1937. Andra kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1937:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 39.

Onsdagen den 2 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 189—192 sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden nr 1—3, bankoutskottets utlåtanden
nr 74 och 75 första lagutskottets utlåtande nr 67 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 51—54.

§ 3.

Vid nu skedd föredragning av andra lagutskottets memorial, nr 55, angående
arvode at byråchefen C. Romberg, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid
behandlingen av vissa frågor, biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 56
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 92 och 93.

§ 5.

Härefter föredrogs herr Lundqvists vid kammarens nästföregående sammann„
gjorda, men da bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen
tor försvarsdepartementet få framställa spörsmål angående förläggningen av
Svea llygilottilj; och blev ifrågavarande anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Fortsattes den vid gårdagens sammanträde avbrutna behandlingen av sammansatta
bevillmngs- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
jamte i ämnet väckta motioner med mera; och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr Andersson i Rasjön, som anförde: Herr talman! Det är med en viss
tvekan jag tar till orda i denna debatt. Jag befarar nämligen, att vad jag än
sager, så kommer det att tolkas som ett försök att komma regeringen och jordbruksministern
till livs. Men detta är så långt ifrån förhållandet, att jag snarare
kommer att förorda en vidsträcktare fullmakt för regeringen i ett visst
avseende än vad utskottet har velat ge, alltså, örn man så vill, ett förtroendeuttalande
for regeringen och chefen för jordbruksdepartementet. Jag nödgas

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 89. -i

Ang. prisreglerande

åtgärder på
jordbrukets
område.
(Forts.)

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
emellertid därvid i någon mån åberopa de resolutioner, som i dagarna ha kommit
riksdagsmännen till handa från jordbrukarorganisationer ute i orterna, resolutioner,
däri man påyrkar mera vittgående åtgärder till ^stöd för jordbruket
än de, som ha föreslagits i det sammansatta utskottets utlåtande. Nu har ju
betydelsen av dessa resolutioner förringats, därför att de skulle vara beställda
från någon viss central, ett förhållande, som jag inte närmare skall ingå på.
Jag skall överhuvud taget inte alls ingå på någon värdesättning av. vare sig
dessa resolutioner eller mer eller mindre spontana opinionsyttringar i allmänhet.
Det är ju, som någon konstaterade här i går, i alla fall så, att historien
upprepas. Under tiden omkring 1930, 1931 och 1932 kom det också resolutioner
från jordbrukarmöten i orterna, men dessa resolutioner tillmättes da en
mycket stor''betydelse från det håll, där man i dag vill förringa värdet av vad
som nu sägs utanför de politiska kretsarna. Men det lär väl ändå inte gå att
helt och hållet frånkänna de opponerande organisationerna sakkunskap på det
område, varom här är fråga, ty de som dagligdags arbeta ute i det praktiska
livet veta nog lika bra som politikerna var skon klämmer.

I här berörda resolutioner ingår det som ett genomgående krav önskemålet,
att mjölkavgiften måtte bibehållas vid 2 öre. och man polemiserar mot utskottets
förslag att mjölkavgiften skulle successivt sänkas för. att vid.ett väntat
smörpris av kronor 2:75 nedgå till 1 öre. Jag kan därvid ° särskilt åberopa
mig på en skrivelse, som kommit mig och mina kamrater pa länsbänken till
handa från Dalarnas mejeriförening, däri man anför att en dylik sänkning av
mjölkavgiften kommer att favorisera utanför mejeriorganisationerna stående
personer på ett sätt, som kan bli ödesdigert för föreningarnas sammanhållning
och verksamhet, därigenom att föreningarnas betalningsförmåga för mjölk
kommer att nedsättas, varjämte risk föreligger för att mejerihanteringen ej
kan hållas på det höga plan, till vilket såväl föreningarna som statsmakterna
ha syftat. Föreningen framhåller alltså behovet av en jämförelsevis hog
mjölkavgift som ett hjälpmedel för organisationsarbetet bland mjölkproducenterna
Givetvis kan behovet av ett dylikt hjälpmedel vara större eller mindre
i olika orter, beroende på vilken position respektive mejeriorganisationer lia

lyckats erövra. . ,

Örn jag fattade departementschefen rätt i hans yttrande har i gar, sa rekommenderade
han organisationerna att i hithörande förhållanden d. v. s. i
fråga örn önskvärdheten av att få så många producenter som möjligt med i
mejeriföreningarna, ta saken i egna händer och därvidlag inte lita tili statsmakternas
hjälp. Men örn han därmed avsåg, att organisationerna borde vidtaga
ekonomiska stridsåtgärder för att tvinga de osolidariska lin sammanslutningarna,
så äro vi därutinnan av helt och hållet motsatt asikt. Jag vill
vida hellre behålla en relativt hög mjölkavgift som ett incitament för jordbrukarna
att ansluta sig till mejeriorganisationerna än jag vill bevittna dessa
osmakliga förföljelser mot de s. k. pytsåkarna, som da och da ha etablerats pa

skilda orter i landet. in , „ „

Utan att ge mig in på någon debatt med jordbruksministern eller hans sekundant
från handelsdepartementet angående den eller ^den verkan, som en
högre mjölkavgift kan komma att få i ett visst läge. sa förefaller det dock
alldeles onödigt att så bestämt som skett i utskottsutlatandet binda sig for én
sänkning till 1 öre vid det angivna smörpriset av kronor 2 : 75. Erfarenheten
beträffande jordbruksregleringen har ju gång pa gang givit vid handen behovet
av stor smidighet, d. v. s. mycket stor möjlighet för dem, som lia att tilllämpa
regleringsåtgärderna, att handla efter behovet i varje särskild tid och
utskottets ärade ordförande yttrade just i gar i debatten har att det “beläget
att de, som ha hand om tillämpningen av jordbruksregleringen, lia reia -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

, , . ... 4*9 ■ prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tivt fria händer. Men här på denna speciella punkt inbjudes nu riksdagen att
binda Kungl. Majit inom snäva gränser, således att handla rakt tvärt emot
vad herr Johansson i Uppmälbs^ rekommenderade. Nu har ju regeringen tilllagts
ganska stora befogenheter i andra avseenden, exempelvis beträffande tilllampnmgen
av författningen om utförselbevisen, och det förefaller, som örn
Kungl Maj it skulle kunna tilläggas en något vidsträcktare fullmakt även med
avseende a bestämmandet av mjölkavgiftens storlek.

I den reservation, som har avgivits av herr Anderson i Norrköping m. fl.
har man också föreslagit en sådan smidigare anordning. Skillnaden mellan
denna reservation och utskottsutlatandet i här förevarande avseende är ju den
att under det att utskottsutlatandet bestämt förklarar, att mjölkavgiften bör
successivt nedgå för att stanna vid 1 öre vid ett smörpris av kronor 2 • 75 så
lämna reservanterna detta till Kungl. Majits bedömande. Jag har svårt’att
forsta, att någon egentligen skulle ha något emot, allra minst herr statsrådet
själv, att riksdagen lämnade denna större fullmakt, som reservanterna ha ansett
lämplig.

Nu varnade utskottets ordförande och jämväl departementschefen för att
fatta skiljaktiga beslut med avseende å uttalanden i motiveringen. Ja, den
risken anser jag för min del inte vara så stor, ty även örn motiveringen i''riksdagens
skrivelse skulle falla bort pa grund av skilda beslut i kamrarna, står
i varje fall kvar departementschefens uttalande i propositionen. Han förklarade
själv här i går, att han kommer att handla ungefär som utskottsutlåtande,
1; angav, även örn kamrarna skulle genom skilda beslut låta motiveringen
falla.

Jag vill alltså, herr talman, framställa det yrkandet, att det stycke i utskottets
motivering pa sidan 34, som börjar med orden »Vad departementschefen
anfört» och slutar med orden »verkligen upprätthålles», måtte utbytas mot
motsvarande stycke i den reservation, som har avgivits av herr Anderson i
Norrköping m. fl., eller det stycke på sidan 48, som börjar med orden »Vad
departementschefen anfört» och slutar med orden »de mindre jordbrukarna».

Vidare yttrade:

Herr Herou: Herr talman! Forceringen av riksdagsarbetet gör, att jag

näppeligen kan gå in på någon uttömande behandling av detta ärende, ej heller
lämpar sig ögonblicket för någon längre programförklaring. Jag vill endast
göra den reflexionen, med anledning av vad som förekommit under behandlingen
av detta ärende — de resolutioner, som inskickats, och högerns
standpunktstagande att asikten örn riksdagens möjlighet att bestämma jordbrukets
inkomster och lönsamhet, d. v. s. att fastställa ett visst fast prisläge,
är fantastiskt. överdriven. Högerns krav och yrkanden skatta åt en sådan
uppagiterad villfarelse. _ Dessa överdrivna förhoppningar lia säkerligen fått
näring genom partipolitisk självberömmelse om resultatet av hela den politik,
som vuxit fram ur krisuppgörelsen, liksom också dessa förhoppningar ha fått
viss näring genom en fantastiskt ovederhäftig motagitation.

Jag tror det bör sägas, att alla förväntningar örn att riksdagen skall kunna
göra gyllene tider för jordbruket komma, att gäckas, och jag ger gärna jordbruksministern
erkännande för hans maning till varsamhet i propositionen, ett
avsnitt på sidan 97, ur vilket jag citerar endast följande: »I den mån veder börande

mejeriorganisationer äga avgörande inflytande å denna prisbildning,
anser jag mig kunna förvänta, att sparsamhet lakttages. En minskad efterfrågan
å konsumtionsmjölk kan nämligen få betänkliga följder både för folkhälsan
och jordbrukets lönsamhet.»

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 £. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Det är kloka och modiga ord, som jag anser böra na så långt som möjligt.
Jag uttalade vid ett föregående tillfälle till den föregående jordbruksministern,
att när jag måste konstatera att farhågorna för sammanbrott för hela denna
regleringsverksamhet på jordbrukets område icke hade besannats, berodde det
möjligtvis på att vi då hade en så skicklig jordbruksminister, och jag gav uttryck
åt den farhågan, att örn det skulle komma en borgerlig efterträdare —
jag tror jag uttryckte det så — som vore mera klumpig och stack sin käpp i
detta ömtåliga maskineri, skulle det hela kunna gå sönder. Jag gör herr Skölds
efterträdare ingen orätt, örn jag säger, att han är en borgerlig man. Men jag
är skyldig att säga, att han har varit lika skicklig som sin företrädare och har
lika bra som denne kunnat klara detta maskineri. ^ Jag är kanske skyldig att
säga detta på grund av att jag tidigare uttalat sådana farhågor. Mina farhågor
ha icke besannats, och jag ser till och med i det nuvarande regeringsförslaget
vissa förtjänster, som man nu måste ge erkännande åt och hälsa med

tillfredsställelse. _ .

Detta är ingen senkommen insikt, beroende på den här jordbruksdebatten,
utan detta ha vi uttalat redan i vår motion. Vi ha tidigare starkt hävdat nödvändigheten
av kompensation åt jordbruket. Vi lia reagerat mot att margarinaccisens
medel helt använts såsom de tidigare ha använts. Vi ha° sagt, att
de skulle ges till billiga livsmedel åt fattiga folkgrupper. Vi ha gått in för
upphävande av stödköp av spannmål. Vi ha velat lättnader i och befrielse
från vissa mjölkavgifter. Vi ha krävt bättre åtgärder för att hjälpa Norrlands
jordbrukare. Och örn allt detta mäste jag ju säga, att vi tillfredsställelse
finna, att den nuvarande jordbruksministern har i dylika frågor närmat sig
småböndernas naturliga önskningar genom det förslag, som Ilar framlagts i
denna proposition. Vi ha också sagt ifrån, att de föreslagna åtgärderna till
stöd åt det norrländska jordbruket i allt väsentligt ha vårt fulla erkännande.
Vi se i detta ingen full rättvisa, långt därifrån. Vi se i detta ett första litet
steg i god riktning, och vi föreställa oss, att när erfarenhet har vunnits, när
vissa utredningar ha slutförts, skall det bli möjligt att gripa in betydligt starkare
i samma riktning till hjälp för småbruket och det norrländska jordbruket,
och i större utsträckning gå in för sådana saker som billigare gödningsämnen,
billigare utsäde, fodermedel, redskap o. s. v. Vi hoppas gärna, att det ina bli

— för att använda ett modernt uttryck — folkfront i riksdagen för fullföljande
av dessa våra gamla önskemål. Vi reservera oss fortfarande mot vissa saker
i det förslag, som nu har ställts. Vi reservera oss exempelvis mot tanken på
importavgift på hö.

Vad beträffar den så mycket diskuterade frågan örn riktlinjerna för en prisreglering
på jordbrukets produkter ha priserna angivits böra röra sig mellan
85 och 115 % av 1925—1929 års nivå med strävan efter att uppnå. 100 % av
sagda nivå. Jag är medveten örn att man kan göra gällande, att storjordbruket
uppnår räntabilitet i flertalet fall vid en prisnivå av 90 %, men vi ha redan i
vår motion sagt ifrån, att vi motsätta oss icke i detta läge den prisreglering,
som här är ifrågasatt, då den politiskt och ekonomiskt -— framför allt politiskt

— har varit nödvändig för att genomföra lagen örn en reglerad arbetstid för
lantarbetarna och för att genomföra att deras lönestandard inte därigenom
minskar utan man kan vidtaga åtgärder för att den ma öka. V i hoppas, att
organisationsarbetet skall med de yttre betingelser, som därmed ges till en lönerörelse
för lantarbetarna, få den omfattningen, att lantarbetarna kunna taga
huvudparten av den ökning av jordbrukets inkomster, som genom riksdagens
beslut kan åstadkommas.

Genom ett sådant förfarande, varigenom sålunda arbetarna inom .jordbruket
taga allt större del av jordbrukets inkomster och man kommer fram till ett läge,

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
da jordbruket endast uppnår skälig räntabilitet, minskas och försvinner den
tendens, som hittills rått i jordbrukspolitiken, tendensen att favorisera storjordbruket.
Genom en sådan politik, genom att lantarbetarna få bättre levnadsvillkor,
höjer man också småbrukarnas nivå och hjälper dem. Jag tror, att
man kan säga kort och enkelt på det sättet, att under varje tidsskede ha småbrukarna
här i landet ungefär samma möjligheter och samma levnadsstandard
som lantarbetarna.

Det är dock uppenbart, att de stegrade levnadskostnaderna måste väcka
misstänksamhet bland lönearbetarna, som inte fa sina löner höjda i proportion
med levnadskostnadernas stegring och som äro bundna av fleråriga, i många
fall mycket, ofördelaktiga avtal. Men jag skall inte göra mig skyldig till enS1~*&
agitation på den punkten. Rättvisan kräver, att man medgiver, att sett
pa längre sikt jordbruket inte är skuld till denna levnadskostnadsökning i det
väsentliga Örn man går till socialstyrelsens uppgifter och jämför levnadskostnadsindex
nu och 1914, finner man nied utgångspunkt från siffran 100 år
1914 följande siffror i april 1937: för livsmedel 137, för bostad 195, för bränsle
och lyse 143, för beklädnad 174, för skatter 166, för övriga utgifter, som ingå
i levnadskostnaderna, 176. Det gemensamma index för samtliga levnadskostnader
uppgick i april 1937 till 161. Det är alltså väsentligen andra poster än
livsmedel, som åstadkomma levnadskostnadernas höjd. De intaga en mycket
ro^ °CA källa salunda inte ens nivå med det fallande penningvärdet.

• r ?ian visst Dall talar om brödfördyrare i samband med den bedrivna
jordbrukspolitiken, vill jag lika ärligt säga ut, att nian skall vara bra okunnig
om de radande förhållandena, örn man gör gällande, att det är de priser, vilka
de svenska.jordbrukarna få för sina produkter, som göra brödet dyrt. Ser man
pa den officiella statistiken, skall man finna, att medan rågmjölspriset exempelvis
ökats med 5 öre, priset på spisbröd av rågmjöl ökats med inte mindre än
2,6 ore vidare att medan vetemjölspriset under tidsperioden 1918—1937 stigit
med 10 öre priset på skorpor av vetemjöl stigit med inte mindre än 59 öre. De
som av ren okunnighet eller tankelättja talat örn brödfördyrare i samband
med jordbrukspolitiken och om ett attentat mot folkförsörjningen, ha sålunda
gjort sig skyldig till oerhört .orättvisa överdrifter.

Det är tva tendenser, som vi alltid vänt oss emot. Den ena är favoriseringen
ay storjordbruket i den jordbrukspolitik, som bedrivits. Jag har nyss förklarat,
att däri kan under vissa betingelser ske en förändring därhän, att vår
avgörande, starka invändning i det hänseendet bortfaller. Den andra tendensen
är den, att man delvis lagt kostnaderna för denna prispolitik på fattiga
konsumenter, såsom t. ex. när det gäller margarinaccisen, på de fattigaste och
barnrikaste familjerna. Denna olyckliga tendens kvarstår ännu. Vi ha sagt,
att vi ingenting ha emot, att man åstadkommer åtgärder för att öka smörförbrukningen.
Vi se gärna, att man i varje familj får sådana förhållanden, att
man kan äta smör i stället för margarin. Jag hänvisar till alla de andra argument,
som kalina anföras i den riktningen, och till vissa näringsfysiologi ska
uttalanden. Jag tror, att nian skulle kunna komma längre än som nu föreslås
i den kungl, propositionen och kunna använda en liten del av de medel, som uppbringas
genom margarinaccisen, till att förbilliga livsmedlen för fattiga folkgrupper
i landet. Det vore önskvärt, att riksdagen i fortsättningen i det hänseendet
ginge in för en politik, som innebär, att det väsentliga av vad som
flyter in genom margarinaccisen kommer tillbaka till de folkgrupper, som ha
olägenhet av denna extra beskattning av margarin.

Det är under dessa förhallanden, herr talman, som jag nu neijer mig med att
yrka bifall till vår motion nr 565 i andra kammaren.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Sedan jag i går middag begärde
ordet, har från jordbruksministerns liksom också handelsministerns sida
på ett utomordentligt sätt klarlagts en hel del av de frågor, som jag annars
hade tänkt att mera ingående beröra, och jag skulle därför egentligen inte behöva
uppehålla mig något närmare vid dem. Då jag emellertid deltagit i utskottsbehandlingen
av föreliggande ärende och uppenbarligen också har min
del av ansvaret för vad som skrivits i utskottets utlåtande, kan jag inte underlåta
att här säga min mening.

När jag i går satt och lyssnade till herr Liedbergs anförande här i kammaren,
fick jag en stark känsla av att herr Liedberg gjorde mycket aktningsvärda
bemödanden att konstruera upp en stor skillnad mellan å ena sidan utskottets
utlåtande och å andra sidan högerreservationen. Jag kunde inte undgå att göra
den reflexionen, att vad herr Liedberg anförde stod i ganska dålig överensstämmelse
med den samklang som egentligen råder mellan utskottets synpunkter
och såväl högermotionen som högerreservationen. Jag tror, som ^jag här
skall försöka visa, att när allt kommer till allt, det i själva verket förhåller sig
på det sätt herr Liedbergs egen partiledare i första kammaren nödgades erkänna.
Herr Domö började nämligen sitt anförande i första kammaren med
att förklara, att det egentligen var en mycket liten skillnad mellan utskottsmajoritetens
utlåtande och högerreservationen. Örn herr Liedberg hade varit i
tillfälle att höra sin partichef i första kammaren, kanske det hade varit ägnat
att i någon mån lugna herr Liedbergs varma känslor. Herr Domö säde i slutet
av sitt anförande, att man på högerhåll hade mycket väl klart för sig, att det
inte gick att under nuvarande förhållanden komma avsevärt längre med de
olika prisregleringsåtgärderna på jordbrukets område. Jag tror, att om herr
Liedberg hade hört just den meningen, skulle det ha verkat som en kalldusch
på honom, och det kanske hade behövts.

Jag skall försöka att med några ord klarlägga, varför det enligt min mening
inte kan med fog göras gällande, att det föreligger någon större skillnad mellan
vad utskottet skrivit, när utskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition, och
vad högerreservanterna anfört. Medan utskottet i sin allmänna motivering talar
örn att de prisförhöjningar på jordbruksprodukter, som man nu söker åstadkomma,
främst äro betingade av den förändrade arbetstidslagstiftning man
gått in för genom beslut vid årets riksdag, kommer man från högerhåll och vill
göra gällande — och herr Carlström var även inne på den saken i går — att
man inte tillräckligt skulle ha tryckt på att jämväl andra omständigheter kunde
föranleda, att produktionskostnaderna ytterligare ökats. Ja, herr Carlström
gick ett steg längre och sade, att när man vid justeringen av utskottsutlåtandet
ändrade motiveringen något och fick in ordet »främst», detta skedde först sedan
han begärt ordet och yrkat på en ändring av utlåtande i berörda del. Detta är
riktigt, men herr Carlström må beakta, att de av oss, som stå för utskottsutlåtandet,
befunno oss i det hänseendet precis i samma läge som herr Carlström,
när vi skulle justera utlåtandet. Herr Carlström hade erinringar att göra mot
det sätt. varpå förslaget till utskottsyttrandet i vissa hänseenden var formulerat.
Det hade även vi som stå för utskottet, och med den erinran herr Carlström
i nu berörda avseende gjorde, tror jag, att man i själva verket inte visar
upp någonting.

Vad sedan beträffar de allmänna synpunkter pa jordbruksreglenngens iiandhavande
under det kommande budgetåret och den prisnivå, som man i det hänseendet
vill eftersträva, så har utskottet enligt mitt förmenande mycket kraftigt
understrukit vad Kungl. Maj :t uttalat. Kungl.- Maj :t har nu^ nämligen
föreslagit, att de olika stödanordningarna skola utformas med utgångspunkt
från att de medelpris man hade på jordbruksprodukter under femårsperioden

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
1925 1929 böra eftersträvas. Vidare bär det också sagts i propositionen, att

nian skall tillåta prisnivån på jordbruksprodukterna att röra sig tämligen fritt
mellan 85 och 115 % av dessa priser, och utskottet har ju för sin del mycket
kraftigt understrukit, att sa bör bli fallet. I det hänseendet föreligger ingen
som helst meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten och högerreservanterna.

I utskottet häderman därjämte att taga ståndpunkt till det i högermotionen
framförda önskemålet, att därest det allmänna prisläget beträffande produktionsfaktorer,
varmed jordbruket hade att räkna, komme att ytterligare höjas,
en häremot svarande höjning av den genomsnittliga prisnivån borde genomföras.
Rörande den saken kan det vara lämpligt att först påpeka, att det är
något som departementschefen i sin proposition själv varit inne på, då lian förklarat,
att det är uppenbart, att i den mån de priser å förnödenheter m. m., varav
produktionskostnaderna inom jordbruket äro beroende, och den allmänna prisnivån
undergår höjning, det är rimligt, att jordbruksprodukternas pris tillåtas
att följa med. Vad har nu utskottet uttalat rörande den saken? Utskottet säger:
»I likhet med motionärerna finner utskottet det angeläget, att jordbrukarna
erhålla högre produktpriser i den mån de sammanlagda omkostnaderna för
jordbruket stiga, men anser det erbjuda stora praktiska svårigheter att anpassa
regleringsanordningarna efter varje mindre förändring av jordbrukets produktionskostnader.
Skulle däremot en mera betydande stegring av den allmänna
prisnivån inträffa, finner utskottet, i enlighet med vad tidigare anförts, det naturligt,
att de såsom eftersträvansvärda angivna priserna i motsvarande mån
höjas. ^ Utskottet vill i detta sammanhang understryka departementschefens
förut återgivna uttalande, att — och här kommer det inte minst viktiga —- »det
bör tillkomma Kungl. Maj :t att vidtaga de jämkningar i regleringsanordningarna,
som för ernående av det med regleringen avsedda syftet kunna befinnas
nödvändiga på grund av ändrade förhållanden».

Örn jag då går till högerreservationen och gör en jämförelse i det hänseendet,
vill jag, som jag inledningsvis gjorde gällande, påstå, att jag inte kan
finna någon större skillnad mellan vad utskottet uttalat och högerreservationen.
_ Högerreservanterna säga. nämligen: »Även örn det erbjuder praktiska

svårigheter att anpassa regleringsanordningarna efter varje mindre förändring
av jordbrukets produktionskostnader, torde nu berörda prisförhållanden
böra noggrant följas och beaktas vid regleringsanordningarnas handhavande.
Skulle, såsom nu synes vara fallet, en fortlöpande stegring av jordbrukets
omkostnader ske, eller en mera. betydande stegring av den allmänna prisnivån
inträffa, finner utskottet följaktligen, i enlighet med vad tidigare anförts, det
angeläget, att de såsom eftersträvansvärda angivna priserna i motsvarande
mån höjas.» Ja, man skall verkligen, herr Liedberg, vara mycket skicklig,
örn man med hänsyn till dessa enligt min mening mycket små skiljaktigheter i
fråga om formuleringen kan göra gällande, att någon större sakskillnad mellan
utskottsmajoritetens uttalande och reservationen föreligger. När utskottet
å sin sida sagt, att det naturligtvis möter svårigheter att anpassa de olika
stödåtgärderna efter varje mindre förändring i produktionskostnaderna, har
utskottet gjort det utan att på något sätt söka förringa önskvärdheten av att
man i ett förändrat läge uppnår bättre priser på jordbrukets produkter. Men
vi lia inte kunnat undgå att säga ut vad som är ett faktiskt förhållande, nämligen
att stödanordningarna till hela sin natur äro sådana, att det praktiskt
taget inte låter sig göra att ändra deni så att siiga i smått. Först då en mera
påtaglig ändring i ena eller andra riktningen gör sig gällande kan en förnyad
avpassning av stödanordningarna efter det nya läget med fördel ske.

Går jag sedan litet längre och kommer in på det avsnitt i utlåtandet, som

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
avser mjölkregleringen, så råder ju även i det hänseendet en fullständig överensstämmelse
mellan såväl propositionen och utlåtandet som högermotionen och
högerreservationen i fråga örn det smörpris, som departementschefen har föreslagit,
att man bör inrikta sig på under det år, som ligger framför oss. Det
är emellertid i ett hänseende, som en erinran har gjorts ifrån högerrepresentanterna
inom utskottet och ifrån högermotionärerna. Jag vill också i detta
sammanhang nämna, att jämväl herr von Heland i första kammaren väckt en
motion avseende mjölkavgifternas storlek. Som kammaren vet, förhåller det
sig så, att Kungl. Maj :t har i sin proposition föreslagit, att mjölkavgiften skall
utgå med 2 öre vid ett smörpris av 2 kronor 50 öre, varefter denna mjölkavgift
skall successivt sänkas för att vid ett smörpris på 2 kronor 75. öre utgå
med 1 öre. I herr von Helands motion har föreslagits, att denna mjölkavgift
skulle utgå nied 2 öre intill ett smörpris av 2 kronor 75 öre, och. från högerhåll
har man ju såväl inom utskottet som sedermera reservationsvis yrkat, att
det skulle överlämnas åt Kungl. Maj :t att även vid ett smörpris, som är högre
än 2 kronor 50 öre, fixera mjölkavgiften till det belopp, som skulle kunna anses
erforderligt.

När vi behandlade detta avsnitt av stödanordningarna i det sammansatta
utskottet, anförde jag för min del — och jag skall tillåta mig att i huvudsak
anföra detsamma här — att det är klart, att så länge vi inte haft ett smörpris
och därpå grundat produktmjölkpris, som gått över 2 kronor 50 öre, finnes
det mycket grundad anledning att bibehålla en mjölkavgift av 2 öre. Men
det är också klart, att i samma mån som smörpriset på sätt som i propositionen
föreslagits stiger till 2 kronor 75 öre och vi utvinna ett därpå och av
andra anledningar t. ex. den högre margarinaccisens uttagande grundat högre
produktmjölkpris, så finns det inte på. samma sätt som tidigare anledning att
i det läget upptaga samma mjölkavgift som tidigare. Och jag anförde vidare
: Ehuru under en sådan förutsättning det inte i och för sig påkallas ett
bibehållande av mjölkavgiften vid 2 öre,_kunde jag mycket väl tänka mig, att
det under andra förutsättningar kunde befinnas nödvändigt med en högre
mjölkavgift än 1 öre vid ett smörpris av 2 kronor 75 öre. Den ena av dessa
anledningar, som jag anförde, var, att därest produktionen av mjölk ökades
i sådan omfattning, att det nödvändiggjorde en ökad export^av smör, eller
också att världsmarknadspriset på smör ytterligare sänktes, så kunde endera
av dessa förutsättningar åstadkomma ett sådant läge, att i det nu berörda
hänseendet Kungl. Maj :t måste använda sig av den befogenhet, varom Kungl.
Majit nu gjort framställning, nämligen att anpassa de olika stödåtgärderna
efter ett förändrat läge.

Jag skall bara tillägga ett par ord för att söka klargöra, varför jag nienar,
att i det av mig nyss antydda läget en högre, mjölkavgift än 1 öre vid .ett
smörpris av 2 kronor 75 öre kan vara erforderlig. Går världsmarknadspriset
på smör ner eller ökas produktionen av smör, så innebär dessa båda omständigheter
var för sig, att större belopp av de medel, som annars skulle stå till
förfogande för prisutjämningsbidrag till produktmjölken, komma att åtgå som
pristillägg på exportsmör. I det läget finner jag för min del — och det lämnades
oemotsagt i utskottet — att det kan vara behövligt, att mjölkavgiften
utgår med ett högre belopp. Det är detta, som vi varit angelägna att understryka,
då utskottet säger i utlåtandet — självfallet böra regleringsanordningarna
avpassas på sådant sätt, att den avsedda prisnivån så långt detta är
möjligt verkligen upprätthålles.

När vi sedan komma till det avsnitt av det föreliggande förslaget, sorn avser
fodermedelsregleringen, så ha ju inte heller där några större erinringar
gjorts vare sig mot propositionen eller mot utskottets utlåtande. Visserligen

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
förhåller det sig på det sättet, att under det att man vid föregående års riksdag
uttalat sig för en prisnivå å hemmaproducerade fodersädesslag på 15 öre
och på importerad majs på omkring 16 öre, så innebär utskottets utlåtande såväl
som Kungl. Maj :ts förslag i vad gäller fodersäden ett pris på 14 ä 15 öre
och vad gäller majsen ett pris på 15 ä 16 öre. För min del vill jag säga, att
jag inte har fattat Kungl. Maj :ts förslag i nu berörda hänseende på det sättet,
att man avser att konstruera fram en annan och lägre prisnivå å fodermedel än
vad man i stort sett uttalade sig för vid föregående års riksdag, men att man
har velat ange två olika siffror, för att man på det sättet skall ha litet större
möjlighet att smidigt anpassa de olika avgifternas storlek. För min del är jag
benägen att härutöver fästa det allra största avseende vid vad departementschefen
i detta sammanhang uttalat, nämligen att därest det skulle inträffa att
vi finge en mycket rik foderskörd här i landet, kunde denna omständighet föranleda,
att man i möjligaste mån minskar importen av fodermedel och att man
i det hänseendet inte heller får undandraga sig att majspriset når en något
större höjd än som i annat läge förutsatts. Jag tror, att tyngdpunkten ifråga
örn prisnivån å fodermedel ligger i detta statsrådets uttalande, och jag är också
mycket angelägen att understryka, att vad som i det fallet sagts från departementschefens
sida också uppmärksammats i all den utsträckning som är möjlig.
Jag skulle på denna punkt vilja tillägga, att jag tror, att det vore synnerligen
önskvärt, om man så fort som det är möjligt under innevarande skördeår
kunde försöka utläsa tendensen ifråga örn skördeutfallets storlek, så att man
i så god tidhem möjligt kunde anpassa de olika avgifternas storlek för att hålla
den prisnivå å fodermedel, som i det läget kan befinnas nödvändigt.

Jag skulle också, innan jag lämnar detta avsnitt av regleringsanordningarna,
kanske kunna tillåta mig att säga det, att i den mån man från herr Carlströms
och herr Liedbergs och andras sida gör gällande, att det inte är möjligt att med
de nu föreslagna stödåtgärderna utvinna den kompensation åt jordbruket, som
detta har rätt att kräva, så hänger det i mycket hög grad intimt samman med
—I jag understryker det — fodermedelsregleringen. Men herr Carlström må
erinra sig, att han har genom tidigare inlägg här i kammaren, exempelvis under
remissdebatten vid föregående års riksdag, gjort vad han har kunnat för att
söka nivelera prisnivån när det gäller fodermedel. Och herr Carlström kan
inte komma ifrån, att i den mån han lyckas därmed har han också kommit ett
stycke på vägen, när det gäller att rycka undan möjligheterna för jordbrukarna
att uppnå den prisnivå på de animala produkterna, som även han förmenar sig
vilja medverka till att ge åt jordbrukarna.

Gar jag sedan över till det avsnitt, där man från högerhåll något mera påtagligt
har kunnat konstruera upp en skillnad mellan å ena sidan vad som föreslagits
i propositionen och i utskottets utlåtande samt å andra sidan högerreservationen,
så är det när det gäller brödsädesregleringen. Där inskränka sig emellertid
högermotionärerna och högerreservanterna till att yrka, att de lägsta priserna
å brödsäd, som skola stödjas, skola ligga 50 öre pr kg högre än vad av
Kungl. Maj :t föreslagits. Ja, jag vill bara säga, att denna sak iir ifråga om
sin storleksordning i själva verket så liten, att man ju rent av skulle kunnat
vara med örn förslaget, örn det inte hade varit på det sättet, att ali vår tidigare
erfarenhet, när det gäller dessa regleringar, säger oss, att lyckas vi inte skapa
jämvikt mellan å ena sidan priserna å fodermedlen och å andra, sidan priserna
på brödsäden, så få vi större svårighet än vi annars skulle få, då det gäller att
upprätthålla prisnivån på jordbrukets produkter oell anpassa de olika stödåtgärderna
för att vinna det med dem avsedda syftet. Jag vill här inom parentes
säga det, att det skulle inte vara behagligt, örn det skulle bli på det sättet, som
det varit en tendens till under de gångna åren, att brödsädesodlingen i vissa

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
delar av vårt land skulle nå en sådan omfattning, att snart sagt inte några stödanordningar
skulle förslå för att upprätthålla det prisläge å brödsäden, som
jordbrukarna även enligt min mening otvivelaktigt ha rätt att kräva. Dessbättre
kunna vi nog våga hoppas att brödsädespriserna komma att, på grund av
världsmarknadsläget, bliva väsentligt högre än det lägsta pris som skall
stödjas.

Jag såg häromdagen i en tidningsnotis en redogörelse för kontrollföreningarnas
verksamhet i Malmöhus län, det län, som herr Liedberg främst representerar
här i kammaren. Jag fann då, att inom dessa kontrollföreningar hade man
använt cirka 22 ä 23 % kraftfoder i foderstaten. Om detta förhållande i och för
sig är inte så mycket att säga. Men vad som var ägnat att frappera var den
omständigheten, att praktiskt taget hela denna fodermängd — jag tror att det
var cirka 21 % — utgjordes av oljekakor, d. v. s. importerade fodermedel. Det
är anmärkningsvärt, att man inte inom de bygder, där man har det bästa och
mest rikt producerande jordbruket, kan ■— såsom vi jordbrukare i andra och
mera karga delar av landet måste se saken — säga sig, att man får lov att i
någon mån inrikta sig på fodersädsproduktion för att jämväl åstadkomma fodermedel
för de egna husdjuren. Skulle vi, litet var av landets jordbrukare följa
det exempel, som kontrollföreningarna i Malmöhus län givit, skulle det enligt
min mening sannerligen inte vara lätt, herr Liedberg, att upprätthålla några
som helst stödanordningar för vårt svenska jordbruk. Och jag vill säga, att herr
Liedberg, som har en flödande vältalighet, skulle använda sin ställning mycket
bra, örn han hemma i sitt eget län sökte göra klart för våra kolleger i jordbrukarnas
led, att man måste försöka begränsa användningen av de importerade
fodermedlen, och säga sig, att jämväl någon del av den spannmål, som växer
på jorden där nere, bör komma till användning, då det gäller utfodringen av
hästar och nötkreatur.

Jag kanske håller på alldeles för länge, men jag skall strax sluta. Jag vill
bara säga beträffande de stödåtgärder, som föreslagits för det norrländska jordbruket,
att jag har under de senare åren velat vara med örn att ge det norrländska
jordbruket en kompensation för de förändringar i prisläget på vissa produktionsfaktorer,
som man har behov av och inte i tillräcklig utsträckning kan producera
inom det norrländska jordbruket. När vi för några år sedan med anledning
av en motion av herr Johansson i Tväråselet gingo in för att frikoppla
den norrländska mjölkproduktionen från att av sina mjölkavgiftsmedel betala
pristillägg på exportsmör, var det för mig synnerligen sympatiskt. Det har
också varit tilltalande, att vi under senare riksdagar kunnat gå med på ytterligare
förbättring av priset för produktmjölken i de norrländska länen. Och
vad som föreslagits i det avseendet i Kungl. Maj:ts nu föreliggande proposition
är också av den art, att jag för min del gärna går med på, att riksdagen
på det sättet ger de norrländska jordbrukarna ett ytterligare handtag. Herr
Nilsson i Antnäs tycktes visserligen i sitt anförande i går ge erkännande åt
värdet av de ytterligare medel man ställer till förfogande för prisutjämningsbidrag
å produktmjölken i övre Norrland, men han tycktes förmoda, att det
inte var tillräckligt, så att han inte kunde vara fullt nöjd. Jag vill dock säga,
att med det förslag, som nu föreligger ifråga örn produktmjölkprisets höjd i
översta Norrland, kail jag för min del inte finna annat än att jordbrukarna i
Norrbotten kommit i det läget, att de fått en ganska bra kompensation, och den
bör norrlandsjordbruken hava därför att de inte lia samma nytta av en del
andra stödanordningar på jordbrukets område, som kanske jordbrukarna i andra
delar av landet ha. Med det nu sagda har jag på intet sätt velat göra gällande,
att de inte borde få vad som nu är föreslaget. Jag har tvärtom givit uttryck
för att jag finner det sympatiskt.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag har antecknat en blank reservation, då det gäller frukt- och trädgårdsodlingen.
Jag har nied denna inte avsett något annat än att få tillfälle att
här i kammaren uttala, att otvivelaktigt befinner sig den svenska frukt- och
trädgårdsodlingens utövare i ett sådant läge, att även de kunna ha rätt att
göra anspråk på statsmakternas uppmärksamhet och stöd. Yi befinna oss ju
emellertid — vilket såväl departementschefen som utskottet påpekat —• i det
läget, att en utredning nu pågår, som syftar till att klarlägga, på vad sätt
man skall kunna lämna ett sådant stöd åt trädgårdsodlingen. Nu har det
ju förelegat motioner, som behandlats i samband med stödanordningarna för
jordbruket, och högerreservanterna begära ett visst organisationsanslag att redan
under det kommande budgetåret utgå till föreningarna på trädgårdsodlingens
område. I själva verket skulle jag inte ha något emot att detta anslag
beviljas, och jag kommer också, därest det blir votering om den saken, att
rösta för herr Wolgasts motion i det fallet. Men då jag förutser, att det kanske
inte är möjligt att vid årets riksdag få ett bifall till denna motion, skulle
jag. i detta sammanhang endast vilja uttala önskvärdheten av att Kungl.
Maj:t tar under övervägande att till nästa års riksdag framlägga icke blott
förslag örn ett organisationsanslag för stödjande av de föreningar, som arbeta
på trädgårdsområdet, utan också andra förslag, som efter utredning kunna
befinnas nödvändiga för att stödja denna näringsgren.

Med anledning av att utskottets ärade ordförande i sitt anförande i går underströk,
att utskottet uttalat, att det anslag på 50,000 kronor, vilket skulle
utgå som organisationsbidrag till skogsägareföreningarnas riksförbund, vill
utskottet betrakta som ett engångsanslag, så vill jag säga: Jag gjorde inom
utskottet försök att få bort denna del av utskottets motivering. Det gick
emellertid inte att samla någon majoritet för den saken. Jag ansåg mig heller
inte böra reservera mig på den punkten, men jag skulle även i det hänseendet
vilja uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t, därest det i fortsättningen befinnes
nödigt, kommer att överväga, huruvida inte jämväl under någon tid ett
visst belopp kan föreslås att utgå för här berörda ändamål.

Ja, med vad jag nu anfört, har jag egentligen gått igenom vad som har föreslagits
från utskottets sida. Jag vill i det hänseendet sluta med att säga,
att så vitt jag förstår finns det ingen meningsskiljaktighet därom, att jordbruket
i denna tid behöver allt det stöd för prisnivån å dess produkter, som är
möjligt att åvägabringa. Och vad jag här har anfört har inte i något hänseende
avvikit från denna min uppfattning. Det finns emellertid både praktiska
och, som jag tror, även politiska svårigheter, när det gäller att omedelbart
och i ett sammanhang komma till vad som — därom torde vi kanske på
de flesta håll vara eniga — borde vara en inte bara ur jordbrukarnas utan
även ur andra medborgargruppers synpunkt rimlig prisnivå på jordbrukets produkter.

Gårdagens debatt fördes på ett ganska underligt sätt från en del håll här i
kammaren. Jag skall inte så mycket tala om herr Liedbergs förlöpningar under
gårdagen. Det är tillräckligt att örn den saken säga, att jag tror, att herr
Liedberg vid närmare eftertanke i lugn och ro kommer på det klara med, att
på det sättet uttrycker man sig näppeligen mot den enklaste ledamot av kammaren
och mycket mindre mot det håll, dit herr Liedberg i all sin impulsivitet
riktade sig, vid ett tillfälle t. o. m. utan att av talmannen lia erhållit ordet.

Vad återigen gäller herr Carlström, sökte han här ställa ett måtto för jordbruksministerns
kunnande. Han talade örn hur doktor Mårten Luther på sin
tid stod i Worms och sade: »Här står jag och kan inte annat», och undrade örn
jordbruksministern för sin del ville tillägga: »Gud hjälpe mig, amen». Jag
tror, att herr Carlström genom sina anföranden här i kammaren vid åtskilliga

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tillfällen har visat, att detta motto i mycket hög graci kan tillämpas på honom
själv. Jag tror, att det är en mycket utbredd uppfattning här i kammaren,
att herr Carlström genom sina av aggressivitet mättade anföranden har givit
vid handen, att han har stått här och inte kunnat annat. Örn han sedan för
sin egen del vill tillägga: »Gud hjälpe mig, amen», är mig egalt. Jag tror
emellertid, att de goda makterna inte äro så välvilligt inställda mot en argumentation
av det slag, som herr Carlström vid detta och andra tillfällen har
framfört. För herr Carlströms anföranden såväl i går som vid så många tidigare
tillfällen skulle kunna sättas som motto: »Så jag målar, ty så jag älskar att måla.
» Det ges numera inte en debatt i vilken herr Carlström deltager, utan att
herr Carlström kommer upp och anmäler sitt missnöje med vad som sker, men
han slutar ofta med att yrka bifall till vad han kritiserat. Så skedde även i går.
Herr Carlström var tydligen icke heller omedveten örn det orimliga i den position,
han på detta sätt kommit att intaga. Han yttrade nämligen, att mot
hans ståndpunktstagande kunde invändas, att han själv icke komme med andra
och längre gående förslag. Men han skyndade sig att på förhand parera en
sådan anmärkning, som han möjligen väntade skulle komma, med att helt enkelt
förklara, att det icke ginge att komma längre.

Ja, det är ju mycket möjligt att detta är herr Carlströms skäl. Men det kan
ju också tänkas, att på djupet eller kanske rättare sagt på höjderna inom det
parti, som herr Carlström företräder, det finnes en hel del valmän av den typ,
som har sitt språkrör i Dagens Nyheter. I Dagens Nyheter klagas över
Bramstorpspriser, och priset på den del av våra livsmedel, som utgöres av jordbruksprodukter,
skulle enligt samma källa ha höjts med 7 procent. Det är ju
möjligt, att även dessa omständigheter ha kunnat lägga litet sordin på herr
Carlström, så att han inte kunnat komma till något annat yrkande än bifall till
utskottet.

Herr Carlström talade i går örn löftespolitik och gjorde gällande, att man
från det håll, som jag i någon mån företräder, skulle ha avgivit löften, som
det icke är möjligt att infria, och att vi nu fått svaret på denna överdrivna löftespolitik
i form av de resolutioner, som han tillät sig att läsa upp i går. Detta
uppträdande är ganska genomskinligt. När herr Carlström resonerar på det
sättet, är det nog egentligen endast därför, att han tror, att han på detta sätt
skall kunna samla poäng för det politiska parti, som han själv tillhör.

Herr Carlström sade sig förstå, att jordbruksministern icke på grund av
bristande vilja utan på grund av omständigheternas tvång icke kunnat gå
längre än vad han i sin proposition har föreslagit. Ja, herr Carlström tilllade,
att han icke ville klandra jordbruksministern just av den anledningen,
att det sakligt sett icke hade varit möjligt att gå längre än denne föreslagit.
Men herr Carlström skall icke tro, att hans uttalanden utan vidare godtagas,
därför att de äro litet inlindade och beledsagade av så kallade ursäkter. Det
skiner tydligt och klart igenom, som jag nyss sade, att syftet med dessa utläggningar
är att söka bidraga till att skapa misstämning bland jordbrukarna
mot det parti, som jordbruksministern i högsta grad företräder. Jag tror
emellertid, att upplysningen på vår svenska landsbygd numera är så stor, att
man även där mycket väl förstår att uppskatta den goda viljan och har synnerligen
klart för sig, att även örn den goda viljan i mycket hög grad är tillfinnandes,
det trots detta icke alltid är lätt att helt förverkliga vad man helst
skulle önska.

Örn det nu skall anses, herr Carlström, att vi bedriva löftespolitik, vill jag
passa på tillfället att erinra örn att vi icke äro ensamma örn detta. Herr Carlström
kan skriva sig till minnes den löftespolitik, som från hans partis sida
har bedrivits, när det gällt t. ex. lärarlönefrågan. Kungl. Maj:ts förslag i

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
denna fråga stannade på 19.8 miljoner kronor i årliga kostnader, men från
herr Carlströms håll kommer man och föreslår cirka 35 miljoner. Herr Carlström
kan icke komma ifrån att även detta är löftespolitik.

Ja, herr talman, jag ber örn överseende, att jag har uppehållit tiden så
länge. Jag brukar i allmänhet vara mycket kortfattad här i kammaren. Jag
har emellertid ansett, att det vid detta tillfälle har förelegat anledning att något
utförligare syssla med arten av den politik, man från vissa håll här i
kammaren söker föra.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Södergård, Johansson i Mysinge,
Närlinge, Pettersson i Dahl, Andersson i Dunker, Wallén, Ryberg, Johanson
i Hallagården, Werner i Höjen, Andersson i Vigelsbo, Andersson i
Ovanmyra, Gustafsson i Lekåsa, Johansson i Norrfors och Johansson i Tväråselet.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Carlström, som anförde: Det är underligt, att herr Gustafson i Vimmerby
behövt använda tre kvarts timme för att spela regeringsadjutant, trots
att han sagt, att försvaret från jordbruksministerns sida har skötts på ett »utmärkt
sätt». Jag skall inte uttala mig örn hur försvaret har skötts ifrån herr
Gustafsons i Vimmerby sida. Instämmandena här i kammaren ge ett ganska
klart belägg för hur läget är på den kant, där herr Gustafson hör hemma. Det
är tydligen på det sättet, att det dåliga samvetet måste ta sig vissa uttryck,
som ju även har skett. Jag beklagar bara, att jag skall vara anledningen till
att herr Gustafson skall behöva syssla så mycket med saker, som han för sin
del helst skulle önska, att han sluppe syssla med.

På samma gång herr Gustafson berömmer regeringen för det utomordentliga
sätt, på vilket den lagt upp saken, går han in på kritik i fråga örn fodermedelspriserna.
Denna kritik framfördes ju redan i utskottet och har ytterligare
understrukits genom herr Gustafsons anförande. Detta har ju också givit
vid handen, att herr Gustafson kanske själv i likhet med alla Sveriges jordbrukare
innerst inne är missnöjd med regleringsanordningarna.

I detta sammanhang har jag velat framföra en synpunkt. Det borde vara
slut med den bluff- och fördummelsepropaganda, man på en del håll i riksdagen
har fört för att inbilla Sveriges jordbrukare, att de kunna få vad de
vilja bara de komma och begära det av riksdagen. Jag vill även i dag understryka
vad jag sade i går, nämligen att det är en mycket angelägen uppgift,
icke bara från det ena eller andra hållet utan från alla partiers sida, att
försöka åstadkomma en ärligare upplysningspolitik — om jag så får uttrycka
mig —- på detta område för att på detta sätt komma ifrån det missnöje, som
håller på att växa sig allt starkare ute i landet.

Herr Gustafson i Vimmerby, som nu, likaledes för kort genmäle, erhöll ordet,
anförde: Med anledning av herr Carlströms yttrande, att jag i mitt anförande
skulle ha ingått på en kritik av åtskilliga av de föreslagna stödanordningarna,
vill jag endast påpeka, att detta ingalunda är fallet. Jag har endast
sökt att så starkt det varit mig möjligt understryka, att jordbruksministern
i ett visst läge, som kan tänkas uppstå, bör ha möjlighet att avpassa
stödåtgärderna i fråga örn fodermedelsregleringen på det sätt, som han själv
har ansett att de borde avpassas. •

Herr Carlström har ånyo talat om det missnöje, som Ilar kommit till uttryck
i resolutioner från olika delar av landet. Jag kan hugna herr Carlström med

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
att säga, att de som skickat dessa resolutioner — de må ha vilka önskemål
som helst — icke älska den typ av jordbrukare, som har litet eller intet sinne
för ekonomisk organisation och de möjligheter en sådan erbjuder att komma
tili rätta med jordbrukets ekonomiska problem.

Härpå yttrade:

Herr Liedberg: Herr Gustafson i Vimmerby har gjort mig den äran att
syssla ganska mycket med vad jag hade att säga i går. Jag får bekänna, att
jag vid flerfaldiga tillfällen under hans anförande tänkte anknyta till vad han
skulle sluta med, men sedan jag upprepade gånger missräknat mig, är det
kanske lika bra att börja där han började i stället.

Han började med att säga, att jag i går hade försökt konstruera upp en
skillnad mellan utskottsmajoritetens utlåtande och reservationen. Han var
alltså inne på samma linje som chefen för jordbruksdepartementet i går. Därefter
övergick han till att ur sin synpunkt förklara dessa skiljaktigheter. Ja,
herr Gustafson i Vimmerby, det är ju möjligt att skillnaderna äro så små, som
herr Gustafson i Vimmerby tror, men högerreservanterna ha icke den uppfattningen.
Skulle verkligen utskottsutlåtandet inrymma de befogenheter, som
vi anse att Kungl. Maj :t bör ha, så är det så mycket bättre. Vi få kanske anledning
att återkomma till denna sak, när något år har förflutit.

Jag har därför kanske ingen anledning att till närmare bemötande upptaga
de uttalanden, som herr Gustafson i Vimmerby gjorde. Jag vill bara konstatera,
att han sagt, att det var dålig samklang mellan högerreservationen och
mitt anförande. Han tilläde, att han skulle ytterligare motivera detta i sitt
anförande, men det glömde han, såvitt jag kunde höra, fullständigt bort. Men
det är kanske inte så underligt; man kan ju inte hinna med att säga allting
här i kammaren. Vad han sade gick emellertid ut på att örn jag varit närvarande
i första kammaren och åhört min därvarande partiledares, herr Domös,
anförande, hade jag fått en mycket kraftig kalldusch. Det är ju möjligt, fastän
jag tror det knappast. Jag tror a.tt herr Gustafsons i Vimmerby omdöme i
detta stycke skulle ha blivit betydligt annorlunda, örn herr Gustafson i Vimmerby
hade följt debatten i första kammaren även i dess fortsatta skede.

Det är klart att man skulle kunna tolka och utlägga reservationen på samma
sätt, som herr Gustafson i Vimmerby har tolkat och utlagt utskottsmajoritetens
högmässotext. Jag tror emellertid, att kammaren snart har hört tillräckligt
örn denna sak. Jag skall endast ta upp till behandling ett par saker,
som herr Gustafson i Vimmerby särskilt har velat poängtera.

Han framhöll vikten av att Kungl. Maj :t bör ha rätt och möjlighet till
jämkningar i förordningarna vid inträffade förändrade förhållanden. Ja, örn
det finns möjligheter att åstadkomma detta, så är ju det så mycket bättre.
Efter förstakammardebatten ha vi emellertid för vår del ansett det vara så
mycket större anledning att betona differensernas betydelse mellan vårt förslag
och utskottsmajoritetens. Men jag säger fortfarande, att örn utvecklingen
skulle visa, att Kungl. Majit och chefen för jordbruksdepartementet kunna
sköta regleringen och leda den därhän, att den når avsett resultat, skulle ingen
vara gladare än jag. Jag kan emellertid icke finna att man främjar ett uppnående
av detta mål, örn man låter binda sina händer i fråga örn det viktigaste
regleringsområdet, nämligen mjölkregleringen. Därvidlag säger herr Gustafson
i Vimmerby, att han finner, att man vid ett smörpris av 2 kr. 50 öre har
grundad anledning att behålla mjölkavgiften vid 2 öre men, fortsätter han, vid
ett smörpris av 2 kr. 75 öre och, om samtidigt ett högre produktmjölkpris utvinnes,
finns ingen anledning till en högre mjölkavgift än 1 öre. Ja, är herr
Gustafson i Vimmerby fullt säker på att det högre produktmjölkpriset kan

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
utvinnas? Vörö vi lika säkra på den saken, skulle vi icke vidhållit det yrkande,
sorn. vi gjort, nämligen att Kungl. Maj :ts händer icke böra bindas, utan
Kungl. Maj :t bör ha möjlighet och rätt att anpassa icke blott smörpriset, margarinaccisen
och kraftfoderacciserna utan även mjölkavgiften på ett sätt, som
säkerställer regleringens ändamål.

På den punkten, i fråga örn möjligheten därvidlag för Kungl. Majit med
stöd av det utlåtande, som är utskottsmajoritetens, tror jag, att örn herr Gustafson
i Vimmerby varit inne i första kammaren och verkligen följt debatten
där icke blott i dess början utan även till slut, att det varit herr Gustafson i
Vimmerby, som fått den verkliga kallduschen!

Jag skall icke taga upp något långt resonemang om brödsädsprisen. Herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet angav i går i sitt debattinlägg
vad vår inställning därvidlag är, nämligen en fullt logisk följd av vår
inställning till fodermedelsprisen.

Sedan kom emellertid min ärade vän herr Gustafson i Vimmerby in på frågan
örn användningen av kraftfoder, och då lät det nästan, som örn han skulle
velat göra mig på något sätt ansvarig för att skåningarna, såsom framgår av
de skånska kontrollföreningarnas räkenskaper, använda så mycket kraftfoder
och framför allt importerade oljekakor. Det förvånar mig då, att icke herr
Gustafson i Vimmerby opponerat sig mot det uttalande i frågan, som återfinnes
i propositionen på sid. 100, där Kungl. Majit säger: »I fråga örn fodermedel,
vilka till övervägande del användas för mjölkproduktion» — det är väl
oljekakor, herr Gustafson i Vimmerby — »anser jag i likhet med jordbruksnämnden
det icke vara önskvärt, att någon viss prisnivå fastställes i förväg.
Denna bör i stället anpassas efter mjölkproduktionens omfattning, varvid
dock andra ändringar än sådana, som äro betingade av mera avsevärda förskjutningar
i marknadsläget, böra undvikas.» Varken herr Gustafson i Vimmerby
eller jag ha haft något att invända mot den formuleringen, men det förefaller,
som örn herr Gustafson i Vimmerby så småningom fått andra tankar,
som kommit fram i dag, och det hade kanske varit skäl, att han i så fall givit
uttryck åt dem litet tidigare. Under alla förhållanden kan jag försäkra
herr Gustaffson i Vimmerby, att jag för min del skall villigt underkasta mig
de restriktioner i fråga örn användningen av kraftfoder, som med hänsyn till
det helas väl och till mjölkregleringens genomförande äro lämpliga och önskvärda.
Jag vågar emellertid samtidigt försäkra herr Gustafson i Vimmerby,
att det är lättare att göra denna anpassning på de stora jordbruken än på
södra Sveriges alla småbruk. Herr Gustafson i Vimmerby kan gärna ta’
ett litet resonemang med vederbörande på den punkten.

Herr. Gustafson i Vimmerby har, såsom bekant, ett brett register när det
gäller, icke blott ordvalet utan även tonfallet, och det var icke blott av rörelse
■ '' utan jag skulle vilja säga — med av både rörelse och indignation vibrerande
röst, som han omnämnde mina s. k. förlöpningar i går. Såvitt jag förstår,
riktade han sig icke blott mot mina uttalanden mot herr statsrådet utan
även emot att jag gjort ett inpass i debatten utan att först hava hos herr talmannen
begärt ordet. I fråga om mitt inpass utan att ha begärt ordet är det
givet, att jag vilket ögonblick som helst inför talmannen gör avbön för detta
brott mot den parlamentariska ordningen. Men i fråga om mitt svar till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet ligger saken icke likadant till.
Här är det jag, som närmast anser mig vara den anfallne. Detta säger jag
icke alls för att draga upp saken på nytt. Saken har förevarit. Vi ha sagt
varandra, vad vi hade att säga. Men, å andra sidan, torde det kanske vara
önskvärt, att vad ^som ligger bakom verkligen blir klarlagt. Det blev icke
tillfälle därtill i går under den knappa treminutersrepliken. Men när det gäl -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ler saker och ting, vilka, såsom jag anser, tangera icke blott olika meningar
i vanlig politisk bemärkelse utan också den gränsen, där man talar örn sanning
och rätt och dylikt, kan jag inte fullständigt bagatellisera en sådan sak.
Jag skall därför be att få till kammarens protokoll än en gång fästa icke blott
vad den s. k. kompensationsutredningen sagt på sid. 87 och 88, och som har
ett direkt samband med denna sak, utan även, herr talman, vad jag sagt i mitt
debattinlägg. Jag har nämligen en viss erfarenhet av att man så lätt kan
bli missförstådd här i världen. Här står på sid. 87 i nedersta stycket: »Efter
att hava lämnat en redogörelse för arbetstidsbegränsningens omfattning och
storlek för olika slag av jordbruksarbetare på grundval av bestämmelserna
i 1935 och 1936 års kollektivavtal för lantarbetare och i gällande lag om arbetstid
i jordbruket ha utredningsmännen företagit vissa beräkningar beträffande
den produktprisstegring, som skulle erfordras för bibehållande av skälig
räntabilitet inom jordbruket sedan en reglering av lantarbetarnas arbetstid
i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen nr 230 till 1936 års riksdag
genomförts. Utredningsmännen ha vid dessa beräkningar använt vissa
uppgifter från de räkenskapskontrollerade jordbruken. Såsom utgångsläge
ha utredningsmännen valt bokföringsåret 1935—36 (1 juli—30 juni), vilket
är det senaste år, för vilket räkenskapsresultat finnas tillgängliga. Utredningsmännen
ha alltså icke tagit någon hänsyn till den sedan nämnda bokföringsår
inträffade prisstegringen. Lönehöjningen enligt 1936 års kollektivavtal
har däremot beaktats vid utredningen. Resultaten av beräkningarna
framgå av en inom departementet på grundval av i betänkandet lämnade uppgifter
gjord sammanställning, där erforderlig produktprisstegring angives särskilt
för jordbruk i södra Sveriges vete- och sockerbetsdistrikt och för jordbruk
i mellersta Sverige.» Sedan kommer ett avsnitt »Kostnadsökning i kronor
per hektar etc.», som jag förmodar sakna aktualitet i detta sammanhang,
och så fortsätter man: »Den för kompensation av arbetskostnaderna erforderliga
produktprisstegringen utgör enligt beräkningarna inom södra Sveriges
vete- och sockerbetsområde 11.3 procent av 1935/36 års prisnivå, varav å 1936
års kollektivavtal belöper 4.8 procent för lönestegringen och 1.6 procent för
arbetstidsbegränsningen, samt å kollektivavtal byggt på prop. nr 230/1936
3.2 procent för arbetstidsbegränsningen och 1.7 procent för beräknad kostnadsökning
för rykt m. m.»

»Enligt samma beräkningar utgör inom mellersta Sverige behovet av produktprisstegring
sammanlagt 14.1 procent.»

Jag skall härefter be att få återge, vad jag sade i denna fråga under debatten
i går, och vilket sedan gav anledning till epitetet icke blott »frihandstecknare»
utan något ännu värre. Jag sade följande: »Beträffande den förra
frågan — kompensationen — redogör departementschefen på sid. 86—89 i
propositionen för resultatet av den företagna utredningen. Enligt densamma
skulle för södra Sveriges intensiva jordbruksdistrikt erfordras en produktprisstegring
av 11.3 % och för mellersta Sveriges del av 14.1 % för såsom utredningen
godtyckligen sagt — »bibehållande av skälig räntabilitet inom jordbruket,
sedan en reglering av lantarbetstiden i huvudsaklig överensstämmelse
med propositionen, nr 230, till 1936 års riksdag genomförts». Detta innebär
alltså ett rent citat från min sida. Sedan har jag fortsatt efter ett par avsnitt,
som icke direkt höra hit — jag kunde mycket väl draga dem, men jag
menar, att vi icke skola tynga protokollet — och säger: »I alla händelser är
klarheten knappast framträdande, då jag förgäves måste leta efter departementschefens
eget ställningstagande till kompensationsutredningens resultat.

Jag hoppas, att departementschefens inlägg i dagens debatt kommer att

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
komplettera yttrandet till statsrådsprotokollet och mer klargöra inte blott vad
Kungl. Majit anser därom utan också etc.»

Detta är vad som sagts i frågan. Kammarens närvarande ledamöter och de,
som en gang läsa protokollet, fa döma oss emellan. Jag tillät mig efterlyssna
herr statsrådets inställning, och så fingo vi så småningom ett svar, att det just
star 4.9 & När jag på grundval härav vågade tolka statsrådets inställning
såsom identisk med herr Johanssons i Djursnäs, återkom herr statsrådet med
-den uppgiften, att det borde vara 7.4 resp. 9,8 %. Ja, herr talman, jag har i
detta lall, som sagt, efterlyst herr statsrådets egen mening i saken, och vi ha
också sa småningom fått svar på den frågan.

Örn jag sedan, herr talman, gar in pa herr statsrådets inlägg i gårdagens
debatt, utgick han ifrån, vilket även jag tillåtit mig säga, att det var ingen
djupgående principskillnad, och så fortsatte han precis som herr Gustafson i
Vimmerby med att säga, att jag försökt konstruera fram en dylik skillnad.
Herr statsrådet har kanske nu icke funnit någon skillnad överhuvud. Nej, det
är möjligt, men det är också möjligt, att ett noggrannare genomläsande skulle
klargöra elen saken. Det kan också hända, att när någon tid förflutit, det
kanske blir lättare att första, att här föreligger en skillnad, även örn jag hoppas^
för jordbrukets skull, att ett sådant läge icke må inträffa.

hedan ställde herr statsrådet den fragan: Hur skall man överhuvud taga det
högre priset? Såvitt jag förstår, kombinerade han detta med det resonemanget,
att nu löpande regleringsår gav ingen dylika möjligheter. Han nämnde ett
smörpris, som skulle svänga mellan 2 kr. och 2 kr. 50 öre i år etc. Ja, herr
statsråd, jag skulle kunna erinra örn alla de möjligheter utöver dem, som använts
och tillgripits, som regeringen under nu löpande år kunnat använda. Jag
skulle kunna erinra örn den sänkning av mjölkavgiften, som sattes i kraft i
höstas och återtogs i våras. Jag skulle kunna erinra om följderna därav. Jag
.skulle också kunna erinra örn den prisnivå beträffande mjölken, som i fjol
angavs till mellan 11 /2 och 13V2 öre, och som endast ungefär till den undre gränsen
uppnåtts, utan att, såvitt jag förstår, herr statsrådet kunat leda i bevis,
att icke ett annat prisläge kunnat uppnås. Jag skall emellertid icke fördjupa
mig i detta. När herr statsrådet kritiserade fjolårets riksdagsbeslut, vill jag
erinra^ därom, att herr statsrådet den gången icke var jordbruksminister. Herr
statsrådet hörde, örn jag minns rätt, till den s. k. oppositionen, och herr statsrådet
talade själv i debatten för det utskottsutlåtande nied åtföljande motivering,
som herr statsrådet nu finner sa otillfredsställande. Ja, ärade kammarledamöter,
reflexionerna göra sig väl själva.

Sedan lia vi varit inne pa animalieregleringen, och såväl från jordbruksministerns
som fran utskottets ärade ordförandes sida har påtalats, att högern
icke reservera! sig mot utlåtandet i fråga örn andra animaliska ämnen än mjölka11
det skulle naturligtvis speciellt gälla fläsk — och detta trots vissa uttalanden
i vår motion och trots att regleringens utfall varit sämst kanske just
pa detta område. Örn vi icke gjort det, herr talman, må det icke tydas, som örn
vi ansago_ allt vara gott och viii på den punkten trots en viss under utskottets
överläggning åstadkommen förbättrad formulering på sid. 35 i utlåtandet. Men
vi befinna oss här på ett område, där vi mer än väl veta, att hänsynen till de
mest olika intressen måste vägas mot varandra, och där Kungl. Majit icke bör
frana anledning till anmärkning över att vi ålagt oss den största möjliga moderation.

När det talas örn dessa exportsiffror rörande jordbrukets produkter såsom
ett bevis för vad som åstadkommits, har jag här framför mig några sammandrag,
som utvisa följande. I fråga örn svin exporterade vi år 1931 för 0.1 mil Andra

kammarens protokoll 1937. Nr 39. 2

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
jon kronor, år 1935 ingenting och år 1936 för 1.9 miljoner kronor. Av fläsk,
färskt, exporterade vi år 1934 för 0.09 miljon kronor — här är det små siffror
.— och ingenting i fjol. Av fläsk, saltat, exporterade vi år 1934 för 0.9 miljon
kronor och för år 1936 för 0.7 miljon kronor. Ja, det är alldeles tydligt, att
jordbrukarna lia all anledning att vara erkännsamma för vad sorn därvidlag
gjorts, och som till en del åtminstone berott på statsmakternas åtgärder och
ingrepp. Det kan emellertid lia sitt intresse att jämföra dessa siffror med
andra exportsiffror. 1936 års siffror finnas icke i detalj ännu, men de grova
totalsummorna finnas. Det visar sig da, att vi exporterade t. ex. järnmalm
till Tyskland år 1934 för 59 miljoner kronor, år 1935 för 65 miljoner kronor
och år 1936 för 98 miljoner kronor. Jag säger detta icke såsom någon kritik,
ty tydligen böra vi ha ali anledning att vara glada över en sådan export, men
siffrorna här visa betydligt gynnsammare utveckling än när det gäller jord -

ell jag förstod herr statsrådet rätt, sade han, att skillnaden mellan utskottets
och vår ståndpunkt i avseende på fodermedelsprisen skulle utgöra den
väsentliga skillnaden mellan utskottet och oss. Sa är nog ingalunda, fallet.
Den väsentliga skillnaden är och förblir alltjämt frågan om mjölkavgifterna.
Det är den verkliga kärnpunkten. . . „

Herr statsrådet fortsatte att tala örn en fixering av fodermedelsprisnivan
och menade, att man icke kan låsa sig vid t. ex. 15 öre, och icke vid 16 öre,
utan att det är mycket bättre att säga 15 ä 16 öre eller .14 ä 15 öre. Det är ju
klart, att man kan lägga resonemanget på en sådan basis. Man kan föredraga
att ha två ledstjärnor i stället för en, men det är att bemärka, att.w aldrig talat
örn att låsa priserna, utan vi ha talat örn det riktmärke, kring vilket allt detta
skall röra sig, och mot vilket man bör sikta. Jag kan fortfarande icke första,
att klarheten blir större, örn man sätter upp två riktmärken i stället för ett,

mot vilket man syftar.

Jag tillåter mig att anföra, vad herr statsrådet säde i. fjolårets debatt pa
denna punkt. Enligt protokollet för lördagen den 6 juni 1936 yttrade herr
statsrådet: »Därmed äro vi inne pa spörsmålet, vilket för övrigt endast är en

omdömesfråga, huruvida majsen skall kosta 15 eller 16 öre per kilogram. Icke
finns det någon principiell skillnad mellan statsrådets uppfattning och utskottsmajoritetens
uppfattning därvidlag. Förhållandet är helt enkelt det,
att om majsen kostar 15 öre per kilogram, sa inträffar det lättare, att det blir
överproduktion på fläsk vid ett relativt bra fläskpris än örn majsen kostar
1 öre mera per kg. Dessa producenter fa bättre betalt för den spannmål, de
producera i det egna jordbruket, därest fläskpriset blir högre, och det blir en
omdömesfråga, när det gäller att avgöra, hur långt konsumenterna skola fa
vara med om att betala prisstegringen.» Ja, detta är ett uttalande, som vem
som helst kan skriva under. Vi hade den meningen i fjol, och vi ha bibehållit
den i år. Det är väl egentligen skillnaden.

Till slut påpekades, att om nu utskottets motivering föll i denna kammare
efter att hava blivit godtagen av. första kammaren, skulle riksdagens beslut
komma fram utan någon motivering. Ja, herr statsråd, jag har ett sa fullständigt
uppriktigt förtroende för statsrådets önskan att göra det bästa,, sa
jag får säga, att jag verkligen kan reflektera på att motiveringen på vissa
punkter, där den icke är tillfredsställande, folie bort, just för att ge Kungl.
Maj :t så fria händer som möjligt för att .kunna genomföra det, som är nödvändigt.
. . . .

Herr statsrådet var inne på frågan örn mjölkavgiften i fjolårets debatt, och
jag skall tillåta mig att även här citera honom: »Men nu frågar jag — säde
statsrådet — varifrån skola vi få pengar? Minskar man mjölkavgiften, får

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
mein in mindre pengar. Är det herr statsrådets mening» -— frågade herr Pehrsson-Bramstorp
den gången — »att öka margarinaccisen för att få tillräckligt
med pengar till att höja produktmjölkpriset? Så länge vi ha fonder går det,
men fonderna komma ju att taga slut. Örn man gått in för en sådan riktlinje]
är det ganska svart att ändra direktiven ett kommande år.» Ja, den gången
var herr statsrådet enig med oss. dag beklagar, att han icke är det fortfarande.

Beträffande herr Anderssons i. Rasjön yttrande vill jag endast konstatera

— detta vare sagt utan att i övrigt vilja draga upp någon polemik mot herr
Carlströms yttrande att han fann mera innehåll i vår reservation än herr
Carlström, som talade örn. att ifall man kramade den, blev det ingenting kvar.
Ja,g tior, att hur mycket herr Carlström än vill krama den, så finns där i alla
tall kvar, som herr Andersson i Rasjön talade örn, uttalandet örn mjölkregleringens
och mjölkavgifternas anpassande efter syftemålet. Det finns kvar
under alla förhållanden.

. Herr Andersson i Rasjön ställde också yrkande örn bifall till vår reservation
i vad den avsåg Kungl. Maj :ts befogenheter att avväga smörpris, mjölkavgift
och acciser. Om ett verkligt resultat kunde uppnås, låt vara endast i ett uttalande
tran andra kammarens sida, skulle jag för min del gärna reflektera
pa att biträda herr Anderssons i Rasjön yrkande, eftersom detta, som jag sagt
liera gånger, träffar kärnpunkten och den viktigaste delen av reservationen,
h örutsättmng för ett positivt resultat förefinnes emellertid knappast utan att
åtminstone bondeförbundet också har tillkännagivit sin anslutning till samma
ståndpunkt, och så länge så icke har skett — och därav har jag icke hört något

— finns det ingen anledning att frånfalla det yrkande, som jag förut har ställt,
nämligen örn bifall till den reservation, som har avgivits av herr Anderson i
Norrköping m. fl.

Chefen, för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag har icke begärt ordet i anledning av det anförande, som herr Liedberg
nyss bär hållit, utan jag begärde ordet för att replikera herr Andersson i Rasjön
Han befann sig i kammaren, när jag begärde ordet, men har tydligen
tröttnat ^under herr Ledbergs jättereplik och är därför tyvärr icke här just
nu. I så fall kanske jag kan ägna något litet intresse åt herr Liedberg.

Jag skulle först vilja säga, att nog känner jag människor, som kunna bli upphetsade
och som i sill upphetsning kunna använda uttryckssätt, som icke äro
lämpliga, men det förekommer mera sällan, att människor med sådant hetsigt
temperament fortsätta att föra process nästa dag såsom herr Liedberg här har
gjort.

I sak vill jag endast taga upp en punkt för att belysa vederhäftigheten i ett
avsnitt av högerns opposition. Såsom alla känna till, finns i högerns motion
ett angrepp på regeringen för att regeringen icke skulle på det handelspolitiska
området lia tillbörligt tillgodosett jordbrukets intresse. Nu har herr Liedberg
talat om vad som menas med detta. Herr Liedberg läste upp vissa siffror, av
vilka framgår, att det har varit en ökad svinexport, och det säger han är ju bra,
men, fortsätter han, örn man jämför detta med den valdsamma ökning av malmexporten,
som har ägt runi. så ser man, att det finns andra områden, där expoi
ten ökats ännu mera och, herr Liedberg menar väl, där regeringen gjort
mera för att gynna exporten än när det gäller jordbruksprodukter. Örn herr
Liedberg är okunnig på den punkten, kan väl icke högerns ledning vara det.
När det gäller fläsk, är det fråga örn en produkt, där vi få tigga och be utlandet
att köpa, men när det är fråga örn malm, gäller det en produkt, som utlandet
tigger och ber oss att få köpa. Jag antar, att det är litet skillnad i fråga
örn möjligheterna, på dessa båda områden.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 £. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag begärde emellertid som sagt ordet för att sysselsätta mig något med det
anförande, som hölls av herr Andersson i Rasjön. Först oell främst upprepade
han och underströk en synpunkt, som har kommit fram fran andra oppositionstalares
sida, nämligen att regeringen har begärt, att riksdagen skulle binda
regeringen, och det tycker man är märkvärdigt. Det är det väl ändå inte. Hår
lägger regeringen fram ett förslag, varl hemställes, att riksdagen skall godkänna
regeringens ståndpunkt i fråga örn brödsädespriset, i fråga örn fodermedelspriset
och i fråga örn smörpriset. Är det da något osedvanligt, att man
också intager den ståndpunkten rörande mjölkavgiften och hemställer örn riksdagens
uttalande på den punkten? Det ligger ju fullständigt i stil med hela
denna frågas behandling, att regeringen för att ha tillräckligt stöd för sin full"
maktspolitik lägger fram huvudgrunderna för riksdagen och begär dess tillstyrkande.
Jag kan icke finna annat än att det måste vara ett riksdagens intresse,
att så sker. . „

Vi komma så till den stridsfråga, som högern och folkpartiet driva Iram,
nämligen frågan örn mjölkavgiftens höjd. Det är ett faktum, att under något
så när med nu likartade förhållanden behövs det icke mer än 1 öres mjölkavgift
vid ett smörpris av 2 kronor 75 öre för att ge jordbrukarna ett produktmjölkpris,
som är lika med priset under femårsperioden 1925—1929. Den saken
ha vi räknat på. Den saken veta vi. Den är ett faktum. Det kommer man

icke ifrån.

Nu säger herr Gustafson i Vimmerby, att det kan uppsta tva fall, där man
kan tänka sig behovet av en högre mjölkavgift. Det ena är, örn exportpriset
faller hastigt tillbaka, och det andra är, örn mjölkproduktionen okar mycket
starkt. Vad man emellertid kan säga i det fallet, herr Gustaffson i Vimmerby,
är att örn man skall kunna uppehålla ett produktmjölkpns i det läge, som är
avsett, får man i dessa fall se till att mjölkregleringen tillföres iner pengar an
med de nu föreslagna och tänkta åtgärderna. Däremot är det icke alls nödvändigt
att dessa pengar skola komma just från mjölkavgiften. Det är ju lii gr -tigt,’ varifrån pengarna komma, men helt naturligt måste regeringen i ett sadan};
förändrat läge överväga på vilket sätt man skall kunna tillröra mjölkregleringen
denna medelsökning. Därom är jag fullt övertygad. Jag vill endast
understryka, att det är icke nödvändigt, att detta skall ske genom pn höjd

BehYvTdå denna 2 öres mjölkavgift vid ett smörpris av 2 kronor 75 öre för
att upprätthålla konsumtionsmjölkpnset vid 192o 1929 ars niva. Naturligt vis

icke. Det behövs icke, ty redan nu äro vi uppe i denna niva. Vi lia 2 ores
mjölkavgift och 2 kronor 50 öre i smörpris. 2 kronor 7 O ore i smorpris och 1
öres mjölkavgift motsvarar fullständigt nuvarande läge, och följaktligen kail
konsumtionsmjölkpnset också upprätthållas. Det finns alitsa icke något behov
av en höjd mjölkavgift för att upprätthålla den niva, som alia tycks vara

''^Marnkan då kanske i stället ställa den frågan: Behövs en högre mjölkavgift
för att skapa sammanhållning bland jordbrukarna och för att hindra uppkomsten
av s. k. pytsåkare? Nej, ärade kammarledamöter det behovs icke heller
såvida mellan konsumtionsmjölkpris och produktmjölkpns hålles en normal
marginal. Olli man till produktmjölkpriset lägger en normal marginal tor
konsumtionsmjölkprisets fastställande, blir det icke heller någon påfrestning
inom organisationerna. Påfrestningen kommer, nar nian med hjälp aven hog
mjölkavgift försöker skapa en onormal marginal mellan produktmjölkpriset
och konsumtionsmjölkpriset. Det är dari, det ligger. . o

Konsumtionsmjölkpnset är nu uppe i 192o 1929 ars niva. Enligt reger -

gens mening bör nian icke vidtaga ytterligare åtgärder fran statens sida tor

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisre görande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
att ytterligare pressa lipp detta pris. Vi säga, att nu Ilar regleringen fyllt sin
uppgift på detta område, och vi lämna därför prisbildningen fri. Det får bli
organisationernas sak att fastställa detta pris efter marknadsläget och med
hänsyn till gällande produktmjölkpris.

Det är emellertid i detta läge fullkomligt klart, att örn jag vidhåller en
mjölkavgift, som i realiteten är 1 öre högre än den är i dag, så uppkommer ett
tryck uppåt på konsumtionsmjölkpriset, och alltså skulle staten på samma gång
som staten säger, att nu reglera vi icke längre konsumtionsmjölkpriset, bibehålla
en anordning, som åstadkommer ett tryck uppåt. Det anser jag vara
orimligt, och samma uppfattning har regeringen haft. Jordbruksministern säger
ju i propositionen, att en sådan stegring av konsumtionsmjölkpriset bör
man^akta sig för, ty den framkallar minskad omsättning och skadar därigenom
också jordbruket. Man kommer alltså fram till detta, att örn man till varje
pris vill bibehålla mjölkavgiften.vid 2 öre samtidigt med att man har ett smörpris
av 2 kronor 75 öre, kan det icke finnas annat skäl för detta än att man önskar
.med statens hjälp pressa upp konsumtionsmjölkpriset över 1925—1929
års nivå.

Naturligtvis får man ha den uppfattningen, att så bör ske, både herr Andersson
i Rasjön och folkpartiet och högern, men då skall man också säga ut
det. Man skall tala örn att det är just detta man vill, men man skall icke försöka
framställa saken sa, att denna höjning av den reella mjölkavgiften behövs
för att upprätthålla den mjölkprisnivå, som här är föreslagen. Så är det verkliga
läget. Jäg skulle för min del mycket förvåna inig, örn andra kammaren
skulle falla på den idén att här försöka göra ett opinionsuttalande i den riktning,
som herr Andersson i Rasjön och herr Liedberg tänkt sig. Jag tror, att det
skulle vara att ådraga riksdagen ett ansvar, som det är ganska onödigt att
taga.

Med vad jag bär har sagt har jag alltså understrukit, att örn en onormal situation
uppkommer på det sätt, som herr Gustafson i Vimmerby bär antytt, måste
regeringen överväga att skaffa ökade medel, men regeringen har då möjlighet
att använda olika källor för att skaffa dessa medel och kan avgöra, örn det
skall vara mjölkavgiften eller något annat. Därtill lämnar utskottets uttalande
fullständigt tillräckliga direktiv. Det är icke tal örn annat.

Jag skall icke fortsätta längre, men jag kan dock icke annat än intressera
mig för en annan ståndpunkt hos folkpartiet i denna fråga. Lika val som folkpartiet
sålunda tycks gå i bräschen för att med skärpta statliga åtgärder pressa
upp konsumtionsmjölkpriset över 1925—1929 års nivå, lika väl hävdar både
herr Carlström och herr Andersson i Rasjön, att mjölkavgiften kan vara bra som
ett statligt tvångsmedel för att hålla jordbrukarna organiserade. Jag har ingenting
emot den synpunkten i och för sig, men nog är det intressant och underligt
atVse folkpartiet, denna medborgarfrihetens självkorade kämpe, här framträda
såsom det statliga tvångets företrädare.

Herr talmannan gav nu för kort genmäle ordet till herr Gustafson i Vimmerby,
som yttrade: Herr talman! Jag har endast velat begagna detta till fälle

för att .säga herr Liedberg, att det icke skall lyckas honom att göra
gällande, att jag skulle ha uttalat, att det under alla förhållanden kunde vara
tillräckligt med en mjölkavgift på 1 öre vid ett smörpris av 2 kronor 75 öre.
När det tryckta protokollet över debatten föreligger, skall herr Liedberg
säkerligen komma underfund med att så folio icke mina ord. När herr
statsrådet oell chefen för handelsdepartementet just på denna punkt anknöt
till mitt anförande, så visar även detta, att herr Liedberg icke har rätt i sitt
påstående.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Inom parentes vill jag säga, att jag Ilar icke någon som helst invändning
mot vad herr statsrådet Sköld här anförde gentemot vad jag skulle lia sagt
i fråga örn mjölkavgiftens storlek. För mig är det ganska egalt, örn 1925-1929 års prisnivå å mjölken upprätthålles med hjälp av en högre mjölkavgift
eller med medel, som i annan ordning genom de olika regleringsanordningarna
kan åstadkommas för ändamålet.

När herr Liedberg sedan var inne på vad jag hade sagt rörande användningen
av kraftfoder i Malmöhus läns kontrollföreningar, är det att märka, att
jag icke hade någon som helst erinran emot vpd som i propositionen har uttalats
rörande avvägningen av prisnivån på de s. k. mjölkkraftfodermedlen, .men
jag ansåg mig böra påtala kraftfodersammansättningen vid jordbruken inom
edra kontrollföreningar och det må observeras att medlemmarna i dessa i allmänhet
äro. större jordbrukare.

Vidare erhölls, jämväl för kort genmäle, ordet av

Herr Liedberg, som anförde: Herr talman! Tiden tillåter mig icke att upptaga
något resonemang med herr Gustafson i Vimmerby. Jag är emellertid
mycket glad över att herr Gustafson i Vimmerby konstaterat vad han har sagt
därvidlag, ty det är snarast i för vår uppfattning gynnsam riktning. Jag
skulle i stället vilja vidröra herr statsrådets och chefens för handelsdepartementet
anförande.

Jag är fullkomligt övertygad om herr statsrådets oerhörda sakkunskap på
detta område och örn min mycket bristfälliga. Jag vet också, herr statsråd, att
det är lätt att sälja malm men f. n. svårt att sälja fläsk, men jag vet också,
att efterfrågan på malm vid ett tillfälle i vintras eller våras från tysk sida var
så stor, att örn de kunnat få 10,000 ton mer än vad de fingo och hade kontrakterat,
hade de varit villiga att köpa för flerdubbla summan livsmedel eller
fläsk. Det ligger nog till så ändå, herr statsråd!

Sedan var herr statsrådet inne på mjölkavgiften. _ Hans resonemang örn att
mjölkavgiften trycker konsumtionsmjölkpriset uppåt är på sitt vis alldeles
riktigt, men det resonemanget gäller lika väl vid ett smörpris av 2 kronor 30
öre som vid 2 kronor 50 öre eller 2 kronor 75 öre. Detta resonemang kan
appliceras på vilket som helst prisläge.

Vi lia aldrig yrkat, att mjölkavgiften absolut skall vara 2 öre vid ett smörpris
av 2 kronor 75 öre, men vi ha yrkat, att olika möjligheter att nå nettopristillägget
och därmed produktmjölkpriset skalig Kungl. Maj :t kunna förfoga
över. Den uppfattningen och det yrkandet tillåta vi oss att vidhålla.

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig
i denna diskussion, men ett pär saker, som i går yttrades av herr Carlström,
ha gett mig anledning att gå in på ett bemötande.

Herr Carlström återgav i sitt anförande ett citat från en högertidning av
ett yttrande, som jag skulle ha fällt vid ett jordbrukarmöte i Enköping. Jag
skulle där lia sagt, att örn vi organisera oss tillräckligt, skulle _vi kunna ta
30 öre litern för mjölken. Jag vill här understryka först som sist, att detta
är en fullständig vantolkning av mitt uttalande vid Enköpingsmötet. Jag har
icke haft tillfälle att se artikeln i fråga rörande Enköpingsmötet, men vad vi
resonerade örn på detta möte var icke det pris, som bönderna skulle kunna få
för mjölken, utan i stället minutpriset i Stockholm, som för närvarande är 25
öre. Det uttalades förhoppningar örn att man i en ej alltför långt avlägsen
framtid skulle kunna höja konsumtionsmjölkpriset i Stockholm till 30 öre. Man

Onadagen den 2 juni 1937 f. m. Nr 39. 23

Äng. grisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
pavisade, att man i Köpenhamn och Oslo hade betydligt högre minutpriser än
i Stockholm. Huruvida det är riktigt, känner jag ej till. Jag har ej undersökt
den saken. Men jag svarade på Enköpingsmötet, att i nuvarande läge
med den bristfälliga organisation vi lia, kunna vi ej taga ut detta pris av 30
öre. Jag pekade på att hur det skulle kunna bli i framtiden berodde på hur
starka våra organisationer bleve. Jag har ej uttalat mig örn huruvida det ur
andra synpunkter skulle vara lyckligt att taga ett pris på 30 öre. I den punkten
har herr Carlströms resonemang alltså intet värde.

Jag tycker, att det är egendomligt, att när man citerar sådana mötesreferat
och för övrigt även när tidningarna lia referat från sådana möten, man ej
återgiver mötets gång i dess helhet. Det var en högerman, som på samma
möte yttrade, att om bönderna ej i riksdagen finge till punkt och pricka, vad
de ville, skulle de ta sin hatt och sin rock och åka hem. Det kan man säga.
Det gjorde högern år 1935, då det gällde lagstiftning örn skydd för tredje
man, och vi veta resultatet. Vi vilja ej taga ett sådant resultat i denna fråga.
Vi bondeförbundare anse det vara med vårt ansvar förenligt att i riksdagen
söka i samförstånd förskaffa oss det mesta möjliga, som står att få.

Man kan^i detta sammanhang peka på en hel del andra förhållanden. Det
inträffade år 1932 under den värsta jordbrukskrisen, att en jordbrukare fick
i öre för mjölken och 55 öre för fläsket. Det var en jordbruksriksdag, som
hölls här i Stockholm, och denna utsåg en deputation, som skulle uppvakta den
dåvarande frisinnade regeringens statsminister, herr C. G. Ekman, för att inför
honom framlägga jordbrukarnas nödläge. Han svarade, att den frisinnade
regeringen mycket väl förstod jordbrukarnas intressen och behjärtade jordbrukarnas
tryckta ställning. Men vad skola vi överhuvud taget göra, sade
han. Deputationen gjorde en förfrågan, huruvida det ej vore möjligt att tilllämpa
en margarinskatt, men man hade ej tänkt sig närmare in i saken. Då
svarade herr C. G. Ekman, det frisinnade partiets ledare och statsminister i
den frisinnade regeringen, att man måste tänka på allas ekonomi och att man
därför ej kunde taga margarinskatten. Man hade ingenting att göra. Han
anvisade ej en enda väg. Den väg, som slutligen blev beträdd, har man kland
rat från frisinnat håll och även från högerhåll. Men det visade sig likväl,
att man ej vare sig från det ena eller från det andra hållet hade några bättre
vägar att anvisa, som skulle på ett bättre och mera effektivt sätt åstadkomma
ekonomisk balans i jordbrukets ekonomi.

Skulle man söka med ljus och lykta för att utgrunda, vad herr Carlströms
långa anförande i går för övrigt innehöll, så skulle man säkert komma till
samma resultat, som herr Carlström gjorde, när han bedömde högerns utskottsreservation.
Kramar man ihop densamma, är det ingenting, bara luft alltsammans.
Det är herr Carlströms egna ord, som jag anser även kunna tillämpas
på hans inlägg i gårdagens debatt och även på vad han anförde i dag. Det
gällde för herr Carlström att balansera mellan utskottets förslag och högerns
reservation, att sönderriva dem bägge, men han kunde själv ej vare sig på
den ena eller den andra punkten anvisa någon väg. Detta är herr Carlströms
intetsägande politik. Det är bara buller i tomma tunnor. Det kunde säkert
vara av intresse för kammaren att höra herr Carlströms åsikt örn t. ex. mjölkavgiften.
Är den enligt utskottets förslagför hög eller för låg? Vilken åsikt
bär herr Carlström örn spannmålspriset? Är det för högt eller för lågt räknat
i utskottet? Vad tror herr Carlström om utskottets ställning till slaktmarknaden?
Erbjuder där regeringens förslag tillräckligt stöd eller icke? Jag
framställer dessa frågor till herr Carlström och önskar dem besvarade av honom.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Sjögren: Herr talman! Jag skall börja med att glädja kammarens
ledamöter med att jag kommer att bli mycket kortfattad.

Frågan örn formerna för jordbruksstödet bar i år tilldragit sig större uppmärksamhet
i landet än tidigare, väsentligen av två skäl. Det ena skälet är,
att allt vad jordbrukarna behöva för sin produktion undergått och alltjämt är
föremål för en rätt väsentlig prisstegring. Det andra skälet är, att man ställt
i utsikt, att jordbruket skulle få kompensation för dessa ökade utgifter i form
av förbättringar i prisläget för jordbruksprodukterna.

Jag tror, att man ej skall bagatellisera den oro, som i dessa dagar kommit
till uttryck i vidsträckta jordbrukarkretsar. Jag skall ej ingå på frågan, huruvida
de många jordbrukarmötena landet runt kommit till stånd spontant eller
ej, men den stora anslutningen till dessa möten har säkerligen varit ett_ kännetecken
på den nyss omnämnda och fullt förklarliga oron. Det är ej tvivel om
att många se mörkt på situationen. Andra näringar äro inne i en högkonjunktur,
som väl å ena sidan underlättar jordbrukets avsättningsförhållanden men
å andra sidan fördyrar allt vad jordbrukarna skola köpa och framför allt lägger
beslag på jordbrukets arbetskraft. Kommer så härtill den för några dagar
sedan beslutade ytterligare inskränkningen av arbetstiden. Man har sagt, att
den endast skulle gälla ett mindretal av landets jordbrukare på grund av bestämmelsen
örn tre arbetare. Men man bör nog göra klart för sig, att den säkerligen
kommer att tillämpas för alla jordbruksanställda, antingen de ha en
eller flera på varje gård. De mindre gårdarna få säkerligen ej arbetskraft, örn
ej lagen blir normerande även för dem, och örn den nu en gång skall gälla,
kan det väl vara rimligt, att den tillämpas för alla. Den saken är emellertid nu
klar, och skall ej vidare ordas örn. Vad jordbruket har att räkna med, är, att
svårigheterna torna upp sig och att kostnaderna öka. Jag brukar gärna sälla
mig till optimisterna, men den här gången kan jag det icke. Nu. återstår att se,
vilka möjligheter propositionen och utskottsutlåtandet kunna giva jordbrukarna
att få debet och kredit att gå ihop.

Jag vill från början säga, att jag väl förstår den synpunkten, att bågen ej
får spännas för högt och att det konstlade prisinstrumentet är ett mycket känsligt
instrument, som måste behandlas varsamt. Men å andra sidan befinna vi
oss i en högkonjunktur, där de övriga näringarna arbeta för fullt och konsumenterna
i stort sett ha det bra, medan jordbrukarna ha bekymmer. Man måste
då fråga sig, vad som kommer att hända, om och när en lågkonjunktur inträder
med svårigheter för både näringar och konsumenter. Borde man ej nu försöka
stödja jordbrukets prisnivå något starkare, än som här kommit till synes?^Alla
tyckas vara överens örn att medelprisnivån för 1925—-1929 bör vara utgångspunkten,
men när det gäller t. ex. mjölkpriset, är det ingalunda så säkert, att
denna nivå kan upprätthållas. Jag för min del har haft svårt att förstå, varför
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet vill ha ett uttalande
av riksdagen, att mjölkavgiften skall sänkas vid stigande smörpris, hellre än
att själv få ett bemyndigande att laga efter lägligheten. Med den kännedom,
jag har örn jordbruksministerns både vilja och förmåga att. taga ansvar, har
detta synts mig svårförklarligt. Den situationen kan dock inträda, att accismedlen
ej räcka till och att en sänkning av mjölkavgiften medför en sänkning
av produktmjölkpriset och därmed frångående av den normerande prisnivån.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet har nu sagt, att därest
en sådan situation skulle inträda, finge man taga medel från annat håll. Allt
fortfarande kvarstår dock utskottets uttalande örn mjölkavgiftens sänkning vid
förhöjt smörpris.

Beträffande kött- och fläskmarknaden har den stora produktionen inom landet
medfört betydande svårigheter för en reglering och även en rätt kraftig

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
prissänkning. De åtgärder, som departementschefen vidtagit för export, äro
värda allt erkännande, men man har dock ej på långt när kunnat hålla den avsedda
prisnivån. Det är mot bakgrunden därav man får bedöma önskan att
ej mjuka upp fodermedelspriserna, ty alla lia ju dock varit överens om det nära
sambandet mellan fläskproduktionens storlek och priserna på fodermedel liksom
också örn önskvärdheten av att i möjligaste mån hålla tillbaka fläskproduktionen.

Ja, jag har, herr talman, här blott velat framhålla några synpunkter på den
föreliggande frågan och skall ej förlänga debatten.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det finns anledning för mig att bemöta några uttalanden som
gjorts här från vissa håll. Jag börjar med den siste ärade talaren.

Herr Sjögren har ej varit med i politiken så länge, men han tycks på den
korta tiden ha lärt sig att läsa jordbruksutskottets betänkande och propositionen
ur de politiska synpunkter, ur vilka man skall läsa dem. Det vittnar om
att han kunnat anpassa sig rätt snabbt efter de politiska idéer, som göra sig
gällande.

Herr Sjögren säger, att jordbruksstödets behandling i riksdagen innevarande
år tilldragit sig större uppmärksamhet än tidigare, och finner förklaringen
härtill ligga i de stigande omkostnaderna för jordbruksnäringen. Det är precis,
vad jag sagt i propositionen. Jag sade i går, att när propositionen skrevs,
utgick nian från de dåvarande förhållandena och de kalkyler, som då förelågo.
Man räknade med det dåvarande ränteläget och med de andra produktionskostnaderna,
som då förefunnos, och man kom så fram till den nivå, i fråga örn
vilken Kungl. Majit begärt fullmakt av riksdagen. Men såväl i den kungl,
propositionen som i utskottets betänkande har det klart och tydligt sagts ifrån,
att en ökning i kostnaderna för produktionen skulle, därest jordbruksstödet
skulle få den effektivitet, som avsetts i den kungl, propositionen, medföra, att
denna ökning beaktades och kompenserades. Efter mitt sätt att se står detta
alltså lika klart, och tydligt utsagt i den kungl, propositionen och utskottets
betänkande som i reservationen. Jag tror, att herr Sjögren ej alls behöver draga
detta i tvivelsmål. En kollega i regeringen sade i anledning av ett uttalande
av herr Gustafson i Vimmerby, att det var självfallet, att man, därest förhållandena
skulle utveckla sig i ogynnsam riktning på ett eller annat sätt, måste
skaffa pengar för att stödja produktmjölkpriset och därmed upprätthålla den
avsedda nivån.

Herr Sjögren nämnde även de ökade kostnaderna genom arbetstidsregleringen.
De äro medräknade här. Jag Ilar sett spörsmålet, precis som herr Sjögren
nämnde, nämligen att organisationerna, såväl arbetsgivarorganisationerna
som lantarbetarorganisationerna, långt innan vi behandlade en reglering av arbetstiden
för lantarbetarna, redan i 1935 års avtal tillämpade en viss begränsad
arbetstid. Denna begränsade arbetstid gäller sannerligen ej allenast "det
större jordbruket eller dem, som tillhörde organisationer av den ena eller andra
kategorien, utan den som ville lia arbetare, fick tillämpa denna arbetstid även
om han icke tillhörde någon organisation eller hade ett mindre jordbruk. Då
anser jag det självklart ur jordbrukets egna intressesynpunker, att det är bättre
att försöka åstadkomma en anordning, där jordbruket med statsmakternas
medverkan kan kompenseras för ökade kostnader, än alf det skall tvingas fram
ökade kostnader för de mindre jordbrukarna, därför att möjligen de större
jordbrukarna kunna gå med på ökade kostnader och förkortad arbetstid på
grund av rationaliseringar i det ena eller andra fallet.

Vad herr Liedberg beträffar, skall jag ej gå in på något bemötande i sak av
vad han anfört. Jag fick närmast det intrycket, att antingen vill herr Lied -

Nr 39.

Onsdagen, den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
berg ej förstå, vad jag skrivit och sagt, eller också är det något annat, som
gör, att herr Liedberg ej kan förstå. Herr Liedbergs argumentering var densamma
i dag som i går. I går sökte han konstruera fram något, som ej står
att läsa i propositionen eller utskottets betänkande. Han försökte i dag försvara
den konstruktion, som han gjorde under gårdagen. Då jag i går tillät
mig att karakterisera herr Liedbergs framställning som en ganska vid frihandsteckning,
så har herr Liedberg uppfattat det, som att jag skulle mena,
att han höll sig litet grand ifrån sanningen. Det är hans egen tolkning av
mitt uttalande. Jag vill säga, att hans frihandsteckning är precis likadan i
dag som i går. Herr Liedberg citerade, vad utredningsmännen sagt, och läste
upp sid. 87 och 88 i propositionen. Så sade han, att utredningsmännen kommit
fram till respektive 11.3 och 14.1 procent. Men herr Liedberg glömde dock
att nämna, att utredningsmännen på sid. 87 säga: »Utredningsmännen ha alltså
icke tagit någon hänsyn till den sedan nämnda bokföringsår inträffade prisstegringen.
» De siffror, som utredningsmännen utgå ifrån, avse bokföringsåret
1935/1936, och det är följaktligen de priser, som gällde efter 1935 års
riksdagsbeslut, och alltså ej de priser, som gällde efter 1936 års riksdags beslut.
Jag menar därför, att detta mitt omdöme under gårdagen om frihandsteckning
fortfarande står kvar. Sedan får herr Liedberg bedöma det, som
herr Liedberg själv vill.

Om jag sedan skulle till herr Lundqvist, som är specialist på trädgårdsodling,
säga några ord, kan jag inskränka mig till att säga, att jag har den bestämda
uppfattningen, att trädgårdsodlarna behöva en bättre genomförd organisation,
än de ha. Jag har sagt det till trädgårdsodlarna, innan propositionen
skrevs, att det från min synpunkt vore önskvärt, att de kunde sätta i gång
en bättre organisation, och att det ej vore uteslutet, att statsmakterna skulle
kunna reflektera på att lämna ett handtag vid organisationens genomförande.
Men jag fick aldrig något klart svar på den frågan. Jag fick i går eller förrgår
ett besök av en av trädgårdsodlingens främste män, som erkände, att malören
med gurkorna, då det kom in sju vagnslaster till Stockholm, hade kunnat
undvikas. Hade de haft en bättre genomförd organisation, såsom importörerna
ha, hade prisfallet ej behövt bliva, som det blev. Men där fingo de enskilda
trädgårdsodlarna taga prisfallet för att visa importörerna, att de ej uteslutande
kunna tjäna pengar. Importörerna förlorade minst 30,000 kronor på
den importen. Hade trädgårdsodlarna haft en ordentlig organisation, hade
importörerna säkert dragit sig för att vidtaga sådana affärstransaktioner, som
de gjorde den gången.

Vad sedan beträffar tullen på vindruvor, så föreligger ju här ett förslag örn
införande av dylik tull. Det är ej så, som någon sade i går, att man vill vidtaga
åtgärder mot det ena eller andra landet, utan man menar, att fruktodlingen
behöver det stöd, som den förhöjda tullen medför. Sedan nämnde herr
Lundqvist något om motionerna förra året. Jag förmodar, att herr Lundqvist
ej glömt, att förra årets riksdag på grund av motioner rörande trädgårdsodlingen
fattade vissa beslut om förhöjda tullar för att därigenom stödja denna
näring. Det är mig lika angeläget att beträffande trädgårdsodlingen som
andra näringar söka åstadkomma förbättrade förhållanden. Samtidigt som
jag förklarade detta för trädgårdsodlarna, sade jag, att jag ansåg det angeläget,
att en verklig undersökning ägde rum. Det har nu från utredningsmännen
skickats ut omkring 3,000 frågeformulär. Det är avsikten, att det
skall göras en verklig undersökning om i vilken utsträckning det hastiga prisfallet
i det ena eller andra avseendet är föranlett av trädgårdsodlarnas mindre
rationella sätt att föra sina varor i marknaden eller örn det är genom importen,
som detta prisfall uppstått. Det är osäkert, och man får undersöka det.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
Blir detta undersökt och får man klarhet därom, förmodar jag, att riksdagens
representanter från olika partier skola vara besjälade av ett intresse att stödja
trädgårdsodlingen i samma utsträckning, som vi äro besjälade av intresse att
stödja andra näringsgrenar.

Beträffande herr Andersson i Håsjön vill jag säga, att han ägnade sin mesta
tid och uppmärksamhet åt de inkomna resolutionerna. Det är glädjande, att
det kommit sådana resolutioner. För varje år sedan någon tid tillbaka har
man varit mer och mer sympatiskt inställd, när det gällt att vidtaga åtgärder
för jordbrukets stöd. Men jag har ej förut hört, att man bedömer läget efter
trycket utifrån. Dessa resolutioner ha ändå gjort en viss nytta. Man har fått,
som jag efterlyst i många år, en praktiskt taget enhällig anslutning till stöd
åt jordbruksproduktionen.

Herr Andersson i Rasjön hänförde sig särskilt till en skrivelse från Dalarne,
som jag själv läst. Dalarnes mejeriförening säger, att sänkt mjölkavgift skulle
rendera Dalarnes mjölkleverantörer en förlust på 600,000 kronor. Jag trodde,
att herr Andersson i Rasjön åtminstone var så inne i dessa ekonomiska problem,
att han visste, att då pristutjämningsbidraget för hela detta område Värmland
och Dalarne är detsamma, så komma, örn detta uteblir som inkomst att dela
för mjölkproducenterna från konsumenterna i Dalarne, samtidigt mjölkproducenterna
att spara avgifter. Icke kan man betrakta det som en förlust. Mjölkavgiften
är naturligtvis till för att stödja konsumtionsmjölkpriset.

Nu säger man — jag tror det var herr Sjögren: »Varför har jordbruksministern
velat hava ett uttalande om, att ett öres mjölkavgift stämmer med ett
smörpris på 2 kronor 75 öre?» Med den inriktning för stödet, som är ifrågasatt
i propositionen, komma vi till 1925—1929 års priser för landet i dess helhet
såsom genomsnitt. Jag kan tillägga, att då det gäller att bygga upp produktmjölkpriset,
kan det ske, även örn mjölkavgiften skulle gå ned. Även om, säger
jag, därför att det kan inträffa sådana förhållanden, att man får skaffa mera
pengar. Örn det då blir högre avgifter eller ökade inkomster genom margarinaccisen
utöver vad man kalkylerade, då man uppgjorde planerna, är en sak,
som Kungl. Maj:t får taga ståndpunkt till. Utskottsmajoriteten har även bemyndigat
Kungl. Majit att taga ståndpunkt till detta.

Örn jag alltså går ut från det område, som herr Andersson i Rasjön närmast
representerar, och vi få ett smörpris på 2 kronor 75 öre och produktutjämningsbidraget
blir vad det varit i februari och mars — örn jag drar ifrån mjölkavgiften
bär det varit netto 2.2 öre motsvarande ett smörpris av 55 öre per kilo —
så blir det sålunda 2 kronor 75 öre plus 55 öre eller tillsammans 3 kronor 30 öre
per kilo. Om jag därtill lägger ett öres mjölkavgift, är jag uppe motsvarande
ett smörpris av 3 kronor 55 öre per kilo. Alltså kan man på detta område —
utan att jordbrukarna själva begripa nödvändigheten av solidaritet —■ basera
konsumtionsmjölkpriset på ett smörpris av 3 kronor 55 öre, sålunda 50 öre högre
smörpris än 1925—1929. Skulle nian vilja hava ytterligare ett öres mjölkavgift,
kan man basera konsumtionsmjölkpriset på ett smörpris av 3 kronor 80
öre per kilo.

Nu uttalar jag den förhoppningen i propositionen, att våra jordbrukarorganisationer
skola vara medvetna om att handlingssättet och tillämpningen inom
olika områden kan vara avgörande för hela det svenska jordbrukets prisnivå.
Ty jag har den tilliten, att jordbrukarorganisationerna komma att göra halt, när
det gäller att vidtaga mått och steg, som gå för långt enligt andra människors
bedömande och sålunda förhindra minskning av mjölkkonsumtionen. Det är
självfallet, att kan man basera konsumtionsmjölkpriset på ett smörpris av 3
kronor 55 öre per kilo, då kan det ifrågasättas, örn man icke, sorn vissa av
herrarna vilja, spänner bågen för högt örn man baserar konsumtionsmjölkpriset

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
på ett smörpris av 3 kronor 80 öre. Skulle man genom dessa åtgärder minska
konsumtionen, innebär det för hela det mjölkproducerande jordbruket i vårt
land en direkt förlust. Det går icke att uppbringa medel att övervinna denna
förlust, örn mjölkkonsumtionen skulle minskas mera avsevärt. Den ökade från
1934 till 1936 med i runt tal 135 miljoner kilogram.

Då herr Andersson i Rasjön ville bibehålla mjölkavgiften för att öka anslutningen
till organisationerna, vill jag säga, att då skulle aldrig jordbrukarnas
solidaritetskänsla sättas på prov. Jag tror, att de komma att svetsas samman
mycket mera, örn de äro ense örn att icke taga ut högre pris än vad som är rimligt
med hänsyn till föreliggande förhållanden. Då kommer solidariteten att
växa, och anslutningen till organisationerna kommer att ske i högre grad, örn
icke statsmakterna i alltför stor utsträckning lämna bidrag på det ena eller det
andra sättet genom fastställandet av mjölkavgifter, som kunna försvaras under
vissa förhållanden men icke under andra.

Jag vill icke underlåta att uttala min förvåning, när jag hörde vad värde
man från visst håll själv fäster vid sina uttalanden. Det väckte min förvåning,
att för några år sedan sades icke en gång utan många gånger från det hållet: »vi
skola icke krusa statsmakterna för att nå vare sig det ena eller det andra målet,
utan vi skola visa, att vi kunna taga saken i våra egna händer. När statsmakterna
icke vilja vidtaga några åtgärder, så att vi icke behöva sälja våra varor
till priser hur låga som helst, skola vi visa, att vi kunna reda oss själva.»

Skall detta till sist vara ett nödrop? Har man kommit underfund med, att
man icke kan på lämpligt sätt åstadkomma den organisation, som är behövlig,
då beklagar jag verkligen, om utvecklingen gått dithän.

Herr talman! Jag skall icke längre uppehålla mig vid detta. Jag har försökt
att framlägga de synpunkter, som varit avgörande för mig. Då jag säger,
att man kan basera konsumtionsmjölkpriset efter det smörpris, som rådde 1925
—1929, kan man göra det utan en väl genomförd organisation. Har man en
väl genomförd organisation, kan man, påstår jag — örn det är rådligt under
alla förhållanden, är en annan sak — överskrida det konsumtionsmjölkpriset.
Följaktligen tillföres jordbruket ökade inkomster. Här föreligger intet uttalande
från statsmakterna, att icke konsumtionsmjölkpriset får handhavas av
organisationerna. Samtidigt som man överlåtit detta åt dem, har man emellertid
uttalat den förväntan, att de, som bära ansvaret för det svenska jordbrukets
ekonomiska framåtskridande till mycket stor del, nämligen de ekonomiska organisationerna,
också komma — vilket jag tror — att handla i känsla av ansvar
både för organisationerna som sådana och för samtliga jordbrukare.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Liedberg, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Jag nödgas begära ordet därför att herr statsrådet påstod i fråga örn ett citat
av mig, att jag utelämnat en viktig passus. Jag vill bara rätta detta och påpeka,
att det herr statsrådet läste upp är av mig citerat.

Vidare nödgas jag ännu en gång komma in på frihandsteckningen och min
tolkning av vad statsrådet sade. Jag frågade statsrådet från talarstolen till
statsrådsbänken tidigare, örn statsrådets uttalande var liktydigt med, att jag
avlägsnat mig från sanningen. Jag är personligen ganska ömtålig för det angreppet,
även när det gäller det politiska. Såvitt jag förstår statsrådet, svarade
statsrådet, att så där hade statsrådet icke sagt eller menat den saken. Örn
statsrådet bekräftar, att så är förhållandet, är jag omedelbart beredd att taga
konsekvenserna.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
På grund av förfall för undertecknad övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr förste vice talmannens förordnande, av tjänstemannen hos kammaren,
kammarrättsrådet S. Norrman.

In fidem
Per Cronvall.

Vidare anförde:

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag begärde ordet i går, när
herr Carlström talade för bifall till reservationen. Han behandlade då bondeförbundet
som han brukar göra och använde missnöjesresolutionerna som
vapen. Det är många bondeförbundare, som önskat gå längre i prisregleringsåtgärder.
Det kunde man önska litet var. Men jag är viss örn, att vi
i den nuvarande situation, som vi befinna oss uti, hava nått så mycket som
är möjligt.

Herr Carlström frågade bondeförbundet, vad herrarna fått. Han menade,
att vi fört fagert tal till valmännen. Jag svarar, att vi hava fått det intrycket
-— trots att herrar Liedberg och Carlström i dag vilja ställa sig som beskyddare
för jordbrukarna — att det för bondeförbundet varit bättre möjligheter
att föra positiv jordbrukspolitik med socialdemokraterna än med högern
och folkpartiet med den inställning de alltid haft i fråga örn jordbrukspolitiken.
Vi hava anledning att vara tillfredsställda med de resultat vi kommit
till denna riksdag i den situation vi befinna oss.

När herr Carlström säger, att han är missnöjd, uttalar han knappast, örn
han ställer sig på producenternas eller Dagens Nyheter-falangens sida. Han
säger icke, örn han talar på producenternas eller de missnöjda konsumenternas
vägnar. Vi ha också konsumenter som förstå läget. Han anvisar inga vägar.
Man frågar, vad han menar. När statsrådet Pehrsson-Bramstorp påpekade i
går, att Carlström står utanför organisationerna, förnekar han detta. Jag
kan instämma med statsrådets uppfattning, att han står utanför alla organisationerna
när som på andelsmejeriet. Det var med stort motstånd som
han gick in i den andelsföreningen.

Alltså finnas inga andra vägar än de möjligheter, som givas i riksdagen.
Jag tror, att det resultat, vi uppnått, utgör svar på vad vi lovat valmännen
i bygderna. Både i propositionen och utskottsutlåtandet har åt regeringen
givits bättre möjlighet att följa de konjunkturväxlingar, som komma att ske.
Vi få hoppas att de priser, som angivas i propositionen, skola kunna upprätthållas.
Därmed kunna vi vara tämligen nöjda med det beslut utskottet
kommit till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Westman.

Herr I)e Geer i Lesjöfors: Herr talman! Jag skall liksom herr Sjögren
lova att fatta mig kort, till och med kortare än han. »Tåg vill bara beröra en
detalj i detta stora komplex, nämligen druvtullen. Den motiveras med att
utgöra skydd för avsättningen av frukt för de svenska fruktodlarna. Det är
svart att bestrida att den är ett skydd, men jag tror dock, att man överdriver
skyddets betydelse. Konsumtionen av frukt har ökats enormt i landet under
senare år, däribland av druvor. De komplettera den svenska frukten men
uttränga den icke. Bortsett från Skåne är det endast ett fåtal jordbrukare,
som hava något vitalt intresse, när det gäller försäljning av frukt. Således^
något större producentintresse gäller det icke.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

När man skall taga ställning till skälen för och emot en tull, bör man också,
se på konsumenternas intresse. När det gäller dessa senare skäl äro de framför
allt — örn jag får använda uttrycket — av näringsfysiologisk art. Druvor
äro icke längre någon lyxvara utan ett livsmedel, som finnes på allas
bord. Man kan icke utbyta druvorna mot äpplen och säga: Ät inhemska äpplen
i stället för druvor! Druvorna äro den nyttigaste av alla frukter. Till
och med långt avancerade magsårspatienter hava tillåtelse att äta druvor. Det
är omvittnat, att druvorna på grund av sin prisbillighet under senare år hava
spritt sig över allt i landet. Det är en kost, som till och med förekommer i
lappkåtorna långt i norr. För de norrländska barnen har det varit tillfredsställande
att få äta dessa frukter friska och icke endast torkade som russin
i gröten som det skedde förr.

Nu säges det, att tullen gäller bara andra halvåret. Det är sant. Men det
är ju det andra halvåret som druvorna stå till förfogande till så billigt pris.

Dessa konsumentintressen anser jag vara det väsentliga i skälen mot tullen.
Härtill kan man också lägga vissa synpunkter av handelspolitisk och
valutapolitisk art. Ett av de väsentliga importländerna för druvor under senare
tid har varit Holland. Detta förslag har väckt mycken irritation för att
icke säga bitterhet i Holland. Holland är anslutet till Oslokonventionen. Här
säger man: Hur är det med denna Oslo-anda? Det är tyvärr bara en anda.
Ty när vi få ett aktuellt fall, måste man med beklagande konstatera, att vi
vid möten och konferenser deklarera anslutning härtill, men vårt handlande
går i regel tvärtemot. Det borde var starka skäl att bryta mot Oslo-andan
men det är det icke i detta fall.

Andra länder, från vilka vi importera druvor, såsom Italien och Balkanländerna,
äro i många fall sådana, med vilka vi slutit clearingavtal. Importen
till oss från dessa länder befordrar vår export till dem. Vi veta säkert,
att med varje krona, som vi köpa druvor för, skapa vi motsvarande exportmöjlighet
för Sverige.

I slutet av gårdagens sammanträde betonade handelsministern, att druvtullen
tidigare varit en integrerande del av ett handelsavtal, som nu upphört
att gälla. Det skulle vara ett motiv för att man nu skulle kunna återinföra
den. Det bör betonas, att vi i dag icke debattera denna fråga ur handelspolitiska
synpunkter utan ur jordbrukets synpunkter. Vi, som icke äro anhängare
av tullen, annotera med tillfredsställelse handelsministerns meddelande,
ty det betyder, att när detta avtal ånyo skall avslutas, kommer denna
tull automatiskt bort. Men därför är det intet skäl att nu återinföra den, då
det endast är fråga örn en tillfällig sak, som skapar irritation både på konsumenthåll
och i andra länder.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka avslag på denna
detalj i utskottets förslag.

Herr Lundell: Herr talman! Det är närmast min avsikt att tala något

örn den kompensation och kompensationsberäkning, som i går föranledde ett
sådant animerat samtal mellan jordbruksministern, herr Liedberg och statsrådet
Sköld. Det har ju även i dag förekommit vissa efterdyningar till det meningsutbytet.

Men först skulle jag vilja gå in på ett debattinlägg, som förekom dessförinnan
i går, nämligen från det sammansatta utskottets ärade ordförande, herr
Johansson i Uppmälby. Han påpekade, att jordbruket har icke blott varit
utsatt för höjda produktionskostnader, utan det hade också fått minskade kostnader
på andra håll. Han påminde om det sänkta ränteläget och sade, att
räntorna äro nu 1—IV2 procent lägre än tidigare.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på iordbrukets område. (Forts.)

Jag vill gentemot detta påpeka, att av den utlåning, som hypoteksbanken
för närvarande har till hypoteksföreningarna, är det icke mindre än 37 procent
av den sammanlagda utlåningen — den sammanlagda utlåningen vid utgången
av 1936 var 480.5 miljoner kronor —- där räntan fortfarande är Adli
procent, medan icke mindre än 28 procent äro 4 procents lån. Därefter är det
33 procent 3Vä procents lån. Men något lån, som ännu kommit ned till en
sänkning ända till IV2 procent under det förutvarande läget, varmed man
måste avse 4V2 procentsläget, finnes icke utsläppt. De lägsta lånen äro 3V2
procentslån, som då nyligen börjat på att utgivas men ännu icke uppnått mer
än 2 procent av den samlade utlåningen.

Alltså det sänkta ränteläget är visserligen ett faktum men har icke slagit
igenom i fråga om jordbrukets primärkredit på långt när ännu.

Jordbruksministern, som hade ett animerat meningsutbyte med herr Liedberg,
ville ju som sin mening om kompensationen säga, att utredningsmännen
hade medräknat lönestegringen hösten 1936, vilken till en del eller helt eller
mer än helt —• jag vet icke hur han menade — kan anses kompenserad genom
prisstegring under löpande budgetår. Det står något sådant också i propositionen.
Där står på sidan 87, där den här saken beröres, att »utredningsmännen
lia alltså icke tagit någon hänsyn till den sedan nämnda bokföringsår
inträffade prisstegringen». Om den stegring, som sedan dess inträffat, alltså
sedan åren 1935—1936, veta vi ju, att den visserligen icke är så obetydlig
på mjölk men att på fläsk och kött har den gått baklänges. Vidare ha vi haft
viss stegring på spannmål. Vi veta dock, att den betingas av den lägre skörden
hösten 1936 och ej uppväger det dåliga skördeutfallet.

Emellertid är det så enligt mitt förmenande, att vi behöva icke alls syssla
nied frågan, i vad mån kompensation har ernåtts för den fördyring, som står
upptagen under punkten 1 i tabellen på sidan 88 och som där alltså står under
rubriken »Enligt 1936 års kollektivavtal». Vi behöva icke alls sysselsätta oss
med, örn den punkten för närvarande är kompenserad eller icke. Vi lia ju, och
det är väl det riktiga, att utgå från priserna under det basår, som utredningsmännen
räknat med, alltså bokföringsåret 1935—1936, och sedan beräkna vi
kompensationspriserna från den utgångspunkten. Jag skall litet senare komma
tillbaka till den beräkningen.

Jordbruksministern talade också örn nödvändigheten av att jordbrukarorganisationerna
nådde tillräcklig styrka, och det lät, som om han förmenade, att
om de hade en sådan tillräcklig styrka, skulle de kunna klara dessa prisförhållanden
själva. Men det är väl en något för optimistisk inställning till saken;
vi böra väl knappast göra oss några illusioner i den riktningen. Man kan
naturligtvis säga, att mjölkregleringen är beroende på mjölkavgifterna, och
mjölkavgifterna kunna nog ordnas upp av jordbrukarorganisationerna, örn de
äro tillräckligt starka. Men jordbrukarorganisationerna kunna ju icke på något
sätt förhindra, att en riksdag, om den tycker, att priserna på jordbruksprodukter
gå upp för högt, tar sig till och öppnar landets gränser för import,
t. ex. av danskt eller baltiskt smör, och i sådant läge är det ju givet, att vi få
katastrofala prisfall. Likadant är det naturligtvis i fråga örn kött, fläsk,
brödsäd, fodersäd, potatis 0. s. v., — jordbrukarorganisationerna kunna icke där
behärska prisläget i allo gent emot statsmakterna. — Det kan ju vara skill i att
i det avseendet lägga på minnet, att det ilr samma förhållande med arbetarnas
organisationer, med landsorganisationen och fackförbunden, — de kunna naturligtvis
icke behärska arbetsmarknadens priser, örn statsmakterna skulle
falla på den idén att öppna gränserna för import av utländsk arbetskraft. —
Nu är det emellertid så, afl en riksdag med så gott som en socialdemokratisk
majoritet faller icke på den idén att öppna landets gränser för import av ut -

■32

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 £. m.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ländsk arbetskraft, men om den tycker, att jordbrukarorganisationerna driva
upp priserna för högt, lärer det nog kunna komma den dagen, att de tycka:
nu öppna vi gränserna för utländska jordbruksprodukter. Alltså menar jag,
att lantbrukets organisationer äro i det faktiska politiska läget sämre ställda
än organisationerna på arbetsmarknaden.

Statsrådet Sköld ingrep ju i går i denna animerade diskussion med herr
Liedberg, och han kom då med ett efter mitt förmenande särdeles egendomligt
uttalande. Han ville påstå, att det som här skulle kompenseras är i mycket
stor utsträckning ännu så länge ett antagande och ingen realitet, och man
kunde därför icke säga, vad som egentligen bör kompenseras. Nu är det naturligtvis
så, att 1936 års kollektivavtal — alltså vad som står här under
punkt 1 — är en realitet och icke ett antagande, och jag förmodar, att han
menar, att kompensation på den punkten obestridligen skall lämnas. Vad sedan
beträffar punkt 2, där det står »enligt kollektivavtal byggt på prop. 230/
1936», bör ju framhållas, att arbetstidens begränsning ju är beslutad för någon
vecka sedan. Man kan ju säga, att denna arbetstidsbegränsning är ett
antagande, örn man så vill, ända till dess att förordningen blivit utfärdad och
den träder i kraft, men det är väl ett antagande i alla fall, som har hundraprocentig
sannolikhet för sig. Sedan kan nian ju säga, att det är icke så alldeles
säkert, att jordbrukets produktionskostnader stiga till följe den förkortade
arbetstiden. Det låter teoretiskt säga sig, att jordbrukarna sänka, statlönerna
i proportion till den förkortade arbetstiden, och det låter tänka sig att
timlönerna för de timavlönade få bli oförändrade, och att alltså årsförtjänsten
för vederbörande arbetare blir förminskad i proportion till arbetstidens förkortning.
Är det detta som statsrådet Sköld skulle vilja tänka sig som en
möjlighet, när han säger, att vi här röra oss endast med antaganden och icke
med realiteter? Från alla håll har ju ändock uttalats under behandlingen av
lantarbetstidslagen — och där det icke öppet uttalats har det mer eller .mindre
öppet förutsatts — att det icke skulle bli någon levnadsstandardssänkning för
lantarbetarna som följd av den förkortade arbetstiden. Det är ju ganska
otänkbart, örn man vill se saken som den verkligen är, att icke denna beslutade
skärpning av lantarbetstidslagen också med full säkerhet, hundraprocentig säkerhet,
betyder en ökning av lantbrukets produktionskostnader. Under sådana
förhållanden förstår jag icke, vad statsrådet Sköld menade med att tala örn,
att man här rör sig med antaganden och icke med realiteter. Utom denna inställning
från alla partiers sida i fråga örn lantarbetarnas levnadsstandard lia
ju lantarbetsgivarna emot sig det allmänna konjunkturläget på arbetsmarknaden
— det är ju ont örn arbetskraft, och det förhållandet gör det väl ännu
omöjligare att tänka sig, att årsförtjänsten skulle komma att reduceras i proportion
till arbetstiden. — Då skulle man ju lika väl kunna säga, att hela,
denna sylwanska utredning vilar på tomma antaganden och därför icke var
någon mening med.

Jag skall emellertid lämna detta statsrådet Skölds inlägg i debatten i går
och övergå till vad jordbruksministern sade under sitt andra anförande. Hail
var ju uppe ännu en gång och uppläste då siffra för siffra denna tabell örn
kostnadsökningen, som vi ha på sid. 88 i propositionen, och han menade på
något sätt, att det skulle vara oriktigt att som herr Liedberg gjorde summera
och få fram de siffror, som stå som slutsiffror — 11.3 och 14.1. Vad som låg
bakom hans resonemang var väl samma tankegång, som jag nyss berörde,
nämligen att han menade, att en del av detta är redan, kompenserat genom de
priser vi för närvarande lia. Ja, men det rätta är ovillkorligen, att vi alldeles
gå förbi det prisläge vi för närvarande lia och utgå ifrån de produktionskostnader,
som vi hade under bokföringsåret 1935—1936. Sa räkna vi ut pa

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
dem, huru stor kostnadsökningen blir per hektar ända till det nuvarande läget,
genom såväl den förkortade arbetstiden som de ökade lönerna, och det gör ju
denna sylvanska utredning. Naturligtvis kan man göra detta i två etapper,
om man så vill, — först räkna sig fram till det nuvarande läget och så ta
detta under punkt 2, som skall komma först i höst. Men icke innebär det någon
större klarhet och icke leder det till annat resultat, utan det går ju till
sin slutsumma ut på precis samma sak. Man kommer alltså fram till dessa
erforderliga produktprisstegringar över produktpriserna 1935—1936 på 11.3
och 14.1 %, som finnas anförda som slutsummor i denna tabell. Men till dessa
procenttal kommer ju sedan den fördyring, som förorsakas genom att redskap
och maskiner och diverse material, som jordbrukarna behöva, lia fördyrats åtskilligt
sedan bokföringsåret 1935—1936. I den sylwanska utredningen beräknas
denna fördyring till 9 kronor 40 öre per hektar i södra Sveriges vete- och
sockerbetsområde, som det kallas, och 6 kronor per hektar i mellersta Sverige.
Detta hänför sig till det fjärde kvartalet i fjol, och sedan dess har ett halvår
förflutit med synnerligen starka prisstegringar i fråga om materialier. Räkna
vi med det nuvarande läget, lära vi nog komma fram till en fördyring på denna
punkt pa bortåt det dubbla, eller 20 kronor per hektar i södra Sverige och
omkring 15 kronor i mellersta Sverige. Man kommer då fram till den behövliga
produktprisstegringen, örn man lägger till dessa tal, och räknar man dem
i procent, kommer man fram till en total behövlig produktprisstegring av 15
ä 157-’ % i södra Sverige och 18 å 187* % i mellersta Sverige.

Huru få vi nu fram denna kompensation för kostnadsfördyringarna? Ja,
läsa vi igenom propositionen, finna vi, att där påstås ingenstans, att någon
bestämd kompensation erhålles för dessa fördyringar. Det påminnes bara örn
denna utredning, det visas upp vad den har kommit till för resultat, men det
finns ingen uträkning, som visar, att vi verkligen få denna kompensation, som
dock i mycket bestämda ordalag har ställts i utsikt. Tvärtom säger propositionen,
att den vill uppnå 1925—1929 års priser, men där står icke eller göres
genom beräkningar sannolikt, att örn vi uppnådde 1925—1929 års priser, det
skulle innebära full kompensation. Och vill man räkna på saken, finner man,
att 1925—1929 års priser icke heller innebära kompensation för den fördyring
av jordbrukets produktionsfaktorer, som ha förekommit sedan detta basår,
från vilket utredningen utgått, nämligen 1935—1936. Vill man räkna på detta,
skall man finna, att de kompenserande priser, som man räknar fram med
de procenttal, jag nyss nämnde, ligga på så gott som alla punkter över 1925—
1929 års priser, och ett uppnående av 1925—1929 års priser innebär alltså
icke full kompensation för jordbrukets fördyrade produktionskostnader.

Vidare är det att märka, när man räknar fram sådana kompenserande priser,
att de måste i hög grad bero på skördeutfallet det år de tillämpas. Om
man räknar rent schematiskt nied detta procentiska tillägg på 1935—1936 års
salupriser, så innebär det, att nian kommer fram till kompensation endast i den
mån jordbruket i det nya tänkta räkenskapsåret har produkter att sälja i ungefär
samma mängder, som man hade att sälja bokföringsåret 1935—1936 •—
alltså under förutsättning i huvudsak att skörden blir lika god som den var
1935—1936. Det är då att märka, att det var ingen rekordskörd hösten 1935,
den var sämre än 1934, men det var en ofantligt mycket bättre skörd lin vad
vi lingö hösten 1936, och jag måste säga, att det var en skörd som lag betydligt
över medelmåttan.

dag har redan nämnt, att propositionen icke säger, att kompensation erhålles,
och utskottet, som tillstyrkt propositionen, utsäger, såvitt jag kan se, icke
heller någonstans, att kompensation erhålles, örn nu dessa priser uppnås, som
man säger sig vilja uppnå, dag får lov att säga, att jag tycker det skulle

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 39. 3

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
vara mycket intressant, örn någon av majoritetsblocket här i kammaren skulle
vilja uppträda och med någon beräkning styrka, att om vi uppnå de priser,
på vilka utskottets utlåtande inriktat sig, vi då skola ha vunnit kompensation
för produktionsprisernas fördyring. Skulle t. ex. herr Gustafson i Vimmerby,
som för en stund sedan talade här med ganska stora bokstäver, kunna lägga
fram en sådan beräkning, eller skulle jordbruksministern kunna lägga fram
en sådan beräkning, som visade att kompensation erhålles, örn man realiserar

vad utskottet vill komma fram till?

Vidare kan man fråga sig: finns det någon sannolikhet för ottiman ens
kan komma fram till det, som utskottet föreslår? Såvitt jag förstår, sätter
utskottet icke de medel i händerna på Kungl. Majit, som skulle kunna behövas
för att komma fram ens till 1925—1929 års priser, på vilka man inriktat sig;
Jag vill t. ex. påminna om, att 1925—1929 var det effektiva smörpriset i parti
3 kr. 5 öre, vilket var medeltalet för den femårsperioden, under det att man
nu inriktar’sig på 2 kr. 75 öre. På den punkten inriktar man sig således icke
alls på 1925—1929 års priser. Och i fråga om svin vill jag påminna om, att
de åren var medelpriset 1 kr. 10 öre per kilogram levande vikt, örn herrarna
vilja se efter i dessa tabeller, som finnas intagna i propositionen. Med de medel
som nu sättas i Kungl. Maj :ts hand är det icke sannolikt, att vi uppnå ens
1 kr. 10 öre per kilogram för slaktad vikt. Vetet hade under dessa år ett medelpris
på 22 kr. 66 öre. Det är icke sannolikt, att örn vi i höst få en medelskörd,
vi komma upp till ett vetepris på 22: 66 kronor. Alltså, för det första
inriktar sig utskottet på ett mål, som icke innebär kompensation, och som det
icke heller påstår innebär kompensation, och sedan för det andra visas det icke
föreligga någon som helst sannolikhet för att uppnå det mål, på vilket man

inriktat sig. . ,

Jag måste säga, att det är ganska egendomligt, att Kungl. Mart och utskottet
lagt saken på den bogen. Jag vill påminna örn hur det var i fråga örn
sockerbetodlingen. Där lag saken ganska annorlunda till. Där papekades i
propositionen, att man skulle ha kompensation både för de högre betskötarlönerna
och för fördyringen genom höstens kollektivavtal och aven för den eventuella
skärpningen av lantarbetstidslagen, och utskottet gick med på detta.
Där kan man ju anmärka, att den skärpta lantarbetstidslagen kunde väl icke
gärna komma att påverka detta ars betodling. Alitsa, sockerbetodlingen lag
jordbruksministern och ställföreträdande jordbruksministern, örn jag får kalla
statsrådet Sköld så, så nära örn hjärtat, att där lämnades kompensation även
för en sak som omöjligen kunde komma att påverka kostnaderna, men när det
gäller andra produktionsgrenar, vill man icke lämna kompensation för sådant,
som med all säkerhet kommer att verka i hög grad fördyrande på produktio n6Nu

kan man väl kanske fråga sig, om det kan gå att komma längre än propositionen
och utskottet föreslå. Finns det möjlighet att lägga i Kungl. Maj :ts
händer medel, som medge att komma längre än de föreslå? Den reservation,
som avgivits av herr Anderson i Norrköping m. fl. ger ju något litet mera
ehuru icke särdeles mycket, som här från. flem håll framhållits. Troligen
skulle nian ha kunnat komma något längre, örn man hade gatt in för att reglera
upp foderprisen något mera och därigenom fått en^ minskad produktion
av animalier och fädt odlingen något mera inriktad pa foder än pa brödsäd.
Det är ju ganska viktigt ändå, att vi i det nuvarande läget icke handla
så, att jordbruket får ytterligare en gång gå igenom den^ lidandes historia, som
det gått igenom under den föregående krisen. Det är då viktigt, att nian icke
håller foderprisen så lågt, att det blir dels överskott på brödsäd_ och dels
överskott på animalier, med påföljd att vi finge gå igenom denna cirkel igen

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

. Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

pa 4—5 ar oell ta det liela da capo al fine, som det brukar stå på musiknoterna.

Naturligtvis kan man komma ännu längre i vårt land i fråga örn jordbrukspriser,
örn man skulle inrikta sig på dem. Vårt land är i den lyckliga ställningen
att lia en kraftig industri och andra kraftiga näringar vid sidan om
jordbruket. Och då går det att komma längre, i fall man inriktar sig på att
man skall ordna med produktionen så, att export av livsmedel icke behövs.

7mnaS’ att i?rdbruksmmistern själv för någon tid sedan har påpekat,
att det behovs^ en sa liten konsumtionsökning av smör som 3 hektogram per invanare
och månad i detta land för att vi icke skulle behöva exportera något
smör alls. Och komma vi upp till en merkonsumtion inom landet på 20—25
miljoner kilogram, så är det vad som behövs för att man icke skall behöva exportera
något. En sådan konsumtionsstegring går naturligtvis att genomföra
antingen pa det sättet, att margarinet skall trängas tillbaka ännu mer än nu,
eller sa att totala fettvarukonsumtionen ökas med dessa 0.3 kilogram per
månad och individ, eller eventuellt på den vägen, att produktionen av mjölk
minskas sa mycket, att man får bort dessa 0.3 kilogram smör per individ och
månad. Det är säkerligen möjligt att komma till avsett resultat på en eller
flera av dessa vägar.

När nian sa har frigjort sig fran behovet att exportera t. ex. smör, går det
da sedan också_att höja priset på smör utöver det pris, som nu fastslås till 2: 75
kronor: Ja, vi veta alla, att då man resonerar örn sådana saker, brukar nian
säga, att köpkraften hos den stora massan konsumenter icke kan följa med;

.11 räcker icke till för litt köpa samma smörmängd till det förhöjda priset. Då
v„ döt första påminna örn att 1925—1929 hade vi ett högre smörpris

nämligen, som jag redan nämnt, 3:05 kronor som medelpris under dessa fem
ar. Det betyder alltså, att det under ungefär halva denna tid var ett högre
partipris pa smör. än 3:05 kronor, och alltså räckte då köpkraften till för detta.
hedan den. tiden har köpkraften stigit åtskilligt hos konsumentmassan
genom att penninglönerna stigit inom så gott som alla lager av befolkningen.

. Men utom detta vill jag påpeka, att det där resonemanget örn att köpkraften
icke skulle räcka till är ett resonemang, som är skäligen oriktigt. När en vara
saljes t. ex. ett kilogram smör, vare sig det säljes för 2 kronor 50 öre eller
lör 3 kronor 50 öre, så få ju alla de, som deltaga i produktionen och försäljningen,
tillsammans just den köpkraft, som behövs för att köpa den försålda
varan. Man kail ju nu säga, att lantbrukarna skola icke köpa tillbaka detta
smör. Men de fa sadan ökad köpkraft att köpa andra varor av i andra näringar
sysselsatta personer, att det blir precis samma förhållande, som örn de
skulle transportera sin köpkraft på sådana, som äro sysselsatta i andra näringar.
Alitsa följer automatiskt med denna prisstegring en köpkraftsstegring
som gör det möjligt för vederbörande konsumenter att köpa till dessa högre
priser. Man kan säga, att konsumenterna automatiskt få den köpkraft =om
behovs för att köpa det dyrare smöret. Jag vill i detta sammanhang påminna
om ^tt vi under de senaste åren ha haft rätt så kraftigt stigande smörpriser
och konsumtionen har ändå ökats. Detta visar, att köpkraften har räckt till.
Ett sadant resonemang, som jag här fört örn smöret, kan naturligtvis föras
även om andra, lantbruksprodukter. Jag vill framhålla, att det är icke någon
anledning att just i fråga om jordbruksprodukternas pris köra med det bär
bromsande köpkraftsargumentet mera, än man kör med samma argument, då
det är fråga örn annat, som tillverkas av industrien eller hantverket Man skall
icke föra fram något speciellt återhållande argument just i fråga örn lantbrukets
produkter, därför att det finns ingen logisk grund för att ställa dessa
i någon sadan särställning.

Nr 39.

Oasdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag skall leire uppehålla mig mera vid dessa saker. Jag vill bara sammanfatta
vad jag sagt sålunda, att varken i jordbrukspropositionen eller utskottsutlåtandet
påstås det på något sätt, att fullvärdig kompensation erhalles tor
jordbrukets fördyrade produktionskostnader. Och nar man framställer iy/0
.—1929 års priser såsom ett mål, visas det icke på något sätt uppgått det finns
någon möjlighet att nå detta mål genom de medel, som man vill sätta i Kungl.
Maj:ts hand. När kompensationen är så ytterligt bristfällig,_ att det är ett avbrott
på två eller tre led i bevisföringen örn denna kompensation, sa mäste man
väl säga, att det riktiga hade varit, att man hade låtit anstå med den ytterligare
fördyring, som skall påbörjas i höst genom den lantarbetstidslag, som
vi för någon tid sedan beslöto. Dessa samlade fördyringar av jordbrukets
produktionskostnader, varom den sylvanska utredningen handlar, bliva icke
kompenserade ens till hälften eller en tredjedel genom de åtgärder S01A nyligen
kunna bliva följden av ett bifall till jordbruksutskottets utlåtande. Och jag
skulle, som jag redan sagt, anse det vara mycket intressant, örn någon av majoritetsblocket,
t. ex. herr jordbruksministern eller herr Gustaf son i Vimmerby
som jag tidigare apostroferat, eller herr biträdande jordbruksministern
Sköld, som jag kanske får kalla honom, här kunde lägga fram en beräkning
och säga, att härav syns det, att vi få en fullvärdig kompensation. När laget
är sådant är det ganska egendomligt, att bondeförbundets representanter i saväl
regeringen som riksdagen kunna avge en förklaring, att de i det stora ne a
äro nöjda med det, som föreslagits, och det, man kan vänta skall kunna astad kommas

genom det föreslagna. , . . .. , •

Herr talman! I brist på bättre har jag icke något annat yrkande an om bifall
till den reservation, som har avgivits av herr Anderson i Norrköping

m. fl.

Herr Wallén: Herr talman! I årets jordbruksproposition och utskottets

utlåtande äro ju intagna flera prisreglerande åtgärder, åtgärder som äro avsedda
att stödja olika näringsgrenar. Det är emellertid en grupp av narmgsforetagare.
nämligen trädgårdsodlarna, som ha fått synnerligen litet. Det ar också
därför som jag jämte 44 andra motionärer ha avgivit en motion i denna kammare
med yrkande om fullmakt för regeringen att vidtaga åtgärder till denna
näringsgrens stödjande, intill dess nästa riksdag hunnit samlas.

Örn man ser till trädgårdsodlingens ställning, är det odisputabelt sa, att
densamma för närvarande icke bara har det svårt utan också att, örn icke särskilt
goda konjunkturer ifråga örn växtlighet och dylikt inträda, stor tara föreligger
för att mången trädgårdsodlare skall nödgas gå ifrån det stäfie, som
han byggt upp. Det är allvarligare än någonsin inom trädgårdsodlingen tor
dess företagare. Och läget har ju ytterligare skärpts, såsom i gar framhölls,
genom de dyra priser vi lia på nödvändighetsvaror, såsom t. ex. kol, och aven
på grund av de höga arbetspriserna. Trädgårdsodlingen har tidigare behandlats
ganska illa här i Sverige. Jag erinrar örn den första stöten som den tick
av den Lindmanska regeringen, när denna tog bort tullen pa torkad frukt. Het
var ett hårt slag, som vi den gången fmgo fran hogerhall, och det har fortsatt
sedan regering efter regering. Jag erinrar örn huru man tog bort tullen pa
apelsiner, huru man sänkte tullen på blommor till förman för »surtaxen» i
Frankrike, alltså till förmån för skogsprodukterna. Och jag minns särskilt,
huru man här i kammaren var ganska enig, åtminstone fran visst hall, i att fördöma
den opposition, som jag och några andra då vågade framföra. Man fortsatte
och avskaffade vindruvstullen. Så gjorde man Oslo-avtalet, som förhindrar
oss att på det sätt, som vi skulle önska, återinföra skydd for den svenska
trädgårdsnäringen.

Det är därför med glädje man i dag kan konstatera, att Draga om hjälp -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
åtgärder för trädgårdsodlingen är det icke bara regeringen och dess jordbruksminister,
om vilken vi veta, att han har ett levande intresse för nämnda näring,
utan även ledamöter av denna kammare från alla partier — jag bortser från
kommunisterna, som jag icke tillfrågat, — som hava varit med örn att vilja
vidtaga åtgärder för trädgårdsodlingens främjande och underskrivit min motion.
Jag erkänner även med tacksamhet, herr talman, att man under de senaste
åren vidtagit^vissa åtgärder i samma syfte. Man har under de år, som
gått, höjt tullen på exempelvis gurkor, tomater, plommon, körsbär och lök.
Och manbar i år föreslagit återinförande av en vindruvstull på 35 öre. Man
kan alltså hoppas på en viss ljusning för trädgårdsodlingen för framtiden.
Men för närvarande hava dessa åtgärder ännu icke hunnit verka, och situationen
är mycket mörk för ögonblicket.

Örn man alltså kan se en viss ljusning och hysa vissa förhoppningar för
framtiden, så måste jag dock säga, att det också finns exempel på oförståelse
för våra krav. _ I denna talarstol uppträdde nyss liberalismens idéers riddare,
herr De Geer i Lesjöfors, med ett anförande, vari han nästan övertrumfade
Dagens Nyheter. Vi veta ju, huru Dagens Nyheter för någon tid sedan hade
en ledare, där man bokstavligen talade om, huru Norrlandsbarnen tack vare
att det icke fanns vindruvstull hade möjlighet att smörja kråset med vindruvor.
Jag har ju själv rest något i Norrland men har icke sett så många Norrlandsbarn
få äta vindruvor, trots att det icke var någon tull. Det är väl endast på
Lesjöfors, som de fattiga barnen ha tillfälle därtill, förstår jag. Men herr De
Geer på Lesjöfors gick ett steg vidare och sträckte sig ända upp till lappbarnen
i kåtorna där uppe och hoppades, att vindruvorna skulle få ätas även där. Det
är med tacksamhet som jag såsom trädgårdsodlare icke bara noterat, att en
högre järnvägstjänsteman här i diskussionen talat för trädgårdsodlingen, utan
också,, att framstående representanter för folkpartiet skrivit under motionen till
trädgårdsodlingens förmån. Men det är med sorg jag konstaterat, huru liberalismen
sticker upp huvudet för att reagera emot den billigaste rättvisa för
trädgårdsodlingen. Gud ske lov torde herrn till Lesjöfors emellertid vara en
av de få brukspatroner i Sverige, som våga komma med sådant och lia så litet
förståelse för andra,

Till herr De Geer i Lesjöfors skulle jag vilja säga, att förra året såldes
det i Sverige mycket vindruvor. Och vindruvsimporten har ökat från att 1933
vara i runt tal 1,700,000 kilogram till att 1936 gå upp till 7,100,000 kilogram
— alltså en ökning av över 5,000,000 kilogram. Och jämför jag endast de två
sista åren, har ökningen i vindruvsimporten från 1935 till 1936 utgjort över
2,300,000 kilogram. Det är därför icke så förvånande, örn vi äro betänksamma.
Jag kan även nämna ett exempel, sorn kanske kan tala sitt tydliga språk. I
Mälardalen lia vi en god fruktodling, och även i Värmland börjar man lia
fruktodling. I en av de stora fruktaffärerna i Stockholm såldes under en fruktmånad
i fjol icke mindre än 100,000 kilogram vindruvor. Under samma månad
såldes det 20,000. kilogram svensk frukt. Jag undrar, vad herr De Geer från
Lesjöfors, liberalismens förkämpe i denna kammare, skulle säga, örn järnhanteringen
skulle behandlas på samma sätt. Jag skulle vilja fråga herr De Geer,
sorn går in för frihandeln, örn herr De Geer också är nied om att slopa truster
och karteller inom järnhanteringen och andra liknande näringar. Ty man bör
icke vara blind för att hela svenska folket bör lia rätt att existera och icke
bara en del, som har möjlighet att genom truster och karteller och på liknande
sätt skydda sig.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Men jag kail dock icke underlåta litt
ännu en gång påpeka nödvändigheten av att åtgärder vidtagas på detta område.
Och jag är alldeles övertygad örn att så blir förhållandet, icke minst
med hänsyn till jordbruksutskottets välvilliga motivering vid behandlingen av

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
årets motioner. Jordbruksutskottet säger nämligen, att utskottet »vill understryka
behovet av snara och verksamma åtgärder». Jag hyser också såsom
trädgårdsman den bestämda tilliten till regeringen, att åtgärder snarast bliva
vidtagna, och jag kommer med anledning av detta icke att göra något yrkande
örn bifall till motionen som sådan.

Jag skulle emellertid, innan jag slutar, vilja passa på tillfället att understryka
en annan sak, som det mera tillkommer statens järnvägar att reglera. Och
jag skulle vara herr Lundqvist synnerligen tacksam, örn han ville taga upp
den frågan inom det verk, där han arbetar. Det är den illojala dumping av utlandets
produkter, som förekommer i de s. k. järnvägstullarna, där man för
in utländska varor, som under två dagar utan lokalhyra få stå i järnvägsvagnarna.
Vederbörande ha därefter endast att betala 4 kronor pr dag; man betalar
ingen skatt till stat eller kommun, man har inga dragarlag, som man
behöver betala för varornas transport. Man för sålunda en illojal dumping
emot alla Mälardalens trädgårdsodlare. Det är ett gebit, som jag gärna rekommenderar
i herr Lundqvists åtanke.

För övrigt har det rörande propositionen sagts så mycket, att jag skall tillåta
mig att tiga. Och jag ber, herr talman, att få sluta mitt^ anförande med en
vädjan till regeringen om skyndsamma och effektiva stödåtgärder.

Herr Skoglund: Herr talman! Den föregående ärade talarens, herr Lundells,
anförande vittnade ju örn att han synnerligen grundligt ^inträngt i det
föreliggande ärendet. Jag skall inte bli så utförlig. Redan då vi för någon
vecka sedan här i kammaren behandlade arbetstidslagen var jag i tillfälle
att i ett anförande redogöra för mina synpunkter på jordbruksfrågan. Jag
skall nu bara helt kortfattat understryka dem. Prisstegringen på jordbrukets
förnödenheter har vållat jordbruket stor kostnadsökning och skapat en viss
oro. Jordbrukets arbetskostnader ha ökats, och jag skulle mycket misstaga
mig, örn icke även distributionskostnaderna för jordbruksprodukter stegrats.
Det senare sammanhänger med konsumenternas krav på förstklassiga lokaler
för distribution av livsmedel och att det fordras bättre utbildad men också
högre avlönad personal i livsmedelsdistributionen. Konsumenterna ha i många
fall ändrat sina vanor. De vilja, när gäller vissa varor exempelvis av kött,
bara köpa särskilda kvalitéter o. s. v. Allt detta har medfört, att distributionen
blivit dyrare. Jag tror, att det hitintills i stort sett varit producenterna,
som fått bära merkostnaden. Jordbrukarnas belägenhet därigenom har
blivit allt svårare och svårare. _

Jordbruksministern yttrade i förra årets debatt, att han icke hade någon
särskilt överdriven tro på kostnadsberäkningar och andra kalkyler. Jag mäste
erkänna, att jag åtminstone delvis instämmer i detta hans yttrande. Mina
slutsatser beträffande jordbrukets framtidsutsikter^bygger jag först och främst
på personliga iakttagelser och på vad jag hört fran yrkesbröder, som deltaga
i praktiskt jordbruksarbete. Vad man framför allt bör lägga märke till är,
att de mindre jordbrukarna ha svårare att anpassa sig i det nuvarande läget
än de större jordbrukarna därför att de mindre jordbrukarna icke kunnat rationalisera
lika mycket som de större. De lia icke kunnat i samma utsträckning
lägga örn driften och nedbringa driftskostnaderna.

Jag tillät mig härom dagen att säga, och det vidhaller jag alltjämt, att jag
tror att starka krafter arbeta för att hålla en jämn prisnivå för livsmedel och
inte tillåta någon stegring. Jordbrukets produktionskostnader ha ökats, men
man söker hindra livsmedelspriserna att följa efter. Det är fullt förklarligt,
att så är förhållandet, och jag skall icke utan vidare benämna de där krafterna
för onda krafter. Det är i en sådan situation, som jag för min del
anser, att jordbruksministern, när han försöker tillvarataga jordbrukets in -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tressen, bör ha allt det stöd, som är möjligt att åstadkomma. Jag tror och
vet, att reservanterna ha velat giva jordbruksministern en starkare och bättre
plattform att stå på än den kungl, propositionen utgör. Det är särskilt beträffande
mjölkavgiften som reservanterna ha haft särskilt yrkande. Herr
Andersson i Rasjön har därvidlag i stort sett samma uppfattning som högerreservanterna.
Skulle det hos bondeförbundet visa sig finnas bättre förståelse
för herr Anderssons i Rasjön säryrkande, är jag för min del villig att
låta tala med mig. _ Herr Carlström gav i sitt anförande i stort sett uttryck
åt samma uppfattning, som högerreservanterna kommit till, men framställde
icke det yrkande, som man skulle väntat sig som slutföljd av anförandet.
Jag skulle i detta sammanhang önska ställa en fråga till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet. Han är icke närvarande, och därför kanske
det tillåtes mig att i stället rikta frågan till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet. Handelsministern har ju under debatten i viss utsträckning
och icke utan framgång uppträtt som biträdande jordbruksminister.
Min fråga är denna: Har jordbruksministern, örn smörpriset stiger till 2 kronor
75 öre eller därutöver, rätt att sätta mjölkavgiften högre än till 1 öre?
Jag hörde ett anförande i första kammaren av en av regeringspartiets medlemmar,
som är ledamot av jordbruksutskottet. Örn jag uppfattade hans anförande
rätt, så ansåg han, att jordbruksministern icke vore befogad att bestämma
mjölkavgiften till högre belopp än 1 öre vid ett smörpris på 2 kronor
75 öre per kg eller däröver. Jag vore tacksam för ett svar. Jag begär intet
långt svar. Ju mer kortfattat och koncentrerat svaret kan ges, desto tacksammare
blir jag.

Beträffande fodermedelsavgiften yttrade den nuvarande jordbruksministern
i förra årets debatt i denna fråga: »Förhållandet är helt enkelt det, att, örn
majspriset är 15 öre per kilogram, så inträffar det lättare, att det blir överproduktion
på fläsk vid ett relativt bra fläskpris än om majsen kostar 1 öre
mera per kg.» Det är väl en likartad uppfattning, högermännen även i år
givit uttryck åt i sin reservation.

Detta var, herr talman, några synpunkter på jordbrukets läge. Jag tror,
att jordbrukarna på grund av ökade produktionskostnader komma att få det
ganska svårt under de närmaste åren. I detta läge ha vi velat giva jordbruksministern
ett gott stöd, för att han skall kunna hävda jordbrukets intressen.
Det förefaller, som om han vore missbelåten över att vi velat giva
honom ett sådant förtroende. Jag hoppas, att han vid litet närmare övertänkande
icke skall vara missbelåten utan tacksam.

Det var framför allt jordbruksministerns uttalande med anledning av herr
Sjögrens anförande, som gav mig anledning konstatera, att han föreföll missbelåten.
Jag tyckte det var oförklarligt, att jordbruksministern efter det sakliga
och lugnt framförda anförande, som herr Sjögren höll, föreföll så irriterad.

Herr Andersson i Vigelsbo talade örn »tomma tunnors buller ute i terrängen».
Herr Andersson i Vigelsbo, det är icke utan att jag, när jag hörde
herr Andersson tala här i kammaren, tyckte det var som örn något gav eko
ute ifrån terrängen.

Herr Pettersson i Norregård ville göra gällande, att folkpartiet och högern
hade negativ inställning till jordbruksfrågan. Jag tror icke, att herr Pettersson
i Norregård efter vad som skett på detta område under de senast gångna
aren med skäl kan vidhålla, att högern haft en negativ inställning till jordbruksfrågan.
Snarare förefaller det väl för närvarande som örn till och med
jordbruksministern ansåge, att vi haft för stark vilja, när det gällt att hävda
jordbrukets intressen.

Herr Gustafson i Kasenberg instämde häruti.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! Jag begärde ordet, då, herr Andersson i

Vigelsbo i ett anförande nyss sökte klara upp sin ställning till mjölkpriset.
Jag citerade i går ett uttalande, som han haft på den punkten vid ett möte i
Enköping torsdagen den 19 april. Jag gjorde det därför, att jag ansåg, att
det missnöje, som tagit sig uttryck i resolutioner vid möten ute i bygderna,
haft sin rot i den överdrivna agitation, som bedrivits från visst håll, och i den
överdrift, varmed man målat ut vad jordbrukarna verkligen skulle kunna få,
bara de krävde sin rätt. Herr Andersson i Vigelsbo sökte att komma ifrån
detta genom att påstå, att tidningsreferatet icke vore riktigt o. s. v. Jag
ber om ursäkt, om jag citerat ett felaktigt referat, men jag tror inte, att referatet
är felaktigt, ty en liten stund senare kröp det fram i herr Anderssons
anförande, att det var ett mjölkpris i Stockholm på 30 öre, som det var fråga
örn. Jag ber att utan vidare få remittera saken till handelsminister Sköld,
som nyss varit uppe och talat om, hur angeläget det är att icke överanstränga
sig på den punkten. Herr Andersson i Vigelsbo tog upp gamla saker och
konstaterade liksom bondeförbundet gärna gör, att folkpartiet och högern ingenting
velat, då det gällt att hjälpa jordbruket. Det där taga vi med ganska
stort lugn. Jag tror, att den, som vill studera riksdagens protokoll från den
tiden, då bondeförbundet icke var så starkt varken här i kammaren eller ute
i landet, kan få reda på, hurudan min inställning till jordbrukets folk var på
den tiden, men jag har aldrig för den skull sagt, att jag i fickan haft 10 bullar,
som jag velat dela ut, örn jag bara haft en. Jag har försökt hålla mig
litet på marken. Herr Andersson talade örn hur motigt det var att få den
Ekmanska regeringen att lämna jordbruket någon hjälp. Skulle inte herr Andersson
vilja erinra sig, hur det var med socialdemokraterna på den tiden.
Herr Andersson, läs riksdagens protokoll från år 1932! Omvändelsen är visserligen
stor sedan dess. Örn den är sann, skall jag icke försöka gå in på.

Sedan framställde herr Andersson i sitt anförande till mig en del frågor.
Han sade, att det skulle vara roligt att få höra herr Carlström inför kammaren
uttala sin åsikt, örn mjölkskatten enligt utskottsförslaget är för hög eller
för låg. Vilken åsikt har herr Carlström om spannmålspriset? Är det för
högt eller för lågt beräknat i regeringspropositionen? Vad tror herr Carlström
örn utsikterna på slaktdjursmarknaden? Erbjuder där regeringsförslaget
tillräckligt skydd eller ej? Dessa frågor har herr Andersson i Vigelsbo
ställt till mig. Som jag redan i går i debatten framhöll, är jag visserligen
inte belåten med regeringsförslaget, men jag anklagar icke jordbruksministern,
ty han har gjort så gott han kunnat. Därför instämde jag också i utskottets
uttalande. Men varför ställer icke herr Andersson i Vigelsbo dessa
frågor till departementschefen? Det är ju han, som bör besvara deni. Men
det kanske inte är så trevligt. Det är den där mentaliteten på det håll, där
herr Andersson i Vigelsbo hör hemma, som är litet besvärlig. Man kan . ju
förstå, att personer, som under agitationer ute i landet tala örn hur dåliga
andra äro, lida av vad man skulle kunna kalla »politisk valpsjuka», men jag
trodde icke, att den åkomman skulle behöva demonstreras i riksdagen. Den
brukar gå över, när herrarna komma hit upp. I varje fall tycker jag den
borde gå över i det läge, vari vi nu befinna oss. Jag skall icke mera syssla
med herr Andersson i Vigelsbo. Han kommer naturligtvis att hädanefter
som hittills säga precis vad han vill, och det har han ju rätt att göra ute i
periferien. Det unnar jag honom också så gärna. Jag tycker bara synd örn
dem som höra honom.

Min gode vän och granne herr Pettersson i Norregård fann anledning att
jungfrutala. Hans jungfrutal rörde icke saken utan mig personligen. Han
fann liksom herr Andersson i Vigelsbo angeläget att konstatera, att folkpar -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. pris reglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tiet icke är intresserat av jordbruket. Man har ju, som jag nyss sade, hört
det så ofta, att man knappast förvånar sig. Vad som skedde år 1932 och
tidigare, då den frisinnade regeringen satte i gång med den jordbruksreglering,
som man sedan fullföljt, det talas det aldrig örn. Herr Pettersson i Norregård
talade också om att jag icke tillhörde någon annan organisation än
mejeriföreningen. Det ansåg han tydligen vara förkrossande. Jag tänkte, att
herr Pettersson skulle nöjt sig med att i fyra, fem år ha rest omkring i Jönköpings
län och talat örn det för allt folket. Det har icke hjälpt bättre än
att jag och mitt parti kommit tämligen oskadda undan, men att allt detta
skulle sägas i riksdagen hade jag icke trott. En sak han inte talade om, det
var, att då det var fråga örn att välja ordförande i mejeriföreningen, blev jag
ordförande och inte han, trots att bondeförbundet där har stor majoritet.

Jag förstår, att man på bondeförbundshåll tagit ganska illa vid sig och
blivit förargad på mig därför att jag konstaterat det faktum, att det ute i landet
råder missnöje med regeringens politik. Jag medger, att regeringen icke
bör lastas för det, utan att skulden fastmera bör läggas på dem, som på bondeförbundshåll
under de gångna åren bedrivit en flitig »upplysningsverksamhet
i stil med Vigelsbo». Jag har försökt poängtera, att det är nödvändigt
att meddela folket ute i bygderna och även jordbrukarna, hurudant
läget är. Och jag konstaterar, att man på bondeförbundshåll icke är så taktfast
längre, då man går fram i dessa frågor. Det låter, som örn man ginge
ikring med spruckna träskor. Jag avundas dem icke situationen, men jag
vill inte heller glädja mig över den, ty här gäller det tyvärr hela jordbruket
och dess folk.

Jag skulle också vilja säga ett par ord till handelsministern angående
mjölkavgiften. Han konstaterade, att det uträknats, att det icke behövdes
mer än 1 öre vid ett smörpris av 2 kronor 75 öre per kg. Jag sade i går, att
jag litade så mycket på jordbruksministern, att jag tror, att han gör vad han
kan även i detta avseende för att vi, även örn mjölkavgiften icke sättes högre
än till 1 öre, skola komma upp till det smörpris, som beräknats. Då hade jag
ingen anledning att framställa något yrkande, fastän jag gärna skulle se, att
man icke då och då ändrar mjölkavgiften, ty det kommer icke att gå på det
sättet, som jordbruksministern här flera gånger försökt undervisa oss örn, att
vid en eventuell sänkning av mjölkavgiften det blir en följsam sänkning av
konsumtionsmjölkpriset i städer och samhällen. Även för en medlem av en
mejeriförenings styrelse är det ej heller förenat med vissa svårigheter att för
producenterna klargöra att det här gäller att gå fram med viss försiktighet.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet passade på tillfället att påstå,
att även vi på folkpartihåll ville vara med örn att »pressa upp» konsumentmjölkpriset.
Med anledning därav vill jag förklara, att jag aldrig varit
synnerligen intresserad av den saken. Man kan ha olika uppfattning örn
mjölkavgiften. Jag har den inställningen, att det torde bliva svårare att hålla
efter de s. k. pytsåkarna, om man sänker mjölkavgiften. De få bättre möjligheter
att konkurrera eftersom mjölkpriset troligen icke, som jag nyss påpekat,
sänkes även örn mjölkavgiften sänkes. Någon talare lät påskina, att
han icke visste, om jag talade för producenternas eller konsumenternas räkning.
Ärade kammarledamöter, jag ilr visserligen bonde och jag har aldrig
stampat på min klass, men jag tillåter mig att tänka inte bara på producenterna
utan också på konsumenterna, och jag undrar, örn icke regeringen, med
den sammansättning den har, nödgas taga hänsyn åt båda hållen. Jag räknar
det som en lira att kunna se något längre än bara på mina egna intressen,
även då det gäller denna sak. Jag har i riksdagen under många år försökt
propagera för att andra befolkningsgrupper skulle taga hänsyn till förhål -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
landelia på jordbrukets område och till priserna på jordbruksprodukter. Det
har aldrig lyckats. Man har slagit in på en annan bog, och då måste jag
naturligtvis följa med. Staten skall också reglera våra inkomster. Av debatten
har framgått, hur besvärligt det är för staten att reglera »lönerna»
för jordbruket, så att de bliva följsamma och anpassa sig efter de löner, som
under stigande konjunkturer förekomma på andra områden.

Jag medger gärna, att jag ibland tar i litet hårt. Det vore emellertid bra,
örn vi kunde lära oss att förstå, att saken icke är så enkel som man på visst
håll låter påskina. Vi böra försöka att upplysa Sveriges folk, både producenter
och konsumenter, om problemens svårigheter. Då kan det hända, att
förståelsen på olika håll blir litet större än den för närvarande är.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag har verkligen suttit alldeles ovanligt
träget på min bänk under denna långa debatt, och jag är därför så mycket
mera ledsen, då jag det oaktat var ute just när jordbruksministern ägnade mig
några ord i sitt anförande. Om jag emellertid icke blivit alldeles fel underrättad,
tror jag mig veta, att statsrådet i sitt anförande icke ställde i utsikt
några omedelbara positiva åtgärder, alltså vad jag i min motion tillåtit mig uttala
såsom ett önskemål.

Herr statsrådet hade visst också sagt, att det var så dåligt ställt med organisationen
inom trädgårdsodlingen, och att i den omständigheten till stor del
låg orsaken till att trädgårdsodlarna inte kunde uppnå bättre priser. Jag
vill inte alls bestrida att så är fallet, men nog förefaller det mig då litet underligt,
herr talman, att då man från olika hålla motionerat och petitionerat örn
att få ett handtag av staten för att försöka få organistionen på fötter, herr
statsrådet och regeringspartierna här i kammaren inte ens vilja vara med om
denna blygsamma åtgärd. Jag är ganska förvånad över detta, och jag blir
så mycket mer förvånad, när jag tänker på vad utskottets ärade ordförande
här i debatten yttrade örn skogsägareföreningarna, då han nämnde, att dessa
under en högkonjunktur såsom den nuvarande för organisationsändamål hade
fått 50,000 kronor. Trädgårdsodlingen, som sannerligen inte kan tala örn någon
högkonjunktur för närvarande, den åter lämnas utan hjälp.

Herr statsrådet hade sedan med anledning av vad jag yttrade örn den »masspetition»,
som avgavs i andra kammaren i fjol, påpekat, att denna motion i
vart fall föranlett riksdagen att fatta vissa beslut örn tullhöjningar o. s. v.
Ja, detta är naturligtvis riktigt, herr talman, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att den där massmotionen, eller, som jag brukar kalla den, masspetitionen,
därför att det var så många namn under den, denna masspetition, föranledde
bevillningsutskottet att utöver det förslag till tullhöjning, som framlades,
säga, att utskottet förutsatte, att Kungl. Majit jämväl i övrigt hade
uppmärksamheten riktad på frukt- och trädgårdsodlingens behov av erforderligt
stöd, samt att Kungl. Maj :t, när anledning därtill gåves, skulle vidtaga
av omständigheterna påkallade åtgärder för tillgodoseende därav. Detta
var alltså ett direkt uttalande av bevillningsutskottet, som sedan också godkändes
av en enhällig riksdag. Såvitt jag kan förstå måste det konstateras,
att detta enhälliga uttalande inte har lett till några mera påtagliga resultat.
Därför förvånar det mig även litet, att herr Gustafson i Vimmerby t. ex. ansåg
sig kunna tillfredsställande tillgodose trädgårdsodlingens intressen genom
att här inskränka sig till en personlig vädjan till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet att göra ungefär vad en enhällig riksdag i fjol begärde,
utan att detta föranlett något resultat.

Jag skulle för min del beträffande herr Gustafsons i Vimmerby anförande
dessutom gärna velat ha sagt, med tanke på den ton, som han ansåg sig böra

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
använda gentemot åtskilliga kamrater här i kammaren, att han föreföll mycket
anspråkslös, då det gällde för honom att själv ge ett positivt stöd åt trädgårdsodlingen.

I ett anförande här helt nyss uttalade vidare herr De Geer i Lesjöfors sina
mycket starka betänkligheter emot det återinförande av vindruvstullen, som
ju Kungl. Majit och utskottet här föreslagit. Jag misstänker, att herr De
Geer icke får så förfärligt många med sig av befolkningen i sitt eget län, då
han förfäktar den mening, som lian här uttalade. Men det är ju en sak, som
närmast rör honom själv och som jag inte behöver bekymra mig örn. Men
när herr De Geer så kategoriskt ville göra gällande, att det här inte på något
sätt skulle vara fråga örn något vitalt intresse för de svenska fruktodlarna,
skulle jag vilja uttala en hemställan till herr De Geer, att han vänligen ville
sätta sig i förbindelse med dem, som äro fackmän på detta område, att han
ville vända sig till några av de opolitiska organisationer, som finnas bland de
svenska frukt- och trädgårdsodlarna. Då skulle han få belägg för, att den
uppfattning han här uttalade är ohållbar. Herr De Geer talade örn vikten av
att de norrländska barnen kunna få äta vindruvor. Vetenskapen har numera
tillräckligt tydligt visat, att för de norrländska barnen den svenska frukten är
väl så nyttig och värdefull som de utländska vindruvorna. Herr De Geer beklagade^
vidare med tanke på Oslokonventionen, att man på detta sätt gick in
för ett återinförande av en tull. Herr De Geer uttalade också den meningen,
att tullen måste slopas, när det härnäst bleve tillfälle för den svenska regeringen
att sluta ett handelsavtal med Spanien, och att det därför inte var någon
idé att nu införa en tillfällig tull. Jag vill gärna uttala den förhoppningen,
att de handelspolitiska förhållandena inte skola tvinga någon regering
till att ännu en gång ta bort vindruvstullen, åtminstone i vart fall inte förrän
man kunnat sätta någonting annat i dess ställe. Det skulle nog också ha varit
utomordentligt värdefullt, ifall herr De Geer, när han så kraftigt reagerade
emot det enda stöd, som nu från riksdagsmajoritetens sida kommer att lämnas
frukt- och trädgårdsodlingen, velat med ett enda ord nämna något örn de medel,
som han i stället för denna tull skulle vilja sätta i statsmakternas händer.
Jag vill nämligen inte förutsätta, att herr De Geer menar, att vi skola lämna
trädgårdsodlingen vind för våg och alltså låta hela denna näringsgren gå
över styr.

Till min kollega på länsbänken herr Wallén skulle jag vilja uttala min
glädje över, att han överhuvud deltar i debatten i dag. Jag saknade honom
verkligen, herr talman, mycket när vi i onsdags i förra veckan sysslade med
lantarbetstidslagen. I dag har emellertid herr Wallén velat deltaga, och det
är jag glad över. Herr Wallén fann anledning att gå långt tillbaka i tiden
för att ge ros och ris — kanske mest ris — både åt höger och vänster. Jag
konstaterade, att han var mycket angelägen att i första hand betona, att högern
därigenom att dess regering föreslagit borttagandet av tullen på torkad
frukt hade givit trädgårdsodlingen här i landet ett mycket hårt slag. Herr
talman! Det är ju dock så, att riksdagen beslutar örn tullar, och att denna
högerregering följaktligen icke avgjorde frågan. För övrigt skulle jag nästan
tro. att läget på den tiden för trädgårdsodlingens vidkommande icke var fullt
så bekymmersamt, som det blivit på grund av senare betydligt mera ingripande
åtgärder. Men det nyttar icke mycket till, tycker jag, att tala örn åtgärder,
som vidtogos för så många år sedan och under helt andra förhållanden
än de nuvarande. Nu var emellertid herr Wallén till min stora förvåning
mycket glad över, att det trots allt låg så bra till som det gjorde för trädgårdsodlingen
här i landet. Herr Wallén sade, att det inte bara var regeringen
och jordbruksutskottet som hade ett levande intresse, utan att det fanns

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
en massa andra också, som hyste samma intresse. Jag är ledsen, herr Wallén,
att jag inte så där reservationslöst kan skriva under på detta. Hittills åtminstone
ha vi knappast sett något mera levande intresse för trädgårdsodlingen
från den nu sittande regeringens sida. Jag kan sålunda inte delta i denna
herr Walléns glädje.

Visst har det motionerats! Som jag tidigare sade har här petitionerats av
minst hundra av kammarens ledamöter. Ja, jag har för övrigt kunnat konstatera,
att den siffran var för låg. Jag har därför icke gjort mig skyldig till
någon överdrift. Visst har det alltså motionerats, men jag säger som herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet sade den 26 maj här i kammaren,
alltså samma dag som vi överläde örn lantarbetstidslagen, att man
måste göra något mera än bara motionera för att förbättra landsbygdens förhållanden.
Jag antecknade detta uttalande, ty jag tyckte, att det var väldigt
bra, och jag ber att få göra detta uttalande till mitt eget i denna fråga. Det
gäller alltså att försöka i handling omsätta det som man motionerar örn. Den
ljusning, som herr Wallén tyckte sig skönja, det måste jag för min del säga,
ter sig, åtminstone ur de synpunkter som jag anlägger på denna fråga, inte
så överväldigande. Det vore ju glädjande, ifall herr Wallén därvidlag såge
bättre än jag.

Jag skulle dessutom vilja säga, att när herr Wallén, fullkomligt riktigt
enligt mitt förmenande, med skärpa vände sig emot herr De Geer i Lesjöfors
därför att han hade motsatt sig återinförandet av vindruvstullen, därunder
framhävande det utomordentligt svåra läge, vari trädgårdsodlingen för närvarande
befinner sig, men likväl kunde sluta sitt eget anförande utan att ens
framställa något yrkande, så tycker jag, att herr Wallén inte handlade konsekvent.
Har herr Wallén den uppfattningen, att denna näring befinner sig
i ett så svårt trångmål — och den uppfattningen tror jag att han har -— då
hade jag också väntat mig, att herr Wallén här i riksdagen skulle ha sökt
hjälpa dem, som syfta till att ge ett bättre stöd än vad utskottsmajoriteten
här velat vara med örn.

Herr Wallén vände sig sedan till mig i min egenskap av järnvägsman och
påkallade mitt stöd till förhindrande av att den utländska frukten framdeles
skulle kunna försäljas direkt från järnvägsvagn här på Stockholms bangård.
Herr Wallén vet lika väl som jag, att jag tyvärr icke intar en sådan ställning
vid statens järnvägar att jag äger något sådant avgörande inflytande på dispositioner
av denna art. Jag beklagar alltså, att jag därvidlag icke kan utlova
någonting. Jag trodde emellertid ej, att herr Wallén i det fallet skulle behöva
vända sig till mig, eftersom jag ju vet, att hushållningssällskapet på
hans initiativ redan för flera månader sedan avlåtit en framställning till den
sittande regeringen i frågan. Under sådan förhållanden skulle man väl våga
tro, att saken ligger i goda händer. Kanske man kan förvåna sig över, att det
inte har framkommit några positiva resultat. Men kan inte regeringen åstadkomma
något, får herr Wallén ursäkta, att jag anser det för mycket begärt,
att jag skulle kunna åstadkomma något i den vägen.

Och så, herr talman, ett par ord om ett inlägg, som gick litet vid sidan av
ämnet. Jag skulle med andra ord vilja säga något ord örn det anförande, som
hölls av herr Pettersson i Norregård. Herr Skoglund har redan varit inne på
det. Jag fäste mig också vid, att herr Pettersson i Norregård så tvärsäkert
talade örn, att högern alltid haft en negativ inställning i denna fråga. Jag
fäster nu icke alls, herr talman, så förfärligt stort avseende vid dylika uttalanden.
Jag log emellertid invärtes, då jag tänkte på, hurusom jordbruksministern
i går varmt vädjade till alla, och jag förmodar även till sina egna
partikamrater, att ändå försöka lyfta denna fråga om jordbruksstödet över

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
partilinjerna, och uttalade att vi borde försöka se litet sakligt på dessa frågor.
Jag förstår ju, att herr Pettersson i Norregård är så ny i kammaren, att han
ännu inte kunnat skaka av sig de takter, i vilka han arbetade ute på valfältet.
Men det där, herr talman, går nog snart över, skulle jag tro, när han
blivit litet äldre här.

Det sades också, örn det är sant vet jag inte, att jordbruksministern begagnat
tillfället att säga en liten elakhet mot mig. Jag tillhör inte dem, som
ta illa upp sådant. Såvitt jag fattade referatet rätt, hade han ironiserat över,
att jag stod här som någon främste talesman för trädgårdsodlingen. Visst
kan man skämta över detta, örn man tycker, att det är lämpligt. Jag skall
inte på något sätt söka värdesätta mina egna insatser på detta område; det
tillkommer inte mig. Jag är alldeles säker på, att det för trädgårdsnäringens
vidkommande hade varit mycket bättre, att den hade fått en förnämligare
talesman, att till exempel chefen för jordbruksdepartementet hade velat här i
riksdagen uppträda som talesman för denna näring. Men när han inte gjort
det, och när inte heller någon annan talesman för majoritetspartierna, hittills
i varje fall åtminstone, mera tagit sig an trädgårdsodlingen, så tror jag, att
man på trädgårdsodlarehåll håller till godo ännu en tid med den insats, jag
är mäktig göra. Jag kan ju ändå lia glädjen konstatera, att ännu så länge ha
varken jordbruksministern eller handelsministern eller någon annan av regeringskoalitionen
kunnat slå mig på fingrarna därför att jag skulle ha kommit
med något ovederhäftigt tal. Och det räcker ju en god stund, herr talman.

Herr förste vice talmannen gav härefter ordet för kort genmäle till herr
Wallén, som yttrade: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag
skall bara besvara den första anmärkningen, som herr Lundqvist riktade mot
mig. Han påtalade att jag icke uppträdde här i onsdags i debatten örn lantarbetstidslagen.
Jag ansåg emellertid, att man inte bör uppträda och tala i
onödan här i kammaren. Jag tycker, att vi haft nog prat i riksdagen.

Slutligen vill jag upplysa, att jag hade verkligt fog för vad jag sade, när
jag påpekade, att regeringen visat ett levande intresse för trädgårdsodlingen.
Jag kan bevisa detta med att peka på det förhållandet, att huvudmotionär vid
förra årets riksdag i andra kammaren i denna fråga var just nuvarande jordbruksministern,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Vidare erhölls, likaledes för kort genmäle, ordet av

Herr Lundqvist, som anförde: Herr talman! Jag vill haia säga herr Wallén,
att han inte ovillkorligen hade behövt uppträda och bara prata. Han hade
endast behövt säga ett par ord för att ge tillkänna sin från partiet avvikande
mening i den fråga, det då gällde.

Härefter yttrade:

Herr Sjögren: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
gjorde efter mitt anförande här på förmiddagen ett inlägg i fråga
örn vad jag sagt, som var i någon mån oklart, men vari han gav uttryck åt
den meningen, att jag läst utskottsutlåtandet politiskt. Jag vädjar till de av
kammarens ledamöter, som voro här närvarande, örn mitt anförande hade någon
politisk bismak. Jag anlade enbart sakliga synpunkter på frågan, och så
kommer jag att göra i fortsättningen liksom hittills. Jag skulle livligt beklaga,
om det inte i andra kammaren allt fortfarande skulle finnas plats för
sakliga anföranden.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har naturligtvis inte begärt ordet för
att ge mig in på de olika regleringar, som återfinnas i utskottsutlåtandet, utan
endast för att motivera mitt instämmande i vad herr De Geer i Lesjöfors yttrade
för någon timme sedan om vindruvstullen.

Tankegången i hans anförande var att man genom införandet av en vindruvstull
skulle strypa åt en nyttig import utan att därmed gagna trädgårdsodlingen.
Det har nu av herr Lundqvist påståtts, att detta resonemang skulle
vara ohållbart. Jag har emellertid inte sett något som helst bevis för att
resonemanget skulle vara ohållbart. Det är nog så, som herr De Geer sade, att
vindruvsimporten beror därpå, att folk i allmänhet äter mer frukt nu än förr,
och inte så, att vindruvorna konkurrera så mycket med den svenska frukten.
Det finns några siffror härvidlag. Om vindruvorna konkurrerade med äpplen
och päron, borde väl importen av utländska äpplen och päron lia sjunkit under
de två senaste åren, då vindruvsimporten varit så stark. I stället har den
emellertid stigit, nämligen för äpplen från 12,000 till 13,800 ton. För päronen
har stegringen procentuellt sett varit vida starkare.

I fråga örn vindruvstullen är att observera, att man här lägger en tull på
en vara för att främja konsumtionen av en annan vara. Tror emellertid någon
att, örn man nu lägger tull på vindruvor, vilket jag förmodar att man kommer
att göra, de pengar, som nu användas för att köpa vindruvor, komma
att användas i större utsträckning än hittills till inköp av svenska äpplen och
päron? Nej, dessa pengar komma att gå till inköp av bananer, apelsiner,
choklad, vin, biobiljetter m. m., men så mycket äpplen och päron tror jag inte
att det blir fråga örn.

Det ligger en motsättning mellan å ena sidan den synpunkt, som jag hört
här i debatten, nämligen att man vill göra propaganda för att folk skall äta
frukt, och å andra sidan, att man vill göra frukten dyrare. Denna motsättning
vore det roligt att få se, hur försvararna av tullåtgärderna vilja motivera.

Och så till sist, herr talman, en fråga: Vad finns det egentligen för skäl
för att vindruvstullen också skall omfatta december månad, då den svenska
frukten till väsentlig del är konsumerad?

Jag vet mycket väl, att det av formella skäl är omöjligt att yrka avslag
på förslaget om höjning av tullen å vindruvor, enär regeringens förslag formellt
framträder som ett förslag örn borttagande för ena halvåret av den
1929 beslutade tullen. Jag skulle emellertid vilja hemställa till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet, att han till ett följande år ville ta
under övervägande, huruvida icke tullen i vart fall skulle kunna så inskränkas
att den icke omfattade december månad.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag nödgas konstatera, att mitt
försök här på förmiddagen att vara vänlig mot regeringen inte har rönt någon
vidare uppskattning. Här har såväl jordbruksministern som handelsministern
i skilda anföranden funnit anledning ta upp till bemötande vad jag då sade.
Jordbruksministern framförde därvidlag —- för vilken gång i ordningen vet
jag icke — den insinuationen, att vi inom folkpartiet ej tidigare skulle ha
visat något intresse för stödåtgärderna åt jordbruket. Detta försök att spela
valrörelsens melodier här i riksdagen föranleder mig att till jordbruksministern
ställa denna direkta fråga: Vid vilket tillfälle och i vilken fråga har folkpartiet
här i riksdagen — eller dess föregångare i svensk politik sedan låt mig
säga 1933 — nekat medverka i något av de beslut, som statsmakterna fattat
för att stödja jordbruket? Jag ställde samma fråga till herr statsrådet i radio -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
debatten, men han blev då svaret skyldig. För min del hade jag därför hoppats,
att dessa insinuationer icke vidare skulle återkomma.

Jag hade inte tillfälle att höra handelsministerns hela anförande, men enligt
vad som refererats för mig skulle han i anledning av mitt yttrande ha uttalat
sig ungefär så här: Folkpartiet, som dock säger sig vara ett frihetens parti,
vill använda mjölkavgiftsystemet som ett tvångsmedel mot jordbrukarna för
att få dem att tillhöra mejeriorganisationerna. Yad jag sade innebar i själva
verket, att jag hellre tog mjölkavgifterna som tvångsmedel härvidlag än sådana
medel, som bestå i förföljelser mot de osolidariska s. k. pytsåkarna.

För övrigt är handelsministerns upptäckt beträffande vår inställning i förevarande
hänseende inte så särdeles epokgörande. Han borde dock erinra sig,
att mjölkavgiftsystemet infördes av en folkfrisinnad regering i syfte bland
annat att främja organisationssträvandena på mejerihanteringens område. Handelsministerns
upprepade inlägg i denna debatt ge mig anlednig konstatera,
att man inom regeringen följer en gammal god tradition, nämligen att när föräldrarna
inte längre kunna ta vård örn sina barn, så träda faddrarna in.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr Anderssons
^Rasjön senaste anmärkning föranleder ingen invändning från min sida. En
sådan vöre också ganska meningslös, ty en regering är alltid kollektivt ansvarig
för sina förslag. Det kommer väl också den regering att bli, som herr Andersson
i Rasjön eventuellt kan komma att inträda i. Att en regeringsledamot
deltar i behandlingen av en fråga, som han i någon mån behärskar, bör väl inte
vara så förfärligt märkvärdigt. Vad jag yttrade örn folkpartiets intresse för
den statliga tvångsanslutningen var ju bara ett konstaterande av att herr Andersson
i Rasjön vidhåller sin mening. Han kan väl heller inte bestrida, att
han anfört som en särskild fördel hos sitt förslag, att detta skulle komma att
få just denna verkan.

Det. som emellertid mest intresserar mig här är att herr Andersson i Rasjön
icke vidrörde vad jag yttrade därom, att en mjölkavgift av 2 öre vid ett smörpris
av 2 kronor 75 kronor i realiteten är detsamma som en mjölkavgift av 1
öre vid ett smörpris av 2 kronor 50 öre, och att en höjning av mjölkavgiften
därför i nuvarande läge faktiskt inte kan ha någon annan betydelse än att
utgöra ett medel för mejerierna att, om de så vilja, pressa upp priset på konsumtionsmjölken
över 1925—1929 års nivå. Jag konstaterade också, att folkpartiet
genom sin ledare sålunda gått in för en åtgärd, som inte kunde ha en
annan mening än denna.

Jag begärde ordet också för att svara på en direkt fråga av herr Skoglund.
Hans fråga hade följande lydelse: Har regeringen rätt att höja mjölkavgiften
vid ett smörpris av 2 kronor 75 öre per kilogram? Jag svarar på den frågan,
att enligt mitt förmenande har regeringen i vissa onormala situationer utan
tvivel en sådan rätt enligt utskottets förslag, men att regeringen i och med ett
bifall till utskottets förslag är skyldig försöka genomföra en mjölkreglering
sådan som den här avsedda med alla andra rimliga medel, innan en sådan
höjning tillgripes.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jag fick en erinran av herr

Skoglund med anledning av mitt förra anförande. Som ny riksdagsledamot
är jag givetvis mycket glad och tacksam för alla de erinringar jag kan få, om
de nämligen kunna vara till lärdom för framtiden. Samtidigt som jag tackar
herr Skoglund vill jag emellertid framhålla för honom, att den erinring han
Rjorde gent emot mig möjligen också skulle kunna riktas mot annat håll, nämligen
mot hans eget parti, såsom jordbruksdebatten nu förts på det hållet.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Carlströms svar på frågorna ger ju ett mycket talande belägg för hans
stora förtroende för regeringen. Han anser sig fullständigt urståndsatt att
svara på frågorna, och han överlämnar i stället åt mig att gå till jordbruksministern
för att få ett svar, ty jordbruksministern känner till detta och kan
svara, men det gör inte herr Carlström. Detta var så vitt jag förstår en ytterligare
rekommendation av regeringens proposition och att utskottsförslaget är
det bästa och en anvisning på att vi där kunna utläsa svaret.

Vidare talade herr Carlström något örn politisk valpsjuka. Jag vet nu inte,
huruvida jag är behäftad med den sjukdomen. Och riksdagen skulle vara en
anstalt, där man kunde finna bot för den sjukan. Jag hoppas, att så är fallet,
men jag är inte så alldeles säker på den saken. Man har åtminstone inte något
exempel i det avseendet för herr Carlströms vidkommande.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Här ha nyss två talare vänt
sig mot mig och försökt vantolka vad jag sagt. Det är helt naturligt att jag
som yngre riksdagsman är tacksam för en sådan uppmärksamhet ifrån de äldres
sida.

Anledningen till att jag begärde ordet är närmast den, att herr Carlström
sade, att denna verksamhet inte är rätt organiserad. Han menade sig kunna
bevisa detta genom att framhålla sin erfarenhet såsom ordförande i en mejeristyrelse.
Jag vidhåller emellertid vad jag tidigare yttrade. Det mötte mycket
stort motstånd att få herr Carlström med i denna förening. Han reserverade
sig ensam för ett merpris på 4 öre. Detta visar ju hans inställning till
dessa organisationer. Anledningen till att vi, trots att bondeförbundet hade
majoritet, satte honom till ordförande, var helt enkelt den, att vi ansågo det
vara mycket lämpligt att binda honom på ordförandeplatsen, när han ändå
ingenting kunde uträtta emot majoriteten i styrelsen.

Herr Carlström nämnde vidare på tal örn vallöftena, att vi skola akta oss
för att dela ut 10 bullar, när vi inte lia mer än en i fickan. Men herr Carlström
vill naturligtvis säkert icke dela med sig av den enda bulle han har!

Herr Skoglund och herr Lundqvist vände sig i sina anföranden emot bondeförbundet
och sade, att jag sagt, att i fråga örn jordbruksstödet högern intagit
en negativ ståndpunkt. Jag har emellertid i det avseendet konstaterat det faktum,
att vi blivit förvissade örn, att det gick lättare att samarbeta med socialdemokraterna,
när det gällde åstadkommande av positiva hjälpåtgärder åt olika
samhällsgrupper än det tillförne hade gått att samarbeta med högern och
folkpartiet. Så yttrade jag mig, och jag anser detta vara riktigt.

Herr Skoglund blandade vidare ihop lantarbetstidslagen med jordbrukarnas
nödläge. På tal härom vill jag bara säga, att lantarbetstidslagen inte drabbar
de mindre jordbrukarna, som själva utföra det nödiga arbetet med hjälp av
hemmavarande söner och döttrar. Dessa få ju själva njuta frukterna av sitt
arbete. Jag anser detta vara någonting, som verkar i mycket gynnsam riktning
för de mindre jordbrukarnas vidkommande. Genom denna lagstiftning
inträder en utjämning till det mindre jordbrukets favör. Jag anser sålunda,
att denna lagstiftning icke kommer att skada småbrukarnas ställning i detta
avseende.

Herr talman! Jag konstaterar ännu en gång faktum, nämligen att vi ha lättare
att vinna gehör för våra önskemål hos socialdemokraterna än vi hade i den
borgerliga samlingen.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Endast ett pär ord med anledning
av herr Lundells anförande. Jag var tyvärr inte i tillfälle att höra
mer än ett mindre avsnitt av vad han hade att säga, men det har sagts mig,

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

,, , .. Vnsregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

att han rätt länge höll på med att söka leda i bevis, att den kompensation, det
åliggande lorslaget avser att ge jordbruket bland annat för den förkortning
av arbetstiden, som nyligen beslutats, i själva verket inte skulle vara någon
kompensation.

I den del av herr Lundells anförande, som jag åhörde, drev herr Lundell
det mäste jag saga,, en argumentering, som lindrigt sagt måste betecknas som
en mycket långt driven förenkling av fakta. Herr Lundell konstaterade, att
ett smorpns av 2 kronor 75 öre inte kunde ge samma kompensation som smörpnset
under perioden 1925—1929, nämligen 3 kronor 5 öre. Ja, det är klart
att örn man ställer sa pass nakna siffror emot varandra som herr Lundell gjorde,
sa kan nian komma fram till en bevisföring, som passar ens syften. Men
skall man herr Lundell i fråga örn exempelvis produktmjölkpriset kunna klarlagga
bade för. sig själv och för andra, huruvida en kompensation kommer
till stand eller inte, får man allt gå ett steg längre. Jag har varit i tillfälle
att under hand säga herr Lundell vad jag här vill framhålla, nämligen att till
ett smörpris pa 2 kronor 75 öre jämväl skall läggas den del av mjölkavgiften,
som inte tas i anspråk som pristillägg på exportsmöret. Därtill bör också
laggas den del av margannaccisen, som inte tas i anspråk som pristillägg på
exportsmoret. Därtill skall också slutligen läggas hela beloppet av krafttoderskatten,
som utgår som prisutjämningsbidrag till produktmjölk. Gör man
detta kommer man till ett annat resultat än herr Lundell gjorde i detta avsnitt
cT nS11 undersökning av frågan om kompensation eller icke kompensation.
okulle herr Lundell för att få klarhet på denna punkt behöva ytterligare uppPfLv-
reu°mmenderar jag honom att i kammarens protokoll över dagens desa.
.^or<ikruks))iinisterns sista anförande. Där finner han på ett vederhäftigt
sätt framställt det siffermaterial, som han uppenbarligen är i behov
av, lör att han skall kunna komma till ett resultat, som något så när överensstämmer
med verkliga förhållandet.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Herr Wallén ansåg
sig på förmiddagen böra konstatera, att ett levande intresse för trädgårdsodlingen
loretanns icke endast hos regeringen utan också hos flera av riksdagens
Partier.. • Ja, därest trädgårdsodlingen kunde leva enbart på förhoppningar,
sympatier och talesätt, da skulle denna odling ha det synnerligen väl ställt i
närvarande stund.

. -Man blir emellertid litet tveksam örn detta intresse är så levande, när regeringen
visat sig helt kunna glömma bort trädgårdsodlingen i ett fall, där den
hatalldeles särskild anledning att komma ihåg densamma, nämligen då det
gällde att utreda den fördyring av omkostnaderna, som kommer att följa med
den skärpta lantarbetstidslagstiftningen. Det fanns så mycket större anledning
att i detta fall komma ihåg trädgårdsodlingen, i stället för att helt enkelt
glömma bort den, da den arbetstidslag, vi genomfört, både i sin föregående
iorm och i sm .numera betydligt skärpta form avsevärt hårdare drabbar trädgårdsodlingen
än det. egentliga jordbruket. Legeringen tillsatte som bekant
pa sin tid en kommitté med uppdrag att verkställa utredning angående den fördyring
som skulle inträda för jordbruket på grund av den föreslagna skärpningen
av lantarbetstidslagen. Det förvånade oss på trädgårdsodlarehåll, att
trädgårdsodhngen^då blev helt förbigången. Först åtskilliga månader senare,
da tiden var sa långt framskriden, att något förslag till årets riksdag icke
kunde vara att förvänta, erinrade sig regeringen, att trädgårdsodlingen existerar,
och igångsatte en utredning angående trädgårdsodlingens1 ekonomiska
förutsättningar. Därför får nu trädgårdsodlingen vänta i bästa fall åtminstoAndra
kammarens protokoll 1937. Nr 39. 4

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ne ett år innan denna på grund av arbetstidslagen m. m. mer än väl behövliga
kompensation möjligen skall kunna förväntas. „ . ...

Det har här endast bjudits på en enda liten åtgärd för trädgardsodlarna,
nämligen höjningen av vindruvstullen. Jag har begärt ordet för att konstatera,
att vad som därvidlag ges kommer att visa sig ganska, verkningslöst. Örn
man vet, att vindruvor under förliden höst såldes i minut till ett pris av ända
ner till 50 öre per kilo, är det lätt att räkna ut, att en höjning av tullen med
35 örp, även örn denna höjning i dess helhet skulle kunna utnyttjas, likväl inte
blir tillräcklig för att verksamt kunna hejda importen av vindruvor och därav
orsakade konkurrens med svensk frukt och bli ett verksamt skydd åt.den svenska
fruktodlingen. — Nu lia ett par talare från folkpartihåll bestritt nyttan
och nödvändigheten av detta skydd. Herr De Geer menade, att den svenska
fruktodlingen, om man undantar Skånes, skulle ha en ganska liten ekonomisk
betydelse, och herr Holmbäck uttalade, att han inte kunde första, att ett tullskydd
behövdes under december månad. Den som litet försökt sätta sig m i
den svenska fruktodlingens förhållanden vet fuller väl, att det inte är enbart
till Skåne, som denna odling är förlagd och att den icke enbart där Ilar ekonomisk
betydelse, utan att den för vidsträckta delar av landet har stor betydelse
och då inte minst för det mindre jordbruket, ävensom att svenska applesason -

gen varar igenom december. ..

Vindruvor ha i mycket hög grad trängt ut den svenska frukten, särskilt da
äpplena, detta beroende därpå att vindruvorna komma sorn. mest och bast och
billigast samtidigt med de svenska äpplena. Det är näppeligen möjligt att pa
ett ekonomiskt fördelaktigt sätt driva fruktodling här i landet till någon mera
betydande omfattning och att kunna tillhandagå den svenska allmänheten med
svensk frukt, därest inte åtminstone något verksamt skydd beredes denna odling
under den tid som här åsyftas. — Jag har undertecknat.en motion örn tullskydd
för den svenska fruktodlingen, nämligen framställning örn en tull pa
vindruvor av 70 öre per kilogram. Det är nämligen lätt att rakna ut, att man
för åstadkommande av ett verksamt skydd måste ha en betydligt högre tull “‘siSÄ

och

mentet som visserligen nu inte är närvarande, men den som han förut i dag
nämnts — »biträdande jordbruksministern herr Sköld» är ju. närvarande, och
jag hoppas därför att min erinran skall komma till den ordinarie jordbruksministerns
kännedom. Denne yttrade bl. a. att den svenska tradgardsodlinge
måste skaffa sig en bättre organisation, ty utan en sadan skulle alla atgarde
till trädgårdsodlingens skydd visa sig verkningslösa.

Jag skall ingalunda bestrida att även for trädgårdsodlingen en bättre prgam
sation är nödvfndig, men jag skulle vilja dra en parallell emellan trädgårdsodlingen
och lantbruket och göra den frågan: ar det någon som vagar pasta att
organisationen inom lantbruket skulle ha förmatt skapa avsevart bättre forhållanden
för det svenska jordbruket, därest icke statsmakterna samtidigt vi ^
tagit åtgärder vilka reglerade importen och gjorde det möjligt att, inom oc
Svaredetta stöd och detta skydd, utnyttja de möjligheter som orgamsationen
kunde ge? Hur stark och fullkomlig organisation vi an kunna åstadkomma
inom den svenska trädgårdsodlingen, så kommer det inte att bil möjligt för
oss att åstadkomma drägliga och hållbara förhållanden för dnvajide av ja
nroduktion därest icke statsmakterna ge den svenska trädgårdsodlingen
svarande stöd och hjälp som jordbruket fått, d. v. s. ^

emot en konkurrens utifrån, mot vilken vi na grund av klimatiska och anh
förhållanden icke förmå att utan skydd konkurrera. Härtill kommer darjamtc,

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
nck? “T* genom den senaste skärpningen av arbetstidslagen, att våra arbeta rtorhalianden
ställa sig betydligt dyrare än våra konkurrenters utomlands.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Handelsministern tolkade mitt
lörsta anförande sa som örn jag under alla förhållanden rekommenderade en
mjölkavgift på 2 öre. __ Ingalunda! Vad jag avsåg och yrkade var ju allenast
att ge regeringen en något större fullmakt än utskottet velat ge och regeringen
velat ha, i syfte att nå en smidigare tillämpning av mjölkavgiftsystemet. På
detta mitt yttrande och yrkande bygger nu herr statsrådet upp ett antagande
att jag talar pa folkpartiets vägnar och rekommenderar en anordning, som
skulle innebära en höjning av konsumtionsmjölkpriset. Även örn man är partiledare
har man någon gång råttkatt tala på egna vägnar. Skulle här bli votering,
antar jag att mina önskemal härvidlag icke skulle vinna gehör bland alla
mina partianhängare, då jag i detta avseende i mycket letts av lokala intressen.
" a> herr statsrådet skakar på huvudet, men han kan själv ibland ta plats på
Skanebänken och tala som enskild riksdagsman och då skall väl även en partiledare
ha den rättigheten, även örn han står i talarstolen.

Konsekvenspn av det yrkande jag ställde kan ju inte helt överblickas. Jag
förutser mycket väl att, även örn riksdagen skulle gå in för det yrkande jag
ställde, samma utveckling och samma läge kan uppstå som därest riksdagen
gar in för utskottets förslag, och därmed har jag ju också medgivit, att den
väg kan beträdas som propositionen rekommenderat. Jag tror dock att ingen
i denna kammare, allra minst jordbruksministern, kan vara blind för att det
kan uppstå ett läge då det blir önskvärt ur prisbildningssynpunkt att man inte
är så strängt bunden som regeringen faktiskt blir, örn utskottets hemställan i
detta avseende bifalles.

Herr Carlström; Jag ville bara ge en replik till min granne herr Pettersson
i hl orregård med anledning av hans senaste yttrande. Detta var så fullständigt
i stil med hans politiska förkunnelse i övrigt, att det är tillräckligt
att konstatera detta för att värdesätta detsamma.

Jag skulle också vilja tillägga, att det ju är tråkigt att man i en styrelse
väljer in personer som »ingenting kunna», då man har tillgång till så utomordentliga
krafter som herr Pettersson i Norregård.

Herr Johansson i Tväråselet: Herr talman! Jag skall bara be att få säga
några ord örn den motion jag avgivit rörande åstadkommandet av en fond för
JN orrbotten till örn- och nybyggnader av mejerier och maskinanskaffning
Denna motion ar ju av utskottet avslagen, vilket jag här vill beklaga och
detta pa grund därav att en höjning av produktmjölkpriset i Norrbottens län
etter utskottets förslag endast blir 2/10 öre per liter. Detta är mindre än vad
vi norrbottningar väntat.

Jag vill emellertid bär uttala min glädje över att, ehuru denna motion avsJagits,
regering och riksdag dock nu synas, mer än som förut varit fallet
beakta att jordbrukshjalpen behövs även för den sämre jorden, den med sämre
klimatiska förhållanden och icke endast för den bättre jorden med goda klimatiska
förhållanden. Jag skall därför, herr talman, icke framställa något
annat yrkande an om bifall till utskottets hemställan.

• ''?er1r fundell: Herr talman! Jag nödgas begära ordet på grund av den

invändning som herr Gustafson i Vimmerby gjorde gent emot mig alldeles
nyss. Han opponerade pa en bestämd punkt mot vad jag hade sagt och ville
val sedan ha uttalat ungefärligen, att örn det andra är lika välgrundat som

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ifrågavarande uttalande, skulle det förekomma ganska mycket felaktigheter

i mitt resonemang. _ . . .

Jag tog mig för att jämföra vad propositionen och utskottet inriktat sig pa
i fråga örn smörpriset, nämligen 2.75 i parti, med vad man fick under perioden
1925—29, nämligen ett effektivt partiprismedeltal på 3.05. Då säger herr
Gustafson i Vimmerby, att en sådan jämförelse är felaktig, ty herr Lundell
bortser från prisutjämningstillägget som kommer utom detta smörpris. Ja,
det där kan ju låta nog så bestickande i första ögonblicket, men jag vill säga
herr Gustafson att saken inte är fullt så enkel, och örn herr Gustafson vill
kritisera mig, så får han först räkna efter ganska noga, ty det brukar jag

Om nu herr Gustafson tar det lugnt, kan han resonera på följande sätt. Låt
oss säga att vi ha 100 kg. mjölk — vart tar detta vägen i medeltal över liela
landet? Ungefär 30 kg. gå till direkt konsumtion — det verkliga medeltalet
är kanske 27 eller något sådant, men låt oss säga 30 för enkelhetens skull —
och sedan gå 70 kg. till produktberedning, för enkelhetens skull kunna vi
säga till smör. Vad får då mejeriet in? Jo, dels likviden för dessa 30 kg.
konsumtionsmjölk och dels betalningen för de 70 kg. man tillverkar smör av.

Låt oss då betrakta först konsumtionsmjölken. Den har inte stigit i pris, och
det avses inte att den skall stiga, enligt den tabell som finns i propositionen,
där står 22 öre för perioden 1925—29, och det är samma medelpris förvarande.
Får då mejeriet nu för tiden dessa 22 öre? Nej, därav skall forst mjoikavgiften
betalas. Alltså, mejeriet får visserligen in nominellt detsamma tor
de 30 kg., men reellt icke, ty mjölkavgiften går därifrån. Utav de 70 kg; som
man gör smör ritav får mejeriet in reellt 2.75 mot förut reellt 3.05. Men H- ~
kommer prisutjämningsbidraget. Ja, men mejeriet har i stället redan betalat
mjölkavgiften. — Det som nu ingår i mjölkregleringen är ju tre olika saker
dels mjölkavgiftsmedel, dels margarinaccisen och dels oljekaksskatten. Och
utav dessa olika poster är mjölkavgiften den allra största. För de elva mannder
under 1936. som här stå omtalade i propositionen, går den till 51 miljoner
kronor eller något sådant, under det att samtidigt av margarinaccisen influtit
ungefär 11 miljoner kronor och av skatten på oljekakor ungefär 8 miljoner

Vi lia alltså först mjölkavgiften — som mejerierna redan betalat. Inte kunna
vi tala om att de få detta som ett tillägg. Margarinaccisen är ju verkligen
något som flyter in utifrån, men skatten pa oljekakor är återigen något som
tages ur lantbrukarens egen ficka. Av de medel som användas i mjölkregLringen
betalar alltså lantbrukaren själv både mjölkavgiften . och skatten pa
oljekakor det är endast margarinaccisen som är en verklig inkomst.

Vartill användas sedan dessa medel som flyta in till mjölkregleringen? Jo,
dels till exportbidrag och dels till dessa produktmjölkstillägg och dessutom till
litet utdelning av mjöl, till skötande av mjölkkontrollen och dylikt._ Örn herr
Gustafson räknar igenom allt detta, skall lian finna, att det är mindre som
lantbrukaren får in än han betalar ut. Margarinaccisen är ju det enda som
kommer till utifrån, men det är ju mer än margarinaccisen som går åt till
exportpristillägget, vilket erfordras för att lantbrukaren överhuvud taget skall
få dessa 2.75 som beräknats för smöret. Örn alltså herr Gustafson i Vimmerby
gör en noggrann beräkning angående detta skall han finna, att den jämjöreise
jag gjorde snarare är fördelaktig för regeringen och dem som stå bakom
regeringen i detta fall än ofördelaktig.

Örn man således vill försöka bevisa, att dessa 2.75 äro lika mycket som de
3.05, man fick förut, vill jag be att få se en klar uppställning rörande mjölkregleringsfonden,
örn vi fa kalla den sa. Av en sadan skulle herr Gustafson

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
fa se, att det nog inte tar sig ut på så sätt att nian skall kunna visa att de
2.75 är lika med 3.05 i medeltal för hela landet. — Sedan återstår för övrigt
att visa att därmed också kompenserats produktionskostnadsfördyringen från
bokföringsåret 1935/36, och den saken talar ju inte propositionen eller utskottsutlåtandet
något örn; den framlägger ej någon uträkning som kunde visa något
i det fallet. Jag tycker det hade varit önskvärt att propositionen eller
utskottet kunnat syssla med och lagt fram en sådan där uträkning, så att det
funnits klara papper i detta avseende. Jag skulle tro, att man då skulle kommit
till det resultatet, att vad som utlovas kompenserar ungefär en tredjedel eller
möjligen hälften av produktionskostnadsfördyringen.

Jag skall inte säga något mera — ja, var inte glad för tidigt! — åt herr
Gustafson i Vimmerby, men skall säga ett ord också till herr Pettersson i
Norregård. Jag vill då fästa uppmärksamheten på att det föreföll av hans
anförande här nyss som örn han gått in för skärpningen av lantarbetstids,
me . den tysta beräkningen, att själv hade han inga arbetare, så han
träffades inte ^av densamma. Jag undrar nu om den inställningen är karakteristisk
för någon större del av bondeförbundet.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Jag skulle bara i anledning av vad herr Sjögren i en replik yttrade vilja säga,
att jag med tillfredsställelse, hälsar alla sakliga argument som kunna framkomma,
men jag har anledning betvivla att hans argument voro så alldeles
sakliga, ty herr Sjögren ville tolka utskottsutlåtandet på ett annat sätt än
det enligt mitt förmenande bör tolkas.. Men det är klart, att jag skulle vara
tillfredsställd mera än någon annan, ifall det uteslutande vore sakliga argument
som framställdes.

. Jag nödgades emellertid begära, ordet då jag nu hörde herr Lundell, och
jag Jill gärna hemställa att särskilt de, som ha hand örn ledningen av det
pajrti herr Lundell tillhör, ge honom en lektion åtminstone i mjölkregleringsfragan.
Ty när man kan tala örn 51 miljoner kronor i mjölkavgifter såsom
varande den. största posten av mjölkregleringsmedlen, då är man ju fullkomhgt
bakom i denna, fråga, ty av de 51 miljonerna är det 16.5 ä 17 miljoner
sorn gäller konsumtionsmjölk. Resten debiteras och krediteras produktmjölken,
alitsa beloppet endast^bokföres. Det är således någonting som mejerierna varken
betala ut eller få tillbaka •— eller möjligen skulle man våga uttrycka
det sa, att de både betala ut dessa pengar och få dem tillbaka. Dessutom vill
upplysa herr Lundell örn att ett smörpris av 2.75 med en produktionsin
jölkstilldelning av 2.2 öre innebär, som jag nämnde i ett tidigare anförande,
detsamma sorn ett smörpris på 3.35, det är detsamma som örn man hade fått
ett smörpris netto på 3.35 kronor.

Jag har anledning lämna den upplysningen, ty det är ju inte underligt att
man blir litet vilseledd ute i bygderna, da man far så vilse inom riksdagen, som
skall fatta beslut i frågan.

Herr Lundell: Då herr jordbruksministern opponerade mot mina siffror så
vill jag genmäla, att de äro hämtade ur propositionen. Jag har inte påstått att
dessa 5.1 miljoner skulle fördela sig på något sätt som avviker från vad jordbruksministern
här framhållit; örn de verkligen inbetalas eller bara debiteras eller
krediteras har ju inte någon som helst betydelse i detta fall. Men man kan
inte komma ifrån att mjölkavgifterna äro något som faktiskt avgår ifrån kon -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
sumtionsmjölkspriset. Om alltså konsumtionsmjölken behalles vid samma pris
i det kommande som under perioden 1925—1929, få ju mjölkavgifterna dragas
därifrån, såväl beträffande mejerierna som beträffande lantbrukarna. Sedan
kommer det tillbaka en del såsom produktmjölkstillägg. Det skulle naturligt''
vis sättas upp en ordentlig beräkning över varifrån dessa medel komma och
vartill de gå, om man skall kunna uttala något bestämt örn, huruvida det
pris på 2.75, som nu är tänkt, är lägre eller likvärdigt eller högre än de 3.05
som vi hade som effektivt smörpris under perioden 1925—1929.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets hemställan i punkten A).

Herr talmannen gav vidare propositioner beträffande utskottets hemställan
i punkten B), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda
punkt, dels ock på avslag å ifrågavarande hemställan; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande det förslag, som
innefattades i andra delssatsen under B) av den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Anderson i Norrköping m. fl., nämligen dels på bifall till berörda
förslag, dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes, likväl av
herr Lundqvist, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår det förslag, som innefattas i andra
delssatsen under B) av den vid sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 fogade reservationen av herr Anderson i Norrköping
m. fl., röstar

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit ifrågavarande förslag.

Härpå gav herr talmannen propositioner beträffande utskottets hemställan
i punkten C) första delssatsen 1), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i berörda del, dels ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i
enlighet med den förra propositionen.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan i punkten C) i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan under punkten D) framställde herr talmannen
först propositioner i fråga örn motionen 11:565, nämligen dels på
bifall till berörda motion, dels ock på avslag å densamma; och blev ifrågavarande
motion av kammaren avslagen.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande motionen 11:569,
nämligen dels på bifall till förevarande motion, dels ock på avslag å motionen
i fråga; och blev jämväl denna motion av kammaren avslagen.

På av herr talmannen given proposition biföll kammaren vad utskottet i övrigt
hemställt under punkt D).

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Slutligen framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets motivering, 2 :o) godkännande av den motivering,
som innefattades i den av herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen, utom i vad densamma avsåge frukt- och
trädgårdsodlingen, 3 :o) godkännande av utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Lövgren m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen samt 4 :o) godkännande av utskottets motivering, med den
ändring däri, som innefattades i det av herr Andersson i Rasjön under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Skoglund begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffade kontrapropositionen äskade likväl herr Baeckström votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition i voteringen örn kontrapropositionen
i huvudvoteringen antagits den under 4:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
motiveringen i sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 1 antager yrkandet örn godkännande av den motivering, som
innefattas i den av herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna reservationen,
utom i vad densamma avser frukt- och trädgårdsodlingen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn godkännande av utskottets motivering med den ändring däri, som
innefattas i det av herr Andersson i Rasjön under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

. Den, som vill, att kammaren godkänner motiveringen i sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering, som innefattas i den av
herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
utom i vad densamma avser frukt- och trädgårdsodlingen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets motivering.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. förbud i
vissa fall för
bolag m. fl.
att förvärva
fast egendom.

§ 7.

Herr talmannen meddelade, att följande interpellationer konung att vid kammarens
sammanträde den 4 innevarande juni besvaras, nämligen

herr Jonssons i Skedsbygd interpellation till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående vissa kassors för fastighetskredit verksamhet
m. m.;

herr Hagbergs i Luleå interpellation till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående främjande av inhemsk malmförädling.

§ 8.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagen skrivelse,
nr 340, till Konungen angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna.

Kammarens ledamöter åtskildas härefter kl. 4.29 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 2 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr 233,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 2l9)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom.

Enligt Kungl. Maj:ts berörda proposition skulle 4 § andra stycket första
punkten av lagförslaget erhålla följande lydelse:

Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person
av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens näring
i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ordning och
efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara den
egendom som med förvärvet avses.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
dels fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 263 av herr Tjällgren, nr 264 av herr Tamm m. fl. och
nr 267 av herr Lindhagen samt motionen i andra kammaren nr 527 av herr
Strindlund m. fl., dels ock en inom sistnämnda kammare väckt motion nr
270 av herr De Geer i Lesjöfors såvitt där ifrågasatts ändringar i ovannämnda
lag.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;

B) att motionen 11:270, såvitt den blivit föremål för behandling i detta
utlåtande och i den mån den icke beaktats genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C) ^att motionerna 1:263, 1:264, 1:267 och 11:527 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

1) av herrar Tamm, P. Sandström, Knut Z. Petersson, Sandström i Sollefteå,
Thorell och Barnekow, vilka hemställt, att i 4 § andra stycket första punkten
av lagförslaget orden »egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ordning
och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara
den egendom som med förvärvet avses» måtte utgå och ersättas med följande:
»mark av ungefär samma taxeringsvärde som med förvärvet avses;
skolande vid beräkningen av den avhända egendomens värde frånräknas värdet
av förbättringar, som verkställts efter avhändelsen.»; samt

2) av herr Nyblom.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sandström: Herr talman! Vid förevarande betänkande är fogad en
reservation av sex utav utskottets ledamöter. Jag vill med några få ord motivera,
varför denna reservation blivit avgiven.

Anledningen till att detta ärende har kommit upp har varit ett initiativ av
den sociala jordutredningen. Den sociala jordutredningen har vid sina resor
runt om i landet, då den studerat kartorna över våra bolags skogsinnehav,
funnit, att på dessa kartor finnas vissa fläckar, som respektive skogschefer
bruka kalla skönhetsfläckar. Men sociala jordutredningen, som gått djupare i
saken, har konstaterat, att dessa fläckar utgöras i allmänhet av avsides belägna
skogskomplex, som äro i enskild ägo och sålunda icke kommit i bolagens
händer. Nu förhåller det sig så, att dessa små skogskomplex i allmänhet ha
sådant läge, ligga så långt bort från bygden, att ägaren till skogen har så
långt till sin skogstrakt, att han har oändligt svårt att bruka denna skog.
Så gärna han än skulle vilja har han ännu svårare att där driva sådan skogsvård,
som man numera önskar att våra skogar skola bli föremål för. Då har
den sociala jordutredningen ansett, att man skulle tillskapa ett instrument
för möjliggörande av att sådana skogskomplex skola kunna övergå i bolags
ägo, för att man på det sättet skall där kunna få bättre och mer betryggande
skogsvård på lång sikt. Detta är så mycket mera angeläget, som man numera
konstaterat en alltmer begynnande brist på råvaror för vår träindustri. Man

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
fann slutligen ett sätt att gå tillväga på, varigenom ett dylikt projekt bör
kunna utan våda realiseras. Man föreslog nämligen, att ett bolag skulle kunna
få köpa sådan skog till ett värde, motsvarande värdet å den mark, som samma
bolag tidigare sålt bort av sitt innehav, oell sociala jordutredningen föreslog
därvidlag ett visst datum såsom gräns. Det skulle gälla sådan jord som ett
bolag försålt under tiden efter den 1 juli 1925. För ett värde, motsvarande
vad ett bolag sålt jord för efter nämnda tid, skulle det. då få rätt att köpa
dylik skog i stället. Det nya skogsförvärvet skulle dock i varje fall prövas i
vanlig ordning av Kungl. Majit, och Kungl. Majit skulle alltid meddela tillstånd
till sådant utbyte. Nu har detta sociala jordutredningens förslag givit
anledning till en kungl, proposition till årets riksdag, och det är just denna
proposition som behandlas av andra lagutskottet i detta utlåtande nr 49.
Enligt mitt förmenande har vid utformandet av den kungl, propositionen skett
ett par försämringar av det ursprungliga förslaget. Det är på två sätt som
jag anser att det blivit en försämring, varigenom man inte kan vinna samma
effekt med denna förändrade lagstiftning, som man kunnat ernå, örn den haft
sin ursprungliga ordalydelse. Den ena försämringen är den, att vederbörande
departementschef ändrat tiden för dessa försäljningar, som skola berättiga
till inköp av skog till motsvarande värde, från »den 1 juli 1925» till »efter lagens
ikraftträdande». Då det här är fråga örn ganska små arealer och denna
ändring inte har så förfärligt stor betydelse — det rör sig örn vida mindre områden
än kanske somliga, som inte äro insatta i frågan, kunna tänka sig —
tycker jag för min del att det var att gå litet för långt att vänta ända till
ikraftträdandet av den nya lagens bestämmelser för att de försäljningar, som
först därefter skedde, skulle berättiga till sådant utbyte som föreslås i lagen.
Emellertid Ira reservanterna på den punkten resignerat och vi ha inte framställt
något yrkande i denna del. Vi lia nämligen fäst oss vid en bestämmelse
i förslaget som säger, att Kungl. Maj :t har ändå att taga hänsyn till sådana
försäljningar som skett även mellan den 1 juli 1925 och till ikraftträdandet av
lagens bestämmelser. Vi mena, att då sådana ansökningar örn eventuellt förvärv
skola prövas av Kungl. Maj :t, kommer därvidlag i första hand statsnyttan
att sättas i förgrunden. Då hoppas vi att det åtminstone i många
fall skall finnas anledning att taga den hänsyn till dessa tidigare försäljningar,
som man har rätt förvänta.

Den andra delen, där vi anse, att den sociala jordutredningens förslag blivit
försämrat, gäller en bestämmelse som tillkommit i den kungl, propositionen.
Sociala jordutredningen hade för sin del föreslagit, att taxeringsvärdet skulle
vara värderingsgrunden, d. v. s. örn ett bolag sålt jord för ett visst belopp,
skulle det få tillgodoräkna sig taxeringsvärdet för den sålunda försålda jorden
och sålunda kunna erhålla Kungl. Maj :ts tillstånd att i stället inköpa skog
till motsvarande värde. Det har nu ändrats på det sättet, att det alltid skall
ske en uppvärdering av det jordområde som bolaget försålt. Taxeringsvärdet
skall inte längre vara grundläggande utan det värde man kommer till vid
denna värdering. Nu är det ju alldeles givet, att ett sådant värderingsförfarande
medför åtskilliga besvär och kostnader, och vi tycka, att dessa skulle
vara ganska onödiga och att man i stället kunde ha gått på den andra linjen.
Vidare följer härav något mera betänkligt, nämligen att, då i den kungl, propositionen
bestämmes, att vid uppvärdering av de försålda områdena själva
åbyggnadernas värde skall frånräknas, så betyder det, att ett bolag kan få så
mycket mindre skogsmark i utbyte genom att det inte får inköpa skog till
fulla värdet av det försålda. Det anse vi vara ett fel i denna proposition, och
vi anse, att det kommer att ytterligare försvåra sådana bytesaffärer som det
är fråga örn. I detta sammanhang kan jag erinra örn att beträffande de skogs -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
komplex, som ett bolag skulle lia rätt att köpa i stället för vad det försålt,
skall åbyggnadernas värde tilläggas. Det är således icke i det fallet full
reciprocitet mellan det man sålt och det man får köpa.

Herr talman! Jag skall icke förhala tiden längre med detta utan ber
med denna korta motivering att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Tamm m. fl.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! I anledning av det före dragna

utlåtandet och i anledning vad en av reservanterna här anfört ber jag
att få säga några ord.

Det nu behandlade ärendet har som nämnts varit föremål för utredning, och
i anledning av den utredningen har Kungl. Maj :t framlagt denna proposition,
som i huvudsak tillstyrkts av andra lagutskottet. Propositionen har enligt
mitt förmenande byggt på erfarenheter, som man gjort sedan bolagsförbudslagen
genomfördes här i landet. Jag skulle tro att vi inom utskottet i huvudsak
samstämmigt kommit till den uppfattningen, att det lagförslag, som framlagts
av Kungl. Maj :t och nu föreligger till behandling i kammaren, är ett
förslag som bör vinna riksdagens bifall. Den föregående talaren nämnde, att
ärendet varit föremål för behandling av sociala jordutredningen och att sociala
jordutredningen har kommit med ett förslag, från vilket Kungl. Maj:t
i viss mån har avvikit. Den del Kungl. Majit avvikit från sociala jordutredningens
förslag gäller värderingen av mark, när utbytesprincipen skall tilllämpas.
Sociala jordutredningen har, som här omnämnts, föreslagit att värde
mot värde skulle gälla vid utbyte av mark, och då skulle taxeringsvärdet
i huvudsak vara avgörande vid värderingen. Men nu är det på det sättet,
som kammarens ledamöter ha sig bekant, att när bolagen förvärva mark, förvärva
de i regel mark med skog på. Det är ytterst sällan det kan påvisas, att
bolag köpa mark med tillhörande hus eller där den större delen av värdet ligger
i husen. Men de bjTta gärna och i regel byta de bort mark med hus och byggnader
och byta till sig skog. Skall då taxeringsvärdet vara avgörande, är det
mycket vanligt, jag kan nästan säga regel, att det större värdet i den mark,
som är föremål för byte, ligger i husen. Alltså, örn nu bytesprincipen skall
tillämpas här, kommer ett bolag, som eventuellt sålt en jordbruksegendom med
så pass mycket skog, att den överhuvud taget kan avsöndras, att få tillgodoräkna
sig ett rätt stort mervärde i skog och mark, därför att det större värdet
ligger i husen. Då skall detta bolag äga rätt att köpa mark utan hus
till motsvarande värde. Där har Kungl. Majit ansett, att sociala jordutredningens
förslag inte var sakligt bärande, utan att det riktiga vore att man
utgår ifrån att värdet av mark å båda sidor skall vara avgörande vid utbytet.
Andra lagutskottet har inte kunnat finna annat än att denna Kungl. Maj :ts
ståndpunkt är riktig och en ståndpunkt som kunde försvaras under alla förhållanden.
Sakligt är den stark, och i de motioner som väckts gent emot
Kungl. Maj :ts förslag, har utskottet icke funnit anledning att frångå detta
förslag.

Den föregående ärade talaren nämnde, att sociala jordutredningen kommit
med detta förslag, och han var i viss mån litet missnöjd med att Kungl. Majit
avvikit därifrån. Men jag vill i detta .sammanhang erinra därom, att av sociala
jordutredningens ledamöter tre sitta i andra lagutskottet. Och sociala
jordutredningens ordförande sitter i regeringen. Jordbruksministern har
framlagt propositionen med bifall av en enhällig regering och propositionen
Ilar bifallits av de ledamöter i sociala jordutredningen, som sitta i andra lagutskottet.
Av dessa tre ledamöter lia två anslutit sig till Kungl. Majlis och
utskottets förslag, medan den tredje av deni står som reservant. Herr Sand*

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. xn.

Äng. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
ström, om man överhuvud taget skall åberopa sociala jordutredningen i det
fallet, så är det vi, vilka stå på utskottets linje. Vi ha kommit till den
ståndpunkten, att Kungl. Maj:ts förslag är det riktiga och starka. Jag kan
icke finna, att de farhågor äro grundade som yppas i reservationen: att värderingsförfarandet
kommer att bli komplicerat och kostsamt, när det gäller
att värdera husen. Jag kan inte finna annat, än att det mycket väl kan gå
att praktiskt realisera detta.

Med vad jag nu i korthet anfört, herr talman, hemställer jag örn bifall till
utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det nu förevarande spörsmålet har enligt mitt förmenande en
väsentligt större räckvidd och väsentligt större betydelse för hela mellansvenska
och nordsvenska jordbruket än som ligger till grund för den tankegång,
som är den bärande för reservanterna, trots att de prutat av på den
punkten och inte yrkat på någon avvikelse från förslaget. Den ärade talare,
som förde reservanternas talan, framhöll, att här finns råvarubrist i vissa fall
för trävarubolagen, och man menar nu från vissa håll, att detta måste ordnas
på det sättet, att respektive bolag skola komma att disponera eller äga så
stora skogsområden inom vårt land, att de skola kunna bli självförsörjande.
Många mena t. o. m., att de i vissa fall skola kunna bli oberoende av det virke
som säljes från enskilda skogar. Jag vågar påstå och har sagt många gånger
förut, trots att jag inte har den sakkunskap på skogsområdet som många
andra ha, att vi ha redan kommit för långt på den vägen, att stora skogskomplex
samlats i bolagens händer och t. o. m. i statens händer på vissa ställen,
där bondejordbruket enligt min mening haft för litet skog till sitt förfogande
för att drivas självständigt och därmed giva utkomst åt den familj,
som skall existera på detta jordbruk. Örn alltså reservanterna vidhållit sin
ståndpunkt i reservationen rörande förvärvet, som bygger på vad som sålts
från bolagen fr. o. m. den 1 juli 1925, då menar jag, att vi varit inne på
vägar, som jag för min del inte kunnat godkänna. Då herr Sandström menar,
att i propositionen uttalas ändå, att Kungl. Majit kan taga hänsyn därtill
vid blivande försäljningar, bör herr Sandström läsa vad det står i propositionen.
Det står där: »under förutsättning att de försäljningarna fylla det
ändamål, som enligt nya jorddelningslagen är avsett att de skola fylla.» Om
ett bolag styckar ifrån inägojorden och tilldelar denna egendom eller bondejordbruket
så liten skogsareal, att den inte utgör ett verkligt stöd för detta
jordbruk är detta enligt min mening icke en försäljning, som fyller det avsedda
ändamålet.

Nu kan man självfallet se saken rent ekonomiskt, och då vill jag erkänna,
att bolagen skött sina skogar utmärkt. Kronan har också skött sina skogar
mycket bra — särskilt när det gäller de större områdena — och det kan hända,
att bondeskogsbruken äro sämre skötta. Men då vi diskutera, på vilket
sätt man skall kunna åstadkomma försörjning och existensmöjligheter för den
självägande bondebefolkningen, för dem som ha ett jordbruk, på vilket de inte
kunna existera, och som äro utestängda från andra arbetsmöjligheter på grund
av rationaliseringen, måste vi gripa oss an med problemet. Då lia vi ingen
annan möjlighet än att se till, i vad mån man kan komplettera dessa jordbruk
och göra dem bärkraftiga. Enligt min mening måste man då inom de
skogrika områdena, där jordlapparna inte äro stora, försöka utöka den skogsareal,
som hör till dessa jordbruk. Men, som jag sade, då jag besvarade herr
Lindhagens interpellation, den frågan får undersökas ytterligare, ty därmed
sammanhänger spörsmålet, huruvida man skall ha möjlighet att belåna växan -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. ra.

Nr 39.

Äng. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
de skog med en så effektiv kontroll som är behövlig utan att det hela blir för
invecklat.

Jag menar alltså, att även örn man skulle kunnat gå med på att det skall
tagas hänsyn till vad som sålts före lagens ikraftträdande, ligger saken så
till, att man nödgas i fråga örn de flesta försäljningar fordra vissa kompletteringar,
om de skola fylla de villkor, som äro fastställda enligt den nya jorddelningslagen.
När den proposition blev framlagd, som vi nu behandla, tänkte
jag mig, att dessa båda lagförslag måste vara beroende av varandra, så att
om inte jorddelningslagen antoges, inte heller den nu ifrågavarande lagen
skulle kunna tillämpas i det praktiska livet.

Vad reservanterna egentligen vänt sig mot är värdet av byggnaderna. Vi
diskuterade i första kammaren tidigare i dag taxeringsförfarandet. Det är ju
ett känt faktum, att man skall taxera olika fastigheter med hänsyn till det
värde de ha, och självfallet måste man taga hänsyn till byggnadernas värde
i förhållande till den areal, som en fastighet har. Det innebär i vissa fall, att
byggnadernas bruksvärde i realiteten inte är detsamma som det värde de upptaxerats
till. Med tanke på utvecklingen av skogsinnehavet hos enskilda och
andra, torde det inte vara lämpligt att tillämpa ett sådant förfarande, att
byggnaderna räknas in i det värde, som skall ligga till grund för bytet i detta
fall.

Nu säga reservanterna, att det blir omgång och besvär med värderingen.
Ja, men det är väl ändå så, att enligt nya jorddelningslagen måste en förrättning
ske, varigenom resp. egendomar, som skola avstyckas, tilldelas en skogsareal,
som svara mot lagens bestämmelser. Det bör alltså inte bli så betungande
att göra en värdesättning vid dessa avstyckningar, att det behöver
medföra några större kostnader. Jag går ut ifrån att män anlitar praktiskt
folk för deltagande i dessa förrättningar, personer som se saken ur både den
ena och den andra synpunkten, då det gäller att göra en lämplig avvägning
vid de byten, som skola ske i anslutning till denna lag.

Jag har för min del sökt få fram ett förslag, som tager hänsyn till den
jordpolitiska och den socialpolitiska utvecklingen på detta område, ett förslag,
som avser att tillgodose kravet, att när det gäller dessa bytesprinciper
man inte får hurudana fastigheter som helst avstyckade utan fastigheter, som
framdeles kunna bli bärkraftiga såsom bondejordbruk. När detta krav är
uppfyllt, bör byte medgivas i det fall, då det verkligen finns skog tillräckligt
eller överloppsskog, som kan överlåtas till bolagen utan att förefintligt
behov av komplettering av intilliggande jordbruk åsidosättes.

Jag tror, att om kammaren bifaller det föreliggande utskottsbetänkandet,
har man kommit ett stycke på väg till att stimulera bolagen i de fall, då så
erfordras, att avstycka jord från sina fastigheter och därmed tillgodose ett
hinge närt önskemål att skapa självständiga jordbruk, vilka kunna motsvara
sitt ändamål att vara självständiga jordbruk och ingenting annat.

Herr Sandström, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr

talman! Jag talade i mitt anförande örn sådana skogstrakter, som ligga långt
ifrån bygderna och inte kunna brukas med förtjänst eller skötas efter rationella
metoder, skogstrakter som sålunda inte äro lämpliga att fortfarande
vara i enskild ägo. Örn nu dylika skogstrakter ligga inklämda i ett stort bolagsskogskomplex,
är det inte bättre då att införliva dem med den omkringliggande
bolagsskogen? Inte skall man viii driva en sådan skogspolitik, att man
tvingar vederbörande att ha kvar sådan skog. Det är väl bara bra att bli
av med den. Jag undrar, örn man inte bör genom dylikt förfaringssätt söka
intensifiera skogsvården just på sådana avlägset belägna skogskomplex, vilka

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
icke kunna skötas av hemmansägarna. Jag vill verkligen fråga herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet om ej denna min tankegång är
riktig?

Härefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är väl just det både propositionen och utlåtandet innehåller,
detta att man skall åstadkomma byte på ett sådant sätt. Reservationen
skiljer sig bara på en punkt, då det i densamma föreslås, att man skall utgå
från ett taxeringsvärde, som inte har någon realitet utan bara är en chimär, i
många fall ett övervärde. I så fall skulle bolagen få litet mera skog eller
behöva sälja litet mindre — det är hela skillnaden.

Herr Molander: Herr talman! Efter herr Petterssons i Hällbacken och

statsrådets anföranden är det kanske onödigt att vidare orda i denna fråga,
men då jag varit ledamot av sociala jordutredningen, kanske jag ändå får säga
några ord.

Jag vill då först erinra örn att riksdagen 1933 skrev till Kungl. Maj:t och
hemställde om en utredning, »huruvida och på vad sätt vissa jämkningar i den
tekniska utformningen av de dispensbestämmelser, som stadgats i 4 § andra
och tredje punkterna, samt i den därmed sammanhängande 5 § av 1925 års
lag, kunde vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar
försvagades, möjliggöra att vid lagens tillämpning mera hänsyn toges
till de omständigheter, som förelåge i det särskilda fallet».

Sociala jordutredningen införskaffade till en början alla akter från vederbörande
departement, som handlade örn de dispensansökningar, vilka bolag hade
gjort om att få förvärva fast egendom. Det visade isig då, att i så gott som
samtliga fall hade Kungl. Maj :t avstyrkt dessa ansökningar örn dispens från
lagens bestämmelser beroende på att det fanns stödskogsbestämmelser. För mitt
eget läns vidkommande stadgades, att »till helt mantal skall höra 1,500 hektar
stödskog». Vad som därutöver var, var överloppsskog och kunde av bolag få
förvärvas. Nu är det ju så, att dessa mantalsbestämmelser av alla myndigheter,
som blivit hörda, ansetts vara synnerligen föråldrade. Vid sociala jordutredninigens
undersökningar i ämnet fann man t. ex., att från själva mantalet hade
fiåskilts ali inägoskog i ett visst fall, så att mantalet åvilade en liten skogssjö,
och till denna hörde sålunda 1,500 hektar — 3,000 tunnland — skogsmark.
Sjön behövde detta stöd för att kunna existera som fullständigt mantal. Man
förstår, att detta är ganska orimligt. Först måste man sålunda gå att avskaffa
själva stödskogsbestämmelserna och införa andra bestämmelser rörande det
stöd, som kan erfordras för ett självständigt jordbruk.

Örn kammarens ärade ledamöter se på andra sidan av detta betänkande, skola
ni finna, att i 4 § tredje momentet är stadgat, att såsom villkor för att ett bolag
hädanefter skall få dispensköpa skog eller skogsmark skall gälla, »att egendomen
utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter, vilka
med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter
prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga
skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt
jordbruk (stödskog), och icke heller vara att hänföra till sådana till odling
tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge,
omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande av självständiga
jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås med andra brukningsdelar (odlingsområde)».
Örn sålunda ett bolag vill köpa överloppsskog och en lantmätare
eller annan förrättningsman finner, att det finns odlingsbar mark på hem -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. förbud i vissa falt för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)
manet till sådan myckenhet, att man kan odla upp en självständig jordbruksfastighet,
skall det då tagas hänsyn till att det även till den framdeles brukade
jordbruksfastigheten skall finnas stödskog. Här äro således dessa nya lagbestämmelser
så restriktiva, att jag undrar, huruvida bolag hädanefter skola få
köpa någon skog alls.

Vad man här tvistar örn är ju de bestämmelser, som införts i 6:e stycket av
4 § och som innebära, att örn det visar sig, att bolag har försålt jord till viss
myckenhet, bolaget skall kunna få tillgodoräkna sig detta inte såsom någon
rättighet utan såsom en rekommendation, när bolaget hädanefter vill hos Kungl.
Maj :t begära dispens för att få köpa överloppsskog. Då mena lagstiftarna nu,
att det bolag, som visar sig lia sålt mest, skall kunna åberopa sig på vad det
sålt under en tioårsperiod. Och -diken tidsperiod? Jo, den som börjar med den
1 januari 1938. Först 1948 skall sålunda ett bolag kunna komma och säga till
Kungl. Maj :t: vi ha nu sålt så mycket jord och skogsmark till arrendatorer och
andra, att örn det över huvud taget finns någon överloppsskog att köpa, måste
vi få förhandsrätt till denna. Detta anser jag för min del rimligt, och det har
sociala jordutredningen och Kungl. Maj:t varit eniga örn.

Nu hade emellertid sociala jordutredningen föreslagit, att man skulle få beräkna
tioårsperioden redan från och med 1925. Detta hålla inte ens reservanterna
med örn. Sociala jordutredningen hade vidare föreslagit, att man skulle
vid jordförsäljningar taga hänsyn till taxeringsvärdet å de försålda jordbruksfastigheterna-.
Jag kan ju avslöja, att därvidlag förelåg på sätt och vis en
kompromiss. Vi menade, att det inte var så mycket att bråka örn, ty när bolag
försälja en arrendefastighet, få de väl i regel inte betalt för mera än antingen
byggnaderna eller jordvärdet. De få inte ersättning sålunda för både byggnader
och jord. Så är det väl kanske över huvud taget alltid, när jordbruksfastigheter
försäljas. Kungl. Maj :t har emellertid inte velat vara med på annat
än att man skulle taga hänsyn till själva jordvärdet. Jag kan i likhet med
herr Pettersson i Hällbacken och statsrådet intyga, att sociala jordutredningens
majoritet inte för sin del tillmätt denna lilla detalj större värde än att den ansett
sig kunna gå med på vad Kungl. Majit här föreslagit. Jag tror, att herr
Sandström i Nyland också kan medgiva, att det i alla fall är en ganska obetydlig
detalj i det hela. Man kanske mera håller på diet såsom en principsak.

Jag är övertygad om att ingen kommer att taga skada till vare sig kropp
eller själ, örn man här röstar för bifall till utskottets och därmed till Kungl.
Majlis förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels och på bifall till berörda
hemställan med den ändring i det ifrågavarande lagförslaget, som föreslagits
i den under 1) antecknade, av herr Tamm m. fl. avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Sandström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 49, röstar

J 3’J

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i det ifrågavarande lagförslaget som föreslagits i den under 1) antecknade,
av herr Tamm m. fl. avgivna reservationen.

Nr 89.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gåg uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

a^^Toch Vidare föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 23, med förslag till
50 i riksdags-ändrad lydelse av §§ 23 och 50 riksdagsordningen.
o rdningen.

Inom konstitutionsutskottet hade framställts förslag, att utskottet med stöd
av § 38 riksdagsordningen måtte föreslå sådan ändring i riksdagsordningen
att riksdagsmannaarvodets belopp skulle bestämmas i den särskilda stadga,
som enligt gällande rätt kompletterar grundlagen i fråga örn ersättningar till
riksdagens ledamöter.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 23
(Nuvarande lydelse.)

§ 23.

1. Ledamot av riksdagen äger av
statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning
under de villkor och i enlighet
med de särskilda föreskrifter, som
meddelas i en av Konungen och riksdagen
samfällt beslutad stadga örn ersättnings
utgående för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

2. För lagtima riksdag, som ej enligt
§ 5 upplöses, innan den varit fyra
månader tillsammans, så ock för sådant
senare sammanträde av lagtima
riksdag, som i § 5 avses, utgår till
ledamot av riksdagen, som är bosatt å
ort där riksdagen hålles, arvode med
tre tusen kronor samt till annan riksdagens
ledamot arvode med fyra tusen
kronor.

Vid urtima riksdag utgår till ledamot
av riksdagen för den tid riksdagen
är samlad arvode med ett belopp
motsvarande, för månad räknat, en
fjärdedel av det för lagtima riksdag
utgående arvodet, dock högst med
nämnda arvodes hela belopp.

3. Ledamot av riksdagen åtnjuter
ersättning för resa till och från riksdagen.
Besöker ledamot under lagtima
riksdag efter beviljad ledighet hern -

och 50 riksdagsordningen.

(Föreslagen lydelse.)

§ 23.

2. För lagtima riksdag, som ej enligt
§ 5 upplöses, innan den varit fyra
månader tillsammans, så ock för sådant
senare sammanträde av lagtima
riksdag, som i § 5 avses, utgår till
ledamot av riksdagen fast arvode, beräknat
för hela den tid riksdagen är
samlad.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. ändring av §§ 23 och 50 i riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.)

orten, äger han jämväl undfå ersättning
för därav föranledd resekostnad,
dock högst för fem resor fram och
åter.

§ 50.

Val av —--sina befattningar.

Inträffar ledighet — — — nämndens
sammanträden.

Konungen sammankallar----

förordnar Konungen.

Skulle minst — — — nämnden
sammankallad.

o Ledamot av nämnden åtnjute ej
någon ersättning under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse vid
sammanträde, då riksdagen ej är samlad,
utgår ersättning enligt de i § 23
för urtima riksdag bestämda grunder.

(Forts.)
(Föreslagen lydelse.)

§ 50.

Val av -—- — -— sina befattningar.

Inträffar ledighet — — — nämndens
sammanträden.

Konungen sammankallar — — —
förordnar Konungen.

Skulle minst — — — nämnden
sammankallad.

o Ledamot av nämnden åtnjute ej
någon ersättning under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse vid
sammanträde, då riksdagen ej är samlad,
utgår ersättning enligt de för urtima
riksdag bestämda grunder.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Gustaf Adolf Björkman Bergman
och Hagström, som inom utskottet yrkat, att det i fråga örn initiativ från
utskottet uti förevarande ämne väckta förslaget såsom framlagt vid en så sen
tidpunkt under riksdagen icke borde föranleda någon åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lithander: Herr talman! I föreliggande betänkande har konstitutionsutskottet
gjort en framställning enligt § 38 riksdagsordningen och förestagit
en rätt ingripande förändring när det gäller en bestämmelse som under
en lang tidsrymd varit grundlag. Förslaget kommer rätt sent under riksdagen,
da ju allting forceras och da man kanske inte har den tid att överväga fråsan
som man egentligen borde ha. Man vill alltså till en särskild stadga hänföra
iragan örn nksdagsmannaarvodets storlek, något som hittills bestämts i grundlagen.
Kammaren skulle nu taga ståndpunkt till frågan, och beslutet skulle
sedan efter nyval konfirmeras.

Det är en rätt väsentlig skillnad mellan att fastställa själva beloppet i en
stadga och att ha det fastslaget i grundlag. Det går vida lättare att ändra en
sadan stadga, även örn denna inte är fullt jämförlig med ordningsföreskrifter
och andra detaljerade bestämmelser, som man inte velat taga in i grundlagen.
Man motiverar förslaget med att i främmande länders rätt regleras inte rätten
till arvode på samma vis som hos oss. Men den svenska riksdagen och det
svenska samfundet ha levat sitt eget liv och gått sina egna vägar, och jag kan
mte för min del se, att det föreligger något vägande skäl för oss att följa efter
utlandet. Det huvudsakliga motivet till en ändring är emellertid, att under
en fyraårsperiod en förändring av de ekonomiska förhållandena kan inträffa,
som gör, att man kan vilja höja arvodet. Men man säger sig då, att en bestämmelse
av sådan art, att den ansetts böra stadfästas i grundlag, väl i alla fall
inte är av samma beskaffenhet som bestämmelser om andra avlöningar, vilka
följa ett index. För övrigt inträffa väl icke så stora rubbningar under en 4-årsperiod, att man icke såsom hittills kan vänta över ett val, om det skulle vara
behövligt att lägga fram ett ändringsförslag i slutet av en period. Jag tror

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 39. n

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. ändring av §§ 23 och 50 i riksdagsordningen. (Forts.)
för min del, att det är alldeles tillfyllest, och då blir frågan hänskjuten till den
väljande svenska allmänheten på ett helt annat vis än örn nu dessa bestämmelser
skulle överföras till stadgan. Det heter nämligen i motiveringen till förslaget:
»Tillräckliga garantier häremot torde ligga såväl däri, att stadgan örn
ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande beslutas samfällt
av Konungen och riksdagens båda kamrar etc.» För min del tror jag, att
det kommer att leda till att örn en riksdagsmajoritet vill fatta ett sådant beslut,
är det den, som avgör saken, och Kungl. Majit sanktionerar sedan beslutet.
Jag vet icke, om vi haft något exempel på att Kungl. Majit sagt nej till vad
riksdagen beslutat. Jag tror för min del icke, att riksdagen kommer att tolja
några växlingar i annan mån än att, örn pr.isindex går upp,_ arvodet blir höjt,
men jag tror icke, att riksdagen tar initiativet till en sänkning, om index gar
ned. Jag skulle knappast föreställa mig, att så kommer att äga ruin.

:Här står också, att en garanti ligger däri, att den förevarande iragans natur
är sådan, att den gör riksdagen obenägen att besluta ändringar i densamma.
Det skulle icke förvåna mig, om det icke snarare skulle bil motsatsen, nämligen
att denna möjlighet kan göra riksdagen benägen att däri vidtaga en ändring.
Jag tror, att det vore välbetänkt, örn vi i fortsättningen såsom hittills bibehålla
det fördröjande moment, som ligger däri, att valmännen skola taga stallning
till detta. Riksdagsmannauppdraget är icke någon påtvungen sak, utan ar
det någon, som anser, att ersättningen därför icke är sådan, att det gar i las tor
honom, blir det, såsom det heter, den resandes ensak.

Jag erinrar mig ett uttryck, som fälldes av den gamle hedersmannen Karsson
i Kroken, en vithårig man och ledamot av denna kammare, vilken talade
mycket sällan. Det var en debatt här rörande höjning av riksdagsmannaarvodet,
det gällde den gången från 10 till 15 kronor. Då begärde han ordet genom
att såsom han brukade göra, höja blyertspennan och fick sedan ordet. Da yttrade
han: »Herr talman! Jag är ett barn i politiska frågor, och jag borde

egentligen icke yttra mig. Men jag tycker som så herr talman, att lagen örn
tillgång och efterfrågan skall göra sig gällande. Jag tycker herr talman, att
så länge vi kunna få riksdagsmän, som vilja vara det för 10 kronor örn dagen,
skola vi icke betala 15 kronor.» Ja, den gången föll frågan, men den kom sedan
tillbaka, och det blev en ökning. Det ligger kanske litet grand i det, som
herr Larsson i Kroken sade. Det är enligt min mening icke annat an välbetänkt
örn vi behålla den ordning beträffande arvodesbeloppets bestämmande,
som vi för närvarande ha och hittills haft under en mycket, mycket lang tids PJugner,

för mitt vidkommande, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Den ärade talaren sade, att denna fråga kommit
i riksdagens sista timme, och att man därför icke haft tid till det overyagande
som kunde vara nödvändigt med hänsyn till fragans vikt. Till detta vill jag blott
säga, att vad utskottet beträffar har det haft mycket god tid pa sig till o\ ervägande.
Frågan har behandlats icke blott vid ett utan vid flera sammanträden,
och utskottet har sålunda kunnat taga sig en grundlig funderare. Liter
denna grundliga funderare har utskottet kommit till det resultatet, att det
finns ingen reservant inom kammaren. Det tycks elärfor, som örn en diskussion
skulle kanske vara överflödig. Jag tror emellertid icke, att det skulle vara
värdigt det svenska folket att välja riksdagsmän sa att saga pa entreprenad,
med hänsyn till billigheten. Det kan bli för dyrt för svenska folket att lia en

Sa Det är emellertid icke den saken, vi nu skola diskutera, utan det galler helt
enkelt frågan, huruvida själva arvodesbeloppet skall sta i grundlagen. Det

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

n.. , Mwr/. ändring av §§ 23 och 50 i riksdagsordningen. (Forts )

lördag som här föreligger från utskottet, föreskriver, att arvodet skall utgå
med ett fast belopp och själva arvodesbeloppet tagas in i en särskild stadga,
såsom andra bestämmelser rörande riksdagsmannaarvodets utgående redan förr
ut aro intagna i en stadga. För egen del — och jag tror, att den meningen deo
av. åtskilliga — anser jag, att det skulle vara en verklig skönhetsfläck på
var förnamn grundlag örn i densamma skulle stå angivet, hur stort arvode
Zari®. riksdagsman skulle ha. Detta är grundlagen ganska främmande för och
dari or bor en sadan bestämmelse så fort som möjligt tas bort. När sedermera
denna grundlagsändring konfirmeras av riksdagen, blir det nog eventuellt med
hänsyn till da föreliggande förhållanden tillfälle att diskutera, vilket belopp
som skall utgå. Den saken är nu icke aktuell. Jag tror därför det varit önskvärt,
örn utskottet tagit detta initiativ. Detta är en fråga, som lämpligast borde
komma till riksdagen genom utskottets eget initiativ och icke framföras i
en enskild motion.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Lundqvist, Holmbäck och Lindskog.

Överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå:
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 24, i anledning av visst stadgande i tryckfrihetsförordningens § 2 mom 5

Sty? in^1, -Sadant det kommer att lyda, därest riksdagens beslut av den 22
maj 1947 vinner Kungl. Maj:ts godkännande.

§4.

Till avgörande företogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 90 i afledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående vissa andringar i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets
kreditkassor m. m.; och

nr 91, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring
för svensk frukt m. m. 6

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Till avgörande förelåg härefter andra lagutskottets utlåtande, nr 50, i an
hället"SS“eAs.m£T aV sam förXS”

oibSe'' Mrridf™* ” ”*"***>* ~ "M*** m. m.

Stockholm: Herr talman! Jag har tillsammans med några
ammarkamrater framfört en motion beträffande vår fattigvårdslagstiftning
eli i samband darmed Hagan om den sociala omvårdnaden. En del av de synpunkter,
som framförts i motionen, ha av andra lagutskottet välvilligt beaktats
och man har förklarat, att en översyn av dessa frågor snarast måste ske. Några

1 an- Äng. översyn
av bestämmelserna
rörande
samhällets
hjälpverksamhet
m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m.

av de punkter, som vi framfört i motionen, Ilar man emellertid icke tagit med
i denna allmänna översyn, och jag ber därför att få säga endast några ord om
dessa speciella frågor.

Först och främst har utskottet förklarat, att fragorna rörande rationaiisering
av socialvården, lagstadgad rätt till hjälp för alla ofrivilligt nödlidande,
principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen, former för lattigvardsunderstöd,
avskaffande av återbetalningsskyldighet i fråga örn erhallen fattigvård
samt avskaffande av beteckningen »fattigvård» skola ga m i_ denna allmänna
översyn, som utskottet i skrivelse till regeringen nu föreslagit. Ftt pär
av de viktigaste frågorna av själva socialvården har man däremot icke tagit
med. Det gäller avskaffande av eller ändring i hemortsrättsbestämmelserna i
fattigvårdslagen och fattigvårdens centralisering eller, örn jag så får säga, dess
förstatligande. Dessutom har man heller icke tagit med fragan örn barns^ försörjningsplikt
mot föräldrar, som nu stipulerats i den gällande fattigvårdsbarn!
då gäller i första hand frågan örn hemortsrättsbestämmelserna, kan det
synas, som örn densamma skulle sammanhänga med frågan örn hela den sociala
omvårdnaden eller hjälpåtgärdernas centralisering och förstatligande, örn den
principen vunnit beaktande inom andra lagutskottet och man tagit med den i
den allmänna översynen, kunde man kanske icke ha behövt syssla sa myc km
mera med själva hemortsrättsbestämmelserna, ty dessa skulle da ha blivit
överflödiga genom den allmänna centraliseringen av den sociala omvårdnaden.
Såsom saken nu emellertid ligger till, är det ett ganska allvarligt problem, som
sätter en mycket ful fläck på hela det svenska samhällets sociala omvårdnad
örn dels sjuklingar, dels på annat sätt arbetsoförmögna, dels aldringar och
dels också sådana, som äro ofrivilligt arbetslösa och icke kunna erhålla understöd
genom arbetslöshetspolitiken. Det inträffar ju nästan dagligen tall da
kommuner ligga i öppet krig med varandra örn vem som är skyldig att hjelpa
den fattige, och det inträffar också mycket ofta, att en kommun där den hjälp -behövande bor, utan vidare skickar hem, såsom det heter, den hjälpbehövande
till hemortskommunen. Det har också inträffat, att hemortskommunen ic e
tagit emot den hemskickade utan skickat honom tillbaka igen, ocilla etet sattet
kan det uppstå en för den hjälpbehövande synnerligen pinsam situation, dag
vill i detta avseende blott taga ett enda exempel, som för icke sa lange sedan
inträffade, där det gällde Stockholms kommun och Solna socken. Det gällde
ett fattigvårdsfall, där hemortsrätten var Solna. Man beslöt att lämna pengar
för resa till hemortskommunen, d. v. s. flyttningsbidrag. Den janni.], varom
det här är fråga, hade en lastbil med sitt lilla bohag och kom ut till Solna. Dar
fanns emellertid ingen möjlighet för familjen att bli mottagen just vid den tidpunkten,
med det resultatet, att hela flyttlasset under en åtminstone tor de
hjälpbehövande pinsamt lång tid blev stående på landsvägen. Det har också
många gånger inträffat, att kommunerna själva legat i process med varandra
örn vem som skulle understödja den hjälpbehövande, och jag anser tor mitt vidkommande,
att just de i fattigvårdslagen stipulerade hemortsrättsbestammeiserna
i det avseendet vållat kommunerna själva synnerligen stort besvär och
trassel samt också berett de hjälpbehövande åtskilliga pinsamma stunder och

m rv> o T*

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m.

ilar i de olika förhållanden, som äro radande inom skilda kommuner. I en kommun
exempelvis är det kanske liten fattigdom och liten arbetslöshet, medan det
däremot i andra kommuner kan vara stor fattigdom och också vara stor arbetslöshet.
Den ena kommunen drabbas mycket hårt och tungt, medan däremot
en annan kommun kommer undan ganska lindrigt eller i varje fall relativt
lindrigt. Därefter kommer också självfallet själva hjälpbehovet att prövas. I en
kommun med många skattekronor och därav följande liten hjälpverksamhet har
man möjlighet att pröva det enskilda behovet kanske på ett helt annat sätt
än vad som sker eller kan ske i en kommun, där arbetslösheten och fattigdomen
äro betydligt större, och där det utdebiterade beloppet också svällt ut
till orimliga proportioner. Här blir hjälpbehovet stort och för kommunen mycket
betungande, medan det däremot i andra kommuner kan bli litet och för
kommunen ganska ringa betungande.

Vi lia i vår motion angivit några siffror som visa, hur utvecklingen gått
under de senaste åren i det avseendet. Jag skall be att få anföra ett par siffi°r.
Under 1931 uppgingo fattigvårdskostnaderna inom landskommunerna, sedan
inkomsten genom återbetalningar, ersättningar och andra inkomster —
dock ej skatter — fråndragits, till ett sammanlagt belopp av 41,781,404 kronor.
Motsvarande belopp för städerna uppgick samma år till 35,540,972 kronor.
Under ar 1932, det sista aret, för vilket statistik föreligger, sjönk motsvarande
summa för landskommunerna till 35,958,813 kronor, medan den däremot för
städerna steg till 39,159,275 kronor. Örn man vill fa ett riktigt begrepp örn
vad dessa summor betyda, måste man ställa dem i relation till själva skattebeloppet.
^ Under år 1931 uppgingo landskommunernas fattigvårdskostnader till
33.8 %, således till mer än en tredjedel av hela skattebeloppet, medan utgifterna
i städerna stannade vid 16.8 % av den utdebiterade skatten. År 1932 gingo
landskommunernas fattigvårdskostnader ned till 29.3 % av den utdebiterade
skatten och städernas till 15.9 % av skattebeloppet.

Det är naturligt, att då förhallandena mellan kommunerna växla på det
sätt, som dessa siffror ange, är det icke lyckligt att fortsätta med en decentralisering
av den sociala omvårdnaden. Man kommer härigenom att hamna
i ungefär samma läge, som, örn jag gör en jämförelse, det varit inom vårt vägväsende,
där vägstyrelserna i en del distrikt, där man varit förutseende och
haft litet mera medel att röra sig med, ha byggt stora och utmärkta landsvägar,
vilka emellertid, när man kommer in i andra vägdistrikt, helt plötsligt
få ett helt annat utseende. Da är det slut med den goda landsvägen och börjar
i stället en liten slingrande, krokig och backig väg. Det ligger till på ungefär
samma sätt i fråga örn den sociala omvårdnaden, beroende på kommunernas
olika möjligheter att sköta denna verksamhet. Det är därför nödvändigt
med en centralisering, att hela fragan överföres från kommunerna till staten,
som bör taga hand örn det hela.

Man bör avskaffa hela den s. k. fattigvård, som det nu är fråga om, och
lägga upp verksamheten efter andra linjer, där den sociala omvårdnaden uppdelas
efter det klientel, som det gäller att hjälpa. Är det fråga örn arbetslösa,
som lia blivit oförvållat utan arbete, måste det bli fråga örn en försökring,
som kan ge vederbörande vad han behöver för sin försörjning. Är det
fråga örn sjuka, bör det ordnas pa annat sätt. Är det fråga, örn hjälpbehövande
åldringar, är det återigen en annan sak, som vi stöta på. Enskilda kommuner
kunna icke Josa detta problem, utan det måste ske centralt, och man
måste också så småningom arbeta fram en lagstiftning, som ersätter den nuvarande
föråldrade fattigvårdslagstiftningen, och som bör få ett helt annat
innehåll.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m.

(Forts.) _ .

En annan punkt, som utskottet icke heller har önskat fa med i den allmänna
översynen, gäller barns försörjningsplikt gentemot föräldrar, vilken nu
stipuleras genom våra fattigvårdslagar. Det är ett ganska ^allvarligt problem,
eftersom denna plikt kan verka hämmande för unga framåtsträvande människor.
Jag vill också i detta avseende anföra ett exempel, som på ett ypperligt
sätt karakteriserar just vad detta spörsmål innebär. Här i Stockholm
finns en familj, bestående av man, hustru och sex barn. Mannen har halt
lungtuberkulos och är förbjuden av läkare att utföra tyngre arbete. ^ Iian
måste för sin hälsas skull endast sysselsättas med lättare arbete.. Ett sadanl
har emellertid varit svårt att uppbringa, och han har därför tvingats vända
sig till stadens hjälpmyndigheter, i detta fall fattigvårdssamhället. Han har
två pojkar, som lia inkomster. Den ene har en inkomst av 57 kronor i veckan
och den andre en inkomst av 18 kronor i veckan. Bada pojkarna äro således
arbetsföra, och de ha blivit ålagda av fattigvården att återbetala en del av de
utgifter, som fattigvården har haft för den stora familjens uppehälle, och försörjning.
Då man på detta sätt . genom fattigvårdslagen har möjlighet att
ålägga barnen återbetalningsskyldighet för föräldrar, är det klart, att dessa
barn, som hålla på att bygga sin framtid, se denna i allt annat än ljus dager.
De ha varje månad att betala en viss summa i återbetalning för föräldrarnas
uppehälle genom fattigvården.

Jag tror för min del, att örn de bestämmelser, som här gälla, tillämpas allt
för hårt och strikt, som nog sker i en del kommuner, så hjälper man icke utan
stjälper i stället. Dessa unga, som ha att träda in som försörjningspliktiga
för sina föräldrar, få sedermera stora svårigheter den dag, då de själva bilda
familj, att kunna hålla det hela någorlunda flytande och hålla sig uppe utan

I detta sammanhang dyker också fragan örn hjälp till självhjälp upp, ett
kapitel som också borde ha tagits med i den allmänna översynen. Örn en person,
som är i behov av hjälp, kunde fa ett extra tillskott eller lat mig säga en
extra hjälp på en gång genom fattigvårdsmyndigheternas försorg utan den
s. k. individuella behovsprövningen, kunde han kanske genom detta extra
handtag få möjligheter till utkomst och försörjning, och fattigvardssamhället
skulle icke i fortsättningen behöva träda hjälpande emellan. Nu tillämpar
man strikt den s. k. individuella behovsprövningen, och följden härav blir, att
hjälp till självhjälp träder alltmer i bakgrunden, varigenom man också pa
denna punkt mera stjälper än hjälper dé behövande, varom här är fråga. .

Allt detta, herr talman, är ur mina synpunkter så viktiga problem, att jag
anser, att när man nu från utskottets sida har gatt med på en skrivelse till
Kungl. Majit om en allmän översyn, dessa spörsmål också borde ha tagits med
i denna allmänna översyn. Jag är emellertid glad över att andra lagutskottet
så välvilligt har behandlat den motion, som jag och mina kamrater ha
väckt, i det att en hel del av vad vi begärt har tagits med, men skall man göra
en översyn, borde man icke stanna pa halva vägen utan också taga med alla
de problem, som våra fattigvårdssamhällen och våra kommuner i dag ha att
brottas med. Det kommer i alla fall med all sannolikhet att bli nödvändigt
att ganska snart taga upp även dessa andra frågor. Därför borde de nu ha
tagits med i den översyn, som ställts i utsikt.

Som frågan nu ligger till, herr talman, har jag intet yrkande utan vill endast
framställa det önskemålet till socialministern och regeringen, som väl
skall utarbeta riktlinjer för denna översyn i anslutning till andra lagutskottets
förslag, att vid denna översyn också taga med de spörsmål, som jag här i dag
har pekat på.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m.

(Forts.)

o Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag vill med några ord be att
få uttrycka min tillfredsställelse över utskottets förslag och den behandling,
som har givits var motion i här berörda ärende. Det var för några dagar sedan
en tidning, som i några punkter sammanfattade rätt graverande anmärkningar
mot det svenska fattigvårdsväsendet och slutade artikeln med att säga, att det
svenska fattigvårdssystemet är redo att läggas i sin grav. Jag tror, att en
sadan uppfattning börjar bli allt mer och mer allmän. Jag hoppas också, att
den utredning, som utskottet har begärt, skall arbeta så snabbt som möjligt
för att råda bot på det nuvarande systemets missförhållanden.

Örn jag alltså är glad över utskottsbehandlingen och utskottets förslag, kan
likväl icke heller jag undgå att anse, att det varit överflödigt av utskottet att
låsa fast den eventuella utredningen genom att rycka bort ett par mycket viktiga
punkter från densamma. Jag anser för min del, att man borde ha lämnat
vägen öppen för utredningen att taga itu med alla frågor, som beröra fattigvårdssystemet
i dess helhet. Jag hoppas emellertid, att de utredningar, som
enligt utskottet redan pågå rörande punkterna B och C, vilka punkter gälla
hemortsrättsbestämmelserna och fattigvårdens förstatligande resp. barns försörjningsplikt
mot föräldrar, skola tillsammans med den eventuellt nya utredningskommittén
verkligen komma fram till att bädda en grav åt det gamla
fattigvårdssystemet och i stället låta oss få ett nytt system.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Österström: Herr talman! De båda föregående talarnas yttranden

grunda sig på en missuppfattning och ett missförstånd. De ha tydligen icke
observerat, att andra lagutskottet så långt ifrån har undanskjutit de problem,
som ligga dem båda varmt örn hjärtat men som utskottet av formella skäl icke
har ryckt in i sitt förslag, att utskottet i stället pekat på, att båda dessa stora
saker, som de båda talarna omnämnde, redan äro föremål för utredning och
bearbetning av sakkunniga, och i varje fall har riksdagen tidigare skrivit
på ett mycket uttrycksfullt sätt i dessa ärenden.

Jag kan också försäkra både herr Olsson i Stockholm och herr Nordström
i Kramfors, att det förefinns icke den ringaste risk för att, om de intentioner,
som andra lagutskottet har angivit för utredningen, bli följda av Kungl. Maj :t]
någonting som är angeläget i detta sammanhang skall bli försummat eller
undanskjutet.

Örn riksdagen som jag hoppas bifaller andra lagutskottets förslag, är det
ett mycket stort och betydelsefullt beslut, som fattas. Jag anser, att kammaren
har all anledning att följa utskottet, till vars yrkande jag ber att kammaren
måtte ansluta sig.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 179, i anledning av Kungl. Äng. anslag
Maj:ts proposition angående anslag till statlig lagerhållning m. m. jämte i tM *Mliq
ämnet väckta motioner, och anförde därvid lagerhållning

m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. anslag till statlig lagerhållning m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag föreställer mig, att inom kammaren
näppeligen råda delade meningar angående det berättigade. och det
ändamålsenliga i det förslag, som här framlagts av Kungl. Maj it och tillstyrkts
av statsutskottet. Att man inom den meningsriktning, som jag tillhör, känner
en speciell tillfredsställelse med denna proposition är ju lätt begripligt,
då som känt och som utskottet också påpekar, propositionen i väsentliga delar
ligger i linje med de framställningar, som från vår sida Ira gjorts i början av
riksdagen.

Principen i detta för våra förhållanden rätt ovanliga och särdeles omfattande
förslag är ju, att den ifrågavarande upphandlingen skall avse varor,
som erfordras för näringslivet vid tillfällen av avspärrning men som icke
kunna frambringas i tillräcklig mängd inom landet. Det förhaller sig ju tyvärr
på det sättet, såsom erfarenheterna från krigsåren gåvo vid handen, att
vi lida brist på en del råvaror av väsentlig betydelse, ifall vi bliva avspärrade
från tillförsel utifrån. Det gäller vissa råvaror av betydelse för jordbruket
såsom konstgödsel och kraftfoder. Det gäller råvaror av mycket stor
betydelse för industrien såsom vissa metaller. Vi ha ju rätt ont örn koppar,
och tenn och nickel sakna vi helt. Det gäller slutligen den kanske allra viktigaste
varugruppen, nämligen bränsleprodukter, brännoljor och smörjoljor.
Speciellt beträffande denna sista grupp tillkommer ju den omständigheten, att
vi kanske äro rätt illa försedda med lagerutrymmen.

Örn denna princip och örn de varugrupper, som man har tänkt sig, är naturligtvis
intet annat än gott att säga. Nu förhåller det sig emellertid på
det sättet, att en upphandling av denna mycket betydande omfattning — det
gäller ju ett belopp av ej mindre än 70 miljoner kronor — naturligtvis kan
komma att föranleda vissa olägenheter inom näringslivet och en viss irritation
för den enskilda handeln. De myndigheter, som hava yttrat sig i detta ärende,
äro naturligtvis icke heller blinda för den sidan av saken. Såväl rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap som kommerskollegium ha ju också
pekat på de risker, som härvidlag föreligga. Båda dessa myndigheter
hava ju också framhållit, att de förråd, som på detta sätt skola uppläggas,
böra få karaktären av reservlager i så måtto, att desamma, icke ingå i den
normala lagerhållningen i landet. Detta är naturligtvis riktigt. Men olägenheter
kunna icke förväntas uppkomma enbart i samband med denna import
utan kunna även stå i samband med en annan omständighet. Det rör sig ju
här i betydande omfattning om varor, som man icke kan lagra hur länge som
helst, utan vilka efter viss tid måste omsättas. I annat fall löpa de fara att
förstöras.

Nu hava ju dessa myndigheter pekat på nödvändigheten av att, när en dylik
omsättning skall ske, den måtte äga rum under försiktiga former och på det
sättet, att den icke verkar onödigt prispressande på den enskilda marknaden.
Jag vill gärna understryka detta uttalande och hoppas, att man icke måtte gå
så till väga, att dessa omsättningstransaktioner få karaktären av något slags
realisationsföretag med därav följande oregelmässighet i fråga örn den prisbildning,
som annars är till finnandes på varumarknaden.

Myndigheterna hava ju också på ett enligt min mening riktigt sätt framhållit
vikten av att man i den stora upphandlingsapparaten tillgodogör sigren
enskilda företagsamhetens erfarenheter, och pekat på lämpligheten av att såväl
upphandling som lagerhållning i betydande utsträckning ombesörjas . av de
privata näringsidkarna för den centrala organisationens räkning. Härigenom
tillgodogör man sig naturligtvis de erfarenheter, de affärsförbindelser o. s. v.,
som de i vederbörande bransch arbetande firmorna äga, samtidigt som man ju
avlastar en del arbete från denna ifrågasatta statliga upphandlingsmyndig -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. anslag till statlig lagerhållning m. m. (Forts.)
het. Allt detta är riktigt. Min tillfredsställelse blir naturligtvis ännu större,
när jag erfar, att departementschefen för sin del utan reservation godtagit
dessa allmänna principiella resonemang.

Jag uttalar endast den förhoppningen, att, när man nu skall igångsätta
denna betydande apparat, man icke måtte glömma bort dessa deklarationer,
som här äro intagna och understrukits även av statsutskottet, utan att denna
apparat, när den skall föras ut i det praktiska livet, måtte få en sådan gestaltning,
att den i minsta möjliga mån generar eller irriterar den enskilda verksamheten.

Jag har, herr talman, givetvis intet annat yrkande än hemställan örn bifall
till vad statsutskottet i förevarande ärende har föreslagit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr
181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för personalen
vid. serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag vill endast helt kort uttala min tillfredsställelse
över den åtminstone relativt välvilliga behandling, som kommit
min motion i kuratorsfrågan till del. Visserligen måste jag samtidigt beklaga,
att den icke utan vidare kunnat bifallas. Å andra sidan förstår jag de
skäl, som anförts för detta avslag för närvarande.

Då emellertid utskottet i princip helt och odelat har anslutit sig till de i
motionen framförda synpunkterna, hoppas jag, att frågan i en nära framtid
skall bringas till sin lyckliga lösning. Jag ber därför att få rikta en vädjan
till chefen för ecklesiastikdepartementet att snarast möjligt beakta de i motionen
framförda önskemålen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag ber örn överseende, örn jag
tar kammarens tid i anspråk en kort stund i sammanhang med detta spörsmål.
Vi hava ju i år behandlat en rad lönespörsmål för statsanställda, där man
skulle kunna säga, att rätt betydande löneförbättringar åstadkommits. Jag
syftar närmast på den stora folkskollärarkåren, som för några dagar sedan
fick sin lönefråga tillfredsställande ordnad.

I det löneregleringsärende som nu föreligger, har jag väckt en motion, vari
jag dels hemställt, att viss lägre personal vid löneregleringen vid serafimerlasarettet
icke skulle behöva vidkännas löneminskning, dels begärt uppfattning
i högre lönegrad av vissa befattningshavare. Genom vår behandling av
en annan lönefråga för några dagar sedan har det blivit löneförbättring för
samma slag av personal. I detta fall, för den händelse min motion i vissa
delar icke bifalles, blir det löneminskning.

Nu är det så, att statsutskottet tillstyrkt motionens förra del. Jag är tacksam
därför, men för dess avstyrkande i den andra delen kan jag givetvis icke
så vara. Jag har nämligen föreslagit, att eldare skulle placeras i B 6, sjukbärare
och gårdskarlar i B 5 och vaktmästare i B G. Utskottet har visserligen
placerat två eldare, benämnda förste eldare, i B 6, medan fem av de
övriga eldarna placerats i e. o. 5, vilket ju betyder, att de ingalunda komma

Äng. lönereglering
för
personalen vid
serafimerlasarettet
och
karolinska
sjukhuset
m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. lönereglering för personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
m. m. (Forts.)

i den löneställning, som deras arbete berättigar dem att vara i. Det är nämligen
på det sättet, att dessa sistnämnda eldare utföra ett arbete, vari ingår
nattarbete, skiftarbete överhuvud taget, medan de, som äro uppförda i B 6
som förste eldare, utföra egentligt reparatörsarbete och sålunda borde varit
placerade i en högre lönegrad, nämligen i B 7.

Det är en annan grupp av arbetstagare vid serafimerlasarettet, som jag
också i detta sammanhang fäst uppmärksamheten vid och som enligt min mening
fått en i hög grad oförmånlig löneplacering. Sjukbärarna och gårdskarlarna
ha nämligen placerats fyra stycken i B 4, medan sex sjukbärare och
gårdskarlar placerats i e. o. 4. Det gäller här befattningshavare vid sjukhuset,
som varit där i åtskilliga år, upp till 7, 8, 10, 14 år o. s._v. och^som
bildat familj men som nu kommit i denna oförmånliga löneplacering. Såvitt
jag kan finna finnes det icke något annat område inom statens verk, där man
placerat motsvarande befattningshavare i en så låg lönegrad.

Jag vill erinra om, att ifrågavarande personal, som jag här har nämnt, ingalunda
kan vara tillfredsställd med denna löneplacering. Jag vill dessutom
tillägga, att örn jag sedan tar den lägre kvinnliga personalen, som uppgår till
ett 170-tal befattningshavare, hänföres denna kvinnliga personal till en särskild
löneplan, U-planen, som den heter. Under förutsättning att ifrågavarande
personal skulle placeras på den statliga löneskalan, hade personalen själv
genom sin fackorganisation, Svenska kommunalarbetareförbundet, uttalat, att
den rätta placeringen för ifrågavarande personal skulle vara i löneplanen e. o.
och icke i den löneplan, som man nu har placerat dem i.

Man har sålunda icke beaktat personalens framställning. Det är ju självklart
— det vill jag säga ut här — att denna löneplacering har väckt ett
missnöje, som jag anser vara berättigat. Den enda skymt av möjlighet, som
man kan spåra för ifrågavarande personal att komma fram till bättre förhållanden,
är, att de få rättighet till att liksom övriga arbetstagare träffa kollektivavtal
med sin arbetsgivare, alltså vara meddelaktiga vid upprättandet av
avtal örn sina arbets- och lönevillkor; på det sättet skulle man kunna komma
fram till ett bättre löneläge.

Jag vill erinra kammaren därom, att vid en jämförelse mellan lönerna,
som de utgå och komma att utgå vid serafimerlasarettet för den lägre personalen,
och de löner, som i motsvarande fall personalen i Stockholms stads förvaltning
åtnjuter, befinnes det, att serafimerlasarettets personal kommer i ett
sämre läge än den övriga här av mig nämnda personalen.

Jag vill bara kort och gott förklara, att personalen kan icke acceptera de
lönevillkor, som här bjudas dem, men att man må förvänta, att de komma
fram till de självklara rättigheter, som äro beredda annan personal inom den
kommunala förvaltningen, och att de få träffa kollektivavtal med sin arbetsgivare
och på så sätt kanske lyckas komma fram till bättre förhållanden.

Jag skulle haft åtskilligt annat att tillägga i denna sak, men jag vill icke
uppehålla kammaren längre. Jag har, herr talman, i den förvissningen, att
frågan örn rätt för ifrågavarande personal att sluta kollektivavtal ganska
snart skall gå i fullbordan, intet yrkande.

Fröken Hesselgren: Herr talman! I denna fråga har jag väckt en motion
vari hemställes, att de underordnade läkarna vid serafimerlasarettet skulle
bliva extra ordinarie. Orsaken är, att dessa läkares tjänsteförmåner icke upptagits
i själva deras löneavtal utan kommit till genom speciella förordningar
från Kungl. Maj :t och därigenom blivit ganska oregelmässiga, ibland litet
bättre och ibland litet sämre än deras egentliga tjänsteställning bort föranleda.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. lönereglering för personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
m. m. (Forts.)

Bland annat hava de icke någon rätt att bibehålla viss del av lönen i händelse
av sjukdom. De hava rättighet till fri vård på lasarettet, men deras lön
blir under denna tid indragen. Det är någonting, som sjukvårdspersonalen i
allmänhet kan tillgodoräkna sig, att få behålla viss del av lönen. Man har
därför ansett, att örn de bli räknade som extra ordinarie, skulle denna sak
ordna sig utan vidare. Motionen går därför ut på att de skulle bli extra
ordinarie med bibehållande av nuvarande semesterförmån men utan pensionsrätt.
Det ligger i detta naturligtvis, att det blir ett något extraordinärt
förhållande.

Nu har statsutskottet avstyrkt denna motion. Det finnes emellertid en reservation
angående denna sak. Men, herr talman, jag anser mig icke behöva yrka
på denna reservation, därför att utskottet här ganska starkt framhåller, att
denna oegentlighet kan rättas på annan väg. Utskottet säger, att det anser,
att dessa läkare böra kunna bibehålla viss del av lönen under olika slag av
ledigheter. Såvitt jag förstår måste under de olika slagen av ledigheter även
komma sjukledighet. Härmed skulle avsikten med motionen i det stora hela
vara vunnen.

Jag har endast med detta velat understryka statsutskottets uttalande på
denna punkt. Jag har i övrigt intet yrkande.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Gång på gång i denna kammare
har man föreburit sjukvårdspersonalens dåliga lönesättning som motiv
för att andra personalgrupper skulle stå på samma låga nivå. När det gällt
löneregleringar förut under denna riksdag har denna dåliga lönesättning framhållits
just som motiv. Man hade därför haft anledning antaga, att, när nu
tillfälle gavs, denna lågt placerade personal skulle bli uppflyttad på en högre
och naturligare lönenivå än här har föreslagits.

Jag skall icke företaga någon detaljbehandling av vare sig propositionen
eller de anmärkningar, som personalen vid serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset är berättigad att ställa på propositionen och utskottets förslag. Jag
vill bara säga, att det är anmärkningsvärt, vad herr Nilsson i Göteborg just
nyss sade. Han sade, att därest hans motion örn att man skulle giva kompensation
icke skulle bifallas, denna lönereglering faktiskt skulle betyda en lönereducering
för denna personal. Det är rätt betecknande, att man här måste
genomföra någon sorts kompensation för de nuvarande befattningshavarna
för att det icke skall bliva en direkt minskning av lönen för dem, som för närvarande
äro anställda. Men från fackföreningshåll — och andra kammaren
har ju ändå en hel rad fackföreningsmänniskor — måste man säga, att det
ter sig rätt underligt, när man går in för en lönepolitik, där man betalar den
nuvarande innehavaren viss kompensation för eventuell förlust, men när han
en dag av en eller annan anledning slutat, kommer alltså automatiskt denna
lägre löneplacering att bli gällande. Här ha utskottet och Kungl. Majit faktiskt
föreslagit, att personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
skall få sina löner reducerade, trots att både sakkunniga och direktionen
flerfaldiga gånger i sina uttalanden påvisat, att personalen vid serafimern
och karolinska sjukhuset står i särskilt dålig ställning, när det gäller att jämföra
den med liknande grupper i Stockholm i övrigt. Man hade verkligen med
hänsyn härtill haft anledning antaga, att detta redan förut dåliga läge icke
skulle ytterligare försämras vid årets riksdag av statsutskottet och Kungl.
Maj :t.

Jag skall, som sagt, icke gå in på någon detaljbehandling. Jag vill bara
peka på ett par saker. Enligt vad jag vet finnes det Uden statliga löneplanen

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. lönereglering för -personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
m. m. (Forts.)

förut inga manliga statstjänare, som avlönas så lågt som i B 4. Jag Ilar fått
den uppgiften av statstjänare. Alltså, här genomför man en ny princip. Man
flyttar en manlig arbetargrupp till en sådan löneplan, att de komma under
alla övriga statstjänare i liela landet.

De sakkunniga hava beräknat att placera cirka 100 sköterskebiträde!! i
löneplanen U, men i e. o. 5. Icke ens detta bar Kungl. Maj :t och statsutskottet
kunnat godkänna, utan man har också här reducerat. De sakkunniga
byggde på, att dessa borde placeras i e. o. 5 enligt U-planen, örn de skulle komma
på en något så när jämbördig nivå med övriga sjuksköterskebiträden i
landet. Trots de sakkunnigas uttalande har både Kungl. Maj :t och statsutskottet
flyttat. ned dessa sköterskebiträden ytterligare en grupp och flyttat
ned dem delvis till extra i 4 lönegraden enligt U-planen och en del till e. o. 4.
Alltså, man har flyttat ned dem ytterligare en grupp under vad de sakkunniga
ansågo att de behövde hava för att komma på jämbördig nivå med andra liknande
kårer i Stockholm. Både Kungl. Majit och statsutskottet ha således
föreslagit en reell löneminskning.

En annan grupp befattningshavare, som enligt min mening också är tämligen
orättvist och mycket nyckfullt behandlad är den, som man kallar för
vaktmästare. Statsrådet är ju visserligen tveksam örn vad de skola heta, örn
de skola kallas förste vaktmästare eller gårdskarlar, eller om det skall vara
någon annan benämning på dem. I varje fall finns inom denna grupp tre befattningshavare,
som kallas portvakter. Av dessa tre portvakter ha Kungl.
Maj :t och utskottet placerat en i lönegraden B 7 och de båda andra i B 5, trots
att de lia samma tjänstgöring och automatiskt avlösa varandra dygnet örn.
Jag kan inte förstå skälen till en sådan godtycklig 1 omplacering, och det är
helt naturligt, om en sådan s. k. lönereglering mottages med missnöje av den
personal det här gäller.

Man har försökt jämföra vaktmästarbefattningarna med andra liknande
tjänster i Stockholm och sagt, att vaktmästarna därför inte skulle kunna placeras
i B 7. Jag skulle därför vilja peka på vad dessa vaktmästare på serafimerlasarettet
lia att göra. Deras tjänstgöring berättigar dem faktiskt till en
löneplacering i B 7 i stället för B 5. Vaktmästarna vid serafimerlasarettet
ha till uppgift att utfråga inkommande patienter örn fullständigt namn och
födelseår, civilstånd, yrke, kyrko- och mantalsskrivningsort, medlemsskap i
sjukkassa o. s. v., inkassera avgifter av patienterna, föra register över in- och
utskrivna patienter, varje dag lämna rapport till hälsovårdsnämnden över antalet
patienter från Stockholm å de olika avdelningarna och utföra i stort sett
samma arbete som kameralbiträde. De uppgifter, som åligga vaktmästarna
vid serafimerlasarettet, måste därför anses berättiga dem till en placering i
B 7. Det hade vi i vår motion föreslagit, men statsutskottet har icke tagit
någon som helst hänsyn därtill utan bibehåller den orättfärdiga placering, som
Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag anser också i likhet med herr Nilsson i Göteborg, att det varit det bästa
för denna personalgrupp, örn Kungl. Majit och riksdagen hade uttalat sig för
skapandet av kollektivavtal, därför att det skulle säkerligen ha betytt, att
denna personal hade fått vara med örn att bestämma sina löner och sina arbetsförhållanden,
men statsrådet har ju inte för närvarande velat ge något
besked i den frågan utan endast sagt, att den skall lösas i ett större sammanhang.
Vi ha i vår motion framfört frågan om kollektivavtalet såsom en av
huvudfrågorna, och jag tror, att det är i personalens intresse, att kollektivavtal
kommer till stånd. I fråga örn en hel rad liknande institutioner i landet
har man ju redan kollektivavtal. När nu inte så blev fallet, hade vi i vår

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. lönereglering för personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
m. m. (Forts.)

motion föreslagit vissa förändringar, som åtminstone i viss mån skulle lia gjort
rättvisa åt den nuvarande personalen vid serafimerlasarettet.

Herr talman! På grund av formuleringen av vår motion har jag ingen möjlighet
att framställa något särskilt yrkande. Vi lia ju nämligen hemställt
örn, att statsutskottet skulle taga hänsyn till de anmärkningar, som vi lia gjort
i vår motion. Jag skall alltså icke framställa något särskilt yrkande.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag har icke begärt ordet för att kritisera motionärerna,
av vilka ju åtminstone en har varit nöjd och en relativt nöjd och
en missnöjd, men ingen gjort något yrkande. Anledningen till att jag begärt
ordet ar, att jag velat lämna en nödig förklaring och hemställa om en ändring
i motiveringen.

Enligt planen i propositionen var det meningen, att radiumhemmet skulle
den första oktober i år kunna flytta in i jubileumskliniken vid karolinska
institutet. På grund av det dröjsmål med arbetet med byggets färdigställande,
som har uppstått genom den nu pågående byggnadskonflikten, är det mycket
möjligt, ja sannolikt, att man inte kan verkställa denna flyttning. Emellertid
kan man naturligtvis inte lägga ned radiumhemmets verksamhet, utan
det är nödvändigt att se till att denna verksamhet kan uppehållas i de nu förhyrda
lokalerna även efter den första oktober. För detta ändamål behöver
emellertid Kungl. Maj:t disponera medel. Det har ansetts rimligt, att staten
åtager sig kostnaderna för klinikens verksamhet i de nuvarande lokalerna och
bestrider den hyreskostnad, som följer därav. Det torde vara nödvändigt att
här i kammaren lämna den förklaringen, att det inte torde möta något hinder
för Kungl. Maj :t att för detta ändamål begagna sig av vederbörliga anslag,
som äro lämnade eller komma att lämnas till karolinska sjukhuset.

I det längsta stycket på sidan 41 börjar sista meningen med »vidare vill
utskottet uttala sin anslutning» o. s. v. Detta stycke torde behöva få en annan
formulering. Man har ifrån serafimerlasarettet uttryckt en oro för att,
örn den stränga bestämmelse, som här föreslås av statsutskottet, skulle komma
att tillämpas från den 1 juli, vissa svårigheter skulle uppstå för befattningshavare,
som räknat med att under en tid framåt få en inkomst, som de
lia vant sig vid. Det torde sålunda vara lämpligt att ordna saken på det sättet,
att den nya anordning, som utskottet rekommenderar, inträder först efter en
viss övergångstid, så att man får tid att ordna förhållandena vid serafimerlasarettet.
Därför tillåter jag mig föreslå, att sista meningen i det stycke
som jag nu pekat på, kommer att lyda sålunda: »Vidare vill utskottet uttala
sin anslutning till det av allmänna civilförvaltningens lönenämnd framställda
förslaget örn upphävande av rätten till ersättning för utfärdande av intyg
eller utlåtanden beträffande sådana poliklinikpatienter, på vilka bestämmelserna
i lagen om olycksfall i arbete äga tillämpning. Utskottet förväntar»,
— det är det nya — »att denna fråga göres till föremål för närmare utredning
och förelägges nästa års riksdag.» Jag tillåter mig, herr talman, att
yrka bifall till utskottets förslag med den ändring i motiveringen, som jag
nu angivit. Samma yrkande framställes i första kammaren.

Häruti instämde herrar Svensson i Grönvik, Persson i Falla, Andersson i
Södergård och Anderson i Råstock.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering oförändrad, dels ock på bifall till berörda hemställan

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. möjligheterna
för
landsbygdens
ungdom att
bedriva studier
vid vissa
undervisningsanstalter.

Äng. lönereglering för personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
m. m. (Forts.)

med godkännande av den ändring i motiveringen, som herr Jonsson i Eskilstuna
under överläggningen föreslagit; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

§ 8.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 182, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av den vid försvarsväsendet
anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 9.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 183, i anledning
av väckta motioner örn underlättande av möjligheterna för landsbygdens
ungdom att bedriva studier vid vissa undervisningsanstalter.

Därvid yttrade:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag har inte för avsikt att framställa
något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan, detta så
mycket mindre som jag i fjol var med örn att motionera i samma syfte, som
här blivit av utskottet beaktat.

Jag har begärt ordet för att efterlysa resultatet av det beslut riksdagen
fattade i fjol i anledning av de motioner, som då förelågo i ämnet. Visserligen
hade motionärerna då inte samma framgång som i år, men båda kamrarna fattade
positivt beslut i vissa delar av de frågor, som voro berörda i de åsyftade
motionerna.

Nu ser jag till min förvåning, att statsutskottet redovisar den ena motionen
från fjolårets riksdag men inte den andra. Dessutom har utskottet blott
omförmält vilket öde motionen rönte i vederbörande utskott, men man har inte
med ett ord omnämnt vilket resultat riksdagsbehandlingen medförde. Jag vill
inte rikta någon kritik mot utskottet i detta hänseende, men nog brukar det
vara vanligt, att riksdagsbeslut, som rör ett ärende, som på nytt kommer under
kamrarnas prövning, redovisas i utlåtandets historik över frågan.

I fjol yrkades det i de väckta motionerna, att särskild uppmärksamhet måtte
ägnas åt spörsmålet, huruvida inte begynnelsetiderna och avslutningstiderna
vid de offentliga undervisningsanstalterna i städerna, de allmänna läroverken
och de kommunala mellanskolorna, borde jämkas till bättre överensstämmelse
med kommunikationsförhållandena i orten, och därför beslöt riksdagen att
skriva till Kungl. Maj:t och hemställa örn ett tillägg till 19 § i läroverksstadgan
av det innehållet, att vid fastställande av lästiden vid våra läroverk hänsyn
tages jämväl till i orten rådande kommunikationsförhållanden. Jag vill
nu begagna tillfället att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställa en förfrågan, i vilket skede berörda ärende ligger, huruvida
i anledning av riksdagens initiativ i fjol någonting har åtgjorts eller är
att förvänta.

Därtill skulle jag vilja uttala den önskan, att därest riksdagen, som jag förmodar,
nu bifaller det här föredragna utskottsutlåtandet, det förhållandet inte
får inverka på effektuerandet av riksdagens beslut i fjol. Den detalj, varom
riksdagen då skrev, och som gäller ändringen av 19 § läroverksstadgan, kan
mycket väl upptagas till behandling, oavsett den stora utredning utskottet nu

Onsdagen den 2 juni 1937 e. ra.

Nr 39.

Ang. möjligheterna för landsbygdens ungdom att bedriva studier vid vissa

undervisningsanstalter. (Forts.)

rekommenderar om ökade möjligheter i allmänhet för landsbygdens barn att
bevista undervisningen vid städernas läroanstalter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Jag skall
besvara den fråga som den siste ärade talaren ställde till mig. Det är riktigt
som han säde, att en skrivelse från riksdagen av angivet innehåll ställts till
Kungl. Maj :t. Emellertid är det så att denna sak, som den siste ärade talaren
anser bör behandlas alldeles fristående och utan sammanhang med det stora
komplex, som här i dag föreligger till behandling, står dock i många avseenden
i så intimt samband med det större spörsmålet örn att förbättra möjligheterna
för landsbygdens barn att besöka skolor i städerna, att jag inte är alldeles
övertygad örn, att man skall skilja dem åt. Därför har heller icke den
skrivelse, som här berörts, och som i vederbörlig ordning remitterats till skolöverstyrelsen
i och för utlåtande, ännu föranlett något ställningstagande utan
blir föremål för Kungl. Maj:ts beaktande i samband med detta och andra
spörsmål. Jag begagnar tillfället att fästa uppmärksamheten på en annan
sida av problemet, nämligen den olikställighet som råder emellan landsbygd
och stad inte bara beträffande möjligheterna att komma till skolan med hänsyn
till kommunikationer och dylikt utan också därutinnan, att landsbygdens
barn ju ha att betala inackorderingsavgifter jämte terminsavgifterna, vilket
medför en betydligt ökad kostnad för de föräldrar och målsmän, som äro bosatta
på landsbygden. Det är ett spörsmål, beträffande vilket jag för min del
är mycket intresserad av att undersöka, huruvida och i vad mån åtgärder kunna
vidtagas, som innebära, att man åtminstone nalkas en likställighet mellan
stad och landsbygd, ett önskemål, som enligt min tanke är ett mycket legitimt
sådant och av vilket särskilt den jordbrukande befolkningen på vår landsbygd
måste vara i hög grad intresserad. Jag har ingenting annat att säga för tillfället.

Herr Andersson i Rasjön: Jag är tacksam för herr statsrådets förklaring,
att han intresserar sig för det av honom särskilt berörda problemet, nämligen
möjligheterna att underlätta skolgången för de barn, som nödgas anlita inackordering
i städerna, Det var just detta svåra problem, som hade tagits
upp i motionerna i fjol, men som då vann riksdagens gillande endast i en liten
del.

_ Jag kan_emellertid inte dela herr statsrådets uppfattning, att den fråga, som
riksdagen i fjol begärde utredning örn, skall behöva sammankopplas med den
nu föreliggande frågan. Det gäller ^här, herr statsråd, två skilda kategorier
av barn, å ena sidan sådana som äro så avlägset boende, att inackordering under
alla omständigheter måste anlitas, å andra sidan sådana som bo inom en jämförelsevis
liten rayon omkring läroverksstäderna, och som för sina resor till
och från läroverksstäderna kunna anlita järnvägs- och busskommunikationer.

Den undersökning, vi företogo i fjol innan vi avgåvo motionen, visade, att
buss- och tågtiderna äro helt och hållet bestämda med hänsyn till önskemålen
hos städernas befolkning. Sålunda börjar undervisningen i städernas skolor
klockan 8 och i vissa fall ännu tidigare, under det att bussar och tåg i regel
komma till städerna först då kontor och affärer börja, Det kräves inga utgifter
vare sig för det allmänna eller någon annan utan blott en större förståelse
^från de lokala läroverksstyrelsernas sida för att åstadkomma en jämkning,
så att åtminstone barn, som bo på 1 eller 2 mils avstånd från städerna,
skulle kunna besöka städernas skolor med anlitande av regelbundna kommunikationer
och icke behöva kosta på sig inackordering. Därför tillåter jag mig

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. vissa
lappbefolkningen
berörande
spörsmål.

Äng. möjligheterna för landsbygdens ungdom att bedriva studier vid vissa
undervisningsanstalter. (Forts.)

vidhålla min uppfattning, att fjolårets beslut bör kunna effektueras utan att
man avvaktar den utredning, som här ställes i utsikt, ty skola dessa saker
sammankopplas, dröjer det åtskilliga år, innan det blir någon förbättring i de
rådande förhållandena.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Jag vill

fästa den siste ärade talarens uppmärksamhet därå, att denna fråga jämväl
sammanhänger med ett annat spörsmål, varom riksdagen skrivit, nämligen
frågan örn måltidstimmarna. Man kan knappast taga upp spörsmålet om måltidstimmarna
utan att denna fråga om begynnelsetiden impliceras i problemet
i det hela. Det är därför helt naturligt, att skolöverstyrelsen, som har att
överväga dessa ting i deras sammanhang, ännu icke kan ha verkställt den utredning,
som den ärade talaren efterlyser.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 184, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§11.

Statsutskottets utlåtande, nr 185, i anledning av väckta motioner angående
vissa lappbefolkningen berörande spörsmål föredrogs härefter; och yttrade
därvid

Herr Jacobson: Herr talman! Det må tillåtas mig att i anledning av
dessa motioner säga några ord. Borgmästare Lindhagen har i sin ena motion,
nr 193, påpekat, att lapparna trots riksdagens begäran 1920 icke blevo representerade
vid tillsättandet av 1930 års lapputredning. Gentemot statsutskottets
utlåtande i denna punkt, att »det mött svårigheter att finna för medlemskap
i utredningskommittéer villiga och lämpade personer», måste jag inlägga
min gensaga.

Det råder ingen brist på dugliga, lämpliga och för uppgiften villiga personer
i detta fall. Jag skulle kunna nämna en hel rad lämpliga namn, _ men
jag inskränker mig till att endast erinra örn tvenne personer, som i eminent
grad hade varit väl skickade att tillvarataga lapparnas intressen i berörda utredningsarbete.
Jag syftar därvid på kyrkoherden Gustaf Park, Stensele, och
tjänstemannen vid länsstyrelsen i Falun Torkel Tomasson. Båda äro same
samt hava intill dess de vid relativt hög ålder övergingo till studier ägnat sig
åt renskötsel. Det är att beklaga, att ingen av dessa, jag vågar påstå vår tids
förnämsta experter på lappväsendets område, befunnits värdig att ingå såsom
ledamot i den tidigare av Kungl. Majit tillsatta utredningskommittén rörande
lappväsendet.

Beträffande den andra motionen, nr 194, är det med verklig glädje, som jag
konstaterar, att statsutskottet hyser den uppfattningen, att Kungl. Majit bör
taga under övervägande den i motionen framförda tanken örn ett allmänt möte,
varigenom lappbefolkningen skulle bli i tillfälle att avgiva yttrande över den
s. k. lapputredningens betänkande.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts )

Herr talman! Då motionären reellt sett fått båda sina motioner bifallna,
har jag ingen anledning framställa annat yrkande än örn bifall till utskottets
orsing, men jag har icke kunnat underlåta göra dessa erinringar. Skulle något
utöver detta sagås, vöre det, att det från denna plats uttalades ett varmt
folket Larl L''mdhagen for hans mångåriga och oförtröttliga kamp för same Vidare

anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Till avgörande företogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:

nr 186 i anledning av väckt motion örn restitution till två personer i Eskilstuna
av för högt erlagda kronoutskylder;

nr 187, i anledning, av väckt motion om inrättande av ett centralt organ för
Planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna för
asociala individer; och

nr 188 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkomstocii
utgiltsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1937/1938
m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 53 § 1 morn. samt anvisningarna till 29 och 53 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 30, i anledning av väckt motion angående skattefrihet för icke erkända
arbetslöshetskassor och andra sociala hjälp fonder;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn andrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om andrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående stämpelavgiften;
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
n i att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor om ändringar

i det kommunala beskattningsväsendet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 13.

Härnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets Ann. vissa
betänkande, nr 34 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 294 med för- ändringar i
slag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte en i ämnet väckt gällande tullmotion.
taxa m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Sedan bevillningsutskottet avgivit
sitt betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 294 ha
framkommit vissa upplysningar rörande en av de i betänkandet redovisade
Andra kammarens protokoll 1937. Nr 39. g

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. na.

Äng. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.)
tullfrågorna. Med anledning därav tillåter jag mig på denna puukt yrka aterremiss
och ber att få nämna, att detta yrkande framställes i samförstånd med
vederbörande departementschef, ävensom att samma yrkande kommer att framställas
i första kammaren av herr Wohlin.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag av den rubrik, som lyder »Tobakspipor samt huvuden och skatt
därtill; ävensom cigarr- och cigarrettmunstycken», vilken del jag hemställer
måtte återremitteras till bevillningsutskottet.

Herr Åqvist: Herr talman! Det är en punkt här rörande tull på skodon
som givetvis intresserar mig. Där är föreslaget en tilläggstull på kronor 1. 50
per kilogram. För närvarande är tullen på denna artikel kronor 1: 50 per kilogram
varför den sammanlagda tullen hädanefter skulle bliva 3 kronor.

Mot den föreslagna tilläggstullen har jag ingen anmärkning att gora; den
är mycket måttfull, och tullen skulle enligt förslaget bil densamma tor ilar
ifrågavarande skodon som den tull, riksdagen föregående ar beslutade tor textilskodon
med lädersulor. Nu hade jag trott, att i denna tullsats aven skulle
inbegripas textilskodon med s. k. velvasulor och med gummisulor, ba ar emellertid
icke förhållandet enligt den tolkning, som har givits pa denna punkt.

Nu har jag icke heller något yrkande att göra i sadant hänseende. J ag vill
bara nämna det, att det fortfarande kommer att få importeras skodon med s. k.
velvasulor och med gummisulor mot en tull av kronor 1: 50 per kilogram, e
varor som skulle åsättas denna tilläggstull, synas vara tofflor, dar gummi
förekommer som ett yttre skikt, och annat material ingar såsom olika skikt
i sulorna. Det kanske blir litet svårt att första, varför en sadan skillnad skall
göras Det omnämnes emellertid i utskottets utlåtande, att det har inkomna
en skrivelse från handelsaktiebolaget Bata, som väl har nedlagt en gensaga
emot att tullen skulle komma att gälla velvasulor. Den tull, som beslutades
förra året, avsåg ju, att fabrikerna här i landet skulle kunna tillverka de kvantiteter
textilskodon med lädersulor, som förbrukas här hemma. Denna tillverkning
beräknas till något mer än 500,000 pär örn året. De tillverkare i utlandet,
som avsett att sälja dessa artiklar i vart land hava sedermera nog till
stor del gått över till att tillverka dylika skodon med s. k. velvasulor. Detta
gör, att den bestämmelse, vi fingo förra året, och som skulle möjliggöra denna
tillverkning av skodon här i landet, åtminstone till en del kan kringg . ^

får man ju se, huru detta kommer att verka. Det är ju möjligt, att denna fråga
återigen kan behöva tagas upp längre fram. ,

Jag har härmed velat till kammarledamöternas orientering, meddela detta,
att det fortfarande återstår vissa slag av skodon, som kunna importeras emot
en tullsats av 1 krona 50 öre per kilogram, under det att tullen enligt det förslag
som här föreligger, för vissa slags skodon kommer att bliva 3 kronor per
kilogram, vilket emellertid också är en mycket moderat tull. Kommerskollegium
har ju yttrat sig i denna fråga, och yttrande har aven infordrats fran Svenska
skofabrikantföreningen, som har uttalat, att det kan ifragasattas, örn
även skodon med s. k. velvasulor borde innefattas i tilläggstullen.

Jag har, herr talman, intet yrkande att gora.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det under överläggningen framstäf
da *yrkandå om återförvisning till utskottet au forevara.„de bctenfeande J
vad detsamma avs åge tullen a tobakspipor samt huvuden och skaft därtill
ävensom cigarr- och cigarrettmunstycken.

Vad utskottet i övrigt hemställt blev av kammaren bifallet.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

§ 14.

• upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, när 35

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 293 med förslag till viss ändring
i gallande tulltaxa m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Genom en den 9 april 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 293, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag
föreslagit riksdagen

dels antaga följande förslag till ändring i och tillägg till den vid tulltaxeforordnmgen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft
den 1 juli 1937:

			Tull för 100 kg kronor
	Frukter och bär, ätbara: färska eller enbart kokade:
64:1 64:2	vindruvor: under tiden 1 juli—31 december ........ under annan tid .....................	....T	35: —
202 2027*	Ammoniumsulfat..................................N	ina 3: —

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta
att vid införsel från utlandet skall för tiden från och med den 1 juli 1937
till och med den 30 juni 1940 utöver tull, som stadgas i tulltaxan, utgå tilllaggstull
pa sätt nedan sägs:

Tulltaxe- nr	Statistiskt nr	Varuslag	Tilläggstull för 100 kg kronor
ur 630		Hattar, ej av pälsverk, andra än herr-hattar, även halvfärdiga: andra slag: av annat ämne:
ur 1194—1196	ogarnerade med undantag av s. k. stråstumpar och ca- peliner ..................1 st. andra slag:	— :50
ur 361	1198:2 ur 1199—1200	försedda med garnering eller montering av va-ror, innehållande silke 1 st.	• 75
ur 632 1	ur 1201—1203	andra....................] st Fajans- och porslinsvaror, ej särskilt nämnda: andra slag: av äkta porslin:	—: 75

Äng. viss
ändring i
gällande
tulltaxa.

84 Nr 39. Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)

Tulltaxe- nr	Statistiskt nr	T anslag	Tiläggstnll för 100 kg kronor
ur 693	1282	vita eller enfärgade: för hushållsbruk ........ N	15: —
ur 694	1284	två eller flerfärgade eller förgyllda, försilvrade eller på annat likartat sätt de-korerade: för hushållsbruk ...... N	15: —
ur 695	1286	av fajans (oäkta porslin), här-under inbegripna krukma-kargods och andra lervaror, ej särskilt nämnda; ävensom kakel och kakelugnsorna-ment: vita eller enfärgade: för hushållsbruk ...... N	15: —
ur 696	1288	två- eller flerfärgade eller förgyllda, försilvrade el-ler på annat likartat sätt dekorerade: för hushållsbruk---- N	19: —

Nämnda proposition hade i vad anginge Kungl. Maj:ts däri framställda
förslag örn uppdelning av tulltaxenr 64 i två positioner, nämligen nr 64:1,
avseende vindruvor under tiden 1 juli—31 december med tull av 35 kronor
för 100 kilogram och nr 64:2, avseende vindruvor under annan tid, tullfria,
hänskjutits till behandling av sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott,
till vilket utskott jämväl överlämnats en inom första kammaren av
herrar John Björck och Elof Amdersson väckt motion, nr 333, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag i denna del.

1 samband med propositionen hade utskottet till behandling ävenledes förehaft
en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Be Geer i
Lesjöfors väckt motion, nr 588, vari hemställts »örn avslag å propositionen, nr
293, evad det gäller höjda tillägstullar å fajans för hushållsändamal redovisade
under de statistiska numren 1288 och 1286».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 293 icke kunnat oförändrad bifallas,

1) antaga följande förslag till ändring i den vid tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft den 1 juli 1937:

		Tull för
		100 kg
		kronor
202	Ammoniumsulfat..................................^
2027*	3: —

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

85.

c ,, .. Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)

2) såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta
att vid införsel från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1937
till och med den 30 juni 1940 utöver tull, som stadgades i tulltaxan, utgå tilllaggstull
pa satt nedan sägs:

Tulltaxe-	Statistiskt		Tilläggstull
nr	nr	Varuslag	för 100 kg
			kronor

ur 630

ur 631

ur 632

ur 1194—1196

1198: 2
ur 1199—1200

ur 1201—1203

Hattar, ej av pälsverk, andra än herrhattar,
även halvfärdiga:

andra slag:

av annat ämne:
ogarnerade, med undantag av
s. k. stråstumpar och ca peliner

..................1 st.

andra slag:

försedda med garnering
eller montering av varor,

innehållande silke......1 st.

. andra....................1 st.

Fajans- och porslinsvaror, ej särskilt
nämnda:

ur 693

ur 694

1282

1284

ur 695

ur 696

1286

1288

15: —

andra slag:

av äkta porslin:

vita eller enfärgade:

för hushållsbruk ........ N

två- eller flerfärgade eller
förgyllda, försilvrade eller
på annat likartat sätt dekorerade
:

för hushållsbruk ...... N

av fajans (oäkta porslin), härunder
inbegripna krukmakargods
och andra lervaror,
ej särskilt nämnda; ävensom
kakel och kakelugnsornament: vita

eller enfärgade:

för hushållsbruk ...... N

två- eller flerfärgade eller
förgyllda, försilvrade eller
på annat likartat sätt
dekorerade:

för hushållsbruk • • • ■ N

3) besluta att Kungl. Majit finge för tiden intill trettionde dagen efter
öppnandet av nast sammanträdande riksdag utöver tull som stadgas i tull t?St°nhr

1nfi o°Qegn®nr® !?Unkt beTda tilläggstullar åsätta till statistiskt
nr 1286 och 1288 hanforliga varuslag särskild tilläggstull med 5 respektive
10 kronor för 100 kilogram; samt

—: 50

-: 75
-: 75

10:

9: —

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)

B) att motionen 11:588 av herr De Geer i Lesjöfors matte, i den man den
icke kunde anses besvarad genom vad utskottet ovan hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Beträffande Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 293, i vad densamma
avsåge vindruvor, ävensom beträffande motionen X: 333 i samma ämne
hade sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet avgivit yttrande (uti.
nr 1), vilket utskottet finge för riksdagen

C) anmäla.

Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer

beträffande punkten A) 1):

av herr Löfvander; samt

beträffande punkten A) 3):

av herrar Anderson i Norrköping, Lagerfelt, Elof B. Andersson, Gustaf
Björkman, Hagberth, Hagberg i Malmö och De Geer i Lesjöfors, som hemställt,
att utskottets hemställan under punkten A) 3) icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan i punkterna A) och B) föredragits, yttrade:

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Jag skall be att få yttra några
ord med anledning av utskottets förslag beträffande porslinstullen. Denna
fråga har ju väckt ett visst uppseende. I och för sig är den icke betydelsefull,
men orsaken till den uppmärksamhet frågan väckt får väl tillskrivas den
omständigheten, att det i viss mån är en principfråga, som här skall avgöras.
Under de senaste 10 till 15 åren ha ju statsmakterna här i landet varit synnerligen
restriktiva, då det gällt beviljande av tullförhöjningar. Icke minst
under innevarande år ha starkt motiverade motioner örn tullhöjningar framförts,
men de hava avslagits. Man borde därför ha anledning vänta, att när
här kommit en proposition örn tullhöjning, den skulle hava varit synnerligen
starkt motiverad. Så är emellertid enligt min uppfattning icke fallet.

X propositionen, rör man endast helt lätt vid skälen emot en eventuell tullförhöjning,
man berör nästan uteslutande skälen för densamma. Men skulle
man försöka jämföra å ena sidan skälen emot och a andra sidan skälen för
den föreslagna tullförhöjningen, kommer man enligt min uppfattning, örn jag
får använda en liknelse, i det ena fallet till en verklig skyskrapa, i det andra
fallet till ett blygsamt envåningshus. Jag skall icke gå igenom skyskrapans
alla våningar utan endast beröra några av dem.

Jag vill då först framhålla, att den av regeringen begärda fullmakten örn
tullförhöjning icke är behövlig för porslinsindustrien. Det råder här i landet
för närvarande högkonjunktur inom porslinsindustrien liksom inom andra industrier.
Man arbetar för fullt och har ingen arbetslöshet; man har under den
senaste tiden höjt sina priser och har vid vissa företag inne en orderstock för
flera månader framåt. Men även örn så icke hade varit fallet, kan man dock
ifrågasätta, om verkligen en tull hjälper en sådan industri, som det här är
fråga örn. Jag vill då bringa i minnet järnhanteringens tillfråga, som tor 8
å 9 år sedan behandlades av riksdagen. Det gjordes då gällande synnerligen
kraftiga krav från järnhanteringen att få en tullförhöjning. Fa vi icke tullförhöjning,
sades det 1925—1926, går järnhanteringen i stor utsträckning under.
Riksdagen sade nej till dessa krav, och detta betecknar även inledningen
till en mycket fruktbärande rationaliseringsperiod inom järnhanteringen, tack

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
vare vilken den kämpade sig igenom de svåra åren och nu kan skörda goda
vinster under de goda åren. Jag tror, att man kan rekommendera detsamma
för porslinsindustrien. En tullförhöjning kan icke hjälpa denna industri, snarare
verkade den som en broms för inom industrien synnerligen välbehövliga
rationaliseringsåtgärder. Det har också i regeringspropositionen angivits, att
den är i behov av rationalisering både på det ena och det andra området.

Går jag två trappor upp i min skyskrapa, kommer jag till prisstegringen.
En sådan är ju i dagens situation icke önskvärd ur någon synpunkt. Vi äro
tvärtom rädda för en prisstegring i dagens läge. Det här är i alla fall en åtgärd,
som, örn den fullt användes, kommer att leda till en prisstegring på varor,
som brukas av den stora allmänheten.

Nästa våning, de handelspolitiska synpunkterna, vill jag endast helt kort
beröra. Jag vill endast påpeka, att det är ett steg emot Oslokonventionens
anda. Dylika steg borde vara mycket starkt motiverade, och så är icke fallet
här enligt min uppfattning.

Sista våningen, örn jag hoppar över ett par, är konsumentintressena, som
icke alls lia berörts i den kungl, propositionen. Det är i alla fall här fråga
örn nödvändighetsvaror för stora grupper av vår befolkning. Jag vill bringa
i erinran en motion innevarande år, vari begärdes tullförhöjning för fiskarena.
Den var ju så väsentligt mycket mer motiverad än denna proposition. Fiskarena
ha det ju sämre än porslinsindustriens såväl arbetare som i synnerhet aktieägare.
Men den motionen avslogs av hänsyn till handelspolitiska intressen
och även med hänsyn till konsumenternas intressen.

Om jag nu skulle gå över till skälen för tullförhöjningen, så kommer jag
till detta lilla envåningshus, som jag tidigare talade örn. Jag utgår då från
situationen sådan som den var vid propositionens framläggande. I propositionen
och framför allt i utskottets förslag framföres ett eller möjligen två
industriföretags ställning såsom motiv för förslaget. Vi ha fem porslinsfabriker
i landet, två större och tre mindre. De tre mindre arbeta bra och lämna
delvis mycket goda utdelningar på sina kapital. Det är egentligen de två
större, sorn hava haft det bekymmersamt, ehuru svårigheterna icke äro aktuella
för dagen. _ Men sedan denna proposition framlagts, har det inträffat en radikal
förändring i fråga om ett av de större företagen, och detta företag begär
icke längre någon tullförhöjning. Tvärtom anser sig företaget i fråga kunna
klara sig utan någon tullförhöjning. Då borde det enligt min mening icke
vara anledning vare sig till tullförhöjning eller fullmakt, och frågan borde ha
förfallit. När man begär en så extraordinär åtgärd som fullmakt för regeringen
att under den tid, riksdagen icke är samlad, verkställa en tullförhöjning,
borde det vara extraordinära skäl, som tala härför. Några sådana extraordinära
skäl finnas icke i detta fall.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till min motion i denna fråga.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Den föregående ärade talaren
framhöll, att denna fråga har väckt uppmärksamhet, och det är ju det minsta
man kan säga. Den har på vissa håll behandlats på ett sätt, som snarast
skulle betraktas som sensationellt. Nu tror jag situationen är den, att man
gör saken den allra största tjänsten att behandla den så kortfattat som möjligt.
Jag medger, att frågans behandling icke saknat sina poänger, men i
det läge vi nu kommit menar jag, att det icke finns mycken anledning att
ånyo rikta uppmärksamheten härpå. Jag underlåter icke detta av någon
slags politisk hänsynsfullhet, men .jag tror, att saken gagnas bäst av att man
icke här åter drar upp en del detaljer från denna frågas förhistoria.

Jag skall här endast fästa uppmärksamheten på det sätt, på vilket ut -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
skottsmajoriteten i frågans nuvarande läge Ilar avfärdat denna tullfråga. 11-skottet har konstaterat, att för närvarande »en omedelbar förhöjning av dessa
tillägstullar icke torde----erfordras». Men samtidigt som utskot tet

konstaterar detta, föreslår utskottsmajoriteten, att riksdagen skall »giva
Kungl. Maj :t ett bemyndigande att för tiden intill trettionde dagen efter öppnandet
av näst sammanträdande riksdag -— utöver tull som stadgas i tulltaxan
och tilläggstull av hittillsvarande storlek -— åsätta särskild tilläggstull med
det belopp, varmed enligt propositionens förslag tilläggstullarna skulle förhöjas».

Således, man konstaterar, att för närvarande föreligga icke skäl att bifalla
propositionen och bevilja den begärda tullförhöjningen, men man föreslår, att
riksdagen skall ge Kungl. Maj :t en fullmakt att om Kungl. Maj :t därtill finner
skäl föreligga vidtaga den tullförhöjning, som riksdagen icke ansett sig
kunna besluta. Det är således här fråga örn att ge en speciell tullfullmakt
åt Kungl. Maj :t.

Nu har det sagts under denna frågas behandling, och jag förmodar, att det
argumentet också kommer att framföras här idag: varför äro herrarna så förfärligt
rädda att ge Kungl. Majit en sådan fullmakt, när varje års riksdag
ger Kungl. Maj :t en generell fullmakt att höja tullarna under vissa förutsättningar.
Jag ber då att få erinra örn att denna Kungl. Majit givna generella
tullfullmakt, som innefattas i förordningen angående rätt för Konungen att
åsätta särskild tullavgift, daterar sig i sin nuvarande form från år 1932.
Bakgrunden till den fullmakten var den då rådande ekonomiska krisen. .De
alltmera växande handelshindren, svårigheterna för det svenska .näringslivet
och särskilt för de svenska exportindustrierna att vinna avsättning för sina
produkter på främmande marknader, dessa svårigheter ansågos i den situationen
kräva motåtgärder från svensk sida. Handelskommitterade föreslogo
en rad sådana åtgärder, och de motiverades med att situationen krävde vissa
beredskapsåtgärder avsedda att medgiva Kungl. Maj :t handlingsfrihet i olika
tänkbara lägen, men det betonades, att avsikten med dessa åtgärder var att
skaffa åt landet den rustning och de försvarsmedel, som erfordrades försatt
skydda de egna intressena. Utgångspunkten för denna tullfullmakt var således,
att regeringen skulle i sådana situationer, då genom utländska åtgärder
av olika slag ett allvarligt hot riktades mot det .svenska näringslivet, då
svenska exportintressen hotades, vidtaga vissa motåtgärder. Det betonades
särskilt, att huvudsyftet var försvar mot sådana utländska åtgöranden, som
ion phare ett allvarligt hot mot våra ekonomiska intressen. Denna tullfullmakt
har sedan år efter år förnyats.

Det torde vara uppenbart, att denna generella tullfullmakt är av en helt
annan beskaffenhet än den speciella fullmakt, avsedd för detta särskilda fall,
som bevillningsutskottet nu föreslår riksdagen att bevilja Kungl. Maj :t. Man
kan icke, som från några håll gjorts gällande, hänvisa till den generella tullfullmakten
och säga, att Kungl. Majit Ilar ju. redan möjlighet att, örn porslinsindustrien
skulle försättas i ett särskilt svart läge, vidtaga åtgärder med
stöd av denna. Men jag gör gällande, att icke heller denna speciella tullfullmakt
är sakligt motiverad. Det läge i vilket den. svenska porslinsindustrien
befinner sig är, det tror jag är konstaterat, i vissa avseenden bekymmersamt.
Den är utsatt för en utländsk konkurrens, som tagit sig. former,
som nog kunna motivera skyddsåtgärder i detta fall, lika väl som i en del
andra, men dessa skyddsåtgärder anses icke vara omedelbart nödvändiga enligt
de upplysningar som på sistone ha delgivits bevillningsutskottet. Förhållanden
ha inträffat, som göra, att man anser sig böra se tiden an. Vissa
förhandlingar pågå, resultatet av dessa kanske icke kommer så snart; skulle
resultatet utebli, finns det möjlighet för statsmakterna att till kommande år

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
upptaga denna fråga på nytt och vidtaga de åtgärder, som situationen då
kan kräva.

Detta resonemang bör och måste vara den logiska slutsatsen, av den behandling,
som denna fråga fått i bevillningsutskottet. När bevillningsutskottets
majoritet nu icke följer denna väg utan hoppar över på denna egendomliga
nyhet, som ligger i förslaget örn en speciell tullfullmakt åt Kungl. Maj :t,
så vill jag icke yttra mig närmare om de motiv, som kunna ha förelegat, men
jag vågar göra gällande, att omsorgen örn här ifrågavarande industri hade
mycket väl kunnat visas på ett annat sätt — på det sätt som vi reservanter
ha antytt i slutet av vår reservation. Det som utskottet föreslår, en speciell
tullfullmakt, avsedd för en viss industri och ett alldeles speciellt fall, måste
betecknas som en betänklig nyhet — jag vågar säga att det är en konstitutionellt
betänklig nyhet. Riksdagen avhänder sig härigenom en del av sin bevillningsmakt.
Därom torde väl knappast något tvivel kunna råda.

Nu är jag övertygad om, att det finns många här i kammaren, som icke
känna någon farhåga för en sådan utveckling utan mena, att då man har en
regering, som man hyser förtroende för, kan man lämna en sådan fullmakt.
Ja, mina herrar, vi ha lämnat denna regering ganska många fullmakter under
den gångna riksdagen, och fortsätter det på detta vis, ha vi så småningom
avhänt riksdagen en betydande del av dess bevillningsmakt. Låt vara att
detta i. realiteten kanske icke betyder så stora förändringar, då majoritetens
åskådning i detta fall är identisk med de åsikter som företrädas i regeringen,
så är det dock en allvarlig sak att riksdagen på detta vis handskas, jag vågar
säga lättvindigt med saker och ting som förut alltid ha betraktats som den
svenska riksdagens ögonsten.

Herr talman, jag ber att med denna motivering, som ju huvudsakligen anknyter
sig till den konstitutionella synpunkten på den föreliggande frågan,
få vid punkten A. 3) yrka bifall till den reservation, som ett antal av utskottets
ledamöter ha avgivit och vari yrkas avslag på förslaget örn speciell
tullfullmakt åt Kungl. Majit.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det ligger i sakens natur, att det är med en viss bävan, som jag nu tar till
orda för att deltaga i denna strid, där jag ju har att utkämpa envåningshusets
hopplösa kamp mot skyskrapan, men det kan icke hjälpas. Det är min skyldighet
att här försöka draga en lans mot skyskrapan, — det är då för väl, att
jag slipper att kämpa mot väderkvarnar.

Det har sagts, att detta är en stor fråga, att det är en principfråga. Nog har
jag observerat, att man i den allmänna diskussionen har försökt att förvandla
denna i och för sig ganska obetydliga sak till en stor princip, till en politisk
fråga, en partiskiljande fråga, till en fråga örn regeringens prestige. Jag måste
för min del säga: min prestige är icke i fara. Jag har aldrig byggt någonting
i prestigeavseende på detta tullförslag. Här gäller det i verkligheten ett
litet praktiskt bedömande, om man skall vidtaga en åtgärd eller ej. Av herr
Ivar Andersons anförande skulle ju kammaren kunna dra den slutsatsen, att
bär skulle vara något märkvärdigt spel bakom kulisserna. Här finns ingenting
att dölja, bär är ingenting märkvärdigt i denna frågas handläggning. Här
är ingenting, i den mån det icke rör främmande länder, som icke mycket väl
tål dagsljuset, så att jag vill för min del förklara, att herr Ivar Anderson behöver
icke genera sig — sjung gärna ut. Det är säkerligen mycket bättre, och
jag tror åtminstone icke det skulle skada min sak, örn herr Anderson sjönge
ut med sina insinuationer.

Låt oss nu ett ögonblick se på denna fråga, sådan den låg, när propositionen
framlades. Genom en utredning hade konstaterats, att ett par av våra porslins -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
fabriker — de två större — befunno sig i svårigheter. Nu säger herr De Geer.
att av fem fabriker gå tre utmärkt bra, och att det är bara två som ha det
svårt. Ja, det är alldeles riktigt, men då skall man också observera, att de tre
som gå bra, tillverka icke hushållsfajans. Det är bara de två fabrikerna, som
i något större utsträckning äro beroende av sin tillverkning av hushållsfajans,
som äro i svårigheter. Det är dem det gäller. De tre andra har jag aldrig begärt
tullskydd för, de få ingen nytta av det som här är föreslaget. Men de två
stora fabrikerna hade det värre. Orsakerna därtill voro flera; det var bristande
rationalisering, de hade icke följt med i utvecklingen på det tekniska området
och icke heller i utvecklingen på det kommersiella området. Men det fanns
också en tredje omständighet. Som alla känna till, bedrives med det autarkistiska
system, som vunnit insteg i många länder, en allt mera utpräglad dumpingpolitik,
där man säljer ut överskottsvaror till olika marknader till mycket låga
priser, och man kan göra det därför att man får så utmärkt betalt där hemma.
Det är t. ex. ett faktum, att finskt porslin försålts i Sverige till priser, som
varit en tredjedel av de priser som den finska fabriken betingat sig på hemmamarknaden.
Nu ledde utredningen till att man påbörjade ett arbete för företagens
kommersiella sanering, för en rationalisering av försäljningspolitiken.
Dessutom har pågått ett arbete för att rationalisera företagen tekniskt. Men
den tredje omständigheten fanns ju kvar, den desorganiserande verkan, av den
utländska dumpingen. Då föreslogs det av regeringen, att dessa fabriker för
tre år framåt skulle få ett extra skydd för att med tillhjälp av detta kunna
genomföra sin tekniska och kommersiella rationalisering. Det var förslaget.
Det ligger i sakens natur, att jag leddes till detta förslag med tanke på den
största av dessa fabriker — jag kan gärna nämna namnet, Gustafsberg — som
hade sackat värst efter, och som hade fått vidkännas de största förlusterna
under de gångna åren. Det kunde faktiskt bli en fråga, huruvida fabriken skulle
upprätthållas eller ej. Hade det varit en fabrik i Stockholm, hade jag inte
bekymrat mig så mycket. Men eftersom detta är en fabrik,. som ligger ute
i en landskommun, som helt och hållet bygger på denna fabriks bärkraft, så
skulle vi få ett fruktansvärt arbetslöshetsproblem, örn fabriken skulle läggas
ned, många fastighetsägare skulle ruineras o. s. v. Jag behöver inte närmare
skildra tillståndet, vi känna igen det från andra delar av detta land. Jag ville
inte taga på mitt ansvar att sätta mig i den situationen att genom, ett uteblivande
av denna tillfälliga tull förhöjning kanske vara med om att bidraga till att
här inträffade en sådan katastrof.

Å andra sidan hade jag mycket klart för mig, att det fanns skäl att anföra
emot. Det fanns handelspolitiska skäl. Det har framförts bekymmer från
våra exportindustriers sida för hur en sådan åtgärd skulle uppfattas i . vissa
främmande länder, och vilka repressalier, som därifrån skulle kunna tillgripas.
Jag har mycket allvarligt övervägt dessa ting och kommit till det resultatet,
att i det nuvarande läget kan vår mekaniska, industri knappast befinna
sig i någon fara för repressalier. Vår mekaniska industris produkter äro så
efterfrågade, att det skulle vara en hopplös uppgift för olika länder att just nu
försöka tillgripa någon repressaliepolitik. Det är klart, att jag också övervägde,
huruvida man i denna tid, när priserna äro i stigande, borde vara med
örn något, som kunde medföra en fördyring på en förnödenhetsartikel. Det
har jag överhuvud taget intet intresse och ingen lust att medverka till, örn det
inte finnes mycket starka skäl, men jag kom till det resultatet, att här funnos
starka skäl. Här hade man å ena sidan en visserligen lokalt begränsad men
mycket elakartad fara, och å andra sidan hade man olägenheter, som f.ing.o
bäras av hela det svenska folkhushållet, och där bördan för^varje enskild individ
blev så obetydlig, att den icke skulle kännas. Därför måste jag känna mer

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
för de relativt få, som skulle komma att drabbas hårt, än jag kände för de
mångå, där bördan egentligen måste komma att bliva ganska obetydlig. Nu får
man ju säga, örn man så vill, att mina skäl äro ett envåningshus och att herr
De Geers skäl äro en skyskrapa, det fäster jag mig inte vid. Jag har bara
velat förklara hur jag har sett denna sak.

Sedan propositionen framlades har det inträffat omständigheter, som ha
förändrat hela läget. Det är bekant, att det har träffats ett preliminärt avtal
mellan Gustafsbergs intressenter och Kooperativa förbundet. Örn detta avtal
fullföljes, antar jag, att det inte längre kommer att bestå någon fara för fabrikens
bestånd, och att det alltså under sådana omständigheter inte längre finnes
något direkt skäl för bifall till tullen. Detta säger jag öppet, och jag känner
inte på något sätt någon prestigeförlust genom denna händelseutveckling. I
grund och botten är jag innerligt nöjd med hela denna utveckling. Det ligger
ju i sakens natur, att örn jag inte hade kunnat vifta med denna tull, så hade
jag. inte lyckats sätta konsumentintresset i en sådan rörelse, att denna transaktion
kunnat genomföras. Kan jag lyckas att på detta sätt, genom detta lilla
tullhot, rädda Gustafsberg för framtiden, så har jag väl anledning att vara
nöjd, och inte behöver jag gråta för det.

Men det har tillkommit ännu en omständighet, som har gjort, att ett avslag
på propositionen icke skulle vara praktiskt utan i högsta grad opraktiskt. Det
har nämligen upptagits förhandlingar mellan Gustafsbergsintresset, kan jag
säga, och de till Sverige exporterande industrierna i ett par främmande länder,
vilka industrier ha gått med på en överenskommelse, där de lova att tilllämpa
en lojal prispolitik gentemot Sverige, örn denna tullförhöjning, som den
svenska regeringen föreslagit, icke genomföres. Men samtidigt har man uppställt
det villkoret, att även ett tredje lands industri skall vara med örn detta
avtal, och de förhandlingarna ha ännu icke hunnit upptagas. Nu förstår väl
ändå var och en, att örn riksdagen i dag avslår den tullfullmakt, som bevillningsutskottet
har föreslagit, kommer inte detta tredje land att ha något intresse
av att ett avtal träffas, och då komma inte heller de andra länderna att
vidhålla sina avtal. På det sättet få vi inte något avtal alls örn sanering av
porslinsimporten till Sverige. Jag måste säga, att nog skulle det väl vara i
högsta grad opraktiskt att sätta sig i det läget, att den svenska riksdagen på
grund av några underliga konstitutionella funderingar skulle vägra att giva
regeringen möjlighet att skapa det förhandlingsvapen, som behöves, för att
vi skola kunna lyckligen genomföra den förhandlingen. Jag kan för min del
aldrig tro, att riksdagen skulle vilja ställa det så, att vi nu, när vi ha ett tillfälle
att på en gång så att säga få den svenska porslinsindustrien ur skottlinjen,
skulle låta det tillfället gå oss ur händerna. Örn det finns något sensationellt
i denna frågas behandling, så skulle detta, enligt mitt sätt att se, framför
allt ligga i en vägran från riksdagens sida att lämna denna tullfullmakt.

Men det i själva verket kanske allra mest sensationella i frågan är, att högerpartiet
här uppträder såsom motståndare till en sådan åtgärd, som, såvitt jag
förstår, ju ligger väl i linje med de handelspolitiska och näringspolitiska strävanden,
som högern annars, så länge jag har varit med i denna kammare, har
bekant sig till. Men jag erkänner, att allting gungar och allting flyter just nu,
oell därför kan man ju inte veta, var de olika partierna hamna.

Här är det alltså fråga örn ett speciellt läge, ett särskilt fall, dilr en förhandling
pågår, och där det finns stora utsikter till att den skall gå i lås. För att
den skall kunna gå i lås, är det fullkomligt tydligt, att det behövs ett påtryckningsmedel.
Detta påtryckningsmedel behöver icke vara en tull förhöjning, det
behöver bara vara er, fullmakt för regeringen att örn det behövs, sätta en tull
för att genomdriva ett gott förhandlingsresultat. Det finns stora utsikter till

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
att förhandlingarna gå i lås, och det är därför mycket, mycket liten sannolikhet
för att denna tullfullmakt skall behöva tillgripas. Jag försäkrar också,
att det finns ingen i regeringen, och allra minst jag. som vill i onödan tillgripa
en tullförhöjning. Jag är glad för varje gång jag slipper medverka till en tullförhöjning.
Kan det vara mer inkonstitutionellt att ge regeringen en begränsad
fullmakt för en tullposition, en fullmakt, som utlöper automatiskt på 30 :e dagen
efter nästa riksdags sammankomst, än att för handelspolitiska fall ge regeringen
en fullständigt obegränsad tullfullmakt, något som riksdagen ju redan
har gjort. Jag måste för min del säga, att nog skall man hysa ett obegränsat
misstroende till regeringen, örn man vägrar att biträda beviljningsutskottets
förslag. De som hysa ett sådant obegränsat misstroende, de må rösta emot, men
jag kan inte tänka mig att resten av riksdagens ledamöter kan göra så.

Herr Henriksson: Herr talman! Det har redan under debatten här bestämt
understrukits, att denna fråga i den offentliga diskussionen har fått onormala
proportioner. Det förefaller också, som örn den tidningspress, som mycket
flitigt har deltagit i denna debatt, på vissa punkter haft något snedvridna informationer.
Utgångspunkten för denna fråga har ju varit den import av
porslin, som vissa företag av enhetspristyp ha bedrivit, och med vilken de ha
hårt konkurrerat med andra företag. De där företagen av enhetspristyp ha på
ett tidigare stadium begärt, att av de svenska porslinsfabrikerna få köpa
porslinsvaror till betydligt lägre priser än den övriga distributionen. Porslinsfabrikerna
svarade nej. De kunde icke vara med på det prisförslag, som kom
ifrån det hållet, emedan något sådant var omöjligt ur kalkyleringssynpunkt
liksom också av det skälet, att de måste tänka på den varudistribution, på
vilken de byggde övervägande delen av sin försäljning. Därefter började alltså
denna import, främst ifrån Finland, och herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet har redan påpekat, att porslin på den svenska marknaden
har i detalj sålts till priser, som, i kronor räknat, endast utgjort en tredjedel
av de priser, som ha rått i Finland.

Porslinsfabrikerna började naturligtvis vidtaga åtgärder för att kunna bemöta
denna konkurrens. Man fick tillgripa rationaliseringsåtgärder, och man
genomförde vissa tekniska förbättringar. Den fabrik, som har nämnts här
i dag, nämligen Gustafsberg, hade emellertid sådana besvärligheter, att man
där också önskade få hjälp i form av en tullhöjning. Förra året, medan denna
fråga alltså var aktuell för fabrikerna, var det avtalsförhandlingar vid fabrikerna,
och arbetarna önskade förbättrade löner, vilket fabrikerna dock icke
kunde se någon möjlighet att gå med på till följd av konkurrensen utifrån.
Efter detta avslag från fabrikanternas sida skedde då en framställning från
arbetare på Gustafsberg örn att få en tull. Frågan togs då upp, och det blev
en utredning, som sedermera resulterade i propositionen.

Så kommer tredje fasen i denna utveckling, nämligen meddelandet örn, att
Kooperativa förbundet har köpt Gustafsbergs porslinsfabrik. Detta meddelades
i pressen på det sättet, att man skrev »Gustafsberg, fabriken som icke
behöver något tullskydd», ehuru det dock var bekant, att Gustafsberg hade
största behovet att få stöd av en tull. Även Kooperativa förbundet och dess
distribution hade tidigare varit besvärade av denna import utifrån och de
konkurrenspriser, som den presterade, men här har tydligen en möjlighet skymtat
att åstadkomma ett propagandanummer i stor stil, vilket kanske räknats
vara av större värde än att få tullen. Kooperativa förbundet har säkerligen
tänkt sig, att örn nu denna tull inte kommer till, inför allmänheten säga, att
det genom sitt ingripande har sparat stora pengar åt det svenska folket. Nu
rör sig ju en höjning enligt förslaget dock inte örn mer än ungefär 170,000

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
kronor. Men samtidigt som man nu har lagt upp denna framställning av köpet,
har det också skett ett angrepp mot de enskilda porslinsfabrikerna och den
enskilda företagsamheten i allmänhet. Man borde ju dock kunna förvänta, att
de övriga enskilda fabrikerna, som icke ha haft lika stort intresse av att få
tull, inte skulle behöva bära något slags hundhuvud, ty den fabrik, som sades
icke skola behöva någon tull, hade dock varit det ursprungliga upphovet till
hela frågan. Ja, under denna debatt ute i landet har det till och med påståtts,
efter vad jag har hört, att det var tal örn, att propositionen skulle ryckas tillbaka
sedan det kooperativa intresset kommit in. Här har en intressegrupp,
som regeringen får taga hänsyn till, nämligen arbetarna, gjort en framställning,
vilken föranlett propositionen, och så kommer Kooperativa förbundet,
en annan maktfaktor för regeringen att räkna med, och vill inte lia någon
tull, och då, är frågan, åt vilket håll man skall vända sig. Så kommer utskottsmajoriteten
med en lösning, där man försöker att vända sig åt bägge
hållen och lägger fram det förslag, som vi här diskutera. Jag är övertygad
om, att de fabriker, som alltjämt äro rent enskilda företag, komma att i fortsättningen
bemöta den konkurrens, som kommer utifrån, även örn det skall ske
utan något extra skydd.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Anderson i
Norrköping avgivna reservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

För att icke den sagobildning, som den föregånde ärade talaren gav eko åt här
i riksdagen, skall fortsätta i debatten, vill jag redan nu giva en förklaring.
Jag har i tidningspressen sett samma uppgifter, som han här kom med. Jag
förklarar, att från arbetarsidan icke begärts någon tull. Ingen framställning,
vare sig muntlig eller skriftlig, har gjorts till mig. Jag har blivit inbjuden
till svenska arbetsgivareföreningen för att taga i betraktande en porslinsutställning.
Jag tog den i betraktande, och skaffade mig i sammanhang därmed
från olika källor upplysningar framför allt angående prisöverenskommelser
m. m. mellan återförsäljare och fabrikanter. Jag fann, att förhållandena
behövde synas i sömmarna. Efter överläggningar med representanter
för den svenska industrien tillsatte jag en utredning. Någon begäran örn en
sådan utredning har icke av arbetarna vid Gustafsberg framställts till mig
eller någon annan ledamot av regeringen.

Jag skulle vidare vilja lämna en annan upplysning. Av herr Henrikssons
anförande kunde man möjligen få det intrycket, att det endast vore Gustafsberg,
som ville ha tullskydd och att innehavarna av den fabriken nu skulle
ändrat sig. Den övriga porslinsindustrien anser i dag, att den kungl, propositionen
bör bifallas. Detta är alltså företagarnas i branschen ståndpunkt
i dag.

Herr De Geer*! Lesjöfors: Herr talman, jag skall bara be att få ändra mitt
yrkande. I stället för att yrka bifall till motionen yrkar jag bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservation, som avgivits av herr Anderson
i Norrköping m. fl.

. Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Kammaren lyssnade med stort
intresse till handelsministerns anförande, och jag är övertygad örn att han
vänn åtskilliga proselyter med det talet. Det unnar jag honom, ty det är
bara en glädje att konstatera, att en handelsminister, som företräder det socialdemokiatiska
partiet, talar pa det sätt, som här skett, i en näringsskyddsfråga.
Det är jag den förste att med tacksamhet inregistrera. Det intresse,

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
som handelsministern visat för den svenska porslinsindustrien, bör också nied
tacksamhet konstateras. Jag vill här, liksom jag gjort i utskottet, säga. att
denna industri har ali anledning att vara tacksam i första rummet mot herr
Wohlin, som varit ledare av den utredning, vilken verkställts, och för det
andra mot handelsministern, som så välvilligt behandlat frågan. Att de slutsatser
som dragits av utredningen icke varit fullt hållbara, tror jag nog
handelsministern själv är villig vitsorda. Örn han icke är villig att göra det
här, torde han dock vid något tillfälle haft anledning själv göra den reflexionen.

Som sagt, att det visats intresse för att stödja denna industri är obestridligt.
Örn bakom detta sedan ligger enbart intresset för de 800 arbetarna vid Gustafsberg
eller, som jag hoppas, ett intresse för en stor och kanske för framtiden
alltmera betydelsefull svensk industrigren, det är en fråga som jag här icke
närmare skall gå in på.

Herr statsrådet kritiserade mig och mina medreservanter för att vi så starkt
tryckt på de konstitutionella synpunkterna. För min del är jag ingen principryttare,
och jag skulle utan alltför stor svårighet kunnat övervinna mina betänkligheter
mot att giva regeringen denna fullmakt, örn jag kunnat övertygas,
att detta varit nödvändigt för att nå det resultat, som statsrådet pekade
på som önskvärt. Nu är jag liksom statsrådet övertygad om att denna tullfullmakt
aldrig kommer att användas, men jag är lika övertygad örn att dess
tillvaro är tämligen betydelselös för de pågående eller förestående förhandlingarna.
Utskottet skulle kunnat enas örn att ställa i utsikt att frågan kunde
åter upptagas vid kommande års riksdag. Vi hade då sluppit hela den här
debatten. Statsrådet vet mycket väl, att vi varit villiga att ena utskottet örn
ett yttrande i sådan rikning, men här synes det framför allt lia gällt att avpressa
riksdagen en fullmakt åt regeringen att handla på egen hand. Jag Ilar
icke kunnat övertygas om att tillräckligt bärande skäl härför anförts.

Jag måste ställa den frågan: Örn man nu anser, att det resultat, som man

vill komma till, kunnat vinnas genom hot med tullförhöjning, varför har man
icke då, innan propositionen framlagts, använt ett sådant hot som påtryckningsmedel?
Varför lia icke dessa förhandlingar kunnat upptagas redan tidigare?
Man hade då sluppit framlägga denna proposition. Man hade sluppit
alla de handelspolitiska bekymmer, som den vållat, och alla framställningar
till regeringen och utskottet med protester från olika länders sida. Jag
tror, att den väg, handelsministern pekat på, nämligen förhandlingarnas väg,
är den riktiga, men varför har man icke tidigare valt den vägen, och varför har
nian icke begagnat hotet om en tullförhöjning som påtryckningsmedel?

Statsrådet har så rätt, när han säger, att allting gungar och allting flyter.
Det är en egendomlig situation, som här inträtt, men den är ju icke så förfärligt
ovanlig. Vi ha ju under de sista åren fått vara med örn åtskilliga vändningar
på det tullpolitiska området. Både handelsministern och jag ha blivit
försatta i en ny situation, så vi kunna nog i det fallet kvitta rfffed varandra.

Jag skall av helt naturliga skäl icke ingå närmare på de förhandlingar,
som statsrådet berörde. Jag har den uppfattningen, att vad som kan och som
jag.hoppas skall vinnas, kommer att vinnas, oavsett örn denna tullfullmakt
beviljas eller icke. Hotet örn tullförhöjning har i alla fall, som statsrådet
sade, haft den effekten, att man lyckats uppnå en överenskommelse med Tyskland
och Tjeckoslovakiet. Den grunden gäller det att bygga vidare på. Att
saken främjas genom att riksdagen ger en speciell tullfullmakt tillåter jag
mig tvivla på.

Till sist ett ord med anledning av att herr statsrådet sade, att de som gå
emot förslaget örn meddelande av en tullfullmakt måste anses handla så på

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. viss ändring i gällande tidltaxa. (Forts.)
grund av att de hysa ett obegränsat misstroende mot den sittande regeringen.
Nej, herr statsråd. Det är någon skillnad mellan å ena sidan ett obegränsat
misstroende och å andra sidan ett obegränsat förtroende!

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När man hörde herr De Geer, fick man
liksom en förnimmelse av att vi voro på väg att återvända till tiden före år
1933 men med den lilla skillnaden, att högern och socialdemokraterna nu bytt
plats på planen. Herr Anderson i Norrköping skyndade sig emellertid att
skingra alla missuppfattningar. Den, som gör sig besvär att läsa reservationen
till slut, finner också, att den står i bestämd motsats till den säkra käckhet,
som herr De Geer presterade i sitt anförande. I den av bl. a. herr De
Geer undertecknade reservationen återfinnes följande sats: »Vi förutsätta att
därest de av utskottet åberopade underhandlingarna mellan representanter för
å ena sidan vissa svenska och å andra sidan vissa utländska producentintressen
icke giva ett tillfredsställande resultat frågan örn den svenska porslinsindustriens
tullskydd upptages till förnyat övervägande.» Det föreligger då,
herr talman, i verkligheten icke någon meningsskiljaktighet om annat än vad
man behöver för press för att på förhandlingsvägen nå fram till det resultat,
som vi alla önska, att man skall uppnå.

Jag vill i detta sammanhang säga herr Henriksson, som så tvärsäkert förklarade
att innehavarna av de porslinsfabriker, som icke berördes av Kooperativa
förbundets köp, skulle klara sig utan tullskydd, att örn han studerar
akterna, blir det nog hastigt slut på hans tvärsäkerhet. I denna dag intaga
fabriksägarna i allmänhet den ståndpunkt, som återfinnes i den kungl, propositionen.
Jag ber också att här få betona, att hade icke köpet av Gustavsberg
kommit till stånd, så hade säkerligen utgången av omröstningen i utskottet
blivit en annan. Det är ingen hemlighet att man — sedan utskottet genom
Kungl. Maj :ts förmedling och med industriens tillåtelse tagit del av den
hemligstämplade undersökning, som utförts enligt trustlagen — kunde räkna
med majoritet för den kungl, propositionen. När tanken på förhandlingar fördes
fram, fanns det i utskottet ingen enda, som icke ansåg det vara bättre att
gå den vägen än att gå tullvägen, förutsatt naturligtvis, att man genom förhandlingar
kunde nå ett för den svenska industrien i stort sett likvärdigt resultat.

Jag skall lika litet som utskottets ordförande närmare beröra det ifrågasatta
avtalet. I motsats till honom tror jag man lättare kommer till ett slutgiltigt
resultat på den väg, bevillningsutskottet föreslagit, än på den väg reservanterna
föreslagit. Herr Anderson medgav, att han, örn han blivit övertygad
örn nödvändigheten av att giva regeringen ifrågavarande fullmakt, icke
vore en sådan principryttare, att han icke skulle kunnat medverka därtill trots
de skäl av konstitutionell art, som enligt hans uppfattning talade däremot.
Jag ber att starkt få stryka under, att faran icke gärna kan vara så stor, då
riksdagen, samtidigt som den giver Kungl. Maj :t denna fullmakt, säger ifrån,
att örn fullmakten kommer att användas, så skall inom 30 dagar efter det
nästa års riksdag samlats, frågan föreläggas riksdagen för omprövning.

Jag ber, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag nödgas taga kammarens tid i anspråk ett ögonblick för att lämna några
meddelanden.

Jag måste säga, att jag fann den verkställda utredningen tillfredsställande.
Jag fann, att den var väl och förutsättningslöst gjord. Det skall, som från

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)
vissa håll i pressen riktats mot utredningsmannen, har varit oförsynt och saknat
all grund. Sedan är det en personlig omdömesfråga, huruvida utredningen
kunnat vara bättre eller sämre. Det är möjligt, att herr Anderson i Norrköping
har den uppfattningen, att utredningen skulle kunnat göras bättre. Det
kan jag i så fall icke säga något om. Jag anser emellertid, att den var tillfredsställande
gjord.

Herr Anderson i Norrköping tycktes mena, att det borde ingått först i utredningsmannens
och sedan i regeringens uppgift att upptaga förhandlingar
med hot om tull. Yi få dock komma ihåg, att det icke varit fråga örn förhandlingar
mellan två stater. Det har sina svårigheter för den svenska staten
att taga initiativ till förhandlingar med privata företag i utlandet. Det
göra vi kanske ibland, när det gäller länder med autarki, men här gäller det
ett par länder, där näringslivet fortfarande är fritt. Jag tror icke man kan
begära, att regeringen tager upp sådana förhandlingar, som herr Anderson
åsyftade.

Herr Anderson påstår, att det som återstår av förhandling säkert går i lås,
ty det företag, det gäller, är lierat med ett svenskt företag. Med anledning
härav vill jag bara säga, att denna liasion består i ett försäljningsavtal mellan
de båda fabrikerna. För övrigt äro fabrikerna självständiga gentemot varandra,
och det finnes inte något skäl för fabriken i det främmande landet att
på grund av denna förbindelse gå med på ett avtal, så att den förhoppningen
att det utan vidare skulle gå i lås, kan jag icke dela.

Herr Anderson i Norrköping ansåg, att det räckte med att hota med tull till
nästa riksdag. Är det verkligen någon av kammarens ledamöter, som tror,
att folk låter hota sig med en tull, som den svenska riksdagen inte vill gå med
på? Örn riksdagen i dag avslår regeringens tullförslag, lär det icke löna sig
att försöka få en överenskommelse till stånd genom att hota den utländska
industrien med att en tullförhöjning kommer att beslutas vid nästa års riksdag.
Jag antager, att man skulle få det svaret: Vi sågo ju, hur det gick år
1937.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Herr statsrådet förbiser, att
bevillningsutskottets reservanter, som föreslagit den utväg, som herr statsrådet
kritiserat, uttryckligen sagt ifrån, att det förutsättes, att denna tullfråga
skall tagas upp till förnyat övervägande, örn icke de nu pågående förhandlingarna
leda till ett positivt resultat. Jag tror icke de utländska intressenter,
som herr statsrådet syftade på, äro mera obekanta med förhållandena
här i landet och med våra konstitutionella former, än att de förstå, att i detta
ligger ett hot örn att denna tullfråga kan komma tillbaka och behandlas av
riksdagen med annat resultat än i år.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr andre vice talmannen given
proposition blev utskottets under punkten A) 1) och 2) gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr andre vice talmannen propositioner beträffande
utskottets hemställan i punkten A) 3), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i berörda del, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
beträffande förevarande punkt av herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Anderson i
Norrköping begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

„ Äng. viss ändring i gällande tulltaxa. (Forts.)

L>en, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
punkten A) 3) av utskottets förevarande betänkande nr 35, röstar

Ja ;

Det, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den beträffande punkten av herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpliing
av uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen.

Herr De Geer i Lesjöfors begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstmngsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 136 ja och 48 nej.
varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alitsa godkänt utskottets hemställan i förevarande punkt.

Härefter biföll kammaren på av herr andre vice talmannen därå given proposition
utskottets hemställan i punkten B).

Punkten C).

Kades till handlingarna.

§ 15.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 36, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse mellan Sverige, Estland
och Finland rörande förhindrande av spritsmuggling m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 7 maj 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 321, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över finans- och utrikesdepartementsärenden
för den 23 april 1937 och över finansärenden för den 7 maj 1937
samt med överlämnande av protokoll med därvid fogat förslag till överenskommelse
mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen, OY Alkoholiliike A. B.
och Eesti Maksudevalitsus, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen finge avsluta den
vid förenämnda protokoll fogade överenskommelsen;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder för ordnande av avsättnmgsförhållandena
på den svenska spritmarknaden, som den föreslagna
importen av estnisk sprit kunde föranleda, i huvudsaklig överensstämmelse
med av chefen för finansdepartementet i förenämnda statsrådsprotokoll den
7 maj 1937 angivna riktlinjer;

dels bemyndiga Kungl. Majit att träffa överenskommelse med aktiebolaget
\ in- och spritcentralen rörande de jämkningar i mellan staten och spritcentralen
gällande avtal, som kunde erfordras av under nästföregående punkt
berörda åtgärder;

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 39. 7

Äng. viss
överenskommelse
mellan
Sverige, Estland
och Finland
m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och h inland m. m.

(Forts.) . .

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att förordna om tullnedsättnmg tor viss
renad sprit i överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet i
sistnämnda statsrådsprotokoll föreslagit.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande, i anledning av propositionen
väckta motioner, i vilka samtliga yrkats avslag å propositionen, nämligen
:

1) de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr Borell
m. fl. och nr 595 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 339 i första kammaren av herrar Elof B.
Andersson och Elon Andersson samt nr 597 i andra kammaren av herr Nilsson
i Steneberg m. fl., ävensom

3) motionen nr 594 i andra kammaren av herr De Geer i Hanaskog.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 338
och 339 samt 11:594, 595 och 597, bifalla Kungl. Majits förevarande proposition
nr 321.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Anderson i Norrköping, EoQerfelt,
Elof B. Andersson, Velander, Hagberth, Johanson i Huskvarna, Hammarlund
och Hagberg i Malmö, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:338 och 339 samt 11:594, 595
och 597, avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 321.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Körande den moraliska eller — kanske man skulle
kunna säga — omoraliska sidan av detta avtal ha tidigare här i kammaren
bestämda omdömen uttalats. Jag tror, att många riksdagsledamöter såväl som
vida kretsar ute i landet biträda dessa omdömen. Men, även om meningarna
trots allt skulle vara delade på denna punkt, håller jag före, att man rätt allmänt
kan instämma i det beklagande, som en av de hörda myndigheterna, nämligen
kontrollstyrelsen, uttalar över att det inte har varit möjligt att i detta avtal
få till stånd kontrollåtgärder på annat sätt än mot vederlag av den art,
sorn i propositionen föreslås. I de nied Polen och Danzig träffade överenskommelserna
har ju som bekant dylikt vederlag icke ingått.

Jag skall för övrigt icke uppehålla mig vidare vid denna sida av saken
utan i stället försöka att betrakta detta avtal ur så att säga praktiska synpunkter.
Bakgrunden till detsamma är ju, som kammarens arade ledamöter
veta, den s. k. Helsingforskonventionen av augusti 1925. Denna konvention
korn’ till stånd i avsikt att begränsa och om möjligt förhindra spritsmuggling
i Östersjön. Sedan den varit i kraft ett antal år, upptäckte de tordragsslutande
staterna, att den led av en del brister. I vissa avseenden ha dessa
brister avhjälpts utan att några kompensationer från vart hall behövt ifrågakomma.
Från Sveriges sida — jag vill särskilt understryka att initiativet
har tagits härifrån — riktades så förra hösten till Estland en hemställan, iraruvida
icke även detta land skulle vilja vidtaga dylika kompletterande åtgärder.
Förhandlingar i detta syfte ägde rum, vid vilka vissa villköl tran

Estlands sida uppställdes. ,

Vid bedömandet av detta avtal bör man söka gora klart tor sig andamalet
med detsamma. Det har ju tillkommit i syfte att bekämpa spritsmugglingen.
I detta sammanhang måste man naturligtvis fråga sig: 4oreter spritsmugglingen
för närvarande någon utpräglad tendens till ökning. horeter

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

An(J- viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

den tendens till stagnation eller möjligen till minskning? Det är ju av en viss
betydelse för bedömandet av detta avtal, hur man besvarar var och en av
dessa frågor. Propositionen lämnar inga fullt klara besked härvidlag. Jag
tror emellertid, att man har anledning att säga, att smugglingen för närvarande
ar väsentligt mindre än den har varit på ganska lång tid. Av meddelanden
i_ pressen har man i varje fall fått det intrycket, att man inom rikskommitten
mot den olagliga rusdryckshanteringen hyser den bestämda uppiattningen,
att smugglingen för närvarande ingalunda företer särskilt oroväckande
tendenser. Tager man vidare del av kontrollstyrelsens yttrande i
propositionen, finner man, att kontrollstyrelsen anser sig böra framhålla att
»sedan någon tid tillbaka har.. ., att döma av det minskade antalet beslag
av smuggelsprit, som under senare tider ägt rum, och den till synes minskade
tillgängen å smuggelsprit i smyghandeln, spritsmugglingen i vårt land
visat tillbakagang». När så är förhållandet, måste man naturligtvis ställa
sig en smula undrande, varför detta avtal just nu har kommit till stånd.

Ytterligare en omständighet föreligger, herr talman, som jag anser vara av
beskaffenhet att öka denna förvåning. Som kammarens ärade ledamöter väl
komma ihåg, mottogo vi för ett pär månader sedan en proposition, som speciellt
syftade till åstadkommande av en genom omfattande och ganska kostsamma
åtgärder förbättrad anordning av verksamheten för spritsmugglingens
bekämpande. Denna proposition tillstyrktes av ett enhälligt statsutskott, och
den har sedermera godtagits av riksdagens båda kamrar. Det är en ganska
vidlyftig apparat, som härigenom satts i gång, och jag tycker inte, att det
hade varit alldeles orimligt att vänta något och avvakta de resultat, som
kunna förväntas, sedan denna organisation trätt i verksamhet.

Man har mycket starkt understrukit, att detta avtal är ett försöksavtal.
Departementschefen använder själv detta ord. Det är icke avsett att gälla
mer än två år. Skulle våra erfarenheter av detta avtal visa sig dåliga, äro
vi oförhindrade att uppsäga och göra oss kvitt detsamma. Detta låter sig
naturligtvis säga. Å andra sidan kan man fråga, örn det verkligen går att
göra sig av med detta avtal, sedan två år ha förgått. Jag tror det näppeligen.
En förutsättning härför är naturligtvis, att spritsmugglingen efter dessa två
års förlopp har upphört eller rättare sagt att man icke kan räkna med någon
mera omfattande spritsmuggling efter denna tid. Ingen människa resonerar
naturligtvis på det sättet. Spritsmugglingsfaran är naturligtvis för handen
på nytt i samma ögonblick, som avtalet utgår. Såvitt jag förstår äro vi, antingen
vi vilja det eller ej, tvungna att fortsätta på den en gång inslagna
vägen. Vi binda oss genom detta avtal för en avsevärd tid framåt. Då så är
förhållandet — jag tror att man ganska tryggt kan våga påstå, att utvecklingen
kommer att gå i denna riktning — har man anledning fråga sig, örn
det i längden går att hindra en lädering av det svenska näringslivet.

. Det. är visserligen sant, alt detta tvååriga avtal med dess nuvarande omfattning
icke direkt berör de svenska produktionsintressena. Potatisbränningen
beröres icke. icke heller melass-, jä si sprit- eller sulfitsprittillverkningen. Men
hur kommer det att ställa sig örn två år? Det är naturligtvis svårt att profetera,
men jag tror. att man knappast kail våga påstå, att dessa grenar av
det svenska näringslivet komma att bli oberörda liv detta, avtal. Som kammarens
ärade ledamöter veta, är sprittillverkningen här i landet av sådan omfa,tilling,
att statsmakterna funnit sig fornilla!na. att företaga en mycket omfattande
reglering av hela denna produktion. Den iir mycket noga inrutad, och
de olika produkti ensgren arna lia fått sig tilldelade var och en sitt speciella
område och sin speciella produktionskvantitet. Men varje människa förstår,

100

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.) _ . i ii

att en så konstruerad apparat inte tål allvarsamma påfrestningar; skulle en

import av det slag, som här är ifrågasatt, bli kontinuerlig, måste man räkna
med att hela denna mycket konstfulla men sköra byggnad går sönder. _

Dessa omständigheter ha de hörda myndigheterna för sin del ansett sig mycket
starkt böra understryka. Icke minst kommerskollegium har ju sin plikt
likmätigt pekat på dessa sannolika konsekvenser av en under ett större antal
år fortsatt införsel till vårt land av estnisk sprit.

Går man sedan att undersöka, vilka producentintressen, som komma att beröras,
konstaterar man naturligtvis, att potatisodlarna i främsta rummet komma
att få sitta emellan. I de sydligaste delarna av detta land, framfor allt i
sandjordsdistnkten i Kristianstads län, odlas potatis i betydande utsträckning.
Jag tror, att det i synnerhet för det mindre jordbruket vore till stor
nytta, örn denna potatisodling kunde utvecklas till att omfatta en allt större
areal.’ Men örn denna odling överhuvud taget skall kunna bibehållas, sa ar
det naturligtvis ett huvudintresse, att avsättningen av dess produkter till brannerierna
icke försvåras. För tillverkarna av melass- och jästsprit saväl som
för den norrländska sulfitindustriens produkter kommer naturligtvis en reguljär
import av sprit från Estland att^innebära olägenheter jämförbara med
dem, som potatisodlarna otvivelaktigt måste ha att räkna med.

Vidare tillkommer enligt min mening ytterligare en betydelsefull omständighet,
som gör att man måste ställa sig betänksam mot det föreslagna avtalet.
Jag syftar på de konsekvenser, detta mycket ovanliga avtal kan komma
att medföra för de överenskommelser med andra länder, vi under de närmaste
åren eventuellt komma att avsluta. De hörda myndigheterna ha ju ansett sig
böra fästa uppmärksamheten på att godkännandet av detta avtal kan medföra,
att andra främmande länder vid träffande av handelsöverenskommelser
med’vårt land resa krav på att hit få leverera sprit.^ Dessa följder kunna
naturligtvis befaras uppkomma redan genom den nu ifrågasatta tvååriga överenskommelsen,
men komma naturligtvis att bli ännu mera vittgående, örn
avtalet skall få förlängd giltighetstid. Kommerskollegium påpekar också,
att en planerad reguljär spritimport till Sverige under sådana förhållanden
måste anses än mer omotiverad. . ,

För att under den ifrågasatta tvåårsperioden inte alltför mycket trassel
skall uppkomma för de svenska producenterna föreslås i propositionen — jag
medger det gärna — en del mycket finurliga men å andra sidan mycket komplicerade
anordningar. Den från Estland importerade spriten skall ju användas
för förtäringsändamål. Jag vill särskilt understryka detta, ty jag
har erfarit, att man flerstädes ute i landet icke är på det klara med denna
sak. För att de olika producentintressena icke skola beröras föreslås i propositionen,
att en motsvarande kvantitet svensk sprit skall omvandlas till motorsprit.
Detta innebär, att bensinhandeln och i sista hand motortrafikanterna
skola betala den ytterst ovanliga transaktionen. Man ställer sig naturligtvis
då den frågan, herr talman, varför speciellt motortrafikanterna skola betala
detta arrangemang. Motortrafikanterna ha väl inte mera än andra medborgargrupper
något intresse av att smugglingen bekämpas. Förhåller det sig så,
att en mycket betydande spritsmuggling verkligen äger rum, vilket dock icke
framgår av propositionen, böra väl kostnaderna för densammas bekämpande
bestridas skattevägen av medborgarna i vanlig ordning och icke av en
starkt avgränsad, speciell grupp medborgare.

Det har även påpekats, att det ifrågasatta avtalet skulle vara gynnsamt med
hänsyn till våra handelsförbindelser med Estland. Man måste givetvis taga
hänsyn till ett dylikt argument. Men saken ligger icke till på det sättet, att

Onsdagen den 2 juni 1937 e. in.

Nr 39.

101

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

vi hä en utpräglat aktiv handelsbalans med Estland. Tvärtom har det^gång
efter annan inträffa!, att vi ha köpt från Estland väsentligt mera än vad Estland
bär köpt fran oss. Det är rätt anmärkningsvärt, att propositionen i detta
avseende icke lamnar några som helst uppgifter, men örn kamrarnas ledamöter
gora sig besvär att ga ut i biblioteket och titta på handelsstatistiken, skola ni
imnu, ganska intressanta siffror. Så sent som 1935 köpte vi sålunda från Estland
väsentligt mera än vad vi sålde till detta land. Av denna omständighet

rarngar enligt min mening, att handelspolitiska skäl näppeligen kunna åberopas
tor denna överenskommelse.

, ]laj; vi^are påpekat, att detta avtal skulle verka gynnsamt med hänsyn

till vart clearmgavial nied Estland. Jag förmenar, att ej heller detta argument
kan anses vara av sådan beskaffenhet, att det behöver tillmätas allt för
stor betydelse. De upplysningar, som vi i detta stycke erhöllo inom bevillningsutskottet
visade, att våra tillgodohavanden ingalunda äro av den storleksordning,
att de kunna i och för sig anses motivera en så — jag kan väl nästan
väga säga - drastisk åtgärd, som den som här föreslås riksdagen.

Jag talade för ett ögonblick sedan örn de konsekvenser, som kunna uppkomina
beträffande våra avtal med andra makter, om man accepterade denna transaktion.
De handelsavtal, som vi ha slutit under de senare åren, ha ofta rätt
karmbart traf lat jordbruket och i all synnerhet trädgårdsodlingen. Jag vill
mtre bestrida, att det kanske ofta kan ha varit nödvändigt att göra vissa medgivanden.
vi ha inte haft någon rikligare tillgång på bytesmedel i vår hand,
w har understundom intagit en så pass stark position, att vi på

det hela taget inte haft något val. Jag vill därför inte kritisera avtal av detta
7af- Ja«; tror att de i huvudsak varit motiverade, även om man inte kan underlåta
att beklaga, att speciellt trädgårdsodlingen gång efter annan har missgynnats.
Däremot kan man inte säga, att det nu ifrågasatta avtalet är av
samma natur. Hår föreligga från vår synpunkt sett inga tvingande skäl att
företaga åtgärder, som dock — säga vad man vill — komma att medföra
ogynnsamma konsekvenser för jordbruket och dess binäringar.

Jag har med dessa ord, herr talman, sökt att så kort det varit mig möjligt
motivera mili uppfattning örn denna transaktion. Jag hemställer örn bifall till
den av herr Anderson i Norrköping framförda reservationen, d. v. s avslaopa
Kungl. Majlis proposition.

Häruti instämde herrar Arnemark, Lundqvist, Holmgren och Hellberg.

Hen De Geer i Hanaskog: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en
korta^rd ^ ^ an edmng darav- som jag tillåter mig att säga några

Jag ber emellertid att särskilt få förutskicka, att jag inte kan anse, att
denna fråga är av någon större örn jag så får säga inrepolitisk betydelse. Den
ar enligt mitt sätt att se snarare en fråga, som borde kunna diskuteras utantor
partilinjerna inom samtliga grupper i riksdagen. Däremot anser jag, att
trögan kan ha en ganska stor utrikespolitisk betydelse. Jag hör till dom, som
strava efter förbättrade avtal, inte minst med våra grannländer, och skulle
gärna i mm ringa mån vilja medverka härtill. I fråga örn detta speciella avtal
anser jag, att man borde kunna träffa ett avtal med Estland utan
att. nödvändigtvis behöva tillgripa den utväg, som i propositionen har
itragasatts, d. v. s. att importera estländsk sprit. Jag skall icke upptaga
tiden med att vidare utveckla de synpunkter, som jag framlagt i min
motion, detta så mycket mindre som diskussionen i denna fråga på senare
tid har varit mycket livlig såväl i pressen som annorstädes. Jag tror

102

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

därför att det, är alldeles onödigt att ingå på de olika detaljerna. Jag ber
endast att få säga. att jag för min del mycket noggrant försökt få fram fördelarna
och nackdelarna i det ifrågasatta avtalet. Såväl när det gäller denna
fråga liksom tidigare, när det gällt frågor av liknande art Ilar det för oss potatisodlare
varit av mycket stort intresse att följa med och se hur regeringen
skulle kunna tillgodose våra intressen. Jag vill vid detta tillfälle framhålla,
att vi potatisodlare i södra Sverige mycket nogsamt beaktat och känna oss
mycket tillfredsställda över de försök, som gjorts speciellt av den nuvarande
finansministern att låta potatisodlarna bibehålla så stor potatisodling som
möjligt. Vi ha också beaktat i den kungl, propositionen att finansministern
försökt ordna det så, att potatisodlarna icke skola få vidkännas någon inskränkt
odling till följd av det avtal, som här ifrågasattes. Vi kunna det
oaktat icke finna annat — jag kan i varje fall icke göra det än att förslaget
måste i viss mån, trots de anordningar, som i den kungl. propositionen
föreslås, komma att inverka mer eller mindre skadligt för i varje fall möjligheten
att utveckla potatisodlingen.

Jag har sett att man under utskottsbehandlingen av den här frågan också
i hög grad beaktat avtalets betydelse för potatisodlingen i landet. Delvis av
hänsyn till potatisodlingen har man i utskottet ifrågasatt örn icke importen av
estländsk sprit lämpligen skulle kunna inga i den statliga lagerhushållningen.
Jag förstår, att det även varit ett av utskottets medel att ordna det så, att
potatisodlingen icke skall vidkännas någon skada. Emellertid är det nog så
i de större potatisdistrikten, att man under de gångna åren varit bedrövad
även därav, att man ofta hört, att potatisodlingen icke bör få utvecklas, därför
att det finnes så stora lager av sprit här i landet. Örn estländsk sprit lägges
upp på lager, kan det måhända — det är väl icke alldeles opåkallat att
tro — bli svårt att avyttra den spriten på något sätt. Finnes det stora lager,
som kanske icke komma till avsedd användning, kan det därför också möjligen
verka litet hindrande på potatisodlingens utveckling.

Jag skall icke trötta med ytterligare detaljer angående potatisodlingen. Jag
vill endast deklarera, att jag, trots alla de skäl som kommit fram, icke kan
förstå annat än att det är riktigt, pär man säger, att förlusten för de olika
producenterna, motorfolket m. fl., blir kanske cirka 300,000 kronor örn aret.

Jag förmodar, att finansministern senare kommer att ingå på de här sakerna
och med sin stora skicklighet kanske också kommer att kunna bevisa,
att jag och andra kritici delvis ha fel. Jag ber emellertid att i förväg få
säga, att jag icke kommer att känna mig fullständigt övertygad av vad han
kommer att säga. Det är nämligen för mig omöjligt att förstå, att en import
på två år av 5 miljoner liter sprit skall kunna fullständigt trollas bort och
icke göra någon som helst verkan. Jag är emellertid, som jag redan sagt.
synnerligen tacksam för vad finansministern redan gjort för potatisodlingen
och jag hoppas, att han skall vidtaga ytterligare åtgärder och anordningar
så att förlusten för den odlingen, som jag särskilt tänker på, icke blir for

l°Jag skall icke nu uppehålla kammaren ytterligare i den här saken. Jag
vill bara sluta med att tillåta mig framhålla, att det, trots allt vad som sagts
i saken, är mig omöjligt att känna mig övertygad örn att den här propositionen
icke skall komma att verka i viss män skadligt och jag tror både potatisodlare,
industrimän i Norrland, motorfolk med flera, dela denna min uppf attning.
Jag beklagar livligt, att det icke kunnat utfinnas en annan väg för möjliggörandet
av ett annars mycket önskvärt handelsavtal utan att den här vägen
skulle behöva beträdas.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

103

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland ira. ira.

. (Forts.)

Herr talman! dag ber att för min del få yrka bifall till den av herr Anderson
i Norrköping m. fl. till utskottets betänkande fogade reservationen.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Hammarlund.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Under de 17 år, som jag tillhört denna
kammare jag har nästan hela den tiden suttit i bevillningsutskottet — har
jag varit med örn att behandla mångå avtal med främmande länder, avtal av
olika art, men jag har aldrig vid något tillfälle, som jag kan erinra mig, varit
med örn debatter utav den art, som ägt rum när det gäller det här föreliggande
avtalet. Såväl inom som utom riksdagen har man fällt yttranden och ingått i
detaljer, som berört den andra staten, på ett sätt som icke varit vanligt. Vi
ha behandlat handelsavtal och avtal av andra slag här, men man har i allmänhet
undvikit att i dessa diskussioner röra sig med annat än allmänna ordalag.
Örn jag särskilt tager hänsyn till att det icke är så många år sedan vi slöto
ett avtal enligt vilket vi icke bara togo emot sprit, smink och puder, utan där
vi även fingo finna oss i att man föreskrev vissa bestämda villkor vid prissättningen
o. s. v., har jag, herr talman, icke kunnat komma till annat resultat, än
att man anser sig kunna behandla detta ärende på ett annat sätt än vanligt, därför
att det här gäller ett litet land, då det i de andra fallen gällt stora mäktiga
stater.

Det är klart, att man alltid kan tvista om ett avtal av denna art. Örn jag till
mig själv ställer frågan, vad det är som det här gäller, vad det är Sverige
krävt, ty vi skola komma ihåg att initiativet är svenskt, så har det från vårt
land hemställts att Estland skulle i fråga om smuggling åtaga sig förpliktelser,
som ligga utöver Hälsingforskonventionen. Det är klart, att örn den stat, sorn
det här gäller, i likhet med ett par andra här redan nämnda stater, kunnat göra
detta utan att kräva någon motprestation, så hade det ju varit det lyckligaste,
det bästa. Då hade vi ju kunnat vara nöjda i alla avseenden. Men jag har.
när jag skulle värja mig från alla dessa, som kastat sig över det här föreliggande
avtalet, försökt sätta mig in i den situationen, hur det skulle varit, örn vi
hade befunnit oss i samma situation som Estland. Är det säkert — vi äro
ju ett särskilt fint folk, det talas det örn vid alla tillfällen — att vi icke skulle
ha handlat på samma sätt, som motparten i detta fall gör?

Jag har frågat mig örn det är ett intresse för vårt land att vidtaga några
åtgärder för att söka nå ett resultat, när det gäller denna spritsmuggling. Man
tvistar ännu örn hur stor och omfattande den är. Det är väl icke tvivel underkastat
att den har trängts tillbaka under senare år, men att den existerar och
att, den har möjligheter att svälla ut, därom ha vi ju sorgliga erfarenheter från
gångna tider. Om man nu genom detta avtal kan från estländsk sida vidtaga
sådana åtgärder, att man praktiskt taget kan få spritsmugglingen i Sverige ur
världen, förefaller det mig, som örn det från vår sida vore värt en uppoffring. Nu
är det ju självfallet, att ingen kan prestera bevis örn hur detta kan komma atf
gå. Det har under behandlingen av avtalet sagts med hänvisning till vissa yttranden,
som avgivits, att man där borta pa andra sidan saknar de möjligheter,
sorn äro erforderliga för att verkligen komma denna spritsmuggling till livs.
Vad veta vi örn detta nu? Ingenting. Det förefaller mig, som om det icke
funnes någon anledning att örn ett främmande land, sorn förklarar sig vilja
åtaga sig dessa förpliktelser, säga, att det icke kail fullgöra dem. Det blir val
framtiden, som får utvisa detta. Men örn erfarenheterna visa att nian i Estland
icke kan fylla de förpliktelser, som man här åtager sig, har ju vårt land sedan

104

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

9 månader gått, med en tre månaders intervall möjlighet att bringa detta avtal
ur världen. Således, när man här i detta sammanhang också talar örn framtiden
blir väl det hela beroende på resultatet av detta avtals genomförande.

Jag har kommit till det resultatet att här bör man göra ett allvarligt försök
att på detta sätt bringa smugglingen från andra sidan Östersjön ur världen.
Försöket bör göras och örn det visar sig att avtalet fyller måttet, ha vi nått ett
gott resultat. Visar det sig däremot, att det icke fyller de förväntningar, som
vi här i landet ställa på detta avtal, ha vi möjlighet i vår hand att bringa avtalet
ur världen och frigöra oss från de förpliktelser, som vi i detsamma åtagit
oss. Det binder oss således, herr Hagberg i Malmö, icke för framtiden på något
sätt.

Nu har man gent emot detta ståndpunktstagande ställt vissa svenska intressen
och förklarar att ett genomförande av detta avtal kommer att rubba grunderna
för den uppgörelse, som år 1934 genomfördes mellan de olika företag,
som tillverka sprit. 1934 års beslut gick ju ut på, att man delade upp detta område
på skilda intressen, på potatisbrännerierna, på melassen, på jästen och på
sulfitindustrien. Av propositionen framgår klart och tydligt att Kungl. Maj :t
intagit den ståndpunkten att under den avtalstid, det här gäller, skola dessa
svenska intressen på intet sätt rubbas, på intet sätt skadas. När herr Hagberg
i Malmö således talar örn att potatisodlarna i Kristianstads län skulle komma i
klämma, vill jag först och främst säga, att det icke överensstämmer med hur
man tänkt ordna upp denna sak. Jag har i många år, långt innan 1934 års
beslut fattades, vid mer än ett tillfälle varit med och befrämjat potatisodlarnas
i Kristianstads och Blekinge län intressen. Jag har varit med örn att genomföra
vissa beslut i riksdagen, som gått ut på att skjuta andra intressen åt sidan
för att gagna potatisodlarnas intressen. Jag hävdar fortfarande den meningen,
att man har det så ställt där, att det icke finnes någon anledning varför de på
något sätt skola vara med örn att betala ett genomförande av detta avtal. Utskottet
skriver också att dessa intressen icke skola skadas. Det borde väl ändå
vara tillräckligt även för potatisodlarna i Kristianstads län, när Kungl. Majit
säger det, när bevillningsutskottet säger det, när alla de säga det, som varit
med och under årens lopp byggt upp den ställning, som potatisodlarna slutligen
erhållit genom 1934 års beslut.

Man säger också, att avtalet skulle skada den norrländska sulfitindustrien.
Att på något sätt jämföra den industriens ställning med den ställning, som potatisodlarna
i Kristianstads län intaga, bör naturligtvis icke falla någon människa
in. Massaindustrien har det ju icke minst genom vissa handelsavtal som
i många fall gått ut över jordbruket så ställt, att om den skulle få avstå något
i detta avseende är det ingen fara på taket, men det är ju icke heller meningen
att den skall lämna något ifrån sig. Jag har på samma sätt, när det gäller
denna industri här i riket, varit med örn att medverka till att den fått en god
ställning, då jag i fjol var med örn att den industrien fick sin andel i sprittillverkningen
väsentligt utökad. Jag tror således, att jag vågar hävda, att jag
under årens lopp varit nied om och medverkat på ett sådant sått, att nian icke
mot mig kan rikta den beskyllningen, att jag vill deltaga i åtgärder, som skulle
skada dessa svenska intressen till förmån för intressen, sorn ligga utanför landet.
Till yttermera visso, för att vara på den absolut säkra sidan att dessa
intressen icke på något sätt skola komma att skadas, har utskottet i sitt yttrande
ansett sig böra framföra den synpunkten att Kungl. Majit bör, när denna
sak skall ordnas, taga under övervägande, huruvida icke denna sprit kan få
ingå i den lageruppläggning, som nu skall äga rum och varom vi fattat beslut.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

105

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

. o . (Forts.)

Härigenom skulle man således icke en gång behöva irritera motorförarna oell
andra, ty man har ju också på det hållet börjat bli en smula orolig över vad som
här skall ske.

Om således Kungl. Maj :t även på den punkten kunde vara tillmötesgående
lia vi bringat alla dessa faroelement, som under den pågående debatten omhandlats,
fullkomligt ur leken. Till det, som jag här har anfört, kan jag lägga att
genom de anordningar, som vidtagits, kommer ju genom att detta belopp föres
på clearingkontot, den svenska industrien, och överhuvud våra handelsförbindelser
med Estland, att gagnas.

. När jag, herr talman, tillsammans med de övriga, som bildat majoriteten i bevillningsutskottet,
övervägt det förslag till avtal med Estland, som Kungl.
Maj :t förelagt — och vi ha försökt att på detta lägga samma synpunkter som
vid avslutande av överenskommelser vid andra tillfällen — så ha vi icke kunnat
komma till annat resultat än ett tillstyrkande av den kungliga propositionen.
\

Jag ber därför, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få hemställa
örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herrar Andersson i Dunker, Ericson i Boxholm och Mårtensson instämde
häruti.

Herr förste vice talmannen gav nu ordet för kort genmäle till

Herr Hagberg i Malmö, som yttrade: Herr talman! Endast ett ord till

min ärade kamrat i bevillningsutskottet, herr Olsson i Gävle.

Han lade in i mitt yttrande något mera än vad jag sagt. Jag förklarade
uttryckligen, att jag delade propositionens uppfattning örn att de berörda producentintressena
sannolikt inte komma att direkt läderas under den nu ifrågasatta
tvåårsperioden, men att jag fruktade för att vi, som otvivelaktigt måste
förnya detta avtal, i fortsättningen icke kunna räkna med att dessa intressen
skola kunna förbli oberörda.

Vidare yttrade herr Olsson i Gävle några ord örn den lagerhållning, som utskottet
i slutet av sin motivering är inne på. Jag är förvånad över, att herr
Olsson berörde den saken, därför att den lagerhållning, som Kungl. Maj:t har
framlagt proposition örn och som denna kammare tidigare i dag sagt ja till,
avser helt naturligt uteslutande sådana varor, som vi inte själva framställa här
i landet, men av sprit kunna vi som bekant tillverka fullständigt obegränsade
kvantiteter.

Vidare anförde:

Herr Nilsson i Steneberg: Herr talman! Jag tillhör inte dem, som anse,
att det är till gagn för världshandeln eller att det är lyckligt, örn land efter
iand går in för isoleringspolitiken, utan jag har den uppfattningen, att skall
välståndet bli bestående, mäste det ovillkorligen göras ansträngnigar för att
lätta på de restriktioner och band som nu finnas mellan länderna. Man bör med
andra ord försöka att få världshandeln i gång igen. Men örn jag inte kan vara
med örn importen av denna estlandssprit beror det på, att när vi ha detta restriktionssystem,
detta system med bud och motbud mellan länderna, kan man
inte byta hur som helst, och jag menar också liksom många, att det är inte vårt
land värdigt att köpa sig fritt från smuggling av estnisk sprit genom att importera
den på lojal väg.

Jag tror inte man heller med säkerhet kan säga, att man inte får denna sprit
på omvägar från andra länder, och jag menar därför att konsekvensen kan bli

106 Nr 39. Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

elen, att vi få lov att köpa sprit från det ena landet efter det andra. Till slut
blir det allt större och större inskränkning på de rättigheter, som hittills haft
hävd i vårt land.

Förslaget har också avstyrkts av alla myndigheter med undantag av generaltullstyrelsen.
vars chef var den. som gjorde upp detta avtal. Det har också
protesterats ifrån lantmännen, från småbrukareförbundet, från R. L. F., och
det har protesterats i tidningarna från motorfolket, men det kommer väl då att
sägas, att detta är bara förtal emot regeringen och regeringspartierna. Jag har
emellertid observerat, att i bondeförbundets huvudorgan, Skånska Dagbladet,
ha under den sista tiden varit införda den ena artikeln efter den andra mot
detta avtal. Jag skall be att få läsa upp en enda liten kort passus, därför att
jag delar fullkomligt den uppfattning, som Skånska Dagbladet drivit. Tidningen
skriver, »att Malmöhus läns småbrukareförbunds styrelse gjort ett uttalande
i en annan spritfråga, nämligen den om den ifrågasatta importen av estländsk
sprit. Sagda styrelse riktar sig i en skrivelse till konungen med hemställan,
att det underliga importprojektet icke måtte förverkligas och att all
förtäringssprit måtte framställas enbart av potatis. Det är som man ser en
uppfattning som helt överensstämmer med den, vi tidigare tillåtit oss hävda.
Vi önska därför markera att vi anse, att småbrukareförbundets styrelse har i
sak alldeles rätt — sålunda även däri, att ’det skulle vara en simpel köpslagan
att frigöra sig från en olaglig trafik, som en annan stat har i sin hand att kunna
stoppa’. En åsikt som vi tidigare uttryckt så, att det icke är Sverige värdigt
att göra slika spritaffärer.»

Det är intet tvivel örn att skola vi fortsätta att importera sprit, kan den inte
lagras i det långa loppet hur länge som helst. Det är klart, att då måste det
bli en minskning av den sprittillverkning, som potatisodlarna lia, eller också får
motorfolket bära de ökade utgifter, som denna dyrare sprit kommer att medföra
jämfört med bensinen, och det blir i alla fall antingen lantmännen-potatisodlarna,
sulfitindustrien eller motorfolket, som skola bära denna import. Jag menar,
att det är inte riktigt att lägga bördorna på det hållet. Det vore väl i så fall
hela landets sak och inte bara dessa tre kategoriers. Jag ber därför, herr talman,
att i likhet med vad som förut är gjort få yrka bifall till reservationen,
alltså avslag på detta avtal.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag vill börja med att uttala min tacksamhet till herr De Geer, som yttrade,
att denna fråga inte skulle behandlas såsom en partipolitisk fråga. Det är
inte regeringens fel. örn frågan i viss mån har fått en sådan karaktär. För regeringen
har upprinnelsen till hela denna fråga varit just den praktiska nödvändigheten
att söka finna de bästa medlen för spritsmugglingens bekämpande.

Då herr Hagberg i Malmö i början av sitt anförande sökte göra sannolikt,
att spritsmugglingen långt ifrån att ökas i stället stagnerade eller till och
med gick tillbaka, så vet var och en hur svårt, för att inte säga omöjligt det är
att vid ett visst givet tillfälle dra några slutsatser örn den saken. Det är tyvärr
så, att vi icke ha någon statistik över den insmugglade spriten. Men den. som
i finansdepartementet har att det ena året efter det andra ta hänsyn till de
ständigt ökade krav, som från myndigheternas sida resas till bekämpande av
smugglingen, måste på ett helt annat sätt intresseras av att undersöka, örn det
inte kan finnas några bättre vägar att möta smugglingen än genom att försöka
hejda den, då den kommer fram till våra gränser.

Man har sagt, att även om man kan göra något sådant, så är det inte säkert
att vi kunna minska på de anstalter till smugglingens bekämpande, som vi

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

107

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

redan lia. Nej, det är möjligt. Men det är möjligt och sannolikt, att vi skola
kunna hejda den starka utökning av dessa medel, som nu är ställd i utsikt.

Herr Hagberg erinrade örn, att riksdagen redan hade godkänt en nyordning
av kustbevakningen. Ja, det är första steget. Den som vet, vad den kommitté,
som hade i uppdrag att utreda medlen för smugglingens bekämpande, ställer i
utsikt, den som vet, att vi redan börjat denna anskaffning av dyrbart material,
tulljagare o. s. v., den som vet. att nästa steg är flygmaskiner, som skola
användas för detta bekämpande, och den som har klart för sig, att ingen kan
taga ansvaret för att säga nej, när myndigheterna komma och säga, att vi stå
maktlösa inför spritsmugglingen — den som vet detta, kan inte undra över
att en regering söker att komma fram på vägar, som äro mera effektiva.

Nu har det under lång tid varit bekant, att stora affärsmän i illegal sprit ha
funnits runt omkring Östersjöns kuster. Man har kunnat precis lokalisera
elern, man vet vilka de äro, men man har inte haft någon möjlighet att komma
åt deni, därför att det är inte lätt — även örn det nu har lyckats på olika vägar
— att komma till ett främmande lands regering och säga: ni skola gripa
in emot edra egna medborgare, därför att de driva en näring, som det kanske
är svårt att avgöra, huruvida den ifrån det landets synpunkt verkligen är
något, som anses stöta. Det vet nog denna kammare, att många länder med
spritförbud eller med sådana restriktiva åtgärder som vi anses såsom underliga
länder. Man får visserligen finna sig i att lia att göra med deni, men inte
delar man deras uppfattning örn spriten. Alltså, det är inte så lätt att komma
till rätta med dessa förhållanden genom att de främmande staterna gripa in
emot sina egna medborgare, men vi ha lyckats. Tyskland har täppt till ett
av hålen, Polen har täppt till, Danzig har täppt till. Spritsmugglarna lia därför
måst draga sig uppåt, och Estland har varit den sista hamnen. Jag tror inte
någon ansvarig regering Ilar kunnat undgå att betrakta det såsom en verklig
uppgift att se till, örn man inte där skulle kunna åtminstone göra ett försök
att täppa till detta sista hål, även örn därmed skulle följa, att man fick göra
vissa uppoffringar, som man helst inte hade velat göra.

Jag skall inte uppträda till försvar för en främmande stat. Jag har ingen
anledning till det, men jag skulle vilja be denna kammares ledamöter att se
den estländska statens uppträdande i ljuset av vad som nu säges ifrån Skåne
och särskilt från Kristianstads län. Ni se, hurusom man där nere betraktar
denna lilla ökade import av främmande sprit såsom en fullständig livsfråga
för länet. Nästan oberoende av partier samla sig riksdagsmännen för att försöka
hindra detta attentat emot en nationell näring. Estland är ett litet land.
låt oss säga ett Kristianstads län. Man kan inte helt bortse ifrån, att vi
kanske ändå en liten smula böra tänka oss in i andras läge. när vi på detta sätt
skola försöka bedöma karaktären av ett sådant handlingssätt.

n I alla fall, regeringen har funnit, att kunde man täppa till detta hål på ett
sådant sätt med en uppoffring, som inte är större än importen av lJ/4 miljon
liter 95-procentig sprit, som kostar 34 öre litern — det är inte en halv miljon
kronor örn året — så vore det ett sint. som man inte utan vidare kan avvisa.
Men man måste naturligtvis avväga, vilka intressen, som stå på spel, och då
har ju redan herr Hagberg sagt, att för ögonblicket bli inga intressen skadade.
Det har han alldeles säkert rätt i. De intressen, som bli skadade, eller
de som i viss mening få betala, det är, som man har sagh motorfolket. Men
att i denna kammare och i denna riksdag komma och säga, att de 100,000 kronor
till, som motorfolket får betala, det är någonting som hindrar oss att göra
denna anordning, när vi under de förflutna åren lia tvingat motorfolket till
att betala, låt oss säga, 2 miljoner kronor örn året för att blanda in ilen svenska

108

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

sulfitspriten i sitt bränsle, det är ett egendomligt tal. I den mån för övrigt,
som denna bentyl är eftersökt, tror jag inte man kan säga, att motorfolket bör
ha så mycket däremot. Någon ökning av inblandningsprocenten för sprit på
grund av detta lilla tillskott behöver icke komma i fråga.

Så ha vi potatisodlarna och potatisbrännarna. När man här hotar, inte
med omedelbar risk utan med vad som kan hända, när man vidare säger, att
hela denna konstfullt uppgjorda reglering kanske kommer att gå sönder, om
detta förslag blir genomfört, och när man kastar sådana misstankar över upphovsmännen
till den nu framlagda propositionen, är det en underlig ödets ironi,
att den närmaste upphovsmannen till detta förslag örn att täppa till smuggelspriten
från Estland är samme man, som är upphovsmannen till den reglering
av spriten, som vi för närvarande lia. Det är, som vi veta. generaldirektören i
tullverket, och om det vidare är någon, som har ansvaret för den reglering, som
nu är genomförd rörande försäljning av sprit inom landet, så är det jag själv.
Det vore bra underligt, om vi skulle vilja komma med ett förslag, som riskerade
hela denna anordning, som vi genomfört. Men vad jag skulle vilja säga är,
att denna reglering, som är gjord för potatisodlarnas räkning, och den reglering,
som är gjord för sulfitfabrikernas räkning, äro speciella förmåner, som ha
blivit förbehållna dessa mindre grupper av folket. Även om jag mycket väl
förstår detta — och jag vänder mig inte emot, att man där kämpar för sina
intressen — så är det inte rimligt att pressa på dessa särintressen, som äro särskilda
förmåner, på det viset att man säger: dessa intressen få icke på något
sätt skadas, även örn det gäller att göra någonting, som har betydelse för hela
vårt land. Jag kommer därför till att denna avvägning av intressena, som vi
gjort, har lett oss till övertygelsen, att inga sådana intressen här stå på spel,
att man har någon anledning att underlåta att göra det försök, som här föreslås.

Örn det skulle visa sig, att detta försök lyckas, d. v. s. örn det visar sig, att
man på denna väg effektivt kan, som vi hoppas, täppa till detta sista hål, ja,
då kommer frågan om utgifterna för bekämpandet av spritsmugglingen på
andra vägar i ett nytt läge. Ännu kan man inte våga säga någonting. Det
hela kan misslyckas — det äro vi beredda på — men örn det skulle lyckas,
kommer denna fråga, som sagt, i ett nytt läge. Örn det skulle misslyckas, ja,
då kan jag inte förstå dem, som säga: hur skola vi då komma ifrån detta
avtal? Jag kan inte se. att någon tvingar oss att fortsätta på denna väg, örn
den inte visar sig vara framkomlig. Men skulle den visa sig framkomlig, är
det inte heller nödvändigt att vi fortsätta på samma väg som vi slagit in på.
Det är ett försök på två år. Vi ha inte bundit oss därutöver. Vi äro fullkomligt
beredda att ta upp saken till ny diskussion och se. örn vi inte på
annat sätt skola kunna komma överens med den estländska staten. Jag tror
mig med bestämdhet kunna säga, att inga svenska intressen här trädas för
nära.

Jag skulle lia kunnat sluta med detta, örn inte herr Hagberg haft den smaken
att tala örn det moraliska eller omoraliska i det här förslaget, och örn inte herr
Nilsson i Steneberg hade talat om att det inte var värdigt den svenska staten
att göra något sådant. Ja, det kan man kanske säga, örn man alldeles glömmer,
för vilket syfte detta kommer till. Vi ha här att göra med en hantering, som
sannerligen inte är värdig. Den. som är rädd för att ta i det som är smutsigt,
kan gå stolt förbi och säga: vi vilja inte smutsa våra fingrar med något sådant.
Men den, som vet, att här gäller det inte bara att skaffa svenska staten ökade
inkomster genom att vi få skatt på sprit, det gäller inte bara att skydda dem,
som dricka denna illegala sprit, utan även att skydda de medborgare, som ut -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

109

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

sättas för frestelsen att ta del i och demoraliseras av denna spritsmuggling;
den, som har dessa saker i tankarna, den drar sig för att i denna diskussion
tillgripa moraliska argument.

Herr Tengström: Herr talman! Det förefaller mig, som om den nuva rande

regeringen hade en i viss mån olycksalig benägenhet att göra sakliga
frågor till politiska. När jag nu tar till orda i denna fråga ifrån den utgångspunkt,
som jag anser vara den viktigaste, nämligen ur motorfolkets synpunkt,
så måste jag be den ärade kammaren att tänka sig tillbaka några månader i
tiden, till den tid, då valmöten höllos runt omkring här i landet och då man
från alla håll deklarerade, att motorfolkets intressen voro hela det svenska folkets
intressen. Jag vågar sålunda urgera, att det just ur den synpunkten icke
gäller någon politisk utan en i hög grad saklig fråga.

Det har sagts, att man måste göra vår riksdag motorvänlig, och man har under
den nu tilländalupna riksdagen vid åtskilliga tillfällen försökt att finna
exempel på, att riksdagen verkligen velat vara det. Jag tror inte, att så är
förhållandet. Hade motormännen haft lika stor möjlighet att kunna ordna protestmöten
och örn de hade haft tillräckligt lång tid på sig innan utskottet hade
avgivit sitt betänkande, så kan jag försäkra, att protesterna hade haglat lika
mycket över den svenska riksdagen i dag som de gjorde i jordbruksfrågan härom
dagen. Jag har i min hand ett koncept till en skrivelse, som, örn K. A. K.
och Motormännens riksförbund hade haft tid på sig, skulle lia inlämnats till
bevillningsutskottet för att markera för utskottet, att motormännen känna sig
mycket illa berörda av det framlagda förslaget. Jag tror, att man från motormännens
sida betraktar hela denna framstöt i den kungl, propositionen såsom
i hög grad orättvis, och skrivelsen skulle säkerligen lia utmynnat i en hemställan
till bevillningsutskottet att, om detta spritavtal skulle ingås, man i så fall
skulle lägga kostnaderna inte på motormännen utan i stället taga ut dem av
skattemedel. Ty det är detta, som är så märkligt i hela historien, att man väjer
för producenterna, för potatisbrännerieriia, för sulfitspritintressena, för att så
småningom komma fram till just motormännen och vägväsendet.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet påpekade, att det var en ringa
summa det gällde. Det var 160,000 kronor, som skulle belasta motorväsendet
i fortsättningen. Jag vågar säga, att denna i propositionen och i utskott.sbetänkandet
angivna summa knappast torde kunna anses vara riktig. Den är
kanske riktig ur teoretisk synpunkt men absolut oriktig ur praktisk synpunkt.
Saken är nämligen den, att örn en fördyring av bensinpriset på grund av inblandningen
av den motorsprit det här är fråga örn kommer till stånd, måste
priset på motorbränsle höjas. Det åtgår för närvarande 500 miljoner liter motorbränsle
om året i Sverige, och då man inte kan tänka sig, att bolagen komma
att öka sitt pris t. ex. med Vio eller Vs öre, utan den minsta ökning man kan
tänka sig är 1 öre, är det lätt att räkna ut, att en sådan fördyring måste tillföra
bolagen 5 miljoner kronor örn året, vilket belopp i så fall skall betalas av
motortrafikanterna. Nu kan man ju säga, att motorbolagen inte komma att taga
ut någonting alls, därför att de ha en så god ställning. Men jag ber de ärade
kammarledamöterna läsa det betänkande, som avgavs av brännoljekommitterade
år 1934, av vilket framgick, att förlusten för oljebolagen uppgick till 5
miljoner kronor om året. Det iir alltså inte möjligt annat än att denna framstöt,
som teoretiskt ser så obetydlig ut, skulle leda till det resultatet, att den
skulle inte bara åsamka motortrafikanterna denna fiktiva utgift på 160,000
kronor utan dessutom tillföra oljebolagen en inkomst på över 4 miljoner kronor

Ilo

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

genom det ökade priset på motorbränsle, något som jag tycker är en oriktig
politik.

Jag skulle för övrigt vilja i detta sammanhang — trots att jag är nykomling
och sålunda kanske inte borde framträda vid ett sådant tillfälle utan vänta
till dess håren grånat — rikta den frågan till regeringen: hur kom det sig,
att när man funderade på vilka som skulle betala dessa pengar man just valde
å ena sidan motortrafikanterna, å andra sidan det svenska vägväsendet, vilka
båda parter komma att lida av att vi skola hjälpa en främmande stat .i detta
avseende? I samband härmed vill jag ge herr Olsson i Gävle en replik. Han
påstod, att han under de sjutton år han suttit i kammaren aldrig varit med örn
en sådan behandling av ett förslag till ett handelspolitiskt avtal — eller ett avtal
överhuvud taget med en främmande makt — som denna. Jag vill bringa i
erinran, att vi för några år sedan behandlade den s. k. rysskrediten. Jag tror.
att de toner, som hördes i den svenska riksdagen och i den svenska pressen vid
det tillfället, inte voro mildare än de som hörts i dag, och den gången var det
dock fråga örn en stor stat.

Jag kommer, herr talman, sålunda till det resultatet, att det är i hög grad
orättvist att behandla det svenska motorfolket på detta sätt. Till dessa mina
synpunkter vill jag lägga ett par andra, som inte framförts vare sig i kväll
under debatten, i den kungl, propositionen eller i diskussionen om denna fråga
överhuvud taget. Det är den rent tekniska sidan av saken. Har man tänkt på,
att örn man tvingar brännoljeförsäljarna att blanda in denna sprit, man samtidigt
måste tvinga motorproducenterna att bygga örn själva motorerna, så att
dessa kunna användas för lättbentylen? Det är ju dock så, att effektiviteten
hos en lättbentylmotor, när den drives med bensin, inte är densamma, som när
den drives med lättbentyl. Det blir en avsevärd försämring av styrkan i motorn.
På motsvarande sätt är det med en bensinmotor, som drives med lättbentyl.
För övrigt vill jag påpeka, att det är en ganska hård åtgärd att tvinga
bensinimportörerna att taga emot denna kvantitet. Redan nu finns det på grund
av den ringa efterfrågan på bentyl så stora kvantiteter på rest, att man överhuvud
taget inte får någon användning för den lättbentyl det nu är fråga örn.
Därtill kommer, att det är den tyngre motorparken, som hittills förbrukat lättbentylen,
men örn damerna och herrarna ha följt med utvecklingen under den
sista tiden, ha ni funnit, att den tyngre motorparken börjar övergå till dieselmotortrafik,
varför man även i det avseendet måste säga sig, att det är en liten
smula djärvt att gå in på detta avtal.

Jag har hela tiden hållit mig till de rena motorfolkssynpunkterna och har
inte blandat in vare sig moraliska eller handelspolitiska synpunkter. Jag menar
bara, att när motorfolket nu skall pressas så hårt, som det faktiskt gör genom
detta avtal, därför att man inte tänkt sig in i konsekvenserna, fordrar också
motorfolket att få veta, varför just de skola betala dessa pengar och varför
bördan inte skall läggas på dem, som det vore naturligt att lägga den på, nämligen
hela det svenska folket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, d. v. s. avslag pa
Kungl. Maj :ts förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag kanske inte har anledning att så mycket lägga mig i debatten,
men jag vill lämna några upplysningar, eftersom jag varit med örn att
bereda ärendet och har tillstyrkt, att propositionen skulle framläggas.

Då regeringen hade att undersöka pa vad sätt den sprit skulle användas, som

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

lil

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland oell Finland m. m.

(Forts.)

komme att införas genom detta avtal, intresserade jag mig självfallet härför.
Vi ha fått en överenskommelse till stånd rörande förtäringsspriten, vi ha gjort
upp vem som skulle ha tillverkningen av denna, och vi ha ordnat tillverkningen
av den tekniska spriten. Vi ha vidare med hänsyn till sulfitindustriens
intressen infört en viss inblandning av motoralkohol, den s. k. lättbentylen.
Jag säde för min del, att jag inte kunde vara med om att åtgärden skulle medföra
minskning av den potatissprit, som är tillförsäkrad potatisbrännerierna
med hänsyn till konsumtionsspriten. Vem som helst kan se, att propositionen
är lagd efter dessa linjer, som kontrollstyrelsen tillstyrkt. Sålunda skall för
det första denna import inte inverka förminskande på den potatisbrännerierna
tillförsäkrade konsumtionsspritproduktionen. Den skall inte ens medföra, att
den brist på 2 miljoner liter, som uppstått under det sista året, skall täckas
av den importerade varan. Denna lucka skall fyllas ut vid en rikare potatisskörd.
Vi lia då sagt, att den importerade spriten kan användas till inblandning
i bensin, sålunda till motoralkohol.

Nu invändes det från motorfolkets sida, att motorismen får betala kostnaderna.
Den siste ärade talaren åberopade alla de synpunkter, som framförd
under sista årets valrörelse, då man skulle försöka göra riksdagen motorvänlig.
^ Jag skall bara be att få draga fram ett praktiskt exempel. Under de
tio år jag varit ordförande i en vägstyrelse, som förbrukat mellan 35,000
och 40,000 liter motorbränsle årligen, har kvantiteten av den brännolja, som
inköpts »frivilligt» av vägstyrelsen — sålunda inte för att tillgodose ett önskemål
från försäljarna — utgjorts av 6/s lättbentyl och 2/s bensin. När jag var
hemma i pingst, frågade jag den nu fungerande ordföranden, som är min efterträdare,
hur det förhöll sig, och han sade, att förhållandet var precis detsamma
nu. Det finns inte en av chaufförerna med dessa 3 och 3x/2 tons lastbilar,
som vill övergå till bensin, då lättbentylen har större effekt. Detta är ett
praktiskt resultat, som jag har erfarenhet av — det är möjligt, att den siste
talaren har andra praktiska resultat att komma med. Vi gjorde provkörningar
första året, då bilarna gingo med bensin viss del av året och med lättbentyl
under andra delen av året. Undersökningen gav vid handen, att lättbentylen
var mera ekonomisk, trots att den kostade 2 öre mera per liter. Följaktligen
betraktade vi det inte som en förlust, utan vi gjorde tvärtom en vinst
på denna körning — och det är en mycket sträng körning med stor belastning.
Detta är som sagt den erfarenhet vi vunno av denna motortrafik, som bestod
av tio lastbilar med daglig trafik. Jag har bara velat framhålla detta med anledning
av talet örn belastningen av motorismen i detta fall. Jag kan inte
förstå det talesättet, och jag tror, att det mest är en föreställning. Därest
experimenten visat samma resultat inom andra distrikt, är lättbentylen en
efterlängtad vara i stället för att vara en vara, som man tvingas att köpa. När
det återigen gällde personbilarna, utföll resultatet inte på samma sätt. För
personbilarna köpte man hellre bensin. Men det är självfallet — precis som
jag sade den gång inblandningen första gången beslöts i riksdagen — att den
stora kvantiteten blir en börda i så måtto för väghållningsdistrikten, att de
tillföras ett mindre belopp av automobilskattemedel på grund av att denna
brännolja är skattefri. Men det var värre på den tiden, då vägväsendet fick
nöja sig med 25 % bidrag av bilskattemedel och 20 % av statsmedel, sålunda
sammanlagt 45 %. Nu ligger saken väsentligt annorlunda till.

Därutöver skulle jag vilja säga, ali örn man tänker på de stora belopp av
direkta skattemedel, som finansierat vägb.yggnadsföretag i stor utsträckning,
måste man erkänna, såsom jag sade, när doktor Tranéus höll sitt föredrag i

112

Nr 39.

Onadagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland, m. m.

(Forts.)

Stockholm, att motorismen sannerligen fått så stora bidrag av skattemedel,
att det är nonsens att tala om den lilla minskning i bidraget av bilskattemedel,
som inträder i denna situation.

Det var bara dessa rent sakliga upplysningar jag ville lämna.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag skall be att få föra debatten
tillbaka från väghuvudtiteln, där den nu förts en stund.

Jag måste ge herr Olsson i Gävle en komplimang för den trosvisshet, varmed
han förde försvaret av den kungl, propositionen. Jag vet, att han är
mäktig sådana känslor och så djupa brösttoner, men jag trodde knappast, att
vi skulle få del av dem i denna fråga. Det är ju ingen hemlighet, att i den
förberedande diskussionen man och man emellan och i utskottet denna fråga
inte framkallat någon entusiasm utan raka motsatsen. Den har på alla håll
behandlats med ganska utpräglad olust. Att sedan denna olust i pressdiskussionen
tagit sig uttryck, som äro beklagliga, skall jag gärna medge. De äro
beklagliga framför allt därför, att de möjligen kunna vara orsak till den
föreställningen, att man vid behandlingen av frågan i den svenska riksdagen
och inför den svenska opinionen inte beaktar de svårigheter och de speciella
förhållanden, som råda i det land, med vilket avtalet skulle slutas. Herr Olsson
gjorde en antydan, att sådana ovänskapliga yttranden, som de som fällts
i den offentliga diskussionen örn Estlandsavtalet, endast kunna förekomma,
när det gäller ett litet land. Örn det vore ett stort land, skulle ingenting sådant
vara tänkbart. Jag måste säga, att i den diskussion i utskottet, som herr
Olsson och jag deltagit i, inte fällts några yttranden, som skulle kunna tolkas
såsom ovänlighet gentemot Estland. Tvärtom har det från alla håll vitsordats,
att man inser de svårigheter, som kunna ha förmått Estland att intaga den
ståndpunkt det gjort vid behandlingen av föreliggande fråga, och man beklagar,
att vi nu i Sverige försatts i det läget, att vi måste från vissa utgångspunkter
och med hänsyn till vissa svenska intressen gå emot ett avtal, x>å vilket
man tydligen i Estland fäster stora förhoppningar. Det är så långt ifrån
fallet, att Estland betraktats med någon ovänlighet och behandlats ofinkänsligt,
därför att det är ett litet land, att tvärtom just Estlands egenskap av ett litet
land, som sedan gammalt står i nära förhållande till Sverige, varit en faktor
som verkat på många — bl. a. på mig — betydligt återhållande och framkallat
tvekan inför avgörandet. Annu i denna stund beklagar jag, att jag
måste gå emot avtalet, då jag vet, att en sådan hållning på andra sidan Östersjön
kan betraktas som en mindre vänskaplig åtgärd. Men när avtalet har
framlagts, faller ansvaret på de svenska myndigheter, som tagit initiativet,
och inte på oss, som måste från våra utgångspunkter kritisera och gå emot det,
örn kritiken i Estland uppfattas på detta sätt.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet argumenterade för bifall till
propositionen så gott som uteslutande med den motiveringen, att avtalet enligt
hans mening var nödvändigt för att vi skulle kunna åstadkomma ett effektivt
medel att bekämpa spritsmugglingen, örn man verkligen kunde känna sig
övertygad örn att det vapen mot spritsmugglingen, som man nu vill utrusta
Sverige med, skulle visa sig så utomordentligt effektivt, att denna verkliga
kräftskada därmed skulle försvinna, är jag säker örn att många i denna kammare
skulle låta sina betänkligheter falla. Men på den punkten ha vi inte
blivit övertygade.

Jag måste fästa uppmärksamheten på — trots att tidigare talare redan gjort
det — att så gott som samtliga hörda myndigheter i fråga örn avtalets effektivitet
som medel mot spritsmugglingen varit mycket skeptiska. Man kan

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

113

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

val inte frånkänna kustbevakningsinspektörens under ämbetsmannaansvar
avgivna yttrande varde. Han framhåller särskilt sin stora tveksamhet Det
star i propositionen ytterst kort refererat. Vidare har kontrollstyrelsen mycket
starkt understrukit, att det är fara värt, att den estniska spriten kommer
att pa andra vagar söka sig fram till vårt land. Ingen betvivlar de estniska
myndigheternas goda vilja att göra sitt bästa för att bekämpa spritsmuggmgen.
Men det ar ju sa, att från Estland kan spriten föras Över till ett annat
aiAi VlIket k^0nan.^e av^al in^e finns, och därifrån söka sig hit.

_ ij1, p®3- att säga några ord med 1925 års konvention som utgångspunkt
för detta avtal och det sätt, varpå denna konvention sedan tillämpats.
dag vill da understryka, att de åtgärder mot spritsmuggling, som den estniska
staten förpliktar sig till, torde förutsättas i 1925 års konvention. Det
ar således inte fråga örn något, som går utom denna och som därför bör honoreras
med något särskilt åtagande från svensk sida. Danzig och Polen lia inte
kravt något vederlag för de åtgärder, som dessa stater på grund av 1925 års
konvention atagit sig. Att Estland gjort det kan förklaras med hänsyn till
spritproduktionens stora betydelse för detta land. Och det var naturligtvis
ytterst verkningsfullt när finansministern nyss ställde denna spritproduktionens
betydelse för det lilla och fattiga Estland i motsättning till spritproduktionens
betydelse för det relativt stora och mycket rika Sverige. Men denna
jamiorelse ar icke riktig Man kan icke komma ifrån, att våra utgångspunkter
tor bedömandet av.avtalet måste vara annorlunda.

Det som stött mig i detta avtal är, att vi här måste köpa oss fria från en
smuggling fran annat land genom ett avtal. Det måste fattas som ett erkännande
av att smugglingen i detta land hittills varit ett nästan lagligt näringsfång
och da tycker man, att det är något stötande i att vi måste köpa oss
fria tran en sadan trafik. Men, kan man därmed vinna ett verkligt resultat
kan man bil fri från spritsmugglingen, kan det vara värt sitt offer. Men det
ar pa „ Punkten jag inte kunnat bli övertygad.

, säger man. Lat.oss taga avtalet pa prov under några år för att se hur
det gar. Visar det sig, att det inte är ett effektivt medel mot smugglingen,
•nV1- wm finansministern nyss sade, tillgripa andra och skärpta åtgärder
till självförsvar. Ja, men på den punkten, är i alla fall att märka, att vi på
sista tiden byggt upp en svensk organisation för smugglingens bekämpande.
Vi ha inte kommit därhän, att vi sett verkningarna av denna, men nog vöre
det skäl att ännu någon tid avvakta dessa, innan vi ge oss in på detta ur så
mångå synpunkter tvivelaktiga avtal. Jag befarar sålunda, att detta avtal
örn.det kommer till stånd, vilket jag förutser, inte kommer att befria oss från
spritsmugglingen. Det kan hända att det under en viss tid kommer att verka
hämmande på denna, men jag befarar, att vi alltjämt i stor utsträckning fu
bygga på våra egna försvarsåtgärder, örn vi skola åstadkomma ett effektivt
skydd mot den landsplåga som smugglingen utgör.

Sedan ett ord örn de svenska intressena. Man har bagatelliserat deni.
Man har a andra sidan — det vill jag erkänna — överdrivit dem.
Det gjorde man särskilt, innan propositionen kommit fram, då man
bara hade att bygga på tidningsmeddelanden örn avtalets ingående,
som lämnades vid påsktiden efter generaldirektör Wohlins besök i Tallinn.
Men när nu avtalet föreligger och man ser, hur regeringen försökt få ihop
det hela för att de svenska^ intressena skola bli så litet läderade som möjligt,
får man erkänna, att det på papperet ter sig ganska tillfredsställande. Men
det är tyvärr så, att det är bara på papperet. Man kan inte frånkänna det
Andra hammarens protokoll 1937. Nr 39. 8

114

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. lii.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

uttalindefkommerskollegium gjort, en mycket allvarlig innebörd. Kommerskollegium
vänder sig liksom övriga myndigheter mycket starkt mot avtalet
Det är, i förbigående sagt, mycket sällan som myndigheter sa starkt och sa
enhälligt ha avstyrkt ett avtal, som här är fallet. Kommerskollegium framhåller
att det måste befaras, att komplikationer komma att uppsta tor liand h&vandet

av den gällande statliga regleringen för avsättningen av inhemsk sprit,

örn den föreslagna importen kommer till stånd. Ja, hur man an under de
närmaste åren manövrerar med denna import, kan man inte komma ifrån att
kommerskollegium har rätt i det, att det måste verka försvarande för det fortsatta
upprätthållandet av denna reglering. Och alla, som varit nied och veta
vilket knåperi det varit förenat med att få ihop denna reglering, dar olika intressen
balanserats mot varandra, potatisodlares mela,sstillverkares, sulfitspritens
intressen, måste säga sig, att det är ett olustigt f ramtidsperspektn, a
man om några år får foga till ytterligare en reglenngsfak.or i denna me ^Deffinns

alltså fog för de farhågor och invändningar, som ur praktiska
synpunkter riktats mot avtalet, men, herr talman, för mig ar det avgörande
detta att jag inte kan inse, att detta avtal kommer till stand pa grund av
tvingande förhållanden. Det har icke förelegat sådana tvingande omyndigheter
som kunnat motivera, att man tar ett sådant steg.

h Nu vet jag ju, att ett avslag på avtalsförslaget — som jag formodar ar av
politiska skäl uteslutet — skulle komma synnerligen olyckligt nu, nar var utrikesminister
står i beredskap att resa över till Estland. Jag hoppas dock, att
han där skall få tillfälle att klargöra, att även de, som av olika anledningar
och _ som jag hoppas att han själv skall erkänna — aven av starka sakliga
skäl inte ansett sig kunna rösta för detta avtal, därvid icke pa något vis lågt
i dagen någon brift på känsla eller intresse för detta land, med vilket vi ha
stått och vilja stå i vänskaplig förbindelse. Jag tillåter mig sluta med detta,
liksom jag började därmed. Jag anser, att den turnering av denna sak, som
travs av cm föregående talare, var olycklig och inte bor sta oemotsagd
S Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som ar fogad
vid bevillningsutskottets betänkande.

Med herr Anderson i Norrköping förenade sig herr Sandström.

Herr Tengström, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr

talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det vänliga sätt, varpå han replikerat mig. Men jag mäste samtidig
säga att den åtskillnad han gjorde mellan lastbilarna och personbilarna bekräftade
endast vad jag själv påpekat örn skillnaden mellan den tunga och den latta
motortrafiken Jag vill ytterligare tillägga, att den tunga motortrafiken
Sverige utgöres i stor utsträckning - det gäller i synnerhet vagstyrelsernas

hilar_av Scania Vabis-bilar, svenska bilar, dar motorerna aro speciellt gjort a

för det slags motorsprit jag talat örn, nämligen lättbentyl. Till yttermera visso
äro förgasarna speciellt konstruerade för motorsprit Nar det däremot galler
ti er b n n lii larn a äro de i vanliga fall utländska, amerikanska, dar motorerna aro
SSSdeÄvi.d.nd! av bensin. In» omdiskuterade avseende syne.
ino-en motsättning förefinnas mellan statsrådet och mig. o „

För övrigt vill jag bara konstatera, att jag inte fatt svar pa den hövliga fo -frågan^? gjorde varför motorfolket''skall betala detta da beloppet lika gärna
Ä tis av skattemedel. I så fall hade avtalsförslaget legat lyckligare till for

ett positivt beslut.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

115

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

Härpå yttrade (Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Kammaren torde tillåta mig framhålla några sypunkter i detta ärende, då jag
personligen tagit livlig del, och det med största intresse, i förberedandet av det
lör slag, som är framlagt för riksdagen, liksom också i de föregående åtgärder,
vidtagits från regeringens sida i syfte att uppdämma spritsmugglingen,
till vilka åtgärder detta förslag sluter sig som det sista i ledet, jag skulle vilja
säga, som det, vilket laser systemet, sa att man kan åstadkomma den praktiskt
avsedda effekten.

Jag kan inte underlåta att begynna med att uttala mitt beklagande över de
omdömen, som i detta sammanhang ha fällts örn vårt grannland på andra sidan
Östersjön. Bevillningsutskottets ärade ordförande har nyss framhållit för kammaren,
att det är med uteslutande vänskapliga känslor som hail går in för avslag
på denna proposition. Han har icke bestritt — och det håller jag honom
räkning för att det Ilar fällts andra yttranden i detta sammanhang, som äro
beklagliga. Jag är emellertid icke riktigt säker örn, att ens vad bevillningsutskottets
ärade ordförande här sagt kommer att framstå i den belysning han
själv önskar, om det kommer under vederbörandes ögon, inte bara vad herr
Anderson sngt Ilar i kammaren utan också vad kerr Anderson skrivit i sin reservation.
På mig skulle det i alla fall göra ett ganska egendomligt intryck, örn
jag sage saken fran den andra sidan, att fa läsa denna passus: »I betraktande
av spritsmugglingens omoraliska karaktär är det beklagligt att de avsedda kontrollåtgärderna
i Estland rörande spritexporten icke kunna komma till stånd
annorledes än mot vederlag av här ifrågasatt art.» Jag vågar icke tro, herr
Anderson, att man kommer att betrakta detta yttrande såsom varande av någon
särdeles vänskaplig beskaffenhet.

Nu har en annan ärad talare visat herr Olsson i Gävle tillrätta, då han talade
örn, att det är första gången han varit med örn att det förts dumt och opassande
tal örn främmande makt. Jag ger den ärade talaren innerligt rätt. Jag erinrar
mig också mycket väl vad vi Hilgo uppleva, då propositionen örn sovjetkrediten
behandlades i riksdagen, och jag känner så väl igen hela denna opinionsapparat.
Men, mina damer och herrar, det är kanske den skillnaden, att effekten
inte är lika säker nu som den gången. Men metoderna erinra vi oss mycket väl.

Herr Anderson i Norrköping har i sin reservation, som jag nyss citerade,
gjort en anspelning på det moraliska ledmotivet i den diskussion, som förekommit
i denna fråga. Ja, mina damer och herrar, låt mig bara få säga detta: Uti
den blandning av moral och potatisodling, som ni ha framför er i denna fråga,
har jag mycket större respekt för potatisodlingen än för den affischerade moralen.
Man behöver ju bara läsa reservationen från början till slut för att finna, att
den moraliska indignation, som framträder på första sidan, upplöser sig på
andra sidan i potatisodlingens intresse, sulfitspritens intresse, och där bakom
skymtar sedan litet, dunkelt den stora mobiliserade skaran av motorfolk. Jag
tror icke, att vi skola uppehålla oss mera vid det där moraliska ledmotivet, mina
damer och herrar, men jag skulle vilja klargöra, att man i denna fråga Inar använt
sig av den emellanåt lyckosamma metoden att uppsända rökridåer, bakom
vilka man kan utföra sin beskjutning av ett mål man vill nå. Man framkallar
bär fullständiga vanföreställningar. Först suggererar man folk till den föreställningen,
att här är fråga örn att ett land för att hålla vad det lovat skall betalas
med särskilt vederlag i form av inköpt sprit. Var och en som läst texterna
måste bedöma, att det inte är fråga örn detta. Man försöker göra gällande, att
bär är fråga örn att Estland skall ha vederlag för något, som Danzig och Polen

116

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.) .

givit utan. vederlag. Jag är ytterst häpen över att höra den framställningen,
som bevillningsutskottets ärade ordförande^här givit. Jag är alldeles övertygad
örn, att han studerat denna fråga. Förhållandet är ju för det första det, att
det som skett i Danzig och Polen redan det går utöver Helsingforskonventionens
ram och hade inte kunnat krävas av oss som signatärmakt. Men det som sker
genom det estniska avtalet går ytterligare ett gott stycke utöver vad som föreIrom
mit, ifråga olli Danzig och Gdynia. Om kammaren behagar läsa den första
punkten i det träffade avtalet, framgar därav, att den estniska regeringen
förbinder sig att genom administrativa och andra åtgärder förhindra all försäljning
för export av alkohol av estniskt och utländskt ursprung till annan adressat
än en regering eller den myndighet, som av vederbörande regering fatt i uppdrag
att handha denna hantering. Ja, kammaren bör uppmärksamma, att man i
detta åtagande fått en så stor fördel utöver vad som ligger i de administrativa
bestämmelser, som äro genomförda på andra håll, och vilkas värde jag i och för
sig högt uppskattar. ... .. .. . „ ^

Slutligen är det en annan dimbildning, som man också försökt sig^pa. Det
är då man låter framskymta — naturligtvis utan att inlåta sig på någon konkretisering
av saken — att örn man nu vidtager denna åtgärd, kan smuggelspnten
flyttas över till annat land, och så skola vi sta inför nödvändigheten att
träffa avtal med andra främmande länder, till vilka vi skola lämna vederlag av
liknande art. Jag har försökt tänka mig in i vad det egentligen kan konkret
vara som ligger bakom det, som i detta stycke står i reservationen. Men mina
försök ha verkligen slagit slint i fråga örn att kunna peka ut vad det skulle vara
för land som vi nu skulle få träffa liknande överenskommelse med för att uppnå
den effekt, som är avsedd. Hela metoden innebär bara, att man, sedan man låtit
vissa insinuanta omdömen falla över ett grannland, later, utan att nämna någon
adressat, liknande insinuanta föreställningar också fa tillämpning pa vissa andra
icke namngivna främmande länder. Ja, mina damer och herrar, ur min synpunkt
måste jag finna sådant ganska beklagligt. .

Jag har bara att tillägga en synpunkt till sist beträffande karaktaren av detta
avtal, en synpunkt som man inte heller skall förbise. Det är icke fråga örn ett
tvåsidigt avtal mellan Sverige och Estland utan örn ett tresidigt avtal,, där
Sverige och Finland äro part på ena sidan och Estland är part på andra sidan.
Det är efter ett gott samarbete med Finland som detta avtal kommit till stånd
i båda staternas gemensamma intresse att dämma upp spritsmugglingen, laller
man här i Sverige detta avtal, tillfoga vi dels oss själva den nackdel, som
ligger i avtalets fällande, och därjämte fälla vi också möjligheten för Finland att
göra upp efter dessa linjer, ty avtalet i vad angar Finland är helt och hållet
knutet vid att Sverige står kvar som part i detsamma.

För min del har jag icke haft någon tvekan örn gagneligheten av ett bitail tilt
det här framställda förslaget och jag tillåter mig anbefalla detsamma till
kammarens godkännande.

Vidare erhölls för kort genmäle ordet av

Herr Anderson i Norrköping, som anförde: Herr talman! Med anledning
av hans excellens herr utrikesministerns kritik av reservationen ber jag att fa
fästa uppmärksamheten på att de av honom citerade orden i reservationen äro
hämtade ur kontrollstyrelsens yttrande. Det är sålunda ett svenskt ämbetsverk
som gjort detta uttalande, som citerats i reservationen. Vidare vill jag
påpeka, att misstanken att sprit från Estland på andra vägar kan sippra ut
till vårt land också framförts i nämnda yttrande av kontrollstyrelsen. Det

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

117

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

heter: »loke ens får anses uteslutet, att smärre partier smuggelsprit även med
den tilltänkta exportkontrollen kunna komma att sippra ut från Estland till
vart land.» Det är alltså kontrollstyrelsen, som hyser dessa farhågor, vilka
°r övrigt också uttalas i andra utlåtanden. Hans excellens’ reprimand är således
riktad mot ämbetsverk, som under ämbetsmannaansvar avgivit sina
yttranden finansministern har själv i propositionen förklarat att dessa erinringar
icke sakna fog.

Härefter yttrade:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman''
Jag iorestaller mig, att en reservant tager på sitt ansvar vad han framför i
sm reservation. Men eftersom herr Anderson nu dragit fram den saken, skall
jag tillåta mig att utöver vad jag förut anfört tillägga, att jag alldeles särskilt
anser mig ha anledning att beklaga, att ett svenskt ämbetsverk fällt sådana
omdomen örn ett främmande land, som jag läst i kontrollstyrelsens yttrande.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Då jag anslutit, mig till avslagsnnjen,
ber jag att fa säga några ord örn anledningen därtill.

Allra först vill jag framhålla, att det väl inte är någon, som inte gillar det
sylte, som det har galler nämligen syftet att försöka avskaffa spritsmuggmgen.
Hetta torde vi väl alla vara ense örn. Men på samma gång delar jag
de tvivelsmal, som framkomma i myndigheternas yttranden, och känner mig
ganska oviss örn hur långt vi kunna komma på den punkten. Jag tror alf
beles säkert, att deri estniska staten och dess regering på fullaste allvar tänker
uppfylla sina förpliktelser, örn avtalet kommer till stånd. Därom hyser jag
mtet tvivel. Men anda ar jag oviss örn resultatet, när det gäller möjligheten
att bekampa spritsmugglingen.

Vad beträffar användningen av det spritparti, som skulle importeras till
landet sa ar det klart, att örn vi kunde vinna något väsentligt, finge vi finna
oss i de olagenheter som följa med anordningen. Det är ju på det sättet, att
vi behova inte den ifrågavarande spritmängden i landet, och därför vållar den
oss vissa obehag. Skall nu en import ske. torde det kanske vara svårt att på
andra vagar placera denna kvantitet än på det sätt regeringen föreslagit

Vad som emellertid vant avgörande för mig. när jag ställt mig på avslagshnjen,
har varit den Hagan: hur skall saken ställa sig om två år? Detta avtal
galler ju de. närmaste två åren. Avtalet kommer naturligtvis att påverka förhållandena
i Estland i elen riktningen, att nian där nied all trygghet kan slå
sig pa potatisodling intill en viss gräns, eftersom man vet. att man får avsättning
för denna produkt Under sådana förhållanden säger det sig självt, att
det tor oss örn tya ar blir betydligt svårare att säga nej än i dag. Den synpunkten
har varit avgörande för mig, i synnerhet med tanke på de små möihgheter,
som det estniska folket har till försörjning. Vi veta, att Estland är
ett fattigt land. Dea smuggling, som nu förekommer, beklagas av många ansvarskannande
man och kvinnor där, men på samma gång torde det vara svårt
att bekampa den, derför att dylikt i viss mån ingår som en ringa men viss del
i folkets försörjning. Deras utkomstmöjligheter äro nämligen mycket begränsade.
Um fastland nu får sälja den ifrågavarande spriten till oss, blir ställningen
annu svarare för oss om två år. Jag anser för min del, att vi inte kunna
ilalia pa att i ali oändlighet på detta sätt köpa ett visst spritparti för att bli
Ina Iran spritsmugglingen. Då jag är medveten om att det blir betydligt besvarligare
örn tva ar än i dag att säga nej, har jag anslutit inig till''dera som
rosta för avslag.

118

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och finland m. m.

Jag hoppas för övrigt på en annan utveckling. Det har framhållits förut,
att estlänningarna numera söka slå sig på att odla potatis för utsäde. Detta
lia de stora förutsättningar för på grund av den höga kvaliteten hos elen estniska
potatisen. Det är möjligt, att örn detta avtal inte kommer till stand, utvecklingen
kan gå ytterligare i denna riktning, så att ställningen örn ett par ar
är betydligt bättre. — Detta är blott mina egna reflexioner i saken. ^

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen och alitsa avslag
på Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Björklund: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna

fråga, men det har gjorts en del uttalanden, sorn ge mig anledning att framhålla
min synpunkt på saken. Jag har heller inte haft tillfälle att närvara
vid behandlingen av ärendet i utskottet och hade, som sagt, inte tänkt besvara
kammarens ledamöter. Men det skall inte bli många^ minuter.

Jag anser, att de spådomar, som från åtskilliga håll uttalats örn att nian
skulle sätta det svenska näringslivets olika grenar i gungning genom att vidtaga
de åtgärder, som här äro föreslagna av Kungl. Majit, nog inte äro av den
beskaffenhet, att man skall taga dem med större allvar. Det är klart, att örn
man är från en landsända, som har stort intresse av att potatisodlingen såsom
sådan i mesta möjliga grad så att säga hålles under armarna av statsmakterna,
har man skäl till att fundera över huruvida vad nu föreslagits av Kungl.
Majit överhuvud taget kan anses skada näringslivets, i detta fall potatisodlingens,
intressen därnere. Jag vill vädja till dem av kammarledamöterna, sorn
varit med här några år och haft tillfälle att följa utvecklingen, att draga sig
till minnes, hur den nuvarande finansministern gång efter annan ställt sig välvillig
gentemot just dessa intressen, som nu göra sig påminta här, då man uppträder
räddhågat och säger, att örn vi taga förslaget, potatisodlaremtresset
kommer i fara. Jag betonar, att den nuvarande finansministern vid mer an
ett tillfälle visat välvilja just mot potatisodlarna därnere, mot brännerndkareföreningarna
o. s. v., och jag förstår inte, att efter vad han skrivit i propositionen
man överhuvud taget kan vara sådana olyckskorpar när det galler den
i och för sig ganska ringa sak, som här föreligger till avgörande. ^ Jag har
själv haft att resonera med potatisodlare nere i Kristianstads län vid åtskilliga
tillfällen, och det finns säkerligen ingen av länsrepresentanterna här. som vill
göra gällande, att inte jag i lika hög grad som vem som helst annan Ilar potatisodlarnas
förtroende. Men jag skulle inte ett ögonblick väja för att ga och
resonera med deni därnere — och övriga räddhågade få gärna göra sällskap
— och försöka komma fram till vad potatisodlingen överhuvud taget Ilar att
frukta av förslaget. Jag är för mili del tämligen säker på att det inte skulle
vara svårt att komma till rätta med vederbörande. Med hänsyn till vad som
hittills förekommit när det gäller potatisodlingens intressen och vad som gjorts
till dess fromma, skulle det säkert vara lätt att få deni att förstå, att vad som
här föreligger inte är avsett att skada och inte kan komma att bil någon fara
för dessa människor.

Med detta skulle jag egentligen kunna sluta och endast yrka bilali till utskottets
hemställan. Jag vill emellertid ytterligare med anledning av talet örn
vilken storm man hade i samband med valrörelsen i fjol från motorfolkets sida
deklarera, att jag vid det tillfället, när jag var kallad till motorfolket och där
hade att svara för vad jag tänkte och ämnade göra, inte avgav några som helst
förbindelser. Och jag har bakom mig mannar, som ställde sig på samma ståndpunkt
som jag. I dag äro vi delade, i dag star t. ex. herr Hammarlund pa
reservanternas sida, medan jag ansluter mig till utskottsmajonteten. Men vi

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

119

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

. (Forts.)

veta väl vilket väsen, som sattes i gång i fjol viel valrörelsen av motorfolket,
då det spåddes olyckor för vårt parti i länet, därför att jag tagit mig friheten
att uppträda och tala örn, att det fanns andra människor än motorfolket i detta
land, som hade med vägarna att göra och betala till vägarna. Hur resultatet
av valet utföll och huruvida det blev olyckligt för vårt parti eller ej, överlåter
jag åt var och en att avgöra.

Man kan ju. taga på denna fråga litet varsamt — örn jag så får uttrycka
mig. Jag är inte glad över att denna proposition kommit. Jag skulle nästan
våga säga, att jag inte tror, att finansministern heller är glad över att ha behövt
lägga fram den. Han liksom jag skulle säkerligen önska, att situationen
i världen vore sådan, att man inte behövde komma in på de åtgärder, som det
härvidlag är fråga örn. Men det är i detta fall som i alla andra, att vi få lov
att se världen sådan den är och försöka att i någon mån rätta oss därefter.
Är det så, att man genom åtgärden i fråga kan komma fram till att aldrig så
litet — jag tror inte det kan bli fullt effektivt — hjälpa till att bekämpa den
spritsmuggling, som i närvarande stund och sedan ett flertal år förekommit,
får man ändå anse, att man kommit en bit på väg. Och för varje smuggelliter
man utestänger ur landet, är det värt stora pengar inte bara med hänsyn till att
den svenska statskassan skall tillföras medel utan framför allt med hänsyn till
att det i mycket stor utsträckning är Sveriges uppväxande ungdom, som blir
av samvetslösa människor tillhandahållen den sprit det nu är fråga om. Varje
åtgärd för att söka stoppa en dylik trafik finner jag vara av behovet påkallad.

Herr talman! Även om jag alltså inte är glad över att denna proposition
kommit, är jag inte ledsen därför att jag tror, att potatisodlarnas intressen på
det ringaste sätt i förevarande fall komma att trädas för nära. Jag har talat
med finansministern örn saken förut. Hail har sagt, att vi gärna finge i utskottet
ytterligare poängtera, att anordningen inte på minsta sätt skall drabba
den uppgörelse man förut träffat med hänsyn till potatisodlareintresset. Detta
lia vi också gjort, och jag kan med lugnt samvete ansluta mig till utskottets
hemställan, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag har av naturliga skäl på grund av mitt
yrke haft stor anledning att följa smuggeltrafiken, och jag hyser ett varmt
intresse för att från statsmakternas sida allt göres, som överhuvud taget kan
göras, för att bekämpa denna trafik. Jag tror också det är riktigt, att det
därvidlag inte räcker med bara de inre försvarsåtgärder i form av förstärkt
tullpolisbevakning o. s. v., som vi kunna tillskapa, utan att dessa åtgärder behöva
på ett lämpligt sätt kompletteras genom överenskommelser de skilda staterna
emellan. Men det är självklart, att när en sådana överenskommelse träffas.
man måste väga mot varandra fördelar och nackdelar. Man måste väga
mot varandra de vinster man kan göra genom bekämpande av smuggeltrafiken
och de uppoffringar man i annat sammanhang kan få ikläda sig.

Jag måste säga, att det gått som en underström i denna debatt något som i
rätt hög grad överraskat mig — det koni fram ganska starkt i herr finansministerns
anförande — nämligen en känsla av att vi för närvarande stå inför
en oerhört utbredd smuggeltrafik. Men så långt det överhuvud taget är möjligt
att bedöma läget just nu lia vi inte på de sista tjugu åren varit så gynnsamt
ställda i det avseendet som för närvarande. Smuggeltrafiken bär, så vitt
jag kan bedöma situationen, inte på de sista tjugu åren varit så liten som nu.
Detta hindrar ju inte, att vi skola göra vad vi kunna för att bekämpa den, men
jag tror inte, att man kan komma fram till ett riktigt bedömande av föreliggande
fråga, örn man inte kommer ihåg, att vi just för närvarande och under

120

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

de två, tre år, som närmast förflutit, befunnit oss i en ovanligt gynnsam och
för vårt land och vårt folk glädjande situation. Jag kan inte anföra några statistiska
siffror som belägg för detta påstående, men jag skulle kunna, örn tiden
inte vore så långt framskriden, kunna anföra åtskilligt, som åtminstone indirekt
skulle kunna styrka vad jag nu sagt.

Det är från denna utgångspunkt — sålunda det gynnsamma läge vi befinna
oss i — som man enligt min mening skall se avtalet och de uppoffringar
vi därmed ikläda oss. Och det är från denna utgångspunkt jag mäste säga
mig. att jag inte kan se, att det för ögonblicket finns tillräckligt motiv för åtgärden,
även örn vi inte heller skola överdriva de farliga effekterna för vårt
land i olika avseenden av densamma. Man bör ändå ha relativt vägande skäl
för att träffa avtal örn inköp av en vara, som vi ha eller i vart fall ha de
bästa möjligheter att få överproduktion på. Man skall ha starka skäl för att
träffa ett avtal örn inköp av sprit till ett pris, som jag tror med ungefär 50 %
överstiger det nuvarande världsmarknadspriset, isynnerhet som spriten. skulle
disponeras på ett sådant sätt, att det alldeles avgjort bleve en belastning —
även örn vi inte skola överdriva dess storlek •— för det svenska folkhushållet.
Vi kunna inte komma ifrån, att detta avtal ändå är så konstituerat, att fastän
vi kunna säga upp det, vi ändå måste räkna med, att det skall verka därhän,
att vi kunna få förlänga det i fortsättningen. Den sprit vi taga in i landet
försvinner inte spårlöst. Den måste i det långa loppet belasta antingen sulfitspritproduktionen
eller potatisspritproduktionen eller fogas in i något annat
sammanhang i vår hushållning.

Tager jag sålunda hänsyn till den situation, som enligt mitt förmenande
föreligger, den nämligen att vi för ögonblicket inte befinna oss i en så oroande
situation i fråga örn spritsmuggling, att några extraordinära åtgärder äro behövliga,
förstår jag inte, herr talman, att man med hänsyn till de olägenheter
detta avtal medför — olägenheter vilka man dock inte bör överdriva — kan
komma till det resultatet, att det finns tillräckliga skäl för ett bifall till den
kungl, propositionen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Lithander: Herr talman! Jag ber för min del att få säga, att även
efter herr finansministerns avslutning av sitt anförande och efter hans excellens
herr utrikesministerns uttalande kan jag inte rösta för den av Kungl.
Majit föreslagna uppgörelsen.

Hans excellens anmärkte på att man sagt, att åtgärden kunde bli prejudicerande.
Det må vara med den saken hur som helst, men det är själva grundtanken
i uppgörelsen, som jag inte kan vara med på, detta trots de mycket
vänskapliga känslor som jag hyser för Estland — och jag vet inte någon, som
inte har vänskapliga känslor för detta land.

Hans excellens gav kontrollstyrelsen en rätt skarp reprimand. Jag brukar
nu i allmänhet inte försvara kontrollstyrelsen, men jag vill i detta fall säga,
att vad den skrivit i sitt yttrande och vad bevillningsutskottet därav citerat,
dock enbart är ett konstaterande av det faktum, som föreligger. Excellensen
var ögonblicket därefter inne på den förklaringen, att för att avtalet skall
komma till stånd mellan Sverige, Finland och Estland, och för^ att alltså
smugglingen skall bekämpas, krävdes detta köp. Detta är också vad som
framhållits i den offentliga ämbetsskrivelsen.

Sedan talade excellensen om att han inte riktigt tyckte örn, att man uppe -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

121

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

. .... (Forts.)

höll sig på första sidan i bevillningsutskottets betänkande vid moralen —
eller rättare sagt omoralen — för att sedan på andra sidan komma in på potatisodling,
melass och sulfit. Jag finner det mycket förklarligt, att nian
kommer in på de lovliga svenska näringar, som äro berörda av detta. Det
skulle varit mera anmärkningsvärt, örn man icke kommit in på detta och
icke heller talat så mycket örn detta motorfolk, som i alla fall får betala,
vad det kostar.

Herr Olsson i Gävle sade, att det är ett intresse att förhindra smugglingen,
och herr finansminister^ var också inne på samma ämne, då han säde, att
myndigheterna ha ständiga krav på hjälp till att förhindra smugglingen.
Detta förslag skall nu vara en möjlighet till detta. Jag kan för min del icke
se, att det finns någon möjlighet att med detta avtal förhindra, knappast ens
begränsa smugglingen, ty de, som smuggla, söka sig andra vägar. Är man
besjälad, såsom min ärade kamrat på Skånebänken nyss sade, av en önskan
att förhindra smuggling, då finns det ingen annan väg att gå än att införa
litet grand förnuftigare och förståndigare bestämmelser i rusdrycksförordningen
beträffande en hel del människor, som nu äro helt avstängda, och som
därför äro hänvisade till denna smuggelsprit, vilken är obeskattad, och som
icke tillför statsverket någon inkomst. Det är nog på den vägen, som man
får lov att gå.

Vidare sade herr Olsson i Gävle, att man icke binder sig för all framtid.
Det är emellertid alldeles tydligt och klart, att har man en gång gått in
för detta avtal, är det sedan mycket svårt att låta det upphöra. En sådan
handling kommer att uppfattas såsom ovänligare än, örn vi nu på de grunder,
som här framhållits, icke anse detta vara en lösning av problemet.

Herr finansministern nämnde något örn att tulljagarna numera icke räckte
till, utan att det nu skulle vara flygmaskiner. Jag minns den debatten, när
det gällde att, såsom han sade, täppa till hela Östersjön. Då skulle det vara
både svenska och finska tulljagare. Det skulle vara en lösning. Vi påpekade
då att vi hade hela landgränsen där uppe i norr och vi hade hembrännarna
i skogarna. Det går helt enkelt icke att med sådana medel råda bot i denna
smuggling, utan den kommer ändå att äga rum. Herr finansministern sade
vidare, att örn man kunde täppa till detta sista hål, vore det önskvärt. Men,
mina^ herrar och damer, örn man tänker på vad det är, vi skola täppa till,
förstår man, att det är för många hål. Det går helt enkelt icke med vår långa
kust och med vår ^skärgård där ute. Och det är icke alltid ljusa sommarnätter,
som vi nu gå emot, utan det finns något, som heter höst, vår och vinter,
då det icke går att förhindra smugglingen.

Den åtgärd, som nu är föreslagen, tror jag för min del icke får den verkan,
som riksdagen avser. Vi böra försöka att på andra vägar råda bot på denna
svårighet. Det är icke i avsaknad av känsla för ansvaret och för önskemålet,
som vi opponera oss, men jag tror icke, att man på denna väg kän komma
till målet.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka avslag på Kungl. Maj :ts proposition
och bifall till reservationen.

Herr Severin: Herr talman! Herr Tengström frågade två gånger, varför
motorfolket skulle betala kostnaderna för detta krig mot spritsmugglarna. Ett
par andra talare ha varit inne på samma tema, och herr Lithander yttrade
också något i sitt anförande om motorfolket, som skall betala hela kalaset, örn
herr Tengström icke får något svar alls, skulle det nästan innebära, att samtliga
kammarens ledamöter acceptera den föreställning, för vilken han gjort

122

Nr 89.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

sig till tolk, nämligen att det är motorniännen — varmed han förmodligen
menade motorfordonsägarna •— som ensamma betalade de s. k. automobilskattemedlen.
Detta är naturligtvis en vanföreställning. Till a.utomobilskattemedlen
få praktiskt taget alla svenska medborgare bidraga. Man kan naturligtvis
icke föreställa sig, att när en passagerare stiger upp i en buss och betalar
sin avgift, denna avgift är fullkomligt oavhängig priset på motorbränsle.
Detta skulle innebära att örn motorbränslepriset stiger, skulle det ingenting
betyda för den, som åker, därför att det dyrare motorbränslet betalas av bussägaren
och ingen annan, och att örn motorbränslet går ned i pris, passageraren
icke får någon prissänkning, därför att motorfordonsägaren stoppar förtjänsten
i sin egen ficka. Det är naturligtvis felaktigt. På det hela taget få samtliga,
som anlita motorfordon — d. v. s. bussar, lastbilar och andra dylika
fordon, som gå i allmän trafik och tillhandahållas allmänheten — vara med
örn att bidraga till automobilskattemedlen, och ur den synpunkten kan man
sålunda också säga, att det icke är motorfordonsägarna eller motorfolket, såsom
man uttrycker sig, som få betala kostnaderna för striden mot smugglarna;
den bördan täger, såsom naturligtvis är det riktiga, hela det svenska
folket på sig.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman''. Min ärade vän herr Björklund menade,
att potatisodlarna icke lia något att frukta. Han sade ungefär som så,
att »jag skall taga propositionen i den ena handen och utskottsutlåtandet i den
andra samt gå omkring och tala örn vad saken dock gäller. Jag är säker på,
att de skola förstå mig.» Jag vet mycket väl, att herr Björklund är en
mäktig man i Kristianstads län, och en med rätta också populär person inom
denna trevna landsända, men jag tillåter mig icke desto mindre ifrågasätta,
huruvida han är i stånd att alldeles kalmera stämningen där nere.

Jag har tidigare givit uttryck åt några av de orosanledningar, som man
där har att räkna med. Det finns emellertid ännu en, som icke berörts under
den hittills gångna delen av debatten. Jag tror, att man skulle kunna säga,
att man uttrycker denna oro i Kristianstads län ungefär på följande sätt:
Örn avtalet icke för potatisbrännerierna medför annan följd, förefinns i varje
fall risken för att importen skall utnyttjas såsom ytterligare press, då det
för en kommande avtalsperiod gäller prissättningen på svensk potatissprit.
Jag har för mig, herr talman, att det nog ligger en del i dessa farhågor, som
från potatisodlarhåll i det hänseendet uttalats.

Man har under debatten gång efter annan talat om vänskapen med Estland.
Ja. herr talman, det finns väl ingen ledamot av denna kammare eller av riksdagen,
som icke hyser annat än de mest hjärtliga känslor för detta vårt grannland.
som är knutet vid oss med historiska, ekonomiska och kulturella, band
av stor betydelse. Det skulle enligt min mening vara fullkomligt orimligt att
hysa en motsatt uppfattning. Vi äro därför allesammans naturligtvis beredda
att önska excellensen en mycket lycklig resa, när excellensen nu ger sig i
väg österut. Om vi, ett antal ledamöter av riksdagen, emellertid ha den meningen,
att förbindelserna mellan de båda länderna böra odlas efter något annorlunda
linjer än de, som äro skisserade i detta avtal, ma vi väl lia rätt att
hysa den uppfattningen.

Jag vill till sist understryka vad jag tidigare en gång påpekat, nämligen att
inviten till denna transaktion kom från svensk sida. Det är icke Estland, som
gjorde förslaget, men att Estland med hänsyn till landets säregna produktionsförhållanden
säde ja, är kanske icke något att förvåna sig över. Det skall dock

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

123

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

slås fast, såsom man brukar säga här i kammaren ibland, att det är vi, som
tagit det första steget.

Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr De Geer i Hanaskog: Herr talman! Jag begärde ordet, då min länskamrat
herr Björklund yttrade sig. Jag ber att få instämma med honom i
hans uttalande, och jag har för övrigt i det anförande, som jag redan tilllåtit
mig hålla, framhållit, att den nuvarande finansministern varit mycket
välvillig under de senare åren mot potatisodlarna, och jag hoppas, att det
skall bli så i fortsättningen, även om vi i den fråga, som vi här diskutera,
icke kunna vara av samma mening som regeringen och finansministern.

Varför jag emellertid närmast begärde ordet var för att ge en kort replik
till herr Björklund. Herr Björklund tänkte sig en liten fotvandring nere i
Kristianstads län, där han skulle gå omkring med propositionen i ena handen
och utlåtandet i den andra. Därvid nämnde han mycket vänligt, att de, som
äro litet räddhågade uti denna sak — jag antar, att jag får höra till den
gruppen — också få vara med på promenaden, och jag skall be att få anmäla
mig såsom deltagare i den lilla rundturen. Jag förmodar emellertid, att det
vid detta tillfälle kan vara tillåtet att påpeka för de potatisodlare, som vi
skola besöka, att åtminstone jag och med mig likasinnade försökt förhindra
import av potatis in natura från Estland. Vi kanske under promenaden också
kunna få framhålla, att herr Björklund kanske icke var så ivrig för den saken,
och vi kanske också kunna få diskutera med dem, huruvida det avtal, som nu
ligger på bordet, kan vara av något särskilt värde för potatisodlingen. Liksom
herr Björklund under promenaden skall försvara detta avtal, skall jag
försöka att i någon mån kritisera det.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pclirsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag föranleddes närmast att begära ordet i anledning av vad
herr Hagberg i Malmö sade i sitt yttrande örn oron bland potatisodlarna. Jag
förstår mycket väl denna oro under det första skede, då propositionen förbereddes
oell förslaget diskuterades i tidningspressen; då lades det ut i många
tidningar på det sättet, att detta avtal skulle utgöra ett lämpligt sätt att
fylla den brist i potatisbrännvinsbränningen, som inträffade under sista året.
Denna uppfattning återfinnes även i de yttranden, som äro återgiva i såväl
propositionen som utskottsbetänkandet. Såsom jag hade anledning att förklara
i mitt första anförande, ligger det icke till på det sättet. Det skall icke ens
fylla bristen i den minskade kvantitet av potatisbrännvinstillverkningen, som
på grund av olika förhållanden inträffade föregående år.

Så säger herr Hagberg i Malmö, att det är klart, att potatisodlarna räkna
med att detta skall vara en press på dem, då det gäller att träffa nästa avtal.
Men, herr Hagberg, varför skulle det icke redan nu kunna användas för att
kunna fylla ut den kvantitet, som brister? Ty då ha vi mycket större anledning
att misstänka, att det skulle tjäna såsom press mot potatisbrännvinsbrännerierna.
Jag tror i alla fall, att örn riksdagen träffat en överenskommelse och
dragit upp linjerna för vad potatisbrännvinsbrännerierna skola få, och vad
brännerierna av andra spritsorter skola få, så få potatisodlarna behålla den
kvantitet, de ha. Herr Hagberg har naturligtvis all anledning att från sina

124

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

utgångspunkter misstänka något. Det få potatisodlarna bedöma, när de få se
hur det går, örn herr Hagberg har spått rätt eller fel. Herr Hagberg spådde
rätt så mycket beträffande motorfolket och försökte göra riksdagen motorvänlig
under den föregående valrörelsen, men succén blev icke särskilt stor.
När herr Hagberg försöker att driva den satsen, att motorfolket skall betala
detta, då förstår man, att han inte är riktigt inne i denna sak. Då förstår
man, att han står fullkomligt främmande för vad som motorfolket egentligen
vill ha, nämligen en brännolja, som är tillfredsställande.

Herr Björklund: Herr talman! Jag är förekommen av herr jordbruksministern
i vad jag tänkte säga, men jag vill komplettera hans yttrande med att
framhålla, att under de många år, som jag varit ledamot av bevillningsutskottet
och vi gång på gång haft att syssla icke precis med den fråga, som vi
nu behandla, utan andra frågor örn potatisodling och brännvinsbränning, har
det icke i utskottet saknats människor, som velat driva den satsen, att, när
man ifrån Estland eller något annat land kan köpa en vara billigare, det icke
finns någon anledning till att betala ett högre pris, därför att den tillverkas
här hemma.

Herr Hagberg i Malmö och jag, som under de senare åren båda suttit i bevillningsutskottet.
ha haft tillfälle att justera vår uppfattning i åtskilliga ting
med hänsyn till den köpenskap, som vi mer eller mindre frivilligt lia med främmande
nationer, och vi ha trots olika utgångspunkter ur partipolitisk synpunkt
i mycket hög grad närmat oss varandra. Och detta närmande har icke
berott på något annat än att vi båda lärt oss förstå, att de tider, i vilket vi
leva, äro sådana, att man i första hand måste se på det egna landets och det
egna näringslivets intressen; och det lia vederbörande försökt göra i detta fall.
Det är ytterst få tillfällen, då vi kommit till olika ståndpunkter den gång det
varit fråga örn att avge ett betänkande från bevillningsutskottet.

Herr Hagberg talade örn att jag är en mäktig och populär man. Jag är
ingendera delen, herr Hagberg, men jag skulle vilja fråga herr Hagberg vem
det är, som har skrämt upp potatisodlarna i Skåne, om de nu äro rädda. Jag
tror nämligen icke på den där rädslan i någon större grad. Vem är det emellertid,
som hjälpt till att skrämma upp potatisodlarna. Icke tror jag, att man
läser Skånska Aftonbladet i någon större utsträckning i norra Skåne, där
potatisodlingen pågår. Däremot finns det andra tidningar, som med synnerlig
skärpa ha framhållit, att detta var något av det mest fasaväckande, som man
gärna kunde ta sig till från statsmakternas sida. och att det aldrig skulle
kunna tänkas, att riksdagen överhuvud taget skulle kunna reflektera på att
bifalla Kungl. Maj :ts proposition. På detta sätt har man mässat i ledande
artiklar och i vad man mera populärt brukar kalla slaskspalten, än i den ena
och än i den andra för att icke säga i båda på en gång. Håller man på med
detta tillräckligt länge är det klart, att de människor, som dagligen matas med
en viss uppfattning, till slut resonera som så, att det måste ändå ligga något
i det. Det är med förlov sagt, herr Hagberg, tidningspressen, som i mycket
hög grad har skrämt upp potatisodlarna där nere. Hade icke pressen gjort detta,
skulle vi icke heller haft den väldiga storm bland odlarna, som man här
talar örn men som jag för min del icke haft någon vidare känning av. Jag
tror, att den skulle varit av betydligt mildare omfattning, i fall man varit en
liten smula försiktigare från tidningspressens sida.

Jag skall icke yttra mig vidare om den lustvandring därnere i Eden, som
herr De Geer i Hanaskog och jag skola lia i sommar och då vi skola försöka
leta rätt på potatisodlarna. Annars hade jag ju tänkt, att de skulle leta reda

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

125

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

på oss och att vi tillsammans skulle resonera med dem. Även örn jag skulle
ha tid att vandra omkring där nere, så är herr De Geer enligt vad jag hört ända
till midsommar upptagen icke av fotvandring här hemma utan av turistfärd
till främmande länder, och således kan han icke vara med under den närmaste
tiden. Sedan få vi väl litet andra småsaker att syssla med, och jag misstänker
därför, att i den mån vi behöva tala med potatisodlarna örn denna sak, få vi
nog komma överens örn att följas åt och försöka göra det bästa möjliga av det,
som nu föreligger.

Jag går till ett beslut i denna fråga, herr talman, med den fullständigt uppriktiga
övertygelsen, att det icke kan vara tal örn att man skadar de intressen,
som man här sökt skjuta fram och sätta i gluggen på det sätt, man har gjort.
Jag betonar än en gång, att jag är icke glad över att situationen är sådan, att
man behövt lägga fram en proposition av den art, som det härvidlag är fråga
om. Med anledning av att situationen emellertid är, som den är, vill jag för
min del vara med om förslaget, därför att jag vet vilka oerhörda skador som
åstadkommas under nuvarande förhållanden. Jag smädar icke något främmande
land, det vill jag bestämt påpeka, men jag vill dock säga, att smugglingstrafiken,
den ma komma från det ena eller andra hållet här i världen, är
av den beskaffenhet, att vi såsom goda svenska medborgare, vare sig vi äro
potatisodiare, brännvinsbrännare, sulfitspritbrännare eller motorister, lia skyldighet
att i den mån vi kunna medverka till att stoppa upp den sortens trafik.

Det är just detta, herr talman, som vi i varje fall i rätt stor utsträckning
enligt mitt förmenande äro i färd med att göra här i dag, och jag har därför
all anledning att vidhålla mitt yrkande.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Gentemot herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet vill jag endast anföra följande. Herr statsrådet
talade örn det underskott, som varit för handen och som desslikes propositionen
något berört. Även kontrollstyrelsen är i sitt yttrande inne på denna
sak. Nu har ju kontrollstyrelsen i kväll blivit föremål för en mycket allvarlig
reprimand, från regeringsbänken, och det kan därför kanske vara förenat
med vissa risker att citera vad kontrollstyrelsen har sagt, men jag kan
i alla fall icke låta bli att anknyta till detta yttrande. Kontrollstyrelsen
framhåller nämligen, att den väsentliga orsaken till det beräknade underskotet
varit den prissättning, som skett å svenskt potatisbrännvin och därmed på
fabnkspotatis, varvid priset kommit att ligga så lågt, att de utanför brännenerna
stående odlarna föranletts att i betydande utsträckning använda potatisen
till foderändamål.

Så till slut ett pär ord till herr Björklund. Han har talat om pressen och
den roll, som tidningarna anses ha spelat i denna affär. Jag har ingen som
helst anledning att ingå på den sidan av saken. Var och en må svara för sig.
Jag har emellertid i min hand senaste numret av en publikation, som heter
»K. L. F., Organ för Riksförbundet Landsbygdens Folk». Där återfinnes ett
uttalande örn denna proposition, som onekligen är av ganska märklig karaktär.
1 jämförelse med detta uttalande förefalla åtminstone i vissa hänseenden de
omdömen som förekommit, på annat håll i pressen, såsom något av rätt milda
västanfläktar.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Talesmännen för utskottets hemställan
ha försökt bortförklara alla de äventyr, som skulle bli följden av ett
genomförande av detta avtal. Få vi hålla på en stund till, blir det hela san -

126

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. jn.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

nolikt förvandlat till en lysande affär, där alla intresserade parter komma att
förtjäna. Såväl från regeringsbänken som från herr Björklund i Hässleholm
har man försökt lugna potatisodlarna genom att säga. att med deras intressen
är det ingen fara. Herr Olsson i Gävle har varit lika angelägen att trösta
intressenterna för sulfitspritindustrien. Slutligen har herr Severin med den
sakkunskap, han har förvärvat i kommunikationsdepartementet, förklarat, att
motorismen behöver icke heller vara ängslig, ty på den kommer icke att falla
några kostnader.

Beträffande den summering av det allmännas kostnader för affären, som
återfinnes i utskottets utlåtande på sid. 8., är det hittills ingen, som har berört
den fjärde punkten, där det står, att »av sistnämnda anledning skulle
även statsverket få vidkännas en minskning i inkomsten av bensinskatten med
cirka 125,000 kronor». I sista hand blir det naturligtvis vägväsendet, som förlorar
dessa 125,000 kronor. Nu kan man givetvis säga, som herr finansministern
här har sagt beträffande dessa siffror, att i det stora hela spela de
så liten roll, därför att totalsummorna äro ju så ofantligt stora. Jag vill icke
heller säga, att 125,000 kronor för vägväsendet med den budget, som det nu
har, spelar någon avgörande roll, men det är i alla fall en summa bland alla
de andra, och antingen kommer det att gå ut över skattedragarna, som få betala
högre vägskatt, eller också måste någon vägförbättring stå efter. Jag
väntar nu, att någon talesman för utskottet skall stiga upp och förklara, att
icke heller vägväsendet kommer att förlora något på affären.

Herr Nilsson i Steneberg: Herr talman! Efter herr Anderssons i Rasjön
anförande kan jag inskränka mig till endast några få ord.

Jag vill för min del erinra örn att hans excellens utrikesministern en gång
formulerade den enligt min mening mycket förnuftiga satsen, att det är ett
lyckligt land, där man får säga sin mening örn regeringen eller statsmakterna,
jag undrar, örn man icke skulle kunna tillägga, att det är ett lyckligt land,
där resp. statliga myndigheter och styrelser få säga sin oförblommerade mening
om andra statsmakters göranden och låtanden.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Herr Hagberg i Malmö hade en tidning i sin hand och menade,
att vad andra tidningar skrevo var endast milda västanfläktar gentemot vad
man skrev i den tidningen. Det är klart, att är tidningen icke initierad i vad
denna fråga innebär för potatisodlarna, så kan den skriva på det sättet. Kommer
herr Hagberg att fortsätta sin upplysningsverksamhet bland potatisodlarna,
är det klart, att de komma att stå misstänksamma mot det hela. Jag skulle
emellertid vilja framhålla, att när potatisodlarna komma att få se resultatet av
detta, komma de att säga till sig själva, »Gud bevare oss för sådana förkunnare».
En dylik förkunnelse kan naturligtvis till sist icke leda till annat än att
människorna komma att misstänka, att förkunnelsen icke är objektiv.

Herr Hagberg läste upp ett avsnitt ur kontrollstyrelsens yttrande. Jag tycker,
att han skulle ha fortsatt att läsa, ty kontrollstyrelsen säger sedan, att nu
är potatispriset fastställt till så väsentligt högre belopp, att man kan förutsätta,
att potatisodlarna gärna skola vilja leverera potatis, varigenom man kan få en
utökad potatisbränning. Det är också just vad jag har sagt, att det är avsikten,
att potatisodlingen skall icke blott ha kompensation för den kvantitet, som går
till inblandning i motorbränsle, utan de skola därutöver, örn de ha tillräckligt
stor produktion, få leverera en kvantitet även för föregående år. Få potatis -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

127

Ang. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

odlarna reda på detta, så förstå de med sin realistiska inställning, att det icke är
meningen, att de skola bära kostnaderna för detta avtal.

Såsom jag tidigare har sagt, bär icke motortrafiken någon kostnad härför, ty
lättbentylen är en vara, som är efterfrågad för tyngre motortrafik. De bilar,
som jag talade örn tidigare, voro icke allenast av svenskt fabrikat, utan det var
fem svenska och fem utländska vagnar, för vilka vi med fördel använde lättbentyl.
Då det vid ett tillfälle hade skett leverans av lättbentyl, sade vågmästaren,
att vi hade fått mycket dålig lättbentyl, ty de var omöjligt för chaufför
renia att kunna köra de turer, som de skulle hinna med. Jag tog då fram räkningen
och fann, att det icke var lättbentyl, vi hade fått, utan bensin.

Jag menar alltså, att det föreligger ett verkligt behov av denna inblandning.
Även om automobilskattemedlen skulle minskas, därför att vi öka inblandningen
av alkohol med ytterligare en miljon liter, anser jag det vara en fördel ur
många synpunkter just med hänsyn till trafikens behov.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr statsrådet, menade, att den

artikel, som jag hänvisat till, möjligen skulle kunna bero på oriktiga informationer
till tidningen i fråga. Jag vågar givetvis icke uttala mig örn vilka informationskällor
»Landsbygdens Folk» har till sin disposition — det ligger utanför
mitt bedömningsområde —■ men jag vill fästa uppmärksamheten på att enligt
tidningens vinjett är dess redaktionschef ledamot av denna kammare och
tillhör det parti, vars chef herr statsrådet är.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Hedaktören för Landsbygdens Folk behöver icke vara mer initierad
än den person, som är redaktör för Skånska Aftonbladet och som är ledamot
av bevillningsutskottet. Det är precis lika missvisande uppgifter i båda
fallen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Anderson i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
därefter blivit ännu en gång uppläst företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Anderson i Norrköping begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Där -

128

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. lag om
förvaring och
internering i
säkerhetsanstalt
m. m.

Äng. viss överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland m. m.

(Forts.)

vid avgåvos 113 ja och 65 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till familjepensionsreglemente
för riksdagens verk och reglemente angående familjepension
för efterlevande till arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk
m. m.;

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ökade
pensionsförmåner för avlidne vice riksbankschefen Erik Johan Henrik Wilhelmssons
efterlevande; och

nr 73, i anledning av väckta motioner örn förhöjd avlöning till justitieombudsmannen
och militieombudsmannen; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av väckta motioner angående
utredning av frågan om ersätttning av statsverket till den, som lidit
skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 65, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt m. m.

Genom en den 7 maj 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 310, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
dels lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
dels ock vissa andra därmed sammanhängande lagförslag.

Enligt Kungl. Maj :ts berörda förslag skulle 6 § i förslaget till lag örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt hava följande avfattning:

6 §.

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering döraps, skall domstolen
inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i målet,
åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda
yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum, vare
frågan därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs
någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta
nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen
hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan örn ådömande
av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran
skall vad här i fråga örn fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen för uppfostringsanstalten.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

129

Äng. lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)

■talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det mål
van dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den tilltalade
muntligen höras, och galle örn hans rätt till biträde för sin talans förberedande
och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
at häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna
a statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar gälla vad i
27 och 60 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas
skall i avseende a införande av lagen örn ändring i vissa delar av samma balk
samt 11 och^l2 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes
stadgat angående part som hålles häktad.

Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas
utan hinder av att det ej äger laga kraft.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

dels av herrar Erik Anderson, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lundstedt,
vilka hemställt, att 6 § i förslaget till lag örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt måtte erhålla följande lydelse:

6 §.

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen
inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas. Sedan
nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i målet,
åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda yttrandet.
Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum, vare frågan
därom förfallen.

o Finnér fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs
någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta
nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen
hänskjuta. frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan örn ådömande
av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran
skall vad här i fråga örn fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid domstolen i den ort där straffet eller
tvångsuppfostran verkställes. Vid domstolen skall den tilltalade muntligen
höras, och galle örn hans rätt till biträde för sin talans förberedande och utförande
vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad är stadgat,
dock att biträde tillerkänd ersättning alltid skall stanna å statsverket. Beträffande
den tilltalade skall i tillämpliga delar gälla vad i 27 och 30 kap.
rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen örn ändring i vissa delar av samma balk samt 11
och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes stadgat
angående part som hålles häktad.

Beslut om förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas
utan hinder av att det ej äger laga kraft.

dels av herr Branting,

dels ock av herr Olsson i Mellerud beträffande motiveringen till utskottets
utlåtande.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att lagtext icke
skulle uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot begärdes.

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 39. q

130

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)

Utskottets förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Efter föredragning av 1 § yttrade

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Vid denna sena timme skall det
naturligtvis icke falla mig in att gå in pa någon längre motivering för den reservation,
som jag har fogat till utskottets betänkande och som rör viss del av motiveringen.
Jag skall endast i all korthet ange vad det är, som ligger bakom
denna reservation. I diskussionen omkring det kraftigt ökade antalet sträf friförklaringar
och det starkt ökade antalet sådana brottslingar, som icke ha normal
sinnesbeskaffenhet, har det uppstått en viss oro med anledning av det starkt
ökade inflytande, som de medicinska myndigheterna så småningom ha fatt i
denna straffreaktion. Som vi alla veta finns det inga strikta gränser mellan
de sträffriförklarade, mellan de förminskat tillräkneliga och de normala brottslingarna,
utan detta avgöres genom utlåtanden av experter och medicinska myndigheter.
Det skulle föra mig alldeles för långt att gå in på grunderna för
dessa straffriförklaringar eller för förklaringar örn förminskad tillräknelighet
o. s. v. Som nämnt känner man emellertid på vissa håll en viss oro för
dessa straffriförklaringar, och man frågar sig, örn det icke vore välbetänkt med
en smula större varsamhet härvidlag än nu är fallet.

Vad jag hade önskat få fram i utskottets motivering har varit, att utskottet
en smula klarare skulle ha sagt ifrån, att de medicinska myndigheternas utlåtanden
i dylika fall äro att betrakta såsom expertutlåtanden och att domstolarna
i sista hand äro de myndigheter, som skola taga det fulla och hela ansvaret
för straffreaktionen. Det har icke saknats sympatier för ett sådant uttalande
inom utskottet, fast man i sista ögonblicket fann sig föranlåten att stryka ett
redan utarbetat sådant, avseende nämnda sak. Jag har för min del ansett, att
en sådan uttalad betänksamhet i utskottets utlåtande hade varit på sin plats och
väl befogad, och jag har med min reservation endast velat giva ett uttryck för
denna min mening.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

2—5 §§.

Godkändes.

6 §.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Lindgvist: Herr talman! Trots den sena — eller tidiga timmen tilllåter
jag mig besvära kammarens ledamöter med en detalj i föreliggande lagförslag.
Detaljen är enligt min uppfattning av den betydelse, att det skulle
vara värdefullt och behövligt, örn de närvarande kammarledamöterna ville antingen
höra vad jag har att säga eller kasta en blick på den reservation, som
finnes på sidan 39, en reservation, som är avgiven av herr Anderson i Hägelåkra
m. fl. Det är till denna reservation jag skall tillåta mig yrka bifall.

Den detalj det här är fråga örn och örn vilken vi icke kunnat enas inom utskottet,
gäller forumbestämmelsen. Det är icke först i utskottet, som det blivit
delade meningar örn denna sak, utan det har det varit redan pa ett förberedande
stadium. Ty Kungl. Maj:ts förslag avvisade det förslag, som de

sakkunniga avgåvo. _ . , , . , , „ , ,

De sakkunniga — bland vilka befunno sig första lagutskottets bade ordförande
och vice ordförande — hade i fråga om den forumbestämmelse, som
det här gäller, föreslagit, att hovrätt skulle bliva den domstol, som i första

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

131

Ang. lag orri förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)
hand skulle pröva de ärenden, som det här är fråga om. När de sakkunniga
här föreslogo hovrätt som forum, så anförde de för sitt förslag vissa synpunkter.
Det är synpunkter, som jag tycker äro ganska beaktansvärda, ja så beaktansvärda,
att jag har litet svårt att förstå, att de med den uppfattning de då
hade hava kunnat ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. När de sakkunniga
kommo med sitt förslag örn hovrätt, framhöllo de bland annat, att det är önskvärt
att det går till hovrätt, ty genom det får man ett mera enhetligt bedömande.
De säga också, att praktiska omständigheter tala för hovrätt, då härigenom
det skulle bli färre fångtransporter för den dömdes inställande än vad
som skulle bli fallet, om den person det gäller skulle ställas inför underrätt.

De sakkunniga ansågo sålunda, att det skulle vara icke bara obehövligt
utan även medföra vissa svårigheter av olika slag, örn den dömde, när han på
nytt skulle ställas inför domstol, skulle återföras till domstolen i hemorten.

De, som hava gått igenom propositionen, hava funnit, att av de myndigheter,
som hava yttrat sig över de sakkunnigas förslag, finnes det en del, som haft
vissa erinringar att göra mot sakkunnigförslaget. Jag skall icke här återgiva
manga av myndigheternas yttranden, men jag vill peka på, att länsstyrelsen
i Uppsala säger, att det mest ändamålsenliga är att till laga domstol
välja den underrätt, inom vars domvärjo fängelset eller uppfostringsanstalten
är belägen. Det är denna tankegång, som vi reservanter vilja hava införd i 6 §.

Som nu Kungl. Maj :t föreslagit och utskottet har tillstyrkt, kan det komma
att bliva så, att vi •— visst icke i så stor utsträckning som tidigare men ändå
i åtskilliga fall ■— kunna komma tillbaka till de gamla fångtransporterna,
vilka vi hade tidigare och vilka så starkt kritiserats. Jag kan icke finna, att
det kan vara ur någon synpunkt viktigt, att örn det är en person nere från
södra Sverige eller från norra Sverige, som blir transporterad till Långholmen
för att där avtjäna sitt av domstolen utdömda straff, han skall behöva, örn
han kommer i det tillstånd, varom lagen talar och han på nytt skall ställas
inför domstol, föras från Långholmen till södra Sverige eller upp till norra
Sverige. Jag tycker, att det vore bra mycket riktigare, örn denne fånge finge
ställas inför domstolen på Långholmen. Det blir väl en avdelning av Stockholms
rådhusrätt, som får infinna sig pa Långholmen, och inför den domstolen
får fången framföras.

Jag har sett — och det hava vi litet var sett — att när det blir särskilt vissa
brottmål,^ kan det draga allmänhetens intresse till domssalen. När rannsakning
pågår vid sådana tillfällen, är det säkert mycket svårt och pinsamt icke
bara för fången utan även för eventuella anhöriga, att se och veta alla de
blickar, som riktas på fången i domssalen. Jag tycker, att det är en onödig
hårdhet att nu förnya detta lidande för fången och hans anhöriga.

När departementschefen lagt sitt förslag som han gjort och icke följt de
sakkunniga, har han säkerligen gjort det i den bästa tanke, att han därmed
skulle se till, att den sak det här gällde bleve på bästa sätt prövad av domstolen.
Jag tror visst,, att det varit i den bästa avsikt han gjort detta. Men
det kommer att leda till dessa sorgliga förhallanden, att fangarna skola på
detta sätt transporterasDet blir icke bara de egentliga fångarna. Det kan
bil — låt oss säga — så, att vi lia en pojke på uppfostringsanstalten i Bona
eller en flicka på uppfostringsanstalten i Viebäck utanför Nässjö. Kan det
verkligen finnas tillräckliga skäl för att, örn dessa skola ställas inför domstol,
återföra dem till hemorten och ställa dem inför domstolen där? Jag kan icke
finna det riktigt eller hallbart att skriva lagen pa det sättet. Jag tror, att det
är riktigare att gå in för den princip, som bland andra länsstyrelsen i Uppsala
givit uttryck åt. Vi hava skrivit vår reservation i samma mening.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till vår reservation.

132

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)

Herr Bergquist: Herr talman! Den fråga, som herr Lindqvist här berört,
avser en liten detalj i det omfattande och betydelsefulla lagkomplex, som nu
ligger på kammarens bord. Uti Kungl. Maj :ts förslag — i den delen har
utskottet icke föreslagit någon ändring — har upptagits en bestämmelse, enligt
vilken en person, som dömts till straffarbete eller fängelse och under tiden
för straffverkställigheten befunnits förminskat tillräknelig, kan få sitt av
domstol utdömda straff utbytt mot förvaring i säkerhetsanstalt. Tvisten —
örn jag får kalla det så — mellan utskottsmajoriteten och utskottsminoriteten
rör endast, vilken domstol, som skall bedöma, huruvida utbytande av straff
mot vistelse å säkerhetsanstalt skall ske. I Kungl. Maj :ts förslag, som tillstyrkts
av utskottsmajoriteten, har uttalats, att denna fråga skall upptagas
och avgöras av den underrätt, som dömt sist i det mål, varom fråga varit,
under det att reservanterna föreslagit, att det skall avgöras av den domstol,
inom vars domkrets vederbörande avtjänar sitt frihetsstraff.

Då man i propositionen upptagit förslaget, att det skall avgöras av den
domstol, som sist dömt i målet, har man byggt på den allmänna principen, att
rätt forum i brottmål är den domstol, inom vars domvärjo brottet begåtts. Det
är den allmänna regeln i svensk rätt som man anser böra tillämpas även i detta
hänseende.

Det har också åberopats vissa särskilda skäl, varför man skulle taga den
domstol, som sist dömt. Det starkaste skälet är, att denna domstol bäst känner
till frågan och bäst och mest allsidigt kan pröva, huruvida det en gång utdömda
straffet bör utbytas mot förvaringsåtgärd. Man har räknat med —
och med full rätt — att det blir större intresse för och större kännedom örn
den tilltalades person i denna domstol, då det blir fråga om att pröva detta
spörsmål. Man har också räknat med, att örn man lägger det till denna domstol,
får man ytterligare en garanti för att utbytet av straffåtgärd, vilket av
den tilltalade kan räknas som en skärpning, icke tillgripes utan synnerligen
starka skäl.

Nu hava reservanterna ansett, att denna bestämmelse icke är tillfredsställande
utan att det skulle vara mycket enklare och bättre samt lämpligare, särskilt
för den dömde, att dömas av domstol på den ort, där han avtjänar sitt
straff. Fångtransporterna kunde i så fall undvikas.

Nu är det att märka, att denna bestämmelse kommer i praktiken att tilllämpas
ytterst sällan. Det skall vara detta sällsynta undantagsfall, att en
person blir dömd till frihetsstraff, och under det han avtjänar detta, upptäckes
det, att han är s. k. förminskat tillräknelig. Det är endast i det fallet
den kan tillämpas. Vi hava ingen anledning att räkna med, att det kommer
att hända ofta, utan det blir endast i rena undantagsfall. Således, då herr
Lindqvist talade om, att transporterna skulle bli så bedrövliga, skall man
icke överskatta betydelsen därav.

Det har åberopats i reservationen, att det är av värde att höra fångvårdstjänstemännen
o. s. v. för att man skall få en god bild, hur den dömde skött
sig under straffverkställigheten. Det blir sällan i dessa fall, som man har
anledning att höra fångvårdspersonalen som vittnen. Innan saken kommer till
domstolen, är det läkarundersökning, saken passerar medicinalstyrelsen och
interneringsnämnden, och slutligen skall justitiekanslern behandla den. Följaktligen,
den utredning, som skall förebringas, redan innan saken kommer till
domstol, är mycket grundlig.

Vidare har det åberopats av herr Lindqvist, att örn man nu samlar dessa
mål till den domstol, inom vars domvärjo vederbörande avtjänar sitt straff,
får man en större enhetlighet i bedömandet. Man har räknat med, att de
flesta personer, som det kan vara fråga örn, sitta på Långholmen. De skulle

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 09.

133

Äng. lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)
komma till Stockholms rådhusrätt. Det är ingen anledning att överdriva betydelsen
av detta. Med hänsyn till det mycket obetydliga antal fall, då bestämmelsen
komme att tillämpas, tror jag icke, att man kan räkna på att få
en enhetlig praxis. Örn det förekommer ett fall örn året eller vartannat år av
ifrågavarande art, kan man nog icke få någon stadigare praxis.

Jag tror icke, att de nackdelar, som reservanterna sett i Kungl. Maj :ts
förslag, äro av den betydelse, att det finnes anledning att frångå förslaget
här.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Lindmark och Gustafsson i Lekåsa.

Herr Lindqvist: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av herr vice
ordförandens yttrande, när han säger, att det blir få fall, som det här kommer
att gälla. Jag skulle tro, att det blir så. Men örn det blir så, vad tjänar det
till att hava sådana bestämmelser, som utskottet går in för? Det kan icke vara
behövligt.

Så säger herr Bergquist, att vi hava pekat på att fångvårdsmännen kunna
behöva höras som vittnen. Det hava vi tagit upp, därför att sådant kan inträffa.
Finnes det verkligen rim och reson i att taga vittnena, fångvaktarna
här på Långholmen, och skicka dem till Härnösand eller Kiruna eller Malmö?
Finnes det verkligen det?

. När det är fråga om enhetlighet, är det ingenting annat än vad de sakkunniga
pekat på, när de ville hava det till hovrätt i stället för underrätt. Då
pekade de också på enhetligheten och att det skulle vara fördelaktigt med
sådan.

Jag har icke den minsta avsikt att rikta någon anmärkning mot juristerna.
Men jag är övertygad, att vi reservanter hava rätten på vår sida, och att örn
lekmännen, d. v. s. de, som icke äro jurister, hade tillfälle att sätta sig in i
denna sak, skulle de ovillkorligen stå på vår sida. Ty, som jag sade förut,
de tidigare fångtransporterna, som vi hade, voro så utdömda, att det finnes ingen
anledning att återupprepa dem.

oChefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Det finns icke
något som helst motsatsförhållande i grunduppfattningen mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten, som har följt propositionen. Å båda sidor vill man
vinna en anordning, som är den mest tillfredsställande ur den persons synpunkt,
som skall åläggas förvaring. Kungl. Majit och utskottet ha velat ställa det
pa det sättet, att den person, som bär blivit dömd till frihetsstraff, exempelvis
straffarbete, och sedan begär ett fel, inte skall få sitt straff förvandlat till förvaring
utan att han verkligen blir undersökt och bedömd av en domstol, som
känner honom och har ett personligt intresse av honom. Örn man tänker sig,
att sådana ärenden, såsom här sagts, skola avgöras av Stockholms rådhusrätt,
är det ju fara värt, att ärenderas handläggning mera skulle få karaktären av
expediering.

Vi ha däremot föreställt oss, att häradshövdingen och nämnden i hemorten
böra känna mannen bäst och att man på grund av deras intresse för honom skulle
kunna räkna med att de icke förvandla detta straffarbete till förvaringsstraff
utan att taga hänsyn till om det verkligen är lämpligt att behandla
mannen i fråga på det sättet.

Jag erkänner gärna, att det kan uppstå olägenheter med fångtransporterna.
Det är ju dock ett obehag av övergående karaktär, som vederbörande härigenom
blir utsatt för. Det är oändligt mycket viktigare för honom att veta, att

134

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. lag örn förvaring och internering i säkerhets anst alt m. m. (Forts.)
förlängningen av den tid, lian hålles berövad friheten, sker under garanti för
att han blir behandlad på det bästa och ändamålsenligaste sättet och bedömd
efter sin personlighet.

Herr Lindgvist: Jag skall be att med ett par ord få replikera justitie ministern.

Det går icke riktigt ihop vad herrarna säga. Herr Bergquist säger, att det
icke kommer att uppstå så många fall, där ett sådant förfarande måste tillgripas.
Justitieministern å sin sida är rädd för att örn dylika ärenden skola handläggas
vid Stockholms rådhusrätt, det blir så många fall att de komma att^behandlas
som expeditionsärenden utan tillräckligt hänsynstagande till de åtalade.
Jag vill vidare säga — vi ha för övrigt påpekat saken i vår reservation
— att därför att dylika ärenden gå till samma domstol, som dömde första gången,
är det inte säkert att samma domare kommer att handlägga målet. I fråga
örn häradsrätter kan man väl tänka sig, att åtminstone någon av dem^som
vore med vid den första domens avkunnande, skola sitta kvar, då vi ha många
nämndemän, men i rådhusrätterna förekommer ju däremot ofta ombyte av domare.

Det är i dylika fall icke det brott, den straffade förut begått, som på nytt
skall undersökas. Det är en helt annan sak, som domstolen skall pröva.

Jag ber vidare få hänvisa till att justitieministern, då han inte har velat gå
med på de sakkunnigas förslag, i propositonen endast har sagt, att han icke
finner det lämpligt att antaga detsamma. Det förslag, som justitieministern
har gått in för, är sannolikt inte lämpligare.

Herr Hedlund i Östersund: Jag kan för min del icke förstå den argumentation,
justitieministern åberopar till förmån för propositionen. ^ En domstol
dömer en man till tidsbestämt straff, för det brott han har begått. _ Mannen
kommer sedan till Långholmen, och där upptäcka fångvårdsmyndigheterna,
att den dom, som fälldes i Kiruna, icke var så lämplig. Mannen borde i stället
ha dömts till internering eller förvaring. Fångvårdsmyndigheterna finna,
att han icke är mottaglig för straff; han är farlig för annans egendom och
säkerhet. De medicinska myndigheterna pröva fallet, interneringsnämnden
får säga sitt ord, justitiekanslern anställer åtal, och fallet skall prövas på
nytt av domstol. Finns det något praktiskt förnuft i att för att detta skall
kunna konstateras av domstol, mannen skall skickas till den domstol som
först dömde, när vilken domstol som helst, som får ärendet örn hand, sannolikt
kan bedöma örn mannen skall interneras? Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tror att reservanterna ha

drivit denna sak litet för långt. De fall, som herr Hedlund åberopade, komma
nog att bli så pass sällsynta, att de icke kunna tillmätas något större bevisvärde.

Här kvarstår dock det förhållandet, att det trots allt kan hända, att både
fångvårdsmyndigheterna och läkarna, som finnas vid våra vårdanstalter, kunna
ha tagit fel. Det kan vara av större nytta för vederbörande själv att på
nytt föras till den ort, där han ursprungligen har vistats. Om man förfar
på det sättet, tror jag att man har de största utsikterna att träffa det rätta.

I reservationen talas vidare örn att ett sådant förfaringssätt skulle vara pinsamt
för vederbörande. Gentemot detta måste jag säga, att den erfarenhet jag
förvärvat under de år, jag har deltagit i interneringsnämndens arbete och vid
de besök jag gjort på interneringsanstalter i exempelvis Norrköping, Ystad

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 89.

135

Äng. lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)
och Karlstad, säger mig, att om det är någonting, som vederbörande sätta värde
pa, sa är det att få komma utanför stängslet och göra en resa, även örn den
blir mycket kort. Från anstalten i Norrköping kunna anföras exempel på hurusom
människor, som visserligen äro defekta till sin sinnesbeskaffenhet, upprepade
gånger ha svalt träskruvar 6 till 7 centimeter långa för att bli förda
till lasarett och få komma ut från anstalten, andra exempel att förtiga. Det
finns en hel rad sådana, och om herrarna hade haft tillfälle att vara med och
se på, skulle ni åtminstone inte ha skrivit, att dylika resor av vederbörande
uppfattas som någonting pinsamt. Det tycka åtminstone icke vederbörande
själva. Jag har velat säga dessa få ord för att belysa hur det kan ligga till
ibland.

Herr förste vice talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Lindqvist, som anförde: Jag skall för att belysa vad jag sagt he att
blott få anföra ett litet exempel. För några år sedan förekom ett brottmål
nere i min hemtrakt, som väckte ganska stor uppmärksamhet och drog ganska^
mycket folk till den lilla domsagan. En del av dem, som hade varit ställda
inför domstol, blevo dömda och satta på Långholmen. Örn de under den
tid, de sitta där, bli sjuka och skola undersökas, är det då verkligen rimligt,
att de skola sändas ned till Halmstad igen och på nytt stå inför menigheten
där? Jag vill säga till herr Anderson i Råstock, att sådant verkar pinsamt
bade för dem det gäller och för de anhöriga.

Vidare yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr Lind qvist

bemötte mig ur annan synpunkt än den jag hade anlagt. När jag sade,
att om de flesta av de personer, som nu vistas på Långholmen, bleve ställda
inför Stockholms rådhusrätt, skulle detta få till följd, att dessa mål skulle expedieras
på ett mera schematiskt sätt än på annat håll, syftade jag naturligtvis
på, att rådhusrätten i Stockholm inte kan förutsättas ha något personligt
intresse för detta klientel, som kommer från olika landsändar.

När jag gått in för den ordning, som herr Lindqvist så kraftfullt kritiserat,
har det bland annat varit ur den synpunkt, som framförts av herr Olsson i
Mellerud, nämligen att det icke bör vara läkarna, interneringsnämnden, eller
någon annan dylik myndighet, som avgör denna sak, utan det skall vara domstolen,
som skall ha avgörandet i sin hand. Det är en synpunkt, som jag tror,
att man bör hålla mycket skarpt på. Då man sedan övergår till problemet att
välja domstol, har det synts mig att vara det rätta att stanna för den domstol,
som verkligen kan anses ha kännedom om den åtalades personlighet.

Herr Bergquist: Endast ett pär ord till herr Hedlund i Östersund. Jag
ämnade just säga vad justitieministern nyss yttrade.

. Man har här tidigare under debatten velat göra gällande, att domstolarna
icke utöva självständig prövningsrätt, då det gäller frågan örn tillräkneligheten.
Man har riktat kritik mot att domstolarna ligga i händerna på läkarna,
medicinalstyrelsen o. s. v. Om man i detta fall skall kunna få fram
någon självständig prövning hos domstolarna, måste man enligt min mening
hänskjuta denna prövning till den domstol, som en gång har handlagt fallet
och som väl känner till vederbörande och, som justitieministern uttryckte saken,
har ett personligt intresse för honom. Mål av denna art skola efter hörande
av olika myndigheter, läkare, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och
interneringsnämnden gå till åtal vid en domstol. Om målet hänskjutes till

136

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)
annan domstol än den som ursprungligen dömt i målet, kan följden lätt bli,
att denna domstol, som bär alla dessa myndigheters uttalanden att stödja sig
på, endast komme att följa deras anvisningar. Man uppnår starkare garantier
för ett rättvist handläggande av målet genom att skicka vederbörande till
den domstol, som en gång har dömt honom.

I likhet med justitieministern tror jag att det eventuella lidande, som vederbörande
kan vederfaras genom denna transport och genom återkomsten till
hemorten, väger mycket lättare än den ökade garanti för ett rättvist bedömande,
som han får genom att komma till sin gamla domstol.

Herr Hedlund i Östersund: Jag hade inte trott, att herr Bergquist och

justitieministern * ha den uppfattningen örn den interneringslag, som vi örn
några ögonblick skola antaga, att den till sin natur är så grym, att man
måste hitta på omvägar för att den skall komma så litet i tillämpning som
möjligt. Jag påpekar det ännu en gång: de brottslingar, vi i detta sammanhang
talat örn, lia, sedan de dömts första gången, icke begått något nytt
brott. Det har bara konstaterats, att den domstol, som dömde till det tidsbestämda
straffet, tog miste. Den skulle icke ha dömt till tidsbestämt straff
utan till internering eller förvaring. Första lagutskottets ärade vice ordförande
och justitieministern säga, att vi måste se till att sådana mål bli
riktigt sakligt prövade och att det icke, som herr Olsson i Mellerud sade för
en stund sedan, blir de medicinska myndigheterna utan de juridiska, som avgöra
frågan. Tro nu herrarna, att den domstol, som utdömt det tidsbestämda
straffet, kan anses vara benägen, även örn fog därtill skulle föreligga, att
döma till internering eller förvaring? Är det troligt, att denna domstol skulle
vara benägen att erkänna sitt misstag? Jag tror det inte. Jag anser att
efter den procedur, som har föregått ärendet, och justitiekanslerns ingripande
domstolen, vare sig det är Stockholms rådhusrätt eller en häradsrätt på landsbygden,
kommer att döma till internering eller förvaring.

Herr Anderson i Råstock: Jag undrar, om icke herr Hedlund i alla fall
gjorde sig skyldig till en del överdrifter. Man kan ju i våra dagar konstatera,
att domstolarna föranstalta örn läkarundersökning i betydligt större utsträckning
än vad tidigare varit förhållandet. Det kanske numera sker i litet för
många fall.

När domstolen skall handlägga mål av denna beskaffenhet, måste den ha
ett läkarintyg att stödja sig på. Det stöder herr Hedlund sig på också. Men
örn det är så många, som undersökas, blir risken betydligt mindre att de
dömda skola bli sjuka, sedan de intagits i fängelse eller interneringsanstalt.
Så ligger saken till i verkligheten. Vi skola åtminstone icke göra den större
än vad den är.

Herr Bergquist: Herr Hedlund nämnde, att denna bestämmelse avser sådana
fall, då domstolen har underlåtit att konstatera, att vederbörande är så
förminskat tillräknelig, att domstolen skulle ha dömt till internering eller förvaring.
Det gäller ingalunda sådana fall i huvudsak. Det gäller kanske
främst sådana fall, då under pågående straffverkställighet detta tillstånd uppkommit
hos vederbörande. Det behöver alltså icke vara fråga örn någon felbedömning
från domstolens sida. Den kan ha dömt fullständigt rätt.

Herr Hedlund i Östersund: Jag förstår inte, varför vi skola tvista i denna
sak. Är den domstol, som ligger långt ifrån anstalten, mera skickad att bedöma,
huruvida en man som blivit sinnessjuk under fängelsevistelsen bör inter -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

137

Äng. lag om förvaring och, internering i säkerhetsanstalt m. m. (Forts.)
lierås än den domstol, som ligger invid den inrättning, där mannen har blivit
sinnessjuk? dag bara frågar.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels pa godkännande av förevarande paragraf i
Kung1- Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag, dels ock på bifall till den beträfe
berörda paragraf av herr Erik Anderson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lindqvist, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner 6 § i Kungl. Maj :ts förevarande, av
första lagutskottet tillstyrkta förslag till lag örn förvaring och internering i
säkerhetsanstalt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den beträffande berörda paragraf av
herr Erik Anderson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf i den av Kungl.
Maj :t föreslagna, av utskottet tillstyrkta lydelsen.

7—20 §§, lagförslagets slutstadgande, ingress och rubrik.
Godkändes.

Utskottets övriga lagförslag.
Godkändes.

• t skottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens beslut

i fråga om lagförslagen.

§ 18.

„Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets memorial, nr 66, angående
arvoden åt dem, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 187 med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av strafflagen m. m. jämte vissa andra ärenden biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 19.

. Härefter upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 180, i anled- Anffning
av väckta motioner örn anslag till allmänna brandförsäkringsverket för ^ allmänna

byggnader å landet för täckande av viss förlust. brandförsäk.

ringsverket

Uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren avföf hägnader
Gabrielsson (nr 32) och den andra inom andra kammaren av herr Gustafson täch^l Z
i Kasenberg (nr 74) hade hemställts, att riksdagen ville, till täckande a v viss
den förlust, som drabbat Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å
landet i anledning av förelupet oriktigt förfarande i ett inteckningsärende, under
nksstatens tionde huvudtitel anvisa ett anslag av kronor 30,206: 75.

Utskottet hemställde, att motionerna 1: 32 och II: 74 icke måtte av riksdagen
bifallas.

138

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. anslag till allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet
för täckande av viss förlust. (Forts.)

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

1) av herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i
Stockholm, Ward och Isacsson, vilka ansett, att utskottets motivering bort
hava annan i reservationen angiven lydelse; samt

2) av herrar Svensson i Kompersmåla, P. Bernhard Nilsson, Holmström,
Persson i Falla och von Seth, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av motionerna 1:32 och 11: 74 i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under omprövning frågan,
huruvida och på vad sätt ersättning skulle kunna beredas allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader a landet för den skada, som asamkats nämnda
bolag genom förelupet oriktigt förfarande i ett inteckningsärende.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Gustafson i Kasenberg: Herr talman! Statsutskottets förevarande

utlåtande gäller tvenne motioner, en i första kammaren, nr 32, av herr Gabrielsson,
samt en motion i denna kammare, nr 74, av undertecknad. Vi ha
hemställt, »att riksdagen ville, till täckande av^ den förlust, som drabbat
Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet i anledning av förelupet
oriktigt förfarande i ett inteckningsärende, under riksstatens tionde
huvudtitel anvisa ett anslag av kronor 30,206: 75».

Till stöd härför lia vi anfört: »Mot hypotek av två inteckningar å resp.
15,000 kronor och 10,000 kronor, fastställda den 14 mars 1910, §§ 88 och 89,
med bästa rätt i egendomen Håkanbol m. fl. fastigheter i Nysunds socken av
Värmlands län utlämnades från Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader
å landet den 23 februari 1927 ett amorteringslån å 25,000 kronor, löpande
med en ränta av 43/4 procent. .

Ifrågavarande inteckningar förnyades av Östersysslets domsaga första gangen
den 19 juli 1919, §§ 186 och 187. Därefter uppvisades inteckningarna den
7 maj 1928 för vinnande av inteckningsförnyelse hos Stockholms rådhusrätt
och, sedan rådhusrättens protokoll häröver företetts hos ovannämnda häradsrätt,
förnyades desamma av häradsrätten den 4 juli 1928, §§ 162 och 163.»

På grund av utebliven betalning lagsöktes emellertid ägaren av här ifrågavarande
fastighet, men det visade sig då, att inteckningarna icke längre voro
gällande. Detta hade tillgått på så sätt, att när dessa inteckningar förnyades,
så utlämnades visserligen protokoll i vederbörlig ordning, det var stämpelbelagt
och stämpelavgiften betalad, men förnyelsen hade inte skett vid behörig
domstol och var icke införd i domboken, och därför nekades verket att utfå
betalning ur den intecknade egendomen. Den som nu skulle ha betalat denna
förlust var den som handlagt ärendet, en tillförordnad häradshövding, men
denne hade avlidit, och där var ingenting att taga.

Nu ha vi motionärer ansett, att i sådant fall som detta bör staten träda
lan och betala den förlust, som verket här lidit. Hade det varit en enskild
person, så hade han blivit helt ruinerad, örn ett sadant fall hade inträffat.

Utskottet avstyrkte motionerna och till utlåtandet äro fogade ^två reservationer,
den första av herr Anderson i Råstock m. fl. De säga: »Da enligt gällande
lagstiftning någon skyldighet för statsverket att ersätta skada, ° som till
följd av fel och försummelse från statens befattningshavares sida åsamkats
enskild, icke torde föreligga, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionerna.
» De hemställa därför örn avslag pa motionerna. Emellertid har
riksdagen nyligen behandlat en motion, första lagutskottet nr 64, av hörr
Schlyter m. fl. i första kammaren, nr 13, och en av herr Bergquist m. fl. i

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

139

Äng. anslag till allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet

för täckande av viss förlust. (Forts.)

denna kammare, nr 42, i vilka motioner begäres »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att utredning verkställes av frågan,
huruvida och pa vad sätt den, som lidit skada till följd av felskrivning i
fastighetsbok eller därå grundat gravationsbevis, skall kunna erhålla ersättning
härför direkt av statsverket.» Dessa motioner ha blivit av riksdagen bifallna,
och jag menar, att det är väl da tydligt, att man anser, att ersättning i
sådana fall som detta bör kunna ske.

Nu ha ju i statsutskottet herrar Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Landeryd,
Holmström, Persson i Falla och von Seth i sin reservation hemställt, att
ärendet måtte hänskjutas till Kungl. Maj :ts omprövning. Jag ber, herr talman,
att fa yrka bifall till denna reservation av herr Svensson i Kompersmåla
m. fl. Däri hemställes »att riksdagen må med anledning av motionerna 1:32
och II: 74 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under
omprövning frågan, huruvida och på vad sätt ersättning må kunna beredas
allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet för den skada,
som åsamkats nämnda bolag genom förelupet oriktigt förfarande i ett inteckningsärende.
»

Detta försäkringsbolag har ju som delägare jordbrukare i hela landet, och
därför^ anser jag det vara rätt, att denna reservation av herr Svensson i Kompersmåla
m. fl. måtte av kammaren bifallas.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Vid denna timme tänker jag
inte upptaga någon debatt med den ärade motionären. Jag vill bara fästa
uppmärksamheten vid, att i utskottets hemställan och den reservation, som jag
själv anslutit mig till, har, framförts samma yrkande, nämligen att de i ämnet
väckta motionerna icke må av riksdagen bifallas. Det kan kanske vara ganska
likgiltigt, med vilken motivering man fattar ett dylikt beslut.,

Jag nöjer mig sålunda, herr talman, med att yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna.
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson i Kasenberg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 180, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna, vid utlåtandet
lögade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

140

Nr 39.

Onsdagen den 2 ilmi 1937 e. m.

§20.

Slutligen föredrogos vart efter annat andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 6, angående centralisering och rationalisering av bearbetningen av rikets
officiella statistik; och

nr 7, angående ändring i vissa delar av andra kammarens ordningsstadga.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 385, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande av
semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m.; och

nr 386, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av skadestånd
m. m. till linjearbetaren K. S. Brindén;

från bankoutskottet:

nr 327, angående användande av riksbankens vinst för år 1936; samt

från riksdagens kansli:

nr 387, angående utredning örn orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m.

§ 22.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning, angående anslag till
statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner
*

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag till statens
arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för f.
uppbördskommissarien Eric Svenson fran viss, honom adömd ersättningsskyldighet
till kronan;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1937/1938 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
m. m.; .

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för avskrivning av
lånekapital, anvisat åt svenska spannmålsföreningen; och

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag till avsättning
till fondinspektionens fond; samt

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial, nr 4, angående ersättning
åt e. o. hovrättsassessorn O. Bergholtz, vilken inom sammansatta statsoch
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

141

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

§ 24.

Lenhet från riksdagsgöromålen beviljades fröken Hesselgren från och
med den o juni till och med riksdagens slut.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.46 på natten.

In fidem

Per Cronvall.