1936. Första kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1936:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Leo, som Äng. slakteritillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr näringens
von Helands interpellation angående slakterinäringens fraktkostnader, erhöll fraktkostordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har dess ledamot nader''
herr von Heland, under hänvisning till pågående förhandlingar mellan järnvägsstyrelsen
och Stockholms stad rörande avgifterna för köttransporter till
slakthuset i Enskede, till mig framställt följande spörsmål:

1) Anser herr Masrådet skäl föreligga från järnvägsstyrelsens sida att avkräva
slakterinäringen och därmed konsumenter och producenter högre fraktkostnader
än som uttagas av storindustri och storhandel?

2) Är herr statsrådet beredd att snarast taga ståndpunkt till frågan så att
respektive parter kunna handla därefter?

De av den ärade interpellanten framställda spörsmålen hänföra sig till den
centralisering av kötthandeln i Stockholm till Enskede, varom jordbruksutredmngen
i december 1932 framlade förslag. Ehuru denna organisationsfråga,
enligt av järnvägsstyrelsen den 14 dennes gjord anmälan, numera torde få an*eSriÖS1t,
.bland fnnat &eilom en mellan järnvägsstyrelsen och Stockholms stad
trallad överenskommelse rörande köttransporterna till Enskede, vill jag dock
till besvarande av interpellation^ i korthet redogöra för de delar av ärendet
sorn äga samband med statens järnvägar.

... Til.! en början må framhållas, att långvariga förhandlingar förts mellan
järnvägsstyrelsen och staden angående sammanförandet av partihandeln nied
kott, därvid järnvägsstyrelsen för sin del med hänsyn till transportförhållandena
med styrka hävdat, att partihandeln borde sammanföras till plats i närheten
av Stockholms norra station. Staden har å sin sida velat förlägga partisaluhallen
till slakthusomradet i Enskede. Enligt numera föreliggande
överenskommelser skall saluhallen förläggas till Enskede.

ärnvägstransporterna till slakthuset i Enskede ske för närvarande över en
av staden anlagd järnväg som utgår från Nyboda lastplats mellan Älvsjö och
Liljebo men a den gamla stambanelinjen söderifrån till Stockholm. Sedan
denna linje i samband med Årstabrons färdigställande blivit omlagd, utgör

Stockhntn1VSJ°T’Lf1 •eh0lTin en sldohn''le ,tl]1 stambanan med förbindelse till
och sS ,1 5 °iV®r i .Oerenslcomnidscn mellan järnvägsstyrelsen

och Stockholms stad innefattar bland annat, att viss ombyggnad av slakthusbanan
skall utföras, sa att direkt^ anslutning vinnes till den nya stambanelinjen
genom ett forbindelsespar från slakthusbanan till en växel vid Årsta å
hnjen mellan Stockholm och Älvsjö.

nämnda överenskommelse skola transport erna lill slakthuset verkstnllns
a tider, som med beaktande i möjligaste nian av slakthusets önskemål
estammas av statens järnvägars trafikbefäl. Vid nyssnämnda förhandlingar
Ilai i sadant hänseende fran stadens sida krävts, att de med fjärrgodstågen^på
morgnarna tdl Stockholms bangårdar anlända köttvagnarna skola vara ställ
Första kammarens protokoll 1936. Nr H7

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Äng. slakterinäringens fraktkostnader. (Forts.)
da till mottagarens disposition för lossning vid partisaluhallen i Enskede senast
kl. 7 på morgonen. .. ,

Tågföringen måste enligt järnvägsstyrelsen liksom för närvarande ordnas
så, att söderifrån ankommande fjärrgodstag utan dröjsmål framföras till
Tomteboda rangerbangård för upplösning och vagnarnas distribuera till olika
destinationslossningsplatser inom stadsområdets stationer. Efter tågens
upplösning och Enskedevagnarnas utsortering och hopväxling måste — för
uppfyllande av stadens nyssnämnda precisionskrav —^ dessa vagnar i växlingståg
framföras den långa vägen genom centralbangården och över den av
övrig trafik vid samma tid starkt belastade linjen fran centralstationen för
att snabbast möjligt över växeln vid Årsta komma fram till Enskede. Man
har på grund av fjärrgodstågens olika ankomsttider till Tomteboda att räkna
med, att Enskedevagnarna måste framföras i växlingståg i minst två omgångar.
Detta medför i sin tur allt större risker för oregelbundenheter i tillhandahållandet
av vagnarna vid Enskede, då man givetvis mäste räkna med dessa
växlingstågs beroende av de icke alltid frånkomliga driftsstörningarna på huvudlinjen
med dess mängder av tåg.

Enligt för närvarande gällande taxa för transporter å stadens järnväg mellan
Liljeholmen (Nyboda), till vilken station vanlig frakt utgår, och slakthuset
utgår en fraktavgift av 10 kronor per vagn, varav statens järnvägar erhålla 5
kronor och återstående delen tillfaller staden. Statens järnvägar tillkommande
ersättning för trafikeringen av banan har utgått med nyssnämnda belopp, 5
kronor, alltsedan den 1 januari 1920. Fraktandelen understiger enligt järnvägsstyrelsen
numera de med statens järnvägars prestationer förenade kostnaderna,
varför en påkallad höjning länge varit ifrågasatt. Frågan om höjningen
har emellertid fått vila först i avvaktan på omarbetning av statens
järnvägars taxa för befordring av levande djur och därefter, sedan sådan taxa
blivit fastställd, i avvaktan på resultatet av förhandlingarna rörande villkoren
för trafikeringen av det nya förbindelsespåret. Järnvägsstyrelsen har vid
nämnda förhandlingar, med hänsyn till transporternas komplicerade och ömtåliga
natur samt föreliggande svårigheter att övervinna oregelbundenheter,
för trafikeringen av den nya förbindelsen betingat sig en avgift av 12 kronor
50 öre per vagn. Enligt förenämnda överenskommelse med Stockholms stad
har emellertid avgiften bestämts till 10 kronor per vagn. Därvid har jämväl
den ändringen förutsatts, att den vanliga fraktberäkningen skall avse Stockholms
södra station i stället för Liljeholmen.

Av vad nu anförts torde framgå, att slakthusbanan icke är att betrakta som
ett industrispår, å vilket framgående transporter icke borde beläggas med någon
särskild avgift, utöver vanlig frakt. Trafiken å slakthusbanan avser nämligen
ett transportarbete, beträffande vilket från trafikanthåll alldeles särskilda,
från trafikstadgans bestämmelser örn leveransfrister avvikande krav
uppställts i fråga örn snabbtransport och klockslag för utförandet och för
vilket arbete statens järnvägars kostnader uppgå till sådan storlek, att desamma
icke med gällande taxebyggnad kunna uttagas genom ökning av tariffavstånd.
Sedan överenskommelse örn dessa kostnader liksom transporterna i övrigt
nu synes ha träffats mellan de berörda parterna, torde emellertid anledning
saknas att från min sida ytterligare ingå på detta spörsmål.

Herr von Heland: Herr talman! Jag ber att vördsamt få tacka herr

statsrådet för att jag Ilar fått svar på min interpellation och för att jag på
förhand fått taga del av detsamma.

Herr statsrådet framhåller, att frågan kan anses löst efter av järnvägsstyrelsen
den 14 dennes gjord anmälan, att överenskommelse träffats mellan

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Ang. slakterinäringens fraktkostnader. (Forts.)
Stockholms stad och järnvägsstyrelsen, varför herr statsrådet anser sig sakna
anledning att ytterligare ingå på spörsmålet. Enligt min mening är frågan
inte löst, dels emedan avtalet endast gäller ett år och dels emedan avtalet står
i strid med de principer, som S. J. numera tillämpar i liknande fall. Kompromisslösningen
är vidare enligt mitt förmenande synnerligen otillfredsställande,
ty resultatet blir, att trafikanterna få betala 2: 50 mera än hittills. Staden
får på en större anläggning in 2: 50 mindre än hittills, medan S. J. får
en femma mera på en trafik, som beräknas bli större än den nuvarande. Då
jag finner den av mig påtalade frågan vara ett skolexempel på hur ett riksdagens
affärsdrivande verk icke bör sköta en fråga, finner jag mig nödsakad
framlägga ett par synpunkter.

Växlingsavgifterna på S. J. borttogos i hela landet eller ersattes med en
ökning av tariffavstånd i samband med 1929 års taxereglering. Den utredning
i järnvägsstyrelsen, som föregick borttagandet av dessa avgifter, omfattade
286 fall. Frånsett malmbanan Luleå—Narvik, där speciella förhållanden
råda, borttogos avgifterna eller ersattes med ökat tariffavstånd vid samtliga
hamn- och sidospår, så när som på 6 spår. Att man bibehöll avgifter vid
dessa 6 spår berodde i 4 fall på att även enskilda järnvägar berördes härav
och att dessa voro obenägna att gå miste örn en inkomstkälla. De 2 återstående
spår, där avgifter fortfarande utgå, äro Enskedebanan och ett kortare
spår till Nyboda sopstation, vilka båda ägas av Stockholms stad, varför förhållandet
vid hastigt påseende kan se ut som ett privat mellanhavande mellan
S. J. och Stockholms stad, men så är i realiteten inte fallet, eftersom konsekvenserna
vad beträffar Enskedebanan drabba Sveriges jordbruksnäring.

Herr statsrådet hävdar, att slakthusbanan ej är ett industrispår av sådan
art, att avgifterna kunna slopas, eftersom särskilda bestämmelser uppställts
beträffande snabbhet i fråga örn transporterna och klockslag för deras utförande.
Jag vill då endast påpeka, att ungefär hälften av alla köttransporter
till Stockholm (c:a 15 miljoner kilogram) hittills ha skett till den Enskede
närbelägna Södra station, utan att man anmärkt på svårigheter eller extra
kostnader,. trots att man baft samma krav på transporternas utförande till
Södra station som man nu har på transporterna till Enskede. Det är synnerligen
viktigt att i detta sammanhang framhålla, att köttet är en högt tarifferacl
vara framför allt på grund av dess fordran på snabba transporter, och att
detta förhållande således icke kan läggas till grund för bibehållandet av sidospårsavgifter
till Enskede, emedan ersättning härför redan är uttagen i de enligt
taxan beräknade höga fraktavgifterna. Således kan nämnas, att statens
järnvägars medelinkomst för köttrafiken till Stockholm år 1934 var 8.7
öre per tonkilometer,_ men för all vagnslasttrafik i hela landet för övrigt endast
4.6 öre per tonkilometer.

De av herr statsrådet anförda svårigheterna för närvarande med att snabbt
avveckla Enskedetrafiken efter ankomsten till Stockholm torde mera vara
beroende på förändringar i transportplanerna för trafiken ute i landet än på
trafikförhållandena inom Stockholm. Som tidigare niimnts har köttrafiken
till Södra station kunnat ombesörjas utan störningar, trots att vagnarna dit
lika väl som till Enskede efter tågens upplösning utsorteras och hopväxlas
och »för uppfyllande av precisionskravet» framföras i växlingståg »den långa
vägen genom centralbangården och över den av övrig trafik vid samma tid
starkt belastade linjen från Centralstationen». De två tåg per dag från
Tomteboda i riktning mot Enskede, som skulle erfordras för att ombesörja
Enskedetrafiken, behöva icke öka belastningen av sträckan Tomteboda—Årsta
med samma antal tåg. De vagnar, som nu på morgonen framföras från Tomteboda
till Liljeholmen, torde nämligen med fördel kunna medfölja det första,

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Äng. slakterinäringens fraktkostnader. (Forts.)
köttåget till slakthuset, varvid man då även vinner en avlastning av sträckan
Årsta—Älvsjö och åter. Sträckan Södra station—Årsta är mindre belastad
än sträckan Centralstationen—Södra station, då tågen dels från Stadsgården
och dels från Södra station icke trafikera den förra sträckan. I andra sammanhang
har järnvägsstyrelsen under hänvisning till växel- och säkerhetstjänstens
snabba tekniska utveckling och automatisering påpekat, att någon
fara för överbelastning av huvudspåren genom staden icke föreligger och att
man utan svårighet numera kan sätta in över 200 tåg ytterligare per dag på
denna sträcka. De av herr statsrådet befarade olägenheter, som köttrafiken
skulle medföra, måste, sedda mot bakgrunden av nyss lämnad uppgift örn huvudspårens
trafikkapacitet, enligt mitt förmenande få anses vara något överdrivna.

Örn emellertid de nuvarande spåranordningarna inte äro tillfyllest för trafikens
tillgodoseende på ett rationellt sätt, ankommer det givetvis på S. J. att
vidtaga härför nödiga åtgärder, i all synnerhet som järnvägsstyrelsen medverkat
till slakthusets förläggning till Enskede. Järnvägsstyrelsen har medgivit,
att sådan medverkan på sin tid lämnats, vilket jag vill understryka med
anledning av herr statsrådets argument, att järnvägsstyrelsen önskat förläggning
av partisaluhallen på annan plats.

Det naturliga vore, att S. J. även med hänsyn till tidigare tillstyrkan av
slakthusets förläggning till Enskede skulle ställa sig förstående vid trafikavgifternas
bestämmande, då dessa ju skäligen icke böra röna inverkan av järnvägens
bristande förmåga att ordna trafiken på slakthusbanan på det sätt och
i den ordning, som förhållandena kräva.

Det nuvarande sättet för vagnarnas tillkoppling ute i landet under deras
färd till Stockholm är, som herr statsrådet påpekat, ur driftsekonomisk synpunkt
för närvarande fördelaktigt. Det är emellertid icke rimligt, att denna
ekonomiska förbättring för järnvägen skall medföra ökade fraktavgifter för
trafikanterna, i all synnerhet som, då engroshallen vid Enskede kommer till
stånd, växeltågen till Liljeholmen och Enskede skulle bli bättre utnyttjade än
tillförene.

Den av mig framställda frågan, huruvida skäl från järnvägsstyrelsens sida
föreligger att avkräva slakterinäringen och därmed konsumenter och producenter
högre fraktkostnader än som uttagas av storindustri och storhandel, bär
herr statsrådet helt förbigått. Att låta de nuvarande förhållandena fortfara
innebär enligt min mening en orättvisa, som snarast bör elimineras.

Industrien och storhandeln ha nämligen genom 1929 års taxereglering erhållit
mycket stora ekonomiska fördelar i förhållande till jordbruksnäringen. Då
industrien fick c:a 12 miljoner kronor i fraktlindringar, så kom på jordbruksnäringens
lott endast 1.2 miljoner kronor. Utom de privilegier, som. industrien
sålunda erhöll genom taxeregleringen, tillkom en extra fraktlindring av c:a
450,000 kronor genom borttagande av sidospårsavgifterna. Dessa senare fraktlättnader
kommo ej på något sätt jordbruket till del. I ett enda fall är jordbruksnäringen
intresserad av dessa spåravgifter, och det är beträffande avgifterna
till slakthuset i Stockholm. Den enklaste rättvisa bjuder därför, att
jordbruksnäringens krav i detta hänseende tillmötesgås. Mig förefaller det,
som om svårigheterna att få denna för jordbruksnäringen så betydelsefulla
fråga löst på ett för näringen tillfredsställande sätt otillbörligt hopkopplats
med intressekonflikter mellan Stockholms stad och järnvägsstyrelsen.

Kostnaderna för den lättnad, som bereddes storindustrien genom slopandet
av sidospårsavgifterna, uppgingo enligt vad S. J. framhåller Jill 450,000 kronor,
ett belopp — säger styrelsen •— »som kalkylatoriskt då stod till förfo -

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Ang. slakterinäringens fraktkostnader. (Forts.)
gande, men som ej äger motsvarighet nu». Med anledning härav torde erinras
därom, att det i Kungl. Maj:ts direktiv angivna nedsättningsbeloppet utgjorde
8,500,000 kronor, och i sitt vid framläggandet av 1929 års taxeförslag överlämnade
utlåtande beräknade järnvägsstyrelsen fraktlättnaderna för trafikanterna
till 12,700,000 kronor samt nettoinkomstminskningen för statens järnvägar
till 9,200,000 kronor, vilket innebär, att det i direktivet angivna beloppet
överskridits med 700,000 kronor. Av fraktlättnaderna kommo således endast
c:a 5 % — 5 % av 9.2 miljoner kronor utgör 460,000 kronor •— på ändring eller
borttagande av sidospårsavgifter, medan resten härrörde sig från nedsättningar
av fraktkostnaderna genom ändring av tarifferna. I likhet med vad som
var fallet då det gällde sidospårsavgifterna kommo dessa senare fraktlättnader
i övervägande grad storhandeln och storindustrien till del. Av lantbruksstyrelsens
yttrande den 20 april 1929 över järnvägsstyrelsens förslag framgår,
att av de ifrågasatta fraktlättnaderna endast omkring 5 % belöpte på jordbruket.
Den fraktlättnad, som industrien fick enbart genom sidospårsavgifternas
borttagande, var således lika stor som hela den föreslagna fraktlättnaden för
jordbruket. Den av Kungl. Maj :t fastställda taxan medförde fraktlättnader
för trafikanterna till ett belopp av 13,500,000 kronor. Utöver vad som föreslagits
av järnvägsstyrelsen tillkommo nämligen på initiativ av Kungl. Maj :t
ytterligare taxenedsättningar med omkring 800,000 kronor, till största delen
till förmån för jordbrukets och fiskerinäringens råvaror och produkter.

Av det sagda framgår, att den fraktinkomstminskning, som statens järnvägar
fått vidkännas genom sidospårsavgifternas slopande, härrörde sig från
en trafik, som även genom andra fraktlättnader var mindre ekonomiskt bärkraftig
för järnvägarna. Man kan därför med fog göra gällande, att industrien
härigenom erhållit en statlig subvention. Borttagandet av överföringsavgiften
till Stockholms slakthus skulle däremot endast innebära en skälig
reglering av fraktkostnaderna för den högtarifferade köttrafiken, vilken enbart
för trafik till Stockholm årligen tillför S. J. en fraktinkomst av över 1.1
miljon kronor. Som anförts i slakthus- och saluhallsstyrelsens framställning
till Kungl. Maj:t uppgår S. J:s inkomst av köttrafiken på Stockholm i egentrafik
till 8.7 öre per ton-kilometer medan motsvarande inkomst av sådan trafik
i landet i övrigt uppgår till allenast 6.0 öre per ton-kilometer. Köttrafiken
på Stockholm bör således för S. J. vara synnerligen lönande, vilket även borde
föranleda ett tillmötesgående av det framställda kravet på den nu begärda
blygsamma lättnaden i trafikkostnaderna. Ur S. J:s egen synpunkt borde det
för övrigt vara anledning att icke ställa sig avvisande, då det eljest är all anledning
befara, att köttrafiken i ökad omfattning kommer att ombesörjas genom
biltransporter.

Jag har här dels ett anbud från en firma för biltransporter, som visar, att
det är mer ekonomiskt att ordna transport med bil till Enskede än med järnväg
enligt de fraktkostnader, som S. J. önskar, dels har jag en jämförande
kostnadskalkyl, som visar detsamma fastän i lindå större omfattning. I denna
jämförelse ser man, att fraktkostnaderna vagnslastvis om 4 ton per 100 kilogram
ställa sig väsentligt billigare vid biltransport. Örn jag tar transportkostnaderna
med 6-tons lastbilar per 100 kilogram och ser på förhållandena från
Nyköping, Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Västerås, Örebro och Jönköping,
så äro dessa ungefärligen lika höga, örn man endast tar och jämför
dem med fraktkostnaden med järnväg per 100 kilogram. Och från Nynäshamn
blir biltransporten hälften så dyr. Endast när man kommer upp till sådana avstånd
som Alvesta, Kalmar, Kristianstad och Malmö ställer sig fraktkostnaden
med järnväg per 100 kilogram billigare. Men lägger jag på de överföri
ngsavgif ter, som järnvägsstyrelsen nu vill pålägga, och kanske dessutom

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Äng. slakterinäringens fraktkostnader. (Forts.)
även kylhusavgift eller isningsavgift så visar det sig, att biltransporterna komma
att kunna ställa sig väsentligt billigare än transporter med järnväg.

Med denna kalkyl har jag alltså velat visa, att man måste taga under allvarlig
omprövning att övergå till biltransporter, örn järnvägsstyrelsen inte
vill bliva medgörligare när det gäller kostnader för transport järnvägsledes.
Det kan ju inte vara till fördel för S. J. eller staten örn inkomsten för dessa
transporter skulle upphöra, varför jag vågar framställa den vädjan till herr
statsrådet att granska frågan i dess detaljer.

Äng. tillämp- Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för kommunika*1934
år tionsdepartementet Leo, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde betra?^?*
svara även herr Nylanders interpellation angående tillämpningen av 1934 års
väglag och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess
ledamot herr A. Nylander, under uttalande att det alltjämt förekomme, att
länsstyrelse förordnat angående omläggning av allmän väg i direkt strid mot
gällande stadsplan, till mig framställt fråga, huruvida jag vöre beredd att
vidtaga erforderliga åtgärder i form av ändringar eller förtydliganden i gällande
bestämmelser, att 1934 års väglag måtte få den tillämpning, som riksdagen
genom sitt beslut avsett.

Då den ärade interpellanten icke angivit de fall, vilka synas hava föranlett
interpellationen, kommer jag att i mitt svar uppehålla mig endast vid
frågans principiella sida.

Till en början vill jag erinra örn att 1934 års lag örn allmänna vägar i 21 §
innehåller ett stadgande, att örn ett planerat vägföretag berör område, för vilket
stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan fastställts, eller
invid sådant område belägen mark, skall från vederbörande byggnadsnämnd,
där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur plansynpunkt något är att
erinra mot företaget. Först därefter må länsstyrelsen meddela beslut rörande
detsamma. Berörda stadgande, som infördes på hemställan av lagrådet, träder
i kraft den 1 januari 1937.

Såsom interpellanten erinrat anförde jag till statsrådsprotokollet den 17 november
1933 vid behandling av 1929 års vägsakkunnigas förslag till lag örn
allmänna vägar, att jag med anledning av ett av svenska stadsförbundet gjort
uttalande ville understryka, att, om väg skall byggas inom område för vilket
stadsplan fastställts, vägen skall givas en sträckning, som står i överensstämmelse
med stadsplanen eller annan dylik plan. Jag framhöll därjämte,
att beslut örn vägens sträckning över mark, som enligt sådan plan icke är
avsedd till gata icke kan meddelas, innan planen blivit i vederbörlig ordning
ändrad. De oegentligheter, anförde jag slutligen, som möjligen förekommit
därutinnan, att väg inom samhällen på landet utlagts i strid mot fastställda
planer, hade uppenbarligen berott på förbiseende från vägmyndigheternas sida,
och torde något dylikt för städernas del icke vara att befara.

Inom lagrådet synes enighet hava rått därom, att väg icke får anläggas i
strid mot fastställd stadsplan. Däremot rådde delade meningar örn länsstyrelsernas
befogenhet att meddela beslut örn vägföretagets utförande, innan
stadsplanen ändrats. En av lagrådets ledamöter anslöt sig till mitt nyss återgivna
uttalande, medan tre av lagrådets ledamöter ansågo, att hinder icke
borde möta för länsstyrelse att meddela dylikt beslut, därest beslutets verkställighet
gjordes beroende av att erforderlig ändring av stadsplanen komme
till stånd. För sistnämnda uppfattning synas huvudsakligen praktiska skäl
hava legat till grund.

Riksdagens särskilda utskott anförde i sitt sedermera av riksdagen godkän -

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Äng. tillämpningen av 1934 års väglag. (Forts.)
da utlåtande, att utskottet för sin elei ville uttala sin anslutning till den av
mig uttalade uppfattningen.

Såsom av det anförda framgår torde det kunna faststlås, att väg icke lagligen
kan anläggas i strid mot fastställd stadsplan. I ett av Kungl. Majit
i regeringsrätten den 7 januari 1936 givet utslag har denna uppfattning också
kommit till uttryck i det att ett av länsstyrelse meddelat utslag beträffande
omläggning av väg, vars utförande i viss del skulle komma att strida, mot
gällande stadsplan, av Kungl. Maj :t förklarats icke skola gå i verkställighet
med mindre erforderlig ändring av stadsplan för område, som av företaget berördes,
blivit fastställd.

I syfte att förhindra, att vägföretag av misstag komme till utförande i strid
mot gällande stadsplan eller annan dylik plan, hava åtskilliga föreskrifter utfärdats
i administrativ ordning. Sålunda stadgas i instruktionen för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt dess tjänstemän i länen, att vägingenjör vid
uppgörande av arbetsplan eller vid granskning av arbetsplan, som upprättats
av annan, samt vid utförande eller granskning av renstakning bär samråda
med vederbörande länsarkitekt, därest företaget berör mark, för. vilken stadsplan,
stomplan eller byggnadsplan blivit fastställd eller styckningsplan godkänd,
eller i övrigt berör område, beträffande vilket enligt lag och författning
hänsyn skall tagas till markens ändamålsenliga bebyggande. Har sådant
samråd icke ägt rum skall vägingenjören bereda länsarkitekten tillfälle att
inkomma med yttrande i ärendet. Motsvarande skyldighet har i instruktionen
för länsarkitektsorganisationen ålagts länsarkitekterna vid granskning av
stadsplane- m. fl. dylika ärenden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i anslutning till nyssnämnda föreskrifter
meddelat liknande bestämmelser i anvisningar och formulär till förordnanden
för vägförrättningsmän. Därjämte ba genom väginspektörernas
försorg samtliga vägingenjörer erhållit ett exemplar av en inom byggnadsstyrelsens
stadsplanebyrå i juli 1935 utarbetad promemoria, innehållande en redogörelse
för vad som förekommit beträffande frågan om förhållandet mellan
allmänna vägar och stadsplaner.

Enligt vad jag inhämtat har överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den uppfattningen, att nu angivna föreskrifter och åtgärder
torde utgöra garanti för att här berörda frågor framdeles komma att
bliva vederbörligen beaktade.

Vad angår länsarkitekternas verksamhet i samband med ifrågavarande ärenden
bör beaktas, att den nya länsarkitektsorganisationen fungerat endast under
innevarande år. Jag förutsätter, att byggnadsstyrelsen i enlighet med sin
instruktion kommer att utfärda erforderliga föreskrifter och anvisningar, åsyftande
att göra länsarkitekternas granskning av hithörande ärenden i möjlig
mån effektiv.

Då det sålunda torde vara sörjt för att vägfrågor och stadsplanefrågor redan
på et t tidigt stadium skola bliva ställda i rätt sammanhang med varandra
och då såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen som
länsstyrelserna numera torde hava uppmärksamheten riktad på hithörande
spörsmål, bör det knappast behöva befaras, att ett vägföretag kommer till utförande
i strid mot gällande stadsplan. Ett förbiseende härutinnan lärer i
varje fall icke kunna förhindras genom en mera detaljerad lagstiftning eller
genom ytterligare föreskrifter i administrativ ordning. Den väsentligaste delen
av förevarande spörsmål torde alltså få anses på ett tillfredsställande
sätt reglerad.

Vad beträffar det mera formella spörsmålet om ordningen i tiden mellan
länsstyrelses beslut om utförande av vägföretag, som strider mot gällande

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Äng. tillämpningen av 1934 års väglag. (Forts.)
stadsplan, oell det slutliga ståndspunktstagandet till den av vägföretaget aktualiserade
frågan om ändring av stadsplanen hyser jag alltjämt den uppfattning,
som i det föregående angivits och som biträddes av 1934 års riksdags
särskilda utskott. Att det måste anses mest ändamålsenligt att vidtaga eventuellt
nödiga ändringar av stadsplanen innan länsstyrelse slutgiltigt avgör vägfrågan
torde framgå bland annat därav, att ett utslag av länsstyrelsen i vägirågan
får praktisk betydelse först sedan stadsplanen ändrats och helt förlorar
verkan, örn stadsplanen befinnes icke böra ändras. Med hänsyn till innehållet
av Kungl. Majts nyss omförmälda utslag den 7 januari 1936 torde böra framhållas,
att Kungl. Majit i regeringsrätten den 14 maj 1935 givit utslag i ett
liknande vägmål och därvid funnit skäligt undanröja den i målet överklagade
resolutionen. I utslaget åberopas, bland annat, att åt den inom en köping
belägna delen av vägen enligt arbetsplanen skulle givas en sträckning, vilken
icke stöde i överensstämmelse med den för köpingen gällande stadsplanen och
som därför icke kunde godkännas.

Skulle några olägenheter av betydelse visa sig uppstå därav, att i anslutning
till Kungl. Majts förenämnda utslag den 7 januari 1936 beslut meddelas örn
vägföretags utförande ehuru verkställigheten göres beroende av ändring i gällande
stadsplan eller annan dylik plan, torde det emellertid böra tagas under
omprövning, huruvida genom lagstiftning eller på annat sätt en mera tillfredsställande
ordning i berörda hänsende må kunna åvägabringas.

Herr Nylander: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet för det svar, som han har avlämnat
här i dag, och som han har varit vänlig att redan i förväg tillställa mig.

Det gläder mig alldeles särskilt att se den fasta ståndpunkt, som herr statsrådet
nu återigen har givit tillkänna i detta föreliggande fall, på samma klara
sätt nu som vid det yttrande han avgav då förslaget till 1934 års riksdag utarbetades.
Jag skulle för den skull kanske inte behöva säga något ytterligare,
men jag ber att få knyta ett par reflexioner till det svar, som herr statsrådet
har avgivit.

Herr statsrådet omnämnde, att jag för min del inte angivit några fall, som
föranlett interpellationen. Jag har kännedom örn några beslut, där länsstyrelsen
uppenbarligen dömt väg över gällande stadsplan, men de lia tydligen blivit
avdömda vid tider, då ännu inte den ståndpunkt, som riksdagen intog 1934,
hade så att säga trängt igenom och blivit allmänt känd. Jag vill för den
skull inte uppehålla mig vid dessa beslut utan i stället stanna något vid det av
herr statsrådet självt omnämnda utslaget av Kungl. Majit i regeringsrätten
den 7 januari 1936. Vad som där har förvånat inte bara mig utan många andra
har varit det, att det är endast verkställigheten av länsstyrelsens dom, som har
gjorts beroende av stadsplaneändring. medan däremot domen allt fortfarande
kvarstår. Man ville fråga sig, vad följden skulle kunna bli i framtiden av dylikt
förhållande. Är det möjligen så, att den kanske ur vägsynpunkt lämpliga
vägsträckningen ur stadsplanesynpunkt är omöjlig eller olämplig — hur skall
det då förfaras? Då förefaller det mig, att den av Kungl. Majit fastställda
stadsplanen skall vara det begrepp, som äger giltighet, medan vägen, som ju
endast dömes av länsstyrelsen, har att rätta sig efter stadsplanen. Man skulle
annars kunna fa för framtiden se, att länsstyrelserna genom sina domar skulle
kunna så att säga. draga ett streck över vad Kungl. Maj :t har bestämt genom
att fastställa en viss stadsplan. För den, som i likhet med mig tillhörde 1934
ars särskilda utskott, som hade att yttra sig angående förslaget till lag örn
allmänna vägar, har det nog stått klart, att länsstyrelsen helt enkelt inte bör
anses ha befogenhet att döma väg över område, där stadsplan, stomplan, bygg -

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Äng. tillämpningen av 1934 års väglag. (Forts.)
nadsplan eller avstyckningsplan finnes uppgjord, oell att det måste vara av
vederbörande byggnadsnämnd, där sådan finnes, undersökt, att den befintliga
stadsplanen antingen inte hindrar den nya vägen eller också, att den utan svårighet
kan ändras innan vägen överhuvud taget kan dömas.

Saken har inte bara en teoretisk betydelse, den bär också en mycket stor
ekonomisk betydelse på grund av bestämmelserna i § 17 i lagen örn allmänna

vägar, där det stadgas, att »skall i samhälle ----väg byggas inom område,

för vilket stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad
för vägdistriktet tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande.»
Det skulle då i sådant fall eller i det, som här har omnämnts, kunna inträffa,
att municipalsamhället i fråga får lov att anskaffa och skänka mark till vägdistriktet
för genomförandet av ett vägföretag, som helt och hållet strider mot
stadsplanen och som kanske helt skär sönder vissa tomter eller i alla händelser
väsentligen inkräktar på dem. En sådan konsekvens vore ju synnerligen
beklaglig, örn den skulle inträffa såsom en eventuell möjlighet, och för att inte
så skall ske så hoppas jag, att de åtgärder, som herr statsrådet här nämnde
och som ha vidtagits såväl av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande
de densamma underställda vägingenjörerna som av byggnadsstyrelsen gentemot
de densamma underställda länsarkitekterna i form av instruktioner, förtydliganden
och förklaringar, skola lända därhän, att vi verkligen få ett samarbete
redan på ett tidigt stadium, när det gäller att lägga nya vägar eller
andra vägar på stadsplanelagda områden. Men jag hoppas i alla fall, att herr
statsrådet inte låter denna sak så att säga sjunka undan utan genom departementet
följer utvecklingen av det här föreliggande ärendet, såväl i det här
angivna som även i andra liknande fall, och att, såsom herr statsrådet i sina
avslutningsord uttalade, örn det skulle komma att uppstå olägenheter av betydelse,
det tages under omprövning, huruvida genom lagstiftning eller på annat
sätt en mera tillfredsställande ordning i berörda hänseende nu kan åvägabringas.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Leo, som Äng. upprätt.
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara jämväl herr Berg- hållande, av
mans interpellation angående upprätthållande av ordning och nykterhet å järn- ordnin9 oc*
vägståg vid idrottstävlingar m. m., erhöll ännu en gång ordet och anförde: fårnvt,ltL
Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr Johan vid idrottsBergman
till mig framställt följande frågor: tävlingar

1) Då vid åtskilliga tillfällen, särskilt i sammanhang med idrottstävlingar m'' m''

av olika slag, ordningen och nykterheten å järnvägståg och andra kommunikationsmedel
lämnat mycket övrigt att önska, är herr statsrådet betänkt på
att genom initiativ till skärpt övervakning eller på annat sätt söka avstyra
dessa missförhållanden i vad på kommunikationsväsendet ankommer?

. 2) Anser herr statsrådet, att s. k. farttävlingar med motorfordon över huvud
tjäna något verkligt samhällsintresse?

o3) Örn så icke är förhållandet, är herr statsrådet betänkt på att vidtaga
någon åtgärd i syfte att avstyra eller försvåra deras fortsättande, med hänsyn
till de faror för liv och lem samt för allmän ordning inom trafikväsendet, som
de lätt kunna framkalla utan att medföra något dessa olägenheter uppvägande
gagn?

Den ärade interpellanten åberopar i sin framställning närmast förhållandena
vid den i februari innevarande år hållna automobiltävlingen vid sjön Rämen,
vilken tävling liksom tidigare tävlingar på samma plats anordnats av
kungl, automobilklubben. Till dessa tävlingar, vilka under loppet av en dag

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Äng. upprätthållande av ordning och nykterhet a järnvägståg vid idrottstävlingar
m. m. (Forts.)

äro anordnade som hastighetstävlingar, är publiktillströmningen livlig. Förutom
av ortsbefolkningen utgöras de närvarande åskådarna av ett stort antal
personer från olika trakter av landet, vilka resa dit bland annat med extratåg,
insatta av såväl statens som vissa enskilda järnvägar.

I interpellationen hava återgivits vissa uttalanden i tidningspressen enligt
vilka spritmissbruket vid den senast hållna Rämentävlingen bland åskådarna
och tågpassagerarna skulle hava varit i hög grad anmärkningsvärt och tagit
sig synnerligen stötande uttryck.

I syfte att möjliggöra ett bedömande av de vid nämnda tävlingar och pa
extratågen rådande förhållandena har jag inhämtat upplysningar från landshövdingen
i Kopparbergs län och från järnvägsstyrelsen.

Landshövdingen, som personligen närvarit vid tävlingarna innevarande år
och år 1933, då den senast föregående tävlingen ägde rum, har därvid upplyst,
att det visserligen icke kunde förnekas, att rätt många synbart berusade
personer funnits bland publiken vid årets tävlingar, men att utan tvekan vissa
tidningars skildringar av förhållandena varit överdrivna. Hans bestämda intryck
vore, att nykterhetstillståndet i år ingalunda var sämre än vid 1933 års
tävling. Ett antal vid Rämenloppet tjänstgörande polismän hava inför landshövdingen
givit uttryck åt i stort sett samma uppfattning. .

Vad beträffar de av statens järnvägar anordnade extratågen till årets Rämentävling
har jag inhämtat från järnvägsstyrelsen, att anmärkning mot ordningen
framställts endast vid återgången av ett av tågen till Stockholm. I
detta tåg hade några resande varit påverkade av starka drycker, dock icke i
sådan grad, att anledning funnits att avvisa dem från tåget. Från de medresandes
sida hade icke framförts några klagomål över ordningen till järnvägs -

befälet. o ... ..

Med avseende å ordningen överhuvud taget a statens järnvägars uttlyktståg
har järnvägsstyrelsen lämnat mig uppgifter, av vilka synes framgå, att
ordningen i stort sett och med hänsyn särskilt till det stora antal resande som
befordrats, varit tillfredsställande. Å. 322 under ar 1935 anordnade utflyktståg
med omkring 159,600 resande förekommo enligt anmälningar oordningar i
7 fall. Endast i ett fall behövde passagerare avlägsnas från tåget och då blott
en person.

I likhet med interpellanten beklagar jag livligt, att man skall behöva konstatera
förekomsten av oordningar i samband med deltagandet i sportfester
eller andra folkfester. Jag är emellertid icke övertygad örn att den lämpligaste
vägen till förhindrande av dylika företeelser är att utfärda förbud mot sådana
fester eller mot vissa av dem. En skärpt och vidgad upplysning torde framgent
som hittills vara den säkraste vägen för att nå ökad nykterhet och goda
umgängesseder, varjämte det givetvis bör ankomma pa vederbörande polismyndigheter
att tillse, att effektiva åtgärder till förhindrande av oordningar
vidtagas. Skulle i detta avseende hittills vidtagna anordningar ej visa sig
tillfyllest, böra skärpta sådana vidtagas.

Vad beträffar interpellantens till mig ställda fråga angående farttävlingar
med motorfordon vill jag erinra örn att 11 § i det förslag till vägtrafikstadga,
som genom proposition nr 213 förelagts årets riksdag, erhållit sådan lydelse,
att länsstyrelserna vid meddelande av tillstånd till motortävlingar a allmänna
vägar äga fästa de villkor, som kunna finnas påkallade. Vid anmälan inför
Kungl. Maj :t av nämnda förslag uttalade jag, bland annat, att av mig i berörda
sammanhang anförda synpunkter på frågan om förbud mot tävlingar
nied motorfordon föranlett mig att anse, att tillräcklig anledning till sådant
förbud icke syntes föreligga. Skulle emellertid en fortsatt erfarenhet ge vid

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Äng. upprätthållande av ordning och nykterhet å järnvägståg vid idrotts tävlingar

m. m. (Forts.)

handen, att faromomentet vid tävlingarna ej stöde att reducera till ett minimum,
borde det intresse, varmed desamma omfattades av såväl vissa kommuner
som en större allmänhet, ej få stå hindrande i vägen för ett återupptagande
av frågan örn tävlingsförbud och då ej blott beträffande å allmän väg anordnade
tävlingar utan med avseende på tävlingar nied motorfordon över huvud.
Vad jag sålunda anfört må också utgöra ett svar på de två senare av interpellanten
till mig framställda frågorna.

Vad beträffar interpellantens första fråga, som avser åtgärder till stärkande
av ordningen på tåg och andra kommunikationsmedel, är jag lika med interpellanten
av den uppfattningen, att inom rimliga gränser intet bör underlåtas, som
där kan bidraga till upprätthållande av god ordning. Vad särskilt angår tågtrafiken,
vilken interpellanten synes närmast avse, torde några berättigade
anmärkningar mot ordningen på de i den ordinarie tidtabellen ingående tågen
icke kunna framställas. I fråga om extratåg till sportfester och de under senare
år allt vanligare s. k. utflyktstågen hava visserligen oordningar förekommit,
ehuru de, som av redan lämnade uppgifter framgår, åtminstone vid statens
järnvägar synas inskränka sig till ett fåtal fall. I den mån emellertid erfarenheten
giver vid handen, att ordningsvakten å dylika tåg behöver förstärkas,
torde erforderliga åtgärder härför också böra vidtagas.

Herr Bergman: Herr talman! Jag ber att få uttrycka min tacksamhet för
herr statsrådets beredvillighet att ägna interpellationen det intresse, som tagit
sig uttryck i hans nu avgivna svar, samt i det sedvanliga tillmötesgående, varmed
han ställde detta svar till mitt förfogande redan i går. Jag ber också att
få tacka för den positiva delen av svaret, vari han ställer i utsikt att i deri
mån behov visar sig föreligga åtgärder skola vidtagas för att få ett bättre förhållande
till stånd. Han konstaterar själv i sitt svar, att åtskilligt icke är som
det bör vara. Men å andra sidan måste jag också säga, att en del av svaret
gör ett i viss mån beklämmande intryck, därigenom att det förefaller, som örn
man ville bagatellisera den ganska allvarliga sak, som frågorna gällde.

Interpellationen avsåg egentligen två saker. Det var icke endast fråga örn
nykterheten och den allmänna ordningen på tågen, utan det var också fråga
örn det alltjämt bör ges tillstånd för dessa hastighetstävlingar nied motorfordon.
I avseende å den saken säger herr statsrådet, att han har kommit till den
uppfattningen, att man inte för närvarande bör förbjuda dem, men i händelse
faromomentet vid tävlingarna skulle bliva mer oroande, borde man taga upp
frågan om tävlingsförbud igen. Detta innebär väl i realiteten, att man skall
vänta, till dess att några dödsolyckor eller andra svårare skador till liv eller
lem inträffat, innan man vidtar strängare åtgärder mot detta slags tävlingar.
Mig förefaller det dock vara det riktigaste, att man redan på förhand, då man
kan förutse, att sådana faror i alla händelser hota, vidtar åtgärder för att förebygga
dem. Herr statsrådets resonemang skulle kunna godtagas, om dessa
farttävlingar med motorfordon tillgodosåge något verkligt samhällsgagncligt
ändamål av vikt, men det finns många, som inte kunna förstå, att så skulle!
vara förhållandet, och jag tror, att större delen av svenska folket har den uppfattningen.
På grund av de ofantligt många uttalanden i den riktningen, av
vilka pressen överflödat i anledning av det påtalade fallet och även andra liknande
händelser, torde man vara berättigad att draga den slutsatsen.

En landsfiskal i Dalarna, som haft tillfälle att se dessa saker på nära håll,
säger bland annat: »Jag kan inte få i mitt huvud, att tävlingar av detta slag
ha något som helst praktiskt värde, och jag tror, att man ibland ortsbefolkningen
också ganska allmänt börjar hysa den meningen. Det börjar nu gå för

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Äng. upprätthållande av ordning och nykterhet & järnvägståg vid idrottstävlingar
m. m. (Forts.)

långt med tävlingsraseriet.» Eli annan person, som på nära håll Ilar följt
dessa tävlingar däruppe oell som är ganska representativ för meningen där,
säger, att den sportsliga behållningen av arrangemangen enligt en allmän mening
där är »plus minus noll». »Motorfolk här i trakten med stora insikter _på
området», säger han, »förklara, att de för sin del ej kunna inse, vad tävlingarna
ha för uppgift att fylla. Dessa tävlingar synas lia ett mycket förnedrande
inflytande och kunna dessutom följas av så många olyckor. Bäst vore,
örn de kunde förbjudas. Det var ju bara ett under som gjorde, att ingen körde
ihjäl sig nu senast.» Att nian då skall behöva vänta på att någon skall köra
ihjäl sig, innan någon åtgärd vidtages, synes mig vara orimligt. Då man inte
kan påvisa, att man gör någon nytta med dessa farliga hastighetstävlingar,
bordo do avlysas.

Sedan var det frågan örn nykterhetstillståndet vid dessa tävlingar. I det
avseendet har det i dag sagts, att tillståndet nu sist inte skulle lia varit sämre
än det var 1933. Det är landshövdingen, som sagt detta, och det betyder naturligtvis
nätt och jämt så mycket som man kan få fram av kännedom örn hur
det var 1933. Det är ett ganska allmänt omdöme där uppe, att nykterhetstillståndet
vid sådana tillfällen plägar lämna mycket övrigt att önska, och
jag behöver Arni icke upprepa, vad jag redan sade i min interpellation, att det
naturligtvis inte är de tävlande själva, som förebråelsen drabbar, utan den
träffar en del av den åskådande publiken. Detta har ju också konstaterats av
landshövdingen, som uttryckligen säger, att det »icke kan förnekas, att rätt
många synbart berusade personer funnits ibland publiken». När man denna
gång har funnit en så fullkomligt enhällig uppfattning manifesterad ifrån
olika delar av landet av personer, som rest till tävlingen på de anordnade extratågen
och som iakttagit förhållandena, då förefaller det ganska egendomligt,
att man kan vilja göra gällande att det nu inte skulle ha inträffat någonting
särskilt anmärkningsvärt. Den allmänna uppfattning, som har framträtt i
pressen bland dem, som iakttagit förhållandena i år, går ut på raka motsatsen.
Jag har inte bland de massor av tidningsurklipp, som lia kommit mig till
handa, kunnat finna något enda, där man förnekat, att det rådde svåra missförhållanden
i berörda avseende. Det säges av en iakttagare, som är särskild
expert på idrottsreportage, att han vid ett samtal med en stationsinspektor vid
detta tillfälle fick höra, att fylleriet på det extratåg, som denne inspektor hade
att göra med, »slog alla rekord. Passagerarna voro som djur», står det.
Idrottsredaktören förklarar, att han själv gjorde en rond nedåt stationsområdet
för att få en uppfattning av det hela. Då fick han det intrycket, att det »bara
fanns berusade personer där, sade han. De nyktra och hyggliga voro för få
för att märkas.» — Det är väl detta uttryck, som har föranlett uppgiften, att
det förekommit något överdrivna skildringar på sina håll. Men jag har inte
heller anfört detta yttrande i motiveringen för min interpellation, utan endast
fullt objektiva uppgifter. Men att det berörda uttrycket kunnat fällas, innebär
dock ett vittnesbörd om svåra excesser. Och jag upprepar, att när en mer
allmän uppfattning än någonsin i samma riktning har gjort sig gällande bland
alla iakttagare, såvitt man kan se, så kan man inte gärna bagatellisera saken.
Mer än vanligt svårt fylleri har konstaterats av en mängd åsyna vittnen.
Många som icke ha iakttagit förhållandena denna gång men som ha sett liknande
ting vid andra tillfällen ha även då konstaterat, att det då rått förhållanden
som voro allt annat än önskvärda. Man får ej döma blott efter antalet
officiellt anmälda. Då är man svag människokännare.

Jag tycker, att man borde vidtaga några åtgärder för att verkligen! råda
bot för dessa oförnekliga missförhållanden. Herr statsrådet har nu rekommen -

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Äng. upprätthållande av ordning och nykterhet å järnvägståg vid idrottstävling
ar m. m. (Forts.)

deråt upplysningsverksamhet. Det är naturligtvis gott och väl, men detta recept,
upplysning för att vinna förbättrad nykterhet, är en metod, som har rekommenderats
i årtusenden och som ju mycket ofullständigt har lett till resultat.
Det, som mest effektivt hjälper i detta avseende, är, att man sörjer för
att vid tillfällen, där man kan vänta sig stora folkmassor och där sådana uppträden
kunna befaras — och det är ju alldeles uppenbart, att så var fallet här
— möjligheten att åtkomma starka drycker blir avlägsnad. Och det gäller för
övrigt i allmänhet i avseende å nykterhetstillståndet i landet, att avlägsnandet
av tillfällena att åtkomma starka drycker är det enda, som verkligen på allvar
hjälper.

Nu kan man möjligen säga, att det icke i och för sig tillhör kommunikationsdepartementet
att sörja för den saken annat än inom de gränser som äro uppdragna
för departementet, och det är ju alldeles riktigt, men jag menar, att när
uppmärksamheten blivit fäst på dessa förhållanden, torde ett samarbete mellan
kommunikationsdepartementet och annat departement, som har med saken att
göra, kunna komma till stånd. Det är säkerligen inte av okunnighet örn spritens
fördärvlighet utan det är trots vetskapen därom som folk berusar sig.
Folk handlar långt ifrån alltid så som man vet vara riktigt och önskligt. Det
behöves icke mycket människokännedom för att konstatera riktigheten av denna
i alla tider gjorda iakttagelse.

Jag är därför av den uppfattningen, att det icke räcker med enbart upplysning
i detta avseende och att vad som har passerat vid påtalade tillfälle på ''
ett särdeles kraftigt sätt strukit under behovet av att sörja för att tillfällena
att åtkomma starka drycker bli så små som möjligt och helst alldeles obefintliga.
Dessutom tycker jag, att vad som passerat också har givit den lärdomen
att dylika farttävlingar med motorfordon inte ha något praktiskt värde, som
kan uppväga alla de olägenheter, som åtfölja dem och när som helst kunna föranleda
synnerligen svåra icke blott oordningar utan också olyckor till liv och
lem.

Herr statsrådet möller avlämnade ljungh Mnj;ts propositioner;
nr 243, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.; och
nr 244, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. ’

Justerades protokollen för den 18 och den 21 innevarande månad.

Efter föredragning av ett fran andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 438, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt
användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden, beslöt
torsta kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 70—78, bevillningsutskottets betänkanden nr 2G—30 och första
lagutskottets utlåtanden nr 30—33.

av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
243 och 244 blevo desamma på begäran bordlagda.

Nr 27.

Fredagen den 24 april.

Interpellation
ang. den fortsatta
beredningen
av
befolkningskommissionens
förslag
m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr Wohlin, som yttrade: Herr talman!

Genom beslut den 17 maj 1935 har Kungl. Majit bemyndigat statsrådet och
chefen för socialdepartementet att tillkalla 9 sakkunniga — som antagit benämningen
Befolkningskommissionen — för att verkställa en allsidig utredning
av vårt lands befolkningsfråga. I de till grund för utredningens arbete
liggande direktiven i statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag avgåvos
ett antal skilda spörsmål, som enligt departementschefens mening borde
under utredningsarbetet upptagas till undersökning, och förutsattes därjämte
att utredningsarbetet skulle bedrivas med syfte att framlägga praktiska förslag
bland annat till förbättring av fattiga mödrars ställning i skilda avseenden,
åtgärder för en bättre omvårdnad örn barnen samt vissa ändringar i familjebeskattningen
till förmån för äkta makar och för familjer med barn.

Utredningsarbetet upptogs omedelbart och bedrevs under föregående år under
anlitande av framstående experter på skilda områden med all kraft, i syfte
att redan vid innevarande års riksdag förslag skulle kunna framläggas i vissa
under utredningen fallande spörsmål. De spörsmål, som i enlighet med statsrådsdirektiven
först upptogos, voro i stort sett sådana där riksdagen tidigare
gjort framställningar med begäran om frågornas upptagande till utredning
eller där vederbörande riksdagsutskott i motiveringen till vissa andra hemställanden
uttalat sig välvilligt eller där man eljest från intresserat och vederhäftigt
håll inom landet i till Kungl. Majit ingivna framställningar eller eljest
uttalat sina önskemål, varvid särskilt må nämnas vissa representativa kvinnosammanslutningar.

Efter arbetets uppdelande på olika utredningsdelegationer med, som nyss
nämnts, särskilt tillkallade experter, framlades av befolkningskommissionen
följande betänkanden nämligen:

1. Ändring i vissa delar av gällande bestämmelser i fråga örn anställningsoch
avlöningsförhållanden för kvinnliga befattningshavare i offentlig tjänst.
Avg. d. 15 nov. 1935.

2. Betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet samt
förebyggande mödra- och barnavård. Ävg. d. 10 dec. 1935.

3. Betänkande angående familjebeskattningen. Avg. d. 11 dec. 1935.

4. Betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån.
Avg. d. 12 dec. 1935.

5. Betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp. Avg. d. 9
jan. 1936.

Dessutom har kommissionen efter remiss yttrat sig rörande vissa andra med
befolkningsfrågan sammanhängande frågor, och må bland dessa särskilt nämnas
kommissionens yttrande den 12 februari 1936 över barnpensioneringssakkunnigas
den 31 januari 1936 avgivna betänkande med förslag rörande bidrag åt
barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn, vilket betänkandes
huvudlinjer i remissyttrandet vunnit kommissionens gillande och vilket förslag
av kommissionen tillstyrkts.

Samtliga befolkningskommissionens förenämnda betänkanden och remissyttranden
hava varit enhälliga.

Kommissionens nyssnämnda betänkande av den 15 november 1935 angående
ändring i vissa delar av gällande bestämmelser i fråga örn anställnings- och
avlöningsförhållanden för kvinnliga befattningshavare i offentlig tjänst har på
föredragning av cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen föranlett
propositioner niris 174 och 181 till årets riksdag.

Med avseende å kommissionens förslag rörande familjebeskattningen har
chefen för finansdepartementet i proposition nr 232 gjort vissa uttalanden. Det
framgår emellertid av propositionen, att departementschefen icke till årets riksdag
upptagit vare sig befolkningskommissionens förslag till utvidgade hustru -

Fredagen den 24 april.

Nr 27.

Interpellation ang. den fortsatta beredningen av befolkning skornmissionens

förslag m. m. (Forts.)

och barnavdrag och ej heller, ens i annan form, den till grund för kommissionens
förslag örn s. k. skatt för familjehjälp liggande grundtanken örn ett mera
fullständigt utnyttjande av ogifta personers samt barnlösa gifta personers
större skattekraft i förhållande till gifta personer med harn i motsvarande
inkomst- och förmögenhetsvillkor.

Med anledning av att chefen för socialdepartementet, sedan remissyttrandena
över kommissionens här ovan omnämnda övriga förslag inkommit, icke hittills
framlagt propositioner till årets riksdag och att på grund av riksdagens långt
r fortskridna arbete sannolikheten talar för att sådana propositioner icke komma
att avlåtas, får jag härmed vördsamt anhålla örn första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet rikta följande frågor: 1.

Har herr statsrådet för avsikt att underställa något eller några av befolkningskommissionens
här berörda betänkanden, respektive det av de s. k.
barnpensioneringssakkunniga avgivna betänkandet, innevarande riksdags prövning? 2.

Dm så icke är fallet, vilka äro orsakerna härtill och är det för herr
statsrådet möjligt att åtminstone preliminärt angiva sin ståndpunkt till kommissionens
ifrågavarande förslag ävensom göra några uttalanden med avseende
å den fortsatta beredningen av samma förslag?

3. Därest herr statsrådet, frånsett möjligen förefintlig avsikt att göra
vissa ändringar med jämkningar i samma förslag, eventuellt ställer sig välvillig
till förslagens allmänna riktlinjer och tänker sig möjligheten av deras framläggande
i propositioner till nästa års riksdag, huru betraktar herr statsrådet
under dessa förutsättningar frågan örn finansieringen av de föreslagna
åtgärderna — i den mån dessa äro av natur att påkalla ökade statsutgifter —
och kan herr statsrådet i frågans nuvarande läge angiva sin preliminära uppfattning
till den av befolkningskommissionen föreslagna finansieringsmetoden
med avseende å utgifterna för moderskapspenning och mödrahjälp samt den
s. k. änkebarnpensioneringen genom ett mera fullständigt ianspråktagande i en
eller annan form av den större skattekraften hos ogifta personer samt gifta
barnlösa personer i förhållande till gifta personer med större försörjningsbörda
för harn i motsvarande inkomstlagen?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning av väckt motion om införande
av tullfrihet för acceleratorer och antioxidationsmedel för gummiindustrien;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen m. m., dels
ock väckta motioner örn vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande sjöpanträtt
i fartyg och frakt.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.05 e. m.

Tn fidem
G. II. Berggren.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Ernfors anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att landshövding G. Sederholm på grund av influensa under tiden fr. o. m.
23 april 1936 tills vidare är oförmögen till riksdagsarbete intygas.
Stockholm den 25 april 1936.

Nils H. Ygberg.

legitimerad läkare.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 180, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar med mera;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
skatte av lägenheterna Gungsebro med Moholm nr 1, Hasslefallet nr 1 och
Hassledalsängen nr 1 i Finnerödja socken av Skaraborgs län;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kommunala pensionstillskott m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 3 mom. lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd
;

nr 185, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i fattigvårdslagen
m. m.; samt

nr 186, i anledning av väckta motioner örn ändring i fattigvårdslagens bestämmelser
örn barns försörjningsplikt m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 243, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.; och
nr 244, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 31 och första lagutskottets utlåtande nr 34.

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 47, hade herr Bäcklund hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att förre soldaten och banarbetaren Johan
Alfred Norlin finge, utöver till honom utgående årlig gratifikation från statens
järnvägar å 500 kronor, från och med den 1 januari 1936 från Vadstena
krigsmanshuskassa tilldelas underhåll som örn han tjänat för underhålls erhållande
föreskriven tid, eller

att riksdagen måtte medgiva, att förre soldaten och banarbetaren Johan
Alfred Norlin finge från och med den 1 januari 1936, inbegripet den till honom
nu utgående årliga gratifikationen å 500 kronor, beviljas en årlig pension
av 852 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
motionen 1:47 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Bäcklund: Herr talman! Uti denna punkt har utskottet yrkat avslag
på en av mig väckt motion. Det är fråga örn en f. d. soldat och banarbetare
vid namn Norlin. Han har tjänat som indelt soldat i 17 år 6 månader 28 dagar.
Örn man räknar bort rekryt- och underbefälsutbildningen, utgör antalet t.jänstgöringsdagar
360.

Utskottet har nu gått in för att allt f. d. indelt manskap med minst 400
tjänstgöringsdagar skulle tillerkännas understöd från Vadstena krigsmanshuskassa.
Enligt den princip, som utskottet följer, skulle Norlin alltså icke kunna
komma i åtnjutande av sådant understöd. Men nu är saken den, att Norlin
även i fortsättningen arbetet i statens tjänst. Han har nämligen tjänstgjort
vid statens järnvägar såsom banarbetare och förman under en tid av sammanlagt
15 år 5 månader 9 dagar, vilket ju i själva verket innebär en avsevärt
längre anställningstid, än örn han tjänstgjort enbart som soldat, emedan han
som banarbetare vissa år arbetat 6 å 7 månader, andra kanske 10 månader
°- s- v- Nyssnämnda tidrymd omfattar endast hans effektiva arbetstid i statens
järnvägars tjänst. Hans sammanlagda anställningstid som indelt soldat
och den effektiva arbetstiden hos statens järnvägar uppgår alltså till 33 år
7 dagar.

Norlin uppbär från statens järnvägar 500 kronor om året i gratifikation men
däremot ingenting för sin soldattjänstgöring. Jag kan icke finna, att detta
är riktigt. Ur statens järnvägars synpunkt är det naturligtvis riktigt, att
han endast uppbär nämnda gratifikation, ty från det hållet kan man icke
ta hänsyn till annat än hans tjänstgöring vid järnvägen. Men för den långa
tid, som han tjänat som indelt soldat, får han, som sagt, ingenting. Därför
har jag i motion I: 47 begärt, att det antingen skulle tillerkännas honom
vanligt underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa och att han skulle få behålla
den till honom utgående årliga gratifikationen från statens järnvägar å
5CW kronor, eller också att det må, inbegripet denna gratifikation, beviljas honom
en årlig pension av 852 kronor.

Jag anser icke, att utskottet har handlat rättvist i detta fall. Enligt gängse
kutym borde en person, som så länge varit i statens tjänst, oavsett örn det rör

Första kammarens protokoll 1936. Nr S7. o

Om pension
it f. soldaten
J. A. Norlin.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Om pension åt f. soldaten J. A. Norlin. (Forts.)
sig om olika anställningar, viel fastställandet av pension få tillgodoräkna sig
den sammanlagda tjänstgöringstiden. Norlin är nu 70 år. Hans kroppskrafter
äro nedsatta, hans arbetsförmåga är starkt minskad, och han är i behov
av ytterligare ekonomisk hjälp. Med hänsyn härtill, herr talman, anser jag,
att utskottet icke har handlat riktigt i det här fallet. Det borde åtminstone
ha kunnat tillstyrka det av mig gjorda alternativa yrkandet, att Norlin skulle
få uppbära en årlig pension, gratifikationen inberäknad, av 852 kronor.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till detta yrkande uti min motion.

Häri instämde herr Petersson, Knut.

Herr Åkerberg: Herr talman! Detta fall, som beröres i herr Bäcklunds

motion, är för utskottet ett alldeles nytt fall. Om utskottet hade hemställt
örn bifall till vare sig det ena eller det andra av de alternativa yrkandena i
motionen, hade man skapat ett prejudikat. Med hänsyn till de avstyrkanden,
som kommit från vederbörande myndigheter, har utskottet icke vågat sig på
att skapa ett sådant prejudikat.

Mannen uppbär ju, såsom framgår av handlingarna, en årlig^ gratifikation
av 500 kronor. Han har en sammanlagd tjänstgöringstid av 15 år. Utskottet
har ansett, att beloppet i fråga ungefär svarar mot tjänstgöringstiden, varför
utskottet icke har kunnat gå motionären till mötes.

Jag ber att i denna punkt få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag kan inte förstå, hur utskottets ord förande

kan säga, att mannen har en sammanlagd tjänstetid av 15 år. Enbart
vid statens järnvägar har han över 15 års tjänstetid. Men dessutom har han
tjänat som indelt soldat i över 17V2 år. Utskottet säger ju på sid. 13 i utlåtandet,
där det yttrar sig örn en hel del motioner: »Utskottet anser sig därför
icke kunna tillstyrka att underhåll ur Vadstena krigsmanshuskassa skulle medgivas
i förevarande fall, utan finner sig förty böra avstyrka bifall jämväl till
nyss uppräknade motioner, motionen I: 47» — det är den det är fråga om
här — »i vad den avser underhåll ur krigsmanshuskassan.» Sedan fortsätter
utskottet i nästa stycke: »I sistnämnda motion har alternativt hemställts om
årlig pension åt förre soldaten Norlin med 852 kronor. I egenskap av f. d.
banarbetare uppbär Norlin, vars i statstjänst vederbörligen styrkta anställningstid
torde uppgå till omkring 15 år, alltsedan år 1928 en årlig gratifikation
från järnvägsstyrelsen av 500 kronor. Med hänsyn härtill och då utskottet
icke anser skäl föreligga att i förevarande fall föreslå högre understöd, får
utskottet avstyrka bifall till motionen 1: 47 jämväl i vad den avser årlig pension
åt Norlin.»

Utskottet har alltså helt och hållet bortsett från den tid Norlin bär tjänat
som indelt soldat och åberopar endast den tjänstetid av omkring 15 år, för
vilken han fått gratifikation av statens järnvägar. Jag kan icke finna, att
detta på något sätt är rättvist. Jag kan icke förstå de synpunkter, som utskottet
i detta fall har anlagt. Kan det verkligen vara rättvist att tilldela en
man 500 kronor efter 33 års tjänst och så låta sig nöja därmed? Så har man
icke tidigare gått till väga. Jag anser, att det är en helt ny princip, som tilllämpas,
när mannen icke får tillgodoräkna sig hela tjänstetiden.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Åkerberg: Ja, de 15 åren hänföra sig till hans tjänst vid statens

järnvägar. Det är alldeles riktigt. Örn mitt förra anförande gav det intrycket,
att jag skulle velat påstå, att militärtjänstgöringen ingick i de 15 åren,
ber jag få korrigera den uppgiften.

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Om pension åt f. soldaten J. A. Norlin. (Forts.)

Däremot räknar herr Bäcklund litet märkvärdigt, när han kommer till resultatet,
att mannen har en tjänstetid av 32 år. Han säger, att Norlin tjänstgjort
15 ar vid statens järnvägar- och 17 som militär, men jag vill erinra örn,
att de militära tjänsteåren äro något helt annat än de år han har arbetat i statens
järnvägars tjänst. Det är ju sammanlagt inte mer än 360 dagar han har
tillbringat i militärtjänst. Det är alltså ungefär ett år. Vi räkna ju liberalt
med dessa gamla knektar och medgiva underhåll vid sammanlagt 400 tjänstgöringsdagar
i över 15, men under 18 år. Men vi ha också satt en minimigraus
av 400 dagar. När denne man icke kommit upp till detta minimum har
utskottet icke kunnat finna det befogat att ge honom ett mot 400 tjänstgöringsdagar
svarande underhåll som tillskott till den gratifikation han får för 15 års
tjänst vid statens järnvägar.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag har ju nämnt förut, att utskottet gått
in för att alla f. d. indelta som ha minst 15 tjänsteår och 400 tjänstgöringsdagar
utöver rekryt- och underbefälsutbildning skola komma i åtnjutande av
understöd från V adstena krigsmanshuskassa. Norlin har icke — det har jag
poängterat från början mer än 360 tjänstgöringsdagar. Det fattas alltså
... '' -(gar. Vöre det da inte riktigt, när det bara fattas 40 dagar för att kunna
tillerkänna honom regelrätt underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa, att
lata honom tillgodoräkna sig den fortsatta tjänstgöringen hos statens järnvägar: Det

är dessutom så — och det vet ju utskottets ordförande lika bra som jag
— att den som har 15 tjänsteår och 400 tjänstgöringsdagar, enligt utskottets
praxis tilldelas understöd. Denne man har ju i 17 år 6 månader tjänstgjort
som indelt soldat. Dessutom har han en avsevärt lång tid tjänstgjort vid statens
järnvägar, och statens järnvägar, som äro så sparsamma, lia ju ändå
ansett honom värd en gratifikation av 500 kronor för denna tjänstgöring. Varför
skulle icke riksdagen kunna anse det vara riktigt att utöka detta belopp,
ela han faktiskt fortsatt att arbeta i statens tjänst efter tjänstgöringen som
indelt.

Jag bär ingen anledning att återtaga min hemställan örn bifall till det sista,
alternativa yrkandet i min motion.

Herr Lindley! Herr talman! Vännen Bäcklund är en av dem, som ha försökt
att rucka på de principer bankoutskottet gång efter annan har fastslagit
tor tilldelande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa till dessa indelta
soldater. Man har gått ned så långt som till att kräva endast 400 tjänstgöringsdagar
för medgivande av understöd: för att berättiga till understöd är
ju detta en mycket kort tid. Nu vill man pruta ned tiden ytterligare, ty det
finnes ju en hel del motionärer, som ha påyrkat understöd åt en samling personer,
vilkas namn finnas upptagna här i utlåtandet och som icke komma upp
till ens 400 tjänstgöringsdagar.

Den man, som det nu är fråga om, har ju efter att lia varit indelt soldat
tjänstgjort vid statens järnvägar och av den anledningen beviljats pension,
trots att hans sammanlagda tjänstetid inte uppgår till mer än 15 år. Nu vill
man dessutom skaffa honom ett extra understöd såsom f. d. indelt soldat, men
då antalet tjänstgöringsdagar inte räcker till, motiverar man framställningen
med att hail varit i statstjänst i sammanlagt 32 år. Men hur i all världen kan
det, bli 32 år, eini man till de 15 år han arbetat vid statens järnvägar lägger de
360 tjänstgöringsdagar han Ilar som f. d. indelt soldat Slå vi in på den vägen,
komma vi säkert att riva upp de principer, som vi här fått fastställda.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Om pension åt f. soldaten J. A. Norlin. (Forts.)

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag hade häromdagen vid behandlingen

av ett annat ärende tillfälle säga herr Lindley, att han alltid ställer sig avvisande
mot att ge småfolket pensioner, och som vi höra gör han det även i dag.
Det kan ju icke vara möjligt för en man, som är 70 år och dessutom sjuk och
oförmögen till arbete, att försörja sig på en gratifikation av 500 kronor. Jag
kan åtminstone inte tillägna mig den uppfattningen, och jag tycker, att inte
heller de övriga kammarledamöterna skulle kunna det.

Herr Lindley anklagade mig för att ha bragt ned det för understöds beviljande
erforderliga antalet tjänstgöringsdagar till 400. Ja, den anklagelsen tar
jag med jämnmod. Jag är t. o. m. nästan litet stolt över den, ty jag anser, att
det inte är mer än rätt, att man hjälper dessa gamla indelta soldater, som ju dö
undan och snart inte komma att besvära staten örn något ytterligare underhall;
det kommer ju inga nya till. Jag kan inte första, att det skulle vara sa farligt
att göra det.

Det har ju också tidigare sagts — och det borde herr Lindley veta ■ att man
drar ifrån tiden för rekryt- och underbefälsutbildningen för dessa indelta soldater,
och det är endast den återstående tjänstetiden de få tillgodoräkna sig.
I den kungl, författningen står det icke bara talat örn dagar, utan det star, att
de måste lia 15 tjänsteår och 600 tjänstgöringsdagar. Riksdagen och utskottet
ha emellertid satt ned det för understöds tilldelande erforderliga antalet tjänstgöringsdagar
till 400. I nyssnämnda författning, som riksdagen tidigare varit
med örn att godkänna, står det även talat örn tjänsteår, och då är det väl inte
så märkvärdigt, att jag använt denna beräkningsgrund och kommit till det resultatet,
att mannen har 17x/2 tjänsteår som indelt soldat.

Jag tycker, att det icke vore mer än rättvist att ge denne man något tor att
han varit indelt soldat i över 17 år, i synnerhet som han dessutom varit i statens
tjänst som banarbetare och förman i 15 år. Jag tycker icke, att man gör
honom rättvisa med att ge honom endast 500 kronor. Örn han bara hade varit
indelt soldat i V2 tjänsteår till eller haft ytterligare 40 tjänstgöringsdagar,
skulle han i egenskap av enbart indelt soldat varit berättigad till ungefär lika
stort understöd som han nu får fran statens järnvägar. Funnes det någon rättvisa,
borde han därför få något större understöd än det han nu har.

Herr Lindley: Herr talman! Jag blir arg, när jag hör herr Bäcklund nu
för andra gången •— den första var vid ett föregående plenum — påstå, att
jag ställer mig avvisande mot att bevilja fattiga någon hjälp. Nej, det gör jag
visst inte. Men å andra sidan anser jag det olämpligt att försöka vinna popularitet
■— vare sig lokalt eller inom vissa kretsar — genom att skänka bort
statens pengar åt de personer, som det här är fråga om, fastän de icke uppnatt
ett visst antal tjänsteår eller tillräckligt antal tjänstgöringsdagar. Det är mot
ett sådant tillvägagångssätt jag vill protestera, och jag tror inte att det gagnar
oss att fortsätta på den vägen. Att var och en, som i någon mån arbetat at
staten, förutom den ålderdomspension, som vi anse att varje medborgare bör
komma i åtnjutande av och som bör göras sa stor som möjligt, dessutom skall
tilldelas särskild pension för att han på ett eller annat sätt uträttat något arbete
för statens räkning. Skola vi sia in pa den trallen, skulle jag kunna trumma
fram flera tusen man. Alla dessa hamnarbetare t. ex., som ha lossat kol
för statens räkning, ha ju fast de kanske arbetat hos en och annan privat
arbetsgivare dock arbetat också för staten, men de fa ingen pension. Uch
tänk på alla dessa t. ex., som en gång i tiden kört posten. När postverket
självt övertog detta, fingo de inte någon pensjon. Vi krävde det icke, last de
voro medlemmar av vårt förbund, ty jag ansåg det oriktigt att kräva det.

Det är därför jag protesterar, när man säger, att jag skulle ställa mig ogin

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Örn pension åt f. soldaten J. A. Norlin. (Forts.)
mot att bevilja hjälp åt fattiga. Man kan på alla möjliga skäl framföra förslag
örn beviljande av sådana pensioner, men jag tror inte, att det är riktigt.
Vi böra inte skaffa oss popularitet genom sådana metoder. Kunna vi
inte skaffa oss popularitet på andra grunder, inte skola vi idka den sortens
trafik.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Bäcklund, att riksdagen
måtte medgiva, att förre soldaten och banarbetaren Johan Alfred Norlin finge
från och med den 1 januari 1936, inbegripet den till honom nu utgående årliga
gratifikationen å 500 kronor, beviljas en årlig pension av 852 kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bäcklund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Backlunds under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 5—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10. Om

åt

I en inom första kammaren väckt motion, nr 209, hade herr Nilsson, Bern-j.
hard, yrkat, att riksdagen måtte besluta att bevilja före detta soldaterna Anders
David Borg, Carl Johan Thelin och Johan Malkolm Lönn understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa att utgå enligt för sådant understöd gällande
grunder från den 1 juli 1936 under deras återstående livstid.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1:209, i vad den avsåge understöd åt förre soldaten vid
förutvarande Jönköpings regemente Johan Malkolm Lönn, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Utskottet har avstyrkt min motion
på denna punkt med den motiveringen, att Lönn, som det här gäller, icke skulle
vara i behövande omständigheter. Jag känner Lönns förhållanden synnerligen
väl. Han har varit en skötsam och duktig människa, men han är nu oförmögen

understöd
f. soldaten
M. Lönn.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Om understöd åt f. soldaten J. M. Lönn. (Forts.)
till förvärvsarbete och enligt ordförandens i fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämndsordförandens
intyg i behövande omständigheter.

Nu kan det icke komma i fråga att här göra något yrkande, ty man kan
icke ifrågasätta, att kammaren utan vidare skall gå emot bankoutskottet på
ett yrkande av en enskild motionär. Jag vill bara nämna, att örn Lönn lever
nästa år, kommer denna motion tillbaka, och jag hoppas då på bättre resultat.

Jag skall icke göra något yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 11—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 245, angående
överenskommelser med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
örn övertagande av kassornas rörelse, m. m.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 39, i anledning
a-v väckt motion örn viss ändring i tjänstepensionsreglementet för arbetare, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om visst till- Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning av väckta molägg
till tjän-i[oneT om visst tillägg till övergångsbestämmelserna i tjänstepensionsreglernjfm“>ientet
för arbetare.

arbetare. [ två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 203 av herr Forslund
samt den andra inom andra kammaren under nr 454 av herr Severin, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att i övergångsbestämmelserna rörande
tjänstepension för arbetare i statens tjänst skulle införas ett stadgande, enligt
vilket två tredjedelar av den tid, arbetaren innehaft anställning i statens tjänst
före pensionsreglementets tillämpning å honom, skulle tillgodoräknas honom
som tjänstetid för fastställande av pensionsbeloppet, samt att detta stadgande
skulle tillämpas retroaktivt från den 1 januari 1935. Utskottet, som införskaffat
utlåtanden över förevarande motioner från statens pensionsanstalt, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen, hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Samtliga i ärendet hörda myndigheter med undantag av järnvägsstyrelsen
hava på anförda skäl avstyrkt den i de föreliggande motionerna föreslagna
förbättrade tjänstårsberäkningen för arbetare, som varit anställda i statens
tjänst före ikraftträdandet den 1 januari 1935 av tjänstepensionsreglementet
för arbetare. De skäl, som av myndigheterna anförts mot införande av ändrade
regler i förevarande hänseende, synas utskottet vara bärande. Med hänsyn
härtill anser utskottet sig icke kunna biträda det i motionerna framställda
förslaget och får alltså hemställa, att förevarande motioner 1:203 och 11:454
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade avgivits av herrar Åkerberg, Lindley, Ström i Lidköping,
Lovén, Johansson i Sollefteå, Severin och Elmroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag hort hava följande lydelse:

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Örn visst tillägg till tjänstepensionsreglementet för arbetare. (Forts.)

»De hörda myndigheterna hava visserligen med undantag av järnvägsstyrelsen
avstyrkt motionen. Även örn icke heller utskottet finner sig kunna tillstyrka
motionen, torde dock enligt utskottets mening skäl föreligga att underkasta
de i motionen berörda bestämmelsernas verkningar en närmare undersökning.
Såvitt utskottet kan finna, synas med den tillämpade tolkningen av
ifrågavarande bestämmelser arbetare, vilka äro underkastade tjänstepensionsreglementet
för arbetare och i enlighet därmed få vidkännas pensionsavdrag,
kunna komma i en sämre ställning än arbetare, som åtnjuta pension enligt de
mera summariska regler som innehållas i Kungl. Maj :ts kungörelse av den
7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst. En arbetare, som är underkastad tjänstepensionsreglementet
för arbetare, kan, ehuru han fått vidkännas pensionsavdrag
och ehuru hans sammanlagda tjänstetid är längre än en arbetares, som icke fått
vidkännas pensionsavdrag, dock erhålla mindre pension, än den senare. Då en
dylik verkan påtagligen icke varit avsedd, finner utskottet skäl föreligga för
ett närmare övervägande av dessa bestämmelsers verkningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
av den av utskottet här ovan berörda frågan samt för riksdagen framlägga
det förslag, som därav kan föranledas.»

Herr Åkerberg: Detta är ett mycket invecklat fall Jag vill icke trötta
kammaren med någon redogörelse för de bestämmelser, som gälla och som äro
svåra att sammanhålla efter en muntlig redogörelse. De, som ha intresserat
sig för fallet, ha, förmodar jag, läst igenom handlingarna, och veta, hur saken
ligger till. Om jag hade kunnat framställa ett yrkande, skulle jag ändå vågat
mig på att lämna en redogörelse, men enligt vad jag hört av talmannen,
hyser han tveksamhet, huruvida proposition kan framställas på den reservation,
som jag och några andra av utskottets ledamöter tecknat vid betänkandet.
Jag vill ju gärna gå honom till mötes i det stycket och icke framställa
något yrkande örn bifall till reservationen men jag vill i alla fall säga,
att jag anser, att motionärerna ha fog för sin framställning, att de bestämmelser,
som gälla, med den tolkning, vederbörande myndigheter efter åtskillig
tvekan ha stannat vid, framkalla orättvisor och kunna leda till groteska resultat.

Med hänsyn till att yrkandet i reservationen ligger litet utanför yrkandet i
motionen och då talmannen därför anser, att tvekan kan råda, huruvida proposition
kan framställas, vill jag dock avstå från yrkande och i stället uttala
den förhoppningen, att motionen nästa år åter måtte väckas i denna form och
då av riksdagen bifallas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckt motion örn förhöjning av pensionsförmånerna
för viss lärarpersonal vid folk- och småskolor; samt

nr 42, i anledning av väckt motion om rätt till familjepension för vissa folkskollärare,
som avgingo med tjänstepension under år 1919.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Orri billigare
biljettkostnader
för sjöfolk
vid vissa
resor.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre
bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av väckt motion angående egnahemsväsendets organisationsformer; nr

54, i anledning av väckta motioner örn bemyndigande för Kungl. Majit
att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar;

nr 55, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till 10 § i lagen örn allmänna
vägar;

nr 56, i anledning av Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående vissa
åtgärder till befrämjande av mejerihanteringen jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av det i
statsverkspropositionen för budgetåret 1936/1937 upptagna anslaget till åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till återbäring
av viss del av erlagd stämpelavgift för John och Antonie Rettigs museifonder
till Gävle stad; samt

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
vid navigationsskolan i Göteborg S. A. G. Svensen Melbye att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till beredande av billigare biljettkostnader för
sjöfolk vid resor till och från hemorten i vissa fall. ;»

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 195 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till
beredande av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från hemorten
i vissa fall för budgetåret 1936/1937 under tionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 50,000 kronor, att utgå enligt de bestämmelser Kungl. Maj :t
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen förordade grunder
kunde finna gott meddela.

Reservation hade anförts av herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Fredrikstad,
Strindlund, Svensson i Grönvik och Aronson, vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Nilsson, Alexander: Herr talman! Då jag är en av reservanterna i
denna fråga, skall jag be att få förklara, varför vi icke gått med på utskottets
hemställan, utan yrkat avslag på densamma.

Här är det nu fråga örn att för beredande av en särskild förmån av fria resor
åt sjömän bevilja ett anslag på 50,000 kronor. Det heter i utlåtandet, att
det skall vara för semesterresor m. m. Ja, jag undrar, vilken annan yrkes -

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Örn billigare biljettkostnader för sjöfolk vid vissa resor. (Forts.)
grupp som får sina semesterresor betalda av staten till, såsom det här föreslagits
av dessa, 50 procent. Dessa sjömän ha för övrigt icke numera
det allra värsta arbetet, utan ett rätt lindrigt arbete. Förr i världen hände
det många gånger, att de voro utsatta för faror och hade ett hårt slit. Men
våra sjömän nuförtiden behöva dock icke räkna med samma arbete som då man
hade segelfartyg. De kunna därför icke anses vara de sämst lottade. Därför
menar jag, att staten ej bör slå in på den vägen att ge dem en sådan
extra förmån. Konsekvenserna kan man tänka sig: får den ena yrkesgruppen
bidrag av staten till sina resor, komma säkerligen alla andra yrkesgrupper att
för sina semesterresor begära statsbidrag. Visserligen heter det i utlåtandet,
att man icke behöver vara ängslig för att detta prejudikat skall kunna åberopas
till stöd för liknade framställningar från andra yrkesgrupper, men det
tror jag ej, utan få några denna förmån, vilja nog också alla andra ha densamma.

Det säges också på ett ställe i utlåtandet, att de engelska sjömännen genom
avtal med järnvägarna erhållit rätt till nedsättning i biljettpriset. Ja, det
finnes också i Sverige yrkesgrupper, i vilkas avtal det ingår, att de få resa
billigare på grund av överenskommelse med järnvägarna, och hade man gått
den vägen, hade man sluppit frågan örn att staten med direkta understöd
skulle bidraga till dessa semesterresor.

Beträffande för övrigt sjukdomsfall och sådant äro rederierna förbundna till
att bekosta resan till hemorten och även resan till anställningsorten, örn sjömannen
befinner sig på annan plats, då han blir kallad. Det heter också i
motiveringen, att rederierna få ersätta sjömännen för dessa resor. Alltså är
det här närmast fråga örn semesterresorna för att hälsa på i hemmen. Jag
kan meddela, att inom utskottet påpekades, att för gifta personer, som lia
sin hemort långt inne i landet, borde, där ingen båtlägenhet finnes, kunna beredas
fria järnvägsresor hem. Det vore verkligen behjärtansvärt, att dessa, som
ha familj, kunde på något sätt erhålla hjälp till hemresan, men jag tror, att
rederierna gå så långt, att de låta sjömännen få följa med även sådana båtar,
där de icke tjänstgöra, nästan för ingenting till den hamnstad, som ligger hemorten
närmast. Därför kan jag icke förstå, varför dessa 50,000 kronor skola
beviljas.

Herr talman! Utan vidare utläggning yrkar jag bifall till reservationen
och avslag på utskottets hemställan.

Herr Nordborg: Herr talman! Det finnes en viss sanning i vad den ärade
talaren nyss framhöll, att det givetvis ligger en fara i att bevilja en viss yrkesgrupp
en förmån av sådan art som denna, men på samma gång anser jag,
att då det gäller sjöfolket, står detta i sådan särställning, att det knappast
skall vara möjligt för någon annan medborgargrupp att komma med liknande
skäl för bifall till en dylik framställning.

Man får se saken så, att sjöfolket betalar skatt som andra medborgare, men
har ganska litet fördelar av denna skatt, örn man jämför sjöfolket med folket
i land. Sjömännen äro ju borta långa tider. De lia då varken nytta av gatubelysning
eller dylikt, ty på Nordsjön eller på Atlanten brinna inga gatlyktor
för dem. Det är många förmåner, de gå miste örn, och då man nyligen
förgäves har försökt att genom reformer i skattesystemet underlätta för sjöfolket
att betala sina skatter, måste man ju erkänna, att det vöre rättvist att
i stället bereda dem någon annan förmån.

Det finns även andra synpunkter som hiir kunna anföras. Då sjöfolket blir
avmönstrat i svenska hamnar, är det givetvis till stor fördel, örn de under den
tid, do vänta på hyra, kunna uppehålla sig i hemorten. Genom att man kan

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Örn billigare biljettkostnader för sjöfolk vid vissa resor. (Forts.)
skaffa sjöfolket tillfälle till billig hemresa, kari man förvänta, att de mera
allmänt resa hem under väntetiden. På det sättet komma de också att använda
sina hopsparade penningar i större utsträckning i hemorten. Det kan
ju inte vara annat än något som man måste sträva efter, ty hemorten får
ju taga hand örn sjöfolket i nödens stund. Det är därför inte mer än rätt,
att de göra av med sina slantar så mycket som möjligt i hemorten.

Detta står också i full överensstämmelse med statens tidigare åtgärd att inrätta
förhyrningskontor. Om sjömannen anmäler sig på ett sådant förhyrningskontor,
tager man hans adress och underrättar honom, då tiden kommer,
att han kan förvänta hyra. På så sätt kan mannen lugnt stanna i sitt hem,
tills han får sådant besked. På det sättet slipper han också att gå i hamnarna
och förstöra sina pengar.

Riksdagen har ju också tidigare uttalat sig ganska välvilligt i denna fråga
och rent av i sin motivering i en skrivelse till Kungl. Maj :t framhållit, att det
vore önskvärt till och med, örn man kunde bereda sjömännen några lättnader
i detta fall.

Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Alexander, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, rösta

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckt motion angående tullen å kortregisterskåp; och
nr 27, i anledning av väckt motion örn viss jämkning i tulltaxans bestämmelser
om impregnerad presenningsvävnad.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Äng. ökat Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning av väckt
tullskydd för motion örn ökat tullskydd för kappsäckslås, attachélås m. m.

taPP^a^lds £ detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen I: 16 av herr Bernhard Nilsson, besluta, att tulltaxan skulle från

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Ang. ökat tullskydd för kappsäckslås m. m. (Forts.)
och med dag, som Kungl. Maj :t bestämde, i nedan angivna delar hava följande
ändrade lydelse:

Tull

för 100 kg
kronor

Las, ej särskilt nämnda, även med tillhörande nycklar, samt
dörrstängare:

864 ---------------------

932 -----------------------

932 V2 Kappsäcks-, koffert-, portfölj- och portmonnälås; ävensom

reseffektbeslag, andra än väskbyglar................ E 100: •—-

Reservation hade anmälts av herrar Björnsson och Björklund, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

o Herr Björnsson: Herr talman! Tullar intressera inte folk i allmänhet i
vara dagar, och det är ganska lättförklarligt. Jordbrukets viktigaste tullar
spela numera icke någon roll, sedan man genom importregleringar och licensavgifter
i administrativ ordning sörjt för skydd åt jordbruket. Industrier,
som arbeta på hemmamarknaden, ha under den kritiska tiden haft god hjälp
av vår penningpolitik, och numera är naturligtvis konjunkturförbättringen en
faktor att räkna med, som gör att tullkraven äro mindre befogade. Men det
framställes regelbundet tullkrav från enskilda intressenter, och jag tror, att
det skulle vara klokt, att man ägnade även dessa detaljspörsmål större intresse
än i allmänhet sker.

Här föreligger nu en motion om förhöjning av tullen på vissa artiklar, som
äro halvfabrikat för reseffektindustrien. Vi ha troligen icke på något håll
inom riksdagen numera några så där klart formulerade principer för vår tullpolitik,
men man skulle väl kunna säga,, att man i gott samförstånd har varit
med om att rätta till tulltekniska oformligheter, vare sig de funnits i tulltaxan
fran början eller kommit att framstå som sådana på grund av den
tekniska utvecklingen. Vidare har man också i gott samförstånd varit med
örn tullförhöjningar, där man kunnat räkna med, särskilt under en intensivare
arbetslöshetsperiod — vars värsta skede vi nu lyckligtvis ha bakom oss —
ett verkligt tillskott i arbetstillfällen utan att skada andra legitima intressen.
Man har i varje fall aldrig underlåtit att försöka skaffa sig den utredning
till sakfrågans belysning, som statt att erhålla. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att detta bevillningsutskottets utlåtande så till vida är
märkligt, att man däri saknar utlåtanden från kommerskollegium och generaltullstyrelsen.
Jag vet, att det har gjorts en framställning hos Kungl. Maj :t i
samma riktning, som den, som nu motionsvis framförts i riksdagen. Kungl.
Maj :t har icke ansett denna framställning böra föranleda till någon åtgärd,
vilket Kungl. Maj :t givetvis ej har gjort utan att höra kommerskollegium och
generaltullstyrelsen. Man torde sålunda på mycket goda grunder kunna utgå
från att dessa ämbetsverk lia avstyrkt en framställning örn tullförhöjning.

Det förhåller sig ju så, att värdet av dessa varor, örn jag fäster mig vid de
varor, som falla under statistiknummer 1531, torde uppgå till ungefär 3 kronor
per kg. Vi ha en tull av 50 öre per kg, alltså en tull, som utgör ungefär
procent av varans värde. Detta är en tullsats, som man anser vara
rimlig för vad man kallar ett lågprotektionistiskt land. Nu begär man
tullens fördubbling. Man kommer således upp till en tullsats av i runt tal 30
—33 procent eller något dylikt, och bevillningsutskottet har icke ansett nödigt
att göra någon utredning angående de intressen som kunna skadas genom
bifall till denna motion.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Äng. ökat tullskydd för kappsäckslås m. m. (Forts.)

Jag har därför ansett mig böra reservera mig mot utskottets förord. Personligen
kan jag, uppriktigt sagt, knappt förklara den relativa enhälligheten
i bevillningsutskottet, på annat sätt än att motionärens ställföreträdare i bevillningsutskottet
— han tillhör själv utskottet, men hade icke tillfälle att närvara
— talade så vackra och vänliga ord örn dem, som sitta och arbeta med
dessa kappsäckslås och därmed jämförliga varor, att utskottets ledamöter i
övrigt i stort sett glömde att tänka på dem, som skola spika fast kappsäckslåsen
på kappsäckarna, och när folk kommer in i känslotänkande, studsa ju
kalla och krassa ekonomiska förnuftsskäl mot detta.

Jag har velat säga, herr talman, att på grund av den bristande utredning,
som föreligger, och då goda sannolikhetsskäl tala för att ansvariga myndigheter
avstyrkt detta tullkrav, yrkar jag avslag på den föreliggande motionen,
d. v. s. avslag på bevillningsutskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bernhard: När herr Björnsson yrkade avslag på bevillningsutskottets
hemställan, motiverade han detta med att utredningen i det föreliggande
ärendet skulle vara mycket bristfällig, i det att vissa myndigheter
icke voro hörda. Jag vill för min del säga, att jag tror, dels att utredningen
på denna punkt klart visat, hur litet fördyrande den föreslagna tullförhöjningen
inverkar på priset å de reseffekter, för vilka ifrågavarande lås skola
användas, och dels att utredningen rörande förhållandet mellan det utländska
konkurrenspriset och produktionspriset här i landet för ifrågavarande lås givit
utskottet goda skäl att tillstyrka motionen.

Herr Björnsson nämnde också, att Kungl. Maj :t skulle ha lämnat en framställning
i samma riktning utan åtgärd. Om så skett är detta sannolikt beroende
på att motionen väcktes, innan Kungl. Maj :t hann fatta ståndpunkt till
frågan. Jag talade med handelsministern örn denna sak, när riksdagen samlades
här i vintras, och han sade då till mig, att det vore lämpligt att motionsvägen
gå fram med frågan och få den avgjord av riksdagen. Den sannolika
anledningen till att Kungl. Majit lämnat framställningen utan åtgärd
synes mig därför vara, att Kungl. Majit visste, att riksdagen kunde fatta
ståndpunkt till ärendet utan Kungl. Maj :ts medverkan på detta stadium.

När nu herr Björnsson talar örn att en tullhöjning skulle kunna påverka
arbetsmöjligheterna för dem, som »spika på», som han uttryckte sig, dessa
lås, vill jag nämna, att priset per dussin för dylika kappsäckslås är kronor
1:45. Tyskarna sälja s. k. attachélås, som det talas om i betänkandet, här i
Sverige för 1 krona per dussin och en annan sorts lås för 90 öre per dussin.
En tullhöjning kan således inte komma att så mycket påverka priset på den
färdiga produkten, och fabrikanten har också nämnt detta i en skrivelse, där
han talar örn att den förhöjning av priset på en färdig kappsäck t. ex., som
skulle uppkomma genom en tullhöjning av ifrågasatt slag, endast skulle uppgå
till 14—15 öre.

Jag vill dessutom nämna, att den fabrik, som tillverkar dessa lås, i alla
fall sysselsätter mellan 40 och 50 arbetare, och det är väl också lämpligt, att
de människorna ha något att göra.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för knappar av
stennöt eller palmadum; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för tygskor med
lädersula, om tilläggstull för tofflor samt örn minskat tullskydd för sammet,
belagd med vadd, som fastsatts genom stickning eller på annat sätt.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av väckt Äng. befrielse
motion angående befrielse för mindre bemedlade uppfinnare från erläggande av tran Pate™}-vissa patentavgifter. mindre 17-

Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Karlsson i Gränges-medjflde UPPberg
m. fl. väckt motion, nr 155, hade utskottet i förevarande utlåtande hem- !tnnareställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville föranstalta örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning mindre
bemedlade uppfinnare borde befrias från erläggande av ansöknings- och utfärdningsavgifter
vid sökande och beviljande av patent, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunda giva anledning.

Reservation hade avgivits av herrar Wohlin och Ekströmer, vilka yrkat avslag
å förevarande motion.

Herr Wohlin: Herr talman! Motionärerna i denna fråga i all ära, men

det kan hända de allra bästa riksdagsmän, det kan hända oss alla och det har
hänt mig själv, att man understundom skriver på motioner av ett innehåll, som
är tämligen besynnerligt. I det föreliggande fallet hyser jag meningen, att
motionen icke borde föranleda någon riksdagens skrivelse.

Det ärende, som här är före, har varit föremål för den s. k. patentlagstiftningskommitténs
ingående bedömande för något mera än ett tiotal år tillbaka,
och de skäl, som denna kommitté -— som sysslade med hela frågan örn det svenska
patentväsendet -— angav för avvisande av den här föreliggande tanken örn
något slags möjlighet att genom intyg av mer eller mindre obestämt slag erhålla
en nedsättning i de patentavgifter, som kallas ansöknings- och utfärdningsavgifter,
dessa skäl äro i denna dag lika starkt bärande, som på den tiden,
då de av patentlagstiftningskommittén utvecklades. Kammarens ärade ledamöter
finna av referatet över kommitténs betänkande, huru kommittén underströk,
vilket alltjämt är riktigt, att dessa avgifter icke kunna spela någon
större roll i jämförelse med övriga kostnader för uppfinningens exploatering;
att det med säkerhet kan antagas, att det skall vara endast i ytterst sällsynta
undantagsfall som det skall visa sig omöjligt för den, vilken gjort en uppfinning,
värd patentskydd, att kunna uppbringa den summa, varom är fråga; att
man icke kan få någon klarhet uti, huruvida det skall vara ett intyg av offentlig
myndighet att vederbörande är så i brist på medel, att han överhuvud taget
icke kan åvägabringa det lilla belopp, som det gäller, eller det skall vara ett
allmänt hållet intyg om medellöshet av någon myndighet eller person i tjänsteställning,
i vilket senare fall svårigheterna också bliva högst avsevärda och
det hela kommer att bli ett svårhanterbart förfaringssätt, samt slutligen och
framför allt — och det är min viktigaste synpunkt i detta fall — att avgiftsfriheten
huvudsakligen komme att tillgodonjutas för de mindervärdiga ansökningarna,
varmed man skulle motverka ett av syftena med ansökningsavgiften,
nämligen att verka återhållande i fråga örn sökandet av patent å rena obetydligheter
eller absurditeter.

Nu veta alla, att det finns ett livligt intresse i detta land för uppfinnarverk -

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Äng. befrielse från patentavgifter för mindre bemedlade uppfinnare.

(Forts.)

samhet, och om man ser på vårt patent- och registreringsverks arbete finner
man en balans på tusentals mål, som verket har att handlägga och som i stor
omfattning gälla uppfinningar, vilka äro praktiskt taget dödfödda från början,
men vilkas handläggning kostar mycket arbete inom verket, och som
gjort, att verkets arbetskraft tid efter annan måst betydligt förstärkas. Att
bibehålla denna anspråkslösa avgift, som det här gäller, förefaller mig vara
en helt naturlig liten spärr emot rena okynnesansökningar och framställningar,
som basera sig på vederbörandes kompletta oförmåga att bedöma sina egna
uppfinningars betydelse. Att här införa ett prövningssystem skulle än ytterliga
öka verkets arbetsbörda. Verket självt har visserligen genom sin s. k. besvärsavdelning
icke direkt motsatt sig en riksdagsskrivelse i ämnet, men det
framgår av besvärsavdelningens uttalande, liksom överhuvud taget av allt vad
som förekommit i detta ärende, att hela frågan är av icke bara underordnad
eller praktiskt taget ingen betydelse utan även att, örn man skulle komma in
på dessa linjer, det skulle vara till skada för det ämbetsverk det gäller och
dessutom till skada för de uppfinningar, som hava något framtidsdugligt uti
sig. Slutligen har statsverket som bekant i särskild ordning anslagit ganska
avsevärda medel för att hjälpa de svenska uppfinnarna. Det är åtskilliga tusen
kronor, som för detta ändamål ställts till disposition för bistånd till dem vid
uppfinningarnas utarbetande, och vid sådant förhållande förefaller det mig
både strida mot god administrativ ordning och ej heller hava, som jag nyss
sagt, någon praktisk betydelse att skriva och begära en utredning i detta
ärende.

Jag hemställer, herr talman ■—• då jag dessutom anser, att de åberopade erfarenheterna
från Danmark snarare tala emot än för en utredning av detta
slag -— om avslag å föreliggande hemställan örn en utredningsskrivelse.

I detta anförande instämde herr Nylander.

Herr Åkerman: Lagutskottets majoritet har ansett, att vi borde tillmötesgå
denna motion, då det inte begäres mera än en utredning och man hoppas, att
det därigenom skall komma i dagen några erfarenheter, som göra, att saken
ställer sig något annorlunda än den gång, då patentlagstiftningskommittén avgav
sitt avstyrkande utlåtande. Det är nu 15—16 år sedan dess. Mycket har
ju ändrats från den tiden, och bland annat ha även dessa avgifter ändrats. De
uppgå inte längre till några tiotal kronor, utan till hundra kronor tillsammans,
och det är i alla fall en slant, som kan ha betydelse för en fattig uppfinnare.

Det kan väl inte bli så svåra följder av ett bifall till detta förslag som den
föregående ärade talaren har påpekat för oss här, då flera andra länder, som i
detta avseende äro före oss — örn det nu kan kallas för att vara före -— ju
prövat saken. Hur det är exempelvis i Danmark, där saken är prövad, känner
man inte mycket till, och patent- och registreringsverket, som hörts örn motionen,
har påpekat, att det kan vara intressant att få veta, hur frågan ställer sig
i andra länder, särskilt Danmark. Jag tycker inte, att patent- och registreringsverket
skulle ha skrivit så, örn inte ifrågavarande förhållanden i dessa
länder kunnat vara av något intresse för oss. Men det är alldeles riktigt, att
allting kan missbrukas, som herr Wohlin nämnde, och det är möjligt, att denna
avgiftsbefrielse kan leda till att det blir en del misslyckade patentansökningar,
som komma att vålla besvär till rakt ingen nytta.

Jag vill emellertid erinra om att det nu finns något som kallas för uppfinnarekontoret,
och det är inte otänkbart, att den blivande utredningen kan
ge vid handen, att man på något sätt skulle kunna begagna sig av detta upp -

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Äng. befrielse från patentavgifter för mindre bemedlade uppfinnare.

(Forts.)

finnarekontor för att få de intyg klarlagda, som behövas för att kunna bevilja
de eftergifter, som det här är fråga om.

Allt som allt Ilar utskottet inte velat ställa sig helt avvisande, utan tyckt,
att man ju kunde tillmötesgå motionärerna med att gå med på en utredning,
som själva patent- och registreringsverket inte har velat sätta sig emot, utan
tvärtom ansett sig kunna vara med om.

Under sådana förhållanden ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag ber örn överseende att jag tar kammarens
uppmärksamhet i anspråk några ögonblick i denna ganska obetydliga
fråga. Men eftersom jag från det praktiska livet känner litet till de förhållanden,
som det här rör sig örn, och såsom representant för näringslivet, anser
jag mig böra säga några ord i frågan.

Det märkvärdigaste med denna motion synes mig vara, att motionären för
att motivera sin framställning måste gräva upp ett dokument som är bortåt
femtio år gammalt. Han åberopar nämligen en skrivelse, som i början på
1890-talet avgavs av ingen mer och ingen mindre än vår berömde polarflygare
Andrée. Jag betvivlar ingalunda, att de förhållanden, som då rådde, överensstämde
med skrivelsens innehåll, men vi veta ju alla, att tiderna ha förändrat
sig litet och till och med rätt mycket på de sista femtio åren, och jag
måste avgjort bestrida, att förhållandena äro likadana nu som de voro då.

Om vi gå till Andraes skrivelse, finna vi, att han i sådana där litet sentimentala
ordalag, som dåtidens samhällsförbättrare gärna använde, talar örn
den fattiga arbetaren, som i brist på pengar till patentavgifter hindras att
med tro och kraft fullfölja sin idé och därför förlamas i sin lust att göra uppfinningar.
Det är möjligt, att det var så på den tiden, men, mina herrar, jag
undrar, om det är någon, som tror, att det finns en enda arbetare här i Sveriges
land, som inte utan några större svårigheter skulle kunna driva upp femtio
kronor för att skydda ett patent, som han tror på, helst som han, såsom
herr Wohlin också nämnde, ju kan få hjälp av det statsunderstödda patentkontoret.
Och sedan han val fått sitt patent skyddat, kan han visa det för
vem som helst, utbjuda det till vem som helst och få pengar på det till fortsatta
avgifter eller, örn han vill, sälja det.

I den där gamla skrivelsen talas det också om risken för att patenträtten
blir honom fråntagen, men jag får säga, att den där illistige och elake fabrikschefen,
som lurar från den fattige och trohjärtade men snillrike arbetaren
hans livs ide, den förekommer väl mest i filmen eller i enklare söndagsskoleberättelser
i verkligheten finns han nog inte. Min bestämda övertygelse
är, att ej en enda uppfinning av värde går förlorad genom att denna avgift
finnes.

Icke desto mindre skulle jag naturligtvis inte lia någonting emot att den
borttoges, örn det inte vore för en annan sak, sorn också herr Wohlin berörde,
och det är, att man skulle släppa loss dessa, jag kan säga tusentals, okynnesuppfinnare
och sådana där misskända genm, som det finns så förfärligt gott
örn Ilar i landet. Jag har själv varit utsatt för sådana där förslag. En person
kom till mig och bjöd ut en mycket sinnrik apparat, som ovillkorligen garanterade,
att några flygolyckor inte längre skulle förekomma. Och man kan
få förslag på underliga knappar och allt möjligt annat, för att inte tala örn
alla de projekt, som förekomma inom ens egen bransch.

Jag tror, sorn sagh att näringslivet icke på något sätt skulle vinna genom
att alla dessa »uppfinningar» skulle släppas loss, utan tvärtom tror jag, att
det vore lyckligast för dem att, få förbliva i sin obemärkthet.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Äng. befrielse från patentavgifter för mindre bemedlade uppfinnare.

(Forts.)

Beträffande Danmark, där man har genomfört denna lindring i patentavgifterna,
är nog förhållandet inte detsamma som här. Danskarna äro nämligen
inte så roade av uppfinningar. Här i Sverige äro vi ju kända för att nästan
varenda människa skall syssla med dylikt, och jag är orolig för, att örn denna
avgift kommer bort, blir det en sådan flod av patentanspökningar, att patentverkets
vackra och välproportionerade hus kanske skulle få byggas _ på med
både en och två våningar för att man skulle få rum med all extra behövlig personal,
vars tid kommer att upptagas med det ofruktbara arbetet att avliva sådana
bär för näringslivet obehövliga snillefoster.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Klefbeck: Den siste ärade talaren gav mig en viss kritik. Han kallade
mig och kamraterna i utskottet för sentimentala samhällsförbättrare, och det
kan väl hända, att jag alldeles särskilt får taga det åt mig, men^jag anser det
inte vara så förfärligt förklenande ■—- detta endast sagt i förbigående.

Jag tror, att de båda opponenterna genom att driva sin sak så intensivt
hava skjutit över målet och att de i själva verket hava bevisat mera än vad
de egentligen kunna stå för.

Yad först beträffar farhågorna för att, örn det här förslaget skulle gå igenom,
alla möjliga mindervärdiga ansökningar skulle komma in rörande rena
absurditeter, eller, som herr Ekströmer sade, att en mängd misslyckade genin
skulle släppas loss, så förstår jag inte, hur de goda reservanterna kunna föra
ett sådant resonemang. Yi ha tvärtom inom utskottet försökt förebygga en
sådan utveckling. Vi ha nämligen alldeles bestämt sagt ifrån, att vi vilja, att
man vid en utredning alldeles särskilt skall försöka skapa såvitt möjligt betryggande
garantier mot en dylik följd av lättnaderna i avgiftsskyldigheten,
och vi ha dessutom, såsom utskottets ordförande framhöll, räknat med att vi av
uppfinnarekontoret i fortsättningen skulle få förmånen av åtskilligt värdefullt
bistånd. Detta kontor arbetar ju både för att försöka förmå eventuella uppfinnare
att avstå från att driva mindervärdiga experiment och för att i stället
tekniskt hjälpa fram sådana uppfinnare, som komma med något verkligt gott
uppslag. Och det vore väl meningen, att detta uppfinnarekontor i fortsättningen
skulle, som jag sade, stå till tjänst för uppfinnare, så att en sådan utveckling,
som man här befarar, inte skall komma till stånd.

Yad sedan beträffar svårigheterna för en fattig uppfinnare att kunna exploatera,
sin uppfinning, hava de båda reservanterna bestritt, att en sådan person
skulle kunna löpa den risken att inte kunna föra fram sitt projekt. Jag
vill då till att börja med påpeka, att de ifrågavarande avgifterna numera inte
äro så små. Det utgår först en ansökningsavgift på 50 kronor och sedan en
utfärdningsavgift av 50 kronor, vartill kommer stämpelavgift på patentbrevet.
Jag vågar inte vara lika säker som reservanterna och säga, att det inte
kommer att visa sig i något enda fall, att en person, som har en betydelsefull
idé, inte skall kunna exploatera denna. Jag tror visst, att det kan vara
riktigt, om det är en person, som har den förmånen att arbeta hos en framsynt
industriidkare, vilken både är angelägen om att hans industri skall gå
framåt och som även vill stödja de honom underlydande, som hålla på med
att experimentera. Men det finns ju tydligtvis även uppfinnare, som leva
under andra förhållanden, som inte åtnjuta dessa förmåner och som kanske
både en och annan gång skulle befinna sig i den ställningen, att det inte bleve
möjligt för dem att föra igenom sina förslag. Inom utskottet ha vi haft en
stark känsla av att, när själva patent- och registreringsverket, som har hand

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Ang. befrielse fran patentavgifter för mindre bemedlade uppfinnare.

, . o . (Forts.)

r?1 *t®ssa saker, inte har något att erinra emot en sådan utredning som här
föreslås, vi inte borde resa motstånd emot förslaget, utan i stället, i den mån
vi kunna, hjälpa dem, som vilja komma fram.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! I likhet med den föregående ärade talaren
nar jag det intrycket, att reservanterna gjort sig skyldiga till, jag vågar
nästan säga, överdrifter i sin argumentering till förmån för den uppfattning.
eje här företräda. Jag tycker, att det är något vågat att bestämt uttala, att
det inte gives en enda uppfinning, som går förlorad på grund av svårigheter
att erlägga patentavgifter, och jag vill inte underskriva, vad den ene av reserVÄrif
- i u^aJade> nämligen det att, örn man ginge in för någon sorts avgiftsbefrielse,
skulle resultatet bli, att patent- och registreringsverket hade att
bygga pa en å två våningar för att kunna härbärgera de omotiverade patentansoknmgar,
som då skulle strömma in.

Herr Wohlins skäl emot bifall till denna motion var dels. såvitt jag förstod
honom rätt, att det skulle bli så utomordentligt svårt att pröva, huruvida för
V1if n i sa< an niedellöshet förelage, att sökanden borde befrias från avgifter,
och dels att patentverket vore så arbetsbelastat, att av sådan anledning den
prövningen inte borde åläggas detsamma. Det är ju dock rätt underligt att
patentverket, som anmodats att yttra sig i ärendet och genom sin besvärsavdellung
av8''lvlt sådant yttrande, inte på något sätt antyder, att enligt dess uppfattning
några dylika skäl emot motionen skulle föreligga. Detta besvärsavdelningens
yttrande är för övrigt inte stympat i utskottsutlåtandet utan i sin
helhet där återgivet.

Herr Wohlin föll sedan tillbaka på patentlagstiftningskommittén, som så
sent som ar 1919 avgivit sitt utlåtande, och försäkrade, att de skäl, som patentiagstiltningskommittén
då anförde emot viss befrielse från erläggande av
patentavgifter allt fortfarande gällde. Ja, det är möjligt, att de skälen allt
fortfarande gälla, men det förhåller sig dock så, att kommittén noga övervägde
huruvida inte sådan avgiftsbefrielse, som här ifrågasättes, verkligen kunde
medgivas.

Sedan är det en annan sak, som i debatten inte omnämnts, och det är att
medan de avgifter, som motionen tagit sikte på, belöpa sig till 110 kronor
understundom 135 kronor, motsvarande avgifter vid den tidpunkt, då patentlagstiltningskommittén
avgav sitt utlåtande, utgjorde allenast 20 kronor. Följaktligen
kan det nu föreligga andra utgångspunkter för en omprövning av
detta .spörsmål,, och detta alldeles oavsett den omständigheten att patentlagstiltningskommitten
foreslog viss höjning av dessa sistnämnda avgifter.

,• ^ aS V10. sa PaPeka> a^t utskottet vid sitt ställningstagande varit synnerligen
försiktigt. Utskottet säger inte, att en sådan avgiftsbefrielse, varom här
talas, skall komma i fråga, utan utskottet säger, att det bör undersökas, huruvida
och i vilken utsträckning mindre bemedlade uppfinnare må befrias från
erläggande av dessa avgifter. Det förefaller, som örn det skulle vara utomordentligt
goda skäl för en så försiktig framstöt i anledning av den föreliggande
motionen.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att stödja det yrkande, som framställts
av herrar Åkerman och Klefbeck.

. Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
\ C,n,,ei1.„ mecj de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
lillan till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
Första kammarens protokoll 1986. Nr 21. o

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Äng. befrielse från patentavgifter för mindre bemedlade uppfinnare.
(Forts.)

saint vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Wohlin och Ekströmer begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att elter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpa, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ekströmer begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsappaTat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 43.

Därjämte hade 9 ledamöter förklarat, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 246, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och .

nr 247, angående återuppförande av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott
m. m.

Äng. grunderna
jör
statsbidrag till
avlöning av
fjärdingsmän
m. fl.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckta
motioner örn ändrade grunder för statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare
vid polisväsendet.

I två likalydande, till lagutskott hänvisade motioner, nr 89 i första kammaren
av herr Gustaf Björkman och nr 351 i andra kammaren av herr Larsson
m. fl. vilka motioner behandlats av första lagutskottet, hade hemställts,
att riksdagen ville för sin del besluta, att 15 § 2 morn. lagern den 6 juni 19 5
örn polisväsendet i riket skulle erhålla följande ändrade lydelse.

2. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet,
vilken anställts för landstingsområde, så ock till kostnaden för avlöning av
den, som i polisdistrikt, varom i 1 § 1 morn. tredje stycket förmåns, innehar
eller uppehåller ordinarie eller icke ordinarie befattning, bidrager statsverket
med hälften. Efter enahanda grund utgiver statsverket bidrag till landstings
eller dylikt polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp
samt för sjukvård, som må tillkomma för landstingsområdet eller i polisdistriktet
anställd befattningshavare vid skada, som i tjänsten åsamkats honom.

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Ang. grunderna för statsbidrag till avlöning av fjärdingsmän m. fl. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville föranstalta om utredning angående möjligheten att åvägabringa likställighet.
i fråga örn statsbidraget till avlöningen av befattningshavarna i sådana
polisdistrikt, som avsåges i 1 § 1 mom. tredje stycket av lagen örn polisväsendet
i riket, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Ekströmer, Olsson
i Mellerud och Johnsson i Kalmar på åberopade grunder hemställt, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer: Jag är litet förlägen,, herr talman, över att i dag behöva
omedelbart yttra mig en gång till, i synnerhet som jag här på förstakammarsidan
i utskottet blivit ensam reservant, men det kan inte hjälpas: jag har
inte kunnat låta övertyga mig av vare sig motionärernas eller utskottets motivering.
Tvärtom anser jag, att ett bifall till denna motion skulle innebära ett
steg bakåt i den utveckling, som statsmakterna tydligt uttalat såsom önskvärd,
och jag skulle tänka mig, att de, som ha att göra med ordningsväsendet här i
landet, i allo dela min uppfattning.

När 1925 års polislag genomfördes, skedde detta bl. a. för att råda bot på
de gammalmodiga polisförhållanden, som rådde på landsbygden och som ej
alls motsvarade vad den allt livligare samfärdseln ute i bygderna krävde. De
där gamla fjärdingsmannen, som bara hade detta uppdrag som en bisyssla,
fyllde inte alls de krav, som man med skäl kunde ställa på landsbygdens polismän,
utan det ansågs, att det skulle behövas kvalificerat folk, som helt och
hållet bleve sysselsatta med sm tjänst. Men dessa nya fjärdingsmän blevo
givetvis litet dyrare, och därför ansåg man, för att inte kommunerna och polisdistrikten
skulle allt för hårt betungas, att statsbidraget till deras avlöning
skulle höjas till 50 procent, under det de kommuner och polisdistrikt, som ville
lia kvar den gamla ordningen med de gamla hemvävda fjärdingsmännen, skulle
få ha kvar sina 20 procent. Detta synes mig vara mycket klokt. De moderna
kommunerna fingo hjälp till sitt moderniseringsarbete, under det de mera gammalmodiga
fingo ha det som de hade det förut.

. Nu vilja emellertid motionärerna, att denna åtskillnad i fråga örn statsbidraget
skall utjämnas och att alitsa även ett polisdistrikt, som har kvar sina
gamla fjärdingsmän, skall få 50 procent i statsbidrag. Detta motiveras egentligen
med att poliskostnaderna för de mindre kommunerna enligt de nya bestämmelserna
skulle bli allt för betungande och att svårigheter skulle uppstå
särskilt i glest bebyggda trakter. Men lagen ger anvisning om att mindre
kommuner kunna slå sig ihop med varandra eller att mindre kommuner kunna
slå sig ihop med en större kommun och därigenom minska sina kostnader, och
detta har efter vad jag vet i många fall skett. Jag tror, att det endast i undantagsfall
förekommer, att denna reform inte låter sig genomföras, och man
kan ju inte rätta lagstiftningen efter undantagsfallen. Heträffande svårigheterna
i de glest bebyggda delarna av landet föreställer jag mig, att då det finns
någonting som heter bilar och motorcyklar, skulle polisdistrikten säkerligen
med användande av dessa transportmedel utan olägenhet kunna göras ganska
stora.

Utskottet, som, märkvärdigt nog, tillstyrkt denna motion, säger i sin motivering,
att utvecklingen i stort sett redan torde vara avslutad. Ja, det var meningen,
att det skulle vara färdigt 1932, och utskottet säger, att så nog har
skett. Men det framgår av handlingarna, att detta inte är fullt riktigt, ty

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Äng. grunderna för statsbidrag till avlöning av fjärdingsman m. fl. (Forts.)
sedan 1932 lia icke mindre än 30 nya polisdistrikt inrättats, och för varje år,
allt eftersom de gamla fjärdingsmannen av en eller annan anledning avgå, börja
säkerligen de flesta kommuner fundera på örn det inte är skäl att ersätta de
gamla fjärdingsmännen med mera skolade krafter. Behovet av sådana krafter
har minsann ingalunda minskats sedan 1925, då polislagen infördes, utan snarare
ökats. Vi behöva blott tänka på den omfattning, biltrafiken nått, och deh
sades i en av de motioner, som vi tidigare haft under behandling i utskottet,
att den olaga sprithanteringen breder ut sig mer och mer i landet, så nog behövs
det duktiga polismän.

Nu säger också utskottet, att länsstyrelserna icke sakna möjlighet att åstadkomma
förbättrad organisation av polisväsendet ute i bygderna, men jag tror,
att den möjligheten för närvarande är ganska teoretisk, därför att länsstyrelsen
icke har någon rättighet att ingripa i denna sak, om det icke föreligger
»uppenbara» missförhållanden, och detta torde vara synnerligen svårt för en
länsstyrelse att konstatera. Det blir med nuvarande bestämmelser praktiskt
taget alltid så, att kommunerna själva få bestämma, hur de vilja ha det.

Vidare säga motionärerna, att den ifrågavarande skillnaden i statsbidrag i
allt vidare kretsar väckt ett berättigat missnöje, och därmed komma vi in på
den ekonomiska sidan av denna sak. Då är det ju skäl att först se till vad
detta skulle innebära för kostnader för en kommun. Med de avlöningsförmåner,
som nu i regel utgå till dessa gamla fjärdingsman, tror jag det skulle för
en mindre kommun röra sig örn någonting mellan 100 och 250 kronor. Jag
tycker ej att det är så förfärligt farligt ens för en liten kommun, örn den får
betala kanske 100 kronor mer eller mindre, och jag undrar, örn inte det där
missnöjet, som skulle vara så allmänt utbrett, är litet uppkonstruerat. Det är
väl egentligen på sin höjd en eller annan gammal kommunalordförande, som
är avundsjuk på sina mera företagsamma och tidsenliga kolleger i grannsocknarna,
än något verkligt allvarligt missnöje.

Örn alltså detta, som jag sagt, för kommunerna icke skulle betyda någonting,
betyder det i alla fall för staten en direkt utgift på 200,000 kronor, och
jag är icke så fördärvad ännu, att jag ej tycker, att den summan är ganska
stor, i synnerhet örn den, som här, skulle användas till rakt ingen nytta, ja
än värre, till och med skulle, som jag sade i början, motverka den utveckling,
som statsmakterna, både regering och riksdag, uttalat såsom önskvärd. För
resten är jag ej riktigt säker på att det stannar vid denna summa, ty de ordinarie
polismännen ha dessutom pension och andra förmåner, och jag skulle
gissa, att det icke dröjer länge, om man nu ger detta högre statsbidrag till de
extra fjärdingsmännen, förrän de också vilja ha pension och sjukvård, och det
dröjer kanske ej heller länge, förrän det kommer att sägas, att det är ovärdigt
staten att tillåta, att människor bli så illa avlönade som dessa extra fjärdingsman.
Kanske vi här få en sådan där ny samhällsgrupp, som staten anser sig
småningom kunna behöva hjälpa.

Denna höjning är alltså icke till någon nytta för kommunerna, den motverkar
moderniseringen av vår ordningsmakt på landet, och den skulle för staten
betyda en högst avsevärd utgift.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Åkerman: Herr talman! Den föregående ärade talaren började sitt
anförande med något som liknade en ursäkt, ett beklagande av att han återigen
tog till orda i dag omedelbart efter avgörandet av ett ärende, där han också
deltagit i debatten. Som kanske herrarna ha observerat, är det herr Ekströmers
jungfrutal, som hållits i dag, och det må ju tillåtas en gammal kamrat till honom
att lyckönska honom till hans framgångar —• jag menar inte i fråga örn

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Ang. grunderna för statsbidrag till avlöning av fjärding smän m. fl. (Forts.)
resultatet, men i fråga om det sätt, varpå han uppträder, ty vi ha nog alla med
glädje lyssnat till hans behagliga stämma och den utmärkta metod, med vilken
han utför vad han tänker. Men å andra sidan vill jag, fortfarande åberopande
min höga ålder, ge honom ett litet välvilligt råd, och det är att akta sig
för att lata den värme, som lätt genomströmmar en särskilt i ungdomsåren,
när man talar, förleda till överdrifter, och det få vi kanske nu utan att vilja
vara ovänliga mot herr Ekströmer säga, att han både under föregående ärende
och även nu gjorde sig skyldig till åtskilliga — lindrigt sagt — överdrifter.
Men nied vanan kommer herr Ekströmer nog småningom att arbeta bort detta
och finna, att man vinner mera på att låta bli att, som man säger, måla fall’
på väggen. Detta tjänar rakt ingenting till i vårt parlament. Här är ingen
som låter skrämma sig, utan man har reda på vad det är fråga örn, och särskilt
när det gäller det här ärendet, får jag säga, att det kan väl varenda man från
landet förstå, att här har herr Ekströmer målat ännu något starkare än han
gjorde i det förra ärendet, ty det är inte alls på det sätt, som herr Ekströmer
ville göra gällande. Hela saken ligger så till, att såvitt vi kunna tro behövs
inte längre detta medel, som man ansåg sig lämna i befallningshavandenas
händer, då proportionstalen infördes. Man har ju inga faktiska bevis, men såvitt
man kan finna är det nog utpumpat: man Ilar gjort de sammanslagningar
av kommuner, som man räknat pa, och mycket längre kan man inte komma.
Något litet står väl att vinna ännu, men enligt uppgifter, som jag fått från ett
hall, som jag mäste tillerkänna litet mera erfarenhet än den herr Ekströmer
sitter inne med. tror jag nog att man kan säga. att på de sista åren inte mer
än ett trettiotal kommuner kunnat kapas in i det nät, man spänt ut för att
pa detta sätt förbättra polisväsendet. Jag tror därför, att den här saken betydligt
överdrivits från herr Ekströmers sida.

Herr Ekströmer talar örn de 200,000 kronor, som en reform i den riktning,
utskottet pekat på, skulle kosta — ja, vi ha inte pekat så bestämt, vi ha bara
sagt, att principiellt borde man kunna göra så och så. Herr Ekströmer sade,
att hail är inte så fördärvad ännu, att han inte har respekt för 200.000
kionor. Ja, det finns ingen bär. som vill jäva. att 200,000 kronor är pengar,
men det beror också på vad nian får för pengarna. Vad jag tycker
är av mycket sior vikt här, är att örn man nu bifaller detta blygsamma
.skrivelseförslag, som utskottet framställt, bestämmer man sig äntligen för att
taga bort detta tvistefrö, denna bittra punkt, som har legat och grott i landskommunernas
hjärtan. Det har väckt förargelse och ledsnad, att det varit så
olika ställt. Nu vill man taga bort denna olikhet, och det tycker jag sannerligen
kan vara värt 200,000, i synnerhet som jag, i motsats mot herr Ekströmer,
tror, att man så långt ifrån därigenom försämrar polisväsendet på landet, att
nian i stället förbättrar det. Ty det är väl alldeles klart, att örn kommunerna
fa denna fördel, som nu erb.judes deni, så komma de att låta smulorna falla
till de fattiga fjärdingsmännen och inte stoppa pengarna i sin egen ficka. Det
är viii alldeles klart, att kommunerna komma att göra så, och därigenom blir
polisväsende förbättrat, men att det skulle bli förbättrat genom att en massa
gamla fjärdingsman gå kvar, det förstår jag inte.

Här vore åtskilligt iner att säga, men jag antar, att det kommer upp flera
personer ifrån landsbygden, som lia ett ord att säga i denna fråga, och jag
skall därför inte uppehålla kammaren längre, utan vill blygsamt och vördsamt
hemställa örn bifall till vårt skrivelseförslag även i detta ärende.

Herr Björkman, Gustaf: Herr talman! Då jag dristat mig ali rikta hammal
ens uppmärksamhet pa denna fråga, bär det skett i övertygelsen örn den
uppenbara orättvisa gent emot de mindre kommunerna, vari nuvarande för -

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Äng. grunderna för statsbidrag till avlöning av fjärdingsman ni. fl. (Forts.)
fattningsbestämmelser utmynna beträffande tilldelning av statsbidrag till
vissa befattningshavare inom polisväsendet på landsbygden. Enligt lagen av
den 6 juni 1925 tillerkännas kommuner av sådan storleksordning, att arbetsuppgifterna
för fjärdingsmannabestyret helt sysselsätter en person, 50 procent
i statsbidrag till dennes avlöning m. m., varemot de mindre kommunerna, där
fjärdingsmannaarbetet icke helt sysselsätter en man, endast erhålla 20 procent
i statsbidrag till avlöning åt denne.

Vid de tidigare tillfällen, då denna fråga varit föremål för utredningar, har
framhållits, liksom nu av reservanterna, att statsmakterna med denna olika
tilldelning av statsbidrag syftade till att förmå de mindre kommunerna till
samgående örn gemensam fjärdingsman för att ernå det högre statsbidraget
samt för att därigenom bringa bättre reda i polisorganisationen på landsbygden.
Under de år, som nu förrunnit sedan den nya polislagens ikraftträdande,
lia säkert även kommunerna utnyttjat denna möjlighet i så stor utsträckning
som överhuvud taget är möjligt, och de mindre kommuner, som nu på grund
av geografiska förhållanden eller andra omständigheter återstå och sakna
möjlighet till sammanförande, komma sannolikt för framtiden att ^i mycket
stor utsträckning tvingas behålla sina fjärdingsmannabefattningar såsom icke
ordinarie. Under sådana förhållanden anser jag, att det bör vara riksdagen
angeläget se till, att de små och svagare kommunerna icke försättas i ett sämre
läge än de större och mera bärkraftiga. Det förhåller sig nämligen så., att
de små kommunerna som regel äro de mest skattetyngda. Jag skall icke vidare
gå in på detaljerna i detta ärende, utan hänvisar jag till den i motionen förebragta
utredningen samt till utskottets omfattande och utförliga yttrande.
Med tillfredsställelse vill jag dock konstatera, att första lagutskottets majoritet
funnit skäl föreligga för skrivelse till Kungl. Majit örn frågans utredning.

Reservanterna ha inom utskottet liksom reservanten här i kammaren, som
huvudmotiv för reservationen framhållit den synpunkt, vilken jag tidigare
har berört, nämligen önskvärdheten av att två eller flera kommuner sammanfördes
till ett polisdistrikt och sökt hävda, att denna möjlighet inte ännu till
fullo skulle vara utnyttjad. Jag vill icke helt förneka, att på lång sikt möjligen
något kan göras på detta område, men i stort sett måste man nog medge,
att denna möjlighet nu är utnyttjad. Det kan därför inte vara rättvist att låta
alla de många kommuner, som sakna möjligheten till ett sammanförande, vänta
i decennier på rättelse av ett missförhållande, som under en följd av ar varit
rådande och förorsakat dem utgifter, som staten rätteligen bort bestrida.

Vidare anse reservanterna de ordinarie befattningshavarnas högre kompetens
motivera ett större statsbidrag till dessa befattningar. Jag vill inte bestrida,
att det finnes enstaka fjärdingsman, som genomgått poliskurs och därigenom
förskaffat sig bättre kompetens, men fjärdingsmännen i allmänhet äro dock
rekryterade bland de för uppdraget lämpligaste inom kommunerna, och detta
gäller såväl ordinarie som extra befattningshavare, varför man kan utgå ifrån
att de som regel inneha samma kompetens.

Vad slutligen reservanterna anfört beträffande frågans beroende av komrnunalskatteberedningens
arbete, vill jag. i likhet med vad utskottet har anfört,
framhålla, att denna utjämning icke bör göras beroende av den utredning om
samhällsuppgifternas fördelning emellan staten och primärkommunerna, som
eventuellt kan komma att upptagas av kommunalskatteberedningen.

Till sist bör man även komma ihåg, att fjärdingsmannens arbetsuppgifter i
mycket större omfattning är ett statens intresse än ett kommunernas, vilket
även detta på ett mycket kraftigt sätt framhäver skyldigheten för staten att
deltaga i kostnaderna på ett effektivare sätt än vad som nu är fallet, särskilt
beträffande de mindre kommuner, varom här är fråga. Vid reglering av ut -

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Äng. grunderna för statsbidrag till avlöning av fjärdingsmän m. fl. (Forts.)
gifter ha myndigheterna strävat till en utjämning av skattebördorna de olika
kommunerna emellan. Det här föreliggande fallet är en skarp kontrast härtill,
och ett bifall till reservationen skulle icke befrämja den sunda och eftersträvade
princip, jag här antytt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken
m. m.; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i kungörelsen angående
handel med farmacevtiska specialiteter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 245—247.

Herr Bagge, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Få dagar, Interpellation
innan folkförbundsrådet i augusti månad förlidet år sammanträdde till extraan?.- Sveriges
session för att behandla den italiensk-abessinska konflikten, höll hans excel- Nationernas
lens utrikesministern ett anförande, vars slutord lödo: »Vi stå inför frågan, förbund.
örn folkförbundet är fullt funktionsdugligt som organ för staternas kollektiva
samverkan i fredens och den nationella frihetens tjänst. Det är inget
svenskt intresse att hasta med folkförbundets dödsdom. Det är ett svenskt
intresse, att dess auktoritet bevaras. Vi kunna emellertid icke underlåta att
värdera det efter vad det gör eller underlåter och att anpassa vår egen politik
efter realiteten, vare sig denna uppfyller förhoppningarna eller bekräftar farhågorna.
»

Den oro inför då stundande avgöranden, vilken hans excellens utrikesministern
gav uttryck åt genom detta uttalande, delades förvisso av vida kretsar
av vårt folk.

Höstens långvariga sanktionsförhandlingar ledde emellertid till positiva resultat.
De beslut, som därvid av ett femtio-tal förbundsmedlemmar fattades,
inneburo helt visst samt betraktades jämväl av en i stort sett enhetlig svensk
opinion såsom ett betydelsefullt örn ock något senkommet steg i paktens anda.

Här skall icke redogöras för de senare tilldragelser, vilka utmynnat i den
resolution i krigsfrågan, vilken den 20 innevarande månad fattats av förbundsrådet.
Enligt tillgängliga referat heter det däri bland annat: »Rådet
beklagar, att det av informationer, som det av tretton-mannautskottets ordförande
och generalsekreteraren inhämtat, framgår, att tretton-mannautskottets
förlikningsförsök icke lett till målet. Rådet beklagar, att under dessa omständigheter
fientligheternas inställande icke kunnat åstadkommas och att kriget
fortsätter under förhållanden, örn vilka fastslagits, att de äro stridande
mot förbundsakten och som konsekvens medföra uppfyllandet av de förpliktelser,
som i detta fall av förbundsakten stadgas för medlemsstaterna.

Nr 27.

Lördagen den 25 april.

Interpellation ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Rådet riktar ännu en gång en högtidlig vädjan till Italien, att det under
nuvarande omständigheter, vilka kräva samarbete mellan alla nationer, vid
lösandet av sin konflikt med Abessinien låter den anda råda, som folkförbundet
kan vänta av en av sina grundare och en permanent rådsmedlem.»

Situationen är nu den, att det angreppskrig, som av Nationernas förbund
praktiskt taget enhälligt förklarats stå i strid mot angriparens förbundsenliga
förpliktelser, fortgår med oförminskad styrka och den angripna staten hotas
med förintelse. Förhoppningen, att Nationernas förbund i uppenbara fall av
rättskränkning skulle kunna skydda den angripne, har svikits. Så vitt man
kan döma av den hittills skedda händelseutvecklingen, har den av samtliga
medlemmar av Nationernas förbund antagna rättsordningen visat sig kraftlös,
när politiska intressen av en viss storleksordning yppat sig, medan å andra
sidan medlemskapets risker skarpt träda i förgrunden. Särskilt beaktansvärda
för oss äro de faror, för vilka vårt land på grund av sitt medlemskap kan
utsättas i vissa fall av militära konflikter i vår närhet. Den neutralitetspolitik,
som vårt folk önskar iakttaga, är i verkligheten i hög grad försvårad.
Stridsmedlens utveckling under stormakternas pågående upprustning har
också ökat vår risk att indragas i krigiska konflikter, därvid vissa bestämmelser
i förbundsakten kunna tänkas bliva åberopade.

Följden av detta läge är, att även åtskilliga bland dem, som tidigare räknat
sig till folkförbundets anhängare, numera ifrågasätta, huruvida tillräckliga
betingelser för förbundets fortsatta verksamhet såsom organ för »främjande
av samarbetet mellan nationerna samt tryggande åt dem av fred och säkerhet»
äro förhanden. Emellertid synes det uppenbart, att förbundets sprängning
eller ett mer eller mindre isolerat svenskt utträde ur förbundet ingalunda
få betraktas såsom enda alternativ i en kommande diskussion av denna fråga.
En vägledande synpunkt bör fasthellre vara, att örn det verkliga läget öppet
fastslås, nu omedelbart, innan den senaste tidens erfarenheter begynt att förblekna,
så kan detta tvärtom tänkas bliva ett verkligt stöd för de krafter inom
Nationernas förbund, vilka icke upphört att sträva efter en på rättvisa och
billighet grundad mellanfolklig ordning.

Därvid kan det befinnas ofrånkomligt, att Nationernas förbund, om det
fortfarande skall kunna äga bestånd, måste bringa sin verksamhet i större
överensstämmelse med de krav, som betingas av givna förhållanden, även örn
detta skulle i vissa hänseenden synas innebära en inskränkning av förbundets
uppgifter och befogenheter. En reform i antydd riktning skulle snarare innebära
ett stärkande än ett försvagande av de rätts- och fredsvårdande krafterna
i världen, enär erfarenheten nogsamt visar, att bristen på överensstämmelse
mellan å ena sidan högtidliga proklamationer och formella förpliktelser
samt å andra sidan de nakna realiteterna ofta skapat en atmosfär eller en situation,
där helt andra intressen än rättens och fredens kunnat göra sig gällande.

Jag vet väl, att tiden av flera skäl kanske för ögonblicket knappast är inne
för en aktion från Sveriges sida beträffande Nationernas förbunds konstitution
och vårt lands förhållande till förbundet, detta i synnerhet som etablerandet
av ett i sig önskvärt samarbete med andra stater, vilkas intressen i dessa
frågor sammanfalla med våra, kräver åtskillig tid. Men jag vet också, att
man inom vida kretsar av Sveriges folk med oro frågar sig, vilken ställning
vårt land skall intaga till dessa ytterst betydelsefulla problem och vilka planer
regeringen hyser härutinnan.

Under hänvisning till det nu anförda får jag, herr talman, anhålla om denna
kammares tillstånd att till hans excellens utrikesministern framställa följande
fråga:

Lördagen den 25 april.

Nr 27.

Interpellation äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Är eders excellens i tillfälle att giva kammaren något meddelande
angående regeringens uppfattning beträffande den
ställning, vilken Sverige bör intaga till Nationernas förbund
efter vad som på senaste tid förekommit?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 33, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande den kommunala självstyrelsen i hela dess vidd;

statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av statens
hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

_ nr 80, i anledning av väckta motioner om anslag till förstärkning av avkastningen
av understödsfonden för Rysslandssvenskar;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till universitetsstatistik; nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Chalmers tekniska
institut m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av väckta motioner angående omprövning av pensionsförsäkringsfondens
medelräntenivå och nedbringande av räntan å redan beviljade
lån ur fonden;

nr 85, i anledning av väckta motioner örn anslag till småindustriens centralförbund
;

nr 86°, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 87, i anledning av väckt motion angående expensanslag och semesterbidrag
till poststationsföreståndare;

nr 88, i anledning av väckta motioner örn järnvägsanläggning i Pite älvdal;
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omläggning
av automobilbesiktningsväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till statspolisorganisationen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets memorial nr 43, angående avskrivning av viss osäker fordran
vid riksbankens avdelningskontor i Malmö; samt

andra lagutskottets memorial nr 39, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 23 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

Justerades protokollsutdrag för denina dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.13 e. m.

In fidem
O. II. Berggren.

Nr 27.

Tisdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 22 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att häradshövding Assar Åkerman på grund av influensa är under 14 dagar
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Stockholm den 26 april 1936.

II. C. Jacobaeus.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 8, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under riksstatens åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
medel till täckande av brister å marinens förskotts- m. fl. konton;

nr 178, i anledning av Kungl. Majda proposition angående befrielse för
översten och sekundchefen för Livregementet till häst greve W. A. Douglas
och kaptenen vid kustartilleriet H. H. Victorin från viss betalningsskyldighet;
samt

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för kronans
räkning av Näs kraftstation med tillhörande mark och vattenrätt i Dalälven
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt för
innehavaren av »Mimi Althainz professur i radioterapi» vid karolinska medikokirurgiska
institutet;

nr 188, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till kommuner för
pensioner av vissa fjärdingsman;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande till
staten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 190, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepensionsreglementet
för arbetare; samt

nr 201, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.

Tisdagen den 28 april.

Nr 27.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 191, i anledning av väckta motioner örn bemyndigande för Kungl. Majit
att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angående vissa
åtgärder till befrämjande av mejerihanteringen; samt

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av det
i statsverkspropositionen för budgetåret 1936/1937 upptagna anslaget till åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen.

Anmäldes och godkändes sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 194, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens
och Norrbottens län.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 195, i anledning av väckt motion angående tullen å kortregisterskåp;

nr 196, i anledning av väckt motion om viss jämkning i tulltaxans bestämmelser
örn impregnerad presenningsvävnad;

nr 197, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för kappsäckslås,
attachélås m. m.;

nr 198, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för knappar av
stennöt eller palmadum; samt

nr 199, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för tygskor med
lädersula samt örn tilläggstull för tofflor.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 458, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion, II: 31, örn införande
av lämplig trafikundervisning i skolorna, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 245, angående överenskommelser med civilstatens och telegrafverkets
änke- och pupillkassor örn övertagande av kassornas rörelse, m. m.; samt
nr 246, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
247, angående återuppförande av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 33, statsutskottets utlåtanden nr 79—90, bankoutskottets
memorial nr 43 och andra lagutskottets memorial nr 39.

Herr andre vice talmannen- erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal man!

Jag ber att få hemställa att kammaren ville besluta, att samtliga i dag

Nr 27.

Tisdagen den 28 april.

för andra gången bordlagda ärenden skola uppföras före bevillningsutskottets
betänkande nr 31 på föredragningslistan vid kammarens nästa sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 420, av herr Nordborg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen; och

nr 421, av herr Hansson, Sigfrid, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt med mera.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Lindhagen, som anförde: Herr talman!
''lillis fredrian^a^ skall be att få framställa en interpellation.

för alla Med första kammarens tillstånd har herr Bagge nyligen spörjt utrikesminivärldsdelars
stern, »huruvida han är i tillfälle att giva kammaren något meddelande angåfred.
ende regeringens uppfattning beträffande den ställning, vilken Sverige bör intaga
till Nationernas förbund efter vad som på senaste tid förekommit».

Mången har tagit för givet, att ett uttalande örn den utrikespolitiska situationen
skulle nu örn någonsin varit att förvänta från regeringen jämlikt 56 §
riksdagsordningen.

Herr Bagge har nu påmint härom. Interpellationen är emellertid åtföljd
av en motivering. Den stannar vid ett konstaterande av den allmänna besvikelsen
över folkförbundets oförmåga att kunna uträtta vad man optimistiskt
väntat av det. Tillika erinras örn den växande opinionen för utträde ur folkförbundet.
Interpellanten synes dock ifrågasätta, örn möjligen förbundet skulle
kunna räddas genom att tilldelas anspråkslösare uppgifter i intimare samband
med de dagspolitiska realiteterna.

I motionen 413 i denna kammare örn försvarsfrågans sammanknytning med
fredsfrågan till ett odelat problem har framlagts ett annat perspektiv för den
internationella rättsordningen. Detta innefattar ingen förebråelse mot det nuvarande
folkförbundet. Alla barn i början. Dess vanskligheter bottna i, att
den ej hunnit i ett slag taga mandom i en värld av ofullkomliga stater och
människor.

Körslaget går ut på, att nu måste staterna samla sig örn en konstruktiv
fredsplan, innefattande tillika förbundets omgestaltning till idéer och organisation.
Staternas fromma önskningar från de två Haagkonferenserna och i
Kelloggpakten måste någon gång söka sig fram mot förverkligandet.

Tyska och franska regeringarna ha redan framkommit med konstruktiva
stormaktsplaner för Europas fred. Norden bör i spetsen för de små nationerna
framlägga en plan för världens fred. Det nya folkförbundet skall omsider
byggas på rätt, sanning och god vilja samt då taga sikte likaledes omsider
på undanröjande av krigens och rustningarnas djupliggande orsaker. Sanktionernas
våldsvägar och folkförbundskrigens orimligheter få ej vidare besudla
förbundets livsnerv. Inget organiskt samröre får äga rum mellan folkförbundet
och segerfreders traktater. En samlad framryckning mot samvetsfronterna
är det enda och det väldigaste påtryckningsmedlet för evolutionens
inriktning mot en bättre värld.

Beträffande det nya folkförbundets organisation, anser förslaget det vara
oundgängligt, att förbundet upphör att vara ett väsentligen europeiskt folkförbund,
byggt på en segerfred och lett av stormakter.

Enligt förslaget måste förbundet hädanefter arbeta på avdelningar, motsvarande
de skilda världsdelarna. Ett Panamerika står redan därute på dag -

Tisdagen den 28 april.

Nr 27.

Interpellation äng. en Nordens fredsplan för alla världsdelars fred. (Forts.)
ordningen. Ett Paneuropa spökar sedan länge som ett önskemål. Asien langtar
efter sitt Panasien. Ett Panafrika och ett eventuellt Panaustralien lia
ännu mig veterligen ej avhörts. Men det förra kommer i sinom tid till tals och
eventuellt även ett Panaustralien, såvida det ej anses rätteligen böra ingå under
Panasien.

Dessa slag av sammanslutningar böra ej som hitintills stå som en hotelse
mot andra världsdelar. De skola inträda som naturliga led i tillkomsten av
ett fredförbund mellan världens nationaliteter. De måste sedan i sin ordning
inordnas under en gemensam ledning med ombud från de skilda underavdelningarna.

Det rör sig för övrigt. I gårdagens kvällstidningar meddelades, att Japans
regering är betänkt på att framlägga en regional stormaktsplan för världens
fred. Tre regioner —- tydligen Asien, Europa och Amerika — skulle bildas
under ledning av Japan, England och Nordamerika. Norden får verkligen
påskynda sin småstatsplan för alla världsdelars fred, så att vi ej komma för
sent.

Det hemställes således om kammarens tillstånd att få till utrikesministern
framställa följande fråga till besvarande helst i samband med svaret på herr
Bagges interpellation:

Är svenska regeringen sinnad medverka till en Nordens fredsplan för alla
världsdelars fred genom det nuvarande folkförbundets omgestaltning till idéer
och organisation i de huvudsakliga syften, som ovan och i motionen 413 i denna
kammare ifrågasatts?

På, gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

andra lagutskottets utlåtande nr 40. i anledning av väckta motioner örn beredande
av möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning; och

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, angående ändrade
bestämmelser örn fordringarna på färgsinne och synskärpa.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.