1937. Andra kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1937:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr 15.

Måndagen den 1 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts a kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 134, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
(nr 316);

till statsutskottet propositionen, nr 145, angående anslag till utbildningskurser
för hushållerskor i skogsarbetarförläggningar;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 122, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) örn avlösning
av vissa frälseräntor m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 132, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.j

nr 133, angående vissa arbeten till fördjupning av Trollhätte kanal;

nr 135, angående statsförvärv av järnvägen Sala—(lysinge—Hagaström;

nr 136, angående reservavstängningsanordning vid Vargöns kraftstation;

nr 137, angående kronans deltagande i en andra reglering av sjön Torrönoch nr

146, angående statsförvärv av järnvägen Uppsala—Enköping.

§ 2.

Vidare föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande
motionär; och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 429 av herr Gardell m. fl.; och

nr 430 av herr Andersson i Prästbol; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 431 av herr Fallz.

§ 3.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 5 och 6, statsutskottets utlåtanden nr 34—36, bevillningsutskottets betänkanden
nr 5—10, första lagutskottets utlåtanden nr 12 och 13, andra lagutskottets
utlåtanden nr 15—20 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Andra hämmarens protokoll 1937. Nr 15. i

Nr 15.

Måndagen den 1 mars 1937.

§4.

Vid nu skedd föredragning av herr Hanssons i Vännäsby vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet fa framställa spörsmål angående
ny djurskyddslagstiftning blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 5.

Slutligen föredrogs herr Senanders likaledes på bordet liggande anhållan att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa spörsmål
angående tillsättande av en självständig fiskeristyrelse m. m.; och biföll
kammaren denna anhållan.

§6.

Till bordläggning anmäldes utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder för att
förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag.

§:7.

§8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson i Mölndal under 6 dagar fr. o. m. den 4 mars och

> Andersson i Grimbo » 4 » » * 3 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem

Per Cronvall.

Tisdagen den 2 mars 1937.

Nr 15.

Tisdagen den 2 mars.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 24 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 152, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

153, angående avstående i visst fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 154, angående restitution i visst fall av erlagd gåvoskatt;

nr„ 155, angående viss ändring i 1927 års malmavtal mellan svenska staten,
å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—-Oxelösund, å andra sidan; och

nr 144, angående understöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets
omorganisation förlorat sin anställning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1.

§ 4.

Ordet lämnades härefter på begäran till fru Rönn-Christiansson, som anför -Interpellation,
de: Herr talman! I fredags frigavs den svenske sjömannen Erik Jansson

fran det fängelsestraff, som tysk domstol ådömt honom enligt grunder, som
inte motsvara svensk rättsuppfattning. Hans frigivning tre år före strafftidens
utgång är att anse som en seger för den starka folkstämning, som kommit
till uttryck här i landet. Hela det svenska folket med undantag för ett
fåtal anhängare till fascismen hälsar också Janssons frigivning med tillfredsställelse.

Enligt uppgifter har den svenska regeringen utfört ett erkännansvärt arbete
för Janssons frigivning. Däremot är ingenting känt om regeringens ställning
till den i Tyskland till sex års tukthus dömde sjömannen Knut Mineur.

Jag förmodar emellertid, att regeringen även anser denna dom över en svensk
medborgare vara av sådan art, att den från svenskt håll bör påtalas. Av
den svenska opinionen har domen mot Mineur jämställts med domen över
Erik Jansson, alldenstund Mineur dömts under liknande omständigheter som
J ernsson. Samtidigt mod kravot pa Janssons frigivning har opimonon mod
samma styrka framfört kravet om upprättelse även för Mineur.

Nr 15.

Tisdagen den 2 mars 1937.

Interpellation. (Forts.)

Det kail enligt min mening knappast råda något tvivel örn att påtryckningar
från den svenska regeringen skulle vara av betydelse för att få Mineur
befriad från sitt långvariga tukthusstraff. Helt säkert förefinnes även
en allmän förväntan hos det svenska folket, att regeringen även i detta fall
skall åstadkomma ett dylikt resultat. Då jag anser, att den dömde sjömannen
Knut Mineurs fall är jämförbart med Erik Janssons borde möjligheter föreligga
för regeringen att genom en hänvändelse till tyska regeringen utverka
strafflindring.

Med hänvisning till vad jag här anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens ministern för utrikes ärendena få framställa nedanstående
frågor:

Har regeringen tidigare vidtagit någon åtgärd för att utverka frigivning för
sjömannen Knut Mineur?

Har regeringen för avsikt att nu efter Erik Janssons frigivning söka påverka
de tyska myndigheterna att snarast frigiva Mineur?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Herr talmannen gav på begäran ordet till herr förste vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren behagade
besluta, att på morgondagens föredragningslista främst bland två gånger bordlagda
ärenden sättes utrikesutskottets utlåtande nr 1, att närmast därefter
sättes jordbruksutskottets utlåtande nr 1, samt att bankoutskottets utlåtande
ur 12 sättes närmast före samma utskotts utlåtande nr 11.

Ifrågavarande hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.7 e. m.

In fidem

Per Cronvall.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

I enlighet med därom den 20 nästlidna februari fattat beslut företogos nu val
av dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, som enligt § 103 regeringsformen och
S 69 riksdagsordningen äger att döma, huruvida högsta domstolens och regesamtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas,
dels ock sex suppleanter för ledamöterna i denna nämnd; och blevo
därvid utsedda till

ledamöter:

herr Anderson i Norrköping,

» Andersson i Höör,

» Andersson i Rasjön,

» Arnemark,

» Berg,

» Bergquist,

» Bergström,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Gardell,

\ » Janson i Frändesta,

» Johanson i Hallagården,

» Johnsson i Kalmar,

» Lindberg i Umeå,

» Lindmark,

» Lindqvist,

» Lindskog,

» Magnusson i Tumhult,

» Mosesson,

» Närlinge,

» Olsson i Mellerud,

» Weijne,

» Westman och
fru Östlund,

var och en med 150 röster; samt

suppleanter:

herr Ryling,

» Blomquist,

» Hansson i örebro,

» Svensson,

» Tersson i Tidaholm och
» Holmbäck,
var och en med 104 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

§ 2.

Härefter företogos, likaledes i enlighet med kammarens beslut den 20 nästlidna
februari, val av dels tolv valmän för att enligt § 70 riksdagsordningen
utse kommitterade för tryckfrihetens vård, dels ock tre suppleanter för dessa
valmän; och blevo därvid utsedda till

valmän:

hen Dahlbäck,

» Hagberg i Malmö,

» Holmdahl,

» Höglund,

» Jonsson i Eskilstuna,

» Lindberg i Umeå,

» Lindqvist,

» Nyblom,

» Persson i Falla,

» Törnkvist,

» Vougt och
» Westman,

var och en med 116 röster; samt

suppleanter:

herr Erlander,

» Bergström och
» Gezelius,

var och en med 61 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3-

Justerades protokollsutdrag angående de i paragraferna 1 och 2 här ovan
omförmälda valen.

§ 4.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 138, med
förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 15 juni 1934
(nr 306) angående handel med farmacevtiska specialiteter.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositio•ner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 152, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

till statsutskottet propositionerna:

nr 153, angående avstående i visst fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 154, angående restitution i visst fall av erlagd gåvoskatt; och

nr 155, angående viss ändring i 1927 års malmavtal mellan svenska staten,
å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan; samt

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

till bankoutskottet propositionen, nr 144, angående understöd åt vissa lärarinnor,
som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat sin anställning.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av fru Rönn-CKristianssons anhållan att till
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena få framställa spörsmål angående
regeringsinskridande för frigivning av en i Tyskland till tukthusstraff
dömd svensk sjöman, biföll kammaren ifrågavarande anhållan.

§ 7.

Till avgörande företogs nu utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder för att
förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 februari 1937 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 125, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till lag angående åtgärder för att förhindra
frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 211 av herr Lindhagen,

nr 215 av herrar O. Fredrik Ström och Branting, samt
inom andra kammaren
nr 425 av herr Flyg m. fl.

I motionen I: 215 hemställdes, att i 1 § i den föreslagna lagen orden »straffes
med fängelse i högst sex månader eller dagsböter», skulle ändras till »straffes
med dagsböter».

I motionen 11:425 hemställdes, att riksdagen måtte avslå ifrågavarande
proposition.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 125, antaga det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget;

B) att motionerna I: 215 och II: 425 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att motionen I: 211 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.

Efter föredragning av punkten A) av utskottets hemställan anförde:

Herr Sandström: Herr talman! Jag vill från början säga, att jag icke

alls riktar mig mot detta lagförslag i och för sig. För undvikande av varje
missförstånd härutinnan ber jag därför redan från början att få yrka bifall
till utrikesutskottets förslag i föreliggande ärende. Orsaken till att jag
uppträder här i debatten är, att jag från rederinäringshåll blivit uppmanad
att här yttra några ord angående de olägenheter, som för vår svenska rederinäring
med säkerhet kunna väntas uppkomma på grund av den nya kontroll,
som står i samband med denna lagstiftning.

Äng. åtgärder
till förhindrande
av frivilligas
deltagande
i inbördeskriget
»
Spanien.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

Vad då först rör den i propositionen föreslagna kontrollen, som är här i
lagförslaget särskilt omnämnd, och vad beträffar de allmänna frågor, som höra
samman med denna kontroll, må framhållas, att det är uppenbart, att den
svenska sjöfarten på spanska hamnar kommer att förorsakas olägenheter genom
dessa åtgärder. Dessa olägenheter komma att göra sig särskilt märkbara
till följd av förseningar genom sådana deviationer eller avvikningar ur
kursen, som fartygen i de flesta fall måste företaga för att taga ombord eller
ilandsätta de i lagförslaget föreskrivna kontrollörerna. Likaledes torde förseningar
icke kunna undvikas till följd av de åtgärder, som av kontrollörerna
vidtagas exempelvis i samband med lossning i spanska hamnar av emballerat
gods, därvid en noggrann kontrollör kan finna sig angeläget vara att påfordra
brytande av emballaget i större och, som man kan förmoda, även onödig omfattning.

Med hänsyn till de förhållanden, som föranlett den ifrågavarande lagstiftningen,
måste det anses rimligt, att staten betalar de merkostnader, som på
grund av dessa kontrollåtgärders genomförande komma att drabba fartygen,
ävensom de skadeståndsanspråk, som till följd därav eventuellt komma att
väckas mot rederierna.

Det är därför av betydelse, att man i samband med författningarnas ikraftträdande
erhåller kännedom om vilka åtgärder rederierna hava att vidtaga
för att tillgodonjuta sådana ersättningar.

Beträffande vidare de förpliktelser, som åligga befälhavaren enligt § 4 i
förslaget, må bringas i erinran, att den praktiska erfarenheten givit vid handen,
att det icke är möjligt för honom att vidtaga sådana åtgärder, som på
ett effektivt sätt kunna förhindra landstigande av besättning, passagerare
eller andra, som medfölja fartyget.

Vad angår de hamnar, varest fartygen skola ombordtaga kontrollörer, måste
framhållas angelägenheten därav, att föreskrifterna härom bliva sådana, att
rederierna och befälhavarna erhålla största möjliga valfrihet. Av de av vederbörande
kommitté uppskisserade föreskrifterna härutinnan framgår, att man
icke tänkt sig sådan valfrihet. Vidare bör sägas, att de av ifrågavarande
kommitté angivna hamnarna icke valts på det sätt, att de äro tillfredsställande
ur sjöfartens synpunkt. Såsom exempel kan nämnas, att fartyg, kommande
från Nordamerika och destinerade till hamn i norra Spanien, måste
angöra Madeira för att ombordtaga kontrollör. Det säger sig självt att detta
kommer att innebära en synnerlig omväg för fartyget, varför det är mycket
angeläget att lämpligare angöringsplats bestämmes, exempelvis hamn i norra
Portugal. Vidare är av synnerlig vikt, att undantag beredes för fartyg, vilka
enbart för bunkringsändamål angöra Las Palmas på Kanarieöarna. Denna
hamn anlitas ofta för detta ändamål, exempelvis av fartyg på väg från Australien
eller Sydamerika till Europa eller omvänt.

Då det torde ligga i Kungl. Maj :ts hand att utan vidare bemyndigande
från riksdagens sida utfärda sådana kompletterande bestämmelser angående
lagens tillämpning och ikraftträdande samt kontrollen å dess efterlevnad, som
kunna visa sig erforderliga, vill jag icke göra något yrkande i denna fråga.
Men jag vill rikta en hemställan till herrar statsråd: justitie- och handelsministrarna,
att de vid utfärdandet av dylika reglementariska föreskrifter
måtte beakta vad jag här anfört och därvid i möjligaste mån tillgodose den
svenska rederinäringens, ja, den svenska sjöfartens berättigade intressen.

Herr Flyg: Trots att jag ingalunda väntat, att det nya utrikesutskottet

skulle skilja sig nämnvärt från den institution, som tidigare behandlat frågor

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

av deri art, som vi nu sta inför, måste jag säga, att jag dock är i viss mån
överraskad av att i denna fråga finna ett enhälligt utskottsutlåtande. Min
överraskning grundar sig för det första på det förhållandet, att vi endast för
några veckor sedan här i kammaren hade en interpellationsdebatt, vid vilken
en av klara Francosympatier påverkad högerinterpellation med tydlig kyla
mottogs av kammaren. I denna interpellation ifrågasattes, huruvida regeringen
ej ämnade komma med ett förslag av .sådan art som det nu föreliggande.
Genom den föreslagna lagen lia faktiskt de önskemål tillgodosetts, som då
framfördes i högerinterpellationen.

. Det andra skälet till min överraskning är, att det socialdemokratiska partiets
största organisation, regeringspartiets största politiska sammanslutning,
för endast några dagar sedan, den 25 februari, höll ett offentligt opinionsmöte
i Auditorium, där man uttalade den svenska arbetarklassens solidaritet med
den kämpande spanska demokratien. Vid detta möte talade en av det socialdemokratiska
partiets i frågor av sådan art ofta offentligt framträdande personer,
herr Georg Branting, inför en av medlemmar av det socialdemokratiska
partiet fullsatt salong. Vad hade herr Branting vid detta tillfälle att säga?
Jo, han sade, att »det måste väl förefalla oss alla såsom någonting monstruöst
och för rättskänslan ytterligt sårande, att den svenska medborgare, som av ideella
motiv går i spansk krigstjänst för att försvara demokratien och den lagliga
regeringen mot fascistiska upprorsmän, han skall ådömas fängelsestraff,
vilket val allmänt anses såsom ett vanärande straff. Vi må föreställa oss» —
säger vidare herr Branting —- »hur allmänna opinionen skall reagera den dag,
när från Spanien hemkomma män, vilka efter lagens ikraftträdande i alla fall
velat riskera sina liv i kampen för en rättvis sak, när dessa män kanske på
manga håll hälsas såsom hjältar, men likväl av rättvisan omhändertagas och
sättas i fängelse. Här uppstår en konflikt mellan den allmänna rättskänslan
och rättskipningen, som inte kan annat än undergräva respekten för gällande
lag.» Herr Branting säger vidare i sitt i dess helhet utmärkta anförande, att
»man kan fråga sig, om inte hela denna nya ordning, där statsintresset lägger
så hårda band på individens av hans rättskänsla reglerade handlingsfrihet, i
själva verket innebär ett steg emot de demokratiska staternas fascistisering».

När dylika uttalanden göras från en offentlig tribun av en framstående
medlem av regeringspartiet, sedan den proposition, som föranlett dagens utskottsutlåtande,
avlämnats, må det anses berättigat, herr talman, att jag uttalar
min överraskning över att ett enhälligt utskottsutlåtande föreligger, som
tillstyrker den lag, som på detta sätt karakteriserats som »ett steg emot de demokratiska
staternas fascistisering».

Vi ha i vår motion anfört olika motiv för det avslagsyrkande, som vi ställt
i denna fråga. Jag utgår liksom utrikesutskottet från att kammarens ledamöter
ha tagit del av motiveringen till motionen, och jag skall därför icke
trötta med att stanna vid något avsnitt av densamma. Men ett av de avsnitt,
som jag anser har den måhända största betydelsen för denna församling, är
vårt understrykande av just vad herr Branting här har påpekat, nämligen att
den lag, som man nu begär att riksdagen skall gå med på, utgör ett uppenbart
kränkande av en av de mest elementära fri- oell rättigheterna inom den demokratiska
ordningen. Jag skulle vilja ställa den frågan till de mångtaliga representanterna
i denna kammare för de demokratiska partierna, huruvida de
anse, att tiden just nu ur demokratisk synpunkt är lämplig att vidtaga dylika
åtgärder. Är det inte tvärtom just ur herrarnas synpunkt något som man
borde slå vakt omkring, som man från demokratiens sida sorn sådan borde
göra honnör för, att det finns individer, enskilda medborgare, som av person -

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

lig övertygelse vilja giva sin kraft, sin stridsduglighet, ja, sitt liv för den idé,
som herrarna säga sig vilja företräda? Kan man på något sätt bestrida det resonemanget,
att det här är fråga örn ett värde, som man borde slå vakt omkring
och taga vara på, och som man icke borde genom lagar eller på annat sätt beskära?
Man borde i varje fall icke, som här föreslås, stämpla dessa människors
handlingssätt som någonting brottsligt, som förtjänar inspärrning i fängelse.
Det är ett säreget förhållande, att det skall vara förbehållet enbart representanter
för det socialistiska partiet att i nuvarande situation understryka
detta.

Jag ber kammarens ledamöter vidare uppmärksamma och betänka, att det
i dag icke bara är fråga örn ett ställningstagande till den. konflikt, som pågår
nere i Spanien. Vi stå här inför en principfråga. Vi lia att göra med
en åtgärd, som obestridligen innebär ett prejudikat också för morgondagen.
Herr Branting påpekar i sitt anförande, att det som i dag händer i Spanien,
den situation, som där i dag är en realitet, i morgon kan innebära en verklighet
för Skandinaviens vidkommande. Jag pekar inte på detta, därför att
herr Branting har sagt det; jag understryker hans ord, därför att de helt
överensstämma med min egen uppfattning. Detta ögonblick kan komma fortare
än vi i dag i denna kammare kunna tänka oss. Antag t. ex. att i något
av de skandinaviska länderna — jag syftar på Danmark^ — en liknande aktion,
som den spanska regeringen utsattes för för några månader sedan, bryter
ut och —• märk väl — kommer att understödjas av samma krafter och samma
element, som i dag stå stödjande bakom general Franco. Ha herrarna i det
ena fallet intagit den position, som nu här föreslås, och förklarat det såsom
brottsligt att gå ut som frivillig, är jag övertygad örn att det blir ytterst
svårt att i en sådan situation, som jag här har förutsatt som en eventualitet,
kunna motivera ett annat ståndpunktstagande och en annan inställning. Det
är här inte bara fråga örn en tillfällig lagstiftning i ett speciellt fall. Här
skapar den demokratiska staten Sverige ett prejudikat och intager en position,
som dessutom obestridligen innebär en inskränkning och ett nedbrytande
av elementära demokratiska fri- och rättigheter.

Herr talman! Hur försöker man försvara denna lag? I Örebro-Kuriren,
där herr Åkerberg, som är ledamot av utrikesutskottet, för pennan, heter det:
»Ja, de elementära medborgerliga rättigheterna äro ju också endast relativa.
När statens välfärd kräver det, får litet var underkasta sig inskränkning även
i dem.» Med andra ord, svenska statens välfärd skulle nödvändiggöra den
åtgärd, som föreslås i propositionen. Herr Åkerberg säger dessutom — och
det är det mest märkliga i hans argumentation — att Sverige skulle vara
väsentligt handikappat i »konkurrensen med fascismens auktoritära regimer»,
örn vi icke ginge med på den lagstiftning, som här ifrågasättes. Det skulle
alltså vara ett slags konkurrens mellan oss och stater, som ha förintat demokratien.
Det är herr Åkerbergs sätt att försvara saken. Han säger, att
»demokratien måste som motvikt kunna mobilisera en alldeles speciell handlingskraft
i vissa ödesdigra situationer. En sådan föreligger i detta. fall. Europas
fred är hotad.» Där uttalar herr Åkerberg den stora obestridliga lögnen
bakom hela detta förslag. Europas fred och Sveriges säkerhet ha ingenting
med vad som här föreslås att skaffa. Vi ha tidigare från vårt håll sagt. att
vi icke begära att regeringen, då noninterventionsöverenskommelsen slöts,
skulle driva någon separat utrikespolitik i den spanska frågan. Vi lia vidare
sagt. att vi ansåge det vara naturligt, att svenska regeringen, samtidigt med
att den anslöt sig till noninterventionspakten, också inför rätt forum i London
underströk, att paktens existens och värde vore betingat av att den respekte -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

rades av samtliga makter. Båda dessa våra tidigare deklarationer kunna vi
i dag återupprepa. Det är emellertid fullkomligt orimligt att säga, att konsekvensen
härav skulle vara, att vi måste införa ett förbud för svenska medborgare
att frivilligt engagera sig i striderna i Spanien, ett förbud, som stämplar
dem som brottslingar. Det är icke bara ett stort steg, det är ett oöverkomligt
svalg befäst mellan dessa båda olika upnfattningar.

Jag har icke kunnat vare sig i hans excellens utrikesministerns eller justitieministerns
uttalanden i den kungl, propositionen och ej heller i det föreliggande
utskottsutlåtandet finna någon som helst bevisföring för att den ofrånkomliga
konsekvensen av de senaste i London fattade besluten är, att Sverige
för sin del antager den lag, som nu föreslås. Det säges i propositionen, att
från den svenske representantens sida tvenne villkor uppställts. Det ena
var att samtliga makter skulle acceptera de föreslagna kontrollåtgärderna, det
andra, att riksdagen gav sitt samtycke till förslaget. Det första villkoret
har ännu icke uppfyllts, då en av de makter, som kanske främst hade bort
komma i fråga, alltjämt icke har accepterat dessa åtgärder.

Det gäller i dag det andra villkoret, frågan om riksdagens anslutning. Jag
frågar då: Kan en anslutning anses vara motiverad med hänsyn till den nu
rådande internationella situationen? Jag besvarar denna fråga med ett bestämt
nej. Ingen skall kunna göra gällande, att det skulle kunna vara utgångspunkt
för övriga makter att bryta mot förbudet att avsända frivilliga
till Spanien, örn den svenska riksdagen förklarade sig icke vilja gå med på den
föreliggande propositionen.

I propositionen säges, att man skall lagstifta mot värvning. Var har denna
värvning egentligen ägt rum? Är det någon av herrarna, som kan ge anvisning
på någon värvningscentral inom Stockholm eller Sveriges gränser i övrigt?
De frivilliga, som rest, ha begivit sig av på egen bekostnad och i viss
utsträckning rest på medel, som insamlats inom de organisationer, de tillhört.
Men någon värvning har icke ägt rum här i landet. Det har måhända skett,
då vederbörande kommit till det land, där kampen utkämpas. Det föreligger
icke något behov att stifta lagar mot en icke existerande verksamhet. Jag
hade sannerligen icke tänkt mig, att något sådant skulle komma att ske här
i landet.

Jag ber på nytt att få rikta uppmärksamheten på ett uttalande i ÖrebroKuriren.
Herr Åkerberg uttalar där en förhoppning, att lagen skall bli av
platonisk karaktär. Den skulle alltså vara någon slags dekoration. Är det inte
fråga om någonting annat, herr Åkerberg, anser jag detta vara ett utomordentligt
argument för att vi icke skola gå in för någon som helst av de åtgärder,
som här ifrågasättas.

Ja, herr talman, med dessa ord har jag velat anföra de synpunkter, som vi
ha på denna fråga, såsom en detalj bland alla dc olika spörsmål, som upprulla
sig kring det spanska inbördeskriget och noninterventionspolitiken.
Skulle det visa sig, att debatten i fortsättningen ger mig anledning att återkomma
även till andra därmed sammanhängande problem, är jag för mitt vidkommande
beredd att så göra. Jag hänvisar nu till vad som tidigare har sagts
från vår grupp i den motion, som har väckts i detta speciella fall, i den interpellation,
som vi tidigare framställt och i den interpellationsdebatt, som därvid
fördes.

Jag nöjer mig därför, herr talman, med att till sist säga, att från två
utgångspunkter, nämligen dels därför att denna lag enligt vår uppfattning
utgör en kränkning av elementära demokratiska fri- och rättigheter, vilkas
värde det just nu borde vara statsmakternas önskemål att understryka, och

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

dels framför allt därför att lagen riktar sig mot något, som är större och
för oss betydelsefullare än dessa demokratiska fri- och rättigheter — och i
varje fall också tidigare var det för den socialdemokratiska rörelsen — nämligen
mot den internationella arbetaresolidariteten, från dessa två utgångspunkter,
herr talman, ber jag att få yrka avslag på propositionen och bifall
till den motion, som har väckts av mig och mina partikamrater.

Jag ber samtidigt att få meddela, att jag anser denna fråga vara av sådan
betydelse, att jag, då avgörandet skall fattas, ämnar begära votering.

§ 8.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 143, angående tomt för biskopsgård i Skara; och

nr 150, angående personligt lönetillägg åt föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet
A. H. Johnsson m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9-

Äng. åtgärder Fortsattes föredragningen av utrikesutskottets utlåtande nr 1 punkten A;
till förhind- och yttrade därvid:
rande av fri villigaa

delta- Herr Hallén: Då jag dristat mig att ta till orda i denna fråga, sker det
alls av samma intentioner, som den föregående talaren gjorde sig till taSpanien
* ^esman för, och ingalunda i avsikt att rikta någon anmärkning vare sig mot
(Forts.)’ KunSL MaJ:ts proposition eller mot den strävan att lojalt medverka till oroligheternas
begränsning i Spanien, som regeringen velat avse med sitt förslag.
Jag tror tvärtom, att det är en allmän uppfattning, att regeringen är värd
tack för sin strävan att nu såsom tidigare under årens lopp lojalt medverka att
slå vakt kring freden i Europa. Jag skall i alla fall tillåta mig några kritiska
kommentarer. De ansluta sig till det nuvarande läget och till utsikterna
att kunna i detta läge uppehålla den neutralitet, som här påyrkas och som vi
alla gärna vilja iakttaga.

Det är ju alltid, herr talman, förenat med en viss risk att söka vidtaga dispositioner
i ideell, rättslig eller moralisk riktning, dispositioner, som örn de
misslyckas, endast öka desillusionen hos människorna. Man kan också på det
föreliggande utskottsutlåtandet märka, att det i grund och botten präglas av
en ganska sval ton inför vad som nu skall förehavas och beslutas. Det är ju
också mycket mänskligt och naturligt, örn detta är fallet. Av propositionen
framgår nämligen, att då vår regering den 20 augusti förlidet år avgav sin
förklaring örn den strikta och absoluta neutralitet, som vi skulle intaga, kom
redan sju dagar efteråt genom franske ministern ett meddelande, att sex regeringar
—- det var de som voro närmast intresserade: de brittiska, franska, italienska,
portugisiska, sovjet-ryska och tyska regeringarna — hade avgivit motsvarande
förklaringar och sålunda anslutit sig till non-interventionsöverenskommelsen.
Det var alltså den 27 augusti, som dylika förklaringar från dessa
sex länder förelågo. Vi veta ju dock faktiskt, att fyra av dem sedan denna
tid flitigt och oavbrutet överträtt den högtidliga deklaration, som de då avgåvo.

Vi se också i den historik, som är knuten till propositionen, att den s. k.
non-interventionskommittén under oktober månad behandlade en hel rad klagomål,
som inkommit från endera parten, över att man överträtt och frångått
denna högtidligt avgivna deklaration. Men, säges det i historiken, »i samt -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts )

liga fall bestreds från de anklagade regeringarnas sida, att någon överträdelse
ägt rum, och något beslut, varigenom överträdelse konstaterats, har icke
fattats». Det får man väl säga, att det är en tröst för ett tigerhjärta, att
man lyckats konstatera, att örn också överträdelser ymnigt ägt rum, så har
det i alla fall icke fattats något plenarbeslut i kommittén, genom vilket man
har konstaterat detta. Det får alltså konstateras ändock utan formligt beslut.

o Utskottet framhåller, att man kanske icke kan betrakta kommittén såsom
någon riktig ° kommitté eller som något verkligt kontrollorgan, utan snarare
som en fortgående diplomatisk konferens mellan de intresserade staternas ombud,
men så säger utskottet, att »det torde dock få antagas, att den kontakt
mellan regeringarna, som upprätthållits genom London-kommitténs överläggningar,
i sin mån bidragit till att förebygga interventioner av ännu större omfattning».
Man måste väl, herr talman, ändock lyckönska utrikesutskottet till
denna grad av anspråkslöshet. Det är ungefär detsamma som att säga, att
örn också U-båtar av främmande nationalitet operera utanför den spanska kusten,
är det ännu icke hela divisioner, och örn ryska tanks operera i striderna
och bli tagna, kunde de dock ha varit mycket större, och örn 10,000 italienska
soldater landstigit i .Cadiz, kunde det varit värre, det kunde varit hela divisioner
och arméfördelningar som landstigit. Men det får dock finnas en gräns
för att se på saker och ting med denna diplomatiska välvilja.

Nu nämnes det också i en bilaga till utskottsutlåtandet något angående det
sätt, varpå denna kontroll skall utövas. Bl. a. fäster man sig vid, att det icke
tyckes stå mycket om någon kontroll över någon slags intervention i luften,
men icke äro väl de intresserade staterna så hjälplösa att icke den vägen kunde
beträdas även i fortsättningen. Det heter också, att på den spansk-portugisiska
gränsen, som, om jag icke är fel underrättad, är bortåt 120 mil lång,
vill ju först och främst Portugal icke tillåta dessa non-interventionsstater att
själva ombestyra kontrollen. Inom parentes sagt är det ganska märkligt att
det lilla Portugal, örn man tänker på det förhållande, till vilket det står speciellt
till Storbritannien, nu kan stimuleras till en sådan självständig och
karsk hållning. Det ger ju anledning till åtskilliga reflexioner. Men i alla
fall har man gått med på att på denna 120 mil långa landgräns skola 130 s. k.
observatörer få utplanteras. Det blir bortåt en herre per mil. Det blir väl
icke precis så i verkligheten, men nog lia vi en känsla av att denna sak också
kommer att höra till de ömma punkterna.

Men det är egentligen icke för att påpeka sådant som jag tagit till orda.
Vi veta alla, att vår egen regerings ärliga lojalitet är så stark, att kan dess
ord betyda något för att göra denna kontroll örn möjligt ännu mera effektiv,
skulle den också bli det. Men vi torde lägga märke till detta, att natten mellan
den 6 och 7 innevarande mars skall denna kontroll träda i tillämpning.
Man måste ju fråga sig, örn underverkens tid icke är förbi, om någon verkligen
tror, att emot de väldiga krafter ute i världen, som äro beredda att fortsätta
denna kränkning av sin egen neutralitet och denna aktiva agitation, natten
mellan den G och 7 mars kommer att beteckna en sådan vändning, en sådan
radikal sinnesändring hos vederbörande, att det också kommer att bli en
allmän europeisk strävan att därefter iakttaga denna non-intervention. Jag
tror tyvärr, herr talman, att det icke är så, och jag har egentligen begärt ordet
endast för att säga, att jag tror, att det ilr en allmän olycka, så länge som
demokratiska folk och överhuvud människor som vilja vara lojala äro tvungna
att samarbeta med stater, där en totalistisk regim råder. Vad menas med
detta? Därmed menas alltså stater, där icke en allmänt vedertagen internationell
rätt betraktas såsom det högsta, som de skola leva efter och anpassa

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

sig efter, utan där man medger för sitt eget land rätten att själv fastslå vad
som betraktas som det landets högsta rätt, detta som någon har uttryckt med
det hemska ordet il sacro egoismo, den heliga egennyttan, som den enda ledstjärna
som kan leda vissa staters politik och icke minst deras, internationella
umgänge med andra. Från sådana staters sida, menar jag, måste man räkna
med, att deras lojalitet och deras efterlydnad av bestämmelser, sådana som vi
nu gå att fatta, bli betingade uteslutande av deras egna opportunistiska synpunkter.
Det menar jag gör, att man måste ställa sig mycket skeptisk inför
möjligheten att här nå det resultat som åsyftas. Vi lia allesammans i dagens
tidningar läst, hurusom det stora fascistiska rådet i Rom i sin deklaration
över landets utrikespolitik bl. a. också har i hjärtliga ordalag hälsat de spanska
insurgenterna. Det vill väl icke stor fantasi till för att därav draga den
slutsatsen, att antingen har från den statens sida interventionen redan fyllt
sitt militära ändamål, och i så fall äro ju alla åtgärder förment vidtagna, eller
också har interventionen ännu icke fyllt sin uppgift, och da torde man riskera,
att den i ena eller andra formen kommer att med alla krafter fortsätta.

Herr talman! Vårt land medverkade för något år sedan till ett stort och
över hela jorden uppmärksammat experiment för att försöka att under medverkan
av lojala och demokratiska krafter över hela världen sätta en broms
för den imperialistiska och brutala maktpolitik, som da störde bade folkens
förbund och världsfreden. Vi veta också, vilka stora förhoppningar vi knöto
till denna stora fredsgärning, då vi gingo med bland sanktionsstaterna^, vi mmnas
också, vilken förbittring och grämelse vi fingo bevittna, när vi sago, huru
allt detta rann ut i sanden och huru ömkligt det misslyckades, och huru i stallet
det brutala våldet avgick såsom den definitive och säkerligen slutgiltige
segraren. Det var ett experiment i en lojal och ädel anda, men det misslyckades.
Vi äro nu beredda att företaga ett nytt experiment, och jag kan icke annat
än tillönska vår regering, att den måtte äga kraft att i sin lilla man också
påverka utvecklingen i rätt anda, men vi känna också allesammans, vi ra
faror som föreligga, och att det finns en risk för att allt detta som nu företages
skall röna samma öde som det tidigare företagna experimentet. Deli jag
skulle vilja säga som slutord, att skulle, det Gud förbjude även detta experiment
misslyckas, så vågar jag åtminstone för min ringa dentala den förhoppningen,
att det må vara det sista, i vilket vi medverka, sa lange de regimer
råda, som nu tyckas härska i världen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har icke^begärt ordet pa

denna punkt för att avge någon högpolitisk deklaration i fråga örn det föreliggande
förslaget från utrikesutskottet, utan jagnar begärt ordet for attia
säga några ord med anledning av innehållet i § 4 i den föreslagna lagen. Det
heter i andra stycket: »det åligger befälhavaren — — att utan hinder av bestämmelserna
i 51 § andra stycket sjömanslagen och 10 § sjoarbetstidslagen,
förbjuda besättningen landstiga i Spanien, där ej tjänsten sa kraver». Det
skulle således betyda, att befälhavarna pa svenska fartyg numera ha ovillkorlig
skyldighet att förbjuda de svenska besättningarna att ga i land gora
vanliga landbesök i spanska hamnar. Det betyder också, att man for sjofolket
tar bort den rätt som sjöarbetstidslagens § 10 ger deni, nämligen att ia en
halv vardag till sitt förfogande för att kunna gora personliga uppköp o. dyl.
Man försätter också genom denna lag befälhavare!! i en ganska ömtålig stallning
Han är skyldig att se till att ingen far ga i land Om han icke gor
det^kan han ådömas böter enligt dagsbotsystemet. _ Nu kan ju naturligtvis
sägas att örn en person ändock, trots förbud, försvinner fran fartyget, kan

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

icke befälhavaren ådömas några böter därför, men det är klart, att man också
kan vända det därhän att han icke iakttagit allt vad han bort iaktta för att
förhindra landbesök.

Nu kan man också fråga sig i detta sammanhang, vad tillfälliga landbesök
av svenskt sjöfolk i Spanien skulle lia med det spanska inbördeskriget att
skaffa, örn ett förbud på något sätt skulle kunna medverka till att den spanska
tragedien inom en icke alltför avlägsen framtid upphörde. Jag för min personliga
del tror icke, att det finnes någon som helst möjlighet påvisa, att tillfälliga
landbesök av svenskt sjöfolk skulle kunna ha sådan inverkan. Jag tror
heller icke, att det finns någon som kan påstå eller bevisa, att någon svensk
sjöman har rymt i spansk hamn för att ta värvning vare sig på den ena eller
andra sidan hos de stridande parterna i Spanien. Följaktligen skulle här icke
föreligga något som helst behov av en sådan bestämmelse. Men även örn man
nu skulle medge, att det kan vara möjligt att dessa åtgärder behövas för att
förhindra värvning på ena eller andra sidan i det spanska kriget, så måste man
ändock säga, att det är ganska betänkligt att här utan vidare antaga ett lagförslag,
som tar bort fri- och rättigheter helt och hållet för de svenska sjömännen,
när fartygen ligga i de spanska hamnarna, vilket nu, sedan denna lag
trätt i kraft, kan bli för rätt lång tid — det kan bli både 14 dagar och tre
veckor. När man nu säger, att besättningen icke får gå i land, så är det ju
detsamma som att beröva den friheten helt och hållet. De äro hänvisade till
den lilla plats som fartyget utgör. Därutöver få de icke röra sig. Är det
verkligen nödvändigt och är det av behovet påkallat att göra sådana inskränkningar
i frihetsbestämmelserna? Sjöfolket har här under en lång följd av år
kämpat för just större frihet under den tid de äro inmönstrade på fartyg. Man
har tillmötesgått deras krav åtminstone i viss utsträckning genom de bestämmelser,
som finnas i sjömanslagen, och just den bestämmelsen, som anförts i
den föreslagna lagparagrafen, nämligen andra stycket av § 51. där det heter,
att befälhavare icke får förvägra »sjöman tillstånd att under fritid gå i land»,
men i samma paragrafer stadgas det också, att en sjöman icke har rättighet
att gå i land utan befälhavarens tillstånd. När man således nu i alla fall fått
genomförd en väsentligt ökad frihet för sjöfolket, tages den omedelbart bort,
och det må ju så vara, örn man vore övertygad örn att något gagneligt därmed
åstadkommes för det kämpande spanska folkets väl.

Nu är jag medveten om, att det icke lönar sig att yrka avslag på § 4 andra
stycket i lagförslaget, därför att det icke är enbart bär i Sverige, som sådana
bestämmelser skola antagas. Detta är ju beroende på non-interventionskommitténs
förslag, och det är klart, att när andra stater göra detta, skulle det vara
föga lönande för Sverige att taga bort dylika bestämmelser. Jag hoppas emellertid,
att man icke kommer att åberopa denna lag i framtiden för att få liknande
bestämmelser genomförda, utan att det hela får anses endast som en
isolerad företeelse. Jag hoppas också, att i den mån det finns möjligheter för
den svenska regeringen att föreskriva undantag och lättnader vad det gäller
efterlevnaden av lagen, det också kommer att ske på denna punkt, och icke
bara i det avseende, som utskottet i sin motivering har berört, nämligen att
sjuka torde få komma i land trots lagen för att få sjukhusbehandling o. s. v.
Det är ju klart, att om ett fartyg blir uppehållet i spansk hamn i 14 dagar
eller tre veckor, kan det vara motiverat för befälhavaren att under vissa förutsättningar
meddela landpermission, och jag tycker, att det bör vara en frihet
för honom att avgöra. Han är säkerligen långt innan han kommer till Spanien
övertygad och klar (iver, huruvida besättningen har för avsikt att rymma eller
icke.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

Tänker man på det straff, som skulle kunna åläggas enligt denna lag, så
är det ju för den som tar värvning högst sex månaders fängelse. Men vad
blir det för en sjöman, för den händelse han samtidigt rymmer från svenskt
fartyg i Spanien? Jo, det skulle bli för själva rymningsbrottet högst ett års
fängelse, och tar han sedan värvning, kan han få sex månader för den förseelsen,
och följaktligen skulle en svensk sjöman kunna bestraffas med icke
mindre än D/2 års fängelse, medan däremot en annan svensk medborgare, som
tagit värvning till Spanien, icke skulle kunna få högre straff än 6 månader.
Jag tycker, att det egentligen är litet orättvist fördelat, när man gör på detta
sätt. Klart är emellertid, att sedan denna lag trätt i kraft, kommer man att
säga, att rymningsbrottet har skett under försvårande omständigheter, när det
sker i Spanien eller spansk besittning, och följaktligen kommer man också att
straffa enligt straffmaximum i sjömanslagen.

Nu får man väl hoppas, att det blodiga spanska inbördeskriget snart skall
vara slut, och att detsamma skall ända med seger för demokratien i Spanien.

Med uttalandet av en förhoppning örn att så skall ske har jag, herr talman,
intet yrkande att göra på denna punkt. Jag kommer också att vid voteringen
rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Yi ha för vår del under ett tidigare
skede bekämpat Sveriges deltagande i non-interventionspolitiken, och vi krävde
som bekant i höstas, att Sverige skulle följa Mexikos exempel och i stället för
att delta i non-interventionskomedien sälja vapen till den spanska regeringen.
Vi gjorde detta därför att det då var klart, att non-interventionspolitiken, sådan
den upplagts, endast var ett bedrägeri, ett skoj med folken och ett skoj i all
synnerhet med spanska folket. Hittills har det också i alla avseenden bekräftats,
huru berättigade detta missnöje och dessa farhågor beträffande non-interventionspolitiken
voro. Denna politik har hittills bara varit ett bedrägeri. Jag
påminner härvidlag, liksom en föregående talare tidigare gjort, om hurusom
de till folkförbundet anslutna staterna, när Italien överföll Abessinien, lät
sanktionsbestämmelserna träda i kraft. I det här fallet var det lika uppenbart,
att två stater hade överfallit Spanien, även om man därvidlag valde den vägen,
att man lät landsförrädiska officerare öppna elden och börja anfallet på den
spanska regeringen. Den här gången tillgrep inte folkförbundet sanktionspolitiken
gent emot angriparen. Den här gången gjorde man raka motsatsen. Man genomförde
en politik, som till sina verkningar blev en hjälp för angriparen och
ett slag mot den angripna lagliga spanska regeringen.

Det har sagts, att demokratierna valde denna non-interventionspolitik av fruktan
för krig. Man kan inte låta bli att erinra om, att när sanktionsbestämmelserna
inskrevos i folkförbundets statuter, så skedde detta, därför att man ville
förhindra krig. Sanktionerna skulle vara ett medel mot krig. Men händelserna
i Spanien och non-interventionskommitténs uppträdande ha vänt på hela
saken, så att man nu, när man inte använder sanktionsbestämmelserna, gör
detta av fruktan för att det spanska kriget skall bli ett ännu större krig.

Det som varit non-interventionspolitikens svaghet har varit detta att det funnits
fascistiska stater, som försökt slå under sig Spaniens territorium, som försökt
vinna strategiskt fördelaktiga positioner och som helt naturligt också haft
ekonomiska intressen att bevaka nere i Spanien. Dessa fascistiska stater ha
också trampat under fotterna alla internationella överenskommelser. De ha
inte ens respekterat de allra högtidligast åtagna förpliktelser, utan de ha blott
gjort vad som passat deras intressen bäst.

Det anfördes av herr Hallén, att dessa stater plus ännu en, nämligen Sovjet -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

unionen, brutit non-interventionsöverenskommelsen. Det finns dock en väsentlig
skillnad härvidlag, nämligen den att Sovjetunionen lojalt höll överenskommelsen,
tills det för hela världen blev klart, att överenskommelsen brutits, tills
det var en visa, i var mans mun, att non-interventionspolitiken öppet brutits av
Tyskland, Italien och Portugal. Ja, inte ens då, utan först, sedan man försökt
åstadkomma en förändring i non-interventionskommittén och först efter en uttrycklig
förklaring av den ryska regeringen, att den inte mera än andra stater
kände sig bunden utav denna överenskommelse, började leveranserna av krigsmateriel
från Ryssland till Spanien. Den åtgärden är inte värd klander utan
i stället allt möjligt beröm. Endast tack vare att den spanska regeringen erhöll
vapen står nämligen Madrid ännu som ett värn emot fascisternas frammarsch
där nere i Spanien.

För övrigt visar Sovjetunionens insats en annan mycket väsentlig sak. Man
har till non-interventionspolitikens försvar anfört, att densamma var den enda
väg man kunde följa för att förhindra, att Tyskland och Italien skulle provocera
fram ett stort krig. Sovjetunionens uppträdande visar, att detta argument är
felaktigt, och att det icke är ett karlaktigt uppträdande av staterna, som provocera
fram kriget. Det är tvärtom fegheten och undfallenheten för fascisterna,
som ökar dessas attacker och aptit.

Vi bekämpade non-interventionspolitiken även ur rent principiell synpunkt,
därför att den strider emot folkrätten, emot ingångna överenskommelser och
hävdvunnen tradition i det mellanfolkliga umgänget. Enligt folkrätten skall
nämligen en regering, med vilken en annan regering står i vänskapligt förhållande,
också ha rätt till dess stöd, i händelse den blir överfallen av upprorsmakare
inom landet. Sverige står i vänskaplig förbindelse med den spanska regeringen.
Spanska regeringens ombud har varit hos den svenske kungen och av
honom blivit mottagen och ackrediterad. Men Sverige upprätthåller likväl
emot detta land, med vilket vi stå i vänskaplig förbindelse, en regelrätt bojkott.
Redan detta ter sig för var och en såsom någonting orimligt.

Non-interventionskommittén har inte fattat som sin uppgift att förhindra
intervention i Spanien, utan den har fattat som sin uppgift att inte inblanda sig
i den tysk-italienska interventionen i Spanien. Det är ju detta upprörande
faktum, som i dag, förmodar jag, dominerar vars och ens ställningstagande, när
man nu har att avgöra hur man skall rösta i fråga örn det lagförslag, som föreligger
till riksdagens avgörande. Denna non-interventionskommitté var ju nöjd,
örn de stater, som bröto överenskommelserna, bara dementerade detta. Bara
de bondnekade för åtgärder, som hela världen kände till och talade om, slog
sig non-interventionskommittén till ro; då var allt i sin ordning!

Non-interventionspolitiken har hittills betytt, att man stillatigande sett på,
när allt det som man kallar rätt och humanitet trampats under fotterna. Man
har blundat och velat vara neutral, såsom det heter när Madrid skjutits sönder,
när bostadskvarter och sjukhus antänts med brandbomber, när folkskolor
sprängts och hundratals barn dödats och när tyska och italienska flygare beskjutit
folksamlingar på öppna platser och gator i städerna o. s. v. Det har
varit non-interventionspolitik att stillatigande åse allt detta, men därför har
också non-interventionspolitiken i menige mans ögon blivit själva kännetecknet
på fegheten och falskheten inför en vänskapligt sinnad makt.

Non-interventionspolitiken har inte varit ett försvar för demokratien. Den
har fastmera ökat misstron mot demokratien. Den har hos massorna framställt
demokratien såsom en vacklande halvhet, som inte vågat att ens inför
de mest upprörande förbrytelser vidtaga några som helst åtgärder.

Därtill har non-interventionspolitiken ställt alla vedertagna begrepp på

Andra kammar ms protokoll 1937. Nr 15. 2

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

huvudet. Landsförrädarna, de som gjorde uppror i Spanien, negrerna och
morerna från Afrika, tyskarna och italienarna, som marscherat in i Spanien,
ha i det allmänna språkbruket godtagits såsom »nationalister». De, som inte
velat intervention utan blott velat att man skulle respektera folkrättens krav,
ha under den gångna tiden i stället kallats aktivister.

Men, herr talman, det har ändå trots detta funnits ett allvarligt skäl för
non-interventionspolitiken, nämligen att man med denna politik åtminstone
ville kunna begränsa de fascistiska staternas provokationer. Örn man kunnat,
såsom det sägs i regeringens proposition, värna fredens sak, hade non-interventionspolitiken,
hur starka principiella anmärkningar man än kunde resa
mot densamma haft sitt berättigande. Men förutsättningen för detta var, att
den gjordes effektiv, att den stoppade den fascistiska interventionen, Tysklands
och Italiens intervention i Spanien. Detta var den enda förutsättningen för
att man skulle kunna försvara non-interventionspolitiken. Först nu, sjukmånader
efter det man började nied denna politik, reses på allvar kravet på att
man skall göra denna politik effektiv. Först nu reses kravet på ett genomförande
av en bevakning, som omöjliggör sådana överträdelser av högtidligen
ingångna överenskommelser, som hittills förekommit.

Man frågar sig nu: blir det verkligen en effektiv bevakning? Det har redan
av någon talare här påpekats, att man inte hyser några stora förhoppningar
örn, att den bevakning som nu genomföres skall bli effektiv. ^ Man tänker
härvidlag framför allt på Portugals ställningstagande och därpå, att luftvägen
alltid står öppen för den som vill bryta överenskommelsen och kringgå
bevakningen. Detta bland annat visar svagheterna uti den nya planen. Dessutom
måste man ju fråga sig: kommer Tyskland och Italien, som upprepade
gånger deldarerat och i sina handlingar visat, att de betrakta en seger för de
spanska fascisterna som en prestigefråga, att resignera, komma de nu att,
inför det beslut, som non-interventionskommittén fattat, låta bli att skicka sina
trupper till Spanien, komma de att stillatigande finna sig i att spanska folket
gör upp räkningen med fascisterna och besegrar dem? Man har svårt att tro
detta. Och i vart fall kan man inte tro något annat än att den enda förutsättningen
för att man skall kunna göra slut på Tysklands och Italiens skumraskmanövrer
är att man iakttar det mest beslutsamma uppträdande från de demokratiska
staternas sida, att man med andra ord mot dessa stater uppträder
på ett sådant sätt, att det blir klart för dem, att de inte ostraffat i fortsättningen
få bryta ingångna överenskommelser.

Vi frukta alltid det värsta, men vi kunna å andra sidan inte bortse från. att
non-interventionspolitiken och framför allt beslutet örn övervakningen dock
inspirerats och genomdrivits av krafter, som varken äro och ej heller kunna vara
fientligt inställda till den lagliga spanska regeringen. Det är bland annat
dan franska regeringens initiativ som lett till, att non-interventionskommittén
övergått från prat örn bevakning till handling och till att de åtgärder skola
förverkligas, som i dag stå på dagordningen. Dessutom veta vi, att det spanska
folket inte vänt sig emot en sådan sak, att det inte vill intervention utan att
det tvärtom vill förhindra intervention, då det därigenom anser sig kunna göra
upp räkningen nied de fascistiska upprorsmakarna.

Jag vill vidare säga, att även örn man har en än så stor anledning till misstro
örn effekten av de nu beslutade åtgärderna av non-interventionskommittén,
vilja vi inte, att Sverige i dag skall stå utanför dessa åtgärder. Ty läget är ju
faktiskt sådant för Sverige i dag i och med detta ^beslut örn bevakning, att vi
antingen måste medverka i bevakningen eller också ställa oss utanför densamma
men trots detta vara nödsakade att respektera den. I och med de åtgärder

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

som redan beslutats, torde det vara alldeles självklart, att frivilliga från Sverige
eller eventuell vapenleverans från Sverige inte har några som helst möjligheter
att nu uppnå målet. Jag anser för min del, att Spanien i och med
non-interventionskommitténs senaste beslut är stängt för svenska frivilliga,
även örn dessa försökte aldrig så mycket att komma dit. Jag vill i det sammanhanget
även säga en annan sak och därvid uppmärksamgöra mina vänner
socialisterna, nämligen att i det beslut riksdagen nu går att fatta frivilligförbudet
inte är det väsentliga, utan att det i dag gäller, huruvida Sverige
skall vara med i denna övervakning, även örn det sker enbart genom ekonomiskt
deltagande och genom att sända officerare dit ned för kontrollens skull.

Den andra Dagan och den i detta sammanhang långt oväsentligare frågan
gäller frivilligförbudet. Det underliga med demokratien är nu, att den skall
behöva ställa upp lagparagrafer, som döma en frivillig, en människa, som av
ideella, skäl är beredd att ge sitt, liv för en sak, som hon vill tjäna, till ett
halvt års fängelse. Detta är ju inte precis något effektivt medel i kampen
för demokratien, sådant Socialdemokraten här örn dagen efterlyste. Jag kan
inte i detta sammanhang låta bli, även örn jag principiellt sett är av den uppfattningen,
att Sverige inte kan avstå från detta frivilligförbud, att yrka bifall
till den motion, som väckts i första kammaren av herrar Ström och Branting,
i vilken yrkats, att straffet för överträdelse av förbudet skall nedsättas
till dagsböter. Jag anser, att det inte har någon större betydelse, örn man beslutar
att straffet skall bli dagsböter eller ett lialvt års fängelse, ty vägen till
Spanien är ju numera nästan stängd.

Men jag vill också säga, att örn det skulle visa sig, att de nu beslutade åtgärderna
inte göra slut på fasciststaternas intervention, komme med all säkerhet
de svenska frivilliga, som äro beredda att ge sina liv för demokratiens
sak där nere i Spanien, inte att låta sig skrämmas, även örn det skulle bli ett
halvt, ett års eller två års fängelse.

När vi nu behandla denna fråga, kan jag inte låta bli att säga några ord
örn den andra parten. De som äro frivilliga ifrån de demokratiska länderna
äro helt frivilliga. De äro fågelfria revolutionärer, som drivits ut från sitt
fädernesland, det är unga arbetare, det är människor med ideell läggning även
ur borgerliga läger, som velat med sina liv som insats bekräfta, att deras
bekännelse till frihetens sak inte varit tomma ord. Men de från den andra
sidan! Jandet finns väl näppeligen någon som tror, att de s. k frivilliga,
som resa från Tyskland och från Italien, skulle vara frivilliga i detta ords
verkliga mening. ^ Tvärtom bär ju ali erfarenhet bekräftat, att det inte alls
varit fråga örn några frivilliga.__Det har varit fråga örn reguljära trupper,
som skeppats över för att ockupera Spanien och ingenting annat. Om de verkligt
frivilliga däremot vill jag, örn ingen annan gör det, säga i denna debatt,
att de gjort en sådan insats, att den kommer att gå till historien. De ha
betytt oerhört mycket för det spanska folkets frihetskamp. De ha givit det
spanska folket mod och moralisk styrka att fortsätta sin kamp, ty de ha varit
det levande beviset på den solidaritet, som folken i de demokratiska länderna
Känna för det spanska folket i dess kamp. När de första anloppen mot Madrid
gjordes, var det. den frivilliga brigaden, som stoppade upp anloppen. Jag
erinrar om en episod.. Fascisterna hade lyckats erövra universitetsstaden. Ett
kompani ungerska frivilliga fick i uppdrag att återerövra sjukhuset inom universitetsstaden.
Kompaniet fullgjorde uppgiften, men när den var fullgjord,
fanns det bara 100 man i livet av kompaniets 300. Jag erinrar örn stålbataljonen,
de män som svuro att aldrig retirera annat än på order. De marscherade
ut till fronten, men av de 400 man, som marscherade ut, funnos, när

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 (. m.

Ane/, åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

kampen var slut. endast 4 kvar i livet. Jag erinrar vidare om kampen pa
Jaramaavsnittet och de frivilliga, som där stoppade upp anloppet. Och jag
erinrar slutligen örn våra svenska frivilliga och deras insatser. Det är en
heder för vårt land, att det ändå finns så mångå unga män, som äro beredda
att till och med ge sina liv och som kämpat så talangfullt^ som de gjort för
frihetens sak i Spanien. Vi för vår del äro stolta över vara partikamrater
Olle Meurling och traktorföraren Tore Hector, som av idealitet kämpat och
givit sina liv för den sak, som de ansågo mer värd än allt annat.

Man har på tal örn humaniseringen av krigföringen försökt dra likhetstecken
mellan den andra sidans kämpar och den lagliga regeringens anhängare.
Det har i första kammaren väckts en motion utav herr Lindhagen örn vissa
åtgärder från den svenska regeringens sida för åstadkommandet av en humanisering
av det krig som föres i Spanien. Ja, en dylik humanisering är nog
behövlig, men dessa åtgärder äro inte behövliga på båda hållen. AID berättelser
från Spanien lia nämligen visat, att man på den ena sidan, på regeringens
sida, iakttagit de internationella reglerna för ett nationellt krig, medan
man på den andra sidan har brutit emot dessa regler upprepade gånger. Jag
tar några exempel. När det ryska fartyget Komsomol torpederades, försökte
matroserna rädda sig i räddningsbåtar. Båtarna skötos sönder av
fascisterna. När matroserna simmande i vattnet försökte rädda sig, riktade
man kulsprutor mot de simmande människorna och dödade dem under deras
förtvivlade kamp.

Det finns många officiösa och även officiella uttalanden örn den mentalitet,
som präglar dem, vilka nu i den svenska radion och en del av den
svenska pressen betecknas såsom nationalister. Jag tager ett exempel ur en
redogörelse, som lämnats i den engelska tidskriften The Contemporary Review.
Där berättas om en spansk biskop på den »nationalistiska» sidan, som utlovade
hundra dagars syndaförlåtelse för varje skjuten s. k. röd. _ General Mola gav
order enligt den nationalsocialistiska tidningen Der Angriffs korrespondent,
att tre arbetare skulle skjutas för varje stupad rebellsoldat. I Algeciras avrättades
vid stridernas början 31 fackföreningsledare som hämnd för att arbetarna
gingo i strejk. I Zaragossa avrättades över 300. I Melilla inspärrades 1,300
mödrar, hustrur och barn till matroserna på den regeringstrogna flottan i strategiskt
viktiga byggnader för att hindra bombardemang.

Meddelanden från byarna i norra krigszonen ge en ohygglig bild av den
terror, som förövats mot den civila bondebefolkningen. Dess sista ägodelar
ha rövats, dess gårdar lia bränts, man har hämnats på kvinnor och barn
för att befolkningen visat sin trohet mot republiken. I en by i provinsen
Guadalajara hängdes åldringarna, män och kvinnor, för att skrämma den övriga
befolkningen.

Fascisternas speciella dödslegioner ha i massor av fall bränt fångarna levande
för att »spara på kulorna». Enligt New York-tidningen Herald Tribun
blevo både män, kvinnor och barn i byn Arahal instängda i sina hus, som därefter
övergötos med bensin och antändes.

I Merrida lia mer än 1,000 fångar mördats, i Cordoba arkebuserades 3,000
fångar efter stadens erövring. 500 flyktingar av Badajoz’ civilbefolkning, som
lyckats rädda sig in över gränsen till Portugal, blevo åter utlämnade till upprorstrupperna
och samtliga nedskjutna. Efter intagningen av Badajoz lät rebellerna
mörda 1,500 fångar, medan samtliga fångar, som milismännen i denna
stad tagit, oskadda kunde befrias. I byn Puento Genil nedskötos 1,700 tillfångatagna
milismän. 50 kvinnor fingo brösten avskurna, varpå de med sammanbundna
händer kastades i floden.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

Ett alldeles särskilt bevis för de fascistiska truppernas moraliska kvalitet
är bombardemangen av sjukhus och sjuktransporter, av barnasylen i Guadarrama,
där 150 arbetarbarn vistades etc.

General Queipo de Liano förkroppsligar utomordentligt denna moraliska
kvalitet, då han i ett radiotal från Sevilla förklarar: »För en enda av de våra
måste tio av de röda kanaljerna plikta. Om jag inte kan hitta flera, skall jag
låta gräva upp deras kadaver och skjuta dem en gång till!»

En Paristidnings korrespondent berättar, att han hos rebellerna gjorde sig
underrättad om några fångars öde. Rebellerna syntes överraskade av frågan.
»Man svarade mig, som ett barn som överhuvud taget inte begriper en fråga:
Fångarna? De bliva skjutna — naturligtvis!»

Men jag återkommer ännu en gång till general de Flano och hans beryktade
tal i Sevillas radio. Han säger den 12 augusti 1936 enligt samma källa:
»Marxisterna äro vilda djur, vi däremot äro cavalleros. Senor Companys förtjänar
att stickas ner som ett svin.» Den 19 augusti säger han: »Åttio procent
av Andalusiens familjer bära redan sorg. Vi skola inte rygga tillbaka för
ännu mera rigorösa åtgärder för att trygga oss den slutliga segern. Vi skola
fortsätta vårt verk, till dess att det inte längre finns en enda marxist kvar i
Spanien.» Den 3 september säger han: »Om bombardemanget mot La Linea
eller någon annan av kuststäderna upprepas, skola vi avrätta tre medlemmar
ur var och en av de röda matrosernas familjer. Vi göra det inte gärna, men
krig är krig.» Den 8 samma månad: »Jag har givit order om att tre medlemmar
ur var och en av matrosernas på regeringskryssaren, som bombarderat La
Linea, familjer skola avrättas.» Typiskt för mannens moraliska kvalitet är,
att han i samma tal hälsar till sin dotter i Paris och meddelar, att han mår
mycket bra. Ännu ett uttalande av samme man. Den 23 juli strax efter inbördeskrigets
utbrott yttrade han: »Våra tappra legionärer och regulares ha
visat de fega, röda uslingarna vad som menas med en man. I förbigående sagt
ha de även visat de rödas kvinnor detta. Dessa kommunistiska och anarMstiska.
kvinnor ha ju genom sin lära örn den fria kärleken själva förklarat sig
för fritt byte. Nu ha de åtminstone lärt känna riktiga män, inte bara dessa
slappa milismän, nu hjälpa inga sprattlingar.» Så talar en representant i de
»vitas» radio, för »nationalisterna» i Spanien! Med hänsyn därtill kan man
icke skanna sig annat än upprörd, när folk kommer och gör jämförelser mellan
de båda sidorna i denna inbor deskamp.

Herr talman! Jag måste också säga ett par ord örn en motionär i denna
kammare, nämligen herr Flyg. Han har som vanligt velat spela motvallskäring,
och det kan ju ingen hindra honom ifrån. Men jag tror, att det spelar
en viss roll att peka på själva den sakliga bakgrunden till hans attacker i
denna fråga. När jag tittade på hans motion, kunde jag icke frigöra mig från
det intrycket, att han i huvudfrågan — frågan örn det skall vara bevakning
eller icke — stått som en åsna mellan två hötappar. I valet och kvalet föredrog
han att avstå från kärnfrågan. Därför handlar hans motion icke om den
del av regeringens proposition, som för mig och, efter vad jag förmodar, för
de flesta av oss i dag ter sig som den förnämsta. Motionen handlar bara om
det s. k. frivilligförbudet. I dag vill han icke vara med örn att stoppa de frivilliga.
Det tycker jag verkar rätt underligt, ty tidigare har han i sin press
angripit de frivilliga på ett sätt, som saknar motsvarighet i svensk politik.

^ Han har tidigare värnat för säraktioner från Sveriges sida. Vad sade herr
Flyg, när Sovjetunionen i non-interventionskommittén protesterade mot truppsändningar
och hotade med motåtgärder? »Håll huvudet kallt», sade han åt
den svenska regeringen. Regeringen skulle för all del icke gå med på en sådan

Nr IS.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

aktion. Kravet på handling, som även vi givit vår anslutning, koni först
fram i de stora demokratiska länderna. Det var exempelvis fackföreningsinternationalen,
som framställde krav på vapen till Spanien. Om detta krav sade
herr Flyg: »Skall man nu börja gapa örn vapen till Spanien?»

Inga säraktioner ville han vara med örn. Men i dag, när det äntligen skall
tagas ett steg för att göra non-interventionspolitiken till något annat än den
förut varit, vill han, att Sverige skall mäla sig ut ur den gemensamma aktionen.
Han vill, att Sverige icke skall medverka.

Jag tittade också på hans motivering, och den var minst sagt märklig. Han
förklarar nämligen, att det är överflödigt med ett sådant förbud, då värvning
här i landet icke förekommer. Man behöver ju icke diskutera örn ord. I detta
fall är det icke alls fråga örn att sätta stopp för någon värvning, som icke
förekommer. Frågan gäller, örn Sverige skall vara med örn en internationell
åtgärd, som beslutats av en internationell församling.

Ännu mera överraskande är, att han först framställer det påståendet, att
regeringen, och »Sverige som stat», icke kan intaga någon annan ståndpunkt
än medverka i non-interventionspolitiken, men sedan förklarar, att den enskilde
individen icke kan vara med örn samma sak. Han konstaterar således, att
regeringen som regering, »Sverige som stat», icke kan låta bli att medverka
till dessa åtgärder, men den enskilde individen, herr Flyg framför allt, kan
icke medverka! Örn regeringen, örn Sverige måste medverka, måste väl även
riksdagen medverka, och i så fall blir ju en protest närmast ett slag i luften.

Det är, som jag redan framhållit, så mycket mera märkligt, att man från
det hållet vänder sig mot förbudet mot värvning av frivilliga, som man på
samma håll i pressen skymfat de frivilliga. Jag tar bara ett citat, men ett
mycket talande citat, ur det socialistiska partiets ungdomstidning, Avantgardet,
som försvaras av herr Flyg i Folkets Dagblad. Man skriver så här:
»Man saknar alltså icke i Spanien folk för krigföring. Under dessa förhållanden
begår de en dumhet, som åker till fronten utan någon särskild, specialutbildning.
Bakom dem måste helt enkelt finnas andra motiv än viljan att bekämpa
fascismen. Många lägger utan tvivel romantiska synpunkter på krigföringen,
hjälteglorian hägrar o. s. v. Förlåt örn vi sårar någon. Andra åter
räknar kallt med att örn arbetarna segrar, blir det mycket arbete efteråt och
att de frivilliga då har arbetsplatserna vikna. De riskerar t. o. m. livet för
detta arbete. Inget nytt för övrigt i kapitalismens värld. En ung arbetare
yttrade härom dagen, när hans kamrater ville avråda honom: Mag har i alla
händelser ingen framtid här hemma — vad gör det, örn jag stryker med.
Skulle det gå bra, har jag möjligheten.’ Sådana frivilliga kan också bli farliga
för antifascisterna. Om vinden vänder sig till avgörande fördel för Franco,
ligger det nära till hands att söka sin möjlighet på den fronten. Dylikt
har hänt tidigare.»

Alltså, man vänder sig direkt mot att frivilliga resa ut. Men man nöjer
sig icke därmed: man skymfar dem öppet och anklagar dem, som av idealitet
resa ned till Spanien, för att vara sådana element, som äro beredda att övergå
till fascisterna, därest vinden vänder sig.

Jag kan, herr talman, icke finna annat än att folk, som inta en sådan ställning
i dessa frågor, har berövat sig själv varje rätt att yrka avslag på denna
proposition. Sverige har intresse av att det blir en effektiv kontroll. Jag vill
gå ännu längre och säga, att Spanien har intresse därav, därför att huvudsaken
är att försöka få slut på de fascistiska staternas intervention. Låt vara
att bevakningen är otillräcklig, låt vara att man har tusen anmärkningar att
komma med. Det är dock här fråga örn ett steg, låt vara ett kort steg, för

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

*Spanien. (Forts.)

att nå ett resultat. Regeringen bör icke tillåta ett nytt skoj i denna fråga.
Regeringen bör använda sin ställning för att så långt möjligt förhindra ett
eventuellt skoj. Om beslutet ej följes, bör regeringen upphäva lagen. Sverige
bör icke känna sig mer moraliskt bundet än andra makter.

Jag har försökt utveckla de skäl, som gjort, att vi för vår del, trots att vi
anse, att många skäl tala mot detta förslag, förorda att det bifalles. Jag slutar
med att uttala förhoppningen, att folket icke bara i vårt land utan i varje
demokratiskt land skall vaka över vad som nu sker i Spanien och utöva ett
sådant tryck på de demokratiska regeringarna, att dessa icke längre tolerera
den upprörande tysk-italienska ockupationen i Spanien.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Bagge: Herr talman! Diskussionen och ännu mera agitationen i denna
fråga, som vi nu kommit in på i dag, förbiser på ett mycket litet realistiskt
sätt de verkliga förhållandena i Spanien, när det gäller att åstadkomma sympatier
för den ena eller den andra sidan. Det är nog tyvärr på det viset, att
berättelserna örn dessa grymheter innehålla åtskillig sanning. Men blodigheter
lia, det vet ju var och en, som något litet satt sig in i saken, förekommit på
båda sidor, och vi lia sannerligen icke någon anledning att därför känna några
som helst sympatier vare sig för den ena eller den andra sidan, men däremot
ha vi all anledning att hysa deltagande för det spanska folket, som blivit utsatt
för något dylikt.

Den bristande realistiska inställningen visar sig också däri, att man förbiser,
att det i Spanien faktiskt icke finns något underlag för våra vanliga föreställningar
örn demokrati, fascism och en hel del andra begrepp, som vi röra
oss med. I Spanien har man tyvärr sedan länge känt till sådana saker som nu
ske där. Spanien har upplevat carlistuppror, ohyggliga i sin grymhet och
blodighet, Spanien har varit vittne till excesser av alla möjliga slag. Där har
förekommit militärrevolter före Francos och hans kamraters och där ha även
tidigare förekommit »lagliga» regeringar, som ej kunnat fylla de enklaste kraven
på en regering. I Spanien råda i våra dagar liksom tidigare svåra sociala
missförhållanden, vilka utgjort underlaget för vad som undan för undan hänt
i detta land. Det har sannerligen icke varit frågan om demokrati eller icke demokrati,
som på något sätt varit avgörande för de händelser, som utspelas i
våra dagars Spanien, lika litet som tidigare. Jag skall icke närmare gå in
på saken, men jag vill erinra om att den regering, som satt vid styret, när detta
uppror bröt ut, hade en smula tvivelaktiga åtkomsthandlingar i demokratiskt
avseende. Den stödde sig på en majoritet i parlamentet, men en majoritet, som
inte hade någon som helst motsvarighet ute bland folket. Det må nu vara hur
som helst med detta. Sedan inbördeskriget utbrutit, vad veta vi väl örn vad
spanska folket vill? Hur skulle vi kunna veta, om majoriteten finns på den ena
eller den andra sidan? I Spaniens nuvarande tillstånd sakna alla demokratiska
termer mening. Jag har mycket svårt att förstå, att vi ur någon
synpunkt skulle lia anledning att hysa övervägande sympatier för endera av
''de båda parter, som kämpa med varandra i det olyckliga Spanien.

Om den intervention, som onekligen i olika former har ägt rum i Spanien,
kan man vill säga, att den skett dels för att få fast fot för propaganda för den
ena eller den andra politiska trosbekännelsen och dels för att man velat fullfölja
högst realistiska maktsträvanden, som gått ut på att få fäste i detta land,
vilket har en så stor betydelse för hela medelhavsproblemet, för de nordafri -

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

kanska frågorna och för ännu större problem, som upprullats i detta sammanhang.
Däremot kan nian ju inte säga, att någon av de båda parter, som här
strida, har demokratisk inställning. Den demokratiska inställningen intages
ju av makter, som inte önska någon intervention utan som tvärtom på alla tänkbara
sätt vilja försöka att på det sätt man kan åstadkomma en avveckling av
interventionen.

Ur svensk synpunkt kan jag inte förstå, att det föreligger något som helst
intresse att stödja vare sig den ena eller andra av de intervenerande parterna.
Däremot är det ju uppenbarligen ett svenskt intresse och ett europeiskt intresse,
att man gör allt vad man kan för att understödja de strävanden,
som göras för att åstadkomma en pacificering i den nuvarande
situationen, att man understödjer varje försök till en interna tionell

verksamhet i syfte att begränsa svårigheterna för en sådan pacificering,
och att man framför allt ser till att inte det hela resulterar i ett europeiskt
krig. Det är väl den synpunkten, som har varit avgörande och grundläggande
för den enhällighet, som råder i utrikesutskottet, när det har tillstyrkt den kungl,
propositionen i detta ärende.

Det har sagts: Hur skall man kunna tänka sig, att dessa åtgärder skola
kunna leda till något resultat, när vi lia sett, hur tidigare överenskommelser
ha brutits, och hur man ifrån olika håll och kanter i alla fall har intervenerat
i Spanien? Ja, den frågan kan man naturligtvis göra, men man får ändå komma
ihåg, att det här ju i viss mån är fråga om något nytt. Detta är nämligen
första gången man försöker åstadkomma en kontroll gentemot överskridanden
av överenskommelserna. Man kan sålunda icke åberopa de brott mot överenskommelserna,
vilka tidigare förekommit, som skäl för att man inte här skulle
göra ett försök, ty här är det just frågan örn ett försök att åstadkomma den
kontroll, som behöves, även för att det skall bli uppenbart för hela världen på
ett något så när opartiskt sätt, att överenskommelserna lia brutits, vilket man
ju för närvarande inte har varit i stånd till.

Jag erkänner gärna, att det är riktigt, vad som här sagts, att man kan ställa
sig skeptisk till möjligheten att genomföra denna kontroll på ett fullt effektivt
sätt. Naturligtvis har det sina svårigheter, det är alldeles uppenbart, men
det är å andra sidan ett försök att göra något, som icke förut är prövat, i denna
situation. Det är ett försök att genom internationell samverkan hindra, att
det hela blir ännu värre än förut, och att vi verkligen råka in i omedelbara
allvarliga risker för den europeiska freden. Skulle Sverige undandraga sin
medverkan till något dylikt? Det kan ju inte vara rimligt, föreställer jag mig,
ur någon sorn-helst synpunkt, att Sverige skulle göra det. Yi måste givetvis
vara med örn alla försök, som överhuvud taget äro rimliga, så länge det finns
något som helst hopp, att man skall kunna avvärja de olyckor, som nu hota de
europeiska folken. Vi ha ju bara att välja mellan å ena sidan att ingenting
göra och å andra sidan att medverka till det försök till pacificering, som det
här är fråga om. Det förefaller också — jag tror det framhölls i utskottet
från något håll ■—■ att redan det, att det här beslutet har fattats, visar, att det
är möjligt, att man på sina håll drar öronen åt sig och är ängslig för de konsekvenser,
som kunna uppkomma av det tillstånd som varit rådande. Detta synes
ju inge förhoppning örn att man här skall kunna komma därhän, att det blir
mera möjligt än tidigare att hålla non-interventionsöverenskommelsen.

Örn nian nu Ilar den ståndpunkten, som jag här försökt utveckla, förefaller
det mig, som sagt, som örn man inte skulle kunna göra annat än att vidtaga de
åtgärder, som regeringen har gjort i detta fall. Det är ju klart, att det för
med sig vissa uppoffringar, såsom olika talare påpekat. Man har sagt, att det

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

är oriktigt att inkräkta på den gamla fri- och rättigheten att låta sitt liv för
den sak man tror på. Det är en uppoffring, som vi givetvis få göra, men det
är frågan, örn inte denna uppoffring väger ganska lätt gentemot de risker och
de faror, som kunna uppstå, örn inte länderna i nuvarande så helt förändrade
förhållanden äro villiga att göra den uppoffringen.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att det är ett uppenbart misstag,
då man här påstår, att de som gått ut som frivilliga skulle riskera att på grund
av den föreslagna lagändringen bli »kastade i fängelse», när de komma hem.
Denna lag kan ju inte ha någon retroaktiv verkan. Den gäller endast den värvning
och de åtgärder, som vidtagas från eventuella frivilligas sida, efter det
lagen blivit antagen. Således, de frivilliga, som komma tillbaka från Spanien,
kunna säkerligen inte lia någonting att frukta, när de komma hit. Jag
tänker då i detta sammanhang — jag kan inte underlåta att göra det med bitterhet
— på vad de frivilliga ännu i denna dag få utstå, som på sin tid gingo
ut i finska frihetskriget. Det är en helt annan lott som de fått, än den lott,
som de frivilliga, som gått ut i Spanien, komma att få, när de en gång komma
tillbaka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Rasjön: I motsats till en av de föregående talarna i denna
debatt vill jag se det föreliggande lagförslaget som en typisk lex in casu och
som en sådan får den givetvis också bedömas. Jag kan inte inse, att det beslut,
som här kommer att fattas, behöver få sådana prejudicerande verkningar,
som herr Flyg antog. Den här lagen siktar ju direkt på det spanska inbördeskriget
och kommer att träda ur funktion, så snart freden är återställd
på den Pyreneiska halvön. Det är den omständigheten, som gör det möjligt
för oss att biträda lagförslaget, att rösta för detsamma, även örn vi medge,
att, såsom från åtskilliga håll sagts, förbudet för frivilliga att delta i spanska
inbördeskriget är ett betydande avsteg från vad som förut ansetts vara rätt
och lämpligt angående friheten för den enskilde att strida för sin idealitet.

De svårigheter i praktiskt hänseende, som inträda för sjöfarten, äro naturligtvis
också värda att uppmärksammas. De inlägg, som gjordes av herrar
Sandström och Lindberg i Stockholm, den ene ur redarnas synpunkt och den
andra ur sjöfolkets, äro givetvis värda att beakta. Den saken har varit föremål
för överläggningar inom utskottet, och ingen har kunnat bestrida, att olägenheter
kunna uppstå, men vi ha ansett, att allt detta få vi finna oss i för att
nå huvudsyftet med det hela, och det är, som den föregående ärade talaren
har sagt, att Sverige skall bringa ett offer genom att deltaga i den strävan
som ytterst går ut på att hindra, att den spanska branden sprides vidare.

Som alla förstå, är ju lagen, i vad den avser förbud mot värvning och straff
för dem som engagera sig på någondera sidan i det spanska inbördeskriget,
inte tillkommen på grund av att några frivilliga från Sverige lia rest ut för
att strida och dö i Spanien, utan den är ju tillkommen för att örn möjligt —
jag säger om möjligt — hejda tillströmningen av s. k. frivilliga från åtskilliga
andra håll.

Här har från flera håll uttalats stor skepsis mot möjligheterna att upprätthålla
non-interventionspakten, och herr Hallén var i det hänseendet särskilt
pessimistisk. Men även örn det finns skäl flir denna skepsis, även om man
inte vågar förutsätta, att alla stater visa samma respekt för överenskommelsen,
som Sverige utan minsta tvivel kommer att göra, tror jag, att man inte
som herr Hallén ville skall kasta yxan i sjön och säga, att örn det här försöket
att säkra freden misslyckas, så skall det vara det sista. Han borde inte vara

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

okunnig om det gamla ordet, att man inte skall förtröttas att göra det goda,
och just det ordet kan tillämpas även i detta fall. Även örn folkförbundets
insats i den abessinska konflikten hade dåligt resultat, och även om resultatet
av non-interventionspolitiken skulle bli av liknande karaktär, vill jag för
min del därmed inte lia sagt, att vi skola sluta upp att deltaga i det internationella
samarbetet för fredens bevarande. Örn andra stater finna det vara med
sin ära förenligt att ignorera träffade överenskommelser för vissa tillfälliga
fördelar, skall i varje fall Sverige inta en med sina traditioner mera förenlig
hållning.

Om jag alltså nu går att förena mig med utskottets tillstyrkande av propositionen,
gör jag det under uttalandet, att det avsteg ifrån frihetsprincipen,
som onekligen ligger i lagens första paragraf, inte får och inte behöver bli
prejudicerande för vår framtida inställning i liknande hänseende. Jag lägger
därtill också en förhoppning, även örn den kanske inte i allo är grundad,
att det skall bli möjligt att upprätthålla non-interventionspakten. Till denna
förhoppning knyter jag den alldeles bestämda förvissningen, att den svenska
regeringen inte kommer att underlåta att göra vad på den ankommer och vad
den förmår, för att det ingångna avtalet skall få den behövliga effekten.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Flyg: Herr talman! Jag ber om överseende, örn jag i denna min replik
kommer att något utförligare syssla med herr Hagberg och den grupp
som han representerar här i kammaren. Det är ju så, att det är lönlöst att
polemisera mot en människa och en politiker, vilken inte själv är ansvarig för
den uppfattning han företräder. Men det synes mig dock ofrånkomligt, på
grund av det anförande herr Hagberg hållit här i kammaren, att en replik till
honom måste givas.

Herr Hagberg säger sig inledningsvis vara medveten örn, att non-interventionspolitiken
har varit ett bedrägeri, och han erinrar örn, hurusom hans parti
har krävt, att Sverige skulle bryta mot den allmänna non-interventionspolitiken
och i stället följa det exempel som Mexiko har givit.

Något senare säger han, att ett land, som står herr Hagberg mycket nära,
nämligen Sovjetunionen, höll interventionsöverenskommelsen, tills det var uppenbart
för alla, att den brutits.

Jag kan inte hjälpa, att örn jag sammanställer dessa herr Hagbergs yttranden,
så utgör denna kritik eller rättare sagt detta referat av herr Hagbergs
kritik mot den svenska regeringens och Sveriges tidigare officiella ställning
till den fråga, som det här gäller, en ofrånkomlig, mycket hård kritik just mot
det land som herr Hagberg själv sist nämnde, nämligen Sovjetunionen. Det
är väl ändå på det sättet, att emellan det ståndpunktstagande som Sovjetunionen
intagit och det ståndspunktstagande som svenska regeringen och Sverige
intagit i denna fråga, faktiskt officiellt inte föreligger någon som helst skillnad.
Örn man betänker konsekvenserna av ptt aggressivt utrikespolitiskt uppträdande
i dagens situation och av den svenska regeringen, av regeringen i
ett litet land på 6 x/2 miljon invånare med militära resurser som äro en ren
löjlighet, och begär, att den skulle intaga en position mot övriga till non-interventionskommitténs
pakt anslutna makter, borde konsekvensen vara, att det
kravet även ställdes, och givetvis då framför allt från herr Hagbergs sida,
på det land, vars regering faktiskt dikterar herr Hagbergs uppfattningar och
synpunkter i såväl denna som andra frågor. Jag menar, att där förefinns i de
Hagberska reflexionerna och hans tankegång en ofrånkomlig inkonsekvens,
som det torde vara anledning för honom att närmare betänka.

Onsdagen den 3 mars 1937 £. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

Herr Hagberg kanske då kommer att säga, att Sovjetunionen har i det här
fallet intagit en annan ståndpunkt än Sverige. Jag säger, att officiellt ha
bägge staternas regeringar intagit en likartad ståndpunkt, och herr Hagberg
kommer aldrig att kunna publicera eller inför kammaren presentera ett erkännande
vare sig av Litvinov eller ens av någon annan av sovjetryska regeringens
ledamöter, som klart säger ifrån, att från det landet ha vapen exporterats
ned till Spanien. Det är ofrånkomligt, att det har försiggått vapenexport,
det vill jag inte bestrida, och jag har heller ingen invändning att göra
mot det, men herr Hagberg bör förstå, att i princip och officiellt föreligger
ingen skillnad mellan Sovjetunionens och Sveriges ståndpunkt i detta hänseende.
Huruvida det är lämpligt att här i kammaren tala örn, huruvida det
från Sverige förekommit någon export bakom non-interventionskommitténs
kulisser av ammunition och vapen, skall jag låta vara osagt. Jag tror emellertid,
att det skulle vara möjligt att kunna uppvisa liknande handlingar även
från svensk sida.

Från detta vill jag gå över till att påpeka, att herr Hagberg här i sitt
tal förklarat -—- och det förstår jag, när jag hör slutsatserna i hans anförande
—• att frivilligbeslutet är ej det väsentliga. Det väsentliga är, säger
herr Hagberg, örn Sverige skall deltaga i kontrollen. Ja, var går nu gränsen
mellan kontrollen å ena sidan och frivilligbeslutet å den andra? Nyss
har herr Hagberg sagt, att non-interventionspakten har varit ett bedrägeri.
Nu ifrågasätter han antagligen att genom den här kontrollen skulle non-interventionspolitiken
som sådan förändra karaktär. Den skulle upphöra att i
realiteten vara ett bedrägeri. Den skulle kanske i verkligheten bli någonting
annat från herr Hagbergs utgångspunkter. Jag påpekar även här den ofrånkomliga
inkonsekvensen mellan de ståndpunkter, som herr Hagberg säger sig
tidigare intagit, och ståndpunkten av i dag.

Här kommer jag återigen fram till vad som är kärnan i det lagförslag som
här föreligger. Det är här fråga om att de åtgärder, för vilka hittills Sverige
som stat har gått in, och där väl det sunda förnuftet säger oss, att Sverige på
grund av det spända läge som råder, knappast har kunnat inta en annan position
än den som intagits, nu skola utvidgas till att även omfatta den enskilde
medborgaren, den enskilde individen och hans frihet och rätt att ta
ståndpunkt och handla. Det är klart, att på grund av de motsättningar, som
existera, kan endast den, vilken inte har satt sig in i situationen, och vilken
resonerar fullkomligt ansvarslöst, hävda att Sverige som stat kunnat intaga
en annan ståndpunkt än det gjort. Det är vidare klart, att, när man kommer
fram till herr Hagbergs slutsats, d. v. s. ett accepterande av frivilligförbudet,
ett accepterande i princip av den föreslagna lagen, så måste man säga,
att detta förbud ej är det väsentliga. Det torde dock vara ytterst svårt för
den som läser igenom den föreliggande lagtexten att där kunna utläsa något
annat än, att det, som vi rätteligen stå inför, är ett utvidgande av non-interventionsbestämmelserna
till att gälla även den enskilde individen, och det är
ett utvidgande så långt, att man säger, att den enskilde medborgaren, den
frivillige, skall stämplas såsom en lagbrytare, en brottsling, och bestraffas
såsom en sådan.

Sedan talade herr Hagberg örn de olika ståndpunkter, som jag och den politiska
riktning jag representerar skulle lia intagit i denna fråga. Jag tycker,
herr Hagberg, att det är något oförsiktigt, minst sagt, att göra ett sådant uttalande
bär i kammaren. Jag har här en tidning, som är daterad tisdagen
den 3 november 1936. På första sidan i densamma refereras, hurusom det
kommunistiska partiets centralkommitté hade haft sammanträde i Stockholm

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

och utsett en delegation att uppvakta regeringen. Den hade varit uppe och
träffat statsministern Per Albin Hansson och till honom överlämnat en skrivelse,
i vilken det slutligen säges: »Under alla förhållanden anse vi att den

svenska regeringen ej bör upprätthålla ett beslut vars förutsättningar upprivits
och som i verkligheten bara hjälper den spanska reaktionen, fascismen
och krigsanstiftarna. Vi hemställa därför till regeringen att den upptar frågan
till omprövning och upphäver förbudet mot vapenexport till den lagliga
spanska regeringen samt att regeringen på lämpligt sätt understödjer sovjetregeringens
aktioner mot fasciststaternas understöd åt de spanska rebellerna.»

Låtom oss ett ögonblick stanna inför denna text av den 3 november och undersöka
vad den innehåller. Den innehåller en bestämd uppfordran till regeringen
att bryta med non-interventionskommittén i London, den innehåller en
bestämd uppfordran till regeringen att intaga en politisk position till det
spanska inbördeskriget av klart annan karaktär än den övriga europeiska
makter intagit, den innehåller en hemställan till regeringen att man från Sveriges
sida skall lämna offert till regeringen i Madrid eller Valencia, som går
ut på att här finns vapen att köpa eller att man skall lasta en ångare och
sända dit ned. Det är vad som här säges, och slutligen framställes även ett
krav på att man skall stödja sovjetregeringens aktioner i Londonkommittén.

Detta är den 3 november. Några veckor glida iväg, riksdagen samlas. Vad
läsa vi då i herr Hagbergs eget anförande i remissdebatten? Där säges följande:
»Och när Marocko, Tyskland och Italien översvämma det arma Spa nien

med sina legohärar, skola demokratierna ordna reseförbud för de människor,
som helt frivilligt, av kärlek till demokratien, ansluta sig till den spanska
folkmilisen. Det är tur för demokratien, att inte alla stater äro lika ynkliga.
Det ger ändå en viss känsla av stolthet att kunna säga, att det spanska
folkets hjältekamp hittills värnat de viktigaste områdena av dess hemland,
bland annat tack vare några folks insatser med krigsmateriel och tack vare
den internationella brigadens ovanskliga insats.»

Detta yttrades i januari, den 20 på förmiddagen, och där konstatera vi att
herr Hagbergs ståndpunkt är att de, som utfärda förbud mot människor som
frivilligt och av kärlek till demokratien ansluta sig till den spanska folkmilisen,
äro ynkliga demokratiska stater.

Ursäkta mig, herr talman, örn jag går ännu ett stycke vidare i texten. Vi
flytta oss fram till onsdagen den 27 januari. Sex dagar ha gått och nu uppträder
en ny talesman för samma parti, det parti som några veckor tidigare
begärt vapenexport från Sverige och brytandet av non-interventionsavtalet.
Det är herr Senander, och han säger: »Det är klart, att vi icke härmed avse,

att Sverige med sin armé och sin flotta skulle ingripa i det spanska kriget.
Däremot lia vi ansett det vara ett minimum av rättvisa, att de demokratiska
staterna försåge den spanska regeringen med alla de medel, som regeringen
kunde behöva för att försvara sig emot angreppet.» Här talar man i pluralis
—■ de demokratiska staterna! Men det kommer en reservation: »Vi äro självfallet
av den uppfattningen, att Sverige icke ensamt, åtminstone icke i större
omfattning» — säger herr Senander för att rädda sin själ — »aktivt bör gå
in för vad som här framhållits såsom vår linje, men Sverige kunde . . . .»
o. s. v.

Talesmannen för en politik och en riktning som representerar denna kretsgång
av ståndpunkter borde ju knappast stå upp i dag, då han har hamnat
på förbudslinjen för de frivilliga, och erinra andra örn vad de haft att säga i
ett tidigare skede i den fråga det här gäller. När man utvecklats från en
position av den 3 november, där man säger: bryt non-interventionsavtalet, ex -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

portera vapen! — via etappen remissdebatten, där man säger, att den stat är
ynklig som utfärdar förbud för frivilliga, via interpellationsdebatten den 27,
där man säger att naturligtvis skall Sverige inte ensamt göra något, och fram
till ståndpunkten av i dag, då man i princip går in för en förbudslagstiftning
som stämplar den frivillige som brottslig, så synes det mig verkligen, säger
jag, som örn en representant för en sådan politisk riktning minst av allt borde
försöka erinra andra om vilken position de tidigare intagit i här berörda frågor.
Men, herr Hagberg, jag skall gärna stanna ett ögonblick inför denna erinran
just för att den är framförd här i dag och just för att herrarna med den
säregna sanningsenlighet, som kännetecknar er förkunnelse, också idisslat dessa
argument utöver landet, och undersöka hur det ligger till med konsekvensen
i vår position.

Herr Hagberg säger: herr Flyg har i en viss situation skrivit, att regeringen
och Sveriges arbetare böra hålla huvudet kallt. Ja, i vilken situation var
det, mina herrar? Jo, i den situationen, då ett meddelande ingått att sovjetregeringen
till non-interventionskommittén inlämnat ett förslag, om vars innehåll
ännu ingen visste någonting. Jag ifrågasatte vid detta tillfälle: har man
nu borta i Moskva tröttnat på skojet i London, på detta bedrägliga spel som
non-interventionskommittén innebär och som detta förslag är det officiella uttrycket
för, eller vad är det för tankegång som ligger bakom? På fredagen
sammanträder kommittén, till dess gäller det att hålla huvudet kallt. Vad är
det för fel nied att inta en sådan ståndpunkt? När sovjetregeringens förslag
sedan låg klart och det visade sig att den begärt att man skulle sätta till någon
slags gränspolis runt Spanien från olika makter, en slags bevakning, så
säger jag att gent emot detta förslag som sådant lia vi ingenting att invända.
Det finns emellan förstnämnda ståndpunkt och den sistnämnda ingen som helst
brist i logik, herr Hagberg. Och den ståndpunkt, som intogs då vi i detta
sammanhang skrevo, med adress just till herr Hagbergs parti på grund av
uttalanden härvidlag från det hållet, att man inte skall gapa örn vapen från
svensk sida, står även i överensstämmelse med tidigare inställning. Jag skall
säga ärligt här i dag, att hade sovjetregeringen vid detta tillfälle framlagt
förslaget, att non-interventionskommittén skulle upplösas, att detta bedrägliga
spel skulle upphöra, och hade man från det hållet gått in för att med samlad
kraft stödja den lagliga spanska regeringen, d. v. s. rikta sig mot den fascistiska
framstöt av mycket storpolitisk karaktär som nu göres i Spaniens land,
så hade det inte varit någon tvekan örn att även vi för Sveriges vidkommande
ansett, att den svenska regeringen givetvis skulle, i varje fall genom ett upphävande
av vapenexportlicenserna, lia intagit en liknande position. Men innan
man vet örn detta är positionen skall man inte springa till kanslihuset i
Stockholm och hemställa att regeringen i detta lilla arma land skall spela någon
säregen roll eller första fiolen i den mycket allvarliga och mollbetonade
tragiska konsert som för närvarande hålles i Europa. Från denna position
och till den ståndpunkt vi nu intaga, nämligen att man icke skall gå med på
en lagstiftning gent emot medborgarens fri- och rättigheter, finnes ingen som
helst brist i sammanhang, konsekvens och logik.

Det är den skillnaden, herr Hagberg, mellan oss och er, att vi ha en fast
ståndpunkt, en konsekvent linje, medan ni ha cirkulerat på det sätt som här
angivits genom edra egna uttalanden. Herr Hagbergs anförande slutar ju
för övrigt på ett ynkligt sätt. Han yrkade bifall till herrar Ströms och Bräntings
motion, vari det bl. a. säges: »Det synes vara tillräckligt att böter stadgas
som straffpåföljd, då någon svensk medborgare tager värvning till krigstjänst
i Spanien.» Detta är herr Hagbergs ståndpunkt av i dag! Det är litet

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

för hårt att döma de frivilliga till fängelse, anser han, men brottslingar äro
de och straff skola de ha, trots att han tidigare intagit positionen att det är
ynkligt att utfärda förbud för frivilliga. Jaja, det är ju en mycket stark logisk
ståndpunkt han intagit. Han är emellertid ursäktad, ty en människa, som
inte får inta en egen ståndpunkt, kan man givetvis inte anklaga för att hon
cirkulerar på det sättet.

Vidare, herr talman, skall jag be att få säga några ord örn de anföranden
som hållits av herrar Hallén och Andersson i Rasjön. Herr Hallén uttalar
den meningen, att detta måste vara det sista experimentet av denna karaktär
som Sverige engagerar sig i. Jag finner herr Halléns yttrande något dunkelt,
men jag tror ändå, att jag förstår vad han åsyftar. Han menar att det
vi faktiskt i dag äro engagerade i och det vi diskutera och snart skola besluta
örn beträffande en detaljfråga är, för att använda herr Halléns ord, »ett experiment»,
örn vars värde herr Hallén från sina utgångspunkter — och han tillhör
ju inte de radikalaste här i kammaren i sådana här frågor — anser sig
hysa mycket berättigade tvivel. Jag frågar herr Hallén, om jag nu tolkat
honom rätt: hur kan man, utgående från en sådan uppfattning, ge sin anslutning
till vad som här begäres, ett lagförslag som riktar sig mot den enskilde
svenske medborgaren och stämplar honom som brottsling, då han av övertygelse
är villig att ge, som jag förut sagt, sin kraft, sin stridsduglighet, ja sitt
liv för en idé, som vi anse vara i fara, och som jag förmodar att framför allt
herr Hallén anser vara av synnerligen stort värde. Hur kan man då komma
dithän att man angagerar sig för en sådan praktisk åtgärd, örn man anser
själva den aktion, vilken det här gäller, vara ett mycket tvivelaktigt experiment
— ja, så tvivelaktigt, att man säger att detta måste vara sista gången
vi äro nied örn något dylikt? Jag vet inte örn herr Hallén anser frågan vara
värd att besvara, men jag skulle sätta stort värde på att få den besvarad från
herr Halléns sida.

Till herr Andersson i Rasjön, som förklarar sig anse att den ifrågavarande
lagen icke behöver innebära något prejudikat i kommande, liknande situationer,
vill jag ha sagt, att jag anser denna hans uppfattning synnerligen löst
grundad, och att den i varje fall icke bygger på något begrepp om läget som
har reellt värde. Hur har denna situation uppkommit, mina herrar? Jag
nämnde i mitt förra anförande vårt södra grannland Danmark, som i dag har
en socialdemokratisk ministär men samtidigt en rörelse inom landet, vars nazistiska
och fascistiska tendenser äro uppenbara. Man kan säga att denna
rörelse i dag inte spelar den roll att den kan utgöra någon fara, men jag fäster
då herrarnas uppmärksamhet på att Franco, som står i spetsen för den reaktionära
framstöten i Spanien, väl icke hade någon som helst politisk rörelse
bakom sig, utan dirigerades av krafter som befinna sig utanför Spanien. Med
stöd av den politik som ett visst land bedriver, särskilt med hänsyn till forna
egna besittningar, som genom det sista fredsfördraget frånrycktes det landet,
är det bara en utopi örn man tänker sig att, sedan exempelvis spörsmålet örn
Österrike och Anschluss ordnats, det inte också kan bli fråga örn en del av
det södra skandinaviska landet. Ni kunna säga: den dagen, den sorgen —-och här finns inget prejudikat.

Hur har den nuvarande situationen uppkommit? Är den ett utslag av svensk
självständig utrikespolitik? Nej, det är ett utslag av en politik som vi själva
anse — jag skulle tro att t. o. m. hans excellens herr utrikesministern anser
det — vara inte alls behaglig, utan en politik som även han i likhet med sin
partivän, herr Hallén, anser vara ett synnerligen tvivelaktigt experiment. Det
är en politik som är de små demokratiska staterna påtvingad dels genom med -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

lemskapet i Nationernas förbund, detta elände som vi fortfarande släpa med,
och dels på grund av den inställning, som den stora demokratiska makten England
intagit och fortfarande intar i denna konflikt. Tror ni att situationen
blir annorlunda den dagen exempelvis något skandinaviskt grannland skulle
kämpa med ett inbördeskrig mot en general Franco, understödd, inspirerad och
finansierad från givet håll? Ha vi den dagen vår frihet att handla på annat
sätt? "Vill herr. Sandler, örn han då sitter som utrikesminister, handla på annat
sätt? Blir inte situationen precis densamma i det ögonblicket, om vi fortfarande
gå och fantisera om det demokratiska blocket som står emot det fascistiska
blocket och örn denna övriga rappakalja i utrikespolitiskt diskuterande
och tänkande, som också gått igen här i denna debatt? Det är inte frågan
örn detta i närvarande situation, utan det är frågan örn att det icke skall
bli något prejudikat. Vi intaga en ståndpunkt, som, just genom att den
stadfästs av riksdagen, kan komma att innebära ett prejudikat i en morgondag,
då det är en naturlig sak för kanske halva Sveriges folk att intaga
en annan ståndpunkt än den som också då kommer att stämplas som
brottslig.

Jag ber att få markera vad jag här sagt: jag önskar inte att verkligheten
skall bekräfta de farhågor jag framfört i dessa synpunkter, men jag vill ha
markerat att en dylik situation kan uppkomma.

Herr talman! I de anföranden, som hållits under denna debatt, ha inga
sakskäl framkommit som säga oss, att det finns någon som helst anledning för
Sverige att i dag gå in för en lagstiftning gent emot den enskilde medborgaren,
en lagstiftning, som stämplar honom som en brottsling, värd fängelse
eller bötesstraff, örn han i detta avseende handlar efter sin övertygelse. Den
föreslagna lagstiftningen innebär dessutom ett klart ingrepp mot något
som jag tidigare pekat på, den internationella arbetarsolidaritet som går över
gränserna och som är den starkaste tillgången inom arbetarklassens läger,
den tillgång som vi, enligt vår uppfattning, lia att bygga på, både örn vi
vilja förinta diktatur och fascism och till sist även örn vi vilja definitivt förinta
kriget, som i dag utgör den hotande faktorn bakom hela denna diskussion.

Herr Vougt: Herr talman! Liksom under den debatt, som förekom här i
kammaren då den nu behandlade propositionen framlades, har jag nu känt behov
av att med några ord understryka den positiva sidan i den politik Sverige
fullföljer med den föreslagna lagstiftningen. Jag har inte anledning att nu
ingå på någon polemik. Jag skulle möjligen vilja säga med anledning av vad
som yttrades av herr Bagge, att jag för min del befinner mig i en lyckligare
ställning än han så tillvida, som jag inte behöver försäkra, att för bägge de
parter, som befinna sig i en kamp, vilken upprör världen, har jag ingenting
till övers.. Jag känner tvärtom mycket starkt för den part jag betraktar som
den angripna. Det är ju också så, att människor i allmänhet ha ganska svårt
att finna sig till rätta med en sådan lufttomhet, som en fullkomlig frånvaro
av känslor i ett fall som detta måste innebilra, och därför har ju även den part
i Spanien, som man kallar rebellerna, i Sverige fått vissa sympatier på sin
sida.

Vad beträffar själva detaljerna i den lag, som kammaren nu, som jag antager,
komm.er att votera, vill jag säga, att vi i utskottet haft samma betänkligheter
som herr Lindberg i Stockholm gentemot de mycket rigorösa bestämmelser,
som förbjuda sjömäns landstigning i spanska hamnar. Vi ha emellertid ansett,
att det är ett undantagsläge, som framkallar dessa bestämmelser. Lagen
är dessutom endast provisorisk. Jag hoppas därför, att sjömännen skola kun -

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

na förstå, att den inte är uttryck för misstro mot dem. Då herr Lindberg efter
att ha framfört sin kritik, vilken jag tycker är mycket berättigad, säger, att
han själv anser sig kunna rösta för förslaget, antager jag, att hans ställning
därvidlag också kommer att bli vägledande för sjömännen och att de komma
att förstå den situation, som riksdagen måst böja sig för.

Vad jag nu emellertid vill framhålla är, herr talman, att jag inte anser, att
riksdagen bör så halvhjärtat som det framskymtar ur vissa anföranden här, gå
att biträda denna proposition. Jag har för mig, att de flesta känna, °att detta
förslag är något vi måste rösta för därför att vi befinna oss i ett tvångsläge.
Det är ett tvångsläge, det är sant, men ett tvångsläge av en kanske djupare
innebörd än man i allmänhet besinnar. Det är ett tvångsläge, som bottnar i
den omständigheten, att demokratierna i Europa — och örn uttrycket kanske
kan anses alltför schematiskt vill jag säga, att jag då menar med demokratierna
de stater, som samverka kring en gemensam trygghetsaktion — icke
kunna kämpa mot krigets tanke annat än genom oavlåtliga försök att organisera
freden, genom att beständigt säga ifrån på nytt: demokratierna vilja inte
kriget. Jag tror, att detta är en stor och riktig politik, som måste frestas till
det yttersta. Och när jag hör de klagomål, som i kammaren framkomma från
dem som anse sig vara de teoretiskt-doktrinärt bästa socialisterna, kan jag
inte underlåta att tänka på det vältaliga uttryck för meningen i hela non-interventionspolitiken,
som framkommit från en av nutidens stora socialister, den
franske konseljpresidenten Leon Blum, vars syn på dessa ting måhända förtjänar
lika mycket vitsord som i varje fall herr Flygs. Man kan ju säga, att
här inte finns något annat alternativ, och att detta är tvångsläget. _ Vi gjorde
den upptäckten 1935 och 1936 i samband med den italiensk-abessinska konflikten,
att Europas samverkande stater kunna hålla ihop så länge de använda
freden som sitt medel, men att så fort de söka pressa det därutöver, så fort
de vilja engagera demokratien för att taga i bruk krigets medel gentemot kriget,
upphör sammanhållningen och de samverkande staterna kunna inte förmås
att följa med på den linjen. Nu kan man ju naturligtvis mena, att detta är
svaghet. Det är också den uppfattning, som kommit till synes i vissa tal av
mäktiga statsmän ute i Europa. Det var en av dem som fällde det uttrycket,
att när det verkligen gäller, komma Europas stater att skingras som agnar
för vinden — eller någon liknande bild. Man kan som sagt säga, att detta är
svaghet, att det är fruktan, att det är ett kollektivt uttryck för individens
rädsla för krigets smärtsamma död. Det är naturligtvis ett slags kollektiv
rädsla, som tager sig uttryck i denna metodiska vägran att deltaga i kriget.
Men med den uppfattning jag har, måste jag i varje fall samtidigt se något i
hög grad positivt i detta. Det är och förblir demokratiens patos, att den så
konsekvent kan ställa sig på den linjen.

Nu är det emellertid så, att andra vilja riskera kriget. Våldet har proklamerats
som den högsta av alla principer, och världen fylles med vapen. Jag
tror, att vi då kunna säga endast detta: må de som vilja släppa lös kriget göra
detta, men det får inte sägas, att det demokratiska Europa har tagit den risken
utan att det till det yttersta har prövat fredens medel.

Vi befinna oss i ett svårt dilemma så tillvida som vi, samtidigt som vi föra
denna konsekventa fredspolitik, måste rusta. Det är ungefär samma läge som
när en enskild stat avskaffar dödsstraffet men likväl inte kan avsäga sig rätten
att i yttersta nödvärn tillgripa dödande vapen mot en brottsling.

Non-interventionspolitiken är naturligtvis inte alls ett uttryck för likgiltighet
och inte heller uttryck för en principiell neutralitet. Den är ett försök att inför
dessa aggressioner organisera freden på ett stabilt sätt. Jag medgiver gär -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

na, att det i vissa länder förefunnits ett tvång att kompromissa: på ömse sidor
ha de grupper, som tagit parti för de stridande parterna, varit så starka, att
örn man skulle ha sökt att föra en politik till förmån för den ena eller den
andra parten, risk därigenom skulle lia uppstått för ett inbördeskrig också i
dessa länder. ^ Här i Sverige är emellertid läget sådant, att vi kunnat i ganska
gott samförstånd enas örn den princip, som jag för min del betraktar som alltigenom
riktig.

Det har sagts — det påpekades bl. a. av herr Bagge och jag tror också av
herr Andersson i Håsjön — att det inträtt ett nytt läge genom att man i noninterventionsförhandlingarna
kommit fram till införandet av en gränskontroll,
varom alla äro ense, och vidare till antagandet i olika stater av lagar om förbud
mot frivilligrekrytering och mot resor till Spanien. Det är ganska naturligt,
att man undrar över hur det egentligen kunnat vara möjligt att få biträde till
denna politik fran de staters sida, som metodiskt under de månader som gått
pumpat in vapen, krigsmateriel och annan form av hjälp till Spanien. Jag
skulle i varje fall vilja uppställa den frågan, huruvida det inte är tänkbart,
att diktaturstaterna här engagerat sig i en politik, som de själva funnit omöjlig
att vidmakthålla därför att det övriga samverkande Europa så bestämt fullföljt
non-interventionssträvandena? Kan det inte tänkas, att det inom diktaturstaterna
själva börjat uppstå ett gnagande tvivel på förträffligheten i interventionspolitiken.
Det är ju ändå så, att ingen censur i världen kan hindra
människorna att få bilden av ett oerhört brutalt inbördeskrig för ögonen. Kriget
är, tror jag, endast möjligt, när det kan omgivas av en viss romantik. Vi
ha fatt höra, hur det går till, när man från diktaturstaterna skickat trupper
till Spanien, vare sig man påsatt dem etiketten frivilliga eller inte. Det har
berättats, att sedan de uttagits, deras vistelseort inte tillkännagivits för släktingar
och hemmavarande, och det har sagts, att det skapat den första framväxande
oppositionen mot en viss diktatur, när några tusental mödrar ha fått
en liten lapp, där det förtalts för deni, att deras söner omkommit någonstädes
under en manöver eller i någon avlägsen landsända under militärtjänstgöringen.
Det är bra litet ära och romantik med ett sådant krig. Det är en anonym
död. _ Det slutar, hela äventyret, i en anonym massgrav. Det ärelösa kriget
tror jag är farligt även för diktaturstaten.

Vad jag vill säga, herr talman, är, att en politik, som i grund och botten
är så positiv, icke bör här i kammaren, här i riksdagen, följas av oss ur den
grundsynpunkten, att det är någonting, som vi kanske betrakta som relativt
negativt men som vi äro nödsakade att finna oss i. Jag Ilar givetvis härmed
inte velat uttala något som helst omdöme örn möjligheten att genomföra avspärrningen
för den spanska krigsskådeplatsen. Jag vill säga detta därför
att jag haft tidigare erfarenheter av att om man i pressen eller i riksdagen gör
gällande, att någon politik måste fullföljas därför att den är riktig, detta lätt
fattas såsom profetior örn dess utgång. När denna politik sedan misslyckas,
kan man få veta, att man grundligt tagit miste. Det är inte i den punkten jag
velat uttala mig, utan jag har endast velat framhålla, herr talman, att denna
politik enligt min uppfattning är i grunden sund och mäste föras konsekvent
igenom.

Herrar Fast och Sundström i Skövde instämde häruti.

Herr Mosesson: Herr talman! I det tvångsläge, i vilket vi nu befinna oss,
sta vi i begrepp att antaga don föreslagna lagen. Den avser ju inte allenast
den som later värva sig till krigstjänst i Spanien utan även den som drager,

Andru kammarens protokoll 1981. Nr l!j. q

Nr 15.

On6daeen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

lockar, hotar eller tubbar, mestadels unga, människor att taga värvning. Då
jag betraktar förslaget och finner, att de unga, som gå ut som frivilliga, skola
straffas lika hårt som de personer, som vilja förmå dem att taga värvning,
kan jag, herr talman, inte finna detta riktigt. Herr Vougt nämnde, att det
inte är möjligt att upprätthålla kriget, örn detta inte omgives av en viss romantik.
Jag tror, att herr Vougt i det avseendet har orätt. Vi få väl^måhända
uppleva den fruktansvärda sanningen, att krig är möjligt utan någon
som helst romantik. Jag skulle tro, att de unga personer i vår land, som efter
detta kanske försöka komma ut såsom frivilliga, inte äro omsvävade av någon
som helst romantik eller se sin gärning i något romantiskt skimmer. De veta
förvisso, att det är fråga örn blodigt allvar. Sin insats är det enda de kunna
giva för det som för dem framstår som det rätta. Det är på dessa människor
jag nu tänker, och vare sig jag gillar eller ogillar deras känslor, är det min
plikt att överväga, hur samhället skall bete sig gentemot dem, örn de en gång
komma tillbaka till fäderneslandet. Att samhället av vissa skäl kan vara
nödsakat att uttrycka sin reaktion mot ett deltagande i kriget är givet, likaså
att samhället, då det förbjuder något, mäste sätta straffhot bakom. Men detta
straffhot synes mig böra stå i proportion till det sinnelag, den uppfattning,
som de personer ha, som göra sig skyldiga till brottet. Det är inte riktigt att
säga till dessa, att de skola straffas örn de komma hem, på samma sätt som
de andra, som ha försökt värva dem.

Jag finner fördenskull, herr talman, den motion välgrundad, som är väckt
i första kammaren av herrar Ström och Branting, som föreslå, att det allenast
skall vara bötesstraff för sådana som låta värva sig. Jag ber att få yrka bifall
till den. Det är, om jag minns rätt, ungefär 125,000 personer i vårt land,
som varje år bli dömda för större eller mindre förseelser. Av dessa är det
inte mer än ungefär 4 %, som måste undergå frihetsstraff. Jag anser, att örn
sådana, som gått ut som frivilliga och komma hem igen, skola straffas, de
inte skola räknas till denna lilla grupp som straffas så hårt som svåra brottslingar.

Med herr Mosesson förenade sig herr Hoppe.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag ber först att få uttrycka regeringens tillfredsställelse över att finna detta
utskottsutlåtande enhälligt. Emot de uttalanden, som förekomma i utskottets
motivering, finns från min sida ingen erinran att göra.

Jag anser mig emellertid böra begära ordet för att göra några randanmärkningar
till vissa uttalanden, som förekommit under debatten. Jag tillåter mig
att först anknyta till det allra sista anförandet ifrån herr Mosessons sida.

Jag kan såväl förstå de känslor, ur vilka det anförandet framsprungit, och
jag betygar min odelade respekt för dessa känslor. Jag måste för min del
säga, att jag personligen icke kan hysa annat än respekt för personer, som
anse sig kunna våga sitt liv för en övertygelse, som är deras, och detta oberoende
av örn denna övertygelse är min eller tilläventyrs en uppfattning motsatt
min egen. Men den respekten kan icke hos mig föranleda i ett fall som det
förevarande till någon tvekan i det hänseendet, att statsmakterna böra förhindra
dessa personer att handla i överensstämmelse med sin övertygelse. Det
finns efter min mening tillräckliga skäl för statsmakterna att så förfara.

Det har redan sagts här — och det bör ju verka lugnande att den fullmaktslag,
som kammaren inbjudes att antaga, kommer icke att innebära att
något straffhot svävar över de svenska medborgare, som för närvarande be -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
„. . . 0 . Spanien. (Forts.)

linna sig i Spanien. Vad den kan komma att innebära är ju ett sträffhot för
deni, som efter det att lagen blivit utfärdad, värva eller taga krigstjänst i
Spanien. Jag tror jag kan säga herr Mosesson, att det är praktiskt taget tämligen
uteslutet att vi skola behöva uppleva det, som beredde honom så mycket
smärta. Den 26 februari utfärdades sådana passföreskrifter här, att det i närvarande
stund icke är möjligt för en svensk medborgare att komma till Sp&-nien utan tillstånd av ministern för utrikes ärendena, så att samtidigt som man
föreslår lagbestämmelser i detta hänseende har man också i görligaste måtto
sörjt för att icke några svenska medborgare i realiteten skola komma att drabbas
av detta straffhot, därför att tillträdet till Spanien kommer att bli dem
förvägrat, därest deras avsikt är att inträda i krigstjänst.

Det framhölls av den allra första talaren under dagens debatt vissa bekymmer
från sjöfartens sida. Jag vill säga honom, att dessa frågor äro just i dag
under övervägande i ett sakkunnigutskott i London. Från utrikesdepartementets
sida har i dessa angelägenheter inhämtats kommerskollegiets uppfattning.
Den är delgiven den svenska representanten i detta sakkunnigutskott. I all den
utsträckning, som är möjligt att förena med ett genomförande av non-interventionsöverenskommelsen,
kommer säkerligen därvid hänsyn att tagas till de
svårigheter, som^sjöfarten är utsatt för. Särskilt kommer man säkerligen att
där diskutera fragan örn de lämpligaste praktiska anordningarna beträffande
olika angöringsplatser och de särskilda bestämmelser, som kunna komma att
visa sig erforderliga beträffande anlöpandet av Kanarieöarna. Men jag anskyldig
att tillägga, att jag icke kan ställa i utsikt eller inge några
förväntningar örn att allmänna ersättningsanspråk för avvikelser ifrån den
normala kursen skola komma att godtagas under denna prövning, och jag tillåter
mig att erinra örn att i ett fall, som beredde sjöfarten mycket mera betydande.
svårigheter, nämligen sanktionsperioden, Ilar ersättningsfrågan icke
kommit att få någon aktualitet.

Jag vill också beröra frågan örn övervakningssystemets genomförande, en
fråga, som berörts av flera talare här. Herr Hallén framställde vissa bekymmer
angående den spansk-portugisiska gränsen. Herr Flyg talade örn för
kammaren med en diskretion, som var verkligen överraskande ifrån hans sida,
att det var en makt han nämnde icke vilken — som icke anslutit si£ till

köppas att det inte skall innebära någon indiskretion
ifrån min sida örn jag meddelar kammaren, att den makt, som herr Flyg hade
i tankarna, just var Portugal.

Eftersom läget beträffande Portugal, då propositionen avgavs, var sådant
att man i propositionen endast kunde tala örn att det hade ifrån Portugals sida
anmälts ett förbehåll, kan det ju vara i sin ordning att i dag tillfoga några
uppgifter örn det nuvarande läget.

Portugal hade gjort ett förbehåll beträffande den internationella övervakningen.
Däremot hade Portugal icke gjort något förbehåll i avseende å frivilligförbudet,
som är accepterat av Portugal liksom av övriga stater. I avseende
å övervakningssystemets anordnande har anordningen nu blivit den,
att brittiska regeringen övertar ansvaret för genomförandet av övervakningssystemet
i avseende å den spansk-portugisiska gränsen genom att där stationeras
ett antal brittiska observatörer. Deras antal blir detsamma som vid den
spansk-franska gränsen. Deras uppgift blir också i realiteten densamma som
de internationella kontrollörernas vid den spansk-franska gränsen, men det
portugisiska förbehållet är genomfört i den formen, att det är icke en internationell
kontrollapparat, som verkar i Portugal, utan, det är i stället brittiska
observatörer, som utföra denna uppgift. Det är det nuvarande faktiska läget.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.) „ ... ,

Efter dessa upplysningar tillåter jag mig att säga några mera allmänna örn.

Här har inför andra kammaren redan vid remissen av denna proposition
justitieministern utvecklat de allmänna grunderna för non-interyentionspolitiken.
Jag kan därför begränsa mig till några synpunkter här i dag. _ Allt
sedan den heliga alliansens period har det ju varit en oskriven grundsats i staternas
umgänge, att man inte skulle intervenera i interna uppgörelser. Jag
medger utan vidare, att non-interventionspolitiken nied den utformning, som
den fått i detta speciella fall, är en politik, som går längre än denna gamla
erkända grundsats att icke intervenera. Den går längre sa till vida, att de
enskilda staterna åtaga sig en begränsning i sin egen handlingsfrihet, som de
inte hade behövt att göra, med tillämpning av den gamla grundsatsen att icke
intervenera. Det är i två hänseenden, som denna begränsning blivit genomförd
Först med avseende å utförseln av vapen och krigsmateriel. — Jag vill
begagna tillfället att understryka, att den begränsning, sorn här genomförts,
är att uppfatta såsom en begränsning in casu, vilken icke inkraktar pa den
svenska regeringens handlingsfrihet i framtiden. .

Jag har den meningen och har alltid givit uttryck at densamma, att i avseende
å vapenutförsel skall en svensk regering förbehålla sig att fa prova
varie fall för sig och fatta sitt beslut in casu. Jag tror icke det behover särskilt
understrykas, att det inte var för att bereda den spanska regeringen
olägenheter, som den svenska regeringen anslöt sig till non-interventionsöverenskommelsen
i avseende å vapenexportförbudets genomförande. Det skaf som
var bestämmande, var att en motsatt hållning ifrån de olika europeiska staternas
sida hade i väsentlig grad ökat riskerna för att det spanska inbördeskriget
med de komplikationer, som det redan hade på det internationella fältet, skutte
komma att dra med sig mycket mera allvarliga händelser i var världsdel..Jag
vill erinra därom, att då franske utrikesministern för några dagar sedan ånyo
behandlade detta ämne i franska deputeradekammaren, meddelade ^ han, att
efter den franska regeringens övertygelse hade vapenleveranser ifrån h rankrikes
sida under det första skedet av inbördeskriget med all sannolikhet indragit
Frankrike i en direkt intervention i den spanska mbordesuppgo Även

i fråga örn det frivilligförbud, som nu föreslås till antagande av den
svenska riksdagen, är det fråga örn en extra ordinär åtgärd, därom är ^regeringen
lika medveten som någon i kammaren kan vara liksom att det gar utöver
vad som enligt svensk traditionell rättsåskådning har ansetts vara för en
svensk medborgare tillåtet. Detta har icke hindrat regeringen att framlägga
förslaget men det har väl föranlett regeringen att icke framlägga ett sadant
förslag förrän den själv var övertygad om att nu förelågo förutsättningarna
för ett allmänt genomförande av en sådan åtgärd. Regeringen har ingalunda
varit benägen att i förväg underställa riksdagen ett förslag av denna innebord
och jag tillåter mig i det sammanhanget att få nämna några fakta tor att
klargöra för kammaren, att det överhuvud taget heller icke varit regeringen
möjligt att lägga fram ett sådant förslag tidigare än den gjort, da regeringen
utgick ifrån denna uppfattning, att en allmän anslutning mäste vara en förutsättning
för Sveriges biträdande av en sådan överenskommelse, höre den lb
februari kunde i själva verket ingen veta, huruvida det skulle bil förutsättningar
för en sådan allmän anslutning. Icke heller visste man före detta datum.
huruvida någon övervakningsapparat skulle komma att sättas i gänglan
''mindre av vilken art den skulle bli. Inom non-interventionskommitten ha nämligen
överläggningar förts angående ett antal olika öyervakningsplaner. Man
visste att det var utomordentliga svårigheter att övervinna för att na fram tili

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

en överenskommelse örn stoppandet av sändningarna av kontingenter till Spanien
och genomförandet samtidigt av en effektiv kontrollanordning.

Först den 16 februari förelåg denna förutsättning. Här har sedan handlats
från regeringens sida med all möjlig skyndsamhet. Sedan man på basis av
de uppgifter, som inlöpte ifrån London, kunnat bilda sig en konkret föreställning
örn övervakningssystemets utgestaltning — jag inskjuter här (ni kunna
få det bekräftat, om ni se på själva lagtexten) att den fullmaktslag, som förelägges
till kammarens prövning, omsluter både frivilligförbudet och vissa bestämmelser,
som avse att göra övervakningen effektiv — skickades omedelbart
från justitiedepartementet på remiss en promemoria till kommerskollegium,
som hade att höra Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening
i^ämnet. Den 19 februari var frågan färdig att anmälas för remiss till lagrådet,
och efter behandlingen där beslöts proposition i ämnet den 22 februari.

Jag vågar göra gällande, att med större skyndsamhet har icke ett ärende
av denna art. kunnat från regeringens sida behandlas, då man utgått ifrån
den uppfattningen, att ett förslag icke borde föreläggas riksdagen förrän
man hade tillräcklig grund för den övertygelsen att nu var det fråga om ett
allvarligt försök att under allmän anslutning genomföra åtgärder, som kunna
betraktas såsom effektiva.

Det har under debatten här i kammaren givits uttryck åt en olust inför
detta förslag, som jag väl kan begripa, uttryck av samma art, som man har
fått se i riklig mängd och med ännu större eftertryck i den offentliga diskussionen
utanför parlamentet, över den missaktning, som non-interventionspolitikens
hittillsvarande genomförande har utlöst. Det har ju över non-interventionskommittén
i London utgjutits hela floder av bläck, inspirerade av det
temat, att hela denna kommittés verksamhet ingenting annat vore än ett stort
löjeväckande spegelfäkteri. Man har talat örn de resultatlösa grälen i noninterventionskommittén
emellan olika makters representanter och gjort sig
lustig över att kommittén, som det nyktert heter i utskottets betänkande, icke
har »haft möjlighet att effektivt ingripa mot överträdelser av avtalet eller ens
att konstatera uppenbara sådana». Jag förstår mycket väl denna stämning,
på ett mycket sobert sätt uttryckt i utskottsbetänkandet, på ett mycket mera
oförblommerat sätt tillkännagiven i uttalanden här i kammaren och ännu mera
i pressens betraktelser. Jag har inte erfarit någon förvåning över dessa kommentarer,
tillkomna under det att kring Madrid och över Madrid de modernaste,
krigsmaskiner av olika typer ha insatts i en blodig försöksmobilisering,
maskiner, som efter all rimlig sannolikhet icke befunnit sig i Spanien vid inbördeskrigets
utbrott.

Mina damer och herrar! Man kan förstå detta. Jag kanske kan vara berättigad
att tillägga, att det är en ganska lätt sak att göra sig lustig över
detta läge i non-interventionskommittén. Men, mina damer och herrar, det
är inte bara emellan det sublima och det löjliga, som det blott är ett steg att
ta. Det kan också hända, att det bara är ett steg, som skiljer det löjliga
från det tragiska. För min del har jag den uppfattningen, att för Europa
har det varit gott att detta sista steg från det löjliga till det tragiska icke
har blivit taget i non-interventionskommittén, utan att man hållit ihop den
kontakt, som etablerats genom kommittén, tills det varit möjligt att komma
fram till det resultat, som i dag föreligger.

En motsatt hållning från de olika europeiska staternas sida skulle efter
min mening ha medfört en väsentlig ökning av de risker för freden i vår världsdel,
som tyvärr ändå finnas i tillräcklig utsträckning. En motsatt hållning
skulle också efter mitt förmenande lia lett fram till cn gruppering av de olika

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

europeiska staterna kring de bägge extrema auktoritära uppfattningarna och
därigenom försatt de demokratiska stater, bland vilka Sverige räknar sig, i
en utomordentligt svår belägenhet. För min del har jag icke försumma^
något tillfälle att understryka den fara, som jag menar föreligger i varje bidrag
till en tillspetsning av den ideologiska konflikten mellan de olika auktoritära
uppfattningarna. Jag har den uppfattningen, att motsatsen till noninterventionspolitiken
skulle ha varit ett ödesdigert bidrag till denna blockuppdelning
av Europa uti varandra motsatta läger. Det är ifrån sådana allmänna
synpunkter som Sveriges deltagande i denna politik är att rekommendera.
Den materiella betydelsen utav Sveriges hållning är ju ringa. Detta veta
vi här i Sverige, och det vet man också utanför vårt land. Man skall emellertid
icke förringa betydelsen utav att då en sådan politik genomföres, densamma
genomföres under så allmän europeisk anslutning som överhuvud taget
är möjlig.

Jag vill icke avsluta detta anförande utan att på det allra bestämdaste
tillbakavisa ett uttalande, som förekom ifrån herr Flygs sida, nämligen att
ett biträdande utav detta förslag skulle innefatta en klar sympati för upprorsrörelsen
uti Spanien. Jag menar, herr Flyg, att det är otillständigt att
tolka ett beslut utav riksdagens andra kammare på det sätt som herr Flyg
i det stycket tillät sig att försöka. Vårt förhållande till den spanska regeringen
är alltigenom vänskapligt. Den hållning, som Sverige har intagit i
non-interventionsutskottet, är ett konstant vittnesbörd därom. Jag är övertygad
därom, att uti detta vårt förhållande till den spanska regeringen icke
kommer att inträda någon förändring, sedan riksdagen antagit det förslag,
örn vars biträdande regeringen här har hemställt. Jag tror att vi alla äro
ense i ett hänseende, nämligen uti den uppfattningen att vi önska, att spanska
folkets återstående väg till den frihet och ordning, som vi veta att så högt
värdesätta, icke skall bli alltför lång och icke alltför uppfylld utav så grymma
lidanden som hittills. I detta ögonblick tror jag icke, att det skulle finnas
något bättre sätt att förkorta denna väg än örn det vore möjligt att utöver
det beslut, som nu har fattats inom non-interventionskommittén, gå det
stycke vidare, som redan har föreslagits från fransk sida, nämligen att från
Spanien få avlägsnade de främmande kontingenter, som där fortsätta att deltaga
i det spanska inbördeskriget. Vi kunna icke hysa någon annan önskan
beträffande det spanska folkets framtid än att det må bli detsamma beskärt
att uppnå samma demokratiska ordning och samma demokratiska frihet, som
vi själva känna värdet utav.

Från internationell synpunkt måste jag mycket djupt beklaga, om händelserna
skulle föranleda därtill, att det utomordentligt värdefulla samarbete
med Spanien, som i många år har ägt rum inom den s. k. exneutrala kretsen,
skulle komma att lida allvarligt men genom den pågående tragedien. Det
har varit en betydande uppgift, som Spanien har varit i tillfälle att fylla på
detta område, och ur det allmänna internationella samarbetets synpunkt skulle
det vara synnerligen att beklaga, örn däri någon förändring skulle komma till
stånd.

Jag tillåter mig till sist understryka det uttalande, som utskottet har gjort
angående en eventuell humanitär aktion i Spanien. Det sägs uti utskottets
betänkande, att »utskottet finner det naturligt att svenska regeringen upprätthåller
kontakt med andra regeringar och är beredd att vidtaga eller medverka
till åtgärder i humanitärt syfte, som synas vara ägnade att leda till positivt
resultat». Örn denna beredvillighet ifrån svensk sida kan jag utan vidare ge
kammaren en försäkran, då frågan redan tidigare har varit föremål för rege -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

ringens övervägande. Jag ser härutinnan den verkligt stora uppgiften, som
skulle kunna föreligga för vårt land, nämligen att ge tillkänna sin sympati
för det spanska folket i dess nuvarande läge och att ge sitt bidrag till den
mänskliga solidaritet, vars stämma allra minst uti denna tid bör få förstummas.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har ju redan redogjort för anledningen
till att jag för min del anser mig böra stödja regeringens förslag.

Jag har emellertid på grund av herr Flygs ståndpunkt och polemik ansett
mig böra ge en liten, replik. Jag gör kammaren uppmärksam därpå, att herr
Flyg inte kunde gå in på ett försvar i anledning av det angrepp jag riktade
emot hans argumentation. Kvar står fortfarande oemotsagt, att herr Flyg anser
sig böra yrka avslag på regeringens proposition inte bara i fråga örn de
frivilliga utan även och i lika hög grad i fråga örn bevakningen. Han har såsom
ett skäl härför anfört, att det är överflödigt med en sådan här lag, då
värvning överhuvud taget inte förekommer. Det andra skälet, som inte är ett
skäl för hans ståndpunkt utan emot densamma var, att regeringen inte kan
göra annat än deltaga i non-interventionskommitténs arbete. Han underströk
till och med detta sista mycket eftertryckligt i sitt anförande och markerade
det genom att framhålla, att, jag citerar, »sunda förnuftet säger, att regeringen
måste vara med i dessa åtgärder».

Jag menar nu, att när man i själva sakfrågan ställer sig på den ståndpunkten
är det berättigat att stämpla vederbörandes aktion som en demonstration
utan allvarligt syfte, och när därtill, såsom jag kunde påvisa, herr Flyg också
i sin press öppet uppträtt emot, att frivilliga skulle resa till Spanien, är det
helt på sin plats att stämpla aktionen som en bluffaktion. Herr Flyg befinner
sig i det läget i dag att örn han skall rösta på sin motion, måste han
också rösta emot Sveriges deltagande i bevakningen. Så ligger saken till för
hans vidkommande, och det har han inte förbättrat ett enda dugg genom sitt
sista anförande, där han föredrog att tala om någonting annat, nämligen örn
varifrån Hagberg tar sina order, och örn Hagbergs s. k. osjälvständighet
o. s..v. Ja, det vore ju frestande att polemisera på samma sätt, men då skulle
J^g ju vara tvungen att säga, att det är synd örn herr Flyg, som aldrig klarar
sig utan dadda i tillvaron. När han kopplade av från »Moskva» 1929 måste
han söka .sigren annan dadda att ta order ifrån. Jag behöver inte här säga
namnet på något visst finansinstitut, för det känner var och en till, vad jag
menar. Men jag tycker, att man inte behöver diskutera frågan på det sättet.
Var och en har tagit ställning här i riksdagen till franska och engelska regeringarnas
liksom också ryska regeringens ståndpunkter utan att någon därför
sökt. argumentera på Flygs sätt därför.

Vi. ha inte tagit någon order och ta inte heller någon order från ryska
regeringen örn hur vi skola uppträda. Det är bara dumt och orimligt tal detta,
ty den ryska regeringen intresserar sig ej och har intet att göra med det kommunistiska
partiets ställningstagande. En annan sak är att vi solidarisera oss
med densamma i en rad frågor, liksom vi också kunna solidarisera oss med den
spanska regeringen.

Det är bara ännu en sak, som jag anser mig böra säga några ord örn i detta
sammanhang. Herr Flyg försökte påvisa en motsägelse i den ståndpunkt, jag
intagit tidigare, och den, jag intager här i dag, och lian hänvisade därvidlag
dels till vår aktion hos regeringen i höstas och dels till mitt anförande i årets
remissdebatt. Ja, herr Flyg, det föreligger en väsentlig anledning till detta,

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Aneh åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

nämligen den, att i höstas och ännu vid remissdebatten i år intet beslut hade
fattats om någon bevakning, och man hade inte heller några förhoppningar
örn, att det skulle komma att fattas ett sådant beslut. ^ Under sådana förhållanden
var ju mitt ståndpunktstagande helt naturligt, då jag ansåg, att, eftersom
hela non-interventionspolitiken dittills endast varit en fars, skulle det för
Sveriges vidkommande inte vara lämpligt med ett deltagande i denna. Men när
det nu fattats ett konkret beslut örn genomförandet av bevakningen, när alla
länder ställas inför samma problem, och när herr Flyg tvingas att säga, att
sunda förnuftet talar för att regeringen måste vara med örn detta — det är
bara individen Flyg som inte vill vara med örn detta — ha betingelserna för
vårt ställningstagande helt förändrats.

Herr Lithander: Herr talman! Den svenska sjöfartens syn på denna fråga
har ju redan framförts av herr Sandström. Det gladde mig höra hans excellens
utrikesministern förklara, att dessa erinringar redan äro under övervägande
i London, och att man kunde hysa förhoppningar örn, att de skola bli beaktade
med ali möjlig välvilja.

Hans excellens nämnde också i fortsättningen av sitt anförande, att några
ersättningar icke utgingo vid sanktionernas tillämpning. Den saken låg emellertid
måhända något annorlunda till än denna. Sanktionerna voro en följd
av Sveriges anslutning till folkförbundet för cirka 15 år sedan, och de ekonomiska
konsekvenser som följde av denna anslutning äro utav en vida mer svårbedömlig
art än den fråga, som här föreligger.

När nu, herr talman, regeringen får den fullmakt, som innefattas i ett bifall
till § 5 i det föreliggande förslaget, då ju Kungl. Maj :t kan föreskriva ett enskilt
rederi eller en enskild fartygsägare att låta ett fartyg göra en avsevärd
utvikning från sin kurs för att man skall kunna ställa sig dessa bestämmelser
till efterrättelse, förefaller det mig, som örn det inte vore mer än rimligt och
rättvist att man ersatte vederbörande av statsmedel de mången gång betydande
utgifterna härför. Jag hoppas, att vid bedömandet av en dylik framställning
all möjlig och nödig hänsyn skall tagas.

Då jag, herr talman, för min del tillhör dem som anse, att den föreliggande
propositionen är ett försök i rätt riktning att på ett effektivt sätt avgränsa
eller begränsa de fruktansvärda lidanden, som just nu övergå Spanien, ber jag
att få yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Senander: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledningav
vad herr Flyg yttrade i sin polemik framförallt gent emot herr Hagberg
i Luleå. Herr Hagberg har ju i det väsentligaste redan bemött herr Flyg,
men för egen del har jag ytterligare några erinringar att göra.

Herr Flyg framhöll, att det förslag som här föreligger är ett angrepp på
de demokratiska fri- och rättigheterna. Men det är inte detta som i nuvarande
situation är det väsentliga för oss. Det huvudsakliga är, att det nya beslut
som fattats i non-interventionskommittén öppnar en möjlighet för det spanska
folket att kunna besegra Franco och hans banditer. Enligt vår mening
är det tillstånd som nu råder, då de båda diktaturstaterna Italien och Tyskland
fritt kunna skeppa över både manskap och krigsmateriel, det sämsta
tänkbara. Yi betrakta därför det beslut som nu fattats av non-interventionskommittén,
därest det effektivt genomföres, såsom ett framsteg i jämförelse
med det nuvarande tillståndet. Vi se i detta beslut en möjlighet till en förbättring
av situationen och en sådan förbättring, som ger det spanska folket
ökade möjligheter att kunna segra i kampen mot de spanska fascisterna. Un -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

der sådana förhållanden kommer självfallet frågan örn möjligheten av en effektiv
bevakning att träda i förgrunden och inte den del av lagförslaget, som
berör frågan om förbud emot frivilliga från vårt land. Det avgörande är att
bevakningen blir effektiv, och blir den effektiv så att de båda fasciststaterna
Tyskland och Italien åtminstone inte i samma omfattning som hittills ha möjlighet
att skicka krigsmateriel och trupper, äro vi övertygade om, att detta
kommer att innebära ett nederlag för Franco och därmed en seger för det
spanska folket.

Jag anser, att man, då vi diskutera en så allvarlig sak som denna, bör utgå
från de rent praktiska omständigheterna och inte börja orda örn sådant, som
egentligen inte hör till saken. När herr Flyg försöker sig på det gamla
tricket att göra oss kommunister till osjälvständiga personer, återfaller det,
som också Hagberg framhållit, på herr Flyg själv. Skulle man granska herr
Flygs föregående, skulle man finna många hållpunkter, många bevis för att
herr Flyg långt ifrån är den självständiga person han här söker göra gällande.
Och det är bara ett bevis på, att herr Flyg nu hunnit så långt, att han
inte ens har vett att vara rädd, då han vågar sig på ett dylikt angrepp.

Då herr Flyg framhåller, att det inte existerar den minsta skillnad mellan
Sovjetunionens och Sveriges ställning i fråga örn non-interventionen i den spanska
frågan, vill jag påpeka att det existerar en ganska avgörande skillnad,
alldenstund Sovjetunionen redan vid den första non-interventionsöverenskommelsen
gjorde ett bestämt förbehåll och senare också tagit konsekvensen av
detta förbehåll och i praktiken återtagit sin handlingsfrihet.

Jag vill också säga till herr Flyg, när han söker göra gällande, att socialisterna
i denna sak uppträtt rätlinjigt och konsekvent, att man kan ha sina
dubier örn det konsekventa i ett sådant handlingssätt, som vi fått bevittna här
i riksdagen. När herr Flyg och hans kamrater här i kammaren togo sig det
orådet före att i en interpellation kräva att den svenska regeringen skulle
intervenera i Sovjetunionens inre angelägenheter, i dess rättsväsende, till förmån
för sjutton dömda förbr5''tare, så är det besynnerligt ställt med konsekvensen
i neutralitetsfrågan. Detta tyder trots allt på en bestämd linje hos
socialisterna, nämligen den, att de till varje pris vilja handla mot Sovjetunionen
och den kommunistiska internationalen. Det tyckes vara det väsentligaste,
inte att tjäna kampen mot fascismen och för demokratien.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter och därmed karakterisera
socialisternas inställning i frågan såsom ett dubbelspel och intet annat.
När man söker beskylla oss för att ändra ståndpunkt, vill jag bara
framhålla, att vi givetvis utgå från vad som är lämpligt i en viss given situation.
Och då ha vi också möjlighet att intaga en ställning, som tjänar kampen
mot fascismen i stället för att som socialisterna hamna på en motsatt
linje.

Herr Flyg: Herr talman! Jag hoppas, att kammaren håller mig räkning
för, att jag inte ämnar ge mig in på någon utförlig polemik mot herrar Hagberg
och Senander. Jag vill endast mot deras tal örn det förändrade läget,
som skulle utgöra motiv för deras förändrade ställningstagande — örn det nu
är tredje eller fjärde ståndpunkten, vill jag låta vara osagt — säga, att detta
förändrade läge består endast däri, att det inte tidigare funnits så många s. k.
frivilliga från de nazi-fascistiska staterna på spansk jord som nu. Det är
det, som väsentligen förändrats sedan de intogo sin tidigare ståndpunkt, och
det är väl också det förhållandet, att när gränserna slutits och kontrollen träder
i kraft — denna kontroll, som herrarna säga vara det väsentliga i vad vi

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

diskutera — den 6 och 7 mars, antalet sådana frivilliga kontingenter i Spanien
säkerligen är betydligt större än i det ögonblick, då vi nu diskutera saken.
Ty man behöver inte läsa mellan raderna för att förstå innebörden av
det uttalande av fascistiska rådet i Rom, vilket publicerats i gårdagens kvällstidningar
och som innebär en klar solidaritetsaktion för Franco såsom representant
för det Spanien, som Italien erkänt. Vi skola alltså förstå, att när
det bär talas örn att det är ett förändrat läge, är det ord, som inte lia med någon
realitet att skaffa.

Sedan ett par ord med anledning av hans excellens utrikesministerns anförande.
Herr Sandler talar örn de passföreskrifter, som utfärdades av regeringen
den 26 februari, och herr Sandler säger, att regeringen har därmed
sörjt för att ingen kommer till Spanien. Jag vill för det första påtala
denna åtgärd, som vidtogs innan riksdagen hade möjlighet att taga ståndpunkt
till regeringens proposition i samma ämne, såsom ett uttryck för den
snabbhet och självständighet, varmed särskilt det departement, vilket herr
Sandler representerar, handlar i situationer, som sannerligen inte alltid äro
främst betingade av vad som är det dominerande intresset ur hemmasvensk
synpunkt. Jag vill fästa uppmärksamheten vid att denna åtgärd med säkerhet
vidtogs därför, att det inte gick så, som man beräknat, att propositionen
utan vidare skulle gå till utrikesutskottet och vi skulle i harmoni och nationell
samling på ett par, tre dagar, utan tanke på vad riksdagsordningen föreskriver,
kunna få frågan genomförd. Därför kom denna framstöt liksom i förskott
före riksdagens ingripande. Jag har tidigare i annat sammanhang reagerat
mot sådana åtgärder, och eftersom herr Sandler påmint örn denna sak,
ber jag att få säga, att jag vill framhålla det önskemålet, att det blir mera
sparsamt med dylika utslag av en absolut regeringsmakt här i landet.

Sedan har utrikesministern fört på tal Portugal som ett land, vilket vägrat
att acceptera kontrollen i de former den godkänts av de övriga staterna, och
herr Sandler anför, att Portugal har för gränsen mellan Spanien och Portugal
endast godkänt, att det skall förekomma brittiska observatörer. Herr Sandler
säger, att det är en annan formulering, som i realiteten betyder detsamma
som gäller för andra gränser. Ja, mina herrar, om man följt den engelska politiken
gent emot inbördeskriget i Spanien och i dag får veta, att den betingelse,
som Portugal gått in för beträffande kontrollen av sin gräns, över vilken
säkerligen större delen av den ammunition och de sprängämnen som gått
till Franco passerat, är, att den skall stå under kontroll av brittiska observatörer,
och sedan tror, att detta skulle utgöra någon garanti för att den gränsen
därmed vore stängd, då ser man säkerligen alltför flyktigt på det allvarliga
spörsmål vi här diskutera.

Sedan ber jag att få säga till hans excellens utrikesministern, att när han
här talar örn, att man har försökt förlöjliga förhandlingarna i non-interventionskommittén
i London, så vet jag inte, huruvida adressen är riktad åt det
håll jag representerar i kammaren. Men jag har för mitt vidkommande gent
emot non-interventionskommitténs verksamhet och dess arbete inte intagit en
ståndpunkt, som man kan påstå ha inneburit ett förlöjligande. Vi ha uttalat
här i kammaren, att det säkerligen förhåller sig på det sättet, att innan en
man som Blum i Frankrike i spetsen för den franska regeringen gick in för
den åtgärd, som sedan blev beslutad av non-interventionskommittén i London,
innan Litvinov anslutit sig för Sovjetunionens vidkommande till en dylik politik,
måste det ha föregåtts av ett övervägade av den situation som förelåg, av
de olika momenten i densamma, som hade för dem klargjort, att detta var det
enda möjliga. Detta har sagts i vår tidning och detta har sagts även från ta -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i

Spanien. (Forts.)

larstolen här, och det finnes alltså ingen möjlighet att utgående därifrån på
något sätt tala om ett förlöjligande av vad som skett. Men när herr Sandler
säger, att det bara är ett litet steg mellan det löjliga och det tragiska, vill jag
säga, att vad som skett i London har varit ett tragiskt skådespel, att detta är
det enda som i dag återstår av de resurser, som de demokratiska makterna ha
till sitt förfogande, dessa demokratiska makter, som säga sig vara fredens
värn, då det gäller att bemästra och tygla en situation som den nu föreliggande.

Till sist vill jag ha sagt, gentemot hans excellens utrikesministerns bestämda
reprimand, att jag i dag skulle ha fällt ett uttalande, som stämplades såsom
otillständigt, att jag bestrider från mina utgångspunkter att så skett. Jag
förmodar, att herr Sandler förstår vad detta bestridande innebär. Jag yttrade,
att bakom den interpellation av herr von Seth, som förelåg till behandling
vid ett tidigare tillfälle, låg en klar sympati för den upproriska och rebelliska
riktningen i det spanska inbördeskriget, den landsförrädiska riktningen.
Jag erinrar om den kyla, som mötte denna framstöt. Och jag är övertygad
om, att hade kammaren den dagen haft att taga ståndpunkt till herr
von Seths förslag, hade det förslaget i det ögonblicket avslagits, sopats bort
av en bred majoritet. Och jag har erinrat om, att vi vid den tidpunkten knappast
kunde tänka oss, att vi kort efteråt skulle få herr von Seths önskemål
framlagt av den nu sittande regeringen. Så ligger saken till, och jag skulle
tro, att jag med mitt uttalande inte gjort annat än givit en mycket berättigad
karakteristik av det förslag, vi här diskutera.

Sedan får jag slutligen och absolut allra sist säga, att när herr Sandler här
erinrar örn det franska önskemålet att få avlägsnade de utländska kontingenter
som finnas i Spanien, så tror jag, att han därmed riktat uppmärksamheten på
vad som är den reella kärnpunkten i denna diskussion. Dessa kontingenter
finnas ofrånkomligen inom de spanska gränserna. Det är inga frivilliga, det
är militära formationer som äro skickade dit. Här sitta vi i ett av de länder,
som säga sig vara de mest demokratiska, och skola i dag besluta att genomföra
en lag, som förbjuder svenska medborgare att resa till detta land, medan dessa
militära formationer finnas inom Spaniens gränser. Jag tycker, att man
skulle ha vänt på det hela beträffande denna saks uppläggning och först gått
in för att få bort kontingenterna och sedan kommit och rekommenderat Sveriges
riksdag att gå in för den lag, som nu föreslagits. Då hade det varit möjligt
att diskutera förslaget. Men trots detta hade ändå stått kvar den principiella
innebörden av det hela, den nämligen, att man stämplar som brottsligt,
att en medborgare på grund av sin övertygelse vill ge sitt liv, sin kraft, i kampen
för en idé.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på

l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som innefattades i motionen 1:215, samt 3:o) avslag å
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Flyg begärde emellertid
votering, varför herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka den
under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd
:

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. åtgärder till förhindrande av frivilligas deltagande i inbördeskriget i
Spanien. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i punkten
A av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Majlis i ämnet avlåtna proposition.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Flyg, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 182 ja och
6 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens beslut i det under paragraf
9 ovan omförmälda ärendet.

§ 11.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 53, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget
i Spanien, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 12.

Herr statsrådet Pehrsson-Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner nr

139, angående beredande av täckning för förluster å vissa fordringar, redovisade
i arméförvaltningens räkenskaper å propriebalansers konto;

nr 140, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åt
f. stallbetjänten J. O. R. Nilsson;

nr 151, angående förvärv av Melltorps kraftstation i Horla socken jämte vissa
distrihutionsledningar m. m.;

nr 147, angående anordnande under år 1937 av en allmän jordbruksräkning; nr

148, angående anslag till riksskogstaxering och avverkningsstatistik;
och

nr 149, angående anslag till kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens
område.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

§ 13.

Till avgörande förelåg härefter jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 35—40.

Kades till handlingarna.

Punkterna 41—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 60, angående avsättning till stuteriväsendets fond;
och yttrade därvid:

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! På denna punkt ha jag och

några medmotionärer i denna kammare tillåtit oss att hemställa örn en mindre
höjning av det anslag, som här begärts av departementschefen. Vi ha givit
akt på läget, sådant det för närvarande föreligger här i landet och existerat
sedan år tillbaka, nämligen att efterfrågan på hästmarknaden är till den grad
stark, att priserna under de senare åren visat tendens att skjuta i höjden. Detta
vårt omdöme har också bestyrkts, då man tager del av siffrorna för importen
av hästar hit till landet under de senaste åren och samtidigt beaktar, till vilka
priser denna import har skett. Ser man på uppgifterna från den sista femårsperioden,
visar det sig, att importen oavlåtligt stigit. År 1932 utgjorde
sålunda siffran på importerade hästar 682, och örn jag hoppar över till det sista
året, 1936, kan man finna, att antalet importerade hästar uppgick till 4,045.
Ser jag samtidigt på till vilka priser denna import skett, visar det sig, såsom vi
gjort gällande, att priserna samtidigt stigit. Det första året jag nämnde,
nämligen 1932, utgjorde medelpriset å importerade hästar 780 kronor, och det
sista år, för vilket uppgifter finnas, nämligen 1935, har detta pris stigit så
högt som till 1,017 kronor per dragare. Den omständigheten ger tydligen vid
handen, att tillgången på dragare är otillräcklig i jämförelse med det behov
som förefinnes, och därför är det alldeles uppenbart, att priserna måste stiga.
Den granskning, vi ägnat denna fråga, har också givit oss belägg för att det
här är nödvändigt att från statsmakternas sida göra något för att förbättra
läget. Givetvis erkänna vi, att vad som utgår i anslag från riksdagen till hästavelns
befrämjande är en avsevärd siffra, men vi tillåta oss påstå i vår motion,
att dessa medel användas på ett ensidigt sätt. Man är inställd på att endast
förädla häststammen och uppföda rasdjur av mycket utmärkt beskaffenhet,
man inriktar sig enträget på kvaliteten av hästarna, varmblodiga eller
kallblodiga, men lämnar åsido kvantiteten. Det är detta förhållande, som vi
motionärer velat peka på, och därför ha vi i vår motion begärt höjning av det
anslag, som ställts till Kungl. Maj:ts förfogande, med 25,000 kronor.

Yi ha i vår motion också pekat på de åtgärder, som vi ansett möjliga att
vidtaga för att åstadkomma en förbättring av hästaveln, nämligen att larfina ut
dessa medel till hushållningssällskapen i landet, särskilt inom de län och de

Äng. ersättning
till stu
teriväsendetsfond.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. ersättning till stuteriväsendets fond. (Forts.)
områden, där behovet visar sig störst, för att på detta sätt stimulera hästaveln
och göra propaganda för densamma. Ehuru det icke sagts i motionen, äro vi
övertygade örn att det nuvarande sättet för hästavelns befrämjande i hög grad
beskurit möjligheterna för privata ägare att uppföda hingstar, vilket ju är
grundbetingelsen för hästaveln. Därigenom att endast de hingstar, som uppfödas
på hushållningssällskapens anstalter, godkännas till användning, blir
tillgången otillräcklig, och avståndet mellan de platser, där de ställas upp, blir
alltför stort. Örn man under sådana förhållanden skall kunna uppehålla hästaveln,
måste intresset vara oerhört stort.

Nu kan det hända, att jordbrukarna i allmänhet glömma sig och icke beakta
den ekonomiska fara, som föreligger däri, att stora summor varje år gå
ut ur landet till inköp av dessa djur från andra länder. Det är därför, som vi
velat peka på just denna omständighet. Utskottet har emellertid icke velat
beakta våra önskemål. Jag finner hela vägen igenom i huvudtiteln, att utskottet
icke haft sinne för att närmare taga del av de önskemål, som framlagts
i motioner, utan det har kort och gott instämt i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag anmärker icke på Kungl. Maj:ts förslag och icke heller på utskottets förslag,
men jag anser, att när förnuftiga synpunkter framläggas, borde de i
någon mån beaktas, så att motionären finge stöd för sina påståenden, i synnerhet
då dessa enligt hans mening äro fullt riktiga.

Såsom nu läget är, finns ingen möjlighet att vinna bifall här i kammaren
för våra önskemål, men vi ha velat påpeka detta, och därest läget på detta område
skulle ändras till det bättre, be vi att få komma igen med frågan ett annat
år och kunna kanske då vinna bättre gehör för densamma. Herr talman, jag
har icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 61 och 62.

Kades till handlingarna.

Punkterna 63—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. bisköt- Vid härpå skedd föredragning av punkten 68, angående biskötselns befrämelns
befräm- jan(je anförde:
janne.

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Även på denna punkt ha jag
och några andra ledamöter av kammaren hemställt örn någon höjning av det
av Kungl. Majit äskade anslaget. Vi behjärta det ändamål, varför här anslag
begärts av Kungl. Maj :t efter framställning av lantbruksstyrelsen. Vi äro i
någon mån underkunniga om läget i landet med avseende på denna »binäring».
Det förhåller sig ju så, att småbrukarna i detta land såväl som många andra
som endast äga sådan fastighet, som består blott av själva gården med därtill
hörande tomtområde, inriktat sig på att försöka få någon inkomst av denna
biskötsel. Nu är det emellertid uppenbart, att för denna näring liksom för
andra fordras organisation örn man skall vinna någon framgång i sitt arbete.
Vi ha därför ansett det vara lämpligt att inför kammaren framhålla vår mening
örn att det varit skäl för Kungl. Majit att på denna punkt höja anslaget
till det belopp, varom lantbruksstyrelsen hemställt.

Även på denna punkt är det samma förhållande som nå den punkt, där jag
senast hade ordet, nämligen att utskottet icke beaktat saken. Utskottet säger
kort och gott, att utskottet biträder Kungl. Maj :ts förslag och anser det skäligt.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. biskötselns befrämjande. (Forts.)
Vid sådant förhållande, då vi icke heller nu ha några utsikter för bifall till vår
motion, skall jag, herr talman, icke ställa något yrkande. Jag har emellertid
velat anföra dessa ord.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 69—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77, angående veterinärstaten: avlöningar, föredrogs nu; och begärdes
ordet därvid av

Herr Carlström, som yttrade: Herr talman! Jag har i likhet med den

föregående talaren, i vad gällde då förevarande ärende, icke något yrkande att
göra på denna punkt. Jag vill endast säga några ord angående förslaget örn
utökandet av veterinärdistrikten. Här föreslås bland annat inrättandet av nio
nya sådana på skilda platser i landet. Denna fråga kom år 1934 upp i samband
med frågan örn åtgärder för förbilligande av husdjurssjukvården, och
det är bara tacknämligt, att departementschefen nu framkommit med förslag
örn inrättande av nya distrikt. Dessa skulle tillfalla Stockholms, Uppsala,
Ostergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands
och Gävleborgs län.

Emellertid har jag fått en hemställan från intresserade uppifrån Västerbottens
län örn att föra fram önskemålet om inrättande uppe i Åsele socken av
ett nytt veterinärdistrikt. Genom omorganisationen — jag vill minnas, att det
var år 1933 — blev det på det sättet, att Åsele kommun förlorade sin station
för distriktsveterinär. Den veterinär, som var stationerad där, har emellertid,
efter vad jag vet, hittills bott kvar där, men nu är det meningen, att lian skall
flytta till Dorotea, till vilket distrikt Åsele efter omorganisationen hör. Det
är uppenbart,^ att det för Åsele kommun, som ju omfattar ett mycket stort geografiskt
område, blir ganska besvärligt, då man nu icke får ha veterinären
kvar, helst som man där har köttbesiktningskontroll inom samhället. Redan i
april månad förra året ingick Åsele kommun till Kungl. Maj :t med en anhållan
om, att vissa ändringar i veterinärdistriktsindelningen i Västerbottens och
Västernorrlands län måtte vidtagas. Efter vad jag förstår remitterades frågan
till medicinalstyrelsen men vann icke bifall. I slutet av år 1936 har
emellertid Åsele kommun på nytt kommit in till jordbruksdepartementet med
anhållan, att man skulle få ett nytt distrikt där uppe, vilket skulle omfatta
icke endast Åsele utan även Fredrika kommun.

Man måste ju utgå ifrån, att när det nu är fråga om att i södra och mellersta
Sverige inrätta nya veterinärdistrikt för att på det sättet förbilliga husdjurssjukvården,
det kanske är icke mindre angeläget att tillse, att man även
i Lapplandssocknarna kan få vara med på ett hörn. Det är under förhoppning
att chefen för jordbruksdepartementet ville taga frågan under närmare och
förnyad omprövning, som jag här har velat föra saken på tal, så att man
om möjligt också där uppe i Åsele skall få en station för veterinär. Jag vill
icke, att man därför skall minska eller draga in något distrikt söderöver, men
det kan ju tänkas, att man skulle kunna utöka antalet distrikt med tio, fastän
förslaget här icke upptager mer än nio. I så fall skulle man kanske kunna
förvänta, att det till ullsta år kunde komma fram ett förslag örn att även
Åsele skulle få en distriktsveterinär.

Jag har, herr talman, eljest intet yrkande.

Häruti instämde herr Sandberg.

Äng. veterinär
staten:
avlöningar.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Ang. bidrag
till hushållningssällskapen.

Äng. veterinär staten: avlöningar. (Forts.)

Härefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är alldeles riktigt, som den siste talaren meddelade, att det
inkommit en framställning från Åsele kommun om att Åsele skulle bibehållas
såsom stationeringsort för veterinär. Det var naturligtvis ett intresse för kommunen
att veterinären icke skulle flyttas från Åsele. Det var alltså icke från
början fråga örn inrättande av något nytt veterinärdistrikt utan endast örn veterinärens
bostadsort. Örn jag icke missminner mig, har kommunen betalat

1,000 kronor örn året för att veterinären skulle bo kvar. Framställningen remitterades
till medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen förmenade, såvitt jag
kan förstå på goda skäl, att när en reglering blivit fastställd för så kort tid
sedan, borde man först pröva den. Det är ju också klart, att man i den andra
kommun, där det var meningen att veterinären skulle stationeras, såg saken
på något annat sätt än Åseleborna gjorde.

Örn det nu framkommer förslag örn inrättande av ett ytterligare veterinärdistrikt,
är det självfallet, att den saken kommer att remitteras till och prövas
av medicinalstyrelsen. Efter medicinalstyrelsens prövning blir det sedan
Kungl. Maj :ts sak att taga ståndpunkt till frågan.

I anledning av en motion av herr Andersson i Vigelsbo har utskottet skrivit,
att utskottet förutsätter självfallet, att Kungl. Majit vid det slutliga ställningstagandet
till denna fråga kommer att erforderligen beakta önskemål örn
de blivande stationsorternas förläggande. Det är också självfallet, menar jag,
att man får väga skälen för och mot för att på det sättet försöka komma fram
till ett resultat, som såväl med hänsyn till djursjukvården och dem som skola
anlita veterinär som till veterinärerna själva blir det bästa möjliga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 158, angående pensionering av viss indelt personal vid armén;

nr 159, angående pension åt f. d. indelte korpralen vid Skaraborgs regemente,
furiren A. Gren; och

nr 160, i fråga örn pension åt förre poliskonstapeln O. Grönkvist.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15.

Fortsattes handläggningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Punkterna 78—83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84.

Kades till handlingarna.

Efter föredragning av punkten 85, angående bidrag till hushållningssällskapen,
yttrade:

Herr Sjögren: Herr talman! Under bär förevarande punkt förekommer en
motion rörande anslag till särskilda byggnadssakkunniga, vilken motions syftemål
jag inte vill underlåta att i korthet beröra. Jag anser det nämligen

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
mycket angeläget, att kammarens uppmärksamhet riktas på denna sak, även
örn jag givetvis inte har några förhoppningar örn att nu kunna få fram den
hemställan om utredning, som synes mig vara en logisk slutsats av jordbruksutskottets
motivering beträffande denna fråga.

^För den, som haft att något syssla med byggnadsfrågorna på landsbygden,
står det fullkomligt klart, att det föreligger en betänklig brist på sakkunskap,
när det gäller ny- eller ombyggnad av ekonomihusen. Det bygges ofta efter
gammal slentrian utan tillgodogörande av de nya rönen beträffande konstruktioner,
materialanvändning och inredningsdetaljer, och materialåtgången blir
härigenom onödigt dyrbar. Byggnaderna representera som bekant en högst
betydande del av en lantgårds värde, och man får ett starkt intryck av vilka
belopp det här rör sig om, när man tar del av vad statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet anfört under punkt 122 i nionde huvudtiteln, när han
motiverat ett bidrag till ladugårdsförbättringar på 250,000 kronor. Detta
bidrag har i jordbruksutskottets utlåtande nr 1 tillstyrkts under punkt 122.
Där refereras en promemoria från 1933 års mjölk- och mejeriutredning, enligt
vilken utredningen beräknat, att det för tillgodoseende av önskvärda krav på
hj^gien inom ladugårdarna skulle krävas bidrag till 748,000 nötkr.eatursenheter
efter 200 kr. per enhet eller i runt tal 150 miljoner kronor. Lägges härtill
vad som på enskild väg behöver kostas på för liknande ändamål och för
byggande och omändring av övriga ekonomihus på lantgårdarna, så måste
man erkänna, att tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap för dessa ändamål
är starkt av behovet påkallad. Även örn, som mejeriutredningen har tänkt
sig, det väsentliga av dess program skulle genomföras under en kommande
period av arbetslöshet, torde det vara angeläget, att man i tid sörjer för att
det finns kunnigt folk, som kan påtaga sig dylika uppgifter.

Rådgivningen på detta område har hittills påvilat hushållningssällskapet,
och det nyss omnämnda bidraget på 250,000 kronor borde också, såsom departementschefen
anfört, fördelas av respektive hushållningssällskap, vilka
det även skulle åligga, såsom det heter i statsverkspropositionen, »att tillhandagå
bidragstagarna med råd och upplysningar samt hjälpa dem vid inköp
av virke och andra byggnadsvaror». Jag måste fråga: Huru många av våra
hushållningssällskap äro rustade för att utföra ett dylikt uppdrag? Det är
möjligt och man får väl hoppas, att de sällskap, som det här gäller, kunna,
genomföra uppgiften, men örn man kan förutse, att liknande uppdrag av betydligt
större omfattning komma att påläggas alla hushållningssällskap inom
en snar framtid, skulle det då inte vara klokt, att de i tid förberedde sig på
ett arbete av så stor ekonomisk räckvidd? Alldeles oavsett mejeriutredningens
vittutseende projekt föreligga för övrigt redan nu ekonomiskt betydelsefulla
uppgifter på detta område.

Det har sagts, att man på den här vägen ville tillskapa nya befattningar*
och tjänstemän hos hushållningssällskapen. Jag vill bestämt förklara, att
detta icke varit motionärernas avsikt. Säkerligen skulle frågan få lösas på
olika sätt hos de olika sällskapen, beroende på de lokala krafterna och förutsättningarna.
I ett hushållningssällskap skulle man måhända vinna bästa resultatet
genom anordnande av kurser för duktiga byggmästare och snickare,
såsom redan nu sker i ett och annat sällskap med god ekonomi. I ett annat
sällskap kunde man avtala med någon lämplig byggmästare eller konsulent
örn rådgivning för ritningar och dylikt, vilket också skett i ett antal sällskap.
De flesta hushållningssällskapen lia emellertid så ansträngd ekonomi, att den
icke medger upptagande av en dylik ny verksamhet utan medverkan från statens
sida, och vad jag här anfört synes mig göra en dylik medverkan mycket
väl befogad.

Andra, kammarens protokoll 7037. Nr 10.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

I det läge, vari frågan nu kommit från utskottet, kan jag emellertid, herr
talman, icke göra något yrkande utan vill endast hemställa till herr statsrådet,
att herr statsrådet ville ägna denna viktiga fråga den uppmärksamhet, som
den otvivelaktigt väl förtjänar.

Herr Gustafson i Kasenberg instämde häruti.

Herr Sandberg: Herr talman! I det anslag, som behandlas i förevarande
punkt, ingår också ett belopp av 130,500 kronor utgörande statens bidrag till
avlöning åt vandringsrättare, anställda inom de olika hushållningssällskapen.
Dessa vandringsrättare hava för närvarande en mycket låg avlöning.
Vi, några motionärer, hava därför yrkat på att vandringsrättarna skulle i
likhet nied vad fallet blir beträffande jordbrukskonsulenterna erhålla en provisorisk
löneförbättring med 500 kronor och i följd därav nyssnämnda belopp
ökas med 43,500 kronor. Detta förslag har utskottet dock icke ansett sig
kunna tillstyrka. Beträffande själva det berättigade i saken säger utskottet
emellertid följande: »Vidkommande vandringsrättarna tala skäl för att

jämväl dessa befattningshavare tillerkännas någon löneförbättring.» Senare
gör utskottet ett ännu mera positivt uttalande, till vilket jag strax kommer.
Man skulle ju då kunna tycka att motionärerna borde vara belåtna med detta,
men jag har likväl velat beledsaga denna frågas avgörande med att peka på
ett par saker, som jag anser böra beaktas vid frågans blivande slutliga lösning.

Dessförinnan vill jag emellertid ytterligare understryka, att vi här ha att
göra nied en grupp av tjänstemän, vilka lia eli betydande och viktig arbetsuppgift
inom hushållningssällskapens arbetsområde men som äro mycket lågt
avlönade. De lia i regel en grundlön av 2,000 kronor, vartill vanligen komma
tre ålderstillägg, vilka uppgå till olika belopp, beroende på hushållningssällskapens
bestämmande. De tre ålderstilläggen kunna tillsammans uppgå till
ett belopp av exempelvis 800 kronor. Beträffande ersättningen för resor utgår
denna i många fall efter det år 1934 antagna besparingsreglementet. För
vissa hushållningssällskap, exempelvis Västerbottens, gäller emellertid, att
man icke ens betalar ersättning efter i detta reglemente angivna grunder utan
håller sig betydligt under. Vi lia i Västerbotten icke mindre än 16 vandringsrättare,
och varje förbättring av deras avlöning får därför en ganska betydande
total kostnad till följd.

Vi ha emellertid här att göra med en grupp befattningshavare, som verkligen
skulle behöva komma i fråga, då det gäller att förbättra ställningen för
dem, som äro sämst ställda. Konsekvenserna av utskottets uttalande borde ju
rätteligen ha blivit, att man redan i år skulle ha gått in för att ge de här
ifrågavarande befattningshavarna den föreslagna provisoriska löneförbättringen.
Om så skett, hade det också stått i full överensstämmelse med det sätt,
på vilket man handlat beträffande jordbrukskonsulenterna. Emellertid säger
utskottet, att utskottet förutsätter, »att Kungl. Maj :t snarast möjligt kommer
att framlägga förslag till en allmän reglering av den till hushållningssällskapen
knutna konsulentverksamheten jämväl omfattande vandringsrättarna».
»Frågan om vandringsrättarnas avlöningar», fortsätter utskottet, »torde
befinna sig i ett sådant läge, att en provisorisk lösning av spörsmålet eljest
måste övervägas.»

Jag tillåter mig betrakta detta uttalande såsom ett ganska bestämt löfte
örn att denna fråga skall få en lösning inom den allra närmaste tiden. I detta
sammanhang skulle jag emellertid vilja påpeka ett par saker.

Jag vill först och främst säga, att den avlöningsförbättring, som vandringsrättarna
böra komma i åtnjutande utav, bör betalas av staten. Lantbruks -

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
styrelsen håller före — huruvida chefen för jordbruksdepartementet delar
lantbruksstyrelsens uppfattning vågar jag icke uttala mig med någon bestämdhet
örn —- att denna avlöningsförbättring skola hushållningssällskapen
själva betala. Jag vill emellertid framhålla, att särskilt i de fall, där vederbörande
hushållningssällskap har ett ganska stort antal vandringsrättare anställda,
det icke är möjligt att på den väg, som lantbruksstyrelsen förutsätter,
komma fram till någon löneförbättring för vederbörande, utan här måste
staten träda emellan. Jag vill sålunda för det första understryka, att det är
staten, som här bör räcka en hand till hjälp åt dem, som det nu är fråga örn.

För det andra vill jag framhålla, att man i samband med en utredning örn
lönefrågan för hushållningssällskapens befattningshavare, varvid även vandringsrättarna
skola komma i betraktande, bör ägna uppmärksamhet även åt
vandringsrättarnas pensionsfråga. Den ligger för närvarande i ett mycket
bedrövligt läge. Saken är den, att vederbörande får pension genom statens pensionsanstalt
vid 65 års ålder, men hushållningssällskapen kunna själva bestämma
vid vilken ålder tjänstgöringen skall sluta. Det förekommer därvid,
att man har bestämt att tjänstgöringen skall sluta vid uppnådda 55 år. Resultatet
blir då, att vederbörande får gå utan pension i tio år vid en tidpunkt
i livet, då det är mycket svårt att erhålla någon anställning eller inkomst på
annat sätt. Vandringsrättarnas pensionsålder bör alltså sänkas till t. ex. 60
år. Framställningar i detta ärende ha tidigare gjorts till Kungl. Maj:t men
utan att hitintills föranleda något resultat. Det finns ingen anledning att nu
gå närmare in på frågans detaljer. Jag har för min del endast till herr statsrådets
beaktande och behjärtande velat framhålla önskvärdheten av att även
den sak, som jag nu senast berört, kommer att tagas under övervägande vid
frågans vidare handläggning.

Såsom ärendet nu ligger till och med hänsyn till att vi ha anledning betrakta
utskottets uttalande såsom ett ganska bestämt löfte om en förbättring
för vederbörande befattningshavare inom den närmaste framtiden har jag icke
något yrkande att göra. Jag vill endast sluta med att uttala den förhoppningen,
att vad som här skall ske måtte ske snart!

Med herr Sandberg förenade sig herrar Persson i Norrby, Hult, Olsson i
Staxäng, Lindmark, Johansson i Tväråselet, Silfverbrand, Hage och Baeckström.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Brainstorp:
Herr talman! Jag skall endast i korthet meddela, att jag har ungefär samma
uppfattning rörande vandringsrättarnas avlöning som herr Sandberg här har
uttalat. Att jag icke redan i år föreslagit en löneförbättring har berott därpå,
att jag icke ansåg mig kunna följa lantbruksstyrelsens anvisning att ålägga
hushållningssällskapen att betala löneförbättringen. Jag menar, att det skall
finnas något slags system i sådana saker, och man skall icke på ett ställe besluta
om vad en annan skall betala.

Jag vill passa på tillfället att rätta en sak, som herr Sandberg yttrade oell
som skulle kunna föranleda missförstånd. Han nämnde, att grundlönen för
vandringsrättare är 2,000 kronor. Vad som är föreskrivet är emellertid, att
det fordras, att avlöningen skall uppgå till minst detta belopp för att man
skall få statsbidrag till avlöningen av vandringsrättare. Hushållningssällskapen
äro därför icke alls bundna vid att lönell skall stanna vid detta belopp.
Örn de, som lia hand örn hushållningssällskapens angelägenheter, anse att vamlringsrättarna
lia en alltför låg avlöning, böra de ju försöka spara på något
annat ställe för att kunna ge vandringsrättarna litet mera. Man skall icke,

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 f. m.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
som det så många gånger sker, bara säga, att örn icke staten gör något, kunna
vi icke heller göra något, ty hushållningssällskapen skola ju ändå vara självständiga
institutioner, som kunna taga egna initiativ och som icke enbart skola
hålla sig till de minimibelopp, som staten har fastställt.

Emellertid är det nu avsett att bestämma ändrade grunder. Det skrevs förra
året i jordbruksutskottets betänkande, och samma sak återkommer även i år
på vissa ställen i utskottets utlåtande, att man skall utreda hushållningssällskapens
arbetsuppgifter. För närvarande pågår en utredning örn egnahemsverksamheten.
Så snart den är klar, skall man, menar jag, taga upp detta
problem. Sedan man fått se vilken befattning hushållningssällskapen skola
ha med egnahemsverksamheten, får nian försöka få det hela utrett och ett
system upplagt, som i fortsättningen skall gälla för hushållningssällskapens
arbetsuppgifter.

Hade jag i år lagt fram ett förslag örn omläggning av grunderna för avlöningen
åt vandringsrättarna, så skulle riksdagen säkerligen ha sagt, att det
överensstämmer icke med vanlig riksdagskutym att besluta en sådan sak, när
vi stå inför en utredning av hushållningssällskapens arbetsuppgifter. Av den
orsaken har jag icke i år tagit upp saken. Jag har icke heller velat, att hushållningssällskapen
skulle få bära hela kostnaden genom ett beslut härom i
riksdagen. Jag tycker det är riktigare, att hushållningssällskapen under tiden
själva få bestämma örn att ge vandringsrättarna litet högre lön, där de ha det
dåligt, och att man sedan väntar till dess utredningen örn hushållningssällskapens
arbetsuppgifter blir klar.

Herr Sandberg: Herr talman! Det är med mycket stor tillfredsställelse

jag konstaterar, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har
samma uppfattning som undertecknad, nämligen att vid den kommande regleringen
av vandringsrättarnas löner staten bör träda in och att man icke bör
lägga bördan på hushållningssällskapen. Jag vill bara till detta ytterligare
betona vad jag tidigare berörde: Anledningen till att hushållningssällskapen
icke kunnat följa sitt hjärtas önskan och avlöna vandringsrättarna bättre, är
just, att det icke finnes ekonomiska möjligheter för vederbörande hushållningssällskap
att sträcka sig längre beträffande avlöningsförmånerna. Jag pekar
på att t. ex. i Västerbottens läns hushållningssällskap med dess 16 vandringsrättare
varje löneökning är av ganska stor ekonomisk betydelse.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden samt opinionsnämnden skulle sammanträda,
beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att avbryta föredragningen
av förevarande utlåtande samt uppskjuta dess fortsatta handläggning
till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 16.

Herr Bengtsson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 109, angående statens övertagande av
dövstumundervisningsväsendet.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 432, bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 86.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 87.

Angående befrämjande av mindre jordbruk: höjande av det mindre jord-^»?- höjande
bruket. av det mindre

jordbruket.

Under punkten 87 av nionde huvudtiteln hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av mindre jordbruk: Höjande av det mindre jordbruket
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 72,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:20 av herr Mannerskantz m. fl., likalydande med II: 64 av herr Gustafson
i Kasenberg m. fl., vari hemställts, att förenämnda reservationsanslag
måtte uppföras med 92,000 kronor; samt

2) II: 282 av herr Larsson i Hede m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av ifrågavarande punkt av nionde huvudtiteln måtte besluta att
till främjande av det mindre jordbruket, höjande av det mindre jordbruket för
budgetåret 1937/1938 utöver äskade 72,000 kronor ytterligare anvisa ett reservationsanslag
av 245,000 kronor, tillsammans ett reservationsanslag å

317,000 kronor, i syfte att återupptaga premieringsverksamheten.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 20, II: 64 och II: 282, till Befrämjande
av mindre jordbruk: Höjande av det mindre jordbruket för budgetåret 1937/

1938 anvisa ett reservationsanslag av 72,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Sederholm, Mannerskantz
och Gustafson i Kasenberg, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 20 och II: 64 ävensom med avslag å motionen II: 282, till Befrämjande av
mindre jordbruk: Höjande av det mindre jordbruket för budgetåret 1937/1938
anvisa ett reservationsanslag av 92,000 kronor.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Gustafson i Kasenberg: Herr andre vice talman! Under denna punkt
har jag i den del som rör studieresor motionerat om att anslaget på 5,000 kr.
skulle höjas till 25,000 kr., och jag har också i reservation uttalat mig för att
anslaget i fråga måtte upptagas till ett belopp av 25,000 kr., d. v. s. 20,000 kr.
utöver vad departementschefen förordat för detta ändamål.

När anslaget till dessa studieresor indrogs anfördes som skäl då rådande
svåra ekonomiska förhållanden, men detta skäl torde icke längre i samma grad
föreligga för att icke bevilja nu begärt anslag. De kammarledamöter som äro
från landsbygden borde kunna biträda denna reservation, då de ju helt naturligt
förstå vad dessa resor lia för betydelse för landsbygden. De lia som bekant
den uppgiften att intressera särskilt den yngre generationen för vad som inom
ett väl ordnat jordbruk kan åstadkommas genom ganska enkla förbättringar i
ena eller andra avseendet. Jag anser att ett anslag till dessa studieresor är
en hjälp till självhjälp, då man därigenom väcker ungdomens håg och intresse
för jordbrukets skötsel med iakttagande av de förbättringar som kunna åstadkommas
till egen fördel.

Nu kan det möjligen anföras att det numera förekommer så mycket resor
bland ungdomen ändå, att dessa studieresor skulle vara obehövliga. Och det
kan ju vara möjligt att det förhåller sig så på sina håll, men jag vill framhålla
att jordbrukarna icke ha den ekonomiska ställningen, att de ha råd att deltaga
i sådana resor och därför inte lia tillfälle att förkovra sig i sin gärning.
Det klagas ju allmänt över flykten från landsbygden och man letar också efter
åtgärder för att hindra den. Jag vill då påpeka, att ett bidrag till dessa resor
bör vara ett medel att förhindra denna flykt. Därigenom väckes och underhålles
den jordbrukande befolkningens intresse för denna sin verksamhet.

Jag hoppas därför att denna kammare, som intresserar sig för jordbrukarbefolkningens
upplysning och ett förbättrande i allmänhet av förhållandena på
landsbygden, skall kunna biträda denna reservation, som gäller 20,000 kr. till
studieresor utöver vad Kungl. Majit anslagit, och jag ber, herr andre vice
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Larsson i Hede: Herr andre vice talman! Jag har i år liksom de närmast
föregående åren motionerat örn ett återupptagande av småbrukspremieringen.
Jag vill nu endast uttala min tillfredsställelse över att departementschefen
ställt i utsikt att denna småbrukspremiering skall komma att återupptagas
snarast möjligt. Enligt departementschefens uttalande föreligga nämligen
sannolika skäl för att frågan återkommer vid nästa års riksdag.

Jag vill därför nu endast uttala min förhoppning, att denna för våra småbrukare
så nyttiga verksamhet snarast möjligt måtte åter komma i gång.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Den närmast föregående ärade
talaren, herr Larsson i Hede, framställde intet yrkande. Det är ju också
alldeles som han säger, att frågan angående nya grunder för premiering av
det mindre jordbruket alltjämt är under utredning, och herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet har därför inte ansett sig kunna lägga fram
något förslag örn ökade statsbidrag för detta ändamål utan föreslår att frågan
får vila ett år.

Herr Gustafson i Kasenberg yrkade bifall till sin reservation, som innebär
att anslaget till studieresor, som av Kungl. Majit föreslagits skola utgå med
oförändrat belopp, 5,000 kr., i stället skall utgå med 25,000 kr. När vi diskuterade
detta inom avdelningen kommo vi till den uppfattningen att man borde

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m. Nr 15. 55

Äng. höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)
låta anstå med båda dessa angelägenheter, premieringen och studieresorna, för
att senare kunna taga upp frågan örn befrämjandet av det mindre jordbruket
i hela dess vidd. Under sådana omständigheter ha vi på avdelningen icke ansett
oss böra gå längre än vad Kungl. Majit föreslagit.

Studieresorna kunna ha sin betydelse, för all del, men de hade större betydelse
förr än nu, när det finns så många organisationer och föreningsrörelser,
såväl bland jordbrukets ungdom som bland de äldre. Dessa föreningar anordna,
var och en för sina syften, otaliga studieresor vartenda år. Jag tror således
inte att faran härvidlag är så överhängande att man inte kan låta hela detta
spörsmål vila en tid för att sedan behandlas i ett sammanhang, då det ju hör
flemma under en och samma punkt i huvudtiteln, vilket måste vara lämpligare
än att man nu bryter ut den ena frågan och nästa år kommer med den andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 88—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 100 och 101.

Kades till handlingarna.

Punkterna 102—104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105, angående bidrag till gödselvårdsanläggningar.

Under punkten 105 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att till Bidrag till gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:179 av herrar Carlström och Hagström, likalydande med lii 61 av herr
Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att riksdagen ville till bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 350,000 kronor; samt

2) lii 103 av herr Danielsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1937/1938 under nionde huvudtiteln anvisa anslag
till samma belopp för gödselvårdsanläggningar som under nuvarande budgetår
eller 350,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 179, lii 61 och lii 103, till Bidrag till
gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 200,000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hade emellertid herrar Sederholm, Gabrielsson,
von Stockenström, Hedlund i Häste, Carlström och Gustafson i
Kasenberg förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Majits förslag samt motionerna I: 179, lii 61 och

Äng. bidrag
till gödselvårdsanläggningar.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

II: 103, till Bidrag till gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1937/1938
anvisa ett reservationsanslag av 350,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Carlström: Herr andre vice talman! Herr Hansson i Yännäsby klagade
under förmiddagens plenum över att jordbruksutskottet inte velat ta hänsyn
till de motioner som lian speciellt varit nied om att föra fram här i kammaren.
Och sedan herr Hansson i Vännesbo var uppe har ett otal motioner
behandlats här, varvid det visat sig att motionärerna inte ansett det lönande
att stå upp och försvara desamma. Departementschefen har också i stort sett
på ett mycket humant sätt behandlat nionde huvudtiteln. Jag för min del hör
nu inte till dem som i onödan motionera på den ena eller andra punkten för
att låta veta att jag lever eller för att ha något att röra mig med när jag eventuellt
kommer ut i bygderna. Jag har inte syndat med att motionera något
vidare under jordbrukstiteln i år heller. Emellertid har det nu väckts motioner
på denna punkt örn att bidraget till gödselvårdsanläggningar måtte bibehållas
vid den storlek, med vilken det i fjol utgick, nämligen 350,000 kr. Nu
kan man nästan våga säga, att man skönjer fjolårets departementschefs anlete
bakom den här uppläggningen i år, ty då det gällde att i fjol få detta anslag
höjt till 350,000 kr., var man ju även på bondeförbundssidan här i riksdagen
mycket intresserad för saken. I fråga örn dessa yrkanden på höjning av anslaget
voro vi då i gott sällskap, och det visade sig också att vi lyckades den
gången.

Nu kan herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet andraga, förmodar
jag, att han på andra punkter gått längre än vi i fjol vågade i fråga örn
vissa anslag. Bidraget till dessa anläggningar anser jag emellertid vara ett
anslag som, även örn det på sin tid tillkom med tanke på lindrande av arbetslösheten
här i landet, dock i fortsättningen bör kunna bibehållas åtminstone vid
det belopp som nu utgår. De första åren utgick det, som vi minnas, med ett
betydligt högre belopp, eller med 700,000 kr. under ett pär år. Man uttalade
visserligen då att det var med hänsyn till arbetslösheten man gick in för detta
anslag, men även om det kanske inte nu ute i bygderna kan talas örn brist på
arbete, så finner jag i likhet med motionärerna att det kunde anses välbetänkt,
örn riksdagen i fortsättningen och alltså även i år ville gå med på detta anslags
bibehållande vid fjolårets belopp. Det är uppenbart att, då det gäller att ta
vara på den naturliga gödseln, det är av ganska stor betydelse för jordbrukaren
att detta sker på så rationellt sätt som möjligt. Därigenom slipper man
köpa så mycket konstgödsel. Men fastän man haft gödselvårdslån här i landet
under många år, är det ganska sorgligt, att det i mycket stor utsträckning
visat sig att jordbrukarna ännu inte använt sig av lånevägen för att åstadkomma
dessa anläggningar, utan att det allt fortfarande är ganska illa beställt
med tillvaratagandet av just det här »guldet», som det kallas.

Jag skall inte gå in på något längre resonemang i denna fråga, det ha vi
heller inte gjort i jordbruksutskottet, ty vi lia haft en känsla av att ju mindre
man talar desto bättre är det kanske. De som makten hava komma i alla fall
att bestämma hur det skall bli. Och utskottets ärade ordförande har varit
synnerligen angelägen örn — han är alltid mycket »konungsligt sinnad», ibland
t. o. m. konungsligare än konungen själv — att vi inte skulle höja anslagen
över den ram Kungl. Majit föreslagit. Jag går med på att det är sunt, att
man icke ifrån riksdagsmännens sida alltför mycket gör attacker på detta sätt
emot de förslag som regeringen framlagt, men på denna punkt, menar jag,
skulle i varje fall kammaren kunna gå med på det högre anslag, som här ifrån

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
motionärernas och reservanternas sida föreslagits. Man talar örn tråkigheten
på landsbygden ibland, och jag tycker vi börja på att få känning av den även
här i riksdagen vid behandling av spörsmålen. Det kan behövas en liten »uppmuntran»
från riksdagens sida, åtminstone så att man i någon fråga vågar
gå utom regeringsförslagens ram.

Jag ber, herr andre vice talman, att få yrka bifall till den reservation, som
framförts av herr Sederholm m. fl., och jag vågar också när debatten är slut
begära votering på denna punkt.

Häruti instämde herr Osberg.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Jag kan börja med att framföra mitt tack till jordbruksutskottet för den välvilliga
behandling som nionde huvudtiteln rönt i utskottet. Där det varit någon
meningsskiljaktighet har det uteslutande varit på det sättet, att man varit
så välvillig, att man velat bevilja mera pengar än jag ansett mig behöva äska
av riksdagen. Det är ju ganska sällan en chef för ett departement kan glädja
sig åt något sådant, ty i regel är det på det sättet, att man får kämpa rätt avsevärt
för de belopp man anser erforderliga.

Jag blev emellertid rätt förvånad då jag fann herr Carlström höra till dem
som vilja anslå mera pengar, ty han har åtminstone hittills i regel varit ganska
konsekvent i sitt krav, att det skall vara rim och reson, som. han sagt så
ofta, då det gäller att öka statens utgifter. Följaktligen konstaterar jag, att
en märklig åsiktsförändring skett på det hållet. Då herr Carlström försökte
sammankoppla nionde huvudtiteln av i år med förra årets, kan jag inte
underlåta att säga några ord rörande detta anslag. Att herr Carlström ville
förespegla att tråkigheten på landsbygden skulle försvinna, örn man finge litet
flera gödselstäder, hade jag inte väntat.

Att anslaget tidigare under två budgetår utgått med 700,000 kronor berodde
på att det då icke allenast rådde stor arbetslöshet, utan också var nöd och
elände och umbäranden i många småbrukarhem. Flera av dem som nu äro
reservanter tyckte då att det var alldeles galet att slänga ut så mycket pengar
— men man skall ju hälsa med tillfredsställelse de själar som sig omvända
och bättra. Emellertid sade departementschefen förra året: »Jag förordar i
sådant hänseende, att anslagsanvisningen för ändamålet för budgetåret 1936/
1937 begränsas till 200,000 kronor. Under förutsättning att förhållandena å
arbetsmarknaden icke förändras till det sämre eller att eljest särskilda omständigheter
icke påkalla ett fortsättande av bidragsverksamheten, torde densamma
böra upphöra med utgången av sistnämnda budgetår. Man torde sålunda
böra räkna med att utöver det av mig nu förordade anslaget ytterligare anslag
för ändamålet tills vidare icke kommer att beviljas.»

Nå, vad sade då utskottet förra året i anledning härav? Jo, utskottet sade,
efter att ha rekapitulerat departementschefens yttrande och instämt i vad han
sagt örn det riktiga i att främja god gödselvård och bekämpa arbetslösheten
o. s. v.: »Av sistnämnda anledning och med hänsyn till föreliggande ansökningar
—• vilka grunda sig på förslag å vilka nedlagts rätt avsevärda kostnader
— torde, även örn anslaget icke framdeles skall utgå, detsamma icke böra
för nästa budgetår nedsättas utan bestämmas till samma belopp som för innevarande
budgetår, eller till 350,000 kronor.» Utskottet har således praktiskt
taget godkänt vad departementschefen framhållit. Ända sedan 1933 ha
vi för övrigt talat örn att de extra anslagen böra kunna svälla ut, då vi behöva
sätta igång någon verksamhet för att bereda människor sysselsättning,
vare sig de bruka dessa småhemman eller äro beroende av sin arbetsinkomst i

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
övrigt. Men utskottet ansåg att man likväl skulle anslå 350,000 kronor till
detta ändamål för att tillmötesgå dem, som redan nedlagt kostnader och gjort
upp förslag, och till denna uppfattning anslöt sig bondeförbundets representanter
i utskottet förra året.

I årets proposition har jag för min del icke ifrågasatt att denna verksamhet
skulle upphöra, ty i så fall hade jag inte tagit upp anslaget i budgeten. Jag
har sagt att det har en viss betydelse, men man måste med hänsyn till den
utökade verksamheten och den ståndpunkt riksdagen under de gångna åren
intagit minska utgifterna på detta område, för att ha möjlighet att tillgodose
andra behov, antingen för året eller för kommande sämre tider. Redan förra
året framhölls, som sagt, i propositionen att man borde begränsa anslaget till
högst 200,000 kronor. Med ett anslag på 200,000 kronor räknar jag att man
kan tillgodose icke mindre än 1,000 sökande, örn man håller sig till maximibeloppet;
håller man sig lägre än till maximibeloppet kan man tillgodose ännu
fler. Jag erinrar mig i detta sammanhang hur det diskuterades här då medel
beviljades till täckdikningen — på den punkten förekommer ju ingen reservation.
Redan 1934 sade man: nu när arbetstillgången på landsbygden är
så ringa gör man det svårare för jordbrukarna att få den arbetskraft de behöva,
om nian sätter igång med dylik verksamhet. Nu äro vi inne i en period,
då vi alla erkänna att byggnadsverksamheten svällt ut till den omfattning, att
vi inte ha några önskemål att ytterligare stimulera densamma. Ett högre bidrag
till detta ändamål skulle, enligt mitt sätt att se, inte minst då det gäller
det svenska jordbruket, fördyra material och andra kostnader i större utsträckning
än redan skett. Det är då egendomligt, att de som varnat mest på den
punkten nu äro beredda, trots att samma skäl för anslaget nu icke föreligga
som förra året, att bevilja ytterligare medel för att, som man själv sagt, på
konstlad väg åstadkomma ytterligare anläggningar.

Jag ifrågasätter örn inte de, som nu vilja höja anslaget, äro litet sent ute;
de borde ha varit med på de större anslagen tidigare och i stället ha begränsat
sig nu, ty utskottsförslaget följer de riktlinjer man dragit upp för detta system
som vi nu en tid tillämpat. Med 200,000 kronor kan man hjälpa en del,
emedan det är önskvärt att åstadkomma förbättrad gödselvård, och jag tror
att man bör begränsa anslaget till det belopp, som här är föreslaget.

Det är klart att om riksdagen anser att det finns så stora ekonomiska möjligheter
och resurser, och örn riksdagen menar, att även en ökad verksamhet
inom detta område på landsbygden icke skall medföra svårigheter på annat
håll, så är det ju gott och väl. Då kanske herr Carlström, som bebådade att
han skulle begära votering, kan få sin vilja igenom och då få vi se om resultatet
blir det han väntat eller ett annat. Den saken skall jag naturligtvis inte
blanda mig i, men jag har ansett nödvändigt att här motivera min syn på detta
spörsmål. Jag menar att det har vissa skäl för sig att anslaget utgår till
dem som icke få lika stor del av jordbrukshjälpen som andra, varigenom man
sålunda tillgodoser ett visst behov. Men man skall inte i större utsträckning
än som är nödvändigt uppehålla en verksamhet, örn man därigenom i fråga om
andra saker kan råka försvåra det hela för dem man vill hjälpa.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr andre vice talman! Detta anslag kom
till på särskilda utskottets initiativ. Därifrån framfördes ett par tre anslag,
vilka sedan överfördes till nionde huvudtiteln, en åtgärd, som jag då
protesterade emot, emedan jag hade en gammal erfarenhet som säger, att har
ett anslag kommit upp på en huvudtitel, skall det mycket starka krafter till
för att få bort det. Det kan ju inträffa att man gör som när Geddesyxan
gick i vårt land, att man skär ned utan motivering över en kam med 15 å

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

20 % i svårare tider. Men att få bort ett anslag som har kommit upp på
huvudtiteln är nog ett arbete som riksdagsmännen i allmänhet icke intressera
sig för.

I fjol tog den dåvarande jordbruksministern fortfarande upp detta anslag,
men nöjde sig med att begränsa det till 200,000 kronor. Herr Carlström tänker
nu begära votering i denna kammare. Jag vill då bara upplysa herr Carlström
örn, att denna kammare i fjol godkände det uttalande som statsrådet
hade gjort, nämligen att man för det året skulle bevilja 200,000 kronor men
att anslaget sedan skulle upphöra. Första kammaren intog en annan ståndpunkt,
den biföll utskottets förslag till höjning med den svaga majoriteten av
en röst, och vid den gemensamma voteringen segrade utskottets förslag. Jag
var reservant då, men jag led som sagt nederlag på en röst. Jag hade tänkt
säga just vad herr statsrådet nyss framhållit beträffande motiveringen. Nu
skola vi emellertid icke tvista örn motiveringar, ty när kamrarna fatta olika
beslut, falla motiveringarna bort, och någon sådan finns följaktligen icke i
riksdagsskrivelsen. Men, som herr statsrådet sade, de som då voro i majoritet
och bestämde utskottets motivering — och bland dem var herr Carlström —
ansågo att det var synd om dem som redan gjort upp planer och lagt ned
kostnader för det ifrågavarande ändamålet. Man menade, att örn anslaget
sedan skulle försvinna, det åtminstone borde för det budgetår det då var

fråga om få utgå i samma utsträckning som dittills, och den åsikten blev

den segrande.

Herr statsrådet uttalade sitt tack för utskottets välvilliga behandling av
huvudtiteln. Jag vill då säga, att jag varit tveksam på åtskilliga punkter
och har velat pruta, ty det ligger i blodet på en gammal bonde. Det fanns
förr i tiden under min första riksdagstid knappast ett statsråd, som fick
igenom sina äskanden, ty riksdagen brukade skära ned med åtskilliga hundra
tusen kronor och ibland miljoner. Det fanns då några rester kvar från lantmannapartiet,
bl. a. herr Sjö på Smålandsbänken, som alltid hade för princip
att pruta på vad Kungl. Maj :t föreslog. Han tillhörde statsutskottet, men
det fanns en annan man, som ofta stod på den plats där jag nu står såsom
jordbruksutskottets talesman, herr Persson i Tällberg, som också var mycket
nitisk när det gällde ökningar, ty han ville alltid ha minskningar på anslagen
till nionde huvudtiteln. Det är emellertid att märka, att nu finns icke

denna inställning, utan alla önska de ökning och vilja öka med åtskilliga

miljoner kronor. Jag har haft den principen under de tio år jag varit utskottets
ordförande, att örn man kan minska på något anslag, som Kungl. Majit
har föreslagit, så skall man anse sig ha fria händer. Den principen lärde
jag mig av en gammal ordförande på första avdelningen, herr Aaby Ericsson,
som yttrade: Nog kan man minska på ett anslag som man vill ha igenom,
men icke få vi öka på något som Kungl. Majit föreslagit. — Det har tyvärr
icke varit möjligt att åstadkomma någon minskning och då har jag inriktat
mig på att försöka hålla mig inom ramen för vad Kungl. Majit föreslagit.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag skall endast till sist säga, att
denna kammare förlidet år uttalade, att detta anslag borde försvinna, och
att man då skulle gå in för ett anslag på 200,000 kronor. Första kammaren
hade en annan mening, och motiveringarna ha som sagt bortfallit. Men att
herr Carlström skulle kunna få majoritet i denna kammare, när han icke kunde
få det i fjol, tvivlar jag på, utan vi få val vänta och se, herr Carlström,
hur den gemensamma voteringen utfaller. Jag tror icke att han kommer att
vinna där.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr andre vice talman! Jag för min del
har förvisso icke något särskilt att invända, därest det vore möjligt, att
även för instundande budgetår detta anslag bibehålies med det belopp, 350,000
kronor, som det utgår med under nu löpande budgetår. När jag emellertid
i utskottet har haft att taga ställning till de föreliggande förslagen, har jag
också måst gå in på att pröva de skäl, som föredragande departementschefen
har haft att anföra för sitt förslag. Upptakten till detta anslag gjordes ju
på sin tid, som vi känna, för att bereda lindring i den stora arbetslöshet som
rådde i vårt land. Det har ju också, och det har icke kunnat bestridas, under
de senare åren sagts just örn detta anslag, att det aldrig har varit ägnat att
främja arbetslöshetens avskaffande i samma höga grad som exempelvis de
anslag, som utgått som bidrag till täckdikningar. Det är ingen som förnekat
detta. När jag emellertid under år 1936 och året därförut var med om att
medverka till att få detta anslag något höjt, voro förutsättningarna enligt min
mening litet annorlunda beskaffade än de äro i dag. Den arbetslöshet, som
rått under de senare åren och som i en icke ringa utsträckning fanns kvar
även under föregående år, ansåg jag då motivera ett något större anslag än
det Kungl. Majit hade begärt vid föregående års riksdag. Men utöver detta
hade jag också ett alldeles särskilt skäl för att just detta anslag skulle uppföras
med högsta möjliga belopp. De av kammarens ledamöter, som möjligen
följt med vad jag sade i andra kammaren 1935, skola finna, att jag då bl. a.
motiverade mitt ståndpunktstagande med det faktum, att jag ville ha ett
anslag som stod till förfogande för skogsjordbruket, för de delar av svenskt
jordbruk som icke hade jord som var i behov av täckdikning, såsom exempelvis
Skåneslättens och Östgötaslättens jordbruk. Det var just därför jag
i första hand ivrade för att detta anslag skulle uppföras med högsta möjliga
belopp.

Nu förhåller det sig emellertid så, att jordbruksministern har i årets statsverksproposition
föreslagit, att anslaget för stenröjning skulle uppföras med
icke mindre än 400,000 kronor. Detta är ett anslag som legat mig synnerligen
varmt örn hjärtat under en följd av år, det känna kamraterna här i kammaren
till. När man nu äntligen kommit i det utomordentliga läge, att statsrådet
behjärtat just detta önskemål i fråga örn statens bidragsverksamhet,
har jag för min del kunnat vara med örn att för detta år yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag för nu ifrågavarande ändamål.

Jag skall också begagna tillfället att här be att få tacka statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för att han, ehuru en slättbygdens son, förstått
vad det betyder för ofullständiga jordbruk i de skogrika delarna av
landet med stenbunden jord, att vi på detta sätt kunna få ett verkligt handtag
för att röja de småländska tegarna.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört hemställes örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlström: Herr andre vice talman! Det måste väl få anses vittna

örn att det i alla fall är litet tråkigt i kammaren, då såväl herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet som även en del andra i denna kammare
taga så illa vid sig därför att man här försöker hålla fast vid samma anslagsbelopp
som beviljades i fjol för nu ifrågavarande ändamål. Jag tycker det
nästan är litet tråkigt med en regering, som är så pass bra, att det icke skall
ges rum för någon annan mening än den, denna samma regering hyser. Vidare
vill jag säga till herr statsrådet, att när han gent emot mig talar örn konsekvenser,
så »fattas det inga fel» i avseende på den saken, då det gäller mig, ty
jag var i fjol med örn att tillstyrka detta anslag — jag tror nästan jag talade

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
för det i kammaren, varför jag har all anledning att hålla fast vid min ståndpunkt,
även om det finns en del tidningar som roa sig med att skriva — för
att göra det mindre tråkigt på visst håll — att folkpartiets ledamöter icke stå
vid vad de en gång gått in för i riksdagen. Det borde icke väcka förvåning,
att jag i år också gått in för detta anslag. Det är bara en konsekvens från i
fjol. Jag har nämligen icke den uppfattningen örn utskottets yttrande i fjol,
att det innebar något bindande uttalande att detta anslagskrav icke skulle få
komma igen. Man torde icke kunna läsa ut något sådant därur. Det sägs visserligen,
att det är möjligt att man till ett annat år får minska anslaget.

Då herr statsrådet anförde, att han, örn det visar sig, att vi ha ekonomiska
resurser härför, icke hade något emot att detta anslag beviljas även för i år,
ber jag få fråga: Är det ändå icke så, att regeringen kommit med förslag på
många andra områden, där man kanske kunde ställa frågan om de ekonomiska
möjligheterna med större berättigande än här? Herr statsrådet anförde också,
att med den stegring som ägt rum i byggnadskostnader och arbetskostnader
det icke vore anledning att särskilt främja denna sorts arbeten. Jag vill emellertid
då hänvisa till att herr statsrådet vid en annan punkt, som gäller förbättringar
exempelvis av ladugårdsbyggnader här i landet, har gått över fjolårets
ram. Där har man vågat sig på att föreslå anslag för dylika förbättringar
även i andra län än dem fjolårets proposition avsåg. Jag skall icke
framställa något klander därför, det kan ju finnas vissa orter, där samma skäl
gälla som beträffande Norrland att få dessa förbättringar utförda, men det
visar, att herr statsrådet själv icke är så förfärligt rädd att gå utöver den ram
som man dragit under tidigare år.

Jag hörde nu icke utskottets ärade ordförande så bra, eftersom jag satt i
min bänk, men det föreföll mig, som örn han också försökte pressa fjolårets uttalande
i utskottet på ett sätt, varmed han skulle fastslå, att man knappast
hade rätt att här hålla fast vid samma belopp som i fjol. Därefter klev herr
Gustafson i Vimmerby upp på sitt lilla »stenröse» gällande en annan anslagspunkt
och tackade statsrådet för att vi nu ha större utsikter att för det särskilda
ändamålet, han ivrade för, få ytterligare medel, och jag som smålänning
borde väl också vara glad och uttala min tacksamhet för detta, fastän
det är känt att jag, just med avseende på användningen av detta anslag, som
ju från början avsåg helt andra ändamål än hjälp till stenbrytning, varit mera
försiktig av den anledningen att det måste verka till inknappning på andra anslag
av hithörande slag, örn stenröjningen fick allt större plats på de andra
bidragens bekostnad. Nu har herr statsrådet bättrat på detta, och jag är också
villig uttala min tacksamhet därför, men, herr Gustafson i Vimmerby, det ena
goda behöver icke förskjuta det andra goda.

Det är uppenbart, att en departementschef alltid blir pressad i fråga örn
kostnadsberäkningarna, då det är fråga örn att göra upp förslag, och jag har,
som jag redan nämnde i mitt förra anförande, åtskilliga gånger också i kammaren
deklarerat, att jag icke i onödan motionerar om höjningar av anslag,
men med hänsyn till den nytta som detta anslag för med sig, vågar jag ändock,
herr andre vice talman, stå fast vid mitt yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:

Herr andre vice talman! Det förefaller mig, som om herr Carlström och jag
icke böra polemisera med varandra rörande konsekvenserna i ena eller andra
avseendet. Jag vill blott konstatera, att motiveringen för ett anslag på 350,000
kronor från reservanterna i år är mycket olik den från utskottets sida föregående
år. Då förelågo många ansökningar, och man tyckte att man icke ville
bereda svårigheter för dem som bekostat de föreliggande förslagen, och man

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
sade rent ut i enlighet med vad departementschefen sagt, att det, särskilt om
anslaget skulle upphöra, är mycket angeläget att få ett ökat belopp, så att
man kunde fullborda de inneliggande förslagen. Under sådana förhållanden
har jag ansett, att nian inte skall dra in detta anslag, som ju kan vara till
nytta för vissa grupper av jordbrukare. Jag har också trott, att jag härvidlag
i görligaste mån tillmötesgått den mening, som dikterade utskottets ståndpunkt
förra året.

Herr Carlström nämnde något om ladugårdsförbättringar, och jag kom i
det sammanhanget att tänka på mejeriutredningens betänkande. Jag tycker,
att det kan vara värt att betala ut litet pengar för att omsätta teorierna i praktiken.
Därför har jag också föreslagit, att man skulle gå den väg, som diskuterades
förra året. Vi böra försöka göra något för dessa småbrukare, som
säkerligen äro i behov av all den hjälp de kunna få, då ju deras arbetsförhållanden
äro sämre än många andra gruppers. Det är detta som gjort, att jag
ansett mig böra begära här ifrågavarande belopp till ladugårdsförbättringar.
Teoretiska och praktiska skäl gå här parallellt vid sidan av varandra.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Herr Gustafson i Vimmerby sade,
att detta anslag var av mycket stor betydelse särskilt för befolkningen i skogsbygderna
och för de mindre jordbrukarna. Jag vill starkt understryka att så
är förhållandet. Det är ju i vart fall så, att när vi i fjol på förslag av dåvarande
jordbruksministern ändrade bestämmelserna för dessa bidrag, så skedde
detta därför att vi därigenom ville hjälpa det stora flertalet jordbrukare. Då
begränsades bidragen till 200 kronor, och vidare skulle inga andra än mindre
bemedlade erhålla dylika bidrag. Från början var bidragsbeloppet inte begränsat
vare sig till storlek eller mottagare. Då kunde det utgå till jämförelsevis
förmöget folk, då det ju huvudsakligen avsåg att främja tillskapandet av
arbetstillfällen för att minska den då rådande arbetslösheten.

Här har påståtts, att man särskilt i fjol gick in för att bevilja högre bidrag
än departementschefen begärt, därför att det då förelåg ett mycket stort antal
ansökningar med redan uppgjorda kostnadsberäkningar. Jag kan vitsorda, att
samma skäl för en ökning alltjämt föreligga. Vi ha inom det hushållningssällskap,
där jag har min verksamhet, under förlidet år icke kunnat mottaga
några som helst ansökningar, utan vi ha måst säga, att vi hade ett så stort
antal ansökningar från personer, vilka i enlighet med de ändrade bestämmelserna
skulle vara berättigade till erhållandet av bidrag, att vi ansågo det lönlöst
att ta emot ytterligare ansökningar och att skicka ut tjänstemän, som
skulle upprätta kostnadsberäkningar samt planer och ritningar å dylika gödselstäder^
Vi ha med de anslag vi erhållit inte kommit längre än att vi kunnat
bevilja de ansökningar, som inkommo i slutet av september 1934. Därefter
inkomna ansökningar med åtföljande planer ligga alltjämt kvar utan att vi
kunnat beviljat några bidrag. En ständigt återkommande fråga är också,
örn det inte skall komma tillräckligt med medel så att man kan sätta i gång
med dylika arbeten.

Jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja vädja till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att han vid beviljandet av bidrag för
här ifrågavarande ändamål måtte särskilt beakta sådana trakter, där det finns
ett betydande antal mindre bemedlade jordbrukare, och där det är svårt att
utan bidrag kunna utföra ett arbete som detta, vilket dock för dessa jordbrukares
gärning är synnerligen betydelsefullt, och att han därvidlag även måtte
taga nödig hänsyn till de ^trakter i vart land, för vilka de beslutade stödåtgärderna
pa jordbrukets område icke ha fatt samma effekt som på andra håll, och
där därför ett arbete utav denna art kan bli till stort gagn för vederbörandes

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
fortsatta verksamhet. Detta är en anledning till att jag, som dock i övrigt
måste säga, att jordbruksministern på en hel del punkter i väsentlig mån höjt
anslagen och därigenom skapat ökade möjligheter för hushållningssällskapen
att främja det mindre jordbrukets utveckling, skulle vara synnerligen glad, örn
reservanternas förslag kunde vinna riksdagens bifall. Jag vet mycket väl,
att detta endast är en from önskan, men jag yrkar trots detta bifall till den
•reservation, vilken jag själv biträtt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Carlström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
105 av utskottets förevarande utlåtande nr 1 röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och förklarade herr andre vice talmannen, att han
funne flertalet hava röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid
av herr Carlström, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 50 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 106—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 109—112.
Lades till handlingarna.

Punkten 113.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 114.

Lades till handlingarna.

Punkterna 115—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121, angående bidrag till jordbrukarungdomens förbund. Äng. bidrag

Kungl. Majit hade under punkten 121 av förevarande huvudtitel föreslagitkarungdomevt
riksdagen att till Bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret förbund.
1937/1938 anvisa ett anslag av 90,000 kronor.

Nr f5.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 180 av herrar Carlström och Hagström likalydande med II: 58 av
herr Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att till bidrag till jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1937/1938 måtte beviljas ett anslag av 115,600
kronor; samt

2) II: 262 av herr Barnekow m. fl., vari hemställts, att riksdagen mattie
besluta att till bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett anslag av 115,600 kronor att användas på sätt lantbruksstyrelsen
föreslagit.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å motionerna I: 180, II: 58 och II: 262, till
Bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett anslag av 90,000 kronor.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Sederholm, Gabrielsson, von
Stockenström, Hedlund i Häste, Carlström och Gustafson i Kasenberg, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:180 och II: 58 samt II: 262, till Bidrag till
jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av

115,000 kronor. *

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Barnekow: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har på denna punkt föreslagit ett anslag på 90,000 kronor. I
motioner, som väckts i såväl första som i andra kammaren, har föreslagits ett
belopp på 115,600 kronor såsom bidrag till jordbrukarungdomens förbund. Utskottsmajoriteten
har följt departementschefen, men i en reservation av herr
Sederholm m. fl. har man tillstyrkt bifall till motionerna. Nu vet jag ju mycket
väl, att det kan anföras många skäl för såväl motionerna som departementschefens
förslag; vad beträffar det senare har jag hört talas om åtminstone
ett par sådana. Det har sagts, att anslaget till J. U. F. i fjol blev höjt,
men detta torde nog vara felaktigt, i så måtto nämligen, att beloppet av statsmedel
som kom rörelsen till godo var detsamma 1936 som 1935. 1935 tog

Kungl. Maj :t nämligen en del av beloppet från lotterimedlen.

Det skäl som förestavat utskottsmajoritetens beslut torde emellertid vara
hänsynen till budgeten. Det är ju hänsyn, som man alltid måste taga och
som man alltid måste respektera. Men det belopp, vartill denna höjning uppgår,
är ändå så ringa, att det väl inte kan inverka så rysligt mycket på budgeten.
Ja, jag kan icke låta bli att nämna, att jag kom att erinra mig ett tillfälle
i riksdagen för flera år sedan, då det var diskussion om, huruvida i riksdagsrestaurangen
skulle få utskänkas vin. En ärad ledamot råkade då, det var
väl i hastigheten, antyda, att örn riksdagsmännen finge dricka vin där nere i
restaurangen, skulle detta inverka ofördelaktigt på Sveriges handelsbalans.
Jag tror inte, att man får göra ett för stort nummer av sådana här blygsamma
belopp. Jag förutskickar emellertid, att jag icke ett ögonblick menar annat
än att utskottsmajoriteten ifrågasatt, att anslaget till J. U. F. är ett anslag
som är värt fullt beaktande. Men det är väl i alla fall så, att örn man
som vi motionärer och andra anser, att det ändamål som anslaget är avsett att
fylla är av oerhört stor betydelse, så betyder det inte så mycket om budgeten
skulle komma att tyngas med ännu några tusen.

Jag skulle önska, att kammarens ledamöter i allmänhet hade tillfälle att

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

^ Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
följa J. U. 1 .s arbete ute i bygderna, och att de inte bara stannade inför dessa
ungdomsmöten och tävlingar utav olika slag utan hade tillfälle att följa arbetet
under en hel sommar. Då är jag övertygad örn, att man skulle vara beredd
att bevilja ännu större anslag till denna rörelse. Jag skulle önska, att de
finge se de unga flickorna på deras hushållskurser, där de få lära’sig att
tillaga en god, ^närande och omväxlande mat, något som de kanske inte varit
sa. vana vid från hemmet, och se hur de i sina trädgårdstäppor söka frambringa
grönsaker och dylikt, som de konservera och sedan när vintern kommer
kunna använda för att göra maten omväxlande, något som de tidigare absolut
inte varit vana vid. Jag skulle önska, att man finge se hur pojkarna på sina
försöksfält ute på åkern gödsla, så och gallra med brinnande intresse, och se hur
de sköta det som är dem anförtrott, det intresse med vilket de följa far ut på
fältet, se hur ungdomarna tillsammans försöka göra det litet trevligare och
litet mera prydligt omkring stugorna, de röda och de grå, se hur de på sina
ungdomsdagar åse eller deltaga i de egna folkdanslagen och se hur de deltaga
i gymnastik och sang, hur de lära sig oskyldiga lekar och lära sig sätta
värde på oskyldiga nöjen, nöjen som dra dem från de pesthärdar, som dansbanorna
ofta nog blivit. Jag tror, att den som ser dem ute i det dagliga klubbarbetet
måste säga sig, att det bär gäller en rörelse, som vi måste ta vara på,
en rörelse, som också, när den fatt fast fot ute i en bygd, har en förmåga att
väcka ett brinnande intresse inte bara hos de unga utan också hos de äldre, som
vilja hjälpa dem. Vi skola komma ihåg, att landsting och hushållningssällskap
och andra institutioner lämnas stora anslag. Vi se, att enskilda offra
sina krafter på att vägleda och stödja de unga. Inte minst våra lärare lia
visat stort intresse härvidlag. Jag har till och med kunnat konstatera, att
konsulenter som äro anställda i denna rörelses tjänst med sina bilar köra lång
väg på egen bekostnad långt efter det deras reseanslag äro slut, och att de
offra av sin inte alltför stora lön.

I några län i vart land har emellertid denna rörelse ännu inte kunnat få fast
fot, och man har där inte kunnat väcka till liv det intresse för denna rörelse
som den förtjänar, därför att man inte kunnat anställa erforderligt antal konsulenter.

Jag vet mycket väl, att det sagts, att det även finns andra ungdomsrörelser
än denna, på vår landsbygd, att J. U. F.-rörelsen skulle konkurrera med dessa.
Jag vill i det avseendet först och främst säga, att ordet konkurrens örn ungdomen
i detta fall inte är det rätta. Låt oss här i stället tala om en ädel tävlan
i fråga om att göra något gott för de unga. Jag tror, att man tvärtom får
säga, att det inte får finnas och ej heller finns någon dylik tävlan mellan å ena
sidan J. U. F.-rörelsen och å andra sidan andra ungdomsrörelser om ungdomen.
J. U. F.-rörelsen tar ju hand örn de unga vid en tidigare ålder än någon annan
rörelse. Jag tror mig kunna säga, att uti Kristianstads län med dess ett par
tusental . deltagare i klubbarbetet medelåldern ligger mellan 13 och 14 år.
Kunna vi inte låta J. U. F.-rörelsen vara vad den från början var avsedd att
vara, nämligen en landsbygdens bottenskola, där ungdomen får lära sig grunderna
för så mycket och där den får den rätta kunskapstörsten, där den får så
mycket av bildning och utbildning att den sedan kan bestämma uti vilken ungdomsrörelses
fortsättningsskola så att säga den sedermera vill idka självstudier.
Jag tycker, att vi som arbeta i olika ungdomsorganisationer i ungdomsrörelsens
tjänst inte skola tvista med varandra, utan att vi i stället skola räcka varandra
handen och lova varandra att försöka åstadkomma det mesta möjliga
goda för vår landsbygds präktiga ungdom.

Det finns på landsbygden ännu så mycken okunnighet och så mycket av

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 15. 5

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
denna, som man säger, tråkighet på landsbygden, så mycket av dåliga nöjen
och så mycket av det som man kallar grått i grått. Mot allt detta är J. U. F.-rörelsen en de ungas egen flammande protest. På grund härav, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Andersson i Rasjön, Hansson i Vännäsby, Sandberg,
Baeckström, Hyling och Hilding, fröken Hesselgren, fröken Hennings
samt herrar Liedberg, Gustafson i Kasenberg och Geselius.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr andre vice talman, mina herrar! Jag
hade trott, att efter den mycket skarpa debatt, som förlidet år fördes angående
detta anslag, man nu skulle slippa vidare debatt i denna fråga. Jag förstår,
att detta också var statsrådets mening, när han tog upp detta anslag
till oförändrat belopp. Jag är övertygad om, att man med en sådan debatt
som den, vilken då förekom, inte gynnar det ändamål, som detta anslag är
avsett att främja. När man förlidet år fick igenom ett anslag på 90,000
kronor tycker jag, att det är en väl stor automatisk ökning att i ar komma
och begära att anslaget skall ökas med 25,000 kronor. Var skall detta sluta?
Detta anslag var dock under en lång följd av år inte större än 15,000 kronor.
Jag klandrar inte förbundet och ej heller dess arbete, men jag tror, att det
är bättre att man låter förbundet arbeta i lugn och ro än att man drar upp
en strid här i riksdagen örn detta anslag, detta i ali synnerhet som anslaget
så sent som i fjol höjdes till 90,000 kronor. Detta har också varit orsaken
till att utskottet icke biträtt motionerna. Jag för min del hoppades verkligen,
att man skulle åtminstone vart annat eller vart tredje år slippa ha en
debatt örn ökning av detta anslag.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, men jag vill ännu en gång säga, att
rörelsen själv bör bära åtminstone en del av sina kostnader. Nu säger man
sig vilja utöka konsulentverksamheten. All övrig konsulentverksamhet skötes
ju av hushållningssällskapens konsulenter och deras biträden. Därför tycker
jag, att man inte skall vidtaga någon ökning här, innan man sett, om det
finns några uppgifter som man i stället kan lägga på hushållningssällskapen
och deras konsulenter. Man har emellertid gått ännu längre och begärt — en
sak som lantbruksstyrelsen dock inte kunnat vara med örn ■— att staten skall
ge ålderstillägg åt dessa privata konsulenter. Det gäller här en privat förening
och inte ett statsorgan, som fått ett anslag på 90,000 kronor för sin
verksamhet. När man emellertid nu gar sa långt att man säger, att staten
skall betala ålderstilläggen för konkurrenterna, tycker jag att man går väl
långt.

Jag hoppas, som sagt, att man nu inte skall dra upn någon debatt, såsom
ju också meningen var i fjol. Hat förbundet åtminstone ett ar framåt fa arbeta
i lugn och ro med det anslag, som nu utgår. Jag tror, att förbundet
vore bäst betjänt därav. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Efter herr Barnekows varmhjärtade anförande
i denna fråga skulle jag kunna inskränka mig till att ^endast instämma
med honom. Jag skall icke heller säga många ord. Det^ må ju förlåtas oss,
att vi, när det gäller jordbruksärendena, åstadkomma någon liten orosunge
med diskussion i en eller annan fråga. Nu är det visserligen sant, att efter
den föregående voteringen, då likriktningen visade sig vara ganska bastant
här i kammaren, är det ju inte mycket att hoppas. Jag tänkte ändå, att
kanske denna fråga icke låg på alldeles samma plan. Anledningen till, att

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
jag ansett detta anslagskrav i särskilt liög grad behjärtansvärt, har varit den,
att det icke kan bortresoneras, att en mycket stor del av landsbygdens ungu0“iaveskllda
anledningar icke har tillfälle att efter genomgången folkskola
besöka folkhögskolor, lantmannaskolor, hushållsskolor etc. Det må vara, att
denna ungdom kan komma med en i en hel del föreningar men, då det gäller att
försöka väcka dess känsla och intresse för jordbruket, tror jag jordbrukarungdomens
förbund har en synnerligen stor uppgift. Man har talat örn, att
riksdagen redan beviljat stora summor för främjande av förbundets verksamhet-
dag medger gärna, att man kan tala örn stora summor, örn man tänker
pa den blygsamma början och på att anslaget snart är uppe i 100,000 kronor,
men jag vill upprepa, vad jag säde i mitt sista anförande att, örn man järnför
denna summa med vad vi vagat oss på att bevilja för andra kanske mindre
angelägna ändamål, kau man inte gärna påstå, att den är så stor, att man icke
skulle kunna gå med på den höjning reservanterna föreslagit. Jag är övertygad
örn att det icke är sparsamhetssynpunkten, som blir avgörande, om riksdagen
nu kommer att bevilja det lägre anslaget.

Jag vågar därför, herr vice talman, på denna punkt yrka bifall till reservationen.
Det är icke omöjligt, att vi komma att begära votering även i denna
fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skulle icke begärt ordet, om jag icke tyckt mig finna, att
den siste ärade talaren försökt insinuera, att andra synpunkter än sakliga
varit avgörande vid framläggandet av detta förslag. Denna insinuation nödgas
jag söka i viss utsträckning bemöta.

. Jag viU först och främst hänvisa till vad utskottet sade förra året, då den
siste ärade talaren befann sig ibland utskottsmajoriteten. I propositionen hade
äskats ett anslag av 90,000 kronor, men det förelåg liksom i år en begäran
örn ett högre anslag: det begärdes flå 100,000 kronor. Utskottet yttrade: »Motionärerna
anse, att ifrågavarande anslag i enlighet med lantbruksstyrelsens
anslagsberäkning skall bestämmas till 100,000 kronor. Utskottet anser sig icke
böra tillstyrka att för ifrågavarande ändamål anvisas högre belopp än Kungl.
Maj :t föreslagit, 90,000 kronor.» Årets reservanter, som tillhörde utskottsmajoriteten
förra året, föreslå nu, att riksdagen i år skall bevilja 115,000 kronor.
Ha icke herrar reservanter bemärkt, att vi närma oss den tidpunkt, då
frågan om hushållningssällskapens och deras konsulenters uppgifter kommer
att klarläggas? Vi närma oss den tidpunkt, då sakkunniga för ordnande av den
lägre lantbruksundervisningen komma att lägga fram sitt betänkande. Innan
riksdagen ökar sitt anslag, bör det väl föreligga en plan för reglering av hela
vårt undervisningsväsende på detta område. Utskottet framhåller, att det
finns många, som icke kunna besöka skolorna för den lägre lantbruksundervisningen.
Jag anser, att statsmakterna härvidlag böra ingripa med ett kraftigt
handtag för att göra jordbrukarungdomen bättre skickad än hittills att lösa
de uppgifter, vilka åligga dem som medborgare i vårt land. När den utredningen
blir klar, kanske det kommer att visa sig, att för detta ändamål erfordras
ännu högre anslag, än som nu begäres.

Heir Carlström antydde, att jag skulle haft andra än sakliga motiv för mitt
ställningstagande. Jag hörde vid en sammankomst ett par herrar resonera om
att det skulle råda konkurrens mellan J. U. F. och bondeförbundets ungdomsorganisation.
Tanken på en sådan konkurrens har varit mig fullständigt främmande.
Jag^ har kanske större erfarenhet av detta än herr Barnekow, ty jag
har haft två pysar, som tillhört en J. II. F.-organisation. Jag tror inte, att
vi ha mer iln en sådan i mitt hushållningssällskaps område. En pojke och en

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
flicka ha tillhört denna organisation och jag anser, att en sådan organisation
kan ha en mycket stor uppgift att fylla.

Jag har inte haft för avsikt att här lägga fram ett programutkast Alen jag
skulle vilja säga: Låt de undervisningsanstalter, som ha med den lägre lant bruksundervisningen

att skaffa, på ett tidigare stadium och innan de unga
nått den ålder, då de kunna besöka de undervisningsanstalter, som linnas anordnade
för den lägre lantbruksundervisningen, komma i kontakt med Örtens
ungdom. Det finns agronomer, lärare vid dylika anstalter, som viss del ay
året sakna sysselsättning. Jag vill ifrågasätta, örn det är lämpligt att sorni
Kristianstads län ha två konsulenter för den verksamhet, det har galler, da
en del av lärarpersonalen vid skolorna går sysslolös under en del av året.
Jac- tycker det skulle vara verkligt välbetänkt, örn lärarna kunde komma i
kontakt med den kringliggande ortens ungdom och finge hand örn denna ungdom,
innan de unga vinna inträde i lantbruksskolorna.

Dessa funderingar har jag haft på mycket tidigt stadium, dag bär 10 e
nämnt detta för att göra ett bindande uttalande örn mm stallning till den kommande
utvecklingen. Låt oss pröva hela denna fråga, nar den nu Pågående
utredningen om den lägre lantbruksundervisningen framlagts och nar hushållningssällskapens
och deras konsulenters uppgifter blivit klarlagda Lat oss
sedan icke vara rädda, örn det kommer att kosta litet Pengar att skaffa den del
av den svenska lantbrukarungdomen, som icke har tillfälle att besöka lantbruksskolor,
bättre upplysning och mera vetande.

I år föreligga ännu starkare skäl än i fjol for att stanna vid ett anslag p

90,000 kronor. Jag har tyckt mig vara i ganska gott sällskap, da jag i ar
intagit samma ståndpunkt, som utskottet hade i fjol.

Herr Carlström: Herr talman! Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
påstod, att jag insinuerat, att man icke velat ga in för det högre anslaget
därför att det på visst håll skulle funnits ovilja mot jordbrukarnas ungdomsförbund.
Det är icke alltid man gar emot ett anslag darf or att man hyse^
ovilja mot samma anslag. Jag kommer säkerligen under denna riksdag att ga
emot anslag, som Kungl. Maj:t äskar, utan att hysa någon egentlig ovilja mot
det ändamål, för vilket respektive anslag Agares. Det kan vara andra skal
som göra, att jag ser mig nödsakad att ga ernoff Da statsrådet sa noga last
»skrifterna från i fjol» i denna fråga, vill jag påminna örn att lantbruksstyrelsen
väl också läst dem, men lantbruksstyrelsen har ju anda funnit sig föranledd
att föreslå detta högre anslag. Jag formodar, att just detta gjort, att
motionärerna vågat komma med sin begäran örn denna lilla höjning dag
har svårt att tro, att vi skulle spoliera en ordentlig uppläggning av lantbrukar
ungdomens undervisning, örn vi ginge med pa att bevilja ytterligare 25,UUU

krSedan0måsltelfjagSuttala min stora tillfredsställelse över att statsrådet ställt
i utsikt, att vi kunna vänta förslag örn beredande av undervisning at alla dem
bland landsbygdens folk, som nu icke bil i tillfälle att fa rner an folkskoleundervisning.
Kunna vi komma dithän, lovar jag redan pa förhand att icke saga
nej till ett sådant förslag, men det kommer att kosta ganska mycket pengar.

Hur förhåller det sig egentligen med denna landsbygdens ungdom i fråga
örn bildningsmöjligheter efter folkskolans slut? Jag har försökt göra en undersökning
om hur många ungdomar, som i en kommun med ett lnvanarantaf
av omkring 1,000 pesroner, årligen besöka lantmannaskolor, folkhögskolor
o. s. v. Det är ett par tre stycken och kanske ibland bara en fran hela kommunen!
Vi måste konstatera vilken stor »lucka» det här gäller att lyfta. Jag
är glad om det i framtiden kan bli möjligt att få till stand en undervis -

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
ning på landsbygden för ungdom, som genomgått folkskolan, under mellantiden
upp till 18—19 års åldern. Jag anser detta vara mycket angeläget, men
jag tror det kommer att kosta rätt mycket pengar. Jag tror emellertid icke,
att man förrycker möjligheterna i detta avseende genom att gå in för den lilla
höjning av anslaget, som nu ifrågasatts. Vårt grannland, Finland, har råd
att kosta på jordbrukarnas ungdomsförbund ofantligt mycket mer än vi. Det
kan icke bero på att finnarna skulle lia större ekonomiska resurser, men de ha
mera vilja än vi.

Herr Barnekow: Herr vice talman! Jag ber bara med ett par ord få replikera
med anledning av några saker, som blivit sagda under debatten. Utskottets
ordförande yttrade, att anslaget i fjol ökades. Såvitt jag erinrar mig
framhöll jag i mitt anförande nyss, att jag hört talas örn att detta har påståtts,
men att det joko vore alldeles riktigt. Åtminstone på sätt och vis är det
oriktigt. J. U. F.-rörelsen erhöll år 1936 lika stort understöd av statsmedel
som år 1935, men år 1935 tog regeringen några tusen av lotterimedel.

Jag blev ledsen och överraskad över att utskottets ordförande betecknade debatten
såsom »otrevlig». Det är litet svårt att komma ihåg precis vad man
sagt, när man icke skrivit utan talat på rak arm, men jag undrar, om jag sagt
någonting, som kunnat giva utskottets ordförande anledning till ett sådant uttalande.
Jag tror tvärtom, att jag yttrat mig på alla vis så försonligt och
medlande, som det gärna varit möjligt att göra. Att jag icke var med i fjol
och i förfjol här i kammaren har sina helt naturliga orsaker, och därför kan
man väl icke säga någonting örn att jag, när jag nu kommit hit i år, arbetat
för ett anslag, som ligger mig varmt om hjärtat. Så tror jag vi göra litet
var.

Sedan ber jag att få uttala mitt beklagande över att statsrådet fick den
uppfattningen, att jag talat örn konkurrens mellan J. U. F.-rörelsen och andra
ungdomsrörelser. Statsrådet sade, att tanken på konkurrens vore honom fullständigt
främmande. Vad jag sagt torde komma att framgå av det stenografiska
referatet. Jag tror mig dock komma ihåg så pass mycket, som att jag
sade, att jag hört folk tala örn konkurrens, men att det enligt mitt förmenande
icke funnes och icke finge finnas någon konkurrens utan att vi borde räcka varandra
handen till enigt samarbete för vår landsbygds präktiga ungdom. Jag
påpekade också, att J. U. F.-rörelsen tar hand örn ungdomen vid en tidigare
ålder än andra ungdomsorganisationer.

Statsrådet sade sig länge ha hyst den åsikten, att denna rörelse borde omhändertagas
av lärarna vid våra lantmannaskolor. Gärna det. Det lär väl
finnas möjligheter för statsrådet, att, då det ett kommande år blir fråga om att
bevilja anslag, komma till rätta med överstyrelsen för J. U. F. Jag har
icke med denna styrelse att göra, ty jag tillhör icke ledningen utan sysselsätter
mig bara med rörelsen inom mitt eget län. Jag ber att få säga, att örn det
förhåller sig på det sättet, få vi nog införa en del ändringar beträffande lantmannaskollärarna.
I den skola, vars styrelse jag har äran tillhöra, Önnestads
lantmannaskola i Kristianstads län, ha lärarna sannerligen inte någon tid över
att sysselsätta sig med annat än sina elever och skolan, och på samma sätt rudet
väl med konsulenterna vid våra hushållningssällskap. Våra konsulenter,
åtminstone i Kristianstads län, äro fullständigt överansträngda, de lia för mycket
att göra, de kunna inte hinna med mer. Det är emellertid tydligt, att om
vi få anslag till ännu en konsulent eller två konsulenter kunna de hinna med
mer. Man kan ju inte säga, att konsulentverksamheten, ifall det blir en ny
organisation, blir obehövlig, diirför att man tillsätter nya konsulenter.

För min del vill jag bara säga, att jag inte har det ringaste att invända, hur

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
denna rörelse än ordnas, bara den ordnas så, att den verkligen tar hand om de
unga och åstadkommer något gott. I så fall skall jag i den ringa mån jag*
kan vara med gärna bidraga till en lösning av frågan. Det är inte fråga om
att vare sig den ena rörelsen eller den andra skall leda verksamheten eller att
den ena konsulenten eller den andra skall ta hand örn de unga. Vad jag vill

är, att ungdomarna skola få utbildning, kunskapstörst och besjälas av den

rätta J. U. F.-andan, ty att det är en utmärkt anda kan man få se många

prov på. Man kan se det på dessa ungdomar, som äro med i J. U. F. Se

bara på deras hjälpsamhet mot andra, deras vänlighet, deras raskhet. Den
andan inverkar på hela deras uppträdande. Fråga deras föräldrar, örn de
inte sätta mycket större värde på sina ungdomar, sedan de arbetat i J. U. F.-rörelsen, än dessförinnan. Det tror jag är någonting att ta vara på.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag sade inte, att de olika skolorna skulle tå hand örn J. U. F.-ungdomen, men jag tänkte mig den utvecklingen, när J. U. F. började. Den
skola, som ligger i mina trakter, har fortfarande hand örn J. U. F .-rörelsen.
Hur det förhåller sig med de andra skolorna vet jag ingenting örn och det tror
jag varken herr Barnekow eller jag kan utreda här i kväll. Det kommer kanske
att framgå av den pågående utredningen örn den lägre lantbruksundervisningen.
Vi ha ju länge i riksdagen också talat örn en utredning av hushållningssällskapens
arbetsuppgifter, och det är väl riktigare att avvakta den utredningen
än att diskutera om vad vi tro örn den ena eller andra saken.

Sedan har jag inte sagt, att herr Barnekow har insinuerat någonting. Jag
fällde mitt yttrande med anledning av den konkurrens jag nyss omtalade. Jag
var nämligen närvarande vid en större sammankomst och hörde någon som
fällde det yttrande som jag förut omnämnde. Det föreföll mig mycket främmande.
Det händer ju ibland, då man hör uttalanden, att man får en känsla
av att det inte alltid är sakliga skäl, som ligga bakom, när man vill försvara
en synpunkt.

Till herr Carlström vill jag säga, att när lantbruksstyrelsen förra året begärde
100,000 kronor för ändamålet ville ingen i utskottet gå med på det. I
år därétnot ha reservanterna gått in för ett anslag på 115,000 kronor.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Barnekow begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
121 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Punkterna 122—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Punkten 127, angående egnahemsbildning: premielån till egnahemslåntagare Äng. premie för

nyodlings- och nybyggnadsarbeten. lån till egna .

hemslantagare

Under punkten 127 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit för nyodlingsriksdagen
att till Egnahemsbildning: Premielån till egnahemslåntagare för ny- och nyty99-odlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reserva- ar eten''
tionsanslag av 900,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:136 av
herr Gabrielsson m. fl. och 11:263 av herr Hansson i Vännäsby m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte för ifrågavarande ändamål för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 1,100,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 136 och II: 263, till Egnahemsbildning:

Premielån till egnahemslånetagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 900,000 kronor.

Vid punkten hade emellertid reservation avgivits av herrar Sederholm, Gabrielsson,
von Stockenström, Hedlund i Häste, Gustafson i Kasenberg och Hilding,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna 1:136 och II: 263, till Egnahemsbildning:
Premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av

1,100,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Hedlund i Häste: På ifrågavarande punkt ha vi reserverat oss emot
utskottets hemställan. Vi ha därvidlag följt de beräkningar, statens egnahemsstyrelse
gjort i fråga om medelsbehovet för kalenderåret 1938, varvid egnahemsstyrelsen
har kommit till det resultatet, att under detta år skulle erfordras ett
belopp av 1,200,000 kronor, men då en reservation förefanns på grund av återbetalda
premielån, som inte ha kommit till användning, skulle beloppet kunna
begränsas till 1,100,000 kronor. Det är ju alldeles särskilt inom de delar i
landet, där en egentlig nybildning äger rum, som dessa premielån framför allt
äro nödvändiga. Inte bara när det gäller egentlig nybildning, utan även när
det gäller inköp av delvis bebyggda ställen, är det många gånger nödvändigt
att lämna ett premielån fiir att få dessa ställen i ett sådant skick, att egnahemslåntagarna
sedan skola kunna reda sig.

Inom det län, där jag har min verksamhet, har under de senare åren en rätt
avsevärd inlösen av s. k. ensittarställen ägt rum. Dessa ensittare skola ju ha
sina gårdar eller hus i någorlunda hyggligt skick, men det har visat sig, att
dessa många gånger behöva ett stöd för att ombygga t. ex. ekonomibyggnaderna
eller i vissa fall bostäderna. Likaledes är det en del andra sådana delvis
bebyggda ställen, som ha egnahemsbelånats. För dessa är det nödvändigt för
att få en någorlunda dräglig start, att man har medel till förfogande för att
få byggnaderna i ordning från början.

Jag vill uttala en varm tacksamhet till statsrådet för den höjning av detta
belopp, som verkligen har föreslagits i propositionen, mot vad vi haft till förfogande
förut, men kraven på dylik hjälp stiger alltjämt. Det har ständigt
varit så, att kraven lia stegrats.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. premielån till egnahemslåntag are för nyodlings- och nybyggnadsarbeten.
(Forts.)

Den som har att arbeta med egnahemsrörelsen för närvarande råkar understundom
ut för mycket egendomliga situationer. Det kommer t. ex. in en ansökan
till en kommuns arbetaresmåbruksnämnd. Arbetaresmåbruksnämnden
kan inte bifalla densamma, då sökanden har litet tillgångar. Han hänvisas då
till egnahemsnämnden för att genom dess förmedling erhålla ett ställe. När
egnahemsnämnden får ansökan och finner, att det är fråga om inköp av en
fastighet, har den att iakttaga bestämmelsen att sökande skall äga 1]6 av fastighetens
uppskattade värde. För jordbrukslägenheter gäller nämligen, att fastigheten
inte får egnahemsbelånas för mer än 5/6 av det uppskattade värdet vid
besiktningen. ^ Om sökanden inte har den återstående sjättedelen, nödgas man
nog många gånger tumma litet på bestämmelserna i egnahemsreglementet för
att ändock kunna lämna lån. Man får beräkna de inre husgeråden, som många
gånger äro ganska knapphändiga, till sådana belopp, att man kommer upp till
den summa, som är erforderlig, och sedan får man på andra vägar söka främja
denna egnahemslåntagares intressen, så att han verkligen kan sitta kvar på
sitt ställe och göra det i ordning på ett sådant vis, att det verkligen blir möjligt
för honom att kunna bo där och få en någorlunda tryggad ställning. Dessa
egnahemslåntagare äro alldeles särskilt i behov av hjälp, och jag tror, att man
måste i det avseendet räkna med att ifrån statens sida åtgärder vidtagas för
att verkligen främja dessa på kraftigare sätt än vad som hittills varit möjligt.
När egnahemslåntagare eljest skola hjälpas, så söker man ju hjälpa dem genom
bidrag, som finns anslagna för andra ändamål, och därigenom under tider
av arbetslöshet skaffa dem litet arbete och betalt för detta arbete, t. ex.
från ordlingsbidraget, stenröjningsbidraget eller jordkörningsbidraget. Betesförbättringarna
äro därvidlag också av mycket stor betydelse, och vi
ha för att verkligen kunna hjälpa egnahemslåntagarna låtit dessa, särskilt
dem som ha haft det sämst, gå före andra för att de på det viset
verkligen skola kunna ha möjlighet att reda sig. Det är givet, att under nuvarande
förhållanden torde man lia ringa utsikter att kunna åstadkomma en
höjning av detta bidrag. Jag tillåter mig dock på grund av det alldeles särskilt
behjärtansvärda ändamålet att yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Sandberg, Lindmark, Hansson i Vännäsby,
Baeckström, Persson i Grytterud, Gustafson i Kasenberg och Osberg.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Hela frågan om
egnahemsrörelsen ligger under utredning i 1936 års egnahemsutredning, som
även har att utreda frågan om hur det skall ordnas med premieverksamheten
inom egnahemsrörelsen. Nu har ju herr statsrådet på denna punkt föreslagit, att
anslaget skulle höjas med 200,000 kronor i förhållande till vad som förut utgått,
d. v. s. en höjning från 700,000 kronor till 900,000 kronor. Motiveringen
för att utskottet har gått med på denna förhöjning är fotad på de år 1936 beslutade
jordanskaffningarna i Västerbottens och Norrbottens län. Det är
många nya ställen, som där kunna komma att iordningställas under år 1937,
ty dessa anslag gälla kalenderåret 1937. Jag antar, att det inte kan bli en
sådan mängd, att de 200,000 kronorna gå åt där. Vidare vill jag säga, att det
förefaller som örn egnahemsrörelsen inte har utvecklats utan gått tillbaka. År
1904 t. ex. voro de av hushållningssällskapen utlämnade lånen 2,345 st. och
1936 1,917 och antalet obebyggda lägenheter, för vilka lån beviljades, var
1934 1,057 och 19.35 578. Jag tror inte, att man, som tiderna nu äro, både vad
det gäller jordpris och byggnadskostnader, under år 1937 har att motse någon

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Äng. premielån till egnahemslåntag are för nyodlings- och nybyggnadsarbeten.
(Forts.)

ökning i jämförelse med 1936. Det blir nog snarare en minskning, ty dels har
ju jorden stigit kolossalt i pris, dels ha materialet och arbetslönerna stigit.
Någon ny utgift med undantag av vad som kommer att ske genom jordförmedling
i Västerbottens och Norrbottens län tror jag knappast på under år
1937. Åtminstone bli utgifterna för ändamålet inte större än under åren
1935 och 1936. Som sagt, utskottet har tillstyrkt, vad Kungl. Maj:t begärt.
Avdelningen var ense om det, och som jag sade var det ju en följd av det beslut,
som riksdagen fattat i fjol. Jag tror inte, att under år 1937 de 200,000
kronorna komma att tagas i anspråk till detta, utan det kommer att bliva en
rikligare tilldelning av premielån för den övriga verksamheten i landet genom
det förslag som Kungl. Majit har framlagt, till vilket jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 128.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 129, angående jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, föredrogs härpå; och anförde
därvid:

Herr Lövgren: Jag vill till den kraft och verkan det hava kan inlägga en
liten protest mot den minskning i anslaget för verksamheten i Norrbottens och
Västerbottens län, som här faktiskt sker. När man 1936 införde det här anslaget
på 800,000 kronor så var det enligt mitt sätt att se beräknat i underkant
av det verkliga behovet. Nu kommer jordbruksutskottet ändå och föreslår
den ändringen i Kungl. Maj :ts förslag, att de här 800,000 kronorna skola räcka
till även för Västernorrlands län och Jämtlands län. Jag tycker det hade varit
•riktigare, örn utskottet hade föreslagit en ökning i den omfattning som man
ansåg, att verksamhetens utsträckande till sistnämnda båda län krävde, och
inte inkräktat på ett anslag, som riksdagen så sent som i fjol beslöt för verksamheten
i Norrbottens och Västerbottens län. Jag förstår ju mer än väl, att
jag inte kan få igenom någon ändring här, men jag kan inte underlåta att
inlägga en protest mot detta förfarande.

Med herr Lövgren förenade sig herrar Sandberg och Johansson i Tväråselet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 130—13i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135.

Angående grundförbättringar: bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk.

Under punkten 135 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen, att 1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1938 bevilja stats -

Ang. jordanskaffningsverksamhet
i
de. nordligaste
länen.

Ang. bidrag
till nyodling
m. m. å ofullständiga
jordbruk.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
anslag intill 1,950,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling,
betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk; 2) till
Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och
jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av 1,950,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) nr 21 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det i förevarande punkt av nionde huvudtiteln föreslagna anslaget, för utlämnande
av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning,
måtte höjas till 3,500,000 kronor;

2) nr 22 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att § 3 i Kungl. Maj:ts kungörelse
angående statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk måtte
erhålla ändrad, i motionen angiven lydelse; samt

3) nr 57 av herr Sandberg m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte medgiva, att Kungl. Majit finge under år 1938 bevilja
statsanslag intill 3,000,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling,
betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk; 2)

till Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor; samt

3) att riksdagen måtte besluta de ändringar i grunderna för bidragstilldelningen
som angivits i motionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 11:21, 11:22 och 11:57,

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1938 bevilja statsanslag intill

1.950.000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 1,950,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Hilding, som hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :t:s förslag och motionen II: 57
samt med avslag å motionerna II: 21 och II: 22,

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1938 bevilja statsanslag intill

2.500.000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Vi ha nu kommit fram till den punkt, som
behandlar anslaget för bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och
jordkörning å ofullständiga jordbruk. Det är enligt min mening en mycket
viktig sak, som det här gäller. Detta anslag har under de två sista åren utgått
med ett sammanlagt belopp av 1 x/2 miljon kronor till de olika ändamålen.
Departementschefen föreslår i år en tacknämlig höjning med 450,000 kronor,

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
alltså till 1,950,000 kronor. Vi äro dock ett flertal motionärer, huvudsakligen
från Norrlandshåll, som likväl icke äro nöjda med detta, utan vilka yrkat på
att anslaget skall ytterligare höjas till 3 miljoner kronor, varjämte vi påyrkat
vissa ändringar i fråga örn villkoren för bidraget, nämligen en höjning av de
maximibelopp, med vilka bidrag till vissa av de nämnda ändamålen utgår. Det
yrkande, som vi framställt i vår motion, har först ställts av hushållningssällskapens
ombudsmöte, som hölls här i Stockholm förra hösten och som gjorde en
framställning till Kungl. Maj :t i samma riktning. Det är sålunda tydligt, att
det här icke endast gäller en Norrlandsfråga, utan att detta anslag avser att
främja en verksamhet, som i olika avseenden har stor betydelse för alla landsdelar.
Det är ju klart, att landsdelarnas intressen kunna vara olika. På ett
håll, såsom i Norrland, är man mest intresserad av nyodlings- och betesförbättringsverksamhet.
På andra ställen, t. ex. i det steniga Småland, vill man
främst ha ökat bidrag till stenröjning o. s. v.

Jag nämnde nyss, att departementschefen har föreslagit en tacknämlig höjning
av anslaget med 450,000 kronor. Herr Gustafson i Vimmerby uttalade
nyss sin tacksamhet till herr statsrådet för denna åtgärd. Även jag vill gärna
vara med örn att överräcka en liten blygsam ängsblomma till honom för detta
handtag. Men örn han hade tagit det verkliga krafttag i denna fråga som vi,
inte minst från Norrlandshåll, förmena borde tagas, skulle jag bildligt talat
ha överräckt en hel bukett till herr statsrådet såsom erkänsla för detta. Nu
kan jag emellertid icke överräcka några blommor ytterligare, utan jag måste
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk några ögonblick för att motivera
varför vi inte ha nöjt oss med den höjning av anslaget, som föreslagits i
propositionen.

Det är för det första av det skälet, att det statsfinansiella läget nu synes
möjliggöra vad jag nyss kallade ett krafttag på denna punkt. Sedan detta
anslag kom till stånd, har det alltid varit för knappt örn medlen. Antalet
ansökningar ha vuxit och buntarna av väntande ansökningar lia blivit högre
och högre. Vi motionärer, som ständigt påyrkat en höjning av detta anslag,
ha naturligtvis i viss utsträckning påverkats av det förhållandet, att det av
statsfinansiella skäl icke varit möjligt att få ett så stort anslag som behövligt
varit, och vi ha därför tidigare varit något blygsammare i våra anspråk. Då
det emellertid nu synes möjligt att åstadkomma den behövliga ökningen, lia vi
vågat göra ett djärvare grepp. Vi anse, att man nu äntligen borde kunna avarbeta
den stora balans, som här föreligger. Under de sista åren lia ansökningarna
örn ifrågavarande bidrag uppgått till sammanlagt närmare 4 miljoner
kronor. Då endast ett belopp av 1 % miljon kronor per år varit tillgängligt,
ha en mängd ansökningar måst vänta. Jag kan ju nämna ett exempel från
det län, där jag är hemma. Där uppgingo ansökningarnas belopp för 1936 till
194,860 kronor, men summan av äldre bordlagda ansökningar utgjorde samtidigt
274,980 kronor. Hela det totalbelopp, man begärde, var alltså 469,840
kronor, sålunda närmare en halv miljon kronor. Det är ju verkligen ganska
tråkigt att de småbrukare, som ha stort behov av bidrag samt intresse och
vilja att utföra odlingsverket, och som också vanligen ha odlingsmark så att
de kunna utföra den nödvändiga nyodlingen på sina hemman till komplettering
av den alltför ringa åkerarealen, skola behöva vänta både ett och två år och
kanske längre, innan deras ansökan beviljas.

Jag vill vidare anföra som skäl till att vi lia framställt dessa yrkanden i vår
motion, att frågan örn nyodlingen i Norrland överhuvud taget och icke minst
frågan om komplettering av de ofullständiga jordbruken i alldeles särskild grad
ha aktualiserats under den sista tiden. Jag erinrar .sålunda örn att de norrländska
hushållningssällskapen höllö en konferens i Gävle i början av augusti

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)

1936, vilken bl. a. ledde till en framställning till Kungl. Majit örn åtskilliga
åtgärder till det norrländska jordbrukets fromma. Bl. a. betonade man däri
den utomordentliga vikten av att den för Norrland så viktiga odlingsfrågan på
allvar beaktades. Man framhöll också betydelsen av att den del av odlingsproblemet,
som innefattas i den föreliggande punkten, nämligen utvidgning
och förbättring av de ofullständiga jordbruken, uppmärksammades. I en sammanfattning
av sina yrkanden begärde man bl. a., »att de ofullständiga jordbruken
och de oekonomiska småbruken så långt möjligt göras självförsörjande
eller självständiga och sålunda ersättas av en mera ekonomisk jordbrukstyp».
Detta yrkande har närmast avseende på den fråga, det här gäller. Jag
erinrar örn att åkerarealen i Västerbotten och Norrbotten i medeltal per jordbruk
understiger 5 hektar; för Västerbottens vidkommande är den i medeltal
endast 4.3 hektar. Det är klart, att detta måste vara en oekonomisk jordbrukstyp,
som betydligt kan förbättras örn den utvidgas genom nyodling. Som
jag nyss antydde, finns det också i de flesta fall möjligheter till utvidgning
på egendomen i fråga, även örn den hittills uppodlade jordarealen är liten.

En andra omständighet, varigenom uppmärksamheten har fästs på det föreliggande
spörsmålet, är det betänkande, som i dagarna avlämnats av den
nämnd, som inom jordbruksnämnden har haft att utreda Norrlandsfrågorna.
Jag har endast tagit del av det i pressen tillgängliga referatet av nämndens
arbete och nämndens yttrande. Även denna nämnd har kommit in på denna
fråga. Den säger i sitt yttrande bl. a.: »Vidare böra lämpliga åtgärder vidtagas
för att främja nyodling samt i anslutning härtill underlätta komplettering
av ofullständiga jordbruk.» På denna punkt gör emellertid inte nämnden
några direkta förslag för närvarande. Den anser väl, att hela nyodlingsproblemet
bör upptagas till ytterligare utredning. I fråga örn den del av detta
problem, som vi här syssla med, nämligen komplettering av de ofullständiga
jordbruken, ha vi ju dock redan ett ganska gott instrument för denna verksamhet
i den anslagsform, vi här diskutera. Det gäller emellertid i främsta rummet
att det finns pengar, så att inte verksamheten hämmas, därför att jordbrukarna
år efter år få vänta på de nödiga medlen. Det kan nog även vara en
fråga örn i någon mån ändrade villkor för själva bidragsgivningen. Jag erinrar
örn att vi i vår motion haft vissa yrkanden i denna riktning. Jag hoppas,
att denna sak kommer att så småningom beaktas bättre än vad hittills varit
fallet.

De åtgärder, som företagas till främjande av nyodlingsverksamheten, såsom
sker speciellt genom t. ex. dessa bidrag, äro icke avsedda endast för dagen
utan ämnade att på längre sikt förbättra jordbrukets ställning.

Jag vill i detta sammanhang peka på en anledning — örn än icke den viktigaste
-— till att det är svårt att i detta land föra en jordbrukspolitik, som verkar
någorlunda rättvist i de olika landsdelarna. Svårigheten beror bl. a. på
att vi uppe i Norrland uteslutande lia småbruk, som icke äro självförsörjande i
viktiga avseenden. I den mån vi kunna nå fram till denna självförsörjning,
skulle problemet beträffande vår allmänna jordbrukspolitik förenklas, och det
skulle vara möjligt att uppnå något rättvisare förhållanden för Norrlands vidkommande.

I detta sammanhang, herr talman, kan jag icke underlåta att ännu en gång
återgå till jordbruksnämndens betänkande. Jag vill endast konstatera, att det
är ett mycket intressant aktstycke. Där fastslås sådant, som vi från Norrlandshåll
år efter år påpekat. I stort sett erkännas där de krav, som vi ha
framfört. Vi förmoda, att vi ha att motse förslag till riksdagen i anledning
av detta betänkande. Vi äro glada däröver och hoppas endast, att de måtte
leda till gott resultat. Men de speciella önskemål, som det nu här är fråga

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
om, nämligen kompletteringen av de ofullständiga jordbruken, synas inte, så
långt man kan döma av tidningsreferaten, lia föranlett särskilt förslag av utredningsnämnden.
Det är därför jag anser, att det ifrågavarande behovet bör
tillgodoses redan nu.

Jag vill sluta med att säga, att av de reservationer, som vi ha diskuterat
i dag, är den som avgivits av herr Hilding på denna punkt den mest befogade
och den som är mest värd att vinna beaktande. Jag vill tillägga, att även örn
vi inte nu skulle få våra önskemål tillgodosedda i den utsträckning vi önska,
är jag övertygad örn, att detta anslags betydelse och syftemål, särskilt för
Norrlands del, men ock för många andra områden i vårt land, skall vinna allt
större beaktande och anslaget ökas därefter. Jag vill också gärna tro^ att de
särskilda Norrlandsfrågorna komma att uppmärksammas och kraven från denna
landsända att tillgodoses bättre än hittills. Jag tycker det finns tecken i
tiden, som peka i denna riktning.

Den reservation, som avgivits av herr Hilding, upptager ju inte ^ fullt obeskuret
det anslag, som vi ha påyrkat i vår motion. Men det är ju så, att man
måste kompromissa för att nå det mesta möjliga. Jag vill därför yrka bifall
till den vid denna punkt av herr Hilding fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Johansson i Uppmälby: Den föregående ärade talaren tyckte, att

man skulle ha kunnat bifalla hans motion på grund av det goda statsfinansiella
läget. Jag antager, att detta just varit en av orsakerna^till att herr statsrådet
på denna enda punkt i huvudtiteln har företagit en så stor ökning som

450,000 kronor. Det måste väl bero på att han haft möjligheter därtill. Nu
anse motionärerna att detta är för litet. Helst skulle de vilja ha 3 miljoner
kronor, men kunna nöja sig med 21l2 miljoner.

Man kan ju mycket väl förstå, att man får in ansökningar om dessa bidrag;
det har ju också visat sig, att man har fått in sådana i stor utsträckning. Men
åtminstone i min hemtrakt lia hushållningssällskapen verkställt en avsevärd
gallring. Det gäller personer, som man inte har ansett vara i den ekonomiska
ställning, att de varit berättigade till detta bidrag. Andra ha fått bidraget
nedsatt.

Man har vidare påpekat att det inte har funnits tillräckligt med pengar tillgängliga.
Meningen med dessa bidrag är ju, att de skola vara en uppmuntran
för innehavare av jordbruk, som kunna föröka den odlade arealen. I min hemtrakt
kunna de det inte; där har varenda småbrukare lån förut. Innan det
gavs några bidrag till denna verksamhet, hade de redan odlat upp sin mark.
Det gick en odlingsvåg över dessa trakter för 40 år tillbaka, och all mark, som
kan vara värd att uppodla, har tagits i bruk. I skogstrakterna råda ju andra
förhållanden. Småbruken i våra trakter äro mest egnahem, och de ha i de
flesta fall icke blivit tilldelade annat än ren åkerjord på grund av de förhållanden,
som rådde, då de kommo till stånd.

För min del har jag ingenting emot detta anslag och har aldrig varit emot
det. Det utgör en sporre för dem, som ha möjligheter därtill, att genom eget
arbete och utan alltför stora kostnader utöka sin odlade areal. Men jag tycker,
att när man på ett enda år har vågat sig på en så kraftig ökning som 450,000
kronor, borde riksdagen känna sig tillfredsställd.

Detta anslag hade ju tidigare delvis karaktär av arbetslöshetsanskg. Det
var ju för att bereda dem, som innehade dessa mindre jordbruk, möjligheter
att draga sig fram genom krisen, som man förut höjde anslaget till l1/2 miljon.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Det är väl nu bättre med arbetsförhållandena även uppe i Norrland. Jag har
t. o. m. i en Sörmlandstidning sett, att man annonserat efter skogsarbetare till
Norrland.

Herr talman! Jag skall icke längre uppehålla debatten. Jag upprepar till
slut, vad jag nyss sade, att örn herr statsrådet på denna punkt har vågat sig
på en höjning med 450,000 kronor, beror det på förbättringen i det statsfinansiella
läget. Den har även möjliggjorts genom att ett annat anslag i huvudtiteln
icke har behövt utgå, enär medel finnas för detta ändamål. Herr statsrådet
har då i stället ökat detta anslag, en åtgärd, som jag såväl som övriga
ledamöter i utskottet med undantag av reservanten varit ense örn och gillat.
Vi anse oss emellertid icke kunna gå med på någon ytterligare ökning av anslaget
utöver vad som här är föreslaget. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Herou: Jag har tidigare haft tillfälle att utveckla mina synpunkter
på det föreliggande ärendet. Jag kan därför fatta mig kort. Det finns väl
knappast någon fråga, örn vilken man från alla partier i riksdagen är så enig.
Man är medveten om, hur välgörande och betydelsefullt detta anslag är för den
grupp av småbrukare, som kunna komma i åtnjutande av detsamma. Jag tvekar
inte att säga, att därest det i kväll kunde bli en saklig prövning av detta
ärende, skulle det finnas majoritet i riksdagen för ett väsentligt högre anslag
än det av departementschefen föreslagna, ja, för det belopp som av hushållningssällskapens
ombudsmöte föreslagits i skrivelse till regeringen eller 3 miljoner
kronor. Om man icke kan vinna majoritet för ett väsentligt höjt anslag,
exempelvis för de 2% miljoner, som påyrkats i reservationen, gör jag gällande,
att detta beror på att det här icke förekommer någon saklig prövning av detta
ärende. Jag återkommer till detta, när jag med några ord skall beröra utskottets
motivering för sitt ståndspunktstagande.

Man har ju ansett det lämpligt att i år överlämna en mängd buketter till
jordbruksministern. Det är ju också mycket vackert av honom — örn det nu
är hans förtjänst — att han kunnat förmå regeringen att i år föreslå så mycket
större anslag än i fjol. Jag ger mitt erkännande åt detta. Det finns ju de,
som lia beklagat sig över att det blev ett bondeförbundsinslag i regeringen —
något som jag inte nu vill uttala något omdöme om — men vi se ju, att bondeförbundsinslaget
inte alltid är av ondo, eller kanske hövligare uttryckt: ingenting
ont, som inte har någonting gott med sig. En ärad ledamot av jordbruksutskottet,
en bondeförbundare, som nu tillhör de prutsamma och sparsamma
regeringstrogna, yttrade i fjol, att det nu föreliggande anslagskravet är ett
av de mest populära bland jordbrukarna. Malmöhus läns småbrukarförbund
har skickat en skrivelse till samtliga riksdagspartier och berört en hel del
frågor, som ligger förbundet nära om hjärtat, och det framhålles däri bl. a.,
att många tusental av landets småbrukare med otålighet vänta på att tillfälle
skall beredas dem att få sin jord utökad, så att deras jordbruk kunna lämna
dem deras bärgning. Som bekant är denna fråga i ett annat sammanhang
föremål för riksdagens uppmärksamhet och har varit under utredning. Såsom
vi gjort gällande i vår motion, torde det kunna förutsägas, att när man går att
pröva vad man kan göra för att stärka de ofullständiga jordbruken här i landet,
skall det visa sig, att det inte överallt är möjligt att få tilläggsjord utan att
linan nog i stor utsträckning får begagna sig av metoden att inom småbrukets
egen areal få en utveckling till stånd, som gör jordbruket mera bärkraftigt.
Jag kan inte komma ifrån, när jag sakligt vill bedöma frågan, att jag tycker,
att den svenska riksdagen borde kunna tillmötesgå denna otålighet bland småbrukarna
och stärka deras ställning, vilket vi alla äro övertygade om är nöd -

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till nyodling m. m. ä ofullständiga jordbruk. (Forts.)
vändigt, genom att stimulera verksamheten på detta område. Örn man ville
gå in för vissa ändrade bestämmelser, som vi föreslagit i vår motion, såsom
t. ex. 2/3 i bidragsprocent i stället för 50 %, om man ville höja anslagsbeloppen
för nyodling från 250 till åtminstone 300 kronor per hektar och för betesförbättring
från 125 till 175 kronor per hektar, skulle utan tvivel verksamheten
kunna stimuleras i önskvärd omfattning.

Det är en ganska egendomlig situation vi för närvarande befinna oss i. Det
föreligger i riksdagen en allmän uppfattning örn hur nyttiga, välbehövliga och
nödvändiga dessa anslag äro, och vi tvista egentligen bara om anslagens storlek
och deras fördelning —• framför allt om deras fördelning på olika slag av
grundförbättringar. Vad tvisterna om anslagens storlek beträffar, är det lyckligtvis
på det sättet, att det belopp, som regeringen föreslagit, 1,950,000 kronor,
tycks vara ett minimibelopp, som kan anses säkerställt, och att maximibeloppet,
3.5 miljoner kronor, är det anslagskrav, som ställts av oss i den
socialistiska gruppen. Hushållningssällskapens ombud ha, som jag nämnde,
begärt 3 miljoner kronor, men om man skulle gå in för den förändring av anslagsbestämmelserna,
som vi föreslagit, behövs det ett något högre belopp än
3 miljoner. Så ha vi ett kompromissförslag här i den reservation som föreligger
med yrkande örn 2.5 miljoner kronor.

Hur resonerar nu utskottet, när det i år skall motivera sitt nya ståndpunktstagande?
I fjol hade jordbruksutskottet att skriva en motivering, som passade
till ett nedpruta! anslag på 1.5 miljoner. Man skrev då någonting om att arbetslösheten
inte vore så stor, att anslaget vore lika nödvändigt. Vi framhöllo
då med skärpa, att den saken inte var det väsentliga. Det fanns andra omständigheter,
som motiverade ökat anslag och nödvändigheten att utöka ofullständiga
jordbruk. Det är bara glädjande att finna, att regeringen och jordbruksutskottet
nu i alla fall kommit en bit på väg ifrån den pratsamhetens politik,
som rådde i fjol, och att man tillägnat sig den uppfattningen, att det inte bara
här gäller ett bidrag till arbetslöshetens bekämpande utan en utveckling av de
ofullständiga jordbruken. Men jag förstår, att jordbruksutskottet måste ha
haft svårt att i år hitta på en motivering, som passar för ett anslag, som är

450,000 kronor större än det högsta man i fjol ville gå med på, och trots stor
formuleringsskicklighet har utskottet tydligen haft bekymmer på den punkten.
Utskottet erinrar om sitt tidigare ståndpunktstagande och örn vilket medel
anslaget var för bekämpande av arbetslösheten, men sedan framhåller utskot1
et,att när det i alla fall är på det sättet, att efterfrågan å bidrag så oerhört
överstiger bidragstilldelningen, utskottet inte vill motsätta sig att för ändamålet
anvisa det av Kungl. Majit föreslagna beloppet av 1,950,000 kronor.
Jag måste säga, att riksdagsutskott, som fatta som sin uppgift att i alla skiften
skriva passande motiveringar till regeringens förslag och som aldrig kunna
avvika från ett regeringsförslag, äro synnerligen sterila, och jag måste
efterlysa, på vilken punkt jordbruksutskottet genom saklig prövning funnit,
att det icke är skäl att avvika från regeringens förslag. Vi ha väl ändå inte
utskott i riksdagen, som bara skola instämma i allt vad regeringen föreslår?
Det är väl riksdagens uppgift att kontrollera regeringen och även ha en egen
mening? Jag förstår svårigheterna. Jordbruksutskottet har krystat sig fram
lill en motivering, som nu kan vara passabel för dess förändrade ståndpunkt.

Man får i alla fall inkassera med glädje, att utskottet kunnat gå in för ett
höjt anslag. Det rör sig i rätt riktning, och jag vill säga riksdagens ärade
ledamöter, att när vi kunna och anse lämpligt att offra 14.5 miljoner kronor
för jordbruksnybildning oell egnahemsrörelsen, ii.r det inte bortkastade pengar
att ge 4 eller 5 miljoner kronor, om det behövs, för att med anslag som det nu

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
ifrågavarande stärka de ofullständiga jordbruk, som ha stora svårigheter att
kämpa med och som — det erkännes från olika håll —- inte kunna bli delaktiga
av de fördelar riksdagens omskrutna jordbrukspolitik gett det svenska jordbruket.

Sådant läget nu är, herr talman, vidhåller jag till alla delar det förslag vi
framställt i våra motioner nr 21 och 22, men för att undvika onödiga voteringar
skall jag på en gång ansluta mig till den vid utskottets utlåtande på denna
punkt fogade reservationen och alltså yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Hilding.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag kan i alla stycken instämma i det uttalande,
som gjorts av herr Sandberg. Det är de synpunkter, som en norrlänning
kan och bör lägga på detta problem.

Nu tycker jag emellertid för min del, att det är ganska bra marscherat, när
man ökar ett förutvarande anslag med 450,000 kronor och kommer upp till

1,950,000 kronor, ehuru jag anser, att det belopp, som reservanten herr Hilding
föreslår, 2,500,000 kronor, mycket väl är motiverat.

Jag skulle vilja med mitt korta anförande här ha uttalat en önskan, att vid
nästa års upprättande av statsverkspropositionen statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ville upptaga för ändamålet 2,500,000 kronor. För
närvarande lär det vara omöjligt att på en gång höja budgetens slutsumma
med så stort belopp som 550,000 kronor, men om det inarbetas i staten, när
statsrådet nästa gång upprättar sin budget för jordbrukshuvudtiteln, är en sådan
anslagshöjning möjlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan samtidigt
som jag gör denna vädjan till statsrådet.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag förmodar, att när statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet på sin tid övervägde de äskanden
han skulle göra på olika punkter av huvudtiteln och när han därvid hade
bestämt sig för att föreslå riksdagen att öka det anslag, varom vi nu tala,
från 1,500,000 kronor till 1,950,000 kronor, hade han grundad anledning att
säga sig, att vad han föreslog skulle komma att mötas av både tacksamhet och
förståelse från jordbruksrepresentanternas sida i riksdagen. Jag har ju redan
tidigare givit uttryck åt den tacksamhet jag i detta fall känner. Jag lade
också märke till att herr Sandberg en passant förklarade sig villig att giva
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet en liten blomma för den enligt
hans mening i varje fall mycket betydande ökning, som föreslagits på denna
post. Men örn man bortser från detta, tycker jag ändock, att det går som
en röd tråd igenom anförandena här i dag, att man inte är på långt när nöjd.
Jag kan inte hjälpa det, jag måste härifrån uttala den uppfattningen, att i
mångt och mycket sammanhänger detta med, att man från vissa partiers och
meningsriktningars sida här i kammaren fått för sig, att nu skall till varje
pris bondeförbundet, representerat av jordbruksministern, överbjudas. Jag
kan inte tolka det annorlunda för min del.

Vill man se sakligt på den nu föreliggande frågan, måste man dock säga
sig, att det är en mycket väsentlig ökning av det nu föreliggande anslaget,
som föreslås, en ökning, som i runt tal uppgår till inemot 25 %. Samma var
för övrigt förhållandet, när det gällde anslaget till premielån åt egnahemslånetagare.
Där hade också föreslagits en ökning, som närmade sig 25 %. Jag
tycker, att man skulle kunna med erkännande av det verkliga krafttag, som
tagits från departementschefens sida, i varje fall för året nöja sig med vad
som föreslagits under förhoppning — en förhoppning, som även jag för min

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
del vill uttala •—■ att det skall visa sig möjligt att ett kommande år fortsätta
på den vällovliga väg statsrådet i år slagit in på genom att påyrka de anslagshöjningar
han faktiskt föreslagit.

Jag skulle kunna nöja mig med det nu sagda, men skall tillåta mig att säga
ett enda ord med anledning av att herr Herou var inne på en kritik av jordbruksutskottets
motivering. Han talade örn att jordbruksutskottet finner det
vara sin uppgift att söka få fram formuleringar, som passa i varje läge och
för varje tillfälle, och han tycktes också vilja antyda, att utskottet nu skulle
ha varit i alldeles särskild själanöd, när det gällt att finna en formulering,
som skulle göra det möjligt för utskottet att kryssa sig fram till ett bifall till
vad statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i detta fall föreslagit.
Jag vill säga herr Herou, att man inte i utskottet haft någon känsla av att
det fallit sig besvärligt att följa statsrådet i fråga örn det ökade anslagskrav
han ställt på denna punkt. Men herr Herou kanske känner till från våra debatter
i kammaren tidigare, när det gällt just frågor som denna, att det även i
jordbruksutskottet finns ledamöter, som inte äro fullt så besjälade av intresse,
som herr Herou och jag och en del andra i kammaren en lång följd av år varit,
för att man skall få det mesta möjliga. Därför kan det inte hjälpas, att det
någon gång blir på det sättet, att t. o. m. en motivering från jordbruksutskottet
kan få något av kompromissens prägel över sig. Jag förmodar, att jag
inte begår någon oförrätt mot någon, örn jag säger, att utskottets motivering i
denna fråga, som förberedelsevis handlagts av jordbruksutskottets första avdelning,
vilken också skrivit den motivering, som utskottet sedermera godtog,
möjligen är följden av en kompromiss. Jag kan mycket väl antaga, att exempelvis
herr Carlström, som i fjol arbetade emot det högre anslaget till stenröjning,
velat lia denna krystade motivering, och så har utskottets första avdelning
gått med på den. Jag kan tänka mig, att det gått till på det viset
— jag vet det inte, ty jag sitter inte själv i första avdelningen.

_ Ja, jag har inte något ytterligare att tillägga. Jag upprepar vad jag sade
tidigare, man har anledning att känna tacksamhet för att statsrådet på detta
sätt velat höja anslaget i år i jämförelse med föregående år. Och jag uttalar
den förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att fortsätta på den inslagna
vägen. Sker det, ha vi all anledning att vara tillfredsställda på alla håll.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr talman! Då herr Gustafson i Vimmerby här upp träder

med viss indignation och gör gällande, att vårt yrkande skulle innebära
en politisk attack, måste jag säga, att detta hans uppträdande är opåkallat. Jag
vill för min del — samt också för mina medmotionärers del — försäkra, att
det inte alls är någon politisk färg över vårt ställningstagande i denna fråga.
Ett belägg härför anser jag vara, att den motion, som jag gjort mig till talesman
för, är underskriven av ledamöter av denna kammare tillhörande så gott
som alla politiska partier och även det parti herr Gustafson i Vimmerby tillhör.
Att vi i alla° fall, trots den höjning av anslaget som departementschefen
föreslagit, gjort vårt yrkande, beror på de alldeles särskilda omständigheter
av olika slag, vilka jag tidigare sökt något utförligare relatera och vilka jag
inte nu skall gå in på.

Jag vill bara med dessa ord tillbakavisa tanken på att det skulle vara någon
önskan från min eller från vårt partis sida att till varje pris komma den
nu sittande departementschefen till livs. Ingalunda.

Vidare vill jag med anledning av ett tidigare hållet anförande tillägga, att
jag nog tror, att det skulle ha gått att budgetmässigt sett klara upp denna an Andra

kammarens protokoll 1937. Nr 15. 6

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofidlständiga jordbruk. (Forts.)
slagsökning, som vi påyrkat. Värre konststycken än så har nog riksdagen utfört.

Herr Carlström: Herr talman! Jag skulle vilja råda min gode vän herr

Gustafson i Vimmerby att inte krypa bakom ryggen på mig, när det är fråga
örn motiveringar, som han inte tycker örn. Det tycker jag är litet besvärligt. Jag
förstår ju, att när man lägger an på att skapa en liten blomstergård åt departementschefen
i riksdagen, behöver man alla möjliga motiveringar för att få
den så grann som möjligt, men jag har inte suttit på detta ärende, och därför
har jag inte haft anledning att ge mig in på motiveringen.

Det är klart, att vi kunna ha olika uppfattningar i dessa frågor, oavsett vilket
parti vi tillhöra. Detta är ett speciellt Norrlandsintresse, och vi veta, att
norrlänningarna lia vissa svårigheter just när det gäller att åstadkomma så
mycket produkter som möjligt på sina små jordbruk.

Herr Gustafson i Vimmerby behöver inte taga sig herr Herous kritik över
motiveringen så nära. Den tycker jag vi skola taga med stort lugn. I varje
fall skola vi svara var och en för sig.

Herr Johansson i Uppmälhy: Herr talman! Herr Herou yttrade, att det

var en krystad motivering utskottet kommit med, då utskottet skrivit, att man
skulle gå utöver vad utskottet i fjol tillstyrkte. Jag påtager mig ansvaret för
vad som står i motiveringen. Det är huvudsakligen jag, som sagt vad som
borde stå där, och hela avdelningen med undantag av herr Hilding var ense
med mig örn att detta var riktigt. Vi hade fått uppgift örn det stora antalet
ansökningar som kommit in — uppgiften är intagen i utskottets utlåtande ■—
och vi framhålla i motiveringen, att efterfrågan å bidragen varit avsevärt
mycket större än den medgivna högsta bidragstilldelningen. »På grund härav»,
heter det i utlåtandet, »vill utskottet icke motsätta sig, att till ändamålen
anvisas det av Kungl. Majit föreslagna beloppet.»

Jag yttrade i debatten i fjol — eller det var kanske året förut, det vet jag
inte bestämt — att jag började bli gammalmodig. Det är en sanning utan modifikation.
Det har gått så långt nu, att allt skall understödjas. Skall man
bryta upp en sten, resonerar man som så, att det mäste ske med statsbidrag.
Annars får den ligga. Skall man odla jord, vill man också ha bidrag. Och man
vill ha bidragen så stora, att man får betalt för sitt arbete. Jag har vant med
innan denna iver att få statsbidrag kom till. Förr resonerade man aldrig örn
huruvida man skulle få statsbidrag eller ej. Man fick i alla fall litet valuta,
när man sålde sin fastighet. Hade man odlat 3 eller 4 tunnland, blev det en
större köpeskilling, och behöll man jorden och brukade den själv, hade man väl
litet nytta av den. Jag medger dock, att för att på dessa små, ofullständiga
jordbruk få en större areal finns det ett skäl för staten att ingripa och stimulera
denna odling och ge ett litet stöd åt dem, som ha företagsamhetsanda, men
att det skall vara full ersättning tycker jag är för mycket begärt.

Sedan är det nog något, där det brister, och det är kontrollen över det utförda
arbetet. När jag tillhörde statsrevisionen såg jag ett fall i Norrland,
där skogsvårdsstyrelsen klagade över att hushållningssällskapet lämnat hjälp
till betesförbättring, som använts till att hugga ned ungskog. Marken användes
som bete ett par år, och sedan lades den ut. till skog igen.

Det är ju svårt att utöva någon kontroll, särskilt i dessa trakter med .dess
långa avstånd. Man upplyste att man fick nöja sig med uppgifter från någon
känd man i orten, men han kanske bodde 2 eller 3 mil från den, som han rapporterade
örn. Därför blir kontrollen dålig; det är en sak, som man inte kan
komma ifrån. För min del har jag aldrig gått emot detta anslag. Det bör -

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
jade med en mycket ringa summa. Då var det bara fråga örn nyodling och
betesförbättring. Sedan tillkom stenröjning och jordkörning, och nu har man
kommit upp till detta belopp. Men, som sagt, någon krystad motivering har
jag aldrig behövt tillgripa, ty när jag såg dessa tabeller förstod jag, att det
fanns ett skäl för statsrådet att höja beloppet för att i större utsträckning än
förut kunna tillmötesgå de krav, som ställdes på dessa bidrag.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Nyblom: Herr talman! Då jag har en stark misstanke, att denna
anslagsfråga liksom övriga punkter, där reservationer förekomma på denna
huvudtitel, kommer att utnyttjas i den politiska agitationen för att komma åt
det parti, som jag tillhör, skulle jag här vilja — särskilt med tanke på herr
Sandberg — komplettera den politiska historieskrivning, som vi ha att göra
till riksdagens protokoll i dag genom en liten erinran örn, hur detta ärende behandlades
förlidet år. Då förelåg från Kungl. Maj :t ett äskande örn anslag på
IV2 miljon kronor. Från bondeförbundets sida begärde man en höjning med
V2 miljon och från herr Sandbergs sida med 100,000 kronor. I utskottet fanns
ingen möjlighet att komma fram till någon som helst förhöjning, utan bondeförbundarna
blevo till sist ensamma örn att slå vakt omkring herr Sandbergs
100,000-kronorsmotion. Även herr Osberg, som på en annan punkt i dag var
så angelägen örn att komma med ytterligare anslagsäskande, var då på avslagslinjen.

■Jag tycker man bör hålla detta i minnet, när man behandlar just denna
punkt, och det bör också antecknas till riksdagens protokoll, så att de valmän
i bygderna, som skola läsa örn behandlingen av denna fråga, också få klart
för sig, hur utvecklingen gestaltat sig från förra året till i år.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Denna fråga har i år kommit i
ett betydligt gynnsammare läge än den hade i fjol. När jag då såsom motionär
påyrkade .en höjning av anslaget, möttes det förslaget här i kammaren av
kompakt motstånd, och en av de personer, som deltog i detta motstånd, var
herr Carlström. Det är glädjande att konstatera, att han i dag varit villig
att överräcka blommor till departementschefen för att han tagit upp detta
förhöjda anslag.

Jag anser i år liksom i fjol, att anslag till förbättrande av ofullständiga
jordbruk är ett av de mest effektiva medlen, när det gäller att trygga småbrukarna
inte bara i Småland och Norrland utan i stora delar av vårt land.

Nu har frågan kommit i betydligt bättre läge. Herr statsrådet har höjt
speciellt den del av anslaget, som jag mest fäst mig vid och som jag anser
vara för våra orter ganska betydelsefull, nämligen anslaget till stenröjning.
Jag skulle kanske därför också till honom överräcka några blommor, men jag
skall i stället göra det till herr Carlström med hjärtligt tack för att han ändrat
ställning från i fjol. Herr Carlström sade då, att det måste finnas andra vägar,
på vilka man kunde hjälpa jordbruket i detta avseende. Han har genom att
i år gå med på detta anslag medgivit, att han icke funnit några andra vägar.

Hen- Herou: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag med stort intresse
lyssnat till herr Gustafsons i Vimmerby och utskottets ärade ordförandes förklaring
till den av mig påtalade motiveringen för utskottets ståndpunktstagande.
Men jag måste säga, att när jag hört dessa förklaringar, jag ingenting
har att ta tillbaka på vad jag sagt. Man kan inte här bortförklara det egendomliga
faktum, att man i fjol under precis samma förhållanden motiverat l1/2

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
miljon kronor såsom det riktiga, som vi måste godkänna, och i år ger motivering
för 1,950,000 kronor.

Det kan ju hända, att herrarna själva tycka att ni gjort det bra, när ni säga
de dyrbara orden: »På grund härav vill utskottet icke motsätta sig, att till
ändamålen anvisas det av Kungl. Majit föreslagna beloppet 1,950,000 kronor.»
Utskottets ordförande, som jag har stor personlig aktning för, ställer nu själv
sitt breda bröst till förfogande och säger: jag står för vad som skrivits i fjol
och i år, jag tar inte tillbaka något. Det skulle göra mig ont, örn mina starka
ord skulle drabba honom, när han själv ställer sig där, men förhållandena
ändras ju inte av, vem som är ansvarig eller inte; det måste för oss, som inte
äro gammalmodiga, framstå såsom en egendomlighet, att man i precis samma
läge i fjol och i år kan motivera fullkomligt olika ståndpunkter, och ingenting
i herrarnas motivering övertygar mig om att det är riktigt att ett riksdagens
utskott så sterilt håller fast vid vad Kungl. Majit föreslagit.

Herr Sandberg: Herr talman! Till herr Nyblom vill jag säga: Det är inte
jag som gjort politik i denna fråga. Vem det var, som förde denna debatt in
på det politiska spåret? Det var åtminstone inte undertecknad och inte heller
någon från det parti, som jag representerar.

Jag ber att få hänvisa till vad jag sagt i mitt förra yttrande örn den
politiska sidan av saken, varav framgår, att jag inte alls haft något politiskt
syfte och att det överhuvud taget inte legat någon politisk aktion bakom.
Varken undertecknad, och jag tror inte heller det parti, som jag representerar,
tänker utnyttja denna sak politiskt. Kan bara herr Nyblom för sin del säga
detsamma, är det bra.

Herr Carlström: Herr talman! Angående vad hejr Nyblom och herr Jonsson
i Skedsbygd sagt i den här saken vill jag bara säga, att jag icke är bunden
av regeringens ställningstagande. X annat fall är jag rädd för att herr Nyblom
skulle skriva flera artiklar om, hur vi uppföra oss i riksdagen. Även jag är
lojal mot regeringen. Jag har bara här på ett pär punkter begärt att få litet
mera än regeringen föreslagit, och herr Jonsson i Skedsbygd får förlåta att
jag inte har anledning att på dessa punkter ge vika.

Jag tycker, att vittnesmålen börja bli litet löjliga här. Det vill synas, som
örn det gått en smula politik i det hela, och det kan inte förnekas att det gör
det. Men jag måste säga, att det är herrarna, som på sin sida äro angelägna att
ge det den färgen. Det må vara herrarnas ensak. Jag har för min del aldrig
här i riksdagen kört med sådana saker. Jag tycker det tjänar ingenting till.

Beträffande detta Norrlandsintresse så har jag inte försvurit mig till detsamma,
herr Jonsson i Skedsbygd, men jag förstår, att man där kan ha den
meningen att det är nödvändigt att få ännu mera än »Kungen i sin nåd givit».
Jag har inte på denna punkten i varje fall velat gå in för att begära ett mindre
anslag, vilket herr Jonsson tydligen önskat att jag skulle göra för att han
skulle få litet mera att tala om.

Herr Osberg: Herr talman! Då mitt namn nämnts i sammanhang med

denna fråga vill jag påpeka, att det inte funnits någon anledning härtill.

Örn man äskar ett anslag för visst ändamål, kunna sådana upplysningar komma
att lämnas i vederbörande utskott, att man får avstå från att fullfölja önskemålet.
Men likaväl reservera sig vissa personer, för att utnyttjas i valstriden,
och detta utnyttjar även herr Nyblom. Det är en sak att i tidningarna sprida
sådana upplysningar och en annan sak att sitta i ett ansvarigt utskott.

Jag tycker, att herrarna resonera snart som skolungdom. Det var en talare

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
uppe här för en stund sedan, och han tackade statsrådet 15 gånger i sitt anförande,
påstår en som tecknade upp varje gång han gjorde det. Men det är
väl inte statsrådet, som släpper till pengarna. Statsrådet lägger fram förslag,
och anslaget skall utgå av allmänna medel. Jag har ingen anledning att klandra
jordbruksministern, men det skall vara någon hejd på tacksägelserna. Är det
inte många gånger så, att man har en uppfattning ett år örn en sak i en viss
situation, men ett annat år finner sig böra ändra på den, och hur skulle det
vara, om man alltid skulle följa samma hjulspår! Herrarna förstå det orimliga
däri. Man har rätt att vid olika tillfällen göra vissa framställningar, och
de skola väl prövas såsom de böra prövas, och den ene inte behöva bemötas
med beskyllningar av den andre.

När man talar örn det mindre jordbruket äro alla ense om att det kommit
i sämre ställning än det större, när det gäller regleringarna, och det är därför
man har lagt fram vissa förslag för att hjälpa upp detta förhållande. Herr
Herou nämnde en sak, och där har han rätt, nämligen att man kan inte alltid
åstadkomma en utökning på vidden, utan man får göra såsom Rösiö gjorde,
gå på djupet och förbättra egendomarna så att man får tre strån att växa där
det nu växer ett. Det är detta, som man strävar efter att förhjälpa småbrukarna
till.

På frågan örn anslag till gödselvård har man lagt arbetslöshetssynpunkter.
När kraftfodret är för dyrt, kan man förbättra de små områden man har
genom förbättrad gödselvård, så att man slipper köpa så mycket artificiellt
gödsel och kraftfoder och på det sättet förbättra sin ekonomi. Vi böra ta det
litet lugnare och inte beskylla varandra för att den gången gjorde vi så och
den gången så. Låt oss se och handla sakligt. Det är det riktiga.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Herr Carlström har inte ens

försökt försvara den ändrade politiska inställning, han intagit sedan i fjol.
Det var detta jag vände mig emot. Herr Carlström röstade då emot anslag
just till det ändamål, som han i år talar för, nämligen större anslag till stenröjning.
Det var det jag påtalade, och det var också därför, som jag var villig
att överräcka buketten till honom.

Men jag får säga, att när jag öppet sagt här i kammaren, att jag anser att
detta anslag är ett av de bäst motiverade, när det gäller att höja vårt mindre
jordbruk och hjälpa dessa människor till bättre förhållanden, ligger däri också
att jag är tacksam för varje hjälp jag i kammaren kan få till att genomdriva
större anslag just på denna punkt, även den hjälp jag kan få av herr Carlström.
Om herr Carlström i detta spårar någon politik, kan jag inte hjälpa
det. Det är min ställning.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skall inte alls lägga mig i den tvist, som uppstått om detta
anslag, men jag får säga att när det gäller att göra upp en budget, får naturligtvis
den, som gör upp budgeten, väga det ena anslaget emot det andra, och
man måste räkna så att det hela går ihop. Det är alldeles riktigt, som jag
tror herr Carlström, eller kanske det var någon annan, sade, att det finns
andra anslag, som äro ganska stora och som kanske kunde prutas på, men,
mina herrar, det är många av dessa anslag, som äro beroende av riksdagens
tidigare beslut, och för att. effektuera de anslagsökningar, som blivit följden
av riksdagens fattade beslut, har inte departementschefen annat att göra än
räkna upp anslagen för att fullfölja riksdagens beslut.

Då jag avvägt dessa olika anslag förstod jag fullt väl vad Norrland behöver
i här förevarande avseenden för att utöka sina ofullständiga jordbruk. Men

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. å of ullständiga jordbruk. (Forts.)
det finns ofullständiga jordbruk mer än i Norrland. Det finns tyvärr i liela
vårt land allt för mycket ofullständiga jordbruk. Jag har blivit insatt i detta
rätt mycket på denna korta tid. Jag har till och med fått det intrycket att
när staten frånsäljer sina egendomar är ofta inte allenast den odlade jorden
för liten utan många gånger även skogstilldelningen till dessa jordbruk för
liten. De få inte tillräckligt med stödskog för att bli bärkraftiga jordbruk.

Det kan vara olika meningar örn detta. Man säger i vissa fall, att skogen
sköts bättre, om den ligger samlad i enheter, kanske under bolagen, men då är
det en uppgift att försöka lära de enskilda skogsägarna att sköta sin skog.
Vi få väl ändå utgå ifrån att människorna skola lia möjlighet att existera på
det näringsfång, som de bedriva, och då arbetsmöjligheter fråntagits dem i
stor utsträckning är det enligt min mening en mission att försöka öka möjligheterna
för dem att erhålla större jordområden och att lättare kunna sköta den
jord de ha.

Det är ifrån dessa utgångspunkter och inte med vare sig den ena eller andra
biavsikten, som jag menar att här skall man försöka få fram ett så högt belopp
som möjligt inom den ram, som huvudtitelns budget omfattar, och i stället
kanske pruta på något annat håll, och då prutar jag på gödselvårdsanslaget.
Detta anslag till grundförbättringar är mera behjärtansvärt. Det är klart,
att gödselvårdsanslaget har sin uppgift att fylla, men jag hörde för någon
tid sedan en redogörelse om försöksringar, där det ifrågasattes mycket bestämt
av många, om det överhuvud taget var värt att ta vara på gödseln och värt
arbetet att köra ut den. Det ansågs, att om man hade lejd arbetskraft, så var
det bättre att anskaffa gödsel på annat sätt. Även detta bör tågås med i räkningen,
ty vi skola naturligtvis inte lägga ned pengar på onyttiga saker, som
jordbruket inte tjänar på. Kostnaderna skola förräntas och betalas på ett eller
annat sätt.

Jag har funnit, att detta är ett av de anslag, som kunna behöva förstärkas
i ännu högre grad och som jag därför under detta år ansett mig kunna upptaga
till det väsentligt ökade belopp, som föreslagits.

Herr Carlström: Herr talman! Gentemot herr Jonsson i Skedsbygd vill
jag säga, att han visserligen är en dålig tankeläsare, men örn han läser ut i
detta fall, att jag inte velat gå emot detta anslag, fastän det är högre i år än
i fjol, så är det riktigt. Jag har inte velat gå emot regeringen på denna punkt.
Jag har sagt, att jag finner mig i det.

Angående ändrade ståndpunkter, herr Jonsson, så skola vi talas vid litet
längre fram denna riksdag, då den frågan kommer att bli aktuell.

Herr Hilding: Herr talman! Jag beklagar, att denna debatts senare del
har fått så stor anstrykning av partipolitiska hänsyn. Jag ber herrarna betänka,
att jag står här såsom ensam reservant, och när jag framställde mitt
yrkande i jordbruksutskottet, var jag ensam örn den saken. Jag var i lycklig
okunnighet örn att det fanns så mycket brännbara ämnen omkring detta ärende.
Jag förnekar bestämt, att jag för min del låtit mig ledas av några partipolitiska
hänsyn, och jag vill ha sagt det med eftertryck under denna debatt.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! I anledning av herr Carlströms
senaste inlägg har jag egentligen intet att tillägga. Jag vill inte påstå, att jag
skulle vara någon tankeläsare. Herr Carlströms eget försök som sådan, ty han
har ju själv givit sig in på det gebitet, är väl ändå dömt att misslyckas. Jag
har påtalat herr Carlströms ändrade inställning sedan i fjol. Den har han inte
kunnat komma ifrån. Jag förklarade, att jag var tacksam för att han intagit

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. bidrag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
denna förändrade inställning, och jag skall gärna till herr Carlström överräcka
en bukett blommor ytterligare, örn han fortsätter att ha denna ändrade
inställning till jordbruket.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Herou begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
135 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Punkterna 136—165.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 166.

Lades till handlingarna.

Punkterna 167 och 168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169, angående skogsvård m. m.: statens skogsodlingsanslag.

Under punkt 169 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att under titeln Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 400,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen -väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:81 av herr Hagström, m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av bestämmelserna rörande användningen av statens skogsodlingsanslag,
att skogsvårdsstyrelse bereddes möjlighet att lämna bidrag till
röjningsgallring jämväl i tätväxande, till s. k. stavaskog ej hänförlig ungskog,
samt att detta anslag för budgetåret 1937/1938 måtte höjas till 600,000 kronor;
ävensom

2) II: 370 av herr Lövgren m. fl., vari hemställts, dels att riksdagen måtte
besluta den ändring i villkoren för erhållande av bidrag från statens skogsodlingsanslag
att bidrag jämväl måtte kunna utgå till röjningsgallringar i de
norrländska länen och Kopparbergs län i tätväxande ungskogsbestånd, vilka
ej vore hänförliga till s. k. stavaskog, dels ock att riksdagen i anslutning här -

Ang. statens
skogsodlingsanslag.

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. statens skogsodlingsanslag. (Forts.)
till måtte besluta att under titeln Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 600,000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1:81 och 11:370, under titeln Skogsvård
m. m.: Statens skogsodlingsanslag för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 400,000 kronor.

Vid denna punkt var fogad reservation utan angivet yrkande av herr
Hagström.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har begärt ordet vid denna punkt därför,
att jag är övertygad örn att knappast något annat anslag till skogsvården ger
så stor effekt som den vilken skulle ernås genom ett bifall till det yrkande, som
är framställt dels i motion nr 81 i första kammaren av herr Hagström och dels
i motion nr 370 i andra kammaren av mig. På sidan 130 nederst och överst
på sidan 131 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund motiverat
saken. Mitt yrkande ansluter sig alltså till centralrådets yttrande.

Det är ju så, att vi mer eller mindre ha på känn, att det här kommer en
intervall med en tämligen stor brist på skog i »matnyttiga» dimensioner.
Väldiga arealer ha kalhuggits under de sista hundra åren, arealer, på vilka
det nu växer ungskog men där ungskogen i många fall växer så tät, att det
dröjer både 40 och 50 år, innan den kommer fram till dimensioner, som äro
matnyttiga, örn den skall överlämnas till att gallra sig själv. Därför är jag
övertygad om att med relativt små anslag i varje särskilt fall kan man här
stimulera till en utgallring av de alltför täta bestånden och därigenom mycket
betydligt förkorta tiden till dess man kan få avverkningsbara dimensioner vid
en påföljande gallring. Det är ju numera så, att man behöver inte komma
upp till så stor grovlek hos stammarna, innan de äro nyttiga för cellulosaindustrien,
men vi ha ännu inte kommit dithän, att man får någon användning
i större utsträckning för stammar, som äro fingertjocka. Jag skall inte uppehålla
tiden längre utan med hänvisning till det som är sagt av centralrådet
yrka bifall till min motion. Den innebär en höjning av detta anslag med 200,000
kronor. Jag medger själv, att summan kan förefalla rätt kraftigt tilltagen.
Örn ni emellertid betänka, vilka väldiga arealer vi ha i de sex nordligaste länen
av ungskogsbestånd, som behöva bli föremål för en rationellare vård än som
nu sker, så tror jag ändå, att summan i förhållande till behovet är försvinnande
liten. Därför vågar jag också, herr talman, begära votering på denna punkt,
i förhoppning att kammaren skall följa mitt yrkande. Och jag tror inte heller,
att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet innerst inne kommer att
ha så mycket emot att få ett tillägg på 200,000 kronor för detta ändamål.
Jag yrkar alltså bifall till min motion.

Med herr Lövgren förenade sig herrar Persson i Undersvik, Johansson i
Tväråselet, Baeckström och Jonsson i Haverö.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! När detta anslag till skogs odlingens

befrämjande kom till, avsågs huvudsakligen därmed, att man skulle
få kalmarkerna i södra delarna av landet skogbeväxta. Jag var själv med i
den kommitté, som utarbetade förslaget. På grund av att man på Norrlandshåll
ansåg, att man inte hade någon nytta av detta skogsodlingsanslag, kom
man med krav även beträffande stavaskogsbestånd o. s. v., och så ville man

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. statens skogsodlingsanslag. (Forts.)
även ha bidrag för skogsgallring. Det är klart, att det många gånger kan
vara svårt att draga gränsen mellan tätvuxen ungskog och stavaskogsbestånd.
Emellertid ha vi nu under krisåren haft anslag för skogsodlingens befrämjande,
som då varit av stort gagn. Jag är övertygad, att den tid kommer, när särskilt
i Norrbotten och Västerbotten lappmarkernas skogar äro avverkade. Då får
man en stor arbetslöshet där uppe, och då kan det vara bra att sätta i gång
med skogsodling. Men att nu under denna högkonjunktur sätta i gång därmed
ha vi inte ansett vara nyttigt. Skogsvårdsstyrelsernas centralråd, som herr
Lövgren bygger sin motion på, har gått in för detta. Dess ordförande har deltagit
i utskottets behandling av ärendet och har förklarat, att det var ett helt
annat läge då än nu på grund av de rekordpriser, som nu gälla, vilka äro helt
andra än de som gällde, när man skrev yttrandet.

Tiden är något framskriden och jag skall inte vidare uppehålla den. Jag
anser, att detta anslag, örn det skall beviljas, skall hänföras till skogsvårdsfrämjande
åtgärder. Men att det skulle utgå av anslaget till skogsodlingar är
inte riktigt. Det är här inte fråga örn skogsodling, lika litet som örn
stavaavfall. Här är fråga örn röjningsanslag och gallringsanslag, och detta kan
komma under rubriken »Skogsvårdens befrämjande». De medlen böra finnas
tillgängliga, när arbetslösheten där uppe gör sig gällande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Till det sista, som herr Johansson i Uppmälby
sadej vill jag bara säga, att det är inte jag, som valt placeringen av motionen
i utskottets utlåtande. När utskottet placerat motionen under denna
punkt, måste jag helt naturligt taga upp debatten örn densamma under denna
punkt och ställa yrkandet under denna punkt. Och jag tror, att det låter sig
mycket väl göra, eftersom anslag för ändamålet tidigare också förekommit under
denna punkt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionen 11:370; och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lövgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
169 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen II: 370.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu pn gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 170—771.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 175 och 176.

Lades till handlingarna.

Ang. lantmäterikontoren
i länen:
avlöningar.

Ang. distriktslantmätare

och extra lantmätare
m. fl.:
avlöningar.

90 Nr 15. Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Punkterna 177—179.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 180, angående lantmäterikontoren i länen: avlöningar.
Därvid yttrade:

Herr Baeckström: Herr talman! Vi äro tre olyckskamrater på Västerbottensbänken,
som på denna punkt råkat göra oss skyldiga till avgivande av en
motion. Vi ha hemställt, att anslaget till lantmäterikontoren måtte ökas
med 4,800 kronor till 882,800 kronor för att möjliggöra anställandet av en
biträdande överlantmätare i Västerbottens län. Denna motion framlades av
oss på grund av upprepade framställningar från olika håll inom länet. Den
snabba utvecklingen inom Västerbottens län med en hastigt uppblomstrande
industri och med en hastigt ökad bebyggelse har haft till följd, att arbetsbalansen
vid lantmäterikontoret i Umeå, särskilt när det gäller större jorddelningsärenden,
är synnerligen ogynnsam. Härigenom uppkomma stora olägenheter
för allmänheten. Utskottet har avstyrkt vår motion under hänvisning
till att anslaget på denna post höjts med 112,000 kronor. Utskottet uttalar
också den förhoppningen, att härigenom även Västerbottens län skall få sitt
lantmäteriväsende bättre ordnat. Vi motionärer uttala en varm önskan, att
denna utskottets förhoppning icke måtte komma på skam.

Då det innevarande år synes vara en hederssak för majoriteten inom jordbruksutskottet
att inte rubba herr jordbruksministerns cirklar, skall jag, herr
talman, inte göra något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 181.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 182, angående distriktslantmätare
och extra lantmätare m. fl.: avlöningar, anförde:

Herr Holmbäck: Herr talman! Under denna punkt behandlas en av mig
väckt motion, i vilken upptagits ett förslag av lantmäteristyrelsen att höja
antalet distriktslantmätarebefattningar med 16 i stället för med 10 som Kungl.
Majit föreslår.

Inför utskottets avvisande hållning ämnar jag inte upptaga någon debatt
örn saken och inte heller yrka bifall till motionen, men det kanske må tillåtas
mig att uttrycka den förhoppningen, att nästa år denna fråga skall kunna
lösas i den riktning lantmäteristyrelsen önskar, en lösning som torde vara rationellare
och bättre än den som av Kungl. Maj :t här föreslås och åstadkomma
en blott ringa, örn ens något ökad utgift. Till intäkt för detta, tager jag
även, att statsrådet i sitt förslag förordat, att tillsvidare högst 10 nya distrikt
inrättas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 183—193.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 194—196.
Kades till handlingarna.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Punkterna 197—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Lades till handlingarna.

Punkterna 209—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 216 och 217.

Lades till handlingarna.

Punkten 218.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen uppkom nu och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 2.

Härefter föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt
motion örn viss ändring i 1 § i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning;
och begärdes ordet därvid av

Herr Olsson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Vid ett par tillfällen
har jag — och tidigare även min partikamrat herr Karlsson i Grängesberg —-motionerat i samma spörsmål: begränsning av arbetstiden. Dessa motioner
ha avslagits. Nu har utskottet inte gått med på motionen men väl föreslagit,
att en utredning skall företagas beträffande begränsning av arbetstiden för
hotell-, kafé- och restaurangpersonal.

Jag har intet annat yrkande än det utskottet framställt, men skulle dock
vilja hemställa till elem, som komma att ha hand om utredningen och närmast
till regeringen, att utredningen påskyndas så mycket som möjligt, så att denna
verkligt viktiga och betydelsefulla fråga kommer att bli avgjord snabbt
och icke blir liggande åratal framåt på grund av att den är föremål för utredning.
Det är verkligen på tiden, att denna personal, som inte bara har en lång
arbetstid utan därtill en arbetstid under vitt skilda tidpunkter under dygnet
och många gånger långt in på natten, får en ordentlig, lagligt fastställd arbetstid.

Jag har intet yrkande, herr talman, utan önskar blott, att utredningen måtte
komma att bli färdig så snart som möjligt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Äng. ändring
i § 1 i lagen
om arbetstidens
begränsning.

§ 3.

Härpå föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
f. inspektoren Axel Königsons i Granvik, Aareavaara, skuld till kronan på
grund av virkesköp;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet på grund av statsbidrag till ett utdikningsföretag inom
Gunnarsbyn i Råneå socken av Norrbottens län;

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godtagande av
ackord å fordran för vissa från kronoegendomen Hättebo nr 1 i Jönköpings län
försålda lägenheter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa svenska
spannmåls!öreningen u. p. a. i likvidation berörande frågor;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Råneå elektriska kvarnaktiebolag från skyldighet att erlägga vissa fiskeavgifter; nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss del av lägenheten Flyksnäs under landsfiskalsbostället Kråkered i Sätila
socken av Älvsborgs län;

nr 17, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga byggnader och tomter;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tilhöriga markområden m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av bestämmelserna
för kapital- och ränteinbetalning å vissa ackordslån;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av tre
kronan tillhöriga lägenheter å Vaxön;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande av
lägenheten Åsholmen i Storsjön i Jämtlands län från domänstyrelsens till
flygvapnets förvaltning; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst område å Grängesbergs gruvallmänning i Kopparbergs län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Äng. ändrade Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets

bestämmelser utlåtande, nr 23, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämfor
arbetar- , s

småbruhslån. ruelser tor arbetarsmabrukslan.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:44 av herr Sandén och II: 69 av herr Norling, lika lydande, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning
och förslag till sådan ändring av nu gällande bestämmelser för arbetarsmåbrukslån
att sådana kunde beviljas även för s. k. arrendefrilösning;

2) II: 37 av herr Brädefors m. fl., vari hemställts, att högsta tillåtna summa
vid beviljande av arbetarsmåbrukslån måtte höjas från 6,000 till 9,000 kronor;
samt

3) II: 361 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring i nu gällande bestämmelser angående arbetarsmåbrukslåneverksamheten,
att i vissa fall efter prövning av statens egnahemsstyrelse
högre lånesumma än 6,000 kronor måtte kunna beviljas.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 44 och II: 69 måtte anses besvarade nied vad utskottet
anfört;

2) att motionen 11:37 måtte anses besvarad med vad utskottet anfört; samt

3) att motionen II: 361 måtte anses besvarad med vad utskottet anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Det torde inte vara för någon här i kammaren
obekant, hur arbetarsmåbrukslånen verka i det praktiska livet. Jag
tror inte heller, att någon tänker sig, att man med dessa arbetarsmåbrukslån

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. ändrade bestämmelser för arbetarsmåbrukslån. (Forts.)
skall kunne lösa skogsarbetarnas och liknande befolkningsgruppers försörjningsproblem,
om man i fortsättningen uppställer de villkor, som nu äro förenade
med dylika lån. Endast under vissa omständigheter och under vissa
villkor kunna arbetarsmåbruken bli en sorts binäring till skogsarbete och liknande
förvärvsarbete. Men detta är också beroende på huruvida arbetarsmåbruken
kunna göras så ekonomiskt bäriga, att de medföra någon som helst
inkomst åt företagarna. Förutsättningen härför är å andra sidan den, att
man har startkapital, som kan sätta arbetarsmåbruket i det skick, att det
lämnar någon vinst. Startkapitalet måste då utlånas på så förmånliga villkor,
att företagarna kunna vid sidan av sitt förvärvsarbete, skogsarbete och dylikt,
klara lånen och göra sina avbetalningar. Emellertid är den maximisumma, som
nu gäller för arbetarsmåbrukslånen, otillräcklig i många fall när det gäller
att skaffa först och främst jord och sedan de byggnader, som behövas, och
även de levande och döda inventarier, som äro nödvändiga för ett sådant litet
jordbruk. Vem som helst förstår, att den maximisumma, som nu är fastslagen,
6,000 kronor, inte räcker för dessa saker eller sätter vederbörande i
stånd att börja sitt jordbruk utan andra lån än det som lämnats av staten. De
komma i den situationen, att de måste försöka skaffa ytterligare lån — från
andra håll. Även örn de äro i den lyckliga omständigheten, att de, tack vare
att de ha kamrater, som duga till att borga åt dem och vilja göra detta, lyckas
skaffa ett tilläggslån för att få ett arbetarsmåbruk till stånd, ha de i varje
fall därigenom försvårat ytterligare betalningarnas fullgörande, då de få
lånen hos olika institutioner och mot sämre villkor än på lånet hos staten.

Sedan är det en annan sak, att dessa lån äro avsedda, såsom jag redan förut
sagt, såsom en sorts binäring vid arbetarsmåbruken för att vid sidan av skogsarbete
och dylikt bereda arbetaren inkomstmöjligheter därifrån, för att han
överhuvud taget skall kunna klara sig på detta småbruk. Vem kan emellertid
garantera, att på ett sådant område, där sådan inkomst nu finns, t. ex. på skogsarbete,
dessa inkomster alltid komma att finnas? Den arbetare, som har skaffat
sig ett arbetarsmåbruk, kan komma i sådana förhållanden, att han under en
viss tid är nödsakad att leva enbart på detta lilla jordbruk, som kallas för
arbetarsmåbruk. Och har han icke fått ett grundkapital, så att han därigenom
fått detta småbruk i det skick, att det kan ge honom någon inkomst,
så kan han icke nödtorftigt leva ens någon liten tid därpå. Örn han dessutom
skaffat sig ett tilläggslån på sämre villkor, är det fullkomligt omöjligt för
honom att reda sig. Visserligen kan man säga, att han personligen ingenting
förlorar, därför att kommunen är den, som borgar för de lån, som utlämnas
av staten, men örn han är nödsakad att upptaga ett tilläggslån, är det icke
kommunen, som är borgensman, utan då är det hans arbetskamrater, som stå i
borgen. I fall då arbetaren blir ruinerad på grund av brist på arbete, drar
han också med sig i fördärvet de arbetskamrater, som gått i borgen för honom.

Utskottet hänvisar nu i sitt utlåtande till den utredning, som just nu pågår
—• 1936 års egnahemsutredning — och lovar, att denna utredning också skall
taga hand örn ifrågavarande spörsmål. Sedan har man från utskottets sida
varit nog välvillig att ge vissa löften i samma riktning, som vi i vår motion
föreslagit, nämligen om en höjning av detta maximibelopp, och man avger
även ett visst löfte örn att utskottet skall föreslå just en sådan åtgärd. Man
hänvisar visserligen icke till vår motion utan till en annan motion, som har liknande
innehåll. Denna utredning skulle möjligtvis vara färdig att framläggas
till 1939 års riksdag. Nog är det gott och vill med löften, och det är gott och
val, örn denna utredning tar liand örn dessa problem och försöker att få en
förbättring till stånd och en höjning av dessa lån. Det är omöjligt, att det
nuvarande beloppet 6,000 kronor på vissa dyrare orter på grund av dyrare

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Äng. ändrade bestämmelser för arbetarsmåbrulcslån. (Forts.)
jordköp, dyrare byggnadskostnader och andra omständigheter, är tillräcklig
för ett ekonomiskt bärande jordbruk. När man nu från utskottets sida erkänner,
att beloppet icke är tillräckligt, och när man är villig att utreda även
denna fråga, varför kan man då icke gå med på en sådan åtgärd, som vi föreslagit
i vår motion, som ingalunda betyder, att man föreslagit en höjning av
minimibeloppet från 6,000 till 9,000 kronor. Även under nuvarande förhållanden
bestämmes icke alltid maximisumman till 6,000 kronor utan den bestämmes
efter de förhållanden, som äro rådande på orten, alltså byggnadskostnader och
dylikt. En sådan höjning av maximisumman skulle icke medföra någon förändring
i sådana fall, då man kan bygga och sätta i stånd ett arbetarsmåbruk
för en summa av 6,000 kronor eller lägre, men man skulle kunna sätta arbetarsmåbruken
i bättre stånd inom sådana områden, där kostnaderna äro så höga,
att vederbörande icke kan klara sig med endast 6,000 kronor.

Det förefaller mig därför egendomligt, att man skall behöva hålla på att
utreda även en så självklar sak under flera års tid. Även om man nu lovar,
att det icke skall dröja mer än två år, innan frågan kommer till riksdagen,
så är det absolut icke säkert, att det kommer att stanna vid dessa två år, och
under mellantiden komma ju de arbetarsmåbruk, som anläggas, att bli lidande
på de nuvarande villkoren. När det sålunda är självklart, att en summa av

6,000 kronor i många fall är otillräckligt, och då dessutom den av oss föreslagna
höjningen av maximisumman till 9,000 kronor icke skulle innebära
något som helst hinder att bestämma lägre belopp för sådana arbetarsmåbruk,
där man icke behöver så mycket, så tycker jag, att man redan vid årets riksdag
kunde besluta en förhöjning av maximisumman från 6,000 till 9,000 kronor i
enlighet med vår motion, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! De motioner, som vid årets riks dag

blivit väckta angående ändrade bestämmelser rörande arbetarsmåbruksrörelsen,
äro ju tre till antalet. De ha på sätt och vis blivit ganska välvilligt
behandlade av jordbruksutskottet. Detta framgår ju också av ordalydelsen i
utskottets hemställan, vilken icke innebär något direkt avslagsyrkande på
motionerna. Utskottet hemställer nämligen, att motionerna må anses besvarade
med vad utskottet anfört. Man måste sålunda säga, att bland de motioner, som
i år blivit hänvisade till jordbruksutskottet, ha de motioner, som det nu är
fråga om, blivit ganska välvilligt behandlade.

För mitt vidkommande har jag säkerligen ett lika stort intresse som den
föregående ärade talaren av att det sker en ändring i gällande bestämmelser
för arbetarsmåbruksverksamheten, så att det skall bli möjligt att efter prövning
av statens egnahemsstj^relse kunna åtminstone i vissa fall utlämna högre
lånebelopp än 6,000 kronor. Under behandlingen av detta ärende i utskottet
ha vi emellertid blivit underrättade örn att ärendet kommer att tagas upp
till behandling av den år 1935 tillsatta s. k. egnahemsutredningen. Även jag,
ehuru motionär i frågan, har måst böja mig för detta faktum, att frågan kommer
att bli föremål för utredning.

Det är under uttalande av den förhoppningen, att förslag om ändrade bestämmelser
rörande arbetarsmåbruksverksamheten kommer att framläggas i
sådan riktning, till 1938 års riksdag, att det sedermera skall befinnas möjligt
att utlämna högre lån för arbetarsmåbruksändamål än 6,000 kronor, som
jag anser mig kunna godkänna det utlåtande, som jordbruksutskottet har framlagt
för riksdagen. Under hänvisning därtill ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen först därå framställd
proposition blev utskottets i punkten 1) gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

Nr 15.

Ang. ändrade bestämmelser för arbetar småbrukslån. (Forts.)

Vidare gav herr talmannen propositioner dels på bifall till vad utskottet i
punkten 2) hemställt beträffande motionen 11:37, dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan och bifall i stället till sistnämnda motion; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Slutligen biföll kammaren efter av herr talmannen därom framställd proposition
utskottets hemställan i punkten 3).

§ 5.

Till avgörande företogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion angående inrättande av fond för inlösning
av vissa egnahem;

nr 25, i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn enskilda
vägar; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vissa
ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m.; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn användande under budgetåret 1937/1938 av vissa till
fonden för pensionering av civila tjänstinnehavare inflytande medel.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 11, angående regleringen för budgetåret
1937/1938 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Kades till handlingarna.

§ 7.

Slutligen föredrogos bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angåendé
vissa ändringar i avlöningsreglementet för samma verk; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
järnvägen Vimmerby—Hällefors m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
52, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande
av medel för inredande av ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset i
Malmö.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av ett
till Väddö kanal hörande område m. m.;

Nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1937 e. m.

nr 38, i anledning av Kungl. Marits proposition angående inköp för statens
vattenfallsverks räkning av vissa fastigheter i kvarteret Björnen i Stockholm;
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statlig
exportkreditgaranti ;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av framställning örn ersättning till en tjänsteman vid
riksbankens huvudkontor för viss under tjänstgöring såsom kassör liden förlust; nr

16, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

17, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

nr 18, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; och

nr 19, i anledning av väckt motion örn pension åt andra kammarens sekreterare,
juris kandidaten P. Cronvall; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn verkställighet av bötesstraff m. m. dels ock i
ämnet väckt motion.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag rörande av kammaren denna dag fattade beslut,
beträffande vilka protokollsutdrag ej blivit tidigare justerade.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lithander	under	5	dagar fr.	o. m.	den	5	mars,
» Jacobson	T>	6				5
> Senander	>	4			2>	4
» Hoppe	>	4	2>	2>	»	5	»
» Olsson i Gävle	>	3		2>	T>	6
» Erlander	>	4		>	I	4	i
» Sandström		3			>	4	>
» Ericson i Boxholm	T)	4		2>		6
» Ward	1	4	>		>	5	>
» Welj ne	>	3	)	>	1	7	>
> Nilsson i Steneberg	>	6	»	)	»	4	»
> Jansson i Falun		3		»		6	>
> Werner i Höjen	>	3	»	*		4	>
» Nordström i Torsby	>	3	>		>	4
» Larsson i Mörlanda	2>	4		»	»	6	>
» Andersson i Löbbo		4		7>		6
» Ericson i Toftered	>	2	>			4	>
» Lindqvist	>	3	>		>	5	» och
» Vougt		7	>		>	8

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11. 16 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371305