1936. Första kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1936:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 212, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 255, med förslag till lag angående förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner: nr

426, av herr Ström, Fredrik, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen m. m.;
samt

nr 427, av herr Lindhagen, i samma ämne.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av väckta motioner örn beredande av möjlighet till uppdelning av avdikningslån
vid jorddelning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5, angående ändrade bestämmelser örn fordringarna på
färgsinne och synskärpa, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser
beträffande innehavare av vissa befattningar, vilka vid rådhusrättens i staden
upphörande komma att indragas, m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 101 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte medgiva,

a) att till rådmännen i Skövde Karl Johan Pettersson, Tage Edvard Rudstedt,
Arvid August Heliodorus Edlund och Anders Oskar Johansson finge
från och med den dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende
med Gudhems och Kåkinds domsaga trädde i kraft, från allmänna indragningsstaten
under deras återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse av 3,352 kronor
till Pettersson, 816 kronor till Rudstedt samt 135 kronor till en var av Edlund

Första kammarens protokoll 1986. Nr 80. 1

Örn vissa gottger
elser i anledning
av
rådhusrättens
i Skövde upphörande.

Nr 80.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Örn vissa gottgörelscr i anledning av rådhusrättens i Skövde upphörande.

(Forts.)

oell Johansson, med iakttagande av att å förmånen dyrtidstillägg icke skulle
utgå;

b) att till Rudstedt finge från och med nyssnämnda dag, så länge han
kvarstode i tjänst såsom stadsfogde med skyldighet att verkställa mantalsskrivning
och debitering av utskylder, från allmänna indragningsstaten årligen
utbetalas ytterligare gottgörelse med 1,200 kronor, med iakttagande av att ej
heller å detta belopp dyrtidstillägg skulle utgå.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Nilsson
i Gränebo, Nilsson i Fredriksfält, Sandén, Jansson i Falun, Strindlund, Andersson
i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna och
Isacsson ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag medgiva, att till rådmännen i Skövde
Karl Johan Pettersson, Tage Edvard Rudstedt, Arvid August Heliodorus
Edlund och Anders Oskar Johansson finge från och med den dag, då föreskrift
om stadens förenande i judiciellt avseende med Gudhems och Kåkinds domsaga
trädde i kraft, från allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid
utbetalas årlig gottgörelse av 3,352 kronor till Pettersson, 816 kronor till
Rudstedt samt 135 kronor till en var av Edlund och Johansson, med iakttagande
av att å förmånen dyrtidstillägg icke skulle utgå;

b) avslå Kungl. Maj:ts hemställan örn medgivande att till Rudstedt från
och med nyssnämnda dag, så länge han kvarstode i tjänst såsom stadsfogde
med skyldighet att verkställa mantalsskrivning och debitering av utskylder,
från allmänna indragningsstaten årligen utbetala ytterligare gottgörelse med
1,200 kronor.

Herr Sandén: Herr talman! I förevarande utlåtande är statsutskottet enigt
om vad som föreslås i första punkten. Att utskottet sedan med en rösts majoritet
även i andra punkten anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag, torde väl
närmast bero på en tillfällighet. I avdelningen hade flertalet, då frågan där
behandlades, den uppfattningen, att endast hänsyn, som riksdagen under vanliga
förhållanden icke kan taga, skulle kunna motivera ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag. Förhållandet är ju, att stadsfullmäktige i Skövde som villkor
för stadens förening i judiciellt avseende med Gudhems och Kåkinds domsaga
bland annat kräver, att staten, utöver vad som rätteligen av densamma
kan fordras, skall utbetala vissa ersättningar. Staden har sålunda som villkor
för förenandet uppsatt bland annat, att staten skulle till en rådman, som
tjänstgör som fastighetsregisterförare, utbetala 1,500 kronor örn året, och till
en rådman, som också är stadsfogde, i hans egenskap av kronouppbördskassör
utbetala ett årligt belopp av 1,200 kronor i vederlag för mistad uppbördsprovision
å landstingsmedel. Statskontoret har inte haft någonting att erinra
mot att ersättning tillerkändes rådmännen i staden med belopp som motsvarade
vars och ens inkomster av rådmanstjänsten, men däremot har statskontoret
icke kunnat förorda ersättning till fastighetsregisterföraren, då uppdraget
i fråga är att anse som tillfälligt. Kungl. Majit har heller icke i sin proposition
upptagit detta stadens yrkande. I fråga örn ersättningen till kronouppbördskassören,
vilken, som sagt, också är stadsfogde och icke lagfaren rådman,
har statskontoret vid behandlingen av ärendet förklarat, att vederbörande
rådman icke kunde göra gällande någon rätt att i förevarande fall komma
i åtnjutande av ersättning för den inkomst, han ginge förlustig, för den händelse
bestyret med uppbörden av kronoutskylderna övertoges av postverket.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Örn vissa gottgörelser i anledning av rådhusrättens i Skövde upphörande.

(Forts.)

statskontoret förmenar, att han skall ha den ersättning, som tillkommer honom
som rådman, men inte ersättning för bisysslor, som han har bestritt.
Departementschefen, som också framhåller, att rådmannen i fråga icke kan
anses äga rättsligt grundade anspråk pa ersättning för mistad uppbördsprovision,
tillstyrker emellertid på grund av billighetsskäl det anspråk, som staden
rest i fråga örn denna befattning.

Reservanterna i utskottet ha icke kunnat ansluta sig till Kungl. Maj:ts
uppfattning och vilja erinra därom, att det beslut, som riksdagen nu fattar,
är av principiell innebörd och att det kan komma att leda till konsekvenser,
som vi åtminstone icke för tillfället lia möjlighet att överblicka. Vi reservanter
förstå väl, att Skövde stad vill bevaka sina intressen, och vi ha inte någonting
särskilt att säga därom, men det tillkommer ju riksdagen att bevaka
statsverkets intressen, och även örn den summa, det nu gäller, inte är stor —
det är ju, som sagt, endast 1,200 kronor — vilja vi påpeka att ett beslut enligt
majoritetens förslag kan komma att medföra anspråk från andra städer,
som befinna sig i samma läge som Skövde.

Förhållandet är för övrigt det, att Skövde stad i varje fall kommer att tjäna
på sammanslagningen. Det är vidare att observera, att stadsfogden även
utan denna sammanslagning kan berövas uppbördsprovisionen utan att därför
äga någon sorn helst rätt till ersättning. Då det slutligen inom avdelningen
också uppgivits, att stadsfogden i fråga genom att beredas annan sysselsättning
kommer att kompenseras för den förlust, han gör genom indragningen
av uppbördsprovisionen, ha reservanterna kommit till den uppfattningen,
att icke heller några billighetsskäl föreligga, som tala för Kungl. Maj:ts förslag.

Med hänvisning till vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Carlsson, Carl; Herr talman! Det föreligger här en preliminär överenskommelse
mellan Skövde stad och vederbörande statsmyndigheter örn att
staden Skövde skulle läggas under landsrätt och ansluta sig till Gudhems och
Kåkinds domsaga. Även örn det kan vara riktigt, vad reservanterna sagt,
att Skövde stad inte har någon direkt rätt att få ersättning för minskad inkomst
till kronouppbördsmannen, sa innebär den ifrågavarande överenskommelsen
en sa pass stor förman för staten, att man enligt utskottets mening inte
bör riskera, att överenskommelsen genom ett avslag på Kungl. Maj:ts framställning
möjligen komme att äventyras.

Här har talats örn konsekvenser, som detta beslut skulle komma att medföra.
För min del tror jag inte, att dessa äro så farliga. Skövde stad är ju
redan av den storleksordning, att det kan bli fråga om staden inte utan vidare
kunde skaffa sig magistrat med lagfarna rådmän och sålunda bilda ett eget
rättssamhälle utan anslutning till domsagan. Jag tror i motsats mot den föregående
talaren, att det är det allmänna, som vinner mera på denna sammanslagning,
än vad Skövde stad kommer att göra.

Vidare är det också en annan omständighet som bör beaktas. Vi veta, att
mångå städer protesterat, när det varit fråga örn att lägga dem under landsrätt.
Hår har nu kunnat träffas en överenskommelse, där Skövde stad gått
med på att bliva lagd under landsrätt, och jag anser, herr talman, att det innebär
mycket stora fördelar att genom frivillig överenskommelse få en sammanslagning
lill stånd. Detta bär varit det bärande motivet för utskottets
ställningstagande, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Walles.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Örn vissa gottgörelscr i anledning av rådhusrättens i Skövde upphörande.

(Forts.)

Herr först© vice talmannen: Det är ju så, herr talman, som den förste ärade
talaren sade, att vi reservanter i det stora hela ha anslutit oss till justitieministerns
linje. Vi tycka som han, att detta ärende är av stort allmänt intresse,
och vi tycka, att det sätt, på vilket det ordnats, är praktiskt och klokt, men
det finns ju en liten tvistepunkt. Det är egentligen en mycket liten detalj, men
man kan inte säga, att det är en bagatell. Reservationen skulle naturligtvis
inte ha samlat elva stycken ledamöter, för den händelse det hade varit fråga
om en bagatell, och jag vill ju säga, att för den händelse inte en av ledamöterna
i sista stund — oförsiktigt nog — hade lämnat sin plats åt en västgöte,
så hade det blivit tolv mot tolv, och vi hade följaktligen varit beroende av
lottens utslag.

Att vi reservanter gått fram på den linje, som vi valt, är beroende därpå,
att vi finna departementschefens ståndpunkt litet oresonlig, och jag tror därför,
att det är synnerligen viktigt, att man försöker klarlägga den här ordentligt.
Det är nämligen det lustiga med den, att så enkel den än är, sa är den
egentligen rätt invecklad. Jag tänker därför att repetera saken ännu en gång.
Man kan ju inte säga mer än vad som finns i ärendet, men man kan naturligtvis
vända detta på olika sätt.

För att då börja från början vill jag säga, att för den händelse den förening,
som här föreslås i judiciellt avseende mellan staden Skövde och den
kringliggande domsagan, kommer till stand, sa försvinner ju rådhusrätten, och
med den försvinna också rådmännen. Detta hör till de självklara sakerna.
Men det är på denna punkt, som detta lilla villkor finns, som herr Sandén
relaterade: att magistraten i Skövde Ilar begärt, att den ene av rådmännen
skall få en viss särskild ersättning. .

För att ytterligare ta saken från början är det kanske skäl, att vi samtidigt
för att riktigt klargöra läget tänka även på den andre rådmannen, som här är
i fråga. Denne senare av dessa båda rådmän — han heter för resten Karl
Johan Pettersson — står här antecknad såsom den tillkommande ägaren till
3,352 kronor årligen under sin återstående livstid. Det är ingenting att säga
om den summan, ty han går miste om de pengarna i och med att han förlorar
sin rådmanssyssla. Men han är också fastighetsregisterförare, och da tyckte
magistraten, att eftersom han gick förlustig denna syssla, borde han ha en
liten ersättning, som kunde bestämmas till 1,500 kronor. Men statskontoret
satte sig bestämt emot denna summa. Man sade, att när han fick den sysslan,
var det endast tills vidare, som han fick den, och den var alitsa rent tillfällig.
Departementschefen har gillat det skälet, och han nämner inte i propositionen
någonting vidare örn ersättningen på 1,500 kronor.

Men sedan ha vi den andre rådmannen, Rudstedt, som på samma gång är
stadsfogde i Skövde. Han står antecknad här såsom den som för sin återstående
livstid bör ha 816 kronor ärligen och det finns ingenting att säga örn
detta heller, ty det mister han ju faktiskt. Men så är han dessutom kronouppbördskassör,
och det är som sådan han har provision på debiteringen och uppbörden
av landstingsskatten. När han skulle ga miste om detta, tyckte magistraten
i Skövde, att han borde ha en liten ersättning för denna sin__ mistning,
och så bestämde man denna till 1,200 kronor ärligen och satte in ett sadant villkor
för överenskommelsen. Det är just här, som vi ha själva tvistepunkten,
ty vi ha frågat oss: varför skall Rudstedt ha de där 1,200 kronorna?

Redan i länsstyrelsen blev man litet betänksam. Länsstyrelsen tyckte, att
för den händelse han skulle få ersättning, skulle han åtminstone inte ha melån
hälften, d. v. s. 600 kronor, och han skulle inte heller få ersättningen pa

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Om vissa gottgörelser i anledning av rådhusrättens i Skövde upphörande.

(Forts.)

livstid utan endast under tio år. Man kan ju inte säga, att denna ståndpunkt
precis stöder kravet på de där 1,200 kronorna.

Men statskontoret var litet svårare. Det satte sig bestämt emot dessa 1,200
kronor, liksom det hade satt sig emot de 1,500 kronorna. Det fanns inget skäl,
ansåg man i statskontoret, ty den omständigheten, att denne man är kronouppbördskassör
och i denna egenskap har ifrågavarande provision, betyder i
sak ingenting, därför att landstinget kan ordna med sin uppbörd hur det vill.
Det behöver inte låta den ske i samband med kronouppbörden, och om landstinget
skulle ordna uppbörden på något annat sätt, skulle Rudstedt inte ha
någon som helst rätt att kräva ersättning. Men inte nog med det. Kronouppbörden
behöver inte heller alltid ordnas på det sätt, som den är ordnad för
närvarande. Man kan mycket väl tänka sig, att den exempelvis överlämnas
till postverket, och Rudstedt skulle under sådana omständigheter heller inte
ha någon rätt att kräva ersättning för detta. Statskontoret drog följaktligen
den slutsatsen, att här finns ingen som helst rätt för Rudstedt att kräva någon
ersättning, och då bör han heller inte ha den.

Departementschefen har också lämnat synpunkten örn något rättskrav och
i stället framlagt den uppfattningen, att Rudstedt av billighetsskäl borde ha
de 1,200 kronorna. Då tänkte vi reservanter: vad kan det egentligen vara för
billighetsskäl, som tala för Rudstedt? Intet annat, vad jag kan förstå, än att
det var en tur och en lycklig slump, att han fick det här uppdraget. Det är
ren otur, att han går miste örn det. Men detta är ju sådant, som hör till livets
kastningar, och som vi alla böra försöka bära med jämnmod. Och inte skola
vi väl falla på den idén att begära en statspension på 1,200 kronor för att vi
någon gång ha otur i livet.

Till detta skulle jag vilja lägga en synpunkt, som också herr Sandén snuddade
vid. Det är ju på det viset, att hur man än ordnar med uppbörden, måste
ju landstingsskatten alltid debiteras i de olika städerna, och det måste finnas
någon, som sköter örn detta. Örn nu staten skulle så att säga lösgöra Rudstedt
genom den föreslagna statsersättningen, kan jag tänka mig, att två saker kunna
inträffa. Jag vill ju därför inte säga, att det är nödvändigt, att de inträffa,
men jag gör det lilla tankeexperimentet för att visa, hur det ligger i
denna sak, när man riktigt spränger sönder den. Man kan således tänka sig,
att staden i fortsättningen överlämnar debiteringsuppdraget åt Rudstedt och
att Rudstedt får provision på det. Då får han provision två gånger för samma
sak. Men om det skulle visa sig, att magistraten i Skövde tycker, att
detta ändå är för grovt, då får han ingen provision, och då gör staden Skövde
en vinst på statens bekostnad. Nu behöva vi ju inte tänka oss, att ärendet i
fortsättningen får någon av dessa groteska former, men kvar stå i alla fall
två ting, nämligen att debitering av landstingsmedel måste ske i Skövde och
att någon måste sköta örn den saken; det är väl naturligt, att den som gjort
det förut också får göra det i fortsättningen. Det är således på det sättet, att
fastän Rudstedt inte har någon rätt till dessa ersättningsmedel och de heller
inte rätt gärna kunna utgå av billighetsskäl, så skulle i alla fall staten ersätta
en debiteringsprovision, som han egentligen inte behöver gå miste örn.

Att hela saken skulle falla på denna fråga, som herr Carl Carlsson tänkte
sig. det är väl ändå litet svårt att tro.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson, Martin: Jag vill först be att få reducera det påstående, som
framkommit här, att statskontoret skulle ha bestämt avstyrkt det ifrågava -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Om vissa gottgörelser i anledning av rådhusrättens i Skövde upphörande.

(Forts.)

rande beloppet. Statskontoret anför, att Rudstedt icke kunde göra gällande
någon rätt att i förevarande fall komma i åtnjutande av ersättning för den
inkomst, han ginge förlustig, för den händelse bestyret med uppbörden av
kronoutskylderna övertoges av postverket, men jag har icke kunnat utläsa,
att statskontoret skulle ha bestämt avstyrkt beloppet. Det talas ju endast
örn den juridiska rätten, och i det fallet föreligga ju inga olika meningar.
Juridiskt rätt kan inte herr Rudstedt anses ha, det har ju Kungl. Majit också
poängterat.

Men när man sedan vill bestrida, att här föreligga billighetsskäl, då kan
jag inte följa reservanterna, ty billighetsskäl torde väl i synnerligen hög grad
föreligga. Man kan säkerligen inte taga ifrån Rudstedt denna inkomst på
1,200 kronor utan att på något sätt ge honom ersättning för den. Nu sade
herr Sandén, att han på annat sätt komme att kompenseras, men det lär tvärtom
förhålla sig så, att han visserligen fortfarande får sköta debiteringen men
går miste örn uppbördsprovisionen. Debiteringsarbetet kommer inte att
minskas, sedan sammanslagningen skett, utan det kommer snarare att ökas.

Det är för mig alldeles klart, att herr Rudstedt bör få sig tillförsäkrade
dessa 1,200 kronor och att det föreligger verkliga billighetsskäl för detta.
Därest beloppet icke beviljas av statsverket, så kommer det sannolikt att drabba
Skövde stad. Men nu har ju i den preliminära uppgörelse, som träffats
mellan Skövde stad och Kungl. Majit, ingått, att statsverket skulle utfästa
sig att betala dessa 1,200 kronor, och det förhåller sig ju också så, som herr
förste vice talmannen sade, att det är endast en liten detalj i den större fråga,
det här gäller, men dock en detalj, sådan, att den skulle kunna trassla till
saken och åtminstone försena den planerade sammanslagningen. Detta tingslag
och Skövde stad äro fullt överens, huru de skola gå till väga vid uppförande
av nytt tingshus och hur de skola repartisera. Då utskottsmajoriteten
icke har velat riskera, att saken genom ett avslag på Kungl. Maj :ts framställning
skulle komma ut i det ovissa, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det är egentligen två saker, som
herr Martin Svensson framhållit här. Den ena är den, att statskontoret
uppenbarligen inte bestämt har avböjt eller satt sig emot det ifrågavarande
ersättningskravet. Statskontoret har intagit precis samma ståndpunkt i fallet
Rudstedt som i fallet Pettersson. Anser man att det är ett avstyrkande i ena
fallet, måste man anse, att det är ett avstyrkande i det andra fallet också.
Departementschefen har funnit, att det petterssonska fallet ligger olyckligt
till och har på grund därav måst tillgripa skälet örn billighetskrav i fråga
örn fallet Rudstedt. Detta beträffande den ena av de två synpunkter, som herr
Svensson, Martin, framhöll.

Den andra saken skulle vara den, att dessa billighetsskäl måste tala starkt,
därför att Rudstedt i fortsättningen kommer att ha debiteringen om hand,
men kommer då inte att få ersättning för sitt arbete. Det vore i så fall rätt
underligt. Skulle följaktligen staten betala ersättning för ett debiteringsuppdrag,
som staden själv inte skulle behöva betala någonting för? Jag förmodar,
att herr Martin Svensson tycker liksom jag, att detta vore i högsta grad
konstigt.

Herr Svensson, Martin: Jag ber i det fallet att få nämna, att det här är
fråga örn uppbördsprovision och att vederbörande går miste om denna, sedan

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Örn vissa gottgörelser i anledning av rådhusrättens i Skövde upphörande.

(Forts.)

postverket tagit hand om uppbörden. Men debiteringen kommer han fortfarande
att få hava hand örn.

Herr förste vice talmannen: Man har även provision på debiteringen, herr
Martin Svensson!

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr förste vice talmannen och herr Sandén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 62.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 92, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande av städerna Hedemoras
och Säters förpliktelser beträffande innehavare av vissa befattningar,
vilka vid rådhusrättens i städerna upphörande komma att indragas, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse av
§ 7 banko reglementet; och

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag i fråga om
publicering av hittills otryckta riksdagsprotokoll.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang. pensionsåldern

för vissa
civila befattningshavare.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning av väckt motion
om upphävande av den år 1934 beslutade sänkningen av pensionsåldern
för vissa civila befattningshavare.

I en inom första kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion, nr 255, hade herr Johansson, Johan Bernhard, och
herr Ernfors hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära
utredning och förslag till 1937 års riksdag om sådan revision av det år
1934 antagna tjänstepensionsreglementet, att sänkningen av pensionsåldern
för civila befattningshavare upphävdes utom i sådana fall, då en tidigare pensionering
motsvarade det allmännas intresse.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion 1:255 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Lindgren och Ernfors, vilka yrkat bifall
till den föreliggande motionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Bankoutskottet yttrar som
skäl för sitt avstyrkande av motionen, att det inte kan vara lämpligt att så
nära inpå fattandet av 1934 års beslut i denna fråga vidtaga ändringar i detsamma,
och utskottet anför för övrigt, att inga omständigheter inträffat, som
föranleda en sådan ändring.

Jag har, när 1934 års beslut fattades och även därefter, haft en stark känsla
av att det beslutet inte var riktigt välgrundat. Det tillkom, som bekant, under
en period av stor arbetslöshet, och det fattades med denna arbetslöshet såsom
bakgrund. Jag finner det inte vara lyckligt, att man under en tid, då arbetslöshet
i stor utsträckning rådde bland kroppsarbetarklassen, genomförde en
reform av så betydelsefull innebörd, mot vilken för övrigt erinringar redan
vid beslutets fattande gjordes.

I den nu förevarande motionen har det begärts, att frågan om viss revision
av det år 1934 antagna tjänstepensionsreglementet skulle utredas och ånyo
tagas under omprövning. Det anfördes redan vid beslutets fattande, att det
kan vara fara värt, att de fördelar, man avsåg att vinna ur allmän social
synpunkt, kunde komma att motverkas genom att många befattningshavare
blivit pensionerade vid en ålder, då de ännu äro arbetsföra och jämsides med
uppbärande av pension kunna konkurrera på den allmänna arbetsmarknaden.
Jag tror, att erfarenheten på detta område redan har bestyrkt den uppfattning,
som då uttalades. Det är även stora grupper bland befattningshavarn;-själva, som tillskyndats direkta inkomstminskningar med därav följande olägenheter
i olika avseenden, och man har fått klart för sig, att det råder en
stark misstämning bland stora grupper av dessa befattningshavare.

Det år 1934 antagna tjänstepensionsreglementet har ju också för statsverket
medfört betydande utgiftsökningar och kommer även att framdeles medföra
dylika. I den proposition, som låg till grund för beslutet, meddelades det,
att redan den 1 juli 1935 förutsågs en utgiftsökning av 4.15 miljoner kronor,
som sedan komme att successivt stiga: den V7 1936 till 4.56 miljoner kronor,
den VT 1940 till 5.88 miljoner kronor och den V7 1945, när departementsförslaget
skulle vara genomfört, till 6.88 miljoner kronor, således nära 7 miljoner
kronors årlig ökning. Utskottet gjorde vissa jämkningar i Kungl. Maj:ts då
framlagda proposition, men utskottet hade inte angivit, hur stor kostnadsökningen
för det allmänna vore enligt utskottets förslag. Utskottet sade endast,
att det inte varit det möjligt att lämna en sådan uppgift, men det vore
säkerligen en betydande utgiftsökning av automatisk natur att räkna med
under de närmast kommande åren.

Onsdagen den 6 maj £. m.

Nr 30.

Ang. pensionsåldern för vissa civila befattningshavare (Forts.)

Det har synts motionärerna vara lämpligt —- tvärtemot vad utskottet anser
— att en omprövning, örn en sådan skall göras, bör ske så nära inpå
1934 års beslut som möjligt, innan det beslutets verkningar hunnit sträcka
sig alltför långt, och att således en omprövning redan nu vore högeligen önskvärd.
Det är ju en ovanlig åtgärd, men 1934 års beslut med dess stora innebörd
var också ett ovanligt beslut. Vad motionärerna yrka är, att riksdagen
måtte besluta en skrivelse med begäran om utredning och förslag till en revision
av det år 1934 antagna tjänstepensionsreglementet, men vi ifrågasätta
naturligtvis aldrig, att det skall bli en allmän återgång till de före år 1934
gällande bestämmelserna. Vi ha dock ansett, att det kan vara önskvärt med
en revision på så mångå punkter, att vi redan nu ha velat motionsvis framställa
detta yrkande. Även örn riksdagen känner sig bunden av sitt beslut
1934, finns det dock många, som anse, att beslutet inte hade bort givas den
omfattning det fick och att den motion, som här har väckts, måste anses vara
befogad.

Jag vill med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Ernfors och von Geijer.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! I den proposition angående sänkning

av pensionsåldern för vissa civila befattningshavare, som Kungl. Maj Tt föreläde
1934 års riksdag, gjordes framställningar örn långt gående reduceringar i
fråga om pensionsåldern. Efter en kompromiss i bankoutskottet, kom utskottet
i sitt utlåtande fram till det förslag, som sedan vann riksdagens bifall år
1934. Det i anledning därav utfärdade civila tjänstepensionsreglementet trädde
i kraft den 1 juli 1935 och har följaktligen inte varit i tillämpning ett år
ännu. I år hemställa emellertid ett par motionärer, att riksdagen måtte upphäva
det beslut, som fattades år 1934 under trycket av, som herr J. B. Johansson
säger, den arbetslöshet, som då var rådande. Den omständigheten var nog.
herr J. B. Johansson, en bisak. Visserligen tog bankoutskottet en viss hänsyn
till den, men man kan väl inte ge sig in på att reglera pensionsförhållanden
enbart med tanke på att det vid ett visst tillfälle råder en stor arbetslöshet,
utan det var nog för att skapa en bättre sakernas ordning för framtiden,
som utskottet år 1934 hemställde, att riksdagen måtte bifalla propositionen,
ehuru visserligen i förändrat skick. Bankoutskottet säger nu i år: »Sedan

riksdagen för endast två år sedan fattade sitt beslut i denna fråga, hava enligt
utskottets uppfattning icke inträffat några omständigheter av sådan art.
att de kunna motivera ett annat ställningstagande i ärendet än vad då ägde
rum.» Bankoutskottet är med undantag för två reservanter enhälligt i denna
uppfattning, och bankoutskottet har på den grund ansett att det är alldeles för
tidigt och överhuvud taget onödigt att vidtaga några ändringar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets här föreliggande
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion om förhöjning av pensionsförmånerna för
vissa f. d. beställningshavare vid armén och marinen;

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Örn pension
åt läroverksvaktmästaren

Ida Josefina
Bäckström.

nr 48, i anledning av väckt motion om förhöjd pension åt vissa högbåtsman;
nr 49, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande bestämmelser
angående pensionering av gymnastiklärare; samt

nr 50, i anledning av väckt motion angående f. d. kammarskrivaren, kaptenen
i Upplands regementes reserv Gr. A. Sodenstiernas rätt till pension.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

I en den 6 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 196, hade Kungl. Maj :t under
punkten 19 föreslagit riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid högre allmänna
läroverket i Luleå Ida Josefina Bäckström, född Bergmark, finge från och med
månaden näst efter den, varunder hon lämnade sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1,200 kronor.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 359, hade herr Bergqvist hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket
i Luleå Ida Josefina Bäckström, född Bergmark, finge från och med
månaden näst efter den, varunder hon lämnade sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1,584 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med avslag å motionen I: 359, i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag,
måtte medgiva, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Luleå
Ida Josefina Bäckström, född Bergmark, finge från och med månaden näst
efter den, varunder hon lämnade sin anställning, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 1,200 kronor.

Herr Berggvist: Jag anser mig böra säga några ord i den nu föredragna
punkten 22, därför att där behandlas också en motion som jag väckt. Det gäller
frågan örn pension åt läroverksvaktmästaren Ida Josefina Bäckström i
Luleå. Hon har tjänstgjort såsom vaktmästare i 31 år och kommer nu vid 68
års ålder att lämna sin anställning den 1 juli 1936.

Enligt de normer, som gälla för pension åt läroverksvaktmästare, skulle hon
vara berättigad till en pension av 1,584 kronor för år, vilken summa också föreslagits
av skolöverstyrelsen. Någon anmärkning mot den har inte framställts
från statskontoret eller annan myndighet. Men fru Bäckström, som för några

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Örn pension åt läroverksvaktmästaren Ida Josefina Bäckström. (Forts.)
år sedan i sin tjänst ådragit sig ett lyte på grund av olycksfall i tjänsten, Ilar
för detta fått en livränta på 533 kronor, och nu hemställer riksförsäkringsanstalten,
att det vid bestämmandet av hennes pension skall tagas hänsyn till
denna livränta. Detta har också statskontoret biträtt, och Kungl. Maj :t har
åtminstone delvis följt dessa myndigheters uttalanden. Därför har det pensionsbelopp,
som hon bör vara berättigad till, föreslagits minskat med ett avdrag
från hennes livränta på 384 kronor. Vad som sker är sålunda det, att man
tar ifrån henne 384 kronor utav den livränta hon fått för i tjänsten ådraget
lyte. Det förefaller, som örn detta inte skulle vara så rättvist handlat emot en
gammal trotjänarinna i statens tjänst. Jag har i varje fall velat säga några
ord till förmån för den motion jag väckt, vari hemställes, att hon måtte få uppbära
en årlig pension av 1,584 kronor utan något avdrag på sin livränta.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

I herr Bergqvists yttrande instämde herrar Sandström, Asplund, Hansén
och Carlström.

Herr Åkerberg: Jag har inte deltagit i behandlingen av detta ärende i utskottet,
men jag vill i alla fall yrka bifall till utskottets hemställan.

Det är, som biskop Bergqvist här påpekat, så, att Bäckström förut uppbär
en livränta på 533 kronor och 34 öre. Kungl. Maj :t och utskottet ha icke velat
vid utmätandet av hennes pension som vaktmästare vid högre allmänna läroverket
i Luleå tillstyrka, att vid pensionens bestämmande hänsyn tages till hela
denna ersättning, men en avsevärd del av densamma har på det sättet försvunnit.
Det kan ju vara en omdömesfråga, hur långt man bör gå i detta fall. Jag
tycker för min del, att utskottet har varit rätt salomoniskt i sin dom, och jagber
att få tillstyrka, att kammaren bifaller utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
22, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-pronositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ,japropositionen.

Punkterna 23—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Örn pension
åt städerskan
Jvilena Charlotta
Wallin.

Punkten 29.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 206, hade herr Bäcklund hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att städerskan Juliena Charlotta Wallin
vid statens järnvägar i Skövde finge från den dag, då hon lämnade sin anställning,
komma i åtnjutande av en årlig pension utgående av trafikmedel
till ett belopp av 384 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion I: 206 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Bäcklund: Herr talman! Utskottet har i denna punkt behandlat en

motion, som jag har väckt. Den gäller en städerska vid statens järnvägars station
i Skövde. Hon har arbetat där såsom städerska i mer än 36 års tid. Utskottet
redogör för hennes avlöningsförmåner och säger, bland annat, att hon
i ersättning för sitt arbete uppburit i medeltal 420 kronor örn året. Men avlöningen
har ju under många år varit avsevärt högre. Det är klart, att man
kan få fram ett medeltal på 420 kronor, när arbetet under senare år varit reducerat
och därför också avlöningen varit lägre. Efter dessa 36 års tjänst har
hon enligt läkarintyg ådragit sig en affektion i båda knälederna och den därigenom
uppkomna oförmågan till arbete är för framtiden bestående.

Järnvägsstyrelsen säger, att den inte velat »för närvarande» gå med på något
understöd av statsmedel. Jag vet inte vad järnvägsstyrelsen menar med
detta, örn det möjligtvis är beroende av att mannen har en liten pension på
1,176 kronor. Statskontoret har ju också gått med på järnvägsstyrelsens linje
här, och den granholmska småsnålheten har fått vara avgörande även för utskottet.
Saken borde i stället lia vunnit beaktande.

Jag tycker inte det är riktigt rättvist, att en befattningshavare, även örn det
är fråga örn en i underordnad ställning, efter så lång tjänstetid inte skall kunna
få något ifrån staten. Jag har ju i min motion föreslagit, att hon skulle få
komma i åtnjutande av en årlig pension av 384 kronor. Det är alltså en vanlig
riksdagspension till änka, men en änka har ju i regel inte utfört något arbete
åt staten. Den ifrågavarande befattningshavaren har dock tjänstgjort under
36 år. Jag känner mycket väl till just detta förhållande, därför att jag ofta
varit i Skövde och sett henne klockan 3 eller 4 om morgnarna och sent på kvällarna
hålla på med sitt arbete. Detta har inte bara gällt stationshuset i Skövde,
som hon skulle hålla reda på med alla dess expeditionslokaler och väntsalar,
utan också de överliggningsrum, som voro anordnade i lokstallarna i Skövde.

Jag förstår att jag inte bör våga mig på att begära någon votering mot ett
enhälligt utskott, och jag kommer inte att göra det heller, men jag anser inte,
att man har förfarit riktigt honnett i det här fallet, då man inte vill ge någon
pension för så lång tjänstgöringstid. Det kanske finns möjlighet att en annan
gång få utskottet på en bättre ståndpunkt än den, som det för tillfället har
stannat vid, och lever befattningshavaren och jag själv nästa år, lovar jag att
då återkomma med frågan, så att vi kanske då få resonera örn saken igen.

För ögonblicket inskränker jag mig med dessa ord — och utan att begära någon
votering — till att yrka bifall till min motion.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten annat yrkande ej förekommit, än att kammaren
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande jå besvarad.

Onsdagen den 6 maj f. m. Nr 30. 13

Punkterna 30—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till Norrbottens läns hushållningssällskap
för inrättande av lantbruksskola jämte en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 59, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags
tillgångar m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 6 mars 1936 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 193, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

1) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags
likvidation och verksamhetens övertagande av domänverket i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna grunder;

2) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för avveckling av föreningen Nederkalix
industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder;

3) till avskrivning av lånekapital, anvisat åt föreningen Nederkalix industri
u. p. a., under utgifter för kapitalökning, avbetalning å statsskulden, för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 1,400,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet jämväl till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

l:o) 1:326 av herr Tham, Vollrath, m. fl., vari hemställts, att riksdagen
med anledning av propositionen nr 193 men med avslag å denna, i vad den avsåge
domänverkets övertagande av Kalixverken, ville besluta:

1) att medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags
trädande i likvidation;

2) att ett särskilt aktiebolag skulle bildas för övertagande från Kalix träindustriaktiebolag
av dess anläggningar i Kalix samt från domänstyrelsen av
dess anläggningar vid Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen;

3) att i detta syfte medge, att domänverkets egendom i Sandvik, Båtskärsnäs
och Lövholmen avhändes kronan och försåldes, varvid i tillämpliga delar
gällande författningar angående försäljning av kronoegendom skulle lända till
efterrättelse;

4) att i riksstaten för budgetåret 1936/1937 till statens aktieteckning i det
nya bolaget skulle anvisas å Utgifter för kapitalökning, fonden för statens
aktier, ett belopp av högst 5,750,000 kronor, däri även skulle inbegripas kostnaderna
för utökande av sulfatfabriken i Kalix;

5) att medgiva domänverket rätt att mot överlåtelse på det nya bolaget av
Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen teckna aktier i detta å 6,000,000 kronor;

6) att medgiva, att förlagskredit i den utsträckning, sådan lämpligen ej
kunde uppbringas i den allmänna marknaden, mot betryggande säkerhet skulle
av staten kunna lämnas det nya bolaget intill 5,300,000 kronor;

7) att det nya aktiebolaget skulle övertaga de förpliktelser, som domänstyrelsen
iklätts i fråga örn pensionering av de vid Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen
anställda;

Äng. domänverkets
övertagande
ar
Kalix träindustriaktiebolags
tillgångar
m. m.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

8) att Kungl. Majit skulle äga att i det nya aktiebolagets styrelse tillsätta
två styrelseledamöter och en revisor jämte suppleanter för dessa; samt

9) att Kungl. Majit skulle bemyndigas att verkställa utöver de ovan angivna
även övriga med överlåtelserna förenade åtgärder, dock utan rätt att
härvid utan riksdagens hörande företa något, som skulle i avsevärd mån öka
statens förpliktelser eller stegra dess utgifter;

2:o) 11:653 av herr Lövgren, vari hemställts,

att riksdagen måtte vidtaga den förändringen i Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, att de enskilda aktieägarna tillerkändes en ersättning vid likvidationen
av Kalix träindustriaktiebolag intill ett belopp som motsvarade 68 procent
av deras aktieinnehav, samt

att de medlemmar i den ekonomiska föreningen Nederkalix industri u. p. a.
som erlagt mer än 10 procent av det av dem tecknade beloppet måtte erhålla
återbäring av de belopp som de erlagt utöver 10 procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionen I: 326
medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags likvidation
och verksamhetens övertagande av domänverket i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna grunder;

B) i anledning av Kungl. Majrts förslag samt med avslag å motionen II: 653

1) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för avveckling av föreningen Nederkalix
industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder;

2) till avskrivning av lånekapital, anvisat åt föreningen Nederkalix industri
u. p. a., under utgifter för kapitalökning, avbetalning å statsskulden, för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 1,400,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Gabrielsson, Fritiof Gustafson, Bengtsson,
Hedlund i Häste och Gustafson i Kasenberg, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte

A) i anledning av motionen 1:326 samt med avslag å Kungl. Majlis förslag
rörande domänstyrelsens övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar 1)

medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags
trädande i likvidation;

2) medgiva, att ett särskilt aktiebolag bildades på sätt i reservationen angivits
för övertagande från Kalix träindustriaktiebolag av dess anläggningar
i Kalix samt från domänstyrelsen av dess anläggningar vid Sandvik, Båtskärsnäs
och Lövholmen;

3) medgiva ,att domänverkets egendom i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen
försåldes till det nya bolaget;

4) till aktieteckning i det nya bolaget, under utgifter för kapitalökning,
fonden för statens aktier, för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 5,750,000 kronor;

5) medgiva domänverket rätt att mot överlåtelse på det nya bolaget av
Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen teckna aktier i detta å 6,000,000 kronor;

6) medgiva, att förlagskredit mot betryggande säkerhet skulle av staten
kunna lämnas det nya bolaget intill ett belopp av 5,300,000 kronor;

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

B) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionen II: 053

1) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för avveckling av föreningen Nederkalix
industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder;

Herr Tham, Vollrath: Herr talman! Genom Kungl. Maj:ts proposition nr
193 och jordbruksutskottets utlåtande nr 59 känner kammaren väl till det historiska
förloppet av statens förvärv av sågverken vid Karlsborg och Båtskärsnäs
i Nederkalix socken, vartill kommer Sandvik på Seskarön och Lövholmen
strax söder om Piteå stad. Industrien i Kalix, omfattande cirka 8,000 standards
och 15,000 till 18,000 ton sulfatmassa, har sedan år 1927 drivits av ett
för ändamålet bildat aktiebolag, Kalix träindustriaktiebolag, där staten direkt
eller indirekt haft ett dominerande inflytande. Sågverksanläggningarna vid
Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen lia däremot drivits av domänverket i dess
egen regi och med verkets egna förlagsmedel Statens

totala engagement i dessa verk per den 31 december 1935 utgjorde
i Kalixf öre taget 6,280,000 kronor och i Sandvik, Båtskärsnäs och
Lövholmen 7,910,000 kronor eller sammanlagt sålunda 14,190,000 kronor.
Örn man härifrån drar vad staten i form av aktier satsat i
Kalixföretaget eller lämnat såsom lån mot säkerhet av aktier, 3,792,000
kronor, så återstår för samtliga verk en skuldsumma av 10,398,000
kronor, vartill kan läggas främmande skulder, 1,462,000 kronor. Verkets totala
skuld är sålunda 11,860,000 kronor, sedan aktiekapitalet i Kalixverket
frånräknats, såsom man kan anse förbrukat. En värdesättning har skett på
samtliga verkens tillgångar efter en låg och trygg beräkning. Man har utgått
ifrån taxeringsvärdena, på verk och fasta maskiner, och för trävarulagret har
man räknat med 100 kronor per standard, vilket kan anses vara en trygg siffra.
Många anse, att siffran kanske är väl låg, men den är i alla händelser på
säkra sidan, när det gäller värdesättningen. Övriga tillgångar, inventarier och
materialier, äro upptagna efter bokförda värden, som anses vara skäliga. Man
kommer då till ett värde av 11,786,918 kronor, och med den nyss nämnda skuldsumman
11,860,000 skulle tillgångar och skulder, aktiekapitalet frånräknat,
ungefär svara emot varandra. Då emellertid det vore oundvikligt att i en
snar framtid ett nytt tillskott av kapital sker, delvis i sammanhang med viss
omläggning och utvidgning av driften, föranstaltade Kungl. Maj :t under senare
delen av 1935 om en fullständig utredning i berörda hänseende, även avseende
lämpligaste sättet för Kalixindustrianläggningarnas sammanförande under gemensam
ledning med domänverkets sågverk i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen.

Eesultatct av denna utredning föreligger i Kungl. Maj:ts proposition nr 193
och motionen nr 326 i denna kammare, till vilka jag hänvisar. Örn man ser på
sid. 18 i Kungl. Maj :ts proposition, finner man, att det nedlagda kapitalet
skall förräntas och dessutom ett överskott uppstå. Enligt 1933 års skogssakkunnigas
utlåtande torde råvarutillgången vara säkerställd för en lång tid
framåt, vilket ju också är en förutsättning för att industrien över huvud skall
kunna drivas Men det har sagts, att det vore bättre att transportera detta
överskott av råvaror, timmer och ved till industrianläggningar söderut, som äro
i stort behov av råvarutillskott, i stället för att driva en rörelse på en nordligare
breddgrad, vilken rörelse därtill vore iner eller mindre statsunderstödd.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

Emot detta argument kan anföras, att Kalixindustrien är lokaliserad till en
relativt tätt befolkad ådal, och man kan inte lämna dess befolkning utan stöd.
En överflyttning av arbetslösa eller arbetsbehövande söderut i någon nämnvärd
utsträckning är otänkbar. Man måste för övrigt komma ihåg, att detta
är en gränsbygd, som helt enkelt inte kan avfolkas, och vars befolkning inte
får lämnas i armod. I omedelbar närhet på andra sidan gränsen arbetas det
för fullt, och det kan lätt uppstå farliga komplikationer, om man lämnar en
dylik landsbygd åt sitt öde. Enbart dessa skäl motivera ett upprätthållande
av driften. Hur skall då detta ske?

Då skogarna huvudsakligen ägas av staten, torde man ej kunna räkna med
enskilda företagare, utan rörelsen måste drivas med statens medverkan. För
att detta skall ske i bästa samförstånd med konkurrerande svensk industri och
dessutom bliva för staten vinstgivande, torde förutsättningarna vara för det
första ett rättvist bestämmande av råvarupriserna från statsskogarna, för det
andra erfaren och dugande ledning, som med hänsyn till de ständigt varierande
situationerna kan fatta snabba beslut utan att vara bunden utav ämbetsmannens
snävare direktiv, samt för det tredje en sakkunnig revision.

I likhet med av finska staten drivna trä- och cellulosaindustrier och i överensstämmelse
med svenska statens affärsföretag, tobaksmonopolet samt Vincell
spritcentralen torde bolagsformen vara det enda tänkbara för att uppnå
önskad kontroll och effektiv revision. Visserligen driver domänverket sågverksrörelse
vid en del småsågar, spridda här och var i landet, men i detta fall
har man en geografiskt sammanhängande industrigrupp, som synnerligen väl
lämpar sig såsom en enhet för sig i ett av domänverket ägt och dirigerat aktiebolag,
i vars styrelse och revision ingå sakkunniga och ojäviga personer. Ett
intimt samarbete med den nordsvenska industrien både beträffande råvaruanskaffning,
den lokala förvaltningen, virkessortering och försäljningspolitik äro
synpunkter av vikt för det gemensamma bästa. Den stora norrländska sågverks-
och massaindustrien bör ej vid virkesköpen från kronoskogama bli sämre
ställd än det statliga företaget, vilket ej hindrar, att såväl den ena som den
andra kan träffa mångåriga avtal efter sunda, praktiska och likartade grunder.
Det är att befara, att om nu nämnda industrigrupp inrangeras under domänverkets
regi, så blir råvaruanskaffningen en bokföringsåtgärd och intet
annat utanför både kontroll och konkurrens. Under bolagsformen däremot
blir tillvägagångssättet vid virkesinköpen likartat för alla, vare sig vid virkesauktioner
eller genom avtal.

Under diskussionens gång här i kammaren torde komma att framhållas olika
synpunkter, varför jag nu inskränker mig till att erinra örn att bolagsformen
tillstyrkts av länsstyrelsen i Norrbottens län, socialstyrelsen, kommerskollegium
och statskontoret. Det borde därför inte vara någon tvekan beträffande
vad som i detta fall är det rätta.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservation.

Herr Nilsson, August: Frågan örn Kalixverket har som bekant varit en

stridsfrågan här i riksdagen, och partierna lia stått skarpt emot varandra,
när det gällt anslag till detta företag däruppe i översta Norrland. Nu se vi
såväl av utskottets utlåtande som av reservationen, att det inte längre är någon
stridsfråga, utan att det råder en fullkomlig enighet örn att vi måste upprätthålla
Kalixanläggningarna, framför allt för att inte ställa befolkningen däruppe
på bar backe och föranleda en svår arbetslöshet men — såsom vi hört av

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

den siste talaren — även därför att dess belägenhet nära gränsen påkallar
särskild uppmärksamhet.

Den strid, som här äger rum i dag, gäller en detalj, nämligen huruvida domänverket
skall övertaga och direkt driva Kalix träindustri eller om den skall
drivas i form av ett av staten ägt bolag. Personligen får jag säga, att det är
mig omöjligt att förstå, huru en sådan detalj har kunnat uppväcka en så skarp
strid, som den verkligen gjort inom jordbruksutskottet. Det förslag, som har
framställts ifrån motionärer och reservanterna, går ut på att vi skulle från domänverkets
24 sågverk avskilja 3 stycken, Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen,
och slå dessa samman med Kalix träindustri och så bilda ett bolag som
skulle driva dessa fyra sågverk. För min egen del kan jag inte finna annat,
än att detta är ett fullkomligt orimligt påhitt. Sakskäl ha visserligen anförts
för detta förslag. Ett skäl är det att örn verksamheten drives i bolagsform,
skall det vara lättare att överblicka och följa dess ekonomiska resultat. Bokföringen,
menar man, skall då klart visa, hur uselt det går däruppe. Detta
skäl bemötes av den mest sakkunniga myndigheten, nämligen riksräkenskapsverket,
som säger att örn domänstyrelsen sköter verket, kan man få precis lika
säkra uppgifter om hur det går med verksamheten däruppe, som om det vore
ett bolag, som skötte det. Ett annat skäl är att bolagsformen är smidigare och
bättre, mera ekonomiskt lycklig än statsverksamheten. Denna uppfattning är
ju gammal och känd. Och jag skulle kunna sentera denna gamla liberalistiska
uppfattning, i fall det gällde här att välja mellan å ena sidan ren statsdrift
och å den andra ett privat bolag. Rent ekonomiskt sett innebär bolagsformen,
med privat äganderätt, vissa fördelar, som statsdriften saknar, även örn den
senare å sin sida har andra fördelar för sig. Men däremot förstår jag inte,
hur det kan råda någon strid här, när det gäller ett val mellan domänstyrelsen
och ett statens bolag. Staten äger det i det ena fallet såväl som i det
andra. Staten skall utse tjänstemän i båda fallen. Örn det är domänstyrelsen,
som utser dem eller staten som gör det på ett annat sätt, tycker jag kan vara
ungefär detsamma.

Men denna min ståndpunkt är inte Kungl. Maj:ts och inte utskottsmajoritetens.
Propositionen säger bara, att det är enklast och naturligast att i närvarande
läge domänstyrelsen tar hand om det hela, och så får domänstyrelsen
senare utreda, om det är lämpligare, att verket drives på ett annat sätt, t. ex.
i bolagsform. Detta skulle således bli föremål för ett framtida avgörande.
Kär nu både Kungl. Maj :t och utskottet menat detta och säga, inte att bolagsform
icke alls kan komma ifråga, utan bara att det för närvarande är
enklast och lämpligast att låta domänstyrelsen taga hand örn Kalixindustrien,
då synes det mig inte vara stor anledning att kivas om detta. Det är desto
mera skäl att domänstyrelsen får det under sin vård, som denna styrelse själv
vill ha Kalixindustrien och finner detta vara den lämpligaste anordningen, allra
helst som Kalix träindustri icke har någon egen tillgång till råmaterial, utan
det är statens skogar, som skola bestå allt virke, allt råmaterial.

Under sådana förhållanden är det, herr talman, naturligt att jag för min del
yrkar bifall till utskottets förslag, även om min personliga mening i viss mån
är avvikande från utskottets motivering.

Häri instämde herr Asplund.

Herr Ernfors: Herr talman! Det torde vill råda full enighet örn att man

trots alla de förluster, som staten har lidit och kanske i framtiden får lida på
ifrågavarande verksamhet, inte kan lägga ned alltsammans, utan att den måste

Forsin kammarens protokoll IDOG Nr SO.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

upprätthållas. I dag föreligger spörsmålet, huruvida domänverket skall ha
hand örn skötseln eller örn den skall handhavas av ett bolag. Reservanterna
anse, att det med det förra alternativet inte skulle bli en tillräckligt effektiv
revision av verksamheten. Jag vill emellertid instämma med den föregående
talaren, då han sade, att det är fullständigt bevisat genom riksräkenskapsverkets
yttrande, att det visst går an att granska domänstyrelsens åtgöranden
därvidlag på lika nöjaktigt sätt som då det gäller att granska ett bolags
räkenskaper.

Innan jag går vidare in på frågan, ber jag att få säga några ord med anledning
av herr Vollrath Tharas anförande. Jag instämmer i hans åskådning,
att den gränsbygd det här gäller, ej får lämnas åt sitt öde. Det är alldeles
riktigt, men inte tror jag, att den gränsbygden vinner mycket på sådana åtgärder,
varigenom en ständig arbetslöshet bibehålies samtidigt som det inte
lägges två strån i kors för de arbetslösas förflyttning till andra platser. De
arbetslösa här uppe skola väl liksom andra arbetslösa få sin utkomst tryggad.

För att visa lämpligheten av att driva verksamheten i bolagsform anförde
herr Tham som exempel vin- och spritcentralen samt tobaksmonopolet. Ja, örn
saken vore så enkel, kunde man lätt avfärda hela frågan. Men de nämnda bolagen
äro ju sådana, som jag tror skulle gå nära på utan någon skötsel alls.
Vin- och spritcentralen t. ex. får inte sälja så mycket, som folk vill köpa, och
där har man ju rättighet att sätta priserna snart sagt så högt man vill. När
det gäller den här ifrågavarande verksamheten, är förhållandet ett annat. Här
är det läget på världsmarknaden, som är avgörande, och då ställer det sig på
ett annat sätt.

Jag skulle inte ha yttrat mig i denna fråga, om det inte varit så, att jag
flera gånger varit där uppe och sett ifrågavarande anläggningar. För ett par
år sedan hade jag också såsom statsrevisor tillfälle att se alla handlingarna
rörande Kalixverken, och de voro minsann inte av glädjande art. Jag ber att
få påpeka, att domänverket har fått lämna kredit under ända upp till två år
åt dessa verk för inköpt råmaterial, och jag undrar, vilka enskilda företag som
lia den förmånen. Kalixverken lia vidare fått sådana jämkningar i kontrakten
i fråga om priserna på råvaror, att domänverket inte erhållit på långt när ett
så högt rotvärde på skogen, som det skulle ha fått, om det sålt till enskilda
köpare. Under åren 1927—1930 har domänverket ansett sig ha förlorat
768,059 kronor på sina leveranser till Kalixsågverken. Då riksdagen år 1931
anvisade 2 miljoner kronor till aktieteckning, uttalade riksdagen, att den förväntade,
att de till buds stående arbetstillfällena fördelades på sådant sätt, att
största möjliga antal arbetare måtte under olika perioder erhålla arbetsinkomst.
dag hänvisar i det sammanhanget till vad som står på sid. 35 i Kungl. Maj :ts
proposition, där det ju tydligt visas, att detta riksdagens önskemål icke på
något som helst sätt kunnat förverkligas av Kalix trävaruaktiebolag. De anförda
siffrorna visa, att antalet hjälpbehövande från 1925 ständigt stigit ända
till 1934, då det sjönk i avsevärd grad.

Här har påpekats, att en hel del institutioner ansett, att det skulle vara fördelaktigare
om ett bolag hade hand örn rörelsen i stället för domänverket,
men man har då underlåtit att tala om, vilka av de hörda myndigheterna som
uttalat sig i motsatt riktning. Jag ber då att få påpeka, att svenska trävaruexportföreningen
har uttalat sin förvåning över att utredningsmannen
inte ingått i prövning av frågan om huruvida fortsatt statsdrift vore ur ekonomisk
synpunkt tillrådlig. Såsom den föregående talaren påminde om,
har riksräkenskapsverket också ansett, att det är lämpligast att låta domän -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

verket sköta dessa affärer. Domänverket har i sitt yttrande rent och klart
sagt ifrån, att det för sin del inte anser det vara eftersträvansvärt att ha hand
om verksamheten. Jag tror således inte, att man på något sätt kan göra gällande,
att domänverket lagt två strån i kors för att få dessa sågverk under
sitt hägn, utan jag tror, att det är tvärtom. Domänverket säger också — och
vi få väl ändå medge, att domänverket är så pass sakkunnigt, att man måste
taga mycket stor hänsyn till dess uttalanden — att kalkylerna äro byggda
på mycket ovissa förhoppningar. Vidare framhåller domänverket, vilket ju
är allmänt känt, att utbyggnaden av sågverksindustrien i Norrland redan nu
är för stor, eftersom råvarutillgången är ganska knapp. I det sammanhanget
ber jag att få tala örn en sak, som kanske inte så många av kammarens
ledamöter lia reda på, nämligen att i Sundsvallsdistriktet bristen på råvaror
är så stor, att man där under den gångna vintern sökt tillfredsställa sitt virkesbehov
från både Dalarna och Uppland. Domänverket anser liksom utredningsmannen,
att det är principiellt riktigt, att det virke, som dessa sågverk
behöva, skulle inköpas från domänverket till gällande marknadspriser.
Domänverket anser naturligtvis, att det inte skulle vara affärsmässigt att på
grund av vissa statens förpliktelser sälja virke till billigare pris åt dessa sågverk
än man kunde fa, örn man sålde på annat håll. Domänverket påpekar
dock, att Kalixbolaget under de fem senaste åren ej blott fått medgivande att betala
underpris utan till och med har haft den fördelen, att råvarupriset anpassats
efter bolagets egna försäljningar först efter skeppningsårets slut. Kan
inte ett bolag driva sin verksamhet med vinst, då det får betala råvaran i förhållande
till det pris, som erhålles för den färdiga produkten, då måste det
absolut vara något fel med bolagets skötsel.

Jag erkänner emellertid, att det, såsom redan har framhållits, i stort sett är
sociala hänsyn, som här måste göra sig gällande. Det är beklagligt, att det
skall finnas så mångå arbetslösa här uppe, som inte kunna få någon anställning.
Men jag måste fråga mig, örn man här gått riktigt till väga, då man
sökt lämna hjälp. Här bygger domänverket om sina sågar, Kalix sågverk,
som brann ned jag tror 1934, har byggts upp igen, men på vilket sätt har denna
ombyggnad och återuppbyggnad skett? Jo. sågverken lia moderniserats på
ett sådant sätt, att en mycket stor del av de arbetare, som förut hade sysselsättning
vid sågverken oell brädgårdarna, lia mist anställningen. Nu är det
inte längre fråga örn att man skall ha sågramar på 140 ä 150 slag utan mera
än dubbelt, och^nu skall det vara en halv gång till så stor slaglängd. Och i
brädgårdarna får det inte finnas stapelläggare eller plankbärare, utan allt arbete
skall utföras med maskiner. Jag frågar: ar det på det sättet man avhjälper
arbetslösheten? Det är ett sätt att driva verksamheten ekonomiskt,
det medger jag, men arbetslösheten blir inte avhjälpt med sådana medel, utan
staten måste därför ingripa på annat sätt för att hjälpa de arbetslösa.

I det sammanhanget måste jag ännu en gång hänvisa till tabellen på sid. 35
i propositionen.^ Där finnas uppgifter på de understöd, som de arbetslösa i
medeltal lia erhållit, och jag mäste ställa mig ganska undrande inför dessa siffror.
De understödsbelopp, sorn. här lia utgått, äro så stora, att de till loeb
med överstiga de löner, som vi jordbrukare kunna ge vårt arbetsfolk. I min
hemsocken finns en järnindustri, som framställer handelsjärn. Jag kan icke
på kronan uppge, hur slör inkomst dessa arbetare lia i medeltal, men jag är livligt
övertygad örn att deras medelinkomst icke uppgår till 1,694 kronor, det belopp,
som de arbetslösa i Nederkalix i genomsnitt erhöllo år 1929. Inte kan
väl någon tro, att människor skola vara så dumma, att de söka sig arbete på
annat hall, vilket inte kan bli annat arbete än i jordbruket, då de få ett ar -

Nr 80.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

betslöshetsunderstöd, som är mycket större ali den inkomst de möjligen skulle
kunna få någon annanstans, i synnerhet om de till på köpet ha växt fast där
uppe.

Jag kan, herr talman, inte finna, att bolagsformen är på något sätt lycklig.
Den hittillsvarande skötseln av bolaget påminner nästan örn en historia, som
staten för några år sedan hade att klara upp, nämligen Hälleforsbolaget. I
det fallet fick staten satsa pengar oupphörligen, och så var det till sist fråga
örn att satsa ytterligare 1 1j2 miljon kronor. Då var det bara jag och ännu
en ropandes röst i öknen, som yrkade avslag. Den summan blev anslagen
också, och året därpå fingo 21 1/2 miljoner kronor avskrivas. Här tycks det
inte heller finnas någon botten. Här vill man, att staten bara skall släppa till
pengar, allt under det att verksamheten skall få skötas på samma sätt och på
samma villkor som tidigare. Då skötseln under de gångna åren inte visat sig
tillfredsställande och då jag likväl inte kan tillstyrka annat än att dessa sågverk
hållas i drift, kan jag, herr talman, inte finna annat än att utskottets
förslag är att föredraga, och jag ber att få yrka bifall till det.

Herr Hansén: Innan jag går närmare in på den föreliggande frågan, anser
jag mig böra taga upp till bemötande ett yttrande av domänstyrelsen över
utredningsmannens förslag. Jag har ytterligare fått anledning därtill, sedan
siste ärade talaren citerade detta yttrande och använde det som ett argument
för sin särskilda ståndpunkt. Domänstyrelsen säger i detta yttrande, som den
föregående ärade talaren citerade ur propositionen, att tillgången på råvaror
för sågverksindustrien i Norrbotten »måste betecknas som ganska knapp.
Skulle statens skogar helt förse ifrågavarande industrier med erforderligt
virke, komme intet eller i varje fall obetydligt timmer att från statsskogarna
kunna tillhandahållas i den fria marknaden». Och sedan heter det: »Den
virkestillgång, som av 1933 års skogsindustrisakkunniga angivits som tillgänglig,
syntes nämligen vara alltför högt beräknad.» Märkligt nog har herr statsrådet
inte fortsatt att citera domänstyrelsens yttrande. I fortsättningen av
detsamma förklaras, att anledningen till detta förhållande, att skogsindustrisakkunniga
räknade med så stor skogstillgång, är den, att de sakkunniga räknade
med för låga avdragsprocent för tekniska skador etc. Jag föranledes
att taga upp detta påstående till bemötande, då det förhåller sig på det sättet,
att skogsindustrisakkunniga, som jag tillhörde, innan de togo ställning till
denna fråga, hade ett par dagars överläggningar med erfarna skogsmän ifrån
hela Norrland och representanter för kungl, domänstyrelsen. Vi hade dessutom
tillgängliga de av domänstyrelsen föreslagna avdragsprocenten, och jag
tillåter mig att återge dem för att få dem antecknade till kammarens protokoll.

För Nedre Torne älv hade domänstyrelsen föreslagit en avdragsprocent på 4,
medan de sakkunniga satte 8 procent; för Kalix älv föreslog domänstyrelsen

2 procent, de sakkunniga satte 6; för Råne älv föreslog domänstyrelsen 6 procent,
de sakkunniga satte 7; för Lule älv föreslogs 1 procent, de sakkunniga
satte 3; för Pite älv föreslog domänstyrelsen 1 procent, de sakkunniga satte

3 procent.

Som kammarens ledamöter behagade finna, ha de skogsindustrisakkunniga
höjt domänstyrelsens egna siffror med ända upp till 100 och 200 procent. Det
är ägnat att förvåna, att det kungliga ämbetsverket med kännedom därom tilllåtit
sig att med den motiveringen underkänna 1933 års skogsindustrisakkunnigas
beräkningar. En annan sak är, om man ställer sig tvivlande till det
grundmaterial, som finnes tillgängligt vid bedömande av dessa problem, narn -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

ligen riksskogstaxeringens uppskattning av skogstillgångarna Ilar i landet.
Det finns emellertid inte något annat material, och man måste följaktligen
bygga alla sina beräkningar därpå. De sakkunniga hade i det hänseendet
jämväl en överläggning med dessa erfarna skogsmän från hela Norrland och
vidare med länsjägmästarna i hela södra Sverige för att få höra deras uppfattning
örn detta grundmaterial. Utlåtandena blevo samstämmigt, att man
i stort sett hade funnit en överraskande överensstämmelse mellan riksskogstaxeringens
uppskattning och den praktiska erfarenheten. Det fanns skogschefer,
som under åtskilliga år hade bedrivit avverkningarna just på sådant
sätt, att de skulle kunna utröna, örn denna uppskattning var hållbar eller inte,
och de meddelade sedermera de sakkunniga vad de kommit till för resultat.
Detta visade en överensstämmelse med de teoretiska beräkningarna av riksskogstaxeringen,
som var överraskande både för dem och för oss. Trots detta
kan det givetvis finnas rum för subjektiva uppfattningar i ena eiler andra
riktningen beträffande vad som är det riktiga. Men örn jag utöver dessa
siffror nämner, att de sakkunniga varit så försiktiga, att de på exempelvis
sulfat- och sulfitved för respektive älvar gjort avdrag för icke ekonomiskt
uttagbart virke med icke mindre än 45 % respektive 8 % för Nedre Torne älv,
för Övre Torne älv med 35 % respektive 8 %, för Råne älv med 40 % respektive
12 %, för Lule älv med 18 % respektive 6 % och för Pite älv med 25 % respektive
7 %, så torde kammarens ledamöter finna, att de sakkunniga varit ytterligt
försiktiga vid bedömandet av de skogstillgångar, som stodo till förfogande
i Norrbottens län. Jag har självfallet såsom på samma gång ordförande i
kommittén och norrbottning varit ytterst angelägen att inte medverka till
någon skönmålning, som jag sedermera skulle bli klandrad för. Jag kan inte
underlåta att säga, att det förefaller mig, som om detta yttrande av kungl,
domänstyrelsen närmast ger bevis för att den högra handen inte vetat vad
den vänstra gjort. Därmed tror jag också, att jag har ryckt undan grunden
för det resonemang, som herr Ernfors byggde upp på detta yttrande.

Jag vill, innan jag släpper frågan örn råvarutillgången, säga, att det är
något vilseledande att, såsom domänstyrelsen gör, tala örn att statens skogar
skulle helt tillgodose virkesbehovet för den utbyggda industrien i Norrbotten.
Det är väl ingen, som tänkt sig det. Munksunds aktiebolag, som är den största
enskilda företagaren, äger som bekant mycket stora skogar i Norrbotten och
tillgodoser endast fyllnadsbehovet i den öppna marknaden, där bolaget köper
av domänstyrelsen eller privata skogsägare, var det kan få. Det är självfallet,
att vid varje uppskattning av skogstillgången inom Norrbotten eller
någon annan del av vårt land upptas all befintlig skog såväl i statens som
enskild ägo och att det visas fram vad som sålunda teoretiskt står till förfogande.
Men då får man givetvis inte förbise, att man inte kan kommendera
fram hela den per år beräknade avverkningen från den privata skogen. Det
är ju den private skogsägarens ensak, om han vill avverka eller låta skogen
stå kvar till ett kommande år. I dessa tider med låga inlåningsräntor kan
man kanske antaga, att många skogsägare resonera på det sättet: Jag får
bättre avkastning av mitt kapital, om skogen får växa än om jag avverkar
den och sätter in pengarna på banken. Man får givetvis alltid räkna med en
osäkerhetsmarginal så till vida som den teoretiskt beräknade råvarutillgången
för industriell förbrukning inte alltid kommer att motsvaras av den virkesmängd,
som verkligen kommer fram.

Jag vill sedan, herr talman, säga ett par ord till vännen Ernfors. Han
sade, att han som statsrevisor och riksdagsman hade studerat dessa förhållanden.
Jag betvivlar inte vare sig hans intresse för eller hans förmåga att

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

studera problemen i Norrbotten, men han torde förlåta mig, örn jag gör anspråk
på att också kunna de sakerna. Då han talar om arbetslöshetsproblemet
i Kalix och att antalet arbetslösa fortfarande är stort där trots statens
ingripande, så ber jag att få erinra honom örn att då jag för fjorton år sedan
såsom statens förlikningsman började få att göra med de olika företagarna
i Kalixdalen, fann jag, exempelvis örn man skulle göra upp örn flottläggning
av timmer, att sådant kom i stora mängder från Finland nedflottat efter Torne
älv och bogserades till Kalix, där det förädlades. Den svenska timmerfångsten
i Torneälven och Kalixälven gick många gånger söderut. Man kan således
säga, att arbetstillfällen här skapades genom tillförseln av råvaror från Finland
i nästan lika stor utsträckning som genom de inhemska, dels genom den
förädling, som utfördes vid en mängd sågverk, som då för tiden drevos, och
dels genom det arbete, som flottläggning och bogsering av virket ned över
kusten till andra bygder fordrade. Det fanns dessutom snart sagt i varje
havsvik i Kalix skärgård arbetsplatser, där man tillverkade sparrar, pålar
eller annat virke och där det existerade en omfattande skogs- och träindustriarbetarkår,
som, sedan importen av timmer ifrån Finland inte längre kunde
äga rum, helt naturligt blev överflödig. Örn man därtill lägger, att flera av
dessa sågverk blivit nedlagda — en del har man ju med statens hjälp försökt
hålla i gång — så är det lätt att förstå, att det här skall finnas ett överskott
av arbetare inom denna industri, som icke kan placeras i den nu i drift varande
industrien, alldeles oavsett rationaliseringen. Men självfallet spelar också
denna en mycket stor roll, ty av de gamla sågverk, som förut drevos, voro
många mycket primitiva. De förde till sist en tynande tillvaro, och i valet
mellan att rationalisera och att lägga ned rörelsen valde man det senare, och
platserna lades öde.

Till detta vill jag ytterligare erinra örn att problemet Norrbotten bottnar i
att födelsetalet i denna del av Sverige är mer än dubbelt så stort som genomsnittssiffran
för hela landet. I sådana tider, som vi nyss upplevat, med depression
inom skogsindustrierna och svåra förhållanden för jordbruket där
uppe liksom för andra näringsgrenar, är det uppenbart, att man icke kunnat
anskaffa arbete i en utsträckning, som svarar mot denna starka folkökning.
Detta är ett problem, ber jag att få säga kammarens ledamöter, som kammaren
säkerligen kommer att möta många gånger i fortsättningen, och jag är
som norrbottning allvarligt bekymrad för hur man egentligen skall kunna ordna
försörjningen av denna alltjämt växande befolkning. Men sedan befolkningsfrågan
trätt i förgrunden på sätt som skett under de senaste åren och
blivit en hela nationens angelägenhet kan jag inte tro annat än att det också
måste bli angeläget för statsmakterna, att så bedriva sin politik, att de barn,
som växa upp i denna del av vårt land, där födelsetalet lyckligtvis ännu är
högt, också få möjlighet till försörjning och utkomst.

Jag vill till herr Ernfors säga, och det veta ju kammarens ledamöter: jag
är ingen vän av statsdrift. Jag är privatkapitalistiskt inställd, det bekänner
jag gärna. Jag beklagar därför, att det privata kapitalet på sin tid försummade
att känna sitt ansvar mot denna landsändas folk och trodde det vara
möjligt att utan följder draga sig därifrån och lämna bygden åt sitt öde. Det
kunde inte ske, situationen blev sådan, att statsmakterna måste ingripa för
att bereda dessa människor existensmöjligheter. Och detta har lett till det
läge, i vilket frågan nu befinner sig.

Går jag sedan in på det föreliggande förslaget, vill jag till en början erinra
örn att tanken, då man startade denna Kalixindustri, var den — och jag skall
gärna bekänna, att jag var en av målsmännen för den tanken — att man skul -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

le få denna industri förankrad hos bygdens folk och få dess intressen knutna
vid densamma. En ansats gjordes, men tyvärr kom den ekonomiska svårtiden
emellan och gjorde det omöjligt för flertalet av aktietecknarna i bolaget att
lösa in sina teckningar. Jag är ledsen, att jag nödgas säga, att det är mer än
beklagligt, att å andra sidan ett betydande antal aktietecknare, som kunnat
och alltjämt kunna betala, likväl underlåtit att göra det. Nu har herr statsrådet
behandlat de aktietecknare, som ej betalt sina teckningar, mycket välvilligt,
och för deras räkning, som ingenting förmå, får man tacksamt erkänna
detta. Däremot måste jag säga, att när det gäller dem, som kunnat men
inte velat betala, är det närmast demoraliserande, att det allmänna handlar på
det sätt, som föreslås i propositionen. Jag anser, att ekonomiskt ansvar, som
man åtagit sig, skall man bära och inte skjuta över vare sig på staten eller
på andra personer. Yar och ep skall svara för det han åtagit sig, så långt han
kan. Nu föreslås emellertid en annan lösning, och det är ingenting att göra
åt den saken. Men nog är det egendomligt, såsom herr Lövgren påpekat i
sin motion, att de aktietecknare, som känt sitt ansvar och betalat sina aktier
kontant eller inom få år, lämnas åt sitt öde, medan de aktietecknare, som
trots förmåga uraktlåtit att betala, nu slippa undan med att erlägga 20 procent
av beloppet. Jag påpekar detta — kammaren kan själv göra sina reflexioner.

Jag kommer så in på frågan örn aktiebolagsformen. En föregående ärad
talare har från denna plats erinrat örn att hela raden av hörda myndigheter
med undantag av riksräkenskapsverket tillstyrkt aktiebolagsformen. Utskottets
talesman betecknade det sistnämnda verkets utlåtande såsom det mest sakkunniga.
Jag skall inte klassificera de olika myndigheternas sakkunskap på
området. När det gäller att bedöma detta spörsmål, kommer det närmast an
på sunt praktiskt förstånd och kanske även en smula ekonomiskt förstånd.
Jag vill inte underkänna den enas eller andras kompetens, men jag konstaterar.
att utredningsmannen och den kompakta majoriteten av ämbetsverk bär
tillstyrkt aktiebolagsformen, och jag vill för min del oförbehållsamt lämna
min anslutning till det förslaget. Jag kan inte godta den invändningen såsom
bärande, som finnes i propositionen, att domänstyrelsen, efter vad det
upplysts, har 24 sågverk i andra delar av landet, som den skall sköta och att
detta krävde ensartad förvaltning. Industrianläggningarna i Kalix, Sandviken.
Båtskärsnäs och Lövholmen bilda ett avskilt helt. Det är enligt min mening
tvärtom fullt motiverat, att denna nordligast belägna industrikoncentration
lägges under en särskild förvaltning i aktiebolagsform. Därmed skulle
också undanröjas den anledning till klander mot domänstyrelsen, som möjligen
kan finnas, bland annat byggd därpå, att man anser, att dess förvaltning
icke lika lätt kan göras till föremål för kontroll som ett enskilt bolags. Jag
skulle rent av vilja säga, att den, som ivrar för statsdrift, borde vara angelägen
örn att medverka till genomförande av aktiebolagsformen för att därmed
undanröja anledningen till klander. Som frågan nu ligger till. tjänar det ingenting
till för mig att framställa yrkanden på de olika punkterna i annan
mån än att jag oförbehållsamt yrkar bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen, i vilken föreslås, att verksamheten skall drivas i aktiebolagsform
i stället för i domänstyrelsens regi.

Därutöver vill jag som talesman för min landsända säga, att Kalixindustrien
Ilar fått vara en strykpojke ända sedan den startades. Det iir inte norrbottensbefolkningens
fel, att den kom till. Det berodde, som jag redan har
antytt, på missgrepp begångna av dem, som linde inflytandet och makten över
Norrbottens ekonomiska liv under en gången tid; det är gamla försyndelser,

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

som gå igen. Men jag vill också ha sagt, att de förluster, varom man här
talat, inte äro verkliga förluster. Det får man också ta hänsyn till, då nian
bedömer denna fråga. Örn man icke hade upprätthållit Kalixindustrien utan
i stället nödgats genom understöd försörja de i runt tal 400 arbetare, som
fått sin utkomst genom Kalixindustriens startande, är det lätt att räkna ut
vad det skulle ha kostat från år 1928 till i dag. Räkna bort den summan,
och se sedan efter, om staten har förlorat på den uppoffring dep gjort på
Kalixindustrien eller inte. Och lägg vidare därtill, att arbetslöshetsunderstöd
eller nödhjälpsarbeten icke hade hos dessa 400 människor skapat den
lugna och solida köpkraft och konsumtionsförmåga, som nu kunnat uppehållas
och som i hög grad stimulerat lantmännens och hela bygdens ekonomiska
liv. Genom förefintligheten av denna industri lia inte blott bygdens lantbrukare
haft möjlighet att sälja sina produkter av^skilda slag, utan även de, som
haft små stämplingar på sina skogsskiften, ha haft möjlighet att få sälja sådana
småposter av virke i Kalix, vilka annars äro svåra att avyttra ekonomiskt
vid transport till andra landsändar.

Granskar man sedan de värderingar, som legat till grund för den kungl,
propositionen måste man säga, att de äro minst sagt försiktigt gjorda. Jag
har talat med en av de ärade värderingsmännen, och jag erkänner, att uppdraget
är av den art, att försiktighet måste ådagaläggas. Men jag vill bara
peka på en sak: örn man, som här skett, tar upp sågade trävaror till i genomsnitt
100 kronor per standard vid värderingen av anläggningarna i Kalix och
lägger den siffran till grund för beräkningen av företagets värde i dag, då
har man förfarit hårdare än vid en konkurs. Ty örn ett sågverksbolag i dag
går i konkurs, vågar jag försäkra att lagret i dess brädgårdar ingenstädes säljes
till så lågt pris som 100 kronor per standard. Jag har förvissat mig örn
att Kalixbolaget redan sålt sin produktion i år för i genomsnitt 190 kronor
per standard. Det går an att med en sådan värdering få fram siffror, som
visa förluster, vilka inte äro en realitet. Det är angeläget för mig att framhålla
detta, ty jag vill säga kammarens ledamöter, att vi, som representera
Norrbotten, många gånger känna det pinsamt att behöva framställa krav gentemot
statsmakterna i det ena och andra avseendet, och vi känna det bittert,
örn denna epilog till Kalixanläggningen skulle framstå såsom en förlust för
staten, då en sådan i verkligheten icke föreligger.

Det kunde, herr talman, var en hel del att tillägga örn det stora problemet
Norrbotten, men det sagda må vara nog. Jag tackar för den behandling frågan
hittills har fått, och jag får naturligtvis förklara mig nöjd med frågans
lösning i övrigt, ehuru jag, som sagt, obetingat ansluter mig till reservationen,
till vilken jag, herr talman, 3’rkar bifall.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det går som en röd tråd genom denna
diskussion, att alla talare ansluta sig till tanken, att Kalixindustrien i fortsättningen
skall upprätthållas. Det framgår också av allt, som här sagts, att
motiveringen för denna ståndpunkt är, att den ekonomiska verksamheten där
uppe i landets nordligaste delar måste upprätthållas av befolkningspolitiska
skäl. På den punkten äro vi sålunda fullkomligt eniga. Å andra sidan är det
självklart, att det icke är någon affär för staten i dess egenskap av skogsägare
i Norrbotten att driva denna industri. Det är alldeles uppenbart, att om domänverket
fick tillåtelse att såsom förut sälja sitt virke i den öppna marknaden
— köpare äro framför allt sydligare belägna verk, vilka behöva tillskott
till sina egna avverkningar, och de kunna betala högre priser än som i allmänhet
kunna erhållas — skulle det medföra ett större ekonomiskt utbyte för den

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

svenska staten. Vi tyckas emellertid alla vara eniga om att det ekonomiska
offer, som ligger däri, att domänverket icke får tillfälle att sälja sina virkesposter
i Norrbotten till de högre priser, som det annars skulle ha varit möjligt
att få, bör staten göra för att upprätthålla industrien där uppe.

Jag går därför inte vidare in på detta huvudspörsmål, ty örn det tyckas alla
vara eniga, utan jag går genast över till den mindre fråga, som här är föremål
för diskussion, nämligen frågan, huruvida efter ett övertagande från statens
sida av Kalixindustrien denna verksamhet skall drivas i domänverkets
egen regi eller i form av ett av staten ägt bolag.

Jag vill nu inledningsvis förutskicka, att skall denna industri i Norrbotten
ha någon framtid, kan den icke organiskt skiljas från domänverket — det tror
jag också alla äro eniga örn. Man kan icke driva en stor trävaruindustri utan
tillgång till egna skogar. Vi måste komma bort från denna konflikt mellan
statens intressen som skogsägare och statens intressen av social natur. Här
liksom på andra områden inom trävaruindustrien är det viktigt att ha ett starkt
band mellan skogstillgångarna och industrien. Det kommer man inte ifrån,
och det förefaller mig, som om de båda meningsriktningarnas anhängare lia
samma åsikt också i den frågan. Såvitt jag kunnat finna, är det även huvudmotionärens,
herr Thams, mening, att domänverket skall ha ett stort inflytande
på det nya bolag, som han vill, att vi skola skapa. Enligt hans förslag skall
nämligen Kungl. Maj :t utse endast en minoritet av bolagets styrelse, efter vad
jag har förstått, under det att majoriteten skulle tillsättas av domänstyrelsen.
Man kan alltså säga, att det här närmast gäller frågan att på det ena eller
andra sättet ordna domänverkets ställning som industriföretagare.

Nu lia här i debatten och i motionen och annorstädes förts fram vissa argument,
som skulle tala till förmån för bolagsbildningen. Jag vill för min del
säga, att de argumenten äro föga hållbara. Det har visats under diskussionen,
att argumentet, att man får en mera översiktlig bokföring, om bolagsformen
användes, inte håller. Ty alla måste väl medge, att bokföringen kan ordnas
så, örn domänverket handhar denna verksamhet, att den blir precis lika överskådlig
som i ett bolag. Det är uteslutande en fråga örn hur bokföringen skall
anordnas. Det resonemanget kan icke utgöra något skäl för att bolagsformen
är att föredraga.

Vidare säger man, att örn domänverket toge detta örn hand, blir det inte
lika stor möjlighet till kontroll som örn det bleve ett bolag. Det har här redan
av herr Nilsson påpekats, att riksräkenskapsverket, som väl åtminstone på
den punkten måste betraktas som mest sakkunnigt, förklarat att detta antagande
är fullkomligt oriktigt. Det finns inte någon anledning att gå den
vägen för att få den nödiga kontrollen.

Vidare har här anförts, att det skulle föreligga större möjligheter att få en
sakkunnig och fackmannamässig ledning av denna industri, örn man har ett
särskilt bolag, än om man har domänverket som direkt ägare. Men, mina herrar,
hur kan man komma till en sådan slutsats? Det ligger väl i sakens natur,
att om domänverket har denna verksamhet i egen regi, är den egentligen ledaren,
och den, som har makten, generaldirektören och chefen för kungl, domänstyrelsen.
Det är han, som är domänstyrelsen och han som fattar besluten.
Örn domänstyrelsen har aktierna i ett företag, vem är det som behärskar aktiemajoriteten
och som i verkligheten har inflytandet? Jo, det är generaldirektören
och chefen för kungl, domänstyrelsen! Hur skall man kunna påstå, att
man i ena fallet lättare kan få en sakkunnig, fackmannamässig ledning än i
det andra fallet?

Vidare har det också sagts, att det kan etableras ett bättre samarbete med

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

konkurrerande företag, om man Ilar ett bolag. Jag säger: När det i grund ock
botten ändå måste bli den ledande mannen inom domänstyrelsen, på vilken
detta måste bero, kan det inte gärna på den punkten bli någon skillnad, örn
man bär ett bolag eller om man inte Ilar något bolag. Därför vill jag för min
del inte tillmäta de argument, som här förts fram, någon större betydelse.

Men jag är likväl själv anhängare av tanken att denna industri bör göras till
ett bolag under domänstyrelsen. Och varför har jag den meningen? Jo, därför
att det för närvarande inte finns några regler för domänstyrelsens industriella
verksamhet, det finns inga bestämmelser, givna av statsmakterna, angående
hur domänstyrelsen skall sköta sin industri, men jag misstänker och
fruktar, att en vacker dag komma statsmakterna att förklara, att vi inte kunna
lia denna stora statsverksamhet oreglerad. När den dagen kommer, ha vi att
välja mellan att taga bolagsformen eller att göra reglementen för statens industrier,
med avlöningsbestämmelser och en tung ämbetsmannamässig organisation.
Jag säger, att den senare vägen böra vi inte gå. Den passar inte. Då
är det bättre, att man gör örn det hela till ett statens bolag för att få in verksamheten
under aktiebolagslagen. Det är smidigare och lättare. Även jag
menar sålunda, att man en gång skall komma fram till en organisation av
denna industri såsom ett bolag.

Men, mina herrar, den situationen föreligger inte i dag. Det finns inte något
förslag om att statsmakterna skola lägga sin reglerande hand över detta
verksamhetsområde. Det är inte aktuellt ännu. I dagens situation gäller följaktligen
ingenting av det man här anfört till förmån för bolagsformen. Men
det kan komma att gälla den dag, då Kungl. Majit och riksdagén börja vilja
tillämpa avlöningsreglementen för denna verksamhet, och då först är det tid
att säga stopp.

Detta gör, att jag för min del har ansett, att vi så väl kunna vila på hanen,
när det gäller frågan örn bildande av ett bolag. Och vi böra göra det av vissa
skäl, som säkerligen inte kunna motbevisas. Det är dock så, som här sagts,
att domänverket har tjugufyra sågverk. Domänverket är en stor exportör av
sågat virke exempelvis till England. Domänverket har en enhetlig försäljningsorganisation
och enhetliga skeppningsavtal för detta timmer, det har enhetliga
bestämmelser om sortering och mycket annat sådant. Om man nu
utan vidare förberedelser och utan att ytterligare överväga detta sakförhållande
genomför ett bolagsbildande, så bryter man sönder en enhetlig ekonomisk
organisation utan att veta vad man skall sätta i stället.

Eftersom det nu inte är aktuellt, huruvida man skall tillgripa bolagsformen
eller ^ej, eftersom det är en sak, med vilken vi mycket väl kunna vänta några
år, så menar jag, att vi böra dröja med avgörandet och under tiden göra den
fortsatta utredning, som är nödvändig för att vi skola kunna klargöra för oss,
vilken betydelse för domänverkets övriga verksamhet det får, örn vi bryta ut
de tre stora sågverken i norr till ett särskilt bolag.

Nu kan någon invända: Borde inte denna utredning vara gjord, innan förslag
förelädes riksdagen? Jag tror, att vi allesammans äro eniga därom, att det
är nödvändigt att redan nu vidtaga vissa åtgärder för att sanera de ekonomiska
förhållandena i fråga örn Kalixindustrien. Därför bör ett beslut fattas i år.
Och det beslutet bör enligt mitt förmenande bli, att vi nu låta Kalixbolaget
likvidera och låta staten övertaga verksamheten genom domänverket. Vi få
sedan fortsätta utredningen om denna industris organisation. Jag är övertygad
örn att när den blir slutförd, komma vi fram till det resultatet, att vi
organisera domänverkets industrier i Norrbotten såsom ett särskilt bolag för
att slippa andra betungande bestämmelser från statens sida. Jag tror därför,

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

att även de, som hylla tanken, att denna industri bör organiseras såsom ett
statens bolag, gott och väl kunna ta utskottets, d. v. s. Kungl. Maj :ts, förslag.
Det kommer inte att lägga hinder i vägen för realiserande av bolagstanken,
men det ger det nödiga rådrum, som behövs med hänsyn till utredningen beträffande
domänverkets övriga verksamhet. Vi få lov att komma ihåg, att vi
icke allenast ha att taga hänsyn till Kalixindustrien såsom en isolerad företeelse,
utan också äro skyldiga hänsyn till den inverkan en omorganisation kan
få på domänverkets övriga verksamhet, som är ännu större och mer betydelsefull
än Kalixindustrien.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! När jag åhörde herr Ernfors’ an förande,

undrade jag en god stund, varthän han skulle komma och slutligen
yrka. Han anlade överhuvud taget mycket kritiska synpunkter på Kalixindustrien,
och jag trodde en stund, att han skulle komma fram till ett avslagsyrkande
på den gjorda framställningen. Men det gjorde han inte, utan han
stannade för -— såsom det från hans synpunkt minst farliga — att yrka på
överlåtelse av driften åt domänverket. Men herr Ernfors har väl icke förbisett,
att denna hjälpform är för statens vidkommande minst lika riskfylld och
betyder lika mycket i fråga örn hjälp som den andra? Det förhåller sig inte
så att ett överförande i domänstyrelsens ägo på något sätt minskar statens
risker.

Aven jag har en ganska kritisk inställning till en del åtgöranden beträffande
Kalixföretaget, men jag vill i detta sammanhang inte närmare gå in därpå,
enär läget är sådant, att det här endast gäller vilken form hjälpåtgärderna skola
få. Man har nämligen kommit därhän, att man ansett det för befolkningens
skull vara nödvändigt att stödja Kalixföretaget och att det därvidlag närmast
gäller formen för denna hjälp.

Herr statsrådet uttalade, att man ännu inte bör ta bolagsformen, ehuru han
ansåg denna form vara den lämpligaste. Men saken ligger ju så till, att en
särskilt tillsatt utredningsman har angivit två alternativ — att företaget skulle
drivas av domänstyrelsen eller av ett statsägt bolag —■ och givit sitt förord
just åt bolagsformen. Detta förslag föreligger i så utarbetat skick, att det
bör kunna av riksdagen antagas. Förslaget är vidare tillstyrkt av de flesta
hörda myndigheter, däribland statskontoret, kommerskollegium och socialstyrelsen,
men däremot icke av riksräkenskapsverket.

Nu kan man, såsom även här skett, göra gällande att det är tämligen likgiltigt
vilken form det hela får. Man får i alla fall den nödvändiga översikten,
örn bokföringen inom domänverket lägges på ett rätt sätt. Jag och många
med mig har emellertid den uppfattningen, att bättre kontroll och översikt
ernås genom särskiljande av sågverksdriften från domänverkets övriga drift
och det skulle för statens del även i övrigt vara fördelaktigare med ett särskilt
bolag, i vilket även skulle ingå domänverkets tre större sågverk i Norrbotten.
Örn det tillsättes en specialutbildad, självständig chef för det nya bolaget har
denne större frihet, om han får driva företaget under bolagsform. Det torde
även vara större säkerhet för att virkespriserna bliva bestämda i överensstämmelse
med verkliga marknadspriset, örn en direkt avräkning komme att äga rum
mellan vederbörande revirförvaltare och bolagsledningen. Båda parterna skulle
ha direkt intresse av rätt avvägande av priserna, enär direkta köp måste göras
av bolaget. Vid bedömandet av företagets driftresultat spela ju virkespriserna
en avgörande roll. Vidare skulle bolagsledningen få driva företaget på jämställd
fot med andra privata företag och en klar överblick skulle erhållas genom
bolagets balansräkning.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. ni. (Forts.)

Man kan knappast undgå få den uppfattningen, att det inom vissa kretsar
föreligger en ängslan för att få fram det verkliga resultatet av driften. Man
vill måhända inordna det under domänverket, för att det sedan inte skulle
synas, hur företaget kommer att gå, och på så sätt trygga de framtida försörjningsmöjligheterna
för traktens folk. Det är, som örn man hade en känsla av
att man inte vill ha fram det rätta resultatet av den fabriksdrift, som staten
under mycket stora uppoffringar och under stora risker bedriver där uppe.

Jag tycker, att man inte minst på de skäl, som herr statsrådet anfört, skulle
vara angelägen att tydligt se, hur det försök utfaller, som staten här är färdig
att göra genom att i stor skala driva virkesförädling. Hitintills har det varit
så, att domänverkets drift i stort sett varit begränsad till skötseln av statens
skogar och försäljning av virket, under det att virkesförädling ansetts vara en
rörelse, som staten ej borde bedriva. När man nu skall utsträcka denna verksamhet,
är det då inte skäl att försöka få en så klar överblick över förhållandena
som möjligt?

För dem, som inte ansett sig kunna gå med på högerreservanternas yrkande,
emedan bolagsformen i detta fall skulle vara mindre förenlig med socialistisk
uppfattning, skall jag tillåta mig att läsa upp några ord ur en ledare i SocialDemokraten.
Den var visserligen införd för så länge sedan som den 17 mars
och vi skriva nu maj, och det är ju rätt ofta som uppfattningarna skifta, men
jag förmodar, att man åtminstone på något håll skulle kunna ta ett visst intryck
av vad där säges. I ledaren diskuteras frågan örn statsindustriens arbetsformer
och bl. a. statens trävaruindustri i Norrbotten, örn vilken det heter:

»Vi Ira för vår del allt ifrån dessa företags tillkomst förfäktat den åsikten
att aktiebolagsformen är att föredraga framför domänverkets egen drift, och
ingenting har hittills inträffat som rubbat denna uppfattning, utan tvärtom
så äro vi nu mer än någonsin övertygade örn att aktiebolagsformen bjuder på
avsevärda fördelar vid ''socialiseringen’ eller rättare sagt förstatligandet av
en industri. Det är således en lek med ord eller en missuppfattning, då man
framställer den ena av dessa organisationsformer som mera ''socialistisk''. Skillnaden
mellan dessa organisationsformer är den, att man i det ena fallet erhåller
möjligheter till kontroll av verksamheten och en smidig organisation av försäljning
och drift samt därjämte möjligheter att i styrelsen för företaget insätta
personer, som representera såväl länets som det allmännas intressen. I
det andra fallet får man en byråkratisk organisationsform, sådan som domänverkets
nu en gång är, d. v. s. tungrodd och i saknad av intresse för utvecklingen
inom den bygd, där verksamheten är förlagd. Domänverket är möjligen en
god förvaltare av skog, men det är Näppeligen något tillfredsställande organ
för organiserandet av industriell drift i större utsträckning.»

Det är denna uppfattning, som gör sig gällande hos socialdemokraterna den
ena gången. Den andra gången är nian så rädd för att tala örn bolag, att man
genast förklarar, att här måste domänverket träda till för att rädda de stackars
människor, som det är''fråga örn, från den risk som skulle ligga däri, att
de finge lov att arbeta under ett bolag.

Är det så, att man är övertygad örn att den bästa formen är bolag — och
det ville ju också statsrådet Sköld göra gällande — varför skulle man inte
redan nu gå till ett beslut i en sådan riktning? Jag tror inte alls att det går
så lätt, som herr statsrådet Sköld syntes förmena, att inom en kort tid kunna
komma fram till en bolagsbildning via en företagsform i domänverkets egen
regi. Det har alltid visat sig vara oerhört svårt att komma ifrån en organisation,
som man anordnar, då man binder sig vid en hel del saker, som det

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

sedan kan vara både dyrbart och besvärligt i olika avseenden att komma
ifrån.

Jag skall skjuta in också en annan fråga. Uppstår det inte, i och med att
domänverket övertar rörelsen, en fråga örn pensionering av de arbetare, som
äro sysselsatta vid företaget? Kan inte detta medföra konsekvenser, som man
nu inte är riktigt på det klara med och som man inte kan överblicka? Jag
vet inte, hur det förhåller sig, men jag vet, att i en del andra verk, som driva
företag, är det så, att just den statliga formen medför ganska vittgående konsekvenser,
när det gäller pensioneringsskyldighet och dylikt.

Då jag, herr talman, kommit till den bestämda uppfattningen, att riksdagen
i detta fall bör ansluta sig till bolagsformen, tillåter jag mig att instämma i yrkandet
örn bifall till reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag hade egentligen endast begärt

ordet för att lägga till rätta ett par yttranden, som lätt kunde leda till missförstånd.
Men den siste ärade talaren har ju argumenterat på ett sådant sätt,
att det kan ha sitt lilla intresse att även något syssla med vad han i övrigt
yttrade.

Är inte herr Gustafsons argumentering en smula olycklig, när han förklarar,
att ena gången säga socialdemokraterna si och andra gången så? För att visa
dessa kontraster läste han gentemot herr Nilssons yttrande upp en artikel i
Social-Demokraten, som, örn jag inte missminner mig, var signerad av riksdagsman
Lövgren i Boden. Det är ju intressant, att han på detta sätt får tala också
i denna kammare. Men jag kan inte förstå, att det förhållandet, att två socialdemokratiska
riksdagsmän ha olika mening i en sak, kan ha större betydelse än
att herr Fritiof Gustafson och herr Ernfors lia olika mening. Att det kan finnas
olika meningar inom samma parti, är det i och för sig någonting oriktigt?

Herr Fritiof Gustafson frågade, varför man inte nu skulle kunna slå till, då
det ju faktiskt skett en utredning och utredningsmannen kommit till ett visst
resultat. Men det är, såsom jag påpekade, på det viset, att utredningsmannen
inte upptagit till granskning frågan örn konsekvenserna av en bolagsbildning
för domänverkets övriga verksamhet. Det är en fråga, som sedermera kommit
upp i domänstyrelsens yttrande. Som jag här redan angivit, är jag principiell
anhängare av en bolagsbildning, men jag har funnit att tiden ännu inte är inne,
och den uppfattningen fick jag, när jag läste domänstyrelsens yttrande.

Inom parentes vill jag stryka under en sak: när herrarna jämt och ständigt
köra fram med sakkunniga myndigheter, varför tala inte herrarna om vad den
mest sakkunniga av alla myndigheter har sagt, nämligen domänstyrelsen? Ty
det är väl inte att pricka eller förringa något annat verk att säga, att denna
styrelse, vilken är den enda som driver sågverksrörelse och har skogsbruk och
som därtill under alla omständigheter är den, som skall komma att övertaga
denna verksamhet, är den par préférence sakkunniga? Och denna styrelse avstyrker
bestämt, att det nu blir en bolagsbildning. Det är väl egentligen där,
som motståndet mot bolagsbildningen sitter, och inte hos mig.

Nu tycktes herr Gustafson vilja insinuera, att domänstyrelsen skulle vilja
dölja för världen, hur denna industri kommer att gå. Det kan väl inte gärna
vara möjligt, eftersom domänstyrelsen inte vill lia denna industri under sig
utan hellre vill sälja virke i fria marknaden. Detta sätt att argumentera är
inte rimligt. Men när domänstyrelsen, som är den sakkunniga myndigheten
och som skall taga konsekvenserna av riksdagens beslut, säger att ett genomförande
av en bolagsbildning på sätt utredningsmannen föreslagit medför ett sönderbrytande
av verkets hela organisation för försäljning och befraktning av

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

sågat timmer till utlandet, då erkänner jag, att detta är en så pass allvarlig
anmärkning, att jag inte kunnat ta på mitt ansvar att förorda, att Kungl.
Majit och riksdagen utan vidare skola besluta en bolagsbildning, utan att vi
veta vilka konsekvenserna bli. Vi kunna i dag inte säga, hur bolaget lämpligen
bör ordnas för att inte domänstyrelsens övriga verksamhet skall få olägenhet
därav.

Här kan inte vara någon ko på isen. Vi kunna vänta och se tiden an. Det
sker ingen olycka, örn vi följa vad försiktigheten bjuder och icke fatta ett förhastat
beslut.

Vidare frågade herr Gustafson — och jag skall sluta med att taga upp den
synpunkten —- örn månne icke ett övertagande från domänstyrelsens sida medför
pensionsförpliktelser. Ja, herr Gustafson, örn domänstyrelsen övertar Kalixverket,
är naturligtvis följden den, att i och med detta komma de anställda
att få samma pensionsrätt som alla andra, som arbeta inom domänverket. Men
herr Fritiof Gustafson tycks ha glömt bort vad som står i hans egen reservation,
att örn vi nu gå bolagsvägen, så skall självfallet detta nya bolag övertaga
statens pensionsförpliktelser rörande personalen vid Båtskärsnäs, Sandvik och
Lövholmen. Vilket vi än göra, får sålunda endera av parterna övertaga den
andra partens pensionsförpliktelser, och jag menar att förpliktelserna inte bli
större i det ena fallet än i det andra.

Herr Tham, Vollrath: Herr talman! Frågan har nu belysts så utförligt

från så många håll, även mycket sakkunniga, att jag kan nöja mig med ett par
repliker.

Herr statsrådet nämnde alldeles nyss, att bolagsformen skulle innebära ett
sönderbrytande av domänverkets hela organisation med avseende på dess förutvarande
sågar. Det är ju inte alls meningen i detta fall, utan domänverket
må ju sköta sin lilla sågverksindustri, som är spridd på ofantligt många ställen
i vårt land. Det berörs inte av den här tanken. Här är det ju fråga örn ett
geografiskt sammanhängande helt och att söka få ihop ett komplex av verk,
vilka tillföras råvarorna genom de förut nämnda tre älvarna. Det ligger vid
sidan örn allt det andra.

Herr statsrådet talade även tidigare örn bokföringen. Det är ingen, som vill
klandra domänverket för dess bokföring, tvärtom. Jag har haft tillfälle att
taga del av domänverkets bokföring över dess sågverk och vet, att den är alldeles
utmärkt och ger en detaljerad bild av läget — för den nämligen, som får
tillfälle att se den. Men det föreligger den stora skillnaden, att för ett bolag
är bokföringen offentlig. Den rapporteras till patent- och registreringsverket
i form av balansräkningar och dylikt, och vilken som helst, som är intresserad
av att kontrollera skötseln av ett bolag, kan göra det. Däremot är ett verk,
drivet i domänverkets regi, undandraget all offentlig kontroll.

Herr statsrådet nämnde, att i spetsen för domänverket lia vi en chef, generaldirektör
Kuylenstierna, och han kan naturligtvis taga hand om denna industri
likaväl som mycket annat. Jag vill förklara, att det inte finns en skickligare och
bättre karl än generaldirektör Kuylenstierna. Honom sätta vi alla ofantligt
högt. Jag tror också att örn det gällde att få en disponent för det blivande Kalixbolaget
— örn det nu blir ett sådant -—- skulle man inte kunna få en bättre
man än generaldirektör Kuylenstierna. Men han är ju tyvärr upptagen genom
sitt chefskap för domänverket, och den sysselsättningen tar ali hans tid i anspråk
och kräver omsorger om företag från Ystad upp till Karesuando. Han
kan inte inrikta sig så enbart på kontrollen av ett av de många företagen, att
man kan anse, att resultatet blir tillfredsställande.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

Jag skall också slutligen be att få säga ett ord till herr Ernfors. Han framhöll,
att Kalixbolaget skötts mindre tillfredsställande och att anledningen till
det dåliga resultatet skulle ligga i en bristfällig skötsel. Med den kännedom
jag har örn Kalixbolagets förvaltning vill jag bestrida ett sådant uttalande. Jag
tror tvärtom, att Kalixförvaltningen är värd vårt fulla erkännande. Ledningen
har haft stora svårigheter, när det gällt att lotsa sig fram mellan skären. Huvudfelet
har varit brist på kapital, och därigenom ha svårigheterna uppstått.
Herr Ernfors klandrade bl. a. bolagsledningen i Kalix för att den byggt en
modern såg och tillämpar moderna metoder, vilket gör att arbetstillgången minskas
i någon mån. Herr Ernfors vill väl inte därmed lia sagt, att han vill gå
tillbaka till medeltida arbetsmetoder, som kräva mycket folk och bli mycket
dyrbara? Men det skulle naturligtvis vara i överensstämmelse med de önskningar,
som herr Ernfors uttalade i detta sammanhang.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag kunde ju ha inskränkt mig till att in stämma

i det anförande, som hölls av min vän herr Hansén på Norrbottensbänken,
men jag vill inte ge mig något sken av att besitta den sakkunskap och
ingående kännedom örn denna fråga, som han otvivelaktigt besitter. Jag har
därför tillåtit mig att begära ordet för att framhålla några få saker.

Vill man eliminera denna fråga, som flera gånger varit uppe i riksdagen,
och få den begravd för alltid, då är det klart att den väg, som utskottet här
föreslagit, är att rekommendera. Jag kanske också bör tillägga, att vill man
minska arbetsbördan för landets regering, skall man gå samma väg. Ty det
är, mina herrar, femte gången, som vi i dag behandla Kalixfrågan i riksdagen,
och det är det tredje departementet, som nu handlagt frågan. Tidigare
har den handlagts i handelsdepartementet, senare i socialdepartementet och nu
slutligen för första gången i jordbruksdepartementet.

Jag har, som herrarna se av årtalen, haft min del i detta sorgliga kapitel under
den gångna tiden — det är vid tre av de fyra tillfällen, som finnas omnämnda
i den kungl, propositionen. Jag måste ju säga, att från de synpunkter,
som jag nyss antydde, skulle det för mig och mina dåvarande regeringskamrater,
som finnas i kammaren, säkerligen vara glädjande, örn man kunde
få bort denna historia från riksdagens behandling. Men jag kan tyvärr —
och jag vill deklarera det omedelbart —• inte se saken på detta enkla sätt, utan
jag tror, att man bör i fortsättningen behandla frågan åtminstone i viss mån
på det sätt, som den blivit behandlad tidigare, d. v. s. såsom en stor social
fråga.

Upphovet till densamma var, att man från ortsbefolkningen och arbetarna
gjorde framställning örn att statsmakterna skulle ingripa för att tillförsäkra
dem arbetsmöjligheter och utkomst och ge ortsbefolkningen möjligheter att
avyttra någon del åtminstone av sina produkter till arbetarbefolkningen i
Kalix. Och på samma sätt se ju jämväl myndigheterna på frågan alltjämt.
Jag erinrar örn att i den kungl, propositionen förekommer ett uttalande från
domänstyrelsen, vari domänstyrelsen förklarar, att örn det »av sociala skill»
vore nödvändigt att driften vid Kalixverket upprätthållcs, så borde bolaget
träda i likvidation och det förfaras på visst angivet sätt. Jag vill i samband
därmed påpeka, att jag, vilket jag redan nu vill deklarera, delar oell gillar
jordbruksministerns uppfattning, sådan den framkommit i propositionen, men
knappast som den framkommit här i dag under debatten. Jag vill erinra örn

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

att i den kungl, propositionen på sid. 38 finns ett uttalande av domänstyrelsen,
där domänstyrelsen säger, att »därest emellertid statsmakterna skulle
anse lämpligt, att ifrågavarande industri inordnades i aktiebolagsform, vore
det enligt styrelsens åsikt nödvändigt, för eliminerande av i det föregående berörda
olägenheter, att styrelsen bleve i tillfälle att ensam dirigera bolaget såsom
en intern organisation». Jag skulle bara vilja tillägga, att det kan väl
knappast bli fråga örn något annat än att domänstyrelsen här kommer, även
örn den inte har uteslutande rätt att dirigera detta företag, att åtminstone ha
ett avgörande inflytande över den ekonomiska verksamheten, och det är nog
så långt ifrån någon nyhet, som att den formen av ekonomisk verksamhet och
statsdrift redan nu förekommer i samband med andra affärsdrivande verk.
Här har talats örn de båda monopolföretagen — dem skall jag inte beröra —
men jag vill åberopa de ekonomiska företag, som skötas och ledas ifrån t. ex.
vattenfallsstyrelsen. Där finns det företag, som drivas i bolagsform, och vars
ledning utses och skötsel handhas av vederbörande i det statliga verket. Sålunda
menar jag, att denna fråga är inte så tillkrånglad och märkvärdig, som
man här vill göra gällande.

Jag tror också och jag återkommer därmed till min utgångspunkt, att det
är en social fråga, och då kan det ha sitt intresse att åtminstone i fortsättningen
få se, vad denna sociala välfärdsåtgärd kostar och kostat.^ Att den är befogad,
därom tror jag inte, att vi behöva tvista. Det har stått^ stora strider
kring frågan. Det har varit mångå opponenter, men under de gångna tiderna
har det till syvende og sidst blivit så, att inte någon med ansvarskänsla har
vågat yrka avslag på de gjorda framställningarna med tanke på att ett avslag
skulle välta hela företaget såsom sådant. Det är nödvändigt för en del
av övre Norrlands befolkning, och jag tror, att vi, örn så kräves, även i fortsättningen
få offra pengar på detta företag, därest inte några särskilda omständigheter
komma emellan och någon ljusning inträder.

Jag tillåter mig, herr talman, att tillägga, att denna del av Norrlands befolkning
har åtminstone hitintills haft bra liten nytta av en hel mängd av
de välfärdsåtgärder, som statsmakterna vidtagit till gagn oell fördel för
mindre inkomsttagare och behövande i de andra delarna ■— framför allt de
sydliga delarna — av vårt avlånga land.

Jag instämmer också i det uttalande, som här tidigare blivit gjort av herr
Hansén beträffande industriföreningens avveckling. Det är ett avsnitt av detta
kapitel, som är ännu bedrövligare än hela Dagan, ty det förhöll sig ju pa
det sättet, att så länge det fanns utsikt till att företaget skulle bära sig och
lämna avkastning och förräntning på andelskapitalet, da höll man de där värdena
ganska högt, och det lämnades på sin tid till regeringen den uppgiften,
att man till och med sålde andelar över pari. Så snart emellertid utsikterna
mörknade, uraktlät man att både amortera och betala räntan på de reverser,
som man i laga ordning hade utfärdat. Det var slut med solidariteten, så snart
man kunde skönja, att det inte var någon vinst att hämta pa företaget. I detta
hänseende synes det mig, att jordbruksministern har fattat en klok ståndpunkt
och att han, såvitt man nu kan tala örn att träffa ett rättvist avgörande, också
har träffat ett sådant.

Jag tillät mig nyss snudda vid skillnaden mellan jordbruksministerns uppfattning,
sådan den finns uttryckt i den kungl, propositionen, och i hans anförande
här i dag, och jag måste då säga, att jag ansluter mig till den första
uppfattningen, nämligen jordbruksministerns uttalande i propositionen rörande
den fortsatta verksamhetens bedrivande eller formen för densamma. Det
skulle enligt mitt förmenande vara beklagligt, hur än riksdagens beslut nu

Onsdagen den 6 maj £. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

blir, om inte jordbruksministern skulle göra sitt inflytande gällande för att
skapa det bolag, som enligt min mening är rätta formen i ett fall som detta.
Denna departementschefens uppfattning —• uttryckt i propositionen — rörande
bolagsformen som en fördel leder emellertid mig, såsom ärendet här föreligger
och som det blivit utformat av utskottet, till att rösta för reservationen.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till den av herr Gustafson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gustafson, Fritiof: Jag tillåter mig, herr talman, att i anledning av
statsrådet Skölds anförande säga ytterligare några ord.

Statsrådet sade, att man skall inte brådska med den här saken, man skall
inte bryta sönder domänstyrelsens försäljningsorganisation, utan man skall
vänta, till dess man får litet bättre klarhet örn hur man skall lägga det hela.

Jag vill i anledning därav säga, att något sönderbrytande av domänstyrelsens
försäljningsorganisation eller dess industriorganisation överhuvud taget
bör det väl inte få anses vara, därför att dessa företag, som här skulle föras
tillsammans till ett bolag, äro så pass omfattande, att de kräva en speciell ledning
och lämpligen böra drivas såsom särskilt företag, och åtgärden behöver
inte verka inkräktande, såvitt jag kan förstå, på domänstyrelsens verksamhet.
Jag har en mycket hög tanke örn både domänverkets ledning och dess tjänstemän,
men uti ifrågavarande fall anser jag statens intressen skulle bäst tillvaratagas
genom bildande av ett särskilt bolag.

Sedan sade herr statsrådet, att frågan örn pension blir lika i båda fallen, ty
bolaget får åtaga sig pensionsskyldighet även för de nu statliga sågarnas personal.
Ja, men det föreligger den skillnaden, att ett bolag är, som jordbruksministern
sade, inte bundet så mycket vid reglementen. Man kan inom ett bolag
på ett friare och kanske mera praktiskt sätt ordna den saken än vad det är
möjligt genom de detaljerade och mycket stela bestämmelser, som i statstjänst
reglera pensionsfrågor.

Statsrådet Sköld anser tydligen bolagsformen vara bäst, men säger sig för
tillfället ha avstått från att föreslå densamma, enär domänstyrelsen bestämt
avstyrkt. Det är väl knappast troligt att domänstyrelsen skall frångå sin nuvarande
uppfattning, och den utredning, styrelsen skall göra, lär väl näppeligen
resultera i förslag örn överförande av ifrågavarande statliga sågverk till
ett särskilt bolag. Med all respekt för statsrådet måste jag likväl säga, att
hans argumentation är ganska motsägande i olika avseenden. Han vill ha
bolag men avstår från att biträda utredningens förslag därom.

Herr Hansén: Herr talman! Ett yttrande av min vän herr Ernfors fordrar
en replik från min sida, annars hade jag inte begärt ordet. Jag vill emellertid
samtidigt begagna tillfället att ytterligare säga några ord.

När herr Ernfors åberopade domänstyrelsens stora förlust på virke efter
1927, vill jag hänvisa honom till att läsa den debatt, som fördes här i kammaren
1934. Om herr Ernfors hade gjort detta, hade han inte gjort sig till
talesman för dem, som påstå att det för domänstyrelsen föreligger förlust. Det
sades då ifrån inte bara från representanter från Norrbotten, utan jämväl från
andra håll, att bolaget under många år fått betala virket för dyrt. Utredningsmannen
i ärendet har även konstaterat, att bolaget under flera år fått betala
mer än marknadspriset i dessa trakter. Vad nu betriiffar de år herr Ernfors
åberopade, förelåg det en formlig framställning från domänstyrelsen om
ersättning för en påstådd förlust på i runt tal av 700,000 kronor, men det pre Första

kammarens protokoll 1936. Nr SO. 3

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

sterades motbevisning från bolagets sida angående priserna i den öppna marknaden,
och den ådagalade, att framställningen saknade fog. Domänstyrelsen
byggde sitt krav på det första kontraktet, och det omfattade skog på rot. Avverkningen
skulle ske under bolagets egen regi. Därigenom bley det både stort
och smått sortiment, och man fick sådant virke, som bolaget inte kunde använda.
Bolaget gjorde bland annat mycket stora förluster på smågran, som
måste avverkas tillsammans med sågtimret. Det är inte riktigt, herr Ernfors,
att domänstyrelsen fått för litet betalt, den har tvärtom fått fulla priser och
väl det.

Sedan sade statsrådet, att domänstyrelsen vill inte ha detta verk,, och han
frågade i detta sammanhang också, varför man, när man åberopar olika myndigheter,
inte åberopar den mest sakkunniga myndigheten, nämligen domänstyrelsen.
Jag skall be att få säga, att jag också gjorde mig skyldig till att inte
åberopa domänstyrelsen, men det berodde inte pa något underkännande av domänstyrelsens
sakkunskap utan därpå, att jag betraktar domänstyrelsen jäom
part i målet. Den är dock köpare till de anläggningar, som staten i dag håller
på att sälja, och detta faktum kan inte resoneras bort.

Vidare vill jag säga, att när statsrådet uttalar sin anslutning till tanken på
ett aktiebolag, är det enbart tillfredsställande, men det är, som herr Gustafson
i Domö säde, så att då få vi lov att hemställa, att statsrådets starka vilja gör
sig gällande, annars blir det inte något aktiebolag.

Denna industri har ju från början varit byggd på anknytning till ortens befolkning,
och vi anse att genom den föreslagna bolagsformen kunde en sådan
anknytning äga rum genom av staten tillsatta styrelseledamöter. Det vöre av
praktiskt värde för själva den ekonomiska verksamheten, och det vore likaledes
för bygden och den sociala bakgrunden till det hela av stort värde.

Jag vill passa på att säga i detta sammanhang, att en sådan anknytning till
bygden är en försummad synpunkt på de områden, där staten har inflytande.
Örn jag nu som exempel tar Luossavaara-Kiirunavaara A.-B. i Norrbotten,
äger ju staten där tillsätta fyra representanter i styrelsen men ännu har ingen
regering ansett, att Norrbottens län kunnat ställa upp en man, som är värdig
att representera staten i den styrelsen. Med tanke på den stora .sociala bakgrund,
mot vilken man får se detta bolags verksamhet, och de svårigheter, som
dessa samhällen och folket där uppe fått genomlida under senare år, vöre det
utan tvivel ekonomiskt, socialt och sakligt berättigat, att länets befolkning vore
representerad i styrelsen t. ex. genom länets hövding eller någon annan statstjänsteman,
som statsmakterna hade förtroende för. Det går inte att frånskilja
en statens verksamhet från folket, som skall leva på denna verksamhet, och
man bör så mycket mindre göra det, som man med rätta kräver av de enskilda
företagen, att de skola känna samband med och förpliktelse mot dem, som arbeta
i dess tjänst, och mot befolkningen på orten. Staten bör i det avseendet
föregå med gott exempel och göra en anknytning till länets befolkning.

Herr Heiding: Herr talman! Jag kan inte förstå annat än att det är klokt
att gå på Kungl. Maj:ts förslag i detta fall, vilket är detsamma som utskottets.
Nog är det väl försiktigare, att man går den vägen och utreder fragan
ytterligare och låter under tiden domänstyrelsen övertaga driften däruppe.

Det har framhållits här av herr Hamrin, att vi ha behandlat den här frågan
fem gånger förut. Det kan emellertid inte skada, att man än. en gång får se
på densamma, innan man går in för den av reservanterna så livligt förordade
bolagsformen. Jag förstår inte, att det skulle vara klokt att utan vidare låta
dessa tre sågverk, som det här är fråga om, tillsammans med Kalixbolaget bil -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

da ett bolag. Det har visserligen här talats om att en utredningsman har förordat
den linjen, men då vill jag påpeka, att det är det resultat, som en utredningsman
har kommit till, och att därför flera skäl tala för att flera utredningsmän
finge se på den här saken. Visserligen ha olika myndigheter här
yttrat sig, men jag tycker, att vad domänstyrelsen har sagt i detta fall bör tillmätas
en stor betydelse, och då är det lämpligt, att man skjuter på frågan, tills
den föreslagna utredningen blir klar.

Reservanterna ha tryckt på att det skulle vara fördelaktigt att gå in för bolagsformen,
därför att man på det sättet lättare skulle kunna finna en duglig
man, som ville bli chef för företaget. Ja, det kan nog vara sant, men hur skall
det sedan ställa sig med skötseln av domänstyrelsens övriga anläggningar, örn
man skulle tillsätta en chef för detta bolag, vilken skulle ha dubbla avlöningen
mot vad de andra cheferna ha, ty jag föreställer mig, att det går inte att anskaffa
en sådan chef, som reservanterna här åsyfta, utan att även betala honom
därefter. En sådan person tar nog inte denna befattning för sitt nöjes
skull eller för att få visa, att han är en duktig chef, utan har han förutsättningar
att kunna leda bolaget, då vill han nog också ha bra betalt. Enligt reservanternas
mening tycks det ligga så till, att man inte har något förtroende
för att domänstyrelsen sköter vad den har örn hand. Däremot har jag en annan
åsikt och jag tror, att det går bra att ordna åtminstone tillsvidare på detta
sätt och se tiden an. Här har förut talats om att domänverket har hand örn
råvarorna däruppe, och då är det ju lämpligt, att man lägger det här företaget
under domänverkets regi.

Jag kan instämma till stor del i vad herr Ernfors yttrade. Jag tyckte, att
det var många tänkvärda synpunkter, som han här framhöll, och jag anser, att
han såg mycket sunt på den här frågan. Det är klart, att vi måste göra någonting
för att upprätthålla driften vid denna Kalixindustri. Vi kunna inte
låta den stanna, utan vi måste försöka att få arbete för alla, som bo däruppe.
Många äro arbetslösa, och därför fordras att någonting göres. Vi äro dock så
gott som överens i denna fråga -— det kan man ju konstatera — ty här har ju
talats såväl från utskottets som även från reservanternas sida om att det kanske
blir nödvändigt att gå in för denna bolagsbildning. Men varför skall man
då ha så bråttom, att man ovillkorligen nu skall trumfa igenom bolagsbildningen?
Jag är av en annan mening i detta fall.

o Herr talman! Jag vill nu inte vidare gå in på den här frågan, utan ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Andersson, Elof.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Endast några få repliker.

Herr Tham gjorde gällande, att om man bildar ett bolag, så blir bokföringen
offentlig.. Ja, herr Tham, vinst- och förlusträkningen blir offentlig, sådan den
lämnas till patent- och registreringsverket, men jag tror inte, att det finns
många människor i detta land, som tillmäta dessa papper så förfärligt stort
värde. Det är ju också ett ständigt klagomål över att den skyldigheten närmast
är en formalitet.

Sedan tror jag, att herr Tham på något sätt missuppfattade mig. Jag har
inte på något sätt dragit in den nuvarande generaldirektören i diskussionen.
Jag har bara påpekat, att örn domänverket får dessa verk i egen regi eller om
det blir ett bolag, så blir i alla fall i realiteten generaldirektören för domänstyrelsen
den beslutande och den, som tillsätter ledningen och handhar verkets
organisation. Det var därför jag menade, att de fördelar, man nu vill till -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

lägga bolagsformen, finnas inte. De fördelarna komma emellertid i det ögonblick,
som jag här förut sagt, då man vill försöka att snöra in denna verksamhet
i byråkratiska former, vilket emellertid för närvarande inte är fallet.

Jag skulle dessutom vilja säga till herr Hansén, att jag har under min erfarenhet
i det offentliga livet fått en alldeles motsatt mening om värdet av att i
och för en kontroll av en styrelse såsom statens representanter i denna styrelse
sätta in statstjänstemän. Min erfarenhet visar, att örn man sätter in sådana
representanter, och det är något med dem, solidarisera de sig med det företag,
som de äro satta att sköta, och statens kontroll genom dem blir mycket ringa
och av föga betydelse.

Vidare skulle jag vilja säga till herr Gustafson med anledning av hans uttalande
örn domänstyrelsen, att jag har ingen annan erfarenhet än den, att domänstyrelsen
är fullt lojal mot Kungl. Maj:t och riksdagen och att jag för min
del är fullständigt övertygad örn, att om domänstyrelsen får ett uppdrag av
Kungl. Majit, kommer domänstyrelsen att fullgöra uppdraget på ett fullkomligt
lojalt sätt, och det finns intet skäl för det antagandet, att domänstyrelsen
skulle försöka vilja sabotera statsmakternas vilja.

Herr Ernfors: Herr talman! Jag skall bara be att få säga några ord i

anledning av herr Hansens sista yttrande.

Han ansåg för sin del, att den behandling, som denna fråga fick 1934, visade
tillfyllest, såvitt jag inte missförstod honom, att domänstyrelsens uppgift
om lidna förluster inte kunde vara med sanningen överensstämmande. Jag
skall då be att få lämna några uppgifter härom ur en handling — för övrigt
från min statsrevisorstid •— som jag har här i min hand, och jag ber, herr talman,
att i någon mån ytterligare få förtydliga dem. Jag vill då först och
främst säga, att Kungl. Majit uppdrog åt domänstyrelsen i brev den 5 april
1928 att träffa avtal örn virkesleverans under 15 år från och med 1927. Riksdagen
fattade beslut i enlighet därmed, och i detta riksdagens beslut anföres:
»Därest förluster skulle genom ett beslut i överensstämmelse med propositionen
uppkomma för domänverket eller postsparbanken, förutsätter riksdagen,
att sådana förluster skola av staten genom skattemedel täckas.» Nu har ju
domänstyrelsen visat, att förlust uppkommit å 1927 års leverans med 300,902
kronor och å 1928 års leverans med 196,345 kronor. Dessa siffror ha, efter
vad jag hört, blivit vederbörligen bekräftade. De grunda sig på det pris, som
domänverket fick för timmer, som det sålde till annat håll. Man finner också
av denna handling, att domänstyrelsen påstår, att det levererade virket till
Kalixbolaget var mycket grövre och följaktligen värdefullare än det virke, som
såldes på annat håll. Alltså skulle väl den förlust, som domänstyrelsen anmält,
i realiteten vara betydligt större.

Då det här har talats örn domänverkets hela industriella verksamhet, skulle
jag i likhet med herr Hansén vilja säga, att inte är jag så glad över att en
statsinstitution, såsom här skett, är direkt företagare. Jag skall emellertid
kasta fram en tanke — jag vet inte, örn den är riktig, men jag tror, att den är
riktig. Om domänverket kunde förena sin försäljning här uppe med sin försäljning
längre ned i landet, så kunde det kanske bättre ordna med kvaliteten
på sitt virke. Det är kanske bättre kvalitet däruppe, eftersom det är gammal
uråldrig skog. På det sättet skulle domänverket kunna åstadkomma ett bättre
genomsnittspris för hela sin tillverkning, än om t. ex. försäljningen från detta
håll skulle skötas enbart för sig och således utan domänverkets direkta medverkan.

Jag har klandrats, därför att jag har uttryckt den förmodan, att detta bo -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

lag kanske inte har skötts så som det bort skötas, och jag skall då ännu en
gång be att få påpeka, när jag nu kommit in på detta, att jag har sett, att under
de senaste fem åren har bolaget fått betala för råvaran i förhållande till
det pris, som det fått ut för det sågade virket. Bolaget bär således inte behövt
betala, förrän det försålt det sågade virket och efter det erhållna priset räknat
ut, hur mycket råvaran får kosta för att affären skall gå ihop. Jag skulle
vilja se, örn det finns något annat bolag, som driver sågverksrörelse, vilket är
i den lyckliga situationen att aldrig behöva lida någon som helst förlust.

Herr Hansén: Jag skall endast ge ett par repliker.

Jag vill först rätta en missuppfattning från statsrådet Skölds sida, då han
tycktes tro, att jag önskade, att man i de statsägda bolagens styrelser skulle
från länet eller överhuvud taget från den ort, där bolaget verkar, tillsätta några
representanter, som skulle öva statlig kontroll. Det var inte min mening. Jag
sade, att jag trodde, att det var i statens och bygdens eget intresse, att vederbörande
företag ha förankring hos bygdens folk, som känner förhållandena och
kan på ort och ställe följa dem till ömsesidig fördel.

När herr statsrådet framhöll, att domänstyrelsen inte ville ha Kalixindustrien,
så är det riktigt, att domänstyrelsen säger så, men det är ett mycket
viktigt »men» knutet till detta uttalande, nämligen att domänverket säger sig
sakna intresse att förvärva sågverket i Kalix. Så länge sulfatfabriken ändock
kunde hållas i drift och domänverket till densamma kan försälja sågverksavfallet
från sågverken vid Båtskärsnäs och Sandvik på Seskarö, vore dess
intresse tillgodosett. Därmed har domänstyrelsen dock icke sagt sig sakna
intresse för sulfatfabriken vid Kalix. Domänstyrelsen har sålunda tvärtom
erkänt dess betydelse för sina sågverk. Domänstyrelsen säger, att för styrelsen
vore det bättre att fullt utnyttja sågverket vid Båtskärsnäs, där allt det
statsskogsvirke, som försågas vid Kalixbolagets sågverk, billigare kunde förädlas,
än att jämväl driva sistnämnda verk. Det är en form av rationalisering,
och jag vill inte bestrida, att detta resonemang är ekonomiskt riktigt. Man
har dock alldeles nyligen återuppbyggt sågverket vid Kalix efter en eldsvåda
i fjol. Det kan väl då icke gärna tänkas, att det skall nedläggas uteslutande
därför att man tror sig kunna försäga den för Kalixverket beräknade timmermängden
på annat håll.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tham, Vollrath, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anläggande av allmänna flottleden Dalälven—Bottniska viken jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 61, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande och kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om förbättrad Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 62, i anledning av väckta
distribution motioner angående en förbättrad distribution av elektrisk kraft inom Norrav
elektrisk bottens län m. m.

kraft inom # .

Norrbottens I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
län m. m. motioner, nämligen I: 224 av herr Hansén m. fl. samt II: 401 av herr Lövgren,
hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn att Kungl. Majit måtte låta verkställa en utredning rörande möjligheten
att få till stånd en förbättrad distribution av elektrisk kraft inom Norrbottens
län samt en med statens medverkan genomförd avveckling av de tyngande
engagemang, som nu åvilade intressenterna i flertalet av länets små kraftverksföretag.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 224 och II: 401 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Hansén: Herr talman! Gentemot ett enhälligt jordbruksutskott är det
ju inte någon större mening med att upptaga kammarens tid med att förfäkta
motionärernas ståndpunkt. Jag skall också försöka fatta mig så kort som
möjligt.

Då jag av de yttranden, som utskottet inhämtat och som bifogats utskottets
utlåtande, funnit, att vi motionärer tydligen vidrört ett ämne, som varit mer
eller mindre ömtåligt för åtminstone en del av de myndigheter, som avgivit
yttranden — att döma av den ton, som dessa yttranden fått — skall jag emellertid
be att få beröra frågan med några ord.

Man söker bagatellisera de påtalade missförhållandena och göra gällande,
att det finns lika svåra eller värre företeelser på mångå andra håll i landet.
Ja, jag tror inte, att motionärerna lia gjort sig skyldiga till påståendet, att vi
dragit fram det värsta, man kan hitta på. Än mindre ha vi bestritt, att det
finns elektrifieringsföretag även i andra delar av landet, vilka tillkommo under
krigstiden och vilka åsamka bygdens folk kännbara utgifter. Men vi ha
påtalat det oriktiga i att den fattigaste landsändan skall, trots att den ligger
intill statens kraftkällor, nödgas för att rädda kristidsföretag betala överpris
för den ström, som staten säljer till dessa företag, av vilka somliga måst nedlägga
sina egna kraftstationer, men som ha monopol på distributionen inom

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Örn förbättrad distribution av elektrisk kraft inom Norrbottens län m. m.

(Forts.)

vissa områden, oell därigenom skola förränta förlusterna på dessa under kristiden
byggda kraftstationer. De flesta av dessa stationer ligga nere sedan
tio år eller mera, men förräntning och amortering skall som sagt verkställas
med de merpris på statens strömleveranser dessa företag distribuera.

I yttrandena säger man nu exempelvis rörande Råneå elektriska kraftaktiebolag,
att det inte är riktigt, som motionärerna skriva, att kraftstationen förräntas.
Staten och banken ha tagit förlusterna på den, så att de äro avskrivna.
Ja, jag känner till de där avskrivningarna, och jag skulle vilja efterlysa
den fackman, som vågar stå för en uppskattning av Råneå elektriska kraftaktiebolags
ledningsnät och transformatorstationer till 508,800 kronor. Det
är alldeles uppenbart, att detta är en mer än 50 procent för hög värdering. Jag
kan aldrig tänka mig, att det ledningsnätet m. m. representerar ens ett värde
av 200,000 kronor.

Vad ha då abonnenterna inom den stora räjong, som detta bolag har greppet
om, fått finna sig i? Jo, som jag nämnde har man sedan mer än tio år
tillbaka låtit kraftstationen stå stilla, och den kommer väl aldrig mer att tagas
i bruk. Man har köpt Porjusström, som man distribuerar över detta område,
och man lägger på den så mycket, att priset medger en förräntning och i långsam
takt amortering av såväl ledningsnät och transformatorstationer som den
nedlagda kraftanläggningen. Man framhåller också i yttrandena, att aktieägarna
i detta bolag aldrig fått någon utdelning. Nej, tacka för det! Dess
aktieägare och den företagare, som satte i gång bolaget, äro ju i och för sig
värda erkännande för att de i en svår tid satte in pengar för att försöka lösa
problemet örn den elektriska energien. Företagaren har offrat sig därhän, att
han fått hela sin ekonomi undergrävd, och hela aktiekapitalet är fullständigt
förlorat. Däremot få vi abonnenter knoga för att betala banken, som står som
givare av förlagslån till detta bolag och som annars skulle riskera en förlust.
Att något står kvar att vinna för företagaren och aktieägarna är ett fullständigt
misstag.

Vad ha abonnenterna alltså fått finna sig i? För två år sedan var kontraktstiden
utlupen, och då föreläde man de olika föreningarna förslag till nya
kontrakt med förhöjning av strömpriset på i runt tal 50 procent. Vi ha fått
finna oss i det. Tycka kammarens ledamöter, att det är en riktig utveckling
på elektrifieringens område, att man där uppe, där kraftkällorna ligga, skall
nödgas av nu antydda skäl betala överpris för statens ström, som ställes till
förfogande för att betala ett kristids företag, och nödgas finna sig i att, sedan
en kontraktsperiod är ute, priset höjes med 50 procent, för att de gamla förlusterna
skola kunna klaras av?

Jag skall inte ställa något yrkande, men jag vill säga, att jag inte har för
vana att skriva under motioner, som inte ha sakliga skäl bakom sig. Denna
motion är också sakligt motiverad, och frågan kommer utan tvivel tillbaka.
Örn den sedan kan bättre utredas genom lokala myndigheter eller genom statsmakternas
försorg, vill jag låta vara osagt; jag är fullkomligt lika nöjd, vilken
form som användes. Men att här föreligger ett missförhållande, som kräver
rättelse, kan aldrig bestridas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av väckt motion örn viss ändring av villkoren för bidrag
från statens avdikningsanslag samt lån från statens avdikningslånefond;

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang. minskning
av elevantalet
i läroverkens
klasser.

nr 64, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att underlätta
tillkomsten av gemensamhetsfisken;

nr 65, i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av
att skärgårdsfisket skadas eller i otillbörlig grad undandrages fiskarebefolkningen; nr

66, i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna rörande
statens sekundärlånefond för jordbrukare; samt

nr 67, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd av fruktträdsodlingar
mot skador, vållade av hare och älg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11,
i anledning av väckt motion, II: 620, angående reformering enligt vissa riktlinjer
av undervisningen vid de högre allmänna läroverken.

Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Jacobsson m. fl.
väckt motion, nr 620, hade nämnda kammare på hemställan av sitt första tillfälliga
utskott för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande möjligheterna
för minskning av det fastställda maximiantalet lärjungar i de högre
allmänna läroverkens klasser.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
första tillfälliga utskott, vilket i sitt nu föreliggande utlåtande av angivna
orsaker hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.

Herr Sandegård: Den motion, som ligger till grund för detta utskottsbetänkande,
innehåller en del, som man tycker, ganska förnuftiga saker, som emellertid
på vägen till första kammarens första tillfälliga utskott ha tappats bort.
I motionen föreslås en utredning, som skall gälla 7 särskilt angivna punkter.
För det första gäller det en nedskärning av de vittfamnande kurserna i vissa
ämnen. För det andra ett yrkande örn att kunskapsstoffet i de olika ämnena
skall göras mer aktuellt och bringas i bättre samklang med det levande livets
krav. För det tredje förslaget om att man inom gymnasiet liksom förut inom
realskolan skall hygga in praktiska linjer. För det fjärde innehåller motionen
förslag, att man skulle kunna reflektera på att, på de svenska gymnasierna,
vid sidan av de nuvarande latin- och reallinjerna upprätta en nyspråklig
linje med levande språk, samhällskunskap och de naturvetenskapliga ämnena
som huvudämnen. För det femte skulle undervisningen i arvsbiologi och
allmän hygien göras obligatorisk. För det sjätte önskas ett utbyggande av
skolläkarväsendet, så att man uppnår en effektiv kontroll över elevernas hälsotillstånd
och deras sätt att vårda sin hälsa. Och för det sjunde och sista är
det fråga örn ett nedbringande av elevantalet i klasserna för att göra undervisningen
effektiv.

Det enda, som finnes kvar, är denna sista sjunde punkt. Med anledning av
detta tillåter jag mig uttala ett tvivel på lämpligheten av att sätta igång med
en utredning, som endast skall avse en sak, vars resultat inte kan bli något
annat än ett ökat antal lärartjänster, alltså ökade utgifter. Men det är väl
ingenting att göra åt saken. Jag har emellertid för min del velat med dessa
korta ord uttala min besvikelse över att första kammarens första tillfälliga
utskott, som har en så klok ordförande, verkligen har ansett sig nödgat att
svälja detta förslag, som, enligt vad jag nämnde, redan vid behandlingen i
andra kammaren tappat bort det väsentligaste i den väckta motionen.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. minskning av elevantalet i läroverkens klasser. (Forts.)

Herr Sjödahl: Ja, herr talman, jag tycker, att denna anmärkning, som herr
Sandegård har riktat mot första kammarens första tillfälliga utskott, rätteligen
borde ha uttalats vid ärendets behandling i andra kammaren gent emot
det utskottsutlåtande, som där förelåg, men jag tror, att man inte ens där med
rätta hade kunnat framföra den anmärkning, som herr Sandegård gjort. Ty
visserligen kan det ur en enskild riksdagsmans synpunkt vara åtskilligt att anmärka
mot de svenska läroverken, men huvudsynpunkten i andra kammarens
utskottsutlåtande var närmast den, att nu lia läroverken under de sista åren
gång på gång med mycket korta mellanrum satts under omorganisation, och
det skulle vara lämpligare och lyckligare för läroverkens arbete, att de finge
arbeta i ro under en given organisation åtminstone några år framåt. Arbetsro
är faktiskt någonting, som man också har behov av vid läroverken,
och jag för min del gillar helt och fullt andrakammarutskottets mening, att
man därför inte nu borde gå in på ytterligare utredningskrav rörande deras
inre arbete.

Vad vidare beträffar de andra punkterna i motionen är det så, att de redan
ligga under utredning, och man väntar ett ställningstagande från olika
myndigheters sida mycket snart. Den punkt, som man här tagit upp, rör en
fråga, som mycket ofta har varit under debatt. Detta spörsmål örn elevantalet
vid läroverken är nog en synnerligen viktig eller rent av avgörande fråga, vars
lösning inte behöver leda till att det inre arbetet vid läroverken på något sätt
oroas, utan som tvärtom kan göra det effektivare.

Örn jag uppfattat herr Sandegård rätt, har från hans sida inte gjorts något
yrkande. Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 34, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämna § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av vissa ärenden.

Punkten 1.

På föredragning och hemställan av chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, hade Kungl. Maj:t den 24 januari 1936 funnit gott efter därom
gjord ansökan upptaga en finsk undersåte och hans hustru till svenska medborgare.

Av handlingarna i ärendet framgick bland annat, att sökanden vore född
i Helsingfors år 1895 av finska föräldrar, att han i Finland den 24 september
1918 av statsförbrytelsedomstolen dömts för att han i mitten av februari 1918
frivilligt anslutit sig till Helsingfors röda garde samt därefter beväpnad fullgjort
vakttjänst och deltagit i strider mot den finska regeringens trupper ävensom
för att han den 20 mars 1918 varit med om att tillsammans med andra
män från samma garde transportera av de röda tillfångatagna elever från
Mustiala jordbruksskola med tåg från Toijala station till Riihimäki station
samt på denna färd mellan Toijala och Uttala stationer deltagit i mördandet
av nämnda elever, varvid sökanden själv med sin revolver nedskjuta åtmin -

Äng. viss
finsk undersåtes
upptagande
till
svensk medborgare.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
stone tre namngivna elever, för högförräderi och i samband därmed utförda
mord att utstå dödsstraff och förlora medborgerligt förtroende för alltid, att
en av honom till statsförbrytelseöverdomstolen ingiven nådeansökan avslagits,
att han emellertid lyckats fly och i mars 1919 kommit till Sverige, varefter
han — med undantag av en del av året 1921 — vistats här, att sökanden år
1920 ingått äktenskap med en kvinna av finsk nationalitet och sedan slutet
av år 1925 vore anställd såsom vaktmästare vid viss utländsk makts handelsdelegation
i Stockholm samt att hans hustru vore anställd som kontorsbiträde
vid samma handelsdelegation.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet finner det icke vara förenligt med rikets intressen, att en person
med så nära förbindelser med en främmande makts organ här i riket,
att han är anställd i dess tjänst, och i det beroende av utländsk makts representanter,
som härigenom blir en följd, erhåller de särskilda förmåner och
friheter, som svenskt medborgarskap innebär. Betänkligheterna däremot ökas,
när, såsom i föreliggande fall, sökanden innehar en synnerligen långvarig
anställning vid den främmande maktens handelsdelegation och jämväl hans
hustru är i sådan tjänst anställd.

Utskottet finner det likaledes synnerligen anmärkningsvärt, att föredragande
departementschefen i trots av bestämmelsen i 5 § medborgarskapslagen,
att svenskt medborgarskap endast kan vinnas av den, som ’gjort sig känd
för hederlig vandel’, tillstyrkt svenskt medborgarskap för sökanden. Den
nämnda föreskriften är enligt lagen indispensabel. Av förarbetena till lagen
(konstitutionsutskottets utlåtande nr 15/1923 sid. 10 f. och propositionen nr
137/1924 sid. 32) framgår vidare otvetydigt, att även örn intet ofördelaktigt
är känt örn en person under dennes vistelse här i landet, dennes vandel dessförinnan
dock kan vara sådan, att den bör anses utgöra ett ovillkorligt hinder
för bifall till en ansökan örn svenskt medborgarskap. Sådana omständigheter
föreligga efter utskottets mening i det nu förevarande medborgarskapsärendet,
då handlingarna uppenbarligen utvisa, att han, såsom av utslag av
statsförbrytelsedomstolen i Finland framgår, under fångtransport mördat tre
tillfångatagna, namngivna personer.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet beslutat anmärkning mot
föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, vilket utskottet får för
riksdagen anmäla.»

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Gottfrid
Karlsson, Källman, Anders Andersson, Andersson i Igelboda, Vougt, Wiklund
och Johnsson i Norrahammar, som anfört, att de på åberopade grunder ej
kunnat biträda den gjorda anmärkningen.

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman! Konstitutionsutskottets första

anmärkning gäller ett på min föredragning av Kungl. Maj:t fattat beslut örn
upptagande till svensk medborgare av en finsk undersåte. Jag ber nu att i
denna kammare få avgivna samma förklaring som förut i dag av mig avgivits
i den andra kammaren.

Jag medger gärna att den diskuterade medborgarrättsfrågan varit tveksam
och svår att avgöra, ja, jag kan till och med förstå dem som anse att den icke
varit tveksam alls. Det är mig så mycket lättare att lämna detta medgivande,
som jag själv, delvis på de skäl som K. U. anfört, såsom föredragande departementschef
för tre år sedan medverkade till ett avslag i konseljen på samme
sökandes då gjorda ansökan örn svensk medborgarrätt.

Men sökanden kom igen och envisades att han var oskyldig till det mord

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
för vilket lian dömts av den finska s. k. statsförbrytelsedomstolen på grund
av sitt deltagande på den röda sidan i det finska inbördeskriget. Och jag, som
visste att det t. o. m. i vårt eget land under djupaste fredstid, trots vårt grundliga,
med alla tänkbara garantier för att en oskyldig åtalad icke skall bli
fälld utrustade rättegångsförfarande, understundom kan inträffa att våra ordinarie
domstolar döma en tilltalad till strängt straff, som sedan upphäves av
hovrätt eller högsta domstolen -—■ jag blev efter att ha hört hans framställning
undrande, örn det kunde vara riktigt att i förevarande sammanhang fästa
avgörande vikt vid ett utslag av en utländsk extraordinär krigsdomstol, som
efter ett summariskt förfarande hade att avverkade massor av åtal mot personer
vilka i inbördeskriget stått på den motsatta sidan. Följden blev att jag
personligen kom att ägna detta ärende mera tid och arbete än något av de övriga
2,000 medborgarrättsärenden, som ankommit på justitiedepartementets
prövning under dessa fyra år. Jag är därför också i alldeles särskilt hög
grad, oberoende av i ärendet avgivna skriftliga utlåtanden, ensam ansvarig för
dess utgång.

Med de utredningsresurser som stå en departementschef till förfogande kunde
jag ganska snart konstatera att sökanden under sin 17-åriga vistelse här i
landet gjort sig känd för en synnerligen hedrande vandel, och att den uppgift
som från något håll framkommit, att lian vid en viss tidpunkt skulle varit en
av dem som omhänderhaft den kommunistiska propagandan i Sverige, var
ovederhäftig. Detta senare förhållande framgår ju också av överståthållarämbetets
i ärendet avgivna utlåtande därom, att sökanden icke, sedan han inkommit
till Sverige, såvitt för ämbetet vore känt, låtit sig komma till last något
förhållande som skulle utgöra hinder för bifall till ansökningen.

Återstod frågan huruvida den omständigheten att sökanden sedan åtskillig
tid tillbaka varit anställd såsom vaktmästare vid en utländsk makts handelsdelegation
i Stockholm borde utgöra hinder för bifall till ansökningen. I detta
avseende ansåg jag särskilt den synpunkt böra beaktas, huruvida tillhörighet
till främmande nationalitet utgjorde en förutsättning för anställningen hos
den främmande maktens organ. I dylikt fall anses nämligen den tid vederbörande
haft anställning här i riket hos sitt eget lands representation icke böra
inräknas i den tid han enligt medborgarrättslagen bör ha vistats i Sverige för
att kunna erhålla svensk medborgarrätt. Nu förhöll det sig emellertid så, att
dels sökanden haft anställning hos främmande makt av annan nationalitet än
Jen han själv tillhörde, dels anställningen var av sådan art att den lika gärna
kunde innehafts av en svensk medborgare. Förhållandet var icke annorlunda
än örn en dansk medborgare, som under en mångårig vistelse här i landet gjort
sig känd för en hederlig vandel, haft anställning på låt oss säga den tyska
legationen eller det tyska generalkonsulatet såsom vaktmästare. Jag tror icke
att någon justitieminister skulle ha tvekat att föreslå en dylik person till
svensk medborgare, även örn hans hustru varit hem- eller kontorsbiträde hos
det främmande organet.

Och det är naturligtvis icke heller på denna anställning — vilken sökanden
för övrigt numera icke lär innehava — som utskottsmajoriteten fäster det huvudsakliga
avseendet. Utskottet trycker i stället särskilt på, att sökandens
vandel innan han för 17 år sedan kom till Sverige varit sådan att den bort utgöra
ett ovillkorligt hinder för bifall till hans ansökan örn svenskt medborgarskap.

Jag har redan antytt att jag icke kunnat låta den avkunnade utländska
straffdomen vara avgörande för mitt bedömande av ärendet. Prövningen av
den fråga jag sålunda haft att taga ställning till är uppenbarligen av alldeles
för delikat art för att den skulle lämpa sig för diskussion i kammaren. Jag

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk, medborgare. (Forts.)
kommer icke heller att inlåta mig på skälen för och emot sökandens brottslighet
eller på det närmare händelseförloppet vid tillfället i fråga för 18 år sedan,
sådant jag uppfattat det. Sökandens version är att han vid tillfället tillhörde
en trupp rödgardister, som på militärtåg transporterades från huvudstyrkan
i trakten av Tammerfors söderut mot fronten. Ett antal vita fångar
upptogos på tåget vid en mellanstation; några av dem nedskötos vid ett försök
att fly från det i gång varande tåget, men sökanden, som befann sig i vagnen
bakom den i vilken fångarna transporterades, deltog icke i skottlossningen. Sedan
sökandens hela trupp tillfångatagits av de vita och ställts till ansvar, hade
bland andra sökanden dömts för mord efter vittnesmål av några av de vita
fångarna, som på fråga påstått sig igenkänna sökanden.

Däremot kan utskottet uppenbarligen ställa sig på den ståndpunkten, att en
utländsk extraordinär domstols utslag i ett brottmål ovillkorligen skall respekteras
här i landet. Härutinnan har jag då endast att anmäla en avvikande
mening.

Likaså kan utskottet naturligtvis göra gällande, att över huvud ett deltagande
i det finska inbördeskriget på den röda sidan innebar en så ohederlig
vandel, att den som gjort sig skyldig därtill faller under den indispensabla
bestämmelsen i 5 § medborgarskapslagen. På grund härav har sökanden ju
också av den finska statsförbrytelsedomstolen dömts för högförräderi.

För min del kan jag icke tillmäta sökandens deltagande i det finska medborgarkriget
denna verkan. Med hänsyn till de omständigheter, under vilka sökanden
inkom i landet, har det emellertid för mig stått alldeles klart att fråga
örn hans upptagande till svensk medborgare icke borde komma under prövning
förrän han vistats här åtskilligt längre tid än den normala. Hur lång tid man
sedan skulle fordra, kan vara föremål för delade meningar. Mina undersökningar
före ärendets avgörande, när jag nu för andra gången hade att pröva
ansökningen, hade givit mig den uppfattning att ett ytterligare uppskov
skulle inneburit en oskälig hårdhet mot sökanden och hans hustru, vilka på
grund av en djupt tragisk nationell konflikt fått uppgiva sitt gamla fosterland
och söka sig ett nytt hos ett närstående folk, där de hunnit leva sig in
så, att de fullständigt försvenskats. Det var mig omöjligt att inse, att ett bifall
till framställningen skulle strida mot svensk lag eller att något svenskt
intresse därigenom skulle läderas.

Herr Stendahl: Herr talman! Det är i fråga om behandlingen av medbor garrättslagen

allmänt bekant, att det förslag till lag, som Kungl. Maj :t på sin
tid presenterade riksdagens kamrar, innehöll en bestämmelse, att den sökandes
hedrande vandel under hans vistelse i Sverige skulle vara det, som man i
första hand eller så gott som uteslutande skulle taga hänsyn till. Konstitutionsutskottet
ansåg emellertid, att den bestämmelsen inte var tillräcklig, och
på hemställan av konstitutionsutskottet skärpte riksdagen bestämmelsen så till
vida, att man för att en ansökan om svenskt medborgarskap skulle kunna bifallas
även skulle fordra, att sökandens vandel tidigare, d. v. s. i hans hemland,
hade varit hedrande.

Frågan är således nu, huruvida denna bestämmelse i gällande lag har iakttagits
eller icke. För att bedöma den saken har man att gå till akten jämte
statsrådsprotokollet. I konstitutionsutskottet har man vid bedömandet av frågan,
örn man skall göra anmärkning eller inte, endast enligt grundlagen bestämmelser
att hålla sig till statsrådsprotokoll plus akten i den form, vari den
föreligger. Jag tar för givet, att statsrådet inte vill bestrida, att när konstitutionsutskottet
har att taga ståndpunkt till frågan örn anmärkning eller
icke anmärkning enligt en viss dossier, måste man förutsätta, att vederböran -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
de statsråd också har givit sitt råd på basis av akten och ingenting annat än
akten — eventuellt med den diktamen till statsrådsprotokollet, som han finner
lämpligt att göra. Det förefaller mig, som örn det skulle vara tämligen ostridigt,
att allt tal därutöver är någonting fullständigt ovidkommande ärendets
behandling. Frågan är då: vad finnes det i statsrådsprotokollet, och vad finnes
i akten? I statsrådsprotokollet finnes ingenting annat än beslutet. I akten
finnes det en officiellt vidimerad avskrift från vederbörande myndigheter
av den finska domstolens dom över denne man, som går ut på, att han för
tredubbelt mord å värnlösa fångar har blivit dömd till döden. Något bestridande
av att detta skulle vara riktigt finnes inte i akten, liksom inte heller i
statsrådets motivering i protokollet. Vi i utskottet hade således att gå ut
ifrån, såsom ett faktum, att den lagakraftvunna dom, som fällts av finsk domstol,
är det enda, som här är konstaterat, och ostridigt. Utskottsmajoriteten
har en mycket stadgad uppfattning av att personer, som gjort sig skyldiga till
handlingar av den art, som enligt akten ha begåtts av mannen i fråga, icke äro
önskvärda som svenska medborgare, och på grund därav ha vi också den bestämda
uppfattningen, att statsrådets råd till Konungen i detta fall borde ha
blivit precis det motsatta mot vad det blev. Personligen vågar jag uttala den
förhoppningen efter statsrådets yttrande här, att ett upprepande av någonting
dylikt inte kommer att ske i statsrådets tid åtminstone.

Herr Källman: Herr talman! Vi, som äro reservanter mot konstitutions utskottets

anmärkning i denna del, ha fått lida mycken smälek genom uttalanden
i den svenska borgerliga pressen. När man diskuterar denna sak, får
man emellertid först överväga huruvida begreppet »hederlig vandel» hänför
sig även till tiden innan vederbörande kom in i landet eller örn man har
att räkna endast med vad som förekommit under den tid han vistats inom riket.

Beträffande den första frågan är det nog inte uteslutande så, att man är
nödsakad att vid bedömandet av frågan taga hänsyn till den finska statsförbrytelsedomstolens
avkunnade dom. När man läser utlåtandet -— vi ha ju
tillgång till flera handlingar än vad som äro omnämnda i utskottets utlåtande
— finner man omtalat bland annat, att domstolen har ansett, att av undersökningen
framgått, att mannen gjort sig skyldig till brottsliga handlingar
mot statsmakten, likaså att han nedskjuta 3 elever från Mustiala jordbruksskola.
En svensk domstol lär väl i regel ha funnit, att det eller det är riktigt.
Här talas det örn att man ansett, att av undersökningen har framgått det
och det. Detta förklaras väl därav, att den ifrågavarande domstolen var tillfällig
och utan tvivel kom att döma mycket summariskt i den brådska, som
jag föreställer mig kom att utmärka domstolens arbete. Jag erinrar om att
fyra vittnen uppgivas ha fått ersättning — det står i utslaget -— men man får
inte veta vad de ha vittnat. Det har blivit upplyst här, att de trott sig igenkänna
den ifrågavarande personen. Under så märkliga förhållanden, som i sådant
sammanhang kunna äga rum, skulle en svensk domstol säkert inte ha
nöjt sig med den handläggning som förekommit här. Vi veta nog alla, att
övergrepp begingos under de tråkiga förhållanden, som rådde i Finland under
inbördeskriget, och vi, som levde med i den politiska världen då, hade nog tillfälle
litet var här i Sverige att beklaga vad som skedde. De övergrepp, som
förekommo, härledde sig inte endast från den ena sidan, utan från båda. Grymheterna
voro inte mindre från den andra sidan. Jag Ilar i konstitutionsutskot1et
erinrat örn ett minne från 1919, då jag hade tillfälle att i Finland höra åtskilliga
vittnesbörd från den vita sidan örn hur man där behandlade sina tillfångatagna
motståndare, och det var inte fråga om någon kärleksfull behand -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
ling. Det var en råhet, som var minst lika stor som den, som kan omvittnas
att de röda lade i dagen.

Herr Stendahl vill nu, att man skall uteslutande hålla sig till vad vi fått
veta i akterna i konstitutionsutskottet. Ja, där finnes ju i alla fall litet mer
än vad som är medtaget i konstitutionsutskottets utlåtande. Men därjämte torde
det naturligt nog vara tillåtet att också förskaffa sig upplysningar från annat
håll, då det som här gäller en rent personlig fråga. Det gäller en individ, om
vilken man skall bedöma, huruvida han må kunna upptagas till svensk medborgare
enligt de villkor, som äro föreskrivna i lagen. Från utskottsmajoritetens
sida har man egentligen endast opponerat sig på en punkt, nämligen den,
att sökanden inte gjort sig känd för en hedrande vandel. Så vitt jag vet, har
ingen bestritt, att inte detta omdöme hänför sig till tiden före hans inflyttande
till Sverige, och det är en tid av hela 17 år. Jag vill emellertid, i samband med
att jag här talar örn den första delen av frågan, erinra, att ifrågavarande person
givetvis på det bestämdaste har förnekat, att han gjort sig skyldig till våld
mot fångar. Han har således förnekat det, som här är det väsentliga i anklagelsen
mot honom, och den omständigheten, att han, sedan han blivit dömd, begärt
nåd, med åberopande av att han vore oskyldig i detta avseende, och vågat
framträda med anhållan örn att få straffet efterskänkt, tyder på att han
verkligen är det. Det omtalas sålunda i de handlingar i detta ärende, som vi
haft inom utskottet, att han begärt nåd efter det han blivit dömd för ett tredubbelt
mord. Skulle en person, som mördat 3 personer under de omständigheter,
som här äro angivna, ha vågat begära nåd i något land? Efter min uppfattning
synes det vara fullkomligt uteslutet.

Jag ber också att få säga, att utskottet har tagit hänsyn till allt, som lägges
den här mannen till last, men inte alls till vad som kan anses tala till hans
förmån. Vi ha i den akt, som finnes tillgänglig för utskottets medlemmar,
uppgifter av svenskar, som känt den här ifrågavarande personen sedan länge.
Bland annat har en utmätningsman, som för omkring 7 år tillbaka bott i oell
alltjämt bor i samma hus som den här mannen, intygat, att han och hans hustru
voro skötsamma och ordentliga. En kapten har uppgivit, att han känner den
här mannen sedan 8—10 år tillbaka, då han blev bekant med honom genom
kamratskap inom sportvärlden, och att han alltjämt träffar honom på detta
område, men i övrigt inte har umgänge med honom, och denne kapten har fått
den uppfattningen, att flyktingen i fråga vore en gedigen och präktig person,
som han ansåg sig kunna rekommendera. Ett liknande intyg lämnas av en
doktor, som känt honom sedan vistelsen i Finland. En järnvägstjänsteman,
som också bor i samma hus som mannen, vitsordar något liknande. Men så
kommer en förutvarande tjänsteman i sov jetlegationen och uppgiver, att den
ifrågavarande mannen varit en av dem, vilka omhänderhaft den kommunistiska
propagandan i Sverige. Det påståendet torde väl vara ganska onödigt att göra,
ty örn så varit fallet, torde Överståthållarämbetet knappast ha kunnat avgiva
det utlåtande, som här förekommer. Överståthållarämbetet slutar nämligen
sitt yttrande den 15 januari i år med de orden, att sökanden icke — så vitt för
ämbetet vore känt — låtit sig komma till last något förhållande, som skul
utgöra hinder för bifall till ansökningen.

Ett påstående av en person, som sannolikt i någon mån är jävig, bör således
icke anses kunna motbevisa det faktum, att mannen i fråga i varje fall
under 17 år här i Sverige gjort sig känd för en särdeles hedrande vandel.
I en tidning i går har han själv förklarat följande: »Jag har inte begått det
brott man skyller mig för. Jag har deltagit i det finska inbördeskriget på den
röda sidan, men jag har icke gjort mig skyldig till våld mot fångar.»

Då återstår den frågan: är den omständigheten, att han deltagit i det finska

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
inbördeskriget, tillräcklig för ett påstående, att lian icke gjort sig känd för
en hederlig vandel, innan han inflyttade i riket? Jag vågar sålunda utgå från
att detta inte är bevisat trots statsförbrytelsedomstolens dom. Den är säkert
mycket summarisk, och vi få taga hänsyn till under vilka tider denna domstol
hade att döma. Jag vågar således utgå från, att det inte är bevisat att mannen
begått mord. Mannens nådeansökan bland annat ger starkt belägg härför.
Då skulle jag vilja fråga herr Stendahl, örn den omständigheten, att mannen
har deltagit i det finska inbördeskriget, är tillräcklig för påståendet, att
han inte skulle vara känd för hedrande vandel. Vi reservanter ha tillåtit oss
att anföra följande, som återfinnes i utskottets utlåtande på sid. 26 och som
jag till sist vill särskilt framhålla: »Hur grymma än de brott voro, som be gingos

under inbördeskriget i Finland, kan ingen vinna på att hämndkänslan
hålles vid liv genom förföljelse mot de i inbördeskriget deltagande. Inseende
detta har man även i Finland under senare år genomfört en omfattande amnesti,
och vi finna under sådana förhållanden, att de brott, som personen i fråga
må hava gjort sig skyldig till under inbördeskriget för 18 år sedan, icke skäligen
längre böra kunna åberopas för att förvägra honom förmånen att bliva
upptagen till svensk medborgare.» Sedan frågan varit föremål för en mycket
noggrann prövning och en Hacket ingående överläggning inom utskottet, detta
även med hänsyn till under liand vunna upplysningar, har jag kommit till den
uppfattningen, att anmärkningen inte kan vara befogad.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Här ha från utskottsmajoritetens
sida genom talaren på Stockholmsbänken de synpunkter framförts, som
varit dominerande för utskottsmajoriteten, och nu senast har herr Källman
fört de, såsom synes, till antalet ganska reducerade reservanternas talan. Jag
skall då be att få säga några ord särskilt till reservanterna, men det må först
tillåtas mig, herr talman, att då vi behandla första punkten i dechargebetänkandet,
anföra vad som gjort sig gällande för mig under de många år, jag har
haft äran att deltaga i konstitutionsutskottets dechargearbete. Jag har då
funnit, att dechargebetänkandets viktigaste uppgift är att försöka bidraga till
klargörande och preciserande av den praxis, som en regering bör följa, om den
vill hålla sig inom grundlagens ram. Konstitutionsutskottet har nu funnit, att
här föreligger ett ärende, där utskottet bort framhålla sin åsikt örn huruvida
dess behandling står i samklang med grundlagen eller icke. Det är med utgångspunkt
härifrån som det måste väcka förvåning att en del reservanter velat
sluta upp så positivt som de ha gjort och göra gällande, att vad som här
förekommit skulle kunna vara fullt grundlagsenlig!;. Det är därför jag vill
vända mig mot reservanternas talesman, för att det inte skall kunna sagås, att
det under denna debatt givits godtagbara skäl för början till en praxis, som
riksdagen skulle kunna godkänna.

Herr Stendahl återförde ämnet till frågan om »hedrande vandel». Jag deltog
1923 och 1924 i konstitutionsutskottet i de diskussioner och förhandlingar,
som fördes i avseende å medborgarlagen. Jag kan således konstatera, hurusom
när medborgarrättslagförslaget först låg före år 1923 det endast innehöll den
bestämmelsen i avseende å »hedrande vandel», att vederbörande skulle lia visat
dylik vandel under den tid, han vistats här i Sverige. På grund av erinran
från lagrådet, vilken erinran inflöt i 1923 års utskottsbetänkande — förslaget
föll då och kom igen 1924 — företogs sedan den ändringen, att det skulle fordras
allmänt hedrande vandel, således även hedrande vandel under den tid, som
förgått, innan vederbörande inkom i riket. Denna bestämmelse upptogs bland
de villkor, som voro indispensabla. Således måste vid prövningen av en an -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
sökning fastslås, att vederbörande gjort sig känd för en hedrande vandel även
innan han inkom i riket.

Vad som nu har positivt anförts gentemot vandeln hos denne man — jag
kallar honom för X. — är, att han har ett hårt utslag över sig från en finsk
domstol. Vi få inte tänka för lågt om en vänskaplig makts domstolar. Vi få
inte tänka oss att dessa, som det heter, ha »naturligen dömt summariskt», utan
vare sig en domstol varit av fastare eller tillfälligare art, får man tänka sig,
att dess medlemmar naturligtvis ha handlat under ansvar.

Nu har det här anmärkts — dock ej i akten — att vederbörande själv, vare
sig han därvid har upprepat, vad han har sagt inför domstolen, eller kommit
med det efter flykten, förklarat, att han var oskyldig. Det förefaller mig då,
som örn den rätta vägen hade varit att försöka få en utredning till stånd örn
hur pass trovärdigt det uttalandet varit, som han själv gjort örn sin skuld eller
oskuld, och att en sådan utredning — som säkerligen varit ganska lätt att genom
en återremiss till Överståthållarämbetet få fram på andra vägar än genom
ett enkelt samtal med den dömde —— skulle kunnat inflyta i den akt, som
varit tillgänglig för konstitutionsutskottet. Man kan inte begära, att detta
utskott, som skall pröva många ting och måste göra det i huvudsak på papper,
skall verkställa prövningen med den tanken, att här finnes en hel del saker,
som inte ha kommit in i akten.

Sedan vill jag tillägga, att den omständigheten, som reservanternas talesman
här framförde, att mannen i sitt ursprungliga land sökt nåd, väl inte är någonting,
som tyder på att mannen är oskyldig. Jag har inte sett nådeansökningen,
jag vet bara, att han har fått avslag på densamma. Men en nådeansökning
innefattar inte alltid, att man begär att bli fullständigt benådad, utan det
är kanske endast fråga om att bli benådad för en del av det straff, som utdömts.
Detta betyder alltså ingenting.

För mig är huvudsaken, att vi här stå inför det beviset på mannens föregående
vandel, att han är dömd. Jag vill emellertid göra den konstruktionen, att
vi låta falla bort allt örn mannens deltagande i det övervåld mot de tre lantbrukseleverna,
som här är angivet •— ett övervåld, som, det veta vi alla, enligt
svenska krigslagar är oerhört svårt, eftersom det gäller brott mot fångar. Men
jag tänker mig, att vi låta denna omständighet fullständigt falla bort. Då
fordras väl i varje fall, att man ser efter, örn mannen gjort sig känd för en
hedrande vandel, det fordras, att man har några intyg och bevis på detta, innan
man handlar i ett så tveksamt fall. I detta fall anser jag, att^ det varit mer
skäl än eljest att bibehålla den tvekan, som rådde vid det''föregående beslutet,
då mannens anhållan om svensk medborgarrätt avslogs år 1933. Jag anser,
att det i varje fall hade funnits fullgiltiga skäl att även här följa den gamla
regeln: i tveksamma fall skall man icke handla.

Herr Källman undrade nyss vad man kan mena med hedrande vandel. Ja,
det var en liberal morgontidning, som sade, att därmed får man väl förstå
kravet på att uppföra sig som en vanlig, hederlig svensk medborgare. På den
tiden, då jag läste straffrätt, lärde jag mig, att man — förlåt, att jag citerar
det på latin — skulle uppföra sig såsom en »bonus pater familias». Vad menas
med det? Jo, det är att bete sig som en vanlig svensk man. som står i
familjeställning och ansvarar för sig och sin familj. Men en vanlig hedrande
vandel enligt av mig nu lämnade definitioner vill jag icke säga, att en sådan
man som denne visat sig ha fört. För att fastslå det fordras bevis. Detta sagt,
även örn man gör den konstruktionen, som jag nyss gjorde, att vi kunde se bort
från hans deltagande i medborgarkriget i Finland.

Nu, herr talman, ha vi i konstitutionsutskottet velat på det kraftigaste reagera
mot att ett upprepande av ett sådant naturalisationsförfarande, som här

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
Ilar skett, skulle kunna få inträffa. Det måste bli så, att när någon kommer
och knackar på medborgardörren och ropar: »Sesam, öppna dig!», då skall han
lämna andra upplysningar örn sig än vad vi ha kunnat finna av de papper,
som stått konstitutionsutskottet till buds i detta fall. Och det är inte en liten
sak för den ene och den andre att bli svensk medborgare, ty att kallas så är
att bära ett hedersnamn, och det vilja vi, att det skall förbli. Vi beklaga, när
svenska medborgare någon gång sätta det namnet i vanrykte, men vi vilja, att
när det namnet någon gång skall skänkas bort, det skall ges åt en person, örn
vilken vi veta, att han torde kunna uppehålla namnets heder och ära.

Herr statsrådet Schlyter: Två talesmän för utskottsmajoriteten ha i för

övrigt mycket hovsamma anföranden gjort gällande, att i den akt, som utskottet
får ifrån Kungl. Majit, när det önskar granska ett visst ärende, böra
finnas i form av handlingar eller anteckningar tillgängliga alla de upplysningar,
som ha legat till grund för prövningen i regeringen. För var och en, som
deltagit i något regeringsarbete, är det alldeles uppenbart, att detta är ett
omöjligt anspråk. En regering står inte i förhållande till konstitutionsutskottet
såsom en underdomstol står till en hovrätt eller högsta domstolen, så att
alla upplysningar i målet skola finnas förvarade i skriftlig form, för att en
överprövning skall kunna äga rum hos den högre instansen. Jag har bara
velat med hänsyn till den vänliga form, i vilken anmärkningen framställdes,
få detta antecknat till kammarens protokoll. Det är ett anspråk ifrån konstitutionsutskottets
sida, som inte kan fyllas av någon departementschef. De
undersökningar, som jag har verkställt i denna sak vid sidan örn handlingarna,
lia verkligen varit så grundliga, att örn man skulle följa den principen, att
man i sina akter skulle protokollföra och tillvarataga alla upplysningar i ett
ärende, så skulle det bli en oöverkomlig arbetsbörda för en departementschef.
Den siste ärade talaren antydde, att de upplysningar, som jag skulle besitta
utöver handlingarna i målet, skulle begränsa sig till ett samtal med personen
i fråga, men det är endast en detalj i det arbete, som jag har nedlagt.

Herr Strömberg: Herr talman! Herr Björkman antydde, att det var en till
antalet reducerad skara reservanter vid denna punkt. Med anledning av detta
yttrande samt med hänsyn till de dimensioner, frågan fått genom beslutet i
andra kammaren, skall jag för min del be att få till protokollet antecknat, att
jag vid behandlingen av frågan i utskottet röstat mot den föreliggande anmärkningen.
Jag skall emellertid medge, att jag avgav detta votum med en
viss tvekan, och att detta utgjort orsaken till att jag inte anslöt mig till den
reservation, som föreligger. De skäl jag haft för denna tvekan lia varit att
man i akten inte kunde finna någon uppgift örn att den sökande bestred påståendet
att han begått det våldsdåd, för vilket han blivit åtalad och dömd.
Man hade, synes det mig, kunnat vänta att i ansökningen det åtminstone skulle
lia kommit in något av det, som i dag under debatten särskilt i andra kammaren
så starkt betonades, då man framhöll, att det fanns ganska mycket som
talade för att mannen i fråga varit och är oskyldig.

Jag tror också för min del, att det varit riktigare, örn herr statsrådet denna
gång icke låtit sitt goda hjärta tala utan låtit sökanden vänta ännu någon tid.
Det är ju också vad statsrådet tidigare gjort, då han 1933 avslog en ansökan
från samma person, liksom en föregående justitieminister gjorde det, och det
är egentligen, synes det mig, om detta som striden nu står, nämligen när tidpunkten
varit inne att bevilja personen i fråga den sökta medborgarrätten.
Jag tror väl inte, att någon i denna kammare vill göra gällande, att det brott,

Första kammarens protokoll 1030. Nr 30. 4

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
för vilket lian åtalats, aldrig skulle bli preskriberat, utan frågan är väl, när
tidpunkten är inne, då nian med ledning av hans vandel här i landet kan anse
sig ha tillräckliga garantier för att han skulle kunna upptagas till svensk medborgare.
Då man alltså menar, att statsrådet i sitt rådslag skulle ha kommit
till annat resultat vid det ifrågavarande tillfället, är dett a,^ synes det mig, en
sak. En annan sak är, örn konstitutionsutskottet i denna fråga skulle använda
107 §. Det kunde jag vid voteringen inte finna motiverat, och därför röstade
jag emot anmärkningsyrkandet. Jag har också av denna debatt styrkts i mili
uppfattning, att jag därvid handlade rätt. Jag tror, att utskottet såväl som
den enskilde bör följa regeln, att i tveksamma fall inte handla.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talarens

erinran örn att i tveksamma fall man inte bör handla, fick orätt adress, da den
gjordes till konstitutionsutskottet. Hade den gjorts till departementschefen,
hade jag kunnat förstå den.

Nu är det emellertid en punkt som jag inte kunnat finna, att vare sig departementschefen
eller någon annan här vidrört utan snarare förutsatt som
självklar, nämligen att en utländsk sökande till svensk medborgarrätt skall få
sådan, örn det inte finns några särskilda hinder. Det är inte alls fallet. Herr
statsrådet är nog alldeles ense med mig, att det beror pa den svenska regering,
som i kraft av grundlagen handhar naturalisationsfrågorna, att avgöra, örn
personen, som söker, är en önsklig individ eller icke för det svenska samhället.
Är han inte det, då bör aldrig en sådan ansökning beviljas. Är han det i
särskilt hög grad eller i allt fall ganska väsentligt, då bär den beviljas, örn
inga hinder finnas, och kan man inte säga, örn han är önsklig eller icke önsklig,
då har departementschefen full frihet att handla efter omständigheterna. Just
denna diskretionära prövning hos regeringen förutsätter, att regeringens representant
på den plats, som har undersökningen örn hand, inte låter sig ledas allenast
av sitt goda hjärta. Och jag menar, att när departementschefen själv bär
framhållit inför kammaren, att detta mål bland, som jag tror han sade, 2,000
medborgarrättsansökningar har alldeles särskilt undersökts av honom, så förfaller
därmed också den erinran, herr departementschefen samtidigt gjort mot
påståendet, att motiven borde finnas i papperen. Jag medger gärna, att i de
2.000 fallen för övrigt kan detta vara likgiltigt, därest det kan visus, att personen
är önskvärd eller icke önskvärd. Men i ett tvivelaktigt fall, herr statsråd,
anser jag, att i statsrådets anförande till protokollet böra anföras de huvudmotiv,
som förorsaka tillstyrkande. Här i handlingarna finnas endast motiv
som avstyrka. Det hade varit rimligt, att departementschefen i sitt anförande
till protokollet, där han tillstyrker Kungl. Maj :t att upptaga denne utlänning
till svensk medborgare, sagt. att handlingarna visa det och det. men
efter den undersökning, som verkställts, kan lian ända pa den och. den grunden
tillstyrka ansökningen. Det hade ingen konsekvens för de övriga 2.000
fallen, örn man i det tveksamma 2,001 ista fallet eller 1,999 :de fallet, eller vad
det nu var. anfört detta. Men det har blivit en ganska genomgående praxis, och
jag förmodar, att herr statsrådet också eventuellt skulle peka på det, att statsrådsprotokollen
inte innehålla några långa utläggningar. Den omständigheten,
att man förfar felaktigt i många fall, bör ju inte vara tillräcklig grund för att
man fortsätter att förfara felaktigt i viktiga och väsentliga punkter, där upplysningar
äro nödvändiga både för den beslutande myndigheten, Hans Maj .t
Konungen, och för den granskande myndigheten, konstitutionsutskottet. Det
är mot detta, jag måste reagera, att i ett sådant undantagsfall, som av departementschefen
själv betecknas som uttaget till särskild granskning av honom,
resultatet av granskningen inte med ett ord i protokollet omnämnes. Det be -

Onsdagen den G maj f. m.

Nr 30.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
tyder naturligtvis inte, att jag begär, att i liandlingarna skola finnas några uppteckningar
och sådant, utan det, som departementschefen till protokollet anför,
bör äga vitsord örn att vara riktigt. Han svarar inför konungen som ämbetsman
för de uttalanden, lian gör, och då vet också utskottet, att bakom detta
ligger en undersökning. Huruvida utskottet skulle anse, att denna undersökning,
om ingenting därom skulle finnas i papperen, varit tillräcklig eller inte,
kan bero på olika omständigheter. Det beror på, huruvida man känner departementschefen
som en samvetsgrann och duglig ämbetsman — och i det fallet
lär det inte vara någon tvekan i fråga om justitiedepartementets chef — eller
örn man känner honom som litet mera tvivelaktig ur ämbetsmannasynpunkt.
Det sista kan ju inte alls i detta fall åberopas. Nog måste herr statsrådet medge,
att det varit en enkel sak att i protokollet, som är hemligt, och som inte
kommer till kammaren heller, örn inte utskottet gör anmärkning, anföra de
grunder, som kunnat förebygga en utskottsanmärkning, örn sådana grunder
finnas.

Departementschefen har sagt, att sådana finnas, och därmed kommer jag
till den andra sidan av saken. Örn en utländsk myndighet, en utländsk domstol,
det må vara den ena eller den andra, fällt en dom eller ett utslag, så tror
jag inte, att ett annat land har någon befogenhet att ingå på en granskning
eller förnyad undersökning av huruvida däri konstaterade förhållanden, som
inom samma land inträffat, äro riktiga eller icke. Det kan ju inte falla en
svensk myndighet in att undersöka, huruvida den finska statsdomstolens utslag
är riktigt eller icke. Den naturliga vägen är, att vederbörande får vända
sig till sitt eget lands myndigheter med begäran örn förnyad undersökning Men
att vi bär i Sverige skulle vare sig officiellt eller, som det skulle kunna synas
av herr statsrådets anförande, på enskild väg eller åtminstone muntligt under
hand taga reda på de berörda förhållandena, det finner jag vara uteslutet. Så
länge det inte emot det officiella uttalandet, emot de officiella aktstyckena finns
något lika officiellt, inte ens ett anförande till statsrådsprotokollet, så länge
äger detta andra vitsord. Att man kan förvänta, att den man, som det gäller
och hans hustru — det gäller henne också — bestrida anklagelserna och att dé
söka ställa saken i så god dager som möjligt, det förstår var människa, men
man kan inte taga det för kontant utan vidare. Man kan omöjligen medge, att
deras enskilda relation får verka övertygande vare sig på departementschefen
eller utskottet och ännu mindre pa ett utskott, som inte känner relationen. Det
iir alltså en handläggning av ärendet, som är konstitutionellt anmärkningsvärd,
derför att det gäller ett tämligen enastående fall. Nå, alldeles enastående är
det inte. dag erinrar om att konstitutionsutskottet för åtskilliga år sedan gjorde
anmärkning mot en socialdemokratisk justitiedepartementschef, som till
svensk medborgare upptagit en person inte med så svåra gravamina bakom
sig som denne man utan med vida mindre, men det var hans anställning i främmande
makts tjänst, som där hade funnits anmärkningsvärd.

Och då kommer jag till det tredje, som departementschefen anfört. Departementschefen
menade, att man skulle fråga sig, huruvida den anställning, som
mannen har i en utländsk beskicknings handelsdelegation, inte lika bra kunde
innehas av en svensk. Ja, man kan ju ställa frågan så, men örn vi göra det, vad
bil svaret och resultatet? Enligt min mening, herr statsråd, blir det, att örn
• let var en svensk, som vöre i en sådan anställning, är däråt ingenting att göra
men örn det år en utlänning, och han vill bli svensk medborgare, måste jag säga
att det är ett minus i hans ansökan. Ty vad medför medborgarskaps beviljande?
Det medför oinskränkt rätt att få tillgång till alla svenska handlingar
som aro oi i entlia. Departementschefen har visserligen framlagt ett förslag
lill ändring i tryckfrihetsförordningen, som innebär, att sekretessen kommer att

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
bli regel oell offentligheten kommer att bli undantag, men detta gällde ju inte
vid den här tiden. Och det var i det förra fallet för några år sedan just denna
tillgång till svenska handlingar, svenska arkivs, biblioteks och myndigheters
handlingar, som ansågs vara en betänklig sak. Det står kvar i dubbel måtto.
Det skulle inte alls förvånat mig, örn de, som nu sökte svenskt statsborgarskap,
i sältet sökt statsborgarskap hos den makt, som har denna handelsdelegation här
i riket, och övergått till medlemmar i denna stat. Däråt pekade ju alla antecedentia.
Men att vi skulle utsträcka asylfriheten på sådant sätt, att vi helt
och hållet till sist införliva vederbörande med det svenska statsfolket, fast man
måste säga, att starka moment strida mot ett sådant åtgörande, kail jag inte
finna vara riktigt. Och jag tror, att konstitutionsutskottet skulle ha underlåtit
en mycket väsentlig plikt, örn det lämnat detta förhållande oanmärkt.

Det är till och med så, herr talman, att denna fråga inte behandlats under
det ordinarie granskningsåret utan förekommer i ett statsrådsprotokoll, som särskilt
har infordrats, därför att Kungl. Maj:ts beslut väckt uppmärksamhet.
Konstitutionsutskottet har ansett det vara nödvändigt att låta reaktionen mot
ett sådant beslut så fort som möjligt komma till synes, och det är därför vi lia
infordrat det till årets granskning och framlagt det för kammaren. När utskottet
så gör, gör utskottet det med hänsyn till sin juridiska granskningsplikt
enligt grundlagen. Men jag kan inte neka till, att i detta fall har åtminstone
för mig stått tydligt och klart ett känslomoment. Det är ju inte alldeles oberättigat,
att då herr statsrådet låter känslorna tala, också konstitutionsutskottets
ordförande kan låta dem få något ord med i laget. Men min känsla var inte
den, som statsrådet givit uttryck åt, känslan för personen, som sökte, utan
känslan för det svenska folk, som vi båda tillhöra. Och därför är jag glad, att
när frågan har förekommit i debatten i riksdagen, den grupp, jag har äran tillhöra,
klart och otvetydigt givit sin anslutning till den mening, som jag nu,
herr talman, uttalat.

Herr Bagge: Ja, herr talman, medkammaren har ju med gillande lagt

denna anmärkning till handlingarna, oaktat herr statsministern höll sin sköld
över statsrådet och chefen för justitiedepartementet och, såvitt jag fann, när
jag åhörde hans yttrande, hotade med kabinettsfråga i saken. Jag förstår
mycket väl, att man har handlat på det sättet i andra kammaren. Jag tror, att
här i landet ha vi säkerligen en överväldigande opinion för att inte till svenska
medborgare få individer, som av en utländsk domstol ha dömts för så ruskiga
saker som det här är fråga om. Det har talats örn denne mans rätt och örn
skyldigheten att taga hänsyn till honom och så vidare. Därvidlag får man val
ändå säga, att landet också har en rätt och att det finns en skyldighet att också
taga hänsyn till vårt land och vårt folk, och i det fallet kan jag inte förstå annat
än att man har skyldighet att i ett tveksamt fall hellre fälla än fria.

När man här har åberopat den omständigheten, att man inte tror på en främmande
domstols objektivitet, så får jag ju säga, att det måste leda till ytterst
besynnerliga konsekvenser, om man skall upptaga ett sådant betraktelsesätt
som princip. Vart skall det taga vägen överhuvud, örn vi inte skola godkänna
avgörande av andra länders domstolar? Och hur skall man här privat kunna
åstadkomma ett bevismateriel på sådant sätt, att man kan säga, att vi kunna
ställa vår prövning här i landet före elen prövning, som verkställts i den utländska
domstolen. Det har sagts, att mannens skuld inte är bevisad genom
detta utslag. Mig förefaller det, att så kan man inte lägga saken. Bevisbördan
ligger väl helt och hållet på den andra parten.

Jag vill säga, att efter den debatt, som här ägt rum, är jag övertygad örn att
det har begåtts ett mycket svårt och betänkligt misstag från herr statsrådets

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. viss finsk undersåtes upptagande till svensk medborgare. (Forts.)
sida. Här i denna kammare brukas det ju inte, att man lägger dylika anmärkningar
med gillande eller ogillande till handlingarna, och jag kommer naturligtvis
inte här att ställa något sådant yrkande, men jag är övertygad om, att
hade vi här i kammaren fått en sådan votering, så hade utgången blivit precis
densamma som i andra kammaren.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall efter det sista anförandet inskränka
mig till att säga, att ett svenskt medborgarskap är ett privilegium av så högt
och stort värde, att det med större aktsamhet än som skett i detta fall bör
vårdas och inte utan vidare skänkas till utomstående.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag vill i debatten bara göra det inlägget,
att svenskt medborgarskap inte bara har ett så högtidligt och specifikt högt
värde, som de sista talarna anfört. Svensk medborgarrätt är också till för att
personer — jag vet inte i vad mån det gäller denne person -— som under världskriget,
inbördeskrig och andra påfrestningar uppkastats av dylik böljegång
som hemlösa på de svenska stränderna, skola efter någon vistelse härstädes
utan anmärkning kunna utses till svenska medborgare och därigenom enligt
internationell rättsordning få ett hem och ett tillbörligt skydd som människor.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill endast till protokollet ha

antecknat, att en kommunal tjänsteman i Stockholm, som sedan många år känner
den man, som det här är fråga om, örn honom har .uppgivit, att lian dels
aldrig i vårt land, så vitt denne tjänsteman har sig bekant, överhuvud sysslat
med politiska ting, dels att han har utomordentligt stort anseende i de idrottsliga
kretsar, där han ständigt umgås, och att han där särskilt har gjort sig
omtyckt och värderad, därför att han tager sig an de idrottsmän, som under sina
tävlingar råkat ut för olyckor.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten till
handlingarna.

Punkterna 2 a) och 2 b). Äng. under lätet

beivrande

I dessa båda punkter hade utskottet anmält, att utskottet beslutat anmärk- av vissa tryckning
mot t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Levinson, respek - frihetsjörbrytive
mot t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén, på grund teIserav
underlåtenhet från deras sida att till justitiekanslerns laga åtgärd överlämna
två under nämnda punkter omförmälda, i justitiedepartementets diarium
under nr 249 respektive nr 304 angivna skrifter.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Hallén, Strömberg, Sandegård, Källman, Borg, Andersson i
Igelboda, Fast och Andersson i Malmö, som förklarat, att de på anförda skäl
icke kunnat biträda de av utskottet under punkten 2 i memorialet beslutade anmärkningarna
mot vederbörande t. f. chefer för justitiedepartementet;

2) av herr Anders Andersson, som instämt i den under 1) intagna reservation
såvitt den anginge punkten 2 a);

3) av herr Oscar Gottfrid Karlsson, som instämt i den under 1) intagna
reservation såvitt den anginge punkten 2 b).

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman! Under den granskning som kon stitutionsutskottet

även i år företagit av justitieministerns förvaltning av sin

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. underlätet beivrande av vissa tryckf rikets förbrytelser. (Forts.)
åtalsmyndighet — en granskning som, enligt vad jag under förra riksdagen
framhöll, konstitutionsutskottet först på senare tid oell med brytande av äldre
praxis ansett falla inom området för § 107 regeringsformen •— har utskottet
funnit tvenne fall, som ansetts anmärkningsvärda. Ehuru anmärkningarna
rikta sig mot de statsråd som i egenskap av tillförordnade departementschefer
haft att handlägga ärendena, torde jag, i anslutning till vad konstitutionsutskottet
i förra årets dechargeutlåtande uttalade, få betraktas såsom huvudansvarig
för den praxis beträffande åtals anställande i tryckfrihetsmål, vilken
under denna regerings tid blivit följd.

Jag vill först hänvisa till vad jag förra året anförde såsom min principiella
uppfattning, nämligen att jag icke kan anse riksdagen såsom lämpligt forum
för avgörande av huruvida ett visst uttalande i tryckt skrift är brottsligt eller
ej. Bedömandet av huruvida i särskilt fall åtal bör ske av tryckt skrift kan
uppenbarligen växla, såväl i vad angår de lagliga förutsättningarna för en
fällande dom, som beträffande lämpligheten av åtals anställande, när skriften
kan betraktas såsom förgriplig enligt tryckfrihetsförordningen. Jag kan icke
förmena konstitutionsutskottets majoritet att hysa och uttala sin mening i dessa
avseenden vid granskningen av de skrifter som varit föremål för justitieministerns
handläggning. Men jag kan å andra sidan icke anse ett påstående av
konstitutionsutskottet, att den eller den skriften är brottslig enligt den eller den
paragrafen i tryckfrihetsförordningen, innefatta ett auktoritativt uttalande.

Vad angår de två skrifter som i år föranlett konstitutionsutskottets anmärkningar
vill jag endast konstatera följande. Den skrift som åsyftas under 2:o a)
i utskottets utlåtande har, enligt en fast praxis, som såvitt jag känner konsekvent
tillämpats även av föregående regeringar, redan av det skälet icke bort
åtalas, att någon begäran örn åtal icke framställts från vederbörande främmande
beskicknings sida. Den skrift som åsyftas under 2:o b) i utlåtandet är till
sin avfattning icke sådan, att ett åtal ens kunnat med utsikt till framgång anställas.

Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag att utskottet saknat fog för
sina anmärkningar.

Herr Bergman: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för justitiede partementet

gjorde nu liksom vid ett föregående tillfälle gällande, att det icke
föreligger någon direkt plikt att åtala alla skrifter som man kan anse brottsliga,
utan att en viss diskretionär prövningsrätt tillkommer justitieministern.
Även om man accepterar hans mening därutinnan — och han har naturligtvis
rätt i att det är en praxis som har tillämpats av många föregående justitieministrar,
jag förmodar de flesta, för att ej säga alla — så måste väl ändå konstateras,
att det är riktigt, vad en föregående socialdemokratisk justitieminister
yttrade under en debatt om en liknande fråga i riksdagen, nämligen att
»förhållandena kunna vara sådana, att ett ingripande med åtal kan vara påkallat».
Det är just ett par sådana fall som vi anse nu föreligga. I ett så
flagrant och otvetydigt fall som det under 2:o a refererade, vilket innebär en
oerhört rå smädelse mot presidenten Svinhufvud, bör enligt utskottets uppfattning
och jag förmodar enligt en allmän mening i landet sägas ifrån med verkligt
eftertryck, att man inte tolererar sådana oförsyntheter gentemot ett Sverige
gästande statsöverhuvud för ett vänskapligt sinnat grannfolk. Smädelsen
måste samtidigt anses vara en förolämpning mot detta grannfolk och det skadar
det goda förhållandet till detsamma att icke beivra den. Herr statsrådet
anförde, att det icke hade gjorts någon anmälan från det ifrågavarande landets
beskickning. Det förefaller vara en ganska egendomlig fordran att det
alltid skall behövas en framställning från vederbörande lands beskickning för

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. underlätet beivrande av vinsa t ry c k friné t sfär b ry t ris e r. (Forts.)
att man skall inskrida mot flagranta förolämpningar av detta slag vid ett
besök som ett statsöverhuvud avlägger, och för övrigt även vid andra tillfällen,
då det kan vara påkallat. Det är en dålig psykologi, synes det mig, att
inte vilja inse och ta hänsyn till detta. Det är sannerligen icke endast konstitutionsutskottet,
som anser, att man här borde lia inskridit.

Beträffande den sak som behandlas i 2 :o b gjorde herr statsrådet gnällande,
att det icke skulle lia haft någon effekt om man åtalat. Ja, det är ju alltid
ovisst hur ett juryutslag kan utfalla. Jag har emellertid svårt att föreställa
mig, att det inte i ett sådant fall som detta, som ju också är synnerligen
flagrant, skulle lia blivit fällande. Men frånsett detta måste det väl anses
som en egendomlig praxis, att sådana uttalanden, hur lagstridiga de än äro,
få passera utan inskridande. Det är ju att helt enkelt uppmuntra sådan otvivelaktigt
brottslig propaganda. Man säger kanske, att den icke gör någon
verkan på vårt folk. Den, som upplevat vad som för åtskilliga år sedan inträffade
i det grannland som det talats så mycket om här i dag, kan knappast
med fog göra gällande, att sådana förkunnelser icke kunna ha någon verkan.
Här predikas öppet inbördeskrig, och när en sådan förkunnelse drives tillräckligt
länge och nied tillräcklig energi, så påverkar den en hel del människor.
Ifall den utan hinder får fortgå, kan den förr eller senare leda till sådana
tragiska händelser som inträffat i vårt grannland.

Man talar stundom i detta sammanhang örn yttrandefriheten. Jag är gammal
medlem av Verdandi, som hade till huvuduppgift att värna tanke- och
yttrandefriheten. Jag håller den yttrandefrihet, som svensk grundlag värnar,
så högt som någon. Men här är det ingalunda fråga örn någon yttrandefrihet
av det slag, som vår mycket liberala tryckfrihetsförordning —- förmodligen
den liberalaste i världen — avser att värna, utan här är det frågan om en yttrandefrihet
som är direkt förbjuden i tydliga grundlagsbud. Det må vara
tillåtet att beteckna kampen mot rätten att bedriva ett sådant missbruk av
tryckfriheten såsom ej blott värdig utan även nödvändig för ett folk som sätter
värde på verklig frihet och demokrati. I det dokument som förekommer i
mom. b är det långt ifrån, såsom i en reservation göres gällande, fråga örn en
pacifistisk mening. Man har i reservationen avtryckt skriften i dess helhet
och man tillåter sig där påstå, att det vid genomläsningen otvetydigt framgår,
att det egentliga syftemålet med densamma är att uppmana till en »samling
för freden och mot kriget». »Syftemålet är alltså rent ideellt pacifistiskt»,
heter det. Det är en synnerligen egendomlig uppfattning av vad som kan menas
med ideellt och pacifistiskt. Det står i detta dokument, att det är alla
arbetares skyldighet att slå vakt om Sovjetunionen som är fredens fasta bålverk.
Den är, såvitt jag vet, en av de mest utpräglade militärstater i världen
och det kan ju vara olika meningar örn den är ett fredens fasta bålverk eller
ej. Men pacifistisk, d. v. s. nedrustningsvänlig, förefaller den icke. Man proklamerar
nu den meningen, att alla arbetare äro skyldiga att framför allt slå
vakt örn denna främmande stat oell mot egna landsmän. Det står också, att
man icke skall tillåta ett nytt folkblodbad. Det sista kan ju verka pacifistiskt
och ideellt men i samma ögonblick säges det att man skall förvandla kriget,
när det kommer till oss, till ett inbördeskrig mot egna medborgare och således
till ett verkligt blodbad. Det är i sanning en ganska egendomlig pacifism, som
gör sig gällande i ett sådant uttalande. När man försöker göra detta till ett
idealistiskt fredsdokument kan man knappast vara i god tro. Jag menar att
sådana uttalanden som dessa äro så pass farliga på grund av den verkan de
kunna ha på en massa obefästade ungdomar — det visar sig på många håll
vad de kunna åstadkomma -—- att det ingalunda är lämpligt att behandla dem
som bagateller utan man bör med kraft säga ifrån, att ett fritt och demolera -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. underlätet beivrande av vissa tryckfrihetsförbryfeiser. (Forts.)
tiskt samhälle icke tolererar sådan propaganda. Jag anser därför att vad konstitutionsutskottet
i denna punkt uttalat är fullkomligt berättigat.

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman! Gentemot herr Bergman vill jag

i allra största korthet säga, att enligt min mening ett utländskt statsöverhuvud
bör ha samma rättighet som enligt lag är tillförsäkrad det svenska statsöverhuvudet,
nämligen att dumma brushuvuden inte för deras skull skola behöva
dragas inför rätta för smädelser, som ingen klok människa fäster något
avseende vid. Jag har haft tillfälle att för Hans Majestät anmäla fall där
smädelser förekommit, som med mycket större skäl än den lilla gröna lapnen
som förevisades i andra kammaren kunnat föranleda åtal, men det har inte
fallit Hans Majestät in att önska åtals anställande. På samma sätt menar jag
att ett utländskt statsöverhuvud skall ha rätt att slippa vara anledning till
sådana åtal. Det är en god praxis som tillämpats, och skulle mot förmodan
konstitutionsutskottets anmärkning leda till att någon annan justitieminister
än jag avveke från denna praxis, så anser jag att de främmande statsöverhuvudena
borde genom lagändring skyddas mot allt för nitiska åklagare.

Herr Strömberg: Samtliga socialdemokratiska ledamöter i utskottet lia vid

dessa båda punkter avgivit reservation. Då vi gjort detta är det en gammal
linje som vi ha följt. 1926, 1927, 1935 och nu i år ha vi hävdat den uppfattningen
— alltså även när det gällt justitieministrar i borgerliga ministärer •—
att åtalsvägen inte är den enda, absolut nödvändiga. Vi framhöllo redan 1926,
att en justitieminister har att pröva och avgöra för det första vilka utsikter
som finnas att juryn skall stanna för en fällande dom, för det andra åtalsåtgärdens
psykologiska effekt, d. v. s. att den inte blir en onödig och skadlig
reklam för det okynne som gjort sig straffbart, och för det tredje att åtalet
inte skapar ett oförtjänt martyrskap för den litterära skola, ur vilken skriften
härrör. En annan, lika viktig förutsättning för åtals anställande är, att skriften
fått en sådan spridning bland dem, till vilka den vänder sig, att detta
kan utgöra ett betänkligt moment. Så är knappast förhållandet i det fall som
här påtalas. Alla dessa överväganden måste naturligtvis en departementschef
göra, och det är inte riktigt, förefaller det mig, att utskottet sätter sig som
domstol och endast dekreterar, att här skulle anmälan till åtal ha ägt rum.

Vad vi reservanter uttalade 1926 och 1927, då det bland annat gällde justitieminister
Thyrén i den ekmanska regeringen, har enligt vår mening giltighet
även i detta fall. Vi uttalade då, att i den justitieministern åvilande vården
om tryckfriheten det praktiska och sunda, statens väl och eljest allmänt intresse
lugnt och lidelsefritt bör övervägas, att förnuftets omdöme örn tillrådligheten
av åtals anställande tillerkännes företräde framför slavisk underkastelse
under abstrakta och därför ofta verklighetsfrämmande teorier örn plikten till
åtals anställande närhelst och varhelst något straffbart anses föreligga. Vi
bestrida inte, att i särskilt det första fallet vi Ira att göra med ett tryckalster
som måste betraktas som osympatiskt och brottsligt. Men detta är en sak. En
annan sak är, om en samhällsklok tillämpning av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser ovillkorligen bör föranleda åtal. Det är i denna punkt som vi
alltjämt lia en mot utskottet avvikande uppfattning.

När herr Bergman så kraftigt betonar, att ett demokratiskt samhälle kräver
ett starkt skydd mot dylika företeelser och därvid särskilt åberopar den antimilitaristiska
skrift som avses i den senare punkten, så kan jag inte annat än
erinra om vad jag framhöll redan under fjolårets dechargedebatt, nämligen det
tillfälle då det gällde en anmärkning mot justitieminister Thyrén för att han
inte åtalat en liknande antimilitaristisk broschyr. För jämförelsens skull

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. underlätet beivrande av vissa tryckfrihetsförbrytelser. (Forts.)
skall jag Ilar återge några rader i denna: »Se till att pojkarna lär sig bruka
vapnen inte i avsikt att vända dem mot sina klasskamrater i detta eller något
annat land men för den egna klassens uppgörelse med förtryckarna.» »Varje
arbetaresoldat måste vara på det klara med bur han skall uppträda.
Han måste veta åt vilket håll han skall rikta geväret i en
allvarlig situation.» Och vidare: »Gör upp räkningen med fosterlandslögnen.
Upplös kadaverdisciplinen. Lär er att vända vapnen åt rätt håll.» Det är inte
möjligt att förneka, att detta var bra mycket mera åtalbara saker än vad som
förekommit i den nu påtalade skriften, men ändå -— och det är detta jag vill
understryka — fanns det vid detta tillfälle inte mindre än tre folkfrisinnade
representanter i utskottet, som ansågo att en anmärkning inte borde ha skett.
De menade att detta inte skulle vara en samhällsklok tillämpning av bestämmelserna.
Nu skulle jag vilja fråga herr Bengman: Var det omtanke om tryckfrihetsförordningen,
som förmådde dessa frisinnade representanter att intaga
den ställningen eller var det något helt annat?

När man, som herr statsrådet nyss gjorde, slår fast, att detta är en praxis
som under många år har följts i departementet, så tycker jag att den anmärkning
som utskottet här har gjort kommer i en helt annan dager. Det är på dessa
skäl, herr talman, som vi ansett att utskottet i de här föreliggande punkterna
inte bort göra den anmärkning som är gjord.

Herr Bergman: Gentemot vad den siste ärade talaren yttrade skall jag be

att få göra ett par erinringar.

Först och främst sökte han göra gällande, att jag — och de som omfatta
samma mening som jag -—- skulle anse att man är skyldig att åtala allt som
är brottsligt. Jag har redan i mitt föregående anförande tagit avstånd från
en sådan uppfattning och i det fallet utgått från samma principiella utgångspunkt
som justitieministern. Men frågan är hur långt man skall gå i passivitet
och om man överhuvud taget skall låta allting passera, vilket tycks vara
uppfattningen för närvarande på visst håll. Jag anser att gränser finnas,
bortom vilka man icke längre bör tolerera vad som försiggår, vare sig det gäller
ett särskilt tillfälle som t. ex. vid besöket av den finske statspresidenten
eller när det är fråga örn en systematisk propaganda för att framkalla sådana
tragiska händelser som på sin tid tilldrogo sig i Finland. Sådant kan naturligtvis
även hos oss bli resultatet, örn en sådan propaganda får obehindrat
fortsätta. Herr Strömbergs utgångspunkt är alltså oriktig; jag har visst
samma uppfattning som han, nämligen att det föreligger en diskretionär prövningsrätt,
men jag anser däremot inte att denna rätt här blivit utövad på ett
riktigt sätt.

Eftersom herr Strömberg berörde de frisinnades hållning tidigare och bl. a.
justitieminister Thyréns uppfattning i saken, skall jag be att få tillägga några
ord. Jag ber då att få erinra om, att när den s. k. soldatinstruktionen för
tio år sen var på tal, uppträdde de frisinnade talarna i andra kammaren med
det skarpaste ogillande av denna skrift och ansågo det alldeles riktigt, att konstitutionsutskottet
hade gjort anmärkning på uraktlåtenheten att åtala. Dit
hörde dåvarande vice talmannen, greve Raoul Hamilton, dit hörde flera som
instämde med honom, dit hörde herr Hamrin, som då tillhörde andra kammaren,
m. fl. I första kammaren uppträdde herr C. G. Ekman, som då var chef
för partiet, med instämmande av dr David Bergström och så vitt jag minnes
samtliga närvarande medlemmar av partiet och förfäktade att utskottets anmärkning
var fullt befogad och riktig. Vad justitieminister Thyréns uppfattning
i dessa ting beträffar skall jag be att få anföra, att Thyrén år 1927 förklarade,
att om han haft att handlägga ärendet skulle han ha låtit åtala den

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. underlätet beivrande av vissa tryck frihets förbrytelser. (Forts.)
s. k. soldatinstruktionen. En skrift som åtalades av Thyrén innehöll bl. a.:
»Till er, kamrater vid armén och flottan, ropa vi: Utrym kasernerna, rasera
mordverktygen!» Däremot sade han, att han icke kunde åtala ett upprop som
innehöll uppmaningarna: »Upplös kadaverdisciplinen!» och »Lär er att vända
vapnen åt rätt håll!» Det stod nämligen inte uttryckligen, vart man skulle
vända vapnen. Det kan vara delade meningar, örn ej det sistnämnda var ett
sofistiskt resonemang, den saken lämnar jag därhän, men faktiskt gjorde han
en sådan åtskillnad. Att det inte räckte med allmänna fraser sådana som »upplös
kadaverdisciplinen», det hade han givetvis alldeles rätt i. Men här gäller
det inte alls sådana uttryck, utan här gäller det en direkt uppmaning till inbördeskrig.
Detta framgår alldeles klart av uttalandet i sin helhet, som reservanterna
tryckt av, och likaså att det just är svenska arbetare som uppfordras
följa denna uppmaning. Denna skrift hade säkerligen legat inom även den
thyrénska åtalsgränsen.

Jag kan således icke alls finna mig övertygad av den siste ärade talarens anförande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter den nu ifrågavarande punkten
Indes till handlingarna.

Äng. före- Punkten 3.

^måFmed an- I denna punkt hade utskottet anmält, att utskottet beslutat anmärkning mot
skaffande awchefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström, för underlåtenhet
bombflygplan.att vid föredragning i statsrådet närmare redogöra för en uppkommen försening
av leveransen av två hos en utländsk firma inköpta fjärrspanings-,
bomb- och torpedflygplan och inhämta Kungl. Maj :ts beslut i anledning därav.

Reservation hade avgivits av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson,
Sandegård, Karl August Johansson, Andersson i Igelboda, Nordström i Torsby,
Johnsson i Korrahammar samt Nilsson i Göteborg, som anfört, att de under
i reservationen angivna förhållanden icke kunnat finna, att chefen för
försvarsdepartementet gjort sig skyldig till den anmärkta underlåtenheten, och
därför icke biträtt anmärkningen.

Herr statsrådet Vennerström: Konstitutionsutskottets anmärkning mot handläggningen
av frågan örn anskaffning av bombflygplan är visserligen i det
väsentliga en anmärkning i form och icke i sak. I min redogörelse för åtgärderna
i detta ärende önskar jag dock dröja icke bara vid det formella utan
även vid det reella.

Genom beslut i konselj den 12 oktober 1934 lämnade Kungl. Maj:t flygstyrelsen
bemyndigande att sluta avtal med en engelsk firma om anskaffning av
två fjä,rrspanings-, bomb- och torpedflygplan samt örn licens för tillverkning
i Sverige av tolv dylika flygplan. Vid konstitutionsutskottets granskning
1935 av statsrådsprotokollet ställdes med anledning av detta beslut inom utskottet
yrkande om anmärkning mot föredragande departementschefen. Anmärkningen
avvisades av utskottet med samtliga röster mot endast fyra, varvid
dock några av utskottets ledamöter anförde, att de i viss mån funnit beslutet
anmärkningsvärt men av särskilda skäl — förmodligen med hänsyn till
att utrikesnämnden varit hörd tvenne gånger före det slutliga beslutet — icke
velat biträda beslut om anmärknings framställande.

Vid verkställigheten av beslutet hade flygstyrelsen tvenne vägar att vandra.
Antingen kunde den sluta avtal örn leverans av det urspungliga engelska
bombplanet oförändrat. Eller också kunde den ingå avtal örn leverans av en
svensk variant av den engelska modertypen, särskilt anpassad för den svenska

Onsdagen den 6 maj f. in.

Nr 30.

Ang. förekommet dröjsmål med anskaffande av bomb flygplan. (Forts.)
flygplansutrustningen, som avsevärt skilde sig från den engelska i fråga om
kulsprutor, ammunition, bomber, fällningsanordningar, radio- och fotografimateriel
o. s. v. Med stöd av sin tekniska sakkunskap valde flygstyrelsen den
senare vägen för att inom vårt land få fram serietillverkning av en till utrustningen
starkare, för svenska förhållanden bättre lämpad bombplantyp. Med
detta val följde dock vissa till stor del oberäknade svårigheter. Mycket tidsödande
underhandlingar och undersökningar om en mängd tekniska detaljförändringar
måste föregå kontraktets definitiva undertecknande, som därigenom
försenades, och därtill kom att vissa experiment här hemma icke kunde fullbordas
inom beräknad tid. Det måste anses uteslutet, att försvarsdepartementet
utan tillgång till teknisk expertis skulle i denna ömtåliga och invecklade
tekniska fråga ha ingripit mot den flygstyrelsens verkställighetsåtgärd
som förordades av dess tekniska sakkunskap. Konstitutionsutskottet Ilar icke
heller velat göra gällande, att departementschefen härutinnan gjort sig skyldig
till någon försummelse i sin tjänsteutövning.

Utskottet har i sitt referat av ärendets gång påpekat, att chefernas för generalstaben,
marinstaben och flygvapnet gemensamma skrivelse den 9 april 1935
örn omedelbara åtgärder för anskaffning av bombflygplan ej föredragits i
statsrådet förrän den 3 januari 1936 i samband med justeringen av statsverkspropositionen
till 1936 års riksdag. Utskottet synes ha förbisett, att denna
hemställan örn omedelbar anskaffning av bombflygplan, som givetvis förutsatte
ett riksdagens beslut örn anvisning av nödiga medel, kom under riksdagens
behandling redan förlidet år vid beslutet rörande fjärde huvudtiteln. Den
5 april förelåg statsutskottets betänkande, i vilket utskottsmajoriteten, bestående
av arbetarpartiets, folkpartiets och bondeförbundets samtliga utskottsledamöter,
tillstyrkte ett flygmaterielanslag för det kommande budgetåret,
som icke tillät anskaffning helt eller delvis av dylikt bombförband. Den
9 april förelåg de militära myndigheternas skrivelse, och den 10 april behandlade
riksdagen anslagen under fjärde huvudtiteln, alltså även flygmaterielanslagen,
varvid myndigheternas hemställan anfördes såsom stöd för ett högre
flygmaterielanslag. Riksdagen biföll emellertid det lägre anslaget, varigenom
medel av riksdagen icke ställdes till förfogande för ytterligare anskaffning
av bombflygplan under budgetåret 1935/1936. På grund av detta riksdagens
beslut måste det anses både reellt och formellt riktigt, att myndigheternas
skrivelse föredrogs i konselj samtidigt med flygstyrelsens petita i fråga örn
flygmaterielanskaffningen för budgetåret 1936/1937, d. v. s. den 3 januari vid
justeringen av statsverkspropositionen till 1936 års riksdag.

Angående läget i fråga om den engelska bombplanleveransen våren 1935
lämnas vissa uppgifter i en av mig från chefen för flygvapnet, general Friis,
infordrad och av honom underskriven promemoria, dagtecknad den 9 april,
alltså samma dag som chefernas för generalstaben, marinstaben och flygvapnet
nyssnämnda gemensamma skrivelse. Då det dröjde med undertecknandet
av avtalet med den engelska firman, önskade departementschefen erhålla
skriftlig redogörelse för anledningarna därtill. Chefen för flygvapnet
hänvisade bl. a. till förut omnämnda och även andra tekniska omständigheter,
som föranlett dröjsmålet, och han slutade sin redogörelse: »Den ursprungliga
planen avsåg, att flygplantypen skulle befinna sig i Sverige i slutet av år
1936 för att därmed avsedda i)rov under vintern 1936—1937 och våren 1937
skulle kunna ilga rum. Ovan angivna förhållanden och undersökningar hava
icke medfört några förändringar i avseende på möjligheterna att genomföra
detta program.» Flygledningen ansåg sålunda vid denna tid icke att någon
försening av programmet för leveransen och serietillverkningen skulle behöva
äga rum. Under sådana förhållanden fanns för mig som departementschef

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
icke anledning till annan åtgärd än en uppmaning till flygledningen att så
mycket som möjligt söka påskynda undertecknandet av kontraktet. Detta
skedde också den 5 maj.

Emellertid kar konstitutionsutskottet icke velat göra gällande, att departementschefen
varit vållande eller genom någon försumlighet medverkat till förseningen
i fråga om leveransen och serietillverkningen av de engelska bombplanen.
Anmärkningen gäller, att departementschefen, när förseningen av leveransen
och på denna baserad serietillverkning inom landet stått klar, icke
vidtagit åtgärder för att undersöka möjligheterna att från annat håll anskaffa
bombplan, och icke lämnat redogörelse för frågans läge i konselj och inhämtat
Kungl. Maj:ts beslut i angiven riktning. Konstitutionsutskottet säger, att
det på grund av förseningen »varit chefens för försvarsdepartementet naturliga
plikt att skyndsamt undersöka möjligheterna av snabb anskaffning av
bombplan även från annat håll, med eller utan hävande av det avtal, som slutits
med den ifrågavarande utländska firman». Departementschefen har insett
sin »naturliga plikt» långt innan utskottet funnit påkallat att undervisa
departementschefen örn denna hans skyldighet. De av utskottet påkallade
undersökningarna äro av mig vidtagna redan före utskottets dechargebeslut,
och de ha, såsom utskottet också önskat, tillkommit efter vederbörlig föredragning
i konselj.

När det på hösten 1935 blev uppenbart, att en försening av både leverans
och serietillverkning var ofrånkomlig, ägde underhandsresonemang rum mellan
departementschefen och chefen för flygvapnet. Dessa ledde till att flygstyrelsen
i januari 1936 ingick till Kungl. Majit med en officiell framställning,
i vilken i korthet redogjordes för läget. Flygstyrelsen yttrade bl. a. att
det »redan nu kan förutses, att igångsättningen av seriebeställning och tillverkning
inom landet av ifrågavarande typ bliver avsevärt fördröjd», och
den fortsatte: »Under ovan angivna förhållanden har flygstyrelsen funnit, att
det i varje fall är nödvändigt verkställa undersökningar beträffande möjligheten
att från annat håll anskaffa ett tidsenligt bombflygplan, lämpat för
svenska förhållanden. Med hänsyn tili motorfrågan, byggnadssätt och övriga
på ärendet inverkande förhållanden anser flygstyrelsen, att undersökningarna
härom böra begränsas till Tyskland och Amerikas Förenta Stater.» Flygstyrelsen
_ begärde därför bemyndigande att till Tyskland få utsända en studiekommission,
och den meddelade sin avsikt, att sedan denna kommission avslutat
sitt uppdrag ansöka örn tillstånd att utsända en liknande kommission till Förenta
Staterna. Flygstyrelsens hemställan i fråga örn den tyska kommissionen
bifölls i konselj den 31 januari, och i en konselj något senare bifölls en liknande
hemställan i fråga örn den amerikanska kommissionen.

Det var på grundval av dessa redan beslutade och verkställda undersökningar
jag i debatten den 1 april vid remissen av försvarspropositionen kunde
lämna riksdagen vissa meddelanden angående möjligheterna att på annat sätt
än genom den försenade engelska beställningen inom en snar framtid anskaffa
nödigt antal bombplan. Jag erinrade dels örn de vid årets riksdag väckta motionerna
örn omedelbar anskaffning av en division medeltunga bombplan, dels
om försvarspropositionens förslag örn en stegrad flygmaterielanskaffning redan
från 1 juli 1936, och jag upplyste, att de av regeringen äskade penningmedlen
räckte till för anskaffning av en division, d. v. s. tolv medeltunga
bombplan, och att från departementets sida pågingo underhandlingar och undersökningar
om möjligheterna att inom kort tid verkställa denna anskaffning
av .medeltunga bombplan. Undersökningarna giva vid handen, att sådana
möjligheter förefinnas.

Efter denna redogörelse tillåter jag mig som en sammanfattning hävda, att

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
jag vid min handläggning av bombplanärendet icke gjort mig skyldig till någon
underlåtenhet, som med fog kunnat föranleda en anmärkning från konstitutionsutskottets
sida.

Herr Pettersson, David: Ja, herr talman, mina herrar, anmärkningen vid

denna punkt gäller ju statsrådet Vennerström beträffande viss underlåtenhet
i samband med anskaffandet av flygplan. Av handlingarna inhämta vi, att
i juni 1932 flygstyrelsen inkom med en skrivelse, vari framhölls det trängande
behovet av bomb- och torpedflygplan. Denna skrivelse behandlades icke förr
än lV2 år efteråt i november 1933, och därvid utanordnades ett belopp av
440,000 kronor. Fyra månader efteråt uppdrogs det åt flygstyrelsen att börja
göra vissa utredningar, och därmed höll den på hela året 1934. Så kom 1935,
och vi voro framme i april. Då tyckte väl cheferna för marinstaben, generalstaben
och flygvapnet, att det började gå för långt, varför de den 9 april avläto
en skrivelse till Konungen, där de bland annat framhöllo, att med hänsyn
till den tid, som krävdes för provs verkställande, sedan de första utländska
planen levererats, och för serietillverkningens ordnande inom landet ett flertal
år komme att förflyta, innan bombförband kunde disponeras. Under hela denna
tid skulle riket praktiskt taget vara i fullständig avsaknad av ett försvarsmedel,
som i ett kritiskt läge syntes oundgängligt för neutralitetens tryggande
och för att underlätta förandet av en självständig svensk politik.

Denna skrivelse föredrogs icke förrän nio månader efteråt i sammanhang
med justeringen av innevarande års statsverksproposition. Det har således nu
dröjt ungefär 23/4 år. Sedan har det växlats en hel del skrivelser, men ännu
ha vi icke fått något bombflygplan. Att ett sådant kommer inom närmaste tiden,
får man väl hoppas, men innan detta hinner bli föremål för vissa provningar,
och sedan serietillverkningen kan sättas i gång, kommer man säkerligen fram
ett stycke på 1938. Således lia vi under hela denna tid, under fem, sex år, som
dessa underhandlingar och skrivelser gått av och an, ej egentligen kommit någon
vart.

Ja, detta är den kronologiska ordningen av behandlingen av detta ärende, och
det är givetvis mot denna bakgrund som man får se den anmärkning, som riktats
mot statsrådet, fastän den närmast fått formen av en anmärkning för hans
underlåtenhet att inom skälig tid draga ärendet inför Kungl. Maj :t i konseljen.
Jag tror ej, att det behöves några vidare kommentarer till detta. Historiken
talar för sig själv. Jag vill endast upprepa vad som framhållits här i stabschefernas
uttalande, då de säga, att under hela delina tid riket praktiskt taget
varit i fullständig avsaknad av ett försvarsmedel, som i ett kritiskt läge syntes
oundgängligt för neutralitetens skyddande och för att underlätta förandet av
en självständig svensk politik. Detta uttalande gjordes 1935, och det blir
tydligen intet resultat förrän 1938. Således ytterligare två år äro vi i detta
läge.

Jag för min del anser, att ett sådant handlingssätt icke kan försvaras, för
att använda milda ord. Jag tror att den meningen delas av alla dem, som ivra
för vårt lands självständighet och trygghet. Herr statsrådet har visserligen
nu försökt sig på ett försvar. Han drog fram en massa svårigheter, som uppstått
under tiden, alla dessa svårigheter, som vi så väl känna till från utskottet,
men detta ansågo vi i alla fall i utskottet icke vara på långt håll tillfyllestgörande
skäl för att icke flygplanen mycket väl kunde lia anskaffats från
andra håll. Under sådana förhållanden är det ju otänkbart, att man under en
så lång tid som från 1932 till 1937 och 1938 icke skulle kunna få i gång anskaffningen
av flygplanen. Att här varit ett oerhört, man kan säga obegrip -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

''Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av homb flygplan. (Forts.)
ligt dröjsmål — man känner sig frestad att använda ordet sabotage i detta
sammanhang — därom råder icke minsta tvivel.

Nu stå vi, som man hoppas, inför lösandet av vår försvarsfråga, och det ligger
sannerligen makt på att riksdagen i det sammanhanget, då det gäller att
genomföra organisationen och anskaffa material, ger så klara, tydliga och bestämda
direktiv, att en sådan sorglig historia, som här förekommit, icke vidare
kan upprepas.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Då denna fråga, som här är
föremål för anmärkning från konstitutionsutskottets sida, behandlades i utskottet,
gjorde man ju där gällande, icke att man kunde rikta anmärkning mot
statsrådet för något rådslag, som han givit åt Kungl. Majit, utan endast för
underlåtenhet att föredraga ärendet inför Kungl. Majit i konseljen och redogöra
för anledningen till det dröjsmål, som uppstått i fråga örn de bombflygplan,
som det här är fråga om, vilka enligt beslut av 1935 och enligt ett kontrakt,
som slöts med den utländska firman 1935, skulle därifrån levereras.

Min ärade kamrat på Östgötabänken lägger en synnerligen stor vikt vid att
den skrivelse, som avlåtits från de militära myndigheternas sida den 9 april
förra året, icke föranledde något som helst beslut från regeringens sida förrän
den 3 januari detta år. Man torde dock därvidlag böra observera, att det avslöts
kontrakt av flygstyrelsen, den för detta spörsmål inom vår försvarsorganisation
närmast ansvariga myndigheten, den 17 maj samma år, således något
över en månad sedan den skrivelse inkom, varom herr Pettersson i Bjälbo talade.

Sedan säger herr Pettersson, att det inte har blivit gjort någonting från regeringens
sida, och han tillspetsade det till den grad, att han inte låter sig nöja
med att tala örn underlåtenhet utan till och med kallar det sabotage från regeringens,
d. v. s. från departementschefens sida i detta ärende. Jag kanske bör
sticka emellan en sak. Herr David Pettersson säger, att anmärkningen delas
av alla dem, som ivra för vårt lands självständighet. Det måste då med andra
ord betyda, att vi, som äro reservanter i konstitutionsutskottet och icke dela
den anmärkning, utskottet här gjort mot vederbörande statsråd, skulle vara
likgiltiga för vårt lands självständighet. Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang gentemot ett sådant tal inlägga en bestämd gensaga. Det har
varit en rad av omständigheter, som varit anledningen till fördröjandet av leveransen
från den utländska firma, med vilken flygstyrelsen gjorde kontraktet
den 17 maj 1935. Det är väl också klart, att man från regeringens sida hade
all anledning att följa denna omständighet med intresse, och jag tror man också
kan säga att den gjort det. I det anförande, som statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet höll här i kammaren den 1 april vid remissdebatten
örn försvarspropositionen, kom också statsrådet in på denna sak, varom det
utförligt redogjordes i statsrådets anförande nyss. Han säger ju där bland
annat, att det är för resten skäligen klart, att från regeringens och departementets
sida pågå underhandlingar och undersökningar, huru man skall kunna
inom en kort tid verkställa denna anskaffning av medeltunga bombflygplan.

_ Nu säger visserligen utskottet, att utskottet icke förbisett, att efter granskningsårets
utgång vissa åtgärder möjligen vidtagits, men oavsett hur därmed
må förhålla sig icke kunnat underlåta att göra anmärkning. Jag föreställer
mig, att innan statsrådet ansåg nödvändigt och lämpligt att föredraga denna
fråga inför Kungl. Majit i konseljen, måste väl den förberedande undersökningen
komma i sådant läge, att statsrådet kunde förknippa den med en hemställan
i visst hänseende. Och efter det uttalande, som gjordes här i kammaren
den 1 april, och efter yttrandet i dag av statsrådet torde det väl klart och

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
tydligt framgå, att den undersökning, som av regeringen igångsattes med anledning
av det dröjsmål, som skett i leveransen från den utländska firman, varom
det talas i konstitutionsutskottets dechargebetänkande, har resulterat i att
det vidtagits åtgärder av sådan art, att enligt departementschefens uttalande
man inom kort tid skall lia möjlighet att anskaffa en division bombflygplan av
den typ, varom här är fråga, d. v. s. tolv sådana.

Jag kan icke finna, att det har varit anledning till anmärkning ifrån utskottets
sida mot regeringen för handläggningen av detta ärende.

Herr Reuterskiöld: Ja, det är ju ganska klart, att den siste ärade talaren,
reservanternas talesman inom utskottet, icke funnit anledning till anmärkning,
men det kan ju ej på minsta vis förändra det faktum, att det är majoritet för
anmärkningen, och frågan är då, vad denna anmärkning innebär.

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har i sitt anförande framhållit,
att beträffande skrivelsen den 9 april 1935, som jag kommer tillbaka
till sedan, förelågo åtskilliga omständigheter, som gjorde, att man icke kunde
omedelbart föredraga densamma. Det var anslagsmedel, som saknades, och
det var expertis inom försvarsdepartementet, som saknades. Jag har aldrig
förr hört, att ett departement, som är i avsaknad av viss expertis, icke kan
skaffa, sig sådan. Tvärtom tycker jag, att våra departement skaffa sig en
expertis, som är alldeles otrolig och orimligt stor, så att stundom den ena slår
ihjäl den andra. Nog tror jag, att man i detta fall inom departementet kunnat
få nödig expertis, om det var felet. Var felet återigen att det saknades medel,
så äro villkoren för det utom huvudtitlarna stående anslaget till oförutsedda
utgifter icke sådana, att de förhindra dess användande, och jag tror att bland
annat ett sådant här fall skulle kunnat gå in därunder, om man hade behövt
tillgripa detsamma. Det är så, att anslaget för oförutsedda utgifter i stor utsträckning
blivit använt för att komplettera dels arbetslöshetsanslagen dels
anslag till kommittéutredningar och sådant. Att överföra medel från det anslaget
till annat för vissa behovs tillgodoseende, oaktat icke anslag finnes från
riksdagens sida, är således icke alls någon omöjlighet. Man kan ju säga, att
när man som jag ej gärna ser, att man överför medel till andra anslag, man
icke bör förorda det här heller. Men här saknades ju anslag. Hade det varit
under tiden efter 1840 och fram till 1920-talet, hade det icke gått med huvudtitlarnas
allmänna besparingsfonder, ty där fanns uttryckligt förbud att använda
fonderna för behov, som varit av riksdagen prövade; hade riksdagen
sagt ja, gick det icke, och hade den sagt nej, gick det icke heller. Den bestämmelsen
finnes icke i fråga örn anslaget för oförutsedda utgifter. Frånvaron av
expertis och frånvaron av anslag anser jag således icke för skäl, som äro
hållbara.

Departementschefen sade också det, herr talman, att denna anmärkning var
formal och icke real. Ja, det är en sanning med modifikation, och jag skulle
vilja tillägga, mest modifikation. Det är nämligen så, att utskottet omöjligen
kan ha reda på, huruvida statsrådet, något som kanske är möjligt, t. ex. dagligdags
har telefonerat till flygstyrelsen eller åtminstone någon gång i veckan
satt sig i förbindelse med den och fått besked. Det är också omöjligt för utskottet
att veta, vilka direktiv departementschefen på muntlig väg kunnat
åstadkomma. Under sådana förhållanden är det alldeles ogörligt att rikta en
anmärkning mot departementschefen för att han underlåtit vidtaga åtgärder.
Men, herr statsråd, det är ju så, att statsrådet icke är minister med beslutanderätt
utan är Konungens rådgivare, och det är fråga örn att för Kungl. Majit
framlägga saken för att få ett Kungl. Maj:ts beslut. Det är en ofantligt gen

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
utväg att låta bli att anmäla någonting. Då får varken Konungen eller riksdagen
veta något, men det kallar jag ministerstyrclse.

Nu är förhållandet det, att utskottet här har starkt misstänkt, att när intet
finnes i protokollet, det icke heller har funnits något, som bort komma
dit, och då det nu synes så förhålla sig också i verkligheten, ligger
således anmärkningen på ett formellt plan men med denna högst
reala bakgrund. Jag har icke av departementschefens anförande blivit
övertygad, att denna åsikt hos utskottet är oriktig, ty man kan icke slå ihjäl
utskottets anmärkning angående 1935 med en erinran om vad som skett under
1936. Man kan ej slå ihjäl den erinran, utskottet gjort, att när denna skrivelse
kom från marinstabschefen, generalstabschefen och flygvapnets chef av den
9 april 1935, det hade funnits anledning att först i statsrådsberedningen —
vilket möjligen har skett — men sedermera också i statsrådet omedelbart anmäla
förhållandet.

Nu säger man, att det på grund av förhållandena har skett litet senare, nämligen
i januari 1936. Man säger i reservationen — och departementschefen
har också varit inne på samma tankegång — att då hade åtgärder vidtagits
för att möjliggöra dessa flygplans anskaffande. Ja, vad hjälper det, örn man
inte såsom vederbort redan vidtagit åtgärderna under 1935? Det är just dröjsmålet
med effektiva åtgärder, utskottet anmärkt på. Departementschefen
hade kunnat taga ett litet djärvare steg. Hur är det med vår nådiga regering,
mina herrar? Är den icke van att taga ganska djärva steg på andra hälly
vare sig det passar eller inte? Skulle inte departementschefen kunnat vidtaga
någon sådan litet starkare åtgärd? Han kunde ha följt sin kollega i ecklesiastikdepartementet,
vars företagsamhet och intresse jag tillfullo uppskattar.
Att 9 aprilskrivelsen icke föredragits just i april, spelar ej någon roll, men när
flygstyrelsen slöt sitt kontrakt den 17 maj med denna utländska firma och denna
sju dagar senare, den 24 maj, förklarade, att den ej kunde fullgöra sagda kontrakt,
då måste jag ändå fråga mig, om det icke hade varit skäl att omedelbart
hos Kungl. Majit taga under övervägande, huruvida den begäran, som framställdes
från denna firma, skulle bifallas eller ej. A7! ha i utskottet
icke kunnat påtala flygstyrelsen för detta, men vi förutsätta, att departementschefen
hade, örn icke dagligen, så åtminstone mycket ofta återkommande
telefonförbindelse med flygstyrelsen, och då måste departementschefen
någon gång ha frågat: hur går det med kontraktet? och sedan
fått besked både örn att kontraktet var slutet och att skrivelse kommit
in örn att man icke kunde fullgöra det kontrakt, man hade skrivit under. Nog
är det anledning att under sådana förhållanden hos Kungl. Majit omedelbart
anmäla detta faktum och inhämta Kungl. Maj :ts beslut, huruvida man skall
finna sig i dröjsmålet, örn man skall uppsäga kontraktet eller låta kontraktet
fortgå och underhandla örn tillägg, men samtidigt vidtaga åtgärder för att
anskaffa flygplan från andra håll.

Ja, det är där, jag förmodar, att departementschefen menar, att anslagsfrågan
står i bakgrunden och hindrar. Jag undrar örn den gör det. De medel,
som äro anslagna till dessa beställda flygplan, äro ännu icke utbetalda, och
om man då förskottsvis tager medel från anslaget, därest det behöves — dessa
skola ju icke heller omedelbart utbetalas — så finns det intet hinder härför.
Dessutom fanns intet hinder att redan då besluta att hos riksdagen begära
anslag. Jag tror, det hade varit mycket tacknämligt, och jag tror, att riksdagens
stora flertal i hög grad hade uppskattat en sådan åtgärd. I stället för
detta anmäldes förhållandet den 9 september. Det var den 24 maj som det
den 17 maj slutna avtalet förklarades av leverantörs firman icke kunna uppfyllas
med hänsyn till vad det innehöll, men ärendet kom inför Kungl. Majit

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
ej förrän den 8 oktober. Det är vad utskottet avser, när det säger, att senast
den 8 oktober bade åtminstone denna fråga om eventuell nybeställning bort
föredragas. Och, herr talman, jag undrar, örn inte ändå tiden mellan den
17 maj och den 24 maj å ena sidan och den 8 oktober och den 9 september å
andra sidan hade varit tillräckligt lång för att kunna göra sådana undersökningar,
som klart visade, huruvida nya förhandlingar hade kunnat på något
håll inledas. Jag vet ju mycket väl, att när maj månad kommer och arbetet
närmar sig sitt slut och riksdagen reser hem, i regel departementen dra en suck
av lättnad och taga sommarferier, och att det då icke är lätt att få ett arbete i
gång, men departementschefen har mycket stor makt och förmåga att få sitt
departement arbets dugligt och under alla förhållanden borde väl rikets intresse
och säkerhet gå före allt annat. Det är mycket möjligt, att departementschefen
vidtagit någon åtgärd, men varför då icke tala örn det för Kungl. Maj :t åtminstone
den 8 oktober 1935? Det är detta faktum, att vi icke kunnat för det
granskningsår, som dechargen omfattar, finna nödiga åtgärder vidtagna, som
gjort att vi ansett behövligt att göra anmärkning, icke av formella skäl —- det
är icke huvudsaken — utan därför att denna örn man så vill formella anmärkning
med all säkerhet täcker ett innehåll, en sak, som vi måste påtala.

Ur den. synpunkten, herr talman, tror jag, att denna anmärkning från utskottets
sida är real och icke formal och att denna anmärkning från utskottet
är mer än vanligt befogad.

Herr statsrådet Vennerström: Herr Reuterskiöld upprepade några ord, som
han tydligen hade missuppfattat från min framställning, nämligen att vi saknade
inom departementet den nödvändiga tekniska expertisen. Det var icke i
allmänhet utan i ett enda fall, som detta mitt yttrande gällde, nämligen beträffande
vilken form av avtal vi skulle ingå med den utländska firman. Jag
sade, att det var två vägar att välja på: antingen att taga flygplanet som det
var eller att taga en svensk variant, och att det i det senare fallet krävdes mycket
ingående och vidlyftiga rent tekniska detaljförändringar, som man från de
tekniskt sakkunnigas sida inom flygstyrelsen i alla fall ansåg böra påkallas. I
det sammanhanget sade jag, att vi ju saknade teknisk expertis i departementet
och därför rimligtvis icke kunde ingripa mot den verkställighet från flygstyrelsen,
som den tekniska sakkunskapen påkallade vid den tidpunkten.

Menar nu herr Reuterskiöld verkligen, att jag skulle inom departementet ha
tillkallat exempelvis en rad ingenjörer, flygingenjörer — jag vet för resten inte
var jag skall få tag i dem utanför flygstyrelsen — och att jag sedan skulle låtit
dessa herrar, som icke kände till hela förspelet, granska alla tekniska detaljer
i avtalet? Menar verkligen herr Reuterskiöld det? Är det verkligen
herr Reuterskiölds linje, så måste jag säga, att den kommit att medföra en
mycket betydande försening, ty en sådan metod måste uppenbart leda fram
till alldeles orimliga förseningar av alla ärendens gång. Jag tror, att herr
Reuterskiöld med sitt yttrande gett belägg för att han själv ej har den nödiga
expertisen, då det gäller ett så invecklat tekniskt spörsmål.

Så var det fråga om^ 9 aprilskrivelsen, som jag icke handlade i konseljen
förrän den 3 januari i år. Det berodde, som jag utvecklade i mitt svar, på
att riksdagen själv redan den 10 april, som kanske herr Reuterskiöld minnes
av diskussionsprotokollet, behandlade just denna skrivelse. I sammanhang
därmed beslöt riksdagen att bevilja flygmaterielanslag, som icke medgåvo någon
anskaffning av dessa medeltunga bombplan. Det anslag, riksdagen beviljade
- herr Reuterskiöld själv, sa,vitt jag förstår, var med örn att bevilja
det lägre anslaget — räckte ej till anskaffning av medeltunga bombflygplan.

Första kammarens protokoll 1030. Nr 30. 5

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
Samtliga ledamöter från bondeförbundet och folkpartiet röstade, så långt protokollet
säger, för det mindre anslaget, och det räckte icke till att anskaffa
medeltunga bombflygplan. Därför var det tämligen naturligt, att jag föredrog
ärendet den 3 januari, eftersom det gällde medelanskaffning för det kommande
budgtåret.

Sedan sade herr Reuterskiöld, att, som man kan se av utskottets betänkande,
anmärkningen gällde, att jag icke hade redogjort för ärendet i konseljen
och påkallat Kungl. Majrts beslut. Ja, herr Reuterskiöld är ju en gammal
grundlagstolkare, men skall det verkligen gå till efter den metoden, att statsråden
skola i det ena ärendet efter det andra lämna redogörelser och arbetsrapporter
inför sittande statsråd i konseljen, kanske utan att påkalla något
beslut, då blir det icke konselj utan snarare kaffekonselj. Det är väl ändå så,
att varje ärende skall innehålla rådslag från statsrådets sida och påkalla ett
visst beslut.

Nu vill jag erinra herr Reuterskiöld, att ärendets föredragning den 8 oktober
1935 faktiskt innebar ett beslut. Det innebar medgivande att man skulle
höja tomvikten från förut stadgade 3 ton, men detta innebar självklart, att
man alltjämt fullföljde den engelska beställningen. Det var ju alltså ett beslut
i sak örn fullföljande av beställningsavtalet. Även herr Reuterskiöld
borde från sin utgångspunkt vara nöjd med att det kom ett beslut till stånd.
Utskottet självt säger, att åtgärder bort vidtagas med eller utan upphävande
av avtalet. Alltså ingår även ett godkännande av avtalet i de förutsättningar,
herr Reuterskiöld själv har.

Jag vill emellertid inte längre adressera mig till herr Reuterskiöld. Jag
vill bara rikta en gensaga mot ett anförande, som herr Pettersson i Bjälbo hade
i början av debatten. Det föreföll mig, att herr Pettersson i Bjälbo använde
litet mer våld än nöden egentligen krävde, framför allt mer våld än nöden kräver,
då man ser det betänkande, som herr Pettersson själv dock har underskrivit,
Herr Pettersson i Bjälbo talade i slutet av sitt anförande om sabotage.
Jag skulle verkligen vilja fråga herr Pettersson i Bjälbo, vad det finns för belägg
för att regeringen idkat sabotage, d. v. s. medvetet försenat ett beslut
från Kungl. Maj:ts sida. Jag kan ej göra annat än protestera mot denna beskyllning
och jag vill hänvisa till att herr Pettersson i Bjälbo själv har underskrivit
ett utlåtande, där det säges, att anmärkningen gäller ingenting annat
än att statsrådet icke ens den 8 oktober 1935 har redogjort för frågan och
anmält saken i konselj och där påkallat Kungl. Majrts beslut. Det har herr
Pettersson själv skrivit under. Är det så, att herr Pettersson nu har en annan
motivering, må det vara hänt, men då är det uppenbart, att herr Pettersson
i Bjälbo i det fallet icke talar å utskottets vägnar utan enbart å sina egna
vägnar.

Herr Stendahl: Herr talman! Reservanternas talesman framhöll mycket

starkt, att orsaken till att denna bombplansanskaffning kommit i det dåliga
läge, den faktiskt har gjort, endast är att hänföra till förseningen från leverantörens
sida. Han kunde utan att träda sanningen för nära ytterligare ha
upplyst kammaren, för den händelse kammaren inte vet det förut, att flygstyrelsen
ville köpa av en annan leverantör, men på grund av Kungl. Haj :ts ingripande
förhindrades detta, och flygstyrelsen blev tvungen att träffa avtal
med dem, med vilka avtalet skrevs.

Det förefaller mig således, som örn ansvaret för att avtalet är träffat med
den leverantör, som sedan visade sig icke kunna hålla sina ingångna förbindelser,
såvitt jag kunnat finna av handlingarna, är Kungl. Maj:ts.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)

Herr Strömberg: Herr talman! Det var närmast utskottets ärade ordfö rande,

herr Reuterskiöld, som uppkallade mig att säga ett par ord.

Herr Reuterskiöld gjorde i sitt anförande gällande, att frågans rent reala
sida här är det väsentliga. Då ber jag få erinra herr Reuterskiöld örn att i
utskottet förelågo tvenne yrkanden: ett yrkande, som gick ut på att man skulle
göra en saklig anmärkning på grund av den försening i anskaffningen av
bombflygplan, som hade ägt rum, samt ett annat yrkande — och det är väl
inte svårt för kammaren att gissa vem som framställde det — att man skulle
anmärka på att icke statsrådet i konselj lämnat rapport örn hur frågan låg till
och därvid också angivit orsakerna till dröjsmålet. Såvitt jag fattade rätt
var det vid voteringen den senare, rent formella anmärkningen, som vann utskottets
bifall. Sedan motiveringen skrivits ha Herodes och Pilatus blivit
vänner, och det i så hög grad, att utskottsordföranden nu anser, att det är det
rent reala i anmärkningen som i detta fall är det väsentliga. Så var det enligt
min bestämda uppfattning icke från början, utan det var en linje, som drevs
från utskottsordförandens sida — en linje, som han tidigare varit inne på och
som är hans gamla linje —- att föredragande departementschefen skall i konselj
redogöra för och lämna rapport örn en viktig frågas läge. Herr Reuterskiöld
drev redan 1921 den satsen i konstitutionsutskottet, då han i en reservation
yrkade anmärkning mot departementschefen. Han yttrade därvid: »Man
kan därför icke med något fog påstå, att anledning saknades 5 mars att för
Kungl. Majit framlägga frågan i hela dess vidd. Tvärtom visar förfarandet
en försumlighet och brist på oväld, nit och skicklighet hos föredraganden, som
här tegat, när han bort tala. Vår grundlag avser just, att statsråden och i
första hand föredragandena skola för Kungl. Majit framlägga allt, som i ett
visst mål är relevant.»

I utskottet menade herr ordföranden, i föreliggande fall, att man skulle
anmärka på den formella behandlingen, eller att vederbörande statsråd icke i
konselj anmält hur ärendet låg till, och detta blev också utskottets beslut.
Detta strider — såsom också statsrådet har påpekat — mot den kutym och de
regler, som följas av föredragande departementschefen.

o Jag har velat påpeka detta, herr talman. Eljest skall jag icke vidare ingå
på frågan utan nöjer mig med att instämma i de synpunkter, som reservanternas
talesman, herr Oscar Gottfrid Karlsson, förut har utvecklat.

Herr Bagge: Herr talman! Jag föreställer mig att kammarens ledamöter
ha haft en smula svårt att följa alla slingervägarna i detta ärende, men jag
undrar, örn inte också kammarens ledamöter finna, att det kanske inte är så
förfärligt nödvändigt, när det gäller att bilda sig en mening i denna sak. Det
kan . väl, egentligen vara nog med att konstatera, att här har man sedan 1932
hållit på med att skaffa de bombflygplan, som det är fråga om, och vi få dem
inte förrän 1937.

^När något sådant inträffar, är det väl alldeles uppenbart, att det måste bero
på endera av två saker: antingen på bristande vilja eller också på bristande
förmåga, och det är desto betänkligare i ett fall som detta, där man ju faktiskt
ställt vårt land värnlöst i ett så viktigt avseende, som det här är fråga
om. Vi ha ju mycket närliggande exempel på att man för närvarande — för
att använda herr Lindhagens ord — inte reder sig bara med fotfolk och gevär,
utan att man också behöver de här redskapen för att kunna försvara sig. Det
förefaller mig sålunda vara ett synnerligen betänkligt resultat, som man här
kommit till. Först år 1937 lia vi möjlighet att få dessa plan, och vad som
sedan händer — det vet man inte.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag undrar om
herr Bagge har rätt i det, att man inte så mycket behöver känna till vindlingarna
i denna affär. Det är nog ganska klokt att fästa sig vid omständigheterna,
örn man överhuvud vill diskutera den anmärkning, som föreligger. Det är
t. ex. alldeles riktigt, när herr Stendahl står upp och förklarar, att det är regeringen,
som har ansvaret för att kontraktet med den engelska firman blev
slutet. Men det är inte den saken vi diskutera. Det är inte heller mot detta,
som utskottet har gjort anmärkning, ty det skulle man så mycket mindre kunnat
göra, som utskottet redan i fjol hade tillfälle att ta ställning till den behandling,
som lett till beställningen hos det engelska bolaget, och då vägrade
att godkänna förslag örn anmärkning mot statsrådet. Man hade så mycket
mindre möjlighet att göra anmärkning eftersom man visste, att innan regeringen
fattade sitt beslut ägde överläggningar rum, därvid representanter även
från andra partier gillade de allmänna synpunkter, som lett regeringen tili
detta beslut, synpunkter, som ju väsentligen voro av utrikespolitisk karaktär.

Alltså har man inte ens nu på den punkten framställt någon anmärkning,
utan vad man har anmärkt på är, att inte försvarsministern vid ett senare skede
skulle ha lämnat redogörelse inför Kungl. Majit för förseningen. Vad är det
nu som har vållat förseningen? Det har försvarsministern redan talat örn.
Det fanns en möjlighet att göra ett avtal örn planet, sådant det var utexperimenterat
från början, då leveransen antagligen skulle kunna lia skett utan någon
försening, men det var också en önskan från svensk sida att få, detta plan
speciellt utrustat för svenska behov, och det är dessa försök att få planet av
en i viss mån annan karaktär, som gjort, att leveransen dragit ut på tiden. Såsom
försvarsministern upplyst, beror förseningen delvis också på att experimenten
här hemma inte kunnat slutföras på den beräknade tiden. Nu kan man
naturligtvis säga, att när allt detta blev uppenbart, kunde man lia hävt kontraktet
och vänt sig till annat håll för anskaffningen. Detta hade dock icke
lett till att man fått planet tidigare än nu. Dessutom stod, man fortfarande,
när den frågan var aktuell, i ett läge, där åtminstone regeringen ha,de anledning
att överväga, hur en handling från svensk sida skulle uppfattas i ett land,
med vilket — jag antager vi äro ense därom — vi ha anledning att upprätthålla
de bästa relationer.

Det är dessa omständigheter, som ha vållat, att försening har uppkommit,
och utskottet — jag fastslår det än en gång — har icke anmärkt på vare sig
det förhållande, som herr Stendahl berört, eller ännu mindre på det förhållande,
som herr Bagge berört. Herrarna tala om ting, som avgjordes vid riksdagen i
fjol, och inte alls örn den sak, som utskottet nu funnit anledning att anmärka
på.'' Det blir ju en helt annan diskussionsställning, örn nian i allmänhet anmärker
på, att inte mer har gjorts för att förse vårt flygvapen med bombflygplan.
Det anmärkes bl. a. fran vissa hall mot att nian inte skridit till
handling, när stabscheferna den 9 april kommo nied sitt yrkande, att man
skulle vidtaga extra åtgärder för en engångsanskaffning på detta område.
Faktiskt förelåg det med hänvisning till dessa stabschefers framställning, när
riksdagen i fjol behandlade bombflygplansfrågan, förslag örn anslag för anskaffning
av bombflygplan. Dessa förslag blevo emellertid icke av riksdagen
bifallna. Fjolårets riksdag ställde icke medel till förfogande för ytterligare
anskaffning av bombflygplan. När vi. hade att handlägga skrivelsen i regeringen,
var det ju närmast frågan om, vid vilken tidpunkt man kunde anskaffa
de medel, som voro nödvändiga, och det var väl rätt naturligt, att den frågan
togs upp i samband med framläggandet av fjärde huvudtiteln, eftersom det
var det tillfälle, då regeringen övervägde, vad den skulle äska medlen av riksdagen
för — om det skulle äskas medel för detta ändamål eller icke. Men, som

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
sagt, om dessa saker rör sig ju anmärkningen egentligen icke, utan den debatterade
anmärkningen gäller, som försvarsministern sade, att han icke vid ett visst
tillfälle har rapporterat, att här uppkommit försening —• en rapport, som icke
skulle ha kunnat föranleda annat beslut av Kungl. Majit än möjligen en anmodan
till flygstyrelsen att häva kontraktet med den engelska firman, men som
icke skulle ha kunnat möjliggöra för Kungl. Majit att besluta en skyndsammare
anskaffning av bombflygplan.

Jag tror det är ganska väsentligt, om man skall diskutera denna sak, att
man håller sig till vad som är och icke, som herr Bagge nu gör, framställer
detta som en allmän anmärkning därför att det icke har anskaffats bombflygplan.
I den punkten har i varje fall inte riksdagen någon anledning att göra
anmärkning mot regeringen.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Bagge, som yttrade: Herr

talman! Hans excellens meddelade, att regeringen fattat ett av de klandrade
besluten efter överläggning med medlemmar av andra partier, som gillat saken
av utrikespolitiska grunder. Jag förmodar, att hans excellens avser något
sammanträde med utrikesnämnden. Det är ju alltid ömtåligt att beröra sådana
saker på grund av den tystnadsplikt, som åligger var och en, som deltager i
dessa sammanträden. Men eftersom hans excellens har omnämnt detta, vill jag
bara meddela, att jag vid ett tillfälle, då jag var närvarande, i två anföranden
opponerade mig.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Hans excellens har liksom departementschefen
med vanlig skicklighet försökt lägga huvudvikten och huvudintresset
på bipunkter. När utskottet gör anmärkningen, skriver det »underlåtenheten
att icke ens vid föredragningen den 8 oktober 1935 i statsrådet närmare redogöra
för den uppkomna förseningen och inhämta Kungl. Maj :ts beslut i anledning
därav». Yad detta Kungl. Majlis beslut skulle innebära, därom har hans
excellens nyss uttalat sig. Ilan ville mena, att det kunde endast innebära, att
man antingen fortsatte på väntans och förväntningarnas väg eller att man hävde
kontraktet. Jag förmodar, att det också hade kunnat innebära -—• och enligt
min mening hade bort innebära — möjligheten av ett positivt beslut angående
vidtagande av åtgärder av anskaffande från annat håll. Jag menar, att de
förberedande åtgärderna borde redan varit vidtagna vid denna anmälan.

Nu säger hans excellens, att riksdagen bär ju själv skulden. Både folkpartiet
och bondeförbundet följde med regeringspartiet och togo det lägre anslaget.
Men, ers excellens, vem var det som föreslog det lägre anslaget? Det var
ers excellens’ egen regering. Örn sedan på grund av skrivelsen av den 9 april
motioner väcktes, så hade det varit lika enkelt för ers excellens själv att låta
regeringen med hänsyn därtill lägga fram ett fyllnadsförslag. Jag har icke
alls inlåtit mig på frågan örn så bort ske, och det har icke utskottet heller.
Vi ha icke alls haft att bedöma vad som bort kunna ske, ty det förutsätter
kännedom om saker, som vi icke känna. Men vi lia förutsatt, att dessa saker
kunna behandlas på sådant sätt, att i statsrådsprotokollet klart besked givits
örn huruvida här var någon möjlighet att redan vid den tiden få nya förhandlingar
till stånd. Huvudvikten ligger icke vid förseningen av fullgörandet
av det utländska avtalet — ers excellens använde ordet »engelska», jag skall
tillåta mig att också göra det — utan huvudvikten ligger därvid, huruvida,
när det var klart och ofrånkomligt konstaterat, att detta engelska avtal skulle
utmynna i sådan försening, man icke omedelbart också vidtog åtgärder för
att kunna genomföra anskaffningen eventuellt parallellt med detta kontrakts
fullgörande.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)

Departementschefen talade om att det saknades speciell expertis. Jag har
aldrig flinkt mig annat än att det var fråga om speciell expertis. Örn nu departementschefen
i avsaknad av speciell expertis med hänsyn till flygstyrelsens
framställning ville fortsätta på den inslagna vägen, så är ju ingenting
att säga örn det. Men man frågar sig: Varför inte också parallellt vidtaga
andra åtgärder? Eller skulle ers excellens mena, att örn ers excellens vid 1935
års riksdag t. o. m. i juni månad hade framlagt ett förslag om extra anslag
för anskaffning av sådana bombflygplan, riksdagen då skulle sagt nej? Det
är ju på regeringens auktoritet och därför att regeringen bör föreslå, som
man inte vill ingripa och som sådana propositioner, som det här gäller, bli
bifallna. Vad vi anmärkt på är, att regeringen — närmast departementschefen
■—• icke har vidtagit sådana åtgärder, att man verkligen kunnat i sak vinna
det både regeringen och utskottet synas vilja vinna, utan låtit det bero och
sedan bara säga: vi ha icke kunnat ändra något i detta — vi ha ingen speciell
expertis — vi ha inga pengar. Men regeringen har heller inte begärt
och inte ens ifrågasatt, såvitt jag kan se av handlingarna, att några nya
leverantörer skulle vid sidan av de engelska uppsökas.

Beträffande frågan huruvida denna anmärkning är formell eller reell tror
jag, att om herrarna lägga tonvikten vid »Kungl. Maj:ts beslut i anledning
därav», vilket står i utskottets betänkande, kommer det positiva fram. Detta
Kungl. Maj:ts beslut, som vi ha efterlyst, hade enligt vår mening alldeles
givet bort vara positivt. Vi kunna icke uttala oss örn vad det skulle innehållit,
men att vid den tiden ett positivt beslut bort kunna fattas, det är vår övertygelse,
och örn departementschefen hade vidtagit verkligt förberedande åtgärder,
hade det då kommit fram i ett anförande till protokollet.

Nu säger departementschefen — eller örn det var herr Strömberg — att det
är icke vanligt, att sådana anföranden hållas eller redogörelser lämnas i statsrådsprotokollet.
Ja, det är både si och så. Hans excellens utrikesministern
redogör litet emellan i statsrådsprotokollet för vissa situationer och för vissa
frågor. Ecklesiastikdepartementets chef gör det också icke så sällan, och i
exceptionella fall, när det gäller rikets väl och ve, kan man förutsätta, att en
departementschef inte fullföljer en gammal felaktig tradition utan för en gångs
skull tar det modet till sig, att han bryter traditionen och för Kungl. Maj :t
lägger fram det, som han verkligen gjort, och äskar ett beslut i positiv riktning.
Det är därför som jag betecknat anmärkningen såsom icke blott formell
utan även reell. Om departementschefen kan och vill uppvisa, att han vidtagit
sådana åtgärder, vilket icke av papperen framgår — då ställer man sig
på den formella sidan och frågar: Varför då inte anmäla det och få ett Kungl.
Maj:ts beslut? Nu är det meningen att åstadkomma nya sådana här flygplan,
men vad är vårt land betjänt med att det till sist framtvingas verkställighet
av ett beslut, som är givet under förutsättning att det skulle kunna exekveras
långt förut? Möjligheten att gå dubblettvägen har icke förnekats, och det är
den omständigheten, som synes mig vara ganska allvarlig, då man inte ens,
såvitt jag kan se, försökt göra det, förrän vi kommo över 1935.

Den anmärkning, som här är framställd från utskottets sida, är, såvitt jag
kan se -—• och jag tror att ers excellens också är villig att vitsorda det ■—
given i mycket hovsam form, och den är given därför att utskottet har handlat
under den klara och bestämda känslan, att här hade en stark energi kunnat
uträtta något. Ers excellens har själv mycket stor energi. Departementschefen
kan också ha en sådan. Varför inte då slå ihop dessa båda — den ena aktuell
och den andra latent — för att åstadkomma ett resultat, om vilket ers excellens
på förhand kunde säga, att riksdagen komme att godkänna det, om det

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)
innebär anskaffning av bombflygplan, även utan att pengar omedelbart förut
äro beviljade?

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag väntade

knappast, att herr Reuterskiöld skulle replikera mig genom att hänvisa till,
att örn regeringen inte fick anslag, så berodde det på att regeringen inte hade
begärt det. Det är ju inte den saken vi diskutera. Det är inte fråga örn någon
anmärkning från riksdagens sida mot regeringen för att den inte begärt anslag.
En sådan anmärkning kan ju riksdagen inte gärna framställa, eftersom
riksdagen själv har avgörandet i anslagsfrågor. Det är alltså inte därom vi
tala i dag, utan frågan är hur det anslag, som riksdagen givit, blivit använt,
och örn man på den punkten kan göra någon anmärkning. Då hävdar herr
Reuterskiöld den uppfattningen, att regeringen beträffande dessa två bombflygplan
skulle ha kunnat fatta, som han säger, positivt beslut. Det kunde
tänkas att man hävde kontraktet och att man beslöt att köpa in två bombflygplan
från annat håll.

Nu var regeringen av den uppfattningen, att man inte borde häva kontraktet.
Alltså kunde inte försvarsministern lämpligen föreslå Kungl. Majit att
göra det. Det fanns alltså ingen grund för ett framträdande på detta sätt i
konseljen. Men dessutom glömmer man bort en annan sak — att när riksdagen
beslöt lämna dessa anslag och flygstyrelsen framlade sitt förslag till anskaffning,
så var det inte fråga örn bara att skaffa två bombflygplan, vilka
som helst, som funnos att få, utan det var fråga örn att anskaffa två bombflygplan
av en typ, som lämpade sig för vårt land, och samtidigt köpa licens
för att kunna börja en svensk tillverkning av en hel serie. Det gällde alltså
inte bara att eventuellt upphäva kontraktet och så gå ut på marknaden och
köpa ett par bombflygplan. Att göra ett sådant köp möter icke några större
svårigheter. Den undersökning vi gjort i det avseendet tyder på, att det närmast
är en fråga örn att ha pengar till förfogande. Har man bara det, så tar det
inte alls lång tid, örn man vill köpa färdiga bombflygplan och alltså uppge
den plan vi hade från början, när det gällde denna anskaffning.

Örn således herr Reuterskiöld hävdar, att vi i oktober borde ha fattat beslut
om hävande av kontraktet, kan jag däremot bara invända, att det icke alls
har skett någon försummelse, ty vi hade övervägt saken och kommit till det
resultatet, att vi bl. a. av hänsyn till relationerna till en annan makt icke borde
förfara på det sättet.

Herr Reuterskiöld erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Ers ex cellens

skall inte tro att jag menar — och det har jag knappast sagt heller -—-att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet borde ha tillstyrkt hävande
av avtalet. Jag har ställt detta som det ena alternativet, och jag erkänner,
att ers excellens i det fallet med stöd av utrikes förhållanden kan ha rätt i
att det icke bort hävas. Men jag har ställt ett andra alternativ — att man
utan hävande av detta avtal kunde anskaffa sådana bombflygplan, när det visade
sig, att en dylik försening uppstod.

Ers excellens menar, att riksdagen hade tagit ståndpunkt. Men, ers excellens,
i oktober, när ärendet föredrogs, var riksdagen icke samlad, och den situation,
som förelåg i det ena fallet, var ju inte alls densamma som i det
andra fallet. Under sådana förhållanden hade ers excellens med all säkerhet
kunnat åstadkomma, att regeringen uppbringat pengar — förskottsvis eller
på annat sätt. Det finnes många medel att åstadkomma ett resultat, örn man
vill en positiv åtgärd.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. förekommet dröjsmål med anskaffande av bombflygplan. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det blir allt

intressantare, ju längre debatten pågår. Nu få vi äntligen veta, att man ställer
det kravet på regeringen, att den skulle, utan hänsyn till vad riksdagen
beslutat, av anslaget till oförutsedda utgifter eller på annat sätt gjort anskaffningar,
varom riksdagen ett par månader tidigare hade haft tillfälle att besluta,
därest den velat. Jag tycker uppriktigt sagt, herr utskottsordförande,
att det är en mycket farlig frestelse, som man på det sättet vill inleda regeringen
i.

Ordet lämnades nu ånyo för kort genmäle till herr Reuterskiöld, som yttrade:
Ers excellens torde observera — örn jag får tillåta mig att ge ett råd -—- att
jag sade, att det var under helt förändrade omständigheter.

Herr Åkerberg: Jag hegärde ordet i anledning av herr Stendahls yttrande,
som sedan varit föremål för repliker framför allt mellan statsministern och
herr Bagge. Herr Stendahl sade, att det var regeringen, som var ansvarig för
dröjsmålet, därför att den hade hindrat flygstyrelsen att träffa avtal med annan
leverantör.

Nu har statsministern redan erinrat örn att denna fråga förut varit föremål
för behandling i utrikesnämnden. Herr Bagge har gentemot detta lämnat den
upplysningen, att han vid det tillfälle, när han var närvarande, hade yttrat
sig avstyrkande i denna fråga. Ja, som herr Bagge erinrat, äro dessa förhandlingar
omgärdade med sekretess, men eftersom herr Bagge i någon mån lyftat
på slöjan, vill jag för min del vittna, att jag var närvarande vid två tillfällen,
och jag har ett mycket klart och livligt intryck av att det visserligen
framfördes beklaganden över att saken fördröjts, men att på den avgörande
punkten — den som här varit föremål för diskussion, nämligen regeringens åtgärd
att förhindra flygstyrelsen att träffa avtal med annan leverantör och
ordna så att det blev denna engelska leverantör — ingen erinring gjordes från
någon av utrikesnämndens ledamöter.

För övrigt är det ju så, som också här redan har omtalats, att konstitutionsutskottet
i fjol med alla röster mot 4 beslöt avslå ett förslag örn att rikta anmärkning
mot regeringen för denna sak.

Herr Bagge beklagade, att regeringen genom sina försummelser i denna sak
har ställt landet värnlöst under alla dessa år. Ja, jag vill erinra om det statsministern
redan har påpekat, att eftersom anmärkningen gäller en försummelse,
som försvarsministern skulle ha gjort sig skyldig till den 8 oktober 1935,
så måste regeringen vara medansvarig till att landet på detta sätt under
många år har »ställts värnlöst», som herr Bagge uttryckte sig. Men örn nu
ansvaret uteslutande skulle vila på regeringen, måste det i så fall gälla tiden
efter detta datum.

Jag har i sakfrågan den uppfattningen, att man kan beklaga, att saken på
detta sätt har dragits ut på tiden, men att någon anmärkning icke kan riktas
mot regeringen med anledning av detta förhållande.

Herr Bagge: Gentemot herr Åkerberg vill jag bara säga, att det är inte jag,
utan till min stora förvåning hans excellens statsministern, som lyftat på slöjan
över utrikesnämndens förhandlingar. Jag vill tillägga, att herr Åkerbergs
replik visar risken av att göra detta, då bristen på protokoll i utrikesnämnden
gör det omöjligt för någon att försvara sig, när man blir angripen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades den under behandling
varande punkten till handlingarna.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta behandlingen av förevarande memorial skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till herr talmannen i riksdagens första kammare.

Härmed får jag för bevistande av sammanträden i Genéve anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m. den 7 maj tillsvidare.

Stockholm den 6 maj 1936.

Rickard Sandler.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena Sandler vore med anledning av bevistandet av
ifrågavarande sammanträden hindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avlöningsanslag
för medicinalstyrelsen; samt

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion angående pensionering av viss indelt
personal;

nr 53, i anledning av väckt motion örn årligt understöd åt förra lärarinnan
Nicolina Elisabeth Engman;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.; ävensom

första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 3 juni
1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.09 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Onsdagen den 6 maj e. m,

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av konstitutionsutskottets memorial nr 34, angående
granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Under punkten 4 hade utskottet till en början yttrat:

»Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet i olika fall funnit,
att vederbörande föredragande icke alltid strängt fasthållit vid nödvändigheten
att i svensk förvaltning skilja mellan vad som kan vara för det allmänna
lämpligt å ena sidan och den rätt, som lagligen tillkommer den enskilde medborgaren,
även när denna rätt råkar i viss motsättning till det allmänna intresset,
å den andra. Örn och när vid dylika motsättningar den enskildes rätt
anses böra vika för det allmännas intresse, ankommer det icke på Kungl. Maj :t
att godtyckligt härom besluta; den möjligen såsom nödvändig ansedda begränsningen
av den enskildes rätt eller frihet måste i dylika fall åvägabringas genom
lagstiftning med riksdagen i de former § 87 regeringsformen föreskriver.
Detta har emellertid särskilt i nedan anförda fall icke iakttagits, och utskottet
har därför ansett sig nödsakat att i dessa fall tillämpa § 107 regeringsformen.»

Utskottet hade därefter under två med a) och b) betecknade punkter närmare
redogjort för de åsyftade fallen.

I punkten 4 a) hade utskottet bland annat återgivit vissa delar av en av
Kungl. Majit den 17 januari 1936 på föredragning och hemställan av chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, utfärdad kungörelse med vissa
föreskrifter rörande partiell folkräkning under år 1936. I berörda kungörelse
hade stadgats, att, därest någon tredskades att lämna av folkräknare vid
besök i hemmet begärd upplysning, Överståthållarämbetet eller vederbörande
länsstyrelse skulle äga genom vite tillhålla honom att fullgöra sin uppgiftsskyldighet
ävensom fälla honom till sålunda förelagt vite. Utskottet hade
härom anfört bland annat:

»Jämlikt § 16 regeringsformen är det Kungl. Majit betaget att i administrativ
väg bl. a. någons »fred i dess hus störa eller störa låta», vari ligger, att
ingen myndighet direkt eller indirekt får mot enskild medborgares fria vilja
och samtycke tilltvinga sig tillträde till dennes bostad eller av honom kräva
upplysningar utan »i den ordning Sveriges lag och laga stadgar» föreskriva,-d. v. s. utan att tvång härtill stadgats genom lag, stiftad av Konung och riksdag
samfällt. Utskottet finner det så mycket nödvändigare att fasthålla denna
grundsats och dess konsekvenser, som den administrativa makten i våra dagar
ej sällan visat stark benägenhet att sätta sig över vad i § 16 regeringsformen
är stadgat.

Härtill kommer, att de med här berörda föreskrifter i folkräkningsförfattningen
närmast jämförbara bestämmelser, vilka återfinnas i 1894 års mantalsskrivningsförordning
och upptagas i förordningens § 15, tillkommit just i den

Äng. 1936 års
folkräkning.

Punkten 4 a).

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. 1936 års folkräkning. (Forts.)

ordning utskottet ovan framhållit såsom nödvändig. Kungl. Maj :ts proposition
år 1894 med förslag till förordning angående mantalsskrivning behandlades
nämligen i riksdagen dels av bevillningsutskottet, dels, såvitt angår berörda
§ 15, av sammansatt bevillnings- och lagutskott. Förordningen utfärdades
sedermera av Kungl. Majit »i överensstämmelse med riksdagens
beslut», vilket innebar, att riksdagen, som förklarade sig för sin del hava antagit
förslaget, ehuru Kungl. Majit endast begärt riksdagens yttrande utom
beträffande vissa punkter, erkändes hava medbeslutanderätt med Konungen
i ämnet.

Utskottet har, med beaktande härav, icke ansett sig kunna underlåta att
påtala det åsidosättande av viktiga rättsprinciper, som här ägt rum vid rådslagen,
även när åsidosättandet icke skett i syfte att kränka dessa principer
och även örn de felaktigt givna föreskrifterna i flertalet fall så mjukt tillämpats,
att konflikter torde hava undvikits vid den praktiska tillämpningen. Det
är icke resultatet, utan själva principen det här i första hand gäller, och utskottet
har därför beslutat anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, vilket utskottet sålunda får för riksdagen anmäla.»

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar Hallén, Strömberg,
Sandegård, Källman, Anders Andersson, Andersson i Igelboda, Vougt,
Nordström i Torsby och Johnsson i Norrahammar, som anfört, att de av angivna
orsaker ansett, att utskottet icke haft grundad anledning framställa anmärkning
mot föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss.

Herr statsrådet Wigforss: Under punkten 4:o) i sitt dechargememorial

har konstitutionsutskottet framställt anmärkning mot föredragande departementschefernas
rådslag i ett finansärende och vissa handelsärenden, i vilka föredragandena
förmenas hava åsidosatt viktiga rättsprinciper såtillvida, som
de icke strängt fasthållit vid skillnaden »mellan vad som kan vara för det allmänna
lämpligt å ena sidan och den rätt, som lagligen tillkommer den enskilde
medborgaren, även när denna rätt råkar i viss motsättning till det allmänna
intresset, å den andra». Ett av dessa ärenden avser Kungl. Majits beslut den
17 januari 1936 att utfärda kungörelse med vissa föreskrifter rörande partiell
folkräkning under år 1936; detta ärende har föredragits av mig.

Vad utskottet i sin anmärkning riktar sig mot är, att Kungl. Majit genom
nämnda kungörelse meddelat föreskrifter, enligt vilka insamlandet av uppgifter
för folkräkningen skulle ske genom besök i hemmen av särskilda folkräknare,
samt tillika vid vite stadgat skyldighet för allmänheten att lämna
sanningsenliga och såvitt möjligt fullständiga upplysningar rörande de förhållanden,
som med folkräkningen avsågos.

I mitt svar i anledning av anmärkningen skall jag, för att ej över hövan upptaga
kammarens tid, tillåta mig förutsätta, att de av utskottets majoritet och
av reservanterna lämnade redogörelserna för ärendets beredning och innebörden
av Kungl. Majits beslut äro för kammarens ledamöter bekanta. Jag går
alltså direkt in på utskottets eget yttrande i saken.

I detta yttrande åberopar utskottet det i § 16 regeringsformen stadgade förbudet
för Konungen att någons »fred i dess hus störa eller störa låta», och utskottet
förklarar, att i detta stadgande ligger, »att ingen myndighet direkt
eller indirekt får mot enskild medborgares fria vilja och samtycke tilltvinga
sig tillträde till dennes bostad eller av honom kräva upplysningar utan ’i den
ordning Sveriges lag och laga stadgar’ föreskriva, d. v. s. utan att tvång härtill
stadgats genom lag, stiftad av Konung och riksdag samfällt». Utskottet
synes alltså vilja i sin tolkning av ifrågavarande grundlagsstadgande gå så

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. 1936 års folkräkning. (Forts.)

långt, att stadgandet skulle innebära förbud för Kungl. Maj :t att över huvud
avkräva enskilda medborgare uppgifter och upplysningar, i den mån ett sådant
avkrävande går utöver vad som ålagts medborgarna genom av Kungl.
Maj:t och riksdagen enligt § 87 regeringsformen stiftad lag.

Det synes med skäl kunna göras gällande, att denna uttänjning av hemfridsbegreppet
går alltför långt. Grundlagsstadgandet talar icke örn något
förbud att avkräva medborgare upplysningar utan endast örn förbud att störa
husfriden. Det är uppenbart, att upprätthållandet av en tolkning, som gör
blotta avkrävandet av uppgifter grundlagsstridigt, oavsett om det sker på ett
sätt, som kommer i kollision med hemfriden, skulle kunna göra Kungl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen tämligen illusorisk,
liksom också att den skulle lägga hinder i vägen för ett utövande av Kungl.
Maj:ts allmänna befogenhet att utfärda förvaltningsföreskrifter av olika slag.
I praxis har heller icke en dylik tolkning upprätthållits. På en i administrativ
ordning stadgad uppgiftsskyldighet, som går utöver vad allmän lag innehåller
och som är förenad med botes- eller vitesbestämmelser, vilar i själva verket i
stor utsträckning vår officiella statistik, till den del uppgiftsmaterialet för
densamma ej kan hämtas ur offentlig myndighets handlingar. Detta gäller såväl
regelbundet återkommande statistik som tillfälliga statistiska utredningar.
Exempel på en dylik uppgiftsskyldighet kunna hämtas från ett otal äldre och
nyare administrativa författningar, utfärdade på skilda departement och på
föredragning av regeringar av olika politisk inställning. Jag behöver blott
erinra örn författningarna rörande skyldighet för näringsidkare att avgiva
statistiska uppgifter (1913), rörande redares skyldighet att avgiva uppgifter
beträffande fartyg (1932), rörande uppgiftsskyldighet för statistiken angående
utrikeshandeln (1913). för allmänna jordbruksräkningar (1927 och 1932),
för mejeristatistiken (1913), för upprepade brödsädesinventeringar (bl. a.
1933, 1934 och 1935), för svinräkningar (1930—1935), för företagsräkning
(1931), för hyresräkningar (bl. a. 1933), för utredningar rörande aktiebolagen
(1935) och rörande jordbrukets skuldsättning (1933) m. m. Även örn man
går utanför statistikens område, kan man finna exempel på en i administrativ
ordning stadgad uppgifts- och redovisningsskyldighet, som går långt utöver
vad allmän lag föreskriver. Jag erinrar endast örn kungörelsen med tillämpningsföreskrifter
till förordningen om mjölkavgifter (1932) med dess vittgående
uppgiftsplikt och till och med skyldighet att förete handelsböcker. I
vissa av här omnämnda fall rör det sig örn bestämmelser, utfärdade helt utan
riksdagens hörande, i andra fall har — liksom skett beträffande 1936 års partiella
folkräkning — i samband med fråga örn anslag för vederbörande utredning
plan för uppgiftsmaterialets insamlande och bearbetning m. m. underställts
riksdagen. I något fall, såsom beträffande hyresräkningarna, har i
fråga örn påföljd för underlätet fullgörande av uppgiftsplikten endast hänvisats
till bestämmelser, som meddelats i en med riksdagen given författning,
men detta ändrar ej stadgandenas karaktär av på administrativ väg meddelade
tvångsföreskrifter.

De här anförda exemplen visa, att, örn den av utskottet hävdade tolkningen
av grundlagsstadgandet vore riktig, Kungl. Maj :t skulle ha opåtalt brutit mot
stadgandet i en omfattning, som väl kunde markera en vid sidan av stadgandet
utvecklad sedvanerätt. Men som jag förut framhållit, måste enligt min mening
utskottets tolkning på denna punkt anses gå för långt.

I de nyss berörda fallen har det emellertid varit fråga om infordrande från
vederbörande av skriftliga uppgifter enligt särskilda blanketter, fastställda
av Kungl. Maj:t eller av centralt ämbetsverk. Det skall villigt erkännas, att
frågan om uppgiftstvång ställer sig något ömtåligare, när — såsom fallet va -

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. 1936 urs folkräkning. (Forts.)

rit beträffande folkräkningen — uppgifterna inskaffas genom besök i hemmen.
Fara kan då givetvis föreligga att man genom en administrativ lagstiftning
kommer i konflikt med hemf ridsgarantien i regeringsformens § 16. Om angelägenheten
av att härvidlag undvika administrativt godtycke och administrativa
övergrepp föreligger ingen meningsskiljaktighet mellan konstitutionsutskottet
och mig. I detta avseende bör dock beträffande folkräkningsbestämmelserna
bemärkas, att så som kungörelsen — med vissa modifikationer i statistiska
centralbyråns förslag — utformades av Kungl. Maj :t, allmänheten
icke ålades ovillkorlig skyldighet att underkasta sig en muntlig utfrågningav
uppgiftsinsamlaren eller, som han benämnes i författningen, folkräknaren.
Det stod envar, som så önskade, fritt att själv ifylla en hjälpblankett, som utsändes
till varje av undersökningen berört hushåll, och att vid folkräknarens
besök överlämna blanketten till denne, som då endast hade att genomse blanketten
och, örn så erfordrades, på grundval av muntliga upplysningar söka
komplettera de i blanketten lämnade uppgifterna. Vid ett sanningsenligt och
fullständigt ifyllande av hjälpblanketten behövde alltså den uppgiftspliktige
icke underkasta sig annat än att till folkräknaren överlämna blanketten och
giva honom rådrum att genomläsa densamma. Det förefaller, som örn en sådan
anordning knappast vore att rubricera såsom ett störande av husfriden; fastmer
kan ifrågasättas, om ej anordningen väl faller inom ramen för vad allmänheten
vant sig vid, då det gäller avgivandet av uppgifter för allmänt behov
eller för samhälleliga anordningar av olika slag.

Oavsett de olika meningar, som man må kunna hysa härom, synes det mig
dock icke kunna med skäl göras gällande, att de av Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifterna i detta speciella fall innebära något administrativt godtycke.
Frågan örn folkräkningens anordnande har nämligen varit underställd riksdagens
prövning, och metoderna för undersökningens bedrivande ha de facto i
sina huvudgrunder vunnit riksdagens godkännande. Såsom i reservanternas
yttrande framhållits, lämnades i propositionen örn anslag för folkräkningen en
utförlig redogörelse rörande planen för utredningens anordnande. Därvid blev
den direkta undersökningsmetoden med anlitande av husbesökare eller, som
de sedan kallats, folkräknare, ingående diskuterad, och likaledes återgavs statistiska
centralbyråns påpekande örn den grundläggande betydelsen av att allmänheten
vid straffpåföljd ålades att meddela de för undersökningen erforderliga
upplysningarna. I mitt eget anförande i frågan anslöt jag mig till
förslaget örn den direkta undersökningsmetoden och anförde att jag, såvitt i
frågans dåvarande läge kunde bedömas, ej hade något att invända mot vad som
föreslagits angående arbetets organisation och bedrivande. Plan för undersökningen
borde dock fastställas av Kungl. Majit efter det ytterligare utredning
i ärendet verkställts. Närmare bestämmelser rörande dispositionen av de begärda
anslagen borde meddelas av Kungl. Majit. Likaledes borde det, enligt
vad jag framhöll, ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga föreskrifter
rörande övriga med folkräkningen sammanhängande frågor. Bland
de föreskrifter, som sålunda förutsattes böra ankomma på Kungl. Majit, innefattades
självfallet också regler örn uppgiftsplikten och örn påföljd för underlåtenhet
att fullgöra densamma. Därest jag på denna för undersökningsresultatet
grundläggande punkt haft cn från de förslagsställande myndigheterna
avvikande mening och ansett uppgiftsinsamlandet kunna — med avvikelse från
allmän praxis i fråga om statistiska uppgifter — baseras på frivillighet i stället
flir på uppgiftstvång, är det uppenbart att denna mening måst komma till
tydligt uttryck i propositionen. Likaledes har jag för min del ansett mig kunna,
utgå från, att, när statsutskott och riksdag lämnade den i propositionen
skisserade planen för folkräkningen utan erinran, utskottet och riksdagen där -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. 1936 års folkräkning. (Forts.)

med också godtagit undersökningens viktigaste grundvalar, nämligen den direkta
undersökningsmetoden och allmänhetens uppgiftsplikt. Den omständigheten,
att propositionen såsom avseende en anslagsfråga remitterades till statsutskottet
och ej behandlades under medverkan av lagutskott, lärer ej — såsom
konstitutionsutskottet synes vilja antyda -— ha betagit riksdagen eller någon
av dess enskilda ledamöter möjlighet att, örn förslaget ansågs ej kunna eller
böra genomföras utan lagstiftning, giva denna åsikt till känna. Då en sådan
åsikt ej kommit till synes inom riksdagen, torde riksdagen ej heller kunna undandraga
sig att de facto med Kungl. Maj :t dela ansvaret för folkräkningens
utförande enligt de grunder, som fastställts i den av konstitutionsutskottet
kritiserade kungörelsen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Den omständigheten, att

vårt lands regering inte tyckes riktigt förstå vår grundlag och inte riktigt kan
sentera vad den innehåller, är ju inte i och för sig något bevis för att dess uppfattning
är riktig. Den omständigheten, att man här åberopar, att riksdagen
har uttalat sig, är ju heller intet bevis för att riksdagen sagt det, som regeringen
menar, att den har sagt. Vår svenska riksdag kan inte uttala sig i annan
form eller ordning än den, som grundlagen föreskriver, och när det gäller beslut
örn ålägganden för enskilda att avgiva den ena eller andra förklaringen vid
vites- eller straffpåföljd, är lagens väg den enda väg, som grundlagen angiver.
Örn man i likhet med regeringen och departementschefen här söker kringgå den
regeln genom att lägga fram ett förslag angående anslag men inte samtidigt
ett förslag till författning, där riksdagen med lagutskotts yttrande skulle avgiva
uttryck för sin mening, kan jag inte säga annat än att, när riksdagen bifaller,
vad statsutskottet från statsregleringssynpunkt och med hänsyn till villkoren
för anslagets användning föreslår, detta inte får tagas till intäkt för
att också riksdagen i fråga örn lagstiftningen skulle ha givit ett bemyndigande.
Jag vill endast, såsom också utskottet gjort, understryka, att, när i den nu
föreliggande frågan, där departementschefen inte framlagt förslag örn något
tvångsmoment i förfarandet genom därför nödig författning, riksdagen har uttalat
sitt samtycke till folkräkningens anordnande på angivna grunder, så har
den prövat denna fråga endast ur anslagsfrågans synpunkt, villkoren för anslaget
och vad därmed sammanhängde.

Men låt oss göra det tankeexperimentet, att första kammaren sagt nej till
anslaget och andra kammaren sagt ja. Följden hade blivit gemensam votering
om anslaget och anslagsvillkoren, men i denna form, herr statsråd, kan aldrig
ett riksdagens samtycke ges till en lagstiftningsåtgärd, som fordrar båda kamrarnas
samtycke. När en gång mantalsskrivningsförordningen kom till stånd,
såsom också utskottet har i sitt betänkande framfört, gick bevillningsutskottet,
som hade med mantalspengarna att göra och ur den synpunkten hade att handlägga
mantalsskrivningsförordningen, till bildandet av sammansatt bevillningsoch
lagutskott för den författning, som samtidigt förelädes riksdagen till prövning,
och när detta sammansatta bevillnings- och lagutskott hade tillstyrkt
ändringen, så tog riksdagen den, och gjorde samtidigt hela författningen beroende
av riksdagens samtycke. I det nu föreliggande fallet finnes inte ens
tillstymmelsen till ett förslag till författning. Det är det där allmänna talesättet
om det allmännas rätt och intresse utan hänsyn till den enskilde — det
är den där allmänna uppfattningen, att det allmännas väl går före den enskildes
rätt, som ligger bakom, och örn i ett eklatant fall sådant som detta sådant
kommer till uttryck i envåldsförfattningar, är det utskottets plikt att reagera.

Det kan hända och det kan mycket väl hända, att under tidigare förhållanden
författningar utkommit, som kanske inte bort utkomma, men när den ära -

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. 1936 års folkräkning. (Forts.)

de departementschefen talar om vissa förhållanden under kristiden, vill jag
erinra om att då hade vi förfoganderättslagstiftningen. Hur sorglig den än
må vara i och för sig, var den dock given med riksdagen, och den var grunden
för de administrativa åtgärder, som vidtogos.

I detta fall har riksdagen så långt ifrån haft anledning att tänka sig, att
det skulle komma en författning med tvångsbestämmelser, att den tvärtom,
just därför att departementschefen inte lagt fram ett förslag i den riktningen,
måste säga sig: Här är bara fråga örn utredningar, förutsättningar och villkor
för anslaget och då har den svenska riksdagen sin allmänna, örn jag får
använda uttrycket, politess likmätigt gått ut ifrån, att Kungl. Maj :t inte ansett
en tvingande författning nödvändig. Det är givet, att örn en författning
med tvångsbestämmelser skall antagas, måste det ske i den ordning grundlagen
föreskriver. Om riksdagen ger sitt samtycke till ett anslag med vissa
villkor rörande användningen, så sker det under förutsättning att Kungl.
Maj :t har befogenhet och anser sig lia tillräcklig befogenhet med de maktmedel,
som lagen redan lagt i Kungl. Maj:ts händer. Jag känner fullt väl,
att vår regering och våra statsdepartement mycket litet hava förståelse för
den offentliga rätten och att därför de råd, som departementschefen understundom
får från sitt departement och för vilka han får stå, alls inte stämma
med vår offentliga rätt. Man kan låta mycket passera, men man kan inte
låta allt passera, och en sådan åtgärd som den här ifrågavarande innebär i
verkligheten ett sådant ytterligare steg på den administrativa maktfullkomlighetens
område, att riksdagen enligt min mening måste genom sitt granskande
utskott reagera. Det hjälper inte, att man åberopar, att statistiska
centralbyrån har sagt det och det; det hjälper inte, att man hänvisar till att
så har skett i gångna tider eller i nära liggande tider, man måste också påvisa,
att man i detta fall verkligen har fått riksdagens medvetna medgivande
till det som skett. Det är inte fallet. Riksdagen har inte, vare sig i den
form, som fordras för lagstiftning eller i annan form, givit sitt samtycke,
utan det är uttryckligen sagt i statsutskottets betänkande, att när utskottet
tillstyrker detta anslag har det gjort det med hänsyn till förutsättningarna för
anslaget. Statsutskottet varken har möjlighet eller anledning att yttra sig
om någonting, som inte föreligger, och när det inte föreligger ett Kungl. Maj :ts
förslag till författning i ämnet, finns det ingen möjlighet för statsutskottet att
bilda ett sammansatt stats- och lagutskott.

Skola vi gå vidare på den väg, som man här slagit in på och som än vidare
fullföljes i punkt b, som utskottet också upptagit, äro vi inne på så farliga
vägar för den enskilda friheten, som är en grundpelare i vår författning, att
örn utskottet inte reagerat i denna punkt, så hade hela fältet varit upprivet.
Det må vara hänt, att man i särskilda fall anser det vara behövligt att göra
ett intrång i den enskildes frihet, men, herr statsråd, varför inte göra det i
lagens form? Varför inte göra det i den form, som grundlagen föreskriver,
den form, som fordrar båda kamrarnas beslut och som riktar båda kamrarnas
uppmärksamhet på det förhållandet att här är fråga inte bara örn ett anslag,
inte bara örn ett anslagsvillkor utan örn en lagstiftningsfråga? Det är mot
•letia som vi reagera, detta att lagstiftningsmakten skall kunna skjutas åt sido
genom statsregleringsmakten, detta att vid givandet av ett anslag, ett litet
allmänt hållet, helt allmänt formulerat yttrande av statsutskottet ges en räckvidd,
som det inte har. Herr statsrådet vet nog, att statsutskottet inte formulerar
så värst starkt sina konstitutionella betänkligheter, sannolikt därför
att det inte riktigt känner deni, men det hindrar inte, att de kunna
finnas där ändå — och det hindrar under inga omständigheter konstitutionsutskottet,
som är satt att vaka över dessa konstitutionella synpunk -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. 1936 års folkräkning. (Forts.)

ter, när det finner, att Kungl. Maj :t begagnar den makt, som riksdagen
givit utan fullt medvetande örn vad det innebär, på ett sätt som icke kan
grundlagsenligt ske annat än genom lag, att reagera däremot. Jag hänvisar
till den redogörelse, som i utskottsbetänkande! är given rörande mantalsskrivningsförordningen,
vilken tillkommit i full överensstämmelse med de linjer,
som jag nu pekat på. Huvudfrågan är här, huruvida man på en omväg, likgiltig
för formen, likgiltig för vad grundlagen stadgar i fråga örn villkor för
inskränkning av enskildas rätt, skall bara från allmänna anslagsvillkors grund
kunna göra en administrativ lagstiftning som grundlagsenligt skall ges med
riksdagen.

Nu säger departementschefen, att om Kungl. Majit inte hade denna makt,
ja, då var det inte mycket med § 89. Herr statsråd, det var i så fall inte
mycket med § 89 under Sven Adolf Hedins tid, det var inte heller mycket med
§ 89 under tiden före världskriget, men det var världskriget och förfoganderättslagarna,
som satte liv i § 89 och, jag vågar tillägga, det har varit våra
socialdemokratiska regeringar förbehållet att blåsa ytterligare liv i denna § 89
och dess ekonomiska envåldsmakt. Men örn de fortfarande skola göra det —
och däri är herr statsrådet på rätt linje, att herr statsrådet och regeringen
ha rätt enligt § 89 till åtskilliga envåldsåtgärder — gäller det, att dessa envåldsåtgärder
få drabba endast dem, som frivilligt underkasta sig. Näringslivet
ligger under Kungl. Maj :ts disposition. Örn Kungl. Maj :t för en viss
närings utövning föreskriver, att det eller det skall ske vid vite, kan Kungl.
Maj :t väl göra detta, därför att näringslivets utövning och näringsverksamhetens
förekomst kan var och en välja eller låta bli med hänsyn till de förutsättningar,
som föreligga, men att få leva i fred, att överhuvud taget vara
till som fri medborgare, det kan ju inte den enskilda människan råda över.

Är det verkligen så, att den enskilde tvingas till åtgärder oavsett frivillig
näringsverksamhet, äro vi inne på lagstiftningens område. Är det så, att
med avseende på näringslivet Kungl. Majit vill föreskriva särskilda villkor
och förutsättningar för att den enskilde skall kunna utöva det, äro vi inne på
§ 89. Men här är det fråga om vårt folk i allmänhet och inte örn dem, som
driva viss näring. Det är den stora skillnaden, att när man håller sig till
näringslivet, kan man mycket väl göra sådana här föreskrifter och då gör inte
heller utskottet många invändningar däremot. Även där kan man tangera
gränsen och gå över den —• det visar punkt b — men i stort sett skulle herr
statsrådet mycket väl kunna försvara sig ur den synpunkten. Men då det
gäller något för allmänheten, något för den enskilde överhuvud taget, något
som man inte råder över, då skall riksdagen vara med, då skall lagens form
användas för att tvång mot honom skall kunna utövas. I annat fall leva vi
under det rena godtycket och det är mot detta, som utskottet har reagerat.

Herr Strömberg: Herr Reuterskiöld, utskottets ärade ordförande, har hållit
en säkert för oss alla intressant föreläsning, men jag är rädd för att det kan
gå med herr Reuterskiöld, som det gick med den där professorn, som, när han
hade skrivit sin avhandling och läst igenom den första gången, sade: »Nu är
det två, som förstå den här, det är vår Herre och jag!» När den legat till
sig en tid och han skulle försöka läsa igenom den en gång till, så sade han:
»Nu är det bara en, som förstår den, men det är inte jag!»

Nu vill jag säga, att reservanterna naturligtvis med regeringen få dela det
hårda omdöme, som utskottets ärade ordförande gav, att vi inte förstått oss
det minsta på grundlagen, och det vill jag naturligtvis inte förneka. Men å
andra sidan får man vid grundlagens tolkning försöka använda en liten smula
sunt förstånd. Och då tycker jag inte, att det i detta fall har förelegat en

Onsdagen den G maj e. m.

Nr 30.

Ang. 1936 års folkräkning. (Forts.)

så stor skillnad mellan utskottsmajoriteten och reservanterna, att det hårda
omdömet från utskottets ordförande kan vara riktigt. Ty vad är det egentligen
som skiljer? Jo, utskottsmajoriteten företrädd av utskottets ordförande
menar att inte bara grunderna för lagtexten skulle godkännas av riksdagen
utan också själva ordalydelsen av den lagtext, som skulle ha varit framlagd
samtidigt, och den skulle då ha behandlats i lagutskott. Det är ju möjligt, att
fullt och strängt formellt, som herr Reuterskiöld nu vill se denna sak, det kan
vara riktigt. Men resonemanget förefaller mig vara bärande endast under
förutsättning att det gällt annat än en mycket tillfällig anordning.

Det har inte varit fråga örn att fastställa en lag eller förordning, i likhet
med mantalsskrivningsförordningen av permanent natur, utan det har gällt en
anordning för ett enda tillfälle. Det har gällt en folkräkning, som är en av
statistiska centralbyråns ordinarie arbetsuppgifter enligt en gammal förordning
av år 1859, och riksdagen har ej mindre prövat anslagsfrågan än även
varit med örn att fastställa de grunder, efter vilka folkräkningen skulle ske,
och även underlåtit att påtala det som statistiska centralbyrån anförde, eller
att det var av grundläggande betydelse, att allmänheten vid straffpåföljd
ålades meddela erforderliga upplysningar. Detta har passerat igenom riksdagen
utan att det påtalats, och jag får säga såsom herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet: varför gjorde inte herr Reuterskiöld anmärkning vid
det tillfället? Herr Reuterskiöld är ju mycket vaksam, när det gäller dessa
ting, och jag menar, att det skulle då ha varit den rätta tidpunkten att säga,
att det inte gick att godkänna det förslaget, därför att anslagen voro bundna
vid villkor, som riksdagen måste pröva på annat sätt.

Detta har, herr talman, varit skälet varför vi på reservanternas sida motsatt
oss den anmärkning^ som utskottet i denna punkt gjort, och jag får säga, att
jag har hört rätt mången, som förklarat, att denna anmärkning liksom också
den nästföljande nog är en av de svagaste, som konstitutionsutskottet vid
denna riksdag framställt.

Herr Reuterskiöld: Den siste ärade talaren bär anfört, att jag hade tillfälle
att förra gången vid riksdagens behandling av Kungl. Maj:ts anslagsfråga
framföra dessa synpunkter. Jag skall i förbigående säga, att den ärade talaren
naturligtvis inte far tolka mitt uttryck och mitt uttalande örn regeringen
och alla andra, oändligt högt stående institutioners uppfattningar såsom också
drabbande utskottets ledamöter. Jag tror tvärtom, att utskottets ledamöter
äro mycket inne i grundlagsfrågorna. Åtminstone har jag till min stora tillfredsställelse
funnit detta, inte minst hos den siste ärade talaren.

Men när den ärade talaren förutsätter, att jag skulle vid föregående riksdag
hava gjort erinringar i denna punkt, vill jag bara påpeka att departementschefens
yttrande i statsrådsprotokollet inte därtill gav minsta anledning. Och
jag vill erinra örn ännu en sak, .sorn den siste ärade talaren oell jag viii känna.
När i vårt utskott det alltid åberopas, vad myndigheterna säga, och man anser,
att när Kungl. Maj :t har avvikit ifrån dem, är det anmärkningsvärt, ali
den siste ärade talaren och jag alltid varit ense örn att vad myndigheterna sagt
spelar ingen avgörande roll, när vi bedöma, vad Kungl. Maj :t bort göra. Det
har betydelse för frågan örn vilka upplysningar och uppgifter Kungl. Maj :t
har haft, men varken den ärade talaren eller jag har någonsin yrkat, att regeringen
skulle följa dessa. Örn jag då i ett särskilt fall finner, att departementschefen
inte har understrukit vad verket sagt i en central punkt, har jag
all anledning, i likhet med statsutskottet, att anse, att denna punkt inte är
av väsentlig natur, och örn tillika detta uttalande innebär, att något förslag
Första kammarens protokoll 1036. Nr 30. 6

Nr 3».

Onsda.gen den 6 maj e. m.

Äng. 1936 års folkräkning. (Forts.)

till en sådan lag, som skulle föreläggas, inte framlagts, så styrkes jag ännu
mer i denna uppfattning. Det är på detta sätt saken ligger till. Den omständigheten,
att regeringen har ansett sig icke behöva framlägga något förslag,
är vid ett logiskt statsrättsligt tänkande ett klart indicium för att regeringen
har kommit till den uppfattningen, att detta heller icke var behövligt.
Varför skulle man då taga upp till diskussion en fråga, som icke^var aktuell?

Sedan finner man, att regeringen ändock gladeligen hoppar på vad verket
föreslår. Den ärade talaren kanske menar, att jag borde ha förutsett, att vår
nuvarande regering lätteligen skulle göra det, men jag är inte så lättsinnig.
Jag tror inte att regeringen verkligen gör så, utan att den beslutar örn dessa
ting av sig själv och tar ansvaret på sig själv och inte lägger det på andra.
Under sådana förhållanden är situationen den, att när departementschefen efter
att lia uttalat sig i en viss punkt och utan att ha lagt fram något förslag till
författning begär ett anslag på vissa villkor, så yttrar sig statsutskottet örn
dessa och intet annat. Då säger den siste ärade talaren, att när då riksdagen
godkänt grunderna för folkräkningen, lia vi också godkänt tvånget. Men,
herr talman, deli omständigheten att man har godkänt grunderna för ett anslag
varken kan vara eller är ett godkännande av grunder för en administrativ lagstiftning,
som grundlagsenlig! icke är tillåten.

Örn den ärade talaren och med honom åtskilliga andra anse, att den anmärkning,
som här föreligger, är mera svag än andra, så vågar jag påstå, att detta
beror väsentligen på ett bristande inträngande i det som ligger bakom. Örn
man verkligen vill hävda den enskildes frihet i ett samhälle, som mer och mer
närmar sig en socialistisk stat, då finns ingen annan möjlighet än den att, när
det sker intrång på ett allt för uppenbart sätt, reagera. Det är det, som har
skett i detta fall.

Herr statsrådet Wigforss: Jag har bara begärt ordet för att rätta en miss uppfattning,

som kanske kunde uppstå på grund av herr Reuterskiöld^ yttrande,
när han sökte försvaga beviskraften hos den rad utav exempel på tidigare
liknande förordningar, som Kungl. Maj :t utfärdat utan att först framlägga
någon lag för riksdagen. När herr Reuterskiöld för att försvaga beviskraften
i dessa exempel först talade om att detta kanske kan lia skett tidigare, särskilt
under den s. k. kristiden, varmed han tydligen åsyftar krigsåren, vill jag
påpeka, att intet enda av de exempel, som jag anförde, förskriver sig från
dessa krisår. Flera fall voro från 1913, och de övriga äro alla senare än 1927.

Det är klart, att man kan diskutera om hur grundlagen skall tolkas, och
jag skall inte göra ringaste anspråk på att ha någon mening, som överhuvud
taget kan framföras gent emot en statsrättslärare som professor Reuterskiöld,
men vad jag menar är bara det, att örn riksdagen, utan att konstitutionsutskottet
uttalat sig örn saken och ogillat den, godtagit en sådan rad av tidigare
förordningar av detta slag, så förefaller det egendomligt, att man just nu
skall slå ned på denna förordning och betrakta den som ett särskilt utslag av
intrång på den enskildes frihet. När man, som jag gjorde, vädjar till riksdagen
och säger: riksdagen har ju själv inte begärt eller på något sätt antytt,
att det skulle behövas någonting annat än denna ganska noggranna redogörelse
för de metoder, som statistiska centralbyrån tänkt använda, säger herr Reuterskiöld,
att man kan göra det tankeexperimentet, att kamrarna stannat i olika
beslut, och då skulle hela motiveringen bortfallit och endast ett enkelt anslag
blivit beviljat. Ja, det är klart, att man kan göra det tankeexperimentet; jag
vet inte hur Kungl. Maj:t i det fallet skulle ha förfarit. Men jag kan göra
ett annat tankeexperiment, som är i detta fall mycket praktiskt. Örn det är
så, som herr Reuterskiöld tydligen förutsätter, att riksdagen icke har ansett

Onsdagen den G maj e. lii.

Nr 30.

Ang. 1936 urs folkräkning. (Forts.)

sig behöva taga upp frågan om huruvida dessa bestämmelser skulle framläggas
i lagform eller inte, att ingen medlem i konstitutionsutskottet ansett sig behöva
fundera på detta, att inte en gång herr Reuterskiöld ansett sig i våras behöva
fundera på den saken, då måste naturligtvis detta ha varit därför, att man
förutsatte, att denna folkräkning skulle försiggå vid sådan tid, att en dylik
lag skulle kunna föreläggas riksdagen. Jag undrar örn herr Reuterskiöld eller
riksdagen överhuvud taget vid beslutets fattande på våren 1935 gjorde klart
för sig, att en sådan lag kunde framläggas. Jag tror att i realiteten förhåller
sig saken så, att detta icke var möjligt. Det är mycket möjligt, att en sådan
här folkräkning kunde skett på hösten. Då hade det varit omöjligt. Nu är det
så, att i propositionen meddelades, att den skulle ske på grundval av mantalsuppgifter
för den 31 december, men den skulle ske innan dessa mantalsuppgifter
blivit föråldrade genom att folk hade flyttat, och därför måste den på
landsbygden vara klar före den 14 mars. Alla utredningar visade, att förberedelserna,
som statistiska centralbyrån måste göra, voro mycket omfattande,
och det visade sig, att den dag, då denna författning utkom, sedan Kungl.
Maj :ts beslut den 17 januari fattats, enligt statistiska centralbyråns mening
var den absolut sista dag, då detta kunde ske, örn hela folkräkningen skulle
kunna gå i lås. Det är ju ganska egendomligt att tänka sig, att riksdagen skulle
fatta beslut örn anslag, där det förutsattes, att det kan hända, att anslaget inte
kan komma till användning. Jag tror att allt detta visar, att riksdagen, när
beslutet fattades, icke hade den föreställningen, att det skulle behöva komma
en lag.

Jag förmodar också, att man allmänt haft den uppfattningen, att sådana
räkningar på alla möjliga områden och i olika former lia skett, utan att detta
ansetts träda den enskildes frihet för nära, och jag tror att det försök till uppdelning
av de enskilda medborgarna och deras rättigheter, som herr Reuterskiöld
gjort, då han sagt, att man mycket väl kan meddela en sådan här bestämmelse
för enskilda näringsidkare och vissa grupper, är ganska tvivelaktig. Jag förmodar
herr Reuterskiöld menade, att vid mjölkregleringen, svinräkningen och
jordbruksräkningen gällde det bara bönder, och därför var det inte omöjligt
att säga, att de skulle lämna alla dessa uppgifter, men örn man går till husföreståndare
och familjer, skulle man inte kunna göra det. Det blir nog ganska
svårt att vidhålla en sådan skillnad.

Jag hemställer att man inte betraktar denna sak såsom något annat än en
rent praktisk fråga, där ingen från någon sida tänkt träda den enskildes husfrid
för nära, där man kan ha delade meningar örn hur pass ingående uppgifter
man kan begära men där denna omdömesfråga får en alldeles oriktig
innebörd, om man försöker, som herr Reuterskiöld gjorde, sätta in den i ett
sammanhang med allmänt intrång på den enskildes frihet, något som i detta
fall inte på något sätt varit åsyftat.

Herr Reuterskiöld: Den ärade departementschefen underskattar sin egen

förmåga, då han tror, att han inte skulle kunnat för 1935 års riksdag framlägga
en författning, som innehölle 3 och 9 §§, återgivna på sid. 10 och 11 i
utskottsutlåtandet, alldeles oberoende av hur folkräkningen i övrigt anordnades.
Det hade varit synnerligen enkelt, och det hade varit klara linjer för
riksdagen. Då hade riksdagen haft anledning tro, att det verkligen skulle
komma att utövas tvång. Om nu tillämpningen varit sådan, att det hela i
själva verket har gått tämligen lugnt och stilla i lås, så är detta inte heller
annat än vad utskottet sagt, och utskottet har också sagt, att det inte är mot
tillämpningen i detta särskilda fall utan mot den bakom liggande principen,
som vi reagera.

Nr 30.

Onsdagen den G maj e. m.

Äng. 1936 års folkräkning. (Forts.)

När departementschefen säger, att den där uppdelningen av näringsidkare
och andra är tvivelaktig, så kan jag inte hjälpa, att jag inte riktigt kan följa
med departementschefens resonemang, ty § 89 regeringsformen, som reglerar
vårt näringsliv genom Kungl. Maj :t, förutsätter, att de olika näringarna må
frivilligt utövas under de villkor, Kungl. Maj:t föreskriver. Men när man
kommer till någonting annat, när departementschefen säger, att dessa tidigare
bestämmelser örn svinräkning och folkräkning och Gud vet vad allt, som ha
givits, gällde »bara bönder», måste jag reagera, för det första mot uttrycket
»bara bönder», eftersom bönderna ändå äro huvuddelen av vårt lands befolkning
och den fasta grundvalen för vårt samhällsskick, och för det andra därför
att här, när det gäller uppgifter rörande en viss näring, har Kungl. Maj :t
— man må beklaga det eller inte — en befogenhet enligt § 89. Jag skall ge
herr statsrådet ett medgivande, och det är, att just på de där områdena är
det mer än tvivelaktigt, huruvida de utfärdade författningarna äro riktiga,
men då utskottet vill lia säker mark under sina fötter, tar det inte upp sådana
fall till angreppspunkter, som äro tvivelaktiga, utan det tar sådana, där saken
är påtaglig. Och här är den påtaglig. Här gäller det icke en frivillig
närings utövning, utan här gäller det den svenska allmänheten överhuvud

laget- .

Det må vara hänt, att tillämpningen av dessa författningar har gatt rätt
mjukt, men det är inte fråga örn det eller, som det sades i utskottet: »Här

har varit en folkräknare hos mig, och jag Ilar bjudit honom på, kaffe.» Gärna
det, men det är inte fråga örn dem som bjuda folkräknarna pa kaffe utan örn
dem som icke vilja släppa deni inom dörren — det är då tvånget och skyldigheten
vid vite att lämna uppgift komma i fråga. Det är en Guds lycka, att
dessa tvångsmedel icke behövt användas i större utsträckning, men jag tror
att vi också böra hoppas att för framtiden vara bevarade från sådana åtgärder,
som skulle kunna utmynna i en allmän vägran att lämna uppgifterna
med därpå följande vitesförelägganden av Konungens befallningshavande.
Att departementschefen kunnat lägga fram ett sådant förslag långt innan planen
var fastslagen, lär väl inte departementschefen själv kunna bestrida. 3
och 9 §§ äro inte sådana, att de bero av den särskilda utformningen av förslaget,
utan äro av en helt annan och helt allmän innebörd, och jag tror departementschefen
skulle göra ganska klokt i örn han verkligen skilde mellan
de kategorier av vårt folk, som frivilligt kunna avstå från en viss verksamhet,
örn den blir för svårt reglerad — riksdagen har ju alltid sm möjlighet ptt
sedan säga sitt ord — oell deli kategori som inte kan det. Det är denna del
av vårt folk, som folkräkningsbestämmelserna avse.

Man skall inte tro, det vill jag till sist tillägga, herr talman, att den omständigheten,
att det är fråga örn en tillfällig och övergående företeelse kan
försvara saken, ty hade det fått passera opåtalt nu, så kunde det nar som
helst upprepas, men det är upprepandet av de olagliga företeelserna, som är
det värsta för den lagliga ordningens bestånd. Och örn man anser, att praxis
hittills varit slapp, så vill jag gärna ge departementschefen rätt däri, men detta
har berott därpå, att det gällt områden, där man kunnat tveka. Har, herr
talman, kan man inte tveka.

Herr Källman: Herr talman! Jag har den allra största respekt för kon stitutionsutskottets

ordförandes grundlagsvårdande verksamhet, men ja,g kan
inte ha den respekten i den nu föreliggande frågan på grund av vad jag nu

i all enkelhet och korthet skall anföra.

Till befolkningskommissionens förslag i denna fråga, da den iramlades ior

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. 1936 års folkräkning. (Forts.)

fjolårets riksdag, anförde statistiska centralbyrån, att det var av grundläggande
betydelse, att allmänheten vid straffpåföljd ålades meddela de erforderliga
upplysningarna. Departementschefen anförde detta som en väsentlig
omständighet i samband med propositionens framläggande, och det talades
där örn att det torde få ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga
föreskrifter rörande övriga med folkräkningen sammanhängande frågor.
Statsutskottet gjorde ingen särskild erinran. Sedermera fick statistiska centralbyrån
i uppdrag att framlägga förslag till plan rörande den partiella räkningen
enligt direkt metod, och på grund av detta tillkom 9 § i den kungörelse,
som nu är föremål för anmärkning.

Jag vet säkert, att en och annan, som biträtt anmärkningen, icke skulle ha
gjort det, örn de rätt uppfattat vad statistiska centralbyrån och departementschefen
anfört i frågan. Riksdagens medverkan har förekommit. Jag tror
inte, att det finns något fog för anmärkning, trots all den vältalighet som
konstitutionsutskottets ärade ordförande utvecklat.

Herr statsrådet Wigforss: Bara två ord. Jag förmodar att herr Reuter skiöld

missuppfattat mig, då han sade, att det hade varit möjligt att framlägga
en lag, örn också bara i två paragrafer. Då denna proposition
om anslag kom i riksdagens sista timme år 1935, var det uppenbarligen
omöjligt att vid den riksdagen gå till lagrådet och få ett lagförslag
behandlat, som kunde framläggas vid 1935 års riksdag. Mitt anförande
syftade på att under 1936 års riksdag var den 17 januari den sista dag,
då det enligt statistiska centralbyråns uppfattning var möjligt att utfärda författningen,
örn man skulle kunna få folkräkningen att gå i lås. Eftersom vi
hade remissdebatt den 17 och 18 januari, skulle inte en proposition ha kunnat
behandlas förr än senare, och det hade alltså icke varit möjligt att få en sådan
lag färdig i tid.

Det andra ordet är, att uttrycket »bara bönder» var inte mitt ord. Jag
översatte något fritt herr Reuterskiölds yttrande om dessa näringsidkare, som
frivilligt ägnat sig åt sin näring och kunde underkastas statsmakternas beslut,
därför att de ju kunde lämna sin näring när som helst. Jag förmodade
att herr Reuterskiöld menade det, och då använde jag bönderna som exempel
på sådana näringsidkare. Men jag tycker det är ganska svårt att säga till
bönderna: ni måste underkasta er en sådan bestämmelse, ty ni kunna lämna
ert yrke, örn ni inte tycka om vad Kungl. Majit bestämmer, men andra fria
medborgare kunna icke underkastas något sådant.

Det var således en översättning av herr Reuterskiölds ord men inte mitt
eget.

Herr Reuterskiöld: Herr statsrådet torde ursäkta, att jag måste betrakta
det som en felaktig översättning, därför att ingen jordbrukare är tvungen att
lia svin.

Herr statsrådet anförde vidare, att det kom en proposition så sent, att man
icke kunde få lagrådets yttrande örn ett lagförslag. Herr talman, jag har
aldrig hört, att den omständigheten att regeringen i strid mot grundlagen lägger
fram senkomna förslag, som icke äro behörigen beredda, kan vara något
försvar för att dessa förslag icke äro fullständiga.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, Indes den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Xr 30.

Onsdagen den 6 maj e. ni.

Äng. föreskri- Punkten i b).

ven skyldighet j denna punkt hade utskottet anmält, att utskottet funnit nödvändigt att
uppiisaton- besluta anmärkning mot cliefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman,
delsböcker, och t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld, med anledning av
att i vissa på deras föredragning och hemställan den 15 februari, den 27 mars
och den 28 juni 1935 utfärdade kungörelser utan riksdagens hörande intagits
bestämmelser, varigenom enskilda näringsidkare, som hade att fullgöra betalningsskyldighet
i förhållande till Tyska riket, Lettland, Estland och Italien,
vid vite eller straffansvar ålagts skyldighet att för clearingnämnden respektive
clearingkontoret eller deras ombud tillhandahålla sina handclsböcker jämte
därtill hörande handlingar.

Reservation hade avgivits av herrar Hallén, Strömberg, Sandegård, Källman,
Anders Andersson, Andersson i Igelboda, Vougt, Nordström i Torsby och
Johnsson i Norrahammar, som på anförda skäl funnit, att utskottet icke ägt
grundad anledning att framställa anmärkning mot föredragande departementscheferna,
statsråden Ekman och Sköld.

Herr statsrådet Ekman: Herr talman! Konstitutionsutskottet har under

punkt 4:o b i sitt memorial nr 34 framställt den anmärkningen, att Kungl.
Majit icke bort i administrativ ordning meddela förordnande, varigenom uppstode
skyldighet för enskilda att tillhandahålla myndighet vissa handelsböcker.
De fall utskottet riktar sig mot gälla alla en tillämpning av den sedan
1932 år för år med något olika lydelse av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
beslutade lagen örn betalningsskyldighet i förhållande till utlandet. Den
reglering av våra betalningsförhållanden gentemot vissa utländska stater, som
avsågs att med stöd av nämnda lag genomföras, var något hos oss oprövat,
och det var bland annat därför naturligt, att det bemyndigande Kungl. Maj :t
i detta hänseende erhöll fick möjligast vida omfattning.

När vårt clearingförfarande med Tyskland den 1 september 1934 påbörjats,
visade det sig snart nödvändigt för den verkställande myndigheten, clearingnämnden,
att i och för kontroll och undersökningar av olika slag äga möjlighet
att hos de enskilda intressenterna införskaffa upplysningar och företaga
utredningar av betydelse för bedömande av vederbörandes rätt i clearinghänseende.
Det hade nämligen i åtskilliga fall framkommit, att personer för att
komma i åtnjutande av de förmåner, som clearingen medförde, icke drogo sig
för att till nämnden lämna oriktiga uppgifter örn de förhållanden, som voro
av betydelse. I en del fall hade nämnden efter överenskommelse med vederbörande
kunnat genom undersökning av vederbörandes handelsböcker kontrollera
lämnade uppgifter. Men ofta hade clearingnämnden varit urståndsatt att
undersöka riktigheten av lämnade uppgifter, då vederbörande motsatte sig varje
kontroll från nämndens sida. Nämnden ansåg sig därför nödsakad att för
ett riktigt genomförande av clearingförfarandet anhålla örn föreskrifter, som
möjliggjorde en effektiv kontroll av lämnade uppgifter. Med anledning härav
tillkom den i utskottets anmärkning omnämnda kungörelsen med vissa bestämmelser
angående uppgiftsskyldighet i förhållande till clearingnämnden.

Dessa bestämmelser tillkommo sålunda för att möjliggöra ett bättre genomförande
av det med Tyskland avtalade clearingförfarandet och syntes kunna
innefattas i det bemyndigande att meddela erforderliga föreskrifter för verkställande
av ett givet clearingförordnande, som Konungen erhållit genom riksdagens
antagande av clearinglagen. Att därvid föreskrevs möjlighet för clearingnämnden
att ur vederbörandes handelsböcker inhämta uppgifter av betydelse,
torde hava varit av förhållandena påkallat. Man måste betänka, att ett
clearingförfara.nde av ifrågavarande slag vanligtvis omfattar hela handelsom -

Onsdagen den 0 maj e. m.

Nr 30.

Ang. föreskriven skyldighet att i visst fall uppvisa handelsböcker. (Forts.)
sättningen med ett visst land och givetvis måste innebära vissa skyldigheter
för de enskilda affärsidkarna bland annat just beträffande sådana förhållanden,
för vilkas bedömande handelsböckerna hava avgörande betydelse. Förfarandet
har igångsatts till förmån för dem, som uppgiftsskyldigheten huvudsakligen
avser. Den stadgade uppgiftsskyldigheten kan därför åtminstone
i de flesta fallen anses blott som en förutsättning för rätten att komma i åtnjutande
av de förmåner, clearingen erbjuder.

Vad som nu sagts gäller naturligtvis också utfärdandet av de övriga författningar,
mot vilka utskottets anmärkning under denna punkt riktar sig.

Enligt vad konstitutionsutskottet i sitt memorial gör gällande, skulle konstitutionell
praxis bestyrka uppfattningen, att Konungen icke med stöd av
sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen kan föreskriva
skyldighet för enskilda att tillhandahålla myndighet sina handelsböcker. Utskottet
erinrar i detta sammanhang örn att sådan skyldighet däremot föreskrives
i ett flertal av Konung och riksdag gemensamt beslutade författningar och
anför vissa exempel härpå. Emellertid förefinnas även exempel på att i praxis
en motsatt uppfattning gjort sig gällande. Det bör sålunda erinras örn att i
de tillämpningsföreskrifter till förordningen den .30 juni 1932 (nr 325) örn
upptagande av vissa avgifter för åstadkommande av förbättrad organisation
vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter, som meddelats i kungörelsen
den 16 september 1932 (nr 420) — kontrasignerad av dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet — förekommer en bestämmelse i § 18, i enlighet varmed
det åligger mejerier, mjölkhandlare och mjölkproducenter att i fråga om förhållanden,
vilka äro av betydelse för den kontroll, som utövas av statens mjölknämnd,
på anfordran tillhandahålla nämnden eller av denna utsett ombud erforderliga
upplysningar ävensom bokföring, där sådan äger rum, jämte därtill
hörande handlingar. Den uppgiftsskyldighet, som sålunda här föreskrives, är
uppenbarligen av samma karaktär som den, vilken påbjudits i de nu ifrågavarande
clearingförfattningarna.

Det torde slutligen kunna tilläggas, att enligt uppgift från vederbörande
clearingorgan ifrågavarande bestämmelser icke i något fall blivit tillämpade.
Emellertid har man uppgivit, att tillvaron av den åt nämnda organ medgivna
rätten verkat i hög grad underlättande för vederbörändes ofta ganska svåra
arbete för ett rättvist genomförande av de meddelade olearingbestämmelserna.

Herr Reuterskiöld: Det är ovanligt roligt, herr talman, mina herrar, att

höra en departementschef åberopa författningar, som hans kollega gått ifrån,
därför att de enligt dennes mening voro grundlagsstridiga. De voro genomförda
före herrarnas tillträde till regeringen, och den då nyblivne chefen för
jordbruksdepartementet tog avstånd från dem. Jag hade nämligen tillåtit mig
att i konstitutionsutskottets memorial införa en ganska amper reservation
med anmärkning på den punkten. Men chefen för jordbruksdepartementet ansåg
sig böra ändra författningen, och även örn den sedan, såsom även han
medger, dansar på gränsen till det tillåtna, så bruka vi ju inte gärna anmärka
på saker, då det inte iir klart, att de dansa över.

Departementschefen säger vidare, att detta clcaringförfarande iir alldeles
utmärkt. Jag bestrider det inte alls. Jag har bara litet svårt att förstå, att
örn nu folk omöjligen kan få betalning annat än genom clearingnämndens förfarande,
så skulle det bero på deras fria vilja, även örn de skulle föredraga
ett annat förhållande. Jag skall gärna ge departementschefen rätt däri, att
ifrågavarande bestämmelser behövas, låt vara att framställningen är kommen
från en clearingnämnd, vars ledande ande var den onde anden inom kristidsregleringarna
under krigstiden oell som tydligen fortfarande behärskas av

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. föreskriven skyldighet att i visst fall uppvisa handelsböcker. (Forts.)
denna kristidens mentalitet. Det må vara hänt. När sådana framställningar
göras, skall Kungl. Maj :t ta dem under övervägande, men Kungl. Maj :t skall
inte tro, att därför allehanda författningar kunna utfärdas efter allenast
Kungl. Maj :ts egen prövning. Kungl. Maj :t måste också pröva, huruvida de
föreslagna effektiva åtgärderna kräva riksdagens medverkan. Det är inte så,
att utskottet motsatt sig överhuvud taget dessa bestämmelser, utan det är
fråga örn den ordning och den rättsordning, i vilken de tillkommit.

Nu är det så, att den föreliggande anmärkningen riktar sig mot två departementschefer,
av vilka den ordinarie naturligtvis först och främst bär
ansvaret. Den tillförordnade departementschefen skulle enligt min mening
egentligen icke drabbas av anmärkningen, örn icke en särskild omständighet
vore förhanden. Att jag här varit med om att göra anmärkning även mot den
tillförordnade departementschefen beror därpå, att när det senare fallet kom
före, det italienska, var situationen delvis en annan än tidigare. Det var nämligen
så. att i bankofullmäktiges yttrande i frågan fanns en reservation, som
inte tidigare funnits, en reservation som innebar, att Kungl. Maj :t icke hade
befogenhet i detta avseende. Jag tror, att det klokaste hade varit, att den tillförordnade
departementschefen då uppskjutit avgörandet, till dess den ordinarie
departementschefen återkommit. Det är den omständigheten, som gjort,
att jag här kunnat vara med örn anmärkningen mot både den ordinarie och
den tillförordnade departementschefen. Detta örn detta.

När nu departementschefen här vill hävda, att det var nödvändigt att föreskriva
denna skyldighet för den enskilde, vill jag inte bestrida det. Men jagfrågar:
varför icke gå till riksdagen med ett lagförslag örn skyldighet för den
enskilde att framlägga sina handelsböcker i detta fall? Varför skall Kungl.
Majit utfärda sådana föreskrifter på egen hand, då Kungl. Majit enligt 89 §
regeringsformen icke är berättigad till det? Jag har fullväl många gånger
märkt, att de departement, för vilka departementscheferna bära ansvaret, föga
eller intet känna av vår offentliga rätt, men det borde vara också departementscheferna
bekant, och under sådana förhållanden borde större varsamhet
iakttagas i dylika fall, inte bara en sådan aktsamhet som i allmänhet
förekommer, utan en alldeles speciell sådan. Det kan nämligen inte hjälpas,
att när en departementschef går över sin maktfullkomlighets gränser, måste
reaktionen komma från konstitutionsutskottets sida.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för att
i någon mån korrigera den föregående ärade talarens minnesbilder. Såvitt jag
kan erinra mig, har jag aldrig tagit bort ur tillämpningsföreskrifterna för
mjölkregleringen skyldigheten för mjölkhandlare, mejerier o. s. v. att vid anfordran
tillhandahålla myndigheterna sin bokföring och därtill hörande handlingar.
Det måste därför vara ett minnesfel från professor Keuterskiölds sida,
då han påstår sig i 1933 års konstitutionsutskotts memorial rörande granskningen
av statsrådsprotokollen ha gjort en anmärkning på den punkten. Det
torde vara så, att professor Reuterskiöld inte ens i den reservationen har påtalat
denna av min företrädare stadgade föreskrift, vilken jag accepterat. Det
professor Reuterskiöld menar är någonting annat. Det var grunderna för uppbörden
av mjölkavgifterna, som professor Reuterskiöld reserverade sig emot
såsom inkonstitutionella. I den frågan delade jag hans mening och ändrade
örn uppbördsförfarandet i enlighet med vad som gäller beträffande övriga allmänna
avgifter.

När det gäller den nu förevarande anmärkningen, kan det därför inte hjälpas,
att det förefaller, som om rättvisans gudinna i konstitutionsutskottet blundar
litet, kanske inte nyckfullt utan snarare litet regelbundet, så att det, som

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ling. föreskriven skyldighet att i visst fall uppvisa handelsböcker. (Forts.)
en får göra opåtalt blir föremål för anmärkning, då en annan gör det. Herr
Reuterskiöld kommer nog inte ifrån, att en bestämmelse i tillämpningsföreskrifterna
för mjölkregleringen, som är fullt adekvat med den nu påtalade,
har fått finnas opåtalad i flera år, under det att konstitutionsutskottet slagit
ned på denna punkt.

Herr Reuterskiöld: Jag ger den senaste ärade talaren rätt i hans erinran.

Det var den punkt, som han nämnde, mot vilken jag reserverade mig. och som
den nye departementschefen sedermera ändrade. Men i avseende på själva den
sak, som det här gäller, nämligen departementschefens inställning till dessa frågor,
åberopar jag vad jag i övrigt har sagt angående näringslivet och näringslivets
reglering.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Punkten 5.

I förevarande punkt hade utskottet redogjort för vissa av Kungl. Majit på
föredragning och hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg, den 8 februari och den 15 mars 1935 fattade beslut rörande inrättande
av ett teaterråd och angående bestridandet av kostnaderna för detsamma,
varefter utskottet anfört:

»Med teaterrådets tillskapande har åsyftats inrättandet av ett statsorgan
av helt annan och fastare beskaffenhet än en vanlig sakkunniginstitution inom
ett statsdepartement. Detta följer såväl av departementschefens ovan återgivna
anförande till statsrådsprotokollet den 8 februari 1935 som av den senare
fastställda instruktionen för teaterrådet, enligt vilken detta bland annat skall
förordnas tills vidare för en tid av tre år och utöva inseende över det statsunderstödda
teaterväsendet i riket. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 15 mars
1935 skulle kostnaderna för teaterrådets verksamhet icke heller bestridas av
det under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och sakkunniga.
Detta hade icke heller kunnat ske. Departementschefen har i stället
tillstyrkt beloppets utanordnande från samma huvudtitels reservationsanslag
till extra utgifter. Men användandet av dylikt anslag för inrättandet av en
ny statsinstitution sådan som teaterrådet innebär enligt utskottets mening ett
åsidosättande av riksdagens konstitutionella rätt i anslagsfrågor. Anslaget
till extra utgifter har visserligen endast tillfälligtvis begagnats för ändamålet
i fråga, då enligt statsrådsprotokollet för den 15 mars 1935 beslut framdeles
skulle meddelas i fråga örn ersättning till nämnda reservationsanslag för det
sålunda anvisade beloppet. Av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet
den 8 februari 1935 följer att härmed åsyftats, att täckningen skulle
ske medelst lotterimedel, något som ock senare skedde. Utskottet, som på de
anförda skälen finner det betänkligt, att en institution med uppgift att vara
en stadigvarande rådgivande myndighet för Kungl. Maj :t inrättas utan att
riksdagen beretts tillfälle att pröva anslagsfrågan, har därför beslutat anmärkning
mot chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, vilket utskottet
får för riksdagen anmäla.»

Reservationer hade anförts

1) av herrar Reuterskiöld, Fredrik Ström, Fast, Vougt, Johnsson i Norrahammar,
Svensson i Landskrona och Nilsson i Göteborg, som förklarat, att de
av angivna orsaker ej kunnat biträda utskottets anmälan;

2) av herr Sandegård, som yrkat avslag å anmärkningen i förevarande
punkt.

Äng. inrättandet
av ett
teaterråd.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.}

Herr statsrådet Engberg: Herr talman, mina herrar! Den anmärkning, som
konstitutionsutskottet formulerat i förevarande punkt, kan betraktas såsom ett
slags efterskörd till det mellanhavande jag för någon tid sedan hade med statsutskottet
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln. Såsom ett renodlat konstitutionellt
spörsmål framträder nu anmärkningen i den formen, att riksdagens
anslagsbeviljande rätt skulle ha trätts för nära därigenom att jag ur
reservationsanslaget till extra utgifter finansierade det tillsatta teaterrådet och
först sedan anmälde anslaget till uppförande på budgeten. Den tankegång,
som konstitutionsutskottets majoritet företräder, är med andra ord den, att det
är anmärkningsvärt, det är inkonstitutionel^ att, innan man har anmält en
dylik sak till upptagande på budgeten, använda anslaget till extra utgifter,
därest saken är av den art, att den kan betraktas som mera stadigvarande eller
permanent.

Jag har den uppfattningen, att konstitutionsutskottet befinner sig på villovägar
i denna fråga. Ty, mina herrar, det finns en rad situationer, då det enligt
min tanke icke bara är nyttigt utan även nödvändigt att ett startanslag
bestrides med medel till extra utgifter. Jag har inom departementet låtit undersöka,
hur mina företrädare ha förfarit i motsvarande fall, och jag skall anföra
exempel på fullt parallella företeelser, där det alltså varit fråga örn att
med medel ur anslaget till extra utgifter begynnelsevis finansiera mera permanenta
och stadigvarande ändamål.

Jag går till år 1924, då departementschefen den s/12 ur anslaget till extra
utgifter anvisade 5,000 kronor till preparering av professor J. G. Anderssons
samlingar. Utgiften anmäldes till upptagande på, huvudtiteln vid 1926 års
riksdag. Går jag till samma departementschef den 31/a2 1924, finner jag, att
han av anslaget till extra utgifter anvisade medel för uppehållande av verksamheten
i riksarkivets lokaler östermalsgatan 65. Anslaget anmäldes till
upptagande på budgeten år 1925. Samma departementschef anvisade den
■3/n 1924 ur anslaget till extra utgifter medel för anställande av en biträdande
lärare i medicin vid Karolinska institutet, och ärendet anmäldes för upptagande
i riksstaten följande år. Samme departementschef gav den c/6 år 1925 ur
anslaget till extra utgifter medel till finansiering av Sveriges anslutning till
internationella unionen för astronomi, vilket skulle bli ett stadigvarande anslag.
Det anmäldes till upptagande på huvudtiteln först år 1926. Den ecklesiastikminister,
som fungerade 1928, herr Almkvist, anvisade den 31/3 ur anslaget
till extra utgifter medel till utbildningskurser för kyrkomusiker.
Samma ändamål tillgodosågs ur anslaget till extra utgifter av herr Lindskog
den s/5 1929. Först år 1930 anmäldes detta anslag på huvudtiteln såsom stadigvarande.
Går jag till departementschefen Lindskog än en gång, kan jag
erinra örn att han den 13/4 1930 beslöt att anvisa ett anslag till riksarkivet för
ett stadigvarande ändamål, nämligen dess sigillvård. Det fördes upp år 1931
på budgeten. Och går jag till herr Städener, finner jag, att jämlikt brev av
den 15 april 1932 skulle årligen utgå 1,920 kronor såsom ersättning till de
av musikaliska akademien förordnade censorerna vid lägre organistexamen.
Detta anslag anmäldes överhuvud taget aldrig för riksdagen till upptagande i
staten.

Jag vill så också hänvisa till en åtgärd, som jag vidtagit och som jag är
mycket förvånad över att konstitutionsutskottet i detta sammanhang icke har
anmärkt på. Jag uppvaktades av ordföranden i Karolinska sjukhusets byggnadskommitté,
herr Borell i denna kammare, och han meddelade, att det vore
nödvändigt att tillsätta en direktion för Karolinska sjukhuset. Jag svarade,
att jag väl finge vänta därmed, tills jag kunde förelägga riksdagen frågan.
Härtill genmäldes, att saken var brådskande. Sedan jag tagit den under över -

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
vägande och funnit, att så var fallet och att en omedelbar åtgärd var nödvändig,
tillsatte jag direktionen och finansierade den ur anslaget till extra utgifter,
från vilket anvisades arvoden för både ordförande, vice ordförande och
sekreterare och dessutom expensmedel. Eftersom riksdagen inte är slut, går
det ju ännu för sig att med åberopande av 57 § anmäla detta förhållande för
konstitutionsutskottet. Men jag kan säga med hänvisning till de anförda fallen,
att konstitutionsutskottets ståndpunkt är orimlig, ty den skulle spärra
möjligheten för en departementschef att begagna anslaget till extra utgifter,
när han skall sätta i gång med sådant, som skall bli mer eller mindre permanent.

Läget vid teaterrådets tillsättande var, som jag redan tidigare erinrat örn,
att jag inte hade någon möjlighet att vänta till den 1 juli 1935, som var det
tidigaste datum, då medel skulle ha stått till förfogande, örn jag hade vänt
mig till riksdagen år 1935. Saken var den, att lotterimedlen för teaterändamål
måste anvisas redan i maj månad, och då var det nödvändigt att ha denna
remissinstans. Därför tillsattes teaterrådet och finansierades först ur anslaget
till extra utgifter. Men det uttalades samtidigt i statsrådsprotokollet, _ som
också konstitutionsutskottet riktigt har refererat, att man senare skulle finansiera
det med lotterimedel. Och på det sättet ordnades saken också genom det
sista beslutet, enligt vilket ersättning ifrån handelsdepartementet överfördes
till ecklesiastikdepartementet för det förskott, som tagits ur ecklesiastikdepartementets
anslag till extra utgifter. Sedan fördes ju anslaget upp i staten och
förelädes årets riksdag.

Jag vill därför säga, att därest konstitutionsutskottet har rätt i sin uppfattning.
att man skall vara förhindrad att såsom en extra utgift finansiera dylika
anordningar, så skulle jag vilja se, hur det skulle ställa sig för departementschefer
i både det ena och det andra departementet i framtiden. Detta förfarande
kan rimligtvis icke stå i strid med några konstitutionella principer, ty
om så vore fallet, borde det lia påtalats långt tidigare. Det är en praxis, och
jag vågar uttala den förhoppningen, att denna praxis fortfarande må få tilllämpas,
och att man icke utesluter möjligheten för departementscheferna att
begagna anslaget till extra utgifter i dylika fall. Jag kan nämligen icke tänka
mig, och det står åtminstone inte utskrivet i betänkandet, att konstitutionsutskottets
anmärkning skulle motiveras därmed, att man förfogat över lotterimedel,
innan man föreläde riksdagen anslaget till upptagande i staten, ty det
skulle innebära det uppseendeväckande, att riksdagen blandade sig i lotterimedlens
användning, ett privilegium — örn ordet tillåtes — som ju hittills ansetts
tillkomma Kungl. Maj :t allena, i det att riksdagen inte velat taga någon
befattning därmed.

Så ligger det kort och gott till med frågan om teaterrådets finansiering. Jag
förstod inte denna anmärkning, när jag först läste den, och jag får uppriktigt
erkänna, att hur mycket jag än har funderat, förstår jag den ännu inte. Jag
måste rikta en direkt fråga till företrädarna för majoriteten inom konstitutionsutskottet:
Är det verkligen herrarnas uppfattning, att det är anmärkningsvärt
att förfara så, som har förfarits i alla de fall jag här refererat, såsom
jag har förfarit beträffande Karolinska sjukhuset och såsom jag har förfarit
beträffande teaterrådet? Om herrarna svara ja på den frågan, skulle
jag vilja gratulera herrar departementschefer i detta land till att kunna reda
sig i växlande situationer. Jag är övertygad örn att denna anmärknings konstitutionella
uppläggning inte håller måttet, ty den är utformad på ett sådant
sätt, att herrarna själva vid närmare eftertanke torde finna att ni här ha
frångått både en sund praxis och vad som kan betecknas såsom sunt förnuft.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Herr ecklesiastikministern

sade, att den förevarande anmärkningen var en efterskörd till vad som tidigare
i år förekommit i riksdagen. Det är således, herr talman, icke någon av vårens
primörer, som vi nu behandla, utan vi få återgå litet till vad som var före, när
statsutskottets yttrande angående anslaget till teaterrådet behandlades.

Statsutskottet hade, som kammaren torde erinra sig, just tagit upp kärnpunkten
i den anmärkning, som konstitutionsutskottet nu framställt och vartill
jag kommer om en liten stund. Jag hade emellertid nästan tänkt mig, att
denna fråga icke skulle behöva bli föremål för någon långvarigare behandling.
Jag trodde, att ecklesiastikministern såsom gammal latinare skulle Ira
tänkt på de gamla orden: Inf andam, regina, jabes renovare dolorem, så översatt:
tänk att konstitutionsutskottet skulle bereda mig den sorgen att komma
upp med vad statsutskottet förut har anmärkt på.

Här har förut i saken talats så mycket örn beskaffenheten av anslaget till
extra utgifter, anslag till kommittéer och sakkunniga och lotterianslag och
jag hänvisar till konstitutionsutskottets yttrande härvidlag. Jag ber emellertid
att få säga, att det väsentliga i denna anmärkning är det, som statsutskottet
framhöll i denna fråga, nämligen att tillkomsten och utformningen
av teaterrådet skedde utan att riksdagen bereddes tillfälle att yttra sin mening
örn det sätt, på vilket denna organisationsfråga bäst skulle kunna
vinna sin lösning och örn vilket sätt från början skilda meningar rått. Det
är här inte fråga örn huruvida teaterrådet, i vilken form det än må ha framkommit,
var tacknämligt eller inte, utan örn det varit riktigt, att riksdagen
icke fått tillfälle att pröva anslagsfrågan vid inrättandet av en institution,
som redan från början uppenbarligen varit avsedd att bli en stadigvarande rådgivande
myndighet. Det är denna synpunkt, som har sin stora och avgörande
betydelse, hur man än ställer sig till teaterrådet i och för sig. Om Kungl. Maj :t
skulle få förfara på detta sätt, vore det ju mycket lätt att skapa nya statliga
organisationer.

Herr statsrådet har talat örn vissa, för oss i konstitutionsutskottet okända
institutioner, örn vilkas inrättande man har anhållit hos herr statsrådet, som
har fått lov att gripa till någon viss åtgärd. Men det var väl i varje fall stor
skillnad mellan en sådan situation, då det tydligen förelegat ett nödläge, och
den situation, som det här gäller, då statsrådet funnit lämpligt att icke uppskjuta
en sak, som ej bort brådska, men som legat herr statsrådets hjärta mycket
nära. Behandlingen av anslagsfrågan i riksdagen visade just, hur ett av departementschefen
självrådigt genomfört organisationsarbete fick sina grunder
kritiserade. Konstitutionsutskottet har nu velat påtala denna sak, och den var
upptagen till diskussion inom utskottet redan innan det omnämnda statsutskottsutlåtandet
låg före. Örn konstitutionsutskottet nu icke påtalat denna sak,
hade det varit fara, att en olämplig praxis bibehållits. De exempel, som herr
statsrådet anförde, kunde ju till äventyrs ha varit sådana fall, örn vilka konstitutionsutskottet,
örn det haft dem under sin prövning, icke skulle ha sagt någonting,
men i det förevarande fallet har konstitutionsutskottet funnit, att departementschefen
har handlat på ett sätt, som tyder på att han följt principen
»sic volo, sic jubeo». Det har legat något av diktatur över behandlingen av
detta ärende, som nödvändigt skulle drivas genom, fastän det gott kunde ha
fått vänta. När det inte gällde en viktigare institution än denna, hur ideell
och hur kulturell den än må vara, så kunde man ha väntat med dess genomförande,
så att riksdagen fått vara med och bestämma örn organisationen
från början. Statsutskottets behandling av frågan och de yttranden, som fälldes
i kamrarna, då frågan förelåg till avgörande, ha — jag upprepar det —

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
visat, att det hade varit lyckligt, om riksdagen från början hade fått taga hand
om saken.

Jag sade nyss, att det var något av »sic volo, sic jubeo»-principen, som här
hade gjort sig gällande. Det är dit jag vill återkomma och säga, att vi, från
det parti jag tillhör, vilja stå på herr statsrådets och regeringens sida på allt
sätt, när det gäller att motarbeta att sådana vindar, som komma från öster
och från söder och över Alperna, skola få göra sig gällande i vårt land, ty vi
vilja ha ett demokratiskt statsskick; men vi vilja, att det då också skall äga
rum ett gott samarbete mellan riksdag och regering redan från första början,
när nian vidtager viktiga åtgärder, exempelvis när man startar något sådant
som detta teaterråd, som kunde ha bidat sin tillblivelse, till dess riksdagen fått
yttra sig.

Det är i stort sett de synpunkterna, som varit avgörande för den majoritet,
som framställt den erinran, vilken nu behandlas.

Herr statsrådet Engberg: Det har alltid sina vådor att, såsom den före gående

talaren gjort, avfatta ett anförande i förväg, därför att det svar, som man
då ger, inte kommer att ställas i alldeles samma kasus som frågan, då man
är hänvisad till att bara andraga vad man i förväg har tyckt borde sägas. Örn
den ärade talaren i stället hade följt metoden att lyssna på vad som sades
och ta upp den argumentationen, hade det blivit ett verkligt meningsutbyte
oss emellan. Ty alltjämt kvarstår obesvarad min fråga: Vad menar utskottet
med detta, att riksdagens anslagsbeviljande makt har trätts för nära? Det är
det herrarna skrivit, och inte alls vad herr Björkman här talade örn. Herr
Björkman sade, att det är det förhållandet, att riksdagen inte har fått vara
med vid grundritningen så att säga av den ifrågavarande institutionen, som
är anmärkningsvärt. Men det har herr Björkman inte skrivit i utskottets utlåtande.

Vidare är det att observera, att det uttryckligen förklaras i beslutet den 8
februari — det första beslutet — att anordningen skulle gälla tills vidare. När
teaterrådet tillsattes på tre år, bestämdes det samtidigt, att det skulle fungera
tills vidare. Det är dessutom att märka, att när herr Björkman nu använder
ett sådant ord som statsinstitution, så är det kanske en väl högtidlig benämning
på fyra mannar — jämnt ett bridgelag alltså —• som utan att ha någon
lokal eller ersättning för en sådan, sammankomma för att rådgöra om dessa
ting. Här är det inte fråga örn något sådant ämbetsverk, som tycks föresväva
herr Björkman, utan det är bara fyra rådgivande personer.

När herr Björkman förklarade, att grunderna för denna organisation omarbetades
under statsutskottets behandling, så måtte han leva i en drömvärld,
ty statsutskottet accepterade teaterrådet med dess organisation. Det enda, som
skedde, var, att statsutskottet skar ned de kostnader, som jag hade beräknat
för rådets verksamhet, men grunderna, d. v. s. organisationen av teaterrådet,
gjorde statsutskottet icke någon ändring i, och det gjorde inte heller riksdagen.

Jag efterlyser därför fortfarande, herr Björkman, varuti det konstitutionellt
oriktiga i mitt handlingssätt har legat. För att ge herr Björkman en smula
mer stoff till eftertanke, innan han svarar på den frågan, skall jag erinra örn
exempelvis traktatberedningen. Herr Björkman vet, att år 1932 tillsattes
handelskommitterade. Sedermera fattade Kungl. Majit ett beslut, att det arbetsutskott,
som dessa handelskommitterade bildade, fick konstituera sig som
en traktatberedning, en stadigvarande institution med sekreterare med fast lön
o. s. v. Jag får verkligen fråga herr Björkman, på vad sätt riksdagen i det
stycket fick medverka vid grundritningen av den organisationen och när riks -

Xr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
dagen tillfrågades därom? Eller se på industriberedskapskommissionen, som
herr Björkman också känner till. Dess tillsättande daterar sig från år 1926.
Från försvarsdepartementets anslag till extra utgifter har anvisats vad som
behövdes för dess sekretariat bestående av en ordinarie sekreterare och en biträdande
sekreterare. Den saken anmäldes inte ens någonsin för riksdagen.
Flera fall att förtiga.

Jag vidhåller med andra ord, att vi här i olika avseenden lia att göra med
en gammal praxis, och att det härvidlag icke är fråga örn att undanhålla riksdagen
någonting av vad som äger rum, utan att det gällt att i själva skarven,
innan man hunnit få upp ett anslag i den ordinarie budgeten, finna en form
för finansieringen genom att använda anslaget till extra utgifter. Något annat
gäller det inte.

Herr Ström, Fredrik: Jag skulle vilja säga till herr Björkman, att han

borde hålla i minnet, huru riksdagen både genom sina revisorer och i form av
uttalanden i motioner begärt snabba och kraftiga åtgärder för att få till stånd
en bättre kontroll över de statsmedel, som utgå till teaterväsendet. När det
då tillsattes en utredning, som sedermera bland annat föreslog inrättandet av
teaterrådet, så torde det varit denna utredning synnerligen angeläget att
komma till ett skyndsamt resultat. Jag kan inte finna annat än att det var
synnerligen nyttigt och nödvändigt, att detta teaterråd kom i verksamhet så
snabbt som fallet var. Jag tror, att staten har vunnit mycket därpå och att
man nu fått en god organisation på ett område, där någon sådan organisation
eller någon kontroll icke förut fanns. Efter mitt sätt att se var teaterrådet
under den mellantid, som följde från dess tillsättning och till dess att
det fick en mera fast organisation genom att kostnaderna för detsamma upptogos
i budgeten, endast en kommitté tillsatt att fungera tills vidare på viss
tid och icke någon sådan fast organisation, som den blivit, när den kommit
in i budgeten. Institutionen befann sig först på ett experimentstadium, och
det skulle väl vara ganska orimligt, örn inte en departementschef skulle ha
rätt att skaffa sig den erforderliga erfarenheten örn en sådan organisations
verksamhet genom att under en kortare tid låta den bedriva sin verksamhet
med medel från anslaget till extra utgifter. Dessa utgöra ju ett slags förskottsmedel.

Jag måste därför finna, att denna anmärkning är föga välgrundad och att
den därför icke borde ha framställts.

Herr Strömberg: Herr talman! Jag tillhör utskottets majoritet och får

således ta åt mig åtskilligt av de hårda omdömen, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet riktat emot utskottet. Herr Engberg efterlyste
utskottets skäl för anmärkningen. De behöva inte efterlysas, ty de
äro klart och tydligt angivna i utskottets kläm. Där står, att irtskottet, »som
på de anförda skälen finner det betänkligt, att en institution med uppgift att
vara en stadigvarande rådgivande myndighet för Kungl. Majit inrättas utan
att riksdagen beretts tillfälle att pröva anslagsfrågan». Så enkelt ligger saken
till för mig, och jag är övertygad örn, att vill departementschefen förstå
den, så kan han också göra det.

Jag vill inte alls ingå på frågan, huruvida inrättandet av teaterrådet var en
sakligt starkt motiverad åtgärd. Jag tror för min del, att det var det. Jag
röstade också för det högre anslaget, när den frågan var före här. Men det
är en sak. En annan sak är, att konstitutionsutskottet måste försöka att något
så när bibehålla enhetligheten vid bedömandet av dessa frågor. Och när jag
i utskottet hade att ta ställning till denna anmärkning, erinrade jag mig, att

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

95-

Ang. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
konstitutionsutskottet vid ett tidigare tillfälle gjort anmärkning emot en socialminister,
därför att denne tillåtit sig att utan riksdagens hörande inrätta en
byrå inom socialstyrelsen, den s. k. värnietekniska byrån. När sedan departementschefen
lade fram saken inför riksdagen, förklarade riksdagen, att institutionen
var så behjärtansvärd och ur statens synpunkt nyttig, att riksdagen
kunde bevilja anslaget. Men konstitutionsutskottet tyckte, att när det
gällde en så stadigvarande institution som denna, bade det varit Kungl. Maj :ts
skyldighet att vända sig till riksdagen för att få dess bifall i anslagsfrågan.
Det är ingenting annat utskottet hävdat i denna punkt, och jag tycker, att det
har funnits alldeles tillräckliga skäl för denna anmärkning.

Jag vill också säga herr statsrådet, att herr statsrådet som så mången annan
har ett s. k. förflutet. Herr statsrådet har en gång varit inte bara ledamot
av konstitutionsutskottet utan också dess vice ordförande. Det var på den
tiden inte så värst roligt att vara ecklesiastikminister i Kungl. Maj:ts regering,
ty när herr Engberg svängde färlan, gjorde han det med stor kraft. Jag
kan inte tro, att det finns någon anledning för honom att ta alltför hårt vid sig
på grund av denna verkligt försonligt och milt hållna anmärkning. Herr
Engberg riktade, då han satt som inflytelserik ledamot i konstitutionsutskottet,
anmärknigar emot företrädare i ämbetet, som enligt mitt sätt att se
voro mycket mer bagatellartade än vad denna anmärkning är. Ja, detta innebär
inte någon förebråelse, ty det är inte beloppets storlek, som skall vara avgörande,
utan det avgörande för utskottet är att hävda de konstitutionella synpunkterna.
Jag behöver endast erinra om en sådan sak som när konstitutionsutskottet
år 1924 gjorde anmärkning på att ett anslag på 875 kronor av Kungl.
Maj :t beviljats för tryckning av ett yttrande av Lunds domkapitel över ett
betänkande. Detta belopp var dock taget ur anslaget till tryckningskostnader
och expenser för domkapitlet, och av detta återstod det lilla beloppet 875
kronor. Lunds domkapitel vände sig då till Kungl. Majit och bad att få disponera
denna summa för att trycka sitt yttrande över betänkandet. Kungl.
Majit medgav detta, och konstitutionsutskottet med herr Engberg i spetsen
gjorde anmärkning enligt 107 §. Man ansåg, att åtgärden icke var konstitutionellt
befogad. Herr Engberg skakar nu på huvudet, och då får jag måhända
ta tillbaka påståendet, att det var han, som gick i spetsen för anmärkningen.
Men såvitt handlingarna utvisa, hade herr Engberg anslutit sig till
anmärkningen, och jag håller för mycket troligt, att herr Engberg, som då var
en inflytelserik ledamot av utskottet, inte hade något att erinra mot anmärkningen;
det gällde då ecklesiastikminister Sam Clason.

Då jag sålunda anslutit mig till majoriteten, har jag gjort det av den anledningen,
att denna anmärkning överensstämmer med av utskottet tidigare
intagen ståndpunkt, och jag menar därför, herr talman, att anmärkningen,
hållen i denna hovsamma, form, är viii motiverad.

Herr Bjorkman, Gustaf Adolf: I mitt förra anförande försökte jag med

anledning av herr statsrådets yttrande framhålla de synpunkter, som kunna
anföras till bestyrkande av utskottets ståndpunkt. Jag hänvisade särskilt till
utskottets yttrande beträffande anslagsfrågan. Nu har därefter herr Strömberg
liksom jag hänvisat till vad utskottet sagt i fråga örn själva anledningen
till anmärkningen. Jag upprepar återigen, att själva kärnpunkten gäller den
självrådighet, som ligger i tillskapandet av en permanent institution utan att
riksdagens mening därom inhämtades, och på den punkten hänvisar jag till
vad statsutskottet sagt.

Herr statsrådet ville icke medge, att det företagits någon revolutionerande
ändring av teaterrådets organisation efter statsutskottets behandling av frå -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
gan, meri jag vill nu ytterligare understryka, att statsutskottet fällde en del
yttranden just angående själva formerna för tillsättandet av teaterrådet. Utskottet
påpekade, att det hade varit lämpligt, att riksdagen hörts i den frågan,
ty herr statsrådet hade gått ifrån teaterutredningens förslag och givit rådet
en annan sammansättning. Statsutskottet säger vidare, att även andra former
synas ha kunnat vara tänkbara och att »en ytterligare omprövning av såväl
teaterrådets organisation som omfattningen av dess arbetsuppgifter bör äga
rum, innan riksdagen fattar slutlig ståndpunkt i frågan». Det är detta, som
riksdagen borde ha fått göra redan från första början, och det är den saken
det här gäller. Herr statsrådet jämför denna fråga med andra frågor, som
hade avgjorts av hans företrädare i ämbetet, och bland annat talade herr statsrådet
örn att han fått ordna med Karolinska sjukhusets direktion, då någon
kommit upp och begärt att den saken skulle ordnas. Jag har nu erfarit, att
när det gällde sammansättningen av Karolinska sjukhusets direktion, hade den
frågan förelagts riksdagen, och beslut hade fattats därom samtidigt som anslaget
till sjukhusets uppförande beviljades. Vad det gällde, när herr statsrådet
fick den omtalade påstötningen, var säkerligen endast, att statens representanter
skulle tillsättas i denna direktion, i vilken dessutom sitta representanter
för Stockholms stad och Stockholms län. Örn nu möjligen ordföranden
i denna direktion till skillnad från oss andra, direktionsordförande vid lasarett
och dylikt, befaras skola erhålla någon ersättning, är en sak, som väl
var ett korollarium av vad som förut upplagts. Ty att en direktion skulle
finnas och hur den skulle vara sammansatt var bestämt förut, och detta statsrådets
exempel har åtminstone icke någon likhet med det som nu är före.

Herr statsrådet Engberg: Den senaste ärade talaren förväxlade här två

saker med varandra, för att taga det sista fallet, nämligen å ena sidan sammansättningen
av en viss direktion och å andra sidan dess finansiering. Han
torde observera vad tvisten här gäller: Har en departementschef rätt eller inte
att för finansieringen av budgeten vid själva starten, i själva skarven, använda
extra utgifter? Det är ju en helt annan sak än frågan örn hur en direktion
är sammansatt.

Herr Strömberg var mån örn att förfara, såsom han uttryckte sig, så att
han har sammanhang i sitt förfarande. Han har givit decharge för och lämnat
oanmärkt tillsättandet av traktatberedningen, som är en permanent rådgivare
åt Kungl. Majit i traktatfrågor och där fast lön utgår åt en sekreterare
o. s. v. Men han anmärker på att man utser ett rådgivande organ att gå
Kungl. Maj :t tillhanda med råd i teaterfrågor. Det är anledningen till att jag
efterlyser sammanhanget och det var därför jag valde detta exempel. Av de
exempel, jag tidigare har framdragit, framgår, att örn man ställer sig på den
ståndpunkten — utskottets ståndpunkt — att varje ny inrättning, som skall
hava något slags varaktig natur •— den må vara av det ena eller det andra
slaget — inte i starten får finansieras med extra utgifter, utan den måste
först upp på staten på en gång, när den inrättas —, ställer man sig på den
ståndpunkten, då frågar jag herrarna, både herr Strömberg och herr Björkman,
hur skulle det här ha gått med hela raden av ändamål, som jag här givit
exempel på och som ha tillgodosetts just genom anlitande av anslaget till extra
utgifter? Jag vidhåller därför, att denna anmärkning från konstitutionsutskottets
sida är mycket illa grundad.

Så ett ord om varaktigheten härvidlag. Detta teaterråd skulle finansieras
tills vidare. Ha herrarna hört talas om något ämbetsverk här i landet, som
skulle inrättas och finansieras tills vidare? Jag trodde, att det låg ganska
klart uttryckt i den lokution vid beslutets fattande, om jag inte minns fel, den

Onsdagen den 0 maj e. m.

Nr 30.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)

8 februari 1935, att detta hade karaktären av om inte precis en försöksanordning,
så dock i den form det fick av ett mera temporärt sätt att utforska, örn
man var inne på den rätta vägen. Det visade sig redan i maj månad 1935,
sedan teaterrådet hade handlagt frågan om lotteriansökningarna, att det var
till den grad nyttigt för Kungl. Maj:t och för själva saken att få denna sakkunniga
och sammanhängande behandling av dessa spörsmål, att det inte kunde
finnas något tvivel örn att det förtjänade att få en fortsättning. Men för
försiktighets skull begränsades det att gälla tills vidare, och medelsanvisningen
har uttryckligen gällt för ett år i sänder. Det har alltså inte varit något
hinder —■ vilket också konstitutionsutskottets ordförande och hans medreservanter
här uttryckligen ha sagt ifrån — att, när man det ville, avveckla rådet
genom att inte längre finansiera detsamma. Så hänger det ihop med denna
»permanens».

Herr Petersson, Knut: Herr förste vice talman! Jag har inte haft lika

svårt som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att fatta
meningen i konstitutionsutskottets anmärkning; men visserligen har jag inte
fattat den på det sätt, som statsrådet uppenbarligen gjort.

Jag kan inte finna, att utskottet har haft för avsikt att hänga fast denna
sin anmärkning vid den omständigheten, att teaterrådet under en kort tid finansierades
från anslaget till extra utgifter. Inte heller har jag kunnat finna,
att utskottet velat hänga fast den vid frågan, huruvida teaterrådet över huvud
vöre en behövlig institution eller inte. Efter att hava läst handlingen, finner
jag, att vad utskottet menat att anmärka på, är att Kungl. Maj :t har inrättat
ett ämbetsverk utan att riksdagen har satts i tillfälle att pröva den anslagsfråga,
som med detta nya ämbetsverk kunde äga samband. Den frågan förefaller
mig vara av icke ringa konstitutionell betydelse. Den leder oss raka vägen
in i en gammal och ömtålig tvistefråga, den örn gränsdragningen mellan riksdagens
anslagsbeviljande och Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter.

Nu vill jag inte säga, att den frågan under senare tider har väckt någon
synnerligt stor uppmärksamhet inom riksdagen. Det förefaller tvärtom, som
örn man kunde konstatera slappnande intresse för dessa ting. Förhållandena
ha ju varit sådana, att riksdagen har tvingats att vara frikostig med bemyndiganden
och fullmakter, och det har kanske hos Kungl. Majit skapat en viss
behaglig känsla av rörelsefrihet. Jag vill icke säga, att denna rörelsefrihet
över lag eller ens i någon större utsträckning har missbrukats, men jag kan
inte kalla den utveckling, som vi här kunna skönja, på något sätt ur konstitutionel^
synpunkt tillfredsställande. Nu förefaller det ju, som örn det vore
nödvändigt att gå en liten smula närmare in i händelseförloppet, eftersom uppfattningarna
äro så delade och på många håll så oklara örn vad konstitutionsutskottet
egentligen avsett. Låt mig då påminna örn, vad som framgår av
konstitutionsutskottets memorial och jämväl av ett tidigare anförande av ecklesiastikministern
i detta ämne, att utgångspunkten för det hela uppenbarligen
är, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har haft en
stark känsla för att han vid sin sida behöver en rådgivande myndighet inom
en viss gren av sitt ämbetsområde. Och därom är uppenbarligen ingenting
att säga.

Visserligen ha vi kanske inte alla haft den känslan att herr statsrådet så
där överlag har känt samma behov. Tvärtom ha vi kanske då och då ansett,
att lian kunde lagt i dagen en liten aning större veneration för de sakkunniga
myndigheternas meningar och yttranden. Men är det så, att vad som nu har
förevarit kommer att beteckna en omvändelse, så tror jag inte, att vi ha nå Fursta

hammarens protokoll 1086. Nr 80. 7

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
gonting att invända. Oell det ha vi ju också givit uttryck åt genom att bevilja
det äskade anslaget till teaterrådet.

Emellertid är ju detta en sak, och en annan är den, hur teaterrådet kommit
till, och därvidlag kan jag för min del icke göra annat än att instämma i konstitutionsutskottets
anmärkning. Yi få dock komma ihåg, att beslutet örn rådets
inrättande fattades, örn jag minns rätt, den 8 februari 1935, alltså vid en
tidpunkt, då riksdagen var samlad. Det förelåg sålunda uppenbarligen inga
större svårigheter att propositionsledes förelägga frågan för riksdagen.

Nu uppfattar tydligen herr statsrådet saken så, att anslaget till extra utgifter
nästan enkom tillkommit för att vara ett slags inkörsport, när det gäller
att starta nya företag eller ämbetsverk. Det är en uppfattning, som jag inte
kan dela. Jag tror, att anslaget författningsenligt har ett helt annat ändamål,
eftersom det, såvitt jag förstår, rätteligen icke kan användas för annat än tillfälliga
behov och tillfälliga ändamål.

Herr statsrådet har i sina upprepade yttranden inte givit oss någon klar
definition på vad den nya inrättningen är. Jag tvivlar egentligen rätt mycket
på, örn han egentligen har någon riktigt klar uppfattning i den saken. Att
döma av de olika och till en del rätt motsägande benämningar, som han använde,
så förefaller det ju, som örn ett och annat därvidlag skulle brista. Han
kallade detta teaterråd ömsevis för ett bridgelag och ömsevis för en rådgivande
myndighet och jag undrar, örn han inte använde även ett tredje uttryck?
Örn man emellertid läser instruktionen för denna inrättning, så finner man
lätt, att ingen av dessa benämningar passar. I det referat, som lämnades i
statsutskottets utlåtande nr 8 av denna instruktion, finner man, att teaterrådet
alls inte uteslutande är en rådgivande myndighet, utan en myndighet som skall
utöva inseende över det statsunderstödda teaterväsendet i riket. Det åligger
vidare rådet, att till Kungl. Maj:t avgiva yttranden i sådana teaterväsendet
vidkommande frågor, som kunna dit remitteras, och ytterligare att opåmint
hos Kungl. Maj :t göra framställningar i frågor, som falla inom rådets verksamhetsområde.
Och rådet äger i anledning härav att fran de teaterföretag,
som åtnjuta statsunderstöd, infordra alla upplysningar och handlingar rörande
verksamheten, vilka rådet anser behövliga. Det är svart att kalla en institution
med så vidlyftiga arbetsuppgifter och befogenheter för ett »bridgelag».
Den förefaller mig snarare påminna om ett vanligt hederligt svenskt ämbetsverk.

Emellertid har också saken en annan sida. Man skulle kunna säga, att det
hela är utagerat, eftersom riksdagen nu beviljat anslag och eftersom Kungl.
Maj :t har ångrat sig och välvilligt givit riksdagen tillfälle att taga del av
och pröva denna fråga. Men saken har, som sagt, en annan sida, som man
också får komma ihåg.

En aktad talare — det var visst konstitutionsutskottets ärade ordförande —
har tidigare i dag påmint örn ett namn, som brukar vara aktuellt i sadant sammanhang
som detta. Jag skall också be att få bringa hans namn i åminnelse,
och jag gör då detta genom att citera ett yttrande till konstitutionsutskottets
memorial nr 15 ari885, som (å sid. 20) innehåller bland annat dessa ord: »Jag
känner intet fält», säges det här i en reservation, »där Kungl.. Maj :ts ekonomiska
lagstiftningsenvälde fått råda oinskränkt av varje intrång tran iiksdagens
sida, utan att det slagit illa ut. Och å andra sidan torde intet tält
kunna nämnas, där riksdagen, med anlitande av sin beskattningsmakt och sm
petitionsrätt, sökt inverka på den ekonomiska lagstiftningen, utan att detta
haft med sig förbättringar och lett till avskaffande av missbruk — — —■•»

Orden äro Sven Adolf Hedins. De åsyfta i viss mån andra förhallanden an
dem, som här äro före, men de förefalla mig ha en alldeles bestämd relevans aven
i avseende å dessa förhållanden. Ty den olust att fråga riksdagen till rads, som

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
Ilar kommit till uttryck i regeringens handläggande av denna fråga, har verkligen
kommit olycka åstad. Det är inte på det sättet, att förhållandena inom
teaterväsendet för närvarande äro på något sätt harmoniska. Det förhåller
sig tvärtom så, att vi lia kommit in i ett tillstånd, som på sina håll närmar sig
det olidliga. De fasta teatrarna föra i denna stund en mycket prekär tillvaro.
De ha fått axla hela bördan, kan man säga, av den nya teaterpolitiken, och
jag skulle nog tro, att det även ur den synpunkten finns anledning för riksdagen
att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden.

Herr Bergman: Herr talman! Herr statsrådet gav för en stund sedan en

som det synes mig rätt opåkallad admonition till den förste ärade talaren i den
debatt, som följde efter statsrådets anförande, för att han skulle ha ställt sitt
svar i annan kasus än frågan: han borde ha lyssnat till statsrådet och svarat
på vad han hade sagt. Jag tyckte nu att han verkligen gjorde det i allt väsentligt,
och jag skall i varje fall för min del följa herr statsrådets anvisning.
Jag har uppmärksamt lyssnat på vad statsrådet sagt och skall be att få svara
endast på detta.

Herr statsrådet förklarade, att om konstitutionsutskottets mening här skulle
bli ett rättesnöre för framtida praxis — örn jag nu inte kan citera precis ordagrant,
så var det i alla fall meningen —, så skulle den olyckan inträffa, att
man »spärrade vägen för att skapa mer eller mindre permanenta institutioner».
Jag kan för min del ingalunda se att det skulle inträffa någon olycka,
örn följden bleve, att man spärrade vägen för tillkomsten av sådana permanenta
institutioner som riksdagen icke fått säga sin mening om. En sådan
spärr är tvärtom just vad som är önskvärt.

Vidare förklarade herr statsrådet, att statsutskottet för någon tid sedan icke
fann sig böra rubba de grunder, som voro utstakade genom statsrådets åtgöranden.
Det blev visserligen ett mindre anslag, som beviljades, men grunderna rubbades
icke. Men det är ju att märka, att statsutskottet då befann sig inför ett
fait accompli och i ett slags tvångsläge. Det var då inte lätt att vidtaga några åtgärder
av den oberoende art som statsutskottet annars skulle lia kunnat förorda,
om det på ett tidigare stadium fått att göra med saken.

Statsrådet anförde vidare en hel del exempel på föregående opåtalade åtgärder,
som skulle vara analoga med vad som här är påtalat. Jag måste för min
del göra gällande, att jag inte kan finna att de exempel, som äro anförda, äro
fullt analoga. Det gäller i de fall, som anförts, såvitt jag förstår inga nya
»ämbetsverk», som ha skapats, inga nya permanenta institutioner av det slag,
det nu var fråga om. Statsrådet invände att detta ej heller är något ämbetsverk.
Teaterrådet anordnades tills vidare, och »man inrättar inte ett ämbetsverk
tills vidare», sade han. Jag ber då att få erinra att det i handlingarna
står: »På hemställan av departementschefen beslöt Kungl. Maj:t inrättandet
av ett teaterråd och förordnade överståthållare Nothin, justitierådet Vult von
Steyern, undervisningsrådet Thomson och ekonomiinspektören Hilton att för
en tid av tre år vara ledamöter i rådet, med uppdrag för Nothin att vara ordförande»
o. s. v. De förordnades således »för en tid av tre år» att vara ledamöter,
och där står icke något »tills vidare». Sedan kom visserligen, när det
gällde att bestämma deras ersättning, uttrycket tills vidare in av nödvändiga
och självklara skäl, men rådets ledamöter ha dock fått sina förordnanden för
en full treårsperiod. Det var således uppenbarligen meningen att det skulle''
vara ett fast statsorgan, i varje fall något som med fullt fog kan kallas en
ganska permanent institution. För övrigt, skulle analoga åtgärder någon gång
fått oanmärkta passera, är detta ej något skäl emot den nu gjorda anmärkningens
befogenhet.

Under sådana förhållanden kan jag inte finna det annat än fullkomligt rik -

100

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. inrättandet av ett teaterråd. (Forts.)
tigt att utskottet nu inskridit, och jag ber blott att få stryka under vad föregående
talare i det avseendet haft att anföra i samma riktning.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! Det var en punkt i herr Peterssons
anförande som inte bör stå oemotsagd. Han fann att jag den 8 februari 1935,
när denna sak belöts, kunde ha lagt fram saken för riksdagen. Jag vet inte örn
den ärade talaren var ute under mitt första anförande, men jag påpekade ju i
detta, att örn man gått till riksdagen, hade de medel, som beviljats av riksdagen,
inte stått till förfogande förrän den 1 juli — medlen måste ju anvisas för
budgetåret 1935/36, som börjar den 1 juli -— men att lotteritilldelningarna måste
äga rum i maj och att rådet därför måste vara i funktion i maj för att tillhandagå
Kungl. Maj :t, närmast handelsdepartementet, med omdömen och råd
angående fördelningen av dessa belopp. Det är alltså ett missförstånd att man
haele handlingsfrihet i detta fall. Det hade man inte, därest man skulle utnyttja
rådet för de lotteritilldelningar som då voro ifrågasatta.

För övrigt vill jag gentemot den avslutande delen av den ärade talarens anförande
säga, att jag är mycket väl medveten örn att man i Göteborg känner
sig besvärad av de turnéskyldigheter, som ha ålagts Göteborgsteatrarna som
en motprestation mot de mycket stora lotterimedel, som dessa teatrar ha slukat.
Men jag anser det vara nödvändigt och rättfärdigt att teatrar, som kosta det
allmänna så mycket som Göteborgs teatrar, ha denna motprestationsskyldighet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter den under behandling varande
punkten lades till handlingarna.

Äng. vissa
tillstånd för
utlänningar
att inom riket
idka rörelse.

Punkten (i.

I denna punkt hade utskottet anmält, att utskottet beslutat anmärkning mot
medlemmarna av tillförordnad regering, ministern för utrikes ärendena Sandler
samt statsråden Wigforss, Levinson och Vennerström med anledning av två
den 12 och den 19 juli 1935 fattade, under 1. och 2. närmare omförmälda beslut,
varigenom en norsk medborgare respektive en tysk undersåte erhållit tillstånd
att inom riket idka viss rörelse.

Eeservationer hade anmälts

1) av herr Reuterskiöld, som beträffande fallet 2. icke biträtt anmärkningsyrkandet,
vilket blott stöddes av överståthållarämbetets på otillräcklig grund
gjorda uttalande, men som, då utskottet likväl beslutat anmärkning, funnit
ofrånkomligt att anmärkning gjordes även i fallet 1. och därför biträtt yrkandet
därom;

2) av herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Källman, Andersson
i Igelboda, Fast, Vougt och Nilsson i Göteborg, som förklarat, att de på
åberopade grunder icke funnit tillräckliga skäl föreligga att besluta anmärkning
mot medlemmarna av tillförordnade regeringen, ministern för utrikes
ärendena Sandler samt statsråden Wigforss, Levinson och Vennerström.

Herr statsrådet Wigforss: Konstitutionsutskottet har under punkt 6 framställt
anmärkning mot ministern för utrikes ärendena Sandler samt statsråden
Wigforss, Levinson och Vennerström i egenskap av tillförordnad regering
för meddelande av tillstånd dels genom beslut den 12 juli 1935 för viss norsk
medborgare att här i riket idka handels- och agenturrörelse med norska varor,
särskilt skinn- och manufakturvaror, dels ock genom beslut den 19 juli 1935
för viss tysk medborgare att i Stockholm idka grosshandelsrörelse inom pälsvarubranschen.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

101

Äng. vissa tillstånd för utlänningar att inom riket idka rörelse. (Forts.)

Utskottet har ansett att ingendera av dessa båda personer bort erhålla handelsrättigheter,
den norske medborgaren emedan han såsom innehavare av eller
anställd hos Embassy Club bedrivit s. k. nattklubbsverksamhet, och den tyske
medborgaren emedan han under åren 1927—1934 ådömts böter en gång för förseelse
mot näringsfrihetsförordningen och upprepade gånger för överträdelse av
motorfordonsförordningen, vägtrafikstadgan oell särskilda ordningsföreskrifter
för Stockholm.

Vid meddelande av tillstånd för utlänning att här i riket idka näring har
under senare år den principen tillämpats, att sökande, som varit bosatt här
minst tre år och icke genom ohederlig vandel eller sina förehavanden i övrigt
visat sig olämplig för den avsedda verksamheten, erhållit dylikt tillstånd, naturligtvis
under förutsättning att näringsfrihetsförordningens föreskrifter blivit
uppfyllda.

Den norske medborgaren, varom fråga nu är, hade vid tiden för beslutet vistats
i Sverige nära 6 år. Hans anställning som direktör för Embassy Club
(som varade omkring ett år under åren 1931—1932) torde knappast utgöra
tillräckligt skäl för att vägra honom handelsrättigheter. Någon anmärkning
från polismyndighet mot honom har veterligen icke förekommit och han har
efter tillstyrkan av Överståthållarämbetet erhållit uppehålls- och arbetstillstånd
i och för nämnda anställning. Sedan han 1932 lämnat Embassy Club, har
han med vederbörligt uppehålls- och arbetstillstånd och bästa vitsord haft anställning
i två norska firmor här i riket.

Överståthållarämbetet hade avstyrkt ansökningen. Avstyrkandet berodde
emellertid, enligt under hand lämnat meddelande, egentligen på att ansökningen
avsåg bland annat handel med juveler och pärlor. Sökanden återkallade
sedermera ansökningen i denna del, och Kungl. Maj:ts tillstånd omfattar icke
heller handel med dylika föremål. Socialstyrelsen, som även yttrat sig i ärendet
och därvid tagit del av överståthållarämbetets yttrande, har ansett sig sakna
anledning avstyrka bifall till ansökningen.

Den tyske medborgaren kom 1921 till Sverige, dit fadern flyttat året förut.
Han har allt sedan dess vistats här med undantag för vissa perioder under
åren 1925—1932, då han haft anställning hos olika firmor inom pälsbranschen
i England och Tyskland. Sedan december 1932 har han varit anställd hos en
pälsvarufirma i Stockholm. Genom dessa olika anställningar torde han ha
förvärvat sig goda insikter i handelsrörelse, särskilt i pälsvarubranschen. Att
han är väl kvalificerad för sitt yrke torde för övrigt bevisas av den jämförelsevis
höga lön han under de senare åren erhållit.

Beträffande den av honom begångna förseelsen mot näringsfrihetsförordningen
är att märka att man vid prövningen av ansökningen av detta slag förut
icke ansett att dylik förseelse bort tillmätas någon avgörande betydelse, förutsatt
att ådömda böter blivit guldna. Handelsrättigheter hava sålunda i ett
stort antal fall beviljats trots att vederbörande sökande tidigare varit ådömd
böter för olaga handel. Ofta är det just bötfällandet, som är den närmaste
orsaken till att ansökning om tillstånd göres.

Vad de övriga förseelserna beträffar bestå dessa i ovarsam körning med motorfordon
tre gånger, för hög hastighet vid körning nied motorfordon en gång,
underlåtenhet att ge varningssignal en gång, underlåtenhet att lia namnskylt
å automobil en gång och olaga parkering sju gånger. Ingen av förseelserna
har varit av sådan art att körkortet blivit indraget.

Att låta överträdelser av denna art utgöra hinder för beviljande av tillstånd
att utöva näring åt en i övrigt väl vitsordad person torde knappast vara lämpligt.
Från socialstyrelsen har inhämtats ali dylika föreelser i allmänhet icke
bruka utgöra skäl att förvägra uppehålls- och arbetstillstånd.

102

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. vissa tillstånd för utlänningar att inom riket idka rörelse. (Forts.)

Herr Stendahl: Herr talman! Det torde väl ändå vara ostridigt mellan herr
statsrådet och mig, att någon större fördel eller något svenskt intresse kan det
knappast vara, att de personer, det nu gäller, fått tillstånd att driva handel i
riket. Fördelen av ett sådant tillstånd torde uteslutande ligga på dessa personers
sida.

För att man skall bevilja utlänningar en fördel, sorn de inte ha rätt att
få, utan som är en ren välvilja, förefaller det som örn den enklaste och mest
elementära fordran, som man borde ställa på dem, vore, att de visade ett
verkligt intresse av att ställa sig landets lagar och i landet gällande föreskrifter
till efterrättelse. Örn vi då sysselsätta oss ett par minuter med den norske
undersåten, som sökt tillstånd att driva handel här i riket, är det ostridigt
att han under en viss tid, såsom herr statsrådet här har refererat, varit chef
för en av dessa på sin tid mycket beryktade nattklubbar, Embassy Club.
Det är likaså ostridigt att han som chef för denna klubb förstått att på ett rätt
fyndigt sätt kringgå gällande laga bestämmelser i vad de avsågo utskänkning
av spritdrycker. Kringgåendet var så pass skickligt gjort, att riksdagen
var tvungen ändra lagarna för att komma åt denna enligt riksdagens och
Kungl. Maj:ts samfällda mening icke önskvärda trafik. Utskottet har haft
den uppfattningen att det sakförhållandet, att denne norske undersåte förstått
att på ett skickligt sätt kringgå en svensk lagbestämmelse, knappast
eller rättare sagt icke under några förhållanden kan anses vara en lämplig
kvalifikation för att driva handel i Sverige. Men det är tydligt att det statsråd,
som fattat beslutet, ansett det vara all right — han har visat stor smidighet,
och det är ju en kvalifikation för handels bedrivande! Utskottet har
en direkt motsatt uppfattning. Detta om norrmannen.

Beträffande den tyske undersåten har han endast under år 1934 gjort sig
skyldig till icke mindre än åtta förseelser mot trafikförordningen. Överståthållarämbetet
säger mycket riktigt att dessa förseelser i och för sig icke äro
av någon särskilt graverande art. Men när en utlänning vill ha en fördel här i
landet, menar Överståthållarämbetet, och jag delar överståthållarämbetets uppfattning
på den punkten, att det första man har att fordra är att personen
i fråga visar en liten smula god vilja att rätta sig efter i Sverige gällande
bestämmelser. Och i och med att han inte visar denna goda vilja att rätta sig
efter gällande föreskrifter, finns det ingen som helst anledning att ge honom
några slags favörer. Utskottet har samma uppfattning.

Sedan vill jag personligen tillägga, att jag ju inte vill bestrida, att det i
Sverige finns ett species, som i dagligt tal kallas för bildrullar, men någon
slags import av den arten förefaller mig vara mindre önskvärd.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Det är redan väl styrkt, att majoriteten
i konstitutionsutskottet vid granskningen av regeringens förvaltning i
hög grad skattat åt politiska synpunkter.

I föreliggande anmärkningspunkt har majoriteten visat prov på sin moraliska
ambition. Den norske undersåte, som fått rätt att driva handels- och agenturrörelse
här i landet, har som vi nyss hört tidigare stått för en s. k. nattklubb
i Stockholm. Det är kanske ett gravamen, det låter åtminstone ganska
pikant. Men jag har låtit mig berättas, herr Stendahl, att nattklubbarna, som
nu äro likviderade, egentligen voro ganska tråkiga tillställningar, tråkiga i
den meningen, att de alltför litet påminde örn Sodom och Gomorra! Jag har
träffat landsortsbor, som ur den synpunkten anmält besvikelse över de på sin
tid så ryktbara syndanästena. Därmed menar jag naturligtvis inte, att de
voro precis några moraliska skönhetsinstitut och inte heller, att norrmannen
från Embassy Club skulle vara någon ljusalf. Men, mina herrar, vad är det
för mening i att anlägga så kolossalt högstämda moraliska synpunkter på frå -

Onsdagen den G maj e. m.

Nr 30.

103

Ang. vissa tillstånd för utlänningar att inom riket idka rörelse. (Forts.)
gart om mannens rätt att få göra affärer i Sverige, som konstitutionsutskottets
majoritet Ilar gjort? Fet räcker väl med att man håller sig till föreliggande
fakta för bedömande av saken, och dessa äro: att norrmannen inte varit i
klammeri med rättvisan, att han alltsedan 1929 vistats här och haft arbetsök
uppehållstillstånd och att sådant i fortsättningen enligt socialstyrelsens
utlåtande inte kan vägras honom. Alltså, han blir kvar under alla förhållanden.
Att han då fått etablera sig som egen affärsman i stället för att representera
andra, det kan väl vara tolerabelt. Att ett sådant tillstånd — med
föreskrivna villkor — skall innebära någon så allvarlig olycka för landet, att
regeringen för sin välvilja måste drämmas till med paragraf 107 regeringsformen,
det får väl ändå anses vara större våld än nöden kräver. Utskottet
har anfört, att vederbörandes affärsverksamhet icke är ägnad att fylla något
allmänt behov eller medföra allmänt gagn, och herr Stendahl säger, att det
inte är till någon fördel för landet eller för någon annan än vederbörande
själv, att han får det. Ja, det må ju vara riktigt, men jag skulle förmoda,
att den där egna fördelen är alla affärsmäns syftemål och kanske till och
med herr Stendahls i egenskap av affärsman, och den förordning, som ger
Kungl. Maj:t rätt att bevilja utlänningar tillstånd att här utöva handels- och
näringsverksamhet, föreskriver inte heller, att det skall föreligga något konstaterat
allmänt behov eller allmänt gagn för att tillstånd skall kunna ges.

Vidare har utskottets majoritet reagerat mot att en tysk undersåte fått tillstånd
att driva grosshandelsrörelse i Sverige, och det är huvudsakligen av
den grunden, att tysken, som dock inkom här redan 1921, under åren 1927—
1934 varit fast för en del ordningsförseelser i Stockholm, såsom felaktig parkering
och någon ovarsam körning med motorfordon o. s. v. Utskottet menar nu,
att mannen därigenom visat så uppenbar brist på vilja att rätta sig efter här i
landet gällande ordning, att han inte bör få handla med pälsar. Tysken behöver
emellertid inte vara någon svinpäls i affärer för att han har parkerat
fel på gatorna någon gång, och man kan väl komma åt en ovarsam motorförare
av tysk extraktion på samma sätt, som man kommer åt en svensk. Man
drar in körkortet i värsta fall, men inte handelsrättigheterna.

Man kan ju bedöma de anmärkta fallen på olika sätt, men nog är det väl
ändock svårt att hävda, att något mera graverande felsteg skulle ha begåtts
av regeringen genom att den visat sig en smula liberal, och den här föreliggande
anmärkningen kastar enligt min mening ingen särskild glans över utskottsmajoriteten,
utan jag menar, herr talman, att skimret snarare är löjets.

Herr Stendahl: Till den senaste talaren skulle jag som avskedsreplik vilja
säga, att jag vågar hoppas, a,tt Kungl. Majit för framtiden, när han beviljar
handelsrättigheter till utlänningar, sörjer för att »glansen» på dessa herrar
är av någon annan art än vad den är på de två, som vi nu ha talat örn.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.26 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

104

Nr 30.

Fredagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 256, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall
inställa tillämpningen av 13 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den
30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873;

nr 257, med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets
avdelning för skatteärenden;

nr 259, angående förstärkning av statens centrala frökontrollanstalts avlöningsanslag
för budgetåret 1935/1936; samt

nr 261, med förslag till ändrad lydelse av § 44 regeringsformen och § 5
successionsordningen.

Justerades protokollen för den 2 och den 5 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statens hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till univer
sitetsstatistik;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet; samt

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Chalmers tekniska
institut m. m.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 491, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv, beslöt första
kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Eöredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 99 och 100, bankoutskottets utlåtanden nr 52—55 och första
lagutskottets utlåtande nr 35.

Eöredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 256, 257, 259 och 261.

Fredagen den 8 maj.

Nr 30.

105

Herr Hamrin avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 428,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förenings- och
förhandlingsrätt med mera.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Asplund för tiden från och
med den 11 till och med den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 75 §
stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första hammarens proloholl 1936. Nr 30.