1937. Andra kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1937:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 19.

Måndagen den 15 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande mars.

§2.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 171, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar; och

nr 173, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 179, angående ersättning till vissa personer
i anledning av ådragna yrkessjukdomar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 191, angående förstärkning av det under tredje huvudtiteln för budgetåret
1936/137 anvisade förslagsanslaget till Utrikesdepartementet: Avlöningar,
posten Grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal;

nr 222, angående förstärkning av tredje huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; och

nr 189, angående ämnesomfattningen för vissa professurer vid universitetet
i Uppsala m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 218, angående försäljning av viss
del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen;

till statsutskottet propositionen, nr 219, angående anslag till nybyggnad
för de teoretiska institutionerna m. m. vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; till

konstitutionsutskottet propositionen, nr 163, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen örn kommandomål;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 174, med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364) ;

till konstitutionsutskottet propositionerna:

nr 182, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen; och
nr 183, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ samt 8 §
1 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting, m. m.;

Andra kammarens protokoll 19S7. Nr 19.

Nr 19.

Måndagen den 15 mars 1937.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 187, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.;

nr 188, med förslag till lag angående slakt av husdjur;

nr 190, med förslag till lag örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,
m. m.;

nr 197, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten; och

nr 210, rörande godkännande av ett i Haag den 27 mars 1931 dagtecknat
protokoll angående erkännande av den fasta mellanfolkliga domstolens behörighet
att tolka i Haag avslutade konventioner i internationellt privaträttsliga
ämnen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 199, angående bildande av ett statligt aktiebolag för övertagande av restaurangrörelsen
m. m. vid statens järnvägar;

nr 200, angående lån till föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige
för ytterligare utbyggnad av turiststationen Högfjället vid Storlien
m. m.;

nr 201, angående gäldande av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg;
och

nr 228, angående efterskänkande av Älvsåkers kommuns betalningsskyldighet
för lån ur vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 209, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 217, angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar; och

nr 223, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma
städer komma att indragas;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 213, med förslag till förordning
angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse
för användningen av statsunderstöd; samt

till statsutskottet propositionen, nr 220, angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1937/1938.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 221, med förslag
till inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1937/1938 m. m. hänvisades propositionen i vad den avsåge anslag under
nionde huvudtiteln till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan nedannämnda på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 224, angående restitution till Stockholms högskola av erlagd arvsskatt;
och

nr 227, örn täckande av vissa å fonden för förlag till statsverket bokförda
förskott till försvarsväsendet m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 202, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar;

Måndagen den 15 mars 1937.

Nr 19.

nr 203, angående bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta om försäljning
av till arréndeegnahemsfonden överförda kronoegendomar;

nr 204, angående indragning av viss personal vid domänverket;
nr 205, angående placering i lönehänseende av jägmästaren i Hälsinglands
revir E. Q. Oldenburg;

nr 206, angående överförande av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen
m. m.;

nr 207, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § 5 mom. lagen den 11
maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus;

nr 208, angående viss ändring i gällande bestämmelser örn lån till jordbrukare
för genomförande av ackord m. m.;

nr 214, angående förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän
vid domänverket m. m.;

nr 215, angående ersättning från domänfonden till kronoarrendatorn J.
Åberg m. m.; och

o nr 230, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar;

till bankoutskottet propositionen, nr 241, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 244, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 246, angående anslag för budgetåret 1937/1938 till pensioner åt efterlevande
till befattningshavare i statens tjänst m. m.; och

nr 247, med förslag örn vissa ändringar i de vid militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167) såsom bilagor A och B fogade förteckningarna
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 192, angående stat för skeppsgosseskolan under budgetåret 1937/1938
m. m.;

o nr 193, angående provisorisk löneförbättring för flaggkorpraler och högbåtsman; nr

194, angående gäldande av viss haverikostnad;

nr 195, angående efterskänkande av vissa kronan tillkommande fordringar
hos flaggkorpralen J. L. Gunnesson och marinintendenten av Ira graden R. H.
Berg; och

nr 198, angående anslag till reparation av angpannorna å pansarskeppet
Oscar Intill
bankoutskottet propositionen, nr 216, angående understöd åt förre volontären
G. S. N. Blomqvist;

till statsutskottet propositionerna:

nr 24j, angående användande av vissa anslagsmedel för utredning rörande
nya fartygstyper;

nr 250, angående personligt arvodestillägg till vissa rullföringsbiträden •
och

nr 178, angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/1938;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 211, med förslag till luftskyddslag
;

till statsutskottet propositionen, nr 212, angående anslag till civilt luftskydd; -

Nr 19.

Måndagen den 15 mars 1937.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 231, med förslag till förordning angående tillverkning, försäljning och införsel
av gasskyddsmateriel; och

nr 232, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18
juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 237, angående anslag till rikets allmänna kartverk m. m;

nr 238, angående anslag till viss undersökning rörande den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten; och

nr 239, med förslag till förordning angående vissa ändringar i förordningen
den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets kreditkassor m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 225, angående ändrad uppställning av
riksstaten m. m.

Vidare föredrogs Kungl. Maj :ts proposition, nr 234, med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter,
m. m.; och hänvisades propositionen i vad rörde anslag under sjunde huvudtiteln
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Härpå föredrogs Kungl. Maj:ts proposition, nr 235, med förslag till förordning
angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge
utgående landgille m. m.; och hänvisades propositionen i vad rörde
anslag under sjunde huvudtiteln till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 236, med förslag till förordning angående upphörande av vissa till statsverket
indragna hospitalsräntor;

ar 251, angående anslag till fortlöpande konjunkturundersökningar; och

nr 252, angående anslag till avsättning till jordbrukskassetillsynens fond för
budgetåret 1937/1938 m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 256, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor örn ändringar
i det kommunala beskattningsväsendet;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 254, angående tjänstårsberäkning i vissa fall för pension enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare;

nr 255, angående tilläggspension åt aktuarien vid generalstaben, majoren i
armén N. J. A. Helleday;

nr 257, angående pensionsförhållandena för vissa barnmorskor;

nr 258, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för förädlings- och
försöksledare vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt;

nr 259, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;
och

nr 260, angående tilläggspension åt vissa förutvarande arbetsförmän vid försvarsväsendet; till

statsutskottet propositionen, nr 226; angående anslag till tullverket för
budgetåret 1937/1938;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 243, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1923 (nr 286) örn sparbanker; och

Måndagen den 15 mars 1937.

Nr 19.

nr 248, angående överenskommelser med arméns och marinens familjepensionskassor
samt tullstatens enskilda pensionsinrättning örn övertagande av
dessa pensionsanstalters rörelse;

till statsutskottet propositionen, nr 240, angående avstående i visst fall ar
allmänna arvsfondens rätt till arv; „ .

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 242, med förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker
m. m.; och

nr 253, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 16 § 2 och 3 morn.,
26 §, 27 § 3 morn., 30 och 31 §§ samt 41 § 1 mom. förordningen den 1 juni
1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 229, angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske
genom vattenförorening, m. m.; och

nr 263, angående bidrag till täckande av kostnader för jordbrukets deltagande
i Brysselutställningen 1935;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 233, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 262, angående anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln;

nr 264, angående nedskrivning av ett Härryda elektriska andelsförening
u. p. a. beviljat kraftledningslån;

nr 265, angående tillfällig nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa
lägenheter, som upplåtits från kronojord;

nr 249, angående jordbruksförsök m. m.; och

nr 261, angående anslag till lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid
Alnarp m. m.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet de å kammarens
bord vilande motionerna:

nr 451 av herr Persson i Tidaholm m. fl.; och
nr 452 av herr andre vice talmannen Magnusson.

§4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 6, 7,
47 och 48, bevillningsutskottets betänkanden nr 16 och 17, bankoutskottets
utlåtanden nr 24 och 25 samt första lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 19—27.

§ 5.

Ordet gavs härefter på begäran till herr Andersson i Rasjön, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att
motionstiden i anledning av samtliga å dagens föredragningslista upptagna
kungl, propositioner skall utsträckas till det plenum, som hålles näst efter
20 dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Nr 19.

Måndagen den 15 mars 1937.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av

herr Paulsen, nr 453, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 243, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr
286) örn sparbanker;

herr Brädefors m. fl., nr 454, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 185, angående nedsättning av räntan för egnahemslån vid statens järnvägar
och statens vattenfallsverk;

herr Dahlbäck, nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 141,
angående inrättande av ett statens hantverksinstitut; och

herr Nordström i Kramfors m. fl., nr 456, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Ånge—Bräcke
—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Karlsson i Grängesberg
under 2 dagar fr. o. m. den 16 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 16 mars 1937.

Nr 19.

Tisdagen den 16 mars.

Kl. 4 e. m.

Vid detta sammanträde leddes förhandlingarna av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 10 innevarande mars.

§ 2-

Föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid

till bankoutskottet motionen nr 453 av herr Paulsen;

till statsutskottet motionerna:

nr 454 av herr Brädefors m. fl.; och

nr 455 av herr Dahlbäck; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 456 av herr Nordström i Kramfors
m. fl.

§ 3.

Vidare föredrogs, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande nr 49.

§ 4.

Ordet gavs härefter på begäran till herr Anderson i Råstock, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa att på morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden främst måtte uppföras statsutskottets
utlåtanden nr 6, nr 7, nr 47, nr 48 och nr 49 samt därefter ärendena i den
ordning, vari de förekomma på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Herr Persson i Tidaholm avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 177, angående anslag till skyddsuppfostran
m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 457, bordlädes.

§ 6.

Herr andre vice talmannen gav nu på begäran ordet till herr Osberg, som Interpellation.
anförde: Herr talman! Under det senaste halvseklet har den svenska sociallagstiftningen
genomgått en storartad utveckling. En av dem, som härvidlag
gjort den mest betydelsefulla insatsen var S. A. Hedin, vilken vid 1884

Nr 19.

Tisdagen den 16 mars 1937.

Interpellation. (Forts.)

års riksdag förde fram frågan om bl. a. arbetsgivares ansvar för olycksfall i
yrkesarbetet och arbetares olycksfallsförsäkring. I anledning härav tillsattes
samma år den s. k. arbetarförsäkringskommittén, vilken den 28 juli 1888
avgav utlåtande och förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete. Under
de närmast följande åren föreslogos såväl av Kungl. Majit i propositioner
som av enskilda i motioner, dels en på försäkringsplikt byggd särskild olycksfallsförsäkring,
dels en på invaliditetsprincipen grundad kombinerad olycksfalls-
och ålderdomsförsäkring. Förslagen vunno emellertid icke riksdagens
bifall. 1901 föreslog Kungl. Maj :t i proposition lag örn försäkring vid olycksfall.
Förslaget fastställde direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivare. På
basis av propositionen antog riksdagen lag i ämnet, vilken trädde i kraft den
1 januari 1903. Det visade sig emellertid snart, att den beslutade lagen icke
motsvarade förväntningarna, och blott fyra år efter dess ikraftträdande föranstaltade
dåvarande chefen för civildepartementet örn utredning i riksförsäkringsanstalten
angående de ändringar i lagen av den 5 juli 1901, som kunde
anses vara av behovet påkallade. Den 10 januari 1908 avgav riksförsäkringsanstalten
betänkande i anledning av den gjorda utredningen.

På grundval av här nämnda utredning och i ämnet vid ett flertal riksdagar
väckta motioner framlade Kungl. Maj :t till riksdagen 1916 proposition (nr
lil) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete. Som allmänna
grunder anförde dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet:

»Såsom kommittén framhållit, finnas vissa för lagstiftningen på ifrågavarande
område väsentligen gemensamma förutsättningar, som ligga till grund
för alla lagar på området och numera kunna anses hava vunnit allmän giltighet.
Dessa förutsättningar, på vilka jämväl kommittéförslaget byggts, äro
dels att lagstiftningen väsentligen endast avser beredande av ersättning för
olycksfall i arbete och omfattar lönarbetare inom flera eller färre slag av
verksamheter, dels att arbetsgivarna ensamma skola bära kostnaden för ersättningarna,
dels att ersättningarnas belopp i varje fall bestämmes efter den
skadades arbetsförtjänst och att vid dödsfall ersättning även utgår till efterlevande.

Mot de nu angivna grunderna för en blivande lagstiftning i ämnet hava i
allmänhet några anmärkningar av vikt icke framställts.»

Vidare anförde statsrådet beträffande kostnaderna:

»Från några håll har emellertid ifrågasatts, huruvida icke arbetarna själva
borde betala en del av avgifterna eller örn icke staten borde i någon mån bidraga
till bestridande av kostnaderna för försäkringen. Såsom skäl härför
har man huvudsakligen åberopat, att i fråga om vissa industrier, t. ex. gatstensindustrien
ävensom vissa grenar av hantverket och jordbruket, avgifterna
för arbetsgivaren eljest skulle bliva alltför betungande.

Beträffande storleken av de avgifter, som arbetsgivarna enligt förslaget
skulle hava att erlägga för försäkringen, torde man, med ledning av vad kommittén
i detta hänseende anfört ävensom av de premietariffer, som för närvarande
användas av riksförsäkringsanstalten, kunna beräkna, att årspremien
för helårsarbetare inom nedanstående verksamhetsområden skulle komma att
uppgå till ungefärligen följande procent av årslönen, nämligen:

inom industrien...........	. till	mellan	0.3	och	7.0 %
» sjöfarten..........			1.5		2.0 %
» jordbruket..........		>	0.6		1.3 %
» hantverket..........		>	0.3	»	1.3 %
» handeln (utom kontorspers.) .	. . »	»	1.0	»	2.0 %
samt för kvinnliga tjänare.....		2>	0.5	3>	0.8

Tisdagen den 16 mars 1937.

Nr 19.

Interpellation. (Forts.)

Beträffande möjligheten att utsträcka lagen att även gälla mindre yrkesidkare
yttrade sig statsrådet:

»Vidare har från några håll erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning
till endast lönarbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till
arbete för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och
andra självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl.,
skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad utsatta
för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft vara
lika beroende av sin arbetsförmåga som lönarbetare. Det har därför ifrågasatts
örn icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att gälla
även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,
ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan om lagstiftning
för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför
ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna
arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt
är dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt
torde böra bliva föremål för särskild utredning.»

Nu nämnda proposition (nr lil) behandlades av riksdagens särskilda utskott
nr 1. Riksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag med smärre ändringar.
Lagen av den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete omfattar i
stort sett alla lönarbetare. Den har sålunda avseende å envar, som mot lön
utför arbete för annans räkning utan att han i förhållande till denne är att
anse som självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utför dylikt arbete. Där Konungen i fråga om anstalt för yrkesutbildning
eller avdelning av sådan anstalt så förordnar, skall den som åtnjuter
undervisning vid sådan anstalt eller avdelning anses såsom arbetare,
ändock att han ej användes till arbete för annans räkning.

Efter tillkomsten av lagen av den 17 juni 1916 har en mångfald framställningar
gjorts med förslag till ändring av densamma. Härvid har man dels
syftat på att förbättra läget för dem som redan berördes av lagen, dels möjliggöra
en frivillig anslutning till olycksfallsförsäkringen av alla, som stodo
utanför densamma, dels slutligen göra lagen obligatorisk för alla medborgare
inom viss åldersgräns.

1928 begärde riksdagen i anledning av väckt motion i skrivelse till Kungl.
Maj:t utredning rörande en eventuell komplettering av den nu gällande obligatoriska
olycksfallsförsäkringen med en frivillig sådan. Den begärda utredningen
verkställdes av riksförsäkringsanstalten, som avlämnade betänkande i
ärendet den 31 maj 1935. Någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida har emellertid
betänkandet ännu icke föranlett.

Under dessa omständigheter synes det mig högeligen motiverat att än en
gång påkalla statsmakternas uppmärksamhet å ärendet. Att emellertid komplettera
den nu obligatoriska olycksfallsförsäkringen med en frivillig sådan
skulle enligt min mening icke innebära en lösning av problemet. Det synes
mig vara rättvist och billigt att efter enhetliga grunder utsträcka lagen att
gälla hela folket. Det kan icke vara rimligt att skilja personer i likartad
ekonomisk ställning i tvenne grupper, varvid de som befinna sig i den ena
skyddas först örn de själva ansluta sig till försäkringen och själva betala
densamma, medan de till den andra gruppen hörande automatiskt, utan egna
kostnader, försäkras. Under de senaste åren ha tillräckligt bärande skäl anförts
för att göra olycksfallsförsäkringen obligatorisk för alla svenska medborgare.
En dylik försäkring kan antingen göras fristående eller ock anknytas
till folkpensioneringen.

Nr 19.

Tisdagen den 16 mars 1937.

Interpellation. (Forts.)

Det uttalande, som gjordes av vederbörande statsråd vid framlämnandet av
proposition till olycksfallsförsäkringslag 1916 rörande möjligheterna att utsträcka
försäkringen att gälla mindre yrkesidkare och andra självständiga
företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., äger fortfarande
giltighet. Det är enligt min mening beklämmande att se huru litet denna betydelsefulla
sociala fråga avancerat under de senaste 20 åren. Skälen för ett
utsträckande av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen att gälla alla, synes
mig äga minst lika stor giltighet nu som 1916, då statsrådet ifrågasatte
detta.

På grund av vad jag ovan och tidigare motionsvis anfört till förmån för att
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete måtte bliva obligatorisk för alla
medborgare och dess tillämpning måtte ske efter nuvarande grunder, anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Kan man till nästa riksdag motse sådant förslag till ändring av lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete, att försäkringen obligatoriskt kommer att
omfatta alla svenska medborgare inom viss åldersgräns?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från konstitutionsutskottet, nr 117, angående av riksdagen beslutade ändringar
i rikets grundlagar;

från första lagutskottet:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
upphävande av vissa åklagares rätt till andel i böter m. m.; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål; samt

från statsutskottet:

nr 4, angående vissa av Kungl. Maj :t gjorda framställningar i avseende å
utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till försvarsdepartementet;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg till 9 §
avlönings reglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap vid
försvarsväsendet;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av medelsbehovet
för viss omläggning av tiden för utbetalning av avlöning till beställningshavare
vid armén och flygvapnet ;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för kaptenen i Livgrenadjärregementets reserv E. A. Clementz’
inbeordrande till tjänstgöring vid försvarsväsendet;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
mästerlotsen A. V. Friman och lotsen P. E. V. Smålander från viss ersättningsskyldighet
till kronan;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Tisdagen den 16 mars 1937.

Nr 19.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 51, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga örn anslag till upplysningsarbete för freden; samt

jordbruksutskottets utlåtanden ock memorial:

nr 28, i anledning av väckta motioner angående anordnande av småbrukarkurser
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde
m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande av
visst område inom Ljungbyheds municipalsamhälle till föreningen Ljungbyheds
församlingshem;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av två
till övningsfältet vid Rosenholm hörande markområden;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtelse av vissa
markområden till Karlsborgs kommun i Skaraborgs län och Sorsele kommun i
Västerbottens län;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar;

nr 34, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1936 försålda och bortbytta tomter; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt reglering
av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Silfwerbrand under 7 dagar
fr. o. m. den 2 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.18 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 f. m.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 11 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 267, angående omorganisation av vissa läroverk i Göteborg;
nr 268, angående omorganisation av Chalmers tekniska institut m. m.; och
nr 270, angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Perssons i Tidaholm m. fl.
på kammarens bord vilande motion nr 457.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 51, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsarbete
för freden blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkänd.

§ 5-

Härefter föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden nr
28—33.

§ 6.

Härpå föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial,
nr 34, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1936 försålda och bortbytta tomter.

§ 7.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt reglering av tillverkningen
och avsättningen av potatismjöl; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Vid härefter skedd föredragning av herr Osbergs anhållan att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få framställa spörsmål angående
viss utsträckning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen blev ifrågavarande
anhållan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

§ 9.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Lundqvist, sorn yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa att beträffande de propositioner, som i dag
avlämnats, motionstiden utsträckes till 20 dagar.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 6, angående regleringen
för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15, angående anslag av automobilskattemedel m. m.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkterna
15—17 av sjätte huvudtiteln förelagt riksdagen förslag angående anslag
av automobilskattemedel till vägväsendet m. m.

I samband med Kungl. Maj:ts förenämnda förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 147 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., och
nr 149 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., samt

inom andra kammaren:
nr 115 av herr De Geer i Hanaskog,
nr 122 av herr Andersson i Lindome m. fl.,
nr 134 av herrar Hult och Olsson i Mellerud,
nr 193 av herr Nordström i Kramfors m. fl.,
nr 200 av herr Lindmark m. fl.,
nr 222 av herr Lundqvist m. fl., och
nr 385 av herr Hagberg i Luleå m. fl.

I de likalydande motionerna I: 147 och II: 200 hade hemställts, att riksdagen
måtte, i samband med behandlingen av Kungl. Maj :ts förslag till fördeliaI
11® av automobilskattemedlen å de olika anslagen under sjätte huvudtiteln
för nästa budgetår, uttala, att vägdistriktens ränteutgifter med anledning av
vankas sorn as förskottering av statsbidrag för anläggning eller omläggning av
vägar finge inräknas i underlaget för vägdistriktens kostnader för vägunderhållet,
varå statsbidrag i författningsenlig ordning utginge.

I motionen II: 122 hade yrkats, att riksdagen måtte medgiva, att räntekostnad
a för förskotterande av statsbidrag till vägbyggnadsföretag upptagna lån
finge inräknas i kostnaderna för vägunderhållet och anses berättigat till statsbidrag
efter samma grunder, som gällde för övriga underhållskostnader.

I motionen II: 193 hade föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj .t hemställa örn skyndsam utredning örn inrättandet av en central
ledning och förvaltning av vägväsendet för hela landet och utarbetandet av central
plan för vägnätets utbyggnad, förbättring och underhåll.

Äng.''anslag
iv aulomobilaJcattemedel

m. m.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av aalomobilskattemedel ni. m. (Forts.)

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till förordning med särskild
bestämmelse angående fördelningen av de under budgetåret 1936/1937
inflytande automobilskattemedlen;

b) till förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga gator och
vägar i städerna för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av
13,037,800 kronor, att utgå av automobilskattemedel;

c) till förbättring och underhåll av vägar å landsbygden för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 52,151,200 kronor, att utgå av automobilskattemedel
;

d) medgiva, att av den del av landsbygdens andel för budgetåret 1937/1938
av automobilskattemedlen, som motsvarade 85 procent av sagda andel, finge
disponeras ett belopp av förslagsvis 5,500,000 kronor för tilldelning av utjämningsbidrag
åt mera betungade vägdistrikt under år 1938 i huvudsaklig
överensstämmelse med de för motsvarande bidrag under år 1937 gällande grunderna; e)

till bidrag till vägunderhållet på landet m. m. för budgetåret 1937/1938
anvisa ett förslagsanslag av 18,900,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel
;

II. att motionen II: 134 — örn höjt underhållsbidrag — ej måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna I: 147 och II: 122 samt 200 — avseende ersättning för
ränteutgifter -— måtte anses besvarade med vad utskottet anfört;

IV. att motionerna I: 149 och II: 115 samt 222 — örn vägföretagens ekonomiska
planläggning — måtte anses besvarade med vad utskottet anfört;

V. att motionen II: 193 — örn utredning rörande central ledning för vägväsendet
— ej måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionen II: 385 — örn utredning rörande pensionering av personal i
den yrkesmässiga biltrafiken — ej måtte av riksdagen bifallas.

I sin motivering hade utskottet å sid. 28 i det tryckta utlåtandet i fråga örn
gottgörelse till vägdistrikten för ränteutgifter gjort följande uttalande:

»I väckta motioner har upptagits frågan örn gottgörelse till vägdistrikten
för ränteutgifter med anledning av förskotterade statsbidrag. Såsom riksdagen
år 1936 i skrivelse till Kungl. Majit framhöll, torde det vara förtjänt av
övervägande, huruvida ej genom någon lämplig anordning ersättning skulle
kunna beredas vägdistrikten för dylika ränteutlägg. Att märka är emellertid,
att redan genom det nya utjämningsbidraget viss gottgörelse låt vara i en
mera indirekt form lämnas även för dylika ränteutgifter, i den mån desamma
drabba mera betungade vägdistrikt. Det bör ej heller förbises, att vägarbetenas
utförande i förskott innebar lokala fördelar med hänsyn till de ökade
sysselsättningsmöjligheter, som härigenom öppnades för de arbetslösa inom
bygden.» I

I en vid denna punkt fogad reservation hade herrar Johan Bernhard Johansson,
N. J. Martin Svensson, Borell och P. Bernhard Nilsson förklarat sig anse,
att utskottets motivering i fråga örn vägdistriktens ränteutgifter bort hava följande
lydelse:

»I väckta motioner---för dylika ränteutlägg. Såsom av statsverks propositionen

framgår, uppgår det kapitalbelopp, som av vägdistrikten förskotterats
men som ännu ej kunnat ersättas genom utbetalning av vederbörligt

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
statsbidrag, till cirka 25 miljoner kronor. Vägdistrikten åsamkas härigenom
betydande ränteutgifter. För den nu föreslagna åtgärden talar även följande
motionsvis framhållna synpunkter. Vid fördelning av tillgängliga anslag för
vägbyggnader^och vägomläggningar tilldelas de enskilda företagen oftast mindre
belopp per år. Utgående anslag fördelas sålunda på ett flertal år. Men i ett
flertal fall visar det sig vara ekonomiskt fördelaktigt att utföra vägarbetet på
avsevärt kortare tid än vad som förutsatts i den fastställda flerårsplanen.
Bland annat bliver kostnaden för arbetsledning och kontroll väsentligt fördyrad
genom en alltför utdragen byggnadstid. Även andra omständigheter
tala för ett mera koncentrerat och forcerat arbetstempo. För att åstadkomma
detta måste oftast vägdistrikten, i väntan på utfallande statsbidrag, förskottera,
ett eller flera år, erforderliga penningebelopp, vilket åsamkar vägdistrikten
ränteutgifter. Olägenheten härav skulle dock väsentligt minskas genom vidtagandet
av den anordning, som här föreslås. Enligt vad utskottet inhämtat
synas inga tekniska hinder möta för en sådan reform.»
samt att förty utskottet under I. f) bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

f) medgiva, att vägdistriktens ränteutgifter med anledning av vägkassornas
förskottering av statsbidrag för anläggning eller omläggning av vägar finge
inräknas i underlaget för vägdistriktens kostnader för vägunderhållet, varå
statsbidrag i författningsenlig ordning utginge.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr Hult: Herr talman! Det är framför allt två parter, som ha att svara
för kostnaderna för vägunderhållet, och det är svårt för dem att övertyga
varandra örn vilken som med hänsyn till intresset har den största tungan. Som
emellertid de väghållningsskyldiga få årligen bidraga med 25 å 30 miljoner
kronor till själva vägunderhållet, ha vi motionärer den uppfattningen, att
fortfarande den största bördan åvilar de väghållningsskyldiga, och detta har
givit anledning till att vi framfört vår motion örn att det skall bli en förskjutning
därhän, att bidraget av bilskattemedel skall ytterligare ökas med 5 %.

Av den utredning, som utskottet presterat, framgår, att den väg vi föreslogo,
d. v. s. att man skulle inom ramen för influtna bilskattemedel kunna
öka anslaget på det sätt vi avsett, inte var framkomlig. Jag har intet yrkande
men vill uttala den förhoppningen, att våra synpunkter åtminstone komma
att tagas under övervägandp vid uppgörande av ett kommande års budget.

I fråga om det belopp på 20 miljoner kronor, för vilket vägdistrikten utfört
arbete i förskott, förhåller det sig på det sättet, att det inte är vägdistrikten
ensamma, som ha att svara för detta betydande belopp. Det är många
enskilda kommuner, som ha satsat stora summor just för att erhålla arbetstillfällen
till sina arbetslösa. Exempelvis min hemkommun har för närvarande
att fordra 70,000 kronor för arbete utfört i förskott. Av inhämtade upplysningar
att döma, torde det inte vara möjligt att beräkna, att någon del av
detta belopp kan erhållas på denna sidan år 1940. Det är andra kommuner i
samma trakter, som ha ännu högre belopp att fordra av de vägdistrikt de lyda
under. Detta förhållande är ingalunda att beklaga. Vi äro villiga att erkänna,
att det arbete kommunerna fått i en för dem prekär situation varit av
mycket stor betydelse. Det är närmast för att framföra några synpunkter på
den framtida arbetslöshetspolitikeu, som jag gör dessa erinringar.

Det är ju så, alf i arbetslöshetsperioder vägarbete är strängt taget det enda
arbete, som står landskommunerna till buds. Under sådana förhållanden och

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
med hänsyn till nuvarande goda konjunkturer kan man starkt ifrågasätta,
huruvida det inte vore lämpligt att i någon mån minska vägbyggnadsarbetare
utan att på minsta sätt åsidosätta berättigade krav i detta hänseende. En
dylik åtgärd skulle medföra, dels att det bleve möjligt för vägdistrikten och
de enskilda kommunerna att få igen en stor del av de medel de förskotterat
och på det sättet sanera sin ekonomi för kommande depressionstider, dels att
arbetstillfällena reserverades till tider, då arbetslösheten är värre än ^ den för
närvarande är. Mot en sådan åtgärd torde väl bilintresset inte ha några berättigade
erinringar att göra, enär för de medel, som skulle utbetalas för täckande
av dessa lån, arbete utförts i förskott, så att bilintressenterna i förtid
dragit nytta av vägomläggningarna.

Jag tillåter mig, herr talman, att uttala det önskemålet, att vid de tint allen,
då dessa ärenden komma under omprövning, de bär framförda synpunkterna
måtte komma till beaktande. Jag har intet yrkande.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag har vid årets riksdag i motion nr 200
i andra kammaren, en motion som även är undertecknad av ett antal andrakammarledamöter,
föreslagit, att vägdistriktens ränteutgifter för förskotterade
medel måtte få inräknas i kostnadsunderlaget, varå statsbidrag kan erhållas.
Denna motion bar inte vunnit utskottets tillstyrkande. Utskottet menar,
att det kan vara tillräckligt med den indirekta jänteersättning. som består
i det skatteutjämningsbidrag vi numera ha att påräkna.

Vid fjolårets riksdag framlade Kungl. Majit en utredning örn till vilka
summor de av vägdistrikten förskotterade medlen uppgingo. Det framgick
av utredningen, att summan utgjorde 36 miljoner kronor. Kungl. Majit föreslog
då, att ett belopp av 9, högst 10.3 miljoner kronor skulle ställas till förfogande
för avbetalning av statens skuld till vägdistrikten, avseende nyanläggning
av vägar. Återstoden, 25 miljoner kronor, utgörande summan av
förskotterade medel för vägomläggningar och vägförbättringar, ansåg sig dåvarande
departementschefen inte kunna göra något åt, och det hela sköts på
framtiden. Statsutskottet uttalade vid behandlingen av detta ärende dock den
uppfattningen, att den frågan kunde vara värd en närmare omprövning, huruvida
inte räntekostnaderna för dessa 25 miljoner kronor lämpligen borde
få inräknas i vägdistriktens underhållskostnader.

Detta belopp utgör ju, kan man säga, en statens skuld till vägdistrikten,
och det måtte väl vara en angelägenhet av största vikt såväl för staten som
för vägdistrikten att avarbeta denna stora skuld. Det synes mig, att det kunde
ske på tvenne sätt. Det kunde göras en mycket hastig avbetalning av
skulden till vägdistrikten. Då skulle man taga hela det belopp, som årligen
tillföres länsfonderna, och då skulle inga omläggningar och förbättringar av
landsvägarna äga rum under några år framåt. Efter ett par tre år skulle hela
skulden kunna vara avarbetad. Men det finns också ett annat sätt, som jag
tycker är riktigare och lämpligare, och det är, att man gör avbetalningen i
smärre etapper. Då kan man samtidigt låta omläggningen och förbättringen
av landsvägarna fortgå, inte i sin hela omfattning som örn inte avbetalningen
hade behövt göras, men dock i förhållandevis stor omfattning. Men då skulle
samtidigt de vägdistrikt, som för att kunna förskottera dessa penningmedel
måst upptaga lån, vara berättigade att, i fråga örn räntekostnaderna för lånen,
få inräkna dem i det underlag för vägdistriktens kostnader för vägunderhållet,
varå statsbidrag utgår.

Detta är sålunda en rättvisesynpunkt, som man kan lägga på frågan. Det
skulle innebära en lättnad för många väghållnings distrikt och knappast någon

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
tunga för staten. Jag skulle tro, att de anspråk på automobilskattemedel för
ändamålet, som kunde ifrågakomma, knappast torde komma att överstiga 1/2
miljon kronor. Egentligen skulle ränteutgifterna uppgå till cirka 1 miljon
kronor, men med hänsyn till att en hel del väghållningsdistrikt äro i
den förhållandevis goda ekonomiska ställningen, att de inte behövt upptaga
lån för ändamålet och sålunda heller inga ränteutgifter ha, torde statens ökade
bidrag till underhållskostnaden med den föreslagna anordningen sannolikt
kunna begränsas till 500,000 ä 600,000 kronor.

Jag är säker på att örn kammarens ledamöter ordentligt satte sig in i denna
fråga, ett stort antal av dem — jag skulle tro majoriteten — insåge det
berättigade i vad som här föreslås och ville vara med örn anordningen. Det
är ganska egendomligt, att statsutskottet med dess ärade ordförande i spetsen
inte kunnat genomtränga detta problem och inte förstått det rätta och det
riktiga i förslaget och den förhållandevis goda hjälp, som det skulle innebära
för väghållningsdistrikten.

Nu finns det ytterligare en anledning att gå motionärerna till mötes, och
jag skall be att med några ord få beröra den. Den sammanhänger med den
omständigheten, att det numera blivit praxis att, när det gäller upprättande
aV flerårsplaner, efter vilka statsbidraget skall utgå, fördela statsbidraget
på ett flertal år, oftast 5 ä G år. Yägdistrikten kunna emellertid inte låta
byggnadstiden bli så lång utan måste utföra arbetet på betydligt kortare tid,
i regel på 2 eller högst 3 år. Alltså måste man också förskottera medel för
dessa vägbyggnader, och vägdistrikten göra ränteförluster. Det vore därför
inte mer än rätt, att väghållningsdistrikten finge inräkna jämväl dessa ränteutgifter
i underhållskostnaden och få statsbidrag därå.

Det är kanske någon, som.frågar, varför man skall b.edriva vägarbetena i
ett så forcerat tempo. Kan man inte låta sig nöja med att följa den takt, som
angivits i flerårsplanerna? Jag vill då peka på, att med en så utdragen byggnadstid
bl. a. arbetsledningen blir förhållandevis alldeles för dyr. Med en och
samma arbetsledning kan man utföra ett vägbygge på 2 ä 3 år. Att låta det
dragas ut på 5 eller 6 år vöre i högsta grad oekonomiskt. Vidare förekommer
det ofta, att vägbyggnaderna gå över odlad jord, över åker alltså, och under
byggnadstiden utgör det en betydande molest för markägaren att ha sin åker
sönderstyckad, att ha väglagningsämnena upplagda vid sidan av vägen o. s. v.
Det är en skada för markägaren, som han bör få ersättning för. Skulle d,et
hela utsträckas till 5 å 6 ar, bleve förlusten för vägkassan ännu mycket större.
Det är sålunda många skäl, som tala för att väghållningsdistrikten skola bedriva
arbetet på det mest ekonomiska sättet, även örn det skulle innebära, att
vederbörande få lov att förskottera penningmedel. Men då bör också staten
kunna vidkännas^den kostnaden, att när det gäller dessa förskotterade medel,
ränteutgifterna få inräknas i vägdistriktens underhållskostnader.

Jag ber, herr talman, att i känslan av det rättvisa och det riktiga i den
föreslagna anordningen få yrka bifall till den reservation på denna punkt, som
är avgiven av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

§ 11.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 266, angående socialstyrelsens organisation m. m.; och

nr 273, angående vissa anslag till polisväsendet.

Dessa propositioner bordlädes.

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Ang. anslag
av automobilskattemedel

m. m.

(Forts.)

§ 12.

Ordet lämnades nu på begäran till herr förste vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta att i vad avser
propositionerna nr 266 och 273 medgiva en till 20 dagar utsträckt motionstid.

Denna hemställan bifölls.

§ 13.

Fortsattes behandlingen av statsutskottets utlåtande nr 6, punkten 15; och
anförde därvid:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Under den nu förevarande

punkten har utskottet haft att behandla två motioner, väckta av den kommunistiska
gruppen. Den ena, nr 385, gäller en förutsättningslös utredning örn
pensionering av personer, anställda i den yrkesmässiga biltrafiken. Jag skall
beträffande denna inte stanna vid utskottets avslagsyrkande, ty jag tror, att
man kan understryka det resonemang, som utskottet här fört, nämligen att förevarande
motion skulle draga med sig vittutseende konsekvenser. Vi motionärer
voro också medvetna örn dessa konsekvenser, när vi väckte motionen, men
vi gjorde det med tanke på den stora arbetargrupp, som det här rör sig örn
— nämligen personalen i den yrkesmässiga automobiltrafiken — och med tanke
på det arbete, som dessa ha att utföra, ett arbete, som ställer oerhört stora
krav på det mänskliga materialet och som sliter ut detta material bra mycket
fortare än inom övriga arbetargrupper. Det är ju så, att personalen, chaufförerna,
som dag ut och dag in skall sitta i bilarna, slits ut rätt mycket tidigare
än andra arbetargrupper, och därför anse vi, att det vore en gärd av humanitet
att tillsätta en förutsättningslös utredning, huruvida man skulle kunna
få en ordentlig pensionering av denna arbetarkategori.

Vidare tillkomma de krav, som allmänheten har rätt att ställa på denna
fråga. Allmänheten kan icke vara betjänt med att arbetarna inom en viss yrkesgrupp
skola tvingas att tjänstgöra även sedan de äro utslitna. Detta medför
ju i realiteten oerhörda konsekvenser både för den åkande allmänheten och
dem, som eljest färdas på landsvägarna. Ty det är klart, att en arbetargrupp,
som skall ha ett så viktigt värv som att sköta trafiken med våra bilar och
bussar, måste vara fullt arbetsduglig för att kunna undvika trafikolyckor.
Aven ur denna synpunkt borde det vara angeläget att åstadkomma en ordentlig
pensionering, som gjorde det möjligt för personalen i den yrkesmässiga
automobiltrafiken att dra sig tillbaka från sitt arbete tidigare än vad nu är
fallet.

Den andra motionen, som utskottet har behandlat i samband med denna
punkt, är vår motion örn en utredning för centralisering av Sveriges vägväsende.
Utskottet säger, att denna fråga flerfaldiga gånger varit uppe till behandling
i riksdagen, och jag skulle tro, att den också kommer upp i fortsättningen.
Det var för många år sedan någon som sade, att frågan örn en centralisering
av vägväsendet i Sverige är inte död, därför att den kan inte dö. Även örn
riksdagen i år följer utskottet och avslår begäran örn en utredning, kommer
frågan ändå att tvinga sig fram gång efter annan till dess att man får en lösning
av den.

Det är ju ändå litet egendomligt att man med den utveckling, som motorfordonstrafiken
fått under senare år, allt fort skall lia ett fullkomligt anarkistiskt
tillstånd, när det gäller organisationen av vårt vägväsende. Sakkunskapen och
de chaufförer, som trafikera vägarna, torde stå fullkomligt enhälliga bakom
kravet på en centralisering, som skulle ge möjlighet att på ett rationellt sätt

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
lösa frågan om vårt vägväsende. Man kan nu i Sverige få se den mest egendomliga
provkarta på de olika vägstyrelsernas lynnestillstånd. Man kan komma
från ett område, där man Ilar en vägstyrelse, som sköter sina vägar rationellt,
till ett annat område, som tvärt bryter av och där man har vägar, som
äro allt annat än trafikdugliga vare sig för motorfordon eller andra fordon.
Vägstyrelserna sakna många gånger kontakt med varandra, när de lägga örn
sina vägar. Många gånger uppstår strid mellan vägstyrelserna, vilket medför,
att olika befolkningsgrupper bli lidande på dessa strider.

Utan att göra gällande, att man skall dra in alla möjliga vägar under en
central ledning — vilket vi inte heller begärt i vår utredning utan endast de
större riks- och huvudvägarna — kan jag inte underlåta att med ett litet exempel
peka på, hur det går, när olika vägstyrelser inte ha uppehållit kontakt
med varandra. Vi lia en by i norra Ångermanland, Grundsjö, som har 5- ä
600 invånare. Denna by har i 8—10 år väntat på lösningen av sin vägfråga.
För närvarande ha byborna att gå omkring 7 km över ett högt berg utan körväg,
och detta är beroende på att de två vägstyrelser, som äro ansvariga för
att denna väg skall byggas, inte kunna komma överens örn, hur vägen skall
dras. Detta betyder, att befolkningen inte har någon som helst möjlighet att
kunna lösa sin vägfråga.

Jag vill också peka på ett drastiskt exempel från en av våra huvudvägar,
nämligen den tämligen tätt trafikerade vägen mellan Njurunda och Sundsvall.
Denna väg är som sagt tämligen hårt belastad men torde dock höra till de
mest krokiga, som man kan påträffa här i landet. Det är sant, att man breddat
vägen litet då och då, men detta har inte skett genom att man tagit bort
något av bergknallarna, utan man har fyllt ut litet på ytterkanterna, så att
krokarna blivit ännu större än de varit tidigare. Denna vägsträcka är så starkt
trafikerad, att man borde ha rätt att fordra ändrade förhållanden. Den åkande
allmänheten har rättighet att ställa krav på ett ordentligt vägväsende, och
jag tror inte man kan ernå detta genom de olika vägstyrelserna. Av den sakkunnigutredning,
som vi åberopat i vår motion, framgår, att vägstyrelserna
många gånger sakna teknisk personal, och jag tror, att den åkande allmänheten
mycket väl har kännedom örn, att det saknas tillräcklig teknisk personal
för utbyggande av våra vägar.

Herr talman! I medvetandet örn att denna fråga, även om den faller vid
årets riksdag, ändå inte kan dö utan gång efter annan kommer åter till dess
att den finner sin lösning och således, såsom en talare sagt förut här i kammaren,
faller framåt, skall jag be att få yrka bifall till vårt utredningsyrkande,
alltså bifall till motion nr 193.

Herr förste vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Vad den siste ärade
talarens, herr Nordströms i Kramfors, anförande beträffar får jag säga, att,
när herr Nordström och hans medmotionärer påyrka åtgärder för ytterligare
centralisering^ av handhavandet av landets vägväsende, är det nog i princip
riktigt, men å andra sidan har man ifrån statsmakternas sida redan vidtagit
åtgärder i detta avseende, och jag tror, att man söker att gå vidare på den
vägen. Det finns därför ingen särskild anledning att just nu skriva till Kungl.
Maj :t och begära ytterligare åtgärder i detta syfte.

Vad sedan angår den första delen av herr Nordströms i Kramfors yrkande,
nämligen skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning angående pensionering
av i motorfordonstrafiken sysselsatt personal samt avsättande från
statens motorfordonsinkomster av erforderligt kapital för denna pension, kan
jag, herr talman, icke finna, att herr Nordström här anfört något, som kan ge
anledning till att riksdagen skulle i dag besluta skriva till Kungl. Majit med

Nr 19.

Onsdagen den 17 mara 1937 f. m.

''Äng. anslag av automobilskattemedel m. rn. (Forts.)
begäran att viss del av statsinkomsterna från en särskild skattekälla skulle
avsättas till pensionering av viss i statens tjänst icke anställd personal.

Vad sedan angår den förste ärade talaren i denna debatt, herr Hult, så —
om jag uppfattade honom rätt — uttalade lian sina sympatier för att man under
tider som dessa skulle minska vägbyggnadsarbetena för att därmed reservera
arbetena till kommande tider, då arbetstillfällen kanske bättre behövas.
Detta vore alldeles riktigt. Jag delar helt och hållet herr Hults princip i detta
fall, att man under relativt goda tider som de nuvarande skall inskränka såväl
på vägbyggnadsarbeten som andra allmänna arbeten, när sådant kan vara ekonomiskt
och nyttigt. Men jag tror, att i vad det gäller vägbyggnadsarbetena
blir herr Hult bönhörd över hövan, ty såsom framgår av statsutskottets utlåtande
är medelstillgången för vägväsendet så knapp, att den icke medger igångsättande
av nya vägbyggnadsarbeten i annan utsträckning än det är absolut
nödvändigt och med mindre vederbörande få låna medel för ändamålet. Nu
har man också från det allmännas sida den kontrollen över vägbyggnadsarbetena
och deras igångsättande, att arbeten, som icke äro upptagna i de godkända
flerårsplanerna icke få igångsättas utan Kungl. Maj :ts medgivande, och
jag tror mig ha bekant, att Kungl. Majit i detta fall under senare tid varit
ganska restriktiv.

Slutligen skall jag, herr talman, be att få säga ett par ord med anledning
av herr Lindmarks såväl anförande som yrkande. Herr Lindmark yrkade bifall
till en vid utlåtandet fogad reservation, vari föreslås att vägdistriktens
ränteutgifter med anledning av vägkassornas förskottering av statsbidrag för
anläggning eller omläggning av vägar må kunna inräknas i underlaget för
vägdistriktens kostnader för vägunderhållet, varå statsbidrag i författningsenlig
ordning utgår. Herr Lindmark säger bland annat, att statsutskottet med
dess ärade ordförande i spetsen icke kunnat genomtränga detta problem. Hur
vet herr Lindmark det? Det tycker jag är väl mycket sagt av herr Lindmark.
Även örn herr Lindmark lyckats genomtränga detta problem på ett sätt som
han anser vara till fyllest, ger det honom ingen anledning att sätta sig till
doms över statsutskottet och dess ordförande och säga, att statsutskottet icke
kunnat genomtränga detta problem. Även örn statsutskottet skulle kunna genomtränga
detta problem, vilket jag är övertygad om att statsutskottet och
dess ordförande kunna göra, är det en sak, som för närvarande enligt mitt
förmenande enbart den är tillräcklig för statsutskottet att avstyrka bifall till
detta, och det är vad jag nyss sagt, nämligen att vi för närvarande lia så ont
örn medel till vägväsendet. Medeltillgången är knapp. Bilskattemedlen ha inte
flödat i den utsträckning vi beräknat, och i stället för en fortsatt stegring av
bilskattemedlen såsom man hoppats, har inträffat en viss^ stagnation, i varje
fall i ökningen av bilskattemedlen. Örn de beräkningar hålla streck, som här
föreligga — nämligen Kungl. Maj :ts proposition och uppgifterna från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — skulle det, såsom utskottet påvisar, under nästa
budgetår till länsfonderna inklusive utjämningsandelen endast återstå 13.6 miljoner
kronor att användas till vägbyggnader. Det är ju inte mycket, örn man
betänker, att endast för några år sedan uppgick motsvarande summa till 20
ä 25 miljoner utom de stora belopp, som då i form av arbetslöshetsmedel användes
för vägarbete. Därtill kommer, som herr Lindmark riktigt påpekat, att
väghållningsdistrikten även förskotterat bidrag till ett belopp av ungefär 25
miljoner kronor. Det tar nästan två år att betala dessa 25 miljoner till länen.
Att härutöver på bilskattemedlen lägga ytterligare en ränteutgift för vägdistrikten
anser jag inte vara tillrådligt.

Härtill kan möjligen också komma principiella betänkligheter mot att man
skall inräkna ränteutgifterna i underhållskostnaderna för vägväsendet, detta i

Onsdagen den 17 mars 1937 f. lii.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
all synnerhet om nian måste se på dessa medel så noga som vad fallet för
närvarande är. Jag vill, herr talman, i det här sammanhanget också säga, att
jag för min del anser, att man för det närvarande Ilar överfört så många utgifter
för vägväsendet på bilskattemedlen, att man därvidlag praktiskt taget
nått bristningsgränsen. Staten har ju nu praktiskt taget överfört hela sin
tidigare andel i kostnaderna för vägväsendet på bilskattemedlen. Endast till
för några år sedan bidrog ju staten i avsevärd utsträckning med andra medel
än bilskattemedel till vägväsendet. Det sista som i det avseendet gäldades
med statsbidrag var ju anslagen till byggandet av enskilda utfartsvägar och
dylika enklare vägar. Då Kungl. Maj:t första gången föreslog riksdagen, att
även utgifterna för de enklare vägarna skulle överföras till och bestridas av
bilskattemedel, tillät jag mig att jämte några andra ledamöter av riksdagen
motionsvis hemställa örn avslag på detta yrkande. Detta yrkande vann den
gången riksdagens bifall, men då Kungl. Majit något år senare återkom med
sitt yrkande, gick riksdagen med på detta förslag, varför således även denna
del av statens utgifter för vägväsendet överflyttats på bilskattemedel.

Vi ha kanhända också i friskt minne, hurusom Kungl. Majit i fjol föreslog,
att 7 miljoner av bilskattemedlen skulle användas till amortering av de korta
kristidslånen. Även i det fallet tillät jag mig hysa en avvikande mening och
att yrka avslag på Kungl. Majits förslag, men riksdagen följde Kungl. Majit,
och man använde dessa 7 miljoner kronor till avbetalning å de korta kristidslånen
i stället för att man, såsom jag i en motion yrkade, skulle ha använt
dem till avbetalning å statens skuld till vägdistrikten, i vilket fall denna skuld
nu skulle ha nedbringats åtminstone med dessa 7 miljoner och hela skuldsumman
sålunda nu varit 18 miljoner kronor i stället för 25 miljoner.

Jag tror därför, att vi nu böra vara försiktiga med att överföra till bestridande
av bilskattemedel nya poster, som i framtiden komma att automatiskt ökas. Ty
om man nu skulle gå med på ett bifall till herr Lindmarks yrkande örn att
ränteutgifterna skola ingå i kostnaderna för de statsbidragsberättigade underhållskostnaderna
betyder ju detta, att det blir en automatisk utgiftsökning,
vilken kommer att drabba bilskattemedlen även framdeles.

Då man, såsom statsutskottet framhåller, i viss mån redan ger bidrag till
dessa ränteutgifter till vägväsendet genom det skatteutjämningsbidrag, som
riksdagen i fjol beslutade, följer därav, att de mest skattetyngda väghållningsdistrikten
få praktiskt taget 70 procent utav sina ränteutgifter täckta i form
av skatteutjämningsbidrag. För de kommuner, som inte ha en vägskattebörda
av den storleken, att de komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag, är det
väl inte så förfärligt stor anledning att yrka, att staten skall täcka ränteutgifter,
som de haft därför att de av ena eller andra anledningen velat utföra
ett arbete tidigare än som statsbidraget som sådant skulle lia medgivit.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan
på den förevarande punkten.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Herr förste vice talmannen

började sitt anförande med att framhålla, att det inte fanns någon anledning
till att man skulle pensionera personalen vid den yrkesmässiga biltrafiken
med bilskattemedel.

Jag vill i det avseendet säga, att vi inte ställt något dylikt krav i vår motion,
utan att vi endast begärt en utredning, örn man inte för här ifrågavarande
ändamål skulle kunna fondera cn del av de inkomster, som staten har tack
vare motorfordonstrafiken. Det torde väl nämligen finnas lika slöra skäl som
tala för att man på detta siitt pensionerar den personal, som dock i huvudsak

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av automobil skattemedel m. m. (Forts.)
är den som tar in dessa pengar på biltrafiken, som att man med dessa medel
bidrager till att betala kostnaderna för statspolisorganisationen.

Herr von Seth: Herr talman! På frågan om ersättning till väghållningsdistrikten
för ränteutgifter kan man enligt min åsikt anlägga olika synpunkter.
Jag delar till fullo herr förste vice talmannens åsikt, att man inte skall
överföra ovidkommande utgifter att bestridas av bilskattemedel. När det
gäller ränteutgifter kan det emellertid ofta vara ett, örn jag så får säga, fullt
legitimt intresse att kunna disponera bilskattemedel. Så är till exempel förhållandet,
när en väg blivit stakad och dess byggande blivit godkänt av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och Kungl. Maj :t och det sedan kommer ett kontrakt
till vägstyrelsen från länsstyrelsen, som går löst på en kostnad av exempelvis
250,000 kronor.

I det väghållningsdistrikt, där jag suttit som ledamot i vägstyrelsen i
många år, nämligen Östbo härads i Jönköpings län, fingo vi i slutet av förra
året ett kontrakt från länsstyrelsen, som avsåg byggandet av en stakad och
beslutad väg för just denna summa. Länsstyrelsen hade till att börja med att
erbjuda väghållningsdistriktet endast 10,000 kronor. Nog var det av stort
behov för orten att den fick denna väg, ty dels hade där inträffat ett stort
antal olyckshändelser, och dels var det önskvärt att omnibustrafik kunde sättas
i gång, en sak som emellertid inte gick för sig, därför att vägen var så
gropig och krokig och backig. Vägstyrelsen stod därför inför nödvändigheten
av att antingen behöva räta de värsta kurvorna och att fylla groparna, eller
också måste vägstyrelsen i enlighet med vägstyrelsens plan bygga en ny
väg för den stora kostnaden av 250,000 kronor. Skulle vägstyrelsen ha nöjt
sig med att räta kurvorna och avhjälpa en del andra brister, hade det bara blivit
en hjälp för stunden och det hela måst göras örn efter 3 eller 4 år. Pengarna
skulle till stor del ha varit bortkastade, då man ändå inom en inte alltför
avlägsen tidrymd skulle ha stått inför nödvändigheten av att helt bygga
om vägen. Av skäl som herr Lindmark påpekade går det inte att hålla på i
3 eller 4 år med att bygga en väg, ty för att kunna utnyttja vägmaskiner och
dylikt måste man utföra vägbyggandet inom en viss begränsad tid. I det här
föreliggande fallet hade länsstyrelsen också dekreterat, att vägen skulle vara
färdig den 1 juli 1938. Mot det bidrag på 10,000 kronor, som vägstyrelsen
fick, har den under flera år fått ligga ute med en kvarts miljon kronor, och
den ränteskuld, som distriktet sålunda ådragit sig, kommer säkerligen att uppgå
till 7 a 8 tusen kronor. Med ett sammanlagt antal vägskattekronor av
eirka 72,000 blir det således mer än 10 procent som skattedragarna inom
detta distrikt få betala, om uttaxeringen för vägväsendet skulle ligga så högt
som vid 1.86. Här blir det alltså skattedragarna, d. v. s. till stor del jordbrukarna,
som få vara med om att betala en åtgärd, som enligt mitt förmenande
i vart fall hade varit fullt berättigad. Skulle rätningen av kurvorna eller
andra åtgärder ha vidtagits för att sätta den gamla vägen i någorlunda hyggligt
stånd, skulle detta ha kostat många gånger mera än vad ränteutgifterna
skulle ha uppgått till, och ändå skulle man lia fått lov att förr eller senare
bygga en ny väg.

I fall sådana som detta kan jag, herr talman, inte finna annat än, att det
med hänsyn till skattedragarna och då inte minst jordbrukarbefolkningen skulle
vara till nytta om åtminstone dylika ränteutgifter kunde betalas med bilskattemedel.
Det kan inte heller från företrädarna för biltrafiken riktas någon
gensaga emot att vägarna på kort tid sättas i ett sådant skick att de bli
fullt farbara, utan att den samlade kostnaden härför blir större än om man
från början endast nöjt sig med mindre förbättringar.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. . (Forts.)

Herr förste vice talmannen Jeppsson, som nu för kort genmäle erhöll ordet,
yttrade: Herr talman! Med anledning av herr Nordströms i Kramfors anförande
vill jag säga, att jag inte förbisett den omständigheten att motionärerna
endast föreslå en utredning för lösandet av pensionsfrågan för den personal,
som är anställd i den yrkesmässiga biltrafiken, samt att i denna utredning måtte
undersökas möjligheterna av att av statens motorfordonsinkomster avsättes
erforderligt kapital för denna pension.

Jag har emellertid varken av herr Nordströms anförande eller av motionen
kunnat finna, att det, såsom också tidigare framhållits, skulle förefinnas något
skäl för att man särskilt skulle avsätta en del av dessa statsinkomster till
pensionering av viss icke statsanställd personal. Man kunde ju då sträcka ut
resonemanget och säga, att man lika gärna skulle kunna pensionera dem, som
betala dessa pengar, nämligen trafikanterna. Man får väl ändå vara försiktig
i sitt resonemang.

Till herr von Seth vill jag säga, att örn utdebiteringen i ett vägdistrikt är kr.
1.86, per vägskattekrona, blir det, i det av honom anförda exemplet inte 10 öre
per skattekrona utan ungefär 6.5 öre.

Herr talmannen gav härefter, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr von Seth, som anförde: Herr talman! Det är ju fullt riktigt att, som
herr förste vice talmannen framhöll, i det exempel jag framlade siffran naturligtvis
får minskas från 10 till 6.5 procent. Statsutskottet har ju också i
motiveringen på sid. 28 anfört, att utjämningsbidraget medför en viss gottgörelse.

Jag skulle också till herr Jeppsson vilja säga, att det är fullt riktigt, att
man får en dylik gottgörelse, men att det dock kvarstår, att väghållningsdistrikten
få betala ut medel, som skattedragarna få betala ut ränta på. Något
sådant kan inte vara riktigt och rättvist i det av mig relaterade fallet. Tiden
medger inte att jag berör alla de utgifter, som bestridas med bilskattemedel,
och som det kanske kan vara anledning att rucka på.

Herr förste vice talmannen Jeppsson, som nu ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Endast ett par ord till herr von Seth! Han
sade, att man efter det exempel, som han här gav, inte kan bestrida, att det
finns en hel del ränteutgifter, som återstå för de väghållningsskyldiga att betala,
oaktat de fått bidrag av statsmedel. Jag ber emellertid att få påpeka,
att detta faktum kvarstår även vid ett bifall till reservanternas och motionärernas
yrkanden, därför att ju motionärerna yrkat, att ränteutgifterna skola
ingå i omkostnader, som bestridas inte helt utan endast delvis med statsmedel.

Härpå anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par ord! I anledning
av vad herr förste vice talmannen här anförde kanske det kan vara skäl i
att erinra kammarledamöterna örn, att han för närvarande sitter i en utredningskommitté,
som håller på med hithörande spörsmål, och att man således
måhända kan lia en viss rätt att vänta, att en del av de synpunkter, som
här förts fram, komma att beaktas vid utredningen ifråga.

Jag fann mig emellertid föranlåten att begära ordet närmast med anledning
därav att herr Nordström i Kramfors så starkt tryckte på frågan om bilförarnas
pensionering och för att meddela den upplysningen, om nu herr Nordström
oell till äventyrs någon annan av kammarledamöterna inte känner till
detta, att i de företag, som ägas av järnvägarna, vare sig statens järnvägar
eller enskilda järnvägar, åtgärder för en dylik pensionering antingen redan

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 f. m.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
vidtagits, eller att man håller på med att utreda, hur man skall kunna ordna
denna fråga. I den kassa, i vilken jag har äran vare styrelseledamot, nämligen
de enskilda järnvägarnas, har man just i dagarna gjort en framstöt, för
att järnvägarnas busspersonal, som skulle anslutas till den, skall få sin pensioneringsfråga
ordnad. Beträffande övriga nödgas jag rekommendera samma
metod, som jag så många gånger förut förordat, nämligen att det måste bli
vederbörande organisations sak att ta initiativet och försöka träffa de överenskommelser,
som en utredning i första hand kan ge anledning till.

Herr Nordström har naturligtvis rätt i, att en människa, som sitter vid ratten
år ut och år in, blir utsliten i förtid, men just detta gör ju också, att vanliga
pensionsbestämmelser inte kunna tillämpas på denna personal. Det bästa
vore därför att vederbörande organisationer på området finge samarbeta för
att åstadkomma åtminstone några riktlinjer till en lösning, så att statsmakterna
inte behövde genast engagera sig i en dylik hjälpaktion.

När jag nu fått ordet skall jag passa på tillfället att till ett ingående studium
rekommendera sid. 27 och 28 i detta utlåtande. På sid. 27 överst kunna
kammarledamöterna finna, att det pågått ett ytterst forcerat vägarbete
ända sedan 1918. Såsom där finns angivet har på vägbyggnader av rena arbetslöshetsmedel,
alltså skattemedel, lagts ned inte mindre än 240,000,000 kronor.
Därvidlag rör det sig örn ett tempo i fråga om användningen av statsmedel,
som är fullt tillräckligt, då det gällt att motivera, att man även i andra
fall än som kanhända från början varit avsedda funnit sig föranlåten att från
statsmakternas sida använda bilskattemedel. Till dessa 240,000,000, som under
åren 1918—1936 utgått av arbetslöshetsmedel bör rättvisligen läggas
20,000,000 kronor, som av 1933 och 1934 års riksdagar anvisades under formen
fonden för förlag till statsverket. Den summan skall också betalas, och
för det ändamålet beviljades ju som bekant i fjol ett belopp av 7,000,000
kronor. Summa summarum av vad som här sagts är att det i stället för att
ha åtgått mindre av allmänna medel till dessa ändamål under åren efter 1918
det tvärtom för vart år har åtgått allt större belopp.

Jag kanske får sluta mitt anförande med att säga, att endast under år 1936
enligt meddelande, som statsutskottets fjärde avdelning fått från arbetslöshetskommissionen,
ha närmare 30,000,000 kronor åtgått för detta ändamål av
arbetslöshetsmedel. Detta är siffror som tala. Jag tycker för min del, att
det är häpnadsväckande, att man orkat fortsätta med att finansiera dessa arbeten
på sätt som man gjort.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr

talman! När man nu här behandlar frågan om ränta skall erläggas för den
skuld, i vilken staten häftar till väghållningsdistrikten, ber jag att få framhålla
några synpunkter.

Jag vill då i det sammanhanget först säga, att jag inte har något att erinra
emot vad utskottet i sitt utlåtande yrkat. Frågan örn denna skulds förräntning
är ju egentligen en fördelningsfråga av vägkostnader. Det är här
fråga örn, huruvida man kan anvisa medel för förräntning utan att inkräkta
på andra områden, där hänsyn måste tagas. Staten häftar ju i en skuld till
vägdistrikten på 30,000,000 kronor, utgörande statsbidrag för i förskott utförda
arbeten. Det är således inte något rikt bo man övertagit till förvaltning.
Väghållningsdistrikten ha själva av denna summa 30 milj. kr. måst
upplåna ett belopp av cirka 25 milj. kronor.

När vi i departementet började behandla den del av budgeten, som återgives
i hithörande del av propositionen, voro vi inne på frågan, huruvida man skulle
gå in för en avbetalning på denna skuld i stället för en fondering av auto -

Onsdagen den 17 mara 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
mobilskattemedel, en sak som man också varit inne på. Man trodde, att man
arbetat undan så pass mycket av vägbyggnader, att det skulle bli möjligt
att under den tid, man räknade med, en ökning av bilskattemedlen skulle kunna
medföra, att en del av dessa medel avsattes för fondering, men, och framför
allt, att man skulle kunna gå in för en avbetalning av de medel väghållningsdistrikten
förskotterat. I departementschefens anförande är också uttalat,
att man inom väghållningsdistrikten borde inrikta sig på att i största
möjliga utsträckning slutföra de arbeten, vartill de redan tillerkänts bidrag,
innan de igångsatte nya. I propositionen bar emellertid också framhållits,
att en dylik anordning icke skulle få leda till att ett vägbygge eller annat
arbete, som är oundgängligen nödvändigt för trafikens skull, blir tillbakasatt,
utan att det kommer att utföras på ett sådant sätt, som tillgodoser trafikens
berättigade intressen.

Jag vill emellertid i fråga om dessa kostnader påminna därom, att det enligt
den beräkning som gjorts angående bilskattemedlens storlek visat sig, att
man för detta budgetår torde få räkna med ett lägre inkomstbelopp än man
vid budgetens uppgörande förutsatte. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
anmält, att styrelsen befarar, att man inte kommer att få in det belopp man
räknade med i bilskattemedel, och kommer i stället med den överraskande uppgiften,
att vissa vägkostnader kommit att draga större kostnader och att det
ekonomiska läget på så sätt är försämrat. Man räknar även med en inkomst
av bilskattemedel på 101 i stället för 103 miljoner kronor. Det skulle betyda,
att man här finge en reducering av 240,000 kronor på landsbygdens utjämningsandel
och 1,360,000 kronor på länens ordinarie andelar. Utjämningsbidraget,
som är beräknat till 3.8 miljoner kronor, kommer enligt vederbörandes
uppgifter att uppgå till 5.5 miljoner kronor, vilket i sin tur medför en minskning
av länens ordinarie andelar med ytterligare 1,700,000 kronor. Med ovan
angivna minskningar är man uppe vid en reducering av 3,060,000 kronor. När
länens ordinarie andelar då äro upptagna till 3,233,000 kronor, förstår man,
att man där inte har något att hämta i och för räntekostnader. Örn man för
innevarande budgetår skulle lämna statsbidrag till förräntningen av vägdistriktens
förskotterade medel, skulle detta medföra att intet finnes kvar på
länens ordinarie andelar för bestridande av andra kostnader. Vid en förräntning
av de 25 miljonerna komme att på staten belöpa ungefär 850,000 kronor, som
även skulle betalas av de ordinarie andelarna. Det skulle betyda, att de ordinarie
andelarna skulle få ett minus i stället för att, som man beräknat, 3.2
miljoner skulle stå till förfogande. Det är en utgift, vilken de herrar, som
här reserverat sig och påyrkat, att man skall gå in för att betala i räntekostnader,
få lov att tänka på, ty då blir det omöjligt för länen att få de andelar,
som eljest skulle tillkomma dem. Och denna befarade nedgång, som synes bli
verklighet, för också med sig det tråkiga, att de förskott, man eljest brukar
utbetala i början av året, icke synas kunna utbetalas i år, därför att man nu
ser, att det icke är möjligt få in de beräknade beloppen. Det kommer ju ytterligare
att försvåra ställningen för vägdistrikten.

Jag har velat lämna dessa uppgifter, därför att jag tror, att frågan örn
ränteutgifternas erläggande från statens sida i mycket stor utsträckning är
som så mycket annat en fördelningsfråga beträffande de vägkostnader man
har att erlägga.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr statsrådet framhöll, att denna fråga
endast är en fördelningsfråga. Jag ger honom fullkomligt rätt däri.

Herr statsrådet begagnade också det uttrycket, att staten häftar i skuld till
väghållningsdistrikten, och jag vill med tacksamhet konstatera, att detta ut -

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
tryck är fällt av herr statsrådet, ty därmed följer också förpliktelse att betala
skulden.

Nu har jag tidigare framhållit, att man kan betala skulden på två olika sätt.
I ena fallet skulle den betalas i hastigt tempo, men detta skulle lia den verkan,
att man finge helt och hållet under ett par år upphöra med något slags vägarbete
med anslag av länsfonderna. Den andra vägen är, att man avbetalar
statens skuld i sakta tempo, men i stället gottgör väghållningsdistrikten statsbidrag
till de ränteutlägg. som bli närmaste följden av den långsammare avbetalningen
av statens skuld.

I detta sammanhang vill jag passa på tillfället att peka på, att av ett beslut
örn statsbidrag till denna räntebetalning kommer det inte att bli några farliga
framtida konsekvenser, ty sedan dessa 25 miljoner kronor betalats, bortfalla
ju också de stora ränteutgifterna för väghållningsdistrikten och belastningen
av bilskattemedlen på förevarande punkt. De försvinna ju helt och hållet och
kvar stå endast de ränteutlägg, som väghållningsdistrikten få vidkännas genom
att de forcera vägbyggen i hastigare tempo än flerårsplanen anvisar.

Statsrådet talade örn de minskade inkomsterna av bilskattemedel och vissa
ökningar å andra sidan av utgifterna, bland annat till utjämningsanslaget, vilket
allt ju gör, att det ordinarie anslaget till länsfonderna också sjunker från
i statsverkspropositionen upptagna 7,500,000 kronor, om jag minns rätt, till
5,500,000 kronor. Det är dock att bemärka, att denna summa, vartill statsutskottet
kommit, 5,500,000 kronor i ordinarie anslag till länsfonderna, är ett
nettobelopp, sedan man ökat beloppet till skatteutjämningsmedel och sedan
man tagit hänsyn till de minskade inkomsterna. Man har till förfogande 5.5
miljoner kronor, och därav är möjligt att betala 1j2 miljon kronor till räntekostnader.
Nu hörde jag statsrådet tala örn 850,000 kronor, till vilket belopp
räntekostnaderna skulle gå. Jag vill inte tillåta mig att bestrida, att det
beloppet är riktigt. Det är klart, men man bör och får inte räkna med ränta
på 25 miljoner kronor, utan det är endast det verkliga belopp, som vederbörande
distrikt få vidkännas i form av ränteutgifter. Det är ju en del väghållningsdistrikt,
som stå i den utomordentliga belägenheten att någon upplåning
inte behövt ifrågakomma, och i sådana fall skall naturligtvis inte statsbidrag
utbetalas till väghållningsdistrikten på av dem förskotterade medel.

Slutligen är det kanske nödvändigt att peka på, att länsfondernas ökning
av de medel, som stå till förfogande, stannar icke vid dessa 5.5 miljoner kronor,
utan vi ha att härtill lägga utjämningsandelen, som är upptagen till 7.8
miljoner kronor, och då äro vi uppe i ett sammanlagt belopp av 13.6 miljoner
kronor. Fjolårets statsutskott hade kommit till ett väsentligt lägre belopp.
Man räknade med 10.5 miljoner kronor. Här föreligger sålunda en faktisk
ökning av cirka 3 miljoner kronor i jämförelse med fjolårets beräkningar.

Gentemot förste vice talmannen vill jag också säga några ord. Han åberopar
bl. a. att vi ha att tillgodoräkna oss skatteutjämningsmedel för första
gången, och för andra gången när det gäller budgetåret 1397/1938 och att
detta innebär åtminstone indirekt sådan lättnad för väghållningsdistrikten även
när det gäller räntekostnader, att man inte bör vidtaga vidare åtgärder. Häremot
vill jag erinra, att här måste man understryka ordet »indirekt» i allra
högsta grad. Jag skall bara taga en liten parallell för att bevisa detta. Vore
det likgiltigt, örn man får direkt statsbidrag till utgifter, varom här är fråga,
på grund av att man har skatteutjämningsbidrag att tillgå, skulle man kunna
slopa statsbidraget till t. ex. förvaltningskostnader, inköp av vägmaskiner och
dylikt och endast hänvisa till att man får skatteutjämningsbidrag. Men intet
vägdistrikt skulle vara tillfredsställt med den formen av statsbidrag. Jag vill
taga ett annat mera drastiskt exempel. Den borgerliga kommunen får ej nu -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m. Nr 19. 27

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
mera statsbidrag till skolväsendet. När det gäller lärarlöner har ju staten
helt och hållet övertagit avlöningen. Men tills helt nyligen betalade kommunerna
10 °/° av denna avlöning. Skulle man da ha sagt till kommunerna, att
de finge avstå från detta statsbidrag på 90 % och åtnöja sig med den möjlighet,
som förelegat till skatteutjämning för kommunerna^ en utjämning som är ganska
kraftig, skulle vederbörande ha betackat sig pa det allra bestämdaste och
sagt, att med en sådan utjämning kunde de icke låta sig nöja.

Förste vice talmannen vände sig med någon skärpa mot mitt åberopande av,
att statsutskottet tydligen inte fattat denna sak. Jag sade det egentligen för
att förmå statsutskottet att något kraftigare reagera på denna punkt. Det är så
tillvida rätt uppfattat, att om statsutskottet väl genomtänkt problemet tycker
jag, att det borde ha kommit till annat resultat. Annars är det ju tydligt
och klart, att statsutskottet, som penetrerat saken, givetvis också har förstått
vad saken gäller och vad den ekonomiskt sett kommer att betyda.

I fråga örn talet örn att det är ont örn pengar vill jag ytterligare omnämna
ett par saker. När man talar örn, att man endast har 13.6 miljoner kronor
till förfogande, har man dock redan dessförinnan utbetalt statsbidrag till sådana
vägutgifter som halvpermanentning, har gjort avdrag för steninköp och
stensättning av landsvägar och sålunda en del betydande vägkostnader, som
draga mycket stora pengar. Och dessa 13.6 miljoner kronor, som stå till förfogande,
avse sålunda endast omläggning och förbättring av landsvägar och
permanentbeläggningar. Men, som sagt, det stora kapitlet örn halvpermanentning
är avräknat.

Jag skall sluta mitt anförande med att på en punkt bemöta herr Anderson
i Råstock, nämligen när han åberopade, att stora belopp, 240 plus 20 miljoner
kronor, äro utbetalade av arbetslöshetsmedel och att detta varit de lokala
myndigheterna till hjälp, varför de borde vara nöjda och inte tala örn dessa
ränteutgifter. Men, ärade ordförande i statsutskottet, det har alltid genomgående
varit ett allmänt intresse att komma arbetslösheten till livs, och här
röra vi oss på ett område, vägomläggningar och förbättringar, som gör, att
inte alltid orterna det gällt varit så intresserade av arbetenas utförande. De
äro mera intresserade av nyanläggningar av vägar. Gäller det att omlägga
vägar, så vilja de inte gärna upptaga lån och betala räntor, om det inte föreligger
sådant intresse som att komma arbetslösheten till livs, som ju är ett allmänt
intresse. Därmed menar jag, att herr Andersons bevisföring på denna
punkt är ganska svag.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! När herr Anderson^ Råstock
talar örn de stora summor, som nedlagts på vägar under de senaste åren, skall
jag erkänna, att jag också i likhet med honom anser, att de äro tillräckligt
stora. Men jag vill fråga, örn det inte ändå är missprydande för svenskt
organisationsväsende och svensk planmässighet, att utbyggandet av vägväsendet
skall vara beroende av arbetslöshet. Det kan inte vara hållbart i längden,
att man skall basera ett nödvändigt behov av vägar på, örn det finns
arbetslöshet i Sverige. Därmed menar jag, att man skulle ha kunnat få bättre
användning för de summor, som herr Anderson i Råstock hänvisade på, örn
man haft en rationell skötsel av dessa medel och en central ledning, som haft
en fullt utvecklad teknisk apparat till sitt förfogande. Då hade man många
gånger fått bättre resultat av de summor som nedlagts.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! När herr Lindmark talar om, att
mina exempel äro dåliga, får han finna sig i, att hans yttrande formar sig
till en bumerang. Herr Lindmark synes tro, att i fråga örn lärarlönerna är

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
det fortfarande 90 % som staten betalar. Jag rekommenderar honom att läsa
på litet bättre. Detta exempel är ju för övrigt beträffande bland annat storleksordningen
sådant, att det inte är jämförbart med de saker man talar om
och därför alldeles orimligt.

Beträffande bilskattemedlen har statsrådet sagt, att det är ovisst, örn vi
få in det beräknade beloppet. Det är mycket möjligt, att det är ovisst, men
vi ha i avdelningen även i år sökt forska ut beräkningarna så långt vi kunnat,
och när vi börjat känna vederbörande, som lämnat uppgifterna, på pulsen,
mäste han erkänna, att i fråga om ett sådant jättebelopp som 100 eller
103 miljoner kronor är det inte så lätt att kalkylera i februari eller början av
mars, så att man får en säker siffra till och med den 30 juni samma år. Men
vi tyckte i alla fall, att det såg så pass skralt ut, om jag får uttrycka mig
så, att vi enhälligt gingo med på en motion av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. örn inköp av gatsten, vilken kammaren nyss utan debatt godkänt.
I regeringens proposition föreslogs, att det skulle finansieras med 3A av automobilskattemedel
och med 1/» av skattemedel. Vi ansågo i stället, att det
var så ont om bilskattemedel här — det står inte utskrivet i utlåtandet, men
det ligger bakom vårt resonemang — att vi tyckte, att man skulle söka pressa
finansministern att släppa till ytterligare en miljon av skattemedel.

Jag vill säga, att vi äro inte fullt så usla och knussliga, som herr Lindmark
gör gällande. Även vi veta, att det kan behövas mycket till vägändamål.

Till herr Nordström vill jag bara säga, att vad han sist sade, att man kanhända
fått en bättre och effektivare användning av pengarna, örn de gått
direkt till vägdistrikten och man fått utföra arbetena på vanligt sätt, är fullkomligt
riktigt. Jag har många gånger här givit uttryck åt samma uppfattning,
så att på den punkten äro vi fullkomligt ense. Men därom är nu
inte fråga. Jag har påpekat, att så och så många miljoner ha gått ut sedan
år 1918, och riktigheten därav kan ingen bestrida. Jag har också gjort den
reflexionen, att det är underligt, att vi kunnat ha råd att åstadkomma så
mycket pengar.

Beträffande herr Lindmarks yttrande om ränteutgifterna, vill jag säga, att
jag påpekade i avdelningen, liksom jag gör nu, att utöver de olägenheter, som
anförts av förste vice talmannen, är det också den olägenheten, att förslagets
genomförande skulle verka synnerligen ojämnt. De vägdistrikt, som lia goda
finanser och låg skatt och inte lånat, vill jag inte tala örn, men örn sådana,
som ha tämligen låg skatt men ändå lånat pengar för ändamålet. De skulle
enligt herr Lindmarks metod få bidrag, medan sådant inte skulle utgå till ett
annat vägdistrikt, som har höga skatter men ändå ansett sig böra täcka kostnaderna
genom uttaxering.

Herr von Seth gjorde intet yrkande men han sade i alla fall, att nog vore
det rättvist, att för skulder, som man åsamkat sig för vissa slag av vägomläggningar,
skulle man få ersättning. Han har inte riktigt samma princip
som herr Lindmark. Och herr Lindmarks metod leder till orättvisor, vilket
troligen herr von Seths metod också gör. Jag får göra den självbekännelsen,
att i fjol var jag mera entusiastiskt inställd för saken, nämligen för att man
skulle lämna ersättning för gjorda utlägg för räntor. Äfen ju mer man tänker
sig in i detta, dess mindre entusiastisk blir man. Örn herr Lindmark försöker
spekulera ut, hur hans metod skulle verka, måste han erkänna, att i flera fall
skulle det bli orättvisa i stället för rättvisa.

Herr Lindmark: Herr talman! Blott ett par repliker. Herr Anderson i
Råstock åberopade, att statsbidraget till lärarlöner utgår med 100 % och inte

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. anslag av automobilslcattemedel m. m. (Forts.)
med 90 %, som jag skulle lia sagt. Det är alldeles riktigt, men jag började
också mitt anförande med att tala örn att staten numera övertagit alla kostnaderna
för lärarlönerna. För att få ett exempel, som skulle verka tillräckligt
drastiskt, gick jag tillbaka några år i tiden, då statsbidraget utgick
med 90 procent.

Herr Anderson i Råstock säger, att 1 miljon kronor togs från anslaget,
som bestrides av automobilskattemedel, till inköp av gatsten. Det belopp,
som skulle utgå av detta anslag för ifrågavarande ändamål, minskades nämligen
från 3 miljoner till 2 miljoner kronor. Ja, det är mycket riktigt. Herr
Anderson i Råstock säger nu, att jag gick med på detta utan att protestera,
men kuru skulle jag kunnat protestera, då jag själv var huvudmotionär och
mitt yrkande på denna punkt bifallits? Läs igenom motionen nr 199 i andra
kammaren, herr Anderson i Råstock, så är saken klar! Jag kan ju inte protestera
mot vad jag själv vill. Beträffande ojämnheterna måste jag säga, att
alltjämt kvarstå visserligen ojämnheter och orättvisor, men örn man skall
kunna komma något till rätta med dessa och till en bättre utjämning, så skall
man motverka eller bortarbeta ojämnheterna, och det är just detta, som mitt
förslag innebär.

För övrigt är det tydligt och klart, att vad man här vill åstadkomma är
att staten själv icke skall behöva minska det normala vägbyggandet genom
ett forcerat avbetalande av skulderna. Man vill göra det möjligt att kunna
bedriva vägarbeten på samma gång, som man minskar beloppet för avbetalning
av skulderna, men det gäller att kompensera vägdistrikten under väntetiden
för den olägenhet, som uppstår genom ränteförlusterna, och detta sker
genom att räntorna få inräknas i kostnaderna för underhållet och staten lämnar
bidrag till bestridande av vägunderhållskostnaderna.

Jag vill slutligen endast tillägga en sak. Jag har själv såsom ordförande
i ett vägliållningsdistrikt ej mera än indirekt intresse av det, som föreslagits.
Enligt fjolårets beslut fingo vi över 400,000 kronor i statsbidrag till avbetalning
av förskotterade medel. Då gällde det nyanläggning av vägar. Nu
gäller det omläggning och förbättring av landsvägarna och mitt vägdistrikt
har intet numera att fordra av staten. Mitt rättsbegrepp säger mig dock, att
man borde behandla denna sak på samma sätt som i fjol, nämligen verkställa
hastiga avbetalningar genom att ställa nödiga medel till förfogande, såvida
man icke kompenserar väghållningsdistrikten med bidrag till bestridande av
räntekostnaderna, vilket kommer på ett ut. Här föreligger icke den risken,
såsom redan framhållits, att vägarbetena kunna forceras i någon större omfattning.
Man har satt en spärr genom upprättandet av flerårsplaner, och
vill man nu gå ut över flerårsplanen, måste man inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd
därtill. Vid fjolårets riksdag uttalades det bestämt, att ett förskottsbyggande
på sätt, som tidigare skett, icke borde få äga rum, och att endast i
undantagsfall Kungl. Maj :t borde medgiva sådant. Det föreligger följaktligen
ingen risk för missbruk genom ett bifall till motionärernas förslag.

Herr Thorell: Herr talman! Vid årets riksdag har herr Lundqvist m. fl.
väckt en motion, däri de reagera mot att vägarna på senare tider byggts för
raka, och de begära ett uttalande från riksdagen, och ett förslag till sådant uttalande
återfinnes på sid. 28 i det statsutskottsutlåtande, som vi nu behandla.
Jag håller före, herr talman, att både motionärerna och statsutskottet tagit alldeles
för ensidigt på denna fråga. Beträffande de vägar, som byggts under
de senaste 15 å 20 åren i vårt land, har felet med dessa vägbyggen icke varit
att man byggde för raka vägar, utan att vägarna i ett stort antal fall byggts
för krokiga. Jag har helt nyligen haft erfarenhet av dessa förhållanden så

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

''Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
till vida, att då vi i vårt östra väghållningsdistrikt i Stockholms län, som omfattar
bland annat hela vägen Norrtälje—Stockholm, i höstas skulle börja se
till, huruvida man kunde permanenta en del av denna väg, så kommo vi underfund
med att denna väg, som ombyggts till nästan hela sin sträckning under
de sista 15 åren, knappast omfattade något stycke, som var lämpligt för
permanentning, därför att vägen var dåligt byggd, var för krokig, och att
därför vägbanan icke lämpade sig för permanentbeläggning. Om vi se på en
annan väg, som också utgår från Stockholm, och som kanske många av de
riksdagsmän, som bo söderut, och även andra befarit, nämligen Södertäljevägen,
så finna vi, att denna väg också till huvudsakliga delar ombyggts i mannaminne,
och nu har man gjort upp en plan, enligt vilken vägen skall så gott
sorn helt och hållet byggas örn på nytt. Jag håller före att detta är ett verkligt
stort fel. Man kräver, att man icke skall gå för hårt fram gentemot markägarna,
men är detta ett sätt, ärade kammarledamöter, att gå försiktigt fram,
när det gäller sparande av åkermark o. dyl.? Vi ha fått bevittna icke blott
beträffande denna väg utan många andra vägar i vårt land, att de på ganska
kort tid byggts örn ett pär gånger och ändå icke varit i slutgiltigt skick
utan blivit omstakade på nytt för att byggas örn för tredje gången. Jag behöver
icke tala om, vad en sådan försummelse som att vägarna icke från början
byggas tillräckligt rationellt kommit att kosta vårt vägväsende, samt alla
dessa handlande och andra, vilka, då de se denna nybyggda väg, tänkt så här:
Nu är det klart, nu har man här byggt en ny väg, då är jag säker på att jag
för framtiden får ha min affär vid trafikstråket. Men efter ganska kort tid
finna de till sin överraskning, att det var en oriktig uppfattning. Vägen stakades
och byggdes på annat håll och affären kom långt vid sidan av trafiken
och kunderna.

En annan sak är, att vid den omläggning av vägarna, som jag här påpekat,
är det mycket stora belopp, som lagts ut för marklösen, och åkerskiften lia
styckats sönder. Nu blir sådan marklösen aktuell på nytt. Jag vill i detta
sammanhang påpeka en sak, som kommer att bli mycket tråkig för oss, som
i praktiken syssla med vägfrågor, nämligen att örn riksdagen nu uttalar sig
för att vägarna icke skola byggas så raka få markägarna den uppfattningen,
att här kunna vägar byggas litet hur som helst. De komma då att reagera, så
snart det blir fråga örn den mest nödvändiga rätningen av en väg eller det
mest nödvändiga byggandet av en ny väg för att få vägen rak. De komma
därvidlag också att begära mera i marklösen. Vi som sysslat med detta veta
mycket väl, att kraven på marklösen stiga undan för undan.

Herr Lundqvist säger i sin motion bland annat: »Sålunda kan det knappast
vara förnuftigt att låta en väg, som förut passerat ett samhälle, nu passera
samhället, långt utanför. Samma sak gäller örn vägar, som förut direkt förbundit
byar med yttervärlden men som nu dragas ett mer eller mindre långt
stycke utanför dessa. I bägge fallen måste vägstyrelsen bekosta tillfartsvägar,
vilkas dyrhet många gånger ej står i rimlig proporton till trafikens omfattning.
» De, som syssla med dessa frågor, kunna väl ändå vara överens om
att det ur alla synpunkter måste anses fördelaktigt att örn möjligt lägga en
genomfartsväg bredvid samhället och utanför byarna. Varför är det besvärligt
att med motorfordon passera ett samhälle på en väg, som på grund av
bebyggelsen inom samhället går i kurvor? Och varför har det varit bestämt
en maximifart av 45 kilometer — det var ända till det sista året, en mycket
begränsad hastighet i samhällena? Jo, därför att samhällets egen trafik varit
så stor, att man behövt den väg, som gick igenom samhället, för sin egen
del och det fanns knappast någon plats för genomgångstrafik. Jag tror, att
det för samhällenas egen skull vore synnerligen nyttigt om vägarna visserli -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
gen icke drogos för långt utanför, men dock utanför den trafik, som finns inom
samhället. Det vore en fördel för båda parterna.

När motionärerna tala örn våra byar, få vi väl ändå komma överens örn att
det icke är någon glädje med att köra igenom en by, där det kan hända, att
bakom en husknut en fölunge, en ko, en kalv eller i värsta fall ett barn kommer
fram. Då riskerar nian att antingen köra i diket, när man skall hålla undan,
eller också kör man mot husknuten, eller också över den levande varelse,
som sticker fram så oförmodat.

Det framgår av motionärernas yttrande, att de tro, att det skulle bli mycket
billigare att gå upp med vägen till och igenom byn. Jag har emellertid
den erfarenheten att byinvånarna helt naturligt och med all rätt fordra en
myckenhet av dammbindningsmedel för vägarna genom byn, därför att det
eljest skulle bli så oerhört besvärligt med allt det damm, som uppkommer på
de grusade vägar, där trafiken är stor. Jag undrar i varje fall, örn motionärernas
tankegång kan vara riktig, när de göra gällande, att det skulle bli
onödigt dyrt att bygga utfartsvägar från en by ned till den stora vägen. Jag
tror, att det blir billigare att bygga en liten utfartsväg ned till landsvägen.
På den stora vägen går trafiken kanske med hundra bilar örn dagen, medan
den lilla vägen trafikeras kanske blott tre gånger om dagen. Jag skulle tro,
att det för många, som tidigare haft vägen genom byn, är fördelaktigt att få
vägen lagd utanför byn. Naturligtvis får man icke draga den slutsatsen, att
man flyttar bort vägen alldeles i onödan. Jag håller med örn att man måste
taga hänsyn till, huruvida det är en stor trafikled, eller örn det är en liten
bygdeväg med ringa trafik. Jag vill också påpeka, att man icke säkert vet, när
man bygger en väg, huruvida det kommer att bli stor trafik på denna väg i
framtiden. Det kan uppstå en ny industri eller det kan vara andra orsaker,
som göra, att vägen i en framtid blir livligt trafikerad. Det stora felet med
vårt vägbyggande är, att vi bygga endast för dagen. Vi tänka endast på den
trafikintensitet och de trafikförhållanden, som gällde, när vi bygga vägen,
men vi bygga den icke med tanke på framtiden, och därutinnan ha vi gjort
mycket stora fel.

En annan sak, herr talman, är, att den nya vägorganisationen nyligen blivit
genomförd. Vi ha fått mera teknisk personal till vårt förfogande. Vägdistrikten
äro mycket större. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har fått mera inflytande.
Jag tror, att det skulle varit ganska tacknämligt, örn denna vägorganisation
fått tillfälle att arbeta något längre än från den 1 januari 1937,
innan riksdagen överhuvud taget lagt sig i dess görande och låtande. De män,
som äro valda till ledamöter i vägstyrelserna, äro valda på det sätt, som
riksdagen själv bestämt. Det är i allmänhet män, som ha någorlunda reda på
vad de göra, och de lia samarbete med duktiga vägingenjörer och stå i god
kontakt med länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelserna. Jag
tror att med denna organisation finns det ingen risk för att man bygger för
raka vägar. Det kommer att byggas rationellt. Och när man här nyss sade,
att det exempelvis föreligger den risken med att vägarna äro raka, att man
kan bli trött och köra i diket, så är det vill en ganska stor överdrift,
då en rak linje på en halv mil, som möjligen kan finnas, passeras på några
minuter.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag har icke velat låta
detta ärende gå förbi utan att någon av dem, som närmast lia ansvaret för
viigarna, eller tillhöra vägstyrelserna, fått säga ifrån en liten smula, huru
han ser saken, så att icke den psykos, som tycks ha uppkommit genom vissa
tidningsskriverier under senare åren, får stå alleles oemotsagd här i kammaren.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av autoniobilskattemedel m. m. (Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är icke utan att jag har det
intrycket att herr Thorell i viss man slår in öppna dörrar. Vi ha icke alls
med vårt korta uttalande velat förmena vägstyrelserna och andra, som ha
med detta att göra, att använda sitt sunda förnuft. Vi ha icke heller gått in
för motionärernas hemställan att taga det så högtidligt, att riksdagen skall
skriva till Kungl. Maj :t och anhålla, att Kungl. Maj :t i anslutning till motionerna
måtte vidtaga en ändring i instruktionen. Det ha vi icke gjort utan vi
lia skrivit på detta sätt: »Med avseende å vägföretagens planläggning och utförande
vill utskottet, i anslutning till väckta motioner, framhålla önskvärdheten
av att från trafiksäkerhetens och den blivande sannolika trafikutvecklingens
synpunkter onödiga och från kostnadssynpunkt alltför dyra vägrätningar
förhindras samt dessutom att vid förekommande ombyggnader av bygdevägar
och andra mindre vägar användas billiga vägtyper, anpassade efter
lokala behov och den påräkneliga trafiken» — gåräkneliga trafiken står det.
»Utskottet förväntar därför, att Kungl. Majit ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.
» Motionärerna representera ett stort antal vägstyrelser i detta
land — förhållandevis stort åtminstone. Jag skall icke trötta med att räkna
upp dem, men jag kan säga, att samtliga finnas inom samma politiska läger,
som såvitt jag kan finna herr Thorell tillhör, och han borde då kunna göra
upp denna sak med motionärerna utan att ondgöra sig över vad utskottet skrivit.
Det gäller här en balansgång mellan det sakligt riktiga och motionärernas
önskningar. Så ligger saken till.

Beträffande frågan örn onödiga vägrätningar vill jag rekommendera —
det kanske är onödigt — att herr Thorell fortsätter till Höör. Herr Andersson
i Höör har nämligen en liten illustration, som visar, huru det därvidlag
ibland går till. Jag vill icke provocera herr Andersson till att sätta upp sin
karta här på väggen, men det exempel, som han har, är av sådan beskaffenhet,
att nog kan herr Thorell ha en viss nytta -— örn jag så får uttrycka mig
— av att en liten smula titta på den.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag står ju för utskottets utlåtande
och ansluter mig alltså till det uttalande, som utskottet här har gjort. Jag
skall dock gärna erkänna, att herr Thorell har fog för den erinran, som
han här har gjort. Jag har för min del också ställt mig i viss mån skeptisk
till den motion, som utskottet här har besvarat, men jag anser, att
utskottets uttalande på den punkten är så pass försiktigt, att man kan vara
med om detsamma. Motionärerna ha givetvis visst fog för sina uttalanden,
men man skall akta sig för att generalisera, vilket jag tror, att de gjort alltför
mycket. Det är nog så, att frågor rörande vägarnas sträckning och Tätning
o. s. v. löser man icke på ett praktiskt sätt .efter vissa regler och schema,
utan det gör man därigenom, att kloka och praktiska personer komma att
handlägga sådana frågor. Det är detta, som har brustit i vissa fall, men de
allmänna regler, som man har uppställt, äro icke avgörande för hur resultatet
blivit.

Som fragan här ligger, tror jag, att vi gott kunna utan någon längre diskussion
ansluta oss till det försiktiga uttalande, som statsutskottet har gjort.
Jag vill emellertid gärna erkänna, att den erinran, som herr Thorell har gjort,
också kan vara av värde att få med i protokollet. Jag skulle emellertid vilja
ifrågasätta, örn det skall vara nödvändigt att taga upp en lång debatt om
denna sak. Det förefaller mig åtminstone vara ganska ofruktbart. Vi ha ju
en ganska lång föredragningslista, och det är av intresse att få den avverkad
inom rimlig tid.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. anslag av automobilsTcattemedel m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Lindome: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Thorells anförande. Jag har varit medmotionär på denna punkt och
jag kan icke dela herr Thorells åsikt. Det är riktigt, när det gäller de stora
riksvägarna, att man icke tar hänsyn vare sig till samhällen eller annat
utan går rakt fram, så att det blir så bra som möjligt, men då det gäller
att bygga vägar av mindre betydelse, kan det icke vara rätt att gå utanför
samhällena. I så fall befares vägen nämligen endast av dem, som skola fara
förbi samhället, men för alla dem, som bo i samhället i fråga eller i byarna
—• det behöver ju icke vara så tät bebyggelse -— måste vägstyrelsen hålla även
en väg genom samhället eller byn. Jag har ett exempel från min egen hemsocken.
Man har där beslutat lägga en väg pilrakt ute på fältet utan att beröra
samhället. Ingen kan tänka sig att bygga vid den nya vägen. Vägstyrelsen
måste samtidigt behålla och underhålla den gamla vägen genom
samhället. Det är dock icke svårare att komma fram den vägen än att det
skulle vara möjligt att alltjämt låta vägen gå genom samhället. Där finns
också plats för att göra vägen tillräckligt bred. För min del har jag den åsikten,
att det är icke av så stor betydelse, örn vägen är en smula böjd, utan huvudsaken
är, att den är bred, så att man får plats att komma fram. Det är ju också
ett gammalt känt faktum, att på en krokig väg, även örn den går genom ett
samhälle, icke sker så många olyckor som på en lång rak väg. På de raka
vägarna kör man med stark fart, men inom ett samhälle kör man mer försiktigt.
Man skall också tänka på de stora kostnader, som uppstå för både staten
och vägstyrelsen, när man skall köpa in jord för att lägga en väg ute på fälten
och dessutom måste hålla vägar genom byar och andra samhällen. Vägbehoven
kunna på många ställen kombineras på ett betydligt bättre och billigare sätt.

Jag vill på denna punkt yrka bifall till statsutskottets hemställan. Utskottets
uttalande tillfredsställer visserligen icke helt och hållet motionärernas
krav, men det är ändå så pass välvilligt, att man kan känna sig belåten
med detsamma.

Jag är på denna punkt motionär även i en annan fråga, nämligen vad gäller
det bidrag till räntekostnaderna för förskotterade statsbidrag. Frågan har redan
debatterats så mycket, att herr Persson i Falla ansett, att vi skola försöka inskränka
debatten, och jag skall icke heller förlänga densamma. Jag kan
dock icke underlåta att säga, att jag tycker det är alldeles riktigt, att staten
skall betala ränteutgifterna, för de vägar, vartill den sedermera en gång i
tiden skall lämna statsbidrag, så att icke de väghållningsskyldiga få betala
dessa utgifter. Dessa utgifter kunna drabba olika, det erkänner jag gärna,
men det finns dock många vägdistrikt, som ha en sådan belägenhet, att vägdistriktet
självt icke har så stor nytta av de vägar, som det varit tvunget att
bygga, därför att det i stort sett är genomgångstrafiken, som har nytta av
dem. I så fall kan ju vägarnas byggande sägas vara ett statsintresse. För
min del. kan jag därför icke anse annat än att det skulle vara riktigt, örn räntorna
finge läggas in i vägunderhållet och på detta sätt slippa betalas'' av
skattedragarna i vägdistriktet. Nu hörde jag, att herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet talade om de stora utgifterna och att det
var svårt att få det hela att gå ihop. Jag skall för min del också gärna erkänna,
att det icke är så lätt att få debet och kredit att gå ihop, och av det
skälet har ju också motionen blivit avstyrkt. Jag kan likväl icke annat än
instämma med herr Lindmarks yrkande örn bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Andra hammarens protokoll 1937. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)

Herr De Geer i Hanaskog: Herr talman! Jag skall icke på något sätt bi draga

till att förlänga debatten utan skall endast yttra ett par mycket korta
ord. Även jag begärde ordet i anledning av herr Thorells yttrande. Jag tror,
att herr Thorell väl mycket förenklade vägproblemet och det mycket svåra
problemet örn man skall bygga rakt eller hur rakt man skall bygga. Jag tror,
att det enda möjliga på det området är att besluta från fall till fall, och jag
kan icke såsom herr Thorell säga, att man bör b5^gga rakare än vad han tror
framgår av utskottets uttalande på denna punkt. Herr Thorell lever nog en
smula kvar i den tron, att det finns så gott om bilskattemedel att ösa ur.

Jag har för min del också motionerat i detta ärende, och jag ber att få framhålla,
att i den motion, vari jag har deltagit, ha vi särskilt strukit under, att
man nog från myndigheternas sida i stor utsträckning har slutat upp med att
bygga onödigt raklinjigt. Samtidigt hör jag emellertid till dem, som tro, att
man beträffande de större vägarna måste bygga ganska rakt och kanske i viss
mån hänsynslöst i förhållande till den gamla bebyggelsen. Jag anser emellertid
också, att med den knapphet å bilskattemedel, som föreligger, är det
mycket lämpligt, som utskottet i sitt betänkande framhållit, att beträffande
de mindre bygdevägarna måste man övergå till litet billigare vägtyper. En
sådan ordning är säkerligen nödvändig, örn vi skola komma någon vart med
vägbyggandet i stort ute i landet.

Jag har icke kunnat underlåta, när jag hört den tidigare debatten beträffande
frågan örn bidrag till ränteutgifter, att göra den reflexionen, att de, som
ha uttalat sig för detta förslag, icke riktigt lia satt sig in i den knapphet på
bilskattemedel, som råder och som även herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
så riktigt har påpekat. Jag undrar, örn man icke
kanske måste vara så pessimistisk, att man tror, att medelstillgången kanske
är ännu.mindre än herr statsrådet har framhållit. När man skall fatta ståndpunkt
till huruvida man skall lämna bidrag till vägdistriktens räntekostnader,
ett bidrag, som det ju för vägdistrikten vore högst angeläget att få, måste
man säga sig, att örn de pengar, som stå till förfogande, kanske skola krympa
ihop ännu mera än man förut har tänkt sig, då måste det bli svårt att tänka
sig att använda en del av dessa medel till räntor, när de pengar, som stå till
förfogande, så utomordentligt väl behövas för att minska vägdistriktens skulder
och för att utföra de allra angelägnaste vägbyggena.

Herr talman! Jag skall icke längre fortsätta mitt inlägg utan ber endast
att få uttrycka min tillfredsställelse över det sätt, varpå statsutskottet har
uttalat sig beträffande vägföretagens planläggning m. m.

Herr Thorell: Herr talman! Till statsutskottets ärade ordförande och till
herr Persson i Falla vill jag säga, att jag polemiserade i stort sett icke mot
utskottsutlatandet utan mot motionen. Het var de uppgifter, som där lämnades,
som jag ansåg vara alltför tendentiösa åt ena hållet. Jag skall för min
del gärna ge statsutskottets ordförande det erkännandet, att utskottets uttalande
är mycket försiktigt skrivet.

Herr De Geer i Hanaskog ansåg, att jag skulle ha förenklat problemet alltför
mycket. Jag vill därför påpeka, att ingen av de tre talare, som haft ordet
efter mig, har förnekat det stora fel, som begåtts vid vägbyggena, att man
byggt vägarna för krokiga. Ingen har förnekat detta. När det här har nämnts
att det skulle finnas ett fall, där man byggt alltför rakt, så vill jag säga, att
det finns säkerligen många, många flera fall, där vägar blivit byggda för
krokiga. Jag vill säga till herr De Geer, att jag vill visst icke bygga onödigt
raka vägar, så att kostnaderna bliva alltför höga, men jag har fått den erfarenheten,
da jag sysslat med dessa farhagor, och jag känner till dem ganska väl,

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)
att man bygger allra dyrast, när man bygger på det sätt, som jag har framhållit,
så att man inom mycket kort tid får bygga om på nytt. Det är det mest
oekonomiska sätt att bygga, som finns.

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Herr Thorell modifierade ju något

sin uppfattning i sitt sista anförande. Han sade då, att han icke vill vara
med örn att bygga uteslutande raka vägar, utan nu vill han även vara med örn
att bygga dem litet krokigt. Det sade han emellertid icke i sitt första anförande.

Eftersom det här har sagts, att jag skulle sitta inne med ett exempel på
hur man åtminstone i vårt vägdistrikt uteslutande använder linjalen från ingenjörernas
sida, så kan jag kanske få tala örn hur det låg till. Vårt samhälle
fick en ny stadsplan fastställd av Kungl. Majit år 1932. I denna stadsplan
ingick en gammal landsväg, som också användes som gata. Denna stadsplan
fastställdes alltså av Kungl. Maj :t bara för fem år sedan på förslag av
byggnadsstyrelsen. Sedermera ingingo vi till vägstyrelsen med begäran, att
den ifrågavarande vägen skulle halvpermanentas, så att vi skulle bli fria från
det damm och den rök, som uppstod framför allt på sommaren. Herr Thorell
talade nyss örn att vägstyrelserna kunna göra så mycket. Min uppfattning är
emellertid den, att vägstyrelserna icke ha ett dugg att säga till om, utan det
är vägingenjörerna, som bestämma. Med vägstyrelsen har jag aldrig haft
något bråk utan den har alltid varit tillmötesgående, men helt annat är det
med sakkunskapen, med vägingenjören. Vi fingo nu det svaret på vår framställning,
att örn vägen skall permanentas, måste det bli en ny stadsplan. Vägen
skall gå pilrakt fram och den lilla krökning, som den har, får icke förefinnas.
När vi då säde, att vi icke ville gå med på en ändring av stadsplanen,
svarades det, att i så fall göra vi icke vägen i ordning.

Nu kan man visserligen säga, att samhället har både rätt och skyldighet
att övertaga underhållet av vägarna inom samhället. Det är visserligen sant,
men det blir en ganska dyrbar historia, eftersom man måste köpa maskiner
o. dyl., som man icke har permanent bruk för och som därför bli mycket dyra,
och därför får man i stället tigga och be om vad man vill lia utfört.

Det har nu stakats ut en ny, rak väg med resultat, att samhället tvingas att
begära att få en ny stadsplan och att lösa vägmärken, ty det heter ju, att inom
ett samhälle skall samhället lösa mark för hela sträckan. Hela sträckan är
1,400 meter och anläggningen har kostnadsberäknats till 224,000 kronor, och
inan kunde på ett billigare sätt lia gjort den gamla vägen i ordning åt oss med
någon slags halvpermanentning.

Jag menar alitsa, att nog finns det exempel inom vissa vägdistrikt åtminstone
på att vägingenjören — icke vägstyrelsen, ty den tar jag fri — använder
sin linjal i mycket för stor utsträckning. För övrigt vill jag i detta sammanhang
säga, att vi lia ju knappast någon nytta av våra vägstyrelser med den
makt och myndighet, som vägingenjörerna ha fått. Jag har varit med örn
att en vägstyrelse och vägstämman absolut enhälligt beslutat i en viss riktning,
men sedan har vägingenjören sagt nej och länsstyrelsen har följt honom.
Da invänder man, att man ju kan överklaga beslutet, och det har man också
gjort i något fall och även fatt rätt, men i så fall tycker jag, att det vore
bättre att ta bort den första mellaninstansen, eftersom man icke kan få rätt
förrän man går till högre myndighet. Då sluppe man ju den omvägen.

Jag tycker för min del. att utskottet icke har skrivit ett enda ord för mycket
utan tvärtom för litet. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Ang. bidrag
till handelsfiamnar
och
farleder.

Äng. anslag av automobilskattemedel m. m. (Forts.)

Herr talmannen gav till en början propositioner beträffande mom. I, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del, dels ock på bifall
till berörda hemställan med den ändring, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lindmark begärde
emellertid votering i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i mom. I av
punkten 15 i utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslås i den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Vidare framställde herr talmannen propositioner särskilt beträffande vart
och ett av mom. II-—IV; och biföll kammaren vad utskottet i nämnda moment
föreslagit.

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande mom. V, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen II: 193; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Slutligen blev efter herr talmannens därå framställda proposition utskottets
hemställan i mom. VI av kammaren bifallen.

Punkterna 16 och 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18, angående bidrag till handelshamnar och farleder.

Kungl. Maj :t hade uti punkten 20 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till bidrag till handelshamnar och farleder för budgetåret 1937/1938
anvisa ett reservationsanslag av 600,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts
förslag.

Uti en vid punkten fogad reservation hade emellertid herrar Johan Bernhard
Johansson, N. J. Martin Svensson, P. Bernhard Nilsson, andre vice talmannen
Magnusson och Persson i Falla förklarat sig anse, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte till bidrag till handelshamnar och farleder för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! I förevarande punkt tillstyrker statsutskottet
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag ett anslag av 600,000 kronor

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. bidrag till handel shamnar och farleder. (Forts.)
till handelshamnar och farleder. Reservanterna å sin sida anse, att ett anslag
på 300,000 kronor bör vara tillräckligt för detta ändamål. Dessa 300,000
kronor skulle i så fall utgå för fullbordande av redan påbörjade anläggningar,
under det att medel icke skulle anvisas för nya företag.

Motivet för reservanternas förslag har här som på åtskilliga andra punkter
varit ett övervägande av huruvida dylika kapitalinvesteringar skola i större
eller mindre utsträckning göras just nu. Reservanterna anse, att här ifrågavarande
arbeten lämpa sig synnerligen väl för att vid en eventuell lågkonjunktur,
som väl kommer inom närmare eller fjärmare framtid, fylla ut då
rådande brist på arbetstillfällen. Det är ju här icke fråga örn någon stor
summa, endast 300,000 kronor, men det är också pengar. Då det otvivelaktigt
kan komma att bli ett vida större behov av dessa medel vid en kommande
lågkonjunktur än vad för närvarande är fallet och då man icke kan påstå, att
dessa arbetsföretag äro av särskilt trängande beskaffenhet, ber jag herr talman
att få yrka bifall till den vid utlåtandet av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.
avgivna reservationen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Jag vill endast framhålla, att de orter, som ha hamnar eller farleder, för vilka
bidrag från staten genom detta anslag skulle komma i fråga, befinna sig praktiskt
taget utefter hela vår långa kust. Det förhåller sig dessutom på det
sättet, att enligt en promemoria, som jag har fått från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hamnbyrå, daterad den 13 mars 1937, är det icke annat än trängande
behov, vartill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har begärt bidrag. Jag
kanske kan få läsa upp slutpunkten i denna promemoria, så att det klarnar
en smula, att det verkligen förhåller sig så. Där skrives:

»överhuvud taget måste det anses vara ett allmänt intresse att staten även
under tider av goda konjunkturer lämnar sin medverkan för tillgodoseendet
av mera trängande behov i här berörda avseenden. I sina petita till 1937 års
riksdag har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, att ett anslag av
600,000 kronor anvisas som bidrag till handelshamnar och farleder. Omkring
hälften av detta belopp är avsett för slutlikvidering av statsbidrag till sådana
redan färdigställda företag, vilka utförts under senaste period av mera betydande
arbetslöshet. I realiteten kommer sålunda endast omkring hälften av
beloppet i fråga att stå till förfogande för täckande av det normala behovet
under budgetåret 1937/1938.»

När man skall försöka fördela 300,000 kronor på så många orter, som kammarens
ledamöter kunna se upptagna på den tabell, jag här visar, blir det
sannerligen så litet till varje plats för sig, att det gör i stort sett varken till
eller ifrån i fråga örn att bereda arbetstillfällen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
ga.v propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets''
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 19—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. vedeld■ Punkten 32, angående bidrag till propagerande och konsulterande verksam ningens

fram- het för vedeldningens främjande m. m., föredrogs härefter; och yttrade därvid:

jamie m. m.

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Det torde vara regel, att ett jungfrutal
i riksdagen formar sig i den ena eller andra formen till ett griftetal
över en av vederbörande utskott gravsatt motion. Även jag vill hålla mig till
den traditionen och med några ord läsa frid över minnet av en av mig väckt
motion under denna huvudtitel. Men jag har icke anledning att klaga. Utskottet
har varit mycket välvilligt och gravsatt motionen milt. Ja, man kan
nästan säga, att det lämnat dörren öppen för den döde att återvända till
livet.

Alltsedan den värsta kristiden har det äskats ett anslag till vedeldningens
befrämjande. Man har avsett att öka vedeldningen på det importerade bränslets
bekostnad. Detta anslag kunde såväl försvaras som motiveras under krisåren,
men numera saknar det berättigande. Avsikten var ju att överföra veden
till de områden, där man tidigare använt koks och stenkol. Det målet har
i stor utsträckning nåtts. Men det torde väl vara förenat med faror att gå vidare
på den vägen. Jag vill nämna några exempel. Jag har träffat många
syssloman vid lasarett eller motsvarande funktionärer vid andra allmänna inrättningar,
som hava övergått från koks- till vedeldning. De hava beklagat
sig över att eldningen blivit dyrare och beklagat sig över svårigheterna att till
rimligt pris skaffa ved. Dessutom kunde man redogöra för flera konkreta
fall, där enskilda skogsägare eldat med koks eller stenkol i sina kaminer men
levererat sin ved till allmänna inrättningar, som satt in vedeldningspannor med
statsunderstöd. Det var väl icke avsikten med anslaget.

Ja, man skall icke tala om rep i hängd mans hus. Men jag skulle gärna
vilja hava några av riksdagens fackmän, d. v. s. skogsägare, med mig ner i
källaren här nere i riksdagen för att titta på den ved, som vi värma upp detta
hus med. Vi elda nämligen med ved här; det kanske icke är alla bekant. Man
kan till sitt beklagande konstatera, att vi i stor utsträckning elda upp en förträfflig
råvara för sulfat- och sulfitindustrien. Det är på detta område •—
icke på en mer eller mindre oekonomisk vedeldning — som farhågorna ligga.
Ett allvarligt problem för vårt näringsliv är råvaruproblemet för vår träförädlingsindustri,
vilket som ett hotande moln ligger vid horisonten. Den enda
reserv vi hava att lita till är den stora förbrukningen av ved till eldningsändamål.
Det råder icke den ringaste tvekan om att vi i landet elda upp mycken
ved, som skulle kunna användas som råvara för sulfit- och särskilt sulfatindustrien.
Det är icke blott på sjukhusen och andra inrättningar utan — och
framför allt — i de tusen och åter tusen enskilda hemmen på landet, som denna
ved eldas upp. Om nian gör ett besök hos en skogsägare och tittar på den
ved, som ligger runt knutarna, finner man, att i stor utsträckning utgöres veden
av sådan, som mycket väl duger till sulfat eller sulfit. Talar man med
vederbörande, säger han: »Jag kanske kan få 10, 15, 20 meter; det är ingenting
att sortera ut.» Örn 10,000 enskilda skogsägare göra på samma sätt och
örn man summerar ihop dessa virkesmängder hos de enskilda skogsägarna,
kan det bliva stora kvantiteter, som kunna hava avgörande inflytande för råvaruförsörjningen
på detta område inom landet. Jag går så långt, att jag säger,
att det hade varit gynnsammare för landet, örn det införts kokseldade
Aga-spisar i flera hushåll på landet. Det finnes ingenting mera vederstyggligt
för en industriman än denna vedeldning i spisar och kakelugnar på landet,
där man icke kommer upp till 5 procents verkningsgrad.

Jag har fullt klart för mig som motionär, att avsättningen av gallringsved
i landet är ett problem. Därför har jag icke yrkat avslag på propositionen.
Men jag har yrkat på, att detta anslag icke ensidigt skall användas på propa -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)
gerande verksamhet för en ökad vedeldning. Tvärtom bör den sättas in på
att söka få en ur ekonomisk synpunkt så gynnsam användning som möjligt för
vår ved.

Herr talman! Jag har icke något yrkande, men jag begagnar tillfället —
eftersom kommunikationsministern är närvarande — att vädja till honom att
till nästa år detta anslag må disponeras på sätt som jag föreslagit.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag tänkte icke begära ordet
i debatten i denna fråga, men efter den siste ärade talarens inlägg skall jag
be att få säga några ord. Kammarens ledamöter hava sig bekant, att på sista
tiden har man haft vissa farhågor för råvarutillförseln av trävaror till industrien.
Den siste ärade talaren gjorde sig också tydligt till representant för
viss uppfattning i denna riktning, som gör sig gällande för närvarande. Men
jag ber i det sammanhanget få erinra örn, att icke för mer än fyra—fem år
sedan voro betydande forstman i landet av den uppfattningen, att skogsprodukterna
såsom sådana knappast kunde betraktas såsom för framtiden av något
egentligt värde, därför att skogen växer mer och mer i samband med rationell
skötsel men vi få icke behov av produkterna från skogen i fortsättningen
i samma utsträckning som vi måhända hade tidigare. Det kommer en
annan omständighet till, som riksdagen nog känner bra till. Det gäller det
mycket stora anslag, som beviljats till arbetslöshetens bekämpande. Vår handelsbalans
ligger ju också så till, att statsmakterna måst ägna viss uppmärksamhet
åt importen av varor, som finnas här i landet förut. Vår import av kol
och koks under den svåraste arbetslöshetstiden var avsevärd. Vi hade samtidigt
i våra skogar ett kolossalt överskott av bränsle — som vi alltjämt hava.
Men samtidigt som vi hade detta överskott, hade vi, som vi kunna konstatera
på våra arbetslöshetssiffror, örn jag får utgå från de anmälda arbetslösa hos
arbetslöshetskommittéerna vissa tider, över 20,000 arbetslösa skogsarbetare i
landet. Då är det rimligt och riktigt, att man sökt gå in för att dels sysselsätta
dessa människor och dels tillvarataga de skogsprodukter, som äro de sämre
och som industrien icke egentligen har behov av. Det gallringsvirke, som
utvinnes genom en rationell skogshushållning, har icke egentligen förädlingsindustrien
behov av.

Jag vill giva herr De Geer mitt erkännande, när han säger, att det finnes
både sulfit- och sulfatvirke, som går till uppbränning här i landet. Men det
kanske är mycket små skogsägare, som anse, att man vill icke träffa ett kontrakt
för kanske 10—15 eller kanske bara 4—5 kubikmeter, som man kanske
kan få uppköpare till, utan man bränner det hellre själv. Förhållandena kunna
givetvis bliva sådana, att man kan i någon mån få jämka på den inställning
man tidigare haft, när det gällt att söka ordna med bränslet här i landet.
Säkerligen kommer den riksskogstaxering, som kommer att äga rum i anledning
av det förslag, som föreligger från Kungl. Maj :t, att visa, att de farhågor,
som man haft för råvarorna från våra skogar, äro väsentligt överdrivna. Man
tvistar på detta område, huruvida det finnes verklig brist på råvaror. För
närvarande är det så, att det är brist på träkol. Det är egentligen det enda
man kan säga, att det är brist på. Man kan icke säga, att det är brist på sulfit-
och sulfatvirke, ty det finnes fullgott sådant till rimliga priser.

När man åberopar, att det är brist på träkol, har det sin särskilda historia.
Jag vill erinra örn att träkolen betalades så sent som i början av fjolåret med
12 kronor per läst. Var och en, som vet, vad det kostar att framställa träkol,
fcrstår, att med detta pris kunde det icke uppkomma någon verklig vinst ulan
snarare en förlust.

Sulfat- och sulfit ved —- helbarkat virke —- betalades fritt järnvägsvagn i

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Ang. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)

Dalarnas Bergslag med 4 resp. 6: 50 kronor per lösmeter. Detta är nog i viss
mån förklaringen till att man föredrog att i stället för att hugga sulfatved
högg brännved.

Jag vill tillägga, att det kan tänkas, herr talman, att denna tillfälliga högkonjunktur^
som nu råder på vissa områden, kommer att följas av lågkonjunktur,
då vi få arbetsproblem att brottas med, när massor av arbetslösa på landsbygden,
som tidigare haft sysselsättning i skogarna, icke hava möjlighet att
få inkomst i skogarna medelst skogsarbete, örn man släpper vedeldningen och
går in för eldning med koks och kol.

Herr De Geer nämnde, att det var skogsägare, som insatte koks- och stenkolspannor.
Herr De Geer! Det må vara riktigt. Men jag vet av erfarenhet
att det med fördel och med gott ekonomiskt resultat även går att elda koksoch
kolvärmepannor med ved. Jag kan säga herr De Geer, att i det landstingsområde,
som jag tillhör, har det visat sig vid de beräkningar, som gjorts senast
för en månad sedan, när det infordrades anbud på ved, att veden alltjämt
ekonomiskt kan konkurrera med koks och kol. Jag frågar: då koks- och kolpriserna
gå upp rätt högt — de äro redan höga -— skola vi då överlämna oss
åt skräck för att icke kunna försörja vår industri med sulfit- och sulfattimmer?
Att ingen hugger ved av timmer, det veta vi. Att man hugger ved av
sulfit- och sulfatvirke förekommer mycket sällan; det försvinner mer och
mer örn priserna på sådant virke äro för låga. Den ved som användes till
bränsle är uteslutande av gallringsvirke, som icke lämpar sig för industriens
behov.

Jag tror, att det är klokt av statsmakterna att beakta denna sak. Eftersom
vi elda med ved och det visat ett mycket gott ekonomiskt resultat, under förutsättning
att man eldar förståndigt, bör sådan eldning fortsätta.

^Det kan vara lämpligt erinra örn, att det på sin tid icke var ovanligt, att i
våra skogrika trakter, belägna långt från kusten, tog man upp mängder med
koks^ och kol, under det att skogsarbetarna i trakten gingo arbetslösa. Att man
nu fått blicken öppen för vilka värden som gingo förlorade därigenom är minst
sagt glädjande. Givetvis är importerat bränsle under vissa förhållanden att föredraga.
Men bekvämlighetssynpunkten får icke, såsom icke är ovanligt, vara
utslagsgivande. Förhållanden kunna också inträffa ute i världen, att vi få
vara glada, örn vi icke stå handfallna då det gäller att använda vårt bränsle
från landets egna skogar och varigenom Sveriges skogar kunna rationellt skötas
och sysselsätta människor, som hava sin verksamhet i skogarna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Kammaren hör vara den förste ärade talaren
tacksam både som motionär och jungfrutalare, därför att han fäst uppmärksamheten
på en fråga, som är av synnerligen stor betydelse och vars
räckvidd knappast kan överblickas. Det rör sig örn vad som under normala
förhållanden är ett viktigt ekonomiskt problem, men som under krigsförhållanden
är av en så alldeles oerhörd vikt, att man ej bör gripa sig an med
problemet först då utan, som motionären önskat, taga itu med det i ett tidigare
skede. Denna fråga uppmärksammas mycket intensivt av ingenjörsvetenskapsakademien,
som år från år sökt tränga framåt på detta område.
Men det fordras, att man så väl i riksdagen som ute i bygderna har uppfattning
om och känsla av vad detta betyder.

o Det har här anförts siffror rörande arbetslösheten, och det finns måhända
få områden, där mera skulle kunna uträttas till arbetslöshetens bekämpande.
En målmedvetet inriktad aktion på att nyttiggöra vad som ofta förfares i
skogarna, skulle kunna giva sysselsättning, och en hälsosam sysselsättning,

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)
åt så mångå arbetslösa, samtidigt som man skulle producera värden och
komma in på en mera ekonomisk behandling av dessa saker. Vi ha här i kammaren
understundom haft att behandla frågor rörande hur vi i någon mån
skola kunna göra landet oberoende av den oerhörda bränsleimport, som pågår.
Där finns ett område, där man parallellt med och syftande åt samma håll,
som vad den ärade motionären vill, skulle genom ökad milning kunna i skogarna
taga vara på sådant, som är användbart, och skapa produkter, som, förvarade
i landet på olika håll, skulle kunna befria oss från utgifter för den
stora import, som nu belastar budgeten. Framför allt är detta av betydelse,
därför att vi då inom egna landamären skulle ha något, som skapade oberoende,
när under kritiska tider en avspärrning äger rum.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få lyckönska den ärade talaren
till att ha väckt denna fråga på tal, och jag vill fullt och helt instämma i
motionens syfte.

Herr Skoglund: Herr talman! Det var förmodligen den annalkande påskhögtiden,
som gjorde den förste ärade talaren så högtravande, när han tog
till orda i denna mycket praktiska fråga, som vi borde kunna behandla utan.
mycket känslotänkande från någondera sidan. Nog har det resonerats många
gånger örn denna fråga, och man har på denna punkt drivit en fullständigt
fanatisk agitation och stämplat dem som brottslingar, vilka eldat med annat
än ved. Men man bör kanske vara litet försiktig och inte göra så långt gående
uttalanden åt andra hållet, som inledaren av denna debatt gjort här. Jag
tror, att det är klokt, att vi se litet lugnt och klart på de verkliga förhållanderfa.

Jag begärde ordet, herr talman, när baron De Geer vände sig till de skogsägare,
som funnes här i kammaren. Jag hör ej till dem, som förfoga över
stora skogsarealer, men jag betraktar mig ändå i någon mån som skogsägare.
Jag gjorde den reflexionen, att det här i stor utsträckning är fråga om vilka
priser industrien vill betala för vad den vill köpa. Det är alldeles riktigt, när
baron De Geer säger, att det eldas upp både sulfit- och sulfatved, alltså sådant
virke, som kunde användas av industrien. Men orsaken härtill har kanske
varit, att man under de år som gått erbjudit sådana priser, att när man kalkylerat
med vad som ekonomiskt vore mest fördelaktigt för den enskilde
skogsägaren, att elda upp veden eller använda en rätt dyr arbetskraft för
att hugga upp och samla mindervärdiga skogsprodukter, har man funnit, att
det varit precis lika klokt att elda upp veden. I och med att industrien vill
och kan betala bättre för dessa sortiment, kommer också utvecklingen att gå
i den riktningen, att man använder sådant virke, som är lämpligt härför, till
industrien.

o Vidare skulle jag vilja säga, att när baron De Geer gav det rådet, att man
på landsbygden så fort som möjligt skulle övergå till kokseldade Agaspisar,
så har jag ungefär samma synpunkter, som dem, åt vilka den ärade talaren
på Dalabänken gav uttryck. Vi få komma ihåg, att det är dels fråga om ett
arbetsproblem och dels fråga örn en direkt penninganskaffning. Många av
dessa mindre skogsägare äro ej i en sådan ställning, att de kunna gå in för
en penninghushållning, utan de få nog själva utnyttja, vad den egna skogen
kan åstadkomma.

Jag anser alltså, att örn utskottet ej skrivit så försiktigt, som det gjort, och
visat, att det verkligen har ögonen öppna för den risk, som kan uppstå, örn
man ej beaktar industriens önskemål i fråga örn råvarorna, då skulle jag haft
stora sympatier för baron De Geers synpunkter. Men när han spetsat till
problemet så pass hårt, som han gjort, och utskottet samtidigt yttrat sig så

Nr 19.

Onsdagen den 17 mara 1937 f. m.

Äng. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)
försiktigt, som det gjort, kommer jag utan betänkande att biträda utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 33—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Lades till handlingarna.

§ 14.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 7, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Punkterna 22—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna. .
Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
kompletteringsarbeten vid statens bakteriologiska laboratorium; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående grunderna för bestämmandet av provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 49, i anledning Äng. dektriav
Kungl. Maj :ts proposition angående elektrifiering av banorna Ånge—Bräc- fering av
ke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 5 februari 1937 dagtecknad proposition,
nr 103, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till elektrifiering av banorna Ånge—Bräcke—Långsele,

Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla för budgetåret 1937/1938 bland
Utgifter för kapitalökning, under Statens affärsverksamhet, anvisa ett reservationsanslag
av 12,000,000 kronor att utgå av lånemedel.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 210,
av herr J. A. Theodor Nilsson m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 421, av herr Karlsson i Munkedal m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta höja i Kungl. Maj :ts proposition nr 103 begärda anslag till elektrifiering
av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla
från 12,000,000 kronor till 13,500,000 kronor för påbörjande
av elektrifiering även av bandelen Uddevalla—Strömstad.

Vidare hade herr Lindhagen i en inom första kammaren väckt motion, nr
214, hemställt, att riksdagen ville l:o) anslå medel till eller åtminstone begära
skyndsamt förslag från Kungl. Maj :t till den internationella Bohus -

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
banans terrassering från Skee station till Svinesund; 2:o) anslå medel till
nämnda banas elektrifiering från Göteborg till Skee station; 3:o) anslå medel
till elektrifiering i detta sammanhang även av bibanan Skee—Strömstad.

Slutligen hade herr Osberg i en inom andra kammaren väckt motion, nr
424, hemställt, att riksdagen måtte besluta elektrifiera Bohusbanan å sträckan
Göteborg—Dingle och till ändamålet anvisa för budgetåret 1937/1938 så
stort belopp, som erfordras för elektrifiering av delen Uddevalla—Dingle, utöver
de 12,000,000 kronor Kungl. Maj:t av riksdagen begärt till elektrifiering
av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—-Östersund och Göteborg—
Uddevalla enligt järnvägsstyrelsens kostnadsberäkning och att beloppet måtte
utgå efter samma grunder, som begärts av Kungl. Majit för här ifrågasatt
elektrifiering.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition och
med avslag å motionerna I: 210 och 214 samt II: 421 och 424, motionen I: 214,
i vad den_ avsåge utsträckt järnvägselektrifiering, måtte till elektrifiering av
banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla
för budgetåret 1937/1938 bland utgifter för kapitalökning, under Statens
affärsverksamhet, anvisa ett reservationsanslag av 12,000,000 kronor, att
utgå av lånemedel;

b) att motionen I: 214, i vad den avsåge Bohusbanans terrassering mot Svinesund,
ej måtte av riksdagen bifallas. I

I en vid utlåtandet fogad reservation hade emellertid herrar Johan Bernhard
Johansson, N. J. Martin Svensson, Rahmn, Hörstadius, Persson i Falla
och von Seth förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att såväl Kungl.
Maj :ts förevarande proposition som de i ämnet väckta motionerna 1:210 och
214 samt II: 421 och 424 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Här föreligger ett av de stora kapitalinvesteringsförslag,
som Kungl. Maj :t har framlagt till årets riksdag och som
i detta fall ^ statsutskottet nu tillstyrkt. Denna fråga örn fortsatt elektrifiering
avser åtskilliga bansträckor, där elektrifieringen är av något olika angelägenhetsgrad
och där förräntningen också är olika, i allmänhet dock svag
och i vissa fall synnerligen dålig. När statens af färsdrivande verk göra kapitalinvesteringar,
bör räntabiliteten kalkyleras väl, så att man är någorlunda
på den säkra sidan. Det är man knappast i detta fall.

Dessutom tillkommer här den omständigheten, att dessa stora arbeten ju
ansetts kunna inordnas i den planhushållning, som det tidigare talats och fortfarande
talas så mycket örn, då det varit fråga örn att anpassa de statliga
kapitalinvesteringarna efter behovet av arbetstillfällen i landet. Det har då
framförts den tanken, att statens kapitalinvesteringar av olika slag borde
sättas in på sådan tidpunkt att de verkade konjunkturutjämnande. Detta tal
har dock hittills mest tillämpats på det sättet, att stora kapitalinvesteringar
satts in i uppåtgående konjunkturer och till stor del under en markant högkonjunktur.
Nu framläggas återigen förslag till stora kapitalinsatser, som
på intet sätt äro trängande och som också komma, då vi ligga på toppen av
en stark högkonjunktur. Detta måste i sin mån verka därhän, att högkonjunkturen
ytterligare tillspetsas, varigenom den konjunkturbrytning, som förr

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
eller senare är ofrånkomlig, måste bli så mycket svårare. Vad blir nu kvar
av talet om den statliga planhushållningen och konjunkturutjämningen? Såvitt
jag kan finna, ingenting! Jag tycker, att vi böra göra allvar av tanken
på konjunkturutjämning, i den mån vi kunna det, och ej låta det mynna ut i
endast tomt prat.

Vi på reservanternas sida resa intet motstånd mot fortsatt elektrifiering av
statsbanorna. Vi äro fullt med på att både Bohusbanan och de norrländska
banorna skola elektrifieras. Det är endast tidpunkten och takten, som vi ej
finna vara de mest lämpliga. Den tid kan snart komma, då dessa arbeten vore
mycket bra att ha för att fylla ut bristen på arbetstillfällen under en depression.

Det är detta som gör, att vi, med allt beaktande av de tekniska fördelar,,
som järnvägarnas elektrifiering medför, likväl ej för tillfället kunna biträda
Kungl. Maj :ts proposition, och jag ber, herr talman, att med denna korta
motivering få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av
herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har visserligen ej varit i tillfälle
att höra allt vad herr Persson i Falla här anfört, men jag tror, att jag
vet, ungefär vad han anser, nämligen att det ej är lämpligt att genomföra detta
förslag nu, fast han principiellt är med på saken. När jag nu kommer att
fatta mig så. kort, som jag faktiskt kommer att göra, beror det på att i utskottets
motivering på sid. 5—8 är allt väsentligt återgivet, som kan behöva
dragas fram i detta sammanhang. Jag tror, att kammarens ledamöter vid
genomläsande av utskottets motivering skola finna, att detta är ett ovanligt
väl motiverat anslag till fortsatt elektrifiering av statsbanorna. Jag skall
e.ndast be att få stryka under ett par saker, som kanske ej kommit fram fullt
så tydligt i utskottets motivering.

Den ena är, att statens järnvägar genom tidigare avtal örn materialinköp
lyckats åstadkomma ett sadant läge, att av den kostnad, som det skulle draga,
örn man satte i gång elektrifieringen med dagens priser, man nu kan räkna
med att omkring 4 miljoner kronor sparas genom de förhandskontrakt, som
statens järnvägar träffat med olika leverantörer. Det tycker jag är ett plus,
som även det bidrager till, att man lugnt kan vara med om föreliggande förslag.

Vidare är det så, som jag väl far förutsätta, att de flesta av kammarens
ledamöter sett, nämligen att järnvägsstyrelsen den här gången beträffande
anslaget till elektrifieringen av bansträckan Göteborg—Uddevalla sagt ifrån,
att det är ingen tvekan örn att det är något, som man skall förränta. Järnvägsstyrelsen
har därutöver sagt, att vi kunna räkna med en förräntning även
för de andra delar av S. J. som nu föreslås till elektrifiering, därför att det
endast behövs en trafikstegring med 4—5 procent för att de också skola bli
fullt räntabla.

När därtill kalkylerna även i ett annat avseende blivit åtskilligt fördelaktigare,
än vad de voro hösten 1936, kan jag ej underlåta att peka även på en
liten detalj, och det är prisstegringen på lokomotivbränsle, på prima stenkol.
Deri har också bidragit till att göra denna affär fördelaktigare ur nationell
synpunkt och även ur räntabilitetssynpunkt, än vad den tidigare varit Jag
behöver ej uppehålla mig vid det förhållandet — det begriper varenda en —
att i den män vi lyckas sköta våra järnvägar med inhemsk drivkraft, alltså i
detta fall med det vatten, som eljest kanske rinner bort till ingen nytta, och
i den mån vi därigenom slippa importera bränsle, ha vi gjort oss så att säga

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
mera immuna för de svårigheter, som vi varit med örn att uppleva under det
sista världskriget. Vi behöva ej se med samma räddhåga på tiden framåt,
örn det också skulle inträffa åtskilliga kalamiteter, som vi i dag be Gud bevare
oss ifrån. Det är under sådana förhållanden en fördel för vårt ekonomiska
och kommersiella liv, att vi i så stor utsträckning som möjligt, särskilt i sådana
tider, som jag antydde, kunna reda oss själva genom att använda våra egna
ekonomiska resurser. Elektrifieringen bidrager till att åstadkomma ett sådant
läge.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta längre. Jag tror, att jag sagt tillräckligt
för min del för att motivera ett bifallsyrkande till utskottets förslag.

Herr Persson i Falla: Det är naturligtvis riktigt vad utskottets ordförande
här sade örn de fyra miljoner kronor man kan spara på materiel med hänsyn
till dagens prisläge genom tidigare gjorda beställningar. Men därav följer
icke, att örn dessa arbeten inpassades i ett annat konjunkturläge de skulle bli
fyra miljoner kronor dyrare, och detta därför att dagens priser äro så onormalt
höga. Örn dessa arbeten sparas till en kommande lågkonjunktur, är det mycket
sannolikt, att kostnaderna i det fallet icke behöva bli större än vad de nu enligt
detta förslag komma att bli.

Det väsentligaste i reservanternas anmärkningar mot dessa stora kapitalinvesteringar
är emellertid, att de sättas i gång nu utan trängande behov, på
toppen av en högkonjunktur och alltså tillspetsa högkonjunkturen och göra den
kommande konjunkturbrytningen svårare, än den annars behövt bli. Mot detta
resonemang gjorde herr Anderson i Råstock ingen invändning; han besvarade
den överhuvud taget icke, varför den sålunda fortfarande står oemotsagd. Det
är det väsentliga och avgörande för detta anslags bedömande och för mig tillräckligt
för att jag skall vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Osberg: Herr talman, mina damer och herrar! Den fråga, som det
här gäller, har för oss bohuslänningar ett stort intresse. När stenindustrien i
länet kom i misär, funderade man på vad man skulle få i stället, och man har
försökt på alla möjliga sätt att åstadkomma någonting, som kunde ersätta den
stora förlust, som drabbat länets norra delar genom de tråkiga förhållanden,
som denna industri råkat ut för.

I fjol väcktes motion av samtliga länets representanter i riksdagens båda
kamrar örn elektrifiering av Bohusbanan. Man gick därvid fram på två olika
linjer. Den ena gick ut därpå, att hela banan borde elektrifieras i ett sammanhang,
och i en annan framställning yrkades, att den borde elektrifieras efter
andra grunder än järnvägsstyrelsen anbefallt, nämligen så, att man i första
etappen skulle gå fram till Dingle, och begärdes dessutom undersökning av återstående
delen för elektrifiering fram till Strömstad. Järnvägsstyrelsen has1
hela tiden talat örn den tätt trafikerade och den glest trafikerade delen av
Bohusbanan och därvid satt gränsen mellan dessa delar i Uddevalla. Det finns
andra, som ha den uppfattningen ■—- och till dem hör jag — att man borde
låta skiljegränsen gå där den tätare trafiken så att säga slutar. Ingen har
haft någon önskan örn annat än att det bästa vore, att hela sträckan kunde
elektrifieras i ett sammanhang, och man har svårt att förstå, av vilken anledning
den återstående delen skall lämnas kvar. Hade det varit så, som det är
på flera andra ställen, att man haft långa bansträckor kvar på samma linje, så
kunde det varit motiverat.

Även i år har det såväl i första som andra kammaren väckts motioner örn
banans elektrifiering i hela dess längd fram till Strömstad. Dessa motioner
voro avlämnade rätt tidigt. Jag för min del tog upp den gamla tanken sedan

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
i fjol, nämligen att, när man nu icke kan få liela bansträckan elektrifierad,
man borde låta elektrifieringen gå något längre än vad järnvägsstyrelsen tänkt
sig. Jag har föreslagit, att den skulle gå så långt som den täta trafiken är
till finnandes. Nu förhåller det sig så, att järnvägsstyrelsen Ilar använt sig
av en elva år gammal statistik. Man tycker, att järnvägsstyrelsen borde kunnat
åstadkomma något yngre data än dessa, som man här använt sig av. Örn
man, såsom järnvägsstyrelsen gjort gällande, skall hålla sig strikt till den täta
och den glesa trafiken, så bör man också gå fram till den rätta skiljegränsen
därvidlag. Den omständigheten att Uddevalla är en stad, anser jag icke i detta
sammanhang vara så mycket att fästa sig vid. Jag har i min motion sagt, att
örn järnvägsstyrelsen hade föreslagit elektrifieringens utsträckning ytterligare
30 km, så hade man därmed nått ytterligare en folkmängd, som uppgår till
53,000 personer. Och man tycker ju. att det från järnvägsstyrelsens sida bort
vara angeläget att nå så mycket folk som möjligt.

Vad som i detta sammanhang är särskilt beklagligt är just den omständigheten,
att järnvägsstyrelsen icke beaktat det läge, i vilket Bohuslän kommit.
Örn man fått förstklassiga kommunikationer, skulle därmed följt en större
turisttrafik till dessa orter, och dessa hade därmed i utomordentligt hög grad
blivit hjälpta till andra utkomstmöjligheter. Det finns i norra Bohuslän ett
härad, som heter Bullaren, där man nu börjat få ögonen öppna för lämpligheten
av att bygga turisthotell och vidtaga andra åtgärder för att draga sportälskande
människor till sig. Den stora staden Göteborg ligger ju i närheten,
och det skulle bliva billigare för dess invånare utan att nöjet bleve mindre,
örn de reste upp till Bullaren en söndag eller någon annan veckodag för att
idka skidsport och dylikt. Nu synes man anse, att man måste resa till Åre
eller andra avlägsna trakter för detta ändamål. Men man kunde säkert få
lika bra skidbackar och lika trevligt här som i Åre, och det är av den anledningen
man nu börjat vidtaga åtgärder för att leda turisttrafiken till ifrågavarande
trakter.

Med anledning av talet örn ökad eller icke ökad trafik har jag roat mig med
att taga reda på huru det är med den busstrafik, som utgår från Dingle station.
År 1928 var det 35,700 personer, som begagnade sig av dessa fordon,
som ga i statens egen trafik. Och i fjol använde sig 90,600 personer av dessa
bussar. Detta kan vara en värdemätare lika god som någon vid bedömandet
av detta spörsmål. ^ Örn man nu antar, att järnvägsstyrelsen enbart tagit sikte
på att icke vilja gå förbi en stad, kan man ju göra en annan jämförelse. Vi
ha Lysekil, som har 5,600 invånare, vi ha Strömstad, som Ilar 3,500 invånare,
och därtill en mångfald större samhällen. I ett annat härad nämligen Sotenäs
med cirka 14,000 invånare är det 8,000, som bo i fisklägen och större samhällen.
Och de 53,000 personer, som jag tidigare omnämnde, fördela sig i
stort sett på två järnvägsstationer, nämligen Munkedal och Dingle.

. Jag har icke tänkt att här göra något yrkande, ty jag förstår, att det ingenting
tjänar till. Dessutom vill jag icke såra statsutskottets ärade ordförande,
ty hanmar en man, som alltid visat sig välvillig mot Bohuslän. Men jag vill
säga både herr Anderson i Råstock och järnvägsstyrelsen, att vi komma nog
icke att slå oss till ro beträffande denna fråga, utan vid nästa års riksdag kommer
nog detta spörsmål upp igen.

Järnvägselektrifleringen verkar ju i hög grad uppryckande på samhällslivet
i dess helhet. Vi ha haft stora möten, där man klandrat den sena postgången.
Och nu har postverket vidtagit arrangemang för att leda posten över Herrljunga
och Vänersborg, men det kan ju endast bli ett provisorium. Det har
ifrågasatts att öka hastigheten å de elektrifierade stamlinjerna från nu 90 till
100 km. i timmen. Då kan man t. ex. lämna Stockholm klockan 11 på kvällen

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
oell vara framme i Göteborg klockan 5 på morgonen. Man skulle sedan efter
15 ä 20 minuter kunna fortsätta resan å Bohusbanan och vara framme i Dingle
omkring klockan 7.15. Man kunde använda detta tåg som snälltåg till Uddevalla
med uppehåll i Stenungssund och Ljungskile. Sedan kunde tåget användas
såsom lokaltåg till Dingle. Rälsmotorvagn kunde utgå från Strömstad
tidigare på morgonen och möta tåget i Dingle klockan 7 eller 7.15. Där kunde
skiljegränsen vara. Det elektriska tåget kunde efter kort uppehåll i Dingle
återvända och tjäna som förmiddagståg och vara framme i Göteborg ungefär
vid samma tid som nuvarande förmiddagståg klockan 10 f. m. Man kunde göra
tre sådana turer örn dagen.

Nu har järnvägsstyrelsen sagt, att man vill hålla sig till Uddevalla, emedan
man där har lokomotivstallar. Men varför skall man ha lokstallar, när man
kan låta loken gå till Göteborg eller Strömstad? Det skulle sålunda på detta
sätt kunna ordnas mycket bra med två utgångspunkter för dessa tåg, dels
Göteborg och dels Strömstad, som därmed fick var sin trafikcentral så att säga.
Man skulle t. ex. kunna vara i Lysekil vid åttatiden på morgonen eller strax
efter klockan åtta och i Strömstad ungefär klockan halv nio. För närvarande
är det så, att örn man reser från Stockholm klockan 11 på kvällen, så är man
icke framme i Dingle förrän klockan 11 dagen därpå. Det tar i stort sett lika
lång tid från Göteborg till Dingle som från Stockholm till Göteborg. Sådana
förhållanden äro naturligtvis icke tillfredsställande utan böra rättas till.

Nu vill jag ha sagt, att om det här finns två olika framställningar, skola
icke kammarledamöterna tro, att jag har någonting emot detta att elektrifiering
utfördes å hela sträckan. Tvärtom framhöll jag i motionen, att jag skulle
anse det vara tillfredsställande, örn Bohusbanans elektrifiering toges i ett enda
sammanhang. Men då det nu förhåller sig så, att man enligt den argumentering,
som förekommit, icke kan ernå allt detta, får man nöja sig med att få
något mera än järnvägsstyrelsen begär. Och då hade jag tänkt, att det skulle
vara värt någonting, örn man kunde betjäna dessa 53,000 personer, som trafikera
de två stationer, jag här omnämnt. Det finns en hel del människor, som
tro, att om man nu skulle fortsätta med elektrifieringen till Dingle, så bleve
det aldrig elektrifierat till Strömstad, men att det är klart, att om man nu
stoppar vid Uddevalla, så fortsätter man sedan till Strömstad. Frågan är av
den vikt och betydelse, att vi icke kunna ge oss till tåls, innan vi fått mera
än vad vi nu kunna få. Nu skall man icke tro, att vi äro missbelåtna med vad
som här tillstyrkts; det är i och för sig en god sak. Men för den del, som
jag här talar örn, hade det med hänsyn till önskemålet att få mera fart på tunstväsendet
och ett som annat där uppe varit önskligt, att yrkandet i min motion
kunnat bifallas.

Jag skall slutligen tillåta mig säga ett par ord örn den föreliggande reservationen.
Det är gott och väl att säga, att man skall spara. Man talar om de
goda tiderna, och att man nu skulle kunna vänta med det här arbetet. Men
det förhåller sig nog icke på det sättet. Järnvägsstyrelsen har rustat sig för
att elektrifiera, och då är det väl icke någon klok idé att nu klippa av denna
elektrifiering och låta den avstanna. Nu har man en arbetarkår, som är utomordentligt
skicklig och lämpad för arbetet ifråga. Det har på senare tiden
elektrifierats mycket billigare än vad tidigare varit fallet. Järnvägsstyrelsen
har också nu kontrakterat det mesta av den materiel, som åtgår till denna elektrifiering.
Under sådana förhållanden skulle det väl vara underligt att nu
försöka stäcka utvecklingen. Det finns dessutom ett annat skäl att taga hänsyn
till, nämligen det, att vi nu ha överflöd på kraft inom landet i våra vattenfall,
och då skall man väl i all rimlighets namn utnyttja detta. Vi ha så
mycket annat, som vi behöva importera, att man bör utnyttja de resurser, man

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
verkligen har. Det är för övrigt en klok nationell politik att nian icke försummar
det man har och importerar kol, när man har vattenkraft inom landet.
Detta bör stå klart för oss alla.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få avstå från ordet.

Herr Ågvist: Herr talman! Redan i statsverkspropositionen bebådades

anslag för fortsatt elektrifiering av statsbanorna. Vi fingo sedan en särskild
proposition därom, och jag väntade, tills den kom. Jag hade för avsikt att
motionera örn att framskjuta en del av dessa arbeten till en senare tidpunkt,
då vi kunde behöva dem med tanke på att sämre konjunkturer måste komma
efter de nuvarande goda, och jag ansåg att under den högkonjunktur, som nu
är rådande, det knappast kunde vara lämpligt att i så stor omfattning utföra
statliga arbeten, som möjligen kunde framskjutas. Jag hade redan tänkt motionera
örn saken; det gällde även en hel del byggnader, som vore föreslagna.
Men jag kunde icke göra det därför att dessa byggnader tidigare voro beslutade
och påbörjade, varför det nu gällde fortsättningsarbeten. Det synes mig
dock, att man i möjligaste mån borde taga hänsyn till den brist på arbetskraft,
som nu på en hel del håll råder, och även de höga materialpriser, som gälla.

Emellertid förhåller det sig så, att jag hos järnvägsstyrelsen tagit reda på,
huru det var med kontrakterandet av material för denna elektrifiering, och
därvid fått besked örn att preliminära kontrakt voro avslutade efter 1935 års
priser. Inför detta förhållande kunde jag icke gå fram med en motion med
yrkande örn avslag beträffande vissa av dessa arbeten. Det skulle ju ha åsamkat
staten en avsevärd förlust. Och jag ansåg det icke med min ansvarsställning
som riksdagsman förenligt att bidraga till att åsamka staten förlust.
Dock måste jag säga, att det vore lyckligt, örn man i möjligaste mån kunde
draga ut på dessa arbeten, så att de kunde räcka litet längre än som framgår
av förslaget.

Jag är därför icke i tillfälle att göra något yrkande eller instämma med
reservanterna och detta närmast av det skäl jag redan anfört, nämligen att
materialet är kontrakterat till mycket fördelaktiga priser, nämligen 1935 års
priser. Men jag skulle för min del vilja uttala det önskemålet, att arbetena
måtte utsträckas i den mån, som detta är möjligt. Jag har sålunda, herr talman,
intet yrkande att göra, utan har härmed endast velat tillkännagiva, att
jag i princip har samma uppfattning som reservanterna, nämligen att man bör
utföra dylika arbeten i största möjliga omfattning under lågkonjunktur och
spara dem under högkonjunktur, men att jag i detta fall icke kan instämma i
reservanternas yrkande av de skäl, som redan anförts.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Jag hade tänkt, att jag kanske
kunde följa herr Andersons i Råstock goda föredöme och avstå från ordet,
men då detta möjligen skulle kunna uppfattas så, som örn herr Osberg skulle
föra bohuslänningarnas talan, har jag ändå funnit mig föranlåten säga ett par
ord i denna fråga.

Vi ha ju kommit i den situationen, att här föreligga olika motioner, där
det gäller att vid statsbanornas fortsatta elektrifiering hävda Bohusläns intressen.
Det har i en motion i denna kammare, nr 421, och en i första kammaren,
nr 210, föreslagits, att riksdagen skulle öka anslaget med llh miljon
kronor till 131/2 miljoner kronor för att påbörja även elektrifieringen av bandelen
Uddevalla—Strömstad, under det att herr Osberg, vilken förra året
lyckades samla så gott som samtliga ledamöter, med undantag av arbetarrepresentanterna,
på Bohuslänsbänken, i år icke har lyckats samla några medmotionärer,
går fram ensam med yrkande örn att elektrifieringen å Bohus Andra

kammarens protokoll 1937. Nr 19. 4

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
banan skall utsträckas till Dingle. Jag vill då säga, när herr Osberg talar
om, att vi skola åstadkomma elektrifiering till Dingle, därför att det Bohuslän,
som denna kammare väl känner, råder utomordentligt stora svårigheter
på grund av en långvarig kris, att vi övriga representanter för Bohuslän
finna det tämligen omotiverat att stanna just i Dingle. Vi anse, att länets
norra del är mera i behov av den uppryckning som utan tvivel följer av en
elektrifiering av en järnväg. Det är därför som vi ha tillåtit oss komma med
vårt förslag om elektrifieringens utsträckning till Strömstad.

Nu hoppas jag, att jag fattat statsutskottets utlåtande rätt, när det i utlåtandet
heter: »Något beslut örn elektrifiering av nämnda sträcka Uddevalla—
Strömstad torde alltså ej nu böra fattas, utan torde med denna frågas prövning
få åtminstone tills vidare anstå.» Vi hoppas, att det innebär endast en
bordläggning av detta ärende, och att man vid första lägliga tillfälle inom
en näraliggande framtid alltså fullföljer planen på elektrifiering upp tili
Strömstad. För att icke uppehålla tiden skall jag här icke ingå på den motivering
som vi tillåtit oss anföra i vår motion, utan jag vill endast här hänvisa
till densamma, och till sist vill jag säga ett par ord i anledning av herr
Osbergs anförande örn hans förslag till tidtabell för Bohusbanan.

Vi äro i Bohuslän både glada och tacksamma över att herr Osberg icke har
makt och myndighet att kunna bestämma tidtabellen på banorna. Han har
nämligen i sin motion skrivit, att det borde gå ett tåg från . Göteborg vid
halv sextiden, vilket tåg skulle vara i Dingle en kvart över sju. Detta tåg
skulle ersätta både ett morgontåg och ett förmiddagståg. Vi äro, säger jag,
glada över att herr Osberg icke har den makt och myndighet att han kan fastställa
tidtabellen. Vi tillåta oss däremot hoppas, att statsutskottet och riksdagen
skola i fortsättningen tillmötesgå Bohusläns verkliga intressen, så att
vi inom en kort tid få genomförd elektrifieringen av banbiten från Uddevalla
upp till Strömstad, och jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag känner mig pliktig att i denna
fråga säga några ord för att här motivera min ställning, då jag nu går att
rösta för utskottets förslag. Jag har redan förut vid riksdagen, icke minst
vid remissdebatten, uttalat som min uppfattning, att vad som Bohuslän, i
närvarande stund kanske allra mest behövde, är just åtgärder som syfta tili
att stimulera näringslivet och framkalla ny företagarverksamhet.

Jag måste medge, att de synpunkter på denna fråga, som här framförts
dels av herr Persson i Falla och dels även i någon mån av herr Åqvist, äro
värda allt beaktande, nämligen att just detta arbete mycket väl skulle vara
ägnat att så att säga magasineras till en kommande lågkonjunktur, i all synnerhet
som det också skulle ge stor sysselsättning vid de verkstäder, som
kanske då ofta sakna möjlighet att ge sina arbetare sysselsättning. Jag kail
även förstå, när man säger, att detta arbetsobjekt, alltså denna elektrifiering,
ej ger de arbetslösa på orten direkt arbete. Det är fullkomligt riktigt, därför
att vid dessa elektrifieringsarbeten har man så att säga en fast arbetarstam,
som oavbrutet följer dessa arbeten, och arbetarna på orten få ganska litet
av detta arbete. Men just vad jag nyss sade beträffande de åtgärder, som
för Bohusläns del äro särskilt nödvändiga i denna stund, gäller just sådana
åtgärder, som kunna syfta till att förbättra näringslivet och ge det en ny företagarverksamhet,
och i det avseendet veta vi alla, att nya och förbättrade
kommunikationer äro sådana medel, icke minst i betraktande av den stora
badortsverksamhet som bedrives i Bohuslän. I det fallet äro förbättrade kom -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
munikationer ett av de bästa medlen för att ge möjlighet till att utvidga denna
rörelse. Jag vill även instämma i det uttalande, som gjorts av en annan ledamot
på länsbänken, nämligen herr Karlsson i Munkedal, att när nu riksdagen
i år beslutar örn elektrifieringen från Göteborg fram till Uddevalla, är det
önskligt, icke minst på grund av de synpunkter som här framförts beträffande
Bohusläns näringsliv, att elektrifieringen snarast möjligt måtte fortsättas
fram till Strömstad.

Med detta uttalande, har jag, herr talman, intet annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Hansson i Hönö.

Herr Lundell: Herr talman! Det är icke min avsikt att här taga upp någon
ny debatt örn de statliga kapitalinvesteringarna, då jag hade tillfälle för
ett pär veckor sedan, när denna sak i ett annat sammanhang var före, att uttala
mm uppfattning på detta område. Jag vill endast göra några reflexioner,
med anledning av vad som här sagts från olika håll.

. jP0et 1131 nu sagts av utskottets ärade ordförande, att man har täckt in sig
i-il^i? °?1 i ateria), och om detta helt överensstämmer med det verkliga
förhållandet, har man ju tillgodosett, örn jag så får säga, de i första hand aftarsmassiga
synpunkterna. Det är väl ändock ostridig!, att man icke fått de
billigaste priserna som förefunnits under denna konjunkturcykel, ehuru man
har fatt priser som i alla fall aro tämligen försvarliga. Om man alltså någorlunda
har tillgodosett de affärsmässiga synpunkterna, är det fullt tydligt,
att man icke har velat fästa avseende vid de konjunkturutjämnande synpunkterna,
och i det avseendet vill jag framhålla, att när dessa tidigare här så mycket
ha bragts på tal under lågkonjunkturen, så har det varit från socialdemokratiskt
håll som man har talat så mycket om konjunkturutjämning. Det
har icke ^varit högern som i det läget talat örn den sidan av saken, åtminstone
icke i sådan omfattning som skett från det socialdemokratiska hållet. Nu
däremot, när man kommit upp i högkonjunkturen, vill man på socialdemokratiskt
håll, förefaller det, knappast alls höra talas om den sidan av saken. Mari
mäste ju ändock ha klart för sig, att dessa arbeten i rätt betydande utsträckning
verka konjunkturtillspetsande — dels går det åt en hel del folk till anläggningen
ute på linjen, alltså själva anläggningsarbetena, men dels går det
också åt en betydande arbetskraft på järnverken och metallverken för att bereda
materialet till det skick det skall ha, när det skall sättas ut på linjerna.
Det^är ett arbete av ganska stora matt, som har ett icke obetydligt inflytande
i fråga örn konjunkturtillspetsningen. När man från socialdemokratiskt håll
uppträder på detta mkonsekventa sätt, har man väl därmed, menar jag, också
avhänt^sig rätten att under en eventuell kommande lågkonjunktur återigen ta
upp fragan och tuja örn att nu skola vi ha arbeten i konjunkturutjämnande
syfte. Man bör då icke framföra den synpunkten. Att man vill lia arbeten
för att bekämpa arbetslösheten kan ju motiveras på annat sätt. Eller är det
meningen, att man då återigen skall vara inkonsekvent och på nytt ta upp
denna konjunkturutjämnande synpunkt?

Herr Åqvist framkastade som en liten möjlighet, att man skulle dra ut på
dessa arbeten, så att de icke komme att verka alltför mycket konjunkturtillspetsande
utan räckte fram till en eventuellt blivande lågkonjunktur. Detta vore
naturligtvis en möjlighet, men man borde då rimligtvis också knappa in på
anslaget och icke lägga alltsammans på det nu ifrågavarande budgetåret.

Det är ännu en synpunkt på dessa frågor, som jag vill framhålla, och det är
de verkningar, som överflyttandet av arbetskraften till järnverk och metall -

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 f. m.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
verk och sådana anläggningsarbeten som här är fråga om har på den näring,
som jag närmast har min sysselsättning i, nämligen lantbruket. Man kan icke
komma ifrån, att det blir en rätt kraftig sugning av folk från denna näring,
som har de minsta möjligheterna att betala sitt folk, till dessa andra näringar,
som ha större möjligheter därvidlag. Jag vill säga, att det märks
ganska tydligt ute på landsbygden, huru arbetskraften börjar på att vilja
gå ifrån förut träffade överenskommelser, som man haft i vinter när man
finner, att man nu kan få bättre avlönat arbete på annat håll, och det torde
bli ganska svårt att få den arbetskraft, som behövs under sommaren inom
lantbruket. Det är alltså ganska betydande svårigheter, sorn beredas lantbruket
genom den bristande återhållsamheten i fråga örn statliga investeringar.
Jag vill ju icke säga, att dessa utgöra huvudsaken i högkonjunkturen
eller ens väga så förfärligt tungt i densamma, men det är en punkt, där man
kunde visa sig återhållsam, och där man skulle kunna undvika att bereda
lantbruket ökade svårigheter. — Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Osberg: Herr talman! Jag hade icke vidare tänkt taga till orda i

denna fråga, men det var herr Karlssons i Munkedal inlägg som nu uppkallade
mig. Jag måste säga, att det är beklämmande, att ha en kamrat på bänken,
som använder sig av dylika argument i en fråga, där vi äro fullständigt
ense. Jag kan icke förstå, att jag skall behöva gå till herr Karlsson
och be örn granskning av motivering till mina motioner och att det skall
vara klandervärt att jag icke skaffat någon medmotionär. Jag vet mig
aldrig ha klandrat hans motioner och framställningar. Nu förklarar han, att
han gläder sig åt att jag icke har den makt och myndighet som erfordras
för att göra upp tidtabeller. Mina i motionen angivna tider kan komma i tillämpning,
vänta och se, herr Karlsson! Jag måste säga, att jag tycker att det
är larvigt, rent ut sagt, av en länskamrat att uppträda på detta sätt. Man
borde ju icke fästa sig vid vad en person säger, som har så svaga argument
att komma med. Jag har tillåtit mig att i min motion framhålla vad som
kan sägas till förmån för min ståndpunkt. Jag har icke gått emot herr Karlssons
i Munkedal framställning, utan både i fjol och i år har jag önskat framgång
åt hans yrkande, men jag har väl, då jag har den uppfattningen att det
icke går att få hela banan elektrifierad utan endast en del, rättighet att ställa
mig på den ståndpunkten jag gjort. Aldrig kommer jag att böja mig för en
sådan diktator som herr Karlsson i Munkedal det kan jag försäkra här på

stående fot. .

Eftersom jag nu fått ordet, ber jag att få vända mig mot det tal som nu
framförts här av den siste ärade talaren och fråga honom: vad skall man göra
av de personer, som äro sysselsatta med detta arbete? Man har en arbetsstyrka,
som är inställd, kan man säga, på att utföra banelektrifieringsarbete.
Då skall man ställa det så, att de skulle komma in på en annan arbetslinje,
sorn de kanske icke alls äro vuxna. Det skulle bli ett avbrott i deras arbetsuppgifter.
Det som statsutskottet här föreslagit och vilket är detsamma
som järnvägsstyrelsen begärt, kan väl icke vara sa förskräckligt halsbrytande,
utan tvärtom. När nu, som jag sade i mitt förra anförande, vi ha möjlighet
att räkna med priser, anpassade efter något så när normala tider, tycker
jag det skulle vara tråkigt att släppa denna möjlighet.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag förra gången avstod från

ordet, tänkte jag icke att jag skulle behöva begära det åter, men da herr Lun -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
dell tyckes vilja hava något närmare fixerat, huru det förhåller sig med prisläget
åtminstone för den materiel, som behövs för elektrifieringen, skall jag
be att få säga ännu några ord. Jag skulle kunna inbjuda honom till att ta
del av denna lista, som jag har här, men för att lämna ett klart besked åtminstone
på en punkt, kan jag nämna, att det beräknas gå åt 1,200 ton elektrolytkoppar
ä kronor 946:10 per ton. Jag skulle tro, att det är ett pris, som
icke kan sägas vara för högt, och det närmar sig nog det lägsta som förekommit
i dessa affärer. Vidare tror jag vi gärna kunde sluta upp, herr Lundell
och jag, att resonera örn vem som vill ha en konjunkturutjämnande politik.
Det förefaller mig, som om herr Lundell skulle vara mycket ivrig att ha den
kvar i fortsättningen just för att kunna jämna ut konjunkturen. Jag vill då
erinra örn, att föregående riksdagar, bl. a. 1912 års riksdag, min första riksdag,
då jag icke kunde påverka utgången ett dugg, och 1920 års riksdag, ha
avlåtit riksdagsskrivelser med framställningar i detta syfte, och sedan ha vederbörande
regeringar försökt att följa dessa linjer. Låt oss minnas detta,
herr Lundell, och icke bråka örn denna sak vidare, ty förra gången herr Lundell
var inne på detta kapitel, gällde det även kapitalökningsutgifter för kommunikationsverken
och de affärsdrivande verken i övrigt, och då sade herr
Lundell, att skillnaden år 1933 mellan partiernas ståndpunkter icke var så
stor, den var bara en 20 miljoner. I dag har han glömt detta, men jag har
icke glömt det.

Till mina vänner på Bohuslänsbänken skulle jag vilja säga: Bröder, kivens
icke på vägen! Om ni lugna er en liten smula, är jag övertygad örn, att ni få
elektrifiering både till Dingle och Strömstad. Det kan man se allra bäst av
det faktum, att när man fått elektrifieringen mellan Stockholm och Göteborg,
befanns det vara önskvärt att få en enhetlig drift, och då kom förslaget upp
om elektrifiering av bansträckan Göteborg—Uddevalla. Jag är säker på, att
vi gjort herr Osberg och övriga bohuslänningar en tjänst genom att icke nu
försöka lansera en elektrifiering hela vägen, ty det kommer att bli precis på
samma sätt som överallt annars — de driftstekniska svårigheterna komma så
småningom att göra sig gällande, när man klipper av en driftform på mitten
av en banbit, och det gör att ni kunna se framtiden an nied ganska stort lugn,
såvitt jag förstår.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för
att yttra mig om herr Osbergs betygsättning av mitt uppförande här i kammaren
utan bara för att draga fram ett faktum, som är av betydelse. När
herr Osberg förra året motionerade om att elektrifieringen skulle utföras till
Dingle, satte herr Osberg närstående i gång med en apparat för att kommunerna
skulle yttra sig till förmån för detta herr Osbergs förslag. Det befanns då
emellertid, att det endast var en tre, fyra kommuner i den del av länet som
berördes,_ vilka yttrade sig till förmån för herr Osbergs förslag om elektrifiering
till Dingle under det de övriga kommunerna, ett femtontal, uttalade
sig för att elektrifieringen icke skulle stanna vid Dingle utan fortsätta till
Strömstad. Jag vill med detta endast lia sagt, att det i stort sett icke finns
någon resonans i länet för den linje, som herr Osberg här driver, nämligen, att
elektrifieringen skulle stanna i Dingle. Det är detta, som vi finna angeläget
att riksdagen får klart för sig, och vi hysa också, jag vill upprepa det, den
förhoppningen att vi snart också skola få elektrifiering fram till Strömstad
sedan riksdagen nu beslutar elektrifiering från Göteborg till Uddevalla. Med
vår motion lia vi velat ge frågan en knuff framåt, och jag tror, att utskottets
utlåtande också innebär ett litet fjät framåt i anledning av denna vår motion.
Jag har, herr talman, fortfarande intet yrkande.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Osberg frågade nyss. vad vi

skulle göra av dessa arbetare som äro inkörda i elektrifieringsarbetet, om vi
icke bevilja det anslag, som det nu är fråga om. Ja, den frågan kan man göra,
men det borde väl icke vara så svårt för dessa arbetare att kunna klara sig
under en så markant högkonjunktur som nu, då det är kännbar brist på tekniskt
utbildad arbetskraft. Då bör det vara möjligt för denna arbetskraft att
i den mån den blir ledig, finna ny sysselsättning. — Men jag skall be att få
framställa den frågan till herr Osberg: örn vi nu fullborda detta arbete under
högkonjunkturen, och sedan ingenting ha av dylika arbeten, när depressionen
sätter in, vad skola vi då göra av arbetskraften? Den frågan blir kanske
värre att besvara. Det är sådana konsekvenser reservanterna tagit sikte på,
och jag anser, att det är ett av de mest avgörande skälen, när det gäller att
taga ställning täll denna fråga.

Herr Lundell: Herr talman! Herr Persson i Falla har delvis förekommit
mig i vad jag tänkt säga. Jag hade tänkt göra just samma fråga till herr
Osberg: kan det vara bättre att ställa dessa arbetare utan arbete under en
lågkonjunktur än under en högkonjunktur? Dylika elektrifieringsarbeten kunna
icke tänkas förefinnas i all framtid i den omfattning som nu varit fallet
under några år.

Till herr Anderson i Råstock skulle jag vilja säga några ord med anledning
av vad han här yttrade örn, att han och jag inte borde kivas längre eller bråka
om den här saken. Han sade, att när vi senast talades vid i denna fråga så
hade jag framhållit, att det inte skilde så mycket mellan de belopp, som man
från socialdemokratiskt håll ville bevilja till lindrande av krisen, och dem,
som man från högerhåll ville bevilja för samma ändamål. Detta är alldeles
rätt; det var inte någon så stor skillnad. Däremot är det här den skillnaden
att när vi nu kommit till en högkonjunktur, vill man från högerhåll fullfölja
sitt tidigare resonemang, och liksom vi tidigare ville fylla ut vågdalen, vilja
vi nu skära bort vågtoppen framför allt för att inte gropen, som kommer att
följa, skall bli alltför djup i förhållande till den topp, där vi nu befinna oss.
Jag menar, att detta förfaringssätt från högerns sida är konsekvent, medan
man däremot på socialdemokratiskt håll inte vill fullfölja sin tidigare tankegång
utan nu i stället för fram helt andra motiv för att fortsätta med statliga
investeringar till tämligen oförändrade belopp.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Osberg: Herr talman! Först ber jag att få säga herr Lundell, att

han inte skall vara så tvärsäker på, att den högkonjunktur som vi nu haft
en tid kommer att fortsätta. I vart fall är det möjligt att jämka en sådan
uppgående kurva så att den blir mera normal.

Beträffande den motion, som herr Karlsson i Munkedal i sitt anförande yttrade
sig örn, nämnde jag i mitt förra anförande, att jag inte var ensam örn den,
utan att det var många andra som hyste samma tankar som jag. Jag vill
här återgiva hurudan klämmen var i denna motion, för att kammarledamöterna
skola få en bild av hur det hela låg till. Jag trodde annars inte, att man
i år skulle ta upp den saken, då det ju nu inte är något valår, och detta så
mycket mindre som man i fjol körde så fullkomligt i onödan med denna sak
ute i agitationen. Vi som undertecknade denna motion, begärde, att riksdagen
måtte besluta elektrifiera Bohusbanan å sträckan Göteborg—Dingle och till
ändamålet anvisa för budgetåret 1936/1937 ett reservationsanslag av 8,500,000
kronor, samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,-att Kungl. Majit måtte
hemställa till kungl, järnvägsstyrelsen att låta undersöka och kostnadsberäkna

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. elektrifiering av vissa statsbanelinjer. (Forts.)
återstående delen av banan från Dingle till Strömstad för elektrifiering i så
god tid, att förslaget kan föreläggas 1937 års riksdag. Den som inte kan
tolka detta uttalande, borde avstått från att resonera så ingående örn den här
saken, som Karlsson i Munkedal gjort.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! På förmiddagen hade jag tillfälle
hänvisa till vad utskottet skrivit i ett annat ärende. Det är kanske gammalmodigt
att upprepa samma önskan, men herr Lundell kan få ganska, för att
inte säga mycket tillförlitliga upplysningar i den här saken på sid. 6—7 i
detta lilla häfte. Där talas bland annat örn, att dessa beställningar äro fördelade
på ett stort antal olika industriföretag. Jag kan stå till tjänst med
att nämna, att det säkerligen är ett 20-tal industrier som ha med dessa saker
att göra. Vidare står i motiveringen såsom ett exempel att hela leveransen
av järn till stolpar m. m. är avsedd att utsträckas över två år, och att den
inte uppgår till ens en procent av de levererande järnverkens totala produktion
under samma tid.

Sedan står det talat örn en hel del andra saker, som kunna vara nyttiga
att läsa, men jag skall inte trötta kammaren med att relatera dem. Jag tror
emellertid, att det är bäst, att man i detta fall sällar sig till dem som inte
tro, att samhället är färdigt i och med den här elektrifieringen, vilket herr
Lundell tydligen tror, men inte jag.

Herr Hage: Herr talman! Herr Lundell talade om högerns stora principfasthet
i denna fråga. Jag skulle vilja friska upp herr Lundells minne i
det avseendet genom att erinra örn, att då frågan örn fortsatt elektrifiering
framfördes i motionerna vid föregående års riksdag, så befunno sig bland
undertecknarna samtliga högermän på Norrlandsbänkarna i bägge kamrarna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 17.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning
av väckta motioner om tull å spillånga och skaldjur samt örn importförbud
för orensad makrill och för hummer anförde:

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! I detta betänkande har bevillningsutskottet
behandlat tre motioner, som väckts av doktor Wallerius och mig.
Vidare föreligger här till behandling en motion av herr Johansson i Öckerö.
Bevillningsutskottet har inte velat biträda dessa motioner och detta, som vi
se, av tvenne skäl, nämligen dels på grund av de handelspolitiska förhållandena
och dels på grund av att frågan örn fiskerinäringens avsättningsmöjligheter
är föremål för utredning och att utredningsmännen inför regeringen
framlagt förslag till vissa stödåtgärder för fisket, varigenom det avsnitt av
fiskerinäringen, vars krav vi velat beakta genom våra motioner, skulle kunna
stödjas.

Såvitt då först angår de handelspolitiska svårigheterna, vilka härvidlag
skulle stå hindrande i vägen för ett bifall till dessa motioner, vill jag framhålla,
att de krav, som vi framfört i dessa motioner, äro ganska rimliga och
ganska blygsamma. Ja, de äro så pass blygsamma att man har svårt att
förstå, att det ur handelspolitisk synpunkt skulle behöva möta något hinder
att bifalla motionerna. Jag vill bara påminna örn, att den första av mig

Äng. tull å
spillånga
m. m.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 f. m.

Äng. tull å spillånga m. m. (Forts.)

åsyftade motionen, som gäller tullen på spillånga, knappast i och för sig
avser någon direkt tullförhöjning. Man kan här snarare tala om en kompensation
för den viktförlust, som blivit en följd av den förändrade beredningen
av denna fisk. Man har med andra ord här i Sverige vid beredningen av
spillångan tvingats övergå till samma förfaringssätt vid beredningen, som användes
i andra länder, nämligen huvudkapningen. Härav följer en viktförlust
på 20 procent och följaktligen alltså en motsvarande sänkning av nuvarande
tullsatsen på spillångan. På grund härav har man från fiskarehåll begärt
denna höjning, som skulle kompensera viktförlusten genom det nuvarande beredningssättet.
Detta örn denna motion.

Den av oss föreslagna utsträckningen av tiden för importförbud å hummer
innebär att man vill få till stånd en bättre överensstämmelse mellan tiden
för fredningen och importförbudet. Det råder i närvarande stund härvidlag
en skillnad på cirka fjorton dagar. Importförbudet upphör nämligen den 15
september, men dessa fiskare i norra Bohuslän få inte börja fånga hummer
där förrän den 1 oktober. Anledning till att denna begäran framkommit
är närmast den, att det ligger nära till hands befara, att under dessa fjorton
dagar kommer att importeras ganska stora mängder hummer, som sedan sumpås.
För det närvarande sker det inte, men det har förekommit tidigare. Det
kan också hända, att fiskeritillsyningsmännen få det alltför svårt att kunna
hålla tillbaka tjuvfisket, om importen under ifrågavarande tid lössläppes. Jag
kan ju också i det här sammanhanget nämna, att man från fiskarehåll i fjol
begärde inte fjorton dagars förlängning av detta importförbud, utan en förlängning
fram i december, alltså över två månader längre tid.

Såsom främsta skälet för den tredje motionen eller den motion som avser
importförbud under viss tid å orensad makrill vill jag framhålla, att denna
importerade makrill, som kanske ofta nog transporterats två dagar, innan
den kommit till svensk hamn, och som kanske sedan måst transporteras ytterligare
två dagar, innan den kommer till konsumtionsorten inne i landet, särskilt
under den varma årstiden ofta kommer fram i ett skick, som inte befrämjar
konsumtionen av denna fiskart utan som tvärtom försvårar densamma
för framtiden. För att öka möjligheterna till konsumtion av denna fisk
skulle ett importförbud å orensad makrill under den varmaste årstiden vara
mycket befogat. Anledningen till att vi stannade för tiden 1 april—den 1
juni beror därpå, att vi velat undvika de handelspolitiska konsekvenser, som
härvidlag kunnat stå hindrande i vägen, och vi lia därför i vår motion valt
denna kortare tid i stället för en längre, som dock varit mera önskvärd.

Jag har med det anförda sökt framhålla, att det alls inte varit några större
krav, som vi rest i dessa motioner, utan att det tvärtom varit ganska blygsamma
krav, som vi här framfört.

Jag skall emellertid trots detta, herr talman, i nuvarande läge inte yrka
bifall till dessa motioner, då ju ett sådant yrkande ingenting skulle tjäna
till. Bevillningsutskottet är ju enigt om denna sak. Jag fäster mig emellertid
vid vad utskottet skriver om den utredningskommitté, som framlagt vissa
förslag till regeringen. Jag ber därför att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framföra en önskan och en hemställan om, att det
förslag, som fiskerikommittén framlagt för regeringen, måtte om möjligt föreläggas
innevarande års riksdag. Sker så, finns det utsikter för, att även de
grenar av fiskerinäringen, som vi genom våra motioner velat fästa uppmärksamheten
på, skulle kunna få ett välbehövligt stöd genom åtgärder från riksdagens
sida.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Hansson i Hönö instämde häruti.

Onsdagen den 17 mars 1937 £. m.

Nr 19.

Ang. tull å spillånga m. m. (Forts.)

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Då jag väckt en av de fyra motioner,
bevillningsutskottet i förevarande utlåtande avstyrker, kan jag i egenskap
av motionär och representant för fiskarekåren inte underlåta att framföra
några synpunkter på dessa frågor.

Motionerna i denna kammare n:ris 232 och 323 innehålla en begäran örn vidtagande
av tullåtgärder till skydd för vårt fiske. Enligt senast tillgängliga
statistik, nämligen 1935 års, uppgick importen från det land, som dessa tullar
närmast skulle komma att beröra, till ej mindre än 22,006,416 kilogram fisk
och fiskeriprodukter till ett värde av 10,091,877 kronor. Mot denna stora import
stod samma år till detta land en export av samma varor på endast 1,150,036
kilogram till ett värde av 370,101 kronor. Till denna sistnämnda kvantitet
torde få läggas några mindre partier, som våra fiskare landat direkt i detta
lands hamnar. Inför dessa siffror torde det inte förvåna att det från fiskarehåll
begäres, att åtgärder skola vidtagas, så att en jämnvikt på detta område
kommer till stånd.

I motionen i denna kammare nr 323 göres framställning örn tull å skaldjur,
med undantag för insjökräftor, av 1 krona per kilogram. Såvitt angår hummern,
som utan vidare kan hänföras till så kallade lyxvaror, kommer hela vår
import från Norge, medan vår export nästan utan undantag går till Danmark,
vilket land har en skaldjurstull av 1 krona per kilogram. Detta förhållande
leder till att vårt lands partihandlare kunna pressa ned priset och därigenom
beröva fiskarena den välbehövliga merförtjänst, som ett skydd lika med vårt
exportlands här kunde giva.

Utövarna av detta fiske äro i stor utsträckning fiskare, som på grund av
sjukdom och ålderdom inte kunna deltaga i högsjöfisket. Man kan säga, att
det är de fattigaste och mest hjälpbehövande bland våra fiskare som äro beroende
av den hjälp, ett skydd för vårt hummerfiske kan giva.

Beträffande räkfisket vill jag framhålla, att detta blivit av allt större betydelse
för fiskarena inom vårt län. På grund av vissa länders restriktiva
åtgärder har emellertid exporten av räkor till vårt land ökat i oroväckande
grad, och i samband härmed har förstahandspriset på denna vara gått ned,
så att många av våra räkfiskare sett sig nödsakade att sluta med detta fiske
och övergå till andra, redan förut hårt belastade fiskegrenar. Då den båtmateriel,
som brukar användas vid räkfiske, inte fyller de fordringar, man
måste ställa på de båtar, som deltaga i högsjöfisket, kan en omläggning från
räkfiske till annat fiske inte ske annat än med stora, ja, nära nog oöverkomliga
ekonomiska uppoffringar.

Jag inser, herr talman, svårigheterna att på grund av de handelspolitiska
förhållandena kunna komma till rätta med dessa frågor. Jag vill emellertid
begagna tillfället att rikta en vädjan till regeringen att genom förhandlingar
med de länder, som beröras av dessa frågor, såsom en kompensation för de
svårigheter, som särskilt våra västkustfiskare ha, söka utverka lättnader för
oss, så att vi i större utsträckning än vad nu är fallet kunna få landa fisk i
utländska hamnar.

Herr talman! Som frågorna tyvärr nu ligga till har jag intet yrkande.

Herr Anderson i Norrköping: Herr förste vice talman! Eevillningsut utskottets

första avdelning har ägnat dessa motioner en ingående behandling,
och avdelningen bar därvid kunnat konstatera, att det utan tvivel finns fog för
dessa framställningar och att det bohusländska fisket har det i många hänseenden
bekymmersamt. Det vore utan tvivel mycket önskvärt om man kunde
tillmötesgå åtminstone ett par av de framställningar, som här föreligga.

Som emellertid utskottet i sitt kortfattade utlåtande framhåller, är denna

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. skatten å
automobilgummiringar.

Äng. tull å spillånga m. m. (Forts.)

fråga i själva verket mera komplicerad än man vid ett första hastigt påseende
skulle kunna tro. Man möter så snart man diskuterar dessa spörsmål
handelspolitiska betänkligheter, vilka ofta kunna förefalla överdrivna, men som
otvivelaktigt äro tungt vägande, örn man går frågan närmare in på livet. De
utav kammarens ledamöter, som närmare vilja studera det här föreliggande
lilla aktstycket, finna på sid. 2 i bevillningsutskottets betänkande några uppgifter
rörande in- och utförseln av spillånga, färsk fisk, skaldjur och färsk
makrill, vilka äro ganska belysande. Det är inte minst med tanke på den
ganska betydande exporten av svensk fisk till Danmark samt önskvärdheten
av att finna avsättning för i norska och danska hamnar ilandförd svensk fisk,
som man har anledning att gå fram med försiktighet. Utskottet har inte ansett
sig kunna tillstyrka bifall till motionerna med hänsyn till den risk, som otvivelaktigt
föreligger för motåtgärder, vilka även skulle kunna drabba det bohuslänska
fisket i viss grad.

Nu har vid årets riksdag av samma motionärer, som stå för flertalet av här
ifrågavarande motioner, även väckts en motion, vilken hänvisats till andra kammarens
femte tillfälliga utskott, och i vilken begäres, att riksdagen måtte i
skrivelse till regeringen anhålla, att den snarast möjligt söker utverka lindring
för svenska fiskare, som på grund av otjänlig väderlek, motorskada eller dylikt
nödgats angöra norsk hamn, att där fa sälja sina fångster i vanlig ordning eller
att fa transitera dem till Sverige via Norge. Tidigare ha de vid sådana tillfällen
kunnat avsätta en del av sin fångst där, men detta är nu i viss mån försvårat
och i vissa fall helt omöjliggjort, och det har även mött svårigheter
att kunna transportera dessa svenska fångster till svenska hamnar. Även med
dessa frågor har bevillningsutskottet haft anledning att syssla, och utskottet
har därvid kunnat konstatera, att det råder missförhållanden, som det är
angeläget att avhjälpa. Nu har femte tillfälliga utskottet, så vitt jag vet, tillstyrkt
bifall till denna motion, och om detta tillstyrkande vinner andra kammarens
och så småningom riksdagens bifall, kommer efter vad jag vill hoppas,
en framställning att göras från den svenska regeringens sida, som skulle kunna
leda till upptagandet av förhandlingar, vilka inte bara skulle komma att beröra
den här speciella fragan utan kanske också avsättningsmöjligheterna i en större
omfattning för det svenska fiskets vidkommande.

Med hänsyn härtill och da dessa frågor nu äro föremal för utredning genom
en kommitté, har bevillningsutskottet för sin del inte ansett det lämpligt
eller gagneligt för det bohuslänska fisket att nu vidtaga några åtgärder i den
riktning, motionärerna påkallat, utan utskottet har måst hemställa örn avslag
pa motionerna. Som kammaren behagade finna, står ett enhälligt utskott bakom
detta avslagsyrkande, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Härefter förelåg till avgörande bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i
anledning av väckta motioner avseende ändringar i fråga om skatten å automobilgummiringar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

i• Herr talman! Bevillningsutskottet har i förevarande ut låtande

hänvisat till en utredning, som med säkerhet kommer att inom den närmaste
igångsättas rörande det stora problemet örn automobilbeskattnin gen.

Motionärerna ha payrkat att en ändring snarast borde vidtagas beträf -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. skatten å automobilgummiringar. (Forts.)
tande sådana gummiringar, som användas inom jordbruket. Den rationalisering
av jordbruksarbetet, som redan är i gång och som nödvändigt mäste genomföras,
hålles i utomordentlig grad tillbaka på grund av att skatten drabbar
även ringar till hästfordon och kärror, som användas i jordbruket. Avsikten
med gummiskatten har icke varit, att sådana ringar skulle beskattas,
men bestämmelserna ha erhållit en sådan tolkning, att skatt och tull uttagas.
när även dylika ringar tillverkas respektive importeras. I detta läge har
det framstått som önskvärt att få till stånd en ändring av bestämmelserna. Nu
hänvisar utskottet för sin del till den kommande utredningen, men denna utredning
kan med all säkerhet beräknas taga en avsevärd tid i anspråk, da det
är mycket stora problem det här gäller. Under tiden skulle svårigheterna for
jordbruket fortfarande bestå. Visserligen kan restitutionsvägen anlitas, men
det är i många fall ytterligt besvärligt att få restitution. I frågans nuvarande
läge har jag, herr talman, intet yrkande, men jag ber få rikta en hemställan
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, huruvida icke
vid igångsättandet av den stora utredningen örn automobilbeskattningen Dagan
örn beskattningen utav gummiringar till jordbruksfordon, kunde brytas ut
och finna sin lösning oberoende av de övriga stora frågor, som sammanhänga
med automobilbeskattningen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När jag väckte min motion, svävade
jag naturligtvis icke i ovetskap örn förra arets riksdags beslut örn en skrivelse
till Kungl. Majit med begäran örn en allsidig utredning av frågan örn
automobilbeskattningen i dess helhet. Jag hade ej heller förbisett den mitt
tycke förnuftiga praxis, som säger, att riksdagen icke fattar beslut angående
frågor, som äro föremål för utredning. Att jag det oaktat gjort denna lilla
framstöt har berott på ett par anledningarJag tänkte mig sålunda bland
annat, att, örn jag begränsade mig synnerligen starkt, skulle vissa utsikter
finnas för att min framställning skulle bliva mottagen med sympati. Jag
har därför låtit motionen avse endast »medelst handkraft framförda fordon
eller redskap». Sådana fordon och redskap användas icke i större utsträckning
på vägarna, och de ha av naturliga skäl en mycket begränsad kapacitet.
De användas huvudsakligen i ladugårdar, på gårdsplaner o. s. v.
De kunna således icke gärna verka vägförstörande. Bevillningsutskottet
har tidigare framhållit, att ändamålet med automobilbeskattningen är
att av ägarna till motorfordonen uttaga den merkostnad för vägväsendet,
fordonen förorsaka, och att i anslutning därtill skatten skulle beräknas
»i förhållande till den vägförstöring, varje fordon kunde antagas
utöva». Eftersom med handkraft framförda fordon icke äro motorfordon och
dessutom näppeligen utöva någon vägförstöring i den mening här avses, borde
de alltså logiskt sett vara befriade från skatt. Utskottet har dock icke velat
tillstyrka bifall till motionen. Utskottet har därvid följt gällande praxis
att icke föregripa en utredning.

Jag kommer emellertid icke att yrka bifall till min motion, utan jag kommer
fastmera att hemställa örn bifall till utskottets yrkande. Utskottet bär nämligen
skrivit särdeles välvilligt och förstående örn min framställning. Utskottet
har vidare gjort ett enligt min mening mycket viktigt principuttalande beträffande
riktlinjerna för den kommande utredningen. Jag fäster kammarens
uppmärksamhet på att utskottet förklarat sig i princip dela den framförda
uppfattningen, att sådana gummiringar, som användas å hästfordon, skottkärror,
dragkärror o. dyl., böra vara undantagna från skatt. Ett sådant uttalande
av ett enhälligt bevillningsutskott är givetvis av ett mycket stort
värde.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. skatten å automobil gummiring ar. (Forts.)

Jag vill även peka på slutorden i utskottets motivering. Utskottet framhåller
»önskvärdheten av att förslag beträffande automobilbeskattningen snarast
möjligt kan föreläggas, riksdagen». Jag vill gärna instämma i denna av
utskottet, uttalade förhoppning. Jag delar nämligen den föregående ärade talarens
åsikt, att det här gäller en angelägenhet, som icke minst för jordbruket
är av en mycket stor betydelse. I dessa dagar göres ju på skilda håll så mycket
för att göra arbetet på landsbygden mera drägligt. Komme en förnuftig lagstiftning
till stånd beträffande beskattning av gummiringar å handdragna
fordon och redskap, som användas i jordbruket, skulle detta innebära, att man
tagit ett ganska stort steg hän mot underlättandet av det ofta tunga jordbruksarbetet
och en rationalisering av detta.

. Med dessa ord ber jag, herr förste vice talman, att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att säga, att bevillningsutskottets andra avdelning, som behandlat dessa
motioner, icke saknat intresse för att få till stånd en lösning av frågan redan
vid årets riksdag, särskilt i den begränsade omfattning, som herr Hagbergs
motion åsyftat. Vid de undersökningar, som andra avdelningen gjorde, visade
det sig emellertid omöjligt att införa tillräckligt effektiva kontrollföreskrifter,
föreskrifter, som skapade en verklig garanti för att skattefriheten för ifrågavarande
gummiringar icke skulle komma att missbrukas. Motionärerna ha
dock, som de själva medgivit, ali anledning att känna glädje över det tillmötesgående
utskottet visat dem. Utskottet har klart och tydligt sagt ifrån att
sådana gummihjul, som avses i motionerna, och framför allt sådana, som avses
i herr Hagbergs motion, böra vara skattefria.

Beträffande den större fråga, som behandlas i den av herrar Sjögren och
Liedberg väckta motionen, har utskottet med hänsyn till att riksdagen i fjol
begärt en undersökning i ämnet, ansett det fullkomligt orimligt att riksdagen
nu skulle göra ett uttalande i den av motionärerna förordade riktningen.

På bilbeskattningens område bär striden i riksdagen framför allt stått
°.™ f°rdonsskatten. Med hänsyn till den mångfald av motioner, som i fjol
förelågo till behandling och som framför allt gällde fordonsskatten, begärde
ju riksdagen på bevillningsutskottets förslag en omfattande omarbetning av
gällande bestämmelser, men riksdagen fastslog samtidigt, att det stöde i god
övererisstärnmelse med principerna för bilbeskattningen, att beskattningen framför
allt vilade på gummiringar och bensin. Om det visade sig möjligt att
åstadkomma en skattesänkning, borde denna i första hand avse fordonsskatten.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer den begärda utredningen att med
<det snaraste igångsättas, och det är utskottets mening, att vidare diskussion
i detta ämne lämpligen bör uppskjutas till dess utredningen är avslutad. Detta
strider icke alls mot den uppfattning, som här uttalats av herr Sjögren. Skulle
det befinnas lämpligt, kan man bryta ut frågan örn skattefrihet för de föremål,
som avses i herr Hagbergs motion, och behandla den frågan särskilt.

Med anförande av dessa synpunkter hemställer jag, herr talman, örn bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr förste vice talman! Jag har begärt ordet för att säga
ytterligare några ord i denna fråga, emedan det förefaller mig, som örn bevillningsutskottet
icke fullt hade beaktat vilken stor betydelse denna fråga
har för jordbruket. Bevillningsutskottet säger, att det bättre överensstämmer
med automobilbeskattningens syfte att lägga skatt på förbrukningsartik -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. skatten å automobil gummiring ar. (Forts.)
larna gummiringar och bensin än att beskatta fordonen. Detta har från motionärernas
sida på intet sätt bestritts. Fordonsskatten verkar utan tvivel
minst rättvis. Det finns i och för sig ingenting att invända emot att beskattningen
lägges på bensin och gummi, ty då verkar skatten något så när proportionellt
mot förbrukningen.

På senare tid bar emellertid tillkommit en viktig omständighet. För jordbruket
föreligger ett oavvisligt behov av rationalisering. Detta behov bar
främst framkallats av de i och för sig berättigade kraven på bättre levnadsvillkor
och kortare arbetstid för jordbrukets arbetare. Enligt vår uppfattning
kan en rationalisering av jordbruket inom en nära framtid och utan alltför
stora tekniska svårigheter genomföras beträffande jordbrukets transportmedel.
När man först började diskutera frågan örn en sådan rationalisering, kom
man givetvis i första hand på den tanken att det borde införas skattefrihet
beträffande sådant gummi, som användes å jordbrukets fordon, men detta visade
sig stöta på stora svårigheter. Författningarnas ordalydelse lade hinder
i vägen. Det befanns så gott som omöjligt att kontrollera användningen
av gummit. Det ansågs till och med inte ens låta sig göra att föreskriva
skattefrihet beträffande sådant gummi, som användes för skottkärror och
andra fordon, som man från början uppenbarligen icke avsett att beskatta.
Man har utan resultat dryftat förslag att genom färgning eller genom införande
av en särskild form på slitbanan eller dylikt utmärka gummi, som
vore avsett att användas för icke motordrivna fordon. Mig veterligt har man
icke lyckats finna någon lämplig utväg, åtminstone ingen utväg, som icke
krävde en alltför betungande kontrollapparat. Utskottet har icke berört denna
fråga. För närvarande köpa jordbrukarna gamla lastvagnschassier och till
hälften utslitna gummiringar. Går ett hjul sönder, försöker man skaffa ett
liknande. Slitas gummiringarna ut, försöker man få gammalt gummi av något
så när samma dimensioner och kvalitet. — Ärade kammarledamöter, det
är för dyrt för jordbrukarna att skaffa nytt gummi till dessa ringar. Det är
för dyrt, ty det kostar 70—100 % mer än det borde. Jordbruket har ingen
möjlighet att bära sådana kostnader. Följden blir, att utvecklingen hindras.
Vi skulle behöva lägga upp seriefabrikation av lastvagnar utav olika storlekar,
lastvagnar med tippningsanordning och lastvagnar utan tippningsanordning,
lastvagnar med reservdelar till rimliga priser etc., men allt detta omöjliggöres
genom den höga beskattningen.

Jag förstår mycket väl, att utskottet icke omedelbart kunnat var med örn
en positiv åtgärd. Det ha icke heller vi motionärer satt i fråga, men vi lia
velat få till stånd en snar prövning av frågan. Utskottet har hänvisat till en
utredning, som ännu icke är igångsatt. När kan denna utredning väntas lämna
något resultat? Jag hoppas, att det skall bli så snart som möjligt. Denna
beskattning, som delvis drabbar beskattningsobjekt, vilka man ursprungligen
icke avsett att beskatta, hämmar fullständigt en viktig del av rationaliseringsarbetet
på jordbrukets område. Jag medger, att utskottet i sin motivering
uttalat sig någorlunda välvilligt örn motionerna. Det förvånar mig därför
en smula, att utskottet på sid. 9 i sitt utlåtande anför: »Utskottet anser
sig därför icke kunna förorda utredning örn eventuell avveckling av skatten
å automobilgummiringar.» Örn jag fattade herr Olsson i Gävle rätt, gick
hans anförande i samma riktning, medan frågan örn en skattelättnad finge
tagas under närmare övervägande. Kan det påvisas någon annan utväg än
den som består i att lätta don skattebörda, vilken vilar på gummi, använt för
jordbrukets fordon, har jag och säkerligen även min medmotionär ingenting
att invända mot en sådan linje. Någon sådan utväg har dock icke påvisats.
Jag påpekar ännu en gång att denna frågas lösning icke bör skjutas på fram -

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. skatten å automobil gummiring ar. (Forts.)
tiden i avbidan på resultatet av den beslutade, men ännu icke påbörjade stora
utredningen, som kanske icke blir färdig förrän örn flera år. . Det är en av
de viktigaste frågorna, som över huvud möta, när det gäller jordbrukets rationalisering.
Därför ber jag, herr talman, att få understyrka herr Sjögrens
uttalande. Saken är verkligen av brådskande natur.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag kan försäkra den siste ärade talaren,
att bevillningsutskottets andra avdelning har prövat alla de synpunkter,
han här i sitt anförande framlagt. Yi ha studerat fabrikernas illustrationer
och övrigt utredningsmaterial och därvid konstaterat, att en skattebefrielse
skulle starkt förbilliga de gummiringar, som användas för jordbruksfordon.
Yi ha ingenting underlåtit i den vägen. Våra undersökningar ha lett till det
resultatet, att vi klart tagit ställning för skattebefrielse beträffande gummiringar,
som användas i jordbruket, och gummiringar, som användas å icke
motordrivna fordon. Yi lia icke uppgivit hoppet örn att man skall kunna
göra åtskillnad mellan å ena sidan maskindrivna och å andra sidan icke maskindrivna
fordon. Det kan ju tänkas, herr Liedberg, att det dock, trots att
motionärerna icke ha kunnat hitta svaret på frågan och trots att icke utskottet
kunnat det, skall vara möjligt att redan till nästa års riksdag finna det av
motionärerna och utskottet sökta svaret på frågan, därest blott den utredning,
som enligt vad finansministern förklarat skall sättas i gång under den allra
närmaste tiden, göres mera ingående än den, som motionärerna och utskottet
haft möjlighet att igångsätta.

Herr Hagberg i Malmö: Jag begärde ordet endast för att verifiera riktigheten
av vad herr Olsson i Gävle här nyss uttalat rörande utskottets behandling
av denna angelägenhet.

Jag vill liksom herr Olsson i Gävle gärna framhålla, att utskottet genom
sin inställning visat sin stora sympati för de synpunkter, som motionärerna
lagt på detta spörsmål. Med hänsyn till ärendets komplicerade natur, framför
allt med hänsyn till kontrollsynpunkten, ville man emellertid icke nu göra
en framstöt, utan man ansåg, att det var riktigast att infoga det hela i den
stora utredning, som ju enligt vad finansministern i en proposition senare
meddelat, inom kort skall komma till stånd.

Herr Liedberg ifrågasätter i sin motion en avveckling överhuvud taget av
gummiringsbeskattningen, men det gäller ju dock här en mycket stor sak, som
man nog får taga sig en funderare på mer än en gång, därför att den i sin
tur berör en mängd andra betydande spörsmål.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att gummiringsskatten i riksstaten för
nästa år är beräknad till 15 miljoner kronor. Dessa medel borde alltså enligt
herr Liedbergs mening avlyftas, men jag vill erinra örn att det finnes en,
så vitt man kan förstå, ganska stark stämning i kammaren för borttagande
av även en annan av dessa skattefÖrmer, nämligen fordonsskatten. Jag vill
också erinra örn att bevillningsutskottet i sitt betänkande förra året var rätt
betänkt på att föreslå avskaffandet av just fordonsskatten, därför att den
principiellt sett ligger på ett helt annat plan än gummiringsskatten och bensinskatten.
De båda senare skatterna avse förbrukningsartiklar, vilket ju
fordonsskatten icke gör. Det förefinnes därför en viss stämning för att skära
bort just fordonsskatten. Den skatten är i riksstaten upptagen till 29 miljoner
kronor. Skall man då lägga till dessa 15 miljoner kronor, vartill gummiringsskatten
uppgår, kommer man, örn man håller sig till årets siffror, upp
till 44 miljoner kronor, vilka måste läggas ovanpå den nu utgående bensinskatten
— 62 miljoner —- för att få ihop de 106 miljoner kronor man vill

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. skatten å automobil gummiringar. (Forts.)
komma fram till med automobilbeskattningen för nästa budgetår. Jag undrar
vilka konsekvenser, som skulle uppstå, örn man fördyrade bensinen i den
utsträckning, som under sådana förhållanden skulle bliva nödvändigt.

Jag skall icke ingå i vidare resonemang beträffande den saken. Jag vill
endast ha sagt att här resa sig en hel del spörsmål av den betydelsen, att det
vore bäst om de i ett sammanhang gnuggades i den kommitté, som väl inom
kort skall gripa sig an med detta stora problemkomplex.

Herr Liedberg: Jag vill först säga till herr Hagberg i Malmö, att man väl
må kunna ifrågasätta en prövning genom Kungl. Maj:ts försorg även av en
successiv avveckling utan att därför anses så tanklös, att man förbiser denna
frågas så att säga tudelade betydelse.

Till herr Olsson i Gävle vill jag bara säga att jag icke tagit till orda för
att polemisera mot utskottet. Jag har icke velat beskylla utskottet för några
underlåtenhetssynder i ärendets behandling, men jag menar att kanske något
mera av utskottets överväganden hade bort kunna komma till synes i utlåtandet.
Jag vill på samma gång säga, att jag så gärna delar herr Olssons i Gävle
förhoppning örn att denna tudelning måtte kunna ske. Kan så ske, hoppas
jag bara att det blir så snart som möjligt. Detta blott för att än en gångunderstryka
vilken betydelsefull sak detta är för jordbruket.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 5 § och 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316) blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Härpå upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 23, i anledning
av framställningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens
tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkten 1, angående pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt.

I de likalydande motionerna I: 37 av herr Wahlmark och II: 92 av fröken
Hesselgren jämte tre av kammarens övriga ledamöter hade hemställts, att f. d.
lärarinnan Karin Lämmerhirt, född Petersson, måtte tillerkännas tilläggspension,
beräknad enligt bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 18 november
1921 angående tilläggspensioner åt vissa vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
anställda lärarinnor, vilka avgå med pension med utgången av juni
1921.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner 1:37 och 11:92 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herr ''Åkerberg.

Äng. pension
åt förra
lärarinnan
Karin
Lämmerhirt.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 f. m.

Äng. pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. (Forts.)

Efter föredragning av punkten anförde:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få säga
några ord örn den motion, som väckts av mig jämte tre andra kammarledamöter.
Det gäller frågan örn ökat pensionstillägg för f. d. lärarinnan Karin
Lämmerhirt.

Bankoutskottet har avslagit motionen och det kan jag förstå, örn man anlägger
ett rent formellt betraktelsesätt på frågan, och det är ju ur utskottets
synpunkt alldeles riktigt att så göra.

Går man igenom de olika papperen i ärendet, finner man att statskontoret
avslagit ansökan örn ökad tilläggspension. Regeringsrätten har ställt sig på
samma ståndpunkt, därför att lärarinnan ifråga icke fyller den formella kompetensen
för erhållande av dylikt tillägg. Jag har sålunda ingenting att säga
örn den^ saken. Jag skulle dock vilja stryka under, att det finnes saker, som
icke stå Jl papperen, men som möjligen kunna föranleda ett annat ståndpunktstagande
från riksdagens sida i denna fråga.

Enligt en bestämmelse i en kungörelse, som utkom 1917 gäller, att lärarinnor
vid statsunderstödda flickskolor kunna få ett visst pensionstillägg, som
uppgår till 218 kronor. År 1921 kom det ut ytterligare en förordning och i
denna var pensionstillägget höjt till 628 kronor. För att komma i åtnjutande
av detta tillägg föreskrevs det vissa villkor. För det första skulle vederbörande
vara i behov av detta tillägg. Den lärarinna varom här är fråga är i behov
därav, ja, hon är absolut i behov därav. Hon är änka efter en utlänning
och har inga släktingar, som kunna hjälpa henne. Hennes pension är, som vi
alla kunna förstå, mycket liten. Om hon endast får det pensionstillägg, som
stipuleras i den första förordningen eller 218 kronor, blir hennes pension, om
man icke räknar med stadgad pensionsförhöjning och dyrtidstillägg, 435 kronor.

Lärarinnan fyller sålunda det kompetenskravet att hon är i behov av pensionstillägget,
men hon uppfyller icke det andra kompetenskravet, nämligen
att hon skall ha tjänstgjort i tio år efter år 1906. Hon har icke tjänstgjort i
fulla tio år. Det felas dock endast en och en tiondels termin d. v. s. några
månader för att komma upp i de stipulerade tio åren. När hon blev 60 år och
inträdde i pensionsåldern, skickade hon in sin pensionsansökan i laga tid. Därvid
skulle företes intyg från olika skolor, där hon tjänstgjort, och sådana intyg
erhöll hon också. Från en skola i Östersund fick hon emellertid icke sitt
intyg i tillräcklig tid. På grund av en olycklig tillfällighet kom man där att
ligga på hennes brev i icke mindre än 6 veckor. När hon äntligen fick sitt intyg
från den skolan, skickade hon in det till pensionsanstalten, men svaret från
pensionsanstalten kom så sent, att hon icke för det året kunde ordna med extra
tjänstgöring för att fylla ut de felande tjänstgöringsmånaderna. Vid den tidpunkten
var hon anställd i en skola i Göteborg, varest hon gärna hade fått
tjänstgöra den ytterligare tid, ett år eller några månader, som behövdes för
att hon skulle komma upp i stadgat antal tjänstgöringsår för erhållande av
pensionstillägget. På grund av att pensionsanstaltens svar dröjde så länge, hade
emellertid skolan redan måst engagera lärarekrafter för det kommande, året,
och där stod hon sålunda utan möjlighet att få återgå till sin gamla tjänstgöring.
Hon försökte energiskt på alla håll att få tjänstgöra, men det veta ju
alla, att det för pensionerat folk icke är lätt att få något arbete. Hon lyckades
icke heller därmed till den tidpunkt, då pensionsanstalten skulle
taga saken i övervägande. När pensionsanstalten skulle besluta i saken
fanns hon icke med på vikarielistorna beträffande dem, som skulle
fullgöra ersättningstjänstgöring. Själv förstod hon icke till fullo vad det

Onsdagen den 17 mars 1937 f. ni.

Nr 19.

Ang. pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. (Forts.)
betydde, när pensionsanstalten skrev till henne och frågade, om hon ville taga
ut pensionen eller icke. Hon svarade då, att hon gjorde som pensionsanstalten
bestämde. Hon fick alltså ut sin pension med de 218 kronor i tillägg. Därmed
hade det fastslagits att hennes pension skulle räknas efter det gamla minimibeloppet,
d. v. s. efter den äldre förordningen. Det var för henne en förfärlig
missräkning, när hon kom underfund med att hon på detta sätt så att säga
fastnat för detta pensionsbelopp. En del personer uppmanade henne att klaga.
Så har hon också gjort. Slutligen fick hon rådet att vända sig till riksdagen
för att örn möjligt av barmhärtighet, skulle jag vilja säga, få denna sak ändrad.

Formellt sett är det fullkomligt riktigt att lärarinnan i fråga icke skall ha
det högre pensionstillägget, men det är icke alltid så här i världen att formell
rättvisa är högsta rättvisa. Det kan hända, att det ibland är bra att taga avstånd
från de formella synpunkterna och bevilja en anhållan som gjorts. Nu säger
ju utskottet alltid, och med fullkomlig rätt, att gör man ett avsteg från sina
principer blir det lätt prejudicierande, och så kommer den ena efter den andra
och begär att bli behandlad på samma sätt. Här förhåller det sig emellertid
så att lärarinnan i fråga, enligt pensionsanstaltens uppgifter, skulle vara den
sista, som kommer in under 1917 års bestämmelser. Det är, som jag förut
nämnt, från år 1906, som dessa tio tjänstgöringsår skola räknas. Nu vill jag
tillägga, att hon icke bara tjänstgjort i nio år och nio tiondedels termin. Hon
har tjänstgjort fem år före år 1906 och även haft arbete i fyra år, sedan
hon blivit pensionerad. Hon har sålunda tjänstgjort såsom lärarinna i aderton
år. Det är bara det att den delen av hennes tjänstgöring, som får tillgodoräknas
för erhållande av detta högre pensionstillägg, icke utgör till fullo de hela
10 år, som hon borde ha.

Det är många, som ha intresserat sig för denna lärarinnas ställning. Man
har haft den känslan, att det varit svårt för henne att sätta sig in i de ganska
intrikata förordningarna. Det har varit oförstånd från hennes sida i fråga
om vad som gällt i det ena eller andra avseendet, som dragit ner saken för
henne. Många ha, som sagt, ansett, att hon bör få denna hjälp. Det är ju
en förfärlig skillnad att få 400 kr. mer eller mindre, när man är nere på ett
inkomstläge av 435 kronor per år eller, örn pensionsreglering och dyrtidstilllägg
medräknas, 612 kronor per år än att få 845 kronor eller med tilläggen
1.022 kronor per år. När man har en sådan liten inkomst och icke bär några
andra försörjningsmöjligheter, är det en synnerligen allvarlig sak att gå miste
örn 400 kr. per år. Jag är glad att kunna meddela -att man i första kammaren
belijärtat detta så att motionen där gått igenom med stor majoritet.

I förhoppning örn att denna kammare också skall tänka barmhärtigt, när det
gäller denna sak, vill jag, herr talman, yrka bifall till min motion.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde fru Östlund, fru Gustafson, fröken Hennings, fröken
Andersson, fru Jokansson, fru Björck, fru Nordgren och fru Alven.

Herr Holmgren: Jag vill gärna vidgå, att jag, när jag först läste denna

motion, närmast var böjd för att yrka bifall till densamma. Under realbehandlingen
i utskottet har jag emellertid kommit till en annan uppfattning.

Det är ju så, att när riksdagen skall besluta i frågor av den art, som (ten
bär ifrågavarande, kan riksdagen icke bara studera det föreliggande fallet.
Man måste se det hela mot bakgrunden av liknande framställningar som kunna
göras, annars blir det bara en slump, som avgör hur utfallet kommer att bil.
Med andra ord, riksdagen måste godtaga vissa principer, så att säga sia en

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 19. 5

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. (Forts.)
ring av principer omkring sig för att kunna vara säker på att beslutet blir
med rätt och rättvisa överensstämmande. Men det är också klart att dylika
principer liksom allt annat mänskligt äro underkastade utvecklingens lag. När
bankoutskottet gör något avsteg från sina gamla principer d. v. s. vidgar ringen,
den ring bakom vilken utskottet förskansar sig, gör utskottet, det aldrig
utan att i förväg ha förvissat sig örn de konsekvenser, som en utvidgning av
ringen nödvändigt kommer att medföra. I det nu föreliggande fallet, som också
ligger utanför den krets, vi slagit upp av principer, har utskottet icke kunnat
få någon ledning för bedömandet av de konsekvenser, som kunna bli en
följd av ett bifall till den gjorda framställningen. På grund härav har utskottet
ställt sig på avslagslinjen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna punkt.

Herr Paulsen: Herr talman! Det är utan tvivel mycket behjärtansvärda

synpunkter som framförts av motionären, och skulle vi i bankoutskottet ha låtit
hjärtat tala, hade vi onekligen bifallit denna motion, åtminstone skulle jag för
min del ha varit med örn den saken. Men vi kunna inte se saken på.det sättet,
vi måste följa vissa principer. Skulle vi låta hjärtat tala, skulle vi knappast
yrka avslag på en enda motion örn pension, som väckes här i kammaren. I detta
fall ha vi måst taga hänsyn till hur lång tjänstgöringstid denna lärarinna haft,
och vi ha då funnit, att hon efter 1915, när hon inträdde i Folkskollärarnas
pensionsinrättning, inte haft effektiv tjänstgöring mer än 6 år, men det. fordras
som bekant 10 år. Det har således varit fullständigt omöjligt för oss i bankoutskottet
att gå med på denna motion.

Herr talman! Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan, vilket innebär
avslag på motionen. Men jag kan gärna tillägga att jag inte skulle sörja
mig fördärvad, om utskottets förslag inte står sig.

Herr Holmbäck: Herr talman! Sedan bankoutskottets senaste talesman

yttrat att han inte skulle sörja sig fördärvad örn motionen inte ginge igenom,
kanske det inte behövs så många ord om saken i denna kammare. Det behjärtansvärda
i den framställning som göres i motionen har på ett utomordentligt
klart sätt framgått av fröken Hesselgrens anförande.

De två representanterna för bankoutskottet ha talat örn att utskottet tillämpar
vissa principer. Jag undrar örn inte detta är just ett sådant tillfälle, då
man kan avvika från på förhand givna principer. Det är så, mina damer och
herrar, att denna lärarinna, emedan hon haft icke 20 utan 19 terminers tjänstgöring
— eller, örn vi skola vara matematiskt exakta: 18 9/10 terminers tjänstgöring
— får en pension som är, icke något över 800 kr. utan något över 400
kr. Denna enda termin kostar henne alltså en pension av 400 kr. örn året och
har redan under ett antal år kostat henne en sådan pension.

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa att kammaren fattar samma beslut
som första kammaren, med betydande majoritet och med instämmande av personer
ur olika läger inom kammaren, har fattat, nämligen örn bifall till motionen.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Det är ju så att bankout skottet

inte kan låta hjärtat tala, även örn det är givet att man önskat bifalla
motionen ifråga. Då man några år suttit i bankoutskottet och där haft tillfälle
följa de olika framställningarna, måste man söka en principiell inställning
och finna en gräns, där man skall stanna. Så har bankoutskottet fått göra vid
åtskilliga tillfällen förut, och på liknande sätt har man måst gå tillväga i detta
fall.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. (Forts.)

Nu Ilar etet här av elern som talat för bifall till denna framställning hänvisats
till att detta är ett enstaka fall och till att vederbörande är lärarinna.
Jag vill då erinra om att bankoutskottet inte kan ta hänsyn till ett enstaka
fall och framför allt inte kan ta hänsyn till örn det gäller en lärarinna eller en
banvakt eller någon annan statstjänsteman. Jag vill vidare erinra örn att vi
förra året hade att behandla flera motioner åt pension åt gamla f. d. befattningshavare
i statens tjänst. Så var bland annat förhållandet i en motion av
herr Blomqvist, där det endast fattades en dag för att personen ifråga skulle
lia nått upp till den minimitid för tjänstgöringen som var fastställd. Bankoutskottet
hade för riksdagen klargjort sin principiella inställning rörande tjänstgöringstiden
och den var av riksdagen godkänd. Bankoutskottet följde denna
principiella inställning, vilket enligt min uppfattning också var riktigt. Nu
skulle man i detta enskilda fall, därför att det gäller en lärarinna, avvika från
tidigare tillämpad praxis. Jag kan inte för min del anse att ett sådant tillvägagångssätt
kan vara riktigt.

Nu påpekas här att det bara är 1V10 av de 20 tjänstgöringsterminerna som
fattas. Detta må vara riktigt, men om vi gå in för bifall till motionen är gärdet
upprivet inte endast i fråga om lärarinnorna och med dem jämställda, utan
för alla övriga i statens tjänst. Vi lia under innevarande års riksdag i bankoutskottet
behandlat många motioner som gått ut på att man skulle göra undantag
i pensionshänseende för sådana som efter 1934—1935 års pensionsreglemente
kommit in under nya bestämmelser; det har gällt arbetare men även
militärer och med dem jämställda. Bankoutskottet har konsekvent måst hävda
den ståndpunkt som riksdagen förut intagit. Skola vi nu frångå den, finns
det enligt min mening ingen möjlighet att säga var man skall sluta i detta avseende.
Det är denna uppfattning som jag vill göra mig till tolk för och som
jag vill hävda att riksdagen också måste hålla fast vid. Om vi här bryta med
denna inställning, måste konsekvensen bli att samma regel skall följas icke
endast beträffande dem som haft en anställning av liknande art som denna
utan även ifråga örn övriga befattningshavare. Man kan icke göra något undantag,
emedan den eller den haft den eller den tjänstgöringen, den eller dfen
ställningen eller därför att det gäller en enstaka lärarinna som eventuellt blir
den sista på skansen enligt denna förordning. På grund av dessa skäl, herr
talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjögren: Herr talman! Jag är fullt medveten örn att det är nöd vändigt

för bankoutskottet att följa vissa principer, men principerna få dock
icke vara så stränga, att de icke i särskilt ömmande fall kunna frångås. Det
synes mig vara alldeles tydligt att detta är ett dylikt fall, gällande en människa
som enligt min mening bör hjälpas. Jag tillåter mig därför, herr talman,
yrka bifall till motionen.

Herr Holmdahl: Herr talman! De utav kammarens ledamöter, som suttit
i kammaren någon längre tid, kunna vitsorda att jag ytterligt sällan uppträtt
i dessa pensionsfrågor, och jag tror knappast att jag någonsin uppträtt i en
pensionsfråga där bankoutskottet stått så enhälligt som denna gång. Denna
min princip har berott på att jag är fullt medveten örn att bankoutskottet måste
vid behandlingen av dessa frågor följa bestämda principer, ofta på ett sätt
som gör att det kan svida och så, att man måste göra sig döv för de ömmande
omständigheterna. Jag är alltså fullt medveten örn att det är nödvändigt för
bankoutskottet att i stort sett handla på det sätt, som bankoutskottets ärade
vice ordförande och nu senast herr Andersson i Falkenberg påpekat. När jag
det oaktat för en gångs skull tillåter mig att uppträda i en pensionsfråga, är

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. (Forts.)
det emedan här enligt min mening verkligen föreligga så pass säregna omständigheter
och emedan dessutom ett avsteg ifrån principerna härvidlag, för såvitt
man kan bedöma, icke kan medföra några som helst konsekvenser. Det
är därför som jag, herr talman, skall be att få säga några ord.

Jag kan fatta mig mycket kort. Jag vill tillåta mig påpeka att det är två
skäl som synas mig på ett synnerligen starkt sätt tala för ett bifall till motionen.
Det ena skälet är att den här ifrågavarande lärarinnan på grund av fullkomlig
ovetenhet örn konsekvenserna har — om jag får använda detta uttryck
— avgått något för tidigt ifrån sin tjänst. Genom detta i fullkomlig ovetenhet
örn konsekvenserna företagna .steg har hon förlorat ungefär hälften av den
pension hon eljest hade rätt till. Som motionären fröken Hesselgren nyss erinrade
om har hon nu blott, örn man frånser pensionsreglering och dyrtidstilllägg,
en pension på 435 kr. Hade hon inte avgått för tidigt hade hon fått en
pension på omkring 845 kr., även oberäknat de två nyssnämnda posterna. Det
är det ena skälet, mina herrar!

Det andra skälet som talar till förmån för motionärens ståndpunkt är, att
denna lärarinna sammanlagt tjänstgjort åtskilligt längre tid än de 10 år som
behövas för att erhålla detta pensionsbelopp, ehuru en liten del av denna tid
icke kan tillräknas henne, beroende på formella skäl. Jag anser att också detta,
som motionären själv framhöll, har en viss tyngd.

Slutligen skall jag tillåta mig säga några ord örn skolöverstyrelsens ställning
till denna sak. Uti bankoutskottets utlåtande får man den uppgiften att
skolöverstyrelsen ställt sig på statskontorets ståndpunkt och avstyrkt bifall
till denna lärarinnas besvär. Det är fullständigt riktigt, men jag ber att få
lämna en upplysning som inte förekommer i handlingarna och det är, att skolöverstyrelsen
senare tillstyrkt att denna lärarinna, beroende på dessa av mig
och motionärerna berörda omständigheter, måtte av nåd få denna pension som
här nu motioneras örn.

Jag tillåter mig, herr talman, att på dessa skäl våga uttala den förhoppningen,
att andra kammaren i likhet med första kammaren denna gång måtte bevilja
det pensionstillägg på omkring 400 kr. det här är fråga örn. Jag ber alltså
att få yrka bifall till motionen.

Herr Andersson i Falkenberg: Jag begärde egentligen ordet för att påpeka,
att skolöverstyrelsen yttrat sig örn detta ärende och därvid intagit samma
ståndpunkt som övriga myndigheter. Nu har ju herr Holmdahl lämnat en redogörelse
över hur denna fråga legat till, men jag vill då erinra örn att sedan
skolöverstyrelsen yttrat sig i frågan har ärendet varit underställt Kungl. Maj :t,
men inte ens Kungl. Maj :t har kunnat bifalla framställningen. Av handlingarna
framgår nämligen att en ansökan örn tilläggspension »genom beslut av
Kungl. Maj:t den 8 mars 1935 icke föranlett någon Kungl. Majt:s åtgärd» i
berörda hänseende.

Örn ett undantag i detta fall skulle göras, synes det mig riktigast att beslut
därom kommer från Kungl. Maj :t, så att bankoutskottet och riksdagen ha något
fast att hålla sig till och inte behöva fatta dylika beslut rörande enskilda
motioner. Då blir gärdet upprivet även i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Votering begärdes likväl av herr Holmgren i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Ang. pension åt förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren, med avslag å bankoutskottets hemställan i
punkten 1 av utskottets förevarande utlåtande nr 23, bifaller de i ämnet väckta
motionerna, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Lovén begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och 55 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit de i ämnet
väckta motionerna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3, angående pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen Johan Äng. pension
* i T i åt förre forti Axel

Johansson. /u»

I motion II: 91 hade herr Brädefors jämte fyra av andra kammarens övriga arbetsförmanledamöter
hemställt, att riksdagen måtte besluta bevilja förre fortifikations- johanson.
arbetsförmannen Johan Axel Johansson i Sävast pension till skäligt belopp.

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:91 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. I

I en vid punkten fogad reservation hade emellertid herrar Lovén och Paulsen
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av förevarande motion 11:91, måtte medgiva, att förre fortifikationsarbetsförmannen
Johan Axel Johansson finge från och med den 1 januari 1937 under
sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 504 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Att jag jämte fyra av kammarens ledamöter
i en motion hemställt att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. fortifikationsförmannen
Johan Axel Johansson i Sävast pension till skäligt belopp har
skett därför att riksdagen i fjol fattade ett beslut som gav oss anledning återkomma
i ett liknande ärende. Då gällde det en annan fortfikationsförman
i ungefär liknande omständigheter, för vilken det också hade motionerats örn
pension, som emellertid utskottet även då avstyrkte. Efter gemensam votering
beslutade dock riksdagen bevilja denne fortifikationsförman Sundström
pension.

Vi ha nu i vår motion i år åberopat just det förhållandet, att en annan person
i ungefär liknande omständigheter blivit beviljad pension. Utskottet, som
yrkar avslag på vårt förslag, anför emellertid till sitt försvar att den man,
som fick pension i fjol, hade litet längre tjänstgöringstid. Han hade nämligen

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Ane/, pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen •/. A. Johansson.

(Forts.)

3 år och 7 månader längre tjänstgöringstid än den fortifikationsförman det nu
gäller, Axel Johansson. Man skulle då vilja ställa den frågan till utskottet
och dess ledamöter här i kammaren: var är det gränsen går? Denne Johansson,
som vi nu motionerat örn pension åt, har ju den bestyrkta tjänstgöringstiden
av 15 år 8 månader och 26 dagar. Utskottet betonar att han på grund av sin
kortare tjänstgöringstid inte kan jämställas med den person som i fjol efter
gemensam votering fick pension. Men örn man också anser att Sundströms
tjänstgöringstid, 19 1/2 år, skulle vara det minimum i detta avseende, som utskottet
kräver för pensions beviljande, då måste vi ändå säga att bankoutskottets
principer — som det ju talades örn i den föregående frågan — i så
fall äro mycket tänjbara. Bankoutskottet har nämligen på andra punkter i
detta utlåtande yrkat bifall till förslag örn pension åt sådana som inte ha mer
än omkring 17 års tjänstgöringstid. En viss princip tycks bankoutskottet i
varje fall ha, den nämligen att inte se sakligt på förslagens innehåll, utan
endast taga hänsyn till varifrån respektive förslag kommer. Kommer det från
enskilda motionärer är det förkastligt, hur sakligt starkt det än är, men kommer
förslaget från Kungl. Maj :t så är det starkt i utskottet, hur svagt det än
kan vara i sak.

Den tid denne Johansson såsom järnvägsarbetare varit anställd i statstjänst
utöver dessa 15 år 8 månader 26 dagar kan icke räknas, säger utskottet, emedan
han då arbetade under entreprenör. Det är synd om principerna även i
detta fall. Riksdagen har förut beviljat pension åt en enskild entreprenör som
arbetat för statens räkning — varför då inte kunna pensionera också sådana,
som eventuellt arbetat under en sådan entreprenör i statens tjänst? Vi känna
till fallet, mannen fick 3,000 kronor i pension av riksdagen och var entreprenör
för riksdagshusbygget. Jag tror mig för övrigt veta att även personer
med kortare tjänstgöringstid än de 15 år, som denne Johansson varit anställd,
lia beviljats pension av riksdagen. Det har berättats mig att även personer
med blott omkring 11 års tjänstgöring beviljats pension av riksdagen.

Vid denna punkt av utskottets utlåtande har fogats en reservation av herrar
Lovén och Paulsen, som ansett, att utskottet bort hemställa örn bifall till den
föreslagna pensionen åt Johansson, och jag ber härmed, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! På grund av det beslut, som
kammaren nyligen fattat vid punkt 1 av detta utlåtande, må det vara tillåtet
att göra överläggningen örn denna punkt i viss mån till en fortsättning av
den, som ägde runi då.

Det är riktigt, som här erinrats om, att bankoutskottet försökt att uppehålla
vissa principer. Utskottet har allvarligt strävat efter dels att försöka
skipa rättvisa, dels att iakttaga de formella regler, som i allmänhet böra
gälla för pensionsväsendet för att man skall ha några regler att gå
efter. Sådana skäl som att vederbörande varit i stort behov av pension
och i hög grad gjort sig förtjänta därav, fastän någon formell brist
förelegat i hans kompetens, lia ofta fått skjutas åt sidan, därför att
man varit rädd för att komma ut allt för långt i fråga örn pensionsväsendets
utbredning. Det .finns i vårt land så många 100,000 medborgare, som ha
gjort staten stora tjänster genom sitt arbete men som staten lämnar utan att
ge dem någon särskild erkänsla, och detta beror som bekant på att vi måste
på någon punkt begränsa pensionsväsendet. Det måste på något sätt avgränsas,
så att inte alla kunna ställa krav på staten på annan pension än den som
utgår genom den allmänna folkpensioneringen.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen J. A. Johansson.

(Forts.)

Kammaren har genom sitt nyss fattade beslut sagt ungefär det, att när
ömmande skäl tala för en pension, bör man bifalla den, även örn det är ganska
stora formella brister i vederbörandes kompetens. Jag har hört till dem
inom utskottet, som vid mer än ett tillfälle förfäktat den meningen, att man
skulle se bort ifrån sådana formella brister. Ställer sig riksdagen på den.
ståndpunkten, så bär det följaktligen inte mig emot på något sätt. Men vi
skola komma ihåg, att göra vi det i det ena fallet, få vi lov att göra det även
i det andra. Jag befarar, att det beslut, som nyss fattats av kammaren, inte
kommer att medföra en sådan förändring i riksdagens inställning. Det är i
stället mycket som tyder på, att örn det gäller ett pensionsärende för någon,
som varit knuten till statstjänst i tjänstemannaställning eller som lärare, då.
har kammarens hjärta mycket lätt för att vekna. Men när det kommer en
gammal utsliten arbetare med i stort sett samma formella brister i sin kompetens
för pension, har man inte på långt när så lätt för att säga ja. Fortsätter
detta, så betyder det, att var och en, som på något sätt i tjänstemannaställning
arbetat åt staten, kommer att bli gynnad, men arbetarpersonalen
kommer i långt flera fall att få nej av riksdagen.

Jag tror emellertid, att örn man vill gå in för de principer, som kammaren
nyss har hävdat i beslutet örn fröken Lämmerhirt, så bar man möjlighet
— under förutsättning att man åtminstone lägger ned litet flit på att hålla
balansen — att komma den verkliga rättvisan närmare än örn man uteslutande
håller sig till de formella grunderna. När nu kammaren fattat ett sådant
beslut, anser jag följaktligen mig icke kunna vidhålla den ståndpunkt
jag intagit i utskottet. Ty jag betraktar kamrarnas samstämmiga beslut :
dag i detta pensionsärende som nya signaler, och då jag inte bar något emot
att statens medel få något rikligare komma dessa fattiga människor till godo,
som dock på ett eller annat sätt tjänat staten, så ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herrar Lovén och Paulsen avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Andersson i Munkaljungby, Bceckström, Jonsson i
Haverö, Sundström i Vikmanshyttan och Ericsson i Sörsjön.

Herr Lovén: Herr talman! Avslagsyrkandet från utskottets sida på denna
motion baserar sig som synes på, att personen i fråga inte skulle ha tillräckligt
lång tjänstetid. Man har räknat litet snålt och kommit till, att han
inte har så många år, som erfordras för erhållande av pension. Han har emellertid
i nära 16 år varit i verklig statstjänst. Han har under flera år varit
vid S. J :s banbyggnader. Man vill visserligen låta påskina, att detta varit
entreprenadarbete, men räknar man alldeles så litet välvilligt på hela den tid,
han arbetat för statens räkning, kan han dock komma upp till de tjänsteår,
som han borde ha för att få denna lilla pension.

Utöver vad herr Brädefors och senast herr Gustavson i Västerås sagt skall
jag be att få tillägga endast några ord. Är det, som herr Gustavson sade,
ömmande i det ena fallet, är det, herr talman, ömmande även i det andra fallet.
Är det synd örn en gammal dam, som varit lärarinna, är det lika mycket
synd om en gammal rallare, som sitter uppe i Norrland och halvsvälter.
Men Stockholmsbänken står alldeles tom nu, och de, som förut talade och
röstade för lärarinnan, ha nu intet intresse. Men man hade lyckats engagera
så många framstående personer, som talade för denna motion, så att den gick
igenom i båda kamrarna. Jag skall, herr talman, med mycket stort intresse
studera celluloidremsan och se, hur man röstat. Ty trots att myndigheterna
gång på gång avslagit hennes framställning örn pension, röstade man för

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Äng. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen J. A. Johansson.

(Forts.)

att denna pension skulle beviljas. Men nu får nian ingen hjälp av generaldirektör
Holmdahl i skolöverstyrelsen, ingen hjälp av fröken Hesselgren och
allra minst någon hjälp av första kammaren. Men jag vill säga som herr
Gustavson sade, att skola vi slå in på denna väg och inte räkna så noga på
tjänsteåren, skola vi inte alls bry oss örn vad Kungl. Maj :t sagt, utan då
skall bankoutskottet tillstyrka pensioner åt alla dessa gamla personer, som
behöva pension och böra ha det efter denna dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

Med herr Lovén förenade sig herr Fält.

Herr Holmgren: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna

tiden skall jag yttra mig synnerligen kort.

Jag vill endast fästa uppmärksamheten på, att den man, varom nu är fråga,
slutade sin anställning för över 16 år sedan vid en ålder av 47 år. Bankoutskottet
har i år icke kunnat finna någon anledning att frångå den ståndpunkt,
som utskottet intagit i precis samma fråga vid såväl 1933 och 1934
som 1935 års riksdagar.

Herr Gustavson i Västerås nämnde, att det skulle vara nya signaler eller
nya toner på grund av kamrarnas under första punkten nyss fattade beslut.
Det är visst inte några nya toner, utan tvärtom ett potpurri på gamla välkända
toner, och jag kan ingalunda dela herr Lovéns uppfattning, att en stor
revolution ägt rum och att vi hädanefter bli tvungna att bifalla varje framställning,
som göres till riksdagen i pensionsfrågor. Gör man sådant gällande,
lägger man in alldeles för mycket i vad som förekommit i dag. Jag tror vi
kunna ta saken lugnt. Framför allt tror jag inte man skall göra på det sättet,
att riksdagen i år frånträder vad den beslutat 1933, 1934 och 1935.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Det är självklart, att örn

man skulle taga intryck av det beslut, som riksdagen nyss fattade, skulle man
instämma med reservanterna. Jag hör emellertid inte till de människor, som
så lätt hoppa över från den ena uppfattningen till den andra. Har man hävdat
en ståndpunkt, får man väl också fullfölja den. Jag kommer därför att yrka
bifall till utskottets hemställan, och jag skall bara med några ord motivera
detta.

Herr Holmgren har förut berört samma sak. Mannen i fråga slutade sin
anställning i statens tjänst då han var 47 år. Det är 16 år sedan dess. Han
har inte haft anställning i statens tjänst det antal år, som förut principiellt
fordrats för åtnjutande av pension. De två beslut, som föreligga till jämförelse,
fattades under vissa egendomliga omständigheter. Det ena beslutet
skedde, vågar jag hävda, till följd av en överrumpling ungefär på samma sätt
som vid det andra beslutet i dag — det gällde då en person, vars namn jag inte
kommer ihåg. Sedan fördes detta fram som motiv för bifall till den framställning,
som nu föreligger. Riksdagen har åren 1934 och 1935 bifallit bankoutskottets
avslagsyrkande och har sålunda tvenne gånger förut tagit ställning
till frågan. Nu skulle vi vara färdiga att gå in för andra principer därför att
riksdagen nyligen fattat ett beslut, som jag för min del i den mån det varit mig
möjligt varnat för. Jag kan inte på grundval av detta beslut ändra den uppfattning
jag har. Skall riksdagen — jag upprepar vad jag vid ett tidigare tillfälle
nämnde — följa reservanterna, blir gärdet upprivet, och man vet inte, var
man skall börja eller sluta. Följden måste då bli, örn man skall handla i kon -

Onsdagen den 17 mars 1937 £. m.

Nr 19.

Ann. pension åt förre fartifikalionsarbelsförmannen J. A. Johansson.

(Forts.)

sekvens med det nyss fattade beslutet, att vi sällan eller aldrig i bankoutskottet
behöva pröva pensionsansökningarna utan kort och gott skola yrka bifall till
dem. Jag kan för min del inte vara med örn något dylikt, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Jag erinrar mig väl vilken villervalla det valanda
till för några år sedan, när det gällde bankoutskottets utlåtanden. Det
togs fram den ena motionen efter den andra, och det blev timslanga debatter om
varje punkt. Då fann man, att det var fullkomligt ohållbart att halla på sa i
längden. Bankoutskottet fick tillsägelse av många framstående ledamöter av
riksdagen att koncentrera sig och att gå efter vissa principer, då det i annat
fall vore rent ogörligt. Jag har i bankoutskottet hört, vilka grundliga utredningar
som företagas i varje särskilt fall, och jag försäkrar herrarna, att ingen
kan ha anledning tro, att inte vartenda fall blir mycket omständligt prövat.
Det råder ingen ovilja mot dessa, för vilka begärd pension ej kan förordas^utan
det är ju så, att man måste gå efter vissa uppgjorda regler. Man gör också vad
man kan för att jämka, när det föreligger något gränsfall.

Herr Gustavson i Västerås uppträdde här och yttrade, att han, då föregående
beslut gick i den riktning det gjorde, gåve upp fältet. Jag vill inte ge något
lovord åt det beslut, som fattades, och jag röstade också mot reservanternas förslag,
men nog är det konstigt att sedan man haft en mening i utskottet, där man
haft tillfälle att pröva ärendet i fråga, komma och säga, att eftersom ett visst
beslut förut fattats, ger man upp. Det förstår väl damerna och herrarna, att
skall man gå ut ifrån sådana utgångspunkter, blir det hela ogörligt. Då får
man göra som herr Andersson i Falkenberg sade: låta bli att pröva de olika
fallen utan taga det hela på en slump.

Känsloskälen få väl inte ändå springa i väg med sunda förnuftet. Jag tänker
många gånger, när jag lyssnar till herr Anderson i Råstock, när han håller
på sina principer och talar för dem, att det verkligen är någonting att hålla sig
till. Man får inte flaxa hit och dit utan måste taga saker och ting, som de
böra tagas, och inte bedöma dem godtyckligt.

Jag kan inte annat än yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror, att kammaren
gör rätt, om den följer utskottsbetänkandet, när det gäller dessa pensionsärenden,
ty dessa äro väl och noggrant prövade.

Herr Paulsen: Herr talman! När jag tillsammans med herr Lovén reserverade
mig mot utskottets hemställan, gjorde jag det därför, att jag ansåg, att
mannen i fråga var lika berättigad till pension som denne Sundström, som beviljades
pension föregående år.

Herr Gustavson i Västerås yttrade, att när det gällde lärarinnan Lämmerhirt
under punkt 1 var man vekhjärtad, då man gick med på att bevilja henne pension,
fastän hon inte uppfyllde fordringarna. Det var en person av den klassen
det, menade han; när det vore fråga örn en arbetare, bleve beslutet ett helt
annat. Jag vill för min del inte tro, att kammarens ledamöter äro beskaffade
på det sättet. Jag skulle tro, att deras hjärtan tala även i de fall, då det
gäller arbetare. Och vore det så, att det vore en fulltalig kammare, som finge
del av hur saken ligger till, är jag fullkomligt övertygad om att kammaren så
gott som enhälligt följde reservanterna. Jag kan inte tänka mig, att man
skulle döma på annat sätt än att denne man bör lia pension likaväl som Sundström
i fjol.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 f. m.

Äng. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen J. A. Johansson.

(Forts.)

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Med anledning av den anmärkning
herr Osberg gjorde rörande mitt ställningstagande vill jag bara säga, att
örn riksdagens båda kamrar, när de i dag ställts inför valet att antingen gå
efter vad som är formellt riktigt och försvarligt eller låta hjärtat tala, följt
den senare vägen och uttalat, att här skall den som behöver det lia en bättre
pension, måtte det väl ha inträtt en ändring i sakläget av den art, att även en
utskottsledamot kan låta påverka sig därav. Det är kammarledamöternas sak
att tänka sig för, innan de besluta, och det är sedan inte utskottsledamöternas
sak att mästra riksdagen för vad den beslutar. Jag tror, att örn man tänker
på det beslut kammaren nyss fattade under punkt 1 och tager hänsyn till vad
det innebär, kan man inte sedan stå fast vid den ståndpunkt utskottsmajoriteten
intagit, när det gäller punkt 3.

Herr Brädefors: Herr talman! När herr Holmgren här försökte hänga sig
fast vid det sista halmstrået, att det är 16 år sedan denne man slutade sin
anställning, utgick han från den beräkning jag redan kritiserat, nämligen att
inte medräkna i anställning hos staten den tid han deltagit i järnvägsbyggnadsarbete.
Det är nämligen så enligt utskottets egen redogörelse, att hans
tjänstetid vid fortifikationsarbetet slutade 1920 men att han arbetat vid järnvägsbyggnader
under tiden 1921—1925. Han fortsatte alltså med statsarbete
fastän på ett annat område. Det verkar, som om det förflutit en avskräckande
lång tid sedan han slutade, när man inte räknar med en del av hans anställning
i statens tjänst.

Herr Lovén: Herr talman! Blott ett par ord. Med anledning av herrar

Osbergs och Anderssons i Falkenberg anmärkningar mot herr Gustavson i
Västerås, vill jag säga, att örn jag varit i herr Gustavsons ställe, hade jaggjort
precis som han såsom en protest mot det sätt, på vilket kammaren behandlar
bankoutskottet. När det passar sig så, får det bli strykpojke åt vissa
motionärer och deras uppagiterade medhjälpare. I andra fall lämnas det helt
åt sitt öde. Jag anser, att herr Gustavson handlat alldeles riktigt. Man får
lov att fatta litet humör någon gång, herr talman, när man ser, på vilket sätt
bankoutskottet blir behandlat.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Holmgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å bankoutskottets hemställan i
punkten 3 av utskottets förevarande utlåtande nr 23, bifaller den vid punkten
fogade reservationen, röstar

Ja;.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja -

Onsdagen den 17 mars 1937 f. m.

Nr 19.

Äng. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen J. A. Johansson.

(Forts.)

propositionen, vadan kammaren med avslag å utskottets hemställan bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme
att fortsättas.

§ 21.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr förste vice talmannen Jeppsson, nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 164, angående vissa anslag till lotsverket m. m.;

herr Annér m. fl., nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
200, angående lån till föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige för
ytterligare utbyggnad av turiststationen Högfjället vid Storlien m. m., och
herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 460, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående överförande av vissa kronoparker i Jämtlands län
till renbetesfjällen m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till herr Lundqvist, som anförde: Interpellation.
Herr talman! Genom pressen har under de senaste dagarna uppmärksamheten
fästs på vissa missförhållanden beträffande skolbarnens hälsotillstånd
särskilt inom de stora lappmarkssocknarna i Västerbottens län.

Enligt tidningsuttalandena skulle tusentals barn vara undernärda och i
trängande behov av bättre och sund näring. Bristen på varma underkläder
skulle även vara stor.

Dessa underrättelser från de nordligare delarna av vårt land ha framkallat
deltagande från skilda håll. Så har jordbruksministern redan ställt i utsikt,
att vissa medel möjligen skulle kunna ställas till förfogande för att i någon
mån bidraga till att täcka det föreliggande behovet. Såväl Röda korset som
föreningen Rädda barnen ha redan trätt till. Insamlingar ha startats. Enskilda
personer ha också redan skänkt aktningsvärda bidrag.

Emellertid ha dessa skildringar uppifrån Lappmarken för mången inneburit
en överraskning. Den sociala omvårdnaden i vårt land står på erkänt
hög nivå, och det har ju därför knappast kunnat antas, att förhållandena inom
vissa landsdelar skulle kunna gestalta sig på det sätt, som enligt tidningsuttalandena
här skulle vara fallet.

Under sådana förhållanden synes det angeläget att genom statsmakternas
försorg få närmare klarlagt, huru förhållandena i berörda trakter verkligen gestalta
sig och, därest det skulle visa sig att brister förekomma i den utsträckning,
som antytts, var orsakerna härtill kunna vara att söka.

I anslutning till vad jag anfört tillåter jag mig anhålla om kammarens tillstånd
att till herr socialministern få rikta följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat de uttalanden, som i pressen de senaste
dagarna förekommit rörande undernäring bland barnen särskilt i vissa
lappmarkskommuner?

2) Kan det förväntas, att regeringen utan tidsutdräkt låter verkställa en

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Interpellation. (Forts.)

ingående utredning för att få klarlagt det nuvarande läget i berörda trakter
samt orsakerna till eventuella missförhållanden?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 23.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 120, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt reglering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.42 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen.

§ I Herr

statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 269, med
förslag till lag örn utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Härmed intygas, att herr Nils Ivar Johansson på grund av sjukdom ej kan
deltaga i riksdagens arbete fr. o. m. 10/s t- o. m. 4/4 1937.

Stockholm den 16 mars 1937.

B. Fromm,

leg. läkare.

§ 3.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning bankoutskottets
utlåtande, nr 23, i anledning av framställningar angående pensioner
och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m.

Punkterna 4—15.

Vad utskottets hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Nr 19.

Punkten 16, angående pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren Otto Äng. pension

Eriksson. "i f°rre ,m"''

och byggnads I

motion II: 29 hade herr Brädefors jämte fyra av andra kammarens öv- arbetaren
riga ledamöter hemställt, att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. ban- och °- Eriksson.
byggnadsarbetaren vid statens järnvägar Otto Eriksson i Linaälv pension i
enlighet med de grunder, som gällde för viss arbetspersonal i statens tjänst.

Utskottet hemställde, att förevarande motion II: 29 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Utskottet har i föreliggande punkt enhälligt
tillstyrkt avslag på den motion vi framlämnat från kommunistiska gruppen.
Utskottet har kommit med en hel del motiveringar, och jag skall litet
närmare granska några av dem.

Vad först beträffar anställningstidens längd, säger utskottet, att den kan beräknas
till 6 år och 308 dagar. Jag känner inte till, vilka källor utskottet haft
att tillgå, när utskottet beräknat anställningstiden. Enligt Erikssons egna
uppgifter, vilka bestyrkts huvudsakligen av Henne intyg — ett par av hans
förutvarande arbetskamrater och ett av en Överbanmästare -— utgör hans anställningstid
cirka 15 år. Därtill kommer, att han har arbetat vid domänverkets
arbeten under 7 vintrar. Sammanlagda tiden för hans anställning i
statens tjänst kan alltså beräknas till ungefär 20 år. Nu är det väl så, att
utskottet stöder sig även på vissa andra uppgifter än dem jag lämnat till
utskottet. Utom de nämnda intygen av Erikssons arbetskamrater har jag till
utskottet överlämnat ett par antagningsböcker med vederbörligen påtecknade
arbetsbetyg. Jag antager, att utskottet granskat allt detta, men ändå har
utskottet kommit till den slutsatsen, att anställningstiden uppgått till i det närmaste
7 år.

Dessutom, säger utskottet, är mannen i fråga ägare av ett hemman. Jag
känner inte heller till, varifrån utskottet fått den uppgiften, men jag har också
fått uppgifter örn Erikssons egendomsförhållanden, och de äro stridande mot
dem utskottet åberopar. Det är nämligen så, att han inte är ägare av ett
hemman utan att han däruppe i fjällbygderna vid Linaälvs station mellan
Gällivare och Kiruna arrenderar en odlingslägenhet av domänverket. Detta
kan under alla förhållanden inte jämställas med att äga ett hemman, som kan
ge försörjning åt den som där arbetar.

Men det är inte detta, som är det mest vidriga av det som kommer till synes
i bankoutskottets utlåtande. En ännu mer kuriös upplysning har lämnats av
distriktschefen vid statens järnvägars femte distrikt angående Erikssons arbetstid
— den refereras i utlåtandet. Distriktschefen säger, att det är sannolikt,
att Eriksson särskilt under sommartiden måst ägna sig åt sitt jordbruk, och
att hans anställning vid statens järnvägar därför varit kort. När utskottet
läst alla dessa intyg, vilket jag förmodar att utskottet gjort, eftersom utskottet
baft dem i sin hand, tycker jag, att det är egendomligt att i utlåtandet taga
in vad distriktschefen sagt. Utom de två intyg av Erikssons arbetskamrater,
sorn jag omtalat och som innehålla, att han under sommarmånaderna arbetat
en längre tid vid statens järnvägar som banarbetare, finns det ett intyg av
Överbanmästare^ vilket jag ber att få läsa upp. Överbanmästaren Lind säger:

»På begäran intygas härmed, att arbetaren Otto Eriksson, född den 26 februari
1876, arbetat vid statsbanebyggnaden Gällivare—Riksgränsen å linjen Sikträsk—Linaälv
från början av januari månad 1900 t. o. m. hösten 1902 samt
att han från nämnda tid arbetat vid Linaälv frånsett någon kortare tid under

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Äng. pension åt förre han- och byggnadsarbetaren O. Eriksson. (Forts.)
vintrarna under min tjänstgöringstid där t. o. m. den 1 augusti 1910, då jagflyttade
därifrån.» Det är poängterat särskilt, att lian varit borta från
arbetet under vintrarna. Detsamma hade två andra intygsgivare sagt. De
två antagningsböcker, som Eriksson skickat och som varit till utskottets påseende
och studium, utvisa också anställningstiden. 1925 var han anställd
vid statens^ järnvägar 11 maj—-10 oktober. År 1926 innehade han anställning
där från och med den 17 juni. Från det året finns intet arbetsbetyg, som
innehåller uppgift örn datum för anställningstidens slut, men Eriksson själv
säger, att han arbetade 3 månader från den 17 juni. 1927 arbetade han där
under tiden 4 juli—24 september. 1934 under tiden 30 maj—25 september, 1935
under tiden 1 juni—12 oktober. Nog trodde jag, att bankoutskottets ledamöter
visste åtminstone under vilka månader sommaren är uppe i Lappland. När
de inte tycks veta det, är det synnerligen befogat, att en riksdagsresa kommer
till stånd till dessa trakter.

Jag tycker i alla fall, att när man kommer med så ovederhäftiga påståenden
som distriktschefen, är det långsökt av utskottet att taga dem till utgångspunkt
för avslag på det i motionen framställda anspråket på pension åt denna
person. Jag kan inte heller se annat än att i de rader, som utgör utskottets
motivering, utskottet delvis citerar vad distriktschefen uttalat. Det heter: »Då
av utredningen i ärendet framgår, att Erikssons styrkta anställningstid i statens
tjänst varit av tämligen ringa omfattning -—- allenast inemot 7 år — samt
dessutom synes icke hava utgjort hans huvudsakliga sysselsättning, anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka beviljandet av pension i förevarande fall.» Utskottet
har alltså haft samma mening som distriktschefen, nämligen att anställningen
i statens tjänst inte utgjort hans huvudsakliga sysselsättning, detta
trots intygen av dem som varit närmast honom i arbetet.

Nu är det så, som Eriksson i sin skrivelse själv påpekat — utskottet har
också fått del av denna skrivelse — att vid den tid, då Eriksson började vid
järnvägen, var det inte brukligt att taga några arbetsbetyg. Arbetarna —
antingen de arbetade i statens tjänst eller annorstädes — brydde sig inte om
arbetsbetygen, ty de hade sällan nytta av dem. Så var det nied Eriksson också.
Han har förklarat, att det för honom varit omöjligt att skaffa intyg rörande
den tid han förr var anställd på grund av att handlingarna" blivit förstörda
vid en eldsvåda^ på en banexpedition — han säger inte var, men jag
förmodar att det var på Gällivare banexpedition, ty under denna lyder Linaälv.

dag har också märkt, att riksdagen nyss beviljat pension i ett fall, där myndigheterna
uttalat, att vederbörande haft endast 9 års sådan anställning, som
fordras för beviljande av pension. Om man skulle jämställa tidsberäkningen
i det fallet med Erikssons, skulle Erikssons verkliga anställningstid uppgå till
omkring 15 år — och då hade man ändå inte räknat med det arbete han utfört
åt domänverket. Han skulle sålunda vara ännu mer berättigad än den person,
vars pension nyss klubbfästes här.

Jag tycker, att det är en skandalös behandling man ger dessa statens gamla,
utslitna arbetare, när man så lättvindigt från statsmakternas sida slår ifrån
sig ali skyldighet och brutalt hänvisar de gamla och orkeslösa till fattigvården,
som är skyldig att underhålla dem under deras återstående livstid. Visserligen
kan man resonera pa det sätt herr Andersson i Falkenberg gjorde och säga,
att man kan ha hjärta för dem, när man är här i kammaren, men om man tillhör
bankoutskottet kan man bli hjärtlös. Nu har kammaren bevisat, att kammaren
har mera hjärta för dessa människor än bankoutskottet. Det har visat
sig såväl i år som föregående år. Då skulle man kanske kunna förutsätta, att
även i detta fall, trots att utskottet enhälligt tillstyrkt avslag på motionen, det

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Nr 19.

Äng. pension åt förre han- och byggnadsarbetaren O. Eriksson. (Forts.)
åtminstone hos andra kammaren, som nu har arbetarmajoritet, skall finnas
hjärta för gamla utslitna arbetare, och att kammaren sålunda skall bevilja
denna pension.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår motion.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag måste säga, att jag tycker,
att motionären använde väl starka uttryck. Att, när man försvarar en
princip, som hittills följts av bankoutskottet och som riksdagen givit anvisning
på, bli beskylld för att vara hjärtlös och ohjälpsam är väl hårt. Jag tycker
också, att det är att komma med väl skarpa ord, när det sägs, att utskottet
byggt sin uppfattning i denna fråga på ovederhäftiga uppgifter och att den
blivit föremål för en skandalös behandling. Utskottet har i detta liksom i
andra fall haft att pröva de uppgifter, som motionärerna lämnat i sina motioner,
och dessutom de uppgifter, som införskaffats från vederbörande myndigheter,
och det får förlåtas utskottet, örn det i flertalet fall känner sig förpliktat
att sätta största tilltron till de uppgifter, som inkomma från vederbörande
tjänstemän och från vederbörande ansvariga ledning i statens verk. Detta
förefaller mig endast helt naturligt.

Här föreligger ett sådant fall. Det har inte inom utskottet åtminstone kunnat
styrkas annat än det som här uppgivits, nämligen att mannens anställning
i statens tjänst inte uppgått till längre tid än sammanlagt ej fullt 7 år. Att.
under sådana förhållanden fordra, att riksdagen skall träda in för att lämna
pension, synes mig, trots det i detta fall föreliggande trängande behovet, vara
att ställa alldeles för stora anspråk på riksdagen. Vi få ändå göra klart för
oss, att det är en avsevärd del, för att inte säga den övervägande delen av landets
befolkning, som inte i någon form har anställning i statens tjänst och som
inte få- någon hjälp i liknande fall. Att då lämna pension i ett fall som detta
tycker jag inte att man kan i ansvarig ställning medverka till.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag vill säga till herr Andersson i Falkenberg,
att jag inte använde för starka uttryck. Jag relaterade en del ifrån dessa
antagningsböcker, som äro underskrivna av statens järnvägars egna tjänstemän,
och jämförde detta med utskottets uttalande. Distriktschefens påstående, att
Eriksson använt sommarmånaderna till att sköta sitt eget jordbruk, betecknade
jag som ovederhäftigt, och det är ingalunda ett för starkt uttryck. Dokumenten
av statens järnvägars egna tjänstemän bestyrka vad jag sagt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 17—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska
försvarsberedskap; och

Nr 19.

Onsdagen den 17 mare 1937 e. m.

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa
brott vid förande av motorfordon.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Äng. portot
får lokal
postbefordran.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av
väckta motioner dels om sänkning av portot för lokal postbefordran av brev
dels ock angående viss ändring av gällande bestämmelser örn brevbefordran
mot lokalporto.

Därvid anförde:

Herr Närlinge: Herr talman! Jag förstår ju, att det inte är att räkna med
att vinna riksdagens bifall till det förslag jag framställt i min motion. Det
torde, när ett enhälligt utskott avstyrkt motionen, vara otänkbart. Jag vill
dock med några få ord göra en liten jämförelse mellan hur det är beställt med
postbefordran i Stockholm, andra städer och större samhällen å ena sidan samt
huru vi å andra sidan ha det ute på landsbygden.

Orsaken till att jag väckt denna motion är, att jag vid flera tillfällen, särskilt
i min hembygd, sett, hurusom exempelvis en ordförande i kommunalfullmäktige
etc., när han skall kalla ledamöterna till sammanträde, då, även örn
kallelsebreven skola befordras endast någon kilometer från poststationen med
lantbrevbärare, får betala riksporto eller 15 öre. Vi jordbrukare bli ju, ofta
ålagda att lämna uppgifter till kronobetjäningen. Det kan gälla jordbruksräkning
och det kan vara andra uppgifter, som skola lämnas till närmaste
fjärdingsman. Örn dessa uppgifter befordras genom lantbrevbärare till närmaste
poststation, måste vi hur kort befordringssträckan än är betala 15 öre,
under det att exempelvis i Stockholm med omgivning lokalportot gäller för
en befordringssträcka om flera mil. Ett brev kan ju t. ex. läggas i en brevlåda
i Stockholms utkant i öster, där det sedan hämtas av postens tjänstemän och
bäres ut av lokalbrevbärare ända upp i respektive adressats våning i motsatta
utkanten av staden för endast 10 öre. Det är denna jämförelse som gjort, att
jag anser landsbygden i förevarande hänseende eftersatt.

Generalpoststyrelsen har i anledning av motionen avgivit ett långt betänkande,
som enligt min mening gjort frågan mer invecklad än den i själva verket
är. Jag kan nämligen icke dela den uppfattningen, att det skall möta särskilda
svårigheter att utvidga området för lokalporto såsom jag föreslagit i
min motion. Men jag förstår, att det är absolut otänkbart att få riksdagen med
på förslaget. Jag har emellertid velat fästa uppmärksamheten vid detta förhållande,
som ju är påtagligt för oss ute i bygderna. Man kan icke komma
ifrån att här föreligger en orättvisa.

Men det är inte bara i det fallet, som landsbygden är eftersatt. Riksdagen
skrev ju i fjol -—- och det har bevillningsutskottet i år påmint örn — att man
önskade få förbättrade postförhållanden för landsbygden, d. v. s. att man
skulle få en förbättrad lantbrevbäring. Det är ju fortfarande på det sättet,
särskilt i stora delar av den uppländska landsbygden, som jag känner bäst till.
att vi få post 4 dagar i veckan. Exempelvis från en sådan poststation som
Björklinge bäres posten ut 4 dagar i veckan, måndag, onsdag, fredag och lördag.
Om vi ha en daglig tidning, blir den 2 dagar gammal, innan vi erhålla den.
Man tycker, att det borde snarast möjligt kunna ändras, så att vi åtminstone
finge utbäring av vår post 6 dagar i veckan.

Jag skall, herr talman, inte yrka bifall till min motion, men jag har i an -

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Nr 19.

Ang. portot för lokal postbefordran. (Forts.)
ledning av utskottets utlåtande i varje fall velat passa på tillfället att något
tala om, hur dåligt vi verkligen fortfarande lia det ställt med postgången på
landsbygden.

Herr Lundgvist: Herr talman! Jag skall be att få instämma i de syn punkter,

som herr Närlinge här uttalat, och jag skulle vilja göra en hemställan
till regeringen, att man från regeringens sida ville intressera sig för frågan
örn lokalportot. Denna fråga har tidigare vid flera tillfällen varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet. Det förefaller, som örn de synpunkter, vilka äro
framkomna i motionen och här understrukits av herr Närlinge, äro värda allt
beaktande. Men det finnes även andra vägande skäl att titta närmare på
frågan.

För närvarande är det ju bl. a. så, att lokalportot gäller inom stads område
men dessutom till vissa orter inom den närmaste rayonen. Örn jag då ser på
förhållandena t. ex. för Stockholms vidkommande, finner jag det märkliga
förhållandet, att jag kan t. ex. skicka ett brev för lokalporto till en plats, som
ligger i det närmaste 2 mil utanför Stockholm åt ett håll, medan jag inte kan
för samma porto skicka ett brev till en plats, som ligger endast 10—12 kilometer
utanför staden åt ett annat håll. Det är en ojämnhet, som f. n. gör sig
gällande på detta område och som enligt min mening borde göra det angeläget
för generalpoststyrelsen och Kungl. Majit att ägna frågan en ingående uppmärksamhet.
Eftersom frågan blivit bragt på tal, tillåter jag mig med dessa
ord uttala en vädjan, att man ännu en gång må upptaga frågan till mera ingående
prövning, än som synes ha skett under de senaste åren.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Härpå föredrogos vart efter annat:

. bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av
föreskriven skatt å motorsprit; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av Falkenbergs
järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten; och
^ nr 25, i anledning av väckt motion örn revision av pensionsvillkoren för skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 7.

Till behandling företogs härpå första lagutskottets utlåtande, nr 19, i anled- Äng. för
ning av väckt motion angående införande av skyldighet för fastighetsägare att grannfastighet
borttaga eller avkvista för grannfastighet besvärande träd.

Därvid anförde

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr förste vice talman! Då min motion i första
lagutskottet vunnit en mycket vänlig behandling och det dessutom hor hänvisats
till den fortgående utredningen i ämnet, så har jag, herr förste vice talman,
intet yrkande utan vill endast hemställa, att denna utredning snarast

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 19. 6

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Äng. för granntastighet besvärande träd. (Forts.)
möjligt måtte ske, så att vi på denna så vitala punkt måtte få motse ett lagförslag
i detta ärende. Jag Ilar, som sagt, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

_ Vid nu skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning
av väckt motion angående revision av lagen örn ekonomiska föreningar i
syfte att bättre tillgodose mindre andelsägares intressen, blev utskottets däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

s Avidia heklor För.sta lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckta motioner om
aktiebolag skyldighet för industri- och handelsidkande aktiebolag m. fl. företag att anni.
fl. i fråga vända under goda ekonomiska tider uppkommen vinst till konsolidering av sin
omanvän- ekonomiska ställning, föredrogs härpå; och yttrade därvid

dandel av

vinst. Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! Jag vill bara säga några ord eftersom
jag är motionär i frågan.

^Jag vill erinra om förhållandena under krisåren. Fabrikationen sattes i
gång, det^ byggdes fabriker och det tjänades pengar, vilket sedermera återverkade
så, att utvidgningarna blevo för stora, gratisaktier kommo undan för
undan och aktiejobbarna kommo igång med sina affärer o. s. v. Sedermera
kom krisen och utdelningarna försvunno och arbetslösheten inställde sig. Det
är givet, att ett sådant tillstånd inte är nöjaktigt eller fördelaktigt vare sig
för industrien eller andra näringar, utan det är mera lämpligt, örn de få arbeta
mera i lugn och ro. Man har sett exempel på och även hort, hur aktiejobbare
drivit bolagsstyrelser att ge stora utdelningar o. s. v.

Nu äro vi återigen på höjdpunkten i detta avseende: aktievärdena stiga
och utdelningarna likaså. Då ha motionärerna ansett lämpligt att få frågan
utredd för att få lugnare förhållanden i detta avseende. Nu har inte utskottet
velat vara med örn denna utredning, därför att det redan varit en utredning,
men utskottet har varit särskilt välvilligt i sitt utlåtande, och därför kunde
det inte vara så mycket att säga. Det har emellertid varit en kommitté, som
sedan 1933 haft frågan under behandling, och den kommittén fick saligen
avlida den 1 mars 1935. Sedermera har lagberedningen fått hand örn frågan.
Det skulle ändå i detta fall ha varit lämpligt, om utskottet biträtt motionen
och förordat en skyndsam utredning av lagberedningen för att sedan få fram
frågan till kommande riksdag.

Nu uttalar jag i varje fall den förhoppningen, att regeringen må taga hand
örn denna fråga, så att den kan komma på riksdagens bord ett kommande år.
Man vet ju inte, hur länge den här högkonjunkturen kan komma att vara. Därför
ber jag, herr förste vice talman — då jag intet yrkande har — att få
uttala den förhoppningen, att frågan snart måtte bli utredd.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Härefter föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av utsökningslagen; och

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Nr 19.

nr 23, i anledning av väckt motion angående bestridandet av kostnaderna för
hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å svenskt fartyg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Äng. vittnesedens
utbytande
mot
annan
försäkring.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herr Bergquist.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

_ Herr Ågvist: Herr förste vice talman! Vid behandlingen av denna fråga
vill jag meddela, att avsikten med motionen örn att vittneseden vid domstolsförhandlingar
skulle utbytas mot en högtidlig försäkran var från början icke
den, att det skulle ske först efter prövning av domstol. Emellertid samrådde
jag sedan med erfarna domare örn denna sak, och de rådde mig till att begränsa
motionens syfte därhän, att det först efter domstols prövning skulle
avgöras, huruvida vittne skulle avlägga ed eller annan förklaring. Denna inskränkning
gjordes i den förhoppningen, att härigenom riksdagens bifall till
motionens syfte lättare skulle vinnas och ett ytterligare steg sålunda vara taget
mot att fullständigt avskaffa den nuvarande vittneseden och ersätta densamma
med en lämplig förklaring eller försäkran. Det är att märka, att i
processkommissionens betänkande 1926 och propositionen 1931 blott talas om
edens utbytande mot högtidlig försäkran vid religiösa betänkligheter hos vittnet.
I motionen avses emellertid utredning om sådant utbytande även där religiösa
betänkligheter icke föreligga, och därvid ha särskilt åberopats de nu
så vanliga bilmålen. Just i sådana mål är man icke hjälpt med den av utskottet
angivna möjligheten, att parterna, örn de äro ense, kunna eftergiva
eden. I och för sig är det ej tillfredsställande, att vittnet härvidlag skall vara
beroende av parterna. Men därtill kommer, att i brottmål eftergivande av ed
icke så ofta torde förekomma, åtminstone vad åklagarmålen angår. Uttryckligt
förbud mot eftergivande är redan nu stadgat i svårare brottmål. Och enligt
processkommissionens betänkande 1926 skulle sådant förbud gälla för alla
brottmål, och parternas rätt att eftergiva ed skulle även i civilmålen inskränkas.
Denna väg synes därför icke vara så mycket att bygga på.

Det borde ju gå lika bra att genomföra en sådan radikal modernisering i
vårt land som i Norge, där mig veterligt inga svårigheter uppkommit på grund
av den ändrade lagstiftningen. Det förtjänar kanske återigen att påpekas,
att strafflagens bestämmelser naturligtvis icke skulle ändras utan endast lämpas
efter en sådan försäkrans innehåll.

Att denna sak av mig upptagits nu beror på att jag ansett, att den föreslagna
ändringen skulle kunna genomföras oberoende av de stora utredningskomplex,

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget första lagutskottets
utlåtande, nr 24, i anledning av väckt motion angående utbytande av vittneseden
mot en i högtidlig och bindande form avgiven försäkran eller förklaring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 268,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Åqvist hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
angående sådana förändringar i gällande bestämmelser i rättegångsbalken och
strafflagen, att den nuvarande vittneseden skulle efter prövning av domstol
kunna utbytas mot en i högtidlig och bindande form avgiven försäkran eller
förklaring, samt örn framläggande för riksdagen av förslag därom.

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Äng. vittnesedens utbytande mot annan försäkring. (Forts.)
som nu äro föremål för processlagberedningens arbete. Detta arbete är så omfattande,
att det torde dröja många år, innan resultaten av detsamma komma
på riksdagens bord i form av propositioner, och jag har därför föreslagit, att
frågan örn vittneseden skulle kunna utbrytas ur de övriga frågorna och behandlas
för sig. Den reformen är synnerligen begränsad, och dessutom avser
den att avhjälpa vissa praktiska olägenheter, som medfölja den nuvarande
ordningen, vilket även vitsordas av utskottet. Frågan borde därför redan nu
kunna bli föremål för speciell behandling utan att dess utbrytande ur reformarbetet
på processlagstiftningens område skulle komma att verka störande.

Herr förste vice talman! Jag ber att få citera, vad en känd jurist här i
Stockholm uttalat i en tidning offentligt, där han säger: »Det är man väl tämligen
ense örn att vittneseden är en förlegad institution. Formuleringen är
mycket ålderdomlig, och man har ofta ett intryck av att vittnet egentligen
inte vet vad det är han står och säger efter. Det gör inte heller något imponerande
och högtidligt intryck, när man ser en tio, femton stycken trängas
med fingrarna på bibeln och rabbla efter det upplästa edsformuläret.

Inte heller är det tilltalande att se en notorisk fritänkare stå och lova Vid
Gud och hans heliga evangelium’ och använda formeln ’så sant mig Gud hjälpe
till liv och själ’ -— ord, som för honom sakna all betydelse.

Man behöver inte gå längre än till Norge för att finna, att man utbytt detta
mot ett högtidligt löfte, och jag är övertygad örn att ett sådant under högtidliga
former avgivet löfte skulle få samma värde, örn det föregås av ett framhållande
av den allmänna plikten att tala sanning jämte en liten hänvisning
till strafflagens 13:de kapitel, där det stadgas ett straff för mened på två till
sex år. Ty jag utgår ifrån att de, som verkligen ämna begå mened, äro mindre
rädda för de eviga straffen än för det straffarbete, som utmätes åt dem
i detta livet.» — Det var ett citat, som stått i en offentlig tidning.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag yttrat ber jag att få yrka bifall
till motionen.

Häruti instämde herrar Bergquist, Baeckström, Tengström, Frankenberg,
Nilsson i Kristinehamn, Gustafsson i Bogla och Olsson i Rimforsa.

Herr Lindqvist: Herr talman! Den ärade motionären, herr Åqvist, citerade
i sitt anförande något uttalande av en känd jurist, vilket uttalande i huvudsak
innehöll detta, att man torde vara tämligen enig örn behovet av den reform på
detta område, som motionären har ifrågasatt. Jag tror för min del, att detta
är alldeles riktigt, och jag tror också, att vi, som i första lagutskottet ha behandlat
herr Åqvists motion — utan att vi dock givit uttryck däråt i vår motivering
för avslag — äro ense med motionären örn att en sådan reform är icke
blott önskvärd utan även låt mig säga nödvändig.

Nu förhåller det sig emellertid så, som motionären själv har erinrat örn i sin
motion, att när vi år 1931 behandlade principerna för en processlagsreform,
hade vederbörande departementschef tagit upp denna sak och gjort ett uttalande,
i vilket riksdagen sedan instämde. Detta uttalande gick i samma riktning,
sorn motionären vill att man skall gå. När nu utskottet icke har kunnat
gå med på bifall till motionärens framställning, beror det därpå, att frågan ligger
i processlagberedningen och att vi ha anledning tro, att motionären tar fel,
när han tror, att det kommer att dröja så många år, innan vi kunna få frågan
på riksdagens bord. Vi tro icke, att det skall behöva dröja så länge, och vi
ha därför ansett, att det icke är riktigt att göra en utbrytning.

Utskottet har ju i denna fråga varit enigt. Även utskottets vice ordförande,
herr Bergquist, som nu instämde med herr Åqvist, har i utskottet varit med

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

Nr 19.

Ang. vittnesedens utbytande mot annan försäkring. (Forts.)
om att yrka avslag på herr Åqvists motion. Hans blanka reservation kan ju
icke betyda annat än att han ville ha möjlighet att göra ett sådant instämmande,
som han här gjorde.

När jag sålunda, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan, så gör
jag det med samma uppfattning som herr Åqvist örn det önskvärda i den ifrågavarande
reformen, men jag anser icke, att det kan vara riktigt att här göra
en utbrytning ur det stora sammanhang, till vilket frågan hör.

Jag ber därför som sagt att få yrka bifall till utskottets hemställan med
den motivering, som utskottet har anfört.

Herr Senander: Herr talman! Jag är givetvis i sak ense med herr Åqvist.
Jag fäste mig emellertid vid ett uttryck, som han använde och som jag anser
vara förtjänt av en liten replik. Han talade om notoriska fritänkare. Jag anser,
att det varit riktigt för neutralitetens skull, att han också hade talat i detta
sammanhang örn notoriska skrymtare.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Åqvist, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Slutligen föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 25, i anledning av väckt motion angående skyndsamt fullbordande av förut
begärd utredning örn viss rätt för pastoraten i avseende å placering av fonderade
medel;

nr 26, angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om verkställighet
av bötesstraff m. m.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 5, till Konungen, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 19.

Onsdagen den 17 mars 1937 e. m.

ställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens femte
huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden, nr 104—109, för kommitterade för tryckfrihetens vård.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;
och

nr 50, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t gjorda framställningar örn anslag
till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn upphävande av 46 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition rörande tillämpning i vissa
fall av bestämmelserna i lagen den 30 juni 1934 (nr 444) örn ändring i vissa
delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension; och

nr 27, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;

lagutskottens memorial, nr 1, i anledning av remiss från båda kamrarna av
Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande av ett i Haag den 27 mars
1931 dagtecknat protokoll angående erkännande av den fasta mellanfolkliga
domstolens behörighet att tolka i Haag avslutade konventioner i internationellt
privaträttsliga ämnen; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion örn den stora arrendatorsklassens tryggande
och frigörelse samt de talrika ofullständiga jordbrukens komplettering
med tilläggsjord genom lag;

nr 25, i anledning av väckt motion angående arrendators rätt till ersättning
av jordägare för täckdikning, vartill statsbidrag utgått; och

nr 26, i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande åt vissa arrendatorer
av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet.

§ 15.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr andre vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Jag anhåller, att motionstiden för Kungl. Maj:ts proposition
nr 269 måtte utsträckas till det kammarsammanträde, som infaller
närmast efter 20 :e dagen efter propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 19 mars 1937.

Nr 19.

Fredagen den 19 mars.

Kl. 2 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 13 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 267, angående omorganisation av vissa läroverk i Göteborg;
nr 268, angående omorganisation av Chalmers tekniska institut m. m.;
nr 270, angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m.;
nr 266, angående socialstyrelsens organisation m. m.; och
nr 273, angående vissa anslag till polisväsendet; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 269, med förslag till lag örn
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

§ 3-

Vidare föredrogos var efter annan de på bordet liggande motionerna; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 458 av herr förste vice talmannen Jeppsson; och
nr 459 av herr Annér m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 460 av herr Hedlund i Östersund m. fl.

§4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 8
och 50, bevillningsutskottets betänkande nr 18 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 26 och 27.

§ 5.

Härpå föredrogs lagutskottens memorial, nr 1, i anledning av remiss från
båda kamrarna av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande av ett i
Haag den 27 mars 1931 dagtecknat protokoll angående erkännande av den
fasta mellanfolkliga domstolens behörighet att tolka i Haag avslutade konventioner
i internationellt privaträttsliga ämnen.

Utskottens hemställan bifölls; och beslöt kammaren hänvisa propositionen
till utrikesutskottet.

Nr 19.

Fredagen den 19 mars 1937.

§ 6.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda andra lagutskottets utlåtanden nr
24—26.

§ 7.

Slutligen föredrogs herr Lundqvists vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa spörsmål i anledning av uttalanden,
som förekommit i tidningspressen rörande undernäring bland barnen, särskilt
i vissa lappmarkskommuner; och biföll kammaren denna anhållan.

§ 8.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 271, angående lönereglering för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
statliga undervisningsanstalter m. m.;

nr 272, angående lönereglering för personalen vid serafimerlasarettet och
karolinska sjukhuset m. m.;

nr 280, angående anslag under åttonde huvudtiteln till provisorisk avlöningsförstärkning
m. m.;

nr 274, angående lönereglering för lärarpersonalen vid navigationsskolorna
; och

nr 275, angående reglering av den vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens
avlöningsförmåner m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Lundqvist, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att motionstiden beträffande samtliga nu avlämnade
propositioner måtte utsträckas till det sammanträde, som infaller näst
efter 20 dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner örn upprättande av en lånefond för
rationalisering av mindre jordbruk;

nr 37, i anledning av väckta motioner örn anslag till Sveriges rävuppfödares
riksförbund för försöksverksamhet på pälsdjursuppfödningens område;

nr 38, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag för anläggande av
hemträdgårdar i Norrland;

nr 39, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för de svenska
trädgårdsodlarnas deltagande i 1937 års nordiska trädgårdsutställning i Köpenhamn; nr

40, i anledning av väckt motion örn anslag till fraktlindring för svenskfångad
färsk fisk;

nr 41, i anledning av väckt motion örn anslag till Föreningen för fiskpropaganda
i Göteborg;

Fredagen den 19 mars 1937.

Nr 19.

nr 42, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för uppförande av
nya veterinärbostäder i veterinär distrikt; _ o .

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; och . _

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i köpevillkoren
vid försäljning av viss kronoegendom m. m.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.12 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra hammarens protokoll 19S7. Nr 19.