1937. Andra kammaren. Nr 4 (Riksdagens protokoll 1937:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 4.

Onsdagen den 20 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Levinson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 27, med
förslag till lag örn tvångsuppfostran m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående Vid remiss av
statsverkets tillstånd och behov. statsverks propositionen.

Därvid anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Det är ju mycket naturligt, örn man vid början
av den här riksdagen efter valet och den nya regeringsbildningen framför
allt annat frågar sig, hur förhållandet mellan regering och riksdag, mellan
regering och opposition kan komma att ställa sig, och det kan ju också kanske
vara lämpligt, att jag säger någonting örn detta från mina utgångspunkter
som en inledning till vad jag vidare har att anföra.

Den nuvarande regeringen intar ju en ställning inom riksdagen, som endast
sällan och då bara helt kortvarigt, har blivit en modern svensk regering
beskärd. De partier, som tillsammans bildat regering, ha i både kamrar och
utskott majoritet gentemot de övriga partierna och kunna sålunda genom
att lämna regeringen sitt stöd driva igenom dess förslag i vilken utsträckning
de vilja. Hans excellens statsministern har ju vid upprepade tillfällen framhållit,
att en av de väsentligaste, om inte den väsentligaste, anledningen till,
att han har försökt åstadkomma en sådan här koalitionsregering, har varit
hans uppfattning av nödvändigheten att åstadkomma en stark regering. Inom
högern lia vi ju alltid varit intresserade för och önskat en stark regeringsmakt,
som kunde utgöra grunden för en handlingskraftig och ansvarsmedveten
riksstyrelse. Nu har man på sina håll inte utan en viss skadeglädje frågat:
»Ja, hur ställer sig högern nu, då ni ha fått en sådan stark regering?»

Ja, jag kan bara säga, att vi komma också i nuvarande läge att intaga alldeles
samma inställning i fråga om regeringsmakten som hittills. Man kan
emellertid mena ganska olika saker med en stark regering. Det är inte bara
majoriteten som ger styrkan utan också sättet att använda majoritetsställningen.
Kommer majoritetsställningen att användas med den respekt också för
minoritetens rätt och åsikter, som är det naturliga för ett folkstyre enligt
svensk tradition och svenskt kynne, och i den anda av sakligt samarbete, som
hitintills har kännetecknat den svenska riksdagen, kommer den att användas
med respekt för svensk riksstyrelses bästa traditioner, som innebära, att regeringsmakten
är bunden vid lagfäst ordning för dess handhavande och inte
får utövas med godtycke och maktfullkomlighet — något vartill det nog uti

Andra kammarens protokoll 19S7. Nr 4. 1

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
en del fall Ilar visat sig finnas vissa tendenser på sista tiden — ja, då pommer
säkert också högern att göra vad på den ankommer för att ett sådant
samarbete och en sådan grund för riksstyrelsen skall kunna genomföras i
enlighet med en god sedvänja inom Sveriges riksdag.

I pressen har det ju skrivits mycket örn oppositionens ställning vid innevarande
riksdag. Det har nästan förts en preliminär remissdebatt i den frågan,
som i mycket stor utsträckning har uttömt de synpunkter man kail
lägga på spörsmålet. Givetvis har hans excellens statsministerns uttalande
där tilldragit sig den största uppmärksamheten. Det är ju också helt naturligt,
att också han har anledning att intressera sig för elen blivande oppositionen,
hur den kan komma att gestalta sig, ty också med hans maktställning
kan ju det lia sitt intresse. Statsministern har önskat sig en skicklig,
ansvarsmedveten och saklig opinion. Jag vet inte riktigt vad som kan ligga
bakom ett sådant uttalande och en sådan önskan. Att ledningarna för. de
partier, som nu räknas till oppositionen, skulle kunna tävla med statsministern
och hans närmaste grupp i fråga örn den skicklighet, som de utvecklade,
när de voro i opposition, det får väl anses fullständigt otänkbart. ^Men
när det gäller saklighet och ansvarskänsla, förefaller det ju, som örn en sådan
möjlighet inte skulle vara alldeles utesluten för den, som har någon hågkomst
av vad som skett tidigare i svensk politik. .

Högern kommer sålunda att vid denna riksdag liksom vid föregående riksdagar
inrikta sig på en opposition i sak och i övrigt på ett samarbete till
landets båtnad, som vi anse vara av särskild vikt och betydelse just i nuvarande
oroliga och svåra tider, så långt detta är möjligt. Det kunde också
förefalla, som örn förutsättningar för ett sådant samarbete borde kunna föreligga,
om man betänker, att ett av de partier, som utgöra grunden för regeringsmajoriteten,
nämligen bondeförbundet, ännu sa sent som under förra
riksdagen i allt väsentligt befanns kunna föra en politik _ gemensam med de
partier, som nu befinna sig i opposition, och att detta parti också under förra
årets valstrid kunde etablera en intim valsamverkan med bland annat högern
över stora delar av landet. Då givetvis ett parti inte ändrar uppfattning från
det ena halvåret till det andra i viktiga ting, borde vi alltså kunna vänta
förslag och åtgärder från den nuvarande regeringen, som icke vila på någon
från vår väsentligen olikartad uppfattning. Detta skulle i hög grad underlätta
möjligheten till samarbete mellan regering och riksdag — i riksdagen
då också inkluderade de partier, som icke deltagit i regeringsbildningen. Nu
har man emellertid sett, hur koalitionsregeringen framlagt eller bebådat förslag,
till exempel i fråga örn dyrortstilläggen inom pensionsförsäkringen och
lagstiftning örn arbetstiden vid jordbruket, som innebära en fullständig omsvängning
i fråga om bondeförbundets tidigare uppfattning i dessa viktiga
ärenden. Och dess tidigare hållning i dessa ärenden har ju i hög grad inverkat
på den dåvarande riksdagsmajoritetens beslut och bidrog vid förra
riksdagen till att störta den dåvarande socialdemokratiska regeringen, dess
nuvarande bundsförvanter. Örn jag tänker på dyrortsregleringen, var det på
det sättet, att år 1935 var det bondeförbundets ledare såsom ordförande i
det särskilda utskottet, vilken särskilt gjorde sig till talesman för och fick
fram den form av pensionsförsäkringens reformering, som man då kom till,
och som uteslöt dyrortsreglering. År 1936 på våren var det bondeförbundet,
som bidrog till att regeringens förslag i fråga örn dyrortsreglering föll, vilket
enligt den dåvarande regeringens uppgift var anledningen till dess fall.
År 1936 på hösten bildar bondeförbundet med socialdemokraterna en regering
på grundval av genomförandet av denna dyrortsreglering. Ja, det skall
bli av verkligen stort intresse att få taga del av de sakskäl, som kunna ha

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
föranlett denna ändrade uppfattning. Den kungl, propositionen om dyrortstilläggen
är i det väsentliga bara en upprepning av fjolårets, så att där är
ingenting i den vägen att hämta.

I detta sammanhang skulle jag vilja erinra om de resultat, som vid förra
riksdagen uppnåddes i en del frågor rörande de privatanställda och liknande
grupper samt lagstiftningen örn föreningsrätt och organisationsväsendet. I
skrivelser till Kungl. Majit har förra årets riksdag här begärt utredning och
framläggande av förslag i anslutning till dessa utredningar. Dessa riksdagsskrivelser
tyckas ännu inte lia föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, vilket
ju är ganska egendomligt inte minst i betraktande av den roll, som den nuvarande
justitieministern spelat vid utformandet av riksdagens beslut, i synnerhet
som ordförande i andra lagutskottet. Det vore av särskilt intresse att
så snart som möjligt få veta, vad regeringen i dessa frågor tänker åtgöra.
Detta gäller också frågan örn åtgärder till arbetsfredens främjande. Utskottsförslaget
i fjol örn den slutliga utredningens utförande föll visserligen
på grund av kamrarnas olika beslut, men motståndet mot förslaget gällde
inte själva saken utan man hänvisade till Nothinutredningen och förutsatte
uttryckligen, att Kungl. Majit skulle ägna dessa spörsmål »all den uppmärksamhet,
som deras vikt påkallar».

Även det andra regeringspartiet, det stora regeringspartiet, socialdemokraterna,
som programenligt har helt andra slutmål för hela samhällsutvecklingen
än de övriga större partierna inom riksdagen, tycks ju att döma av uttalanden
från deras främsta män vara benägna att föra en politik, som åtminstone
för närvarande vill undanskjuta de principiella motsättningarna. Det
är ju också otvivelaktigt så, att socialdemokraterna vunnit sina framgångar
vid valet genom att för tillfället avsvärja sig sitt principprogram. Det är ett
utvecklingsskede, som man känner igen från andra länder. Men i de länderna
kan man nog säga, att resultatet i längden inte har varit så vidare glädjande.
För vår del hälsa vi med glädje varje verklig minskning i partimotsättningarna.
Partierna få ju aldrig bli självändamål. De böra bara vara en
form för det gemensamma arbetet för landets bästa och för möjligheten för
alla medborgare att så långt som möjligt göra sina uppfattningar och åskådningar
gällande i ting, som äro avgörande för varje svensk medborgare. Detta betyder
emellertid icke, att jag med någon glädje hälsar en sådan politisk skymning,
där det icke anses opportunt eller icke tillåtes, att verkligt förefintliga grundläggande
meningsskiljaktigheter få komma fram och göra sig gällande vid frågornas
avgörande. Ett system, där de politiska striderna sjunka ned till skenfäktningar
mellan partimaskiner, vilkas enda uppgift är makten åt olika persongrupper,
är inte bara meningslöst utan även — som erfarenheten visat — mycket
farligt för folkstyrets bestånd. Ty medborgarna komma i längden — hur
vackra röstsiffror partimaskinerna än kunna mala fram — att mista intresset
och aktningen för ett sådant styrelsesätt. Högern sökte utan att lyckas att
under valrörelsen få fram klara linjer. Den nuvarande situationen, som framsprungit
ur en sådan valrörelse oell lett till koalitionsregeringen, karakteriseras
av parlamentarisk klarhet men politiskt dunkel. Det är ju klart, att ett
sådant politiskt dunkel dock måste påverka förhållandet mellan opposition och
regering. Oppositionen kan ju ännu inte veta, var den i sak har denna »borgerliga
regering med socialistisk inriktning», för att tala med den socialdemokratiska
förstakammargruppens ledare, herr Åkerberg.

Den verkliga skiljelinjen i fråga örn uppfattningar och allmän åskådning
går ju faktiskt i våra dagar mellan dem, som anse, att grunderna för den nuvarande
samhällsordningen böra bevaras, och å andra sidan dem, som anse en
omdaning i socialistisk riktning av det ena eller andra slaget vara önskvärd

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av s t a I s v erli sörö p o si tio n e n. (Forts.)
eller nödvändig. Detta har sin giltighet, även örn man fullt erkänner de förändrade
förhållanden, som inträffat sedan tiden före kriget, i denna tids mera
liberalt betonade samhällsinstitutioner. Den skiljelinjen finnes, den finnes alltjämt
och den bör icke och får icke utplånas vid de politiska avgörandena, vilket
naturligtvis ej hindrar, att det finns områden, där samarbete mellan förståndiga
människor dess bättre kan äga rum oavsett sådana grundläggande
meningsskiljaktigheter. Vi kunna heller icke förbise, att även vardagens politik
och åtgärder, som icke lia någon omedelbart principiellt avgörande innebörd,
också kunna få färg av de slutmål för samhällsutvecklingen och de ideal,
som olika meningsriktningar hylla. Ett parti, som förklarat sig avstå från
att för tillfället yrka på genomförandet av sitt principprogram för samhällets
omdaning, kan sålunda i regeringsställning i alla fall sätta sin samhällsåskådnings
och sitt slutmåls prägel på dessa vardagens åtgärder, som i och för
sig kunna synas vara enbart påkallade av stundens behov. Oaktat all vilja
till samförstånd och till samarbete, som vi ha, blir det naturligtvis i sådana
fall uppenbarligen en plikt för oss att framhålla denna vår mening; och även
då det gäller vardagens praktiska frågor finns det uppenbarligen sådana fall,
då man kanske inte kan få ihop meningarna och då det gäller att välja mellan
vår uppfattning och den socialdemokratiska i principiellt skiljande frågor, som
kunna leda till den ena eller den andra samhällsutvecklingen. Där finns det
ju inte några som helst bryggor mellan borgerlig och socialistisk uppfattning.

Det osäkra i den nuvarande situationen och orsaken till att jag besvärat med
denna lilla utläggning är ju, att man inte vet, i vad mån man kan räkna med
bondeförbundets medverkan i regeringen som en garanti mot sådana åtgärder,
som leda bort från en borgerlig samhällsutveckling. I alla sådana fall, som
jag nyss talat örn, måste vi naturligtvis med alla de medel, som stå oss till
buds, framhålla och i sista hand för den allmänna opinionen klargöra vår mening.
En sådan levande opposition, som alltid arbetar under känslan av nödvändigheten
att skaffa förutsättningar för ett ändrat läge och i känslan av
kommande eventuell delaktighet i ett regeringsansvar, är säkerligen oundgänglig,
så länge vi ännu kunna tala örn folkstyre i nuvarande former här i landet.
Däri ger jag hans excellens alldeles rätt, när han har framhållit det flera
gånger.

Bland de frågor, där sådana rena principiella meningsskiljaktigheter måste
komma att göra sig gällande, ligga de finansiella i främsta rummet på grund
av att statsfinansernas handhavande är och alltid varit ett av de främsta medlen
att påverka samhällsutvecklingen. Och det är otvivelaktigt detta som är
anledningen till att striderna stått så särskilt heta under de senaste åren kring
herr Wigforss’ budgetpolitik. Och i framtiden kommer säkert det allt mera
tillspetsade finansiella läget att icke blott ge anledning till bekymmer — vilket
tydligt framgår av finansministerns beräkningar mitt i allt överflödet —
utan även till skarpa meningsbrytningar.

Den som i utvidgningen av statens verksamhet och kontroll fram emot ett
socialistiskt samhälle av den ena eller den andra typen ser något eftersträvansvärt
har naturligtvis ingenting emot ständigt växande statsutgifter; detta i
synnerhet som dessa statsutgifters täckande kan ge anledning till nya åtgärder
i samma riktning. När alla direkta skattekällor uttömts för de alltmera ökade
inkomstkraven, återstå, som herr Wigforss ofta påpekat, statsmonopolen. Statsmonopolisering
och penningvärdesförsämring äro ju de klassiska utvägarna, när
endra inkomster icke räcka till för att täcka det allmännas utgifter. Men de
betyda också omvälvning och avgörande förändringar i samhällets hela struktur.
Marx’ gamla katastrofteori har ju icke något vidare gångbart värde för
närvarande, men en av socialdemokratiens teoretiker har utvecklat en annan ka -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. ni.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tastrofteori, som jag för min del tror vara betydligt mera realistisk. Han framhåller,
att det i ett demokratiskt samhälle visst är möjligt att föra en aktiv
socialistisk politik och att frampressa det ena kravet efter det andra på förändringar
i socialpolitiska och andra avseenden. Sådant kostar pengar i allt
större och större utsträckning. Man får skaffa sig anslutning än från den ena
och än från den andra gruppen, och till sist kommer man till det stadium, då
det icke längre är möjligt att klara finansieringen av de växande utgifterna.
Enligt hans mening kommer då katastrofen, som gör det nödvändigt att ändra
om samhällets utveckling, samhällsbildningen, samhällsskicket i definitivt socialistisk
riktning. Ja, det där låter ju bra dramatiskt för oss, som icke äro vana
vid dramatiska tankebanor, men jag undrar ändå örn det icke ligger åtskilligt
av sanning i denna moderna katastrofteori. Den som icke vill gå denna väg
har all anledning att ta sikte på detta. Den nu framlagda budgeten är ju endast
ett uttryck för hur långt vi kommit på denna väg, och jag undrar, örn vi
icke litet var måste inför denna budget och inför finansministerns beräkningar
för de närmaste åren ställa oss frågan, vart allt detta egentligen skall leda, när
den nuvarande högkonjunkturen har förbytts i sin motsats, när utgifterna alltjämt
automatiskt öka med flera tiotal miljoner örn året och alla tillgängliga
skattemöjligheter tagits i anspråk.

Jag skall här icke närmare gå in på en detaljgranskning av den framlagda
budgeten — detta tillhör ju utskottsarbetet och det kommande riksdagsarbetet
— men däremot vill jag åtminstone i någon mån svara på en invändning, som
kan riktas mot mitt resonemang, en invändning som herr Wigforss redan flera
gånger gjort då han frågat: »Vad vilja ni då spara på, ni som ju dock önska
ökade försvarsutgifter?» Svaret på den frågan kan man icke lämna på rak
arm, detta beroende därpå att svaret måste grundas på detaljarbetet under riksdagens
gång. Dessutom vore det ju skäligen meningslöst att svara, ty det är
alldeles sant som herr Wigforss framhållit, nämligen att just härvidlag förefinnas
de stora politiska meningsskiljaktigheterna om vilka utgifter som äro att
anse såsom mera nödvändiga än andra, allt saker varom det är ganska svårt
att kunna föra ett resonemang i detalj med någon större behållning. Slutligen
vill jag i detta sammanhang säga, att det är regeringen och framför allt då finansministern,
som måste ta ansvaret för finanserna. En opposition har icke
samma möjligheter som en regering, vare sig att kunna framlägga en budget
efter sitt sinne eller att på något sätt kunna genomföra att den beaktas, i synnerhet
icke i den nuvarande riksdagen med dess sammansättning.

Vad den allmänna finansplanen angår, så är det icke så mycket mera att
tillägga från min sida. Jag förmodar, att den i fortsättningen kommer att diskuteras
av andra. Mig förefaller det emellertid alldeles riktigt att i dessa tider,
såsom herr Wigforss föreslår, fortsätta nied avskrivningarna. Det förefaller
mig riktigt och nödvändigt att tänka på kommande tider. Men att ännu alltjämt
i deras fulla utsträckning bibehålla de »provisoriska» skatteformer, som
tidigare nödlägen lia framtvingat, och som i teknisk otymplighet äro skäligen
enastående, tycker jag varken bär eller kan i denna högkonjunktur få förekomma.
Jag vill genast skynda mig att säga, att det i detta sammanhang endast
är fråga om ett provisorium. Det pågår ju en utredning om omläggning av vår
beskattning, genom vilken vi hoppas kunna få fram bättre och klokare och rättvisare
grunder för den direkta beskattningen. Det är således härvidlag icke
fråga örn något för framtiden bestående utan helt enkelt fråga om, huruvida
man under ett budgetår vill avstå från en del skattemedel för att slippa under
detta år och i denna tid lia en skatteform, som i och för sig är otymplig och som
drabbar orättvist de enskilda skattebetalare, vilka bli utsatta för den. Någon
konjunkturpolitisk betydelse skulle naturligtvis en sådan åtgärd icke alls få.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid rejnius av statsverkspropositionen. (Forts.)

Jag tror överhuvud taget icke mycket på, att dessa skatter ha någon så stor
konjunkturpolitisk betydelse; det har jag för övrigt aldrig någonsin trott. Om
en minskning i skatterna skulle kunna påverka konjunkturerna, så vore detta i
ännu högre grad fallet med avskrivningarna och deras inverkan på kapitalmarknaden.
Ty avskrivningarna äro uppenbarligen ägnade att verka i konjunkturstimulerande
riktning. För min del tror jag nu icke, att ifrågavarande
skatter ha någon betydelse för konjunkturen utan att de kunna bedömas ur helt
andra synpunkter.

Finansplanen innehåller en del konjunkturpolitiska reflexioner, som emellertid
förefalla mig ganska litet upplysande och knappast kunna bilda underlag
för någon mera givande diskussion. Jag skall därför icke gå närmare in på
dessa saker. Det intryck de efterlämnat är, att den socialdemokratiska konjunkturpolitiken,
såsom vi från vår sida alltid sagt, ensidigt tar sikte på depressionen
och att den därför väsentligen innebär en expansion av den offentliga
verksamheten på lång sikt, i all synnerhet som man icke vill ge något komplement
också under högkonjunkturer. Under en högkonjunktur är det minst lika
viktigt att man bedriver konjunkturpolitik som under en lågkonjunktur. Erfarenheten
har nämligen visat, att vissa yttringar av en högkonjunktur komma
att medföra en skärpning i den lågkonjunktur, som kommer därefter. För närvarande
finnas verkligen åtskilliga mycket oroande symptom på detta. De
finnas delvis samlade i en promemoria, som är fogad vid statsverkspropositionen,
och som jag ber att få rekommendera till genomläsning. Jag vill säga, att
dessa symptom faktiskt skärptl, sedan denna promemoria skrevs. Ingenting
är osäkrare än att spå i väder och i konjunkturer, men nog förefaller det som
örn symptomerna vore av den art, att vi lia anledning att ägna denna fråga all
uppmärksamhet. För min del hyser jag nu den uppfattningen, vilken jag för
övrigt alltid haft, nämligen att det är penningpolitiken och vad därmed sammanhänger
som är det viktigaste medlet vi kunna använda då det gäller att
mildra konjunkturväxlingarna och det tror jag gäller även i det nuvarande läget.
Jag förmodar, att vi senare under denna riksdag komma tillbaka till penningpolitiken,
och jag skall därför för närvarande icke närmare gå in på denna
sak. Jag tror emellertid, att faran för inflation är ganska överhängande,
detta i synnerhet örn man tar i betraktande förhållandena i England, sådana de
där utvecklat sig. Det kan ju erfordras ett mycket snabbt ingripande, örn man
härvidlag skall kunna göra något, och man får därför hoppas, att förvaltarna
av vår penningpolitik Ira sin uppmärksamhet riktad på lägets allvar.

Jag skall icke alls vid detta tillfälle återigen ta upp frågan om den socialdemokratiska
konjunkturpolitiken eller vad den nuvarande regeringens ledare
med förkärlek brukat kalla »välfärdspolitiken». Av många anledningar kan
jag icke på något sätt tillerkänna valutgången det slutliga avgörandet i fråga
örn de meningsskiljaktigheter och de tvistefrågor, som härvidlag förelegat. Med
hänvisning till riksdagens protokoll tror jag mig våga tillbakavisa beskyllningarna
för bristande intresse och kunskap rörande dessa frågor och med trygghet
kunna överlämna åt framtiden att avgöra dessa tvistefrågor. Anledningen
till att jag överhuvud taget berört denna sak är uteslutande den omständigheten
att jag undrar, örn det icke vore riktigast att redan nu med bortseende ifrån
den hittills förda polemiken och så fort som möjligt få till stånd en opartisk
granskning av experter ifrån skilda meningsriktningar rörande de erfarenheter,
som man kan inhämta av den hittills förda konjunkturpolitiken med hänsyn till
framtiden. Jag är nämligen livligt övertygad örn, att vi lia ali anledning att
ta vara på dessa erfarenheter. Det förhåller sig ju nu en gång för alla så, att
människorna under en högkonjunktur äro optimistiska och tro att den aldrig
skall sluta, medan de under en lågkonjunktur äro pessimistiska och tro att den

Onsdagen elen 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
heller aldrig skall sluta. Att på den nuvarande högkonjunkturen kommer att
följa en lågkonjunktur kunna vi emellertid med säkerhet utgå ifrån.

Vad man främst saknar i den framlagda finansplanen är den uppläggning
av förberedelserna för en kommande depression och den systematiska plan för
dess bekämpande, varom man hört så mycket talas i den socialdemokratiska förkunnelsen,
men sett så litet av i verkligheten. På socialdemokratiskt håll har
man tidigare talat örn dessa utredningar, som skulle framlägga den plan, efter
vilken vi skulle kunna arbeta med en större tillförsikt på landets välstånd.
En sådan utredning försiggick sålunda under herr Wohlins ledning i finansdepartementet,
vars resultat emellertid tydligen var av den beskaffenheten att den
icke kunde offentliggöras. Vi ha i vart fall icke kunnat få se den, utan den
ligger fortfarande i finansdepartementet. Sedan gjordes en undersökning —
jag tror inom handelsdepartementet — av några andra herrar örn hur man skulle
bära sig åt. Den slutade med en utställning i Stockholm, som icke var någon
större succé, och så hörde man ingenting vidare om den saken heller. I valrörelsen
talade man mycket ofta örn att socialdemokraterna, örn de komme till
makten, skulle på ett planmässigt sätt hindra eller mildra — ordalagen folio
olika — en ny kris. Ja, vi ha icke fått se någonting av allt detta. Det skulle
lia varit mycket nyttigt örn vi i tid fått en sådan där plan så att man i lugn
och stillhet kunnat överlägga örn den. När man nu vill ha en opposition av det
kynne, som hans excellens statsministern talat örn, hyser man väl också den
uppfattningen, att denna opposition också kanske kan komma med något litet
korn och bidra med någon smula av värde vid en dylik överläggning. Nu lyser
en sådan där plan alltjämt med sin frånvaro. Det har kanske sina naturliga
orsaker.

Ja, nog misstänker jag, att vi litet var få tillräckligt med bekymmer i fråga
örn utvecklingen i olika avseenden på det inrikespolitiska området under kommande
år. Det är emellertid klart, att allt som rör våra inre meningsskiljaktigheter
mycket lätt kan komma att helt och hållet överskuggas av de väldiga händelser
som pågå runt omkring oss ute i världen. Det nuvarande läget i världen
och allvaret i situationen har väl numera gripit var och en av oss på ett sådant
sätt, att jag knappast behöver vidare uppehålla mig vid den saken. Örn det såg
hotande ut vid början av förra årets riksdag, så har ju det förflutna året på
det hemskaste sätt besannat de farhågor, vilka man då gav uttryck åt. Minst
två gånger under detta år lär, om man får tro uttalanden av personer som stått
i händelsernas mittpunkt, ett europeiskt krig lia varit ytterligt nära sitt utbrott,
och allt ser ju ut att förvärras undan för undan. Särskilt har Spanien kommit
att spela sin gamla roll i do europeiska krigens historia. Fanatism och hatstämningar
uppeggas och utbreda sig icke minst på grund av dc olika världsåskådningar,
som funnit sitt uttryck i olika staters inre förhållanden och statsstyre.
Ingenting kan vara mera ägnat att förbittra stämningen och till det yttersta
försvåra möjligheterna till en fredlig avveckling av konflikter mellan nationerna
än detta. Emellertid visar ju i alla fall erfarenheten, att, örn icke dylika stämningar
på konstlat sätt uppjagas och användas för syften, som icke äro förenliga
med freden mellan folken, det är möjligt för folk med helt olika styrelsesätt
och med mycket stora skiljaktigheter i fråga örn levnadssätt, allmänna åskådningar,
folkkaraktär o. s. v. att icke blott leva i fred med varandra utan även
etablera ett gott samarbete. Och det är detta som är nödvändigt, nödvändigare
nu än någonsin. Därtill böra viii också vi i vår ringa mån söka bidraga i stället
för att på ett lättsinnigt sätt underblåsa svårigheterna. Vi ha icke heller råd
här i landet att ta några risker endast för att vissa meningsriktningar av olika
kulörer skola få nöjet att genom sina utgjutelser lufta sina känslor. För närvarande
föres i vissa svenska tidningar ett språk i utrikespolitiska frågor, som

8 Nr 4. Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
måste betecknas såsom minst sagt lättsinnigt och vådligt. Det är mycket svårt
att förstå vad denna trafik skulle kunna göra för nytta ens ur deras synpunkt
som bedriva den; skadan för land och folk kan under vissa förhållanden bli obotlig.
Här i vårt land kunna vi ju närmast vara benägna att betrakta sådant som
överdrift och ovederhäftighet, som man icke behöver fästa något större avseende
vid. Men utomlands har man naturligtvis svårt att förstå, när ett dylikt språk
föres på det sättet, exempelvis i en tidning, som betraktas såsom regeringspartiets
huvudorgan. Detta är ytterst beklagligt, och man måste hoppas, att det skall finnas
några möjligheter att från utrikesledningens sida kunna få vederbörande att
förstå, vilken skada som göres genom att på detta sätt regeringens utrikespolitik
motverkas av dess egen tidningspress. Det finns dock i alla fall ämnen, som
äro så allvarliga, att man har rättighet att begära en viss återhållsamhet hos
pressens män i ett land med vår obegränsade tryckfrihet.

Det har sedan gammalt varit en styrka för vårt lands ställning utåt, att
man icke minst i den svenska riksdagen bland ansvarsmedvetet folk från olika
partier försökt att hålla samman i fråga om landets utrikespolitik. Detta är
även något, som hör till frågan örn förhållandet mellan regering och opposition,
och som är av den allra största vikt i dessa tider, då vårt lands öde kan
komma att bero på den prestige, som utrikesledningen kan få utåt genom ett
så allsidigt stöd som möjligt inifrån från alla partier. Denna goda tradition
vill den svenska högern nu liksom tidigare för sin del på alla sätt medverka
till att den bibehålies. Också här blir emellertid givetvis oppositionens ställning
påverkad av regeringens ställning. Oppositionens ställning måste påverkas
av i vad mån regeringen söker ge uttryck åt vad som förenar i väsentliga
ting och undviker att framkalla meningsskiljaktigheter i onödan. Det är
naturligtvis uppenbart, att när det gäller så livsviktiga frågor som dessa kan
det inträffa, att det blir en plikt för ett oppositionsparti att både framföra
sin egen mening i riksdagen och med all kraft söka påverka opinionen. Men
örn det väsentliga, nämligen att Sverige bör under iakttagande av åtagna förpliktelser
söka hålla sig utanför stormakternas kombinationer för att bevara
sin neutralitet och sin fred, därom finnas inga meningsskiljaktigheter
mellan regeringen och oss, och vi hoppas på det livligaste, att denna enighet
i fråga örn svensk utrikespolitik också skall fortsätta för framtiden i dessa
ödesdigra tider. Jag kan emellertid icke dölja för mig de svårigheter, som
beredas genom den nyss omtalade presskampanjen och den privata utrikespolitik,
som i olika former bedrives av regeringens meningsfränder. Här finns
en utmärkt användning för en stark regerings handlingskraft.

Önskvärdheten av att i nuvarande tider så långt som möjligt undvika att
manifestera meningsskiljaktigheter beträffande utrikespolitiken har också gjort
högern återhållsam i fråga örn vår ställning till Nationernas förbund. Vi ha
icke heller här velat skapa några svårigheter i onödan, oaktat riktigheten av
vår uppfattning örn Nationernas förbund i sällsynt grad bestyrkts av erfarenheten.
Jag har under föregående riksdag haft tillfälle att framlägga mina
synpunkter på Nationernas förbund och på vårt lands ställning till förbundet,
, och jag kan icke säga, att den gångna utvecklingen kommit mig att ändra
min mening därutinnan på något sätt — tvärtom, örn relikterna av sanktionssystemet
för tillfället icke skulle kunna formellt avlägsnas ur förbundsakten,
ligger det vikt uppå, att Sverige icke bindes vid dessa på ett sätt, som kan
bli ödesdigert i uppkommande situationer, och så förefaller det mig icke heller
hava tills vidare skett. När man läser debatterna från de dagar, då Sverige
beslöt att gå in i Nationernas förbund, måste man förvåna sig över den världsfrämmande
optimism, som kännetecknar argumenteringen för det skickelsedigra
steg, som då togs. Vi få emellertid icke nu ta ett motsatt steg i en lik -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. nj.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nantie antia av bristande verklighetssinne. Redan det farliga läget manar till
att icke i onödan uppkalla en internationell diskussion om Sveriges ställning.
Å andra sidan kan i våra dagar läget inom Nationernas förbund snabbt ändra
sig på ett sådant sätt, att vi lia all anledning att se till att vi icke den vägen
råka in i farliga kombinationer och lägen, som vårt land särskilt under dessa
tider icke får utsättas för. En omständighet, som det förefaller mig, att vi
ha all anledning att taga i betraktande, och som är mycket viktig, när det
gäller vårt lands förhållande till Nationernas förbund, är den samverkan, som
vi där lyckats uppnå med andra mindre stater, och den inverkan, som ett isolerat
handlingssätt i förhållande till Nationernas förbund skulle kunna föra
med sig ifråga örn denna samverkan. Denna samverkan mellan de mindre staterna
förefaller mig vara en viktig förutsättning för att svensk utrikesledning
skall kunna lyckas att hålla sig utanför de hotande stormaktskombinationerna
och deras intressen, vilka för närvarande göra läget i vår världsdel så farofyllt.
Örn utrikesledningen skall lyckas härutinnan, kräves emellertid icke blott en
negativ hållning utan även förutseende och positivt handlande i samråd med
de makter, som ha likartad inställning och likartade intressen.

I Genéve diskuterades i september förra året mycket livligt i en del kretsar
och även i förbundsförsamlingens ekonomiska utskott de möjligheter till ökad
internationell handel och nedrivning av skrankorna för denna, som man trodde
kunna uppkomma därigenom, att guldländerna devalverat sina valutor. Genom
denna devalvering, menade man, skulle kontingenteringen och en hel del
andra hinder bli onödiga, och man motsåg den utveckling av den internationella
handeln, som under alla förhållanden måste vara den väsentliga grundvalen
för att ett varaktigt välstånd skall kunna uppehållas och ökas. Man hoppades
mycket på dessa möjligheter, men verkligheten har tyvärr ännu icke
infriat förhoppningarna. Att fullfölja och på allt sätt stödja det initiativ,
som tagits av Hollands premiärminister, doktor Collijn, att inom Oslostaternas
sfär söka komma fram till några praktiska resultat på detta område förefaller
mig vara just ett sådant handlande, som kan medföra lyckliga konsekvenser
i många avseenden. Skulle detta på något sätt kunna underlätta strävandena
i Danmark att avveckla dess valutakontroll, kunde härigenom dubbel nytta
åstadkommas. Det är nämligen uppenbart, att så länge dylika system finnas,
utgöra de ett synnerligen effektivt hinder mot en friare mellanfolklig handel.
Att detta initiativ skall kunna bli fruktbärande utan att det svenska jordbruket
därigenom försättes i svårigheter, förefaller mig tydligt, men det kräver
naturligtvis ett målmedvetet arbete.

I allra främsta rummet gäller vad jag nyss sagt örn det, sorn för oss måste
framstå såsom kärnan i denna småmaktsgruppering, nämligen det s. k. nordiska
blocket. I den offentliga diskussionen har ju frågan örn vårt förhållande
till våra nordiska grannländer under senare tid på ett enligt min mening
mycket glädjande sätt uppmärksammats. För min del har jag under hösten
haft tillfälle att offentligen framlägga min uppfattning härvidlag. Även här
påkalla onekligen hänsynen till verkligheten och tidigare gjorda erfarenheter
all försiktighet. Framför allt skulle jag tro, att vi allmänt här i landet på
grund av tidigare gjorda erfarenheter från skilda håll icke under några förhållanden
vilja binda oss till utfästelser, som det sedermera visar sig omöjligt
för oss att uppfylla. Men lika oriktigt vore det naturligtvis att sluta till
ögonen för det faktiska, ofrånkomliga förhållandet, att de olika nordiska ländernas
öden äro på det intimaste sammanbundna, och att ingenting som händer
det ena landet kan undgå att på det allvarligaste beröra de andra. Ur
dessa synpunkter måste vi på allt sätt i tid bereda de olika former av samarbete
mellan de nordiska länderna, som under ett krig kan bli nödvändigt, ej

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
blott på försörjningsområdet utan även i fråga om vissa militära gemensamma
beredskapsåtgärder. Vi få icke heller förbise, att dylika förberedelser kunna
vara ett viktigt medel även att hålla oss utanför eventuellt uppkommande stormaktskonflikter.

Till sist är det dock i alla fall i denna snöda värld endast respekten för ett
allvarligt motstånd och framför allt för viljan att till det yttersta offra allt
för frihet och oberoende, som kan föra ett land igenom de omvälvningar, inför
vilka vår världsdel, ja hela vår civilisation tycks befinna sig. Givetvis
blir i detta läge a och o, att vi själva draga försorg om vårt lands försvar.
Göra vi icke detta, är allt annat utan varje betydelse och alla ansträngningar
äro förgäves. Hela vår inre blomstring, allt vårt sociala framåtskridande, allt
vad vi inom olika meningsriktningar med glädje hälsat i fråga örn det svenska
folkets höjda levnadsstandard, allt detta är annars av noll och intet värde. Därför
måste, såsom vi inom högern alltid förfäktat, försvarets krav gå före allting
annat. Jag är för min del, trots uppoffring av mina och mitt partis
uppfattningar i vissa mycket betydelsefulla frågor, glad över att jag kunnat
medverka till de beslut, som fjolårets riksdag fattade i försvarsfrågan. Jag
är också glad över att det socialdemokratiska partiets hållning i våras ändrats,
och att den nuvarande regeringen i sin helhet förpliktat sig att genomföra
det fattade försvarsbeslutet. Yi ämna icke heller från vårt håll föreslå
några ändringar, som kunna avse grunderna för den antagna försvarsordningen,
men vi komma givetvis att fullfölja den sakligt motiverade uppfattning,
vi givit uttryck åt i våra reservationer om försvarsbeslutets otillräcklighet på
vissa viktiga punkter, och ta hänsyn till den försämring i det utrikespolitiska
läget, som inträffat även sedan förra årets riksdag fattade sina beslut. Av
denna försämring ha till vår stora besvikelse icke några som helst spår visat
sig i den framlagda statsverkspropositionen. Det förefaller mig emellertid,
som örn det i betraktande av den nuvarande situationen och vårt i alla avseenden
nu mycket mer än tidigare utsatta läge vore skäl i att man verkligen
här söker att gå oss till mötes.

Vad det fattade försvarsbeslutet i och för sig beträffar är det tyvärr så, att
det drar mycket lång tid, innan dess resultat verkligen visar sig. Först 1946
uppnår det svenska försvarsväsendet den avsedda effektiviteten. Ansvaret för
den vanvårdnad, som riksdagens majoritet utsatt svenska försvaret för under
så många år, kan under sådana förhållanden komma att visa sig mycket drygt.
Vad vi nu kunna göra är framför allt att se till. att de beslutade åtgärderna
påskyndas i så hög grad som möjligt, och härvidlag ha vi ju en bundsförvant
i de goda tider, som göra det möjligt att finansiera en forcerad verkställighet
av besluten.

De mycket betänkliga luckor, som 1936 års riksdags beslut företer i fråga
örn försvarets reformering, måste även så fort som möjligt och i största möjliga
utsträckning fyllas och planerna för detta reformarbete så fort som möjligt påbörjas.
Detta gäller framför allt luftvärnet och flottan. Dessa brister äro
desto allvarligare, som de gälla försvarsvapen, som äro av vikt vid det moderna
terrorkriget, där man genom att avskära befolkningen och näringslivet från
råvaror och materiel eller genom anfall från luften vill genom att injaga förskräckelse
hos det hotade folket betvinga dess vilja att hävda sin frihet och
sitt oberoende. Men det är också på åtskilliga andra punkter, som brister förefinnas.
Då man i statsverkspropositionen icke tagit någon som helst hänsyn
till dessa ytterst allvarliga förhållanden, som enligt vår mening i vissa mycket
sannolika situationer kunna omöjlig (jära ett effektivt svenskt försvar, komma
vi inom högern att i motioner framlägga särskilda förslag i dessa frågor.

I samband härmed vore jag tacksam att från försvarsministern få litet när -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
mare reda på vad man inom regeringen avser att göra åt frågan om det civila
luftskyddet. Den har ju fördröjts genom allehanda utredningskrav; utredningarna
äro nu slutförda, men i statsverkspropositionen omnämnes, såvitt jag
kan se, saken endast i den formen i finansplanen, att luftskyddets ordnande
anges som en av de åtgärder, som först 1938/1939 skulle kräva några anslag.
Jag frågar mig: Är det verkligen meningen, att det skall dröja ända till dess,
innan vårt land får denna ytterst brådskande fråga ordnad?

Svensk höger kommer alltid, nu som i framtiden, att som en av sina främsta
uppgifter sätta omsorgen örn landets försvar. Det är för oss en mycket stor
glädje, att våra strävanden härutinnan på sistone mötts av förståelse, och att
det svenska folkets försvarsvilja kommit att väckas på ett sådant sätt, att vi
icke kunna anse vårt långa arbete här ha varit förgäves. Vi vilja på allt sätt
understödja denna försvarsvilja och önska icke att ställa oss utanför samarbetet
med andra meningsriktningar i den måll, som de förete en ärlig vilja att
göra uppoffringar för landets försvar. Det vore emellertid att illa känna vårt
ansvar, om vi icke klart och ärligt sade ifrån vad vi anse vara oundgängligen
nödvändigt i rikets överhängande fara. Här hoppas vi framför allt, att den
nuvarande regeringen skall visa sig att även gentemot sina egna vara en stark
regering, som tar hänsyn till sakliga skäl, när det gäller det viktigaste som
tänkas kan i dessa tider, och även till oron och till den väl grundade opinionen
inom vida kretsar av vårt folk inom alla partier.

Oppositionens ställning till den nuvarande regeringen och de förslag, den
framför, blir, vad ankommer på det parti jag representerar, beroende på regeringen
själv. Kommer regeringen att föra en politik, som vi anse gagnelig
för land och folk, kan jag försäkra hans excellens örn vår medverkan och örn
samarbete. Komma vi däremot att finna, att regeringspolitiken enligt vår
mening icke tillgodoser landets trygghet utåt och inåt, och att dess åtgärder
föra med sig för framtiden vådliga konsekvenser, ja, då komma vi att med
skärpa försöka väcka den allmänna opinionen till insikt örn både vad som sker
och vad som uraktlåtes.

Häruti instämde herrar Holmdahl, Skoglund, Liedberg, Lithander, Wallerius,
Olsson i Staxäng, Gustafson i Kasenberg, Larsson i Hede, Persson i
Grytterud, Persson i Falla, Sandström, Lindmark, Hansson i Vännäsby, Nilsson
i Antnäs, von Seth, Anderson i Norrköping, Andersson i Lindome, Thorell,
Svedman, Holmgren och Lundberg.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman, mina herrar! Det är tvenne dokument,
som rätteligen böra ligga till grund för en remissdebatt. Det ena är till
volymen tunt och anspråkslöst, det andra är så mycket tjockare. De åsyftade
dokumenten äro, som var och en kan förstå, trontalet och statsverkspropositionen.
Jag skall först dröja en stund vid dessa fundamentala utgångspunkter
för debatten, innan jag använder mig av det gamla privilegiet att vid detta
tillfälle tala även örn den politiska situationen och åtskilligt annat, som därmed
sammanhänger.

Vad först trontalet angår, är detta, som var och en vid första ögonkastet
lätt kan se, en återspegling av den nuvarande regeringens förklaring vid tillträdet,
och dokumentet bjuder därför icke på några egentliga överraskningar.
Förslagen örn dyrortsgrupperade folkpensioner, örn förbättring av lantarbetstidslagen
och om åtgärder till förbättrad mödra- och barnavård ha varit bebådade.
De i utsikt ställda löneregleringarna för lärare och andra befattningshavare
känna vi också igen från statsministerns diktamen vid tillträdeskonseljen.
I denna diktamen berördes emellertid också en del andra angelägen -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
heter, som icke redovisas i trontalet. Nu kan detta givetvis bero därpå, att
allt icke medhunnits till denna riksdag utan får stå över till ett annat år.
Så väl banad och så rak som regeringens väg ligger med den nuvarande kombinationen,
behöver den ju icke heller göra sig någon brådska med realiserandet
av sitt program.

Nu liksom så många gånger tidigare är dock trontalet ett aktstycke, som
får bedömas icke endast efter vad som står där utan i lika mån efter det,
som saknas. Örn man håller sig till regeringsförklaringen och jämför trontalet
med denna, så saknas täckning för bland annat utfästelserna om förbättring
av skogsarbetarnas lönevillkor, örn skapande av bättre förutsättningar
för bondeskogsbruket ävensom de i utsikt ställda åtgärderna till förverkligande
av kravet på nya jordbruk oell mera jord åt de ofullständiga jordbruken.
Jag förbiser härvid ingalunda, att dessa spörsmål liksom så många andra
äro föremål för utredning, ävensom att vissa anslagshöjningar på nionde huvudtiteln
kunna redovisas som valuta för vissa av de utställda accepterna,
men jag kan ändå icke komma ifrån intrycket, att den sidan i regeringen, som
representeras av bondeförbundsinslaget, satt jämförelsevis obetydliga spår i
trontalet. Där hör man förvisso herrar P. A. Hansson och Wigforss tala och
i hög grad förstås herr Möller, men herr Pehrsson-Bramstorps röst stiger ingenstädes
upp ur symfonien.

En sak, som var berörd i regeringens programförklaring, men som icke återfinnes
i de dokument, varom vi här skola tala, är angelägenheten att skydda
de privatanställdas intressen genom lämplig lagstiftning. När föregående
riksdag beslöt införa lagen örn förenings- och förhandlingsrätt begärde riksdagen
också fortsatt utredning rörande frågan örn en verklig avtalslag. Såvitt
framgår av för riksdagsmännen tillgängliga handlingar har emellertid ingenting
åtgjorts i saken, och dock fanns här en så god grund att bygga på, att
förslag i ämnet bort kunna framläggas inför 1937 års riksdag. Ett mycket
stort antal av dem, varom här är fråga, ha ringa eller ingen nytta av den i
fjol antagna lagen örn föreningsrätt, och därför behöver denna kompletteras
med ytterligare och mera i detalj gående lagbestämmelser. Eftersom denna
fråga har stor betydelse för de folkgrupper, varom här är fråga, vågar jag
till herr socialministern rikta en direkt fråga, i vilket läge den av riksdagen
begärda utredningen befinner sig och örn några åtgärder i saken äro att vänta
inom den närmaste tiden. Jag gör frågan i detta sammanhang, emedan av svaret
kan bero, huruvida innitiativ motionsledes äro erforderliga vid denna riksdag.

När det gäller att efterlysa vad som annars saknas i trontalet, anmäler sig
nu som tidigare såsom den föregående ärade talaren även har berört, spörsmålet
örn vad regeringen tänker göra åt de vilande arbetsfredsproblemen. Man
har ju så mycket större skäl att ställa frågan i år, eftersom det ena regeringspartiet,
bondeförbundet, tidigare ådagalagt ett positivt intresse för saken, icke
minst genom insatser av den man, som nu bekläder justitieministerposten. Det
är flera riksdagsskrivelser i detta ämne, som icke blivit effektuerade, den
sista av den 7 juni 1935. Enligt den i J. 0:s berättelse intagna redogörelsen
över riksdagsskrivelsernas öde är ärendet fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Det är en mångtydig term, som kan betyda allt eller intet;
i förevarande fall sannolikt det senare.

Att den segrande socialdemokratien av hänsyn till fackföreningsintressena
helst vill begrava hela arbetsfredsspörsmålet i stillhet, det kan man förstå
efter vad som tidigare har förekommit. Men nog borde det samverkande regeringspartiet
härvidlag lia kunnat bidraga med en positiv insats redan nu i
linje med partiets tidigare strävanden. Skall man sätta någon tro till försäkringen
från bondeförbundshåll, att avsikten med deras inträde i regeringen

Onsdagen den 20 januari 1937 f. lii.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
har varit att inverka på den politiska utvecklingen i positiv riktning, har
man ju också all anledning att fråga, på vilka punkter detta har skett, och
att efterlysa initiativ, om man märker, att sådana ha uteblivit. Nu väntar
jag här som eljest, när dessa saker komma på tal, den vanliga invändningen,
att man skall avvakta resultatet av de frivilliga närmandena mellan partorganisationerna
på arbetsmarknaden och se, örn icke det, som man vill vinna
genom lagstiftning, kan ernås på annat sätt. Jag vill icke förringa värdet av
dessa förhandlingar, men nu liksom vid åtskilliga tidigare tillfällen, när dessa
vägar ha beträtts, måste jag bekänna, att jag icke tror mycket på sådana resultat.
Jag är för min del övertygad örn att även örn resultat i vissa hänseenden
kunna nås genom dessa förhandlingar, kommer ändå behovet av ytterligare
lagstiftningsåtgärder att kvarstå. Den s. k. samhällsfredsutredningen
konstaterade också på vissa avsnitt behovet av en omedelbar lagstiftning och
den verifierade för övrigt på punkt efter punkt de uppfattningar, som vi från
vår sida framfört rörande hithörande spörsmål.

Vågar jag i detta sammanhang erinra örn ett förolyckat lagstiftningskrav:
det örn skydd för tredje mans rätt? De båda regeringspartierna lia i denna
fråga haft ett gammalt förhållande, och man kan förstå, att det är angenämast
att glömma detta just nu, när den nya kärleken blommar. Kvar står dock
det faktum, att behovet av en lag till skydd för de enskilda mot övergrepp
från de ekonomiska sammanslutningarnas sida alltjämt är aktuellt, ja, jag
vågar påstå, att behovet växer i den mån som dessa organisationer på skilda
områden bli allt flera och allt mäktigare. För närvarande pågår en strävan
att upporganisera alla näringsgrenar, alla stånd och alla yrken, och därigenom
löper man givetvis den risken, att samhället så att säga blir satt i efterhand.
Dessa organisationer växa sig så mäktiga, att ett ingripande för att reglera
deras stridsåtgärder blir svårare, ju längre tiden lider. Den underliga moral,
som vill ge de ekonomiska sammanslutningarna en viss rätt att bruka våld till
främjande av sina syften, kunna vi å vår sida icke acceptera. En överdriven
känslighet inom arbetarelägret ser i kravet på en lagstiftning till skydd för
tredje man ett slag mot fackföreningsrörelsen, under det att i själva verket
detta krav numera aktualiserats på grund av företeelser på andra områden.

Väl vet jag, att majoriteten inom denna kammare representerar en åskådning,
som anser, att statsmakterna skola lämna de ekonomiska sammanslutningarna
i en oreglerad frihet till självständig maktutövning var och en på
sitt område, men jag vågar påstå, att detta är en mening, som står i dålig
överensstämmelse med den på samma håll härskande uppfattningen, att staten
är bättre skickad att förstå och leda det ekonomiska livets funktioner än vad
de enskilda medborgarna äro. Händelser och förhållanden såväl här hemma
som ute i världen visa dock, att lägen kunna uppstå, då ett ingripande från
samhällets sida är högeligen nödvändigt. Se till exempel på fabriksockupationerna
i Frankrike och på den passivitet, som samhällsmakten där nödgats
iakttaga,, därför att former för ett auktoritativt ingripande från statens sida
icke i tid tillskapats! Eller se på konflikten inom automobilindustrien i
Förenta Staterna, en strid som hotar att få de mest vittgående följder för
landets ekonomiska liv! Några säkra garantier för att icke liknande lägen
kunna uppstå även här i landet finnas ej. Vore det då icke skäl att medan
lugnet råder ordna en beredskap även på detta område, likaväl som alla
äro ense örn att vi böra bereda oss till nästa ekonomiska kris? Jo, förvisso,
och det, vöre underligt, örn icke de kloka oell framsynta män, som sitta i den
nuvarande regeringen, skulle se och förstå detta. Men det fattas vilja att
handla, kanske fattas det också mod.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. in.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Försåvitt trontalet riktigt och fullständigt återger regeringens planer för
den kommande riksdagen, skall det villigt medges, att kursen pekar på en
relativt försiktig och moderat politik, en karakteristik, som från mina utgångspunkter
betyder en viss grad av beröm.

Örn vi därmed lämna det tunna dokumentet och övergå till den tjocka luntan,
så möter man där åtskilligt, som är glädjande och intressant. Med en
som jag tror enstämmig tillfredsställelse konstatera vi det rikliga inkomstflöde,
som gett finansministern möjlighet att visa en mera flott generositet
än någon finansminister på länge kunnat visa. Det är dock i själva verket
så, att detta överflöd på pengar i statskassan ytterst betyder ett ökat skatteuttag
från landets medborgare. De skatteinstrument, som vi lia, äro konstruerade
för att pumpa pengar ur skattedragarnas fickor under ett annat och
sämre konjunkturläge än det nuvarande. Undra då på att samma instrument,
använt under nu rådande konjunktur, ger ett lysande resultat i fråga
örn intäkter på de olika titlarna. Bakom de svällande statsinkomsterna ligger
naturligtvis det allmänna uppsvinget på snart sagt alla områden. Det är
därifrån, som den ökade skattekraften på olika vägar transfereras in i statskassan.
Därom är naturligtvis också herr finansministern själv fullt medveten,
och det måste för honom te sig rätt underligt att se de ivriga hyllningarna
i den trogna partipressen, där man vill räkna det förmånliga budgetära
läget regeringen och finansministern till förtjänst. Jag vågar påstå,
att herr finansministern knappats har större del i de goda statsfinanserna
än vi andra. Han har betalt sin kronoskatt, och det förmodar jag, att vi alla
ha gjort. Huruvida hans åtgärder i en föregående inkarnation sträckt sina
verkningar in över det finansår, som det nu föreliggande budgetförslaget avser,
därom vill jag icke diskutera.

Naturligtvis unna vi gärna finansministern att för en gångs skull röra
sig som man gör i ett förmöget hus, så mycket hellre som han varit med även
under de sju hungeråren, då det gällde, som vi säga i Dalarne, att »stilla med
takhalmen». Under dessa år beundrade vi ofta såväl herr Wigforss’ som
andra finansministrars förmåga att ständigt leta fram dolda reserver, än små
och än stora, som lågo undanstuckna här och var och som kommo så innerligt
väl till pass, då skattekon sinade. Nu när kon mjölkar så rikligt, hoppas
jag, att något strilar ned i sidokanalerna igen, så att reserverna fyllas, även
örn det sker mer eller mindre fördolt och omedvetet. Därmed har jag redan
uttryckt ett gillande av den föreliggande finansplanen i de delar, som avse
betalning av de gamla krisskulderna. Förvisso inger det för staten en känsla
av ökad solvens att bli fri från dessa påminnelser om gångna tiders bekymmer.

Givetvis kan det diskuteras, huruvida en dylik skuldamortering bör ske i
snabbare eller långsammare takt, och huruvida icke det goda konjunkturläget
hade motiverat en sänkning av de direkta skatterna. Jag skulle för min del
ha funnit det rimligt med en, örn än obetydlig sänkning av skatterna i år,
även om detta fått ske i någon mån på skuldamorteringens bekostnad. Men
om jag för egen del kan acceptera finansplanen även utan skattesänkning, så
kan jag under inga omständigheter godkänna finansministerns motivering för
sitt program härvidlag. Han har nämligen sagt ungefär sa här, att da han i
fjol föreslog skattesänkning, hade riksdagen i stället beslutat ökade utgifter.
För att vara riksdagen till lags, gör han nu ytterligare utgifter för att
slippa föreslå skattesänkning.

För det första var orsaken till att skattesänkningen i fjol uteblev den, att
riksdagens majoritet ansåg en viss förstärkning av våra försvarsanstalter
oundgänglig. Det var icke de ökade utgifterna i och för sig, som voro än -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
damålet, utan dessa blevo endast en konsekvens av försvarsbeslutet. För det
andra tycks finansministern i detta sammanhang helt och hållet förbise, att
han och regeringen i år ha en riksdagsmajoritet bakom sig, som väl på en så
fundamental punkt som den örn skatternas storlek utan vidare följer en från
regeringsbänken given paroll. Därför kan jag icke finna annat än att detta,
att såsom försvar för en utebliven skattesänkning skjuta den förra riksdagsmajoriteten
framför sig, verkar billigt jongleri.

För övrigt kan jag icke förstå, varför kraven på skattesänkning i år anses
så fördömliga. I fjol, då läget icke var fullt så bra som nu, framställdes
den skattesänkning, som då föreslogs av regeringen, såsom något högst
förtjänstfullt. Elaka människor uttryckte då den förmodan, att ivern att
rekommenderade en skattesänkning hade sammanhang med de förestående
valen. Efter den sortens teckentydning skulle vi kunna vänta förslag om
skattesänkning nästa år, då vi ha val, och för min del kan jag ge mig till
tåls och vänta till dess, i hopp om att den goda konjunkturen står sig.

Beträffande detaljerna i finansplanen och i statsverkspropositionen är icke
så mycket att säga i detta sammanhang, men på en punkt skulle jag vilja
göra en liten erinran och kanske också uttala en varning till dem, som i utskotten
ha att behandla förslagen. Det har ju varit en, jag vågar säga, åtminstone
under de senaste åren tämligen enstämmig uppfattning örn behövligheten
av att ordna allmänna arbeten för att lindra arbetslösheten. Men
samtidigt har det uttalats särskilt från deras sida, som ivrigast propagerat
för detta arbetslöshetsprogram, att under en bättre konjunktur de allmänna
arbetena borde i högsta grad begränsas. Jag vill icke påstå annat än att så
i viss mån är fallet i föreliggande statsverksproposition. Men jag undrar,
örn man icke i konjunkturutjämnande syfte skulle kunnat sträcka sig längre.
I den rätt tjocka bok, som handlar om utgifter för kapitalökning, finnes en
hel del ändamål uppradade. Vissa byggnadsföretag äro redan igångsatta och
kunna naturligtvis icke stoppas, andra föreslås för första gången. Skulle
icke klokheten bjuda att i så många fall som överhuvud taget är möjligt
hushålla med de allmänna arbetena? Det pågår nu en undersökning om vilka
möjligheter man har att genom anordnande av offentliga arbeten möta den
kommande krisen. Jag är förvissad, att denna utredning kommer att giva
vid handen, att vi redan mobiliserat det första uppbådet av arbetstillfällen
under den lågkonjunktur, som ligger bakom oss, och att svårigheterna att
finna nya lämpliga arbetsobjekt äro ofantligt större, om en ny kris skulle
sätta in inom ett antal år. Därför skulle jag ■—- utan att vilja peka på något
visst bestämt anslag — vilja uttala den önskan, att man i konjunkturutjämnande
syfte och kanske i någon mån med bortseende av ändamålets berättigande
i och för sig söker begränsa den offentliga byggnadsverksamheten. Ett
ytterligare skäl därtill är, att konjunktursvängningen medfört en enorm stegring
i kostnaderna för dessa arbeten, särskilt i vad angår anskaffande av
material. Ty såväl järnindustrien som byggnadsindustrien i allmänhet arbeta
under goda konjunkturer med höjda priser. Sålunda skulle det, även
ur allmänt ekonomisk och statsfinansiell synpunkt vara förmånligt att spara
vissa allmänna arbeten till en konjunktur med andra priser på material och
förnödenheter.

Det är egentligen två faktorer i årets statsverksproposition, som konstituera
den stigande linjen. Det är de automatiska utgiftsökningarna och de bebådade
löneregleringarna. I de automatiska utgiftsstegringarna spela de höjda
kostnaderna för folkpensioneringen den största rollen. Såvitt jag räknat rätt,
kommer under nilsiä budgetår en ökning på enbart denna post med 52 miljoner
kronor och under det därpå följande budgetåret en ytterligare stegring med

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

17 miljoner kronor. För budgetåret 1939/1940 beräknar finansministern, att
utgifterna till folkpensioneringen skola stiga till 175 miljoner kronor.

Det kan då hava ett visst intresse att gå tillbaka till riksdagens behandling
av frågan örn förbättrad folkpensionering 1935 och se, i vad mån de nu aktuella
siffrorna korrespondera med de beräkningar, som riksdagen byggde sitt
beslut på. Man skall då finna, att vi redan ha ett överskridande på många
miljoner kronor. Enligt kalkyler i propositionen beräknades folkpensioneringsreformen,
sådan den då föreslogs, under 1940 kosta 160 miljoner kronor. I
själva verket kommer den att kosta 175 miljoner kronor. Mot dessa siffror som
bakgrund kail man lämpligen se det myckna klandret mot oss under valrörelsen
för njugghet mot de gamla pensionärerna, därför att vi tvekat något örn
vägarna, när det gällt att pålasta statskassan ytterligare bördor för den sociala
hjälpverksamheten.

Till frågan om de väntade löneregleringarna får man ju återkomma, när propositioner
i sinom tid föreligga. Av de vaga uttalandena i statsverkspropositionen
har man nämligen ingen direkt ledning att hämta, hur regeringen kommer
att lägga sina förslag.

I en föregående remissdebatt tillät jag mig något raljerande beteckna det
då framlagda budgetförslaget mer som ett konststycke än som ett konstverk.
Med användande av samma slags vokabulär skulle jag vilja karakterisera det
nu framlagda budgetförslaget som en hantverksprodukt, visserligen en solid
sådan men utan den originalitet, som lyfter verket upp på en högre nivå. Ty
att samla ihop de många penningströmmarna i en stor bassäng och därefter
leda flödet ut i skilda banor igen, därtill fordras visserligen rutin och ett visst
omdöme; men något underverk kan man knappast säga, att det är.

I pressdebaiten omkring 1937 års statsverksproposition har det på sina håll
yppats en viss oro rörande perspektiven framåt, oro för att vi på detta sätt
komma upp på en så hög statlig standard och skaffa oss så stora behov av
skatteinkomster, att vi i en annan och sämre tid få svårt att bära bördorna.
Dylika farhågor äro givetvis icke obefogade. Därför måste de goda tiderna
användas till konsolidering och till att lagra reserver. Med reserver menar
jag då icke endast sådana i statens förvar utan även den sortens reserver, som
bestå i samlad och konserverad skatteförmåga hos företagen och de enskilda
skattedragarna .

Det förmånliga budgetära läget är ju som sagt en direkt följd av de goda
tiderna och det ekonomiska uppsvinget. Den saken är klar och kan på intet
sätt bortresoneras. De goda tiderna återigen bero på en allmän ekonomisk
återhämtning, en uppåtgående kurva i den vågrörelse, som konjunkturerna alltid
beskriva. I så måtto kan man tala örn en naturlig återhämtning. Under de
värsta krisåren var man från socialdemokratiskt håll mycket ivrig att bestrida
möjligheten av en sådan naturlig återhämtning. Det så kallade kapitalistiska
samhällsskicket förklarades vara fullkomligt dödsdömt, och allt hopp
stod till staten och till de statliga ingripandena. Vi å vår sida voro då fullt
beredda att medverka till extraordinära ingripanden för att mildra krisens
verkningar, men vi avrådde bestämt från att experimentera med det ekonomiska
livet på lång sikt, förvissade som vi vörö, att den förkättrade kapitalistiska
produktionsordningen nu som så många gånger tidigare skulle visa samma
förmåga till anpassning som skett i sandra liknande lägen. Nu står finansministern
jämte sina meningsfränder vederlagd som socialdemokrat. I stället
kan han jämte oss andra glädja sig åt tecknen på den gamla samhällsordningens
ekonomiska styrka, en inre motsägelse, som jag förmodar att finansministern
icke hyser några större samvetsbetänkligheter över.

Vid tidigare remissdebatter har jag funnit anledning att då och då påkalla

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
diskussion omkring socialiseringsspörsmålen och efterlyst de klara linjerna oell
de aktuella programkraven hos de idériktningar, som socialdemokratien representerar
och som den väl, förmodar jag, arbetar på att förverkliga. Men sällan
har det kommit något klargörande svar. Nu utkommer visserligen varje
år vid denna tid ett slags lärobok, författad av hans excellens herr utrikesministern
på lediga stunder, med samma regelbundenhet som en viss annan kalender.
Dessvärre har jag icke hunnit läsa den sista, som kom i går. Därför
vet jag icke, örn där står att finna större klarhet än i föregående editioner.

Örn jag emellertid i år avstår från att närmare beröra den principiella socialdemokratiska
politiken, så sker det delvis i brist på material — det vill
jag erkänna —- men i främsta rummet därför, att den svenska socialdemokratien,
vars teorier i och för sig själva äro rätt vaga, nu genom sin allians med
bondeförbundet. väl slutit något slags äktenskapsförord, som innebär, att de
principiella socialistiska åskådningarna läggas in i kylskåpet.

Naturligtvis kunde det finnas många anledningar att i remissdebatten erinra
örn ett och annat, som hänt under år 1936, örn valrörelsen och regeringskriserna,
såväl den första som den andra. Det är ett gammalt visdomsord, som
säger, att man ej skall tala örn den snö, som föll i fjol. Men dagens situation
kan knappast belysas utan en liten återblick i det förflutna.

Nu kanske man har glömt vid det här laget, att striderna mellan regeringen
och oppositionen under 1936 års riksdag ytterst bottnade i meningsskiljaktigheter
örn försvarsfrågan. Det var den, som var det väsentliga, under det att
pensionsfrågan och en del annat, som sedan sköts i förgrunden och kom att
spela en mycket betydande roll, från början var andrahandsfrågor, sidoordnade
spörsmål. Örn alltså en uppgörelse i försvarsfrågan kommit till stånd vid
förra riksdagen, hade den första regeringskrisen sannolikt undvikits och därmed
väl också den andra. Nu vill jag ju icke i och för sig betrakta bondeförbundsregeringens
korta sejour som någonting, som borde varit ogjort. Jag
beklagar bara, att den bley så kort, att regeringen icke hann visa, vad den
dugde till. . Men i belysning av vad som sedan hände te sig onekligen de båda
regeringskriserna under förra året som tämligen onödiga, en uppfattning, som
jag förmodar i högsta grad delas av hans excellens herr statsministern och
flera kolleger — dock icke alla.

Men — och det var dit jag ville komma — regeringskrisen i fjol vår hade
kunnat vara ogjord, om det socialdemokratiska partiet då hade gjort vad som
sedan skedde, d.^ v. s. accepterat den försvarsreform, omkring vilken riksdagens
majoritet då samlades. Jag vågar konstatera och löper säkerligen ingen
risk att bliva emotsagd, att opinionen i landet med enastående enighet slutit
upp omkring detta fjolårets försvarsbeslut. Jag tror icke, att det skett av politiska
skäl utan att det varit av sakliga skäl, insikten örn nödvändigheten att
taga det steg, som då togs. Följaktligen har den eftertraktade politiska avspänningen
i försvarsfrågan blivit en verklighet. Det hette i fjol, att en dylik
avspänning allenast kunde nas genom bifall till det då föreliggande regerings
forslaget.. . Jag vågar påstå, att detta var en felsyn. Skulle riksdagen i
fjol följt regeringens linje i försvarsfrågan, hade striderna förvisso ånyo blossat
upp redan vid denna riksdag, och tonen i det anförande, som högerledaren
nyss höll, skulle utan tvivel hava varit en annan än den var i dag.

Nu understrykes det i trontalet, att fjolårets försvarsbeslut skall fullföljas,
en förklaring, som är tacknämlig och står i full överensstämmelse med förklaringar
från regeringsledamöternas sida under frågans behandling i fjol och
i överensstämmelse med vad som förekom från samma håll under valrörelsen.
Jag tror för övrigt icke, att denna förklaring kostat den socialdemokratiska re Andra

kammarens protokoll 1937. Nr 4. 9

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
geringens medlemmar någon större självövervinnelse att avgiva. Till och med
skytteanslaget har kommit med. När allt detta sker i år, måste man fråga
sig, varför det icke lika gärna kunde ske i fjol till båtnad för det allmänna
samförstånd, som statsministern såväl nu som tidigare så många gånger sagt
sig vilja främja.

Nu förstår jag väl, att statsministern och hans partivänner i alla fall äro
mycket tillfredsställda med den politiska utveckling, som följt på den första
krisen. Valutgången förde det socialdemokratiska partiet helt nära majoritetsställningen
i denna kammare. Den gav ett klart flertal för de socialistiska
grupperna tillsammantagna. De parlamentariska perspektiv, som därmed öppnas,
äro åtminstone teoretiskt sett av mycket genomgripande natur. Genom en
socialistisk blockbildning i riksdagen kan den politiska utvecklingen under nästa
fyraårsperiod dirigeras, i varje fall i negativ riktning, i andra kammaren.
I första kammaren existerar ännu det gamla styrkeförhållandet i stort sett.

Men till överraskning för många bildades emellertid som en produkt av
valet en regering, byggd på en helt annan blockbildning. De ledande krafterna
omkring regeringskrisen i höstas, vilka nu dessa krafter voro, föredrogo
att åvägabringa en regeringsallians mellan den segrande socialdemokratien och
ett av de partier, som på valfältet stått som socialdemokratiens motståndare
och som för resten på våren tagit en mycket aktiv del i de riksdagsbeslut, som
kommo den förra socialdemokratiska regeringen att avgå.

Det var nog många, icke minst inom de engagerade partierna, som funno
kombinationen något underlig med hänsyn till de närmast förut liggande händelserna.
Att det sedan bortom dessa nära liggande händelser fanns en viss
själarnas sympati mellan kontrahenterna visste alla. Men man vänjer sig ju
vid allting och kanske också vid denna regeringskombination.

Nu har emellertid statsministern fått den starka regering, han så länge ropat
efter, en regering som numerärt förfogar över ett klart flertal i riksdagens
båda kamrar. Så till vida kan han icke gärna mer begära. Men en annan sak
är, huruvida denna regering är parlamentarisk i så måtto, att den i sig själv
utgör en klar konsekvens av valutgången. Så kan knappast sägas vara fallet,
då det samverkande regeringspartiet, bondeförbundet, i flertalet valkretsar
gick i kartell med folkpartiet och högern mot socialdemokraterna, alldeles
naturligt för resten, då som sagt de borgerliga partierna i samtliga huvudfrågor,
som voro grundläggande för händelserna vid den förra riksdagen och
alltså borde varit grundläggande för andrakammarvalet, stodo på en gemensam
plattform. Någon linjeren parlamentarism är det alltså icke som den
gamle ivraren för parlamentariska regeringar här inaugurerat. Naturligtvis
kan han svara, att den duger bra som praktisk arbetsform, ett självklart faktum,
som jag icke vill bestrida. Jag har många gånger även från denna talarstol
hävdat den uppfattningen, att det väsentliga är innebörden och effekten
i de beslut, som statsmakterna träffa, och att sättet för beslutens tillkomst
och sammansättningen av de majoriteter, som stå bakom avgörandena, är av
mindre vikt. Men från socialdemokratiskt håll och icke minst från medlemmar
av den nuvarande regeringen har det vid flera tillfällen lagts den största
vikt vid förslagens ursprung och beskaffenheten av den majoritet, som vid ett
visst givet tillfälle står till buds. Jag behöver bara erinra om försvarsbeslutet
i fjol och de utsagor, som fälldes under förhandlingarna före detta.

Med den inställning jag sålunda har kan jag icke fälla någon förhandsdom
över den sittande regeringen utan vill i stället avvakta resultaten av dess
arbete. Visserligen anser jag liksom kanske åtskilliga andra med mig, att
socialdemokratien och bondeförbundet äro ett ganska omaka par, men då de
av fri vilja ingått detta resonemangsparti så är det ju närmast parternas eget

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bekymmer, hur det går i fortsättningen. Däremot ha vi som riksdagsmän
och medborgare det allra största intresse av hur avkomman gestaltar sig,
d. v. s. regeringshandlingarna, besluten, propositionerna. Korsningsprodukter
pläga ju visa stor ojämnhet i kvaliteten. Man kan befara, att så blir förhållandet
även i det här fallet.

Nu har i regeringspressen uttryckts en förmodan, att oppositionens främsta
strävan skulle bli att söka irritera förhållandet mellan regeringskontrahenterna.
Jag svarar endast för ett av oppositionspartierna, men för vår del finner
jag ett dylikt antagande alldeles ogrundat. Varför skulle vi tränga oss
emellan barken och trädet och söka åtskilja det, som den nuvarande statsministern
så skickligt har sammanfogat? Ingalunda! Det är bäst, att parterna
få regera så länge, som de känna ömsesidig tillfredsställelse i äktenskapet.
Vår opposition kommer att, där så behövs, inrikta sig på kritik av
regeringens gärningar, och därutöver ha vi sysselsättning nog att hävda våra
egna synpunkter och intressen.

Oppositionen, ja! Med landsfaderlig välvilja har regeringschefens omtanke
sträckt sig även till oss, de fattiga i hans parlamentariska rike. Vi ha fått
råd och förmaningar även från andra håll. Det mest uppmärksammade inslaget
i denna debatt var statsministerns önskan örn en »skicklig ledning» för
oppositionen. Örn i detta uttalande skulle ligga en förtäckt insinuation angående
de nuvarande ledarnas kvalifikationer, så tar jag min del därav med
största jämnmod. Alla kunna inte bli stora män, och storheterna synas ju
bättre, örn jämförelsematerialet är av anspråkslösare format. Men det är en
tongång i det berörda uttalandet, som påkallar en bestämd protest från min
sida. Det är, när herr statsministern talar örn »ledning» i singularis. Jag
ser i detta ett bestämt syfte att framställa de borgerliga partierna i oppositionsställning
som något slags block. Vi känna väl igen metoden från valrörelsen.
Tydligen ingår det i den socialdemokratiska taktiken att framställa
folkpartiet som en osjälvständig vasall. Tillåt mig ge ett råd. Sluta upp
med den trafiken, ty den kommer ändå icke att lyckas.

Folkpartiet begär ingen större plats än den vår ställning berättigar oss till,
men vi komma alltjämt att hålla på vår självständighet, och vi begära respekt
för vår ärliga vilja att stå på egen grund.

Vad så oppositionens uppträdande i allmänhet angår, så vill jag för vår
del säga, att vi icke komma att handla ur synpunkten att vara regeringen
till lags, och vi komma icke att ödmjukt fråga, om det i nåder tillätes oss att
ha en avvikande mening. Jag förmodar, att hans excellens statsministern med
sitt tal om en skicklig opposition också menat en sådan, som orädd förfäktar
egna ståndpunkter, även med risk att stöta de mäktiga. Skulle hans ideal
vara en opposition bestående av fjäskande tallriksslickare, så har hans begrepp
blivit bra mycket annorlunda, än när han själv stod som ledare för oppositionen
i denna kammare.

Till sist, herr talman, några ord örn våra utrikespolitiska förhållanden. Jag
behöver väl icke avge någon försäkran, att folkpartiet enhälligt sluter upp
omkring den försiktiga utrikespolitik i fredens och neutralitetens tecken, som
denna regering liksom tidigare regeringar visat sig vilja föra. Särskilt är
det utrikesministerns person, som därvid inger förtroende och trygghet. Vårt
förtroende i utrikespolitiska ting är icke fullt lika grundfast, när det gäller
det socialdemokratiska partiet. Därinom förekomma stundom vissa ansatser
till en privat utrikespolitik vid sidan örn den ansvariga regeringens. Jag behöver
endast erinra örn L. O.-blockaden mot tyska varor och andra kända förhållanden.

Det ser ut, som örn man inom den socialdemokratiska pressen ännu icke

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fattat sin roll som språkrör för en majoritetsregering och ett majoritetsparti,
när det gäller utrikespolitiska ting. Utåt är det i regel pressen, som får representera
folkopinionen med rätt eller orätt. Så är det beträffande den opinion
i främmande länder, som kommer under våra ögon, och på samma sätt
representeras den svenska opinionen inför utlandet av vad som står att läsa
i svenska tidningar. Uttalandena i den socialdemokratiska pressen måste
därför utomlands uppfattas som uttryck för de officiella tänkesätten här i
landet, ett förhållande som borde lägga någon dämpare på ivern att i spalterna
ge uttryck åt mer eller mindre välgrundade enskilda meningar. Samma varning
kan även riktas åt det andra hållet. Men förhållandet är det, att vad
som står att läsa i den extrema högerpressen, tillmätes ej i utlandet någon större
betydelse, därför att det är bekant, att denna riktning saknar parlamentariskt
inflytande här i landet.

I vår samfällda vilja till fred och i vårt goda förhållande till andra makter
ligger en tillgång, som knappast kan nog värdesättas. Det gäller att vårda
denna och se till att, vad som än händer, Sverige kan stå som ett fredens värn
utåt och som en nationell enhet.

Ja, herr talman, med hänsyn till framför allt sistberörda omständigheter och
till den goda ekonomiska konjuktur, som är förhanden, kan man se framtiden
an med god förtröstan. De inre politiska strider som vi här komma att föra
kunna givetvis icke förtaga intrycket av de lugna och lyckliga förhållanden,
som råda. Vi kunna här i vårt land fortsätta det samhälleliga uppbyggnadsarbetet
på skilda områden i samma eller i ökad takt mot förut, och i detta uppbyggnadsarbete
vill folkpartiet, trots sin minoritetsställning, i fortsättningen
som förut efter måttet av sin förmåga deltaga.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Rimforsa, Carlström, Johanson i
Huskvarna, Barnekow, Björling, Hilding, Danielsson, Åqvist, Annér, Sandberg,
Backström och Bergvall, fröken Hennings samt herr Tengström.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina damer och
herrar! När jag suttit och lyssnat till oppositionsledarnas fridsamma tal här
i dag, ha tankarna ganska ofta gått så där fyra, feni månader tillbaka till den
valrörelse, vari vi då befunno oss. Jag har ej kunnat undgå att göra en jämförelse
mellan tonerna då och nu. Vid det tillfället utmålade nian såsom en
ofantlig risk för hela vårt fosterlands framtid, örn den socialdemokratiska delen
av den svenska riksdagen utökades, och man försökte få vårt folk att tro,
att en framgång för socialdemokratien skulle innebära etablerandet av en röd
diktatur o. s. v. Jag konstaterar naturligtvis med tillfredsställelse, att herrar
oppositionsledare finna sig mycket väl i den situation, som skapats genom valresultatet.
Jag vågar förmoda, att de ej själva trodde, vad de sade under valrörelsen,
utan man får väl mera tolka detta som överord i stridens hetta.

Folket talade, till riksdagen kom tillbaka ett förstärkt socialdemokratiskt
parti, och riksdagens andra kammare erhöll i övrigt en väsentligt förändrad
sammansättning. Det finns ingen anledning i detta sammanhang att fundera
över vad det var som gjorde, att folket talade så, som det talade. Utan tvivel
spelade den politik, som förts under den gångna valperioden, en betydande roll.
Oavsett vilka meningar man har om denna politik, är det alldeles uppenbart,
att den i högsta grad tillvunnit sig folkets förtroende, och det kan kanske bero
därpå, att just ute i bygderna har man haft praktisk erfarenhet av de mycket
goda verkningarna av denna politik. Herr Bagge har funnit en annan förklaring
till den socialdemokratiska framgången, då han velat göra gällande, att
den vanns därigenom att socialdemokratien avsvor sig sitt principprogram.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Ej heller på den punkten finns anledning att ingå i någon diskussion. Jag vill
emellertid påpeka, att till och med i det socialdemokratiska valmanifestet funno
vi angeläget att hänvisa till, att vi ej på något sätt ändrat vår uppfattning
om den utveckling, som skulle kunna nödvändiggöra ett ökat samhälleligt inflytande
på det ekonomiska livet, och de, som följde våra tal under valrörelsen,
uppmärksammade nog också, att vi ej funno det vara på något sätt angeläget
att sticka under stol med att vår uppfattning alltjämt var socialistisk.
Å andra sidan förfor det socialdemokratiska partiet i detta val som vid andra
val på det sättet, att vi presenterade ett program för den situation, vari vi
befunno oss, ett program begränsat till vad vi ansågo vara möjligt att nu kunna
genomföra och genomföra under en relativt kort period.

Vad som än gjorde, att väljarna slöto upp kring det socialdemokratiska partiet
i ökad utsträckning, så blev i varje fall resultatet, att partiet kom tillbaka
med sådan styrka, att det var naturligt, att ledningen av regeringen uppdrogs
åt det socialdemokratiska partiet. Det kanske för framtiden kan vara av intresse
att, innan jag kommer in på hur situationen efter valet löstes, i kammarens
protokoll inregistrera ett litet bevis på den skräckstämning, som man hade
lyckats skapa^ på borgerligt håll inför utsikten av en socialdemokratisk valseger.
Jag väljer då ett uttalande, gjort efter valet i en liberal tidning.

Den skrev omedelbart efter valet örn resultatet av detta: »Verkligheten är
den, att den 20 :e september 1936 tog Sveriges folk steget över den gränslinje,
som skiljer de fritt styrda länderna från de diktatoriskt regerade. Socialdemokratiska
partiet kan efter sitt behag betjäna sig av kommunisternas eller av
bondeförbundarnas röster. Vägra de ena, så äro säkert de andra villiga. Så
är då i^ verkligheten vårt land numer en diktatur, enväldigt styrd av ett parti,
som står fast sammanslutet kring en revolutionär samhällsomdaningsdogm —•
det är ju vad som kännetecknar de andra diktaturerna. Vårt förra demokratiska
folkstyre, som krävde samverkan av sinsemellan mycket olika minoritetspartier,
kommer att ersättas av ett enda partis suveräna herravälde. Demokratien
har på fullt laglig väg gatt över till sin motsats — det är en av dess svagheter
att någon spärr mot en sådan utveckling inte finnes.--Och vad kom mer

nu att hända? Ja, det veta endast våra herrar, socialdiktatorerna, som
de hädanefter rätteligen borde kallas.»

Jag bär med avsikt valt detta citat, därför att det är ganska belysande för
den stämning, i vilken man på sina håll antingen faktiskt levde eller försökte
inbilla sig vara motiverad, och jag har också valt det ur en tidning, som ej
är vilken tidning som helst utan en tidning med gott anseende, nämligen Karlstads-tidningen.
Jag vill endast till detta knyta den reflexionen, att vore det
ej skäl, att man även under valrörelser uppriktigt erkände, att socialdemokratien
ingalunda företräder några diktatoriska strävanden utan kan berömma sig
av att i allt sitt varande lia företrätt en demokratisk åskådning och bringat
den svenska demokratien till en starkare ställning och den demokratiska uppfattningen
till en fördjupning inom vårt folk.

Denna socialdemokratiens djupt kända demokratiska åskådning kom också
till uttryck vid lösningen av den situation, som uppkom efter valet. Det blev
en koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet. Det kunde ha blivit
en annan lösning. Det finns ingen anledning att ej också här säga ut, att
örn socialdemokraterna efter 1936 ars val ansett sig böra ensamma övertaga
regeringsansvaret, så skulle däremot ej kunnat göras någon allvarlig invändning
ur parlamentarisk synpunkt. Många både inom det socialdemokratiska
partiet och inom andra partier skulle kanske ansett den lösningen vara den
parlamentariskt riktiga. Emellertid valdes den andra vägen, och jag går nu
över till att tala något litet örn denna koalition.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverksprovositionen. (Forts.)

Jag kan därvid ej följa herr Andersson i Rasjön i hans något erotiska språkbruk,
och jag kan det ej helt enkelt därför, att det är så mycket av karlaktighet
i den uppgörelse, som träffats mellan socialdemokraterna och bondeförbundet,
att den absolut icke leder tankarna hän till några lösa eller fastare
förbindelser av det slag, som herr Andersson i Rasjön antydde. Herr Andersson
i Rasjön menade, att det ej var någon riktigt ren parlamentarisk princip,
som kom till uttryck i den etablerade koalitionen. Jag skall försöka, då detta
naturligtvis har intresse just i det ögonblick, då en regering av denna
art första gången möter andra kammaren, att se lösningen ur först socialdemokratisk
synpunkt och sedan, örn det tillätes mig, även ur bondeförbundets
synpunkt.

Ur socialdemokratisk synpunkt är vad som skett nu en regelrätt fullföljd
av ett principiellt och praktiskt strävande, som socialdemokratien har företrätt,
så länge den har verkat i vårt politiska liv. Det är ej något försök att efteråt
konstruera, när jag säger, att örn jag skall finna den verkliga utgångspunkten,
får jag gå tillbaka ända till 1889, till det socialdemokratiska partiets konstituerande
kongress. Denna sammanträdde i en tid, då socialdemokratien saknade
makt och var blott en förföljd sekt inom samhället. Den lade dock redan
då framsynt linjerna klara för partiets politiska arbete, och kongressen hade
bland annat modet att mitt i förföljelsens ögonblick också visa anhängarna av
rörelsen vikten av samarbete med andra vid lösningen av folkets frågor. Sedan
har socialdemokratien i sin politik ständigt hållit kontakt med andra grupper
och partier och ständigt befunnit sig i samarbete.

Detta samarbete utövades under många år, då kampen gällde demokratiens
erövring, med den borgerliga partibildning, som då kallades liberaler och sedan
kallades frisinnade och nu folkpartiet. Detta samarbete ledde fram till koalitionsregeringen
1917—1920, som gjorde en av de mest betydande insatserna
under senare årtionden i svensk politik. Det visade sig därvid, att ej blott socialdemokraterna
hade den parlamentariska uppfattningen, att bildandet av en
majoritetsregering var den bästa lösningen av det parlamentariska problemet
utan att även liberalerna hade den uppfattningen, att det var angeläget att basera
den politiska ledningen på en fast majoritet i folkrepresentationen och att,
örn intet parti ensamt kunde presentera denna majoritet, man måste försöka
genom en kombination komma till samma resultat. Det kanske vore anledning
för herr Andersson i Rasjön, när han sitter här som Karl Staaffs och Nils
Edens efterträdare och när han gör sina små lustigheter om bondeförbundet,
att påminna sig, att en gång även socialdemokrater och liberaler varit allierade
i en regering. Då ifrågasattes lika litet som nu, att man på något håll skulle
uppgiva sin principiella åskådning, men båda partierna hade även då den meningen,
att där praktiska möjligheter funnos till positivt arbete, där skulle man
förena sina krafter.

Tyvärr avbröts samarbetet inom regeringen mellan liberaler och socialdemokrater,
och det följde en tid av svaghet i vår parlamentariska ordning, en svaghet,
som, såvitt jag kan bedöma, innebar det allvarligaste hotet hittills mot vår
svenska demokrati. Det var en tid, där regeringens ledande ställning allt mer
gick förlorad och, vad värre var, där regeringens auktoritet betänkligt sjönk
och man började fråga sig ute bland folket, om det verkligen fanns en möjlighet
att i demokratisk ordning skapa en ledning av vår politik, som visade sig handlingskraftig
och kunde i sin verksamhet avsätta betydande resultat. Under
dessa år strävade återigen socialdemokratien till att få till stånd en kombination,
som kunde skapa en bättre parlamentarisk ordning. Trots vad som skedde
1926, då den dåvarande frisinnade ledaren fällde den socialdemokratiska regeringen
under omständigheter, som uppväckte — uttrycket är ej för starkt —

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
förbittring inom arbetarvärlden, trädde det socialdemokratiska partiet år 1929
åter i förhandling med det frisinnade partiet, då under Carl Gustaf Ekmans
ledning, örn bildandet av en samlingsregering, en förhandling som drevs mycket
långt och där det visade sig, att örn god vilja funnits, kunde man hava presenterat
en majoritetsregering på ett program, vars genomförande skulle inneburit
stora framsteg. De frisinnades ledare föredrog emellertid, när chansen
kom, att taga ansvaret ensam och skapa en ny, svag regering. År 1932, när
socialdemokraterna hade gått fram vid valen, vände vi oss åter till det frisinnade
partiet. Åter gjordes ett försök att lägga majoritetsgrund för regeringen,
att ge åt den demokratiska ledningen den större styrka, som vi alltid ha betraktat
såsom nödvändig. Även den gången visade det sig, att man i sakfrågor
kunde komma varandra ganska nära, men förhandlingarna kommo i en period,
då det frisinnade partiet var lamslaget, och då det icke hade någon egentlig
möjlighet att acceptera ett kontrakt rörande gemensam regering.

Den socialdemokratiska regering, som då bildades, fullföljde emellertid vid
riksdagen 1933 sin strävan att skapa ett fast underlag för sin politik, och där
möttes för första gången socialdemokrater och bondeförbundare i ett samarbete
fastare avtalat än tidigare samarbete, lagt på en grund, som visade sig starkt
bärig, och genomfört med ett förtroende, som visade, att det för detta samarbete
fanns icke bara sakliga utan även personliga förutsättningar. Och, vad som var
ännu mera betydande, det visade sig, att det ute hos vårt folk fanns ett ideellt
underlag för det samarbete, som vi bruka kalla ett samarbete mellan arbetare
och bönder, men som ju i själva verket representerar den bästa svenska samling,
som hittills kunnat presteras i detta land.

Med hänsyn till vår hållning under årtionden kan ingenting hava varit naturligare
för oss socialdemokrater efter valet 1936 än tanken att utnyttja även
de möjligheter detta skapade för att åvägabringa det fasta underlaget för regeringen.
Vi kunde naturligtvis ha stött oss på det faktum, att vi ensamma i
denna kammare förfoga över majoriteten i förhållande till de tre borgerliga partierna.
Vi kunde säkerligen hava räknat med såsom otänkbart, att de tre borgerliga
partierna skulle hava samman med kommunister och kilbomare bildat
majoritet emot en socialdemokratisk regering. Vi kunde alltså ha uppträtt som
ett majoritetsparti i andra kammaren och efter gamla liberala toner åberopat
denna kammare såsom den utslagsgivande, då det gäller folkrepresentationen.
Även om det bildats en rent socialdemokratisk regering, är jag förvissad om
att det skulle lyckats i många avseenden åstadkomma ett samarbete med bondeförbundet
och, såsom jag hoppas, även med andra partier. Det är mycket möjligt,
att även en sådan lösning av situationen efter 1936 års val skulle ha lett
till samma resultat som den nu valda lösningen, d. v. s. till en god samverkan mellan
regering och riksdag, avsättande betydande positiva resultat.

Det fanns dock också den möjlighet, som herr Andersson i Rasjön antydde,
att den borgerliga majoriteten i första kammaren kunnat utnyttja sin ställning
till ett maktmissbruk i avsikt att förhindra, att den folkvilja, som talat vid
andrakammarvalet, också fick uttryck i riksdagsarbetet. Jag har emellertid
svårt att tänka mig, att en borgerlig majoritet i första kammaren år 1937 skulle
ansett sig böra förfara på det sättet. Detta gör, att jag drar den slutsatsen, att
även en rent socialdemokratisk regering skulle haft betydande möjligheter till
ett fruktbärande samarbete med riksdagen. Men (leir riktiga lösningen var att
från början skapa ett majoritetsunderlag, att ge åt regeringen den fasta ställning,
som efter vårt förmenande en parlamentarisk regering bör ha. Och då
var hänvändelsen till bondeförbundet självklar. Vi hade erfarenhet av en hel
riksdagsperiods samarbete av allra bästa slag. Vi hade icke, trots den borgerliga
alliansen under valrörelsen, kommit till sådan motsättning, som stört det

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tidigare goda förhållandet. Bondeförbundets ledare hade under valrörelsen
varit angelägen markera, att det alltjämt fanns mycket gemensamt för ett samarbete
efter samma linjer som tidigare. Oell jag hade själv, långt innan jag
visste, huru valet skulle gå, givit uttryck åt den uppfattningen, att valutfallet
borde leda till att man åter sökte kontakt mellan de tidigare samarbetande
grupperna för att på det sättet försöka att, sedan folket talat, ge stabilitet åt
de parlamentariska förhållandena. Genom att gå den vägen kunde jag också
få tillfredsställelsen att förverkliga den idé, som fått uttryck i orden »den starka
regeringen». Jag hör till min glädje, att högern fortfarande är anhängare
av den starka regeringen. Ofta har man dock fått det intrycket, att vad man
i vissa borgerliga kretsar fruktade mest av allt var, att det skapades en fast
majoritet. Och jag kan ju förstå, örn man tycker, att det är mindre roligt, när
man icke själv är bestämmande inom denna majoritet.

Örn jag nu, som jag nyss nämnde, skulle försöka se denna koalition från bondeförbundets
synpunkt, så sker det naturligtvis icke alls för att förekomma
våra allierade när de vilja tala för sig själva. Jag skall därför lägga vad jag
i detta stycke har att säga såsom ett litet resonemang örn förhållandet mellan
en majoritet och en minoritet, om majoritetens förpliktelser och minoritetens.
Jag har fått god anledning därtill av de utläggningar, som här hava gjorts
från oppositionsledarnas sida och icke minst av herr Andersson i Rasjön. Han
talade visserligen örn att man icke från hans partis sida tänkte på något sätt
irritera förhållandet mellan de i regeringen allierade. Förklaringen liom ju
litet överraskande efter den verkliga iver, som herr Andersson i Rasjön hade
utvecklat för att försöka skapa denna lilla irritation. Det var en rad av frågor
till bondeförbundet, och det var en framställning, som egentligen kunde sägas
innebära detta: varför bestämmer icke bondeförbundet i alla ting vad regeringen
skall göra? Bondeförbundet har sagt det, och bondeförbundet har sagt det,
varför har icke allt detta kommit till uttryck i trontalet? Jag fick närmast
den uppfattningen, att herr Andersson i Rasjön menade, att det socialdemokratiska
partiet icke skulle spela någon annan roll i denna koalition än att vara
underlag för en politik, dikterad av bondeförbundet. Detta avspeglar ganska
väl den föreställning, som ofta kommer till uttryck både från herr Andersson
i Rasjön och andra, att egentligen skall ett samarbete baseras på att den, som
är stark och har majoritet, skall gå minoriteten till mötes, under det att minoriteten
alltid skall sitta såsom en liten prinsessa på ärten och propsa på sitt
i alla tider. Minoriteten anses icke ha förpliktelse att gå majoriteten till mötes.
Nej, visst icke, det är majoriteten, som för att upprätthålla det goda förhållandet
och den goda stämningen skall avstå från att genomföra vad den anser
vara riktigt bara för att minoriteten skall känna sig vara med på .ett hörn.

Mina samarbetstankar ha aldrig gått i den riktningen. Jag anser, att vi
alla, vare sig vi representera minoritet eller majoritet, ha vårt klara ansvar att
bidraga till samarbetet, och att, liksom majoriteten har skyldighet att visa
minoriteten hänsyn, så har också minoriteten skyldighet att medverka till att
vad som uppenbarligen är en folkvilja kan genomföras. Såvitt jag förstår är
detta vad som sker i detta fall.

Man talar t. ex. örn folkpensioneringsfrågan. Bondeförbundet har hävdat en
mening, som har underkänts av folket i val. Då vill man, att bondeförbundet
skall säga, att det där bry vi oss icke örn, de borgerliga ha fortfarande majoritet
i första kammaren, vi propsa. Man anser tydligen, att det är ett fel,
att bondeförbundet har mod att säga: ä la bonne heure, vi lia hävdat vår mening,
denna har blivit underkänd; läget är sådant, att det finns anledning för
oss att även på den punkten låta folkviljan under vår medverkan komma till
sitt förverkligande, så mycket mer som man därmed vinner, att man kan i vä -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sentliga ting åstadkomma en fortsättning på ett samarbete, som Ilar visat sig
vara till stort gagn för land och folk och icke minst för de folklager, som
bondeförbundet representerar. Men såvitt jag förstår har bondeförbundet, när
det velat dela ansvaret med socialdemokraterna i regeringsställning, helt enkelt
utgått ifrån den enligt mitt förmenande enda möjliga principen för ett samarbete,
nämligen ömsesidighet i hänsyn och tillmötesgående. Liksom man på
detta har kunnat basera ett samarbete i regeringen hoppas jag, att man skall
kunna basera ett samarbete mellan regeringen och oppositionen på samma
princip. En opposition, som bara kommer och propsar på medgivanden från
regeringens sida, har säkerligen icke att förvänta sig några större sådana medgivanden.
Men en opposition, som vill komma och samarbeta med oss för att
göra riksdagsbesluten så goda som möjligt och lägga som bas för dessa en
så bred mening som möjligt i riksdagen, den oppositionen kan alltid räkna
med ett mycket långt gående tillmötesgående av dess synpunkter.

Sedan jag sålunda tror mig hava nöjaktigt försökt ange, varför man valt
koalitionsvägen, kommer jag över till frågan örn majoritetens och minoritetens
ställning till varandra, när majoriteten företräder en regering och minoriteten
är i opposition. Jag kan kanske som utgångspunkt för ett resonemang därom
erinra om ett uttalande, som herr Andersson i Rasjön gjorde midsommardagen
1936 i Mariefred. Han yttrade där på tal örn försvarsfrågan och de
möjligheter som funnits till en uppgörelse i denna på bredare basis: »Det är
väl knappast fullt ärligt att kompromissa örn saker, där man redan har majoriteten
säker på sin sida.» Detta är det verkliga uttrycket för maktfilosofi:
varför skall man resonera, när man har majoritet; då är det bara att votera.
Tyvärr fick tydligen denna synpunkt alltför mycket bestämma i fjol.
När jag erinrat örn detta uttalande, så är det för att få tillfälle att mycket energiskt
taga avstånd från ett sådant betraktelsesätt. Det är alldeles riktigt, då
herr Bagge erinrade örn, att det icke är blott majoriteten, som ger en regering
styrka, utan det beror också på huru majoriteten handhaves. Han har också
alldeles rätt däri, att en majoritet, som missbrukas till maktövergrepp, den
majoriteten är i själva verket ganska svag i sitt inre. En opposition, som ser
till att icke en dylik svaghet uppstår, fyller en god uppgift. Det gör den även
genom att säga rent ut och icke som herr Bagge antyda, att det funnits en
viss tendens på sista tiden i riktning mot maktövergrepp. Att använda den
sortens insinuerande talesätt tillhör också de skadegörelser för demokratien,
som dagligdags pågå, där man utan att precisera försöker väcka en allmän
misstro till att ett parti, en regering eller vissa herrar begå handlingar, som
egentligen äro av en ganska tvivelaktig karaktär.

Mellan majoritet och minoritet skall samarbetet baseras på den ömsesidiga
respekten och hänsynen. Majoriteten har icke rätt att bruka sin makt bara
för att bruka den. Men majoriteten har även skyldighet se till, att den basis,
på vilken den tillkommit, och den folkvilja den representerar, icke spolieras
genom några mjäkiga hänsyn till en alltför anspråksfull opposition.

Därmed tror jag, att jag kan gå över från mera allmänna betraktelser till
regeringens politik. Herr Bagge använde det uttrycket, att det skapats parlamentarisk
klarhet, men att det alltjämt rådde ett politiskt dunkel. Detta skulle
väl närmast betyda, att regeringen icke tillräckligt klart preciserat sitt program
och sin politik. Detta har dock skett i en deklaration vid regeringens
tillträde, där både motivering för samgåendet finnes och uppgifterna för detta
samgående utförligt anges. Det har emellertid talals örn den principiella utgångspunkten
för regeringens arbete. Innan jag går in på detta, skulle jag
vilja säga ett ord örn försvarsfrågan, där herr Bagge talade örn socialdemokraternas
ändrade hållning och där herr Andersson i Rasjön förmenade, att örn

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
vi i fjol hade intagit samma ståndpunkt som nu, skulle två regeringsskiften
hava undvikits.

Vi intaga i dag samma ståndpunkt i denna fråga, som vi intogo under försvarsdebatten
1936. Vi förklarade oss då villiga medverka till den lösning av
försvarsfrågan, som framlagts av försvarsutskottet, under förutsättning att man
ville visa samma hänsyn till våra synpunkter beträffande den inre omvårdnaden.
Det program, som denna regering företräder, kombinerar också hänsynen
till yttre trygghet med den inre omsorgen. Och därför, när jag står här
som representant för en regering, som bl. a. framlagt årets fjärde huvudtitel,
så känner jag mig icke såsom en man, som har ändrat mening, utan som en
man, som fullföljer den mening, jag tidigare ansett vara den riktiga.

Beträffande de principiella utgångspunkterna är det rätt lustigt att höra
dessa efterlysningar av klarare preciserande från sådant håll, där man själv
aldrig preciserat sig, därför att man icke tycker sig behöva det. Vi ha ett bestående
samhälle, en kapitalistisk samhällsordning; har den icke visat sig
duga? Icke behöva väl vi borgerliga ange någonting rörande vår principiella syn
på den kommande utvecklingen! Herr Andersson i Rasjön försökte i det sammanhanget
inkassera en ära för klarsynthet under krisens första år, som han
icke förtjänar. Ty det förhåller sig icke på det sättet, herr Andersson i Rasjön,
att de frisinnade och högern och andra modigt trädde fram, när krisen
kramade vårt folk, och sade: vi behöva icke ha några bekymmer; det kapitalistiska
systemet har alltid visat sig så smidigt och elastiskt och starkt, att
det klarar sig alltid. Tvärtom var man då förskräckt över att detta system visade
sig ha så stora brister. En så förnämlig tidning som Dagens Nyheter
skrev t. o. m., att man måste taga hela detta system under omprövning. Det
var andra toner då än nu, när man återigen känner sig på den säkra sidan
och är beredd att begå samma misstag, som man tidigare begått; så fort man
känner sig i lä, så vill man icke göra någonting för att förhindra, att man
återigen kommer ut i storm.

Jag blev något förvånad, när herr Bagge efterlyste den där principiella
skiljelinjen mellan vad som brukar kallas en borgerlig samhällsutveckling och
en socialistisk. Under valrörelsen höll nämligen herr Bagge ett tal, som jag
läste med särskilt intresse, därför att det var lagt ungefär som jag brukar
lägga mina tal. Det rörde sig bl. a. örn frågan örn rätten för samhället att
gripa in på det ekonomiska området. Herr Bagge gjorde då den mycket betydelsefulla
deklarationen, att ett samhälle utan varje statlig reglering av den
mänskliga sammanlevnaden, också i ekonomiska ting, är helt enkelt otänkbart.
Uttalandet var så mycket intressantare, som herr Bagge från denna utgångspunkt
sedan visade, hurusom samhället har ansett sig böra ingripa mer
och mer i det ekonomiska livet. Han hänvisade till hela vår skyddslagstiftning
för bevarande av arbetskraften, han hänvisade till vår kontrollagstiftning,
t. ex. beträffande bankerna och annat, han hänvisade till vår omvårdnad örn
människorna i alla avseenden, och han skisserade upp på så sätt ett samhälle,
som jag närmast skulle vilja beteckna som ett socialiserat samhälle, där man
genom de samhälleliga ingripandena hade mer och mer ordnat för människorna
och där man framför allt erkänt samhällets icke bara rättighet utan skyldighet
atti medborgarnas intresse tillvarataga och reglera förhållandena. Var
slutar nu ett resonemang från den utgångspunkten? Det är mycket möjligt,
att herr Bagge kommer att förklara, att nu är samhället som det skall vara,
nu lia vi från den utgångspunkten gjort alla möjliga och nödiga ingripanden.
Men det är också lika möjligt, att om tio år herr Bagge eller en annan högerledare
kommer att från samma utgångspunkt prisa vad som ytterligare skett
av samhälleliga ingripanden och säga som i höstas, att allt detta har ju högern

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
varit med om — vilket dock herr Bagge icke hade full rätt att säga, ty det är
mycket av detta samhällsordnande som högern fått tvingas till eller icke alls varit
med om. Men om det är riktigt att betrakta som det väsentliga att samhället
sörjer för människornas frihet och trygghet, att enskilda privilegier, enskild
maktställning, enskild egendom icke få gå före människornas rätt, då har samhället
bara att avväga, när den konflikt uppstår, då gentemot dessa intressen, som
icke ha berättigande, samhället skall skrida in reglerande, för att de berättigade
intressena skola skyddas. Vi ha för vår del aldrig sagt, att vi måste under alla
förhållanden ha statsägda företag, att vi måste socialisera här och socialisera
där; vi ha sagt: det och det måste göras, för att allmänna intressen skola tillgodoses.
Finns det en annan metod än socialiseringen för att lösa de problem
som den tekniska utvecklingen efter hand skapar, så ha vi icke därvidlag några
fördomar. Vi ha också visat, såsom vi för resten uttryckte det i vårt valprogram,
att vi vilja inrikta oss på att till varje tid utnyttja de möjligheter som
finnas för att vinna den bästa produktiviteten och därmed den bästa försörjningen
för folket. Och vi ha aldrig förnekat, att det kapitalistiska systemet
under sin tillvaro mäktigt har ökat möjligheterna för människornas utkomst,
även örn jag icke vill säga, att det på samma sätt har ökat människornas trygghet.
Det är på den punkten svagheten kommer fram, att samtidigt som tillgångarna
blivit så mycket rikligare, har man ändock icke trygghet för att alla människor
skola få leva och få en rimlig andel av de rikligare tillgångarna.

Örn nu herr Bagge menar något med sin utgångspunkt, så bör ju också en
borgerlig samhällsutveckling betyda, att överallt där det allmänna intresset och
medborgarnas trygghet kräva ett samhällsingripande, är detta samhällsingripande
befogat. Örn herr Bagge erkänner detta, måste jag göra honom den
smärtsamma förklaringen, att då befinna vi oss på samma utgångspunkt. Sedan
är det en annan sak, att vi börja tvista här och var örn när det är berättigat
att ingripa. Men hela denna förskräckelse för socialismen tycker jag man
kan släppa i samma mån som man själv tänker och resonerar socialistiskt, fast
man kallar det för borgerligt.

Det är icke behövligt att genom uppläsning här införliva regeringsförklaringen
med kammarens protokoll. Den finns tillgänglig i många andra former,
och jag skall blott understryka, att denna förklaring innebär, att de allierade
partierna äro medvetna örn, att det på vissa punkter finnes principiellt olika
uppfattningar, men att vi lia funnit situationen vara sådan, att det finns tillräckligt
mycket gemensamt för att motivera ett samarbete och att man är beredd
att genomföra detta efter den grundtanke som anges på följande sätt:
»Grundvalen för denna samverkan är en gemensam övertygelse, att vårt land
har möjligheter att åt breda folklager skaffa bättre och tryggare levnadsförhållanden,
och en gemensam strävan att omsätta denna övertygelse i praktiska
åtgärder. Regeringens politik kan därvid icke bygga på någon annan förutsättning
än att medborgarna, som arbeta inom olika näringsgrenar, lia lika stor
rätt till uppmärksamhet och omsorg från det allmännas sida, på samma gång
som de eftersatta folkgrupperna självklart måste i första rummet få sina behov
tillgodosedda.»

I detta ligger en deklaration om en demokratisk framstegspolitik inom ramen
för gemensam demokratisk åskådning, tillräckligt omfattande för den tid,
på vilken koalitionen till en början måste byggas. Fastän jag icke säger något
om den tid varunder koalitionen kan räcka, hoppas jag för egen del att den
skall gå vida utöver den nuvarande riksdagsperioden.

Beträffande regeringsprogrammet lia cn del förfrågningar framställts på
särskilda punkter. Man har varit särskilt angelägen örn att få veta, huru
regeringen tänker förfara beträffande de privatanställda. Jag vill fästa kam -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
marens uppmärksamhet på att denna fråga hänför sig icke bara till en skrivelse
örn arbetsavtal utan att elen också berör åtskilliga ting som redan äro
under arbete. Jag tänker därvid på butiks- och kontorsanställdas arbetstid,
som är föremål för utredning, jag tänker på semesterfrågan, som är föremål
för utredning, jag tänker på frågan örn pensionsfondernas tryggande, som
också är föremål för beredning inom justitiedepartementet. Förhållandet är
sålunda icke alls, att regeringen har lämnat dessa ting obeaktade; vi syssla
med dem, och riksdagen skall också efter hand som prövningen hinner genomföras
få sig förelagd förslag i dessa frågor.

Beträffande arbetsfredslagstiftningen vill jag gärna göra en ganska frank
deklaration. Det socialdemokratiska partiet, som vann segern vid fjolårets
val, har icke motsatt sig en laglig reglering av förhållandena även på arbetsmarknaden.
Liksom vi utgå från att samhället har rätt till kontroll i andra
fall, erkänna vi samhällets rätt till kontroll över den betydande ekonomiska
makt, som fackföreningsrörelsen representerar. Men här som i andra fall vilja
vi icke lagstifta i onödan, och kail man på enskild väg ordna förhållandena
på arbetsmarknaden, skulle jag tro att det är för samhället lyckligast. Regeringen
kommer icke att företaga någonting som kunde verka störande på de
överläggningar rörande arbetsfreden som för närvarande pågå mellan å ena
sidan arbetsgivarnas och å andra sidan arbetarorganisationernas huvudorganisationer.
Riksdagen har alltså icke att förvänta något förslag i år från regeringens
sida rörande arbetsfredsproblemet. Någon särskild anledning härtill
föreligger icke. Utvecklingen har gått till bättre förhållanden på arbetsmarknaden,
och det enda jag har att tillfoga är, att det är självklart, att skulle
sådana förhållanden uppstå, som göra ett ingripande till ett samhällets intresse,
så har vilken regering som helst skyldighet att ägna dessa frågor uppmärksamhet.
Men det är rätt orimligt att begära, att en regering av denna
art med sina relationer till en arbetarvärld, som i hög grad representeras av
fackföreningsrörelsen, just nu skulle känna en större benägenhet att tillmötesgå
önskningar örn en lagstiftning, som man från de håll där man starkast
stödjer kravet därpå, vill ge en karaktär, som vi från socialdemokratiskt håll
icke kunna erkänna vara till gagn för arbetsfreden.

Beträffande budgeten kommer väl finansministern att yttra sig. Herr Andersson
i Rasjön konstaterade, att här icke gjorts några underverk. Jag tror
icke heller att någon kommer att framträda med anspråk på att hava gjort
det. Vi äro fullkomligt nöjda örn ett gott arbete blivit gjort, och det tror jag
finansministern har gjort i detta fall, ett gott arbete, där man på ett förståndigt
sätt har använt de inkomster, som flödat, och där man har planerat så,
att vi kunna möta kommande svåra år bättre rustade än vi voro, när vi mötte
den kris, som en frisinnad regering hade haft att bereda samhället för. Vi
mota en ny kris, om den kommer, med betalda skulder, med en god kassafond,
i stället för att vi vid den senaste krisen hade att gå till verket ganska tomhänta.

I övrigt vöre det naturligtvis frestande att här fråga än en gång: Vad är
det herrarna vilja spara på? Herr Bagge säger: Det där kan jag icke yttra
mig örn här, det förutsätter utskottsgranskning, för resten är det nästan omöjligt
för en opposition att giva anvisning för sparandet, det tillkommer regeringen
att göra detta. Men samtidigt säger han, att det beror på ett allmänt
politiskt bedömande, hur man konstruerar utgifterna, och då bör det väl icke
ha berett herr Bagge någon större svårighet att bilda sig ett omdöme, ty för
det allmänna politiska bedömandet behöver man icke sitta i utskott och heller
icke i regering. Alltså framställer sig självklart frågan: Vad är det herrarna
vilja spara på? Herrarna vilja icke spara på försvarsutgifterna — jag förmodar
att förslag i stället framkomma örn ökning av dessa; herrarna vilja

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
icke spara på lärarelönerna eller på de statsanställdas löner i övrigt. Är det
de sociala utgifterna, som herrarna fortfarande vilja komma till livs, så låt
oss en gång få veta detta! Jag skulle emellertid bli mycket överraskad, örn
man just i detta ögonblick och vid en riksdag, till vilken väl högern går med
en viss känsla av att den behöver en förnyelse i sin politik med större förståelse
för vad som rör sig i tiden — örn man just då skulle komma med en
deklaration, att nu är det angeläget att begränsa omsorgerna örn dem som ha
det sämst här i samhället. Men örn man icke vill eller kan angiva några utvägar,
så tycker jag att man när som helst kunde upphöra med detta allmänna
tal örn sparsamhet. Det är icke på det sättet, att finansministern, som herr
Andersson i Rasjön antydde, bara har sett till att leda ut penningströmmen
åt olika håll. Denna budget har liksom alla andra krävt sitt omsorgsfulla
övervägande rörande medlens användning, sitt sparande på den ena punkten
efter den andra för att få den riktiga avvägningen, så att det nödvändigaste i
första hand blivit tillgodosett.

Från oppositionsledarnas sida ha också i dag sagts några ord örn vår utrikespolitik.
Jag inkasserar med stor tillfredsställelse det konstaterande som
både herr Bagge och herr Andersson i Rasjön gjorde om enighet kring de allmänna
linjerna för vår politik utåt. Jag understryker också gärna maningen
till folket utanför riksdagen att iaktta varsamhet vid behandlingen av utrikespolitiska
frågor. Jag tror emellertid icke, att denna adress bör ges en ensidig
karaktär. Man kan alltid diskutera vad som är lämpligt och olämpligt. Jag
t. ex. blev ganska överraskad, när jag fann hurusom en svensk politisk partiledare
reste ned till Köpenhamn och deltagit i en ganska våldsam demonstration
mot den danska regeringens politik och t. o. m. själv yttrat sig örn denna
regerings politik. Men det skulle icke föranleda mig att utan vidare säga, att
sådant får icke ske, ty det skadar vårt land. Det bör emellertid undvikas, att
man yttrar sig ovarsamt om andra länders förhållanden, därför att det i varje
fall icke är nyttigt. Jag tror att det är mycket som borde undvikas ur synpunkten
av att det icke är nyttigt, och det är också en del som bör undvikas
därför att det är positivt skadligt för vårt folk i allmänhet. De som föra
pennan och ordet böra tänka litet mera, när de tala och skriva, på att det
icke är bara de själva och deras egen lilla mening som är det väsentliga, utan
att det finns något gemensamt, till vilket man alltid bör ta hänsyn. Jag tror,
att dylikt hänsynstagande skulle vara till båtnad både för våra förbindelser
utåt och för trevnaden bland oss själva.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag skall upptaga en punkt, som är be rörd

i senare delen av herr Bagges anförande. Jag kan icke direkt taga avstånd
från honom, men jag kan icke heller instämma med honom. Det förefaller
mig, som om han representerade en halvhetslinje, som icke kan leda
till någonting effektivt i den uppenbarligen även av honom önskade riktningen.
Detta gäller kanske i ännu högre grad herr Anderssons i Rasjön deklarationer
i fredsfrågan. Jag skulle vilja kalla dem fredsdeklamationer. Det
var vackra ord, men de synas mig icke träffa sakens kärna.

Jag hör till dem, som prisa vårt land såsom tillhörande de lyckligaste i
världen. Vad som höjer detta land över de flesta andra är den demokratiska
anda, som länge hos oss varit rådande och i vars hägn vårt samhälle utan
mera avsevärda störningar nu fått utveckla sig socialt och ekonomiskt under
en följd av decennier. Denna anda går så djupt och har småningom under
styrelsen av kloka regeringar, biträdda av en demokratiskt genomsyrad riksdag,
vuxit sig så stark, att den kan anses utgöra fullt skydd mot alla slags
inifrån kommande antidemokratiska påfrestningar.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Men sådana påfrestningar kunna komma utifrån. Man måste beakta, att
våra demokratiska inrättningar i och för sig icke äro något värn mot vårt
indragande i ett europeiskt krig. Jag är ingen krigsprofet. Jag varken tror
eller icke tror, att ett sådant krig kommer att utbryta. Men, jag tror inte
heller, att mitt hus skall brinna upp; likväl håller jag det brandförsäkrat.
Ett stormaktskrig i Europa är emellertid icke otänkbart. Det är icke heller
otänkbart inom en sådan tidrymd, att vi redan nu med hänsyn till vår utrikespolitik
böra ha uppmärksamheten riktad därå. Det är detta jag vill säga,
och jag kan tillägga, att ett dylikt krig är betydligt mera sannolikt, än att
eldsvåda bryter ut i mitt hus. Spänningen mellan stormakterna har under
det sistförflutna året tidtals varit mycket stark. Det synes framför allt vara
två faktorer, som verka återhållande på denna spänning. Dels har man ännu
icke riktigt nått den högsta möjliga rustningseffekten. Dels bävar man för de
kanske förintande krigsföljder, som kunna drabba t. o. m. själva segraren.
Den förra faktorn försvinner enligt sakens natur med tiden. Den senare faktorn
kan icke heller i längden vara en absolut säker barriär emot kriget. Antag
därför, att ett europeiskt krig blossar upp inom några år — vad gagn ha
vi väl av våra demokratiska inrättningar, vad betyder väl vår samhälleliga
lycka, om vi bliva indragna i detta krig och ett blodigt streck dragés över
hela vår nutida välfärd? Det är härvid icke endast fråga örn krigets tillfälliga
förödelse. Det rör sig framför allt annat därom, att vi kunna bli urståndsätta
under generationer, kanske för all framtid, att återuppbygga vår
tillintetgjorda demokrati.

Det förefaller, som örn denna triviala sanning föga berörde just sådana
politiker i vårt land, som mera både entusiastiskt och effektivt än andra beflitat
sig örn Sveriges demokratiska utveckling. Detta påstående grundar jag
på den utrikespolitik, som föres hos oss, trots det att omständigheterna med
ständigt tilltagande klarhet giva vid handen, att denna politik kan vara krigsfara
för landet. Det är sannerligen icke folkförbundsmedlemmen Sverige,
som bidragit till att motverka uppkomsten av ett europeiskt krig under de
båda sistförflutna åren, Sverige hör icke till de länder, som motarbetat tillämpningen
av den s. k. kollektiva säkerhetens maximer, vilka — örn de icke inhiberas
— slutligen med obönhörlig konsekvens skola draga en fruktansvärd
katastrof över Europa. Det är England och Frankrike, som lyckligtvis förhindrat
dessa ödesdigra maximers tillämpning. I dessa båda länder har man
icke kunnat undgå att inse, att sanktionerna kunde bliva orsak till ett europeiskt
krig med dettas för närvarande katastrofala konsekvenser, beträffande
England för det brittiska imperiets krossande, beträffande Frankrike för dettas
underkuvande av Italien och Tyskland, i allt fall för dess förlust av
prestigen på Medelhavet. En effektiv sanktionspolitik kommer därför icke
att hävdas av England och Frankrike, förrän antingen dessa länders indragande
i ett krig är absolut nödvändigt eller ock situationen är sådan, att man
icke anser sig behöva räkna med de nyss antydda konsekvenserna.

Det är sant, att England och Frankrike icke erkänna sanktionspolitikens
principiella krigsfarlighet. Likväl torde det icke vara möjligt, att de efter
vad som förekommit under alla dessa år icke skulle begripa dess krigsfarlighet
och förty oduglighet som fredsmedel. Varför uppgiva de då icke sanktionerna
såsom politisk princip? Svaret på den frågan synes genom sin uppenbarhet
helt ha undgått sanktionsivrarna. I de kritiska situationer, som
för närvarande kunna uppkomma, ha självfallet Frankrike och England makt
att allt efter sina egna intressen antingen igångsätta eller förebygga sanktionerna.
Dessa synas därför i det hela icke kunna bli till annat än gagn
för dessa länder. Meningen är ju, att man genom sanktionspolitiken skall få

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
alla småstaterna på sin sida. När det ändock en gång brakar löst, måste naturligtvis
segerutsikterna bli större, ju mera omringad fienden kan bli. Detta
är den verkliga motiveringen för stormakterna att omhulda sanktionsprincipen.
Men därmed är det ju enfaldigt av småstaterna att ansluta sig till denna
princip. Om stormakternas syn på saken ens för deras egen del kan vara
riktig eller örn icke trots deras maktställning även för dem en särskild fara
uppstår genom sanktionsprincipens omhuldande, kan jag nu lämna därhän.
Säkert är att sanktionsprincipens tillämpning från de små nationernas sida
innebär den rena livsfaran för dessa. Benämningen princip är f. ö. fullkomligt
omotiverad. Ty denna s. k. princip är i själva verket intet annat än en inbillad,
in absurdum dragen konsekvens ur en folkrättslära, som vilar på begreppsförvirringar
och genom sin motsägelsefullhet har den egenskapen att
kunna utnyttjas för snart sagt vad som helst, för krigssyften likaväl som
fredssyften.

Allt detta är utrett sedan åratal. Jag tänker icke nu belasta kammaren med
en upprepning av denna utredning, som för 6 år sedan till avsevärd del lades
på riksdagens bord. De mest väsentliga synpunkterna har jag vid en mängd
tillfällen offentligen framfört inom min valkrets. Mitt mandat grundar sig
bl. a. just på den utrikespolitiska ståndpunkt, som jag förfäktar. Mitt anförande
i detta ämne i förra årets remissdebatt föranledde visserligen i våras
en opposition emot mig i viss del av min valkrets. Men sedan jag i ett föredrag
å oppositionsorten närmare utvecklat saken, förklarade man sig ha fått
det hela örn bakfoten och nedlade oppositionen i fullt förtroende för min inställning
i frågan. Det kan näppeligen råda något tvivel därom, att hela
vårt folk — därest upplysningen i denna sak hade hunnit tränga igenom —
skulle fylka sig kring kravet på den hittillsvarande svenska folkförbundspolitikens
fullständiga utdömande. Men man har varit föga angelägen örn att hos
vårt folk sprida, verklig upplysning i denna — jämte frågan om vår demokratiska
och sociala utveckling — den största av alla politiska frågor.

Ett reflekterande svenskt folk, som icke har sympatier för vare sig röda eller
bruna diktaturer, kan icke annat kräva än absolut neutral utrikespolitik, utan
alla sidoblickar åt vare sig öster, söder eller sydväst. Att härvid samförstånd
bör sökas med övriga småstater, framför allt med Nordens övriga länder, är
självfallet och behöver icke närmare motiveras. Men man bör göra klart för sig,
att uppnåendet av ett sådant samförstånd icke får utgöra någon betingelse för
en strängt genomförd neutralitetspolitik från Sveriges sida. Denna obrottsliga
neutralitetslinje framstår såsom rent axiomatisk, när man beaktar två saker.
Å ena sidan detta: med en strikt neutralitetspolitik och ett ordentligt försvarsväsen
lia vi stora utsikter att förebygga vårt indragande i ett eventuellt uppflammande
europeiskt krig. I nämnda avseende kan åberopas vår erfarenhet
från världskriget. Å andra sidan detta: vårt deltagande i folkförbundets på
sanktionsprincipen vilande politik har den effekten, att vi med nära nog logisk
nödvändighet måste indragas i ett blivande stormaktskrig i Europa. I vederlag
för denna ohyggliga risk, att nödgas uppoffra vårt vitalaste intresse, vår fred,
erbjuder oss sanktionspolitiken i verkligheten ingenting. Den s. k. kollektiva
säkerheten är blott en optimistisk fantasi. Har man redan kunnat glömma fallet
Abessinien? Antingen lämnas det angripna landet åt sitt öde, eller ock fungerar
den s. k. säkerhetsapparaten med påföljd, att ragnarök sveper över en hel
världsdel. Den kollektiva säkerheten är en legend som har sin grund i ingenting
annat än de folkrättsliga begreppsförvirringar, som jag förut antydde.

Frågan, hur Sverige snabbast möjligt skall kunna slå in på den rena neutralitetspolitiken
och slita sig loss från resterna av det nuvarande folkförbundet,
den frågan har jag ingen särskild kompetens att närmare dryfta. Det företal -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ler mig emellertid, som örn det icke kunde anses nödvändigt, att vi här underkasta
oss den överenskomna uppsägningstiden. Tager man det, som det heter,
rent juridiskt, så synes det vara meningslöst att känna sig bunden av en överenskommelse,
vilkens främsta och uppenbara förutsättningar — förbundets universalitet
och dess effektivitet för freden — ha brustit och mot vilken den ena stormakten
efter den andra på mest ostentativa sätt har brutit. Av ett så skamfilat
avtal kan man icke ens enligt privaträttens normer vara bunden. Härtill kommer
ytterligare, att talet örn juridiskt bindande fördrag mellan folken är något,
som för en var, som sätter sig närmare in i den s. k. folkrätten, visar sig vara
den rena fiktionen. Här kunna i realiteten inga andra än moraliska grunder lia
någon betydelse.

Gå vi nu därför till den moraliska sidan av saken, så är det visserligen sant,
att det måste anses moraliskt högst förkastligt att med berått mod bryta ett
vanligt privat avtal. Men det ställer sig icke alltid på samma sätt, när fråga
är örn fördrag mellan folken. Då kan det vara omoraliskt att hålla avtalet, och
moraliskt ljuste att bryta detsamma. Att här utan vidare draga slutsatser från
privaträtten är förhastat. Styrelsen för ett land måste bära ansvaret för miljoner
människors välfärd. Just landsstyrelsens känsla av moraliskt ansvar måste
därför — när så kräves av hänsyn till medborgarnas lycka — leda densamma
till brytandet av tanklöst ingångna överenskommelser. Detta borde besinnas
av dessa godtrogna själar, som fabia örn nödvändigheten för ett lands heder och
ära att till varje pris stå för sina sanktionsåtaganden. Alldeles som örn det hörde
till landets heder och ära att bidraga till oskyldiga människomiljoners nedslaktande!
Det nu sagda gäller i avseende å det »juridiskt» mest perfekta internationella
fördrag. Det moraliska ansvaret för vidblivandet av ett för folket
livsfarligt fördrag blir örn möjligt ännu större i förevarande fall, där också de
s. k. juridiska grunderna för fördragets hävande, såsom jag nyss visade, måste
anses vara för handen.

Så ligger denna sak till. En annan fråga är givetvis, örn England och Frankrike
äro tillgängliga för nu angivna synpunkter. Denna fråga är bl. a. beroende
på våra diplomaters både kunskaper och taktfullhet. Vilken metod, som
är den bästa för vårt inslående på en klar neutralitetspolitik, tillkommer det
emellertid icke mig att avgöra. Må det blott ske så på samma gång snabbt och
taktfullt som möjligt. Till undvikande av missförstånd önskar jag endast tilllägga,
att vår neutralitetspolitik självfallet icke strider emot ett deltagande från
vår sida i en allmän samverkan mellan folken till förebyggande av krigsutbrott.
Sverige bör tvärtom — örn möjligt i samförstånd med Nordens övriga länder ■—
arbeta för uppbyggandet av ett folkförbund, som är organiserat på förnuftiga
grundsatser och frigjort från vissa dödsbringande folkrättsliga chimärer. Ett
närmare ingående på den saken kan dock icke här komma i fråga.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag har här talat delvis som fackman,
delvis som en man i ledet. Men jag har hela tiden talat såsom svensk medborgare,
ja jag har i verkligheten talat å hela det svenska folkets vägnar. Ty att
hela vårt folk vill freden och icke en — låt vara under sköna slöjor dold — äventyrspolitik,
som förr eller senare måste draga oss in i en världskatastrof och
kasta oss in i det rena fördärvet — det finns det förvisso ingen, som vågar bestrida.
Jag har icke särskilt riktat mina ord till regeringen. Jag har framför
allt vänt mig till eder, ärade ledamöter av riksdagens andra kammare. I arén
de, som bära det slutliga ansvaret, ty I haven i eder hand att intvinga utrikespolitiken
på den enda väg, som är gångbar, därest vi skola nedbringa riskerna
för den svenska demokratiens undergång till det minsta möjliga. Så länge vi
äro indragna i den s. k. kollektiva säkerhetens system, vilar vår stolta demokrati,
trots allt, på osäker grund. Knappt en dag förgår, utan att den redan

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
olidliga spänningen mellan stormakterna tillföres nytt brännstoff. I denna explosiva
atmosfär Ilar vårt land låtit sig indragas! Hjälpom oss utur densamma
— innan det är för sent! Skall också denna, den grundläggande frågan för
vårt land och folk söndermalas i partikvarnarna? Har överhuvud svenska folket
ingen representation i detta land? Är riksdagen endast och allenast en representation
för politiska partier? Med främmande länder agerar vi dock som nation
och icke som en samling partier! Må då också denna fråga, frågan örn den yttersta
grunden för vår demokratiska existens, avgöras, icke av partislavar
utan av fria representanter för folket!

Dixi, herr talman!

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Kilbom: Herr talman! Finansministern gör i finansplanen uttalandet,
att ingen avmattning i konjunkturerna kommer att ske under kommande
budgetår. Arbetstillgången och därmed statens inkomster skulle bli lika goda
som nu eller till och med ökas. Det är ju synnerligen angenäma perspektiv,
men jag undrar, örn man inte förbiser, att högkonjunkturen i mycket stor utsträckning
vilar på rustningspolitiken ute i världen. Man börjar för övrigt —
de sista dagarna ha ju vittnesbörd därom givits av engelska ekonomer — på
allvar räkna med att vi snabbt närma oss toppunkten. På visst håll har man
till och med påstått, att ett omslag är nära förestående. Pressar man vissa
yttranden riktigt, böra de kanhända tolkas så, att omslaget just nu äger rum.
Därmed må vara hur som helst. Så mycket bevisar alla dessa uttalanden att
hela det nuvarande systemet är osäkert. Nog måste man också säga, att det
är underligt, att folk skall få arbete och försörjning genom de förberedelser,
som överallt i världen göras för nästa stora masslakt. Vittnar det icke örn
hur riktig den politik är, som kräver, att man med alla medel gör slut på den
kapitalistiska ordningen och bygger upp en socialistisk ordning? För Sveriges
del lär väl ingen kunna bestrida, att den, givetvis relativt, enorma exporten av
malm, järn, stål, visst slags pappersmassa, vissa slag av byggnadsvaror och
textilier m. m. i stor utsträckning är att återföra på de militära rustningarna
ute i Europa. Dessa rustningar kunna emellertid icke fortsätta i evighet. De
sluta förr eller senare med en sammandrabbning, med nästa stora världskrig.
Motsättningen mellan de imperialistiska staterna blir allt större. Deras gruppering
för det kommande kriget kan allt tydligare konstateras. Örn sålunda kriget
är en följd av den kapitalistiska ordningen, är den akuta krigsfaran —
det kan man icke underlåta att konstatera, professor Lundstedt — en följd av
främst de fascistiska staternas politik. Herrarna i Rom och Berlin ha påtagligare
än någonsin förut i politiken infört gangstermetoder. Bildligt talat
med revolvern i högsta hugg utföra de det ena fördragsbrottet, det ena överfallet
efter det andra. Belysande i senare avseende är anfallet på Abessinien
och nu senast vad som inträffat i Spanien. Beklämmande nog måste man
konstatera, att dessa gangstermetoder lyckats främst till följd av de demokratiska
staternas undfallenhet och brist på handlingskraft.

Alldeles särskilt upprörande men också belysande för tillståndet i kapitalismens
värld är behandlingen av den lagliga regeringen i Spanien. Madridregeringen
eller Valenciarcgeringen, hur man nu vill kalla den, tillkom för omkring
ett år sedan efter regelrätta och i laga ordning pålysta val. Glöm icke,
att den överfölls av fascistiska officcrsjuntor, understödda av ett medeltida
klerikalt godsägarvälde! Glöm framför allt icke, då vi nu tala örn utrikespolitik,
att dessa krafter organiserades och understöddes i synnerhet av her Andra

kammarens protokoll 1937. Nr -4. 3

Xr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss ar statsverkspropositionen. (Forts.)
raina i Berlin men även av herrarna i Bom. Gällande internationella bestämmelser
gåvo Madridregeringen rätt till handel med andra länder. Den ville på
fullt legala vägar avskaffa sociala missförhållanden, som voro en skam för
hela Europa. Madridregeringen borde självfallet haft alla demokratiska staters
stöd. Vi veta, att den icke fått det, trots att fascisterna genom sin ohämmade
hjälp åt Franco förlängt inbördeskriget och mördat tusentals värnlösa
kvinnor och barn. I den situationen är det, herr talman, betecknande vilken
inställning stora grupper av borgerliga intagit till arbetarklassen. Arbetarklassen
har med stöd, det skall gärna erkännas, av vissa, klarseende borgerliga
minoriteter gått i spetsen, när det gällt att lämna bistånd åt den kämpande
Madridregeringen.

Herr Bagge riktade nyss en maning till arbetarpressen att vara försiktig i
sina uttalanden örn utrikespolitiska frågor. Statsministern underströk vikten
härav, dock med tillägg att en sådan maning icke borde riktas ensidigt. Det
förefaller mig, som örn herr Bagge såsom representant för högern och dess
press vore den sista, som hade rätt att härvidlag framställa några maningar.
Det uppträdande, som just denna press och en stor del av den s. k. folkfrisinnade
pressen låtit komma sig till last gentemot den regering, vilken kämpar
för de idéer herrarna själva hycklande förklara sig representera i Sverige, har
väckt förtrytelse på många håll. Dag efter dag kunna vi i dessa tidningar
läsa, hur de göra allt för att hjälpa gangsterherrarna till seger. Då de intaga
en sådan hållning i utrikespolitiskt avseende, vad kan man icke vänta av
dem då det gäller den svenska inrikespolitikens problem?

I Spanien liksom tidigare i Österrike är det främst arbetarna, som stå i
spetsen för försvaret av den lagliga ordningen, samtidigt soln de= kämpa fölen
utsträckt omvårdnad örn de fattiga. Hela min sympati är pa våra spanska
kamraters sida. Deni vilja vi på alla framkomliga vägar hjälpa. Deras kamp
är ingalunda någon isolerad spansk företeelse. Det är icke fråga örn en strid
mellan stormakter. Här gäller ordspråket: I dag dem, i morgon oss. Den
som icke förstår detta, är en dålig representant för demokratien. Samtidigt
som vi konstatera den obrottsliga samhörigheten .med Spaniens folk, måste vi
emellertid konstatera också en annan sak: de fascistiska staternas uppträdande
inom och utom egna gränser har för mångå av oss givit demokratiens problem
en ny belysning. Flera än jag ha säkerligen allt .starkare befästats i vår asikt
örn nödvändingheten att slå vakt örn demokratien både som arbetsmetod och samhällsprincip.

Demokratiens anhängare skulle emellertid varit ännu flera, örn demokratien
visat sig iner handlingskraftig i kampen mot olika reaktionära grupper och
stater ävensom i arbetet för likviderandet av samhällsformer, vilka obönhörligen
dömts av utvecklingen. Är det, herr talman, i detta sammanhang, förmätet
att vädja till den sittande regeringen örn en starkare accentuerad utrikespolitik
till stöd åt demokratiens, framstegets, socialismens alla verkliga krafter
i världen? Naturligtvis nied önskemålet i sikte att bibehålla vårt lands neutralitet
vid en kommande stormaktsuppgörelse.

I det sammanhanget kan jag inte underlåta att hälsa med. tillfredsställelse
den anslutning, som regeringen genom ett uttalande av statsministern givit det
initiativ, vilket tagits av den holländske regeringschefen, ett initiativ, som
gått ut på att bryta ned de ekonomiska skrankorna åtminstone mellan vissa
mindre stater. Jag gör detta, väl vetande, att man, örn man bryter ned hindren
för den internationella handeln, så har man banat en väg, på vilken man
kan bygga vidare för fredens säkerställande.

Valen föregående höst gåvo det parti jag representerar, icke de av oss och
av alla andra beräknade framgångarna. Men det var inte den enda overrask -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ningen som valet medförde. Jag är övertygad om att de som efter valen stodo
såsom segerherrar, voro minst lika överraskade som vi. Utgången hälsar jag
emellertid med tillfredsställelse såsom givande möjlighet till genomförandet
av en rad åtgärder till förmån för de fattiga folkklasserna. För första gången
finns nu en majoritet för arbetarpartierna i denna kammare, och man må
hoppas, i vart fall är det min livliga önskan, att en liknande majoritet i en
framtid, ju förr dess hellre, skall komma till stånd även i medkammaren. Samhällets
socialistiska gestaltning borde därigenom flyttas närmare. Det är emellertid
min fasta övertygelse, att ett längre gående gemensamt uppträdande från
hela arbetarklassens sida skulle ha placerat en ännu starkare grupp i denna
kammare.

Genom regeringsbildningen kornmo icke — detta har ju nyss erkänts — till
uttryck de parlamentariska konsekvenser, som valen borde ha medfört. Mången
har sagt, att utgången av regeringsbildningen likväl innebär ökade möjligheter
till förandet av framstegspolitik. Det är ingen anledning för oss att
nu — vi ha ju hävdat samma uppfattning tidigare — säga annat än att industriarbetare
och arbetande bönder ha mycket, för att icke säga det allra mesta
gemensamt, reellt sett. Alla som sta pa vänsterkanten inom arbetarrörelsen,
ha sedan årtionden tillbaka framhållit, att dessa två stora grupper borde och
mäste finna varandra, örn kapitalismens oordning skall kunna brytas. Vi kunna
ej heller bestrida, att det inom bondeförbundet finns tusentals fattiga män
och kvinnor, långt fattigare och ekonomiskt sämre ställda än många industriarbetare,
vilka pa sina ryggar fatt känna de mest ödesdigra verkningarna av
kapitalismens system. Marschen från jordbruket uppe i våra skogsdistrikt ner
till industrien, är i sitt slag ett förfärande vittnesbörd härom. Det löper tusentals
trådar mellan bondehem och industriarbetarehem. Son och dotter i det
senare föra kunskap hem till fars och mors bondgård, arrendegård eller torpställe
örn stämningar och förhållandena bland industriarbetarna. I den mån
egna intressen komma till uttryck i vederbörande gruppers politik, är det in•om"
arbetar- och bondeklasserna mäste kämpa på gemensam front.

Då vi likväl ställa oss kritiska och frågande till nuvarande regeringspolitik,
sker detta i medvetandet örn, att det också finnas andra krafter inom bondeförbundet.
Det finns tva själar i denna politiska kropp; godsägarnas och storböndernas
intressen äro icke desamma som de medelstora och småböndernas
intressen. De äro icke heller desamma som arbetarnas intressen. Det kommer
att visa sig i fortsättningen, vilken av de två grupperingarna i bondeförbundet
som blir den utslagsgivande. I det långa loppet frukta vi, att det blir
storbönderna och godsägarna som komma att bestämma bondeförbundspolitiken.
Darmed omojliggöres för regeringen att föra en politik enligt valutslagets
anvisningar. Ur den synpunkten ha vi ställt frågan, örn det inte hade
varit riktigare och för framtiden säkrare, huruvida den icke haft större handingskraft
om valutslaget helt fatt göra sig gällande vid regeringsbildningen.
Därigenom hade även banats väg för den arbetarsamling, i vars tecken den
slutliga ekonomiska omändringen av samhället dock främst måste ske
o Med vår lilla styrka äro vi självklart — vi lia deklarerat detsamma många
gånger förut, — beredda att lämna regeringen stöd i en politik, sorn blir till
gagn tor arbetarklassen. Vi hälsa med tillfredsställelse en del av de bebådade
förslagen, exempelvis förslaget nili dyrortsgraderade folkpensioner — vi
halsa det såsom ett litet framsteg, men vi tro att det icke skall visa sig tilltyilest.
-Betra!lande den punkten återkommer jag emellertid senare Vi hälsa
aven regeringens signalerade ändringsförslag beträffande lantarbetsthlslagen
och dess förslag till lönereglering för lärarna — även örn vi beträffande
detta sistnämnda mäste säga ifrån, att det icke motsvarar vår uppfattning

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Vi kunna icke frångå principen om lika lön för man och kvinna, då de utföra
lika arbete. Vi frukta, att man Ilar låser sig fast vid en ståndpunkt, som är
djupt orättvis emot kvinnorna, och som är absolut osocialistisk.

Vi äro också glada över, att det blir en provisorisk avlöningsförstärknmg
för de lägre statsanställda, men vi måste understryka faran för att densamma
kommer att undanskjuta en effektiv och ordentlig lösning'' av de lägre statstjänarnas
lönefråga, vilken stått på dagordningen i många år. _ Jag erinrar örn,
att redan 1920 års riksdag lovade full kompensation för dyrtiden. Det löftet
har aldrig infriats. 1923 genomförde man tvärtom en försämring i statstjänarnas
löneförhållanden. Denna försämring kostade dem 300 miljoner kronor.
1931 framlade 1928 års lönekomniitté ett betänkande. Regeringen har ingenting
gjort åt detta. 1935 sade man, att statstjänarnas och lärarnas lönefrågor
skulle lösas samtidigt, och att statstjänarna därför finge vänta tills frågan om
lärarlönerna kunde framläggas. Nu få vi i år upp frågan örn lärarlönerna,
men när kommer frågan örn statstjänarnas löner? 1936, alltså i fjol, tillsattes
en ny kommitté, vilken emellertid inte blir färdig med sitt förslag till arets
riksdag. Statstjänarna frukta med all rätt, att det hela kommer att förhalas
till dess en ny lågkonjunktur inträder. Denna dröjer kanske bara 2 å 3 år,
och var stå de då? Jag vill uttala den bestämda förväntan, att man inte stannar
vid en provisorisk avlöningsförstärknmg utan genomför en lösning av de
lägre statstjänarnas lönefråga.

Vi äro också mycket glada över löftet örn utvidgat mödrastöd, örn förbättrandet
av barnens vård och fostran, glada över löftet örn ett förbättrat bostadsbestånd
i städer och på landsbygd och örn vissa åtgöranden för fortsatt
skapande av arrendeegnahem. Med avseende å arbetarsmåbruken lärer det bli
nödvändigt — åtminstone har jag fått den uppfattningen efter besök på skilda
orter att öka möjligheterna att erhålla lån. De nuvarande räcka icke till för
dem som bäst behöva arbetarsmåbruk. — Vi äro vidare glada över de signalerade
förslagen örn ändrade grunder för den norrländska jordbrukshjälpen. Örn
någon härvidlag vinner en seger, så är det socialistiska partiet, som år efter
år framhållit hur orättvist denna historia verkat. Vi vilja inte ett ögonblick
förneka, att det innebär ett framsteg att regeringen nyligen har sänkt skatten
på vissa fodermedel, däribland linfrökakor och linfrömjöl, men detta är inte
tillräckligt.

Vi måste i detta sammanhang ställa en fråga till regeringen: Ha inte för hållandena

på livsmedelsmarknaden och prisläget för animaliska och vegetabiliska
produkter nu fört till ett ofrånkomligt upptagande av frågan örn en
omläggning eller helst ett fullständigt avskaffande av hela den härva av regleringar,
som genomförts under de senaste åren? —

Men, herr talman, alla dessa åtgärder, som jag nyss berört, äro dock inte
allt som utlovades i valprogrammet föregående höst och varom det finns en
utbredd och stark opinion ute i arbetarvärlden. Låt mig till att börja med se
ett ögonblick på arbetslöshetspolitiken.

Denna har nyligen ånyo fått dåligt betyg av verkligheten, dels genom en
händelse som inträffade för några månader sedan och dels genom en händelse
varom, så vitt jag inte är illa underrättad, socialministern fick vetskap genom
en uppvaktning under gårdagen. I förstnämnda avseende syftar jag på händelsen
uppe i Gimo, där en hel bygds befolkning ställdes i oöverskådliga svårigheter
•—■ jag har av flera skäl personlig kännedom örn förhållandena där
uppe — där man under de gångna månaderna undan för undan har lovat det ena
efter det andra, men där i realiteten ingenting annat gjorts än några landshövdingebesök
och några besök av skilda kommitterade — det lär ju också
bli en skola för denna ungdom, som blivit arbetslös. Vad har gjorts för att

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hjälpa exempelvis egnahemsbyggarnaur de svårigheter, vari de kommit på grund
av försäljningen av Gimoskogarna? Yad har det gjorts för att bringa effektiv
hjälp åt alla de gamla som inte ha någon nytta av de skolor eller den skola
som möjligen kommer att upprättas i Gimobygden? Jag vet väl att det i
Karlholm skall bli en industri, men det är Kooperativa förbundet — heder åt
det förresten! — som tagit initiativet härtill och även främst förverkligar det.

Den andra händelsen jag syftar på är skildringarna av tillståndet i Sköns
kommun uppe i Medelpad som publicerades i gårdagens tidningar i samband
med den av mig förut nämnda uppvaktningen inför dels socialministern och
dels arbetslöshetskommissionen. Jag har varit i tillfälle tala med denna delegation.
Som herrarna måhända sett av pressen, finns det bara i denna kommun
mellan 700 och 800 arbetslösa, som i ena eller andra formen åtnjuta understöd
av det allmänna. 13 kronor per skattekrona gå till fattigvårdshjälp.
Vissa arbetslösa ha varit i den situationen i fem år oavbrutet. Och resultatet?
Resultatet har blivit att man — jag höll på att säga upphävt partibildningarna.
. Eller rättare sagt, man har i denna fråga utplånat partigränserna och
enhälligt beslutat att nu må det vara nog, »nu vill vi inte längre bli misshandlade
av arbetslöshetskommissionen». Bli vi »på nytt hänvisade till dess arbeten,
komma vi att vägra, hur det sedan går. Situationen blir bara sämre för
oss.»

Lovade vi inte ändå att A. K. skulle avskaffas? Kan det verkligen vara
sant som det viskas, att bondeförbundets motstånd därvidlag varit utslagsgivande
för regeringens ståndpunkt att inte framlägga förslag örn A. K:s avskaffande?
Det är ju dock inte bara i vänstergrupperna inom arbetarvärlden
som det råder en absolut enhällig mening härom. Åtminstone de kammarkamrater
soni tillhöra socialdemokratiska partiet veta mycket väl, att det på landsorganisationens
sista kongress praktiskt taget var en enhällig uppfattning som
kom till uttryck i denna fråga, nämligen att A. K. måste bort. Det anfördes
en rad exempel på hur kommissionen verkar, exempel som vi förut åtminstone
på arbetarsidan äro förtrogna med. Och detta tycker jag borde vara en tankeställare
för de borgerliga partierna. De borde inse att den nuvarande arbetslöshetspolitiken
är djupt orättvis emot de arbetslösa, att A. K.-systemet bryter
ned människornas motståndskraft, att det bryter ned viljan hos dem att
komma ur eländet, inte jämnar vägen för dem, när de sluta på Å. K.-arbetsplatserna,
att komma ut i den ordinarie produktionen. Jag har exempelvis hört
hur svårt det är för arbetslösa från Stockholm, som kommit på arbete vid
Laxåvägen, att få möjlighet att komma tillbaka och söka en plats, möjlighet
ekonomiskt, möjlighet att få permission o. s. v., örn de inte förut lia en plats
garderad. Det är möjligt att detta är en följd av ogena underhuggare, men
systemet ger dessa ökade möjligheter till uppträdande som de arbetslösa med
ali rätt kritisera.

Om man å ena sidan säger att man vill lia bort de arbetslösa som understödstagare,
borde man väl göra allt möjligt för att underlätta för dem att söka
arbetstillfällen, men det gör man inte med det nuvarande systemet. Men än
vidare, örn man talar om sparsamhet —■ och vi ha hört det talet här också i
dag, inte minst från folkpartiet — varför då upprätthålla en arbetslöshetspolitik,
som bevisligen är onödigt dyr. Det är dock ingen hemlighet att do arbeten
som A. K. utför, äro dyrare, högst avsevärt — själv räknar den visst med
10 procent högre kostnader än för arbeten utförda i den fria marknaden. Är
det sparsamhet att fortsätta med ett sådant system?

En annan fråga som jag ber att få säga några ord örn, är folkpensioneringen.
Vi åro, som jag tidigare sade, glada över att regeringen har återkommit
med förslaget örn dyrortsgraderade folkpensioner, men vi 1ro inte att de

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
praktiska resultaten därutav bli så fördelaktiga som man påstått. Vi anse
våra tvivel bestyrkta framför allt om vi ta hänsyn till hur redan under de senaste
två åren beslutade förbättringar av ålderdomspensioneringen verka i praktiska
livet. Var det verkligen riksdagens mening, att denna förbättring av
ålderdomspensioneringen från statens sida skulle bli ett medel för arbetsköparna
att befria sig från sina av arbetarna tidigare under årtionden intjänta små
pensioner? Vore det inte på tiden att riksdagen nu, då försummelse därvidlag
begicks från majoritetens sida, när beslutet örn förbättringen genomfördes,. bestämt
sade ifrån, att vad som härvidlag beslutats — från tändsticksindustriens
och från andra industriers sida ingenting annat är än ett oförskämt försök
att tillskansa sig frukterna av de samhälleliga myndigheternas beslutade åtgärder.
Jag kan inte finna ett annat ord än oförskämt, då man ser hur industrier,
som under årtionden lia svältavlönat sina arbetare, under motivering, Vid
avtalens uppgörande, att de dock lia sörjt för deras ålderdom, nu, så fort samhället
går in för en liten förbättring av arbetarnas villkor, passa på att draga
in de där små pensionerna för att väl i sinom tid stoppa pengarna i aktieägarnas
fickor. Detta förfaringssätt är ett utomordentligt exempel på hur under
nuvarande förhållanden åtgärder för de mest eftersatta folkgrupperna utnyttjas
av de privatkapitalistiska intressena. Det är samtidigt också ett bevis för
nödvändigheten att gå åtskilligt mycket längre då det gäller ingripande och
vingklippning utav de storfinansiella och kapitalistiska intressena.

En annan omständighet som föranleder mig att titta litet närmare på folkpensioneringen,
är det förhållandet, att också ledningen för en rad av fattigvår
ds samhällen handlat på samma sätt som arbetsköpare. Det är riktigt att
vederbörande till nöds kunna falla tillbaka på ett uttalande i samband med
beslutet, nämligen att när staten höjer bidragen till ålderdomspensioneringen,
skola samtidigt kommunernas bördor i detta avseende lättas. Men det är ju
ändå underbart att man i en rad kommuner är så ofantligt kvick att tillgodogöra
sig statens ökade bidrag till de gamla och fattiga. Avsikten var väl
ändå att man skulle hjälpa dem till en högre standard och ökad försörjning.

Därutöver vill jag framhålla, att örn man nu genomför dyrortsgradering av
ålderdomspensionerna, så är frågan örn ålderdomspensioneringen därmed icke
löst. Jag medger att under nuvarande högkonjunktur är vad jag här syftar
på inte så aktuellt, men pass upp, örn det inte under kommande lågkonjunktur
på nytt framstår i ali sin påtaglighet. Jag syftar på nödvändigheten av att
sänka pensionsåldern, så att man bereder plats i produktionen för de unga armarna,
de friska krafterna.

Utöver detta, herr talman, måste jag även erinra örn att det i arbetarvärlden
råder en mycket stark och bred opinion, krävande avskaffande av gällande
klasslagstiftning, Åkarpslagen och alla de lagar som förhindra de fackliga
organisationernas rörelsefrihet. Den har ju framförts av en avsevärd facklig
opposition, och så långt ifrån att herr Anderssons i Rasjön önskemål örn nya
dylika lagar böra tillmötesgås, bör regeringens åtgärder gå i motsatt riktning.
Till dessa lagar räknar jag för övrigt också preventivlagen. Vi som varit i
kammaren under några perioder, erinra oss att detta krav en gång avslagits
i denna kammare, örn jag inte misstar mig, med endast ett par, tre rösters
majoritet.

Den lagstiftning jag härvidlag främst syftar på, är till obestridlig hjälp
för arbetsköparna. Visserligen talar man örn att dessa numera äro behärskade
av samförståndsvilja. Vad som utspelats inom textilindustrien och den
nya medling som ju skall sätta in i övermorgon, örn jag inte misstar mig,
visar att det är bra dåligt ställt med samarbetsviljan hos åtminstone en del
arbetsköpare. Textilarbetarna lia arbetat efter ett avtal, som ingicks 1924,

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
vill jag minnas. Deras löner lia icke förbättrats sedan den tiden. År 1931
var man ute i en lång strid för att få lönerna förbättrade. Resultatet blev
tyvärr, ett nederlag med åtföljande försämring, visserligen inte av lönerna,
men väl av en del andra bestämmelser. Nu är det väl ostridigt att också textilindustrien
under en del år haft mycket goda konjunkturer. Det är väl
likaledes ostridigt, att dess aktier undan för undan stigit och att textilbaronerna
för visso ha tillgodogjort sig mycket av högkonjunkturen. Likvisst
förklara dessa arbetsköpare att något tillmötesgående av arbetarnas krav vill
man inte vara med örn. Jag undrar just örn ett dylikt uppträdande inte är av
den art, att det borde behandlas på helt annat sätt än med tillmötesgående,
örn det inte borde klargöras för sådant folk, att det är nödvändigt beskära
deras maktbefogenheter genom ingripande mot de storfinansiella intressen de
representera.

Jag vädjar till regeringen att verkligen ta under omprövning, huruvida icke
dessa frågor måste föras fram dels på grundval av det valprogram, som det
största regeringspartiet hade i höstas och dels också med anledning av den
opinion som härvidlag finns inom arbetarvärlden.

Slutligen, herr talman, ett par ord om militärfrågan. Det är i detta samband
tillräckligt att konstatera att våra förutsägelser angående kostnaderna
så långt ifrån visat sig oriktiga nedåt, att de tvärtom visat sig oriktiga uppåt,
d. v. s. kostnaderna äro nu större än vi förutspådde vid föregående årsriksdag.
Vi äro med årets förelagda budget för fjärde huvudtiteln uppe i,
örn jag räknar med pensionskostnaderna, en summa på bortåt 200 miljoner
kronor örn året. När herr Andersson i Rasjön nyss ställde frågan, hur man
tänkte balansera statsbudgeten under kommande lågkonjunktur och därvid
urskilde militärutgifterna, så är det på nytt detta dubbelspel, som jag hade
tillfälle brännmärka föregående riksdag. Man pratar om sparsamhet, men
så fort det gäller militärutgifterna, säger man att de stå vid sidan örn. Herr
Bagge gick ju t. o. m. nu så långt, att han förklarade, att kostnaderna för
det militära försvaret skulle gå före allting annat. Vid ett tal i första kammaren
för ett pär år sedan gick ju inte ens herr Trygger så långt. Beslutet
skall emellertid nu stå fast, regeringspartiet, det största, lovade i valrörelsen
att det skulle lojalt genomföra detsamma. Men vad man samtidigt lovade
var att det militära försvaret skulle användas till skydd för demokratien. Vi
ha tidigare så ingående diskuterat frågan, huruvida militärväsendet överhuvud
taget kan bli ett skydd för demokratien, att jag i dagens debatt inte skall gå
in på densamma. Men då man nämnt nazismen som den stora faran, kan
jag inte underlåta att ställa frågan: skyddar man oss mot nazismen genom
att förse det svenska flygvapnet med bombplan från nazistaten Tyskland?
Såvitt jag förstår, jämnar man därmed vägen för ett samarbete med denna
nazistiska stat. Var det verkligen så oerhört bråttom med att inköpa dessa
bombplan, sedan man förut i två års tid hållit på med förhandlingar med ett
annat land angående leverans av dylika, att man måste köpa dem från Tyskland.

Jag har för några dagar sedan haft besök av en person, som är bosatt i
Eksjö i Småland. Han berättade för mig, att på den militära förläggningen
iiger en mycket stark nazistisk agitation rum bland de lägre befälskadrerna.
Han anförde ett yttrande, som visar huru dessa officerare och underofficerare
betrakta plikten mot det s. k. fosterlandet vid ett eventuellt krig. Vederbörande
hade i fleras närvaro yttrat, att örn Sverige skulle komma i krig med
Tyskland, skulle de naturligtvis göra sin plikt, men »ingen kan begära, att
vi skola göra det annat än med händerna i fickorna». Jag tror. herr talman,
att det icke finnes någon anledning att överdriva innebörden av det yttrandet,

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
men å andra sidan finnes det ännu mindre anledning att underskatta detsamma.
Det är obestridligt, att i vissa lägre befälskadrer gör sig gällande en
stark nazistisk stämning. Är det nu att begära för mycket, att den socialdemokratiska
delen av regeringen verkligen kommer med förslag till åtgärder,
som åtminstone innebära ett försök till en demokratisering av militärväsendet?
För min del tror jag inte ett ögonblick, att man skapar ett försvar
för demokratien bara genom att ösa på militärerna vad de begära.

Det bästa försvaret för demokratien är de breda folklagrens allt bestämdare
uppslutning till en politik, som med allt sitt görande och låtande siktar
till fred, till svensk neutralitet i stormaktskonflikter men icke, i vart fall icke
när det gäller arbetarklassen, till neutralitet, i den kamp mellan demokrati
och reaktion, som försiggår ute i världen. För mitt vidkommande måste jag
bestämt säga ifrån, att i den punkten kan jag icke vara neutral. Där är det
min plikt att vara aktiv i högsta måtto. Det finnes några små ljuspunkter
till gemensamt uppträdande från arbetarlägren här och var i världen. Det
är beklagligt, att dessa ljuspunkter äro så små. Men det är ändå, tror jag,
en plikt att konstatera ljuspunkterna, så mycket mera som vi ha skyldighet
medverka till genomförandet av arbetarklassens samling till socialistisk gärning,
för likviderandet av den kapitalistiska ordningen för organiserande och
grundläggande av freden.

§ 3.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 38, med förslag till förordning örn moderskapspenning m. m.;
nr 41, angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en
statens bosättningslånefond m. m.; och

nr 42, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 4
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Fortsattes föredragningen av Kungl. Maj:ts proposition nr 1; och yttrade
därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Sveriges arbetande folk väntar sig
mycket av den nya riksdagen. Den stora arbetarmajoriteten här representerar
folkets vilja till fred och frihet, och dess längtan till ett förnuftigare och rättfärdigare
samhällsstyre. Den är som sådan en protest mot vrånghet och klassförtryck,
mot alla de oräkneliga orättvisorna, mot all den nöd och bitterhet
och mot det hopplösa och glädjelösa liv, som baserats på de sociala missförhållandena.
Den är ett besked till den av professor Bagge representerade överklassen
liksom till den bleka kvarleva av gammal liberalism, som fylkats under
herr Anderssons i Rasjön något skamfilade fälttecken. Den är också ett svar,
som inte bör missförstås av det bondeparti, som i valrörelsen slöt förbund mot
Sveriges arbetare med deras hundraårige dödsfiende.

Det är 40 år sedan Hjalmar Branting som förste arbetarrepresentant trädde
in i Sveriges riksdag. Nu omfattar den klass, som han representerade, majoriteten
av Sveriges folk och flertalet i denna kammare. Detta förhållande skänker
varje arbetare glädje och tillförsikt, och det är ett talande vittnesbörd örn
styrkan hos den klass, som svensk borgerlighet i det längsta förnekade de mest
elementära medborgerliga rättigheter.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Arbetarklassens valseger innebär stora förpliktelser för samtliga dess representanter
i allmänhet, men naturligtvis för regeringen i synnerhet. Vi hade
nog för vår del tänkt oss att socialdemokraterna själva skulle ha bildat regering,
och vi delade den första besvikelsen med de socialdemokratiska arbetarna
över att Per Albin Hansson valde koalitionen med bondeförbundet. Men vi
erkänner också, att det i nuvarande läge gives goda skäl för en sådan koalition,
därest den vill respektera den vilja, som folkflertalet gav uttryck för vid senaste
valet. Gör regeringen detta, så skall den finna en nästan enig arbetaropinion
bakom sig. Åtminstone kommer det parti, jag representerar, i enlighet
med sin uppfattning om den nuvarande situationen, att efter måttet av sina
krafter giva regeringen sitt stöd.

Koalitionen är icke gjord på basis av ett socialistiskt program, den representerar
en åskådning, som bör kunna samla även borgerligt demokratiska vänstermän
bakom sig. Den har satt omsorgen om de ekonomiskt sämst ställda i förgrunden,
och den säger sig vilja på det politiska planet värna den borgerliga
demokratiens friheter och de aktuella fredsintressena.

Örn man vill vara elak, skulle man nu kunna presentera alla tidigare av
socialdemokraterna utställda växlar till inlösen. Det märkliga har ju genom
fjolårets val inträffat, att den av många ledande socialdemokrater i deras propaganda
uppställda förutsättningen för socialismen skapats. En del vill väl
nu helst glömma bort det verklighetsfrämmande talet örn att man med en socialdemokratisk
majoritet bakom sig skulle kunna åvägabringa en samhällelig omvälvning
på fredlig och naturligtvis mycket laglig väg. Republiken, enkammarsystemet
och socialiseringen, för att nu icke tala örn allt det andra skulle
ju ordnas så lätt. Tyvärr tvingas nog socialdemokraterna själva med sitt
praktiska ställningstagande erkänna, att av all politisk demagogi var ändock
läran örn den parlamentariskt genomförda socialismen den grövsta. Vilja de
sedan dra konsekvenserna av sitt praktiska erkännande, vilja de vara socialister,
så måste de nu också inför arbetarklassen erkänna, att vägen till socialismen
är åtskilligt annorlunda, än vad man tidigare uppgivit.

Jag undrar, örn det är livet självt och många bittra erfarenheter som gjort,
att Kungl. Maj :ts regering upptäckt att teorien kanske ändå icke, när allt
kommer omkring var så grå, som den framställts i den borgerliga poesien. Vår
litteraturprofessor nummer ett har ju upptäckt Marx på sistone, och inom
socialdemokratien uppstå i dag allt flera, som tappert sträva efter att åter
låta Marx komma till heders. Regeringen själv har i sin proposition som av
ett osaligt spöke jagats av Marx kristeori. Jag vet icke hur många gånger
socialdemokraterna tidigare vederlagt Marx, jag kan i varje fall icke glömma
med vilken frenesi man på den kanten, så sent som 1929 sjöng »den mogna, organiserade»
och naturligtvis »krisfria kapitalismens» lov. Nu marrider krisfruktan
finansministern i alla hans mångordiga funderingar örn budgetarbetets
förutsättningar. Det är emellertid, tyckes det mig, inte en artskillnad mellan
det tidigare talet örn krisfri kapitalism och det nya talet örn, jag citerar, »en
aktiv politik till förebyggande av kriser». En sådan politik gives icke inom
kapitalismens ram; bara ett land, Sovjetunionen, har löst den uppgiften. Jag
tillåter mig föreslå herr Wigforss, att han lägger sina funderingar på att
»dämpa högkonjunkturen» på hyllan tillsammans med det övriga från socialiseringsnämnden
över vilket historiens damm nu lägrar sig. Jag fick visserligen
av herr statsministern höra, alf de statsingripanden, som g,joris i form av
bekvämlighetsinrättningar av olika slag, kommunalisering av bussar, byggandet
av statsbanor m. m., skulle vara ett uttryck för socialisering. Jag har icke
samma uppfattning som lian orri socialisering, och jag vill främst peka på den
svenska storfinansens avgörande inflytande över svenskt ekonomiskt liv. Där

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ha vi en väsentlig punkt, där »socialiseringen» icke har kunnat genomföras,
och där den säkert icke kommer att genomföras på några sådana här automatiska
och självreglerande vägar. Talet örn att dämpa högkonjunkturen är så
mycket underligare, som vi fortfarande torde ha bortåt 75,000 arbetslösa här
i landet förutom alla deras anhöriga. När man talar örn i propositionen att
ett antal av 40,000 arbetslösa kan betecknas såsom normal arbetslöshet, så ger
ju det en ganska god bild av det kapitalistiska systemet, vilken borde tvinga
dess trubadurer att stämma ned lovsångerna en smula.

Herr Andersson i Rasjön uttryckte sin förtjusning över det kapitalistiska
systemet. Jag tycker icke, att det är värst stabilt. Jag behöver i det sammanhanget
bara peka på paniken och farhågorna för en ny kris och på den
krigsfruktan, som varje politiskt medveten människa måste känna och som är
en följd av det kapitalistiska systemet. De borgerliga leva så lyckliga i den
nuvarande högkonjunkturen att de för sitt vidkommande låtit alla sina bekymmer
för socialisering och dylikt flyga sin kos. Det gamla socialiseringsspöket
har alldeles tappat bort sig i konkurrensen med spökflyg och annat spökeri.
Ja, den borgerliga oppositionen duger inte ens till litet demagogi kring
socialiseringen. Jag undrar icke alls på att Per Albin Hansson åtminstone
begär litet skicklighet av denna opposition. Men denna borgerliga tamhet inför
regeringen vilseleder icke Sveriges arbetare, och orsaken härtill är känd.
Den svenska överklassen känner sig trygg i sin besittning av de viktigaste
kommandoposterna, med undantag av regeringen, i Sveriges ekonomiska och
politiska liv. Storfinansen har icke gått och lagt sig. Men det har ju icke
revolutionen heller, även om herr Hansson trodde det 1926. Den borgerliga
pressen, officerskåren och byråkratien är icke precis dåliga tillgångar för överklassen.
Just därför att borgarklassen besitter sådana viktiga kommandohöjder,
anse vi, med de spanska händelserna för ögonen, att koalitionen med
Sveriges bönder icke bara till nöds kan föredragas utan även kan bliva mycket
nyttig. Ja, vi utsträcker våra förhoppningar till att även den borgerliga
vänstern skall inse, att den har flera intressen gemensamma med arbetarna än
med överklassen.

Den svenska överklassens intresseparti har redan inlett sin politiska kampanj.
Den klagar över reformhets — det passar bra för de herrskap, som
aldrig varit blygsamma, när det gällt att tillgodose sina egna klassintressen.
Det är ju också nästan symboliskt, när den inleder sin riksdagssession med en
stor sympatidemonstration för de spanska landsförrädarna, för dem, som med
färgade legoknektar, med tyska och italienska trupper härja sitt fosterland och
jämna det gamla Madrid med dess kulturella skatter med marken och utrota
dess civila befolkning, dess åldringar, kvinnor och barn. När den gamla feodalismens
vålnader under fascismens ledning marscherar in på historiens arena,
kunde de ju icke få en lämpligare företrädare här än svensk höger och
dess avkomma. Denna överklass försöker i dag dränka de fattigas förhoppningar
om litet social rättvisa i den parlamentariska kompromissens iskalla
vatten.

Den litar till halvheten och undfallenheten, den ser bundsförvanter i den
strömning, som även finnes företrädd bland socialdemokraterna för att begränsa
regerandet till blott och bart ett förvaltande i den härskande klassens
intressen. Skulle sådana stämningar få överhand, så betyder det, att man i
stället för att bemästra reaktionen, skulle ge den luft under vingarna. Det
gives icke bättre jordmån för fascism och reaktion än den dova förtvivlan,
den pessimism och bitterhet, som skapas av gäckade förhoppningar.

Sådana farhågor borde man kanske icke behöva uttala. Vi ha ju så många
exempel från Mellaneuropa på vart det leder med undfallenhet gentemot reak -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tionen. Fängelse, dödsceller och koncentrationsläger, för att nu icke tala om
den fruktansvärda kapprustningen, allt talar sitt tydliga språk. För att förhindra
en sådan utveckling behövs det först och främst en aktiv reformpolitik.
Hur mäktig än den svenska överklassen är, kan den icke förhindra att en sådan
politik genomföres i vårt land, därest småfolkets representanter i riksdagen
vill göra sin plikt och vågar stödja sig på de arbetande massornas egen
makt. Sveriges arbetare, vilka tidigare med långt svagare parlamentariska
representationer avtvingat överklassen så många reformer, har rätt att kräva
av den nya riksdagen att den icke längre saboterar dess aktuella reformkrav.
Samtliga arbetarpartier lia burit fram dessa krav i valkampen. Löftenas tid
är lyckosamt passerad, nu börjar handlingens tid. Riksdagen kan och bör giva
lantarbetare, skogsarbetare, handelsanställda och andra eftersatta folkgrupper
elen efterlängtade 48-timmarsveckan.

Den bör följa exemplen från Sovjetunionen, Frankrike och Amerika och genomföra
40-timmarsveckan för industriarbetarna.

Den måste giva bättre bostäder, billigare förnödenhetsvaror och skattelindringar
för de lägre inkomsttagarna.

Den måste ge gamlingarna sådana pensioner, som höja deni åtminstone en
liten bit över den nuvarande fattigvårdsgränsen, den måste bringa ur världen
det komplex av för arbetarvärlden förhatliga klasslagar, som ännu bestå.

Den måste vidare utveckla de demokratiska fri- och rättigheterna, försvara
fredens intressen och beskära storfinansens maktställning. Därmed skulle
bringas ur världen åtminstone en del av de skönhetsfläckar, som skämmer vårt
vackra land.

Vårt land är rikt nog att kunna bjuda sin befolkning ett liv, som bevarar
dess folk och avlägsnar rötan ur folkstammen. Den nu valda riksdagen kan
åstadkomma åtskilligt för att bjuda svenska familjer ökad trygghet.

Om vissa av dessa saker talar också årets trontal. Vi ställa oss inte på den
ståndpunkten att allt måste göras på en gång, vi förstå svårigheterna. Men
när regeringen år 1933 kunde föreslå A. K:s avskaffande, så har den dubbel anledning
att göra det år 1937. Den har icke meddelat vare sig det ena eller det
andra. Men regeringsorganet Ny Tid har avgivit en förklaring, som säkert
kommer att mottagas med mycket blandade känslor. Möller vill slopa A. K.,
säger Ny Tid, men bondeförbundet vill inte. Jag uttalar mig inte örn Möllers
goda vilja. Jag protesterar emellertid mot att bondeförbundet redan i denna
fråga skall få spela rollen som bromsfinka. A. K. är sakrosankt för de borgerliga,
hävdar Ny Tid. För Sveriges arbetare är A. K:s slopande en hjärtesak,
och de representera i denna fråga svenska folkets majoritet. De vilja inte
veta av de borgerligas heliga reliker, om dessa bara kunna underhållas på bekostnad
av samhällssolidariteten och många tiotusenden svenska arbetares dagliga
bröd.

Jag vill uppriktigt sagt inte förstå kapitulationen. Många gånger har A. K.
stuckit pinnar i hjulen för socialdemokratiska regeringar, senast 1934. Den
störtade en regering i Stripa gruva, och dess envetna sabotage av de blygsammaste
strävanden att göra det litet ljusare för grotteslavarna är skäl nog för
initiativ.

Det är det märkliga med A. K., att även när den säger sig vilja genomföra
en förbättring, blir resultatet motsatsen. Strax före jul lovade A. K. att höja
timlönerna på grund av de fördyrade levnadskostnaderna. Men där den nominella
timlönen höjdes till 37 % höjdes ackordslönen bara 20 %. Och timlönerna
praktiseras som bekant inte i någon egentlig utsträckning. Sin förståelse för
befolkningskommissionens strävanden demonstrerade A. K. genom att reducera
de s. k. familjebidragen med samma belopp varmed de nominella timlönerna

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
höjdes. Resultatet av löneförhöjningen blev alltså för familjerna en effektiv
lönesänkning. Sådant håller arhptarhatets låga brinnande.

Det har talats om en stark regeringsmakt, och meningarna skifta naturligtvis
om vad som är att betrakta som stark regeringsmakt. De flesta regeringar
ha låtit sig regeras av byråkatien. Jag tar ett exempel. Det gäller ett
område, som i fjol förvaltades av den numera från politikens smuts lyckligt
frälste Ivar Vennerström, men de kunde lika gärna vara tagna från andra
områden. Det gäller spökflyget.

Ju mer primitivt ett folk är, dess större behov har det av allsköns vidskepelse.
Förr brände man häxor, det gör man ju inte numera sedan häxorna
tagit anställning vid den borgerliga nyhetsförmedlingen. Berättelserna örn
Blåkullafärderna voro ungefär lika sannolika som de märkliga berättelser örn
hur spökflygare, som i mörker och dimma, alltid i mörker, flyga hundratals
mil utan att någon gång behöva ens nödlanda. Det är något så fenomenalt,
att jag förstår de borgartidningar, som hugga till det värsta de kunna tänka
sig, hederstiteln Sovjetunionens hjältar, för att beteckna de märkliga fantomer,
som sätta deras fantasi i rörelse. I Finland och Norge tyckas myndigheterna
definitivt ha avlivat spökflygsromantiken, men i vårt land finns det
ännu en general och en del dumbommar, som på fullt allvar säga sig tro.
Och tron kan ju försätta berg, heter det. Tron behöver inga bevis.

Vi lia exempelvis i övre Norland en militärbefälhavare, general Reuterswärd.
Jag har inte trott på spökflyget förut, sade han för några veckor sedan,
men nu tror jag på det. Orsaken till hans tro lär vara, att ett pär
Byskebor tro sig ha sett något mystiskt. Det kan vara en örn eller en synvilla.
Något ljud hade de inte hört, och ljudlösa flygmaskiner ha inte särskilt
utsträckt aktionsradie. Men general Reuterswärd trodde, äntligen!
Han skickade kunskapare, sedan blev det rapport. Man hade intervjuat halva
befolkningen. Men ingen hade sett någonting. Så får nian äntligen tag i
landsfiskalen, som ligger sjuk och i sin säng i andra eller tredje hand har hört
talas örn några som, för att tala västerbottniska, tro sig ha sett »skrömt» i
skyn. Och så är saken klar.

Jag vill påminna riksdagen örn att denne Vennerström auktoriserat ett uttalande
från generalstaben, som sökte ge skenet av sannolikhet åt spökflygslögnerna.
Hans partivän herr Lindberg har sedan avslöjat att Vennerström
var i god tro, han hade inte ens tittat på generalstabens papper, och dessa ha
överhuvud taget inte varit tillgängliga utan säkert varit inlåsta i generalstabens
arkiv och försedda med hemligstämpel. Först något år därefter Ilar general
Reuterswärd börjat tro på spökflyget. Då det inte behövdes mer än
den skrattretande Byskehistorien för att väcka generalens tro, kan en vai
göra sig en föreställning örn arten av det sakmaterial, till vilket regeringen
tidigare lydigt yrkat bifall.

I Norrbotten ha vi en högertidning, som publicerat spökflygsreportage,
ordentligt undertecknade med namngivet folk, som vid närmare undersökning
icke existerar!

Den tidningens kusin i nabolänet har äran av att först ha uppfunnit spökflyget.
Det var den tidningen, som först lät skicka ut meddelandet örn ryska
spökflygare och sedan avslöjade sig själv. Men den stackars regeringen lät
sätta i gång med en väldig undersökning, så att skyn förmörkades av svenska
militärmaskiner, som jagade Umeåbladets fantasiprodukt. Det skulle förresten
vara roligt att veta, huru många flygmaskiner, som förstördes på den
kuppen, och huru mycket pengar, som svenska folket redan fått betala för
dylika efterforskningar. Det kan ju vara en tröst för lappmarkssocknarna
-— de få skatteobjekt. Det är mångå deklarationsblanketter från fattiga män -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
niskor uppe i skogsbygderna, som ståta med både två, tre och fyra hundra
kronor som inkomst för spökflygsvakt. Men regeringen fick bara otack, och
samma Umeåblad, som »upptäckte» spökflygarna, krävde några dagar senare
Vennerströms huvud på ett fat, för att han inte lyckades upptäcka det
»skrömt», som Urneåbladets fantasifulle reporter fabricerat.

När jag ändå är inne på detta kapitel vill jag peka på en annan sak. Våra
myndigheter sänka sin andliga horisont till medeltiden för att kunna hetsa
folket mot det land, med vilket Sverige under mer än ett och ett kvarts sekel
levat i fred. Men de blunda på båda ögonen, när det gäller vårt södra grannland.
Sverige översvämmas nu av element, som tydligen stå i den tyska
regeringens tjänst. Våra hamninlopp fotograferas, det uppges till och med
med svenska militärers benägna bistånd. Den tyska flygaren Wiese kan med
myndigheternas välsignelser ta ett 60-tal fotografier av lapplandsgruvorna,
som Tyskland älskar mer än allt annat. Och det är lika svårt för myndigheterna
att se något konstigt i tysken Heintz’ intresse för gruvorna och Bodens
fästning. Att vederbörande för spionage utvisats av norska polisen stör
inte det bastanta lugnet. Att Heintz hade två hundra adresser på svenska
nazister tycks vara helt i sin ordning. Jag undrar just, hur det skulle ha låtit
i den svenska borgarpressen och hur byråkratien skulle ha handlat, därest en
ryss blivit tagen i Boden och haft två hundra adresser på svenska kommunister.

Nej, man är så lugn, så lugn, ett lugn, som inte störes av sådana bagateller
som att sex tyskar under lång tid lägga sig i Boden för att — studera filosofi.

Enligt ett av aftonspökena i Stockholm har den tjänstgörande överbefälhavaren
i Boden varit helt tillfredsställd med Heintz’ avklaringsförsök, men generalen
själv har senare förklarat, att hans uttalanden blivit så grundligt förfalskade
av tidningen, att han hädanefter kommer att vägra varje tidning ett
uttalande. Ty en herre, som uppträder inom fästningsområdet, rikligt försedd
med pengar, och förklarar, att han lever av att ge tyska språklektioner
men inte kan uppge mer än en enda elev, nämligen en skånsk godsägareson,
som vid något tillfälle haft kontakt med honom, en sådan måste vara misstänkt.

Vi fråga, varför den byråkrati, som jagat de antifascistiska flyktingarna
och flera gånger försökt skicka flyktingar direkt till dödscellerna, försummar
kampen mot det tyska spionaget.

Vi fråga också, vad det är för underlig patriotism, som besjälar den svenska
högerpress, som med sina spökbrigader försöker skrämma enfaldigt folk,
men till och med går längre än byråkratien i försöken att bagatellisera det
tyska spionaget.

Detta är ingen hets mot tyska folket. Ty tyska folket är inte synonymt
med dess nuvarande företrädare. Tyska folket har skänkt världen odödliga
skatter och vi glömma inte, att det har Thälmann och Ossietzky, Thomas
Mann och Einstein och miljoner namnlösa hjältar, som ge allt i kampen mot
fascismens blodsprängda barbari. Men de fascistiska äventyrare, som i vanvettig
maktsträvan förbereda ett världsblodbad och skicka sina lakejer för att
kartlägga vårt land, fascismen, världsfredens fiende nr 1, den kan inte nog
kraftigt brännmärkas.

Men för att återgå till regeringen, så visar mitt exempel en viss benägenhet
att ta för kontant vad byråkratien gör. Jag hoppas att den nuvarande
sammansättningen av regeringen och kanske främst dess starka parlamentariska
underlag skall befria densamma från nesan att alltid utåt få framstå
som den obstinata byråkratiens undergivna tjänarinna.

Byråkratien är en makt i staten, som gärna följer sina egna lagar. Den

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
organiserar sin speciella åsiktsförföljelse, den sätter lagar ur funktion ibland,
den tolkar deni rigoröst eller också stryker den över nied liartassen, alltefter
som det faller sig lämpligt, den saboterar i överklassens intresse viktiga frågor,
kort sagt, byråkratien är en makt, mot vilken Sveriges arbetare och bönder
hysa ett gammalt misstroende. Det vore inte så dumt, örn riksdagen skulle
ta fasta på bondeförbundets eget program i frågan och knyta upp svansen
på byråkratien en smula.

Det är anledning att säga några ord örn regeringens utrikespolitik, som med
var dag träder allt mera i förgrunden för den allmänna uppmärksamheten.
Herr Sandler är den enda av Sveriges ministrar, som i regel brukar hugnas
med ett nästan enstämmigt bifall från den borgerliga pressen. Hans föredrag
refereras flitigt och kommenteras med förtjusning. Även hans partipress
refererar och applåderar — ibland. Men oftare polemiserar den, låt vara indirekt.
Den bockar sig för Sandlers »statsmannaegenskaper», som ägnas
många ord, och sedan slåss den för fullt mot hans teser. Eller också tolkar
den Sandler efter sitt huvud och beskyller borgarpressen för vantolkningar.
Det är ett fröjdefullt skådespel. Det påminner något om fataliteten vid Mussolinis
senaste tal, när folkmassan hurrade på fel ställe och buade mot Jugoslavien,
allt på grund av en misslyckad likriktning.

Herr Sandler har som utrikesminister upplevat att Tyskland från att vara
ett halvt nedrustat land blivit en fara för hela Europa på grund av sin våldsamma
upprustning. Sandler har mer eller mindre direkt tagit ställning mot
förslag om de fascistiska organisationernas stämplande som militär makt. mot
förslag örn att åtminstone få ut något positivt av den bedrövliga nedrustningskonferensen
och till förmån för Tysklands upprustningskrav.

När den danske utrikesministern Munch av Völkischer Beobachter betecknades
som Tysklands ombud genom sitt försvar av de tyska rustningarna, så
höll Sandler honom örn ryggen. Den danska utrikespolitiken har inte utan
orsak av den socialdemokratiska pressen karakteriserats som inspirerad i
termer av fläsk och smör. Den har icke varit lyckosam mer än i ett avseende:
Den har erhållit överklassens välsignelse.

Även örn herr Sandler önskar beteckna sin politik som försiktig statskonst,
blir den i historiens ljus ett vågspel. Demokratiernas ställningstagande till
de s. k. hungriga staternas expansion har jämnat vägen för desamma, även
örn man icke velat detta.

Den nya triumfen för demokratiernas utrikespolitik är noninterventionskomedien.
Det är inte bara det bedrövliga, att man kränker folkrätten och
jämställer fascistiska upprorsmän med den lagliga ordning, som stöder sig
på folkflertalets klart uttalade vilja. Det är inte heller tillräckligt, att man
avstänger och isolerar den lagliga spanska regeringen från krigsmaterial och
andra behovsartiklar. Man genomför detta för att de fascistiska stormakterna
så mycket lättare skola kunna förverkliga sina avsikter. Demokratien
göres vapenlös, medan den fascistiska reaktionen är rustad till tänderna. Folkfrihetens
soldater skola kämpa mot kanoner och kulsprutor med luftbössor
och hagelgevär. Det är modern statskonst! Och när Marocko, Tyskland och
Italien översvämma det arma Spanien med sina legohärar, skola demokratierna
ordna reseförbud för de människor, som helt frivilligt, av kärlek till demokratien,
ansluta sig till den spanska folkmilisen. Det är tur för demokratien,
att inte alla stater äro lika ynkliga. Det ger ändå en viss känsla av stolthet
att kunna säga, att det spanska folkets hjältekamp hittills värnat de viktigaste
områdena av dess hemland, bland annat tack vare några folks insatser
med krigsmaterial och tack vare den internationella brigadens ovanskliga insats.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Med delina noninterventionskommitté, som hittills inte upptäckt några tyskitalienska
truppsändningar, är Sveriges regering solidarisk. Den statskonst,
som blundar, nej medverkar till historiens förfärligaste förbrytelser, har även
svensk sanktion — det är lugnast så. Kanske vår ankdamm skyddas, så att
ingen bomb slår ned, kanske vi i lugn och ro kunna sjunga Fridas visor och
teoretisera örn konjunkturcykelns reglering, medan fasciststaterna göra det
ena landet efter det andra till sina jaktmarker. En sådan politik får alltid
överklassens välsignelse, ty överklassen har snart bara kvar ett ideal — jag
citerar Fabian Månsson — nämligen landsförräderiets.

Det skulle inte alls skämma herr Sandler med ett klarare språk, så att svenska
folket inte behövde göra tipstävlan om vad han menar nied sina kringblickar,
en tipstävlan förresten, där den socialdemokratiska pressen aldrig når
ens 5 rätt. Det fagra snacket örn att vi inte skola vara med i några ideologiska
frontbildningar behöver inte lura någon. I dag existerar bara en ideologisk
frontbildning: Tyskland, Japan, Italien, d. v. s. de fascistiska staternas.
De andra staterna äro i ideologiskt avseende en synnerligen heterogen
samling, som tvingats förena sina krafter inom folkförbundet för värnandet
av sin säkerhet och freden. Tyvärr låter en hel del av dessa stater sin överklass
bestämma över utrikespolitiken; inte ens folkfrontens Frankrike kan
ignorera överklassens tryck. Landsförrädare, som stödja sig på överklassens
alla resurser, äro lika farliga för ett hotat land som arbetsgivarföreningens
strejkbrytarband äro för arbetarna vid en arbetskonflikt.

Just detta storfinansens avgörande inflytande över utrikespolitiken inåste
avvecklas, ty endast därigenom kan det nya kriget förhindras. Man gagnar
inte fredssaken med dunkelt tal örn neutralitet gentemot ideologiska blockbildningar
eller genom att misstänkliggöra de stater, som, piskade av självbevarelsens
drift, tvingats avsluta särskilda fördrag inom folkförbundets ram
för att freda sina gränser.

Man gagnar den inte heller genom att missbruka ordet neutralitet. Neutralitet
är dock i dag något negativt — det har herr Sandler alldeles rätt i.
När i dag mänskligheten söker en utväg för att förhindra det stora kriget, den
kollektiva säkerhetens väg, måste Sverige vara med i dessa strävanden. Herr
Lundstedt har redan signalerat sitt missnöje med dem. Han meddelade riksdagen,
att han av någon oförklarlig anledning fick förtroendevotum i sin valkrets,
_ sedan han närmare klarat ut vad han egentligen menade med sitt senaste
tal, fjolårstalet i riksdagen. Jag vill bara nöja mig med att säga, att under
de fyra riksdagar, som jag haft äran att vara närvarande här, och under denna

— den femte — jag hört herr Lundstedt använda remissdebatten för att år
1933 hetsa mot Sovjetunionen och beteckna den som den farligaste krigskraften
i vår tid, år 1934 hålla ett försvarstal för Kreuger, år 1935 hetsa mot folkförbundet,
år 1936 försvara Italien och dess överfall på Abessinien och i dag
hetsa mot den internationella solidariteten. Det är karakteristik nog.

Den politik vi förordar strider inte mot en neutralitetspolitik. Vi anse däremot,
att passiviteten inför de fascistiska staternas krigsprovokationer berövar
varje land möjligheterna att skydda sig för krig. Ingen arbetare i vårt land

— ingen kommunist _— vill någonting annat än att vårt land skall skyddas
för krig. Jag tror inte heller ett ögonblick, att regeringen vill krig. Men
jag vill erinra örn hur herr Sandler i ett föredrag för några år sedan förklarade,
att Sverige inte längre kunde sitta på parketten och titta på. Varför försöker
då herr Sandler nu placera sig på parketten med tal örn ideologiska
blockbildningar, som man måste hålla sig ifrån? Varför ens ge skenet av
berättigande åt det lögnaktiga talet örn att Sovjetunionen och kommunisterna
skulle försöka skapa en ideologisk krigsfront, när det är fullständigt påtag -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. in.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ligt, att en sådan tanke är dem alldeles främmande? Liksom småstaterna
vilja freden, vill Sovjetunionen den, och det vore dårskap, om inte de krafter,
som vilja tjäna fredens sak, skulle förena sina ansträngningar.

Ingen skall emellertid från detta resonemang eller från Sveriges arbetares
anslutning till neutralitetstanken i händelse av krig inbilla sig, att Sveriges arbetare
vilja stå neutrala gentemot fascismens förbrytelser. Hela det djupa hat,
som de skänkte den italienska fascismen vid överfallet på Abessinien, rikta
de också mot den tyska fascistregimen. De äro inte och bli aldrig neutrala
mot de skurkar, som med gas och sprängbomber döda Madrids oskyldiga barn.
De äro inte neutrala gentemot den kamp, som Tysklands, Italiens och Spaniens
arbetare föra mot fascismen. Nej, överallt, där förtryckta kämpa för rätt och
människovärde, ha de Sveriges arbetares broderliga sympati, och inte bara
sympati: svenska arbetare kämpa i den legendomspunna internationella brigaden
utanför Madrid. De kunna ge, som Olle Meurling, sitt liv i den kampen. De
sända tåg på tåg med mat, kläder och läkemedel till sina bröder —- sådant är
inte neutralitet.

Högern klagar över detta partiska ställningstagande. Naturligtvis, den är ju
inte dummare än att den förstår, att detta ställningstagande också är ett inrepolitiskt
ställningstagande mot överklassen.

Högern är ledsen över de svenska antifascisternas penninginsamlingar. Naturligtvis
vill den också i neutralitetens missbrukade namn stifta lagar därdäremot.
Att den inte skäms!

Högern vill införa censur, så att arbetarpressen inte skall skriva något, som
stöter de internationella stråtrövarna. Den är så känslig, den tycker det är
opassande och taktlöst att prisa de antifascistiska hjältarnas bragder. Men när
högerpressen öppnar sin stinkande kloak över det folk, som försvarar hem och
härd mot landsförrädarna, då är det alldeles på sin plats. Må Francopressen
veta, att inga lagar, ingen censur i världen skall kunna hindra den svenska
arbetarpressen från att vira lagern kring de antifascistiska hjältarnas pannor!

Detta är kanske icke neutralt, men det är solidaritet och praktisk fredspolitik.
Sveriges arbetare vilja ge vapen åt Spaniens folk, de äcklas över demokratiernas
ynkliga undfallenhet gentemot fascismen, och de ha bara förakt till
övers för de politiska tanter, som använda sköna slagord för att bemantla sitt
svek mot den internationella solidariteten.

Vi glädja oss åt det nordiska samarbetet i den mån det lättar det fascistiska
trycket över våra grannländer Danmark och Finland och korsar Hitlertysklands
beräkningar. Vi glädja oss i den mån ett sådant samarbete stärker fredens
krafter — och det borde det göra, ty Nordens folk vilja freden och vilja
ge sin tribut för fredens sak. Vi anse, att Nordens fredsälskande folk skola
använda sin ställning för att formulera de fredsälskande folkens önskningar.

Detta betyder, att Sverige, örn det än inte vägrar att medverka till noninterventionskommittén,
dock ställer sig på den ståndpunkt, som Sovjetunionen formulerat,
d. v. s. inte betraktar sig mer bundet av den tragiska traktaten än
andra stater. I den riktningen skulle vi också önska, att Sverige påverkade
de övriga nordiska länderna. Ty fortsätter Sverige att spela med i
den falskspelande noninterventionsorkestern, blir inte ens den nordiska melodien
njutbar.

Sverige är en del i det stora världshushållet. Sveriges historia har en djup
demokratisk ådra, som sträcker sig långt in i medeltiden. Sveriges arbetande
folk har slagits och blött för friheten och vunnit många segrar därvid. Men det
berättigar inte socialdemokraterna att konstruera en särskild utvecklingsteori
för Sverige. Ty Sverige har inte bara haft demokratiska epoker — dess folk
har många gånger suckat under tyranners stövlar. Vi ha haft många stats -

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kupper även i vår senare historia. Varför då det fariseiska försöket att framställa
Tyskland, Österrike och Spanien som undantag?

Sveriges arbetare äro bekymrade inför den svenska överklassens politik.
De se dess sympatier för de fascistiska staterna och dess envetna kamp mot
frihetssträvandena. De se, huru t. o. m. liberala organ hissa reaktionära signaler.
De höra, huru ett halvstatligt organ som radion betecknar de spanska
landsförrädarna som nationalister. Nationalister skulle alltså de skurkar vara,
som salt sitt fosterland åt Tyskland och Italien och som med färgade trupper
liksom med tyska och italienska arméer förvandla det soliga Spanien till ett
rykande helvete! Den mentalitet, som framträder bland den svenska överklassen,
är fascistisk, och detta väcker de svenska arbetarnas oro.

Jag kan inte neka mig nöjet att berätta en liten historia. För några dagar
sedan hade jag ressällskap med ett par herrar, som i vart fall ansågo sig för
fina att räknas till arbetarklassen, även om de inte tillhörde det övre tusendet
i samhället De kommenterade min tappre partikamrat Olle Meurlings död
som frivillig kämpe i den spanska milisarmén. »Hur kunde Meurling, som dessutom
är en ättling av en av Sveriges äldsta prästsläkter», sade den ene, »ta
värvning hos regeringen, vars nederlag ju ändå är oundvikligt? örn han''gatt
till Franco, som måste segra, kunde man ha förstått det.» Denna kommentar
blottar en underlig moral. För min del är jag övertygad örn att Franco kommer
att förlora kriget, men alldeles oavsett detta är det ju en konstig moral,
som finner hjältekampen oförståelig, när den göres för frihetens heliga sak!
men kan förstå densamma i tjänst hos banditer, när dessa antagas ha möjlighet
att vinna seger. Denna mentalitet är den borgerliga pressens förtjänst —
inte hela men en del av den borgerliga pressen.

Den svenska officerskåren hyser ett djupt förakt för både demokratien och
fredssträvandena. — Att den föraktar riksdag och regering är ju ingen nyhet.
—— Ett typiskt exempel härpå har jag i en artikel i Landstormsmannen nr 6
förra året av major Sven Karlsson vid generalstaben, där han säger: »I verkligheten,
d. v. s. inför fienden, påvilar dock ansvaret ovillkorligen den militära
chefen, och därför klan icke någon ansvarskännande militär myndighet i fredstid
slå sig till ro inför de begränsningar i fråga om medlen för krigsduglighetens
uppbyggande och vidmakthållande, som statsmakterna kunna finna för
gott att vidtaga.» Det är respekten för de demokratiska och lagliga institutionerna!
Det är i sådana officerares händer de utomordentliga militära maktmedel,
som riksdagen voterat, _ skola läggas. Sveriges arbetare fråga sig, örn
inte bland dessa finnas åtskilliga Francoelement. Eller känna sig socialdemokraterna
själva trygga? Det skulle vara roligt att få en uppgift örn huru många
organiserade socialdemokrater, som finnas i den svenska officerskåren. Ha socialdemokraterna
överhuvud taget någon aktiv officer? Inte ens de borgerliga
mellanpartierna lia några politiska bundsförvanter bland officerarna. Där finnas
bara fascister och rättrogna högermän, som hurra för Hitler stå i givakt
vid Horst Wessel-sången och se sitt ideal i det fascistiska Tyskland — det
kanske finns undantag, men de bekräfta i så fall bara regeln.''För den som i
tyskland ser en lara för demokratien och freden, ter det sig med ett milt ord
sagt riskabelt att överlämna de militära maktmedlen i den tyskorienterade officerskårens
händer.

.lag ar härmed vid slutet. När vi kommunister i dag vilja en aktiv vänsterpolitik,
en folkfront av svenskt småfolk, och när vi för demokratiens och freden
s^ värnande vilja underordna alla andra uppgifter och önskemål, företräda
\i vart världspartis linjer. Vi värdera kallt förutsättningarna och äro på det
klara med att på dagens brytningar mellan gammalt och nytt formeras de
kraf ter, som skola lata den kapitalistiska epoken offer! rädas av socialismens

Andra kammarens protokoll 1937. Kr h.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ordning. I fjol ville man undantagslagar mot oss med den föregivna motiveringen,
att vi voro demokratiens fiender. Men se er omkring världen runt,
och ni skola finna att överallt stå kommunisterna i främsta ledet för demokratiens
försvar. I Spanien har den hårda nödvändigheten rivit skrankorna mellan
den borgerliga vänstern, socialdemokraterna, anarkisterna och kommunisterna.
I de hårda strider, som där föras för demokratien, lia kommunisterna visat,
även de svenska, att deras bekännelse till folkväldets sak inte är ett tomt
talesätt. I dag, när borgarklassen inte längre har kraft att stå kvar vid sina
gamla demokratiska ideal, när de borgerliga kretsarna öppet kurtisera fascismen
i hopp om att öka sin profit och rädda sina privilegier, i dag reser arbetarklassen
i främsta ledet den fallande demokratiens och frihetens banér och för
det vidare.

Det är en sak till, som här bör sägas till dem, som i Engelbrekts Sverige
drömma om att korsfästa friheten på hakkorset. Strax före valet hotades i
svensk högerpress med att därest det bleve arbetarmajoritet, Sverige kunde bli
ett Spanien nummer 2. I sin skräck för arbetarklassens stigande makt glömmer
denna borgerliga press, att den med ett sådant talesätt gör sig värdig de
invektiv, som den alltid kastat i ögonen på oss, ja på hela arbetarklassen. Ty
hotet om att upprepa Francos bravader är ett hot örn landsförräderi och lagbrott.
Låter den svenska överklassen hotet bli allvar, beträder den landsförräderiets
väg, skall den mot sig finna en klass, som inte skall lämna sten på
sten kvar av borgarklassens privilegier. Den skall få erfara, att den svenska
arbetarklassen som ordningens värnare inte skall svikta ett ögonblick, och i
dess spets skall det parti vara, som skänkte Olle Meurling och många, många
flera till det folk, som kämpar sin hjältekamp för friheten. Den skall få erfara,
att Sveriges arbetare inte bara kunna vinna valsegrar.

Herr Nylander: Herr talman! När jag nu efter statsministerns förut kända
förmaningar till oppositionen tar till orda såsom medlem av denna opposition,
så ringer i mina öron den gamla psalmen »Förfäras ej du lilla hop»,
och det ger mig mod att nu ge mig in på några reflexioner angående det statsfinansiella
läget och den ekonomiska utvecklingen.

Jag ber då först att få lyckönska herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
till den lyckosamma situation, i vilken han befunnit sig, då
budgeten uppgjordes. De små inkomstpullorna ha värpt guldägg som riktiga
kulsprutor, och herr statsrådet har bara haft att gå omkring i hönsgården
och med glädje plocka in dem i sina korgar. Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om en passus i herr statsministerns anförande vid fjolårets
remissdebatt, då han yttrade följande: »Den goda utveckling, som ägt rum
och som har givit oss möjlighet att presentera riksdagen en budget, som
tycks, med litet grand meningsskiljaktighet i detaljerna, mottagas med allmän
tillfredsställelse, gör, att lockelsen kan vara nära att man nu försjunker
i den goda tilliten att uppsvinget i fortsättningen kan gå av sig självt. Det
är därför anledning att ta detta tillfälle i akt och diskutera frågan örn det
verkliga läget och vad detta kan kräva av oss.» Jag vill till dessa statsministerns
ord för min del tillägga: Även vad framtiden kan komma att
kräva. Med de starkt ökade inkomsterna som bakgrund finner jag det i likhet
med ett par andra talare här i dag mycket tacknämligt, att finansministern
begagnat tillfället att sopa bort en del rester från föregående kriser.

Men när jag sedan övergår till utgiftssidan, måste jag säga, att man blir
mycket betänksam, då man nu ser, hur utgifterna ånyo starkt ökas. Finansministern
räknar för sin del med en gynnsam ekonomisk utveckling under
den närmaste tiden, och jag hoppas uppriktigt, att han får rätt. Men som av

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Xr 4.

. Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

bilaga B. till statsverkspropositionen rörande den ekonomiska utvecklingen
under 1936 framgår, föreligga, bortsett från det instabila politiska läget,
vissa omständigheter, som innebära en del riskmoment, värda ett allvarligt
beaktande. Bl. a. med hänsyn härtill får det, som jag nyss nämnde, anses
lämpligt, att staten konsoliderar sin ekonomiska ställning. Men från min
utgångspunkt sett finner jag det synnerligen angeläget, att skattedragarna
— det må nu gälla näringslivet eller enskilda personer — också få tillfälle
att konsolidera sin. Sådana strävanden måste givetvis motverkas av en alltför
hög beskattning, och det är därför med bekymmer man ser, att utgifterna
nu sdgit så, att^ trots de starkt ökade inkomsterna finansministern ej ansett
sig kunna föreslå en skattesänkning. När så nu ej kan ske under denna högkonjunktur,
uppställer sig den fråga, som här i dag förut berörts av herr
Bagge, hur det kommer att gå, när lågkonjunktur inträder, då det nu visar
sig så svårt att minska utgifterna. Jag förstår herr finansministerns svåra
ställning i det fallet — det vill jag öppet erkänna. Så vitt jag kan förstå,
kommer emellertid genom denna utveckling den enskilda motståndskraften mot
kommande krisers verkningar att undan för undan försvagas. I stället måste
följden da bli den, att statens åtgärder för avhjälpande av svårigheterna bli
allt mer och mer. omfattande och mer och mer ingripande i näringslivets
funktioner. Härtill kommer givetvis, att en skatteökning så småningom
måste träffa i ökad omfattning även de skikt i det svenska samhället, som
nu äro förhållandevis mindre beskattade än andra. Skola utgifterna fortfarande
svälla i samma utsträckning som hittills, komma, trots en dylik utbyggnmg
för dessa skikt, skatteintäkterna förvisso icke att räcka, utan så
följa väl, som ett brev på posten, monopolen, varom nu icke ett ord talas i
nu föreliggande statsverksproposition. Och så småningom glida vi väl in i det
socialiserade samhället.

Men det är även en annan fara, som här berörts av professor Bagge, och
det är risken för en myntförsämring. Från denna utgångspunkt föreligger
det sannerligen all anledning redan nu att nogsamt följa den pågående starka
prisstegringen, som också beröres i finansplanen nied åtföljande bilagor.

När nu emellertid finansministern icke velat vara med om någon sänkt beskattning,
så motiverar han detta även därmed, att en sådan åtgärd får antagas
ha inflytande i expansiv riktning. Gent emot detta vill jag, åtminstone vad industrien
beträffar, anföra vad som finnes återgivet i den av mig nj^ss omnämnda
bilagan till statsverkspropositionen, nämligen följande: »Inom industrien
är nyanläggningsverksamheten visserligen betydande, men man torde
kunna konstatera, att industriföretagen i detta avseende driva en mycket försiktig
politik. Osäkerheten i läget manar till återhållsamhet i fråga örn kapacitetsutvidgningar.
» Såvitt jag kan bedöma Sveriges industri, så är detta
också alldeles riktigt, i det att det generellt sett icke föreligger någon så omfattande
expansion, att den kan ge anledning till några större farhågor. I
stället söker man att genom rationalisering, modernisering och konsolidering
stärka sin ställning. Örn en skattesänkning nu hade gjorts, tror jag för övrigt
knappast, vad konsumtionen beträffar — och naturligtvis även produktionen
— att den fått de konsekvenser, som finansministern antyder, ty en
skattesänkning av sådan storleksordning hade inte heller jag vågat hoppas på.

Jag nämnde nyss, att örn vi fortsätta som hittills, måste vi småningen löpa
in i don socialiserade staten, utan att många tänka på detta, liven om monopolen
kanske en vacker dag åter skulle hoppa upp som gubben ur lådan. Men
jag omnämnde också faran för en myntförsämring, och inför en sådan eventualitet
måste väl varje svensk, i vilken ställning han lin befinner sig, göra
sig den frågan: Varl får svenska folket för verklig och varaktig glädje av

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f- m.

Vid remiss av statsverksvrovositionen. (Forts.)
alla de sociala åtgärder vi undan för undan vidtaga, om en sådan situation
skulle inträda? Skulle detta inträffa — vilket vi alla givetvis hoppas ej skall
bli fallet — så kommer man förvisso i framtiden att göra den reflexionen:
Hade det icke varit bra mycket bättre att under de gångna åren gå mera försiktigt
fram och såvitt möjligt söka skapa en säker garanti för, att man även
i det långa loppet skulle kunna hålla vad man en gång beslutat?

Jag förstår, att anklagelser komma att riktas mot mig för att jag ser situationen
för mörk och konstruerar, men jag kan försäkra, att jag inte alls har
någon önskan i den riktningen utan att det i stället är min förhoppning att
från regeringsbänken få höra, hur man där tänker bemästra de framtida svårigheter,
som jag tillåtit mig beröra. Med den parlamentariska makt, som regeringen
nu har, kan den ju, praktiskt taget, genomdriva vad som helst. Desto
viktigare är det då att få höra något örn regeringens planer i ekonomiskt avsggikig.

Jag har desto större anledning att taga upp detta spörsmål soia lians excellens
statsministern i fjol, i sitt anförande gentemot herr Andersson i Håsjön,
yttrade: »Det är gott och väl att kunna läsa valda stycken ur det socialde mokratiska

partiets program, men det är nyttigare att studera sitt eget. förtjusande
samhälle och dess system och överväga, om det icke kan krävas vissa bestämda
åtgärder för att skapa en tryggare ordning.». Ett ytterligare skäl för
att jag vågar begära ett uttalande örn regeringens blivande ekonomiska politik
finner jag i ett annat yttrande av herr statsministern vid samma tillfälle, nämligen:
»Vi veta att man tänker på valen inom alla partier. Ingen kan träda
fram och säga, att hans parti är fullkomligt fritt från varje spekulation i vad
som kan hända i höst. I det avseendet äro vi lika goda kålsupare.» I detta excellensens
resonemang vill jag ge honom alldeles rätt, men när nu valen äro
över, så hoppas jag, att man utan några sidoblickar ur valtaktisk synpunkt
från’något parti skall kunna i lugn och ro diskutera denna fråga. När nu regeringen
är inriktad för långsittning och har sin starka parlamentariska makt,
är det bl. a. för mig såsom representant för näringslivet av största intresse att
erfara, hur regeringen tänkt sig att undvika framtida ekonomiska kriser. Skulle
det lyckas, skulle mina och många andras bekymmer givetvis bortfalla. Jag
är övertygad örn att regeringen väl vet, hur intresserad man är överallt av
detta spörsmål, som ju i dag hans excellens statsministern något berört. Ilan
påpekade, hurusom man konsoliderat statsverkets ställning och hur man räknar
med statens ingripande vid kommande kriser. Han gick även in på en
satirisk kritik av vad vi på borgerligt håll sagt i dessa frågor. Men något klarare
besked örn hur man tänkt sig ett undvikande av dessa kriser framkom
icke i detta excellensens anförande. Han påpekade, att man ofta skrutit örn
näringslivets styrka o. s. v. Jag kan försäkra, att jag inte sällat mig till deras
skara, om det finnes några som gjort det, utan att vara medvetna örn att
sämre tider komma. Jag vill endast ödmjukt konstatera, att det är tack vare
näringslivet vi befinna oss i den situation, där vi nu äro. Men samtidigt mäste
man förstå, att andra tider stunda med många bekymmer.

Kan emellertid regeringen ordna det så, att det är möjligt att undvika dessa
kriser, vore det utomordentligt tacknämligt, men jag tror för min del, att det
kommer att erbjuda stora svårigheter. Ty _det förhåller sig nog så som
det i regeringsorganet »Social-Demokraten» sa sent som i gar skrives, nämligen:
»En kris kommer ofta över människorna som en tjuv om natten. All ting

förefaller vara i den bästa ordning, och så plötsligt står man inför minskad
produktion, avskedanden, arbetslöshet, inkomstminskning och allt vad en
kris kan ha i släptåg. Hade man något säkert medel att någon tid i förväg
varsna den tendens som råder, skulle åtgärder i tid kunna vidtagas och i varje

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fall nedgången mildras. Länge har man försökt att göra upp tabeller och
räkna ut index, som kunna ge nödig upplysning, men tyvärr ha de ofta visat
sig ofullständiga och inte helt tillförlitliga. Olika delar av näringslivet reagera
också olika hastigt.» Så står det som sagt i »Social-Demokraten» för
i går.

Man frågar sig då efter detta — och ännu en gång vill jag göra det —- om
regeringen sitter inne med lösningen av detta problem. Då jag emellertid
inte tror, att den gör det, vill jag som min enkla åsikt framhålla, att en hänsynsfull
behandling av näringslivet från statsmakternas sida, så att man låter
våra näringar inom gällande lag fritt få utveckla sig, utgör den naturligaste
vägen för bekämpandet av kriser, även örn man ej kan undvika dem. Detta har
erfarenheten hittills visat, och jag hoppas trots allt, att en sådan politik skall
kunna fortsättas, ty annars lär i längden ingen finansminister, vem det vara
må, kunna framlägga en budget sådan som den nu föreliggande.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr förste vice talmannen,
att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7
e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 48, angående
förstärkning av sjunde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Carlström m. fl., nr 68, angående revision i visst avseende av fattigvårdslagens
hemortsrättsbestämmelser m. m.;

herr Norling, nr 69, angående ändring i visst avseende av gällande bestämmelser
för arbetaresmåbrukslån;

herr Norling m. fl., nr 70, örn sänkning av räntan å lån från egnahemslånefonden; herr

Norling, nr 71, angående inrättande av en fond för inlösning av egnahem
å orter med utpräglad arbetslöshet;

herr Persson i Tidaholm m. fl., nr 72, om tillvaratagande av vissa arbetsplatshygieniska
synpunkter viel en eventuell omorganisation av yrkesinspektionen
;

herr Lindberg i Stockholm, nr 73, angående uppförande å ordinarie stat av
redaktörsbefattningen vid tidskriften »Underrättelser för sjöfarande»;

herr Gustafson i Kasenberg, nr 74, om anslag till täckande av viss förlust
för Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet;

herr Lovén, nr 75, örn organisationen av musikkåren vid Livregementet till
häst;

herr Karlsson i Grängesberg m. fl., nr 76, örn anslag till bidrag för främjande
av bostadsbyggande på landsbygden;

herr Holmgren, nr 77, om anslag till införande av värmeledning i Amiralitetskyrkan
i Karlskrona;

fru Nordgren, nr 78, örn rätt till semester för sjuksköterskan vid statens
tvångsarbetsanstalt i Landskrona;

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 f. m.

herr Lindberg i Umeå m. fl., nr 79, om höjning av anslaget för ersättning
åt statens järnvägar för av Kungl. Majit medgivna lindringar i befordringsavgifterna
för vissa resor;

herr Jacobson, nr 80, örn ändring i visst avseende av gällande bestämmelser
för beviljande av statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Västerbottens och
Norrbottens län för inackordering av skolbarn i skolhem och enskilda hem;
herr Hagberg i Malmö:

nr 81, om höjning av tullen å s. k. stativstämplar och delar därtill; och
nr 82, örn ändring av gällande bestämmelser för tull å ackumulatorer;
herr Isacsson m. fl., nr 83, örn avskaffande av tullen å nikotin;
herrar Olsson i Mellerud och Larsson i Mörlanda, nr 84, örn årligt understöd
från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten J. Karlsson Kullberg;
herr Olsson i Mellerud:

nr 85, örn årligt understöd åt förre järnarbetaren E. A. Olovsson-Mattsson;
och

nr 86, örn årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten
C. O. Carlén;

herrar Olsson i Mellerud och Halt, nr 87, örn årligt understöd åt anläggningsarbetaren
J. A. Karlsson Roth;

herr Persson i Tidaholm, nr 88, örn årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre soldaten P. J. Käll;

herrar Lundstedt och Wallerius, nr 89, om fyllnadspension åt sjökaptenen
H. Skantze;
herr Bräde fors m. fl.:

nr 90, örn pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren F. F. Nyström; och
nr 91, örn pension åt förre fortifikationsförmannen J. A. Johansson;

fröken Hesselgren m. fl., nr 92, örn tilläggspension åt förra lärarinnan Karin
Lämmerhirt, född Petersson;

herrar Johanson i Huskvarna och Carlström:

nr 93, örn årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre grenadjären
C. A. Claesson Tilly;

nr 94, örn årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre grenadjären
E. Mård; och

nr 95, örn årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten
J. A. Lindqvist;

herrar Anderson i Norrköping och Bergquist, nr 96, om tilläggspension åt
f. d. landsfogden Bengt Falk;

herrar Olsson i Mellerud och Hult, nr 97, angående vidgad rätt för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

herr Lundstedt, nr 98, med förslag till vissa lagbestämmelser angående återbrytande
av dom som vunnit laga kraft;

herrar Tengström och Dahlbäck, nr 99, angående införande av en allmän naturskyddslagstiftning
m. m.;

herrar Sundström i Skövde och Norling, nr 100, örn höjning av nu utgående
blindersättning;

herr Westman m. fl., nr 101, angående lagstiftning i visst avseende örn saluhållande
av gödsel- och fodermedel;

herr Liedberg, nr 102, örn höjning av det under rubriken Nötboskapsavelns
befrämjande i statsverkspropositionen begärda anslaget till statsbidrag för anställande
av överkontrollassistenter;

herr Danielsson m. fl., nr 103, örn anslag för gödselvardsanläggningar;
herr Pettersson i Hällbacken m. fl., nr 104, örn lönevillkoren för de hos lantmätarna
förordnade tekniska biträdena;

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

herr Lövgren m. fl., nr 105, om anslag till en experimentverksamhet i syfte
att ur skogsavfall utvinna motorbränsle;

herrar Sjögren och Gustafson i Kasenberg, nr 106, örn anslag för ersättning
åt vid hushållningssällskapen anställda byggnadssakkunniga;

herr Hoppe, nr 107, örn införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn
m. m.; samt

herr Norling, nr 108, angående centralisering hos länsnämnder av ärenden
av bostadssocial och bostadshygienisk natur m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,34 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 20 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts proposition, Vid remm av
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas; och statsverkslämnades
enligt förut skedd anteckning ordet till propositionen.

(Forts.)

Herr Norén, som anförde: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för
att framföra några synpunkter beträffande jordbrukshjälpen, varvid det är naturligt,
att jag särskilt skjuter några norrländska önskemål i förgrunden. Visserligen
bebådas enligt trontalet särskild proposition i detta ämne, men jag
har ändock ansett det angeläget att redan nu anmäla några av de önskemål beträffande
jordbrukshjälpen, bakom vilka det förvisso står en stark norrländsk
jordbrukaropinion. Jag skall här inskränka mig till att särskilt beröra tre områden,
där åtgärder böra vidtagas till ytterligare stöd och uppmuntran åt Norrlands
jordbrukare.

För det första anser jag, att, därest margarinaccis alltjämt skall utgå som
stöd åt mjölkproduktionen, denna bör fördelas efter andra grunder än som hittills
tillämpats. Det är enligt min mening icke riktigt, att på samma gång
som de norrländska margarinkonsumenterna betala omkring 20 % av margarinaccisen,
de norrländska jordbrukarna erhålla endast 4.7 % av ifrågavarande
accis, och detta t. o. m. under en tid, då mjölkpriserna i Norrland gått i en för
den norrländska jordbrukaren ogynnsam riktning, under det att de för jordbruket
i övriga delar av landet gått i en gynnsam riktning. Jag vill också
meddela, att under tiden 1/7 1 9 3 5—30/6 1 9 3 6, från vilken tid dessa siffror äro
hämtade, ha förhållandena faktiskt varit såsom jag här anfört, och jag vill
också påpeka, att efter den tiden enahanda principer beträffande margarinaccismedlens
fördelning tillämpats. Härmed har jag icke angripit mjölkregleringen
i stort, vilken enligt min mening varit till stor nytta jämväl för
Norrlands jordbrukare, utan jag har endast velat peka på en detalj i tilllämpningen,
vari jag hoppas, att rättelse skall kunna vinnas. En omläggning

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
av fördelningen av margarinaccisen med hänsyn till margarinkonsumtionen
inom utjämningsdistrikten vore till stor fördel för Norrlands jordbrukare, men
skulle icke medföra motsvarande nackdelar för landets övriga jordbrukare.

Det andra område, som jag vill beröra, är förhållandet på slaktdjursmarknaden.
Såvitt jag kan bedöma, finns ett mycket stort intresse för slaktdjursföreningarna
i Norrland. Men detta har icke givit positiva resultat i byggandet
av andelsslakterier. Från statens slakterilånefond har intet lån beviljats
till Norrland, ehuru denna fond tillkom för fyra år sedan, närmare sagt år 1933.
Att räntan å lån från ifrågavarande fond nu föreslås sänkt med 1/2 % från
F/a % till 4 %, torde icke vara tillfyllest för att stimulera intresset för andelsslakterierna
i önskad omfattning. Min uppfattning är den, att. det intresse,
som nu finns bland Norrlands jordbrukare för bättre organisation av slaktdjurshandeln,
borde uppmuntras med kraftigare stöd än det, som ges genom
slakterilånefonden.

Till sist vill jag beröra det tredje område, där det skulle betyda mycket för
Norrlands småbrukare, därest staten i större utsträckning än hittills gåve sitt
stöd. Härvid syftar jag på ladugårdsförbättringarna. Det är glädjande, att
mejerisakkunniga beaktat detta spörsmål. Det är också glädjande, att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet nu föreslår, att ifrågavarande anslag
förhöjes till 250,000 kronor mot 100,000 kronor innevarande år. Mot att
direktiven för medlens fördelning mellan länen föreslås att få en vidare ram
än hittills, har jag ingenting att invända. Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har också anfört, att hjälpåtgärder av ifrågavarande slag synas
i hög grad värda beaktande. Frågan är emellertid nu hänskjuten till 1936
års utredning angående beredskapsarbeten, vilken torde komma till enahanda
resultat beträffande åtgärdens nödvändighet, som mejeriutredningen och jordbruksministern
kommit.

Jag anser för min del det emellertid såsom mycket önskvärt, att ifrågavarande
stödåtgärder, vilka dels lämna hjälp åt jordbrukarna och dels motverka
arbetslösheten, i görligaste utsträckning komma till användning mot det krisläge,
som alltjämt råder inom vissa delar av landet. För det län, jag representerar,
Västernorrlands län, och Norrland i övrigt skulle sålunda de här framförda
önskemålen beträffande mjölkregleringen, slaktdjursmarknaden och ladugårdsförbättringarna
vara synnerligen välkomna.

Min uppfattning är slutligen den, att bättre bärgning för Norrlands jordbrukare
också innebär en värdefull motverkan mot arbetslösheten. Härmed
vinnes, att jordbrukarna icke nödvändigtvis behöva tävla med lönearbetarna
örn arbetstillfällena.

Vidare yttrade:

Herr Närlinge: Herr talman, mina damer och herrar! De vindar, som blåst
från opponenternas sida här i dag, kan man, icke minst till opponenternas
egen heder, beteckna såsom milda västanfläktar. Såväl herr Bagge som herr
Andersson i Rasjön förundra sig en smula över att bondeförbundet, som vid
förra årets riksdagsmannaval gick tillsammans med de borgerliga partierna
i övervägande antalet kretsar, så snart som valet var över, bildade en s. k.
koalitionsregering tillsammans med socialdemokraterna. Jag tycker, att herr
Bagge själv svarade tillfredsställande på sin fråga, när han förklarade, att
ett samarbete mellan förståndiga människor kan äga runi trots olika grundåskådning.
Han ställde vidare den frågan, huruvida man kunde räkna med
bondeförbundets medverkan i regeringen till att hålla tillbaka förslag, ^som
icke sammanfalla med borgerlig uppfattning. Ja, herr talman, på den frågan

Onsdagen den 20 januari 1937 e. ni.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
skulle jag vilja svara på samma sätt, som herr statsministern gjorde, när han
sade: »Vi lia varit och äro alltjämt socialdemokrater.» Vi kunna svara precis
lika bestämt och kunna försäkra, att vi alltjämt vidhålla vår borgerliga
grundåskådning.

Herr Andersson i Rasjön bestod sig med några små lustigheter om det
omaka par, sorn nu bildat denna koalitionsregering. Härpå har statsministern
svarat på ett så kvickt och övertygande sätt, att jag alls icke behöver gå in
något vidare på den saken. Men när jag hörde herr Andersson i Rasjön speciellt
klandra bondeförbundarna för att de gått in i en regeringskoalition med
socialdemokraterna, kunde jag icke undgå att tänka på den gamla sentensen:
När jag super, så är det rätt. Vi erinra oss litet var, att det icke är längre
sedan än 1917—1920, som det liberala partiet intog samma ställning i svensk
politik. Vi hade då en koalition mellan socialdemokraterna och det liberala
partiet. Man förstår emellertid, att det kan kännas litet bittert för de folkfrisinnade,
som från denna tid ända fram till 1933 varit vana att vara vågmästare
i svensk politik, vilket jag tror, att ni själva uppskattade som en synnerligen
stor förmån, men jag vill härtill anknyta den reflexionen, att jag icke
tror, att landet och folket lidit någon skada av att ni den gången själva ställde
er på sidan om det inflytande ni tidigare haft. Jag tror, att det var lyckligt
för hela vårt folk och för hela vårt näringsliv, att en uppgörelse år 1933 kom
till stånd mellan den dåvarande socialdemokratiska regeringen och bondeförbundet
genom den s. k. krisuppgörelsen. Man kunde ge folket ute i landet en
förhoppning om att det skulle vara möjligt att hejda den våldsamma kris, som
vi då hade. Man vet icke, vilka olyckor som skulle kunnat hända, örn ingenting
gjorts för att hejda priserna från att rutscha ned ända till botten. Jag
hade redan vid remissdebatten år 1933, när statsverkspropositionen diskuterades,
den uppfattningen, att den väg, som man då rekommenderade för att
hejda prisfallet, med att försöka »sätta hjulen i gång», sätta folket i arbete,
var den enda framkomliga vägen. Det har också visat sig, att den överenskommelsen
lett till nytta för både land och folk. Örn dessa båda partier i en
mycket svår kris kunde enas, och om detta samarbete gjort landet och folket
stor nytta, är det väl icke så underligt, att man nu på grund av valresultatet
sökt att i regeringsställning komma fram till en överenskommelse örn ett sådant
samarbete. Herr Andersson i Rasjön medgav dock, att det icke vore så
underligt med hänsyn till den själarnas sympati, som möjligen fanns vid
ifrågavarande samarbete, att nu också ett samarbete i regeringsställning kommit
till stånd.

För övrigt vill jag säga, att denna samarbetsvilja ingalunda är någonting
nytt för bondeförbundet. Jag tar mig friheten att citera ett yttrande av den
gamle och kloke ledaren för bondeförbundet, herr Olsson i Kullenbergstorp,
då han i sin krafts dagar yttrade i en debatt: »Jag önskar för egen del att

samarbeta nied vilken riksdagsman som helst och med vilken riksdagsgrupp
som helst, som vill göra något effektivt för jordbruket.» Sedan fortsatte han
i samma stil. Alltså är detta ingenting nytt, utan det är en grundåskådning hos
vårt parti, som blivit en verklighet.

Jag gladde mig verkligen åt statsministerns ord på förmiddagen, när denne
bestämt förklarade, att ömsesidig hänsyn måste vara en grundförutsättning
för allt samarbete. Detta är fullkomligt riktigt. Och när jag, herr talman,
hört statsministern försäkra detta, inger det mig den tillförsikten, att regeringen
kommer att så långt som det är möjligt försöka att skapa rättvisa på
alla håll. Den förklaring, som avgavs av regeringen vid dess tillträde, torde
viii också vara av den art, att ingen svensk medborgare borde känna någon
sorn helst ledsnad utan i stället endast tillfredsställelse med denna förklaring.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Och jag är övertygad om att vad som däri utlovats kommer att så långt, som
det är möjligt, infrias av regeringen. Man känner de mannarna från tidigare
tillfällen.

Man har frågat, hur vi skola ställa oss till den bebådade förbättringen av
lantarbetstidslagen o. s. v. •— Innan jag emellertid går in på den saken, måste
jag först säga några ord i anledning av herr Anderssons i Rasjön, som
han väl själv tyckte, finurliga påpekande, att bondeförbundsinslaget märktes
bra litet i statsverkspropositionen. Herr Pehrsson-Bramstorps röst steg icke
upp någonstädes, sade han. Jag skall icke här försöka svara för herr Pehrsson-Bramstorp,
ty det kan han säkerligen göra själv, men jag gjorde mig
själv den frågan i mitt stilla sinne, hur skulle det ha sett ut, örn exempelvis
Dagens Nyheters röst stigit upp ur propositionen? Jag tycker, herr Andersson
i Rasjön, att vi kunna ge oss till tåls en smula och se vad som föreslås i
den jordbruksproposition, som jag väl hoppas skall komma även i år. Även
tidigare år har man i förväg vetat synnerligen litet örn vad som skulle komma
att föreslås i denna proposition.

Vad sedan beträffar arbetstidslagen för lantarbetare, vill jag säga, att från
jcrdbrukarhåll har man, som framgår bland annat av bondeförbundsgruppens
motion vid föregående riksdag, intet att erinra mot en lönereglering för lantarbetarna
eller mot arbetstidens reglering för dessa arbetare, blott det sker
en sådan prisförhöjning för jordbrukets produkter, att de höjda lönerna eller
kostnaderna kunna betalas. Det är tvärtom önskvärt, att lantarbetarnas löner,
i anslutning till en höjning av produktpriserna, komma i nivå med industriarbetarlönerna.
Därigenom skulle svårigheten att erhålla arbetskraft till
jordbruket till väsentlig del försvinna, och därigenom skulle en bättre betalning
vinnas även för dem, som själva deltaga i jordbruksarbetet ävensom
för deras hemmavarande barn. En ofrånkomlig förutsättning för en ytterligare
höjning av arbetskostnaderna inom jordbruket är emellertid, att produktpriserna
bringas att stiga i den utsträckning, som är erforderlig till erhållande
a,v medel till dessa ökade utgifter.

I trontalet bebådades en omläggning av stödåtgärderna för det norrländska
jordbruket. Det har ju upprepade gånger under de senare åren gjorts gällande,
att de genomförda jordbruksregleringarna icke varit till samma gagn
för de norrländska jordbrukarna som för jordbrukarna i övriga delar av landet.
För var och en, som är bunden till modernäringen, torde de i trontalet
bebådade åtgärderna för höjning av det norrländska jordbrukets bärighet
hälsas med tillfredsställelse.

Jag har endast kort och gott velat göra dessa små reflexioner angående
vad som har sagts i trontalet örn dessa frågor. I övrigt få vi naturligtvis avvakta
vad som kommer att föreslås, när propositioner sedermera läggas på
riksdagens bord.

Den debatt, som föres i dag, är ju egentligen avsedd att vara en granskning
av den utav regeringen framlagda statsverkspropositionen. Jag sade redan
inledningsvis, att det i dag varit ganska milda fläktar, och kritiken har icke
varit särskilt markerad. Jag förmodar, att finansministern själv kommer
att svara för propositionen i de punkter, där anmärkningar blivit framställda,
men jag skulle såsom min uppfattning vilja uttala, att den framlagda statsverkspropositionen
är mycket väl genomtänkt. Det har ju gjorts vissa erinringar
mot att nu, när statsinkomsterna flöda kanske särskilt rikligt, har man
ändå icke kunnat åstadkomma några sänkningar av skatterna. Särskilt har
man påtalat, att ingenting har gjorts för att lätta de s. k. krisskatterna. Från
herr Bagges sida fälldes det omdömet, att dessa skatter voro otympliga. Jag
kan till viss del instämma med herr Bagge däri, att det är ett synnerligen

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
stort önskemål, att dessa krisskatter, såsom också framhölls i propositionen
till förra årets riksdag, läggas till rätta, så att det icke blir så besvärligt
för skattemyndigheterna, som det för närvarande är, att räkna ut hur
olika personer skola beskattas. Men å andra sidan måste jag säga, att för mig
står det fullkomligt klart, att den väg, som regeringen har valt, nämligen att
i första hand återbetala de s. k. krisskulderna, är en förståndig sådan. Man
bör givetvis i första hand försöka att betala av sina skulder, innan man ger
sig in på att sänka skatterna.

Jag skulle för min del kunna vara ense med opponenterna därom, att det
är önskvärt att kunna sänka skatterna, men, mina damer och herrar, då får
man också försöka anvisa de punkter, där det är möjligt att sänka utgifterna.
Jag har icke hört, att vare sig herr Andersson i Rasjön eller herr Bagge rekommenderat
någon sådan framkomlig väg att spara på utgifterna. Man
frågar sig, örn dessa partier vilja spara på utgifterna till försvaret. Nej, från
herr Bagges sida hörde vi på förmiddagen, att man på högerhåll icke är belåten
med det försvarsbeslut, som åstadkoms vid föregående års riksdag. Man
skulle lojalt böja sig för detsamma, men det hade anförts vissa reservationer
på väsentliga punkter från högerns sida i fjol, som man ånyo skulle taga upp
i år, och man kunde förstå av hans uttalande, att man ämnade äska ytterligare
pengar för att förbättra fjolårets riksdagsbeslut i försvarsfrågan. Från
herr Anderssons i Rasjön sida hörde jag icke heller något förslag örn att
spara på den punkten. Man frågar sig vidare, örn herrarna äro villiga att
spara på de bebådade löneregleringarna för lärare och andra befattningshavare,
men det sades icke ett ljud om den saken. Vad vill man då egentligen
spara på? Såvida man icke kan rekommendera några vägar att spara och
hålla tillbaka utgifterna, är det enligt min uppfattning inkonsekvent att säga,
att vi böra sänka skatterna.

Man har här också varit inne på det utrikespolitiska läget, och det har
deklarerats från de övriga partiernas sida, att det är lyckligast för gamla
Sverige att försöka hålla sig neutralt. På den punkten är jag fullkomligt
överens med samtliga övriga partier. Det har också påtalats, att det från
vissa pressorgans sida gjorts uttalanden, som äro mindre lämpliga, och att
detta skulle kunna skada vårt land i utrikespolitiskt hänseende. Även på
den punkten är jag fullt enig med de föregående talarna. Dylika uttalanden,
de må vara gjorda från vilket pressorgan som helst, kunna innebära en fara.
Vi böra enligt mitt förmenande ställa oss fullt neutrala i den inbördesstrid,
som för närvarande pågår i det arma Spanien. Jag behöver icke vidare utveckla
dessa synpunkter utan vill endast mana dessa pressorgan till försiktighet,
ty det är säkert det lyckligaste för oss.

Här ha också framhållits vissa synpunkter på vårt förhållande till Nationernas
förbund. Jag var med här i riksdagen, när striderna stodo om vårt
inträde i förbundet, och jag kan ju nämna, att jag då icke röstade för Sveriges
inträde. Jag vill emellertid på den punkten liksom högerledaren herr
Bagge säga, att ha vi en gång anslutit oss till förbundet, skulle det för oss
vara synnerligen farligt att nu, sådan ställningen för närvarande är, intaga
en annan ståndpunkt än vi tidigare ha gjort. Vi få försöka se till att göra
det bästa möjliga av Nationernas förbund för att örn möjligt på den vägen
kunna befrämja freden i världen. Det är den enda rekommendation, som jag
på den punkten kan göra.

Ja, herr talman, jag skall icke förlänga debatten mera utan sluta med att
upprepa, att jag har ingenting att invända mot besparingar, vilket ju alltid
varit en av vårt partis huvudpunkter. Örn det är möjligt att på den vägen
åstadkomma skattesänkningar, är jag den förste att biträda detta, men då

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av s t a t sv e r k s p ro no s i t i anén. (Forts.)
måste man också försöka anvisa utvägar för att kunna åstadkomma denna
sparsamhet.

Herr Höglund: Herr talman! Henna remissdebatt har ju varit så sedesam
och sedelärande, att jag nästan drar mig för att kasta mig in i densamma. Det
har särskilt från högerledarens sida givits prov på så goda föresatser och skänkts
oss så många fromma förmaningar i fråga örn det sätt, varpå vi från vår sida
böra sköta vår politiska verksamhet, att det kanske kan vara onödigt att blanda
smolk i mjölken, som det heter, genom att säga några mera kritiska ord om innehållet
i dessa uttalanden. Jag kan emellertid ändå icke underlåta att speciellt
i anledning av herr Bagges apostrofering av den tidning, vars redaktör jag är,
något gå in på vissa av hans yttranden.

När man hörde herr Bagge, måste man emellertid erinra sig, såsom även statsministern
påpekade i sitt anförande, att det var helt andra toner från högerns
sida i valrörelsen än i dag i remissdebatten. Man kommer att tänka på den, som
spelar rövare i första akten men präst i den andra. Det är ju icke alltid en sådan
hållning inger alltför mycket förtroende. Naturligtvis förmodar jag, att
den socialdemokratiska regeringen eller vi få numera säga den demokratiska
regeringen med tacksamhet inkasserar varje sådant närmande, varje sådant bevis
på en modest hållning, som herr Bagge gav uttryck åt i sitt anförande, men
man bör kanske i alla fall icke prisa högern alltför mycket för denna sinnesändring,
örn det nu verkligen är en sådan, eftersom högern blott gör en dygd av nödvändigheten.
Man skall komma ihåg icke blott att den svenska högern blev i
grund slagen vid valen och återkommit till riksdagen såsom ett mycket decimerat
för att icke säga stympat parti. Något sådant kan ett parti överleva. Det
kan skaffa sig nya krafter och kanske bli bet:/dande på nytt, örn det har ett
program och en uppgift att fylla och verkligen ställer ett sådant program på
den politiska dagordningen. Men vad intryck får man av det anförande, som herr
Bagge höll på förmiddagen? Vi väntade alla icke utan en viss spänning på vad
som komma skulle, när högerledaren för första gången debuterade i denna kammare,
och det i en alldeles säregen situation, som enligt högerns egna uttalanden
hela den gångna hösten i pressen kommer att ställa nya krav på detta parti och
kommer att förmå det till en politisk nyorientering.

Herr Bagge hade ingenting att säga positivt i de väsentliga ting, som budgetdebatten
skulle röra sig om. Han sade detta i ett timslångt anförande med många
skickliga ordvändningar för att dölja de obefintliga politiska tankarna. Jag
trotsar vem som helst att uti herr Bagges tal finna några som helst ledande nya
idéer, något politiskt program, en nyorientering, som skulle innebära en självständig
politik för högern att ställa mot den politik, som den socialdemokratiska
arbetare- och bonderegeringen företräder. Varken utrikespolitiskt eller inrikespolitiskt
hade herr Bagge något eget program. Varken socialt — det skulle då
vara hans små interpellationer om hur det är med frågan örn de anställda, örn
arbetsfreden o. s. v., där han dock icke närmare utvecklade någon ståndpunkt ■—
eller ekonomiskt ställde han upp någon självständig politik gentemot regeringens
proposition. Icke ens militärt, där han visserligen uttalade vissa önskemål att
forcera försvarsreformen och sådant, finnes det någonting, som markerar någon
alldeles speciell ny politik. Icke heller finnes det någon gammal politik, som
skulle väsentligen kunna ställas mot den, som riksdagsmajoriteten och regeringspartiet
här omfattar.

Herr Bagge framhöll, att det var av stor vikt att trots detta närmande från
högerns sida eller detta försök till samarbete eller vad det nu kallas dock dé
verkligt grundläggande skiljaktigheterna mellan partierna komme fram. Det
är gott och väl. Det är en ståndpunkt, som jag från mina utgångspunkter myc -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Xr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ket respekterar. Ja, icke blott det, utan jag anser önskvärt ur nationens synpunkt,
att de politiska partiernas grundläggande skiljaktigheter komma fram i
riksdagsdebatten. Men var det någon, som kunde finna ur detta anförande, vari
de grundläggande skiljaktigheterna mellan högerns politiska program i detta nu
och den föreliggande regeringspropositionsbudgeten skulle bestå?

Herr Bagge talade örn, att det förelåg en parlamentarisk klarhet i och med
alliansen mellan bondeparti och arbetarparti, men det vore ett politiskt dunkel.
Jag vet icke, vari det dunklet består. Regeringen har framlagt sitt program inför
nationen. Konungen har hållit sitt trontal. Här föreligger en stor budget,
som vi just skola diskutera, angivande de ekonomiska riktlinjerna för regeringens
politik. Herr Bagge talade om dunkel. Vad som är dunkelt är just högerns
egen politik. Det är deli vi efterlysa och vilja hava fram i dagens ljus. Det är
icke bara dunkelt; det är ganska mörkt. Det var ett nästan ogenomträngligt
mörker i detta anförande, vart högern egentligen syftar. Det är icke säkert —
för att använda Nietzsches ord — att ur detta mörker kommer att födas en dansande
stjärna, en politisk stjärna.

Herr Bagges tal bestod till största delen av allmänna politiska banala talesätt,
som nästan vem som helst av oss kan underskriva. Herr Bagge underströk
t. ex. vad statsministern ofta talat örn: betydelsen av en stark regeringsmakt.
Det är också en gammal högerpunkt, en stark regeringsmakt. Herr Bagge vidhöll,
att högern fortfarande var anhängare av densamma, men kom genast naturligtvis
med några små reservationer. Denna regeringsmakt finge icke representera
någon maktfullkomlighet, och den måste vara bunden genom lagfäst ordning.

Ja, det är ju självklara saker. Jag förmodar, att herr Bagge icke ett enda
ögonblick inbillar sig, att den nuvarande arbetare- och bonderegeringen skulle
vilja bryta den lagfästa ordningen i vårt land. Det är en fullkomlig överloppsgärning
att komma med sådana självklara uttalanden, såvitt man icke avser att
med detta insinuera, att det i alla fall kan vara litet tvivelaktigt, örn man kan
lita på denna regerings följande av lagfäst ordning.

Herr Bagge talade också örn nödvändigheten att taga hänsyn till minoriteten.
Ja, det erinrar örn det gamla preussiska ordet, att kungen skall vara absolut,
allenast så länge han gör vår vilja. Är herr Bagge anhängare av en stark regeringsmakt,
endast om den tar hänsyn till högern? Det är gott och väl. Man
skall taga sådana hänsyn. Det har också statsministern sagt, och det är självfallet.
En demokratisk majoritet bör och kommer självfallet att taga vissa hänsyn
till minoriteten. Men en sådan sats får icke drivas därhän, att minoriteten
skulle kunna få på avgörande punkter diktera den politik, som skall föras, och
att, om majoriteten icke faller undan för sådana anspråk, det utan vidare skall
stämplas som utslag av maktfullkomlighet. Det är klart, att den makt, som
väljarkåren givit i de nuvarande regeringspartiernas händer och som nu innehaves
närmast av regeringen, måste brukas för att genomföra det progam och
de vallöften, som hava uppburit detta flertal inom väljarkåren. Den saken är
alldeles självklar, lika väl som det är självklart, att icke den rådande majoriteten
vill förhindra, att inom denna demokratiska ram minoriteten med de parlamentariska
möjligheter, som stå den till buds, utvecklar sina skäl och söker påverka
majoriteten uti kamrarna.

När herr Bagge talade om — som det står med fetstil i något referat i tidningarna
— att det skall vara en vaksam och saklig opposition, är det också en
sådan där banal sanning, som icke gäller bara högern, icke bara folkpartiet, utan
som gäller oss alla. Vi skola vara mycket vaksamma, hoppas jag, och mycket
kritiska på sakliga grunder. Varför skola icke också vi vara det? Det är alldeles
självfallet, att även regeringspartierna komma att vara vaksamma och

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av s tat s v eric s p ro v o s i t i o n e n. (Forts.'')
kritiska på sakliga grunder. Det är icke keller något, som skiljer högern från
oss andra och kommer att ställa den i en förmånligare ställning i den allmänna
opinionen såsom den enda väktaren på saklig grund mot politiska misstag, sakliga
misstag, som kunna begås av regeringen.

Herr Bagge yttrade i sitt varma förord för samarbetstanken, att en sådan
nog skulle kunna realiseras därför, sade han, att bondeförbundet, som nu medverkar
i regeringen, förra året samverkade med de borgerliga. Han tyckte
visserligen, att bondeförbundet svängt en smula, och han interpellerade det om
sakskälen för dess svängning, t. ex. i fråga örn dyrortstilläggen för folkpensionerna.
Nu är det ju så, att bondeförbundet icke i allmänhet samverkat med
de andra borgerliga partierna under den föregående riksdagen. Man får väl
säga, att bondeförbundet under den föregående riksdagsperioden i väsentliga
ting samverkat med arbetarpartiet. Men det är riktigt, att det på en punkt —
och det var en ganska viktig punkt — samverkade med de övriga borgerliga
partierna. Det är icke min sak att avgiva svar för bondeförbundet. Det må
dess egna representanter göra. Jag vill bara konstatera ett politiskt faktum,
som vem som helst kan hava rätt att argumentera med, nämligen det förhållandet,
att bondeförbundets liksom de andra borgerliga politiska partiernas
ställning i denna fråga, folkpensioneringen och dyrortstilläggen, underkändes
av väljarkårens flertal. Det kan väl då vara en demokratisk och rimlig fordran
icke blott på bondeförbundet utan även på högern och folkpartiet, att de
under sådana förhållanden uppgiva sitt förutvarande motstånd för en lösning
av denna fråga efter de linjer, som den föregående socialdemokratiska regeringen
företrädde, eller i huvudsak därefter.

Det fanns tidigare en högerledare i första kammaren, som hette Trygger.
Han vann på sin tid — det är nu cirka 15 år sedan -—• en viss berömmelse
med det politiska slagordet om den intelligenta anpassningens konst. Jag
tror, att det skulle visa ett rätt stort prov på intelligens, örn icke bara bondeförbundet
utan även högern anpassade sig efter folkviljan i detta fall och icke
försökte trotsa den. Då kunde den i varje fall uppträda här med anspråk på
att vara ett demokratiskt parti, som tar hänsyn till valmansmajoritetens i val
uttalade vilja. Då kunde den också tala om lojalitet för väljarnas utslag.
Även detta är ett slagord, som nu förekommer i högerns mun. Lojalitet mot
sådana makter sorn i detta fall folkviljan! Annars kanske det mest gäller lojalitet
mot konungamakten och andra mäktiga institutioner i detta land. Men
varför skola vi icke också kunna iakttaga lojalitet mot den i valet uttryckta
folkviljan?

För resten, om man säger, att bondeförbundet ändrat sig, kunna vi säga det
örn säkerligen litet var; vi lia ändrat oss allesammans. Vi befinna oss i rörelse
som enskilda betraktade och även som partier betraktade. Det socialdemokratiska
partiet är icke det, som i allo vidhåller och intager samma orubbliga
ståndpunkt i politiska frågor som för 10, 20 eller 30 år sedan. Det skulle
vara onaturligt och omöjligt, eftersom själva politikens väsen förutsätter ständiga
förändringar och ett politiskt parti ju också i sin tur måste taga hänsyn
till de yttre förändringarna oavbrutet i samhället. Även herr Bagge är väl
icke densamme nu som i valrörelsen. Det har jag för min del redan konstaterat.
Högerpartiet har självt förklarat, att det vill nyorientera sig. Det vill skaffa
sig en ny politik. Detta har det ännu icke mäktat med, men det befinner sig
på upptäcktsfärd efter denna förändring uti dess politiska linjer, som skall
giva det ökad styrka och slagkraft enligt dess mening.

Herr Domö i första kammaren hade ett liknande uttalande, nämligen att den
socialdemokratiska regeringen givit prov på stor förmåga att frångå tidigare
programlinjer. Jag tror dock icke, att ett sådant uttalande är riktigt. Vi lior -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
de tvärtom statsministern nyligen hänvisa till våra uttalanden i valrörelsen,
vårt program då och ytterligare uttalanden senare, att det socialdemokratiska
partiet ej ett ögonblick har tänkt att frångå sin programenliga uppfattning,
som herr Domö här talade om, även örn det såsom ett praktiskt politiskt parti
tillämpar det närmaste stegets politik, för att tala med en utmärkt karakteristik,
som min vän Arthur Engberg gjorde en gång i samband med en framställning
av det socialdemokratiska partiets allmänna linje: Vi äro besjälade
av ett fjärran liggande mål; dit taga vi städse det närmaste steget, som han
säde med ett citat från Goethe. Örn man alltså förfar efter en sådan taktisk
linje, innebär detta icke på något sätt ett frångående av den principiella uppfattning,
som ligger till grund för hela det socialdemokratiska allmänna tänkesättet.

Herr Bagge ^yttrade vidare litet skeptiskt, att man vet ju också icke, örn
man kan lita på bondeförbundet som garanti för de andra borgerliga partierna.
Jag vet icke, om bondeförbundet har givit några garantiförbindelser åt de
andra borgerliga partierna, att det skulle bevaka deras intressen eller deras
uppfattning i regeringen. Jag tror knappast att så är förhållandet. Det vore
egendomligt, allra helst som bondeförbundet från begynnelsen tillkommit just
som en brytning med den gamla svenska högern och dess framför allt på det
rent ekonomiska området reaktionära politik. Det fanns ju och finnes inom
bondeförbundet utpräglade antikapitalistiska strömningar. Det var väl icke
minst den inriktningen inom detsamma, i varje fall inom stora grupper av
detsamma, som den gången medverkade till brytningen med det gamla högerpartiet.
Jag har svårt att föreställa mig, att vare sig högern eller folkpartiet
har rätt att ställa några som helst anspråk på bondeförbundets ställningstagande
inom alliansregeringen.

Så skall jag ett ögonblick uppehålla mig vid finanspolitiken. Även herr
Bagge dröjde en stund vid delta kapitel och försökte att giva ett bidrag till
kritiken mot finansministerns och regeringens budgetpolitik. Jag måste säga,
att icke heller detta gav något positivt att verkligen taga på, något som går
att hålla i. Han snuddade som vanligt — det är rätt så karakteristiskt — bara
i förbigående, liksom ett avdöende eko av valrörelsen, vid detta och sade, att
han fruktade, att monopolen skulle komma på dagordningen. Det mest karakteristiska
och kanske det intressantaste i denna framställning var, när herr
Bagge erinrade om den marxistiska katastrofteorien, sorn han sade vara övergiven
av socialdemokraterna. Om jag hörde rätt, skulle det vara en socialdemokrat,
som utvecklat en ny katastrofteori, nämligen att demokratien skulle
förmodligen genom missbruk av sin maktställning leda fram till en katastrof.
Det är ungefär samma tankegang, som man aterfann i en ledande högertidning
i höstas, när den talade örn, att högern visserligen för närvarande vore ganska
maktlös och satt ur spelet. Men den dag, då en kris komme och krubban bleve
tom, som det hette, vöre högerns lid att träda fram. Det är rätt lustigt att
höra, att när den gamla marxistiska katastrofteorien i sin vanliga form åtminstone
befinnes övergiven av socialdemokratien, så är det högern, som anammar
dessa förhoppningar på en kommande katastrof, därför att den icke kan göra
mg gällande under normala förhallanden. Först när krubban blir tom hoppas
den återigen fa mera liv i sitt ganska vissnade parti.

Vart skall det leda, frågade herr Bagge, med denna skattepolitik och med
denna expansionspolitik i fråga örn nya statsanslag för olika ändamål? Ja,
så har högern alltid frågat, och livet har gått sin gilla gång. Samhället har
utvecklats. Det, har utvecklats framåt, icke bakat, fa vi säga, (åtminstone i
vart land. Detta har väl skott icke minst tack vare de kraftiga statsingripanden,
som skett undan för undan, i den mån demokratien fått något inflytande.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Man kan ju till herr Bagge ställa en motfråga — det gjorde också statsministern,
jag vill understryka den. Var är det man vill spara på budgeten? Var
god tala örn för oss, var det ligger! Det är detta vi icke kunnat få klarhet i.
Vill man spara på de stora centrala posterna, som finnas i det nu föreliggande
förslaget, exempelvis militärutgifterna? Det vill man inte. På de sociala utgifterna,
folkpensioneringen? Det uttalar man sig icke om, utan man svävar
på målet. Vill man spara på den ifrågasatta stora löneförhöjningen? Det
talade icke herr Bagge örn heller. Vad är det då, som det gäller? Herr Bagge
kringgick svaret genom att förklara, att han icke kunde svara. Han sade icke
så uttryckligen utan han sade, att han kunde icke svara på rak arm. Han
menade, att en enskild opponent, även om han har en så framskjuten post som
högerns ledare och bör vara insatt i vad det nuvarande budgetförslaget innehåller
och i de politiska förhållandena, icke kan peka på någon av dessa punkter,
utan det måste först prövas i utskott. Eller också, som han sade, är det
regeringen, som har ansvaret. Oppositionen kan icke draga upp ett sådant program,
som skulle kunna praktiskt realiseras. Oppositionen är alltså vanmäktig.
Men hur tänker sig då oppositionen att kunna få majoritet eller ökat förtroende
inom väljarkåren, när den icke kan utveckla något program och visa på de
centrala punkter, där den kritiserat regeringen och majoriteten, var man skall
sätta in för att genomföra dessa besparingar, som skulle möjliggöra en skattesänkning
eller på annat sätt förbättra läget?

Det är ganska intressant att höra, att herr Bagge, när han skulle kritisera
och giva underbetyg åt den förutvarande socialdemokratiska regeringens krispolitik,
endast nöjde sig med att säga, att det skulle vara av värde att få
en opartisk granskning av nationalekonomer i denna sak. Nationalekonomer
skulle nu bestämma, efter vilka linjer vår krispolitik skulle föras. Ja, vad är
nationalekonomer för någonting? Det var en herre, som en gång frågade: vad
är skillnaden mellan professor Cassel och professor Brisman? Och svaret var:
båda äro nationalekonomer; däri ligger skillnaden. Skola de s. k. nationalekonomerna
granska vår krispolitik, då finge vi nog lika många uppfattningar
framförda om denna krispolitiks natur, verkningar och de möjliga linjerna
för densamma, som det finns nationalekonomer. Jag vet ej, örn herr Bagge
syftar på en så framstående nationalekonom som professor Cassel. Vi behöva
ej hänskjuta krispolitiken till hans granskning. Han har för blott några dagar
sedan i Svenska Dagbladet granskat den nya budgeten. Där föreligger ej
längre skillnaden mellan två nationalekonomer, utan där är det två ståndpunkter,
som företrädas av en nationalekonom. På första spalten uttalar nämligen
professor Cassel den uppfattningen, att statskassan är så överflödande
rik och att vi ha ett sådant överskott nu, att vi böra kunna sänka eller taga
bort de extra pålagorna i form av extra inkomst- och förmögenhetsskatter,
men på den andra spalten i slutet av artikeln har han funnit, och han stöder
sig på Wigforss’ siffror och uppgifter, att läget är så mörkt, att budgeten
kommer att uppvisa underskott de kommande åren och att det är nödvändigt
att vidtaga avsevärda besparingar i densamma. Det är alltså ett prov på vad
den nationalekonomiska expertisen, som professor Bagge påkallar, kan tänkas
komma till för resultat i denna sak.

För att hålla oss till nationalekonomer, kan jag erinra om vad som skrivits
i en mycket erkänd och vederhäftig engelsk tidskrift om den svenska arbetarregeringens
och den nuvarande regeringens allmänna skatte- och krispolitik.
Jag har här ett citat ur det första häftet för i år av New Statesman, där denna
tidskrift konstaterar, att »den socialistiska regeringen i Sverige åtnjuter mycket
mindre uppmärksamhet i England, än vad dess framgångar förtjäna.»
I trontalet kunde man meddela ett nytt program, vilket bär vältaligt -vittnes -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
börd örn deri framgång, som följt de vidtagna åtgärderna, då det gällt att brottas
med den ekonomiska krisen.» Tidskriften konstaterar i fortsättningen,
att arbetslösheten sjunkit så att föga mer än säsongvariationer återstå, att de
beräknade inkomsterna stigit med över 10 procent utan skatteökning, att vi
icke längre låna för allmänna arbeten utan betala igen de gjorda lånen. Och så
säges det: »Med den bästa ekonomiska sakkunskap till sitt förfogande —• ty
Sverige är avgjort ett land, där ekonomer med moderna åsikter ha spelat en
viktig roll vid politikens utformning — ha krisskatterna bibehållits för amorteringar.
» Vidare heter det, sedan man omnämnt den sociala lagstiftningen
och de nya uppslagen i fråga örn barnavård, mödrapensionering, löneregleringar
etc.: »Naturligtvis är intet av detta socialism eller ens i närheten av
socialism; men svenskarna ha givit Västeuropa en serie lektioner i hur man
på rätt sätt skall handskas med en kris i ett kapitalistiskt samhälle, och att
det går att förena en sund finanspolitik med ett progressivt program i fråga
örn sociala reformer. De svenska socialisterna ha i själva verket under några
år gjort, vad Mir Keynes just nu anser, att den brittiska regeringen borde
göra.»

Jag skall ej trötta nied flera citat utan vill endast omnämna, att i den
väl så och kanske ännu mer berömda tidskriften Economist, också den engelsk,
föreligger ett uttalande i precis enahanda riktning. Jag tror således, att vi
för närvarande kunna godtaga den finansplan, som föreligger, och dess allmänna
grundlinjer utan att gå till den där månghövdade nationalekonomiska
expertisen för att fa en dom, ett underkännande eller ett godkännande av
denna politik.

Herr Bagges uttalande vittnar emellertid icke örn det tvivel, man kan lia i
fråga örn majoritetens hållning här, utan örn en osäkerhet i högerns egen ställning,
då den anser sig böra skaffa sig råd av denna berömda expertis för att
bilda sig ett omdöme örn värdet av den förda politiken. Jag måste säga, att
det föreligger här ej en expertfråga — detta är ej ett sådant problem — utan
det föreligger en politisk fråga, där vi måste taga hänsyn till de spörsmål, som
måste lösas. Det är ett folkets och nationens intresse det gäller. Det gäller
ej några matematiska eller vetenskapliga problem i den meningen, att en samling
experter kunna komma samman och genom teoretiska diskussioner finna
det nödvändiga och riktiga.

Herr Bagge sade själv, att han ej ville rubba på avskrivningarna, men ändå
skulle de extra skatterna bort. Hur det skulle gå till, fingo vi ej heller höra.
Jag vet ej, om herr Bagge är anhängare av de något dunkla anvisningar, som
professor Cassel framställde i en ledare i Svenska Dagbladet, att man helt enkelt
skulle hänvisa skulderna till historien. Herrarna veta, att bolsjevikerna
På sin tid hänvisade många sådana skulder till historien, men att den svenska
riksdagen och den svenska regeringen utan vidare skulle avskriva skulderna
så där enkelt, har jag ej hört talas örn. Men det är möjligi, att man skulle
kunna ^filina några dunkla tillgångar eller reserver, som kanske kunde möjliggöra
sådana där trollkonster. Kvar står i alla fall den realiteten, att om man
ej förser statskassan med dessa medel, så försvagar man statens finansiella
ställning i ett kommande nytt krisläge.

Herr Bagge efterlyste en plan, hur man skulle kunna möta ett sådant uppkommande
krisläge. Det är klart, att en sådan plan ej ännu föreligger fullt
utvecklad, men den kanske kommer så småningom, örn herr Bagge ger sig till
tåls. Det första steget i en sådan plan negativt sett måste emellertid vara, att
man ej försvagar statens nuvarande finansiella resurser till att kunna möta en
sådan påfrestning, oell när herr Bagge ej ens godkänner ett sådant första steg

Andra kammarens protokoll 1987. Nr k.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverksvrovositionen. (Forts.)
till en effektiv finansplan, skulle jag vilja veta, vad för slags plan han efterlyser
och vad han menar därmed.

Jag vill till sist endast yttra ett par ord om herr Bagges uttalande örn den
svenska utrikespolitiken och det försåtliga inblandande han därvid gjorde av
den tidning, Social-Demokraten, som jag har äran att redigera. Herr Bagge
anslöt sig helt och hållet till regeringens strikta freds- och neutralitetspolitik.
Det gör ju också hela det socialdemokratiska partiet, och det gör väl hela kammaren,
hela riksdagen och hela folket praktiskt taget, skulle jag tro. Men i
brist på angreppspunkter mot regering eller mot den budget, som vi nu behandla,
passade herr Bagge på att giva ett sidohugg åt tidningen Social-Demokraten
för dess språk i utrikespolitiska frågor. Han påstod, att detta skulle
kunna skada oss som folk och som nation utåt. Jag vill först och främst säga,
att det hade varit önskvärt, att herr Bagge på denna punkt likaväl som i sitt
övriga resonemang ej nöjt sig med blott allmänna talesätt och insinuationer.
Jag förmodar, att det är ganska många här i denna kammare, som tyvärr ej
regelbundet läsa Social-Demokraten, vilket herrarna borde göra. De flesta
göra det kanske, och så småningom blir det flera, men de många, som ej följt
med vad som där skrives, de skulle kunna få den uppfattningen av herr Bagges
yttrande, som han ej belagt med något citat, att det måtte vara i hög grad komprometterande
uttalanden, som fällts i denna tidning. Jag ber således närmast,
att herr Bagge ville exemplifiera sina anklagelser, så att kammarens ledamöter
finge tillfälle att bilda sig en uppfattning, vad det här rör sig örn och
så att även jag i konkreta fall kunde få tillfälle att avgiva en förklaring, som
han visserligen saknar all rätt att avkräva mig i detta sammanhang men som
jag i alla fall gärna vill stå till tjänst med.

När herr Bagge inblandade regeringen och utrikesministern i vad Social-Demokraten
skriver och tyckte, att utrikesministern skulle giva oss en admonition,
eller hur orden folio — det var i alla fall tankegången — så vill jag betona
för herr Bagge, att tidningen Social-Demokraten lyder varken under regeringen
eller riksdagen utan att det är ett annat forum, där herr Bagge ej är
ledamot, som skall diskutera innehållet i denna tidning. Örn herr Bagge betraktar
Social-Demokraten som ett statsorgan, så tar han fel. Jag har ingenting
emot, att den förvandlas till ett statsorgan, eller i varje fall ingenting
emot att regeringen skaffar sig ett statsorgan, som vår vän Fabian Månsson
en gång motionerade örn i denna kammare, då han ville, att vi skulle skaffa oss
en statstidning, som officiellt och opartiskt återgav allt som hände och skedde i
Sverige. Den skulle bli förfärligt tråkig, och den skulle ej få så värst många
prenumeranter, men man kunde möjligen ge den medel ur statskassan och bestämma,
att den skulle gratis tillhandahållas varje medborgare. En sådan
tidning ha vi emellertid ej, och därför är det ej möjligt varken för herr Bagge
eller de makter, han åberopade, att bestämma, vad tidningen Social-Demokraten
skall innehålla. Social-Demokraten riktar sig emellertid i sin utrikespolitiska
hållning ej mot något land eller något folk och kan ej förebrås någonting sådant.
Varje folk har sin storhet, varje folk har sin mission, och varje folk har
sin betydelse i det stora världssammanhanget. Det veta vi alltför val, och det
är en utgångspunkt för hela denna tidnings utrikespolitiska inställning._ Vad
vi kritisera, är vissa statssystem, vissa politiska metoder, som komma till användning
i en del länder.

Jag vet ej, om herr Bagge speciellt syftar på den kritik mot Sovjetryssland,
som ibland förekommer i Social-Demokraten i mycket skarp form och som man
senast kan se i dagens nummer av Social-Demokraten, där det visserligen ej
hunnits med att skriva någon kommentar, därför att meddelandet kom för sent,
men där det slagits upp mycket tendentiösa rubriker, innebärande en skarp

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kritik av de politiska metoder, som Sovjetryssland tillämpar i sitt inre liv. Det
heter: »Lennis garde skall utrotas; kända kommunister i ny Moskvaprocess;
terrorn fortsätter mot Radek, Pjatakov oell andra.» Jag förmodar, att våra
vänner kommunisterna ej äro vidare tilltalade av detta språk, kanske ej heller
sovjetryssarna själva. Jag vet ej, örn detta upprör herr Bagge, eftersom han
just nu gripit till svärdet mot Social-Demokraten, men jag anser i varje fall,
att det ej blott är fullt befogat utan även berättigat och hållet inom den ram,
som rimligen kan uppställas för utrikespolitisk kritik eller kritik av de metoder
och statssystem i andra länder, som man måste ogilla.

Jag skulle kunna tillägga i detta sammanhang, eftersom jag blivit interpellerad
från något håll örn min ställning till diktaturerna, när det gäller försvaret,
att enligt mitt förmenande är det självklart, att i och med att man omfattar
tanken pa ett positivt försvar, så gäller detta försvar mot faran och
övergreppet från vilket håll det vara månde. Jag tror nu visserligen ej, att
det föreligger någon som helst krigsfara ifrån den bolsjevikiska diktaturens
sida i det nuvarande läget i världen, helt enkelt därför att Sovjetryssland på
grund av de politiska förhållandena måste föra en fredlig politik och i sådant
syfte också som bekant förenat sig med de demokratiska makter, vilkas centrala
uppgift i detta nu är att värna örn freden i världen.

Jag vet ej, örn herr Bagge har åsyftat, vad som kan ha skrivits örn Spanien.
Det är klart, att hela den socialdemokratiska pressen och även andra tidningar
givit uttryck åt sin avsky och fasa för de upprörande ogärningar i inbördeskriget,
som arrangerats av rebellerna i Spanien och som kanske tagit sig det
mest fruktansvärda uttrycket i det ohyggliga bombardemanget av Madrid, därvid
kvinnor, barn och andra oskyldiga mördats i hundratal och tusental. Det
är tydligt och klart, att vi lia riltt och plikt att kräva, att sådant med skärpa
beivras. Och att en socialdemokratisk tidning tar parti på den demokratiska
sidan, det är ju endast en konsekvens av hela den socialdemokratiska åskådningen
och läggningen. Det är en kolossal skillnad mellan ett moraliskt ställningstagande
från enskilda och enskilda tidningars sida samt ett ställningstagande
från den regerings sida, som representerar hela landet, själva staten,
själva folket som helhet.

Jag vet ej, om herr Bagge möjligen syftar på Tyskland. Jag skall då uttryckligen
uttala, att vi aldrig kritiserat tyska folket eller den tyska nationen
eller gjort angrepp på densamma. Däremot har det nazistiska statssystemet varit
föremål för mycken kritik och många angrepp i tidningen Social-Demokraten
liksom i hela den demokratiska pressen i vårt land, liksom ej minst dess ofta
upprepade terroristiska metoder, senast mot fredspristagaren Ossietzky, ett
förfarande som upprört hela världen, ej blott oss här i Sverige. Jag säger: gudskelov
att vi ännu ha frihet i vårt land att kritisera ett sådant statssystem.
Det är ej bara den socialdemokratiska pressen, herr Bagge, som tagit klar ställning
på denna punkt. Jag behöver blott, herr Bagge, nämna en tidning som
Dagens Nyheter, som i sill, söndagsnummer återgav en oerhört gripande artikel
av Tysklands största författare i detta nu, Thomas Mann, landsförvist och
berövad sitt medborgarskap som så många andra av Tysklands bästa söner. Ingen
har skarpare oell klarare än han uttalat domen över det statssystem, som,
såvitt jag förstår herr Bagge rätt, man ej skulle kunna i skarpa ordalag få angripa.
Jag ber att till kammarens protokoll i anledning av herr Bagges försök
att förhindra en sådan befogad kritik i den svenska pressen få citera ett
par uttalanden ur denna nu världsberömda artikel av Thomas Mann. Han säger
bl. a.: »Det nationalsocialistiska statssystemets mening och ändamål är allenast
och kan endast vara att under obevekligt utrensande, undertryckande och
utplånande av varje störande motrörelse sätta det tyska folket i form för ’det

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kommande kriget’, att av det åstadkomma ett gränslöst fogligt, av kritiska tankar
oanfäktat, till blind och fanatisk okunnighet förhäxat krigsinstrument.
Någon annan mening, något annat ändamål, någon annan ursäkt kan detta system
icke ha; alla offer i fråga örn frihet, rätt, mänsklig lycka, däri inräknade
de hemliga och öppna förbrytelser, som det utan betänkande belastat sig
med, finna allenast sitt rättfärdigande i idén örn ett ovillkorligt försättande i
krigsberedskap.» Thomas Mann tillägger: »Intet folk på jorden är i dag så

föga i stånd, så helt odugligt att bestå ett krig som det tyska. Först och främst
kommer det icke att få någon bundsförvant, icke en enda i världen, men detta
är icke det viktigaste. Tyskland skulle stå ensamt, visserligen fruktansvärt
även i sin övergivenhet; men denna situation skulle vara sa mycket mer fruktansvärd
som det skulle stå övergivet även av sig självt.

Andligt utarmat och förnedrat, moraliskt undergrävt, sönderslitet inom sig
självt, med djupt misstroende mot sina ledare och allt vad de under åratal företagit
sig med landet, visserligen ovetande, men fullt av onda aningar, skulle
det gå ut i detta krig — icke i 1914 års, utan, även rent fysiskt, i 1917 —
1918 års kondition. De tio procent, som direkt profitera av systemet, även de
redan till hälften överlöpare, skulle ej räcka till för att vinna ett krig; i vilket
flertalet av de övriga blott såge ett tillfälle att avskudda det skändliga ok,
som så länge tyngt dem — ett krig alltså, som efter det första nederlaget skulle
vändas i ett inbördeskrig.»

Jag skall nöja mig med dessa citat men tillägga, att ord så skarpa men samtidigt
så sanna och så träffande torde aldrig ens i den yttersta vänsterpressen
i vårt land hava publicerats gentemot det nuvarande tyska politiska systemet.

Det finns en annan tidning, som ju herr Bagge kunde erinra sig, Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, redigerad av Sveriges friaste, självständigaste
och förnämligaste publicist i detta nu, professor Segerstedt. Det gläder mig att
konstatera, att i den svenska pressen, icke blott i den socialdemokratiska utan
långt in i den borgerliga pressen, finns denna känsla för nationell frihets och
självständighets djupaste kännemärke, nämligen att våga säga sanningen även
till den allra starkaste maktägande. Jag bestrider visserligen icke — det kan
jag ju tillfoga — att det kan förekomma onödiga och stingsliga ord yen tidning,
där många skriva, och där icke alltid varje ord väges på guldvåg eller
kan kontrolleras. Naturligtvis kan sådant lia förekommit, som är onödigt, som
kan vara överord, och som icke bör förekomma. Jag bestrider icke heller, att
ett utrikesläge kan bli till den grad känsligt och svårt, att även vi, som hålla
på det fria ordet i dess yttersta utsträckning, måste självvilligt av egen övertygelse
ålägga oss en viss modifikation även i uttryckssätt. Men steget därifrån
är långt till den politiska och andliga munkorg på pressen, som herr
Bagge tydligen åsyftar. På ett sådant krav svara vi nej. Och jag tror, att
herr Bagge, när han eftersträvar neutralitet i pressen, i första hand bör vända
sig till tidningar, som stå honom närmare än tidningen Social-Demokraten. Vi
i den socialdemokratiska pressen vilja med all kraft omfatta regeringens lösen
»fred och neutralitet», men vi vilja icke underkastas någon andlig träldom
under diktatoriska makter, som söka komma demokratien till livs.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag ber att få

föra kammarens uppmärksamhet tillbaka till vissa inrepolitiska förhållanden,
som ibland kunna synas obetydliga i jämförelse med vad som sker i världen
och det, som vi erinrades örn av den siste talaren. Men huru oroligt det än är
och huru mycket vi än i sista hand äro beroende av vad som sker i världen

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
och huru hastigt förändringar därute kunna fullständigt kasta om förutsättningarna
för vad vi besluta, så är det ändå nödvändigt att vid varje särskilt
tillfälle handla så, som örn det nuvarande läget icke skulle på detta väsentliga
sätt förändras. När vi överväga våra egna åtgärder inom finanspolitiken,
äro vi tvungna räkna med, att vi i fortsättningen — den fortsättning, som den
nu framlagda budgeten omfattar — icke skola råka ut för en världskatastrof,
som alldeles ändrar örn förutsättningarna. Vi få betrakta frågorna om våra
små skuldbetalningar, våra små skattesänkningar eller uteblivna skattesänkningar
och våra enstaka miljoner till det ena eller andra ändamålet som viktiga
ting, även örn de synas oviktiga i jämförelse med annat. Det är i alla
fall de ting, som vi ha någon makt att bestämma över.

Jag skall därför icke be örn ursäkt för att jag här, som sagt, för oss tillbaka
till enkla materiella ting, som under de senaste veckorna eller dagarna
varit föremål för offentlig debatt, och som även i kamrarna, fasthn jag får säga
i relativt obetydlig omfattning, varit föremål för diskussion nu i denna remissdebatt.
Jag tänker på frågan om våra stigande statsutgifter och våra skatter.
Jag skall bara uppehålla mig vid dessa två väsentliga ting, därför att
de _ uppenbarligen höra samman. Och jag skall försöka klargöra, huru den
höjd på våra skatter, som man talar örn, hänger samman med våra utgifter,
och huru den icke hänger samman med den förda krispolitiken. Jag tror
nämligen, att detta är den första punkt, som icke är alldeles klar för alla
medborgare och kanske icke en gång för alla i denna kammare. När vi diskutera
frågan varför skatterna äro så höga i detta ögonblick, varför vi ha
bibehållit de s. k. krisskatterna, varför det även i denna överflödets budget
icke har kunnat föreslås någon skattesänkning, så är det kanske många, som
tänka: ja, det måste vara beroende på den under de förflutna åren förda krispolitiken.
Den har nämligen ständigt kopplats samman med frågan örn skatterna.

Nu är det icke på det sättet. Jag skulle vilja säga, att den krispolitik, som
förts under de förflutna åren, sedan den socialdemokratiska regeringen 1932
trädde till, denna krispolitik skulle icke ett ögonblick hava hindrat, att vi
i detta nu hade sänkt skatterna. Jag skulle t. o. m. vilja våga påståendet,
att örn endast krispolitiken hade förelegat, skulle vi nu ha varit i det läget,
att vi hade betalt tillbaka alla de stora lån, som under de sista krisåren blivit
gjorda, vi skulle ha täckt de förluster, som oavsiktligt uppstått under denna
kris. Vi skulle dessutom lia kunnat täcka hela den förlust, som under de två
första krisåren uppstått genom den föregående regeringens åtgärder för att
finansiera budgeten. Vi skulle sålunda ha kunnat vara tillbaka precis på den
punkt med stora reserver, där vi voro åren 1929 och 1930. Örn jag icke misstar
mig — och örn jag misstar mig, rör det sig endast örn ett litet antal miljoner
— skulle vi ändå just nu ha kunnat avskriva alla de under krisåren
företagna skattehöjningarna, vi skulle ha kunnat betala alla de hundratals
miljoner, som varit upplånade, vi skulle kunnat återföra fonderna till deras
förra tillstånd, och vi skulle ha kunnat sänka inkomst- och förmögenhetsskatten
från 170 ned till 145, vi skulle kunnat taga bort den särskilda förmögenhetsskatten,
den extra inkomst- och förmögenhetsskatten och höjningen
i arvsskatten, vi skulle kunnat taga tillbaka de 15 örena på kaffetullen,
vi skulle Kunnat taga bort de finanstullar, som genomförts, och — jag ber
kammarens nykterhetsvänner örn ursäkt, men det är ett tänkt, exempel — vi
skulle kunnat sänka den maltskatt, som höjdes under krisen, och vi skulle
kunnat taga tillbaka höjningen på spritskatten.

Det första jag vill slå fast är sålunda, att det läge i fråga örn skatter, som
vi för närvarande ha, det hänger icke samman med den förda krispolitiken.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Den har tvärtom visat sig vara så framgångsrik, som man förstår av de sista
fakta jag meddelat. Varpå beror det då, att vi lia de skatter vi lia, att vi icke
i detta ögonblick lia kunnat tänka på att sänka dem, därför att ännu pengar
äro nödvändiga för att betala av på de gamla skulderna? Ja, det är beroende
på någonting, som ligger på sidan om krispolitiken, fastän det nu under dessa
år vävts samman med krispolitiken och välfärdspolitiken till ett enda sammanhang.
Men krispolitiken i den betydelsen, att vi velat göra stora utgifter
under krisåren för att sätta i gång arbeten, för att öka köpkraften och för att
hastigt komma ut ur krisen, den politiken har icke några efterverkningar i
fråga örn stegrade utgifter. De stegrade utgifterna äro beroende på att vi
under dessa år ha beslutat höja vad man brukar kalla för vår sociala och kulturella
och militära standard.

När man talar om att vi ha upplevt en återhämtning med väldigt stigande
statsinkomster och omedelbart därpå frågar: huru är det möjligt, att detta
kan ske och samtidigt skatterna skola behållas sådana de äro, så kan jag
svara med det gamla ordstäv, som man känner från England, att man kan
icke äta upp sin kaka och ändå har den kvar. Man kan icke använda stigande
statsinkomster till stigande statsutgifter och ändå ha pengarna kvar för
att sänka skatterna. Man får göra det ena ena eller det andra. Och vi befinna
oss i Sverige i det intressanta läget, att vi kunna göra en jämförelse
mellan de sist förflutna åren av återhämtning och en tidigare återhämtningsperiod,
då vi gingo en annan väg. Alla komma ju ihåg, att vi för icke så
länge sedan hade erfarenhet av en av de kriser, som det nuvarande ekonomiska
systemet icke kan göra sig fritt ifrån, den kris, som började 1920, var
värst 1921 och delvis 1922 men sedan övervanns för att under 1920-talets
mellersta och senare år övergå till en god och slutligen till en högkonjunktur.
Under dessa år på 1920-talet fanns det icke någon socialdemokratisk regering,
som lyckades skapa sig en majoritet i riksdagen, det fanns icke någon
majoritet av arbetare och bönder. Vi hade det ryktbara system, som kallades
vågmästeriet, d. v. s. ett litet parti, som satt i mitten och vägrade att göra
någonting, som socialdemokraterna ville, och vägrade göra något, som högern
ville. Man skulle nog kunna säga, att det praktiska resultatet därav blev, att
ingenting blev gjort, d. v. s. ingenting av det slag, som skett under de nu förflutna
åren. Men det hade naturligtvis till följd, att när inkomsterna började
stiga, pengarna kunde göras lediga för skattesänkningar.

Jag kan med några korta siffror göra klart, huru läget var under dessa
år från 1923 till 1929. År 1923 kom den första någorlunda normala budgeten
efter den kris, som då varit, herr Thorssons stora sparsamhetsbudget, där nedskärningarna
rörde sig om hundratals miljoner kronor. Följande år, 1924,
var det herr Beskows sparsamhetsbudget, som låg på ungefär samma nivå.
Under de därpå följande åren stego inkomsterna, medan utgifterna stego mycket
långsamt efter våra nuvarande begrepp. Man kan säga, att man under
hela 1920-talet vidmakthöll den sociala och kulturella standard, som man
under det föregående årtiondet hade uppnått. I fråga örn den militära standarden
vidtogs t. o. m. en minskning, som från 1923 till 1929 skar ned försvarsutgifterna
med ungefär 17 miljoner kronor. Om jag jämför budgeten
1923/1924 med 1929/1930 års, då vi kommit upp i en högkonjunktur, så föreligger
det bland verkliga utgifter, som det tycks, en ökning på icke mindre
än 99 miljoner kronor. Men örn man vet, att i 1923/1924 års budget bilskattemedlen
icke funnos medtagna ■—• de fördes in senare och uppgingo 1929/1930
till 42 miljoner kronor — så skola vi reducera denna ökning från 99 till 57
miljoner kronor. Det är i grund och botten hela omfattningen av den utgiftsstegring,
som praktiskt taget innebar, att man accepterade de automatiska

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
höjningarna men praktiskt taget sade nej till något nytt. Det var 30 miljoner,
med vilka femte huvudtiteln steg. Därav gingo ungefär 15 miljoner till
automatiska höjningar av pensionerna. Vi hade en höjning på ungefär 8 miljoner
kronor till hälsovård och sjukvård, och det var 4 miljoner kronor till
länsstyrelserna och polisväsendet. Detta var höjningarna på femte huvudtiteln.
Den fjärde har jag redan nämnt om; den minskades. Åttonde huvudtiteln
steg med ungefär 20 miljoner kronor. Det var 12 miljoner kronor till folkundervisningen,
3 miljoner till läroverken och 3 miljoner till universiteten.
Av de 12 miljonerna till folkundervisningen var det 6 miljoner till tillfällig
löneförbättring för lärarna.

Örn jag räknar ihop allt detta, får var och en det intrycket, att visserligen
fortsatte man att godtaga den förbättring, som följde av de automatiska stegringarna,
men själva standarden inom dessa tre huvudtitlar, fjärde, femte och
åttonde, endast vidmakthölls eller, såsom i fråga om den fjärde, sänktes. Under
ett sådant, låt mig kalla det stillestånd i fråga örn förbättring av den
sociala omvårdnaden och de kulturella uppgifterna m. m. var det alldeles
klart, att när inkomsterna stego, skulle pengar finnas över till skattesänkningar,
vilka också vidtogos.

I detta sammanhang skulle jag emellertid vilja göra en liten erinran. När
man under dessa år, särskilt sedan konjunkturerna blivit bättre, överallt i
pressen har frågat: När i all världen kan en skattesänkning ske, örn den icke
sker under en högkonjunktur? — då går man ut ifrån såsom alldeles självklart,
att i ett land vilket som helst skall det komma en period, då man sänker
skatterna. Låt oss bara tänka oss förhållandena för en trettio till fyrtio år
sedan, d. v. s. örn man exempelvis 1910 skulle sagt: När i all världen skola
vi få sänkta skatter, och så fick uppleva 1914—1920 med väldiga skatteökningar.
Örn vi icke gå tillbaka längre än till den tid, som vi någorlunda kunna
överblicka, så finns det, såvitt jag förstår, i grund och botten bara ett litet
antal år på 1920-talet, då man i det svenska statshushållet har genomfört en
skattesänkning. Detta hänger naturligtvis samman med att hela utvecklingen
har gått i sådan riktning, att sådana folkgrupper fått mer och mer inflytande,
som anse, att statsmakten skall användas för att förbättra deras ekonomiska
ställning. På den punkten vet jag, att det finns delade meningar. Jag hörde
en talare i första kammaren, som betraktade det som själva den röta, som höll
på att smyga sig in i samhällskroppen, att man Över huvud kunde använda
statsåtgärder för att flytta över inkomster från den ena klassen till den andra.
Jag behöver väl icke i denna kammare erinra örn att hela vår krispolitik, icke
minst jordbrukspolitiken, just är ett uttryck för den idén, att man med statens
hjälp kan försöka utjämna inkomstnivån. Jag har tyvärr icke haft tillfälle
att i andra kammaren åhöra debatten örn jordbruksfrågan, men i första kammaren
sades det tydligt ifrån, att man från en hel del jordbrukarhåll anser, att
tiden nu är kommen att göra sådana ändringar i jordbrukets prisläge, att man
därigenom kan kompensera jordbrukarna för den förbättring i lantarbetarnas
levnadsförhållanden, som man finner skälig, och som man nu är villig att i fortsättningen
genomföra. Ja, detta är ju icke något annat än ett uttryck för att
vi alla sirö inne på den vägen att med statsmakternas hjälp flytta över inkomsterna
från jordbrukets arbetsgivare till dess arbetare och från konsumenterna
till jordbrukets arbetsgivare. Örn detta skulle vara uttryck för en smitta, som
fördärvar det svenska samhället, då tror jag icke, att denne talares eget parti,
högern, kan svära sig fritt, då det gäller att på detta sätt förgifta samhället.

Jag tror, att man icke skall använda så starka uttryck. Jag tror, vi kunna
komma överens örn, att vi äro inne i en period, då alla samhällsgrupper och
alla partier lia godkänt principen, att människorna icke äro ställda isolerade

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
för sig själva för att slå sig fram så gott de kunna, utan att samhället i växande
utsträckning har sin del av ansvaret för huru människorna leva, huru inkomsterna
äro fördelade. Det är denna utveckling på det socialpolitiska och
kulturella och nu senast även på det militära området, som medfört, att de väldiga
inkomstökningar, som vi kunnat iakttaga under den stigande konjunkturen,
ha sugits upp av statsutgifterna och därför praktiskt taget icke lämnat
något utrymme för en sänkning av beskattningen.

När jag nu säger de väldiga utgiftsökningar, som kommit, så vill jag icke
lämna det intrycket, att de siffror, som stundom hava nämnts i pressen, skulle
vara riktiga, såsom då man där talar örn att statsutgifterna stigit bara på ett
fåtal år nied över 300 miljoner kronor. De hava stigit från 1932/1933 till
1937/1938 från ungefär 780 miljoner kronor till 1,080 miljoner kronor, d. v. s.
med 300 miljoner kronor. Det är på papperet, men man får därifrån göra
åtskilliga avdrag, som jag icke vill besvära kammaren med, eftersom vi alla ha
varit med under de förflutna åren att föra in både på utgifts- och inkomstsidan
sådant som tidigare varit utom, och alltså formellt ökat budgeten. Jag skulle
t. o. m. våga säga, att den stegring som ägt rum på sjätte huvudtiteln i bilskatten.
som 1932 uppgick till 80 miljoner och 1937/1938 uppgår till 106 miljoner,
eller således 26 miljoner, kunna vi också åtminstone från en viss synpunkt föra
åt sidan. Den som tror, att denna bilskatt kan sänkas, bör gå till de sakkunniga
på vägarnas område. Han skall då finna, att man där tvärtom är
ytterligt bekymrad över att alla dessa miljoner, över 100 miljoner, ändock icke
räcka till för allt det man i olika landsdelar vill ha till vägarna, och där man,
då man skall säga sitt hjärtas mening, tycker att skall det vara av någon
effekt, måste vi ytterligare öka skatten på bilarna för att skaffa medel, såvida
man icke säger, att det kanske vore bättre att överväga ett bensinmonopol, så
sluppe vi att höja bilskatten.

Räknar jag bort ökningar av förut nämnd karaktär och däribland även avsättningarna
för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område o. s. v., kan
jag reducera dessa 300 miljoner ned till en summa på ungefär 160 miljoner.
Lägg märke till. att dessa 160 miljoner äro en verklig ökning av statens utgifter.
Den faller ytterligt ojämnt på de olika huvudtitlarna. Man kan säga,
att ända från början av 20-talet ha icke endast första huvudtiteln utan även
andra huvudtiteln och tredje huvudtiteln varit praktiskt taget oförändrade.
Förändringarna ha i alla fall varit så små, att även örn de procentuellt icke äro
så obetydliga, gälla de i den stora budgeten mycket litet. Jag kan säga, att
på sjätte huvudtiteln är det väsentligen bilskatten, som ökat. Sjunde huvudtiteln,
finanshuvudtiteln, är praktiskt taget oförändrad, örn jag bortser från
att vi under de svåra krisåren höjt skatteutjämningsbidraget och även utjämningsskatten
för att hjälpa skattetyngda kommuner. I den föreliggande budgeten
upptas 8 miljoner till en provisorisk avlöningsförbättring åt en viss del
av statstjänare, annars är sjunde huvudtiteln också oförändrad sedan 1923.
Nionde huvudtiteln har formellt sett stigit våldsamt. Den har stigit från
20 ä 30 miljoner upp till 80. men däri ingå närmare 40 miljoner, som utgöra
dessa avsättningar till prisregleringar o. s. v. Örn jag räknar bort dessa, skulle
jag nog kunna säga, att nionde huvudtiteln stigit med 10 miljoner, men det
är också allt. Tionde huvudtiteln är praktiskt taget oförändrad, örn jag bortser
från de under sista året flödande tipsmedlen. Elfte huvudtiteln innefattar
pensionerna; den är på papperet också oförändrad, men där ligger dold en
verklig höjning på icke mindre än 10 miljoner, som emellertid döljes av att vi
upphört med vissa fonderingar. Där har sålunda en utgiftsökning försiggått,
därför att vi velat skaffa bättre pensioner åt statens gamla tjänare och på
sista tiden även förbättrade familjepensioner. Vad återstår? Det återstår

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fjärde, femte och åttonde huvudtitlarna. Om ni tillåta mig att lämna ur räkningen
de 10 miljoner, som icke synas på papperet, under pensionerna och
10 miljoner på jordbrukets huvudtitel, och om jag likaså får lämna ur räkningen
utjämningsskatten för att hjälpa kommunerna, så äro i grund och botten
fjärde, femte och åttonde huvudtitlarna de huvudtitlar, där ökningar inträtt.
Fjärde huvudtiteln har stigit med praktiskt taget 50 miljoner sedan
1932—33, då den var 120, nu är den 170 miljoner, alltså 50 miljoner mera.
Femte huvudtiteln har formellt stigit från 133 miljoner till 277 miljoner. Det
är 144 miljoner kronor, men som ni vet, finnas där införda många slags inkomster,
som icke funnits där förut, 13 miljoner t. ex. från sinnessjukhusen
o. s. v. Där är ett väldigt bidrag från pensionsfonden på icke mindre än 46
miljoner, som visserligen är en kostnad för svenska folket, men som icke har
bidragit till att hålla upp beskattningen. Örn jag ser efter vad det är på femte
huvudtiteln som väsentligen bär upp kostnadsökningen, så är det naturligtvis
i främsta rummet folkpensioneringen, dels den automatiska ökningen av kostnaderna,
dels vad som följer av 1935 års riksdagsbeslut att höja folkpensionerna,
dels med ungefär 5 miljoner enligt den nu framlagda propositionen om
dyrortsgruppering, dessutom låt oss säga 5 miljoner till änkor och barn och
litet därtill. Den stora huvudsakliga ökningen i fråga örn pensionerna är en
automatisk ökning, som följer med 1935 års beslut. Sedan ha vi en ökning på
sjukförsäkringen, som är ganska betydande, vidare icke mindre än 6J/2 miljoner
till bostadsbyggande på landsbygden och även till barnrika familjer, varom
vi i praktiken alla varit överens. Vi ha ökning av anslagen till länsstyrelser
och polisväsen, som riksdagen praktiskt taget var enig örn, vi ha någon
miljons ökning här och där, t. ex. till sjukvård. Örn de 50 miljonerna på fjärde
huvudtiteln råder nu ingen strid; alla partier ha accepterat den ökningen. I
fråga örn femte huvudtiteln finns det icke många miljoner, örn jag bortser från
vad som nu framlagts i årets budget, som icke alla partier bära ansvar för.
Och det förhåller sig på samma sätt, när jag går över till åttonde huvudtiteln,
där ökningen är över 40 miljoner. Det som redan är beslutat, överflyttningen
av folkskolekostnaderna till staten, de automatiska höjningarna
i fråga örn folkundervisningen, de frivilliga höjningarna till allmänna läroverken,
de frivilliga höjningarna till universiteten o. s. v., de frivilliga höjningarna
till yrkesskolorna — alltsammans är återigen sådant som det icke stått
någon politisk strid örn.

I det nu framlagda budgetförslaget föreligga poster, örn vilka man icke
vet, örn de komma att framkalla strid. Det föreligger nämligen stora utgifter
till en lönereglering åt lärare, men örn jag icke missuppfattat opinionen
från det som kallas oppositionen, d. v. s. från höger- och folkpartihåll, är
man där icke missnöjd över att regeringen tagit upp för stora belopp till
lönereglering, utan tycks snarare anse, att regeringens siffror äro för små.

Jag har velat säga detta, därför att det varit ett genomgående drag i den
offentliga diskussionen och, såvitt jag förstår, även under debatten i dag, som
örn den uteblivna skattesänkningen och de väldiga stegringarna av utgifter,
Som vi alla kunnat konstatera, som om detta vore något, som endast den nuvarande
regeringen och dess parti har ansvar för, och som man från andra sidan
anklagar dem för eller i allt fall uttrycker sin oro över. Det är icke på det
viset. Jag kan icke rannsaka hjärtan och njurar, jag vet icke, hur mycket av
allt detta, som de nu så kallade oppositionspartierna skulle gått med på, örn
de själva haft ledningen och fått lägga fram förslag, men vad jag vet är, att
när det gällt votering, lia de i allt väsentligt givit sin anslutning till dessa
utgiftsökningar, som nu ha tagit utrymmet inom de stigande inkomsterna och
sålunda bundit fast skattenivån, där den för närvarande ligger. Jag tror

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverJcsprovositionen. (Forts.)
icke, att det skadar, om vi på det viset bli medvetna om att vi alla lia ansvar
och att alla därför utan någon slags förhävelse gent emot varandra böra överväga,
huruvida denna utveckling kan fortsättas, huruvida den standard, som
vi nu nått, är för hög för våra ekonomiska förhållanden.

Där kommer jag fram till den andra frågan, nämligen den som här ställts
av många människor och beträffande vilken jag till min överraskning funnit,
att det enda svar som jag kunde ansluta mig till, givits av en kåsör i en av
Stockholms aftontidningar, som tydligen ansåg, att han uttryckte en väldig
orimlighet, då han sade, när vi icke fått skattesänkning under de goda åren,
då är det naturligtvis uppenbart, att finansministern tänker sig, att vi skola
få den, då det blir dåliga tider, — och därmed tröstar jag mig tills vidare.
Det var ämnat som en bitande sarkasm. Hade han känt sammanhanget i den
åskådning, som tagit sig uttryck i den kristidspolitik som förts, skulle han
säkert funnit, att visserligen är kanske icke en skattesänkning ett nödvändigt
led i en sådan krispolitik, men det är ett led som mycket väl kan övervägas. Ty
örn krispolitiken haft någon mening, har det varit den, att under de svåra tiderna,
då man, delvis icke kunde och delvis icke ville, sänka utgifterna, utan
då många människor i stället anse att utgifterna måste ökas, då har man bara
två utvägar — antingen att höja skatterna eller att låna, och att höja skatterna
under en krisperiod är från många synpunkter icke önskvärt. Det är
icke önskvärt ur sociala synpunkter och, såvitt jag förstår, icke heller ur näringslivets
synpunkt. Yad man vill är att hålla köpkraften uppe, att på den
vägen och på andra vägar göra det lättare för företagsamheten att komma i
gång, att hindra den att stoppa upp. Örn man har den meningen, är det tydligt,
att man icke bara, när det inträder en tillbakagång i det ekonomiska livet,
kan tänka sig den utvägen att staten ökar sina utgifter genom att låna
pengar, man kan naturligtvis också tänka sig, att staten säger så här: örn
medborgarna få behålla mera av sina inkomster i egen ficka, kanske de använda
dem, och då verkar det på samma sätt som lån, som staten tar upp för
att t. ex. sätta i gång arbeten. Jag säger icke, att det behöver inträffa, och
däri ligger en tveksamhet, det kan mycket väl hända att de som på det
viset få sin skatt sänkt komma, när det är dåliga tider, att säga: nu är det
så farligt, nu skola vi icke använda pengarna utan spara dem, och då har man
ingen nytta av att sänka skatten under kristiden. Men örn man kan räkna
med att människorna under en svår period, då de få skatterna sänkta, säga:
vi kunna hålla oss på vår vanliga levnadsstandard, då är den vägen lika
möjlig att tänka sig seni den väg vi under krisåren följde, att med hjälp av
lån öka statens utgifter.

Men jag har det intrycket, att om detta utsagts 1932—33, skulle förskräckelsen
över den upp- och nedvändning av alla hittillsvarande begrepp,
som den dåvarande regeringen ville genomföra, kanske blivit så stor, att vi
icke lyckats skapa majoritet för den krispolitik som vi då lyckades med. Nu
kanske tiden är inne att, utan att man behöver bli förskräckt, från vår sida
uttala, att det icke är främmande för oss att, örn det kommer ett bakslag,
kan en första åtgärd just vara denna att vidtaga en skattesänkning för att
därigenom lindra den inträdande krisen.

Jag har sagt detta örn krispolitiken, därför att trots allt är det kanske ändock
på den punkten, som de största svårigheterna att komma överens fortfarande
föreligga. Herr Bagge lär här i kammaren ha sagt något örn angelägenheten
att lära av krisen, göra en undersökning av vad som skett. Det
är jag gärna med örn. Men jag skulle tro, att det vore ännu mera angeläget
att skaffa oss en föreställning örn huru det står till med den högkonjunktur,
i vilken vi nu leva, och vilka åtgärder som möjligen kunna vidtagas för att

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hindra den från att få en sådan tillspetsning, att den med nödvändighet skall
slå om i en kris. Man måste säga sig, att det fanns väl icke några stora tecken
åren 1929—30 på att vi inom vårt eget land skulle få en kris, örn den
icke komme till oss utifrån. Vi få tyvärr säga på samma sätt nu, att även
om vi_ kunde hejda en utveckling i vårt eget land, som av inre orsaker skulle
leda till en kris, kunna vi ju icke förebygga på det viset att en kris kommer
till oss utifrån. Däri ligger begränsningen av alla våra egna åtgärder. Men
klart är, att det är önskvärt att inom det svenska näringslivet få en sådan
utveckling, att icke varje liten stöt utifrån skall så att säga få hela byggnaden
att vackla. Jag kan därför fullständigt uppriktigt säga, att jag delar den
oro, som på många håll tagit sig uttryck över att den nuvarande högkonjunkturen
kan få en sådan tillspetsning, att vårt näringsliv står sämre rustat att
ta emot en stöt utifrån än det senast var eller i detta ögonblick borde vara.
Samtidigt har jag dock i finansplanen uttryckt min tveksamhet om att omedelbart
tillgripa sådana kraftigt verkande depressiva åtgärder, som skulle
gälla hela området av näringslivet. Om man på den punkten sålunda kan lia
delade meningar, är jag icke främmande för den tanken, att om en undersökning
av vad som sker i vårt näringsliv, av de investeringar som ske, av de spekulativa
inslag som möjligen börja komma fram, att örn en sådan undersökning
skulle ge vid handen, att ingripanden från det allmännas sida även av
ganska långtgående natur äro nödvändiga, så är det uppenbart att icke är den
nuvarande regeringen rädd för att tillgripa sådana åtgärder. Men denna
regering är även utan det bondeförbundsinslag som den har av en mycket moderat
karaktär, och därför äro vi icke mycket villiga att ögonblickligen på
grund av en viss oro på något håll kasta oss över på en sådan radikal åtgärd
som att omedelbart företaga en sänkning av den pundkurs som nu råder, när
vi veta, att våra näringar under de gångna åren hunnit anpassa sig efter
denna, när den har en sådan betydelse både för exporten och importen icke
bara inom industrien utan även inom jordbruket.

Jag hoppas sålunda, att det skall vara möjligt, att komma till förnuftiga
överläggningar örn det sätt, på vilket man skall möta en kris. Jag skall icke
ytterligare besvara herr Nylanders frågor annat än genom att säga, att vi äro
beredda att försöka se efter, på vilka vägar man så snabbt som möjligt skall
kunna gripa in för att hindra att ett eventuellt bakslag tar den form, som
vi tidigare varit vana vid, när det tvingar hela näringslivet ner i botten av en
kris, innan det börjar gå uppför igen.

Om vi sålunda på den punkten äro villiga till diskussion och hoppas att
man möjligen skall kunna komma till en viss samstämmighet, så är jag å andra
sidan icke säker på att det är lika lätt att komma till en gemensam ståndpunkt,
när det gäller statens utgifter och hela den sociala och kulturella politik,
som den nuvarande regeringen vill föra. Herr Nylander frågar, och jag
förmodar, att han bara ger uttryck åt den oro, som rör sig i många sinnen:
kunna vi bära de utgifter, som vi nu påtaga oss, huru kommer det att bli
under en ny kris? Jag skulle vilja svara genom att hänvisa till allt det myckna
som skrivits örn vårt näringslivs styrka och storhet under dessa tider. Örn
det är så, att vårt näringsliv nått en sådan styrka, örn vilken man talar, att
detta fria näringsliv skapar sådana försörjningsmöjligheter, sådana stigande
statsinkomster o. s. v., varför är nian rädd för att icke detta näringsliv i fortsättningen
skall kunna bära den socialpolitik, som vi nu kommit fram till?
Lägg märke till att i detta sammanhang talar man icke örn att det är beroende
på det hot, som kommer från en socialdemokratisk regering örn statsingripanden
o. s. v., utan man talar härom, som örn det skulle vara något som
ligger i detta näringslivs egen natur som gör, att det icke kan bli perma -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nent. Ja, är man själv osäker på den punkten örn huruvida en god konjunktur
kan hålla sig i vårt nuvarande ekonomiska system, skulle man då icke
kunna vara litet mera försiktig, när man talar stora ord örn den levnadsstandard,
som detta ekonomiska system har kunnat skapa? Skulle man inte kunna
förstå, att vi socialdemokrater fullt ut erkänna det storverk, som det kapitalistiska
systemet utfört genom att taga naturtillgångar, arbetskraft, uppfinningar
o. s. v. i bruk, låt vara att vi samtidigt inse de svagheter, som
vidlåda systemet och som alla ha i tankarna, när de säga: hur skall det gå om
några år, när krisen kommer?.. Man betraktar tydligen denna kris som ett
ofrånkomligt led i systemet. Är det under sådana förhållanden inte rimligt
att detta system utsattes för kritik? Är det inte rimligt, att man anmodar
alla människor att med gemensamma krafter se till, örn inte denna fina mekanism
skulle kunna hållas i gång på ett än bättre sätt, även örn därför skulle
krävas längre gående ingripanden från det allmännas sida än dem vi nu varit
med örn att besluta? Ty, säga vi, när ni komma tillbaka till frågan, örn
hur vi skola kunna bära upp den standard, landet nu kommit till: svaret
kan bara bli ett. Om vi kunna vidmakthålla den effektivitet i produktionen i
fortsättningen, som vi kommit fram till, är det inte heller någon svårighet
att vidmakthålla denna levnadsstandard hos folket, att vidmakthålla de åtgärder
från det allmännas sida, som gå ut på att höja de breda folklagrens
levnadsstandard. Där ligger kanske vår större optimism i jämförelse med
deras, som tala om sin oro och som komma med sin kritik. Vi äro nämligen
övertygade örn, att det icke finns någon motsättning mellan en klok socialpolitik
— även en radikal socialpolitik — och en klok näringspolitik, den
motsättning nämligen, som säkerligen ligger till grund för den oro, som man
inom oppositionspartierna talar om. Man lever kvar i den gamla föreställningen,
att socialpolitiken, d. v. s. statens försök att på olika vägar höja de
breda folklagrens levnadsstandard, måste gå ut över näringslivet, att företagsamheten
måste minska och produktiviteten likaså. Vi äro i det lyckliga
läget att kunna uttala den tron, att en sådan motsättning inte existerar utan
att tvärtom förutsättningarna för att detta ekonomiska system, den produktionsmekanism,
som människorna skapat, fullt skall kunna utnyttjas, hänga samman
med att den stora massan av människor få sin levnadsstandard höjd i
minst samma takt som denna produktion utvecklas. Vi kunna förena vår tro
på en dylik radikal socialpolitik med tron på en klok och förnuftig näringspolitik.
Det är detta som utgör grundvalen för våra förhoppningar örn framtiden.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! När en gammal politiker och
frontkämpe som Z. Höglund börjar sitt inlägg med ett konstaterande att remissdebatten
är alltför sedesam, är ju detta ett vittnesbörd örn, att vi kommit
ganska långt ut på det sluttande planet. Herr Höglunds anförande, eller den
del därav som handlade örn förhållandet mellan regering och opposition, vittnade
emellertid örn, att åtminstone herr Höglund inte har tappat bort sin melodi.
Det har sagts och skrivits ganska mycket under de senaste veckorna
örn förhållandet mellan regering och opposition, och vi ha nu på nytt fått höra
en del örn den saken.

Örn jag emellertid tolkar herr Z. Höglunds inlägg i den frågan rätt, så är
väl hans mening egentligen den, att det är lyckligast, örn han själv får sköta

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
oppositionen — något som han ju också Ilar en viss vana vid. Jag har nied
dessa ord inte velat kasta någon skugga av hån över den senare delen av herr
Höglunds anförande. Jag förstår så väl de känslor, som han där gav uttryck
åt. Jag tror, att han är, åtminstone för att vara svensk, i rätt ovanligt hög
grad besjälad av det patos, som här kom till uttryck. Men örn han till äventyrs
tror, att nian på håll, där man har en motsatt uppfattning i politiska och
socialpolitiska frågor, saknar ett sådant patos, misstar han sig. Vi kunna
litet var känna en lika stark oro för vad som sker ute i världen och en
lika stark avsky för vad som sker på olika håll. Vi kunna emellertid, i den
mån vi äro företrädare för det s. k. fria ordet, lia en starkare känsla än han
för att detta fria ord bör brukas på ett sådant sätt att det icke kommer vårt
eget land till skada. Det är ju bara detta nian velat inskärpa i denna debatt.
Herr Höglund riktade sig nied alldeles tydlig taktisk beräkning uteslutande
mot herr Bagge, och han låtsade sig inte lia uppfattat den reprimand mot den
åsiktsriktning eller de metoder, som han företräder, som låg i statsministerns
anförande. Jag tror, att fastän ordalagen voro olika, meningen var densamma
hos herr Bagge och hos herr statsministern, nämligen att inskärpa hos den
svenska pressens män det ansvar, som i denna tid i alldeles särskilt hög grad
vilar på just dem.

Jag tror, att ytterligare ett par ord skulle kunna sägas om herr Höglunds anförande.
Det faller sig så lätt för oss tidningsmän, särskilt då vi föra över
på det utrikespolitiska fältet vanorna från det inrikespolitiska, att uppträda
som domare och mästra andra, att uttala vår oförgripliga mening örn det och
det landets politik och örn den och den statsmannen. Vi äro ju så vana vid
här i vårt inrikespolitiska umgänge att gå till väga på detta sätt. Men det
är just detta som är så farligt, ett förfaringssätt som blir farligare och farligare
i den mån det utrikespolitiska läget tillspetsas och uppmärksamheten i
allt högre grad dras till de små neutrala ländernas press och allmänna opinion.
Det är på den punkten som jag i detta fall såsom kollega skulle vilja rikta en
vädjan till herr Höglund att dämpa det patos som, jag är övertygad därom, hos
honom är fullt ärligt, och att han i sin tidning måtte förhindra ett alltför
fritt härjande på kåsör- och tecknarspalten, där främmande länders ledare och
förhållanden nu förlöjligas. Det är mot denna metod, som kritiken riktats,
och den har icke på något sätt avtrubbats genom de harmfyllda protester,
herr Höglund här fört till kammarens protokoll.

Herr talman! Det var icke alls min mening att ta upp tiden med att säga
detta, men jag har icke kunnat undgå att något beröra denna del av herr Höglunds
anförande. Min uppgift skulle i stället vara att med ytterligare några
ord beröra den budget, som är huvudföremålet för dagens debatt. Det faller
sig helt naturligt att jag här anknyter till herr finansministerns anförande. Jag
har det intrycket att vi här under årens lopp alltmera nalkats den punkt, där
man verkligen kan komma till tals med varandra på detta område. Detta var
knappast möjligt för 3 ä 1- år sedan. Då kunde man med fog säga. att vi på
olika håll talade ett helt olika språk. Men jag tror icke, att man kan säga
detta i dag. Jag tror för min del, att det numera vunnits så pass mycken erfarenhet
på ömse sidor, att så pass mycken erfarenhet inhämtats, att en mer
fruktbärande debatt kan föras angående dessa ting. Det fanns i finansministerns
anförande ett par konkreta drag, ett par signaler, som jag knappast kan
erinra mig lia hört motstycke till i hans föregående budgetanföranden i riksdagen.
Jag tror, att man kan anknyta till dessa och därigenom komma fram
till en, örn icke i denna debatt så dock i fortsättningen och då icke minst under
de överläggningar som man ställt i utsikt, relativ enhetlighet på den ekono -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
miska politikens område, detta åtminstone på vissa och kanske icke alltför begränsade
områden. Jag blundar därför icke alls för de verkligt stora motsättningar
som kvarstå och som äro en återspegling av motsättningar i samhället,
som man icke kommer ifrån med vackra ord, motsättningar, som man
dock torde kunna långa stycken borteliminera genom att föra en praktisk
och saklig politik. Vad som särskilt är anmärkningsvärt i dagens diskussion
är detta att vi kommit ifrån talet om planhushållning, örn statsingripanden,
örn statens förmåga att bättre än den enskilde leda och dirigera näringslivet.
Yi som bekämpat denna planhushållningspolitik och som kritiserat dylika
uttalanden lia naturligtvis aldrig bestritt ■— detta måste vi ännu en gång
upprepa — att det behövs planmässighet och förutseende i den ekonomiska
politiken. Det behövs säkerligen lika mycket av detta i dag som 1933, trots
att man i dag hör så litet talas därom. Detta beror väl helt enkelt därpå att
det både för staten och den enskilde gäller att all planläggning på längre sikt
i så hög grad försvårats bland annat genom den snabba tekniska utvecklingen,
ja, naturligtvis i ännu högre grad just nu genom den politiska oro, vilken vållar
så tvära omkastningar även i de ekonomiska förhållandena. Hela tillvaron
präglas för övrigt av en rastlöshet och oro som till synes utesluter möjligheten
av en förnuftig planläggning på längre sikt. Man lever ur hand i mun,
man låter varje dag ha nog av sin egen plåga. Detta är tyvärr en regel, som
man tillämpar på allt flera områden. Det vore naturligtvis en ytterst farlig
fatalism, örn man härav skulle dra den slutsatsen att ingenting förnuftigt kan
göras för att rusta oss för att mildra konjunkturväxlingarna o. s. v., att med
andra ord rusta oss mot kommande sämre tider. Högerns politik har aldrig
varit en låtgåpolitik. Vi anse tvärtom, att det är statens skyldighet att på det
statsfinansiella området lika väl som på andra områden så långt möjligt är
rusta för framtiden och att i god tid tänka på sämre tider, som kunna komma.
Därför gilla vi — jag ansluter mig härvidlag utan vidare till de inlägg, som
hållits från skilda håll — den konsolideringspolitik, som kommit till uttryck i
det framlagda budgetförslaget.

På tal örn denna konsolideringspolitik måste jag emellertid göra ett litet inpass
med anledning av herr statsministerns anförande på förmiddagen. Det
föreföll mig, som örn herr statsministern på den punkten överdreve de hittills
uppnådda faktiska resultaten av denna konsolideringspolitik. Han yttrade
nämligen, att statsfinanserna sanerats ända därhän, att vi nu stå bättre
rustade att möta kommande svårigheter än vi stodo, när krisen 1931 på allvar
grep in. Nu har ju emellertid finansministern själv i sin finansplan påpekat,
att även med de avbetalningar, som äro föreslagna i år, så komma vi
inte längre än till ett återställande av den förmögenhetsställning, som staten
ägde vid början av budgetåret 1933/1934. En försämring i förmögenhetsställningen
av den storleksordning som inträtt under de båda föregående budgetåren
skulle sålunda alltjämt stå kvar. Det förhåller sig naturligtvis på
detta sätt, vilket är värt att ytterligare understryka. Därmed är icke sagt,
att om konsolideringspolitiken fortsätter — och det förefaller ju, som örn
man ännu hade rätt till en viss optimism beträffande möjligheterna i det avseendet
— vi icke inom ett år skulle kunna befinna oss i det lyckliga läge,
som herr statsministern utgick ifrån såsom redan existerande. Vi vända oss
således icke alls emot tanken på att begagna det nuvarande läget för att på
allt sätt. konsolidera vår statsfinansiella ställning på sätt som kommit till
uttryck i årets statförslag. Vi måste emellertid i sammanhang härmed göra
några reflexioner. En konsolidering kan ske på olika sätt. Det viktigaste
sättet att konsolidera statsfinanserna tror jag för min del under alla förhål -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
landen och under alla omständigheter måste vara, att man under goda tider
icke drar för stora växlar på framtiden. Nu, när vi fått en stark regering,
har man rätt att av denna begära en fastare hand över utgiftspolitiken
än vad man kanske haft rätt att begära av tidigare regeringar. Vi ha
denna rätt så mycket mer som det av finansplanen framgår, att den nuvarande
finansministern är fullt medveten örn de risker för framtiden, som
man även^i den nuvarande situationen klart kan skönja. Örn det nu förhåller
sig så, måste man till regeringen ställa frågan, örn den anser att all rättfärdighet
är uppfylld med de deklarationer som gjorts i finansplanen och som
i dag upprepats i riksdagen. Beträffande finansplanen vill jag upprepa vad
jag säde i fjol, nämligen att vi ha anledning att vara tacksamma för att finansministern
i finansplanen försökt se på budgetläget icke bara för ett utan
för ett par budgetår framåt. Detta har givit oss alla en nyttig tankeställare,
men det förefaller mig, som örn finansministern själv icke dragit de riktiga
slutsatserna av det material, som han där framlagt. När det gällt att ta
ställning till de utgiftskrav som genom de automatiska utgiftsstegringarna
påverka de framtida statsfinanserna i högre grad än de nuvarande, så har
man icke enligt mitt förmenande tagit tillräcklig hänsyn till det läge, som man
med siffror klart belyst i årets finansplan. Det vore naturligtvis icke så farligt
med allt detta, örn det uteslutande eller till övervägande del gällde engångsanslag
och tillgodoseendet av tillfälliga behov, vilka under depressionsåren
blivit eftersatta. Vad som nu sker har emellertid icke avseende på dylika
saker. Nu. binda vi. oss för framtiden. Vi ta på oss utgifter, som okas
år från år och i ett hastigare tempo än inkomsterna öka. Det är riktigt som
finansministern nyss påpekade, nämligen att de automatiska utgiftsstegringarna,
vilka bero på tidigare och senast av fjolårets riksdag beslutade utgifter,
icke äro större än att de skulle kunna täckas med hjälp av det stegrade
inkomstflödet, detta dock under förutsättning att vi icke skjuta in vid
sidan av de redan beslutade utgifterna nya utgifter av det slag, som fjolårets
riksdag beslöt. Detta var väl i korthet hans mening. Jag vill emellertid
i detta sammanhang erinra därom, att i årets statsverksproposition och i
årets trontal bebådats en hel rad utgifter, som ha den karaktären att de medföra
automatiskt stegrade kostnader och sålunda innebära, att vi nu ikläda
oss utgifter, vilka komma att vila på framtiden med en helt annan tyngd än
de vila på den nuvarande generationen. Detta är den allvarliga innebörden
av det nuvarande läget.

Till de siffror finansministern anförde skall jag be att få lägga ytterligare
ett par. De hänföra sig uteslutande till det nuvarande läget. De verkliga
statsutgifterna ha enligt föreliggande statförslag ökat med 113 miljoner,
upplystes det. Vi kunna här bortse från specialbudgeterna och uteslutande
hålla oss till femte, sjunde och åttonde huvudtitlarna. Vi komma då till en
nettoökning på 97.5 miljoner. Gå vi så till inkomstsidan finna vi där, att de
verkliga inkomsterna ökat med 53 miljoner eller, frånräknat vissa specialbudgeter,
43 miljoner kronor. Om man jämför siffran 43 miljoner på inkomstsidan
med siffran 97.5 miljoner på utgiftssidan, tycker jag, att man får en
mycket talande bild av dagens läge. De verkliga utgifterna ökas sålunda på
ett år med mer än det dubbla mot de verkliga inkomsterna och detta därtill under
ett högkonjunkturår.

Nu har finansministern i afton framlagt några synpunkter som äro intressanta
men som nog böra tågås med reservation. De gå ut på ungefär följande:
På 1920-talet accepterades en viss utgiftsstandard. Man har stannat i växten,
man har icke låtit samhället växa ut på sätt som varit naturligt och som mot -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
svarat folkets behov. Tack vare detta förhållande har man på det statsfinansiella
området kunnat hålla sig tämligen flytande. Man har kunnat vidtaga
skattesänkningar på både den direkta och den indirekta beskattningens område.
Detta har skett på bekostnad av standarden, den sociala och kulturella och jag
hörde honom t. o. m. säga den militära standarden. Ja, detta är riktigt, men
behöver det då betyda, att folkets levnadsstandard pressats ned eller stått
stilla? Utvecklingen under 1920-talet har varit en helt annan: en kontinuerlig
stegring av folkets levnadsstandard. I denna standardökning måste också^ ligga
betydande värdeförbättringar på det kulturella och det sociala området.
Om statsmakterna under dessa år icke i samma takt som under de närmast
följande åren genomfört stora sociala reformer, får detta icke tågås till intäkt
för påståendet att utvecklingen hejdats, att vårt land icke sörjt för folket
och att folket icke har fått det bättre. Verkliga förhållandet är ett helt
annat. Men det är sant att vi, i det läge som vi då trodde skulle bliva bestående,
på försvarsväsendets område ansett oss kunna vidtaga betydande nedsättningar.
Där ha vi hållit tillbaka, och vi lia naturligtvis också hållit tillbaka
en hel del på det kulturella området. Vi ha gjort det i känsla av att
det här i landet måste vara en viss jämvikt mellan folkhushållets årliga inkomstökning
och de utgifter, vi taga på oss. Jag fruktar, att den balansen nu på
allvar rubbats. Jag ser en bekräftelse på det berättigade i den farhågan i
finansministerns eget resonemang. Finansministern påpekar, att inkomststegringen
kan väntas bliva 10 ä 20 miljoner kronor, under det att den automatiska
utgiftsstegringen för de närmaste två åren medför en ökning på _ utgiftssidan
av respektive 30 miljoner kronor och 35 miljoner kronor. Vi tvista icke
här om någonting. Vi bara konstatera det faktum, att utgifterna för närvarande
ökas betydligt hastigare än inkomsterna. Det betyder, att vi i viss
mån tära på kapitalet. Vi diskontera en framtida ökning av folkhushållets avkastningsförmåga,
örn vilken vi ingenting veta med säkerhet.

Jag noterade med glädje den optimism, som kom till uttryck i slutet av
finansministerns anförande. Jag gjorde det framför allt därför, att denna optimism
helt och hållet byggde på hans starka tilltro till det svenska näringslivets
utvecklingsmöjligheter. Det låg kanske en liten biton av ironi i hans yttrande,
när han talade örn vårt näringslivs styrka och storhet. Jag tror icke,
att statsministern talar därom med ironi. Statsministern har under det sista
året vid ett par tillfällen trätt i nära personlig beröring med ett pär företag,
som just, kan man säga, äro exponenter för det svenska näringslivets styrka
och storhet, och han har därvid uttalat sig i ordalag, som vittnade örn hans alldeles
oreserverade erkännande för vad som uträttats. Vi äro alla ense om att
vad som skett inom det svenska näringslivet, har skett tack vare ett underbart
samspel mellan alla de krafter, vårt land disponerar över: våra rika naturtillgångar,
våra dugliga arbetare, våra skickliga företagare. Vi ha ingen anledning
att ens med en biton av ironi tala om vårt näringsliv och dess resurser.
När vi tala örn de möjligheter, som näringslivet kan öppna för en framtida expansion,
borde vi dock kunna kosta på oss en något större försiktighet inför
så ovissa framtidsutsikter, som nu faktiskt äro rådande, alldeles oavsett örn
vi ha eller icke ha ett starkt och väl konsoliderat näringsliv. Vi veta ju alla
i hur hög grad detta näringslivs möjligheter äro beroende av faktorer, över
vilka vi själva, allra minst med politiska maktmedel, ingenting förmå. Jag
syftar på läget på vår exportmarknad, varav möjligheten att bevara vår höga
levnadsstandard främst är beroende.

Finansministern betonade, att vi alla äro medansvariga för utgiftspolitiken,
och det skall icke bestridas, men varje finansminister och således icke bara den
nuvarande har ett alldeles särskilt ansvar, när det gäller utgifterna. Hans upp -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
gift är^ ju icke bara att peka på oroande framtidsmöjligheter utan också att
göra något för att avvärja dem. Även detta är en uppgift för en planmässig
politik. Det har icke talats så mycket örn den saken, när vi tidigare diskuterat
planhushållningen. Jag skulle nästan tro, att den uppgiften i längden blir
viktigare än åtskilliga andra, som här diskuterats i samband med konjunkturpolitiken.

Det vore frestande att gå in på en del andra detaljer i finansplanen och
budgetförslaget. Det finns en del inkonsekvenser, som redan åtminstone i förbigående
påtalats av föregående talare. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på en: när finansministern å ena sidan framhöll, att en mycket liten minskning
av de direkta skatterna skulle kunna medföra en icke önskvärd tillspetsning
av högkonjunkturen, men å andra sidan utan minsta tvekan förordade
fortsatt investering i den statliga affärsverksamheten av många tiotal miljoner
tåne- och skattemedel, kunde jag i detta icke se annat än en inkonsekvens.
Jag vet, att det kan anföras skäl för en sådan investering. Man kan peka på
behovet av ett utbyggande .av telegrafväsendet o. s. v. Men när detta förslag
till en långt driven investeringspolitik nu ligger på riksdagens bord, måste
riksdagen, i full konsekvens med den åsikt, som icke minst den nuvarande finansministern
tidigare hävdat, göra sig den frågan: är det klokt att i nuvarande
läge under en ganska typisk högkonjunktur sätta in så mycket pengar
i statliga företag? Är det icke möjligt att följa den regel, som herr Wigforss
tidigare rekommenderat och som rekommenderats av professor Bagge i ett inlägg,
som jag tror gjordes redan i början av 1920-talet, och spara dessa statliga
investeringsmöjligheter för en kommande lågkonjunktur? Alldeles säkert finns
det här en hel del att göra.

. Det har också sagts, och jag vill upprepa det, att skattepolitiken även har
sm betydelse, när det gäller att rusta mot en lågkonjunktur. Kan man verkligen
på allvar påstå, att t. ex. en minskning med några miljoner av den extra
inkomst- och förmögenhetsskatten, som nu onekligen blev mycket starkt tillspetsad
i våras, skulle vara en åtgärd ägnad att främja en icke önskvärd tillspetsning
av högkonjunkturen? Det är verkligen svårt att taga ett sådant tal
på allvar, när man ett par sidor längre fram får läsa, att en fortsatt investering
av flera tiotal miljoner kronor i den statliga byggnadsverksamheten för
anskaffning av material o. s. v. icke skulle ha någon som helst liknande effekt.

Det är ingen här som väntar några stora skattelättnader. Det kan finansministern
vara övertygad örn. Vi äro fullt på det klara nied hur läget är,
men en närmare granskning av budgetförslaget visar dock. att det finns möjlighet
att åstadkomma någon lindring av beskattningen och ändå fullfölja de
konsolideringsåtgärder, som föreslagits. Finansministern har denna gång räknat
mycket försiktigt, och det skall lian lia erkännande för. Han har räknat
ned en del anslag, som riksräkenskapsverket räknat högre. Han har överhuvud
taget räknat i underkant. Han har ju från kassafonden icke alls tagit
hela det belopp, som han själv anser vara möjligt att taga utan att kassafonden
nedbringas under den gräns, som ansetts vara den önskvärda. Det måste
under sådana förhållanden förefalla orimligt att låta kristidens skattesatser
sta kvar i ett budgetförslag, som för övrigt bär alla spår av högkonjunktur.
Det låter sig utan tvivel göra att genomföra någon minskning av den extra
inkomst- och förmögenhetsskatten. Ett särskilt skäl för att åvägabringa denna
lättnad år ju att just denna skatt i förening med övriga progressiva skatter
—• den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten och den kommunala progressivskatten
— medför ett mycket starkt skattetryck på vissa ömtåliga mellanskikt.
Det är, kan nian säga, medelklassen, sorn i särskilt stor utsträckning

Andra kammarens protokoll 1037. Nr h. c.

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverksprovositionen. (Forts.)
träffas härav. Jag skulle vilja ställa frågan om beskattningen av dessa samhällsmedlemmar
i nära sammanhang med den löneregleringspolitik, som årets
riksdag tydligen kommer att i hög grad sysselsätta sig med.

Man har tidigare haft det intrycket, att den skattepolitik ,som förfäktas
av den nuvarande finansministern, fullföljt andra syften än de rent fiskala,
men jag skall villigt erkänna, att man i det resonemang, som förts av honom
här i kväll, icke kan finna stöd för ett sådant antagande. Det gör, att jag
tror, att vi även i den svåra skattefrågan skola kunna komma till tals nied
varandra på ett helt annat sätt än som varit möjligt tidigare.

Jag vill till vad jag nyss yttrade lägga, att man av budgetförslaget och de
föreslagna konsolideringsåtgärderna får det intrycket, att dessa i främsta rummet
skulle ha till syfte att göra det möjligt för de närmaste åren att täcka redan
beslutade eller nära förestående utgifter genom att amorteringsutgifter bortfalla
och ränteutgifterna nedbringas, men att på lång sikt ingen förstärkning
av det stats finansiella läget sker genom dessa konsolideringsåtgärder och detta
just på grund av, som jag nyss antydde, den starka utgiftsstegringen. Tvärtom
kommer, även örn konjunkturläget icke försämras, ett allvarligt försvagande
av vårt statsfinansiella läge att inträffa genom att utgifterna stegras så
mycket fortare än inkomsterna.

Det var vad jag framför allt ville säga här i kväll. Detta är ju icke några
nyheter för kammaren, men jag har velat ytterligare och kanske något utförligare
understryka det.

Eftersom tiden är så långt framskriden, kan jag tyvärr icke närmare ingå
på finansministerns resonemang örn huruvida skattetrycket är en följd av^krisåtgärderna
eller icke. Jag tycker, att tvisten härom är en tvist örn påvens
skägg. Jag tycker det är en ganska underordnad fråga örn orsaken till att
skattetrycket är så högt är, att vi vid sidan av de av krisen föranledda utgifterna
tagit på oss andra utgifter, eller örn höjningen av skattetrycket direkt
framkallats av krisutgifterna och vad därmed sammanhänger. Den frågan saknar
för mig större intresse. Av betydligt större intresse vore att få reda på
hur finansministern själv på längre sikt ser möjligheten att åstadkomma
den balans av budgeten, som det är varje finansministers uppgift att söka
åstadkomma. Jag kan icke dela hans optimism på den punkten, även örn
jag till fullo delar hans höga uppskattning av det svenska näringslivet.
Jag befarar, att vi gå emot utomordentligt svåra tider på det statsfinansiella
området. Det är möjligt, att vi klara oss över de närmaste åren, men sannolikt
få de skattesänkningar, som finansministern var vänlig att ställa i utsikt
för att mildra trycket av en kommande lågkonjunktur, krypa i skrinet, såvida
man icke vill taga exempel av dåliga företag som låna pengar för att
hålla utdelningarna uppe. Man får nog räkna med att en kommande lågkonjunktur
eller åtminstone den starka utgiftsstegringen kommer att framtvinga
skattehöjningar. Jag tror icke finansministern är främmande för att
det är den utsikten, som ligger närmast till hands. Finansministern underströk
för något år sedan i ett anförande, att skattetrycket är av en sådan höjd, att
det icke finnes mycket mer att taga ut på den vägen. Vad återstår då? Såvitt
jag kan se finns det endast två alternativ: det ena är nedskärning av utgifterna.
En deflationspolitik är alltid farlig. Den har även andra verkningar
än de statsfinansiella. Det andra alternativet är inflation, d. v. s. penningförsämring.
Jag ber kammaren vara försäkrad örn att jag icke på något
vis vill överdriva. Jag vill icke alls vara någon skräckmålare, men jag vill
betona, att vården örn penningvärdet är den stora centrala uppgiften för statsmakterna.
Klickar det på den punkten, då hjälpa inga deklamationer om demokrati.
Då går vårt land samma väg till olycka som andra länder gjort.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
Låt oss, medan tid är, enas i en strävan att föra en sund penningpolitik och
bevara ett fast och stabilt penningvärde. Till detta hör åstadkommande av
balans mellan utgifter och inkomster, icke bara för ett år utan för en lång
tidsperiod.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Statsministern rörde sig i dag

liksom så ofta förut med presscitat. Därmed löper man faran att debatten för ut
i en diskussion mellan oss, som äro här, och andra, som äro frånvarande. Det
är ju annars en god regel i riksdagen, att man icke polemiserar mot dem, som
icke här ha tillfälle att försvara sig. Denna erinran är närmast föranledd av
det föredragna citatet ur Karlstads-Tidningen. Vöre det inte skäl i att vi var
och en på sitt håll försökte hålla oss till den diskussion, som föres inom dessa
väggar. Alla partier, icke minst statsministerns parti, förfoga över tillräckligt
många pressorgan för att föra en pressdiskussion på den bas, på vilken
en pressdiskussion skall föras. Debatten i kamrarna bör gälla uttalanden av dem,
som äro här. Vi skulle utan ringaste tvivel å vår sida kunna leverera en hel del
citat ur den regeringstrogna pressen av minst lika chockerande innebörd, som
statsministerns citat ur Karlstads-Tidningen.

Statsministern har i dag nedlagt stor möda på att draga paralleller mellan
den nuvarande regeringskoalitionen och den regeringssamverkan, som 1918—
1920 ägde rum mellan liberaler och socialdemokrater. Liknelsen haltar dock
på avgörande punkter. Den samverkan, som ägde rum år 1918, var en konsekvens
av den s. k. vänstersamverkan, vilken hade en mycket lång tradition
bakom sig och hade försiggått icke allenast i riksdagen utan, åtminstone på
vissa orter, även vid valen. Den kris, som föregick bildandet av den liberalsocialistiska
regeringen, hade också föregåtts av en gemensam aktion från vänsterpartiernas
sida mot de förut sittande högerregeringarna. Vid höstens val
däremot var ju valsamverkan mellan de borgerliga partierna i det närmaste
fullständig. I denna samverkan, som var riktad mot det socialdemokratiska
partiet, d. v. s. det parti, som nu etablerat regeringssamverkan med bondeförbundet,
deltog också bondeförbundet. Därtill kommer ju, jag vågar upprepa
det, att den regeringskris, som ägde rum i våras och som alltså i hög grad
grundläde valläget, föranletts av riksdagsbeslut, i vilka bondeförbundet på
punkt efter punkt var en mycket intresserad medverkande. Det är under sådana
förhallanden rätt svart att finna någon annan likhet mellan den nuvarande
situationen och läget åren 1918—1920 än att i båda fallen två partier stodo
för regeringsansvaret. Jag konstaterar, att upprinnelsen till samverkan var
helt_ annorlunda då än nu, trots de ansträngningar, som göras såväl av statsministern
som av herr Närlinge att draga upp paralleller.

. Jaff nödgas också inlägga en gensaga mot ett annat slag av historieskrivning,
som herr statsministern i dag givit sig in på. Det gäller frågan örn hur
det stod. till här i Sverige, då den socialdemokratiska regeringen år 1932
trädde till styret. Därvidlag spelar statsministern på två strängar. Den ena
är den att det var så gott som renskrapat i fråga örn finansiella resurser för
staten. Den andra strängen är den att allting fått gå på sin hals. Ingenting
hade åtgjorts för att hejda den annalkande krisen och mildra dess verkningar.
Jag tror, att statsministern själv vid närmare eftersinnande skall finna, att
han i båda hänseendena förbisett viktiga omständigheter eller åtminstone
att han i sin historieskrivning betydligt överdriver.

. Vild beträffar fragnil örn statsfinanserna vågar jag påstå, att reserverna
ingalunda voro sa renskrapade som han vill göra troligt. År 1933 fanns det
en hel. råd undanstoppade resurser, varmed finansministern kunde lappa ihop
hålen i budgeten, resurser av det slag, som jag berörde i mitt första anförande

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
och vilkas tillvaro hos oss riksdagsledamöter väckt en sådan överraskning.
Från tobaksmonopolet togs 1933 en besparing på 10 miljoner kronor i anspråk.
Av riksbanksvinsten togs 13 miljoner kronor extra. Från Vin- & spritcentralen
en samlad vinstsumma av omkring 2 miljoner kronor, en utväg som förresten
även anlitades följande år. Vid uppgörande av 1934 års budget kunde finansministern
tillgodogöra sig bland annat en vinst från riksgäldskontoret på icke
mindre än 12 miljoner kronor, uppkommen därigenom att vissa obligationer
av 1923 års premieobligationslån, vilka utfallit med vinst, icke behövt inlösas.
Det var alltså icke så där barskrapat och tomt i alla lador som herr statsministern
nu vill göra troligt. Beträffande hushållningen under den föregående regimen
kan det ju vara skäl erinra örn att i den sista budget som framlades av den
ekmanska regeringen föreslogos nya skatter på icke mindre än 74 miljoner kronor.
Att på en gång göra ett så enormt ökat skatteuttag tyder ju inte på någon
speciell benägenhet att skjuta bekymren på framtiden.

När det sedan gäller frågan huruvida några åtgärder voro vidtagna under
den föregående regimens eller rättare sagt under de föregående regeringarnas
tid för att möta den annalkande krisen, tillåter jag mig erinra örn att de mest
betydelsefulla statsingripanden för krisens bekämpande vidtogos under åren
1930—1931, när riksdagen och statsmakterna gingo in för stödåtgärderna
åt jordbruket. Hur många gånger skall jag behöva erinra herr statsministern
och hans kolleger örn att dessa krisbekämpande åtgärder genomdrevos här i
riksdagen under energiskt motstånd från det socialdemokratiska partiet. Nu vill
man inom detta parti pretendera på att få all ära för att den begynnande lågkonjunkturen
uppmärksammades och vill göra troligt att de andra bara sutto
med armarna i kors.

Därtill kommer, att man under den ekmanska regeringens tid och även dessförinnan
årligen beviljade stora anslag till arbetslöshetens lindrande. Det var
således inte på det sättet, att den förra socialdemokratiska regeringen gick alldeles
tomhänt till verket. Det var heller inte så att man hade försummat att
göra något för att mildra den ekonomiska lågkonjunkturens verkningar. Men av
vad som nu säges får man den föreställningen att det av den ekmanska regeringen
begäres ett rent av profetiskt förutseende. Man begär att de, som då
sutto vid styret och hade ansvar för statsledningen, skulle ha förmåga att blicka
längre än människor i allmänhet kunna blicka. Läser man uttalandena i finansministerns
inkomstberäkningar under åren 1931 och 1932, skall man dock finna
att finansministern då hela tiden har blicken riktad på den annalkande faran
och diskuterar den klart och öppet, utan svartmålningar men också utan några
överdrivna förhoppningar. Att krisen sedan kom att räcka längre än någon
kunnat ana och kanske slå djupare också än någon trott, kan väl rimligtvis
inte läggas den politiska riktning till last, som då hade regeringsmakten örn
hand. Alla veta att den ekonomiska krisen i så gott som alla dess yttringar
var en världsföreteelse, icke lokaliserad speciellt till vårt land eller de skandinaviska
länderna, utan en olycka som svämmade in över våra gränser från
annat håll.

När nu herr finansministern i dag talar örn perspektiven framåt, förefaller
det som om han utgår ifrån att vi bo på en planet alldeles för oss själva. Han
låter göra troligt att de kriser, som alla frukta, bero på det ekonomiska systemet
och att ett annat ekonomiskt system skulle kunna utfinnas som vore så
förträffligt, att inga kriser skulle kunna drabba oss. Ja, den möjligheten skulle
ju eventuellt kunna vara för handen örn vi vore alldeles ensamma, men det
äro vi inte. Vi äro i högsta grad beroende av vad som händer omkring oss,
och den risk som herr Lundstedt här i dag i så allvarliga ordalag pekade på
kan inte heller herr finansministern förneka. I händelse av krigsutbrott i Eu -

Onsdagen deli 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ropa är det ingen som vet vilken vändning de ekonomiska konjunkturerna taga.
Man är i varje fall icke garderad för risker och överraskningar av det slaget,
vilket politiskt system man än hyllar.

Av statsministerns svar på mina frågor rörande arbetsfredsspörsmålets läge
fick man ju klarhet; det gick ut på att ingenting var att vänta. Den nuvarande
regeringen hade icke anledning att ta upp de vilande spörsmålen, men, tillägger
statsministern, i händelse något särskilt skulle inträffa är naturligtvis denna
regering liksom varje annan förpliktad att ingripa. Nu kan det ju råda delade
meningar örn när ett sådant ingripande erfordras. Det ligger då nära till hands
att tänka på de konflikter som för närvarande pågå. Jag skulle nästan våga
förmoda, att örn konflikten vid Vin- & spritcentralen tar en sådan vändning,
att landet blir utan brännvin, kanske också denna regering skulle finna att
man kommit så långt, att ingripanden från statsmakternas sida i arbetskonflikter
vore behövliga.

Herr statsministern senterade inte riktigt mitt bildspråk örn regeringskoalitionen
som ett äktenskap. Han förklarade att man inte fick lägga in några
erotiska motiv i förhållandet. Ja, jag skall inte spela vidare på den strängen,
jag förstår att jag jonglerar på randen av det tillåtna. Men är det så att man
inte får använda den liknelsen, återstår närmast en jämförelse med bolagsformen,
och då uppstår frågan: vem är det som äger preferensaktierna i bolaget
och vem är det som i sinom tid får utdelningen?

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag förstår

egentligen inte varför herr Andersson i Rasjön skall envisas att söka oriktiga
beteckningar. Skulle han inte kunna använda den riktiga beteckningen, att
här är det karlar ur två partier, som i en svår situation gjort det bästa för
landet. Då slipper han söka alla de där sidoförklaringarna han så gärna vill
ha för att få något misstänkt över det hela.

Herr Andersson i Rasjön tycks förresten ha litet svårt att fatta så här på
kvällskvisten. Om han hade följt med vad jag hade att säga rörande samverkan
mellan olika partier, skulle han funnit, att jag egentligen inte alls
drog upp någon parallell mellan samarbete 1917—1920 och det samarbete som
nu äger rum. Mitt yttrande därvidlag utgjorde en bevisning för hur socialdemokratien
under hela sin verksamhet eftersträvat ett samarbete för att skapa
ett majoritetsunderlag för regeringen. Sedan kan naturligtvis det samarbetet
vara av olika karaktär, men den omständigheten, att samarbetet i regeringen
1917—1920 följde på ett samarbete i riksdagen och ute i landet för att störta
högerregimen, ändrar ingenting i vad som faktiskt skedde. Örn man nu vill
göra en parallell nied förhållandet i dag, så är kanske det samarbete som nu
äger rum i regeringen mellan oss och bondeförbundet en ännu naturligare fortsättning
på det tidigare samarbete som ägde rum under hela den föregående
riksdagsperioden mellan oss och bondeförbundet här i riksdagen, varvid vi på
ett helt annat sätt hurö gemensamt ansvar för en politik än vi och liberalerna
gjorde under samarbetet före 1917. Vill man gå längre i jämförelsen, skulle
man kunna säga, att den omständigheten, att man en gång kommit på kant
med varandra, inte behöver betyda att man inte kan träffas igen. Som herr
Andersson i Rasjön säkerligen vet, stod det i början mycket svåra strider mellan
socialdemokrater och liberaler inom fackföreningarna. Han har kanske
hört talas örn den stora striden om Eskilstuna som utkämpades mellan Thorsson
och C. G. Ekman, varvid det kom till en mycket skarp brytning mellan de
båda olika åskådningarna. Men detta hindrade oss icke att i kampen för erövrandet
av demokratien mötas i ett samarbete, som till och med kunde fortsätta
in i regeringen. Det kan också än en gång erinras örn de förhandlingar,

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
som fördes av oss med det liberala partiet 1929, trots det sätt varpå detta parti
och dess ledare år 1926 uppträdde mot den socialdemokratiska regeringen.

Vi äro inga tanter, som bara tänka på vad som har varit. Vi äro, jag upprepar
det, karlar, som söka att i varje situation föra våra strävanden så långt
fram som möjligt. Samarbetet med bondeförbundet kunde lia influerats av
detta partis valallians under höstens val. Men hur är det? Har icke herr
Andersson i Rasjön tidigare varit mycket angelägen örn att betona att de borgerligas
valallians endast är av teknisk art. Herr Andersson i Rasjön har
alltid velat fritaga folkpartiet från misstanken att en valallians med högern
skulle betyda, att man kombinerade frisinnad politik med högerpolitik. Kan
icke bondeförbundet få åberopa sig på den ursäkten för sitt lilla snedsprång i
höstas? Jag fattade — i synnerhet efter vad som hände under regeringskrisen
—• att valalliansen var av teknisk art. Jag hade så mj-cket större anledning
att se saken så, som de uttalanden, som gjordes från bondeförbundets sida, tydde
på, att vi fortfarande beträffande väsentliga delar av svensk politik alltjämt
stodo på samma linje. Det är mycket lätt för mig att, om herr Andersson
i Rasjön önskar det, skaffa fram referat av ett tal av bondeförbundets ledare,
där detta klart kommer fram. Likaledes kan jag mycket lätt skaffa fram
referat över vad jag själv har sagt, örn det nu tillåtes att åberopa referat i
riksdagen. Ty det rör ju något, som skett utanför riksdagen, och man kan ju
råka komma in i en tvist, örn ett referat är riktigt eller icke, och då blir genast
en tredje man indragen. — Då kommer man in på vanskliga saker, örn vilka
man enligt herr Anderssons i Rasjön uppfattning icke får tala här i riksdagen.

Själv förstår jag uppriktigt sagt icke den synpunkten, att man icke i riksdagen
skulle få åberopa vad som sagts utanför. Jag polemiserade icke mot
Karlstadstidningen. Jag anförde endast citatet som ett typiskt uttryck för den
skräckstämning som högern och folkpartiet sökte jaga upp för att förhindra
en socialdemokratisk framgång. Jag ville visa, att t. o. m. en så försiktig
man som herr Mauritz Hellberg i Karlstad blev så gripen av dessa skräckmålningar
över faran av en socialdemokratisk framgång, att han förleddes att
efter valet skriva sådana dumheter som naturligtvis högern och folkpartiet
menade, att man skulle glömma bort, när valet var över, ty då hade talet om
den röda diktaturen icke längre någon uppgift. De bekanta skrämselaffischerna
sutto dock kvar på planken långt efter det valet var över, till ogement nöje
för många sedan man visste resultatet.

Den nya förebråelsen, som jag fick ifråga örn arbetsfredslagstiftningen, hade
en mycket överraskande formulering. Menar herr Andersson i Rasjön, att
vi skulle genomföra ett förbud mot intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare?
Rå den punkten ha vi icke tidigare haft någon anledning att resonera.
Vi ha menat att arbetsfredslagstiftningen icke skulle hindra parterna
från kraftmätningar rörande arbetsvillkoren. Vi ha emellertid någon gång
resonerat örn förbud mot samhälls farliga konflikter. Kanske herr Andersson
i Rasjön räknar konflikten vid Vin- & spritcentralen till de samhällsfarliga
konflikterna, eftersom en sådan konflikt, örn den varar mycket länge, kan kosta
statskassan en hel del i minskade inkomster!

Jag skall icke upptaga någon diskussion med herr Andersson i Rasjön rörande
läget när den ekonomiska krisen kom över oss. Det var ju dock rätt lustigt
att konstatera, att när herr Andersson skulle visa vilka besparingar och förberedelser
herr Hamrin gjorde som finansminister, han måste vända sig åt
sådana håll där finansministern icke haft inflytande på besparingarna. Herr
Andersson måste till och med åberopa, att det uppstod överskott i riksgäldskontoret,
därför att 1923 års obligationsinnehavare icke hade tagit ut sina vin -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ster, något som man ju först 1933 kunde konstatera. Men icke var detta herr
Hamrins förtjänst. Men det innebar icke att alls ingenting gjorts för att möta
krisen. Herr Hamrin hade till och med skickat ut cirkulär till kommunerna
för att få dem att inskränka på sina arbeten, en åtgärd som stred mot hela den
politik, som riksdagen sedan förde för att vi skulle komma ut ur krisen. Att
det också före 1933 lämnats anslag till de arbetslösa och betydande stöd åt
jordbruket, skulle det icke falla mig in att bestrida, eftersom det vore att bestrida
uppenbara fakta. Men att det icke gjordes några verkliga insatser för
att skapa den beredskap, som skulle hindra att krisen gick för djupt, är jag
beredd att upprepa här. Det som vi skola lära av detta är, att vi nu skola bereda
oss bättre.

Herr Andersson i Rasjön, som härefter för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Jag vill erinra herr statsministern örn, att en av de riksdagsskrivelser,
som ligga vilande rörande arbetsfredslagstiftningen, just avser tillskapandet
av en beredskapslagstiftning att användas i kritiska lägen. Är jag icke illa
underrättad, hade den förra socialdemokratiska regeringen ett förslag till sådan
lag färdigt, vilket väl ligger i någon bordslåda i kanslihuset. Det var därför
jag ansåg mig kunna alludera på en viss aktuell konflikt, ty en beredskapslagstiftning
är ju avsedd att användas i särskilt kritiskt läge. Så vitt jag
fattat innebörden i den s. k. samhällsutredningens förslag i detta ämne bar
man icke heller hesitera! för att genom en sådan beredskapslag ingripa i själva
intressekonflikterna.

Härpå yttrade:

Hans excellens, herr statsministern Hansson: Herr talman! Det förefaller
mig som om herr Andersson i Rasjön skulle kunna känna sig ganska trygg i
medvetandet örn, att det förslaget ligger i regeringens låda. Då är det ju lätt
att taga fram det, örn det behöves.

Herr Senander: Herr talman! Utöver vad min partikamrat Hagberg berört
i sitt tal, skall jag här ta upp några frågor till speciell behandling.

Den första av dem gäller storfinansen och dess maktställning här i landet.
Det ligger i sakens natur, att storfinansen utgör den främste motståndaren till
en reformpolitik i det arbetande folkets intresse. Därest man vill skapa förutsättningarna
för en verklig reformpolitik, är det därför enligt min mening absolut
nödvändigt att söka beskära storfinansens makt och inflytande i samhället.

Man kan tryggt påstå, att hittills praktiskt taget ingenting gjorts i sådant
avseende. Storfinansen har därför lyckats sträcka ut sina fångstarmar till nära
nog alla grenar av det svenska näringslivet. Jag behöver inte här anföra
några särskilda bevis för detta påstående. Den s. k. mammututredningen blottar
tillräckligt mycket av storfinansens inflytande och makt, och att en liten
grupp finansmagnater genom styrelseuppdrag i en mängd stora bolag kontrollerar
väldiga kapital. Jag kan emellertid inte underlåta att med ett drastiskt
exempel belysa vad jag här sagt. Exemplet utgöres av den storfinansielle
mångsysslaren, förre utrikesministern, nuvarande justitierådet J. Hellner. Hans
uppdrag för storfinansens räkning äro följande:

Styrelseledamot i A. B. Emissionsinstitutet, styrelseledamot i A. B. Forfex,
ordförande i Grängesbergs Gruv A. B., ordförande i Trafik A. B. Grängesberg—Oxelösund,
styrelseledamot i A. B. Gellivare Malmfält, styrelseledamot
i Förlags-A. B. Iduna, ordf. i A. B. Hematit, styrelseledamot i A. B. Kontrak -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tor, styrelseledamot i Kopparberg-Hofors, ordförande i Luossavaara-Kirunavaara
A. B., ordförande i Nordiska Kompaniet, ordförande i Livförsäkringsaktiebolaget
Nordstjernan, ordförande i A. B. P. A. Norstedt & Söner, ordförande
i Orrefors Bruks A. B., ordförande i Oxelösunds—Västmanlands—Flens
järnväg, styrelseledamot i A. B. Nordsvenska Malmfält, styrelseledamot i Storviks
Sulfit A. B., styrelseledamot i Silverhöjdens—Mossgruvans järnväg, ordförande
i Stråssa—Storå järnvägs A. B., ordförande i Tobaksmonopolet, styrelseledamot
i Vifstavarfs A. B., styrelseledamot i A. B. Vin- och spritcentralen,
styrelseledamot i Örebro—Köpings järnvägs A. B. samt styrelseledamot
i Stockholms Enskilda Bank.

Herr Hellner är alltså den mäktige ordföranden eller styrelseledamoten i 24
bolag med ett sammanlagt aktiekapital av 368,528,000 kr. Hans uppdragsförteckning
visar också något annat, nämligen att storfinansen lyckats sammankoppla
det statliga och privata monopolkapitalet. Den kontrollerar därigenom
i lika hög grad det statliga som det privata monopolkapitalet och blir
därmed i det svenska näringslivet en dominerande makt. Det förhållandet,
att herr Hellner är f. d. justitieråd, alltså en f. d. högste vårdare av rikets
rättsangelägenheter, inbjuder också till reflexioner över storfinansens förmåga
att sträcka ut sin makt.

_ Storfinansens ständigt växande inflytande och makt är enligt vår uppfattning,
och jag tror ingen kan bestrida det, källan till reaktionens folkfientliga
strävanden. Vi äro därför av den uppfattningen, att man måste träffa åtgärder
för att beskära dess makt, därför att det har en oerhörd betydelse för demokratien,
då det gäller bevarandet av freden och friheten och att öka förutsättningarna
för en utbyggnad av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Förhållandena här i landet visa riktigheten av en sådan slutsats. Drots en
glänsande högkonjunktur, med väldiga vinster för banker och industriföretag
och ett stort kapitalöverflöd, får man åse, att massor av människor leva i armod
och att andra åter befinna sig i en ständig oro för morgondagen. Trots
att vårt land är oerhört rikt och har väldiga resurser att åstadkomma en tryggad
folkförsörjning, stå statsmakterna ofta handfallna inför i och för sig inte
alltför märkliga folkförsörjningsproblem. Tag till exempel de s. k. arbetslöshetsöarna!
De utgöra ju ett arbetslöshetsproblem vid sidan av den övriga arbetslösheten.
I Bohuslän ha vi sedan flera år tillbaka en arbetslöshet, som
fört till katastrofala följder för hela samhällen i länet. Genom provinsialläkarrapporter
och andra på noggranna undersökningar grundade uppgifter har det
fastslagits, att större delen av barnen i Bohuslän lida av undernäring. Ett stort
antal barn äro behäftade med tuberkulos. Det bör för övrigt i detta sammanhang
anmärkas, att statsminister Per Albin Hansson i sina valtal uppgivit, att
omkring en och en halv miljon människor här i landet ha en inkomst, som ligger
under existensminimum. Alla i detta land känna till, att den hemska barnförlamningsepidemien
härjat våldsammast i Bohuslän. Örn barnförlamningens
orsaker har rests en mängd hypoteser. Ena gången har man, som framgått av
tidningarna, givit råttorna skulden, en annan gång ålen och en tredje gång
grodorna. Men ingen av dem som sysslat med undersökningarna har vågat
peka på den kanske viktigaste orsaken, nämligen undernäringen, som försvagar
motståndskraften mot sjukdomar.

Det är ett bevis på ett ruttet tillstånd, att man i ett samhälle, som har överflöd
på allt vad massorna behöva för en anständig försörjning, inte ens sörjer
för barnens skydd mot undernäringen och dess följder. De ingripanden man
hittills gjort för att lindra nöden i Bohuslän, är lindrigast sagt halvmesyrer.
Att spränga sönder familjerna genom att skicka familjefadern till A. K :s

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
svältförläggningar eller att låta de arbetslösa stenhuggarna arbeta med statsbeställningar
för en oförsynt underbetalning, visar bara hur litet detta rika
land gör för att lindra den verkliga nöden. Det verkar också som rena hjälplösheten,
när socialminister Möller uttalar, att enda sättet för att komma tillrätta
med problemet är att avfolka Bohuslän, utan att samtidigt ange hur han
tänkt sig att i sådant fall trygga befolkningens försörjning. Elaka människor
skulle ju kunna utnyttja detta uttalade som ett bevis på »demokratiens svaghet».
För vår del äro vi emellertid övertygade därom, att demokratien nu är
så stark här i landet, att den förmår att skapa en väsentligt förbättrad ställning^
för Bohusläns och landets övriga offer för arbetslösheten. Vi anse oss
också ha rätt att kräva, att regering och riksdag, utan hänsyn till kapitalets
och storfinansens intressen vidtaga åtgärder i sådan riktning.

Frågan örn folkpensioneringen blir på nytt föremål för riksdagens behandling.
Det gläder oss att bondeförbundet nu äntligen uppgivit sitt motstånd
mot dyrortsgrupperingen och att regeringen framlagt nytt förslag. Men reformen
blir även med denna komplettering bara halv. Ty reellt ger pensionen
inte mer än vad fattigvården tvingas utbetala, och skillnaden blir därför närmast,
att den förhatliga fattigvårdskaraktären försvinner. Riksstatens inkomsttaxering.
som deklarerar mer än 1,000 kronors genomsnittlig årsinkomst
per svensk invånare, talar ju för att vårt land borde kunna giva dem, som
skänkt hela sitt liv at samhället, en högre existensform än den fattigvården
praktiserar. Därför kräva vi. att regeringen ägnar sin uppmärksamhet åt det
sätt, varpå fattigvården och bolagen utnyttja den genomförda folkpensionsreformen.

Den socialdemokratiska valpropagandan nådde högst i en mycket lyckad
bild av ett pär gamlingar, som gjorts skinande glada genom pensionsreformen.
Skulle man i dag fotografera dem, är det fara värt, att deras mungipor dragits
åtskilligt nedåt. Ty när reformen uttryckts i reda pengar, har det visat sig,
att vad staten givit, tagits igen av fattigvården eller bolagen. Vad staten givit
mer, har fattigvården dragit av från tidigare understöd. Det har t. o. m. inträffat,
att den sammanlagda inkomsten av fattigvård och folkpension minskats
efter reformens ikraftträdande. I Örebro-Kurien för den 15 januari i år
berättar en pensionstagare, att han före pensionsförhöjningen erhöll 18 kr. i
månaden i pension och 39 kr. i understöd från fattigvården, eller sammanlagt
57 kr. Efter pensionsreformens ikraftträdande minskades fattigvårdsunderstödet,
så att han sammanlagt erhöll 53 kr., således en minskning med 4 kr.
En gammal arbetarkvinna i Göteborg fick före pensionsförhöjningen sammanlagt
32 kr. 60 öre i månaden, men efter ikraftträdandet endast 30 kr. 10 öre
per månad. En ren förlust alltså på 2: 50 i månaden.

Tyvärr kunna fattigvårdsmyndigheterna och bolagen åberopa sig på socialminister
Möller själv till stöd för sitt handlingssätt. Han uttalade nämligen i
regeringspropositionen i frågan: »Vid beräkningarna bär tagits till utgångspunkt,
att pensionsförhöjningen, då den överstiger beloppet av utgående fattigvård,
bör medföra, att fattigvårdsbehovet bortfaller och i andra fall, att
fattigvården minskas med samma belopp som det, varmed pensionen höjes.»

I detta sammanhang förklarade också herr Möller, att kommunerna enligt
dessa grunder skulle kunna minska sina fattigvårdskostnader med 18 ä 19 miljoner
kronor. Vi hoppas att herr Möller skall ta ett initiativ för att göra slut
på den skändliga behandlingen av de gamla.

Det är ganska brukligt, att man här i landet i såväl den in- som utländska
pressen framhåller samhällets insatser i bostadsfrågan. De verkliga förhållandena
på bostadsmarknaden vittna dock på ett kraftigt sätt emot dessa skön -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
målningar. Det ockrande fastighetsägarkapitalet huserar i dessa dagar värre
än någonsin förr. Obenägenheten hos de statliga och kommunala myndigheterna
att sörja för det arbetande folkets bostadsbehov i en omfattning, som kan
vara ägnad att bryta fastighetskapitalets envälde har gjort att de hänsynslösaste
bland fastighetsägarna inte behöva känna sig besvärade i sin »lovliga
näring.»

Händelserna i Göteborg under den senaste hyreskonflikten utgöra ett markant
bevis för hänsynslösheten hos fastighetsägarkapitalet. Små hyresgäster
i enrumslägenheter ha av samvetslösa dirigenter i fastighetsägarnas sammanslutning
vräkts på gatan i flera hundratal endast därför att de begärt blygsamma
förbättringar i deras dåliga bostäders utrustning i utbyte mot de ockerhyror
som dessa hyresgäster tvingats betala. Mot detta tilltag ha hyresgästerna
intet skydd. Vårt demokratiska land med hela sitt väldiga komplex av
lagar saknar nämligen en lag, som kan betvinga hyresockrare. Tvärtom ha
dessa ett utomordentligt stöd i vräkningsförfarandet, mot vilket ingen appell
ges. I detta land, där borgarna ofta salvelsefullt tala örn skydd för hem och
familj mot s. k. samhällsupplösande tendenser och där man nu driver en propaganda
av stora mått för att befrämja nativiteten genom ökat familjebildande,
där finns intet skydd för de fattiga hemmen gentemot hyresockrarnas
framfart.

Förrän vi fått en lag som effektivt stoppar de verkliga hemskövlarnas framfart,
husjobbare och hyresockrare, jämte en statlig och kommunal byggnadsverksamhet,
som avser att bryta fastighetsägarkapitalets envälde på bostadsmarknaden,
kan man icke tala örn hemskydd och höjd bostadsstandard.

Jag måste också säga några ord örn behandlingen av de lägre statstjänarna.
I ett demokratiskt land borde väl staten föregå med gott exempel i fråga örn
behandlingen av sina anställda. Statsmakterna ha emellertid behandlat sina
lägre tjänstemän på ett oförsynt sätt. Historien örn statstjänarnas lönefråga
är historien örn de upprepade löftessveken från statsmakternas sida.

I stället för utlovade löneförhöjningar ha statstjänarna fått vidkännas lönereduceringar.
Vid varje tillfälle då statsfinanserna på grund av ett rikligt
offrande åt storbanker, militarism och andra improduktiva inrättningar, befunnit
sig i ett mindre gott läge, så har statstjänarnas dyrtidstillägg fått tjäna
som regulator. Det är en skam för staten att massor av lägre tjänstemän inte
komma upp till en avlöning av 200 kronor i månaden och att det stora flertalet,
trots många tjänsteår, inte ha en inkomst som överstiger 250 kronor i månaden.
Och nu, då man slutligen inte längre kan komma undan en förbättring av de
lägre statstjänarnas löner, synes man söka klara sig ifrån det hela med att
ge en spottstyver. De belopp som reserverats för detta ändamål i budgeten
kunna enligt uppgift på sin höjd ge mellan 10 och 15 kr. i månaden i genomsnittlig
förhöjning per befattningshavare. Då man förmodligen kommer att
ge de högre tjänstemännen en ganska dryg andel av det reserverade beloppet,
får troligen flertalet lägre tjänstemän räkna med en förhöjning som ligger
under detta genomsnitt. Jag är övertygad att jag inte använder överord, örn
jag varnar statsmakterna för att allt för mycket ockra på statstjänarnas kända
och erkända lojalitet. Förbittringen bland statstjänarna är i dag så stark, att
det inte längre kan tänkas att de på samma sätt som tidigare böja sig för utmaningarna.

Så några ord örn de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag skall därvidlag
inskränka mig till att påvisa vad byråkratien i detta land kan tillåta sig
i fråga örn dessa fri- och rättigheter, som arbetarklassen under många års hård
kamp har avtvingat borgarna.

I socialdemokratiens barndom, närmare bestämt 1889, genomfördes här i

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
landet den första kraftigare begränsningen av yttrandefriheten. Jag åsyftar
den s. k. socialistlagen. Denna dumma och skändliga lag har under senare
tid endast vunnit tillämpning vid enstaka tillfällen. Tydligen har den av de
förnuftigare borgarna ställts på ungefär samma plan som den ökända hädelseparagrafen.
Det finns emellertid en åklagare här i landet som i sitt fanatiska
hat mot arbetarklassen och dess förkämpar ansett sig ha bruk för både
hädelseparagrafen och socialistlagen. För honom har praktiskt taget allt som
yttrats av kommunistiska talare ansetts vara brottsligt. Åtalen ha därför
haglat över de kommunistiska talarna. Då detta inte lett till önskat resultat,
har han tillgripit en ny metod. Han har sålunda nyligen försökt att få en
socialistisk redaktör sinnessjukförklarad. Det är en fara för arbetarklassen
att en åklagarmyndighet skall få handha sitt uppdrag så att, när han inte kan
komma åt arbetarnas talesmän på annat sätt, han då söker få dem inspärrade
på sinnessjukhus. Denna händelse har väckt en våldsam förbittring bland
arbetarna, som se faran i vad som i detta fall skett, och Ny Tid har skarpt
gått till rätta med det oblyga tilltaget. Jag vågar här göra det påståendet,
att denne åklagare inte handlat av omtanke örn sin tjänsteplikt utan endast
och allenast för att komma honom politiskt misshagliga personer till livs. Jag
har så mycket större skäl för detta mitt påstående, som riksdagens justitieombudsman
tvingats att tillrättavisa berörda åklagare för att han i sina med
förlov sagt lindrigt intelligenta inlagor till rätten blottat sin politiska hätskhet
mot för politiska brott tilltalade personer.

Dessa och en mängd andra exempel motivera ett effektivt ingripande från
de demokratiska statsmakternas sida för att rensa upp med den reaktionära
byråkratiens element i administration och rättsväsende.

Innan jag slutar vill jag också något beröra försvarsfrågan. Denna fråga
var förra riksdagens främsta stridsfråga. Vid årets riksdag är den tydligen
inte ett stridsäpple i samma grad som förut. Regeringen anser sig ju förpliktad
att genomföra förra riksdagens beslut, och därmed är väl segern för
den svenska upprustningen säkrad.

Vi kommunister ha emellertid ingen anledning att acceptera militärbudgeten.
Detta betyder inte, att vi skulle vara likgiltiga för ett försvar av landets
nationella oavhängighet. Men vi anse oss inte kunna medverka till genomförandet
av en militärbudget, som innebär, att vi anslå pengar till folkets fiender,
till vapen, som med all säkerhet kunna komma att användas mot folket
självt.

Den nuvarande militärapparaten är nämligen ingenting annat än ett vapen
i händerna på kapitalismen och dess hitlerbitna officerskår. Det ges ingen
sorn helst garanti för att militärapparaten är ett försvarsmedel mot demokratiens
fiender inom och utom landet. Exemplet Spanien visar, att militärapparaten
tvärtom i ett givet ögonblick kan vändas mot folket och landet utlämnas
åt fascistiska makter. Gäller det att slå ned det egna folkets kamp för sin
frihet, dra sig de reaktionäraste borgarna inte för att, såsom i Spanien, begå
rena landsförräderiet.

Skall talet om att militärapparaten är ett försvar för demokratien få något
värde, så måste man äntligen gripa sig an med en långt gående demokratisering
av militärapparaten. Då måste folkets egna söner beredas väg till kommandoposterna
inom armé och flotta. Då måste fascistelementen inom officerskåren
ersättas med pålitliga anhängare av demokratien. Då måste militärapparaten
i korthet sagt bli ett vapen, över vars användning folket självt är
i stånd att öva en stark kontroll. Till dess att så skett, måste det arbetande
folket på de vägar som stå öppna söka att självt organisera sitt försvar mot
fascister och landsförrädare. Det måste bli en allvarlig uppgift för arbetar -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nas representanter i regering och riksdag att med alla medel understödja en
sådan strävan. Genom framför allt den frivilliga skytterörelsen måste arbetarna
ges möjligheter att skapa sig de erforderliga förutsättningarna för en
segerrik kamp mot de fascister och landsförrädare, som likt deras meningsfränder
i Spanien planera överfall på de svenska arbetarna. Vi komma att
senare framlägga en motion, som tar sikte på ett utnyttjande av skytterörelsen
i sådant syfte.

Jag har med vad jag nu sagt visat, att förhållandena här i landet äro långt
ifrån berömvärda, de vackra lovsångerna till trots. Vi kommunister äro inte
ensamma i detta vårt omdöme. Inom allt vidare kretsar av socialdemokratien
gör sig samma mening gällande. Men även inom det borgerliga lägret höjas
numera röster emot försöken att maskera nöden här i landet genom att resa
granna kulisser. Fredrik Böök har sålunda i sin senaste bok med den betecknande
titeln »Det rika och fattiga Sverige» uttalat följande sanningsord: »Vi
ha ingen rätt till självbelåtenhet eller högfärd, inte ens när utländska bedömare
komma hit, falla i beundran och höja oss till skyarna. Ty örn alla andra
glömma det eller hövligt blunda, så veta vi själva, att det inte saknas skönhetsfläckar
i det svenska folkets ansikte och inte heller kräftskador i vårt
skenbart blomstrande samhällsliv. Lantarbetarna leva en tillvaro i fattigdom
och trångmål, ofta på gränsen till det människovärdiga; även örn de nya avtalen
medfört stora förbättringar, så har ännu ingenting kunnat ske för de än
hårdare pressade skogsarbetarna, för dem, som med sin knappaste bärgning
uträtta det tyngsta arbetet i Sverige, som verkligen frysa och fara illa, medan
deras kvinnor och barn räkna brödbitarna.» — »Det är så mycket annat, som
vi inte ha rätt att förgäta: det finns många fallfärdiga hus, och ohyran vimlar
i städerna och på landsbygden. Det finns dragiga drängkammare, som äro
sämre bostäder än djurens stall, och även där de äro utdömda av nämnden äro
de ofta fortfarande i bruk. för grannsämjans skull. Man behöver inte söka
upp de avlägsnaste obygderna för att finna ställen, där drängar och pigor inte
ens få äta sig mätta på det grova brödet — man hittar dem mitt i det rika
Skåne. Ännu är det stora grupper av svenska barn som äro undernärda. Allt
är inte mönstergillt bakom vår prydliga fasad, det återstår mycket att göra.»

Professor Böök har rätt. Vi kommunister vänta, att det gynnsamma parlamentariska
läge, som skapats genom de senaste valen, utnyttjas till att råda
bot på dessa missförhållanden. Det betyder att vi vänta en radikal förbättring
av förhållandena för de små och betryckta i landet. Det betyder, att
arbetar- och bondeungdomen måste ges ett annat perspektiv än arbetslöshet
och krig. Det betyder, att de arbetslösa och deras familjer beredas en anständig
försörjning. Det betyder, att våra fattiga gamla få en folkpension,
som tryggar dem på ålderns dagar. Det betyder, att vårt land skall bedriva
en utrikespolitik i fredens och demokratiens intresse.

För att verka i sådan riktning ha vi valts till riksdagen av arbetarna, och
vi komma därför att kämpa för och understödja alla förslag, som tjäna till
att främja sådana syften.

Herr Skoglund: Herr talman! Remissdebatten är ju ett sådant tillfälle, då
man har rätt att inför regeringen framföra en hel del synpunkter, som man
kan anlägga på skilda avsnitt av samhällslivet. Även om man inte tillåter sig
sådana utflykter som den föregående talaren gjorde, finns det åtskilligt att påtala.

Vid remissdebatten ha vi blivit vana vid att statsministern håller sitt årliga
stora tal örn folkförsörjning, trygghet och demokratiska seder och sedan vi
riksdagsmän framföra till regeringen vår tacksamhet och vår vördnad. Vi

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
få tacka för vad regeringen gjort och i andra fall för vad den lovat att göra.
Den som inte vill göra detta, har gudskelov ännu den rätten att tala örn vad
han inte är belåten med.

Det finns också en tredje orsak till att kammarens ledamöter bruka gå upp i
remissdebatten, och det är att vederbörande vilja till regeringen och tills riksdagen
framföra några synpunkter på utvecklingen ute i landet. Det är, herr
talman, av sistnämnda orsak jag vågat mig på att taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk.

Det är ingen nyhet jag besvärar kammaren med. Det är intet uppseendeväckande,
som skett på några få dagar eller några få månader, men det är ändock
någonting, som är så allvarligt, att jag tror vi alla ha anledning att begrunda
det. Det är förskjutningen i befolkningshänseende från landsbygden
till städerna. Landsbygdens avfolkning fortskrider nu i sådan takt, att den
måste framkalla mycket starka betänkligheter. Vad som framför allt är påtagligt
är, att kvinnorna i så stor utsträckning hota att övergiva den svenska
landsbygden. Jag tror, herr talman, att örn kvinnorna äro i uppbrottsstämning
och vi män bli ensamma, komma inte vi heller att trivas på landsbygden så
förfärligt länge. Jag skall inte trötta vid denna tidpunkt av dagen med några
siffror — sådana finnas ju tillgängliga i mängd både i befolkningskommissionens
betänkande och på en hel del andra håll. Jag ber endast att få göra kammaren
uppmärksam på årsrapporterna från de olika kommunerna. I dem kan
man tillräckligt tydligt utläsa, i vilken riktning strömningen går.

Orsakerna till utvandringen från landsbygden äro många, och det skulle
taga mycket lång tid att ingående försöka analysera dem. Jag skall endast
erinra örn några få. Landsbygden bjuder på en sämre levnadsstandard än städerna.
Jordbruket och skogsbruket förmå inte betala samma penninglöner som
industrien och köpenskapen i städerna. Kommunikationerna äro mindre goda.
Tillfällen till nöjen och förströelser kanske heller inte stå till buds i samma
utsträckning som i städer och stadsliknande samhällen. Jag skulle kunna fortsätta
denna uppräkning, men jag tror, att ni förstå mig alla, och jag behöver
det därför inte. Landsbygden bjuder i sin tur på fördelar, som vi nog inte
alltid tillräckligt uppskatta.

Riskerna av en dylik förskjutning till städerna anser jag stora. Låt mig
nämna endast ett par. Befolkningskommissionens betänkande har visat, hur
fruktansvärt det egentligen är, om vi skola räkna med, att det är de som bo
i städerna, som skola trygga svenska folkets framtid. Örn man vidare ser saken
ur försvarspolitisk synpunkt, måste man säga, att staden har sina stora
nackdelar vid en modern krigföring. Därtill skulle jag vilja erinra örn att enligt
min uppfattning städernas befolkning vid en ekonomisk kris blir betydligt
hårdare pressad och har mindre möjligheter att reda sig utan ingripande från
det allmännas sida än landsbygdsbefolkningen.

Ja, det är, herr talman, inte svårt att peka på synpunkter sådana som dem
jag nu framdragit. Svårare är det ju att säga, vad man skall göra för att
hindra en dylik utveckling. Jag vill inte på något sätt komma med förslag
örn drastiska åtgärder, såsom t. ex. att vi skulle förbjuda inflyttningen till
städerna, men jag tillåter mig göra regeringen uppmärksam på att det är möjligt
att bättre samordna statens olika sociala välfärdsåtgärder och stödåtgärder
på olika områden, så att de inte påskynda utan förhindra avfolkning av
den .svenska landsbygden. Att trygga jordbrukets lönsamhet är utan tvivel
den allra förnämsta åtgärden, när det gäller att hålla människorna kvar på
landsbygden. Jag skall villigt erkänna, att mycket är gjort från statsmakternas
sida, när det varit frågan örn att hålla jordbrukets prisnivå uppe. I annat
fall hade här skett en fullständig katastrof. Det skulle lia blivit en ännu större

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
utvandring från landsbygden till industrisamhällena. Men vi få inte nu slå
oss till ro och tro, att allt är väl beställt och att jordbruket har det så bra ordnat,
att vi inte för närvarande — och kanske under den närmaste tiden -—
behöva i särskilt hög grad intressera oss för det ekonomiska läget på landsbygden.
Jag vågar hysa en annan uppfattning. Jag tror, att årets på många
håll klena tröskningsresultat och därtill kommande högre omkostnader för jordbruket
komma att visa sig på ett rent ut sagt överraskande sätt i många jordbrukares
bokslut. Arbetslönerna ha ökats — av vilket skäl har tidigare berörts
i debatten. Det hänger samman med arbetstidslagen, o. s. v. Jag skall
inte orda örn den saken i detta sammanhang. Men en sida, som kanske inte alltid
uppmärksammats tillräckligt, är de hastigt stigande kostnaderna för byggnadsverksamheten.
Den som kan ha intresse av saken råder jag att läsa den
punkt i statsverkspropositionen, där regeringen begär anslag till fortsatt byggande
av arrendeegnahem. Man kan där både på och mellan raderna läsa, i
vilken riktning byggnadskostnaderna gått.

Jag passar på att i detta sammanhang tacka en medlem av regeringspartierna,
herr Närlinge, för det uttalande han gjorde i dag. Vi sätta värde på
vad han sade örn att de utgifter, som komma med ökade omkostnader genom
arbetstidslagen och genom en del andra åtgärder, skola täckas genom bättre
priser på jordbrukets produkter. Jag tror, att detta var ett uttalande, som
alla Sveriges jordbrukare skola sätta värde på.

Statsmakterna ha ju många andra sätt att hjälpa människorna till en bättre
livsföring än genom rent prisförhöjande åtgärder, såsom t. ex. bostadsförbättringar
på landsbygden, åtgärder i olika avseenden till hälsovårdens främjande,
undervisning och yrkesutbildning, egnahemsbyggande o. s. v. Allt
detta är ju gott och bra. Men låt oss överväga, om vi inte kunna inrikta och
samordna all denna verksamhet på ett sådant sätt, att vi i högre grad än
hittills taga hänsyn till husmödrarna och då framför allt till landsbygdens
och lanthemmens husmödrar.

Och nu gör jag, herr talman, ett uttalande, som kanske kan synas en och
annan, som inte känner till förhållandena, överdrivet, men som jag försäkrar
är absolut med verkligheten överensstämmande. Lanthemmens och kanske
framför allt jordbrukarhemmens husmödrar utgöra den grupp i samhället,
som minst lia fått del av alla de fördelar, som kommit olika befolkningsgrupper
till godo. När vi sökt höja livsföringen och levnadsstandarden för olika
befolkningsskikt, har det många gånger verkat i den riktningen, att kanske
framför allt jordbrukets husmödrar fått en ännu hårdare lott, fått svårare att
anlita hjälp i hemmet och på många andra sätt fått sitta emellan. Det är
ändock den grupp i samhället, som kanske är den allra värdefullaste. Den
fostrar en stor del av det unga Sverige, den fostrar ungdomen i en omgivning,
där denna nog i regel får lära sig både arbete och ordning. Jag gör ingen
alls jämförelse mellan husmödrarna i staden och på landet när det gäller deras
förmåga att fostra barnen, men jag säger, att det är bättre att barnen
få växa upp i en lantlig omgivning än i stadens hyreskaserner. Jag vet alltför
väl, att det är ytterst svårt att åstadkomma någon djupare förändring på
detta område, och jag tror, att det kanske tar lång tid. Men hjälpas vi åt
allesammans ifrån hans excellens statsministern, regering och riksdag och till
alla goda medborgare i vårt land, skola vi säkerligen få en bättre förståelse
just för vad jag här omnämnt och för landsbygdens speciella krav.

Efter att ha gjort denna lilla framställning över hur jag ser på våra landsbygdsproblem,
skall jag be att få säga några ord om bebyggelsen i städerna
och hur jag ser på utvecklingen där. Det är icke likgiltigt hur människorna
ordna för sig, när de bosätta sig i städerna. Det pågår en livlig byggnads -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
verksamhet i de flesta. Stora och moderna bostadskomplex byggas och utrustas
med alla tänkbara moderna bekvämligheter. Det är kylskåp, sopnedkast
och allt sådant, som kan lindra människors arbete, men det är en sak,
som jag befarar, att man håller på att glömma, när man ordnar det så där
bra, och det är utrymmet för människorna, som skola bo i lägenheterna.

Jag fäste mig för en tid sedan vid en artikel i en Stockholmstidning, som
på vårsidan gärna åberopades ifrån regeringshåll. Den var skriven av en ingenjör,
som föreföll mycket väl känna till, vad som försiggick just beträffande
byggnadsbranschen. Han skildrade hur han iakttagit stora bebyggelser i
Stockholm, huskomplex, där det rörde sig örn 2,500 människor och mera, som
bodde där. Han beskrev först de byggnadstekniska anordningarna, allt sådana
facksaker, som jag inte vågar på något sätt diskutera. Han talade också örn,
hur moderna och bekväma i alla avseenden dessa lägenheter voro, men slutomdömet,
när han skulle tala örn, hur han funnit bebyggelsen, var följande:
Trots alla bekvämligheter är bostadsstandarden sänkt, det kan inte förbigås.
Detta anhopande av trångt boende människor nära intill varandra är väl dock
ett storstadselände.

Jag tror för min del, att han har rätt. Det kan inte alltid vara roligt att
bo allt för nära sina medmänniskor och höra var gång de nysa. En sak, som
på mig gjorde ett mycket starkt intryck var, när jag läste en artikel, som
fru Cassel-Wohlin skrivit örn barnens uppfostran. Hon skildrade där besvärligheterna
för modern att försöka hålla barnen på gott humör, låta dem leka
och vara på ett normalt sätt i dessa trånga bostäder. Jag vet inte, örn hon
har rätt, men jag kände omedelbart, att jag trodde hon hade rätt.

Med detta, herr talman, har jag kanske framfört det väsentliga i min argumentering
angående förhållandena i städerna, och jag kommer fram till en
slutreflexion. Jag skulle i detta fall framför allt vilja vända mig till socialminister
Möller. Herr Möller skrev någon gång i valrörelsen, att det var förfärligt
farligt att stora kapital stodo till de s. k. kapitalisternas förfogande.
De kunde lätt felbedöma läget och göra en felinvestering till förfång för flera
tusentals människor. Det är, herr talman, på det sättet, att jag befarar, att
vi här hålla på att göra den verkligt stora felinvesteringen av det svenska
folkets sparkapital. Vi ha för närvarande god tillgång på kapital här i landet.
Det användes i mycket stor utsträckning till bostadsbyggande, och jag
tror det är klokt. Men bygga vi för så mycket pengar bostäder, som i längden
inte bli tillfredsställande, som om något tiotal år av människorna här i landet
komma att anses olämpliga, ha vi gjort en felinvestering örn inte endast
några tiotal miljoner utan örn miljarden. Jag påstår inte utan vidare, att det
sker en sådan felinvestering nu, men jag ber herr socialministern noggrant
följa vad som sker på detta område, så att han inte genom bostadssubvention
eller på annat sätt gör statsmakterna medansvariga i en sådan felinvestering.

Efter att Ira framfört dessa synpunkter, som jag känt ett visst behov av
att göra vid detta tillfälle, skall jag till slut bara säga några få ord till herr
Höglund. Han vände sig visserligen inte till mig utan till någon annan i kammaren
och får väl svar därifrån, men jag kände mig träffad, när han sade,
att högern inte hade något program. Hail efterlyste högerns program. Jag
vågar påstå, att vi ha ett program, som i hårda tider har visat sig hållbarare
än herr Höglunds. Ty vad lior skett, herr talman? Jo, jordbrukspolitiken
här i landet t. ex., den föres nu betydligt närmare högerns linje än den, som
herr Z. Höglund förut understödde. Med andra ord, det är herr Höglund, som
fått gå närmare högerns program. Och gå vi över till försvarspolitiken, sorn
han var rätt mycket inne på, finna vi, att den gamle antimilitaristen Z. Höglund
har i det väsentliga fått anamma högerns jirogram örn ett starkt natio -

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. ni.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nellt försvar. Det vågar jag, herr talman, påstå är det starkaste beviset för
att vi ha ett program och ett verklighetsbetonat sådant.

Vidare säger herr Höglund, att det kan finnas en möjlighet till att försöka
fullfölja ett program, även om det inte sker så där förfärligt tydligt. Ty,
sade lian, även om man förfar efter en taktisk linje, kommer nian fram till
programenliga mål. Det är ungefär detsamma, som jag tillät mig vid förra
årets remissdebatt framhålla, när jag citerade herr Höglunds själsfrände herr
Georg Branting, som för några år sedan skrev örn den socialdemokratiska
taktiken. Han säger: Man når fram till målet på olika vägar. Man kan söka
erövra majoriteten och utan vidare ta makten. Men det finns en annan väg,
som kanske är litet långsammare, men som med samma logiska konsekvens
leder fram till resultatet, och det är att man går steg för steg och allierar
sig med någon borgerlig grupp, samtidigt som man ser till att man inte skrämmer
bort denna grupp, som skall vara med och bära bördan. Men, herr talman,
han gjorde då ett litet tillägg. Han säger att det medför, att man får
försöka förändra sin politiska fysionomi. Man får avhålla sig från störande
gester, man får inte tala örn storstrejk, proletariat o. s. v. Jag förmodar,
som jag yttrade förra året, att herr Höglund och hans parti alltjämt fullföljer
den sista linjen.

När jag hörde herr Höglund och herr Närlinge, som båda uppträdde som
något slags skyddsvakter för den nuvarande regeringen, gjorde jag den reflexionen:
Om Sveriges bönder inte skola finna den nuvarande situationen allt
för underlig, tror jag, att det är klokt, att herr Höglund avsevärt förändrar
sin politiska fysionomi, då han står untanför konseljsalen och håller herr Närlinge
i handen och de båda äro regeringens änglavakt.

Det är möjligt att vad herr statsministern tidigare talade örn i dag beträffande
samarbete låter sig göra. För min personliga del vill jag utan tvekan
erkänna, att jag betraktar det som en plikt både som medborgare och riksdagsman
att söka medverka till att skapa de bästa möjliga förhållanden för
vårt folk. Det kan hända, att det sker, örn man biträder de förslag, som komma
ifrån regeringsbänken, men det kan också hända att det är i minst lika
hög grad till svenska folkets välfärd, örn vi en och annan gång stå litet kritiska
och göra hans excellens statsministern uppmärksam på, när regeringen
är bra nära eller i full färd med att falla för frestelser från vissa håll, när kanske
stora och mäktiga fackorganisationer, som ha en betydelsefull uppgift i
samhället men också en oerhört stor makt, söka att driva sin mening igenom
och både regeringen och Ers excellens äro i fara att förväxla dessa intressen
med det svenska folkets och det svenska landets intressen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag hade bara tänkt att lämna några upplysningar i anledning
av herr Skoglunds anförande, men då jag nu fått ordet, vilket jag förut inte
tänkte begära i denna kammare, skall jag också beröra vissa punkter, som enligt
anteckningar varit på tal i tidigare anföranden i dag.

Herr Bagge liksom herr Domö i första kammaren hade insinuerat, att bondeförbundet
ändrat ställningstagande i vissa frågor. Herr Bagge skulle ha sagt,
att bondeförbundet samarbetade under sista riksdagen med de borgerliga partierna.
Ja, det är alldeles riktigt, det är bekant för envar, att bondeförbundet
samarbetade med dem då det gällde försvarsfrågan och dyrortsgrupperingen.
Och sedan frågade herr Bagge i likhet med herr Domö, hur bondeförbundet då
kunde intaga en så förändrad ståndpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn att redan 1935 framhöll bondeförbundet i sin motion rörande dyrortsgrupperingen
det berättigade i vissa fall av en sådan. Men vi sade samtidigt, att

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det från vår utgångspunkt sett syntes riktigt, att de kommuner, vilkas pensionärer
skulle få del av dyrortsgrupperingen, borde betala större bidrag till pensioneringen.
Nåväl, det är riktigt, att dessa synpunkter beaktats under föregående
riksdag, då propositionen framlades. Men, som jag erinrade i första kammaren,
ärendet förelåg till behandling i samband med ett annat ärende, och detta
var en av orsakerna till att bondeförbundet inte anslöt sig till förslaget.

Det har från olika håll uttalats en viss förvåning över att det kunnat bli en
samverkan efteråt. Det var någon ärad ledamot av första kammaren — jag
tror det var herr Hamrin — som, gentemot herr Andersson i Rasjön, var fullt
på det klara med i vilken riktning utvecklingen skulle gå, och det skulle lia berott
på ett intervjuuttalande av mig, som återgivits i en engelsk tidning. Jag
skulle ha sagt, att det var självklart, att ett samarbete i fortsättningen komme
att ske, även örn bondeförbundet skulle bilda regering. Jag uttalade, att bondeförbundet
komme, även örn det skulle bli regeringsskifte och om bondeförbundet
skulle deltaga i eller taga ledningen i regeringen, att föra en konstruktiv politik
med stöd av det parti, som ville stödja en sådan konstruktiv politik. Herr Hamrin
nämnde, att min tideräkning begränsade sig till tiden från 1933. Ja, från
den tidpunkten har det blivit en avspänning i den svenska politiken, och alltsedan
dess har det inte varit möjligt att föra en konstruktiv politik genom
samverkan olika partier emellan på annat sätt än genom ett samarbete mellan
bondeförbundet och det dåvarande regeringspartiet, socialdemokraterna.

Om alltså vår ståndpunkt i vissa frågor vid 1935 års riksdag var en annan
än den ståndpunkt det parti intog, som vi samarbeta med i regeringsställning,
så är det en sak, som av statsministern tidigare berörts. Det borde inte förvåna
vare sig herr Bagge eller herr Andersson i Rasjön, att vi kunna samarbeta, då
vi gjort upp ett gemensamt program, vilket regeringsförklaringen innehåller, ett
program, efter vilket vi skola arbeta i den koalition, som nu existerar. Jag vill
erinra örn vad som skett under de år, som föregingo 1936. Det har inte saknats
uttalanden örn att bondeförbundet glidit så långt åt vänster, att man från högerhåll
och från andra partiers sida betraktat det som farligare ur samhällssynpunkt
än socialdemokraterna. Men ändå var det så vid 1936 års riksdag, då den
föregående regeringen gjorde sig beredd att avgå, och underhandlingar pågingo
örn en regeringssamverkan, som jag förmodar skulle, örn den kommit till stånd,
ha mötts av förtroende från de olika hållen, att oaktat de skarpa meningsskiljaktigheter,
som existerat under de gångna åren, och de starka tvivelsmålen örn
bondeförbundets borgerliga ståndpunkt, herrarna voro beredda att förorda inför
sina partier en regeringssamverkan mellan de tre borgerliga partierna. Det är
ingenting annat som har skett här. Vi kommo visserligen inte överens örn regeringssamverkan
sommaren 1936, men de partier, som nu samverka i regeringen,
ha överenskommit om en regeringssamverkan efter ett uppgjort program, som
kom fram i regeringsförklaringen.

Örn jag sedan går till herr Anderson i Norrköping skulle jag vilja säga, som
jag många gånger tidigare sagt, att den sakliga debatten kan man taga upp med
herr Anderson i Norrköping. När han slutade sitt anförande tyckte jag mig
nästan kunna konstatera, att steget inte var så långt till att utvidga koalitionen,
ty det föreföll, som örn beträffande samhörigheten med den föreliggande statsverkspropositionen
det inte var mycket som skilde, utan att samhörigheten var
mycket god. Men, herr Anderson i Norrköping, den kritiska inställning, som
herr Anderson anlade fiedi som vem som helst kan lia, nämligen att man ifrågasätter:
kunna vi, örn utgifterna automatiskt stiga på detta sätt, i alla fall täcka
dessa utgifter med inkomster av skattemedel på ena eller andra sättet •—- har
också diskuterats inom den nuvarande regeringskoalitionon. När det gäller den

Andra kammarens protokoll 1937. Nr -4. 7

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
stegring av utgifterna, som beröra statsskatterna, måste vi dock utöver vad finansministern
på ett utmärkt sätt framlade i sitt anförande också taga med i
beräkningen den lättnad i kommunal-, landstings- och vägskatter, som ett överflyttande
till staten av vissa uppgifter medför. Man kan således inte lägga
de förutvarande nämnda skatterna till statsskatten och därigenom få fram det
samlade skattetryck, som existerar.

Vad jag saknar i herr Andersons i Norrköping anförande, då det gäller
omtanken örn framtiden och den finansiella ställningen, är precis detsamma
som man saknar i alla framställningar i frågan: Var skall man pruta? Vi få
alla bära ansvaret gemensamt. Ingen vill frånkänna sig delaktigheten i 1935
års beslut i pensionsfrågan. Det medförde en väsentlig utgiftsökning. Det
världspolitiska läget påkallade det beslut i försvarsfrågan, som fattades 1936.
Ingen vill undandraga sig ansvaret för att ha voterat för dessa högre anslag.
Då det gäller löneregleringar på ena eller andra området, har det parti,^ som
jag har äran att representera, många gånger varnat och sagt, att vi få väl
akta oss så att vi inte höja utgifterna för mycket. Den inställning, som bondeförbundet
hade tidigare, har till stor del varit dikterad av omtanken örn
den paritet, som man ville försöka uppnå mellan olika samhällsgrupper, särskilt
med tanke på landsbygdsbefolkningen, som herr Skoglund nyss omnämnde.
Kunna statsmakterna bli eniga om att den i många fall betryckta
landsbygdsbefolkningens intressen kunna tillgodoses på. ett annat sätt än de
varit av tidigare regeringskoalitioner och tidigare regeringar, kommer bondeförbundets
ståndpunkt i de andra frågorna givetvis att bli en helt annan än
vad den blir, om en stor grupp av landets befolkning inte får sin skäliga del
av landets naturtillgångar och skälig ersättning för den del av den produktiva
verksamheten, som de utföra.

Jag saknar alltså positiva besparingsförslag från herr Andersons i Norrköping
sida. Jag kritiserar inte denna brist, men jag skulle vilja säga, att
vad som bebådats i den föreliggande statsverkspropositionen rörande vissa
löneregleringar har — kanske inte från herr Anderson i Norrköping, men fran
honom liktänkande då det gäller politiskt tänkesätt — föranlett uttalanden,
att det förslag, som regeringen förbereder i detta avseende, icke varit tillräckligt
tillmätt. Nåja, mina herrar, var skall det då sluta? .Vem bär då ansvaret
för de ökade utgifterna? Vi få väl gemensamt taga ansvaret och se till,
att de olika grupperna i vårt land få skälig ersättning för det arbete de utföra,
en ersättning som egentligen bör tillkomma dem. Men då skall man inte
försöka lägga det på det sättet, att den omständigheten, att budgeten nu är så
ansträngd, och skatterna inte kunna lättas, skulle vara ett uttryck särskilt för
den politik som förts av denna koalitionsregering.

Till herr Andersson i Rasjön vill jag säga, att jag fick nästan det intrycket,
att herr Andersson i Rasjön inte hade så mycket emot det som föreslås
i statsverkspropositionen, utan att det som närmast bekymrade honom var att
koalitionen icke bestod av de partier han önskade. Och han sade rent ut, att
en samverkan vid den tiden, då sådan ägde rum mellan liberaler och. socialdemokrater,
var naturlig, därför att det. skett en vänstersamverkan tidigare.
Hur denna samverkan skedde kan jag icke säga, men den samverkan, som
förts nu sedan 1933, den har inte dikterats av annat än att de samverkande
partierna lia i känsla av ansvar inför landets befolkning i dess .helhet sökt
åstadkomma avspänning i den svenska politiken för att na positiva resultat
och hjälpa de grupper i samhället, som behöva hjälp, det må vara jordbrukarbefolkningen
eller några andra av landets i övrigt arbetande befolkning. Vi
hade den uppfattningen, att ju mer förändringar uppstodo inom det handelspolitiska
området, desto viktigare vore det att se till, att köpkraften inom det

Onsdagen dea 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
egna landet skulle uppehållas i största möjliga utsträckning. Av denna anledning.
vågar jag påstå, att det var ett förtroendefullt samarbete, som inte
varit dikterat — som enligt referat liögerledaren yttrade, då högergruppen
samlades vid riksdagens början — av klassegoistiska synpunkter utan av omtanke
örn folket i dess helhet och omtanke om vårt lands ekonomiska framåtskridande.
Det är denna samverkan, som vi fortsätta i regeringsställning.
Örn denna samverkan behöver jag inte ytterligare yttra något. Det är tillräckligt
yttrat därom. Herr Andersson i Rasjön insinuerade, att man beträffande
denna samverkan undrar, hur den skall fortgå och vem som skall
få den största utdelningen. Jag skulle vilja göra den frågan: Fingo liberalerna
i den föregående samverkan så liten utdelning, att det därför var nödvändigt,
att de skulle smälta ihop så mycket som skett? Då är det beklagligt,
örn bondeförbundet skulle vara så litet »egoistiskt», att det skulle ske
på samma sätt för bondeförbundet i denna samverkan.

_ Herr Skoglund talade örn svårigheterna på landsbygden. Som om det
skulle vara något nytt! Den frågan lia vi diskuterat förut. Svårigheterna
förelågo i väsentligt större utsträckning, då riksdagen ansåg nödvändigt att
angripa de olika problemen oavsett förut fattade partiprogram och principprogram.
^ År 1933 sades gent emot oss, att herrarna hade det och det programmet
år 1932. Hur i fridens namn kunna herrarna vara med om att fatta
ett beslut, som går i den riktning, vari detta beslut nu går? Nåväl, det gällde
att gripa in för att vidtaga åtgärder, för att, som jag sagt tidigare, åstadkomma
möjligheter för inte minst den svenska landsbygdens befolkning att
existera och därmed få större möjlighet att bli kvar på den svenska landsbygden.
Det problemet var alltså aktuellt den gången. Det vore tacknämligt,
om de herrar, som observerat de förhållanden vilka nu existera på landsbygden,
hade observerat detta redan den gången. Då hade kanske koalitionen
varit större och ^praktiskt taget omfattat alla partier, åtminstone de till numerären
största. Vi lia sett det på det sättet, och denna vår politik kombinerades
— det kallades ju klassegoistiskt — år 1933 med krav på åtgärder för höjning
av produktpriserna för jordbruket. Det är klart att, som det sades av
en talare i första kammaren, vi inte vilja göra gällande, att den jordbruksminister
som satt före år 1933 inte varit med örn att vidtaga åtgärder för jordbruket.
Alldeles självklart är, att det vidtogs åtgärder förut. Men vi veta
alla, att dessa inte räckte till för att åstadkomma en prisnivå, som var erforderlig
för att det skulle vara möjligt att få ett tillfredsställande ekonomiskt
resultat för jordbruket. Följaktligen fick man gå in efter väsentligt
andra linjer vid 1933 års riksdagsbeslut. Men alldeles självfallet skall man
samtidigt, örn det skall vara möjligt att få arbetsfolk vid detta jordbruk, se
till att göra förhållandena för dem så drägliga som överhuvud taget är möjligt.
Det är den synpunkten vi också anlagt. Det har varnats från vissa
håll, då man från Skåne och andra provinser, där man odlar sockerbetor, sagt,
att örn sockerbetorna skola betalas med så och så mycket, skola betskötarna
lia det och det priset. Vi ansågo det nödvändigt, örn vi överhuvud taget skulle
driva näringen, sedan konjunkturerna förbättrats i viss utsträckning. Och
vi ansågo nödvändigt, innan konjunkturerna förbättrats, att de skulle få en
sådan ersättning, som man ansåg nödvändig för att de skulle få igen köpkraften.
Följaktligen enades man örn att vidtaga den åtgärden.

o Sedan är det självklart, som herr Skoglund sade, att det är hustrurna, som
få bära tungan och hettan många gånger i jordbruket liksom i arbetarhemmen.

När det gällde ytterligare reglering av arbetstiden, trodde jag, att jag inte
behövde upplysa örn att utredning pågår örn den fördyring, som en sådan reglering
skulle medföra. Följaktligen få vi avvakta resultatet av denna utred -

100

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ning. Självfallet är det avsikten att giva kompensation, då det gäller att taga
ståndpunkt till den prisnivå, som bör vara gällande för jordbruket. Men jag
kan i detta sammanhang inte underlåta att säga en sak i fråga om regleringen
av jordbruksprodukternas priser. Vi skola naturligtvis, när vi resonera om
priserna, tänka på de utgifter som föreligga och icke minst ränteutgifterna för
jordbruket. I det sammanhanget skola vi naturligtvis gottskriva den minskade
utgift den lägre räntan utgör, samtidigt som vi räkna med ökade inkomster för
produkterna. Men en sak, som jag har sagt offentligt och har sagt även då
det varit uteslutande jordbrukare närvarande, är: måtte inte detta resultera i
att egendomspriserna stiga till sådan nivå, att de yngre, som träda till när de
äldre sluta, skola sitta illa däran, om en aldrig så liten kris skulle inträda. Det
är ett problem som i viss utsträckning regleras därest arbetarna under god
konjunktur få skälig lön för sitt arbete vid sådana jordbruk som_ hava lejd
arbetskraft. Örn våra mindre jordbrukare kunde höja sina anspråk på vad
livet kräver, göra anspråk på bättre standard, skulle de inte i känsla av att
vissa nominella inkomster komma från jordbruket betala fastighetspriser, som
enligt mitt sätt att se i vissa fall äro för höga. Nu är det kanske endast vissa
enstaka gårdar som betinga för höga priser. På vissa orter förekommer sådant
kanske i större utsträckning än på andra. Men det är självfallet, att en
hög utgift under högkonjunktur räknar man med att få förminskad under lågkonjunktur,
örn det nu skall gå ner till lågkonjunktur. Men ränteutgiften för
inteckningsskuld minskas inte förrän skulden är amorterad. Detta är ett
problem som i sammanhang med hela jordbruksregleringen bör beaktas.

Beträffande arrendeegnahemmen, som herr Skoglund omnämnde, utgöra
byggnadskostnaderna ett allvarligt problem. Jag har beaktat detta spörsmål
och har beträffande arrendeegnahemmen samma uppfattning som från statens
jordnämnd anförts. Jag anser det därför önskvärt, att problemet örn byggnadskostnaderna
på landet skola lösas, så att man inte kommer till byggnadskostnader
som äro alltför stora för lantegendomar med därav följande skuldbörda
och höjda arrenden.

En annan fråga, som också hör under nionde huvudtiteln, är frågan örn arbetarsmåbruk.
Det är en glädjande utveckling, att dessa människor, som säsongvis
kanske lia goda inkomster men under viss del av året kanske ringa
inkomst, lia dessa arbetarsmåbruk att lita till i viss utsträckning. Jag uttryckte
en bestämd uppfattning, då det gällde sammandrag av nionde huvudtiteln,
ätt det är angeläget enligt min mening, i enlighet med vad direktiven redan
från början varit, att kommunerna se till. att icke dessa arbetarsmåbruk komma
till bara för deras egen skull, utan att de komma till på sådana orter, där
det finnes arbetsmöjligheter och förutsättningar för arbete åtminstone under
normala förhållanden för de människor, som få dessa arbetarsmåbruk. Är inte
så förhållandet, kan det hända, att det blir en missriktad företagsamhet, örn
kommunerna inrikta sig på dessa arbetarsmåbruk.

Herr talman, jag skall inte fortsätta längre. Det steg, som togs, då dessa
två samverkande partier enades örn ett visst arbetsprogram, var ett steg, som
inte borde irritera andra politiska partier, särskilt örn dessas verkliga intresse
är ett lyckligt ekonomiskt framåtskridande för vårt land. För hela vår ekonomiska
företagsamhet, för hela vår industriella verksamhet, för vår produktion
i dess helhet är det därför ett önskemål, att det blir en avspänning i den
svenska politiken, så att näringslivet ungefär vet vad det kan räkna med av
statliga åtgärder på det ena eller andra sättet. Av den anledningen menar
jag, att det ur landets synpunkt är lyckligt, örn en sådan politik i fortsättningen
kan föras. Och av vad som framkommit från vissa talares sida är det

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att hälsa med tillfredsställelse, att kanske koalitionen kan utvidgas, då det råder
rätt stor belåtenhet med den proposition som nu föreligger.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Flyg: Herr talman! Jag nödgas börja mitt anförande i denna remissdebatt
med en, visserligen mild, men dock protest mot min forna mästare, herr
Höglund, på grund av att han i sitt anförande för någon timma sedan upptog
en hel del av de synpunkter, som jag för mitt vidkommande hade tänkt framföra
här och som jag också anser var av rätt stor vikt och betydelse. Emellertid
är det på det läge, vilket råder här i landet, som jag skulle vilja inledningsvis
rikta uppmärksamheten. Det har skildrats av olika talare från såväl
de borgerliga oppositionspartierna som även från regeringsbänken såsom
ett läge med ekonomiska, sociala och politiska förhållanden av nära nog idyllens
karaktär. Ja, högerledaren av i dag, professor Bagge, gick så långt, att
han mot bakgrunden av detta ljusa, vackra läge, som vi ha i Sverige, för minst
tusende gången slog ihjäl ännu en gång Marx’ katastrofteori. Jag har ingen
anledning att öppna någon diskussion med professor Bagge örn det temat och
har heller ingen anledning att framträda som någon ortodox Marxteolog. Jag
skulle vilja ställa en fråga till professor Bagge — besvarandet kan ju ske någon
gång längre fram, då vi väl åter komma till något lämpligt tema — örn
han tänkt sig denna av honom och andra professorer så ofta utdömda teori
mot bakgrunden av den värld, som den svenska högern för detta lands vidkommande
närmast politiskt representerar. Ett ögonblick bara och vi skola finna,
att en av de väsentligaste orsakerna till tidens oro, till våndan, till motsättningarna
mellan de stora makterna, till krigsfaran, som är ett av de svarta
molnen över denna debatt, är ju det inre läget i de stora staterna. Italiens överfall
på Abessinien, som vi så mycket diskuterat i denna kammare, framkallades
delvis — kanske till väsentlig del — av att man hade behov att få en
avveckling av arbetslöshetsproblemet, som man inte kunde lösa inom landet.
Gå sedan till de olika makterna, som man i dag med all rätt betecknar såsom
krigsaktivistiska, och ni skola finna att en av grundorsakerna till deras krav
på kolonier, till deras permanenta expansionspolitik är det inre läget, en massarbetslöshet,
en ekonomisk nöd, som sträcker sig långt in i intellektuella grupper
och som man vill avhjälpa genom att skaffa nya rikedomar, slå under sig
nya områden av världen. Vad är det som framträder i dessa länder, herr professor
Bagge? Med all respekt för er lärdom — jag gör inte anspråk på att
kunna mäta mig med er i det avseendet — skulle jag tro, att Marx’ katastrofteori
passar ganska bra, örn man vill förklara det tillstånd, som råder i dessa
länder. Och flytta nu uppmärksamheten hit hem en stund och till vad jag i det
avseendet inledningsvis hade att säga örn tillståndet här. Nu säger hans ex^
cellens statsministern, att socialdemokratien genom dagens allians med bondeförbundet
bär nått fram till ett regelrätt förverkligande — jag citerar ordagrant
— av en principiell och praktisk linje, som partiet följt sedan år 1889.
Det är ett rätt märkligt yttrande. Jag förmodar, att jag inte får tolka herr
Hanssons yttrande, även om det skulle kunna ske utan förvrängning, som ett
uttryck för, att lian och hans parti nått slutmålet i fråga om samhällelig utveckling
och gestaltning. Jag är övertygad örn, att lian inte menar det, men
jag är också övertygad om, att vad herr Hansson menar är att nu skall man på
basis av vad som nu är ett faktum i politiskt avseende i små etapper fortsätta
marschen vidare och i samverkan med bondeförbundet men givetvis också i
samverkan med övriga borgerliga partier, åt vilka herr Hansson i dag åter -

102

Nr 4.

Otisdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
igen sträckt ut sin liand, komma vidare fram till ett slutmål, som väl fortfarande
får betecknas som ett socialistiskt, ty dit strävar ju socialdemokratien.
Jag kan säga detta med stöd av ett annat yttrande av herr. Hansson i dag.
Han säger till professor Bagge, att förskräckelsen för socialismen skall man
släppa, när man tvingas resonera socialistiskt, fast man kallar det borgerligt.
Professor Bagge har följaktligen i dag, år 1937, i riksdagens remissdebatt enligt
herr Hanssons uppfattning resonerat socialistiskt. Jag vet inte, om det
är herr Hanssons öron som förändrat sig eller örn förändringen befinner sig
hos herr Bagge eller örn de två herrarna nalkats varandra från ömse håll. Ett
annat yttrande av herr Hansson: »Ett tal av professor .Bagge läste jag nyligen
med intresse, därför att det var lagt ungefär som jag brukar lägga mina
anföranden.» Återigen frågar jag: Beror förändringen på herr Bagge, på att
han numera börjat lägga sina anföranden socialdemokratiskt, eller på att herr
Hansson ändrat sina krav i motsvarande avseende? Och går jag till den man,
vilken jag nämnde inledningsvis som representerande regeringens offentliga
röst i landet främst av alla, nämligen herr Höglund, konstaterade han i sitt anförande,
att »vi ändras alla, socialdemokratien är ej densamma som förr».

Av detta, som jag här anfört, drar jag, herr talman, den slutsatsen, att förändringen,
som vi här berört och som jag här riktat uppmärksamheten på, är
en förändring som ger mig rätt då jag säger, att herr Hanssons linje.i dag
är allians med bondeförbundet och övriga borgerliga partier, örn dessa vilja nalkas
bondeförbundet och ställa sig sida vid sida med det. Och bondeförbundets
ledare, regeringschefen nr 2 — man kanske kan säga nr 1 — sade, att herr
Andersons i Norrköping tal var ett bevis på, att skillnaden mellan högern, i
den mån den representeras av herr Anderson i Norrköping, och bondeförbundet
är minimal. Man avser alltså att, utgående från en sådan politik, komma
vidare här i landet, och på den vägen skall idyllen demokratien räddas. Jag
påstår — och det är detta jag vill komma till — att denna regeringens och/
socialdemokratiens linje är falsk. Den har varit framkomlig till den tidpunkt
vi nu äro framme vid, men den är det inte längre. Och det problem, som vi
stå inför här i landet — trots allt ert tal örn idyll och trots den skillnad,
som jag erkänner finns mellan läget i Sverige och läget ute i världen — är
samma problem, som föreligger därute: brytningen mellan något gammalt, förbrukat,
färdigt och någonting nytt. Det är frågeställningen även för Sveriges
vidkommande, och detta gamla, förbrukade, som är passerat — det vill
jag av en särskild anledning säga med adress till Västernorrlandsbänken — det
är kapitalismen såsom produktions- och samhällsordning, och detta sorn den
nya tiden brottas med och som föds under all den vånda och smärta vi genomleva,
det är socialismen.

Om vi emellertid stanna inför det läge, som råder i Sverige i dag, och ställa
frågan konkret: Vilja vi byta de förhållanden, som här äro, mot förhållandena
exempelvis i vårt södra grannland Tyskland? blir svaret även. för det
socialistiska partiets vidkommande ett bestämt och ett klart nej. Vi hävda,
att mot alla försök av borgerligt reaktionär karaktär — parlamentariska eller
utomparlamentariska ■— måste alla de krafter, vilka kunna mobiliseras inom
arbetarklassens läger, bland bondebefolkningen, inom de intellektuellas kretsar
o. s. v., mobiliseras till motstånd. Och då komma vi fram till frågan örn
medlen, verktygen, i denna försvarskamp för demokratien. Här anför man
—• det har skett även i dag — militärväsendet såsom ett av de medel, kanske
det väsentligaste, med vilket den svenska demokratien skall skyddas mot fiender
inifrån men också mot anfallande fiender utifrån. Jag frågar: Vem i
denna kammare vill avgiva en bestämd deklaration örn att vi i det ögonblick
den svenska demokratien i dess bemärkelse av i dag — men också i dess inre,

Onsdagen den 20 januari 1907 e. m.

Nr 4.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
djupare och reella bemärkelse — hotas av reaktionär fara inifrån, kunna lita
till den svenska värnpliktsarmén, det militärväsende, som man just nu är i färd
med att i nationellt samförstånd — från regeringsbänken och till herr Bagge
— utbygga, förstärka? Vem vill avgiva den deklarationen? Vi ha väl ändå
anledning att lära av vad som varit verklighet ute i världen under de år som
ligga bakom oss. Se vi på Tyskland t. ex. — vad fyllde riksvärnet och övriga
militära formationer eller polisen för uppgift i det ögonblick Weimarrepubliken
bröts ned och reaktionen grep statsmakten? De kämpade på de reaktionära
krafternas sida. Jag bara pekar på Österrike —■ förhållandet är detsamma.
Eller Spanien? Ni må påstå, att Spanien har en annan karaktär
än vårt land med en helt annan utveckling i olika avseenden, att det ligger
oss flera, flera mil fjärran. Frågeställningen är dock: Mot vem är det den
spanska demokratien, den på parlamentarisk-laglig väg uppbyggda ordningen
i dag kämpar för sin existens? Det är mot landets eget militärväsende, mot
landets egna officerare, vilka infriat förtroendet att kommendera landets armé
till skydd för demokratien utåt och inåt genom att överfalla den egna lagliga
ordningen. Det är Spanien, det har inte med oss att skaffa, säger man, och
jag har t. o. m. hört och sett skrivet, att i Sverige ha vi ingen Franco. Jag
skall gärna medgiva, att jag har en mycket bristande närmare kännedom örn
den svenska officerskåren. Jag vill inte smäda den, jag vill inte föra falskt
tal mot den — det har jag ingen anledning att göra — men låt oss följa med
litet vad som sägs och vad som sker i dessa kretsar, och låt oss se saken från
deras utgångspunkter. Jag försäkrar er, att det inte alls är otroligt, att det
finns både en och två Francotyper, som inte minst på grund av den borgerliga
pressen och även folkpartipressens ställningstagande vid upprorets utbrott
till förmån för dessa landsförrädiska generaler där nere kanske stärkts i att
det ögonblick »fosterlandet» och »ordningen» så kräva, de skola vara villiga
att göra sin plikt. Jag skall inte trötta med att anföra exempel på uttalanden
eller hänvisa till hur den svenska officerskåren är organiserad politiskt. Men
jag vill lia sagt det rent ut, att den som i dag hävdar, att det svenska militärväsendet
skall vara ett säkert värn för den demokratiska ordningens upprätthållande
inåt, bör också i så fall se till att man vet, var man har dem som
kommendera detta militärväsende, vet, att där inte finnas några svenska
Francotyper, vet, med andra ord, att man har folk som man — om det nu är
möjligt — kan lita på när man kommer fram till en dylik situation. — I det
sammanhang, herr talman, skulle jag vilja säga, att en åtgärd, som den nu förändrade
riksdagen borde vidtaga just i demokratiens vackra namn, vore att
giva möjlighet åt arbetarpojken eller bondepojken, som intresserar sig för militäryrket,
att utan studentexamen och andra sådana hinder avancera likaväl
som någon annan till officers grad.

När det gäller demokratiens skydd utåt, blir frågan nästan ännu allvarligare.
Professor Bagge, högerns ledare, signalerade nyligen, att han skulle komma
med ytterligare några önskningar. Jag förstår professor Bagge. Vem
skulle komma med ytterligare önskningar på det militära området om inte
representanterna för det parti, som står rustningskapitalet och de högre militärerna
närmast? Det är självklart. Han säger alltså, att han vill lia mera än
vad som är. Låt oss tänka oss, att vi med hänsyn till det spända läge, som
råder i världen, och inför den allmänna försvars- och militärentusiasmen av
i dag gå även högerns önskemål av 1937 till mötes — om inte i år så kanske
nästa år. Låt oss tänka oss, att högern får ett militärväsende här i Sverige
efter de dimensioner den önskar. Vad duger det till? Hur länge räcker det?
Jag kan åberopa socialdemokratiska auktoriteter, exempelvis herr Vougt, som
satt fyra år i försvarskommissionen och vars förmåga och sakkunskap ingen

104

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
av hans partivänner i varje fall vill bestrida. Han säger i en polemik mot en
högerkollega i Malmö, där hans egen tidning kommer ut, att örn vi också ansloge
200 miljoner kronor om året, finge vi ändå inte en försvarsordning, som
dugde någonting till när den skulle användas. Hans meningsfrände — partivän
i varje fall — herr Lindberg i Umeå i samma kommission yttrade i ett
offentligt föredrag, att örn Sverige skulle kunna offra 500 miljoner kronor
örn året till försvarsändamål, skulle vi ändå inte kunna skapa en militärorganisation,
som skulle ha någon betydelse i det ögonblick det vore allvarligt.
Varför? Därför att det som detta försvar skall användas till gäller inte något
av våra små grannländer, Norge, Danmark, Finland, utan det blir en stormakt,
som »sitter för trångt» och behöver ökat utrymme och som en vacker
dag anser ögonblicket inne att slå sina klor i vårt lands kropp. Jag anser,
att denna fråga är synnerligen viktig, och jag skulle vilja be de herrar, som äro
så belåtna över de åtgärder vi nu kommit fram till, att avgiva en bestämd
deklaration, att det vi nu lia räcker. Ty örn det är så som herr Vougt säger,
att det är av intet värde, kan jag inte begripa, vad det är för glädjande i att
gå och anslå dessa ökade summor, att slå in på sådana vägar. Av vilken anledning
glädjens I då, herrar försvarsvänner, denna dag över det beslut, som
fattats?

Jag har med detta velat visa upp att det är falskt, då man säger, att demokratien
skyddas genom militärväsendet mot fiender inifrån, och att det är
falskt, när man säger, att den svenska demokratien skyddas genom militärväsendet
mot fiender utifrån. Hur skall då den demokratiska ordningen skapa
sitt skydd? Där kommer jag tillbaka till mitt påstående, att den socialdemokratiska
regeringens och dess partis politiska linje är falsk. Den svenska demokratien
kan skyddas endast genom att den förvandlas från den formaldemokrati
den i dag är till en levande demokrati, präglad av gärningar, handlingar och
en ständig praktisk strävan i enlighet med det arbetande folkets egna intressen,
en politisk strävan och en politisk formation, riktad mot de borgerliga
partierna och icke i samverkan med dem. Den kan räddas genom att man med
de resurser och utgångspunkter man har — och iner begära vi inte av socialdemokratien
— går ut för att successivt och på de vägar lii själva tidigare
anvisat söka förvandla dagens borgerliga demokrati till en socialistisk demokrati,
d. v. s. att man slår in på de vägar, som man inte kommer ifrån, örn
nian ser dagens frågeproblem sådant det är.

Går jag till det spörsmålet och frågar: vill regeringen detta? måste jag
återigen hänvisa till statsministerns anförande i dag beträffande den fråga,
som blivit påtalad av andra talare från borgerligt håll, spörsmålet om arbetsfreden.
Vad ligger bakom detta vackra begrepp: arbetsfredens värnande? Vad
ryms det i flaskan med denna sköna etikett? Där rymmas strävandena, begripliga
och naturliga från borgerligt håll, att med lagens hjälp klavbinda
den svenska fackföreningsrörelsen, att i det avgörande ögonblick, då denna
rörelse mer än annars är i behov av sin rörelsefrihet, sin obeskurna slagkraft,
hålla den inkapslad, instängd i ett nät av lagparagrafer. Under denna vackra
rubrik syftar man till att beskära den del av den svenska demokratiens frioch
rättigheter, som heter organisationsfriheten och som arbetarrörelsen fått
kämpa sig till här i landet under de första genombrottsåren. Vad säger då
socialdemokratiens ledare, statsministern, här i dag? Vi erkänna samhällets
rätt till kontroll även över fackföreningsrörelsen, men för dagen vilja vi inte
störa det frivilliga överläggningsarbete, som pågår. I år har riksdagen alltså
intet förslag att vänta, men örn det visar sig nödvändigt, skola vi ingripa.
Och han sade i en replik alldeles nyss till någon av de borgerliga talarna,
att den där beredskapslagen, som ligger i lådan, kan lätt tagas fram, ifall det

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
skulle visa sig nödvändigt. Det är inte vägar, herr Hansson, som leda till att
vidga och värna de demokratiska fri- och rättigheterna, det är en åtgärd, som
i stället går dem till mötes, vilka här i landet äro inne på den väg, som mynnar
ut i ett beskärande av de demokratiska fri- och rättigheterna, och ett successivt
förvandlande av demokratien till en formaldemokrati i ordets egentliga
bemärkelse, en övergång till förhållanden likartade med dem man har i de
länder, där de borgerliga herrarnas sympatier — givetvis och självklart, höll
jag på att säga — höra hemma.

Och härmed kommer jag in på det sista avsnittet i mitt anförande. Tidigare
har det sagts — exempelvis av den expert, som jag tidigare nämnt, nämligen
herr Vougt, att utöver de försvarsanstalter vi själva kunna åstadkomma ha vi
att lita till den kollektiva säkerhet, som är en följd av medlemskapet i Nationernas
förbund. Återigen ställer jag frågan: vem av herrarna på den kanten

— högern, folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokratien — vill gå upp och
hålla ett lovtal för den kollektiva säkerhet, som hör samman med Nationernas
förbund? Skola vi diskutera realistiskt, borde vi egentligen avkräva vederbörande
en sådan deklaration. Men ingen vill det. Och professor Bagge stiger fram
i dag och säger: Hur rätt har högern inte fått beträffande sin ståndpunkt till
Nationernas förbund? Jag förmodar, att han avser den ståndpunkt, som högern
intog någon gång i tidernas början, då Nationernas förbund föddes, och inte
den ståndpunkt herrarna intagit i praktisk handling år efter år, då ni röstat
för fortsatt medlemskap. Professor Bagge fortsätter och säger, att vi naturligtvis
inte skola utträda, men att utvecklingen visat, att Nationernas förbund
var just så uselt, som högern förutsagt. »Men naturligtvis skola vi inte utträda»

— riskerna av detta påtalades. Folkpartiledaren, herr Andersson i Rasjön,
den andre väldige oppositionsmannen i denna debatt, hävdade en ungefär liknande
ståndpunkt. Samtidigt som man alltså säger detta — professor Bagge
med försöket att inkassera hur rätt högerns kritiker från gången tid nu fått
—• samtidigt som man säger, att vi skola vara kvar i förbundet, framhålla båda
herrarna och övriga talare, att de ge regeringen en honnör för dess utrikespolitik
och för den neutralitetspolitik, som regeringen i dag företräder. Ja,
jag som är en av angriparna från tidigare år av den Sandlerska politiken
kan ju också kosta på mig ett erkännande ord på grund av att herr Sandler
nu slutat med sina utsvävningar på utrikespolitikens område, slutat med sina
försök att föra aktiv svensk utrikespolitik. Det kan jag kosta på mig. Man är
alltså glad över neutralitetspolitiken, och samtidigt säger man: vi skola vara
kvar i Nationernas förbund. Syftar professor Bagge på den där Brasklappen,
som Sverige avgav, då det inträdde i organisationen ifråga, örn att vi förbehålla
oss rätten att när det blir krig handla som vi tycka? Syftar han på
den Brasklappen, måste jag säga, att han inte bör göra det, ty var och en
som har gott minne erinrar sig från i fjol — och den som inte har gott minne
kan kontrollera vad jag säger i riksdagstrycket — alf utrikesministern — samme
man som bekläder samma post i år — här förkunnade, att artikel IG. en
av de mera avgörande punkterna i förbundsakten, är liktydig med en traktatsenlig
förpliktelse. Kom inte med några försök till Brasklappar, när man från
utrikesministerns sida fått bekräftelse, att den vitalaste och farligaste delen
av akten är liktydig med en traktatsenlig förpliktelse. Jag hänvisar vidare
till det reformförslag rörande Nationernas förbund, som visserligen inte den
nuvarande regeringen men dess semestervikarie avgav med den nuvarande justitieministern,
herr Westman, som utrikesexeellens, det reformförslag, där man
yrkade på en reformering av förbundet i den riktningen, att förpliktelserna
skulle bli strängare och att de anslutna medlemmarna därför skulle lia svårare
att komma undan sina åligganden enligt förpliktelserna. Man skall inte

106

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
komma och påstå, att man kan vara med i Nationernas förbund och samtidigt
föra en sträng neutralitetspolitik. Det är omöjligt. Medlemskapet i Nationernas
förbund innebär, att i det ögonblick neutraliteten skall omsättas i praktiken,
i det ögonblick då det gäller allvar, äro vi bundna av detta medlemskap, och
bryta vi mot förpliktelserna, äro vi redan därigenom indragna kanhända i den
konflikt, som hotar.

Vidare har man, herr talman, talat om samverkan mellan de små staterna,
och det är mycket bra. Det borde dock göras någonting mer av denna samverkan
än bara det paradnummer, som den hittills har varit. När man från
visst håll här talar om särskild samverkan mellan de skandinaviska staterna,
så bör man nog inte, när man gör upp ett handelsfördrag med England, låta
detta land diktera, att Sverige inte får avsluta något särskilt handelsfördrag
med något av de skandinaviska länderna. Här tala ni vackra fraser, mina
herrar, men realiteterna på detta område säga något annat. Även här måste
man komma från det som nu är praxis fram till något nytt, någonting annat.

I samband med neutraliteten skall jag be att få säga några ord örn herrar
Bagges och Anderssons i Rasjön klagomål över den svenska pressen. Jag kan
helt och fullt instämma i vad herr Höglund i det avseendet hade att säga.
Gentemot herrar Bagge och Andersson i Rasjön skall jag be att få uttrycka ett
beklagande av att den fria pressen här i landet inte mer och bestämdare reagerar
såsom en fri press till värn för demokratiens fri- och rättigheter, som nu i
dag förtrampas i olika länder på mer eller mindre brottsligt sätt. Dessutom
vill jag säga till herr Bagge, att högerns ledare borde vara den siste, som uppmärksammar
vad som står i de olika tidningarna här i landet. Jag kan stå
till tjänst vid något tillfälle, herr Bagge, — det kunna vi göra litet privat ■—-med några passande klipp ur olika av högerns tidningar i Stockholm örn olika
länder, ledande artiklar med de mest fräna och förolämpande uttalanden gentemot
främmande makt, med vilken Sverige har vänskapliga förbindelser. Jag
menar därför, att när man här i dag stiger upp och höjer ett moraliserande
pekfinger, skall man se till att man först pekar på sitt eget parti och inte
riktar sig mot annat håll. Det verkar bättre, örn man gör på det sättet. Mellan
statens neutralitet och medborgarnas inställning till den demokratiska ordningen
måste finnas en skillnad. Friheten att tänka och säga ut och skriva
vad vi tänka kan inte lia något sammanhang med statens neutralitet. Tag
Tyskland! Herr Höglund nämnde Ossietzky. Här finns en professor Einstein.
Här finns Max Reinhardt. Eller den mycket uppmärksammade filmartisten
Bergner i London. Allihop äro utdrivna ur Tyskland på grund av
radikal inställning i kulturella frågor eller på grund av att de fötts till världen
med krokig näsa och krulligt hår. Skulle vi inte få reagera mot sådant?
Skulle man tyst och stilla på grund av att Sverige har vänskapliga förbindelser
med ifrågavarande länder, på grund av att vi äro inställda på neutralitetslinjen,
ingenting få säga örn dylikt? Borde det inte från demokratiens mönsterland,
idyllens Sverige, spontant komma ett indignationens uttalande mot
behandlingen av en sådan man som Ossietzky. Jag förstår, att herrarna kunna
ha en annan uppfattning än han har, men bara denna människas personlighet
vore värd att uppmärksammas mer än vad som här skett. Inför vad som
har skett i Spanien, inför detta öppna förtrampande av en på parlamentarisk
väg tillkommen demokratisk regering skulle vi inte få säga någonting, därför
att man skall vara neutral. Det är någonting mer, herr Bagge, bakom det där
rådet. Jag skulle tro, att det är så där indirekt ett uttryck för en stilla, kanske
till och med varm sympati för deni, som nu bli utsatta för angrepp från
min sida. Eller i öster! Skulle vi inte, då vi se, hur olika gestalter, som arbetarrörelsen
har lärt känna under de senare åren, nu ställas inför en parodi på
domstol och efter ett par veckors s. k. process ställas mot väggen och skjutas,

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
skulle vi inte, säger jag, därför att vårt land har vänskapliga förbindelser nied
Ryssland och bedriver neutralitetspolitik, få protestera mot någonting sådant,
allra helst när det sker i ett land, som gör anspråk på att kallas socialistiskt.
Anledningen för arbetarklassen att säga ifrån här är så mycket större på grund
av sistnämnda förhållande.

Jag har, herr talman, med det sagda visat upp, hurusom man leker blindbock
i denna församling. Man talar måhända litet örn, att det kan komma en
kris, men nian bortser från lägets ofrånkomliga sammanhang med läget i
stort. Man bortser från de tendenser till en motsvarande reaktionär strömning,
som gått fram över andra länder, som framträda här. Jag har redan visat på
strävandena från borgerligt håll till lagstiftning mot fackföreningsrörelsen. Jag
kan peka på önskemålet av en skärpt tryckfrihetsförordning. En mängd sådana
där tecken finnas, som visa, hur man arbetar och propagerar för att ideologiskt
förbereda införandet på parlamentarisk väg av åtgärder, vilka innebära
ett beskärande av demokratien i etapper, dess förvandlande från
demokrati till en maskerad form av diktatur. Herr Hansson bygger
på den uppfattningen, att från denna form kunna vi gå vidare. Den är
utvecklings duglig, menar han. Jag hävdar återigen, att detta icke är
riktigt, och att vi här i landet liksom i andra länder, där kapitalismen ännu
består, stå inför samma frågekomplex. Förr eller senare bryter det fram. Det
är ett antingen—eller för oss här i riksdagen och för Sveriges folk i sin helhet:
antingen reaktion för att i den ena eller andra formen söka rädda ett av
utvecklingen passerat dödsdömt system eller en socialistisk hushållning. Vi
ha att välja. För att undvika det första alternativet, som redan gjort bankrutt
i de länder, där det praktiserats, Italien och Tyskland, och för att nå det
andra, vilket med eller mot vår vilja förr eller senare kommer att segra och
för vilket system utvecklingen är mogen, fordras en politik, som knyter an
till en så bred och djup front som möjligt i det arbetande folket, en front mot
de borgerliga partierna, som äro naturliga politiska formationer för den kapitalistiska
ordningen, och som därför också äro de naturliga motståndarna till
en sådan politisk inriktning. Örn vi skola rätt tolka valutslaget den 20 september
förra året, var det utgångspunkten för en sådan omvandling av den
svenska politiken kring ett starkt och, jag skall gärna medge det, av socialdemokratien
utformat intresseprogram. Att så ej skedde, utan att man i stället
slog in på de vägar, som i dag äro verklighet, och som ha fått sin formation i
den regering, som vi nu ha, med de två jovialiska herrarna Hansson och Bramstorp
som de symboliska figurerna utåt, det var herr Hanssons misstag. Han
må tvivla i dag. Verkligheten skall förr eller senare visa, att det var ett misstag
och att i stället den väg, som jag här velat peka på, är den enda naturliga,
örn man vill rädda demokratien genom att fördjupa densamma, vidga densamma
och föra den vidare fram till en socialistisk demokrati.

Herr Lundqvist: Herr talman! Eftersom jag har glädjen se kommunikationsministern
närvarande, skall jag be att få framföra min tacksamhet över
trontalets förebådande av en förhandlingsordning för statens befattningshavare.
Jag var ju själv motionär i frågan 1934 och känner därför också tillfredsställelse
över att ett resultat nu kan förväntas. Med tillfredsställelse
har jag också tagit del av trontalets och statsverkspropositionens meddelande
örn att i avvaktan på den definitiva löneregleringen en provisorisk avlöningsförbättring
skulle vara att vänta vid innevarande års riksdag. Det är naturligtvis
beklagligt, att den definitiva löneregleringen inte har kunnat framläggas
vid denna riksdag. Det har varit lång väntan. Det har varit dåliga
och det har varit goda tider. De ha omväxlat. Regeringar av olika färg ha också
avlöst varandra. Som herr statsrådet också torde erinra sig, ha alla erkänt

108

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det berättigade i en lönereglering. Men därvid har det också stannat. Längre
har inte statsmakternas intresse sträckt sig. Med god vilja borde det givetvis ha
varit möjligt för den nuvarande finansministern att igångsätta det nu pågående
utredningsarbetet så tidigt, att en definitiv lönereglering kunnat ske i år.
Jag beklagar, att så inte har skett, och vill nu endast till detta beklagande lägga
en vädjan till herr finansministern och regeringen överhuvud taget att åtminstone
göra sitt yttersta för att denna länge väntade fråga kan läggas fram
vid nästa års riksdag.

Bland de förslag, som jag och säkerligen mången med mig hade väntat att
få se i trontal och statsverksproposition till denna riksdag, skulle jag vilja
erinra om riksdagens hemställan i fjol i anslutning främst till högerns stora
motion angående lag örn enskilda arbetsavtal. Jag erinrar örn att förslaget
till den lagstiftningen lades fram av de sakkunniga redan på våren 1935. Jag
erinrar också örn att, enligt uppgifter av de anställdas egen representant bland
de sakkunniga, detta lagförslag skulle nied ens lia berett en förbättrad ställning
för över 100,000 anställda i detta land. Det borde väl därför enligt mitt
förmenande lia varit angeläget för regeringen att söka utan dröjsmål få denna
vitala fråga löst. Nu fingo vi här under förmiddagens debatt höra, hurusom
hans excellens statsministern omnämnde vissa brottstycken ur denna lagstiftning,
som redan vore föremål för regeringens uppmärksamhet. Det är
klart, att dessa brottstycken ej kunna innebära någon som helst lösning av
det stora komplex av frågor, sorn det här är fråga om. Jag beklagar, att den
nu sittande regeringen inte synes ha stort större intresse för denna viktiga
fråga än vad den förra socialdemokratiska regeringen lade i dagen, då den lät
frågan vila.

Statsmakterna böra enligt mitt förmenande finna det angeläget att skänka
fullt ut samma intresse och stöd åt berättigade krav, från vilka befolkningsgrupper
de än komma. Illa fyller nog eljest demokratien sin uppgift.

Örn demokratiens välsignelse och om vår demokratiska frihet talas det ju
eljest mycket och gärna i dessa dagar och kanske alldeles särskilt ifrån socialdemokraterna
och partierna till vänster om detta. Och visst skatta vi alla
högt både vår nationella och medborgerliga frihet. Hur är det emellertid, herr
talman, i grund och botten med denna senare frihet? Är den verkligen i praktiken
så allmän och så okränkt, som man skulle kunna tro av det myckna talet?
Visserligen fingo vi här för några timmar sedan från representanter för
kommunistiska partiet höra, att även detta parti ville vara en kämpe, för att
inte säga den främste kämpen, för demokratiens sak. Jag vet emellertid inte,
örn det var någon i kammaren, som kände sig vidare glad och tacksam över
detta tal från kommunistiskt håll. Jag tror, att rekommendationen från det
hållet för demokratien snarare verkade i motsatt riktning. Det är nog inte
så värst många här i landet, som anse, att den ryska demokratien håller
måttet.

Örn man emellertid skulle få tro herr Höglund i Stockholm, så skulle ju i
varje fall det socialdemokratiska partiet vara frihetspartiet framför andra.
Inom intet annat parti skulle nämligen, enligt ett uttalande av honom i Social-Demokraten
för några dagar sedan, »ett rent sakligt bedömande» — jag
citerar nu hans uttalande — »med rätt för den enskilde representanten att divergera
från den officiella ståndpunkten vara vanligare» än inom det partiet.
Jag medger gärna, att jag log litet, när jag läste detta uttalande. Det var
nämligen åtskilligt, som passerade revy för min inre blick, som jag tyckte
inte riktigt passade ihop med denna karakteristik. Under de sista dagarna
har jag emellertid, herr talman, sett en notis gå genom pressen, malande om
den formliga bojkott, som man nu är i färd med att även på socialdemokratiskt
håll organisera och till det yttersta upprätthålla mot andra än partiets

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
egna tidningar. Det synes till och med ha blivit en av det socialdemokratiska
ungdomsförbundets viktigaste uppgifter för den närmaste tiden att förhindra
dagens socialdemokratiska ungdom att läsa annan press än partiets
egen. »Ut med borgarpressen ur arbetarhemmen!» är parollen. Jag frågar
endast, hur är det då med respekten för friheten? Att hindra medborgarna
att läsa den tidning, de vilja läsa, att ta del av olika meningar och att själva
verkligen pröva och söka bilda sig en egen uppfattning örn vad som kan vara
sakligt rätt i en fråga, att söka hindra någonting sådant, det kan väl ändå
knappast sägas vara demokrati, såvitt jag förstår? Det förefaller i stället de
facto vara diktatur och knappast ens en upplyst sådan.

Det vore frestande i detta sammanhang att litet närmare i sömmarna syna
friheten inom det socialdemokratiska lägret. Jag skall emellertid inte i denna
sena timme göra det. Men påkallat synes det mig i alla fall vara att vid
detta tillfälle efterlysa, vad regeringen tilläventyrs gjort i anledning av riksdagens
skrivelse 1934 örn förbud mot tvångsanslutning till visst politiskt parti.
Det är ju en fråga, som gäller den medborgerliga friheten i allra högsta
grad. I den skrivelsen, vilken tillkom på grund av motioner av bland andra
herr Hagberg i Malmö och mig, underströk riksdagen, att det inte kunde anses
stå i god överensstämmelse med den politiska självbestämningsrätt, som
bör tillkomma varje medborgare i ett fritt land, att någon utan eget samtycke
inregistreras i visst politiskt parti. Det utskottsutlåtande, som lag till grund
för denna riksdagsskrivelse, var undertecknat av den nuvarande justitieministern.
Jag förmodar, att herr statsrådet Westman alltjämt har samma uppfattning
som då om det olämpliga i denna tvångsanslutning, och om det nu är
så, som herr Höglund i Stockholm alldeles särskilt har understrukit, att den
sanna respekten för medborgarnas frihet verkligen är tillfinnandes i det socialdemokratiska
lägret i den grad, som han och många med honom älska att
påstå, så förvånar det mig, att vi inte fått se något förslag i denna riktning
från regeringens sida. Ty här, herr talman, hade det ju inte ens behövt komma
i fråga för någon att pruta av i någon mån på den egna uppfattningen,
som ju, enligt vad herr statsministern framhöll, eljest var behövligt i vissa
fall med den sammansättning regeringen hade.

Här skulle jag vilja, örn det tillåtes mig, göra en liten avvikelse, ett litet
inpass i anledning av herr statsministerns uttalande på den punkten. Herr
statsministern var angelägen att betona, att det tarvades ömsesidigt tillmötesgående
och ömsesidiga offer, när regeringen var sammansatt som den var.
Och det är det alldeles givet. Nog kan man också se, örn man tar del av
trontal och statsverkspropositionj att den ena parten har gjort eftergifter och
ganska väsentliga sådana. Men det förefaller mig vara betydligt svårare att
upptäcka eftergifterna a,v den andra parten, den socialdemokratiska, i synnerhet
efter statsministerns uttalande i dag örn socialdemokraternas ställning i
försvarsfrågan, då statsministern förklarade, att socialdemokratiska partiet
inte i den frågan ändrat uppfattning på något sätt utan står i dag precis på
samma ståndpunkt, som partiet intog i riksdagen i fjol.

En liten uppoffring har jag möjligen trott mig kunna upptäcka i statsverkspropositionen
från socialdemokraternas sida. Dessa synas nämligen gått med
på att låta skytteanslaget stå på fjärde huvudtiteln. Jag vet ju icke, hur pass
mycket det krävt av ansträngning från herr försvarsministerns sida att åstadkomma
detta men i varje fall ka*n man väl ej tala om tillräcklig kompensation
för. de eftergifter, som äro gjorda från den andra partens sida.

Jag vill därefter, herr talman, erinra också om den motion, som jag med
flera likaledes väckte år 1934 örn förbud för sammanslutningar att i politiskt
eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner, riktade mot utländsk stat.
Även denna motion ledde ju till en hemställan från riksdagens sida till Kungl.

Ilo

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Maj :t om utredning och övervägande, som det hette, vilka åtgärder kunde vara
erforderliga och lämpliga för att förebygga att från enskilt håll vidtoges
handelspolitiska handlingar, såsom bojkott mot varor från visst land, av beskaffenhet
att motverka den svenska regeringens handelspolitik.

Motionen föranleddes ju, såsom alla veta, av landsorganisationens bojkottsaktion
mot Tyskland. I den skrivelse, som riksdagen i denna fråga avlät —
även detta utskottsutlåtande var undertecknat av nuvarande justitieministern
— framhöll riksdagen, att genom denna aktion från landsorganisationens
sida hade intrång skett på områden, vilka enligt riksdagens mening borde vara
förbehållna statsmakterna och närmast landets regering.

Vid upprepade tillfällen har sedan dess den nuvarande utrikesministern
varnat för åtgärder av den art, det här gäller, och för offentligt partitagande
överhuvud taget gentemot främmande makter. Jag tror också, att en allmän
opinion i landet delar utrikesministerns uppfattning härutinnan. Landsorganisationens
handelsblockad gentemot Tyskland fortsätter emellertid, som om
ingenting hade hänt. Men det är ej nog med detta. Även i övrigt lia vi ju
under den senaste tiden sett, hurusom man från socialdemokratiska kretsar
haft svårt att riktigt lojalt följa utrikesministerns maning örn återhållsamhet
och försiktighet, när det gällt förhållandet till utländska makter. Jag beklagar
därför för min del, att regeringen icke har funnit anledning att visa något
större intresse för det initiativ, som riksdagen tog år 1934 i syfte just att
underlätta för regeringen att i ömtåliga utrikespolitiska situationer tillvarataga
Sveriges intressen gentemot andra länder. Jag tillåter mig därför i all min
ringhet att vädja till den sittande regeringen att taga under förnyat övervägande,
örn det ändå icke kunde vara välbetänkt att ägna denna fråga särskild
uppmärksamhet och fullfölja riksdagens uppslag på detta område. Det är ju
så, som bland annat herr Bagge i det första anförandet på förmiddagen framhöll,
att det är angeläget, att ingen tvekan utåt kan råda örn vårt folks fulla
anslutning till den freds- och neutralitetspolitik, som officiellt proklamerats.

I anledning av det anförande, som herr Höglund nyss höll, skulle det ha varit
roligt att taga upp en ingående diskussion med honom. Jag vågar emellertid
ej med hänsyn till den långt framskridna tiden göra det. Det må dock tillåtas
mig att på en enda punkt knyta en reflexion till vad han sade. Herr Höglund
reagerade ju mycket starkt emot den kritik, för vilken viss socialdemokratisk
press utsatts i fråga örn dess hållning i utrikespolitiskt avseende. Han sade
bland annat, att »vi förbehålla oss denna rätt att kritisera», men han underströk
samtidigt, att denna kritik icke riktade sig emot något som helst folk
■— ingen inom det socialdemokratiska partiet ville på något sätt skada ett
enda folk, sade han — utan det var endast vissa politiska meningar och system,
som man ville reagera emot. Jag tillåter mig i anledning härav att endast
peka just på landsorganisationens handelsblockad mot tyska riket. Riktar
icke denna blockad sin udd gentemot hela det tyska folket och verkar icke denna
till skada för hela samma folk? Såvitt jag förstår måste väl den frågan
besvaras jakande. Därmed har också herr Höglund med sitt anförande själv
uttalat den starkaste förkastelsedom över denna aktion från landsorganisationens
sida. Jag hoppas därför också, att han i en mycket snar framtid kommer
att sälla sig till alla dem, som i likhet med utrikesministern mena, att denna
aktion har varit olycklig och därför med det snaraste bör hävas.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Jag skall icke följa de föregående
talarnas exempel och bli lika långrandig vid denna sena timme, utan jag
skall endast säga några få ord. Egentligen hade jag icke tänkt begära ordet
i denna debatt. Såsom vi hörde av herr statsministerns uttalande gentemot
herr Andersson i Rasjön, kan det medföra viss risk att uttala sig, därför att

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

lil

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
man icke riktigt förstår vad som sägs från regeringsbänken. Jag skall därför
icke gå in på någon vidare polemik med herrarna på regeringsbänken.
Jag ämnar icke heller ge mig in på statsverkspropositionen eller finansplanen.
Jag nödgades emellertid begära ordet i anledning av herr Närlinges anförande.

Herr Närlinge betonade ett par gånger med viss tillfredsställelse eller kanske
nian skall säga viss förundran, att kritiken från oppositionens sida hade
varit så särskilt mild här i dag. Det föreföll nästan, som örn han var missräknad
över att man icke från oppositionen kunde åstadkomma något mera.
Jag skulle emellertid vilja säga till herr Närlinge, örn han nu vore här, att
det är ju icke så synnerligen trevligt att sätta i gång en starkare opposition i
nuvarande situation. Man har ju på känn, att regeringspartierna, trots vad
herr statsministern yttrat örn att han vill lia en stark opposition, äro rätt
känsliga för en dylik.

Vidare är det ju på det sättet — jag talar härvid endast för min egen del
— att eftersom statsministern i dag på förmiddagen förklarat, att vi allesammans,
t. o. m. herr Bagge, äro socialdemokrater i våra gärningar, så är
det icke så gott att veta var man är hemma, då det gäller skiljelinjerna i
svensk politik. För min del håller jag emellertid allt fortfarande fast vid
att det borde finnas en skiljelinje mellan å ena sidan socialdemokratisk eller
socialistisk grundåskådning och å andra sidan vad vi kalla borgerlig. Jag
tror också, att bondeförbundet självt i vissa ögonblick håller ganska styvt på
den saken. För närvarande är emellertid förhållandet sådant, att om man
siktar på socialdemokraterna, så råkar man också bondeförbundet, och då blir
det. strax gny om att man är ogin och vill åstadkomma irritation. Det kan
ju icke vara något intresse för oss, som på den borgerliga sidan borde försvara
samma ställning, att gå till storms mot regeringen, när vi nu märka,
att bondeförbundet är så känsligt.

Herr statsministern yttrade på förmiddagen, att oppositionen tycks finna
sig val med vad som har skett. Det är nog också sant, att oppositionen efter
vad.jag kan förstå har varit ganska sansad hela hösten efter valet och även
här i dag, och det är ju bara bra, att man kan behålla lugnet och icke visar sig
nervös. Men när herr Närlinge påstår, att ingen svensk medborgare som
vill sätta sig in i förhållandena, då det gäller denna samverkan i regeringen,
är »ledsen» över detta, så kan det såtillvida vara sant, att jag icke sett någon
»gråta» här i kammaren i dag, men det är icke fördenskull sagt att alla
äro glada. Örn jag för min del skulle tillåta mig avlyssna stämningen på
icke socialdemokratiskt håll här i landet, långt in i bondeförbundet, så är det
nog så, att man hyser en sund oro för vad som skall komma att ske för framtiden.

Herr Närlinge fann det, liksom förut herr statsministern, lämpligt att erinra
örn våra liberala föregångare och om att de också varit i regeringssamverkan
med socialdemokraterna. Det kan ju vara skönt att det finns något
att räkna också oss.till godo, och att vi ha gjort något, som kan godkännas
från socialdemokratiskt håll, men hur uppfattades då denna samverkan av
herr Närlinges parti?

(Herr Jonsson i Eskilstuna inföll här, att på den tiden fanns det icke några
bondeförbundare.)

Jo, det fanns bondeförbundare också på den tiden. Yi hade tolv stycken
här i andra kammaren år 1918, och denna samverkan ägde rum detta år och
ett par år därefter.

Nu säger man, att när våra föregångare kunde samverka, är det väl icke
värre., att också bondeförbundare och socialdemokrater samverka. Nej, för all
tiel, jag har icke heller riktat mig emot denna samverkan som sådan, utan
det är motiven till densamma, som jag ibland finner en liten smula egen -

112

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
domliga. Liberalerna hade dock, såsom vår partiledare redan har erinrat om,
under årtionden kämpat tillsammans med socialdemokraterna på samma linje
i de frågor, för vilkas lösning denna samverkan sedan etablerades under år
1917 och följande år, men hur har det nu varit med bondeförbundarna? Erinrar
man sig vad som skett under de senaste åren, så finner man, att både
då det gällt folkpensionerna, försvaret, lärarlönerna och lantarbetstidslagen,
ha de herrar, som nu sitta tillsammans i regeringen, varit mycket oense och
detta så pass nyligen, att det måste ske ett regeringsskifte förra våren.

Nu invände herr jordbruksministern nyss, att skiljaktigheterna i fråga örn
exempelvis folkpensionerna kommo sig därav, att frågan härom hade sammankopplats
med en annan fråga förra året, och att det därför var litet otrevligt
att gå med på regeringens förslag på den punkten. Men herr jordbruksminister,
hur var det år 1935 i det särskilda utskottet, när folkpensionerna
behandlades? Vem var det då, som tog första steget för att vi icke skulle gå
med på d.yrortsgrupperade folkpensioner? I den kommitté, som utredde frågan
och som även jag hade äran tillhöra under någon tid, voro ju samtliga
partier överens örn en viss dyrortsgruppering, även herr Nilsson i Gränebo,
som representerade bondeförbundet. Emellertid ändrade bondeförbundet sedan
mening, därför att man trodde, att det skulle räknas partiet till förtjänst,
om man icke gick med på att städerna skulle få några förmåner på landsbygdens
bekostnad. Man gick därför emot dyrortsgrupperingen. De andra
borgerliga partierna vågade då icke på grund av de ekonomiska konsekvenserna
taga en dyrortsgruppering. Man kunde icke tro, att vi skulle få så
gott om pengar, som vi nu ha, att det skulle vara möjligt att gå den vägen.
Jag menar, att när man inom bondeförbundet gjort bot och bättring så hastigt
och lustigt och kanske utan att förut ha tänkt sig att kunna göra det, så
verkar det en smula egendomligt, att man sedan berömmer sig av att man
sedan lång tiel tillbaka har varit så »överens» med socialdemokraterna.

Jag skall vidare be att få säga bara ett par ord med anledning av vad herr
jordbruksministern yttrade örn jordbrukets besvärligheter, då det gäller småbruken,
och örn de stigande priserna på jordbruksfastigheter. Det är givetvis
en ganska, viktig sak. att icke de förbättrade priserna på jordbrukets produkter
få leda till orimligt höga priser på fastigheter, så att jordbrukarna vid
nästa kris igen äro skuldsatta över hövan. Herr statsministern var inne på
samma fråga för något år sedan vid ett möte i Skåne och beklagade också,
att det förhöll sig på detta sätt. Han menade då, att skall man med statsingripande
hjälpa bönderna att bli av med sina skulder, är det klart, att man
också genom statsingripandena får ordna det så, att man icke låter dem begå
samma dumhet örn igen att sätta sig i skuld. Det är möjligt, att herr jordbruksministern
är inne på samma tankegång, att man bör tillgripa några åtgärder,
som kunna hindra jordbrukarna att under en eventuell högkonjunktur
förfoga över fastigheterna som de vilja. Det är möjligt, att man kommer fram
till något sådant, men jag trodde för min del knappast, att herr jordbruksministern
skulle vara så intresserad av något dylikt.

Jordbrukets problem äro verkligen ganska besvärliga allt fortfarande, trots
att jag gärna medger, att väsentliga förbättringar skett under de senaste åren
genom statsingripandena. Det är emellertid icke så som inom andra yrken,
att man får, jag höll på att säga viss kompensation för de höjda levnadskostnaderna,
och jordbruket är därför snart åter på färd att bli efter igen. Det
värsta är givetvis, att åtminstone de jordbrukare, som äro hänvisade till att
söka skaffa sig arbetskraft i husbondens kost. som det heter, knappast längre
kunna uppbringa en pojke eller flicka, som vill hjälpa till i jordbruket. Detta
är, menar jag, nog det mest förskräckande perspektivet för framtiden, då det
gäller jordbrukets arbetskraft. Hur man skall kunna lösa det problemet är

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sannerligen icke lätt att säga. För närvarande kommer man ju fram med olika
krav på sådana löneförhöjningar exempelvis på byggnadsmarknaden, att det
blir betydligt dyrare än hittills att uppföra byggnader vid jordbruken. Samtidigt
vilja icke de bondpojkar, som möjligtvis skulle kunna hjälpa andra jordbrukare,
stanna kvar vid jordbruket, när de exempelvis som hantlangare vid
byggnadsarbeten kunna tjäna 8 eller 10 kronor om dagen.

Jag har velat göra dessa erinringar i detta sammanhang.

När det gäller den opposition, som herr statsministern väntar och som han
önskar skall föras med ali den skicklighet, som kan presteras, så vill jag säga,
att vi längta icke efter att angripa regeringen utan skäl. Vad som gör att jag
för min del hyser en viss fruktan för den blivande utvecklingen är, att den
politiska sikten är oklar och att det därför är svårt att veta vart vägen bär.

Herr Bagge: Herr talman! Det var några uttalanden av hans excellens
statsministern som jag icke kan låta stå alldeles obesvarade, oaktat vi nu kommit
så långt in på småtimmarna. Det var visserligen en talare, herr Höglund,
som här hade ett helt anförande riktat mot mig, men det bestod väsentligen i
någon slags betygssättning av det anförande, som jag tidigare hade hållit.
Jag känner icke till vanorna i denna kammare, men jag får säga, att den sortens
meningslösa överläggningar bryr jag mig överhuvud taget icke örn att
deltaga uti; jag fäster mig icke så mycket vid sådana saker. Jag känner herr
Höglund sedan gammalt, och jag vet, att under alla hans skiftande politiska
odysséer har alltid hans polemiska metod varit ungefär densamma. Jag känner
således väl till den.

I sitt anförande talade herr Höglund också i mycket upprörd ton örn mina
reflexioner rörande pressens ansvar i utrikespolitiska ting. Jag tror det var
onödigt av honom att bli så upprörd, ty jag har aldrig någonsin förnekat honom
eller någon annan vare sig juridisk eller moralisk eller någon annan rätt att
yttra sig beträffande dessa olika politiska system och samhällsåskådningar ute
i världen. Det finner jag mycket naturligt, att han gör, och kan det intressera,
kan jag ju.säga, att jag för min del sannerligen icke har någon som helst svaghet
vare sig för den södra eller den östra variationen av den samhällsåskådning,
som han har angripit. Vad jag emellertid har riktat mig emot har helt
enkelt varit det språk, som förts i en god del av pressen och även i SocialDemokraten.
Hela tonen har varit sådan, att jag icke kan förstå, att det kan
vara rimligt och riktigt. Jag syftar som sagt på hela den ton, som utmärker
dessa tidningar och som tager sig uttryck i rubriker, karikatyrer och ordalag,
, när de skola yttra sig örn länder, till vilka vi ju i alla fall stå och önska
stå i ett fredligt förhållande. Vad kan det t. ex. ligga för mening i att skriva
»tyskt rekord i fräckhet» eller att föreslå, att den tyska flaggan skall utbytas
mot en sjörövarflagga eller att kalla tyskarna för sjörövare m. m. i den
stilén?. Jag är en daglig läsare av Social-Demokraten — f. ö. sedan jag tror
37 år tillbaka — och jag har följt noga med deli även på senare tid. jag tror
därför, att jag kan stå för vad jag här säger.

Hans excellens statsministern refererade till ett anförande, som jag hållit
under valrörelsen, och påpekade, att jag där följt alldeles samma tankegångar,
som han själv gjort många gånger tidigare. Han drog därav den slutsatsen,
att vi kanske, när allt kommer omkring, lia likartade utgångspunkter och att
det inte tjänar så mycket till att tala örn de principiella skillnader, som kunna
löre finnas mellan socialistisk och borgerlig åskådning. Ja, jag börjar nästan
på att undra, örn han inte vill sluta mig i samma breda famn, vari socialdemokratien
en gång slutit de gamla liberalerna och som nu mottagit bondeförbundet.
Han har kommit att uppträda som någon slags jätte Gluff-Gluff, som
slukar det ena partiet efter det andra. Nu har turen kommit lill bondeför Andra

lccCmmarens protokoll 19X7. Nr b. q

114

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bundet. Sedan vill lian kanske ta itu med högern på samma vänliga och trevliga
sätt. Jag tror emellertid, att de slutsatser, herr statsministern ville draga
av mitt tal, äro litet förhastade. Han ifrågasatte ju även, om jag överhuvud
taget menat något med vad jag sade i detta föredrag. Ja, jag åsyftade nog
någonting med att följa tankegångarna hos herr statsministern och hans meningsfränder
så gott jag kunde. Det skedde just i syfte att visa, i vad mån det
fanns några skiljaktigheter mellan oss. Jag kom då fram till den slutsatsen,
att dessa skiljaktigheter voro grundläggande och stora. Örn herr statsministern
haft tillfälle att studera detta tal litet närmare —- det kan man ju knappast
begära — skulle han funnit ett slags avslutning på dessa resonemang, där
jag hävdar, att den största skiljaktigheten mellan våra åskådningar hänför sig
till själva målet för samhällshushållningen och samhällsutvecklingen, huruvida
detta mål skall vara monopolisering och socialisering eller näringarnas
och den enskildes frihet. Socialdemokratiens slutmål är enligt partiprogrammets
allmänna grundsatser, att den privatkapitalistiska, d. v. s. den enskilda,
äganderätten till produktionsmedlen, d. v. s. naturtillgångar, fabriker, maskiner,
fartyg, o. s. v., skall upphävas och läggas under statens kontroll och uppsikt.
Det är detta mål, som vi anse skadligt och till vars uppnående vi icke
vilja medverka ens i de övergångsformer, i vilka det för närvarande skymtar
i den socialistiska politiken. Detta hindrar naturligtvis icke alls, att man kan
syssla med ett förnuftigt meningsutbyte om olika åtgärder och undersöka, hur
mycket man kan närma sig varandra från sina olika utgångspunkter. Dunklet
beror nog närmast därpå, att socialdemokraterna icke ha velat kännas vid
sitt program och att man därför icke har kunnat få den klarhet i dessa viktiga
frågor, som man skulle ha önskat, i synnerhet vid det senaste valet.

I övrigt framförde statsministern allehanda anmärkningar både mot mitt
uppträdande, vad jag sagt och vad andra inom oppositionen lia sagt. Jag
tycker, att dessa uttalanden i hög grad bära vittne om hans ömtålighet för
kritik. Jag hoppas innerligt, att det inte är ett börjande tecken till någon
slags diktatorsmentalitet. Denna brukar som vi veta visa sig på det sättet.
Det skulle sålunda icke vara tillåtet — såvitt jag bär förstått honom rätt — att
varna socialdemokraterna i regeringen för ett handhavande av makten, där
godtycke och maktfullkomlighet finge utrymme. Det skulle vara — jag tyckte
hans excellens sade »skadegörelse av demokratien» — att hävda, att vissa tendenser
i denna riktning framkommit. Jag anser mig ha full rättighet att påstå
detta, och det var inte alls några insinuationer, jag därvidlag kom med.
Jag syftade på en sak. som är allmänt bekant, nämligen att det har förekommit,
icke minst i vissa utnämningsfrågor, tendenser, som alldeles tydligt pekat i
denna riktning. Konstitutionsutskottets protokoll från föregående år innehålla
otvetydiga bevis härför, och jag undrar, om icke konstitutionsutskottet
även vid denna riksdag kan få anledning att granska en och annan utnämning
under senaste tid från denna synpunkt. Jag erinrar också om att dispositioner
av anslagen under socialdepartementet ha givit anledning till liknande anmärkningar.
Den antydan, jag gjorde, byggde därför på så pass allmänt kända
och offentligt^ diskuterade förhållanden, att det icke finns minsta anledning
att reagera på det sätt som herr statsministern här gjorde. Hans excellens
får nog. trots sin. höga maktställning finna sig i att då och då höra också litet
obehagliga sanningar från oppositionen. Statsministern kallade oppositionen
prinsessan på ärten. Jag vet inte, men när jag hörde honom, började jag nästan
undra, örn inte den där lilla prinsessan på ärten sitter på statsministertaburetten
för närvarande.

Samma ömtålighet visade statsministern även i valrörelsen. Det är ju rätt
underligt, men det ser ut att vara så, att de äro mest ömtåliga, som genera sig
minst själva. Beträffande diktaturtendenserna lia ju herr statsministern och

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

115

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
jag förut haft tillfälle att diskutera denna sak på sin tid i radiodebatten under
valrörelsen. Jag trodde då, att jag för min del hade klarlagt denna sak. Jag
fann åtminstone efteråt i ett tal av statsministern ett uttalande, att han ansåg,
att så var fallet. Jag har i denna fråga yttrat följande: »Genom den maktkon
centration, som oundgängligen följer med ökat statligt inflytande över näringslivet,
öppnas en väg, som leder bort ifrån det folkliga självstyret och vars slutmål
ligger innanför diktarens råmärken. Kanske de, som beträda den vägen,
icke alltid själva tänka på det.» Detta förefaller mig vara ett i och för sig synnerligen
rimligt och hovsamt resonemang, ett resonemang, som jag alltjämt
vidhåller. För min del är jag övertygad örn att det förhåller sig på det sättet.

Slutligen anmärkte herr statsministern på att »svensk partiledare deltagit
i våldsam demonstration mot utländsk regerings politik». Det låter nästan som
en rafflande tidningsrubrik. Själva, saken var inte alls rafflande på något sätt.
Det var ett mycket vanligt skandinaviskt möte mellan representanter för de
olika högerpartierna i de tre skandinaviska länderna, där man redogjorde för
förhållandena i de olika länderna, sedda ur högerns synpunkt, och där man
gjorde en del uttalanden. De enda yttranden av politisk innebörd, som jagkunnat
upptäcka i det anförande, jag då höll, rörde valutacentralen och försvarspolitiken.
Jag har . med mig en artikel ur Berlingske Tidende, som innehåller
ett mycket utförligt referat av mitt anförande. Örn valutacentralen sade
jag, att »den i näringslivet djupt ingripande danska valutaregleringen är sålunda
ett av de väsentligaste hindren för ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna». Det var ju inte att på något sätt ingripa i dansk politik
eller anfalla den danska regeringen. Det var helt enkelt ett konstaterande ur
synpunkten av det ämne, som diskuterades, nämligen frågan örn det nordiska
samarbetet. Beträffande försvaret yttrade jag: »För att det nordiska fredsblocket
skall bli en realitet kräves först och främst, att de nordiska länderna
vart för sig skaffa sig ett tillfredsställande, effektivt försvar.» »Vi lia i Svenge
fatt en i manga avseenden tillfredsställande nyordning av vårt försvarsväsen.
Nu kommer turen till Danmark och Norge.» Detta var vad som sades.
De båda yttrandena berörde skandinaviska och icke enbart danska frågor. Att
dessa uttalanden skulle kunna på något sätt störa det goda förhållandet till
främmande makter, förefaller mig en liten smula överdrivet. Något som helst
missnöje kom inte heller till synes i den danska pressen. Danska Socialdemokraten
hade ingenting örn.hela saken, Politiken hade ett i vänlig ton hållet referat,
och högertidningarna innehöllo de referat och kommentarer, som äro brukliga
vid dylika möten. Den ende, som var missnöjd å Danmarks vägnar, var herr
.Vougt, och han hade väl sina randiga skäl och rutiga orsaker. Jag förmodar
därför, attherrstatsministern har blivit vilseledd av herr Vougt. Socialdemokraterna
hålla ju för övrigt dylika skandinaviska möten jämt och ständigt
utan att några anmärkningar av allvarligare slag resas mot dem. Det är ju rätt
lustigt, att det. slumpade sig på det sättet, att just under dessa dagar de tre
socialdemokratiska statsministrarna och en del andra statsråd samlats till ett
mote i Köpenhamn. Detta gav anledning till kritik, icke från danskt håll, men
i form av ett yttrande av stortingspresident Hambrö: »Vi se, hur de nordiska
socialdemokratierna lia samlats efter segern. Hade vi segrat, skulle vi också
ha mötts, men under andra former. Statsministrarna skola representera landet,
men icke partierna.» Detta visar, att man även på andra håll kan företaga sig
saker, som icke alltid gillas av personer, som lia en annan uppfattning. Om icke
herr statsministern hade^ gjort ett så stort nummer av denna sak, skulle jag
inte brytt mig örn att s.å utförligt beröra den. Nu har jag emellertid ansett
mig vara skyldig att. till kammarens protokoll anteckna en redogörelse för
vad som förevarit. Såvitt jag kan förstå bär jag ett särdeles gott samvete
i denna fråga.

116

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Statsministern har ganska stora fordringar på oppositionen att döma av hams
uttalande. En opposition, som »propsar», sade han, kan inte vara säker på välvilja
från regeringens sida. Det är ju mycket tråkigt, meli jag misstänker, att
oppositionen är till för att »propsa», för att nu använda detta uttryck. Da
får man väl i stället avstå från välviljan, örn nu detta skall vara ett nödvändigt
villkor.

I fråga örn dyrortsgrupperingen för folkpensionerna menade herr statsministern,
att oppositionen — minoritetspartierna — skulle vara skyldiga att medverka
till att genomföra folkviljans, således majoritetens, önskningar. För min
del kan jag inte alls se saken på detta sätt. För det första vill jag framhålla,
att folkviljan i denna fråga har sina sidor. I synnerhet finner nian detta, om
man något litet känner till den agitation, som bedrevs i dessa frågor och vilka
former den tog sig. Då får man kanske inte så stor respekt för folkviljan.
Men alldeles frånsett detta skulle jag vilja säga: inte kan man val göra gällande,
att minoriteten har någon skyldighet att på något sätt uppgiva sill uppfattning
i en fråga, därför att det har uppstått en annan majoritet vid valen.
Minoriteten har en klar skyldighet att böja sig för ett i konstitutionell ordning
fattat beslut, men den har sannerligen ingen skyldighet och jag skulle vilja
säga rättighet att uppgiva en uppfattning, som den anser vara sakligt grundad,
på grund av ett valresultat. Vad skulle minoriteten då ha för uppgift? Skulle
den bara säga ja och amen till vad majoriteten kommer med? Under sådana
förhållanden får minoriteten ingen uppgift överhuvud taget. Nej, jag kan inte
förstå, att man bör taga förnuftet under trons lydnad, icke ens när det gäller
den moderna demokratien och dess utslag. Man får väl i stället försöka att
så gott man kan lägga fram sina synpunkter och värva anhängare i den mån
man förmår för sina meningar. Jag håller ganska styvt på vad statsministern
yttrade i ett anförande, jag tror det var i december förra året: »Majoriteten
är inte det bästa skälet.» På högerhåll böra vi alltså alltjämt förbehålla
oss rätten att lägga fram våra skäl och göra dem så goda som möjligt. Herr
statsministern får nog finna sig i att vi själva bestämma, vilka uppgifter vi
inom högern anse oss ha i oppositionsställning. Om han inte gillar det, kan
det inte hjälpas. Det är tråkigt. Men tiderna kunna ju ändras igen, och då
kanske han återfår sin gamla uppfattning örn ett oppositionspartis ställning.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Det är inte utan en viss fruktan
jag tager till orda. Jag hade verkligen inte väntat mig, att vad jag sade
på förmiddagen skulle ha bibringat herr Bagge den föreställningen, att jag
kände mig på något sätt illa berörd. Jag skall därför nu försöka tala så saktmodigt,
att inte liknande föreställningar ytterligare kunna uppstå.

Jag sade på förmiddagen ingenting örn att inte oppositionen skulle lia rätt
att på det sätt den önskar framföra sin kritik. Men jag menade, att om man
anmärker på särskilda förhållanden, skall man inte yttra sig mera allmänt och
Säga, att det finns tendenser i den eller den riktningen utan i stället säga klart
ut, vad det är man anmärker mot. Det var dessa dunkla antydningar, som
jag ansåg vara skadliga för demokratien. De kunna skapa misstankar, att
man inte alltid på håll, där man sysslar med politik, handlar av ärliga motiv.
Vad herr Bagge kan anse vara ett maktövergrepp, kan ur min synpunkt
vara någonting helt annat, eftersom vi ju bedöma saker ur olika synpunkter.

Beträffande yttrandena i Köpenhamn skall jag icke göra något annat tilllägg
än att påpeka, att det fanns en viss skillnad mellan mitt tal och herr
Bagges. Jag talade i Köpenhamn om svensk politik och lade mig icke i den
danska. Om sedan herr Bagge anser, att man kan göra som han med gott
samvete, så visar det bara, att herr Bagge har den uppfattningen, att man har

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
rätt till kritik av vad som sker i andra länder. De anmärkningar, som gjorts
från vissa håll i dag, ha faktiskt gått ut på att man skulle tysta en viss kritik
av förhållandena i andra länder. Gäller kravet endast att all kritik skall föras
i hovsam form, ha vi icke längre någon tvist oss emellan. Jag anser nämligen,
att man i ett land bör ha rätt att uttala sig om andra länders förhållanden.
Jag gillar inte en sådan tillstrypning av friheten, som skulle betyda, att
vår press och våra medborgare skulle vara tvingade till tystnad i fråga örn förhållandena
i ett annat land.

När jag talade örn att oppositionen inte bör propsa, så skedde det i sammanhang
med att jag påpekade, att förutsättningen för allt vårt samarbete var,
att vi från båda sidor vore villiga att gå varandra tillmötes. En minoritet,
som bara propsar på tillmötesgående från majoriteten men icke vill göra några
medgivanden för egen del. kan icke ha några anspråk på att röna tillmötesgående
från majoritetens sida. Denna synpunkt måste ju vara riktig, ty har
man å ena sidan det kravet, att blott den andra sidan skall ge efter, är det inte
längre fråga örn samarbete.

Därmed äro vi också inne på frågan, hur stor skyldighet en minoritet har att
taga hänsyn tili den uttalade folkviljan. Jag vill icke framställa det anspråket,
att minoriteten skall uppge sina ståndpunkter och upphöra att hävda sin
mening. Jag kom in på denna fråga samtidigt med att jag påpekade, att folket
i val uttalat sig för en viss politik men att de partier, som vid detta val
kommo i minoritet, sitta med en faktisk majoritet i första kammaren. Den frågan
måste uppkomma: Skall man till det yttersta utnyttja den möjlighet man
har att trotsa en folkvilja, därför att man händelsevis sitter med en sådan övervikt
där inne, eller skall man taga hänsyn till det faktum, att folket i val
uttalat sig för en viss politik, och i känslan av behovet att samarbeta örn de
åtgärder, som skola vidtagas, också visa den hänsynen, att man icke tjurhåller
på sina meningar utan att bry sig örn vad som skett i valet? Jag kan för
min del icke få ut ur herr Bagges resonemang någon som helst verklig demokratisk
känsla för att vad majoriteten vill i detta land också betyder något vid
våra avgöranden.

I fråga örn målet för samhällsutvecklingen är det för sent att börja örn den
diskussionen. För mig är icke målet socialisering. För mig är målet att
bereda alla medborgare i vårt land en tryggad och god utkomst. Jag kan
anse, att för att vinna det målet och för att bevaka de samhällsintressen, som
för det målets nående måste bevakas, kan en ändring i vår produktionsordning
vara nödvändig. Men det är för mig ett medel. Örn herr Bagge har den utgångspunkten,
att det samhälleliga intresset skall gå före allt annat, men anser,
att det kan vinnas med andra medel, då tvistar man icke örn målet utan
om vägarna att komma dit. Det är icke första gången jag i denna kammare uttalat,
att det kan finnas vissa beröringspunkter mellan en socialistisk och en konservativ
åskådning. Redan när jag satt på oppositionsbänken gjorde jag i en
remissdebatt det uttalandet, att just därför att den gamla konservatismen satte
hela samhällets intresse framför allt annat, fanns det mellan den och socialismen
beröringspunkter, som gjorde, att det för mig var tänkbart med ett samarbete
mellan dessa åskådningar.

Detta till herr Bagge. Till herr Carlström ett par ord. Han kom in på frågan
örn vårt samarbete med liberalerna och menade, att detta skulle ändå representera
något helt annat än det samarbete, som nu sker med bondeförbundet.
Örn han menade, att det var liberalerna, som bestämde uteslutande örn detta
samarbete, så har han alldeles fel. Det var till och med så, att under detta
samarbete fördes programmet mycket längre än från början var tänkt, därför
att förhållandena i världen ändrades så, att även liberalerna ansågo det vara

118

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
på tiden att justera sin mening både i rösträttsfrågan och beträffande arbetstidslagen.
Men om man nu vill tvista med bondeförbundet från folkfrisinnat
håll örn samarbetet med oss, gör jag närmast den reflexionen, att det är liberalerna,
som bära det stora ansvaret, ty det var de, som togo oss med i regeringen
och därmed lärde svenska folket, att socialdemokraterna äro regeringsfähiga
och kunna regera. Det är möjligt, att det mäktigt bidragit till att vi
sedan vunnit sådan anslutning i folket, att vi nu äro det största partiet i regeringen.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Som en av representanterna för Bohuslän,
ett län som ännu måste kämpa med en depression inom sitt näringsliv,
så kan det knappast anses förmätet, att jag i remissdebatten framför några
påpekanden och önskemål rörande vissa speciella förhållanden i detta län. Jag
har med avsikt undvikit att begära ordet tills de storpolitiska duellerna voro
undanstökade, men det har medfört, att jag först vid denna sena timme tar
till orda. Då detta län flera gånger framfört sina spörsmål och de också blivit
föremål för berättigad uppmärksamhet, har jag dock dristat mig att framföra
några ord örn dessa förhållanden. Depressionen inom länets huvudindustri,
stenindustrien, har i hög grad fått kronisk karaktär. Den ljusning, som
förra året inträdde på dess exportmarknad, kan man nog knappast räkna på
i längden. De tillfälliga arbetslöshetsåtgärder, som kommit länet till del, har
man all anledning att vara tacksam för, och det skall icke falla mig in att förneka
det intresse, som såväl Kungl. Maj :t som riksdagen lagt i dagen, när det
gällt Bohusläns brydsamma läge. Men ju mer depressionen dragit ut och ej
velat släppa, har det mer och mer blivit klart, att en sanerande arbetslöshetspolitik
måste efterträda de tillfälliga åtgärder, som hittills kommit länet till
del. Kungl. Maj:ts uttalande i trontalet synes ju också röja en dylik uppfattning.

Jag har dock den föreställningen, att till en sanerande arbetslöshetspolitik
icke hör enbart ett framarbetande av nya arbetsföretag utan även en sak, som
icke är mindre viktig, undvikande av åtgärder, som kunna äventyra företagsverksamhet,
som redan finnes.

Det är ju helt naturligt, att man i Bohuslän, när det gäller arbetslösheten,
mer och mer börjar på att fråga sig, örn man i framtiden kan bygga på stenindustrien
som givare av arbetstillfällen. När riksdagen förra året enhälligt
skrev till Kungl. Maj:t örn utredning rörande erforderliga åtgärder i anledning
av den svenska stenindustriens nuvarande svårigheter med särskilt beaktande
av möjligheterna att främja såväl exporten av sten som den ökade
användningen av gatsten inom landet, så tror jag, att man hade den uppfattningen,
att en dylik utredning skulle just bliva en sådan där axel, som en
sanerande arbetslöshetspolitik skulle kretsa kring. Jag vill vädja till regeringen,
att en dylik utredning måtte igångsättas. Här saknas tillräcklig klarhet
över orsakerna till exportens nedgång, örn de äro att söka i förhållanden
i våra exportländer, eller örn man i vårt land lägger för mycken hämsko på
våra exportförhållanden. Här ha från stenindustriidkare flera gånger begärts
licenser för dylik export, vilka av regeringen ej bifallits. För en tid
sedan inlämnades en dylik licensansökan, varvid leveranskontrakt förelåg för
omkring 1,000—2,000 ton gatsten per månad, vilket ju betyder arbete månatligen
för upp till cirka 150 man. Jag har starka skäl att förmoda, att vid ett
avslag på denna begäran —■ den har kanske redan avslagits —- denna stenorder
kommer att placeras i utlandet. Jag vill icke avgiva något omdöme örn
denna sak, men jag tror, att på denna liksom på andra punkter en utredning
är nödvändig rörande stenindustriens förhållanden.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

119

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

När jag nyss framhöll, att i en sanerande arbetslöshetspolitik även ingår
undvikande av åtgärder, som kunna äventyra företagarverksamhet, som redan
finnes, så kan ju detta fattas i vidare bemärkelse. Men jag vill stanna vid ett
enda fall. .Att jag gör det beror på, att jag i samband med en relation av
detta fall vill göra en hänvändelse till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet.
Den företagargrupp jag här syftar på är de så kallade motorseglarna.
Den befälsförordning, som Kungl. Maj:t i juni förra året utfärdade,
väckte en ganska berättigad oro bland denna företagargrupp. Skulle denna
förordning genomföras strikt och så omedelbart som den avsåg, kunde man
i hög grad äventyrat dessa företagares existens, vilka redan förut arbeta under
svåra förhållanden. Denna företagargrupp är icke så oväsentlig ur arbetslöshetssynpunkt,
ty per transporterat ton lastad vara per båt ger den arbete
åt flera personer än vår ångbåtstrafik. Jag vill tillägga, att denna företagargrupp
är till största delen också bosatt i Bohuslän.

Men jag skulle vilja — för att göra ett sammanställt exempel —- fråga: Vad
tjänar det till t. ex., att staten föranstaltar örn yrkeskurser —• något som dock
är en utmärkt arbetslöshetsåtgärd ■—- för arbetslösa ynglingar för att giva dem
möjligheter att komma in på andra områden, örn staten samtidigt företager
vissa åtgärder, som ställa andra arbetsföretagare i svårigheter? Det hela blir
ju då hugget som stucket.

Jag vill uttala ett tack till statsrådet för det uppskov i fråga örn vissa bestämmelser
i denna förordning, som redan beretts, men jag vill samtidigt framhålla,
att det finnes flera punkter, särskilt i fråga örn maskinpersonalen på
dessa båtar, där det knappast räcker med uppskov, utan där förändringar
måste vidtagas i förordningen.

Ett framarbetande av nya arbetsföretag och därmed följande nya arbetstillfällen
blir mer och mer den aktuella saneringsåtgärden, när det gäller norra
Bohusläns arbetslöshetsförhållanden. När man vet, vilken viktig faktor förbättrade
kommunikationer äro i fråga örn framskapandet av nya företag och
när elektrifiering av bohusbanan planeras, vill jag framhålla, att förslaget
örn ett avklippande av denna järnvägs elektrifiering vid Uddevalla synes visa,
att man i denna sak alltför mycket fäst sig vid de trafiktekniska synpunkterna.
.Ty det är först norr om Uddevalla, som man kommer till trakter, där kommunikationernas
främjande av nuvarande och ny företagsamhet nu är särskilt
behövligt. Det är också efter ett dylikt bedömande som Svinesundsbroprojektet,
som nu synes gå mot ett förverkligande, hälsas med uppriktig tillfredsställelse
i Bohuslän.

Det är av utomordentligt värde, att all företagsverksamhet, som nu finnes
i Bohuslän, ^beredes allt möjligt skydd. Jag vill erinra örn, att då nu fiskets
näringsförhållanden äro föremål för utredning, det säkert skulle vara av stort
värde, örn demm utredning under denna riksdag blir färdig med sina förslag,
om regeringen då örn möjligt redan i år kan framlägga dessa förslag till riksdagens
prövning.

Jag har dristat mig licka på några avsnitt i Bohusläns näringsliv och erinra
örn vissa åtgärder, som jag tror, att man har rättighet att inrangera under
beteckningen sanerande arbetslöshetspolitik. Att en sådan politik är aktuell
framgår även av en sak, som säkert iakttagits av regeringen, nämligen
av de krampaktiga försök, som orterna där själva göra för att få fram nya
arbetsforetag.^ Men dessa strävanden komma säkert att bliva slagna till slant,
om de icke få tillräckligt stöd. Jag skulle vilja peka på ett enda fall, som
år ganska upprörande. Det är nämligen staden Lysekil. Depressionen lägger
sin förlamande hand över dess tillvaro. Det ena krampaktiga försöket
göres efter det andra från stadens sida att rycka upp näringslivet där. Man

120

Nr 4.

Oasdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av s t a l sv e r k s vrop o s i t i o n en. (Forts.)
försöker få fram en ny trafikled för att giva affärsverksamheten där nytt
tillflöde. Ärendet växer fast i ämbetsverken. Man planerar en ny industris
förläggning dit för att giva ersättning för minskat arbete inom stenindustrien.
Man söker stimulera sjöfarten genom en förbättring av hamnförhållandena.
Man söker på flera sätt giva staden nya inlandsområden i stället för de områden,
som genom vissa åtgärder dragas till andra städer.. Alla framställningar
synas stelna till, och det hela företer en beklämmande bild av en ensam
orts hårda försök att rycka upp sitt näringsliv. Utan att glömma andra orter
vill jag vädja till regeringen att följa denna sak med uppmärksamhet.

Här har ofta diskuterats och kanske även i någon mån i denna debatt i dag
örn de statliga arbetslöshetsåtgärdernas konjunkturstimulerande inverkan.
Men detta problem är så svårlöst att det borde mana till försiktighet mera än
till de nakna påståenden man ofta fått till livs i dessa saker från regeringsbänken.
Det är icke bara Kungl. Maj :ts utan även riksdagens skyldighet att
känna sitt ansvar, icke bara inför de hjälpåtgärder, som använts under den
senaste depressionen, utan också inför dem, som kunna krävas i en kommande
sådan. Jag föreställer mig, att vad som skulle behövas är en grundlig undersökning
örn de senaste årens arbetslöshetsåtgärders hjälpeffekt parad med
en undersökning örn övriga faktorers inverkan, icke minst örn det fria näringslivets
egen prestation härvidlag. Jag tror, att en sådan sak skulle vara
en mera fullödig beredskapsåtgärd än de utplockade avsnitt av arbetslöshetshjälpen,
som under senare tid blivit föremål för utredningar. Jag behöver
väl knappast säga, att en dylik utredning ej får förstöras genom att den får
sjunka ned till ett sökande efter stödjepunkter för partipolitiska positioner.

Jag vill till slut nämna örn en annan fråga, som icke direkt hör till arbetslöshetsfrågorna
men som. dock inom Bohuslän följes med ganska stort intresse,
nämligen avskaffandet av den s. k. landskylden eller landgillet, som det
heter i andra län. I många fall är denna skatt av ganska ringa beskaffenhet,
i andra fall däremot kan den uppgå till avsevärda belopp. För vissa
jordbrukare har den, enligt vad som meddelats mig, uppgått till 6 kronor per
skattekrona. Det är alltså en ganska betungande sak. En utredning i frågan,
föranledd av en motion för några år sedan av herr Karlsson i Munkedal,
är klar. Örn jag icke är fel underrättad, är den remissbehandlad. Då alltså
förutsättningar finnas för att denna fråga i år bör kunna avgöras, vill jag
framhålla som ett önskemål, att regeringen framlägger proposition i denna
fråga. Det är ett rättvist krav från jordbrukarehåll, och den gjorda utredningen
visar, att saken kan ordnas utan att kyrkan går förlustig denna sin inkomst.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
har begärt ordet allenast för att göra ett par tillrättaläggningar med anledning
av den siste talarens yttrande. Ett par sakuppgifter, han här lämnat,
skulle kunna leda till missförstånd, örn de ej kompletterades.

Först vill jag påpeka, att samtidigt med att regeringen beviljade uppskov
med ikraftträdandet av den del av befälsförordningen, som rör segelfartyg
med hjälpmotor, uppdrog regeringen åt kommerskollegium att inkomma med
förslag till de ytterligare övergångsbestämmelser, som kunde erfordras för att
befälsförordningen skulle kunna tillämpas utan alltför stora friktioner, önskemålet
på denna punkt är alltså i förväg tillgodosett.

Vidare antydde herr Olsson, att en licensansökan örn export av gatsten,
som nyligen blivit av regeringen avslagen, skulle hava lett till. att leveransen
av vissa stenpartier till Belgien i detta fall skulle, med anledning av regeringens
ståndpunktstagande, komma att placeras på annat håll än i Sverige. Det -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ta är icke riktigt. Licensen gällde icke gatsten till vissa vägar eller arbetsföretag,
utan licensen gällde export till ett spekulationsföretag, som tillsammans
med andra firmor skulle konkurrera om stensättning av de vägar, som
händelsevis av de belgiska myndigheterna kunde bliva avsedda för stensättning.
Denna licens byggde på priser, som voro åtskilligt lägre än de, som
svenska företag för närvarande få i Belgien. Det är vidare så, att det företag,
till vilket stenen skulle levereras, under åtskilliga år drivit en veritabel
dumpingpolitik i Belgien med påföljd, att det varit upprepade yrkanden från
den belgiska stenindustriens sida i syfte att försöka hejda den svenska gatstensimporten.
Det ligger därför i sakens natur, att ett beviljande av denna
licens snarare skulle komma att störa våra normala förbindelser i fråga örn
försäljning av gatsten till Belgien än att det skulle komma att befordra en
ökad export.

Jag vill dessutom bestämt hävda — och jag kan väl göra det så mycket
kraftigare som icke jag bör tillskriva mig någon del i äran därför — att såvitt
jag kan finna, nedlägga Sveriges diplomatiska och konsulära myndigheter
i utlandet all den kraft, som över huvud kan nedläggas för att öka vår
stenexport. Och att det icke lyckats i större omfattning, än som skett —
det har ju dock skett en ganska kraftig ökning under sista året — beror icke
på bristande energi från svensk sida utan på förhållanden utom landet, som
vi icke kunna rå på.

Herr Höglund: Herr talman! Endast ett par ord i anledning av herr Bagges
yttrande. Herr Bagge vägrade att ingå i fortsatt diskussion med mig på
grund av karaktären av mitt yttrande, och det är naturligtvis hans ensak att
underlåta att svara, örn han så vill. Han skyllde på att jag skulle tillåtit
mig en betygsättning av hans anförande, som frasen löd, som tydligen har sårat
honom. Detta är bara en förevändning. Jag har icke givit någon personlig
betygsättning åt herr Bagge för hans anförande, men jag har givit en
så att säga politisk karakteristik av innehållet och icke-innehållet i herr Bagges
tal, ett försök att påvisa, att där fanns ingenting av den nyorientering,
som han hade ställt i utsikt, att den kritik, som han riktat mot regeringens
förslag, var svag och icke bärande, och att även på andra punkter hans anförande
icke innehöll något av mera positivt värde. Herr Bagge tycker naturligtvis,
att detta är en oriktig karakteristik, och det kan ju hända, att det
är. Men det borde då vara i herr Bagges intresse att inför kammaren påvisa,
att jag tagit fel, och framför allt att svara på de sakliga frågor,
som jag framställde i mitt anförande i anslutning till vad statsministern
yttrade.

Örn herr Bagge är så känslig för en kritik, låt vara i rätt skarp form,
sådan som den jag presterade, då tror jag, att han saknar en ganska väsentlig
egenskap för en partiledare, nämligen att icke alltför hårt taga vid sig
kritik från en motståndare, även om den skulle vara -— vilket jag naturligtvis
icke vidgår, att den var — oberättigat skarp. Vi ha här i kammaren
vant oss vid en viss kamratlighet och gemytlighet och att även taga skarpa
hugg, som kunna kännas orättvisa, med ett visst överseende. Och icke brukar
det föranleda, att man underlåter ge den replik, som i övrigt skulle vara
berättigad. Jag tror, att det var just det goda lynne och den humor i framträdandet,
som utmärkte herr Bagges aktade företrädare som ledare för
iindrakammarhögern, att det var icke minst dessa egenskaper, som skänkte
honom en alldeles särskild ställning oell popularitet och kanske även i viss
mån inflytande i denna kammare. Örn herr Bagge är så överkänslig, som
han tycks vara, måste jag säga, att hans inställning bra mycket påminner

122

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
om den där prinsessan på ärten, som spökat åtskilligt vid dagens remissdebatt.
Och örn herr Bagge med anledning av en sådan överkänslighet icke
vill ingå i debatt med mig, så vill jag meddela, att detta i varje fall icke
skall avhålla mig från att även i fortsättningen ingå i debatt med honom
örn hans anföranden, då jag anser dem förtjäna kritik ur socialdemokratisk
synpunkt.

Herr Bagge kunde emellertid icke underlåta att på en punkt försöka bemöta
mitt yttrande eller rättfärdiga den kritik, som han fört fram emot den
tidning jag redigerar, för utrikespolitiskt olämpliga uttalanden, som skulle
hava skadat vårt land i utlandet, som orden folio. När jag nu efterlyste vad
detta var och bad att få konkreta exempel därpå för att från en sådan utgångspunkt
gärna erkänna, örn någon överdrift eller något olämpligt uttryck
förekommit, så svarade herr Bagge med att draga fram två fall. Han talade
örn en olämplig rubrik och en karikatyr. Vi fingo veta, att en artikel i Socialdemokraten
burit rubriken »Tyskt rekord i fräckhet», och att en satirisk
teckning — av Ivar Starkenberg vill jag minnas — förekommit, där artisten
anspelat på att tyskarna efter kaparbragden i Spanien gärna kunde utbyta
sin flagga mot en sjörå var flagga. Naturligtvis kan man diskutera örn gränsen
för satir och för skarpa protester i tidningsrubrikerna, men nog får väl
kammaren ändå erkänna, att det var en bra liten fjäder att komma med och
prestera som förevändning för denna stora aktion i fråga om utrikespolitiken
mot Socialdemokraten och, märk väl, icke blott mot Socialdemokraten utan,
såväl i detta anförande som i ett föregående, emot en hel del av pressen, som
herr Bagge sade, som nu skall dömas och kåkstrykas här i kammaren, därför
att Socialdemokraten haft en väl skarp satirisk teckning och en rubrik till en
artikel i något ämne — jag minns icke vad det rörde sig örn -— som talade
örn rekord i fräckhet. Jag undrar, om herr Bagge från något officiellt håll
fått påstötning örn att detta har skadat Sverige, som frasen löd; jag har åtminstone
icke fått någon admonition från det svenska utrikesdepartementet
och icke heller från annat håll örn att dessa ting skulle ha skadat Sverige.
Men örn det är så, att herr Bagge vet det och kan visa det, så skulle det
vara önskvärt, att han upplyste oss därom. Så mycket vet jag, att i den
övriga skandinaviska pressen, både i den norska och den danska, förekomma
mycket skarpare kritiska ting. Det gäller icke bara Tyskland; jag vet
icke, varför herr Bagge särskilt intresserar sig för Tyskland. Om man t. ex.
tänker på vad som skrives örn Sovjetryssland i Aftonbladet och Allehanda
och andra tidningar, som stå herr Bagge nära, och örn vi jämföra den kritik,
som den svenska pressen utövar mot vissa utländska företeelser, med de,
jag vill icke kalla dem kritiska, men våldsamma, nästan patologiska angrepp,
som förekomma i vissa tyska tidningar emot utländska makter och utländska
förhållanden, så är det milda västanfläktar vad vi prestera i våra tidningar.

Jag tror icke, att herr Bagge har gjort saken eller yttrandefriheten eller
den svenska utrikespolitiken någon tjänst med detta småfuttiga kalfatrande
av låt vara ett eller annat överord. Det är dock icke det avgörande. Det verkligt
viktiga är den sakliga uppfattning, som ligger bakom denna kritik,
nämligen kampen mot fascismen och nazismen, och huru vi skola värna vårt
land som en demokratisk stat. Men därom hade herr Bagge ganska litet att
säga i sitt anförande. Detta vore emellertid en central fråga mera värd uppmärksamhet
av en partiledare än den omständigheten, att ett eller annat överord
råkar falla i en eller annan tidning. Jag tror icke, att vare sig det ena
eller det andra landets regering känner sig så djupt kränkt, som herr Bagge
tycktes göra här i kammaren å deras vägnar.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Kilbom: Herr talman! Jag Ilar ingen anledning att bestrida och ej
heller betvivla riktigheten av de upplysningar angående förhållandena inom
stenindustrien i Bohuslän, som chefen för handelsdepartementet nyss har lämnat.
Jag vill bara meddela, att det dock råder, och det vet för visso den nuvarande
chefen för handelsdepartementet, missnöje nere i Bohuslän med nuvarande
förhållanden, och jag tror att det vore mycket klokt örn regeringen
toge denna sak under förnyad omprövning. Jag erhöll här om dagen ett brev
i den omtalade frågan, som jag icke kan underlåta att uppläsa till kammarens
protokoll. ». . . i oktober månad 1936 ingick man med en ansökan örn licens
av gatsten, varigenom enligt bifogat kontrakt, upprättat med en belgisk firma,
c:a 150 stenhuggare skulle beredas arbete under minst 1 år med förlängning
år för år, ävensom andra bifogade intyg samt avtal upprättat med Sv. Stenindustriarb.
förb. avd. nr 30 Näset samt 26 Håle, vari exportören förbundit
sig betala högre löner än de organiserade arbetsgivarna i exportföreningen
betala. Denna ansökan har nu legat hos regeringen i 3 månader, och efter infordrade
yttranden från kommerskollegium och Sveriges granitindustris exportförening
har visst regeringen vid fredagens konselj avslagit licensansökan.
I anledning härav tillåter jag mig göra ,en hemställan till riksdagsman
Kilbom att undersöka denna fråga. Varför har denna licens blivit avslagen? Är
det meningen att rätten att exportera svensk sten endast skall vara förbehållen
exportföreningen, samt att alla andra som ej äro medlemmar i all framtid
skola vara stängda för export av sten? Det skulle varit synnerligen önskvärt
att få ett klart besked av regeringen i dessa saker, enär det troligen är många
som annars i framtiden komma att begära licens. Av samtliga de motioner
beträffande stenindustriens problem, som vid fjolårets riksdag blev beslutat
utredning på, har ännu ingen utredning verkställts eller ens påbörjats. När
skall denna utredning ske? Frågan är nu örn saken kan påpekas i remissdebatten?
Om regeringen kunde interpelleras i frågan? Eller örn motion om
att licens skall beviljas inlämnades? Eller örn anmärkning gjordes till konstitutionsutskottet,
att regeringen handlat i strid med Sveriges grundlagar,
då den lämnat Sveriges granitindustris exportförening ensamrätt på export
av svensk sten.»

Jag läser upp detta brev som är skrivet den 18 januari, herr talman, därför
att det är skrivet och undertecknat av en stenhuggare på orten. Jag har läst
upp det för att kammarens ledamöter och också regeringen skola få klart för
sig, att denna fråga icke är så enspårig, som man måhända hade anledning
tro vid upprättandet av och senare försvarandet av exportföreningen, och som
man framför allt har anledning tro att medlemmarna av denna exportförening,
detta monopolföretag på svensk gat- och annan sten, hävda inför regering,
kommerskollegium och andra myndigheter. Jag har varit i Bohuslän ett par
gånger på för.edragsresor och vid bägge tillfällena blivit uppvaktad av stenhuggare,
. en av dem var för övrigt också småbrukare i närheten av den kanal,
som ju byggdes och invigdes för ett par år sedan. Alla ha med en nilin framhållit,
att olidliga förhållanden råda, och att det icke kan få fortsätta på detta
vis. Jag har sagt dem, att vi förfrågat oss hos regeringen — det var handelsministern
i den förra socialdemokratiska regeringen som jag talat med örn
denna sak -— därvid det svarats, att det är dock en mycket stark opinion
framför allt i trakten av Lysekil bakom de nuvarande anordningarna, samt
att det givetvis vore svårt för den som icke är närmare inne i detaljerna att
avgöra, om det nuvarande tillståndet är det enda riktiga eller om det system1
ni förorda vöre bättre. Jag må dock säga till den kraft och verkan det hava
kan. att jag tror, att regeringen gjorde klokt i att, vid sidan av de Intressen

124

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Vid remiss av s l a t s v erksprormsit i erne n. (Forts.)
som äro förankrade i detta monopolföretag, vid sidan av kommerskollegium
och de diplomatiska tjänstemännen i avnämareländerna, arrangera en undersökning
av liela problemet. Jag tror, att det skulle vara till gagn för stenhuggarna
i Bohuslän och att det skulle medföra ökat uppsving. Jag tror, att
det skulle vara till stort gagn för hela denna landsända som det här är
fråga örn.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
skall icke ingå på något bemötande av herr Kilboms anförande, men när han
talar om att det finns ett utbrett missnöje i Bohuslän, och att många ifrågasätta
riktigheten av den nuvarande regleringen och mena att jag icke bara
skall ta hänsyn till exportföreningen, så vill jag endast nämna, att under hösten
hölls ett sammanträde med stenhuggerifirmor i Lysekilstrakten, där 27
ombud voro närvarande. Av dessa 27 ombud tillstyrkte 25, att den nuvarande
ordningen borde fortsätta och att den licens, som nu är avslagen, icke skulle
bifallas. De två, som hade annan mening, representerade just den kommun
som licensen avsåg. Detta uttalande visar mer än något annat, att man även
bland de organiserade arbetarna har den uppfattningen, att örn denna licens
beviljats så hade följden bara blivit att beställningar flyttas över från en ort
till en annan, och när man då dessutom kunde befara, att vår ställning till
den belgiska marknaden skulle försvåras genom arrangemanget, är det ganska
naturligt att regeringen intog den ståndpunkt som den intog.

Örn herr Kilbom misstror mina uppgifter örn, att när det gäller avsättning
till utlandet det göres vad göras kan och att orsaken ligger utanför vårt lands
gränser, skall jag be att få anföra ett enda exempel. En svensk stad behövde
vattenledningsrör, som icke kunde tillverkas i Sverige. Det gjordes försök
att placera beställningen i Tyskland oaktat det tyska anbudet var högre än
ett konkurrensanbud från annat land. Men från tysk sida avböjde man affären,
när från svensk sida ställdes det villkoret, att tyskarna skulle kompensationsvis
köpa svensk sten. Beställningen gick då till det andra landet.

Jag har bara velat anföra exemplet för att visa. att det icke underlåtits
några åtgärder från statens sida för att skapa ökad marknad utomlands för
svensk gatsten.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Det sista uttalandet från herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet lämnade upplysning örn en sak, som
motionären förra året ville ha utredd. Han avsåg nämligen en undersökning örn
varför man i utlandet upphört att köpa vår gatsten, örn det beror på att man
icke längre använder gatsten utan övergått till andra vägbeläggningsämnen,
eller örn man på annat sätt lägger hinder i vägen härför. Det är icke minst
på denna punkt man behöver en utredning. Jag vill även framhålla beträffande
det möte som statsrådet omnämnde, där man alltså i viss mån hade ställt sig
på exportföreningens sida, att jag åtminstone för min del vägrar att godtaga
detta möte som något uttryck för länets uppfattning i sin helhet, när det gäller
denna fråga. Det råder ett ganska starkt missnöje. Då jag i mitt förra anförande
relaterade den licensansökan som var på tal, garderade jag mig genom att
ej ge något särskilt omdöme i saken, utan då jag ansåg saken vara oklar vöre en
utredning av behovet även där.

Beträffande befälsförordningen är det möjligt, att jag kan utsträcka min
tacksamhet till herr statsrådet ännu längre än jag gjorde, då jag sist yttrade
mig. Ty har ett tillrättaläggande skett även när det gäller maskinpersonalen
för motorseglare, ligger saken något bättre till. Saken förhåller sig på det sät -

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

125

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tet, att i förordningen bestämmes, att man skall ha en särskild motorskötare på
dessa mindre båtar, d. v. s. en man som icke skulle göra något annat än sköta
motorn. Nu har man från dessa företagares sida begärt, att de i stället skulle
få förete motorskötarebevis för två personer som skulle ha att sköta motorn,
men även få rättighet att utföra annat arbete; därmed skulle väl säkerhetskravet
vara tillgodosett. Det var särskilt på den punkten man ville ha en förändring
av förordningen, och har statsrådets åtgärd gått i denna riktning, har jag
anledning utsträcka den tacksamhet, som jag gav uttryck åt för en stund sedan.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensionsväsendet samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet, samt, såvitt den rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2-

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna nr 45 och 4G av herr Andersson i Rasjön
m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 47 av herrar Sandberg och Bceckström;

nr 48 av herr Bergquist;

nr 49 av herr Jonsson i Eskilstuna; och

nr 50 av herr Lindskog m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av herr Lindskogs m. fl. motion, nr 51, örn
höjda avlöningsförmåner för justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombu
ds mannen erhölls på begäran ordet av

Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller, att motionen nr
51 måtte få uppdelas på två motioner, den ena likalydande med den ursprungliga
motionen, endast med den ändring att i klämmen ordet »justitiekansler» utelämnas,
samt den andra med följande lydelse:

Under åberopande av motiveringen i motionen nr 51 om förhöjd avlöning till
justitieombudsmannen och militieombudsmannen tillåta vi oss hemställa, att avlöningsförmånerna
för justitiekansler fastställas att utgå i överensstämmelse
med de avlöningsförmåner, som nu gälla för justitieråd.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed blev förevarande motion uppdelad i tvenne motioner, nr
51, om höjda avlöningsförmåner för justitieombudsmannen och militieombudsmannen,
samt nr 109, örn höjda avlöningsförmåner för justitiekanslern; och
överlämnades den förra motionen till bankoutskottet och den senare till statsutskottet.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 52 av fru Rönn-Christiansson m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 53 av herr Hansson i Vännäsby m. fl.;

126

Nr 4.

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 54 av herrar Bäsckström och Sandberg; och

nr 55 och 56 av herr Holmbäck;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 57 av herr Sandberg m. fl.;

nr 58—61 av herr Hansson i Vännäsby;

nr 62 av herr Lindqvist m. fl.;

nr 63 av herr Andersson i Höör m. fl.;

nr 64 av herr Gustafson i Kasenberg m. fl.; och

nr 65 av herr Jacobson; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 66 av fru Nordgren och fru Gustafson; och

nr 67 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.

§ 3.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Erlander m. fl., nr 110, örn inrättande vid Lunds universitet av en professur
i hygien;

herr Lövgren m. fl., nr lil, angående åtgärder mot uteblivet eller försenat
erläggande av lagfartsstämpel;

herrar Frankenberg och Tengström, nr 112, angående ändring i visst syfte i
lagen örn servitut;

herr Frankenberg m. fl., nr 113, örn vissa ändringar i lagen örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete; herr

Andersson i Rasjön m. fl., nr 114, angående omarbetning av nuvarande
bestämmelser för samhällets hjälpverksamhet;
herr De Geer i Hanaskog m. fl.:

nr 115, angående ett användande av jämförelsevis billiga vägtyper vid ombyggnad
av bygdevägar och övriga mindre vägar; och

nr 116, örn tillsättande av en statlig nämnd för övervakande och reglering
av handeln med frukt m. m.;

herrar De Geer i Hanaskog och Hammarlund, nr 117, angående åtgärder för
utveckling och stabilisering av potatisodlingen; samt

herr De Geer i Lesjöfors m. fl., nr 118, angående åtgärder till skydd i visst
avseende för egnahemsbyggare.

Dessa motioner bordlädes.

§4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Niisson i Landskrona under 8

» Törnkvist 5 3

fru Rönn-Christiansson » 4

herr Nilsson i Kristinehamn » 5

» Hallén » 8

» Frankenberg » 6

dagar

fr. o. m.
2>

den 25 jan.,

» 21 >

> 21 »

> 22 >

» 21 >

» 21 »

Onsdagen den 20 januari 1937 e. m.

Nr 4.

127

herr Olsson i Mellerud	under	3 dagar fr. o. m.	den 24	jan.,
» Gardell		3	» >	2>	24
» Hagberg i Malmö		5	» >		21	>
» Lundberg	2>	5	> »		21
» Bergström	»	5	» >	2>	21	»
» Hoppe	>	8	» 2>	2>	21	>
5 Lovén	>	5	» »	»	21
* Norling		5	> »		22
> Lindberg i Umeå		3		»	22	>
» Holmgren	>	4	» »	3*	27
» Johnsson i Kalmar		6	3» »	»	23	>
» Lövgren	>	5	> »	2>	21
> Lindahl		4	> »	>	23	>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.14 på natten.

och

In fidem
Per Cronvall.