1937. Andra kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1937:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 14 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för dea 8 innevarande maj.

§ 2.

Hans excellens herr statsministern Hansson föredrog Kungl. Maj :ts skrivelse
till riksdagen angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsändringar,
innefattande, bland annat, att Kungl. Maj :t förordnat bans excellens herr
statsministern Hansson att i riksdagens andra kammare uppläsa ifrågavarande
öppna brev, varefter bans excellens herr statsmi) astern uppläste Kungl.
Maj:ts öppna brev, nr 322, till riksdagen angående vissa grundlagsändringar.

Detta öppna brev lades till handlingarna.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 313, med förslag till lag örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer m. m.; och

nr 323, angående anslag till statlig lagerhållning m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 314, angående anordnande av provisoriska
sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 315, angående tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet å lärare
vid statens undervisningsväsen;

nr 316, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 317, angående upphörande av tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt
för vissa lärare vid statens undervisningsväsen m. m.; och

nr 318, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 319, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § 1 morn. förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 82.

Nr 32.

Fredagen den 14 maj 1937.

till bankoutskottet propositionen, nr 320, med förslag till lag angående rätt
för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 § andra stycket
lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873.

Vid remiss av Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts proposition, nr 321, angående överenspropositionen
Jj0mmelse mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande av spritUT
smuggling m. m.; och yttrade därvid:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall icke närmare
ingå på den omständigheten, att propositionerna dugga i kamrarna på
ett sådant sätt, att de förhoppningar, man tidigare hyst att få avsluta riksdagen
i någorlunda hygglig tid, synas fullständigt grusade.

Jag kan emellertid icke, herr talman — jag talar här strängt personligt —
underlåta att ge uttryck åt de känslor, jag hyser inför den proposition, som
här föreligger.

Det är väl i dagarna omkring hundra år sedan vårt land upphörde att betala
den tribut till Barbareskstaterna, som dessa stater, som idkade s joni verl,
fordrade för att låta våra fartyg segla i fred i främmande farvatten. Jag- kan
icke hjälpa, att jag vid läsningen av den föreliggande propositionen fick det
intrycket, att den företedde vissa likheter med detta förhållande, som väl för
länge sedan borde vara avskaffat.

Jag har därutöver den uppfattningen, att det, så länge spritsmugglingen är
ett lönande näringsfång, spelar rätt så liten roll, örn smugglingsbåten utgår
från estnisk hamn eller från annan hamn vid Östersjön. Det förefaller mig
— jag talar fortfarande uteslutande för egen del — vara för vårt land i betydande
mån förödmjukande, örn vi icke inom våra territorialvatten skulle
kunna upprätthålla tillräcklig ordning och hålla smugglingen tillbaka utan
att i detta syfte i viss mån behöva köpa överenskommelse med en främmande
makt.

Jag har, herr talman, velat yttra dessa ord och ber, att de få åtfölja propositionen
på dess väg.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det finns ju ingen anledning för mig att här ingå på någon polemik emot herr
Magnussons i Skövde så att säga mera moraliska synpunkter på denna sak.
För regeringen har det här gällt frågan, på vilket sätt man bäst skulle kunna
gagna allmän ordning och folknykterhet i landet. Det har för regeringen varit
fråga örn en praktisk angelägenhet, och jag hemställer till det utskott,
som får med denna sak att göra, att det ville söka handlägga detta ärende
med utgångspunkt från dessa mera praktiska synpunkter.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Om jag godtager

herr statsrådets uttalande örn de moraliska synpunkterna, kanske jag kan
tillägga, att det varit även de nationella synpunkterna som tvingat mig att
yttra de ord, jag här hade att säga.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag kan inte förstå, att det här kan komma in några speciellt nationella synpunkter.
Det skulle val i så fall vara det betraktelsesättet, att det är särskilt
förödmjukande att till exempel köra bil med användande av estnisk motorsprit
eller att dricka estniskt brännvin. Jag kan emellertid inte förstå, att
detta skulle vara på något sätt mindre nationellt än att till exempel använda
amerikansk eller rysk bensin som motorbränsle.

Fredagen den 14 maj 1937.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 321. (Forts.)

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande proposition
jämte i anledning av densamma inom kammaren nu avgivna yttranden
till bevillningsutskottet.

§ 5.

Härpå föredrogs och remitterades till bankoutskottet herr Äqvists på bordet
liggande motion nr 593.

§ 6.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial
och utlåtanden nr 1 d och 19—-21, statsutskottets utlåtanden nr 141 och 142,
bevillningsutskottets betänkanden nr 23—25, bankoutskottets utlåtande nr 59
samt andra lagutskottets utlåtande nr 45.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med, förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 5 mars 1937 (nr 61)
angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien m. m.;

statsutskottets utlåtande, nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa barnmorskor;

nr 61, i anledning av väckt motion angående understöd åt vissa f. d. arbetare
vid kronoegendomen Hässiö i Badelunda socken av Västmanlands län; och

nr 62, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring för viss
lokomotivpersonal vid statens järnvägar;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn avlyftande
från fastighetsägarna i städer och stadsliknande samhällen av dem åvilande
gaturenhållningsbesvär;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen
av statsunderstöd;

nr 59, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 60, i anledning av väckt motion örn revision av lagen angående utlämning
av förbrytare, m. m.; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr 44, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 46, angående arvode åt personer, vilka inom andra lagutskottet biträtt
vid behandlingen av vissa ärenden;

Nr 32.

Fredagen den 14 maj 1937.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 85, i anledning av väckta motioner angående avsättande av ett naturreservat
utmed den s. k. Haverdalsbukten i Harplinge socken m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss reglering av
handeln med färsk strömming och sill m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från kronoegendomen Stora och Lilla Avesta nr 1 i Kopparbergs län
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 88, i anledning av väckt motion angående enhetlig lagstiftning örn förbud
mot notdragning av strömming i Östersjön; och

nr 89, i anledning av väckt motion angående återbetalning genom förbättringsarbete
av vissa stödlån åt jordbrukare; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, angående åstadkommande
av lärlingsbestämmelser för handeln och utökad lärlingsutbildning
för industrien.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Nilsson i Göteborg	under	3 dagar fr. o. m. den	15
	Skoglund	>	3	> * »	15
>	Österström		3	> > »	16
>	Carlström	>	3	2> > >	15
>	Norling		4	$ » >	15
>	Andersson i Dunker	>	4	» » »	14
>	Fält	>	3	> > >	15
	Gustavson i Västerås		3	> > »	15
	Nyling	>	3	> > >	15
>	Jonsson i Eskilstuna	>	3	» » »	15
>	von Seth	>	den	15 maj,
>	Gezelius	»	3 dagar fr. o. m. den	15
»	Andersson i Prästbol	T>	3	> > >	15
>	Anderson i Råstock	>	3	» > »	15
>	Fast	»	4	> » >	15

maj,

» och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande maj.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Elof Lindberg frågat
mig:

1 :o) Örn jag har för avsikt att låta verkställa en fullt objektiv undersökning
med anledning av uppgifterna örn otillåtna flygningar i övre Norrland?

. 2:o) Örn så är fallet, örn jag är villig att tillse, att vid en sådan undersökning
medverkan påkallas av personer utanför yrkesmilitära kretsar och som
kunna anses opåverkade av önskningar att utnyttja den föregivna otillåtna
flygverksamheten för tillgodoseende av eljest icke motiverade militära upprustningskrav? Ehuru

interpellanten väl närmast föranletts till frågornas framställande av
de uppgifter örn otillåten flygning i bland annat trakten av Boden, som förekommo
i pressen i slutet av år 1936 och början av innevarande år, skall jag
tillåta mig att till en början något uppehålla mig vid de uppgifter örn s. k.
spökflygningar i övre Norrland, som i slutet av år 1933 och början av år 1934
väckte stor uppmärksamhet och ju även föranledde till en interpellation i ämnet
i denna kammare. Herr Lindberg tyckes nämligen i sin interpellation
syfta tillbaka även på dessa 1933—1934 års händelser och sätter tydligen
i fråga en ny undersökning rörande dessa mer än tre år gamla uppgifter och
företeelser. Jag vill redan nu förutskicka att detta enligt min mening av
många skäl -— bland annat den avsevärda tid som förflutit sedan dess — icke
bör komma i fråga.

Rörande 1933—1934 års spökflygningar vill jag erinra därom, att så snart
uppgifterna örn att otillåten flygning skulle ha ägt rum i övre Norrland började
framkomma, åtgärder vidtogos för att söka erhålla upplysningar i saken.
Detta var redan i slutet av december 1933. Åtgärdernas planläggning skedde
inom försvars- och socialdepartementen, vilka i sin tur stodo i ständig kontakt
med chefen för flygvapnet och landshövdingarna i de övre norrländska
länen. Under förra hälften av januari 1934 ägde flygspaning rum först i
[Västerbottens lappmarker och därefter i nedre Västerbotten och över viss del
av Bottenhavet. I sitt svar den 2 februari 1934 i denna kammare å en interpellation
i ämnet av herr Lindman ansåg sig hans excellens statsministern
kunna som ett resultat av dessa undersökningar konstatera, att några baser
eller depåer för främmande flygmaskiner icke funnos inom Västerbottens landområde,
utefter den övre norrländska kusten eller ute i Bottenhavet. Något
nedslag av okända flygmaskiner på svenskt område hade heller icke kunnat
konstateras.

Svar ä
interpellation.

Nr 32.

Tiadagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

Förutom den omnämnda flygspaningen vidtogos år 1934 även andra åtgärder,
huvudsakligen gående ut på att anordna en effektiv luftbevakning inom
de områden, som uppgifterna örn de mystiska flygningarna avsågo. Resultatet
blev även här så till vida negativt, att luftbevakningsorganen icke iakttogo
några otillåtna flygningar. Emellertid upphörde efter hand rapporter om
uppgivna iakttagelser att inkomma. De vidtagna åtgärderna avvecklades därför
under loppet av år 1934. Alltjämt har dock en viss bevaknings- och rapporteringsverksamhet
pågått under medverkan av såväl militära organ som
civila myndigheter och deras personal.

Emellertid ansåg sig chefen för generalstaben, i syfte att söka klarlägga
frågan om otillåtna flygningar verkligen ägt rum, böra föranstalta om en
bearbetning av det mycket vidlyftiga rapportmaterial, som inkommit under
tiden för de uppgivna iakttagelserna. Detta material utgjordes av rapporter
från olika personer angående iakttagelser av olika slag, motorsurr, ljussken
och i vissa fall även passerande flygplan. Vidare rapporter
angående av landsfiskaler m. fl. hållna förhör med personer, som uppgivit
sig ha gjort dylika iakttagelser. Till det material, som bearbetades, hörde också
vissa rapporter från Norge och Finland i motsvarande hänseenden.

Den inom generalstaben bedrivna undersökningen utmynnade i en skrivelse
från chefen för generalstaben till dåvarande chefen för försvarsdepartementet,
dagtecknad den 8 juli 1935.

Vid bearbetningen av rapportmaterialet inom generalstaben sovrades detsamma
till en början på det sätt, att med säkerhet oriktiga rapporter, mindre
tillförlitliga rapporter och sådana rapporter, vilkas trovärdighet icke kunde
anses fullt styrkt, lades åt sidan. Övriga rapporter, vilka betecknades såsom
»trovärdiga», lades till grund för undersökningen. Antalet svenska rapporter
som förelågo utgjorde 96. Härav ansågos blott 12 vara fullt trovärdiga.
Såsom trovärdiga betecknades också en del rapporter från grannländerna,
vadan sammanlagda antalet »trovärdiga rapporter» uppgick till 46.

I sin skrivelse den 8 juli 1935 anförde chefen för generalstaben såsom sin
mening, att den verkställda utredningen givit till resultat, att det måste anses
konstaterat, att flygningar med flygplan, vilkas nationalitet icke kunnat fastställas,
ägt rum under vintern 1933—1934 över norra Skandinavien såväl över
svenskt som över norskt område. Generalstabschefen yttrade vidare, att de
verkställda flygningarna med stor sannolikhet ägt rum på stor höjd och oftast
över mycket glest befolkade områden. Vidare ansågs utredningen ha givit
anledning till det antagandet, att flygningarna i viss omfattning haft karaktären
av rundflygningar av växlande utsträckning..

Ett säkert bedömade av ett så heterogent material som det, varom här är
fråga, erbjuder uppenbarligen stora svårigheter, och givetvis kunna olika bedömare
av detsamma tänkas komma till skilda slutsatser. Då emellertid herr
Lindberg i sin interpellation synes vilja göra gällande, att undersökningen icke
skulle hava företagits med tillräcklig objektivitet utan under inverkan av en
i viss mån förutfattad mening, vill jag som min uppfattning uttala, att grundade
anledningar till ett dylikt omdöme icke föreligga. Såsom jag i början
av mitt anförande antydde anser jag det icke heller påkallat att genom en
ytterligare bearbetning av materialet från år 1934 nu återupptaga undersökningarna
örn vad som då hänt eller icke hänt.

Jag övergår så till vad som torde hava varit den omedelbara anledningen
till interpellationen, nämligen de uppgifter örn otillåtna flygningar över Boden,
som i vintras gingo genom pressen. Under åren 1935 och 1936 hade icke inkommit
några uppgifter örn otillåten fogning i Norrland. Omkring årsskiftet
1936/1937 anmäldes emellertid från militärmyndigheterna i övre Norrland, att

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

anledning förefanns till antagande, att främmande flygning försigginge över
militärområdet. Därvid åberopades vissa rapporter angående gjorda iakttagelser
av ljus- och ljudfenomen och även flygmaskiner å olika platser i Norrbotten.
Rapporternas antal var dock icke på långt när så stort som år 1934.
För sin del uttalade militärbefälhavaren för övre Norrland i en skrivelse den
9 februari 1937, att det torde kunna anses fastslaget, att främmande flygverksamhet
under de senaste månaderna pågått över militärområdet. Chefen
för generalstaben, som efter remiss hade att yttra sig över vissa framställningar
örn åtgärder emot de förmodade flygningarna, uttalade därvid, att de
inkomna rapporterna ävensom vissa iakttagelser i Norge tydde på att obehörig
flygning ägt rum över övre Norrlands militärområde under slutet av 1936 och
början av 1937.

I anledning av framställningar från de militära myndigheterna i Boden
hava även denna gång vissa särskilda åtgärder vidtagits för att söka genom
en effektiv spanings- och bevakningsverksamhet konstatera till äventyrs förekommande
obehörig flygning. Sålunda har särskild strålkastarmateriel och
lyssnarapparatur avdelats för ändamålet, varjämte särskild personal ställts
till förfogande för utbildning i strålkastar- och lyssnartjänst. Även vissa
andra åtgärder, vilka äro av natur att icke böra offentliggöras, hava av Kungl.
Majit vidtagits. De vidtagna åtgärderna hava i så måtto givit ett negativt
resultat, att några iakttagelser av främmande flygmaskiner därvid icke gjorts.
Däremot hava ganska snart efter åtgärdernas vidtagande uppgifterna örn
gjorda iakttagelser avsevärt minskat till antalet och sedan helt upphört.

Någon särskild kontrollundersökning av det inkomna rapportmaterielet har
icke i detta fall ägt rum på annat sätt än som nyss omnämnts. Jag anser mig
heller icke böra föranstalta örn sådan undersökning, då flera månader redan
förflutit sedan de påstådda händelserna skulle hava ägt rum och det på den
grund är föga troligt att något säkert bedömande skulle kunna ske.

Skulle återigen uppgifter örn s. k. spökflygning över de norrländska områdena
börja inströmma, är jag däremot beredd att omedelbart igångsätta en
undersökning av den mångsidigare läggning, som interpellanten siktat till beträffande
vad som tidigare förekommit.

Vidare yttrade

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag ber afl få framföra mitt tack
för att herr statsrådet svarat på min interpellation och därmed jävat en i
pressen uttalad förmodan, att den i vissa avseenden tillspetsade form jag gett
åt interpellationen skulle föranleda herr statsrådet att lämna den obesvarad.
Det är emellertid förståeligt, att svarets övervägande negativa innehåll icke
tillfredsställer mig. Jag kan nämligen icke godtaga herr statsrådets åsikt, att
man här har att göra med händelser, som ligga så långt tillbaka i tiden, att
det skulle bli svårt att åstadkomma ett säkrare bedömande än det som presterats
av de myndigheter, sorn haft de förut verkställda undersökningarna
örn hand. Jag är för min del övertygad örn att en utredning av det slag jag
ifrågasatt skulle åt denna affär ge en helt annan belysning än den, som gavs
i generalstabschefens rapport till försvarsdepartementet den 8 juli 1935, en
rapport som kommit att spela en utomordentligt viktig roll, då den genom att
den förmedlades till offentligheten genom försvarsdepartementet kommit att
uppfattas såsom den officiella bekräftelsen på att otillåten flygverksamhet
ägt rum i övre Norrland hösten 1933 och vintern 1934, varvid även Bodens
fästningsområde överflugits.

Det var också först efter generalstabsrapporten som man kunde förmärka

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

ett livligare intresse i utlandet för spökflygningen. Detta intresse har kunnat
spåras i den utländska pressen, varvid framhållits att norra Skandinavien
plötsligt och oväntat blivit ett militärstrategiskt viktigt område, där i
händelse av krig mellan vissa stormakter krigsoperationer kunde vara att förvänta,
medförande risker för de nordiska staterna. Men allvarligare än dessa
pressuttalanden är den uppmärksamhet, som kommit att visas norra Skandinavien
från tyskt och ryskt militärt håll, en uppmärksamhet, som otvivelaktigt
föranletts av att man där uppfattat spökflygningarna såsom en realitet,
bakom vilken döljer sig avsikter, mot vilka man anser sig böra träffa försvarsdispositioner.
Man har ju också i en del av den svenska pressen gjort sig all
möda att utbreda den åsikten, att ryska flygare opererat över norra Skandinavien
med utgångspunkt från baser i Karelen eller från fartyg i Atlanten.
I någon enstaka tidning lia tyskarna utpekats som misstänkta. När det så
gällt att fastställa motiven till det närgångna intresset för dessa trakter, har
man i allmänhet stannat vid förklaringen, att ryssarna i händelse av krig ämna
avskära tyskarna från malmtillförsel från de norrbottniska malmfälten,
men det har också antytts, att tysk provokation skulle föreligga med avsikt
att misskreditera Sovjetunionen i Sverige. Man kan förmoda, att det i första
hand är den förmenta ryska faran, som varit drivfjädern till den tyske
fältmarskalken von Blombergs resor vid två olika tillfällen till norra Skandinavien,
den ena gången genom Norrbotten och den andra sjövägen till Nordnorge
med en avstickare efter järnväg in i Sverige. Men icke heller på rysk
sida har man varit overksam, varom Belgonen-affären i Nordnorge ger upplysning.
Enligt de norska tidningarna hade Belgonen vid besök i Ryssland
utrustats med en radiosändare. Hans uppgift var att den 16 och 20 i varje
månad mellan kl. 24 och 2 på natten meddela rapporter om utlänningar visat
sig i norska Finnmarken. Var det engelsmän skulle han avsända tecknet
»gs» och örn det var tyskar tecknat »te». Det finns emellertid också andra
händelser, särskilt i Norge, som ge vid handen, att såväl ryssar som tyskar
ansett sig ha orsak att noga iakttaga varandras åtgöranden i trakterna uppe
i norr.

När de sensationella uppgifterna örn .spökflygningarna fått dylika följder,
då menar jag — och jag vet, att jag icke är ensam örn min mening -— att det
är en absolut trängande nödvändighet att ingenting underlåtes för att klarlägga,
huruvida otillåten flygverksamhet verkligen förekommit och — örn den
i något fall ägt rum — att man så långt det är möjligt söker fastställa de
verkliga motiven till flygningarna.

Jag har för egen del icke lämnat någon möda ospard för att erhålla säkra
hållpunkter för ett bedömande av värdet i de berättelser, som avgivits av folk
som sett mystiska ljus och hört mystiskt motorsurr eller tro sig örn att ha
sett flygmaskiner. I min egenskap av tidningsman ägnade jag saken intensivt
intresse i december 1933 och början av januari 1934, då spökflygarpsykosen
härjade våldsammast i Norrbotten och Västerbotten. Som medlem av förvarskommissionen
erhöll jag hösten 1934 i Boden del av det material militärstaben
där förfogade över angående spökflygningarna. Det är samma material,
förmodar jag, som ligger till grund för generalstabsrapporten av den 8
juli 1935, vilken som sagt förmedlades till offentligheten genom försvarsdepartementet.
När jag i pressen läste denna uppseendeväckande rapport, fäste
jag mig vid, att den inledningsvis var ytterst positiv: »den verkställda utredningen
har givit till resultat att det måste anses konstaterat, att flygningar
med flygplan, vilkas nationalitet icke kunnat fastställas, ägt rum under vintern
1933—1934 över norra Skandinavien såväl över svenskt som norskt örn -

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

råde», men att rapporten i fortsättningen blev mera svävande, varvid uttryck
sådana som »med stor sannolikhet», »synas flygarna» o. s. v. kommit till användning,
varefter till slut kom det mycket viktiga tillägget, att »den verkställda
utredningens resultat kan ur viss synpunkt betraktas som relativt
ringa». Jag befann mig, när rapporten publicerades, i Stockholm och gick
upp till försvarsdepartementet för att ta del av det primärmaterial, på vilket
rapporten grundades. Jag fick där upplysningen, att något sådant material
icke fanns i departementet och att man dit endast erhållit generalstabschefens
rapport. Primärmaterialet låg i generalstaben, men det upplystes att
detta material var hemligstämplat och alltså icke tillgängligt.

I min interpellation har jag nu tillåtit mig ifrågasätta vederhäftigheten i
generalstabsrapporten. Herr statsrådet medger också i sitt svar, att ett säkert
bedömande av ett så heterogent material som det, varom här är fråga,
uppenbarligen erbjuder stora svårigheter, och att olika bedömare av detsamma
givetvis kunna tänkas komma till skilda slutsatser. Jag inregistrerar
med tillfredsställelse detta medgivande, som måste ha innebörden att generalstabsrapporten
icke kan uppfattas såsom en absolut bekräftelse på att spökflygning
verkligen förekommit. Herr statsrådet har i detta sammanhang framhållit,
att enligt hans åsikt grundad anledning icke finnes till ett omdöme, att
undersökningen brustit i objektivitet därför att den skett under inverkan av en
i viss mån förutfattad mening. Jag vill förklara, att jag varken i min interpellation
eller eljest gjort gällande, att de militärpersoner, som haft utredningen
örn hand, mot bättre vetande accepterat uppgifter örn spökflygningar, och
lika litet har jag påstått, såsom man tillvitat mig i pressen, att man från
svenskt militärt håll rent av skulle lia provocerat spökflygning. Jag måste
emellertid fortfarande vidhålla, att man nog i Boden vid bedömande av denna
fråga influerats av förutfattade meningar. När jag säger detta, har man naturligen
rätt att begära, att jag närmare klargör, varpå jag grundar ett sådant
omdöme. För den ända nödgas jag rekapitulera några numera bortglömda
viktiga detaljer i spökflygaraffären.

Det första meddelandet i pressen om spökflygning förekom i en tidning i
Umeå den 12 december 1933. Tidningens korrespondent i Sorsele rapporterade,
att en kronojägare varje kväll under en veckas tid i Fjällsjönäs by i Sorsele
socken sett en flygmaskin landa på Guvertefjällets platå, stanna där cirka
10 minuter, varefter flygmaskinen lyft, flugit runt fjälltoppen, som starkt belysts
från maskinens strålkastare, och sedan fortsatt norrut efter Inlandsbanan.
Tidningen återgav uppgifterna under mycket stark reservation och betecknade
dem som fantastiska. Påföljande dag, den 13 december alltså, meddelade
samma tidning, att redaktionen haft telefonförbindelse med kronojägaren,
som förklarade, att han även kvällen förut sett det mystiska ljuset. Om
det var en flygmaskin, kunde han ej säkert avgöra, ty han hade gjort sina
observationer efter mörkrets inbrott. Kl. var 20 min. över 5 på eftermiddagen.
Vädret var disigt och sikten mindre god. Rakt i norr, där han förut örn kvällarna
sett den mystiska strålkastaren, fick han se ett starkt sken bortåt det
avlägsna Guvertefjället. Det rörde sig med rätt stor hastighet och kretsade
kring på samma sätt som föregående kvällar. Kronojägaren trodde, att det
var en flygmaskin. Folket i den gård, där han vistades, såg också ljuset.
Någon har framkastat teorien, att det var något slags himlakropp, men det är
ju alldeles orimligt, förklarade han, att en sådan dag efter dag skulle kretsa
kring däruppe. Tidningen avslutade redogörelsen med upplysningen, att Fjällsjönäs
by plötsligt blivit medelpunkten för tidningarnas intresse.

Jag har anledning förmoda, att berättelsen örn ljusfenomenen i Fjällsjönäs icke

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

hör till den grupp av 12 rapporter, som generalstaben anser trovärdiga. Undersökningar
vid Guvertefjället gåvo nämligen till resultat, att någon flygmaskin
icke landat där.

Detta var alltså spökflygningens start, örn detta uttryck tillåtes. Man började
nu se mystiska ljus och höra motorsurr överallt i Västerbottens lappmark.
Tidningarnas uppgifter stimulerade intresset för astronomiska studier, och det
var underliga ting man upptäckte på skilda håll. Planeten Venus råkade vara
över synranden och åstadkom på grund av atmosfäriska förhållanden de mest
underliga ljussensationer. Det finns en ledamot i denna kammare, min läskamrat
herr Jacobson i Vilhelmina, som själv tillsammans med hundratalet
andra människor beskådat fenomenen, varvid många voro övertygade örn att
det var fråga örn en flygmaskin. Först när några personer gingo upp i övre våningen
på ett hus och släckte belysningen kom man underfund med att det var
en planet som agerade spökflygare.

Två dagar efter den första uppgiften örn spökflygning erhöll pressen det
första sakkunnigeutlåtandet örn den s. k. otillåtna flygverksamheten. Det
lämnades av den ende aktive flygaren i nordligaste Sverige, ambulansflygaren
sergeant Gunnerfeldt i Boden. Han ansåg det ej otroligt att det verkligen var
ett aeroplan som kretsat över Ammarnäs i Sorsele, där en ung man, utan att
själv se något, hört mystiskt motorsurr, då han var ute på ripjakt. Den unge
mannens berättelse torde icke heller ha godtagits bland de s. k. trovärdiga uppgifterna.
Sergeant Gunnerfeldt uppställde teorien, att aeroplanet var ute i
smugglartjänst och tillställde någon vecka senare pressen ett utlåtande av detta
innehåll:

»Det besynnerliga ljus och motorsurr, som sedan en tid tillbaka iakttagits å
olika platser inom Västerbottens lappmark, har ju bl. a. resulterat i att polisförhör
hållits i Blaiken vid Storuman. Härvid ha så pass vederhäftiga vittnesmål
avgivits, att starka skäl finnas för antagandet, att det verkligen är fråga
om ett flygplan.

Några militära flygningar ha icke pågått inom området. Varken Östersunds-
eller Bodenflygambulanserna ha flugit över trakten nattetid, och att någon
sportflygare natt efter natt skulle roa sig med flygning över fjällterräng
förefaller osannolikt. Skulle för övrigt avsikten med flygningarna varit ärlig
borde vederbörande redan ha framträtt, men så har icke skett. Spionage kan
det knappast vara tal om, varför teorien örn smuggling får anses som mest
verklighetstrogen. Smuggling för självfallet tanken på sprit, ehuru det finns
annat, som kan vara begärligt för dylik trafik, ex. vapen.

Teorien om spritsmuggling har föranlett en undersökning från vår sida, ifall
det flygtekniskt sett finnes möjlighet att transportera sprit flygledes från norska
kusten in i Sverige, och till sådant pris att affären kail vara lönande. Från
flygsakkunnigt håll har då meddelats oss att saken är fullt genomförbar såväl
tekniskt som ekonomiskt.

Den naturliga infartsvägen per flyg från Norge in i Västerbotten går över
Tärna genom passet mellan Artfjället och Södra Storfjället. Från gränsen och
över till Nordranen (Ranen-fjorden) är det G mil och från gränsen till Storuman
10; alltså en sträcka på 16 mil, vilket motsvarar ungefär 1 timmes flygning.
Landningsplats har givetvis valts å någon av de talrika sjöarna, som
ha förbindelse med vägnätet. Hypotesen örn landning å någon fjällplatå måste
anses som orimlig. Möjligen har sjöflygplan använts, som medgivit start och
landning på öppet vatten i Norge, eljest ett hjul- eller skidutrustat landflygplan.
För hjul får dock snötäcket icke överstiga 15—20 cm. Något tekniskt
hinder för landning av en flottörmaskin eller en flygbåt å is förefinnes icke.

De ljussken, som ha iakttagits, härröra sannolikt från en bil, parkerad å

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

landningsplatsen samt försedd med stark strålkastare, som fått svepa omkring
för att vägleda flygaren oell upplysa landningssträckan. Har strålkastaren
härvid riktats mot moln, kan illusionen av ett norrsken lätt uppstå. Flygplanet
för näppeligen tända lanternor eller positionsljus, däremot kunna flammorna
från avgasrören erhålla karaktären av en ''stjärna’ som förflyttar sig.

Att flygning till ett bestämt mål nattetid bland fjällen är möjlig ha vi exempel
på genom Bodenambulansens talrika nattflygningar bland norrbottensfjällen.

Hur dyrbar kan då en fogning på 32 mil ställa sig?

Ett medelstarkt flygplan med bensinförrådet reducerat till vad som erfordras
för fram- och återflygning på sträckan Nordranen—Storuman, lastar c:a
550 kg. Taxan för ett dylikt flygplan håller sig omkring 15 kr. pr mil, varför
fraktkostnaden skulle bli omkring 90 öre pr kg.

De sjöar och vattendrag, som äro lämpligast för omlastning från fls-gplan
till bil, synas vara sjöarna uppför Vindelälven från Sorsele, sjöarna uppför
Juktådalen, sjöarna uppför Vojmdalen samt Angermanälvens vattensystem
ovanför Vilhelmina. Området omfattar i runt tal 150 kvadratmil, varför en
lugn landningsplats knappast kan behöva saknas.

Emellertid torde ett uppehåll nu vara att förvänta, dels för att nymåne inträffat
och dels för att en tid avleda uppmärksamheten från mystifikationen
bland västerbottensfjällen.»

Sergeant Gunnerfeldt blev icke sannspådd. Det blev icke något uppehåll i
sjökflygningen trots nymåne. Först i och med statsminister Hanssons interpellationssvar
till amiral Lindman sex veckor senare i början av februari 1934
— i vilket statsministern ställde sig mycket skeptisk till uppgifterna örn spökflygning
— upphörde de mystiska företeelserna. Vid de genom svenska flygvapnet
verkställda flygspaningarna, som gjordes mycket grundliga, blev det
fastslaget, att sergeant Gunnerfeldts teorier örn att flygplanet landat i Västerbottens
lappmark voro ohållbara.

Sergeant Gunnerfeldts auktoritet godtogs endast av någon enstaka tidning.
Alla andra framhärdade i sin uppfattning, att ingen flygning ägt rum. Men
sergeant Gunnerfeldt, som så småningom fick militärbefälhavaren generalmajor
Reuterswärd på sin sida, framhärdade. En dag fram i januari trodde
man sig lia haft besök av spökflygaren även över Bodens fästning. Efter den
händelsen talades inte mera om spritsmugglares eller vapensmugglares våghalsiga
flygeskapader — nu blev det en sensationell spioneriaffär och spökflygningen
övergick från att vara en civil polissak till en allvarlig militär an
gelägenhet. Generalmajor Reuterswärd avsände alarmerande rapporter till
Stockholm men höll samtidigt intim kontakt med pressen, som kunde meddela,
att generalmajoren var absolut övertygad örn att främmande flygare visat Bodens
fästning en närgången uppmärksamhet. Det var då amiral Lindman väckte
sin interpellation, stödjande sig på generalmajor Reuterswärds auktoritet.
När statsminister Hansson den 2 februari 1934 avgett sitt svar, var denna
auktoritet i verklig fara.

Jag vill inte säga något illa örn generalmajor Reuterswärd och sergeant Gunnerfeldt,
som naturligtvis varit i god tro, allra helst som ju dessa båda herrar
på sätt och vis fingo upprättelse genom generalstabsrapporten av juli 1935,
medan statsminister Hansson och flyggeneralen Virgin desavouerades, enär de
tvivlat på spökflygningen, åtminstone i vad det gällt Bodens fästning. Det
skulle heller icke falla mig in att dra i tvivelsmål de här nämnda militärpersonernas
i Boden goda vilja att vara objektiva, meli det må vara förlåtligt, att
jag finner det icke lia varit lämpligt, att den grundläggande bearbetningen av
materialet örn spökflygningen kommit att ligga i militärstaben i Boden under

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

generalmajor Reuterswärds ledning, varvid sergeant Gunnerfeldt spelat rollen
av flygsakkunnig med uppdrag att resa ut i bygderna oell hålla förhör med
personer, som sett spökflygare. Senast i höstas var sergeant Gunnerfeldt anförtrodd
ett sådant uppdrag i Byske i Västerbotten. Det är bara mänskligt att
personer, vilka på ett så tidigt stadium accepterade spökflygareteorierna och
gåvo upphov till en framstöt i riksdagen av högerns ledare, måste vara påverkade
av en önskan att få sina uppgifter verifierade.

Med vad jag nu senast sagt har jag gett en antydan örn vad som varit orsaken
till att jag ansett en ytterligare undersökning av spökflygarmaterialets värde
erforderlig och varför jag önskat, att biträde vid denna utredning skulle påkallas
av personer utanför yrkesmilitära kretsar. Jag vill naturligtvis icke
frånkänna vår militärpersonal förmåga att bedöma flygmaskiners prestationsförmåga
under olika betingelser, men jag anser militärpersonalen icke vara
lämplig för utredning av en fråga, där man alldeles uppenbart har att göra
med astronomiska och atmosfäriska fenomen. Jag anser vidare, att denna personal
icke heller bör omhänderha en utredning, som avser att klarlägga, örn
smugglare använt sig av flygplan. . Och slutligen måste det anses lämpligare
att i en fråga, där man lanserar teorien örn spionage, det blir polismän och icke
militärer, som ha bearbetningen av materialet om hand. Jag beklagar, att
herr statsrådet icke delar min åsikt i detta fall.

Jag vet icke vilka alla de 12 rapporter äro, som godtagits av de militära utredningsmännen
som trovärdiga. Av ett samtal med generalmajor Reuterswärd
i december i fjol fick jag den uppfattningen, att bland de 12 fallen befinna sig
två eller tre, som jag själv sysslat med i utredande syfte. Jag skall nu i korthet
redogöra för dessa och ett par till.

Den 2 januari 1934, sedan spökflygningarna pågått i tre veckor, kunde de
som trodde på dem äntligen triumferande förklara, att den djärve flygaren
för första gången iakttagits tydligt och på närmaste håll. Iakttagaren var en
pressbyråns^ kioskföreståndare, vilken en natt varit sysselsatt med inventering
av kiosken i Sorsele. Vid tiden blev han varse en flygmaskin, som kretsade
över platsen. Han gick ut för att titta på den, och eftersom det var klart
månsken, kunde han tydligt se, hur maskinen såg ut. Den var grå till färgen,
och han lade särskilt märke till att det inte fanns några igenkänningstecken
på den. Den var försedd med pontoner eller skidor, inte hjul. Vidare var den
större än en militärmaskin och påminde närmast om en av Aerotransports maskiner
och var sålunda inbyggd. Flygmaskinen kretsade ungefär en kvart kring
järnvägsstationen på cirka 400 meters höjd och gav sig därefter i väg norrut
efter järnvägslinjen. Iakttagaren fäste sig särskilt vid att maskinen gjorde
mycket litet buller; närmast lät det bara som ett brummande från propellern,
varför han förmodade, att maskinen var försedd med ljuddämpare. Den som
avgivit berättelsen har exercerat vid flygvapnet. Han tilläde, att han torde ha
varit den ende, som såg maskinen i Sorsele.

Delina förmodan visade sig riktig. Berättelsen väckte naturligtvis stort uppseende
över hela landet, men här och var också åtskillig förvåning. Till de
mest förvånade hörde en stationskarl i Sorsele, som haft sin tjänstgöring på
stationen från kl. 10 på kvällen till kl. 7 på morgonen. Han hade varken sett
eller hört den maskin, som under en hel kvart skulle ha kretsat över stationen.
Han hade vistats mycket ute på bangården, och de rum hail vistats i, när han
var inomhus, hade icke tjockare väggar än att man därinne brukade höra
ganska obetydligt buller utifrån. En annan, som blev ytterst förvånad, när
han läste tidningarnas stora rubriker örn sensationen i Sorsele, var en posttjänsteman
på platsen. Han hade träffat kioskföreståndaren omedelbart efter
det klockslag, då flygmaskinen skulle ha gjort sin kvartslånga visit. De hade

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

talat om ditt och datt, mea kioskföreståndaren hade icke med ett enda ord
antytt, att han varit lycklig nog att vara den förste, som verkligen sett spökflygaren
livs levande. Det var först senare på morgonen kioskföreståndaren
kände behov av att vitt och brett förkunna vad han fått vara med örn.

Jag hoppas, att generalstaben icke godtagit berättelsen från Sorsele som
vederhäftig. Att man i första taget anammade den i Boden är däremot känt.

Natten mot den 11 januari 1934 väcktes en banvaktshustru i Lubboträsk vid
V22-tiden av buller och ljus. När hon tittade ut genom fönstret, fick hon se en
flygmaskin och kallade genast på maken. Medan de stodo där och betraktade
den nattlige flygaren, som nu syntes lia hunnit minst en halv mil i sydostlig
riktning, kom ännu ett flygplan i samma riktning men så lågt, att man endast
såg det stundtals skymta mellan trädtopparna. Så kom det fram i en glänta.
»Och då såg jag det tydligt», berättar banvakten, som skyndade sig ut på bron.
»Innan jag hann ut, var planet långt borta, och som det hlåste västlig vind och
jag dessutom är en smula lomhörd, så kunde jag inte höra någonting. Den där
flygaren, som for så lågt, förde ett rödaktigt ljus, medan den andra hade
blåvit lanterna. Kanske det var två ljus också, i häpenheten kom jag mig
inte för att titta efter den saken. Men en sak, som vi två fäste oss vid, det
var, att propellern på den ena maskinen tydligt kunde iakttagas när den roterade.
Den hade visst lanternan så, att propellern ur vår synlinje räknat var i
vägen, och ljuset liksom klippte därför oerhört fort.» — Det har uppgivits för
mig att detta är en av de av generalstaben godtagna berättelserna.

Banvaktsfamiljen blev helt naturligt föremål för tidningsintervjuer och lämnade
därvid ytterligare detaljuppgifter. Banvakten tillfrågades, örn det inte
möjligen kunde vara en stjärna han sett. »Jag känner till både Venus och
Jupiter», svarade han, »men det var mulet på natten, så att någon stjärna
kunde vi inte se.» Örn det var mulet, borde det ju ha varit ganska svårt
eller rentav omöjligt att se flygmaskinerna avteckna sig mot himlen en mörk
natt ute i skogen, men banvakten hade en förklaring till hands: det sken, som
maskinerna gåvo ifrån sig, var så starkt, att det från den vita snön reflekterade
upp i luften, som på så sätt blev upplyst. Maskinerna hade familjen sett
flygande i sydostlig riktning under en hel kvart; man hade med andra ord
följt maskinerna fyra ä fem mil en mörk natt utan stjärnljus.

Är det underligt, att man ställer sig minst sagt skeptisk till dylika uppgifter,
som visst inte behöva vara konstruerade, men där man mycket väl kan
räkna med synvillor. Ingen annan människa i bygden har sett eller hört
någonting, ehuru man förstår, att två flygmaskiner på så låg höjd, som banvaktsfamiljen
sett dem, borde ha väckt åtminstone alla äldre lättsövda människor.

Den 18 januari 1934 sent på kvällen for en flygmaskin, enligt uppgift i
en tidning i Umeå, över Umeå stad. Två timmar senare, vid midnattstiden,
skulle den ha passerat Hällnäs. Avståndet mellan Umeå och Hällnäs är cirka
6 mil fågelvägen, för vars passerande den alltså använt hela 2 timmar, motsvarande
den normala flygtiden för en sträcka på 30 ä 40 mil. Två sjuksköterskor
vid Hällnäs sanatorium uppge, att de sett en flygmaskin passera
under starkt ljus och motorbuller. De hade befunnit sig ute på en balkong.
Ingen annan i Hällnäs har vare sig sett någon maskin, något mystiskt ljus
eller hört något mystiskt motorbuller. Om det varit fråga örn en flygmaskin,
borde bullret lia hörts in i sjuksalarna i sanatoriet, där patienter vid denna
tid lago vakna. Jag bär av järnvägspersonalen i Hällnäs fått den förklaringen
till fenomenet, att någon bil varit på väg till Hällnäs järnvägsstation
och att billyktorna kastat ljus mot molnen. Ätt ljuset flyttat sig i sidled

Nr 82.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

anses bero på att bilen passerat i en kurva. Terrängen är här starkt kuperad.
— Det lär vara en annan godtagen berättelse.

Jag har ganska många sådana här typfall från tiden 1933—1934, där man
har .starkt fog för tvivel på att några flygare varit i farten, vilket naturligtvis
icke behöver betyda, att de som avgivit berättelserna haft för avsikt att
lämna osanna uppgifter. De ha nog talat om vad de trott sig se, men det är
ju icke sagt, att vad de sett varit främmande flygare. I Finland har man
också haft mycket gott örn s. k. absolut trovärdiga berättare, t. o. m. en berättelse
av en finsk riksdagsman, men finska generalstaben har vid sin undersökning
dock till sist kommit till den slutsatsen, att iakttagarna av spökflygare,
av mystiska ljus o. s. v., varit utsatta för syn- och hörselvillor. Även
de till synes mest dokumenterade och bestickande uppgifterna örn spökflygare
Ira vid en närmare undersökning visat sig felaktiga, har finske generalstabschefen
förklarat. Man har i Finland för att göra sina undersökningar så
grundliga som möjligt låtit finska flygvapnets egna flygare gå upp och imitera
spökflygare. Verkan har blivit fullkomligt överväldigande. Ljudet har
hörts tydligt och i många minuter, och maskinerna ha visat sig ytterst lätta
att observera och lokalisera. Observatörernas meddelanden ha varit av en helt
annan karaktär än när det gällt spökflygarna.

I sitt interpellationssvar meddelar statsrådet, att svenska generalstaben av
96 svenska rapporter godtagit 12 som trovärdiga och 34 från grannländerna.
Grannländerna innebära i detta fall Norge och Finland. Efter finska generalstabens
bestämda förklaring, att spökflygning icke förekommit i Finland,
måste naturligtvis de finska rapporterna utmönstras, men då blir förmodligen
också svenska generalstabens slutsatser felaktiga, såvida man icke i Sverige
frånkänner finska generalstaben förmåga att kunna bedöma rapporternas
värde. Det skulle därefter utom de 12 svenska vara norska rapporter man
har att hålla sig till. Såvitt jag vet, har man i Norge ännu icke officiellt
accepterat spökflygarteorierna, i varje fall icke såvitt dessa hänföra sig till
den tidsperiod rapporterna avse. Jag har observerat, att den norske överstelöjtnanten
Os betecknat uppgifterna örn spökflygare i Nordnorge som rent
nonsens, och av uttalanden av norske försvarsministern kan man sluta sig till,
att icke heller han är övertygad om spökflygets existens. Det är egentligen
endast i Sverige man har officiellt anammat uppgifterna örn otillåten flygverksamhet.
Man har gjort det på grundval av 12 svenska rapporter av 96
granskade. Men när av 96 rapporter ej mindre än 84 visat sig icke trovärdiga,
då tycker man, att utredningsmännen verkligen borde lia kunnat fråga sig,
om det inte kunde vara något fel också på de 12. Det vore ju fullkomligt
häpnadsväckande, om främmande flygare skulle kväll efter kväll under 1V*
månads tid ha farit över Norrbotten och Västerbotten utan att bli observerade
i mer än 12 fall och alltid av enstaka eller några få personer.

Jag skall nu säga några ord örn ett fall, som, därest någon kan tillmätas

trovärdighet, bör komma i fråga. När jag redogör för detta är det för att

visa på, hur man negligerat viktiga omständigheter, örn dessa icke passat ihop
med den uppfattningen, att spioner från luften utforskat övre Norrland. Hur
skulle man lia kommit att reagera, örn det för det första blivit bevisat, att

främmande flygare verkligen opererat inom svenskt område, men det för det

andra kunnat fastställas, att det icke varit fråga örn flygningar i militärt
syfte utan helt enkelt örn flygningar, iscensatta av spritsmugglare för efterforskning
av förlorade spritfartyg? Jag föreställer mig. att affären icke kommit
att väcka någon större sensation och att fältmarskalken von Blombergs
resor och det ryska kontraspionaget icke kommit i fråga.

Klockan 3 minuter i 8 på kvällen den 6 januari 1934 (trettondagen alltså)

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

fick fyrmästare Ruthqvist på Holmögadds fyr se ett märkligt ljus styra upp
mot fyren. Han kallade på fyrpersonalen och sin familj, och en halv minut
därpå var det sju personer, som gemensamt gjorde sina observationer. Man
kunde se två ljus, ett rött och ett grönt, som hastigt närmade sig fyren. För
tillfället rådde full storm, och dånet från bränningarna var så kraftigt, att
fyrmästaren menar, att man omöjligt skulle hört ljudet från det förmodade
aeroplanets motor, även örn maskinen flugit tätt över deras huvuden. Nu passerade
ljusen ungefär 600 meter ute till havs på ungefär 400 meters höjd.
När det kom i jämnhöjd med Valsöarna sänkte det sig plötsligt till ungefär
150 meter över havet men gick strax därpå upp till samma höjd som förut.
Precis kl. 8.02 — fyrmästaren kollationerade sina observationer med sitt ur -—
försvunno de båda ljusen över havet åt ostnordost, alltså i riktning mot finska
sidan.

Vid samma tid, som folket på Gadden sågo maskinen, såg kustvakten Nyman
på Holmön i riktning mot Gadden ett »konstigt ljus». Han håller inte
alls för osannolikt att det kan ha varit en flygmaskin. Det var rött och verkade
mest som ljuset från avgasningsröret.

Även i Täfteå på fastlandet såg man ljuset. — Jag ber kammarens ledamöter
att lägga namnet Täfteå på minnet. — Här var det flera personer, som iakttogo
det. Det kom söderifrån, säga observatörerna, och man tyckte sig kunna
se en röd och en grön lanterna bredvid varandra. Strax norr om Gadden försvann
ljuset i ostlig riktning över havet mot finska sidan.

Landsfiskal Lindberg i Nordmaling har berättat, att han och hans familj
vid sextiden samma kväll sett det »flygande ljuset». Det kom över havet
söderifrån och passerade mot norr med stor hastighet. Ljuset var rött och
rörde sig i nordnordost. Kommet över Långroudden — observera Långsudden,
jag återkommer till detta namn sedermera — ute i havsbandet försvann
det ur sikte mot öster. Man kunde se ljuset minst 5 minuter.

Tre dagar senare, tisdagen den 9 januari, ungefär klockan 9.40 på kvällen,
blev fyrvaktare Sandberg vid Holmögadds fyr varse de röda och gröna lanternorna
från vad han trodde vara en flygmaskin, vilken med stor hastighet
kom farande över västra Hvarken från Ivarsbodahållet och höll rak kurs mot
den tända fyren. Maskinen gick synnerligen lågt, såvitt han kunde döma
blott cirka 50 meter över vattenytan. Han skyndade sig genast att varsko
fyrplatsens alla övriga invånare, bland dem fyrmästare Ruthqvist. Samtliga
— det var sju personer — åsågo nu kvällsflygarens färd. Kommen ett par,
tre kilometer från fyrtornet ändrade maskinen plötsligt kursen mot nordost,
passerade Gaddströmmen och flög därpå längs ("»strå sidan av Grossgrundet
oell Holmön. Så småningom gick den upp till cirka 100 meters höjd. På ungefär
7 ii 8 distansminuters avstånd från Gadden gjorde den en snäv gir och
kom åter rakt mot fyren. Sedan började den flyga mot den relativt stora ön
Grossgrundet varv på varv. Det var tydligt, att flygaren sökte något. Från
fyren kunde man emellertid inte se något fartyg ute på vattnet och signaler
iakttog heller ingen. Närmare en timme varade kretsandet kring ön. I svängarna
lade fyrpersonalen särskilt märke till, att ljuset från de båda vinglanternorna
flöte ihop till ett, och samtidigt tyckte man sig skönja liksom ett
»inre ljus», tydligen härstammande från den belysta instrumentbrädan framför
förarplatsen. Vindstyrkan var 5 sekundmeter, och planet flög därför rätt
stabilt, endast girande över åt ena eller andra sidan någon gång då och då.
Vinden låg rakt i maskinens riktning, varför något motorsurr icke kunde
höras. Till sist gjorde maskinen en skarp spiralstigning, skruvade sig upp
på en höjd av 1 500 meter och satte åter rak kurs efter norra sidan av Holmö landet.

Ljusen avtogo i styrka, men man observerade i alla fall, att flyg -

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

planet några minuter innan det försvann ur sikte ändrade kurs åt öster och
flög bort över Kvarken. Klockan var då ungefär 10.55. I en timme och 15
minuter hade flygaren alltså gjort Holmön den äran. Dagen förut såg en
man ett par ljus, som man trodde härröra från en flygmaskin, kretsa över
Långroudden vid Nordmalingskusten. Även på andra håll vid kusten såg man
mystiska ljus irra i luften.

En teori har uppställts, att vad man såg vid Holmön icke varit flygmaskiner
utan ballonger med signalljus, som använts vid flottövningar i Östersjön under
luftvärnsövningar och av vinden förts norrut. Man har också i detta sammanhang
framkastat provokationsteorien och menat, att någon roat sig med
att släppa upp ballonger. I tre kända fall lia nämligen uppsläppta ballonger
gett upphov till bestämda uppgifter om att man sett flygmaskiner. En förklaring
är, att det verkligen varit fråga örn flygmaskiner, som sänts upp i
Bottenhavet av spritsmugglare. Vilken deras uppgift kunde vara har man
också trott sig örn att kunna ange.

På juldagens morgon 1933 iakttogs från Holmögadd ett spritsmugglarfartyg
gå upp i Kvarken. Det var försvunnet några dagar, men den 28 december
blev det kapat av finska tullen, infruset i isen. Beslaget hemlighölls av
tullmyndigheterna, som anhållit besättningen, sex man. Spritjagaren förde
tysk flagg och uppgav sig komma från Kiel. Den hade 3,000 liter sprit ombord,
men det var tydligt, att största delen av lasten förts i land på svenska
sidan. Man gissade, att lasten uppgått till 20,000 liter. De svenska tullmyndigheterna
underrättades och satte igång med efterforskningar med ledning
av de uppgifter den anhållna besättningen lämnat. Strax efter jul hade
en person anhållits vid Långroudden några mil utanför Nordmaling. Jag fäster
uppmärksamheten på, att man några dagar därefter såg mystiska ljus just i
den trakten. I samband med anhållandet gjordes två beslag, det ena omfattande
1,080 och det andra 860 liter. Spriten härstammade från den på finska
sidan kapade spritjagaren. Vid förhör hade besättningen på spritjagaren
uppgett, att 3,000 liter skulle ilandföras i Täfteå, men att någon mottagare
icke anmält sig. Observera, att man såg mystiska ljus strax efteråt även i
Täfteå. Den 3 januari beslagtogs i Storfjärden utanför Hemsö i Ångermanland
en estnisk spritjagare Gretel. Den hade sex mans besättning. Ingen
sprit fanns ombord, men det luktade sprit i tankarna, varför det ansågs troligt
att den redan hunnit lossa sin last.

Enligt uppgifter från finskt håll stod ett mäktigt kapital bakom smugglaraktionen.
Det beräknades att belopp, som kunde uppskattas till hundratusentals
kronor, voro investerade i företaget.

Den 6 januari såg man flygmaskinen vid Holmögadd. Kapningen av spritjagaren
på finska sidan var då icke känd annat än för tullen. Tycker inte
herr statsrådet i likhet med mig, att det borde ha fallit sig alldeles naturligt,
att man ställt de mystiska flygningarna i Bottenviken i början av januari i
samband med smugglingen och gissat, att man från någon plats i Östersjön
sänt en flygmaskin norrut för att efterforska den försvunna sprit jagaren? En
sådan efterforskning kunde med fördel ske i mörker, då man väl på förhand
överenskommit örn signalerna. Flygaren, örn det var en sadan, visste naturligtvis
vilka platser efter kusten spritjagaren skulle besöka och gjorde sina
efterforskningar vid dessa.

Någon utredning kom naturligtvis inte till stand efter denna linje, ftpntflygningen
var bliven en militär angelägenhet. Spionagesynpunkten dominerade
och för någon mera verklighetstrogen fanns icke plats. Det var också
upprörande att se, hur man ansträngde sig i vissa tidningar för att utnyttja
spökflygarpsykosen i upprustningssyfte, varvid medverkan erhölls även från

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

militärt håll. Oell nu kommer jag fram till ännu en sak, som gjort, att jag
viel min begäran av en undersökning uppställt som önskemål, att medverkan i
densamma påkallas av personer, vilka stå helt oberoende av det naturliga
yrkesmilitära intresset att vår militärorganisation erhåller så stor förstärkning
som möjligt, ett intresse som helt sammanfaller med vissa privatekonomiska
intressen och 1934 också med önskningarna inom vissa politiska läger.

Utan att avvakta resultatet av en noggrannare undersökning av värdet i uppgifterna
på spökflygningar sattes i januari månad 1934 i gång en stark propaganda
för ökade militära flygutrustningar. För min del är jag av den uppfattningen,
att denna propaganda i viss mån indirekt influerade på riksdagens
beslut 1934 om inköp av de första bombplanen, låt vara att spökflygningen
icke i riksdagen åberopades såsom ett skäl för flygvapnets förstärkning. Från
Boden restes emellertid krav på Norrbottens förseende med flyg, och i anslutning
härtill utslungades i pressen de våldsammaste anklagelser mot den då
sittande regeringen för försummelse av försvaret. Jag skall be att få lämna
ett prov på, vad man kunde tillåta sig i den vägen. Provet är valt med en
viss omsorg. Enligt vad jag tror mig veta är den artikel jag nu skall citera
skriven av en högt uppsatt militärperson. Den skrevs just i de dagar, då
det blev känt, att en spritjagare kapats på finska sidan och då många tidningar
ansågo sig kunna sammanställa de mystiska flygningarna vid Holmön
med smugglarverksamheten. Artikeln hade till rubrik »Stormfåglar»: »Vad
betyder skriften som i dessa vinterdagar tecknas på himmelens fäste över norrländska
vidder? Det frågas, men de illa rustade väktarna på muren sova, och
deras herrar i borgstugan fortsätta att spela krona och Havé om höga insatser.
--- — Vad är det vi uppleva? År det en sentida form av Belsasars

gästabud, örn vilket vi en gång läste hos Daniel, profeten? Hur var det de
orden uttyddes, som den okända handen skrev på väggen i Nebudkadnesars,
konungens i Babylon sal? Hur lydde domen över dem, som icke velat tro, utan

skrattat åt alla varningar?---- Du är vägd, du är räknad. Och utanför

porten stod redan den främmande makt, som med svärdsudd skulle dräpa de
sovande i borgen, göra deras barn till trälar, deras kvinnor till krigsknektars
byte och en handelsvara i skökohus. Är icke det vi se för våra ögon och
uppleva av vår styrelses gärningar vittnesbörd örn att det är illa ställt? Är
det icke skäl att tyda de grå fåglarnas flykt och det språk, deras öga med rött
ljus talar?»

Med hänsyftning på ett uttalande av flygchefen, general Virgin, förmedlat
till allmänheten bl. a. genom radion, att några otillåtna flygningar icke konstaterats,
fortsätter artikelförfattaren: »Vi menige kunna icke förstå annat än att
denne rikshärold ville låta oss tro, att örn också en främmande luftfarkost rört
sig över våra bygder, så vore detta dock icke så farligt — han hade icke flugit
över något fästningsområde, hade överhuvud icke upprättat någon bas på

svensk mark eller på svenskt vatten.---De främmande fåglar, som under

vinterkvällar och vinternätter korsat övre Norrland från fjällen i väster till
kustlandet i öster, »inrutande det som ett slaktdjur», äro under alla förhållanden
icke av sådan beskaffenhet, som omnämnes i den angivna förordningens 14
paragraf, nämligen »luftfartyg, som har nationalitets- och registreringsbevis
eller däremot svarande bevis, utfärdat av offentlig myndighet i främmande
slät, nied vilken Konungen slutit avtal, varigenom luftfart inom svenskt område
medgivits för fartyg från denna stat.» De främmande stormfåglarna, som
nu uppträtt över övre Norrland, härstamma säkerligen icke från ett näste, med
vilket någon överenskommelse om lufttrafik för ifrågavarande syfte pngås.
Icke ens den nu sittande socialdemokratiska regeringen skulle, trots allt det

Andra kammarens protokoll 1937. Nr SS. 2

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

mod enskilda dess medlemmar visat sig besitta i uppträdandet mot utländsk
makt, våga råda Konungen att visa sig tillmötesgående mot dem, som utskicka
dessa besökare.----

Hör hur det skrattas runt omkring? Vad som nu är avslöjat genom de
främmande flygarnas flykt är, att en stor del av Sverige ligger öppet — att
väktarna slumra så djupt, att man utan hinder kan komma över »dessa säkra,
som bo där i trygghet, ja, som allesammans bo där utan murar oell varken liava
bommar eller portar, såsom det ock en gång skrevs av Jeliovas profet med koppargriffel.
—- Vi äro oroliga över att kasernerna i en sådan tid stå tomma, över
att våra herrar i en sådan tid göra oss till får, de där äro glupande vargars

rov.--■ — Landet är öppet.---Väktare rusten riket medan tid är —

sen till att I icke behoven stå med skammens insegel bränt på edra pannor, när
ansvaret en gång varder utkrävt för edra ord och gärningar! Så är det ock
skrivet: Förbannad vare den, som förvränger rätten — förbannad vare den
som leder en blind vilse på vägen.»

Påföljande dag lästes en artikel av samma penna med rubriken »Fara»: »Är
det längre möjligt att betvivla, att en främmande makt med militära redskap
uppträder över svenska bygder?» Den svenska statsmakten »tror sig icke ens
örn att låta utan vidare skjuta ner en luftfarkost, som med ond vilja överflyger
svenskt område och därvid driver gäck med Sveriges majestät. Denna statsmakt
är så underlig, att den endast uppträder med kraft mot nationellt sinnade
medborgare — den kriminaliserar de nationella färgerna och håller sin
hand över samhällets röda omstörtare, som örn dessa vore heliga. — Sannerligen
det är att undra att föraktet mot oss växer och därmed hänsynslösheten i
den behandling man låter oss undergå.---Landet är i fara!».

Ja, mina damer och herrar, är det underligt örn den, som dag efter dag fick
läsa dylika besinningslösa utgjutelser och som själv var absolut övertygad örn
att stormfåglarna, som inrutade övre Norrland som ett slaktdjur, var planeten
Venus, bilar och bussar och möjligen ett aeroplan i spritsmugglares tjänst i
Bottenviken, blev beklämd och satte sig före att söka få full klarhet örn spökflygningarna
genom en utredning på fullt objektiva grunder? Spökflygarpsykosen
släppte emellertid i början av februari 1934, och spökflygningen skulle
väl också så småningom ha fallit i glömska, örn icke generalstabsrapporten i
juli 1935 kommit. Jag måste för min del beklaga, att det ansågs nödvändigt
att offentliggöra denna rapport, som ju inte vilar på säkrare underlag än att
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i dag kunnat förklara,
att olika bedömare av primärmaterialet kunna tänkas komma till olika slutsatser.
Med utgångspunkt från generalstabsrapporten har mycket ofog bedrivits.
Militära sakkunniga lia ställt sig till förfogande åt vissa pressorgan
med beräkningar över spökflygarnas flygvägar, deras basering -— som naturligtvis
varit i Ryssland — de använda flygplanens kapacitet o. s. v. För
dessa pressorgan har materialet från 1933—1934 icke varit för gammalt. Det
har serverats i ständigt nya upplagor, och det kommer väl att fortsätta framöver
varje gång man vill bygga på vårt alltjämt bristfälliga militärförsvar
och behöver opinionens stöd.

På spökflygarfronten i övre Norrland har det dock varit relativt lugnt från
vintern 1934 till hösten 1936. Då började tecken och under åter framträda.
Högsta militärledningen i Boden var på sin vakt och kunde, som herr statsrådet
meddelar, i en skrivelse den 9 februari 1937 meddela, att det torde
kunna anses fastslaget, att främmande flygverksamhet under de senaste månaderng,
pågått över militärområdet. Chefen för generalstaben har godtagit
rapporterna. Vad det rör sig örn känner allmänheten till genom pressen. Jag
tror mig örn att våga försäkra, att den alldeles överväldigande delen av be -

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

Svar å interpellation. (Forts.)

tolkningen i Norrbotten oell även i Boden icke tror pa spökflygningen oell anser
att de iakttagna fenomenen kunna bär som i Finland finna en helt annan
förklaring än den de militära myndigheterna kommit till. Det är ^ju också
ganska betecknande att hela den spaningsverksamhet i luften och pa^ marken
som bedrivits och all den uppsikt som anordnats i övre Norrland fran myndigheternas
sida gett ett fullkomligt negativt resultat. Man har haft stralkastarmaterial
och lyssnarapparatur och särskild personal, och även andra
åtgärder ha vidtagits, men spökflygarna lia icke anmält sig. Tyvärr vill herr
statsrådet icke medverka till att ens de färska rapporterna från hösten 1936
och vintern 1937 underkastats en granskning, som fyller anspråket på allsidighet
och absolut objektivitet. Jag måste bekänna,. att jag står fullkomligt oförstående
till denna herr statsrådets tilltro till militärstabens i Boden förmåga
att säga det avgörande och orubbliga ordet om spökflygningarna.

Jag och många andra tro oss även på allra senaste tiden ha fått ytterligare
anledning att sätta utredningsmännens i Boden omdömesförmåga i
starkt tvivelsmål. Jag ber att få närmare förklara vad. jag syftar på.

En kvinna i Jockmock uppger sig den 18 februari i år kl. 4^e. m. ha sett
en flygmaskin passera på ett avstånd av 100—150 meter och på en ungefärlig
höjd av 30 meter. Det rådde månsken vid tillfället, och flygplanet kunde
tydligt urskiljas. Ett mycket starkt motordån hördes. Landsfiskalen höll förhör
med kvinnan, som noga beskrev sina iakttagelser. Hon hade t. o. im sett
en stjärna målad på flygkroppen. Militärbefälhavaren i Boden, uppdrog åt en
officer att verkställa utredning och denne fastställde, att »ljusförhållanden
samt avstånd och flyghöjd synas ha kunnat medgiva konstaterandet av flygplanets
utseende». Militärbefälhavaren, generalmajor Reuterswärd, har. godtagit
kvinnans uppgifter utom i ett enda avseende. Han tror icke att kvinnan
kunnat se något märke på flygkroppen — detta märke skulle, ha utgjorts av
ett kors. Intet annat land än Tyskland har ett kors som nationalitetsbeteckning.
Men örn kvinnans berättelse icke är trovärdig i fråga örn en sa viktig
detalj, så borde, tyckei4 man, militärledningen i Boden ha haft orsak att
ställa sig reserverad till berättelsen i sin helhet.

Det behövs väl knappast någon militär sakkunskap för att kunna fastställa,
örn man i starkt månsken kan se en flygmaskin på 100—150 meters
avstånd och 30 meters höjd. Det är en alldeles självklar sak. Men örn detta
alltså är självklart, så följer därav icke alt ett flygplan opererade i Jockmock
den 18 februari kl. 4 e. m. Örn så hade skett under starkt motorbuller, mäste
denna maskin observerats eller i varje fall bullret ha hörts av flere personer.
Man kan t. o. m. undra örn flygmaskinen kunnat undgå att höras av någon
enda människa i trakten med normal hörsel.

Jockmocksfallet och metoden att utreda detsamma ger en viss vägledning,
när man söker bilda sig en uppfattning örn hur man först i Boden och sedan
i generalstaben gått till väga vid bearbetningen av primärmaterialet. I generalstabsrapporten
heter det, »att de verkställda flygningarna ha med stor
sannolikhet ägt rum på stor höjd och oftast över mycket glest befolkade trakter.
Endast på vissa för orientering lämpliga platser synas flygarna för att
orientera sig eller för annat ändamål ha gått ned på så låg höjd att de tilldragit
sig uppmärksamhet.» På detta sätt förklarar man, varför en flygmaskin,
som skulle ha setts i t. ex. Haparanda vid finska, gränsen, kunnat passera
tvärs över hela Norrbotten, utan att någon iakttagit den, förrän den befann
sig över någon plats i t. ex. Arjeploug, d. v. s. socknen närmast .norska
gränsen. I Boden och i generalstaben skickar man bara upp flygaren tillräckligt
högt för att han varken skall ses eller höras. Flygvägarna synas i vissa
fall ha varit underliga och oregelbundna. På någon plats har man sett mysti -

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

ska ljus och hört mystiskt motorbuller vid olika tider samma kväll. Hur förklara
detta? Jo, säger man, det kan förutsättas, att flygplan för att möjliggöra
närmare orientering stundom måste kretsa över orienteringspunkterna.
Med detta antagande har luckan mellan den tidigaste och den senaste tidsuppgiften
blivit fylld. Men så har det tydligen också inträffat, att spökflygaren
iakttagits på någon plats utanför orienteringspunkterna eller vid sidan örn
den förmodade flygvägen. Man har visst inte blivit handfallen inför en sådan
fatalitet. Flygplan kunna vid vissa tillfällen ha försatts ur sin ursprungliga
funktion, säger generalstabens utredningsman. Men ytterligare besvärligheter
Ira uppstått. Tidsuppgifterna lia nämligen lämnat rum för ännu flera
gissningar. De ha icke passat för flygvägar i rak linje med uppehåll för
orientering över vissa platser och avstickare ur kursen. Örn man emellertid
lägger in teorien örn rundflygningar av växlande utsträckning — herr statsrådet
känner igen formuleringen — blir det genast något bättre och det har
blivit gjort. Och ändå har man inte varit på den säkra sidan. Det har förefunnits
dunkla punkter, vilka slutligen avklarats med att man lagt in precis
det antal flygplan, ett, två eller flera, som behövts för att erhålla den flygsakkunniga
verifikationen till de som trovärdiga godtagna berättelserna av
civilpersoner. Jag vill endast tillägga, att man tydligen nödgats räkna med
flygmaskiner med hastigheter av ända upp till 30 mil i timmen. Då det visat
sig, att det numera finns flygplan med en högsta hastighet av 35 mil i timmen,
har man inte behövt tveka örn, att även sådana flygplan kommit till användning.
Men efter all denna möda, måste generalstabsrapporten dock till
sist meddela, att någon klarhet icke vunnits i den betydelsefulla frågan, vilket
syfte de underliga flygarna kunnat lia. Det har emellertid anmält sig
andra, både militärer och civila, som haft lättare att vinna klarhet. För dessa
uttolkare av tecknen har det naturligtvis rört sig örn flygningar i militärt
syfte, örn krigsförberedelser, varken mer eller mindre.

På alltför lösa boliner har man, synes det mig, på militärt håll konstaterat
spökflygares uppträdande i övre Norrland hösten 1933, i januari 1934 samt
hösten 1936 och vintern 1937. Och dylika konstateranden vill man att vi ska
tro på; och vill man inte tro det, stämplas detta som en oförsynthet mot den
militära yrkeskåren och som ett utslag av militärfientlighet. Jag vet dock
att man även i militära kretsar, t. o. m. bland personer som haft att ta befattning
med utredningen, fortfarande icke tror på spökflygningen.

Herr statsrådet har till sist i sitt svar utlovat, att örn uppgifter örn spökfl.
ygningar över de norrländska områdena åter börja inströmma, en undersökning
av den mångsidigare läggning jag önskat skall igångsättas och att därvid
vad som tidigare förekommit även skall ägnas uppmärksamhet. Jag är
glad över att herr statsrådet tydligen trots allt icke anser, att det gamla materialet
kan bli alldeles för gammalt och därför värdelöst.

Jag slutar med att uttala den förhoppningen, att planeten Venus skall fullfölja
sin bana, att syn- och hörselhallucinationer skola förekomma även stundande
höst och vinter, att spökflygarna alltså åter skola uppenbara sig, och
att det följaktligen blir en allsidig och objektiv utredning av denna ursprungligen
tragikomiska men numera så ledsamma affär. Det är min livligaste
övertygelse, att om en sådan utredning företages med verklig omsorg, skall
det här som i Finland slutligen kunna fastställas, att den påstådda spökflygningen
i främmande makters militära intresse var en produkt av okunnighet
om astronomiska och atmosfäriska förhållanden och av syn- och hörselvillor
och att kanske som enda realitet i hela affären kommer att kvarstå spritsmugglares
efterforskning medelst ett civilflygplan av tyska spritjagaren
»Maj», som i slutet av 1936 kapades av finska tullen,

Tisdagen den 18 maj 1937.

Nr 32.

§ 3.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 313, med förslag till lag om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 323, angående anslag till statlig lagerhållning
m. m.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtande nr 140, bankoutskottets utlåtanden nr 60—-62, första lagutskottets
utlåtanden nr 57—61, andra lagutskottets utlåtande och memorial nr
44—46, jordbruksutskottets utlåtanden nr 84—89 samt andra kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§ 5.

Herr De Geer i Hanaskog avlämnade en av honom undertecknad motion i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 321, angående överenskommelse
mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande av spritsmuggling
m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 594, bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden
nr 144, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande av en
skadad telefonkabel inom Karlskrona fästning;

o nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av ett
fårstall vid Drottningholms kungsgård;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående inrättande av
ett statens hantverksinstitut jämte en i ämnet väckt motion;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till bidrag till
sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbildningskurser
för hushållerskor i skogsarbetar förläggningar;

nr 150, i anledning av väckt motion örn anslag till biologiska undersökningar
av farmacevtiska specialiteter;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad uppställning
av riksstaten m. m. jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 152. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till låneunderstöd
åt vissa egnahemsägare.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren beträffande föredragningslistan
för onsdagen den 19 innevarande maj

Nr 32.

Tisdagen den 18 maj 1937.

dels att statsutskottets utlåtande nr 140 skulle sättas främst bland 2 gånger
bordlagda ärenden,

dels ock att konstitutionsutskottets memorial nr 1 d skulle uppföras närmast
efter samma utskotts memorial nr 21.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr De Geer i Hanaskog under 4 dagar fr. o. m. den 20 maj och

» Barnekow likaledes » 4 » » » 20 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.15 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372518