1937. Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1937:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 29.

Tisdagen den 4 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna april.

§ 2.

Hans excellens herr statsministern Hansson föredrog Kungl. Maj :ts skrivelse
till riksdagen angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen angående viss grundlagsändring, innefattande,
bland annat, att Kungl. Maj :t förordnat hans excellens herr statsministern
Hansson att i riksdagens andra kammare uppläsa ifrågavarande öppna
brev, varefter hans excellens herr statsministern Hansson uppiäste Kungl.
Maj:ts öppna brev, nr 309, till riksdagen angående vissa ändringar i riksdagsordningen.

Detta öppna brev lades till handlingarna.

§ 3.

Avlämnades följande Kungl. Maj :ts propositioner, nämligen

av herr statsrådet Nilsson propositionen, nr 303, angående bestridandet av
kostnaderna för vissa byggnadsarbeten för signalregementets förläggning å
Lilla Frösunda; samt

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 304, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 305, med förslag örn ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 306, med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet
den 16 oktober 1936 (nr 542);

nr 307, med förslag örn ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167); och

nr 308, med förslag till förordning angående dels viss utsträckning av
Kungl.. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, dels
ock ändring i vissa delar av samma förordning, m. m.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, statsutskottets
memorial och utlåtanden nr 128—133, första lagutskottets utlåtanden
nr 42 48, andra lagutskottets utlåtanden nr 38—40 samt jordbruksut skottets

utlåtanden nr 75—78.

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 29. 1

Kartong fl sid. 1—6.

Nr 29.

Tisdagen den 4 maj 1937.

I nlerpellation.

§ 5.

Härpå föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial,
nr 79, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter.

§ 6.

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Skoglund, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta, att på morgondagens föredragningslista bland två
gånger bordlagda ärenden måtte först uppföras statsutskottets utlåtande nr
130, första lagutskottets utlåtande nr 42, andra lagutskottets utlåtande nr
38, andra lagutskottets utlåtande nr 39, andra lagutskottets utlåtande nr 40,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, statsutskottets utlåtande nr 116, statsutskottets
utlåtande nr 117, statsutskottets utlåtande nr 118, statsutskottets
utlåtande nr 119, statsutskottets utlåtande nr 120, statsutskottets memorial
nr 128, statsutskottets utlåtande nr 129, statsutskottets utlåtande nr 131, statsutskottets
utlåtande nr 132 och statsutskottets utlåtande nr 133 samt därefter
övriga ärenden i den ordning de finnas uppförda å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Vidare lämnade herr talmannen på begäran ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! Ända sedan de rika
lappländska malmtillgångarna började exploateras har det funnits en stark
opinion för tanken att denna malm eller åtminstone en del av densamma borde
förädlas inom landet. Denna uppfattning har fått en än större tyngd genom
förbättrandet av förädlingsmetoderna, nedbringandet av kolets andel gentemot
järnet liksom genom elektricitetens större andel i bränslemängden. Den år
1932 inom handelsdepartementet tillsatta kommittén, vars uppgift var att utreda
frågan om en norrbottnisk malmförädling tillkom under trycket av denna
opinion samt på grund av det katastrofala krisläget i Norrbotten.

Tyvärr synes den kommitté, som erhållit utredningsuppdraget, inte mäkta
fullfölja detsamma. Mycket tyder på att den inte fullgör sitt uppdrag med
den kraft som situationen kräver. Det meddelas sålunda att kommittén under
hela fjolåret inte hållit något sammanträde. Vidare synes de privata malmförädlingsföretagen
lia avvisat försöken att på ort och ställe studera smältningsmetoderna.
Kommitténs passivitet föranledde den av Norrbottens läns
landsting tillsatta industrikommittén att vid årsskiftet rikta en särskild hemställan
till regeringen örn forcering av utredningsarbetet. Enligt »Vad sig
i riket tilldragit» skulle också i mars månad detta år kommittén framlägga
ett betänkande, men hittills har detta, så vitt jag vet, icke skett, trots att vi
redan befinner oss i maj.

Alldeles oavsett detta förefaller det en utomstående som örn kommittén för
sig uppställt uppgifter som inom överskådlig tid omöjliggör ett positivt resultat
av dess arbete. Det behövs inte en utredning för att våga påståendet
att det redan nu inom Norrbotten finnes nödiga betingelser för en ekonomiskt
bärig malmförädling på grundval av förut utexperimenterade och praktiserade
metoder. I den mån kommittén arbetat, synes dock dess huvudintresse ha
koncentrerats på ännu icke fullt utexperimenterade förädlingsmetoder. Under
sådana förhållanden är det förklarligt, att man inte nått en positiv lösning
och att man inte heller har anledning att vänta några positiva förslag på långliga
tider. En kommitté, som arbetar med dylika perspektiv, kommer alltid
att finna nya studieobjekt.

Tisdagen den 4 maj 1937.

Nr 29.

Interpellation. (Forts.)

Det finns emellertid flera skäl som gör, att frågan inte längre får förhalas.
Norrbotten har en befolkningstillväxt av 2,000 människor per år samtidigt som
de sysselsattas antal i industrien befinner sig i nästan oavlåtligt sjunkande.
Även under den nuvarande exceptionella högkonjunkturen råder stor arbetslöshet
i Norrbotten samtidigt som levnadsstandarden däruppe är lägre än i övriga
delar av landet. En järnförädlingsindustri skulle betseda ett oerhört tillskott
till försörjningsmöjligheterna för Norrbotten samtidigt som den möjliggjorde
ett ekonomiskt och förnuftigt exploaterande av länets råvarurikedomar.

Ett annat betydelsefullt skäl för ett snabbt initiativ är de stora behov som
för närvarande föreligga för den svenska järnförädlingen att erhålla tackjärn,
järnsvamp och skrot. Upprustningen har redan slukat den internationella marknadens
lagertillgångar. Knappheten på dessa produkter har åstadkommit ett
makalöst upptrissande av priserna. Enligt Kommerskollegii svenska partiprisindextal
har under ett år, från mars 1936 till mars 1937, partiprisindex å tackjärn
stigit från 118 till 189. De svenska järnverken får sålunda icke blott betala
mycket höga priser för råvaran utan hotas nu också av brist å förädlingsbart
järn.

På grund av dessa förhållanden torde numera motståndet från vissa industrikretsar
icke vara så starkt mot en norrbottnisk järnförädling som tidigare
varit fallet.

Det borde också råda enighet örn, att skall något göras så mäste det göras
under högkonjunkturen. Under en kris när många järnbruk slår igen och massor
av ugnar släckas går det inte att vinna någon förståelse för åtgärder att
skapa nya järnbruk. Initiativet måste därför tagas under^ högkonjunkturen
när därtill alla känna farorna av den aktuella knappheten på järn. Nu är tiden
inne att ta ett stort steg för att göra slut på den koloniala karaktären i
hittillsvarande behandling av Norbotten.

Norrbottens befolkning finner inget förnuft i att Sverige skall importera
hundratusentals ton halvförädlat järn när sådant med framgång kan framställas
inom Norrbotten. Den frågar hur länge de svenska statsmakterna ämnar
tillåta den av privatintr.essen inspirerade koloniala inriktningen av Norrbottens
försörjningsresurser. Den vill inte längre godkänna att länets råvaror
exporteras oförädlade på sätt hittills skett eller att, såsom fallet är med timret,
släpas söderut för förädling när sådan lika bra kunde genomföras där råvaran
finnes.

Norrbottens befolkning, som sett hur försöken att på privat väg åstadkomma
en malmförädling alltid stött på förbittrat motstånd från privata konkurrentintressen
i andra delar av landet, tvivlar på möjligheten av att genom privata
initiativ åstadkomma något resultat. Den riktiga och naturliga utvägen
med hänsyn till statens intressen i malmgruvorna är därför, att staten själv
tar initiativet till en malmförädlingsindustri i Norrbotten, varigenom ett ökat
utnyttjande av Norrbottens elektricitets- och träresurser också skulle vinnas,
arbetsmöjligheterna väsentligt utökas och den norrbottniska jordbruksbefolkningen
beredas bättre försörjningsmöjligheter. Statens stora inkomster på
malmbrytningen under detta år ge ekonomiska möjligheter för ett sådant
företag.

Då jag anser att ett avgörande inte får skjutas över på en oviss framtid och
att snabba åtgärder äro nödvändiga anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet få framställa följande frågor:

Föreligger några förutsättningar för ett snabbt och positivt resultat av malmförädlingssakkunnigas
arbete?

Om detta ej är att vänta anser ej då regeringen att frågan måste bearbetas
från andra utgångspunkter?

Nr 29.

Tisdagen deli 4 maj 1937.

Interpellation. (Forts.)

Ämnar regeringen och i så fall när upptaga till prövning frågan om en statlig
malmförädling inom Norrbotten?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna i
samband med evakuering av det svenska beskickningshuset i Madrid m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln framlagda förslag rörande avveckling av skeppsgossekåren i Marstrand; nr

240, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående stat för skeppsgosseskolan
m. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
1927 års malmavtal mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra
sidan ;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
förre kontoristen A. L. Johansson för mistad pension; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande jämte
i ämnet väckta motioner;
från bankoutskottet:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i
statens pensionsanstalt för förädlings- och försöksledare vid Weibullsholms
växtf örädlingsanstalt;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tjänstårsberäkning
i vissa fall för pension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare; och
nr 245, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.; samt
från jordbruksutskottet:

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande av
vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen m. m. samt en i ämnet
väckt motion;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
viss personal vid domänverket;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet vid domänverket m. m.; och

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening
m. m.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 10, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående inrättandet av
en lotsverkets båtlånefond;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

Tisdagen den 4 maj 1937.

Nr 29.

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av vissa
av marinförvaltningen förskotterade kostnader för en expedition år 1926 med
Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»;

nr 125, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till färdigställande av andra våningen i statens provningsanstalts
huvudbyggnad;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för tillbyggnad av statens provningsanstalts flygelbyggnad;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till ändrings- och inredningsarbeten i patent- och registreringsverkets
byggnad;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag om vissa ändringar
i stadgarna för biblioteket;

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse
av § 8 och § 18 mom. 2 bankoreglementet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
med avseende å statens engagemang i Wermlands Enskilda Bank Aktiebolag;
och

nr 50, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1937/1938 till
befattningshavare vid riksdagens verk;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion, 11:288, angående åtgärder för gynnande av produktionen av
verkligt god folkuppfostran de svensk film;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, angående de civila
tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion om åtgärder till motverkande av folkströmningen
från landsbygden till städerna; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående utredning örn orsakerna till och
åtgärder mot den ökade ungdomsbrottsligheten.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
Riksdagsmannen redaktör Emanuel Björck, Kristianstad, är på grund av
sjukdom (Hemiplegia sin. post trombos. cerebri) oförmögen till allt arbete
och förhindrad deltaga i riksdagens förhandlingar under tiden från och med den
Vs 1937 intill riksdagens slut, vilket härmed på därom framställd begäran intygas.

Kristianstad den 28 april 1937.

T. Nordmark,

leg. läk., t. f. lasarettsläk.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wolgast under 2 dagar fr. 0. m. den 4 maj,

» Molander » 3 » » » 4 »

» Lindskog * den 5 maj,

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

herr Andersson i Prästbol under 3 dagar fr. o. m. den 6 maj och

» Gustafsson i Lekåsa » 5 » » > 5 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 5 maj.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 303, angående bestridandet av kostnaderna
för vissa byggnadsarbeten för signalregementets förläggning å Lilla Frösunda; till

bankoutskottet propositionerna:

nr 304, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 305, med förslag om ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 306, med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet
den 16 oktober 1936 (nr 542); och

nr 307, med förslag örn ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167); samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 308, med förslag till förordning angående
dels viss utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela förordnande
jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin
och vissa andra fettvaror, dels ock ändring i vissa delar av samma förordning,
m. m.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 10 och
122—127, bankoutskottets utlåtanden nr 47—50, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr
6 och 7.

§ 3.

Härefter föredrogs herr Hagbergs i Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få framställa spörsmål angående främjande
av inhemsk malmförädling; och biföll kammaren ifrågavarande anhållan.

§ 4.

Till avgörande företogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1937/1938
till ersättning åt blinda m. m.; samt

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

första lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen
den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska specialiteter,
dels ock i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Härpå förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn moderskapspenning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 38, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till 1) förordning om moderskapspenning; 2) förordning angående ändrad lydelse
av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor;
samt 3) förordning örn mödrahjälp.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling föreliaft
sju med anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 203 av herr N. J. Martin Svensson m. fl. och nr 209 av
herr Myrdal m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 404 av herr Spångberg
m. fl., nr 406 av herr Skoglund m. fl., nr 416 av fru Nordgren, nr 418 av
herr Österström m. fl. och nr 419 av herr Österström, motionerna I: 203 och
II: 406 hade dock behandlats allenast såvitt däri icke framställts yrkande, att
riksdagen i anledning av propositionen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära
skyndsammaste förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten
av att genomföra en rationalisering av socialvården.

Utskottet hemställde,

. A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition ej kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i utlåtandet intagna förslag
till

1) förordning örn moderskapspenning;

2) förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor; samt

3) förordning örn mödrahjälp;

B) att motionerna I: 203, lii 404, lii 406, lii 416 och lii 419 — motionerna
I: 203 och lii 406 dock allenast, såvitt däri ej hemställts örn skrivelse till
Kungl. Majit i fråga om rationalisering av socialvården — i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

C) att motionerna I: 209 och lii 418 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga, nedan delvis närmare omförmälda reservationer.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Österström, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 38 hemställes, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis, samt punkten A) på det sätt, att författningsförslagen
föredragas i nummerordning samt varje författningsförslag paragrafvis

Äng. förslag
till förordning
om moderskapspenning

m. m.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning örn moder skaps pennin g m. tn. (Forts.)
och, där så erfordras, styckevis med slutbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter och sedan författnings förslagen blivit i sin helhet genomgångna
utskottets hemställan i punkten A) föredrages, att vid behandlingen av den
paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet samt att författningstexten ej må behöva uppläsas i vidare mån
än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling punkten A).

Utskottets förslag till Förordning om moderskapspenning.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle 1 och 3 §§ av nyssnämnda
författningsförslag hava följande lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Moderskapspenning enligt denna förordning skall av statsmedel utgå med
ett belopp av sjuttiofem kronor till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd
förenade kostnader är i behov därav.

3 §.

Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever
med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp,
uppgående till minst tre tusen kronor.

Har det beskattningsbara beloppet
upptagits högre än nu sagts men äro
med hänsyn till ändrade förhållanden
eller eljest omständigheterna särskilt
ömmande, må ock behov av understöd
anses vara för handen.

Har det beskattningsbara beloppet
upptagits högre än nu sagts men äro
med hänsyn till ändrade förhållanden
eller eljest omständigheterna särskilt
ömmande, må ock behov av moderskapspenning
anses vara för handen.

Beträffande berörda förslag till förordning örn moderskapspenning hade reservationer
avgivits:

1) av herrar Sigfrid Hansson, Österström, Norman, Myrdal och Olovson, vilka
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i utskottets förslag,
att

dels 1 § måtte erhålla följande lydelse:

1 §‘

Till kvinna, som fött barn, utgår efter nedkomsten moderskapspenning med
sjuttiofem kronor av statsmedel.

dels ock 3 § måtte utgå och i följd därav numreringen av de följande §§ 4—
10 ändras till 3—9.

Herr Österström, som enligt vid utlåtandet fogad anteckning ej närvarit vid
utskottets behandling av 1 och 2 §§ i förevarande förslag till förordning om
moderskapspenning, hade biträtt förenämnda reservation endast i den mån han
deltagit i behandlingen av däri omförmälda paragrafer.

2) av herrar Heiding och Johanson i Hallagården, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå, att 3 § första stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning örn moderslcapspenning m. m. (Forts.)

Behov av moderskapspenning —--(= Kungl. Maj :ts förslag)--—

belopp, uppgående till minst två tusen kronor.

3) av herrar Wistrand, Ekströmer och Skoglund samt fröken Andersson,
vilka förklarat sig anse, att sistnämnda författningsrum bort erhålla följande
ändrade lydelse:

Behov av moderskapspenning---(= Kungl. Maj:ts förslag) — — —

belopp, uppgående till minst ett tusen kronor; samt

4) av fru Nordgren och fru Johansson, vilka ansett, att utskottets nedan intagna
uttalande å sid. 12 i det tryckta utlåtandet rörande 5 § andra stycket:

»Enligt utskottets mening måste det anses riktigast, att administrationskostnaderna
i detta fall liksom i fråga örn varje annan social verksamhet bestridas
av allmänna medel. Utskottet föreslår därför, att bestämmelsen örn skyldighet
att för bestridande av sjukkassornas kostnader erlägga anmälningsavgift
utgår. I stället böra sjukkassorna beredas ersättning av statsmedel.
Denna ersättning bör enligt utskottets uppfattning utgå med samma belopp
som anmälningsavgiften eller två kronor för varje ansökan.»

bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottets mening ----anmälningsavgift utgår. I stället böra

sjukkassorna beredas ersättning av statsmedel, vilken ersättning bör utgå med
belopp som av Kungl. Maj:t fastställes.»

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Österström: Herr talman! Utvecklingen av diskussionen kring denna
fråga torde ha till fullo och på ett övertygande sätt visat, att socialministern
haft i allt väsentligt ett riktigt grepp på denna fråga, när han lagt fram
propositionen. Det finns anledning för mig, som delar hans synpunkter i det
allra mesta, att i detta sammanhang fästa kammarens uppmärksamhet på
några synpunkter, innan beslut fattas.

Till en början vill jag säga, att det är alldeles odisputabelt, att det från
intet håll har riktats anmärkning mot socialministerns förslag, att man
skulle göra en rationell klyvning mellan vad som kallas för moderskapspenning
och den andra delen av förslaget, nämligen mödrahjälpen. Det har
ej heller uppstått någon tvist om storleken av de belopp som föreslagits, vare
sig det gäller moderskapspenningen eller mödrahjälpen. Det finns visserligen
en motion, vari hemställes, att moderskapspenningen skall utgå med något större
belopp än det av socialministern föreslagna, men jag skulle förmoda, att vi
alla erkänna, vad utskottet också konstaterat, att denna avvägning med 75
kronor, låt vara att beloppet ligger i underkant, dock har många och starka
skäl för sig. Det är också så, att man ej på en höft kommit fram till dessa
75 kronor. Det ligger ganska noggranna kalkyler både bakom befolkningskommissionens
förslag och sedermera regeringens prövning i detta fall.

För det tredje skulle jag vilja säga, att lyckligtvis avspeglas ej längre
vare sig i utskottsutlåtandet eller i den allmänna debatten det tidigare rätt
ofta hörda uttalandet, att det är avsikten att med moderskapspenningen »köpa
barn i detta land för 75 kronor». Fullt så enkelt är det hela dock icke och
i närvarande ögonblick har det resonemanget, som sagt, lyckligtvis förstummats.

Det kan vara skäl i att i en enda sats slå fast, hur man kommit fram till
förslaget om moderskapspenning. När det för befolkningskommissionen gällde
att angripa detta problem från någon utgångspunkt, började kommissionen
med att slå fast, vad som var alldeles odisputabelt och som omfattades av en

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Ang. förslag till förordning om moder skapspenning m. m. (Forts.)
enhällig mening i detta land, nämligen att vi måste ha en viss standard på förlossningsvården.
Det är ur samhällets synpunkt nödvändigt, att det fastställes
en sådan standard, och man kan därvidlag helt enkelt ej nöja sig med något
mindre än vad som ansetts som ett oeftergivligt minimum av hygieniker
och socialpolitiker samt all erfarenhet på detta område. Följaktligen har det
lagts fram ett förslag, som kammaren också sedermera får behandla, när den
kungl, proposition blir föremål för övervägande här, som avser förlossningsvårdens
reformering och barnmorskeväsendets reorganisation. Principen härvidlag
är den, att förlossningsvården i detta land skall vara kostnadsfri för
mödrarna och att den skall ha en viss standard. Dessa förslag, det som behandlas
i dag och förslaget örn förlossningsvård, höra egentligen organiskt
samman och borde ha blivit föremål för behandling samtidigt även här i riksdagen,
örn det gått alldeles riktigt till. Men örn man fastställer en viss minimistandard,
en tillfredsställande standard för förlossningsvården, måste man
också erkänna, att det ej är nog med att barnaföderskorna få möjlighet att
taga sig in till lasarettens barnbördsavdelningar eller att de, om de föredraga
att vårdas i hemmen och ha möjlighet härtill, få tillgång till sakkunnig barnmorskehjälp.
Det finns dessutom kostnader, som äro oundvikliga och som ej
skola undvikas, i samband med förlossningen, i samband med barnafödandet.
Jag behöver säkerligen ej här i kammaren i detalj nämna, vilka dessa kostnader
äro. Örn dessa kostnader ej täckas av statsmedel eller allmänna medel,
kan man ej säga, att förlossningsvården är fri. Genom det förslag, som Kungl.
Maj :t här lagt fram och som är byggt på åtskilliga utredningar, löser man äntligen
detta problem. Man gör förlossningsvården i landet kostnadsfri. Så
enkelt är det i själva verket med moderskapspenningen. Det var ej någon avsikt
att köpa barn för 75 kronor. Avsikten var helt enkelt, att man ville
uppehålla en viss standard för förlossningsvården och göra det möjligt för
alla landets barnaföderskor att trygga sig till en sådan standard. I det sammanhanget
kan man icke undkomma de 75 kronorna.

Den tvist som i detta sammanhang uppstått — den enda, höll jag på att
säga — gäller frågan, huruvida det vid tilldelandet av moderskapspenningen
skall vara en ekonomisk behovsprövning eller icke. Jag är dock ej säker på
att detta är riktigt uttryckt, ty örn jag läser de olika förslagen — de äro ej
mindre än fyra — finner jag, att ingen förslagsställare har vågat hålla på en
verklig behovsprövning. Högern Ilar ej vågat göra det med sitt förslag örn
1,000 kronors inkomstgräns. Den har alltså med 100 procent av vad nu gäller
höjt den inkomst, som skall utgöra gräns för behovsprövningen. _ Bondeförbundet
har ej heller vågat upprätthålla kravet på en behovsprövning, när
det föreslagit en inkomstgräns av 2,000 kronor. Socialministern har ännu
mindre velat göra det med sitt förslag örn en tretusenkronors gräns. Dessa
tre bud torde till fyllest och på ett överygande sätt visa, hur verkligt svårt det
är att finna en riktig linje, när det gäller behovsprövningen, att bestämma, hur
man skall fastställa inkomstgränsen, vid vilket belopp man skall sätta den,
då man menar, att under denna inkomstgräns är det onödigt med en behovsprövning
och över denna gräns är det nödvändigt med en behovsprövning.
Skulle det under sådana förhållanden ändå ej vara lämpligt, att alla ^dessa bud
förenade sig med det fjärde, det ursprungliga budet, som kom från befolkningskommissionen,
att man skulle giva moderskapspenningen åt alla barnaföderskor.
Det är klart, att den uppfattning, som legat till grund för befolkningskommissionens
förslag, naturligtvis stöter många föreställningar för pannan,
och jag förstår så väl åtskilliga av dessa. Men jag tycker, att inför den
förvirring, som de många förslagen, när det gäller att bjuda på en gräns för

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ana. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
behovsprövningen, representera, skulle man vara villigare än tidigare att erkänna,
att befolkningskommissionen, när den efter åtskilliga brottningar och
efter att ha tagit hänsyn till många svårigheter framlagt sitt förslag, nog
haft ett visst fog för sin inställning. Jag kommer alltså, herr talman, att yrka
bifall till den av herr Sigfrid Hansson och mig med flera av andra lagutskottets
ledamöter till detta betänkande fogade reservationen i denna del, och jag
ber att redan vid denna paragraf få framställa detta yrkande, därför att ett
bifall till vårt förslag, som herr talmannen observerat, förutsätter en omformulering
av Kungl. Majits och utskottets förslag beträffande första paragrafen.

Vad mödrahjälpen beträffar, alltså den andra avdelningen av Kungl. Marits
här föreliggande förslag, konstaterar jag, att örn den råder det tydligen allmän
enighet. Detta är i allra högsta grad glädjande. Det är glädjande redan
därför, att förslaget om mödrahjälp innebär ett direkt fortsättande på den
linje, som vi hittills följt i vårt resonemang, alltså den som avser moderskapspenningen.
Det räcker nämligen tyvärr inte med dessa 75 kronor och den fria
förlossningshjälpen. Det kommer att finnas tusentals fall, då barnaföderskorna
mäste ha ett ytterligare tillskott, ett ytterligare handtag, men då efter en
verklig behovsprövning. Det är alltså dels detta skäl, som ej är principiellt
nytt, och dels ett annat skäl, som ligga till grund för förslaget om mödrahjälp.
Jag vill ej säga, att det är ett principiellt nytt skäl, men det är kanske mera
starkt framhävt i diskussionen nu och i detta sammanhang än tidigare, nämligen
detta, att vi i vårt land lia mellan 10,000 och 15,000 aborter om året.
Det vill säga, att det är 10,000 ä 15,000 kvinnor, som varje år riskera livet i
detta land genom att uppsöka kvacksalvare och med deras hjälp få abort. Massor
av dessa kvinnor, som först begära denna abort hos läkare och. när de där
få avslag, sedan följa det minsta motståndets lag och gå till kvacksalvare, trygga
sig inför sig själva, med rätt eller med orätt, till att de av ekonomiska skäl
måste ha denna hjälp med kniven för att tala brutalt. Jag föreställer mig, att
det i denna kammare ej finns någon som menar, att det är det svenska samhället
värdigt att å ena sidan förbjuda kvinnorna att trygga sig till denna
förfärliga utväg, att som laglöshet och immoralitet stämpla abort, å andra sidan
ställa läkare och andra på det sociala fältet verkande människor, som i
kvinnornas intresse, i samhällets intresse och i livets intresse söka bekämpa
aborterna, att ställa dem hjälplösa inför dessa kvinnor, av vilka en mycket stor
procent i själva verket lia rätt, när de säga, att de måste lia ett annat ekonomiskt
försvar än det, de för närvarande lia att trygga sig till, örn de skola låta
bli att söka abort.

Jag vet ej, örn det kommer att lyckas att med det nu föreliggande förslaget
pressa ned aborternas antal till ett minimum, men vad jag är alldeles säker
på, det är, att Kungl. Majit har rätt, när Kungl. Majit går in för att sätta
dessa nya hjälpmöjligheter i de socialt verkande krafternas tjänst, för att man
skall kunna säga till kvinnorna: det är ej sant detta, som ni föra fram i eder
argumentation; samhället ställer eder ej hjälplösa, samhället rycker ej på axlarna
åt eder; ni lia den och den miijligheten, och samhället vill hjälpa eder
och kan verkligen hjälpa eder över de första förtvivlade ögonblicken och den
första svåra tiden. Det är ett förslag, mot vilket det varken logiskt, humanitärt
eller sakligt, såvitt jag begriper, kan riktas någon anmärkning, och jag
tror, att kammaren i detta hänseende delar Kungl. Majits och utskottets uppfattning,
utan att det är nödvändigt att närmare argumentera örn den saken.

Herr talman! Med vad jag anfört skall jag be att få yrka bifall i tillämpliga
delar till den av herr Sigfrid Hansson och mig m. fl. avgivna reservationen.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning örn moder skapspenning m. m. (Forts.)

Fröken Andersson: Herr talman! Såsom redan den föregående ärade talaren
framhållit, Ilar det ej framträtt någon väsentlig skillnad i uppfattningen
beträffande höjandet av moderskapspenningen från nuvarande 30 kronor i vanliga
fall till 75 kronor. Den punkt, på vilken meningarna däremot väsentligen
gått isär, gäller frågan, i och med vilken inkomstgräns denna moderspenning
skall utfalla. Jag skall be att här med några ord få motivera den reservation
i detta avseende, som undertecknad varit med örn att skriva under.

Enligt utskottsmajoritetens förslag skall inkomstgränsen fastställas till ett
beskattningsbart belopp av 3,000 kronor, medan bögerreservanterna på denna
punkt föreslå ett belopp av 1,000 kronor. Nu kan man visserligen med fullt
fog säga, att det här ej är fråga örn någon som helst principiell skillnad utan
endast fråga om en gradskillnad. Jag menar dock, att även en sådan skillnad
i vissa fall kan vara av ganska stor betydelse, och jag anser också, att det
gäller just i detta fall. Jag instämmer till fullo med utskottsmajoriteten däri,
att kraven på det behov, som bör förefinnas, med hänsyn till moderskapspenningens
stora betydelse icke böra ställas för höga. Men jag anser också,
att detta önskemål blir väl tillgodosett även vid den i vår reservation föreslagna
tusenkronorsgränsen.

Jag skall bär nämna några få siffror, som visa, vid vilken inkomst moderskapspenningen
skulle utgå. Under förutsättning att det beskattningsbara
beloppet fastställes till 1,000 kronor på högsta dyrort, skulle det röra sig örn
för ogift skattsskyldig 2,500 kronor, för gift skattskyldig utan barn 3,100
kronor, för gift sådan med ett barn 3,700 kronor och slutligen för gift skattskyldig
med två barn 4,200 kronor, allt i inkomst.

Nu är det alldeles klart, att ett hjälpbehov kan förefinnas vid dessa inkomstgränser
vid sjukdom och dylika saker. Men detta behov kan å andra sidan
förefinnas vid praktiskt taget vilken inkomstgräns som helst. För sådana fall
hava vi ju, som den föregående ärade talaren redan framhållit, som ett komplement
den s. k. mödrahjälpen.

Vill man alltså icke — som i en annan reservation föreslås -— gå med på
en penningutdelning åt alla barnaföderskor utan i likhet med Kungl. Maj:t
bibehålla viss behovsprövning, kan jag icke finna annat än att den av högerreservanterna
föreslagna linjen har mest skäl för sig. Ty örn man skall fastställa
en så hög gräns som utskottsmajoriteten föreslår, 3,000 kronor, är frågan,
om det icke vore riktigare att slopa all behovsprövning och i stället slå
in på en så kallad premielinje. Här har man emellertid den haken, som också
socialstyrelsen i sitt yttrande framhållit, att premiemomentet inträder endast,
när bidraget ligger över kvinnans behov. Således, det skulle bli ett bidrag,
ett understöd åt de fattiga men en premie åt de mera välsituerade. Jag kan
icke finna, att det är en ur vare sig humanitära eller sociala synpunkter önskvärd
lösning. Fråga är, örn det icke är mest lämpligt att begränsa penningutdelningen
till dem, som behöva stöd. och att använda de resurser, som därigenom
eventuellt inbesparas, till att hjälpa på andra håll, där de komma till
större nytta.

Jag säger eventuellt, därför att, som jag strax skall visa, det icke är säkert,
att den linje, som vår reservation går ut på, innebär besparing. Någon som
helst risk att de verkligt behövande skulle gå miste örn moderskapspenningen
föreligger icke. Såsom framgår av de nämnda siffrorna skulle säkerligen lantarbetare,
småbrukare, lägre betalda tjänstemän och mycket stora delar av
industriens arbetare helt enkelt utan någon som helst omgång erhålla moderskapspenning.

Men, säger man nu från visst håll, den av högerreservanterna förordade
linjen skulle i alla fall innebära, att mycket stora delar av medelklassen komme

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
att ställas utanför alla möjligheter att erhålla denna hjälp. Det är en invändning,
som otvivelaktigt vore allvarlig nog, om den vore riktigt sann. Nu
förhåller det sig emellertid så, som kanske alla i kammaren hava sig bekant,
att för dessa kategorier föreligger den möjligheten, att genom anslutning till
sjukkassorna mot en avgift av ungefär 4 kronor 20 öre per år erhålla en
moderskapspenning. De skulle alltså under dessa förutsättningar precis
på samma sätt som de lägre inkomsttagarna erhålla de 75 kronorna av staten
plus 35 kronor på grund av erlagda avgifter, alltså sammanlagt 110 kronor.
Man kan med fog fråga, örn det verkligen kan finnas en tillstymmelse av
orimlighet i att av de kategorier det här gäller kräva en dylik ytterst ringa
motprestation, som endast leder till större moderskapshjälp än eljest, d. v. s.
110 kronor i stället för 75. På det sättet skulle sålunda en i och för sig.önskvärd
ökning av anslutningen till sjukkassorna uppstå, och förtänksamheten
i allmänhet skulle därigenom stimuleras. Betydelsen av att så sker har för
övrigt inom utskottet mycket kraftigt framhållits också från socialdemokratiskt
håll. Det är bara litet svårt att se. hur detta önskemål skall kunna realiseras,
örn inkomstgränsen sättes så högt som den av Kungl. Maj:t föreslagna
och av utskottsmajoriteten tillstyrkta.

Jag vill, som jag tidigare nämnde, till slut betona, att det ingalunda är
säkert, att den av högerreservanterna förordade linjen blir billigare än de
andra. Detta blir ju i hög grad beroende på anslutningen till sjukkassorna,
alltså i vilken grad denna anslutning ökas. Men även örn denna linje skulle
bliva den dyrare, skulle jag icke ett ögonblick tveka att förorda den. Ty örn
så blir fallet, vore detta bara ett uttryck för att en ökning av individens självansvar
och förtänksamhet kommit till stånd. Detta, menar jag, är i och
för sig ett så stort värde, att man kan gärna betala litet för att det kommer
till stånd.

På denna punkt kommer jag, herr talman, sedermera att yrka bifall till
den av herr Wistrand m. fl. avgivna reservationen.

Beträffande till slut mödrahjälpen har ju också här enigheten i själva sakfrågan
varit glädjande stor. Däremot hava meningarna gått starkt isär, när
det gällt den organisatoriska sidan av saken. Jag skall icke här taga upp
tiden med att gå in på den frågan i hela dess vidd. Men jag kan icke underlåta
att påtala det oegentliga i den av utskottets majoritet föreslagna sammansättningen
av mödrahjälpsnämnderna, dessa nämnder, som till slut skola avgöra.
huruvida mödrahjälp skall utgå eller icke. Enligt förslaget skall nämnden
bestå av ordförande och två ledamöter. Av dessa skall endast ordföranden
förordnas av Kungl. Maj:t, medan de två ledamöterna skola utses av landstinget
eller för städer, som icke deltaga i landsting, av stadsfullmäktige. Då
dessa nämnder^ hava att slutgiltigt avgöra om utanordnande av understöd, som
helt skall utgå av statsmedel, måste det vara principiellt felaktigt, att icke
majoriteten av dessa nämnders ledamöter utses av Kungl. Majit.

Jag kommer, herr talman., att på denna punkt sedermera yrka bifall till den
av herr Hagman m. fl. avgivna reservationen.

Fru Nordgren: Herr talman! För den som var med när vi förra gången här
i kammaren debatterade fragan örn hjälp och skydd at mödrar vid barnsbörd,
nämligen 1931, är det synnerligen glädjande att kunna konstatera den omsvängning
i uppfattningen, som ägt rum sedan dess, och att man här i dag
praktiskt taget kan konstatera en fullständig enighet örn att den hjälp, som
lämnas at mödrar och barn, skall vara av helt annan storlek än vad man tidigare
fann vara nödvändigt.

Meningarna gå ju bara isär i fråga örn i vilken utsträckning moderskaps -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
penning skall utgå. Måhända hade det varit önskvärt att moderskapspenning
utginge till alla mödrar, utan hänsyn till behovet. Jag medger gärna, att i förhållande
till de summor det här rör sig om, den besparing, som vinnes genom
en inskränkning, kanske icke är så stor; men å andra sidan måste man nog säga,
att den icke är så obetydlig heller. Skillnaden i kostnaderna mellan Kungl.
Maj :ts förslag och herr Sigfrid Hanssons m. fl. reservation, har beräknats
uppgå till ungefär en halv miljon kronor per år. När Kungl. Maj :ts förslag
är sådant, att moderskapspenning enligt detsamma kommer att utgå till icke
mindre än 92 procent av landets barnaföderskor, bör detta anses fullt tillfredsställande.
Jag måste naturligtvis också erkänna att örn man lämnade moderskapspenning
åt alla, skulle detta betydligt förenkla prövningsförfarandet.
Men å andra sidan kan man nog icke helt förbise de rent folkpsykologiska
synpunkterna på denna fråga. Man måste ju säga sig, att här finnas så
många andra lika behjärtansvärda behov, som icke kunna tillfredsställas.
Det är fullt begripligt örn de många i vårt land, som äro nödsakade att föda
och fostra en familj så gott de förmå på den tyvärr ringa inkomst, som de
erhålla av exempelvis lönen för ett nödhjälpsarbete eller kanske ett litet arbetslöshetsunderstöd,
skulle finna det märkvärdigt, örn staten ansåg sig kunna
offra en halv miljon kronor om året i form av moderskapspenning åt mödrar,
som icke hade något ekonomiskt behov av dylik hjälp, medan de själva icke
kunde erhålla tillräckligt för sina barns behov.

Detta har föranlett mig att stanna för Kungl. Maj:ts förslag. Då jag å
andra sidan icke vill gå så långt som högerreservanterna och stanna vid 1,000
kronors inkomstgränsen, är det därför, att jag anser, att denna hjälp behöver
utsträckas även till de stora grupper av medelklassen, som kunna vara i behov
av densamma. Följer man Kungl. Maj :ts förslag, kommer moderskapspenning
att utgå till exempelvis gift skattskyldig med tre barn å högsta ortsgruppen
vid en taxerad inkomst av 6,900 kr. om året, och å lägsta dyrortsgruppen
5,940 kr. Därmed kommer, enligt min mening, moderskapshjälp att
lämnas åt alla, som äro i verkligt behov av sådan hjälp. Jag tycker, att det
är synnerligen tillfredsställande.

Därtill kommer ju den värdefulla hjälp åt barnaföderskorna, som ligger i
ett annat förslag, vilket vi senare komma att taga ståndpunkt till vid årets
riksdag, nämligen att ali förlossningsvård blir fri eller i det närmaste kostnadsfri.
Detta är ju också av stor betydelse.

Vad jag egentligen saknar i Kungl. Maj:ts förslag, är en förbättrad moderskapshjälp
till de kvinnor, som äro anställda i industriellt arbete och i
sådant arbete, där de enligt arbetarskyddslagen äro förbjudna att arbeta viss
tid efter barnsbörden. För dessa mödrar har man icke ifrågasatt någon som
helst ersättning för den, på grund av arbetsförbudet förlorade arbetsförtjänsten,
utan de skola tydligen nödgas räkna sig till den kategori som kallas
»mödrar i nöd» och vilka skola bliva föremål för särskild behovsprövning.
Detta finner jag vara en brist, särskilt som vi redan hade lyckats införa i vår
lagstiftning principen om att dessa mödrar i någon mån böra erhålla ersättning
för den förlorade arbetsförtjänst, som de genom lagens tvång måste underkasta
sig.

Jag vill emellertid här uttala den förhoppningen, att detta är en fråga, som
Kungl. Majit skall taga upp snarast möjligt, och att man icke kommer att
försumma att gottgöra den orättvisa, som enligt min mening begåtts mot denna
stora grupp av kvinnor under flera tiotal år. Särskilt som det genom den
nu ifrågasatta omläggningen av moderskapshjälpen i sjukkassorna, berövas
dessa kvinnor möjligheten att genom sjukkassorna tillförsäkra sig högre moderskapshjälp
än de 110 kronor som tillkomma samtliga försäkrade kvinnor.

Onsdagen den S maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
Enligt de tidigare gällande bestämmelserna utgick moderskapspenning vid
barnsbörd med samma belopp som det, för vilket vederbörande sjukförsäkrat
sig. Då fanns möjlighet för exempelvis en industriarbeterska eller en
löneanställd, som föll under arbetsförbudslagen, att tillförsäkra sig en
någorlunda rimlig ersättning för sin vid barnsbörden förlorade arbetsförtjänst.
Enligt den lag, som i dag kommer att antagas, äro dessa
möjligheter uteslutna. Det är icke för att jag anser, att dessa mödrar böra
hjälpas på ett bättre sätt än de mödrar, som arbeta i hemmen. Här gäller
det endast en enkel gärd av rättvisa, då arbetsförbudet för ifrågavarande
mödrar kommit till i samhällets intresse och för släktets skydd, varför det måste
anses rimligt, att de erhålla ersättning för de ekonomiska uppoffringar de
ålagts.

Jag vill till sist också säga några ord örn mödrahjälpen. Herr Österström
yttrade, att om denna voro meningarna icke delade, och han uttryckte den förhoppningen
att denna hjälp skulle bli ett kraftigt verkande medel mot den
för landet olyckliga företeelse, som ligger i aborterna. Jag nödgas erkänna,
att jag icke delar denna herr Österströms sangviniska förhoppning. Jag tror.
att om man vill komma tillrätta med aborterna, måste nog andra åtgärder tillgripas.
örn man närmare granskar de motiv, som ligga bakom företagandet
av aborter, finner man, att det säkerligen är en mycket ringa procent av dessa
som bottna i ekonomiska missförhållanden, utan där ligga tydligen helt andra
skäl bakom. Jag har härmed icke på något sätt velat förringa värdet av
mödrahjälpen, utan tror, att densamma i vissa fall kan komma att bli till
gagn.

Herr talman! Jag har för närvarande intet yrkande att framställa
utan vill endast tillkännage, att jag i fråga om räckvidden av moderskapspennings
utgående ansluter mig till Kungl. Maj:ts och alltså till utskottets
förslag.

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Då jag vid utskottsbehandlingen
av detta ärende i visst avseende företrätt en avvikande mening, ber jag
att få säga ett par ord. Vid utskottsbetänkandet är fogad en reservation,
undertecknad av herr Heiding och mig. I denna lia vi framhållit några synpunkter,
som jag skall be att få understryka. Vi ha där framhållit, att vi
icke kunna »finna det ekonomiskt tillrådligt eller ur andra synpunkter lämpligt
att frångå behovsprincipen i fråga örn moderskapspenningen. Sådan bör
tilldelas i alla de fall, då den kan antagas vara av betydelse för de syften
den är avsedd att främja, men i övrigt bör den icke utgå. örn den lämnas,
även där den är praktiskt taget utan betydelse för vederbörandes ekonomi,
kan den långt ifrån att vara till gagn snarare komma att leda tanken på att
moderskapet i huvudsak är en uppoffring gentemot samhället, för vilken vederlag
gives, och därmed delvis fördunkla de känslor av högre lyftning, som
moderskapet normalt innebär.»

Vi ha ansett, att moderskapspenning icke bör antagas vara av nämnvärd
ekonomisk betydelse i de fall, då vederbörandes inkomst överstiger 2,000 kronor.
Märk väl, att man talar om beskattningsbar inkomst. Det är givet, att
man kan diskutera, var man skall sätta gränsen, huruvida den skall vora vid
3,000, 2,000 eller 1,000 kronor. Vi ha i varje fall ansett, att man icke bör
gå högre än till 2,000 kronor. Det är en onödig utgift för staten i detta fall
att gå så långt som till 3,000 kronor. Enligt den kungl, propositionen och
utskottets förslag beriiknar man ju, att endast omkring 8 % av barnföderskorna
skulle bli uteslutna från moderskapspenningen. Den finansiella besparing
som sålunda Örnås, genom att sätta gränsen lill 3,000 kronor, är ganska

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Ang. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
ringa. Man kunde lika väl sätta gränsen till 2,000 kronor, och på så sätt
verkligen få en liten besparing. I varje fall lia vi i utskottet ansett, att man
skulle ha kunnat enas örn denna väg med 2,000-kronorsgränsen, men det fanns
icke någon resonans därför i utskottet. Jag har som sagt endast velat anföra
detta, och jag skall be att få göra ett yrkande i överensstämmelse härmed,
när § 3 föredrages.

I fråga om § 1 har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall icke i denna fråga upptaga kammarens tid med något längre anförande,
men jag vill fästa uppmärksamheten på ett par synpunkter.

För min del skulle jag närmast vilja anse, att befolkningskommissionens
av herr Sigfrid Hansson här i reservationen understödda förslag beträffande
frågan örn inkomstgräns eller icke är det mest rationella. Jag tror, att man
väl skulle kunna sträcka sig så långt som till vad befolkningskommissionen
och vissa reservanter här föreslagit. Om jag i alla fall i förslaget till riksdagen
icke har valt denna linje, är det på grund av ett alldeles särskilt skäl.
Vi befinna oss i en period av ett snabbt socialpolitiskt lagstiftningsarbete.
Statens utgifter ökas i väsentlig mån genom beslut vid olika riksdagar för
socialpolitiska ändamål, och man skall aldrig bortse från att en sådan reformperiod
kan lätt nog efterföljas av en reaktion från vissa medborgargrupper.
Därför har det varit mig angeläget att söka lägga förslagen så, att innebörden
av deni vore lättförklarliga och lättbegripliga för alla människor, och
jag har sagt mig det, att om personer med inkomster överstigande t. ex. 10,000,
12,000 eller 20,000 kronor skulle erhålla en moderskapspenning, därför att det
födes ett barn i familjen, blir det väldigt svårt för, jag kan lugnt säga, tusentals
och kanske miljoner andra att begripa en sådan ordning. Vi kunna lämna
vilka förklaringar vi vilja, men örn man går, låt mig säga till barnpremieförklaringslinjen,
så kommer ändock vanligt förnuftigt folk att säga sig: den
där doktorinnan, hon låter icke påverka sig i sitt barnafödande av det 75-kronorsbelopp hon får från staten. Jag tar det som ett exempel. Jag menade
därför, att hur rationell befolkningskommissionens linje än kunde vara,
borde man icke gå längre än Sveriges folk med hänsyn till dess psykologiska
författning lämpligen kunde följa med. Följaktligen skulle man söka finna
en inkomstgräns, som låg så till, att varje moder, vars ekonomiska förhållanden
vore sådana, att hon kunde tänkas bli påverkad av ett visst bestämt
stöd, skulle också få en moderskapspenning. Därför har jag föreslagit en
inkomstgräns med ett beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. Den gränsen
ligger jämförelsevis högt, men det har gällt att draga en gräns högre än vad
vi varit vana vid inom annan socialpolitisk lagstiftning i detta land. Men
om man drar en annan gräns, örn man t. ex. skulle gå på den linjen, som
högerreservationen går, kommer det att betyda, att större delen av den icke
moderskapsförsäkrade arbetarklassen, i storstäderna i varje fall och sannolikt
även därutöver, blir utan denna moderskapspenning. Jag skall be att
få med ett par siffror belysa, huru 3,000-kronorsgränsen verkar. Om jag tar
ett par äkta makar utan barn i lägsta dyrortsgruppen, kunna de ha en inkomst
på 4,500 kronor och i högsta gruppen på 5,100 kronor. Tar jag ett
äktenskap där det finns två barn, blir den lägsta inkomstgränsen 5,460 kronor,
och inkomstgränsen i högsta gruppen 6,300 kronor. Med högerreservationen
bleve det så, det tror jag man lugnt kan säga, att örn
det i ett äktenskap endast funnes ett barn, när denna lagstiftning trädde i
kraft, det skulle bli ganska svårt i de större städerna för en kroppsarbetare

Onsdagen den 6 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
att erhålla en moderskapspenning, och jag har för min del icke ansett det
lämpligt att utesluta dem. Jag har tvärtom ansett, att man borde draga inkomstgränsen
så pass högt, att även vad man ur inkomstsynpunkt kan kalla
den lägre medelklassen finge del av moderskapspenningen. Med högerförslaget
kommer — och det gäller kanske i än högre grad bondeförbundets linje
i dess reservation — praktiskt taget varje moder på landet — utom de som
befinna sig i de allra bästa ekonomiska omständigheterna, låt mig säga de
som sitta på slotten — att erhålla moderskapspenning, men personer som befinna
sig i ett ekonomiskt mycket sämre läge, som visserligen ha en ur taxeringssynpunkt
hög inkomst, personer i städerna med faktiskt mycket lägre
inkomster komma att bli utan moderskapspenning. Om man nu överhuvud
skall draga en gräns, bör den gå på det sättet, att den icke kommer att behöva
ersättas av en individuell behovsprövning. Det får jag dock säga, att
går man ned till högerns inkomstgräns, vore det mera befogat med en individuell
behovsprövning än vid en gräns som dragés vid 1,000 kronors skattepliktig
inkomst, ty där kommer det att bli alldeles påtagligt orättvist, på så
sätt att åtskilliga, som icke behöva moderskapspenning, få den, under det
att många andra, som faktiskt skulle vara i behov av moderskapspenning, icke
komma att få den.

Jag tror, att den kungl, propositionen har på ett ganska riktigt sätt avvägt
den inkomstgräns, med vilken man bör räkna, när man icke är beredd, som
jag icke har varit, att uppge all inkomstgräns av det folkpsykologiska skäl,
sorn jag nyss anförde. Socialpolitisk lagstiftning är efter min uppfattning
bland det viktigaste vi kunna få till stånd i samhället, men det gäller även
att icke överanstränga den, för att slippa att framkalla, som jag fruktar, en
reaktion mot de beslut som fattas.

Jag hoppas för min del, att kammaren skall följa Kungl. Maj:t och utskottet
på denna punkt.

Herr Carlström! Herr talman! För min del skall jag be att få avge den deklarationen,
att jag, som saken ligger till, kommer att rösta för den reservation
som herr Österström har varit med om att skriva under och också talat
för. Jag gör det icke ur Jen synpunkten, att jag har samma förhoppning
som herr Österström och befolkningskommissionen ha haft, att nativiteten skall
ökas så synnerligen mycket genom detta bidrag. Men å andra sidan är det
klart, att jag finner, att ett beskattningsbart belopp av 3,000 kronor kan anses
ganska högt, om man nu lägger behov sprincipen till grund. Jag för min
del kan icke vara med örn att göra 92 % av de svenska barnaföderskorna till
en samhällsgrupp, där behovet i detta fall skall prövas för att de skola erhålla
detta bidrag. För att komma från denna behovsprincip går jag hellre
med att på de 100 procenten skola få det, och att man anser detta utgöra
så att säga en premie för moderskapet. Jag menar nämligen, att skola vi här
i landet allt mer och mer slå in på de vägarna, att vi allesammans till slut bli
understödstagare i vissa situationer, är detta ganska betänkligt. Jag vill ej
vara med örn att fastsla att 92 % av landets barnaföderskor äro i »behov av
hjälp». Då går jag^ hellre in för att allesammans få detta bidrag som en premie
för sitt välförhållande i fråga om att svara för att vårt släkte i fortsättningen
skall upprätthållas.

Jag kommer alltså, herr talman, att på denna punkt rösta för den reservation,
som herr Österström m. fl. avgivit.

Häruti instämde herr Olsson i Rimforsa.

Andra kammarens protokoll 1037. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om m aders le ags p en n in g m. m. (Forts.)

Herr Skoglund: Herr talman! Jag är ledsen över att herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet icke för tillfället är närvarande i kammaren.
Jag skulle eljest ha passat på att rikta till honom ett uppriktigt tack för de
mycket riktiga synpunkter han nyligen framförde i denna kammare, när han
sade, att vi äro inne i en socialpolitisk reformperiod, under vilken det går mycket
fort, och när han i fortsättningen yttrade, att man bör akta sig för att
överanstränga sig; det kan annars lätt bli reaktion från vissa medborgargrupper,
och under sådana förhållanden bör man se till, att de åtgärder man
vidtar äro lättbegripliga och förståeliga för människorna samt att möjligheter
finnas att finansiera det hela. Det är närmast likartade synpunkter, som
varit bestämmande för oss som undertecknat den av herr Wistrand m. fl. vid
utskottets betänkande fogade reservationen.

Yi ha sagt oss, att i det nuvarande läget måste det vara riktigare att försöka
få en försäkringsform. Det vore mest önskvärt, att människorna själva
bidrogo genom en försäkring, men då den vägen kanske icke under alla omständigheter
är framkomlig — i alla händelser har varken befolkningskommissionen
eller socialministern utarbetat något förslag, som man kan biträda
— då Ira vi sagt oss, att då gå vi på den linje, som ligger närmast en sådan
socialförsäkring, nämligen den vägen att vederbörande ansluta sig till sjukkassor
och på det sättet få ett bidrag, vartill de själva åtminstone delvis lia
gjort inbetalningar. När vi ha gjort det undantaget, att de, som icke ha över
1,000 kronor beskattningsbar inkomst, skulle komma i åtnjutande av moderskapspenning
utan att själva lia presterat någon insats i form av premiebetalning,
har det varit därför att vi veta, att ute på landsbygden och även
mångenstädes i städerna finnas grupper som icke anslutit sig till sjukkassor
och som kanske ha svårt att göra det av ekonomiska skäl. Men vi äro övertygade
örn, att när man kommer över denna av mig angivna inkomstgräns, är
det i de allra flesta fall möjligt för vederbörande att betala den ganska ringa
premie, som det är fråga om. Det är från dessa förutsättningar, herr talman,
som vi lia utarbetat den reservation, vi bär framlagt. Jag tror, att den är
riktig; jag tror att den lösningen i längden skulle komma att leda till en sundare
och mera naturlig utveckling av denna hjälpverksamhet, än om vi följa
vad utskottsmajoriteten här föreslagit. Det är därför som jag sedermera kommer,
i likhet med vad fröken Andersson tidigare här angivit, att yrka bifall
till den av herr Wistrand m. fl. till utskottets utlåtande fogade reservationen.

När jag har ordet, skulle jag vilja säga även några ord örn själva organisationsformen.
Från det hall jag företräder lia vi i en motion framfört vara betänkligheter
beträffande den organisation som föreslagits för mödrahjälpen.
Dessa betänkligheter kvarstå alltjämt. Vad Kungl. Majit har föreslagit medför
ju en ytterligare splittring av socialvården. Inom utskottet har det dock
visat sig vara stor förståelse för våra synpunkter på denna fråga, och utskottet
har ju också i sitt utlåtande givit uttryck åt^att det delar våra farhågor
och att det önskar att, när socialvården blir föremål för omprövning, det också
tages upp till prövning, hur man lämpligen skall organisera mödrahjälpen.
Därför ha vi avstått från något särskilt yrkande på denna punkt. Vi lia kunnat
göra det så mycket lättare som utskottet också velat beakta de synpunkter
vi framfört, att nian skulle örn möjligt försöka knyta administrationen av
mödrahjälpen till någon redan befintlig organisation. Ftskottet framhåller ju
den möjligheten, att nian skulle kunna sköta de administrativa uppgifterna för
mödrahjälpen från landstingens förvaltnings- eller kamrerarkontor. — Jag
tror att det är en framkomlig väg. Utskottet har också ifragasatt att länsstyrelserna
fingo handha denna uppgift, i fall landstingen ej lämpligen kunna
omhänderha densamma. Det är just detta, som utskottet ansett som önskvärt

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
i fråga örn organiserandet av denna hjälp, något som jag alldeles särskilt vill
understryka.

Herr Olovson: Herr talman! Hin uppfattning beträffande en inkomst gräns’

vara eller icke vara är uttryckt i den av herr Sigfrid Hansson m. fl.
avgivna reservation, till vilken även jag anslutit mig. När det gäller moderskapspenningens
utgående är enligt min mening det enda riktiga, att nian
helt enkelt lämnar den till alla mödrar. Genom att gå den vägen förtar man
från denna moderskapspenning varje spår av den obehagliga karaktär, som
ofta kommer, att vila över hjälp i nöd. Det man kan vinna genom att icke
sätta någon inkomstgräns är enligt min mening av sådan betydelse, att det
ärbart den ekonomiska uppoffring från samhällets sida, som det här kan bli
fråga om.

Jag erkänner emellertid villigt, att den tretusenkronorsgräns, som här är
satt, d. v. s. villkoret örn 3,000 kronors beskattningsbar inkomst, den är också
acceptabel. Och någon social olycka inträffar ju icke, om riksdagen stannar
vid denna gräns. Men det ser ju litet betänkligt ut, när så pass betydelsefulla
och stora grupper av riksdagen — i varje fall representanter för betydande
grupper — så envist vilja pressa även denna moderskapspenning ned
till den rena fattigvårdsgränsen. Det är ganska betänkligt detta, att man
icke kan komma ifrån den gamla föreställningen, att man skall ha en fattigvårdsstämpel
t. o. m. då det är fråga örn utgifter, som äro av så väsentlig betydelse
för samhället. Själv skulle jag för min del icke alls känna mig ängslig,
om riksdagen stannade vid den tretusenkronorsgräns, som regeringen har
föreslagit. Men jag måste hålla fast vid reservationen just därför att jag ser,
att man försökt komma ned till fattigvårdsgränsen genom andra reservanters
förslag att sätta ned gränsen till tvåtusen respektive ettusen kronor. När det
gäller familjer på dyrorter, kommer man ju även vid tvåtusenkronorsgränsen
ned till fattigvårdsgränsen.

Vi ha säkerligen mycket svårt att räkna som normala samhällsutgifter
utgifter av detta slag, just därför att de innebära en nyhet. Jag vill bringa
i erinran, huru det var, när man ute i kommunerna först började diskutera
frågan örn att bereda barn i skolan fri skolmateriel. Då gjordes det även försök
— vilka väl också lyckades på några håll — att införa fri skolmateriel
för s. k. mindre bemedlade. Man skulle ovillkorligen sätta fattigstämpel på
de små barnens skolböcker. I kommuner, där man varit förståndigare, lämnar
man fri skolmateriel till alla barn oberoende av föräldrarnas inkomst. Och
den dag i dag är betraktas i dessa samhällen denna utgift för skolmateriel i
folkskolan som en lika naturlig gemensam utgift för alla, som vi betrakta utgifterna
för skolhus och lärarlöner. Jag tror, att vi även på andra områden
än detta få lära oss att omvärdera värdena.

För övrigt förhåller det sig på det sättet, att vilken barnaföderska som helst,
oberoende av inkomst, hon må vara miljonärska tio gånger örn, kan genom
medlemskap i en sjukkassa få ett statsbidrag på 75 kronor. Då säger man
här — och fröken Andersson har ju påpekat detta — att den, som går in i en
sjukkassa och på det sättet försäkrar sig, har lämnat en motprestation. Ja,
det är riktigt, men för statsbidraget har hon i varje fall icke lämnat någon
motprestation till staten. Det finns mödrar med begränsad inkomst, som kanske
på annat sätt lämna en prestation för att bereda stöd åt sig och sina barn.
En kvinna eller man och hustru kunna vara livförsäkrade till belopp så höga,
att de med knapp nöd kunna klara sig, bara för att säkerställa dem, som komma
efter dem. Det är också en prestation. Då menar jag, att även örn inkomsten
ligger litet högre, bör man kunna räkna denna prestation vederböran -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 £. m.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
de till godo och bevilja moderskapspenning. Jag har sålunda utan tvekan anslutit
mig till reservationen med yrkandet om att stryka den där inkomstgränsen.
Men jag måste erkänna, att örn man fran de andra reservanternas sida
vill stiga upp och föreslå, att vi skola gå en medelväg och taga ^tretusenkronorsgränsen,
så skall jag vara den förste att under sådana förhallanden ansluta
mig till detta yrkande.

Nu har jag emellertid, herr talman, också en egen reservation på sista sidan
av utskottets utlåtande, vilken reservation måhända har väckt en del olustkänslor.
Jag har nämligen reserverat mig emot det uttalande, som utskottet
gör på sidan 17, där det heter: »Utskottet anser det för övrigt önskvärt, att i
mödrahjälpsnämndema beredes plats för kvinnor. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att den av befolkningskommissionen föreslagna _ bestämmelsen
örn kvinnlig föredragande i barnavårdsnämnden icke upptagits i Kungl.
Maj :ts förslag.» Detta uttalande borde enligt min mening utgå. Jag vill begagna
tillfället påpeka, att jag tillhör icke dem, som mena, att kvinnor skola
vara utestängda från både barnavårdsnämnder och mödrahjälpsnämnder. Örn
jag finge råda här i landet, skulle det finnas kvinnor med i varenda styrelse
och nämnd och t. o. m. i regeringen. Jag håller härvidlag mera hårt på kvinnan,
än vad kvinnorna tyvärr själva göra. Jag betraktar detta förfaringssätt,
att man i motiveringar och i lagtexter skall särskilt skriva ut, att det
skall vara kvinnor med, som en deklassering av kvinnan såsom medborgare.
När det gäller politiska ting eller , samhälleliga uppgifter, räknar jag icke
längre med män eller kvinnor, utan jag räknar med medborgare, och däri inga
både män och kvinnor. Detta att man i lagtexter och i motiveringar skriver
ut, att det skall vara en kvinna med, är ett förfaringssätt, som snart kommer
att leda dithän, att där det icke är särskilt utskrivet, komma karlarna att anse,
att det icke skall vara några kvinnor med. Det kommer att innebära ett fasthållande
vid principen örn politisk olikställdhet, och jag beklagar, att kvinnor
upprätthålla denna olikställdhet, som icke bör finnas. .

Jag har intet yrkande vid denna punkt, herr talman, men jag har räddat mm

själ.

Herr Hage: Herr talman! Jag brukar mycket sällan ha en annan mening
än herr Olovson i andra lagutskottet, men i dag stå vi i en stor principfråga på
olika linjer. Jag går för min del in för utskottets och regeringens förslag örn
fastställande av en gräns uppåt för utdelande av moderskapspenning, en gräns,
som föreslagits till tretusen kronor beskattningsbart inkomstbelopp. Och jag
gör det delvis från samma utgångspunkter, som här förut anförts, men även
av ett annat skäl, som jag skulle vilja säga några ord örn.

Genom att icke införa en gräns uppåt, då det gäller utdelande av moderskapspenning,
markerar den, som går på den linjen, enligt min åsikt på ett
skarpare sätt, att det här är fråga örn ett slags nativitetsbefrämjande. Jag
förstår en del av de synpunkter, som under dessa dagar kommit fram örn behovet
av ett nativitetsbefrämjande. Men jag är i alla fall pa denna punkt en
smula Thomas. Ty då och då är det en röst, som viskar i mitt öra, att örn
nativiteten på ett mycket kraftigt sätt befrämjas här i landet och vi komma
fram till en tidpunkt, då rationaliseringen åstadkommit ett mindre behov av
arbetskraft, så kan man verkligen ifrågasätta, huruvida ett alltför långt drivet
nativitetsbefrämjande ur samhällets synpunkt kan vara någonting önskvärt,
ja, kanske också huruvida det ur fackföreningssynpunkt är någonting,
som man bör sträva efter. Jag skulle däremot vilja markera, att när jag varit
med örn att tillstyrka regeringens förslag på denna punkt, jag ser saken så,
att jag anser detta regeringsförslag över huvud vara en linje i vår allmänna

Onsdagen den 5 maj 1937 i. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning orri moderskapspenning m. m. (Forts.)
socialpolitik. Jag går med på detta förslag därför att jag vet, att om det
inträffar en födelse i en familj, så följa därmed ekonomiska påfrestningar för
denna familj; men det är att märka, att dessa ekonomiska påfrestningar sträcka
sig endast upp till en viss gräns i inkomstskalan. Ovanför denna gräns kännas
säkerligen icke dessa ekonomiska påfrestningar på samma sätt; och även
örn de skulle göra sig märkbara, så kan en person, som lever på en högre levnadsstandard,
minska något på denna för att täcka de merkostnader, som följa
med barnafödseln.

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, som jag kommit till den
uppfattningen, att det är fullkomligt orimligt att utsträcka tilldelandet av
moderskapspenning upp till de allra högsta inkomsttagarna. Och jag skulle
i likhet med en föregeånde talare även vilja understryka, att det torde komma
att väcka ond blod på en hel del håll, särskilt ute i bygderna, om vi här stiftade
en lag, som t. ex. innebure, att en bruksdisponent vid ett barns födelse
inom familjen finge 75 kronor i statsbidrag. I det samhälle, där denne bruksdisponent
bor, finns t. ex. en fattig arbetslös arbetare. Denne får icke ett så
stort tillskott av det allmänna, att han kan reda sig utan att på allt möjligt
sätt inskränka sig. Det ligger då nära till hands för denne att resonera så:
jag får icke för mina behov mer än det allra knappaste, under det att bruksdisponenten
med sin stora inkomst, då han kommer i det predikamentet, att
ett barn föds inom familjen, får 75 kronor för att bekosta de utgifter, som
han har för detta, men som han mycket väl kan klara utan en sådan tilldelning
från det allmänna.

Nu framförde emellertid herr Olovson här ett parallellfall. Han sade: varför
har man icke differentierat tillskottet från det allmänna, då det gäller betalning
av skolmateriel? Till detta vill jag säga, att denna tilldelning sker
ju i folkskolan, och i folkskolan gå ju i stort sett barn tillhörande lägre inkomstgrupper.
Det är ju ganska få barn från familjer ovanför den här nämnda
tretusenkronorsgränsen, som gå i folkskolan, och därför gör det icke så
mycket, att man icke differentierar detta skolbidrag utan delar ut det till alla.
Jag skulle tro, att skillnaden i inkomsthänseende mellan föräldrarna till dessa
barn icke är så synnerligen stor. Men i den här frågan gäller det olika samhällsgrupper
ända upp till de allra högsta inkomsttagarna; det är någonting
helt annat.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till detta. Jag föreställer mig, att
fru Nordgren här kommer att säga några ord till vännen Olovson med anledning
av dennes kvinnosaksreservation och vad han därom yttrade. Beträffande
den sak, han där fört på tal, skulle jag endast vilja säga det, att det
är väl ändå ofrånkomligt, att kvinnorna lia en viss läggning för att syssla
med vissa speciella saker inom socialvårdens område. Alltså, när det gäller
samhällsarbete på det område, varom det här är fråga, så tror jag, att detta
arbete särskilt lämpar sig för kvinnorna. Jag skulle tro, att det är med anledning
därav man gjort ett sådant uttalande från utskottets sida. Detta innebär
ingalunda — såsom herr Olovson sökte göra gällande — att man därmed
velat säga, att man icke skall plocka in kvinnor på andra områden. Jag
är övertygad om att vi alla, som stå bakom utskottets utlåtande, äro överens
i detta avseende. Låt det komma så mycket kvinnor som möjligt på alla möjliga
områden, där det är fråga örn samhälleligt arbete.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till detta och ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Endast några ord för att deklarera, att
jag, ehuru jag icke varit med på herr Sigfrid Hanssons m. fl. reservation, kom -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om moder skapspenning m. m. (Forts.)
mer att rösta för densamma. Jag har nämligen varit nied på en motion, vari
vi begärt denna sak.

Det var med stor tillfredsställelse jag hörde herr statsrådet förklara, att han
principiellt var med örn denna linje såsom varande den mest rationella. Och
det är verkligen detta, som för mig står alldeles klart, att skall man börja ge
en liten hjälp här, och icke ge den till en liten, mycket begränsad grupp av
kvinnor, utan sträcka ut den till att omfatta alla barnaföderskor så när som på
8 procent, så tycker jag såsom vi bruka säga i .Norrland: »Ska de väre, så ska
de väre.» Då bör man taga steget fullt ut och ge till alla. Jag har visserligen
med stort intresse hört på en del motargument mot detta och kan gott förstå
herr statsrådets inställning, när han tvekat inför denna sak. Men jag skulle
vilja stryka under vad herr Olovson sade, nämligen att det här verkligen
gäller att ställa kvinnorna lika så att säga och oberoende av varifrån de komma,
vilken samhällsklass de tillhöra. Inför den samhälleliga plikten att föda
barn böra de räknas lika.

Detta är den ena orsaken till att jag tycker, att då samhället anser sig böra
hjälpa här, så skall denna hjälp vara tillgänglig för alla, som vilja begagna sig
av den. Kom väl ihåg, att den där disponentfrun icke kommer att begära dessa
pengar, därför att det är ett visst besvär förenat med att begära dem, och hon
skulle antagligen känna ett visst obehag att göra det. Men jag tycker för
min del, att den omständigheten, att staten genom detta bidrag skulle ge alla
samma möjlighet, skulle innebära en uppfordran till alla att känna ansvar
inför barnafödandet. Jag menar icke, att det skall bli flera eller färre
barn med anledning härav; det blir det icke, ty de 75 kronorna göra ingen verkan
därvidlag. Men jag menar, att ett sådant här tillskott från samhället som
icke är avsett att hjälpa för livets nödtorft, utan är avsett att hjälpa mödrarna
att sköta sig och barnet på bästa sätt, så att barnet får den grundläggande
hjälp, som behövs för att växa upp till en sund och kraftig individ, är en uppfordran
till mödrarna och ett understrykande av deras ansvar inför det allmänna.
När jag satt som ordförande i den kommitté, som kom fram med det
första förslaget om moderskapshjälp, vågade vi icke gå längre än till 500 kronor
beskattningsbar inkomst, ehuru vi inom kommittén voro alldeles på det
klara med att den rationellaste vägen vore att ge alla. Man kan förstå, att vi
icke då vågade gå längre, eftersom vi icke över huvud kunde komma fram med
förslaget, därför att det skulle kosta 3,500,000 kronor. Tiderna hava verkligen
förändrats sedan den dagen. Man ser numera på ett helt annat sätt på
betydelsen av sociala hjälpåtgärder; vi ha kommit till en förståelse, som man
då endast kunde drömma örn. Och denna dag, då vi kunna få rösta om ett så
väsentligt högre belopp, är naturligtvis en mycket stor glädjedag.

Örn det nu icke går att få igenom detta bidrag för alla, så är naturligtvis
tretusenkronorsgränsen att föredraga framför både ettusen- och tvåtusenkronorsgränsen.
Jag tror icke, att man behöver befara vad som säges i en av
reservationerna, nämligen att det skulle på något sätt sänka känslan för det
höga i barnafödandet, örn man går upp till tretusenkronorsgränsen.

Till slut kan jag icke låta bli att säga ett ord till herr Olovson, vilket han
säkert väntar. Jag blev verkligen rörd, när jag hörde herr Olovson ådagalägga
en sådan tro på oss kvinnor och på våra möjligheter att taga oss fram i det
medborgerliga livet. Det värmde en gammal feminists hjärta på det allra
högsta, men jag är icke bara feminist, herr Olovson, jag är realist i allra högsta
grad, och jag ser och observerar världen omkring mig. Jag kan icke sluta
mina ögon för att litet varstans i bygderna mångtusenåriga traditioner leva
kvar, traditioner enligt vilka kvinnorna icke skulle lämpa sig för att deltaga i
samhällslivet. Vi behöva en liten stöt för att vi skola förstå det, och därför

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
gläder det mig varje gång det står i ett betänkande: Tag kvinnorna med! Jag
är icke så förtjust i uttrycket »minst en kvinna», det medger jag gärna. Herr
Olovson, det behövs en stöt icke bara för männen utan även för oss kvinnor, ty
på grund av det sätt varpå vi under generationer fostrats, har en ganska betydande
mindervärdighetskänsla vuxit sig fast i våra hjärtan. Det är därför
mycket svårt att få kvinnorna ut på arenan. Allt som tvingar dem ut är av
godo.

Herr talman, jag kommer att yrka bifall till den av herr Sigfrid Hansson
m. fl. avgivna reservationen.

Fröken Andersson: Herr talman! Bara ett pär korta repliker. Jag medger,
att det låter oerhört bestickande detta, att en hel del kvinnor, tillhörande städernas
arbetarbefolkning, icke skulle komma i åtnjutande av moderskapspenning,
men jag vill ännu en gång framhålla en sak, som också betonats
från annat håll, nämligen att den kategorien kan komma i åtnjutande av
moderskapspenning genom en så enkel anordning som att ansluta sig till sjukkassor.
En sådan anslutning är — jag betonar det ännu en gång — i och för
sig önskvärd. Någon, jag tror det var herr Carlström, yttrade, att det vore
sorgligt, att 92 procent av alla barnaföderskor skulle bliva understödstagare.
Därav har dragits den enligt min mening högst underliga konsekvensen, att
man i stället borde göra 100 procent till understödstagare. För mig blir den
logiska slutsatsen snarare, att eftersom procenten skulle bli så hög, det är
alla skäl att sänka behovsgränsen.

Herr Olovson sade, att man vill pressa ned behovsgränsen, till fattigvårdsgränsen
tror jag det var. För det första vill jag påstå, att detta icke är sant;
för det andra vill jag påstå, att man bör göra klart för sig, att, om man
sätter gränsen för högt, riskerar man, att andra grupper pressas ned under
fattigvårdsgränsen. Jag anser liksom många kvinnor, som jag resonerat med,
att talet örn en premiering av moderskapet är rätt osmakligt. Det låter kanske
sentimentalt att säga det, men det är icke min mening att vara sentimental.
Liknande synpunkter lia framhållits i vissa yttranden. Socialstyrelsen säger,
att ett hävdande av ett generellt premiesystem enligt kommissionens principer
knappast vore ägnat att skänka ökad respekt för moderskapets naturliga
höghet och helgd. Fredrika-Bremer-förbundet säger i samma sammanhang,
»att moderskapet i och för sig varken för samhället eller individen kan få
någon ökad betydelse eller vinna i värde därför att det föranleder en statlig
penninggåva». »Visserligen», heter det, »borde moderskapet, där så kräves,
ekonomiskt stödjas av samhället, men det syntes knappast sympatiskt, att det
av staten erhölle ett pekuniärt erkännande.» Jag ber att få understryka dessa
uttalanden.

Med anledning av vad herr Olovson yttrade vill jag säga, att den synpunkten,
att man icke bör lägga för mycket utgifter på ett håll, framhävdes i en
radiodebatt häromkvällen av herr Myrdal, och han hör ju dock till dem, som
vilja, att folk skall lia så mycket som möjligt. Fröken Hesselgren menade,
att det icke vore någon större risk att ge alla rätt till moderskapspenning,
eftersom det funnes en hel del, som icke komme att begagna sig av denna
rätt. Ar icke det att premiera med armbågen, att bevilja en rättighet, som
man hoppas icke kommer att utnyttjas.

Beträffande Tevinnornas representation i mödrahjälpsnämnderna, framhöll
herr Olovson med full rätt, att det skulle verka som en deklassering, om man
i lagen fastsloge, att kvinnorna skulle vara representerade i dessa nämnder.
Man skulle även kunna vända på satsen och säga, att det skulle verka som
en deklassering av männen. Som fröken Hesselgren betonade, visar nårn -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning ni. m. (Forts.)
ligen erfarenheten, att, därest man icke vidtager en sådan säkerhetsåtgärd,
komma icke kvinnorna med. Icke förty ville jag i utskottet icke ansluta mig
till den uppfattningen, att i lagen borde införas en bestämmelse örn att det
skulle vara särskilda kvinnliga föredragande i barnavårdsnämnderna. Utskottet
har förklarat det vara ett önskemål, att kvinnor äro medlemmar i
mödrahjälpsnämnderna. Det tycker jag är mycket anspråkslöst sagt.

Fru Nordgren: Herr talman! Herr Olovson talade för att moderskapspenningen
borde utgå till alla mödrar. Han motiverade denna sin åsikt med att
detta skulle förtaga varje spår av den obehagliga karaktär, som ofta kommer
att vila över hjälp i nöd. Jag skulle säkerligen biträtt herr Olovsons åsikt
och röstat för att moderskapspenning skulle utgå till alla barnaföderskor, örn
icke samtidigt med förslaget örn moderskapspenning framlagts ett annat förslag,
som går ut på, att man skall lämna särskild hjälp åt mödrar i nöd. Genom
att man ger alla mödrar moderskapspenning men behövande mödrar en
särskild hjälp vid sidan av, skulle man enligt mitt förmenande ytterligare
understryka, att det finnes en kategori av mödrar, som betraktas som särskilt
nödställda och bliva föremål för, icke allenast en generell behovsprövning
utan en särskild behovsprövning, som är fullständigt likställd med den behovsprövning,
som gäller vid beviljande av fattigvård. Utan att formellt sett
äga fattigvårds karaktär kommer nämligen hjälpen åt mödrar i nöd att bliva
jämställd med fattigvård. En mycket noggrann behovsprövning skall företagas
och återbetalningsskyldighet skall kunna stipuleras. Då mödrahjälp
kommer att ges endast åt nödställda mödrar komme icke den obehagliga karaktären,
herr Olovson talar örn, att försvinna genom att moderskapspenning
lämnas åt alla mödrar. Samma anmärkning gäller i fråga örn de synpunkter,
fröken Hesselgren lagt på denna sak. Man kan icke gärna hävda, att man
behandlat Sveriges alla mödrar lika, när man låter en viss grupp av dessa
i egenskap av nödställda bliva föremål för särskilda hjälpåtgärder. Jag tror
det riktiga är, att gå en medelväg och ge moderskapspenning efter en generell
behovsprövning i första hand. Jag vidhåller, vad jag tidigare anfört och som
även underströks av socialministern, nämligen att man måste räkna med folkpsykologiska
synpunkter liksom man måste tänka på den rad av sociala behov,
som behöva tillgodoses.

Herr Carlströms sinnesförändring har verkligen varit ganska grundlig. När
vi 1931 behandlade denna fråga gav herr Carlström uttryck åt sina bekymmer
över de då föreslagna åtgärderna och sade rent ut, att nog kunde de svenska
mödrarna föda sina barn utan att få 28 kronor av staten. I dag tycker
herr Carlström, att det är bäst, att alla mödrar erhålla moderskapspenning, så
att man slipper ifrån behovsprövning. Gentemot herr Skoglund och andra,
som vilja sänka inkomstgränsen, vill jag säga, att jag tror icke, att det skulle
vara välbetänkt. Liksom herr Skoglund är jag varm anhängare av försäkringsvägen.
För mig skulle det varit betydligt angenämare, örn vi i dag haft
gtt behandla ett förslag, som gått ut på att Sveriges alla mödrar skulle erhållit
möjlighet att genom socialförsäkring få hjälp vid barnsbörd. Den vägen är
emellertid icke för närvarande framkomlig, vilket nog i någon mån beror på
att vi här i landet icke ha en obligatorisk sjukförsäkring. Herr Skoglund ansåg,
att en inkomst av 4,600 kronor för en familjeförsörjare i Stockholm med
tre barn — vilken inkomstgräns skulle komma att gälla enligt högerreservanternas
förslag — icke vore en låg inkomst. På en sådan inkomsttagare ställas dock
stora fordringar. De tre barnen skola icke bara ha nödtorftig försörjning,
utan även uppfostran och utbildning. En familjeförsörjare anses böra ha liv -

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moderskavspenning m. m. (Forts.)
försäkring, arbetslöshetsförsäkring och en hel del andra försäkringar, som
kosta ganska mycket pengar. Jag medger gärna, att vissa grupper av kvinnor
kunna ansluta sig till sjukkassor och på det sättet få moderskapshjälpen ordnad.
Anslutningen till sjukkassorna från kvinnornas sida har ju också under
de senaste åren ökats oerhört, sedan omorganisationen genomförts. Men i en
familj räknar man dock alltjämt i främsta rummet mannen som familjeförsörjare,
och det viktigaste anses vara, att han är försäkrad. Hustrun kommer i
andra hand. Jag tror, att socialministern funnit den gyllene medelvägen, när
han föreslagit 3,000-kronorsinkomstgränsen, och jag tror det är synnerligen
klokt, att riksdagen beslutar i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.

Till sist skall jag säga några ord till vännen Olovson rörande hans åsikt
örn att det icke behöver skrivas ut, att det bör beredas plats åt kvinnor i mödrahjälpsnämnderna.
Jag hyser samma åsikt som herr Olovson, att det icke
spelar så stor roll, om män eller kvinnor sitta i nämnderna, utan att det i främsta
rummet gäller att få verkligt intresserade och i övrigt lämpliga människor
i nämnder och styrelser, vilka kunna levandegöra de lagar vi stifta, så att dessa
lagar bliva till så stor nytta som möjligt.

Å andra sidan måste jag dock understryka vad fröken Hesselgren anförde
att, vill man se realistiskt på denna fråga, kan man icke komma ifrån att det
över allt ute i landet bland männen råder en ganska stor ovilja mot att lämna
rum åt kvinnor i det samhälleliga arbetet. Den oviljan måste man räkna med.
Det skulle till exempel vara intressant att veta, hur många kvinnor som sitta
i landstingens förvaltningsutskott här i landet. Jag skulle knappast tro, att
det finns en enda kvinna i dessa institutioner, och ändå ha dessa att bestämma
om sjukvården, ett område, där kvinnor eljest i ganska stor utsträckning tagits
i anspråk. På liknande sätt förhåller det sig med barnmorskestyrelserna.
De kvinnor, som sitta i barnmorskestyrelsen, äro sannerligen lätt räknade.
Sak samma gäller lasarettsdirektionerna. Utskottet har icke sagt, att minst
en kvinna bör vara ledamot av mödrahjälpsnämnd, utan endast uttalat önskvärdheten
av att kvinnor tagas med, och det tycker jag herr Olovson inte gärna
kan ha någonting att erinra emot, ty här gäller det ju handhavandet av en
särdeles ömtålig verksamhet, där kvinnornas medverkan är särskilt önskvärd
och påkallad. Örn utskottet föreslagit, att mödrahjälpsnämnderna uteslutande
skulle bestå av kvinnor, skulle jag förstått att herr Olovson reagerat, men nu
tycker jag inte han har något som helst skäl att ställa sig avvisande mot utskottets
uttalande på denna punkt.

Man har försökt bagatellisera den merkostnad det skulle medföra att lämna
moderskapspenning åt alla. Detta är ganska förvånansvärt. Här föras i riksdagen
många gånger häftiga strider om anslag på några hundra kronor om
året. Då anlägger man sparsamhetssynpunkter och principiella synpunkter och
är rädd att skapa prejudikat, varigenom man ådrager .staten ökade utgifter. Jag
kan för min del icke finna, att något över en halv miljon kronor om året är en
liten bagatell, och jag kan/absolut icke dela den tro, fröken Hesselgren givit uttryck
åt, nämligen att de bättre situerade kvinnorna icke skulle komma att begagna
sig av sin rätt till moderskapspenning. Herrarna och damerna kunna vara
övertygade om att man måste räkna med att de mera välsituerade komma att
resonera som så, att örn de skola vara med och betala kostnaderna för dessa
sociala åtgärder, så böra de också begagna sig av sina rättigheter. Det bleve
bara en obetydlig minoritet, som icke skulle komma att begära moderskapspenning,
örn sådan skulle utgå åt alla mödrar.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla min förut tillkännagivna ståndpunkt
och kommer att i denna del rösta för utskottets förslag.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! Jag begärde ordet, då fröken Andersson

framhöll, att hon inte kunde förstå min inställning i frågan, som gick ut på,
att alla barnaföderskor borde få detta bidrag. Hon menade, att behovsprincipen
i vart fall här hade ett visst berättigande. Den sista talarinnan förundrade
sig också över min förändrade ställning från tidigare tillfällen, då vi behandlat
likartade frågor här i riksdagen.

Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att barnaföderskorna redan nu
få ett bidrag efter behovsprövning på visst mindre belopp. Min inställning,
fru Nordgren, är precis densamma som tidigare. Herr Hage sade, att det inte
är så viktigt med en ökad nativitet, och han trodde knappast, att det skulle
bli någon ökning i det avseendet på grund av detta. Han tyckte emellertid, att
de som ha ett beskattningsbart belopp av intill 3,000 kronor skola få detta bidrag
från det allmännas sida i alla fall. Själv menar jag, att vad som härvidlag
kan vara behov inte kan definieras. Här heter det i första paragrafen på
sid. 18: »Moderskapspenning enligt denna förordning skall av statsmedel utgå
med ett belopp av sjuttiofem kronor till kvinna, som till lindrande av de med
barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.» Sedan kommer man i tredje
paragrafen och säger: »Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, anses föreligga, om för kvinnan eller, där
hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst tretusen kronor.»

Är detta en definition på behov? En familj, som inte har 3,000 kronors beskattningsbart
belopp, förutsätter man inte har råd att få barn utan att få
75 kronor av staten såsom hjälp vid den »lyckliga tilldragelsen». Jag erinrar
mig en gång, då jag kom i resonemang med en befattningshavare, som
klagade över, att han, som dock var gift med en kvinna, som också var befattningshavare,
hade för liten lön ■—• sammanlagt hade de en inkomst på 6,000
kronor — för att Ira råd att ha barn, fastän de så gärna ville ha det. Ja,
gå och häng er då, svarade jag, för det är det enda jag kan rekommendera.

Här talar man örn, att man skall uppehålla nationens liv. Mina damer och
herrar! En nation, som består av individer, som vid en beskattningsbar inkomst
av upp till 3,000 kr. inte anse sig lia råd med en sådan här lycklig tilldragelse
i familjen utan statens hjälp, är i själva verket inte värd att leva.

Herr Österström: Herr talman! Det är klart, att herr Carlström har rätt
i sin kritik av den behovsprövning, som av Kungl. Maj:t är föreslagen. Jag
tror också, att kammaren skall erkänna, att socialministerns anförande gav intryck
av, hur oerhört vanskligt det är att logiskt och sakligt förklara det sätt
varpå man kommit fram till den behovsgräns och den inkomstgräns, som
Kungl. Maj :t föreslagit och som utskottet genom sitt utlåtande godtagit.

Herr statsrådet sade, att han försökt träffa ett avgörande, som skulle vara
förståeligt för människorna. Ja, men socialministern har misslyckats i det
avseendet. Han har inte kunnat göra detta förslag förståeligt för högern och
inte heller för bondeförbundet. När sedan fru Nordgren säger, att detta förslag
är den gyllene medelvägen och ett rätt och riktigt avvägt förslag, skulle
jag vilja säga, att Kungl. Maj:ts förslag är det riktigast avvägda förslaget av
alla de tre förslag, som ha en inkomstgräns, därför att Kungl. Maj :ts förslag
betyder, att det inte blir någon behovsprövning. Man lämnar nämligen bara
8 procent utanför. Detta är i realiteten inte någon behovsprövning, och därför
går jag utan minsta tvekan på Kungl. Maj:ts förslag, därest min egen reservation
inte vinner kammarens bifall. Men inte är detta vad man skulle

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Äng. förslag till förordning om moderskapspcnning m. m. (Forts.)
kunna kalla en behovsprövning; det vore ju någonting alldeles orimligt att
giva en dylik karakteristik av regeringsförslagets tretusenkronorsgräns.

Nu lia här också på slutet miljonärskorna kommit med i denna debatt. En
del gott folk menar att det är alldeles orimligt att dessa skola få mödrapenningen.
Ja, det är tydligt att många synpunkter kunna anläggas på frågan
om miljonärskornas moderskapspenning. Jag kanske får illustrera detta nied
ett exempel. Jag talade för en tid sedan örn denna fråga på ett diskussionsmöte,
och då koni en konservativ dam med en förklaring till att man skulle
kunna acceptera detta förslag örn att alla barnaföderskor, alltså också miljonärskorna,
tilldelades mödrapenningen. Hon sade nämligen: Jag har hört, att
man tycker att det är onödigt att ge den eller den miljonärskan dessa slantar,
men jag har ibland tänkt såsom så, att det här är de enda 75 kronor, som
miljonärskan har förtjänat i sitt liv — därför skall också hon lia dem.

Så det är ju, som talmannen förstår, många synpunkter som kunna anföras
i detta sammanhang.

Herr Hage: Herr talman! Det allra sista inpasset av herr Österström var
ju rätt roligt. När emellertid herr Österström talade örn behovsprövningen
och i det sammanhanget gjorde gällande, att Kungl. Maj :ts förslag och lagtexten
inte blivit utformade på sådant sätt att man har några bestämda principer
att hålla sig till — jag fattade hans uttalande på det sättet — vill jag
emellertid för min del säga, att socialförsäkring av detta slag i allmänhet är
utformad på det sättet, att en viss gräns vid behovsprövningen finns angiven,
men att man vid tillämpningen även har att ta hänsyn till vissa andra omständigheter.
Så också här. Jag nämner som exempel familjens storlek, örn vederbörande
är skuldfri eller inte, för att nu inte nämna en hel del andra omständigheter.
Mig förefaller det helt naturligt, att ingen del av sociallagstiftningen
kan utformas så där i detalj. När det gäller att ange gränserna mäste
därför i lagtexten ges vissa antydningar, och sedan får man överlämna åt vederbörande,
som har att tillämpa lagen, att göra detta på grundval av de motiveringar
och den lagtext som finns. Så har skett med avseende å sociallagstiftning
i allmänhet, Jag menar sålunda, att i det avseendet avviker denna
lagstiftning inte från den övriga sociallagstiftningen av samma art.

Herr Skoglund: Herr talman! Efter att lia hört en ledamot av befolkningskommissionen
yttra sig här har jag fått det intrycket, att det inte är fråga örn
att hjälpa mödrar, som befinna sig i den ekonomiskt besvärliga situation, som
ofta uppstår då ett barn föds till världen och vederbörande behöva hjälp för
att kunna ge barnet bästa möjliga vård. Här förefaller det i stället vara
fråga örn att i så stor utsträckning som möjligt dela ut skattebetalarnas medel,
och under sådana förhållanden säger man, att det är ganska likgiltigt på
vilket sätt detta sker, bara det sker i så stor utsträckning som möjligt.

Jag har efter att lia åhört denna debatt blivit än mera stärkt i min uppfattning,
att både befolkningskommissionens förslag och i stort sett också Kungl.
Maj :ts förslag inte äro utarbetade med det allvar och den varsamhet, som varit
av behovet påkallad i en så pass stor och viktig fråga som denna.

Jag kommer, herr talman, att rösta för den reservation, som jag själv undertecknat.
Men utslås denna, så skulle jag vara starkt betänkt på att rösta
för den reservation, som är fogad vid utskottets utlåtande av herr Knut Petersson
i Göteborg. Jag tror, att när man börjar framhålla sådana synpunkter
som man gjort i denna debatt, det enda riktiga hade varit att återförvisa
frågan till ny utredning för att man om möjligt skulle kunna få fram ett för -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
slag, som går ut på att genom en socialförsäkring lösa det spörsmål, som vi här
diskutera.

1 detta anförande instämde herr Bagge och fröken Andersson.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag,
dels ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

2 §.

Godkändes.

3 § föredrogs härefter; och yttrade därvid:

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Under åberopande av vad jag
tidigare anfört ber jag att få yrka bifall till den av herr Heiding och mig avgivna
reservationen.

Herr Österström: Herr talman! Jag skall i frågans nuvarande läge be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Wistrands
m. fl. reservation.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag, 2 :o) godkännande
av paragrafen med den ändring, som föreslagits i den av herrar
Heiding och Johanson i Hallagården avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
samt 3:o) godkännande av paragrafen med den ändring, som föreslagits
i herr Wistrands med fleras reservation; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes likväl av herr Johanson i Hallagården, varför
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Bagge votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
3 § i andra lagutskottets förevarande förslag till förordning örn moderskapspenning
antager utskottets förslag med den ändring, som föreslagits i
den av herrar Heiding och Johanson i Hallagården avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
utskottets förslag med den ändring, som föreslagits i herr Wistrands m. fl. reservation.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Äng. förslag till förordning örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel
nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till förordning örn moderskapspenning, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda § med den ändring, som föreslagits
i den av herr Wistrand m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf enligt utskottets förslag.

*§.

Godkändes.

Vid härefter skedd föredragning av 5 § anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Jag har beträffande 5 §, andra stycket, reserverat
mig i fråga örn utskottets uttalande, att ersättningen till sjukkassorna för
moderskapspenningens handhavande skall bestämmas till samma belopp som
anmälningsavgiften, eller 2 kronor för varje ansökan. Skälet härför är, att i
och med den nya förordningen kommer kassornas arbete härmed att bli betydligt
utökat. Enligt nu gällande förordning ha sjukkassorna att endast en
gång mottaga anmälning och i regel endast en gång utbetala moderskapspenning
till barnaföderska vid barnsbörd. Enligt den nya förordningen skall
däremot kvinna, som genom intyg av barnmorska gjort sannolikt, att hennes
havandeskap är längre framskridet än i sjunde månaden, kunna erhålla en del
av moderskapspenningen i förskott. Detta kommer säkerligen att i ett stort
antal fall innebära dubbel granskning av ansökningarna, dubbla utbetalningar
och dubbel journalföring, alltså betydligt ökat arbete för sjukkassorna. Jag
vill med detta inte ha sagt, att sjukkassorna oundgängligen behöva ha en högre
ersättning, men när man utav en förteckning över vissa kassors merkostnader
för handhavandet av moderskapsunderstödet, som jag här har i min hand, finner,
att exempelvis mellersta Norrlands samt örebro och Värmlands erkända centralsjukkassor
haft en merkostnad av resp. 3,133:56 och 4,616 kronor under
1936 utöver vad anmälningsavgifterna inbringat, förstår man, att det kan bli
behövligt med högre ersättning. Jag anser därför, att riksdagen har ingen
anledning att ge Kungl. Majit några föreskrifter härvidlag, utan att det med
fullt förtroende kan överlåtas åt Kungl. Majit att bestämma storleken av den
ersättning, som skall utgå till sjukkassorna för deras handhavande av moderskapspenningen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt avlämnats av mig och fru Johansson.

Herr Hage: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att det kan tänkas, och
att det till och med är mycket troligt, att när nu sjukkassorna skola överta

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
denna verksamhet därmed också följa mycket betydande kostnader för sjukkassorna.
Utskottet har emellertid tillmötesgått sjukkassornas önskemål genom
att föreslå, att ersättningen till sjukkassorna skall utgå av statsmedel, i
stället för att den skulle tagas ut av den som anmäler sig. Det gäller för övrigt
ett belopp på 125,000 kronor per år, som staten på det sättet skulle få betala.
Skulle det då visa sig i framtiden, att utgifterna för kassorna för arbetet med
dessa anmälningar m. m. skulle belöpa sig till mer än de 2 kronorna för varje
anmäld, så får man väl komma med en särskild framställning örn ökat bidrag.
Jag erkänner gärna i likhet med fru Nordgren, att det kan vara rimligt, att
staten ersätter denna kostnad fullt ut. Jag tycker emellertid, att detta är en
sak, som kan ordnas ett kommande år, örn det verkligen visar sig, att de utgifter,
som följa för sjukkassorna genom denna anordning, bli synnerligen
stora. Man kan sålunda tänka sig antingen ett något större tillskott eller ett
förhöjt anslag ett kommande år. För närvarande torde det vara mycket svårt
att bedöma, hur stor denna kostnad kommer att bli, och därför är det väl rimligt
att ta förslaget sådant det föreligger, eventuellt med möjlighet till justering
längre fram. Från denna utgångspunkt ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag med avseende å både kläm och motivering.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam mot utskottet för
att det tillmötesgått önskemålet i den av mig väckta motionen, att barnaföderskorna
skola få de 75 kronorna, och att staten skall betala kostnaderna för
moderskapspenningens handhavande. Vad jag reservationsvis yrkat är, att
riksdagen icke skall göra något bestämt uttalande om storleken av denna ersättning.
Det brukar ju vara vanligt, att man överlåter dylikt åt Kungl.
Maj:ts eget avgörande, och så bör ske även i detta fall. Jag har det förtroendet
för Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t inte kommer att slösa med ersättningen till
kassorna, utan avväger densamma så att den blir skälig. Av det skälet har
jag, herr talman, ansett, att utskottets uttalande borde få den lydelse, som jag
i min reservation föreslagit.

Fru Johansson instämde häruti.

Vidare yttrades ej. På av herr talmannen given proposition godkände kammaren
utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets uttalande i avseende å 5 §, dels ock på
godkännande av det uttalande, som föreslagits i den av fru Nordgren och fru
Johansson avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Återstående delar av utskottets förslag till förordning om moderskapspenning.

Godkändes.

Utskottets förslag till Förordning angående undrad lydelse av 32 § förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Godkändes.

Utskottets förslag till Förordning örn mödrahjälp.

1 och 2 §§.

Godkändes.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)

3 § lydde i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag sålunda:

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §.

För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (mödrahjälpsnämnd),
bestående av en ordförande och två ledamöter.

Ordföranden jämte suppleant för
honom förordnas av Kungl. Majit.

Ledamöterna jämte två suppleanter
utses för två år i sänder, en ledamot
jämte suppleant för honom av landstinget
eller, vad beträffar stad, som ej
deltager i landsting, av stadsfullmäktige,
samt eu ledamot jämte suppleant
för honom av styrelsen för barnavårdsförbundei
i orten; dock att för Stockholm
en ledamot jämte suppleant för
honom utses av Kungl. Majit samt en
ledamot jämte suppleant för honom
väljes av stadsfullmäktige för två år
i sänder. Underlåter styrelse för barnavårdsförbund
att utse ledamot eller
suppleant, förordnas sådan av Kungl.

Maj :t för två år i sänder.

Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Majit.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Hagman, Norman, Wistrand,
Knut Z. Petersson och Ekströmer samt fröken Andersson hemställt, att
3 § andra stycket måtte erhålla följande lydelse:

Ordföranden jämte suppleant för honom samt en ledamot jämte suppleant
för denne förordnas av Kungl. Maj :t. En ledamot jämte en suppleant för honom
utses för två år i sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej
deltager i landsting, av stadsfullmäktige.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den
av herr Hagman m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
anser mig skyldig att på denna punkt förorda reservationen. Det är uppenbart,
att alla de pengar, som här skola distribueras, äro statsmedel. Under sådana
omständigheter förefaller det åtminstone ur ordningssynpunkt vara det
mest korrekta, att det blir staten som får utse majoriteten i mödrahjälpsnämnderna.
Jag har här velat påpeka detta förhållande, då jag finner, att bland
reservanterna befinner sig endast en ledamot av andra kammaren. Första
kammaren har redan bifallit reservationen, och jag kan för min del inte komma
ifrån, att ett bifall till denna stämmer bäst överens med god ordning och med
de principer, som hittills tillämpats på detta område.

Herr Hage: Jag vill först påpeka, att reservationen icke överensstämmer
med Kungl. Majits förslag, utan att den går på helt andra linjer. Jag kan

Ordföranden jämte suppleant för
honom förordnas av Kungl. Maj :t.
Ledamöterna jämte två suppleanter
utses för två år i sänder av landstinget
eller, vad beträffar stad, som ej
deltager i landsting, av stadsfullmäktige.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. förslag till förordning om moderskapspenning m. m. (Forts.)
möjligen ändå förstå herr statsrådets uppfattning i denna fråga. Han säger,
att eftersom det är staten, som släpper till pengarna, så bör staten ha majoritet
i den nämnd, som handhar deras fördelning. Emellertid är jag övertygad
örn, att till ledamöter i dessa nämnder komma att utses ansvarskännande
personer, som icke slösa med statens medel. Det är vidare att märka,
att landstingen ha grundligare personalkännedom örn inbyggarna i ett län än
vad Kungl. Majit kan besitta. Skulle Kungl. Majit utse två representanter
i nämnderna, måste Kungl. Maj :t givetvis ta mycket stor hänsyn till länsstyrelsens
förslag. Jag tycker för min del, att det mera överensstämmer med
ett demokratiskt åskådningssätt, att majoriteten av dessa ledamöter tillsättes
av landstinget, än att de utses av Kungl. Maj :t efter förslag av länsstyrelsen.
Jag skall be, herr talman, att från dessa utgångspunkter få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Olovson: Jag ber att få deklarera, att örn vid ärendets behandling i
utskottet den uppfattning, som nu har kommit till synes på denna punkt, i
god tid hade framförts, hade jag otvivelaktigt anslutit mig till reservanterna.
Jag nödgas säga, att jag i utskottet gick in för den uppfattningen, att landstingen
skulle utse två ledamöter i denna nämnd, därför att jag ville få bort
förslaget örn att dessa underliga institutioner, som kallas barnavårdsförbund,
skulle tillsätta en ledamot. Jag trodde då icke, att det fanns någon möjlighet
att vinna gehör för den uppfattningen, att Kungl. Majit skulle tillsätta
två och landstingen en. Jag gick i stället på den andra linjen, att Kungl.
Majit skulle utse en ledamot och landstingen två. När det sedan visade sig
finnas en hel rad reservanter, som hade motsatt uppfattning, blev jag glad,
och jag beklagar, att jag inte kom med bland reservanterna. Jag ber alltså
att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets
förslag, dels ock på godkännande av berörda paragraf med den ändring,
som föreslagits i den av herr Hagman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Andersson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till förordning örn mödrahjälp, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda § med den ändring, som föreslagits
i den av herr Hagman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Kammaren hade alltså godkänt ifrågavarande paragraf med
den ändring, som föreslagits i den av herr Hagman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. förslag till förordning om moder skapspenning m. m. (Forts.)
Återstående delar av utskottets förevarande författning sförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn författningsförslagen.

Punkterna B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända
sjukkassor m. m. biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 7.

Härefter föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av dels Äng. förslag
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till skogshärbärgeslag m. m., dels ock till skogsen
i ämnet väckt motion. härbargeslag

m. m.

Genom en den 19 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 112, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga viel propositionen fogade förslag till

1) Skogshärbärgeslag; samt

2) Lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29 juni
1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 434, i vilken
herr Nordström i Kramfors m. fl. hemställt, att riksdagen vid behandling av
propositionen måtte besluta ändringar av 2, 3 och 6 §§ i den föreslagna skogshärbärgeslagen
i enlighet med vad i motionen angivits.

Utskottet hemställde

A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

B) att motionen II: 434 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A).

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Nordström i Kramfors: Utskotten och riksdagen lära vid något tillfälle
ha betecknats som Kungl. Maj:ts transportkompani. Jag tror, att man
vid genomläsningen av Kungl. Maj:ts proposition nr 112 och utskottets utlåtande
nr 40 måste komma till den slutsatsen, att ett sådant påstående i viss
mån är berättigat.

I den motion, som vår grupp väckte med anledning av propositionen örn
skogshärbärgeslag, uttalade vi tillfredsställelse över att en lag äntligen skulle
komma till stånd, som i någon mån möjliggör för skogsarbetarna att få sin
bostadsfråga under^avverkningssäsongerna ordnad. Vi ansågo emellertid, att
en del ändringar måste göras i den föreslagna lagen, örn den verkligen skulle

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 29. 3

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng förslag till skogshärbärgeslag m. m. (Forts.)
kunna lämna skogsarbetarna den hjälp, som väl var avsikten med densamma. Vi
lia därför i vår motion hemställt om ändringar i en del formuleringar i detta lagförslag,
som vi anse vara olyckligt valda. Vi anse icke heller, att skogsarbetarkårens
nuvarande dåliga läge skall få förorsaka, att man i lag fastställer
en sämre standard för denna grupp än för övriga arbetare. Så har
emellertid skett i § 6, som rör val av ombud till inspektionsverksamheten.
Där har man utbytt arbetarskyddslagens formulering »böra» mot »må». En
dylik förändring innebär givetvis, att skogsarbetarna icke helt och fullt kunna
stödja sig på lagen, när de skola välja arbetarombud för inspektion av skogsbär
bär gena.

Även i § 3 anse vi, att utskottet borde lia föreslagit en del förändringar
rörande de tekniska bestämmelserna. Deras nuvarande formulering innebär
nämligen stora olägenheter för skogsarbetarkåren och för dem, som skola handha
inspektionen av härbärgena. Detta gäller speciellt § 3 punkt c), där det
stadgas, att härbärgena skola vara anordnade med trägolv. På denna punkt
lia vi önskat, att man skulle få till stånd en mjukare formulering, som skulle
ha möjliggjort för arbetsgivarna att även begagna annat material än trä. Den
nuvarande formuleringen innebär faktiskt, att lagen förbjuder användandet av
annat material, även om man genom tekniska framsteg skulle kunna åstadkomma
ett bättre material, som kanske både är effektivare och ställer sig
billigare.

Det heter vidare i samma punkt och samma moment: »Uppföres härbärge
vintertid eller å tjälad mark, skall det förses med trossbotten eller annan därmed
likvärdig anordning.» Detta skulle alltså innebära, att örn härbärgena
uppföras sommartid, skulle man icke behöva iakttaga denna bestämmelse. Men
det kan ju hända, att under sommaren uppförda härbärgen skola begagnas
även under vintern. Med den föreslagna bestämmelsen blir det alltså endast
fråga om att uppfylla de villkor, som äro tillämpliga den tid, då härbärgena
uppföras. Det skulle under sådana förhållanden vara en mycket enkel sak
för skogsbolag och skogsägare i övrigt att alltid uppföra härbärgena på sommaren.
Då behövde man icke alls bry sig örn § 3, punkt c) och icke heller
bestämmelsen örn att härbärgena skola vara dragfria. På detta sätt blir härbärgenas
beskaffenhet beroende av tiden för deras uppförande. Det torde ju
vara tämligen klart, att även om dessa härbärgen uppföras på sommaren äro
de naturligtvis varken fukt- eller dragfria på vintern. De borde därför förses
med trossbotten, närhelst de uppföras. Vi ha därför i vår motion påyrkat, att
denna paragraf bör ändras i sådan riktning.

Jag skulle även vilja fästa utskottets uppmärksamhet på de bedrövliga
förhållanden, som även i andra avseenden kunna råda ute i skogskojorna I
Social-Demokraten förekom för någon tid sedan ett citat från Västerbottens
h olkblad, där förhållandena i en skogsarbetarförläggning skildras. Det heter
där: »I detta fall — säkerligen finnas otaliga paralleller •— får det stora
rummet tjäna som bostad, kök, matsal och sovrum. Redan vid halvfemtiden
örn morgnarna sätter kockan i gång med matlagningen och dukar serviserna,
medan tjugu karlar klä på sig. Det skall sannerligen vara fruntimmer, sorn
sta ut med dylikt, men i timmerskogen får man vänja sig vid en och annan
av livets avigsidor och domänverkets gröna kår finner allt i sin rätta ordning.
Förhållandet i denna koja är ända ej det sämsta, men det anstår knappast
ett statens verk att gå före med dylikt exempel.» Med anledning av dessa
pavisbara missförhållanden skulle jag vilja fråga, örn det förevarande laglorslaget
verkligen förhindrar, att någonting dylikt i fortsättningen kan existera
ute i skogskojorna och örn man därigenom verkligen kan råda bot på
sådana vedervärdigheter, som Västerbottens Folkblad skildrat.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Äng. förslag till skogshärbärgeslag m. m. (Forts.)

I § 2 andra stycket heter det vidare: »Härbärge, som är avsett att bebos
av minst tio arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens chefsmyndighet finner
skäl medgiva undantag, så inredas, att gemensam mathållning där lämpligen
kan anordnas.» Här stadgas visserligen, att härbärget skall vara inrättat
så, att gemensam mathållning skall kunna anordnas, men det finns ingenting
i lagen som säger, att t. ex. en kocka skall ha ett särskilt rum att laga mat i.
Det finns alltså inga garantier för, att det tillstånd, som Västerbottens Folkblad
kritiserat, icke kommer att bestå även i fortsättningen.

På grund av dylika omständigheter ha vi ansett, att utskottet borde ha
beaktat vår motion och i lagen infört en del mera bestämda formuleringar,
som skulle ha lämnat skogsarbetarna bättre hjälp och stöd gentemot skogsbolagen,
vilket väl ändå varit avsikten med lagen. Vi måste alltså anse, att
denna lag icke fyller de anspråk, som skogsarbetarna kunna ha rätt att ställa
på densamma. Jag vill därför hemställa till kammaren att besluta de ändringar
i formuleringarna, som vi i vår motion ha påyrkat.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av den kommunistiska
gruppen väckta motionen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skulle kunnat avstå från att begära
ordet, men i min egenskap av yrkesinspektris vill jag gärna svara den sista
ärade talaren. Det är alldeles klart, att han har rätt i att man bör försöka
att så mycket som möjligt förbättra bostadsförhållandena för skogsarbetarna,
nien därvid måste vi komma ihåg en sak, och det är, att skogsarbetarna vistas
än på en plats än på en annan och ibland under helt kort tid. Därför är det
svårt att i en lag uppställa ingående detaljerade regler angående deras bostäder.
Regleringen får ske genom anvisningar, utarbetade av socialstyrelsen.
Hela den svenska arbetarskyddslagstiftningen är lagd efter den linjen, att
några ingående bestämmelser icke upptagits i själva lagen. Man har nöjt sig
med sådana allmänna bestämmelser som att det skall vara tillräcklig belysning,
lagom varmt o. s. v. samt överlämnat åt yrkesinspektionen att närmare
reglera förhållandena. Tack vare den erfarenhet, som yrkesinspektionen så
småningom fått, har det blivit möjligt att på detta specialområde utarbeta något
mera detaljerade bestämmelser. Att nu i första vändan gå så pass långt
som motionärerna vilja göra, tror jag emellertid skulle vara förenat med vissa
svårigheter. Vederbörande inspektör har själv berättat för mig, att den bestämmelse
örn torkrum, som redan finnes i lagen, visat sig svår att tillämpa
och att det inträffat fall, då det hade varit bättre, om man kunnat laga efter
råd och lägenhet. Jag tror, att man gör saken större tjänst med att låta det
gå vidare på samma sätt som hittills. När frågan första gången var uppe,
talade jag för att man skulle införa sådana bestämmelser, som nu föreslagits
i lagen. Den utveckling, som därefter försiggått, har varit utomordentligt
lycklig. Jag hoppas, att nian så småningom skall kunna gå vidare i den riktning,
motionärerna förordat.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
utskottets hemställan med de ändringar däri, som innefattades i motionen II:
434; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

§ 8.

Till avgörande företogos vart efter annat

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 och 37 §§ lagen
den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för de teoretiska institutionerna m. m. vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

nr 117, i anledning av Kungl. Majlis framställning angående anslag för
budgetåret 1937/1938 till befrämjande av dövstumundervisningen;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
fortlöpande konjunkturundersökningar jämte i ämnet väckt motion;

nr 119, i anledning av väckta motioner örn anslag till inköp av respiratorer
till beredskap vid barnförlamningsepidemier; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad löneställning
för vissa befattningar vid statens kommunikationsverk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr 128, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts framställning
angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer
jämte en i ämnet väckt motion.

§ 10.

Äng. statsverkets
övertagande
av
vissa städers
förpliktelser.

Därnäst var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande, nr 129,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas tjänster i
samband med upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 223, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för samma dag, framlagt förslag rörande
statsverkets övertagande av städerna Lysekils, Örnsköldsviks och Falkenbergs
förpliktelser beträffande vissa, befattningshavare, vilka vid upphörande
av rådhusrätterna i nämnda städer komme att indragas.

Punkten l:o) Lysekil.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag beträffande staden Lysekil
hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 258, inom första kammaren
av herr Rahmn och den andra, nr 478, inom andra kammaren av herr
Hellberg, vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till rådmannen
Josef Centerwall måtte utbetalas en årlig gottgörelse av 3,524 kronor, till dess
han fyllde 70 år, och därefter under hans återstående livstid två tredjedelar
av detta belopp,

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser-. (Forts.)

dels ock en inom andra kammaren av herrar Olsson i Staxäng och Mårtensson
väckt motion, nr 479, vari hemställts, att riksdagen antingen måtte förklara
sig för närvarande icke kunna bifalla Kungl. Maj:ts förslag beträffande
staden Lysekil i förevarande proposition eller vid bifall till förslaget knyta
det uttalandet, att med den judiciella föreningens genomförande borde anstå i
avbidan på den nuvarande häradshövdingens i Sunnervikens domsaga avgång.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å herrar Rahmns och Hellbergs samt Olssons i Staxäng
och Mårtenssons förenämnda motioner (I: 258 samt II: 478 och 479) medgiva,
att till rådmännen i Lysekil Josef Centerwall, Gunnar Daniel Nyblom och
Otto Herman Tingdahl finge från och med den dag, då föreskrift örn stadens
förenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga trädde i kraft, från
allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse
av 1,950 kronor till Centerwall, 525 kronor till Nyblom och 200 kronor
till Tingdahl, med iakttagande av att å förmånen dyrtidstillägg icke skulle
utgå.

Vid denna punkt hade likväl reservation avgivits av herrar Rahmn och
Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

l:o) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majda förslag och med bifall
till herrar Rahmns och Hellbergs förenämnda motioner (I: 258 och II:
478) medgiva, att till rådmännen i Lysekil Josef Centerwall, Gunnar Daniel
Nyblom och Otto Herman Tingdahl finge från och med den dag, då föreskrift
örn stadens förenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga trädde
i kraft, från allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid utbetalas
årlig gottgörelse av 3,524 kronor till Centerwall, 525 kronor till Nyblom
och 200 kronor till Tingdahl, med iakttagande av att å förmånen dyrtidstilllägg
icke skulle utgå; samt

2:o) att herrar Olssons i Staxäng och Mårtenssons förenämnda motion
(II: 479), i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet ovan
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan i denna punkt föredragits, anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Olsson i Staxäng har tillsammans

med mig väckt en motion i denna punkt, däri vi yrkat, att den judiciella föreningen
mellan Lysekils stad och Sunnervikens domsaga måtte få anstå tills
vidare. Utskottet har icke kunnat tillstyrka denna motion, men utskottet har
uttalat den förhoppningen, att Kungl. Majit vid frågans avgörande måtte beakta
de omständigheter, som framförts av oss.

Det kan, herr talman, ifrågasättas, örn icke den här föreslagna ändringen
för Lysekils vidkommande skulle komma att medföra ökade ekonomiska bördor.
Särskilt torde detta bli fallet, örn staden icke skulle få en särskild inskrivningsdomare.
Magistratssekreteraren Jarl Holmquist, som på Kungl.
Maj:ts befallningshavandes uppdrag verkställt utredning i ärendet, har utgått
ifrån att kommunalborgmästaren skulle vara skyldig mottaga förordnande
såsom särskild inskrivningsdomare för Lysekils stad, samt att de sportler,
som utgå för inskrivningsäremien, skola tillfalla stadskassan. Under dessa
förutsättningar bär utredningsmannen beräknat, att det icke skulle uppstå
några ökade kostnader för staden i fråga. Vid ett genomläsande av den
kungl, propositionen synes det siven framgå, att länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län varit inne på ungefär samma synpunkt som den särskilde utredningsmannen
och ansett, att det bör tillsättas en särskild inskrivningsdomare

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
för Lysekils stad och att sportlerna i sådant fall böra tillfalla stadskassa^.
Göta hovrätt, som yttrat sig i denna fråga, har icke kunnat förorda en sådan
lösning, sorn föreslagits av den särskilde utredningsmannen och länsstyrelsen,
utan hovrätten har ansett, att den befattningshavare, som svarade för inskrivningsärendena
i domsagan, borde vara mest kompetent att handlägga dessa
ärenden. Hovrätten har kommit till det resultatet, att, örn dessa inskrivningsärenden
få handhavas av inskrivningsdomaren i domsagan, kommer detta att
betyda, ökade inkomster för häradshövdingen. Av departementschefens yttrande
i denna fråga synes framgå, att statsrådet sympatiserar med hovrättens
förslag. I anledning härav får jag uttala den förhoppningen, att detta
ärende blir föremål för ytterligare undersökning, innan frågan definitivt avgöres.
Det bör enligt min uppfattning tagas största möjliga hänsyn till dessa
små och i de flesta fall ekonomiskt svaga städer vid en omorganisation av här
förevarande art, så att icke städerna tillfogas såväl ökade praktiska olägenheter
som ökade kostnader. Jag får därför, herr talman, uttala en vädjan till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att denna fråga måtte ytterligare.
undersökas och att örn möjligt vid det slutliga avgörandet av densamma
tillsättes en särskild inskrivningsdomare för Lysekils stad samt att de
sportler, som följa med inskrivningsärendena, måtte få tillfalla stadskassan.
Samma förslag har, som redan nämnts, framlagts av utredningsmannen, som
framhållit, att örn förslaget bleve genomfört enligt nämnda grunder, komme
detta möjligtvis att innebära, att Lysekils stad inte skulle göra förlust på sammanslagningen.

Häruti instämde herr Karlsson i Munkedal.

Herr Olsson i Staxäng: Herr andre vice talman! Jag kan fatta mig mycket
kort, alldenstund jag helt och fullt instämmer i vad nyss anförts, men jag
känner mig dock pliktig säga några ord och jag skall även framställa ett yrkande.
Enligt utskottets förslag skulle till rådman Centerwall efter sammanslagningen
utgå en ersättning av 1,950 kronor örn året. Reservanterna ha föreslagit,
att ersättningen skulle bestämmas till 3,524 kronor örn året att utgå till
dess han fyllt 70 år och därefter under hans återstående livstid med 2/3 av beloppet.
I motion av herr Mårtensson och undertecknad lia vi framhållit skälen
för att låta den judiciella föreningen anstå till år 1939 ävensom att häradshövdingen
i Sunnervikens domsaga då skall avgå. Utskottet Ilar avslagit
detta, men jag vill dock uttala min tacksamhet till utskottet för att utskottet
i så stor utsträckning, som det kanske varit utskottet möjligt, beaktat våra
synpunkter. Utskottet har sagt sig vara förvissat örn att Kungl. Majit vederbörligen
beaktar de omständigheter, som kunna vara av betydelse vid bestämmandet
av tidpunkten för sammanslagningen. Jag är tacksam mot utskottet
för detta uttalande. I reservationen har gjorts ett uttalande i samma riktning
men med något skarpare formulering. Även om riksdagen nu bifaller utskottets
förslag, tror jag staden kommer att ha en viss möjlighet att genom en
framställning till Kungl. Maj :t vinna beaktande för sina synpunkter.

I ersättningsfrågan vill jag säga ytterligare några ord. Utredningsmannen
har föreslagit den högre ersättning till rådman Centerwall, som reservanterna
förordat. Till stöd härför har framhållits, att rådman Centerwall under
långa tider på förordnande uppehållit borgmästartjänsten. Hela hans arbetskraft
har tagits i anspråk för arbete i magistraten och rådhusrätten och på
grund därav har han så gott som helt och hållet nödgats upphöra med att syssla
med advokatuppdrag. Enligt min åsikt finns det för honom med den ålder
han nu har ingen möjlighet att återupptaga advokatverksamheten, utan torde

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
han för framtiden vara hänvisad till att leva uteslutande på det lilla arvode,
som det här är fråga örn.

Herr talman, jag sorkar bifall till den av herr Rahmn och mig avlämnade
reservationen.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Med anledning av det yrkande, som
framställts av den siste ärade talaren, vill jag säga, att utskottet följt de principer,
som bruka tillämpas i sådana här frågor. Redan förra året hade vi att
behandla en liknande fråga. Det gällde ersättning för en tjänst, som egentligen
inte hörde under rådhusrätten. Kungl. Majit hade föreslagit, att ersättning
skulle lämnas^, men Kungl. Maj :ts förslag underkändes av riksdagen, som
ansåg, att ersättning borde lämnas allenast för minskade löneförmåner, vilka
härflutit från tjänst vid en indragen rådhusrätt. Samma är förhållandet här.
Att nu en rådman under viss tid vikarierat för vederbörande borgmästare är
en ovidkommande sak, när det gäller att bedöma ersättningssummans storlek.
Vi ha följt Kungl. Majit, och vi anse, att man näppeligen kan gå utanför den
ram, som tidigare av riksdagen har fastställts i fråga örn ersättningsskyldigheten,
när en rådhusrätt indrages. Man kan inte ena gången handla si, andra
gången så, utan här måste man hålla sig till de bestämmelser, som gälla och
som skipa samma rättvisa åt alla de samhällen, som komma i fråga.

Jag ber. herr talman, att med dessa ord och under hänvisning till vad utskottet
i sin motivering skrivit angående motionärernas yrkande få hemställa
örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2:o) Örnsköldsvik föredrogs härefter; och anförde därvid

Herr Sandström: Herr talman! Under denna punkt har utskottet för sin
del tillstyrkt en framställning från Kungl. Majit örn beviljande av pensioner
till tvenne rådmän inom Örnsköldsviks stad och hemställt, att pensionerna skola
utgå från och med den dag, då föreskriften örn stadens förenande i judieiellt
avseende med Ångermanlands norra domsaga träder i kraft.

Jag har i en motion med angivande av vissa skäl yrkat avslag på denna
Kungl. Mårits framställning. I sakens nuvarande läge och då utskottet härvidlag
varit enhälligt så när som på en ledamot -— jag ser med tillfredsställelse.
att herr Strindlund i Västernorrlands län reserverat sig blankt -—• vill
jag dock inte nu framställa yrkande örn bifall till min motion. Jag skall i
stället passa på tillfället att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta en vädjan i förevarande ärende, och jag skall med några ord motivera
denna vädjan, som ju kommer in i dagens protokoll och väl på så sätt
kommer till herr statsrådets kännedom, fastän han ej i dag är här närvarande.

Då den lag, som i detta ärende tillämpats — lagen av år 1932 —• under ganska
stark opposition inom riksdagen, en opposition, varom protokollet nogsamt
bär vittnesbörd, antogs av riksdagen, saknades inte utfästelser från dåvarande
departementschefens sida örn att vid lagens tillämpning skulle iakttagas stor
försiktighet och visas all hänsyn mot de 43 stadssamhällen, som voro uppförda
på den proskriptionslista, som åtföljde propositionen. Inte minst gjordes
dylika utfästelser av departementschefen vid samtal, som han under debatten
hade med en del oppositionsmän i bänkarna. Detta skedde väl för att i någon
mån lugna oppositionens farhågor för det sätt, varpå lagen skulle handhavas

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
och effektueras. Utfästelserna voro verkligen också ägnade att ingiva de hotade
städerna vissa förhoppningar för framtiden.

Vad staden Örnsköldsvik beträffar, anser man sig dock där lia blivit sviken
i dessa sina förhoppningar. Det är en allmänt utbredd mening i Örnsköldsvik
'' _ ock Jag vill säga, att det råder i detta fall en ganska upprörd stämning därstädes
-—- att staden inte blivit behandlad med den hänsyn, som förutsattes, då
lagen kom till. Örnsköldsviks gamla rådhusrätt har nu damoklessvärdet svävande
över sitt huvud, ifan har däruppe den bestämda uppfattningen, att det
beträffande dess rådhusrätt och magistrat inte företetts sådan bevisning och
sådana skäl, att lagen i detta fall skulle äga tillämpning på staden. Det bär
verkställts en officiell utredning, en sådan utredning som lagen föreskriver.
Den har verkställts genom länsstyrelsens försorg av en särskild utredningsman.
Enligt denna officiella utredning visar det sig, att staden, örn den skulle
läggas under landsrätt, skulle få vidkännas en årlig merkostnad av över
10,000 kronor. Nåväl, nu ha visserligen förhållandena i viss mån ändrat sig,
sedan denna officiella utredning gjordes, och riktigt samma förutsättningar
för arbetet föreligga inte nu, som då länsstyrelsens utredningsman på sin tid
gick till sitt verk. Men inom departementet har man förfarit på- ett sätt, som
staden inte anser så lämpligt och riktigt. Man har nämligen dels låtit utarbeta
en promemoria inom departementet, dels även låtit Svea hovrätt göra
en utredning av betydligt senare datum än den första utredningen, innebärande
en skarp kritik av utredningen och ett underkännande av densammas slutresultat.
Nu säger staden, att den bestrider, att det resultat, som t. ex. hovrätten
kommit till — det är den nyaste utredningen — är riktigt. Man säger
från stadens sida, att man där utgår från helt andra förutsättningar än kungl,
hovrätten gjort, och man menar, att staden själv vet bäst, hur den tänkt sig
sitt samhälles framtida utveckling, och att, då den gjort sina beräkningar, den
utgått från. hur den tänkt sig ordna sin stad för framtiden. Jag menar nu,
att det skulle vara anledning för herr justitieministern, då staden så sent som
i februari detta år vidhållit, att den kommer att förlora över 10,000 kronor
örn året, örn den förlägges under landsrätt, att föranstalta om en ny officiell
utredning, sådan som lagen föreskriver i ärendet. Det är inte rätt att i onödan
lägga stenar i vägen för en stads utveckling, och detta kan bli fallet — åtminstone
är det stadsinvånarnas enhälliga mening — örn nian bär går fram
på den vägen, att man berövar staden dess rådhusrätt.

Jag vill alltså sluta detta mitt anförande med att rikta en enträgen vädjan
till herr justitieministern att ej ställa staden inför ett fait accompli, utan att
först låta en ny officiell utredning genom länsstyrelsens försorg komma till
stånd. Det är skäl i att behandla denna blomstrande, i rask utveckling varande
norrländska sjöstad med hänsyn och förståelse för dess intressen, och det
skall säkerligen med tiden visa sig, att nian genom ett dylikt handlingssätt
främjar stadens utveckling. Det borde också bli till glädje för herr statsrådet
själv att ha kunnat medverka till ett sådant resultat.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3:o) Falkenberg.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag, i vad avs åge Falkenbergs
stad, hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Andersson i Falkenberg m. fl. väckt motion, nr 480, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att staten måtte dels övertaga pensioneringen av
kronouppbördskassören i staden med 1,490 kronor per år, dels tillerkänna nuvarande
andre rådmannen en kompensation, motsvarande till honom nu utgå -

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
ende arvode av 900 kronor, dels ock tillerkänna staden en årlig ersättning nied
4,724 kronor, att utgå intill dess annuiteten å inlösningssumman för tingshuset
blivit slutbetalad. Därjämte hade hemställts, att förste rådmannen Cassel måtte
tillerkännas ytterligare 500 kronor i kompensation eller sammanlagt 6,100
kronor per år. Därest detta ej skulle av riksdagen bifallas, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition, evad den
berörde Falkenbergs stad.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å herr Anderssons i Falkenberg m. fl. förenämnda motion
(II: 480) medgiva, att till rådmännen i Falkenberg Iwan Gunnar Leonard
Cassel och Adolf Ivar Werner Lundén finge från och med den dag, då föreskrift
örn stadens förenande i judiciellt avseende med Hallands mellersta domsaga
trädde i kraft, från allmänna indragningsstaten under deras återstående
livstid utbetalas årlig gottgörelse med 5,600 kronor till Cassel och 300 kronor
till Lundén, med iakttagande av dels att å förmånen dyrtidstillägg icke skulle
utgå, dels ock att, därest Cassel skulle utses till kommunalborgmästare i Falkenberg,
han ej vidare skulle vara i åtnjutande av berörda gottgörelse.

Reservation hade likväl avgivits av herr Johan Bernhard Johansson, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 480, i vad den avsåge
ersättningsfrågorna.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag har känt mig föran låten

att begära ordet för att få till kammarens protokoll antecknade några
synpunkter på denna fråga, utan att ha förhoppning örn att få till stånd någon
ändring av det yrkande utskottet framställt. Jag vill erinra örn att det
sätt, varpå dessa utredningar verkställas och fullföljas, inte är sådant, att det
fyller de villkor, som riksdagen föreskrivit, när det gäller att lägga småstäderna
under landsrätt.

De bestämmelser, som fastställdes, då riksdagen beslöt denna lagändring,
äro sammanförda i tre punkter. Den första gäller, att rättskipningen inte
skall bli försämrad utan lända till samma gagn som förut. Den saken har jag
ingen anledning att här beröra. Vidare skall statsverket övertaga stadens förpliktelser
beträffande avlöningar och pensioner till innehavare av befattningar,
som genom rådhusrätternas upphörande indragas. Slutligen får ändringen
inte medföra någon ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet
för staden i fråga. Dessa två senaste Aullkor uppfyllas inte med det beslut,
som riksdagen i dag kommer att fatta enligt utskottéts förslag.

Antalet befattningshavare i Falkenberg, som på grund av rådhusrättens indragning
mista sin tjänst, är 4. Utskottet föreslår liksom Kungl. Maj:t att
endast två av dessa skola få ersättning, nämligen förste rådmannen och extra
rådmannen. Andre rådmannen och kronouppbördskassören lämnas helt och
hållet åt sitt öde. Men inte ens de två, som skola få ersättning, få sådan med
det belopp, som enligt riksdagens beslut skall tillkomma dem. För förste
rådmannen i Falkenberg är fastställd en lön av 3,800 kronor. Hans sportler
lia uppgått till i medeltal 2,300 kronor per år. Det gör tillsammans 6,100
kronor. Utredningsmannen har utan vidare dragit av en post på 500 kronor
och säger, att de utgöra en ersättning, som vederbörande tjänsteman haft för
hållande av skrivbiträde. Nu är förhållandet det, att tjänstemannen i fråga
inte hade skrivbiträde under den tid han satt som förste rådman, utan han
skötte dessa sysslor helt och hållet själv. Statsutskottet hänvisar i denna

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
punkt till vad statskontoret uttalat — det är återgivet i utlåtandet på sidan
14. Det heter: »Vad beträffade storleken av ersättningarna till Cassel och
Lundén anslöte sig statskontoret — under erinran att Gassels sportelinkomster
icke låtit sig beräkna pa grundval av styrkta och detaljerade uppgifter
utan måst uppskattas approximativt -— till vad utredningsmannen härutinnan
föreslagit.» Vad är det utskottet här i verkligheten säger? Jo, så vitt jag
kan. läsa ut, att de uppgifter vederbörande tjänsteman lämnat inte skulle vara
riktiga och tillförlitliga. Jag vill då erinra örn att vederbörande tjänsteman i
sm deklaration för åren upptagit visst belopp. Han har nu under sju års tid
suttit som borgmästare i staden, och han skulle inte vara betrodd att lämna
riktiga uppgifter örn sin egen inkomst. Jag tycker, att det är väl hårt — för
att använda ett lindrigt uttryck —• att behandla en tjänstemans uppgifter på
här angivet sätt.

Vad beträffar de båda andra rådmännen, är även deras sak egendomligt beliandlad
sedd ur de synpunkter, som man ovillkorligen måste lägga på den.
Såväl andre rådmannen som extra rådmannen äro valda av stadsfullmäktige.
Det har vid deras tillsättande angivits, att de hade skyldighet att lämna sina
tjänster, örn staden skulle läggas under landsrätt. För andre rådmannen utfärdade
länsstyrelsen fullmakt utan någon inskränkning — länsstyrelsen tog
inte hänsyn till stadsfullmäktiges beslut — och han sitter sålunda med fullmakt
på sin tjänst. För extra rådmannen är förhållandet detsamma. Det
klagades över hans val hos Kungl. Majit, men Kungl. Majit gav honom fullmakt
för livstid att inneha sin befattning. Nu föreslår Kungl. Maj :t, att till
extra rådmannen skall utgå pension med 300 kronor. Denna person har fast
anställning på annat håll i staden. Men till andre rådmannen, som innehaft
sin ^tjänst i 8—10 år och inte har någon annan inkomst, skall ingen pension
utgå. Han skall lämnas helt och hållet utanför. Det är en orättvisa från
statens sida, i betraktande av det sätt, på vilket dessa tjänstemän blivit tillsatta,
och de förhållanden, varigenom de blivit entledigade, att låta den person,
som haft tjänsten längre, få gå utan ersättning, medan den som haft sin
befattning en kortare tid och som har anställning på annat håll, skall få uppbära
ersättning av staten. När staden sedan räknar med att den blir tvungen
att lämna ersättning åt andre rådmannen, säger utredningsmannen -—- och
sedan utskottet här -—■ att sådant behöver man inte räkna med, ty det behöver
staden inte °göra. Jag frågar vem som helst av kammarens ledamöter,
örn inte han såsom ledamot av den kommunala myndighet, som hade att
avgöra saken, skulle anse sig nödsakad att rösta för ersättning i ett sådant
fall.

Vad sedan kronouppbö.rdskassören beträffar, så anser varken statsrådet eller
utskottet, att det är statens plikt att pensionera honom. Och ändå sitter
denne nian nied fullmakt pa livstid fran staten. Så mycket underligare är
det, som statsrådet i propositionen uttalar, att stadens läggande under landsrätt
icke kan äga rum förrän vederbörande avgår från sin tjänst. När staden
sedan begär, att staten skall övertaga pensioneringen av kronouppbördskassören,
lämnas denna begäran utan något som helst avseende, detta trots att
länsstyrelsen i sin utredning hävdat, att det tillkommer staten att övertaga
pensioneringen i det fallet.

Sedan kommer det till ytterligare kostnader för staden genom inlösningen
av tingshuset. Detta uppfördes år 1906 och har sålunda funnits i något över
30 år. Utredningsmannen har beräknat kostnaden till 150,000 kronor. Staden
skulle bidraga med 42 %, d. v. s. med 63,000 kronor. Örn man räknar med 3 Va %
ränta på en tid av 20 år, bleve den årliga utgiften 4,431 kronor. Tingshusbyggnadsskyldige
äro emellertid inte nöjda med denna ersättning utan ha beräknat

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Xr 29.

Äng. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
kostnaden till 170.000 kronor. Staden skulle då komma att betala 71.400 kronor,
och efter samma beräkningsgrund skulle det göra en årlig utgift av 5,023 kronor
under 20 år. Länsstyrelsen har ansett, att tingshusbyggnadsskyldige begärt
rätt summa, har underkänt utredningsmannens förslag i det hänseendet och
tillstyrkt det högre beloppet. Staden kan, säger länsstyrelsen, låna pengar
till billigare ränta, och det blir därför inte dyrare för staden att betala 71,400
kronor än 63,000 kronor. I slutklämmen heter det, att efter amorteringstidens
slut, d. v. s. när de 20 åren gått, blir det hela en förtjänst för staden, ty
då är skulden slutbetalad. — Det bör rättvisligen framhållas, att länsstyrelsens
yttrande inte kommit till under den nuvarande landshövdingens tjänstetid.
-— Sålunda skola vi enligt den föreliggande propositionen bli nödsakade
att lindel 20 års tid betala till tingshuset årligen omkring 5,000 kronor jämte
underhållskostnader på ungefär 4,000 kronor, d. v. s. staden skall för att mot
sin vilja komma under landsrätt betala till tingshusbyggnadsskyldige 20 år
framåt något över 9,000 kronor örn året, trots att staden själv har tillräckliga
lokaler för sin rättskipning, lokaler som fylla alla rimliga anspråk för
denna uppgift. Att sådant väcker opposition bland stadens befolkning torde
vara naturligt.

Jag har dristat mig att väcka en motion i vilken jag hemställer, att riksdagen
skall besluta, att staden, om den nu mot sin vilja skall läggas under
landsrätt, skall få ersättning för de verkliga merutgifter, som staden kominer att
få. Dessa merutgifter lia vi beräknat icke efter länsstyrelsens och utredningsmannens
siffror, ty de hålla icke, utan efter den lönestat, som hovrätten har
anfört som lämpliga löner vid Örnsköldsviks läggande under landsrätt. Således.
man har tagit upp lönerna där för kommunalborgmästare, stadsfiskal och
stadsfogde till något lägre belopp än Örnsköldsviks stad gjort enligt hovrättens
framlagda utredning. Jag trotsar vem som helst att kunna bevisa, att
dessa siffror äro oriktiga. Utgiftsökningen för staden kommer att bli 7,114
kronor, och då är det väl åtminstone från min synpunkt omöjligt att kunna
komma till den uppfattningen, att de villkor, som riksdagen fastställt för att
mot städernas vilja lägga dem under landsrätt på sätt som riksdagen nu är
färdig att besluta, lia blivit uppfyllda. Det bli de icke utan motsatsen.

Det torde därför kunna vara förklarligt, att jag för min del oell för det samhälle,
som jag representerar, lika väl som de två andra, som vi nyss behandlat,
reagerar emot en sådan behandling och ett sådant förslag, som här föreligger.
Det kan icke vara riksdagens uppgift att fylla ingångna förbindelser på sätt
sorn den nu är i färd med att göra. Det skapar icke något anseende åt riksdagen
och skapar icke heller tilltro ute bland våra kommuner för riksdagens
sätt att opartiskt behandla de ärenden, som här förelagts.

Sedan kan jag inte uraktlåta att peka på ännu en sak och det är den, att jag
tycker att det skulle någon gång kunna gå upp för den svenska riksdagen,
att det kan vara av värde att behandla även våra små samhällen som medlemmar
av ilen svenska staten och det svenska folket. Den tendens, som överallt
gör sig gällande, att folk flyttar tillsammans i stora städer, kan icke i
längden vara till gagn eller nytta, utan den uppgift, som våra små samhällen
fylla i fråga om det kulturella och medborgerliga samhällslivet, kan vara värd
att tillvarataga på ett annat sätt än vad riksdagen under de senaste 7, 8, 10
åren slagit in på. Förtroendet mellan riksdagen å ena och olika samhällsgrupper,
kommunala enheter ute i landet, å andra sidan, bör behållas och stärkas
i stället för att mer och mer undergrävas.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag här anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som föreligger vid statsutskottets utlåtande av herr
Johansson i Fredrikslund, sorn hemställer om bifall lill vad i motionen II: 480

Xr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. lii.

Äng. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)
är anfört i vad den avser ersättningsfrågorna, och jag skall be att få föredraga
detta för att få det antecknat till protokollet.

Jag hemställer således, att, då ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
223 evad det berör Falkenbergs stad för staden kommer att medföra en årlig
merkostnad av kr. 7,114:—, riksdagen måtte besluta, att staten dels övertager
pensioneringen av kronouppbördskassören med kr. 1,490:— pr år, dels tillerkänner^
nuvarande andre rådmannen en kompensation, motsvarande till honom
nu utgående arvode kr. 900:—, dels ock tillerkänner staden en årlig ersättning
med kr. 4,724:— att utgå intill dess annuiteten å inlösningssumman för tingshuset
blivit slutbetalad. Därjämte hemställes att förste rådmannen Cassel tillerkännes
ytterligare kr. 500:— i kompensation eller sammanlagt 6,100:— kr.
per år.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till detta yrkande.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag skulle vilja säga till den föregående
talaren, att hän borde läsa örn utskottets motivering. Örn han gör det
noggrant bör han finna, att utskottet för sitt vidkommande inte alls har yttrat
sig om, huruvida de, som räknat, lia räknat fel. Vi ha bara sagt att vi anse,
att utöver vad som i vanliga fall utgår, när staten skall övertaga en rådhusrätts
uppgifter, bör vare sig staten eller kommunen ha skyldighet att lämna
ersättning till vederbörande befattningshavare i annan mån än som de ha
varit anställda eller haft sin arbetsuppgift förlagd inom vederbörande rådhusrätt.

Vi hade ett ärende precis likadant förra året. som jag för resten erinrade
örn i mitt första anförande, nämligen beträffande Lysekil. Det var på samma
sätt. Men vad skall man göra? Det finns ingen möjlighet att behandla
ett samhälle på ett sätt och ett annat på ett annat sätt. Här gör man klokast
att följa de riktlinjer, som uppdrogos, då denna fråga principiellt avgjordes
av riksdagen för flera år sedan. Herr Sandström har erinrat örn, att det
väckte opposition från olika håll. Ja, den saken är klar. Men riksdagen fattade
trots denna opposition sitt beslut, och då menar jag, att man bör följa
detsamma och inte göra avvikelser därifrån. Här föreligga sannerligen inga
billighetsskäl. De städer, som här klaga så kolossalt som Falkenbergs representant
här gjort, räkna väl på sitt sätt, och de statliga myndigheter, som
ha att bevaka det allmännas intresse, räkna efter de direktiv, som riksdagen
har givit. Då menar jag, att inte lia väl vi, som ha att granska dessa förslag,
anledning att sätta större tillit till de kommunala tjänstemännens uppgifter än
till de statliga tjänstemännens, alldenstund vi för vår del funnit att de senare
ansluta sig till det principiella beslut, som riksdagen tidigare fattat. Att
en stad kan dra fram en hel del tjänstemän, som ha en eller annan uppgift såsom
bisyssla till sin rådmanstjänst eller eljest, innebär varken för Falkenbergs
stad eller statsverket någon anledning att ersätta dem för dessa bisysslor utan
blott för den syssla, som är förenad med rådhusrättens arbete. Så har skett
här och så skedde även beträffande Skövde förra året. Jag vågar påstå, att
dessa städer äro behandlade på precis samma sätt, och var det inte oriktigt i
fjol att bifalla Kungl. Majda förslag, lär det inte vara oriktigt i år heller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Till statsutskottets ärade representant
ber jag att få säga, att jag mycket noggrant läst igenom utskottets
utlåtande, till och med så noggrant att jag funnit, att utskottet avfärdat min
motion på 2—3 rader utan att bemöta innehållet. Man bara kort och gott hänvisar
till att statsrådet säger så och så.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser. (Forts.)

Sedan hänvisar herr Jansson till prejudikat från förra året, nämligen ifråga
om Skövde. Detta prejudikat är emellertid fullständigt missvisande. Örn jag
inte minns fel, avsåg frågan örn Skövde förra året, att till en tjänsteman skulle
utgå pension på grund av sportler, som han uppburit i sin tjänst. Det var
detta, som riksdagen underkände förra året. Pension på utgående arvoden och
fasta löner godkände däremot riksdagen förra året.

Jag berörde nyss frågan örn kronouppbördskassören, som inte kan avsättas.
Staden kan inte läggas under landsrätt, enligt vad statsrådet säger, utan att
vederbörande tjänsteman lämnar sin tjänst, och länsstyrelsen har uttalat sig
för att han skulle ha ersättning. Att då säga att riksdagen förra året principiellt
tog ställning till denna fråga är oriktigt. Herr Janssons yttrande föranleder
mig icke, herr talman, att ändra mitt yrkande.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag ber att få säga, att när det gällde
Skövde förra året, så gällde det en kronouppbördskassör liksom här.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till det av herr Andersson i Falkenberg under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§11.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 131, i anledning
av Kungl. Haj :ts proposition angående anslag till statskontoret för budgetåret
1937/1938 biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 12.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 132, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående bildande av ett statligt aktiebolag
för övertagande av restaurangrörelsen m. m. vid statens järnvägar.

I en den 26 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 199, hade Kungl.
Hajd, under åberopande av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag, framlagt förslag
om bildande av ett statligt aktiebolag för övertagande av restaurangrörelsen
m. m. vid statens järnvägar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med godkännande av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 26
februari 1937 anfört rörande organisationen av restaurangrörelsen m. m. vid
statens järnvägar, medgiva, att för tecknande av aktier i det nya statliga
restaurangaktiebolaget finge tagas i anspråk ett belopp av 375,000 kronor av
statens järnvägars rörelsemedel.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Johan Bernhard Johansson,
P. Bernhard Nilsson, Holmström, Rahmn, andre vice talmannen Magnusson,
Olsson i Staxäng och Bergvall förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande förslag ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ucrgvall: Herr talman! Tillsammans med några andra ledamöter av
statsutskottet har jag varit med örn en reservation mot utskottets tillstyrkan av

Äng. restaurangrörelsen

vid statens
järnvägar.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. restaurangrörelsen vid statens järnvägar. (Forts.)

Kungl. Maj:ts proposition angående restaurangrörelsen vid statens järnvägar.
Denna handhas ju för närvarande av Turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag.
I Kungl. Maj :ts förslag förutsättes, att man skall låta restaurangrörelsen
i stället, handhas av ett aktiebolag, i vilket statens järnvägar äger hela
aktiekapitalet och där huvudparten av bolagets styrelse utses av Kungl.
Majit. Detta förslag är tillkommet på grundval av en framställning från
järnvägsstyrelsen, även om propositionen i vissa avseenden representerar en
förbättring i förhållande till järnvägsstyrelsens ursprungliga förslag.

Svenska trafikförbundet, som äger stamaktierna i Turisttrafikförbundets
restaurantaktiebolag, har däremot under de förhandlingar, som förts, för sin
del yrkat på att trafikförbundet även i fortsättningen skulle beredas tillfälle
att deltaga i de företag, som skola lia örn hand denna restaurangverksamhet.

Det är otvivelaktigt på det sättet, att den organisation, som Turisttrafikförbundets
restaurantaktiebolag för närvarande har, är otillfredsställande. Man
kan med andra ord utgå ifrån att en ändring av det nuvarande tillståndet är
av behovet påkallad. Diet är också rimligt och riktigt, att så intimt sammanhörande
med trafiken på statens järnvägar som denna restaurangverksamhet
är, de statliga myndigheterna beredas ett övervägande inflytande på skötseln
av denna restaurangverksamhet, d. v. s. på ledningen av det bolag, som har
verksamheten örn hand. Men jag har inte kunnat på något sätt komma till den
uppfattningen, att den väg man här beträtt varit den för vinnande av dessa
i och för sig berättigade syftemål nödvändiga. Jag tror man kunde nått de
fördelar, som man otvivelaktigt eftersträvar, även under ett fortsatt samarbete
med svenska trafikförbundet och därmed kunnat utnyttja och för detta ändamål
nyttiggöra den betydande sakkunskap på restaurangområdet, som finns
inom trafikförbundet.

Jag menar alltså, att man Hacket väl kunnat finna en form. som på ett tillfredsställande
sätt ordnat restaurangverksamheten men ändå bevarat det tidigare
samarbetet med trafikförbundet. Av den anledningen Ilar jag biträtt
reservationen, däri man hemställer örn avslag å propositionen och uttalar, att
förhandlingar böra upptagas med svenska trafikförbundet örn bildandet av ett
nytt bolag, i vilket staten har ett i förhållande till vad som nu gäller förstärkt
inflytande. Jag skall be att få hemställa om bifall till reservationen.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja beröra även en detalj, som
ligger utanför huvudfrågan men inte saknar sin betydelse. I den skrivelse,
i vilken järnvägsstyrelsen framlade sitt förslag till ordnandet av detta spörsmål,
berördes även frågan örn pensionering av den del av personalen i det nu
existerande bolaget, som rimligen kunde lia berättigade anspråk och förhoppningar
på pension, och järnvägsstyrelsen uttalade därvidlag, att denna pensioneringsfråga
borde ordnas av det nuvarande bolaget men att det nya bolaget,
d. v. s. staten, inte borde belastas med några kostnader för denna pensionering
i den mån kostnaderna hänförde sig till det förgångna. I propositionen
säger departementschefen på denna punkt allenast, att spörsmålet angående
personalens pensionering och omfattningen av denna pensionering icke för närvarande
befinner sig i så utrett skick, att frågan kan upptagas till slutgiltig
behandling.

Det är självklart, att den personal, som det här gäller, för närvarande källner
sig vara i ett ovisshetsläge. Man vet inte, örn det blir det gamla bolaget,
som kommer att ordna det, eller örn frågan slutgiltigt kommer att ordnas i
samband med övergången till den nya ordningen. För min del skulle jag vilja
uttala, att jag förutsätter att departementschefens uttalande på denna punkt
tolkas så efter ordalydelsen, att det endast är frågans outredda skick, som
omöjliggjort framläggandet av ett förslag till ordnande av pensioneringen nu

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

''Äng. restaurangrörelsen vid statens järnvägar. (Forts.)
och att man kan gå ut ifrån att den personal, som det här gäller, på ett eller
annat sätt gen offe statsmakternas medverkan -—- det är därför inte sagt, att
kostnaderna behöva belasta statsverket — får sin pensionsfråga ordnad på ett
tillfredsställande sätt.

Jag har i detta sammanhang velat beröra även denna detalj, därför att man
helt naturligt förstår den ängslan, som här berörda personalgrupper måste
känna inför det fullkomligt ovissa läge, i vilket deras pensionsfråga kommit.

Häruti instämde fröken Hesselgren och herr Olsson i Staxäng.

Herr Anderson i Kåstock: Herr talman! Efter herr Bergvalls anförande
tror jag inte, att det gagnar någondera saken, vare sig det nya restaurangbolaget
eller personalens intresse i fråga örn pension, att hålla något långt
anförande. Herr Bergvall ansåg nämligen, att det fanns åtskilligt att göra
här. Han var bara inte villig att dra fullt ut samma konsekvenser som utskottsmajoriteten
gjort i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag.

Yi ha för vår del ■—- och det framgår av motiveringen — ansett, att så mycket
som statens järnvägar redan nu har att göra med restaurangrörelsen, är
det bara ett litet tuppfjät som återstår för att övertaga resten, och vi lia betraktat
det som ett komplement till statens järnvägars trafikrörelse, ett nödvändigt
komplement till på köpet. När man har den uppfattningen, kan man
rimligen inte komma till annat resultat än vad Kungl. Majit och utskottet här
kommit till. Jag hemställer, för att indela mitt lilla anförande på samma
sätt som herr Bergvall, om bifall till utskottets förslag.

Men, herr talman, då herr Bergvall gav sig in på pensioneringsfrågan, kan
det kanske inte anses allt för olämpligt, att jag uttalar min anslutning till de
synpunkter, som han därvid anfört, och det gör jag av både praktiska och
humanitära skäl. Jag anser nämligen, att när statens järnvägar skall överta
denna rörelse, kan det inte vara annat än till fördel för restaurangrörelsen,
örn man behåller i så stor utsträckning som möjligt den personal, som redan
finns, och vidtar anordningar på ena eller andra sättet för att åstadkomma en
dräglig pension för de övriga. På den punkten äro vi alltså överens, den
ärade opponenten mot utskottets utlåtande och jag, och med dessa korta satser
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr
talman! Endast några få ord.

I den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande, framhålles såsom
skäl för reservanternas ståndpunkt, att man genom ett aktiebolag, bildat på
sätt som de tänkt sig, skulle tillföra detta restaurangföretag större sakkunskap
än vad som skulle kunna ske örn statens järnvägar komme att inneha aktieposten.
Jag vill i anledning av detta säga, att jag inte kan förstå varför icke
denna sakkunskap skulle kunna erhållas örn statens järnvägar komme att
äga aktieposten i stället för den nuvarande innehavaren. Det är dock ingenting
som hindrar statens järnvägar eller Kungl. Majit, örn det nu blir Kungl.
Maj :t, som skall utse ledamöterna i bolagets styrelse, att till företaget i fråga
knyta den sakkunskap som är erforderlig. Järnvägsstyrelsen har också i sin
inlaga till Kungl. Majit redogjort för sina planer och tydligt och klart angivit,
att det inte är järnvägsstyrelsens mening att avkoppla den sakkunskap,
som redan är knuten vid företaget. Järnvägsstyrelsen har tvärtom deklarerat,
att dess mening ur att bibehålla och öka den tekniska ledning, som för närvarande
finns. Under sådana förhållanden tycker jag, att det är ganska över -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. restaurangrörelsen vid statens järnvägar. (Forts.)
flödigt att såsom skäl emot detta förslag anföra den omständigheten, att det
inte skulle finnas möjlighet att till järnvägsstyrelsens aktiebolag, om jag så
får säga, knyta den utomordentliga sakkunskap, som härvidlag erfordras. Såsom
styrelsen i det nuvarande bolaget är sammansatt framgår det, såsom också
järnvägsstyrelsen med full rätt framhållit, att det i denna styrelse inte placerats
mer än en enda man av facket. Det bör inte vara omöjligt att kunna
åstadkomma denna minimiprestation även i den nya bolagsstyrelsen. De skäl,
som härvidlag anförts emot förslaget, äro således enligt min mening inte
bärande.

Till vad som här anförts i en annan fråga, nämligen pensionsfrågan, vill
jag säga, att densamma inte är tillräckligt klarlagd för att Kungl. Maj:t i
propositionen skulle ha kunnat ge tillkänna sin mening örn, hur den lämpligen
skall kunna ordnas. Jag tror, att varken det nuvarande bolaget eller järnvägsstyrelsen
är på det klara med, hur man för dagen skall kunna ordna den
frågan. Under sådana förhållanden är det också riktigast att redovisa densamma
på sätt som skett i propositionen.

Herr Kilbom: Herr talman! Med tanke på den debatt, som fördes här i
kammaren för ett par år sedan, ber jag att få uttala min stora tillfredsställelse
med regeringens förslag till lösning av den här frågan. Det innebär
ett slags accepterande av den berättigade kritik, som tidigare framförts. Jag
tror också, att med det bifall till Kungl. Maj :ts förslag, som nu kommer att
ges från riksdagens sida, skapas en långt bättre ordning på detta område än
den hittills rådande, och att denna lösning kommer att tillfredsställa den stora
allmänheten. Jag har icke någon anledning annat än att uttala min tillfredsställelse
med statsrådets uttalande.

Det som mest intresserar i detta sammanhang är väl emellertid pensionsfrågan.
Det har försäkrats mig, att denna kommer att lösas på bättre sätt
än som hittills föreslagits. Och detta är ju bara tacknämligt. Jag hoppas
bara, att lösningen inte kommer att allt för länge låta vänta på sig, och jag
tror, att det är ett berättigat önskemål att frågan får sin lösning så fort som
möjligt.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har tidigare givit uttryck åt den uppfattningen,
att det inte är ett steg i rätt och önskvärd riktning, att man ökar
statens inflytande på detta område. Man kan nämligen vara alldeles säker på,
att när det blir en anmärkning på än det ena och än det andra, är det vida
svårare att få en rättelse till stånd, när staten sköter detta än när driften
sker i enskild regi.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 13.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 133, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av vattenrätt i Gimån och
Ljungan m. m. biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

Onsdagen den 5 maj 1937 £. m.

Nr 29.

§ 14.

Till avgörande företogs härefter andra lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning
av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Därvid anförde:

Herr Thorell: Herr talman! 1928 års riksdag hemställde, att Kungl. Majit
ville igångsätta en utredning om den frivilliga olycksfallsförsäkringens utsträckande
till vissa mindre självständiga företagare. Kungl. Majit uppdrog
också åt riksförsäkringsanstalten att göra denna utredning, men anstalten fick
inte behålla detta ärende länge. Det överflyttades nämligen ganska snart till
pensionsförsäkringssakkunniga. Emellertid flyttades ärendet 1934 på nytt
tillbaka till riksförsäkringsanstalten, och den 31 maj 1935 avgav denna sitt
betänkande i frågan. Detta betänkande bearbetades sedermera av socialstyrelsen,
som avgav sitt utlåtande i ärendet den 9 november 1935. Sedan
var förslaget ute på remiss till vissa myndigheter och sammanslutningar. Vid
1936 års° riksdag motionerade herrar Linnér och Skoglund, och de hemställde,
att den år 1928 begärda utredningen angående utbyggande av den frivilliga
försäkringen mot olycksfall i arbete måtte i möjligaste mån påskyndas. Jämte
herr von Seth hemställde också jag i en motion, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till 1937 års riksdag framlägga
förslag till frivillig olycksfallförsäkring för självständiga mindre företagare
särskilt i jordbruket och hantverket. I fjolårets statsverksproposition
under femte huvudtiteln omnämnde chefen för socialdepartementet, att riksförsäkringsanstaltens
förslag mäste bli föremål för en ingående överarbetning,
innan det kunde föreläggas riksdagen.

. Vi som äro intresserade av denna fråga hade väntat, att denna överarbetning
skulle ha varit klar som i år, och att förslag skulle föreläggas detta års
riksdag. Så långt som riksdagen nu fortskridit förstå vi emellertid, att vi
inte ha någon kungl, proposition att vänta i detta ärende. Jag tycker, att
det är tråkigt att inte chefen för socialdepartementet är närvarande just nu,
ty då skulle jag till honom ha framfört de bekymmer, som hysas av en hel
del av dessa enskilda företagare, vilka för närvarande inte åtnjuta den trygghet,
som en olycksfallsförsäkring innebär. Emellertid hoppas jag, att frågan
genom att den nu kommer till riksdagens protokoll även kommer till statsrådet
Möllers kännedom, och att han pa det sätt som är honom möjligt påskyndar
denna fortsatta utredning, så att förslag kan föreläggas 1938 års
riksdag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Sundström i Vikmanshyttan: Herr talman! Jag är för min del tillfredsställd
nied, att andra lagutskottet gatt in för detta förslag om en allsidig
utredning av olycksfallsförsäkringsfrågan.

Det är emellertid en synpunkt, som jag för min del anser, att varken motionärerna
eller utskottet framfört i sammanhang med det föreliggande utredningsförslaget.
Jag tänker härvidlag på förhållandet mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukkasseförsäkringen. Visserligen gick riksdagen 1931 i och
med den nya, sjukkasseförsäkringen in för att skilja de olika försäkringsgrenarna
at, så att var och en av dem skulle svara för de ekonomiska konsekvenser,
som följa av en försäkring. Detta har emellertid inte fullt ut till Andra

kammarens protokoll 1937. Nr S9. A.

Ang. vissa
ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen.

Xr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Ane/, vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. (Forts.)
lämpats. Det är ju fortfarande på det sättet, att om en skadad på grund
av låg inkomst inte Ilar samma sjukpenning från olycksfallförsäkringen som
lian har fått från sin sjukkassa, så får sjukkassan betala mellanskillnaden.
Detta innebär alltså, att örn en person från olycksfallsförsäkringen får en
krona per dag, men lian i sjukkassan är försäkrad för tre kronor per dag,
så får sjukkassan betala två kronor till den skadade. Jag anser för min del,
att en sådan anordning inte är riktig. Här få ju sjukkassorna ansvara för
en kostnad, som rätteligen borde åvila olycksfallsförsäkringsinrättningen.
Detta samband mellan sjukkasseförsäkringen och olycksfallförsäkringen borde
även tagas upp i den utredning, som nu skall komma till stånd.

Det är även på andra områden av vikt att en samverkan sker mellan
sjukkasserörelsen och olycksfallsförsäkringsrörelsen. Ofta uppstår tvist örn,
huruvida ett fall skall hänföras till olycksfall eller inte. Under sådana förhållanden
få sjukkassorna i många fall träda emellan, och örn då vederbörande
hos försäkringsrådet lyckats få till stånd rättelse genom ett överklagande, kommer
vederbörande sjukkassa också i kontakt med olycksfallsrisken. På det
sättet sker en oupphörlig samverkan dessa försäkringsgrenar emellan. Örn nu
den föreslagna utredningen kommer till stånd anser jag, att man till riksdagens
protokoll bör göra den anteckningen, att svenska sjukkasseförbundet
och socialstyrelsens sjukkassebyrå böra få möjlighet att medverka i densamma.

Det är en annan sak, som inte direkt har med denna fråga att göra, men
som jag i allt fall skall be att med några ord få beröra i detta sammanhang.
Det gäller frågan, örn riksförsäkringsanstalten bedömer de olika olycksfallen
på ett sätt, som ger anledning till respekt och förtroende eller inte. Det
har nämligen många gånger hänt, att ett fall, som av alla, som känt till förhållandena,
ansetts som ett olycksfall, av anstalten förklarats vara ett sådant
fall, för vilket anstalten inte kunnat erlägga sjukpenning. Många överklaganden
ha också skett med anledning av riksförsäkringsanstaltens sätt att handlägga
dessa ärenden. Jag har vid flera tillfällen haft det tvivelaktiga nöjet
att överklaga sådana fall hos försäkringsrådet,'' och jag har även för närvarande
ett fall, där, enligt vad i dag kommit till min kännedom, försäkringsrådet
avslagit besvären. Jag tror inte, att det skulle skada örn den eventuella
utredningen kunde få möjlighet att rikta sin uppmärksamhet även på detta
problem.

Samma sak gäller det långa dröjsmålet med utbetalande av ersättning från
riksförsäkringsanstalten. Det är många gånger på det sättet, att den skadade
får vänta både en och två månader innan han får sin sjukersättning. Vilken
anledningen till dröjsmålet kan vara kan jag inte säga, men det vore intressant,
örn man närmare ville titta på denna sak. Tidigare var det så, att den
skadade fick sin sjukpenning från sjukkassan samtidigt som lian fick sin ersättning
från riksförsäkringsanstalten. Under sådana förhållanden fick den
skadade i viss mån en ersättning under väntetiden. Nu är denna möjlighet
i stor utsträckning utesluten, och den skadade har inte möjlighet att erhålla
någon ersättning under nämnda tid.

Jag anser sålunda, att de synpunkter, jag här framfört, böra ägnas uppmärksamhet
vid den kommande utredningen. Jag har emellertid, herr talman,
intet annat yrkande att framställa än örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

§ 15.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning
av möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! När jag väckte min motion var jag
fullt medveten örn vilken svårlöst fråga det var att kunna få till stånd en förbättring
på detta område. När det gäller denna sak lia också i motionen framhållits
de missförhållanden, som på detta område råda, och önskvärdheten av
att denna ångbåtstrafik, som väl i första hand är avsedd att tjäna de orter, som
dessa båtar anlöpa, och vilka alltså inte äro helt betjänta av den tillfälliga
trafik, som förekommer under sommarmånaderna. Enligt min mening har
man inte tagit vederbörlig hänsyn till dessa orter, som äro så helt beroende av
den här ifrågavarande trafiken.

I nuvarande läge och särskilt när det gäller västkusten kan man visa på
förhållanden, som särskilt existerade för några år j>edan, då därnere rådde ett
fullkomligt priskrig inom passagerarbefordringen. Det visade sig också, att
trots denna mördande konkurrens det i själva verket var de orter, som väl i
första hand skulle ha nytta av denna ångbåtstrafik, som Engö sitta emellan.
Det visade sig nämligen, att den under sommaren ökade trafiken inte förmådde
kompensera de ökade utgifter, som en vintertrafik drar, och alltså inte kunde
bära kostnaderna för den trafik, som närmast skulle tjäna orterna i fråga.
Under sådana förhållanden framkom från dessa orter en samstämmig önskan
örn ett tillrättaläggande av dessa förhållanden. Jag kan här också nämna,
att denna fråga togs upp av de kommunala myndigheterna på vissa orter, och
att man rent av reflekterade på möjligheten av att själv ta hand örn denna trafik.
Detta visade sig emellertid vara en så pass svårlöst sak, att man måste
ställa sig tveksam inför möjligheten att kunna realisera förslaget. När förhållandena
för tillfället äro sådana att de missförhållanden som tidigare rått
inte för tillfället äga rum, men då man inte kan garantera, att inte samma
missförhållanden ånyo snart komma att yppa sig, har jag framlagt denna min
motion.

När det gällde att välja mellan de olika vägar, som härvidlag kunde erbjuda
sig, tog jag den som låg närmast till hands. Jag tänkte nämligen med andra
ord på den parallell, som här osökt gör sig påmint, nämligen det system med
trafiktillstånd, som behövs vid biltrafik för personbefordran. Jag vill emellertid
framhålla, att det trots detta uppslag var med stor tveksamhet jag ville
förorda denna väg. Detta visar sig också ganska klart i klämmen, i vilken begäres
en utredning »huruvida och i vad mån det är möjligt att koncessionera
skärgårdstrafiken för pasagerarebefordran i regelbunden fart». När man nu
i utskottet har framhållit, att man inte på denna enda av motionären föreslagna
linje kan skriva till Kungl. Majit örn utredning, har utskottet rätt.
Jag känner mig pliktig att till det utskott, som behandlat denna fråga, säga,
att utskottet, såsom detsamma lagt upp detta i och för sig ganska svårlösta
problem, fört frågan ett gott stycke framåt. Man har nämligen genom det
ganska vidlyftiga remissförfarande, utskottet föranstaltat, så att säga på förhand
gjort undan en hel del av själva utredningsarbetet, och jag ber att till utskottet
få uttala min tacksamhet härför. Utskottet har som sagt nedlagt ett
mycket intresserat arbete på denna fråga, men på grund därav att motionären
endast pekat på en enda linje inte kunnat biträda hans förslag. Närmast
beror detta därpå, att ett tillfälligt utskott inte bär initiativrätt och alltså i
detta fall inte kunnat gå utanför motionens ram. Diirför har också utskottet

Äng. möjligheten
att koncessionera

skärgårdstrafiken
för
''passagerarebefordran
i
regelbunden
fart.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

ansett sig böra yrka avslag på motionen. I slutet av sitt utlåtande framhåller
emellertid utskottet följande: »Med hänsyn till samtliga ovan anförda omständigheter
finner sig utskottet — som väl kunnat förorda en allsidig och förutsättningslös
utredning av ovan antytt slag — icke kunna tillstyrka den av
motionären nu begärda begränsade utredningen angående möjligheterna att genom
koncessionering avhjälpa inom skärgårdstrafiken eventuellt rådande missförhållanden.
»

Just detta uttalande, som utskottet här gör, anser jag för min del lia fört
frågan ett gott stycke framåt. Frågan kan alltså tas upp ett annat år efter
andra linjer än de nu i motionen föreslagna. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Tengström: Herr talman! Sedan motionären uttryckt sin tveksamhet,
huruvida den väg han valt vore den rätta, och slutat sitt anförande med att
tacka utskottet för det arbete, som detsamma presterat, finner jag inte anledning
att göra annat än yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Det kanske kan anses som en
överloppsgärning att begära ordet i en fråga, där ett enhälligt utskott sagt sin
mening och där det inte föreligger någon reservation. Då jag emellertid ändå
gör det, är det för att säga några ord om herr Olssons i Staxäng motion.

Jag ansåg, när jag såg motionen första gången och läste den, att här borde
finnas möjlighet att finna någon utväg till att råda bot på de abderitiska förhållanden
som råda framförallt i Göteborgs skärgård men även och inte minst
i mälartrafiken vid Stockholm. När utskottet behandlade frågan, hade jag
inte tillfälle att närvara och har följaktligen inte fått för utskottets ledamöter
framlägga mina synpunkter på frågan annat än vid en liten förhandsdiskussion,
som emellertid inte var uttömmande och tillräcklig. Jag förstår mycket väl,
att det med hänsyn till yrkandet i motionen inte var möjligt för utskottet att
komma med annat förslag än som skett. Då det emellertid i utskottets utlåtande
förekommer vissa citat från kommerskollegium och från länsstyrelsen i
Stockholms län av innehåll, att dessa myndigheter inte haft reda på, att i
Stockholms skärgård skulle finnas liknande förhållanden som i Göteborgs
skärgård, måste jag säga, att det är ett ganska underligt uttalande, som kommerskollegium
här gjort. Det är inte så länge sedan man fick bevittna det
här oerhörda konkurrenskriget i mälartrafiken, som för övrigt tog livet av ett
av de största bolagen nämligen »Rederiaktiebolaget mälartrafik» i Stockholm.
Det torde också vara kommerskollegium bekant, att en del av de fartyg, som
det konkurrerande mindre bolaget måste avyttra, såldes till Göteborgs skärgård
för mycket billigt pris, vilket gjorde det möjligt för köparen att där
konkurrera på det våldsamma sätt som förekommit. Hade köparen fått betala
mera för tonnaget än som nu blev fallet, hade inte de verkningar uppstått, som
sedermera träffat inte bara ägarna av annat tonnage där nere utan även besättning
och trafikanter.

Här i riksdagen ha vid en del tillfällen i en eller annan form riktats vädjanden
till statsmakterna om understödjande av sjöfarten. Här interpellerades
för ett par år sedan örn sådant stöd åt den bohuslänska sjöfarten, och det yrkades,
att de statsbefraktningar, som skedde där nere, skulle överlämnas till
vissa tonnageägare o. s. v. Jag har tillhört dem, som varit emot statssubvention
för sjöfarten och det av flera skäl, men framför allt därför, att jag ansett
att en sådan subventionering inte skulle leda till något annat än en ytterligare
och starkare konkurrens mellan olika företag och att således den subventione -

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

rade inte i längden skulle lia nämnvärd nytta av subventionen. Om man i
stället kunde införa sådana bestämmelser, att den illojala konkurrensen på
sjöfartens område stävjas, skall jag gärna ansluta mig till dem, som göra ett
sådant yrkande. I denna motion har åtminstone förts fram ett förslag till sådant
stävjande av den illojala konkurrensen. Man har också inom sjöfarten
sökt råda bot på detta system på det sättet, att man sökt åstadkomma vissa
tariffbestämmelser o. s. v. Man har inom redarsammanslutningar kommit
överens örn vissa normaltaxor, som skulle gälla för befraktning av gods. Men
inte ens inom dessa sammanslutningar själva har man förmått hålla dessa
taxor i helgd, utan man har på sina håll försökt och kanske också blivit tvingad
till att gå under tariffbestämmelserna, och följaktligen ha samma förhållanden
alltjämt blivit rådande. Det bör sålunda vara angeläget, kanske inte bara
för staten som sådan utan även för andra, att få möjlighet till stävjande av konkurrensen.
Den utredning, som skett här för att örn möjligt få fram förslag
syftande till att råda bot på konkurrensen mellan olika trafikföretag, tog sikte
just på en del av de förhållanden, som råda för sjöfarten. Men det blev ju av
denna utredning ingenting, och man fick inte fram något förslag ägnat att sätta
stopp för missförhållandena.

När det gäller konkurrensen på området, närmast inom skärgårdstrafiken,
vill jag framhålla ännu en synpunkt, som inte varit omtalad vare sig i motionen
eller i utskottets utlåtande. Det är den, att jag tror, att denna starka konkurrens
får tillskriva sig en del av ansvaret för att personalen ombord på de
fartyg det gäller inte ha bostäder ombord. Och den personal, som har bostäder
ombord, har sådana, som äro så dåliga och knappt tilltagna, att man gång på
gång fått göra anmärkning däremot från organisationernas sida till redarna.
Redarna ha alltid svarat, att de inte haft ekonomiska möjligheter att ordna
bostadsmöjligheterna i dessa fartyg, vilket förmodligen också varit förhållandet.
Här finns en del kvinnlig personal anställd ombord å dessa fartyg, som
inte har en enda vrå att gömma sig i under den tid de tjänstgöra å fartygen.
De få visserligen använda en liggplats i någon salong, men de bli inte lediga
för att reda sitt nattläger förrän klockan 11, 12, 1 eller kanske 2 örn nätterna
för att sedan nödgas försvinna i sällskap med sin bädd vid 4 eller 5-tiden på
fnorgonen. Man förstår, hur det skall vara för denna personal att arbeta ombord.
Det är också stora besvärligheter att få personal anställd, som stannar
på dessa fartyg. Örn man således genom en sådan här utredning och genom
statens inverkan kunde råda bot på dessa förhållanden i någon mån. skulle
det komma att av alla, som där ha sin näring, hälsas med tillfredsställelse.

Jag skall inte fördjupa mig i denna sak. Här kunde det vara mycket att
anföra till protokollet, av vilket kanske den utredning, som förr eller senare
kommer till stånd, kunde lia nytta, men det blir förmodligen tillfälle att återkomma
till ämnet. Om man nu inte vid detta tillfälle trots motionens formulering
ansett sig böra föreslå, att denna allsidiga utredning skulle företagas, så
vill jag säga, att — om det inte sker förr — så kommer nästa kris säkerligen
att framtvinga åtgärder på den kanten, därför att den kommer att ännu hårdhäntare
gå fram över sjöfarten än den kris har gjort, som nu är överstånden.

Jag har, herr talman, som saken nu ligger till, intet yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! När jag lyssnade till herr Olssons
i Staxäng anförande, undrade jag, örn inte herr Olsson i Staxäng kommit på
villovägar från sin i övrigt ganska grundmurade bohuslänska högeråskåd -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Ang. möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

ning. I fjol behandlade vi ett annat trafikproblem nämligen frågan om lastbilstrafiken,
där —- örn jag inte misstager mig — herr Olsson i Staxäng var
mycket tveksam, örn han skulle ansluta sig till det förslag, som i det sammanhanget
framfördes, därför att han förmenade, att det var något monopolistiskt i
detsamma. Nu finner jag, då jag läser motionen, att herr Olsson i Staxäng
tynges av vissa monopolistiska laster. Jag undrar, om det är någon skillnad
mellan det monopol, som han i fjol misstänkte skola komma från regeringen,
och det monopol, som herr Olsson i Staxäng förordar i detta fall. Det är väl
inte något annat, än att här är herr Olsson i Staxäng förespråkare för ett redaremonopol
för trafiken i Göteborgs skärgård. Det är kort och gott syftet
med motionen. Den har kommit till på grund av den oreda som råder. Och att
det blivit detta krig mellan de olika bolagen beror uteslutande på, att de företag,
som förut varit ensamma, inte kunnat tillfredsställa trafikanternas intressen
i fråga örn regelbundna turer, biljettpriser o. s. v. Då är det klart, att den
av herr Olsson i Staxäng omnämnda konkurrensen griper in för att lägga tillrätta
de förhållanden, som givit anledning till missljud. Jag skall inte gå in
på någon sådan utläggning av förhållandena som herr Olsson i Staxäng gjort i
sin motion, men jag vill peka på, att de flesta trafikföretagen självklart ha
slutit upp kring herr Olssons i Staxäng syfte med motionen. Det är bara en,
nämligen herr Carlsson i Styrsö-Tånge, som haft en annan mening. Det var
han, om jag inte misstar mig, som bröt monopolet för Styrsö trafikaktiebolag.
I det utlåtande som i anledning av motionen avgivits av Styrsö trafikaktiebolag,
som trafikerar Göteborgs södra skärgård, tillstyrker bolaget på det livligaste
en koncessionering av trafiken inom södra skärgården. Det är klart, att
när man har en så obehaglig konkurrent som den förut nämnde, vilken verkligen
lärde bolaget att uppträda på ett humanare sätt både i fråga örn turer och
biljettpriser än det gamla bolaget, så är denna inställning naturlig. Örn herr
Olsson i Staxäng hade läst det yttrande över motionen, som har gjorts av poliskammaren
i Göteborg, skulle han ha funnit, att därav framgår tydligt och
klart nödvändigheten av att det blir ordning på trafiken i Göteborgs skärgård.
Det säges där: »Den under senare år starkt ökade passageraretrafiken med
skärgårdsbåtar kunde icke i och för sig anses förorsakad av det nyinsatta tonnaget
och de reducerade biljettpriserna utan hade tvärtom sin naturliga för*
klaring i det förhållandet, att med stigande levnadsstandard allt bredare lager
av stadsbefolkningen sökte sig ut i skärgården. För att möta det sålunda ökade
behovet av kommunikationsmedel hade ett flertal mindre företagare i konkurrens
med äldre rederier insatt nya båtturer på skärgårdslinjerna. Trots
detta tillskott hade emellertid, särskilt under lördagar, söndagar och helger
på somrarna, skärgårdsflottans kapacitet icke varit tillräcklig för att möta
passageraretillströmningen. Härav framginge med all önskvärd tydlighet, att
behov av det nyinsatta tonnaget förelegat.» Så ligger saken alltså till, att rederierna
inte förmått klara trafiken. Nya företag ha satt in båtar för att tillmötesgå
allmänheten. Herr Olsson i Staxäng har tydligen glömt bort, att denna
allmänhet existerar — åtminstone stadsbefolkningen i Göteborg — som under
sommarledigheten söker sig ut till skärgården för att få frisk luft.

Utskottet har ju avstyrkt motionen, men man skulle kunna fälla det omdömet
om utlåtandet, att det är varken varmt eller kallt. Och det är ganska
symptomatiskt, att motionären, herr Olsson i Staxäng, i ali vänlighet tackar
utskottet för den motivering det givit. Jag skulle gärna önska, att hela motiveringen
hade strukits, men jag skall inte göra något yrkande därom. Emellertid
vill jag säga, att något klarare uttryck för vad utskottet menat hade varit
önskvärt.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

Herr Tengström: Herr talman! Vad som föranledde mig att begära ordet
var det märkliga uttalandet av herr Lindberg i Stockholm, när han bestred
riktigheten av det vitsord, som kommerskollegium avgivit beträffande trafiken
i Stockholms skärgård. Utskottet har inte kunnat ur de utlåtanden, som inkommit
till detsamma, utläsa annat, än att här under de senare åren inte förekommit
något som helst priskrig. Jag hänvisar till utskottets utlåtande på sidan
7, där skärgårds- och mälarflottornas rederiförening förklarar, att det på rätt
många år icke förekommit konkurrens, som medfört priskrig, än minde åtgärder
som avsett att förgöra motparten. Jag hänvisar vidare till vad länsstyrelsen
i Stockholms län anfört: »Skärgårdstrafiken i Stockholms län kännetecknas
icke av någon hänsynslös konkurrens vare sig mellan vederbörande båtbolag
eller mellan dessa och privata företagare.» Slutligen yttrar sig kommerskollegium
— yttrandet finns på sidan 10 •— att »till kollegii kännedom inte
kommit, att på andra håll skulle förekomma förhållanden motsvarande de inom
Göteborgs skärgård rådande». »I varje fall äro inom Stockholms län förhållandena
icke sådana, att för närvarande något ingripande från statens sida
är påkallat», säger länsstyrelsen. Efter tre så kraftiga salvor hade utskottet
ingenting annat att göra än att förklara, att det trodde på dessa uttalanden.

Herr Lindberg slutade sitt anförande med att framhålla, att han för närvarande
inte ämnade göra något yrkande. Jag förstår inte riktigt detta uttalande.
Utskottet hemställer ju, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda. Motionären har hemställt örn utredning, huruvida
och i vad mån det är möjligt att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. Hur man mellan dessa två ytterligheter
skulle med det tillfälliga utskottets begränsade initiativrätt kunnat komma
fram till något positivt förslag, förstår jag inte, och utskottet har på den punkten
också varit enhälligt. Jag kanske bör i detta sammanhang nämna, att det
tillägg till motiveringen, som finns nederst på sidan 12 i utlåtandet, där det
står, att »utskottet väl kunnat förorda en allsidig och förutsättningslös utredning
av ovan antytt slag», i själva verket är en honnör från utskottets sida
mot svenska skärgårdsförbundet för dess synnerligen intresserade arbete för
skärgårdsbefolkningens bästa.

I den diskussion, som hittills förekommit i kammaren, lia kanske inte de sociala
synpunkterna tillräckligt framhållits, men jag vill nu å utskottets vägnar
understryka, att den omständigheten, att vi skrivit den motivering, som herr
Nilsson i Göteborg betecknade såsom varken varm eller kall, är ett bevis för
att vi varit ganska varma, när det gällt att behandla denna motions innersta
innebörd. Jag skulle ytterligare vilja säga, att för mig står det klart, att ur
det problem, som herr Olsson i Staxäng framlagt för kammaren, kommer så
småningom att växa fram ett annat problem, nämligen det örn stadsbefolkningens
behov a-v friluftsreservat ute i skärgårdarna, en synpunkt, som svenska
skärgårdsförbundet för övrigt påpekat i en mycket intressant skrivelse, som
jag mottagit.

Jag anser sålunda, att den anmärkning, som för all del ej gjordes med någon
brio, kan av utskottet med full rätt tillbakavisas.

Jag får nu liksom förra gången jag uppträdde yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag nödgades begära ordet i anled ning

av herr Nilssons i Göteborg anförande. Det var ganska betecknande för
hela hans anförande, att när det gällde de missförhållanden i fråga örn trafiken,
som hade påtalats i motionen, kunde icke herr Nilsson bortvisa dessa med

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. möjligheten att koncessionera skär g år dstr af ilten för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

några exempel. Det är ju så mänskligt, att kerr Nilsson i Göteborg skulle
vilja påpeka några inkonsekvenser i mitt politiska tänkande, men jag måste
säga,. att det hade varit mera lämpligt att anföra en annan parallell än mellan
lastbilstrafiken och passagerarbefordran å båtar i skärgården. Jag sade i
mitt första anförande, att den parallell, som jag tänkte mig, var med passagarartrafiken
å bilar, men däremot icke med lastbilstrafiken och det monopol,
som man försökte föra fram förra året. När jag här har sökt visa på ett missförhållande,
där ett tillrättaläggande bör ske, så ser det nästan ut efter det
angrepp jag fått mig till del från herr Nilsson i Göteborg, som det även börjar
bliva monopol på initiativ och påpekanden.

Jag skulle också vilja uppmana herr Nilsson i Göteborg — det har kanske
förbigått honom — att se efter vilket uttalande som nyss gjordes av sjömansunionens
ombudsman, herr Lindberg i Stockholm, vilken jag tror står sjöfartsnäringen
något närmare än riksdagsmannen och spårvägsmannen herr Nilsson
i Göteborg.

Jag har ingen anledning att nu utöka debatten med några nya detaljer. Herr
Nilsson i Göteborg försökte här bortförklara missförhållandena genom att säga,
att de otillfredsställande trafikförhållandena förra året hade berott på att ångbåtsbolagen
icke kunnat sköta trafiken, varför andra hade måst rycka in. Ja,
men under vilka omständigheter ryckte dessa andra företag in? Jo, man hade
haft ett biljettpris av omkring 75 öre, och när trafiken ökades under sommaren
satte andra in en hel del båtar med ett biljettpris av 25 öre. Man köpte
till och med båtar från Stockholmstrakten, som nätt och jämt voro trafikdugliga.
Det hela hölls nätt och jämnt flytande med den kolossala trafikökning,
som skedde under sommaren. När trafiken sedan skulle fortsättas under
vintern, vem var det då, som fick fortsätta den? Ja, det var icke de, som
hade konkurrerat under högsäsongen, utan det blev de bolag, som förut hade
haft trafiken.

Jag talar icke här å några särskilda ångbåtsbolags vägnar. De framstötar,
som ha gjorts till mig, ha kommit från befolkningens sida och icke från
rederibolagens, det kan jag försäkra herr Nilsson i Göteborg.

Jag sade i mitt förra anförande, att jag var tveksam örn vilka linjer man
skulle följa för att komma till rätta med saken. För min del står jag fjärran
från tanken på monopolisering. Finns det andra linjer att följa, är det för
mig mera sympatiskt. När därför utskottet med verkligt intresse har tagit
upp saken och försökt visa på en del olika linjer och när utskottet icke kunde
tillstyrka bifall till motionen med den begränsning, som denna innebar, så
kan jag i alla fall icke annat än uttala min tacksamhet till utskottet för att
det liksom har vidgat frågan och fört den framåt.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag är lika litet som herr Nilsson
i Göteborg imponerad av utskottets motivering, möjligen dock av andra
skäl än han. Det finnes i vissa stycken resonemang, som jag från mina synpunkter
icke kan underskriva, och jag skulle därför helst ha velat yrka avslag
på hela motiveringen. Jag skall emellertid icke ställa till något trassel i kammaren
med ett sådant yrkände — så betydelsefull är icke saken — men jag har
velat i ali enkelhet anmäla min avvikande mening till protokollet och har intet
yrkande.

Häruti instämde herr Fast.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag hade knappast tänkt mig,
att mitt anförande i denna fråga skulle föranleda utskottets ordförande till

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. möjligheten alt koncessionera skärgclrdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

någon gensaga. Jag avsåg nämligen intet som helst angrepp på vad utskottet
har sagt eller skrivit, utan jag sade tvärtom, att utskottet hade citerat utlåtanden
från kungl, kommerskollegium och länsstyrelsen i Stockholms län, och
jag uttryckte min förvåning över att icke kollegium hade observerat det stora
konkurrenskrig, som har rått i Mälaren. Nu förstår jag bättre, varför utskottets
ordförande ville göra en reservation. Han anser naturligtvis, att kommerskollegium
och länsstyrelsen i Stockholms län ha fullkomligt rätt, eftersom
till dem icke inkommit några handlingar, som lia visat befintligheten av
denna konkurrens. Jag förmodar, att det är därför, som man icke sagt ifrån
detta, eller också är det måhända av den anledningen, att när remissvaren
avgåvos från dessa båda institutioner Mälaren var isbelagd och endast vinterfartygen
i gång, och följaktligen då någon sådan konkurrens knappast kunde
äga rum. Det Iean också vara en förklaring. Eljest är det ju offentligt bekant,
hurusom konkurrensen i Mälaren har bedrivits i många år, och att det
stora bolaget Mälaren—Hjälmaren så småningom fick lov att göra konkurs.
Hela detta stora bolag har numera försvunnit, och det finns i stället en mängd
småbolag. Nu har man visserligen, efter vad jag hört, inrättat ett nytt bolag,
som skulle få någon slags monopolställning i Mälaren, men jag vet också,
att det redan har planerats en ganska kraftig konkurrenstrafik gentemot det
nya företaget.

Anledningen till att jag begärt ordet i denna konkurrensfråga är icke den,
att jag skulle anse, att konkurrensen är så rysligt farlig för själva företagarna.
Vilja de konkurrera med varandra och försöka slå ihjäl varandra, så få
de väl i all rimlighets namn göra det. Däremot är det icke rätt, att detta
fraktkrig skall gå ut över andra människor, som icke alls ha något med själva
konkurrensförhållandena att göra. Det är detta, som jag har vänt mig emot,
och det är av den anledningen, som jag har sagt, att jag måhända framdeles
kommer att begära en utredning örn åtgärder, som kunna taga bort dessa möjligheter
till en osund konkurrens på sjöfartsområdet.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Enligt herr Olsson i Staxäng skulle
jag icke vara kompetent att bedöma det problem, som vi här diskutera, under
det att herr Lindberg i Stockholm närmast .skulle vara den självklare
experten på området. Nåja, jag erkänner gärna, att jag kanske icke
har den förmågan som sjöfartsman, men som trafikant på dessa båtar
har jag själv kunnat konstatera, hurudant läget är. Innan man lyckades
bryta det envälde, som dessa företag utövade i fråga örn skärgårdstrafiken,
fanns det ett påtagligt missnöje från allmänhetens sida, och det
är väl ändå i någon mån, herr Olsson i Staxäng, allmänhetens intresse, som
här skall få komma fram. Det är icke något allmänhetens intresse, något
stadsbefolkningens intresse, att man skall ligga i händerna på några redarmonopol
i skärgårdstrafiken, när man vill komma ut för att få sol och luft.
Det är detta allmänhetens intresse, som driver mig i detta fall, och icke bara
att jag vill opponera mot tendenser, som ändå trots allt skymta i herr Olssons
i Staxäng motion.

Herr Tengström förklarade, att den välvilliga motiveringen var en honnör
åt Skärgårdsförbundet och några andra företag här i Stockholms skärgård.
Herr Tengström, som lever i närheten av det missförhållande, som här diskuteras,
borde väl kunna tänka sig att ge en honnör även åt den stadsbefolkning,
som han representerar, och att taga dessa monopoltendenser vid örat i någon
mån. Det skadar sannerligen icke, att allmänheten där nere också får en

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

honnör. Dess intressen är det väsentliga för mig, när vi diskutera denna
sak.

Herr Olsson i Staxäng frågade efter exempel. Ja, icke behöver man leta
efter exempel. Vi kunna ju som exempel taga, när man på helgerna kvarlämnar
passagerare till långt fram på nätterna, därför att man icke tycker, att
man behöver hålla tillräckligt med transportmateriel. Just sådana uppenbara
olägenheter gjorde, att denna konkurrens, som väl var, kom till stånd. Nog
kan man alltså visa på exempel, örn det i det sammanhanget skulle behövas.

Herr Tengström: Herr talman! Jag vill endast helt kort säga till herr

Lindberg i Stockholm, att hans konklusion icke var riktig. Min avsikt var
aldrig att säga, att Konungens befallningshavande i Stockholms län och kommerskollegium
måste ha rätt, utan endast att framhålla, att utskottet måste
draga vissa slutsatser av det material, som det hade liggande på sitt bord. Jag
beklagar livligt i detta sammanhang, att icke herr Lindberg var närvarande,
när dessa frågor behandlades, ty i så fall kunde vi ju inom utskottet, som han
tillhör, ha fått sådana upplysningar, att utskottets utlåtande efter förnyad
prövning hade kunnat få ett annat utseende.

Den honnör, som jag i mitt föregående anförande gav Svenska skärgårdsförbundet
för dess rent sociala strävanden för den svenska skärgårdsbefolkningen,
utesluter ju icke, herr Nilsson i Göteborg, att man också kan ge en honnör
åt den västkustbefolkning, som har lidit under dessa missförhållanden.
Jag tror, att ett noggrannare genomläsande av motiveringen skall ge vid handen,
att vi också ha givit en honnör åt denna befolkning.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag vill icke låta denna debatt
förlöpa utan att också ha sagt något ord i denna fråga. Jag tror nämligen, att
enda möjligheten att få en ordning på skärgårdstrafiken är genomförande av
ett koncessionsförfarande i enlighet med vad motionären har påyrkat. Jag är
fullt ense med herr Nilsson i Göteborg därom, att .konkurrens i viss utsträckning
kan ha sitt värde och kan bli till fördel för den part, som kommunikationerna
skola tjäna, nämligen allmänheten, men när denna konkurrens tar sig det
uttrycket, att de olika företagen under högsäsongen konkurrera med varandra
och göra allt för att fördärva varandras ekonomi för att sedan, när högsäsongen
är över, helt lägga ned trafiken och lämna de människor, som äro beroende av
denna trafik, åt sitt öde, blir ett inskridande befogat. Vi ha haft åtskilliga
exempel på sådant här i Stockholms skärgård. Under sommarmånaderna ha
företagen gjort ganska stora vinster, framför allt på att frakta stockholmarna
ut till skärgårdsöarna, men när högsäsongen varit över, ha bolagen samlat upp
sina vinster och lagt upp sina båtar för att icke till äventyrs riskera att göra
förluster under vintermånaderna. Ett koncessionerat företag, exempelvis ett
bussföretag, får icke handla på det sättet. Det får icke upphöra med sin trafik
den dag denna trafik till äventyrs icke ger något överskott, utan det är
skyldigt att uppehålla sina turer enligt fastställd turlista. Hade man ett
koncessionsförfarande även för passagerartrafiken i skärgården, skulle dessa
bolag, som nu göra vackra vinster under sommaren, kunna tvingas att i någon
mån använda dessa vinster för att upprätthålla trafiken även under vintern.
Detta förutsätter emellertid, att det företag, som har koncession, skall
vara något så när skyddat för en mördande konkurrens från andra företag,
som endast passa på under högsäsongen och då samla in vad som är möjligt att
få in.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. möjligheten att koncessionera skärgårdstrafiken för passagerarebefordran
i regelbunden fart. (Forts.)

Eftersom motionären själv icke ställt något yrkande om bifall till motionen,
skall icke heller jag göra det, men jag har icke velat underlåta att framföra
dessa synpunkter.

Herr Osberg: Herr talman! Jag tycker icke, att denna fråga skall blåsas
upp till den storleksordning, som den här har fått. Beträffande Göteborgs skärgård
och Bohuslän för övrigt vill jag ha sagt, att jag tror, att vi med gott samvete
kunna överlämna denna sak till göteborgarna själva och till den befolkning,
som bor i skärgården. Jag är säker på att de äro kapabla att lösa den
frågan utan riksdagens medverkan.

Man har här talat örn Mälaren och Stockholms skärgård, men man skall också
besinna, att vad man resonerar örn är säsongtrafiken. Mälaren fryser
ju till en stor del av året och samma är delvis förhållandet med Stockholms
skärgård. Att utfärda förhållningsorder örn hur den och de skola sköta trafiken
går ju an att säga, men det är icke så lätt att utföra. Jag tänker på förhållandena
nere i Göteborg. När det blir så förnämligt väder som för närvarande,
kan icke det bolag, som fått koncession på trafiken, ensamt ombesörja
densamma, utan då måste andra hjälpa till. Man skall icke klavbinda människor.
Denna sak har rett sig i många, många år, och den kommer att reda
sig på ett utmärkt sätt även i fortsättningen åtminstone vad beträffar Göteborg
och dess skärgård. Om min vän, herr Hansson i Hönö, ville yttra sig i
denna fråga, skulle han säkerligen ge mig rätt i detta. Vi behöva icke alls
ägna så lång tid här i kammaren på detta ämne; detta spörsmål reder sig
ändå.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Till avgörande förelåg nu andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning Äng. arbetsam
väckt motion örn begränsning av arbetstiden för personal vid sjukhus och tiden för
vissa andra anstalter. personal vid

sjukhus och

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 255, viua an^ra
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt, anstaUer■
att riksdagen måtte besluta, att tillämpningsområdet för lagen örn arbetstidens
begränsning måtte utsträckas att omfatta också anstalts- och sjukhuspersonal.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! När vi motionärer föreslagit en begränsning
av arbetstiden även för sjukhuspersonalen, har det varit först och främst
därför, att vi anse, att denna personal har fullt ut samma rätt som industriarbetarna
att få sin arbetstid lagligen reglerad. Den befinner sig för övrigt i
ungefär samma ställning som industriarbetarna, och denna grupp bör därför
också nu, så lång tid efter det industriarbetarna fått sin arbetstid lagligen reglerad,
få samma rätt. Men vi ha också lagt sociala synpunkter på denna fråga
örn en begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid. Vi anse nämligen, att
örn sjukvårdspersonalen har den onormalt långa arbetstid, som den för närvä- -rande bär, äventyrar man det goda resultatet av sjukvården för dem, som be -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter. (Forts.)
hova sådan vård. Det har också sagts i vissa av de yttranden, som infordrats,
att man använder personalen vid vissa sjukvårdsinrättningar i övertidsarbete
så mycket, att den har en åttio timmars arbetsvecka, oell då måste man förstå,
att den personal, som arbetar så länge, blir överansträngd.

Sedan måste man beakta även en annan synpunkt, som jag också tror vara
riktig, nämligen att den nuvarande sjukvården i många avseenden är klassificerad,
d. v. s. att den bästa sjukvården får den, som har den mest späckade
plånboken. Man har delat upp sjukvården vid dessa sjukvårdsinrättningar på
allmänna salar, enskilda och halvenskilda rum, och i allmänhet lämnas den
bästa vården på de enskilda och halvenskilda rummen, d. v. s. till dem som betala
de högsta avgifterna. Men örn personalen blir överansträngd, få naturligtvis
de, som ligga på de allmänna salarna, den sämsta sjukvården. Även ur
den synpunkten är det således berättigat, att arbetstiden förkortas för denna
personal.

Man måste erkänna, att utskottet gått ganska grundligt tillväga, när det
behandlat vår motion. Det har infordrat yttranden från en massa statliga institutioner
och även från arbetsgivare- och arbetarorganisationer. De institutioner,
som i detta avseende kunna betecknas såsom arbetsgivareparten, nämligen
medicinalstyrelsen, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund ha avgivit yttranden av samma innehåll, som arbetsgivareorganisationerna
avlämnade, när den lagstadgade åttatimmarsdagen skulle genomföras
här i Sverige för industriarbetarna. Visserligen erkänner man i dessa
yttranden, att det föreligger ett visst behov av arbetstidens reglering för
sjukvårdspersonalen, men man åberopar ett cirkulär från medicinalstyrelsen
av den 30 maj 1936, vilket cirkulär emellertid ingalunda är att jämställa med
en lag om fastställd arbetstid, eftersom detta cirkulär endast uttalar vissa
önskemål, som inom de olika sjukvårdsinrättningarna börjat diskuteras. En
del ha anställt prov på sätt medicinalstyrelsen anbefallt, och en del ha börjat
följa dem o. s. v. I cirkuläret tvingas alltså icke sjukvårdsinrättningarna att
till punkt och pricka följa de utfärdade anvisningarna. Dessa institutioner
ha också, såsom jag förut nämnt, i likhet med vad arbetsgivareorganisationerna
tidigare sagt, anfört, att detta problem har en ekonomisk innebörd. Man
menar, att driften blir dyrare vid de olika sjukvårdsinrättningarna, om man
genomför en lagstadgad arbetstid för personalen, ty då måste man öka personalen,
vilket enligt deras mening skulle medföra merutgifter, som man vill gardera
sig emot. Man får i stället låta personalen arbeta så många timmar, som
behövs, för att det icke skall bli några merutgifter. Dessutom säger man, att
även bristen på examinerade sjuksköterskor skulle lägga hinder i vägen för att
man skulle kunna tänka sig genomförandet av en sådan arbetstidsreglering.
Det torde emellertid icke finnas någon större svårighet för staten att, ifall det
skulle råda brist på examinerade sjuksköterskor, utbilda nya sjuksköterskor,
och därmed vore den saken mycket lätt avhjälpt. Det skälet från dessa institutioners
sida är naturligtvis icke så allvarligt menat heller.

Sedan ha vi en del andra yttranden, som kommit ifrån de högre anställdas
föreningar, nämligen Svenska lasarettsläkarföreningen, Svenska sanatorieläkarföreningen
och Svensk sjuksköterskeförening. Beträffande dessa yttranden
måste man säga, att de äro allesammans ganska reaktionära. Där sägs helt
enkelt, att det icke kan hjälpas, att sjukvårdspersonalen får arbeta längre tid
än andra kategorier, och det kan icke hjälpas, att deras arbetstid icke kan regleras
genom lagar och bestämmelser, utan den måste vara oregelbunden hädanefter
såsom hittills. Det mest kuriösa yttrandet har avlämnats av sjuksköterskeföreningen,
vilken, efter att hava framdragit en massa andra motiv,

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Äng. arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter. (Forts.)
anför: »Härtill bomme, att sjuksköterskor enligt föreningens uppfattning innehade
förmansställning, som borde utesluta dem från lagens tillämpning.» Ja,
nog verkar det på mig, som örn det vore en viss yrkeshögfärd, som talar från
dem, vilka kunnat skriva detta, och jag tror icke heller, att flertalet sjuksköterskor
kunna instämma i ett sådant yttrande. Man skulle nästan kunna förutsätta,
att de, som äro så stolta över sitt yrke, att de på grund av en viss förmansställning
skulle kunna arbeta hur lång tid som helst, även skulle kunna
existera utan lön enbart på känslan av denna sin förmansställning.

Vi ha även andra yttranden, nämligen från arbetarorganisationerna. Innan
jag berör dem, vill jag emellertid nämna, att icke alla statliga organisationer
ställt sig avvisande mot motionen. En statlig organisation, som icke betyder
så litet i andra avseenden, nämligen socialstyrelsen, har i sitt yttrande till utskottet
varit en ganska varm anhängare av en sådan arbetstidsreglering, och
den lägger samma synpunkter på denna fråga som motionärerna, nämligen de
sociala synpunkterna, när den menar, att arbetstiden bör regleras för denna personal
och allra helst för den egentliga sjukvårdspersonalen, som har ett både
fysiskt och psykiskt påfrestande arbete.

Sedan kommer jag över till arbetarorganisationerna, nämligen landsorganisationen,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska sjukhuspersonalförbundet
samt Svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund. De ha allesammans
yrkat bifall till det framförda förslaget örn arbetstidens reglering. De ha endast
talat örn att de redan tidigare varit inne på den vägen, och att de anse,
att sjukvårdspersonalen är berättigad att få samma lagstadgade arbetstid som
andra arbetargrupper, och de tillstyrka således denna arbetstidsreglering. Utskottet
litar emellertid på medicinalstyrelsens cirkulär, om vilket för övrigt
landsorganisationen säger, att det följes icke överallt och att, även örn det
följes, det ändå blir för lång arbetstid. Utskottet tar, som sagt, mera hänsyn
till de organisationers yttranden, som stå i arbetsgivareställning, än till socialstyrelsen
och de organisationer, som representera arbetarna. Jag tycker, att
det är något egendomligt, att inom utskottet icke ens de, som skola representera
arbetarparten, haft en avvikande mening, när utskottet sagt, att »förevarande
motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd», trots att alla
de arbetarorganisationer, som äro hörda, tillstyrkt motionen. Är det verkligen
så, att när s. k. arbetarrepresentanter komma till riksdagen och enkannerligen
in i ett riksdagens utskott, är det slut för dem med att representera arbetarna
och deras organisationer? Så ser det verkligen ut i detta fall. Icke ens de
ledamöter, som för övrigt äro fackföreningsorganisationernas tjänstemän, ha
haft någon avvikande mening.

Jag har naturligtvis ingen möjlighet att inför ett enhälligt utskotts avslagsyrkande
tänka mig att få igenom motionen i år, men jag vill säga, att därmed
har varken utskott eller riksdag begravt denna fråga om arbetstidens reglering
även för denna del av arbetarklassen, utan den kommer igen, även örn
den faller i år. Jag måste säga, såsom det blivit brukligt här i kammaren
att säga, att frågan faller framåt. Utskottet uttalar visserligen många välvilliga
ord örn en begränsning av arbetstiden, vilket bör beaktas, men huru
länge man än kommer med dylika välvilliga yttranden, kommer man dock till
slut att stiillas inför det faktum, att man skall handla och icke endast uttala
några välvilliga ord.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall icke hålla en så lång pedikan som den
föregående talaren. Jag inskränker mig helt enkelt till att påvisa, att den
fråga, som här beröres, för närvarande är föremål för vederbörande statsråds

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Ang. det
kommunala
revisionsväsendet.

Äng. arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter. (Forts.)
behandling på grund av framställningar från fackliga organisationer, vilka
gått direkt till regeringen. Ärendet är för övrigt utsänt till olika institutioner
för avgivande av yttrande. Då jag har fullt klart för mig, att den socialminister,
som nu sitter, är mycket intresserad av denna fråga, avvaktar jag
med lugn det resultat av utredningen, som kommer att föreligga. Från denna
utgångspunkt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag har fått den upplysningen, att det icke
kan framställas proposition på det yrkande, som jag här gjort, på grund därav
att yrkandet icke är fullständigt formulerat. Jag vill då i stället ändra
mitt yrkande därhän, att jag hemställer örn en skrivelse till Kungl. Majit
med begäran örn utredning av denna fråga.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Brädefors under
överläggningen senast framställda yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Vid härefter skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 74,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till rikets allmänna
kartverk m. m. blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 18.

Slutligen föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av
väckta motioner angående utredning av frågan örn det kommunala revisionsväsendet,
och anförde därvid:

Herr Lundqvist: Herr talman! För första gången på många, många år har
konstitutionsutskottet stannat för ett positivt beslut i en fråga, som under
alla dessa år vid upprepade tillfällen varit föremål för utskottets prövning.
Det är under sådana förhållanden klart, att utskottets ställningstagande är
ägnat att glädja främst motionärerna. Denna glädje skulle självfallet vara
ännu större, ifall utskottets motivering i alla stycken löpt mera samman med
motionerna än fallet är. Den, som till äventyrs läst de motioner, som äro
väckta, och utskottets motivering, kan säkerligen ganska lätt förstå, att vi
motionärer icke kunna helt ansluta oss till den motivering, som utskottet anfört
för sin hemställan. Vi ha i motionerna, bl. a., framfört den tanken, att
i den utredning, som föreslås, man även skulle upptaga till närmare prövning
lämpligheten och möjligheten av att fastställa särskilda kvalifikationer
för de kommunala revisorerna och även att t. ex. länsstyrelsen skulle få vara
med örn att tillsätta någon av de kommunala revisorerna. På dessa punkter
har icke utskottsmajoriteten velat vara med. Det är därför ganska naturligt,
att vi motionärer med vår uppfattning icke kunnat alldeles reservationslöst
ansluta oss till utskottets motivering. Man får emellertid, herr talman, akta
sig för att låta det bästa bli det godas fiende.

Som frågan nu ligger till vill jag uttala den förhoppningen, att den utredning,
som utskottet förordat, i alla fall kommer till stånd, att den kommer
till stånd utan tidsutdräkt och att den lägges efter så vida linjer, som överhuvud
taget är möjligt, så att vi på det sättet göra vad som rimligen kan
göras för att få en så effektiv kontroll över den kommunala medelsförvalt -

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

Ang. det kommunala revisionsväsendet. (Forts.)
ningen, som är möjlig. Det är, herr talman, stora både moraliska och materiella
värden, som stå på spel, och det finns alltså enligt mitt förmenande
fullgod anledning för statsmakterna att ägna detta komplex av frågor en ingående
uppmärksamhet. Det är klart, att vilket system man än slår in på,
ingen möjlighet finns att helt förebygga ohederlighet och förskingringar och
andra sådana brott, men detta kan givetvis icke vara en anledning för statsmakterna
att ändå icke söka göra vad som rimligen kan göras för att förebygga,
att det allmänna förlorar pengar, att mången förtroendeman eller
tjänsteman låter förleda sig till att sammanblanda sina och allmänna medel
och på det sättet drar olycka både över sig och de sina.

Jag har med dessa ord, herr talman, blott velat antyda var skiljelinjen
går mellan min personliga uppfattning och den, som kommit till uttryck i
utskottets motivering. Beträffande utskottets kläm är jag fullt tillfreds med
densamma liksom alla utskottets ledamöter — skulle jag tro.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag har dristat mig att foga en
liten reservation till detta betänkande och detta av det enkla skälet, att jag
anser det vara en gåta, vad utredningen i det här fallet överhuvud taget skall
s3^ssla med och tjäna till. När utskottet bestämt avvisar varje tanke på, att
man skall införa kompetenskrav för kommunala revisorer, och dessutom bestämt
reagerar mot varje tanke på, att länsstyrelsen skulle hava rättighet att
utse någon kommunal revisor i de skilda kommunerna, är det därmed utsagt,
att någon omfattande ändring syftar icke utskottet till. Inom vår kommunala
förvaltning torde icke heller något utredningskrav egentligen föreligga. Jag
ber att få erinra om det utmärkta initiativ, som Svenska stadsförbundet tagit
i samarbete med Landskommunernas förbund, därvid dessa båda kraftiga organisationer
hava uppgjort en plan för att på frivillighetens väg och inom
den nuvarande författningens ram åstadkomma en effektivisering av den kommunala
revisionen. Med kännedom örn dessa båda organisationers kraft, när
de sätta sm hand till plogen, är jag förvissad om, att de komma icke att se
sig tillbaka, förrän denna fråga är på ett tillfredsställande sätt löst. Jag
kan därför icke finna, att på den punkten något som helst utredningsbehov föreligger.

Nu är jag fullt medveten örn, att stadsförbundet icke har något emot att
en utredning kommer till stånd. Något annat yttrande från dess sida var
naturligtvis icke heller att vänta.

Går jag till en annan synpunkt, som framföres här, nämligen önskvärdheten
av att fa en bättre räkenskapsföring till stånd, så liehövs icke heller någon
i^bet avseendet. Svenska stadsförbundet har nämligen utarbetat
riktlinjer bade teoretiskt och praktiskt för en sund kommunal räkenskapstöring.
Dessa riktlinjer äro så grundligt förberedda och utarbetade, att de
kommuner, som ^ vilja anamma dessa uppslag, komma att få en räkenskapstÖring,
som är så bra, att jag betvivlar, att någon kungl, kommitté kan åstadkomma
något bättre.

På grund av dessa omständigheter har jag icke kunnat komma till någon
annan slutsats än att en utredning här är tämligen opåkallad. Jag skulle
darf or rätteligen vilja yrka avslag på konstitutionsutskottets kläm. Men då
det till äventyrs skulle kunna missförstås i den bemärkelsen, att jag skulle
vara likgiltig^ för det syfte, som motionärerna kommit till, och då jag är tärnan
säker på att en utredning niippeligen kail komma till stånd på grund av
konstitutionsutskottets utlåtande, så avstår jag från att yrka avslag.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Äng. det kommunala revisionsväsendet. (Forts.)

Herr Fast: Herr talman! Det förslag till skrivelse, som bär föreligger,
berör ganska få punkter, och det kan vara tveksamt, om en framställning nu
borde göras till Kungl. Majit. Emellertid tror jag, att det är bra, att i de
punkter, där man har givit direktiv, dessa äro klara och bestämda. Det har
för mig varit i högsta grad angeläget, att det åtminstone säges ifrån till Kungl.
Majit att örn en utredning skall ske, den skall inrikta sig på bestämda punkter
och efter klara direktiv.

I motionerna har det framställts krav på särskilda kvalifikationer för de
kommunala revisorerna, men kammarens ledamöter förstå själva, hur omöjligt
det är att utforma sådana kvalifikationsgrunder. Och vad sedan gäller länsstyrelsernas
utseende av revisorer i kommunerna, så är den vägen, såvitt jag
förstår, ej framkomlig. Den innebär ett avsteg från den kommunala självstyrelsens
princip av så allvarlig beskaffenhet, att redan detta bort vara tillräckligt
skäl häremot. Men därjämte vet man ju, hur det kommer att gå till
vid utseendet av revisorer. Vederbörande landshövding kan ej gärna vända
sig till dem, hos vilka revisionen skall äga rum, och fråga dem, vem de vilja
ha till revisor. Då hänvänder han sig till landsfiskalen, och jag, herr talman,
vill ej ha landsfiskalsvalda revisorer i kommunerna. Jag tror ej, att det är
ändamålsenligt.

Man har sagt, att det kan vara skäl i att verkställa en eftersyn av de lagbestämmelser,
som redan finnas i fråga örn medelsförvaltningen, i fråga örn
kontroll och rätt att fastställa reglementen för revisorer, siffergranskare, kassaförvaltare
o. s. v., o. s. v.. Här sakna vi faktiskt klara lagbestämmelser,
och framför allt gäller det de kommuner, som ej ha så stort invånarantal, att
de behöva införa kommunalfullmäktige — i de övriga är medelsförvaltningen
ordnad på ett mera centraliserat sätt. Detta har gjort, att jag måste säga
mig, att man här rör sig på ett område, där det är av vikt att det verkställes
en eftersyn för att utröna huruvida någonting kan göras för att ytterligare
stärka kontrollen.

För egen del vill jag passa på tillfället och säga, att jag tror, att vi kunna
vara både glada och stolta över den kommunala förvaltningen i vårt land. Den
tål säkerligen en jämförelse med den enskilda förvaltningen, där man har revisorer,
på vilka man ställer mycket stora kvalifikationskrav. Visserligen ser
man en och annan gång en förskingringshistoria, men det har från alla håll
vitsordats, att sådana kommer man ej ifrån även med den bästa kontroll.
Detta vittnar ju också örn att det dock finns en kontroll, ty annars hade man
ej upptäckt dessa förskingringar. Det torde ej varit förhållandet tidigare, då
man trodde, att människorna voro hederligare än vad de i verkligheten voro.

Som frågan nu ligger till, finner jag ej anledning att gå in i de olika detaljerna.
Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 19.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Bergvall m. fl., nr 586, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
295, angående viss reglering av handeln med färsk strömming och sill m. m.;
och

herr Andersson i Igelboda m. fl., nr 587, likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 295.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 5 maj 1937 f. m.

Nr 29.

§20.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Petersson i Lerbäcksbyn, som anför- Interpellation.
de: Herr talman! I underdånig skrivelse nr 202 till Konungen anhöll riksdagen
år 1934, det täcktes Kungl. Maj :t efter utredning vidtaga åtgärder till
förhindrande och motverkande av religiöst och sedligt nedbrytande propaganda
bland barn och ungdom. Till grund för skrivelsen lågo enhälliga utskottsutlåtanden
över de likalydande motionerna nr 254 i första kammaren av
herr Sandström m. fl. och nr 479 i andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg
m. fl., och beslutet fattades i båda kamrarna med mycket stor majoritet.

Man torde alltså kunna säga, att bakom framställningen till Kungl. Majit
står en klart dokumenterad riksdagsmening.

över riksdagens ifrågavarande skrivelse har skolöverstyrelsen den 16 juni
1934 avgivit infordrat yttrande, vilket emellertid endast avser formerna för
utredningens bedrivande. Överstyrelsen uttalar däri som sin mening, att utredningen
borde anförtros åt särskilda sakkunniga, bland vilka såväl den
pedagogiska som den juridiska och medicinska sakkunskapen syntes böra företrädas.

Något formligt uppdrag att verkställa utredningen har, såvitt det kunnat
utrönas, icke givits sakkunniga eller myndighet. Huruvida anstalter i annan
ordning vidtagits för att tillmötesgå riksdagens önskemål örn utredning, undandrager
sig den utomståendes bedömande. Några direkta, positiva åtgärder
från Kungl. Maj :ts sida i de stycken, riksdagen med sin skrivelse avsåg,
hava i alla händelser icke försports.

Då de skäl, som på sin tid föranledde riksdagen att skriva till Kungl.

Majit i ärendet, alltjämt äga oförminskad giltighet, må det vara förklarligt
örn uteblivandet av varje som helst synligt initiativ från Kungl. Majits sida
i anledning av •meromnämnda skrivelse i vida kretsar framkallat undran och
förstämning.

I anslutning till vad sålunda anförts tillåter jag mig anhålla örn andra kammarens
medgivande att till statsrådet och chefen för kungl, ecklesiastikdepartementet
framställa följande spörsmål:

1. Har riksdagens underdåniga skrivelse nr 202 år 1934 till Konungen angående
åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt avseende
föranlett någon åtgärd från Kungl. Majits sida utöver den remiss till skolöverstyrelsen,
som av överstyrelsen besvarades den 16 juni 1934?

2. örn så icke är förhållandet, kan det förväntas, att Kungl. Majit i fortsättningen
kommer att beakta och tillmötesgå riksdagens i nämnda skrivelse
gjorda framställning?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 21.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Herr riksdagsmannen Elof Hällgren, Hällevik, Blekinge län, undersökt den 4
maj 1937, har av mig befunnits på grund av undersökningar och därvid lämnade
uppgifter lida av Palpitatio cordis och fr. o. m. den 4 maj 1937 t. o. m.,
den 22 maj 1937 är i behov av vila. Ovanstående betygar på heder och samvete.

Sölvesborg den 4 maj 1937.

B. Stern,
legitimerad läkare.

Andra hammarens protokoll 1937. Nr %9.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Ang. ändring
i vissa delar
an strafflagen
m. m.

Ledamöter! av riksdagens andra kammare, Karl Emil Bengtsson, är på
grund av sjukdom (gallblåseinflammation) tills vidare under minst en vecka
framåt oförmögen att uppehålla sin tjänst, som intygas.

Stockholm den 5 maj 1937.

G. Söderlund.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 5 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen, varjämte undertecknad, på grund
av förfall för sekreteraren, jämlikt herr förste vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) örn avlösning
av vissa frälseräntor, m. m.; och

nr 44, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag), m. m., dels
ock i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Till avgörande förelåg härefter första lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i
vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner angående effektivare
lagstiftning mot ocker.

Genom en den 5 mars 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 187, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) Lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) Lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) Lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.

Onedagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
två före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckta motioner, nr
358 av herr Hage och nr 359 av herr Wallén m. fl. I den förra motionen hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Maj :t ville låta utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en
lagstiftning måtte kunna komma till stånd, som innebure möjlighet att på ett
bättre och effektivare sätt än vad som nu vore fallet beivra och bestraffa
ocker av olika slag, samt för riksdagen fortast framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. I den senare motionen hade begärts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn utredning av frågan, huruvida
och på vad sätt en effektivare lagstiftning mot ocker vid försträckning
måtte kunna komma till stånd samt örn framläggande för riksdagen av
de förslag vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t snarast ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändrad
lagstiftning i fråga örn den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling;
samt

C) att riksdagen i anledning av motionerna lii 358 och 359 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast ville låta verkställa
utredning angående åvägabringande av en effektivare lagstiftning mot ocker
samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

"Vid utlåtandet voro emellertid fogade tvenne, nedan närmare omförmälda
reservationer.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes,
rörande föredragningssättet, ordet av

Herr Bergquist, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
första lagutskottets utlåtande nr 45 föreslås:

att utskottets hemställan må föredragas punktvis;

att punkten A företages till avgörande på det sätt, att först föredragas vart
för sig Kungl. Majits ifrågavarande lagförslag paragrafvis med slutstadganden,
ingresser och rubriker sist samt därefter utskottets hemställan;

samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till Lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 5 kap.

Efter föredragning av 10 § anförde

Herr Bergquist: Herr talman! Det är den största anledning att med tillfredsställelse
hälsa det förslag till revision av gällande strafflag, som framlagts
i den förevarande propositionen. De ändringar av gällande straffsatser,
som här föreslås, äro av den allra största betydelse. Vår gällande strafflag

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
har nått en aktningsvärd ålder, den är över 70 år gammal, och det är självfallet,
att åtskilliga av de stadganden, som där hava upptagits, icke längre
kunna anses motsvara en modern tids krav. Visserligen har vår strafflag
då och då under de gångna 70 åren undergått vissa förändringar i fråga örn
straffsatser och dylikt, men det har befunnits önskvärt att nu företaga en
mera allmän översyn av strafflagen. Det förhåller sig så, att de straffskalor,
som nu finnas för olika brott, icke kunna anses stå i full överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet. Sedan lång tid tillbaka har det framförts
åtskillig kritik emot en hel del stadganden, som förekomma i vår gällande
strafflag. Det är därför icke mer än rätt och tillbörligt, att lagstiftningen
tar hänsyn till de starka önskemål, som här gjorts gällande, och att
en ändring vidtages i fråga örn åtskilliga bestämmelser i denna lag.

Här har nu på Kungl. Maj :ts initiativ företagits en allmän översyn över de
mera vanliga brottstyperna, som förekomma i vårt land, och där just avsevärda
klagomål framkommit. Hela syftet med denna reform är ju att bringa lagen
på detta område i överensstämmelse med den moderna tidens krav. Det framlagda
lagförslaget innebär vissa ändringar i fråga örn rätt att utöva nödvärn,
där klagomål framkommit på en del punkter. Vidare innebär lagförslaget
sänkning av åtskilliga straffminima men även höjning av vissa maxima. Jag
skall icke alls gå in på några detaljer av detta förslag. De mera betydelsefulla
ändringar, som här förekomma, gälla en sänkning av straffet för mened
och en fullständig omändring av alla bestämmelser rörande sedlighetsbrott, där
vår strafflagstiftning kanske mer än på någon annan punkt har förblivit på
en föråldrad ståndpunkt.

Jag vill endast begagna detta tillfälle att uttala min glädje över att herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet har ansett sig böra framlägga
detta förslag för riksdagen. Jag tror, att de ändringar, som här äro föreslagna,
och som jag hoppas komma att bifallas även av andra kammaren, skola
komma att visa sig vara till största gagn och till nytta för en rätt förståelse
av strafflagen, ävensom visa sig vara till gagn, då det gäller bekämpande av
brottsligheten i vårt land.

Jag ber med dessa korta ord få yrka bifall till den förevarande paragrafen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

12 §.

Godkändes.

12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 9, 13, 36, 37 och 45 §§, 15 kap.
12 §, 15 a § och 16 §, 18 kap. 1 §, 2 §, 2 a §, 3 §, 6—8 §§, 8 a § och 9 §,
19 kap. 11 § samt 20 kap. 3 och 7 §§.

Godkändes.

22 kap.

1 §■

Godkändes.

11 §.

Enligt Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag skulle pargrafen hava
följande lydelse:

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

11 §.

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar
annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straffarbete
i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för
straffarbetet till fyra år höjas.

Reservation hade beträffande 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen avgivits av
herrar Löfgren, Bergquist, Lindqvist och Geselius, vilka hemställt, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse av 22
kap. 11 § strafflagen ej kunnat av riksdagen antagas, måtte för sin del antaga
följande lydelse av nämnda lagrum samt 14 § i samma kapitel:

22 KAP.

11 §.

Förfalskar man---två år.

Förskingrar man gods, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott;
må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart
tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl, eller
eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman
vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; straffes högst
med straffarbete i två år.

Handlade sysslomannen i utövningen av yrke eller tjänst; må tiden för
straffarbetet till fyra år höjas.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty i 1 eller 2 mom. är sagt, förmyndare
och god man, som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande,
så ock ledamot i styrelse för bolag eller förening samt annan, som är satt
att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.

Förleder man---med böter.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Bergquist: Herr talman! Förevarande paragraf gäller frågan om

straff för förskingring, och Kungl. Maj:t har här föreslagit, att en skärpning
av det nuvarande straffet för förskingringsbrott skall genomföras. För
närvarande är straffet för förskingring högst straffarbete i två år. Kungl.
Maj:t föreslår i propositionen, att straffet för förskingring vid synnerligen
försvårande omständigheter skall kunna höjas till straffarbete i högst fyra
år, alltså en mycket väsentlig höjning av straffet.

Vid utskottets utlåtande är fogad en reservation av herr Löfgren i första
kammaren samt herrar Lindqvist, Gezelius och mig i denna kammare, där vi
visserligen icke ha motsatt oss den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen men
hava önskat få förutsättningen för straffskärpningen utformad på annat sätt
än Kungl. Majit tänkt sig. Reservanterna ha föreslagit, att en höjning av
straffet för förskingring skall inträda i vissa fall, men icke i allmänhet, då
försvårande omständigheter föreligga, utan endast i det fall, att vederbörande
har förskingrat gods, som han på grund av sitt yrke eller sin tjänst fått sig
anförtrott.

Det torde knappast råda någon tvekan örn att det är en nödvändig sak
att genomföra en höjning av straffet för förskingringsbrott. Brottsstatistiken
visar ju otvivelaktigt, att antalet förskingringsbrott under de senaste åren

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
ökats i Hacket avsevärd omfattning. Man får visserligen enligt min mening
icke bygga alltför mycket på statistik i detta avseende, liksom man ju överhuvud
alltid måste vara försiktig med statistiska uppgifter. Man kan icke
komma ifrån, att anledningen till att statistiken visar en så stark ökning av
antalet förskingringsbrott kanske i mycket hög grad beror på den omständigheten,
att det för några år sedan genomfördes en lagstiftning, enligt vilken
förskingring, som tidigare legat under enskilt åtal, infördes under allmänt åtal,
d. v. s. att åklagaren blev skyldig att, så snart han fick kännedom örn ett
dylikt brott, föranstalta örn åtal. Denna omständighet har nog medfört, att
antalet åtalade förskingringsbrott ökats, men den säger ju i och för sig ingenting
örn huruvida antalet begångna förskingringsbrott även har ökats. Det
ser emellertid även ut, som örn antalet begångna förskingringsbrott skulle ha
undergått en ganska kraftig stegring under de senaste åren.

Örn man söker efter orsakerna till detta förhållande, kan man givetvis leta
fram flera sådana. Jag skall icke närmare gå in på dem -— det är säkerligen
många omständigheter, som spela in. Men vad som är viktigt är givetvis
att se till, vilka botemedel man bör tillgripa för att försöka hejda denna
tendens. Det finns ju åtskilliga åtgärder, som man bör tillgripa. Jag vill
endast peka på en sådan, nämligen att det bör genomföras strängare och noggrannare
regler angående revision, som omöjliggöra eller försvåra dessa förskingringsbrott.
Men man bör nog även försöka denna väg, att höja straffet
för förskingringsbrott, för att se, örn man därmed kan vinna något. Jag tror
för min personliga del, att man icke får bygga alltför mycket på denna tro,
att bara vi höja straffen för förskingringsbrott, så kommer antalet dylika
brott att gå ned här i landet. Det är nog icke så, att man alltför starkt kan
bygga på att den eller den straffskalan, som sättes upp för ett visst brott —
och det gäller nog alldeles speciellt beträffande förskingringsbrott -— skall
verka avskräckande. Var och en, som haft att handlägga sådana mål, har
snart kommit underfund med, att den, som gjort sig skyldig till förskingring,
tänker aldrig i början på att han skall begå ett sådant brott, d. v. s. att det
skall gå så långt, att det blir en straffvärd förskingring. Utan han drives
av en viss lättsinnig optimism, och så blir det värre och värre, till dess brottet
är en fullbordad handling. Jag tror därför för min del, att man icke skall
överskatta betydelsen av en förhöjning av straffet för förskingringsbrott.
Detta utesluter ju emellertid icke, att man bör försöka se till, om man icke
även på denna väg kan göra något för att få ned den beklagligt höga frekvensen
av förskingringsbrott. Det är i alla fall att hoppas, att en skärpning av
straffet härvidlag skall hava någon inverkan, och att den verkligen skall leda
till en minskning av brottsfrekvensen.

Men då det gäller att utforma, huru man i lagstiftningen skall gestalta förutsättningarna
för en skärpning av straffet för förskingring, uppstå vissa
svårigheter. Kungl. Maj:t har föreslagit, att straffskärpning skall inträda,
så snart försvårande omständigheter föreligga. Vi reservanter lia ansett, att
den av Kungl. Majit föreslagna utformningen icke är i alla avseenden tillfredsställande,
utan att den medför åtskilliga nackdelar, som man icke kan
underlåta att taga rätt stark hänsyn till. Den medför dels vissa ganska
underliga konsekvenser. Enligt Kungl. Majits förslag kan sålunda vid synnerligen
försvårande omständigheter straffet för förskingring gå upp till fyra
års straffarbete. Enligt 20 kap. 1 § strafflagen kan däremot straffet för
stöld, även örn den är begången under synnerligen försvårande omständigheter,
icke.uppgå till mer än två års straffarbete. Vi ha ju byggt hela vår
strafflagstiftning på den genomgående principen, att stöldbrottet i och för
sig anses såsom ett svårare brott än förskingringsbrottet, därför att stölden

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
kräver så att säga mer aktivitet från den brottsliges sida än vad förskingringsbrottet
kräver. För stölden kräves ju, att vederbörande bereder sig tillgång
till en sak eller till penningar, som icke finnas i hans besittning, under det
att för förskingringsbrottet endast kräves, att han tillägnar sig gods eller penningar,
som redan finnas i hans besittning. Därför har vår strafflag byggt
på den principen, att det skall vara strängare straff för stöld, som kräver
större aktivitet från den brottsliges sida, än för förskingring, som icke kräver
så mycken verksamhet från hans sida. Det blir då ett rätt underligt förhållande
i strafflagen, därest Kungl. Maj:ts förslag antages, nämligen att
vi skulle få ett strängare straff för förskingring än för stöld. Örn exempelvis
en person tillgriper 300,000 kronor, blir straffet, om det är fråga örn stöld,
icke mer än två års straffarbete, men örn det är fråga örn förskingring, kan
det bli upp till fyra års straffarbete enligt Kungl. Maj :ts förslag. Detta
rubbar ju rätt väsentligt en av de grundläggande principerna i vår nuvarande
strafflag.

Sedan finns det även andra omständigheter, som man kan anföra emot
Kungl. Maj:ts förslag. Erfarenheten säger, att en person, som står i begrepp
att begå en sådan här brottslig handling, aldrig själv anser, att det brott han
begår är begånget under synnerligen försvårande omständigheter, utan han
räknar ju alltid själv med att hans brott är relativt obetydligt. Örn man utformar
förutsättningen för straffskärpningen så, som Kungl. Maj :t här föreslagit,
så har man därför anledning räkna med att denna straffskärpning icke
får den effektivitet, som man åsyftar. Den kommer icke att få den starka
allmänpreventiva verkan, som avsetts, d. v. s. den verkan, att den hindrar en
person från att begå en brottslig gärning, som han eljest tänkt begå. Man
måste även räkna med att domstolarna i regel äro ganska obenägna att tilllämpa
en sådan här allmän straffskärpningsgrund, d. v. s. där det bara står,
att om omständigheterna äro synnerligen försvårande, skall straffet höjas till
det och det. Var och en, som har tjänstgjort i domstol någon tid, vet ju i
varje fall, att då det gäller brottslig gärning, kommer det alltid fram en hel
del förmildrande omständigheter, även där det å andra sidan synes föreligga
en hel del försvårande. Det finns knappast någon brottsling, beträffande vilken
man icke kan finna vissa förmildrande omständigheter, även örn brottet
ser mycket grovt och otrevligt ut. Man måste därför räkna med att domstolarna
i allmänhet icke äro så starkt benägna att tillämpa en sådan här allmän
straffskärpningsgrund som den av Kungl. Majit föreslagna. Om Kungl.
Maj :ts förslag går igenom, har man därför anledning frukta, att bestämmelsen
i mycket kommer att bli en bestämmelse på papperet, och att den endast
kommer att tillämpas i alldeles särskilda undantagsfall och i betydligt mindre
omfattning än vad Kungl. Maj :t tänkt sig.

De omständigheter, som här anförts, äro emellertid icke enligt min mening
de allvarligaste invändningar, man kan göra emot Kungl. Maj :ts förslag, utan
det är ett annat förhållande. För närvarande är det så, att preskriptionstiden
för förskingringsbrott är fem år. Har ett förskingringsbrott icke blivit åtalat
inom fem år från det den brottsliga gärningen blev begången, så förfaller allt
straff för förskingringsbrottet. Om man nu tar den utformning av förutsättningen
för straffskärpning, som Kungl. Maj :t föreslagit, så innebär detta, att
preskriptionstiden för förskingringsbrott utsträckes från nuvarande fem år upp
till tio år, och detta kommer att gälla icke blott för de förskingringsbrott, som
äro begångna under synnerligen försvårande omständigheter, utan det kommer
över huvud att gälla för varje förskingringsbrott, huru obetydligt detta i och
för sig än är.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har ju beaktat denna

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
omständighet i propositionen och framhållit, att ur teoretisk synpunkt är detta
icke tillfredsställande._ Men herr statsrådet har också sagt, att ur praktisk
synpunkt torde detta icke betyda så förfärligt mycket. Jag kan i det avseendet
icke dela herr statsrådets uppfattning örn betydelsen av en utsträckning
av preskriptionstiden. _ Örn man bär sett bara ett eller ett par fall, där
ett mycket obetydligt förskingringsbrott har hållits så att säga flytande under
en mycket lång tid och vederbörande målsägare har använt straffhotet för
att försöka tilltvinga sig ekonomisk fördel, i regel givetvis återbetalning av
det förskingrade, då blir man icke benägen att medverka till en lagstiftning,
som gör det möjligt för målsägaren att i sådana fall hålla straffhotet öppet
under ännu längre tid, dubbelt så lång som för närvarande. Ej sällan gäller
en förskingring gods, som är inköpt på avbetalning — det kan gälla fullkomligt
obetydliga saker, ett klädesplagg, ett musikinstrument eller vad som helst.
Örn Kungl. Maj :ts förslag bifalles, skulle alltså den firma, som sålt godset
på avbetalning, under tio år kunna hålla öppen frågan örn straff för det brott,
som begåtts, genom att köparen gått och pantsatt en sak, som han köpt på
avbetalning. Firman skulle under så lång tid kunna använda detta straff hot
såsom press på köparen för att denne med ansträngande av sina yttersta krafter
skulle betala vad han förskingrat.

Det är i och för sig givetvis icke något ont i att man vill lia betalt av den,
som förskingrat. Men det ligger, enligt min mening, något ganska stötande i
att man skall kunna använda strafflagen såsom indrivningsmedel under så
lång tid, som det nu är fråga om, alltså upp till tio år. Det är över huvud
något mycket otillfredsställande i att man under en gemensam preskriptionstid
plockar in mycket allvarliga och mycket obetydliga saker, av vilka de senare
faktiskt kunna stå nära förseelsens gräns, såsom en förskingring av det
mest obetydliga belopp eller gods till mycket ringa värde. Det är den konsekvens
av Kungl. Maj:ts förslag, som jag anser vara mest stötande, och som
jag tycker är av den allvarliga art, att man verkligen bör betänka, örn man
icke kan undvika en så tråkig konsekvens av den i och för sig önskvärda
skärpningen av förskingringsstraffet.

Vi reservanter ha därför undersökt, huruvida man icke skulle kunna gå en
annan väg och nå samma eller kanske t. o. m. större effektivitet, än varl fallet
bleve enligt Kungl. Maj :ts förslag, utan att man samtidigt skulle få dessa tråkiga
följder av den föreslagna höjningen av straffet för förskingring. Vi ha
då kommit till det resultatet — och det är icke något som vi själva hittat på,
utan det är, delvis åtminstone, föreslaget av de sakkunniga, som ha förberett
detta arbete inom justitiedepartementet — att man skulle kunna stadga, att
förhöjt straff för förskingring skulle inträda, om vederbörande har fått godset
eller penningarna på grund av sin tjänst eller sitt yrke och han så har
förskingrat vad som blivit honom anförtrott. Därigenom skulle man vinna,
att man får en skärpning i förskingringsstraffet i alla de fall, då man verkligen
vill ha en skärpning genomförd och då det allmänna rättsmedvetandet
med mycket stort berättigande kräver en höjning av straffet. Man skulle
härigenom träffa advokater, som förskingrade sina klienters medel, bankdirektörer
och bankkassörer, som tillgripit kassan o. dyl., alltså de fall, där allmänna
opinionen reagerar mot att det för närvarande dömes ut för låga straff
och där straffskärpning är nödvändig. Och vi skulle också med en sådan utformning
av förskingringsstraffet vinna, att vi få en skärpning utan att preskriptionstiden
kommer att utsträckas för de mera obetydliga förskingringsbrotten,
givetvis i den mån vederbörande icke har förskingrat gods som han
fått i sin tjänst eller på grund av sitt yrke. För alla dessa vanliga förskingringar
vid avbetalningsköp skulle det således icke bli någon ändring i nuva -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
rande preskriptionsbestämmelser, vilket jag anser skulle vara mycket
lyckligt.

Nu kan nian ju emot det förslag, som reservanterna framlagt, säga det, att
det träffar icke alla de fall av förskingring som man vill träffa — en förmyndare,
som icke på grund av tjänst eller yrke tagit emot förmyndarmedel,
skulle, om lian förskingrar stora belopp, enligt reservanternas förslag icke
kunna drabbas av högre straff än straffarbete i två år, och det kan tänkas
vissa andra fall, då en storförskingrare icke skulle drabbas av den straffskärpning
som nu är föreslagen. Men nackdelarna härav äro enligt min mening
betydligt mindre än de nackdelar som äro förknippade med Kungl.
Maj :ts förslag, och man behöver icke vara så rädd i fråga örn dessa förmyndare
och vilka det nu kan vara. som skulle komma utanför straffskärpningen
enligt reservanternas förslag. Då det gäller dessa personer, är det nämligen
i de flesta fall icke fråga om en enkel och ren förskingring, utan det kommer
ofta till förfalskning eller något bedrägerimoment, och då ha vi andra straffskalor
som vi kunna tillämpa och som ge tillräcklig skärpa i straffet.

Jag tror för min del, att de fördelar som skulle vara att vinna genom ett
antagande av reservanternas förslag äro så stora, att de skulle överväga de
eventuella nackdelar, som kunna vara förenade därmed. Jag vill därför, herr
talman, be att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Mina damer och herrar! Jag ber att till en början få uttrycka min tacksamhet
mot första lagutskottet, som har intagit en så välvillig hållning emot Kungl.
Maj:ts förslag. Utskottets majoritet har ju till alla delar tillstyrkt propositionen,
och den avvikande mening som uppstått inom utskottet och för vilken den
föregående ärade talaren gjort sig till tolk, gäller endast ett par mindre detaljer.

Jag skall nu be att med några ord få framhålla, varför Kungl. Maj :t icke
har följt den linje som är föreslagen i reservationen. Denna linje är icke alls
någon nyhet, utan den framfördes av de sakkunniga och har varit föremål för
diskussion från olika myndigheters sida, men har ansetts medföra större olägenheter
än fördelar.

När den ärade talaren började med att uttala teoretiska tvivelsmål örn lämpligheten
av den straffhöjning till fyra år, som är införd i propositionen, så förstod
jag icke riktigt den distinktion som talaren ansåg sig kunna göra emellan
propositionens ståndpunkt därvidlag och reservationens, ty i båda fallen ha vi
de fyra åren och i båda fallen kommer således den jämförelse att finna plats,
som den ärade talaren gjorde mellan straff för stöld och för förskingring under
försvårande omständigheter. Den ärade talaren yttrade för resten själv under
fortgången av sitt anförande, att detta straff på fyra år var, som den ärade talaren
sade, »i och för sig önskvärt». Emellertid kritiserade den ärade talaren
den linje, som Kungl. Majit har följt, men när den ärade talaren som skäl härtill
anförde, att denna metod att höja straffmaximum i allmänhet är föga effektiv,
riktade den ärade talaren sin kritik icke bara emot den metod som kommer
i tillämpning i detta speciella fall utan mot en metod, som är allmän och som
förekommer överallt i vår straffrätt, när vi vilja ha till stånd straffskärpning.
Jag är också övertygad om att erfarenheten från domstolarna icke ger honom
rätt, när han ville göra gällande, att den för att åstadkomma en straffskärpning
vore så gott som verkningslös.

Vidare framhölls ju mycket kraftigt, att det starkaste skälet emot Kungl.
Maj :ts förslag är att genom detta förslag skulle preskriptionstiden för dessa
förskingringsbrott höjas från fem år till tio år. Dessa brott skulle då komma

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
i samma ställning som bedrägeribrotten. För dem gäller också en preskriptionstid
på tio år. Jag har nu hört efter bland specialister, örn det någonsin
hänt att ett bedrägeribrott blivit åtalat efter fem år, och då har jag fått det
svaret, att sådant icke förekommit -—- ingen har kunnat säga, att något sådant
hänt. Jag hörde mycket noga efter, ifall den ärade talaren skulle i sitt anförande
säga, att sådana åtal skett efter fem år, men det gjorde icke den ärade
talaren, utan han talade endast örn att det vore tråkigt örn åtal skedde efter
någon längre tids förlopp. Och det kan ju envar tänka sig, att när en person
köpt en mindre sak på avbetalning, som han förskingrar, är det naturligtvis
praktiskt taget uteslutet att sedermera åtala honom, sedan fem år gått. Därför
ha alla fackmän som jag talat med förklarat, att ehuru ur teoretisk synpunkt
det icke är så vackert, att preskriptionstiden enligt propositionen ökats från
fem till tio år, har det ur praktisk synpunkt så gott som ingen betydelse. För
övrigt befinna vi oss i det läget, att vi icke nu kunna ge oss in på en verkligt
grundlig omprövning av dessa paragrafer i strafflagen. Vi ha endast sysslat
med en förhöjning av strafflatituden. Denna anmärkning örn preskriptionstidens
förlängning kan naturligtvis undanröjas vid en blivande översyn av
straffrätten på så sätt, att man då, som den ärade talaren antydde, i samband
med ändring av brottsbeskrivningarna o. s. v. också ändrar preskriptionstiden.
Det var emellertid omöjligt att göra det i detta sammanhang, och därav kommer
nu denna olägenhet. Vad särskilt beträffar det förhållandet att det så
ofta händer, att personer som ha köpt saker på avbetalning förskingra godset,
vill jag bara säga, att man ju redan genomfört en reform för att förebygga åtal
i dessa fall, som ju ofta äro upprörande med hänsyn till den ringa brottsliga
avsikt som ligger bakom förskingringen -— ofta är det okunnighet, som legat
bakom den. Jag har för övrigt nu vidtagit det steget, att jag tillkallat en
sakkunnig inom departementet för att ytterligare studera, huruvida man icke
kunde genom en reform i sak av lagen örn avbetalningsköp undanröja de olyckliga
följderna för fattigt folk av den nuvarande lagstiftningen.

I den föredragna punkten ha reservanterna velat gå en annan väg än propositionens.
De ha icke som Kungl. Maj :t gjort velat höja straffmaximum till
fyra år för de brott som begås under försvårande omständigheter, utan de ha
sagt, att man skall höja straffmaximum till fyra år i det fallet, att någon på
grund av yrke eller tjänst fått sig gods anförtrott och sedan förskingrat detsamma.
Det förslaget lider av två olägenheter. För det första kvalificeras
genom reservanternas förslag sådana brott som icke förtjäna att behandlas så
hårt. Nådevägen kommer det ofta upp till Kungl. Majit framställningar avseende
brott, som ha begåtts under sådana omständigheter, att en fattig karl
varit arbetslös och icke vetat, vad han skulle leva på. Han träder i förbindelse
med en firma, blir agent för firman och får sig då anförtrott gods, som han
skall ha med sig för att visa. Det går emellertid så, att han icke kan få något
sålt, han håller på att svälta ihjäl, och så förskingrar han godset. Det kan icke
anses vara ett brott av den art, att det bör betraktas som kvalificerat. Å andra
sidan får man ju under reservanternas brottsbeskrivning icke med en hel del
mycket svåra fall, t. ex. det som den ärade talaren själv nämnde, att en förmyndare
förskingrar myndlings medel. Han anses av reservanterna icke begå
något kvalificerat brott. Jag hade för resten för någon tid sedan i nådevägen
att behandla ett annat fall, som jag tyckte var upprörande, men som skulle
falla utanför. Det var en gammal man, som var åderförkalkad, han hade en
liten förmögenhet som han skulle leva av på gamla dagar. Så lyckades en
ung man, som gjort sig bekant med hans hushållerska, komma in i huset och
vinna hans förtroende och fick hand örn hans förmögenhet. Det var icke alls
på grund av yrke eller tjänst, som han fick godset sig anförtrott. Emellertid

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
förskingrade lian förmögenheten. Det tycker jag för min del var ett ganska
upprörande fall. Vi kunna utgå från ett annat fall, som väckt rätt mycket
uppseende. Örn en stärbhusnotarie, som på grund av den aktade ställning han
intar vinner allmänt förtroende och får enskilda uppdrag att förvalta gods och
penningar, gör sig skyldig till förskingring, så faller hans brott utanför denna
stränga kategori, som reservanterna ha dragit upp i sitt förslag.

Jag för min del tror, att det är bättre att lämna åt domstolarna att bedöma,
vilka fall som ägt rum under försvårande omständigheter och därvidlag, då
sådana fall föreligga, skärpa straffet upp till fyra år, som Kungl. Maj :t föreslagit.

Den ärade talaren har tagit sin idé från de sakkunniga, och jag kan nämna,
att de sakkunniga, som jag talat med, nu förklara att Kungl. Maj :ts förslag
i deras mening är bättre än deras eget, och att örn de hade kunnat hoppas, att
riksdagen skulle kunnat gå med på en så modern ståndpunkt som Kungl. Maj :t
intar, så hade de icke tvekat att ställa sig på den ståndpunkten. Jag vill tilllägga,
att tekniskt sett kan man vid en blivande reform inom straffrätten icke
tänka sig, att en sådan lagbestämmelse, som reservanterna föreslagit, skulle
komma att ingå i den reformerade straffrätten, därför att den kommer icke
att passa där. Även i detta avseende kan jag stödja mig på de sakkunnigas
mening. Jag vågar tro, att kammaren icke skall finna, att den kommit in på en
vilse väg, örn kammaren följer samma väg som första kammaren har gjort och
bifaller Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Bergguist: Herr talman! Jag skall bara be att få säga ett par ord
i anledning av vad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har anfört
här. Herr statsrådet ansåg, att jag i mitt förra anförande hade yttrat mig
ganska ologiskt, då jag dragit upp denna jämförelse mellan straff för stöld och
för förskingring. Ja, jag kritiserade Kungl. Maj:ts förslag med det påståendet,
att enligt nuvarande lagstiftning kan det även vid försvårande omständigheter
icke bli mer än två års straffarbete för stöld, men enligt Kungl. Maj :ts
förslag skulle det vid försvårande omständigheter vid förskingring kunna bli
straffarbete upp till fyra år. Nu menar jag, att den kritik, som jag alltså
riktat mot Kungl. Maj:ts förslag, icke kan gälla reservanternas förslag, och
jag anser det icke vara något ologiskt däri, ty reservanterna ha konstruerat ett
självständigt förskingringsbrott, nämligen förskingring av medel, som man fått
sig anförtrodda på grund av yrke eller tjänst, ett brott som står nära den vanliga
ämbetsmannaförskingringen. Därför är det icke i och för sig något ologiskt
att påstå, att det blir en skillnad mellan Kungl. Maj :ts förslag och reservanternas
förslag i detta avseende.

Vidare framhöll herr statsrådet, att den kritik, som jag riktat mot värdet av
att införa försvårande omständigheter överhuvud, skulle drabba så många andra
strafflagsbestämmelser än denna, och det är alldeles riktigt. Men jag anser
ändock icke, att den vägen i och för sig är så lycklig. Men huvudinvändningen
gällde ju frågan om preskriptionstiden, och där framhöll herr statsrådet,
liksom i propositionen, att denna fråga örn förlängning av preskriptionstiden
är enbart av teoretiskt intresse och saknar praktisk betydelse, och herr
statsrådet framhöll, att herr statsrådet hade frågat åtskilliga experter, som
uppgivit, att de icke varit med örn bedrägeribrottsåtal senare än fem år efter
det brottet begåtts. Örn herr statsrådet frågat mig örn den saken, skulle jag
kunnat lämna exempel härpå från min egen domstol, icke bara ett utan ett par
tre fall, då jag dömt i mål om bedrägeribrott, begånget för flera år tillbaka än
fem år, och det saknas icke heller exempel från högsta domstolen på dylika
fall. Denna sak har alltså sin betydelse, och jag tror icke, att man skall

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
bagatellisera alltför mycket denna invändning om en utsträckning av preskriptionstiden,
ty den bär en verkligt praktisk betydelse.

Det var ju mycket glädjande, och jag annoterade det med största tacksamhet,
att herr statsrådet tänker ytterligare utreda frågan om dessa avbetalningsköp.
Det är icke bra som det är, och kunna vi få en ändring till stånd,
kanske mycket skulle vara vunnet.

Herr statsrådet framhöll vidare beträffande reservanternas förslag, att det
var två stora olägenheter, som skulle följa därav. Den ena var den, att man
skulle få in under den skärpta straffskalan åtskilliga fall, som man icke ville
ha in därunder. Herr statsrådet anförde som exempel en provisionsresande
som reser omkring och tager upp order. Det går dåligt för honom och så förskingrar
han för att skaffa sig medel. Reservanternas förslag skiljer sig från
de sakkunnigas så till vida, att vi icke föreslå obligatorisk straff skärpning i
sådana fälb utan enligt reservanternas förslag må straffet höjas till straffarbete
i fyra år, vilket innebär, att domstolen har fullkomlig frihet. Domstolen
kan taga hänsyn till olika omständigheter och behöver icke tillgripa den strängare
straffskalan.

. Vidare åberopade statsrådet som exempel en hel del fall, i vilka det icke varit
fråga örn gods eller pengar, som vederbörande innehaft på grund av tjänst
eller yrke, och i vilka förskingringen dock ägt rum under sådana omständigheter,
att det skulle varit mycket stötande, örn man icke kunnat döma efter den
strängare, straffskalan. Beträffande stärbhusnotarien är det att märka, att
förskingring skett från olika personer. Man kunde enligt gällande lagstiftning,
liksom man skulle kunnat det enligt de sakkunnigas och reservanternas
förslag, ådöma upp till två års straffarbete för varje brott och på det viset
ernå erforderlig straffskärpning.

Beträffande den gamle mannen, som statsrådet talade örn, föreföll det på beskrivningen,
som om brottslingen kommit över pengar genom bedrägliga uppgifter.
I sådana fall finns möjlighet att erhålla en fullt tillräcklig straffskärpning.
Rör det sig icke örn stora belopp, torde det för övrigt vara tillräckligt
att ådöma två års straffarbete.

Slutligen kom statsrådet med det för mig mycket beklämmande argumentet,
att de sakkunniga blivit så övertygade örn förträffligheten av Kungl. Maj:ts
förslag, att de gått ifrån sin egen uppfattning. Det var inte så trevligt att
höra. De sakkunniga ha dock i sin utredning åberopat mycket starka skäl, varför
de icke givit denna strafflagstiftning den utformning, som Kungl. Majit
givit den i propositionen. Jag känner mig mera övertygad av de sakkunnigas
motivering än av den motivering, som förekommer i propositionen. Örn de sakkunniga
blivit övertygade av Kungl. Majlis motivering, är det ju som sagt beklagligt,
men jag kan icke finna, att detta i någon mån förringar styrkan av
de argument, som de anfört i sitt betänkande.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!

Mina damer och herrar! Om en person blir dömd enligt reservanternas förslag
till fyra års straffarbete, är det naturligtvis en ringa tröst för honom,
örn han får höra, att han blivit dömd, därför att reservanterna konstruerat
hans brott som en särskild brottstyp, medan däremot enligt Kungl. Maj :ts
förslag han skulle blivit dömd såsom för ett brott av den vanliga brottstypen
fast under försvårande omständigheter. Den mindre lärde förbrytaren tror
jag får svårt att tillägna sig den synpunkt, som av den siste ärade talaren
framförts som en tröst för honom i hans svåra belägenhet. Jag skall icke gå
igenom den ärade talarens argumentation punkt för punkt, ty, som kammarens

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
ledamöter hörde, kringgick han i stor utsträckning vad jag anfört. Jag erinrar
blott om mitt exempel, då jag talade om den person, som genom sin bekantskap
med den gamle mannens hushållerska vann den gamle mannens
förtroende och såväl på honom som hushållerskan gjorde intryck av att vara
en tillförlitlig person, som hail kunde anförtro sina pengar. Däri behöver
icke ligga något bedrägligt förfarande mot den gamle mannen. Det gjorde
det icke heller i det fallet. Han blev icke dömd för bedrägeri utan för förskingring.
Örn vi hålla oss till den paragraf, som det nu är fråga örn, och
icke i denna vår diskussion draga in bedrägeriparagrafen, vilket är onödigt,
så tror jag man kan säga, att reservanternas formulering icke träffar alldeles
rätt.

Jag skall icke upptaga tiden med detaljkritik av reservanternas förslag.
Det skulle kunna anföras mycket, som visar hur ytterligt svävande den gräns
är, vilken uppdragits i 14 §, som sammanhänger med den nu föredragna 11 §.
Gränsen mellan sysslomannaskap och tjänst eller yrke är naturligtvis ytterligt
svårbestämd. Är ett uppdrag att vara kassör i en fackförening på 100
personer sysslomannaskap eller tjänst? En syssloman, som hade en tjänst
och gjorde sig skyldig till bedrägeri, skulle enligt reservationen komma upp i
den högre klassen. Men en syssloman, som på grund av sitt sysslomannaskap
finge ännu ett sysslomannaskap, skulle, örn han begick trolöshet, icke hemfalla
under den strängare bestämmelsen. Det bleve en massa svårigheter, som jag
icke skall upptaga kammarens tid med att här framlägga. Jag har under
det övervägande, som ägt rum, varit rädd för att gå den väg, som reservanterna
föreslagit.

Reservanterna ha icke upptagit de sakkunnigas förslag till alla delar, utan
reservanterna lia endast tagit upp en del av de sakkunnigas förslag. På grund
härav har naturligtvis de sakkunniga blivit mindre bundna, än de skulle blivit,
ifall reservanterna tagit upp deras förslag oförändrat.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag ställer mig i denna fråga på herr Bergquists
sida. Det är emellertid icke för att säga detta, som jag begärt ordet.
Saken är den, att jag frapperades av ett uttalande av herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, ett uttalande av den beskaffenhet, att jag
först vägrade att tro mina egna örons vittnesbörd. Tveksam som jag var
vände jag mig till en kamrat och fick av honom mitt eget intryck bekräftat.
Kanske, tager jag ändå miste, och i så fall får herr statsrådet ursäkta mig.
Vi äro ju gamla kolleger från Uppsala, så jag hoppas, att lian icke skall taga
illa upp, för ^den händelse jag misshörde honom. Men hörde jag rätt, sade
han, att det låg utanför hans erfarenhet, att en person för bedrägeribrott åtalats
mer än fem år efter brottets begående. Örn jag uppfattat statsrådet riktigt,
. måste jag säga, att jag finner det ganska egendomligt, att han kunnat
förbise, att i det välbekanta Högbroforsmålet en person, som åtalats år 1932,
blev dömd för,bedrägliga handlingar, som han skulle begått bl. a. under åren
1923 192G, salunda 9—(1 år före tiden för åtalet. Jag drager mig icke för

att begagna tillfället att här säga, att detta är så mycket mera remarkabelt,
som straffet för dessa mer än fem år i tiden tillbaka liggande handlingar enligt
den lag, som gällde den tid, när de skulle ha begåtts, preskriberades efter
fem år. Lagen skärptes i preskriptionsavseende först, vill jag minnas, år
1926, och man brukar ju anse, att lagar, som straffrättsligt verka försvårande,
icke ha retroaktiv verkan.

För såvitt jag icke misshörde statsrådet, har jag således haft en särskild
anledning att stryka under vad jag nu anfört.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen ni. m. (Forts.)

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag yttrade i mitt förra anförande, att jag frågat experter, örn det förekomme,
att bedrägeribrott åtalades efter fem år — herr Lundstedt: Det var i
detta fall 10 år — och, alldeles som den ärade talaren sade, fått till svar,
att sådant icke förekomme. De, som gåvo mig detta svar, tänkte naturligtvis
på handlingar av mindre räckvidd än dem, som den ärade talaren nämnde. I
vanliga fall är det ju fråga örn små bedrägeribrott och icke örn förseelser av
den art, att de fortsätta under så lång tid som beträffande de av herr Lundstedt
åsyftade handlingarna var fallet. På den av herr Lundstedt framställda
anmärkningen får jag således svara, att sådana fall, som herr Lundstedt
åsyftade, icke lika lätt folio mina utredningsmän i tankarna, som de
folio herr Lundstedt i tankarna. Vad som inträffat i Högbroforsmålet kan
icke med fog åberopas som skäl mot att följa Kungl. Maj:ts förslag. Det
finns således icke någon anledning tro, att den långa preskriptionstiden i något
större antal fall skulle komma att medföra olägenheter för allmänheten.

Herr Lundstedt: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets sista anförande
vill jag endast konstatera, att man sålunda på nära nog högsta ort
synes anse det självfallet, att det s. k. Högbroforsmålet står i undantagsklass
ur lagarnas synpunkt.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Sedan herr statsrådet redogjort för
de skäl, som ligga till grund för den kungl, propositionen, har jag, då samma
skäl ligga till grund för utskottets ståndpunktstagande, ingen anledning att
nu redogöra för utskottets skäl. Jag inskränker mig därför till att yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav pronositioner
dels på godkännande av 22 kap. 11 § strafflagen enligt utskottets
förslag, dels ock på bifall till den av herr Löfgren m. fl. beträffande 22 kap.
11 och 14 §§ strafflagen avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

23 kap.

1 §■

Godkändes.

3 §.

Enligt utskottets med Kungl. Maj:ts överensstämmande förslag skulle paragrafen
lyda sålunda:

3 §.

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar vårdslöshet
mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på spel
eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren tillfällighet,
eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser
förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning
eller tillgångar;

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom
avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller ock i fall,

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
då konkursen följt på offentlig ackords förhandling utan konkurs såsom i 2 §
under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av ansökningen
om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit penningar, borgat
varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas
bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det
han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart
underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller gynnat
någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet
för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid ej varit
utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja
utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller
varor upplånat;

dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år; i fall varom under 3) sägs må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, dömas till böter, dock ej under trettio
dagsböter.

Samma lag---4) sägs.

Ifråga om denna paragraf hade reservation avgivits av herrar Löfgren, Otto
Wangson, Bergquist, Lindqvist och Olsson i Mellerud, vilka hemställt, att
riksdagen, med förklarande att Kungl. Majlis förslag till ändrad lydelse av
23 kap. 3 § strafflagen ej kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga följande lydelse av nämnda lagrum:

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar vårdslöshet
mot sina borgenärer därigenom

2) att lian antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom
avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller ock i
fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs såsom i
2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av ansökningen
om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit penningar,
borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör,
sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det han
ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart underpris
eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller gynnat någon
borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet för
fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid ej varit utsatt och
krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja utbrott
av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat; dömes

till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, dömes
till straffarbete i högst två år; äro de synnerligen mildrande, må dömas till
böter, dock ej under trettio dagsböter.

Samma lag —--4) sägs.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Bergquist: Herr talman! Beträffande 23 kapitlet 3 § strafflagen

finns vid utskottets utlåtande fogad en reservation av fem av utskottets ledamöter.
Denna paragraf handlar örn brott, som bestå i s. k. vårdslöshet mot
konkursborgenärer. I paragrafen uppräknas åtskilliga straffbara gärningar,
som en konkursgäldenär kan göra sig skyldig till och för vilka han bör drabbas
av straff. Enligt nu gällande strafflag utgör straffet för vårdslöshet
mot konkursborgenärer fängelse och ingenting annat än fängelse. Straffet
blir alltså fängelse från en månad upp till två år. Kungl. Maj :t har nu föreslagit
en utvidgning i såväl skärpande som mildrande riktning. Kungl. Maj :t
föreslår, att straffet, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, skall
kunna höjas till straffarbete i högst två år. För ett speciellt fall föreslår
Kungl. Maj :t en sänkning av straffskalan, nämligen för vårdslös bokföring,
beträffande vilket, när omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet
skall kunna sättas till böter, dock att det aldrig får dömas till lägre straff
än 30 dagsböter. Reservanterna lia ansett den av Kungl. Maj :t föreslagna
skärpningen väl motiverad och tillika funnit den strafflindring, Kungl. Maj:t
föreslagit, vara av värde, men reservanterna ha velat gå något längre än
Kungl. Majit i fråga om strafflindringen och föreslagit böter, dock ej under
30 dagsböter, som allmänt minimum för straff för vårdslöshet mot borgenärer.
:Vi ha icke kunnat finna, att det föreligger tillräcklig anledning att bryta ut
ett enda fall av vårdslöshet i konkurs och för detta fall bestämma straffet till
böter, under det att straffet i alla andra fall av vårdslöshet skulle bliva fängelse.
Man kan inte komma ifrån, att brott, som bestå i vårdslöshet mot
borgenärer, ofta äro synnerligen obetydliga. Det finns en hel del fall av sådana
brott, fall av den mest olika karaktär. Gränsen mellan straffbar vårdslöshet
i konkurs och en lättsinnig optimism, som icke kan anses straffbar, är
ofta mycket svår att draga, trots att straff icke skall ådömas annat än då det
föreligger s. k. »uppenbar» vårdslöshet. Örn en person till sitt hushåll eller
sina personliga utgifter använt eller genom lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser
förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning
eller tillgångar, blir han ådömd straff. Gränsen mellan en straffbar
vårdslöshet vid ingående av ansvarsförbindelser och en ursäktlig och icke
straffbar optimism vid sådana förbindelsers ingående är ju fullständigt flytande.
Det är i sista hand en omdömessak vad man skall anse straffbart.
Sak samma gäller det fall, då en konkursgäldenär i uppenbar avsikt att fördröja
utbrottet av konkursen fortsatt sin rörelse och därunder upplånat penningar
eller varor. Han hoppas i det längsta, att, om han fortsätter litet till,
så skall det gå bra. Det kan ofta nog vara ett mycket obetydligt brott. Enligt
min mening finnas därför icke tillräckliga skäl att utesluta möjligheten
att använda bötesstraff i andra fall av vårdslöshet än då det gäller vårdslös
bokföring. Man har invänt, att det ur allmänpreventiv synpunkt skulle vara
farligt att införa bötesstraff i dessa fall, men det kan icke ur allmänpreventiv
synpunkt vara nämnvärt farligare att införa bötesstraff beträffande alla
mera obetydliga brott av denna art än att införa bötesstraff för de vanligast
förekommande. Det är alldeles särskilda omständigheter, som gjort, att man
tyckt det vara otillfredsställande att göra fängelsestraff obligatoriskt för flertalet
vårdslöshetsbrott. Straffbestämmelserna utnyttjas nämligen mycket ofta
av konkursborgenärer för att tilltvinga sig större utdelning i konkursen än
de eljest skulle få. Dessa brott äro allesammans angivelsebrott. De få icke
åtalas av åklagare annat än efter angivelse av målsägaren. Det är icke ovanligt,
att en målsägande ger in anmälan till polisen och använder denna an -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Anid. (indrin!/ i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
malan som press på konkursgäldenären för att denne skall försöka samla ihop
pengar och betala större utdelning till fordringsägarna än han eljest skulle
kunna göra. Det är icke tillfredsställande, att man skall ha obligatoriskt
frihetsstraff i alla dessa fall, så att en gäldenär kan veta, att, om han icke
skrapar ihop pengar för att förnöja sina borgenärer, får han en månads fängelse
eller mera. Jag tycker det finns lika starka skäl att införa bötesstraff
beträffande andra lindriga fall av vårdslöshet som beträffande vårdslös bokföring.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Den paragraf som det nu är fråga om handlar örn gäldenär, som kommit i konkurstillstånd
och visat uppenbar vårdslöshet mot sina fordringsägare. Sålunda
fordras här inte bara vårdslöshet, utan det skall också vara uppenbar vårdslöshet.

Nu är det klart, att man träffar på en mycket svag punkt i bötesstraffet,
om man vill använda det mot en konkursgäldenär. Det talas i detta fall örn,
att han skall dömas till minst 30 dagsböter. Det blir naturligtvis i regel ett
mycket lågt belopp, som kommer att läggas till grund för dagsboten, när det
gäller en konkursgäldenär. Jag har dock för min del övervunnit de betänkligheter,
som ligga nära till hands, i ett av de fall, som behandlas i denna paragraf,
nämligen då fråga är om vårdslöshet i bokföring. Jag har haft före nådemål,
då det varit fråga örn personer, som för att kunna hjälpa arbetslösa inom
sin ort satt i gång med träförädlingsföretag. Vederbörande har inte varit
vidare kunnig i bokföring och inte haft tid att följa med den så noga, emedan
han varit upptagen av det praktiska arbetet och därför inte observerat att man
till exempel skall skriva under balansräkningen och inventarieförteckningen,
och även på annat sätt har han slarvat med bokföringen. Det har med andra
ord varit en vårdslös bokföring alltigenom. Det har emellertid vid studiet av
dylika mål förefallit mig, som'' örn det verkligen skulle finnas en hel del fall,
då man kunde undvika att föra vederbörande till rätta genom fängelse, särskilt
när han felat i bokföringen på grund därav att han inte haft nödigt biträde
eller att han på grund av affärens ringa omsättning inte haft råd att kosta
på sig en ordentlig bokföring.

Men en helt annan sak är örn man skall utvidga tillämpningen av bötesstraff
till alla de fall, som äro omtalade i denna paragraf. Här finnas ju fall som äro
av mycket olika kvalitet ur straffrättslig synpunkt. Jag ber herrarna se på
uppräkningen i utskottets betänkande av alla dessa fall. Det är ju här fråga
om lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser, om någon till underpris säljer
egendom som han äger, kort före konkursens början, örn någon går och vidtar
sådana där knep, som vi alla känna till från det praktiska livet, för att fordringsägarna
skola få så litet som möjligt och vederbörande i stället skall kunna
stoppa undan pengar för egen räkning. Det finns som vi veta många personer,
som äro ganska skickliga i att ordna sin konkurs på det för dem själva fördelaktigaste
sättet, när de inse det oundvikliga i situationen. Kunna de nu räkna
med att de, därest omständigheterna förefalla vara förmildrande, skola komma
undan med böter, är det givet att de inte känna sig så avskräckta från en hel
del transaktioner. Jag är emellertid övertygad om, att därest allmänheten skulle
bli i tillfälle att iakttaga en hel del sådana fall, då endast böter blivit ådömda,
komme den att bli ganska upprörd. Allmänhetens känslor skulle säkerligen
inte heller mildras till följd av tillämpningen av den lag om böters förvandling,
som nyligen blivit antagen. Det är väl mycket sannolikt att, örn en konkursgäldenär
på grund av förmildrande omständigheter blir dömd till dagsböter,

Andra leammarens protokoll 1937. Nr S9. 6

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
som han inte kan betala, (ketta inte kan anses bero på tredska, och det inte heller
föreligger någon anledning antaga, att inte vederbörande skall låta föra
sig till rätta. Det hela resulterar i så fall i att han enligt den nya lagen om
bötesförvandling får en villkorlig dom och kommer ifrån saken på det sättet.

Jag undrar, örn det inte är att öppna dörrarna på något för vid gavel, i fall
man i fråga örn denna paragraf följer reservanternas förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag,
dels ock på godkännande av paragrafen enligt den lydelse, som föreslagits
i den av herr Löfgren m. fl. beträffande detta lagrum avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och godkändes paragrafen i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

25 kap. 12 §, slut st ad g ande, ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets övriga under punkten A) framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn lagförslagen.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C) föredrogs; och yttrade därvid

Herr Wallén: Herr talman! Det är mig ett särskilt nöje att konstatera, att
utskottet så välvilligt behandlat herr Hages ochhnin egen motion. Jag vill därför
bara uttala den önskan, att tillämplighetsområdet för lagen om kreditocker
så snart som möjligt måtte utvidgas, och att utredningen härav måtte påskyndas
så mycket som möjligt.

Det är utan tvivel så att de största skurkar, som för närvarande undgå
straff här i Sverige, äro just dessa ockrare. Det är en samling människor, som
vi alla ana, men som inte ha fått komma till synes i domstolsprotokoll. Med
nuvarande lagstiftningsbestämmelser är det nämligen nästan omöjligt att få
dem fast. Det är en samhällsgrupp, som till stor del rekryteras från de socialt
sett relativt högt ställda. Jag kan med utdrag u‘r en offentlig handling antydningsvis
nämna några stycken. Tittar man efter vilka det är som sitta i styrelsen
för sådana här företag, finner man, att det inte är bara vanliga dödliga,
personer utan personer, vilka som sagt tillhöra samhällets högre klasser, folk,
som, då de inte vistas på sina kontor, hålla till på kapplöpningsfälten och lyxrestaurangerna.
Till följd av nuvarande lagbestämmelser ha de inte blivit tillräckligt
brännmärkta. Jag tror emellertid, att det är ett allmänt socialt intresse
att de klämmas åt och klämmas åt ordentligt. Straffet för dem kan inte bli
för strängt. Det är varken på grund av arbetslöshet eller nöd som de driva sitt
hantverk utan endast för slem vinning. Allmänna opinionen är upprörd och
skulle nog fordra spöstraff, örn den finge sin vilja igenom. Då detta straff
emellertid är avskaffat, får man hoppas, att de dock klippas till så mycket
som möjligt.

För att i någon mån visa att en straffskärpning är av behovet påkallad, kan
jag icke underlåta att hänvisa till en skrivelse som finns i kungl, finansdepar -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Äng. ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (Forts.)
temeritet och varav jag här har en avskrift. I denna skrivelse finner man —•
jag skall inte dra alla fallen — att en mycket ansedd tjänsteman, som behövde
låna litet pengar, vände sig till olika kassor i Stockholm. Han hade lyckats
att som utställare och endossenter på sitt papper få personer, som hade en genomsnittlig
årsinkomst på 30,000 kronor, och som alltså enligt sunt förnuft
borde vara goda nog. Han hade inga bankförbindelser utan gick efter tidningsannonser
och telefonkatalogen till sådana här kassor. Jag skall som sagt inte
dra alla fallen utan endast några stycken. Jag skall då börja med d,en hyggligaste
firman, som jag kan kalla bankirfirman Å. & Co. — de kalla sig nämligen
bankirer de här herrarna, för det låter så bra — Skeppargatan 26. Mannen
lämnade således in en växel på 225 kronor med dessa goda namn. Ränta
plus provision och den bokföringsavgift som lades på, belöpte sig endast till
18.67 procent. Hetta var den hyggligaste i raden. Hen nästa var en förening,

,en lånkassa, Karlbergsvägen 14. Bär blev det strax litet dyrare, för där gick
diskontot till 36.44 procent. Tar jag så det tredje fallet, gällde det en större
kreditkassa, Stora. Nygatan 19 namnet finns i de offentliga handlingarna,
men här fick han inte sitt papper diskonterat. Han vände sig då till en annan
bankirfirma, Brottninggatan 10. där räntan blev 37.56 procent. Han fortsatte
sin vandring och kom till en diskontoförening, Vasagatan 44. Här nåddes toppen
47.1 procent. Jag skall inte fortsätta min uppräkning; alla intresserade
kunna ta del av dessa uppgifter i handlingarna antingen i finansdepartementet
eller hos mig själv. Jag har emellertid, herr talman, inte kunnat underlåta
att antyda såväl firmornas namn som adresser och jag hoppas, att detta skall
lända dem till varning, och att utredningen även skall finna, att det föreligger
ett verkligt fog för dessa motioner, i vilka vi begärt utredning örn ett kraftigt
verkande straff för dem som bedriva sådan här kreditverksamhet.

Het är emellertid inte bara denna kategori, som lånar ut pengar mot dryga
räntor, utan vi ha också några som kalla sig förmedlare. Jag har ett exempel
på en sådan ^»direktör», som vederbörande älska att kalla sig. Jag har själv
varit uppe på hans kontor för att titta på klientelet, och jag fann, att kontoret
var lika flitigt besökt som en berömd läkares mottagningsrum. Varenda en
som kom in hade först att skriva under en ansökan och att erlägga en viss summa
i förskott. Alla som, efter att besökt »direktören» för erhållande av svar,
gingo därifrån finga emellertid i allmänhet det svaret, att namnen inte dögo’.

Men pengarna^ dögo, herr talman. Hem fick »direktören» behålla, och på det
var det inte något straff. Jag menar, herr talman, att detta kan för mången
synas vara en obetydlig och landsorten ovidkommande fråga. I de stora städerna
rör det sig emellertid örn en ganska betydande grupp, framförallt då av
tjänstemän, som inte ha något bankkonto, och som därför äro hänvisade till
dessa ockrare.

Jag har, herr talman, intet yrkande, utan jag har med det anförda endast
velat vända mig till justitieministern med en vördsam anhållan, att utredningen
måtte forceras, och att man måste försöka i lagen skriva in de allra strängaste
straffbestämmelser för detta slag av brott, som mer än andra förtjäna
strängt straff.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Härpå föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av väckta Äng. ändring
motioner angående ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. » strafflagens

Första lagutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen om sabbatsväckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kamma- brott.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om sabbatsbrott. (Forts.)
ren nr 8 av herrar Otto R. Wangson och Lindström samt motionen i andra kammaren
nr 32 av fru Nordgren m. fl.

I motionerna hade hemställts, i den förra motionen, att riksdagen för sin del
ville besluta, att 7 kap. 3 § strafflagen" skulle upphöra att gälla, och i den senare
motionen, att riksdagen ville besluta skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan,
att utredning måtte företagas i syfte att åstadkomma sådan ändring
av stadgandena i 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen att de bringades i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående en revision av
stadgandena i 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen och vad därmed kunde äga samband
samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Larsson i Hede hemställt, att
ifrågavarande motioner I: 8 och lii 32 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Larsson i Hede: Herr talman! Då jag står som reservant i denna

fråga, skall jag be att i korthet få framföra några av mina synpunkter på detta
spörsmål.

Motionärerna i första kammaren ha i sin motion framhållit, att det som närmast
givit dem anledning att motionera har varit den omständigheten, att en
häradsrätt i Halland ådömt några personer 5 kronors böter vardera, därför att
de på sabbaten utfört diverse arbeten på sina så kallade sommarstugor. Dessa
domar ha emellertid sedermera upphävts av hovrätten, i den mån de ha överklagats.
Efter dessa friande utslag i hovrätten ha ju således motionärernas
närmast åberopade skäl borteliminerats. Medan motionärerna på grund av de
i underrätten fällda domarna kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande
lagparagraf bör upphöra att gälla, har jag för min del på grund av hovrättens
friande utslag kommit att dra en annan slutsats, den nämligen att lagstadgandet
i fråga bör tolkas och tillämpas så, att det kommer att respekteras mera
än vad fallet är, då detta skulle bidraga till att skydda sabbatsvilan. Det
måste verka både stötande och störande inom ett samhälle, som har, åtminstone
till stor del, respekten kvar för lagen örn sabbatsvila, när det från en annan
ort kommer personer, som kanske inte hysa den ringaste aktning vare sig för
denna lagbestämmelse eller för söndagsvilan som sådan utan utföra störande
och bullersamt arbete i nästan lika stor utsträckning som örn det varit en vanlig
söckendag. Jag tror, att särskilt den som bor på landet, oavsett vilken
känsla han i övrigt har för de religiösa spörsmålen, inte kan annat än reagera
emot sådant här söndagsarbete. Jag håller också före, att åtskilligt arbete,
som nu utföres på helgdag, inte med nödvändighet måste utföras en sådan dag.
Jag tror för min del, att orsaken till att så sker, är att finna i den av motionärerna
erkända, på många håll försvagade eller bristande respekten för den
religiösa uppfattningen örn sabbatsvilan. Jag kan inte dela motionärernas
åsikt att man för en sådan bristande respekts skull skall skjuta at sidan den
religiösa åskådningen och upphäva det lagskydd, som för närvarande finns.
Låt vara att lagen måhända inte till fullo respekteras på vissa håll och inom
vissa kretsar, så torde den dock i viss utsträckning verka återhållande, och
den har säkerligen allt förfarande en uppgift att fylla.

Jag är fullt ense med motionärerna när de säga, att kravet pa söndagsvila

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. (Forts.)
inte bara är ett religiöst krav för stora delar av vårt folk, som så långt möjligt
är bör respekteras. Det är här fråga örn ett socialt behov, som inte ostraffat
kan negligeras. Jag håller emellertid före, att om dessa krav och dessa
behov i verkligheten skola kunna respekteras, så bör det också finnas ett straffstadgande,
som bör tillämpas vid överträdelser av lagen. Jag förstår ganska
väl, att denna fråga kan ses från olika synpunkter inom skilda delar av vårt
folk. Men det förhållandet att många i likhet med motionärerna anse att lagstadgandets
religiösa sida är föråldrad bör väl ändå inte tillmätas så stor betydelse,
att den del av vårt folk, som allt fortfarande håller på sabbatens helgd,
måste finna sig i att få sina religiösa känslor kränkta genom ett grovt störande
av sabbatsvilan. Jag är övertygad örn, att stora delar av vårt folk, kanske
inte minst i den landsända jag närmast representerar, äro av den bestämda
uppfattningen, att det lagstadgade skyddet för söndagsvilan bör upprätthållas
i hela sin omfattning. Utskottet, som i stort sett delar motionärernas uppfattning
beträffande karaktären av detta lagstadgande och syftet med detsamma,
säger, att stadgandet närmast torde böra behandlas bland fridsbrotten.
Ett överflyttande ifrån religionsbrotten innebär enligt mitt förmenande, att
tyngdpunkten kommer att läggas på det sociala området. Jag för min del befarar
emellertid, att den religiösa synpunkten då kommer i andra hand, och
att den löper fara att bli utsuddad. Med den uppfattning, som jag har örn det
religiösa spörsmålet i frågan, har jag inte kunnat ansluta mig till utskottets
hemställan om utredning på de grunder, som utskottet i sin motivering antytt.
Då en allmän revision av strafflagen pågår, varvid även religionsbrotten, antar
jag, komma att bli föremål för behandling, kan jag inte finna, att något trängande
skäl nu föreligger för en lagändring i det förevarande avseendet. Jag
anser för min del lämpligast, att de ifrågavarande paragraferna behandlas
i samband med en justering av sjunde kapitlet strafflagen.

Jag tillåter mig därför, herr talman,, att yrka avslag såväl å utskottets
hemställan som å motionerna och bifall till den av mig avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Krogstorp, Petersson i Lerbäcksbyn,
Hansson i Hönö, Olsson i Staxäng, Gustafson i Kasenberg, Persson
i Grytterud, Nolin, Johanson i Huskvarna, Andersson i Lindome och Magnusson
i Tumhult.

Herr Sundberg: Herr förste vice talman! Den föregående talaren, som är
ensam reservant, anför i sin reservation att ifrågavarande stadganden i de
lagparagrafer, varom här är fråga, ha sin grund i religiös åskådning och sed,
som alltjämt äga djupa rötter hos Sveriges folk.

Jag hyser stor respekt för den religiösa åskådningen och vill ingalunda förneka
att den har djupa rötter hos Sveriges folk. Men, herr talman, när man
använder sig av liknelsen om rötter må man betänka, att sådana finnas av
olika slag. En hel del rötter äro synnerligen smidiga och fina, en hel del
andra äro grövre, och framför allt äro en hel del rötter kolossalt vresiga. I
fråga örn de religiösa åskådningarna har ju västkusten en riksbekant särprägel,
och detta gör att jag finner anledning säga att örn dessa rötter där
nere äro djupare än annorstädes i landet, så äro de också mycket vresigare.

Jag har i likhet med motionärerna i första kammaren haft möjlighet att av
de tilltalades rättegångsbiträde få en viss redogörelse för denna fråga. Jag
har likaså haft tillfälle tala med en hel del personer där nere i Åsa, som äro
ägare till småstugor, och dessa människor lia också beskrivit hur det egentligen
gått till när de som föranstaltat örn dessa åtal blivit störda. Motionärerna
i första kammaren tala också örn detta och säga, att det framgår »att

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. (Forts.)
allmänne åklagaren icke anställt åtal mot alla, som vid anställda razzior beträtts
med sin brottsliga verksamhet, utan synes ha låtit nåd gå före rätt
i flera fall. Domfällande i mål av denna beskaffenhet är sålunda beroende
av i första hand ett angiveri, som lyckligtvis torde vara tämligen sällsynt.
»

Där nere i Åsa har det omtalats för mig av redbara och ärliga människor,
vilkas ord man har all anledning sätta tro till, hur det gått till när en del
personer kunnat bli störda. I motionen säges att det företagits razzior, och
det är verkligen på det sättet att vissa personer — för att överhuvud taget
kunna bli störda — måst sända ut spaningspatruiler i omgivningarna som
överrumplat vederbörande stugägare för att komma i tillfälle att angiva dem.
Det har sagts mig, vilket också säges i motionen, att sådana patruller, som
inte kunnat upptäcka att något arbete försiggått utomhus, helt enkelt gått
fram och öppnat dörren och stigit in. Man har inte ens använt den sedvanliga
artigheten att knacka på dörren, då man misstänkt att något skulle
hinna plockas undan. Det har t. o. m. förekommit fall då stugägare, som
i avsides liggande stugor, belägna långt från allfarväg, målat sina fönsterbågar
i skydd av buskar och träd, överraskats av en sådan patrull och angivits.
Som alla veta kan ett målningsarbete ingalunda vara bullrande eller
störande.

Det är ju mindre vackra tillvägagångssätt som använts, och jag har velat
begagna tillfället att relatera, hur sådant där åtminstone i några fall kunnat
försiggå, enligt trovärdiga personer. Metoden tyder inte på någon vidare
from och kärleksfull känsla. När man enligt min åsikt i stället borde i stilla
frid lia suttit hemma och hållit sabbaten i helgd, har man givit sig ut på
sådana många gånger ganska ansträngande patrullfärder för att kunna bli
i tillfälle att finna sin känsla störd och irriterad.

I fråga örn religiositetens rötter visa sig ju nyanserna synnerligen väl, örn
man studerar det religiösa livets växlingar över hela riket. Detta aktuella
fall ledde till en enquéte i en tidning, som talade med vissa prästmän. Kyrkoherden
nere i Åsa gör följande uttalande i tidningen: »Yi hålla oss här till
Guds ord. Det står inte mellan klockan 11 och 1, utan sabbatsdagen.» Och
han fortsätter: »Vi vilja lia sabbatsfrid. Om de inte lia annan tid, får det
vara med bygget.» Han vill således säga att örn en arbetare eller tjänsteman
eller vem det vara må har möjlighet att skaffa sig en liten stuga, där
hustru och barn kunna få tillfälle till sommarvistelse i lugn och ro men inte
själv kan klarera förekommande arbeten på annat sätt än genom att i viss
mån ta söndagar och helgdagar till hjälp, då skall han låta bli detta och låta
hustru och barn stanna kvar i storstaden.

En annan prästman som inte är tjänstgörande nere på västkusten utan här
uppe i Stockholm, alltså i en trakt av landet, där dessa rötter ha en något
annan nyans än på västkusten, säger i samma tidningsintervju — det är komminister
Krook —: »Det är välbefogat att söka skapa helg och söndagsvila
i vår rastlösa tid, och det är förståeligt örn schartauanerna reagera. Men
man måste söka vägar som nutidens människor kunna gå, i synnerhet de
unga. Tänk på Jesu ord: Sabbaten är till för människans skull och icke
människan för sabbatens. I Mästarens ögon kanske t. o. m. timrandet på ett
hem i vissa fall skulle ha godtagits som ett värdigt sabbatsfirande.» Han
anser emellertid, liksom också jag, att arbetet i fråga naturligtvis inte får vara
störande ur ordnings synpunkt.

Det är dessa synpunkter jag har velat framhålla, och det är med stor glädje
jag antecknar, att de attacker som där nere gjorts emot dessa fridsamma medborgare,
i viss utsträckning ha aktualiserat frågan och nu medfört att en väl -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. (Forts.)
behövlig revision på denna punkt kommer till stånd. Jag har sålunda härmed
inte på något sätt velat taga i försvar den som verkligen ur ordningssynpunkt
stör sabbatsfriden för sina grannar och övriga medborgare. Men jag anser
som sagt att man får se det där ur ren ordningsstadgesynpunkt.

Ett belysande exempel på en sådan ordningsstadgesynpunkt som man kan
anlägga på problemet erfor jag nu i söndags när jag vid promenad denna
vackra middag gick ut på den i förnäm avskildhet liggande Riddarholmen
och besökte den ärevördiga Riddarholmskyrkan. Då jag kommer ut på
Birger Jarls torg stötes mitt öra av ett intensivt klappande, det lät som örn
man piskade kläder eller något sådant. Jag kunde inte tänka mig att man
piskade kläder på denna söndagsmiddag, utanför den ärevördiga kyrkan och
vid detta tillfälle, när det dock var besökstid. Jag går snett över torget och
kommer fram till ett stort hus med en gallergrind, varigenom man kunde se
in på. gården — där ett par unga människor verkligen äro i full färd med
att piska soffkuddar och sängkläder. Det var ju ett förfärligt oväsen, som
man vet att det blir när man piskar stoppade möbler. Jag blev synnerligen
förvånad,, det var inga religiösa känslor precis som stöttes hos mig, men mitt
ordningssinne stöttes, ty vad jag upptäckt var verkligen ett brott mot allt vad
ordning heter. Nu vet jag inte, herr talman, vad det var för folk som bodde
där, men på inskriptionen över porten kunde man läsa namnet på ett kungl,
ämbetsverk!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergquist: Herr talman! I denna fråga, ändring av strafflagens bestämmelser
örn sabbatsbrott, föreligga två motioner, den ena väckt i första
kammaren och den andra i denna kammare. Motionerna utmynna i olika yrkanden.
I den i första kammaren väckta motionen hemställes direkt att riksdagen
för sin del omedelbart måtte upphäva det lagstadgande, enligt vilket
straff skall utgå för arbete på sabbat, under det att i den motion som väckts
i denna kammare yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära en utredning
i syfte att få detta stadgande och ett annat stadgande i samma kapitel
i överensstämmelse med nutida rättsuppfattning.

Första lagutskottet har icke ansett sig kunna ansluta sig till det yrkande
som framställts i den i första kammaren väckta motionen, örn omedelbart upphävande
av detta straffstadgande, men har däremot funnit sig böra tillstyrka
den motion som väckts av fru Nordgren m. fl. Det visar sig, när man undersöker
detta straffstadgande, att det gäller en bestämmelse som användes i
mycket ringa omfattning, fastän man vet att brott mot densamma, örn den
skulle tillämpas strängt, begås i synnerligen stor omfattning. Redan denna
omständighet tyder ju på att det måste vara något fel med straffbestämmelsen
och att denna inte motsvarar nutida rättsuppfattning. Utskottet har särskilt
fäst sig vid att detta lagstadgande hör till de mest oklara och otydliga
lagbestämmelser som vi ha, och det har också visat sig i praxis hur svårtilllämpad
denna paragraf är och hur olika uppfattning domstolarna haft beträffande
tillämpningen av den. Utskottet har ansett att anledningen till otydligheten
i mycket ligger däri, att detta lagstadgande tagits in under religionsbrotten.
Straff ådömes alltså enbart ur den synpunkten att arbete på sabbat
kränker religionen. Vi ha funnit att man säkerligen skulle ha mycket att
vinna, örn man i första hand betraktade saken ur annan synpunkt, nämligen
ur den synpunkten att ett arbete under sabbat i många fall kan innebära ett
störande av den frid som varje människa har rätt att kräva på vilodagen. Och
med hänsyn till detta lia vi funnit att denna straffbestämmelse, som givetvis

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. (Forts.)
måste finnas, bör omarbetas och tagas in i annat sammanhang, nämligen under
fridsbrotten.

Utskottet bar därvid emellertid ingalunda förbisett att man här icke får
bortse från de religiösa värdena. Man kan inte bortse från de religiösa synpunkterna,
och vi ha klart och tydligt i vårt utlåtande sagt ifrån, att uppmärksamheten
måste fästas även därvid.

Det är alltså dessa skäl — huvudsakligen den bristande klarheten i den
nuvarande lagbestämmelsen och dess oriktiga rubricering — som gjort att utskottet
ansett sig böra hemställa örn en utredning, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag har visserligen instämt i det anförande
som hölls av herr Larsson, men efter det anförande som strax därefter
hölls av en talare på Göteborgsbänken kan jag inte underlåta att här ytterligare
lägga till några ord.

Den ärade talaren uttalade sin djupa sympati för den religiösa åskådning
som ligger bakom det krav, som reservanten gjort sig till tolk för. Talaren
berörde emellertid en del detaljer rörande dessa åtal på västkusten. Han hade
talat med ägarna till dessa småstugor och med advokaten som haft saken örn
hand, men han säger inte örn han också talat med dem som bo på orten i fråga
och som känt sig förödmjukade av det uppträdande man härvidlag tillåtit sig.
Talaren försökte också att vifta bort det hela med påståendet att man bara
målat fönsterbågar och utfört vissa andra dylika småarbeten på söndagen.
Jag kan inte yttra mig örn dessa fall, men vad jag kan yttra mig om är att
det på ett annat ställe kom en hel karavan av lastbilar med virke på långfredagen
eller påskdagen — en av dessa dagar var det i varje fall — och det
skulle sedan snickras och sättas upp en hel del saker den dagen. Detta har
meddelats mig alldeles nyss av en ledamot av första kammaren, att man förfarit
så på en viss ort. Det stannar inte alltid vid att man målar fönsterbågar
och gör småsaker så där i all tysthet.

När jag nu har ordet skall jag be att få framhålla ännu en sak. När jag
läste utskottets utlåtande var det särskilt en passus i reciten jag stannade vid
och vari man påpekar något som enligt mitt förmenande är ganska viktigt.
Man riktar här uppmärksamheten på den tid, under vilken denna lag kom till,
och uttrycker sig i följande ordalag: »Men med den lutherska ortodoxiens
framträdande blev genom de Kungl. Stadgorna örn eder och sabbatsbrott av
den 2 oktober 1665 och den 17 oktober 1687 sabbatsbudet väsentligt skärpt.»
För min del stannar jag med en viss vördnad just vid dessa årtal. Och varför?
Jo, just därför, att de härröra från decennier av svensk historia, då
mer än någonsin svensk lagstiftning vilade på kristen och religiös grund. Det
sistnämnda årtalet gränsar till det årtal, som i svensk samhällshistoria och
svensk kyrkohistoria aldrig kommer att glömmas, nämligen det år, då den nuvarande
svenska kyrkolagen tillkom. I denna kyrkolag finnes intagen en bestämmelse,
som mig veterlig! icke återfinnes i något annat lands kyrkolag.
Det är den bestämmelsen, att prästerskapet jämte sin predikoverksamhet även
ålägges att undervisa allmogen. Jag tror, att när vi numera prisa vårt folks
höga ståndpunkt, vi icke kunna komma förbi den betydelse, som detta tidsskede
utövat. Jag kan icke heller undgå att säga, att på denna tid kunde
samhället ställa förunderligt stora krav på sina medlemmar. Detta gällde
icke bara i ekonomiskt avseende — jag tänker t. ex. på reduktionen — även
i moraliskt hänseende kunde oerhört stora krav från överhetens sida ställas på
medborgarna. Det var en tid, då överheten kände sig som Guds ödmjuka tjänare
men samtidigt icke bar svärdet förgäves. Jag tycker, att över den ti -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. (Forts.)
dens lagstiftning vilade en förunderlig friskhet, såväl när det gällde den rena
statsförvaltningen som rätlinjighet i seder och tro. Den hade förmågan att
fostra ett folk, som visserligen kunde besegras men icke gå under.

Jag tycker jag har rätt att beröra just dessa ting. Be bilda liksom bakgrunden
till denna lags tillkomst. Det är en sak, som man inte kan komma
ifrån. Jag skulle i allra största korthet vilja sammanfatta vad jag sagt. Vad
som kom till just under denna tid, såväl när det gällde den kyrkliga förvaltningen,
psalmdiktningen, den statliga förvaltningen och lagstiftningen i övrigt
har ett oerhört livsvärde och stor livskraft. De lagar, som då tillkommo,
leva ofta med mycket stor friskhet ännu kvar i vårt land.

Jag undrar örn första lagutskottet, när det gick fram mot en lag, som härstammar
från denna tid, har känt tillräcklig vördnad och betänkt sitt ansvar,
då det ställt sitt ändringsyrkande i denna sak. Jag tycker mig redan höra
repliken: Man skall väl inte tala om livskraft i en lagstiftning, som det är
omöjligt att just i detta fall upprätthålla. Saken ligger nog inte så enkelt till.
Man bör ej enbart stirra på alla de fall, då man bryter mot denna lag. Vad
som är det väsentliga är, att bakom denna lag, då den kom till, låg en religiös
motivering, som vi ej få förbise. En vördnad för sabbatsbudet, som även
vår tid bör fostras till. Den är av helt annan art än den motivering, som ligger
bakom motionärernas ändringsyrkande. Jag vill endast som ett bevis
för detta peka på de skäl för upphävande av lagen, som återfinnas i det yttrande,
som advokaten Arnvik avgivit, och som även finnes återgivet i den
motion i denna sak, som avgivits i första kammaren. Han säger i sin inlaga
»att det vore orimligt örn rättstillämpningen av i dag genom att stämpla ifrågavarande
''arbete’ såsom otillåtet och belägga det med straff, skulle ställa
sig i motsättning till en under senare år framvuxen mäktig social rörelse, den
förut omnämnda småstugeverksamheten, som ju avser att för personer med
ringa eller intet kapital möjliggöra byggande av egna hem, ett bostadsbyggande,
som enligt sin egen planläggning måste äga rum just å sön- och helgdagar».
Man finner lätt, att denna motivering har en helt annan karaktär än
den, som låg bakom den lag, som vi här nu skola ändra. Jag vill ifrågasätta,
om det verkligen kan vara till gagn för vårt land att gå in för en lagändring
i fråga om en strafflag med den motivering, som motionärerna här föreslå.
Jag vill särskilt trycka på detta, ty jag tycker i likhet med den förste talaren
i denna fråga, att det just är på denna punkt, som utskottet allt för mycket
har kapitulerat för motionärerna.

Jag har, herr talman, samtidigt som jag har velat replikera talaren på Göteborgsbänken,
ansett mig skyldig att inför mig själv, vårt land och vår kyrka
framhålla dessa synpunkter, som jag icke tror man har rätt att förbise.

Fru Nordgren: Herr talman! Första lagutskottets ärade vice ordförande

har tidigare påpekat, att i denna fråga två motioner föreligga, utmynnande i
olika yrkanden. Den motion, som väckts av mig, jämte, några andra av denna
kammares ledamöter, och om vilken jag här närmast vill yttra mig, har icke
tillkommit i syfte att rikta någon attack mot religiös åskådning och sed.. För
egen del hyser jag tvärtom den största aktning för den religiösa åskådningen
och liksom reservanten anser jag, att sabbaten bör hållas i helgd. Denna motion
har såsom här förut nämnts tillkommit på grund av att åtal väckts mot
några personer i Halland, vilka på söndagar sysslat med byggnadsarbete å
sina sommarstugor. Då dylikt arbete utföres i ganska stor utsträckning och
det är ytterst sällsynt att åtal följer, måste man ju komma till den uppfattningen,
att de lagbestämmelser det här gäller, äro tämligen föråldrade och att
de även strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Örn det verkligen förhölle

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om sabbatsbrott. (Forts.)
sig så, att man icke finge företaga sig något som helst arbete på söndagarna
utöver det, som är oundgängligen nödvändigt, vore det kanske inte så mycket
att säga örn ifrågavarande lagparagraf. Men örn man betänker, vad som kan
få förekomma under helgdagarna utan att det anses böra hindras genom
lagbestämmelser, måste man väl ändå erkänna, att det är så mycket annat,
som med större fog kan sägas störa sabbatsfriden än det arbete, som här blev
föremål för åtal. Man får väl ändå medge, att vissa motor- och idrottstävlingar
av skilda slag, samt en hel del nöjesanordningar av ganska tarvlig beskaffenhet,
vilka obehindrat få äga rum på sabbaten, måste vara ännu mera kränkande
för den religiösa åskådningen än ett enkelt arbete ute i fria naturen.

Från kyrkligt håll ville man dock inte gå med på att förbjuda idrottstävlingar,
trots att motioner om utredning och åtgärder i sådant syfte väcktes
vid kyrkomötet 1936, utan avslogos desamma. Man motiverade detta med,
att en lag skall uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet; i annat fall hotar
den att undergräva vördnaden för de principer, som lagen vill skydda. Under
sådana omständigheter bör man också, enligt min mening, söka bringa dessa
lagbestämmelser det här gäller i samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Den i andra kammaren väckta motionen gäller även en paragraf, som icke
beröres i motsvarande motion i första kammaren, nämligen 7 kap. 4 § strafflagen.
För nutida rättsuppfattning måste det jämväl framstå som en orimlighet,
att det förhållandet, att ett brott förövats å söndagen skall, oavsett att
den brottslige icke haft något som helst uppsåt att därigenom kränka sabbaten,
anses såsom försvårande omständighet.

Då vi motionärer i andra kammaren icke yrkat på ett direkt slopande av
ifrågavarande lagparagrafer, utan i stället gått den mildare vägen att föreslå
en utredning och avvakta resultatet av denna, hade man förväntat att ett sådant
yrkande icke skulle ha mött det motstånd, som blivit fallet här i kammaren.
Jag tycker tvärtom, att det enbart skulle vara till gagn, även ur religiös
synpunkt, att man genom en utredning får konstaterat, huru dessa lagbestämmelser
lämpligen böra utformas för att bli mera tidsenliga och i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning. Jag finner, att de skäl för en utredning,
som utskottet anfört och som nyss underströkos av utskottets ärade vice ordförande,
äro av den beskaffenhet att andra kammaren, i likhet med första kammaren,
bör kunna besluta i enlighet med utskottets förslag.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Baeckström: Det finns en dikt av Joban Ludvig Runeberg som heter
Bönen. Den handlar örn en mycket from man, som gick till Martin Luther
och klagade över att han blev störd i sin andakt av en smed, som arbetade
i sin smedja. Då talade Martin Luther några kloka ord örn att även arbetet
är en gudstjänst. Dikten slutar med de kända orden: »Och på himlens portar
slår hans slägga kanske starkare än dina böner.»

^ Det som är mest oroande är inte arbetet på helgdagen. Det finns i stället,
såsom den föregående ärade talarinnan sade, så mycket annat, som man med
större skäl borde ingripa emot. De två ärade talare, som i dag ha talat allra
vackrast örn sabbatens helgd, ha vid denna riksdag varit med örn att bevilja
325,000 kronor för sabbatens vanhelgande genom den frivilliga skytterörelsen.
Jag ber, herr talman, att få påpeka, att i detta fall tala gärningar mer
än ord. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. ändring i strafflagens bestämmelser om sabbatsbrott. (Forts.)
såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna samt bifall i
stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 4.

Därnäst var i ordningen å föredragningslistan uppfört första lagutskottets
utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner om upphävande av den s. k.
åkarpslagen.

I två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 5
av herr Olsson i Stockholm m. fl. och nr 257 av herr Senander m. fl., vilka motioner
behandlats av första lagutskottet, hade framlagts förslag örn upphävande
av den s. k. åkarpslagen.

Äng. upphävande
av
den s. k.
åkarpslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för nästkommande års riksdag framlägga
förslag örn upphävande av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen och den däremot
svarande särbestämmelsen i 24 § samma kapitel.

Reservation hade likväl avgivits av herrar S. Erik Anderson, Lindmark och
Johansson i Krogstorp, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville i samband
med den avsedda r.evisionen av stadgandena örn straff för försök till brott låta
verkställa omarbetning av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen i syfte att undanröja
dessa bestämmelsers ensidiga karaktär samt för riksdagen framlägga därav
föranledda förslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundstedt: Ehuru man torde kunna räkna med, att den beryktade
åkarpslagen snart kommer att vara blott ett elakt minne i vår straffrätt, önskar
jag dock vid detta tillfälle göra några erinringar, som enligt min mening kunna
vara värda beaktande icke blott i detta fall utan i det reformerande lagarbetet
i allmänhet. Det är ingalunda framför allt genom sitt ställningstagande
för den ena och mot den andra parten i arbetskonflikter, som åkarpslagen förtjänar
karakteriseringen av klasslag. Den skulle, även örn den gjordes »symmetrisk»
och riktade sig jämväl mot arbetsgivarparten, likväl framstå såsom
en mot arbetarklassen riktad lag. Kriminaliseringen betyder här något helt
annat på arbetarsidan än på den motsatta sidan. Detta blott parentetiskt anmärkt.

Huvudsaken är, att åkarpslagen — varken sådan som den är eller med tillkomsten
av en mot arbetsgivarparten riktad spets — är en lag, som låter sig
straffrättsligt försvaras. Det förhåller sig icke så, att man med framgång kan
kriminalisera varje sådant handlingssätt, som man skulle önska förebygga.
Vad som ur en persons synvinkel ter sig som frånstötande handlingssätt, ja
rentav som samhällsskadliga excesser, kan för andra, för just dem, som det närmast
gäller, ha en helt annan karaktär. Beläggas dylika handlingssätt detta
oaktat med straff, så blir det oundviktligt -— eftersom det är samhället som
straffar; det straffar indirekt genom att stifta lagar — att den grupp, som
icke ogillar handlingen, utan tvärtom moraliskt sympatiserar med densamma,
känner sig ställd utanför samhället i den fråga, det gäller. Är nu denna
grupp en avsevärd del av hela befolkningen, så är ju konsekvensen given: kriminaliseringen
motverkar i stället för att befrämja samhällssolidariteten. I
själva verket vilar hela denna åkarpslag på den kortsynta och dilrför, örn jag

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
får uttrycka mig paradoxalt, tanklösa tanken, att samhället icke vore till för
oss alla, nämligen icke för hela denna stora arbetarklass, som — även örn den
icke alltid sympatiserar med de handlingar, som bär kriminaliserats — likväl
känner sig kränkt därav, att dessa handlingar, som dock framdrivits av den inbördes
solidariteten mellan arbetarna, stämplas såsom brottsliga och samhällsfientliga.

Jag skall icke närmare gå in på saken, som också kan uttryckas så, att endast
sådana strafflagar kunna försvaras, som fullgöra en social funktion. Under
den tid, som jag för bortåt 20 år sedan ägnade åt vissa straffrättsliga undersökningar,
kunde jag icke finna ett mera slående exempel på odugliga strafflagar
än just åkarpslagen. Till en strafflags sociala funktion hör, att lagen
inom de kretsar, som av densamma beröras, förmår så att säga att rycka den
allmänna moralen med sig, d. v. s. förmår åstadkomma en allmän moralisk respekt
för lagbudet. Lyckas icke detta, så kan straffet endast och allenast verka
såsom avskräckning, d.„ v. s. såsom terroristiskt medel. Verkar en strafflag
icke moralbildande utan blott såsom terror, så blir den icke till någon nytta,
utan direkt eller indirekt samhällsskadlig. Den moraliska samverkan mellan
människorna till lagens uppehållande uteblir, och i stället inställer sig en moralisk
uppresning emot densamma. Lagstiftaren är att förlikna vid en maskinist,
som har att ombesörja samhällsmekanismen. Dennas så friktionsfria gång
som möjligt måste vara hans främsta omsorg. Lagar, som väcka moralisk
uppresning inom stora befolkningslager, komma maskineriet att gnissla. De
böra därför icke stiftas; finnas de där redan, så böra de upphävas.

Jag kan som sagt icke här gå närmare in på denna sak. ilen jag tror, alt
man likväl skall inse, att åkarpslagen bekräftar riktigheten i vad jag sagt.
Det kan möjligen så vara, att denna lag har kunnat vid vissa tillfällen avskräcka
från de i densamma avsedda handlingssätten. Huru därmed förhåller sig
vill jag icke yttra mig örn. Men säkert är, att -—■ även örn lagen berett ett visst
skydd mot övergrepp — detta skydd näppeligen ur samhällelig synpunkt kan
vara värt att nämna vid sidan av den sociala skada, som åstadkommits såväl
genom lagens blotta tillvaro som genom dess tillämpning. Vilken förbittring
har icke ofta uppstått i arbetarlägret! Vilka överilade handlingar ha icke
ofta frambesvurits genom denna lag! Vilket skadligt agitationsmedel har icke
denna lag inneburit! Vad den åstadkommit till skärpning av kampen mellan arbetare
och arbetsgivare torde mångfaldigt överträffa den nytta, som den möjligen
kunnat innebära såsom skydd i vissa fall mot arbetarnas övergrepp mot
varandra.

Som sagt, herr talman, ha dessa anmärkningar icke förestavats av tanken,
att de vore av behovet påkallade för att influera på den ärade kammaren till
att bifalla utskottets förslag. Jag har tillåtit mig framställa dem såsom ett
memento vid strafflagstiftningsfrågor i allmänhet. Av samma orsak nödgas
jag också göra en anmärkning mot första stycket i utskottets motivering. Jag
tror för min del — jag kommer icke här att ställa något yrkande, men jag vill
så att säga rädda min själ genom att framföra mina synpunkter — att det vore
lyckligast, örn riksdagen antoge utskottsförslaget med uteslutande av motiveringens
första stycke. I detta synes utskottet ansluta sig till det thyrénska
programmet om en generell utvidgning av det straffbara försöket. Detta program
är icke, så vitt jag förstår^ vetenskapligt grundat. Det har framgått
som en konsekvens av vissa straffrättsliga teorier, framför allt den straffrättsliga
skuldläran. Men dessa teorier kunna icke bringas i samklang med en förnuftig
uppfattning om strafflagens sociala funktion. Denna är, såsom jag redan
betonat, att vara moralbildande, d. v. s. att rycka med sig den allmänna
moralen mot de kriminaliserade handlingssätten. Detta kan icke försiggå på

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
annat sätt än därigenom, att handlingens straffbarhet i det allmänna medvetandet
inpräglar handlingens absoluta otillåtlighet på det sätt, att medborgarna
instinktivt eller i allt mera spontant och reflexionslöst få klart för sig, att
sådant får man absolut inte lov att göra. Men såsom människan nu en gång är
psykologiskt beskaffad, kan denna otillåtlighet icke inskärpas utan att hänföras
på sociala värden, som genom den kriminaliserade handlingen angripas
eller sättas i fara. Därför är det i första hand vissa sociala värdens okränkbarhet,
som inpräglas genom strafflagen. Detta föranleder i sin tur, att straffet
göres beroende av effekten, d. v. s. av ett socialt värdes faktiska kränkning,
och ej av den blotta sinnesbeskaffenheten i avseende därå. Fasthåller nian
detta, så inses, att både vår egen och andra äldre strafflagar verkligen ha —■
fastän man inte tror det nu, i sin moderniserande sinnesförfattning -—- reella
grunder på sin sida, när de icke innehålla någon generell regel örn försökets
straffbarhet, ävensom när försöket överhuvud blott i begränsad utsträckning
blivit kriminaliserat. Därmed vill jag naturligtvis inte ha sagt, att icke försökets
straffbarhet kan tänkas böra utvidgas till vissa nya fall. Men principen
måste därvid vara, att försökets straffbarhet endast får ifrågakomma, när själva
försökssituationen skapar en sådan effekt, att det för var och en kan genom
försökets straffbarhet göras klart, att ett visst socialt värde blivit utsatt
för ett verkligt angrepp. Eljest kan försöksstraffet icke fullgöra någon för
samhället nyttig funktion.

Det säger sig självt, att det här rör sig örn djupgående sociala problem, och
jag har här endast kunnat antyda dem. Mitt syfte, herr talman, har, som
kammarens ärade ledamöter förstå, naturligtvis inte varit att söka övertyga
kammaren örn riktigheten av min ståndpunkt. Syftet har endast varit att påvisa,
att den straffrättsliga försöksmaterien innefattar en frågeställning, som
hittills har förbisetts av lagstiftaren, samt att det därför inte kan vara lämpligt,
att riksdagen binder sig i viss riktning, innan de spörsmål, som jag nu
har berört, blivit på ett tillfredsställande sätt utredda.

Nu torde man emellertid inte behöva med nödvändighet uppfatta utskottets
motivering i första stycket såsom ett bindande uttalande angående principerna
för försökets straffbarhet, och efter de synpunkter, som jag nu har haft tillfälle
att framställa, anser jag mig därför kunna instämma med utskottet, till
vars utlåtande jag härmed tillåter mig yrka kammarens bifall.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar. •

Herr Johansson i Krogstorp: Herr talman! Bestämmelserna i strafflagens
15 kap. 22 och 24 §§ böra naturligen i första hand bedömas från strängt juridiska
synpunkter. Frågan örn en revision av dessa bestämmelser har ju emellertid
av kända skäl gång efter annan upptagits i den politiska debatten. Det
må därför vara mig tillåtet att framföra några mera lekmannabetonade synpunkter
på den s. k. åkarpslagen.

Lagreglerna i strafflagens 15 kap. lia tillkommit för att i olika avseenden
skydda den enskildes frihet och integritet. Den utformning, som stadgandet
i 22 § andra stycket erhållit rörande försök att genom våld eller hot öva visst
tvång i samband med arbetskonflikter, får givetvis ses mot bakgrunden av den
spänning, som sådana konflikter kunna utlösa. Med hänsyn härtill hava lagstiftarna
ansett, att den enskildes frihet och integritet i detta fall vore
i behov av ett starkare skydd jin eljest. Detta sammanhänger ju även därmed,
att försök till brott endast i ringa utsträckning regleras i den svenska strafflagen.
Av intresse för den föreliggande frågan är väl närmast regeln i strafflagen
om resande av livsfarligt vapen i uppsåt att göra skada eller eljest i vre -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
desmod (14: 15). Här straffas redan försöket, men det gäller ju endast ett
specialfall. Vidare lia vi ett stadgande, enligt vilket hot om misshandel eller
brottslig gärning beivras (15: 23). Detta lär i juridisk mening icke betraktas
som försök till brott men i en lekmans ögon ligger det nära försöket. Stadgandet
är dock tillämpligt endast under vissa, ganska strängt avgränsade förutsättningar.
Av betydelse, då det gäller att taga ställning till första lagutskottets
förslag, är självfallet slutligen det skydd mot ärekränkning, som strafflagen
erbjuder. Främst synes det vara de allmänna ärekränkningsreglerna i 16 kap.
8—11 §§, som här äro aktuella. De vanskligheter, som vidlåda tillämpningen
av dessa regler, äro likväl kända av en och var och''behöva icke nu närmare utvecklas.
Man får icke heller förbise, att samtliga de bestämmelser, som jag
här berört — alltså om resande av livsfarligt vapen, hot om misshandel och
örn ärekränkning — icke annat än undantagsvis bliva tillämpliga förrän efter
initiativ från målsägandens sida, vare sig han, som vid ärekränkning och hot
örn misshandel, själv åtalar eller, som vid resande av livsfarligt vapen, åklagarens
åtalsrätt är betingad av angivelse från målsäganden. Den som något
känner förhållandena på arbetsmarknaden vet emellertid, att sådant initiativ
från den angripna parten ofta uteblir, därför att han fruktar framtida repressalier.
Örn målsäganden har åtalsrätten eller örn åklagarens åtalsrätt begränsas
till fall, där angivelse ägt rum, blir sålunda skyddet för den enskilde mer eller
mindre illusoriskt i sådana situationer, varom här är fråga.

Den väg, som utskottet valt, synes vidare icke välgrundad, örn man betänker
att vi ännu så länge sakna och kanske för åtskillig tid framåt komma att sakna
varje reglering av de ekonomiska stridsformerna. Icke ens stridsåtgärder, som
riktas emot samhället självt eller mot dess livsviktigaste funktioner, ha i lagen
reglerats. Nog är det väl då rimligt, att de, som i ett kritiskt läge åtaga sig
att fullgöra en dylik funktion, alltjämt komma i åtnjutande av effektivt rättsskydd.

En annan sak är, att åkarpslagen erhållit en ensidig och partisk inriktning,
som är skadlig och olycklig. Detta understryker både utskottsmajoriteten och
reservanterna. Men under hänvisning till vad jag förut anfört förefaller det
mig som örn reservanterna dragit en riktigare slutsats av nämnda påpekande
än majoriteten, då de i samband med den planerade revisionen av stadgandena
örn försök till brott begärt omarbetning av 15 kap. 22 och 24 §§ i syfte att
undanröja dessa bestämmelsers ensidiga karaktär. Reservanterna ha alltså
här ställt sig på samma linje som de båda frisinnade reservanterna vid 1925
års riksdag, vilkas yrkande riksdagen gjorde till sitt eget. De funno skäl föreligga
— för att citera ordagrant — »icke att följa motionärens yrkande och
utan vidare upphäva lagen, utan däremot att påkalla snara och målmedvetna
åtgärder i syfte att åvägabringa lika behandling av och ett allsidigt skydd
mot övergrepp från båda sidorna under arbets striderna». För min del kan jag
helt instämma i detta yttrande.

Med anledning av riksdagens beslut 1925 hänsköt Kungl. Maj:t frågan örn
revision av förevarande lagparagrafer till särskilda sakkunniga, vilka skulle
behandla jämväl vissa andra strafflagstiftningsfrågor. Saken har sedermera
avancerat så långt, att ett förslag till generell reglering av straff för försök till
brott nu utarbetats, varöver lagrådets yttrande inhämtats. Frågan torde sålunda
inom den närmaste tiden vara mogen för lösning. Någon allvarligare
olägenhet torde väl därför icke behöva uppkomma örn bestämmelserna i strafflagen
15: 22 och 24, vilka varit i kraft sedan 1899, finge kvarstå i avvaktan
på den allmänna revisionen. Överhuvud måste det bliva ett drag av planlöshet
över statsmakternas arbete, örn resultatet av pågående utredningar gång efter
annan skall föregripas genom beslut i specialfrågor, vilka ligga inom utred -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
ningarnas område. Även med hänsyn härtill synes det mig som örn reservanternas
ståndpunkt vore starkare motiverad än förslaget att riksdagen nu skulle
begära, att skyddet mot försök till brott i ett visst fall helt och hållet skall
upphävas — till yttermera visso i ett fall, där man tidigare, åtminstone på
borgerligt håll, ansett särskilda skäl tala för förefintligheten av detta skydd.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Senander: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet endast för
att få uttala vår tillfredsställelse med att man nu äntligen synes ha beslutat
sig för att slopa det monstrum till klasslag, som åkarpslagen utgör. Tillfredsställelsen
blir inte mindre därigenom, att man här i riksdagen nu har vunnit
en ganska bred samling för ett slopande av klasslagen ifråga. Det är ju endast
högern, som alltjämt hakar sig fast vid den dumma och inkonsekventa klasslag,
som åkarpslagen är. Det ser emellertid ut, som ett bistert öde för högerns del,
att dess hövding i första kammaren, herr Trygger, har en rakt motsatt uppfattning
och i dag i första kammaren har röstat för denna lags slopande. Vi hoppas
på en god fortsättning på den väg, man nu slagit in på. Det finns nämligen
flera klasslagar, och även örn dessa lagar äro på papperet vad herr Lundstedt
här uttryckte symmetriska, så är det dock att faktum, att de rikta sin spets
uteslutande mot arbetarklassen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Sedan många år tillhaka har vårt
partis riksdagsgrupp här i kammaren framfört motioner örn att denna lag
skulle slopas. Under de senaste riksdagarna har jag själv på gruppens vägnar
framfört en dylik motion.

Redan tidigare beslöts en skrivelse från riksdagen till Kungl. Majit, men
denna skrivelse föranledde ingen åtgärd. Den låg då på ungefär samma plan
som det reservanterna nu önska, och skulle reservanternas mening godkännas,
kan man befara, att samma öde skall gå den till mötes, som en tidigare riksdagsskrivelse
har rönt.

Det visar sig ju, att lagen är, som här sagts, en mycket uppenbar klasslag.
Redan tidigare lia statistiska uppgifter meddelats beträffande tillämpningen
av denna lag, och nu återfinnas i första lagutskottets utlåtande siffror från en
10-årsperiod, utvisande att inte mindre än 128 stycken ha blivit dömda till
böter och 31 stycken ha blivit dömda till fängelse efter dessa lagparagrafer.
Det är klart, att när man vet, hur en arbetskonflikt organiseras, och vet, vad
som kan hända på en sådan plats, säkerligen många icke ha haft den minsta
avsikt att begå något brott, fastän de ändå ha ställts inför denna lag och blivit
dömda efter densamma.

Då utskottet nu har klart sagt ifrån, att det önskar en proposition till nästkommande
års riksdag med förslag örn upphävande av 15 kap. 22 § andra momentet
i strafflagen, kan jag till detta år nöja mig härmed och yrkar därför
bifall till utskottets förslag.

Herr Bergguist: Herr talman! Jag skall inte alls taga upp någon stor debatt
örn den så många gånger diskuterade och omstridda lagstiftning, som
går under namn av åkarpslagen. Jag vill endast med några få ord ange de
synpunkter, som varit avgörande för mig vid ställningstagandet till denna
fråga, och jag vill därvid till undvikande av varje missförstånd framhålla, att
det endast är min rent personliga synpunkt, som jag här framför.

Det är självklart -— det behöver jag knappast säga — att det ingalunda kan

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
anses såsom något önskemål eller ens något tillåtligt, att våld eller hot skall
komma till användning i de ekonomiska eller sociala strider, som kunna förekomma
i vårt land. Det lior ju till det mest primära i ett rättssamhälle, att
dylika åtgärder, våldsåtgärder eller rättsstridigt hot, icke få användas vid sådana
tillfällen. Men då jag trots denna inställning anser, att åkarpslagen bör
försvinna, är det därför att jag finner denna lagstiftning vara obehövlig och
direkt skadlig. Den statistik, som finns i första lagutskottets utlåtande, ser
ju ut att tyda på, att lagstiftningen icke skulle vara obehövlig, utan att det
verkligen skulle föreligga ett behov av straff i detta avseende. Men denna
statistik säger i och för sig ingenting. Det är nämligen så, att om man bortser
helt och hållet från åkarpslagen, ha vi en hel del andra straffbestämmelser,
som kunnat supplera och som kunna komma till användning, i den mån
rättsstridiga gärningar skulle komma till stånd i samband med sådana här strider.
Statistiken säger alltså ingenting, huruvida denna lagstiftning har varit
erforderlig för att utöva den samhälleliga repressionen mot våldsåtgärder, och
jag är för min del övertygad örn, att örn man undersöker dessa fall, skall man
finna, att i de flesta fall har åkarpslagen varit obehövlig, och i den mån
brottsliga handlingar förekommit, ha vi andra straffbestämmelser att tillgå.

Men det är inte heller denna omständighet, som varit avgörande för mig vid
mitt ställningstagande. Vi ha i vår strafflag åtskilliga bestämmelser, som
lia mycket liten tillämpning och som man kan säga praktiskt taget äro obehövliga,
men man låter dem stå kvar. Det väsentliga och det avgörande för
mig är, att denna lagstiftning saknar en av de väsentliga grundvalarna för all
god lagstiftning. Den saknar nämligen stöd i ett allmänt rättsmedvetande.
Sedan denna lagstiftning för över 40 år sedan först kom till, har den ständigt
varit ett irritationsmoment. Den har enligt min mening gjort mera skada än
nytta just på grund av den ensidiga inriktning, som den har fått. Det är den
viktigaste förutsättningen för all lagstiftning, särskilt då det gäller strafflagstiftningen,
att lagbestämmelserna uppbäras av ett allmänt rättsmedvetande
i landet. Gör en lagbestämmelse icke detta, är den i och för sig till skada
därigenom, att den leder till misstro icke bara mot denna lagbestämmelse utan
den leder till misstro mot lagstiftningen överhuvud taget. Vi ha i andra länder
sett exempel på, vart det kan leda, örn man stiftar lagar, som sakna stöd
i det allmänna rättsmedvetandet. Jag tror för min del, att Sveriges riksdag
handlar klokare den dag, då denna lagstiftning upphäves, än den gjorde den
dag, då den infördes. Jag är övertygad örn, att vi utan saknad och i full tillut
till den stora grupp medborgare, mot vilken denna lagstiftning riktar sig,
kunna upphäva denna lag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag skall inte använda tillfället att säga
några hårda ord örn högerns intagna ställning. Det är ju endast gammalt och
vant, att högern inte vill vara med örn några reformer, förrän det blir alldeles
nödvändigt för den, och denna gång tycker den nog, att den tagit ett stort
steg framåt, när den ställt sig på den ståndpunkt, som den nu gjort.

Att jag begärt ordet, herr talman, var uteslutande för att säga ett ord i anledning
av herr Lundstedts yttrande, och jag säger detta, därför att inte någon
missuppfattning skall uppstå beträffande vad utskottet har åsyftat med sitt
skrivsätt.

Herr Lundstedt säger, att av utskottets skrivsätt synes framgå, att utskottet
har velat ansluta sig till den uppfattning, som på sin tid företräddes av herr
Thyrén. Det är inte så, herr Lundstedt, och så kan man inte enligt min uppfattning
heller läsa vad utskottet har skrivit. Ty vad utskottet skrivit i den

Onsdagen den 5 maj 193? e. m.

Nr 29.

Äng. upphävande av den s. k. äkarpslagen. (Forts.)
första punkten är ju endast ett konstaterande av fakta, där det heter: »Såsom
av utskottets redogörelse framgår avviker den svenska strafflagen ifråga örn
behandlingen av försök till brott starkt från lagstiftningen i andra jämförliga
länder. Den meningen torde också allmänt omfattas, att en revision å området
förr eller senare blir nödvändig.» Detta är ju endast ett konstaterande av
fakta. Sedan fortsätter utskottet: »Starka skäl tala emellertid enligt utskottets
förmenande för att de i den s. k. äkarpslagen ingående bestämmelserna
örn straff för försök, oberoende av nämnda revision, böra upphävas.»

Vi lia sålunda inte, det vill jag säga, på något sätt givit vår anslutning till
en revision av denna lag på så sätt, som herr Thyrén hade tänkt sig, utan vi
vilja ha bort äkarpslagen; och det är det utskottet hemställt om.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag är mycket tacksam för den deklaration,
som herr Lindqvist har givit, vilken gör, att jag med så mycket tryggare samvete
kan instämma i utskottets utlåtande, till vilket jag, herr talman, redan
har yrkat bifall.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskotjets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av väckt motion angående
revision av kommissionslagens bestämmelser örn handelsresande; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckt motion om inrättande för Norrlands vidkommande
av en lånefond för inköp av nordsvenska ston; och

nr 76, i anledning av väckta motioner angående upprättande av en lånefond
för förbättringar av ekonomibyggnader å landsbygden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Härefter förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 77, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående jordbruksförsök m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Jag bar inget annat
yrkande än det utskottet kommit till, men jag har avgivit en blank reservation,
och jag vill med några få ord beröra, vad denna reservation avser.

Utskottets motivering är enligt min uppfattning alltför välvillig. Det har
funnits åtskilliga punkter, där jag skulle velat lia en annan motivering, men
i denna fråga har utskottet liksom i fjol intagit en mycket välvillig ståndpunkt,
och när man en gång givit sig ut på den hala isen, får man naturligtvis
slita för att komma i land.

I fjol förelåg en kungl, proposition, som gick ut på att staten skulle övertaga
de försöksgårdar, som innehades av svenska mosskulturföreningen och

Andra kammaren?: protokoll 1087. Nr %9. 7

A ng. jordbruksförsök

m. m.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. jordbruksförsök m. m. (Forts.)

kemisk-växtbiologiska anstalten, att svenska betes- och vallföreningen oell svenska
mosskulturföreningen skulle sammanslås till en förening, att denna skulle
bedriva endast upplysnings- och propagandaverksamhet och att försöken skulle
verkställas på de statliga försöksgårdarna. I utskottet blev det en kompromiss.
Betes- och vallföreningen och svenska mosskulturföreningen skulle få
lia sin försöksverksamhet ograverad i den utsträckning de behövde den för sin
propagandaverksamhet och sin konsulterande verksamhet. Utskottet skrev
dock, att örn de skulle få detta, skulle det ske en beskärning av den statliga
försöksverksamheten. Man förordade ett råd, som skulle så att säga dela upp
uppgifterna. Det har nu visat sig, att dessa föreningar anse sig vara i behov
av försöksanstalter för sin upplysningsverksamhet på grund av att deras arbete
sker i förening med lantbrukshögskolans verksamhet. Det har sålunda
inte blivit någon egentlig minskning. Statsrådet har gjort försök att göra
vissa beskärningar, vilka jag hälsar med tillfredsställelse, men motionärer i
oändlighet, som slå vakt om dessa enskilda föreningar, komma med sina krav,
och där statsrådet försökt pruta, lia de försökt öka på.

En sak, som jag i detta sammanhang vill påpeka, är den, att även örn svenska
mosskulturföreningen och betes- och vallföreningen sammanslås, blir det
en sammanslagning endast till namnet. Det blir en förening med tva självständiga
avdelningar, en för betes-«och vall föreningen och en för svenska mosskulturföreningen,
vilka komma att lia var och en sin föreståndare och bedriva
verksamheten såsom hittills var och en för sig och inte vilja kännas vid något
samarbete. Statsrådet har varit inne på tanken att man skulle ha en gemensam
ledning, men han har ryggat tillbaka nied hänsyn till de högt kvalificerade
personer, som sitta på de ledande posterna för närvarande. Jag medgiver
gärna, att det är svårt. Men utskottet har på den punkten skrivit, att
när nu om ett pär år en av dem går, frågan bör tagas lipp. Ty någon egentlig
sammanslagning blir det inte förrän man får en enhetlig ledning.

Riksdagen fattade 193C vidare beslut örn övertagande av tre av enskilda
institutioner innehavda försöksgårdar, nämligen Flahult, Gisselås och Alträsk.
,Vad Flahult beträffar, har Kungl. Majit tillsatt en särskild utredningsman
nied uppgift att försöka komma till en uppgörelse angående övertagandet. Utredningsmannen
vände sig helt naturligt till domänintendenten i Jönköpings
län, ledamoten av första kammaren Bernhard Nilsson, som fick i uppdrag att.
verkställa en värdering. Nu är det alltid mycket svårt med dylikt för en
landsman och en person som har ett visst intresse i en förening, som skall
överlåtas till staten. Man har allmänt den uppfattningen, att staten skall
vara liberal, när den skall göra affärer, vare sig det är nied enskilda eller med
föreningar. Hail uppskattade saluvärdet av denna egendom, som är taxerad
till 47,400 kronor, till inte mindre än nära 90,000 kronor. Jag tycker, att det
är märkvärdigt — och det var därför jag begärde ordet — att en statens tjänsteman,
som har att såsom domänintendent tillvarataga statens intressen, kan
beträffande en egendom nied ett taxeringsvärde av 47,400 kronor komma fram
till ett så högt saluvärde. Han har blivit desavuerad av utredningsmannen,
som låtit verkställa en annan utredning, vilken slutar vid ett belopp av 62,743
kronor 18 öre. Lika märkvärdig, som denna uppskattning är, lika märkvärdig
är skogsuppskattningen. Utredningsmannen ville naturligtvis vända, sig
till en opartisk person och vände sig därför till länsjägmästaren i Jönköpings
län, som värderade skogen och kom till det resultatet, att skogen var värd
14,000 kronor. Utredningsmannen, vilken jag håller för att vara en mycket
samvetsgrann man, kunde inte godtaga detta heller. Han tillkallade från domänverket
skogstaxatorn Olsson, som verkställde en mycket grundlig utred -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

Ang. jordbruks för sök m. m. (Forts.)

liing och^ värderade skogen till halva beloppet, d. v. s. till 7,000 kronor. Man
mäste fråga sig, hur det är ställt med personer i ansvarig ämbetsmannaställning,
när de kunna komma fram till dylika värden, då staten skall stå som
köpare.

Nu har utskottet helt enkelt förklarat, att utskottet inte har något att erinra
mot detta. Det är klart, ty det hela är så gott som uppgjort. Föreningarna
lia godkänt de belopp man föreslagit.

Sedan skall jag bara säga några ord angående Gisselås. I det fallet har
man inte ansett, att det är lönt att diskutera vad gården är värd, utan man
Ilar tagit taxeringsvärdet, 50,000 kronor. Men där äger staten inteckningar
till belopp av 120,000 kronor, och vidare skall man betala det som är kvar
på det lån, som staten genom årligt anslag tillåtit, att man fått använda, eller
13,000 kronor. Gisselås har alltid varit ett sorgebarn. En försöksgård borde
väl i alla fall vara något så när en mönstergård. Men att döma av den kungl,
propositionen lär gården vara i vanliävd och i behov av att förbättras, innan
staten nu skall övertaga den. Nu skall det ske avskrivningar av inteckningar
där, men det är ju mosskulturföreningen som har lånat, och om en enskild
har en inteckning, som inte blir täckt, och om vederbörande som lånat har tillgångar,
söker väl inteckningshavaren denne personligen. Jag förstår ju, att
det är svårt, och har inte velat påyrka något sådant. Men jag måste säga mig,
att denna försöksverksamhet kommer att bli ofantligt dyr, och med den välvilja-,
som från mina kamraters sida i utskottet visats mot densamma, befarar
jag. att den kommer att bli ännu dyrare.

För att sedan övergå till den tredje försöksgården, Alträsk, så är det ju så
därvidlag att kronan äger jorden och har upplåtit den till kemisk-växtbiologiska
anstalten i Luleå. Där är det bara åbyggnader. Kemisk-växtbiologiska anstalten
i Luleå har ett lån hos staten på 14,000 kronor, som nu skall kvittas.
Men så sent som 1933 gick man och köpte ett närbeläget kolonat för 8,500 kronor.
Lägenheten var taxeringsvärderad till 4,000 kronor men är nu saluvärderad
till 4.150 kronor. Åbyggnaderna voro emellertid så dåliga, att de såldes
och bortfördes för cirka 600 kronor. Nu skola vi först och främst lägga
till de 14,000 och vidare betala 8,500 kronor för det inköpta kolonatet. Man
stöder sig på att Kungl. Maj:t givit tillstånd till upptagande av lånet, och
utredningsmannen säger, att Kungl. Maj:t då troligtvis prövat värdet. Ja,
håde kommuner och — såsom i detta fall — föreningar få ju inte enligt riksdagens
beslut taga upp lån utan Kungl. Maj:ts tillstånd, men jag tvivlar på,
att man granskat frågan örn det verkliga värdet i detta fall.

o Summan av det hela enligt min uppfattning är, att staten för dessa försöksgårdars
övertagande får betala oskäligt pris, och det sorgliga är det, att statens
tjänstemän velat bidraga till att priset skulle bli ännu högre. Jag har
inte. herr talman, kunnat låta detta gå oförmärkt förbi. Det är enligt min
mening helt enkelt upprörande. När det gäller t. ex. betes- och vallföreningen
och mosskulturföreningen, bär riksdagen åtskilliga gånger vid hemställan örn
anslag sagt ifrån, att föreningarna få hålla sig inom en viss ram. Så har
Kungl. Majit också en gang skrivit. Men vad bry sig dessa föreningar örn
det? Det upplystes i utskottet, att betes- och vallföreningen förbrukat sitt
anslag för detta budgetår redan den 1 april och nu är ute och lånar för att
kunna uppehålla verksamheten. Får den göra så nästa år också, förstår jag
mycket väl, att det kan gå som utskottet säger, att om den kommer i ett nödläge,
skall Kungl. Majit hjälpa den.

Jag vdl uttala den förhoppningen och den vädjan till statsrådet, att lian
synar allt detta en smula i sömmarna, innan de slutliga besluten fattas. En -

100

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Äng. jordbruksförsök m. m. (Forts.) .

ligt min uppfattning kan det inte vara riktigt, detta sätt, att enskilda föreningar,
som lia statsbidrag, få utvidga sin verksamhet hur mycket de vilja och
att staten sedan betalar vad som fattas.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Då jordbruksutskottets ärade ordförande
inte hade något yrkande skulle jag ju egentligen inte behöva anföra
något mot vad han framhållit.

Jag vill dock påpeka, att när det gäller det pris, som mosskulturföreningen
får för Flahult, så är det ju ett pris för en egendom, som föreningen anskaffat
för egna medel för omkring 50 år sedan och bedrivit sin verksamhet pa under
hela denna tid. Att där utförts utomordentligt viktiga försök för mosskulturens
befrämjande inom olika delar av landet torde man vara överens örn.
Det belopp föreningen erhåller kommer ju att gå till den gemensamma föreningen
och sålunda främja ett syfte, som Kungl. Maj:t också ansett lämpligt att
understödja.

Vad sedan Gisselås beträffar, så anlades denna gård såsom en försöksgard
framför allt för det inre Norrland, och de rön och erfarenheter, som man där
erhölle, skulle man använda för den dåvarande kolonisationen inom det inre
Norrland. Att denna kolonisation av olika anledningar inte korn att leda till
det resultat, som man hade väntat, behöver jag inte nu gå in på. Försöksverksamheten
där uppe har varit till gagn för den kolonisationsverksamhet, som
alltjämt bedrives. Detta har man otvetydiga uttryck för särskilt inom Västerbottens
län, där en hel del av dessa områden numera förete en helt annan
bild än de gjorde från början och där arbetet nu bedrives av kolonatinnehavarna
på ett i många avseenden föredömligt sätt.

Jag medger gärna, att jordbruksutskottets ärade ordförande har rätt i vad
han framhåller örn att föreningarna böra i största möjliga utsträckning begränsa
sin verksamhet, så att de bidrag de själva kunna skaffa tillsammans
med det statsbidrag de erhålla räcka till för verksamheten. I det avseendet
är det väl inte obekant, att dessa båda föreningar, såväl svenska mosskulturföreningen
som betes- och vallföreningen, från enskilda hall ha skaffat högst
betydande belopp, varigenom deras verksamhet kunnat bedrivas i betydligt
större omfattning än örn de varit hänvisade till enbart de medel, som statsmakterna
lämnat, även om dessa medel — jag måste erkänna det — varit betydande.

Nu får man väl tänka sig, att när verksamheten kommer att bedrivas av en
enda förening, i vilken Kungl. Majit äger utse styrelseledamöter, verksamheten
skall kunna läggas på ett högt plan med det anslag, som här är föreslaget,
och det är att hoppas, att man skall kunna hålla sig inom den ramen.
Jag har såsom av Kungl. Majit utsedd ledamot i en av dessa föreningar sökt
följa de direktiv, som riksdagen givit, och vid upprepade tillfällen framhållit
vikten av att verksamheten så bedrives, att anslagen inte överskridas.

När det nu blivit vissa svårigheter, särskilt för betes- och vallföreningen,
väckte jag jämte några kamrater här en motion örn ett något högre bidrag
för den tid, som är kvar. Jag har emellertid inte reserverat mig för detta,
utan på grund av den inställning, som såväl Kungl. Maj :t som utskottet intagit,
har jag ansett mig kunna vara med på utskottets hemställan. Jag är
övertygad örn att denna verksamhet för framtiden skall vara till det gagn _vi
verkligen alla önska, och jag är också för min del absolut av den uppfattningen,
att den även förut varit till utomordentlig nytta i många hänsende!! och
gjort, att det svenska jordbruket kunnat drivas på ett bättre sätt. De råd
och upplysningar dessa båda föreningar lämnat jordbrukarna lia kunnat föl -

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

101

Ani), jordbruksförsök m. m. (Forts.)

jas. För många trakter är det helt enkelt en nödvändig sak att få en utökning
av både den odlade jorden och framför allt den areal, som är avsedd för bete.
Det är framför allt viktigt för de mindre jordbrukarna för att deras jordbruksdrift
skall kunna fullföljas och för att de skola få möjlighet att på det egna
jordbruket bedriva en verksamhet av den omfattning, att de slippa gå ut och
söka skaffa sig arbete i öppna marknaden vid sidan av jordbruket och trängas
med dem, som t. ex. ha sitt arbete i skogarna, vid flottlederna o. d. Det är
som sagt en betydelsefull uppgift dessa föreningar haft, och jag är livligt
övertygad örn att verksamheten för framtiden skall medföra avsett, gagn särskilt
för de mindre jordbrukarna, som äro beroende av en dylik utvidgning av
sina jordbruk, för att dessa skola bli något lönsammare än förut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Feli esson-Bramstorp:
Herr talman! Jag har inte stor anledning att yttra mig i denna fråga. Jag
kan bara konstatera, att utskottet behandlat det föreliggande förslaget med
den största välvilja.

Med anledning av vad utskottets ärade ordförande framhöll angående värderingen
av Flahult skulle jag vilja säga, att jag naturligtvis inte kan bedöma
den saken. Alldeles riktigt var den första värderingen anmärkningsvärt hög
och därför inte kunde godtagas, varefter en statlig myndighet ansett, att priset
i propositionen inte var tillräckligt. Lantbruksstyrelsen har instämt i mosslrulturföreningens
uppfattning och föreslagit en förhöjning av köpeskillingen
med 20 % till 75,000 kronor. Jag ansåg ju. att den värdering, som var gjord,
och det förslag utredningsmannen kommit till var något, som man kunde acceptera.
Det är självfallet, att vissa saker kunna ha gjorts på fastigheten efter
taxeringen, vilket kanske höjer värdet utöver det taxeringsvärde, som åsatts densamma.
Örn man alltså utgår ifrån att det värde är rätt träffat, som utskottet
tillstyrkt, har man i det fallet ingenting annat att säga, än att man .skulle kunna
ifrågasätta, huruvida inte den stora skuld, som föreningen hade till staten för
Gisselås, borde gå i avräkning, då det gällde inköp av Flahult. Men nu är det
väl ändå så, att när det gäller Gisselås, har staten medverkat till att egendomen
skulle inköpas. Man ansåg, att den hade en uppgift att fylla för det norrländska
jordbrukets del. Följaktligen kunde man inte gå den vägen, utan man
borde med hänsyn till tidigare bestämmelser avskriva skulden i dess helhet.

Med allt erkännande av vad dessa föreningar gjort vill jag ändå säga, att
örn man jämför förslaget från utskottets sida med motionärernas, det förra har
de starkaste skälen för sig. Sammanslagna kunna föreningarna drivas med något
mindre kostnader än om de skulle arbeta var för sig. Annars^ skulle det
ju inte vara någon mening med en sammanslagning. Dessutom får man bemärka,
att en del av den statliga försöksverksamheten avlyfter visst arbete
från föreningarna. Jag har försökt kalkylera fram ett belopp ungefär efter
den linjen, att de skulle få ett belopp, som räcker låt oss säga i tre år — ungefär
som skett för utsädesföreningen i Svalöv — och varmed de skola kunna
göra bästa möjliga nytta för de jordbruk, som här ifrågakomma, och för det
svenska jordbruket i dess helhet. Jag har gått fram den försiktigare vägen.

Sedan är det självfallet, såsom utskottet framhåller, att man i fortsättningen
får se, hur det hela utvecklar sig och i vilken utsträckning föreningarna
kunna vara i behov av medel för sin verksamhet. Detta får bedömas vid de
tillfällen, då det blir fråga örn att pröva anslagsbeloppen i annat sammanhang.

Då nu utskottet gått på propositionen, har jag ingen anledning att beröva*
vissa saker i motionerna, som jag i annat fall skulle lia berört.

102

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Aruj. jordbruksförsök m. m. (Forts.)

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Efter jordbruksministerns och
iierr Hedlunds i Häste anförande är det kanske egentligen ingen anledning för
mig att säga något ytterligare i denna fråga, så mycket mindre som jag kan
instämma i allt vad som sagts fran dessa båda håll. Jag skall emellertid tilllåta
mig att yttra ett par ord.

Det är alldeles riktigt vad jordbruksutskottets ärade ordförande anförde örn
att man i fjol, när man träffade kompromissen i utskottet rörande dessa båda
föreningar, uttalade, att dessa endast skulle få bedriva sådan försöksverksamhet,
som kunde visa sig vara av betydelse för deras konsulterande och upplysande
verksamhet.. Man kom emellertid snart underfund med, när man skulle
söka närmare angiva, vilka dessa försöksuppgifter borde vara, att detta ingalunda
var lätt. Det var förresten helt enkelt omöjligt att på förhand angiva
vilka uppgifter, som skulle ankomma på den sammanslagna föreningen. Man
måste alltså slutligen stanna för, att då denna förening samarbetar med övrig
försöksverksamhet, som vi här i landet ha på jordbrukets område, skulle man
uppdela försöksverksamheten så, att man undan för undan komme överens örn
huruvida den mera statligt betonade delen av försöksverksamheten eller föreningen
skulle utföra just de försök, som vid varje särskilt tillfälle vore aktuella.

Vad svedan gällde den omständigheten — som också utskottets ärade ordförande
påtalat —'' att man gick in för att ha två avdelningsföreståndare i den
sammanslagna föreningen, vill jag gärna medge att i någon mån den omständigheten
influerat, att man tidigare haft en föreståndare för var och pn av föreningarna.
Men det är alldeles uppenbart, att när det inom några år ställer
sig på det sättet, att den äldre av dessa båda föreståndare kommer att a!vgå
med pension, kan man något mer obundet upptaga frågan, hur man skall ordna
med föreståndareverksamheten för den sammanslagna föreningen.

Beträffande vad som sagts örn priset för de gårdar, som staten nu skall övertaga,
kan jag liksom departementschefen varken vitsorda eller bestrida, att det
pris man kommit till är fullt riktigt. Något sådant kan man naturligtvis inte
göra med mindre än att man varit i tillfälle att på ort och ställe ingående bedöma
förhållandena. Men vad jag vill säga är det, att även om jag i viss mån
medger, att det kanske finnes fog för det uttalande, som utskottets ordförande
gjort, kunna vi ända säga oss det, att till gagnet äro dessa föreningar egentligen
statens och det allmännas. De tjäna jordbruksnäringen och därmed ett
statligt intresse, och då kunna vi kanske också vara överens därom, att det inte
betyder så mycket, örn till äventyrs — vilket jag inte är övertygad örn — det
skulle vara så, att gårdarna betalas något i överkant. Vad vi alltid kunna säga
oss, är det, att de pengar, som inflyta i köpeskillingslikvider till den sammanslagna
föreningen, komma också i sin tur att tågås i anspråk för fortsatt
arbete, när det gäller för föreningen att fullfölja sina arbetsuppgifter.

Vad slutligen vidkommer den omständigheten, att — vilket utskottets ordförande
talade om —- betes- och vallföreningen visat tendens att överskrida av
Kungl. Maj:t^och riksdagen anvisade anslag, så kan det för ali del inte bestridas,
att det någon gång varit så. Men jag skulle verkligen till försvar för denna
betes- och vallförening vilja säga, att det, som vi känna till, är så, att beles-
och vallföreningen inte är så gammal. Den kom till för åtskilliga år tillbaka
just vid dcnMidpunkten. då man började känna på sig från jordbrukarhåll
här i landet, att åtskilligt måste göras för att komma till rätta med det bety-*
delsefulla problem, som betes- och vallodlingen i själva verket är. Det är naturligtvis
också så, att sedan denna förening kommit i verksamhet, har jordbruket
undan för undan ställt fram sina problem på området för betes: och
vallföreningen och velat ha dessa problem besvarade. Det har inte varit lätt''

Onsdagen den 6 maj 1937 e. m.

Nr 29.

103

Ang. jordbruksförsök m. m. (Forts.)

för föreningen oell dess ledning att alltid skjuta undan de försöksuppgiffer,
som det praktiska jordbruket ville eller nära nog krävde att få omedelbart utförda.
Vi kunna dock trösta oss med, att även örn det någon gång för.ekommit
att av staten givna anslag överskridits, ha betes- och vallföreningens utomordentligt
skickliga föreståndare under årens lopp rent av tiggt ihop betydande
belopp, vilka tagits i anspråk för det försöksarbete, som betes- och vallföreningen
utfört.

Utan att lia något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan, har
jag, herr talman, ansett mig böra säga detta.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag vill först säga till herr
Hedlund i Häste, att det är ingen som bestrider, att t. ex. mosskulturföreningens
egendom Gisselås varit till visst värde, ehuru jag måste säga mig — ty
jag har besökt den — att som den för närvarande är ordnad, är den ingen mönstergård.
Det visas också därav, att man behöver detta anslag för att sätta
den i kultur på ett skapligt sätt. Gisselås har fått ett räntefritt lån sedan
1927, tror jag det är, på 100,000 kronor. Då sade mosskulturföreningen: Bli
vi nu skuldfria, skola vi klara oss själva. Man tyckte då från statens sida, att
det var bäst att lämna lånet, så att föreningen därefter skulle kunna klara sig
själv. Sedan har det lämnats bidrag på 15,000 kronor för varje år och även
bidrag örn 4,500 kronor till förräntning och amortering av lån, som de tagit
från sina fonder och donationsmedel, och så blev det ännu mer utgifter. Det
som Gisselås kostat staten få vi avskriva. Först skola vi betala 13,000 kronor
och så förlora 53,000 kronor. Därför bör väl i all rimlighets namn egendomen
lia gjort någon nytta, ty annars är det ju alldeles bortkastade pengar.
Men hur står det till i Gisselås? Det framgår här av handlingarna, hurudana
byggnaderna äro. Det är knappast en kakelugn som kan eldas och knappast
något hus som inte behöver repareras. När staten övertar gården, måste
staten göra den till en mönstergård, och det finns kalkyler, som visa vad det
kostar. Att den gjort nytta, tvivlar jag inte på, men naturligtvis har nyttan
för statens räkning varit dyrköpt. Det är min uppfattning.

Sedan vill jag säga några ord till herr Gustafson i Vimmerby, då han talade
örn betes- och vallföreningen. Det är så, att herr Gustafson har varit
utredningsman oell känner till huru det förhåller sig. Jag däremot står alldeles
främmande för detta och känner inte alls till det. Men nog lia utredningsmännen
så gott det varit möjligt välvilligt uttytt vad fjolårets riksdag
skrev, och man har gått på samma linje i år i utskottet. Och det resultat,
till vilket man kommit efter dessa uppgörelser med föreningarna, är det ingenting
att göra åt. Man får betala vad det kostar.

Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet var, att jag ville påtala
den första uppskattningen, sorn inte statsrådet kunnat följa. Mosskulturföreningen
säger beträffande denna uppskattning liksom beträffande den andra,
att föreningen vill lia 20 % förhöjning, och lantbruksstyrelsen säger, att
man räknat i underkant. Statsrådet säger, att han undersökt saken och funnit,
att man inte räknat i underkant utan med toppriser. Då säger mosskulturföreningen,
att den är villig att gå in på förslaget, örn riksdagen i framtiden
behandlar föreningen välvilligt.

Vidare yttrades ej. Utskottpts hemställan bifölls.

§ 7.

Slutligen föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbruks-, mejeri- och träd -

104

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

gårdsinstitutet vid Alnarp, m. m.; oell blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för värnpliktige
befälseleven N. E. Ohlson m. fl. från viss betalningsskyldighet till
kronan;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av fri
flyttning från Boden för vissa där tjänstgörande militära befattningshavare
m. fl.;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reparation
av ångpannorna å pansarskeppet Oscar II;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om täckande av vissa å
fonden för förlag till statsverket bokförda förskott till försvarsväsendet nr. m.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt arvodestillägg
till vissa rullföringsbiträden;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
vissa anslagsmedel för utredning rörande nya fartygstyper;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
haverikostnad;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av vissa kronan tillkommande fordringar hos flaggkorpralen J. L. Gunnesson
och marinintendenten av l:a graden II. H. Berg;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående tillfällig och
provisorisk löneförbättring för viss personal vid sjöförsvaret; och
nr 2G0, angående anslag till tullverket för budgetåret 1937/1938.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 1 c, med uppgift å vissa vilande förslag
till ändringar i grundlagarna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Häradsrätterna:
Avlöningar; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån för ytterligare
utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

bankoutskottets memorial, nr 51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande punkten 3 av bankoutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av framställningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst
anställda eller förut anställda personer m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 5 maj 1937 e. m.

Nr 29.

105

§ 11.

Herr Be Geer i Lesjöfors avlämnade en av honom undertecknad motion i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 293, med förslag till viss ändring i
gällande tulltaxa m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 588, bordlädes.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lundstedt
» Strindlund
> Nordström i Kramfors
» Borg

Persson i Falla
Herou

Nilsson i Göteborg
Karlsson i Grängesberg
Liedberg
Uddenberg

Johansson i Krogstorp
Wallén
Närlinge

Nilsson i Kristinehamn
Hellberg

Andersson i Grimbo

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10,28 e. m.

den 7 maj,
5 dagar fr. o. m.	den	6	maj
5 > >	>	6	>
den 7 maj,
4 dagar fr. o. m.	den	6	maj:
6 » »		7	>
2 » >	>	6	>
5 » »	>	7	»
den 8 maj,
2 dagar fr. o. m.	den	7	maj,
3 » »	»	9	>
den 8 maj,
4 dagar fr. o. m.	den	6	maj,
4 » »	>	8	>
2 »	>	10	i
3 » »	1	8

och

In fidem

Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 29.