1937. Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1937:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 31.

Tisdagen den 11 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 312, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 5 mars 1937
(nr 61) angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget
i Spanien m. m.; och

nr 311, angående gäldande av skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S.
Brindén.

Dessa propositioner bordlädes.

§3.

Ordet lämnades på begäran till Svar å

interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! I en inom riksdagens andra kammare framställd interpellation har
herr R. Lundqvist med kammarens medgivande till mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de uttalanden, som i pressen de senaste
dagarna förekommit rörande undernäring bland barnen särskilt i vissa lappmarkskommuner? Kan

det förväntas, att regeringen utan tidsutdräkt låter verkställa en ingående
utredning för att få klarlagt det nuvarande läget i berörda trakter samt
orsakerna till eventuella missförhållanden?

Då jag nu går att besvara de framställda frågorna, vill jag till en början för
interpellanten påpeka, att redan i statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag femte huvudtiteln p. 172 på min hemställan framlagts förslag örn anvisande
av medel till ganska avsevärt belopp, 200,000 kronor, för anordnande
av skolbarnsbespisning i bland annat de ifrågavarande landsdelarna under nästa
budgetår. Beloppet har beräknats med tanke på att i Norrbottens län skulle
kunna ordnas en daglig måltid i skolan för minst 2,200 barn samt även i
Västerbottens län bespisning skulle kunna ske i erforderlig omfattning.

Denna Kungl. Maj:ts framställning bär riksdagen i sak bifallit och Kungl.

Maj :t bemyndigats att för ändamålet disponera margarinaccismedel.

Sagda framställning har föregåtts av en ingående, genom medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna verkställd utredning rörande behovet av åtgärder av angiven
innebörd. Redan under loppet a,v föregående år har sålunda för det praktiska
syfte, som här närmast är i fråga, erforderlig undersökning utförts. Jämväl
orsakerna äro till sin natur klarlagda. Missförhållandena bottna i skogs Andra

hammarens protokoll 1987. Nr 31. \

Nr 31.

Tiedagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

befolkningens fattigdom och låga lönestandard. Rörande hithörande förhållanden
torde interpellanten kunna inhämta närmare upplysning i den bilaga till
befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan, som avfattats av aktuarien
Sterner och som, även örn undersökningen endast är att uppfatta såsom
preliminär, torde erbjuda goda utgångspunkter för ett inträngande i skogsbefolkningens
ekonomiska problem. Emellertid skola de s. k. familjesociala förhållandena
efter hand underkastas mera djupgående undersökningar i syfte att
alla fakta, bland annat rörande lappmarksbefolkningens levnadsförhållanden,
om möjligt bliva klarlagda.

Jag torde vidare böra upplysa, att i det nu av interpellanten berörda fallet
Kungl. Maj :t redan den 13 sistlidne mars vidtagit den åtgärden att, »med anledning
av att otillfredsställande näringsförhållanden under innevarande vinter
påvisats råda för skolbarnen inom vissa delar av Norrbottens och Västerbottens
län», ställa ett belopp av 10.000 kronor till vardera länsstyrelsens förfogande
för anordnande försöksvis av s. k. skolfrukost inom vissa skoldistrikt, att utanordnas
från den del av jordbrukets prisregleringsfond, som motsvaras av
före den 1 juli 1935 influten accis å margarin.

Slutligen anser jag mig, med hänsyn till vad interpellanten uttalat rörande
bristfällig beklädnad av barnen i ifrågavarande trakter, böra bringa i erinran,
att genom den lydelse § 49 folkskolestadgan erhållit genom kungörelse nr 305/
1936 sörjts för att dylika brister avhjälpas genom skolmyndigheternas försorg
samt att det understöd, som i sådant syfte utgår, icke är av fattigvårds natur.

Härpå yttrade:

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag ber att få till herr statsrådet uttala
mitt tack för vänligheten att vilja besvara min interpellation.

Av det svar, som herr statsrådet nyss föredrog, får man lätt det intrycket,
att från det allmännas sida redan vore så pass tillfredsställande sörjt för här
berörd befolkning, som under rådande förhållanden kunde komma i fråga. Ingen
skulle vara gladare än jag, örn detta verkligen vore fallet. Jag måste
emellertid säga, att jag har litet svårt att helt dela denna uppfattning.

Herr statsrådet fäste i svaret min uppmärksamhet på en undersökning, som
herr statsrådet själv igångsatte i fjol våras, liksom också på de 200,000 kronor,
som äskats i statsverkspropositionen och som riksdagen beviljat tidigare i år.
Jag är fullt underkunnig örn vad som i detta avseende förevarit och känner alltså
även väl till riksdagens beslut örn dessa 200,000 kronor, men, herr statsråd,
jag måste säga, att jag ej kan se, att man med det anslaget eller på något annat
sätt har i mera nämnvärd grad sörjt för Västerbottens lappmarks socknar,
och det är ju dem, det här närmast gäller. Jag ber att få erinra om vad herr
statsrådet själv uttalat till statsrådsprotokollet vid föredragning av statsverkspropositionen.
Där säger herr statsrådet följande: »I likhet med de hörda myndigheterna
finner jag mig böra förorda, att statsbidrag må kunna utgå för anordnande
av s. k. skolbarnsbespisning inom de delar av landet, där den kvarstående
arbetslösheten är anmärkningsvärt hög. I sådant avseende synes man
främst böra tänka på Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län.
Jämväl i Norrbottens län gör sig ett starkt framträdande behov av statligt stöd
för verksamhetens fortsättande gällande. Inom övriga delar av landet har den
verkställda utredningen givit vid handen, att ett mera kännbart behov icke eller
endast lokalt kan sägas föreligga.» Här nämnes alltså i detta sammanhang
ej Västerbottens län. Detta län förekommer i detta statsrådets uttalande
endast på ett ställe, och det är mot slutet av uttalandet, där herr statsrådet
säger ifrån, att verksamhet av den art, som inom Västerbottens län bedrives av

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

den därstädes inrättade nödhjälpskassan, synes i detta sammanhang icke lämpligen
kunna tillgodoses.

Nu gläder det mig emellertid mycket, örn man genom att vi beviljat dessa

200.000 kronor också har garantier för att staten framdeles kan antagas komma
att lämna det stöd, som här kan vara sakligt påkallat från det allmännas
sida, så att inga frivilliga insamlingar vidare för detta ändamål behöva igångsättas.

Jag kan i detta sammanhang ej underlåta att fästa uppmärksamheten på ett
tidningsuttalande, kort innan jag framställde min interpellation, av landshövding
Rosén, där det bland annat hette: »Jag gjorde i fjol en framställning till
Kungl. Majit örn att Västerbottens län ur arvsfonden skulle få disponera

100.000 kronor till en självhjälpsfond för de mycket barnrika familjerna men
fick då ej medhåll. Jag skulle nu vilja hoppas, att svenska folket ger oss detta
nödvändiga, som vi inte kunde få genom dess regering.» Det måste ju anses
ganska anmärkningsvärt, att, på sätt som här skett, statsmakterna direkt ställas
mot väggen och att en person i en landshövdings ställning anser sig behöva
och böra genom pressen offentligen vädja örn medel på frivillighetens väg till
en, som han säger, nödvändig social verksamhet, med den direkta motiveringen,
att statsmakterna eller i varje fall regeringen vägrat det stöd, som är behövligt.
Skulle förhållandena verkligen vara sådana däruppe, som i pressen
gjorts gällande, måste man naturligtvis säga, att det även är ganska genant
för ett kultursamhälle som vårt, att man skall behöva gå den väg, som landshövdingen
här gjort.

Nu framgår tyvärr ej av det svar. som herr statsrådet lämnade, hur förhållandena
i verkligheten gestaltat sig. Faktum är emellertid — det kan man läsa
sig till av handlingarna —• att länsstyrelsen i Västerbottens län redan i mars
månad i fjol gjorde framställning till Kungl. Majit örn att få ett anslag på

100,000 kronor, som det hette, för beredande av ökade utkomstmöjligheter för
nödställda, barnrika familjer inom länet. Det skedde alltså för ett år sedan.
Denna framställning gav anledning till den utredning, örn vilken herr statsrådet
här talat. Ett år har gått, men några pengar har dock länsstyrelsen i
Umeå ej fått med anledning av samma framställning, förrän tidningsskriverierna
i år började och den frivilliga insamlingen startat. Vad som då sent omsider
gavs, som herr statsrådet här också erinrat örn, nämligen 10,000 kronor,
torde väl ej heller under några omständigheter kunna betecknas som tillräckligt.
Jag beklagar för min del, att det ej varit möjligt att lämna hjälp tidigare,
så att vi hade sluppit att läsa de stora tidningsrubrikerna örn »tusentals
svältande barn» och »armodets bottenlösa så», för att bara taga några stickprov
av vad man bjudit på under den tidningskampanj, som förts angående
dessa lappmarksbarn.

Herr statsrådet säger vidare, att orsakerna till rådande missförhållanden
äro klarlagda och att de bottna i skogsbefolkningens fattigdom och låga levnadsstandard.
Detta må i och för sig vara sant, men detta uttalande säger
å andra sidan mycket litet till vägledning, örn man vill söka komma till
rätta med vad som för närvarande främst brister. I detta avseende synes mig
dock här uppe föreligga vissa alldeles särskilda förhållanden, som ha en särskild
betydelse och därför också äro värda att i detta sammanhang uppmärksammas.

Så är det först oell främst det hårda, karga klimatet och de väldiga avstånden
dels nedifrån södra och mellersta Sverige dit upp och dels från de stora
kommunikationslederna upp till byarna, där folket bor. Vad som från det
allmännas sida rimligen kan göras för att ge den befolkning, som lever i dessa
avlägsna ödebygder, tillgång till rimliga priser på lämpliga, vitaminrika nä -

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

ringsmedel, som här äro nödvändigare än annorstädes, bör enligt mitt förmenande
göras. Jag tror, att alla måste erkänna, att i detta avseende har det
hittills brustit åtskilligt från statsmakternas sida.

En annan sak: folkskoleundervisningens centralisering — i och för sig givetvis
fördelaktig — har helt naturligt gjort de redan förut i många fall långa
skolvägarna ännu mycket längre. Bortovaron från hemmet har därmed också
förlängts och behovet av bespisning i skolan eller av andra motsvarande åtgärder
också därigenom ökats. Det förefaller mig, som örn redan denna skolundervisningens
centralisering motiverade ett omedelbart övervägande, örn det
ej för närvarande brister från det allmännas sida ifråga örn sådana välfärdsanordningar
som barnbespisning, skolhem, skolskjutsar och dylikt i de öde
trakter, som det här är fråga om.

Av de uttalanden, som landshövding Rosén gjort till pressen, vill vidare
synas, som örn det främst skulle vara bland familjer på kommunala och kronotorp,
som förhållandena vore mest otillfredsställande. Jag ber i detta, avseende
få citera följande uttalande av herr Rosén: »Det förtjänar att framhållas.
att det till stor del är familjer på kommunala och kronotorp som lida
nöd. Och jag har särskilt ett intryck av att de i statens skogar boende kronotorparna
icke bli i samma grad tillgodosedda av kronan som andra lappmarksbor
av de enskilda skogsbolagen.» Ar detta uttalande riktigt -— och det får
man väl förutsätta att det är —- förefaller det ju, som örn staten själv här som
jordägare och arbetsgivare hade. åtskilligt på sitt samvete och att alltså mycket
skulle stå att vinna redan genom vidtagande av en i och för sig motiverad
mildring av arrendevillkoren m. m.

Med anledning av vad jag framhållit örn barnens bristfälliga beklädnad har
statsrådet erinrat örn de ändrade bestämmelserna i folkskolestadgan. Jag känner
mycket väl till dessa men måste ändå, herr statsråd, konstatera, att dessa
bestämmelser, örn tidningsuttalandena äro riktiga, uppenbarligen ej hindrat,
att det alltjämt brister kännbart i nu förevarande avseende. Statsmakterna
kunna då näppeligen stå helt likgiltiga inför detta faktum och de vådor för
det uppväxande släktet, som här hota. Jag menar, att statsbidrag i en eller
annan form kanske här är behövligt. I varje fall synes det mig vara lämpligt,
att den sidan av frågan närmare undersökes.

Jag har alltså velat peka på dessa särskilda förhållanden för att visa, att
det enligt mitt förmenande finnes vissa speciella sidor av detta problem, som
förtjäna att särskilt uppmärksammas. Jag menar, att detta bör ske utan tidsutdräkt
och att man ej bör sammankoppla detta problem med det vida större,
som herr statsrådet i sitt svar har berört.

Det är emellertid självfallet, att levnadsförhållandena och levnadsvillkoren
för den befolkning, som det här är fråga örn i dessa avlägsna ödebygder, aldrig
kunna bli desamma, som bjudas i andra i olika avseenden mera gynnade delar
av vårt vidsträckta land. Ingen, ej ens befolkningen däruppe, skulle jag tro,
begär heller något sådant. Det är emellertid enligt mitt förmenande en hederssak
för ett kultursamhälle som vårt, att staten gör, vad som rimligen kan göras,
för att stödja dem, som här uppe i utmarkerna bryta bygd och söka skaffa
sig sin utkomst trots naturens karghet.

Frivillig hjälpverksamhet är bra. Den är i många fall den enda stödform,
som kan och bör ifrågakomma. Den bör emellertid enligt mitt förmenande
ej ersätta statens och det allmännas naturliga åligganden. Såsom förhållandena
i detta fall ligga till häruppe, bör det enligt mitt förmenande vara staten
och ej enskild hjälpverksamhet, som skall träda till. Det synes mig icke vara
staten värdigt att låta den strävsamma befolkning, det här gäller, för sitt nödvändigaste
vara beroende av medmänniskors barmhärtighet och frivilliga gå -

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

vor. Staten bör taga hand om vad som bör göras även därför, att det uppenbarligen
ej är tillfyllest med tillfälliga hjälpåtgärder. Såvitt jag förstår, erfordras
även oell kanske allra främst åtgärder på längre sikt.

Vi kunna lia och vi lia förvisso även delade meningar örn mycket, när det
gäller vår sociala verksamhet och dess omfattning. Jag tror emellertid, att det
finns ingen, som vill bestrida, att i dessa trakter råda alldeles särskilda förhållanden,
vartill någon motsvarighet ej finnes på andra håll i vårt land. Ingen
torde därför heller vilja bestrida, att särskilda åtgärder äro motiverade,
när det gäller dessa säregna trakter, och att behovet av statlig hjälp här är
vida större än i många andra fall, där staten redan har offrat stora pengar.

Jag hoppas därför, att herr statsrådet ägnar denna fråga ytterligare, välvillig
och bestående uppmärksamhet, så att, örn och när verkligt behov av
statlig hjälp visar sig föreligga, vare sig det gäller hjälp till självhjälp eller
omedelbart stöd, sådana åtgärder vidtagas, att en verksam hjälp snarast möjligt
kan bli lämnad.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
medger, att jag blev en smula förvånad, då jag läste herr Lundqvists interpellation,
därför att jag förutsatte, att svenska riksdagsmän kände förhållandena
i vårt land tillräckligt väl för att ej bli alarmerade av några speciella
uttalanden i en tidning.

Det har under de senare åren pågått utredning efter utredning för att söka
klargöra, att det i vårt land sannolikt finnes någon miljon människor, som leva
på en så låg standard, att den ej är värdig vårt land. Att detta förhållande
skulle vara helt koncentrerat till lappmarkssocknarna, är däremot ett misstag.
Jag är övertygad örn att, örn herr Lundqvist vill se efter i sin närmaste omgivning
i Sollentuna, han skall kunna finna barn, illa skodda och illa klädda varenda
dag de gå i skolan. Jag är likaledes övertygad örn att han skall kunna finna i
sin egen socken ganska många undernärda barn, om han företager en verkligt
noggrann undersökning. Det hindrar naturligtvis ej, att jag å andra sidan
understryker, att lappmarkens befolkning har att kämpa med andra svårigheter
än befolkningen i andra delar av landet. Jag vill bara konstatera, att
det faktiskt i extraordinär väg lagts ned mycket större summor under de senare
åren på att förbättra förhållandena, ej minst kommunikationsförhållandena, i
Västerbottens län än kanske på något annat ställe i vårt land. Jag förmodar,
efter vad jag nu hört herr Lundqvist uttala, att han och — det skulle vara
ytterst välkommet — hans parti med honom för framtiden kommer att stödja alla
sådana förslag, som äro något så när väl övervägda och praktiskt genomförbara,
så att vi kunna samla den svenska riksdagen praktiskt taget enhälligt
kring en serie åtgärder, som skulle leda till att vi i vårt land skulle slippa synen
av illa klädda, illa skodda och alltför dåligt närda barn — helst också äldre
personer för övrigt. Men jag fick ett intryck av att herr Lundqvist kände sig
ute på litet osäker mark, när han i slutet av sitt anförande rätt energiskt underströk,
att välviljan dock skulle huvudsakligen begränsas till lappmarkssocknarna
och till dem i Västerbotten. Jag förstår ej, varför lappmarkssocknarna
i Norrbotten skulle befinna sig i ett annat läge än lappmarkssocknarna
i Västerbotten.

Om jag blev förvånad över att det behövde skrivas artiklar, för att herr
Lundqvist skulle upptäcka, vad jag skulle tro för majoriteten i denna kammare
varit uppenbart under årtionden, medger jag, att jag ej skulle blivit förvånad,
örn något annat hänt, därest Kungl. Majit på min föredragning fattat ett annat
beslut beträffande arvsfondsmedlens användning, än sorn skedde. Det är riktigt,
att länsstyrelsen i Västerbottens län anhållit om anvisande av arvsfonds -

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

medel på 100,000 kronor till barnrika familjer. Det är sant, att de norrländska
länen ha relativt flera barnrika familjer än andra delar av landet, men det
får väl ändå anses uteslutet, att man skulle välja ut Västerbottens län som ett
särskilt fält, vars barnrika familjer skulle behandlas mera gynnsamt än barnrika
och eventuellt lika fattiga familjer i andra delar av landet, framför allt i
Norrbotten. Nu kan jag ej på rak arm erinra mig, hur mycket pengar som
behövde disponeras av arvsfondsmedel, därest landshövding Roséns förslag
bifallits. (.Herr Lindberg i Umeå inföll: En femtedel.) Det uppgives en
femtedel. Det får jag säga är ganska snabbt uträknat. Det problemet törs
jag icke klara. Men det förefaller mig fullkomligt orimligt, att det bara
skulle röra sig örn en femtedel, örn de 100,000 kronorna ensamt skulle gå till
Västerbotten. Det måste röra sig om andra belopp. Jag måste fästa uppmärksamheten
på, att arvsfondens medel inflyta mycket ojämnt. Det händer
någon gång, att någon halvmiljonär eller liknande avlider utan att hava släktingar,
till vilka arvet går, och utan att hava testamenterat bort sina pengar.
Då får staten dem. Det blev mycket stora arvsfondsbelopp för omkring två
år sedan. Men det är mycket vanskligt att beräkna för någon framtid, hur stora
belopp som kunna väntas tillflyta arvsfonden. Därför fonderar man också en
viss del av varje års statliga arv.

Jag för min del tror, att jag räknade med ett års mera normalt inflytande
belopp, d. v. s. 600,000—700,000 kronor. Det är det normala, som kommer
in årligen. Det skulle icke på långt när räcka, därest man skulle understödja
samtliga barnrika familjer på samma sätt. som länsstyrelsen i Västerbotten
tänkt sig. Det är ett säkrare faktum än herr Lindbergs upplysning. Följaktligen,
den vägen är oframkomlig.

Herr Lundqvist är ledamot av konstitutionsutskottet. Det skulle icke hava
förvånat mig, örn han yrkat anmärkning mot statsrådet och chefen för socialdepartementet,
därest Västerbotten på landshövding Roséns begäran satts i
någon särklass, då det gällt användandet av arvsfondsmedel. Jag medger, att
jag skulle snarast ansett en anmärkning befogad, därest sådant beslut fattats.

Jag har pekat på tre olika åtgärder. Det finnes åtskilliga andra, som faktiskt
vidtagits under de allra sista åren, till och med under de senaste nio
månaderna, för att förbättra särskilt näringsförhållandena uppe i dessa delar
av landet.

Det är ju icke bara med hänsyn till att man åberopar tidningarnas uttalanden
som uttryck för att man blivit alarmerad utan också därför att en sådan
interpellation göres just vid en tidpunkt, då statsmakterna med större energi
än någonsin förut tagit sig an bland annat dessa landsändars svåra bekymmer,
som man får betrakta denna interpellation.

Herr Jacobson: Herr talman! Som representant för de trakter, som berörras
i herr Lundqvists interpellation, torde det tillåtas mig att säga några ord i
denna fråga.

De förhållanden interpellanten önskat få klarlagda äro, som var och en förstår,
ej någonting, som uppkommit just nu. Det är ju tvärtom så, att man inom
de egentliga skogstrakterna i lappmarken liksom på andra håll för närvarande
har känning av den rådande högkonjunkturen på trävarumarknaden med något
rikligare arbetstillgång än i vanliga fall och kanske också något bättre förtjänstmöjligheter.
I verkligheten torde det i stället vara på det sättet, att förhållandena
varit ännu svårare tidigare än nu. Men den omständigheten, att det
i våra dagar mitt uppe i så mycket överflöd alltjämt finnes befolkningsgrupper
på så låg ekonomisk och social nivå, att deras barn icke kunna erhålla tillräckligt
med närande föda och kläder, är ju ägnad att uppkalla bekymmer. Ty

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

det är nog så — och verkställd läkarundersökning har som bekant bekräftat
detta — att många familjer i lappmarken och kanske även på andra håll hava
så knapp inkomst, att den även med den allra förståndigaste användning icke
räcker till att fylla ens de nödtorftigaste anspråk på bostad, föda och kläder.
Beträffande de enskilda åtgärder, som herr Lundqvist berörde i sin interpellation,
vill jag säga, att man är naturligtvis i lappmarken tacksam för den enskilda
barmhärtigheten, som anmält sig för att hjälpa de nödställda. Men man
har nog en känsla av, att det ligger något oegentligt — för att ej säga något
förödmjukande — Latt människor, som själva intet högre önska än att kunna
draga försorg örn sig och de sina och som äro goda arbetare och präktiga samhällsmedborgare,
skola på detta sätt vara hänvisade att mottaga allmosor av
andra människor. Strängt taget borde ju detta ej vara nödvändigt, örn samhällets
omsorger örn sina medborgare bleve jämnare fördelade än vad nu är
fallet.

För övrigt är denna fråga om de säregna förhållandena i skogs- och ödebygdsområdena,
örn de otillräckliga försörjningsmöjligheterna och de^ därav härledda
sociala missförhållandena icke i år för första gången föremål för riksdagens
behandling. Jag erinrar örn en motion, som min länskamrat Elof Lindberg
väckte vid 1930 års riksdag, då han med ett mycket omfattande material
uppvisade dessa missförhållanden. Riksdagen behjärtade delvis hans synpunkter,
och efter verkställd utredning anvisades rätt betydande anslag^ för att öka
arbetsmöjligheterna i skogsbygderna genom en rationellare skogsvård. På detta
sätt ökades arbetstillfällena i någon mån. Men det beklagliga med detta
var, att förtjänsten vid dessa arbeten var ytterst ringa. Här kommer jag in på .
anledningen till svårigheterna för en stor del av befolkningen i lappmarken.

Anledningen är den, att man har för dåligt betalt för sitt arbete, och man
har arbete alltför kort tid av året. Skatten måste man betala, bostad måste
nian hava, kläder likaså för att nödtorftigt skydda sin kropp i det hårda klimatet.
Vad är det då man allra mest måste knappa in på? Jo, det blir naturligtvis
födan, som kommer att bestå av de allra billigaste, ofta vitaminfattigaste
näringsämnena. Kosten blir ensidig och pa samma gång otillräcklig även
kvantitativt.

Det skall villigt erkännas, att från statsmakternas sida Ilar under årens lopp
gjorts mycket för att förbättra förhållandena även i lappmarken. En betydande
hjälp har legat i den omständighet, som socialministern nämnde, nämligen
dessa vägbyggnader, som under de senare åren forcerats, kan man säga, icke
minst i lappmarken. Dessutom vill jag peka på arbetarsmåbruksverksamheten.
Den har haft en ofantligt stor betydelse för dessa ödebygder. Vissa åtgärder
hava också åsyftat att lindra villkoren för kronotorpare och kolonister, men
jag håller med herr Lundqvist om, att dessa åtgärder hittills hava varit otillräckliga.

Inom parentes vill jag nämna, att några kommunala kronotorpare finnas icke.
Det var kanske en felsägning.

Mycket stora folkgrupper hava dock knappast någonsin erhållit någon hjälp
av varaktigare slag. Jag syftar då på de talrika små lägenhetsägarna, som
sitta på ägostyckningar från bolagens skogshemman, hava för litet jord och
sakna skog samt dessutom hava ganska svårt att hävda sig i konkurrensen örn
arbetstillfällena, bundna som de äro i många fall vid sin lilla torva.

Det är verkligen en mycket betydelsefull sak för lappmarken, att man Söker
komma fram till en ordning, som möjliggör för dessa små jordbrukare att erhålla
större och bärkraftigare odlingar. Jag Iror dock, att innan man fått en
expropriationslagstiftning att sätta bakom anspråket på tilläggsjord för dessa
små jordbruk, kommer det att bliva svårt att uppnå några resultat.

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

I sitt svar till den ärade interpellanten nämnde statsrådet, att medel komma
att ställas till förfogande för barnbespisning. Det är gott och väl, men jag
undrar, om det belopp, som det är fråga örn, icke blir otillräckligt. Men hur
som helst, man är inne på rätt väg, som kan bliva av verkligt stor betydelse.
Jag vill ifrågasätta, huruvida man ej skulle kunna göra en mycket kraftig insats
för undernäringens hävande åtminstone bland lappmarkens skolbarn genom
att göra, skolbarnsbespisningen obligatorisk. Jag tror även. att socialministern
vid något tillfälle sagt i pressen, att en sådan åtgärd skulle komma att
föreslås i riksdagen.

Men en sådan åtgärd kan bliva till verkligt gagn endast örn man beaktar, att
det ej går för sig att ställa stora anspråk på kommunernas bidrag. De flesta
kommunerna i lappmarken hava så svagt skatteunderlag och så höga skatter,
att den fattiga befolkningen ej kan bära ytterligare pålagor. Jag har i annat
sammanhang fäst riksdagens uppmärksamhet på huru de nuvarande bestämmelserna
örn bidrag för inackorderandet av fattiga, avlägset boende skolbarn
verka tyngande på kommunernas ekonomi. Då man t, ex. i min egen kommun,
Vilhelmina, enbart för skoländamål har en uttaxering av 7 kronor 50 öre per
skattekrona, då är, herr talman, bristningsgränsen örn ej överskriden så dock
nådd. Kostnaden för obligatorisk skolbarnsbespisning för ej inackorderade barn
får därför icke påläggas kommunerna utan måste för närvarande helt och hållet
bestridas av statsmedel.

Man kan säga, att under den svåra arbetslöshet, som för några år sedan rådde
i vårt land, var det särskilt vissa områden, som voro svårast utsatta. I några
av dem har man fortfarande en arbetslöshet, som man anser sig ej kunna
övervinna utan extraordinära åtgärder av helt annan natur än den mera krisbetonade.
arbetslöshetspolitiken. Jag syftar på sådana områden som stenhuggeridistrikten
i västra Sverige samt sågverksdistrikten i Västernorrland och
Norrbotten. Statsmakterna hava där ansett nödvändigt att vidtaga särskilda
åtgärder för arbetslöshetens lindrande.

Man befinner sig således ej inför något säreget, örn man ifrågasätter, att
statsmakterna borde^ ingripa även i lappmarken för att komma till rätta med de
förhållanden, som råda där och vålla de svårigheter för befolkningens försörjning,
vilka framträdde alldeles särskilt starkt genom påvisandet av undernäringen
hos barnen i denna landsdel.

Det är emellertid naturligt, att innan ett program för ett sådant ingripande
utformas, bör man i görligaste mån skaffa sig kännedom om arten och graden
av påtalade missförhållanden. Jag är glad över att socialministern i sitt svar
låtit antyda, att en utredning kommer till stånd. Det är att hoppas, att den
blir nog omfattande. Läkare bör därvid också få medverka för att utreda undernäringens
utbredning. Den hittills verkställda utredningen därom är nämligen
ej till fyllest. Det skulle samtidigt vara av största betydelse, att en uppskattning
sker av försörjningsmöjligheterna och av vad som kan göras för att
öka dem. Man kan i detta sistnämnda hänseende ej som annars sätta sin lit till
lappmarksbefolkningens egna initiativ och resurser, enär folket i sin helhet är
fattigt på kapital och något sådant icke finnes för investering i produktiva företag.
Kapitalägare på andra orter föredraga att taga naturtillgångarna i anspråk
för förädling på annat håll. Detta betyder, att arbetstillfällena inom de
områden, där råvaran finnes, inskränka sig till arbetet med dess exploatering
för transport till annan ort.

Herr talman! Lappmarkens ekonomiska och sociala problem kunna enligt min
mening få en tillfredsställande lösning endast genom intiativ och åtgärder från
statsmakternas sida. Det är också min förhoppning, att det uppseende, undernäringen
bland lappmarkens barn väckt, och den diskussion, som kommit att

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

följa på denna interpellation, skall i sin mån bidraga till en större aktivitet
från statsmakternas sida till lappmarksbefolkningens fromma.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
nödgas begära ordet igen, därför att jag glömde i min replik att påpeka en
sak. Herr Lundqvist i Rotebro läste upp vissa delar av yttrandet i statsrådsprotokollet
som motiv för dessa 200,000 kronor. Jag har visserligen icke
ordalydelsen här, och det är ganska länge sedan det skrevs, men jag vet bestämt,
att det står där, eftersom det icke stod i det förslag till departementschefsanförande,
som förelädes mig, och jag därför personligen skrev in det,
att beloppet har beräknats så, att icke bara de uppräknade länen utan alla
orter, där det konstaterats ett faktiskt behov, skola kunna få del av anslaget
till denna barnbespisning. Det fanns en viss tendens i herr Lundqvists sätt
att referera, som närmast gav intrycket, att Västerbotten skulle vara uteslutet.
Det är ett misstag, som jag vill rätta.

Jag vill sedan beträffande frågan örn barnbespisningen i allmänhet bara erinra
om, att det är att förvänta, att befolkningskommissionen skall framlägga
förslag på den punkten. Örn jag i år nöjt mig med ett belopp på 200,000
kronor, beror det därpå, att vad som verkligen kräves icke är klarlagt ännu och
att man alltså får betrakta den barnbespisning, som är upptagen i propositionen,
som en försöksverksamhet, där man skall försöka både klargöra, hur kostnaderna
skola fördelas mellan staten och kommunerna — fördelningen kan
kanske icke följa absolut bestämda regler men man skall söka åstadkomma
det — och vidare också få konstaterat, hur den bästa organisationen av denna
barnbespisning skall kunna uppnås. För min del tar jag för givet, att när
befolkningskommissionen blir färdig med sitt förslag, det kommer att av den
nuvarande regeringen underkastas en välvillig behandling. Men, som sagt,
tiden har icke varit mogen för att på mera definitivt sätt ordna denna fråga.

Jag har i övrigt icke något att tillägga. Jag skall kanske påpeka en sak.
När jag sade, att det skulle icke förvånat mig, örn herr Lundqvist som ledamot
av konstitutionsutskottet gjort anmärkning, därest länsstyrelsens förslag
bifallits, så kanske jag bör tillägga -— för att slippa gå upp igen — att denna
hemställan kunde enligt lag icke bifallas. Det kanske är lämpligt, örn konstitutionsutskottets
ledamot vet det, eftersom jag i hans yttrande tyckte mig
finna ett förord för länsstyrelsens yrkande. Det står nämligen uttryckligen
i lagen, att varje särskilt anslag skall beslutas av Konungen. Denna beslutanderätt
kan icke överflyttas till en länsstyrelse.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Själv norrbottning kan jag icke neka
mig nöjet att säga några ord i denna debatt. Jag vill först uttala att det är
litet märkligt, att högern blivit så omtänksam om Norrbotten och Västerbotten
och de fattigaste, som finnas i detta land. Men det är så, att när Ilin
blir gammal, blir han religiös. Och högern har fått upp ögonen för vad som
rör sig här.

Med ganska jämna mellanrum hava kommit meddelanden i pressen om nödtillståndet,
diir uppe. detta år i samband med julhelgen, då hjärtat klappar
litet varmare. I fjol var det den bekanta flottningskatastrofen, som särskilt
utlöste känslor av välvilja. Jag vill säga, att för dem, som bo där uppe, kändes
detta intresse kränkande. Man synes egentligen vilja betrakta högern som
den, som övar välgörenhet mot denna, den mest prövade landsändan. Ty någonting
annat äro i realiteten icke de tidningsuttalanden som herr Lundqvist
åberopat som utgångspunkt för sin interpellation och hans egna insatser. Jag
har därför ansett, att ett par synpunkter borde framhållas för att belysa vad

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

det egentligen är som för närvarande vållar de exceptionella svårigheterna och
som gör, att det måste till helt andra åtgärder än de som herr Lundqvist och
även herr socialministern rekommendera för dessa län. Jag håller mig naturligtvis
till Norrbotten, därför att det är det län jag känner bäst. Det är
emellertid i stort sett jämförbart med Västerbottens län. Sedan 1913 till 1930
har befolkningen uppe i Norrbotten ökats med i runt tal 35,000. Samtidigt
har befolkningen i industrien minskat. I träindustrien har den gått ned med
ungefär 1,000, d. v. s. en tredjedel i runt tal, i järnmalmsbrytningen har den
visserligen ökat med ett sjuttiotal till år 1930, men så har malmbrytningen
ökats med 60 °/. Samtidigt med att en exceptionell befolkningsökning ägt rum
där uppe i länet, har en indragning av den industriella verksamheten skett,
en indragning som har fått mycket katastrofala verkningar för det folk, som
lever där uppe, och som naturligtvis högst avsevärt i negativ riktning påverkat
möjligheterna för folket att finna sin försörjning där uppe. Jag vill i detta
sammanhang säga, i anledning av vad herr socialministern replikerade, att
det kan vara sant, att nöd råder överallt, och de missförhållanden, som göra
sig gällande för barnen där uppe i Norrbottens lappmark, finner man gudi
nog även i andra delar av landet. Men man kan ändock icke bestrida, att förhållandena
äro säregna där uppe och att nöden är långt mycket större, långt
mera utbredd där uppe i de nordligaste länen än vad den är i övriga delar av
landet, och det är ju tillräckligt att hänvisa till det enkla faktum, att medan
inkomsten per svensk invånare i Svealand och Götaland år 1931 var 805 kronor,
var den i Norrbotten 537 kronor. Går man ut från den siffran och även
tar i betraktande, att levnadsomkostnaderna blivit mycket dyrare där uppe, är
det klart för alla, att förhållandena måste vara värre och att levnadsstandarden
måste vara mycket lägre där uppe än den är i övriga delar av landet.

Vad har egentligen högern gjort i dessa frågor? Jag måste säga, att när
man bedömer den utveckling som skett där uppe, kan man icke frigöra sig från
det intrycket att högern har en stor andel av ansvaret. Den politik, som riksdagen
har fört under årtionden för att fördyra de nödvändigaste livsmedlen
och förnödenheterna för befolkningen, har alltid i högern haft sin främste tillskyndare,
den politik, som avsett att förhindra en förädling av de råvaror som
finnas där uppe inom länen, har också i högern haft sin främste understödjare.
I Norrbotten ha vi icke bara Sveriges utan världens främsta järnmalmstillgångar,
men när har högern ansett det vara på sin plats att dessa järnmalmstillgångar
åtminstone i någon utsträckning borde förädlas där uppe? Detsamma
gäller om trävarorna. Här flottas det norrbottniska timret söderut för att förädlas
där, trots att det för alla är uppenbart, att det borde kunna förädlas där
uppe i lika hög grad som på andra platser. Jag vill här icke göra mig till tolk
för något slags provinsegoism, så att jag skulle vilja hävda, att råvarorna borde
förädlas där de hämtas fram, men jag tror icke jag gör mig skyldig till någon
överdrift, när jag säger, att det är ett motiverat missnöje för en befolkning
i denna nordliga landsända att finna, att ehuru den lever inom ett område,
där de främsta naturtillgångarna äro belägna, den behandlas som supplikanter,
som nådehjon av övriga delar av landet, och att frågan örn dess försörjning behandlas
som en fråga örn utövande av välgörenhet. Enligt min mening är
den enda riktiga vägen för närvarande för regering och riksdag att nu vidtaga
åtgärder för en förädling av de tillgångar, som finnas där uppe. Naturligtvis
drömmer jag icke örn att skapa en förädlingsindustri, som skulle kunna förädla
9 miljoner ton järnmalm örn året där uppe i Norrbotten, det tror jag är tämligen
fantastiskt, men jag tror, att man redan nu med all säkerhet kunde skapa
en ekonomiskt bärig förädlingsindustri, som skulle kunna bidraga till försörjningen
av det folk, som finns där uppe. Man måste behandla problemet på ett

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

helt annat sätt än genom detta plottrande. Visst är det bra att anslå 200,000
kronor till barnbespisning, men vi ha bara i Norrbotten 65,000 barn i åldern
från 1 år upp till 15 år, och vi ha lika många i Västerbotten. Hura långt förslår
sådana anslag? — Jag nämner runda tal. — Vad förslår egentligen sådana
smulor med hänsyn till den ocean av nöd och elände, som finns där uppe i länen?
Genom jordbruksutredningen har det klarlagts, under vilka miserabla betingelser
det nordsvenska jordbruket arbetar, men en del av dess svårigheter
äro föranledda av riksdagens åtgärder och av riksdagens systematiska understöd
åt det sydsvenska jordbruket på det nordsvenska jordbrukets bekostnad.
Och vill man icke pröva denna fråga från andra utgångspunkter och ta itu
med att skapa en industriell verksamhet där uppe samtidigt som man ger de
lättnader, som äro nödvändiga för jordbruket, komma vi att varje år i fortsättningen
som hittills få uppleva, att det då och då kommer något alarmrop örn
vilket nödtillstånd som råder där uppe, och så blir det kanske en likadan historia,
så blir det kanske någon som ger en liten hacka för att åtminstone skaffa
en plåsterlapp på såret. Men man kommer icke ur fläcken på det sättet, man
kan därmed icke lösa denna provins’ problem.

Jag har velat begagna tillfället för att anföra dessa synpunkter. Det var
1932 som en utredning beslöts för att undersöka betingelserna för en malmförädling.
Jag har i en interpellation häromdagen påpekat, hurusom detta riksdagens
och regeringens beslut praktiskt taget saboteras, hurusom denna kommitté
icke arbetar, och vi skola få vänta tills en ny kris kommer för att återigen
få frågan aktualiserad och en ny kommitté för att utreda möjligheterna
och betingelserna. Man kommer icke längre, örn icke regeringen behandlar problemet
på ett annat sätt än vad som skett hittills. Örn icke regeringen nu tar
ett verkligt krafttag för att på ett förnuftigt sätt utnyttja de naturrikedomar,
som finnas där uppe, kommer denna provins att fortfarande stå som fattigbarnet
bland de svenska provinserna.

Herr Lundqvist: Herr talman! I anledning av vad herr statsrådet sade örn
vad som skulle ha stått i hans uttalande till statsrådsprotokollet, varav jag
läste upp en del, skall jag be att få läsa upp även fortsättningen för att visa,
att däri visserligen fanns en liten reservation även för andra län men att den
enligt mitt förmenande var av sådan karaktär, att mitt uttalande var fullt berättigat.
Herr statsrådet sade i fortsättningen följande:

»Man synes lämpligen kunna utgå ifrån att verksamheten under budgetåret
1937/1938 skall kunna upprätthållas i de fyra nämnda länen i minst den utsträckning,
vari den förekommit under det läsår, beträffande vilket statistiska
siffror föreligga. Anslaget synes mig emellertid böra utmätas på ett sådant
sätt, att möjlighet till stöd föreligger, även örn verksamheten där gives en något
utvidgad omfattning. Och likaledes bör det icke vara uteslutet, att jämväl
andra landsdelar än de här främst åsyftade må kunna ifrågakomma till bidrag,
i den mån föreliggande förhållanden så påkalla.»

Vad jag sagt är, att av handlingarna icke framgår, att man här i någon mera
nämnvärd omfattning tänkt på Västerbottens län, och det anser jag mig ha full
rätt att säga, eftersom, trots att initiativet kommit från det hållet, det länet
icke fanns med bland dem, som enligt herr statsrådets egen uppfattning i
främsta rummet skulle få hjälp av de 200,000 kronorna.

Sedan säger herr statsrådet, att han tyvärr icke ännu kommit till klarhet
om vad behovet verkligen är, och att han därför icke ansett sig kunna ge mera än
de 10,000 kronor, som här lämnats. Jag kan naturligtvis icke yttra mig därom.
jag bara konstaterar, att det uppenbarligen råder en väldig motsättning
mellan landshövdingens i länet uppfattning örn behovet och den som herr so -

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

cialministern Ilar — jag skall sedan icke göra något uttalande om vem som Ilar
rätt, jag känner icke till förhållandena tillräckligt för att kunna göra det. Sedan
säger emellertid herr statsrådet, att det finns ingen möjlighet att kunna
plocka ut dessa lappmarkssocknar och ge dem något mera än andra delar av
landet. Detta uttalande förvånar mig. Här har också från föregående talare
vittnats örn, att förhållandena i lappmarkssocknarna äro helt annorlunda än i
landet i övrigt, och jag tycker icke det varit så ovanligt i Sveriges riksdag, att
man stiftat lagar och fattat beslut som tagit sikte på särskilda landsändar, och
därför tycker jag man mycket väl kunnat göra det i detta fall också. Jag tycker,
att vad som här framhållits visat, att förhållandena ändock äro ganska
säregna i dessa landsdelar med deras långa avstånd och karga klimat, vilket
alltså kunde motivera ett särskilt ingripande här från statsmakternas sida.

Nu säger herr statsrådet, att örn han gått med på förslaget att bevilja 100,000
kronor, skulle det ha dragit sådana svindlande konsekvenser med sig. Jag vill
i det avseendet icke göra annat än att hänvisa till den utredning, som herr statsrådet
själv framlagt i statsverkspropositionen, och det slut, till vilket statsrådet
där kommit. Enligt mitt förmenande framgår därav att konsekvenserna
knappast blivit så avskräckande, som herr statsrådet synes nu hålla före. Herr
statsrådet gör vidare gällande, att han, i fall han gått med på länsstyrelsens
förslag att taga 100,000 kronor av arvsfondens medel, måst vänta sig, och detta
med rätta, en anmärkning från min sida, därför att herr statsrådet då hadig
överskridit sin befogenhet. Det är nog icke alldeles uteslutet, att ett sådant
anmärkningsyrkande ställts från min sida, men jag kan icke se, att herr statsrådet
hade behövt komma i ett sådant dilemma. Först vill jag säga, att jag icke
rekommenderat att just tillgripa arvsfondmedlen. Det har jag icke gjort. Jag
fäster uppmärksamheten på, att framställningen från länsstyrelsen kom in den
17 mars 1936, och det var alltså åtskilliga månader kvar, innan riksdagen hemförlovades
-— den satt ju ovanligt länge i fjol — varför det fanns möjligheter,
såvitt jag förstår, för herr statsrådet att genom en framställning till riksdagen,
om icke några andra medel funnos till hands, få alla de medel som herr statsrådet
till äventyrs ansett behövliga för detta ändamål.

Herr statsrådet menade vidare, att denna interpellation kommit, såvitt jag
förstod honom rätt, i en i hans ögon litet egendomlig tidpunkt, just när man
från statsmakternas sida hade tagit ett initiativ till ökad hjälp. Jag har icke
alls låtit leda mig av några ovidkommande hänsyn; jag har reagerat, jag erkänner
det öppet, emot de stora rubriker och de skildringar, som förekommit
i tidningspressen, vilka enligt mitt förmenande varit sådana, att det fanns fullgod
anledning att söka få opartiskt klarlagt, huru förhållandena här verkligen
lågo till. Därför, och av ingen annan anledning, är det som interpellationen
väckts. Jag får också säga det, att de uttalanden, som gjorts här nyss av herr
Jacobson, vittna ju även örn, att åtminstone på vissa håll interpellationen och
de synpunkter, som däri framförts, uppfattats och omfattats med mycken sympati,
åtskilligt mera, har det förefallit mig, än som herr statsrådet synts vilja
skänka den. Jag tror, att den varit befogad. Jag tror, att interpellationen icke
har skadat utan att den fastmera har varit till gagn, och jag hoppas därför för
min del, jag vågar uttala det än en gång, att herr statsrådet verkligen skall
vilja taga under närmare övervägande de speciella synpunkter, som jag framfört
här i mitt första anförande. Jag tror de äro förtjänta därav, och örn det är
nödvändigt, skall jag säga, att min framstöt bottnar verkligen icke i något annat
än en ärlig vilja att söka skapa någorlunda drägliga sociala villkor för en
befolkningsgrupp, sorn, såvitt jag kan förstå, lever under ovanligt svåra och
bekymmersamma förhållanden.

Slutligen var herr statsrådet uppenbarligen rädd för att mitt sociala intresse

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

icke skulle vara så stort, att det skulle räcka till för mer än dessa lappmarkssocknar.
Jag vill i det avseendet endast svara, att jag vågar påstå, att jag verkligen
har ett mycket starkt socialt intresse. Jag tror, att jag därför skall kunna
sträcka mig mycket mycket långt. I den mån vi lia att emotse praktiska
förslag, väl övervägda, som herr statsrådet säger, tror jag alltså, att jag framdeles
som hittills skall kunna följa herr statsrådet ganska långa stycken. Örn
vi på den vägen kunna komma så långt, så att vi slippa, som herr statsrådet
sade, att se dåligt skodda och dåligt klädda barn, det lämnar jag nog därhän.
Det tror jag för min del icke, så länge det finns så många olika människor,
både onda och goda. Så länge de har frihet att sköta sig själva, lärer det icke
gå att få alla att vara lika hyggligt skodda och klädda, även örn man från statsmakternas
sida är beredd att offra ganska mycket pengar därför.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
måste reservera mig mot ett uttalande, som herr Lundqvist nyss fällde. Jag
är ganska säker på, att det stenografiska protokollet icke skall ge rätt åt den
meningen, att jag skulle ha yttrat, att man icke kan ge mera åt lappmarkssocknarna
än åt övriga landsdelar. Det har jag med all säkerhet icke sagt. Det
har i själva verket givits åt lappmarkssocknarna redan förut mera än som i regel
kommit andra delar av landet till godo, jag skulle kunna uppräkna en hel
mängd saker, jag avstår dock därifrån. Det är dock ett faktum, och jag kan
icke hjälpa, örn herr Lundqvist icke observerat det. Vad jag sagt, är bara det,
att när man går till åtgärder, kan man icke skilja ut lappmarkssocknarna på
det viset, att de ställas alldeles i en särklass i jämförelse med den övriga delen*
av riket, när man vet, att det också i övriga delar av landet finns fullt av nöd
och elände. Jag vill också säga, att jag med all säkerhet icke sagt, att alla kunna
bli lika väl skodda och lika väl klädda. Jag har sagt, att jag hoppades att
vi skulle slippa se barn illa klädda och illa skodda; det betyder icke att varje
människa i landet skulle få en päls, mina anspråk därvidlag äro starkt begränsade.

Det är emellertid en sak, som jag icke kan underlåta att göra en reflexion
över, när jag hör herr Lundqvist. Örn det varit något man från hans håll har
förebrått de senare årens lagstiftningsarbete och förslag, så är det närmast, att
de äro planlösa, de äro illa förberedda, de lia icke varit tillräckligt omsorgsfullt
övervägda. Örn då regeringen skulle lia följt den metoden att kasta fram en
proposition till riksdagen, som herr Lundqvist nu ett tu tre är beredd att rekommendera,
ja, då tror jag att de förebråelser, som ha riktats mot oss tidigare
skulle fått ett helt annat fog än de efter min mening ha haft. Jag uppfattade,
uppriktigt sagt, herr Lundqvists första yttrande med citatet av landshövding
Roséns anhållan örn de 100,000 kronorna ur arvsfonden som en anbefallning
att man borde gått den vägen; det fanns i varje fall icke spår av någon
reservation utan ett understrykande av denna begäran. Sedan ledamoten
av konstitutionsutskottet blivit upplyst om, att det förbjuder lagen, så säger
han, att man skulle gått en annan väg och avlåtit en proposition till riksdagen
därför att förslaget från länsstyrelsen kom omkring den 16 mars eller något
sådant. Men det ligger väl i sakens natur, att även örn det står en länsstyrelse
bakom, skulle man icke kunna komma till riksdagen med ett sådant förslag,
som innebure, att man skulle taga ut Västerbotten och ge 100,000 kronor åt
detta landskap utan att bry sig ett dugg örn att taga reda på hur det stöde till
i andra delar av landet, där hjälp kunde vara lika välmotiverad. Det tar man
icke reda på på ett par veckor. Skulle propositionen ha skrivits, är jag övertygad
om, att riksdagen hade fått ett regeringsförslag, som man med fullt fog
kunnat tillbakavisa såsom grundat på dålig utredning.

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

Den som är socialt brinnande i anden är en välkommen medarbetare i en
mängd ting, som nu pågå i vårt land, men om det brinner så häftigt för några
ögonblick, att man icke ens får rättighet att tänka sig för en smula, innan man
vill förmå regering och riksdag att handla, då måste det vara något av den
socialt nyfrälstes iver, som framträder. Jag är icke villig att slå in på de vägarna,
utan jag tror, att även då det gäller att åstadkomma sociala hjälpåtgärder,
måste människorna veta, att för de steg man tar har man fast mark under
fotterna, och skulle vi eventuellt brista i den punkten, så är det den naturliga
uppgiften för ett konservativt parti att påminna oss därom.

Herr Lindberg i Umeå: Herr.talman! Jag har begärt ordet endast för att
lämna några kompletterande upplysningar till vad herr statsrådet yttrade örn
regeringens ställning i fjol till framställningen från landshövding Rosén örn
anvisande av medel till barnrika familjer i Västerbotten. Denna framställning
gick ut på att regeringen skulle för ändamålet till länsstyrelsens förfogande
ställa ett belopp av 100,000 kronor ur arvsfonden. Detta belopp motsvarar ungefär
en femtedel av arvsfondens avkastning. I juli månad förra året resolverade
regeringen på föredragning av tillförordnade socialministern, statsminister
Hansson, att medel för detta ändamål icke borde anvisas ur arvsfonden.

Nu kunna enligt min uppfattning arvsfondsmedel över huvud icke anvisas för
användning på det sätt länsstyrelsen tänkt sig. Och framför allt kan det icke
komma i fråga, att medel skola ställas till en länsstyrelses fria förfogande, ef.
tersom gällande författning säger, att frågor örn understöd ur arvsfonden skola
prövas av regeringen i varje enskilt fall. Kungl. Majit har icke rätt att avsta
denna prövning till en länsstyrelse och har icke rätt att ställa en klumpsumma
ur arvsfonden till en länsstyrelses förfogande att av denna användas efter behag.
Landshövding Rosén hade tänkt, att han skulle använda pengarna flir
att till barnrika familjer, som voro i behov därav, anskaffa exempelvis en ko,
en symaskin o. s. v. Däremot hade han icke tänkt, att pengarna skulle användas
till barnbespisning.

Denna fråga spelade en viss roll i Västerbotten under valrörelsen i höstas,
och från landshövding Rosén mycket närstående håll framhölls i pressen, att
barnbespisningen, i varje fall skolbarnsbespisningen, icke fyllde en så stor social
uppgift i lappmarken, att det var ett lämpligt sätt att använda satens medel
för detta ändamål. Nu har man uppenbarligen ändrat åsikt på denna punkt
och är anhängare av tanken på skolbarnsbespisning. Tion

Regeringen lämnade dock icke länsstyrelsens framställning helt och hållet
utan avseende. Jag ber att fa påpeka för herr ljundqvist, att regeringen tvärtom
kombinerade denna framställning nied en annan fran länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som avsåg skolbarnsbespisning, och skickade båda till medicinalstyrelsen
för dess yttrande. Det är med anledning av den utredning, som
då verkställdes, som det. vid årets riksdag förelegat en proposition från regeringen
om ställande av 200,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för barnbespisning.
Därmed har sålunda, ehuru på annat sätt än landshövding Rosén
tänkt sig, hans framställning blivit besvarad i en för Västerbottens fattiga barn
gynnsam riktning.

Herr Molander: Herr talman! Jag representerar visserligen icke lappmarken,
men jag representerar en provins, som gränsar till Lappland och där åtskilliga
socknar i gränstrakterna äro fullkomligt likartade med åtminstone
södra Västerbottens lappmark. Sålunda torde jag i varje fall representera
lappmarken i åtminstone lika hög grad som herr Lundqvist i Rotebro.

Jag skulle vilja samspråka litet med honom, därför att jag förmodar, att

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

herr Lundqvists något beskäftiga framstöt här ger vid handen, att vi representanter
på Norrlandsbänkarna äro fullkomligt bakom flötet i vad det gäller
bedömande av förhållandena inom de områden, som vi representera. Det är ju
mycket bra, att en syndare sig omvänder och bättrar, men beträffande herr
Lundqvist i Rotebro synes det mig, som örn omvändelsen vore något för hastigt
påkommen för att vi på Norrlandsbänkarna skulle kunna ta den på allvar.
Det är den sextonde riksdagen, som jag nu sitter här, men i dag är det första
gången under dessa sexton riksdagar, som herr Lundqvist uppträtt och med
dallrande brösttoner försökt värna om de fattigas intressen här i landet. Jag
tycker då, att det är ganska förvånande, att han behöver ge sig upp ända
till lappmarken, till förhållanden, som han säkerligen känner till mycket
mindre än vi, som här representera dessa trakter. Jag tror, att man har all
anledning att taga detta understöd från herr Lundqvists sida med en viss
misstänksamhet, liksom man på sin tid måste taga emot danaerna med en viss
misstänksamhet, när de kommo med gåvor. Herr Lundqvist har faktiskt —
jag behöver bara hänvisa till riksdagens protokoll — varit den, som stått här
i kammaren och talat örn understödstagaranda och dylikt, när det för kammaren
gällt att anvisa medel för kanske icke minst de fattiga människor, som herr
Lundqvist i dag står här och ömkar sig över.

Jag tror, att vi kunna se detta såsom det är, nämligen en aktion från herr
Lundqvists sida, som kanske är ett uttryck för högerns behov av parlamentarisk
understödstagaranda just i dessa tider.

Herr Lindmark: Herr talman! Blott några ord. Det var herr statsrådet,
som såsom förklaring till svårigheterna där uppe i lappmarken omnämnde den
rådande fattigdomen och låga levnadsstandarden. Detta är nog i huvudsak riktigt.
Men det finns givetvis även en hel del andra omständigheter, som föranleda
dessa svårigheter. Jag skulle vilja peka på en orsak samt även på samma
gång ge anvisning på, huru man skall kunna komma denna befolkning till
hjälp. Det är den okunnighet, som faktiskt råder bland husmödrarna i fråga
örn matlagningskonst. Detta är ett kapitel, där man verkligen kan göra mycket,
och där det finns anledning för statsmakterna att gripa in för att försöka
lära de kvinnliga elementen där uppe att laga god och närande föda av de markens
frukter, som finnas även där i ganska riklig mängd. Detta skulle komma
att häva svårigheterna i fråga örn vitaminrik föda.

Eljest är jag villig instämma i den uppfattningen, att detta problem kommer
man icke till livs med mindre man vidtar åtgärder, som taga sikte på
framtiden. Det går icke att starta en tillfällig penninginsamling och tro, att
svårigheterna därmed vore övervunna. Den nyligen igångsatta insamlingen
inbringade ju 60,000 kronor, vilket är en mycket stor summa, men icke löser
man svårigheterna med detta. Och icke heller löser man svårigheterna i lappmarken
med ett anslag på 200,000 kronor till barnbespisning i skolorna. Detta
är givetvis ett problem av mycket större omfattning, som måste lösas på andra
sätt. Det i ir visserligen riktigt vad herr Hagberg sagt om åtgärder för råvarornas
förädling där uppe i Norrland. Men när herr Hagberg beskyller högern
för att vara orsaken till att så icke kunnat ske i den omfattning, som varit
önskvärd, måste jag protestera. Jag ställer frågan: när har högern motsatt
sig, att skogsprodukter eller andra råvaror skulle förädlas där uppe? Det är
ju fullständigt oriktigt att påstå något dylikt. Det kan icke finnas något annat
motiv för detta uttalande, än att det här gäller att komma högern och
interpellanten till livs.

Och när herr Hagberg talade örn, att det är högern, som är orsaken till att
varorna fördyras och öka svårigheterna där uppe för lappmarksbefolkningen,

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

så måste jag fråga: är också herr Hagberg villig att säga detta, då han är ute
på sina. politiska föredragsturnéer och talar för bondebefolkningen? Jag skulle
tro, att han då för ett annat tal. Eller vilja socialdemokraterna och bondeförbundarna
skriva under det betyget, att jordbrukshjälpen egentligen är en högerns
åtgärd? Högern.har arbetat mycket för jordbrukshjälpen sedan många
år tillbaka, men när den nu kommer, så har detta kunnat ske endast tack vare
att högern fått stöd från socialdemokraterna och bondeförbundarna och kanske
även i vissa fall från kommunisterna.

Jag förstår, att herr statsrådet för tillfället begagnade sig av något för
starka ord då han sade att landet är fullt av nöd och elände. Det är i stridens
hetta man begagnar sådana uttryck, men det är icke betecknande för det svenska
folket i allmänhet, och det är icke ens betecknande för lappmarksbefolkningen.
Vad som inträffat där uppe och givit anledning till penninginsamlingen
och interpellationen och tidningsskriverierna det är en sporadisk historia.
Lyckligtvis är det icke så förfärligt illa ställt, som det här låter, men
det finns något däri, som är en angelägenhet av den art, att statsmakterna
böra träda hjälpande emellan. Jag är tacksam för det uttalande, som herr
statsrådet gjorde örn att ingripa på ett förståndigt och väl avvägt sätt, men
det finns icke någon anledning att ens för lappmarkens del tala om allmän
nöd och elände. Det förhåller sig icke så.

Herr talman! Denna interpellation kan åtminstone ha haft det goda med
sig, att uppmärksamheten blivit riktad på de speciella problem, som gälla för
övre Norrland, framför allt för fjälltrakterna. Och kan någonting göras för
att på längre sikt råda bot på svårigheterna -—• jag understryker i detta sammanhang
vikten av åtgärder på längre sikt — så ha vi anledning att tacka såväl
interpellanten som herr statsrådet.

Herr Lundqvist: Herr talman! Bara ett par ord. I slutet av sitt sista anförande
karakteriserade herr statsrådet mig såsom på något sätt nyfrälst, därför
att jag här tagit ett initiativ, som uppenbarligen enligt herr statsrådets mening
var ganska obefogat. Jag tycker i alla fall, att när här för över ett år
sedan har tagits ett initiativ, så är det väl icke för tidigt, örn man nu anser,
att någonting borde göras. De upplysningar örn vidtagna åtgärder, som sedan
lämnats, ha ju varit saker, som jag icke kände till vid interpellationens framställande,
örn man undantar de tvåhundratusen kronorna, och det är ju något,
som avser nästa budgetår. Jag har nästan det intrycket, att herr statsrådets
syn på denna interpellation präglas icke så mycket av tacksamhet för det sociala
intresse, som ligger där bakom, utan mera av förtrytelse över att vi på
vårt håll intressera oss för dessa sociala frågor.

Örn jag hade varit något tveksam om intrycket på socialdemokratiskt håll
tidigare, så lämnade ju herr Molander ganska klart besked örn vad det här
var fråga örn. Det var ju ett mycket »vackert» anförande han här höll. Jag
är glad och tacksam för att det är hållet och hoppas nu endast att det kommer
att stå i riksdagens protokoll utan justeringar. Det kommer då att på
ett slående sätt vittna om intresset å det hållet för den sak det här gäller.
Han talade ju om »beskäftig framstöt» och »en syndare, som sig omvänder och
bättrar». Ja, jag skulle vilja rekommendera herr Molander: gack du och gör
sammaledes! Det kanske icke kan skada en socialdemokrat att visa litet mindre
av självgodhet än vad som framgick av hans anförande. Men jag får väl i alla
fall be honom örn ursäkt för att jag trampat honom på tårna. Herr Molander
tillät sig säga, att jag tidigare under dessa sexton år aldrig verkat till
fromma för de fattiga utan i stället stått här vid olika tillfällen och talat emot
hjälp och stöd för dem och i stället talat örn understödstagaranda. Jag vore

Tisdagen den 11 maj 1937.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

tacksam, om herr Molander ville ägna litet av sin lediga tid åt att studera riksdagsprotokollen
och sedan komma och påvisa, när jag gjort några uttalanden,
som givit honom rätt att framslunga en sådan beskyllning. Jag vet säkerligen
själv bättre än herr Molander, vad jag gjort och sagt, och jag vet med
mig, att jag på den punkten har rent samvete. Det hindrar icke alls, att jag
kan klandra vad som kallas understödstagaranda. Det gör jag fortfarande,
men jag har även fullt klart för mig, att det verkligen finns sådana fall, där
hjälp är av behovet påkallad.

Örn det vore så, att herr Molanders sociala intresse vore buret av en sådan
uppriktig omtanke örn de fattiga, som han så gärna ville göra gällande, tycker
jag för min del, att han bort intaga en helt annan hållning till det initiativ, som
här tagits. Men herr Molanders uttalande här visar, att det sociala intresset
nog icke är så djupt och så fast grundat på det hållet, som man annars vill göra
gällande.

Herr Hagberg i Luleå: Endast ett par repliker, ty rätt skall vara rätt, herr
talman. Jag vill gärna hålla med, då herr Lindmark säger, att högern där
uppe nu är anhängare av förädlingsindustrien. Det är den — det är ingen anledning
att tvivla på vare sig herr Lindmark eller herr Nilsson i Antnäs i det
fallet. Det är bara det felet, att dessa herrar representera högern i sin landsända
men icke äro representativa för den svenska högerns inställning. Och
jag tror icke, förrän jag fått se det, att den svenska högern har ändrat sin inställning
beträffande det norrländska näringslivets inriktning.

Då jag talade om högerns insats, så tänkte jag bl. a. på att 1905 års malmavtal,
som för så mångå årtionden framåt lade hinder i vägen för det svenska
järnets förädlande inom landet, det var i första hand ett högerns verk. Jag tänkte
vidare på högerns inställning gent emot arbetarnas organisationssträvanden
och dylikt, som ju utgjort ett typiskt bevis för att högern i sin politik har varit
motståndare till en sådan organisation av näringslivet och människornas
strävanden att förbättra sin levnadsstandard, att man på detta område skulle
vinna bättre resultat. En bänkkamrat gör mig också uppmärksam på högerns
inställning till Kalixindustrien. Detta är ju också ett aktuellt exempel, där
t. o. m. Norrlandshögern icke har vågat frondera emot den svenska högern i
övrigt.

Sedan vill jag säga en annan sak. Det är visserligen bra, att man försöker
aktualisera ett bättre kosthåll, att man vill undervisa kvinnorna i sättet att
bättre handskas med matvarorna och dylikt. Jag håller med herr Lindmark
örn att det är en viktig fråga för närvarande. Men den är icke det väsentligaste,
utan det väsentligaste är, huru befolkningen där uppe skall få så mycket
hetalt, att den kan köpa mat, så att folk har någonting att bruka sin kokkonst
på. Naturligtvis gäller detta icke generellt, men det gäller i de ödsligaste
delarna av denna landsända, där nöden är en daglig gäst. Det är det största
problemet icke att tillägna sig en modern kokkonst utan att få en ekonomi,
som möjliggör anskaffande av de viktigaste livsmedlen för familjens livsföring!

När ira frågan ändå kommit upp och herr Lundqvist varit uppe och talat
flera gånger, skulle det varit roligt, om man fått höra honom säga ett ord
just i den fråga, som för folket där uppe spelar en så stor roll: vad menar högern,
att man skall göra för att på längre sikt, utan sådana här insamlingar,
utan sådana här interpellationer örn tillfälligheter, garantera folket där uppe
på lång sikt den bärgning, som någorlunda svarar emot de naturrikedomar och
de betingelser i övrigt, som otvivelaktigt finnas där uppe inom de ifrågavarande
länen?

Andra kamm arens protokoll 1937. Nr SI.

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

Herr Lindmark: Om kerr Hagberg läser igenom protokollet, skall lian finna,
att jag började med att understryka vikten av att de svaga få bättre inkomstmöjligheter,
och sedan pekade jag även på andra åtgärder, som kunde vidtagas
för att förbättra människornas ställning där uppe.

Herr Hagberg sade bl. a., att högern icke är representerad av herr Nilsson
i Antnäs och mig och vår eventuella vilja, att en förädlingsindustri skall utvecklas
där uppe. Men jag skulle vilja ställa den frågan till herr Hagberg:
är det högern såsom parti, som har motsatt sig förädlingsindustri där uppe?
Är det icke tvärtom så, att det är de privata företagarna, som ha funnit med
sina ekonomiska intressen förenligt att draga skogen från övreNorrland ned
till mellersta och södra Sverige? Jag är övertygad om att många av dessa
privata kapitalister och företagare tillhöra även andra partier inom landet. Detta
är följaktligen icke en partipolitisk fråga; den kan icke vara det. I fråga
örn malmavtalet vill jag bara erinra därom, att det sista stora avtalet var en
produkt av en socialdemokratisk regering, låt vara att det var högern som
fick sätta form och fason på det hela. Man svänger sig ju bara, när man här
talar örn malmavtalet, och tar inte allvarligt på problemet som sådant.

Hur kan det för övrigt, herr Hagberg, vara möjligt att i detta sammanhang
tala örn fackföreningsrörelsen såsom någonting som skulle vara koncentrerat
till övre Norrland. Frågan örn fackföreningsrörelsens utveckling är väl en
sak, som inte bara berör Kiruna och Malmberget och trakterna där uppe, utan
en sak, som gäller hela vårt land. Mer behöver inte sägas om den saken.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 291, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av 2 § lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 310, med förslag till lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
m. m.

§ 5.

Vidare föredrogos och remitterades till statsutskottet de pa bordet liggande
motionerna, nämligen:

nr 589 av herr Mårtensson m. fl.; och
nr 590 av herr Osberg m. fl.

§ 6.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 121
och 136—139, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 52—58, första lagutskottets
utlåtanden nr 49—56 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 41 43.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av herr Arnemarks vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa spörsmål angående upprättande
av ett tekniskt läroverk i Stockholm blev ifrågavarande anhållan av kammaren
bifallen.

Tisdagen den 11 maj 1337.

Nr 31.

§ 8.

Slutligen föredrogs herr Hagbergs i Luleå likaledes på bordet liggande anhållan
att till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena få framställa
spörsmål angående Sveriges ställningstagande till det i Spanien pågående inbördeskriget;
och biföll kammaren denna anhållan.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Henriksson och Nylander, nr 591, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 300, angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten
m. m.; och

herrar Sandström och Lindmark, nr 592, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 300, angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten
m. m., och nr 3Ö2, angående anslag till statens arbetslöshetskommission,
reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 274, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition örn ändrad löneställning
för vissa befattningar vid statens kommunikationsverk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1937/1938;

från första lagutskottet, nr 282, i anledning av väckta motioner örn upphävande
av den s. k. åkarpslagen; samt

från jordbruksutskottet:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk m. m.;

nr 288, i anledning av väckt motion örn inrättande för Norrlands vidkommande
av en lånefond för inköp av nordsvenska ston;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående jordbruksförsök
m. m.; och

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp m. m.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition rörande godkännande av ett
i Haag den 27 mars 1931 dagtecknat protokoll angående erkännande av den
fasta mellanfolkliga domstolens behörighet att tolka i Haag avslutade konventioner
i internationellt privaträttsliga ämnen;

nr 3, i anledning av vissa motioner i utrikespolitiska ärenden; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående uppsägande av Sveriges medlemskap
i Nationernas förbund;

Nr 31.

Tisdagen den 11 maj 1937.

statsutskottets memorial, nr 143, i anledning av kamrarnas beslut i fråga örn
beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 80, i anledning av väckta motioner angående lag örn obligatorisk tjurkontroll; nr

81, i anledning av väckt motion angående den i lappmarken bofasta befolkningens
rätt till fiske i kronans fiskevatten; _

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln; och

nr 83, angående arvode åt den, som inom jordbruksutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition angående jordbruksförsök m. m.

§ 12.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr förste vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att på morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden närmast efter konstitutionsutskottets
memorial nr 1 c må uppföras statsutskottets utlåtanden nris 10, 122, 123, 124,
125, 126, 127, 136, 137, 138, 139 och 121, andra lagutskottets utlåtande nr
41 samt statsutskottets utlåtanden nris 134 och 135 och övriga ärenden i den
ordning, de äro uppförda på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 13.

Justeracfes protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Lundell	under	4	dagar fr.	o. m.	den	12	maj
>	Paulsen	>	3	>	>	>	13	>
	Holm		4	T>	7>		12
>	Johansson i Öckerö		6	»	T)	>	13	»
	Karlsson i Munkedal	»	4		>		14	»
>	Nolin		5	T>	»	>	13	>
»	Bengtsson i Kullen		2				14	2>
	Johanson i Hallagården	>	3				14	>
>	Olsson i Rödningsberg	S>	3		>	>	15	>
fru	Nordgren	>	4	»	>	>	15
>	Alsén		5			>	14	»
herr	Näsström		5	>		>	15	7>
	Hult	>	6		2>		13	»
>	Gustafsson i Bogla		5		>	>	13	>
>	Persson i Norrby	*	7	>	>	>	12	T>
	Falk	»	4	T>	>	>	14
	Nyblom	>	5			>	13

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

21!

Onsdagen den 12 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 5 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr 312, med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 4 § lagen den 5 mars 1937 (nr 61) angående åtgärder för att förhindra
frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 311, angående gäldande av skadestånd
m. m. till linjearbetaren K. S. Brindén.

§ 3.

Vidare föredrogos och remitterades till statsutskottet de på bordet liggande
motionerna, nämligen:

nr 591 av herrar Henriksson och Nylander; samt

nr 592 av herrar Sandström och Lindmark.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtanden nr
2—4.

§ 5.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr 143, i
anledning av kamrarnas beslut i fråga örn beredande av vidgade arbetsuppgifter
för svenska konstnärer.

§ 6.

Härpå föredrogos, men bordlädes ånyo jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 80—83.

§ 7.

Till avgörande förelåg härefter konstitutionsutskottets memorial, nr 1 c, Äng. vissa
med uppgift a vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna. vilande för slag

till

Punkten 1) a) a) angående ändrad lydelse av § 6 mom. 10 riksdagsord- ändringar i
ningen. grundlagarna.

Efter föredragning av punkten yttrade

. Herr Hallén: Herr talman! Jag hemställer i fråga örn punkt 1) a) a) följande:
Sedan det vid 1936 års riksdag såsom vilande antagna förslaget till

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna. (Forts.)
ändrad lydelse av §§ 6 och 19 riksdagsordningen numera slutligen godkänts,
varigenom bland annat elektorsinstitutionen avskaffats, bör det under förevarande
punkt 1) a) a) upptagna förslaget till ändrad lydelse av § 6 mom.
10 riksdagsordningen anses ha förfallit, och hemställer jag alltså, att kammaren
måtte fatta ett dylikt beslut.

Vidare yttrades ej. Det ifrågavarande grundlagsförslaget förklarades hava
förfallit.

Punkten 1) a) f>) angående ändrad lydelse av §§ 16 och 26 riksdagsordningen.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Hallén: Herr talman! Vi äro nu framme vid punkt 1) a) /?). Det vilande
grundlagsförslag, som här föreligger, är en ren konsekvens av de i fjol
genomförda ändringarna i strafflagen m. fl. lagar, som inneburo bl. a. avskaffandet
av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen samt påföljderna ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas samt ovärdighet att föra andras talan inför
rätta. Det vilande grundlagsförslaget bör därför antagas, och jag hemställer,
att kammaren måtte bifalla utskottets förslag i förevarande punkt.

Efter härmed slutad överläggning blev på av herr talmannen given proposition
det av utskottet under denna punkt anmälda grundlagsförslaget av
kammaren antaget.

Punkten 1) b) a) angående ändrad lydelse av § 1 4:o tryckfrihetsförordningen.

Efter föredragning av punkten begärdes ordet av

Herr Hallén, som yttrade: Herr talman! Vi äro nu framme vid punkt

1) b) a). Sedan det vid 1936 års riksdag såsom vilande antagna förslaget till
ändrad lydelse av §§ 1, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen numera slutligen godkänts,
bör det under förevarande punkt 1) b) a) upptagna förslaget till ändrad
lydelse av 1 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen -— vilket förslag av konstitutionsutskottet
framlades för 1936 års riksdag till antagande såsom vilande
endast därför att det då icke kunde avgöras, örn det förra förslaget skulle
komma att slutligen genomföras — nu anses ha förfallit, och hemställer jag
alltså, att kammaren måtte fatta beslut härom.

Vidare yttrades ej. Det ifrågavarande grundlagsförslaget förklarades hava
förfallit.

Punkten 1) b) fi) angående ändrad lydelse av § 2 4:o elfte stycket tryckfrihetsförordningen.

Sedan punkten anmälts till handläggning, anförde

Herr Hallén: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla det
föreliggande förslaget under punkt 1) b) fi).

Härmed var överläggningen slutad; och antog kammaren det under denna
punkt anmälda grundlagsförslaget.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna. (Forts.)

Punkten 2) angående ändrad lydelse av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen.

Sedan herr talmannen anmält punkten till handläggning, yttrade

Herr Hallén: Herr talman! Sedan kammaren nyss antagit det under punkt
1) a) (1) upptagna förslaget till ändrad lydelse av §§ 16 och 26 riksdagsordningen,
bör — under förutsättning att medkammaren fattar enahanda beslut
angående detta grundlagsförslag — sedan det vid 1936 års riksdag såsom vilande
antagna förslaget till ändrad lydelse av §§ 6 och 19 riksdagsordningen
numera slutligen godkänts, det under förevarande § 2 upptagna förslaget till
ändrad lydelse av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen anses ha förfallit,
varför jag hemställer till kammaren att därom fatta beslut.

Vidare anfördes ej. Det under denna punkt anmälda grundlagsförslaget förklarades
hava förfallit.

§ 8.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 10, angående
regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35 angående lotsverket: avlöningar till befattningshavare å lotsoch
fyrstaten.

Uti en den 19 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 164, hade Kungl.
Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, för riksdagen framlagt förslag till
lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten m. m.

Äng. lönereglering
för
befattningshavare
vid
lots- och fyrstaten.

Enligt berörda förslag skulle lotspersonalens andel i lotspenningarna nedsättas
från 40 till 35 procent.

I en inom andra kammaren av herr Lundqvist m. fl. väckt motion, nr 468,
hade hemställts, bland annat, att riksdagen, i avvaktan på det resultat, som
kunde framkomma beträffande storleken av lotslotterna vid respektive lotsplatser
i anledning av dels pågående arbetstidsutredning och därav troligen
ökat antal befattningshavare å vissa platser, dels ändrad lots förordning och
därav minskad lotspenninginkomst vid lotsplatserna och med hänsyn till 1936
års lönekommittés ännu ej avslutade utredningsarbete, måtte avslå den i
Kungl. Maj:ts proposition föreslagna ändringen i 11 § i avlöningsreglementet

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
den 9 juni 1922 för befattningshavare vid lots- och fyrstaten om nedsättande
av lotspersonalens andel i lotspenningama från fyrtio till trettiofem procent.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motionsvis framförda förslag, bifalla Kungl. Maj:ts berörda förslag.

I en vid punkten fogad reservation hade emellertid herrar Holmström och
Rahmn föreslagit sådan ändring i utskottets hemställan, att utskottet bort
föreslå, att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 468 i den del, som
berörde lotspenningama, avslå Kungl. Maj:ts förslag om nedsättande av lotspersonalens
andel i lotspenningama.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Här har statsutskottet i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag förordat en sänkning av lotsarnas andel i lotspengarna
från 40 till 35 %. Statsutskottet säger i sin motivering: »Med hänsyn
till den avsevärda nedgång i den allmänna prisnivån, som inträtt sedan 1921
års taxeförhöjning — vilken var en av dyrtidsförhållandena föranledd avlöningsförbättring
för lotspersonalen — anser utskottet det motiverat, att en nedsättning
kan ske av lotspersonalens andel i lotspenningama, utan att denna
personals berättigade intressen därigenom åsidosättas.» Det finns ett par
reservanter inom statsutskottet, som uppenbarligen icke delat denna statsutskottets
uppfattning utan i stället givit uttryck åt samma mening, som kommit
till synes i den motion, vilken jag jämte några andra av kammarens ledamöter
väckt, och i vilken vi föreslagit, att med den ifrågasatta nedskärningen
skall anstå, tills frågan kan prövas i ett större sammanhang i samband med
den förestående löneregleringen.

Med anledning av statsutskottets uttalande, att det sedan år 1921 skett en
kraftig nedsättning av levnadskostnaderna vill jag erinra örn att den taxa, på
vilken utgår ett tillägg av 50 %, praktiskt taget kan anses hava fastställts så
tidigt som år 1897. En höjning med 50 % utav avgifter, som fastställts redan
under förra seklet, kan icke betraktas som oskälig, vare sig lotspenningama ses
såsom en börda, vilken lagts på sjöfartsnäringen, eller såsom en inkomst för lotsarna.
Jag ber också få erinra om att, när statsmakterna på sin tid fastställde
lotslotterna till 40 %, flertalet av de hörda myndigheterna ansett, att man icke
borde gå så långt ned som till 40 % utan att man i stället borde låta lotslotterna
bliva 50 %. Den allmänna meningen synes alltså tidigare ha varit en helt
annan än den, som kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag samt i Kungl.
Maj :ts proposition och i statsutskottets utlåtande.

Den enda höjning av lotslotterna, som vidtagits sedan år 1897, är den höjning,
som kom till stånd år 1921. Lotslotterna voro således oförändrade under
hela krigs- och kristiden, och lotsarna hade icke fått någon som helst kompensation
för den avsevärda fördyring av levnadskostnaderna, som ägt rum
under denna tid. Jag vågar också göra det bestämda påståendet, att ökningen
av lotsarnas inkomst från tiden före världskriget, från åren 1913 och 1914,
och till i dag för flertalet icke varit större än den ökning i inkomster, som
kommit statstjänare till godo, vilka endast haft fast lön. Nu föreslår man, att
lotslotterna skola sänkas från 40 % till 35 %. Det betyder, att varje lots skulle
få sin lotslottsinkomst sänkt med Vs- Sänkningen skulle ske fullkomligt godtyckligt
över hela linjen, oberoende av att lotslottsinkomsten på somliga lotsplatser
är betydligt större än på andra. Detta föreslås, herr talman, under
en högkonjunktur, då staten är beredd att höja lönerna för andra befattnings -

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
havargrupper! Det förefaller mig, som om denna direkta minskning av inkomsten
stöde i ganska dålig överensstämmelse med den löneförbättring, som
pågår eller planeras beträffande andra statliga befattningshavare.

Det är också att märka, att minskningen av lotslotterna föreslås samtidigt
som det pågår en utredning om arbetstidsförliållandena för lotspersonalen. Alla
veta, att lotsarnas arbetstidsförhållanden för närvarande äro allt annat än
tillfredsställande och att lotsarna sannerligen icke lia någon 8-timmarsarbetsdag.
Många lotsar lia i stället dubbelt så lång arbetsdag. Skall man gå in
för att giva lotsarna en ordnad arbetstid, blir det ofrånkomligt att öka antalet
lotsar på de olika lotsplatserna. Då lotslotterna uträknas så att summan av
lotsmedlen delas med antalet lotsar, som finnas på respektive lotsplatser, blir
följden av arbetstidens reglering självfallet, att de enskilda lotslotterna komma
att undergå en avsevärd minskning.

Jag vill vidare erinra örn att samtidigt som denna ändring föreslås, bebådar
Kungl. Majit en ny lotsförordning, innebärande viktiga lättnader för sjöfarten
i form av befrielse i stor utsträckning från skyldighet att anlita lotsar. Detta
kommer naturligtvis också att medföra en minskning av lotslotterna.

Under alla dessa förhållanden förefaller det ganska »ovanligt», för att icke
använda ett för starkt uttryck, örn riksdagen i år skulle fatta beslut örn en
ändring, som skulle resultera i en minskning av lotsarnas inkomster.

För närvarande har man ingen aning om vad de pågående utredningarna kunna
lämna för resultat. Är det någon, som tror, att riksdagen ett ögonblick skulle
reflekterat på att gå med på ett positivt beslut, örn jag i stället — samtidigt
som det pågått en utredning av liknande art som den av mig nyss åsyftade -—
skulle motionerat örn en höjning av inkomsterna för en viss befattningshavaregrupp?
Jag är alldeles säker örn att statsutskottet till och med skulle hava
vägrat att ingå på en saklig behandling av en sådan motion, men när det nu
gäller att skära ned inkomster, anser sig statsutskottet uppenbarligen icke alls
behöva taga hänsyn till pågående utredningar.

Det förefaller mig vara så mycket starkare skäl att i år vila på hanen, som
vi ju alla vänta att redan vid nästa års riksdag mottaga förslag till ny lönereglering
för denna befattningshavaregrupp. Det vore mycket naturligt, att
man, först samtidigt som man fastställde de nya fasta lönerna, upptoge till
övervägande frågan örn en ändring av grunderna för lotslotternas bestämmande.

Jag tror ingen kan jäva det påståendet, att detta är den riktiga vägen. Att
jag, när jag för min del vågar uttala den meningen, befinner mig i ganska gott
sällskap, ber jag få bestyrka genom att hänvisa till ett uttalande av den sista
lönekommittén, 1928 års lönekommitté, som ju också sysslat med denna fråga.
Om lotslotternas förhållande till de fasta lönerna yttrar kommittén följande:
»Utom i samband med reglering av övriga med tjänsten förenade löneförmåner
bör nämligen enligt kommitténs mening den till lotslott berättigade personalen
icke vara underkastad förändringar med avseende å lotslottens storlek.» Detta
uttalande synes mig vara så klart och tydligt som gärna kan begäras, och vad
där säges förefaller mig vara alldeles riktigt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herrar Holmström och Rahmn.

I detta anförande instämde herrar Holmgren, Hagberg i Malmö, Wolgast,
Hellberg, Thorell och Sandström.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Den framställning den föregående talaren lämnade, byggde icke så starkt på

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
verkligheten. Saken är den, att lotspenningarna äro sjöfartens bidrag till landets
lotsväsende. Lotspenningarna äro avpassade så att staten får betalt för
sina kostnader. Lotspenningarna fördelas efter viss grund mellan staten och
lotsarna. Lotsarna få på det sättet en del av sina inkomster, och deras inkomst
blir därigenom beroende av sjöfartens omfattning. Nu är det emellertid självklart,
att sjöfartens utgifter måste rättas efter behovet.

Lotspenningarna höjdes provisoriskt år 1921 med 50 % med anledning av att
dyrtiden medfört ökade kostnader både för staten och lotsarna. Sedan dess
har sjöfarten utvecklats kolossalt. Lotspenningsuppbörden har vuxit. Sjöfartens
börda har sålunda ökat. Samtidigt har prisnivån sjunkit i jämförelse med
år 1921, och följaktligen ha statens och lotsarnas utgifter också sjunkit. Det
är väl då ganska naturligt, att man ställer sig på den ståndpunkten, att sjöfarten
icke skall bära större kostnader än vad som är nödvändigt. Nu har man
kommit till det resultatet, att sådant som läget nu är, bör sjöfarten kunna befrias
från något mer än 300,000 kronor av dessa utgifter. Ett närmare övervägande
har emellertid visat, att det är lämpligast att låta lättnaden falla på
den reseersättning, som sjöfarten hittills fått betala. Följaktligen innebär förslaget,
att man formellt bibehåller lotspenningarna men i stället tager bort resekostnadsersättningen.
Man låter emellertid lotsarna och staten vidkännas sänkning
av inkomsterna från sjöfarten i samma förhållande som dessa båda parter
hava andelar däri. För att kunna genomföra detta har man gått den vägen,
att man sänkt lotslotterna med 5 %. Denna sänkning av lotslotterna med 5 %
innebär således ingenting annat än att lotsarna få vidkännas sin proportionella
andel av den lättnad för sjöfarten, som förslagets genomförande väntas medföra.
Jag skulle för min del på det allvarligaste vilja varna kammaren för
att gå in för att betrakta lotslotterna såsom en fast löneförmån, som icke får
rubbas. Gör man det, kommer man ju till slut att underminera hela systemet
för sjöfartens bekostande av lotsuppassningen och för lotsarnas delaktighet i
lotspenningen.

Kungl. Maj:ts förslag går ut på en minskning av lotslotterna med 12 V2 %.
;Var och en kan lätt räkna ut, att för de personer, som ha en lotslott på l.ÖOO
kronor, innebär denna minskning icke större sänkning än med 125 kronor. Dessutom
föreslås, att de lägst avlönade lotsarna skulle uppflyttas en lönegrad, vilket
motsvarar minskningen av lotslotterna. Endast lotsar, vilkas lotslotter uppginge
till 800 ä 1,000 kronor och däröver, skulle få vidkännas en inkomstminskning,
men dessa lotsar ha för närvarande opi-oportionerligt stora inkomster
i jämförelse med andra statstjänstemän i likartade befattningar.

Man kan således icke påstå att här sker lotsarna någon orätt. Den föregående
ärade talaren sökte emellertid finna en formell anledning till uppskov genom
att erinra om att det pågår en utredning av 1936 års lönekommitté och att
det skulle vara oriktigt att lönereglera på detta område nu, innan resultatet av
denna kommittés arbete föreligger. I verkligheten är det alldeles tvärtom.
1936 års lönekommitté skall göra en översyn av hela lönesystemet och i löneavseende
väga de olika grupperna mot varandra. Men det är väl ingen, som
tror att 1936 års lönekommitté kan gå in på och göra en ny löneavvägning inom
varje särskilt ämbetsverk. Det är orimligt och otänkbart. Innan jag föredrog
propositionen, hade jag en överläggning med ordföranden i 1936 års lönekommitté,
och jag fick det bestämda rådet att örn denna någon gång skall kunna
komma fram med ett förslag, är det viktigt att dessa flytande lönefrågor
inom de olika ämbetsverken bringas till sin lösning. Det är också betecknande
att herr Lundqvist varken yrkade uppskov med förslaget örn uppflyttning i
lönegrad för lotsarna eller med förslaget örn ordnande av semester för dem.
Dessa löneregleringsmoment anser han väl kunna genomföras utan hänsyn till

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
1936 års lönekommitté. När det gäller denna punkt om lotslotten, som icke
har något verkligt sammanhang med en lönereglering, anser han däremot att
det förhållandet, att 1936 års lönekommitté håller på med sin utredning, utgör
anledning till uppskov.

Det finnes två andra saker, som man brukar åberopa härvidlag, och det kan
tänkas att det under debatten talats härom — kanhända herr Lundqvist har
nämnt något därom, innan jag hann in i kammaren. Man säger, att det pågår
en utredning om arbetstidsbegränsning för lotspersonalen och att en sådan kan
leda till ett ökat antal tjänster. Så kan bli fallet på vissa platser, men jag
skulle för min del tro, att man i anledning härav icke behöver taga några särskilda
lönehänsyn, när den frågan blir aktuell någon gång fram i tiden. Det
är vidare, säger man, fråga om en ny lotsförordning, som kan medföra minskad
lotsplikt och därigenom leda till mindre inkomster för lotsarna. J a, så kan det
naturligtvis bli, men i propositionen utsäges det, att när man får reda på varthän
en sådan anordning leder — konsekvenserna kunna icke på förhand beräknas
— skall den saken uppmärksammas, och då skall man se till, att det på de
orter, där den nya ordningen inverkar på ofördelaktigt sätt, icke sker lotsarna
någon orätt.

Med hänsyn till frågans läge och vikten av att alla de svävande frågorna i
lotsverket någon gång komma till en lösning — därigenom underlättas ju 1936
års lönekommittés arbete — och med hänsyn till lotslottens betydelse för sjöfartens
omkostnader, och till fördelningen av lotspengarna mellan staten och
lotsarna, bör det föreliggande förslaget bifallas. Jag kan nämna, att första
kammaren alldeles nyss utan votering bifallit utskottets hemställan, och jag rekommenderar
andra kammaren att här göra detsamma.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall ingalunda fördölja, att det föreliggande
förslaget innebär vissa förbättringar för lotspersonalen i en del hänseenden.
Jag tänker framför allt på den förbättrade semester som denna personal
får, örn detta förslag blir genomfört, ävensom på förslaget till båtlånefond,
som statsrådet förordat och till vilket förslag även utskottet givit sin anslutning.
Däremot finnes det nog en del svaga punkter i förslaget till resereglemente,
vilket bör undergå en viss omarbetning, innan det fastställes.

Vad gäller lönefrågan förhåller det sig nog så, som herr statsrådet oell chefen
för handelsdepartementet här angivit, att det sker en viss utjämning. Lotsplatserna
ha nu varit uppdelade i tre olika klasser. Denna klassindelning skall
i och med detta förslags genomförande försvinna, och de lotsar, som tidigare
tillhört tredje klassens lotsplatsen skola flyttas upp i högre lönegrad. Jag
anser, att man här hade bort företaga en något större och mera omfattande omreglering
av hela lotspersonalens löner. Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
hänvisar till den lönerevision, som för närvarande pågår, men
jag tror, att det varit lämpligt att i sammanhang med en reglering av lotslotten
även hänsyn tagits till de fasta lönerna i större utsträckning än som skett.
Skillnaden mellan årsinkomsterna å de olika lotsplatserna är nämligen oerhört
stor, och jag kan icke finna att en så stor skillnad kan vara berättigad, särskilt
örn man tager hänsyn till de uttalanden, som gjorts från lotsstyrelsens och även
från lotsverkssakkunnigas sida. Lotsstyrelsen framhåller bland annat: »De

lotsplatser vore lätt räknade, inom vilkas områden icke förekomme hamnar eller
lastageplatsen som kunde mottaga fartyg av betydande storlek. Arbetet hade
sålunda försvåra,Is och blivit ansvarsfullare vid de mindre lotsplatserna, varför
starka skäl kunde anföras för utplånande av personalens vid desamma olikställighet
i lönehänseende med de större platsernas personal. Till följd av att närmast
varandra belägna mindre och större lotsplatsen lotsningsområden grepe

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
in i varandra, förekomma det ju esomoftast, att samma fartyg lotsades i samma
farled av lotsar än från den mindre och än från den större platsen. Genomförda
inskränkningar med^ avseende å lotsplatsernas personalstater hade fört
med sig, att personalen på de mindre platserna i större utsträckning än förr
vöre bunden av tjänstgöring. Arbetstiden a dessa platser med deras ringa personalstyrka
syntes mången gång Miva. längre än på större platser, där envar
tjänsteman hade mindre del i det dagliga rutinarbetet.» Detta säger lotsstyrelsen
i anledning av vissa utredningar, som blivit gjorda i detta ärende.

Lots verks sakkunniga, som haft denna fråga under utredning, lia utarbetat
det förslag på. vilket sedan Kungl. Maj:t byggt sin proposition. Dessa sakkunniga
yttra i detta hänseende bland annat: »Genom de vidtagna personalreduceringarna
hade tjänstgöringen även vid platser, där lotsningarna vore jämförelsevis
fåtaliga, kommit att medföra avsevärt större bundenhet för personalen
än förut varit fallet. Jämväl vid ringa lotsningsfrekvens måste full vakthållning
utövas. Örn hänsyn tages endast till den verkliga tid, som kunde anses
åtgå för tjänstens uppehållande, syntes numera skäl i regel saknas för att
i lönehänseende fastslå någon skillnad mellan de större lotsplatserna och de
mindre.»

När man läser detta yttrande av lotsstyrelsen och även det uttalande, som
gjorts av lotssakkunniga, och sedan tar del av propositionen, blir man litet betänksam,
när man ser den oerhörda skillnad, som, trots den utjämning, som i
propositionen föreslagits, likväl kommer att uppstå i inkomsthänseende mellan
befattningshavarna på de olika lotsplatserna. Jag skall bara nämna ett par
små exempel.

Inom västra distriktet komma enligt förslaget lotsarna på en plats att komma
upp till en årsinkomst av 8,399 kronor. Jag har härvid räknat med de siffror,
som finnas i den kungl, propositionen för år 1935 i vad det gäller lotspersonalen.
På en annan plats inom samma distrikt komma lotsarna upp i en
årsinkomst av 3,408, och på en tredje plats inom samma distrikt kommer lotspersonalen
upp till en årsinkomst av endast 2,895 kronor. Här föreligger alltså
en skillnad mellan olika lotsplatser inom samma distrikt på 5,444 kronor.

Inom° södra distriktet är förhållandet ungefär likadant. Där kan lotspersonalen
på en lotsplats komma upp till en årsinkomst av 6,672 kronor, under det
att lotsarna på en annan lotsplats inom samma distrikt endast komma upp till
2,916 kronor. Går man över till östra distriktet finner man, att på en plats kan
^personalen komma upp till en årsinkomst av 7,094 kronor och på en annan
plats till 2,956 kronor. Ungefär samma skillnad kan förekomma mellan de olika
inkomsterna för lotsarna inom varje lotsdistrikt.

I den motion, som jag har framfört i anledning av denna proposition, har föreslagits,
dels att de fasta lönerna skulle ökas, dels att samtliga lotsar skulle hänföras
till samma lönegrad. Jag har nämligen tagit hänsyn till de uttalanden,
sorn gjorts såväl av lotsstyrelsen som av lotssakkunniga, och med hänsyn därtill
har jag kommit till den uppfattningen att rättvisan krävde, att samtliga
lotsar bleve hänförda till samma lönegrad.

Enligt detta förslag^ som jag har framställt i den väckta motionen, skulle
det åstadkommas en något större löneutjämning än enligt Kungl. Maj:ts förslag,
men det skulle även medföra en något större trygghet för denna personal,
som i många fall är utsatt för oerhörda faror och oerhörda risker under sitt
arbete.

Nu har utskottet inte funnit anledning att ta den minsta hänsyn till de förslag,
som ha framställts, vare sig i denna motion eller i övriga motioner, som
blivit väckta i anledning av den kungl, propositionen, och under sådana förhållanden
är det ju meningslöst att här göra något yrkande. Men jag skulle vilja

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
hemställa till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet, att han även
i fortsättningen ägnar denna fråga en viss uppmärksamhet och försöker att i
samband med den utredning, som pågår angående statstjänstemännens löner,
åstadkomma en sådan löneplacering för lotspersonalen, att skillnaden i lönehänseende
inte blir så oerhört stor som för närvarande är fallet.

Häruti instämde herr Lovén.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Det är inte så ofta jag får

tillfälle att instämma med min bänkkamrat herr Lundqvist. När jag nu får
ett sådant tillfälle bereder det mig en verkligt sann glädje. Jag skulle kunnat
nöja mig med ett enkelt instämmande i hans anförande, men det är dock
några saker, som jag skulle vilja tillägga.

Jag erkänner villigt, att herr statsrådet haft goda skäl för sin ståndpunkt,
och jag förstår mycket väl anledningen till förslaget örn nedskärning av lotsarnas
andel i lotspenningarna. Det förekommer nämligen, såsom herr Mårtensson
nyss påpekade, fall, där lotsarna komma upp till en inkomst, som måhända
inte står i rimligt förhållande till deras arbete och deras anställning.
Men örn man nu går att företaga denna nedskärning av lotsarnas andel av lotspenningarna,
drabbar den inte endast dem, som nu ha de högsta inkomsterna,
utan även sådana, vilkas inkomst knappast tål någon reducering. Jag anser
för min del, att örn man skall gå till en reducering av inkomsten för dem, som
nu ha de största inkomsterna bland lotsarna, bör man gå en annan väg, såsom
också angives i motionen, nämligen företaga en reducering av arbetstiden genom
anställande av ytterligare personal. På många andra områden har man
sökt begränsa arbetstiden, och där det visat sig erforderligt för att få en reglerad
arbetstid har man anställts ny personal. Jag anser, att detta bör ske
även inom lotsverket, ty jag vet åtskilliga fall, där av lotsarna krävts prestationer,
som inte kunna betraktas såsom rimliga. Det är, såsom herr Mårtensson
anfört, ett tungt och ansvarsfullt uppdrag, som lotsarna ha. Därför bör
man också se till, att de få arbeta under något så när drägliga förhållanden.

Det är också en annan sak, som kanske inte bör underlåtas att påpekas.
Det är inte betydelselöst, vilken social ställning lotsarna befinna sig i, ty det
är ofta lotsen, som är den förste svensk, som de sjöfarande träffa på vid besök
i våra farvatten. Det första intrycket kan ofta bli det bestående, och därför
har det en viss betydelse, vilken social standard lotsarna befinna sig på, då de
träda ombord på främmande länders handelsfartyg.

Jag skulle helst se, att lotsarnas lönefråga ordnades som för statstjänare
i allmänhet, d. v. s. andelen i lotspenningarna helt avskaffades och lotsarna
inplacerades i en löneskala, som kan anses rimlig och skälig. Detta torde
också vara enda sättet att få en jämnare fördelning av lotsarnas inkomster
och komma bort ifrån de ojämnheter, som herr Mårtensson här påtalat. Men
denna fråga är ju för tillfället icke aktuell. Det torde också dröja rätt länge,
innan man kail vänta en lösning av denna fråga. En fråga som däremot borde
kunna lösas inom rimlig tid är frågan örn lotsarnas arbetstid samt anställandet
av de ytterligare lotsar, som erfordras för att denna arbetstidsreglering skall
kunna genomföras. Jag anser för min del att det under sådana förhållanden
finns fullgoda skäl för ett bifall till don motion, som beträffande denna fråga
avgivits, eller till den reservation, som föreligger vid denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få förena mig i yrkandet örn bifall till denna reservation.

Herr Carlström instämde häruti.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Ang. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har undertecknat den motion,
som herr Lundqvist först talade om, och skall med anledning av detta
och kanske även av andra skäl be att få säga några ord i den här frågan.

När jag hörde den redogörelse, som herr statsrådet lämnade för nedsättning
av lotsavgifterna, så måste jag säga mig, att de uppgifter, han där lämnade,
naturligtvis äro alldeles riktiga, men man får väl ändå taga hänsyn till en
del saker, som ligga något viel sidan om just dessa uppgifter, när man går att
bedöma dels lönenedsättningens storlek, dels förhållandet mellan lotsarnas löner
och andra statstjänares löner. Det är naturligtvis riktigt, att om man räknar
med 5 % nedsättning av lotslotterna — d. v. s. lotspersonalens andel i lotspenningarna
—- blir det en minskning med 12.5 % av lotspenningarna i jämförelse
med de grunder, varefter desamma tidigare utgått, men det förekommer också
andra förslag i propositionen som gör att, utan att arbetet för lotsarna minskas,
avlöningen minskas med mera än 12.5 %.

Det är ju på det sättet, att man numera har inskränkt antalet lotspliktiga
resor •— örn jag minns rätt från 10 till 6 — och man har också ökat det lotspliktiga
tonnaget upp till 100 ton, vilket gör, att det blir färre fartyg att lotsa
utan^att man får motsvarande minskning i arbetstiden. Det hände nämligen
också tidigare, efter de lotspliktsbestämmelser, som då funnos, att en hel del
fartyg gmgo utan lots, men de voro da tvungna att erlägga lotspenningar för
de resor, som voro lotspliktiga. Detta händer allt fortfarande och kommer
givetvis allt fortfarande att ske. Även med avseende å dessa resor kommer
det att bli en sänkning av lotsavgifterna. Men det minskar givetvis inkomsten
för lotsarna, att nian har sänkt antalet lotspliktiga resor genom att man
har höjt tonnagegränsen för lotspliktiga fartyg. Jag måste säga, att ur sjösäkerhetens
synpunkt är det ganska omotiverat att höja gränsen för lotsplikten
upp till 100 ton, ty det finns givetvis en hel del fartyg under denna gräns,
där säkerheten kräver att de ha lots. Som vi veta komma de små rederierna
att pressa sina befälhavare så hårt, att de inte våga anlita lots för kostnadens
skull — rederierna vilja nämligen bespara sig en sådan utgift — och vad resultatet
kan bli av. detta får måhända framtiden utvisa. Det kan också hända,
att man av åtskilliga haverier kan läsa ut, huruvida de ha berott på att man
har saknat lots ombord eller inte.

Vad gäller sänkningen av avgifterna så sades det, att ungefär 300.000 kroL9*"
sättet skulle komma sjöfarten till godo, och det är kanske också

riktigt. Men man fragar sig, huruvida sjöfarten har något större intresse av
denna sänkning, och utan att veta, vad vederbörande rederier säga i frågan,
måste man väl kunna göra en liten jämförelse med motsvarande avgifter i utländska
hamnar. Här blir givetvis en sänkning av lotspenningarna för utländska
fartyg, men har Sverige fått någon motsvarande sänkning av lotspenningarna
i utländska hamnar, där det många gånger är bra mycket högre avgifter
tor kortare lotsdistanser än vad här blir frågan om? "Det är kanske
omöjligt att göra någon utredning och beräkning på den punkten, men jag menar,
att det är ju ett skäl för att lata bli att sänka lotsavgifterna, när man vet
att inte motsvarande prestationer göras i utländska farvatten.

ag skall emellertid inte fördjupa mig för mycket i detta resonemang. Det
nyttar väl ingenting och kan i varje fall inte nu göra någon nytta. Jag skall
bara saga, att för några år sedan gjorde Sveriges allmänna sjöfartsförening ett
bestämt uttalande mot sänkning av lotsavgifterna, i varje fall på det sätt, att
lotsarnas inkomst skulle minskas därav. Sveriges allmänna sjöfartsförening är
JU representativ för det mesta av svensk sjöfart, och följaktligen borde deras
ord kunna väga ganska tungt i vågskålen i ett sådant här fall.

När det nu är fråga örn de höga lönerna så är det givet, att på de stora lots -

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ane/, lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
platserna, där det är mycket sjöfart, verkar det, som örn lotsarna fingo i en
del fall litet oskäligt mycket betalt för sina prestationer, men man har då att
räkna med det arbete, som de få utföra. Man har kanske räknat med just precis
det antal fartyg, som de lotsat in eller ut från en hamn, men man har inte
räknat med andra omständigheter, och det är detta som gör, att lotsarna måste,
om inte direkt lotsa fartyg så ändå hålla sig i arbete. Det inträffar ju fall,
då en lots blir förhindrad att komma hem. Hans kolleger få i stället ta hans
lotsningar, och följden blir givetvis, att kamraterna få en mycket längre
arbetstid. I statistiskt avseende räknas sedan antalet fartyg och antalet lotsar,
och man har inte så noga gått in för beräknandet av den verkliga tid, som
lotsarna få vara i tjänstgöring. Det inträffar också, att de inte i beräknad tid
kunna komma tillbaka ifrån en lotsning. De få vänta på lägenhet, och under
tiden kunna de givetvis inte förrätta något arbete i form av lotsning, men de
äro heller inte fria eller kunna känna sig fria utan måste hålla sig uppe och
vaka för att kunna gå med första fartyg hem, så fort sådant anländer. Allt
detta vill jag för min del betrakta såsom arbete, ty är en person inte fri och
kan göra på sin fritid vad han vill, kan man heller inte säga, att han är ledig
ifrån tjänstgöring. Den som vill kan också roa sig med att en höstkväll gå
ut till Landsort eller Sandhamn och so, vilket arbete lotsarna ha att utföra, innan
de få ett fartyg att lotsa. Det är inte många, som tänka på det. Det är
nog inte så värst många av kammarens ledamöter, som skulle vilja ligga på en
lotskutter vid Almagrundet en stormig höstkväll och vänta på att ett fartyg
skall komma, vänta på det för att kunna ge det lots i rätt tid. Får man vara med
örn att se sådana strapatser, förstår man bättre att värdesätta lotsarnas arbete.

Man hör ibland folk säga, att en lots har det inte så svårt. Han står på
kommandobryggan, det är allt vad han gör. Farleden kan han på sina fem
fingrar, så det vållar honom inte något arbete att föra fram ett fartyg. Men
att det vållar honom arbete, därom kan man vara övertygad. Inte så mycket
sommartid men under höst och vinter kostar det en hel del, som man inte värderar
vare sig i arbetstid eller pengar.

Gör man emellertid en jämförelse med de övriga statstjänarna skulle jag tro,
att de andra statstjänarna ha bättre betalt och bättre förmåner än vad lotsarna
i själva verket ha, även örn de någon gång skulle komma upp i ganska
hög inkomst. Vi lia däremot en hel massa lotsar, som tjänstgöra på platser,
där arbetet fullt ut är lika ansträngande men där lotsningarna äro färre och
lönen således blir åtskilligt mindre. Man säger, att en del av dem skola flyttas
upp i högre löneklass, och det är naturligtvis gott och väl, men det fattas nog
en hel del ännu i att full rättvisa vederfares denna arbetargrupp.

Jag skall också till kompletterande av vad herr Lundqvist sade i vad det
gäller arbetet under krig anföra några synpunkter på denna sak. Under själva
kriget skedde inte några förändringar i vare sig lotsarnas avlöning eller i lotspenningarna.
Lotsarna kommo då upp i ganska höga inkomster ändå, tack
vare att de hade så mycket lotsningar för passerande från Öregrund och ned
till Landsort, exempelvis de tyska malmfartygen. Det var lotsningar i ett.
Lotsarna fingo praktiskt taget arbeta i ett. De hade sällan eller aldrig någon
ledighet, och det är klart, att under sådana förhållanden, då de arbetade
praktiskt taget dygnet runt, de kommo upp i ganska hög inkomst vid detta tillfälle.
Men man tog inte heller då hänsyn till arbetstiden. Många gånger kommo
lotsarna hem efter lotsningar på 15—16 timmar men fingo bara vila sig
någon fattig halvtimma för att sedan ta ny lotsning igen, och på det sättet
pågick det.

Vid detta tillfälle ansåg lotsstyrelsen, att det skulle vara omotiverat med en

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
lönereglering för lotsarna, därför att då skulle de lia kommit upp i samma löneklass
som statsråden, efter vad som muntligen delgavs en del lotsar ute vid en
lotsplats här i skärgården. Sandhamnslotsarna ansågo den tiden, att de borde
göra sjöfarten en tjänst genom att frivilligt taga förflyttning från Sandhamn
till andra lotsplatser. Sandhamn var ett minerat inlopp, och följaktligen gingo
där inga fartyg. Lotsarna överflyttade då till Dalarö och som jag antar också
till andra lotsplatser såsom Furusund och Landsort och tjänstgjorde där.
Bara för att de frivilligt flyttat från Sandhamn till de andra lotsplatserna
finge de inte den dagtraktamentsersättning, som de eljest skulle varit berättigade
till, därest lotsstyrelsen hade fått tvångskommendera dem. Man kan säga,
örn man vill vara elak, att den lönesänkning, som nu inträder för lotsarna i
Sandhamn och kanske på andra platser också, möjligen är en liten dusör för att
de voro så tjänstvilliga gentemot sjöfarten under kriget.

Det är klart, att när statsrådet haft att bedöma frågan, han inte kunnat utgå
från andra synpunkter än dem han själv i dag här relaterat. Jag klandrar
inte alls, att så skett. Man kan inte begära av den som är den ledande för ett
departement, att han skall springa omkring och plocka reda på alla möjliga
små detaljer. Han får naturligtvis taga det han får av utredningsmän och
andra, härvidlag från redaresammanslutningar, lotsstyrelsen o. s. v., och efter
det får han bedöma det hela. Det är också klart, att med de synpunkter man på
dessa^ håll lagt på frågan en sänkning med 5 % inte kan anses vara oskälig. När
då, såsom det sades, en del lotsar kommit upp i en högre lönegrupp, kan man
säga kanske, att full rättvisa vederfarits dem. Men örn man drager upp en
del jämförelser här, vilket jag sökt göra, tror jag, att även statsrådet skall
finna, att det kan vara litet omotiverat även ur sjöfartens synpunkt med en
sänkning av lotsavgifterna. Sjöfarten har fått lindring på annat sätt, och jag
skulle tro, att de flesta redare äro nöjda. När därtill kommer, att det inte finns
någon taxering på de största fartygen utan man får gå efter ett lägre tontal
vid lotsningen, blir det även på den grund en minskning för lotsarna. De stora
fartygen äro, åtminstone när det gäller Stockholms skärgård, besvärliga att
lotsa in i hamn. Följaktligen skulle en högre ersättning vara motiverad.

Herr talman, jag ber att under hänvisning till vad jag anfört få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det är ju inte så, att den opposition, som i
dag vänder sig mot Kungl. Maj:ts och statsutskottets förslag i detta ärende,
bör ha privilegium på att ömma för lotsarna eller hysa förståelse för deras dagliga
gärning. Det lär inte vara okänt för kustborna vad lotsarna få utstå, framför
allt inte för sådana kustbor, som bo i närheten av svåra skärgårdar. Det
är också väl bekant för dem, att den ansträngande karaktären av lotsarnas
arbete inte stegras genom lotspenningarnas ökning. Under nuvarande förhållanden,
är det ofta så, att de verkliga strapatserna få utföras genom bevakningstjänst
o. s. v. Följaktligen få lotsarna inte ersättning för sina ansträngningar
i den utsträckning, som skulle svara mot ansträngningarnas grad.
Jag vill sålunda här å utskottets vägnar uttala, att detta ståndpunktstagande
i.ingen mån kan ställas i samband med en här påstådd olust från utskottets
sida att förstå lotsarnas svåra arbete. Ingen skulle vara gladare än jag, och
jag tror även utskottet, om man kunnat få fram ett förslag, som hade ställt
lönen i förhållande till de prestationer, som lotsarna i olika lotsdistrikt göra
för att vakttjänsten skall på ett tillfredsställande sätt utövas.

o Det frapperar emellertid, att i debatten inte hörts något örn den fråga, som,
så vitt jag fått riktiga informationer från sakkunnigt håll, verkligen tycks
för lotsarna vara den så att säga springande punkten. Vid de många samtal

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
jag haft med mycket vederhäftiga lotsar — och det är då inte lotsar från min
hemtrakt eller från min valkrets utan från trakter långt närmare Stockholm —
ha dessa understrukit den saken, att det inte är behövligt utan tvärtom onyttigt
att öka ut lotsfriheten för fartyg från 40 ton till 100 ton. Vidare ha de ansett
det oberättigat att avskaffa hemvägsersättningen. Dessa äro de två saker, som
lotsarna särskilt fäst sig vid. Ingen lots har talat vid mig örn nedsättning av
lotspenningarna i det sammanhanget, att örn det bleve en sänkning denna skulle
på ett ohållbart sätt drabba lotsarna. Detta vittnesbörd ger jag här i kammaren
efter de förklaringar, som avgivits i dag i anknytning till frågan örn lotslotternas
nedsättning från 40 till 35 %. Jag instämmer emellertid med herr
Mårtensson i Uddevalla i hans önskan, att lotsarnas lönereglering lägges på en
annan bog än hittills, ty genom lotslottsystemet kommer man aldrig till full
rättvisa.

Emellertid få vi alla komma ihåg, att alternativen vi stå inför här äro avslag
eller bifall till Kungl. Maj :ts förslag i dess helhet. Detta innehåller inte bara
lotslottens nedsättning utan också andra saker, som äro ägnade att förbättra
lotsarnas ställning högst avsevärt. Det är känt —• det torde också motionärerna
veta — att det är högst önskvärt att så snabbt som möjligt få ordning på
detta arbetsområde. Man har väntat på det länge, och jag tror inte, att örn
man ställer det anspråket emot de andra, av motionärerna uppställda anspråken,
man skall vilja fälla Kungl. Maj :ts förslag på en viktig punkt och därmed
uppenbarligen äventyra att fälla det hela. Man gör säkerligen inte lotsarna
någon tjänst med ett sådant ståndpunktstagande. Statsutskottet har inte kunnat
finna, att man skulle göra detta, och följaktligen har utskottet inte givit
sig in på en sådan avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag, som skulle väsentligen
rubba den sambyggnad de olika delarna emellan, som åstadkommits i propositionen.
Det gäller sålunda att hålla det hela samman och inte bryta sönder
det i ovist nit.

Herr Lundqvist yttrade —- han ville väl då vara litet elak — att statsutskottet
knappast har lust att åstadkomma något annat än nedskärningar. När
det gäller att skära ned, är statsutskottet snabbt och villigt i sin gärning,
menade han. Ja, det beror på vad det är det gäller att skära ned. Statsbudgetens
stegring visar ju, att statsutskottet också gör något annat än föreslår
nedskärningar. Det senare är ju enligt grundlagen dess förnämsta uppgift,
men denna kan inte fullföljas på grund av det tryck riksdagen själv utövar.

Jag vill slutligen vid sidan örn ämnet framhålla en sak, som kan vara värd
att tänka på för motionärer. Jag kommer ihåg hur det var när jag under min
första riksdag, för 24 år sedan — eller det var kanske min andra — väckte en
motion i en fråga som efter närmare granskning av ett tillfälligt utskott befanns
ligga under utredning, som beslutats något tiotal år tidigare. Jag fick
snubbor här i kammaren så att det stod härliga till för att jag som motionär
inte tagit reda på att Kungl. Maj:t tillsatt en kommitté 8 å 10 år tidigare.
Numera är det en fullkomlig massproduktion på motioner utan hänsyn till örn
Kungl. Majit tidigare eller kanske 8 eller 14 dagar före tillsatt kommittéer
för att klara ut ärendena. Motionärerna skriva ogenerat under sina namn
på alla möjliga motioner vid riksdagens början. Vi få sedan uppleva, att
motionärer sitta i utskotten och hjälpa andra alt slå ihjäl sina egna motioner.
Det är en uppenbart felaktig metod. Vi lia t. ex. nu en ledamot av statsutskottet,
som skrivit under en av de motioner utskottet nödgats avstyrka men
som själv gått med på detta avstyrkande. Sådant är inte ägnat att väcka
förtroende för namnen under motionerna. Nå, denna sak ligger som sagt vid
sidan av ämnet och gäller inte herr Lundqvist, så att han behöver inte repli Andra

hammarens protokoll 1937. Nr 31. 3

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
kora, på den punkten. Jag vill bara i detta sammanhang tala örn, att dylikt
förekommer. Vi lia en motionär i statsutskottet, som önskar gå en annan väg
än Kungl. Maj:t men som finner den oframkomlig och drar sig undan.

Jag kan inte finna annat än att utskottet behandlat detta ärende med hänsyn
tagen till lotsarnas eget bästa. Det lär inte vara sista ordet, som här sagts i
frågan om lotsarnas löne- och arbetsförhållanden. Jag vill som sagt understryka
önskvärdheten av att man snarast kommer fram till bättre avlöningsoch
arbetsordning för lotsarna, och jag vill instämma i det krav, som framställts
av herr Andersson i Igelboda örn utökning av lotspersonalen, ty den inskränkning
och den nedskärning, som genomfördes för några år sedan, var inte
befogad och förorsakar stora svårigheter.

Jag ber, herr talman, att med detta få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundqvist: Herr talman! Den siste ärade talaren slutade med att
förorda statsutskottets förslag av hänsyn till lotsarnas bästa. När jag yrkat
bifall till reservationen och alltså avslag på viss del av statsutskottets förslag,
har jag naturligtvis också gjort detta av hänsyn till lotsarnas bästa. Jag
tror, att det skall bli ganska svårt för utskottets talesmän att övertyga lotspersonalen
själv örn att ett bifall till utskottets förslag är mera till personalens
fördel än ett bifall till reservationen.

Herr Törnqvist försäkrade, att, när han haft sina samtal med lotspersonalen,
de representanter, han träffat, aldrig tillmätt lotslottens storlek någon
avgörande betydelse. Detta må stå för deras räkning. Jag stöder mig i
varje fall på litet fastare grund. Jag stöder mig på vederbörande organisationers
offentliga uttalanden och officiella framställningar. Jag för min del
har f. ö. inte hört en enda lots, som inte tillmätt lotslottens storlek avgörande
betydelse.

Vidare sade herr Törnkvist, att det var angeläget, att vi äntligen finge
ordnade förhållanden vid lotsverket och att man därför borde gå med på förslaget.
Jag är lika angelägen som herr Törnkvist örn att det blir ordnade förhållanden.
Hen, herr talman, då vi nu veta, att det pågår en utredning örn
arbetstidens reglering, som måste åstadkomma vissa justeringar, då vi veta,
att det kommer att utfärdas en ny förordning örn lotsning, som kommer att lia
sina konsekvenser, då vi slutligen veta, att det sitter en lönekommitté, vars resultat
vi hoppas nästa år få taga närmare befattning med, vad har det då för
inverkan, ifall även denna fråga får knäckas nästa år? Jag måste säga, att
det är jag inte mäktig att inse.

Sedan ville herr Törnkvist tydligen skrämma upp kammaren med att påstå,
att det inte finns det alternativ, som vi reservanter förorda, utan att vi
stå inför valet att antingen taga Kungl. Maj :ts och utskottets förslag eller fälla
alltsammans. Jag ber att få på det bestämdaste protestera mot detta uttalande.
Vi, som stödja reservanternas förslag, och vi som varit motionärer i
frågan, gå givetvis med tacksamhet med på Kungl. Maj:ts förslag i övriga
delar — jag kommer strax till detta senare, eftersom statsrådet riktade en
liten anmärkning mot mig i det hänseendet — men vilja ha en justering på
denna enda punkt. De konsekvenser herr Törnkvist målade ut existera inte
enligt min mening.

Jag förvånade mig över, att statsutskottet, trots alla dessa utredningar,
som pågå, ändå ansett sig kunna vara med örn en nedskärning och jag frågade,
hur det skulle ha gått, om en motionär begärt en liten löneförhöjning i
en annan fråga, som varit föremål för utredning. Jag svarade själv, att jag
inte trodde statsutskottet skulle ha tagit upp ett sådant förslag till saklig prövning
utan med ett pär raders motivering och under hänvisning till utredningen

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
avstyrkt motionen. Nu är det ju visserligen Kungl. Maj:t, som kommer med
framställningen. Man skall naturligtvis lia större respekt för Kungl. Maj:t
■— det är jag den förste att erkänna — men jag kan inte underlåta att konstatera
olikheten i utskottets hållning i de båda fallen.

Så ett par ord i anledning av statsrådets anförande. Om jag inte missuppfattade
statsrådet, menade han, att min framställning byggde bra litet på
verklighetens grund. Jag blev ganska förvånad, när jag hörde det. Och när
statsrådet slutade sitt anförande, måste jag konstatera, att statsrådet inte på
en enda punkt jävat riktigheten av mina uppgifter. De många instämmanden,
som sedan gjordes av olika kamrater här, tycker jag också visa, att min
framställning åtminstone i alla väsentliga delar bygger på verkliga förhållandet.
Statsrådet sade, att sjöfartens börda ökats kolossalt under de senare
åren och att det endast var naturligt, att lotsarna fingo vara med om att bära
sin andel i den lättnad man ansåg sjöfarten böra tillerkännas. Det tycker
statsrådet är alldeles naturligt. Lotspersonalen finner det av lättförståeliga
skäl inte lika naturligt. Inte heller sjöfartsnäringen finner det emellertid lika
naturligt som statsrådet. Jag ber att få citera ett uttalande i detta avseende
av Sveriges allmänna sjöfartsförening m. fl. sammanslutningar. De uttalade
i sitt yttrande till kommerskollegium den 17 januari 1935 följande: »Då emellertid
erforderlig sänkning av lotsavgifterna icke kunde med bibehållande av
nuvarande principer för lotspersonalens avlöning genomföras utan att avlöningen
alltför Hacket nedginge, kunde sammanslutningarna ej förorda en sådan
åtgärd, utan föreslogo i stället, att avgiftslättnaden —• så vitt nu vore i
fråga -— bringades till genomförande genom en sänkning av enbart fyr- och
båkavgiften.» Här finns alltså ett klart uttalande från sjöfartsnäringens representanter,
att de inte för sin del vilja vara med örn de vägar, som statsrådet
funnit vara uteslutande naturliga.

Sedan vill jag efter de konstateranden statsrådet gjort endast själv konstatera,
att här kvarstår det som ett obestridligt faktum, att man ovillkorligen
måste föregripa de pågående utredningarna, örn man tager Kungl. Maj:ts nu
framlagda förslag. Visserligen säger statsrådet, att detta är felresonemang
från min sida. Lotslottens storlek har intet sammanhang med lönen. Förlåt,
herr statsrådet, antag, att dessa befattningshavare icke hade någon som helst
fast lön och att man skurit ned deras enligt avlöningsreglementet bestämda
löner till 0. Inte vill statsrådet väl då göra gällande, att lotslotten skulle
utgå med samma belopp som för närvarande? Jag är säker örn att statsrådet
då skulle finna starka skäl tala för en höjning av lotslotten. Alltså menar
jag, att detta är tillräckligt bevis för att det finns ett mycket intimt samband
mellan lotsarnas fasta löner och lotslotten.

Vidare framhöll statsrådet, att det inte finns någon möjlighet för 1936 års
lönekommitté att ingående pröva denna, fråga, därför att kommittén inte kan
rent internt för ett verk undersöka frågorna och komma fram med förslag till
lämpliga åtgärder. Jag konstaterar efter detta uttalande, att det inom regeringen
för närvarande måtte finnas olika meningar örn vad denna 1936 års
lönekommitté är mäktig att prestera. I dag för en vecka sedan behandlade
vi ett ärende, där det gällde några befattningshavare inom kommunikationsverken.
Kungl. Maj:!: hade gått fram som den hårde liemannen över verkstyrelsernas
förslag och strukit massor av befattningshavare. Med vilken motivering?
Jo, den att det tillkom 1936 års lönekommitté att litet närmare titta
på saken. Då anförde man detta som skäl. Här säger statsrådet, att samma
förfaringssätt är otänkbart.

Statsrådet sade, att det gäller endast en sänkning på 12 1/2 % och att denna
sänkning var så liten. Låt vara. Men vad blir följden av arbetstidsreglerin -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
gen? Vad blir följden av den befrielse från lotsplikten, som kommer att införas?
Jag undrar, örn inte man måste säga, att det åtminstone kan tänkas
uppstå den situationen, att det efter de 12 1/2 procenten blir en ytterligare
sänkning. Antag, att man på de större platserna sätter in två lotsar till och
tager ytterligare 12 1j2 %. Sedan taga vi bort lotsskyldigbeten i den utsträckning
Kungl. Majit tänkt sig och låta åtskilliga procent gå bort på det sättet.
Jag vill i varje fall här ha sagt, att ingen skall tro, att nedskärningen under
alla förhållanden kommer att stanna vid dessa 12 1/2 %, utan att det finns
mycket starka skäl att antaga, att det blir mycket värre verkningar.

Sedan fick jag av statsrådet en liten vänlig förebråelse för att jag inte hade
i min motion yrkat avslag även på sådana förbättringar, som Kungl. Majit
föreslagit. Ja, den förebråelsen kan ju riktas mot mig, men om den skall ha
något värde, måste den givetvis vara sakligt befogad. Och jag har efter
det ganska ingående studium, som jag ägnat frågan, inte kunnat finna annat,
än att de löneförbättringar Kungl. Maj :t föreslår inte äro större, än att det
är på tiden att de genomföras. Och att Kungl. Majit nu vill ge lotspersonalen
semester, en förmån som nästan varje enskild arbetsgivare genomfört för
sina arbetare, har jag ansett vara en sådan sak, att jag inte haft hjärta att
yrka avslag på förslaget i denna del. Jag tycker, att för denna förmån föreligga
så starka skäl, att det finnes ingen anledning att sätta krokben för ett
så pass hyggligt förslag. Jag skall nöja mig med vad jag nu yttrat.

Statsrådet erinrade örn, att första kammaren redan tagit Kungl. Majits och
utskottets förslag utan votering, och hoppades, att vi här skulle göra sammaledes.
Andra kammaren brukar ju inte vara så förfärligt imponerad av vad
första kammaren gör, och i detta fall tycker jag, att det har från så många
håll här uttalats så starka betänkligheter mot statsutskottets förslag, att jag
vågar hysa en klart motsatt uppfattning mot den, som statsrådet och utskottet
omfattat, även örn jag medger, att statsrådet har en något starkare position
än jag. Jag kommer i varje fall att begära votering.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag vill börja med herr Lundqvists anmärkning mot mig rörande sambandet
mellan denna fråga och den blivande löneregleringen. Herr Lundqvist har
urgerat, att eftersom det är fråga örn en allmän utredning örn lönerevision,
bör inte något beslut fattas om andelen i lotspenningarna. Det är alltså från
herr Lundqvists sida fråga örn en rent formell anmärkning. Han menar, att
en utredning pågår, och följaktligen böra vi avvakta denna. Men då är det
väl självklart, att örn det i ett avseende finnes sådant samband, måste sådant
också finnas, när det gäller att flytta upp en grupp lotsar en lönegrad. Nej,
menar herr Lundqvist, den saken skall inte hänskjutas till lönekommittén.
Hans formella anmärkning örn lotspengarna faller därmed också platt till
marken. Det visar han genom sin framställning. Han anser inte heller, att
frågan örn semester för denna personal skall hänskjutas till lönekommittén,
ty det är bara rätt, att personalen får semester. Ja, det tycker även jag, men
örn man skall göra det och inte låta allt ske i ett sammanhang, förstår jag
inte, varför man skall skilja på det ena och det andra. Och herr Lundqvist bör
observera, att här föreslås något ganska uppseendeväckande, nämligen att
lotsarna skola få semester med bibehållande av andel i lotspengarna, en sak
som jag varit mycket tveksam inför och som kanske kan lia konsekvenser på
andra områden. Örn det är något som har sammanhang med löneregleringen
är det denna semester, men därvidlag vill herr Lundqvist inte finna något
samband. Vi kunna vara överens örn, att herr Lundqvist inte vill ha någon
sänkning av lotsarnas lotsandei. Därför hittar han på, att frågan skall hän -

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
skjutas till löneregleringskommittén. På de punkter, där herr Lundqvist
vill vara med om förslaget, där behöver man inte avvakta kommitténs förslag.
Jag tror inte, att vad här förekommit utgör anledning att vänta längre.

_ Härefter kan jag få taga upp två andra saker. Herr Lundqvist säger, att
vi få avvakta den nya lotsförordningen. Men menar herr Lundqvist, att Kungl.
Majit skall utfärda en ny lotsförordning, innan lotsverkets lönefråga är löst?
Det blir ganska svårt, vill jag säga, och skola vi vänta på lotsförordningen,
innan vi kunna reglera lönerna, och skola vi vänta på löneregleringen, innan
lotsförordningen blir klar, blir frågan aldrig löst. Här ligger frågan så till,
som jag förut sagt, att ingen han säga vad ändringarna i fråga örn lotsplikten
kunna komma att medföra. Men det står i propositionen, att den saken måste
empiriskt utrönas. Örn det visar sig nödvändigt, får man komma med förslag
till särskilda förmåner för de lotsar, som kunna komma att bli lidande av
den ändringen.

I det sammanhanget vill jag säga ett ord till herr Lindberg, som hopade det
ena skälet på det andra, så att de höllö på att kväva varandra. Han ansåg det
orimligt, att man befriar fartyg på under 100 ton från lotsplikt, därför att
det skulle medföra minskning i inkomster. Men i nästa ögonblick sade herr
Lindberg, att vi inte skola glömma, att redarna ha den fördelen, att de stora
fartygen inte få höjda lotsavgifter efter storleksordning. Herr Lindberg borde
observera, att örn det blir en höjd lotsningsgräns till 100 ton, blir det högre
taxor för fartyg med högre tontal. Vad herr Lindberg säger hänger sålunda
inte ihop. Det är därför inte rätt vad herr ländberg säger, utan där man har
mycket små fartyg att lotsa, kan det bli mindre, under det att det blir ökning
på andra håll, där det kommer stora fartyg. Men det exakta utfallet kan
man inte från början utreda utan vi få ställa oss avvaktande. Sedan är det
klart, att utredningen örn arbetstiden kan leda till ökat personalbehov, men
det kommer icke att bli ökat personalbehov på många platser. Och lika litet
som det nu finns anledning att taga hänsyn till nya lotsförordningen
för det fåtal platser, där den kan komma att verka ändring av
uppbörden, kan det vara anledning att taga hänsyn till minskade inkomster
på det fåtal platser, där en reglering av arbetstiden komme att leda
till ökad personal. Och jag skulle kunna tänka mig, herr Lundqvist, att när
den dagen kommer, och vi skola besluta örn nya tjänster där och taga reda på
vad varje lots får i lön, kommer riksdagen att draga sig för att höja dessa
lotsars löner. Visserligen förstår jag mycket väl, att våra lotsar ha ett synnerligen
ansvarsfullt arbete och att det under vissa omständigheter, inte alltid
men ibland, kail vara mycket påkostande. Jag vill också medge, att det finns
mångå lotsar, som ha dåligt betalt, men vi få komma ihåg, att de lotsar, som
lia dåligt betalt, få det bättre genom det förslag som föreligger. De, som
i verkligheten få det sämre, äro — som här påpekats av herr Mårtensson —
lotsar, som nu sitta med inkomster på 7 å 8 tusen kronor, och jag vill för
min del verkligen fråga, var de grupper av statstjänare, vilka ha en sådan
inkomst som här är fråga örn, finnas med den utbildningen och det ansvaret.

Nu vill man här från lotsarnas organisation och från en del talare i kammaren
bestämt motsätta sig, att man vid ökade inkomster av lotspenningarna
låter lotsandelen minskas, men man inser tydligen inte själv den fara som
ligger i detta, örn det kommer en lågkonjunktur och kris, varunder sjöfarten
minskas och lotspenningarna gå ner till ett minimum och kanske på grund
av samtidigt insättande dyrtid lotsarnas inkomster bli alldeles oskäligt låga.
Jag frågar: Vill man inte då vara med om att lioja lotslotten? Hiir kommer
herr Lundqvist otvivelaktigt att säga: Jo, i det fallet skall man naturligtvis
höja. Herr Lundqvist menar alltså, att man skall höja men aldrig sänka. Det

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
kan ha farliga konsekvenser, om man här i riksdagen i dag skulle vilja gå den
vägen.

Vidare har här förts fram den uppfattningen, att sjöfarten inte vill ha denna
lättnad, men det enda som herr Lundqvist i det avseendet kunde åberopa var,
att man från sjöfartens sida uttalat, att man tycker, att staten inte skall lätta
på denna punkt utan på en annan punkt i stället. Sjöfarten har alltså sagt:
Vi vilja ha lättnad, men vi tycka, att staten skall lägga lättnaden på ett ställe,
där den inte inverkar på lotsarna. Men vi få från statsmakternas sida själva
taga ståndpunkt till den frågan, på vilken väg det är rimligt att gå fram för att
få lättnad. Fyr- och båkavgifterna kunna ju behövas för någon annan reglering,
när omständigheterna göra en sådan Önskvärd.

Till sist vill jag säga ett par ord till herr Lindberg, som anslog känslosträngar
i oerhört hög grad. Han begagnade t. o. m. det demagogiska tricket
att säga, att den sänkning av lotsavgifterna, som här föreslås, är tydligen en
honnör för den påkostande tjänstgöring, som lotsarna hade under kriget. Det
är väl ändå litet långsökt att finna något samband mellan vad som förekom
för 25 år sedan och vad som sker nu. De, som då utförde detta arbete, äro till
största delen nu pensionerade. De finnas inte längre kvar i arbetet. Det är
inte de, som få fördel eller nackdel av detta, utan det är till största delen personer,
som inte voro med örn dessa strapatser. Och när herr Lundqvist säger,
att lotsarna äro så dåligt betalade, att andra statstjänare i motsvarande ställning
ha det bättre, måste jag säga, att jag inte kan finna, att så är förhållandet.
Min erfarenhet säger mig något helt annat. Jag har själv under den
korta tid jag varit i kontakt med detta område fått se, hur personer med sjökaptensexamen
lia gått in som lotslärlingar. De lia samtidigt fått hyra och
gått ut i tjänstgöring som förste styrmän med 400 kronor i månaden. Men
så har det kommit besked, att de skola komma hem och tjänstgöra som lotslärlingar
med 150 kronor i månaden. Då ha de släppt hyran och farit hem
och tjänstgjort för 150 kronor i månaden. Varför? Jo därför, att de sätta
mycket stort värde på att vara kvar i lotsstaten och en gång komma i den
förmånliga ställningen att bli ordinarie lotsar. Det är faktiskt på det sättet,
att det är ett yrke som är eftersträvat, och inte på det sättet, att det är
ett dålig yrke. Det är inte heller på det sättet, som herr Lindberg sade, att
här håller man på att misshandla en grupp av statstjänstemän. Regeringens
och statsutskottets förslag innebär, att en del lotsar, som nu lia mer betalt än
andra befattningshavare i samma ställning, skulle få något mindre än de nu
ha, men att hela personalen skulle få bättre förmåner, som förbättra deras
ställning i högsta grad. Det kan inte vara orätt mot lotspersonalen att följa
statsutskottets mening. Jag kan försäkra, att med hänsyn till konsekvenserna
för framtiden skulle det vara äventyrligt att här gå in för reservationen.

Herr Lithander: Herr talman! Jag kan inte vara med om ett beslut, som
försämrar lotsarnas ställning, och det skulle bli följden av ett bifall till statsutskottets
förslag. Lotsarna utföra sin gärning många gånger under svåra
och riskfyllda förhållanden, när de skola under storm borda fartyg eller lämna
fartyg. Jag har under 25 år sedan tillkomsten av Svenska sällskapet för
räddning av skeppsbrutna kommit i kontakt med lotsar och sett deras verksamhet
inte bara i samband med den uppgift de utföra, då de komplettera sällskapets
verksamhet utefter Sveriges kust, utan även i deras gärning i övrigt.
Och man kan inte ge ett bättre betyg åt någon grupp av samhällsmedlemmar än
åt lotsarna under deras utövande av sin gärning. När nu lotsarna själva ge uttryck
åt, att det har smärtat dem, att staten vill sätta ner deras andel i lotspenningarna,
får man tro och förstå, att de själva begripa den saken.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få jrrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utlåtande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är självklart, att efter den
aktivitet, som herrar motionärer utvecklat i frågan, även jag, som deltagit i
ärendets behandling inom statsutskottets första avdelning, bör säga några
ord. Men jag vill från början säga, att jag knappast har några nya synpunkter
att framlägga. Vad herr Törnkvist framförde kan i stort sett gälla även för mig.
Jag försäkrar den siste ärade talaren, att det är ett fullkomligt misstag, örn
man säger, att statsutskottets ställning till föreliggande fråga på något sätt
betyder ett underkännande av den livsgärning, som lotsarna utföra. Jag försäkrar,
att när vi diskuterade frågan voro vi alla på det klara med, att här
gäller det en tjänstemannakår, som har ett viktigt värv att fylla, och att vi
måste sträva efter att ge denna personal skälig kompensation för sitt arbete.
Det är sålunda att slå in öppna dörrar, när man använder sådana argument,
som tala till känslan, såsom skett i denna debatt. Jag tycker, att^vi kunna
hålla oss till själva saken. Jag befinner mig på ungefär samma ståndpunkt,
som herr statsrådet här mycket detaljerat utvecklat i sitt anförande gent emot
vad som anförts i motioner och som även talesmännen för motionärerna här utvecklat,
nämligen att man inte nu borde fatta beslut i denna viktiga fråga örn
lotsarnas andel i lotspenningarna utan hänskjuta saken till den pågående utredningen
i lönefrågan. Jag anser, att denna detalj inte kan särskiljas utan
att det hela bör ses i ett sammanhang. Man skall å ena sidan enligt mitt förmenande
undersöka, örn Kungl. Maj :ts förslag kan godtagas i alla detaljer,
därför att det innebär en avvägning av den ena punkten gent emot den andra.
Det bjuder på fördelar och nackdelar och da är fragan, huruvida fördelarna
överväga nackdelarna. Är det däremot pa det sättet, att man vill icke fatta beslut
i en fråga, därför att lönefrågan är föremål för övervägande, mäste naturligtvis
konsekvensen bli, att man inte skall fatta beslut i frågan i år. Det
är alldeles samma synpunkt, som herr Törnkvist framfört, att i valet mellan
att taga det hela eller skjuta på frågan är det skäl att godtaga Kungl. Maj :ts

förslag. _ o

Örn jag skall säga några ord speciellt beträffande den fråga, som här diskuterats,
nämligen frågan örn lotspersonalens andel i lotspenningarna eller den
sänkning av denna andel, som Kungl. Maj :ts förslag innebär, vill jag allra,
först fästa uppmärksamheten vid, att omedelbart efter kriget genomfördes en
höjning av lotstaxan i syfte att bereda lotsarna en löneförbättring. ^Det var
motivet för att denna höjning av lotstaxan genomfördes. Men redan året därpå
genomfördes en lönereglering för lotspersonalen, därvid man emellertid
inte gjorde någon ändring i fråga örn lotspenningarna. Örn det nu berodde på
glömska eller något annat, därom kan jag inte yttra mig. Men den höjning,
som på det sättet tillfördes lotsarna på grund av höjningen av lotstaxan, har
kvarstått till nuvarande tid. Då är frågan, örn nu, då man genomför andra
förbättringar för personalen, det kan vara skäligt att genomföra denna sänkning
av andelen i lotspenningarna från 40 till 35 %. Denna fråga har emellertid
dryftats av sakkunniga myndigheter. Eftersom herr Lundqvist ^ här
föredragit vad som sagts i en del officiella yttranden, kan jag ju också fa
göra detsamma. Jag erinrar då örn, att i Kungl. Maj :ts proposition finns
återgivet vad allmänna civilförvaltningens lönenämnd sagt just örn denna detalj,
vilket jag tycker är så starkt, att varje gensaga däremot borde falla platt
till marken, och som jag därför anser bör citeras i detta sammanhang. Jag
vill i förbigående nämna, att jag inte är ledamot av denna lönenämnd utan av
en annan, nämligen kommunikationsverkens, och att jag sålunda inte för egen

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare viel lots- och fyrstaten. (Forts.)
del är ansvarig för detta yttrande. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd
säger sålunda: »Med hänsyn till den avsevärda nedgång i levnadskostnaderna,
som inträtt sedan 1921 års taxeförhöjning, hade dock lönenämnden för sin
del icke kunnat undgå att finna, att den nu föreslagna nedsättningen av lotspersonalens
andel fran 40 till 35 procent vore väl ringa. Lotspersonalen syntes
nämligen pa grund av de densamma för närvarande tillkommande lotspenningarna
kunna sagås i allmänhet intaga en så gynnsam ställning i lönehänseende,
att en något större nedsättning i procenttalet än den av lotsverkssakkunniga
föreslagna läte sig genomföra utan att därigenom denna personals berättigade
intressen åsidosattes, så mycket mer som de sakkunniga i förevarande
sammanhang föreslagit vissa nya förmåner för lotspersonalen (semester).
Lönenämnden hade dock icke ansett sig kunna framlägga något direkt förslag
i förevarande hänseende.»

Detta är sålunda vad en myndighet, sammansatt av representanter för såväl
det allmänna som av representanter för förvaltningsintresset och för personalen
i statstjänst, har att säga i denna fråga. Innebörden av detta är ju, att
man egentligen skulle kunnat vidtaga en ytterligare beskärning av lotspenningarna,
utan att personalens intressen skulle ha trätts för nära. På grund
härav tycker jag, att kammaren med ganska stort lugn kan bifalla statsutskottets
förslag, vilket är detsamma som Kungl. Maj:ts, enär detta förslag är
både rimligt och skäligt.

Jag ber sålunda för mili del, herr talman, att utan att nu ingå på någon ytterligare
polemik emot olika talare, som uppträtt i denna debatt, få yrka bifall
till statsutskottets förslag under den föreliggande punkten.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall bara be att få säga
några ord med anledning av herr statsrådets senaste yttrande. I fråga om tongränsens
sättande till 100 ton gjorde jag inte riktigt den jämförelse, som statsrådet
ville göra gällande att jag drog mellan den högre och den undre gränsen.
Jag säde visserligen, att örn man höjde den undre gränsen, detta skulle i någon
mån återverka på den lotslott, som utgår till lotsarna, likaväl som att en återverkan
på lotslottens storlek skulle ske genom en sänkning av antalet lotspliktiga
resor. Detta är ju alldeles riktigt, vilket också statsrådet medgav, då han
säde, att man för närvarande inte säkert kan bedöma hur stor sänkning denna
omständighet kommer att medföra för lotsarnas vidkommande. Jag kan naturligtvis
också hålla med örn, att det är svårt att vid detta tillfälle kunna bedöma,
huruvida sänkningen blir lika kraftig för lotsarna på de olika platserna.

o När herr statsrådet sade, att jag använde mig av demagogiska uttalanden,
så var detta riktigt just på den punkten, men jag tycker nog, att också statsrådet
tolkade mina uttalanden litet demagogiskt, åtminstone när det gällde jämförelsen
mellan lotsarna och övriga statstjänare. Jag sade verkligen, att örn
man tog i betraktande arbetstid och övriga arbetsförhållanden, så trodde jag,
att övriga statstjänare hade det bättre ställt än lotsarna. Det är nämligen en
väsentlig skillnad mellan dem som sitta i ett ämbetsverk och ha en, örn inte alltid
så dock i rätt väsentlig mån, regelbunden arbetstid, och den som får betrakta
nära nog hela. dygnet som sin arbetstid. Vi få väl också räkna arbetets värde
med hänsyn till det antal timmar det tar att utföra. Gör man detta kommer
n°g till ett annat jämförelsetal i fråga örn arbetstiden än man här gjort.
^På tal örn lotslottens .sänkning vill jag framhålla, att det inte kommit fram
något besked örn, huruvida man därvidlag kan räkna med att svenska fartyg
skola få en .motsvarande sänkning av lotsavgifterna i utländska hamnar. Det
är väl nämligen ändå ett faktum, att omkring hälften av denna sänkning faller
på utländska fartyg. Sverige får således betala en hel del till utlandet.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
Det kanske inte är möjligt att göra någon jämförelse i det avseendet, och kanske
man inte heller kan påyrka någon sådan. Det vore intressant att få veta,
hur mycket lotspenningar som utgått utan att lots anlitats. Det finns en tabell
på sid. 121 i propositionen, som visar antalet fartyg, som under åren 1926—-1935 erlagt lotspenningar utan att lots anlitats. Vid en lotsplats som Söderarm
har — örn jag nu tar bara de sista åren — passerat följande antal dylika
fartyg, nämligen 1933 324 stycken, 1934 323 stycken och 1935 322 stycken.
Detta antal kommer naturligtvis under förutsättning av en oförändrad trafik
i fortsättningen att minskas i och med att man minskar antalet lotspliktiga resor
från 10 till 6. I huru stor utsträckning detta kommer att ske är naturligtvis
också ganska svårt, för att inte säga omöjligt, att på förhand bedöma. Att
det kommer att bli en minskning torde väl emellertid vara ganska säkert. I
fråga örn lotspenningarna för fartyg av olika storleksgrupper har man en tabell
på sid. 127. Av denna framgår att skillnaden i lotspenningar mellan ett
fartyg örn 16,000 ton och ett på 20,000 ton utgör 1 krona för två latitudminuter.
Det är emellertid helt naturligt ett avsevärt mera krävande arbete att
lotsa ett fartyg på 20,000 ton än ett på 16,000, åtminstone gäller detta i en
skärgård sådan som Stockholms. Vid 75 latitudminuter är skillnaden 8 kronor,
alltså inte nämnvärt större. Jag har inte kunnat göra någon mera ingående
jämförelse på alla dessa punkter, men det lilla jag gjort i det avseendet
säger mig, att det kommer att bli en ganska stor sänkning för lotsarna utöver
de 12.5 procent, som äro angivna som maximum för lotslottens lönesänkning.

Herr Törnkvist: Herr talman! Då herr Lithander förklarade, att han inte
kan rösta för utskottets förslag, emedan det innebär en sänkning av lotsarnas
inkomster, skulle det kanske kunna betraktas såsom en underlåtenhet ifrån min
sida, örn jag inte upplyste kammaren därom, att utskottsförslaget innebär en
löneförbättring för de sämst ställda bland lotsverkets personal.

Herr Lundqvist: Herr talman! Endast ett par ord. Herr Eriksson i Stockholm
åberopade här allmänna civilförvaltningens lönenämnds uttalande. Jag
måste emellertid gent emot detta liksom också gent emot herr statsrådets uttalande
säga, att man här, enligt mitt förmenande åtminstone, har förbisett den
omständigheten, att ända till dess 1921 års taxeförhöjning genomfördes på detta
område gällde de bestämmelser, som fastställdes i slutet på 1890-talet. Fram
till 1921 fingo lotsarna alltså gå utan någon ersättning för den levnadskostnadsfördyring,
som dittills inträtt. Ta vi i betraktande att taxorna voro så
pass gamla som de voro, förefaller det mig som örn denna förhöjning inte är
så stor som man nu vill göra gällande.

Vidare skulle jag vilja säga, att jag för min del visst anser, att man både
bör höja och sänka beloppen, då anledning därtill finnes. Jag säger detta gent
emot herr statsrådet, som gjorde gällande, att jag bara vill vara med om att
höja. Det är emellertid betecknande med vilken olika takt man går tillväga i
olika fall. Man höjde visserligen taxan 1921, men detta var det första tillägg,
lotsarna fingo efter krigsåren. Då var det inte så bråttom. Statstjänarna i
övrigt fingo också vänta. Under sådana förhållanden bör man enligt min mening
kunna vänta med här ifrågasatt nedskärning, till dess man kan bestämma
den fasta lön, som man anser skälig med hänsyn till lotsarnas arbete.

Sedan ville herr statsrådet göra gällande, att det var något ologiskt av mig
att vilja ta föreslagen lönegradsuppflyttning men icke vara med örn någon
sänkning av lotslotten. Jag kan för min del inte gå med på att det ligger någon
inkonsekvens i detta. Den lönegradsuppflyttning, som det här är fråga

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. (Forts.)
om, gäller de allra sämst ställda. Jag kan inte förstå, att den lönereglering,
som kommer nästa år, kan komma till lägre resultat. Av den anledningen har
jag kunnat vara med örn detta, lika val som jag ansett mig kunna vara med örn
den provisoriska löneförstärkningen, vilken enligt mitt förmenande är så avvägd,
att man inte riskerar ett föregripande av den kommande löneregleringen.
Det är således ett fullt logiskt ståndpunktstagande från min sida. Att det,
som herr statsrådet sade, skulle ligga något äventyrligt i att taga reservationen
kan jag inte förstå, ty reservationen innebär intet annat än att man med bestämmande
av lotslottens storlek låter anstå till den kommande löneregleringen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det vore kanske oriktigt av mig att inte påminna herr Lundqvist örn, att även
örn lotstaxan fastställdes på 1890-talet och inte ändrades förrän 1921, så förhöll
det sig dock på det sättet att intill 1914 lotsarna fingo leva helt och hållet på
lotslotten. 1914 tillkom emellertid den fasta lönen, och på det sättet fick man
ju en förbättring. Det dröjde således 7 år, nämligen från 1914 till 1921, innan
det blev någon förhöjning. Men nu har man väntat i 16 år. Jag kan inte förstå
hur herr Lundqvist kan få något stöd i detta förhållande för sin mening, att det
går så snabbt att sänka, men att det inte går lika snabbt att höja lönerna. Det
är ju alldeles tvärtom.

Slutligen vill jag säga, att det är alldeles sant att genom minskningen i lotslotten
vissa lotsar komma att åsamkas en löneminskning, som sammanlagt uppgår
till 120,000 kronor. Emellertid innebär regeringens förslag att dessa

120,000 kronor och mer därtill skola användas till att förbättra lönegradsplaceringen
för de lotsar, som ha den lägsta fasta lönen, och till att öka lönerna
för den extra ordinarie personalen. Dessa pengar skola också användas till införande
av semester och till inrättande av en båtlånefond och avskaffande av
de svårigheter, som lotsarna ha med avseende på båthållningen. Staten ger här
lotspersonalen mer än den tar; det är inte tal örn annat.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Lundqvist, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
35 av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkten 36.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Punkten 37, angående lotsverket: säkerhets anstalter för sjöfarten, föredrogs; Äng. säker och

anförde därvid hetsanstaUer

för sjöfarten.

Herr Lundqvist: Herr talman! Under denna punkt gör utskottet en erinran.
Jag begagnar tillfället att, eftersom herr statsrådet ännu är kvar i kammaren,
till honom uttala en vädjan i här ifrågavarande avseende. Frågan gäller
förbättring av fyrbelysningen vid Landsort. Statsutskottet och riksdagen
ha redan tidigare behandlat den framställning, som Kungl. Majit i det avseendet
kommit med. Det gäller att elektrifiera fyren därute. I Kungl. Maj :ts
proposition har återgivits lotsstyrelsen framställning, vilken uppenbarligen
räknat med, att man skulle skaffa en lokal kraftkälla för fyren och samtidigt
därmed också kunna skaffa elektrisk belysning till ett par av de närmast mtillliggande
bostäderna. Jag skulle nu för min del vördsamt vilja hemställa till
herr statsrådet, att han, innan Kungl. Maj :t fattar definitivt beslut örn sättet
för denna anordnings utförande, ville ta under övervägande, örn det inte kunde
vara lämpligt att i stället låta vattenfallsverket dra fram ledningar till denna
plats. Efter samtal med tjänstemän inom vattenfallsstyrelsen vet jag, att den
möjligheten är förhanden och att kostnaderna för en sådan lösning av frågan
för statsverkets vidkommande näppeligen behöva bli större än örn man går den
väg, som lotsstyrelsen tänkt sig. Örn man för detta ändamål anlitar vattenfallsverket
har man emellertid en möjlighet, som annars är fullständigt utesluten,
nämligen att skänka elektrisk energi åt hela den, i och för sig naturligtvis ganska
fåtaliga befolkningen på Landsort. En sådan åtgärd skulle stå i god överensstämmelse
med det intresse, som statsmakterna redan tidigare visat för skärgårdsbefolkningen
och befolkningen inom vissa ödebygdsområden.

Jag begagnar således, herr talman, tillfället att uttala denna hemställan till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet, och jag har naturligtvis
intet yrkande.

Häruti instämde herr Mosesson.

Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingarna.

Punkterna 38—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48, angående uppförande på Gotska Sandön av en byggnad, inrym- Äng. anordnande
gudstjänst- och skollokaler m. m. gufatjäZt Uti

en inom andra kammaren av herr Svedman väckt motion (nr 123) ha de och skollokaler
hemställts, att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl. Majit att bemyndiga lots- gotska
styrelsen att av det å riksstaten vid sidan av huvudtitlarna uppförda förslags- “ on m'' m''
anslaget till oförutsedda utgifter taga i anspråk ett belopp av 40,000 kronor
för uppförande av en byggnad på Gotska Sandön, inrymmande gudstjänstoch
skollokaler samt härbärge och lärarinnebostad i enlighet med år 1935 av
kungl, lotsstyrelsen uppgjorda förslag och ritningar.

Utskottet hemställde, att motionen II: 123 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade emellertid reservation avgivits av herr andre vice
talmannen Magnusson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! Ute i Östersjön ligger en liten ö, som heter
Gotska Sandön. Den äges av staten och förvaltas av domänstyrelsen. Den be -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng anordnande av gudstjänst- och skollokaler vä Gotska Sandön m. m.

(Forts.)

bos uteslutande av den till lots- och fyrstaten hörande fyrbetjäningen på ön.
On tilmör i kommunalt och ecklesiastikt hänseende Fårö kommun och församyf®en
är dock 40 kilometer över vatten, och man förstår sålunda, att
förbindelsen mellan ön och den övriga världen inte är så vidare livlig och regelbunden.
Det kan gå månader utan att någon beröring finns mellan Gotska
Sandön och världen i övrigt. Befolkningen därute får givetvis inrätta sig med
hänsyn till omständigheterna, och man har också gjort så gott man kunnat i
det avseendet.

Det fanns där en gång en lotsbarnsskola, vilken emellertid upphörde på 1920-talet. 1893 uppfördes en liten träkyrka, som sedermera utbyggdes med en skollokal.
Kyrkan brann emellertid ner 1934 och har sedermera inte återuppbyggts.
1932 fick ön en ny skola och en sin uppgift hängiven lärarinna. Det blev naturligtyis
mycket vanskligt att sköta undervisningen, när det inte fanns någon
skollokal, utan undervisningen måste ske i fyrpersonalens hem och bostäder.
Kyrkan var också på sin tid samlingsplatsen för öbefolkningen. Prästen på
Fårö reste en och annan gång ditut för att förrätta gudstjänst och för att utföra
andra kyrkliga förrättningar. Man saknade därför mycket denna lilla
gudstjänst- och skollokal, sedan den brunnit ned. Behovet av ännu en lokal,
nämligen för härbärgerande av skeppsbrutna, är också synnerligen stort. Man
har nu tänkt sig att kunna inrätta ett sådant härbärge i samband med en ny
kyrka och skollokal.

Under de senaste tjugu åren ha tolv fartygsförlisningar inträffat i Gotska
Sandöns närhet. Av dessa fartygs besättningar ha tio personer omkommit, men
sextioåtta bärgats in pa Sandön. Under aren närmast efter kriget vörö minsprängningar
i dessa farvatten ganska vanliga, men på grund av öns läge ha
även andra former av sjöolyckor, direkta strandningar och haverier ofta förekommit.
Dessa skeppsbrutna tar givetvis fyrbefolkningen hand örn även i den
mån den icke direkt bärgar dem från havet, och de få stanna kvar, tills lägenhet
yppar sig för deras vidare transport till hemorten, vilket kan dröja rätt länge.
Den sista större strandningen ägde rum år 1933, då ett tyskt motorfartyg
drev pa grund. Detta fartyg hade nio mans besättning, som under fyra dygn
fingo stanna kvar och erhöllo omvårdnad av fyrbetjäningen. Det är klart, att
denna omvårdnad — mat, kläder och i någon mån sjukvård — innebär en besvärlig
uppgift, framför allt örn man skall taga hand örn de hjälpbehövande i
sina egna hem. Därför har man tänkt, att den nya kyrko- och skollokalen jämväl
skulle inrymma härbärge för skeppsbrutna. Ett förslag jämte kostnadsberäkningar
har blivit uppgjort, och detta förslag, vars realiserande skulle gå
ut på 40,000 kronor, har tillstyrkts av Visby domkapitel, lotsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och folkskolinspektören i distriktet.

En motion föreligger nu, undertecknad av mig och tio andra behjärtade medlemmar
av kammaren, och motionen går ut på att detta förslag skall bringas
till verkställighet. Motionen har mottagits med en stark och tacknämlig ansats
till välvilja. Statsutskottet anför:

»Vad i motionen anförts giver vid handen, att de nuvarande gudstjänst- och
skollokalerna m. m. å Gotska Sandön icke äro ordnade på tillfredsställande
sätt.» — Man kan ju uttrycka sig så även örn icke befintliga lokaler. —
»Behovet», säger utskottet vidare, »av ett bättre tillgodoseende av öbefolkningens
intressen i förevarande avseende synes vära i hög grad behjärtansvärt.» Detta
är varmhjärtat och vackert sagt, och jag är tacksam för detta omdöme. »Utskottet
förutsätter emellertid», heter det vidare, »att Kungl. Maj :t ägnar den av motionären
berörda frågan uppmärksamhet och efter närmare prövning för riksdagen
framlägger förslag i ärendet.» Nu kommer emellertid konklusionen:

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. anordnande av gudstjänst- och skollokaler på Gotska Sandön m. m.

(Forts.)

»(Vid sådant förhållande anser utskottet den föreliggande motionen icke nu böra
till någon riksdagens åtgärd föranleda.» Jag delar givetvis utskottets förhoppning
på Kungl. Maj:t, men jag får säga, att jag, med de premisser utskottet
anfört, hade väntat, att utskottet skulle ha ställt sig mera sympatiskt till motionens
yrkande. Jag finner emellertid, att en reservant i utskottet, herr Magnusson
i Skövde, dragit den mera logiska konklusionen och yrkat bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt fogade reservationen.

Med herr Svedman förenade sig herrar Gardell, Lithander och Holmgren,
fröken Hennings, fröken Hesselgren samt herr Hansson i Hönö.

Herr Törnkvist: Herr talman! Utskottet har ju här använt en, låt mig
säga, välvillig motivering, och det kan nu närmast tolkas såsom framstöt till
Kungl. Maj:t att taga denna fråga under allvarlig omprövning. Vad som anförts
i motionen har icke varit så beskaffat, att man på rak arm kunnat bifalla
densamma. Statsutskottet har icke kunnat besöka Gotska Sandön, innan
utskottet behandlade frågan, vilket det kanske bort göra. Kungl. Majit
har ju emellertid de resurser, som även i detta fall äro behövliga för att riksdagen
skall kunna på tryggade grunder fatta ett beslut. Jag tror, att motionären
har all anledning att vara utskottet tacksam för att det försökt hjälpa
till att befordra frågan till dess realiserande inom en tid, som bör vara skönjbar.

Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr andre vice talmannen Magnusson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 48
av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för ja-propropositionen.
Herr Svedman begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 96 ja och 91 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Punkterna 49—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 272, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;
och

nr 273, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen.

§ 10.

Till avgörande företogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående inrättandet av
en lotsverkets båtlånefond;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande av vissa
av marinförvaltningen förskotterade kostnader för en expedition år 1926 med
Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till färdigställande av andra våningen i statens provningsanstalts
huvudbyggnad;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för tillbyggnad av statens provningsanstalts flygelbyggnad; nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till ändrings- och inredningsarbeten i patent- och registreringsverkets
byggnad;

nr 136, i anledning av väckt motion örn rätt för vissa förtidsavgångna officerare
och underofficerare i arméns och kustartilleriets reserver att vid uppnådda
55 levnadsår utbekomma pensions kapitaliserade värde;

nr 137, i anledning av väckta motioner angående beredande av förbättrade
löneförmåner åt vissa konstaplar vid fästningspolisen i Boden; och

nr 138, i anledning av väckt motion om statens gäldande av kostnaderna
för hemtransport av officer och underofficer med vederlike, som i fredstid
avlidit under tjänstgöring å främmande ort.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

§ 11.

o Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget statsutskottets ut- Äng. under■
låtande, nr 139, i anledning av vissa framställningar rörande anslag till Sjö- håll av
försvaret. flottans fartyg

och byggnader

Punkten 1, angående underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.

I propositionen, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1937/1938 hade Kungl. Majit (punkt 97, sid. 174—177 av det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 4 januari 1937) föreslagit riksdagen att till underhåll av flottans fartyg
och byggnader m. m. för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 5,823,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr Nordborg m. fl.

(nr 143) och den andra inom andra kammaren av herr Andersson i Grimbo
m. fl. (nr 323), vari hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för modernisering
av den artilleristiska och nautiska utrustningen på pansarkryssaren
»Fylgia» anvisa ett anslag av 576,000 kronor att fördelas på två nästkommande
budgetår.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
förslag och med avslag å motionerna I: 143 och II: 323, i de delar varom här
vore fråga, till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 5,823,000 kronor.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Borell,
Holmström, Karl Emil Johanson, P. E. A. Jonsson, andre vice talmannen
Magnusson, förste vice talmannen Jeppsson och Olsson i Staxäng, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl.

Majits förslag och med bifall till motionerna I: 143 och lii 323, i de delar
varom här vore fråga, till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 6,111,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Med talmannens benägna tillstånd kommer jag
att vid denna punkt också beröra de övriga punkterna i detta utlåtande avstatsutskottet
och likaså att något komma in på vår uppfattning inom högern
överhuvud taget rörande de mest uppenbara av de brister, som för närvarande
vidlåda vårt försvar.

I högerreservationen till försvarsutskottets utlåtande av år 1936 gjorde vi
följande uttalande, som jag skall be att få taga till inledning: »Utan att

vilja förringa den ökade trygghet, som ett försvarsbeslut enligt det föreliggande
förslaget är ägnat att skänka, nödgas vi dock framhålla, att detta på
vissa punkter ger anledning till allvarliga, sakliga erinringar. Främst gäller
detta örn flottan, vars viktiga uppgift i riksförsvaret enligt vår mening
icke blivit tillräckligt beaktad. Behovet av luftvärn för hemorten har icke
blivit tillbörligt tillgodosett.» Dessutom framhöllo vi nödvändigheten av omedelbara
åtgärder för organiserande av ett civilt luftskydd och en del andra
förhallanden. I den debatt, som förra året fördes i första kammaren örn det
särskilda utskottets förslag, framhöll jag i anslutning för övrigt till ett uttalande
av den dåvarande försvarsministern, att en s. k. lösning av försvarsfrågan
knappast lät sig åstadkomma i den mån man ansåge, att denna skulle
vara slutgiltig, och att det säkerligen bleve nödvändigt att, såsom jag yttrade

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
mig, »med hänsyn, till de snabba förskjutningar i tekniken på det här området,
som vi komma att genomleva, och som vi genomlevat, och med hänsyn till
den omvälvning i det utrikespolitiska läget, som vi sannolikt ha att motse»,
vidtaga ändringar i beslutet eller kompletteringar -— vad man vill kalla det
för •— samt att beträffande flottan och luftvärnet det var absolut nödvändigt
att deras primära behov blevo tillgodosedda, då eljest den nya försvarsordningen
på vitala punkter bleve fullkomligt defekt. Vi framhöllo också, att
den nya försvarsordningen var en god grund, men att man måste bygga ut
densamma vidare för att kunna bota dessa betydelsefulla brister. Vi framhöllo
även, att vi för vår del måste arbeta vidare på ett utbyggande i dessa
avseenden av försvarsordningen, även örn vi med våra röster bidrogo till genomförandet
av fjolårets försvarsbeslut.

Jag har velat erinra om detta, då det talats örn att vår aktion i år i dessa
försvarsfrågor skulle ha inneburit ett brytande av »försvarsöverenskommelsen»,
att den skulle inneburit någon sorts bristande uppskattning av de resultat,
som vi nådde 1936, eller någon bristande uppskattning av den allmänna
försvarsvilja, som vi med glädje konstaterat. Intet av dessa påståenden har
uppenbarligen någon som helst grund. Vi intaga, som sagt, fortfarande den
ståndpunkt, som vi 1936 intogo, med fullt erkännande av de resultat som då
nåddes. Dessa påståenden lia desto mindre någon grund, som de yrkanden, vi
i denna riktning ställde inom försvarsutskottet, möttes med sympatier från
olika läger inom utskottet, men majoriteten ville icke på grund av den godtyckligt
uppställda kostnadsramen bifalla vad vi då kommo med. Såsom ett
exempel härpå kan jag anföra vad försvarsutskottets majoritet anförde örn
vårt krav på ett engångsanslag till flottan för anskaffande av materiel m. m.
Utskottet sade örn den saken: »Anskaffning av minmateriel, luftvärnsmate riel

och ammunition m. m. för flottan finner utskottet vara av behovet påkallat.
Möjligheten att tillgodose dessa behov inom den kostnadsram, som utsaottet
ansett böra i medeltal gälla för de tio år, under vilka organisationen
skall genomföras, synes också kunna komma att föreligga.» Därom har man
emellertid sedan icke hört någonting, ty för den anskaffning av materiel till
flottan, som försvarsutskottets majoritet år 1936 också fann vara av behovet
påkallad, har ännu icke någon åtgärd av någon betydelse vidtagits.
o iia salunda inom högern icke blott ansett oss vara oförhindrade utan också
ansett oss vara pliktiga att även vid denna riksdag framföra dessa enligt
vår mening ofrånkomliga krav på ett botande av de uppenbara bristerna i vårt
försvar, brister av en beskaffenhet, att det nuvarande läget och dess allvar
gjort det mer och mer nödvändigt att uppmärksamma dem. Vi ha emellertid
icke gått utanför den organisatoriska ramen för 1936 års försvarsordning, och
vi ha sannerligen icke heller kommit med några överdrivna förslag. Tvärtom,
vi ha hållit oss i underkant. Vi lia blott försökt få fram sådant, som förefaller
oss alldeles nödvändigt i den aktuella situationen för att få ett minimum
ay effektivitet hos försvaret. Vi väckte sålunda från högerns sida vid denna
riksdags början ett antal motioner rörande försvaret: en motion angående påskyndat
genomförande av den år 1936 beslutade försvarsordningen, en motion
örn anslag till luftvärnsmateriel och snara åtgärder till klarläggande av formerna
för användandet av det luftvärnsmateriel, som anskaffades på frivillighetens
väg, en motion örn vissa anslag till sjöförsvaret, vilket ärende nu
föreligger till behandling, en motion örn åtgärder för åstadkommande av civilt
iuitskydd m m. och slutligen en motion örn åtgärder till stärkande av rikets
ekonomiska försvarsberedskap. Den sistnämnda motionen örn stärkande av
rikets ekonomiska försvarsberedskap vilar ännu i statsutskottet i avvaktan på
en Kungl. Maj:ts proposition. Vad beträffar det civila luftskyddet har Kungl.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m. Nr 31. 49

Äng. underhåll av flottans fartyg och by g gimder m. m. (Forts.)
Maj :ts proposition i frågan kommit, och den föreligger, såsom bekant, till behandling
i dag. Vår motion om anskaffande av luftvärnsmateriel återigen
har, såsom vi veta, avslagits av riksdagen, fastän jag får säga, att det vid
behandlingen av propositionen föreföll mig, som örn mycket starka sympatier
för detta vårt förslag framkommo i båda kamrarna. Beträffande formerna
för anskaffande på frivillighetens väg av luftvärnsmateriel låg det till på det
viset, att dagen innan motionen behandlades i riksdagen — det var den 13
mars vill jag minnas — hade Kungl. Maj :t tillsatt den utredning, som vi hegärde.
Jag uttalade da min glädje över detta, men på samma gång även min
förvåning över att icke Kungl. Maj:t kunnat komma litet förr med den där
utredningen i denna ytterst viktiga fråga. Glädjande nog har denna utredning
skett, kan man säga, med rekordartad snabbhet; den var färdig redan
efter en månad. Vi hoppades då alla, att vi skulle få fram en kungl, proposition
i denna viktiga fråga till årets riksdag. Nu förmäles emellertid i pressen,
att vi icke skulle ha att motse någon proposition i ämnet till denna riksdag.
Jag kan icke vid detta tillfälle närmare ingå på denna sak —- det vore
ju att ^överskrida herr talmannens tålamod — men jag skulle verkligen vilja
framhålla, att ganska betänkliga konsekvenser skulle följa, örn vi ytterligare
skulle försitta möjligheterna att äntligen få denna sak ordnad. Jag vore mycket
tacksam, örn man från regeringshåll skulle vilja genom ett uttalande skingra
den oro, som dessa rykten lia givit upphov till. För ett sådant meddelande
kunde ju denna överläggning vara ett lämpligt tillfälle.

Vid behandlingen av vår motion örn ett påskyndat genomförande av 1936
års försvarsbeslut meddelade försvarsministern, att vissa utredningar pågå
hos de militära myndigheterna, men att innan resultatet av dessa utredningar
förelåg det för honom icke var möjligt att göra något uttalande örn huruvida
en forcering kunde ske. Under debatten fattades detta såsom ett meddelande
om att den av motionärerna begärda utredningen redan var igångsatt, vilket
ej heller motsades av försvarsministern. Örn försvarsministern haft tillfälle
att vara närvarande, skulle jag ha bett att få fråga honom örn resultatet av
dessa utredningar. Jag skulle gärna velat få ett svar på den frågan både på
grund av sakens vikt och för att spara honom besväret med en eventuell interpellation.
Det gäller ju här ytterligt viktiga saker. Örn jag icke missminner
mig, gällde det fragan örn möjligheten att förse vår fältarmé med gasmasker
och ammunition, i vilka avseenden det lär råda bedrövliga förhållanden
för närvarande, och man kan ju då icke stå till svars med att tiga i en sådan
sak.

Den i föreliggande utskottsbetänkande behandlade motionen är föranledd
av de ytterst betänkliga missförhållanden, som medföra, att våra sjöstridskrafters
stridsduglighet alltjämt är stadd i nedgång. Vi lia ju sett beklagliga
bevis på hur fartyg genom bristande underhållsanslag icke lia kunnat sättas
istand ens för att utgå pa planerad fredsexpedition. Det är ju icke tillräckmed
att medel anvisas för nödiga reparationer först när materielen är
fallfärdig och oduglig, utan det måste givetvis ske ett normalt och kontinuerligt
underhåll.

I likhet med departementschefen har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
yrkandet på ett anslag till två motortorpedbåtar, detta på grund av
det förberedande skede, vari den pågående utredningen rörande flottans fartygstyper
alltjämt befinner sig. Härvid förbiser man emellertid, att 1930 års
försvarskommission hade räknat med att det i fred liksom hittills borde finnas
ett par sådana, båtar sorn mönster för krigstillverkning och att någon erinran
mot detta icke förekommit vare sig i förra årets försvarsproposition

Andra hammarens protokoll 1937. Nr 31. 4.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
eller i samband med försvarsbeslutet. Visserligen är det som bekant så, att
frågan örn flottans fartygstyper nu är föremål för särskild utredning, men
redan i november föregående år anmälde tillförordnade chefen för marinen,
att utredningen framskridit så långt, att förslag örn anskaffande bland annat
av motortorpedbåtar kunde göras. Sedan dess ha omkring sex månader förflutit,
och det förefaller därför litet egendomligt eller kanske vi skola säga ålderdomligt
att återfinna denna departemenschefens över ett år gamla motivering
i statsutskottets utlåtande. Nog kunde man väl i alla fall ha hittat på något
nytt, örn man ville avböja saken.

Till de mest påtagliga bristerna i fråga örn flottans materiel höra också de
otillräckliga förråden av minor, minsvep, bränsle, ammunition och torpeder.
Örn den saken har jag redan talat och framhållit, att man inom försvarsutskottet
var enig därom, fastän ingenting av betydelse blivit åtgjort åt saken. Det
råder ju icke något tvivel örn att våra kusthav i händelse av krigiska konflikter
på Östersjön eller Nordsjön komma att utsättas för minering. Utan
tillgång på tillräckligt antal minsvep kunna varken handels- eller örlogsfartyg
röra sig med en någorlunda grad av säkerhet. Det är för sent att anskaffa
materiel först sedan onödiga offer lia gjorts av människoliv och fartyg.
Det borde också vara tydligt, att vårt sjöförsvar måste ha tillräckliga förråd
av minor, örn överhuvud taget sjöförsvaret skall kunna i något avseende och
på något sätt fungera både vid ett eventuellt krigsutbrott och när det gäller
neutralitetsvakt o. s. v. I själva verket är det på det sättet, att anslaget till
minmateriel uppgår till knappt en hundradel av vad som verkligen erfordras!
Det råder på detta område faktiskt fullständigt orimliga förhållanden.

Utskottet avstyrker de yrkanden, som vi i vår motion ha gjort örn ökade
anslag, men utan någon som helst motivering. Ingenting sågs. Man kunde
ju åtminstone begära, att utskottet vore vänligt nog att tala örn för de marina
myndigheterna, huru de skola bära sig åt för att arrangera minsvepning utan
minsvep. En sådan anvisning hade ju i detta läge varit naturlig från utskottets
sida. . .

Avslagyrkandet på övriga framställningar örn materiel at flottan vittnar
också enligt min mening örn en orimlig inställning till dessa saker. Vi ha i
vår motion framhållt, att äldre fartyg, bestyckade med svårt eller medelsvårt
artilleri, på grund av den bristande moderniseringen icke kunnat besvara elden
från främmande jagare. Detta är förhållandet med de två fartygen Oscar II
och Fylgia, vilka trots sin höga ålder ännu många år komnmatt stå kvar i lokalförsvaret.
Att deras artilleri åtminstone moderniseras så, att det får tillräcklig
skottvidd, är väl det minsta man kan begära. Hur skall till exempel
Fylgia kunna fylla sin uppgift på Västkusten? Snabbgående fientliga jagare
och hjälpkryssare kunna ju fritt välja lämpliga avstand utanför kryssarens
skottvidd vid anfall på kryssaren själv och på de handelsfartyg, som den borde
kunna skydda men icke kan skydda så som det nu ligger till.^

Det torde väl icke heller råda något tvivel örn att flottan måste disponera
så stora bränsleförråd, att fartygen i händelse av krig kunna utnyttjas pa
lämpligt sätt utan att riskera att bli liggande i hamnarna på grund av brist
på drivmedel. Ingenting kan väl egentligen vara mer orimligt än att bygga
och underhålla örlogsfartyg utan att förse dem med tillräckliga kvantiteter
ammunition och bränsle och utan att se till att man har tillräckligt med minor
o. dyl.

De i nuvarande stund mest överhängande bristerna i detta avseende kunna
täckas genom ett engångsanslag på 15 miljoner kronor, fördelat på tre år, såsom
av oss föreslagits. Det skulle sålunda gälla 5 miljoner kronor i år. I varje

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
fall kan stridsberedskapen upprätthållas på det sättet under de närmaste
åren, till dess man får taga slutgiltig ståndpunkt i fråga om flottans fartygstyper
o. dyl.

Lika betänklig som materielbristen är också personalbristen. Enligt det sista
försvarsbeslutet skola sjöstyrkorna uppdelas i en kustflotta och ett flertal lokalstyrkor.
Kustflottan måste naturligtvis tilldelas fullt kvalificerad personal,
men när så bar skett återstår praktiskt taget ingenting för lokalstyrkorna.
Endast var tionde man ombord å dessa kan erhållas ur stammen, vilket uppenbarligen
är alldeles otillräckligt, när det gäller att sköta så pass invecklad materiel
som det här gäller. Särskilt betänkligt är detta i fråga örn undervattensbåtarna,
då skötseln av sådana redan i fredstid är förenad med uppenbar livsfara
för besättningen, om icke tillräcklig stampersonal finnes att tillgå. Som
det nu ligger till och med de förhållanden, som nu råda, kommer det faktiskt
vid krigsutbrott att krävas många månader, innan besättningarna på lokalstyrkornas
fartyg ha hunnit bli kompetenta och tillräckligt övade.

Att luftskyddsmateriel för örlogsstationer och varv är nödvändig, behöver
väl i dessa dagar icke närmare motiveras.

Vad som här från vår sida blivit påyrkat i fråga örn sjöförsvaret inskränker
sig till det allra nödvändigaste. Det innebär intet som helst föregripande av
den pågående typutredningen, och det är oberoende av de meningsskiljaktigheter,
som kunna föreligga beträffande flottans uppgifter i krig. Örn vi
överhuvud taget skola ha några fartyg, ja, då måste de uppenbarligen underhållas,
bemannas och förses med materiel.

Jag hade tänkt att vid detta tillfälle få fråga försvarsministern, hur han
egentligen har tänkt sig, att det skall gå till, när det icke finns tillräckliga
förråd av minor, minsvep, ammunition och bränsle och icke tillräcklig bemanning
och när fartygen icke ha underhållits på ett normalt sätt, i fall det skulle
bli ett krigsutbrott eller örn det för oss skulle gälla att sätta upp en rimlig neutralitetsvakt.
Tyvärr är herr försvarsministern vid detta tillfälle liksom vid ett
föregående, när vi diskuterade liknande frågor, icke i tillfälle att vara närvarande.
Jag hade annars varit mycket tacksam att få ett svar på denna fråga
från honom, som ju har det närmaste ansvaret för hur det står till och hur
det kan bli, om en olycka skulle inträffa. Att fråga utskottsmajoriteten örn
detta tjänar val icke mycket till, att döma av dess motivering eller rättare sagt
dess fullständiga brist på motivering. Här ha vi lagt fram sakskäl för vår
ståndpunkt, skäl som i alla fall äro av den beskaffenhet, att de åtminstone
äro värda ett bemötande, örn ej annat så på grund av ämnets vikt för hela vårt
folk. Örn majoriteten ej ens vill ingå i sakligt bemötande av minoritetens skäl,
då ha vi kommit ganska långt från de demokratiska grundsatser, som annars
bruka proklameras.

När jag begärt talmannens tillstånd att vid detta tillfälle få beröra våra
samtliga försvarsmotioner, så beror det på de övrigas sammanhang med den
som nu föreligger, att de bilda en enhet tillsammans med denna. Vi avse som
sagt att bygga vidare på 1936 års försvarsbeslut i sådana avseenden, som utvecklingen
visat särskilt nödvändiga för försvarets omedelbara effektivitet.
Vi avse ej alls, som jag tidigare sagt, att uppriva någon »överenskommelse»
eller att underkänna de resultat, som redan nåtts. Våra förslag befinna sig i
stor utsträckning inom ramen för de önskemål, som uttalades inom försvarsutskottet
förra året ej blott av oss, och våra förslag gälla just de punkter, där
den moderna krigstekniken och det moderna terrorkriget lia medfört alldeles
särskilda svårigheter, därför att dessa moderna former av kriget tyvärr inrikta
sig på att genom luftanfall och avskärande av förbindelserna utåt bryta

Nr Bl.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader ra. ra. (Forts.)
själva folkets försvarsvilja. Det är på dessa punkter, 1936 års försvarsbeslut
hade sina stora och, som det väl nu allt mera klart visat sig, ödesdigra brister.
Det är här, som det totala kriget hotar hela befolkningen.

Jag behöver ej för kammaren draga fram de färska exempel vi ha på allvaret
i denna fråga. Det gäller, som förut i denna kammare framhållits, ej blott
faror, som uppkomma, när vi dragits med i krig, utan det gäller också möjligheterna
att hålla oss utanför krig och att fullfölja den neutralitetspolitik, vi
alla eftersträva. Vi veta ju också, att Nordens och Sveriges ställning genom
den senaste tekniska och politiska utvecklingen har blivit betydligt mera riskfylld
och ömtålig i olika avseenden än den var tidigare. Jag behöver ej framhålla
allt som hänt i världen, sedan försvarsbeslutet år 1936 fattades, och
som gör världssituationen för närvarande så ohyggligt oroande. Ett vittnesbörd
örn den oro, som råder för ett kommande krig, är alla dessa kombinationer
mellan staterna i olika avseenden och de väldiga upprustningar, som ha karakteriserat
det senaste året och som följt på Nationernas förbunds bankrutt, när
man nu försöker att på olika sätt, så gott man kan, öka sin trygghet eller
rättare sagt minska sin brist på trygghet. Händelserna jaga varandra för
närvarande. Ibland tycker man sig skönja en lättnad i situationen. Utrikesministern
påpekade detta i sitt senaste radiotal. Det var otvivelaktigt då på
det sättet, att det föreföll, som örn det hade börjat inträda en lättnad. Men
knappast hade detta sagts, förrän vi åter fingo höra — den gången genom
den engelske utrikesministern Eden — att man där ute i världen återigen
finner, att febertemperaturen befinner sig i stigande. I sådana tider måste
vi se om vårt hus, och vi få icke hindras i detta av allehanda ovidkommande,
anledningar. Jag har tidigare haft tillfälle att med glädje konstatera den stigande
försvarsviljan i vårt land, och jag är övertygad örn att vi alla med mycket
få undantag i Sveriges riksdag vilja göra allt vad på oss ankommer för att
skydda vårt gemensamma fosterland i dessa tider, från vilket håll faran än må
komma. Men vi måste säga oss, att vi under sådana förhållanden icke få låta
det bli för sent; vi måste även handla i enlighet med våra önskningar.

Jag vädjar till regeringen, och jag skulle gärna vilja särskilt vädja till försvarets
representant i regeringen, att den ser till, att allt göres, vad på den
ankommer, för att dessa uppenbara och primära försvarskrav, varom det här
är fråga, snarast tillgodoses. Hur skola vi annars kunna stå till svars, örn
olyckor inträffa, vilkas omfattning ingen för närvarande kan förutse. Jag
skulle för min del, och jag tror många med mig, vara mycket tacksam, örn vi
från regeringshåll kunde få ett meddelande till kammaren örn vad vi ha att
vänta i de frågor, som här berörts i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Nylander, Holmdahl och Arnemark, fröken
Andersson samt herrar Henriksson, Lundqvist, Thorell, Janson i Frändesta,
Anderson i Norrköping, Skoglund, von Seth, Nolin, Magnusson i Tumhult,
Johansson i Krogstorp, Svedman, Holmgren, Lindskog, Lundberg, Andersson
i Lindome, Lithander, Hellberg, Hansson i Hönö, Petersson i Lerbäcksbyn,
Larsson i Hede, Gustafson i Kasenberg, Persson i Grytterud, Persson i Falla,
Sandström, Eriksson i Frägsta, Hedlund i Häste, Lindmark, Nilsson i Antnäs,
Silfverbrand och andre vice talmannen Magnusson.

Hans excellens, herr statsministern Hansson: Herr talman! Anledningen
till att försvarsministern ej är närvarande här i andra kammaren är den, att
samma ärende kanske redan nu börjat behandlas i första kammaren och att han

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
där har att svara för de förslag, som regeringen har framlagt. Jag antar emellertid,
att herr Bagge godtar, om jag svarar på försvarsministerns vägnar. Jag
kan göra det, så mycket mera, som försvarsministern ej på något särskilt, på
något annat sätt än andra regeringsmedlemmar bär ansvaret för att våra försvarsanstalter
hållas i stånd.

Jag tänker icke gå in i någon längre debatt. Vad som kan sägas i denna
debatt i dess allmänna del, är ingenting annat än ett återupprepande av vad
som sades för några veckor sedan, då vi hade att behandla högerns motion om
ett forcerat genomförande av 1936 års försvarsbeslut. Jag tillät mig då i första
kammaren varna mot att fortsätta diskussionen i en form, som kan leda till
att ej endast den del av riksdagen, som är intresserad av, som herr Bagge uttryckte
det, att bygga vidare på försvarsordningen, börjar göra sina önskemål
gällande, utan även en annan del, som menar, att man 1936 gick väl långt,
kommer att ånyo framföra sina önskemål. Detta leder mycket lätt till fortsatta
strider, som göra, att det blir svårare och svårare att hålla den överenskommelse
eller, som det också har hetat, den borgfred, som ingicks 1936. Det
förhåller sig nämligen på det sättet, att vi alltjämt ha olika meningar örn det
mått av militära anstalter, som kan anses nödvändigt för att hålla vårt land
utanför kriget. Vj, ha också olika meningar örn läget i världen, och jag tillät
mig i första kammaren framhålla, att jag för min del ej kan acceptera den uppfattning,
som herr Bagge senast i dag gjort sig till tolk för, att efter försvarsbeslutet
1936 hava inträffat händelser, som skulle nödvändiggöra för den
svenska riksdagen att nu gå vidare. Jag hävdade vid detta tillfälle, att läget
i världen, när 1936 års riksdag gick att fatta sitt beslut, var tillräckligt allvarligt
för att alla de synpunkter, vi i dag kunna lägga på saken, redan då
kunde beaktas och, som man kan antaga, också blevo vederbörligen beaktade
i försvarsutskottet och i riksdagen vid behandlingen av föreliggande förslag
till försvarsordning. Det förhåller sig alltså icke så, att det har uppkommit
ett nytt läge, som tvingar oss till andra överväganden, än vi hade redan 1936.
Högern hade ju då den uppfattningen, att läget krävde, att man gjorde en betydligt
mer omfattande försvarsorganisation än den riksdagen beslöt. Jag
och många andra hade den meningen, att man kunde tillgodose vårt försvarsbehov
inom en trängre ram än den 1936 års riksdag valde. Vi enade oss så
småningom genom att gå varandra till mötes och samlas kring den beslutade
försvarsorganisationen. Regeringen fattar som sin uppgift att se till, att denna
försvarsorganisation genomföres under den samling, som vi lyckades åstadkomma
1936 och därefter.

Jag svarade också vid nämnda tillfälle på frågor, som berörde högerns önskemål
rörande en forcering av försvarsbeslutet år 1936. Jag framhöll, att
regeringen under alla förhållanden utan särskilda påstötningar, vare sig de
komma i form av motioner, interpellationer eller anföranden i kammaren, har
en oavvislig plikt att se till, att inom ramen av det för oss möjliga allt göres,
som riksdagen ansett nödvändigt, för att vi skola kunna möta de påfrestningar,
som pventuellt komma. Jag avvisade den gången högerns önskemål, att
man skulle vidare bygga nå arméns organisation. Jag har ingen anledning
att intaga en annan ställning, när det gäller högerns önskemål beträffande flottan,
även örn det förhåller sig så, som ni veta, alt jag ansåg, att man vid 1936
års försvarsorganisation borde lia berett större utrymme åt de marina önskemålen.
Sedan man emellertid prövat förhållandena på olika områden i deras
sammanhang och kommit till den avvägning, som gjordes 1936, kan man cj i
avsevärd grad bygga ut på ett område utan att samtidigt taga upp frågan, örn
det finns möjligheter till en begränsning på ett annat, så att man vid detta utbyggande
ej kommer väsentligt utanför den ram, som år 1936 fastställdes.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)

Det yttrande, som försvarsministern hade i både första och andra kammaren
kunde ej innebära, att han ställde i utsikt någon särskild utredning rörande
det sätt, varpå man skulle forcera 1936 års beslut. Det kunde endast innebära,
att regeringen oavlåtligt följer dessa förhållanden och att regeringen
gjort det. Det finns i försvarsdepartementet utlåtanden från bland annat generalstabschefen,
som angiva, vilka de önskemål äro som man i första hand
skall tillgodose, därest man av politiska grunder finner det vara nödvändigt
att vidtaga en forcering. Vi lia alltså en plan att gå efter, därest regeringen
skulle finna en sådan forcering nödvändig. B.edömandet, huruvida en forcering
skall ske, måste ankomma på regeringen och ske under dess ansvar. Det
är ett politiskt bedömande, önskar herr Bagge interpellera på denna punkt,
skall han naturligtvis få samma svar, som han får av mig här i dag, att jag ej
anser läget vara sådant, att det kräver, att man på något alldeles särskilt sätt
forcerar försvarsanstalternas utbyggande.

De förslag, som här framlagts dels rörande ökning av underhållsanslaget,
dels rörande en höjning av anslaget till ersättningsbyggnad och dels örn anskaffning
av motortorpedbåtar, innehålla, såvitt jag kan bedöma, ingenting
annat än vad som redan varit föremål för regeringens prövning. Såvitt jag
känner, ha alla dessa önskemål upptagits i de marina myndigheternas petita.
Regeringen har alltså, innan den framlagt sitt förslag till utgifter under fjärde
huvudtiteln, haft tillfälle att taga under omprövning dessa förslag, och regeringens
svar ligger alltså i de förslag, som riksdagen fått och som nu statsutskottet
tillstyrkt. Vad särskilt gäller ersättningsbyggnaden, så bör det ju
vara ganska rimligt, när det nu pågår en typutredning, att man avvaktar resultatet
av denna utredning, innan man bestämmer sig för en nyanskaffning.
Vad underhållsanslaget angår, har detta beräknats så, som det beräknades i
försvarsutskottet. Det har emellertid visat sig, t. ex. när det gäller »Oscar
II», att man måste vidtaga vissa åtgärder vid sidan därav. Det hade,
efter det att de marina myndigheterna framlagt sina petita, gjorts
en generalinspektion, som visade, att de åtgärder beträffande »Oscar
Ilis» pannor, som man tidigare trott vara tillräckliga, ej voro tillräckliga, och
detta har föranlett, att regeringen av riksdagen begärt ett anslag utöver vad
som begärdes, när statsverkspropositionen framlades. I fråga om »Fylgia»,
som motionärerna särskilt intressera sig för, har också en överläggning och ett
övervägande skett inom regeringen. De marina myndigheterna ha påpekat, att
de kunna genom en tilldelning från underhållsanslaget under två år tillgodose
de önskemål, som behöva tillgodoses för att sätta »Fylgia» i stånd. Därutöver
kan man ha andra önskemål att göra »Fylgia» effektivare. Men i den
mån det gäller uppfyllandet av kravet, att fartyget skall vara sjödugligt, så
ha redan de marina myndigheterna anvisat en utväg, som ej nödvändiggör
extra anslag från riksdagens sida.

Detta är vad jag i dag har att säga. Att här taga upp en ny debatt örn
läget i världen med precis samma innehåll som den debatt, vi hade för några
veckor sedan, anser jag ej fylla något verkligt ändamål.

§ 12.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 314, angående
anordnande av provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

§ 13.

Fortsattes behandlingen av statsutskottets utlåtande nr 139, punkten 1; och
anförde därvid:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det torde ej vara
erforderligt, för att anknyta till hans excellens statsministerns uttalande här
nyss, att tvista örn huruvida i detta nu föreligger ett annat och mera skärpt
utrikespolitiskt läge än vad fallet var vid försvarsbeslutet 1936, för att motivera
de förslag, vilka här föreligga. Vad vi begära och vad som nu föreligger
till riksdagens avgörande, det är endast kompletteringar på punkter, där man
förra året var ganska väl på det klara med att försvarsbeslutet ej räckte till
för att på vissa betydelsefulla punkter fylla de nödvändiga kraven. Jag skulle
väl våga erinra därom, att när det gäller sjöförsvaret, hans excellens herr
statsministern torde ha varit inne på en uppfattning, som ganska nära sammanfaller
med den, vi här hävda, nämligen att vad som tillmättes åt detta försvar
1936 ej var tillräckligt. Jag förstår ju visserligen, att han mot detta
kan göra samma uttalande, som han nyss här gjorde, att om sjöförsvaret skall
ytterligare tillgodoses, skall därvid övervägas, huruvida ej motsvarande indragning
bör ske på annat håll. Men jag tror, att man å andra sidan med fullt fog
kan hävda, att vad övriga försvarsgrenar erhållit, med hänsyn till föreliggande
läge för vårt land och landets trygghet ej är mer än att detta behöver bibehållas
och att sålunda någon prutning på dessa punkter ej bör ske.

Örn vi nu stanna vid den först föredragna punkten, så gäller den i viss mån
Göteborgs och västkustens försvar samt möjliggörandet av att vid västkusten
och till Göteborgs hamns skydd erforderliga sjöstridskrafter stå till förfogande.
Jag skall tillåta mig ett ögonblick stanna vid detta och på grund av det
medgivande, som tidigare lämnats, att debatten får omspänna alla punkter,
även stanna något litet vid den sista punkten i det föreliggande utlåtandet,
nämligen den om Göteborgs fasta försvar.

Det är ingen lokal fråga, ingen västsvensk fråga enbart, denna fråga örn
Göteborgs skyddande och dess hamns öppethållande vid ett eventuellt krigsutbrott
eller vid sådana förhållanden, då det är fråga örn avspärrning på grund
av krigsförhållanden i Europa, även om vi icke skulle vara indragna i krig.
Man är ju fullständigt överens därom, att Göteborgs hamn vid ett sådant läge
kommer att vara av så gott som avgörande betydelse för våra möjligheter till
förbindelse med den stora världen och därigenom för tillförseln av både för
befolkningen och för det civila livets funktion nödvändiga varor och kanske
än mera för tillförseln av vissa vid en krigföring oundgängligen erforderliga
varor. Ett sådant öppethållande av Göteborgs hamn kan givetvis icke ske med
mindre vissa sjöstridskrafter där kunna ställas till förfogande. Det är bland
annat för att tillgodose detta behov, som ett iståndsättande av »Fylgia» ifrågasättes.
Det förefaller, att man för en mycket rimlig kostnad här skulle
kunna ernå ett betydande tillskott i försvarsberedskap.

Jag ber också att i detta sammanhang få erinra om den för Göteborg, för
västkusten, ja, för hela Sverige ytterst viktiga frågan örn anordnande av ett
fast försvar av Göteborg. Förhållandena ha utvecklat sig snabbt, sedan Nya
Älvsborgs fästning anlades. Den behärskar nu ej tillräckligt stort område
utanför Göteborg för att erbjuda staden tillräcklig trygghet. Man har då att
välja mellan att flytta kanonerna längre ut för att skydda stadens hamn eller
eventuellt —- jag nämner också denna möjlighet — att med begagnande av de
nuvarande fasta anordningarna i bergen genom anbringande av nytt artilleri
eller nytt lavettage förstärka möjligheterna för Göteborgs försvar. Det förefaller
mig ändå, att detta är en av de åtgärder, som kunna vidtagas utan att

Äng. underhåll
av
flottans fartyg
och byggnader
m. m.
(Forts.)

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 i. m.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
medföra alltför stora kostnader och som bör vidtagas utan något vidare dröjsmål,
ty det kan ligga fara i dröjsmål.

Jag ber i detta sammanhang att få citera vad en mycket känd och mycket
framstående göteborgsk industriman meddelade vid en uppvaktning, som man
från det hållet hade för en del av riksdagens statsutskott. Jag tror mig ha
rätt att nämna detta. Han yttrade, att han brukade säga till sina arbetare:
»Det är icke för min räkning eller trygghet, icke för ledningens räkning, som
vi ivra för ett försvar av Göteborgs hamn. Det är icke för vårt företag enbart,
som vi ivra för ett luftförsvar, utan det är minst lika mycket för eder

4,000 anställda arbetare, som ett sådant försvar har betydelse. Vi ha vår verkstad
så indelad, att vi skulle vid ett krigsutbrott så gott som uteslutande arbeta
för krigsindustriens behov. Det är väl under sådana förhållanden lika
mycket edert intresse, att Göteborg är försvarat, som det kan vara ledningens,
d. v. s. industriledningens intresse.»

Härmed har han i själva verket uttryckt kärnan av kravet på ett förstärkande
av Göteborgs och västkustens försvar. Därmed är också utsagt, att det
ingalunda varit obefogat, att vi från högerhåll gått fram med begäran örn anslag
till förstärkande och förbättring av försvarsordningen på denna och vissa
andra punkter, där uppenbara brister råda.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Bagge kostade på sig — såvitt jag
fattade rätt — en ganska föraktfull gest mot statsutskottets majoritet, när han
talade om, att utskottet använde sig av årsgamla motiveringar och inga motiveringar
alls och att utskottet medverkat till att ställa marinens myndigheter
i en svår ställning och att man icke givit någon anvisning till vederbörande,
huru de skola bete sig med det material de hava att bearbeta.

Jag tänker icke deltaga i den försvarspolitiska debatten här i annan form
än att jag vill säga, att när man i fjol — jag anser mig hava rättighet att säga
det — med all kraft vred ur regeringens händer initiativet till att göra en
förnuftig avvägning de olika försvarsgrenarna emellan och ensidigt körde på
en linje, varigenom vi fingo det tillstånd, som herr Bagge nu klagade över,
kommer väl därav att framgå, att huvudansvaret för det nuvarande läget icke
så litet faller på dem, som i fjol gjorde denna enligt mitt sätt att se litet
oreflekterade framstöt. Det kunde man hava sett, att när man band fast så
väldiga belopp, som fallet blev, vid försvaret, utan att tillräckligt tillgodose
detta, som herr Bagge och högern nu framhåller, borde därav kunna följa,
att vederbörande komme att få mycket svårt att höja upp slutsumman, sådan
den fixerats i fjolårets riksdagsbeslut. Logiken av hållningen i fjol blir, att
herrarna få arbeta förtvivlat och hopplöst för de intressen, som nu påkopplas
försvarsdiskussionen.

Det skadar icke att påpeka detta, att det läge, som herrarna nu klaga över, är
en bitter konsekvens av den saliga förvissning, med vilken man i fjol arbetade
på en annan linje. För resten var det enligt min erfarenhet icke bara i fjol,
utan man var icke främmande för detta ens under fyra års försvarskommissionsarbete.

För min personliga del kan jag icke medverka till — och det kan icke statsutskottets
majoritet heller — att under normala förhållanden höja upp försvarskostnaderna
över den ram, som fastställdes 1936. Det går överhuvud taget
icke att genomföra. Det talas visserligen örn den nuvarande högkonjunkturen.
Men efter den kommer väl något som ser ut på annat sätt.

Onsdagen den 12 maj 1937 i. m.

Nr 31.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)

Det är nog så, att man får taga tjuren vid hornen och tala örn sanningen,
att om icke något alldeles särskilt speciellt inträffar, måste en förnuftig försvarsordning
kräva avbyggnad på vissa punkter av det nuvarande försvaret
för att svagheter på andra punkter skola kunna fjärmas.

Den fråga, som det närmast är fråga örn på denna punkt, gäller, som herrarna
och damerna sett, underhållet av flottans fartyg, byggnader m. m. Där har
utskottets majoritet godkänt Kungl. Maj:ts förslag som slutar på den av fjolårets
riksdag fixerade summan. Statsutskottets majoritet står naturligtvis här
som representant för riksdagens majoritet. Att taga upp en diskussion från
majoriteten i statsutskottet mot riksdagens majoritet, det är det ingen som
helst mening i. Här har ståndpunkten intagits tidigare. Och såväl fjolårets
riksdags som den nu sittande regeringens ställning veta och känna vi. Statsutskottets
majoritet skulle givetvis icke kunna vara majoritet, om den icke
stöde i överensstämmelse med regeringens oell majoritetens i riksdagen uppfattning.
Sedan må det bliva de missnöjdas sak att driva sin mening så gott
de kunna. Men det är helt enkelt förklaringen till, att vi hava på alla punkter
tillstyrkt regeringsförslaget.

I fråga om »Fylgia», som här står omnämnd i detta ärende, har statsministern
givit en förklaring, som bör kunna godkännas även av den på denna
punkt anmälda oppositionen. För min personliga del tyckte jag det var ett
jättetag, som försvarsministern gjort, när han tidigare föreslog förbättring
av »Oskar II :s» tillstånd. Riksdagen har redan beslutat om den saken. Det
tycker jag är värt en honnör åt försvarsministern, just det förslaget. Det var
icke många, som en viss tid trodde det var möjligt att få in ett sådant förslag
till innevarande riksdag.

Herr talman! På denna punkt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! I början av denna månad för 50 år sedan
började jag mina första stapplande steg på sjömansbanan, då jag antogs som
aspirant till sjökrigsskolan. Jag säger icke detta för att skryta med min
höga ålder utan för att kammaren skall förstå, att det finnes en viss erfarenhet
bakom den uppfattning jag har i dessa frågor.

Jag var med örn den stora striden, som stod mellan artilleri och pansar på
fartygen. Jag var icke med från början; den började nämligen i och med att
vår berömde landsman John Ericsson, propellerns uppfinnare, under amerikanska
inbördeskriget konstruerade ett fartyg, som hade starkt pansar och
starkt artilleri och som intet annat fartyg kunde mäta sig med. Det blev en
revolution inom hela skeppbyggnadsväsendet vad krigsfartyg angår. När
man fått ett fartyg, som var oåtkomligt för andra, måste de andra stridande
tänka på ett medel att besegra detta monstrum av fartyg. Då uppfann man
granaten, den cylindriska projektilen med ogival spets. Man måste räffla
kanonerna för att giva styrsel åt denna projektil. Då blev kanonen överlägsen
pansaret. Denna uppfinning förde så med sig nya uppfinningar på
pansarets området. I stället för att göra det av smidesjärn gjorde man det
ythärdat. Det blev stål på ytan och mjukt inuti. Då ökade man kanonernas
förmåga. Projektilen försågs med kokillhärdad spets, så att den kunde
tränga in i pansaret. Då kom det en ökning av pansarets tjocklek, och pansaret
gjordes helt av stål. Man uppfann slutligen nickelstålpansaret, som är
otroligt hårt. Det möttes med pansarbrytande projektiler med försenad tändning
i röret; projektilen gick genom hela pansaret och bragtes först därefter
att explodera samt sprida död och förintelse kring sig. Således, en ständigt
pågående kamp mellan dessa båda: artilleri och pansar. När man icke kunde

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
komina till rätta med förhållandena, var det någon som uppfann ett nytt förstörelseredskap
: torpeden. Det var en självgående mina, som gick under vattnet
på ungefär tre meters djup, träffade målet och bragte en laddning — till
att börja med omkring 50 kilogram bomullskrut —- till explosion. Fartygets
botten träffades och fick ett hål, ett jättehål. Fartyget sjönk inom några
ögonblick.

Nu förmenade man, att en fullständig revolution inom sjökrigsföringen ägt
rum. De stora falgens saga vore all; det vore bara de små krigsfartygen
som kunde duga. Botemedlet uppfanns snart: man försåg fartygen med
dubbla bottnar, indelade i mindre celler. När torpeden träffade i botten,
sprängde den hål i några celler, men fartyget var fullständigt oberört i sin
flytbarhet. Så hittade man på att skydda fartygen mot torpeder genom att
förse dem med torpednät, att användas när fartyget låg till ankars. Torpeden
kom, men fastnade i nätet och hann ej fram till fartyget. Detta möttes
med att man uppfann torpedsaxar, som klippte hål i nätet. Då svarade man
med dubbla nät. Då torpeden klippt sönder det första, fastnade den i det
andra.

Alla dessa torpeder skötos från små snabbgående lätta fartyg, kallade torpedbåtar.
För att få kål på dem, skaffade man sig lätta snabbgående fartyg
med jämförelsevis kraftigt artilleri, som höll dem på avstånd. Då övergick
man till att göra undervattensbåtar och tänkte, att de vore oåtkomliga. Det
förklarades över allt ifrån, att nu vore de stora fartygens saga förbi. Det
vore U-båtarnas tid; ingen kunde stå mot dem. Det stod icke länge på, innan
man hade botemedlet mot U-båtarna. Ingen människa, som har den minsta
sakkunskap, anser nu undervattensbåtarna till den grad farliga som de förut
ansågos vara.

Så har det varit i alla tider. När man uppfinner ett nytt förstörelseredskap,
kommer botemedlet jämförelsevis snart därefter. Så långt hava vi hunnit
nu, att vi icke skola tro, att faran från luften är så dödligt stor som folk
i allmänhet håller före. Botemedlen finnas. De kanske icke i praktiken använts,
men de finnas. Det pågår en ständig verksamhet att uppfinna motmedel
mot allt vad man får fram i förstörelseredskap.

Saken är den, att de strategiska lagarna äro oföränderliga. Men vad som är
föränderligt inom kriget är den taktik man skall använda och detaljkonstruktionerna
av den materiel man använder. Så snart man gör en ny uppfinning,
komma detaljer i krigföringen att modifieras. Men de stora lagarna äro
oföränderliga.

Ibland de lagar, som äro absolut oföränderliga, är den, att ingen armé kan
uppträda utan artilleri och infanteri och ingen flotta utan kraftiga artillerifartyg
och lätta snabbgående eller mindre snabbgående fartyg för speciella
ändamål. Det är ett faktum, att vi behöva artillerifartyg. För närvarande
är förhållandet det, att de, som vi ha, äro föråldrade. En utredning pågår för
att klarlägga, hurudan den typ av artillerifartyg skall vara, som vi för framtiden
behöva. En sådan utredning tar tid.

Det förslag, som här föreligger till modernisering av pansarkryssaren »Fylgia»,
avser att råda bot på vår brist på artillerifartyg, så att under den tid
vi. överlägga örn hur våra typer skola se ut, vi hava något surrogat för det
blivande artillerifartyget. Det är därför man tagit upp frågan örn pansarkryssaren.
»Fylgias» modernisering. När jag tar till orda för denna förbättring
av »Fylgia», är det ingalunda för att säga upp den borgfred, som jag icke
var med örn att sluta i fjol, därför att jag var sjuk. För övrigt skulle jag
icke hava gjort det, örn jag varit här, därför att jag hade den inställning, som
även hans excellens gav till känna, nämligen att frågan kunde lösts bättre.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)

När jag tar till orda för pansarkryssaren »Fylgias» renovering, är det därför,
att vi med bifall till reservanternas yrkande icke komma att åt sjöförsvaret
giva något i förväg. Vi komma icke ens att giva åt sjöförsvaret det, som regeringen
tänkt sig, när regeringen gjorde sin proposition till årets riksdag. Ty
sedan dess har något hänt. Vad som hänt är, att priset på materiel av järn
och stål stigit med omkring 40 procent. Sålunda, örn vi nu gå på regeringens
förslag här, så kommer faktiskt till sjöförsvaret att lämnas mindre medel än
regeringen själv tänkt sig, när den gjorde propositionen. Sålunda menar jag,
att ett bifall till denna reservation under punkten l:o) kommer att giva sjöförsvaret
icke ens vad regeringen själv önskat giva det.

På grund härav ber jag att få yrka avslag å utskottets hemställan under
punkten 1 :o) oell bifall till den vid utlåtandet på denna punkt fogade reservationen.

Herr Bagge: Herr talman! När jag hörde hans excellens herr statsministern,
erinrade jag mig det gamla romerska diktatorsuttalandet: Så vill jag,
så befaller jag; jag sätter min vilja i stället för förnuftsskäl.

Jag får ju säga, att jag hade knappast hoppats på att kunna övertyga herr
statsministern med vad jag hade att säga. Men det var nu icke den enda anledningen
till att jag ansåg mig böra framhålla skälen för våra förslag, utan
jag hade också den avsikten, att jag hoppades, att härigenom eventuellt andra
skulle kunna finna, att dessa förslag innebära någonting, som är förnuftigt
och riktigt, och att de skulle kunna väckas till besinning inför de verkligt allvarliga
situationer, som vi kunna komma att stå inför, örn det icke göres någonting
åt dessa saker.

Hans excellens framställde våra förslag såsom betydligt mera vittgående än
vad de i själva verket äro. Han sade, att de skulle innebära en betydligt mera
omfattande organisation än 1936 års försvarsbeslut avser. Jag försökte i
mitt förra anförande att utförligt bemöta detta och att framhålla, att så icke
är förhållandet. De avse icke organisationen, men de avse väl en del kostnader,
en del anslag för behov, som ha visat sig vara ofrånkomliga. Jag har
ju i mitt anförande försökt framhålla, att det icke alls gäller några uppsägningar
av »borgfreden» i försvarsfrågan eller dylikt, och jag har försökt med
belägg från vår motion och från uttalanden från vårt håll visa, att vi endast
helt enkelt fullfölja de ståndpunkter, som vi då förbehöllo oss att få arbeta för.

Hans excellens sade, att det är frågan örn måttet av försvarsanstalter som
vi tvista örn. På sätt och vis kan man säga det, men det är väl ändå icke en
alldeles riktig karakteristik av vad saken gäller. Vår uppfattning är, att örn
vi överhuvud skola lia en örlogsflotta, så måste fartygen förses med normalt
underhåll, med bemanning och med den materiel, som är absolut nödvändig
för att de skola kunna fungera. Det kan väl icke gärna åtminstone på den
punkten vara tal om olika mått eller olika organisationer eller dylikt.

Jag vill också tillägga, att på den punkten har ju även försvarsutskottet
uttalat sig i den riktning, som vi här företräda. Hans excellens sade, att det
har ingenting tillkommit, sedan försvarsutskottet hade sina överläggningar,
som skulle kunna motivera någon ändring i fråga örn dessa anslag. Jag
skall då be att ännu en gång få läsa upp vad försvarsutskottet 1936 sade på
denna punkt örn flottans engångskostnader: »Anskaffning av minmateriel,
luftvärnsmateriel och ammunition m. m. för flottan finner utskottet vara av
behovet påkallat. Möjlighet att tillgodose dessa behov inom den kostnadsram,
som utskottet ansett böra i medeltal gälla för de Ilo år, under vilka organisationen
skall genomföras, synes också kunna komma att föreligga.» Sålunda

Nr 81.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
har ju försvarsutskottet beaktat dessa saker. Meri det har sedan icke gjorts
någonting åt saken.

Hans excellens herr statsministern sade, att sedan försvarsbeslutet 1936 har
ingenting inträffat, och att han hade den uppfattningen, att det utrikespolitiska
läget icke hade förändrats på ett sådant sätt — jag kommer icke ihåg
hans ordalag i detalj — att man hade anledning taga hänsyn till detta vid
dessa frågors avgörande. Men har då ingenting hänt sedan juni 1936? Jag
skall bara be att få nämna några saker: inbördeskriget i Spanien, den faktiska
interventionen i detta krig från olika makters sida, Tysklands och Italiens
fortsatta upprustning, Englands väldiga upprustning, Frankrikes kanske
ännu större upprustning och konfliktmöjligheterna mellan England och Italien
i fråga örn Medelhavs-väldet. Är detta ingenting, som har hänt? Dessutom
har det varit på det sättet, och det är intygat, att världen har stått inför
åtminstone en mycket nära möjlighet av ett krig, som har avvärjts först i
sista stund. Jag ser nu allt detta på det sättet, att denna sak är för allvarlig
för att man skall kunna tiga. Den är också för allvarlig för att kunna tysta
ned den bara med hänsyn till olika politiska kombinationer, som kunna anses
önskvärda ur ena eller andra synpunkten. Vi anse det vara vår plikt att försöka
väcka det svenska folket till besinning örn vad det är, som här verkligen
föreligger i fråga örn de mest primära behoven för vår försvarsberedskap, och
vi komma att fortsätta med detta.

Till sist har jag bara ytterligare en sak att säga. När herr statsministern
sade, att försvarsministern icke skulle ha kunnat tala örn att någon utredning
örn forcering av försvarsordningens genomförande var igångsatt, så beklagar
jag mycket, att försvarsministern nu har blivit upptagen i den andra kammaren,
så att han icke själv kan få avgöra innebörden av vad han sagt. Jag har
skrivit upp ur protokollet vad han vid ifrågavarande tillfälle yttrade, och det
lyder på detta sätt: »Vissa utredningar pågå sålunda hos militära myndigheter.
» Och innan resultatet av dessa utredningar förelåg, kunde han icke säga
någonting bestämt. När man från vårt håll då sade: »Jaså, den utredning vi
påfordrat är igångsatt; vi be att få tacka så mycket», så svarade han icke på
något sätt nekande på detta. Jag skulle alltså tro, att försvarsministern — åtminstone
uppfattades han på det viset — verkligen meddelade, att en sådan
utredning, som vi begärt, var igångsatt. Till den utredningen hör ju, som
sagt mycket viktiga saker. Det är både de behov för flottan, som jag här talat
örn, och gasmasker för fältarmén och ammunition m. m.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är alltid
vanskligt, när man skall diskutera vad någon annan har sagt. Det kan ju
ofta vara ganska vanskligt, när man råkar in i en diskussion örn vad den
som själv sagt en sak menat med vad han sagt. Det framgår emellertid
redan av det citat, som herr Bagge gjorde av vad försvarsministern yttrat,
att försvarsministern icke ställt i utsikt särskilda utredningar, utan att han
hänvisade till att genom de militära myndigheterna pågingo sådana utredningar.
Och det ligger i sakens natur, att sådana utredningar ständigt måste
pågå.

Man kan naturligtvis komma i det läget, att man får förslag örn att göra
en utredning i visst bestämt syfte och undersöka, huru en viss sak skall utföras.
Men alldeles oavsett örn förslag föreligger, så kan jag icke tänka mig,
att de militära myndigheterna fylla sin plikt, om de icke ständigt hava översikt
över behovet och även planer över huru de olika behoven skola kunna
snabbt tillfredsställas, örn ett förändrat läge inträder. Det tillhör ju hela

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. in. (Forts.)
mobiliseringsverksamheten, att man skall lia sådana planer. Vi lia ju vår särskilda
kommission för ekonomisk försvarsberedskap, som ständigt skall hålla
reda på vår industris kapacitet. Det är icke endast efter 193G års beslut,
som sådant har pågått; det ingår helt enkelt i den militära organisationen,
att man ständigt skall ha dessa planer och syssla med dessa ting. Som jag
i mitt förra anförande nämnde har det också kommit in till regeringen vissa
förslag, som naturligtvis på grund av sin natur icke äro offentliga, örn i vilken
ordning man skall företaga vissa anskaffningar, därest det skulle befinnas
nödvändigt att göra deni i en annan ordning än försvarsbeslutet avsåg.

Jag vill också påpeka, för att det skall vara klart, att försvarsministern
stannade icke där herr Bagge slutade citatet. Han framhöll, att det pågick
vissa undersökningar, och att han icke kunde uttala sig örn, huruvida forcering
kan ske på det eller det sättet. Men sedan tilläde han: »Huruvida en
dylik forcering är påkallad får regeringen pröva med hänsyn till alla på
prövningen inverkande omständigheter.» Och till yttermera visso förklarade
han i ett senare anförande med anledning av att herr Bagge försökte tolka
hans tidigare anförande: »Huru man tolkar vad jag sagt lägger jag mig icke
i, utan jag vill bara upprepa, att detta problem är föremål för regeringens
ständiga uppmärksamhet.»

Vi behöva alltså icke längre tvista om vad försvarsministern lovade. Förhållandet
är endast det, att herr Bagge fann det opportunt att förra gången
vi hade denna diskussion lägga in i försvarsministerns uttalande något, som
icke låg däri. Det hade räckt med att han tolkat in en förklaring, att regeringen
sin plikt likmätigt ständigt måste ha dessa problem under sin uppsikt och
sitt övervägande.

Jag skall icke taga upp någon tvist om huruvida högerns förslag betyder
en utökad organisation. Jag har dock litet svårt att tänka mig, att t. ex. den
omständigheten, att man ökar personalstaterna, icke innebär en faktisk organisationsförändring.
Och när högern t. ex. förra gången påyrkade en helt
annan organisation av luftvärnet, så har jag litet svårt att tänka mig, att
icke detta innebär en organisationsförändring. Och jag måste säga mig, att
om man bygger ut, som det heter, ett särskilt område, så måste man till sist
komma i konflikt med den organisation, som tänkts inom en viss ram och även
med en viss ekonomisk ram. Sedan kunna naturligtvis prisförhållandena förändra
sig, så att denna ekonomiska ram icke räcker till. Herr Holmgren var
ju litet inne på det kapitlet, att detta kan nödvändiggöra en viss utökning.

Men vad jag velat göra klart för kammaren är det, att här har man under
vissa förhållanden genomfört en försvarsorganisation, som från olika håll
har biträtts. Och regeringen betraktar det även som sin uppgift att se till att
försvarsbeslutet i så måtto följes, att det icke ger anledning för stora grupper
av riksdagen att säga, att nu har man gjort så väsentliga förändringar däri,
att vi känna oss lösta från de förbindelser, som vi en gång ingått. Sedan förnekar
jag varken herr Bagge eller någon annan rättigheten att lufta sina
åsikter. Och jag tror honom fullkomligt på hans ord, att det är hans oro för
vad som sker i världen, som driver honom att göra det. Men, herr Bagge,
varför icke tillåta oss precis detsamma? Varför skall jag icke få hävda min
åsikt, utan att det genast skall sägas, att jag bara dikterar. Jag har också
en åsikt. Den sammanfaller icke med herr Bagges, men herr Bagge får finna
sig i att jag driver denna åsikt. Örn jag icke vill lägga diskussionen på det sättet,
att jag en gång i månaden står och luftar mina åsikter emot herr Bagges och
upprepar argumenten, så tyder det icke på någon diktatorslust utan kanske
mera på att jag aldrig har varit student och därför icke har sinne för de där diskussionerna,
där man alltjämt bara tar örn vad man en gång tidigare har sagt.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)

Herr Bagge missförstod mig i någon mån, då han menade, att jag skulle
lia sagt, att det icke hade inträffat något i världen. Ett så dumt uttalande,
med förlov sagt, skulle jag icke kunnat göra. Det är klart, att det har hänt
alla de ting, som herr Bagge här pekat på. Men vad jag sagt är, att det
icke hänt någonting, som ändrat vårt läge på sådant sätt, att det nödvändiggör
en omprövning av försvarsbeslutet. Jag uttryckte det på det sättet, att läget
1936 var tillräckligt allvarligt för att regering och riksdag skulle taga
alla de hänsyn och pröva alla de omständigheter, som böra prövas, när det
gäller att avväga det mått av försvarskrafter, som vi kunna anse nödvändigt
i ett farligt läge. Och jag upprepar det här igen, att vad herr Bagge anfört
är icke av den art, att man kan säga, att situationen för vårt lands vidkommande
har ^undergått sådana förändringar, att vi ett år efter försvarsbeslutet
måste gå in på en omprövning, örn detta försvarsbeslut räcker. Herr Bagge
motsäger sig själv i så måtto, att han säger: Det gäller icke alls en sådan omprövning;
vi vilja icke rubba försvarsbeslutet, vi vilja bara bygga på det. -—
Ja, det är ett mycket egendomligt talesätt, ty den innebär ju faktiskt denna
påbyggnad, att man till sist, örn man följer högerlinjen, får någonting helt
annat än vad man var överens örn 1936.

Och jag kan tillägga^ att när jag ofta hänvisar till denna 1936 års överenskommelse,
så tänker jag icke bara på avvägningen inom försvarsorganisationen
mellan de olika försvarsgrenarna, utan också därpå, att denna överenskommelse
även betyder, att man skall så anpassa försvarsutgifterna, att det
blir tillräckligt över för sådana utgifter, som några av oss också anse mycket
angelägna.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag har begärt ordet för att meddela,
att jag i samtliga punkter i föreliggande utskottsförslag kommer att
rösta för utskottets hemställan. Herr Holmgren sade nyss här, att han för
sin del icke kände sig bunden av det försvarsbeslut, som fattades förra året,
då han icke deltagit i detsamma. Jag för min del måste säga, att jag känner
mig i högsta grad bunden av denna uppgörelse, och också ansvarig för densamma.
Även om 1936 års försvarsbeslut icke kan anses så heligt, att det
icke kan få rubbas i vissa punkter, eller i framtiden kanske också få lov att
utbyggas, så böra väl alla som deltagit i beslutet vara ense därom, att redan
nu, innan ett år har förflutit sedan försvarsbeslutet fattades, går det icke att
vidtaga eller föreslå att vidtaga väsentliga ändringar i grunderna för detsamma.
Åtminstone kan icke jag vara med därom.

Vad nu angår realiserandet av 1936 års beslutade program inom den ifrågasatta
kostnadssummans ram vill jag för min del säga, att jag har förtroende
för den nuvarande ledningen av försvarsdepartementet. Jag tror, att
denna ledning gör vad som göras kan för att på bästa sätt utnyttja de resurser,
som av statsmakterna ställts till buds. Visserligen är det sant, som herr
Bagge sagt, att oron i världen stegrats allt mer, och alla känna vi givetvis en
ovisshet inför vad som i framtiden kan komma att hända. Men å andra sidan
visa de exempel, som han framdrog på yttringar av denna oro, att det mot all
förmodan har gått från fall till fall att isolera de bränder som uppstått. Det
gick att isolera det abessinska äventyret, och det kommer tydligen också att
lyckas, såvitt man kan se, att isolera den spanska branden. För vårt vidkommande
kan därför läget i världen som sådant icke sägas innebära ökade
påfrestningar i våra försvarspolitiska förhållanden. Som hans excellens herr
statsministern sade beträffande vårt försvarspolitiska läge, böra vi i år kunna
se därpå på samma sätt som vi sågo i fjol. Ingen kan påstå, att det försämrats,
och det är naturligtvis detta läge, som bör vara utgångspunkten för handian -

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
det, när det gäller vårt eget försvar. Jag vill ingalunda tvivla på, att det är
den goda viljan som dikterar herr Bagges och högerns uppträdande i försvarsfrågan,
men däremot vill jag ifrågasätta, huruvida herr Bagge och hans parti
därigenom gagna försvarssaken som sådan.

Herr Bagge: Herr talman! Herr statsministern säde att det kanske var
den skillnaden mellan oss. att han icke var road av studentdiskussioner, därför
att han icke varit med örn dylika. Men den som genomlevat sina studentdiskussioner
är sannerligen icke road att ta upp dem igen, och det är verkligen
icke i otid, som jag tagit upp denna debatt, utan det är på grund av vad
jag anser vara bittert allvar. Att man flera gånger måste behandla likartade
förslag, som herr statsministern klagade över, ja, det tycker jag icke heller är
något vidare roligt, men det beror på vårt utmärkta statsutskotts metoder,
som alltid gör så att det delar upp materialet undan för undan, så att det kommer
droppvis, varigenom det blir mycket svårt att få någon översikt. Så har
också hänt i detta fall. Men jag vill säga, att den debatt, som har förts tidigare,
hade dock i stort sett ett helt annat innehåll än den nuvarande, och när
det gäller som sagt så viktiga ting som dessa, tror jag verkligen att man kunde
kosta på sig att försöka klara ut situationen.

Herr statsministern nämnde, att naturligtvis menade han icke att ingenting
överhuvud hade hänt i världen sedan 1936. Men det är icke bara det, enligt
min mening, att det hänt fullkomligt omstörtande saker i världen sedan 1936,
utan det har hänt saker, som ha haft en viss bestämd riktning genom att understryka
precis de brister, som nu föreligga i vårt försvar, nämligen i fråga
örn luftvärnet och flottan, och det är det som jag menar har inträffat efter
1936 och som har gjort, att vi ha all anledning att återigen överväga dessa
saker. Jag skall ännu en gång be att få understryka detta åtminstone på en
punkt, nämligen i fråga örn flottans materiel. Där har försvarsutskottets majoritet
otvetydigt uttalat sig för, att denna ökning av anslag för materiel vore
av behovet påkallad och att den borde ingå i den kostnadsram, som utskottet
tänkt sig. Där är det således icke fråga örn några nya överväganden,_ som
herr Andersson i Rasjön förmenade, utan det är helt enkelt att fullfölja de
synpunkter, som redan då gjorde sig gällande och som i så hög grad sedermera
ha blivit förstärkta. Jag frågar ännu en gång: vad är det för mening
att ha en flotta, örn man icke kan ge den tillräckligt materiel, bemanning och
underhåll. Då är det ju detsamma som att kasta bort pengarna.

Slutligen skall jag, när hans excellens herr statsministern säde något om
att vårt förslag örn luftvärn måste nödvändigtvis medföra en ökning av organisationen,
be att få understryka vad jag sade vid det tillfälle, när den frågan
behandlades här, att vi lia fullkomligt medvetet hållit oss inom ramen för
ett sådant luftvärnsartilleri, som icke skulle behöva medföra uppsättande av
några nya regementen eller något annat dylikt som kan hänföras till en ökning
av organisationen, och det ha vi gjort just för att kunna försöka passa
in det inom den hittillsvarande organisationen. Jag tror, att detsamma kan
sägas angående personalen vid lokalstyrkorna, ehuru jag ju får erkänna, a,tt
det kan föreligga något mera tvivel därom, men det kan icke hjälpas i så fall.
Det är en mycket liten sak som det är fråga örn, en mycket obetydlig kostnad
som det gäller, men en mycket viktig fråga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Vote -

Nr 81.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader tn. m. (Forts.)
ring begärdes likväl av herr Bagge, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 1
av utskottets förevarande utlåtande nr 139, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Äng. flottans Punkten 2, angående flottans ersättningsbyggnad.

61byggnadT I förberörda proposition nr 1 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen (punkt

98, sid. 177—180) att till flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett reservationsanslag av 7,600,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr Domö m. fl. (nr 86)
och den andra inom andra kammaren av herr Bagge m. fl. (nr 215), vari hemställts,
bland annat, att riksdagen måtte anvisa ett belopp av 1,700,000 kronor
för anskaffande av två motortorpedbåtar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 86 och II: 215, i de delar varom här vore
fråga, till flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1937/1938 anvisa ett
reservationsanslag av 7,600,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Borell, Holmström, Karl Emil Johanson, andre vice talmannen Magnusson
och Olsson i Staxäng, vilka förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 86 och II: 215, i de delar varom här vore fråga, till
flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 9,300,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Under hänvisning
dels till den föregående debatten, dels till den omständigheten att vad som här
kräves i ökning enligt den reservation, som är fogad till punkten, 1,700,000
kronor, utgör ett belopp som är äskat för byggande av två motortorpedbåtar,
ber jag få erinra därom, att detta skulle medföra en ökning av flottans krigsvärde,
som kan och bör genomföras utan att behöva avvakta avslutandet av
den nu pågående typutredningen. Därom finnes också klarläggande uttalande
från vederbörande ansvariga militära myndigheter.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten fogade,
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. undertecknade reservationen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Under hänvisning till den förut förda diskussionen
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. flottans ersättningsbyggnad. (Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Den utgång omröstningen i fråga örn punkt
1 fick antar jag är avgörande även för de följande punkterna. Men jag anser
mig i alla fall skyldig, när det här gäller anskaffande av två motortorpedbåtar,
att framhålla, att denna typ för visso icke längre befinner sig på experimentets
stadium, utan är fullt utexperimenterad. Dessa båtar ha visat
sig synnerligen värdefulla i all synnerhet i samverkan med flyg under dimbtidning.
^ När man vidare här säger, att man icke anser sig kunna bryta ut en
sådan fråga vid pågående utredning rörande fartygstyperna, vill jag fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att chefen för marinen i särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t uttryckligen fastslagit, att ett bifall till denna anskaffning
av två motortorpedbåtar på intet sätt berör frågan örn typutredningen i övrigt
utan kan lösas fullt fristående från densamma.

Jag yrkar bifall till reservationen.

. Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr förste
vice talmannen propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock pa bifall till den vid punkten fogade reservationen; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 3, angående ökning av flottans personalstater. Äng. ökning

I de förberörda båda likalydande motionerna, väckta, den ena inom förstaXÄr
kammaren av herr Domö m. fl. (nr 86) och den andra inom andra kammaren
av herr Bagge m. fl. (nr 215), hade hemställts, bland annat, att riksdagen
matte för anställande av erforderlig personal till sjöförsvarets lokalstyrkor samt
till två motortorpedbåtar anvisa ett anslag av 880,000 kronor.

Vidare hade uti de likaledes förberörda båda motionerna, väckta, den ena
inom första kammaren av herr Nordborg m. fl. (nr 143) och den andra inom
andra kammaren av herr Andersson i Grimbo m. fl. (nr 323), hemställts, bland
annat, att riksdagen matte för ökning av flottans personalstater från och med
budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 72,125 kronor samt att denna personal
måtte avses till tjänstgöring inom västkustens marindistrikt.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå såväl motionerna I: 86 och
11:215 som 1:143 och 11:323, i vad de avsåge beviljande av särskilt anslag
för ökning av flottans personalstater.

Vid denna punkt hade samma reservanter som de under punkten 2 antecknade
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 86 och II: 215 samt i anledning av motionerna 1:143
och 11:323, samtliga motioner i de delar varom här vore fråga, till ökning
av flottans personalstater i riksstaten för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av 880,000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den reservation, som avgivits av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag ber att* få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 31,

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. ökning av flottans personalstater. (Forts.)

Äng. materiel- Punkten 4, angående materielanskaffning åt sjöförsvaret.

å^ajöförsvarti I de förberörda båda likalydande motionerna, väckta, den ena inom första
kammaren av herr Domö m. fl. (nr 86) och den andra inom andra kammaren
av herr Bagge m. fl. (nr 215), hade hemställts, bland annat, att riksdagen matte
för materielanskaffning åt sjöförsvaret besluta ett engångsanslag av 15 miljoner
kronor, att lika fördelas på de tre nästföljande budgetåren med befogenhet
för Kungl. Maj :t att utan avvaktan på anvisandet av de för budgetåren 1938/
1939 och 1939/1940 avsedda anslagen vidtaga erforderliga åtgärder för dispositionen
av dessa anslag.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr förste vice talmannen
Jeppsson väckt motion (nr 207) hemställts, att riksdagen för modernisering
av befintlig och anskaffning av ny luftvärnsmateriel för vissa flottans äldre
fartyg ville beräkna ett anslag av 655,000 kronor samt därav anvisa hälften
eller i runt tal 328,000 kronor för budgetåret 1937/1938, ävensom att för anskaffning
av teknisk materiel för flottan — utöver vad i statsverkspropositionen
för ändamålet begärdes — bevilja 3,000,000 kronor för budgetåret 1937/
1938.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå såväl motionerna I: 86 och
II: 215, i de delar varom här vore fråga, som motionen II: 207.

Vid denna punkt voro emellertid fogade reservationer:

1) av samma reservanter som de under punkt 2 antecknade, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 86
och II: 215, i de delar varom här vore fråga, samt i anledning av motionen
II: 207, till materielanskaffning åt sjöförsvaret för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor;

2) av herr förste vice talmannen Jeppsson; samt

3) av herr Törnkvist utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den vid punkten av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. fogade
reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Äng. anslag Punkten 5, angående anslag till anskaffning av viss luftskyddsmateriel.

ningliv^mss Uti de förberörda likalydande motionerna, väckta, den ena inom första kamluftslcydds-
maren av herr Domö nu. fl. (nr 86) och den andra inom andra kammaren^ av
materiel. jjerr Bagge m. fl, (nr 215), hade hemställts, bland annat, att riksdagen matte

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Äng. anslag till anskaffning av viss luftskyddsmateriel. (Forts.)
anvisa ett engångsanslag av 4,050,000 kronor för anskaffande av luftskyddsmateriel
för örlogsstationer och varv samt Göteborgs örlogsdepå, att fördelas
på en treårsperiod med 1,350,000 kronor per år.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herrar förste vice talmannen
Jeppsson och Nilsson i Steneberg väckt motion (nr 208) hemställts, att riksdagen
för luftvärnsmateriel för flottans stationer, varv och örlogsdepåer samt
för vissa skyddsanordningar därstädes ville beräkna ett anslag av 3,990,000
^onor samt därav anvisa en tredjedel, eller 1,330,000 kronor, för budgetåret
1937/1938.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå såväl motionerna I: 86 och
II: 215, i de delar varom här vore fråga, som motionen II: 208.

Reservationer hade i denna punkt avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Borell, Holmström, Karl Emil Johanson,
andre vice talmannen Magnusson, förste vice talmannen Jeppsson och
Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
matte, med bifall till motionerna I: 86 och II: 215, i de delar varom här vöre
fråga, samt i anledning av motionen II: 208, till anskaffning av luftskyddsmateriel
för flottans örlogsstationer, varv och depåer för budgetåret 1937/1938
anvisa ett reservationsanslag av 1,350,000 kronor; samt

2) av herr Törnkvist utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

i.fH1Cirr-nn^re v)ce talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få yrka
Dilall till den vid punkten fogade, av herr Johansson i Fredrikslund m fl avgivna
reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock pa bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna vid
punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Punkten ^ angående anslag till utflyttning till havsbandet i Göteborgs Äng. mskargard
av bestycknmgen a Alvsborgs fästning. flyttning av

milerrnia ^lydande motionerna väckta, den ena inom första kam-dlfi»"
maren av herr Homo m fl. (nr 86) och den andra inom andra kammaren av fattning.
herr Bagge m fl (nr 215) hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte
Saut\.att 1 Älvsborgs fästning nu befintliga svåra och medelsvåra samt vissa
latta glaser skulle utflyttas till havsbandet av Göteborgs skärgård samt att
för andamalet ett anslag av 1 698,000 kronor måtte beviljas att fördelas på
nästkommande tre budgetar med 566,000 kronor per år.

• Utl,.de Således tidigare berörda likalydande motionerna, väckta, den ena
■,ndrnfr kammare,n av ]}(n7 Nordborg m. fl. (nr 143) och den andra inom
yrkande^amställts ^ AnderSSOn 1 Grimbo fL <nr 323)> hade enahanda

Utskottet hemstäUde att riksdagen måtte avslå såväl motionerna I: 86 och
fråga15 1-143 h 11: 323’ Samtllga motioner i de delar, varom här vore

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. utflyttning av besty ökning en å Älvsborgs fästning. (Forts.)

I en vid denna punkt fogad reservation hade samma reservanter som de under
punkten 2 antecknade förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till såväl motionerna I: 86 och II: 215 som I: 143
och II: 323, samtliga motioner i de delar varom här vore fråga, till utflyttning
till havsbandet av Göteborgs skärgård av bestyckningen å Alvsborgs fästning
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 566,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman! Såväl högerpartiets ordförande som herr
andre vice talmannen ha tidigare vid den första punktens behandling berört
den fråga, som är upptagen under punkt 6. Jag skall i alla fall be att få yttra
några ord vid detta tillfälle. Det har främst framhållits från regeringsbänken,
att man icke är villig att frångå det en gång fattade försvarsbeslutet, därför
att det är fastlåst och icke får rubbas. Men örn man med vakenhet följer allt
som rör sig ute i världen, finner man att ett annat läge har inträtt, och då
frammanas måhända krav på att icke ens det förra beslutet skall kunna vidhållas
av många som voro med örn att fatta det. Det är väl i alla fall på få
områden en ständig vakenhet kräves som på försvarets, och jag kan icke anse
det annat än som en självuppgivelse, örn man icke ständigt skulle beakta vad
som rör sig på detta område och vilka nya moment som där komma till. Hans
excellens herr statsministern nämnde, att vi ha en försvarsberedskap, som ständigt
sysslar med och uppmärksamt följer vad som inträffar på detta område.
Men då är det ju orimligt, om denna vakenhet, denna uppmärksamhet på vad
som rör sig i världen icke skulle följas av handlingar i den mån man finner,
att klokheten bjuder att på det eller det området vidtaga en åtgärd, även om
denna måhända skiljer sig från vad man beslutat för ett antal år sedan. Det
kan ju icke sägas vara att desavuera ett föregående beslut, örn man vaket har
blicken riktad på vad som rör sig ute i världen och man då handlar klokt och
förståndigt i överensstämmelse med vad man anser läget kräva.

Hans excellens nämnde, att något nytt icke hade inträffat, som förändrat
vårt läge. Jag skall dock be att få peka på två saker, som i alla fall måste
anses förändra vårt försvarspolitiska läge. Marinerna i vår närhet äro väsentligen
ökade, och på längre avstånd liggande länder lia också företagit sådan
ökning. Överhuvud taget ha alla andra mariner än vår blivit ökade. Vi lia
vidare fått en sak att räkna med, som icke fanns när försvarsbeslutet fattades,
nämligen en ny flottbas vid Murmansk uppe vid Ishavet. Den måste förändra
vårt försvarspolitiska läge och måste accentuera betydelsen av de åtgärder,
som vi kunna vidtaga för att trygga vår västkust och för att där förbättra
både vårt rörliga och vårt fasta försvar.

Vi ha nu här möjlighet att för en relativt ringa summa väsentligt utöka försvaret
på västkusten genom att ute i granitklipporna i yttersta skären förlägga
sådana anstalter som legat längre in. Därigenom skulle man öka räckvidden
av försvaret och man skulle ge stöd åt detsamma. Herr andre vice talmannen
har redan framhållit, att det icke är en lokal fråga utan är en riksfråga av
mycket hög valör att i den mån det är möjligt hålla utfarts- och infartsvägen
vid västkusten öppen, och denna angelägenhet skulle väsentligen stärkas örn
man ville gå in för den åtgärd, som är föreslagen i denna punkt.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. utflyttning av bestyckningen å Älvsborgs fästning. (Forts.)

Det är, mina herrar, intet nytt att det i den svenska riksdagen föreligger olika
meningar i försvarsfrågor, och jag erinrar mig ur protokollet en episod från
det gamla riksdagshuset, när striden stod het och meningarna skarpt bröto sig
mot varandra i en försvarsfråga. Då var det någon, jag vill minnas att det
var kapten Casparsson, som sade: Mina herrar, vad som skulle ena oss i dessa
försvarsfrågor, det vore örn det gick en fientlig kula från det fönstret till det
fönstret. — Nu ha vi inga fönster mitt emot varandra i denna kammare, men
vi ha något annat. Vi ha ett takfönster, och förhållandena ha ändrats med
tiden. På den tiden fanns icke något flygvapen, men vad som säkerligen
skulle kunna ena oss i denna kammare, det vore om en fientlig bomb sloge ned
genom det fönstret vi ha — d. v. s. det skulle ena dem som skulle vara kvar.

Men varför skola vi avvakta en sådan situation? Är det icke klokare, då vi
ännu äro i ett fritt land och ha rätt att själva diskutera och bestämma över sådant,
att övervinna denna inställning till försvaret, som fjärmar partierna från
varandra, och att se det som en gemensam angelägenhet, som det i verkligheten
är, och icke avvakta det ögonblick, som säkert skulle tvinga oss samman, men
då det ganska säkert vore för sent att vidtaga de åtgärder som äro behövliga!

Här är ett förslag, herr talman, örn en liten åtgärd, som skulle kunna vara mycket
verkningsfull, och jag ber att med dessa korta ord få yrka bifall till den
reservation som är fogad till punkten nr 6.

Häruti instämde herr Hellberg.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifalftill utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Lithander, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
6 av utskottets förevarande utlåtande nr 139, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Lithander begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 136 ja och 40
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 121, i anled- Äng. järving
av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättrad förlossningsvård samt hällråd föranordnande
av s. k. förebyggande mödra- och barnavård jämte i dessa ämnen losanm^svård
väckta motioner. m''

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att i sammanhang
härmed skulle föredragas andra lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; varefter jämväl sistnämnda
utlåtande föredrogs.

I en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 39, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för statsbidrag
till sluten och öppen barnbördsvård samt till förebyggande mödra- och barnavård,
som av departementschefen förordats, att tillämpas från och med den 1
januari 1938.

Kungl. Maj:ts förenämnda förslag innebar, bland annat, att statsbidrag
skulle utgå till distriktsbarnmorskas avlöning med 1,500 kronor för år jämte
tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, och till reservbarnmorskas avlöning
med 1,000 kronor årligen jämte vikariatsersättning efter 600 kronor för år vid
tjänstgöring.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 208 av herr David H. Pettersson samt

inom andra kammaren:

nr 52 av fru Rönn-Christiansson m. fl.,

nr 412 av fröken Hesselgren m. fl., i vad den hänvisats till statsutskottets
handläggning,

nr 413 av herr Mäler m. fl.,
nr 414 av fru Nordgren och
nr 415 av herrar Andersson i Rasjön och Fast.

I motionen II: 52 av fru Rönn-Christiansson m. fl. hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag
till 1938 års riksdag örn att varje barnaföderska måtte erhålla kostnadsfri
s. k. smärtfri förlossning.

I motionen II: 412 av fröken Hesselgren m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statsbidraget till distrikts- eller reservbarnmorskas avlöning
skulle utgå med 1,800 kronor per år jämte ålderstillägg.

I förevarande över berörda proposition avgivna utlåtande hemställde statsutskottet,

l:o) att riksdagen måtte med de erinringar, utskottet i sin motivering anfört,
godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden den 15 januari 1937
förordade grunderna för statsbidrag till sluten och öppen barnbördsvård samt
till förebyggande mödra- och barnavård, att tillämpas från och med den 1
januari 1938;

2:o) att följande motioner, nämligen
dels inom första kammaren
nr 208 av herr David H. Pettersson,
dels ock inom andra kammaren
nr 52 av fru Rönn-Christiansson m. fl.
nr 412 av fröken Hesselgren m. fl. i här behandlad del,
nr 413 av herr Mäler m. fl.,
nr 414 av fru Nordgren samt
nr 415 av herrar Andersson i Rasjön och Fast,

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet anfört,
icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Jokan Bernhard Jokansson och
andre vice talmannen Magnusson, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionen 11:412 i här behandlad del.

Genom en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 40, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.; samt

2. lag angående ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443).

Enligt Kungl. Majrts förevarande förslag skulle 5 och 8 §§ i berörda lag
örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. hava följande lydelse:

5 §•

1 mom. Distriktsbarnmorska skall åtnjuta dels kontant lön av minst etttusenfemhundra
kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å etthundra
kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock kostnadsfritt
möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för dessa
naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett rum och
kök jämte nödiga uthus ävensom, där hinder härför icke möter, särskilt rum
för mottagning.

Utöver sålunda stadgad kontant lön äger distriktsbarnmorska, som under
loppet av ett kalenderår biträtt vid mer än tjugufem förlossningar i hemmet
eller å förlossningsanstalt, vilken drives av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, åtnjuta lönetillägg med tio kronor för varje sådan förlossning
utöver tjugufem, dock högst med trehundra kronor för kalenderår.

Distriktsbarnmorska skall tillika kostnadsfritt erhålla alla för förlossningsbiträde
erforderliga förbrukningsartiklar varjämte, där så lämpligen kan ske,
fri telefon skall beredas henne.

Distriktsbarnmorska äger rätt att åtnjuta semester under sammanlagt trettio
dagar årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.

2 mom. Fråga angående utgörande och beskaffenhet av naturaförmåner
ävensom rörande ersättning för sådan förmån skall i händelse av tvist hänskjutas
till medicinalstyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut. Dylikt
beslut må ej överklagas.

3 mom. För kostnader i anledning av färd från bostadsorten till annan
tjänstgöringsort och åter eller mellan två dylika tjänstgöringsorter skall distriktsbarnmorska
erhålla ersättning efter vad som föreskrives i gällande resereglemente
beträffande rese- och traktamentsklass III F.

8 §.

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med ettusenfemhundra
kronor jämte belopp, motsvarande dels till henne utgående ålderstilllägg,
dels ock det särskilda lönetillägg, varom förmäles i 5 § 1 mom. andra
stycket.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
tre med anledning a,v densamma väckta motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 207 av herr David II. Pettersson och motionerna i andra
kammaren nr 411 av herr Mäler m. fl. och nr 420 av herrar Andersson i Rasjön
och Fast.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)

I motionerna 1: 207 och II: 420, vilka vore likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville besluta, att 5 § 2 mom. i förslaget till lag örn anställande
av distriktsbarnmorskor måtte utgå.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i utskottets utlåtande intaget
förslag till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni
1919 (nr 443);

C. att motionerna 1:207 och 11:420 måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan under A. hemställt; saint

D. att motionen II: 411, i den mån den icke blivit beaktad genom vad utskottet
i sin motivering anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle förberörda bestämmelser i 5 och 8 §§ lagen
örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. hava den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen, varjämte en föreskrift av enahanda lydelse som 5 § 2 mom.
skulle beträffande reservbarnmorskornas naturaförmåner såsom ett andra stycke
fogas vid 11 § av samma lag.

.Vid detta utlåtande hade emellertid beträffande lagen örn anställande av
distriktsbarnmorskor m. m. avgivits reservationer:

vid 5 § 1 mom.

av fröken Hesselgren och fru Johansson, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka stadgandet med den ändring, att ordet »ettusenfemhundra» skulle
utbytas mot »ettusenåttahundra»;

vid 5 § 2 mom.

av herrar P. Sandström, Wistrand, Hage, Skoglund och Sandström i Sollefteå,
som ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande av motionerna I: 207 och
II: 420, förorda att 5 § 2 mom. i förslaget till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m. skulle utgå;

vid 8 §

av fröken Hesselgren och fru Johansson, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka stadgandet med den ändring, att ordet »ettusenfemhundra» måtte
utbytas mot »ettusenåttahundra»; samt

vid 11 §

av herrar P. Sandström, Wistrand, Hage, Skoglund och Sandström i Sollefteå,
som ansett, att utskottet icke bort tillstyrka andra stycket i utskottets förslag
till ifrågavarande stadgande.

Utskottens hemställanden i båda föreliggande utlåtanden upplästes. Därefter
anförde:

Fröken Hesselgren: Herr vice talman! Jag vill börja med att uttala min
stora glädje och tillfredsställelse över den kungl, propositionen, som behandlats
i detta betänkande. Det är en i högsta grad tilltalande tanke, att samhället
skall ikläda sig ansvaret för att barnaföderskorna få den vård de behöva
och att denna vård lämnas i bästa möjliga form. Jag tror man kan säga, att

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ane), förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
ole svenska statsmakterna sedan gammalt visat intresse för att hjälpa barnaföderskorna.
Sverige torde nämligen vara ett av de första länder, som anordnat
statsunderstödd utbildning för barnmorskor. När jag höll på med denna
fråga 1928 och 1929, hade jag tillfälle att taga reda på förhållandena i andra
länder och konstatera, att Sverige stod långt före andra länder i denna sak.
.Vad som sker här i dag innebär, att riksdagen drager konsekvenserna av statens
tidigare inställning. Staten försöker på bästa möjliga sätt ordna såväl
själva förlossningsvården som förvården och eftervården. För några dagar
sedan fattade vi beslut örn att barnaföderskorna även skulle få pekuniärt understöd.
Allt detta tillsammantaget gör, att man med stor tillfredsställelse
kan se framåt. De vidtagna åtgärderna torde komma att medföra en minskning
av spädbarnsdödligheten och en förbättring av mödrarnas hälsotillstånd.
Det är glädjand.e att kunna konstatera, att såväl statsutskottet som lagutskottet
oreserverat gått in för Kungl. Maj:ts förslag. Endast på en enda punkt,
nämligen beträffande barnmorskornas löner, har vid utskottets utlåtande fogats
en reservation. När jag nu går att tala för reservationen, vill jag börja
med att säga, att jag är fullkomligt på det klara med att Kungl. Maj :ts förslag
beträffande lönerna så till vida är att hälsa med tillfredsställelse som
barnmorskorna, örn förslaget genomföres, komma att få en enda arbetsgivare.
Hittills ha barnmorskornas löner betalts av staten och kommunerna och landstingen
och av barnaföderskornas taxeavgifter. Det är klart, att det är en stor
fördel för barnmorskorna att få sin bestämda lön och att bliva avlönade av
staten, som ju erbjuder den bästa garantien för att de skola få ut vad de ha
att fordra. Jag vill i detta sammanhang uttala min tillfredsställelse över att
departementschefen avvisat förslaget om två löneskalor. Departementschefen
har uttalat, att han icke anser, att barnmorskorna böra uppdelas på en högre
och en lägre klass alltefter utbildning utan förordat en gemensam löneskala.
Emellertid tycker jag, att Kungl. Maj :t borde föreslagit en något högre löneskala.
Jag är icke alldeles klar på att det är klokt ett bestämma lönerna utan
hänsyn till arbetsprestationerna. För närvarande få ju barnmorskorna betalt
per förrättning. Häri har departementschefen instämt och framlagt ett förslag,
som innebär, att barnmorskor, som lia mer än 25 förrättningar per år, skola
erhålla viss ersättning per förrättning. Förslaget är praktiskt och tacknämligt
och går i rätt riktning. Beträffande den grundlön man bör utgå ifrån är
jag emellertid tveksam. Enligt propositionen skulle barnmorskornas ställning
i viss män förändras. Av dem skulle komma att fordras vissa arbeten, som de
för närvarande icke ha att utföra. Distriktsindelningen skulle ändras. Allt
detta tycker jag är riktigt, men jag anser, att Kungl. Maj :ts förslag borde resulterat
i en löneökning i stället för att i vissa avseenden innebära en löneminskning.
Vi få komma ihåg, att man icke kan resonera som så, att den eller
den barnmorskan har så litet att göra, att hon icke är värd större lön. En
barnmorska rår inte för att hon inte har mer att göra. Hon kan icke på något
sätt inverka på omfattningen av sitt arbete. Det föds inga flera barn därför
att barnmorskorna önska det. De kunna således vara aldrig så arbetsvilliga
och ändå komma i den situationen, att de lia ganska litet att göra. De måste
dock finnas där. Man kan icke koppla av dem därför att nativiteten i distriktet
minskar. Man måste ha dem och de måste kunna ingripa, när det behövs.
Man kan icke heller säga, att de, medan de sitta och vänta på att bliva anlitade,
kunna sysselsätta sig med annat arbete. De kunna icke arbeta inom något
annat yrke därför, att deras yrke är så speciellt lagt, att de icke kunna sysselsätta
sig med andra ting och därför att de aldrig kunna veta, när de behöva
tagas i anspråk som barnmorskor. De kunna därför icke åtaga sig att uträtta
annat arbete. Grovsysslor få de icke utföra. De få icke ens utföra grovsyss -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. ra. (Forts.)
tor i sitt eget hem, ty de måste hålla sina händer i sådant skick, att de när som
helst kunna förrätta sin tjänst som barnmorskor. Deras arbete står på ett
annat plan och därför kan icke grundlönen liksom i andra yrken avpassas efter
arbetets kvantitet. Kungl. Majit har efter vissa undersökningar föreslagit en
grundlön av 1,500 kronor. I propositionen framhålles med rätta, att detta förslag
för vissa barnmorskor innebär en löneökning. I vissa distrikt ha nämligen
barnmorskorna varit så lågt avlönade, att deras lön understigit 1,500 kronor.
Det har sagts mig, att detta skulle gälla ungefär Vs av hela antalet barnmorskor.
Det finns emellertid en stor grupp, som icke skulle få någon löneökning,
och det finns även en grupp, som skulle få vidkännas en löneminskning.
Detta erkänner också departementschefen. Han framhåller, att man vid ett
borttagande av de kommunala tilläggen måste räkna med att en hel del barnmorskor
få mindre lön än vad de förut haft. Härvid bör även observeras, att
barnmorskorna för närvarande ofta få mera betalt än de lia att fordra enligt
taxan. Hittills lia, som jag nämnde i början av mitt anförande, staten, landstingen
och kommunerna bidragit till barnmorskornas löner. Kungl. Maj :t har
avkopplat kommunerna helt och hållet och landstingen delvis. Landstingen
skola fortfarande stå för naturaförmånerna. .Vid den beräkning, som ligger
till grund för Kungl. Maj :ts förslag örn en grundlön av 1,500 kronor, har man
utgått från det nu fastställda sammanlagda beloppet 950 kronor. Jag tror,
att jag har rätt att säga, att det finns ganska många kommuner, som betalat
mer än det för kommunerna fastställda minimibeloppet 250 kronor. När man
skär bort det kommunala tillägget, mista barnmorskorna därför en större del
av sina löneförmåner än vad som framgår av minimilönsbestämmelserna. Man
har också gjort en överslagsberäkning av hur mycket som inflyter genom
taxan. Man har kommit till ett medeltal av 319 kronor per år som av Kungl.
Maj :t lagts till de 950 kronorna. Det låter mycket riktigt och bra, men vi skola
komma i håg, att ett medeltal avseende 22 landstingsområden i många fall ligger
lägre än det belopp, vartill barnmorskornas verkliga inkomster uppgått.
Bland barnmorskorna är man på många håll bekymrad över den sänkning,
som skulle bliva en följd av ett genomförande av Kungl. Majits förslag. Jag
vet, att styrelsen för svenska barnmorskeförbundet förklarat sig nöjd med förslaget,
men jag tror, att detta berott på att styrelsen varit angelägen örn att
barnmorskorna skulle få en enhetlig lön. Hellre än att försöka fälla förslaget
har man därför tillstyrkt det. Från många håll har det sagts mig, att förslaget
i åtskilliga fall skulle leda till löneminskning. Kungl. Majit har också erkänt,
att så kommer att bliva fallet, men Kungl. Maj :t har uttalat en förväntan,
att landstingen skola hålla barnmorskorna skadeslösa. Jag är mycket
glad för departementschefens uttalande i detta hänseende och för att vad departementschefen
sålunda yttrat understrukits både av statsutskottet och lagutskottet
till den kraft och verkan det hava kan, men det brukar vara bättre
med en fågel i handen än tio i skogen. Jag är icke fullkomligt övertygad örn
att landstingen med någon vidare tillfredsställelse komma att hälsa utsikten
att få övertaga ansvaret för att barnmorskorna erhålla kompensation för denna
lönesänkning.

Man har också sagt, att det skulle vara orimligt att giva barnmorskorna
högre lön än distriktssköterskorna. Distriktssköterskorna borde lia mera betalt
därför att de lia längre utbildning. Jag anser, att distriktssköterskorna
äro oerhört lågt avlönade i förhållande till sin väldiga arbetsbörda, men de
kunna ju i en framtid få det bättre. Jag kan icke inse det berättigade i att
barnmorskorna skulle ha lägre avlöning. De ha något kortare utbildning, det
vill jag erkänna, men deras utbildning ställer sig relativt dyrbar. .Vidare

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
måste jag framhålla, att distriktssköterskans arbete visserligen är mycket ansvarsfullt,
men att vi dock måste komma i håg, att bakom henne står läkaren
såsom den i första hand ansvarige, under det att barnmorskan i större utsträckning
nödgas handla på eget ansvar. Till belysande härav vill jag framhålla
följande. Sköterskorna lära ha en kollektiv ansvarsförsäkring. På senare tid
har det varit mycket omdiskuterat, örn icke barnmorskorna också borde taga
kollektiv ansvarsförsäkring. Det har därvid visat sig, att försäkringsbolagen
icke varit villiga att giva barnmorskorna lika billiga premier som sköterskorna
och detta därför att bakom sköterskorna stå läkarna såsom direkt ansvariga.
Barnmorskornas ansvar är av ett annat slag. De måste handla mer på egen
risk och äro mer utsatta att bliva anklagade för fel, örn deras patienter bliva
sjuka eller fara illa. Örn en barnmorska misslyckas i sin vård av patienterna,
händer det lätt, att hon får stå till ansvar för tjänstefel. Jag tycker, att barnmorskornas
större ansvar borde berättiga dem till att åtminstone ställas jämsides
med distriktssköterskorna redan nu och icke först i en framtid, då barnmorskeväsendet
eventuellt kommer att omorganiseras. Den barnmorskekår,
som nu arbetar, har fått slita ganska grundligt. En jämförelse mellan siffrorna
för barndödligheten i vårt land och motsvarande siffror i andra länder
visar, att vår barnmorskekår utfört ett utomordentligt gott arbete. Barnmorskorna
ha icke blott utfört ett gott arbete vid förlossningar, utan barnmorskan
har på många håll varit som en klockarfar, till vilken folk vänt sig för
att få råd och hjälp i många avseenden. Deras gärning har varit mycket
mer omfattande än man kanske i allmänhet tror.

De ha länge fått vänta på att få sina löner reglerade. Jag tycker verkligen,
att man borde giva dem ett handtag, så att de i lönehänseende lyftes upp en
liten smula, i stället för att bara giva dem lika mycket i lön som de nu ha eller
rent av mindre. Löneregleringar bruka ju avse det förra.

Om det nu finns några, som känna sig upplyftade i en högre lönestandard,
är jag glad och tacksam för det, men jag skulle önska, att det icke bara vore
några inom kåren, som voro belåtna, utan att kåren i dess helhet hade anledning
att känna sig belåten.

Man har också strukit det särskilda s. k. ödemarkstillägget på 400 kronor.
Man har väl menat, att allt skulle bliva så mycket bättre ordnat hädanefter,
att barnmorskorna i ödebygderna icke skulle komma att arbeta under lika
svåra förhållanden som de gjort hittills. Man kommer ju nu att inrätta väntehem
för barnaföderskor och statsbidrag skall kunna utgå till hjälp i hemmen.
Detta är alldeles förträffligt, och det kan ju tänkas, att dessa åtgärder komma
att leda till en avsevärd förbättring av barnmorskornas i ödebygderna ställning.
Man får avvakta utvecklingen, sådan den kommer att gestalta sig, när
distriktsindelningen fullföljts.

Jag kan icke tycka annat än att det vore rättvist och billigt, örn barnmorskorna
finge 300 kronor till i grundlön, så att grundlönen för dem blev lika
stor som grundlönen för distriktssköterskorna eller 1,800 kronor i stället för
som i propositionen föreslagits, 1,500 kronor. Jag vet, att motionen avslagits
av första kammaren. Det är icke värt att sticka under stol med den saken,
men jag vet också, att andra kammaren ibland röstar på ett annat sätt än
första kammaren och detta gör, att jag för min del vidhåller mitt förslag. När
herr talmannen finner lämpligt att förklara debatten avslutad, kommer jag att
yrka bifall till den reservation, som fogats vid andra lagutskottets utlåtande.
Reservationen överensstämmer nied den del av motionen, som handlar örn lönen.
I motionen ingår även en passus, som för behandling överlämnats till bankoutskottet,
vilket har med barnmorskornas pensionsförhållanden att göra. Den

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
delen av motionen är icke i dag föremål för diskussion, utan nu är det endast
frågan örn den föreslagna höjningen av grundlönen från 1,500 kronor till 1,800
kronor. Herr vice talman, jag anhåller att få yrka bifall härtill.

I detta anförande instämde herr andre vice talmannen Magnusson, fru Johansson,
fru Biörck, fröken Hennings, fröken Andersson, fru Östlund, herrar
Hoppe och Andersson i Torngård, fru Nordgren samt herrar Eriksson i Frägsta
och Lithander.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är ju i och för sig icke särskilt tilltalande att tala emot en motion, som går
ut på en förbättring av barnmorskornas ställning, men jag tror, att Kungl.
Maj :ts förslag är väl försvarbart. Det har aldrig varit avsett, att den reform,
som här föreslås, skulle leda till en faktisk löneminskning för någon av de
nu verksamma barnmorskorna. För min del hyser jag ett obetingat förtroende
till landstingens välvilja på denna punkt. Jag tror icke, att det är befogat att
förutsätta, att landstingen skulle vägra lämna lönefyllnad i de fall, där det
är uppenbart, att den reform, som här föreslås, skulle komma att medföra inkomstminskning
för någon barnmorska. Observeras bör, att om förslaget bifalles,
så innebär detta, att regeringen och riksdagen gemensamt giva landstingen
en maning att försöka rätta till eventuellt uppkommande missförhållanden
beträffande lönerna. Jag vet icke hur många landstingsman det finns
i andra kammaren, men jag misstänker, att de äro i avgjord majoritet åtminstone
i andra kammaren och kanske även i första kammaren. Jag förmodar,
att de landstingsman, vilka i riksdagen komma att rösta för bifall till utskottets
förslag, i sinom tid i respektive landsting komma att igångsätta aktioner
i syfte att landstingen skola fullfölja statsmakternas intentioner.

För åtskilliga barnmorskor betyder naturligtvis propositionens förslag en
faktisk löneförbättring. Förslaget innehåller dock inte bara ett bud på en
årslön av 1,500 kronor och 3 ålderstillägg, ty de distriktsbarnmorskor, som
ägnat sig åt förebyggande barnavård, skola enligt övergångsbestämmelserna
erhålla ett extra lönetillägg på 300 kronor, och de barnmorskor som — jag
höll verkligen på att säga -—• ha något att göra, d. v. s. de som ha mer än 25
förlossningar om året, skola också få ett bestämt arvode. Jag medgiver ju att vederbörande
måste komma upp i ett 60-tal förlossningar för att komma upp i
den inkomst, som fröken Hesselgren velat direkt i lag ge dem. Att jag varit
en smula återhållsam på den punkten beror på ett skäl, som måhända inte
framträtt så mycket i diskussionen. Förhållandet är nämligen att vår nuvarande
barnmorskekår är ytterst överorganiserad. Man kan räkna med, att det i
vårt land finns örn inte dubbelt för många så dock inte långt därifrån eller
låt mig säga 6- ä 800 för många barnmorskor. Enligt den proposition som
här föreligger, skall staten betala lön till en alltså praktiskt taget överflödig
kår på minst 600 stycken barnmorskor. Det betyder en årlig utgift på omkring
miljonen, ja, kanske till oell med mer än miljonen under åtskilliga år
framåt. Och man kan inte räkna med, att den nuvarande överorganisationen
skall vara avvecklad förrän efter omkring 10 år. Det har varit rätt svårt att
anmoda riksdagen att betala denna överorganisation och att samtidigt bevilja
en allmän löneförhöjning för barnmorskorna, vilket förslaget om en årslön
på 1,800 kronor dock skulle innebära.

Jag skall inte ta upp frågan huruvida distriktssköterskornas löneläge är för
lågt eller inte. Man skall emellertid inte tappa bort att barnmorskorna enligt
5 § skola ha kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse. Jag menar
också för min del, att de förhoppningar, som nu ställas på landstingen, nog

Onsdagen den 12 maj 1937 £. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
komma att bli infriade. På den punkten är jag ingen tvivlare. Det måste således
sägas, att barnmorskorna även efter detta förslag komma att bli väl tillgodosedda.
Frågan om den förbättrade utbildningen är ju ställd på framtiden,
och man kan alltså inte såsom befolkningskommissionen gjort åberopa utbildningen
såsom skäl för de 1,800 kronorna. Jag erinrar i det sammanhanget
örn, att befolkningskommissionen inte ville ge de gamla barnmorskorna någon
högre lön. Detta är alltså en punkt, där jag åtminstone i någon mån har försökt
förbättra innehållet i det ursprungliga förslaget. Jag tror uppriktigt
sagt, att det inte begås någon orätt emot barnmorskorna, om propositionen
även på denna punkt bifalles oförändrad.

Fru Könn-Christiansson: Herr talman! Som medmotionär kan jag inte

underlåta att i detta sammanhang peka på den malört, som utskottet hällt i
den glädjebägare, som heter framstegen på förlossningsvårdens område. Det
visar sig här, att distriktsbarnmorskorna bli en missgynnad kår. Det är dock
här fråga örn en kår, som utfört ett gott socialt arbete och som till fullo känt
sitt ansvar inför samhället. Departementschefens förslag om en lön på 1,500
kronor jämte 3 ålderstillägg efter 3, 6 och 9 år måste man säga är synnerligen
blygsamt. Såsom fröken Hesselgren här framhöll måste barnmorskorna, även
om de inte ha fullt upp att göra, dock alltid vara i tjänst. Deras utbildning och
instrumentanskaffning m. m. gör att de äro tvungna att sätta sig i skuld, en
skuld som sedan skall amorteras. Vidare få de inte utföra några grovsysslor,
vilket ju också gör att de få vidkännas en del utlägg. Jag har här en liten
tablå, som är upprättad, örn jag så får säga, av de verkligt sakkunniga på
detta område, nämligen barnmorskorna själva. Av denna tablå framgår, att de
mest elementära utgifter som de måste göra gå till ett belopp av 1,800 kronor
per år. Ändå är då i denna tablå inte upptagen någon post för vare sig nöjen
eller föreläsningar. Ja, det har till och med visat sig, att barnmorskorna inte
ens ha råd att hålla sig med det egna fackorganet Jordemodern. Hur skall under
sådana förhållanden denna kår kunna hålla jämna steg med utvecklingen
på detta område, och hur skall den överhuvud taget kunna fortbilda sig? Jag
anser sålunda, att starka skäl tala för en justering uppåt av lönen till 1,800
kronor, och jag ber att i den delen få yrka bifall till den reservation, som är
fogad vid utskottets utlåtande.

Jag skall med det också passa på tillfället att med några ord beröra den
motion, som jag jämte tre andra partikamrater undertecknat och som går ut
på att varje barnaföderska skall erhålla kostnadsfri s. k. smärtfri förlossning.
Jag skall genast be att få markera vad motionen inte syftar till, nämligen att
diskutera de medicinska indikationerna eller överhuvud taget några vetenskapliga
termer, låt vara att i motionen framskymtar en förhoppning örn, att vetenskapen
på detta område skall nå längre än den i dag gjort. Gynekologerna
framhålla ju också, att det på detta område finns många vita fläckar. Jag förmodar
emellertid, att dessa äro till för att utforskas. Det kan väl heller aldrig
anses förmätet av en lekman att hysa stora förhoppningar på vetenskapen och
dess utövare.

I motionen fastslås alltså, att inom den slutna vården på detta område redan
nu narkos förekommer. Jag vill i det sammanhanget framhålla, att med vetenskapens
nuvarande ståndpunkt får det inte vara någon kostnadsfråga, huruvida
en barnaföderska skall kunna komma i åtnjutande av denna smärtfria
förlossning. Motionen ligger också helt i nivå med utvecklingen på detta område
med tanke på den omorganisation av förlossningsvården, som numera signaleras,
då praktiskt taget varje kvinna blir i stånd att erhålla denna smärtlindring,
som ju dock endast får ges av läkare. Utskottet poängterar den för -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts..)
bättring på detta område, som befolkningskommissionen påvisat, och däremot
är ju ingen erinran att göra. Att man emellertid tar denna förbättring som en
motivering för ett yrkande om avslag på motionen finner jag däremot ganska
egendomligt. Även örn man serverar avslaget aldrig så smakligt, har man
inte lyckats förta kryddan i motionen. Avslagsyrkandet avser endast att dölja
bristen på argument, vilket också tycks vara nödvändigt. Utskottet säger nu,
att den fria förlossningen kommer att medföra att de kvinnor, som på grund
utav medicinska indikationer behöva smärtlindring, också få sådan. Alltså
fastslår utskottet status quo. Man fastslår med andra ord, att samma avvita
förhållande som nu råder, nämligen att den smärtfria förlossningen är en kostnadsfråga,
skall finnas också i fortsättningen. Motionen avser ju i stället en
komplettering av den fria förlossningsvården, och den vill ge uttryck åt en
humanitär syn på dessa frågor. Jag kommer också att vid ärendets avgörande
begära votering, så att kammaren får ta ställning till spörsmålet, örn de humanitära
synpunkterna skola få komma till sin rätt, eller örn det skall vara en
kostnadsfråga, om mindre bemedlade kvinnor skola kunna komma i åtnjutande
av de rön och framgångar, läkarvetenskapen hittills gjort på här berörda
område.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 52.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den första ärade talarinnan i denna
debatt började med att deklarera sin tillfredsställelse med att dessa frågor
nu skola få sin lösning. Jag kan reservationslöst instämma i dessa uttalanden.
Jag förmodar, att hennes uttalande främst gällde den omständigheten
att man genom det förslag, som riksdagen nu går att anta, bereder en förbättrad
vård åt barnaföderskorna.

Jag skulle för min del vilja utsträcka denna tillfredsställelse att gälla även
för landstingens vidkommande. Vad jag här kommer att anföra har huvudsakligen
avseende på det föreliggande spörsmålet, sådant detsamma ter sig
från landstingens synvinkel. Enligt befolkningskommissionens förslag till
förbättrad förlossningsvård skulle statsbidrag utgå såväl till anordnandet
av förlossningsplatser som jämväl till dessas uppehåll i ungefärlig överensstämmelse
med de bidragsgrunder, som gälla för statsbidrag till hem för kroniskt
sjuka, till tuberkulossjukhus och epidemisjukhus m. fl. I den kungl,
propositionen har emellertid ett visst avsteg gjorts från befolkningskommissionens
förslag, i det avseendet nämligen, att Kungl. Majit beträffande statsbidraget
till anordnande av förlossningsplatser gjort bidragets utbekommande beroende
av Kungl. Majits prövning. Någon dylik förekommer inte i fråga örn de
av mig nyss nämnda anstalterna. När ett landsting går att ordna den kroniska
sjukvården, för att nu nämna ett exempel, kan det göra upp sin plan i
det avseendet i förlitande på att det skall erhålla statsbidrag efter vissa grunder
och till viss kvotdel av befolkningssiffran. Man är sålunda säker på att
erhålla detta statsbidrag, örn man fyller de krav i fråga om anstaltens standard.
som myndigheterna uppställa. Men beträffande statsbidraget till anordnande
av förlossningsplatser komma landstingen att sväva i fullkomlig ovisshet
örn, huruvida något statsbidrag står att erhålla eller inte. I propositionen
är nämligen tydligt utsagt, att någon rätt för principalerna att erhålla statsbidrag
till anordnande av dylika vårdplatser inte finns. Det föreligger alltså
en bestämd åtskillnad från övriga vårdgrenar. Örn man nu genom att ställa
statsbidrag till landstingens förfogande för anordnande _ av förlossningsplatser
för vårdkvinnor vill främja en utveckling i den riktningen, att den slutna
förlossningen skall bli mer och mer utbredd, kan man knappast gå tillväga på
ett sämre sätt än Kungl. Majit här föreslagit. När man inom ett landsting

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ana. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
inte kan vara säker på, huruvida och i vilken utsträckning statsbidrag står
att erhålla för anordnandet av dylika vårdplatser, är det klart, att nian kommer
att leva i ett tillstånd av tvekan och ovisshet. En bestämd utfästelse från
statsmakternas sida i detta avseende skulle på ett helt annat sätt lia möjliggjort
en hastigare utveckling av den slutna förlossningsvården.

I en motion, som jag tillsammans med herr Fast väckt, ha vi påpekat detta
förhållande och yrkat, att riksdagen måtte besluta en sådan ändring i Kungl.
Majits förslag beträffande anläggningsbidrag, att en viss rätt till dylikt bidrag
presumeras vara för handen för förlossningsanstalterna lika väl som nu
för hem för kroniskt sjuka. Det skulle vara av utomordentligt stort värde
att få ett uttalande från departementschefens sida angående de grunder efter
vilka en prövning av ansökningarna om anläggningsbidrag kommer att ske.
Det finns inga bestämda riktlinjer för en sådan prövning i den kungl, propositionen,
utan i denna talas i allmänna ordalag om att det finns vissa landsting,
som ha så svag ekonomi, att man inte kan förvänta något intresse från deras
sida för anordnandet av förlossningshem. Detta uttalande torde väl innebära,
att statsbidrag skall utgå endast till sådant landsting, som har en hög uttaxering
per bevillningskrona eller som i övrigt har dåliga finanser. Ser man emellertid
på själva anslagsbeloppet, finner man, att den justering, som Kungl.
Majit i propositionen vidtagit i befolkningskommissionens siffra, är relativt
obetydlig. Därav skulle man kunna sluta, att tilldelningen av statsbidrag kommer
att ske efter något mera liberala grunder. För att vinna klarhet i fråga
om vad landstingen ha att vänta sig i det avseendet, vore det tacknämligt, om
departementschefen ville göra klart här i debatten, hur denna fria prövning av
ansökningarna örn statsbidrag skall ske; detta inte minst därför, att vi inför
landstingen nu i höst skola kunna tala örn, huru det förhåller sig med dessa
bidrag, i vilka fall man har att förvänta statsbidrag, och när man har att endast
förlita sig på sin egen kraft. Vi få ju dock komma ihåg, att det härvidlag
rör sig örn ett helt nytt område för de flesta landsting. Visserligen har
man här och var gjort trevande försök att ordna förlossningsvård, men i stort
sett är det ett nytt område, som landstingen bjudas att beträda. Något åläggande
finns det ju varken i sjukhuslagen eller i det förslag, som här föreligger,
för landstingen att ta sig an denna vårdgren. Ur det allmännas synpunkt
anser jag emellertid, att det är mycket stort intresse, att den slutna förlossningsvården
utvecklas, att den utvecklas hastigt, och att för ändamålet nödiga
ekonomiska resurser ställas till förfogande av statsmakterna.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att påtala en annan sak, som vi
också berört i vår motion, nämligen det krav som uppställes i propositionen
att landstingen för att kunna erhålla något slag av bidrag, vare sig i form av
byggnadsbidrag eller i form av driftbidrag, skola upprätta en plan för förlossningsvårdens
ordnande inom hela landstingsområdet, en plan som dessutom
skall vara godkänd av medicinalstyrelsen. Vi lia i vår motion påvisat de konsekvenser
som detta krav kommer att medföra framför allt för de vidsträckta
landstingsområdena. Vi ha ansett, att nian även härvidlag infört en regel, som
kommer att hindra en önskvärd utveckling i stället för att främja den. Genom
att landstingen nu omedelbart ställas inför nödvändigheten att göra upp en plan
för hela landstingsområdet, i vilken det på förhand skall sagås, att där och där
bar man för avsikt att bygga en förlossningsanstalt, i ett distrikt tänker man
bygga ett barnbördshus, i ett annat åter ett förlossningshem i anslutning till en
barnmorskebostad, så ställer man på landstingen krav, som dessa för närvarande
sakna möjlighet att uppfylla beroende på att man saknar erfarenhet
örn och i vad mån dessa barnbördsanstalter komma att dra till sig förlossningskvinnor.
Man vet inte, när nu vården utanför förlossningshemmen blir prak -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Anfj. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
tiskt taget fri, om tillströmningen till de slutna anstalterna kommer att bli
så stor. som man först räknat med. Man löper bär precis samma risker, som
när det gällt epidemivården. I detta fall har man gått in för planer, sorn
varit för vidlyftiga. Man Ilar förbyggt sig oell skapat fasta anstalter, som
sedan fått stå tomma. Jag vill icke säga, att så kommer att ske i dessa fall.
Jag vill emellertid bestämt påstå, att just den omständigheten, att landstingen
tvingas göra upp en plan för hela landstingsområdet på en gång, kommer att
medföra ökad tveksamhet och kommer att giva hela projektet mera vittomfattande
konsekvenser, än som skulle bliva fallet, därest man, som vi i motionen
föreslagit, tillåter landstingen gå fram stegvis, alltså komma med planer för
blott en del av landstingsområdet och, varför icke, giver dem statsbidrag till
anläggning av förlossningshem, så snart man kan visa, att dylika äro erforderliga.

Utskottet har sagt, att vi motionärer missförstått propositionens förslag till
stadgande, och att det icke alls är meningen att införa ett sådant tvång, som
vi trott vara förhanden. Jag vill ifrågasätta örn utskottets uttalande härvidlag
är auktoritativt. I handlingarna till propositionen finnes det inget som helst
uttalande, som tyder på annat, än att vi i vår motion rätt uppfattat kravet på
planmässighet, nämligen att det skall vara en i förväg utstakad plan beträffande
förlossningsvården, och att denna plan skall vara godkänd av medicinalstyrelsen
— det står icke att den skall vara fastställd men innebörden torde
bli ungefär densamma. Örn man genom att resa detta krav trott, att man
skulle befrämja utvecklingen på detta område och därigenom så att säga med
milt tvång skulle kunna förmå landstingen att hastigare än nu är fallet gå in
för utbyggandet av dylika anstalter, har man misstagit sig. Utvecklingen går
i rakt motsatt riktning. Man kommer att stanna i tveksamhet inför ett projekt,
som ser så stort och vidlyftigt ut. Även härvidlag skulle det vara glädjande,
örn herr statsrådet ville utveckla vad avsikten med stadgandet i 5 § i kungörelsen
egentligen är.

När våra yrkanden icke vunnit anslutning från utskottets sida och icke heller
reservationsvis upptagits av någon, har jag i sakens nuvarande läge icke skäl
att framställa något 5''rkande. I ett annat hänseende har ett av oss i förutnämnda
motion framfört krav blivit tillgodosett på ett tillfredsställande sätt.
Vi hade nämligen i motionen påtalat, hurusom de driftkostnader, som utan
tvivel äro förhanden vid detta slag av anstalter, skulle i stor utsträckning
komma att stanna på landstingen, och att staten således var i färd med att
pålägga landstingen en ny kostnadskrävande uppgift, som staten själv borde
taga huvudparten av, vilket vore det naturligaste. För att i någon mån råda
bot på detta ha vi föreslagit rätt för landstingen att uttaga högre dagsavgift
för vården, än man i propositionen räknat med. Detta krav har utskottet tillgodosett
så till vida, att utskottet i stället föreslagit rätt till höjt driftsbidrag.
Jag får å motionärernas vägnar säga, att vi äro tillfredsställda med denna utgång.
Vi lia velat, att från landstingen skulle avlastas en större del av kostnaderna
och vi se naturligtvis helst, att så sker i riktning mot statsmakterna.
Herr talman, i sakens nuvarande läge har jag beträffande förslaget örn förbättrad
förlossningsvård intet yrkande.

Eftersom det är gemensam föredragning även beträffande förslaget från andra
lagutskottet, skall jag passa på att säga några ord om en motion från samma
motionär rörande detta förslag. Vi ha observerat, hurusom man i propositionen
vill göra medicinalstyrelsen till en sista överinstans över landstingen, när det
gäller tvistemål mellan barnmorskorna och deras principaler rörande naturaförmånernas
beskaffenhet. Vi kunna icke finna annat än att förslaget i denna
del innebär ett misstroende mot landstingen, vilket misstroende är fullkomligt

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Nr 31.

Ane/, förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
oförtjänt. Det förefaller, som om författaren till förslaget presumera!, att
landstingen icke skulle vara tillräckligt vidsynta och humana gentemot barnmorskorna,
vilka sålunda skulle kunna riskera att icke få de bostadsförmåner,
som författningen förutsätter. Jag vill säga, att det är ett alldeles oberättigat
antagande. Herr statsrådet var nyss vänlig nog att giva landstingen ett bättre
betyg, när han talade örn utsikterna för barnmorskorna att få sina löneförmåner
förbättrade. _ Jag måste säga, att förslaget att göra medicinalstyrelsen till
överinstans i fråga örn naturaförmånernas beskaffenhet är i hög grad opraktiskt.
Man kan icke begära, att en central myndighet skall ha reda på lokalförhållandena
i varje del av landet, och kraven på bostadsbetingelserna skifta
med den allmänna standarden på varje ort. Det kan icke heller vara lämpligt
att belasta ett centralt ämbetsverk med ärenden av detta slag. Man bör snarare
sträva efter att icke mer än nödvändigt lasta över uppgifter på de centrala
ämbetsverken. Förslaget har för övrigt från landstingens sida uppfattats som
ett obehörigt ingrepp i deras självbestämmanderätt för att icke rent av säga
som ett försök till förmynderskap. Jag vet icke, varifrån förslaget från början
emanerar, men tendensen har försports även i annat sammanhang. Man förmärker
en allt tydligare och klarare strävan att inkräkta på landstingens självbestämmanderätt
och i stället överflytta allt större och större befogenheter i
rent ekonomiska frågor till medicinalstyrelsen. Från landstingshåll ha vi med
sorg i hjärtat i flera olika sammanhang observerat en sådan utveckling och
ha i detta fall icke velat försumma tillfället att inge en örn än svag protest
mot denna tendens.

Här föreligger en reservation från ett flertal kammarledamöter för bifall
till motionens yrkande örn ett uteslutande ur författningstexten av bestämmelsen
om att medicinalstyrelsen skall pröva, och avgöra tvister om dessa naturaförmånere
beskaffenhet. Jag ber. herr talman, att beträffande andra lagutskottets
utlåtande få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr
Sandström med flera.

I herr Anderssons i Rasjön yrkande beträffande 11 § lagen om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m. instämde herr Anderson i Råstock.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
tror knappast, att jag kan besvara herr Anderssons i Rasjön anförande på annat
sätt än genom att hänvisa till propositionen. Det framgår av denna, att
Kungl. Maj:t skulle få en jämförelsevis fri prövningsrätt ifråga örn byggnadsbidrag
till dessa barnbördsanstalter. Jag vågar mig uppriktigt sagt icke på
att sa här pa rak arm i en riksdagsdebatt lägga upp ett program, som omfattar
alla de grunder, som böra gälla vid utdelandet av sådant statsbidrag. Hade jag
haft tillfälle att förbereda mig, hade det ju möjligen kunnat gå för sig. För
närvarande måste jag som sagt nöja mig med en hänvisning till propositionen.
Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på, att statsutskottet särskilt understryker,
att man bör vara återhållsam med statsbidrag till dessa anstalter, och
väl snarare tänkt sig en snävare tillämpning av bestämmelserna för utdelandet
av byggnadsbolag än Kungl. Maj :t räknat med, detta särskilt nied hänsyn till
den utökning av driftsbidragen, som statsutskottet föreslår. Det kan nog inte
hjälpas, att man^från intresserade landstingsmäns sida får finna sig i att pröva
dessa ärenden från fall till fall. Hade nian velat gå en annan väg, måste grunderna
varit preciserade.

Jag är övertygad örn att landstingen komma att tillmötesgå alla rimliga anspråk
på. utrustning och bostad — det är ju i första hand bostadsförmånerna
det i dylika fall kan uppstå tvist örn. Jag har därför utgått från att dylika

Andra hammarens protokoll 1937. Nr SI. 6

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 f. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
tvister skola bli mycket sällsynta. Jag kan därför icke tillstyrka herr Anderssons
i Rasjön yrkande på denna punkt. I första kammaren kommo utskottet,
reservanterna och undertecknad däremot överens örn, att stryka den punkt i lagtexten,
som lägger det slutliga avgörandet i medicinalstyrelsens hand och ur
författningstexten ta bort orden »Dylikt beslut må ej överklagas». Jag undrar
örn det icke vore att rekommendera andra kammaren att följa samma väg. Då
landstingen i regel äro mycket hyggliga mot de befattningshavare, med vilka
de ha att göra, kan man ju förutsätta, att tvister örn naturaförmåner bli mycket
fåtaliga. Risken att stryka bestämmelsen beträffande överklaganderätten
blir icke så stor, då det väl endast torde bli i enstaka fall, som man behöver gå
till särskild instans för slitande av tvist. Det borde ju vara en rätt rimlig anordning,
att detta sker besvärsvägen till medicinalstyrelsen och Kungl. Majit.

Örn någon kammarledamot ville ställa ett yrkande att på denna punkt biträda
första kammarens beslut, tycker jag att man i denna kammare kunde vara
lika tillfredsställd med en sådan anordning, som man visade sig vara i första
kammaren, där man i denna fråga uppnådde fullständig enhällighet.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande samt handläggningen
av övriga å föredragningslistan förekommande ärenden till kl. 7
e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

§ 15.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 315, angående tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet å lärare
vid statens undervisningsväsen;

nr 316, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 317, angående upphörande av tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt
för vissa lärare vid statens undervisningsväsen m. m.;

nr 318, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att instalt
för vissa lärare vid statens undervisningsväsen m. m.;

nr 319, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper;

nr 320, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa
tillämpningen av 13 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 30
juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873; och

nr 321, angående överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland rörande
förhindrande av spritsmuggling m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtan- Äng. förde,
nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättrad för- bättrad förlossningsvård
samt anordnande av s. k. förebyggande mödra- och barnavård ^aningavård
jämte i dessa ämnen väckta motioner samt andra lagutskottets utlåtande, nr *** m''

41, i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag örn anställande av di- (Forts-)
striktsbarnmorskor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Därvid anförde:

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Efter den ingående redogörelse, som
departementschefen har lämnat angående det föreliggande förslaget, är det
inte mycket för mig att säga. Jag skulle dock vilja yttra ett par ord angående
lönesättningen för barnmorskorna, som man här talat mest örn.

Man kan ju säga, att den lön, som här föreslagits från Kungl. Maj:ts sida,
1,500 kronor det är ju minimilönen — inte är så hög. Men örn man tager
hänsyn till vad beräkningen grundar sig på — och det har ju departementscheien
redogjort för - tror jag inte, att man kan klandra departementscheien
tor att han kommit fram till detta belopp. När vi på avdelningen togo del
av dels befolkningskommissionens yttrande och förslag, dels vad i propositionen
framhålla, funno vigatt det nog inte stannar vid de 1,500 kronorna. Det
star i propositionen pa sidan 86, att det bör kunna bli möjligt för distriktsbarnmorskorna
att även få utföra förebyggande barnavård och då erhålla ersättning
enligt samma grunder som distriktssköterskorna. I departementet
räknade man att de på det sättet skulle få 300 kronor. Vidare har departementschefen
föreslagit tre ålderstillägg med treårsintervaller, d. v. s. efter nio
ars tjänst fa de ytterligare 300 kronor. På avdelningen voro vi av den uppfattningen,
att dessa befattningshavare haft sina tjänster så länge, att de skulle
ia tillgodoräkna sig den föregående tjänstgöringstiden och sålunda redan nu
komma upp direkt till en lön av 1,800 kronor. Lägga vi sedan till det tillskott,
soln det eventuellt kan bil på grund av att de skola utföra förebyggande
barnavård, komma vi ju fram till över 2,000 kronor. Efter utökningen av
distriktens omfattning har man väl också anledning tro, att det skall lämnas

3ettaSö4 t!!ls}°tt. tdl lönen. Vi ha sålunda, när vi sett på saken

svn i ansett, att det inte ar möjligt att komma längre just med hän syn

till att vi ha distriktssköterskorna med sin lön av 1,800 kronor. Det är

skulle^mstvrkJdp SOm avgörande för os?> när det Sällde, huruvida vi
korn in tin 1% I VY fr<>ke? Hessel*?ren väckta motionen eller inte. Den
,J? tdl lagutskottet, men den var litet rörig — ursäkta uttrycket — och
lonefragan mäste vi ju behandla i statsutskottet.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)

Detta var som sagt i huvudsak våra synpunkter angående lönesättningen.
Något annat har egentligen heller inte blivit påtalat. Fru Hölin-Christiansson
tycktes klandra utskottet för att det, när det skrivit en sådan vänlig motivering,
ändå avstyrkt hennes motion. Men jag vill erinra talarinnan örn att vi
inte avstyrkt motionen. Om vi se på sidan 32 i utskottets utlåtande, skola
vi finna, att det skett en uppdelning i två avdelningar. Först ha vi de motioner,
som äro helt avstyrkta, och sedan hemställa vi beträffande de andra motionerna,
att »de må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
anfört, icke föranleda någon riksdagens åtgärd». Det är ett sätt, som
vi bruka använda, när vi anse, att en motionär fått nästan allt vad han vill
lia. Så är det här också. Först är det den fria förlossningsvården. Däri
ingår även, i den mån det är möjligt, att det skall vara smärtfri förlossning.
Under sådana förhållanden ansågo vi inte, att det kunde vara lämpligt och
nödvändigt att skriva till Kungl. Maj :t i den frågan. Det är vår uppfattning,
att det skall vara fri förlossning och att även de medel, som böra användas för
att göra förlossningarna så smärtfria som omständigheterna medgiva, då skola
komma till användning. Därom torde vi alla vara alldeles överens.

Detta är i korthet, herr talman, vad jag har att säga rörande de föredragna
utlåtandena. Jag har intet vidare att tillägga. Jag vill endast stryka
under vad departementschefen sade om, att denna anordning inte är så lätt
att komma till rätta med just på grund av det virrvarr, som gör sig gällande
på ifrågavarande område i fråga örn distriktsindelningen, denna uppdelning i
en massa små distrikt med därav följande ringa sysselsättning för befattningshavarna.
Innan man kommer till en bättre och redigare distriktsindelning,
måste det naturligtvis bli vissa olägenheter, som kanske både befattningshavarna
och andra inte tycka om. Det är emellertid en sak, som vi ha svårt att
komma ifrån.

Jag ber, herr talman att med dessa ord få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i utlåtandet nr 121. Det tillkommer inte mig att ge mig in på
andra lagutskottets utlåtande nr 41.

Herr Hage: Herr talman! Socialministern meddelade före middagen, att
första kammaren hade i anledning av andra lagutskottets utlåtande nr 41, angående
lag om anställande av distriktsbarnmorskor, §§ 5 och 11, fattat ett beslut,
som jag för min del tycker, att andra kammaren också borde fatta.

Beträffande 5 § andra momentet föreligger ett förslag från regeringen och
utskottsmajoriteten, som går ut på, att då det uppstår tvist mellan en distriktsbarnmorska
och vederbörande landsting angående omfattningen och beskaffenheten
av naturaförmåner, som vederbörande distriktsbarnmorska skall erhålla,
saken skall kunna överklagningsvägen hänskjutas till medicinalstyrelsen.
På landstingshåll är man inte särskilt intresserad av att det ordnas
på detta sätt, och därför har det väckts en motion, vari föreslås,
att bestämmelsen skall försvinna. Nu lia emellertid reservanterna, som
tillstyrkt motionen, och utskottsmajoriteten i första kammaren enat sig örn
ett nytt förslag. Detta går ut på att moment 2 skall bibehållas, dock så att
sista stycket i momentet, som lyder: »Dylikt beslut må ej överklagas» skall
falla bort. Det kommer att innebära, att när det blir fråga örn överklagande
av beslut av landsting örn naturaförmåner, distriktsbarnmorskorna ha rätt
att klaga hos medicinalstyrelsen, men att, örn vederbörande inte äro belåtna
med medicinalstyrelsens beslut, både landsting och distriktsbarnmorska ha rätt
att fullfölja talan hos Kungl. Maj :t. Jag har den uppfattningen, att om saken
ordnas på det sättet, har man vunnit något av det vi från landstingshåll

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
ville vinna med vår reservation, oell jag tror, att man därmed tillmötesgått
landstingsopinionen åtminstone i viss utsträckning.

Jag skulle alltså vilja påyrka, att andra kammaren fattar samma beslut beträffande
§ 5 moment 2 som första kammaren, men därutöver också, att ett
liknande beslut — även sammanfallande med första kammarens -— fattas beträffande
§ 11. Där står nämligen också mot slutet: »Dylikt beslut må ej

överklagas.» Jag påyrkar, att detta tillägg också där bortfaller.

Jag ber alltså att i korthet få föreslå, att dessa två ändringar ske i §§ 5
oell 11 i lag örn anställande av distriktsbarnmorskor.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall inte säga många ord. Jag
hörde med tillfredsställelse på, när statsrådet uttalade sin fasta tro på landstingens
vilja att ersätta de barnmorskor, vilkas löner bli sänkta. Jag hoppas,
att detta också kommer att höras ut över landet. Men jag är också klar på att
det skulle ytterligare styrka landstingens goda vilja, ifall åtminstone en del av
kammaren ville instämma i det yrkande jag kommer att göra på den högre lönen.
Det skulle säkerligen verka psykologiskt riktigt på det sätt jag skulle
önska.

Jag har inte här, när jag talat örn lönerna, gått in på naturaförmånerna, därför
att jag jämfört distriktsbarnmorskorna med distriktssköterskorna, och det
är samma naturaförmåner i bägge fallen. Sålunda blir detta inte någon skillnad
i förhållandet dem emellan. Nu vill jag säga, att jag uppskattar herr
Janssons i Falun framställning i mycket hög grad. Den visar nämligen, att
man i utskottet i alla fall varit ganska tveksam, hur man skulle göra, och fått
lov att skaffa sig skäl i alla riktningar för att själv bli övertygad örn det riktiga
i att inte gå på min motion. Det är tacknämligt, och detta vill jag stryka
under. Men jag vill knyta en reflexion till vad herr Jansson sade. Han menade,
att det skulle vara ganska lättvindigt för distriktsbarnmorskorna att få ytterligare
300 kronor, eftersom de skulle sysselsättas i förebyggande barnavård.
Det är emellertid inte vem som helst, som får sysselsättas i förebyggande barnavård.
Vederbörande måste först gå igenom särskilda kurser, och till dessa kommer
man givetvis inte att taga andra än de yngre barnmorskorna. De som varit
länge i tjänst och burit dagens tunga och hetta komma inte att få detta extra
tillägg av 300 kronor. Jag medgiver gärna, att de äro berättigade till ålderstillägg,
men sådana få sköterskorna också, och det är därför ingen skillnad
därvidlag.

Det är naturligtvis riktigt, att det här gäller en kår, som kanske delvis står
på avskrivning, därför att de äro litet fler än man för närvarande har behov av.
Nu har jag sagt — och jag stryker under det än en gång — att det rå ju barnmorskorna
inte för. När staten står inför den situationen, att den måste koppla
av en kår, som den förut haft nytta och användning av, brukar staten vara mycket
generös. Det var staten, när en del militärer kopplades av, och det var den,
när det gällde att koppla av tobaksindustriens arbetare. Jag tycker därför inte,
att det är så märkvärdigt, att man behåller fler barnmorskor än vad som strängt
taget skulle behövas. Jag vet mycket väl, att man anser, att man nu gjort den
stora, generösa gest, som kan begäras, när man inte bara utan vidare klipper
av. Men det är just detta jag menar, att staten inte heller kan göra. •— Förresten
äro vi inte absolut säkra på vilket antal barnmorskor, som kommer att
behövas. Är det så, att befolkningskommissionen får verka i den riktning den
tenderar till, kan det hända, att det behövs fler än man för närvarande tänker
sig. Det vill jag ju inte spå någonting om. Emellertid menar jag, att det kan
finnas ganska stort fog för att ge denna kår en så god ställning, som det är

Nr 31.

Onsdagtj den 12 maj 1937 e. m.

Ane;, förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
möjligt, med tanke på det utomordentligt uppoffrande och värdefulla arbete
den utför.

Jag kan därför inte se, herr talman, att jag kan göra annat än vidhålla mitt
yrkande. Men det har påpekats för mig, att på grund av sammanförandet av
två utskottsutlåtanden jag får lov att ställa .särskilda yrkanden på de båda utlåtandena.
Jag yrkar sålunda beträffande statsutskottets utlåtande den ändringen,
att minimilönen sättes till 1,800 kronor i stället för till 1,500 kronor, och
beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 41, att i § 5 mom. 1 man för in
ordet ettusenåttahundra i stället för ordet ettusenfemhundra, och att detsamma
sker i § 8, vilket senare ju är en följdändring. Jag hoppas, att jag skall få några,
som följa mig i detta yrkande.

Fru Nordgren: Herr talman! Med hänsyn till den mängd ärenden, som stå
på dagens föredragningslista, hade jag inte tänkt yttra mig i föreliggande ärende,
varför jag instämde med fröken Hesselgren i hennes första anförande. Jag
hade nämligen inte väntat, att det skulle bli en så lång debatt i denna fråga.
Då nu ändå så blivit fallet, anser jag mig böra säga några ord. Jag gör det
inte minst med hänsyn till att jag år 1935 gjorde mig skyldig till en motion,
vari jag påyrkade utredning angående en omläggning av barnmorskevården
i sådan riktning, att denna skulle bli fri för de kvinnor som folio
under moderskapsförsäkringen och det statliga moderskapsunderstödet, samt
att barnmorskorna skulle helt avlönas av det allmänna. Jag har mig
bekant, att det finns en del barnmorskor, som ingalunda äro mig tacksamma
för detta mitt initiativ. Jag vill emellertid framhålla, att jag
i nämnda motion inte främst tog sikte på barnmorskorna och deras anställningsförhållanden
-— det var en sak, som den i motionen påyrkade
utredningen fick svara för — utan i främsta rummet på barnaföderskorna. Genom
mitt instämmande med fröken Hesselgren har jag understrukit tillfredsställelsen
över Kungl. Maj:ts förslag rörande förlossningsvårdens ordnande.
Jag går härvid så långt, att jag anser den fria förlossningsvården vara för
barnaföderskorna t. o. m. värdefullare än den ekonomiska hjälp till dem, som
vi för någon vecka sedan beslutat.

Men jag kan inte uraktlåta att säga, att jag finner de löner, som här föreslagits
för barnmorskekåren, vara för låga. Man måste väl ändå medge, att en
kontantlön av 125 kronor i månaden för ett så ytterst ansvarsfullt och krävande
arbete som barnmorskornas är otillräcklig, även örn man därtill lägger värdet
av bostadsförmånen. Jag anser, att distriktsbarnmorskorna i avlöningshänseende
hade bort jämställas med distriktssköterskorna, och jag tror, att det ur
alla synpunkter varit gagneligt örn barnmorskorna, i större utsträckning än här
förutsattes, fått sig ålagda en del av det arbete, som nu kommer att påvila distriktssköterskorna.
Jag hyser nämligen allt fortfarande den uppfattningen
—- som jag tillkännagav i en motion vid 1936 års riksdag — att de åligganden,
som distriktssköterskorna fingo sig pålagda genom riksdagens beslut örn distriktsvårdens
omorganisation, komma att visa sig bli så många och så betungande,
att de inte ensamma kunna gå i land med dem. Jag tror, med hånsson härtill,
att det varit klokt om våra duktiga barnmorskor mera tagits i anspråk för
vården av mödrar och barn, i första levnadsåret, vilket arbete särskilt skulle lia
lämpat sig för dem. I den mån distriktsbarnmorskorna inte varit tillräckligt
utbildade för dessa sina nya uppgifter, kunde väl den saken ha ordnats genom
särskilda utbildningskurser liksom riksdagen tidigare beslutat för distriktssköterskornas
del.

Men det finns ytterligare ett skäl till att distriksbarnmorskorna borde jämställas
med distriktssköterskorna i avlöningshänseende, och det är den nya an -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
ordningen, att distriktsbarnmorskorna jämväl skola tagas i anspråk för den
slätna barnbördsvården i »all den omfattning, som vårdförhållandena och omständigheterna
i övrigt det medgiva», vilket starkt understrykes i såväl statsutskottets
som andra lagutskottets utlåtanden. En anordning, om vars lämplighet
jag för övrigt hyser starka tvivel, då det i praktiken visat sig ganska svårt
att utnyttja distriktsbarnmorskorna både i den öppna och den slutna förlossningsvården.
Men när nu så skall ske, borde val detta lia varit ett skäl för en
bättre avlöning åt distriktsbarnmorskorna, vars arbetskraft härigenom mera
kommer att tagas i anspråk.

Man får inte förvåna sig över örn framför allt de barnmorskor, som i ekonomiskt
hänseende bli lidande på denna omorganisation, inte äro så värst belåtna.
Jag hyser inte samma goda förhoppningar som statsrådet och chefen för socialdepartementet
örn landstingens villighet att kompensera de barnmorskor,
som få sina löneförmåner minskade. Även örn jag inte tvivlar på landstingens
goda vilja härvidlag, är jag dock övertygad örn att man inom landstingen kommer
att anse, att då staten bestämt en viss lön för distriktsbarnmorskorna, böra
dessa nöja sig med densamma, varför en del distriktsbarnmorskor troligen komma
att bli lidande på den nya anordningen.

Vidare är jag, i likhet med fröken Hesselgren, ganska bekymrad över att man
tagit bort ödemarkstillägget för barnmorskorna. Det kail väl ändå inte vara
rimligt att samma lön skall gälla för barnmorskorna exempelvis i skärgårdarna
eller i lappmarksdistrikten — där dessa yrkesutövare få arbeta under mycket
svåra förhållanden och ofta med fara för liv och lem företa sina resor — som
för de barnmorskor vilka ha bekvämare färdmedel och bättre arbetsförhållanden.
Jag tror det kommer att vålla svårigheter för kommunerna på sådana
orter att få duktiga barnmorskor. Där har man inte heller samma tillgång
till förlossningsanstalter —- och kommer inte att under lång tid få det -—
som man har i tätare bebodda delar av landet. Jag hoppas därför livligt, att
denna fråga skall tagas upp till förnyat övervägande, och att ödemarkstilläggen
skola återinföras.

Till sist skall jag endast säga några ord örn den s. k. smärtfria förlossningen.
Det kan synas egendomligt, att det inte är mer än en representant för kvinnorna
här i riksdagen som haft något yrkande på att man, genom att göra narkosen
kostnadsfri för barnaföderskorna, skall bereda dessa så stor lindring i de smärtor,
som följa med en barnsbörd, som det är möjligt. Att vi övriga kvinnliga
ledamöter här i kammaren inte direkt ställt oss bakom fru Rönn-Christianssons
motion, betyder emellertid ej, att vi inte i princip stå bakom tanken i motionen.
Att vi inte underskrivit densamma beror dels på att läkarvetenskapen ännu inte
är säker på, att det är alldeles riskfritt för mödrar och barn att narkos användes
vid förlossningen, och dels på det rent orealiserbara kravet i motionen
att denna förmån skulle ställas till förfogande för varje barnaföderska. Ty då
narkos icke torde kunna lämnas i händerna på andra än läkarna, kunna ju endast
de barnaföderskor, som erhålla vård på förlossningsanstalterna, bli delaktiga
av den lindring i förlossningssmärtorna som narkosen kan ge, och icke
»varje barnaföderska».

Statsutskottet framhåller, att som en konsekvens av principen om fri förlossningsvård
torde följa, att barnaföderska i de fall, där medicinska indikationer
så påfordra, utan ersättning beredes all den lindring i de med förlossningen
förenade smärtorna, som omständigheterna medgiva. Emellertid hade det enligt
min mening varit bättre, örn utskottet i stället sagt, att alla de barnaföderskor,
som förlösas på förlossningsanstalt och som önska få narkos, skulle erhålla
kostnadsfri sådan. Detta i synnerhet som vi redan nu ha en del förlossningsanstalter,
där narkos lämnas utan särskild kostnad, medan andra anstalter ta

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
betalt för den, och det hade varit önskvärt med likformighet på detta område.
Jag hoppas, herr talman, att vi skola komma dithän, att vården även i denna
del blir utan särskilda kostnader för barnaföderskorna.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som ställts av fröken
Hesselgren.

Herr Olovson: Herr talman! Jag befinner mig i dag i samma beklagansvärda
situation som jag gjorde den gången härom dagen, då vi behandlade
frågan om mödrahjälpsnämnderna, där jag antagligen kom att bli betraktad såsom
kvinnornas fiende nr 1. Jag vill emellertid påpeka, att jag inte har sträckt
mig så långt att jag t. ex. har yrkat på att varannan barnmorska skall vara en
karl, utan jag har låtit det stanna vid vad här blivit föreslaget.

Jag delar ansvaret för den ståndpunkt, som andra lagutskottet har kommit
till, och jag skall här bara stanna vid den väsentliga tvistepunkten, nämligen
frågan örn lönerna, som ju finnas angivna i det framlagda lagförslaget.

Vid behandlingen av barnmorskornas lönefråga här i dag har man begagnat
sig av samma metod som man begagnar sig av när det gäller lönefrågor så
där i största allmänhet: man försöker pressa siffrorna så lågt som möjligt för
att ha argument för att yrka på höjningar. Här har man hela tiden talat om
en lön för barnmorskorna på 1,500 kronor. Det förhåller sig emellertid inte
alls på det sättet. Det är föreslaget en lön på 1,500 kronor, men därtill kommer
möblerad bostad med lyse och värme. Jag skulle tro, att man i de flesta
samhällen skall kunna värdera en möblerad bostad med lyse och värme till
så där 500 kronor, och då ha vi redan lönen uppe i 2,000 kronor. Vi ha vidare
tre ålderstillägg på sammanlagt 300 kronor, samt i de fall, där antalet förlossningar
uppgår till mer än 25 om året, ett lönetillägg på upp till 300 kronor.
Nu äro vi uppe i en lön på 2,600 kronor. I sämsta fall har man att räkna med
en lön på, under första tiden 2,000 kronor, efter första ålderstillägget 2,100
kronor, efter andra ålderstillägget 2,200 kronor och efter det tredje ålderstilllägget
2,300 kronor.

Det måste anses vara ostridigt, att barnmorskornas arbete är mindre än
distriktssköterskornas. Ingen vill väl göra gällande motsatsen. Då säger
man här — det har sagts under debatten i dag — att det kan ju inte barnmorskorna
hjälpa, att de inte ha fullt arbete. Nej, naturligtvis inte. Men de
veta i varje fall, att de inte lia att räkna med full arbetstid, när de inträda på
denna bana — det äro de medvetna örn — och vi ha f. ö. en hel del befattningar
här i landet, som inte kunna anses medföra full sysselsättning, och där lönen
sättes med hänsyn härtill. Man kan här tala örn en passningstjänst, där
tjänstgöringen blir mer eller mindre omfattande, men i varje fall är det inte
fråga örn full sysselsättning.

Nu sade fröken Hesselgren före middagsrasten, att barnmorskorna kunna
icke sysselsätta sig med något annat arbete, i varje fall inte något tyngre
arbete, ty de måste vårda sina händer så väl. Det är säkerligen, fröken Hesselgren,
en utomordentligt starkt stiliserad sanning. Den närmar sig betydligt
överdriften. Jag har känt och känner rätt många barnmorskor. Hälften av
landets barnmorskor torde vara gifta och sköta hus och hem, och de sköta säkerligen
— det vet jag i många fall —- också potatislanden. Det är inte så
värst länge sedan jag såg en barnmorska stå vid sin gamla rostiga Ford, och
hon slängde med skruvnycklarna som den värste metallarbetare, så vad det beträffar
tror jag vi kunna säga, att nog kan en barnmorska, som är gift och
sköter hus och hem, göra detta som alla andra utan att det på något sätt inkräktar
på hennes möjlighet att sköta sin tjänst. Det är trevligt att höra frö -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
ken Hesselgren, när hon försöker lura andra kammaren, men det får ju vara
måtta.

Jag vill här påpeka, att den lön, som en barnmorska kommer upp till, enligt
mitt förmenande inte är för hög. Jag skulle möjligen lia kunnat luras att gå
längre med gott hjärta, örn så varit, men jag finner starka skäl tala för att
man skall stanna vid detta, inte minst med hänsyn till distriktssköterskorna,
ty det är orimligt redan på grund av deras olika tjänst att ställa dessa båda
yrkesgrupper i jämbredd med varandra. Vi skola också komma ihåg en annan
sak. Vi röra oss här med löner på omkring 2,200 upp till 2,600 kronor.
Men vad förtjänar en yrkesarbetare inom exportindustrien i de svenska landsortsstäderna?
Han kommer kanske upp till 2,400 ä 2,500 och detta till och
med i städer, där man får betala 900 kronor örn året i hyra för 1 rum och kök.

Jag hör redan invändningen: man kan inte göra sådana jämförelser. Mina
herrar! — eller kanske jag främst skall vända mig till damerna — det är
precis sådana jämförelser som man skall göra, och örn vi inte i tid vilja göra
jämförelse mellan de löner vi här besluta och de löner, som de människor ha,
som skola betala dessa löner, komma vi att få ångra det.

Här invändes naturligtvis, att barnmorskorna ha sin utbildning, som de
kostat på sig. Det är 23 månaders utbildning, och kursen är såvitt jag vet
kostnadsfri. En yrkesarbetare har ju också någon utbildning bakom sig. Det
finns yrken, som jag känner till mycket väl, där lärotiden är 8 år och där man
just nu icke kommer upp till den lönen, och då skola arbetarna ändå försörja
hustru och barn.

Nu skulle jag emellertid vilja veta, hur reservanterna här se på saken. De
ha föreslagit en höjning av den fasta lönen — vi kunna kalla det så — från

1,500 kronor till 1,800 kronor. Men skola fortfarande de tillägg på 800 kronor
utgå, som äro föreslagna, så att det skulle bli utöver dessa tillägg en ren
förhöjning på 300 kronor?

Jag skall inte dröja längre vid lönefrågan. Jag tycker inte man har behandlat
barnmorskorna orättvist med hänsyn till omfattningen av deras arbete eller
med hänsyn till deras utbildning, och det ligger icke någon undervärdering av
deras arbete i detta. Ett faktum är ju att staten, eller rättare sagt andra
kammaren, står beredd att bevilja löneförhöjning för en stor grupp befattningshavare,
som komma på indragningsstat och där man eljest brukar sätta
ned lönerna. Socialministern meddelade här, att vi ha ett överskott på omkring
600 barnmorskor i landet. När man beviljar löneförhöjningar, där det
skulle vara indragningsstat med lönesänkning, tycker jag inte man behandlar
vederbörande orättfärdigt.

Nu skall jag dröja ett ögonblick vid — och nu skall jag försvara barnmorskorna
— frågan om möjlighet för barnmorska att överklaga hos eller rättare
sagt vädja till högre instans, när tvist uppkommer med landsting beträffande
naturaförmånerna. Där var det herrarna eller rättare sagt Anderssönerna i
Rasjön och Råstock, som voro missnöjda över att klagomål skulle få anföras
hos medicinalstyrelsen. Det var landstingsmännen, som talade den gången.
Ingen över och ingen vid sidan av landstingen! Men nu vill jag göra herrarna
Andersson i Rasjön och Anderson i Råstock uppmärksamma på det förhållandet,
att barnmorskorna äro anställda hos landstingen, och när det gäller naturaförmåner
även avlönade av landstingen. Det är två parter, landstingen
såsom arbetsgivare-avlönare och barnmorskorna som de anställda. Nu menar
herr Andersson i Rasjön och herr Anderson i Råstock, att om det blir tvist
mellan dessa två parter, skall den ena parten, d. v. s. landstinget, uppträda
som skiljedomare och fälla utslaget. Det där stämmer inte riktigt med vad
vi bruka vara vana vid. Jag menar det är fullt naturligt, att örn tvist upp -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
kommer mellan ett landsting och en barnmorska rörande naturaförmånerna,
så bör det finnas en instans som får lösa tvisten, och jag finner i likhet med
departementschefen att medicinalstyrelsen är den rätta. Örn man nu gör som
herr Hage här yrkat, nämligen öppnar möjlighet för landstingen att hos Kungl.
Maj :t överklaga medicinalstyrelsens utslag, så borde man väl inte kunna anse,
att landstingens rätt kommer att trädas för nära.

Jag slutar med att påpeka, att jag har blivit lämnad den uppgiften, att
barnmorskorna själva förklarat sig nöjda med vad befolkningskommissionen
föreslagit, och då Kungl. Maj :ts förslag och det utskottet här kommit med
ekonomiskt sträcker sig lika långt, tror jag inte att andra kammaren behöver
falla för den annars nära liggande frestelsen att följa fröken Hesselgren. Vi
skola komma ihåg, att om andra kammaren fattar ett annat beslut än första
kammaren, är det inte bara en vädjan till landstingen utan det är också ett
annat beslut. Jag för min del skall gå fröken Hesselgren till mötes så långt
att jag uttalar som min varma förhoppning, att landstingen måtte beakta, vad
här sagts, att i de fall en barnmorskas inkomst skulle minskas, landstingen behagade
lämna en lönefyllnad.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till det yrkande, som framställts av
herr Hage.

Herr Fast: Herr talman! Jag har dristat mig att begära ordet för att med
några ord beröra, hur jag tidigare, då vi behandlat denna fråga, har sett på
denna sak.

Jag skall gärna bekänna, att diskussionen överraskat mig. Man rör sig
här örn småsaker, under det att de verkligt stora saker, som vi äro färdiga att
inom några ögonblick fatta beslut om, komma i bakgrunden, precis som örn
här bara vore fråga örn några kronor till eller från. Ingen kan väl egentligen
riktigt säga, vad det är för kostnader, som staten genom ett beslut i frågan
nu kommer att ikläda sig. Man kan naturligtvis beräkna ungefär vad det
kommer att kosta staten med hänsyn till bidraget per vårddag, men vad det
kommer att kosta staten med hänsyn till den utformning, som givits i Kungl.
Maj:ts förslag ifråga om byggnadsbidrag, därom vet man egentligen ingenting.
Men man vet heller inte en annan sak och det är, vilka kostnader som
vid sidan härom komma att åvila landstingen, och därpå kommer helt enkelt
beslutets effektivitet att bli helt beroende. Ty örn det är så, att inte landstintingen
äro fullt beredda att göra de nödiga utbyggnaderna av sina sjukvårdsanstalter,
dessa förlossningshem o. s. v., blir det helt enkelt en vacker gest,
som vi besluta i dag, därför att man har de billiga platserna på papperet, men
i verkligheten har man ingen förlossningsvård.

Jag uttalar den förhoppningen, herr talman, att landstingen denna gång
liksom alltid tidigare, då det gällt sjukvårdsfrågor, skola lojalt, efter måttet
av sina krafter, se till att så fort som möjligt skaffa de nya platser, som erfordras.
Ty med det beslut, som nu fattas, skall man inte tro, att det kommer
att stanna vid de 50 %, som det ursprungligen var räknat med, av barnbördskvinnorna,
som skulle använda sig av de slutna anstalterna, utan jag
tror att man får räkna med 85 ä 90 % och kanske något däröver. För egen
del och då jag varit ordförande i en kommitté, som för mitt landstings vidkommande
undersökt denna sak, har jag därför kommit till den uppfattningen,
att man rör sig med byggnadskostnader, som här äro förbluffande höga.
Detta beror också därpå, att då det gäller förlossningsvård, man inte kan
nöja sig med de anordningar, som finnas vid våra vanliga sjukhus. Tack vare
de mycket höga kostnaderna för de sanitära anläggningarna bli byggnads -

Onsdagen den 12 maj 193" e. m.

Nr 31.

Äng. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
kostnaderna per vårdplats oerhört mycket högre än för den egentliga kroppssjukvården,
i vissa fall upp till dubbla beloppet. Visserligen är det sant, att
man här kan gå in för mindre hem, som kunna ställa sig billigare, men man
kan i regel icke ge efter i fråga om de sanitära kraven. I vad mån man skall
få nytta av detta kominer alltså att helt och hållet bli beroende på landstingens
vilja att så fort som möjligt utbygga de särskilda anstalterna av olika
slag. I det fallet är jag glad åt den läggning propositionen fått, då man där
gått in för att ge den största möjliga spridning åt dessa anstalter av skilda
typer, ty därigenom skapar man större möjligheter för kvinnorna att besöka
dessa anstalter, än som skulle bli fallet, därest man skulle gå in för en fullständigt
koncentrerad barnbördsvård. Man skall nämligen komma ihåg, att
det blir resekostnader och andra kostnader förknippade med en alltför stark
koncentrering av denna vård.

Ur dessa synpunkter är det förklarligt, att jag, så att säga på uppdrag av
landstingsförbundets styrelse, varit med om att väcka en motion, där man
lägger huvudvikten på ett så snabbt utbyggande som möjligt av vårdanstalterna,
därför att den reform, som nu åstadkommes, annars stannar på papperet.
Det är klart, att jag inte var så glad åt att föreslå, att man skulle höja
kostnaden från en krona till två kronor per dag, men jag ansåg, att då det
gällde, att landstingen skulle bygga ut anstalterna så snabbt som möjligt, vore
det bättre, örn man finge dessa platser till stånd även med en vårdavgift på
två kronor, än att det inte skulle bli några platser alls. Nu har emellertid
statsutskottet — och jag är mycket tacksam mot utskottet därför — i sin uppläggning
av ärendet gått in för att höja statsbidraget. Man har därigenom
givit mer åt landstingen, med hänsyn till att här är fråga örn årliga kostnader,
än om man gått oss tillmötes genom att ge ett bestämt löfte örn byggnadsbidrag.

Jag tror alltså, att det hela kan ordna sig, och jag vill ännu en gång uttala
den förhoppningen, att man med samma varma välvilja och lojalitet, som man
alltid kunnat räkna med från landstingens sida, kommer att gå in för att utbygga
denna vård.

När det sedan gäller barnmorskornas löner, vill jag begagna tillfället för
att säga, att enligt min uppfattning har man handlat mycket humant. Av en
undersökning, som jag gjort, har resultatet blivit, att det finns barnmorskor,
som inte haft mer än 6 till 10 förlossningar per år, där således denna förlossningsvård
kostar det allmänna ungefär 400 kronor per förlossning. Örn
det varit fråga om privat företagsamhet härvidlag, måste man ju förstå, att
man inte skulle ha tillåtit, att dessa befattningshavare skulle fått stanna
kvar, utan då skulle man säkerligen lia ordnat det så, att de fått en engångsersättning
och ingenting vidare. Men nu är det staten, som betalar, och inte
enskilda, och då är det naturligt, att staten bör handla på det mycket honnetta
sätt som skett i detta fall. Jag kan i det avseendet i åtskilligt instämma
med vad herr Olovson sade, även örn jag bortser från de tillspetsade överdrifter
han gjorde sig skyldig till, bara därför att han önskade tillspetsa saken.

Sedan vill jag bara säga ett enda ord örn de här klagoinstanserna. Jag får
säga, som statsrådet och chefen för socialdepartementet sade för en liten stund
sedan, att man skall inte inbilla sig, att här blir fråga örn egentliga klagomål.
Såvitt jag känner lia landstingen så honnett och noga fyllt sina förpliktelser
mot befattningshavarna, att det inte finnes fog för några berättigade klagomål.
Och landstingen ha betydligt flera befattningshavare än barnmorskorna
att sörja för beträffande bostäder. Men där har inte varit tal örn att skapa
någon speciell klagoinstans. Kunna landstingen sköta dessa uppgifter,

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)
kunna de säkerligen också sörja för att barnmorskorna få hyggliga bostäder.
Det kunna vi vara överens om. Yad som emellertid gjort, att jag ansett denna
fråga vara av litet större betydelse, är, att jag varit rätt för, att man på
detta sätt tillskapar ett särskilt besvärsinstitut, som kan komma till stånd
även på andra områden, där konsekvenserna kanske bli svåra att överblicka.
Väljer man emellertid den väg, som första kammaren för sitt vidkommande
valt och varom yrkande framställts av herr Hage, tror jag, att man skapar
vissa garantier för att detta inte kommer att tagas i bruk. Och det är kanske
det bästa som kan sägas örn denna besvärsinstans.

Ja, herr talman, av vad jag anfört framgår, att jag för min del kommer att
stödja utskottets förslag i föreliggande fall med undantag dock för den del,
där herr Hage framställt ett annat yrkande.

Häruti instämde herrar Werner i Hultsfred och Lundqvist.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Bara ett enda ord. När jag hörde herr
Olovsons anförande, tänkte jag, att om han finge hålla på, så skulle han få
upp barnmorskornas löner till 3,000 kronor och därutöver. Han bara byggde
på och byggde på deras löner. Och såvitt jag förstår kommo även deras
tjänsterum att bli inräknade i förmånerna, men de skola väl ej räknas med i
lön. Och ålderstillägg ha ju distriktssköterskor och alla i statens tjänst anställda,
så att därmed behöver man inte räkna här.

Beträffande vad han sedan sade, att detta bara är en beredskapstjänst, vill
jag säga, att vi ha andra beredskapstjänster som äro ganska väl betalade, t. ex.
brandsoldaternas befattningar. Jag tycker, att dessa äro närliggande och likartade.

Vad återigen beträffar vad han yttrade örn den där husmodern, som utför
allt arbete samtidigt som hon är barnmorska, så är det ju möjligt att så är
fallet. Men jag vill påminna herr Olovson örn, att i harnmorskereglementet
står, att barnmorskan inte får utföra tvätt och andra grovsysslor. Det var
det jag menade. Örn de sedan smussla sig till att utföra sådant arbete, kan
jag inte rå för det.

Herr Olovson: Herr talman! När fröken Hesselgren ville inbilla kammaren,
att jag byggde på för mycket, vill jag säga, att jag inte gjorde det. Jag
räknade inte in tjänsterummet, men jag talade örn, att möblerat rum med lyse
och värme kan taxeras till 500 kronor. Det kan inte ingå något tjänsterum i en
sådan bostad för 500 kronor, när man i en stad som Västerås för en modern lägenhet,
som kan passa en barnmorska, får betala 1,000 kronor utan möbler.
Jag räknade alltså inte i överkant.

Vad sedan beträffar frökens Hesselgrens yttrande örn brandsoldaterna, får
jag säga, att säkerligen 90 % av de avlönade brandsoldaterna här i landet stå
hela dagarna och arbeta på en verkstad i brandstationen. Det är ingen beredskapstjänst.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde till en
början propositioner beträffande statsutskottets utlåtande nr 121 punkten 1),
nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt, dels ock
på bifall till berörda hemställan med den ändring, som föreslagits i motionen
11:412 i här behandlad del; och fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl
av fröken Hesselgren, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Ang. förbättrad förlossningsvård m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

1) av utskottets förevarande utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i motionen II: 412 i här behandlad del.

Vidare framställde herr talmannen i fråga örn punkten 2) av statsutskottets
berörda utlåtande nr 121 propositioner dels på bifall till utskottets i denna
punkt gjorda hemställan, dels ock på bifall till berörda hemställan med
den ändring, att motionen II: 52 av kammaren bifölles; och förklarade sig herr
talmannen anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Fru Rönn-Christiansson begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

2) av utskottets förevarande utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring, att motionen II: 52 av kammaren bifallits.

Ordet lämnades nu på begäran till fröken Hesselgren, som yttrade: Herr
talman! Efter utgången av den sista omröstningen förfaller naturligtvis mitt
yrkande beträffande § 5 och § 8 i det lagförslag, som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 41.

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande andra lagutskottets
utlåtande nr 41, nämligen l:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall
till berörda hemställan med den av herr Hage under överläggningen föreslagna
ändringen samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri,
som under överläggningen föreslagits av herr Andersson i Rasjön; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den under 2:o) angivna propositionen.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 134, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Ang. ytterligare
utbyggnad
av turiststationen
vid
Storlien.

§ 3.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 135, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående lån för ytterligare utbyggnad av
turiststationen vid Storlien m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 200, hade Kungl. Majit,
under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av departementschefen anförts och i enlighet med de närmare
bestämmelser, som av Kungl. Majit kunde meddelas, finge dels till föreningen
för skidlöpningens främjande i Sverige för ytterligare utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien av statens järnvägars rörelsemedel lämnas ett lån
av 515,000 kronor, dels ock under den tid, amorteringen av sagda lån påginge,
till annuitetens bestridande tillskjutas ett årligt bidrag av högst 14,500 kronor,
att utgå av statens järnvägars trafikmedel.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 234, av herr Nils
A. Andersson och den andra inom andra kammaren, nr 459, av herr Annér
m. fl. hade hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 200 måtte anhålla hos Kungl. Majit örn utredning och förslag åsyftande
uppförande i Storlien för statens järnvägars räkning (eventuellt genom lånestöd
åt skidfrämjandet) av ett sporthem eller turisthärbärge av i motionen
antydd enkel typ.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till propositionen och med
avslag å motionerna I: 234 och lii 459, måtte medgiva att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet den 5
mars 1937 anförts och i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl.
Maj :t kunde meddelas, finge

a) till föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige för ytterligare utbyggnad
av turiststationen Högfjället vid Storlien av statens järnvägars rörelsemedel
lämnas ett lån av 515,000 kronor,

b) under den tid, amorteringen av sagda lån påginge, till annuitetens bestridande
tillskjutas ett årligt bidrag av högst 14,500 kronor, att utgå av statens
järnvägars trafikmedel.

Reservationer hade likväl avgivits i

1) av herrar Hansén, Holmström, Lindström, Jansson i Falun, Olsson i
Staxäng, von Seth och Bergvall, vilka ansett, att de skäl och synpunkter, som
föranlett framläggandet av propositionen, krävde ytterligare utredning och
övervägande; samt

2) av herrar Törnkvist och Persson i Tidaholm.

Sedan utskottets hemställan'' föredragits, yttrade i

Herr Annér: Jag förmodar, herr talman, att kammarens ledamöter finna
situationen inför avgörandet av denna fråga en smula unik. Här har chefen
för kommunikationsdepartementet framlagt en proposition avseende utbyggnad
av turiststationen Högfjället i Storlien för 515,000 kronor. Detta
innebär ju en fördel för orten och borde sålunda hälsas med tillfredsställelse
av den länsbänk, som är föremål för välviljan. T stället har länsbänken tagit
sig för att yrka avslag på propositionen med begäran örn utredning örn ett billigare
bygge. Jag förmodar, att ett sådant förehavande anses tämligen obstinat,
och statsutskottet har också företagit vad som i en slik situation plägar
förekomma: skrider till tvångsmatning. Emellertid är det så, att nio reser -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Ang. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
vallter mena, att exekutionen inte bör förekomma, och jag skall tillåta mig att
ge några argument, varför jag anser att reservanterna ha rätt. Jag skall
tillika försöka ge några upplysningar i frågan, som inte stå kammarens ärade
ledamöter till buds, därför att de av naturliga skäl inte ha den lokalkännedom,
som är behövlig i det här fallet.

Det synes mig, som om kammaren har att taga ställning inte bara till detta
bygge i Storlien utan även till ett par frågor, som ha betydelse och räckvidd
utöver det beslut kammaren nu går att fatta. Riksdagen har enligt min mening
först att taga ställning till frågan, om staten överhuvud skall inträda
beträffande lånesubvention till turisthotell eller turiststationer i avsikt att
skaffa statens järnvägar ökad trafik. Den andra frågan är örn byggande av
turisthotell och turiststationer har sådan allmän betydelse, att staten har anledning
att ingripa. Till förekommande av varje missförstånd vill jag deklarera,
att jag inte har för avsikt att på något sätt förringa Skidfrämjandets
verksamhet. Jag avser inte heller att uttrycka någon underskattning av det
intresse, som herr kommunikationsministern visat för det jämtländska turistväsendet.
Tvärtom är det så, att vi äro honom mycket tacksamma. Vi ha bara olika
meningar om sättet, hur denna välvilja skall exekveras. Beträffande frågan
nr 2 som jag framställde, har man anledning att taga ställning till densamma,
därför att i den promemoria, som tillställts statsutskottet från järnvägsstyrelsen,
säges beträffande en invändning, som motionärerna gjort, då de påpekat,
att den säkerhet, som erbjudes för lånet, inte är bankmässig, att det är väl ytterst
få av de företag, som fått statslån på grund av sin allmännyttighet, vilka
kunnat prestera sådan säkerhet. I propositionen varieras uttrycket så, att
det gäller ett företag av mera allmänt samhälleligt intresse. Enligt min uppfattning
har kammaren att i detta sammanhang taga ställning till frågan, huruvida
byggandet av turisthotell eller turiststationer är av sådan karaktär,
att det är jämförligt med företag, till vilka riksdagen i olika former och olika
sammanhang beviljat subvention. Jag menar också, att kammaren bör vara
på det klara med, att örn den biträder propositionen, måste någon gränsdragning
ske beträffande frågan örn vilka som skola erhålla statssubvention i en
eller annan form. Härom finnes en antydan i promemorian från järnvägsstyrelsen,
där det säges, att endast ideell förening bör ifrågakomma. Då skulle
jag vilja säga, att om en ideell förening bildar ett dotterbolag för att driva
ekonomisk verksamhet, kvarstår frågan, örn detta dotterbolag kan göra anspråk
på den idealitet, som härflyter från föreningen, eller om man har att
bedöma dotterbolaget från rent ekonomiska synpunkter i konkurrens med andra
företag, som driva affär i samma bransch.

Det är för övrigt rätt lustigt att konstatera en liten sak i detta sammanhang.
^ Motionärerna ha blivit illa åtgångna av järnvägsstyrelsen, därför att
de ifrågasätta, huruvida det kan vara principiellt riktigt, att statsmedel investeras
i ett privat företag, utövande verksamhet i direkt konkurrens med andra
av enskilda drivna rörelser i samma bransch. Järnvägsstjrrelsen säger, att
den skulle kunna oförbehållsamt instämma i det påståendet, örn premisserna
voro riktiga. Det är direkt vilseledande, menar den, att i det sammanhanget
använda ordet »privat». Då skall jag tala örn, att den myndighet, som järnvägsstyrelsen
ofta åberopar nämligen länsstyrelsen i Jämtlands län, använt
uttrycket »privat». Den siiger nämligen i ett referat av ett möte, som hölls
i Åre i mars 1936, att »de erinringar, som vid nämnda sammanträde framställts
mot projektet örn ytterligare utbyggnad av turiststationen Högfjället
vid Storlien, syntes närmast grunda sig på den föreställningen, att staten genom
att bevilja lån för detta ändamål skulle på ett partiskt sätt gynna ett privatföretag
till förfång för andra hotell och pensionat i västra Jämtland». Är

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
det nu enligt järnvägsstyrelsens mening så, att det är vilseledande att använda
uttrycket »privat», så befinna sig motionärerna sålunda i tämligen gott sällskap.

Sedan skulle jag vilja påpeka, att det kanske inte är alldeles hållbart att
draga gränsen beträffande idealismen i kombination med turistväsendet så,
att det är bara Skidfrämjandet som tillgodoses. Det finns nämligen en hel
del andra ideella turistorganisationer. Jag kan nämna den största av dem,
Turistföreningen, jag kan nämna de lokala turistföreningarna, och jag skulle
kunna tillhandahålla rätt mycket turistidealism omsatt i ekonomisk handling.
På Frösön planeras ett stort hotell. Man har inte tillräckligt med pengar, men
nian har en utmärkt sikt, man har Peterson-Berger, man har Frösö kyrka
och man har vidare en slalombacke, där både in- och utländska fartdårar kunna
få tillfredsställa sin lust att åka fort och skaffa dit en massa publik. Ergo:
statens järnvägar kan tjäna mycket pengar däruppe. Är det nu så, att statens
järnvägar för att bevilja lån behöver en smula idealism bakom ett sådant hotellföretag,
kan t. ex. Jämtlands turistförening bilda ett dotterbolag. Jag känner
mig rent av turistidealistisk själv, ty jag har varit med örn att bilda denna
förening för c:a tolv år sedan och har alltsedan dess tillhört dess styrelse. Den
kan betraktas som ganska ideell. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på
att i Are behöver man en fortsättning av bergbanan till Kummeln. Där kan
man skaffa statens järnvägar ökad trafik. Ifall man skulle behöva ett ideellt
företag bakom, som kan bilda dotterbolag, går det nog att anlita Åre turistförening.
I Härjedalen har en nybildad turistförening redan skaffat statens
järnvägar åtskilliga tusental resenärer. Skidfrämjandets Göteborgsavdelning
planerar i Lofsdalen ett etablissemang. Ingenting hindrar, att detta etablissemang
begär lån och subvention av statens järnvägar. Vidare finns det i de
mellersta och norra delarna av Härjedalen en utmärkt skidterräng, minst lika
god som den i Storlien. Jag skulle nästan våga säga, att med hänsyn till säkerheten
för att det finns snö långt fram på vårsidan Härjedalen är bättre rustat
än Storlien. I Storlien ha vi känning av Golfströmmen och dess inverkan
på temperaturen, vilket gör, att Storlien inte är så fullständigt tillförlitligt i
fråga örn snötillgången som t. ex. de inre delarna av Härjedalen. Om staten
skulle göra något i det sammanhanget skulle det vara lämpligt, örn det gjordes
något för ett av de fattigaste landskapen i Norrland. Jag menar sålunda, att
om man vill gå in för att bevilja lån och subvention åt hotellföretag, bakom
vilka det kan ställas en ideell organisation, kommer man inte att sakna objekt
för sådan statlig låneverksamhet.

Det framskymtar ett tredje skäl i den promemoria, som järnvägsstyrelsen
lämnat statsutskottet. Det sägs nämligen, att man bör inskrida i de fall, då
den privata verksamheten inte kan beräknas fylla behovet av logi och utspisning.
Detta göres av statens järnvägar tillämpligt på Storlien. I det avseendet
har jag möjlighet att lämna kammaren ett meddelande, som kanske kan ha
sin betydelse vid frågans avgörande. Det är så, att det existerar i Stockholm
ett konsortium, vilket har planer på att bygga ett förstklassigt turisthotell på
ett område, som detta konsortium inköpt, ett område beläget ett par
kilometer från Storlien mellan Storlien och Storvallen. Jag har för att
vara säker på min sak begärt av nämnda konsortium ett skriftligt meddelande
örn dess planer, och jag skall tillåta mig att, då det är kort,
uppläsa detsamma. Konsortiet säger: »Planerna på byggandet av ett mo dernt

högfjällshotell 1 å 2 kilometer från Storliens station diskuterades under
förra hälften av år 1935. Härvid fastslogs, att dessa planer icke kunde realiseras
med mindre än att en tilltänkt väg mellan Storlien och Storvallen, intill
vilken väg hotellet skulle uppföras å ett för ändamålet inköpt område, komme
att utföras. Försök ha gjorts att få denna väg till stånd, men ha dessa försök

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Äng. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
icke lett till något resultat. Anledningen härtill är, att vederbörande länsstyrelse
icke kan enligt sin egen uppfattning tillstyrka detta vägbygge, förrän
sträckningen av vägen Duved—Storlien blivit fastställd. Skulle beslut fattas
om ett omedelbart byggande av vägen Storlien—Storvallen, komma planerna
på uppförandet av högfjällshotellet att ånyo upptagas. Ehuru byggnadskostnaderna
ha väsentligt stigit sedan år 1935, finnes alltjämt stort intresse för
realiserandet av hotellprojektet. Enligt uppgift skulle kostnaderna för en
väg Storlien—Storvallen uppgå till cirka 70,000 kronor.» Jag kan också meddela,
att det planerade hotellet avses att omfatta en första utbyggnad av omkring
50 rum. I detta sammanhang vill jag föreslå kommunikationsministern
framhålla för länsstyrelsen i Jämtlands län, att den bör ordna vägfrågan Storlien—Storvallen,
på det att dessa hotellplaner må kunna förverkligas. Jag menar,
att då så fasta planer föreligga för byggande av ett hotell i Storlien, finns
det inte så stor anledning för staten att nu gå in för att låna ut och själv investera
en viss del av medel för tillbyggande av Högfjället. Man kan lugnt
vänta och se, örn man inte kan uppnå den effekt, man avser, utan att kosta på
någonting.

Det skulle för övrigt vara ganska intressant att i detta sammanhang få reda
på, örn utskottet tillfrågat Skidfrämjandet, huruvida föreningen är villig att
upplåta mark i Storlien för eventuellt byggande av turisthotell. Det är nämligen
så, att Skidfrämjandet förfogar över marken däruppe. Det gick så till,
att år 1905 köpte friherrinnan Falkenberg i samband med unionskrisen vissa
fjällhemman. Hon donerade så dessa hemman för några år sedan till Skidfrämjandet.
Jag vet, att i donationsbrevet står nämnt, att föreningen inte får
sälja marken, men jag vet också, att Skidfrämjandet redan till enskilda upplåtit
mark till sportstugor. Under sådana omständigheter vore det utan tvivel
av verkligt intresse för kammaren att få veta, huruvida Skidfrämjandet är
villigt att upplåta mark i Storlien för byggande av turisthotell. Beskedet
skulle också vara värdefullt ur den synpunkten, att man finge klarlagt, örn
Skidfrämjandets intresse för skidlöpning i Storlien har en vidare ram än den
som står i förbindelse med dess egna etablissemang.

Sedan förekommer i utlåtandet en beräkning angående den tillförsel av trafik,
som statens järnvägar skulle få genom att den ifrågasatta nybyggnaden
företages. Till denna statistik skulle jag vilja säga, att örn den skall vara
rättvisande måste man inte bara taga hänsyn till vad man förmodar att man
skall få i avseende å trafik, utan man måste också taga hänsyn till, att därest
inte logimöjligheter finnas i Högfjället, en avlastning sker till andra delar av
Jämtlands län och Norrland och att statens järnvägar också få denna trafik.
Det är mindre viktigt örn statens järnvägar tjäna på trafiken till Storlien, därest
statens järnvägar kunna få ungefär samma trafik till andra delar av Norrland
och Jämtland. Jag kan vitsorda, att bristande logimöjligheter i Storlien
verkat dithän, att en hel del av de gäster, som velat tinga rum där men inte
fått sådana, funnit sig fullt tillfredsställda med att inlogeras på andra ställen
i Jämtland. En ganska framträdande utveckling i det fallet har kunnat konstateras.
Jag vill påpeka, att dessa turister ha statens järnvägar fått frakta.
Jag menar alltså, att för att denna statistik skall vara tillförlitlig, bör den omfatta
endast de resor, som absolut inte bli av på grund av att det inte finns
logimöjligheter i Storlien. Rättvisligen bör frånräknas den fördel statens
järnvägar draga genom att de förmodade Storlienresenärerna transporterats
till andra etablissemang inom området.

Så skulle jag vilja framhålla, att en ganska stark expansion försiggår på
turistområdet i länet. Sålunda företagas en hel del pensionatbyggen både i
Jämtland och Härjedalen, och nya områden upptäckas, allt medverkande till

Andra kammarens protokoll 1037. Nr 31. 7

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
att statens järnvägar utan att investera något i Storlien kunna få trafik till
denna landsdel.

Utskottet säger beträffande kostnaderna för den föreslagna nybyggnaden,
att de tvivelsutan äro rätt avsevärda. Tvivelsutan har utskottet ganska rätt
däri, ty byggnadskostnaden rör sig om något över 3,000 kronor per säng. Den
låneinvestering, som skall ske enligt den kungl, propositionen, utgör 515,000
kronor, vartill komma de 350,000 kronor, som redan äro investerade, alltså
inalles 865,000 kronor. Detta, märk väl, under förutsättning att den kalkyl,
som är upprättad för nybyggnaden, håller, vilket man kan ha anledning draga
i tvivelsmål med hänsyn till den inträdda stegringen i kostnaderna för byggnadsmaterial.
Det heter i utlåtandet, att byggnadskostnaderna bli höga därför
att byggnaden måste vara av sten, då en ytterligare anhopning av träbyggnader
medför alltför stor eldfara. Eftersom jag kommer att yrka avslag
på propositionen, har jag inte stor anledning att bekymra mig för den saken,
men jag vill påpeka, att örn trähusen spridas på en tillräckligt stor räjong,
minskas också eldfaran.

Utskottet förklarar, att Skidfrämjandet sagt, att det vore tämligen besvärligt
att finna folk, som vore villiga att bo i de bostadsbaracker, som föreningen
har i Storlien. Jag undrar, om inte en alltför stor hjärtnupenhet därvidlag
gör sig gällande. Jag kan hänvisa till att i Härjedalen de s. k. fäbodförläggningarna
visat sig lia stor attraktionskraft. Detta tyder på att folk nöjer sig
med tämligen enkla förläggningar i fjällen.

Jag skulle vilja säga beträffande nästa punkt i utlåtandet, den, där utskottet
talar om länsstyrelsens i Jämtlands län tillstyrkande av förslaget, att jag inte
ämnar förringa länsstyrelsens auktoritet, men jag vill påpeka, att gentemot
länsstyrelsen kan sättas en i huvudsak enhällig länsbänk här i riksdagen. Det
tillkommer inte mig att väga länsstyrelse mot länsbänk, men jag kanske vågar
säga, att påstående står mot påstående och att detta plägar utlösa en känsla
av tveksamhet. Och i tveksamma fall brukar man ju inte handla.

Den lilla fjälltur, som Skidfrämjandet och statens järnvägar här ämna bjuda
oss på, verkar något äventyrlig. Det skall roa mig att se, hur statsutskottets
ärade ordförande, vars lugna omdöme och trygga soliditet jag redan lärt mig
mycket värdesätta, skall klara densamma. Jag menar, att det är en smula
vårdslöst spångat över blötmyrarna. Jag tvivlar inte på att herr Anderson
i Råstock med den skicklighet, han besitter, skall taga sig över, men jag är
spänd på att se, örn han klarar sig utan att bli våt örn fotterna.

Skidfrämjandet säger i en skrivelse, som här utdelats, att man avser att
göra Storlien till ett skidcentrum och att Storlien är det naturliga stället för
skidutbildningen i Sverige. Ja, herr talman, jag har i 25 år varit verksam
som publicist i skidlandskapet Jämtland. Jag underskattar ingalunda skidlöpningens
betydelse, men jag skulle vilja varna mot överskattning av densamma.
Jag menar sålunda, att man skall det ena göra och det andra icke
låta. Jag har med andra ord blivit en liten smula stenåldersmässig i min uppfattning.
Jag anser, att vi snart nått den punkten, då det icke är nödvändigt
med en stor propaganda vare sig för skidåkning eller annan sport. Jag menar
närapå, att det kan vara nödvändigt driva propaganda för att förhindra, att
den mänskliga enfalden i det sammanhanget tar sig alltför generande uttryck.

Mot slutet av sitt utlåtande yttrar utskottet någonting örn önskvärdheten
av att fördela turisterna. Jag kan ge utskottet rätt däri. Turistetablissemangen
böra icke byggas i alltför stor skala, då de mindre oftast äro mera bärkraftiga
än de större. I detta sammanhang kan det också påpekas, att de
turistetablissemang, som kunna räkna både med vinter- och sommarsäsong ha
de största möjligheterna att klara sig i fjälltrakterna. Säsongen under vin -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

Ang. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
tern är, såsom bekant, kort, och Storlien befinner sig i det läget, att man där
icke kan i någon nämnvärd omfattning bygga räntabiliteten på sommarsäsongen,
därför att området ligger ovan trädgränsen och folk icke vill så värst
länge vistas sommartid på en sådan plats, då man bra gärna vill ha litet träd
omkring sig förfina promenader.

I slutet av utlåtandet säger statsutskottet, att man vill bygga i Storlien för
att tillgodogöra sig verkningarna av en välskött reklam för västra Jämtlands
sportplatser. Sedan beklagar man sig över överbeläggningen på turistetablissemangen
i västra Jämtland, och slutligen ålägger man Skidfrämjandet och statens
järnvägar att vidtaga åtgärder för att draga trafiken bort från dessa överbelagda
områden. Jag menar, att örn man har riktigt god framgång på den
senare linjen, d. v. s. i att draga bort trafiken ifrån västra Jämtlands turistorter,
blir en nybyggnad vid Storlien ganska obehövlig. Därest just detta utlåtande
av statsutskottet skulle anföras såsom ett alldeles speciellt skolexempel
på logisk konsekvens vill jag gärna anteckna avvikande mening.

Till slut vill jag säga, att motionärerna avsågo med sin motion att i Storlien
få till stånd en förläggning av helt annan art än den nu ifrågasatta. Vi
togo nämligen sikte på önskvärdheten av att i fjällen skapa förläggningar av
den karaktär, att de skulle kunna bidraga till att lösa semesterfrågan för de
mindre bemedlade här i landet. Nu har genom den avslagsreservation, som
föreligger, denna plan givetvis kommit en smula åt sidan. Jag vill emellertid
framhålla, att tanken kan komma fram i ett annat och större sammanhang,
och på den grund har jag för min del intet emot att förena mig med reservanterna.

Jag skulle slutligen vilja säga, att det finns anledning för kammaren att
i denna situation vänta och se, huru utvecklingen kommer att gestalta sig i
Storlien. Därest kammaren avslår Kungl. Maj :ts proposition och ansluter sig
till reservationen, händer ingenting farligare än att möjligen ett antal turister
under högsäsongen och särskilt vid påsktiden måste avvisas från Storlien, men
dessa ha ined all sannolikhet möjlighet att frekventera andra etablissemang
inom området och sålunda ändock tillföra statens järnvägar trafik. Utvägen
att bygga, och^ bygga dyrt, i Storlien kommer under alla omständigheter att
kvarstå. Vid sådant förhållande skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till den av herr Hansén m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tror, att längden av den siste
arade talarens anförande gör det ganska överflödigt att här gå alltför långsamt
tillväga, når jag nu med några ord skall försöka motivera utskottets ståndpunkt.

fa.r }ov att sä®a’ att ^a motionärerna och talaren nu sist konstaterat
att länsbänken var enig, när den skrev under motionen, så var redan detta ett
överord. Det var nämligen icke mer än fyra stycken som motionerat, och jämtlanningarna
äro icke fullt sa fa i andra kammaren. När herr Annér sedan
höll sitt anförande, undrar jag ändå, örn icke de, som lvssnade på honom funno
att hans motivering var av det slaget, att de helst velat vara borta såsom
motionärer, ty, såvitt jag kan första, lyste det alltför oförtydbart igenom att
det var enskilda konkurrentintressen, som lågo bakom, och som han på allt''sätt
försökte främja i stället för det företag som redan finnes. Jag har tagit mig
friheten, att konstatera detta, därför att jag tycker att tonen i hela hans anförande
andades en sådan uppfattning.

För att emellertid återgå till själva saken skall jag, når herr Aimér anser att
kammaren här star inför ett nytt beslut i en principfråga, nämligen huruvida
man skall understödja denna sak, be att få nämna, att år 1033 togs det första

100

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
steget — åtminstone såvitt jag kan erinra mig -— då vi beslöto anslå 120,000
kronor till en utbyggnad av Riksgränsens turiststation, en station, som ligger
ännu högre upp oell som följaktligen också kräver ännu längre resor med därav
följande större inkomster för statens järnvägar. År 1934 beslöto vi att
medverka till en utbyggnad av turiststationen Högfjället vid Storlien, och 1936
beslöt man anslå ytterligare 200,000 kronor till Riksgränsens station. .Alitsa,
detta är i full gång och det går dessutom utmärkt bra. Vi ha skaffat in uppgifter
från olika håll och icke blott hållit oss till sådana ingenting förbindande
papper, som herr Annér drog fram, da han här läste upp en skrivelse från enskilda
personer, som förklarat sig vara sinnade dels att bygga örn jag fattade
honom rätt — på Frösön och dels bygga där uppe mellan Storlien och
Storvallen. Eftersom herr Annér ögonblicket förut förmenade, att denna trakt
var dålig med hänsyn till Golfströmmens närhet, medan man på Frösön hade
Petersson-Berger såsom speciell dragningskraft, sa vet jag icke riktigt, örn
det kan löna sig att hålla sig till detta. ,

Jag vill framhålla, att det är ostridigt, att man just där uppe i Storlien har
den bästa terrängen för i skidåkning mindre övade människor.

När man sagt, att man vill lia det så billigt som möjligt, är det kanske ilka
gott att läsa upp motionens kläm, där det står på följande sätt: »Pa grund av
vad sålunda anförts, få vi föreslå riksdagen besluta, att med avslag a Kungl.
Maj:ts proposition nr 200 anhålla hos Kungl. Majit örn utredning och förslag
åsyftande uppförande i Storlien för statens järnvägars rakning (eventuellt genom
lånestöd åt Skidfrämjandet) av ett sporthem eller tunsthärbarge av i motionen
antvdd enkel typ.» Alltså står man i motionen fortfarande kvar
på den ståndpunkten, att man skall fortsätta i Storlien men i yttrandet
i dag tar man avstånd från motionen och anser, att det icke skall
göras några vidare utvidgningar vid Storlien, utan att anläggningar mycket
väl kunna göras på annat håll. Herr Annér fa ursäkta mig, men
iag är icke i stånd att förstå vad man menar, när man har sager pa
sid. 8: »Logiskt sett bör man kunna fastslå, att detta kan ske under relativt
enkla former.» Det är, mina damer och herrar, på det sättet, att denna byggnadsfråga
undersökts från olika synpunkter, och att byggnadsstyrelsen, som
bär ansvaret för att byggnaderna föreslagits uppföras sa att de svara mot de
regler som gälla för ett hotell, ansett sig icke kunna tillstyrka uppiorandet
av en träbyggnad där uppe utan ansett, att den mäste vara av sten.

Jag riskerar, herr talman, att inte hålla vad jag lovade, sa att jag skall blott
säga ett par ord till. Herr Annér och jag äro överens om en sak, nämligen
att denna rörelse med resor inom landet står blott inför sm begynnelse och jag
vill tillägga för min del, att det är i högsta grad värt att främja, att svenskarna
i allt högre grad resa i det egna landet. Jag ar icke vad man kai ar
högsvensk, men så mycket kan jag säga, att örn en mellansvensk, en sydsvensk
eller kanske någon från befolkningen uppe i nedre Norrland får gora bekantskap
med de översta trakterna av vårt land och gora bekantskap med fjällen.,
lia de mycket större valuta både i andligt och ekonomiskt samt framfor allt i
moraliskt hänseende än genom att kosta pa sig dyra utlandsresor Kann ditt
eget land det är den lösen, som vi först skola begagna, och det ar i det avse
endet som jag tycker mig kunna konstatera, att vi äro överens.

När man3här, särskilt under den debatt, som förts under hand, talat örn att
det är dyrt uppe vid Storlien får jag lov att konstatera att i<^ sovvagnar som
nian vill ha kvar där uppe, lia statens järnvägar fatt iov att taga 2 kr 5U ore
per natt, medan Skidfrämjandet i många fall nojt sig med ett sa lågt pris som
1 kr 50 öre. Jag tror, att nian kan konstatera, att man har icke sa värst
mycket att vinna genom att gå på en ny utredning. När den sakkunniga myn -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

101

Ang. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
dighet, sorn jag -—■ herr Annér får ursäkta mig -—• tilltror större förmåga att
kunna bedöma vad som kräves i fråga örn säkerheten där uppe, stannat för
att man skall bygga av sten, få vi också göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Seth: Herr talman! Då jag befinner mig bland reservanterna,
skall jag taga några minuter i anspråk för att klargöra min ståndpunkt. Jag
står fullständigt på samma ståndpunkt som statsutskottets ärade ordförande,
herr Anderson i Råstock, då det gäller att på alla sätt understödja, att svenska
medborgare resa inom Sverige. Jag är också ense med honom örn att vi
på alla vis böra understödja statens järnvägar i strävandena att öka trafiken.
Jag är vidare fullkomligt överens med honom därom, att vi på alla vis böra
stödja denna rörelse, som på senaste åren uppstått och varigenom befolkningen
från södra och mellersta Sverige får tillfälle att komma upp i den norrländska
skidterrängen och där idka friluftsliv. Jag delar också departementschefens
åsikt, när han i sitt av statsutskottet i dess utlåtande intagna yttrande på sid.
2 säger: »Med hänsyn härtill torde det också finnas anledning antaga, att

föreningen skall eftersträva att i vad på prispolitiken ankommer göra turiststationen
tillgänglig för bredast möjliga publik.»

Då det emellertid gäller huvudfrågan, nämligen om staten skall engagera
sig och nedlägga ett kapital, som visserligen skulle utlämnas i form av lån,
men som enligt punkten b) icke blir ett lån utan i verkligheten en subvention,
eftersom hela detta årliga bidrag på 14,500 kronor skall användas till amorteringar
och räntor för detta lån, så länge det löper, hyser jag den åsikten,
att staten icke bör engagera sig i ett dylikt företag, så länge det visar sig, att
den enskilda företagsamheten och det enskilda initiativet kunna träda emellan.
Här finns enskild företagsamhet, och här finns enskilt initiativ, och staten
bör därför icke träda emellan, förrän det visat sig, att det enskilda initiativet
och den enskilda företagsamheten icke kunna klara upp förhållandena, såsom
de böra ordnas på denna plats. Om staten nu bygger en turiststation vid
Storlien, som ju visserligen är en centralplats för skidåkare och turister, har
man dock slagit in på en väg, som i fortsättningen kan bli ganska äventyrlig.
Då jag nu har den principiella ståndpunkten, att man bör låta den enskilda
företagsamheten och det enskilda initiativet gå före, har jag anslutit mig till
reservationen på denna punkt. Jag anser, att en ytterligare utredning bör
kunna klargöra, att det enskilda initiativet och den enskilda företagsamheten
i detta fall båda kunna och vilja träda emellan.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr Hansén
m. fl. avgivna reservationen samt avslag på propositionen.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Eftersom jag antecknat mig som reservant,
skall jag be att få säga ett par ord och ange de skäl, som för mig
varit avgörande. Statsutskottets ärade ordförande sade, att det var privatintresset,
som stack fram i motionärens anförande. Ja, visst var det det. Men
det är dessa privatintressen, som lagt ned pengar samt offrat pengar på att
bygga de bekväma turisthotell, som man önskat ha, och då skall staten icke
lägga sig i den saken. Det var ett av skälen.

Ett annat skäl är, att vi tidigare lämnat turiststationen Högfjället vid Storlien
anslag. Nu kommer här för andra gången järnvägsstyrelsen och begär
att få ytterligare anslag. Lämna vi nu detta belopp, har staten engagerat sig
för så mycket, att när man nästa gång kommer igen, skall det väl vara en
miljon eller så. Jag menar, att det är detta, som man bör taga hänsyn till.
Jag tror, att staten icke skall lägga sig i en sådan sak som att bygga lyx -

102

Xr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m

Äng. ytterligare utbyggnad av tariststationen vid Storlien. (Forts.)
hotell utan hålla sig till andra saker, där staten har skyldigheter och kanske
kan få större eller åtminstone lika stor valuta för sina utlägg.

Jag yrkar, herr talman, avslag på utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Med anledning av det sist anförda
vill jag blott säga, att statsutskottet var fullt enigt både 1933, 1934 och 1936,
och herr Jansson i Falun har alltså själv varit med örn att introducera denna
verksamhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr. statsrådet Forslund: Herr

talman! Denna fråga synes kunna göras betydligt större än vad den egentligen
är. Framför allt gav den förste talaren detta intryck med sitt långa
anförande. Jag är emellertid tacksam för hans anförande, liksom för det anförande,
sorn hölls av motionären i första kammaren, ty de kunna tjäna ^som
lämplig utgångspunkt för att klargöra att denna fråga ändå icke är någon
stor fråga och långt ifrån så invecklad som man sökt göra. den. Man resonerar,
som örn det här skulle gälla att slänga bort en halv miljon kronor till ett
privat företag, där staten icke har några intressen, och över vilket staten icke
heller har någon kontroll. Frågan är betydligt mycket enklare. Redan genom
riksdagens tidigare beslut har Skidfrämjandet kommit att betraktas som
en samhällsnyttig institution, som man från statens sida på . något sätt bör
understödja. När detta kunnat ske på så sätt, att man, samtidigt som detta
ägt rum, även gynnat det stora företag, som heter statens järnvägar, är det
bara gott och väl. Man bör då icke börja med att bygga upp en mängd principer,
som man kräver att det här skall tagas ställning till, ty dessa principer
äro redan beaktade vid ett tidigare ställningstagande.

Vad är det, som här sker? Statens järnvägar måste enligt mitt förmenande
lika väl som alla andra trafikföretag följa med och se efter örn det är möjligt
att dels behålla den trafik, som upparbetats, dels utöka denna trafik. Man
må sedan tvista hur mycket som helst örn huruvida privatdrift är nyttig.eller
icke nyttig. Så länge vi ha statens järnvägar med de uppgifter, som föreligga,
nämligen att på bästa möjliga sätt tillfredsställa den resande allmänheten och
samtidigt få ett gott ekonomiskt resultat av driften, kan man icke säga annat
än att det är ett statsintresse att skapa just förutsättningarna för vinnande av
nämnda syften. Vad är det då, som det nu gäller? Jo, här är kort. och gott
icke fråga örn att slänga bort några pengar. ^ Statens järnvägar ha gått in för
att vara långivare till Skidfrämjandet, alltså lämna ett lan fran statens järnvägars
rörelsemedel för att Skidfrämjandet skulle kunna undgå att få vända
sig till någon bankinrättning eller något försäkringsföretag för att få ett lån.
Det kan kanske diskuteras, huruvida detta är absolut nödvändigt, men man
har gjort så förut, och därför anser man, att det även nu skall kunna ske.
Vad medför nu detta? Jo, det medför en .kostnad för statens järnvägar på

14,500 kronor per år. Jag vill fråga motionärerna: är detta någon så stor
post, som statens järnvägar av sina rörelsemedel komma att använda för att
behålla en trafik och utöka densamma? Visst icke! Det skulle vara en mycket
omodern företagsledning, som statens järnvägar hade, om den skulle låta
ett sådant tillfälle gå sig förbi, varigenom statens järnvägar få en väsentligt
ökad trafik. Visserligen erhålles denna allenast under en kort tid, men genom
resornas längd och genom att man kunnat undgå prisnedsättningar o, s. v.
blir det ganska ökade trafikinkomster genom den insats, man gjort.

Nu säger en tidigare talare, att detta skola vi överlämna till det privata initiativet.
Ja, men skulle statens järnvägar enbart ha litat till det privata initiativet,
så hade vi aldrig haft det stora antal resande upp till fjällen, som vi

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

103

Ang. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
hade under den senaste påskhelgen. Alla tecken tyda på, att det numera har
blivit ett mycket allmänt intresse för dessa fjällfärder. Det privata initiativet
har emellertid icke anmält sig tidigare. När vi veta, att det här finns en särskild
organisation, som aktivt arbetar dels inom detta fjällområde, dels inom
andra fjällområden, där man kan idka skidsport, så får man väl icke se bort
ifrån detta utan bör i stället utveckla den organisationen. Den har ett fjällområde,
som den fått genom donation och som omfattar cirka 8,000 tunnland,
belägna omkring statens järnvägars station. Det är icke något litet område;
det är också ganska naturligt, att statens järnvägar knyta förbindelser med
den markinnehavare, som genom sin verksamhet för att upparbeta utövandet
och uppövandet av skidåkningen har åstadkommit ökad trafik för järnvägarna.

Det som nu sker, det är ingenting annat än som skett vid de privata järnvägarna
i den mån de kommit i beröring med något liknande. Enligt vad som
uppgivits finns det enskilda järnvägar, som lämna bidrag till inrättningar av
ungefär enahanda slag som i Storlien, och jag har icke hört något som helst
klander riktas häremot.

Nu kan man kanske invända, som det gjordes i första kammaren, att så
må gärna ske i den privata företagsamheten, men beträffande statens järnvägar,
där det är fråga örn statens pengar, bör det icke få förekomma. Jag kom då
att tänka på att vi som politici bruka gå ut på torgen och tala till folket för
att försöka få dem att tro med oss. Vi bruka ibland tala örn statsdrift och
enskild drift, och då brukar det alltid sägas, att statsdriften är så stelbent, att
den har så svårt att anpassa sig, att den icke alls har möjlighet att följa med
tidens krav, utan att det hela får gå den byråkratiska gången. När nu Kungl.
Maj:t efter hemställan från statens eget företag söker anpassa sig efter människornas
önskningar, kommer man genast och säger, att det skall staten icke
göra utan man skall bibehålla samma stelbenta ordning, som tidigare har
varit rådande. Jag skulle vilja säga herrarna och särskilt dem, som representera
högern, vilken så många gånger just försökt skrämma folk för statsdriften
såsom sådan på grund av dess byråkratiska läggning, att det där passar
icke alls ihop. Det finns icke någon logik i detta resonemang. I dag ha vi ett
exempel på, att när man skall komma fram till praktisk handling, då äro herrarna
själva motståndare till att inom ramen av de möjligheter, som finnas,
göra statsverksamheten så anpassningsduglig, som det är möjligt att göra
den. Det vilja vi emellertid göra, och jag tycker icke, att det offer, som göres
för detta genom att ge statens järnvägar denna rätt, är för stort.

I all korthet skulle jag dessutom vilja tillägga, att örn frågan enbart hade
begränsat sig till att ge statens järnvägar ett bemyndigande att använda 14,500
kronor för att utöka trafiken, så skulle jag vilja se den man, som skulle
vilja stiga upp och säga, att statens järnvägars ledning icke borde få tillstånd
att använda dessa 14,500 kronor i sitt företags intresse. Om nu detta intresse
råkar sammanfalla med en annan parts, varför skola vi då vara så ensidiga,
att icke denne andre även skall kunna få ha nytta av en åtgärd, som vidtages till
egen fördel?

Jag måste således säga, att denna fråga bör icke ges så stora proportioner,
ty det är i själva verket en ganska enkel affärsangelägenhet, för statens järnvägar.
Den frihet, som statens järnvägar begära i sin hemställan, är av det
slag, att den bör kunna medges av riksdagen.

Herr Janason i Falun: Herr talman! Jag var med förra gången vi lämnade
bidrag, det är sant, herr Anderson i Råstock, men nu vill jag icke vara med
längre. Jag tycker det kan vara nog, när man lämnat bidrag en gång. Sedan

104

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
får vederbörande försöka klara sig själv. Man har fått hjälp till starten, och
sedan bör man kunna ordna det så, att det går utan att staten skall lämna
ytterligare bidrag.

I anledning av herr statsrådets yttrande vill jag endast säga, att jag ingalunda
är motståndare till att statens järnvägar vidta åtgärder för att bereda
svenska folket möjlighet att resa omkring och se sitt eget land, men det tror
jag man kan göra på mycket enklare och bättre sätt än genom att bygga ett
lyxhotell i Storlien.

Herr von Seth: Herr talman! Jag är fullt överens med herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet örn att man med alla medel bör understödja
statens järnvägars strävanden att underlätta trafiken och att vidga
reseintresset i vårt land. Jag skall vad på min ringa del ankommer gärna
biträda, att parollen »res i Sverige» understödjes så mycket som möjligt. Vad
emellertid gäller Storlien, kan jag icke finna annat än att det är det enskilda
initiativet, som från början upparbetat platsen och gjort den reklam för den,
som gjort, att människor fara dit. Jag kan icke hjälpa, att jag i viss mån har
en känsla av att statens järnvägar i detta fall plocka de frukter, som det enskilda
initiativet borde skörda av den sådd, som det från början har gjort.

Herr Annér: Herr talman! Jag vill tacka för den erinran jag fick för det
jag hade talat för länge. Men jag kan till min ursäkt anföra, att flertalet debatter
visa, att den, som håller ett anförande, icke samtidigt håller reda på
tidens gång, och jag skulle förmoda, att flertalet av kammarens ledamöter ha
varit ute för samma malör som jag.

Herr Anderson i Råstock ansåg, att jag varit inkonsekvent, när jag sagt,
att Storlien vore vanskligt ur räntabilitetssynpunkt men å andra sidan talat örn
ett privat hotellbygge där. Jag skulle till detta vilja svara, att den enskilda
företagsamhet, det gäller, naturligtvis själv får bära riskerna. Jag menar, att
vi ha här ingen anledning att taga befattning med den enskildes risk, utan vad
vi diskutera är naturligtvis, huruvida staten skall inträda på området.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var min gamle trätobroder,
herr Jansson i Falun, som föranledde mig att begära ordet på nytt, när han talade
örn »lyxhotell». Först vill jag emellertid konstatera att herr Jansson i
Falun själv var med örn att bygga ut turiststationen vid Riksgränsen. Han
var med både örn beslutet år 1933 och sedan örn beslutet år 1936, då det gällde
att göra anläggningen fullständig. Det är icke här heller fråga örn något
annat.

Vad beträffar detta tal örn lyxhotell, förhåller det sig på det sättet, att det
är icke meningen att det skall vara mindre än två utan i stället flera personer
i varje rum. Vad gäller de mycket omtalade badrummen, inskränker sig deras
antal — örn jag minns rätt ■— till tolv stycken. Jag skulle vilja fråga kammarens
ledamöter, om det kan vara orätt att tillhandahålla ett så litet fåtal
rum med bad, örn vederbörande vill betala en hygglig slant för att få ett sådant
rum. Jag bara ställer den frågan, och jag tror, att det är lätt att besvara den.

Sedan vill jag upplysa örn en sak, som jag trodde icke skulle behöva nämnas
i detta sammanhang, men det kan ju aldrig skada. Aid Riksgränsen disponera
statens järnvägar ensam marken. Där har alltsammans byggts genom
statens järnvägars försorg och hyres ut till Skidfrämjandet för en minimisumma
av 13,000 kronor per år. Vid Storlien äger Skidfrämjandet marken,
och där har följaktligen också Skidfrämjandet fått stå för initiativet. Där

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

105

rAng. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
bidrar statens järnvägar med en del av sin förtjänst på resandetrafiken. Så
ligger det till, och jag kan icke finna, att det hela är märkvärdigt alls.

Jag skall icke trötta med att kungöra flera fakta. Jag vill bara till sist
säga, att Skidfrämjandet är som organisation verksam över hela landet och
även i Dalarne och Härjedalen, för att icke tala örn att det till och med har
anläggningar nere i Skåne.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! För min del hade jag icke tänkt
yttra mig i denna fråga, men i anledning av chefens för kommunikationsdepartementet
yttrande känner jag mig föranlåten att ange de skäl, som ha föranlett
mig att underteckna motionen.

När herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet säger, att
det är en fullt förklarlig och till och med uppmuntringsbar åtgärd, som statens
järnvägar har vidtagit för att öka sina inkomster, så förtiger han enligt min
mening vad som skulle vara det yttersta motivet till detta statens engagerande
i ytterligare utbyggnad av Högfjället. Det står i järnvägsstyrelsens skrivelse
i ämnet, att på grund av den förändring av sovvagnar till dagvagnar,
som ansetts järnvägsekonomiskt riktig, har det blivit nödvändigt att på något
sätt skaffa ersättning för de platser, som därigenom icke längre stå

till förfogande för turisterna uppe i Storlien. Detta gällde enligt vad man
uppgav platser för i medeltal omkring 600 turister. Jag resonerade då för
min del på det sättet, att det väl ur järnvägens synpunkt måste vara mest
fördelaktigt att bygga på sådant sätt, att man verkligen skulle skaffa ersättning
för dessa 600 platser. Det måste ju vara större ekonomi för sta tens

järnvägar att bygga för detta antal än för de 170 platser, som skulle
tillkomma, ifall propositionen skulle vinna riksdagens bifall.

Man kan också se det ur en annan synpunkt. Det är mycket lätt att få upp
turister till Storlien, men det är turister i sådana ekonomiska villkor, att det
icke kanske är behövligt, att staten engagerar sig på det sätt, som här föreslagits,
för att bereda dem möjlighet att turista. Å andra sidan äro priserna
sådana där uppe, att det icke heller är möjligt vare sig för medelklassen eller
underklassen i stort sett att deltaga i turistlivet i Storlien. För min del anser
jag det vara så mycket mer oriktigt att förbehålla detta åt turister i en viss
förmögenhetsgrupp, som Storlien ur terrängsynpunkt är den bästa turistort,
som vi ha, i det att man i och med att man kommit dit också med en gång är
uppe i högfjällsområdet. För mindre bemedlat folk blir det både dyrare och
svårare att besöka de andra turistorter, åtminstone i Jämtland och längs Inlandsbanan,
som man kan tänka sig så småningom bli frekventerade.

Ur dessa synpunkter anser jag det vara fullt motiverat att ytterligare utreda
frågan och i varje fall att söka åstadkomma ett »både — och», d. v. s. att
man dels skulle kunna bygga ut dessa 170 platser för att ekonomibyggnaden
skulle kunna tagas i anspråk i sin fulla utsträckning, dels skulle göra något
för att ordna en billigare förläggning. Örn ett sådant förslag, som alltså hade
innehållit ett »både — och», hade framkommit, skulle jag för min del lia förklarat
mig nöjd.

Jag ber att få yrka bifall till avslagsreservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det förefaller, som örn man kunde
spåra en alldeles bestämd tendens hos de organisationer, som tagit sig an
fjällsporten, att draga denna sport så långt som möjligt från Stockholm och
från de orter, där de sportintresserade bo. Att statens järnvägar därvidlag

106

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Ang. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)
ha ett stort intresse förstår jag väl, ty ju längre man får frakta resenärerna,
ju mer pengar tjänar man. Jag kan icke underlåta att göra denna erinran,
därför att det finns en fjällvärld, som ligger mycket nära Stockholm, nämligen
Dalarnas fjällvärld, vilken icke ligger mer än hälften så långt bort, i avstånd
räknat, från Stockholm och södra Sverige som Jämtland och Norrbotten. I
denna fjällvärld finns det lika god oell lika varaktig snötillgång och lika god
skidterräng som i Jämtlands och Norrbottens fjällvärld. Enskilda intressenter
och enskilda turistintressen i orten ha nu börjat arbeta för att draga den
sportälskande allmänheten jämväl dit, men detta har fått ske utan alla subventioner
och utan stöd från det allmännas sida, ja, jag får säga, utan att
närmare ingå på detaljer, det har fått ske under ganska ringa tillmötesgående
från statens järnvägars sida.

I det förslag, som här föreligger, ser jag ytterligare ett led i strävandet att
draga fjällsporten till de avlägsna fjällbygderna, vilket givetvis kommer att
ske på bekostnad av den närmare liggande fjällvärlden, där turisttrafiken
ännu icke har hunnit bli så rationellt organiserad. Detta är för mig, herr
talman, ett skäl, varför jag här går på avslagslinjen. Jag vill därmed icke
bestrida, att övriga skäl, som anförts från reservanternas sida, också äga sitt
berättigande. Jag vill alltså, herr talman, instämma i avslagsyrkandet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr

talman! I anledning av herr Anderssons i Håsjön yttrande örn att man drar
iväg så långt i detta fall, vill jag framhålla, att man även måste tänka på de
trafiklägenheter, som finnas. Det är klart, att statens järnvägar icke kan dirigera
trafiken till Trälleberg eller till Katrineholm eller till andra trakter
söder om Stockholm, ty det är resenärerna själva, som bestämma vart de skola
resa. Det lyckliga förhållandet råder nu, att en resa till fjällvärlden, trakten
väster örn Östersund, kan ske mycket snabbare än exempelvis till Dalarna.
Jag räknar då med att man vill utnyttja natten för resan för att icke behöva
släppa till en arbetsdag. Vi få också komma ihåg, att det stora flertalet färder
till Storlien sker genom att använda de ordinarie tåglägenheterna. Naturligtvis
skulle man också kunna köra ett extratåg till Dalarna på kort tid, men
det blir kanske ändå icke så snabbt som till Jämtland, ty trafikförhållandena
äro för närvarande icke sådana, att det går lika fort som till Östersund. Ännu
bättre blir det, när vi få elektrifierat dit upp. Denna omständighet måste
också tagas med i beräkningen.

Vad sedan beträffar det privata initiativet i Dalarna, så vill jag säga, att
örn vi tänka på samma privata initiativ, är det väl fråga örn, ifall icke även
därvidlag ett järnvägsföretag, ehuru enskilt, har lämnat visst bidrag eller har
lämnat lån till företaget i fråga. Jag skall icke närmare gå in på den saken
men jag vet, att bestämda uppgifter framkommit om att enskilda järnvägar,
fullt naturligt för övrigt, när de finna ett trafikobjekt, vars understöd kan
tänkas stegra trafiken, anstränga sig för att stöd eventuellt genom lån skall
beviljas. Jag vet icke, huruvida man även här använt metoden att av driftkostnaderna
lämna bidrag till ränta och amortering. Därom vore icke något
ont att säga, men det är omöjligt att begära, att statens järnvägar skall engagera
sig för ett hotell, som, örn det är detsamma som jag tänker på, är ett
verkligt lyxhotell, och sådana utdömas ju, att döma av uttalandena från
motionärerna, såsom varande företag, vilka det icke kan vara lämpligt för
staten att understödja, örn vad som återgivits i pressen är riktigt, skulle
företaget i fråga vara ett verkligt lyxhotell, och motionärerna lia här framhållit,
att det är icke hotell av det slaget, som passa ihop med deras intressen.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

107

Ang. ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien. (Forts.)

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Om järnvägsförbindelserna till
Dalarna icke äro så förstklassiga som till Jämtland, beror detta icke allenast
på de enskilda banorna, utan det beror kanske i lika hög grad på att staten
bar ett stycke järnväg högst upp, mellan Vansbro och Särna, och det är just
trafiken på den sträckan, som har vållat största olägenheten, när det gällt att
dirigera turisttrafiken till Dalarnas fjälltrakter.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr
talman! Jag hör nu, att vi tänka på den trafikled, som leder fram till det av
mig åsyftade hotellet. Jag får emellertid då påminna örn att detta hotell är
beläget 8 km. från närmaste järnvägsstation.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å
såväl utskottets berörda hemställan som Kungl. Majrts framställning i ämnet;
och fann herr talmannen svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Votering begärdes emellertid av herr Jansson i Falun,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej,’ har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
därefter blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Annér begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 109 ja och 68 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag örn vissa
ändringar i stadgarna för biblioteket;

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse
av § 8 och § 18 mom. 2 bankoreglementet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
med avseende å statens engagemang i Wermlands Enskilda Bank Aktiebolag;
och

nr 50, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1937/1938 till
befattningshavare vid riksdagens verk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

108

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen
av
verkligt god
folkuppfostrande
svensk
film.

§ 5.

Härefter föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion, II: 288, angående åtgärder för gynnande
av produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 288, hade herr Åqvist hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla 1) örn utredning angående lämplighet
att vidtaga åtgärder för att befria verkligt god folkuppfostrande film från
nöjesskatt och att antingen statens biografbyrå eller ett av Kungl. Maj :t tillsatt
granskningsråd skulle bedöma, när sådan film förelåge samt 2) att genom
direkt statsunderstöd produktionen av verkligt god folkuppfostrande
svensk film måtte gynnas, varvid uppmärksamheten jämväl borde riktas på den
s. k. skol- och bildningsfilmen, samt att Kungl. Majit inåtte för riksdagen
framlägga de förslag, som av utredningen föranleddes.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte med anledning av förevarande
motion för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning dels angående
lämpligheten av att åtgärder vidtoges för att befria verkligt god folkuppfostrande
film från nöjesskatt, dels ock angående lämpligheten av att genom
direkt statsunderstöd gynna produktionen av verkligt god folkuppfostrande
svensk film, varvid uppmärksamheten jämväl borde riktas på den s. k. skoloch
bildningsfilmen, samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de
förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det är rätt vanligt, att näringar
eller delar av näringar eller enskilda företagare komma till riksdagen och be
örn hjälp i något betryck eller i någon brydsam belägenhet. Däremot är det,
såvitt jag vet, ytterligt sällsynt, att man från statsmakternas sida ifrågasätter
ett understöd åt en näring, som därom icke gjort någon som helst framställning.

Man ifrågasätter här understöd till den svenska filmindustrien. Naturligtvis
ligger icke saken till på det viset, att man vill understödja densamma,
därför att den skulle befinna sig i ekonomiskt trångmål. Detta vore ju också
ganska orimligt. Näringen går bra. Detta gäller icke endast det största företaget
utan även de mindre firmorna. Man betalar goda löner. I många fall
kanske man betalar gager, mot vilka den erinran kan framställas, att de äro
alltför höga i förhållande till de prestationer, det här gäller. Det är alltså
icke därför, att näringen skulle befinna sig i ett ekonomiskt trångmål, som
man ifrågasätter detta understöd, utan det är därför, att man tror sig genom
den understödsverksamhet, som här är skisserad, kunna höja de produkter,
som denna näring framställer, höja det konstnärliga värdet av dem, och framskapa
vad man kallar för verkligt god folkuppfostrande film.

De vägar, som utskottet diskuterar för att nå detta mål, äro flera. En väg
gäller vissa anordningar i fråga örn nöjesskatten. Men ifrågasätter lämpligheten
av att befria en viss art av film från nöjesskatt eller ifrågasätter att restituera
nöjesskatten för verkligt god och värdefull film. Detta resonemang
är bestickande, det medger jag. Men hur skall denna sak i praktiken kunna
ordnas? Nöjesskatteförordningen är en kommunal angelägenhet som handhaves
av kommunerna fullt självständigt. För att befrielse eller restitution
skall kunna äga rum, måste ju en lokal granskning förekomma och ett lokalt
beslut fattas. Men härav följer, att man måste räkna med, att beslutet på den

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

109

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
ena orten rörande vad sorn. kan vara sådan god film, som bör befrias från nöjesskatt,
kan gå i en riktning, under det att beslutet på en annan ort rörande
precis samma film kan gå i annan riktning, lian kan t. ex. i örebro komma
till den uppfattningen, att en viss film är av den karaktär att den bör komma
i åtnjutande av denna undantagsställning, under det att man i exempelvis i
Stockholm kan beträffande precis samma film komma till alldeles motsatt
mening. Såvitt jag kan förstå, måste ett förfaringssätt sådant som man här
har tänkt sig leda till absoluta oformligheter och de mest betänkliga konsekvenser.
Jag får till utskottets heder också säga, att utskottet icke synes alldeles
blint för sådana följder av det förfarande, som man här planerat.

En annan väg talar man också örn, nämligen ett direkt statsunderstöd av
viss filmproduktion. När jag tog del av betänkandet i detta hänseende, så
fick jag ett intryck av att man här gått ut från en åsikt, att det överhuvud
taget skulle löna sig bättre att göra dålig film än att göra god film. Såvitt
jag vet, finnes det inga erfarenheter, som bevisa riktigheten av en dylik uppfattning.
Fastmera har man många exempel på, att god film har blivit en
utmärkt affär. Jag skulle kunna erinra örn vad man kallat den svenska filmens
guldålder, då en lång rad utomordentliga filmer framställdes utan att
någon människa den gången ifrågasatte statsunderstöd eller hjälp i annan
form för att framskapa dylika produkter. Man skulle möjligen också ur denna
tankegång kunna utläsa en uppfattning hos utskottet, att, om icke företagare
av olika slag direkt erhålla ekonomisk uppmuntran av staten, så bry de
sig icke örn att göra sitt bästa. Jag tycker, att detta utgör en ganska olustig
tankegång. Jag hävdar bestämt den uppfattningen, att så inglunda är fallet.

Vad nu detta statsunderstöd angår, så vill jag fråga: Hur har man tänkt
sig gå till väga vid denna premiering? Utskottets utlåtande på denna punkt
är mycket vagt. Man kan icke få något riktigt grepp på saken. Att på förhand
vidtaga åtgärder för en djdik premiering synes ganska svårt. Skall man
fota sitt omdöme på det föreliggande manuskriptet eller på den valde regissören
eller på de valda skådespelarna? Efter vilka linjer har man tänkt sig gå
vid en dylik premiering? Därom får man icke veta något i utskottets utlåtande.
Överhuvud taget tror jag, att man kan säga, att det knappast ligger
inom mänsklig förmåga att på förhand bedöma värdet av en planerad film.
Det är helt enkelt omöjligt. Man kan ha till sitt förfogande ett utomordentligt
manuskript, en briljant regissör, skickliga skådespelare, men därmed är
ingalunda sagt, att den produkt, som framställes, blir sådan, att den kan bliva
värdig denna statliga sanktion, örn allt detta veta vi ingenting på förhand.

Jag vill också säga, att örn man misslyckas ett par gånger med ett sådant
tillvägagångssätt, är metoden komprometterad, och hela arrangemanget faller
till marken. Det lär icke kunna upprepas.

För övrigt skulle jag vilja ställa den frågan: .Vad menas med verkligt god
folkuppfostrande svensk film? .Vilken myndighet skall här sitta inne med det
högsta avgörandet och lämna den riktiga definitionen i varje enskilt fall? Här
står man naturligtvis inför praktiska svårigheter av utomordentlig art. I varje
fall — även örn man skapar en sådan högsta domstol för filmen — tror jag,
att den kommer att utsättas för ingående kritik ideligen och i alla möjliga
sammanhang.

Man har även talat örn, att man skulle med penningpris kunna premiera sådana
här goda filmer. Det skulle väl anordnas något slags tävlingar eller hur
man nu tänkt sig saken. Ett sådant penningpris skulle utdelas för den eller
de filmer under året, som bedömdes såsom särskilt värdefulla. När skall denna
bedömning äga rum? Vid årsskiftet? Eller hur menar man detta i prak -

Ilo

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
tiken utfört? Men om bedömningen icke skall äga rum, förrän filmen utspelats
och man hunnit bilda sig en uppfattning örn den, har bedömningen intet
värde, därför att man icke kan förutsätta, att en film, som är utspelad, skall
tagas upp till nytt framförande bara av den anledningen, att staten sagt, att
den är utmärkt bra. Fastmera har jag den åsikten, att i fall staten skulle sätta
stämpel på vissa arter av film och säga, att den eller den har sanktion, skulle
detta nog verka en smula förbryllande på publiken. Den skulle bli konfunderad
och tro, att det gäller en icke i främsta rummet värdefull utan kanske
även tråkig film. Då nådde man motsatsen till vad man önskat.

I denna historia hänger allt ytterst på publiken. Det är publiken, på vilken
allt ankommer. Man kan icke dirigera allmänheten och säga, att den skall
gå på den och den filmen men icke gå på den och den filmen. Den enda
väg, man enligt min uppfattning Sär har att tillgå, är upplysningens. Jag
tror icke, att man kan genom statliga tvångsåtgärder eller statliga initiativ
nå några resultat i detta sammanhang.

Jag vill också säga, att jag tror, att utskottet i grund och botten har samma
uppfattning.. I dess betänkande trycker man rätt starkt just på vad jag här
anfört, nämligen upplysningens betydelse. På detta område förekommer redan
nu en ganska betydande verksamhet under fria former, en verksamhet, som,
såvitt jag kan förstå, ledes i främsta rummet av en institution, som kallas för
Svenska filmsamfundet. Denna institution har i Stockholm startat ett för
allmänheten tillgängligt arkiv, och en mängd arbeten har publicerats. Man
har börjat en vidsträckt föreläsningsverksamhet o. s. v. Jag föreställer mig,
att man på den vägen skall kunna nå vissa resultat, även örn jag icke precis
är benägen att överskatta värdet av denna verksamhet heller.

_ Jag ber att uppriktigt få säga till den ärade motionären, att jag naturligtvis
livligt respekterar de motiv, som ligga bakom hans framställning. Syftet
med densamma äT uppenbarligen mycket gott. Han har drivits av en ärlig
åstundan att komma till resultat. Men jag fruktar, att de vägar, som i detta
utskottsbetänkande äro utstakade, ingalunda leda till det mål, som han vill
komma fram till.

Herr andre vice talman! Med hänsyn till vad jag här anfört anhåller jag
att få yrka avslag på utskottets här föreliggande hemställan.

I detta anförande, varunder herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Landgren, Andersson i Falkenberg
och Fast.

Herr Åqvist: Herr andre vice talman! Först ber jag att till utskottet få
framföra mitt vördsamma tack för den noggranna och ansvarsfulla behandling,
sorn utskottet ägnat denna motion och som också resulterat i ett enhälligt
tillstyrkande.

Som en av motionärerna ber jag att, då nu denna fråga kommit upp till debatt,
få anföra några av de motiv, som legat till grund för motionen från
min sida.

Oavsett vilken ställning man intar till filmen som konstprodukt måste man
konstatera att dess inflytande med varje dag är i växande. Det råder intet
tvivel örn, att den ständigt griper över nya kretsar av vårt folk. Breda lager,
som tidigare icke haft tillgång till denna och andra former av vårt nöjesliv,
hava börjat beröras av filmen, och även ungdomen från sådana hem frekventerar
biograferna i synnerligen stor utsträckning.

Med ett så enormt inflytande över folkets andliga liv, som filmen sålunda
erövrat, är det en livsfråga, att dess innehåll verkligen blir sådant, att det

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

lil

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
icke skadar utan fastmera gagnar. Det bör lyfta och förädla människornas,
i synnerhet ungdomens, tanke och fantasi. Man måste då allvarligt ställa
frågan, huruvida detta med nuvarande filmstandard är fallet. Örn jag personligen
svarar »nej» på den frågan, har det kanske icke så mycket att betyda.
Nu är det emellertid som bekant så, att en stor del av den sakkunniga opinionen
— man vågar kanske till och med säga den mest auktoritativa delen av
denna opinion — med styrka gör gällande, att den svenska filmens standard
icke är tillfredsställande.

Det kari icke vara riktigt, att dessa kulturfrågor enbart läggas i händerna
på ekonomiska ledare för stora inspelningsföretag, utan det måste vara en angelägenhet
av största vikt för vårt folks andliga hälsa, att åtgärder vidtagas
på detta område, som garantera en högre grad av förstående för de rent
kulturella synpunkterna. Målet måste vara att få fram en god filmproduktion,
fullödig såväl moraliskt som estetiskt, och samtidigt få den så intressant,
att även den breda filmpubliken uppskattar dessa filmer i stället för de i olika
avseenden underhaltiga.

En god del av skulden till missförhållandena inom filmens område ligger
hos filmen själv, som i stor utsträckning ägnat sig åt rent publikfrieri. Det
förefaller dock, som örn de amerikanska filmproducenterna på senare åren verkligen
försökt åstadkomma bättre produkter och även lyckats därmed. Trots
det ofta sensationella innehållet är dock utförandet av hög klass. Detsamma
gäller örn den konstnärligt mycket högt stående franska filmkonsten, vars
bästa alster också vida överträffa den amerikanska, även om man därvidlag
mäste säga, att innehållet icke står på den nivå det borde göra.

Är det som en kontrastverkan vid jämförelse med den förbättrade amerikanska
och den överlägsna franska filmen, som den svenska framstår i all
sin bedrövlighet? Trots all kritik odlar svensk film fortfarande enklare situationskomik,
lånad från antikverade folklustspel, pilsner- och brännvinsromantik,
som möjligen kan tilltala den äldre generationen av svensk medeloch
arbetarklass men för vilken vår tids sportande ungdom ur alla samhällsklasser
står ganska främmande.

Som bekant har det varit en stor och ganska uppseendeväckande filmdiskussion
här i landet under vårvintern, och vad angriparna i denna debatt just
riktade sig emot var den brist på ambition, som präglat alltför många svenska
produkter. Trots att det av filmkritiken att döma förefaller, som örn nivån
något höjts på sistone genom ett pär svenska filmer, står sig nog fortfarande
det omdömet, att filmproducenterna icke tyckas våga sig på något mera riskabelt
kvalitetsexperiment. Nya vägar skyggar man för att beträda.

Man tror, att man kan följa gamla säkra märken i fråga örn vad som anses
gå i den breda publiken, men man tänker inte på att publikens smak ändras
och att det icke är publiken, som vill lia en viss sorts film, utan att det är
filmproducenterna, som skola giva publiken konstnärligt högt stående produkter.

Särskilt ha författarna varit de, som kritiserat svensk film, och med rätta.
Den nu levande generationen av svenska författare har otvivelaktigt kunnat
lämna en hel del stoff för filmen, men deras tjänster tyckas ej ha tagits i anspråk.
Säkerligen skulle svensk film lia mycket att vinna på, örn producenter
och författare etablerade ett intimare samarbete och svensk film dessutom
kunde i någon form redan vid inspelningen anskaffa något slags smakråd,
som hade möjlighet att övervaka och lämna sina anvisningar. Då skulle säkerligen
mycket av vad som på senare tiden producerats ha blivit ogjort.

Det förefaller, som örn denna skygghet för alla mera påfrestande saker fram -

112

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
för allt skulle gå ut över allvarliga ämnen. Det är ju annars inte lätt att
förstå, varför inte filmen skulle, lika gärna som litteraturen, kunna ta upp de
djupaste och högsta angelägenheter till behandling. Det händer ju en och
annan gång, att en utländsk film kan vara av en så allvarlig syftning, att den
förtjänar namnet »god och folkuppfostrande», men man kan undra, när det
sist var fallet med en svensk? Det var allt bra länge sedan.

Det var ju verkligen en tid, då det var ett kvalitetsmärke för en film att
vara svensk. Då gick svensk filmteknik i spetsen och gjorde främst av alla
anspråk på att vara konst och ha en mening. Det var nied sådana regissörer
som Sjöström och Stiller och filmatiseringen av Selma Lagerlöfs olika böcker.
Jag kan nämna Körkarlen, Herr Arnes pengar, Gösta Berlings saga, Tösen
från Stormyrtorpet, ävensom Sången örn den eldröda blomman. Det är också
att lägga märke till, att den misstro, som då redan fanns i de folkrörelser av
ideell och religiös karaktär, som redan förut nämnts, då höll på att ge vika.
Man ansåg sig liksom ha en garanti i den omständigheten, att en film var
svensk. Då kunde man gå. Då var det lika självklart att gå på en god film
som att läsa en god bok. Men denna goda konjunktur har sedan filmen själv
grundligt fördärvat. Den får försöka bygga upp förtroendet igen.

Man kan klaga på att ämnesvalet är begränsat i svensk film. Många storslagna
ämnen kunna icke behandlas, emedan de kräva så stora kostnader —
och för problemfilm kan man för närvarande ej uppbringa kapital, säges det.
Ja, det är naturligt, att en svensk filmproduktion i allmänhet måste vara hänvisad
till en mindre marknad än t. ex. en engelsk, amerikansk eller tysk. Men
örn vi göra filmer, som stå på en högre nivå än vad som nu frambringas, så
kan väl dock även en viss marknad härför erhållas. Jag tänker då på det
internationella språk som sång och musik utgöra. Vi ha stora svenska sångartister,
som äro internationellt kända, men icke utnyttjas de av filmen hos
oss. Ämnesvalet behöver för övrigt icke alls vara så begränsat som man gjort
det till. Låt mig bara nämna filmer med religiös syftning. Vad gör man.för
den saken? Här finnes mycket att göra och här finnas ämnen, som kunna
locka en för tillfället minst sagt ljum allmänhet till biograferna.

Ämnen, som beröra det sant mänskliga i vardagens id, som taga fasta på
vår nations särart, äro väl outtömliga. Och vilken källa att ösa ur ha vi icke,
örn vi tänka på huru några av våra större företag arbetat sig fram. Visst kan
man väl få en tillräckligt dramatisk handling i S. K. F :s grundande och utveckling,
i Gustav Daléns kamp för människornas trygghet på haven. Visst
kan man väl göra professor Nilsson-Ehles vetenskapliga forskningar till vårt
jordbruks fromma intressanta och tilldragande för en större publik. Vilka
möjligheter har icke filmen att visa arbetets, idoghetens Höga visa inom allt
vad skapande heter. Och till slut ett ämne, som man säkerligen skulle kunna
uppbringa kapital till, ett ämne, som behandlar vartill skattebetalarnas många
kronor användas; huru vägar och broar byggas, huru gamla undfå en lugn och
tryggad ålderdom, huru sjuka hjälpas, huru bildning och vett bekostas, huru
statens maskineri griper in i vår levnad dagligen, ja, stundligen, och huru vi
följaktligen gemensamt böra söka lämna vårt bidrag till att det bästa möjliga
resultat nås härigenom. Ja, det finns många ämnen, som vår filmproduktion
ännu icke ens rört vid. Begränsningen är, såvitt jag förstår, en konstlad begränsning,
en begränsning som hänger samman med vad man tror sig veta, att
publiken vill ha.

Nu är det emellertid klart, att varken staten eller enskilda kunna förmå filmproducenterna
att framställa god film mot deras vilja eller mot vad de anse
vara sunda affärskalkyler. Kan staten däremot lämna den goda filmen ett
handtag, hjälpa den fram, ge den uppmuntran, så att producenterna åtminstone

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

113

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
i någon mån skulle finna det med sin fördel förenligt att framställa den, så
vore åtminstone något vunnet. Att ett steg i riktning mot god svensk film
tages, det kan, som utskottet så riktigt sagt, betraktas som »en nationell hederssak».

Vilka vägar, som härvidlag skola beträdas, kan givetvis bli föremål för diskussion.
Meningen med utskottets yrkande liksom med motionen är ju att åstadkomma
en utredning. Beträffande metoderna kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till utskottet. Man kan tänka sig befrielse från nöjesskatt, direkt subventionsverksamhet,
pristävlingar, stipendieanslag o. s. v. En annan utväg vore
möjligen att genom en särskild fondbildning säkerställa inspelningar av sådan
film, som de enskilda företagen nu på grund av ekonomiska risker icke vilja
ge sig på.

Metoderna kunna som sagt diskuteras, och utvägarna äro många. Huvudsaken
är, att man behjärtar det ytterst allvarliga i utsikten, att vårt folk skulle
dränkas i underhaltig film, och att därför i god tid allvarliga insatser göras
av det allmänna i smakförhöjande riktning. På sina håll skall man säkert i
detta fall liksom inför andra reformsträvanden göra gällande, att förslaget
visserligen är välment men att man ingenting kan göra. Detta är ett ofruktbart
tal. Statsmakterna både kunna och böra handla i en situation sådan som
denna.

En god film skulle kunna bli en positiv maktfaktor för vårt folks fostran av
för närvarande oöverskattlig betydelse. Till strävan mot en sådan utveckling
böra alla goda krafter medverka, vilka åsikter man sedan för övrigt må ha i
andra frågor.

Herr andre vice talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergström: Herr talman! Jag önskar fästa kammarens uppmärk samhet

i första hand på den del av utskottsutlåtandet, som åsyftar att engagera
nöjesskattemedel för det syfte, som motionären och utskottet vill främja.
Det står bland annat i klämmen, att utredningen även skall avse att befria
verkligt god folkuppfostrande film från nöjesskatt. Utskottet har ej varit alldeles
blint för att man för att kunna genomföra en sådan ordning måste stuva
örn nöjesskatten, och jag kan ej finna annat, än att dess eget resonemang här
i sak innebär, att nöjesskatten skulle förvandlas från en kommunal till en statlig
skatt. Det är ju förutsättningen för att man skulle kunna undvika sådana
oformligheter, som herr Hagberg i Malmö i sitt anförande påpekade. Tanken är
väl, skulle jag föreställa mig, att det skulle tillsättas en central myndighet,
som ^ skulle träffa avgörande i fall, då befrielse från nöjesskatt skulle
kunna ifrågakomma. Det är i detta sammanhang som jag har att göra vissa
påpekningar.

_ Det är ju så, att de flesta av våra kommuner taga ut nöjesskatt, och de ha
disponerat dessa nöjesskattemedel för skiftande ändamål. I min hemstad Hälsingborg
användas de för att tillgodose kulturella uppgifter. Vi försörja därmed
i stor utsträckning våra bibliotek, orkesterföreningen har ett betydande
anslag, och andra kulturella strävanden befrämjas genom dessa nöjesskattemedel.
På andra håll användas de för främjande av sociala syften. Det är
självfallet, att denna kulturella oell denna sociala verksamhet nu blivit så beroende
av det stöd, som nöjesskattemedlen lämna, att örn dessa nöjesskattemedel
berövas kommunerna, medför det, att motsvarande belopp måste uttagas
genom ökad kommunalskatt. Det vill med andra ord säga, att vi ute i kommunerna,
efter en sådan här reform skulle på våra kommunalskattesedlar få
betala bidrag för framställande av s. k. god film. Man må ej förundras, örn vi

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 31. 8

114

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
ej äro villiga att vara med på något sådant, i all synnerhet som kommunernas
skattemöjligheter synas begränsas mer och mer, samtidigt som man ökar på
deras uppgifter och utgiftsbördor.

Sedan vill jag livligt instämma i vad herr Hagberg i Malmö här i största
allmänhet anfört. Jag kan ej heller föreställa mig, hur det skulle gå till, då
en myndighet skulle sitta och avgöra, vad som är folkuppfostrande film eller
dålig film, samt från fall till fall besluta, när nöjesskattebefrielse skall inträda.
Detta är ändå ett område, där en subjektiv uppfattning måste spela in
och där det är mycket svårt att träffa ett avgörande, som kan väntas bliva
godkänt av den allmänna meningen. Man skall ej heller i detta sammanhang
förbise — det tror jag, att herr Hagberg i Malmö också pekade på — att där
det är fråga om verkligt god film, där blir det också goda inkomster av en
sådan film. Skulle det vara fråga örn film, som visserligen kan betecknas som
god men som ej tilldrar sig allmänt intresse, då förstår jag överhuvud taget
inte, varför man på det ena eller andra sättet skulle medelst allmänna medel
kunna subventionera en sådan film, ty det är ju meningslöst att rulla den inför
tomma biograflokaler.

Jag har velat i största korthet göra dessa påpekningar. Jag skulle också
till sist vilja erinra örn att frågan om nöjesskatten liksom andra kommunalskattefrågor
ligger hos kommunalskattekommittén, där den får prövas. Det är
ingen mening i att föra fram den på denna omväg. Tanken på ett förstatligande
av nöjesskatten har varit före i riksdagen flera gånger förut, och den har
vid varje tillfälle avvisats av riksdagen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få instämma i det avslagsyrkande,
som framställts av herr Hagberg i Malmö.

Häruti instämde herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Stockholm, Johnsson
i Kalmar och Törnkvist, fru Nordgren samt herrar Olovson, Nilsson i
Kristinehamn, Mårtensson, Persson i Undersvik och Olsson i Gävle.

Herr Hoppe: Herr talman! Det må vara mig tillåtet att först säga några
ord i största allmänhet örn filmen av i dag. Det är ju så, att litet var kunnat
göra den iakttagelsen, att filmen under de sista årtiondena fått en nästan
oväntat stark ställning i våra moderna kultursamhällen, och vi veta allesammans,
att biograferna ha en förmåga att samla folk som kanske icke något
annat nöje. Dessutom är det ett faktum, att filmens påverkan på människorna,
icke minst på de unga, är utomordentligt stark. Det är ju vetenskapligt konstaterat,
att vad som visas på den vita duken gör det allra starkaste intryck
på åskådaren.

Vi äro nog ense örn att filmen är en kulturprodukt på både gott och ont. Jag
skall taga mig friheten att citera några ord ur ett yttrande, som vi fått oss
tillsänt från skolöverstyrelsen, där det heter bl. a.: »I den mån filmen ger god
förströelse, odlar en sund smak och bidrager till bildningens höjande, är givetvis
intet annat än gott att säga om filmens makt och inflytande. Och det torde
vara obestridligt, att filmen på vissa områden är ett oöverträffat hjälpmedel
i bildningsarbetet. Filmens stora inflytande har emellertid uppenbarligen
även sina faror. En mängd filmer stå i konstnärligt avseende lågt. Många av
de pjäser, som spelas, beröra erotiska förhållanden på ett sådant sätt, att det
näppeligen kan undgå att verka förslappande på ansvarskänslan. De banala
pjäserna med sin blandning av yttre fulländning och inre tomhet, av sentimentalitet
och brutalitet ge ofta en falsk bild av livet och äro ägnade att fördärva
smaken och förvilla begreppen hos mindre kritiska åskådare.»

Om det nu är så, herr talman, att en stor del av svenska folket mer eller
mindre regelbundet besöker biograferna, och där, och det gäller på ett all -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

115

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
deles särskilt sätt vår ungdom, mottager de allra starkaste intryck och impulser
till handling, då måste det väl vara ett mycket starkt allmänt intresse,
icke minst för statsmakterna, att om möjligt se till, att det som bjudes på biograferna
icke drar ned, förflackar, förråar, brutaliserar människolivet, utan
att biograferna örn möjligt skänka god förströelse och Visa sådant som kan verka
upplyftande och befriande och ger goda impulser o. s. v. Staten har redan
visat, att den behjärtar detta, då den skapat fram ett särskilt organ för filmcensur,
den s. k. svenska biografbyrån. Utskottets ledamöter ha varit i tillfälle
att blicka in i det arbete, som utföres av svenska biografbyrån, och för min personliga
del tvekar jag icke att betyga min synnerliga tacksamhet över dess förnämliga
och tacknämliga arbete. Det är emellertid så, att man icke kan räkna
på att censuren skall kunna göra allt. Hur samvetsgrant och framgångsrikt
censuren än arbetar, kan den ändock icke skapa fram den film, som ansvarskännande
människor önska få framförd på duken.

Vad motionären och vad utskottet, som har ställt sig på motionärens sida, innerst
inne syfta till är detta, att genom en utredning undersöka, vilka möjligheter
som kunna finnas att skapa fram en så god film som möjligt. Vad resultatet
av utredningen skulle bli, är självfallet icke gott att säga. Under den
föregående diskussionen har jag fått ett starkt intryck av att man måtte ha
missuppfattat såväl motionären som utskottet. Det är självfallet icke vår
mening, varken motionärens eller utskottets, att här gå in för att understödja
filmproducenter — det är ju självfallet icke syftemålet — utan vad vi önska
är att här skall göras en undersökning, örn något kan göras för att överhuvud
höja filmkulturen.

När det sedan är fråga örn befrielse från nöjesskatten, må det vara mig tilllåtet
att säga, att såvitt jag fattat utskottet rätt, ha vi varit fullständigt främmande
för den tanken, som jag tror herr Hagberg gav uttryck åt, att de olika
kommunerna skulle bevilja denna befrielse. Meningen vore ju den, att ett statligt
verk, exempelvis svenska biografbyrån, skulle besluta örn att vissa filmer
skulle vara befriade från nöjesskatt eller att en kommun icke skulle få tillgodogöra
sig nöjesskatten utan att kommunen skulle inleverera den till den
statliga institutionen, som sedan fick använda den för filmkulturens höjande.

Beträffande utdelande av premier eller penningpris för särskilt värdefulla
filmer äro vi inom utskottet på grund av den sakkunskap, som vi kunnat lita
till, ense med herr Hagberg därom, att man icke gärna kan bedöma en films
verkliga värde, förrän man sett den, och att man därför får tänka sig, att priset
skulle utdelas först sedan de olika filmerna spelats.

Vi äro alldeles på det klara med, att en hel del svårigheter föreligga, icke
minst beträffande nöjesskatten. Av diskussionen man och man emellan och vad
som här yttrats framgår uppenbarligen, att nöjesskatten är ett utomordentligt
ömtåligt ämne att röra vid. Jag föreställer mig dock, att om viss film skulle
befrias från nöjesskatt eller örn nöjesskatten från en viss film foges från en kommun
och överfördes till någon statlig institution, det väl icke skulle behöva vara
så farligt för kommunens finanser. Det blir väl, till att börja med i varje
fall, icke det stora flertalet av filmer som skulle premieras på det sättet, och
om det om något tiotal år skulle bli så, att en stor skara, kanske majoriteten
av filmer skulle kunna inrangeras bland dem, vilka vore värdefulla filmer,
skulle det innebära en sådan framgång för strävandet att höja filmkulturen,
att det vore värt ett offer från de olika kommunernas sida.

Herr talman! Jag är övertygad om att det är helt enkelt en livsfråga för
vårt folk, att filmen blir så god som möjligt, och jag tror, att en utredning
efter de linjer, som utskottet skisserat, skulle kunna ge anvisning på vägar
för att höja filmkulturen.

116

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)

Jag tar mig därför friheten, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! Det är väl för alla klart, att om en sådan
här utredning kommer till stånd, blir den så omfattande och så ingående som
överhuvud en utredning kan bli. Men, mina damer och herrar, örn det är så,
att två statliga organ och alla de hörda sammanslutningarna, de två kommunförbunden
och dessa institutioner, som äro engagerade i filmen, ha hemställt
örn bifall till den förevarande motionen med ett gott syfte, och örn utskottet,
sammansatt från olika partier, efter grundlig överläggning har kommit
därhän att enhälligt tillstyrka denna motion, då anser jag, att det icke
skulle vara andra kammaren värdigt att avslå motionen och därmed, vill jag
säga, underkänna det syfte, som ligger under denna motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Johanson i Huskvarna och Petersson i Lerbäcksbyn instämde häruti.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Yi ha inom utskottet ingalunda
varit blinda för de svårigheter, som föreligga såväl i fråga örn nöjesskatten
som också i fråga örn de åtgärder, som kunna vidtagas för att genom statsunderstöd
gynna produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film.
Men utskottet har varit enigt örn att det skulle vara ytterst värdefullt och
även riksdagen värdigt att beakta det behjärtansvärda syfte, som ligger till
grund för herr Åqvists motion örn en utredning. Det är ju nämligen så, att
filmen i våra dagar spelar en utomordentlig roll i nöjeslivet. År 1935 inflöto
icke mindre än 291Å miljoner kronor i nöjesskatt. Och om jag bara tar
ett stickprov från Stockholm på vad biograferna spela för roll i nöjeslivet,
vill jag erinra därom, att 1933 fanns det här i Stockholm 73 biografer med

32,500 platser. Annandag jul samma år voro samtliga biografer utsålda, vilket
betyder, att 65,000 personer i Stockholm bevistade biografer nämnda dag.

Det är självfallet, att det icke bör vara samhället likgiltigt, vilka filmer
som visas; och det är min uppfattning, att det mesta av det som visas på biografer
är dåligt. Det visas också goda filmer, det erkännes, men jag har den
uppfattningen, att staten skulle kunna göra åtskilligt för att höja filmlivet.
Det är också en sak, som är mycket anmärkningsvärd, när det gäller svenska
filmer. Under det att för utländska filmer som importeras icke betalas censuravgift
för mer än en kopia, måste för varje svensk film som^ spelas erläggas
censuravgift för samtliga kopior. Örn således en film går ut i 30
kopior, får för den svenska filmen betalas 30 gånger så hög censuravgift som
för den utländska. Det är egentligen det enda, som svenska staten har gjort
för att stödja den svenska filmen. När man här talar örn vad som kan göras
för att stödja svensk film, är det självklart, att örn det lämnas understöd från
staten, så skulle det kunna spelas in en del filmer som tjänade både skolundervisningen
och folkbildningen i detta land. Jag tror, att på den vägen skulle
vinnas ganska mycket. . o

Jag skall icke trötta kammaren med något längre anförande i denna fråga,
men jag anser i likhet med den föregående ärade talaren, att det vöre värdigt
den svenska riksdagen att beakta den stora kulturfaktor, som filmen utgör.
Yi måste betrakta den som en stor samhällsfråga, och jag skulle anse,
att det vore olyckligt, örn riksdagen avsloge kravet på en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hallén: Herr talman! Jag förmodar, att det råder ganska stor enighet
i kammaren i denna fråga i två avseenden. För det första torde det stora fler -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

117

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
talet inom kammaren vara synnerligen känsligt för varje förslag ock åtgärd
som tenderar att förvandla den kommunala nöjesskatten till en statlig sådan.
Jag kommer därför i slutet av mitt anförande att yrka på, att den punkt, som
finnes i det stycket såväl i utlåtandets motivering som även i dess kläm, måtte
utgå. Vidare tror jag, att det också finnes en annan enighet i kammaren, som
är ganska stor, nämligen att det är högst av nöden att vidtaga aktiva och positiva
åtgärder för att förbättra filmkulturen överhuvud.

I förhoppning att icke riskera att på något sätt göra mig skyldig till några
reaktionära synpunkter på detta ämne, tror jag mig kunna säga, att det är
mycket elände i vårt land, som emanerar från den sämre filmen. Och vad är
då orsaken till att den kommer fram? Ja, vi känna till, att ute på landsbyg''den
är det mycket vanligt, att många lokaler, som skola skaffa filmer, äro
tvungna att kontraktera på det sättet, att de för att erhålla värdefullare och
förnämligare filmer måste också abonnera på eller skaffa en del ganska sekunda
saker. Vi som resa ut på landsbygden som föreläsare och annat, bli
ofta ganska förvånade över att finna icke bara vedervärdiga utan rent av avskyvärda
biografaffischer, som man icke ser här i Stockholm, och man får
se rubriker på filmer, som man aldrig hört talas om, men som den arma landsbygden
skall plågas med till ganska stor procent. Det är ett problem, som
också behövde ventileras och undersökas, ehuru jag icke tycker, att utskottet
har så mycket observerat det.

Sedan är det också en annan sak, och det är vad som från ett par håll framhållits
såsom det viktigaste, nämligen upplysning. Ja, men vilka är det som
skola upplysa? Jo, tidningspressen. Men på vad sätt sköter en del av tidningspressen
detta sitt åliggande? Jo, det sker genom recensenter. Men huru
fungera dessa? Jag tror, att man kan säga, att i stort sett äro Stockholmspressens
recensenter vederhäftiga människor. Men huru är det ofta ute på
landsbygden? En hel del smärre tidningar hava varken tid eller råd eller
möjligheter att recensera filmer, utan de matas med färdiga filmrecensioner och
förhandsreklam av vederbörande filmföretag själva, och så smälles detta in
i annonserna. — Herr Olovson i Västerås begär ordet, och jag kan nästan ana,
vad han kommer att säga. — Jag vill emellertid icke yttra mig örn Västmanlands
Folkblad i det stycket, till denna kategori kunna vi väl icke räkna herr
Olovsons välredigerade tidning. I alla fall vidhåller jag, att örn man ser på
en del av landsortens smärre tidningar, är det så vanligt att de ha dessa stereotypa,
rafflande annonser, fullständigt i avsaknad av allt individuellt, där
nian får läsa, att vad som ges är alldeles enastående i filmkultur, filmframställning
och stjärnor o. s. v., ehuru det kanske är mycket obskyra och alldeles
värdelösa saker. Men det är ett faktum, att vårt land nästan dignar av sådan
veritabel smörja.

Jag tror nu icke alls på den där tanken, att man skulle kunna så att säga på
den merkantila vägen lösa denna fråga genom en slags premiering eller lindring
i nöjesskatten eller dylikt. Det är ett stort och svårt problem, frågan om
vilka människor som skola fälla sina omdömen örn vad som är sevärt i fråga
om filmer. Det kan vara en relativt mycket ung man med ett ganska dåligt
omdöme, som uppträder som recensent. Jag tänker bara på dem, som haft
panna att skriva örn och rekommendera en sådan film som »Pensionatet Paradiset»
— den gick visserligen icke i Stockholm, men den gick så mycket bättre
på en hel del andra håll och går ännu för resten. Jag vill också påpeka, att
när det är fråga om upplysning, kan man önska litet mera ansvarskänsla från
många recensenters sida. Jag såg här örn året en mycket förnämlig film i
sig sjiilv, som hette »En bengalisk lansiär». Jag förmodar, att många hiir sett
och njutit av den. Det var egentligen en typiskt imperialistisk, krigsförhär -

118

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
ligande film med en enligt min mening ganska rå och primitiv moral, som satte
hämnd och vedergällning i högsätet, som verkar ganska nedbrytande på unga,
obefästa sinnen. Det är ett problem, huru man skall komma åt detta, och det
är ett problem som måste behandlas i detta sammanhang. Förra veckan var
jag och såg en film som hette »Pépé från Marseille». Den var på sätt och
vis för folk med balanserat omdöme mycket värdefull att se. Den ger lärorika
inblickar i Orientens liv med ali både dess kriminalitet och dess hetsande
och äventyrliga inramning, det är livet i hamnstäderna i Algier och annat sådant,
men hela filmens anda är fullständigt omoralisk. Den handlar örn en
brottsling, som är både inbrottstjuv och mördare, men han har en viss gentlemannainstinkt,
så att han blir praktiskt taget biografpublikens favorit, och
man förstår ju de suckar som publiken drar, när han till slut hamnar i rättvisans
händer.

Jag frågar: vad skall man göra åt sådant? Det är ett problem. Filmer,
som kanske i sig själva äro konstnärliga till hela sitt innehåll, äro i det långa
loppet moraliskt nedbrytande och förvilla rättsbegreppen. Det sker faktiskt
genom dessa filmer ett underminerande av rättsuppfattningen i vida kretsar
hos vår ungdom. Huru ofta få vi icke höra människor säga, de må tillhöra
Salaligan eller andra, att de hämtat sina allmänna intryck och intentioner, sin
livsinställning från den anda av kriminalitet och den spänning och kamp mellan
rättsordningen och de kriminella elementen som finnas i filmerna. Att det
inverkar, är alldeles uppenbart. Och nog är det en brist i samhällslivet, örn
man å ena sidan befrämjar skolundervisningen och överhuvud all annan samhällsuppbyggande
verksamhet och å andra sidan skall stå så maktlös, att man
faktiskt icke kan för närvarande gripa in annat än emot rent kriminella eller
sensuella detaljer i filmer, som biografcensuren gör. Man får ofta från censurfolk
höra, att de kunna ofta icke gripa in mot sådant som de äro övertygade örn
undergräver hela den svenska andliga folkhälsan; man kan bryta ut vissa
otäcka obscena stycken, men det kan vara nog så svårt att komma till rätta
med en film, vars tendens är på allt sätt rättsförvillande. Jag skulle önska,
att man i den föreslagna utredningen kunde taga upp frågan örn på vad sätt
kommunerna själva kunde reagera mot detta. Det är icke de merkantila synpunkterna
man kan lägga därpå. Man skulle behöva inom kommunen ett organ
— eventuellt skolstyrelsen — som kunde reagera mot filmer, reklamerade
med tarvliga rubriker och plumpa och dumma affischer, vilka med hela sin
dåliga tendens icke äro värda att gå. Det är ett oerhört ömtåligt och svårt
kapitel att ge sig in på, men jag är övertygad örn, att det behövs åtgärder härvidlag.

Nu kan det vara ganska svårt, herr talman, att komma till rätta med detta
utskottsutlåtande och dess kläm, därför att man har tagit upp även frågan
örn nöjesskatten. Jag tillåter mig emellertid att här framställa ett särskilt
yrkande. Jag har nämligen den övertygelsen, att det skulle se illa ut, om vi
skulle göra rent bord i denna fråga, och man skall icke, som det heter, kasta
ut barnet med badvattnet. Därför att utskottet har förirrat sig in på frågan
örn nöjesskatten, skola vi icke visa hela projektet ifrån oss utan söka liksom
utmönstra detta ur utlåtandet. Det går mycket väl. Och dessutom menar
jag, att läget i hela vår filmkultur är sådant, att man nog förväntar, att något
positivt resultat skall kunna komma fram. Det bör, herr talman, kunna ske
på det sättet, att man på tredje sidan stryker hela det stycke, som talar örn
nöjesskatten och utredningen därom, det stycke som börjar med orden »I motionen
föreslås utredning» etc., och vidare att man i klämmen steker motsvarande
passus, så att klämmen skulle lyda så: »----att Kungl. Majit ville låta

verkställa utredning angående lämpligheten av att gynna produktionen av

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 81.

119

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
verkligt god folkuppfostrande svensk film etc.». Då har man icke äventyrat
på något sätt, att kommunernas intresse av nöjesskatten råkar i fara, och då
har också kammaren visat sin ärliga vilja till att positivt medverka i en vidare
ram till en utredning i denna fråga. Ty skulle den falla i år, kommer
den tillbaka ändå, och riksdagen blir tvungen att taga ställning till den och
vidtaga positiva åtgärder.

Jag ber därför att få framställa detta yrkande.

Fröken Hennings: Är det icke i lilla fall märkligt, att medan svenska
staten faktiskt delvis under århundraden har understött teater, musik, konst
och litteratur, så finner man det nu vara så egendomligt, att staten skulle taga
ett steg vidare på denna linje och understödja den femte konstarten, som man
kan säga är typisk för vår egen tid? Det borde väl vara naturligt, att när staten
offrar stora summor på dessa andra konstarter, man nu borde vara mogen
att gå in för ett understöd åt den konstart, som nu är, kan man väl säga, i så
särskilt hög grad det svenska folkets. Det är faktiskt så, att filmen i vissa
fall tränger djupare ned och vidare omkring än någon annan konstart. Men
hittills har staten icke gjort något som helst för den svenska filmen. Medan
vi ha t. ex. operaskolan och dramatiska teaterns elevskola för dem, som vilja
utbilda sig till operasångare och skådespelare, och konstakademi och musikalisk
akademi o. s. v., så har staten icke gjort något som helst för att uppmuntra
eller skaffa utbildning åt filmfolk eller filmrecensenter eller folk, som över
huvud skall ha med film att göra. Tiden borde väl dock nu vara mogen för
detta. Jag vill icke alls lasta staten för att den hittills icke gjort något, men
jag anser, att det är litet överraskande att finna denna skepsis från så mångå
håll här i kammaren, då man tycker, att det borde ligga i luften så att säga,
att man nu bör göra något på detta område. Det är också ett faktum, att denna
motion ute bland filmfolk och allmänhet hälsats med mycket stora förväntningar.

Här har frågats: vad kan man göra? På det kan naturligtvis icke utskottet
ge något detaljerat svar. Vi ha bara velat i största allmänhet peka på några
vägar, där vi tro, att man skulle kunna komma fram. Jag skulle vilja tillägga
något till detta. När exempelvis statens biografbyrå årligen avkastar 60,000
—80,000 kronor, vilken summa försvinner bland statsinkomsterna, varför icke
anslå dessa medel till filmändamål? Från filmintresserat håll har särskilt
framhållits det värdefulla i att staten i någon form kunde bidraga till att framskapa
verklig kulturfilm. Man har t. ex. talat örn en film, som skulle framställa
Linnés gärning. En sådan film kan man för närvarande icke göra utan
att däri lägga in några moment, som vädja till folks sämre smak. Det anses
nästan vara omöjligt att på annat sätt lösa den frågan. Men örn staten t. ex.
skulle våga sig på att låna ut medel för framställning av en sådan film, så
skulle det vara ett kulturvärde. Och man får väl ändå förutsätta, att även örn
en sådan film icke skulle lämna direkt vinst, så skulle den dock kunna återbära
till staten större delen av vad staten bisträckt med.

En annan sak, som framhållits från folkbildningshåll, där man även hälsat
denna motion med stor glädje, är den oerhörda vikten av att staten skulle kunna
hjälpa skolor och föreläsningsföreningar att få projektionsapparater, så att
man skulle kunna använda filmen i folkbildningens tjänst.

Det är även någonting annat, som framhållits av filmfolk: varför icke i någon
mån beskatta den utländska filmen? Varför kan man icke brandskatta
de utländska filmbolag, som leverera massor av filmer till svenska biografer?

Det är ett faktum, att det redan finns ett samfund, Svenska filmsamfundet,
som på rent ideella grunder gått in för att höja filmkulturen i landet. Och jag

120

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
föreställer mig, att om staten kunde göra något, skulle det vara i linje med
vad filmsamfundet gör. Vad det vill göra är framför allt att höja smaken
och höja bildningen bland de människor, som alldeles speciellt ha med filmen
att göra, såsom filmskådespelare och recensenter. Man har t. ex. gått in för
att skapa studior, där man får rulla rent konstnärliga filmer. Man har lagt upp
ett filmarkiv och samlat filmlitteratur. Jag kan i detta .sammanhang nämna,
att det.i våra offentliga bibliotek icke finns någon som helst filmlitteratur. Det
hade visst kommit en bok till Lunds universitets bibliotek, men det visade sig
vara ett misstag. Skulle det verkligen icke vara svenska staten värdigt att
t. ex. skapa ett filmarkiv och samla filmlitteratur?

Detta är bara en antydan om vad man skulle kunna tänka sig, att en utredning
skulle ge till resultat. Jag skulle vilja instämma med herr Hallén: låt
oss icke kasta ut barnet med badvattnet! Och om det kanske här skulle finnas
vissa moment, som kunna inge tvivelsmål, så böra vi icke vara så njugga, att
vi därför icke skulle vara beredda att här låta verkställa en utredning, när vi
i alla fall veta. att en sådan skulle hälsas med den största tacksamhet och
glädje av alla de ideellt verkande krafterna inom filmvärlden.

Jag ber på grundval av vad jag sagt få vädja till kammaren att för att tillmötesgå
den opinion, som faktiskt finns för motionens syfte, bifalla utskottets
hemställan örn en utredning.

Herr Lovén: Herr talman! Jag hegärde ordet, när herr Mosesson sade —
och detta har upprepats av en annan talare — att det icke vore riksdagen värdigt
att avslå denna motion. Ja, jag får för min del säga, att det vore riksdagen
mest värdigt att avslå den. Jag anser, att riksdagen skall ägna denna fråga
mycket stor uppmärksamhet och så stor uppmärksamhet, att riksdagen icke
går in på vad utskottet föreslår. Ty det kan icke hjälpas, herr talman, att
utskottet här har förfuskat en mycket stor fråga. Om utskottet t. ex. hade
yrkat på en utredning örn huru staten skulle kunna understödja filmverksamhet
på det sätt, som anges i utskottsutlåtandet på sidan 4, nämligen »understöd
i form av statsbidrag till skoldistrikt för inköp eller förhyrning av för
skolbruk avsedda filmapparater och godkänd undervisningsfilm», så skulle
väl, såvitt jag förstår, alla varit med om att få den frågan förd i hamn. Men
i stället har man givit sig in på allt möjligt. Jag skall gå förbi nöjesskatten,
den är tillräckligt diskuterad. Men när man tror, att man med en utredning
skall få fram »filmkritiker eller filmrecensenter, som skulle utöva inflytande
på publikens smak», huru menar man, att det skulle gå till? Jo, det skulle ske
genom artiklar i tidningarna, genom att där kritisera dessa stora filmer, som
herr Hallén talade om, och som han kallade rena skräpet. Men tror någon i
kammaren, att den filmkritiker, som vågade sig på detta, skulle förbli länge
anställd i den tidningen, då de stora feta annonserna samtidigt droges in? Han
bleve icke gammal där, och sedan fick han väl i sin tur statsunderstöd för att
kunna existera.

Fröken Hennings sade, att här understödja vi teater, konst och alla andra
konstformer, varför skulle vi icke understödja filmen? Men till detta vill jag
säga: varför få vi i stor utsträckning understödja teater och konst, varför gå
våra teatrar omkull i dessa dagar? Jo, därför att filmen, även dålig film, har
tagit publiken ifrån teatern. Därför måste teatern understödjas, i varje fall
om den skall kunna prestera goda saker, och det är därför man får lov att understödja
konst och musik för att även där få goda prestationer. I det här fallet
skulle man kunna tänka sig, att biograferna på något sätt skulle koncessioneras,
såsom man har det i andra länder. Här har man för närvarande full
frihet på detta område, och följden har blivit, att man byggt upp det ena stora

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr Bl.

121

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
biografpalatset efter det andra. Och för att detta skall bära sig och gå ihop
måste man ta de mest rafflande filmer i världen för att få publik att fylla
dessa palats. Hade man haft .ett koncessionssystem, kunde man hava sagt: för
att få koncession skall ni åtminstone släppa fram några goda filmer. Men
det systemet har man icke tillämpat.

Jag vill också säga ett pär ord till herr Hallén. Han var inne på landsbygdens
filmfråga och angav vissa utvägar att lösa densamma. ^ Jag vill då
först säga, att man löser icke landsbygdens filmfråga genom de åtgärder, som
herr Hallén angav. Dessutom tror jag icke, att det går att få någon rätsida
på denna fråga genom att plocka bort några stycken i utskottets motivering
och litet av klämmen, utan jag tror, diet allra bästa är att låta frågan vita för i
år och se till, att den kommer på rätt bog nästa år, ävensom se till att få god
skol- och bildningsfilm. Och när vi nästa år få en proposition örn det nya statslotteriet,
där det, såvitt jag minns, är rätt många miljoner att deta ut till humanitära
ändamål, till teater, konst och vetenskap, så borde filmen även där
kunna få något, örn man kommer och begär detta från skolöverstyrelsen och
från de bildningsförbund, som ha hand örn filmverksamhet i vårt tand. Och
endast sådana skulle prisbelönas och komma i åtnjutande av alta de förmåner,
som utskottet här fått ihop i detta lilla betänkande, och icke vem som helst,
som producerar film.

Herr talman! Jag vågar säga, att det är väl litet vågat att sätta tio ny-1
valda, goda och präktiga kamrater i utskottet, där ingen enda har tillräckligt
hårda nypor för att på rätt sätt ta i denna motion. I stället har man gjort utlåtandet
ännu värre än motionen och plockat in allt möjligt, såsom befrielse
från nöjesskatt, ekonomiskt understöd för skol- och bildningsfilm, statsbidrag
till inköp av filmapparater och godkänd undervisningsfilm, understöd till föreläsningsföreningar,
filmarkiv och bibliotek, uppfostran av filmkritiker och jag
vet icke allt vad man hittat på. Jag tror, jag skulle gratulera,^ örn man kunde
få en sådan här motion igenom på en gång. Jag erinrar mig åtminstone från
mina första år i riksdagen, att jag försökte med motioner men fick dem vackert
tillbaka och fick vänja mig vid avslag på mina framställningar. Det behövde
jag lära mig, och det får nog detta utskott lära sig också. Jag tror, herr talman,
att örn vi avslå alltihop i år och frågan kommer igen nästa år i annat
skick och behandlas litet grand annorlunda i utskottet, så skulle denna fråga
komma på rätt köl. Då skulle både motionär och utskott kunna bli belåtna.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag och bifall till herr Hagbergs
yrkande.

Herr Skoglund: Jag har liksom den föregående tataren begärt ordet, då herr
Mosesson uttalade, att det icke var kammaren värdigt, om vi icke biträdde
utskottets förslag. Då jag i den omröstning, som förmodligen kommer att ske,
icke kommer att rösta för bifall till utskottets utlåtande, vill jag icke gärna
utsätta mig för en så pass hård dom, som rektor Mosesson var färdig att uttala.
'' ...

Jag kan mycket väl förstå de synpunkter, som doktor Hennings här gjorde
sig till tolk för, när hon talade om varför vi icke understödja filmen som konstart,
och dessutom framhöll värdet av god skölf ilin. Men utskottet har givit
sig ut på betydligt vidare plan. Och när man här hör både motionären och en
del andra talare draga upp de linjer, efter vilka de tänkt sig, att denna utredning
skulle gå, och vilka resultat man skulle komma fram till, så blir jag betänksam.
Jag behöver bara fästa kammarens uppmärksamhet på kyrkoherde
Haltans yttrande, huru han viita fram till en ordning, där t. o. m. kommunerna
skulle ha lokalt veto beträffande film, och där han eventuellt tänkt sig,

122

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
att skolstyrelserna skulle kunna bedöma, vilka filmer, som skulle få visas
inom vederbörande kommun. Det är ju möjligt, att uppdraget som skolstyrelseledamot
därefter skulle bli ganska eftersökt, men det kan också tänkas
gå i motsatt riktning, nämligen att vederbörande skulle bli utsatta för en kritik,
som de tidigare kanske aldrig drömt örn.

Vad jag i detta fall velat erinra örn är vad som tidigare sagts i debatten örn
huru oerhört svårt det är att bedöma, vad som kan vara lämpligt och riktigt
och vad som skall anses vara god film. Jag har under den sista månaden sett
två filmer här i Stockholm. Den ena var inspelad i ett land söderut, den andra
i ett land österut. Jag är övertygad örn, att båda dessa filmer voro inspelade
med bidrag från respektive länders statsledningar. De betraktas säkert i de
länder, där de inspelats, såsom mycket god film, som man velat gynna. Detta
är bara ett litet exempel, som visar, huru olika man kan bedöma en film.

Jag tror, att en utredning enligt utskottets förslag blir så pass svår, att jag
liksom den siste ärade talaren vill önska, att denna fråga kommer igen och då
i mera begränsad och koncentrerad form, där det först och främst blir fråga
örn att skapa en god skol- och undervisningsfilm. Därnäst skulle jag gärna
vara med örn de linjer, som doktor Hennings här skisserat, då det gäller filmen
som konst och eventuellt som kulturfilm. Men jag vill icke, herr talman,
ge mig in på de vida områden, som utskottet tydligen tänkt sig, och som en
del talare här varit inne på.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Jag frestades begära ordet, då
herr Hallén talade något örn den smörja, som ofta visas på landsbygdens biografer.
Jag har sedan mer än tio år tillbaka haft i uppdrag att skaffa film
till den biograf, som är inrymd i vårt folkets hus, vilket utgör samlingslokal
för min hembygd. Och jag har genom denna tioåriga verksamhet fått åtminstone
några praktiska inblickar i filmen och en del av vad därmed sammanhänger.
Jag vill bara säga, att visserligen kan en del av vad herr Hallén
sade vara sant. Men jag måste även säga, att örn vi ute på landsbygden skulle
köra med all den smörja, som visas i Stockholm, skulle våra biografer rätt
snart duka under på grund av brist på publik. Jag vågar säga detta, därför
att det är icke en företeelse endast från den biograf jag själv förestår, utan
jag känner förhållandena ute i mitt eget län ganska väl.

Sedan vill jag erinra om en sak, som icke tidigare kommit fram i denna
diskussion. Hela debatten synes nämligen förutsätta att örn man har säkerställt
produktionen av vad man här kallar god film, så skulle man därmed
ha säkerställt visningen av denna film runt örn i vårt land. Men det är icke
så, mina damer och herrar. Det är ett fåtal biografer i de stora städerna, som
ägas och drivas av produktionsföretagen. Sedan är det folketshusföreningar,
bygdegårdar och enskilda, som få hyra denna film, och de äro på grund av
ekonomiska förhållanden tvungna att hyra sådana filmer, som folk ser. Nu
föreställer jag mig, att örn utskottet syftar till att statsunderstödja god film,
så blir detta filmer, som folk icke ser, och då blir det filmer, som dessa av
ekonomiska förhållanden tryckta föreningsstyrelser icke kunna förhyra. Det
är kärnpunkten, mina damer och herrar, när ni taga ställning till denna fråga.

Det är för övrigt enligt min mening så, att örn vi skola kunna komma till
rätta med denna svårighet, måste vi revidera vår uppfattning om huru långt
staten skall gripa in i ekonomiska och andra förhållanden. Med den allmänna
uppfattning, som nu räder, kunna vi icke komma till pudelns kärna här. Det
kan gå an att slå in på åtgärden att efterskänka nöjesskattemedel, där detta
är möjligt. Men jag vill icke rekommendera den utvägen att av nöjesskattemedel
eller på annat sätt understödja ett bolag, som t. ex. har förlorat låt oss

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

123

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
säga 90,000 kronor på en bra svensk film. Att ge det utmärkta produktionsföretag
jag här åsyftar de 90,000 kronor, som det verkligen förlorat pa denna
film när företaget har gått med god vinst i övrigt, har utdelat till sina aktieägare,
örn jag icke minns fel, omkring 8 % och dessutom engagerat utmarka
skådespelare för höga gager och betalt sina direktörer höga loner det kan
ju icke vara nödvändigt. Jag menar sålunda, att det tål nog att tänka Pa, innan
vi begära den utredning,, som rekommenderas av kammarens törsta tillfälliga
utskott i föreliggande utlåtande.

Jag vill icke alls ge mig in på vad som kan anses värdigt tor riksdagens
andra kammare. Jag har för min ringa del den uppfattningen, att det icke
heller är värdigt andra kammaren att begära en utredning efter sa losa linjer,
som här äro antydda. Av vad jag sagt framgår det ju, att det är något felaktigt
i vad doktor Hennings här sagt örn nödvändigheten av att stödja svensk
film. Vi skola komma ihåg, att svensk filmindustri är ingen sådan där lndu;
stri i utdöende, det är en livaktig och stor, ekonomiskt bärig industri, som man
visserligen kan ha vissa anmärkningar på här och var. Jag vill icke säga,
att ali den film, som produceras, är god och bra — jag kan för övrigt kanske
icke bedöma den saken. Min uppfattning är rent personlig. Vad jag för övrigt
anser vara bra, det anser kanske herr Åqvist är dåligt o. s. v. Det blir nog
sålunda ganska svårt, som här förut antytts, att få något exakt besked i detta
avseende

Fröken Hennings nämnde också, att det skulle vara en utmärkt uppgift för
svenska staten att göra en film, som hänsyftade på Linné. Ja visst. Jag
kanske kan lämna den upplysningen, att ett av våra förnämsta produktionsföretag
planerar just nu inspelning av en film örn John Ericsson utan statsbidrag.
Visserligen tror jag mig veta, att man är litet tvehågsen örn huru
det kommer att gå med vinsten. Men jag skulle tro, att örn det blir en bra
produktion, kan man nog få en god utdelning. Således synes mig här statens
ingrepp inte vara nödvändigt.

Man har rekommenderat en brandskattning av den utländska filmen. Ja,
den vägen står ju också öppen, skulle jag tro. Men med vilket resultat? Medan
dessa föreningars styrelse nu i hyra för svensk film måste betala minst
45 procent av bruttoinkomsten, kunna de få utmärkta utländska filmer för
30 ä 40 procent. Resultatet skulle säkerligen bli att medan man nu får betala
kanske 45 procent i hyra för svensk film, skulle den utländska filmen komma
att kosta minst lika mycket. Jag menar, fröken Hennings, att det är genvägar,
man här hänvisar till för lösandet av detta problem, och vägar som säkerligen
inte äro framkomliga, då det gäller att gynna svensk film och film
överhuvud taget. Jag instämmer med dem som säga: Låt oss vila på hanell

och låt oss tänka ut en förnuftigare lösning för att stödja en industri, som
ingalunda i och för sig är i behov därav, men som staten det oaktat kanske
kunde göra någon insats för.

Man talar här örn filmkultur. Ja, filmkulturen är väl egentligen bara en
återspegling av kulturen i allmänhet. Vore det inte att rekommendera, att
man livligare understödde sådana organisationers verksamhet, som syftar till
att höja kulturen i allmänhet?

Herr talman! Jag har visserligen ännu några synpunkter att lägga på
denna fråga, men jag anser mig inte kunna uppehålla tiden längre, varför jag
inskränker mig till att instämma med dem, som yrkat avslag på utskottets
framställning.

Herr Olovson: Herr talman! Herr Hallén gissade rätt, när han uttalade
den förmodan, att jag begärde ordet med anledning av vad han yttrade örn

124

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfÖstrande svensk film. (Forts.)
landsortspressens förhållande till filmbyråerna. Jag begärde mycket riktigt
ordet just av den anledningen.

Herr Hallén ma ha vilken uppfattning han vill om Stockholmspressens pålitlighet
och goda omdöme, när det gäller att recensera film och att bedöma
även andra nöjestillställningar, men jag har ju i det avseendet min uppfattning.
Jag reagerar emellertid bestämt emot hans förklaring, att landsortspressen
matas med recensioner från filmbyråerna. Han uttryckte sig på det
sättet, att landsortspressen inte skulle ha folk att skicka ut för att recensera
— observera här recensera ■—- och att den därför matas med recensioner från
filmbyråerna, eller örn han möjligen sade filmbolagen. Jag ber att å landsortspressens
vägnar få protestera emot detta påstående. Det är helt enkelt
en förolämpning. Det gar inte till på det sättet. Jag har en mycket stark
känsla av att det icke finns någon landsortstidning, må vara än så liten, som
hittilldags tagit in som sitt eget omdöme en recension, som skickats från en
filmbyrå. Det förekommer ju att filmbyråerna eller biograferna skicka notiser
till tidningarna, som de vilja ha in som förhandsreklam för en viss film.
I de allra flesta fall få de inte in dem. En del tidningar nöja sig med att
nämna filmens titel, och många gånger sker inte ens det. Däremot skickar
man i allmänhet ut medarbetare för att recensera, d. v. s. för att skriva några
rader, klandrande eller berömmande, när en premiär går av stapeln.
Jag vet av erfarenhet, att landsortspressen är minst lika kritisk emot dålig
film som någonsin Stockholmspressen.

För övrigt instämmer jag helt och fullt i vad herr Hallén hade att säga örn
filmeländet. Det är helt enkelt en bedrövelse. Inte minst gäller detta det
sätt, varpå man reklamerar med affischer ute på landsbygden. De filmer, som
gå ute på obygdens vretar och reklameras med skandalösa affischer, bli emellertid
varken annonserade i tidningarna eller på något som helst sätt omnämnda.
Man får inte ens veta, att de finnas, förrän man åker bygderna igenom.
Men på detta område råder som sagt ett verkligt makalöst elände.

Eftersom jag nu föranletts begära ordet, vill jag emellertid säga, att det
nog vore önskvärt, örn man kunde göra något för att få slut på den förfärande
förflackning, som dessa filmer medföra för det uppväxande släktet. Örn herr
talmannen och kammarens ledamöter inte misstycka, skall jag ge ett förfärande
exempel. En stor del av kammarens ledamöter ha i sin ungdom läst en utmärkt
bok, som heter Kameliadamen. En stor del, ja kanske alla kammarens
ledamöter ha sett skådespelet på teatern och väl också på sista tiden sett
filmen med Greta Gärbo i huvudrollen. Jag har också varit och sett Greta
Gärbo som Kameliadamen, och jag måste ju tillstå — det är kanske ett oriktigt
omdöme — att det var en utomordentligt väl inspelad film, och att den
gav minst lika mycket av värde — örn det nu finns någon möjlighet att mäta
dylika värden — som när man såg stycket på teatern. Strax intill mig på
biografen sutto ett pär unga flikor utav den typ, som vi känna igen på vad
man med. ett kanske något för vulgärt uttryck brukar kalla »stoppsignalen».
När vi gingo ut från biografen, sade den ena — jag antecknade det omedelbart
och hade det med mig hem •—: »Det var välan smaskens.» Det var omedelbart
efter dödsscenen i Kameliadamen. Den andra svarade: »Ja, tänk att
kunna dö sa asflott.» Ja, man kan skratta åt det, men i själva verket är
det ju fruktansvärt. Det är denna mentalitet och detta språk, ja, jag skulle
nära nog vilja säga förvildningen i sinnena, där filmens vampyrer bli de unga
flickornas ideal, som gör att det är all anledning att fästa uppmärksamheten
vid den nedbrytande kraft, som den dåliga filmen utgör. Men det får motionären
och utskottet förlåta mig, att jag inte kan se någon möjlighet att motverka
denna nedbrytande kraft genom att rösta för bifall till utskottets för -

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

125

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfÖstr ande svensk film. (Forts.)
slag. Vad är det man vill? Jo, man vill upphäva nöjesskatten för den
goda filmen och även lämna statsunderstöd till den goda filmen. Men vad är
god film? Hur skall man kunna avgöra, örn en film är bra eller dålig, för att
på det sättet mata folk med den som är bra och undanhålla folk den som är
dålig? Den ena vill, att staten skall giva understöd åt filmen »Demimonden
från nattkaféet». Den andra tycker, att en film, som heter »Natten i Getsemane»
eller något dylikt, är av den karaktär, att den bör understödjas. ° Vi
kunna aldrig komma så överens örn vad som är god och vad som är dålig
film, att vi kunna enas örn vilka filmer, som böra ha statsunderstöd, och vilka
filmer, för vilka bör erläggas nöjesskatt. Förslaget tarvar att granskas från
alla synpunkter. Örn vi lämna statsunderstöd åt en film, som vi anse värdig
och bra på alla sätt, och skicka ut den till olika platser i landet, komma vi
att få betala folk för att de skola gå och se den, men folk springa benen av
sig för att få se en verkligt skandalös film, som blivit utskälld av hela den
svenska pressen. Det är brist på uppfostran. Vi kunna icke bibringa folk
uppfostran genom att rösta för bifall till utskottets hemställan. Det enda resultatet
bleve, att något företag — inga namn vid den här tiden på natten —
som nu sysslar med upplysningsfilm, skulle håva åt sig betydande statsanslag
som påbröd på sin vinst. Det vore alltför lättvindigt, alltför kostsamt
och fullkomligt meningslöst.

Jag hemställer följaktligen örn avslag på utskottets förslag.

Herr Vougt: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att helt instämma
med fröken Hennings. Jag hade tänkt att göra det från bänken utan
någon motivering. Emellertid slutade fröken Hennings med att yrka bifall
till utskottets hemställan. Det kan icke jag göra, men jag anser, att vad fröken
Hennings sagt här i kväll, örn det också inte var det enda kloka, som sagts,
så har det i varje fall varit det klokaste, som blivit sagt hittills.

Innan jag fortsätter att komplimentera fröken Hennings, måste jag yttra ett
par ord till min bänkkamrat herr Lovén, vilken använde ett uttryck, som skulle
kunna tydas så, som om han menat, att den svenska pressen1 av de förmögna
filmbolagen vore korrumperad till den grad, att den icke tordes framföra kritik.
Jag vet väl, att det både i Stockholm och ute i landet förekommit försök
till påtryckningar, men sådana påtryckningar lia alltid tillbakavisats.
Jag är övertygad örn att herr Lovén icke avsåg, att hans ord skulle klinga så
hårt, som de i första ögonblicket tycktes mig göra.

För att återgå till fröken Hennings’ anförande och den uppläggning, hon
gav åt ämnet, vill jag säga, att jag är beredd att gå ännu litet längre än lion.
Enligt min mening är det icke bara rimligt att man ger pengar åt filmen vid
sidan av de medel, med vilka nian understöder teatern, utan jag anser, att man
borde kunna taga en del från teatern och giva åt filmen. Jag tror, att det är
en feluppfattning, som vi så småningom måste frigöra oss ifrån, att film och
teater äro varandras konkurrenter. Denna fullkomligt löjliga felföreställning
beror därpå, att företagarna äro olika. Man betalar sin biljett den ena dagen
i ett företags och den andra i ett annat företags biljettlucka. Som konstart
är det ju samma sak. Det är mycket litet som skiljer. Filmen är ett mekaniskt
återgivande av ett framförande genom skådespelare. Det är alldeles
självklart, att dessa båda konstarter komplettera varandra och böra i möjligaste
mån sammanföras. Herr Olovson sade, att man icke borde giva pengar
åt privata bolag för att dessa skulle kunna öka sin vinst.. Vad vore enklare
än att inrätta en filmstudio vid Dramatiska teatern, att giva Dramatiska
teatern ett årligt anslag på förslagsvis 100,000 kronor på villkor, att dessa

100,000 kronor användes till att med anlitande av teaterns skådespelare skapa

126

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Äng. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
en film? Ett sådant förslag har, såvitt jag vet, icke tidigare framställts. Förslaget
torde icke kunna kritiseras från de utgångspunkter, som anförts på
vissa håll. i

Jag har helt kort velat framföra denna tanke, herr talman. Som jag redan
inledningsvis nämnt, ^kan jag icke rösta för utskottets utlåtande, därför att
utskottet dragit in frågan om nöjesskatten, vilket ytterligt upprört kammarens
kommunalmän. Jag är ganska övertygad örn att utlåtandet kommer att falla
i kväll, men saken torde komma tillbaka ett annat år, och den kan då behandlas
från nya och bättre utgångspunkter.

Herr Hallén: Herr talman! Herr Lovén fällde ett yttrande om att tidningspressen
skulle vara beroende av filmkapitalet. Den sista ärade talaren har
redan tillbakavisat detta påstående. Den större tidningspressen torde stå ganska
självständig. Jag skulle vilja se det filmföretag, som kunde undvara att
annonsera exempelvis i Dagens Nyheter, örn också dess filmrecensent in på
bara benen klätt av en viss film.

_ Herr Skoglund lät orolig inför perspektivet att kommunerna genom något av
sina organ, t. ex. skolstyrelsen, i en framtid skulle få bestämma vilka filmer,
som skulle få förevisas inom respektive kommuner. Mina damer och herrar!
När det gäller utskänkning och utminutering, tar man hänsyn till vad
kommunerna vilja. Lika väl skulle det överensstämma med principen örn
kommunal självstyrelse, örn man i en framtid på kommunerna överläte befogenhet
att avvisa filmer, som de funno vara olämpliga. Inte vore det väl så
värst avskräckande, örn kommunerna i framtiden erhölle laga befogenhet att
förbjuda filmer, präglade av en så plump och fördummande anda som »Pensionat
Paradiset». Det finns förresten mycket värre filmer än den.

Jag skall sluta, herr talman, med att antyda, hur jag ser hela detta komplex
av frågor. För landsbygdens vidkommande gäller det egentligen hela nöjeslivet
och den därmed sammanhängande frågan örn anordnandet av samlingslokaler.
I massor av samlingslokaler visas på grund av ägarnas dåliga ekonomi
— ägarna ha icke råd att köpa god film — film av mindervärdig beskaffenhet.
Man har här tidigare uttalat sig för att en utredning borde komma
till stånd angående möjligheterna för kommunerna och staten att lämna
bidrag till hållande av samlingslokaler. Kommunerna borde inrätta vackra
bygdegårdar och andra samlingslokaler, som på ett neutralt och opartiskt sätt
kunde upplåtas åt alla. Kommunerna skulle då vara i stånd att utöva inflytande
på arten av de nöjestillställningar, som anordnades i dessa lokaler. Lyckas
man lösa frågan om anordnande av samlingslokaler, så löser sig frågan
örn bekämpande av den sämre filmen av sig själv.

Jag ber att ännu en gång få yrka bifall till det förslag jag här framställt.
För de ärade kammarledamöter, som icke hört det, tillåter jag mig nämna, att
mitt yrkande går ut på att i utskottets utlåtande på sid. 3 skulle strykas hela
det stycke, som handlar om befrielse från nöjesskatt, och att motsvarande mornent^i
klämmen skulle tagas bort, så att detta icke skulle hindra riksdagen
att gå med på det väsentliga i utskottsförslaget. Kvar skulle stå vad som säges
örn att gynna produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film.
Vid en utredning örn detta kunna många andra utvägar undersökas än dem, som
utskottet föreslagit.

Herr Lovén: Herr talman! Med anledning av herr Vougts yttrande vill jag
bara säga, att jag inte ett ögonblick tänkte på att beskylla den svenska pressen
för att vara korrumperad. Jag sätter den svenska pressen alltför högt

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 81.

127

Ang. produktionen av verkligt god folkuppfostrande svensk film. (Forts.)
för att vilja framställa en dylik beskyllning och beklagar om det uppfattats
så. Vad jag hade i tankarna var ett fall, som jag hört berättas, då en teaterrecensent
blivit fråntagen sina teaterbiljetter, därför att han skrivit en ofördelaktig
recension. Jag vill tillägga, att hela stadens press ställde sig solidarisk
med honom. Det vara bara detta jag ville ha sagt med anledning av herr
Vougts yttrande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr andre vice talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
det av herr Hallén under överläggningen framställda yrkandet samt 3:o) avslag
åt utskottets berörda hemställan; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den sistnämnda propositionen.

§ 6.

Slutligen föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande
samhällen.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 7.

Herr andre vice talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde den
18 innevarande maj ämnade besvara herr Lindbergs i Umeå interpellation i
anledning av inkomna uppgifter örn otillåtna flygningar i övre Norrland.

§ 8.

Herr Åqvist avlämnade en av honom undertecknad motion, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 304, med förslag till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 593, bordlädes.

§9.

Vid föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 488, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion örn central bearbetning
av de vid inskrivningsförrättningarna inhämtade hygieniska uppgifterna,
beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt fjärde tillfälliga
utskott.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1937/1938 till ersättning åt blinda
m. m.;

128

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
fortlöpande konjunkturundersökningar jämte i ämnet väckt motion;

nr 284, i anledning av väckta motioner örn anslag till inköp av respiratorer
till beredskap vid barnförlamningsepidemier;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för
budgetåret 1937/1938 till befrämjande av dövstumundervisningen; och

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för de teoretiska institutionerna m. m. vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet; samt

från riksdagens kansli:

nr 269,. angående utredning rörande fartygskompassers uppställande och
kompensering m. m.;

nr 270, angående beredande av vila åt busmödrar på landsbygden; och
nr 271, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 1 d, med uppgift å återstående vilande förslag till ändringar i grundlagarna; nr

19, med förslag till ändring i vissa delar av reglementariska föreskrifter
för riksdagen;

nr 20, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stärkande av justitiekanslerns
samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens ställning;
och

nr ,21’ \ anledning av Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till lag örn
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda fram,
ställningar, om anslag till avbetalning å statsskulden m. m.; och

nr 142, i anledning av väckta motioner örn tillvaratagande av den i järnmalmsavfall
befintliga apatiten m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande bestämmelser
rörande restitution av arvsskatt;

nr 24, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
™ fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg
till gällande tulltaxa jämte en i ämnet väckt motion;

.bankoutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av väckt motion angående nedbringande
av räntan a långfristiga lan fran hypoteks- och liknande inrättningar;
samt

. andra lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av väckt motion angående
1r1/1??''r 1 logen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden
tor torlaggande av bageri- och konditoriarbete.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

Nr 31.

129

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Kunkäll tingby	under	6 dagar fr. o. m.	den	13	maj
9	Johansson i Tväråselet	9	4	9 9	9	14	9
9	Johansson i Norrfors	>	4	» 9	9	14	9
>	Johanson i Huskvarna	9	4	> )	9	14	9
9	Olsson i Rimforsa	9	5	» 9	9	14	9
>	Hammarlund	9	5	9 9	9	14	9
9	Hansson i Hönö	>	5	9 9	9	13	9
>	Hansson i Yännäsby	>	5	9 »	9	13	9
9	Holmgren	>	5	9 9	9	14	9
1	Johansson i Uppmälby	>	4	9 9	9	14	9
>	Norén	>	3	9 9	9	13	9
»	Lundhom	9	5	9 9	9	14	9
9	Lindahl	>	5	9 9	9	14	9
>	Viklund	1	5	9 9	9	14	9
»	Gezelius	9	4	» 9	9	14	9
>	Lövgren	>	4	9 9	9	14	9
9	Mårtensson	>	4	9 >	9	14	9
>	Åkerström	9	b	9 9	9	14	9
9	Blomquist	9	4	9 9	9	14	9
>	Werner i Hultsfred	9	b	» 9	9	14	9
>	Jonsson i Haverö	9	b	9 9	9	13	9
»	Hoppe	9	5	9 >	9	14	9
9	Berg	>	4	9 9	9	14	9
>	Persson i Tidaholm	)	3	9 9	9	lb	9
9	Ericson i Boxholm	9	4	9 »	9	Ib	9
9	Nilsson i Landskrona	9	4	» 9	9	lb	9
>	Johnsson i Kalmar	9	fi	9 »	9	lb	9
>	Mäler	9	2	9 9	9	14	9
>	Eriksson i Frägsta	9	b	9 9	9	lb	9
9	Persson i Vinberg	9	b	» 9	9	14	9
9	Andersson i Vigelsbo	9	3	9 9	9	14	9
9	Pettersson i Rosta	»	4	9 »	9	14	9
9	Andersson i Rasjön	*	4	9 »	9	lb	>
>	Danielsson	9		9 »	9	13	9
9	Bergquist	9	den	15 mai,
)	Lindqvist	>	3 dagar fr. o. m.	den	14	maj
>	Hermansson	9	4	9 »	9	13	9
9	Lovén	9	O o	» 9	9	lb	9
9	Andersson i Falkenberg	9	f>	9 »	9	14	9
>	Werner i Höjen	9	4	9 9	9	14	>
9	Lindmark	»	4	» 9	9	14	9
9	Björklund	9	2	9 9	9	14	9
>	Hedlund i Östersund	>	3	9 9	9	lb	9
9	Tengström	»	2	9 9	9	14	9
>	förste vice talmannen Jeppsson	>	b	9 9	9	14	9
9	Andersson i Löbbo	9	4	9 9	>	lb	9
9	Lundstedt	9	b	9 9	9	14	9
9	Olsson i Mellerud	>	4	» 9	9	14	9
9	Nilsson i Steneberg	9	b	9 9	9	14	9
9	Larsson i Östersund	9	3	9 9	9	lb	9
9	Sundström i Skövde	9	3	9 9	9	15	9

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 81.

130

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937 e. m.

herr Gustafson i Dädesjö	under	4	dagar fr. o. m.	den	14	maj,
» Jacobson	2>	4			14
» Persson i Falla	D	4		>	14	2>
» Svensson i Grönvik	>	5		2>	14
» Hagberg i Luleå	>	5	» »		14	»
> Hagberg i Malmö		4	> 2>		14	>
» Olsson i Gävle	>	4	» »	>	14
> Brädefors	>	6	» >		13	»
» Dahlbäck	>	6		>	14	$
» Andersson i Ovanmyra		5		»	14	>
fru Johansson	>	5	» 2>		14	>
* Björck	»	5		>	14	2>
herr Larsson i Hede	>	5	» >	>	15	2>
» Magnusson i Tumhult	>	5		»	14	>
* Jonsson i Skedsbygd	»	2	2> »		17	>
» Nilson i Eskilstuna	2>	4	» »	>	15	>
» Larsson i Mörlanda	2>	6	» »		13
» Olsson i Kullenbergstorp	2>	2		2>	14
» Mattsson	»	4		>	15	>
» Annér	2>	5		2>	14	>
» Wolgast		(1	» »	>	13	2»
» Erlander	>	5	» 5>	>	14	>
> Ekdahl > Persson i Undersvik	» >	den 13 maj, 0 dagar fr o. m.	den	13	maj,
» Isacsson	>	3	> >	2>	15	7>
» Hedlund i Häste		5	> 2>	>	14	>
> Hilding	>	5	> »	■»	12	2>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372404