1936. Första kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1936:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkarintyg får jag vördsamt anhålla örn ledighet
för sjukdom tills vidare under en vecka.

Uppsala den 16 januari 1936.

Östen Undén.

Härmed intygas, att statsrådet Östen Undén på grund av sjukdom (influensa)
icke kan deltaga i riksdagsarbetet under de närmast följande dagarna.

Uppsala den 16 januari 1936.

Ivar Thorling,

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs ånyo Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående statsverkets till- Statsverk»-stånd och behov under budgetåret 1936/1937. propositionen.

Herr Bagge: Det ytterst allvarliga utrikespolitiska läget har präglat den
stämning, under vilken denna riksdag öppnats, och kommer säkert att i mycket
stor utsträckning även sätta sin prägel på dess överläggningar och beslut.

Annat vöre ju också fullkomligt onaturligt. Ett krig har utbrutit, vars slut
och följder för vår världsdel ingen nu kan förutse. Ett litet land har blivit
överfallet av en stormakt, båda medlemmar av det Nationernas förbund, som
skulle stärka freden och rätten i världen, och i öppen strid mot de förpliktelser,
som förbundsakten pålägger. Brutaliteten i krigföringen ha vi själva
fått känna av på ett sätt, som djupt upprört hela vårt folk. I hela världen
råder en stämning, som låter oss ana möjligheten av en ny krigsperiod, kanske
ännu förskräckligare än världskriget. Vi få hoppas att alla goda krafter
måtte förenas att avvärja en sådan olycka, men det skulle vara brottsligt lättsinne
att ej se den bistra verkligheten sådan den är och inrätta oss därefter.

Vi få heller icke förbise, att detta akuta läge endast är ett utbrott av ett
kroniskt sjukligt tillstånd i världen. Ja, det är icke utan fog som den sedan
gammalt starkt pacifistiskt inriktade danske utrikesministern Munck yttrat,
att vi i själva verket befinna oss i ett fortsatt krigstillstånd efter världskriget.

Detta tillstånd kommer med säkerhet att fortfara en lång tid framåt; i Europa
är det framför allt beroende på Versaillesfredens olyckliga verkningar
och den ständiga oro, som dessa medföra. Hela Östeuropa ifrån Östersjön
och till Adriatiska havet är och förblir en farozon av första ordningen. Och
härtill kommer den stora japanska expansionen i fjärran östern med allt vad
denna innebär. Vi se redan hur den sträcker sina orosverkningar fram till

Första hammarens protoholl 1986. Nr 3. 1

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

iS tatsverkspropositionen. (F orts.)

Europa över de sovjetryska länderna och ha bevittnat, hur det gamla återförsäkringssystemet
därigenom på ett oroande sätt återigen kommit i gång.
Vi befinna oss med ett ord i ett läge, då ändringar i statssystemet förefalla
oundvikliga och det samtidigt ingenstädes finnes en auktoritet med tillräckliga
maktmedel, som kan hindra att dessa förändringar försiggå på ett sätt,
som ej riskerar allmänt sammanbrott. Hur allt detta kommer att omedelbart
beröra också vårt lands trygghet behöver jag icke närmare uppehålla mig vid;
vi ha från det förra världskriget tillräckliga erfarenheter av vad en allmän
konflagration i Europa i detta avseende betyder. Men även krig av till en
början mindre räckvidd kunna få återverkningar för Sverige av den mest oroväckande
beskaffenhet. Det är kanske icke ur vägen att erinra örn de under
förra året ändrade förhållandena inom Östersjön och Östersjöområdet samt
sist men icke minst örn den förändring uti vårt lands ställning, som den i viss
mån oförmodade utvecklingen inom Nationernas förbund och formerna för dess
aktivitet tagit på sista tiden.

Förbundspaktens § 16 örn de nu så omtalade sanktionerna hade länge ute i
världen betraktats som en av paktens döda bokstäver. Dess tillämpning i den
italiensk-abessinska konflikten kom därför otvivelaktigt som en överraskning,
och lika otvivelaktigt är, att följderna härav för framtiden icke för närvarande
kunna av någon människa överskådas. Detta gäller både verkningarna
för förbundet självt och för dess medlemmar, och sålunda även för Sverige.
Vad detta i framtiden kan komma att betyda för förbundet och framför allt
för Sveriges ställning är tidpunkten nu icke inne för att kunna bedöma. Vad
det nuvarande läget beträffar är det uppenbart, att Sverige måste fylla sina
förpliktelser enligt pakten, så länge vi tillhöra förbundet och övriga medlemmar
av betydelse intaga samma ställning. Enligt min mening är det också
både vårt lands plikt och ligger i dess eget uppenbara intresse att efter förmåga
söka medverka till att inför de ovissa och skrämmande utsikter, som
världen och särskilt Europa står, ingenting försummas, _ som rimligen kan
göras till förmån för freden och rätten i världen. Härvidlag är emellertid
tydligt, att vi under alla förhållanden böra undvika risker, som nu eller i
framtiden icke motsvara rimliga resultat, och framför allt sådana risker, vilka
vårt land icke förmår bära i betraktande av dess ställning och begränsade
resurser. Under alla förhållanden kan det icke anses vara från någon synpunkt
lyckligt, att Sverige intager en särskilt påfallande och ledande plats i
fråga örn sanktionernas utformning. Klokhet och behärskning äro överhuvud
av nöden i nuvarande läge. icke minst vid det offentliga dryftandet av dessa
lika allvarliga som ömtåliga angelägenheter. Det är önskvärt^ att utrikesministern
låter riksdagen under lämpliga former få tillfälle att få informationer
och närmare dryfta dessa spörsmål.

I dessa mörka tider skänker oss vårt förhållande till våra nordiska grannländer
en särskild anledning till tillfredsställelse. Ej minst samarbetet inom
Nationernas förbund har främjat den politik av förtroende och ömsesidigt
stöd, som inleddes under världskriget, och det tal, vari Finlands statsminister
i varmhjärtade ordalag nyligen tillkännagav sitt lands fulla anslutning till
detta nordiska fredsblock, har väckt glädje och förhoppningar i hela vårt
land. Det vill jag gärna understryka vid detta tillfälle.

Som jag nyss sade äro våra möjligheter att göra nytta och gagna fredens
intressen i högsta grad beroende av våra materiella resurser, d. v. s. framför
allt omfattningen och effektiviteten hos våra försvarsanordningar. Och det
är ganska egendomligt att iakttaga, hur föga man på sina håll beaktar detta
påtagliga förhållande. Det skulle nästan kunna sägas, att den högröstade
ivern att få fram Sverige på arenan står i omvänd proportion till försvars -

Fredagen den 17 januari {. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

viljan. Men nödvändigheten att skaffa oss ett tillfredsställande försvar beror
också på vad som än viktigare är, nämligen hänsynen till rikets trygghet
och bestånd under dessa tider, då de uppenbarligen när som helst kunna
bli hotade. Det gäller med andra ord de allra högsta värden som tänkas kan.
Oron ute i landet inför det nuvarande läget är allmän och har åtminstone haft
den glädjande verkan med sig, att svenska folket, inför vad som nu sker, uppenbarligen
vaknat upp, och att försvarsviljan och försvarsintresset fått en
livaktighet som sällan förr.

Hur än framtiden för Nationernas förbund och vårt förhållande till detta
kommer att gestalta sig, framstå under alla förhållanden kraftiga förstärkningar
av vårt försvar som en konsekvens av de erfarenheter vi gjort. Oaktat
det nu varit fråga örn ett fall, som ligger enastående gynnsamt till för
Nationernas förbunds ingripande — där det ej kan råda tvivel örn vem som
är angripare, där denne angripare genom sitt uppträdande vänt världsopinionen
emot sig på ett enastående sätt och där uppenbarligen vitala stormaktsintressen
äro sammanflätade med den angripna statens sak — oaktat allt detta
har det dock icke lyckats Nationernas förbund att på den s. k. kollektiva säkerhetens
väg förebygga ett erövringskrig mot en liten makt, som är medlem
av förbundet. Även i detta som sagt särskilt gynnsamma fall, som kanske
icke en annan gång upprepas, då det trögkörda Nationernas förbundsmaskineriet
verkligen kommit i gång med sanktioner o. s. v., har ett flagrant erövringskrig
mot en liten medlemsstat icke kunnat förebyggas. Örn överhuvud
taget Abessinien kommer att räddas, blir det främst på grund av dess egna
ansträngningar och dess eget försvar. Därav måste vi för vårt lands vidkommande
dra konsekvenserna, vilka uppenbarligen icke äro beroende av ländernas
olika civilisatoriska och geografiska läge. Det senare kan dessutom
gestalta, sig betydligt ogynnsammare för oss. Därtill kommer, att medlemskapet
i Nationernas förbund under alla förhållanden numera kommer att
medföra ett stort ansvar och mycket allvarliga risker, vilka växa i samma
mån som man vill bidraga att göra gällande bestämmelser i pakten effektiva.
Detta har ju icke minst från vårt håll många gånger tidigare framhållits,
men nu kan väl ingen undgå att med dagens åskådningsmaterial för ögonen
fatta, att riskerna för de enskilda staterna, och icke minst för de små, av
medlemskap av Nationernas förbund, örn man verkligen menar allvarligt med
pakten, äro synnerligen påtagliga realiteter. Vi behöva endast föreställa
oss konfliktfall, som ligga oss närmare, för att fatta hela vidden av vad framtiden
härutinnan kan bära i sitt sköte. Hur än Nationernas förbunds framtid
och vårt förhållande till förbundet komma att gestalta sig som ett resultat
av den pågående krisen, ge sålunda redan gjorda erfarenheter oförtydbart vid
handen, att vi under alla förhållanden ofördröjligen måste söka skaffa oss ett
fullt effektivt försvar. Det bli A och O av de konsekvenser, som vi kunna
draga av betraktelserna över det nuvarande läget.

Jag vill ej här gå närmare in på vårt försvarsväsens nuvarande tillstånd.
Vi veta att 1925 års snävt tillskurna försvarsoraning icke fullföljts, att det
brustit i fråga om materielanskaffning, utrustning, de värnpliktigas utbildning,
truppförbandens övningar, korteligen snart sagt på alla punkter. Men
dessutom ha vi nu fått konstaterat, att utgångspunkten för 1925 års nedrustningsbeslut
var felaktig. De förhoppningar och bedömanden, som voro grundläggande
för riksdagsmajoritetens åtgöranden då, ha svikits eller ha visat sig
alltför optimistiska. Det gäller nu att så fort som möjligt reparera dc skador,
som åsamkats, och bygga vidare på ny grund. Jag skall vid detta tillfälle
icke heller gå i detalj betril ftande vad som bör göras i detta avseende;
härtill få vi ju tillfälle att återkomma, eftersom det i trontalet bestämt för -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

säkrats, att ett förslag till »ny försvarsordning syftande till förstärkning av
rikets värnkraft» kommer att framläggas av regeringen vid denna riksdag
Jag tillåter mig emellertid framhålla önskvärdheten av att detta förslag måtte
framkomma så tidigt som möjligt även på den grund att det ej vore lyckligt
örn, som skett under de senaste riksdagarna med ytterst viktiga förslag,
sådana komma under riksdagens bedömande under dess sista timmar, då visserligen
sommarnätterna bli ljusare, men den parlamentariska skymningen
brukar breda sig över riksdagens förhandlingar på ett sätt, som icke i något
avseende kan anses vara lyckligt.

I fråga örn de förslag till ny försvarsordning, som föreligga, kan jag nöja
mig med att framhålla, att högerns representanter i försvarskommissionen ha
drivits av en ärlig vilja att komma fram till samförstånd, så långt det har
varit möjligt, med andra partier. Detta har, såsom de själva uppgivit i sin
reservation, endast kunnat ske på bekostnad av åtskilligt, som måste ur olika
synpunkter anses synnerligen önskvärt. Jag hoppas livligt, att detta icke skall
ha skett förgäves, utan att det skall visa sig möjligt att under riksdagsbehandlingen
förena vår principiella inställning med önskan örn samförstånd och att
särskilt kraven på en flotta, vars effektivitet motsvarar de uppoffringar, som
måste göras, bli beaktade. Att så kommer att ske, örn vi komma i saklig diskussion
rörande de brister, som härutinnan vidlåda mellanpartiernas förslag,
förefaller mig sannolikt.

Regeringen har ju ännu icke framlagt sin ståndpunkt — att tala örn de
socialdemokratiska reservanternas tjänar tydligen icke mycket till — men från
våra utgångspunkter måste vi säga, att redan behandlingen av fjärde huvudtiteln
i årets statsverksproposition är sådan, att vi måste tvivla på regeringens
villighet att vidtaga de försvarsanstalter, som vi anse vara ett ofrånkomligt
minimum i dessa tider.

Det är minst sagt egendomligt att i statsverkspropositionen icke beretts utrymme
för möjligheten att taga igen vad som försummats i fråga örn försvaret
under de gångna åren, något som uppenbarligen kan göras i stor utsträckning
oberoende av den blivande försvarsordningen. Det tycks icke heller
att döma av statsverkspropositionen vara regeringens mening att på något sätt
förbereda införandet av denna nya försvarsordning under nästkommande budgetår.
Och detta i en budget, som formligen sväller av välmåga och anslagskrav
i övrigt.

Det förefaller som örn de främsta anledningarna till meningsskiljaktigheter
denna gång komma att bli av ekonomisk art, d. v. s. hänföra sig till den berömda
kostnadsramen. För vår del ha vi velat söka utröna, vad som måste
anses vara det oundgängliga för varje försvarsgren, och på detta sätt bygga
upp förslaget också ur kostnadssynpunkt. Vi kunna icke godkänna den metoden
att gå ut ifrån en fullkomligt godtyckligt vald summa och sedan ordna in
försvarsanstalterna därefter. Vi måste i första hand beakta de behov, som
göra sig gällande, om man vill fylla vissa försvarskrav. Men naturligtvis är
det klart att man aldrig kan komma ifrån hänsynen till vad som är det ekonomiskt
möjliga, och likaså är det ju klart, att så snart som man icke har obegränsade
medel, så betyder varje utgift en viss avvägning mellan denna och
andra eventuella sådana, de må vara av vilket slag som helst. Det är emellertid
svårt att förstå, varför man på sina håll är så ivrig att alltid, så snart det
är frågan örn försvarsutgifter, tala örn avvägningen gent emot utgifter för
sociala ändamål; det finns ju en mängd andra utgifter, vilka precis på samma
sätt påverkas. Man talar sällan om nödvändigheten av att minska på exempelvis
utgifterna för rättsväsendet eller undervisningsväsendet eller vad det vara
må för att få plats för s. k. sociala utgifter. Det finns ingen särskild anled-1

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

ning att ställa mot varandra just fjärde och femte huvudtitlarna, försåvitt man
inte har något speciellt politiskt syfte därmed, vilket ju kanske inte är alldeles
omöjligt. Vill man nödvändigtvis i det ena eller andra syftet göra en sådan
jämförelse, så kanske man då också borde erinra sig den tidigare utvecklingen:
hur utgifterna på femte huvudtiteln undergått en enorm ökning och ansvällning
under en lång följd av år, enligt min mening i stort sett av ofrånkomliga
skäl och i de flesta fall på .synnerligen goda grunder, under det att försvaret
ställts på indragningsstat tills dess vi kommit i ett läge, som icke kan föranleda
annat än oro hos envar, som har något sinne för realiteter. Utgångsläget
är sålunda helt olika för de båda huvudtitlarna, örn man som sagt överhuvud
taget vill göra en dylik jämförelse, och det är nu framför allt försvarets tur att
bli föremål för särskild omsorg. Härtill kommer att försvaret i alla fall måste
intaga en alldeles särskild ställning i förhållande till alla övriga utgiftsbehov
av den enkla anledningen, att alla andra utgifter och uppoffringar äro förgäves
örn vi ej få behålla vårt oberoende.

Detta betyder givetvis icke att jag skulle anse att ytterligare sociala reformer
— särskilt på familjepolitikens områden och beträffande hittills tillbakasätta
folkklasser, såsom exempelvis de privatanställda och jordbrukets arbetare
— ej skulle vara nödvändiga också i framtiden. Jag vill i detta sammanhang
nämna som min uppfattning, att det av regeringen halvt örn halvt utlovade
inordnandet i det allmänna lönesystemet av våra olika lärarkårer bör enligt
riksdagens utfästelser genomföras. Allt detta betyder emellertid icke, att
vi ej skulle lia anledning att på alla områden iakttaga ekonomi och sparsamhet;
tvärtom, en öppen blick för de krav, som framtiden ställer på oss i olika avseenden,
visar mer än något annat nödvändigheten av att icke öka bördorna över
hövan. Finansministerns optimistiska inställning — om jag förstått honom
rätt — att det icke gäller i första rummet att spara på statens utgifter, då dessa
i regel öka våra resurser, kan icke gärna vara, i varje fall obegränsat, riktig.

Inför den budget och den finansplan, som nu föreligger för riksdagens bedömande,
kan det måhända synas som örn dylika reflexioner vore föga tidsenliga.
Finansministern har haft tur, har man sagt, då den goda konjunkturen
tillåtit honom att lägga fram en sådan budget. Det är otvivelaktigt så. Men
landet har också haft tur, och det lia vi ali anledning att glädja oss åt utan alla
baktankar. Ty hur skulle det ha sett ut här i landet med den finanspolitik,
som förts de senare åren, örn vi ej gynnats på detta enastående sätt av konjunkturen,
och denna i stället gått andra vägar, vilket ju lika väl kunnat inträffa?
Vi böra ställa den frågan och tänka igenom den, icke för att få argument för
att den ena eller den andra haft rätt i sitt tidigare ståndpunktstagande — det
är ju i grund och botten ytterst likgiltigt — utan för att kunna lära för framtiden,
som med all sannolikhet kommer att ställa oss inför likartade problem
igen. Det är långt ifrån troligt att vi alltid bli lika gynnade, och svåra tider
kunna åter inträffa. För min del har jag dragit den konsekvensen av vad vi
genomlevat dessa år, att den äventyrspolitik, som vi nu genom sällsynt lyckliga
yttre omständigheter kommit något så när helskinnade ifrån, icke får
återupprepas, i all synnerhet som den uppenbarligen icke haft de verkningar
som åsyftats. Det har ju varit på det viset, att konjunkturläget kontinuerligt
felbedömts, och åtgärder, sorn åsyftat ett konjunkturläge, ha regelbundet kommit
att inträffa under helt andra konjunkturförhållanden. Regeringens konjunkturpolitik,
har det sagts, såvitt jag förstår med full rätt, har ständigt
varit två år eder sin tid, och det har överhuvud taget varit helt andra faktorer,
som bestämt konjunkturens gång. Herr finansministern och jag lia många
gånger här i kammaren diskuterat dessa saker — nu föreligger måhända mera
material och större möjligheter att bedöma dem, men jag föreställer mig att

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

våra uppfattningar i dessa ting knappast kunna ytterligare klargöras, så jag
skall icke gå in på några detaljer, försåvitt det icke blir anledning därtill i den
kommande debatten. Jag hoppas däremot att vi skola komma fram till mera
praktiska och mindre verklighetsfrämmande former för konjunkturpolitiken,
och det förefaller mig som örn arbetslöshetsutredningens förslag pekar på sådana
linjer.

Att finansministern har begagnat det gynnsamma tillfället att bli kvitt en
del av resultatet av sin tidigare finanspolitik finner jag givetvis från mina utgångspunkter
vara klokt. Vi kunna icke riskera att ha ett sådant lik i lasten.
Men det är lika viktigt att taga hänsyn till andra, minst lika allvarliga risker,
varom jag tidigare har talat i samband med det utrikespolitiska läget, och
försäkra oss mot dem genom anslag till försvarsförstärkningar. Så gynnad
som denna budget blivit av konjunkturen, förefaller det, som örn det icke vore
omöjligt att i viss utsträckning tillfredsställa båda dessa trygghetsbehov, i all
synnerhet som budgeten ju utvisar en väldig utgiftsstegring mot tidigare, samtidigt
med en betydande skattesänkning. Förande formen för denna senare vill
jag icke nu närmare yttra mig; det blir ju tillfälle att återkomma därtill. Jag
vill endast framhålla, att det förefaller mig riktigare att i första hand lätta
på den särskilda förmögenhetsskatten, icke blott på grund av tidigare gjorda
uttalanden rörande dess natur utan även och kanske i minst lika hög grad på
grund av dess tekniska brister och de orättvisor den visat sig vara behäftad
med. Detta är någonting, som är alldeles oberoende av den ena eller andra
principen angående sättet för förmögenhetens beskattning.

Finansministern har infört en synnerligen tacknämlig nyhet, nämligen ett
överslag över de närmaste årens sannolika utgifter. Detta ger en ganska skrämmande
bild av den framtid, som väntar oss på det finansiella området. Var nu
möjligheter kunna föreligga att dämma upp den hotande översvämningen är
naturligtvis omöjligt att säga efter den flyktiga granskning, som tiden sedan
statsverkspropositionens överlämnande medgivit. Det blir en uppgift för den
kommande behandlingen, särskilt i statsutskottet. Och jag tillåter mig ännu
en gång — jag vet inte vilken i ordningen — att uttala mitt bekymmer över de
egendomliga arbetsformer, som vi lia, vilka göra, att varken statsutskott eller
riksdag kommer att stå inför några principavgöranden, när det gäller de viktiga
budgetfrågorna.

Särskilt måste jag vända mig mot finansministerns försvar för de stora belopp
till kapitalökning, som han upptagit i budgeten •— det är en fråga av mera
principiell betydelse. Den eljest mycket klara framställningen blir här egendomligt
gåtfull och fylld av inre motsägelser. Det gäller ju också att motivera,
varför finansministern och regeringen nu skola göra alldeles motsatsen till vad
de tidigare förklarat vara en för dem ledande princip, nämligen att minska de
offentliga kapitalinvesteringarna under högkonjunktur i sådan utsträckning,
att de kunna ökas under nedåtgående konjunkturer. De ha tidigare ökats med
den motiveringen, att det var lågkonjunktur. Nu fortsätter nian den motiveringen,
att det visserligen är högkonjunktur, men, som det heter så fint, »konjunkturförloppen
ändra karaktär och i sina olika faser framvisa nya drag».
Men herr Wigforss’ finanspolitik visar uppenbarligen i alla faser samma drag!
Det är precis vad som från vår sida alltid förutsagts. Örn nu denna politik
har till syfte att i dåliga och i goda tider vidga statens verksamhet, bör den
naturligtvis motiveras härmed och icke med några andra talesätt. Finansministern
pekar på arbetslösheten, alldeles som tidigare. I arbetslöshetsutredningens
betänkande finns en utförlig framställning, som det här skulle föra alldeles
för långt att referera, vilken visar, varför det icke är troligt, att offentliga
investeringar under en uppgångskonjunktur kunna motverka arbetslösheten,

Fredagen den 17 januari £. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

och varför, om man under sådana tider vill genom arbete försörja arbetslösa,
det riktiga är att göra detta genom arbeten av särskild karaktär och särskilda
anordningar, exempelvis sådana, som känneteckna de nuvarande reservarbetena.
De som kvarstå som arbetslösa under högkonjunkturen få nämligen ingen
nämnvärd glädje av de vanliga offentliga arbetena, beroende på orsakerna
till deras arbetslöshet. Jag har här flera gånger tidigare -— jag tror första
gången var för ett par år sedan •— försökt att fästa uppmärksamheten på den
permanenta arbetslöshetens särskilda problem. Regeringen har alltid velat
möta arbetslösheten med samma medel — framför allt offentliga arbeten i öppna
marknaden •— och har aldrig velat riktigt gå in på den fråga, som för mig
framstår som så utomordentligt viktig, nämligen angående de olika orsakerna
till olika slag av arbetslöshet och vilka medel man bör använda för att motverka
den permanenta arbetslösheten, som ju inte väsentligen är av konjunkturkaraktär.
Det har talats örn att man skulle företaga allehanda utredningar
av olika slag; de tidigare utredningarna tyckas ha kommit av sig på något sätt,
de ha åtminstone aldrig publicerats. Sedan har igångsatts vissa utredningar
på allra sista tiden, men ännu förefaller det tyvärr råda en viss oklarhet örn
vilka medel, som här kunna göra verklig och effektiv nytta. Jag beklagar verkligen,
att man på regeringshåll icke i tid har tagit upp dessa frågor. De äro
ytterligt svårlösta, det erkänner jag, och jag har så litet att komma med härvidlag,
men det är regeringen, som förfogar över förvaltningsapparaten, som
måste försöka att bereda marken.

Men det är icke nog med att dessa investeringar inte hjälpa arbetslösheten:
offentliga investeringar under uppgångskonjunktur kunna förvärra den följande
despressionen och äro sålunda enligt min mening en mycket dålig förberedelse
för denna. Eller för att citera herr Nothins utredning (1935: 65) på
sid. 81: »En sådan begränsning», nämligen av det allmännas verksamhet under
högkonjunkturen, »vilken är nödvändig för att staten vid vikande konjunkturer
skall kunna bereda arbetstillfällen, motiveras även därav, att staten
icke under högkonjunktur skall konkurrera med det privata näringslivet örn
kapitalresurserna och forcera uppsvinget samt därigenom framkalla ett så
mycket starkare bakslag.» Eller, för att tala med finansministern själv (sid.
15 i statsverkspropositionen, inkomsterna): »För den fortsatta konjunkturutvecklingen
är bostadsproduktionens frammarsch givetvis av den allra största
betydelse icke endast som drivande kraft utan även såsom en möjlig grund
för överinvestering med åtföljande risk för kris.» Men redan på följande sida
motiverar finansministern på nyss nämnt sätt »betydande belopp i kapitalökning»,
framför allt av sådan karaktär, som påverkar byggnadsverksamheten.
Jag menar inte härmed på något sätt — det vill jag redan nu påpeka, så
att inte den saken behöver upptagas i debatten — att jag icke är intresserad
för de åtgärder, som föreslås beträffande bostadsförhållandena. Men jag
anser, att dessa åtgärder måste företagas på lång sikt och att man bör försöka
planera dem på ett sådant sätt, att man icke alltför mycket riskerar olyckliga
verkningar av de ingripanden, som göras.

Det är inte någon vidare lämplig förberedelse för kommande sämre tider
att låna upp medel för icke omedelbart nödvändiga ändamål och öka de automatiska
utgifterna.

Vi ha också till denna riksdag fått mottaga den mycket omtalade »mammututredningen»,
där enligt statsministerns plan så gott som samtliga våra ekonomiska
och sociala livsproblem skulle kartläggas, innan de av riksdagen begärda
utredningarna örn arbetsfreden och organisationsväsendet skulle få påbörjas.
Resultatet motsvarar närmast den berömda definitionen på det löjliga:
en spänd förväntans upplösning i intet eller åtminstone mycket litet. Med all

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

respekt för deri goda viljan och skickligheten hos de utredningsmän, som påtagit
sig den otacksamma uppgiften, måste man ändå säga, att utredningen
innebär ingenting nytt för någon, som aldrig så litet har följt med de senaste
årens offentliga diskussioner och utredningar. Betänkandet utgör närmast en
sorts allmän guide i utredningslandet, som sätter stjärnor här och där för de
mera intressanta sevärdheterna. Jag har med rörelse igenkänt åtskilligt, som
tillkommit närmast på högerns initiativ, och en smula uttråkad, det får jaglov
att erkänna, har jag ögnat igenom allehanda Lesefriichte ur arbetslöshetsutredningens
och andra kommittéers betänkanden, som jag haft tillfälle att
taga del av förut. Det finns också uttalanden av oförgripliga meningar i olika
ämnen, som man ibland kan instämma i och ibland finner minst sagt tvivelaktiga.
Var det nu detta, som behövdes, för att de viktiga frågorna örn arbetsfreden
och organisationsväsendet skulle få behandlas? Behövdes det först allmänna
linjer för utredningsväsendet eller för ordnandet av den löpande ekonomiska
statistiken (det är för övrigt den tredje utredningen nu, som har påpekat
detta behov)? Eller var det så nödvändigt att först ställa frågan örn
ökad arbetskraft åt bankinspektionen? Eller det ytterst dubiösa uppslaget örn
tvångskartellering? Vad har allt detta för samband med arbetsfreden och
. organisationsväsendet annat än det samband, som finns mellan alla frågor här
i världen?

Jag vill visst inte förneka, att det finns saker att ta vara på i detta betänkande,
och man har alls ingen anledning att lasta utredningsmännen. Tvärtom
får man vara dem tacksam, att de slutfört sitt arbete på så kort tid. Men
kritiken mot tillsättandet av denna utredning, varigenom riksdagsmajoritetens
bestämt uttalade önskan örn snabba åtgärder i fråga örn arbetsfreden och organisationsväsendet
åsidosattes, har visat sig vara fullt berättigad. Utredningen
har måhända fyllt sin uppgift för upphovsmännen, men riksdagsmajoritetens
önskemål äro alltjämt icke uppfyllda. Örn man därtill lägger, att det av riksdagsmajpriteten^
ständigt godtagna skytteanslaget alltjämt saknas i statsverkspropositionen,
sa att det i stället fått föras fram i en gemensam motion från
alla de tre borgerliga partierna, under det att den vid förra riksdagen antagna
anordningen av pensionsförsäkringen föreslås ändrad i den del, som icke vann
riksdagens bifall, så får man säga, att det hela ter sig litet underligt i belysning
av statsministerns proklamerade parlamentariska principer. För min del
hoppas jag, att riksdagsmajoriteten icke längre skall låta sig behandlas på
detta sätt. Det gångna året har dessutom till fullo visat nödvändigheten av
att ifrågavarande spörsmål får en omedelbar lösning. Vi ha senast i dagarna
blivit påminda därom, bland annat genom de strandade förhandlingarna mellan
städerna och kommunalarbetarna, som jag haft särskild anledning att med
intresse följa och där kommunalarbetarna yrka på full frihet att vidtaga sympatistrejker
vid kommunala inrättningar, något som aldrig tidigare förekommit.
Vilka konsekvenser detta skall få, kunna vi lätt förstå litet var. Dessutom
är det uppenbart, att förhållandena på arbetsmarknaden i hög grad äro
betydelsefulla bade för vårt lands välstånd och för konjunkturutvecklingen
och icke minst för utvecklingen av den permanenta arbetslösheten.

På sätt och vis var det skada, att vi icke från denna utredning fingo den
stora kartläggning av de socialdemokratiska vägarna fram mot socialiseringen,
som mångå väntade. Den skulle lia blivit en alldeles utmärkt handledning för
det kommande valet.

Vi stå nämligen säkerligen vid ett vägskäl i fråga örn vår ekonomiska politik,
ett vägskäl mellan socialistiska och borgerliga ideal för hela vårt samhällsutveckling.
Statsministern har i ett uppmärksammat uttalande i höstas framhållit,
att regeringen och dess parti äro i fullt arbete med att undan för undan

Fredagen den 17 januari f. ra.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

bygga upp det socialistiska samhället i Sverige och att de nu äro framför allt
inrijktade på detta mål. Det ha vi för vår del aldrig varit i tvivelsmål om. De
närmaste byggnadsstenarna äro statsmonopolen, beskattningen och allehanda
attacker mot näringslivets frihet, motiverade på olika sätt. Om den framlagda
statsverkspropositionen kan man otvivelaktigt säga, att dessa strävanden synas
väl ej men finns där ändå. De närmaste årens ekonomiska politik kommer
otvivelaktigt att inom viktiga områden, framför allt jordbruket, kännetecknas
av nödvändigheten av skydd och stöd; organisationsväsendets utveckling kommer
säkerligen också att prägla lagstiftning och administration; försvaret,
socialpolitik, lönereglerningar och annat komma att ställa stora krav på de
offentliga finanserna, och en kommande depression får icke finna oss oförberedda.
Men erfarenheterna från de gångna åren visa också begränsningarna
i fråga örn det allmännas möjligheter, planhushållningsidéernas misslyckande,
det fria näringslivets allt dominerande betydelse för möjligheterna att
uppehålla landets välstånd, nödvändigheten att hålla på vårt gamla rättssamhälles
grundvalar, men framför allt att en regering med socialistisk inställning
och socialistiska mål kan ge denna ekonomiska politik i våra dagar sådana
former, som föra oss allt längre mot de socialistiska målen. Det är den lärdom,
som riksdagsmajoriteten enligt min mening framför allt bör draga av
dessa erfarenheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att denna Kungl. Maj:ts proposition måtte
remitteras till vederbörande utskott.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den föregående talaren tecknade
i början av sitt anförande lägets allvar ute i världen och den oro och osäkerhet,
som alltjämt äro rådande. Han fäste även uppmärksamheten på att vi i
vårt land måste stå vakna inför vad som händer och även ordna oss därefter,
inte minst när det gäller vår nationella självständighet och vårt oberoende.
Jag skall inte närmare ingå på dessa förhållanden. Jag kan inskränka mig
till att stryka under vad den föregående talaren sagt härutinnan. Ett upprepande
torde vara överflödigt. Jag vill i stället vid detta tillfälle närmast inrikta
mig på några betraktelser över den föreliggande statsverkspropositionen
och de frågor, som därmed hänga samman.

Denna statsverksproposition skiljer sig i åtskilliga avseenden från sina närmaste
föregångare, bland annat däruti att den utarbetats under väsentligt förbättrade
och i ekonomiskt avseende gynnsammare förhållanden än dessa. Ändamål
och behov, som under de senare åren fått stå tillbaka i brist på medel,
föreslås nu i större utsträckning bli tillgodosedda än under de senare åren. De
tidigare upptagna kristidslånen för arbetslöshetens bekämpande, som enligt
riksdagens beslut skulle amorteras på sju år, föreslår nu finansministern med
anlitande av olika skattekällor till slutbetalning under nästa budgetår, samtidigt
som han föreslår en sänkning av det grundtal, varefter inkomst- och
förmögenhetsskatten utgår, med tjugu enheter. Budgeten har härmed ej blott
blivit balanserad, utan därmed likvideras vad som under de senare åren upplånats
i kortfristiga lån till krisens bekämpande. Det är ju i sanning glädjande
förhållanden. Och ändå sägs det, efter vad jag läst i en tidning, att finansministern
icke skulle vara glad över att nu kunna presentera denna budget
med den föreslagna skattesänkningen. Anledningen därtill känner jag
icke. Skulle den möjligen kunna vara, att finansministern helst velat lia ännu
fler miljoner att röra sig med än han nu på grund av läget har fått?

Vårt folk har sålunda mycket fort övervunnit den ekonomiska kris, som
under de senast förflutna åren övergått icke blott vårt land utan så gott som
hela den civiliserade världen. Att vårt land återhämtat sig så fort som skett

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

beror naturligtvis i första hand på styrkan och anpassningsförmågan hos
vårt näringsliv, men även på de åtgärder som från det allmännas sida vidtagits
till .jordbrukets och övriga näringars stöd och hjälp, vilket skett genom
skyddande och försvarande av den egna marknaden, genom vår valuta- och
räntepolitik och genom att i största möjliga utsträckning uppehålla produktionen.
Örn detta mål ha ju för övrigt så gott som samtliga av riksdagens politiska
partier varit ense; det är endast örn vägarna och medlen, som meningarna
ha gått isär. Men härom har ganska stor meningsskiljaktighet mången
gång varit rådande.

Det klander och de svartmålningar, för vilka man år 1933 och senare utsatt
riksdagsmajoritetens beslut i dessa frågor, vilka även biträddes av det
parti jag tillhör, ha icke visat sig befogade. Landets näringsliv har icke blivit
ruinerat, och statens upplåning har ej verkat deprimerande på dess kreditvärdighet.
Och med hänsyn till det begränsade anslag, som i år begäres till
arbetslöshetens bekämpande, synes regeringen ha förhoppning örn att arbetslösheten
skall minskas.

Den ekonomiska konjunkturen synes alltså vara god, men man får därför
icke under ekonomiskt gynnsamma tider hänge sig åt alltför stor optimism och
tro, att dessa goda konjunkturer skola fortsätta, bara därför att det för närvarande
sitter en socialdemokratisk regering. Högkonjunkturer avlösas ju
i regel av lågkonjunkturer. Det växlar mellan ebb och flod. Och har
man ej under de s. k. goda tiderna inrättat sig för att kunna möta
en tillbakagång, blir det svårare att inrätta sig därefter, då den kommer.
Finansministern synes icke lia haft lätt — örn med eller mot
sin vilja, vågar jag icke säga — att hålla igen. Budgeten har ökat med
betydande belopp enligt statsverkspropositionen. Örn man bortser från specialbudgeterna,
uppgår ökningen till över 36 miljoner kronor på de samlade
budgettitlarna. Denna summa ökas till över 60 miljoner kronor, örn man därtill
lägger den minskning i anslagsbehov, som beräknas inträda beträffande
reservarbeten, skatteutjämning och statsskuldens amortering. Ändå har icke
i budgeten beräknats några medel för försvarets stärkande, vilken åtgärd alltså
måste skjutas på framtiden liksom också de automatiska stegringarna av
folkpensionerna med mera å socialdepartementets huvudtitel. Att det varit
möjligt att på en gång föreslå en inbetalning av krislånen samtidigt som en
viss skattesänkning företages får ej utgöra hinder för att man ingår på en
noggrann prövning av budgetförslag och statsverksproposition och undersöker
nödvändigheten av de anslag, som däri äskats.

Den lättnad i skattebelastning, som av finansministern föreslås, och som är
både önskvärd och välkommen, har inskränkts till att beröra endast inkomstoch
förmögenhetsskatten, medan såväl de indirekta skatterna som de extra krisskatterna
lämnats orubbade. Naturligtvis kan det råda olika meningar örn på
vilket område skattelättnad först bör komma i fråga. Godtages därvid regeringens
ståndpunkt, att en sänkning bör ske i första hand av de direkta skatterna,
så uppstår ju frågan, huruvida den därvid skall företagas beträffande
de extra krisskatterna eller beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten.
Men även denna senare skatt är ju underkastad de förändringar, som skattebehovet
kräver, och den har under de sista fem åren uttagits med växlande belopp.
Från år 1932 har det grundbelopp, varefter den uttagits, växlat mellan
talen 145, 165, 170 till nu föreslagna 150. Då sålunda även denna skatt
genom den procentsats, varefter den uttagits, kan få något krisartat över sig,
och då den nu under de sista åren utgått efter en mycket hög skatteprocent,
synes det mig icke vara oberättigat, örn denna skatt i första hand blir underkastad
en sänkning, i synnerhet som den drabbar ett så mycket större antal

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

skattskyldiga än den särskilda förmögenhetsskatten och även än den extra
inkomst- och förmögenhetsskatten. Och då förmögenhetsskatten är tillkommen
för krislånens amortering, synes det ej heller oberättigat, att den utgår tills
dessa lån blivit betalda, alldenstund detta kan ske så mycket tidigare än vad
som från början beräknats och satts i fråga. Men naturligtvis har jag ingenting
emot, örn även de s. k. krisskatterna kunna sänkas. Finansministern
kommer nog emellertid att uppvisa, att även sedan kristidsskulden blivit betald,
finnes starkt behov av dessa skatter på annat håll, örn än i annan form.

En nyhet, som finansministern infört i budgeten, och som jag i detta sammanhang
icke kan underlåta att beröra, är disponerandet av sju miljoner kronor
av bil skattemedel till amortering av kristidslånen. Här från trades den av
riksdagen tidigare intagna ståndpunkten, att bilskattemedlen endast skola användas
till vägväsendet. Slår man in på denna väg, är det en viss fara i att
bilskatterna icke enbart komma att användas till det ändamål, som från början
med dem avsågs, nämligen underhåll, förbättring och byggande av vägar,
utan de kunna i en företagsam finansministers band bliva ett skatteinstrument
av vilket slag som helst. Att under de senaste åren även andra skattemedel
i rätt betydande omfattning tagits i anspråk till vägbyggnader, bar ju
varit föranlett av den stora arbetslösheten som under dessa år varit rådande
och vilken tvingat till att i hastigare tempo än som eljest skulle ha skett forcera
vägbyggena.

Ett område, där det med fog kan ifrågasättas, om icke bilskattemedel, då
de nu flödat så rikligt, borde ha kommit till användning och ställts till förfogande,
är byggande och underhåll av enskilda vägar. Här skulle ett bidrag
från statens sida komma väl till pass och bidraga till att förbättra vägarna
och lätta underhållet för de mången gång av detsamma allt för tyngda
vägbållarna. De enskilda väghållarna få ju för övrigt betala såväl sin
vägskatt till de allmänna vägarna som även bilskatt och tillika bygga och
underhålla sina enskilda vägar, vilket för dem många gånger är mycket betungande,
ty även dessa vägar trafikeras numera i ganska stor utsträckning
med automobiler.

Det är emellertid icke de vid denna riksdag förekommande största frågorna,
som föreligga i statsverkspropositionen, utan såvitt jag kan bedöma, äro de
mest betydelsefulla frågorna de, som bebådats i trontalet, och som riksdagen
senare har att vänta. Det var både många och betydelsefulla förslag, som
enligt vad vi därom erinrades i trontalet, skulle komma på riksdagens bord,
förslag, som vi naturligtvis icke på detta stadium av riksdagen kunna bedöma
eller uttala oss örn. Jag tillåter mig endast nämna något om dem. Det
gäller då först frågan örn stärkande av vårt försvarsväsende, vidare omläggning
av beskattningen på inkomst och förmögenhet, utjämning av vägskatten
och lättandet av vägdistriktens skuldbörda, förlängd giltighet och viss
omläggning av gällande regleringsanordningar på jordbrukets område, obligatorisk
sjuårig folkskola med flera viktiga och betydande förslag.

Av dessa är försvarsfrågan för närvarande med all sannolikhet den mest
uppmärksammade. Den osäkerhet och oro, som är rådande i världen, erinrar
oss om, att även för oss kan ofred stunda. Det är ej fredsvil.jan som är
rådande bland folken, utan snarare dess motsats, och vi böra vara beredda
att själva värna om vårt hus. Vi kunna icke förlita oss på hjälp från andra
makter och ej heller för mycket på Nationernas förbund, utan vi böra i första
hand lita till oss själva. Varken isolerad avrustning eller allmän nedrustning
är för närvarande tänkbar. De försök, som i dessa avseenden gjorts, lia ju
misslyckats, och även de varmaste fredsvänner våga icke hoppas på att ett
sådant tillstånd inom överskådlig framtid skall kunna inträda. Man får

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

alltså inrätta sig efter de förhållanden, som äro rådande. Och att vårt försvarsväsen
för närvarande icke ens inom den kostnadsram, som nu är tillmätt
försvaret, är av den effektivitet, som skulle kunna erhållas, örn det
moderniserades, och att det icke heller fyller de anspråk, som vi äga rätt
ställa därpå, därom borde vi kunna vara ense. Skyndsamhet med ordnande
av denna fråga är därför av nöden. Och regeringen har ju utlovat, att proposition
örn försvarsväsendets stärkande skall föreläggas denna riksdag. Det
synes mig även att denna fråga är en hela folkets angelägenhet, och att dess
lösning sålunda bör uppbäras av folkets förtroende. Nationen bör ej i en
fråga som denna stå delad i olika läger, utan man bör så vitt möjligt se till
att de, som nu skola vara med örn att uppbygga och uppbära vårt försvar,
känna tillit och förtroende härför och bli delaktiga i de beslut som fattas
och att lösningen sker efter sakliga och objektiva grunder.

Det vittnar emellertid icke örn förståelse för andras synpunkter, att i statsverkspropositionens
fjärde huvudtitel icke upptagits något belopp till det
frivilliga skytteväsendet. Riksdagen har under senare tid varje år på enskilda
motioner beviljat anslag till detta ändamål, och då hade man kunnat förvänta,
att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet även skulle ha tagit
någon hänsyn till denna av riksdagen manifesterade mening. Så har likväl
ej skett.

I fråga örn försvarets ordnande vill man dock ställa de förhoppningar på
den nu sittande regeringen, att den skall taga hänsyn till den utbredda folkmening,
som för närvarande förefinnes i landet, och alltså vad på den ankommer
bidraga till att frågan erhåller en sådan lösning, att därmed tillgodoses
rimliga och berättigade krav. Och som sådant kan ju i stort sett
betecknas det förslag, som vann försvarskommissionens gillande.

En annan fråga, som också berör vår nationella styrka örn icke utåt så
dock inåt, är näringslivets tillstånd och förhållanden, särskilt förutsättningarna
för jordbruksnäringens uppehållande. Även i denna fråga är förebådat
förslag örn viss förändring i regleringsåtgärderna till jordbrukets stödjande.
Då man icke äger kännedom örn de blivande förslagen och deras utformning,
är det visserligen icke möjligt att yttra sig örn desamma, men det kan redan
nu uttalas, att de böra så utformas, att jordbrukets ekonomiska bärighet blir
tillgodosedd, och att planmässighet i stödåtgärderna alltjämt bibehålies. Rubbningar
i olika avseenden komma alltid oro åstad.

För att nu beröra priserna å jordbruksprodukter under det gångna året, lia
de utvecklats på ett sätt, som i stort sett torde motsvara vad fjolårets riksdag
åsyftade med sina uttalanden vid jordbruksfrågornas behandling. Jag
konstaterar alltså, att regeringen sökt och även i huvudsak lyckats att genom
de i fjol beslutade åtgärderna bereda jordbruksnäringen avsett stöd. Under
erkännande härav synes det mig dock vara anledning att göra en erinran
rörande det sätt, på vilket regleringen av fläskimporten och därmed
fläskpriset handhafts. Härmed vill jag icke förneka, att import av fläsk i
viss utsträckning varit behövlig, men tilldelningen av licenser för sådan import
synes tidvis hava skett på ett mindre lyckligt sätt, så att plötsliga och
starka prisförändringar uppkommit samt priset även tidvis bragts ned till
för låg nivå. Sålunda sänktes genom dylik import priset i Stockholm vid
ett tillfälle plötsligt från kronor 1.45 till kronor 1.20 per kg, vilket senare
utgör 77 % av medelpriset för åren 1925—1929. Det skall här erinras därom,
att prisläget å denna produkt under flera år varit för jordbrukarna synnerligen
ofördelaktigt och först under senare delen av 1935 kommit upp till den
höjd, som åsyftades med stödåtgärderna. En beräkning på grundval av kreatursnoteringarna
från några offentliga slakthus ger vid handen, att svin -

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

priset år 1934 utgjorde endast 50 % av medelpriset för åren 1925—1929. För
första hälften av år 1935 var procentsiffran mindre än 75, oell först under
de senaste tre månaderna uppnåddes priser, som lågo mellan 80 och 85 % av
medeltalet för nämnda 5-årsperiod. Då jordbrukarna sålunda vissa tider få
nöja sig med mycket låga fläskpriser, något som statsmakterna svårligen kunna
förhindra, synes det icke vara mer än rättvist att priset vid andra tider
tillåtes röra sig över den nivå, som angivits som norm.

De sist anförda synpunkterna kunna i viss mån äga giltighet även i fråga
örn andra jordbrukets produkter, för vilka prisen under de tidigare åren varit
låga. Under år 1935 ha prisen på jordbruksprodukter enligt tillgängliga uppgifter
i medeltal varit 75 ä 80 % av motsvarande priser för åren 1925—1929.

En tendens hos konsumenterna synes nu på vissa håll göra sig gällande
att vända sig emot den mycket befogade prisförbättring, som jordbruket åtnjutit,
en tendens, som måhända icke lämnar regeringen opåverkad. Jag har
med vad jag nu sagt velat påvisa att de sålunda uppnådda priserna alls icke
kunna betraktas såsom för höga. Snarare synas förhållandena kunna påkalla
en måttlig ytterligare stegring. Det får sålunda beaktas, att den senaste tidens
utveckling medfört en höjning av varuprisen på skilda områden, och
därmed även av jordbrukarnas produktions- och levnadskostnader. Likaså
förefinnes inom jordbruket en tendens till lönestegring för arbetarna som det
vore önskvärt att kunna tillmötesgå, något som emellertid förutsätter en motsvarande
inkomstförbättring för jordbrukarna. Slutligen skall framhållas,
att den allmänna förbättring av det ekonomiska läget, som inträtt, bör, därest
jämvikt skall bibehållas, komma även den jordbrukande befolkningen till del.

Vad jag nu anfört utgör ju endast några sporadiska betraktelser över jordbrukets
tillstånd, och det blir väl tillfälle att senare under riksdagen återkomma
till dessa spörsmål. Vad som emellertid är önskvärt, sedan regleringsåtgärderna
från statsmakternas sida vidtagits, är som jag tidigare nämnde
att så få rubbningar som möjligt ske, och att räntabiliteten så vitt möjligt bibehålies
på en tillfredsställande nivå, vilket bör kunna underlättas genom
planmässigbet i de vidtagna åtgärderna.

En enda ytterligare punkt i statsverkspropositionen vill jag vidröra, innan
jag slutar, och den rör den bebådade dyrortsgrupperingen vid folkpensioneringen.
Jag skall inte yttra mig örn saken i och för sig, utan vill endast
anmärka, att sedan riksdagen så sent som förra året fattat beslut i frågan,
kunde det ha varit anledning att förutsätta att åtminstone det beslut,
som riksdagen då fattade, får träda i tillämpning innan man inför några förändringar.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu anfört ber jag i likhet med den föregående
talaren att få hemställa, att föreliggande statsverksproposition må
remitteras till vederbörande utskott,

Herr Hamrin: Såväl den förste ärade talaren som den näst föregående började
sina anföranden med att peka på de oroliga utrikespolitiska förhållandena.

När jag förra året, herr talman, från denna plats och vid samma tillfälle
sorn i dag citerade trontalets ord: »Sveriges förhållande till främmande makter
är gott!» tilläde jag också, att intet annat land hade större anledning än
vårt att avgiva denna deklaration. Jag framhöll också, att samma uttalande
icke kunde göras av alla de andra staterna i vår världsdel. När vi i år samlas
till lagtima riksmöte, återfinna vi samma traditionella uttalande men under
en ganska annorlunda beskaffad situation även för vår del. Det korrekta
diplomatspråket är detsamma i trontalet som förra året, men överensstämmer

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

föga med det verkliga förhållandet. Ungefär samtidigt som trontalet författades,
formulerades, förmodar jag, den protest mot ett annat land, Italien, vilken
för ett par dagar sedan publicerades här hemma. Och i den mån opinionen
återspeglas i den fria pressen i vårt land, är vårt förhållande till främmande
makter ingalunda gott. Orsaken härtill, ja, den känna vi alla, och
den ha också de föregående talarna erinrat örn, är vårt medlemskap i Nationernas
förbund. Vi ha nödgats på grund av detta vårt medlemskap att till
sammans med andra länder vidtaga aggressiva åtgärder mot en officiellt sett
vänskapligt sinnad nation. Sverige har, såsom utrikesministern för en tid
sedan uttryckte det, givit sitt fria samtycke till förpliktelserna i folkförbundspakten
genom sitt inträde i Nationernas förbund, och vi stå vid vårt ord.
Det är alldeles riktigt, men det är anledning att erinra om, att det i dessa
dagar — jag undrar, örn det inte är på dagen •—■ ett år sedan konflikten, den
begynnande konflikten, mellan Abessinien och Italien första gången kom
inför folkförbundet efter vederbörlig anmälan. Alltså, ett år sedan Nationernas
förbund första gången handlade denna konflikt, står Nationernas
förbund där, det vågar jag säga, med det resultatet inför ögonen •— att intet
resultat vunnits!

Jag. sade, att jag instämmer i utrikesministerns ord, att de förpliktelser,
som vi iklätt oss, dem skola vi uppfylla. Vi skola stå vid vårt ord. Men
frågan är ju ingalunda utdebatterad med det att vi fullgöra dessa våra förpliktelser.
Liksom man inte hindrar en fridsstörare endast genom att sätta
ett anslag på dörren, att tillträde är förbjudet, lika litet kunna vi och andra
stater hindra våldsmän att störa den internationella ordningen, därest icke
medel stå till förfogande, som ingiva respekt för anslagets innehåll. De fredliga
åtgärderna — ty såsom sådana måste vi enligt trontalets mening ännu så länge
betrakta sanktionerna — äro verkningslösa eller rättare kunna ej sättas i kraft
utan stöd av maktmedel bakom. Sanktionerna sammanhänga ofrånkomligt
med förekomsten av dessa maktmedel. Det går helt enkelt icke att frigöra
dessa båda begrepp från varandra. Så ser man i varje fall detta problem inom
de kretsar — jag tänker närmast på England — där man i främsta rummet
bär ansvaret för genomförandet av sanktionsförpliktelserna. »Vi måste göra
klart för oss», yttrade helt nyligen en av nyssnämnda lands statsmän, »att
den yttersta sanktionen bakom folkförbundet alltid skall vara våld.» Och i
det tal, varmed underhuset öppnades i början av förra månaden, underströks,
att de internationella förpliktelserna i enlighet med pakten liksom omsorgen
örn landets trygghet gjorde det till en tvingande nödvändighet, att bristerna
i försvarsväsendet avhjälptes.

Vi stå, herr talman, i år inför precis samma fråga. Örn vi sätta ett annat
lands namn i stället för Italien och ett annat namn i stället för envåldshärskarens
i. Rom, hade vår ståndpunkt då blivit till sanktionerna densamma som
nu? Frågan giver anledning till åtskilliga reflexioner.

Det är emellertid icke blott från denna utgångspunkt vi böra behandla vår
egen försvarsfråga. Alla hoppas vi livligt, att fredliga föreställningar i förening
med de påtryckningsåtgärder, som vidtagits, skola återställa freden i
åsyftade del av världen.

De förslag till försvarsväsendets omorganisation, som försvarskommissionen
utarbetat, ha icke utgått från dagsläget.

Det finnes tvenne åtgärder, som en klok människa vidtager för att skydda
åtminstone en del av sina materiella tillgångar. Den ena är att brandförsäkra
dem och den andra är att underhålla brandredskapen. De båda åtgärderna
komplettera varandra. Vår försäkring hos Nationernas förbund må ha sitt
värde, och vi böra vidmakthålla densamma, åtminstone så länge den visar sig

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ha någon betydelse för de små staterna. Men det är ingalunda säkert, såsom
den engelske utrikesministern uttryckt saken, att sanktionsförfarandet en annan
gång kan lia samma betydelse som för närvarande. Då behöva vi ett eget
brandsläckningsväsende. Det är detta, vi böra och skola reorganisera.

Trontalets innehåll ger vid handen, att regeringen så långt är överens med
det överväldigande flertalet av riksdagens ledamöter. Regeringen är också
i den lyckliga belägenhet, att densamma får allt vad den begär inom rimlighetens
gränser. Och dessa gränser hava icke överträtts av den nuvarande regeringen.
Var dessa gränser för övrigt gå, få vi tillfälle att överlägga örn
längre fram. Vi äro också eniga därom att vi sätta så stort värde på vår
frihet och självständighet, att vi, även örn det skulle behövas, försvara dessa
värden, och detta även örn vi aldrig kunna komma dithän, att vi under alla
förhållanden kunna sätta över våra försvarsanstalter den stolta devis, som
återfinnes på riksbankens sedlar: »Hine robur et securitas.»

Är det oro på det politiska området fortfarande, så är det oro också på det
ekonomiska. Osäkerheten ute i världen såväl som hos oss och bristande solidaritet
möter oss överallt.

I den exposé, som finansministern lämnar över det ekonomiska världsläget,
erinrar statsrådet örn att världshandeln alltjämt är av abnormt ringa omfattning.
I guld räknat har det sammanlagda värdet rent av visat en fortsatt
sjunkande tendens. Utom det att detta giver vid handen, att den sammanlagda
köpkraften hos folken, eller örn man så vill, välståndet, sjunkit ligger
givetvis orsaken däri, att varuutbytet hindras överallt. När den nuvarande
regeringen började sitt arbete, deklarerade den, att den skulle försöka främja
varuutbytet. Tiden och utvecklingen ha orsakat, att alldeles motsatta åtgärder
måst vidtagas. Andra länder ha handlat på samma sätt, och detta har
lett till vad jag nyss anförde ur statsverkspropositionen. Protektionismen
sitter i högsätet i alla länder, och skulle vi ensamma stiga ned och öppna portarna,
bleve följderna därav förvisso katastrofala, naturligtvis främst för jordbruket.

Emellertid har enligt min mening en osund inhemsk protektionism eller
skyddsanda gripit omkring sig, som måste påtalas. Det räcker icke med att
vårt lands konsumtion förbeliålles åt produktionen i landet som helhet. Varor,
tjänster och så vidare skola förbehållas viss del av landet eller viss grupp.
Man söker allt mer draga upp gränser för rörelsefriheten genom bestämmelser
och påbud av mycket olika slag. Det är som en frimodig västkusttidning
nyligen framhöll: man håller på att skapa ett hyll- och facksystem, vari
allt och alla skola uppsorteras och infogas. För några år sedan bojkottades
i en av våra större städer allt bröd, som icke bakades inom stadens hank och
stör. Påbudet synes ha väckt indignation även bland arbetarklassen och hävdes
utan vidare. För närvarande pågår en dylik inringningspolitik på skilda
områden och på skilda orter i vårt land. Jag observerade för några dagar sedan
ett .fall, där man likaledes i en av våra större städer diskuterat frågan örn
att blockera jordbruksalster, närmast trädgårdsalster och dylikt, som komma
från Skåne. Jag vet icke örn initiativtagarna äro lärjungar av Skåne. Det
ser så ut, enär hotet riktas särskilt mot denna framför andra skyddsvänliga
provins. Jag erinrar vidare örn strävandena att inringa handeln med visst
slag av livsmedel till den grad, att befolkningen inom vissa delar av landet
skall tvingas att köpa sitt behov uteslutande från en viss avgränsad del, även
om frakterna äro lägre och avståndet mindre till annan inköpsort. Det är
sådant som jag, herr talman, kallar missriktad protektionism eller skyddsanda.
Men även på andra viktiga områden ser man utslag av samma skyddsanda,
hämmande för utvecklingen. Jag syftar härmed på ansträngningarna

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

att snöra in vårt nyaste samfärdsmedel. Jag tror, att ingen överdrift är att
säga, att ett formligt krig pågår mot bilismen. Och värre skall det bli, örn
vissa förslag komma att gå igenom. Redan nu vidtagas de mest vidunderliga
åtgärder för att komma förbi eller igenom alla stängsel, och uppfinningsrikedomen
på detta område är storartad.

Från statens järnvägars sida protesteras regelbundet, då det gäller en ny
trafikrättighet, även örn ortsmyndiglieterna och befolkningen inom orten anse
den aldrig så befogad ur allmän synpunkt. Det torde råda en mycket allmän
uppfattning örn att våra statsjärnvägar skötas mönstergillt, men omtanken
örn denna ståtliga byggnad går för långt. Mot tiden och utvecklingen
spjärnar vederbörande dock förgäves. Med samma fog som nu S. J. gör gällande,
att den bör ha kompensation för minskad trafik på grund av bilarnas
och kanske snart flygmaskinernas utökning, kunde på sin tid massor av människor,
vilka gingo miste örn inkomster från personskjutsar och körslor med
hästfordon, lia begärt ersättning av järnvägarna vid dessas tillkomst.

Ja, allt detta och mera därtill är, såsom jag framhållit, en följd av en missriktad
skyddsanda, vilken måste observeras och i tid stäckas. Dit hänför
jag ytterligare en annan företeelse. Såsom vi alla torde ha observerat, pågår
det för närvarande inom våra stadssamhällen en rörelse som går ut på att
från andra och till det egna samhället draga industrier och öka möjligheterna
att locka dem till sig. Propagandakommittéer, som det heter, utses av de
olika städerna, vilkas uppgift skall vara att tillföra städerna nya industrier
och nya arbetsmöjligheter. I och för sig är naturligtvis detta ingenting klandervärt.
Men, mina herrar, vart skall det bära hän, örn man fortsätter på den
inslagna vägen? Den ena staden överbjuder den andra inför enskilda och industrier.
Man upplåter tomter gratis, man ställer kommunens namn i borgen
för lån eller rent av utlånar pengar till dem som vilja reflektera på att flytta
till kommunen. Det är ett utslag av bristande solidaritet, som från det allmännas
sida måste tillbakavisas.

Vidare se vi hur arbetstillfällena förbehållas de på en viss plats eller ort
bosatta och mantalsskrivna personerna. Det är framförallt synd örn de fattiga
och arbetslösa som råkat hamna i en kommun, där de icke äga hemortsrätt.
Det heter i fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelserna äro skyldiga att i första
rummet följa läget på arbetsmarknaden och tillse, att de fattiga och arbetslösa
få arbete. Men i praktiken tillgår det ofta så, att fattigvårdsstyrelserna
samarbeta med ledningarna för industrierna och yrkesmännen på
platsen för att få upplysning, huruvida de som kunna komma i fråga till erhållande
av arbete äga hemortsrätt inom kommunen eller ej. En »utsocknes»
får alltid svårt att få sysselsättning, när det är trångt örn försörjningsmöjligheterna.

Vad jag här sist påpekat utgör ett hinder för arbetskraftens fördelning efter
behov. Detta gäller framförallt de med allmänna medel anordnade arbetena.
Att få så stora summor statsmedel som möjligt är en strävan, vilken är gemensam
för såväl enskilda som kommuner och andra samfälligheter. I världskrigets
spår följde en slappnad moral med bristande laglydnad och brott. I
den ekonomiska krisens spår följer en slappnad ansvarskänsla. Ett system
som uppammar känslan av att staten sörjer för allt och alla är farligt. Detta
måste, herr talman, upprepas ännu en gång.

Jag är här inne på en sida av utvecklingen, vilken det torde finnas anledning
att litet närmare beröra. I en motion år 1934, väckt i denna kammare av andre
vice talmannen m. fl., hemställdes örn ett omsorgsfullt övervakade av att
hjälpverksamheten icke urartade så, att en demoraliserande understödsanda
uppammades, och att detta måste vara en ovillkorlig förutsättning för de stora

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

uppoffringarna. Utskottet föreslog riksdagen att anhålla hos Kungl. Majit
om föranstaltande av skärpt kontroll över tillämpningen av regler gällande för
hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Vidare framhöll utskottet angelägenheten
av, att de kontrollerande organen jämväl utövade rådgivande verksamhet.
Riksdagen fattade beslut i enlighet härmed. Detta beslut avsåg visserligen
framförallt arbetslöshetskommissionens verksamhet men bör vara allmängiltigt.
Huruvida någon särskild åtgärd blev vidtagen med anledning av riksdagens
skrivelse känner jag icke. Så torde knappast vara fallet. Att kontrollen
i samband med hjälpverksamheten eftersatts här och var torde vara lätt att
påvisa. Jag syftar då icke allenast på vad som blivit känt och påtalat genom
åtalsmakten. Dåligt samarbete mellan de organ, som handhava eller handhaft
olika hjälpformer, kan också konstateras. Jag åsyftar härmed närmast sambandet
mellan den nu avvecklade stödlåneverksamheten och hjälpen till bostadsförbättring.
Med bristande kontroll och övervakning, utan råd och upplysning,
ha dessa hjälpformer icke överallt blivit till det gagn de kunnat. Jag håller
före, att en undersökning rörande resultatet av de olika formerna för hjälpverksamhet
vöre av ett mycket stort värde för framtiden. En sådan undersökning
borde självfallet vara av intresse för regeringen, särskilt örn ett helt
annat och oprövat ekonomiskt system skall införas i vårt land, med större ingripande
från statens sida och ännu större och omfångsrikare subventionsformer.

Vår nuvarande samhällsordning vilar på enskild företagarverksamhet och
sparsamhet. Att denna samhällsordning är uppluckrad skall icke bestridas.
Staten är skattkammaren, som aldrig blir tom. Men även örn så är fallet, borde
icke alla, som utgöra staten gemensamt, vara något mera aktsamma örn staten
och känna sig mera solidariska med staten? Hur vore det, örn vår utmärkte
ecklesiastikminister i ett nästa skolprogramföredrag toge upp fråga om undervisning
i skolorna örn vad staten är och upplysning om nödvändigheten att
vårda våra gemensamma statsintressen?

Sådant tal är kanske mera omodernt i dag än någonsin tidigare. Statsinkomsterna
svälla, utgifterna ökas, och skulderna betalas, samtidigt som skatterna
sänkas. Det är helt enkelt ett strålande tidsskede i ekonomiskt hänseende vi
befinna oss i. Från alla håll räckas blommor till finansministern, och det finnes
anledning härtill. Särskilt i de socialdemokratiska tidningarna finnas dock
inga gränser för kårleksyran. Naturligtvis flödar strömmen av gratulationer
rikligt från Norra Bantorget mot kanslihuset. Det är nästan rörande att se på.
Tänk bara på hur rätt de många ledarskribenterna fått! När vi och hela världen
råkade in i en depressionsperiod av svåraste slag, var det ju genast klart
att detta betydde kapitalismens bankrutt. När vi sedan kämpade oss genom
mörkret och ut i ljuset igen, blev resultatet ett bevis på socialismens segerkraft
och en triumf för socialism.

Det finns en del personer, vilka på grund av sin ställning ofta nödgas hålla
tal och nästan lika ofta lyssna till mer eller mindre sockrade tal, riktade till
dem själva. Mångå tycka den sistnämnda pinan vara störst. Jag skulle mycket
misstaga mig, om icke finansministern tillhör denna grupp. Det fanns i
det gamla Atén vissa personer, vilkas enda sysselsättning det var att prisa de
styrande och sjunga deras lov. Det förefaller mig som örn historien upprepas
även i detta stycke. Visst skola vi följa Pauli anvisning — ja, jag menar i
Pauli brev — och vara glada med dem som äro glada, men det bör vara någon
måtta liven med glädjeyttringarna.

Det kan icke falla mig in att förringa betydelsen av finansministerns förslag
att omedelbart och på en gång återbetala en betydande del av den upplåning,

Första kammarens protokoll 1086. Nr 8. 2

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

som staten under de sista åren företagit. Men sedan denna extra återbetalning
på 116.5 miljoner kronor skett, återstå dock betydande belopp. Finansministern
hänvisar också till amorteringsbehov av skilda slag, vilka utgöra en tillräcklig
erinran om, att den fortsatta konsolideringen av statens finansiella
ställning är en angelägen uppgift, och att härför måste åtgå betydande belopp
under kommande år. I detta sammanhang påpekar finansministern bland annat,
att ännu återstå icke ersatta förluster för Kreditkassan av år 1922 på
över 20 miljoner kronor. På riksgäldskontorets avskrivningskonto finnes ett
icke utjämnat belopp på över 16 miljoner kronor, för att icke tala örn de väldiga
belopp av oräntabla lånemedel i statens järnvägar, vilken summa närmar
sig 200 miljoner kronor, som böra amorteras eller avskrivas. Till dessa summor
böra ock läggas icke fixerade belopp, som finnas bokförda på olika fonder
för utlåning, och som äro mer eller mindre •— mest mer •— problematiska
till sitt värde.

Det bör alltså bemärkas, att om man gått den vanliga vägen att betala gamla
skulder först och verkställa eftersatta amorteringar, innan man betalade
»handlånen», hade resultatet av operationen — det vill säga konsolideringen
•—• ur statsfinansiell synpunkt blivit praktiskt taget detsamma, men det hade
icke sett så bra ut. Och då hade måhända jublet icke blivit alldeles så högljutt.
Det finns emellertid — jag understryker det — ingen anledning att
missunna sångarna glädjen att sjunga eller föremålet att njuta av sången.

Vad som är en allvarligare sida i diskussionen om de senaste årens finanspolitik,
det är att från samma håll som jag hänsyftade på alltjämt framhålles,
att denna finanspolitik har den största förtjänsten av uppsvinget. Jag
säger icke att finansministern ger anledning till dessa reflexioner, men de som
sjunga hans lov göra det. Skulle denna uppfattning bli rotad hos vårt folk,
kan det komma att betyda, att under en framtida lågkonjunktur ännu större
krav ställas på statskassan för att nå samma mål. Och det är ingalunda säkert,
att ens en ännu större »insprutning» av penningar leder till resultat. Det
bör nämligen erinras om och starkt understrykas, att finansministern i sin
redogörelse för världskonjunkturen konstaterar en förbättring i alla länder.
Naturligtvis är det för ett sunt omdöme denna utveckling, vilken varit avgörande
för vårt uppsving. Huru mycket våra ansträngningar kunnat inverka,
ja, därom tvista de lärda och fackmännen. Utgår man från nationalinkomsten,
som för 1934 beräknats till 7.5 miljarder kronor, skulle de av staten tillsatta
penningarna öka den sammanlagda inkomsten med låt oss säga 3 ä 4 procent.
Och även örn, såsom finansministern tidigare gjort, man fördubblar ökningen,
komma vi icke högre än till 7 ä 8 procent. Jag har velat påpeka detta, därför
att felkalkyler och oriktiga slutsatser äro riskabla även för den som har
god ekonomi.

Vi äro alla mer eller mindre benägna att glömma. Det borde vi dock icke
göra, vare sig det gäller att rosa eller risa dag som är inne. Erfarenheten är
i vanliga fall och i stor utsträckning den bästa läromästaren. Vad vi upplevat
och nu uppleva är ingen ny företeelse i och för sig. Många av oss som
sitta här i dag voro med och granskade en budgetredovisning, som visade ett
nettoöverskott på cirka 170 miljoner kronor. Det fanns en kassafond på cirka
500 miljoner. Ett par år senare togs från kassafonden den aktningsvärda
summan av 175 miljoner för att balansera budgeten, och ändå visade budgeten
ett underskott på omkring 50 miljoner. Det är för övrigt en vanlig erfarenhet,
att i dåliga tider och nedåtgående konjunkturer en finansminister aldrig
kan vara nog pessimistisk. Man beskyllde mig en gång för att vara för pessimistisk.
och detta särskilt från socialdemokratiskt håll. Men jag blev lurad,
lika väl som alla andra vilka varit finansministrar under nedåtgående kon -

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

junkturer. I goda och uppåtgående tider överträffas ofta finansministerns mest
sangviniska beräkningar. Vi må alla hoppas att så må ske även denna gång.
Och det är nödvändigt att så sker. Ty de 20 miljoner som finansministern
behöver ha tillgängliga för en skattesänkning har han själv räknat upp utöver
vad myndigheterna föreslagit. Alltså är det en optimism som vi bygga
på och som jag hoppas skall hålla. Men såsom jag erinrat om, komma ljus
och mörker att växla hädanefter som hitintills. Vi kunna artificiellt lysa
upp vår bostad och våra gator, vattna våra små trädgårdar, men när solen
går ned bakom horisonten och himlen är kopparfärgad, komma vi ej långt
med våra små ansträngningar att vare sig lysa upp landet eller vattna jorden.
Naturligtvis böra vi ej underlåta att göra vad vi kunna för att förbättra ställningen
på ett så förståndigt sätt som möjligt. De gamla egyptiernas exempel
att spara något från sötebrödsdagarna till dess tillgångarna minskas men
behoven kvarstå är efterföljansvärt ännu i dag. Det gäller för elen enskilde,
det gäller för folket i sin helhet.

Finansministerns skiss av framtiden har redan blivit bedömd av de föregående
talarna. Den ger vid handen, att även under de närmaste åren mycket
stora anspråk komma att ställas på statskassan. Det är också ganska naturligt
att grupper, vilka icke varit föremål för riksdagens omtanke på något särskilt
sätt, nu göra sig påminta. Bland dessa har jag personligen särskild anledning
tänka på landets lärarkår, vilken på sin tid avvisades uteslutande med
hänvisning till det ekonomiska läget och statens tomma kassakista. En välvillig
förnyad prövning av dess lönefråga är berättigad.

Finansministern slutade sitt radiotal för några dagar sedan, enligt tidningsreferaten,
med att framhålla, att det är en stor uppgift för svensk politik att
skaffa arbete åt de arbetslösa och att göra arbetstillgången bättre och tryggare.
Vi instämma säkerligen alla i detta uttalande. Jag fruktar dock, att
vi ej äro lika eniga, när det gäller att finna medlen att nå detta önskvärda
resultat med våra politiska strävanden och ansträngningar. Det finnes tvenne
ofrånkomliga faktorer i produktionsprocessen, kapital och arbete. Finansministerns
uttalande berör bara den ena faktorn. Den andra går han förbi i
detta sammanhang men behandlar den i ett annat. Det är sant att vi ha gott
om penningar i landet för närvarande, men detta bör icke föranleda oss att
behandla kapitalet i den enskildes hand som örn detta vore rent av skadligt.
Detsamma gäller också den enskildes näringsfrihet. Frågor inom detta område,
vilka tilldragit sig ett alldeles särskilt intresse under förra året i den
allmänna diskussionen, beröras icke alls i statsverkspropositionen. Jo, kanske
finansministern tänker på sina monopolplaner, när han med avseende å kommande
års ökade utgifter uttalar, att vi böra räkna med sannolikheten av att
nuvarande inkomstkällor icke skola visa sig vara tillräckliga. På ett annat
ställe skymtar också kaffemonopolet i bakgrunden eller omnämnes i varje
fall. Planerna på statsingripande i näringsfriheten, planhushållningen, och
åtgärder enligt socialismens program och riktlinjer liro eljest osynliga i statsverkspropositionen.
Ja, principiellt sett hade vilken borgerlig ministär som
helst kunnat lägga fram densamma. Betyder nu detta, att vi äro överens örn
att _vi böra behålla vårt nuvarande ekonomiska system, byggt på enskilt initiativ,
rörelsefrihet och personligt ansvar? Förvisso icke. När vi sluta denna
riksdag. kommer regeringen att blåsa upp till strid, till en avgörande
strid enligt mångas mening. Alla vackra tal örn samförstånd och samarbete
fruktar jag då äro glömda. Ilandets framtid ligger i socialismens seger! Så
kommer parollen att ljuda.

Herr talman, vi som icke tro att en sådan seger och en sådan utveckling
vore gagnelig för vårt land och vårt folk, vi ämna hädanefter som hitintills

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

efter måttet av våra krafter gå till försvar för urgammal frihet, söka fram,ia
ett fortsatt reformarbete till folkets lyftning, ekonomiskt och andligt, och slå
vakt om det fosterland som vi gemensamt äga och gemensamt vilja styra även
i framtiden.

Herr statsrådet Wigforss: Det har i grund och botten under denna debatt
inte sagts så mycket, som nödvändiggör ett svar, men vissa uttalanden ha ju
ändå i korthet gått in på kärnpunkten av den politik, som har tagit sig uttryck
även i den framlagda budgeten, och det kanske är lika gott, att jag nu på ett
tidigt stadium av debatten säger vad jag har att säga i den frågan, som att
jag väntar till senare, eftersom väl principiellt sett kanske inte så mycket nytt
kan komma fram på detta område.

Jag vill då först säga ett par ord till den andre talaren i ordningen, som
jag tackar för den välvilja, med vilken han behandlade det framlagda budgetförslaget.
Jag tror inte det är på många punkter vi behöva vara oense, men
jag skulle ha varit honom tacksam, örn han på en punkt, där han uttalade vissa
önskemål och, jag skulle vilja säga, även en viss varning, hade givit något
konkret exempel, nämligen när han inför denna svällande budget ■— svällande
på utgiftssidan även i förhållande till inkomsterna — framhöll önskvärdheten
av att man mycket noga prövade de upptagna anslagen. Såvitt jag kunde
förstå, låg där bakom en bestämd förhoppning örn att kunna pressa ned deni.
Jag tror, att man kommer att finna — och det få ju utskotten konstatera, då
de under riksdagens lopp komma att granska denna budget -— att trots det att
inkomsterna ha flödat rikligare, än man ännu för några månader sedan vågade
hoppas, så har verkligen en ganska sträng sparsamhet blivit iakttagen. Det
kanske förefaller överraskande att få höra det, men jag är ganska viss örn, att
när utskotten ha gjort sin granskning, så blir det mycket svårt att väsentligen
pressa ned de utgifter, som här äro föreslagna, örn jag undantar sådana punkter,
där man på grund av rent politiska bedömanden är av olika mening, huruvida
ett anslag skall komma med eller inte.

Det är riktigt, att inkomsterna ha flödat rikligt, som jag nämnde, i förhållande
till vad man hade väntat. Men de ha ända inte flödat sa^ rikligt, att det
inte varit nödvändigt att på en punkt göra ett visst avsteg fran de principer
för användningen av pengarna, som förut ha varit gällande —• det var också en
punkt, som den andre talaren berörde — nämligen i fråga örn bilskattemedlen.
Det är alldeles riktigt och detta avsteg är gjort med öppna ögon. 7 miljoner
kronor lia blivit tagna till annat än direkta anslag för vägändamål, nämligen
till återbetalande av den kortfristiga skulden. Jag har väntat, att den fragan
skulle komma upp. Jag vet, att pa manga hall i riksdagen det alltjämt uppstår
en känsla av oro, så fort man rör vid dessa medel, och jag har därför
på den punkten velat säga ett par ord.

Motiveringen för att i detta läge taga 7 miljoner av bilskattemedlen, som
flutit in med större belopp än man tidigare kunnat vänta, för amortering av
kortfristiga lån ligger däri, att dessa lån i så ofantlig utsträckning blivit omvända
för väganläggningar. Jag har en uppgift från arbetslöshetskommissionen,
som går ut på att man under budgetåren 1933/34 och 1934/35 för vägarbeten
använt inte mindre än 90 miljoner kronor, och man beräknar, att av
dessa 90 miljoner skulle ungefär 75 miljoner vara tågna av lånemedel. Det
är tydligt, att även örn en del av dessa vägarbeten inte hade blivit utförda, så
vida inte de extra ordinära förhållandena med avseende å arbetslösheten varit
rådande, så skulle en icke obetydlig del lia kommit till stand ända förr eller
senare med hjälp just av bilskattemedel och de vanliga väganslagen. Det
kan således inte anses vara annat än ett relativt litet bidrag till bekostande

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

av vägförbättringar, som härigenom utgår, och det är ju, kan man säga, en
engångspost. _ De finnas kanske, som i den punkten skulle vilja ha reda på
den uppfattning, som för närvarande representeras inom regeringen — det
har ju så mycket talats örn att man borde föra bilskattemedlen över till den
allmänna budgeten. I den offentliga diskussionen har man gång på gång
yrkat, att antingen skulle bilskatten sänkas därför, att medlen äro för stora,
eller också —- och det har varit det vanliga — skulle dessa medel inte längre
reserveras för vägändamål. Jag har en annan uppfattning, beroende på en
omständighet, som kanske inte alltid uppmärksammats, och det är, att vi för
närvarande i vårt land på olika vägar söka efter möjligheter att lätta kommunernas
skattebörda. Det har visat sig vara förbundet med mycket stora svårigheter
att lätta kommunernas skatter, och detta är kanske den punkt, där
den direkta beskattningen är som allra hårdast. Man har försökt att flytta
över en del av folkskolekostnaderna till staten. Det tar sig uttryck redan i
den nu framlagda budgeten, och när vi se, hur utgifterna där svälla på den
åttonde huvudtiteln, så få vi inte glömma av, att detta motsvaras av en utgiftsminskning
inom kommunerna. Det är alltså fråga örn en överflyttning, inte
örn en ökning. Men trots denna överflyttning, och när man vet vilka svårigheter
som säkert äro förbundna med en överflyttning av fattigvårdsutgifter,
är det synnerligen tacknämligt, örn man kan finna något område, där ett lättande
av den kommunala beskattningen kan ske genom överflyttning till staten.
Och ett av de områden, som man där kan tänka på, är vägskatten. Jag
har den uppfattningen, att man genom att använda bilskattemedlen i större
utsträckning för att lätta vägbeskattningen skall kunna komma ett steg närmare
den utjämning eller den lättnad i den kommunala skattebördan, som vi säkerligen
allesamman önska. Där finnes ett sådant utrymme för användningen
av de flödande bilskattemiljonerna, att det inte föreligger någon anledning,
såvitt jag kan förstå, att överväga att taga dessa bilmedel och använda dem
för de vanliga budgetändamålen inom statsregleringen.

I övrigt har jag ingenting att tillägga med anledning av herr Nilssons i
Gränebo yttrande, och jag skall gå över till de båda andra talarna, som väl
få anses representera en mera kritisk inställning till regeringens politik. Jag
gör det inte för att, som herr Bagge yttrade, återupprepa en många gånger förd
diskussion, som inte kan tänkas leda till något närmande, åtminstone inte mellan
hans uppfattning och min, utan jag gör det därför, att en diskussion örn
det, som varit, har följder för det kommande.

Herr Bagge strök under — och jag hade samma intryck av herr Hamrins yttrande
-— att de lärdomar, som man kan draga av de sista årens politik, torde
komma att bli ganska olika. Herr Bagge menade, att de erfarenheter, vi ha haft
av den nu förda krispolitiken, äro sådana, att när det kommer en ny depression
och det sålunda gäller för svenska riksdagen och svenska folket att avgöra,
vilken krispolitik som skall följas, då var herr Bagge alldeles på det klara med,
att vi med alla medel skulle undvika det slags politik, som vi fört under de
sista åren.

Herr Hamrin yttrade sig inte alldeles på samma sätt, men han menade, att
den politik, som blivit förd, kunde under andra förhållanden ha blivit helt misslyckad,
och därför vore just inte så mycket lärdomar att hämta av den — örn
jag förstod honom rätt. Jag tror, att herr Hamrin på den punkten bygger på
ett missförstånd örn utvecklingen i världen. Och herr Bagge bygger på en
missuppfattning av själva innebörden i den politik som vi ha fört, trots alla de
långa resonemangen. Herr Hamrin menade, att det kan inte ha spelat någon
vidare roll vad vi här i Sverige ha gjort, därför att, som jag skulle lia sagt i
översikten av det ekonomiska läget, hela världen befinner sig i en uppgångs -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

period. I de många tal om denna krispolitik, som herr Hamrin erinrade örn
och som säkerligen vore mycket tröttande, örn man skulle vara tvungen att höra,
dem örn igen, tror jag, att de allra flesta talare under det sista året varit ivriga
att framhäva, att världen är uppdelad i två olika, jag vill inte säga hälfter,''
men två olika delar, av vilka den ena visar just en sådan uppgång, medan den
andra inte visar några egentliga tecken till att komma ut ur depressionen.
Den senare delen är den, i vilken man har fört den gamla »sunda» budgetpolitiken,
som tror, att man kan rädda statens finanser, rädda förtroendet för staten
och för näringslivet genom att pressa ned utgifterna. Exempel härpå äro,
såsom ofta framhållits, Frankrike och Holland. Det är faktiskt så, att det är i
de delar av världen, som mer eller mindre kastat loss från detta gamla, börjat
med att kasta loss från vad man ansett vara den naturliga och nödvändiga
grunden för varje sund näringspolitik — guldmyntfoten —, det är inom
dessa länder, säger jag, som man kommit till en förbättring, mer eller mindre.

När herr Hamrin i det sammanhanget ytterligare ville markera sin ståndpunkt
genom att säga, att de i förhållande till hela folkets inkomst relativt små belopp,
som blivit utgivna, egentligen inte kunde ha haft så stor inverkan, så vill
jag ställa en direkt fråga till herr Hamrin. Det finnes ett område av det svenska
näringslivet, där användningen av pengarna visserligen tagit stor omfattning,
men där dessa belopp dock äro betydligt mindre än de, som givits ut för
offentliga arbeten — jag syftar på vad som har gjorts för jordbruket. Även
om man räknar med att få en förlust på spannmålsregleringen av, låt oss säga,
70 å 80 miljoner, är det någon som tvivlar på, att detta uppehållande av spannmålspriserna
genom denna kreditgivning skaffat jordbrukarna inkomster, som
de eljest inte skulle ha fått? Är det någon, som tvivlar på, att detta varit en
så väsentlig hjälp för jordbrukarna att det är alldeles meningslöst att säga,
att dessa åtgärder inte haft någon effekt?

Men för att gå vidare: är det någon, som tror, att detta uppehållande av
jordbrukets prisnivå och alltså av jordbrukarnas inkomster inte skulle ha haft
någon betydelse för näringslivet i övrigt, en betydelse, som inte på något sätt
kan mätas genom att sätta 70 ä 80 miljoner kronor i relation till den svenska
nationalinkomstens 7,000 ä 8,000 miljoner? Jag tror, att man nog kan ha svårt
att på alla punkter klargöra sammanhanget mellan ett uppehållande av prisen
på vissa punkter och igångsättandet av företag på vissa punkter samt det allmänna
uppsvinget men att det finnes ett sådant sammanhang, därom tror jag
att de flesta människor för närvarande trots allt äro övertygade.

Det är inte på det viset, som herr Bagge säger, att regeringens politik i praktiken
varit en annan än den själv har proklamerat. Herr Bagge säger, att utgångspunkten
varit, att vi skulle öka statens utgifter under de dåliga tiderna
för att sedan inskränka dem, när tiderna bleve bättre, och han säger, att det
lia vi ju inte gjort, utan raka motsatsen: vi ha fortsatt med de väldiga utgifterna
nu sedan tiderna blivit bättre. Ja, jag behöver bara hänvisa till, att det
var vid 1933 och 1934 års riksdagar, som vi beslöto de väldiga anslagen av
lånemedel, att redan vid 1935 års riksdag icke något nytt beslut fattades örn
upplåning av medel för att sätta igång arbeten, samt att vi nu, 1936, kunna
lägga fram förslag, som innebära återbetalning av lånen. Det är, såvitt jag
förstår, en fullständig konsekvens i denna politik. Och när herr Hamrin säger,
som sanningen är, att denna budget gärna kunde lia blivit framlagd av vilken
konservativ finansminister som helst, så slår han huvudet på spiken. Att betala
tillbaka skuld och sänka skatt har alltid ansetts vara en god konservativ
finanspolitik, men det hindrar inte, att denna finanspolitik är ett nödvändigt
och förutsett led i den finanspolitik, som regeringen har fört. Den har nämligen
innehållit båda delarna: först lån för att hålla uppe köpkraften vid en

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

tidpunkt, då den enskilda företagsamheten låg nere, därefter balansering av
budgeten och slutligen så snabbt som möjligt återbetalning.

Man kan naturligtvis fråga sig vilken roll de olika faktorerna lia spelat, och
därom kommer man alltid att tvista. Jag tror inte, att det finnes någon möjlighet
att avväga den olika effekten av, låt mig säga, exportens ökning, jordbrukets
förbättrade priser, de offentliga arbetena inom landet och den stimulerande
verkan överhuvud taget, som valutapolitiken och känslan av att man
äntligen nått botten och var på väg uppåt ha haft. Men en sak vill jag
vända mig mot med skärpa, nämligen utspridandet av den föreställningen, att
den finanspolitik, som regeringen fört, inte skulle så att säga stå i relation till
näringslivets egna krafter. Herr Hamrin för fram det gamla talesättet örn att
vi år 1932 predikade om att kapitalismen skulle vara upplöst och gå till botten,
och nu skulle socialismen komma. Det finnes icke ett anförande, tror jag,
som jag hållit under dessa år, när det gällt denna krispolitik, där jag inte har
betonat, att den har varit en, örn jag vågar använda ett icke vackert uttryck,
nödhjälp från statens och det allmännas sida för att sätta nytt liv just i det
bestående ekonomiska systemet. Om vi inte haft den bestämda föreställningen,
att detta ekonomiska liv i sina nuvarande former på vissa punkter råkat i baklås
och inte kunde reda sig på egen hand förr än kanske efter mycket lång tid,
men att man kunde lösa detta baklås snabbare genom ett ingripande från det
allmännas sida, ja, då hade vi inte med så stora förhoppningar eller så stor
säkerhet vågat gå in på denna politik. Vi ha aldrig sagt någonting annat än
att denna krispolitik är till för att med det allmännas hjälp stimulera det enskilda
näringslivet, så att återhämtningen skulle bli snabbare. Vi ha byggt på
den enskilda företagsamheten och de enskilda människornas önskan och förmåga
att försörja sig själva, deras villighet att arbeta, så fort förhållandena
bli sådana, att de se någon utsikt till att nå vad de vilja. Det är inte vi, som
talat om, att denna politik skapat understödstagaranda bland människor, som
inte vilja göra någonting. Det är inte vi, som sagt, att företagarna i grund och
botten förlorat sin företagsamhet. Vi ha sagt, att förhållandena på arbetsmarknaden
och inom det ekonomiska livet äro sådana, att människornas naturliga
önskan att försörja sig genom arbete och deras naturliga företagsamhet
inte få komma till sin rätt. Och vi vilja på sådant sätt påverka dessa förhållanden,
att denna arbetsvillighet och företagsamhet verkligen få lov att taga
sig uttryck, och vi tycka, att vi ha lyckats. Det är riktigt.

Om man nu vill säga, att det på andra håll lyckats med andra medel, så
kunde det vara skäl att taga upp ett par exempel. Det är riktigt, att ett land
som England har kommit ett gott stycke ut ur krisen, likaväl som vi. Men
det har England inte gjort genom att radikalt skära ned sina utgifter •—- något
som man där tidigare liksom i Sverige ansett som det enda riktiga och
vilket, såvitt jag kan förstå, herr Bagge menar, att vi skola göra, när nästa
kris kommer. I England har man inte satt i gång offentliga arbeten i samma
utsträckning, som vi ha gjort. Men man har gjort någonting annat. Man
har underhållit hela den arbetslösa befolkningen genom kontantunderstöd. Genom
att sålunda hålla uppe de stora folklagrens köpkraft har man motverkat
krisen på ett sätt, varom jag skulle tro, att det inom England ej råder mer
än en enda mening, nämligen att det har varit räddningen. Det finnes ett annat
land. Tyskland, där man också minskat arbetslösheten. Där har man visserligen
inte givit så mycket kontantunderstöd, men i stället har man satt i
gång offentliga arbeten i en ofantlig utsträckning: arbeten för rustningsändamål.
Vi ha här i vårt land satt i gång andra offentliga arbeten, och vi
lia vidtagit åtgärder för att hålla uppe jordbrukspriserna. Jag tror, att den
väg, som vi valt, örn man nu lugnt skall överväga fördelar och nackdelar, är

Xr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

att föredraga framför både Tysklands och till oell med den, som följts i England.

Man kan naturligtvis skaka på huvudet och säga: det går inte att bevisa,
att de här åtgärderna lia haft någon betydelse. Det kan man ju säga. Och
vad herr Bagge angår, så tror jag, att han vidhöll i stort sett den uppfattning
han givit uttryck åt 1933 och 1934, nämligen att denna politik, som man fört,
måste leda till olycka för det svenska näringslivet. Jag förmodar, att hans
svar kommer att bli, att detta näringsliv har visat sig ännu starkare än vad
till och med han trodde, eftersom det har kunnat tåla en sådan hästkur, som
det har blivit underkastat genom riksdagens politik under dessa år. Men man
kan inte säga, att krisårens anslag inte ha haft någon effekt eller kanske till
och med haft en skadlig effekt, och samtidigt, såsom herr Bagge gjorde i
sitt yttrande, varna för den följd av en fortsatt sådan krispolitik med stora
statsutgifter, som han utpekade, när han talade om att den skulle leda till en
ännu värre depression efteråt. Det betyder, som var och en förstår, att han
menade, att fortsatta anslag till offentliga arbeten skulle driva upp den nuvarande
relativt goda, moderata konjunkturen till en sådan höjd att fallet efteråt
måste bli så mycket större. Men då innebär detta, att han erkänner
effekten i hausseriktning av dessa statsutgifter.

Man kan som sagt från ena sidan förklara, att dessa offentliga arbeten
äro betydelselösa. Man kan från andra hållet säga, att de äro farliga därför,
att de leda till en onödig hausse. Men man kan inte samtidigt företräda båda
dessa uppfattningar.

Om jag sedan skulle säga ett par ord om framtiden, instämmer jag alldeles
i vad herr Bagge yttrade örn, att framtiden är ganska oviss. Jag har
försökt att förutberäkna utgiftsökningarna. Det är med tacksamhet jag hör,
att man inte uppfattar detta såsom ett nytt exempel på lättsinne, utan tvärtom
betraktar det som någonting önskvärt. Det var nämligen med ganska stor
tvekan, som jag vågade mig på att sätta sakkunnigt folk i arbete för att söka
se efter, hur mycket de automatiska stegringarna skulle gå till 1937/1938
och 1938/1939 samt dessutom rada upp en del andra önskemål, som äro framförda.
Och jag skulle vilja säga, att det är med ännu större tveksamhet, som
jag gjort vissa antaganden rörande inkomstutvecklingen under de följande
åren. Men örn man i någon mån eller i stort sett vågar använda de siffror,
som nu kommit fram, så är det ett stort slutresultat, som framställer sig,
nämligen, att vi, endast under antagande av en ny markerad konjunktur förbättring,
om vilken vi i detta ögonblick inte kunna göra oss en föreställning
hur den skulle se ut eller varpå den skulle bero — möjligen på en inflation i
världen eller åtminstone i Förenta staterna, som skulle kunna tänkas göra, att
vi i den konjunkturkurva, som nu så småningom sakta börjat sin uppgång,
skulle få en ny våldsam knyck uppåt ■—- endast under sådana förutsättningar
kunde tänka oss en ökning av statsinkomsterna under de närmaste åren, som
skulle kunna tillåta oss att tillgodose alla de önskemål, som jag räknat upp,
och som delvis äro ofrånkomliga därför, att de äro automatiska ökningar. Då
vi nu inte våga göra ett sådant antagande om en ny markerad uppgång av
konjunkturen, då lia vi bara två vägar att välja på, antingen att skaffa oss
ökade statsinkomster eller att vara försiktiga med de utgiftsökningar, som under
de närmaste åren göras. Jag tror, att där har man ett gemensamt önskemål,
och jag är sålunda alldeles överens med herr Bagge, när han säger, att
vi få vara försiktiga med dessa utgifter. Men örn det tillåtes mig så får jag
verkligen uttrycka en undran, hur det skall vara möjligt att göra detta, när vi
hörde herr Bagge — jag gläder mig åt det — uttala sin anslutning, och jag
tror även herr Hamrin gjorde det, till tanken att man skall företaga en löne -

Fredagen den 17 januari f. na.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

reglering på vissa områden och dessutom, som herr Bagge menade, öka ut
kostnaderna för försvarsväsendet med, låt mig säga 45 miljoner kronor. Till
detta får man lägga de utgifter för nästa budgetår på 30 miljoner och för
1938—1939 på över 40 miljoner kronor, som vi ha kallat automatiska.

Det är inför dessa utsikter till stigande statsutgifter, som jag inte har kunnat
underlåta att hysa en viss tvekan örn skattesänkningen. Jag behöver väl
inte säga, att denna tvekan örn skattesänkningen ingenting har att göra med
någon ovilja mot att överhuvud taget sänka skatten. Om det är någonting,
som vi under hela den tid jag varit i riksdagen ständigt ha slagits örn, så har
det varit hur en sådan skattesänkning skulle ske, och jag tror, att det parti
jag tillhör har varit lika ivrigt som något annat att sänka skatterna, men vi ha
delvis haft annan mening än andra politiska grupper om vilka skatter, som
borde i främsta rummet ifrågakomma till sänkning. Det önskvärda i en skattesänkning
diskuterar jag således inte. När den skatteproposition kommer, som
jag snart hoppas få färdig, rörande en omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten,
så hoppas jag däri också kunna inrycka en utredning, som visar
fördelningen av hela det svenska skattetrycket, och jag tror, att man där kommer
att finna, att även mycket små inkomsttagare -— jag skulle vilja säga
inte minst små inkomsttagare —- tyngas av en ganska betydande skattebörda.
Visserligen kan det sägas, att den till icke ringa del beror på, att även dessa
mindre inkomsttagare inte vilja underlåta att använda varor, som inte äro
absolut nödvändiga för människans nödtorft eller hälsa, men jag förmodar,
att vi ändå få finna oss i, att människor ha vissa vanor, och även örn jag erkänner,
att beskattningen, när den gäller öl, sprit och tobak, står i en särställning
så hindrar det inte, att när det gäller att avgöra, bur mycket som
betalas i skatt av folk med relativt små inkomster, man i vårt land kommer
upp till förvånande höga belopp.

Men, som sagt, inför utsikten till en uppgång i utgifterna har det kunnat
vara tveksamt örn en skattesänkning nu skulle göras. Det är i viss mån riktigt,
som herr Hamrin säger, att denna sänkning har kunnat komma till stånd
genom en uppräkning av inkomsterna. Det var emellertid nog inte mer än en
halv sanning. Den uppräkning av inkomsterna, som skett utöver riksräkenskapsverkets
beräkning, gäller ungefär en 8 miljoner eller kanske 81/2. Den
ytterligare ökning av inkomsterna, som inte återfinnes i riksräkenskapsverkets
beräkning, äro de 12 miljonerna från malmbolagen, och de pengarna voro
visserligen inte okända för riksräkenskapsverket, när det kom med sin inkomstberäkning,
men på grund av den ovanligt stora osäkerheten örn vilket belopp
man skulle kunna sätta, underlät riksräkenskapsverket att i den punkten
sätta någon siffra alls.

Det, som har gjort, att jag ändå ansett, att en skattesänkning är rimlig,
är två ting. Först och främst är jag inte främmande för den tanken, att vad
sorn än hänt under de förflutna åren, då människor vant sig vid att man
skulle låsa fast inkomstskatten och endast med största tveksamhet ändra
den från den ena positionen till den andra, så har avsikten med denna rörliga
inkomstskatt dock varit, att man skulle ha en budgetregulator, som man utan
någon tvekan skulle kunna använda, örn det ena året behövdes 5 miljoner mer
eller det andra året behövdes 5 miljoner mindre. En rörlig inkomstskatt
är lättare att tillgripa i detta syfte än någonting annat.

Ett mera avgörande skäl ligger däri, att en sådan sänkning av den direkta
skatten behöver, såvitt jag förstår, inte bli tillfällig för den övervägande delen
av skattebetalarna, örn nämligen ett förslag till omläggning av inkomstoch
förmögenhetsskatten tar sådan form, att man något jämkar ned elen skattebörda,
som för närvarande vilar på låt oss säga en inkomst av 6, 7, 8 eller

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

kanske ända till 10 tusen kronor. Under sådana förhållanden behöver inte,
även om ytterligare medel skulle behöva tagas ut ett följande år. den sänkning,
som nu göres med de 20 enheterna, försvinna för denna del av skattebetalarna,
som ju ändå är den största. Och när jag säger detta, skall jag
sluta med några ord örn skattesänkningen.

Herr Bagge sade mycket kort och, som jag med glädje får säga, inte med
någon stor energi, att vi hellre borde ha sänkt en annan skatt. Jag är tacksom
mot herr Nilsson i Gränebo för att han menade, att det kunde finnas goda
skäl för en sänkning på det sätt, som nu har föreslagits. Jag vet mycket väl,
att andra skatter lia betraktats såsom mera krisbetonade. När herr Hamrin
år 1932 framlade förslag örn den extra inkomst- och förmögenhetsskatten yttrade
han i riksdagen, att han hoppades, att denna inte skulle bli permanent.
Det var endast de högerreservanter, som ville avslå denna skatt, som kanske
med större klarsynthet förklarade, att det möjligen komme att dröja mycket
länge, innan vi bleve av med den skatten. Samtidigt föreslog herr Hamrin en
rad tilläggstullar, som också voro krisbetonade. Detta tog sig uttryck på det
sättet, att man inte arbetade in dem i de vanliga tullsatserna, utan lade dem
ovanpå de vanliga för att därmed, så vitt jag förstår, beteckna, att det var en
krisåtgärd, som skulle tagas tillbaka, så snart det visade sig lämpligt. Det
är särskilt kaffetullen, jag här tänker på. Jag erkänner villigt och har aldrig
förnekat, att när jag själv lade fram förslaget 1934 örn en särskild förmögenhetsskatt,
var det uttryckligen under angivande av att det inte var meningen,
att den skulle stå kvar såsom ett permanent led i skattesystemet, sådant det nu
är beskaffat, men det är väl ingen, som därav drar den slutsatsen, att vare
sig herr Hamrin, när han lade fram förslaget örn den extra inkomstskatten,
eller jag. när jag lade fram förslaget örn den särskilda förmögenhetsskatten,
därmed uttalade någon mening om att vår nuvarande skatteskala för inkomstoch
förmögenhetsskatten var någonting heligt, som inte på något sätt finge
rubbas till förmån för den ene eller till nackdel för den andre. Tvärtom hade
vi just 1932 fått fram bolagsskatteberedningens betänkande, där man föreslog
en ganska grundlig omläggning av hela skattesystemet med en proportionell
grundskatt, som skulle vara rörlig, och en fast tilläggsskatt.

Frågan örn vårt skattesystems framtida gestaltning har alltså under dessa
år varit under ständig diskussion. Riksdagen skrev — och det var allt, vad
riksdagen uttalade härom vid 1935 års riksdag — när den på nytt godkände
den extra inkomstskatten och den särskilda förmögenhetsskatten, att den väntade,
att Kungl. Majit redan till 1936 års riksdag skulle vara färdig med att
lägga fram det där förslaget om en översyn och en rationalisering av dessa
skatter, örn vilka man har talat, och det finns, som jag redan har yttrat, förhoppning
örn att ett sådant förslag skall kunna komma fram.

Under sådana förhållanden har jag inte kunnat underlåta att taga hänsyn
till att skattesänkningen kommer efter en rad höjningar, som —• lägg märke
därtill — endast till en mindre del ha drabbat de större förmögenhetsägarna
och inkomsttagarna. Det är ändå trots allt även för nästa år inte mer än 13
miljoner, som tas ut på den särskilda förmögenhetsskatten, och 9 1h miljoner,
som tas ut på den extra inkomstskatten, under det beskattningsökningen på
alla de andra posterna, både den vanliga inkomstskatten och alla konsumtionsskatterna,
äro mycket mera betydande. Under sådana förhållanden kan man,
då möjlighet för första gången 57ppar sig att sänka skatten, inte underlåta
att ställa sig den frågan, örn inte denna skattesänkning bör komma det stora
flertalet eller så stort antal skattebetalare som möjligt till godo.

Förmögenhetsskatten betalades år 1934 av 37,000 personer. Av dessa betalade
de 27,000 inte mer än 850,000 kronor sammanlagt. En enkel beräkning,

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

som jag har gjort, torde visa, att om de förmögenhetsägare, som ha upp till

150.000 kronors förmögenhet, ha en häremot någorlunda svarande inkomst, så
ha de lika stor fördel av att man sänker den ordinarie inkomstskatten, som
örn man tar bort den särskilda förmögenhetsskatten. De, som skulle lia fördel
av att den särskilda förmögenhetsskatten toges bort, äro summa 10,000
personer. Det förefaller mig, som örn det i det läget knappast en gång för
herr Bagge i en konservativ regering skulle ha varit möjligt att lägga fram
ett annat förslag än det jag nu har gjort.

Örn jag går till den extra inkomstskatten, så förhåller det sig inte fullt på
samma sätt. Det är ungefär 50,000 skattebetalare, som betala denna extra
inkomstskatt. De skola ju ha mellan 8,000 och 9,000 kronor taxerad inkomst
för att betala den. Av dessa 50,000 är det ungefär 25,000, som ha under

10.000 kronor beskattningsbar inkomst. För dessa 25,000 är det lika fördelaktigt
att få en sänkning av den ordinarie inkomstskatten som att bli av
med denna extra skatt. Det är endast de 25,000, som ha över 10,000 kronor i
beskattningsbar inkomst, d. v. s. mellan 12,000 och 13,000 kronor faktiskt
taxerad inkomst, som skulle ha fördel av att man valde att ta bort den extra
inkomstskatten i stället för att sänka den ordinarie.

Jag är inte van att tala så mycket om näringslivet, men jag vet, att herr
Hamrin ger mig rätt, ty 1932 uttryckte han sig mycket bestämt på det sättet,
att när han valde att föreslå en extra skatt i stället för att höja den ordinarie
inkomstskatten, så var det av flera skäl, bl. a. därför att denna extra inkomstskatt
icke drabbar bolagen, som ju anses vara de representativa uttrycken för
näringslivet, under det att en höjning av den ordinarie inkomstskatten skulle
drabba även bolagen. Den sänkning på 20 enheter, som jag nu har föreslagit,
skulle lätta bolagens beskattning med ungefär F/2 miljoner kronor, medan ungefär
15 miljoner kronor skulle gå till enskilda. Ett överslag, som jag inte står
för med alla decimaler, men som jag tror pekar ungefär rätt, skulle visa, att
av dessa 15 miljoner skulle mellan 8 och 9 miljoner gå till lättnad för folk
med mindre än 10,000 kronors inkomst, under det att mellan 6 och 7 miljoner
skulle gå till lättnad för folk med över 10,000 kronors inkomst.

Jag noterar ännu en gång med tillfredsställelse, att kritiken endast
på ett mycket modest sätt och utan någon särskild energi har förts fram även
från högerhåll. När så är, skulle jag tro, att man verkligen har riktigare bedömt
läget än som har skett i den offentliga diskussionen, ty där har man
talat om att det vore orimligt att på detta sätt låta de s. k. krisskatterna stå kvar
och i stället sänka den ordinarie inkomstskatten. Jag vet inte, örn man därvid
har tänkt sig att draga en linje sådan som herr Bagge talade örn i likhet med
herr Hamrin, en linje mellan borgerlig och socialistisk skattepolitik. Säkert
är, att örn man vill göra den borgerliga skattepolitiken till en skattepolitik,
som är till för att gagna dem, som lia över 150,000 kronors förmögenhet och
över 10.000 kronors beskattningsbar inkomst, så föredrar jag att höra till den
andra riktningen, som för talan för den stora delen av det svenska folket.

Det är med dessa ord jag också kan rekommendera, att budgeten tas till
behandling i utskotten. Jag är — jag understryker det — fortfarande övertygad
örn att besparingar ha gjorts på alla möjliga områden så mycket som är
skäligt. Jag är vidare övertygad om att denna budget så långt ifrån utgör ett
tecken på att den förda krispolitiken har varit oriktig, att jag tvärtom tycker,
att den ligger fullständigt i linje'' med den krispolitik, som har blivit förd.
Den är det sista konsekventa ledet i denna krispolitik, i den mån denna haft
att göra med statens finanser. Den krispolitiken skulle jag, eftersom jag nu
slutar med skatterna, vilja karakterisera på samma sätt som jag gjorde i radioföredraget.
Den bortser visst inte ifrån nödvändigheten av att hålla nere ut -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

gifterna. Jag tror, att själva den där uppläggningen av de kommande utgifterna
för att visa, vad man har att räkna med och hur nödvändigt det är att
göra en avvägning, befriar mig ifrån beskyllningen att inte förstå, att man
måste hålla nere utgifterna. Men vad jag håller på, det är, att detta inte är
den stora, om jag så vågar säga, kungsvägen för statens finanser. Ty ingen
sparsamhetspolitik, vare sig kommunal eller statlig, kan kämpa med ett sjunkande
skatteunderlag. Den stora uppgiften för finanspolitiken måste vara att
försöka höja skatteunderlaget, d. v. s. stimulera näringslivet. På den punkten
kunna vi vara eniga. Jag kan också vara ense med herr Hamrin, när han
säger, att vi skiljas åt i fråga örn medlen, vägarna, men det är väl ändå inte
alldeles oviktigt, om man skulle kunna enas örn att finanspolitikens uppgift
inte i främsta rummet är att under en kristid se till, hur man på alla sätt skall
kunna få ned utgifterna, även om detta skulle ha till följd, att man skadar
näringslivet, utan tvärtom att frågan örn sparsamhet och statsutgifter måste
bedömas efter denna högre synpunkt, om de bidra till att hålla näringslivet
i gang eller bidra till att öka depressionen. Det är fortfarande min övertygelse,
att den krispolitik, som har blivit förd, har varit till gagn, därför att den har
stimulerat näringslivet och därigenom hjälpt till att skapa det ökade skatteunderlag,
som nu gjort en skattesänkning möjlig.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! \ id en överblick av statsverks propositionens

förslag i avseende å jordbruket har man svårt att värja sig för
intrycket, att jordbruksministern är sparsam, i vissa fall njugg, när det gäller
anslag till erkända och beprövade åtgärder, men långtmera rundhänt, när det
gäller vissa saker, som tydligen ligga hans socialdemokratiska hjärta närmare.
Förr örn åren har statsrådet själv hänvisat till det budgetära läget, när det
gällt att motivera lägre anslag än förr till småbrukspremiering och dylikt, men
i år har han kommit till samma resultat, ehuru med angivande av andra skäl,
och underlåtit att begära anslag eller begära tillräckliga anslag till en del ur
jordbrukets synpunkt mycket behjärtansvärda ändamål, som ha förordats av hushållningssällskap
och lantbruksstyrelsen. Nog tycker man, att det budgetära
läget är sådant, att det under nuvarande omständigheter skulle varit önskligt,
om jordbruksministern rikligare, än vad han har gjort, hade tillgodosett vissa
önskemål från jordbrukets sida.

Som ett belägg för vad jag har tillåtit mig att framhålla här, vill jag
draga upp vissa ^exempel. Jag skall å ena sidan taga fram lantbruksstyrelsens
förslag — således granskade efter de principer, som man i regel tillämpar
där, nämligen praktiska synpunkter och med tanke på vad som är mest trängande
— och å andra sidan, vad Kungl. Majit nu föreslår.

_0_m jag då först som en särskild grupp tar sådana anslag, där jordbruksministern
har varit njugg, så kommer jag först till anslagen till nötboskapsavel.
Där har för resebidrag vid tjurbesiktning och stambokföring föreslagits
10,000 kronor av lantbruksstyrelsen. Kungl. Maj :t föreslår ingenting.
När det gäller kontrollföreningsverksamheten —• överkontroll —, har lantbruksstyrelsen
föreslagit 39,000 kronor, Kungl. Majit ingenting. När det gäller
svinavelns befrämjande, har Kungl. Majit nedprutat anslaget från av lantbruksstyrelsen
föreslagna 57,000 kronor till 37,000. Fåraveln har fått anslaget
nedprutat till 15,200 kronor mot av lantbruksstyrelsen föreslagna 35,800.
Biskötseln, som för många ingalunda är en oviktig näring, har inte fått någonting,
trots att lantbruksstyrelsen föreslagit 8,000 kronor. Anslaget till hus -

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

liållningssällskapens allmänna verksamhet har visserligen höjts till 2,800,000
kronor från förut 2,000,000, men lantbruksstyrelsen hade föreslagit 3,000,000,
och under flera år ha framställningar örn ökat anslag till hushållningssällskapen
inlämnats, men utan resultat. Man hade därför förväntat, att med de ökade
uppgifter, som ha lagts på sällskapen, man verkligen nu, när man hade möjlighet
till en ökning, skulle lia kommit något högre än vad som har skett. Anslaget
till jordbrukskonsulenter är nedprutat till 300,000 kronor från av lantbruksstyrelsen
föreslagna 350,000. Till extra arbetskraft hos hushållningssällskapen
för täckdikningsverksamheten hade lantbruksstyrelsen föreslagit 45,000
kronor, men Kungl. Maj :t endast 26,000. Här föreligger det anmärkningsvärda
förhållandet, att det gäller i kungörelse utlovat bidrag för dylika arbeten efter
viss norm, men anslagen äro tilltagna så knappt, att det i regel inte går att
få ut det anslag, som skulle utgå enligt kungörelse. Det är en ganska anmärkningsvärd
prutning, som därvid gjorts — ehuru den inte är stor — ty nämnda
anslag avser att täcka utgiftsökning för hushållningssällskapen i anledning
av den utökade statliga låneverksamheten till täckdikningen.

Sedan kommer man till en grupp, där minskningen av begärt och tillstyrkt
anslag är mycket beklaglig. Det gäller höjande av det mindre jordbruket genom
premiering och dylikt. Där har Kungl. Majit nedprutat de anslag, som
lantbruksstyrelsen har begärt, från 364,000 kronor till 62,000. Att bokföringen
för smärre jordbruk har fått ett med ett par, tre tusen kronor minskat anslag
betyder ju inte så mycket i detta sammanhang, men bör i alla fall framhållas.
Anslaget till gödselvårdsanläggningar prutas också ned, från 350,000
kronor till 200,000.

Men så kommer man till några anslag, som klart och tydligt åskådliggöra,
att det inte bara är tanken på att spara pengar, som avhållit jordbruksministern
från att begära de förut berörda anslagen. När det gäller jordanskaffning
i övre Norrland, har Kungl. Majit begärt, att riksdagen skall ställa till
förfogande 800,000 kronor i avvaktan på en kommande proposition. I detta
fall hade lantbruksstyrelsen inlämnat ett förslag på 25,000 kronor, och en särskild
utredningsman lär lia kommit in med förslag örn 500,000 kronor. För
försöksväsendet (byggnadsarbeten och dylikt) föres upp en summa av 700,000
kronor. Därom skall det också enligt jordbruksministern avlämnas en proposition,
och det är därför inte nu mycket att säga om den saken. Men även här
synes departementschefen visa en generositet, som icke gör sig gällande beträffande
förutnämnda anslagsgrupp. För en lantbruksskola i Norrbotten har
Kungl. Majit begärt ett anslag på 225,000 kronor. Här,föreligger också den
omständigheten, såvitt man kan se av propositionen, att något förord från lantbruksstyrelsens
sida inte är givet i denna del. ...

Jordbruksministern har såväl förr som i arets statsverksproposition visat
mycket stort intresse för den högre lantbruksundervisningen, och därom har
jag ingenting annat än gott att säga, men tyvärr har herr statsrådet icke heller
i år ansett sig kunna komma med förslag, när det gäller den lägre lantbruksundervisningens
ordnande. Denna fråga är av den vikt, att den med det snaraste
bör komma upp på dagordningen och få en tillfredsställande lösning. Det
synes mig ha varit önskligt, örn jordbruksministern hade kunnat komma med

förslag redan i år. . .

När det gäller de stödåtgärder, som på senare år äro beslutade tor jordbruket,
är det ju på defesättet, att dessa i stor utsträckning lagts i Kungl. Maj :ts hand för
att i många avseenden utformas och förverkligas av jordbruksministern. Jordbruksministern
är i ganska hög grad självständig, när det gäller att bestämma
angående jordbrukets olika förhållanden. Dock har riksdagen lämnat vissa direktiv
för att nå eftersträvat mål i fråga örn prisläge och dylikt. Darlor ar

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

det naturligtvis av synnerligen stor vikt, att stödåtgärderna handhavas i den
anda, riksdagsbesluten avse.

Det skall inte förnekas, att statsrådet Sköld visat goel vilja och kunnighet
vid handhavandet av de komplicerade spörsmål, som varit före. och vid handläggandet
av de stödåtgärder, som det har varit nödvändigt att vidtaga, men
det kan inte hjälpas, att trots detta det för närvarande råder en viss oro och missstämning
bland jordbrukarna i anledning av jordbruksministerns handlande.
Jordbruket är en näring, som av kända anledningar måste arbeta på lång sikt
och söka kalkylera långt i förväg. Därför är det nog inte mycket att förvåna
sig över att jordbrukarna i höstas, när de statliga regleringsorganen oväntat
vredo prisskruven tillbaka för vissa viktiga jordbruksprodukter, blevo oroliga
och grepos av undran, hur det framdeles skulle bli med tillämpningen av stödåtgärderna.
Nämnda oro och undran finns säkerligen också bland dem, som
trott, att regeringspartiets bundsförvanter de senare åren voro säkra garanter
för beslutade åtgärders rätta fullgörande.

Kritiken från jordbrukshåll av regeringens och regleringsorganens åtgöranden
att på förvintern avbryta och nedpressa priskurvan för vissa jordbruksprodukter
gäller närmast åtgärderna beträffande fläsk och brödspannmål. För
flertalet jordbrukare framstår det såsom mycket egendomligt, att fläskimport
behövde tillgripas i den omfattning, som skett. Vidare synes sättet för
importen kunna giva fog för erinran. Visserligen nådde man snabbt resultat
beträffande nedpressningen av partiprisnivån och priset till producenterna,
men detaljprisnivån förmådde man ej påverka i samma grad. Om tillfällig
knapphet nödvändiggjorde fläskimport, borde denna kunnat ordnas i samförstånd
med jordbruksorganisationerna och helst i möjligaste mån genom
desamma, så att den alltför kraftiga pressningen av producentpriserna undvikits.

.Beträffande brödsädespriserna torde starkt kunna ifrågasättas, örn utförsäljningen
från inneliggande lager i så stor omfattning som skett står i överensstämmelse
med riksdagens direktiv. Redan tidigt i höstas sålde spannmålsföreningen
avsevärda mängder av vete och råg till kvarnarna utan att,
så vitt man kan se, i den allmänna marknaden återköpa motsvarande mängder
av ny skörd, såsom varit avsett. Härigenom påverkades prisbildningen
ganska starkt i nedåtgående riktning. I allmänna marknaden var priset för
ny skörd under höstmånaderna 16—17 kronor för vete, men sjönk sedan rätt
hastigt, då de statliga försäljningarna inträffade, och har knappt ännu nått
upp till oktoberpriserna. Örn vete i september såldes för senare leverans till
det pris, som rådde vid försäljningstillfället, så måste givetvis i stor skala skedd
försäljning starkt påverka prisbildningen de närmaste månaderna. Och spannmålsföreningens
nettopris för den på leverans försålda brödsäden kan väl
knappast vara särskilt högt, örn eventuell fraktersättning och lagringskostnad
till tidpunkten för leveransen gäldades av föreningen.

Ja, mycket skulle nog kunna vara att säga om den statliga försäljningen i
höstas av det äldre spannmålslagret, särskilt när det gäller rågförsäljningen
ävensom handhavandet av importen av fodermedel, men därmed må anstå
vid detta tillfälle.

Redan vid ingången av konsumtionsåret 1935/1936 var det uppenbart, att
1935 års brödsädesskörd var avsevärt mindre än de båda föregående årens,
och jordbrukarna förväntade givetvis, att priserna å brödsäd i enlighet med
riksdagens direktiv skulle få stiga utöver det den 1 juni 1936 fastställda inlösningspriset,
enär — såsom också prisbildningen, innan spannmålsföreningen
började sina stora utförsäljningar, tydde på — man räknade med sannolikheten
av att den nya veteskörden var ganska knapp. Visserligen är nu

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S t alsi) eric s p ro p o s i tion en. (F orts.)

gällande vetepris något högre än vad som kan konstitueras av det fastställda
inlösningspriset nästkommande sommar, men med all sannolikhet skulle vetepriset
vid denna årstid — därest icke omnämnda stora försäljning ägt rum
på hösten 1935 — varit uppe vid eller åtminstone i närheten av det pris av
18 kronor per deciton, som riksdagens uttalande anvisade såsom skäligt, innan
det äldre vetelagret skulle minskas genom försäljning till brödsäd.

Det är nu med mycket stort intresse man avvaktar, hur spannmålsföreningen
skall kunna återköpa av den nya skörden vad föreningen enligt riksdagsdirektiven
torde vara förpliktad till, utan att förorsaka onödiga förluster. Man
vill hoppas, att regleringsorganen lägga sin försäljningspolitik så, att utsikt
finnes att under sommaren erhålla sådana priser för brödsäden, som verkligen
äro betingade av det faktiska läget i anledning av skördens reducering.
I annat fall kan det förhållandet inträda, att trots att en ganska avsevärd
brist kan föreligga beträffande 1935 års skörd, få producenterna i sommar
icke mer än inlösningspriset, och det resultatet har ju riksdagen ingalunda
avsett.

Nu är det väl sannolikt, att priset på brödsäd åtminstone beträffande vete
kommer att stiga fram på vårsidan, men därav ha väl i allmänhet producenterna
mycket ringa glädje, enär kanske de flesta redan sålt sin skörd och
vinsten som vanligt hamnar i andra händer.

Naturligtvis är det svårt för oss jordbrukare att helt förstå, varför man
ibland företager sådana åtgärder, som jag förut nämnt. Det är ju givet, att
åtgärderna ändå kunna vara motiverade, men vad vi inte kunna förstå, det
är, varför priset omedelbart skall pressas ned, när man efter många års ansträngningar
kommit upp till det önskvärda prisläget. Genom ett uttalande,
som från representativt håll gjordes i höstas, fick man den upplysningen,
att priset på fläsk kommit upp i det läge, som riksdagen avsett, och därför
skulle det inte få stiga högre. Man undrar inte på, om jordbrukarna känna
sig harmsna över örn regleringsorganen på det sättet med jordbruksministerns
godkännande taga bort den fördel, som en tillfälligt högre prisnivå
skulle gett dem. Jag vill icke göra gällande, att all fläskimport skulle ha
varit onödig, men det kan med fog frågas, om man inte skulle kunnat taga
■på denna sak på ett helt annat sätt än man gjort.

Vi borde väl nu, när det gäller regleringarna, ha kommit så långt på erfarenhetens
väg, att vi borde vara eniga därom, att regleringar i detalj äro en
mycket vansklig sak och att man måste handla på lång sikt för att få det
bästa möjliga resultatet. Marknaden är känslig i olika avseenden även för
de uttalanden, som göras av exempelvis jordbruksministern och representativa
personer inom regleringsorganen. Det är också en sak att tänka på, när det
gäller att bringa den hjälp åt jordbruket och den stadga åt jordbruksregleringen,
som man har avsett att lämna.

o Herr talman! Dess värre äro förhållandena för jordbruksnäringen ännu
sådana, att de statliga hjälpåtgärderna troligen för rätt lång tid framåt måste
fortfara. Regeringen har ju också meddelat, att proposition örn stödåtgärdernas
förlängning kommer att föreläggas riksdagen, varvid vissa omregleringar
övervägas. Det är att hoppas, att dessa omläggningar med stöd av erfarenheterna
göras sådana, att varaktigt och tillräckligt stöd lämnas jordbruksnäringen.
I avvaktan på denna proposition avstår jag nu att närmare ingå
på de framtida spörsmålen örn regleringen. Jag vill endast framhålla, att
målet för de statliga åtgärderna måste vara att med enklast möjliga medel
skaffa jordbruket erforderlig bärighet.

Erfarenheten Ilar också givit belägg på att det är möjligt att hålla därför
nödvändiga produktpriser. Vår jordbruksproduktions omfattning och inrikt -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ning ger i huvudsak behövliga möjligheter att genom importrestriktiva åtgärder
och beredande av erforderlig förmånsställning på den inhemska marknaden
för våra egna jordbruksprodukter åstadkomma nämnda bärighet.

Det har sagts här i dag, att det är allvarstid. Det kanske blir bra att i
denna allvarstid kunna i den grad, vi nu förmå, lita till det svenska jordbruket.
Man har talat om överflödande skördar, men måhända kan det vara
gott att i en kritisk tid lia genom dessa erhållna reserver. Icke minst ur försvarssynpunkt
är det skäl att såsom fast reservlager lägga upp det överskott
av brödsäd, som ännu återstår.

Jordbruksnäringen har genom goda skördar och statliga stödåtgärder kommit
i någorlunda gott läge för närvarande. Men för en annan näring, nämligen
fiskerinäringen, och dess utövare är läget ganska bekymmersamt. Denna
näring måste vi försöka hjälpa upp i den mån detta är möjligt. Frågan
''därom ha vi kanske ej tillbörligt beaktat och den är mycket svår men vi
måste söka lösa den, och jag skulle vilja hemställa till herr jordbruksministern
att han, i den mån det är möjligt, må söka förbereda de komplicerade frågor,
som hänga ihop med fiskerinäringens upphjälpande.

Trots regeringspressens hyllningar för regeringen i anledning av statsverkspropositionen,
som den betecknar som en enastående bragd, måste jag, med
all respekt för jordbruksministern, säga, att den del av propositionen, som
han framlagt, icke gärna kan av jordbrukarna betecknas såsom bragd.

Herr statsrådet Sköld: Den siste ärade talaren ger mig anledning till ett
kort bemötande.

Vad då först beträffar frågan örn fiskerinäringens främjande och de åtgärder,
som därför kunna erfordras, skulle jag bara vilja i all stillhet anföra, att
vi nog inom jordbruksdepartementet hålla på med vissa utredningar, men det
visar sig, att örn man inom denna näring skall komma till något resultat,
kan det egentligen icke gå till på annat sätt än genom att man gör intrång i
den fria näringsverksamheten och inför statsregleringar. Om det nu är den
siste talarens varma önskan, att jag med stor skyndsamhet skall gå fram
på den vägen, får jag väl försöka övertänka alla de möjligheter, som där kunna
föreligga.

Herr Gustafson i Domö hade en parentation över nionde huvudtiteln, som
jag ej skall gå in djupt på. Han gjorde på det enkla sättet, att han sade:
på den punkten, på den punkten och på den punkten har jordbruksministern
föreslagit det och det, men lantbruksstyrelsen har föreslagit så mycket mera.
Och på vissa punkter hade jag föreslagit saker och ting, som lantbruksstyrelsen
icke hade föreslagit. Man fick det intrycket, att det egentligen var
jordbruksministerns oavvisliga skyldighet att föreslå riksdagen det, som lantbruksstyrelsen
föreslår. Herr Fritiof Gustafson! Hemma i Skåne finns det
en högerredaktör, som brukar skriva roliga verser. Han skrev en gång en
liten dikt, som hette: »Vad ska vi med en jordbruksminister?» — Örn herr
Gustafson nu har den uppfattning, som han här uttryckte, kommer man till
det resultat, att det är platt onödigt med en jordbruksminister, ty vi ha ju
en lantbruksstyrelse. Och eftersom professor Bagge är här närvarande, skulle
jag vilja rikta till honom den uppmaningen, att han, när han en gång skall
bilda regering, allvarligt överväger, örn han behöver en jordbruksminister,
eftersom det finns en lantbruksstyrelse. Nu har jag annars gjort på det sättet,
att jag försökt efter måttet av mitt förstånd jämka mellan olika intressen
och komma med de förslag, jag ansett riktiga, och kammaren skall icke av
herr Gustafsons framställning låta sig bibringas det intrycket, att jag skulle
ha framgått med någon stor njugghet mot de olika anslagen. Det är väl ändå

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

skäl, att man litet ser efter, hur vi inom regeringen förfarit beträffande nionde
huvudtiteln på det ena anslaget efter det andra. Man skall då finna, att
det med hänsyn till det förbättrade ekonomiska läget blivit en upprustning
över hela linjen.

Jag ber härefter att med några ord få beröra de anmärkningar, som riktats
mot handhavandet av jordbruksregleringarna under förliden höst. Det var
egentligen på två punkter, herr Fritiof Gustafson hade anmärkningar att
framställa, och den första -—- eller vilken i ordningen det nu var —- var den,
att det hade skett utförsäljningar av brödsäd på hösten i strid med riksdagens
direktiv. Yad riksdagens direktiv innebära kommer det nog att tvistas mycket
örn. Jag är för min del närmast av den uppfattningen, att det kanske är
bäst, att man ej försöker gå till alltför sträng bokstavstolkning av ett riksdagsuttalande,
vilket ju icke gärna kan innebära annat än ett önskemål —-icke något åläggande i och för sig för regeringen, utan ett önskemål, att staten
så sköter utförsäljningarna av sina spannmålslager, för det fall att skörden
blir knapp, och priserna av sig själva visa tendens till stegring, att en
sådan prisstegring inom vissa gränser icke av staten motverkas.

Nu visa alla rapporter rörande utfallet av 1935 års skörd, att här synes komma
att föreligga tillräckligt med vete av 1935 års skörd för ett års behov och
ett överskott i fråga örn rågen. Man kan ju, örn man vill, säga att förutsättningen
för riksdagens önskemål icke förelåg efter dessa rapporter att döma.
Nu inträffade det, att under höstmånaderna det blev ytterligt knappt med
brödsäd av årets skörd i marknaden. Det berodde dels på att jordbrukarna
som vanligt voro sysselsatta med plöjningsarbete och andra ting, som gjorde,
att man icke kunde forcera tröskningen, dels även därpå att åtskilliga såväl
jordbrukare som spannmålshandlare av tillståndet i världen drogo den oriktiga
slutsatsen, att här skulle bli en våldsam stegring av priset på brödsäd,
varför man höll inne med sina leveranser några månader. Nu menar herr
Fritiof Gustafson, att i det läget regeringen skulle lia förfarit på det sättet,
att man skulle vägrat att sälja från statens förråd. Naturligtvis hade priserna
då kommit att stiga, men är det någon, som tror, att det då hade kommit
spannmål i marknaden? Örn priserna börjat våldsamt stiga, hade ju tvärtom
spekulanterna fått nytt vatten på sin kvarn. Och vad skulle resultatet blivit?
Sannolikt att vi hade blivit nödsakade att sänka inmalningsprocenten,
eftersom kvarnarna ej kunnat skaffa svensk spannmål, och de alltså skulle varit
tvungna att ersätta den svenska spannmålen med utländsk. I stället för att
staten sålde sin spannmål till kvarnarna skulle dessa få mala utländsk. En
sådan konsekvens kan man icke taga. Men jag frågar: kan det vara ett jordbrukarintresse
att låta spekulanttendenser driva upp priserna, då man vet, att
en sådan prisstegring icke motsvaras av läget? Och det vet herr Fritiof
Gustafson också. Det förefaller icke att vara på det sättet, att här föreligger
en brist på brödsäd för årets behov. Jag vill naturligtvis icke spå, hur utfallet
kommer att bli. Det kan naturligtvis tillkomma vissa omständigheter som
omkasta läget. Det kan visa sig till sist, att det varit knapphet
i stället för överflöd, men därom veta vi ingenting i dag. Jordbruksnämnden
skall helt naturligt återköpa spannmål i den mån, det låter
sig göra, utan att man skapar i förhållande till läget oriktiga priser.
Jag skulle för min del här vilja fälla det omdömet, att det kanske vore klokt
av riksdagen att icke göra alltför bindande uttalanden, alldenstund man i det
ögonblick man gör dem ej kan överblicka situationen, och det kan uppstå omständigheter,
över vilka man kanske icke kail råda, då läget blir ett helt annat
än det man tänkt sig. Jag menar, herr Fritiof Gustafson, att det kan tän Första

hammarens protokoll 1036. Nr S. 3

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

kas bli en regering i framtiden, som får hand om regleringsmaskineriet, av en
annan sort än den nuvarande, och jag lägger herr Gustafson på hjärtat: gör
det icke alltför svårt för den, särskilt örn det skulle hända så, att det blir en
jordbruksminister, som är alltför slavisk gentemot vad lantbruksstyrelsen föreslår
och riksdagen uttalar! Det ligger en stor fara i detta.

Sedan har från herr Gustafsons sida påtalats, att den import av fläsk, som
ägt rum under sista hösten, skulle ha skötts på oriktigt sätt, och att det borde
funnits möjlighet att sköta den på ett annat vis — ungefär samma anmärkning,
som gjordes av kammarens ärade andre vice talman. Jag antager, att
denna anmärkning har framställts i god tro, därför att det finns intet fog för
den. I stället ligger det till på det sättet, att när det uppstod ett behov av
fläskimport, tillfrågades Svenska slakteriförbundet, om slakteriförbundet ville
taga del i denna import för att åstadkomma en förnuftig reglering, men slakteriförbundet
vägrade den gången, såvida icke slakteriförbundet fick monopol
på importen. Men efter som riksdagen aldrig har beslutat någon rätt för
Kungl. Maj:t att stadga monopol för import av fläsk, låg det varken inom
regeringens eller jordbruksnämndens möjlighet att tillmötesgå en sådan framställning.
När det under november månad blev så mycket trassligare än som
varit nödvändigt, ligger sålunda icke ansvaret därför enbart på regeringen
och jordbruksnämnden, utan även på den jordbrukarorganisation, som här
av herr Fritiof Gustafson åberopats.

Herr Fritiof Gustafson säger, att han icke vill för sin del påstå, att icke import
av fläsk var nödvändig. Ja. allting är ju relativt. När man talar örn
brist och talar örn överflöd, är det ju egentligen ett sätt att uttrycka sig. I
grund och botten är det naturligtvis varken brist eller överflöd. Ty örn vi hade
låtit priset på fläsk stiga efter tillgången inom landet, hade man kommit till
den punkten, att den köpkraft, som hade möjlighet att tillfredsställa sig, hade
blivit tillfredsställd, och någon import skulle ju då icke erfordrats. På samma
sätt är det naturligtvis, då man talar om överflöd. Då behöver man icke
exportera, utan bara låta priset sjunka tillräckligt djupt för att produktionen
skall vinna avsättning. Men här är det både för producenter och konsumenter
ett stort intresse, att varken den ena eller den andra ytterligheten uppnås. Och
när det gäller läget på fläskmarknaden förra hösten, skola vi komma ihåg, att
det kanske skulle varit möjligt för Sveriges konsumenter att bära den prisstegring,
som då höll på att uppkomma, därför att den hade blivit av relativt kort
varaktighet. Men de som skulle fått svårt att taga konsekvenserna därav,
hade varit Sveriges svinuppfödare, ty det är ju dock på det viset, att när svinproduktionen
är lönande, drives jordbrukaren av sin optimism till att öka pålägget,
och så skapas ett överflöd, som längre fram kommer att medföra våldsamt
prisfall, och när det gäller fläsk, är det sannerligen ej så lätt att undanskaffa
ett överflöd. Örn vi titta på den statistik över antalet betäckta modersuggor,
som föres, för att man skall kunna överblicka detta läge, skall man
finna, att november månad 1935 har det högsta antalet, sedan dessa räkningar
började i mitten av 1933. Det är den enda månaden under 1935, där siffran
överstiger 1933 års siffra, och 1933 års pålägg ledde till det stora prisfallet
1934. Det finns ingen makt i världen, som kan hindra, att när de grisar, som
födas vid denna tiel och litet längre fram, föras i marknaden, det kommer att
bli ett prisfall, som kanske icke blir lika våldsamt, som det var 1934, därför att
köpkraften är mycket större nu och därför att svenska folket konsumerar mera.
Men skulle vi ha låtit priserna stiga av sig själva i november och december i
fjol. skulle det blivit ett ordentligt bakslag, när vi kommit tio månader fram
i tiden, till augusti eller september i år.

Det har därför varit ett jordbrukarintxesse, att man här sökt reglera så, att

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

priserna hållit sig inom gränser, där det finnes möjlighet att i fortsättningen
hålla dem. Jag skulle därför på det bestämdaste vilja tillbakavisa dessa anmärkningar
från herr Gustafsons sida. De ha intet fog för sig.

Herr Gustafson säger, att reglering är en vansklig sak och att man måste
reglera på lång sikt. Jag är fullt överens med honom örn det. Det är ingen
meningsskiljaktighet i princip. Och när han säger, att man skall använda
enklast möjliga medel, är jag också av samma mening. Men jag frågar: hur
rimmar nu detta t. ex. med den motion, som högerpartiet väckt i denna kammare
^ och som går ut på, att man skall sköta regleringarna så, att
man återställer relationen mellan priserna på jordbruksprodukter och priserna
för jordbruksförnödenheter, sådan den relationen var de fem åren närmast
före krisen? Nu försöka vi reglera efter en linje, efter de priser på jordbruksprodukter,
som erhöllos under denna tid. Nu vill högerpartiet, att vi
skola reglera efter två linjer, både efter priset för förnödenheter och på produkter.
Jag tycker, att det i någon mån är upp- och nedvända världen, när jag
skall behöva varna mot en så långt driven planhushållning. Men jag skulle
dessutom vilja säga: har man på högerkanten -— där man nu tar sig litet ton,
vilket herr Gustafson är exempel på — tänkt sig för, när man skrev den motionen?
Där visar man, att örn man går ut från relationen från de fem åren före
krisen, så skulle läget vara på det sättet nu, att örn man säger, att relationen
1925—1929 var 100, så var den i oktober månad 1925 92, d. v. s. produktpriserna
skulle stå ogynnsamt i förhållande till förnödenhetspriserna. Nu använder
man emellertid för att skaffa detta bevismaterial lantbrukssällskapets
indexberäkning, men man tyckes icke ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt
den omständigheten, att förnödenhetsindex ju påverkas ganska kraftigt av
priset på fodermedel, som staten har höjt för att hjälpa jordbrukarna. Alltså,
skulle det egentligen vara så, att förhållandet hade blivit för jordbrukarna
ogynnsamt, därför att staten vidtagit åtgärder för att hjälpa jordbrukarna.
Det låter meningslöst, inte sant? Det är också ganska meningslöst. Örn man
t. ex. räknar bort från denna index den prisförhöjning på kraftfoder och foderspannmål,
som har åstadkommits med statens hjälp, får jag i stället den siffran,
att om index var 100 1925—1929, är den 103 nu.

Jag vill inte påstå att min siffra är mer värd att hålla sig till än herr Gustafsons.
De kunna vara ungefär likvärdiga, men jag tycker ändå, att en sak
skulle vi kunna komma överens örn här: Örn det nu är så, att statsåtgärderna
för att reglera fodermedelsprisen ha bidragit till att höja priserna på jordbruksprodukterna,
men att det stegrade priset på fodermedel i sin tur lett till att relationen,
den _ eftersträvade relationen har blivit ogynnsam, kommer man då
icke in i en circulus vitiosus egentligen? Här höja vi priserna på fodermedel,
och då blir relationen ogynnsam. Nu vill herr Fritiof Gustafson, att vi skola
höja priserna på jordbrukets produkter för att relationen skall bli gynnsam.
Så göra vi det, men i detsamma vi ha gjort det — kanske genom att höja fodermedelspriserna
— ha vi på nytt gjort relationen ogynnsam, d. v. s. vi kunna
hålla på att förbättra jordbrukets priser genom att höja fodermedelsprisen, och
för var gång vidgöra det, blir relationen ogynnsam, därför att man tager och
lägger i båda vågskålarna på samma gång.

Jag tycker nog ändå — och det är därför jag tagit upp denna sak i dag —
att högerpartiet bör använda de månader, som ännu äro kvar, tills den kungl,
propositionen kommer, till att närmare överväga vad man egentligen skall göra
för regleringar för jordbrukets behov.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Den förändring, som Sveriges
utrikespolitiska läge har undergått på sista tiden, ställes i en blixtbelysning
i årets trontal. Däri omtalas, som vi alla komma ihåg, att ett krig har utbrutit
mellan Italien och Abessinien, men där säges inte, att Sverige ämnar bevara
sin neutralitet, och någon neutralitetsförklaring har icke heller utfärdats.
Det förefaller, som örn detta förhållande inte särdeles livligt har intresserat
det svenska folket, men detta symptom har dock sin stora betydelse, inte bara
för det läge, som nu föreligger, utan också för framtiden, emedan vi ju kunna
antaga, att vi här se grunddragen till ett system, som skulle komma att följas
även under andra, kanske för oss mera brännbara utrikespolitiska komplikationer.

Den gamla neutraliteten har blivit skjuten åt sidan. Den neutralitetsrätt,
som Sverige åberopade under världskriget och strävade att upprätthålla som
ett värn för rikets fred och som hade opartiskheten till sin ledande grundsats,
har på det sätt, som framgår av Nationernas förbunds stadgar, ersatts av
dess sanktionssystem. Det förefaller mycket tvivelaktigt, huruvida en förbundsmedlem,
utan att åsidosätta sina förpliktelser, i framtiden skall kunna
utfärda en neutralitetsförklaring i gammal stil, när ett krig utbryter, som
står i strid med förbundsaktens bestämmelser. Vid ett sådant krig kan man
från svensk sida alltså numera icke i samma mening fastslå den grundsatsen,
som under världskriget uttalades som ledande för vår utrikespolitik med de
berömda orden: Vår politik är svensk och ingenting annat än svensk.

Liksom de andra medlemmarna av Nationernas förbund måste vi nu driva
internationell politik. I de sanktioner, som omfattas av Nationernas förbunds
system, ingår, som vi ju alla veta, också krig. Man har härom spetsat till d.en
satsen, att ett sanktionskrig innebär, att man krigar för att förebygga krig.
Detta är visserligen inte något nytt i mänsklighetens historia. Det faller ju
under ett gammalt välkänt begrepp, nämligen under preventivkrigets begrepp.
Man uttrycker likväl saken nu med en ny formulering. Man talar nu örn
den kollektiva säkerheten.

Vad jag här har sagt, innebär inte någon kritik av Nationernas förbund. En
inrättning, som vill vinna verkningar, måste ju också ålägga uppoffringar.
Av intet blir intet. Jag framställer alls icke något yrkande på att Sverige
skulle undandraga sig att fullgöra de förpliktelser, som vårt land kan anses
ha iklätt sig genom att ingå som medlem i Nationernas förbund. Jag har endast
velat antyda, att Sveriges utrikespolitik nu har kommit utanför den gamla
neutralitetens skärgård och att den nu seglar på större vatten, som ställa större
krav på fartygets sjövärdighet. Jag vill också i det här sammanhanget uttrycka
den önskan, att kursen icke måtte sättas längre bort från den gamla
neutralitetens välkända landmärken än som är oundgängligen nödvändigt.
För den, som minnes den livliga oro för att indragas i kriget, som det svenska
folket lade i dagen under världskriget, då mycket obetydliga och ofarliga åtgärder,
som regeringen vidtog för att upprätthålla våra neutrala rättigheter,
framkallade en stark ångest lios vårt folk, är det överraskande, att den allmänna
opinionen i vårt land nu med så stort lugn ser risken av en utvidgning
av det pågående kriget till ett europeiskt krig, med alla de nya och närmare
faror, som detta skulle medföra.

För de män, som ha ledningen av vårt lands öden, är emellertid den första
och grundläggande plikten icke internationell, utan den är att sörja för rikets
säkerhet. När år 1925 vårt lands försvarsordning skars ned lägre än vad jag
för min del ansåg riktigt, berodde detta till stor del på att de, som makten
hade, hyste en ljus förhoppning örn en gynnsam utveckling av det utrikespolitiska
läget i världen. Jag erkänner gärna de ljusa förhoppningarnas bety del -

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

se för mänsklighetens framsteg. Man kan inte leva på pessimism. Men man
får inte bibehålla de ljusa förhoppningarna mot sanningen och mot verkligheten.
Man får inte låta dem förbenas till en livslögn. Tyvärr tar det ofta
en lång tid för ett folk att rycka upp sig ur sina drömmar till den handling,
som påkallas av den påträngande verkligheten runt omkring.

I försvarsfrågan ha vi tagit mycket god tid på oss. Det är betecknande
för den långsamhet, med vilken Sverige rör sig bland tidens brådstörtade
händelser, att det har behövts fem års tid för utredningsarbetet för att få till
stånd ett förslag till en ny härordning. Det gäller nu så mycket mera att icke
ytterligare förspilla en dyrbar och kanske oersättlig tid. För oss alla är det
ju numera känt och intygat, i hur hög grad det beslut, som 1914 fattades örn
en ny härordning, bidrog till att stärka aktningen för Sveriges fredsvilja under
världskriget och hur det beslutet dämde upp farliga planer på kränkning
av vår neutralitet. Ett beslut vid innevarande riksdag örn en ny härordning,
lämpad efter tidens krav, skulle äga en liknande fredsfrämjande betydelse av
obestridligt värde i dessa hotfulla tider, så fyllda av plötsliga utrikespolitiska
omkastningar.

När vår nuvarande statsminister i egenskap av försvarsminister i denna kammare
talade för 1925 års härordning, uttryckte han en önskan örn en samling
kring förslaget, en samling, som skulle göra det till en samförståndslösning.
Det blev den gången inte något samförstånd med bondeförbundet. När statsministern
nu förbereder en ny försvarsordning, önskar han, efter vad han redan
flera gånger sagt, förnya sitt försök att åstadkomma en samförståndslösning.
Alla måste önska framgång åt denna hans strävan. För att den
skall lyckas fordras emellertid, att regeringen inser, att det är regeringens
plikt att med allvar och kraft utkräva av folket de uppoffringar, som erfordras
för rikets säkerhet. Det är en missförstådd och bakvänd demokrati, örn
regeringen undandrar sig att utöva en beslutsam ledning, när detta kräves för
rikets säkerhet. Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att regeringen i
försvarsfrågan måtte framlägga ett förslag som vittnar därom, att regeringen
har en klar insikt om tidens faror och regeringens ansvar. Endast under den
förutsättningen är en samförståndslösning möjlig.

I försvarskommissionen har en representant för vår grupp varit med örn att
utforma majoritetens linje. Vad som där sagts av honom är naturligtvis icke
ett ultimatum i alla dess detaljer, men det är en ståndpunkt, som anger det
erfoderliga säkerhetsmåttet. Så vitt jag vet har ingen avvikande mening uttalats
från någons sida inom bondeförbundet. Man har alltså här att räkna
med en starkt viljebetonad ståndpunkt.

En annan fråga, som kräver en bestämd ledning från regeringens sida, är
frågan örn lagstiftning rörande arbetsfreden. Vid förra årets riksdag visade,
som vi komma ihåg, regeringen sig icke motsvara de anspråk på fasthet i ledningen,
som ett riktigt parlamentariskt styrelsesätt ställer på en regering. Jag
tillät mig ela i denna kammare påpeka, vilken påfrestning på vår parlamentarism
det var, när regeringen firade riksdagens femhundraårsjubileum med
att, grym som Medea, uppföra det tragiska festspelet, att den avlivade sin
egen proposition i fråga om tredje mans rätt. Jag skall icke nu återupptaga
diskussionen örn denna åtgärd. Jag skall således icke diskutera den, varken
ur den synpunkten, örn den stämmer med den oskrivna författning, som tilllämpas
i vårt land, eller örn den later sig förenas med den skrivna författningens
regler rörande formerna för tillkomsten av propositioner. Vad jag nu vill
säga är endast, att jag hoppas, att denna händelse icke haft någon psykologiskt
ogynnsam verkan — i upplösande riktning -—- på regeringens beslutsamhet
vid handläggningen av arbetsfredsfrågor. Som bekant skrev 1934 års

NTr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

riksdag och begärde utredning utan dröjsmål rörande de åtgärder på föreningsoch
arbetsrättens område, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen utbilda
arbetsgivares och arbetares fackföreningsväsen och att främja arbetsfreden.
Svaret härpå blev den vittutseende nothinska utredningen. Den väckte sådana
farhågor hos riksdagen vid sin tillkomst, att 1935 års riksdag i en skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde, att detta utredningsarbete måtte bedrivas i sådan
ordning, att förslag angående de särskilda spörsmål, som 1934 års riksdag
hade framfört för regeringen, måtte kunna föreläggas riksdagen utan dröjsmål.

Sedan några veckor föreligger nu den nothinska utredningen. Den är, som
vi kanske alla ha sett, indelad i två avdelningar. Den ena stora avdelningen
handlar om folkförsörjningen, den andra stora avdelningen handlar om arbetsfreden.
När man läser denna utredning, får man under överståthållarens ledning
göra en vördsam vandring på husesyn genom en lång rad av våningar
i den invecklade samhällsbyggnaden, och när man kommer till slutet, är man
knappast övertygad örn att hela det stora folkhemmet, som man har fått genomvandra,
verkligen måste ombyggas på en gång i alla våningarna. Man
får inte heller klart för sig vad det är för en ny metod för behandling av
frågor örn arbetsfreden, som skulle kunna framgå ur detta betänkande. Det
kan väl aldrig bli på det sättet, att regeringen därur drar den slutsatsen, att
det blir nödvändigt att tillsätta ett mammututskott här i riksdagen med upphävande
av den arbetsfördelning mellan olika utskott, som är stadgad i vår
riksdagsordning? Vi få väl utgå ifrån, att hädanefter som hittills varje fråga
kommer att upptagas för sig och i vederbörligt utskott behandlas under beaktande
av dess samband med övriga frågor. Örn utredningen icke rubbar något
på den punkten, har jag mycket svårt att se, vilket nytt epokgörande uppslag
den har fört in i riksdagsarbetet.

Problemen örn arbetsfreden finnas förtecknade i den nothinska utredningen.
De äro icke väsentligen rubbade. De äro endast här och var obetydligt omformulerade.
Man får emellertid det bestämda intrycket, örn man läser utlåtandet
så som jag har läst det, att arbetet för en lösning av våra arbetsfredsfrågor
måste bygga på de grundvalar, som ha lagts genom det arbete,
som tidigare har utförts av Kungl. Majit och riksdagen, och jag är rädd för,
att om man skulle överge denna ståndpunkt, skulle man råka ut för att komma
ut i ett gungfly, som icke skulle bära.

Det är ju alltid ett ömtåligt förhållande mellan en minoritetsregering och
en riksdag. Förhållandet dem emellan kräver ömsesidig hänsyn för att ett
samarbete skall vara möjligt. Icke minst måste naturligtvis den parlamentariska
åskådning, vartill även en minoritetsregering i vårt land måste bekänna
sig, kräva, att denna regering visar riksdagsmajoriteten den aktning, som är
en förutsättning för det parlamentariska styrelsesättets bärighet.

Jag förutsätter alltså med stöd härav, att regeringen vid sin behandling av
arbetsfredsfrågorna kommer att taga all tillbörlig parlamentarisk hänsyn till
de önskemål, som riksdagen tvenne gånger så tydligt har uttalat.

Med hänsyn till den arbetsfördelning, som bör äga rum i remissdebatten,
skall jag för min del inskränka mig till att endast vidröra de frågor, varom
jag nu redan har talat, och jag slutar, herr talman, med att utala den förhoppningen,
att arbetet vid denna riksdag skall medföra lösningar gynnsamma för
vårt lands yttre och inre fred.

Herr Rahmn: Herr förste vice talman! I trontalet bebådas, att regeringen
ämnar framlägga lagförslag örn förenings- och förhandlingsrätt för i enskild
verksamhet anställda. Den mer än 100-tusenhövdade skaran av privatanställda
i vårt land skall helt visst hälsa detta med tillfredsställelse. Men fråga är, örn

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

inte glädjebägaren blandas nied malört, när de finna, att regeringen begränsar
sig till att taga upp frågan örn förenings- och förhandlingsrätt och lägger på
hyllan den viktiga frågan om de anställdas arbetsavtal, som närmast innefatta
uppsägningstid, semester och sjuklön.

Inom riksdagen uppmärksammades ju dessa frågor redan för fem år sedan
genom en högermotion i andra kammaren. Den strax därefter tillsatta s. k.
fehrska kommitténs fyraåriga utredningsarbete har ytterligare fastslagit, att
ett verkligt behov föreligger av att reglera dessa frågor. I sitt första utlåtande,
som förelåg färdigt redan i början av mars förra året, har kommittén
närmare gått in på högermotionens uppslag örn att bereda de anställda en välbehövlig
trygghet i fråga örn arbetsvillkor. Därvid har man framkommit
med ett lagförslag, som innehåller bestämmelser örn viss uppsägningstid, örn
lön under oförvållad sjukdom och örn rätt till semester, vars längd till stor del
skulle bygga på sedvänja.

Den fehrske kommitténs andra yttrande, som förelåg i november, gäller förenings-
och förhandlingsrätt för de privatanställda. Det är detta utlåtande,
som regeringen tydligen ämnar lägga till grund för en proposition vid denna
riksdag.

Att det här gäller en betydande samhällsgrupps intressen, kanske man icke
alltid gör klart för sig. I höst publicerade professor Heckscher några tidningsartiklar
i detta ämne, varav bl. a. framgick, att antalet privatanställda i förhållande
till hela folkmängden undergått en större stegring än någon annan
yrkesgrupp under tioårsperioden 1920—1930. Detta har bl. a. medfört en
markant förskjutning i arbetarnas och de anställdas inbördes styrkerelation.
Medan vi under åren 1913—1916 per 100 arbetare räknade 8.9 anställda, utgjorde
år 1933 motsvarande siffra 13.6. De privatanställdas sammanlagda antal
torde för närvarande på grundval av skilda uppgifter kunna uppskattas till
cirka 200,000.

Tyvärr är det emellertid samtidigt ett faktum, att det ekonomiska uppsvinget
ej medfört en någorlunda motsvarande förbättring i de privatanställdas anställningsvillkor.
Sedan 1913 har den årliga reallönen för exempelvis, manliga
kontorister stegrats med endast 10 %, under det att manliga industriarbetare
under samma tid sett sin reella årslön ökad med 42 %. Går man ut från 1926
års löneläge, visar det sig, att industriarbetarnas löner ökats med 11 %, under
det att de anställdas reallöner antingen stått stilla eller i vissa fall icke oväsentligt
sjunkit.

I detta sammanhang skadar det ej att erinra sig, att just dessa samhällsgrupper
—• manliga kontorister och affärsbiträden — i stor utsträckning bära
ansvaret för familjebildning och familjeförsörjning. Deras ofta bekymmersamma
läge leder tanken på de levnadsöden, som skildras i den kända boken:
»Hur skall det gå med Pinnebergs?»

Att snarast bereda våra svenska Pinnebergare behövligt stöd bör sålunda
vara en ganska viktig social angelägenhet. Det är därför synnerligen lyckligt,
att socialministern tagit itu med hithörande, visserligen mycket svårlösta
problem. Löftet örn förenings- och förhandlingsrätt är sålunda välkommet,
likaså åtgärder att söka komma till rätta med de affärs- och kontorsanställdas
arbet stidsförhållanden.

Men varför icke också utnyttja den gjorda utredningen av »Kommittén angående
privatanställda», när det gäller avtal örn uppsägning, sjukersättning
och semester? Låt vara, att kommitténs förslag mötte kritik från åtskilliga
håll. Jag är också medveten örn att en ärad medlem av denna kammare står
som reservant. Mycket av den framkomna kritiken synes emellertid vara mera
av teknisk än principiell art. Tillfredsställelsen med lagförslaget bland de

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

anställdas organisationer är dock ganska allmän, vilket väl bör tillmätas en
avgörande betydelse i detta sammanhang. Visserligen har det också sagts,
att förslaget får betraktas såsom ihjälkritiserat och sönderskjutet, men det
var på ett håll, där man samtidigt instämde i handelsarbetarförbundets famösa
utlåtande, varur jag tar mig friheten återgiva en passus, som kanske dessutom
kan bidraga till att pigga upp riksdagens protokoll. Handelsarbetarförbundet
säger bl. a.: »Det saknas enligt vår mening anledning att tillgripa
lagstiftning till skydd för sådana arbetsgrupper, som icke vilja genom organisatorisk
samverkan kollektivavtalsmässigt ordna sina anställningsförhållanden.
» Med andra ord: Vi ge en god dag i de privatanställdas levnadsförhållanden,
örn icke vår organisation får sköta det. Det där är väl krav på »Gleichschaltung»
så det räcker! Och hur kan ett sådant resonemang förlika sig med
social ansvarskänsla?

Nu kan visserligen invändas, att arbetsavtalsfrågorna för de anställda
mäste vänta på sin lösning, tills utredningen örn deras arbetstidsförhållanden
blir klar. Men, herr förste vice talman, enligt min mening behöva dessa frågor
visst icke sammankopplas. En av vårt lands främsta kännare av stämningen
bland ifrågavarande arbetstagare yttrar bl. a.: »Jag tror, att örn jag skulle
ange antalet anställda, som skulle få en omedelbar fördel av lagen, så torde
siffran 100,000 snarare vara för låg än för hög.» För min del anser jag en
dylik mening från sakkunnigaste håll betyda ganska mycket, särskilt som den
sammanfaller med den uppfattning, jag själv bildat mig under de många år
jag verkat som arbetsförmedlare för privatanställda.

Jag beklagar sålunda, att icke socialministern också kunnat ställa i utsikt
att berörda, för så många betydelsefulla fråga kommer på riksdagens bord
i år.

En annan sak, som tyvärr också inneburit en bitter besvikelse för stora yrkesgrupper,
är den uteblivna löneregleringen för landets lärarkårer, vilket i förbigående
redan berörts av herrar Bagge och Hamrin. Rådande budgetläge, som
betecknas av en relativ högkonjunktur, och som för finansministern möjliggör
vissa skattesänkningar, hade kunnat ge utrymme häråt. Vid upprepade tillfällen
lia från såväl Kungl. Maj:ts som riksdagens sida uttalanden gjorts, att
en lönereglering bör genomföras för lärarna. Första gången detta skedde, ställdes
från Kungl. Maj:ts sida i utsikt, att proposition i frågan skulle örn möjligt
föreläggas 1922 års riksdag. Något nytt initiativ från Kungl. Maj:ts
sida till frågans lösning togs dock ej förrän 1928. I direktiven för den då tillsatta
kommittén för en ny utredning av ärendet uttalades, att utredningen
borde örn möjligt slutföras i så god tid, att proposition om lönereglering kunde
framläggas för riksdagen år 1930. I tider av statsfinansiella svårigheter är
dröjsmål förklarligt, men det är anmärkningsvärt, att ej heller nu under relativt
goda tider något förslag kunnat framläggas för innevarande års riksdag
utan i stället skjutits över till riksdagen 1937, fastän man enligt finansministerns
eget uttalande ej har anledning tro, att det finansiella läget då blir bättre.
I varje fall är det dock uppenbart, att det är staten ovärdigt att icke stå vid
sitt ord. Ett ytterligare förhalande av denna lönereglering låter sig helt enkelt
ej längre försvaras. Det är verkligen hög tid, att även ifrågavarande tjänstemannakårer
snarast inordnas i det statliga lönesystemet. Den beklämning, som
under årens lopp på många håll skapats bland dessa medborgargrupper över
alla svikna löften och utfästelser, har helt naturligt efter årets statsverksproposition
ytterligare ökats. Det kan icke vara lyckligt, örn dessa befattningshavare,
som skola fostra det unga Sverige, skulle mista sin tro på det svenska
rättssamhällets vilja att infria sina gjorda ufästelser.

Jag vågar därför uttrycka den livliga förhoppningen, att den utlovade reg -

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

leringen ej ännu en gång uppskjutes, utan att förberedelser i god tid vidtagas,
för att äntligen ett avgörande skall komma till stånd vid nästa års riksdag.

Herr Stendahl: Herr talman, mina herrar! I föregående års dechargebetänkande
riktades av konstitutionsutskottet bl. a. en anmärkning mot statsrådet
och chefen för socialdepartementet därför att på hans föredragning ett lån av

6.000 kronor lämnats till herr Grundel m. fl. för inköp av en bogserbåt. De
herrar, som då voro med, kanske komma ihåg, att det var en gammal bogserbåt
det gällde. Den bogserbåtens historia skall jag inte draga här, men slutet
på visan har blivit, att låntagarna icke kunnat fullgöra sin skyldighet gentemot
staten. Båten har gått på exekutiv auktion, och man räknar nu i statskontoret
med att staten med säkerhet har att vänta en förlust av 3,000 kronor,
d. v. s. 50 % av lånebeloppet.

I detta sammanhang skall jag tillåta mig att för kammaren ge en mycket
kort redogörelse för hur en del ytterligare lån av denna typ ha gestaltat sig,
närmast då de lån, som redan ligga under avveckling. A/B Leverantör i
Stockholm, som på sin tid fick ett lån på 25,000 kronor, gick i konkurs, och av
konkursmassan kunde staten inte få ut någonting. Men då Kungl. Majit för
en gångs skull hade varit nog förståndig att överlämna till statskontoret att
sörja för att pengarna icke fingo utlämnas annat än mot tillräcklig säkerhet,
och statskontoret sin skyldighet likmätigt hade sörjt för att det fanns fullt
solventa borgensmän, avvecklades statens fordran i detta fall, trots konkurs,
utan förlust för staten. Borgensmännen fingo betala.

Vi lia sedan ett fall, som gäller herr A. Beijer-Olsen i Sjöbo. Han fick ett
lån på 50,000 kronor. Företaget gick i konkurs, och totalförlust är konstaterad.
En firma G. A. Rundqvist i Luleå fick ett lån på 18,000 kronor. Företaget
gick i konkurs, och i statskontoret räknar man med en förlust av cirka

12.000 kronor, d. v. s. ungefär 2/3 av beloppet. En herr A. von Essen i Tidaholm
fick ett lån på 20,000 kronor. Han gick i konkurs. Statskontoret räknar
åtminstone för närvarande med att man har att bereda sig på en förlust
av cirka 25 % av det utlämnade beloppet. En firma L. Jonssons Fabriks- och
Handels A/B i Moholm fick ett lån på 10,000 kronor. Företaget gick i konkurs,
och statskontoret räknar åtminstone för närvarande med en förlust av

8.000 kronor.

A/B Almnäs Möbelfabrik i Nässjö fick ett lån på 60,000 kronor. Företaget
är i konkurs, och man räknar i statskontoret med totalförlust. En firma Einar
Gustafsson i Häradsbäck fick ett lån på 12,000 kronor. Lånet är återbetalt
under former, som jag inte känner till. Ytterå Trävaru A/B, Ytterån, fick
ett lån på 50,000 kronor. Företaget gick i konkurs, men i statskontoret räknar
man med att man icke kommer att lida någon förlust, närmast tack vare
den lyckliga omständigheten, att staten i detta fall, mot vad som brukar vara
regeln, hade förlagsinteckningar, och icke, som det brukar vara, vid skorstenen,
utan i botten. Så komma vi till Uddevalla Tunnfabrik i Uddevalla, som
fick ett lån på 50,000 kronor. Företaget gick i konkurs, och man räknar med
totalförlust.

Jag kan inte på rak arm svara på, huruvida samtliga dessa lån beviljats av
Kungl. Majit mot de hörda myndigheternas avstyrkande, men så mycket kan
jag på rak arm säga, att beträffande ett flertal av dessa fall vet jag, att lånen
beviljats mot direkt avstyrkande från kommerskollegium.

Utöver dessa av mig relaterade konkursfall ha dessutom i några fall borgensmän
gått i konkurs. Vidare har statskontoret varit tvunget att, för att
bevaka statens intresse, i mer än ett fall — jag har räknat till nära nog 60

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Sta tsv erkspropositionen. (Forts.)

fall — vidtaga åtgärder i forin av konkursansökningar, exekutiva auktioner,
lagsökningar, kravmål av den ena eller andra sorten, rättegångar o. s. v.

Allt detta bör ses emot den bakgrunden, att majoriteten av dessa lån av
Kungl. Maj :t lämnats amorteringsfria under de första låneåren, i regel cirka
två år, och likaledes, enligt vad jag tror, i mer än 50 procent av fallen räntefria.
När vi komma så långt, att skyldigheten att betala ränta och att amortera
lånen blir aktuell, tar jag för givet, att mot bakgrunden av det smörgåsbord,
jag här serverat herrarna, kommer nog anrättningen att bli allt annat än
behaglig för statens kassa.

Men till den saken torde man lämpligen kunna återkomma i slutet av år
1937, då jag antar att ett tillräckligt åskådningsmaterial torde föreligga, för
att man skall kunna bilda sig en någorlunda riktig uppfattning örn herr statsrådets
och chefens för socialdepartementet sätt att för statens räkning agera
bankdirektör.

Herr Nerman: Herr talman, mina herrar! År 1936 är ett valår, och egentligen
skulle man ju då ha varit beredd på att här skulle utväxlas ganska mycket
ovett mellan partierna. Debatten hittills tyder emellertid på att alla partier
här tagit intryck av schlagern för dagen, där det heter att: »Nu ska vi vara
snälla!» Den där snällheten har kanske också sin grund. Det ser inte så
hoppfullt ut ute i världen, och i viss mån huka vi väl alla under väntan på
ett oväder.

Den socialdemokratiska regeringens politik sedan förra riksdagens slut är
väl inte så mycket att anmärka på från något håll. Den har väl i stort varit
en klok expeditionspolitik på allmänt demokratisk basis. Man vågar sig
inte på några djärvare saker, utan man får söka bevara den demokrati och
frihet, som finns, och man får söka hålla balansen. Vill man söka den djupare
anledningen till förändringarna i den svenska politiken det sista kvartsseklet
och till att exempelvis socialdemokratien har utvecklats från ett utpräglat
klassparti till ett allmänt folkparti, som bejakar den borgerliga staten, så
har tydligen den allmänna sociologiska förändringen inom svenska folket varit
av grundläggande betydelse: den nyaste statistiken visar, att 1920-talet
har medfört vissa förskjutningar i klassförhållandena, förskjutningar som säkert
fortsätta ännu. Det har visats upp, att i Sverige den procentuella ökningen
under 1920-talet var för företagare och ledare 41 procent, för kontorspersonal
28.3 procent och för arbetare endast 10 procent. Jag skall inte gå
in på vad som ligger bakom detta: rationaliseringen, trafikens utveckling o. s. v.
Tydligt är emellertid, att här håller medelklassen på att utökas, en mycket
blandad och till klasstyp och därmed sina åsikter ganska oklar medelklass,
som utgör ett grumligt och gott fiskevatten för både nazism och folkfrisinne.
De ligga också i och fiska med ganska grova krokar. Men även socialdemokratien
är med i detta fiske -— och inget ont i det. Det är kanske flera ändå,
som äro med. Socialdemokratien hade emellertid redan tidigare en rätt stor
procent valmän från medelklassen — ofta är det ju för resten rent proletära
skikt och stundom f. d. arbetare. Under ett sådant fiske flyttar sig helt naturligt
partiets intressen utöver de gamla industriproletära klassintressenas
gränslinjer. Där har vidare medverkat, att socialdemokratien i åtskilliga år
har suttit i regering och därunder måst vara folkregering, statsförvaltare i samhället
sådant det är. Jag tror, man måste ha sådana här fakta i tankarna och
inför ögonen, när man bedömer regeringens politik — även med risk att man
då blir mildare i sin dom. Man kan nog säga, att den gamla högern för närvarande
har tappat tänderna och sett sina bästa dagar. I stället har frisinnet
blivit den nya högern, borgerlighetens kärna, och socialdemokratien är i våra

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

dagar snarast ett stort liberalt samlingsparti, i vissa fall kanske rent av
mindre radikalt än Karl Staaffs gamla liberala parti.

Herr Wigforss förklarade nyss, att den socialdemokratiska regeringens politik
enbart eller i det väsentliga gått ut på att »sätta nytt liv i det bestående
samhället». Örn, som jag för min del tycker, regeringen hittills icke har
drivit socialistisk politik •—• det är väl ändå litet överdrift av herr Bagge att
komma med något sådant — men i stort sett balanserat ganska bra, allmändemokratiskt
och frisinnat sett — jag tycker herrarna skola vara tacksamma
—• så har det väl inte bara varit skicklighet utan också en god portion tur,
främst med konjunkturförbättringen, som ju regeringen inte heller själv tar
hela äran av. Nu blir det emellertid en annan fråga, som jag åtminstone kan
få erinra om, hur länge man kan spela på tur och hur länge den borgerliga
demokratien i Sverige kan upprätthållas. Det finns inte många demokratiska
oaser kvar i världen. En ny ekonomisk kris kommer att luckra upp demokratien
även, här, och en ny kris kommer. Det behövs nog ingen slav på herr
Wigforss’ triumfvagn för att viska detta i hans öra. En utrikespolitik i Nationernas
förbunds släptåg och med krig i sikte gör också med ens slut på
demokratien — det blir annan vals som då spelas upp än KalleSchewen-idyllen.
På längre sikt är, såvitt jag kan se, enda möjligheten för
ordning i världen en internationell socialistisk planhushållning, där vi inte
längre behöva dras med all denna strid och öda så mycket liv och andra värden
på kamp mellan folk och kamp mellan klasser. Men de här synpunkterna
har jag förut fört fram här i kammaren, och jag skall inte upprepa dem i detalj
i dag. Jag medger också, att en sådan förnuftig socialistisk världsordning
inte kan fås i en handvändning och för närvarande synes ligga rätt långt
borta — kanske likväl inte längre borta än bakom ett nytt världskrig med
följande allmänt myteri och revolution. För socialister finns det intet skäl att
släppa socialismen och arbetet på det myteriets befrämjande, till mänsklighetens
bästa. För närvarande ha vi emellertid enbart att räkna med stater
— inte ^människor, inte mänsklighet, sådant finns inte, utan bara stater. Vi
hålla på att pressas in i statsmonopol och statlig likriktning och kanske snart
också statsstuteri, och man börjar verkligen, fastän gammal socialist, känna
sig skyldig att uttala sina sympatier för det bästa i den gamla liberalismens
krav på individens, den enskilda människans rätt. Jag har här ett sällsynt
tillfälle att för en gångs skull få instämma med ecklesiastikminister Engberg,
när han i somras på ett lärarmöte hävdade, att människorna äro inte till för
samhällets skull utan samhället för människornas.

Med vad vi se i historien just nu är enbart stater, stater som rusta till
nyfördelning av områden och råvarukällor — eller redan kriga om dem. För
dem, som anse livets värde ligga i den mänskliga kulturen och inse, att
kulturens ofrånkomliga grundval är det mänskliga ovanför staterna, humaniteten,
för dem är det ruskiga tider. Tyvärr kan man emellertid inte klara
problemet så enkelt, som den där ungsocialisten eller anarkisten, som proklamerade
sitt utträde ur mänskligheten och statssystemet, utan vi måste komma
fram genom staterna till något mera mänskligt. Jag begär alltså inga orimligheter,
jag håller mig nyktert på marken, i statsbåset. Sverige är en stat,
och vi, som äro här, äro valda ombud för svenska folket, för olika folkgrupper
i staten Sverige. Jag skall heller inte gå in på några detaljfrågor, och
jag vill inte ens ge mig sken av att vara sakkunnig på så värst mycket i de olika
huvudtitlarna. Men jag vill tillåta mig röra litet vid ett par brännande frågor
i den svenska utrikespolitiken.

Herr Westman talade nyss örn att svensk politik utåt skall vara »svensk
och ingenting annat jin svensk». Det iir viii iindå litet klichémässigt. Det där

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ändrar sig nog en smula efter affärsläget med den stat, som den svenska staten
i varje fall förhandlar med. Man förstår Sveriges utrikespolitiska läge av
den internationella handelsstatistiken. Affärer och valuta binda landet väsentligen
vid England, och det är kanske inte så mycket att säga om detta,
helst örn man betänker sanningen i ett gammalt kinesiskt ordspråk: »Örn man
skall vara hund, så skall man åtminstone vara hund i ett stort hus.» England
är ett stort hus och väl för närvarande den minst osympatiska husbonden,
även örn jag tycker att det är litet makabert, när den ur reaktionära Times
klappar den svenske utrikesexcellensen, den gamle socialisten Sandler, på axeln.

Jag ämnar inte ta upp sanktionsproblemet. Skall man leva farligt enligt
kulturrepresentanterna Mussolinis, Hitlers och Görings recept, så är det skäl
i att göra det i väl beväpnat sällskap. Min riktning har från första början
bekämpat imperialistfirman Nationernas förbund, och min partikamrat Flyg
har nyss i en interpellation begärt få veta, hur långt Sverige är engagerat i
stormakternas konflikter genom Nationernas förbund. Men jag är inte säker
på, att utrikesministern kan lätta på den diplomatiska sekretessen. I staternas
umgänge äro demokrati och diktatur lika goda och vackert maskerade diplomater.
Säkert är att om man på allvar genom Nationernas förbund hade velat
vidtaga verkliga sanktioner, och sanktioner i tid, mot rövarstaten Italien,
så hade kriget med Abessinien varit omöjligt, och detta hade kanske varit
värt även svenska folkets medverkan. Men man har, trots alla hövlighetshänsyn,
rätt att kalla Nationernas förbunds sanktionspolitik humbug. Humbugen
där går så långt, att till och med andra och tredje internationalerna med fackliga
upplagor tiga snällt i handling. De få helt enkelt inte göra några som
helst självständiga proletära, internationella aktioner, som kunde ha stoppat
all export till Italien. De få det inte för de stater, som de representera: de
socialdemokratiska internationalerna för sina borgerliga stater — de äro med i
regeringarna på flera håll —- och de kommunistiska för Sovjetunionens handelsintressen.

England, Indienväldets och boerkrigets England, har kunnat utnyttja och
har även skickligt utnyttjat en hel världs ovilja mot fasciststatens banditdåd
till förmån för sina speciella imperialistiska intressen. Svenska folket är i
det sammanhanget så vackert enigt på rättfärdighetens grund, en nationell
samling till förmån för det överfallna Abessinien. Men en så ädel idealism är
nästan för vacker för att vara sann. Går den på djupet? Jag är kanske litet
oförsynt, men jag kommer med en samvetsfråga. Jag undrar, huru många i
det svenska folket, ja, hur många här i kammaren, som vilja Abessiniens fulla
seger? Jag vågar till och med undra, hur många av regeringspartiet? Jag
är rädd för att jag kan räkna dem på fingrarna —- ja, jag vill inte överdriva
-— jag har tio fingrar. Sanningen är, att de allra flesta här och jorden
runt vilja i fallet Abessinien inte rättens seger. Man hör det i samtal, man
läser det i pressen. I går mälde ett Londontelegram, att »man anser, att konfliktens
avveckling bör innebära en framgång för folkförbundet men icke en
seger för Abessinien». Det är prydligt, det är fortfarande etiken från det
där förslaget för en tid sedan att skipa rättvisa genom att ge anfallaren
tredjedelen av den anfallna staten. Varför vill man då inte lia full rättvisa?
Nej, tänk på konsekvenserna: får Italien stryk, då ramlar Mussolini, och då
blir det bolsjevism i Italien, och tänk på att då bli de färgade folken mer aggressiva
mot oss vita. Erkänn, att större är inte den officiella idealiteten.
Man är arg på Mussolini, därför att han stör lugnet i världen, men man vill
för Guds skull inte, att han skall ramla. Hellre Mussolini än bolsjevism och
de färgades rätt! Hellre får han bombardera hur många ambulanser han vill.
Förresten är det typiskt, hur upprörd man blir över mordet på en svensk man

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

men hur likgiltig man står inför de tjugu abessinier, som samtidigt mördades.
Det skulle vara tacknämligt, örn ärkebiskopen i sin nästa radiopredikan klargjorde
för oss hedningar skillnaden enligt kyrkan på broderskapet med vita
landsmän och med färgade främlingar. Jag tror mig veta, att kristendomens
morallära inte är någon nazistisk eller eljest patriotisk rasbiologi.

Jag känner det som en samvetsplikt att här — utan alla sympatier för de härskande
i Abessinien — få uttala det som en självklar rätt, att Abessinien
som anfallen stat får sin fulla seger och varenda italienare kastas ut ur landet.
Jag önskar, i den mån det låter förena sig med en svensk remissdebatt,
att Mussolini stupar på sitt rövartåg och att det italienska folket reser sig i
myteri och revolution. Fascism och nazism ha historiskt en enda stor uppgift;
och vi börja på att se den nu: att sammansvetsa folken till nya krig. Därför
äro dessa rörelser ett kriminellt ont, ett barbari, som måste bekämpas, men
det bekämpas inte av andra imperialiststater, som, när kriget kommer, genast
strypa all demokrati och själva bli fasciststater med generalstaben som
ledare, utan enbart av den italienska arbetarklassen och den internationella
arbetarklassen.

Jag skall med detta lämna Sveriges politik i Englands kölvatten. Men vi
ha en annan stormakt, som också är aktuell i svensk utrikespolitik: det nazistiska
Tyskland.

Tyskland nu är en parallell till Italien, alldeles samma, jag hoppas jag får
säga, rövar- och krigstendens; man är bara inte färdig att slå till än. Tyskland
lurar slugt och passar sina chanser, har börjat närma sig England och
har redan lyckats att med Englands bistånd få Versaillesfreden ensidigt hävd.
Därvid förekom något, som rätt mycket berör också Sverige. I juni 1935 medgav
England, att Tyskland fick upprusta sin flotta till 35 procent av den brittiska.
Därmed blir Tyskland ensamrådande i Östersjön. När detta blev känt,
frågade en medlem av engelska arbetarpartiet i underhuset utrikesminister
Hoare, örn han först hade frågat de andra Östersjöstaterna, innan han gjorde
denna överenskommelse med Tyskland. Nej, det hade han inte. örn vi skola
se läget ur statligt-nationell synpunkt, måste jag anse det som en mycket allvarlig
försummelse, att Sverige, som ju i hög grad är strandägare i Östersjön,
icke har protesterat mot denna Englands kränkning av Sveriges rätt. Man
får väl skriva också denna självuppgivelse på affärsförbindelsernas konto med
England och med Tyskland. Tyskland köper ju mycket, mycket malm från
Sverige och betalar en del av den.

Det finns åtskilligt, som det vore skäl att tala om i samband med Sverige
och det så kallade Tredje riket. Där sitter t. ex. sedan flera månader en
svensk sjöman Mineur på ett tyskt tukthus eller fängelse, häktad, om jag inte
minns fel, i Hamburg för att han hade haft med sig och visat tyskar antinazistiska
flygblad och dömd till flera års fängelse. Det må vara sant, att saken
är svår att klara juridiskt, tyskarna ha kanske rätt att så behandla utlänningar
efter den lag, tyskarna själva tillämpa. Här i landet finns det ingen
motsvarande möjlighet att komma åt den nazistpropaganda, som här sker med
rent officiella nazistiska flygblad, med tal av nazistministrarna, men bland arbetarna
frågar man sig, oavsett partiståndpunkt: Har verkligen regeringen i

detta fall — som t. ex. i det där föregivna spionerimålet i Spanien — gjort
allt som kan göras, givit denna svenska statsmedborgare allt det skydd och
all den hjälp man kan ge en landsman mot en gangster justiee?

Är regeringen vidare medveten om allt det tyska nazistspionage, som alltjämt
— och jag tror i ökat omfång — drives här i landet och som även den
socialdemokratiska pressen gång på gång har tagit upp? Jag har, för att ta
en detalj, mig bekant, att man för den svenska läroverksundervisningen i tyska

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

laar tillgång till en expert •— en nazist, något annat är givetvis officiellt otänkbart
— som har tillfälle att resa omkring och uppbygga ungdomen med heroiska
Hitlerföredrag och kanske efteråt grogga med lärarna. Men i den mån
man har ryska experter som lektorer vid universiteten -—• jag bläddrade nyss i
Uppsalakatalogen — äro de officiella sovjetryssar? Såvitt jag vet är det tsarryska
emigranter. Är det rätt att ha så olika kompetensanspråk på två olika
makter?

Landet översvämmas vidare öppet, frånsett alla hemliga agenter, av nazityska
föreläsare i olika ämnen. De ha så mycket att lära oss. Vi ha t. o. m.
nyligen fått bevittna det motbjudande skådespelet att en hög tysk officer kommer
hit och öppet, det refererades i tidningarna, propagerar för hur Sverige
bör sköta sin upprustning. Har svenska regeringen inga möjligheter att ge en
sådan herre, och hans herrar, en admonition för hans oförsynthet? Sådant har
inte förekommit tidigare. Gör bara det antagandet, att det kom en sovjetrysk
generalmajor och höll föredrag här och gav Sverige råd, hur det bör lägga sitt
försvar! Gör bara ett sådant antagande.

Svensk politik liksom utländsk just nu går egentligen ut på två saker: befolkningskrisen
och upprustningen, d. v. s. att se till för det första hur man
skall kunna fabricera så mycket barn som möjligt och för det andra hur man
skall kunna ta död på dem. Man tycker, att Mussolini borde vara en tillräcklig
tankeställare, då det gäller att klarlägga för folken, vad staterna vilja med
sin barnpropaganda. Med ett fult ord skulle jag vilja kalla det för militärt
änglamakeri.

Nu tänker jag inte på något vis angripa den nykomne kammarledamoten
professor Myrdal, vars bok »Kris i befolkningsfrågan» jag redan i fjol prisade
här i kammaren och vars person jag har all respekt för. Han rår inte
för, att han blev ganska snöpligt sviken av sitt parti, som under födelsepaniken
eller väckelsen i fjol —- Korpela, viskade nyss en socialdemokrat i mitt
öra, men det är kanske litet starkt — handlöst föll undan för högerns mj-cket
tvetydiga utnyttjande av Myrdals siffror. Jag hoppas, att partiet nu har fått
en ledare och därmed en ståndpunkt i sin fortsatta fruktsamhet. För övrigt
är ju hela problemet under utredning, och vi få väl upp den frågan till utförligare
behandling. För dagen må det vara nog att säga, att här går i detta
hus och i denna kammare mer än en gammal klok karl och barnafar av olika
partier och ler i det tysta åt hela utredningen. Jag antar, att herrarna känna
igen sig själva och en del bekanta. Jag misstänker, att vi nog inte lära få
uppleva så många extra barnsängar trots vissa herrars nit — jag menar i
spalterna. Men en komma vi att få uppleva, och det en klassisk: vi komma
att få bevittna, att det stora statliga utredningsberget föder den lilla råttan.

För min del har jag som sagt all respekt för professor Myrdals såvitt jag
förstår egentliga mening: ordna samhället så väl, att man kan ta ansvar för
att föda upp barn åt samhället, och vi skola inte svika. Men jag tycker nu
knappast, att det behövs fler människor här i landet. Jag tycker det är rätt
trångt redan för en massa människor, när det gäller att få arbete, och jag
tycker, att det bästa receptet är detta: ge de fattiga barnrika hjälp på olika
sätt — inte som premium för att de ansvarslöst ha fött för många ungar, utan
därför att de för många ungarna, som finnas, äro människor, fattiga människor
i nöd. Ge alltså hjälp åt folk, när de har satt sig i olycka, och lär dem
sedan med statens hjälp att akta sig bättre i fortsättningen!

Den andra proceduren, fortsättningen på barnproduktionen: barnens avlivning
genom kriget, och förberedelserna härför, skall jag inte taga upp. Det
är ur statlig synpunkt mycket naturligt, att staten Sverige som alla andra
stater just nu rustar upp. Jag förstår det livligt. Det är bara inte särdeles

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

demokratiskt i denna demokrati, att man för att vinna fyra månader inte inväntar
folket i val, inte låter svenska folket självt säga sin mening utan passar
på och kör igenom besluten så fort som möjligt.

_ Vad jag här har yttrat, herr talman, har måhända kunnat låta som desillusionerad
misstämning. Det är inte det. Jag har aldrig haft några alltför
stora illusioner, och vad jag har velat komma med som ett bidrag till denna
remissdebatt är ett försök att se läget litet vidare än inom den statliga ramen,
därmed, vågar jag tro, litet mer ansvarsfullt och allvarligt än den officiella
statliga utkiken.

Vi sitta här i riksdagen som ombud för människorna i en viss stat, och som
sådana ha vi nu övergått till att behandla en viss nationalekonomisk budget.
Men när alla i världen slåss och prata för sina fosterland, må det vara oss —
vi som inte kunna se bara efter kartbås och statsideal —• tillåtet att efter fattig
förmåga slå ett slag för vårt fosterland — det fattigaste, det värnlösaste
men det enda verkligt bestående av alla: humaniteten.

Herr Nylander: Herr talman! Under en följd av år har riksdagen anslagit
mycket stora belopp till lindrande av arbetslösheten. Därvid ha som bekant
åtskilliga divergenser förefunnits beträffande inte så mycket anslagens storlek
som fastmer formerna för hjälpverksamheten. Men i ett avseende har riksdagen
i sina beslut år efter år kunnat följa enhälliga utskottsutlåtanden, nämligen
beträffande den erforderliga kontrollen och övervakandet från .arbetslöshetskommissionens
sida över alla de lokala organ, som haft att i de olika orterna
ombesörja hjälpverksamheten. Sålunda uttalade redan särskilda utskottet
1933, att den av kommissionen »bedrivna rådgivande och kontrollerande verksamheten
är av mycket stor betydelse» och att den borde »ytterligare effektiviseras».
Statsutskottet uttalade 1934, att utskottet tillstyrker, att »riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn föranstaltande av skärpt kontroll
över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler gällande
för hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Utskottet vill i samband härmed
framhålla angelägenheten av, att de kontrollerande organen jämväl utöva rådgivande
verksamhet.» Vid behandlingen av samma ärende 1935 kunde statsutskottet
i anslutning till föregående års begäran örn utredning konstatera, att
arbetslöshetskommittéernas verksamhet hade blivit ytterligare kontrollerad
genom arbetslöshetskommissionen, och utskottet slutar på följande sätt: »Utskottet
har icke varit omedvetet om att stora svårigheter måste övervinnas, då
det gäller att åstadkomma en effektiv kontroll. Angeläget är emellertid, att
arbetslöshetskommissionens verksamhet i denna del utövas med oförminskad
skärpa; detta icke minst i tider av sjunkande arbetslöshet.»

Ja, nog äro svårigheterna stora, när det gäller att kontrollera den mycket
omfattande hjälpverksamheten i dess olika former, och stora fordringar på
noggrannhet och rakryggad hållning måste för den skull ställas på den institution,
som handhar dessa spörsmål. Jag vill ingalunda taga mig någon rätt
att betygsätta arbetslöshetskommissionens verksamhet. Det kanske är möjligt
först örn åtskilliga år, då dess verksamhet kan i lugn överblickas utan störande
inflytande av irriterande dagshändelser. Men det allmänna intrycket
måste även i närvarande stund bliva, att arbetslöshetskommissonen visat god
vilja att exakt och rätlinjigt följa och tillämpa de av riksdagen vid olika tillfällen
lämnade direktiven. Så mycket mera beklagligt är det för den skull,
att ett spektakel av den art, som utspelats i Brastad i Bohuslän, kunnat äga
rum.

Enligt arbetslöshetskommissionens officiella rapport till socialministern lia
felaktiga utbetalningar konstaterats i ett flertal fall; redovisningshandlingar

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ha förkommit redan under 1933—34, oell under påbörjad granskning under
1935 har genom eldsvåda ett stort antal kvittenslistor förstörts. Trots att primärmaterialet
för redovisningarna på detta sätt i stor utsträckning fördärvats,
har arbetslöshetskommissionen dock kunnat konstatera felaktigheter, som medfört
en hel rad anmärkningar och som bland annat resulterat i att Brastads
kommun måst återbetala ett belopp av 1,873 kronor. Man kan ju tycka, att
detta belopp är så ringa i en kommuns förvaltning och i statens förvaltning,
att det ingenting är att göra affär av, och det är icke heller summans storlek,
som givit mig anledning att här relatera fallet, utan det är en annan, mycket
allvarligare omständighet. Det är de hätska utfall och anklagelser mot arbetslöshetskommissionen,
som vissa tidningar, särskilt på västkusten, tillåtit sig
med anledning av Brastadsaffären. Man har velat göra troligt för sina läsare,
att arbetslöshetskommissionen förfarit oriktigt, ej följt direktiven utan gått
omänskligt fram mot människor, som befunnit sig i beklagansvärda omständigheter.
I sin rapport till socialministern har emellertid arbetslöshetskommissionen
lämnat en detaljerad redogörelse för de olika fall, som i tidningsartiklarna
omnämnts, och det befinnes, att arbetslöshetskommissionen icke gjort något annat
än noggrant följt de kontrollföreskrifter, som en på den punkten enhällig
riksdag lämnat och år efter år ytterligare skärpt.

Vad hade man under sådana förhållanden haft anledning att vänta? Ja,
inte att vederbörande tidningar skulle ha tagit tillbaka sina felaktiga utgjutelser!
Det hade ju varit för mycket begärt, att tidningarna själva skulle söka
dämpa den uppagiterade vågrörelsen. Men varför framträdde icke herr socialministern
och ställde sig i frontlinjen med den allmänt väntade förklaringen,
att arbetslöshetskommissionen icke gjort något annat än tillämpat de direktiv
och sökt utöva den kontroll, som riksdagen anbefallt? Ett sådant framträdande
hade varit på sin plats inte endast för att stödja ett honom underställt,
enligt riksdagens direktiv arbetande ämbetsverk, utan även för att låta det
komma till den stora allmänhetens vetskap, att felaktigheter av Brastadstyp
icke få förekomma i den svenska arbetslöshetshjälpen.

Tyvärr är det icke slut med arbetslösheten. Vi få kanske räkna med hjälpåtgärder
under många år framåt, och det är för den skull av synnerligen stor
vikt, att riksdag och regering handla efter klara linjer.

Medan jag har ordet, herr talman, vill jag även beröra en annan fråga, som
upptagits av flera föregående talare här i dag och som också föranlett herr
finansministern att giva en förklaring. Det gäller den åtgärd, som har föreslagits
av finansministern, att av de inflytande automobilskattemedlen för
nästkommande budgetår skulle användas ett belopp av 7 miljoner kronor för
avbetalning av statsskulden. Herr finansministern lämnade en förklaring, som
han förmodligen själv ansåg vara synnerligen stark. Jag kan på vissa punkter
följa honom, i synnerhet när han talade örn att hans önskan var att kommunalskatten
och särskilt vägskatten skulle lindras genom anlitande av automobilskattemedel.
Men jag kan inte finna, att han har tagit konsekvenserna av denna
sin inställning. Saken är den, att 1935 års vägsakkunniga, i vilkas arbete
även jag deltagit, föreslagit, att det oväntat stora överskott, som man beräknar
att automobilskatten skall inbringa utöver den summa man tidigare kalkylerat
med, skulle användas just till lindrande av vägdistriktens skuldbördor. Det är
nämligen så, att vägdistrikten för närvarande på grund av det forcerade vägbyggandet
under arbetslöshetsåren ha ådragit sig ganska stora skulder för utförande
av sådana vägar, som blivit av länsstyrelserna i olika län dömda men
vartill medel inte funnits tillgängliga. För att bereda, lindring i arbetslösheten
ha vägdistrikten därför »byggt i förskott», d. v. s. själva förskotterat de medel,
som erfordrades för arbetenas utförande, med ett belopp av icke mindre

Fredagen den 17 januari f. in.

Nr 3.

.. Statsverkspropositionen. (Forts.)

an 3b miljoner kronor för hela landet. 1935 års vägsakkunniga hade nu tänkt
sig, att icke endast det oväntade överskottet av innevarande års automobilskattemedel
utan även ett motsvarande belopp under nästa år skulle kunna användas
till avbetalning av dessa förskott, vilka utgöra vägdistriktens fordringar
på staten. Jag tycker, att det hade varit en konsekvent hållning av herr finansministern,
om han hade följt de vägsakkunnigas förslag i stället för att
taga dessa 7 miljoner kronor till avbetalning av statsskulden i allmänhet. Han
har således deklarerat en viss inställning till problemet men handlat stick i stäv
däremot.

Det befinnes även vid en granskning av de olika posterna i uppställningen
över automobilskattemedlens fördelning, att det är en hel rad utgifter för andra
ändamål än de ursprungligen avsedda, som nu föreslås bliva täckta med sådana
medel. Jag erinrar om att det bebådas en väsentlig ökning av statspolisen,
i det att man med eftersättande av en hel del kontrollåtgärder beträffande
automobiltrafiken tänker lägga över dessa uppgifter från bilbesiktningsmännen
till statspolisen. För finansiering av denna anordning skola från anslagen
till bilbesiktningsmännen tagas omkring a/4 miljon kronor, och resterande belopp
582,600 kronor, skall satsas av automobilskattemedel. I denna fråga kan
man givetvis hysa allvarliga betänkligheter, och det torde väl ankomma på
riksdagen att i annan ordning taga ställning till denna detalj.

Märkligt är även att konstatera, hurusom av automobilskattemedlen i närvarande
stund endast 58 procent användas för det ändamål, för vilket automobilskatten
på sin tid infördes. Jag erinrar örn att skatten beslöts för »underhåll
och förbättring av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar i städer
och på landsbygden». För detta ändamål utgå för närvarande av automobilskattemedel
endast 59.7 miljoner kronor, motsvarande 58 procent av de 103 miljoner,
som skatten beräknas inbringa, medan återstående 42 procent användas
för ändamål, som ännu för några få år sedan tillgodosågos med vanliga skattemedel.
Man kan verkligen ha anledning att göra ganska många reflexioner
med anledning av en sadan utveckling. Det har tidigare i dag av finansministern
omnämnts, att röster höjts för att automobilskatten borde ingå i den allmänna
budgeten. Ja, vi äro tydligen ett långt stycke på väg i sådan riktning,
trots allt vad herr finansministern själv har uttalat örn att han hyser en motsatt
uppfattning.

Örn man nu inför det avsevärda belopp, som automobilskatten inbringar,
företager en särskild undersökning beträffande storleken av de däri ingående
olika slagen av skatter, befinnes det, att fordonsskatten beräknas inbringa 28
miljoner kronor, gummirings skatten och bensinskatten respektive 16 och 59 miljoner.
Det betyder, att gummirings- och bensinskatterna utgöra 72.8 procent
av hela det belopp, som inflyter genom automobilskatten. Beträffande dessa
bägge olika former av automobilskatt torde det vara så, att den stora allmänheten
inte tänker så mycket på att den för varje gång ett antal liter bensin
eller en ny gummiring upphandlas betalar ett mycket stort belopp i skatt.
Dessa förbrukningsartiklar äro även sa intimt förbundna med bilens användning,
att en person, som begagnar sin bil mycket, får betala en större skatt,
medan däremot elen, som i liten utsträckning använder sin bil, inte behöver
betala så mycket i skatt. Pa ett helt annat sätt förhåller det sig med fordonsskatten.
^ Den skall erläggas mod ett ganska stort belopp på en gång —- i februari
manad värjo ar — och den är, det vet nog litet var av kammarens ledamöter
allt annat än populär. När bilägaren betalar fordonsskatten, har han
inte någon direkt känsla av att han får någon som helst valuta för detta skattebelopp,
och det skattekvitto, som enligt gällande förordning skall finnas på

Första hammarens protoholl 19S6. Nr S. 4

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

väl synlig plats i bilen, är ju hela året runt nära nog en ständig anledning tili
förargelse. Härtill kominer, att klimatiska förliallanden och andra omständigheter
göra, att bilarna pa manga hall ingalunda kunna utnyttjas under hela
året, utan att man helst skulle ställa in bilen under vinterhalvåret för att återigen
bruka den nästa sommarhalvår. Formerna för en avföring av bilén ur
automobilregistret i sådant syfte äro emellertid så pass krångliga och förenade
med sådana kostnader, att man inte uppmuntras att gå den vägen

Vad jag här har anfört ger mig all anledning att uttala, att tidpunkten nu
synes vara inne att taga under övervägande, huruvida inte en lindring av automobilskatten
bör genomföras, särskilt när det gäller fordonsskatten. Det är
givetvis inte möjligt att på denna punkt omedelbart kunna framlägga ett val
avvägt förslag; det är ju inte heller meningen att så skall ske under denna
remissdebatt. Men jag vill här fästa uppmärksamheten vid frågan och uttalar
den förhoppningen, att riksdagen inte skall låta denna viktiga angelägenhet
glömmas bort utan uppta den till snar behandling.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ville göra gällande, att min kritik mot hans förslag skulle ha framställts
av den anledningen, att lantbruksstyrelsen inte i alla fall hade tillstyrkt
dem. Jag är lika angelägen som herr statsrådet att man ar obunden och personligen
sätter sig in uti och prövar frågorna. På den punkten ha vi således
inga delade meningar. Men jag vet inte, örn förslagen i och för sig bil sämre
därför att lantbruksstyrelsen tillstyrkt dem. . ,

Nu är det så, att min kritik riktar sig däremot, att jordbruksministern a ena
sidan inte i propositionen har beaktat en hel del av de önskemal, som han
mycket väl känner till att vi på jordbrukarhåll äro synnerligen angelagna
om trots att ifrågavarande åtgärder av olika prövande myndigheter blivit tillstyrkta,
men å andra sidan utan tillräcklig prövning synes ha tagit upp mera
storartade projekt, som tilltalade honom. Jag håller före, att det är bra att
vara obunden, och väl vore, om jordbruksministern, när det galler att littorina
stödåtgärder för jordbruket, vore lika obunden av hänsyn till sin socialdemokratiska
uppfattning, som han synes vara obunden av hänsyn till jordbrukarnas
speciella önskemål i vissa fall och till lantbruksstyrelsens. .

När jordbruksministern berörde spannmålspriserna i höstas säde han att det
höll på att gå så, att kvarnarna fingo inställa sin drift eller också mmalningsprocenten
sänkas, därför att vete inte kom i marknaden. Men herr statsrådet
vet ju lika väl som jag, att så fort priset hade fått närma sig 18 kronor per
deciton hade mycket fort tillräckligt med vete kommit i marknaden, ty bade
jordbrukarna och handlandena voro säkerligen inställda på att priset skulle
gå upp till denna siffra på grund av knapphet. Jag tror inte, att det hade
medfört någon större olycka, om det i höstas tillfälligtvis blivit en prisstegring
utöver 17 och upp till 18 kronor. Den farhåga, som jordbruksministern
tydligen hyste för att hela vår inmalningsordning skulle ha kunnat rivas upp,
framstår såsom ganska ogrundad, enär spannmålsföreningen lag inne med val
över ett halvt årsbehov av vete för handelskvarnarna och hade hunnit utiörsälja
detta lager, om priset hotat stiga över 18 kronor.

Det är nog ibland ganska vanskligt att på hösten bedöma, hur stor skörden
är och därför får jag lov att säga, att när jag läste jordbruksministerns uttalande
att skörden skulle lämna överskott och hans varning for alla spekulationer
i att det kunde bli en knapp skörd, som möjliggjorde högre priser an
motsvarande inlösningspriset, tyckte jag det var en mycket djärv utsaga. Det
kunde hända, att jordbruksministern fick rätt, men det kunde också handa,
att han icke fick det. En varning för hamstring och dylikt tycker jag var fullt

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

befogad, det var en helt annan sak att säga till jordbrukarna ungefär så i
Skörden är sa och sa stor, ni fa troligen ej iner än det och det priset, varför
ni böra inställa er därefter. Detta medförde resultat av ekonomisk art för
Sveriges jordbrukare, som kanske herr statsrådet bort tänka litet närmare på
innan så bestämd ställning togs. Och herr statsrådet måste förstå, att när man
riktar kritik mot en sädman åtgärd, sker det inte av kritiklusta utan av omtanke
om att man skall na det bästa möjliga resultatet med regleringen.

Så sade herr statsrådet vidare, att den högeruppfattning, som i jordbrukspolitiska
frågor kommer fram — han använde kanske litet andra ord — den
är i regel inte mycket värd. De herrar, som företräda den, ta sig ton, men i
själva verket innebära deras motioner och förslag just ingenting. Och så sökte
herr statsrådet att som bevismedel använda en av högern nyss avgiven motion.
Han framhöll en passus i denna, där man för jordbrukets produkter begärde
samma prisrelation, som förelåg 1925—1929. Så säger jordbruksministern,
att vi motionärer tydligen inte räknat med att man genom statsåtgärder bär
fatt helt andra och genom nämnda åtgärder växlande prisrelationer för kraftfoder
och dylikt, . varför motionens yrkande förer in i en kretsgång. Motionärerna
ha visst icke förbisett statsatgärdernas inverkan på exempelvis oljekakspriset.
Men statsrådet vet väl, att det inte är bara kraftfoder, som ingår
i jordbrukarnas utgiftsstat utan en mängd andra förnödenheter, såsom maskiner
och annat. Dessbättre utgör det accisbelagda kraftfodret icke någon övervägande
del av jordbrukets driftsförnödenheter, varför en fördyring av oljekakorna
icke spelar någon större roll vid avvägande i huvuddrag av prisrelatronen.
För att ta hela saken enkelt: Motionärerna vilja att jordbruksprodukterna
skola ha samma bytesvärde som under perioden 1925—1929 gent
emot varor, som behövas för jordbrukets drift.

Om en lantbrukare skall bruka en egendom, antingen såsom ägare eller såsom
arrendator, och han måste få in en viss summa pengar för att därmed
tacka vissa utgifter är det inte då ganska rimligt, att han önskar ett prisläge
som möjliggör försäljning av egendomens produkter till sådana priser, att han
kari betala dessa utgifter utan att komma på balans? En privat människa, som
ar beroende av marknaden, kan inte resonera på annat sätt. Visserligen kunna
t. ex. fran statens sida andra medel sättas in för att klara sådana svårigheter
men det kan inte jordbruket göra, och därför tycker jag det är ganska för ••

A-ivr °im y‘ Jorbrukare försöka hävda ett prisläge, som ur utbytessynpunkt
ar tillfredsställande.

Nar herr statsrådet säde, att det är farligt att taga sig ton, eftersom man
aidrig vet, hur den ena eller den andra saken kan komma att utfalla, är jag
den torsta att erkänna, att man inte skall göra det. Men den regeln är ganska
allmängiltig. Vore det inte skäl i att försöka komma överens örn att även de
saker, som herr, statsrådet handhar och handlägger i fråga örn jordbruksregleringarna,
äro sa pass viktiga och svåra, att det kan vara angeläget att även
vi jordbrukare fa försöka hjiilpa till med att belysa dem ifrån våra synpunker.
Jag tror inte, att frågorna skola förlora på att man på det sättet kommer
iram till en allman samverkan för att nå bästa resultat.

Att herr statsrådet var mycket hemma i jordbruksfrågor, fingo vi nyss en
klar uppfattning örn, nar herr statsrådet vid behandlingen av statistiken från
svinavelsomradet visade sig vara synnerligen hemma i de mest intima detalier
rörande denna gren av jordbruket.

T mitt förra anförande framhöll jag önskvärdheten av att fiskerinäringen
finge erforderligt stod. Med anledning därav sade herr statsrådet att det
naturhgty.s gar att göra en hel del gott för fisket, men att man då kanske
maslc i sa ling grad begränsa den personliga friheten, att jag icke skulle tycka

Nr 3.

Fredagen deli 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

hjälpen vara lämplig eller böra komma till stand. Ja, i den delen äro vi nog
ganska emga, att nian inte i onödan bör begränsa friheten, men man kan .val
tänka sig, att det kan vara möjligt att komma fram med. förslag, som inte
behöva innebära så särskilt svåra intrång i den personliga friheten.

Dessvärre är det så, att även örn vi söka göra alla regleringar pa jordbrukets
område så enkla som möjligt, bliva de ändå alltid litet mera invecklade
än man tänkt sig från början. Jag måste befara, att jordbruksregleringarna
icke bli enkla, örn herr statsrådet undan för undan får in i regleringarna en
hel del bestämmelser örn minimilöner och örn att jordbruksnämnden skall bestämma
detaljpriset på mjölk och dylikt. Jag vill tro, att herr statsrådet vill
bibehålla den personliga friheten och den enskilda företagsamheten i möjligaste
mån, men skola regleringarna användas såsom instrument för att nå socialdemokratiskt
mål i fråga örn jordbruket, är jag övertygad örn, att den väg, som herr
statsrådet kanske nödgas vandra till det socialdemokratiska planhushållet, blir
en väg, kantad av herr statsrådets vackra föresatser att skydda den personliga
friheten.

Herr statsrådet Sköld: Jag skall inte gå in på alla de synpunkter, som den
föregående ärade talaren har framfört, utan jag skall endast hålla mig till
ett par saker, som jag tycker det vore så gott att herr Gustafson och jag få
klara upp genast. Jag tar då först upp frågan, hur man skulle ställa sig till
spannmålsförsäljningarna förra hösten.

Herr Gustafson tycktes vilja förneka, att det förelåg någon fara för att inte
spannmål skulle komma att tillföras marknaden, örn man endast hade låtit
vetepriset stiga till 18 kronor. Därvidlag skall jag bara be att fa anföra, ^att
jag fick vid den tidpunkten vetskap örn att det fanns ganska stora spannmålslagrare,
som hade blivit tillfrågade, örn de ville sälja sitt vete, och att de hade
förklarat, att vetet icke var till salu. När man bad dem säga något pris, svarade
de: »22 kronor». Jag bara nämner detta nu för att visa, att.det fanns
ett mycket betydande spekulativt inslag på spannmålsmarknaden vid det tillfället.
. .

Men låt mig nu se bort ifrån detta, låt mig giva herr Gustaf sons version vitsord
och låt oss sålunda tänka oss, att örn vetet drivits upp till ett pris av 18
kronor, skulle det lia börjat komma fram vete i marknaden. Men om det sedan
visat sig, att skörden täckte vårt årsbehov, måste ju följden bli, att man, om
man hade haft ett vetepris av 18 kronor i november och december månader,
skulle lia fått ett vetepris av 16 kronor i maj. månad, eftersom ju inlösningspriserna
under sommaren måste bli gällande sa snart det finns överskott.^ Följden
därav skulle då bliva, att den, som sålt vete på hösten skulle lia fått 18
kronor därför, medan den, som lagrat vete till sommaren, bara skulle få 16
kronor per 100 kg. Jag undrar, örn vi efter den betan skulle ha fått uppleva,
att det funnes några här i landet, som vagade sig på att lagra spannmål för
att skapa en sund prisutveckling på brödspannmål. Ja, jag försäkrar, att
örn följden bleve denna, så skulle vi ha slagit sönder hela den ekonomiska föreningsrörelse
på spannmålshandelns område, för vilken herr Fritiof Gustafson
varit en sådan mäktig förespråkare. Nu stå vi här och veta inte. mycket. Ifall
det blir en knapphet på brödsäd, örn det visar sig att årsproduktionen av brödsäd
icke räcker till, kan herr Fritiof Gustafson lia haft rätt, men örn det visar
sig, att det blir spannmål till inlösning av staten, har jag haft rätt. Ingen
vet i denna stund vem av oss, som far rätt. Är det da inte bättre att vara litet
mera försiktig och litet mindre spekulativ; och det lär val ändå inte kunna förnekas,
att den linje, som jag företräder, är den försiktiga och att den linje,
som herr Gustafson företräder, är den spekulativa. Jag menar därför, att

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

de starkaste skälen tala för att vi nöja oss med en sund och normal utveckling
på brödsädesmarknaden utan några av spekulation framkallade toppar.

Jag skall också med några ord komma in på frågan örn högerns förslag om
prisrelationerna, och jag måste då säga, att jag har litet svårt att följa herr
Fritiof Gustafsons resonemang därvidlag. Ty det är att märka, att högern
inte i sin motion föreslår, att man skulle komma fram till en prisnivå i fråga
om jordbruksprodukter, utan vad högern föreslår är, att man skall komma
fram till en relation i fråga örn prisen på jordbruksprodukter och prisen på
jordbruksförnödenheter, och så lägger man i vågskålen med förnödenheterna
även foderspannmålen, på vilken staten höjer priset för att hjälpa jordbruket.
Man räknar alltså in på den sida i bokföringen, som är till nackdel för jordbruket,
de höjda priser, som staten skapat för att hjälpa jordbruket. Detta
verkar ju paradoxalt, inte sant, och det är också paradoxalt.

Om man vill spalta upp verkligheten, kommer man naturligtvis till det resultatet,
att fodermedelspriserna innebära för vissa jordbrukare ett onus, medan
de för andra äro en klar fördel. Följaktligen Iean man få lov att handskas
olika med dessa poster allt efter jordbrukets läggning. Men örn man då
erinrar sig, att statsmakternas politik har gått ut på att gynna användningen
av inhemskt foder, måtte det väl ändå bli den upp- och nedvända världen att
säga: »Här skola vi eftersträva en prisrelation emellan förnödenheter och produkter,
som staten motarbetar genom sin egen jordbrukspolitik.» Det kan ju,
som jag nämnde i mitt förra anförande, vara så olyckligt, att man därigenom
ger sig ut på jakt efter, en stjärna, som befinner sig så långt bort, att man
aldrig kan nå den. Örn jag behöver, för att höja priserna på jordbruksprodukter,
höja prisen också på fodermedel, har jag i samma ögonblick skapat ett
nytt behov att höja prisen på jordbruksprodukter, och höjer jag dem genom
att höja fodermedelspriserna, har jag skapat ett nytt behov att höja priset på
jordbruksprodukter, så att det kan hända, att jag aldrig i tidernas tider kan
nå det målet.

Jag har nu härmed inte uttalat någon kritik över högerpartiets avsikter och
högerpartiets deltagande i diskussionen örn jordbrukspolitiken. Tvärtom betraktar
jag det såsom angeläget, att man från alla sidor försöker draga sina
strån till stacken för att man skall kunna komma fram till den bäst överlagda
ståndpunkten.. Men jag anser också, å andra sidan, det ligga i sakens intresse
— örn jag ser, att ett projekt, som man från högerhåll kastat fram, är
förenat med sådana motsägelser att det näppeligen kan föra diskussionen
framåt — att jag påpekar detta för högern i så god tid att högern kan ge sig
tid att tänka över saken ännu en gång.

Herr statsrådet Möller: Jag begärde ordet endast för att lämna en kompletterande
upplysning till herr Stendahl uppgifter rörande de sociallån, som
inte hava kunnat rädda vissa företag från konkurs och som hava medfört förluster.

Herr Stendahl har, såvitt man kan förstå av hans egna uttalanden, en mycket
rik ekonomisk erfarenhet, och jag förmodar, att han har förutsatt att på
de lån, som utlämnades ifrån anslaget till främjande av enskild verksamhet,
förluster icke skulle komma att uppstå, men örn den uppfattningen torde han
väl vara tämligen ensam. Ingen vet ju riktigt, hur stora förlusterna i en låneverksamhet
kunna bliva, men vi ha ju i alla fall upplevat en del på detta område,
eftersom statsmakterna ha måst stödja åtskilliga enskilda banker, vilkas
egentligen enda uppgift är att taga emot pengar från andra och utlåna dem i
sin tur.

Jag förmodar, att om man hade rättighet att med samma intensitet granska

Nr 8.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

våra bankinrättningars utlåningspolitik som man granskat statens, skulle man
komma att konstatera, att inte ens bankerna, som ju ändå för lånen kräva säkerhet
av en helt annan karaktär än vad som medges för sociallånen, ha kunnat
skydda sig mot förluster på låntagare. Så tillvida vet jag inte, örn skillnaden
är så förfärligt stor mellan den låneverksamhet, som bedrives på grundval
av riksdagsanslaget i förevarande avseende, och annan låneverksamhet,
men vad som i detta sammanhang kan ha intresse, är väl att söka konstatera,
hur stora förluster staten har lidit på de utlämnade lånen. Det är klart, att
det ännu är för tidigt att yttra sig med någon bestämdhet därom, men de konstaterade
och beräknade förlusterna äro till dags dato 182,000 kronor, och den
summan representerar ungefär skillnaden mellan statens inlånings- och utlåningsränta
på de belopp, som äro utlånade från detta anslag. Ännu så länge
kan man därför knappast tala om att statsverket har lidit någon verklig förlust,
även örn, som självfallet är, man måste räkna med att åtskilliga av de
företag, som blivit stödda av staten under depressionen, icke hava motsvarat
förhoppningarna utan gått under. Man skall observera, att lånebeloppen i
regel ha varit så låga, att de ungefär motsvarat ett års kontantunderstöd åt de
människor, som därigenom ha kunnat bibehållas i arbete, och skulle man granska
resultatet av låneverksamheten från den synpunkten, tror jag inte, att
man har någon större anledning att beklaga, att denna verksamhet har bedrivits.
Det var vad jag här hade att säga.

Det kanske tillåtes mig att påpeka, att remissdebatten, såvitt jag förstått,
har gått efter rätt stora linjer. Men det var ju bara att vänta, att herr Stendahl
skulle draga in några verkliga småsaker i en debatt av denna karaktär.

Herr Sandström: Herr talman, mina herrar! Den statsfientliga verksamhet,
som i allt större omfattning och med växande styrka förekommit i vårt
land allt sedan slutet av världskriget, föranledde riksdagen år 1933 att i enlighet
med enhälliga utskottsutlåtanden i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t att med det snaraste föranstalta om en förutsättningslös
utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller
enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller eljest på olaglig
väg omstörta eller förändra Sveriges stats- eller rättsordning. I anledning
härav tillsatte Kungl. Majit i slutet av maj samma år en kommitté, som
fick i uppdrag att utföra den av riksdagen begärda utredningen, och denna
kommitté framlade i januari 1935 ett betänkande med förslag till vissa lagbestämmelser,
åsyftande att åtminstone i någon mån komma till rätta med den
högförrädiska verksamhet, som har till mål att med illegala medel omstörta den
bestående samfundsordningen. Av det utredningsmaterial, som av denna kommitté
insamlats, framgår — om man till äventyrs icke förut ägde kännedom
därom — med rentav skrämmande tydlighet, att den mot den svenska rättsstatens
grundvalar och bestånd riktade verksamhet .sorn under en följd av år
särskilt bedrivits av det längst till vänster stående, till den kommunistiska
internationalen, Komintern, anslutna sillénkommunistiska partiet, är av en
synnerligen allvarlig innebörd. I detta sammanhang må endast erinras om, hurusom
detta kommunistiska parti öppet satt som sitt mål att, sedan undermineringsarbetet
tillräckligt länge bedrivits och ett lämpligt tillfälle synes yppa
sig, på revolutionär väg, d. v. s. under våld och blodsutgjutelse, omstörta den
bestående samfundsordningen för införande av proletariatets diktatur med dess
grymma terror och fåtalsvälde. De yttranden, som avgivits över kommittébetänkandet,
hava så gott som enhälligt med endast ett par undantag — detta
gäller utlåtandena från länsstyrelserna i Kopparbergs samt Göteborgs och
Bohus län — gått i den riktningen, att en lagstiftning på ifrågavarande örn -

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

råde är ej blott önskvärd utan även av förhållandena oundgängligen påkallad.
Ja, i flera av myndigheternas yttranden har med skärpa framhållits, att de
åtgärder mot den statsfientliga verksamheten, för vilka kommitténs majoritet
gått in, icke kunna anses tillfyllestgörande, utan att en mera skärpt lagstiftning
måste anses av omständigheterna påfordrad. Det är betecknande, att
länsstyrelserna i de delar av landet, Norrbottens och Västernorrlands län, där
den statsfientliga propagandan hitintills mest framträtt, uti sina yttranden
över kommittébetänkandet med all möjlig bestämdhet uttalat sig i sist angivna
riktning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, bland annat, följande: »Det är en
sund reaktion hos staten och de laglydiga medborgarna att slå ned, upplösa och
förbjuda ett revolutionärt parti. Vad som behöves är en klar förbudslag. En
verksamhet, som det sillénkommunistiska partiet ålägger sina medlemmar, synes
i sig själv så klart landsfördärvlig, att den icke bör tillåtas, och de sammanslutningar,
som driva den, böra följaktligen omedelbart upplösas. Nödvändigheten
härav accentueras än mer av det förhållandet, att rörelsen
tar sina order från utländsk makt. Det kan icke bliva tal om åsiktsförtryck
eller tanketvång, om samhället vägrar att tolerera det fria bedrivandet
av en verksamhet, vars slutliga syfte riktar sig mot själva samhällets
grundvalar.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som för övrigt jämställer Kilbomskommunisterna
med Sillénkommunisterna, påpekar vidare, att vid 1932 års riksdagsmannaval
kommunisterna i länet samlade över 20,000 röster och således utgjorde
mer än 25 % av de röstande i länet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill •— här citerar jag •— »såsom sin
principiella mening hava uttalat, att lagstiftningsåtgärderna på området böra
gå ut på ett direkt och omedelbart undertryckande av sådana företeelser, som
uppenbarligen syfta till att med våld omstörta statsordningen». Vidare anför
denna myndighet, hurusom det står klart för länsstyrelsen, att samhället bör
utrusta sig med väsentligt ökade möjligheter utöver dem, som redan förefinnas,
för att komma till rätta med de statsfientliga tendenser, som mer och mer framträda,
att den av kommittén föreslagna huvudlagen icke förmår att i erforderlig
grad bereda samhället det skydd, som bör förefinnas, samt att de föreslagna
åtgärderna till stävjandet av propagandan mot rikets försvarsanstalter — här
åter ett citat — »böra betydligt skärpas för att undanröja den synnerliga fara,
som ligger i den nu fortgående statsfientliga verksamhetens systematiska undergrävande
av krigsmaktens lojalitet mot stat och rättssamhälle — den allvarligaste
arten av den statsfientliga propagandan».

Av intresse är också det av länsstyrelsen i Älvsborgs län över kommittébetänkandet
avgivna yttrandet, vari länsstyrelsen såsom sin uppfattning uttalar:
»Våldsmännen ha ingen rätt att kräva mildhet. Kan en stamping-out-metod
antagas ge de bästa resultaten, finnes ingen anledning att ej tillgripa den. Ge
mildare metoder lika eller bättre resultat, böra de givetvis föredragas.» _ •—
»Taga vi på allvar itu med dem», fortsätter länsstyrelsen, »som föra barbariets
talan, rensa vi bort vad i lagstiftning och lagtillämpning skänker ett formellt
skydd åt den uppenbara fräckheten, stödja vi samhällets vilja att skydda friheten
och beivra självsvåldet, då ökas också våra utsikter att hålla barbariet
borta». — »Man bör hindra smittan», säger länsstyrelsen, »att spridas samt
undgå inandning av statsfientligt smittoämne».

Med hänsyn till de mångstilmmiga vittnesbörd, som uti kommittébetänkandet
och de däröver avgivna yttrandena förekomma örn den uppenbara vådan
av den mot det svenska kultur- och rättssamhället riktade verksamhet, som
bedrives av kommunisterna, synes det vara en oavvislig plikt för statsmakter -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. ( Forts.)

na att med all kraft och beslutsamhet här gripa in för att snarast möjligt söka
råda bot mot det onda.

Att den sittande socialdemokratiska regeringen, som enligt sitt eget program
lika mycket som en borgerlig regering bör vara en varnare av vårt folks på frihetens
grund uppbyggda demokratiska statsskick, i den förhandenvarande situationen,
sedan en fullständig och tillförlitlig utredning blivit förebragt, funnit
sig böra intaga en helt passiv ställning, är verkligen ägnat att förvåna och
har uppväckt oro och förstämning bland vida lager av vårt folk. Läget är
sannerligen för allvarligt, för att en de korslagda armarnas politik i den förevarande
frågan skulle anses vara ens försvarbar, än mindre tillrådlig. Det
gäller nu icke längre, det visar erfarenheten, att enbart lita på de uppbyggande
krafter, som verka i samhället och därvid i viss mån kunna utgöra ett motgift
till den samhälleliga pestsmitta, vilken kommunisterna söka att inympa i samhällskroppen.
Ty dessa hälsobringande krafter förringas till sitt värde eller
bliva rent av verkningslösa, örn icke samhället äger vilja och makt att hävda
statens auktoritet och att positivt ingripa i profylaktiskt och samhällssanerande
syfte.

I detta sammanhang må ock framhållas, att, såvitt den förebragta utredningen
ger vid handen, den landsförrädiska verksamheten i vårt land ingalunda
synes vara på retur. Detta är åtminstone icke fallet i den del av landet, varest
jag bor och har min verksamhet förlagd. Ett ytterligare riskmoment förefinnes
jämväl med fäst avseende å det förhållandet, att kommunisterna, efter allt
att döma, förfoga över betydligt större materiella resurser, än vad en utomstående
måhända är sinnad att antaga.

Med glädje hava vi svenskar förnummit, hurusom upplysta utlänningar, vilka
under den senare tiden besökt vårt land samt ägnat sin uppmärksamhet åt
dess andliga och materiella odling ävensom dess samfundsförhållanden, såsom
sin uppfattning uttalat, att Sverige är ett alldeles särskilt lyckligt lottat land
med en rangplats bland nu existerande kulturstater. Bör icke detta för oss
gynnsamma omdöme utgöra en maning att icke med sorglöst lättsinne se bort
från de underminerande krafter, som sträva att platt tillintetgöra vår fäderneärvda
frihet och kultur för att föra oss in under oket av ofrihet och barbari?

_ Just i dessa dagar, då vårt folk, särskilt med hänsyn till den utrikespolitiska
situationen, står inför nödvändigheten att förstärka och ordna sitt försvar,
framträder mera än någonsin förut det oundgängliga behovet av att äga fullt
verksamma medel till stävjande av den landsfientliga verksamhet, som ännu
nästan obehindrat får fortgå. Det är alldeles orimligt, att staten, samtidigt
som krafterna anspännas för att giva oss ett i möjligaste mån betryggande försvar,
skall bortse från de inställningar och rörelser, som avse, först att förstöra
den militära disciplinen och sedan att göra krigsmakten till ett användbart redskap,
icke till rikets försvar och, i fall av överhängande fara, till upprätthållande
av den lagliga samhällsordningen, utan för igångsättande av uppror,
som, örn det skulle lyckas, komme att innebära en förintelse av vår frihet och
kultur. Nu mäste det anses nödvändigt att erhålla en lagstiftning, som effektivt
stadgar förbud för anslutning till rörelser, som avse att undergräva krigstukten
eller eljest hava ett statsfientligt syfte. En allvarlig fara för rikets
säkerhet föreligger. Ett dröjsmål kan bliva ödesdigert.

Herr Lindström: Herr talman! När man har suttit i denna kammare under
de tre senaste åren och lyssnat på de debatter, som ha förts i socialpolitiska
och finanspolitiska frågor, har man ofta fått höra mycket dystra spådomar
med anledning av den politik på dessa områden, som den sittande regeringen
har fört. En av de flitigaste, tvärsäkraste och dystraste spåmännen har varit

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

den ärade ledaren för högerpartiet, som vid alla de viktiga tillfällen, då dessa
saker ha varit på tal, låtit sin röst höras.

Vid 1933 års riksdag sade han under en debatt, som gällde dessa ting, bl. a.
följande ord: »Regeringens förslag är enligt min bestämda och ärliga övertygelse
icke till nytta utan till skada för Sveriges arbetare, det kommer att
i hög grad försvåra den återhämtning av näringslivet, som vi i alla fall
måste hoppas på, det kommer att medföra allvarliga skador för vårt folk, oell
det kommer, enligt min uppfattning, att öka den arbetslöshet, som man velat
motverka på detta sätt.» Ja, högerpartiets främste representant kan betrakta
detta uttalande mot bakgrunden av den ekonomiska situationen i landet i dag
och det budgetförslag, som nu har framlagts, och som han också har varit
med örn att diskutera i dag. Tonfallen ha varit andra och nya nu, och detta
innebär, att man måste konstatera, att spådomarna i alla fall icke voro hållbara.

Under en debatt i denna kammare vid 1934 års riksdag uppställde samme
ärade talare frågan: »Vad kommer i framtiden?» Och han svarade: »Vi ha
med all sannolikhet att räkna med minskat skatteunderlag, och alla reserver
i vår budget äro samvetsgrant tömda.» Hur ligger det till därmed i dag?
Jag kan besvara den frågan med samma hänvisning som jag nyss gjorde: det
som kom i framtiden det var inte precis det som man ifrån många håll hade
hört, och jag tror, att hur man än förklarar orsakerna till denna lyckliga
utveckling, kan man i alla fall inte förneka, att den utvecklingen har kommit
till stånd. Har den kommit till stånd med hjälp av eller trots den förda politiken,
är den i alla fall ett faktum, som vi alla kunna konstatera, och när vi
konstatera detta faktum, må vi än en gång erinra oss, att det mycket bestämt
och tvärsäkert sades ifrån, att man med den politik, som fördes, inte skulle
kunna komma till detta totala resultat.

I det tal, som högerledaren här höll i dag vid inledningen av debatten, kom
han in på dagens situation, bland annat i arbetslöshetsfrågan, och han yttrade
därvid ungefär följande: »De som kvarstå såsom arbetslösa under en
högkonjunktur få ej nytta av fortsatta kapitalinvesteringar från statens sida.
Arbetslöshetsproblemets natur är nu ett annat än då vi brottades med en stor
och allmän krisarbetslöshet, och det problem, som nu skall klaras», menade
den ärade talaren, »det måste klaras med den arbetslöshetspolitik, som bedrives
genom statens arbetslöshetskommission.» Ja, är det verkligen möjligt att
klara det problemet med det hjälpmedlet? Jag hör nu av herr Bagge, att han
icke har sagt så. Jag antecknade vad han sade, och menade han inte detta,
måtte han i varje fall ha uttryckt sig mycket dunkelt. Jag fick i varje fall den
uppfattningen av vad han sade. Han rekommenderade åtminstone icke något
annat medel än arbetslöshetskommissionen, och han varnade bestämt för att
man skulle försöka använda statsmedel för att skapa en ökad arbetsvolym i
den öppna marknaden.

Nu skall jag ställa fram för den ärade talaren ett konkret arbetslöshetsproblem
under vad man kallar en högkonjunktur, nämligen arbetslöshetsproblemet
i Bohusläns 21 stenkommuner. Man har hört talas om detta många gånger
förut, säger man, och det är riktigt, men man kommer alltid att få höra talas
om detta problem, ända tills det blir löst på ett rimligt sätt. Det finns i Kungl.
Maj:ts proposition nr 19, som rör bl. a. tilläggsanslag till arbetslöshetskommissionen,
en intressant utredning från statens arbetslöshetskommission. Där
har man framför allt lagt fram förhållandena i tre särskilt svårt hemsökta
landsändar, Blekinge län, Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län.
Man har därvid räknat ut att årsmedeltalet under förra året av hjälpsökande
arbetslösa i de bohuslänska stenkommunerna var 3,737. Av dessa voro 3,278

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

stenhuggare, således människor som tidigare hade arbetat inom och fött sig
på stenindustrien. Denna industri är nu nästan slut, och såvitt man kan döma
har den inte några större framtidsmöjligheter. Emellertid finns det på ett
mycket litet och begränsat arbetsområde nära 3,300 arbetslösa stenhuggare.
Kan man klara deras problem med arbetslöshetskommissionen? Ja, skall man
välja den vägen, får man fortsätta att driva denna form av arbetslöshetspolitik
ända tills den nuvarande generationen, från den tidiga medelåldern och
uppåt, har dött ut och på det sättet kommit undan. Under tiden måste man
även klara problemet med att skaffa arbete åt de nya människor, som födas
och växa upp inom detta distrikt. Jag tror, att det exempel, som jag nu använt,
till full evidens visar, att man inte kan med de arbetslöshetspolitiska medel,
som kunna sammanfattas under rubriken statens arbetslöshetskommission,
klara upp dessa viktiga problem, som i ungefär samma form gälla inte
bara Bohuslän utan jämväl Blekinge län, Västernorrlands län, vissa delar
av Norrbotten och även i viss mån Värmlands län.

Det uppgives, att för närvarande ungefär 1,200 stenhuggare hava sysselsättning
i sitt gamla arbete i Bohusläns stendistrikt. Av dessa är det 1,020
stycken, som hugga smågatsten åt firmor, som kunna fortsätta sin verksamhet
på grund av statslån, och endast 180 — säger 180 — av dessa smågatstenshuggare
hava sysselsättning i firmor, som -— örn jag så får uttrycka mig
-—- på detta sätt direkt arbeta åt den öppna marknaden.

Detta exempel understryker vad jag har sagt, att det tills vidare icke finns
några naturliga försörjningsmöjligheter för ifrågavarande människor. Man
måste sörja för dem på ett helt annat sätt.

Medan jag är inne på bohuslänsproblemet, skall jag be att få säga ett par
ord med anledning av det anförande, som här hölls av en representant för högerpartiet
på Älvsborgslänsbänken. Den talaren var inne på ett spörsmål, som
jag för min del har haft mycket att göra med under de senaste månaderna, ett
spörsmål, som jag har fört fram med all kraft i min tidning och som har väckt
ganska mycket uppseende. Det är fallet Brastad. Nu försökte den ärade
talare, som jag sist åsyftade, vända allt detta mot vissa socialdemokratiska
tidningar och mot dem, som där hava skött pennan, men jag tror, att om
man undersöker denna sak, skall man finna, att den efterklang av högerpressens
politik i den frågan, som vi ha hört här i debatten i dag, verkligen inte är
mycket att fästa avseende vid.

Det gäller en skollärare i Brastads kommun, som är en av de svårast hemsökta
stenkommunerna i hela Bohuslän och en av de hårdast drabbade kommunerna
i hela detta land. Denne hade en stor arbetsbörda sig pålagd, och
han utförde för en mycket ringa ersättning ett jättearbete för att hjälpa de arbetslösa
i kommunen, vilka under vissa tider utgjorde majoriteten av familjeförsörjarna
där. Han hade under år 1934 och under den tid han sysslade
med dessa angelägenheter, till dess han under år 1935 av länsstyrelsen avkopplades
därifrån, cirka 900,000 kronor att fördela bland hjälpsökande arbetslösa
i reservarbetarlöner, kontanthjälp o. s. v. Sedan en undersökning
kommit till stånd, visade det sig, att han skulle ha betalat ut 1,873 kronor
för mycket eller två tiondels procent av den totala summa, som han haft med
att göra. Dessa två tiondels felprocent lia icke blivit utbetalade på grund
av slarv och vårdslöshet utan på grund av olika tolkning av de gällande direktiven,
av vilka en del berörde mycket svårtolkade fall och en del absolut
ömmande fall, vilket man tycker att undersökningen sedan skulle hava tagit
hänsyn till.

Ett sådant fall kommer jag ihåg och kan därför relatera det. Det gällde en
man med, örn jag inte missminner mig, hustru och sju barn. Mannen måste

Fredagen den 17 januari f. ra.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

ut på reservarbete. Hustrun blev emellertid sjuk och måste transporteras till
lasarettet i Uddevalla. Mannen hade inte råd att på sin reservarbetslön anställa
någon person att vara hemma och sköta örn barnen, utan han måste resa
ifrån sitt reservarbete för att sköta hemmet. Då bytte han med arbetslöshetskommitténs
ordförandes medgivande ut sitt reservarbete med en annan man,
som var hemma i kommunen och hade kontantunderstöd, så att han fick dennes
kontantunderstöd i stället. Detta byte, som kom att verkställas utan att
en del föreskrifter örn tidsintervall och sådant iakttogos, räknades såsom ett
stort fel, och det var kanhända ett fel ur formell synpunkt. Men ur mänsklig
synpunkt var det inte någonting sådant, som humana människor bråka om.
Det skall bara vara sterila byråkrater och omöjliga petitessmakare, som resa
process örn sådana ting.

I ett annat fall gällde det en redan stor familj, där man fått ytterligare tillökning
med ett barn. Detta barn togs upp för kontantunderstöd en månad tidigare
än som skulle ha skett, ifall man riktigt formellt hade följt reglerna.

Sådana äro en hel del av dessa fall, och även örn de icke med hänsyn till
de regler, som gälla, kunna förklaras, kunna de försvaras med hänsyn till det
nödläge, som rådde i kommunen och ännu råder i kommunen och med hänsyn
till det utomordentligt omfattande klientel, som det här gällde. Vad skedde
nu med denne man? Jo, det skedde, att han avkopplades — inte av arbetslöshetskommissionen
utan av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län •— från
sin funktion som ordförande i Brastads arbetslöshetskommitté. Detta meddelades
över hela landet, och man fick det intrycket på många håll att han var
en man, som på ett upprörande sätt vårdslösat sina uppgifter.

Jag tror, herr talman, att örn vi övertänka, hur denna sak ligger till, skola
vi alla känna oss mycket upprörda. När den minsta lilla statstjänsteman begår
ett fel, som kanske till och med är större än detta, så gör man en undersökning
örn fallet först, och sedan avkopplar man honom från tjänstgöring, örn
felet är så stort att han bör mista sin tjänst. Örn han har gjort sig skyldig
till ett mindre fel på grund av feltolkning och missuppfattning, ett fel som
mycket lätt kan botas, kanske han får ersätta vad som har åsamkats det allmänna
i fråga örn större kostnader, men han blir inte avsatt. Men denne
kommittéordförande sparkades ut, innan undersökningen blivit gjord, och han
— jag upprepar det — basunerades ut för hela landet såsom en halv förbrytare
och har icke den dag som i dag är fått någon ordentlig upprättelse,
vilket han borde ha fått, örn det funnes någon mänsklig känsla i de byråkrater,
som sköta dessa ting. Jag använder hårda ord, men jag står för dessa
ord, därför att här har skett — jag understryker det än en gång — något så
exempellöst upprörande, att den, som skall kunna försvara detta, antingen
måste vara ganska hård eller också ha mycket litet reda på vad som verkligen
har skett.

Den här mannen, som herr Nylander också har talat örn, har i alla fall förmått
behålla sina sockenbors förtroende, ty han omvaldes enhälligt till kommunalfullmäktiges
ordförande för innevarande år. Hade han misskött sig så
förfärligt, som det påstås, skulle väl de borgerliga ledamöterna av Brastads
kommunalfullmäktige, som ha sett hans gärning på nära håll, åtminstone ha
reagerat så mycket, att de inte skulle ha givit honom hans förtroendeuppdrag
tillbaka såsom kommunalfullmäktiges ordförande. Man skall tala tyst om
Brastadsfallet. Det kommer ingen skugga på den man, som jag här har talat
om, utan den verkliga skulden därav skall läggas på en byråkratisk, omiijlig
arbetslöshetspolitik, som naturligtvis på vissa håll och kanter måste leda till
en del tolkningstvister och kanske en del gnissel i själva handhavandet av
den praktiska delen av politiken.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. ni.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Stendistriktens problem — det visar Brastadfallet och läget i Brastad överhuvud
— kan inte klaras, utan att man dels skaffar arbete och framför allt
skaffar sådant inom stenindustrien för de gamla arbetarna och dels försöker
placera de unga arbetarna på andra håll. I detta sistnämnda avseende har
genom regeringens initiativ någonting verkligen skett. Man har satt i gång
yrkesskolor, som tagit upp en hel del av den yngre generationen inom stendistrikten,
och på den vägen kan man under loppet av några år lätta en del av
försörjningsbördan, får man hoppas. Men problemet är svårast att lösa, då
det gäller de gamla, de medelålders männen, som icke ha någon utsikt att
kunna komma till andra orter och arbetsområden. Vad skall man göra med
dem? Man måste skapa arbetsmöjligheter inom de områden det här gäller.
Kommunikationsministern har för statsbeställningar på sten i en särskild proposition
begärt ett anslag av 2 miljoner kronor såsom ett anslag, som kan
tagas i anspråk redan under löpande budgetår. Detta är mycket bra, ty då
behöver man inte vänta med att sätta igång arbetena. Men det behövs mycket
mera pengar, örn man skall kunna göra någonting effektivt. För dessa 2 miljoner
kronor blir det 150,000 dagsverken, står det i den nyssnämnda propositionen,
och 150,000 dagsverken motsvara sysselsättning för 600 man, ifall de
ha 250 dagsverken per år var och en. Men 600 man är inte så mycket, då
man betänker, att detta anslag inte bara gäller Bohusläns utan även Blekinge
läns stenindustriområde och andra stendistrikt i landet. Det är därför att
hoppas, att man skall kunna få till stånd på något sätt en höjning av anslaget
för statsbeställningar på sten. Det är nödvändigt, örn man inte alldeles skall
ödelägga dessa landsändar.

Jag kan taga upp ett annat konkret problem i sammanhang härmed. Under
de goda tiderna för stenindustrien hade stenhuggarna, som de flesta andra
arbetargrupper här i landet, byggt sig sina egna hem. Nu är det många av
dessa egnahemsägare, som ha varit arbetslösa under flera år i följd och som
därför inte kunna fullgöra sina skyldigheter. Det har gjorts en undersökning
rörande 408 egnahemsägare i stenkommunerna. Av dessa är det bara 50,
som säga, att de kommit så långt, att de äro absolut säkra på att kunna utan
extra hjälp klara sina egnahem. Omkring 50 stycken däremot hava kommit
dithän, att de stå inför omedelbara exekutiva åtgärder, och de övriga, 300
stycken, glida undan för undan ut mot ett allt svårare och svårare läge. Ja,
man kan ju tillfälligt hjälpa dessa människor genom pengar från staten eller
på annat sätt, men man kan inte hjälpa dem i längden annat än genom att skaffa
arbete åt dem. Man kan inte hjälpa dem genom A. K.-arbete, ty lönen därför
räcker bara till för att nödtorftigt uppehålla livet för arbetaren och för
hans familj, utan de måste ha en tillräckligt stor inkomst för att kunna leva
och trygga sina egna hem.

Ledaren för det frisinnade folkpartiet och herr Nylander ha här antytt att
det fortfarande lever kvar former av arbetslöshetshjälp, som icke äro sympatiska
och som icke stämma överens med riksdagens direktiv, därför att en del
människor få del av hjälpen, som egentligen inte höra dit utan till fattigvården.
Men det har, som herr Nylander borde ha lagt märke till, gjorts en undersökning
av arbetslöshetsklientelets beskaffenhet och sammansättning, och den
undersökningen ger vid handen, att den ojämförligt största delen av det klientel,
som det här gäller, äro arbetsföra människor. Man har undersökt ett klientel
på 40,332 människor, och av dem var det bara 875 eller 2.2 procent icke
arbetsföra. De andra voro arbetsföra, och jag tror att örn man ser dessa fakta
framför sig, så kan man inte draga sådana slutsatser, som exempelvis herr Nylander
gjorde.

Det finns också specialundersökningar av detta material för vissa städer och

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S talsverks propositionen. (Forts.)

samhällen. En av dessa undersökningar gäller staden Göteborg, och i den får
man reda på av vilken orsak människorna ha blivit arbetslösa, örn det är av
eget förvållande eller på grund av andra omständigheter. Man Ilar undersökt
bl. a. ett klientel i Göteborg på 1,526 arbetslösa yrkesarbetare. Av dessa lia
438 blivit arbetslösa på grund av driftsnedläggelse, 1,107 genom driftsinskränkning,
och bara 151 lia förlorat sitt arbete på grund av individuella orsaker.
Men dessa individuella orsaker voro i 55 fall värnplikt, arbetskonflikt,
sjukdom och ålder, i 20 fall olämplighet eller dylikt, i 33 fall upphörande med
arbetet på egen begäran och i 43 fall obekanta orsaker. Vi se således också
av denna specialundersökning, gällande för en stor industristad, att orsakerna
till att människorna förlorat sitt arbete, blivit arbetslösa och måst söka hjälp
inte är att de själva på något sätt äro dåliga utan att de drabbats av omkastningar
i näringslivet, driftsnedläggelser, driftsinskränkningar och dylikt.
Där ha vi de verkliga orsakerna, och då kan man inte lösa problemet annat än
för en liten, liten del genom att skapa några skärpta restriktioner för arbetslöshetshjälpen,
som herr Nylander tycks önska. Det enda botemedel som finns,
det är det botemedel som förordats av den sittande regeringen och som riksdagsmajoriteten
i stor utsträckning använt, nämligen att man skall skaffa arbete
åt människorna, så att de kunna försörja sig på ett normalt och förnuftigt
sätt. Örn man betraktar denna klientelundersökning, kommer man alltså
exakt till samma resultat som man kommer till, örn man, som jag här nu gjort,
betraktar läget i en speciell alldeles särskilt svårt hemsökt landsända.

Man talar örn att tiderna äro bättre. Detta är riktigt, och det är naturligtvis
den mest betydande av de förändringar, som bidragit till att minska arbetslösheten.
Men det finns ännu 50,000 rapporterade arbetslösa, som blivit arbetslösa
på de grunder, som jag här pekat på. Man kan inte lämna dem vind för
våg. Man måste taga hand örn dem, och man måste — jag understryker det än
en gång ■—• göra det på ett sådant sätt, att de kunna få en tryggad försörjning
på ett någorlunda normalt sätt. Och det är statens plikt att här gripa in.

Slutligen har man blandat upp denna debatt med litet resonemang örn den
riskabla socialismen och den fortfarande utomordentligt fina och nyttiga borgerligheten.
Man har gjort detta på ett ganska egendomligt sätt. Högerns
ledare sade, när han betraktade budgeten, att socialismen syntes inte i statsverkspropositionen,
men den fanns där ändå. Ja, den tycks då vara ett mystiskt
väsen, som framför allt särskilt känsliga personer ana, men när det gäller
att framställa den i en gestalt av kött och blod, så att vi alla kunna ta på
den, ja då kan man bara säga: den syns inte, men den finns där ändå. Det är
för resten några ganska kuriösa trollerikonster, som ledarna för två av de borgerliga
partierna här ägna sig åt. Allting som kommer näringslivet att blomstra,
allting som kommer det liela att rulla någorlunda hyggligt och jämnt,
det beror på kapitalismens inneboende styrka och på borgerlighetens utomordentliga
egenskaper, som aldrig dö, även när de pressas genom en svår ekonomisk
kris. Men allt som man är rädd för och allt som man tror att man kari
skrämma för, det är socialism, och det talar man om, även om man inte på något
sätt konkret kan framställa det. Man kommer att tala örn det också i den,
valrörelse som stundar. Jag tycker ju att valrörelsen kunde lämna första kammaren
ganska oberörd, då vi, som herrarna veta, stå i den angenäma posilionen,
att vi ju inte, såvitt man nu kan döma, äro hotade av folkets nycker. Vi
befinna oss ju i denna position, som ägnar och anstår till åren komna gentlemän,
som eftertänksamt närma sig de stora samhällsproblemen och sorn döma
först när de prövat och låta sin mogna vishet omfamna allt vad de lia att göra
med. När vi nu kommit till denna avundsvärda för att inte säga lysande position,
tycker jag att vi skulle låta bli att överanstränga oss med sådana där

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

trollerikonster, som passa på enklare valmöten och som kanhända där kunna
förvilla en och annan. I den höga senaten ha uttalanden och konster utav denna
art inte mycket att göra. Låt oss i fortsättningen visa oss som senatorer:
tala i sak och inte bedriva någon valpropaganda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Ålderspresidenten, herr Trygger, har tidigare
framlagt en orientering örn läget, och partiernas förtroendemän ha yttrat
sig: med sakkunskap örn de viktigaste olika synpunkterna på statsverkspropositionen.
Jag har begärt ordet för att såsom vice ålderspresident i någon mån
komplettera den ordinarie ålderspresidentens framställning och syn på tingen.

Vi lia upplevat världskriget, och dess efterverkningar uppleva vi nu. Vapenkrigen
och de ekonomiska konkurrenskrigen sväva hotande och förödande
allestädes över individen, hemmet, landet och mänskligheten, de fyra grundvalarna
för livet, som vi äro födda till att vårda och älska. Böra vi inte då
alla nu helst hjälpas åt att även i svenska styrelser och svenska bygder släcka
elden under denna häxkittel och slå in på de icke alldeles obekanta vägar, som
leda fram till vårt lands högsta grundlags krav på fred på jorden och människorna
en god vilja?

Det invändes visserligen till överflöd: vi äro för små, vi måste under stormakternas
kapplöpningar hålla på den häst, som gagnar oss mest och även
mänskligheten, förstås. Bäst är, säges det, att vi hålla oss neutrala och taga
oundvikliga Öden med jämnmod. Mot sådana program genmälde efter de napoleonska
världskrigen Tegnér: »Tro ej vad håglösheten viskar till er, att striden
är för stor för er förmåga och att den kämpas ut väl er förutan.»

För övrigt: vi äro ju ett trögt folk, fullt av hetsigheter. När böra vi harmas
och kräva vidsyntare initiativ, örn inte just nu? Ålderspresidenten fördömde
livligt situationen, som vi alla göra, men vad föreslog han? Stärkt försvar och
ingenting annat. Försvarskommissionens betänkande, ett tröstlöst dokument
enligt min uppfattning, rekommenderade också ett stärkt försvar och ingenting
vidare. Förra året yttrade statsutskottet på en motion om att vi borde förbinda
kraven på försvaret med framgångsvägar även mot freden, att den saken angår
inte försvaret, utan det sköter nog regeringen ändå. Vilken kapitulation ifrån
en verklig folkrepresentation! Det begärdes då en omröstning i riksdagen, som
jag har tillåtit mig att kalla en europeisk fredsomröstning. När det flammade
till där borta på tavlan, stod det 105 nej, 1 ja och 7, som avstodo av betänksamhet,
nämligen en bondeförbundare, fem socialdemokrater och en kommunist
samt ett antal frånvarande.

Jag skall nu be att efter denna inledning få yttra i koncentrat några
synpunkter på vissa ärenden i inrikespolitiken, utrikespolitiken och frågan om
demokratiens trångmål.

Uti inrikespolitiken ha vi att anteckna två lyckliga tilldragelser. Den ena
är lösningen i stort sett av arbetslöshetsfrågan i samverkan mellan regeringens
energiska och skickliga ledning och samtliga riksdagspartiers sunda förstånd
och behjärtande av medmänniskors nöd. Den andra lyckliga tilldragelsen är
en nyorientering omsider i partiväsendet, en samverkan mellan det företrädesvis
industriella arbetarpartiet och bondeförbundet genom ömsesidig självövervinnelse.
Den socialdemokratiska regeringen lyckades övertyga sina skaror
örn orättfärdigheten mot jordbrukarna och skadligheten för alla i att förena
krav på högre betalt för lönearbete och bra betalt för industriarbete med underbetalning
för jordbrukets produkter, och övriga partier biträdde. Den liberala
regeringen Ekman hade redan slagit in på denna bog. Där ha vi således två
exempel på en s. k. nationell samling, som vi ju alla eftersträva som ett hägrande
mål.

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

Men så mycket mer ha den sociala jordfrågans lagvägar blivit åsidosatta.
De äro i huvudsak av två slag. Det ena är förbudslag för bolag och spekulanter
att förvärva jord utan tillstånd, arrendelag, vanhävdslag och förekommande
av nya ofullständiga jordbruks uppkomst. Det andra avser markanskaffning
från bolags och spekulanters jord samt större enskilda gods för komplettering
av ofullständiga jordbruk med odlingsmark och husbehovsskog och anskaffande
av mark till självförsörjande jordbruk eller arbetarejordbruk på oodlad jord
med enahanda tillbehör i alla erforderliga fall. Där bakom vilar den bekanta
expropriationsrätten, en moderat och beskedlig rätt i dessa fall. I stället för
att konfiskera löst kapital och inkomster för arbetslösheten är det här bara
fråga örn att mot betalning och med största hänsyn till jordägaren tillåta att få
begagna oodlad jord och husbehovsskog för folkets självförsörjning genom jordbruk.
Det sker annorlunda i t. ex. de baltiska länderna och förr hos oss på grund
av trängande nödvändigheter. Detta är en lång och spännande historia, på vars
detaljer jag i detta sammanhang inte skall ingå. Det gäller regeringskonstens
vanskligheter och den övriga funktionarismens motsträvighet, parlamentarismens
svårigheter och det meniga folkets rättslöshet. Kanske en gång historien
därom blir skriven.

Nu ha partierna i olika skeden alla varit anhängare av just denna moderata
men oundvikliga jordreform. Den patriarkaliska konservatismen med grevarna
Fredrik Wachtmeister och Douglas i spetsen stod för den i första kammaren
och i norrlandskommittén. Liberalerna på norrlandsbänkarna och nya lantmannapartiet
på övriga bänkar i andra kammaren vid sekelskiftet likaså och
även vid senare tillfällen. När justitieminister Löfgren gav sin instruktion för
jordkommissionen, betonade han särskilt lagvägarna, och det var ju en liberal
politiker. Socialdemokraterna med Bräntings förord ha under en lång följd av
år till och med riksdagen 1924 oavlåtligt arbetat för dessa lagvägar. 1924 och
vid en mängd föregående tillfällen väcktes det partimotioner i detta syfte, och
det står i programmet lysande inskrivet. Efter riksdagen 1924. blev det slut
även på den kanten. Bondeförbundet, som väl borde behjärta sina medyrkesmäns
belägenhet något, sköt på vid vissa tillfällen, då det var nybildat och ej
sammanslutet med riksförbundarna. Även de senare voro ej omöjliga i jordkommissionen.
Men nu tiger bondeförbundet på den punkten eller röstar emot
Hur länge skall det vara, herr Westman?

Så kom 1935 motionen i andra kammaren av herrar Falk, torpare, Eriksson
i Sandby, lantarbetare, och Elmroth i Tierp, fjärdingsman, och ordförande för
en förening av lantarbetare, där dessa tre togo upp lagvägarna. Det var en ny
företeelse, att det verkligen fanns representanter i riksdagen för dessa försummade
samhällsklasser. Att jag motionerade oupphörligt, det kunde ju inte göra
någon effekt, ty jag kunde inte komma med något annat än »mina kända meningar»,
men när nyvalt folk från bygderna, som representerar de åsidosatta,
från riksdagen nu uteslutna jordbruksklasserna började varnande sticka upp
sina huvuden, började det smaka valmän. Det blev litet liv i spelet, och för
första gången på flera år voterades det örn lagvägarna även i andra kammaren.
De fingo en stor minoritet. Det fattades blott två röster för att förslagen skulle
ha fått majoritet, och man har sagt mig, att några ledamöter av misstag om
propositionsordningen röstade emot, annars hade det blivit majoritet. I första
kammaren kom äntligen också en stor minoritet till synes.

Det är också egendomligt, att när sociala jordbruksfrågor nu behandlas administrativt
med lånerörelse m. m. sådant — statens lånerörelse är rätteligen en
utbyggnad av lagvägarna, vilka senare äro ryggraden i problemet — då tas
ingen hänsyn till att den ena jordkommissionen efter den andra tillsatts för att
dana ryggraden med hänvisning på samma med dess utbyggnad med organisa -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. ( Forts.)

tion för vad lagen vill giva. De röra sig bara på lånerörelsens och angränsande
marker med undvikande av att begrunda och använda lagvägarna, åtminstone
med någon kraft, och de äldre kommittéernas organisationsförslag och enquéter.
Dessa senare utredningar äro alltså gjorda förgäves, fast de ligga färdiga.
De administrativa »utreda» var för sig, som om det vore första gången det
skedde, samt vandra omkring i bygderna efter sitt sinne utan vägledning av vad
redan blivit åtgjort. Det är väl dessutom ett slöseri med statens medel.

För resten, vart ha herr Thorssons grundsatser nu tagit vägen? När Thorssons
Geddesyxa begränsade kommittéerna, väckte det ju stort bifall i landet,
men nu tillsättes den ena kommittén efter den andra i oändlighet. Då slopades
jordkommissionen, som stod full med yrkanden, men väl bibehölls den s. k.
socialiseringsnämnden, som har kommit med många band »utredningar» men
inget yrkande till riksdagen ännu åtminstone.

Jag undrar hur bondeförbundet kommer att ställa sig till lagvägarna vid
valrörelsen 1936. Kan det hända, att med dess hjälp komma in nya stämmor
i riksdagen, som hjälpa de där tre motionärerna i andra kammaren från förra
året? Jag skulle önska det. Det vore klokt av jordförbundet att göra det, för
då skulle det bli någon luft i luckan även inom andra partier för de här försummade
kraven. Socialdemokratiska regeringen borde redan i år lagt fram
denna fråga för riksdagen. Även om den fallit med knappa majoriteter, hade
ett sådant steg blivit ett styrkebälte i valrörelsen, som betytt mycket. Alla
partier ha delat bördorna av regeringens förslag till bekämpande av arbetslösheten
och åstadkommande av skäliga pris på jordbrukets produkter. De valmän
bland jordfolket i bygderna, som 1936 skola gå till val, tillhöra alla partiel.
Om nu även här hade framställts ett manligt förslag från regeringen i
jordbruksfrågans lagvägar, och en regering som också stod för det, så skulle
det ha kunnat vara att förvänta till och med en samling av folket i alla partier
örn en rimlig anslutning till ryggraden i de försummade jordbruksklassernas
krav.

Jag övergår nu till några ord örn utrikespolitiken. Som sagt, det förestår
val 1936. Jag hade gått in med en petition till regeringen, innan den framlade
sm statsverksproposition, och i den petitionen bland annat föreslagit, att denna
riksdag skulle föreläggas sådana ändringar i grundlagarna, att riksdagens
medbestämmanderätt i utrikespolitiska hänseenden bleve tillgodosedd på ett annat
sätt än som nu föreligger i 1921 års ofullständiga och barnsliga ansatser
utan någon verkan i det syftet. Det smärtar mig, att i Kungl. Maj:ts tal vid
riksdagens öppnande inte finns ett ord om en sådan avsikt, och jag vill erinra
örn att en interpellation av mig i ämnet till statsministern 1934 eller 1935 av
honom besvarades ungefär så, att det vore en sak, som inte intresserade regeringen.
Det var det korta innehållet i det strama svaret. Där ser man sålunda,
hur den berömda demokratien i alla fall är på väg så småningom och
smygande mot diktaturens konturer på olika punkter.

Bland utvägarna för samarbete i utrikespolitiska ärenden ha vi först 56 <?
riksdagsordningen, som handlar örn det s. k. omedelbara samarbetet mellan
riksdag och regering Ett vidgande av riksdagens inflytande skulle kunna
skänka något värdefullt innehåll åt förenämnda nullitet i författningen — ty
något annat är det inte. Men då konstitutionsutskottet avstyrkt sådana förslag,
bor det inte förvåna, att även regeringar, vilka måste merendels vara
enagna till riskfri maktutövning, vända ryggen åt riksdagsordningens ifrågatkuf110
6 ^aT1^a^Jr av Parlamentariskt inflytande oell demokratisk organisa Sa

ha vi den berömda utrikesnämnden. Vi ha väl hört någon gång förut
att det ar den, som representerar riksdagens utrikespolitiska inflytande genom

Fredagen den 17 januari f. ni.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. ( Forts.)

förtroendemän. I varje annat s. k. kulturland — jag säger så kallat, därför
att vi allesammans befinna oss på väg mot barbariet — i varje annat s. k.
kulturland, där parlamentet inte är avskaffat, lär numera finnas åtminstone
ett ordentligt parlamentariskt utrikesutskott. Den svenska utrikesnämnden är
en enastående konturlös, oorganiserad bastard mellan regeringskonselj och parlamentarisk
ordning. Land och folk kunna väl ej vara betjänta med en organisation,
som ej far beredelsetid, ej far fatta beslut, ej får yrka något, ej underställes
riksdagsmotioner i utrikes ärenden, ej eljest står på något sätt i
kontakt med sina kommittenter i riksdagen, ej får välja ordförande, ej får
föra protokoll och praktiskt taget ej får yppa något av vad som förekommit. Vi
få ju se i tidningarna, när de stora händelserna tilldragit sig, att ett sådant
sammanträde hållits. Det står, att »utrikesnämnden har haft sammanträde».
Det säger ej så mycket.

Jag har ett pär gånger gjort skriftliga ansökningar att bli invald i utrikesnämnden
—• skriftlig ansökan som när man söker en befattning — då det blivit
platser lediga, men det beviljades inte, ty då hade jag kunnat få erfarenhet
att ytterligare åberopa till förmån för utrikesnämndens avskaffande. Jag
undrar över att de ledamöter som sitta där inte oroas på något sätt av att
sitta i en sadan institution med hänsynslöst förakt för riksdag och demokrati.
Men det är kanske en naturlig utveckling fram på smygvägarna till diktaturer
i avvaktan på att vi efter dem få åter komma till en ny vår och en luttrad
demokrati.

Nu var det ju t. o. m. så, att en parlamentarisk kommitté år 1931 förordade
ett utrikesutskott. En frisinnad, liberal regering har sedan, år 1932,
föreslagit en sådan demarche. Konstitutionsutskottet tillstyrkte saken, men
den föll då i första kammaren på kända skäl. Det var herrar Möller, Trygger
och Löfgren, ledare för tre olika partier och utrikesnämndshabituéer, som
folio i armarna på varandra och fällde förslaget i första kammaren. Hade de
yrkat motsatsen hade förslaget gått igenom. Dagen därpå stod herr Engberg
i andra kammaren och klagade övermåttan över att de tre talarna intagit
den ståndpunkten, men han slutade med att därför att de ställt sig på
den ståndpunkten, gjorde han inte något yrkande. Det är så främmande för
min uppfattning och fostran att förfara på det sättet, att jag förstår det inte.
Jag förmodar att Engberg nu dock reserverat sig till statsrådsprotokollet
mot denna av honom så^ skarpt bekämpade ståndpunkt. Har han det, herr
utrikesminister? Nu sta vi inför valåret 1936, och det sitter en regering,
som kallar sig demokratiens väktare, men den håller fortfarande riksdagen
i dess av författningen stadgade omyndighetstillstånd i utrikespolitiska angelägenheter.

Så lia vi mt c r peilat! oris rällen. Den är ju egentligen den enda återstoden
av demokratien även i sinnelagen. Det är någonting vackert i denna statsrättsliga
praxis, att vem som helst, även den mest obetydlige och den minst
i partiväg företrädde person kan få föra fram en sådan önskan. Om det inte
är fråga örn att ta ned månen eller mterpellationen är alltför mycket ställd
på utskällning eller har någon annan verkligt fruktansvärd effekt, så medgives
deri. Jag har alltid beundrat de svenska riksdagsmännens verkligt
demokratiska sinne, då de utan stöd av grundlag infört någonting sådant.
1934 var det emellertid tre statsråd — Sandler, Schlyter och Engberg —
och 1935 två -— Sandler och Sköld -—, som inte svarade på interpellationer, som
första kammaren tillåtit mig framställa och som rörde i högsta grad aktuella
frågor.

Ja, det går baklänges, det ena efter det andra, och då får det väl göra det.
Om jag vore statsråd, skulle det aldrig falla mig in att inte besvara en be Första

kammarens protokoll 198(1. Nr 3. 5

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. in.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

viljad interpellation. Det är någonting så oförenligt med mina medfödda
rättsbegrepp och min känsla för parlamentarism, att det förvånar mig mycket,
att sådant kan förekomma annat än i särskilda undantagsfall.

Nu har jag också blivit litet hetsig i tonen. Svenska folket är ett trögt
folk, fullt av hetsigheter, sade jag nyss. Men jag har ju sökt någorlunda
välja ordalagen. I det fall jag nyss talade örn skulle jag ju helst vilja säga,
att när det inte ens framlägges en proposition vid 1936 års riksdag utan saken
uppskjutes på ytterligare fem långa år, då man inte vet vad som kan inträffa,
så är det en skandal. Jag säger det inte, utan jag bara säger, att jag borde
säga det!

Ja, det där är en lagteknisk sak av aktuell betydelse. Nu vill jag också
säga, att det förefaller mig som örn Norden nu borde framträda för en ny utrikespolitik.
Det är ovedersägligt, att den italiensk-abessinska tragedien måste
avvecklas med stöd ytterst av de resurser, som ett försök till internationell
rättsordning hitintills lyckats åstadkomma, nämligen genom ett folkförbundskrig
eller folkförbundets ekonomiska sanktioner, vilket också är ett krig.
Någon annan utväg finns kanske icke, och den måste då begagnas. Ett hopp
kan vara, att Italien övervinner sig självt och faller till föga inför de ofantliga
riskerna genom vidhållandet av sitt annexionskrig. De små europeiska
staterna eller åtminstone Norden, som ligger här i ett samlat komplex,
äro mindre utsatta för frestelser att ge sig in på dylika vägar, men detta beror
inte på större dygd utan på en lycklig tillfällighet. A andra sidan måste
de skydda sig mot att virvlas med i de europeiska stormakternas vanskligheter.
Deras vapenmakt förslår ej långt. Vi tvingas därför att på diplomatisk
väg söka stödja och vara till tjänst för den stormakt, som för tillfället
har största egna intresset av att skydda oss. Står denna i dagens konflikt
uppenbarligen på rättens sida, så är det ännu bättre. Vi nordbor hålla oss
därför just nu på Englands sida. Vi måste och böra också göra det.

Vi få emellertid alltid bereda oss på, att i kapplöpningen mellan stormakterna
en liten stat lätt råkar hålla på orätt häst. Under världskriget gick en rörelse
inom en del av Sveriges befolkning för en »modig uppslutning vid Tysklands
sida». Men hur hade det avlupit? Det veta vi nu.

I den nuvarande krisen ser det ut, som örn vår vadhållning förmodligen skall
vara till båtnad för både oss och världen. Man kan dock aldrig vara säker.
Svarta skyar av rykten och förmodanden sväva redan över det politiska spelet
exempelvis örn en vapenallians mellan Italien, Tyskland och Japan, ifall det
italienska hotet om ett riktigt krig utbryter även i Medelhavet. Hur det då
kommer att gå oss, veta vi icke. Man förundrar sig mångenstädes över den
tyska nationalismens manipulationer och hets för återbekommande av Sönderjylland
och Memelområdet, som så rättvist frångått tyskarna. Och å andra
sidan för deras sällsamma tolerans för det italienska utomordentliga förtrycket
över det erövrade tyska Tyrolen. Är det ett varsel? Vad vet jag?

Under sådana förhållanden bör väl Norden känna sig uppfordrad att, vid
sidan av sin allianspolitik nu för dagen, förbereda sig att i folkförbundet
eller annorledes sträva fram mot fulländandet av en internationell rättsordning,
uppbyggd med sanningens makt. Ett sådant program blir visserligen i en
värld, rest på tvedräkt, översköljd såsom Sokrates uttryckte det då han kämpade
för sin nya statsförfattning, av »en skrattande våg» från skilda håll. Men
den skrattar ju bäst, som skrattar sist. Alla världshistoriens högre vägledningar
utgå från ett sådant program. Och nämna det oförskräckt vid dess
rätta namn. Där två eller tre äro församlade i dess namn, kunna de uträtta
något till och med, örn det vill sig väl, emot miljoner beväpnade. Eller som
Tegnér siade efter de napoleonska världskrigen:

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)
»Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever bland bilor och svärd,
lugn står hon med strålande pannan.

Hon varnar alltjämt för den nattliga värld
och pekar alltjämt mot en annan.»

Det är denna statskonst, som nu även enligt mångas uppfattning bland småfolket
ute i bygderna mäste taga vid och börja mobiliseras så gärna först som
sist. Det gäller att förhindra krig. Och icke som fortfarande under ingivelse
av synvillor kvacksalverivis söka tala sig till fredens rike genom förord för att
organisera kriget med bibehållande av dess förnämligaste orsaker.

Man kan icke begära ett pionjerande från våra europeiska stormakter för
en sådan omvändelse. De äro av ödet förankrade för mycket i krigens orsaker.
Vi måste förstå deras svårigheter och icke begära för mycket av dem. Här
är ju också fråga endast örn en evolution, men dock en evolution, som allvarligt
eftersträvas. Den möjliggöres och påskyndas genom att småstaterna skapa
sig »en uppgift i historien», såsom Arthur Engberg en gång sade vara särskilt
Sveriges kallelse. Arthur Engbergs tal äro bra att ha, ty man kan hämta
så många synpunkter ur dem.

Nu menar jag således, att Nordens stater böra underhandla om ett gemensamt
. framträdande i folkförbundet och annorstädes för en ny utrikespolitik,
som jag nyss sade, dock utan att därmed avsäga oss goda förbindelser även
med^ stormakter eller den konjunkturpolitik, som betingas av dagslägena.

^Så möter en annan sak, där vi nu sitta med händerna i kors utan att göra
någonting, men som uppfordrar oss till framsyn och handling, och det är
Ostersjöproblemet och farorna där. Det stod nyligen i den franska utrikesdepartementet
närstående tidningen Le Temps följande. Tidningen framhåller,
att de flesta av de små staterna äro särskilt intresserade av det fullständiga
fasthållandet av det skydd, som den internationella institutionen i Genéve är
skyldig alla sina medlemmar. Det är småstaterna, vilka mest energiskt insistera
på att N. F.-aktens bestämmelser obevekligen skola tillämpas. Och så tilllägger
den: »De böra därför veta, att staternas jämlikhet icke är ett tomt ord
och N. F. icke blott ger sina medlemmar rättigheter utan även skyldigheter
och att de i en kritisk situation ha att taga sitt ansvar, hur stora riskerna än
kunna vara, ifall man icke vill, att den kollektiva säkerheten blott skall vara
en tom fras utan innebörd eller att den skall medföra bördor endast för vissa
stater. Det gäller här en fråga av allmänt intresse och särskilt skandinaverna
skulle göra klokt i att beakta det faktum, att det som nu sker i Medelhavet en
dag kan inträffa i Östersjön eller Nordsjön.»

Med andra ord: om ni inte hjälper oss ordentligt med sanktioner i Medelhavet,
är det inte sagt, att vi hjälper er i Östersjön, när där står något för livet. Och
sådant står för livet för närvarande, örn också mer i det fördolda. Jag har
skildrat det i en interpellation förra året elior året därförut till utrikesministern.
Jag syftar på. det underminerande, som kanske är Hitler obekant men
som i varje fall bedrives mot Sönderjylland och Memelområdet av hans förtroendeman,
den baltiske baronen A. Rosenberg, som är ledare för Tysklands
utrikespolitiska expansion. Detta undermineringsarbete är någonting så upprörande,
denna hets i hela den tyska pressen mot de där små gränserna, att
det borde vara de små Ostersjöstaternas rätt och plikt att inte låta detta passera
utan låta det stora Tyskland veta, att vi observerat det och att vi vilja inleda
förhandlingar örn att de avstå från denna farofyllda politik och en gång för
alla godkänna de där tva gränserna, som efter så många prövningar och med

Nr 3.

Fredagen den 17 januari £. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

så mycken omsorg blivit rättvisligen fastställda. En stormakts högsta ansvariga
ledning är känslig för sådana upptäckter och de varningar och hemställanden
som följa efter desamma, det ha vi exempel på.

Jag anser därför, att Nordens stater eller vissa av dem böra överväga och
underhandla örn överenskommelser med Tyskland örn säkerställande en gång
för alla, såvitt på kontrahenterna ankommer, av Nordens nuvarande sydgränser,
i väster Sönderjylland och i öster Memelområdet.

Jag syftar härvid även på den fara, för vilken alla de baltiska staterna i
öster äro utsatta. Det är ju klart, att de baltiska tyskarna gärna vilja återvinna
sitt inflytande genom en återförening med Tyskland, och då bli de nordiska
länderna ännu mera kringskurna. Där ha vi en politik, som vi måste beakta,
klokt och konciliant, som man alltid bör göra, men så att vederbörande
förstå meningen.

Nu köpa också tyskarna dansk jord och låta dansk jord pantsättas i Sönderjylland
för lån, som ett särskilt affärsbolag vid gränsen, upprättat för att ge
lån till nödställda danska bönder, lämnar. I danska grundlagen stå i 50 §, att
skydd mot utländskt förvärv av dansk jord skall bestämmas genom särskild
lag, men detta har ännu icke gått i verkställighet. Vi ha både i Sverige, Norge
och Finland sådant skydd, ehuru det inte är föreskrivet i grundlagen, men i
Danmark, där det är föreskrivet i grundlagen, blir det ingenting av. Nu har
jag varit med örn att fästa den danska »gränsevaktens» uppmärksamhet på
saken, och nu hoppas de, att det skall bli slut på denna skandal, som det nyligen
kallats i en tidning där nere.

Sedan bara några ord örn demokratiens trångmål. Ni får ursäkta mig, mina
herrar, jag är ju vice ålderspresident och är nog den som har största erfarenheten
från riksdagsarbetet, ty jag var med i andra kammaren vid sekelskiftet
många år, då det verkligen var något av den gamla parlamentariska liberalismens
glans över tillvaron, även örn det var en efterglans, det sista återskenet,
och därför tycker jag, när jag jämför, att det är en sådan markerad skillnad
mellan parlamentarism då och parlamentarism nu. Nu betyder individen inte
så mycket som då. Då kunde vem som helst stiga upp i bänkarna och förfäkta
en mening, även örn den inte överensstämde med en partilednings mening. Det
var en självklar sak. Nu praktiseras diktaturen faktiskt i växande omfattning
av statens högsta ämbetsmän och förtroendemän av olika slag, och som jag sade
nyss: det är kanske en naturlag, en förberedelse till en oundgänglig diktatur,
som själv är en övergång till en ny vår, en ny och förädlad demokrati, och då
kan man ju inte hjälpa det. På den tiden kände vi inte. ordet ledare, utan de
kallades bara ordförande, och de ville kallas så. Det är inte roligt att höra ett
sådant ord som ledare och att acceptera det. Det ligger något av slavdöme i
detta för läget visserligen klargörande ord.

Värst är emellertid faran för en växande partisplittring. Vi böra förstå, att
dessa diktaturer, som vi klandra så oerhört, var vi komma åt, i Tyskland och
Italien och Ryssland, ha åtminstone vad det gäller Tyskland och Italien börjat
med att demokratien icke kunnat förmå sig att gå till rätta med sig själv i god
tid. I Tyskland försökte man upprepade gånger bilda ett parlamentariskt regeringsunderlag,
men det var en så kolossal partisplittring, att det var omöjligt,
och splittringen berodde särskilt på de proportionella valen,, som gav alla
personliga pretentioner tjrglarna lösa, så att landet inte kunde fa något parlamentariskt
underlag för en regering, och da måste ju diktaturen komma. Den
kom med menige mans begivande som ett brev på posten. I Lettland var det
på samma sätt. Där hade parlamentet 80 representanter och cirka 40 partier
vill jag minnas. Ni förstår, att man inte kan regera ett land parlamentariskt
med ett sådant underlag. Och så kom även där diktaturen — en bondediktatur,

Fredagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

och det var för väl, ty bönderna äro de enda, som kunna utan allt för stora
excesser sköta en diktatur.

Nu tillsättas ju här så många kommissioner. Varför vill man inte, som
jag yrkade 1917, 1922 och 1934 samt partiellt vid flera tilfällen, revidera också
vår grundlag. Endast tre riksdagsskrivelser örn ändringar i tryckfrihetsförordningen
ha kommit till stånd. Vår grundlag är full med rester från
förfluten tid och överskuggad av Gustav Hirs envälde, som man vid lagens
tillkomst fruktade, men som nu bara är ett fantom. Vår tids nya verkligheter
pocka på en revision. Särskilt borde undersökas orsakerna i författningen,
som kunna vara en fara för demokratiens successiva undergång här
i landet.

Och här får jag verkligen erkänna, att fast jag varit med örn de proportionella
valen och fortfarande tycker att de äro principiellt rättvisa, förstår jag,
att vi hotas av samma fara som hotade t. ex. Tyskland och Lettland. Vi se
vart det bär hän även här och hur t. o. m. samma slags partifolk kan dela upp
sig i flera olika partier under våldsamt banalt slagsmål. Jag är därför beredd
att för min del överväga, om man inte i demokratiens namn och för att vidmakthålla
den bör återgå till enmansvalkretsar. England har ju sådana och
har icke infört några proportionella val, och det är det enda land, där folkmeningen
ännu verkligen blir utslagsgivande och där man har två eller högst
tre partier att röra sig med. Dessa partier kunna inte pulvrisera sig vidare
utan äro tvungna att hålla ihop någorlunda. Och det vore väl i vårt land, så
långt som vi kommit, tillräckligt med två eller tre partier.

På dessa skäl, herr talman, har jag tillkännagivit min glädje över vad som
uträttats mot arbetslösheten och för skäliga priser på jordbruksprodukter samt
i synnerhet mina bekymmer för dels det totala åsidosättandet av jordbruksfrågans
lagvägar, dels utrikespolitikens diktatorisering med bortseende från ofredens
djupliggande orsaker och Nordens kallelse och dels den sanna demokratiens
växande trångmål även i vårt land.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande ärende.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 21, angående rätt för distriktsveterinär att för löneklassplacering tillgodoräkna
viss föregående tjänstgöring; samt

nr 24, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar.

De kungl, propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid på begäran
bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 39, av herr Sanne m. fl., angående elektrifiering av den s. k. Bohusbanan
;

nr 40, av herr Gabrielsson m. fl., örn ökat anslag till byggande av nybygges
vägar;

nr 41, av herrar Rahmn och Löfgren, angående anslag för beredande av
möjlighet åt utlandssvenskars barn att erhålla undervisning och uppfostran
i Sverige;

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

nr 42, av herr Karlsson, Oscar Gottfrid, m. fl., angående ombildning av
samrealskolan i Motala tili högre allmänt läroverk;

nr 43, av herr Magnusson, örn sänkning av maltskatten;
nr 44, av herrar Heiding och Mannerskantz, örn ökat tullskydd för fönsteroch
spegelglas;

nr 45, av herr Lindgren, örn ökat tullskydd för tygskor med lädersula;
nr 46, av herr Bäcklund, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre soldaten J. A. Front;

nr 47, av herr Bäcklund, om understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
eller årlig pension åt förre soldaten och banarbetaren J. A. Norlin;

nr 48, av herr Bäcklund, örn ökat understöd åt daglönaren K. F. R. Svenssons
änka;

nr 49, av herr Gabrielsson m. fl., örn årligt understöd åt arbetschefen
C. J. A. Wästfelts änka;

nr 50, av herr Nilsson, Theodor, och herr Wangson, Otto, angående vissa
ändringar i lagen örn arbetarskydd;

nr 51, av herr Bergström, angående omarbetande av ordningsstadgan för
rikets städer;

nr 52, av herr Johanson, Karl Emil, m. fl., örn provisorisk löneförbättring
åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor;

nr 53, av herr Nilsson, Theodor, och herr Wangson, Otto, örn förbud mot
tillverkning och försäljning av material för stoppning av sängkläder, innan
detsamma undergått betryggande rening och desinficiering; samt

nr 54, av herr Sjödahl, angående en omprövning av pensionsförsäkringsfondens
medelräntenivå och nedbringande av räntan å redan beviljade lån ur
fonden.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.56 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen rörande Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående Statsverk*-statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1936/1937. propositionen.

(Forts.)

Herr Forssell: Herr talman! Det stora program, som regeringen har proklamerat,
är en tryggad folkförsörjning. Det är ett ovanligt lockande mål och
var och en skulle ju med glädje vilja vara med, örn det vore möjligt att genomföra.
Söker man efter de medel, som kunna användas för detta syfte, så torde
det för de flesta ligga en viss lockelse i att använda Sveriges mångomtalade
naturliga rikedomar. Det förefaller mig, som örn i mångå fall programmet örn
en tryggad folkförsörjning till ganska stor del skulle innebära detta, att folk
tänker sig, att våra stora naturresursers avkastning skulle rättvisare och bättre
fördelas på folkets olika lager och att man därigenom skulle vinna någonting
mycket bättre än nu.

Örn man tager upp den delen av frågan och ser efter vad våra beprisade
stora naturliga resurser bestå i, skall man emellertid komma till det resultatet,
att det finns inte så mycket mera att dela än vad som redan har delats. Vad
som framför allt leker folk i hågen, när man talar örn våra naturresurser, är
kanske i första hand våra vattenfall, »våra vita kol». Varje fackman vet
emellertid, att våra vattenfall kämpa en mycket hård konkurrens gentemot
de kraftresurser, som man får på andra vägar. För närvarande är det inte
möjligt att åstadkomma den elektriska energien från våra vattenfall till ett pris,
som kan konkurrera med väl belägna kolverks. När de befinna sig i gynnsam
situation, kunna de leverera energi mycket billigare än våra vattenfall. Den
naturliga resursen i våra vattenfall är således i mycket stor utsträckning
överskattad, och vi ha där inte någon överlägsenhet över främmande konkurrenter,
som ha tillgång till kol. Vi ha också en betydande underlägsenhet gentemot
vissa andra länder, som ha sina vattenfall så beskaffade, att utnyttjandet
där blir väsentligt mycket billigare än hos oss. På den punkten finns således
inte mycket att taga.

Sedan ha vi våra malmer. Ja, men vi ha till vår stora malmexport för närvarande
praktiskt taget bara en enda kund, och den enda kunden räknar mycket
skarpt och vet precis hur mångå ören, det kostar att taga malm från det
ena eller andra hållet. Såvitt jag inte är felaktigt underrättad, är differensen
för närvarande inte så stor. Det kan mycket väl hända, att den dag kommer,
då kalkylerna börja nalkas den kanten, att våra malmer inte bli så begärliga.

Denna naturrikedom med sin enda kund är således inte något, på vilket man
kan leva högt.

Så ha vi till sist den tredje och största naturtillgången — våra skogar. Där
veta vi, åtminstone alla, som lia sysslat med saken något ytligt, att vår trävaruindustri
för närvarande arbetar under mycket hårda förhållanden. I stor
utsträckning lia sågverken lagts ned och de, som arbeta, arbeta många gånger
utan vinst eller eventuellt med förlust. En del arbeta naturligtvis med någon

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

mindre vinst. Hela denna industri har emellertid överhuvud taget icke någon sådan
marginal, att man skulle kunna vänta sig, att vi skulle lia några naturresurser
att dela ut, om det hela organiserades örn. Sedan är det den stora massaindustrien,
som också är baserad på skogarna. Den går visserligen för närvarande
— så långt man kan taga reda på status — med vinst, men marginalen mellan
produktionskostnaderna och försäljningspriset är mycket smal. Det finns sannerligen
ingen möjlighet att ur cellulosaindustrien för närvarande taga ut
några större värden, än som nu erhållas, och dela upp dem för att på det sättet
skapa någon mera tryggad folkförsörjning.

Detta är emellertid en alldeles utomordentligt stor fråga för oss. Trävarorna
och massan torde representera bortåt 45 procent av vårt nuvarande exportvärde.
Vad som kan göras på den punkten bör sannerligen göras. Här finns således
just på detta, område plats för undersökning av möjligheterna att förbättra
utbytet, tekniken och sättet att hantera våra tillgångar överhuvud taget. Jag
påpekar detta därför, att det är mycket intressant att se, vad regeringen föreslår
just på denna punkt, där det således finns ett område, som kan vara mycket
givande och där det behövs bistånd åt industrien. Det har varit uppe förslag
oni, att staten skulle anslå 100,000 kronor per år för gynnande av träforskningen
— d. v. s. inom träindustriens och cellulosaindustriens områden.
Jag hade. äran att sitta som ordförande i en kommitté i tekniska högskolan,
d.är praktiskt taget fackmän från samtliga berörda områden voro med, och jag
fick där tillfälle att komma ganska noga in i vad det fanns för möjligheter
och vad som kunde göras. Där fanns också, såvitt man kunde tro fackmännen,
ganska mycket, som skulle kunna förbättras. Resultatet har nu blivit, att regeringen
har äskat 30,000 kronor till undersökning av möjligheterna att framställa
bensin m. m..ur trä. För resten har regeringen icke gjort någonting.
Jag är inte expert på det kemiskt tekniska området, men efter vad jag har kunnat
erfara med de möjligheter, som stått mig till buds att få upplysningar örn
denna sak, så äro de förhoppningar, som man hyser örn att det skall bli vackra
resultat av denna bensinproduktion ur trä, åtminstone bland fackmännen mycket
minimala, och dessa lia, såvitt jag kunnat förstå, fullt klart för sig, att det
aldrig kan bli någonting.. av det hela. På en punkt, där vi mänskligt att döma
icke ha någonting att få, offrar regeringen en summa, som är ganska avsevärd
i jämförelse med de anslag, som vi överhuvud taget lia för teknisk forskning.
På andra punkter, där det verkligen skulle vara något att vinna för att
ernå förbättrade resultat och förbättrad ekonomi, få vi åtminstone tillsvidare
ingenting.

Nu kan måhända en av orsakerna härtill vara den, att industrien åtminstone
i sakens, dåvarande läge, när detta krav kom fram, icke var med om att satsa
pengar till undersökningarna, men det synes mig, att örn man i alla fall satsar
pengar, så vöre det skäl att satsa dem på punkter, där resultatet kan bli av
betydelse och icke för någon biundersökning. Dessutom bör man komma ihåg,
att industrien i eget intresse verkställer en hel del undersökningar, men i regel
ligga dessa intressen i nuet och inte i att taga upp frågor, som eventuellt kunna
ge. en stor valuta i en framtid. Det ligger åtminstone i allmänhet inte för
våra industrier. Däremot bör det ligga i statens intresse, att sådana undersökningar
bli gjorda.

Det är mångå gånger också så att industrierna direkt ställa sig avoga
emot undersökningar, därför att de kunna ingripa ekonomiskt ogynnsamt mot
deras metoder och de ^anläggningar, som de ha gjort under andra förutsättningar.
Att ställa upp såsom krav för forskning och vidarearbetande av områden,
som äro av betydelse för vår folkhushållning, att respektive industrier skola
vara med härom, är icke klokt och förståndigt utan tvärtom. Det är visser -

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ligen bra att lia industriföretagens bistånd, men det är också bra att gå fram
oberoende av dem för att på det sättet kunna undersöka saken från alla sidor.

Jag tror, att på de områden, som jag nu har berört, ha vi våra åtminstone
allmänt sett största naturresurser och att där få fram någonting, som skulle
kunna möjliggöra en mera tryggad folkförsörjning än för närvarande, torde
vara ganska svårt. Den enda naturtillgång av verklig betydelse, som vi ha
och som för övrigt bär upp vårt arbete för närvarande, är det enskilda arbetet
och det enskilda initiativet, som ideligen strävar efter att utnyttja varje möjlighet
att finna nya utvägar.

Förutom detta utnyttjande av våra naturtillgångar har också som en speciell
programpunkt för den rådande regimen varit planhushållet eller, som man nu
försöker lansera från oppositionshåll, byråhushållet —- detta mera för att
skrämma svenska folket för byråkraterna och på samma gång försöka få bort
deras funderingar över de välsignelser, som kunna ligga i ett planhushåll. Det
låter ju alldeles förtjusande att på det sättet göra arbetet systematiskt, så att
ingenting kan slarvas bort ■— det är bara nyttiga saker, som skola göras. Kan
man begära någonting bättre än att ett planhushåll skall införas? Till en
början glömmer man emellertid då bort, att planhushåll redan nu förekommer i
alla privata företag. De bedriva mycket skarpare planhushållning, var och en
på sitt håll, än vad någonsin staten kan göra. De ha råd att köpa de kunnigaste
människorna på alla områden och kunna därför genomföra sitt arbete
på helt annat sätt än som kan vara möjligt för en statsmakt. De enda, som
statligt och rationellt angripit detta problem, äro onekligen våra bolsjevikiska
grannar i öster, och vad resultatet blivit av denna verkliga planhushållning,
som tagit samhällets alla resurser i anspråk, torde väl de flesta ha klart för sig.

Vad vår egen planhushållning beträffar är det intressant att se efter, vad
som verkligen har skett, när våra statsmakter tagit hand örn någon nödlidande
industri eller liknande. När man ingripit till dess hjälp, vad har resultatet
blivit? Ja, jag för min del vet åtminstone intet enda fall. då staten har kunnat
reorganisera en industri, så att den kunnat komma på sund basis, utan det har
alltid måst bli fråga örn ett ideligen fortsatt understöd. När en privat finans:
man eller ett privat finansinstitut tar hand örn en nödlidande industri för att
reorganisera den, är det alltid deras mål att vidtaga vissa operationer, som
medföra att vederbörande industri sedan verkligen kan stå på egna fötter och
bli ett vinstbringande företag. Ett sådant resultat tror jag man får vänta på
mycket länge, innan man skall finna det efter våra statsmakters åtgöranden.

Om man nu besinnar att vi lia exempel på, hur statsmakterna ingripit i
enskilda industrier och försökt hjälpa dem, och vet hur det sedan gått,
och tänker sig möjlighten att statsmakterna med samma resurser skulle ingripa
i hela näringslivets organisation och på den försöka trycka sin stämpel, synes
det som örn det borde vara klart, att resultatet måste bli en utomordentlig skadegörelse.
Man må komma ihåg, att ett felaktigt ingripande mot hela vårt
näringsliv är någonting utomordentligt farligt, emedan vi lia konkurrenter.
Man kan inte taga fram en enda industri i vårt land, som icke har att kämpa
med grannarnas konkurrens, ofta under mycket hårda villkor. Det behövs endast
ett enda missgrepp och industrien kan icke längre stå sig. Och hur skall
det gå örn dessa ingripanden ske över hela linjen? För närvarande är det så,
att det finns fria industrier och andra företag, som sköta sig och som tjäna
pengar, och det iir dessa sorn få betala alla statens reorgani sa tioner av nödlidande
industrier. Så hinge mari har den källan att ösa ur går det nog bra,
men så snart den källan är borta, örn nämligen statsingripandet blir allmänt,
kan ett missgrepp icke sluta med annat än en katastrof. Den risken är utomordentligt
stor.

Nr 8.

Fredagen den 17 januari e. m.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

När man talar om en regerings planhushållning, och särskilt vår nuvarande
regerings planhushållning för hela vår industri och folknäring för åstadkommande
av en tryggad folkförsörjning, kan det kanske vara skäl att ett ögonblick
se efter, hur regeringens egen inre planhushållning har lyckats. Jag har
i det avseendet plockat fram ett par dokument ur kammarens protokoll, som
jag fann vara av ett ganska stort intresse när de en gång framlades av vederbörande
statsråd och som jag nu tar mig friheten att sammanställa för att
demonstrera, hur omöjligt det är att planhushålla även politiskt. Och detta
till och med inom en regering, som politiskt sett är så skicklig som den nuvarande
—- alla torde vara ense, åtminstone alla dess motståndare, att på den
punkten är det ingenting som brister.

När herr finansministern Wigforss för tvenne år sedan här i remissdebatten
skulle lägga upp regeringens program för att tydligt och klart tillkännagiva,
vad det var för ekonomiska synpunkter han lade på de förestående oerhörda
miljonutgifter, vilka skulle vidtagas för att minska arbetslösheten och stimulera
näringslivet, så förklarade hail, att »man tar till allmänna arbeten. D. v. s.
man säger: statliga och kommunala företag, som ändå skola komma till stånd,
böra sättas i gång nu, under depressionen.»

Det är ett mycket sunt program och utomordentligt lockande, och såvitt
referaten i tidningarna äro riktiga har herr statsrådet upprepat samma program
ganska nyligen i ett av sina föredrag ute i landet.

En annan av våra regeringsledamöter, statsrådet Leo, torde såsom chef för
kommunikationsdepartementet väl vara den bäste kännaren av beskaffenheten
av de arbeten, om vilka vi nyss hört vad statsrådet Wigforss ansåg. När vi i
maj 1934 debatterade införandet av den elektriska järnvägsdriften och oppositionen
satte in en ganska kraftig stöt mot detta företag, som av järnvägsstyrelsen
hade förklarats icke böra utföras och som icke tagits upp i dess riksdagspetita,
emedan det icke från dess synpunkt var ekonomiskt försvarbart, och
vilket sålunda tillhörde arbeten, som eljest icke skulle komma till stånd och
alltså icke föll inom den kategori, som statsrådet Wigforss förklarat att kristidsarbetena
skulle avse, då hade herr statsrådet Leo en passus i sitt anförande,
som lyder på följande sätt: »Därtill kommer, att örn man skall sätta i gång arbeten
för att lätta på arbetslösheten, kan man väl svårligen leta upp lämpligare
arbeten än dessa elektrifieringsarbeten, ty även örn kostnaden för dem inte
omedelbart ger normal ränta, är det dock den fördelen med dessa arbeten, att de
i fortsättningen bära kostnaderna för sitt eget löpande underhåll och sitt eget
förnyelsebehov, vilket ts^värr icke kan sägas om en hel rad av andra arbeten,
som vi måste sätta i gång för bekämpande av arbetslösheten, arbeten som för
det första inte avkasta ett öres ränta, men som dessutom i fortsättningen kräva
åtskilliga kostnader för underhåll, förbättring, förnyelse etc.»

Här är det sålunda fråga örn s. k. beredskapsarbeten eller liknande och icke
örn reservarbeten, som notoriskt icke eljest skulle komma till utförande, och
örn dessa de ekonomiskt mest lysande av de kristidsarbeten, som staten satt i
gång, får man den upplysningen av herr statsrådet Leo, att järnvägselektrifieringar,
som av järnvägsstyrelsen förklarats icke böra komma i fråga utan
som framdrivits på regeringens order, äro de bästa i hela den stora mängd av
arbeten, som kostat hundratals miljoner kronor. Örn man nu ställer detta uttalande
från den ene av regeringens ledamöter emot uttalandet från den andre,
så märker man ju att där icke finns någon som helst överensstämmelse. Den
ene lägger ut saken så, att vi skola bygga sådana företag, som ändå skulle
komma till stånd, den andre förklarar öppenhjärtigt, att de allra bästa av de
arbeten, som gå in i programmet, äro sådana som eljest icke skulle komma till
stånd ■— det säger icke han, men det säger järnvägsstyrelsen. Och statsrådet

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Leo medger också i sitt anförande, att sedan petita inkommit, som icke upptagit
detta arbete, har det ändock sedermera tillfogats på regeringens initiativ gent
emot den ansvariga driftmyndigheten.

Jag vågar fråga: örn det icke för en politiskt så ovanligt skicklig regering
som den nuvarande är möjligt att anordna planhushållning ens i regeringsledamöternas
eget rutinarbete, i vilket de äro uppvuxna, så att det hela går i
lås utan att det blir sådana ohjälpliga glappor, hur skall det då gå för en regering
att ta örn hand ett planhushåll för hela landets näringsliv? Man möter ju
där alla dessa oändligt skiftande problem som äro så ofantligt svåra att behandla,
såväl när det varit fråga örn detaljer, som vi sett från olika håll när det
gällt att organisera vissa industrier, som ännu mycket mer när det blir fråga
örn att genomföra programmet i dess helhet. Att sålunda ställa upp som program,
att här skall åstadkommas planhushållning och här skall skapas tryggad
folkförsörjning med hjälp av regeringsingripanden, det betyder, om det på något
sätt skall föras ut i praktiken, att vi stå inför en allvarlig fara, som kan
komma att stå oss utomordentligt dyrt.

Herr Velander: Herr talman! När jag tillät mig att begära ordet, var

det närmast för att framföra några synpunkter av skattepolitisk art.

I förbigående kan jag dock deklarera min anslutning till den allmänna tillfredsställelsen
över vårt lands ekonomiska läge, sådant det återspeglas i den
föreliggande statsverkspropositionen. Ehuru det sistförflutna året icke endast
politiskt utan även med avseende å den ekonomiska utvecklingen varit
rikt på orosanledningar, har dock statsrådet och chefen för finansdepartementet
kunnat konstatera, att Sverige haft att uppvisa en fortgående stegring av
produktion och sysselsättning, som sannolikt inneburit, att landets näringsliv
kommit över återhämtningsstadiet och in i en period av konsolidering •— inom
vissa områden även av verklig expansion. Dessa och andra konstateranden,
exempelvis att under år 1935 viktiga industrigrenar haft att uppvisa en produktion
upp till gränsen av tillgänglig kapacitet, måste ju framstå såsom
varande av utomordentlig betydelse för land och folk.

Det är ju inte oförståeligt, att finansministern resp. regeringen, som ridit
så hårt för rusthållet under de senaste åren, icke är benägen att göra sig urarva
med avseende på den utveckling, som fört vårt land, dit detsamma undan
krisen nu kommit. Jag saknar givetvis varje som helst anledning att söka uppliva
någon diskussion om och i vad mån olika faktorer härutinnan medverkat.
Vid den här i dag förda diskussionen och tidigare har jag emellertid
blivit på det klara med att i sådant sammanhang det icke är möjligt att komma
förbi den förda valutapolitiken, jordbrukspolitiken, varigenom ny köpkraft
i betydande utsträckning skapats, finanspolitiken — den må nu under
alla skeden ha varit fullt medveten eller ej — den fortgående ökningen av produktionen,
såväl den för hemmamarknaden som den för export, av vilka vid
skilda perioder än den ena och än den andra kunnat betecknas som fastare eller
starkare samt försöken att stimulera en omfattande verksamhet med hjälp
av en för många avskräckande statlig upplåning.

Om vad som varit bör emellertid icke alltför mycket ordas. Huvudsaken
för många av oss är viii, att (leii nuvarande samhällsorganisationen verkligen
erbjudit eller inrymt möjligheter till krisens likvidering för vårt lands vidkommande.

Tillfredsställande är väl ock, att finansministern, såvitt jag förstått följande
borgerliga linjer, visat sig angelägen att sopa igen spåren efter den förda
krispolitiken. Inte hade väl det varit bättre, örn här gjorts gällande, att det
existerade något effektivt partirecept för våldsamma krisers övervinnande, nu

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

och i framtiden, ett recept, som då måhända kunde kännetecknas av devisen:
produktivkrafternas anspänning genom statlig upplåning eller dylikt.

Att de icke räntabla eller produktiva investeringarna av kristidsupplåningen
för offentliga arbeten, beräknade till över 218 miljoner kronor, nu med
ens kunna slutligen amorteras eller avskrivas, måste alltså vara ägnad att
väcka tillfredsställelse. Att för sådant ändamål disponeras bland annat 7 miljoner
kronor av automobilskattemedel väcker — det har kanske sagts från
något annat håll förut i dag också — knappast heller några allvarligare betänkligheter
hos mig. Det förefaller visserligen, som örn ramen för dessa
medels användande näppeligen bör vidgas utöver vad som ursprungligen avsetts,
men så har i förevarande fall knappast heller skett. En annan fråga
är, huruvida inte med hänsyn till dessa skattemedels utomordentligt snabba
och starka stegring spörsmålet örn deras skäliga och lämpliga avvägning bör
tagas under sorgfälligt övervägande. Om därvid en anpassning nedåt finnes
påkallad, torde väl den föga rationella fordonsskatten i första hand kunna
bli föremål för jämkning.

Vid det föreliggande budgetförslagets upprättande har nu finansministern
strävat efter att finna utrymme för en viss ökning av utgifterna vid oförändrad
eller helst något sänkt beskattning, samtidigt som han varit på det
klara med att ansträngningarna i fortsättningen måste inriktas på att möta
kommande utgiftsökningar med så måttliga höjningar i beskattningen som
möjligt. _ Detta senare låter ju icke uppmuntrande. I förra hänseendet har
emellertid finansministern lyckats få fram ett verkligt överskott av löpande
inkomster, och detta överskott på 20 miljoner kronor må, ehuru med stor tvekan,
disponeras för en sänkning av den direkta beskattningen. I samband
därmed föres från finansministerns sida olika resonemang. »Det kunde» -—
uttalar han sålunda — »synas vara en rimlig tankegång, att skatterna äro
krisbetonade i högre grad ju senare under krisen de tillkommit och därför
borde i omvänd ordning lättas. I så fall skulle företräde lämnas åt de sista
5 enheterna på den ordinarie inkomstskatten samt åt den särskilda förmögenhetsskatten,
eftersom dessa skattehöjningar äro de senaste och tillkommo vid
1934 års riksdag.» Finansministern fullföljer emellertid icke denna tankegång,
utan finner han, i avvaktan på ett närmare övervägande av skattetryckets
rimliga fördelning på olika medborgargrupper, att skattesänkningen bör
ske på sådant sätt, att skatteprocenten för den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten
minskas med 20 enheter eller från 170 till 150 procent.

Denna finansministerns ståndpunkt har åtminstone jag mycket svårt att förlika
mig med. Den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten är, såsom vi
alla veta, en på rationella grunder uppbyggd skatteform med direkt syfte att
ur budgeten avlägsna respektive förhindra införandet däri av andra former av
direkt statlig beskattning. Detta ansågs allmänt vara inkomst- och förmögenhetsskattens
huvudsakliga förtjänst vid dess införande, att man sålunda genom
skatteskalans progressiva avvägning och avdragens anordnande kunde med
begagnande av denna enda skatteform genom höjning eller sänkning av skatteprocenten
uttaga för varje år önskvärt eller erforderligt skattebelopp. En höjning
av skatteprocenten kan sålunda, såsom här gjorts gällande, näppeligen
erhålla karaktären av krisskatt, även örn höjningen skett under trycket av
en kris.

Den särskilda förmögenhetsskatten däremot är ju en utpräglad krisskatt,
örn nu denna terminologi kan användas, och har därjämte från första stund betecknats
såsom varande av tillfällig natur. Detta var finansministerns egen
ståndpunkt 1934. Den har av finansministerns eget parti och riksdagens majoritet
accepterats såsom sådan. Denna skatt är vidare, och jag hoppas, att

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

finansministern själv, om det gäller, är benägen att erkänna detta, i högsta
gråd irrationell samt till sina verkningar ur synpunkten av en jämlik och rättvis
beskattning orimlig. Detta påvisades redan vid dess införande på ett så
klarläggande sätt, att en motsatt uppfattning knappast torde vara möjlig.
Jag hänvisar i sådant avseende till bevillningsutskottets betänkande nr 69 vid
1934 års riksdag. Därutöver skall jag tillåta mig att lämna några få belysande
exempel.

År 1934, det år den särskilda förmögenhetsskatten av riksdagen första gången
antogs, skulle sålunda med tillämpning därav den totala skattebördan
variera för vissa skattskyldiga i Stockholm med en beräknad inkomst av lägst
5,200 och högst 24,000 kronor mellan 13.3 och 29.8 procent av inkomsten, för
vissa större jordbrukare inom Södermanlands län med en beräknad inkomst
av lägst 7,000 och högst 21,000 kronor mellan 13.2 och 77.9 procent av inkomsten
samt för vissa mindre jordbrukare inom Örebro län med en beräknad
inkomst av lägst 1,400 och högst 38,000 kronor mellan 13.1 och 46.4 procent
av inkomsten. Dessa exempel avse nu inte de största inkomsterna. Jag skall
därför komplettera dem med några fall från Stockholm. En person med en
taxerad inkomst av 730,000 kronor hade alltså att vid den särskilda förmögenhetsskattens
första tillämpning betala 45,583 kronor i dylik skatt och i
övrigt sådana belopp, att den sammanlagda skattebördan nådde upp till 48.5
procent av inkomsten. En person med en taxerad inkomst av 535,700 kronor
hade att betala 54,115 kronor i förmögenhetsskatt. Han fick således, ehuru
hans inkomst var i runt tal 200,000 kronor lägre, betala cirka 9,000 kronor
mera i förmögenhetsskatt. En person med en taxerad inkomst av 514,800
kronor kom däremot undan med endast 3,781 kronor i förmögenhetsskatt. Ett
annat exempel avser två personer med en taxerad inkomst av resp. 117,700
och 117,200 kronor. Här fick den förre betala 9,188 kronor och den senare
2,707 kronor i förmögenhetsskatt. Skatterna i övrigt ställde sig för dessa
båda inkomsttagare så, att den ene erlade i skatt 40 procent av inkomsten, under
det att den andre kom undan med 28.9 procent. En person med en taxerad
inkomst av 235,600 kronor hade att betala skatt, sammanlagt motsvarande
59 procent av inkomsten.

Detta är nu siffror, som tala, och de hänföra sig icke blott till de enstaka
fallen. De lämna intet utrymme för begreppen rättvisa i beskattningen och
skatt efter förmåga. De kunde ju i stället motivera verkliga deklamationer örn
kapitalkonsumtion eller, örn man så vill, kapitalkonfiskation.

Nu kan väl hända, att finansministern invänder, att med den särskilda förmögenhetsskatten
avsetts icke en skatt på inkomst utan en skatt på förmögenhet.
Häremot synes mig böra erinras, att de skatter, som en medborgare har
att erlägga, dock böra vara så avvägda, att de under alla förhållanden täckas
av den faktiska inkomsten.

Det låter sig inte heller längre göra att resonera exempelvis på det sättet,
att, om vi befinna oss i en djupgående kris, någon större olycka icke sker genom
ett brandskattande av landets sparkapital på ett 20-tal miljoner kronor.
Åi befinna oss nämligen icke i någon kris, och en dylik åderlåtning efter grunder,
som lämna skrämmande principiella och praktiska resultat, får icke

upprepas. . . .

Den särskilda förmögenhetsskatten bör alltså enligt mitt förmenande elimineras
ur vårt skattesystem. Jag är ledsen, att jag måste bekänna mig till de
mera bestämda motståndarna till denna skatt. Jag sager detta med hänsyn
därtill, att finansministern i sitt anförande här i kammaren under förmiddagen
med välbehag konstaterade, att andre vice talmannen ansett, att goda skäl för
sänkning av den direkta beskattningen enligt finansministerns förslag före -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

tåge. Jag var nu inte i tillfälle att avlyssna andre vice talmannens yttrande
härutinnan. Jag vill dock erinra om, att, därest uttalandet var av angiven innebörd,
detsamma inte överensstämmer med den ståndpunkt, som bondeförbundet
intog 1934, en ståndpunkt, som därefter mig veterligen icke frånträtts.
Ett sådant frånträdande skulle förresten vara ägnat att förvåna med
hänsyn bland annat därtill att den särskilda förmögenhetsskatten, såsom känt.
verkar utomordentligt ogynnsammare för landsbygden än för städerna.

Finansministern sökte såvitt jag förstod göra gällande, att en sänkning av
procenttalet för den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten kunde härledas
ur denna skatts egenskap av skatteregulator. Det är naturligtvis riktigt,
att den särskilda förmögenhetsskatten aldrig haft sådan karaktär. Då den
emellertid heller aldrig avsetts att utgöra någon rationell skatteform och dess
införande helt motiverats av ett pressande statsfinansiellt läge, kunna ju finansministerns
sålunda gjorda antydningar icke tillerkännas något större värde
i detta sammanhang.

Finansministern betonade vidare, att han med sina utgångspunkter tog sikte
på fördelen för de många i landet, under det att de, som icke godkände hans
tankegång, väl togo sikte på de få. Och han kom i det sammanhanget fram till
frågeställningen socialistisk eller borgerlig politik. Detta uttalande kan måhända
förklara en hel del. Jag har en känsla av att det väl icke passar mig
att söka närmare klarlägga detta finansministerns uttalande. Det är dock en
öppen fråga, vad som kan vara till de mångas verkliga fördel. Örn finansministern
tilläventyrs menar, att denna fördel befordras i samma mån som förutsättningarna
för kapitalbildningen elimineras genom otympliga skatteformer,
är han säkert på vilse vägar. Produktion samt sysselsättning och utkomst för
de många befordras icke i sådan ordning. Sparkapitalets förmåga att bära
ökade pålagor är väl ock en öppen fråga. Storleken av den uppskattade inkomsten
av kapital under taxeringsåren 1922—1935 talar knappast för att
någon stegring av dess skattekraft inträtt. Under denna period har nämligen
kapitalinkomsten nedgått med för enskilda från 531.7 miljoner kronor till
306.7 miljoner samt för inländska aktiebolag och därmed jämställda från 25
miljoner kronor till 16.4 miljoner kronor.

Den av finansministern avsedda översynen och undersökningen rörande en
eventuell omläggning av beskattningen av inkomst och förmögenhet sker ju i
överensstämmelse med riksdagens därom uttalade önskan och sammanhänger
knappast med frågan om krisskatternas avliigsnande. Detta givetvis under
den förutsättningen, att icke finansministern till äventyrs är av den uppfattningen,
att dessa skatter icke få avlägsnas utan att i samband därmed förmögenheten
eller sparkapitalet, låt vara efter mera enhetliga och rationella grunder,
på annan väg belastas i enahanda utsträckning. Då skulle emellertid, såsom
en ledande nationalekonom nyligen uttalat, kristidens svårigheter ha av
finansministern »utnyttjats för att på en omväg genomföra en väsentlig ändring
av de en gång fastställda skattegrunderna».

Den särskilda förmögenhetsskatten är nu i budgeten för 1936/1937 avsedd
att tillföra statsverket 13 miljoner kronor. Det bör sålunda knappast vara
någon svårighet att komma fram till en sänkning av de direkta skatterna med
dels angivna belopp genom den särskilda förmögenhetsskattens avlägsnande
dels ock ytterligare ett belopp, möjliggörande en icke oväsentlig reduktion
jämväl av skatteprocenten för den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten.
Det förefaller mig som om detta vöre något att sträva efter. De högre inkomsterna
resp. förmögenheterna skulle ändå ha åtskilliga minnen kvar av kristiden.
Kvar skulle nämligen fortfarande stå den extra inkomst- och förmögenhetsskatten,
den år 1933 beslutade väsentliga ökningen av arvs- och gåvo -

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

beskattningen samt fördubblingen av den progressiva utjämningsskatten. —
Jag har i detta sammanhang underlåtit att mera ingående tala örn den extra
inkomst- och förmögenhetsskatten och detta av den anledningen, att denna ju
enligt riksdagens tidigare beslut bundits för amortering av den kortfristiga
upplåningen för offentliga arbeten. Den måste sålunda tills vidare tolereras.

Beträffande utredningen angående omläggningen av beskattningen på inkomst
och förmögenhet får man hoppas, att denna må bli ingående och sorgfällig
samt att riksdagen, om och när frågan för dess vidkommande blir aktuell,
beredes nödig tid för sitt ställningstagande. Det synes jämväl önskvärt,
att i samband därmed den nu pågående utredningen angående beskattningen
eller skattetrycket i olika länder måtte föreligga. Det åberopas nämligen så
ofta, att skattetrycket i andra länder är väsentligen hårdare än hos oss. Jag
misstänker emellertid, att det måhända finns utrymme för olika meningar på
den punkten och i varje fall måste det anses vara av värde att en klarläggande
utredning i det hänseendet står till förfogande.

Jag kan i detta sammanhang tillägga, att jag för min del är övertygad om
att medborgarna i detta land även de, som uppbära sparandet och kapitalbildningen,
äro beredda att inom rimliga och skäliga gränser utgöra nödvändiga
tributer till fullföljande av samhällets uppgifter på skilda områden, liksom
jag icke heller bortser ifrån att vid övervägande av frågor därom det med vissa
utgångspunkter kan vara möjligt att komma fram till resultat, som i det långa
loppet hota hela folkets trivsel, välfärd och allmänna framåtskridande.

Till sist skulle jag vilja ge uttryck åt ett önskemål på skatteväsendets område
av icke ringa vikt. Det har nämligen synts mig som om frågan örn den
fria avskrivningsrätten för juridiska personer och enskilda näringsidkare för
i rörelsen ingående maskiner och inventarier vore mogen för lösning. Detta
kan förresten sägas ha varit förhållandet alltsedan bolagsskatteberedningen
— jag tror det var år 1931 — avgav sitt enhälliga förslag därom. Därigenom
skulle ju den ojämnhet i skattehänseende, som de för det närvarande gällande
mycket oenhetligt tillämpade principerna medföra, elimineras. Skattenämnder
och skattemyndigheter skulle befrias från många mycket svårlösliga uppgifter,
en sund konsolidering av näringsföretagen skulle befordras och det allmännas
skatteintäkter skulle nog komma att inflyta jämnare. Jag vågar påkalla
finansministerns välvilliga intresse för denna frågas och därmed sammanhängande
spörsmåls snara lösning.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
En allvarlig underton har genomgått mångå anföranden i denna debatt. Dess
bakgrund är ju det av oro och ovisshet präglade utrikespolitiska läget. Vad
som här sagts ger mig icke någon orsak att uppträda för att försvara den utrikespolitik
regeringen fört i nära kontakt med riksdagens förtroendemän.
Men, mina herrar, en remissdebatt bör väl också kunna få fastslå det som
enar, icke bara det som skiljer.

Jag tar till orda för att från regeringens sida bekräftelse icke skall saknas
inför denna kammare i de väsentliga ting, vari enighet råder.

Ty bortsett från herr Normans parti föreligger, det kan man konstatera
efter de anföranden som här lia hållits, en sådan enighet rörande vart lands
hållning såsom medlem av Nationernas förbund. Vad angår den politik herr
Nerman företräder är ju dess genomförande i varje fall ett avlägset perspektiv.
Ty sedan herr Nermans parti kommit till makten måste tva år förflyta
innan hans parti kan befria Sverige från de förpliktelser, som åtfölja medlemskapet
i Nationernas förbund, .tåg vill icke underlåta att inom parentes
till herr Nermans yttrande anmärka, att vad angår svenska medborgares rätts -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

liga intressen i främmande land är det självfallet, att dessa intressen i de former,
som kunna komma i fråga, bli tillvaratagna av utrikesdepartementet.

Jag tänker icke anställa några särskilda reflexioner över att herr Lindhagen
är misslynt. Han är misslynt över att hans omfattande framställningar
till Kungl. Maj :t i utrikespolitiska ting icke föranlett, såsom han själv konstaterat,
något svar i Kungl. Maj:ts tal på rikssalen.

Överhuvud taget kan jag vara mycket kort i mina reflexioner till vad som
här har sagts. Att herr Bagge, såsom jag noterade, uppehöll sig endast vid
riskerna av vårt medlemskap i Nationernas förbund var en ofullständighet,
som jag för min del icke vill tillägga någon särskild innebörd.

Att herr Hamrin ställde trontalets ord i en viss motsättning till avgivandet
av en svensk protestnot i Rom tror jag knappast kan ha varit riktigt väl
övervägt. Jag vill icke därom nu säga mer än att den fråga, som herr Hamrin
berörde och som i denna not behandlas, av regeringen handlagts och kommer
att handläggas som en från sanktionspolitiken skild fråga. Trontalets
tankegång i den del, som av herr Hamrin berördes, har nyligen av mig offentligt
utvecklats sålunda. Yi ha ingen konflikt med Italien. Icke andra förbundsmedlemmar
heller. Italien har genom sin statslednings åtgärder kommit
i konflikt med den allmänna rättsordningen.

Mot herr Westmans konstaterande att Sveriges utrikespolitik är förändrad
7— men den skall därför icke vara annat än svensk, herr Westman, det tror
jag vi komma att vara överens örn — nämligen förändrad i jämförelse med perioden
till och med världskriget, kan jag icke göra någon erinran. Den förändringen
inträdde i princip år 1920. Jag finner vidare hans önskemål befogat
att vi icke avlägsna oss längre än behövligt från gamla råmärken. Ja,
jag skulle vilja säga att jag anser det vara viktigt att vi icke komma ut på så
djupt vatten att ingen återvändo ges.

Under år 1934 i nedrustningskonferensens förhandlingar avgav jag en deklaration,
som jag anhåller att få föredraga vid detta tillfälle: »För de länder,
vilka deltagit i världskriget, förefaller det uppenbart, att säkerheten vilar
antingen på de egna vapnen eller på fredens gemensamma organisation.
Ett land som mitt eget glömmer ingalunda, att dess säkerhet denna gång vilade
på den väpnade neutraliteten. Den allmänna opinionen i ett sådant land
kan utan svårighet medgiva, att säkerheten bleve än mera tryggad, om den
kunde baseras på en allmän och effektiv solidaritet. Under nuvarande förhållanden
bjuder likväl den mest elementära försiktighet den ansvariga regeringen
att förbehålla sig rätten att vid behov välja neutralitetens väg.»

Detta uttalande står även i dag fast. Och jag kan tillägga, utvecklande
innehållet i denna förklaring: örn solidaritetspolitikens förutsättningar — såsom
nu till mångas överraskning framgått — visa sig föreligga, ger den ett
mått av trygghet, som vi icke böra avstå från. örn åter dessa förutsättningar
brista, måste friheten att välja neutralitetens väg vara bevarad. Jag behöver
icke erinra herr Westman örn, att neutralitet icke i sig själv är något pansar;
den behöver ett pansar, liksom även solidaritetens politik.

Låt mig alltså få konstatera, att det i själva verket råder en allmän endräkt
kring den utrikespolitik, som nu under givna omständigheter beträtts.
Detta är en tillgång som bör väl förvaltas. Maningar till varsamhet, som här
ha förekommit, finner jag, även örn de icke äro av någon särskild orsak påkallade,
dock naturliga. Lika naturligt bör det vara för kammaren att från
min sida höra en försäkran, att jag är lika medveten örn riskerna i lägets ovissa
utveckling som örn gagnet av en med framgång fullföljd strävan att, för
att begagna trontalets uttryck, återställa förtroendet till internationell rättsordning.

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Forslund: Herr talman! Det lior ju till dagens debatt, att man till

Kungl. Maj :ts regering framför sina önskemål. För en helt kort stund sedan var
det en talare, som framförde önskemål från medborgare med 700,000 ä 800,000
kronors inkomst örn året. Jag ber, herr talman, att få framföra önskemål från
inkomsttagare, som stanna vid 2,000 å 3,000 kronor, ja, lägre belopp. Jag ber
att få knyta an detta önskemål till ett uttalande i 1931 års statsverksproposition
av dåvarande finansministern, som anmälde, att den kommitté, vilken
år 1928 tillsattes för att närmare pröva de statsanställdas lönevillkor, under
år 1930 hade avlämnat sitt förslag. Finansministern förklarade, att han icke
var i tillfälle att framlägga förslag på grundval av kommitténs betänkande,
men han tilläde att han hoppades, att detta skulle kunna ske inom kortast
möjliga tid, kanske till 1932 års riksdag. Tiden har emellertid gått, och ingenting
har ännu åtgjorts. Jag är därför dagens finansminister tacksam för att
han i årets statsverksproposition omnämnt, att denna fråga icke är löst. Men
han har gjort detta i ordvändningar som göra, att vi, som äro särskilt intresserade
av denna sak, icke riktigt veta, hur han tänker förfara. Det vore därför
tacknämligt för många av de statsanställda att få vetskap om, hur man
tänker sig att ordna denna fråga. Det är givet, att det här rör sig om stora
grupper, eftersom löneregleringsprobleinet numera har knutit ihop allt vad
statsanställda heter, däri inbegripet även lärarkåren. Men frågans storlek får
icke skrämma från att fullfölja vad man lovat dem, som äro anställda i statens
tjänst, nämligen att denna fråga skall komma till en lösning. Jag vill
sålunda i korthet ge uttryck åt den önskan, att finansministern måtte inför
kammaren närmare ange, hur han tänker sig ordna denna fråga under den tid
vi nu lia framför oss.

_ Samtidigt med att jag framställer detta önskemål skulle jag också vilja till
finansministern uttala min tacksamhet över ett initiativ, som han tagit och
som också omnämnes i statsverkspropositionen, nämligen örn en förstärkning,
ja, rentav en omorganisation av kammarrätten. Herrarna böra komma ihåg,
att kammarrätten är den institution, som avgör alla tvister rörande statsanställdas
lönevillkor. När det nu anmäles i statsverkspropositionen, att kammarrätten
den 1 september 1935 hade en balans av över 12,000 mål, så förstår
man, att tiden är inne att allvarligt upptaga till prövning, huruvida det är
lämpligt att belasta kammarrätten med frågor av den art, som jag här tänker
på. Jag vill för övrigt starkt ifrågasätta lämpligheten av, att frågor, som
beröra avlöningsvillkoren för de statsanställda, avgöras på det sätt, som hittills
har skett, och örn man inte i stället borde övergå till ett förfarande ungefär
liknande det, varmed man löser tvister på det privata området. Det
kan icke vara absolut nödvändigt, att en fråga, större eller mindre, som berör
avlöningsreglementen eller avlöningsvillkor, skall behöva gå upp i denna instans,
och dessutom handläggas enbart av jurister. Det är icke modernt i
vår tid att avstänga de så att säga mera allmänna intressena vid bedömandet
av dylika frågor. Jag ifrågasätter, örn det icke kunde vara lämpligt att taga
upp även denna fråga, när nu finansministern signalerar en omorganisation.
Det är, menar jag, rätt oroväckande att nödgas konstatera, att en institution,
som skall handlägga dylika tvister, icke inom rimlig tid kan avgöra ett enkelt
mål utan att det i en del fall dröjer i flera år till följd av otillräckliga arbetskrafter.

.Tåg hemställer, utöver önskemålet att få besked örn förfarandet i själva lönefrågan,
att denna sak måtte tagas under omprövning vid handläggning av
ärenden rörande kammarrättens organisation och arbetsuppgifter.

Förslå hammarens protokoll 1036. Nr 3.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr statsrådet Wigforss: Den fråga herr Forslund ställde till mig med

anledning av några ord i finansplanen skall jag gärna söka besvara så gott jag
kan.

Det är tydligt att frågan om statstjänarnas löner bär fått ligga nere under de
förflutna åren. Jag tror inte jag begår ett misstag örn jag säger, att när
krisen var som värst, på hösten 1932 och när riksdagen sammanträdde 1933,
var man på statstjänarbåll mycket tillfredsställd med att det var möjligt att
undvika en radikal nedskärning, för att inte säga ett borttagande av dyrtidstilläggen.
Det var naturligt att under dessa krisår önskemålet örn att den
en gång företagna utredningen skulle leda till proposition inte framfördes
med någon större styrka. Men när tiderna bli bättre, när man ser hur på andra
områden lönerna stiga, hur tjänstemännen få tillbaka förmåner som de fått
avstå ifrån, när det talas örn att i bolagsstyrelserna arvodena återföras till
sin gamla nivå, när hela samhället har glömt hur svårt det var för några
år sedan och inrättar sig efter en ny uppgångstid, så förstår jag mycket väl,
att tjänstemännen tycka, att det kanske dröjer alltför länge, innan deras tur
kommer. Jag finner med en viss förvåning att det nu låter, som om det vore
en överraskning, att överhuvud taget inte hela frågan om lärarnas och statstjänstemannens
löner kommer fram till denna riksdag. Jag har ett bestämt
minne av, att ännu på våren 1935, alltså när förra riksdagen åtskildes, ingen
på allvar tänkte sig en sådan möjlighet. När jag själv i höstas av vissa
anledningar fann liimpligt att ta upp frågan på nytt, var det utan någon påstötning
utifrån. Orsaken var i grund och botten den, att den omläggning av
hela pensionsväsendet m. m., som pågått under de senaste åren, gjorde det
önskvärt att så snabbt som möjligt också komma fram till frågan örn en revision
av hela lönereglementet. Därför upptogs frågan om lärarlönerna och först
den punkt som var enklast, nämligen de statsanställda lärarnas löner. Man
kom då till ett preliminärt resultat, som i fråga örn de statsanställda lärarna
kunde ha möjliggjort ett framläggande av proposition till detta års riksdag.
Men det fanns vissa punkter redan i fråga örn de statsanställda lärarna som
gjorde det önskvärt, att man samtidigt skaffade sig en bestämd ståndpunkt
även i fråga om folkskollärarnas och småskollärarnas löneproblem, och när
detta strax därpå togs upp, visade det sig att åtskilliga ting inte voro tillräckligt
utredda.

Eftersom saken i den offentliga debatten spelat en roll skall jag erinra om,
att 1928 års lönekommittés förslag innebar vad man kallar en bruttolön, det
vill säga att hela den lön som skulle utgå till lärare vid folk- och småskolor
skulle bestämmas efter en viss lönegrad. Däri skulle även innefattas de s. k.
naturaförmånerna, men dessa skulle stå kvar, och så skulle man för dem göra
vissa avdrag. Det är en väg som vissa skäl tala för, men som inte är den
enda möjliga och säkerligen icke den lättast framkomliga. Den remiss, som
detta förslag från 1928 års lönekommitté hade underkastats, ledde till att ett
ämbetsverk, statskontoret, direkt avvisade denna väg och rekommenderade en
annan, nämligen att lärarna skulle direkt inplaceras i statens löneschema endast
till den del av lönen som var kontantlön. En utredning även härom ha vi
ansett vara nödvändig, och hela den utredning örn alla de utgående löneförmånerna
till varje lärare och lärarinna i detta land, som måste vara en förutsättning
för att saken skall läggas fram för riksdagen, har faktiskt varit
omöjlig att medhinna till detta års riksdag. Detta är anledningen till att inte
något förslag örn lönereglering nu kommer fram.

Vad beträffar de övriga statstjänstemännen kan man säga, att där har det
inte varit möjligt att ens preliminärt skaffa sig en föreställning örn de kostnader,
som kunna vara förbundna med en lönereglering. Saken är emellertid

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

så till vida mycket aktuell, som de båda föregående riksdagarna ha ordnat
med en ny tjänstepensionslag för både civila och militära befattningshavare.
Förhandlingar ha pågått, som jag hoppas skola ge möjlighet att för detta års
riksdag lägga fram förslag örn ett generellt ordnande av änke- och barnpensioneringen
för statstjänare, och sedan är utan tvivel ögonblicket kommet, då
hela frågan örn det s. k. nya lönereglementets omarbetning måste tagas upp
på nytt.

_Att denna sak icke är så enkel framgår därav, att sedan 1928 års lönekommitté
avlämnade sitt betänkande de ekonomiska förhållandena ha ändrats på
sådant sätt, att jag för min del inte tror att det är möjligt att gå fram på den
linje, som nämnda kommitté föreslog. Man ville helt enkelt inom kommittén
slopa de s. k. dyrtidstilläggen eller rörliga lönetilläggen och föra dem in som
en fast del av lönen. Det hade naturligtvis för statstjänarna varit en mycket
stor fördel, örn detta hade skett, innan det stora prisfallet inträdde, men lika
uppenbart är, att när man nu synes stå inför en period av återigen stigande
priser, det kommer att bli mycket svårt att enas örn den nivå, vid vilken lönerna
skola slås fast utan några rörliga tillägg. Jag anser således, att en av de
frågor som omedelbart måste tagas upp till behandling är, örn man även vid en
omarbetning av lönereglementet måste räkna med en fast del av lönen och en
rörlig del som följer levnadskostnaderna. Vidare har på grund av ändringarna
i tjänstepensioneringen och de förslag som komma att framläggas örn familjepensio.
neringen hela frågan örn avdrag på lönen för pension och änkepension
kommit i ett nytt läge. Alltsammans gör, att den överarbetning av 1928 års
förslag, som blivit erforderlig, inte kommer att vara så enkel, och jag kan därför
inte för ögonblicket uttala mig örn, hur lång tid en sådan utredning kommer
att ta. Men vad jag kan försäkra herr Forslund är, att dess igångsättande
inte kommer att dröja mycket länge. Jag skulle kunna säga, att redan inom
den närmaste tiden hela denna reglering kommer att tagas upp till övervägande
genom tillsatta sakkunniga.

När jag ändå har ordet skall jag be att få säga ett par ord med anledning
av herrar Forssells och Velanders yttranden. Herr Forssell klagade över att
regeringen vid sina undersökningar rörande förbätting av svenska folkets fösörjningsmöjligheter
inte tagit upp något av ett förslag som lär ha kommit
från tekniska högskolan rörande vissa tekniska utredningar på träområdet,
under det regeringen tagit upp ett förslag som gäller framställande av flytande
bränsle ur trä, vilket enligt herr Forssells mening hade mycket minimala
utsikter att ge något resultat. Ja, man befinner sig tyvärr härvid i det läget,
att man inte själv är sakkunnig. Men vi ha en ingenjörsvetenskapsakademi,
som under många år bedrivit forskningar på detta område, och det är på rekommendation
•—- och jag skulle vilja säga på mycket kraftig rekommendation
och enträgen hemställan — från denna ingenjörsvetenskapsakademi, vars kompetens
herr Forssell nu underkänner, som detta förslag med en ökning av upp
till 90,000 kronor av anslaget till ingenjörsvetenskapsakademien har kommit
till. Huruvida något förslag från tekniska högskolan förelegat kan jag i detta
ögonblick inte erinra mig. Det är inte så lätt att hålla reda på alla detaljer
rörande framställningar, som icke kommit med i Kungl. Maj :ts propositioner.
Men örn jag skulle uttala något allmänt rörande tekniska högskolan, så tror
jag att jag vågar säga, att statsmakternas omsorg örn tekniska högskolan och
deras villighet att med mycket dryga uppoffringar gå till mötes önskemål från
det hållet inte kan betvivlas.

Herr Forssells yttrande örn den planhushållning som inte en gång bedrives
inom regeringen, tror jag liksom så mycket annat vilar på att man förbiser
vissa distinktioner. Det är alldeles riktigt, att jag upprepade gånger under

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

dessa år har sagt, att en av uppgifterna för krispolitiken, och den som jag
mycket väl förstår är lättast tillgänglig för många människor, är att påskynda
och under depressionsperioden låta utföra statliga och kommunala företag
som ändå måste komma till stånd. Men därför är det inte sagt att man skulle
vara förhindrad att ta upp företag, som inte under alla förhållanden skulle
ha kommit till stånd. Det är alltså ingen motsägelse, att man under en depressionsperiod
låter utföra vissa ting, som ändå något senare skulle komma till
stånd, och samtidigt, som statsrådet Leo har gjort, rekommenderar en elektrifiering
som inte för ögonblicket anses räntabel. De elektrifieringar som gjordes
förra året äro ju, som herr Forssell har reda på, av två slag, sedda från
järnvägsstyrelsens synpunkt. Det ena slaget äro sådana som järnvägsstyrelsen
anser omedelbart räntabla och som den därför under alla förhållanden föreslår.
Det andra slaget är sådana som järnvägsstyrelsen icke från sin företagsekonomiska
synpunkt anser sig kunna rekommendera men som den gärna ser
genomförda, bara inte pengarna räknas in i det kapital som statsbaneföretaget
anses vara skyldigt att förränta. Jag tror således, att motsättningen inom
regeringen rörande denna planhushållning inte är så stor.

Däremot rekommenderar jag herr Forssell att något granska den motion, som
hans parti nyligen väckte rörande hela vår jordbrukspolitik, ty om något innebär
en långt gående planhushållning så är det denna. Den innebär nämligen
att de svenska statsmakterna skola ta på sig ansvaret att så behärska den
svenska marknaden — inte den allmänna prisnivån utan de speciella priserna
— att jordbrukets priser hållas uppe, icke vid en viss bestämd nivå, som riksdagen
tidigare har uttalat sig för, utan i ett visst bestämt förhållande till
andra priser. Hur man skall kunna genomföra en planhushållning inom jordbruket
och inom övriga näringsgrenar och hålla dessas priser i ett visst förhållande
till varandra utan mycket långtgående reglerande och planmässiga
ingripanden på näringslivets område, det torde motionärerna vara ensamma
örn att förstå.

Herr Velander talade något om skatterna. Jag skall inte förlänga detta
kvällsplenum med att ta upp den saken till diskussion, ty den få vi rikliga
tillfällen att diskutera, då den nya propositionen kommer. Men den som möjligen
förvånas över, hur ojämnt en förmögenhetsskatt enligt vissa av herr
Velanders exempel verkar, vill jag bara erinra örn det välbekanta faktum, att
varje förmögenhetsskatt just har den egenskapen att inte stå i något direkt
förhållande till förmögenhetens avkastning. Vi lia i vår nuvarande inkomstoch
förmögenhetsskatt ett element av förmögenhetsbeskattning. l/eo av förmögenheten
kommer ingen ifrån, hur liten inkomst han än har av förmögenheten.
Jag förstår inte, att herr Velander eller någon annan nöjer sig med så blygsamma
jämförelsetal som 5 och 50 procent. Det är ingen svårighet att konstruera
enskilda fall av skatt på förmögenhet som i relation till inkomsten gå
upp till 100 och 1,000 procent eller till ett procenttal som man brukar beteckna
med en liggande åtta.

Herr Nylander: Herr talman! T sitt anförande på förmiddagen använde
herr Rickard Lindström en gammal känd metod att komma mig till livs genom
att inför åhörarna söka göra troligt, att jag hade sagt en del saker som jag
inte alls hade sagt. Det är väl dock en metod som endast brukar användas på
»enklare valmöten», eller hur, herr Lindström? I själva verket har jag i mitt
anförande, med stöd av arbetslöshetskommissionens officiella rapport, konstaterat
att vissa felaktigheter förekommit i Brastad, men jag har inte angripit
eller ens sagt ett enda ord om dess arbetslöshetskommittés ordförande.
Jag har inte sökt bagatellisera arbetslösheten i Bohuslän och de därmed för -

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

enade stora svårigheterna. Jag har inte ställt mig utanför åtgärder, som
kunna lända till mera varaktig försörjning för de av permanent arbetslöshet
drabbade landsändarna. Vad särskilt det sistnämnda problemet beträffar vill
jag hänvisa herr Lindström att studera den reservation, som undertecknad
och övriga högerledamöter i statsutskottet förra året avgåvo under punkten
om arbetslösheten, som just tog sikte på behövligheten av dylika åtgärder,
för vilket ändamål medel föreslogos skola reserveras.

Vad fallet Brastad angår har herr Lindström i övrigt presterat just det vältaliga
ordflöde som jag hade väntat. Han har gjort en fruktansvärd svartmålning
av förhållandena i Bohuslän, och med denna svarta färg har han här
liksom tidigare i sin tidning försökt dölja den enkla sanningen, att arbetslöshetskommissionen
konstaterat ett flertal felaktigheter. Han relaterade för
kammaren ett par särskilt markanta fall. Jag har inte lyckats identifiera
det ena i arbetslöshetskommissionens officiella rapport, men beträffande det
andra låter det på följande sätt i arbetslöshetskommissionens redogörelse till
socialministern: »Anmärkningar hade gjorts mot att en man med sju barn,
vars hustru åtnjöt lasarettsvård och som lämnat reservarbete på egen begäran,
omedelbart därefter medgivits dagunderstöd. Ur kommissionens material
kunde utläsas endast, att mannen lämnat arbetet på egen begäran. Sedan
kommittén meddelat, att uppgiften härom vore felaktig, då han hemkallats
och ersatts med annan person, s. k. skiftning, lät kommissionen i detta såväl
som i tre liknande fall vid förklaringen bero. Att så skett har pressen icke
meddelat allmänheten.» Sålunda har det här inträffat, att arbetslöshetskommissionen
har begärt en förklaring från arbetslöshetskommittén i Brastad och
efter erhållen förklaring godtagit densamma och avskrivit hela ärendet. Herr
Lindström har inte ansett lämpligt att göra någon dementi. Jag förmodar, att
han har så studerat den officiella rapporten, att den inte kan vara honom
obekant, men likväl finna vi att han allt fortfarande i forcerade ordalag slår
samma fanfarer på sin trumma — ett uttryck för herr Lindströms enklare
valmötesmetoder.

Örn jag i övrigt följer denna officiella rapport — jag ber örn ursäkt, herr
talman, att jag måste något läsa upp ur densamma ■— så framgår därav, att
till den lokala arbetslöshetskommittén i Brastad till förklaring utställts sammanlagt
286 anmärkningar, varav 251 berörde fall, där återbetalning av stats
bidrag kunnat ifrågakomma. Dessa anmärkningar delgåvos länsstyrelsen,
som omedelbart återkallade sina förordnanden för ordföranden och revisorn.
Kommittén godkände i 92 fall anmärkningarna reservationslöst. I 52 fall
lämnades tillfredsställande förklaring, varför kommissionen lät därvid bero.
I 95 fall hade samma person kvitterat tvenne gånger under en utbetalningsperiod,
varigenom högre understödsbelopp utbetalats än föreskrifterna medgiva.
Kommittén gjorde gällande, att utbetalning motiverats med att den
dagunderstödde icke erhållit understöd under nästföregående eller nästföljande
period. Kommissionen har icke funnit det försvarligt, att en person kvitterar
dubbelt så stort understöd som det högsta medgivna.

Allt detta vill nu herr Lindström bagatellisera; det är ingenting att tala om,
säger han. En återbetalning av 1,873 kronor på en summa av i runt tal
973,000 är det ju bara löjligt att tala örn! Förstår inte herr Lindström, att,
som jag i mitt första anförande i dag uttryckligen framhöll, det icke är beloppets
storlek som iir anmärkningsvärt, utan det anmärkningsvärda är herr
Lindströms och andra tidningsredaktörers angrepp på arbetslöshetskommissionen,
de beskyllningar han har framställt och det försvar för ett felaktigt
förfarande som han har presterat. Det är detta som jag velat fastslå och
brännmärka. Är det möjligen så att herr Lindström önskar en hjälpverksam -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

het med upp till 96 procents statsbidrag utan någon som helst kontroll? Herr
Lindström har genom sitt anförande visat riksdagen och Sveriges folk, att
han hellre utnyttjar ett landskaps nödläge till partipolitisk agitation än —
fastän han själv är delaktig i riksdagens enhälliga beslut — söker ställa till
rätta.

I själva saken, herr talman, har jag endast att fortfarande konstatera herr
socialministerns tystnad.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få anknyta till den fråga, som
herr Forslund här nyss förde på tal, och som sedan upptogs av herr finansministern
i hans senaste anförande. Det är självklart, att här icke är platsen
att ingå på någon detaljdiskussion örn detta spörsmål. Jag önskar endast att
i all korthet framlägga några allmänna synpunkter på denna fråga, synpunkter
framför allt sedda från den kårs sida, som jag själv tillhör.

När regeringen i höstas upptog till överarbetning det förslag från 1928 års
lönekommitté, som rör lärarnas löner, väckte detta förhoppning om att ett
femtonårigt utredningsarbete äntligen skulle ge resultat. Det är därför beklagligt,
att man inte kan vänta någon proposition i denna fråga i år. Finansministern
har både i statsverkspropositionen och alldeles nyss här i kammaren
utvecklat skälen härför, och utan att på något sätt ifrågasätta behovet av
och rättvisan i en lönereglering för någon viss lärargrupp tror jag, att det
finns bärande skäl för regeringens uppfattning, att de olika lärargruppernas
löner böra bedömas i ett sammanhang. Jag tror också, att man kanske kan
konstatera, att efter de uttalanden, som här på förmiddagen i denna fråga gjordes
av herrar Bagge och Hamrin, har så att säga det parlamentariska utgångsläget
för en proposition nästa år blivit sådant, att det förefaller vara
gynnsamt. Jag uttalar den förhoppningen, att de ytterligare överarbetningar,
som nu pågå, icke komma att svälla ut så, att hinder skall möta för framläggandet
nästa år av en proposition. Den kår, jag tillhör, och de lärargrupper
över huvud, som här beröras, hysa bestämda förväntningar örn att denna
fråga äntligen skall bringas till en lösning. Jag behöver inte här referera det
historiska förloppet, som har medfört, att dessa tjänstemannagrupper kommit
att bli »lönepolitikens kvarsittare», som det uttrycktes i diskussionen kring
1928 års lönekommittés utredning. Redan herr Rahmn har ju på förmiddagen
varit inne på dessa föregående förhållanden och erinrat örn hur utredningsarbetet
och vad därmed sammanhänger har utvecklat sig. Jag vill endast konstatera,
att behovet av en lönereglering visat sig allt angelägnare. De löner, som
statsmakterna fastställt för folkskolans lärarkår, äro minimilöner utan dyrortstillägg,
och det har under en följd av år visat sig en bestämd tendens hos
kommunerna att alltmer indraga de kommunala lönetilläggen. Som ett exempel
kan jag anföra, att det för närvarande i en av rikets större städer, som
tillhör dyrortsgrupp F, på allvar överväges att beträffande nytillträdande
lärare fastställa endast de statligt bestämda minimilönerna utan några som
helst kommunala dyrortstillägg. De inknappningar, som föranletts av statsfinansiella
skäl beträffande arvodena för undervisning i slöjd och i fortsättningsskolan,
ha också för en del av särskilt folkskolans lärarkår medfört, att
vederbörandes inkomster blivit ytterligt begränsade. Denna kår har också på
grund av de rationaliseringsåtgärder, som vidtagas från regeringens och riksdagens
sida på folkskoleorganisationens område, kommit i en försämrad rättslig
ställning på grund av bestämmelserna örn begränsad ansökningsrätt och
örn tvångsförflyttning. Och särskilt de unga lärarna, som inte vunnit fast anställning,
ha med sina dyra studiekostnader härigenom i många fall kommit
i en fullkomligt ohållbar ekonomisk ställning. Lärarkårens krav beträffande

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

lönereglering vilar, vill jag säga, på objektivt sakliga grunder. Det kräves
inplacering i det allmänna lönesystemet i sådan löneklass, att rättvis likställighet
ernås med andra statstjänare, som med denna kår äro jämförliga beträffande
utbildning, ansvarsställning och befordringsmöjligheter. Denna fråga
är väl närmast en ekonomisk fråga för dessa befattningshavare, men jag
hävdar bestämt den uppfattningen, att en rättvis och snar lönereglering har
lika stor betydelse för folkundervisningen som för undervisarna. Inom få
tjänstegrupper är arbetsresultatet så beroende av arbetsglädjen och trivseln
hos utövarna som inom undervisningsväsendet. Det måste därför ligga i statsmakternas
eget intresse att se till, att det missmod och den misströstan, som
under de gångna åren alltmer vunnit insteg hos barndomsskolans lärarkår, förbytes
i tilltro till statsmakternas vilja och förmåga att skapa rättvisa. Jag
tackar regeringen för dess initiativ i detta hänseende och jag uttalar den förhoppningen,
att riksdagen, när den nu går att pröva olika anslagsposter och
deras återverkningar på kommande statsregleringar, så avväger desamma, att
icke ännu en gång de statsfinansiella skälen kunna motivera ett ytterligare fördröjande
av den så länge uppskjutna löneregleringen för folkskolans lärarkår.

Så ber jag, herr talman, då jag nu har ordet, att få knyta några korta
reflexioner till några poster inom åttonde huvudtiteln som ju bland annat rör
folkskoleväsendet. Det har tydligen hos ecklesiastikministern funnits °en önskan
att återgå till de anslag och den storleksgrad av dylika, som på olika
poster inom hans departement utgingo, innan krisåren medförde nedskärningar
i fråga örn olika poster för att den besparing skulle kunna åstadkommas,
som var nödvändig för genomförande av det allmänt sociala välfärdsprogram,
1933 års riksdag fick sig förelagt. Denna strävan och resultatet därav har
hos en huvudstadstidning fått ett uttryck i den formuleringen, att »kulturbudgeten
nu är helt frigjord från all kristidsransonering». Jag kan inte underskriva
det omdömet beträffande en del anslagsposter på folkundervisningsväsendets
område. Här har förut helt kort omnämnts de beskärningar, som
skett beträffande arvodena för undervisning i slöjd och i fortsättningsskolan.
Den skedde 1933 av den anledning, som jag här omnämnt. Det betonades då,
att det enda motivet för denna nedskärning var det statsfinansiella läget och
behovet att göra besparingar. När nu det ekonomiska läget blivit gynnsammare,
ha från lärarkårens sida förhoppningar väckts, att det skulle ske erli
återgång till de gamla arvodesbeloppen. Beträffande arvodet för undervisning
i fortsättningsskolan, fastställdes ju detta då den obligatoriska fortsättningsskolan
infördes, efter sådan grund, att detta arvode skulle stå i bestämd
relation till den egentliga lärarlönen och ligga högre än denna på grund av
de särskilda kvalifikationer, som krävdes av undervisarna, och de särskilda
svårigheter, som skulle följa med detta arbete. Arvodet fastställdes då så,
att det blev högre än den egentliga lärarlönen omräknat i timpenning. För
närvarande är det så, att detta arvode utgör endast omkring 50 procent av den
egentliga folkskollärarlönen omräknad i timlön. Vad slöjdlärararvodet beträffar,
tror jag, att man kan konstatera, att detta arbete med undervisning i
slöjd redan före arvodessänkningen var det lägst avlönade kvalificerade arbete,
som finnes här i landet. Riksdagen uttalade också i fjol sina sympatier
för en återgång till de gamla bestämmelserna i vad det gällde slöjdlärararvodena.

Beträffande ett par andra anslag, anslaget till fortbildningskurser för folkskolans
lärare och anslaget till resestipendier för lärare inom folkundervisningsväsendet,
har det gått precis på samma sätt, att dessa anslag hava utgått,
när det varit relativt gynnsamma ekonomiska tider, men de ha blivit indragna,
när det stramat till. Även dessa anslag äro av sådan betydelse för

8$ Nr 3. Fredagen den 17 januari e. m.

8 tatsverkspropositionen. (Forts.)

folkundervisningen, att det bör vara statsmakternas intresse att kunna tillgodose
de önskemål, som här gjort sig gällande. Riksdagen får kanske tillfälle
att pröva en del av nu berörda anslag under det kommande arbetet, och skulle
riksdagen då finna det möjligt att tillgodose de i sig själva så berättigade;
önskemålen, är jag övertygad därom, att både ecklesiastikministern och finansministern
skola med jämnmod och tillfredsställelse se, att så kommer att
äga rum.

Häri instämde herr Olsson, Oscar.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Under denna dags överlägg ningar

ha tvenne av kammarens ledamöter från olika utgångspunkter behandlat
arbetslöshetspolitiska frågor och därvid speciellt sysselsatt sig med förhållandena
inom en kommun i Göteborgs och Bohus län. Det har gjorts gällande
av den ärade, representanten på Göteborgsbänken, herr Lindström, att arbetslöshetskommissionen
beträffande denna kommun förfarit på ett byråkratiskt
och icke hänsynsfullt sätt. Då jag för min del deltagit i behandlingen
av denna fråga under alla dess skiftande former i arbetslöshetskommissionen,
har jag velat begagna detta tillfälle, som står mig till buds, för att till kammarens
protokoll lata anteckna, att jag tillbakavisar både de skriftliga och
muntliga påståenden, som i skilda former och vid olika tillfällen gjorts icke
blott mot kommissionen som sådan utan även mot dess tjänstemän för bristande
oväld i sitt arbete.

Saken är den, att denna historia är så pass invecklad och omfattande, att
det inte ens kan bli tal örn att här lämna en relation av vad som förekommit.
Jag vill framhålla, att kommissionens sammansättning är en bestämd borgen
för att det inte kan ligga någon sanning i de påståenden, som gjorts beträffande
kommissionens förfaringssätt i nu berörda avseende. Hade det, som
herr Lindström velat göra gällande, varit riktigt, skulle för visso Kungl.
Majit också lia justerat kommissionens beslut och förfaringssätt i detta avseende.
Men så vitt jag känner har någon sådan tillrättavisning från Kungl.
Maj:ts sida icke kommit kommissionen tillhanda.

Det är även en annan sak som visar, att de, som kritisera arbetslöshetskommissionens
åtgärder i denna sak, äro ganska ensamma örn sin mening, i det
att den man. som det närmast gäller, både skriftligen och muntligen som sin
mening till kommissionen framfört, att han icke har någon erinran att göra
beträffande det sätt, varpå kommissionen förhållit sig till honom eller hans
samarbete med kommissionen, och han har själv närmast varit mycket bekymrad
över allt det skriveri, som förekommit i denna sak.

Jag tror därför, att jag kan nöja mig med att till sist instämma i herr
Lindströms slutord i hans föregående anförande, då han sade, att vi skola
tala. så tyst som möjligt örn Brastad. Men vi göra antagligen detta med olika
motivering.

^Herr Hamrin: Herr talman! Jag borde kanske ha avstått från ordet,

då nu herr finansministern inte är inne, men han fattar det måhända som en
ohövlighet, örn jag inte svarar på en fråga, som han direkt riktade till mig.
Fastän han är frånvarande, skall jag tillåta mig svara på den framställda
frågan.

Herr finansministern riktade den frågan till mig, huruvida jag ansåg, att
de många miljoner, som blivit utbetalade av staten i spannmålsreglerande syfte,
inte vore väl använda pengar eller inte bort av staten utläggas. Jag mäste,
herr talman, bekänna, att jag blev mycket överraskad av att en sådan fråga

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

från finansministern riktades till mig. Det förhåller sig nämligen på det
sättet, att finansministerns namn inte finns i det statsrådsprotokoll, varigenom
spannmålsregleringen fördes ut i livet, och i verkligheten, men där finns
mitt namn. Det beslutet fattades av riksdagen och i vederbörande utskott
mot ett enhälligt socialdemokratiskt parti och tillkom alltså i rak strid mot
den vilja, som man från det hållet dekreterade. Då menar jag, att det är något
egendomligt, att man här frågar, huruvida jag för min del var motståndare
till denna reglering. I själva verket såg jag i spannmålsregleringen en
utjämning mellan de olika grupperna i landet, en befogad sådan utjämning.
Detsamma gäller också mjölkregleringen, som inte den nuvarande jordbruksministern
utan en föregående tog initiativ till. Jag tycker åtminstone, vad
den saken angår, att man inte skall kanonisera sig själv. Det brukar ju eftervärlden
få göra, och det är inte vanligt att man gör det medan man lever.

_Vad beträffar utrikesministerns replik till mig, skall jag be att få fatta
mig lika kort. Jag anförde upprepade gånger, och det kommer att synas i
det stenografiska protokollet, att jag ansåg de uttalanden, som finnas i trontalet,
diplomatiskt korrekta, och att jag har ingen anledning att säga något
annat. Men det är väl att sticka huvudet i busken, om man icke medger, att
den allmänna opinionen i vårt land, som kommit till uttryck i tidningspressen,
mycket starkt reagerat mot de utrikespolitiska förhållandena, sådana de
utvecklat sig i södra Europa och östra Afrika. I det hänseendet behöver
jag blott hänvisa inte minst till den regringsvänliga pressen och dess uttalanden.
Det skulle förvåna mig i högsta grad, örn inte utrikesministern upprepade
gånger fått mottaga framställningar från vederbörande i syfte, att
han skulle dämpa tonen i de svenska tidningarna, därför att den vittnade örn
allt annat än ett gott förhållande till det ifrågavarande landet.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Sedan nu herrar partiledare

yttrat sig i de storpolitiska frågorna, torde tiden vara kommen att gå in på
ett och annat av det övriga, som står i sammanhang med regeringens verksamhet
och med de framlagda förslagen i vissa detaljer.

För mig ligger det då närmast till hands att säga ett par ord örn ecklesiastikministerns
politik och örn hans huvudtitel i vissa punkter. Han förefaller ha
gått tämligen skottfri under dagen här i kammaren, men jag tycker, att det
vore synd örn honom, i fall han ginge alldeles lottlös härifrån. Låt mig emellertid
genast säga, att de pilar, som skola avskjutas, inte äro så särdeles giftbestrukna.
Ehuru de kanske ej kunna förnekas framgå ur »krigarens lovliga
avsikt» — för att tala med Viktor Rydberg — äro de dock icke avsedda att
döda och knappast ens att såra, utan det är snarare fråga örn en liten vänskap
smatch, som man säger. Det ligger icke desto mindre en allvarlig mening
i vad jag ville säga.

Ecklesiastikministern förtjänar till en början en komplimang för sin obestridliga
bildbarhet. Han har varit till den grad bildbar, att han nästan gör
intryck av en förvandlingskonstnär, örn man jämför honom sådan han var för
fyra, fem år sedan och sådan han nu är i sina åtgärder och uttalanden. Även
om man tänker på hans första år som ecklesiastikminister, har han bortlagt en
del oarter, som vi då hade anledning att skjuta skarpt på honom för. Han
har nu till exempel alldeles upphört att fabricera så kallade kungliga studenter,
och han har lagt bort att från ministerbänken tala om Sveriges läroverkslärare
under det ringaktande öknamnet »skolfuxar», som väckte sådan harm
på den tiden. I stället har han gjort mycket för att förvärva denna aktade
kårs sympatier genom att underlätta dess befordringsmöjligheter, genom att
sörja för tillkomsten av nya lärarplatser och så vidare. Det är dock en hög -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

viktig fråga, i vilken man beklagar hans permanenta passivitet — låt vara att
han ställt i utsikt att ett annat år — n. b. om han då sitter kvar -— bättra sig
i det avseendet. Det gäller, som man förstår, kravet på den av riksdagen
sedan många år tillbaka såsom rättvis och behövlig erkända löneregleringen
för läroverkslärarna, och, jag vill tillägga, ej blott för dem utan också för
folkskollärarkåren. Jag hoppas, att det måtte bli fullt allvar med förberedelsen
härav för nästa år, vem som än sitter på taburetten. Statsrådet Engberg
har också visat sitt intresse för den högre undervisningen och särskilt för
läroverksundervisningen genom att under sista året besöka ett antal läroverk
och fungera som nära nog permanent högtidstalare vid invigning av deras
nybyggen. Vad han därvid sagt har varit väl formulerat och väckt åtskillig
uppmärksamhet. Vi hörde nyligen herr Lindhagen säga, att »herr Engbergs
tal äro mycket bra, ty man får så många nya synpunkter ur dem». Jag får
för min del säga, att jag i dem knappast kunnat finna några nya tankar och
synpunkter. Det är gamla axiom, gamla men därför ej mindre goda idéer, som
han framfört, så kallade »eviga sanningar», om humanitet och frihet och örn
att man icke bör våldföra sina medmänniskor etc. Det är i regel sådant, som
litet var kan skriva under. Herr statsrådet delar ut svenska flaggor och vackra
ordensdekorationer vid sådana tillfällen och talar med sådant fosterländskt
patos, att jag föreställer mig att vår vördade åldérspresident, universitetskanslern,
när han läser dessa tal, nästan skulle kunna instämma med den gamle
Simeon i hans ord i Skriften: »Herre, nu låter Du din tjänare fara i frid»,
eftersom han fått en så värdig efterföljare i patriotisk retorik.

Ja, detta är således blott komplimanger, åt ecklesiastikministern. Han är,
som sagt mycket bildbar och verkar nästan som en nitisk nyomvänd i både religion
och politik. Jag hörde kort före jul i Kristinehamn ett av dessa frappanta
tal, och jag sade då, såsom jag säger nu i dag, att jag kunde skriva under
nästan alltsammans. Men det upplysta och fredliga auditoriet var knappast i
behov av varningar för våld och frihetskränkningar. Kort förut hade han
talat vid invigningen av ett flickskolehus, och då gjorde han vissa tänkvärda
uttalanden. Han talade för humanitet och mot fanatism. »Humaniteten har»,
säde han, »sinne för måttet och begränsningen. Den är mäktig av självövervinnelsen
att under målmedveten kamp för egna ideal både se och erkänna, att
även andras kunna ha värde och existensberättigande. Dock endast så långt
de hävdas med andliga vapen. Ty framför allt måste den med avsky vända
sig mot varje försök att ersätta det fria övertygandet med det brutala våldförandet.
» I fortsättningen av samma tal fördömde han skarpt den fanatism,
som finner sin »utlösning i våldshandlingar, i övergrepp på person och personlig
frihet. Den humana livssynens källor återigen rinna upp ur helt andra
marker», sade han med all rätt. Detta allt är så sant som det är sagt. Då
man läser dessa varningar för våldshandlingar, för övergrepp på person och
personlig frihet, frågar man sig, inför vilken publik talet är hållet. Mången
torde väl vara frestad tro, att detta tal möjligen hållits vid något sammanträde,
där man diskuterat t. ex. vissa arbetares behandling »efter förtjänst» på ett
sätt, som partivännen kanske ville varna för. Men så förhåller det sig ju ingalunda,
utan talet har hållits för en flickskolas unga elever och för deras säkerligen
mönstergillt fridsamma lärarinnor och lärare, som sannerligen, såvitt
jag förstår, inte behöva någon varning för våldsdåd och för att tillgripa övergrepp
på person och personlig frihet. Detta ämne liksom friheten överhuvud
taget behandlar statsrådet med förkärlek i sina tal, och vi, som hysa en liberal
åskådning, ha naturligtvis ingenting att invända mot själva satserna; tvärtom.
Vi se däri en propaganda just för våra idéer. Vi förvåna oss endast över
att frihetsidéerna understrykas så starkt just av en representant för ett parti,

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

som egentligen icke har manifesterat sig som ett frihetens ridderskap. Men det
måste ju glädja oss, att herr statsrådet, vars parti på sitt program har den
tvångsreglerade staten, övergivit sina vägars villa och nu driver liberal propaganda.

Emellertid var det egentligen inte blott för att säga detta, som jag begärde
ordet, utan det var för att gå in på några detaljanmärkningar angående åttonde
huvudtiteln. Man måste ju med tacksamhet erkänna, att på grund av den
ljusare statsekonomiska situationen i år åtskilligt, som förut måst försummas,
nu blivit tillgodosett. Man har alla skäl att vara tacksam för det. Det
är i alla fall ett par punkter, som jag skulle vilja taga upp. Det skulle nog
kunna finnas flera andra, som vore förtjänta av vissa randanmärkningar, men
jag skall nu blott taga fram ett par, som jag har särskild anledning att dröja
vid ett ögonblick.

Det gäller först den populära föreläsningsverksamheten. Den har ju en gång
haft ett anslag av 400,000 kronor. Nu är det nere i omkring 200,000, men
det har tillstyrkts av skolöverstyrelsen att anslaget nu skulle bli 300,000.
Denna höjning har avvisats av ecklesiastikministern, som säger, att med den
nuvarande radioverksamheten torde en stor del av det syfte, som dessa populära
föreläsningar ha, ändå kunna tillgodoses, och därför kan man draga in
på dem. Jag kan inte helt dela den uppfattningen. Radioföredragen ha visserligen
i stort sett samma syfte, men radion och de populära föreläsningarna
gå i alla fall delvis olika vägar. Den personliga kontakten emellan publiken
och föreläsaren har en mycket stor betydelse, och behovet hos dem, som åhöra
en föreläsare, att genom frågor och samtal med denne omedelbart få de upplysningar,
som de önska, kan tillgodoses på ett sätt som icke är möjligt vid
åhörandet av en radioföreläsning. Det har till fullo visat sig, att den farhåga,
som en och annan hyste, när radion började, att den skulle taga död på föreläsningsverksamheten,
inte alls har bekräftats. Tvärtom tror jag, att det intellektuella
intresset och intresset för att få ökad bildning endast har stimulerats
genom radion. De populärvetenskapliga föreläsningarna kunna vidare illustreras
med bilder; hela det konsthistoriska ämnesområdet t. ex. låter sig ej
lika bra behandlas i radio; det förutsätter bilder.

I fråga örn de anslag, som äro föreslagna för nykterhetens främjande, är det
ett par punkter, som torde påkalla kritik ifrån riksdagens nykterhetsgrupper.
Det har ju under några år funnits en kommitté, som arbetat emot den olagliga
rusdryckshanteringen, en kommitté, som gjort sig förtjänt av mycket erkännande
och vunnit ganska stor framgång i sin verksamhet. Den har varit alldeles
särskilt nyttig därigenom, att den har lyckats intressera kretsar, som ha
varit mindre berörda av den speciella nykterhetsrörelsen. Det är sålunda
inte bara nykterhetsföreningarna, som den har satt i verksamhet, utan den har
i mycket stor utsträckning intresserat kulturföreningar av olika slag och fackföreningar
i stor utsträckning för att taga itu med detta arbete. Om man nu
drar in anslaget till denna kommitté, så tror jag, att man därigenom gör stor
skada. Vi minnas ju, hur vid ett föregående tillfälle här i kammaren, generaltulldirektören
höll ett mycket beaktat anförande till förmån för nämnda
kommittés verksamhet. Han visste bättre än någon annan, vad han talade
örn.

Nu är det viserligen sant, att ecklesiastikministern inte föreslår fullständig
avveckling härav. Han föreslår, att den s. k. rikskommitténs verksamhet skall
överflyttas på centralförbundets för nykterhetsundervisning. Han har därför
föreslagit en höjning av centralförbundets anslag med omkring 5,000 kronor.
Men rikskommittén har för närvarande 15,000 kronor till sitt förfogande, och
jag vill minnas, att den för några år sedan till och med hade 20,000. Det är

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

klart, att ju iner den har till sitt förfogande, desto mer kan den uträtta på detta
viktiga område. Nyligen inträffade fasansfulla dåd, som vi alla torde läst
om, stryka kraftigt under maningen att ej försumma kampen mot olaga sprithantering.
Visserligen skulle nu 5,000 kronor ställas till centralförbundets
förfogande, men det är att märka, att detta förbund även har sina övriga uppgifter,
för vilka det anslag, som föreslås, är betydligt minskat mot vad det
tidigare varit — visserligen inte i fjol, ty då föreslogs samma anslag. Men
förut har det varit uppe i 140,000 kronor. Nu är det minskat till 115,000. Det
har en gång varit 200,000.

Örn nu utan ökning av centralförbundets anslag med mer än 5,000 kronor
denna nya verksamhet skall överflyttas dit, så måste antingen detta förbunds
övriga uppgifter eller också den nya uppgiften i avsevärd grad försummas.
Det finns också en annan omständighet, som sammanhänger därmed, och det
är, att centralförbundet för nykterhetsundervisning har till uppgift att lämna
objektiv upplysning utan propagandakaraktär, under det att verksamheten för
den olagliga hanteringens bekämpande haft verklig propagandakaraktär. Alla
måste väl erkänna, att det är en propaganda, som är högst berättigad; propaganda
för laglydnad kan ej vara klandervärd. Centralförbundet kan dock
knappast med de stadgar, som binda det, driva en sådan propagandaverksamhet.
Det kan inte göra det utan att komma i kollision med de villkor, som äro
stipulerade för centralförbundets verksamhet. Nu är det visserligen sant, att
centralförbundet har nödtvunget förklarat sig villigt att övertaga den n5ra
uppgiften, men det har samtidigt sagt ifrån, att det måste få tillräckliga anslag
för att kunna fullgöra den. och det bör också få tillräcklig frihet i avseende å
propagandan, så att det ej behöver vara bundet av de stränga bestämmelser, som
gälla dess övriga verksamhet.

Det var detta, jag ville särskilt fästa uppmärksamheten på för att man, när
statsutskottet skall behandla dessa saker, må betänka vikten av att ej strypa
denna synnerligen viktiga verksamhet, som är av den beskaffenheten, att den
åtnjuter sympati hos alla, som önska lag och ordning iakttagen.

Det vore naturligtvis åtskilligt annat att också tala örn i avseende å åttonde
huvudtiteln, men tiden är långt framskriden, och andra talare torde kanske
upptaga ett eller annat därav. Jag skall därför nu nöja mig med dessa erinringar.

Herr Lindley: Herr vice talman! Herr Bagge yttrade under förmiddagen
något, som jag anser mig nödsakad att tillbakavisa. Han påpekade nämligen
såsom fördömligt, att kommunalarbetareförbundet i sina avtalsförslag begärt
rätt till sympatiarbetsnedläggelse, vilket han ansåg vara klandervärt. Jag
anser dock detta krav vara fullt naturligt och berättigat. Det finns saker,
som arbetarna sätta högre värde på än de materiella förmånerna. En av
dessa, ja kanske den mest viktiga av alla, är den att icke behöva uppträda
såsom strejk- eller blockadbrytare. Ty det är egentligen detta, som
det här är fråga örn. Blir det en konflikt på något område, som berör
kommunen, även örn det är fråga om arbetare, som inte direkt äro anställda
hos kommunen, så begär eller fordrar man, att kommunalarbetarna
skola upptaga och utföra det där arbetet, som andra arbetare ha nedlagt. Gång
efter annan har detta inträffat. Men det inträffar också gång efter annan,
att de bli tvingade på grund av sin anställning i kommunen att arbeta tilli
sammans med strejkbrytare. Detta anse arbetarna vara nedsättande, fördömligt
och obehagligt för deras vidkommande.

Jag behöver bara taga ett enda exempel för att man skall kunna förstå
detta. Tag exemplet vid hamnarna! Vi ha visserligen inte haft någon verk -

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

lig hamnarbetarkonflikt på tio års tid — inte så att det inte finns anledning
till det, ty det är en hel massa frågor, som fortfarande äro olösta, men det är
ju så, att vi anse, att strejker inte betala sig, och följaktligen är det bättre att
så mycket som möjligt kompromissa sig fram. Detta gör, att där finnas saker
och ting, som vi skulle lia önskat få ändring på. Jag behöver bara peka på
en sådan sak som semesterfrågan. Hamnarbetarna ha fortfarande ingen semester,
fastän de äga en av de mest kampdugliga organisationer, som man
kan leta upp i vårt land. Likväl ha vi inte kunnat få detta. Vi anse, att det
kostar för mycket att upptaga en mycket stor och förödande strid, som skulle
omfatta hela landet, för att genomdriva detta. Nog finns det alltså skäl för
en sådan konflikt, men örn den skulle utbita — vad skulle då inträffa? Jo,
arbetsgivarnas enda linje vid sådana konflikter är ju icke att lägga armarna
i kors utan att försöka anskaffa arbetsvilliga, vilket de alltid ha gjort tidigare
vid alla konflikter. Då skulle kommunalarbetarna bli tvingade att arbeta
tillsammans med dessa strejkbrytare. Ty i nästan alla hamnar tillhöra ju
kranarna kommunen, och på grund därav få kommunalarbetarna utföra det
arbete, som bedrives där. Anser då herr Bagge, att detta kan anses vara tillfredsställande
ur arbetarsynpunkt? Herr Bagge säger »ja», men jag vill bara
konstatera, att till och med bland professorerna kan man ibland finna ganska
märkbara spår av solidaritet, synnerligast när det gäller professorstillsättningar.
Så nog finns det solidaritet även på det området! Men varför skulle
då icke arbetarna lia samma rättighet att manifestera solidaritet som herrar
professorer? Det är därför som jag inte kan acceptera herr Bagges uttalande,
och jag vill till och med säga, att hans uttalande förvånar mig ganska mycket,
ty märk väl, herr Bagge sitter med i den där förhandlingsdelegationen för
kommunernas vidkommande, och herr Bagge representerar alltså en hel del
kommuner, där arbetarna äro i majoritet, och likväl intar han en sådan ståndpunkt,
att han vill förvägra dessa arbetare rättigheten att eventuellt intaga den
ståndpunkten att vägra att tjänstgöra såsom strejkbrytare eller att vägra att
arbeta tillsammans med strejkbrytare.

Följden av detta har, efter vad jag kan förstå, blivit, att kommunalarbetareförbundet
vägrat att gå med på en uppgörelse, en generell uppgörelse, och nu
vill gå tillbaka till respektive kommuner. Detta är riktigt, och jag kan inte
tänka mig något annat än att Stockholms stadsfullmäktige, med den majoritet
som finns där, ovillkorligen ställa sig på arbetarnas sida, och detsamma kommer
också att bli fallet i en hel del andra kommuner. Jag tycker därför, att
det är litet oklokt att spänna bågen så förskräckligt hårt på detta sätt, att
herr Bagge inte kan återhålla sin förtrytelse utan till och med talar örn den
i kammaren.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Det, som föranlett mig att begära ordet,
är de fula plumpar i protokollet över en eljest saklig och vederhäftig remissdebatt,
som sattes under förmiddagen av herr Rickard Lindström. Redan
förut lia två talare på eftermiddagen tagit upp till belysning några av do
synpunkter, som herr Lindström framförde. Jag måste emellertid för min
del säga, att de uppenbara felaktigheter, som han delgav kammaren i sitt
anförande, äro av den beskaffenhet, att det förefaller mig, som örn de borde
förtjäna ytterligare någon belysning.

Såsom man förut erinrat örn här, har riksdagen enhälligt och med stor
skärpa uttalat önskvärdheten av att en noggrann kontroll utövades rörande
användningen av de medel, som anslogos till arbetslöshetens mildrande. När
då i det fall, som herr Lindström berör, det upprepade gånger hade konstaterats
under de föregående åren, att felaktigheter blivit begångna i den kom -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

mun, varom det här är fråga, Brastad i Bohuslän, och när sedan på sommaren
i fjol en särskild framställning inkom till arbetslöshetskommissionen örn ytterligare
utökad hjälp och arbetslöshetskommissionen av den anledningen satte i
gång med en särskild undersökning, så gav den ett resultat, som jag skall något
omnämna. När därefter landshövdingen i Göteborg efter att ha tagit del
av de anmärkningar, som voro framställda, ansåg sig böra återkalla förordnandet
för den dåvarande ordföranden i arbetslöshetskommittén, och när i
övrigt en del åtgärder sedan vidtogos, då uppstår här efter detta herr Bickard
Lindström i kammaren och lämnar, som jag skall visa, på vissa punkter sakligt
direkt felaktiga upplysningar, varjämte han uppträder på ett sätt, som
örn det vore de statens tjänstemän, som i enlighet med riksdagens bestämda
vilja söka kontrollera handhavandet av dessa medel, som hade gjort felaktigheter,
och som örn de borde ställas till ansvar och upprättelse krävas av dem,
medan däremot de, som ha begått felaktigheterna, enligt herr Lindströms mening
skulle ha upprättelse. De skulle ha upprättelse, och detta trots att, såsom
jag tror herr Hagman erinrade örn, den person det närmast gällde själv
har undanbett sig sådan upprättelse och har förklarat, att han är fullt tillfreds
med de åtgärder, som ha vidtagits från statsmakternas sida.

Det förhåller sig så, att vid den undersökning, som företogs, framställdes
en mängd anmärkningar. I mångå fall erkände man reservationslöst, att anmärkningarna
voro riktiga, och gick med på att återbetala, i andra fall lämnade
man förklaringar, som godtogos av kommissionen, och i några andra fall
kunde det förhålla sig på annat sätt.

Nu säger herr Lindström, att det rörde sig om en så oerhört obetydlig del
av det anslag, som lämnats till kommunen, 1,800 kronor eller något sådant.
Jag minns inte, hur många tiondels procent, han räknade ut, att det var, och
att det därför vore hjärtlöst, obarmhärtigt och orimligt och benhårt byråkratiskt
att bråka örn den saken. Då vill jag erinra om vad herr Lindström vet,
ty det har stått i en offentliggjord redogörelse, som av arbetslöshetskommissionen
lämnats till socialministern i denna fråga, att hur mycket, som felaktigt
utbetalats, vet varken herr Lindström eller jag i verkligheten. Det var nämligen
på det sättet, att när arbetslöshetskommissionen begärde in papperen för
att konstatera den saken, så inträffade i kommunen en eldsvåda, varigenom
ett relativt stort antal redovisningshandlingar förstördes, handlingar i alla
händelser av den beskaffenheten, att deras förlust omöjliggör en granskning
för den gångna tiden av de felaktigheter, som kunna ha begåtts. Det må sålunda
vara relativt litet eller mycket, hur mycket det är kan som sagt varken
herr Lindström eller jag säga.

Herr Lindström nämnde -— som bevis för vilken omänsklig behandling man
lät de arbetslösa där nere undergå — ett fall, som han sade sig komma ihåg.
Det gällde en familjefader i en barnrik familj. Jag är tämligen säker på att
det är precis samma exempel, som är redovisat i arbetslöshetskommissionens
rapport till socialministern. I det fallet var det så, att en man med sju barn,
vars hustru åtnjöt lasarettsvård och som lämnat reservarbetet på egen begäran,
omedelbart därefter medgivits dagunderstöd. Av kommissionens material,
när den granskade detta, kunde emellertid endast utläsas, att mannen lämnat
arbetet på egen begäran. Så fort arbetslöshetskommittén meddelat, att
uppgifterna härom voro felaktiga, då han hemkallats och ersatts med en annan
person, precis på det sätt, som herr Lindström anmälde, genom s. k. skiftning,
så lät kommissionen bero vid förklaringen i detta såväl som i tre liknande
fall.

Man måste ställa sig något undrande över det sätt att argumentera, som herr
Lindström sålunda använder. Han framställer såsom fullkomligt orimligt, att

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

man skulle kunna göra någon anmärkning i det fallet. I realiteten är det på
det sättet, att av handlingarna ser man bara, att en man har lämnat arbetet
på egen begäran. Då tar man reda på, hur det är, och när man får upplysning
därom, lämnar man saken utan erinran. Vad är det att anmärka mot ett
sådant förfarande?

Herr Lindström talade också örn den oerhörda hårdhet och hjärtlöshet, som
visats gentemot de arbetslösa stenarbetarna, särskilt i Bohuslän, och jag förmodar,
att han speciellt avsåg just denna kommun, som han särskilt uppehöll
sig vid. Jag tror, att det redan har nämnts, men jag skall be att för säkerhets
skull få upprepa det, att under år 1934 utbetalades i arbetslöshetshjälp till
denna enda kommun i Bohuslän 654,000 kronor, vilket gör 174 kronor per invånare
i kommunen, 174 kronor per invånare och 1,000 kronor per anmäld
arbetslös i medeltal. Sådan är verkligheten beträffande den kommunen.

Herr Lindström gjorde sedan gällande, att arbetslöshetskommissionen med
sina arbeten omöjligen kunde hjälpa stenarbetarna. Det skulle ske, antar jag
han menade, på annat sätt, genom stenbeställningar och genom andra allmänna
arbeten. Hur är det nu i verkligheten? Jag har tagit reda på att under det
sista året ha till 3,322 stenarbetare, som varit anställda i statliga reservarbeten,
utbetalats arbetsförtjänster, som i genomsnitt uppgått till 5.11 per dag.
Per månad, örn man beräknar månaden till 25 arbetsdagar, gör det i medeltal
127.75. Många ha givetvis kommit åtminstone något över den siffran. Vid
stenarbetena, till vilka staten har lämnat anslag, utgår det en maximerad arbetsförtjänst
av 130 kronor per månad, som bekant endast till familjeförsörjare.
Vad är då skillnaden emellan å ena sidan dem, som äro anställda vid
reservarbeten, och å andra sidan dem, som äro anställda vid de statliga stenbeställningarna?
Ja, det kan allra högst bli 9 öre per dag. Är det detta, som
gör det så förhatligt, förkastligt, obarmhärtigt och hjärtlöst att tvinga arbetarna
till den ena gruppen av arbete och å andra sidan den andra gruppen av arbeten
så eftersträvansvärd? Det kan omöjligen förhålla sig på det sättet.

Nu är det emellertid ingen, som menar, att stenarbetarna i Bohuslän i längden
och för framtiden skola försörjas genom statliga reservarbeten, lika litet
som de i längden kunna försörjas genom stenbeställningar eller andra allmänim
arbeten. Örn stenindustrien inte kan återuppstå i större utsträckning, så
måste det göras någonting för överflyttning av denna arbetskraft till andra
yrkesområden. Så förefaller det också, som om regeringen skulle se på denna
fråga. De åtgärder, som jag livligt ber att få uttala mitt gillande av, som regeringen
har vidtagit för yrkesutbildning t. ex., stå fullt i stil med strävandena
att vinna anställning på andra områden för dessa stenarbetare.

Detta problem, att söka åstadkomma överflyttning till andra yrkesområden
än dem, i vilka vederbörande tidigare ha varit sysselsatta, är givetvis ett av
de allra svåraste, som man har att lösa, men det är nödvändigt att åtminstone
eftersträva en lösning, ty gör man inte det utan försöker att binda arbetskraften
så stelt som man möjligtvis kan vid sina förutvarande yrken, då är jag rädd
för att man kommer in i en ohjälplig återvändsgränd.

Jag år säker på att vi alla livligt beklaga det olycksöde, som gått ut över
stenhuggardistrikten, särskilt i Bohuslän och Blekinge, jag är också livligt
övertygad om att vi alla nu liksom tidigare eftersträva att på alla lämpliga
sätt söka bringa hjälp at dem, som bli oförskyllt lidande där och annorstädes
på grund av en industris nedläggning eller andra sådana omständigheter. Men
det måste jag säga, herr talman, att dessa strävanden befordras sannerligen
inte av sådana ovederhäftigheter som dem, herr Lindström har framfört här.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

Herr Forssell: Herr talman! Herr finansminister Wigforss riktade mot

mig en anklagelse för att jag skulle lia försökt att uppträda som någon särskild
talesman för Tekniska högskolans anslagskrav, och han framhöll, att
Tekniska högskolan har all anledning att vara tacksam mot statsmakterna för
det sätt, varpå den blivit behandlad. Det senare vill jag fullständigt instämma
i. Det var endast ett misstag från statsrådet Wigforss’ sida, då han
trodde, att jag skulle ha kommit med någon sorts klagan över att högskolan
inte fick begärda anslag. Förhållandet var, att det var vissa sammanslutningar
inom skogs- och träområdet som begärt anslag på 100,000 kronor örn
året till träforskning, och den hemställan skickades på remiss ifrån regeringen
till Tekniska högskolan. Vi yttrade oss om detta förslag, och det gjorde
vi på det sättet, att en kommitté tillsattes av de på området arbetande. Dessa
tillstyrkte livligt förslaget och angåvo vissa synpunkter och riktlinjer för
vad som borde ske inom området. Där fanns mycket att vinna för det permanenta
arbetet i fråga örn cellulosan och trävarorna. Men av kravet beviljades
endast de 30,000, som gingo till det område, som minst av alla gav några
möjligheter.

Nu säger statsrådet Wigforss, att vederbörande ha rekommendation ifrån
Ingenjörsvetenskapsakademien. Ja, de kan väl hända. I den kommitté, som
behandlade saken vid Tekniska högskolan, sutto idel ledamöter av Ingenjörsvetenskapsakademien,
för så vitt jag minns rätt. Det var således de speciellt
sakkunniga männen inom Ingenjörsvetenskapsakademien, som behandlade saken,
och jag tror därför, att jag är ganska väl underrättad örn hur saken ligger
till, då jag påstår, att regeringen omsorgsfullt har valt ut den sämsta delen
av förslagen örn undersökningar, vilka förslag icke kommo ifrån oss, utan
vi hade endast att yttra oss därom. Att Tekniska högskolan sedan har vissa
resurser tack vare de åtgärder, som ha vidtagits från statsmakterna för vårt
förseende med laboratorier, där vi skulle kunna göra nytta för ett eventuellt
anslag till träforskning och cellulosaforskning och kunna göra den nyttan för
minsta möjliga kostnad, det är en annan sak. Men detta har inte varit något
krav ifrån Tekniska högskolan, utan kravet har kommit ifrån andra håll.

Vad vidare beträffar statsrådet Wigforss’ avståndstagande från min tolkning
av hans framställning av hur de olika arbetena till kristidens lättande
skulle ha utvalts, vill jag säga, att det av mig upplästa citatet var kärnan i
statsrådet Wigforss’ programförklaring örn regeringens arbetslöshetspolitik.
Där fanns ingenting nämnt örn alla de andra arbetena, som icke voro värda
sitt kapital. Då är det väl ganska naturligt, att man förmodar och har anledning
att antaga, att i en lång och omsorgsfull framställning av regeringens
kristidspolitik, som göres här under remissdebatten, då saken ventileras
från alla sidor, bör en relativt fyllig och precis framsställning ske.
Man frågar sig dessutom: vad är meningen med att säga detta, örn
inte meningen är att säga, att det är sådana arbeten, som det åtminstone
i huvudsak är fråga om. Har någon människa tänkt sig, att statsmakterna
särskilt skulle avstå från att utföra sådana statliga och kommunala
arbeten, som ändå skulle komma till stånd? Det kan ju inte vara någon mening
i att såsom programförklaring säga, att vi komma att få utföra det arbete,
som ligger närmast till hands, utan det skulle i så fall falla av sig självt.
Det skulle från planhushållningssynpunkt vara ganska tacknämligt, om statsrådet
Wigforss i kommande framställningar av dessa saker gjorde en liten
exposé av hur stor procent av de arbeten, som ha utförts såsom kristidsarbeten,
som ha betalat sitt kapitalutlägg, och hur stor procent av dessa arbeten,
som inte ha betalat sina kapitalutlägg. Jag tror, att det skulle ge en ganska

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

skrämmande bild av den arbetslöshetspolitik, som har bedrivits under den
gångna kristiden.

Till sist riktade statsrådet Wigforss gentemot mig en attack för högerns
jordbrukspolitik. Jag har här flera gånger uppträtt som kättare emot högerns
jordbrukspolitik. Det är det område, där jag skiljer mig från partiets allmänna
ståndpunkt i vissa, tämligen viktiga detaljer, och jag har ingen anledning
att taga upp till behandling eventuella partimotioner, vare sig från
högern eller något annat parti i jordbruksfrågan. Vid olika tillfällen har jag
försökt i kammaren framlägga de synpunkter, som jag själv kommit till efter
ett omsorgsfullt försök att komma till en ställning i saken. Jag vill inte gå
in därpå nu.

Herr Lindström: Herr talman! Det kan konstateras, att när affären Brastad
kommer fram i den offentliga debatten, så rycka genast stora härskaror
an från skilda håll och bära sig åt, som örn de skulle ha behov av att frigöra
sig ifrån en stor själavånda eller en tung samvetsbörda. Detta har tidigare
förekommit i pressen, och det förekommer i kammaren i dag. Jag ber att få
påpeka, att de, som yttra sig i detta fall, äro parter i målet på den andra sidan.
Det är representanterna för den traditionella borgerliga arbetslöshetspolitiken
i riksdagen, och det är representanterna för statens arbetslöshetskommission.
Det är mycket viktigt att hålla reda på detta, när man skall
ha utgångspunkterna klara i den fråga, det här gäller.

Herr Nylander hade åtminstone undergått en förbättring från sitt första
till sitt andra anförande. Han sade nu, att han icke ville personligen anklaga
ordföranden i Brastads sockens arbetslöshetskommitté. Det är alltid en liten
vinst, och jag är angelägen att få konstatera detta. Herr Nylander liksom
herr Sam Larsson tog upp ett fall, som jag också berörde i mitt förra anförande,
vilket skulle bevisa min oerhörda ovederhäftighet. Jag talade örn denna
omständighet med mannen, som hade sju barn och vars hustru blev sjuk
och som måste resa hem för att sköta barnen. Han bytte då med en sockenbo,
som hade kontantunderstöd. Detta var föremål för anmärkning, men, påpekas
det, och det är mycket riktigt, det vet jag själv, statens arbetslöshetskommission
har i sin promemoria örn denna angelägenhet sagt, att på den
punkten åstadkoms rättelse. Ja, det är riktigt, men det har näppeligen något
att göra med det, som jag lade huvudvikten på. Anklagelsematerialet rörande
den här mannen och de tre andra omtalade fallen hörde till grunderna,
när arbetslöshetskommitténs ordförande i Brastad utan undersökning avsattes
och fick schavottera för hela landet. Det är det, som är det mest upprörande
i denna sak. Örn herr Sam Larsson, som är hög generaldirektör och
allt möjligt, gör en felaktig eller tio felaktiga utbetalningar, då sparkar inte
herr socialministern i väg honom och gör undersökningen sedan, utan då undersökes
det i laga ordning av de institutioner, som finnas för det ändamålet,
och först när saken är klar, får herr Larsson undergå de bestraffningar, som
det kan bli fråga om. Så har det inte gått till i detta fall, och vad jag vill
framhålla här för kammaren är frågan huruvida statens arbetslöshetskommission
är en ny domstol, som kan döma människorna genom sin maktfullkomlighet.

Det har slagits fast av en tjänsteman i arbctslöshetskommissionen i en
skrift örn svensk arbetslöshetspolitik under de senaste åren, att statens arbetslöshetskommission
har en fullständigt unik administrativ ställning inom
den svenska statsförvaltningen. Jag tycker verkligen, att det kan räcka. Jag
tycker verkligen inte, att det står i överensstämmelse med hävdvunnet skick

Förslå hammarens protokoll 193(1. Nr 3. 7

Nr 3.

Fri''dagen den 17 januari e. m.

iS tatsverkspropositionen. ( F orts.)

och hävdvunnen sed i detta land att här ett slags ämbetsverk, som på grund
av omständigheterna har hängts på sidan av den övriga statsförvaltningen,
skall få komma och göra sådana saker som betyda, att en människa, en enskild
människa, som dock har uppoffrat sig oerhört mycket för att hjälpa sina
medborgare, utan vidare skall utlämnas till att, som jag nyss sade, schavottera
för hela landet Det är det, mina herrar, som saken gäller, och denna
fråga komma ni inte ifrån med alla era brösttoner och all er advokatyr. Ni
få beskylla mig för ovederhäftighet, så länge er lyster — jag kommer för
min del att hävda den uppfattning, som jag har hävdat hittills i detta fall,
och kärnpunkten är det, som jag nu redan har framhållit.

Det sades av herr Hagman, och han sekunderades välvilligt av herr Sam
Larsson: Vad står nu herr Lindström här och pratar för om denne man i Brastad?
Han har ju själv vänt sig till arbetslöshetskommissionen med ett telegram
och sagt, att han inte har någon erinran att göra mot de åtgärder, som
ha vidtagits. -—- Ja, det är riktigt, men vad man inte talar örn är, att den mannen
blev under flera veckor så nedbruten av allt detta, som han har fått uppleva,
att han ansåg det vara den förnämsta angelägenheten för honom att få
slut på allting, få det avvecklat så snart som möjligt, hur det än gick till.
När han blev frisk igen, försökte han, och det vet herr Hagman, att komma
till tals med statens arbetslöshetskommission för att vinna rättelse på en del
punkter.

Denne man, som det är fråga örn, har, och det förnekade jag inte i mitt första
anförande, gjort en del fel. Han har gjort en del formella oriktigheter,
dock av en mycket begränsad omfattning, trots allt det där om eldsvådan, som
spelar så stor roll i herrarnas argumentering, därför att det är er sista ynkliga
tillflykt, när ni inte kunna komma med någonting annat. Han har gjort så
stora uppoffringar för att klara dessa väldiga arbetslöshetsproblem, dessa oerhörda
svältproblem i en särskilt hemsökt landsända, så att det är inte värdigt,
att den svenska riksdagen nu också släpper lös hetsen mot honom, sedan han
har fått vandra genom hela pressen i detta land och endast fått spridda röster,
som ha försvarat honom. Det är hjärtlöshet, herr Sam Larsson, men det är
en hjärtlöshet parad med ynkedom. Det är klart, att man kan här slå sig till
paragrafernas riddare och säga, att all rättfärdighet är uppfylld. All right!
Det går mycket bra att gå den vägen, men vad som lämnats utanför är mänskligheten:
humaniteten och hjärtat. Jag tror, att de, som ha stått på den sidan,
i alla fall klara sig längre än dessa herrar, som varit så storslagna paragrafryttare.

Det talas nu här om att Brastads kommun har fått så och så mycket. Ja,
den har fått mycket i absoluta tal räknat. Men varför? Jo, därför att det inte
har funnits något arbete för människorna där. De ha i genomsnitt fått 1,000
kronor per år och arbetslös, de ha förtjänat 5:11 om dagen, och det är bara 9
öre mindre än de, som ha varit anställda vid statens stenbeställningsarbeten,
ha fått. Ja, det är också mycket riktigt. Jag hör emellertid till dem, som inte
anse det alls vara förnuftigt och riktigt att maximera arbetslönen per månad
för familjeförsörjare vid statens stenbeställningar till 130 kronor. Det är för
litet. Därpå klara människorna sig knappast nödtorftigt, och ha de varit så
framsynta, när de hade arbete — som många av Bohusläns stenhuggare varit
— att de sparat slantar och skaffat sig egna hem, då klara de sig inte alls.
Men i alla fall föreligger det en mycket väsentlig skillnad mellan en man, som
får stå hemma i socknen och hugga sin sten för dessa knappa 130 kronor i
månaden, och en man, som skickas ut på reservarbete —- han får litet mindre
i varje fall — och som skall klara sig själv därborta i Värmland eller Småland
eller var det är och sedan skall sörja för sin familj i hemorten. Det är också

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ett problem, herr Larsson, som man får tänka på. Siffrorna äro nog bra, inea
de förklara inte omedelbart alla mänskliga hemligheter, och framför allt klara
de inte av allting, som ligger bakom arbetslöshetens problem.

Det där exemplet örn mannen med den sjuka hustrun och de sju barnen,
mannen som var sänd på reservarbete, kan kanske lära t. o. m. herr Larsson
litet örn stenkommunernas tragedi. Det visar till evidens, att det finns fall
och mycket ömmande fall, där reservarbetena äro den tänkbarast otjänliga vägen
att klara dessa problem.

Herr Larsson sade, att jag hade satt fula plumpar i protokollet. Ja, herr
Larsson, de pumparna få stå kvar, och bakom de plumparna står jag, hur
litet jag än betyder i den här frågan i herr Larssons ögon, och bakom de plumparna
står också befolkningen i Bohuslän, som under många år har saknat
möjligheter att försörja sig på ett normalt sätt. När det är fråga örn denna
arbetslöshet, så är det inte bara fråga om att vederbörande skola få några
kronor örn dagen eller i månaden för att klara sig nödtorftigt, det är också
frågan örn en framtid, som ser fullständigt hopplös ut för dessa människor.
Det skapas här ett psykologiskt läge, som är ganska säreget och som präglar
människorna på ett speciellt sätt. Herr Larsson, det förstår jag, har svårt att
förstå, att dessa människor kunna reagera hårdare än andra människor och
att deras problem måste man taga hand om på ett helt annat sätt än de vanliga
problemen i samhället. Herr Larsson sade, att man vinner ingenting på att
dessa frågor föras fram på det sätt som jag har gjort. Ja, det är en smaksak,
men jag är övertygad örn och jag har sett det tidigare, trots all påstådd ovederhäftighet,
att när man på allvar har sagt ifrån att så står det till •— i fallet
Brastad och i andra fall -— då ha människorna lyssnat. Var övertygad örn att
trots alla försök till bortförklaringar skall också denna debatt slutligen leda
till det målet, att Bohuslän så småningom vederfares den rättvisa, som bör vederfaras
det, och att statsmakterna på allvar taga upp denna förödda, krisförödda
landsdels oändligt viktiga försörjningsproblem.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Jag nödgas taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk i anledning av ett uttalande av finansminister Wigforss.
Dessförinnan tillåter jag mig dock beröra ett par uttalanden av statsrådet
Sköld i hans sista anförande.

När statsrådet Sköld säger, att i höstas förelåg det förhållandet, att vete
inte gick att förvärva i allmänna marknaden till ett pris under 22 öre, så måste
detta uttalande bero på att statsrådet Sköld vid det tillfället råkade vara
illa underrättad, ty förhållandet torde med all sannolikhet varit det, att de
som hade vete att sälja hade inriktat sig på att priset skulle ganska snart
stiga till 18 öre, och begärt salupris torde vid verkliga underhandlingar ha
rört sig örn nämnda pris och icke 22 öre.

Vidare vill jag framhålla, att det tyder på brist på verklighetssinne, när
statsrådet Sköld talar örn och tror, att det är möjligt, att exempelvis några
veckors höga fläskpriser skulle förorsaka en abnorm stegring av svinstocken.
Härför saknas i flera olika avseenden de naturliga betingelserna.

Det lär ha sagts av finansminister Wigforss, att högerns partimotion angående
prisnivån för jordbruksprodukter skulle innebära ytterligare steg på
planhushållningens väg. Detta iir inte riktigt. Motionen syftar till att i
huvudsak återställa prisrelationen mellan jordbruksprodukter och de varor,
jordbrukarna behöva köpa för sina hushåll, såsom mat, kläder och dylikt samt
för jordbruksdriften, till den relation, sorn rådde under femårsperioden 1925
—1929. Som av motionens motivering framgår, åsyftas ingen detaljreglering
utan endast att i stora drag och ungefärligt medeltal återställa nämnda prisrc -

100

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

lation, d. v. s. att när statsrådet Sköld i sina resonemang och förslag talar om
75 % prisnivå, så tala vi örn fulla 100 % prisnivå, jämfört med 1925—1929.

Att motionärerna ej vilja lia någon tillkrånglad reglering framgår av motiveringen;
vari säges, att målet, erforderlig bärighet för jordbruket, kan ernås
genom importrestriktiva åtgärder och beredande av erforderlig förmånsställning;
för svenska jordbruksprodukter å den inhemska marknaden. Därest tillräckliga
sådana åtgärder vidtagas, torde detaljregleringar bli tämligen överflödiga.
Åtminstone ha vi motionärer inte någon önskan eller strävan efter
dylika detaljregleringar. Tvärtom önska vi motionärer uppnå största enkelhet
i hjälpåtgärderna för jordbruket, vilket också framgår av mitt föregående
uttalande här i dag. Det torde senare bli tillfälle att närmare diskutera frågan,
och något misstänkliggörande av motionens syfte lär väl knappast lyckas.
Vi motionärer tacka såväl jordbruksministern som finansminister Wigforss
för uppmärksamheten och se däri ett tecken, att vår motion är av betydelse
vid dryftande av blivande hjälpåtgärder och målet för desamma. Högern
vill ingen tillkrånglad planhushållning och icke heller, att jordbruksregleringarna
skola göras till ett medel för jordbrukets socialisering.

Herr Velander: Herr talman! Endast ett par mycket korta repliker!

Herr finansministern antydde i ett till mig riktat genmäle, att ingen skatt å
förmögenhet vore avvägd i relation till förmögenhetens avkastning. Med detta
yttrande kan nu finansministern näppeligen avse någonting annat än att en
sextionde! av förmögenheten, oberoende av avkastningen, inrymmes i vissa av
våra skatteformer. Denna omständighet fritager väl ändå inte finansministern
från att vid konstruerandet av en fristående förmögenhetsskatt beakta
den^ omständigheten, huruvida förmögenheten lämnar ägaren, alltså den skattskyldige,
någon avkastning eller inte.

Herr Forslund fann lämpligt beteckna mig såsom petitionär för dem, som
tillföras inkomster på upp till 700,000 ä 800.000 kronor. Den karakteristiken
var nog föga träffande. Däremot är det riktigt, herr Forslund, att jag i
mitt anförande, som ju i rätt stor utsträckning rörde sig om den särskilda förmögenhetsskatten
och dem, som böra utgöra sådan skatt, icke räknade med
att, enligt herr Forslunds mening, dessas rättsläge vore sådant, att det icke
vore tillåtet att i sådant sammanhang ens tala örn dem.

Herr Västberg: Herr talman! Jag hade inte tänkt att deltaga i denna
debatt och allra minst i polemik med en partivän, men efter herr Rickard Lindströms
senaste inlägg anser jag nödvändigt, att man även ifrån sådant socialdemokratiskt
håll, som är alldeles obundet i denna fråga, säger ett par ord.

Herr Lindström sade nämligen, att alla de, som yttrat sig för att ställa
Brastadssaken i en riktig belysning, representerade parter, nämligen de, som
vörö företrädare av den kritiserade politiken. Eftersom jag gillar den politik,
som den nuvarande regeringen gick in för år 1933, av innebörd, att man skulle
övergå ifrån A. K.-systemet till offentliga arbeten med öppna marknadens löner,
har jag alltså principiellt samma inställning som herr Lindström, men icke
förty anser jag mig böra framhålla, att jag inte delar den kritik, som han utövat
gentemot arbetslöshetskommissionens tjänstemän.

Vad är det, som tvisten rör sig örn? Det är inte den principiella frågan angående
den bästa arbetslöshetspolitiken. inte tvisten mellan de borgerliga och
socialdemokraterna angående A. K.-systemet, utan tvisten står ju bara emellan
huruvida de beskyllningar, som herr Lindström har riktat emot arbetslöshetskommissionen
och dess tjänstemän, äro riktiga, befogade och rättvisa eller
inte. Utifrån en mycket noggrann och samvetsgrann prövning av detta spe -

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

101

Statsverkspropositionen. (Forts;)

cielia fall måste jag uttala mitt bestämda beklagande av att en medlem i den
socialdemokratiska gruppens förtroenderåd, en redaktör för en socialdemokratisk
tidning, kan även i denna remissdebatt vidhålla en tidigare i pressen
liävdad oriktig framställning. De ansvariga här äro ju riksdagens borgerliga
partier, som ha beslutat vissa direktiv, som enligt vår uppfattning äro inhumana.
Vi skulle vilja lia en uppmjukning och förbättring, en mjukare tilllämpning
och tolkning av dessa direktiv. Därom råder ingen tvist. Men
vad som i omtvistade fall bar skett är ju endast, att kommissionens tjänstemän
lia tillämpat och följt riksdagens uttryckliga begäran, att man skall utöva
skärpt kontroll över användningen av statens arbetslöshetsmedel. Och
herr Lindström har själv varit med örn att godkänna denna skärpning av kontrollen.
Men likafullt kastar han sig över tjänstemännen, när de lojalt ställa
sig riksdagens beslut till efterrättelse och försöka utöva denna kontroll.

Nu har han här övergått till att rikta anmärkningen mot länsstyrelsen, och
närmast emot landshövding Jacobson. Jag har ju ingen anledning att taga
denne i försvar, eftersom jag anser, att denne närmast är ansvarig för att vederbörande
ordförande i arbetslöshetskommittén i Brastad avsattes ifrån sin
post. Saken gick ju nämligen till på det sättet, att arbetslöshetskommissionen
lämnade promemorian under hand till landshövdingen, och att denne begärde,
att han skulle få den som offentlig handling, något som kommissionen givetvis
ej kunde neka, och följaktligen har det helt kommit på landshövdingens ansvar
det ingripande som skedde. Hur kan man då alltjämt, som herr Lindström
gör, mobilisera allt sitt patos, domdera och fäkta med armarna, slå knytnävarna
i pulpeten och förmena, att han i sin kritik mot A. K. representerat en
saklig ståndpunkt i denna fråga? Jag vill också i detta sammanhang understryka,
att när herr Lindström säger, att hans avsikt varit att åstadkomma
ett slags väckelse bland de borgerliga, skulle jag kunna förstå en sådan synpunkt,
örn han riktat kritiken mot riksdagens direktiv, om han riktat kampen
mot A. K.-systemet, att han använt det svåra läget i Bohuslän som ett exempel
på att man icke med A. K.-systemet kan lämna den behövliga hjälpen
till en utarmad och hårt drabbad befolkning. Det skulle jag förstå. Men
här skapar han ju endast ett onödigt irritationsmoment och ställer sig själv i
en sakligt svag position genom att framställa oriktiga beskyllningar mot människor,
tjänstemän, som endast följt sin enkla, lojala plikt mot statsmakterna.

Detta synes bäst av resultatet av kritiken. Det har icke blivit någon ny
politik från arbetslöshetskommissionens sida. Från det hållet har icke kommit
någon ytterligare hjälp till Bohusläns befolkning. Vad som skett är att
regeringen ingripit, vilket väl innebär att den anser, att arbetslöshetskommissionen
gjort så mycket, som den kunnat inom ramen av givna direktiv, oell
vad som därutöver måste göras, är det, som regeringen själv har gjort, när
den tagit i anspråk de medel, riksdagen ställt till dess förfogande för arbetslöshetens
lindrande på olika orter i landet. Jag tycker, herr Lindström skall
akta sig för att driva en uppfattning, som, örn man drager ut konsekvenserna,
icke kommer att drabba arbetslöshetskommissionen utan — regeringen.

Jag vill till slut, när det nu talas örn hårda direktiv, uppfriska herr
Lindströms minne på en mycket väsentlig punkt. Jag har ingen särskild lust
att referera till sammanträden, som egentligen ej höra offentligheten till,
men det kan ju i alla fall vara nödvändigt ibland. Här har herr Lindström
gjort anmärkningar mot arbetslöshetskommissionens politik, en politik, som jag
ej för min del har den ringaste lust att ikläda mig något personligt ansvar
för, men ett av de direktiv, som riksdagen givit och som arbetslöshetskommissionen,
såvitt jag förstår, måttfullt tillämpat, har herr Lindström själv med -

102

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

verkat till. Detta direktiv, som speciella arbetargrupper här i landet icke alls
anse sig betjänta med, innebär en uppluckring i bestämmelsen, att man ej skulle
få mobilisera angelägna arbeten som reservarbeten. Herr lindström förordade
i särskilda utskottet 1933 den reglering av spärren mot att angelägna arbeten
skulle kunna utnyttjas som reservarbeten som då fanns, under det att herr
Hagman och jag —• som skola representera en mera »konservativ» uppfattning,
en mera »inhuman» och »byråkratisk» inställning, enligt herr Lindströms terminologi
-—• förordade ett bibehållande av den gamla bestämmelsen, vilket vi
gjorde även av det skälet, att örn man tar angelägna arbeten och kastar ut dem
som reservarbeten, så innebär ju inte detta, att man skapar nya arbetstillfällen
för krisens lättande, utan endast att man överför arbeten från den allmänna
marknaden med avtalsenliga löner till reservarbeten med nödhjälpslöner. Jag
tror inte man kan säga, att detta är en politik, som svarar mot arbetsklassens
och de arbetslösas intressen.

Ja, jag har nödgats säga ut detta, ty jag kunde faktiskt inte sitta stilla och
höra på, när herr Rickard Lindström försökte kasta sig över ansvariga tjänstemän
då de följt riksdagens direktiv och gjort sin lojala plikt. Jag tycker inte,
att herr Lindström skall tävla med herr Albin Ström i ovederhäftighet örn
valmännen i Göteborg utan hålla sig till sak och förfäkta en riktig linje i de
här mycket ömtåliga frågorna. Ty det är endast genom att föra en stark
sakpolitik, som ett parti, vilket ställer anspråk på sig självt och bär ansvar
inför medborgarna, har möjlighet att bevara sitt inflytande.

Herr Lindström: Herr talman! Jag börjar känna mig riktigt tillfreds ställd

över att ha väckt till liv en storartad medborgerlig samling mot mig i
denna fråga örn Brastad.

När jag hörde herr Västberg dra sitt lilla spröda strå till stacken, tänkte
jag på ett ord av en gammal fransk revolutionär: »Lagligheten dödar oss.»
Lagligheten, lojaliteten mot byråkratien har lagt sig som en alp på herr Västbergs
förut varma själ och gjort den till en lika lydig, foglig och, jag vågar
säga, byråkratisk själ som alla de andras.

Det säges här, att jag har anklagat oskyldiga människor. Har jag försökt
att kasta någon oskyldig stackars usling i skärselden, så må detta vara mig
förlåtet. Men, mina herrar, jag pekar ännu en gång —- och jag bryr mig då
inte örn, ifall det träffar A. K. eller någon annan myndighet här i landet —
på vad jag pekat på de två föregående gångerna och detta, som herrarna ha
undflytt i alla sina annars bombastiska anföranden, nämligen det förfaringssätt,
som denne man fick undergå och som för honom var ett oerhört personligt
lidande.

Det talas om att jag har angripit oskyldiga element. Nå, arbetslöshetskommitténs
ordförande i Brastad var kanhända inte formellt oskyldig. Men om man
ömmar så mycket för alla dessa, som nu förmodligen gjorde en uppoffring på den
höga tjänstens vägnar, varför skall man inte ömma en enda liten gnista också
för den, som varit den verkligt lidande i hela denna affär? Denna affär är
sådan, mina herrar, att om ni skulle ta den på fullt allvar och se den mot bakgrunden
av uråldriga rättssedvänjor i detta land, så skulle ni protestera.

Ja, herr Västberg har gjort sitt för att klara upp det för dem, som ha ont
.samvete i Brastadsaffären. Jag förstår, att han är tröstad, fastän hans sak
är ganska klen. Han kommer att få sitt tack, när han kommer hem i kväll.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till statsutskottet, varjämte densamma remitterades, i vad den angick pensionsväsendet
samt riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riks -

Fredagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

103

Statsverkspropositionen. (Forts.)

dagens hus och riksdagens verk, till bankoutskottet, samt, såvitt propositionen
rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 16, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension; och

nr 17, med förslag till lag örn användande under budgetåret 1936/1937 av
vissa till fonden för pensionering av civila tjänstinnehavare inflytande medel.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 22, med förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1936; samt

nr 23, med förslag till förordning örn särskild skatt å förmögenhet för år
1936.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 23, av herr Larsson, Sam, m. fl., örn anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

nr 24, av herr Nylander m. fl., om anslag till svenska stadsförbundet för
uppehållande av dess finansråds verksamhet; och

nr 25, av herr Bergqvist m. fl., örn inrättande av en 5-årig realskolelinje vid
samrealskolan i Boden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Ehmbergs motion,
nr 26, om tilläggstull för tofflor.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Gustafson,
John, och herr Andersson, Verner, väckta motionen, nr 27, om påskyndande av
utredningen angående landskyld och landgille samt andra jämförliga skattepålagor.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 28, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, och herr Hansson, Jacob, örn
pension åt förre tillsyningsmannen vid brännvinsnederlaget i Åhus N. B. E.
Kietz; och

nr 29, av herr Bergqvist, örn pension åt observatorn Hanna Christina Mörtsell.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 30, av herr Bodin, Karl, örn utredning rörande inskränkning av kungörelseläsandet
i kyrkor;

104

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Hr 81, av herr Tjällgren, öm viss ändring i den s. k. bulvanlagen;
nr 32, av herr Bagge m. fl., om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen
i riket; samt

nr 33, av herr Bagge m. fl., örn revision av bestämmelserna angående utlännings
rätt att här i riket idka handel och driva näring m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Bagge m. fl. väckta
motionen, nr 34, örn anslag till bestridande av kostnader för ökad kontroll över
och statistisk redovisning av utlänningstrafiken i riket.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 35, av herr Nilsson, Petrus, m. fl., örn åtgärder i syfte att låta en höjning
av prisnivån för jordbruksprodukter komma jordbrukets arbetskraft till godo;

nr 36, av herr Nilsson, Petrus, m. fl., örn utredning angående fiskets ekonomiska
läge m. m.;

nr 37, av herr Heiding, örn lagändring i syfte att underlätta tillkomsten av
gemensamhetsfisken; samt

nr 38, av herr Heiding m. fl., örn sänkning av räntan å egnahemslån.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 55, av friherre Lagerfelt, örn anslag till svenska landskommunernas förbund
;

nr 56, av herr Hansson, Sigfrid, och herr Myrdal, örn anslag till fortsatt bearbetning
av vissa statistiska uppgifter rörande aktiebolag; samt

nr 57, av herr Hamrin m. fl., örn ändrade grunder för statsbidrag till undervisning
i slöjd vid folkskola, mindre folkskola och särskild slöjdskola.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.16 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 18 januari.

Nr 3.

105

Lördagen den 18 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 13 innevarande månad.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 29, angående fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen;
och

nr 30, angående viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Haj:ts propositioner
:

nr 21, angående rätt för distriktsveterinär att för löneklassplacering tillgodoräkna
viss föregående tjänstgöring; och

nr 24, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Sanne m. fl. väckta
motionen, nr 39, angående elektrifiering av den s. k. Bohusbanan.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Gabrielsson
m. fl. väckta motionen, nr 40, örn ökat anslag till byggande av nybyggesvägar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 41, av herrar Rahmn och Löfgren, angående anslag för beredande av möjlighet
åt utlandssvenskars barn att erhålla undervisning och uppfostran i Sverige;
samt

nr 42, av herr Karlsson, Oscar Gottfrid, m. fl., angående ombildning av
samrealskolan i Motala till högre allmänt läroverk.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 43, av herr Magnusson, om sänkning av maltskatten;
nr 44, av herrar Heiding och Mannerskantz, om ökat tullskydd för fönsteroch
spegelglas; samt

nr 45, av herr Lindgren, örn ökat tullskydd för tygskor med lädersula.

106

Nr 3.

Lördagen den 18 januari.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 46, av herr Bäcklund, om understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt
förre soldaten J. A. Front;

nr 47, av herr Bäcklund, om understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
eller årlig pension åt förre soldaten och banarbetaren J. A. Norlin;

nr 48, av herr Bäcklund, örn ökat understöd åt daglönaren K. F. R. Svenssons
änka; samt

nr 49, av herr Gabrielsson m. fl., om årligt understöd åt arbetschefen C. J. A.
Wästfelts änka.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 50, av herr Nilsson, Theodor, och herr Wangson, Otto, angående vissa
ändringar i lagen örn arbetarskydd; samt

nr 51, av herr Bergström, angående omarbetande av ordningsstadgan för
rikets städer.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Johanson, Karl
Emil, m. fl. väckta motionen, nr 52, örn provisorisk löneförbättring åt föreståndare
och lärare vid lantmannaskolor.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Nilsson,
Theodor, och herr Wangson, Otto, väckta motionen, nr 53, örn förbud mot tillverkning
och försäljning av material för stoppning av sängkläder, innan detsamma
undergått betryggande rening och desinficiering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 54, av herr Sjödahl, angående en omprövning av pensionsförsäkringsfondens
medelräntenivå och nedbringande av räntan å redan beviljade lån ur
fonden;

nr 55, av friherre Lagerfelt, örn anslag till svenska landskommunernas förbund; nr

56, av herr Hansson, Sigfrid, och herr Myrdal, örn anslag till fortsatt
bearbetning av vissa statistiska uppgifter rörande aktiebolag; samt

nr 57, av herr Hamrin m. fl., örn ändrade grunder för statsbidrag till undervisning
i slöjd vid folkskola, mindre folkskola och särskild slöjdskola.

Föredrogs och godkändes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
29 och 30 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 58, av herr von Heland m. fl., örn ökning av anslaget till munderingsutrustning
för armén;

Lördagen den 18 januari.

Nr 3.

107

nr 59, av herr von Heland m. fl., om användande av smör i stället för margarin
vid utspisning inom försvarsväsendet;

nr 60, av herr Lindmark m. fl., örn inrättande av ett statligt gymnasium i
Skellefteå;

nr 61, av herr Karlsson, Oscar Gottfrid, örn understöd från Vadstena krigsinanshuskassa
åt förre grenadjären C. 0. Hård;

nr 62, av herr Björck, John, m. fl., örn ökat anslag till höjande av det mindre
jordbruket; samt

nr 63_, av herr Lindmark m. fl., om viss ändring i bestämmelserna för premielåneverksamheten
bland egnahemsbildare.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.10 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

108

Nr 3.

Måndagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maurts propositioner:
nr 29, angående fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen;
och

nr 30, angående viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 58, av herr von Heland m. fl., örn ökning av anslaget till munderingsutrustning
för armén;

nr 59, av herr von Heland m. fl., örn användande av smör i stället för margarin
vid utspisning inom försvarsväsendet; samt

nr 60, av herr Lindmark m. fl., örn inrättande av ett statligt gymnasium i
Skellefteå.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Karlsson, Oscar
Gottfrid, väckta motionen, nr 61, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre grenadjären C. O. Hård.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 62, av herr Björck, John, m. fl., om ökat anslag till höjande av det mindre
jordbruket; och

nr 63, av herr Lindmark m. fl., örn viss ändring i bestämmelserna för premielåneverksamheten
bland egnahemsbildare.

Föredrogos och lädes till handlingarna bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 64, av herr Nilsson, Theodor, och herr Hansson, Sigfrid, angående elektrifiering
av järnvägslinjen Göteborg—Strömstad;

nr 65, av herr Holstenson, örn utredning och förslag rörande bidrag av automobilskattemedel
till underhåll av enskilda vägar;

nr 66, av herr Bergqvist m. fl., örn höjning av arvodet vid garnisonspastorsbefattningen
i Boden;

Måndagen den 20 januari.

Nr 3.

109

nr 67, av herr Heiding m. fl., om utredning och förslag rörande anslag till
fyrbelysning i segelrännan Färjestaden—Kalmar;

nr 68, av herr Sanne m. fl., om anbringande av en agafyrbåt vid Grisbådarna
m. m.;

nr 69, av herr Nilsson, Theodor, m. fl., örn anslag till inköp av gatsten för
statens räkning;

nr 70, av herr Nilsson, Theodor, m. fl., örn vissa åtgärder till stenindustriens
stödjande;

nr 71, av herr Johanson, Karl August, örn årlig pension åt e. o. kronojägaren
K. R. Holmströms änka;

nr 72, av herr Andersson, Per, angående viss ändring av bestämmelserna i
19 kap. 3 § första stycket lagen örn delning av jord på landet m. m.;

nr 73, av herr Andersson, Per, angående viss ändring av bestämmelserna i
21 kap. 10 § lagen om delning av jord på landet;

nr 74, av herr Egnell, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn socialregister;

nr 75, av herr Nilsson, Theodor, och herr Hansson, Jacob, örn viss ändring i
bestämmelserna angående arbetstidens begränsning inom bageri- och konditorifacket; nr

76, av herr Sanne, angående inrättande av en särskild fiskeristyrelse;
nr 77 av herr Sanne, m. fl., örn befrielse för mindre fiskebåtar från hamnavgift
i fiskehamnar på västkusten;

nr 78, av herr Sanne, m. fl., örn ökat anslag till främjande av beredning och
avsättning av fisk;

nr 79, av herr Nilsson, Theodor, och herr Hansson, Sigfrid, örn vissa åtgärder
till fiskerinäringens stödjande;

nr 80, av herr Nilsson, Theodor, och herr Hansson, Sigfrid, örn sänkning av
räntan å lån från fonden för fiskerinäringens befrämjande;

nr 81, av herr Larsson, Johan, örn viss ändring i bestämmelserna rörande statens
sekundärlånefond för jordbrukare;

nr 82, av herr Holstenson och herr Johansson, Johan, örn ökat anslag för
bidrag till stenröjning å ofullständiga jordbruk;

nr 83, av herr Egnell och herr Svenson, Ernst, örn ökat anslag till täckdikningar; nr

84, av herr Andersson, Elof, m. fl., örn inrättande av en filial av statens
växtskyddsanstalt, förlagd till Alnarp;

nr 85, av herr Johansson, Johan, m. fl., om importreglering för potatis;
samt

nr 86, av herr Johanson, Karl August, om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organist- eller klockarsyssla.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.