1936. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1936:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition nr 241, med förslag till lag
örn domkapitel m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick dels avlöningsstat
för domkapitlens expeditioner, dels anslag till Domkapitlens expeditioner:
Avlöningar, dels ock anslag till Domkapitlens expeditioner: Omkostnader, till
statsutskottet samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 242, angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:

nr 377, av herr Hamrin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 378, av herr Hamrin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till värnpliktslag;

lir 379, av herr Hamrin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 380, av herr Hamrin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa engångskostnader för flygvapnets byggnader och flygfält;

nr 381, av herr Bagge m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 382, av herr Bagge m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till värnpliktslag;

nr 383, av herr Bagge m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 384, av herr Bagge m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa engångskostnader för flygvapnets byggnader och flygfält;

ni 385, av herr Berg qvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

^ nr 386, av herr Be) g qvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 387, av herr Bergqvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 388, av herr Bey gqvist m. fl., angående ordnandet av den andliga vården
vid försvarsväsendet;

nr 389, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till värnpliktslag;

nr 390, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

Första hammarens protokoll 1986. Nr 26. i

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

nr 391, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 392, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 393, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition ani
gående försvarsväsendets ordnande;

nr 394, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 395, av herr Sandström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 396, av herr Sandström, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 397, av herr Forssell, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 398, av herr Forssell, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 399, av herr Forssell, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande i vad propositionen rör Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren; nr

400, av herr Bodin, Gunnar, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 401, av herr Bodin, Gunnar, i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till värnpliktslag;

nr 402, av herr Tham, Vollrath, i anledning av Kungl. Maj Is propositioner
angående försvarsväsendets ordnande och med förslag till värnpliktslag;

nr 403, av herr Tham, Vollrath, och herr Tamm, Gustaf, i anledning av
Kungl. Majis proposition angående försvarsväsendets ordnande;

nr 404, av herr Branting m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 405, av herr Gustafson, Fritiof, m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 406, av herr Lindström m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 407, av herr Nilsson, Theodor, i anledning av Kungl. Majis proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 408, av herr Carlström m. fl., i anledning av Kungl. Maj Is proposition
angående försvarsväsendets ordnande;

nr 409, av herr Reuterskiöld, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 410, av herrar Holstenson och Löfvander, i anledning av Kungl. Maj Is
proposition angående försvarsväsendets ordnande;

nr 411, av herr Petersson, Knut, och herr Larsson, Sam, i anledning av
Kungl. Majis proposition angående försvarsväsendets ordnande;

nr 412, av herr Asplund, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
försvarsväsendets ordnande;

nr 413, av herr Lindhagen, örn försvarsfrågans och fredsfrågans sammanförande
till ett odelbart problem;

nr 414, av herr Lindhagen, med vissa erinringar mot försvarspropositionen; nr

415, av herr Nordborg m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående försvarsväsendets ordnande; samt

nr 416, av herr Nordborg, angående bemanning av statens isbrytarfartyg
helt genom flottans försorg.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Bagge m. fl.
väckta motionen, nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 418, av herr Löfvander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lantarbetstidslag; och

nr 419, av herr Henriksson m. fl., i samma ämne.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 38—42, andra lagutskottets utlåtande nr 38 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 53—57.

Föredrogs ånyo sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Anslag till
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jord- i°rdanskaffanskaffmngsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens län, dels ock ennin3^tcsam.
i ämnet väckt motion. Västerbottens

I en den 27 januari 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 46, vilken NofP
hänvisats till jordbruksutskottet hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att
till jordanskaffmngsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län för
budgetaret 1936/1937 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.

I anledning av propositionen hade i första kammaren av herr Lindhagen
väckts en motion, nr 303, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra
lagutskottet för behandling.

Enligt överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet hade
propositionen nr 46 och omförmälda motion hänskjutits till behandling i sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott.

Sistnämnda utskott hade i sitt nu föreliggande utlåtande avfattat sin hemställan
i fyra särskilda, med Åi—D betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen till
Jordanskaffmngsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län måtte för
budgetaret 1936/1937 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
800,000 kronor.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herrar Johansson i Uppmälby, Hage, Pettersson i Hällbacken, Jacob
Hansson, Alfred Andersson och Andersson i Tungelsta, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade;

2) av herr Lindhagen, som beträffande motiven för utskottets utlåtande linder
punkten A pa anförda skäl hemställt, att riksdagen vid beviljandet av det
under punkt A) i utskottets utlåtande tillstyrkta, provisoriska reservationsanslaget
till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

län måtte godkänna utskottets motivering med viss i denna reservation angiven
ändring.

Herr Hansson, Jacob: Till detta utskottsutlåtande är fogad en reservation,
avgiven av herr Johansson i Uppmälby, mig och några ledamöter till. Denna
reservation vänder sig främst mot en del av utskottets motivering. Kungl.
Maj :t har föreslagit, att denna jordanskaffningsverksamhet skall handhavas
av egnahemsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län samt att dessa
egnahemsnämnder skola förstärkas från fem till sju ledamöter. Egnahemsnämnderna
i dessa län bestå för närvarande av fem ledamöter ^ samt likaledes
av fem suppleanter för dem. De utses på det sättet, att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott utser tre ledamöter och staten två.

Departementschefens förslag innebär, att nämnderna skola utökas med ytterligare
två statsrcpresentanter, så att antalet ledamöter blir sju. Reservanterna
anse, att departementschefens förslag är rimligt och riktigt. Då staten ensam
skall bära samtliga med jordanskaffningsverksamheten förenade utgifter, anser
man, att statens inflytande bör stärkas i nämnderna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Lindhagen: Detta utskottsutlåtande stod på en tidigare föredragningslista
efter den stora jordfrågan i hela dess vidd. Nu har den flyttats upp förmodligen
av föredragningsskäl för att jordbruksministern skall kunna vara
närvarande i bägge kamrarna. Jag vet inte anledningen, men det har gjort,
att de allmänna motiveringar, principer och praxis, som måste läggas till grund
för de stora betänkandenas behandling, också gälla den här saken,_ men då man
inte kan förlägga huvuddebatten till denna detaljproposition, har jag ingen annan
utväg än att nu förbigå en sådan framställning.

Emellertid är propositionen byggd på att jordanskaffningen har slagit slint
i Västerbottens och Norrbottens län. och jag är mycket tacksam för att en sådan
proposition just örn jordanskaffning kommit fram och åberopar, att det
har varit svårigheter att skaffa jord, ty då kan jag därmed också bemöta det
sociala andra lagutskottets åsikt, att jord kan man nog få frivilligt till skäligt
pris. Punkt och slut. Utskottet rör sig i sitt betänkande i allmänhet med
egna åsikter, men inte örn faktiska förhållanden.

Det är väl givet, att skola särskilt uppkomna svårigheter lösas, skall det
framför allt vara en energisk och målmedveten ledare av det hela och en ledare,
som förstår, att det är nödvändigt att lägga in sin själ i denna jordanskaffning
för det mera åsidosatta jordfolkets skull, och det har utredningsmannen
Mannerfelt ifrågasatt. Sedan har egnahemsnämnden i Norrbottens län i sitt
utlåtande energiskt velat förbehålla sig att fortfarande fa handha den här saken.
Min erfarenhet är nu den, att i de sociala jordfrågorna ha egnahemsnämnderna,
som representera hushållningssällskapen och vilka i sin ordning
representera den tekniska jordbruksvärden, i allmänhet i allt väsentligt satt. sig
emot social jordlagstiftning, och det ligger ju i sakens natur. De äro ju inte
heller utskickade av sina väljare att sköta sådana här saker, som äro dem mer
eller mindre främmande och stöta kanske deras egna och deras bekantas intressen
på många ställen och på många sätt.

Nu Ilar jordbruksministern, som huvudsakligen tycks stå på Mannerfelts
ståndpunkt, med hänsyn till vad i utlåtandet från Norrbottens egnahemsnämnd
föreslagits, stannat vid en kompromiss. Man måste emellertid i sådana här
frågor inte jämnt stanna vid kompromisser, ty då blir det platt intet. Det uppstår
i så fall lätt en död punkt vid behandlingen av sådana här frågor. Man

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

„ län. (Forts.)

mäste taga saken, som den är, och det måste skapas en egen uppfattning både
hos den, som utdelar befogenheterna, och den, som får befogenheterna. Annars
blir det mget av utan bara ett fram och tillbaka.

Nu skulle den här saken hjälpas upp genom att staten finge utse ett par
ledamöter till, så att det blev majoritet för statens representanter. Men den
gamla ledningen inom egnahemsnämnderna sitter i alla fall kvar, och det är
den, som är inne i förhållandena och håller kvar sitt sinnelag. Statens representanter,
som man inte. närmare känner, bli kanske fruktade, på grund av sitt
höga ursprung. De bli dock lätt tillsätta på måfå. Det finnes inte någon
fr34?fithet för att dessa ledamöter skola ta upp saken med större insikt och
kraft än hushållningssällskapens ombud.

Därför tycker jag, att man inte skall kompromissa i sådana här saker, ty
da stannar den sociala jordfrågan på samma döda punkt i evighet, som den
gjort ända sedan 1924. Det bör inte få fortsätta på det sättet. Då andra länder
omkring oss gå fram med rationella lösningar, stå svenskarna kvar och
trampa på ett ställe med kompromisser örn småsaker och förkastande av det
väsentliga.

Därför vill jag för min del i olikhet med den senaste ärade talaren förorda
mm reservation, som jag på grund av mångårig erfarenhet och opartiskt intresse
för saken tror vara den enda riktiga framgångslinjen i detta fall. Jag
har således föreslagit, att riksdagen vid beviljandet av det under punkt A) i
u^^ande tillstyrkta, provisoriska reservationsanslaget till jordanskaffningsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens län måtte godkänna
utskottets motivering, med den ändring, att i stället för andra, tredje och
fjärde styckena måtte uttalas följande:

»Utskottet förordar därvid utredningsmannens, landshövding Mannerfelt,
förslag att i det nu föreslagna provisoriet jordanskaffningen överlämnas provisoriskt
at en särskild för ändamalet inrättad styrelse, organiserad väsentligen
sa som av utredningsmannen föreslagits.»

Herr Westman: Herr talman! Som kammaren finner, har utskottet till styrkt

den kungl, propositionen, men på en punkt har utskottet gjort en av\
ikel se, och det gäller fragan: vem som skall få hand örn den jordförmedlingsverksamhet
i de bada nordligaste länen, som propositionen avser att sätta
i gang.

Hittills har ju jordförmedlingsverksamheten i syfte att åstadkomma egnahem
i dessa län saväl som andra handhafts av egnahemsnämnderna, vilka som
VI veta bestå av tre ledamöter, som utses av hushållningssällskapet, och två
ledamöter, sorn utses av Kungl. Maj :t. När nu den frågan kom upp, att staten
skall ge kraftigare stöd åt bildande av egnahem i dessa båda nordliga län,
sa övervägdes till en början, huruvida staten skulle skapa ett alldeles särskilt
organ, som skulle handha verksamheten. Emellertid stannade statsrådet

i ,e? me,lelvii£- Statsrådet förslog, att nian inte skulle starta något helt
och hållet nytt organ utan man skulle skapa en särskild egnahemsnämnd, som
skulle bestå av hushållningssällskapets egnahemsnämnd, men förstärkt med
tvenne ledamöter så att de statsutsedda ledamöterna inom detta organ skulle
komma i majoritet.

Det är givet, att rent juridiskt sett bildas här en ny nämnd, ett nytt organ,
som driver verksamheten på sitt ansvar, och statsrådet har också" sagt, att
sedan detta nya organ har kommit till verksamhet, skall den gamla vanliga
egnahemsnämnden sluta upp med sin verksamhet. Den verksamhet, som staten
nu vill sätta i gång, är avsedd att vara av provisorisk natur, och det kunde

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslår/ till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

således väcka betänkligheter även ur den synpunkten, att man nu gör ett avbrott
i hushållningssällskapens egnahemsverksamhet.

Men det finns en principiell synpunkt, som görrätt jag åtminstone för nan
del måste ställa mig alldeles avvisande gentemot Kungl. Maj :ts förslag. Hittills
har jordanskaffningsverksamheten i de olika länen — egnahemsrörelsen
med andra ord — handhafts av lokala myndigheter. Man har här tillgodogjort
sig den vana av självstyrelse, som finns i de olika bygderna. Man har
gått ut ifrån, att befolkningen i varje bygd bäst själv kände till de naturliga
förutsättningarna för jordbrukets bedrivande och också kände befolkningens
lynne och duglighet för att driva jordbruk under den ena eller andra naturliga
förutsättningen. Alltså, de faktorer, som det kommer an pa för att
driva en lycklig egnahemsrörelse, mäste antas vara bäst kända av befolkningen
i orten. Det har dessutom av gammalt i vårt land ansetts vara synnerligen
betydelsefullt, att man har tillgodogjort sig det intresse för självstyrelse,
som finns i bygderna för att på det sättet få med bygdens befolkning
i allmängagnande verksamhet.

Nu bryter propositionen häremot i det att propositionen skapar nya provisoriska
organ, i vilka staten utser majoriteten. Skillnaden mellan det gamla
och det nya går bara ut på det — enligt vad statsrådet förklarar i propositionen
— att staten skall få majoritet i de organ, som skola handha verksamheten.
Det är således ett steg, som tas i riktning mot ett förstatligande.
Det förvånar mig en smula förresten, att det har tagits just vid detta tillfälle,
då ju statsrådet i ett anförande, som hölls vid årsskiftet, givit riktlinjer
för den kommitté, som då tillsattes, att taga under övervägande en omorganisation
av egnahemsrörelsen i dess helhet. Da gav statsrådet denna kommitté
i uppdrag att utreda, huruvida icke egnahemsrörelsen i dess helhet skulle
förstatligas. Det har i herr statsrådets direktiv för kommittén framskymtat
så mycket intresse hos herr statsrådet för en sådan reform, att man kunde
känna sig tveksam örn, huruvida det låg i kommitténs räckvidd att också
utreda, huruvida egnahemsrörelsen i dess gamla former skulle få bibehållas
eller icke. Emellertid ha vi, som framgår av ett annat utskottsutlåtande, som
lades på kammarens bord i går, fått klarhet örn att kommittén skall utreda
även bevarandet av självstyrelseinslaget i egnahemsrörelsen.

Således ligger saken till på det sättet, att statsrådet inte själv i de direktiv,
som han givit, bundit sig för att det skall införas en av staten ledd och skött
egnahemsverksamhet. Han har inte bundit sig vid ett förstatligande av denna
rörelse, utan kommittén skall hålla båda vägarna tillsvidare öppna vid sina
studier. Under sådana förhållanden skulle (let vara ytterst besynnerligt, om
kammaren för de båda nordliga länen gick in för en metod, som innebär, att
kammaren principiellt går med på ett förstatligande av egnahemsrörelsen. Det
finns väl allt skäl i världen, att nian anförtror den verksamhet, som här är
fråga om, åt de organ, som redan fungera däruppe, nämligen åt egnahemsnämnderna.
Man kan helt säkert hos dem påräkna stort intresse för saken.
Man kail naturligtvis också påräkna, att denna rörelse i deras händer skall
skjuta starkare fart än den skulle göra, därest de gamla förutsättningarna för
lånen hade bibehållits.

Nu säger statsrådet, att denna rörelse, som nu skall sättas igång däruppe,
skall ske på statens risk och att det därför är lämpligt, att ett statligt organ
får hand örn verksamheten. Jag ber då att få säga, att örn vi jämföra detta
förslag med andra likartade rörelser, där det är fråga örn låneverksamhet,
så finns det prejudikat på att hushållningssällskap dela ut lån, fastän staten
står risken. Det prejudikat, jag syftar på, är bostadsförbättringslånen. Dess -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

län. (Forts.)

utom ber jag få erinra därom, att hushållningssällskapen i andra fall ha hand
örn statsmedel i mycket stor utsträckning. Hushållningssällskapen dela ut
statsanslag till olika ändamål. Man har till hushållningssällskapen det förtroendet,
att de använda dessa medel på det mest samvetsgranna sätt, och jag
vågar säga, att i allmänhet ha hushållningssällskapen också motsvarat detta
förtroende.

Jag finnér för min del därför, att det inte nu föreligger några skäl att gå
med på herr statsrådets förslag i detta hänseende. Jag förordar, att kammaren
måtte låta hushållningssällskapens egnahemsnämnder fortsätta att sköta
jordförmedlingsverksamheten i de båda nordliga länen.

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

I herr Westmans yttrande instämde herrar Johan Johansson, Holstenson,
von Heland, Egnell, Ernst Svenson, Anton Pettersson, John Gustavson, Bergqvist,
Tjällgren och Carlström.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag känner mig mycket tacksam

gentemot utskottet för att utskottet gått med på att anslå detta stora belopp
av 800,000 kronor för att starta en jordförmedlingsverksamhet i övre Norrland.

o Såsom har framgått av den hittills förda debatten, har utskottet emellertid
på en punkt i organisationsfrågan intagit en ståndpunkt, som avviker från
den, som propositionen innefattar. Den siste ärade talaren försökte här lägga
saken så, som örn det förekom en principskillnad mellan propositionens förslag
och det av utskottet här framlagda. Herr Westman tycktes vilja göra
gällande, att med Kungl. Maj :ts förslag skulle man taga ifrån hushållningssällskapen
någon verksamhet, som dessa sällskap hittills haft. Det är icke så.
Hushållningssällskapens befattning med egnahemsverksamheten har hittills i
all huvudsak inskränkt sig till låneförmedling. Däremot har jordförmedling
praktiskt taget inte förekommit.

Vad beträffar herr Westmans anmärkning, att enligt propositionen en viss
verksamhet skulle fråntas egnahemsnämnderna, så hänför den sig till det förhållandet,
att egnahemsnämnden i Norrbottens län -— men endast i Norrbottens
län — under de närmast föregående krisåren med tillhjälp av arbetslöshetskommissionen
har utdikat stora odlingsmarker, som hushållningssällskapet
avsett att använda för bildande av nya jordbruk.

Mitt förslag, att det nya organet skall ta hand örn dessa jordområden, beror
inte på att jag önskar taga något ur egnahemsnämndernas händer utan
uteslutande därpå, att jag anser, att utan kraftig hjälp från statens sida kommer
på dessa odlingsmarker inte att uppkomma en bärkraftig kolonisation.
Det är alltså inte något principiellt ståndpunktstagande från min sida, som
bär föranlett detta förslag, utan det är enbart den omständigheten, att för
att det skall kunna bli något av med denna jordförmedlingsverksamhet, så
måste de pengar, som riksdagen anslår, tas i anspråk för fullbordande av
denna kolonisation, en kolonisation, som för övrigt redan praktiskt taget är
utförd och har genomförts med statsmedel, eftersom de arbeten, som hittills
utförts och som gått till stora belopp, ha skett genom arbetslöshetskommissionen.

Det är alltså inte på det sättet, att propositionen på någon punkt bryter
emot vad som förut har gällt. Tvärtom har jag funnit det vara angeläget, att
man tills vidare bevarar det hittillsvarande systemet just därför att en utredning
pågår rörande principerna för jordbruksnybildningens organisation, och

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till j o rd a n s k affnin g sv e r k s a m het inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

det kan inte finnas någon anledning att föregripa denna utredning. Det var
också det, som var avgörande för mig, när jag inte följde utredningsmannen
utan gick fram på den linje, som propositionen innehåller.

Jag vill alltså för min del bestämt tillbakavisa, att här föreligger något
avbrytande av egnahemsnämndernas förutvarande verksamhet. Här är i stället
så, att det är meningen att ta upp en verksamhet, som egnahemsnämnderna
hittills inte haft hand örn, och örn nämndernas verksamhet ändras för detta
speciella ändamål, har man därmed inte på något sätt trätt egnahemsnämndernas
hittillsvarande verksamhet för nära.

Sedan är det en annan sak, att jag inte delar den mening, som herr Westman
har örn hushållningssällskapens lämplighet som ledare för jordbruksnybildning,
men den saken tycker jag inte är lönt att diskutera i^detta sammanhang,
därför att här är det inte fråga örn något sådant. Då kunde man i
stället här uppställa den frågan: varför har då regeringen föreslagit, att egnahemsnämnderna
däruppe skola utökas med två statsutsedda ledamöter för
denna jordförmedlingsverksamhet? Ja, det har redan anförts av en talare
här, att ett starkt motiv är naturligtvis det, att denna verksamhet skall helt
och hållet bekostas av staten, och det är naturligt, örn man då försöker att få
ett övervägande statsinflytande på denna angelägenhet, men jag. vill gärna för
min elei erkänna, att om det endast hade varit det, skulle jag inte brytt mig
om denna anordning, men det finns ju en annan sak, som herr Westman absolut
icke kan ha undgått att finna.

För att dessa nämnder skola kunna arbeta smidigt och effektivt har man
ansett — jag för min del åtminstone — att det är nödvändigt, att dessa.nämnder
tillerkännas denna sällsynta och utomordentliga befogenhet att sälja kronans
jord utan att fråga regering eller riksdag därom. Alltså är det här för
dessa nämnder ett bemyndigande, som står på gränsen till — jag antar, att
professor Reuterskiöld skulle säga -— det inkonstitutionella, att sälja kronans
jord, utan tillstånd av regering eller riksdag. Jag anser, att det mäste, vara
nödvändigt för att denna jordnybildningsverksamhet skall kunna ske smidigt,
att man skall kunna efter läglighet laga på de olika orterna.

Vad innebär det, örn man följer utskottet och låter nämnderna vara i sin
gamla verksamhet? Det betyder, att hushållningssällskapen skola kunna fullständigt
suveränt besluta att sälja denna jord, hur hushållningssällskapen vilja.
Det är nämligen så, att man kan inte uppställa fullständigt klara direktiv
för försäljningarna. Det blir alltid rester över vid. sådana jordbruksnybildningar,
som måste säljas i den fria marknaden och till andra ändamål än
direkt till jordbruksnybildning. Örn nämnderna, vilket jag naturligtvis inte
tror, skulle ge sig till att sälja på ett sätt, som står i klar strid mot statens
intressen, är det ingen möjlighet för regeringen att råda bot på. detta och
åstadkomma någon ändring, utan då få nämnderna göra, hur de vilja. Därför
anser jag, att vanlig ordning kräver, att man åtminstone ordnar det så,
att om inte nämnderna sköta sig, skall man lia möjlighet från regeringens sida
att återkalla mandatet från nämndernas majoritet och på det sättet få nödvändiga
möjligheter till kontroll och övervakande av denna verksamhet.

Det kan ju anses, att det är ett intrång i egnahemsnämndernas verksamhet,
men jag har menat, att när man här står inför ett.provisorium, och det gäller
att ordna för några år framåt, tills utredningen blir färdig och statsmakterna
tagit definitiv ståndpunkt till frågan, kan man hjälpa sig fram på detta sätt.
Jag måste också säga, att det strider ju alldeles totalt mot alla principer örn
statsmakternas inställning till frågan örn försäljning av statens jord, örn man
här skulle bifalla utskottets hemställan. Därför menar jag, att då det här

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffning sverk samhet inom Västerbottens och Norrbottens

län. (Forts.)

inte gäller någon principfråga, inte alls är fråga om hushållningssällskapens
ställning till egnahemsverksamheten utan blott om ett provisorium, som skall
bestå en kortare tiel i avvaktan på en mera definitiv ordning, så borde man, för
att inte komma alldeles för långt bort ifrån vad man hittills har ansett vara
riktigt, gå med på propositionens förslag, och jag skulle därför vilja vädja
till kammaren att bifalla den av herr Johansson i Uppmälby m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Westman: Jag blev en smula förvånad över herr statsrådets anförande,
ty herr statsrådet utvecklade, att herr statsrådet inte hade gått in för något,
som ur principiell synpunkt var nytt och att det inte heller skulle ske
något avbrott i egnahemsnämndernas verksamhet, enligt vad herr statsrådet
sade. Men i herr statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet finnes det ett
uttalande, som jag för min del åtminstone har tolkat på annat sätt. Herr
statsrådet säger där t. ex.: »Åtskilliga skäl kunna, såsom utredningsmannen
framhållit, åberopas för att ett nytt organ tillskapas för ändamålet. Att egnahemsnämnderna
i deras nuvarande form icke äro väl ägnade att omhänderhava
ifrågavarande jordanskaffningsverksamhet, därom är jag ense med utredningsmannen.
» Sedan säger herr statsrådet, att han ämnade skapa ett nytt
organ på annat sätt än vad utredningsmannen hade föreslagit, och så fortsätter
herr statsrådet: »Så länge den av mig här tillstyrkta jordanskaffningsverksamheten
pågår, torde, såsom utredningsmannen föreslagit, nya företag
enligt kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande
av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna icke böra genom kolonisationsnämndernas
försorg igångsättas i Västerbottens och Norrbottens
län, med mindre Kungl. Maj:t finner särskilda skäl därtill föreligga. Ej
heller synes det som regel lämpligt, att under sagda tid jordanskaffningsverksamhet
med anlitande av jordanskaffningslån inom nämnda län påbörjas av
egnahemsnämnderna.»

Jag har tolkat, och det gjorde vi alla inom utskottet, detta uttalande: »Ej
heller synes det som regel lämpligt att under sagda tid jordanskaffningsverksamhet
med anlitande av jordanskaffningslån inom nämnda län påbörjas av
egnahemsnämnderna» så, att det betydde ett avbrytande av deras verksamhet
i detta avseende.

Vad slutligen beträffar det sista problem, som herr statsrådet berörde i sitt
uttalande, är det givet, att en verksamhet, som här skall upptagas, skall ske
under ledning av Kungl. Maj :t, och det kommer naturligtvis an på herr statsrådet
att, örn riksdagen antager denna organisation, övervaka, att den fungerar
på ett sätt, som ur statens synpunkt kan anses vara lämpligt under samverkan
med de statliga organen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det framgår ju otvetydigt av de upplästa
delarna ur statsrådsprotokollet, för det första, att mitt uttalande gäller
egnahemsnämndernas lämplighet för den verksamhet, som här är ifrågasatt
och som är en ny verksamhet. Det kan alltså inte lia något hänseende till den
verksamhet, som egnahemsnämnderna hittills hava haft. När jag, för det
andra, föreslår, att man inte skall använda jordanskaffningslån för att göra
en sådan här kolonisation, är det ganska naturligt, att örn man har en verksamhet
i gång, skall man inte bedriva en annan. Men det kan inte innebära
något avbrott i dessa egnahemsnämnders verksamhet, eftersom de aldrig hava
haft lån för att bedriva en sådan verksamhet. Det är bara en preventiv regel
för att hindra dem att ta upp en verksamhet, de hittills inte utövat. Följakt -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag lill jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

ligen har jag väl rätt i det, att detta förslag icke innebär något som helst intrång
i den verksamhet, som egnahemsnämnderna förut regelmässigt hava bedrivit.

Sedan säger herr Westman, att det gäller för regeringen att se till, att det
blir nödig kontroll och att nämnden fungerar bra. Örn regeringen skall göra
detta, kan det emellertid inte ske på annat sätt — örn utskottets förslag bifalles
— än att man begränsar nämndernas befogenhet och därigenom gör
verksamheten mindre verklighetstrogen och smidig.

Herr Lindhagen: Här har Westman huvudsakligen talat örn formella be tänkligheter

och hänsyn till gamla ärevördiga institutioner. Jag har talat örn
folkets behov av att så snart som möjligt få jord, och det kan det inte få, såsom
lagutskottet gör nu överallt i sitt betänkande, som ser ut som ett stort
slagfält, där alla väsentliga saker äro nedtrampade och några små smulor föranleda
irrationella skrivelser. Den som är realpolitiker och inte partipolitiker
måste se till att folkets realiteter bliva beaktade av riksdagen. Därför äro vi
hitsända.

Utredningsmannen, landshövdingen Mannerfelt, som länge legat i selen för
dylika angelägenheter, har nu, därför att han förstår det bäst, kommit fram
med att det här gäller ett nytt organ, som kan uteslutande ägna sig åt denna
jordförmedlingsfråga och ej är bundet av de gamla egnahemsnämndernas regi.
De ha andra, olika bestyr och som sagt enligt sitt ursprung otillräckligt
intresse för dessa saker enligt gammal erfarenhet.

Jordbruksministern sade, att Kungl. Maj:ts förslag inte bryter med något
av vad som förut ägt rum. Men det är just det, som nu måste ske i den sociala
jordfrågan, fastän jag förstår, att jordbruksministern anser sig böra taga
herrarna med silkesvantar, vilket också enligt min mening ej är den rätta
regin i detta fall. Han har därför övergivit sin utredningsman.

Jag röstar sålunda för Mannerfelts förslag och min motions yrkande därom.

Vinnes ej majoritet därför, så röstar jag för propositionen. En slump kan
möjligen göra, att någon målmedveten och diktatorisk statsrepresentant får
plats i nämnderna.

Herr Westman: Herr talman! Det råder således full enighet mellan herr
statsrådet och mig därom att herr statsrådet vill tillskapa ett nytt organ. Det
var för att visa detta som jag läste upp denna passus ur herr statsrådets anförande,
och då herr statsrådet sade, att hans uttalande hade den innebörd, som
jag ville tolka fram därur, äro vi ense örn den saken. Vidare äro vi båda ense
om att herr statsrådet i sitt anförande har sagt, att detta nya organ måste
medföra en inskränkning i egnahemsnämndernas verksamhet.

Jag ber dessutom få påpeka, att det står i statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet,
att »Medel från anslaget» —■ det anslag, som vi nu diskutera
— »böra enligt beslut av Kungl. Maj:t utanordnas till vederbörande egnahemsnämnd
i mån av behov». När denna sak kommer före inför Kungl. Majit,
har således Kungl. Maj :t i sin hand att se till hur medlen komma att användas.

Jag ber att få sluta med att nämna, att andra kammaren icke har hyst så
stora betänkligheter att den har ansett, att den borde gå emot utskottet, utan
andra kammaren har antagit utskottets förslag. Under sådana omständigheter
hoppas jag, att denna kammare skall följa andra kammaren, när den går
att besluta i detta ärende.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffning sverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

län. (Forts.)

Herr Lindhagen: Jag vill bara säga: tror herr Westman, att andra kam maren

har antagit utskotts förslaget på grund av någon djupgående erfarenhet
örn vad som är nödvändigt i denna fråga? Ingalunda! Det är bara en
vanlig partiomröstning.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill endast komplettera herr

Westmans yttrande på en punkt. Herr Westman säger, att medlen skola utanordnas
av Kungl. Majit i mån av behov. Ja, avsikten är, att nämnden
skall komma att föreslå Kungl. Majit inköp och iordningställande av vissa
områden, och till detta komma då, enligt Kungl. Majits beslut, dessa medel
att utanordnas; men det är just sedan nämnden har fått jorden och skall fritt
och på eget ansvar exploatera och sälja den, som ett avhändande av kronans
jord kan komma att ske, utan att staten har något inflytande över hur detta
går till.

Herr Norman: Herr talman! Efter vad jag kan förstå, vore det riktigast,
att kammaren här godtoge utredningsmannens förslag om ett särskilt organ
för att handhava ifrågavarande verksamhet. Nu kanske det inte ligger så
till, att man kan vinna bifall för ett yrkande i det syftet, annars kunde man
möjligtvis i en sammanjämkning komma till vad som nu föreligger såsom det
lämpligaste, nämligen Kungl. Maj :ts förslag. På grund av de särskilda omständigheter,
som föranlett att statsrådet har förordat detta — således icke ett
särskilt nytt organ för handhavandet av denna verksamhet utan en utökning
av det statliga inflytandet i egnahemsnämnden — är det väl praktiska skäl
som tala för den formen under nuvarande förhållanden, och jag ber därför
att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag, d. v. s. till den första reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på den nu ifrågavarande punkten endast yrkats att vad utskottet
hemställt skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats Ilo) att
densamma skulle godkännas enligt ptskottets förslag; 2:o) att motiveringen
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Johansson i
Uppmälby m. fl. därom anförda reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla herr Lindhagens vid utlåtandet avgivna reservation i nu förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Jacob, begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna
yrkandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner motiveringen i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, röstar

J a;

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen med den lydelse, som förordats i den
av herr Johansson i Uppmälby m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Jacob, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 53.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten B.

I herr Lindhagens ovannämnda motion, nr 303 i första kammaren, hade under
punkten 1 hemställts, att riksdagen ville möjliggöra propositionens avsikter
att skapa en effektiv jordanskaffning genom att — i viss anslutning till
Kungl. Maj:ts expropriationsproposition år 1933 för hela riket — nu för
Västerbottens och Norrbottens län antaga en provisorisk lag angående expropriationsrätt
i vissa fall för jordbruksändamål inom Västerbottens och Norrbottens
län.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att motionen I: 303,
punkten 1), icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I herr Lindhagens ovannämnda reservation hade beträffande ifrågavarande
punkt på åberopade grunder hemställts, att riksdagen ville — för möjliggörande
av propositionens avsikt att i förevarande fall skapa en effektiv jordanskaffning
— antaga det i motionen I: 303 framlagda förslaget till en tillsvidare
för fem år gällande lag angående expropriationsrätt i vissa fall för
jordbruksändamål inom Västerbottens och Norrbottens län.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det har framhållits i propositionen, att

jordanskaffningen i Västerbottens och Norrbottens län slagit slint och att
man därför nu måste handla. Alla myndigheter hava också sagt, att man måste
handla »effektivt på alla vis», som det uttryckligen säges. Ett av dessa »vis»
måste också innebära stödet av en expropriationslagstiftning, som gör, att
man kan komma till en rimlig uppgörelse i alla de förekommande fallen.

Nu har ju också regeringen sagt i sin proposition år 1933, att vi just behöva
expropriationslagstiftning för bl. a. detta ändamål, och den har vidare sagt,
år 1934, att det föreligger »stort behov» av en expropriationslagstiftning och
år 1935 något liknande. Därför förvånar det mig, att när regeringen nu kommer
med en proposition, vari den säger, att just beträffande de nordligaste
länen jordanskaffningen ej fyllt behovet och det just därför fordras effektivitet
på alla vis, det inte återfinnes ett ord örn expropriation varken hos myndigheterna
eller hos regeringen. Örn det skall skötas på det sättet, blir det

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffning sverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

län. (Forts.)

bara döda punkter, som vi votera om bär från den ena riksdagen till den
andra.

Nu är det så, att expropriationen ingår i de s. k. lag-vägarna — den är en
av lagvägarna — och den är här i landet av särdeles from beskaffenhet. Det
gäller bara att mot betalning få odlingsmark och husbehovsskog tillbaka från
de stora jordmonopolens förvärv av kronan förr tillhörig mark, som ursprungligen
donerats till jordbruket. Men det går man inte med på. Bolagsmännen
härska mer än någonsin just nu i den svenska statsmaktens folkrepresentation.

I Västerbottens och Norrbottens län är det också på det sättet, som det sades
år 1925 i anledning av en motion, som jag då väckt örn odling av odlingsbar
mark och som enhälligt bifölls av båda kamrarna. Bär står det nämligen,
att enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län samt svenska
mosskulturföreningen skulle den i enskild ägo befintliga norrländska odlingsjorden
vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer lämplig än de huvudsakligen
i Lapplands skogsregion belägna kronoparkernas mark. »Vad ha
vi kronoparkerna till? Vi skola taga kronans mark», säges det, men den marken
ha ju nämnda myndigheter betecknat såsom mindervärdig däruppe. Så
är däremot, säges det, inte fallet med den enskilda jorden. Och vilken är
ägare till den enskilda jorden? Jo, det är förnämligast skogsbolagen. Det
finns inom de två ifrågavarande länen inga s. k. gods, som härska över underlydande
arrendatorer, och den allmoge- som finns där behöver ju även behålla
sin odlingsmark och sin skogsmark för att kunna utvidga sin odling
och för att kunna dela upp hemmanet mellan barnen. Det är bara fråga om
bär — såsom i de andra norrlandslagarna, arrende- och vanhävdslagarna —-att den odlingsjord och husbehovsskog, som kan tillitas, företrädesvis befinner
sig på _ bolags- och skogsspekulanters mark. Det var den största
spektakeltragedi, som inträffat i den svenska jordpolitikens historia, när staten
skänkte jordbruket däruppe sin skogsmark »för landets uppodling och
bebyggande», som det står. Marken »avvittrades» såsom det kallas dels till
utökning av färdiga bondgårdar och dels för att skapa nya bondgårdar. Men då
hade man inte tänkt på att bonden kunde på andra överlåta äganderätten till
dem, och på det sättet finnas, särskilt i de norrländska länen, Dalarne och
även Värmland, där avvittringen av dunkla anledningar ej fullföljdes, alla
dessa odlingsmarker, vilka de nyssnämnda myndigheterna säga äro förträffliga
till läge och beskaffenhet, däruppe i skogsbolagens och en del skogsspekulanters
händer. ÄJ det da för mycket begärt, att kronan nu söker återbörda
till allmogen — mot betalning — en bråkdel av den present, som kommit
i de icke avsedda händerna?

Jordbruksministern framhåller i sin proposition först behovet att komplettera
ofullständiga jordbruk, men i diskussionerna i dag talar man bara
örn stora odlingsområden, som redan liro upptagna. Det första är emellertid
det viktigaste, och det har också jordbruksministern satt i täten, ty det har inträffat
just i de ifrågavarande länen, men även i andra, att det ifrån dessa
stora, av kronan på jordbruket donerade domäner, som kommit i skogsindustriens
hand, har avsöndrats, innan det kom en betryggande ägostyckningslag,
den ena genom generation efter generation utarmade lilla odlingsbiten
efter den andra utan odlingsmark och utan husbehovsskog.

Skogsbolagen liro inte mer än människor — de liro mindre jin människor,
de äro aktieägare. De sköta sin även för landet viktiga affär, och då gå
do inle frivilligt och avstå från odlingsmark, dill- det växer bra skog, och icke

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

heller skogsbördig mark för jordbrukets husbehov. Därför böra vi förstå,
att om det nu skall bli för Västerbottens och Norrbottens län någon mening
med förslaget, måste det skapas en expropriationsrätt, som framtvingar frivilliga
uppgörelser. Man behöver nämligen ytterst sällan använda en sådan
lag, utan det är bara fråga örn att därigenom kunna få till stånd en rimlig
och skälig uppgörelse.

Jag har därför föreslagit en sådan provisorisk lag. Jordbruksministern
sade själv, att hans förslag var en provisorisk anordning, och mitt lagförslag
är också provisoriskt. Det innehåller inte några nya formuleringar, utan formuleringen
är hämtad ordagrant från arrende- och vanhävdslagarna och i sina
distinktioner ordagrant ur det av vederbörande lagkarlar granskade förslag,
som återfinnes i Kungl. Majlis proposition år 1934. Det är alltså någonting
som man kan antaga. Principfrågorna, som närmare beröras i det följande
utskottsbetänkandet nr 30, komma olyckligtvis upp till behandling under
lunchtiden, och då går ni bort ur kammaren, så att man får tala för tomma
bänkar. Ni, som böra intressera er för den sociala jordfrågan och för det
här av riksdagen åsidosatta småjordfolket, försök åtminstone att vara kvar i
kammaren!

Jag yrkar bifall till min reservation med det lagförslag, som där är framlagt.

Herr Westman: Den kritik, som herr Lindhagen framförde, riktade sig i

främsta rummet emot den kungl, propositionen. Denna är byggd huvudsakligen
på den grundsatsen att man skall skaffa jord utan att expropriation behöver
tillgripas.

Vi hava i utskottet följt propositionens ledning i det avseendet, och vi ha
trott, att vi kunde göra det med säkerhet, därför att erfarenheten från vår jordpolitik
visar, att det finns jord tillgänglig. Sålunda ha under de tre år, som
arbetarsmåbruksrörelsen varit i gång, inrättats nära 3,000 arbetarsmåbruk. Det
har funnits jord till dessa. Det är en erfarenhet, som uppmuntrar oss till att
tro, att man för det ändamål, varom här är fråga, skall kunna få jord på frivillighetens
väg. När nu Kungl. Maj:t har varit av samma mening som vi i
utskottet, har herr Lindhagen blivit ensam på den pessimistiska linje, som han
följer. Herr Lindhagen har yrkat bifall till en lagtext — herr Lindhagen har
nämligen föreslagit, att riksdagen skulle antaga en expropriationslag. Jag
förmodar, att de av herrarna, som kunna känna sig hågade att rösta med herr
Lindhagen, göra sig det besväret att först granska herr Lindhagens lagtext och
se efter, örn den överensstämmer med den kungliga proposition, som framlades
för några år sedan, och om överhuvud taget herrarna äro beredda att stödja en
sådan lagtext.

För min del, herr talman, ber jag att få hemställa om bifall till utskottets avslagsyrkande
på motionen i den nu föredragna punkten.

Herr Lindhagen: För det första vill jag säga, att herr Westman är synes
det mig litet insatt i dessa angelägenheter i allmänhet — det är man ju i Uppsala.
Men jag skall tala om för Westman, vilken yttrade sig örn ifall någon
skulle lia smak för att antaga mitt förslag, att detta förslag är olika mot vad
Kungl. Majit föreslog 1933. Jag vill berätta för herr Westman, att detta
mitt förslag inskränker sig till bolag och skogsspekulanter inom de två nordligaste
länen, medan Kungl. Maj :ts förslag år 1933 omfattade hela riket och
även alla bönder i hela riket. Det borde Westman ha satt sig in i, innan han
gjorde sina anmärkningar.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

-n • .. , , län. (Forts.)

Vidare vill jag av annu en anledning framhålla, att Westman inte kan
dessa saker. Herr talmannen skall nu få höra prov därpå.

Det har ju gått så bra med arbetar jordbruken. Jag har talat om dessa saer
nera gånger, och Westman kan inte bemöta de skäl, jag har anfört. Arbetarjordbruken
ha fått en sådan anslutning. Varför? Jo, därigenom få bolagen
arbetare, som de ha i sin egen hand. Vi ha ju sett, hur de rusa till med
öppna hander och säga: vi skola hjälpa till vi också med en liten jordbit, där
arbetarna skola kunna bygga hus och ha trädgårdsland och potatisland utanor.
Haval, pa det sättet få bolagen de skogsarbetare, som de behöva och när
dessa aro bundna vid torvan, lia bolagen dem i sin hand. Det är en fördel för
bolagen.

Men när det gäller att skapa självförsörjande jordbruk, där bolagen skulle
avsta odlingsbar jord god även för skogsbörd, samt husbehovsskog, bördig
skogsmark, da, herr Westman, är detlav förklarliga skäl i regel slut med villig
beten.. Men örn den saken göres det ingen utredning numera. Det göres ingen

omreai^e^ern1a> utan där sitta herrarna och fabricera för sig själva
statistiska asikter, som de göra till norm för hela landets realpolitik

Har forhaller det sig emellertid på det sättet, att jag skulle vilja lia en statrntik
över de små jordbruk i_ Norrland, som utskiftats oriktigt. Det gäller
odalbruken, jordbrukskä-rnan i fastigheten, de återbördas till allmogen, som
skulle bil självförsörjande jordbruk — vi måste väl ha några sådana också och
icke företrädesvis arbetar jordbruk, motsvarande de gamla backstugusittarna!
Lien senare sortens jordbrukare gingo ju under i en föregående period, och örn
vi ia bara sådana nu, äventyra de också att gå under i en kommande period
av brist pa arbete.

NorrlanJskommitténs majoritet var enig om att de gamla odaljordarna måste
bibehållas at^självförsörjande jordbrukare. Tror nu Westman, att det finns en
myckenhet sådana jordbruk, utbrutna innan vi fått en ny äffostvcknine-slnp*
sora därefter blivit »attili* förbättrade med förenämd S?Ä

lagsmark116 ^ Jordbrukare> som fatt sin mark utvidgad med bo Men

hur går Westman tillväga för att få en utredning härom — jag säger
T sll,p.p?r ,det. sagas vid behandlingen av nästa ärende. Jo, hans
kommitté har skickat ut en rundskrivelse till en del myndigheter, vari man

utKét T" åt lh°rt talaf°m. sadaaa Jordbrukare, som önskat få tillskott
bättre- bolaf,Smark tdl s/ajordV- Tänk att lute känna människorna

litt ett r i jordbrukare a ofullständiga jordbruk veta, att det nu är omöjligt
att fa komplettenngsjord, och da finna de sig däri och vandra inte örn hälja

dl pf„“g„tS“ätt “ga *>” »te Leiler kunna

jordbruk’1 Det Ctb effterf^ågaa på arbetarjordbruk och nya självförsörjande
jordbruk. Det hette förr : har finns ingen jordhunger, vi skola inte syssla där si|d;Sr

1 tr anm,alt !lg- Jordhungern existerar inte, sade de partier, som
sia vakt i det minsta aven örn en sa beskaffad äganderätt som exempelvis
norrlandmndustrieiis åtkomster av kronans gamla skogar P

„tt ,alnJf b 6V de1t Gn !ug’ !°ch ^ k°m pengar tiU arbetar jordbruken och pengar
att skaffa arrendejordbruk och kronojord. Då kommo dessa människor i långa
räder, och nu ar talet örn bristen på jordhunger på det området borta Det
kommer att ga precis pa samma sätt med de ofullständiga jordbruken när det
äntligen blir bestämt, att de kunna få jord. Den enda möjligheten för detta

måttfnT brukare r1 fil J°rd pa hverenskommelsens väg är genom .stödet av en
måttfull expropriationslag, som det nu är fråga örn. Då komma de precis på

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

samma sätt som när förvärv av arrendejordbruk och arbetarjordbruk skapades
av statsmakten.

Herr Westman: Jag skall be att få säga endast några få ord till herr Lindhagen.
När herr Lindhagen anklagar sociala jordutredningen för att inte ha
gjort undersökningar rörande jordtillgången i Sverige, far herr Lindhagen
vilse. Sociala jordutredningen har gjort mycket ingående sådana undersökningar.
Det är bara beklagligt, att herr Lindhagen är som en av de gamla
rabbinerna: han håller sig endast till vad som ingår i hans heliga skrifter
från århundradets början. Åhrd som sedan har förekommit, intresserar herr
Lindhagen sig inte för. De utredningar, som nu göras undan för undan om
förhållandena under den tid, som vi nu leva i, lämnar herr Lindhagen alldeles
åsido. Örn inte det vore så, skulle herr Lindhagen aldrig kunna framställa
de många beskyllningar för bristande intresse och bristande utredning, som
herr Lindhagen gör. Förklaringen är den, att det är besvärligt att sätta
sig in i alla de nya samhällsföreteelser, som kommit till under tidernas lopp.
Det är naturligtvis mycket bekvämare, örn man blott återgår till sina ungdomsminnen! Herr

Lindhagen: Herr talman! Fortfarande visar herr Westman uppen bar

obekantskap i dessa ting. Jag talade inte örn någon undersökning, huruvida
det finns odlingsjord. Det finns för resten sådana undersökningar, utförda
av alla tidigare jordkommissioner, så att herrarna hade inte behövt besvära
sig med att företaga en sådan undersökning, men när ni ändå gjort
den, lia ni i alla fall fått sysselsättning. Ni lia gjort om den, men ha inte
kunnat komma till några nya resultat. Det har bara blivit bortkastade pengar
från kronans sida. Men det är bra, att ni ha blivit övertygade utan hänsyn till
andra utredningar att det finns odlingsjord.

Här är det emellertid fråga örn huruvida bolagen avstå jord till småbruk,
och det är en helt annan sak.

Herr Westman talade också örn gamla tider i lagutskottet. Ja, om man
åberopar Norrlandskommittén, där det satt ledande högermän och inflytelserika
liberaler —- utom mig -— vad säger herr Westman då? Asch, sade han
en gång. Detta må man ställa upp till jämförelse med herr Westmans period
i andra lagutskottet. Men det kommer att bli en ful fläck på jordfrågan i
framtidens forskning, den period, där under andra lagutskottets jordbetänkanden
med jättebokstäver står namnet K. G. Westman.

Jordfrågan är för övrigt en fråga om att bryta jordmonopol. Dessa äro
lika gamla som världen och ha alltid lösts på annat sätt än Westman tänkt,
ty det finns bara ett sätt att lösa dessa problem på. Westman är ju en rättshistoriker,
som, föreställer jag mig, har följt historien långt tillbaka i tiderna
och inte ansett detta vara en obehövlig eller onödig sak — i riksdagen fördjupar
han sig nu bara i sin egen period: perioden K. G. Westman. Jag kan
då tala om för utskottets ordförande, att Zoroaster, även kallad Zaratustra,
som levde G00 år före Kristus, genomförde i Persien en agrarreform. Det
gällde, säde han, att hålla tummen på herrarna i landet och ge jord åt alla. —
Precis samma problem stå vi i dag inför, då det är fråga örn att jämka på
jordmonopolen i Sverige -— och sådana finnas.

Graccherna gjorde på samma sätt. Även för dem gällde: måtta på de
stora jordägarnas jordförvärv och jord åt alla. Här vilja vi inte veta av något
sådant. Jag satt på den finska lunchen i förrgår vid sidan av en finsk riksdagsman,
som tillhörde agrarpartiet. Detta gjorde, att jag frågade honom om

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens

län. (Forts.)

deras agrarförhållanden. Han såg själv ut som en godsägare, och min andra
granne, en finska, sade, att det var han också. Han svärmade för vad Westman
vill trampa ned nu. Han sade: Vi ha länge haft stödet av en expropriationslag,
men i år har finska regeringen förelagt landets riksdag en lagstiftning
som är skarpare. Där borta är man till den grad parlamentarisk och
anser frågan vara så stor, att man inte vill genast trampa sönder förslagen —
såsom andra lagutskottet rekommenderar oss att göra — utan man säger:
Denna sak är så stor, att propositionen bordlägges, för att folket i val detta
år skall få yttra sig om densamma. Och här -— ingenting!

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall
till herr Lindhagens vid utlåtandet avgivna reservation beträffande nämnda
punkt; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten C.

I motionen I: 303 hade herr Lindhagen under punkten 2 hemställt, att riksdagen
— med förklarande att propositionens uppfattning, att jordbruksnybildning
på oodlad mark i princip icke borde ske annat än i Västerbottens och
Norrbottens län, icke kunde av riksdagen godtagas — ville tillika hemställa,
att direktiv i propositionens nämnda syfte ej måtte föreläggas de enligt Kungl.
Maj :ts uppdrag den 30 december 1935 tillsatta utredningsmän i den sociala
jordfrågan.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att motionen
I: 303, punkten 2), icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I herr Lindhagens förut omnämnda reservation hade beträffande nu förevarande
punkt av angivna orsaker hemställts, att riksdagen — med förklarande
att propositionens uppfattning, att jordbruksnybildning på oodlad mark
i princip icke borde ske annat än i Västerbottens och Norrbottens län, icke kunde
av riksdagen godtagas — ville tillika hemställa, att direktiv i propositionens
nämnda syfte ej måtte föreläggas de enligt Kungl. Maj :ts uppdrag den
30 december 1935 tillsatta utredningsmän i den sociala jordfrågan.

Herr Lindhagen: Jag vet inte, om riksdagen är beredd att svälja sig själv
i detta fall. Ty^vad som bär föreligger är ju en utmaning mot alla våra
beslut under alla år och även i år. I propositionen har ramlat in ett yttrande
av jordbruksministern, att jordbruksnybildning på oodlad mark i princip icke
bör ske annat än i Västerbottens och Norrbottens län. Har ni hört på maken!
Det finns ju en mängd odlingsfonder och allt det där märkvärdiga, som Westman
talar om och som går ut på nyodling och nyodling och nyodling — med
pengar utan tillgång till jord.

Det har talats örn folkets odlingsflit, och vårt gamla motto här i landet
är ju: Odla jorden och vårda skogen! Detta skall nu inte få tillämpas annat
ån i Norrbottens och Västerbottens län. Detta förefaller nästan som ett litet
försök till flört med bondeförbundet, det har kanske tillkommit för att tilläventyrs^
inte sänka prisen på jordbruksprodukter. Man ser inte, att om det
ges en sådan självförsörjning åt folk, som hör till de arbetslösa eller annars

Första kammarens protokoll 1086. Nr 26. 2

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till jordanskaffning sverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (Forts.)

skulle fått helt försörjas av kommunerna, så skulle det bli en vinst för alla,
även för bondeförbundarna ute i kommunerna.

Jag har således för min del inte kunnat låta detta stå oanmärkt. Utskottet
bar ju förklarat, att utskottet ej är berett att nu taga ställning till spörsmålet.
Ja, det var så där väldigt brådskande, när den bär saken var uppe
i utskottet, man skulle gå ut och äta lunch, eller vad det var, och då var
det så bekvämt att taga till ett sådant yttrande. Nog kunde väl utskottets
ledamöter åtminstone ha varit med örn att taga ställning mot ett sådant orimligt
påstående som här göres.

Jag yrkar således bifall till min reservation, att riksdagen —- med förklarande
att propositionens uppfattning, att jordbruksny bildning på oodlad
mark i princip icke bör ske annat än i Västerbottens och Norrbottens län,
icke kan av riksdagen godtagas — ville tillika hemställa, att direktiv i propositionens
nämnda syfte ej må föreläggas de enligt Kungl. Maj:ts uppdrag
den 30 december 1935 tillsatta utredningsmännen i den sociala jordfrågan.

Det är de, som skola göra allting nu, och då kan väl även riksdagen någon
gång få ge dem en instruktion, annars äventyrar man, att de taga jordbruksministern
på orden, då han officiellt framträtt med detta yttrande i sin proposition
till detta års riksdag.

Jag yrkar således bifall till min reservation.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu förevarande punkten endast yrkats, av herr Lindhagen,
att kammaren skulle bifalla den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen
beträffande nämnda punkt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens vid utlåtandet avgivna reservation
beträffande nämnda punkt.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag
vill bara ha antecknat till protokollet, att en mängd medlemmar sutto hela
tiden under voteringen.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Punkten D.

Underpunkten 3 i motionen I: 303 hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
matte jämväl anhålla eller uttala, att Kungl. Maj :t — för vinnande av
sammanhang och besparingar i förening med en ledande tanke och ordnande
nana över den sociala jordfrågan — täcktes tillse eller förordna, att vid forts^.
a. överväganden av den sociala jordfrågan hänsyn foges jämväl till tidigare
otticiella törslag med utredningar i ämnet.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att motionen I: 303,
punkten 3), icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I sin vid utlåtandet avgivna reservation hade herr Lindhagen beträffande
nämnda punkt hemställt, att riksdagen måtte uttala sig för att Kungl. Maj :t
— för vinnande av sammanhang och besparingar i förening med en ledande
tanke och ordnande hand över den sociala jordfrågan — täcktes tillse eller
iörordna, att vid. fortsatta överväganden av den sociala jordfrågan foges hänsyn
jämväl till tidigare officiella förslag med utredningar i ämnet.

. Herr Lindhagen: Denna punkt i min motion och reservation har tillkommit
såsom ett värn mot den nuvarande periodens »förutsättningslösa utredningar»
ty det finns också andra epoker i historien. Därför har jag hemställt, att, som
det star i reservationen, »riksdagen måtte uttala sig för att Kungl. Maj :t...
täcktes tillse eller förordna, att vid fortsatta överväganden av den sociala jordiragan
tages hänsyn jämväl till tidigare officiella förslag med utredningar i
ämnet», dag yrkar inte ^uttryckligt bifall till denna reservation. Det är självklart,
att det bör vara så, och något uttryckligt bifall kan inte uppnås.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 176, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående giltighetstiden för vissa tullsatser.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av väckta
motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen, expropriationsrätt för jordbruksändamål,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar med
mera.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 8 av herr Lindhagen och nr 285 av herr Andersson, Verner,
samt motionerna i andra kammaren nr 13 och nr 62, båda av herr Herou
m. fl., nr 187 av herr Falk, nr 362 av herr Elmroth samt nr 486 av herr Pettersson
i Dahl m. fl.

I motionen 1:8 hade hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte påkalla
ett återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar samt i
sådant syfte —• i anslutning till dels de tre äldre jordkommissionernas betänkanden
i de delar som ännu ej varit föremål till bedömande, dels till de socialdemokratiska
partimotionerna vid 1924 års riksdag och dels myckenheten
enskilda motioner under årens lopp — kräva, att för riksdagen måtte framläggas
förslag till lagar:

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

1) om arrendatorklassens ytterligare säkerställande och slutliga fngörelse,
så vitt rörde permanenta arrenden, vilka ej vore hänf örliga till större s. k.
af färsarrenden;

2) om komplettering av ofullständiga jordbruk;

3) örn förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst;

4) örn bildandet av nya självförsörjande jordbruk med tillitande av mark
från bolagsjord och större enskilda domäner;

5) örn förbud jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärra
jordbruk med tillhörigheter, detta med ledning av jordkommissionens betänkande
den 15 december 1921 och norsk lagstiftning i ämnet;

6) örn tryggandet av närbelägenhet och fruktbar samverkan mellan självförsörjande
jordbruk och arbetarejordbruk; samt __

7) örn tryggandet av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig arbetsför -

tjänst.

I motiveringen till motionen hade arrendatorsklassens aktuella problem
sammanfattats i elva punkter, nämligen:

1) en gemensam social arrendelag för hela riket;

2) frilösning av arrendejordbruk;

3) företrädesrätt (optionsrätt) till ny upplåtelse;

4) företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör;

5) reglering av arrendebelopp;

6) fastslående av jordägarens byggnadsskyldighet;

7) tvångsförlängning av korta arrendetider; _ 0 ->

8) omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt botande av pasynade

9) beredande av nytta för arrendatorer och torpare av det sjunkande pen ''

10)"kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida,; samt

11) sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sm rätt att medgiva
dispens från sociala arrendelagens stadganden.

I motionerna 1:285 och 11:486, vilka vörö i det väsentliga likalydande
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj .t matte anhålla, att
Kungl Maj :t ville verkställa utredning beträffande vissa i motionerna ifraga
satta ändringar i och tillägg till den allmänna arrendelagen samt for riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I motionen II: 13 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta hos regeringen
begära förslag till expropriationslagstiftning, som medförde att storgodsens
och bolagens jordbruksfastigheter kunde overlatas för en jordreglering,
för underlättande av jord- och skogstilldelnmg at sådana jordbruk, som
behövde kompletteringsareal för att deras ägare och brukare skulle bliva be
suttna och för större möjligheter till jordbruksnybildning och upplåtelse av
jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade jordsokande, företrädesvis lan -och skogsarbetare.

Motionen II: 62 utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte besluta hos
regeringen begära utredning och förslag angående bestämmelser sorn borde
utfärdas för att vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna skulle la
till efterrättelse viss maximitaxa skulle kunna fastställas för de arrendeavgi
S Jorn SÄm jordägarna, så att icke betungande arrendeavgifter avkrävdes
arrendatorn. _ _ . +

T motionen II- 187 hade yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. M.aj:t
måtte anhålla örn förslag till ändring av gällande allmänna arrendelag i huvudsaklig
överensstämmelse med synpunkter, som framförts i motionen. Jin

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

ligt vad. i motionen anförts skulle i arrendelagen föreskrivas, att samhället
genom sina organ i vissa fall skulle kunna bestämma arrendebeloppen, ävensom
införas tvingande bestämmelser av i huvudsak följande innehåll:

1) att arrendeavtal skulle upprättas skriftligt och omfatta en tid av minst
fem år samt godkännas av härtill behörig myndighet,

2) att jordägaren skulle vara skyldig hålla för fastigheten nödiga byggnader,

3) att i fråga örn syn påsynade belopp skulle utbetalas till arrendatorn i den
mån bristerna av honom avhjälptes,

4) att arrendebeloppet skulle fastställas i penningar,

5) att avträdande arrendator skulle erhålla företrädesrätt till förnyat arrende,

6) att, örn arrendator enligt arrendeavtal vore skyldig utföra arbete eller
erlägga arrende in natura, ersättning härför skulle utgå enligt i orten gängse
pris.

Slutligen hade i motionen II: 362, med åberopande av vad i motionen anförts
samt andra i den däri berörda frågan — införande av lag örn en moderniserad
expropriationslagstiftning (för vissa jordbruksändamål) — väl kända
omständigheter och förhållanden, hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag i sådant avseende,
vartill framställningen i motionen kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i fem
huvudpunkter, nämligen

I. beträffande frågorna örn komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet
av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål;

II. beträffande frågor rörande arrendelagstiftningen;

III. beträffande frågan örn förhindrande av uppkomsten av ofullständiga
jordbruk;

IV. beträffande frågan örn förbud i vissa fall för enskild person att besitta
fast egendom; samt

V. beträffande frågorna örn samverkan mellan självförsörjande jordbruk och
arbetarsmåbruk samt arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst.

Den med II betecknade huvudpunkten var ytterligare indelad i ett flertal
särskilda, med A—Q betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1. Örn komplet I

denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna I: 8 yrkandet 2), Ständiga °jordI:
8 yrkandet 4), II: 13 samt II: 362 icke måtte föranleda till någon riksda- bruk m. m.
gens åtgärd.

Beträffande utlåtandet i dess helhet hade reservation anförts av herr Lindhagen,
som på åberopade grunder hemställt, att riksdagen — i anledning av
samtliga förevarande motioner berörande den sociala jordfrågans lagvägar —
ville anhålla, att Kungl. Maj:t, med ledning av kända sakförhållanden, det
ofantliga under tiderna samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning,
ville på lagvägarna föreslå riksdagen skäliga jämkningar i bolags,
spekulanters och större godsägares jordmonopol till gagn för det menige jordfolket
i betryckta omständigheter.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)

Därest detta ej skulle bifallas, hade herr Lindhagen i ett flertal särskilda
reservationer hemställt om vissa angivna avvikelser från utskottets förslag.

I en beträffande den nu föredragna punkten avgiven reservation hade herr
Lindhagen sålunda hemställt,

att yrkandena i motionerna I: 8 under 2) och II: 13 örn ett övervägande av en
effektiv komplettering även på lagvägar av ofullständiga jordbruk måtte av
riksdagen bifallas,

att yrkandena i motionerna I: 8 under 4) och II: 13 om ett övervägande av
nya självförsörjande jordbruks nybildning även på lagvägar måtte av riksdagen
bifallas samt

att yrkandet i motionen II: 362 örn övervägande av en moderniserad expropriationslagstiftning
för vissa jordbruksändamål måtte av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: Herr talman! Här föreligger nu jordfrågan i hela dess

vidd, och i spetsen därför står en motion, som jag har tillåtit mig väcka och
där jag också räknat upp de olika delar, som denna fråga omfattar. Jag har
även framställt ett yrkande, att man skulle på en gång begära en skrivelse örn
alla dessa saker. På en gång, i ett slag. Min kläm inledes med ett sådant yrkande,
som jag inte har formulerat så, att man behöver taga bestämt parti för
varje detalj för sig. Denna fråga är väl så omtragglad, behandlad och ommotionerad
från alla möjliga håll, att man gott kan säga, att nu måste det göras
någonting definitivt åt denna sak, och det kan sammanföras i en sammanfattande
skrivelse i ärendet. Då falla alla andra yrkanden bort. Gå herrarna
med på det yrkandet, kunde ni slippa denna oerhörda matsedel, som nu ligger
framför er, och sedan övergå till ett annat ämne.

Nu lär detta emellertid enligt en godtycklig praxis möta tekniska hinder.
Utskottet har portionerat ut allt som innefattas i motionerna. Mitt nämnda yrkande
omfattar även alla andras motioner. Genom detta utportionerande skulle
jag såsom reservant och således en förtryckt menighet, som ju reservanterna äro,
inte lia rättighet att yrka bifall till mitt samlande yrkande, utan endast få
sammanknyta det med något annat. Jag skall alltså sammanknyta ett allmänt
yrkande med en specialpunkt. Det rådet har jag fått också av utskottets
ordförande. Det är emellertid en omöjlig kombinering och ett hopplöst företag.

Motionen i dess helhet, som är inriktad på ett samlande yrkande, kan således
inte komma under prövning. Utskottet skulle i sakfall självt ha föreslagit
något sådant samlande yrkande. Men det heter: splittra och härska — det
blir följden av utskottets redigering av yrkandena, ehuru vissa skäl kunna
anföras även därför.

Emellertid kan det vara tillåtet att i alla fall såsom en inledning till debatten
framföra ett par principiella synpunkter. Det går ju för sig.

Då vill jag säga, att i rubriken på ärendet förekommer samma konfundering
som i den kommande splittringen. Det stod ursprungligen, att utlåtandet gällde
motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen, expropriationsrätt för jordbruksändamål
m. m. Då utverkade jag, att också uttrycket »återupptagande
av den sociala jordfrågans lagvägar» skulle komma med, och det kom sålunda
in efter det man talat örn arrendelagstiftning och expropriationsrätt. Men det
nya uttrycket innefattar ju även de båda saker, som stå först i rubriken, och
det innefattar alla motionerna, ty de syfta samtliga^ på lagvägarna. Och när
mitt uttryck »återupptagande av den sociala jordfrågans lagvägar» kom in i
rubriken, skulle också orden »med mera» Ira tagits bort. Det uttrycket har
ingen innebörd i detta sammanhang. Nå, detta är en detaljfråga och inverkar
inte på det hela.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)

Nu har jag turnerat saken på det sättet, att jag vill föra den tillbaka till
dess ursprungliga sammanhang, herr .Westman, och det är frågan om jämkningar
av jordmonopolet här i landet. Det var i det tecknet frågan vid sekelskiftet
slog igenom så kraftigt. Jordmonopolet hotade då hela bondeklassen
i Norrland och Dalarna. Och det har ju i alla tider varit den sociala jordfrågans
huvudsakliga mål att bryta jordmonopol.

Min reservation slutar ock med följande ord: »Jordmonopolens insats i människornas
liv har alltid för dem varit det stora bekymret örn monopolen varit
för mycket enarådande, ett mindre allmänt bekymmer, så länge de varit mera
spridda, men alltid ett bekymmer. Vetenskapen har därför ansett sig exempelvis
örn antiken kunna fastslå: ’I alla antikens stater har jordägarens allt större
frihet gentemot statsmakten småningom lett till jordens centralisering och monopolisering.
I och med denna monopolisering har den gamla världen gått
under.’»

Detta missförhållande kan således inte botas annat än genom en revolution,
och en sådan gick för sig år 1901 på grund av de hotande förhållandena. Den
fick sitt uttryck i förbudslagen, innebärande förbud för bolag och ekonomiska
föreningar att förvärva jordbruksjord på landet med tillhörigheter i skogar
m. m. utan Konungens tillstånd. Ingen har vågat taga upp denna grundläggande
författning till avskaffande. Det kan hända, att det kommer att ske,
örn det får fortgå på det sätt, som nu förekommer. Men annars ha de sociala
jordmotioner, som sedan väckts, bara gått ut på att draga ut konsekvenserna
av denna tilldragelse. Det var således på sätt och vis mindre men på samma
gång i och för sig stora frågor även de. Men där är det nu omöjligt att få
fram någonting.

Jag ser med glädje förre justitieministern Löfgren sitta här. Han är den
förste i senare tid, som givit en förnuftig instruktion åt jordkommitterade. Han
tillsatte jordkommissionen och ålade oss att noga undersöka också expropriationsvägarna.
Jag tror inte, att han på sin tid var så förtjust över förbudslagen,
ty när vi diskuterade örn den i frisinnade klubben, var han en gång ganska
fräsig av sig mot den. Jag vet inte varför. Han var liberal och således
frihandlare i all handel förstås. Men när han kom till justitieministerämbetet
och fick ansvaret, avskuddade han sig sådana synpunkter och tog i såsom en
man med den här saken. Tack skall du ha!

När man nu ser, vad utskottet anser tillåtligt, så liknar utskottet ett stort
slagfält: där slaktas allt, som är väsentligt, som borde få leva och kunna leda
till någonting. Detta beror också på, att regeringsmakten på senare tid har
varit vacklande och på att det mäktiga lönearbetarepartiet mera har ansett det
här vara en sekundär fråga. Det partiet har alldeles nog av att syssla med sin
närkamp och sin sociala lagstiftning. Då är det aldrig fråga örn att ge tappt
där, utan herr Sigfrid Hansson sitter på sin plats vid andra lagutskottets bord,
när sådana frågor komma före, och lagutskottet sitter i givakt inför det mäktiga
partiet. Arbetarklassen får sina sociala lagfrågor tillgodosedda, åtminstone
någorlunda. Men när det gäller jordfolket, småfolket, som kastades ut
ur riksdagen genom den allmänna rösträtten och de proportionella valen, då är
det mycket svårare. Lönearbetarklassen hjälper ju till även här att stödja
intressen, i den mån lönearbetarklassen har tid och tillfälle för sina andra många
bekymmer.

Branting, som var realpolitiker, sade ibland, att han i alla fall förstod jordfolkets
krav, och det gjorde iiven Staaff i viss mån. Han — Branting — tilllade
emellertid: vi lia dock skilda vägar och böra gå skilda vägar, och så förena
vi oss i det viisentliga vid avgörandena. Jag åter har alltid hållit före, att
arbetare och bönder skulle höra ihop. Nu hör man ju också talas om att vi äro

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)
på väg att få en koalition mellan arbetare och bönder. Men det gäller egentligen
ännu endast arbetare och storbönder eller besuttna bönder och inte småfolket
bland bönderna, som kämpar på svältgränsen och längtar efter jord.
Bondeförbundet och arbetarepartiet måste nu ena sig örn att taga också dem i
anda och sanning med i räkningen i den stora koalitionen — vilken jag för
övrigt tycker är förträfflig, ty därigenom ha vi ju i alla fall kommit någorlunda
ifrån den gamla sumpen. Jag hoppas nu, att inbegripandet av småfolket i
koalitionen skall bli en av fortsättningarna i samarbetet.

Vad är det nu egentligen, som ligger bakom detta väldiga motstånd? Andra
lagutskottet har en mängd formuleringar, men de äro ju egentligen endast formella
undanflykter. Man kan inte, skriver man, åstadkomma det och det, ty
då tar den och den haken emot, man kan inte åstadkomma det och det, ty då
tar andra hakar emot. O. s. v., o. s. v. Vad bevisar detta? Det bevisar, att
man inom utskottet inte har viljan eller med andra ord medkänslan, ty där det
finns en vilja, där finns det också en väg. Däri ligger det.

Diskussionen borde då öppet föras örn jordäganderättens helgd under alla
förhållanden. Ty det är den frågan, som det hela hänger på. Här föreligger
den gamla frågan örn jordmonopolens helgd. Man skall inte förvända synen
på oss genom andra betraktelser vid sidan av ämnet och försöka lägga
krokben för ämnet för att kunna bortse från det.

Vad är det för äganderätt, som det här är fråga örn? Kronan har rått om
ofantliga skogsmarker i Norrland och Dalarna och Värmland och även på andra
ställen, dock mest på de förstnämnda hållen, detta även på senare tid. Bakom
denna äganderätt skymtar ett brev av Gustaf Vasa — av 1542 vill jag minnas
— vari han stadgade: »Alla sådana jordar, som obyggda ligga, höra Gud,
konungen och Sveriges krona till och ingen annan.» Och då han var envåldsherre,
har det ansetts vara lag och åberopats sedan i slutet av 1600-talet som
utgångspunkt för den s. k. avvittringen. Hur gick det till?

Ja, jag klandrar nu inte industrien, som lade sig till med dessa skogar, ty den
har också rätt att sköta sin näring. Och vad som är öppet och tillåtet är
ju inte någon olaglighet. Men hur gick det till? Jo, först började det i
baggböleriets tid, och då gick det så till att när kronan gratis skänkte detta
och delade ut det och administrationen sov, så begagnade man sig av allmogens
okunnighet örn den stora presenten och tog den för ingenting. Jag har i min
reservation såsom ett exempel ur norrlandskommitténs betänkande åberopat
hemmanet Grubban nr 1, som började med 30 kronor eller något sådant och
slutade med en första utsugning på 2,500,000 kronor. Detta är blott ett exempel
bland tusenden. Det är ju i alla fall oerhörda presenter till industrien —
förutom stockfångsprivilegierna och rekognitionsskogarna. — I Uppland lade
man sig till med böndernas gamla egendomar. Ty så länge de voro kronobönder,
hade räntan av gårdarna blivit av kronan pantsatt till företagen för
lån av pengar till 30-åriga kriget. Och sedan har det malts och malts, och så
började det med att dessa bönder skulle finna sig i arrendekontrakt, och
då trodde de det, och när en tid gått, varunder de varit arrendebönder, och
man inte kunde finna någon annan äganderätt till arrendena, så började häradshövdingarna
giva lagfart på det där åt bolagen. Och så har det gått.

Det är en äganderätt, som i alla fall är av den beskaffenhet likaväl som
den förra, att man ändå, när kronan på detta sätt avhänt sig jorden med så
kolossal vinning för dem, som fått den, i all rimlighets namn kan påkalla
åtminstone någon liten jämkning mot ersättning.

Förr skedde det som sagt genom reduktion. Så har det ofta gått till i alla
tider, herr Westman. I Estland, Lettland och Litauen har i vår tid reducerats
hela godsen för att ett i 700 år förtryckt folk skulle kunna få tillfälle att

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Orri komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)
odla jorden, leva fria och bilda en nationalstat. Det var nödvändigt för dem.
Jag har ock berättat hur man gjort och handlat i Finland med förbigående
av — andra lagutskottets epok. Och dess ordförandes av honom själv prisade
epok.

Ja, herr talman, utgångspunkten är sålunda, att det är fråga örn ett ingrepp
i jordmonopolsäganderätten men en äganderätt, som har tillkommit på
det sätt, som jag sagt. Och historien ger det vittnesbördet, att statsmakten
kunnat brutalt taga tillbaka en dylik på villospår inkommen äganderätt.
Men här kommer inte sådant ifråga, skogarna tjäna ju här i alla fall en nyttig
industri. Det gäller sålunda bara en liten del: litet odlingsmark och litet
husbehovsskog, som vederbörande likväl få betalt för! Och dessutom skrivas
författningarna med hänsyn även till den store jordägaren. Vad kan man
mera begära?

Finnarna ha i det förslag, som lagts fram i år för deras riksdag, inte nöjt
sig med bara husbehovsskog, utan expropriationsrätten, som de hade delvis
förut, skall få stödja även återförvärv av stödskog, så att bonden liksom i
gamla tider även kan förtjäna litet genom att avyttra skogsprodukter. Det
går för sig i Finland. Jag beklagar, herr Westman, att det icke i någon mån
kan gå för sig även här.

Vad nu angår punkt I i betänkandet, så är där sammanfört komplettering av
ofullständiga jordbruk, bildandet aV nya jordbruk samt expropriationslagstiftning
för jordbruksändamål, och där är jag huvudmotionär, men det är
även en motionär i andra kammaren, som yrkat ungefär detsamma.

Förra året förekommo enahanda yrkanden utom av mig i första kammaren
— i andra kammaren av en torpare, en lantarbetare och en ordförande
för en lantarbetareförening, och då reserverade sig alla socialdemokrater
i utskottet för att föra fram de kraven till regeringen för övervägande. Vad
inträffade då? Det var inte farligare, än att denna reservation avslogs i första
svepet i andra kammaren med 71 röster mot 69 och i första kammaren med 62
mot 40. Nu finnes det en motion från mig och en från andra kammaren, som
man kan votera örn på samma sätt. Och då borde väl reservanterna gå fram
igen och försöka till en början vinna majoritet åtminstone i andra kammaren.
Men i ar stå icke socialdemokraterna som en man kring förslagen. Då går det
naturligtvis inte, ty då rösta även socialdemokraterna i kamrarna mot reservationen.
Det brukar åtminstone gå så.

Jag förmodar, att anledningen är den här kommittén, som tillsattes av jordbruksministern
—• den skulle naturligtvis justitieministern Ira tillsatt, men jordbruksministern
fortsätter att tillsätta även lagkommittéer. Den tillsattes den
30 december 1935. Lyckligtvis kallas dylika kommittéer nödvändigtvis för
»sakkunniga».

I instruktionen för kommittén säges, att måhända kan det behövas en expropriationslagstiftning,
och det skola kommitterade ock taga under övervägande.
Visserligen, säger jordbruksministern, kan förmodligen i regel få köpas
jord frivilligt. Men undantag kunna finnas. Detta är alldeles motsatsen till
vad regeringen sade 1933, 1934 och 1935, nämligen att ett starkt behov förelåg.
Med detta uttalande slår man nu ihjäl det förra.

De i denna punkt behandlade ofullständiga jordbruken har jag skildrat i
det föregående ärendet och hur de i största utsträckning kommit till genom
en bristfällig ägostyckningslag. Av dem är det kanske inte ett enda, som
av ett bolag fått odlingsmark och husbehovsskog frivilligt, och de ha ju
heller aldrig begärt det, ty vad som är omöjligt begär inte folk på landet,
utan de finna sig i förhållandena, till dess att staten kommer med möjligheter
till dem, och då komma också de, men inte förr.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)

Nu är det ju så, att arbetslösheten har visat -—- och det erkänner också
herr Westmans utredning — att odlad jord ej är något att förakta. På förslag
av andra lagutskottets presidium, vilket av lagutskottets majoritet godtogs,
beslöt visserligen riksdagen 1930 att begära utredning angående frågan
om bärigheten av småbruk i allmänhet, således även örn överhuvud taget
jordbruk lönar sig för arbetslösa. Nu är det tyst örn denna sak, och den
begärda utredningen synes ej blivit verkställd.

Nu ser man emellertid, att jordhungern inte är någon chimär utan en levande
verklighet. Det har visat sig enligt jordutredningens egen bekännelse att i
fråga örn dem, som ha sådana småbruk, är hjälpen för arbetslösheten mindre
än inom andra yrken. Och när deras barn komma arbetslösa från fabrikerna,
skeppsfarten och handeln, så kunna de få tillfälle att åtminstone bo hos sina
föräldrar och hjälpa till i jordbruket. Vöre det inte bättre, att man då
också i tid skapade utvecklingsmöjligheter för dessa ofullständiga jordbruk,
bl. a. med odlingsbar mark, så att de kunde göras större? Då kunde dylika
arbetslösa taga itu därmed och med glädje arbeta för den egna familjens
uppehälle.

Men nej! Det kommer inte i fråga! Den heliga äganderätten, även till så
beskaffad monopoljord, är framför allt den, som skall värjas. Jag skulle vilja,
att andra lagutskottet inläte sig i en diskussion om den heliga äganderätten,
men det förbigår man med alla sina förevändningar. Men jag tror, att ni i
själva verket innerst förstå, att detta är en stor fråga, och att, örn man ger
sig in på den, konsekvenserna komma. Och konsekvenserna äro, att folket
skall få del av jorden.

Jag yrkar alltså bifall till min reservation i denna punkt.

Herr Linder: Det är bara ett par ord jag skulle vilja ha sagt på den här

punkten. — Jag har inte deltagit i utskottsbehandlingen av ärendet i denna
del, men i allt fall har jag varit med förut så många gånger, när det gällt frågan
om de s. k. lagvägarna. Den lagstiftning, som herr Lindhagen syftar
till, och som alltid är det evigt bestående temat i detta avseende, är frågan
örn en expropriationslagstiftning för skapande av nya jordbruk eller fullkomnande
av ofullständiga sådana. Jag har under tidigare riksdagar vid
många tillfällen uttalat den uppfattningen, att det borde finnas en expropriationslagstiftning
för åstadkommande av nya jordbruk och för fullständigande
av de ofullständiga jordbruken. Under de många år, som jag suttit i andra
lagutskottet, har jag tyckt mig kunna konstatera hurusom de olika partierna
liksom gräva ned sig i sina skyttegravar, och där bli de stående åren igenom
och rubba sig inte ett dugg i ett eller annat jordspörsmål, och ett av dessa
spörsmål rör just expropriationslagstiftningen. Där finnes det ingen möjlighet
att komma till något resultat. Det blir alltid blankt avslag.

Jag har roat mig med att, kanske noggrannare än förut, tänka igenom vad
en expropriationslagstiftning i verkligheten betyder, och jag får säga, att
jag i grund och botten inte riktigt kan förstå det väldiga motstånd, som finnes.
Nu har det kanske blivit en prestigefråga, och då vill ju inte någon giva upp
den ståndpunkt han en gång förklarat sig stå på.

Jag tänker på hur en expropriation går till. Jag tänker på, att först skall
Konungen pröva, örn det är nödigt med en expropriation i det föreliggande
fallet, och bara för att göra den ansökningen kräves det ju en hel del kompletterande
handlingar, som kanske inte äro så lätta att finna och skaffa i en
handvändning. Sedan skall det bli stämning till domstol, och domstolen skall
kalla jordägaren och de övriga, som kunna vara rättsägare. Så skall det bli
kungörelse i tidningarna och uppläsning i kyrkan. Så infinna sig parterna

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)
vid domstolen, och sedan skall det efter detta äga rum förhandlingar inför
domstolen. Det skall väljas en expropriationsnämnd, och sedan den saken är
klar, skall ärendet förklaras vilande i avbidan på nämndens beslut. Därpå
börjar expropriationsnämnden sitt arbete, som ibland kan vara rätt långvarigt,
varefter den lämnar in sitt arbete till domstolen, och så skall ärendet
tågås upp pa nytt vid domstolen med ny kungörelse i tidningarna och ny
uppläsning i kyrkan. Parterna komma därpå en viss bestämd dag, och då
skola de ha sina besked från domstolen. Då fastställer domstolen expropriationen,
fastställer ersättningen till nämndens ledamöter samt också rättegångskostnadsersättningen,
som ju sökanden alltid får betala. Slutligen skall
sökanden inom 90 dagar nedsätta löseskillingen. Då först får han tillträda
jorden.

Jag menar nu, att i allmänhet går en enskild man inte den vägen, när han
skall försöka skaffa sig jord för jordbruksändamål. Det är en alldeles för
tung väg. Han måste ovillkorligen, hellre än att råka i tvist, försöka gå en
lättare väg framåt. Jag menar därför, att jag inte kan hysa någon slags
övertro på expropriationens betydelse, på grund av den långa väg, som anbefalles
en sådan jordsökande. Inte desto mindre har jag dock den uppfattningen,
att ett expropriationsinstitut skulle vara av en stor betydelse Det
skulle alldeles säkert få betydelse både för de enskilda och ur samhällets
synpunkt. Det kan t. ex. gälla komplettering av ett ofullständigt jordbruk,
där det är en liten egnahemsbrukare, som ligger intill en stor jordägare, t. ex.
ett bolag, och där avstående av något tunnland jord ofta inte betyder ett
dugg för denne jordägare. Jag har ett sådant exempel från Skåne, där frågan
gällde, huruvida en stor jordägare ville avstå en bit av sina betydande
marker. Därigenom skulle vederbörande småbrukare kunnat få fullständiga
sitt jordbruk, och det skulle ha varit till stor välsignelse inte bara för honom
utan överhuvud taget ur allmän synpunkt. Men den store jordägaren
sade nej. Han ville inte. Det får lagligen respekteras om än ej med lätt hjärta.
Det borde dock finnas en utväg i dylikt trångmål. Jag beklagar, att ingen
sådan möjlighet står till buds. Men som herrarna hörde, är expropriationen
en oerhört tung väg. Det är synd, att inte jordbruksministern nu är inne i
kammaren, ty jag skulle verkligen rekommenderat honom vad som förekommer
i den punkten av herr Lindhagens reservation i denna del, där herr Lindhagen
yrkar, att det skall bli en moderniserad expropriationslagstiftning. Och
det är inte bara ur jordbrukssynpunkt utan även i allmänhet, som jag tycker,
att expropriationslagstiftningen skulle kunna något lättas i betraktande av
de tunga vägar, som man nu har att gå. Men hur man dock än resonerar, när
det gäller expropriation, så blir vägen aldrig lätt att gå. Det är vissa omständigheter,
som göra, att så måste bli fallet, men vägen borde som sagt likväl
kunna göras något bekvämare och enklare än vad den nu är. Jag har intet
yrkande.

Herr Westman: Herr talman! Den siste ärade talaren slutade med ett beklagande
av att jordbruksministern inte är tillstädes och alltså inte har tillfälle
att få åhöra en rekommendation, att han skulle intressera sig för någon
form av expropriationslagstiftning. Förhållandet är emellertid, att jordbruksministern
—■ som vi hört förut i dag — vid årsskiftet tillsatt en kommitté, i
vars uppgift det just ingår att utreda huruvida det iir nödvändigt och lämpligt
att skapa en expropriationslagstiftning för att komma åt jord för sociala
ändamål. Den frågan är sålunda under utredning. Det iir ett skill, som vi
anfört i vårt utlåtande, som herrarna se på sid. 14, för att avstyrka herr
Lindhagens motion rörande införandet av en expropriationslagstiftning nu.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)

Herr Linder lämnade en redogörelse för deras ståndpunkt, som inte velat
biträda motionerna, vilken jag för min del inte kan anse träffa in på mig.
Jag är inte alls någon principiell motståndare till en expropriationslagstiftning.
Örn herr Linder inneslöt mig i den uppgift, som han lämnade till kammaren,
så vill jag förklara, att vad mig beträffar är den fullständigt oriktig.
Jag har många gånger här i kammaren sagt anledningen, varför jag inte är
någon principiell motståndare till en expropriation slagstiftning. Jag gräver
inte ned mig i skyttegravar som herr Linder påstod. Det omdömet passar
inte in på mig och inte heller på mina kamrater i utskottet, såvitt jag vet,
möjligen med något undantag. Men inte heller utskottet har i sitt utlåtande
intagit en sådan hållning, att herr Linders uppgift örn utskottets åsikter har
något stöd i vad utskottet självt har skrivit.

Vad mig själv beträffar har jag alltid ställt mig på den ståndpunkten, att
när det kan visas, att det finnes ett trängande behov av en expropriationslag
för att lösa jordfrågan, så skall man slå in på den »lagvägen», för att använda
herr Lindhagens uttryck. Men när det inte framträder något behov, skall
man inte tillgripa någon expropriationslagstiftning. Den har ju, som herr
Linder själv sade, den olägenheten med sig, att den anvisar en mycket tung
och mycket dyrbar metod. Dessutom är det naturligtvis betänkligt att, örn
det inte finnes något starkt socialt skäl, tillgripa den utvägen, att staten
tvingar en medborgare att avstå sin egendom till en annan medborgare. Det
skall finnas ett starkt socialt skäl, innan man gör något sådant. Utskottet
har skrivit i sitt betänkande, att utskottet vid flera föregående tillfällen förklarat,
att det enligt dess mening inte visats, att lagstiftning om expropriationsrätt
vore erforderlig för det syfte, varom här är fråga. »Jord till nya
jordbruk och till förbättring av ofullständiga jordbruk funnes nämligen enligt
utskottets åsikt tillgänglig till skäliga priser.» Det är ju inte alls någon
principiell utan en rent praktisk ståndpunkt, som utskottet intagit. Den kommer
jag också i fortsättningen för min del att intaga.

Utskottet har, när det ur praktisk synpunkt betraktat den här frågan om
att åstadkomma förändringar i jordfördelningen i vårt land, gått in för den
linjen, att man borde på allt sätt underlätta för den, som vill förvärva jord,
att få göra det, så till vida att man ger honom lån till att förvärva fastighet
och bidrag till förbättringar av fastigheten o. s. v. Örn ni, mina herrar,

intressera er för det storverk, som staten utfört inom jordpolitiken, ber jag er
se på den redogörelse, som finnes här i utskottsutlatandet, över den mängd, av
statliga åtgärder, som äro vidtagna för att lösa jordfrågan i den riktning,
som herr Lindhagen och herr Linder önska. Jag behöver blott erinra örn sådana
saker som t. ex. att staten lämnat ut lån till dem, som vilja bygga egna
hem, till bortåt 300 miljoner kronor, och för arbetaresmåbruken, vilkas bildande
pågått i bara tre år, har anvisats en lånefond på 12 miljoner. Vidare
finnes i utskottets utlåtande en förteckning på alla möjliga anslag och tillskott
ur fonder, som staten givit för förbättring av smärre jordbruk. Det har

inom detta område gjorts storartade saker här i landet, och det har också lett
till glädjande resultat.

Utskottet har dessutom, för att visa sitt intresse för den fråga, som nu är
föremål för vår överläggning, i sitt betänkande anvisat en ny väg, som borde
beträdas för att skaffa den lille jordbrukare, som har ett ofullständigt jordbruk,
tillfälle att komplettera det. Det är en väg, som jag hoppas skall bil
till stor nytta. Utskottet har nämligen sagt att örn en liten^lägenhet är omgiven
av andra småbruk, som äro ofullständiga, kunde tillgång till jord för
komplettering beredas, om man löste frågan kollektivt, så att alla dessa omkringliggande
jordbruk kunde få en bit var av det jordbruk, som ligger i

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)
mitten. Förut har man inte behandlat kompletteringsfrågor ur annan synpunkt
än den individuella. Men örn man toge upp dem på den här vägen och
satte i gång med offentlig medverkan för att lösa sådana här kompletteringsfrågor
kollektivt, skulle man i många fall kunna åstadkomma högst nyttiga
och gagneliga resultat. En sådan här praktisk anvisning vittnar i alla fall
örn utskottets intresse för spörsmålet. Den vägen skulle kanhända vara lika
betydelsefull och lika värdefull som om man skulle slå in på en expropriationsväg.

Att utskottet inte tagit upp frågan örn införande av expropriation i sådant
här syfte, det beror som jag från början framhöll därpå, att en utredning av
denna fråga uppdragits åt en kommitté, som tillsattes vid årsskiftet. Det
förvånar mig verkligen litet, att herr Linder inte haft det förtroende till
ljungh Maj :ts allvarliga avsikter, att han kunnat acceptera utskottets ståndpunkt
härvidlag. Enligt en gammal sed brukar man ju gå tillväga på det
sätt, som vi gjort, nämligen att utskottet hänvisar till ett dylikt ljungh Majis
beslut örn utredning. Det vore endast örn man skulle antaga, att det funnes
allvarliga skäl för misstroende mot konungen, som riksdagen skulle till debatt
upptaga en fråga, som konungen så nyss som för ett par månader sedan har
hänskjutit till utredning.

Jag har för min del, herr talman, mycket svårt att förstå, att under de
förhållanden, som nu föreligga, denna debatt om expropriationsrättens införande
strängt taget varit nödvändig. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Lindhagen: Nu har utskottets ordförande fått en förevändning att

komma ifrån även denna sak. Det sysslas nämligen på annat håll därmed.
Men vad har utskottet samtidigt sagt? Jo, det hänvisar till en motivering,
som säger, att det inte behöves någon utredning. Tänk så bra att kunna yrka
avslag, först för att det ej behöves någon utredning och sedan därför att det
pågår en utredning och därför har utskottet varit tillräckligt lojalt. Lojalt, när
utskottet skriver sönder hela sakens reella innebörd? Ty vad står det? Jo,
att omfattande åtgärder av skilda slag företagits, och på sid. 9 få vi läsa en
förteckning på den villervalla, som vidtagits i denna sak utan erbjudande av
den erforderliga jordanskaffningen. Där står talat örn tilläggslån, om premielån,
örn lån från allmänna nyodlingsfonden, om lån från norrländska nyodlingsfonden,
om täckdikningslån, örn gödselvårdslån, örn förbättringsbidrag
och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på landet, örn bidrag
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk och annat dylikt.

Vill kronan släppa till lån för arbetar jordbruk så äro skogsbolagen och
större godsägare naturligtvis tacksamma för statens stöd åt egna hem till
deras arbetare och för de miljoner, som anslås för sådana ändamål, och i detta
fall bidraga de kanske även med jord gratis eller mot betalning, varom dock
ännu »ingenting visats».

Men här är det inte fråga om detta, herr Westman, utan här är det fråga
om jordanskaffning från de enskilda jordmonopolen för kompletterande av de
från monopolen oriktigt utbrutna ofullständiga jordbruken och för bildandet
tillika av nya självförsörjande jordbruk, ty om inte jord anskaffas, så ha inte
dessa lån någon verkan.

Vad säger nu utskottet i sin ingress om nämnda jordanskaffning? Jo, utskottet
skriver i sin monopolnöd så här: »Vidare har utskottet, då fråga om
expropriationsrätt för nu ifrågavarande ändamål tidigare varit föremål för
behandling, upprepade gånger förklarat, att det enligt utskottets mening icke
visats, att lagstiftning örn sådan rätt kunde anses erforderlig. Jord till nya

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)
jordbruk och till förbättring av ofullständiga jordbruk funnes nämligen enligt
utskottets åsikt tillgänglig till skäliga priser.» Så skyddar man jordmonopolens
heliga äganderätt genom att uttala osannolika »åsikter» örn monopolens
frikostiga beredvillighet i varje fall att avstå erforderlig och lämplig
jord till skäliga priser! Kan man tänka sig ett sådant skrivsätt! Det har inte
förekommit tidigare i denna frågas historia. Åsikter! Ja, herr talman, det är
verkligen en modern monopolkonjunktur —- statistik för utrönande av de verkliga
förhållandena.

Nu är utgångspunkten för allt detta oriktig. Utskottet har velat »skriva
ihjäl» hjälpen åt de ofullständiga jordbruken, och det är detta, som jag reserverat
mig emot. När riksdagens beslut får en sådan motivering, så få inte
»utredningsmännen» — utredningsmännen, vad veta vi om deras tankar och
benägenheter — några ordentliga instruktioner utan bara privategoistiska anvisningar
att hålla fingrarna borta från jordmonopolens heliga äganderätt.

Jordbruksministern har nu också, kanske i partifrierisyfte, fantiserat, att
man förmodligen i regel kunde anskaffa den erforderliga jorden på frivillighetens
väg. Men han räknar dock med, att även en sådan regel måste lia undantag.
Och hans tidigare uttalanden örn »det stora behovet» är nog det vederhäftigaste.

För övrigt, varför äro herrarna så rädda för att låta en expropriationsrätt
för undantagens skull komplettera all denna oerhörda välvilja från monopolens
sida? Detta är väl bästa beviset för, att man väl förstår, att denna välvilja
utan fruktan och tadel i verkligheten icke existerar. Herr Norman åberopade
ett ord av mig —• och jag känner mig smickrad däröver — örn vad som
ligger bakom det hela. Herr Lindhagen har en gång med rätta sagt, citerade
han — och det är välgörande att höra något sådant från lagutskottshåll en
gång — att »inom varje människas barm bor dels en kapitalist, som gärna vill
behålla vad han har, och dels en kommunist, som gärna vill dela med andra
vad han icke har».

Det är grundvalen, herr talman, för den fråga, som nu diskuteras. Jag
vill ock erinra, att det är utrett och visat av alla tre jordkommissionerna,
att en expropriationslagstiftning behövs. I norrlandskommittén förslogo högern
och liberalerna expropriation, i värmlandsutredningen föreslogo socialdemokraten
och liberalen expropriation, i jordkommissionen föreslogo socialdemokraterna
och liberalerna expropriation. Även regeringen har medgivit,
åren 1933, 1934 och 1935, att stort behov av expropriationsrätt föreligger.

Det gjorde mig ont, att Linder -—- visserligen endast till en början -—■ skulle
måla så svart som han gjorde. Han vet nog mycket väl, att en expropriationslag
inte är till för att man skall gå den långa vägen med dess tillämpning,
utan för att åstadkomma möjligheter till frivillig uppgörelse. Erfarenheten
visar också detta. På landsbygden kunde exempelvis de folkliga organisationerna
mångenstädes inte få från monopoljord köpa mark till samlingslokaler.
Då kom en expropriationslag till stånd. Det var på den tiden, då det ännu
gick att få igenom en sådan; nu hade det naturligtvis inte alls gått. Efter
den lagens tillkomst har det ej mött några svårigheter. Man har ej satt sig
emot att lämna mark frivilligt, då det finns lag på att den måste avstås. Den
tågordning, som herr Linder upprullade, kommer aldrig att tillämpas. Det
är för mycket juridik i din skräckskildring, käre Linder.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)

Herr Linder: Herr Westman har, herr talman, alldeles missuppfattat mig.
Jag uppskattar mycket livligt vad som gjorts på jordfrågans område. Den
uppräkning, som göres i utskottets utlåtande av alla de vidtagna åtgärderna,
är tillräckligt bevis för att det råder uppskattning därav, utskottet och dem,
som varit verksamma där, till godo.

Jag bär mångå gånger under de gångna åren sagt, att jag aldrig betraktat
expropriationen annat än som ett yttersta medel för bildande av nya jordbruk
eller komplettering av gamla. Tvärtemot vad herr Westman vilie göra gällande
har jag helt nyss sagt, att jag inte har någon övertro på expropriationsinstitutets
betydelse. Med hänsyn till den långa och tunga väg, som är förknippad
med detsamma i dess nuvarande form, tror jag inte, att man kan
använda det med någon egentlig framgång. Jag har inte uttalat något misstroende
eller riktat mitt anförande särskilt mot herr Westman, utan det har
varit en allmän betraktelse över expropriationsinstitutet såsom sådant som jag
framfört.

Jag tror emellertid, att herr Westman misstar sig i fråga örn vad som åtgjorts
beträffande expropriation för jordbruksändamål. Om jag inte tar fel,
har den kommitté, som tillsattes den 30 december 1935, fått i uppdrag att
undersöka, örn expropriation låter sig använda vid skapande av egna hem.
Men det var inte alls detta, jag syftade på, utan vad jag ville ha fram var ■—
och jag hade tänkt, att jordbruksministern skulle kunna ha lagt märke till
det — önskemålet örn en bekvämare och enklare expropriationslagstiftning
överhuvud taget. Hur densamma sedan låter sig användas, blir en senare fråga;
det kan jag inte veta något örn. Jag har inte tänkt mig expropriation
annat än som ett yttersta medel eller ett komplement i en lagstiftning angående
bildandet av nya jordbruk. Jag har, tycker jag, mycket tydligt angivit,
att den ställning expropriationen nu har är mycket oväsentlig och inte är värd
det motstånd, som alltid rests mot densamma.

Herr Westman menar, att en expropriationslagstiftning inte är behövlig, så
länge det kan anvisas jord på annat sätt. Ja, jag delar fullständigt herr
Westmans uppfattning i det stycket, men människorna gå ändock i alla fall
den bekvämaste vägen, med bortseende från denna expropriationslagstiftning,
som bjuder en alltför svår väg. De gå sålunda den väg, som herr Westman
gillar, men det hindrar inte, att det kan finnas fall, då den andra möjligheten
är bra att ha. Jag skall inte dra upp privata förhållanden, men det finns
fall, där det kunde vara önskvärt, att en liten småbrukare finge komplettera
sitt jordbruk, men där det inte går, därför att en större jordägare principiellt
sätter sig emot det.

Herr Norman: Herr talman! Som ledamöterna finna, ha vid detta utlåtande
en massa reservationer avgivits; så gott som på varje punkt finns det sådana.
Herr Lindhagen har sin egen väg, i de flesta fall följa honom de
socialdemokratiska ledamöterna i utskottet åtminstone ett stycke, men beträffande
punkt I är herr Lindhagen ensam reservant. Detta beror inte på att vi
andra ledamöter i lagutskottet från samma parti som herr Lindhagen lia
gjort någon åsiktsförändring beträffande expropriationskravet. Herr Lindhagen
påminde nyss örn att jag i andra lagutskottet citerat ett yttrande, som
han fällt. Jag kan fortsätta med att citera mig själv. Jag förklarade i utskottet,
att beträffande möjligheterna att komplettera ofullständiga jordbruk
iir expropriationskravet för mig ett axiom; man kan inte leisa den frågan utan
med hjälp av en expropriationslagstiftning. Att denna uppfattning inte kommit
till uttryck i en reservation, beror därpå, att vi här som i ett par andra
föreliggande frågor lia funnit, att utredningar örn ifrågavarande spörsmål äro

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om komplettering av of tillständig a jordbruk m. m. (Forts.)
i gång. Det låter ju litet märkvärdigt, när herr Lindhagen citerar första
stycket i andra lagutskottets motivering, där det talas örn att utskottet har
den och den åsikten, och det ser ut, som örn de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet skulle dela denna åsikt. Men detta första stycke är ju ett referat
av vad lagutskottet har yttrat vid olika tillfällen förut, varvid utlåtandet vanligen
varit åtföljt av en reservation från de socialdemokratiska ledamöterna,
där vi framlagt vår principiella inställning till spörsmålet. Jag var inte närvarande
vid utlåtandets justering, men örn jag varit det, hade jag kanske
gjort en liten erinran, att referatet inte innehöll något meddelande örn, att utskottets
mening vid tidigare tillfällen inte varit enhällig. Men i motiveringen
till yrkandet heter det: »Enär utredning angående de i motionerna berörda
spörsmålen blivit igångsatt, finner utskottet, i avvaktan på resultatet av densamma,
skäl icke föreligga för riksdagen att i anledning av motionerna göra
framställning till Kungl. Maj:t.» Örn detta yttrande äro utskottets samtliga
ledamöter, således även de socialdemokratiska, utom herr Lindhagen, eniga,
och detta är anledningen till att vi i denna punkt inte avgivit någon reservation
eller gjort något särskilt uttalande. Men jag ber här att få deklarera, att
jag för min del — och jag är övertygad örn att det är fallet även med mina
kamrater i utskottet av samma meningsriktning -— allt fortfarande har den
principiella uppfattningen kvar, att i vissa fall behövs stödet av en expropriationslag
för att komma till en verklig lösning av en del av dessa jordspörsmål.
Detta gäller enligt min uppfattning i alldeles särskild grad kompletteringen
av ofullständiga jordbruk, ty där måste ju den nya jorden ligga intill
den gamla, och utan en expropriationslagstiftning kan den frågan enligt min
mening icke lösas.

Herr Lindhagen: Jag vill tacka herr Norman för vad han säde. Det är en
lucka i min reservation, i det jag glömt påpeka, att de, som^ skrivit detta betänkande,
ha skrivit bort expropriationstanken. Och jag får särskilt tacka
för att herr Norman sade, att det var ett axiom, att det måste finnas en expropriationslag.
Det tyckte pa sm tid också greve Douglas, det tyckte överdirektören
för lantbruksstyrelsen, det tyckte en byråchef i domänstyrelsen
och ytterligare en framstående högerman. Det behövde inte undersökas, menade
de; det låg i sakens natur, att en sådan lag borde finnas till. Oell den
utredning, som skall göras av den nya kommittén, är redan gjord av högermän
och liberaler i norrlandskommittén, socialdemokrater och liberaler i jordundersökningen
och socialdemokrater och liberaler i jordkommissionen. Saken är
oerhört mycket »utredd», och varför skall man. da peta pa den ytterligare.
Man kan ju läsa vad som redan är skrivet och utrett örn den, och man skall
då finna, att det är naturligt, som herr Norman sade, att betrakta expropriationslagen
som ett axiom.

Herr Linder talade om den långa vägen som man mäste ga. _ Ja vi, som
suttit i dessa kommissioner, ha inte följt riksdagens gamla princip i dess lagstiftningsarbete,
att det räcker med att bara stifta en lag, och att det sedan
blir den enskildes sak, om han kan begagna sig av den. I dessa saker har
det ansetts vara staten, som får hjälpa de enskilda, och när staten tagit hand
örn saken, är ju motståndet redan brutet, ty då underhandlar nian genom personer,
som lia respekt och skälighet med sig, och expropriationslagen kommer
inte till användning annat än i sällsynta undantagsfall. Det finns ju sådana
lagar på många sociala områden. Det har aldrig funnits någon anledning
till att vägen är ofarbar för de många formaliteternas skull, utan allt har
gått i lås just för att lagen har funnits. .

Redan nu har staten åtagit sig målsmanskap för alla dessa nyodlingar, inte

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn komp!etienna av ofullständiga jordbruk m. m. (Forts.)
tTV^110111 ^an> utan även genom att förmedla arrendejordbruk

tift lantagarna, ja, rent av iordningställa och uppodla jorden åt de blivande
brukarna Någonting liknande ha vi också tänkt oss här, och det har varit
oss fullständigt fjärran, att man skulle överlämna åt den enskilde lille stackaren
att ga genom alla ämbetsverken för att söka skaffa sig rätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Lindhagen beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten II A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad Om gemensam
anginge tragen örn gemensam social arrendelag för hela riket, icke måtte för- social arrenanleda
till någon riksdagens åtgärd. ''fela? för hela

riket.

Beträffande punkten II i dess helhet hade reservationer avgivits

1) av herrar Linder, Norman, Olof Carlsson, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson
i Hällbacken och Molander, fru Nordgren samt herrar Hermansson
och Grase vilka, i den mån de, på sätt beträffande de särskilda under II upptagna
punkterna A—Q närmare angivits, deltagit i behandlingen av nämnda
punkter, under hänvisning till anförd motivering och under uttalande, att en utredning
rörande arrendelagarna borde få en vidare omfattning än den av utskottet
föreslagna samt eventuellt borde utsträckas till en allmän översyn av
lagstiftningen i dess helhet, förklarat sig komma att under skilda punkter i det
följande framställa särskilda yrkanden;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att, därest hans allmänna yrkande
under denna punkt ej bifölles, riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit

■ m^d ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning — ville överväga den i
väckta motioner påkallade revisionen av arrendelagstiftningen samt för riksdagen
skyndsamt framlägga de förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda,
samt förklarat, att han, om detta ej bifölles, komme att såsom övriga
reservanter enligt utskottets anvisning framställa särskilda detaljyrkanden på
sätt i det följande angivits.

, I förevarande sammanhang hade herr Lindhagen därjämte anfört, att enligt
hans mening motionerna I: 159 och II: 366 samt II: 481 — vilka behandlade
frågor örn ändringar av bestämmelserna rörande minimarealen för de jordbruk,
å vilka norrländska arrendelagen och allmänna arrendelagens sociala bestämmelser
samt i anslutning därtill även uppsiktslagen skulle äga tillämpning_

bort komma till avgörande i kamrarna i ett sammanhang med övriga motioner
rörande arrendelagstiftningen.

Beträffande den nu föredragna punkten II A hade sedermera reservationer
avgivits

1) av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken
och Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om en förutsättningslös utredning rörande den i motionen
I: 8 framförda frågan om gemensam social arrendelag för hela riket (utsträckandet
av vissa sociala bestämmelser till fördel för arrendatorer till att gälla
Lörsta kammarens protokoll 19S6. Nr 26. 3

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
även arrendatorer av andra jordbruk, som normalt plägade vara utarrenderade)
;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj :t med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga frågan
örn en gemensam social arrendelag för hela riket samt för riksdagen framlägga
lagförslag i ämnet.

Herr Linder: Under punkt II i utskottsutlåtande! behandlas en hel del motioner,
avseende ändring i gällande arrendelagstiftning. Det är ett helt fång
av önskemål, som på detta sätt håres fram. Skillnaden mellan utskottsmajontetens
och reservanternas ståndpunkt är i huvudsak den, att majoriteten endast
går med på en undersökning av ett mindre antal av de framställda önskemålen,
medan reservanterna anse, att utredningen bör få en vidare omfattning
och eventuellt leda till en allmän översyn av hela den gällande arrendelagstiftningen.
Att jag för min del förenat mig med reservanterna beror egentligen
på två skäl. —-Jag tror inte det är någon överdrift att påstå, att under
de sist förflutna 30 åren jordfrågan varit underkastad ett rastlöst arbete. Alltifrån
det Norrlandskommittén år 1904 framlade sitt. betänkande har den ena
utredningsdelegationen avlöst den andra, och den sista tillsattes _av Kungl.
Maj :t så sent som den 30 december 1935. Det är möjligt, att jag misstar mig,
men jag undrar i alla fall, örn det varit något av de gangna 30 arén, då inte
jordfrågan i någon form varit uppe i riksdagen eller åtminstone varit föremal
för utredning. De ämnen, som varit under utredning, ha ibland varit större,
ibland mindre. Ibland har det gällt att klarlägga jordfrågan nära nog i dess
helhet, ibland kanske en detalj av densamma. Det har avlämnats vidlyftiga
betänkanden under dessa 30 år, och jag undrar, örn det finns något detaljspörsmål
på jordfrågans område, som inte varit ventilerat under denna tid,

ibland flera gånger. .

Anledningen till att man så mycket sysselsatt sig med jordfragan har inte
bara varit ett teoretiskt intresse för själva de frågor, som skulle, behandlas,
utan det har säkerligen legat realiteter bakom kraven på utredning, överhuvud
taget har det ju försiggått en utveckling på alla samhällslivets områden,
vilken naturligtvis inte kunnat undgå att även beröra jordfrågan. Det
har skett storartade tekniska framsteg, och det har också, som vi veta, varit
svårartade kriser inom handel och näringsliv, kriser, som fört med sig mycket
bekymmersamma problem, till exempel arbetslöshet. Det ena med det andra
har haft sina verkningar på jordfrågans område. Den ena synpunkten efter
den andra har blivit aktuell och brännande. Och som en frukt av alla dessa
utredningar har det tillkommit en betydande mängd lagar. Knappt har dock
ibland en lag varit i kraft några år, förrän man ansett, att den behövde tillägg
och kompletteringar. .

Nu gäller det frågan om ändringar av arrendelagstiftningen. Denna arrendelagstiftning
är gammal. Den tillkom pa förslag av lagberedningen 1905
eller 1906 och upphöjdes till lag 1907. Jag måste då säga mig, att med hän
syn till den långa tid, som har förflutit sedan dess, och det rastlösa arbete,
som ägt rum på jordfrågans område, är det sannolikt, att arrendelagstiftningen
tarvar en översyn. Den har i sina huvuddrag bibehållits .orubbad under
de gångna 30 åren sedan 1907, frånsett en komplettering av vissa paragrafer
i samband med den sociala arrendelagstiftningen 1927. . .

I fråga om de särskilda motioner, som nu väckts, har utskottsmajoriteten
gått med på en utredning om obligatorisk medling i tvister mellan jordägare
och arrendatorer, en ökad kontroll av arrendelagstiftningens efterlevnad, en

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
eventuell ökning av antalet tvingande bestämmelser i lagstiftningen, samt på
fragan, örn inte arrendetiden skulle kunna utsträckas nied ytterligare 5 år
utöver de för bolag stadgade 15 och de för fideikommiss stadgade 10 åren.
Men de övriga punkterna har utskottsmajoriteten inte velat vara med på.
Detta ha däremot reservanterna velat. Även örn jag beträffande vissa problem
i likhet med utskottet kan säga, att de skulle kunna avföras från dagordningen^
så anser jag likväl på det hela taget, att så gott som alla de väckta
spörsmålen äro förtjänta av en undersökning. Jag intar denna ståndpunkt,
därför att jag anser, att med det rastlösa arbetet på jordfrågans område under
de senaste 30 åren, som jag nyss talat örn, måste det ha skett en förskjutning
i synpunkterna på förhållandet mellan jordägare och arrendatorer. Detta
är det ena av de skäl, som gjort, att jag gått med på en mera vittgående undersökning.

Det andra skälet för mig har varit den omständigheten, att genom de framburna
motionerna anser jag mig ha fått bekräftelse på att ute bland folket
önskar man en omfattande revision. Motionerna äro nämligen till stor del
väckta av personer, som själva leva en arrendators eller en jordbruksarbetares
liv, och även jordägare finnas, åtminstone i något fall, bland motionärerna.
Det är också skilda partier och inte bara socialdemokraterna som varit verksamma
i detta avseende. Det finns, såsom vi se, en motion, väckt av representanter
från bondeförbundet. Jag anser alltså, att åtminstone genom en
del av de väckta^ motionerna har man fått den uppfattningen bekräftad, att
det finns önskemal ute bland folket, att man bör överse hela arrendelagstiftningen.
Detta har för mig varit tillräckligt skäl för att intaga den ståndpunkt,
som jag intager. Jag önskar emellertid för min del icke ge några direktiv
beträffande denna utredning, utan jag anser, att man bör skrida till
vad man kan kalla en grundlig undersökning och därvid väga skäl och motskäl
mot varandra samt pröva vad som kan vara riktigt och rimligt. Ty i
många avseenden är det nog rätt mörkt och tvivelaktigt vad som kan vara
den rätta vägen.

Nu gäller det närmast frågan örn en social arrendelag för hela riket. Den
sociala arrendelag, som nu finnes, omfattar som bekant endast jord, tillhörig
bolag och fideikommiss, men omfattar inte jord, tillhörig de större enskilda
jordägarna eller de större godsen. Därigenom har det, enligt min och fleras
uppfattning, kommit att bli en lucka i lagstiftningen.

Det säges nu av utskottet, att det inte är så lätt att definiera vad som
skall förstås med »större gods». Jag får medge, att man i lagstiftningen
mycket ofta brottas med så många och svåra problem, att de ofta nog kunna
synas vara oöverkomliga. Men utvecklingen visar i alla fall, att man så småningom
löser problemen. Beträffande då frågan, huruvida i ett visst fall ett
gods är att räkna bland de »större», skulle jag vilja säga, att örn man låter
denna undersökning även omfatta frågan, huruvida en jordpossession i allmänhet
brukar vara utarrenderad, oell man finner, att normalt är den alltid
utarrenderad, da menar jag, att också skäl föreligga för en undersökning,
huruvida inte elen arrendator, som sitter pa en sådan jordpossession, också bör
kunna få åtnjuta de förmåner, vilka medfölja (Ion sociala arrendelagstiftningen.
Detta är den allmänna ståndpunkt, som jag intager, då det gäller frågan
om en social arrendelag för hela riket.

^Jag tycker nästan, att det är pa sin plats, att jag fäster uppmärksamheten
pa en. sak, som jag under mina forskningar angående frågans tidigare handläggning
funnit. Denna fråga örn en ny arrendelag för hela riket är egentligen
ett rätt gammalt spörsmål. Man finnér, att elen varit föremål för en motion,
som väcktes redan 1919 av representanter för bondeförbundet. Motio -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
närerna voro då inte mindre än 14 — som första namn stod Olsson i Kullenbergstorp
— och det finns ännu här i kammaren ledamöter som undertecknat
motionen. I denna motion anhöll man om en ny arrendelag, som skulle bereda
en tryggare rättslig ställning åt mindre arrendatorer och torpare i alla delar
av landet. När nu emellertid åren gått — 1919 är redan det ganska långt
efter 1907, det år, då arrendelagen kom till — och så mycket nytt inträffat
på jordfrågans område, så tycker jag för min del, att det icke kan anses opåkallad
utan tvärtom att det finns goda skäl för att man undersöker denna
lagstiftning, som varit gällande så länge och som i så hög grad bibehållits
orubbad. Jag vill naturligtvis därmed inte ha sagt, det måste jag förutskicka,
att bara därför att en lag är gammal, måste den anses oanvändbar,
långt därifrån. Det finns kanske mycket i en gammal lag, som kan tala för
att den fortfarande är användbar, men, såsom jag mer än en gång sagt: det
har hänt så mycket på jordfrågans område, att det finns anledning att antaga,
att en förskjutning skett i fråga om synpunkterna. Motionerna visa, att det
finns många önskemål i denna fråga, som äro aktuella, och själva utskottet,
således även majoriteten, har gått med på att åtminstone i en del avseenden
förorda en undersökning. Yad som utgör skillnaden oss emellan är, att vi reservanter
vilja ha undersökning i betydligt flera avseenden än majoriteten
önskar.

Jag yrkar alltså i denna del bifall till reservanternas förslag.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Tamm, Gustaf: Herr talman! Det omfattande dokument i form av

andra lagutskottets utlåtande nr 30, som vi nu hålla på att behandla, särskilt
med hänsyn till de talrika reservationerna -— sådana förekomma ju på nästan
varje punkt av utskottets hemställan, som omfattar inte mindre än 16 olika
punkter — kan ju knappast undvika att verka rätt förbryllande på dem, som
inte varit i tillfälle att mera noggrant sätta sig in i dessa frågor. ° För att
i möjligaste mån för min del bidraga till att förkorta den säkert långvariga
debatt, som förestår örn detta spörsmål i dag, skall jag be att nu i viss mån
få sammanfatta min ståndpunkt i frågans olika delar, och vill jag då främst
bemöta de uttalanden, som nyss gjordes här av herr Linder.

Av alla de många framstötar i form av motioner, yrkanden och reservationer,
som här äro gjorda, skulle man närmast kunna draga den slutsatsen,
att våra jordbruksarrendatorer, vilkas intressen det hela närmast berör, för
närvarande befinna sig i något slags ekonomiskt och socialt nödtillstånd, varuti
en snar rättelse vore starkt av behovet påkallad. Jag vill då påstå, att
så är ingalunda förhållandet. De allra flesta förslag, som nu skola diskuteras
här i dag, äro för oss alla gamla och välkända och många gånger förut under
de senaste åren av riksdagen prövade men avvisade såsom mer eller mindre
obefogade, och de äro säkerligen icke mera påkallade eller erforderliga nu än
förut —- i många fall skulle jag vilja påstå tvärtom. Jag vågar också starkt
betvivla riktigheten av herrar huvudreservanters uttalanden, att ett flertal av
motionsyrkandena torde vara ett direkt uttryck för de önskemål, som omfattas
av arrendatorsklassen i dess helhet, och för den uppfattningen vågar jag åberopa
mig på en nu ganska långvarig och omfattande sakkännedom på området.
Det är emellertid alldeles givet, att det finnes enskilda arrendatorer
och enskilda smärre klickar av arrendatorer, som kunna vara personligt intresserade
av vissa av de radikala förslag,_ som här framkommit. Men jag
betvivlar starkt riktigheten av vad herr Lindhagen här nyss ville göra gäl -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
lande, att just därför, att ett önskemal t. ex. är framfört av en torpare, detta
skulle vara ett tecken på att torparklassen i sin helhet hyser samma uppfattning.
Jag tror inte, att man kan bygga på en sådan utgångspunkt. Och
jag vagar bestämt hävda, att arrendatorernas ställning i stort sett, vare sig
det gäller bolagsjord eller privat jord, ingalunda är sådan, att någon genomgripande
förändring och allmän översyn av gällande arrendelagstiftning just
nu kan sakligt motiveras med vare sig allmän önskan eller behov från deras
sida.

...?eservan^erna fram''h‘J^a’ och herr Linder underströk flera gånger här, att
själva. arrendelagstiftningens tillkomst och huvudgrunder ligga så långt tillbaka
i tiden, att det nu vore rimligt och på hög tid att låta dem bli föremål
lör en allman översyn. Jag skulle vilja hävda en motsatt ståndpunkt. Visserligen
är ju själva grunden i vår arrendelagstiftning förlagd till en ganska
långt tillbaka belägen tidpunkt, men — och det erkände ju också herr Linder
~~ ha haft kommissioner och utredningar, som nu sysslat med detta spörsmål
i årtionden, och sa sent som ar 1927 företog man ju en verkligt grundlig
översyn av hela detta lagkomplex. När alltså för så kort lid sedan som 1927 delima
lagstiftning erhöll sin verkligt grundliga revision, hade den varit föremål för
manga genomgripande utredningar, och man hade noga diskuterat igenom alla
framkomna förslag, innan lagstiftningen erhöll den slutgiltiga form, vari den
nu föreligger. Vidare vet man ju också, att en lagstiftning av denna art
inte kan träda i kraft omedelbart, utan det tar sin tid, innan den hinner visa
små verkningar. Lagstiftningen tillkom alltså 1927, och praktiskt taget kan
man da säga, att densamma icke ägt tillämpning mer än 6, 7 eller högst 8 år.
Da man nu önskar att den redan skall rivas upp igen, måste man däremot
genmäla, att man tvärtom finner det i hög grad önskvärt, att denna omfattande
lagstiftning herodes en viss ro tillsvidare, så att man får se och bedöma,
hur utvecklingen verkligen kommer att gestalta sig. Jag tror också,
att denna uppfattning delas i gemen av de det praktiska livets män, som äro
sysselsatta på detta område, och bland dessa det praktiska livets män vill jag
även ingripa arrendatorsklassen själv.

Herr Linder pekade pa alla dessa olika utredningar, som ägt rum. men
o H -Lindhagen och han själv lia framhållit, hur förhållandena på detta omrade
lia ändrats. Och ändå vilja huvudreservanterna, att man skall gräva upp
jordkommissionen och jordsakkunnigas förslag, som ligga så långt tillbaka i
tiden, och att man på grund av den utveckling’, som herrarna själva medge
bär fortskridit ganska hastigt, sedan dessa båda kommittéer avlämnade sina
betänkanden, skall lägga dessa till en grund för en översyn av arrendelagstiftningen.
. Jag vill visst inte säga något förklenande örn dessa utredningar.
De ha varit i högsta grad grundliga oell på sin tid av allra högsta värde. Men
V1 ha vuxit ifrån de uppfattningar, som de förfäktat. Och den tiden skulle
jag vilja pasta är också svunnen, da man med fog kunnat göra gällande, att
arrendatorsklassen vore en ekonomiskt och socialt sett missgynnad samhällsgiupp,
till vars skydd det allmänna skulle och borde anse sig uppfordrat att
ingripa. Jag förnekar visst inte, att så kan lia varit fallet, och kanske kan
man pasta, att så varit förhållandet just på den tid för 20 å 30 år sedan, då
herr Lindhagen som bäst sysslade med dessa frågor. Men jag tror inte, att
man kan pasta, att förhållandena nu längre äro sådana.

Vi se också — och det Jair även herr Linder medgivit — hur oerhört hastigt
uppfattningarna växlat pa detta område. Tillkomsten av den senaste arrendelagstiftningen
av 1927 skedde onekligen i det otvetydigt utsagda syftet, att
lagens stränghet skulle från bolagens sida framtvinga en stark vilja till försäljning
av arrendegårdarna, en så kallad frilösning. Det lyckades också myc -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
ket bra. Men bara några år ha gått, och stämningen har helt slagit om. Man
har fått ögonen öppna för att arrendatorsklassen ingalunda var så missgynnad
som man trott, snarare tvärtom. Och nu vill man på alla vis söka hindra
bolagen från att i fortsättningen sälja sina egendomar. Denna tanke framskymtar
även i huvudreservanternas yttrande vid sidan av många ytterligt
gående radikala förslag i den riktningen, som varit föremål för utskottets behandling
och som beröras i detta utlåtande. Vidare ansåg man för en hel
elei år sedan bland lagstiftarna här och kanske främst bland arrendatorerna3
teoretiskt mest intresserade förkämpar, att införande i ett arrendekontrakt
av arbetsavtal vore något fullständigt av ondo. Lagstiftningen har ju också
gått ut på att, så långt sig göra lät, förhindra ett sådant förfarande. Men
då visade det sig, att ett mycket starkt missnöje gjorde sig märkbart bland
arrendatorerna just för att man gått denna väg, och nu kan man konstatera,
att den så kallade arbetsplikten blivit en arbetsrätt, som man i mycket hög
grad kräver men som de nitiska förkämparna för arrendatorernas rättigheter
avskaffat möjligheten att kunna vidare hävda. Jag är säker på att liksom
på de punkter, där vi röra oss i dag, har det förut sagts här i riksdagen, att
kravet på att arbetsavtalsbestämmelser ej finge införas i arrendekontrakt, vore
»ett enhälligt arrendatorskrav». Jag förmodar åtminstone, att så varit fallet
— jag har ju inte haft möjlighet att så grundligt undersöka de föregående
debatterna i ämnet, men att döma av vad som nu säges torde nog detta varit
förhållandet.

Ännu ett exempel! Lagstiftningen tillkom 1927, men redan 1930 hade man
på socialdemokratiskt håll kommit underfund med att vissa bestämmelser i
denna 1927 års arrendelagstiftning inte motsvarade förväntningarna. Man
motionerade då om ändringar. Resultatet blev närmast, att en ny jordkommission,
den så kallade jordutredningen, tillsattes, och dess första uppgift var
just att taga hand örn dessa frågor. Den avgav också mycket riktigt så snart
den kunde, 1931, på hösten vill jag minnas, yttrande i denna fråga till regeringen.
Men nu har tydligen meningen slagit örn igen, och regeringen har
inte ansett opportunt att, ehuru denna fråga varit föremål för särskild påminnelse
från riksdagens sida, framlägga förslag däri för riksdagen..

Man ser av detta, hur ömtålig och besvärlig hela arrendelagstiftningen är.
Med den erfarenhet jag har av denna sak skulle jag därför bestämt vilja avråda
kammaren från att ånyo skicka hela denna lag till Kungl. Majit för
översyn. Jag känner mig övertygad örn att ingen part av dem det här gäller,
alltså inte heller arrendatorerna i gemen, är betjänt med detta ständiga
lagplåstrande, varken direkt eller indirekt. Örn man däremot allmänt anser,
att på någon enstaka punkt en omprövning kan vara sakligt befogad, då kan
man ju göra undersökning på den punkten, men något behov ^hos arrendatorerna
och något intresse för dem av att man vänder ut och in på hela denna dock
så nyligen tillkomna lag torde inte föreligga.

Det är särskilt en punkt, som träder mycket starkt i förgrunden, då det
överhuvud taget gäller alla dessa jordlagstiftningsfragor. Jag skulle, knappast
ha berört densamma här, örn det inte kanske vore önskvärt,, att jag får
angiva min ställning till det spörsmål, som här avses,, en ställning som. jag
tror i ganska utpräglad grad delas av de flesta av mina politiska meningsfränder.
Det är frågan örn expropriationslagstiftningen, som i dag redan varit
föremål för diskussion i kammaren. Herr Linder yttrade, att vi på borgerligt
håll »grävt ner» oss i våra positioner. Utskottets ordförande framhöll
då till bemötande härav, att han för sin del inte gjort det och att han
givit uttryck flera gånger för den saken, och så framhöll han även, att han
trodde att de flesta av de borgerliga ledamöterna inom andra lagutskottet

Onsdasen den 22 april.

Nr 26.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
delade denna hans uppfattning. Jag skulle i det fallet vilja säga, att vad mig
beträffar får jag anse detta herr ordförandens uttalande riktigt. Det är
dock så, att när man inom utskottet behandlat denna fråga och granskat
väckta motioner och man vidare inom den sociala jordutredningen fått vara
med örn att verkställa åtskilliga utredningar i frågan, så visar sig det faktiska
läget vara, att här hittills inte kunnat påvisas något verkligt sakligt behov
av en sådan här lagstiftning. Herr Lindhagen påstår nu, att vi inom den
sociala jordutredningen begränsade oss till att skicka ut förfrågningar. Ja,
vi skickade ut förfrågningar, men till människor, som haft tillfälle att komma
i kontakt med de personer, vilka skulle kunna anses vara intresserade av
denna lagstiftning, och vi voro ense därom, att i stort sett resultatet pekade
därhän att det fanns inte något sakligt behov av en utökad expropriationslagstiftning.
Herr Lindhagen påstår, att motsatsen är fallet, och för att motivera
påståendet hänvisar herr Lindhagen till den utredning, som gjordes —
och i vars kläm även högermän instämde —- för ett 30-tal år sedan. Ja, herr
Lindhagen, jag vill inte stå här i dag och påstå, att inte för en 20, 30 år sedan
behov av en expropriationslagstiftning kunde anses föreligga. Det är
mycket möjligt. Kanske fanns inte på den tiden en så utpräglad social inställning
som nu hos enskilda och — det erkänner jag — inte heller på bolagshåll,
och kanske fanns det just därför då ett visst behov av utvidgad rätt till
expropriation. Men tiderna ha oerhört förändrats, och det är beklagligt, att
särskilt herr Lindhagen, som är en så passionerad anhängare av denna expropriationslagstiftning,
inte i det fallet velat göra något försök att följa med
utvecklingen, utan inskränker sig till att endast vidhålla sin gamla teoretiska
uppfattning.

Herr Norman framhöll, att det var ett axiom, att en sådan här expropriationslagstiftning
behöves. Med den, som ställer sig på den ståndpunkten, är
det knappast möjligt att resonera. Men även om man för 30 år sedan ansåg,
att det var ett axiom, så vill jag bestämt påstå, att i dag är det inte något
axiom. Det gäller dock, att nian vill bereda folk rätt att för sitt personliga
behov tillgripa expropriation och med statens stöd taga jord från sin granne
för att tillfredsställa detta behov, alltså ett mycket starkt ingrepp i äganderätten,
som klart strider mot vårt på äganderättens område till uttryck komna
rättsmedvetande, representerande en ursvensk åskådning. Men jag vill som
herr Westman förklara, att örn herrarna på något vis, i stället för att hara
framkomma med påståenden — jag kan i förbigående nämna, att en av motionerna
i år byggde på ett påstående, som skulle motivera behovet av en vidgad
expropriationslagstiftning, men då vi började undersöka fallet, funno vi
det vara fullständigt missvisande, och hela motionen bottnade i missuppfattning
eller misstag — kunna komma med faktiska belägg, som visa, att ur
social synpunkt en sådan expropriationslagstiftning är av behovet påkallad,
då skall även jag för min del och, jag är säker på det, i stor utsträckning också
mina meningsfränder gå med på en sådan. Men tills detta skett, har jag
ansett det vara min plikt att motsätta mig detta verkligt kraftiga och hårda
ingrepp i den gamla ursvenska rättsuppfattningen.

Då det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk, där ju expropriationsfrågan
är särskilt aktuell, skulle jag vilja säga herr Lindhagen — och
jag tror mig i det fallet vara befullmäktigad från de flesta skogsbolag — att
viljan till upplåtelse av odlingsbar jord, som herr Lindhagen förnekade, att
den fanns, ingalunda saknas hos en hel del bolag, om upplåtelsen blott kan
ordnas efter rationella grunder, vilket inte alls bör vara uteslutet.

Frågan örn frilösning av arrende,iordbruk har jag redan i viss mån berört,
men stämningen bland herr Lindhagens meningsfränder har betänkligt slagit

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Foris.)
orri i den frågan. Principiellt delar jag dock i det fallet herr Lindhagens uppfattning,
att åkerjord i största möjliga omfattning bör innehavas med äganderätt
av brukaren, men medlet att nå dit torde, såsom utskottets ärade ordförande
också uttalade, böra vara att söka och finna bland åtgärder, som gå
ut på ekonomiskt stöd åt arrendatorn så långt detta kan ske och inte genom
konfiskatoriska lagstiftningsåtgärder.

Sådana frågor som optionsrätt till nytt arrende, tvångsförlängning av korta
arrendetider och maximitaxor vid arrenden hava upprepade gånger framförts
här i riksdagen under de senaste åren. Framställningarna hava blivit
sakligt bemötta och hava blivit avvisade, men återkomma oupphörligt. Jag
anser mig knappast hava anledning att upptaga tiden med att beröra dem
här.

En annan fråga, som herr Lindhagen upptagit i en motion, är dispensfrågan.
Herr Lindhagen förmenar, att den inte skötes på tillfredsställande sätt
av länsstyrelserna. Jag tror, att en undersökning på det området skall övertyga
herr Lindhagen om att så dock sker. Dispensbestämmelserna ha ju visat
sig kunna behöva en viss justering, och detta spörsmål var också en av de
frågor, som upptogos av den sociala jordutredningen och som behandlas i det
betänkande, som överlämnades till regeringen år 1931, men saken har, såsom
jag nyss framhållit, inte blivit föremål för någon dess framställning till riksdagen.
Men något behov av att få fram en ny utredning på den punkten kan
givetvis icke förefinnas, då utredning i ämnet är gjord för bara några år sedan.

Dessutom ha framförts och behandlas här en del ytterligare önskemål, som
huvudsakligen berört det område, vi kalla den sociala jordlagstiftningen, vilken
ju är ett särskilt avsnitt av den allmänna arrendelagen. Men i år ha också
framförts en del önskemål beträffande bestämmelserna i den allmänna arrendelagen.
Vi få tillfälle att komma till detaljerna litet senare. För min del skulle
jag vilja säga, att jag hyser samma uppfattning beträffande den allmänna
arrendelagen som den, som uttalades av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
1927, nämligen att med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,
för vilka denna lag är normerande, bestämmelserna i stort sett icke kunna vara
av tvingande natur. Lagen bör utgå ifrån, att kontrahenterna i allmänhet
äro själva bäst i tillfälle att avgöra, huru deras inbördes förhållanden böra
ordnas för att motsvara vad som för båda är bäst och tjänligast. Lagens uppgift
bör alltså väsentligen vara den att beträffande de frågor, som vanligen
förekomma i ett arrendeförhållande, lämna föreskrifter, som kulina tjäna kontrahenterna
till ledning vid arrendeavtalets ingående. Men, tillägger man, en
oinskränkt avtalsfrihet bör dock givetvis icke råda.

Utan tvivel ha dessa principer, på vilka lagen byggts upp, visat sig i stort
sett vara riktiga även i tillämpningen — därom torde alla, som sjöstat med
dessa spörsmål, vara ense. Nu ifrågasättes emellertid, örn inte något mera bindande,
eventuellt tvingande bestämmelser på en del punkter skulle kunna vara
av behovet påkallade. På en del av dessa punkter har utskottet också enats
örn att föreslå en utredning i det begärda syftet. Jag skulle dock vilja understryka
här. att det var med allra största tveksamhet som jag och mina meningsfränder
ville vara med om att biträda förslaget, särskilt när det gällde en utredning
örn paragraferna 17 och 18, där det rör sig örn arrendators rätt att
verkställa förbättringar och erhålla ersättning för dem, liksom arrendators
skyldighet att hembjuda byggnader och anläggningar, samt om jordägarens
lösningsskyldighet. Vi bliva måhända i tillfälle att en annan gång taga ställning
till ett positivt förslag härutinnan, men vi vilja redan nu uttala det önskemålet,
vilket ju även angives i utskottsutlåtandet, att man framgår med
allra största försiktighet, örn man överhuvud vid en utredning kommer till det

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

. örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)

resultatet, att en skärpning här skulle kunna anses befogad. Vi få nämligen
icke glömma, att bestämmelserna i den sociala jordlagstiftningen med dess
mangen gang ganska hårda ekonomiska konsekvenser huvudsakligen motiverats
_ vid sidan av dess sociala önskvärdhet —■ med jordägarens, d. v. s. bo agens

i regel relativt starka ekonomiska ryggrad. En sådan ekonomisk bärighet
återfinnes ju mycket sällan bland enskilda jordägare — även bland herr
Lindhagens'' förkättrade storgodsägare, vilket begrepp man ju också har mycket
svart att kunna fastställa —- och konsekvenserna av tvingande lagbestämmelser,
när det rör det privata jordbruket, kunna därför bliva i hög grad betänkliga.
Den allra största måttfullhet är därför i det fallet påkallad. Och
jag skulle vilja ånyo för herrar huvudreservanter framhålla, och det icke minst,
ilar det gäller det enskilda jordbruket, att utgångspunkten för deras ställningstagande
och deras motionsknippe — arrendatorn såsom den svagare parten —
ingalunda numera får anses vara av allmängiltig eller utslagsgivande natur.
1 det fallet ha nog tiderna förändrats ganska mycket.

Beträffande så till sist herrar huvudreservanters slutpåstående, att det måste
anses obestridligt, att det är brukaren, ej ägaren av ett arrendejordbruk,
som frambringar nyttigheterna och att därför hänsyn måste tagas främst till
honom, sa är detta ju i och för sig naturligtvis fullt riktigt, men man får inte
heffer glömma, att möjligheten för arrendatorn att frambringa dessa nyttigheter
ar beroende av jordägarens möjlighet att ställa erforderliga resurser — här
närmast gard och jord — till arendatorns förfogande. Läget mellan jorda?f,
re arrendator måste i de flesta fall — jag upprepar, att det nu närmast
galler det enskilda jordbruket — anses ganska labilt, och problemet är av mycket
ömtålig och invecklad natur. Klokheten manar nog också till att här gå
störfta yarsamhet, och en varning för kolartron på en lagstiftnings
effekt ar nog här i mycket hög grad befogad.

Till sist vill jag nämna, att jag häromdagen i tidningarna läste ett uttafande
av en av vara mest kända nationalekonomer. Det rörde närmast den nu
aktuella befolkningsfrågan, men jag anser, att det kan vara värt att beaktas
i detta och aven i ett större sammanhang, varför jag skall taga mig friheten att
bara referera, detsamma till benägen åtanke. Hail yttrade: »Jordbrukspoli tiken

mäste i första hand bedrivas som en näringspolitik och endast i andra
hand som en socialpolitik. Jordbrukspolitiken bör då bli av möjligast största
befolknmgspolitiska effekt.» Örn jag gillar ett sådant uttalande, vill jag ei
heller sticka, under stormed att jag gillar även uttalandets fortsättning: »Landets
jordpolitik kan ej i längden anförtros enbart det enskilda vinstsyftet» Balansgången
är dock icke lätt!

Och så vill jag till sist bara framhålla, att en intensifierad lagstiftning —
en oro pa den sociala arrendelagstiftningens område — icke kan undgå att
leda till just det syfte, som man nu vill försöka motverka, nämligen ett upphörande
av dessa arrendeförhållanden, ty en jordägare, som skall tvingas att
iakttaga de och de bestämmelser gentemot sina arrendatorer och som icke på
något vis kan någorlunda fritt förfoga över sin egendom, han tvingas praktiskt
taget att gora sig av med sin egendom. Och vi få dock säga, att det icke är
rafta sattet att taga hand om en del stora grupper av jordbrukare, icke minst
enskilda som nu finnas i vårt land, att försöka införa en sådan lagstiftning,
att den helt enkelt kommer att beröva dem alla deras utkomstmöjligheter.

,'' ag, lal'']’i Dalman, berört de flesta av de problem, som vi här komma
att behandla, för att slippa bil så mångordig i fortsättningen, men jag vill
inskränka mig till att pa den punkt, som vi nu behandlar, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)

Herr Westman: Herr talman! Vi lia nu kommit fram till andra avdelningen
i utskottsutlåtandet. Den handlar om frågor, vilka röra arrendelagen.
Vi ha nu att överlägga örn den första punkten, punkt A, som behandlar ett
motionsvis framställt yrkande, att man skulle införa en gemensam social arrendelagstiftning
för hela riket. Med anledning av denna punkt har det uppstått
en ganska vittsvävande debatt. Jag skall be att få_ säga några ord för
att förklara, varför utskottet inte har kunnat ansluta sig till den generella
reservation, som framförts från socialdemokratiskt hall.

I denna allmänna reservation göres det uttalandet, att det hade varit lämpligt,
om utskottet hade föreslagit, att arrendelagen i dess helhet skulle underkastas
en översyn. Det hade varit ytterst enkelt för utskottet att med anledning
av de motioner, som väckts, säga: »Utskottet tar inte ståndpunkt till
dessa motioner; utskottet anhåller örn en allmän översyn av arrendelagstiftningen.
» Det hade funnits särskilda skäl för utskottet att intaga den standpunkten,
kunde det tyckas. I den interpellationsdebatt, som ägde rum för
några veckor sedan, den 18 mars, med anledning av att^jag ställt en fråga till
justitieministern rörande hans planer med avseende på revision av jordaha!-ken och arrendelagarna, fingo vi av jordbruksministern den upplysningen,
att man inom regeringen övervägde planen att underkasta arrendelagen och
hyreslagen en allmän revision. Men skälen till att utskottet inte nöjt sig med
att bara säga, att det blir troligen en allmän revision av arrendelagstiftningen
och att riksdagen därför icke behöver diskutera några detaljfrågor, ha varit

tVDet ena har varit, att det föreföll riktigt, att riksdagen bereddes tillfälle
att uttala sig rörande de reformförslag,_ som framkommit i motionerna._ Vid
den blivande utredningen —- den må bli generell eller avse vissa detaljer -måste det naturligtvis vara av stor betydelse, att riksdagen uttalat sitt omdöme
beträffande värdet av de framställda reformförslagen.

Det andra skälet, som har gjort, att utskottet gatt på den linje, som det
har gjort, har varit det, att örn man nu från riksdagens sida uttalar sig för
en allmän revision av arrendelagen och Kungl. Maj :t sedan går den vägen -då veta vi, att i så fall bli alla reformförslag, som kunna framföras rörande
särskilda punkter av arrendelagen, för åtskillig framtid blockerade. En
sådan allmän revision av arrendelagen kommer att ta minst fem ar. Örn då
under tiden en motionär väcker förslag örn att man skall ändra arrendelagen
på ena eller andra punkten, så får han självfallet obevekligen det svarets att
frågan om revision av arrendelagen i dess helhet är föremål för utredning,
och i avvaktan därpå avslår riksdagen hans speciella önskemål. Det har således
varit i de partiella framstegens intresse — för att det icke skall skjutas
så att säga en hämmande bom för ali behandling i förväg av frågor rörande
arrendelagstiftningen — som utskottet tyckte det var bäst att ga den vägen
det gått, nämligen att föreslå i detta sitt betänkande, att riksdagen^ skulle
diskutera de i motionerna framställda reformförslagen vart för sig och yttra
sitt omdöme örn vart och ett av dem.

Den punkt, som vi nu hålla på med, är som jag började med att säga, yrn
kandet att det skulle göras en gemensam social arrendelag för hela riket. Nu
är det ju så, att vi ha två sociala arrendelagar. Den ena är den norrländska
arrendelagen, och den andra är de kapitel i den allmänna arrendelagen, som
bruka betecknas såsom den sociala avdelningen i den allmänna arrendelagen.
Det är bara på tre punkter de avvika från varandra. Den första är definitionen
rörande minimigränsen för de arrenden, som lagstiftningen avser — i
Norrland gäller dess bestämmelse inrösningsjord, men i andra delar av riket
odlad jord. Den andra är, att enligt den norrländska arrendelagen har arrén -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
dator rätt att låta sina djur beta på jordägarens fastighet utanför det arrenderade
området. Den tredje punkten är, att enligt den norrländska arrendelagen
bar arrendator rätt till virkesfångst, om han behöver det, utanför det
arrenderade området på jordägarens fastighet. Detta är hela skillnaden mellan
den norrländska arrendelagstiftningen och den sociala arrendelagstiftning,
som gäller för de södra delarna av riket. Det är naturligtvis ingen mening
i att överflytta dessa bestämmelser från den norrländska lagen till den, som
gäller för de södra delarna av riket. De äro icke lämpliga där. Därför kan
jag för min del inte ansluta mig till den tanken, att vi skola upphäva den
motsättning, som finnes mellan den norrländska arrendelagen och den arrendelagstiftning
med socialt innehåll, som tillämpas för övriga delar av riket.
Och därför kan jag inte biträda det yrkande, som framställts örn en sådan
sammansmältning av de båda grenarna av den sociala arrendelagstiftningen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herrar Tamm och Westman äro ju motståndare till alla

verksamma reformer på detta område. Alltid hittar man på någon utväg för
att få vara det! Herr Westman sade, att om man nu inlåter sig på en allmän
revision, kunna inga specialfrågor komma under behandling, ty då hänvisar
man till denna allmänna revision såsom motiv för avslag, och därför
vill han inte vara med därom. Men herr Westman är själaglad, örn han kan
motsätta sig reformer i specialfrågor medelst hänvisning till en pågående allmän
revision. På detta sätt reder man sig mellan Seylla och Charybdis.
Ena gången blickar man kärligt åt Seylla, en annan gång åt Charybdis, och
så blir man av med både den allmänna revisionen och specialfrågorna.

Herr Tamm vitsordade, att allt vore mycket bra, men hans stora trumf är
påståendet, att det är helt andra förhållanden nu än förr. Det är dock klart,
att för Tamm som för alla, som lia stora egendomar eller intressen i sådana,
föreligger samma inställning nu som förut. För dem har ingen utveckling
skett, herr Tamm! Men då den nya tiden kräver samma sak som den gamla
gjorde, men icke fick genomförd, skyndar sig Tamm att slå sig till ro med att
säga, att det är nya förhållanden nu. Men Tamm är inte ny och inte hans företrädare
heller, och arrendatorernas ställning är lika oviss nu som förr, så
det är heller intet nytt. Men ändå anser man, att det är alldeles nya, märkliga
förhållanden.

Nu är det så lyckligt, att det i andra kammaren slinker in en eller annan
person, som vuxit upp i dessa förhållanden, och de säga i sina motioner, att
de inte äro nöjda med det nuvarande läget. Då böra kammarens ledamöter
också sätta någon tilltro till dem och inte bara till Tamm, som sitter i sin
maktställning och ogärna tillåter revolter nerifrån. Det är ju dock ingen fara
på taket. Det är ju icke någon social revolution, som förestår nu omedelbart.
Den framtvingas kanske på detta sätt någon gång i tidernas längd. Men varför
inte ta det med evolution, förståndigt och så småningom, hellre än att
vänta på att kommande generationer genomföra det här på ett helt annat sätt?
Det är också märkvärdigt! Är det inte alltid så, herr Tamm, att den, som
är beroende av en annan, den, som för en viss tid odlar en annans jord, också
är beroende av dennes villkor och uppfattning? Många jordägare äro kanske
patriarkaliskt lagda, ehuru do voro det mera förr än »under nuvarande förhållanden»
och då har arrendatorn det bättre, åtminstone en tid, tills andra,
exempelvis jordägarens söner träda till och överta jorden — då är det inte
sagt, att han får det lika bra.

Detta växlar med tiderna, och ingen regel är utan undantag, icke ens när
det gäller att slå vakt örn äganderiitten. Herr Tamm intygade också upp -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Ohrn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
rörd, att det är ett ingrepp i andra svenskars äganderätt. Men är ett bolag
en svensk? Ett bolag är ju aktier, och det finnes enligt sakens ofrånkomliga
natur ingenting själlösare och mera ointresserat för andras väl än aktier. Behandlingen
av arrendatorerna beror på bolagets ledande män och på vad de
kunna tillåta sig i extra välvilja, som icke kolliderar med aktieägarnas intressen
i form av utdelning på aktierna.

Även Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp ha ju i sitt allmänna yttrande i
jordkommissionen sagt, att det inte är bra, att jordbruk ägas av juridiska
personer, och även örn de äro ur spelet nied detta yttrande, står det fortfarande
kvar, förmodar jag.

Industrien bör alltså hållas för sig. Industrien har nu lagt vantarna på
kronans jord, utan att kronan fått tillfälle att disponera den förnuftigt på
avsett sätt, och det kan man inte göra något åt nu. Men man kan åtminstone
laga att de jordbruk, som kommit under industrien och blivit utbrutna som
ofullständiga, åter få sin behörigaste och ofrånkomligaste andel i det hela.

Att Tamm har det skapligt vet jag, men hur kan Tamm säga, att de där
arrendatorerna lia det så bra, som för någon tid få arrendekontrakt och sedan
inte veta, om de ha något hem vidare, som kunna kastas på backen o. s. v.
Jag skall ge herrarna ett argument, som ni inte använt — det härrör från
norrlandskommitten, som tog saken mycket realistiskt. Det var ett oerhört
tilltag från den tidens patriarkaliskt konservativa ledamöter av kommissionen
i höga ställningar, att föreslå och arbeta för expropriation på alla de bär
punkterna, fastän de, när kommissionens arbete led mot slutet, beslöto lämna
en del av arbetet åt framtiden. Det fick framtiden lösa, sade de. Man kunde
inte komma till dåvarande första kammaren med allt möjligt hårdsmält, och
därför nöjde man sig till en början nied expropriering för skapande av nya
jordbruk, förbudslag, social arrendelag, vanhävdslag och ny ägostyckningslag
men man arbetade länge på att få en form för expropriation, som kompletterade
ofullständiga jordbruk, ty det var ett axiom, att det var nödvändigt, och
vidare skulle man lia expropriation för frilösning av arrendejordbruk. Men till
sist sades, att även det får framtiden lösa. Nu är det alltså vi, som skola lösa
det, eftersom det sköts på framtiden d. v. s. till oss.

Vad är det för glädje för en arrendator att sitta på annans mark för att
sedan, när arrendetiden är slut, få ge sig i väg? Örn detta sade i alla fall
dessa patriarkaliska konservativa ledamöter av jordkommissionen — och det
kunna ni skriva upp nu, så har lagutskottet något annat skäl att komma
med — att för tillfället gingo de inte med på mer än 15 år i arrendetid,
och de ville inte utsträcka den med optionsrätt, ty dessa 15 år, sade de, har
arrendatorn ju suttit där i sin krafts dagar och då kunde han sköta jordbruket,
men man kunde knappast begära, att jordägaren skulle behålla honom, sedan
hans krafter vore slut. Det var ju ett redbart skäl att säga ut på det sättet
vad man menade. Men det går ju an för jordbrukare, sorn få behålla äganderätten
även sedan deras krafter äro slut, att låta sina barn ta vid eller sälja
gården, eventuellt med födoråd. Förresten äro gubbarna på landsbygden i
vår tid ganska duktiga långt in i ålderdomen, så att 15 år är för dem en
alltför kort tidrymd.

Nå, nu säges det däremot, att det är så bra för arrendatorerna. De vilja
inte ha någon frigörelse alls, de ha det bättre hos bolagen än örn de vore
självägande. Ja, men då är det väl bäst att upphäva hela förbudslagen och
låta bolagen ta alla jordbruk där uppe i skogsbygderna, ty då skulle ju
alla människor få det bra? Nej, det vågar man inte vara med om, och då
är det lätt att förstå, att det där talet är bara skenfager!.

På detta sätt få vi hanka oss fram från det ena till det andra, utan att det

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
blir något rejält gjort. Nu vill jag tala om, att i Finland sköter man inte
dessa saker sa som här i Sverige, ty där behöver man och uppskattar mera
jordbruket. Alltnog, där har man för länge sedan avvecklat hela arrendatorsklassen
genom lag, så att de fått bli sina egna. Det är i alla fall en slutlig
lösning, som står i överensstämmelse med de önskemål även vi haft och i
själva verket fortfarande lia. Här vill man däremot officiellt alltid förbehålla
jordägarna full äganderätt; men för arrendatorer passar det inte. Det
har gått bra i Finland, där de inte lia något bråk örn arrendelagar på detta
sätt, utan alla arrendatorer äro frigjorda, så när som på affärsarrenden, då
t. ex. en storman arrenderar en stor egendom, men det är ju en helt annan
sak.

Det räder således fortfarande jordmonopol i Sverige. Nu säger utskottet
i sitt utlåtande, att det är nödvändigt att bibehålla den 1927 genomförda anordningen,
enligt vilken Norrland och nordvästra Svealand skildes i detta
avseende från det övriga riket. Varför är det nödvändigt?

Så ha vi ett annat jordmonopol, nämligen storgodsen. Fideikommissen, säger
utskottet, kunna avskaffas. Tänk, det gar för sig i alla fall, det beror
kanske på att riksdagen i gångna tider så ofta uttalat sig därför, att det
ej gar för sig att nu ändra mening. Men det kan ju inte bli annat än genom
lag som det går att avskaffa dem. Och de andra storegendomarna, som inte
äro fideikommiss, de skola vara kvar med sina arrendegårdar. Dem får man
inte röra vid annat än »frivilligt» från jordägarnas sida.

Vidare säger utskottet, att det inte varit möjligt att uppdraga någon lämplig
gräns mellan större, och mindre gods, detta visar, att ordföranden i den
senaste jordbruksutredningen, gjort en konst i att taga kännedom örn vad som
även i denna punkt förut har föreslagits, av dem, som verkligen ha studerat
saken »ganska grundligt». I jordkommissionen tog man statistiska centralbyråns
statistik som utgångspunkt. Där var satt en viss gräns, som skilde
stora egendomar från medelstora och mindre. Nå, när nu statistiska centralbyrån
har dragit upp sådana gränser, då är det väl lämpligt att ta
deras gränser, ty de ha funnit dem möjliga att använda, och efter guldvikt
kan man ju inte väga allting. Men för andra lagutskottet har det inte funnits
någon möjlighet att uppbringa någon gräns. Varför? Jo, därför att man
är obekant med saken och inte önskar den!

Herr Tamm talade mycket örn det ursvenska rättsmedvetenhet, vari inginge
att. icke kränka annans äganderätt. Men det ursvenska rättsmedvetandet
tog sig uttryck i Karl XI :s reduktion, och den var ju ganska ursvensk
i alla fall. Därom säger Odhners lärobok i historia, som vi alla fått läsa:
»Därigenom blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet
och allmogen återvann sin forna självständighet.»

Det är precis vad det är fråga, örn också nu. Det måste göras slut på stormansväldet,
men bara så till vida att underlydande små arrendegårdar en
gång få. bli fria och snävt avstyckade gamla odalbruk få anspråkslösa och
nödtorftiga tillskott. På den punkten måste det göras slut på stormansväldet
nu som på 1600-talet, och allmogen bör återfå sin forna självständighet
lika väl nu som på 1600-talet. Det är detta man också har insett i Finland
och Östersjöprovinserna. Även i den tidsperiod, under vilken vi leva, går det
sålunda för sig, med än skarpare ingrepp.

Nu medger jag, att alla dessa nya beredningar satts till utan grundsatser
från regeringen, utan grundsatser från riksdagen och utan någon »grundlig»
undersökning örn vad de personer, som satts in, ha för sinnelag i de frågor,
som förelagts dem. Det kan då icke bli mycket att förvänta. Denna hänvisning
till en ny utredning, — det skall jag be att få erinra örn — är säle -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
des som det nu är formulerat, döden i grytan, föga annat. Det måste finnas
grundsatser både hos dem, som tillsätta de delegerade, och hos dem som väljas
till delegerade.

När vi nu skola ge oss in på en arrendelag, bör erinras att det föreligger ett utkast
till arrendelag med en omfattande motivering, som ännu ej kan sägas
vara »grundligt» prövat. Börja med det! Då kanske något arbete är undangjort,
och sedan kan man tänka vidare för egen del. En förutsättningslös
utredning är nu en stående term för att låta riksdagen och andra komma
ifrån eget tänkande, och det är också döden i grytan.

Men när det nu finnas så oerhört mycket utredningar förut, skola då andra
personer börja igen, som örn ingenting förut hade hänt? Det är väl bortkastat
arbete och bortslösade kostnader.

Ja, med herr Tamms ursvenska rättsmedvetande förhåller det sig sä, som
jag nyss sade. Det finns ju skogslagar, det finns ägostyckningslagar, det
finns skifteslagar, det finns många andra lagar, som innefatta inskränkningar
i den obegränsade äganderätten. Men att vissa mäktiga skola få härska
över annat jordbruksfolk, är icke heller någon ursvensk grundsats, utan tänk
på, herr Tamm, hur det här har kommit till! Det är skillnad pa äganderätt
och äganderätt.

Nu får jag således yrka bifall, herr talman, till min reservation.

Herr Linder: Endast några ord till herr Tamm.

Herr Tamm sade, att därför att en torpare kommit att bära fram en motion,
får man väl inte anse, att han är representativ för hela torparklassen. Sedermera
gav herr Tamm också uttryck åt den meningen, att man till följd av
de motionsvis framförda önskemålen skulle kunna fa den uppfattningen, att
hela arrendatorklassen befann sig i misär. _

Jag vill då framhålla, att det framburits en motion i detta ärende även fran
bondeförbundshåll. Det finns en ledamot av bondeförbundet i denna kammare,
som väckt en motion i syfte att få en revision av denna lag pa en hel del punkter.
I andra kammaren har det väckts en ungefär lika lydande motion av
herrar Anders Pettersson, Albin Eriksson och Arvid De Geer. Jag vet icke
precis, varför man skall sätta punkt där, och varför icke den ena klassens
eller det ena skiktets representant skall få lov att anses lika vederhäftig, när
det gäller ett önskemål, som han framför, som det andras, och varför icke även
den, som sitter som torpare, som en man i mindre villkor, kan få ha en mening
örn huruvida det är rätt beställt eller ej. Jag har aldrig pastatt, att
arrendatorsklassen skulle befinna sig i något slags misär. Det gäller inte
heller direkt huvudfrågor i jordägarnas och arrendatorsklassens förhållande
till varandra, örn deras väl och ve utan det gäller en del ifrågasätta rättelser,
av lagen, vilka mera överensstämma med, vad man kanske kunde kalla dagens
krav, om jag så får säga, men mera är det icke som nu framburits. Jag vill
emellertid säga helt i allmännhet gentemot saväl herr Tamm som herr Westman,
att de problem, som här ha ställts under debatt genom motionerna, gripa
så in i varandra och ha ett sådant sammanhang med varandra, att när man
täger upp, som herrarna göra, åtskilliga av dessa problem till undersökning,
man icke bör förbjudas att samtidigt taga upp även andra problem, som kunna
röra arrendatorsklassen. Jag tror, det är klokt och förståndigt, att örn
man ber om en utredning, man icke låter så snävt begränsa denna utredning
som herrarna vilja göra, utan gör den något mera vittomfattande. Jag tror
icke, örn man behåller en lugn och sansad stämning, att, av vad här framförts
jordägarna skulle förledas till att i något slags oro eller harm avyttra sina
jordegendomar. Det är icke alls behövligt för en sådan saks skull.

Vidare har herr Tamm talat örn frilösning, optionsrätt och tvingande be -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
stämmelser. Jag skall icke beträffande frilösningen och optionsrätten i detta
sammanhang säga något. Beträffande däremot de tvingande bestämmelserna,
som kanske kunna anses vara av mera allmän natur, vill jag säga, att redan
lagberedningen på sin tid hade den uppfattningen, att arrendatorerna vore den
svagare parten i förhållandet mellan jordägarna och arrendatorerna och att det
funnes fog för att vissa tvingande bestämmelser till arrendatorernas fördel,
blevo införda i lagen. Nu ha herrarna själva i en del motioner yrkat, att det
skall ske en undersökning, örn inte dessa tvingande bestämmelser kunde utsträckas
vidare, och vi för vår del ville då gärna tillägga, att det kanske kan
undersökas, om icke detta kan ske jämväl på andra håll. Något vidare avses
icke med vad här säges. Vad man önskar är icke annat än att åt arrendatorerna
bereda en tryggare, mera skyddad tillvaro. Jag har därmed icke alls
velat på något sätt förbise jordägarnas svåra ställning men jag hoppas, att
även den kommer på tal under debatten.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Norman: Örn jag förstod herr Tamm rätt, var det egentligen hans uppfattning,
att dessa olika krav på reformer på arrendelagstiftningens område
icke voro något uttryck för arrendatorsklassens verkliga intresse, utan mera
löst uppkomna problem. Jag har dock här ett dokument, som verifierar saken
på ett annat sätt. Det har kommit till andra lagutskottet såsom yttrande
över en fråga, som också berör arrendelagstiftningen, fastän den icke är med
i det komplex, vi handlägga i dag.

Uttalandet är från Upplands arrendatorförbund. Det säges där: »Härjämte
vilja vi anföra våra motiv till, varför vi önska utredning om en ny arrendelag.
» Så uppräknas i nio olika punkter de olika avseenden, i vilka det
enligt denna sammanslutnings mening brister åtskilligt i nuvarande bestämmelser,
och så säges det: »I anledning av förestående hemställa vi att andra
lagutskottet föreslår riksdagen utredning om en ny arrendelag.»

Jag tror, att herr Tamm åtminstone före 1936 års ingång haft att göra
med en del av dessa arrendatorer, som äro sammanslutna i Upplands arrendatorförbund,
och det förefaller, som örn detta icke skulle hysa precis samma
uppfattning, att allt är bra som det är. Att allt icke är bra som det är, har
i år dokumenterats, såsom herr Linder nyss säde, även i en motion från bondeförbundshåll.
Och ärendet föreligger på grund härav, skulle jag tro, i ett
bättre läge i år än vad det gjorde 1933, 1931 och 1935. Det är, som örn de
årtal, som äro jämnt delbara med 4, skulle vara särskilt disponerade för att
reformkrav lättare kunna göra sig gällande.

I fjol hade ju andra lagutskottets ärade ordförande och jag en kontrovers,
huruvida det överhuvud vore lämpligt att skriva till Kungl. Maj:t i dessa
frågor. I år har utskottets majoritet beslutat föreslå riksdagen, att den skall
göra framställning rörande vissa önskemål beträffande reformer på arrendelagstiftningens
område, som här lia framkommit. Jag kan ej förstå, varför
man icke under sådana förhållanden kan skicka samtliga problem att läggas
under en utredning. Herr Westman har visserligen sagt, att enligt hans uppfattning
detta skulle komma att stoppa upp reformarbetet under den tid, som
utredningen pågick. Alla reformförslag skulle bli blockerade, d. v. s. örn det
nu skulle fordras den femårsperiod, för en utredning, som herr Westman
talade om, skulle det under nästkommande femårsperiod icke finnas någon
möjlighet för medlemmar av riksdagen att få någon som helst hänsyn tagen
till de reformkrav, som lämpligen skulle behöva vinna uppskattning och beaktande
av riksdagen. Det ligger naturligtvis åtskilligt i detta, men efter
vad jag kan förstå, lia under dessa år, som det har motionerats i arrende -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Om gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
frågorna, alla möjliga och tänkbara uppslag kommit fram i debatten. De
föreligga redan nu. Motionärerna nästa år, året därpå och året därefter
kunna ju icke gärna komma med några nya reformkrav. Skulle de nu på en
gång läggas under utredning, så har man naturligtvis icke på något sätt blockerat
reformarbetet, efter vad jag kan förstå.

Herr Lindhagen är inte riktigt belåten med de socialdemokratiska reservanternas
formulering av sina yrkanden. Vi ha hela vägen använt det uttrycket,
att vi önska en förutsättningslös utredning. Det är, menar herr Lindhagen,
»döden i grytan», och det kan man hålla med om, ifall man menar,
att man icke väntar sig något resultat av denna utredning, men det är ju icke
i det avseendet vi mena, att den skall vara förutsättningslös, utan vi ha en
bestämd förutsättning med vårt jakande, och den är, att det skall åstadkommas
tryggare och bättre förhållanden för jordens brukare, även för dem, som
icke äro jordägare. Att vi icke vilja intaga en bestämd ståndpunkt, när det
gäller att kläda reformen i den eller den bestämmelsen, sammanhänger med
vad vi förut sagt, att det är litet riskabelt ibland att lagstifta på detta område.
Lagstiftningsbestämmelser kunna verka helt olika mot vad man tänkt
sig. Vi ha ju haft litet erfarenhet om det i vad det gällde arrendelagstiftningen
1927. Förhållandena hade utvecklat sig så inom vissa trakter av landet, att
riksdagen ansåg nödvändigt att taga upp till undersökning frågan örn, hur
egentligen de bestämmelser verkade, som man allmänt trodde skulle vara av
särskilt stort värde för de arrendatorer, som det var fråga örn. Jag anser
för min del, att det är lämpligt och klokt att, när en utredning skall komma
till stånd, icke den utredningen i det fallet är så bunden av alldeles bestämda
direktiv, att den direkt från början skall sikta på ett bestämt resultat.

När reservanterna nu intagit den ståndpunkten, har jag svårt att förstå,
varför ej ledamöter av andra partier i kammaren kunna tillmötesgå reservanternas
synpunkt i det fallet, t. ex. herr Verner Andersson, som nu har motionerat
men icke helt och hållet fått sin motion tillgodosedd. Utskottet har
ju dock i en ganska väsentligt punkt, beträffande optionsrätten, sagt ifrån,
att där vill utskottet inte vara med örn någon utredning alls. Det förefaller
mig, som örn med det intresse lantmannarepresentanterna såväl i bondeförbundet
som i folkpartiet, lia för dessa frågor, de utan någon större samvetsnöd
dock kunde förena sig med de socialdemokratiska reservanterna och skicka
hela komplexet av problem till en förutsättningslös utredning. Jag tror, att
ur en utredning skulle framkomma ett resultat, som skulle bli till gagn för
vad vi allesammans åsyfta, nämligen, som jag nyss nämnde, tryggare förhållanden
för jordbrukarna, även när de icke äro ägare av jorden.

Herr Tamm: Jag begärde ordet, då herr Norman som bevis för oriktigheten
enligt hans mening i ett uttalande, jag gjorde, att arrendatorernas intresse icke
skulle sammanfalla med att man ånyo upptog en allmän översyn av denna lagstiftning,
framhöll ett uttalande, som hade kommit till andra lagutskottet från
en arrendatorsförening, jag tror det var Upplands arrendatorförbund. Jag
har ej detta dokument i min hand, men jag har läst det, och jag får säga, att
jag verkligen uttalar både den förhoppningen och övertygelsen, att vad där
säges ingalunda må vara representativt för kloka och förståndiga arrendatorer
i hela vårt land, ty något mera Amrklighetsfrämmande än detta uttalande
har jag sällan sett. Jag kan bara nämna två punkter.

Det framhålles, av dessa arrendatorer, att de anse önskvärt, att staten förvandlar
alla arrendegårdar till arrendeegnahem, d. v. s. att staten skall helt
enkelt lösa in alla arrendehemman, som finnas i landet, och låta dem få samma
förmåner som egnahem nu lia. Vidare framhålles det av dessa arrenda -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)
torer, att do anse, att minimum för åtminstone ett normalt arrendeegnahem
bör vara 15 hektar åker. Jag undrar vad norrlänningarna säga om ett krav
på en minimigräns på 30 tunnland åkerjord för varje arrendejordbruk. Det
är ett krav från arrendatorerna, att staten skall se örn, att de få detta!

Jag vill bara tillägga ett pär ord med anledning av vad herr Norman ytterligare
framhållit örn önskvärdheten av att en översyn nu skulle beslutas. Herr
Norman säger, att samtliga problem, som röra den saken, nu under årens lopp
ha framkommit och att alla tänkbara uppslag, som framkommit under årens
debatter, skulle lämpligen kunna lämnas till utredning, och han är nog optimistisk
att säga, att han ej tror, att några nya förslag kunna framkomma. Jag
tror, att detta verkligen är en mycket stor optimism, herr Norman. Jag är
alldeles^ övertygad, att örn vi få en ny arrendelag, kommer knappast ett år
eller tva att förgå, innan det blir nya förslag. De flesta av de förslag, som
här i dag behandlas, ha säkerligen varit under omprövning långt innan''sista
arrendelagstiftningen av 1927 kom till stånd, fast de lia oupphörligt upprepats,
men fortfarande av majoriteten befunnits för lätta. Det är naturligtvis,
som herr ordföranden i andra lagutskottet sade, det riktiga, att man plockar ut
en del punkter, som man kan anse sakligt befogade, och låter dem bli föremål
för omprövning. Gäller det en sådan massa saker, att man behöver ta upp hela
arrendelagstiftningen för deras skull, då först är det fog att besluta örn en
allmän översyn. Men beträffande dessa punkter, som det här gäller, och särskilt
herr Normans vädjan till bondeförbundshållet att stödja honom, på grund
av att förslag på dessa punkter varit framförda därifrån, vill jag säga, att
dessa punkter ju nu äro föreslagna till omprövning, men de äro ingalunda av
den art och omfattning, att man behöver ställa till med en så stor apparat som
en allmän revision, med — jag understryker det än en gång — den otrygghet
för både jordägare och arrendatorer, som detta otvivelaktigt skulle medföra.

Herr Lindhagen: I utlåtandet står, att de skiftande förhållanden i fråga

örn jordbrukets naturliga förutsättningar i landets olika delar göra det enligt
utskottets mening nödvändigt att bibehålla en särskild lagstiftning i de norra
delarna och i de södra delarna av riket. Vilka äro då dessa skiftande förhållanden?
Jo, i vissa trakter, där det finnes mycket skogsmark, råda ju tämligen
^samina förhållanden som i Norrland, men i andra jordbruksfaktor är
det i åtskilligt icke så. Det är särskilt den skillnaden, att det i Norrland inte
finns större gods, medan sådana finnas i södra och mellersta Sverige. Det kan
vara mycket bra med stora gods, ty de sköta ofta sina egna bruk som mönsterbruk
och föredöme för andra, de producera också erforderlig spannmål m. m.,
men vi skola tänka på att det finns s. k. »underlydande» också, samlade under
tiderna genom inköp av små gårdar o. s. v., och det är de, som vilja bli fria.

Hela frågan här bottnar i, om det skall vara ett herrevälde eller ett fritt
småbondevälde, och eftersom det fria småbondeståndet inte har behövligt inflytande
i riksdagen, sedan allmänna rösträtten infördes — vilket det hade förut
-— få vi väl vänta på nästa generation. Jag har ingen förhoppning, att vi
komma ur fläcken med det motstånd, som reses även mot de försynta krav
i den sociala jordfrågan som i vår tid kommit till tals. I södra och mellersta
Sverige är det vidare den naturliga skillnaden, att där är det en individ, som
äger de stora jordbruken, och sedan blir det arvingarna, som övertaga dem. I
landets skogsbygder, särskilt de nordligare, är det skogsbolagen och de äro
odödliga, ty där äges inte jorden av personer med arvingar, som sedan få den
genom arvsrätt, utan av aktier, som äro till salu. Dessa jordmonopol bli därför
varaktigare, under det godsen sönderbrytas mera genom arvslagarna. I
Första kammarens protokoll 1980. Nr 20. 4

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

0]m gemensam, social arrendelag för hela riket. (Forts.)
båda fallen stå vi sålunda inför ett latifundiesystem, i vilket det nu gäller att

göra enahanda jämkningar. o „

Båda jordmonopolen härska även över smaarrendatorer. Jag nar såsom
medlem i de tre första jordkommissionerna på vandringar och vid möten kommit
i kontakt med denna arrendatorsklass både i de nordligare och sydligare delarna
i landet. Jag har studerat deras kontrakt och samtalat med dem örn deras
förhållanden och funnit att det i stort sett icke är någon skillnad _i deras belägenhet
vare sig de lyda under bolag eller gods, frånsett naturligtvis den skillnad
som alltid uppkommer på båda ställena av olika behandling fran deras

överordnade. . .

Olsson i Kullenbergstorp och Nils Wohlin yttrade till jordkommissionens
betänkande, att det icke var lämpligt, att juridiska personer ägde jordbruk och
arrendegårdar. Men däremot sade de, att de inte ville veta av, att godsägarna
skulle vara underkastade samma jämkningar i sitt jordmonopol som skogsbolag.
Bondeförbundet är ju ett parti, lett ganska mycket kanske av godsägare
och av professorer från Uppsala. Riksdagsmän fran Uppsala och även Kund,
som varit professorer, lia tillhört det konservativa, för att ej säga. det konservativaste
inslaget i riksdagen, så långt jag varit med. Då jag kom m l898 i riksdagen
satt en professor från Uppsala snett bakom mig, en väldigt hygglig
person mellan skål och vägg, men den mest konservativa människa eljest i de
flesta frågor, tyckte åtminstone vi stockholmare. Det matte löija särskilt
med alma mäter upsaliensis — med undantag för Reuterskiöld, som ibland ar

Jag tycker, att bondeförbundet verkligen borde gaska upp sig, skjuta något
åt sidan omaka ledare och bli som en mor även för det jordbrukarfolk, sorn
kämpar sig fram på svältgränsen. De äro dock i all synnerhet av samma kott
och blod som de besuttna bönderna såsom en bondehövdmg en gang uttryckte
sig Skulle icke bondeförbundet slå sig löst från allt för mycket uppblickande
till'' stormän, bli ett verkligt den svenska jordens folkparti och återge jordbruket
den rätt, som det bör ha? Icke böra ni val underkasta eder kommandon
örn åsidosättande av det gamla bondebudet att »land skall med lag byggas»,
när det gäller de minsta av edra bröder! Hur gar det da med dig: »du ine
man av järn, du bonde god», som skalden sjunger, därest det senare inslaget
i bondeståndet av sina blodsförvanter ej förmenas någon säker framtid pa egen
grund Det var härligt på den tiden, då det gamla lantmannapartiet lanns,
ty då funnos verkliga bönder, som förstodo att hävda modernäringens och bondeklassens
behöriga intressen utan hänsyn till person. De atogo sig inte
heller regeringsmakten, ty när Arvid Posse ville fora dem dit skräde de.
»Till taburetterna följa vi dig icke». De behövde dem icke, darfor att de
sutto på egen grund, och de fruktade dem kanske också.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på den nu förevarande punkten yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att den av herr Linder m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen skulle godkannas; samt d.o) att kamma
ren skulle godkänna herr Lindhagens vid samma punkt avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen pa bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Linder och Norman begärde votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits godkännande av herr Linders m. 11. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en sa lydande
omröstningsproposition:

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn gemensam social arrendelag för hela riket. (Forts.)

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten II A, röstar

t-, . . Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

finner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta, för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen förklarade
därpa, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid.herr Norman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit salunda:

Ja — 67;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten II B. 0m fril6ming

I.denna punkt hade utskottet hemställt, att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad
anginge Hagan örn tnlösnmg av arrendejordbruk, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

. Reservation hade anförts av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet
i motionen. I: 8 örn övervägande av frågan örn frilösning av arrendejordbruk
matte av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: Utskottet har pa sid. 23 anfört som skäl för sitt avslagsyrkande
i denna punkt, att riksdagen tidigare vid upprepade tillfällen avförslag
örn rätt för arrendator att tvångsvis frilösa det arrenderade
jordbruket och att riksdagen förklarat, att andra åtgärder, som skulle underlätta
sådan frilösning, skulle tillgripas. Detta betyder först och främst att
när det händelsevis är fråga örn en jordägare, som är villig att tillåta frilösS9r
,omrr?er aR ga för sig, men när det är en jordägare, som inte
tillåter frilösning, fast arrendatorn vill det, så går det inte för sig Lagvägarna
däremot äro till för att ge rätt åt alla och inte på detta sätt låta dem
som ha de största svårigheterna att bli fria fortfarande vara ofria. Vi böra
första, vad det är för en förfärande skillnad pa lagvägarna och lagutskottets
vägar.

Sa erinrar utskottet vidare, att uppdrag att verkställa en sådan utredning
lämnats åt sociala jordutredningen, och den har fått nådatid därför till den 1
juli 1936. Utredningens ordförande, herr Westman, har dock här redan sagt
ifrån, vad utredningen kommer att gå ut på: ingen tvångsinlösning, ingen
rätt för staten att gå emellan och skapa rätt åt alla, i synnerhet åt dem som
äro mest lidande under jordmonopolen, som vilja bibehålla dem under sitt
förtryck, utan inlösning bara där frivillighet kan åstadkommas. Nu åberopar
utskottet i alla fall fromt, att det uppdragits åt sociala jordutredningen att
utreda denna sak, men utskottet och riksdagen ha ju givit en sådan instruk -

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn frilösning av arrendejordbruk. (Forts.) _
tion för denna utredning, att den inte far befatta sig med likhet inför lagen
utan bara med lösliga, tillfälliga medgivanden. Det är verkligen ett studentspex
så det förslår. . .

Jag yrkar bifall till min reservation, men jag begär ju aldrig votering örn
mina förslag, när det föreligger en socialdemokratisk reservation, utan da
röstar jag för den. Jag hoppas herr Norman begär rösträkning sa manga
gånger som möjligt, så att jag slipper göra det. Skillnaden emellan dessa
reservationer är den, att i alla de här punkterna har herr Linder m. 11. yrkat,
att riksdagen måtte anhålla om en förutsättningslös utredning rörande den i
motionen framställda frågan, och jag skriver »att riksdagen ville anhålla, att
Kungl Maj :t — med ledning av kända sakförhållanden, det olantliga under
tiderna samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning — ville»
överväga frågan. Jag har arbetat sa mycket på det här området, att jag
inte vill utlämna saken till döden i grytan genom en sådan här modern »torutsättningslös»
utredning. Utredningar, som skola vara lösa Iran förutsättningar
— kan man tänka sig ett sadant program!

Herr Norman: Med anledning av herr Lindhagens vädjan ber jag att få säga,
att Orsa kompani lovar ingenting bestämt, men beträffande den här punkten
II B har jag inget annat yrkande än att med hänvisning till vad jag yttrat
vid behandlingen av punkt I hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag tror att de socialdemokratiska .reservanterna här be härskas

av den föreställningen, att vi böra framträda så larvigt som möjligt,
tv få vi kanske några högermän, folkpartister och bondeförbundare med oss.

Aldrig_herr Norman! Örn de märka att ni uppträda som man, kommer en

eller annan snarare att följa oss men aldrig annars.

Herr Norman: Herr talman! Denna fråga ligger redan under utredning,

och därför ha de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet inte pa denna
punkt framställt någon reservation.

Herr Lindhagen: Herr talman! Denna utredning innebär döden i grytan,
och därför har jag inte kunnat nöja mig med den. Jag yrkar bifall till mm
reservation.

Herr Linder: Herr talman! Det finns ett gammalt ordspråk, som säger, att
den asande kommer lika fort fram som den rasande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare därpå att det i motionen I: 8 gjorda
yrkandet örn övervägande av frågan örn frilösning av arrendejordbruk skulle
av riksdagen bifallas; och förklarades den förra propositionen, vilken lornyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om företrädes- Punkten II C.

rätt för arrén- j. denna kt hade utskottet hemställt, att motionen 1:8 yrkandet 1), i
SVm. vad anginge frågorna örn företrädesrätt för arrendator vid köp samt örn skydd
mot salubjudande av utarrenderad egendom i vissa fall, icke matte foranle
till någon riksdagens åtgärd.

Beträffande förevarande punkt hade reservationer avgivits

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Hage och Molander, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om företrädesrätt för arrendator vid köp m. m. (Forts.)
Majit måtte anhålla om en förutsättningslös utredning rörande den i motionen
1: 8 framförda frågan örn företrädesrätt under vissa omständigheter för
arrendator vid köp av arrenderad egendom;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Majit med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna
samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga
frågorna örn företrädesrätt för arrendator vid köp samt örn skydd mot salubjudande
av utarrenderad egendom i vissa fall ävensom för riksdagen framlägga
lagförslag i ämnet.

Herr Linder: Jag har inte deltagit i behandlingen av denna punkt, men

jag finner ingen anledning, varför jag inte ändå skulle kunna yrka bifall till
den reservation, som här finns avgiven. Det är nog så, att det bland alla dessa
olika yrkanden förekommer många frågor, som kunna vara ganska svårbedömda,
men detta får inte hindra, att man försöker taga upp dem till lösning.
Och när man tänker på ett sådant fall som det att en jordegendom kanske
sedan många år betraktats såsom avskild från huvudgården och varit utarrenderad,
kan jag inte se annat än att det kan ha fog för sig, att ett sådant yrkande
som reservanternas blir undersökt.

Jag yrkar därför bifall till den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! I reservationen framföres ett önskemål, som
ju kan förefalla mycket tilltalande vid första ögonkastet. Man begär där en
lagstiftning, som under vissa omständigheter ger en arrendator företrädesrätt
att köpa en egendom, som han arrenderar. Det låter mycket tilltalande, att
arrendatorn borde få företrädesrätt att köpa den arrenderade egendomen, först
och främst naturligtvis när jordägaren vill bjuda ut den till salu men sedan
även vid andra tillfällen, då jordägaren inte skulle vilja sälja sin egendom.
Men örn vi nöja oss med att tänka oss in i det första och mildaste fallet, då
jordägaren vill sälja sin egendom, så är det klart, att en arrendators företrädesrätt
att köpa har inte det minsta värde, örn man inte genom statens försorg
bestämmer den köpeskilling, som skall anses vara skälig. Annars kan jordägaren
säga: var så god och köp, men egendomen kostar det och det priset,
och han kan då sätta priset så, att företrädesrätten för arrendatorn är fullkomligt
värdelös. Men det vore väl ändå en ytterligt vansklig sak i dessa tider,
då jordbrukets ekonomiska bärighet beror på de politiska överenskommelser,
som träffas här i riksdagen mellan partierna, för dem som skulle sitta i
en officiell nämnd att avgöra människornas väl och ve genom att bestämma värdet
på jordegendom. Det kan ju innebära ruin för den ene eller andre, ifall
man hugger fel uppåt eller nedåt i fråga örn jordvärdet. Det andra fallet är
ändå mycket mera betänkligt. Reservationen går alltså in för en lagstiftning,
som skulle innebära, att så fort en jordegendom är utarrenderad, skulle det
kunna hända, att staten ingrep och bestämde saluvärdet på jorden.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren saknar i det här fallet av någon
anledning den goda viljan, och det är ju hans ensak. Men den utgångspunkten
utgör förklaringen till hans försök att hitta på formella hinder för en hjälpande
hand till de svaga och beroende. Den som vill finner vägarna, den
som inte vill gläder sig över de formella hindren. Det är skillnaden mellan
Westman och mig i denna fråga.

Här bor en arrendator, vars förfäder ägt hemmanet och sedan som arrendatorer
under generationer suttit på gården. Då är det en plikt för svensk statskonst
i den gamla stilen att låta honom få sitta kvar i sitt och sina fäders

Nr 26.

Onsdagen, den 22 april.

Örn företrädesrätt för arrendator vid köp m. m. (Forts.)
gamla hem, och då måste det finnas utvägar därför, men det bryr sig Westman
inte örn ett dugg, fast han är rättshistoriker och därför väl skulle känna till dessa
beklagliga förhållanden och bli gripen av den tragedi, som ligger i sådana
öden. Jag har sett så mycket av dessa eländen. Tänk bara på Upplandsbönderna
— Gimo-Österby bruks arrendatorers lidandes historia. De voro självägande
under trettioåriga kriget, och så förpantade kronan sin ränta från dem
för att använda pengarna för omkostnader i kriget. Så gamla äro deras anor,
och sedan ha de suttit kvar, men örn nu någon är obehaglig eller vill organisera
dem, så väck med honom! Och så säljs det på måfå hur som helst.
Jag har varit och sett på de tilldelningar, utbrutna gårdar fått, och vandrat i
deras marker. De skulle få husbehovsskog, men en låg på en sumpmark, där
det stod en olycklig tall på en tuva och ett björkkräk på en annan. Det var
husbehovsskogen, herr talman! En annan hade fått den på en backe, som
bestod mest av småsten. En och annan utpinad tall eller gran, fulla med lav.
Det var husbehovsskogen, herr talman! Och det är ättlingarna av den gamla
bondestammen där uppe, som nu ha fått sådan skog. Och här sitter en församling,
som är till för att taga vara på sin broder men bara går de stora
herrarnas ärenden. Ingenting annat göra vi.

Jag hemställer örn bifall till det av Linder framställda yrkandet.

Herr Westman: I det verkliga livet ser det inte alls ut som herr Lindhagen
skildrar det, åtminstone inte i stort sett. Det förhåller sig så, att arrendatorerna
under de stora skogsbolagen under nuvarande konjunkturer inte alls
äro hågade att frilösa sina gårdar, därför att de veta, att så länge de äro bolagens
arrendatorer, ligger det i bolagens intresse att skaffa dem körslor, så
att de kunna betala sina arrenden. Örn de däremot få friköpa och bli självägande,
veta de, att bolagen komma att, då de dela ut körslor och skogsarbete
överhuvud taget, i främsta rummet tillgodose sina arrendatorer, och då äro
dessa människor rädda för att de, som friköpt, bli lämnade utanför. Därför
föreligger det bland bolagens arrendatorsklass i stor utsträckning en stark
tvekan, örn det är fördelaktigt för dem att friköpa sina gårdar. Detta är
intygat från arbetarnas organisationer och inte alls ifrån herrarnas, som herr
Lindhagen påstår.

Vidare vill jag framhålla, att av stort intresse i detta sammanhang är frågan
örn fideikommissens avskaffande. Under fideikommissen finnas 7,000 arrendatorer.
Sociala jordutredningen har lämnat in förslag till Kungl. Majit örn
hur avvecklingen av fideikommissen bör gå till, och sociala jordutredningen
har därvid framhållit, att staten bör, när den medger tillstånd till fideikommissens
försäljning, uppställa sådana villkor, att arrendatorernas intresse av
att bli självägande jordbrukare tillgodoses på det allra lämpligaste sättet. Därmed
löses en mycket stor arrendators fråga i vårt land, och jag vill säga er
det, mina herrar, att en stor del av de yrkanden, att man skall hjälpa arrendatorsklassen,
som äro framställda i motionerna, taga sikte just på de förhållanden,
som finnas på fideikommissen. När det talas t. ex. om de stora
gods, som äro konstituerade på det sättet, att det finns en massa arrendegårdar
under dem, är detta en typ, som motsvaras av en hel del av våra fideikommiss
men som är ganska sällsynt i övrigt och inte alls finns i stora delar av
vårt land. En hel del av de yrkanden, som äro framförda genom de motioner,
som nu behandlas, skulle aldrig ha kommit fram som gällande stora
sociala frågor, örn fideikommissfrågan varit löst. Den löses genom att man
avskaffar fideikommissen, vilket kommer att ske inom en icke alltför avlägsen
framtid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om företrädesrätt för arrendator vid köp m. m. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr Westman räknar upp det ena halmstrået efter det

andra, som skulle kunna rädda oss från att göra någonting, men han glömmer
nu alla som inte lyda under fideikommiss. Att fideikommissen kanske nu bli
avskaffade, är vår sak, som kämpade för detta vid sekelskiftet, ty då skrev
riksdagen så många skrivelser örn fideikommissens avskaffande, att nu går det
inte anständigtvis för sig att gå emot saken. Därför kanske de bli frigjorda.

Men när jordkommissionen satt, fingo vi där på remiss framställningar till
Konungen från fideikommissarier att få sälja arrendegårdar, och då visade det
sig, att försäljningsbeloppen i allmänhet voro högt tilltagna och att de hade
tillkommit på det sättet, att fideikommissarie!! bestämde värdena och sedan
tillkallade en del förnämliga jordbrukare i trakten, domänintendenter och sådana.
Man åt middag tillsammans, på fideikommissariens inbjudan, förmodar
jag, och bestämde sedan köpeskillingen enligt hans önskan. Jordkommissionen
blev tvungen att efter utredning föreslå minskning av de där köpeskillingarna,
och regeringen följde jordkommissionen.

För resten är det vackert, att utskottet nu, då riksdagen skrivit så många
gånger, inte vill bibehålla fideikommissen, och jag är glad över det. Men det
finns också godsarrendatorer, som inte lyda under fideikommiss, och deras
sak är fortfarande olöst. Åtskilliga av dem ha också fått friköpa sina gårdar
på grund av att arrendelagen ju pålade bolagen vissa förpliktelser, som
de ville frigöra sig från. Försäljningen har dock skett på okända, okontrollerade
villkor. Särskilt när arrendelagen utsträcktes till Värmland, som var en
gammal bruksdomän, där bolagen voro vana att rå örn hela- socknar, väckte
detta stor betänksamhet hos bruksbolagen. De försökte då bl. a. komma ifrån
lagen och började sälja. De sade till arrendatorerna, att örn ni inte betala
och köpa på erbjudna villkor, så sälja vi till någon annan. Det är sådant,
som inte får förekomma och allra minst hos jordbrukssläkter, som kanske under
århundraden suttit på sin torva. Därför får man försöka hindra en sådan
försäljning till ovidkommande och söka mota Olle i grind.

Detta sker naturligtvis genom att det blir tillfälle för arrendatorerna att
med statens hjälp och under dess målsmanskap få frilösa, när det passar
dem, d. v. s. när de kunna göra det, men under tiden skola vi upprätthålla
deras rätt till sitt jordbrukarhem, så att det ej går ifrån dem. Och blir det
en sådan lag, skola vi nog få se upprepad erfarenheten med arrendejordbruken
och arbetarejordbruken. Då komma arrendatorerna med stöd av statens starka
hand att, som den siste ärade talaren sade, se i stort och förstå att för dem
och deras efterkommande är bäst att komma till ett eget hem i trygghet som
andra fria bönder.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare på godkännande av den av herr
Norman lii. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten II D 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av motionerna
1:285 och 11:486 samt 11:187 yrkandet 1), måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn en förutsättningslös utredning rörande lämpligheten
att införa den bestämmelsen, att, därest jord enligt sociala arrendelagstiftningens
stadganden utarrenderats av bolag oell med dem likställda jordägare
under femton år eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal örn

Äng. minimitid
för förlängning
av
vissa arrendeavtal.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

''Äng. minimitid för förlängning av vissa arrendeavtal. (Forts.)
förlängning skulle ingås på minst fem år, därest ej undantag genom dispens
meddelades, med förbehåll örn uppsägningsrätt för arrendatorn.

Reservation bade anmälts av berrar Frändén, Tamm, P. Sandström, Skoglund
och Sandberg, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Lindhagen: Här bar utskottet nu gjort en hemställan, och det är ju

tacknämligt, att det kommer någonting. Nu vill utskottet tillåta, så vitt jag
förstår, att det skall fastställas en minimitid för arrendeupplåtelsen även enligt
den allmänna arrendelagen på minst fem år. Med andra ord skillnaderna
mellan den sociala arrendelagen och den allmänna arrendelagen börja rasa,
och det är bra. Det visar sig också, att det är arrendatorer och vederlikar
från södra och mellersta Sverige, som nu väcka motioner i andra kammaren
i sådant syfte. I södra och mellersta Sverige råder den allmänna arrendelagen
över dem, och därför säga de, att de vilja lia ändringar i den, men de ändringar,
de vilja ha, äro sociala och av samma beskaffenhet som de, vilka stå
i den norrländska arrendelagen.

Här har utskottet visserligen också satt ett litet krokben, men utskottet
har ock i sina motiv varit med örn att arrendatorerna böra förbehållas rätt
även enligt den allmänna arrendelagen att verkställa uppsägning av avtalet
efter kortare tid, t. ex. två år. Det är ju många, som föreställa sig, att den
där arrendetiden på femton år är oläglig för arrendatorerna, därför att de,
som äro den svagare parten och kunna behöva komma ifrån arrendet, icke,

när sådant inträffar, äro längre betjänta med femton års arrendetid. Men

nu är det så, att i den sociala lagen står redan, att just ur den synpunkten
äro arrendatorerna förbehållna att få uppsäga arrendet efter fem år. Jag
har reserverat mig inom kommissionerna för att de skola lia vanlig uppsägningsrätt
utan någon sådan där tidsbegränsning, så att de kunde flytta
vid laga fardag efter uppsägning. Då vore ju rätt skipad där. Även örn arrendatorn
vore bunden i femton år, har han enligt lagen rätt att sätta någon

annan i sitt ställe, med vilken jordägaren kan skäligen vara belåten.

Nu har lagutskottet för detta fall verkligen föreslagit en uppsägningsrätt
efter två år, och det är ett steg mot mitt yrkande örn inget år. Jag hoppas
därför att till nästa generation de två åren också komma bort, när vi nu inte
kunna göra någonting riktigt på en gång. Jag tackar utskottet och nöjer
mig med utskottets förslag med dessa reservationer till protokollet.

Herr Tamm, Gustaf: Herr talman! På denna punkt är en blank reserva tion

avgiven av herr Frändén jämte mig och några av utskottets övriga medlemmar.
Förhållandet är, att den fråga, som huvudsakligen behandlas i denna
punkt, är den, huruvida lämpligen en utredning bör ske, om tvingande
lagbestämmelser angående viss minimitid för begynnelsearrenden böra införas
i den allmänna arrendelagen. Som bekant finnes ingenting i den lagen, som
tvingar en innehavare av enskild jord att utarrendera denna på viss tid. Utskottets
majoritet har ansett, att en ändrad bestämmelse på den punkten åtminstone
för närvarande kanske icke vore lämplig att föreslå. Däremot har
utskottet föreslagit en helt annan utredning, som vi reservanter anse icke har
något som helst sammanhang med den fråga, som här egentligen beröres, nämligen
huruvida eventuellt ytterligare tvingande bestämmelser skulle införas
inom den sociala arrendelagstiftningens ram, d. v. s. för arrenden under bolag
och fideikommiss. Här föreslås en utredning, huruvida icke, sedan den
respektive femtonåriga och tioåriga arrendetiden gått ut, en arrendetid av
minst fem år skulle bliva obligatorisk. För närvarande finnas inga bestämmelser
härom.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Äng.'' minimitid för förlängning av vissa arrendeavtal. (Forts.)

Fet är ju också så, att denna sociala jordlagstiftning för Svealand etc. infördes
1927 och alltså kom i tillämpning först 1928. Det dröjer alltså en femtonårsperiod
eller ett stycke in på 1940-talet, innan överhuvud taget denna
fråga kan bli aktuell. Vad den lagens tillämpningsområde beträffar, finns
det ju ingen anledning att nu, åtminstone 8—10 år i förväg, utreda, huru en
gång i framtiden bör förfaras. Däremot tillkom ju den norrländska arrendelagen
1909 och bär tillämpats sedan 1910, och första femtonårsperioden därefter
utgick alitsa 1925. Det har salunda nu gått tio år, sedan denna fråga
först kunde bli aktuell, och mig veterlig! har intet som helst önskemål från
något ^ hall direkt uttalats örn behovet av någon förändring i denna arrendelag
på den punkt, som här föreligger. Vi ha därför ansett, att en utredning
örn hela denna fråga är relativt omotiverad, åtminstone för närvarande.

Vad emellertid själva saken angår, har jag för min del ingenting att anföra
emot den, och skall ändå en utredning på andra punkter företagas, så
kan ju denna punkt för all del få följa med. Vi ha emellertid med vår blanka
reservation framhållit, att vi anse att denna fråga är den sak, det här gäller,
praktiskt taget ovidkommande.

Jag har, herr talman, intet yrkande på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkten 11 D 2.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna 1:285 och 11:486
samt 11:187 yrkandet 1), i vad de anginge frågan örn minimitid beträffande
arrenden, icke måtte föranleda till någon riksdagen åtgärd.

Om minimitid
beträffande
arrenden.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Hajd måtte anhålla örn en förutsättningslös utredning rörande det i
motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187 framförda spörsmålet örn lagstadgande
av minimitid beträffande arrenden, i vad det gällde jordbruk, som
normalt plägade vara utarrenderade och som ej vöre behandlade under XI D
1), för att förhindra att jordägarna mot arrendatorernas vilja genomdreve
kontrakt med kortvarig, exempelvis ettårig, giltighet;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj :t med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga
frågan om minimitid beträffande arrenden samt för riksdagen framlägga lagförslag
i ämnet.

Herr Linder: Det föreligger på denna punkt en reservation, som är avgiven
av mig m. fl. Det är otvivelaktigt så, att arrendeavtal, som äro ingångna på
längre tid, äro ur jordbrukets synpunkt! det enda riktiga. Men mot detta!
ställer sig också ett krav hos nutidens människor på en viss rörlighet, och
jäg tycker, att det är ett krav, som man bör beakta. Nutidens människor äro
Väna vid en viss rörlighet, och de kunna också vilja känna sig för, innan de
ge sig i la,g t. ex. med ett arrende på längre tid. De vilja veta, vad de ha
att rätta sig efter. Vid det förhållandet tror jag, att om man skulle införa i
den allmänna arrendelagen en längre fixerad tid, skulle detta inte vara till
gagn för mera moderna förhållanden. Man man kan dock här göra en skillnad
i så matto, att det ju finns en hel del jordbruksfastigheter, som kunna

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn minimitid beträffande arrenden. (Forts.)
vara utarrenderade på en längre tid och. som normalt bruka vara utarrenderade
på längre tider. I dylikt fall har jag jämte några meningsfränder velat
i så måtto reservera mig, att jag icke vill vara med örn att genomdriva en ettårig
arrendetid. Jag anser det vara mera i arrendatorernas intresse, att när
det gäller egendomar, som normalt, under vanliga förhallanden, äro utarrenderade
på längre tider, böra jordägarna icke mot arrendatorernas vilja söka genomdriva
exempelvis en endast ettårig arrendetid.

Jag yrkar med dessa ord bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Det är i denna punkt fråga örn jordbruk,

som icke ligga under den sociala arrendelagstiftningen. Här har det nu framställts
ett yrkande örn bifall till den reservation, som gar ut på att man skall
stadga en minimitid rörande arrendena för sådana »jordbruk, som normalt
pläga vara utarrenderade».

Vad menas då med att jordbruket normalt plägar vara utarrenderat i 1 den
motion, som har givit uppslaget till reservationen, motionen i andra kammaren
nr 486, föreslås det, att om en egendom varit utarrenderad i 20° år, skall den
anses vara normalt utarrenderad, och att då arrendekontrakt måste slutas på
en viss längre tid. Men hur lätt kan det inte hända, att en egendom har varit
utarrenderad av en lantbrukare i 20 ar av fullt lojala skäl! Det kan tänkas,
att den äkta mannen har dött och att hustrun har arrenderat ut gården i 20
års tid. Då behöver hon kanske lia den utarrenderad ett år till. Det skulle
hon inte få göra, utan hon skulle vara tvungen att utarrendera den på fem år
eller den tid, som kan komma att fastställas. o

Vi, som vunnit majoritet i utskottet, ha ansett, att det var sa svart att skriva
en lagtext, som inte träffade dylika behjärtansvärda fall, att vi därför
inte vågade oss på att gå med på det utredningsförslag, som framförts i den
reservation, om vilken vi nu tala.

Jag ber för min del, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! De invändningar, som lagutskottets ärade

ordförande har gjort gentemot det yrkande, som har framställts i motion°ifrån
bondeförbundshåll och som vår reservation avser att stödja, äro just sådana
där invändningar, mot vilkas verkningar vi sa att säga lia velat gardera oss,
då vi kräva en förutsättningslös utredning.

Vi förstå, att sådana där svårigheter kunna föreligga, men i detta fall är
det ju inte fråga örn att andra lagutskottet skall skriva en lagtext och ha sadant
bekymmer örn lagtextförfattarna att man för den skull inte skulle kunna
skicka denna fråga till utredning, då det dock är ett tydligt dokumenterat
önskemål i fråga örn arrenden enligt allmänna arrendelagen för jordbruk, som
i en fortlöpande följd av år äro utarrenderade. (Ägaren kanske sitter i Stockholm
eller någon annanstans och har jordegendomen för att fa arrendeinkomsten,
men ämnar aldrig bosätta sig där. Det kanske heller inte är avsett att
släkten skall bosätta sig där. Just i fråga örn sådana där permanent utarrenderade
gårdar, som höra under allmänna arrendelagen, bör man enligt mm
mening undersöka, örn det inte kan gälla vad utskottet självt önskar beträffande
den sociala arrendelagen, nämligen att det inte blir° alltför kortvariga
arrendetider. Och vi ha, som sagt, varit så måttfulla i vårt yrkande, att vi
begärt en förutsättningslös utredning, som skall syfta till att »förhindra att
jordägarna mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig,
exempelvis ettårig giltighet». . n , , .

Vi ha icke ens fixerat de önskade fem åren just pa den grund, att det i en -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om minimitid beträffande arrenden. (Forts.)
skilda fall kan föreligga sådana skäl, som göra, att arrendet med fog kan
behöva uppsägas. Men nog skulle man väl en dag kunna klara en sådan sak
genom dispensförfarande. Nog kan frågan, synes det mig, utredas, oell jag
ber att fa meddela, att detta yrkande har bifallits i andra kammaren nied 98
röster mot 85, således med 13 rösters majoritet, vilket väl visar, att motionärens
meningsfränder hava ansett det vara skäl att stödja denna reservation,
fastän den i lagutskottet inte har fått stöd av andra än socialdemokraterna.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Tamm, Gustaf: Det är ju i detta fall alldeles självklart att, såsom herr
Norman framhållit, även då jordägaren exempelvis sitter i Stockholm och arrenderar
ut sin egendom, jordägarens och arrendatorns intressen sammanfalla
därutinnan, att man önskar örn möjligt upplåta jorden på längre arrendetid.
Det torde val också, då. det gäller större arrenden, i stort sett alltid vara
fallet att sa sker, icke minst därför att det är ur många synpunkter ett ömsesidigt
intresse från båda hållen. Det kan däremot ofta hända, att en jordägare
t. ex. kan få tag i en arrendator, som han knappast känner till. Det
kan vara en arrendator med svag ekonomi eller i olika avseenden oprövad, och
det kan vara ganska betänkligt att just åt en sådan arrendator för en längre
arrendeperiod upplåta gården innan ägaren fått pröva och lära känna honom.
Det torde icke inträffa, mångå fall, där jordägaren på grund av, låt mig säga,
kitslighet eller småaktighet inte vill ge arrendatorn en längre arrendetid. Inom
det enskilda jordbruket torde inte ens en så kort tid som fem år vara det
normala, utan 10—15 år. Jag tror därför, att den i och för sig i detta fall
riktiga tanken med en längre arrendetid icke behöver omsättas i lag. Det
är inte erforderligt,. ty det praktiska livet säger, att de önskemål, som framställas
i denna motion, i alla fall tillämpas i stort sett i det praktiska livet.
Att sedan oupphörligen stifta lagar med dispensbestämmelser och undantagsregler,
vilka här. bliva oundvikliga, är väl i högsta grad osympatiskt, och man
bör väl redan på frågans nuvarande stadium kunna göra klart för sig, vart
detta skulle bära hän. Det behövs säkerligen inte någon utredning för att man
skall tämligen fullständigt kunna bedöma denna fråga.

Jag . tror därför, att utskottets ståndpunkt är mycket hållbar och att en
utredning på denna punkt måste anses vara i hög grad obehövlig. Jag tror
inte, att man vinner någonting därmed, och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Nu fullföljer herr Tamm sin vanliga taktik i andra lagutskottet,
då han bara påstår, att det och det behövs inte, det inträffar inte; och
så är den saken avgjord. Var god, herr Tamm, och läs alla de många enquéter,
som finnas, och som giva massor med belägg på ettåriga upplåtelser.

Varför skall Tamm säga att det inte »inträffar i det praktiska livet», när
det gör det! Nu har ju också utskottet erkänt, att det inte är bra med en
allför kort arrendetid, örn man skall idka jordbruk och göra det med intresse.
Man kan inte gärna lägga ned några kostnader, ifall man bara har arrenderat
jorden på ett år, vid hot att kunna bliva uppsagd när som helst, i synnerhet
örn det faller jordägaren in att han skall sälja gården till någon annan.

Nu kommer utskottet, d. v. s. herr Westman, med en betänklighet mot en
sak, som utskottet erkänner vara riktig. Det bitr giiller kanske allra mest
bolagen. Han säger, att bolagen kunna bli omyndiga. När inträffar det? Han
säger, att bolagen kunna råka ut för sjukdom. När jnträffar det? Ty den
där ramsan örn ett »flertal omständigheter av skilda slag» gäller också örn
bolag. Bolagen kunna tillfälligtvis vistas å annan ort! Det kunna de väl

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn minimitid beträffande arrenden. (Forts.)
inte! Men »önskan att försälja fastigheten» finns odlad på inånga ställen
hos bolagsraonopol. Det var väl det, som man skulle förekomma, och man
skall väl inte, för att man önskar sälja ett jordbruk, låta jordbruket förfalla
genom för kort upplåtelsetid. Är det andra lagutskottets mening och ha herrarna
verkligen stöd för något sådant?

Vad angår de stora godsägarna kunna de visserligen feli omyndiga och sjuka
och vistas på annan ort, vilket ofta inträffar, men det faller dem nog inte in,
att på sina små arrendegårdar, varom det här är ^ fråga, sätta en son, utan
det blir en proletär, som får arrendera jorden, och då är det inte någon fara på
taket för det svenska samhällets bestånd, med reservanternas inställningar.

Tänk sådana skäl utskottet kommer med! Det är oerhört, att sådant kail få
förekomma.

Jag yrkar bifall till min reservation, men jag kommer att rösta med de andra
reservanterna.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Då den fråga vi nu diskutera rör

sig om arrendatorer men inte örn kronans arrendatorer, som jag har att göra
med egentligen, kanske jag skulle kunna fa fälla ett tämligen opartiskt omdöme
örn en sådan fråga som den, då det gäller längre eller kortare arrende Det

förekommer ofta beträffande kronoegendomar, att man av förhållanden
kan tvingas att förkorta arrendetiden till en till och med sa kort tid som ett
år. Det kan bero på olika omständigheter, att man inte kan bestämma en
längre arrendetid. Men erfarenheten är den, att det lika mycket fran jordägarens
synpunkt som ifrån arrendatorns synpunkt är förkastligt med denna
korta arrendetid. Man kan aldrig påräkna att fa sa pass högt arrende för
en kort tid exempelvis ett, två, tre, ja till och med fem år, som man kan få,
ifall arrendetiden är 20 år. Och man kan absolut inte räkna med att arrendatorn
skall sköta jorden på samma sätt vid en kort arrendetid som då det
är fråga örn längre arrendetid. Det är alltså ren förlust, kanske lika mycket
och ännu mera för jordägaren som för arrendatorn, att hava denna korta arrendetid,
och detta inse naturligtvis de, som för bolagens räkning sköta jorden.
Därför är jag absolut övertygad örn att kort arrendetid inte kan förekomma
i andra fall än då en dylik av tvingande omständigheter är påkallad.
Det är säkerligen en strävan hos den enskilde jordägaren likaväl som kronan, att
få arrendetiden så pass lång, att arrendatorn känner sig säker och därigenom kan
våga göra förbättringar och hålla jorden och byggnaderna i gott skick. Det
finns inga skäl för en ändring i den punkten, och jag ber därför att fa yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Då norrlandslagen kom till stånd, sattes arrendetiden till
15 år. Jag skulle vilja fråga den föregående ärade talaren, örn han vet, varför
det skedde. Det skedde, därför att det inte i annat än sällsynta undantagsfall
förekommit, att arrendetiden var så lång. Ett år, tre år, tein år, ja
kanske upp till tio års arrendetid hade det varit, men längre arrendetid förekom
inte. Arrendetiderna voro växlande. Det tillkommer emellertid en annan
omständighet, nämligen att de bolag, som kände sig tyngda av arrendelagens
bestämmelser och därför ville bli av med jorden och sälja den, uppläto den
plötsligt på ett års arrendetid. Varför skall man fantisera, att en alltför kort
arrendetid inte förekommer och kan förekomma, när sådan förekommer och
måste förekomma i vissa fall?

Herr Westman: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga, att herr Lindhagen
nu återigen talar örn gamla testamentet. Men sociala jordutredningen

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Orri minimitid beträffande arrenden. (Forts.)
Ilar gjort en detaljutredning i fråga om den tid, som arrendatorerna sitta på
de stora skogsbolagens egendomar. Yi ha särskilt utrett förhållandet beträffande
värmländska skogsbolag — Uddeholm och andra — men även beträffande
skogsbolag i andra delar av landet. Det visar sig därav, att arrendatorerna
sitta så länge de vilja. I allmänhet sitta de från det de äro unga och
lia fått så pass mycket pengar att de kunna sätta upp en mindre arrendegård.
När de sedan tjänat litet mera på sitt arrende, flytta de ofta till en annan
större arrendegård inom bolagets domäner eller möjligen någon gång till ett
annat bolags. Men i allmänhet röra de sig inom det stora bolagets ägokomplex.
Det betyder ingenting i det stora antalet fall, örn det står 15 års
arrendetid. Emellertid skadar det inte, att man har dessa bestämmelser från
den gamla tiden kvar, och jag har ingenting emot att man i fråga om sådana
arrenden, som äro föremål för sociallagstiftning, fortsätter att bibehålla och
även att öka det legala tvånget.

Det är emellertid inte fråga örn den saken nu, utan nu är det fråga örn arrenden,
som inte falla under den sociala arrendelagen. Utskottet har inte ansett,
att dessa arrendatorer skulle intaga någon sådan särställning, att staten
behöver särskilt skydda dem genom en bestämmelse om minimitid.

Det finns två principer i fråga om lagstiftning — jag skulle kunna kalla
dem den liberala principen och den landsfaderliga principen. Den ena principen
är den, att man litar på att människornas sunda omdöme gör att de
handla på bästa sätt så att de avvinna naturtillgångarna så stora värden som
möjligt och överhuvud taget tillvarataga sina intressen i handel och rörelse.
Man litar som sagt på detta, och man ingriper korrigerande endast i den omfattning
detta visar sig nödvändigt. Den andra principen är den, att staten
skall landsfaderlig! ingripa och reglera den enskildes liv med lagar, fulla av
dispensbestämmelser, ty sådana måste höra till systemet. Därmed följer en allmän
osäkerhet, ty ingen människa vet, örn hon kan bli föremål för en dispensbestämmelse
eller örn hon skall falla under den landsfaderliga hårdhäntheten.
Det sistnämnda systemet fanns i gamla tider och har återvänt i våra dagars
diktaturstater. Men jag ber att få säga, att jag tror, att vi böra vara ganska
försiktiga här i vårt land gentemot idéströmningar från dylika håll, vilka nu
med ganska stor vindhastighet komma emot oss från alla kanter.

Det är i detta fall så, som herr Nilsson, Bernhard, har sagt, att båda parterna,
både jordägaren och arrendatorn, ha intresse av långa arrendetider. Då
är det enligt min mening ett utslag av en andlig inriktning, som jag inte vill
understödja, när man vill lia en lagstiftning i ämnet av det slag, som föreslås
i reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Herr Nilssons i Landeryd utredning beträf fande

denna sak, täcker inte hela problemet. Jag trodde, att herr Verner
Andersson skulle taga till orda, eftersom det gäller hans motion. Han har
nämligen tagit upp ett sådant exempel i sin motion, då det är fråga örn en under
en lång följd av år utarrenderad gård, där arrendatorn så att säga sitter i
klämma. Han har lagt ned stora kostnader på förbättringar på gården. Han
har vuxit fast där kanske under generationer, trots det att gården hör under
den s. k. allmänna arrendelagen. Så kommer jordägaren en dag och säger:
»Nu skall jag höja arrendet.» Det är just då fråga om användning av denna
kortvariga arrendetid med ett sådant syfte, som motionären vill komma åt.
Jag ber att få citera herr Verner Anderssons i denna kammare motion:
»Exempel finnas från trakler med dylika ständigt utarrenderade egendomar,
att arrendatorer, som kraftigt förbättrat egendomarna och höjt deras avkastning,
efter arrendetidens utgång nödgas underkasta sig rent oskäliga villkor

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn minimitid beträffande arrenden. (Forts.)
för nytt arrendekontrakt, försåvitt de icke skola tvingas att lämna ett jordbruk,
som de känna stark samhörigket med och som kanske brukats av deras
familj sedan generationer tillbaka.»

Detta är motivet till motionärens yrkande på att det bör undersökas, huruvida
det inte skulle kunna bestämmas en viss minimitid av t. ex. fem år för
arrenden. Det är således inga torpare eller andra jordbrukare av samma samhällsklass
som det här gäller, utan det är en grupp, där motionären har många
meningsfränder, som han vill skydda. Vilja inte ledamöterna i denna kammare
hjälpa honom, så må det vara deras ensak. Socialdemokraterna i andra
lagutskottet ha i varje fall velat göra det.

Herr Lindhagen: Herr Westman höll ett politiskt föredrag örn att .man skulle
låta liberalismen få ett återupp sving genom att var och en skulle få sköta sig
själv och på det sättet skulle man sköta sig sundast. Det ligger något under
detta. Men liberalismen gick ju under för att den skötte sig själv utan^ måtta.
Det är bara en avspegling i stort av vad som sker i smått överallt, ty sådan är
människans natur. Sin ställning som profet för liberalism utan måtta, tycker
jag ändå, att Westman kunde uppgiva.

Så uppträdde en talare, som tycktes väsentligen antaga, att de enskilda ha
ett sådant sunt förnuft liksom kronan har det. Det var en hjälp således åt
utskottet, kan jag förstå. Men kronan har dock ansett, att det skall vara
tjuguårig arrendetid för dess arrenden och dessutom optionsrätt, och detta avser
också södra och mellersta Sverige, där den allmänna arrendelagen gäller.
Det är således en erinran örn hur man bör ha det under den allmänna arrendelagen
i södra och mellersta Sverige, där kronan anser det vara nödvändigt
och rimligt, att arrendetiden blir 20 år.

Men så säger Westman, att det är där så förfärligt annorlunda. Där måste
jordbruket kunna drivas kanske på ett år med tre skördar eller något så märkvärdigt,
där behövs det inte, och kronan har misstagit sig enligt Westmans
åsikt. Jag tror dock, att vi böra följa kronans exempel även i södra och mellersta
Sverige, ty det är sanningen och endast den kan göra arrendatorerna
fria och även jordbruket fritt.

Herr Westman kom inte med den där statistiken, som han talade örn att
sociala jordutredningen gjort. Jag vet inte, hur den^har gjort den, men i ett
annat i dag åberopat fall har den gjort statistik på ett sådant sätt som vi
aldrig gjort tidigare. Han sade emellertid, såsom hans statistiska resultat, att
arrendatorerna sitta så länge de vilja. Men arrendatorn sitter da också bara
så länge som bolaget vill. Det är väl också sant, herr Westman? Men bolagen
vilja inte lia så lång arrendetid i dessa tider, da de vilja komma ifrån arrendebestämmelserna
och vilja sälja o. s. v. Vad gamla testamentet angar, så
upprepar det sig som bekant, vilket förut i dag belysts.. "Westmans regemente
i den sociala jordfrågan är således icke Guds sista ord i densamma.

Nu har andra kammarens majoritet antagit detta förslag, och det vöre väl,
örn första kammaren åtminstone på någon punkt, visade en gnista av intresse
för den sociala jordfrågan genom att åtminstone i denna punkt instämma med
andra kammaren.

Herr Westman: Herr talman! Jag har nu fått tydligt bevis för att jag
hade rätt förut sedan mången god dag. Jag har länge misstänkt, att herr
Lindhagen betraktade en bonde, som arrenderade ut sin gård, som en Mussolim,
som man på allt sätt bör hålla i styr. Det är inte alls min uppfattning, utan
enligt min mening äro dessa bönder, som utarrendera .sina gårdar i allmänhet
mycket hyggliga och välvilliga människor, och förhållandet mellan arrenda -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn minimitid beträffande arrenden. (Forts.)
tor och jordägare behöver inte i regel bedömas efter analogien med Mussolini
och Negus av Abessinien.

Herr Norman frågade mig, om vi inte ville hjälpa en arrendator i det fall,
som berördes i den från bondeförbundshåll väckta motionen. Jo, herr Norman,
det vilja vi göra, och det ha vi också gjort på två olika sätt, som äro mycket
mer effektiva än det sätt, som herr Norman förordar.

Det ena sättet är, att vi velat införa en lagbestämmelse, som gör det fullt
tydligt, att syn alltid skall hållas, när ett arrende tillträdes. I det avseendet
förhåller det sig så i praxis, att syn mången gång inte äger rum, och då är ju
arrendatorn alldeles rättslös, när han flyttar, eftersom han inte kan bevisa,
vilka förbättringar han vidtagit på gården. Då kan han bli tvungen att gå
med på en arrendeförhöjning, som han annars inte skulle vara tvungen att
medgiva. Det andra sättet är det, att vi framlagt förslag örn att när en arrendator
vill sitta kvar och han och jordägaren inte kunna komma överens örn
vad som är skäligt arrendebelopp, skall det införas ett institut för medling mellan
dem. Ansedda män i orten skola få tillkallas, som säga vad de anse vara
ett skäligt arrendebelopp för gården. Örn de göra ett sådant uttalande, är jag
övertygad örn att deras omdöme i de allra flesta fall kommer att bliva vägledande
vid uppgörandet av det nya kontraktet. Det skall vara mycket få
jordägare i vårt land, som skulle vilja utkräva ett arrendebelopp, som av en
sådan förliknings- eller medlingsnämnd förklarats vara oskäligt. I varje fall
kan jag nämna, att jag talade örn detta förslag med ordföranden i Upplands
arrendatorsförening, den enda arrendatorsförening som finns i vårt land, och
han sade, att han var mycket glad och tacksam, ifall en sådan lag infördes, ty
han var övertygad örn att en sådan medling skulle leda till goda resultat. Jag
tror, att det är mycket bättre att försöka hjälpa arrendatorerna i ett sådant
fall, som herr Norman drog fram, på det sättet än bara genom att säga, att
arrendetiden skall bestämmas till ett större antal år, ty därigenom hindrar
man ju inte jordägarna att höja arrendet.

Herr Lindhagen: Herr talman, jag yrkar bifall till min reservation och röstar
med herr Linder.

Herr Norman: Jag har också varit med om att ansluta mig till utskottets

yrkande beträffande, detta eventuella medlingsinstitut, men jag förstår inte
varför man skall skriva och begära utredning örn den ena saken men inte alls
ta med den andra. Här ha vi ett gemensamt önskemål, nämligen att skydda
jordens brukare i detta speciella fall. Varför då inte låta utredningen omfatta
de olika vägar, varigenom han kan skyddas, och så låta utredningens
resultat visa, vilken väg som är den lämpligaste eller örn man eventuellt skall
beträda bägge två.

Herr Lindhagen: Herr Westman sade, att enligt hans erfarenhet så ordnade
detta sig nog bra. Westmans erfarenhet är emellertid inte stor. Allra
minst kan han överblicka, vad som inträffar på detta område från Ystad till
Haparanda. ^

Vidare modifierade sig Westman till att i do flesta fall måste det bli bra.
Ja, men herr Westman, det är endast på lagvägarna, som alla kunna få sin
rätt. Det är lagvägarnas skillnad från den ensidiga lånevägen, som slumpvis
kommer med pengar bara här och där.

I strafflagen står exempelvis, att de som mörda få straff. De flesta av
oss begå inte mord -—- skulle vi därför inte behöva någon bestämmelse om
straff på mord i strafflagen?

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn minimitid beträffande arrenden. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! I en tidigare punkt, då det gällde utredning
av liela arrendelagstiftningen, anfördes som ett skäl — jag tycker det
mest bärande — att örn en sådan utredning skulle sättas i gång, så skulle detta
vara hindrande, örn man ville göra någon god ändring på någon viss punkt
inom arrendelagen, därför att denna utredning skulle taga så många år i anspråk.
Det angavs vidare, att i stället för att nu yrka på denna stora utredning,
skulle det kunna vara skäl i att man kom fram med sådana punkter, där
en utredning skulle vara önskvärd.

Efter denna debatt är jag mycket tveksam, örn man inte just nu har en sådan
punkt, där en utredning skulle vara önskvärd, och jag har velat ange detta,
därför att jag vid voteringen kommer att följa reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på den nu ifrågavarande punkten förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att den av herr Linder
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen skulle godkännas;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Lindhagens i fråga örn samma
punkt anförda reservation.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten II D 2), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 48.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Om, options- Punkten II E.

marrende^ I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna 1:8 yrkandet 1),

I: 285 och II: 486 samt II: 187 yrkandet 5), i vad de anginge frågan örn optionsrätt
till nytt arrende, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn optionsrätt till nytt arrende. (Forts.)

Beträffande förevarande punkt hade reservationer avgivits

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Hage och Molander, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla örn en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna
1:8, 1:285 och 11:486 samt 11:187 framförda frågan örn optionsrätt
(företrädesrätt) till nytt arrende;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Majit med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna
samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga
frågan örn optionsrätt till nytt arrende samt för riksdagen framlägga lagförslag
i ämnet.

Herr Norman: Trots utgången av den nyss företagna voteringen tillåter
jag mig att yrka bifall till den vid denna punkt fogade reservationen, undertecknad
av mig och flera andra ledamöter av utskottet. Det är på samma sätt
med denna punkt som med den förra: vi ha understött ett från bondeförbundshåll
motionsledes framkommet yrkande, som bifallits av andra kammaren med
96 röster mot 93.

Jag yrkar sålunda bifall till reservationen under uttalande av den förhoppningen,
att denna kammare nu skall ha hunnit betänka sig och följa andra
kammaren i dess beslut.

Herr Lindhagen: Jag yrkar bifall till min reservation; men jag vill ock

erinra, att genom optionsrätten får ju lagutskottets majoritet ett medel att förverkliga
sin önskan och sitt hopp, att en ordentlig arrendator, som får sitta
kvar, kunde vara säker på att få sitta kvar.

Herr Westman: Jag skall följa det föredöme, som herr Lindhagen varit

nog vänlig att ge kammaren genom att vara kortfattad.

Jag skall därför nöja mig med att erinra därom, att andra lagutskottet har
föreslagit en mildare och bekvämare väg för att uppnå vad man vill vinna
genom optionsrätten, nämligen införandet av medling.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att den av herr Norman beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen skulle godkännas; samt 3:o)
att kammaren skulle godkänna herr Lindhagens vid samma punkt anförda
reservation.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner i enlighet med
berörda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten II E, röstar

Ja;

Första kammarens protokoll 1936 Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn optionsrätt till nytt arrende. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Norman m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Om tvångs- Punkten II F.

^koHawrende- I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionen 1:8 yrkandet 1), i vad
tider. anginge frågan örn tvångs förlängning av korta arrendetider, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren samt herr
Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla örn en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1: 8 framförda
frågan örn tvångsförlängning av korta arrendetider;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj :t med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga frågan
örn tvångsförlängning av korta arrendetider samt för riksdagen framlägga
lagförslag i ämnet.

Herr Lindhagen: Bestämmelserna om tvångsförlängning av korta arrende tider

ha några år tillbaka i tiden varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
och en kungl, proposition därom hade även avlämnats. De arrendatorer, som
ha mycket korta arrendetider, förlora lätt sitt arrende, även örn de och deras
förfäder i generationer lia haft arrendet. Genom att arrendetiden tvångsvis
förlänges löpa de inte äventyret att gå miste örn de förmåner, som ställas i
utsikt genom den sociala arrendelagens ytterligare utläggningDetta senare
var anledningen till statsmakternas tidigare uppmärksamhet på ämnet. Förslaget
har tidigare antagits av andra kammaren, men i den första föll frågan
med ett par tre röster på den tiden.

Frågan är fortfarande aktuell, och därför yrkar jag bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att
i avseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, av herr Lindhagen,
att kammaren skulle godkänna den av honom beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Punkterna II G och II H.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten II I.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna X: 8 yrkandet 1) och
^ j yrkandet 2), i vad de anginge fragan örn jordägarens allmänna byggnadsskyldighet,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordeen
samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till
-Kungl. Maj .t matte anhålla örn en förutsättningslös utredning rörande det i
motionerna I: 8 och II: 187 framförda spörsmålet örn jordägarens allmänna
byggnadsskyldighet;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.

aj .t med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga
Iragan om jordägarens allmänna byggnadsskyldighet samt för riksdagen
iramlagga lagförslag i ämnet.

Herr Linder: Vid denna punkt finnes också fogad en reservation. Den rör
Iragan örn utsträckning av jordägarens byggnadsskyldighet.

Aven örn jag för min del inte kan undgå att taga hänsyn’till att — såsom
lagberedningen fastslog och som man alltjämt måste hålla på — den svagare
?^ntenn1 .r.ätts£örhålland_et är arrendatorn, så har det likväl vid månget tillalltjämt
förhållit sig på det sättet, att jordägaren också befunnit sig i en
?t-aiTi1ing’/0m lnte lmr tillåtit vad sorn helst. Jag kan ju bara erinra om de
ornallanden, som ha skapats till trygghet för jordägarna genom vidlyftiga
statsreglenngar. Hade inte dessa statsingripanden kommit till förmån för
jordagarna kunde man förvisso ha sagt, att många och kanske de flesta av
dem inte alls hade levat under några trygga förhållanden. När det nu gäller
denna reservation, vill jag för min del bara hava uttalat, att jordägarnas förpliktelser
allenast matte bestämmas pa det sättet, att de genom avtal på förhand
ej kunna undandraga sig de skyldigheter, som de hava gentemot arrendatorerna.

Jag anhåller, att detta måtte beaktas, när jag yrkar bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Westman: Denna reservation vill ju, att man skall upptaga frågan

att ålägga en vanlig jordägare ovillkorlig skyldighet att hålla husen i tillbörligt
skick på egendomen, det vill säga man skall införa samma bestämmelse
för honom som man gjort för bolag.

När denna skyldighet för bolagen att hålla nödiga hus i gott skick infördes,
skedde detta bland annat under den motiveringen, att man därmed ville tvinga
bolagen att sälja sina egendomar. Man ansåg nämligen, att en sådan bestämmelse
skulle hava denna verkan. Om en sådan bestämmelse hade den
verkan i fråga örn bolagen, så måste den naturligtvis med ännu större kraft
verka mot den enskilde jordägaren, som ju har mindre ekonomisk motståndskraft
än bolagen. Jag ber att få hemställa till kammaren, huruvida det verkligen
kan vara skäl att taga under övervägande en lagstiftning av ett sådant
innehåll.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Äng. jordägarens
aflmänna
byggnadsskyldighet.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Äng. jordägarens allmänna byggnadsskyldighet. (Forts.) o

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Enligt min mening Ilar den fråga,

som denna punkt avser, en synnerligt stort betydelse för arrendatorerna och
bör därför inte så där lättvindigt avfärdas. Vad det betyder för en arrendator
med dåliga oell otidsenliga lius bör i varje fall de förstå, som äro lantbrukare,.

Jag har, såsom jag tidigare nämnt här i kammaren, varit som synemän pa
många arrendegårdar under godsen där nere i Skåne. Jag har därigenom fått
tämligen klart för mig, vad det betyder för arrendatorer med dåliga och otidsenliga
hus. De äro enligt lag skyldiga att underhålla husen, och enligt lag
skall också avträdessyn hållas, när arrendatorn lämnar en arrendegård. Som
regel har det ju då varit för arrendatorn — avträdaren — att betala en viss
summa, i många fall ganska stor, beroende på de dåliga, gamla hus, som ofta
äro hundra år och i varje fall ganska nära denna ålder. Att detta ar synnerligen
betungande för en arrendator, som är underhallsskyldig, är ju alldeles
klart. En arrendator med otidsenliga hus måste ju ställa sin skörd ute på
marken och avvakta trösksäsongen, och det inträffar ju då mångå gånger dåligt
väder. Därigenom får han en del av sin gröda förstörd, till följd av att husen
inte äro i gott skick. Vad stallarna beträffar, är det precis på samma sätt.
De äro i många fall trånga och daliga, och det har visat sig, att arrendatorn
själv måst långel nöd stora kostnader för att fa ett någorlunda tidsenligt eller i
varje fall så pass rymligt stall, att han kan hålla det antal djur, han anser vara
lämpligt med hänsyn till jordbrukets omfattning och sina ekonomiska förhållanden.
,

En jordägare bör lia en viss skyldighet att halla tidsenliga hus at arrendatorn.
Nu säger utskottet här, att i många fall skulle detta vara omöjligt för
jordägaren att kunna bekosta; hans ekonomi räcker inte till. Ja, det är
klart, att det finns sådana fall, där en jordägare av ekonomiska skäl inte kan
åstadkomma detta. Men det finns verkligen godsägare, som ha förstått, vad det
betyder för arrendatorerna men också för godsen att hålla tidsenliga hus at
arrendatorerna. Jag skall be att fa nämna ett fall där nere, som tydligt visar,
att det kan låta sig göra att åstadkomma tidsenliga hus. Jag skulle i detta
fall vilja peka på Högestads fideikommiss i Malmöhus län, som jag betraktar
såsom ett föregångsgods på detta område. Man har nämligen där gjort upp
en byggnadsplan på ganska lång sikt och bygger nu årligen tidsenliga hus at
arrendatorerna i samförstånd med dessa. Arrendatorerna åtaga sig givetvis
en viss kostnad härför i form av arbete; men godsägaren tillhandahåller allt
material, och på det viset kan man fa fram tidsenliga hus. Men det finns ju
däremot andra gods, där man fullständigt bortser ifrån detta behov. Aven
örn den ekonomiska ställningen skulle tillåta dem att utföra detta arbete, sa
har man i många fall nekat att göra det. och det är just här som det är så stora
nackdelar för arrendatorerna, genom att de inte kunna få tidsenliga, hus.

En utredning på denna punkt skulle kunna ha en mycket stor betydelse. Man
kan ju tänka sig en framkomlig väg. Örn det nu finns en jordägare, som icke
av ekonomiska skäl kan fullgöra denna byggnadsplikt, så bör väl en utredning
också kunna peka på, om det inte då vore mera skäligt eller mera ekonomiskt
att sälja denna arrendegård till arrendatorn, naturligtvis till ett rimligt pris.
Det skulle ju kunna tänkas en väg, som man skulle kunna komma fram pa,
och då skulle den arrendator, som sedan blev ägare av arrendegården, själv

kUJag trorfatt här föreligger ett behov, där utredning är synnerligen behövlig,
och jag skall därför be att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Westman: Jag vill bara fråga den ärade talaren: om nu den arrendator,
som får nöjet att köpa denna dåligt bebyggda arrendegård, inte heller

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Ang. jordägarens allmänna byggnadsskyldighet. (Forts.)
har råd att bygga — hur skall man då göra? Skall man tvinga honom att
i sin tur genast sälja gården?

Herr Lindhagen: Om man nu skall lia arrendatorer på sitt jordbruk, måste
man vid utarrenderingen tillhandahålla dem lämpliga ägor; men skall man inte
då också tillhandahålla dem tidsenliga hus, där arrendatorns familj och kreatur
kunna bo? Det hör väl till ett jordbruksarrende, att det skall finnas inte
bara ägor utan också hus. Och vad är det för skillnad: när man ansett, att
en sådan skyldighet bör åligga bolag i hela Sverige, varför skola de stora
godsägarna i södra och mellersta Sverige då bli befriade från denna skyldighet?
Att det varit nödvändigt att i detta fall lagstifta för bolagen, har jag
då i så många fall upplevat. Vi föro exempelvis i kommissionen genom hela
Värmland, och där visade man oss ibland på, hur verkligt uselt —— det var
innan lagen gällde där — det var byggt på många ställen, och hur det regnade
in. Och folket sade, att det vore tydligt, att jordägarna ville göra husen så
obeboeliga, att inte någon arrendator vidare kunde vara där, och att man
sålunda åstadkomme jordbrukets undergång på de ställena.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Med anledning av herr Westmans
yttrande ber jag att få svara, att för den händelse en arrendator skulle köpa
sin gård och hans ekonomiska ställning också skulle vara svag, finns det väl
alltid möjligheter att på lång sikt kunna skaffa nödiga medel för att bygga
efter hand. Han skulle dock i längden vinna härpå. Han skulle vinna på
att han finge in sin gröda bättre samt att han finge bättre kvalitet till avsalu,
när det till exempel gällde brödsäd. Han skulle vidare ha fördel av att
han skulle kunna hålla ett större antal djur i sina stallar, om han får tidsenliga
sådana. Vad herr Westman anförde är således ingen motivering för att
denna fråga skall behöva strypas.

Jag vidhåller, att en utredning här är av behovet påkallad, och det är ett
önskemål från arrendatorernas sida som är mycket, mycket starkt. Det förvånar
mig, att man från visst håll inte är förtrogen med detta önskemål. Jag
har under en lång följd av år varit i ganska nära kontakt med denna kategori
av jordbrukare och har gång på gång fått påminnelse örn de olidliga förhållanden,
som äro rådande på vissa gods, kanske inte endast i Skåne utan även
på andra håll. En lagstiftning på detta område är således enligt min mening
av behovet påkallad.

Herr Westman: Jag vill bara säga, att det väl ändå är tydligt, att örn man
stadgar en ovillkorlig byggnadsskyldighet för jordägarna, skulle många gårdar
komma att gå ur hand i hand, därför att ingen av deras ägare har så stort
kapital tillgängligt, som erfordras för att sätta gården i stånd. Och även örn
kapital skulle finnas, kan det tänkas fall, då det inte skulle vara ekonomiskt
riktigt för ägaren att bygga upp hus i efter modern mening tillfredsställande
skick. Man kan icke gå ut ifrån att alla gårdar med förfallna hus i hela
landet äro värda, att ägaren förser dem med moderna hus. Man får vara
litet försiktig med att utsträcka vanhävdslagen på ett sådant hårdhänt sätt.
Frågan örn en utvidgning av denna lag har varit föremål för debatt många
gånger här i kammaren. Man har då utgått ifrån att det ligger i ägarens
intresse att göra det mesta han kan i detta avseende, men att ta ifrån honom
gården, därför att han vid det tillfälle, då syn förrättas, icke kunnat sätta
byggnaderna i skick, vore bra hårt. Det kan ju tänkas, att ägaren är en fattig
änka med en massa minderåriga barn, som på det viset skulle bli avkörd från
sin gård, därför att hon inte kan uppbringa det kapital, som behöves för att
siitta byggnaderna i skick.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Ang. meddelande
av
vissa tvingande
bestämmelser
i allmänna
arrendelagen.

Äng. jordägarens allmänna byggnadsskyldighet. (Forts.)

Herr Andersson, Alfred: De egendomar, som år efter år gå ur hand i hand,
utgöra ofta spekulationsobjekt. Det kan ifrågasättas, örn inte statsmakterna
borde i sådana fall taga hand örn egendomarna och se till, att det blir ordning
och reda även där. Det kan ju finnas en sådan möjlighet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt skulle bifallas; 2 :o) att den av
herr Linder m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen skulle
godkännas; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Lindhagens vid
samma punkt anförda reservation.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr Linders m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten II I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

(Vinner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—63;

Nej—44.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.
Punkten II K 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 285 och II: 486 samt II: 187, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en förutsättningslös utredning i vad mån de regler borde göras
tvingande, vilka meddelades i nyttjanderättslagens 2 kapitel 14 § örn arrendators
rätt att utföra arbete, som jordägaren trots utfästelse ej fullgjort, i 15 §
örn arrendators rätt att verkställa byggnad i fall, då genom vådeld eller annorledes,
utan arrendatorns vållande, byggnad blivit förstörd eller så skadad,
att ny byggnad eller ombyggnad erfordrades, i 16 § örn rätt för arrendator
att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad, som han mottagit,
i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Ang. meddelande av vissa tvingande bestämmelser i allmänna arrendelagen.

(Forts.)

den mottagna byggnaden, i 17 § om arrendators rätt att verkställa förbättringar
och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 § första, tredje och fjärde
styckena örn arrendators skyldighet att hembjuda byggnader och anläggningar
samt örn jordägares lösningsskyldighet.

Beträffande förevarande punkt hade reservation anmälts av herr Knut Petersson,
som dock ej antytt sin mening.

Herr Petersson, Knut: Herr andre vice talman! Jag ber att i allra största
korthet få utveckla för kammaren vad jag avsett med den blanka reservation,
som jag fogat till utskottets utlåtande i denna punkt.

Utskottet ifrågasätter, att vissa paragrafer i nyttjanderättslagens allmänna
del skola göras tvingande. Det är inte fråga örn några mera vidlyftiga förändringar,
men även de förändringar, som ifrågasättas, synas mig kunna
komma att inkräkta på en enligt mitt förmenande fullt legitim praxis. 15 §
t. ex. medger i sin nuvarande formulering, att två kontrahenter komma överens
om att ett arrendeavtal skall upphöra att gälla, för den händelse byggnaderna
på gården förstöras genom vådeld. Sådana avtal förekomma, och jag
tror inte, att de äro så sällsynta. I den stad, som jag representerar, äro de
praxis, när det gäller upplåtelser av sådan jord, som man kan förvänta inom
kort tid skall tagas i anspråk för bebyggelse. Staden har ansett, att det är
riktigt och lämpligt och ändamålsenligt, att den, i händelse en byggnad brinner
ned, har fria händer att avgöra, huruvida den skall återuppföras eller
inte. Man kan tänka sig ett sådant fall, att den brunna byggnaden skulle
ha använts endast en mycket kort tid till, och då vore det ju inte värt pengarna
att utföra en nybyggnad.

Nu anser emellertid utskottet, att kontrahenterna inte skola kunna på detta
sätt anpassa sig efter vad som är lägligast, utan att byggnaden skall utan
vidare uppföras igen, därest den inte utan olägenhet kan undvaras, och det är
väl regel, åtminstone örn man ser saken ur arrendetagarens synpunkt.

Jag har endast velat påpeka denna konsekvens av de förändringar, som utskottet
har ifrågasatt. Såsom ensam reservant anser jag mig icke böra framställa
något yrkande. Jag har, som sagt, endast velat foga påpekandet till
kammarens protokoll.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten II K 2. Qm ytterligare

I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna I: 285 och II: 486
samt II: 187, såvitt de allmänt anginge frågan örn tvingande bestämmelser i allmänna
ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån de härutinnan icke arrendelagen.
blivit besvarade genom utskottets hemställan under K 1), icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla örn en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna
I: 285 och II: 486 samt II: 187 framförda frågan om tvingande bestämmelser
i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån motionerna
icke blivit besvarade genom utskottets hemställan under II K 1);

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn ytterligare tvingande bestämmelser i allmänna arrendelagen. (Forts.)

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att KunglMajit
med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna
samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga
den i motionerna I: 285 och II: 486 samt II: 187 framförda frågan örn tvingande
bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån
motionerna icke blivit besvarade genom utskottets hemställan under II Iv 1),
samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Herr Norman: Herr talman! I den nu föredragna punkten önska reservanterna
en utvidgning av det beslut, som fattades under punkt 1) av denna avdelning.
Vi anse, att skall det utredas, örn en del av allmänna arrendelagens
bestämmelser skall göras tvingande, är det inte lämpligt att begränsa en sådan
utredning till endast de paragrafer, som kammaren nyss har beslutat göra en
sådan framställning örn. Det föreligger nämligen yrkanden i motioner, att
även andra paragrafer än de i punkt 1) uppräknade borde göras tvingande.
Herr Falk har i motionen nr 187 i andra kammaren tagit upp frågan örn fastighetsskatten
och vem som skall betala den. Han talar vidare örn de bestämmelser,
som gälla angående arbete, som arrendatorn är skyldig att utföra, och
betalningen därför. Jag tycker, att det är ganska rimligt, att när man nu
skall utreda frågan örn att i större utsträckning göra bestämmelserna på detta
område tvingande, denna utredning omfattar även andra paragrafer än dem,
varom vi nyss beslutade att begära utredning.

Jag kan meddela, att andra kammaren har tyckt på samma sätt som jag och
godtagit den socialdemokratiska reservationen med 100 röster mot 96. Beträffande
de tidigare behandlade frågorna, där andra kammaren bade följt reservanterna,
voterade vi här med rösträkning, och jag märkte, att det varje
gång blev en liten ökning av antalet röster för reservanternas yrkande. Jag
hoppas, att siffran i detta fall — jag ämnar begära rösträkning, örn det beböves
— skall öka så mycket, att vi få majoritet för den rimliga begäran som
framställes i reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Anledningen till att utskottet föreslagit

utredning i det avseende, som angavs i den nyss föredragna första punkten,
vilken bifallits av kammaren, är, att i arrendelagen vissa regler angivas, varigenom
man bar avsett att draga upp skäliga gränser mellan arrendatorns och
jordägarens ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Dessa dispositiva gränslinjer
äro uppdragna till arrendatorns förmån. Emellertid händer det icke så
sällan, att en jordägare, när han skall sluta ett kontrakt med en arrendator,
går till en jurist. Denne anser, att det är hans plikt att göra ett kontraktsförslag,
som är så fördelaktigt för jordägaren som möjligt. Då sätter juristen in
i kontraktsförslaget en bestämmelse, att alla dessa regler, som äro avsedda
att giva arrendatorn vissa rättigheter, icke skola gälla. På det viset går arrendatorn
förlustig den rätt, som lagen anser vara skälig. Då nu dessa regler,
som finnas angivna i lagen såsom skäliga, fastän de icke fått tvingande natur,
på det sättet kommit att verka till arrendatorns skada, kan det finnas anledning
att taga under övervägande, huruvida det icke vore lämpligt att ge dem
tvingande natur. Men det är klart, att man icke kan gå för långt härvidlag.
Men kan icke binda avtalsfriheten på ett sådant sätt, att den börda man lägger
på jordägaren blir alldeles oskälig. Man skulle icke kunna stadga, att örn
arrendatorn t. ex. utför elektriska anläggningar i mycket stor utsträckning på
egendomen, skall jordägaren vara ovillkorligen skyldig att lösa in allting, som
arrendatorn i det avseendet har anlagt, ty jordägaren kanske vill använda egen -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn ytterligare tvingande bestämmelser i allmänna arrendelagen. (Forts.)
domen på ett annat sätt än arrendatorn. Därför får man vara försiktig, så att
de tvingande reglerna icke bli alltför hårda.

Vi ha nöjt oss med att föreslå utredning örn att göra de bestämmelser tvingande,
som behandlats under första punkten. Nu yrka de socialdemokratiska
reservanterna, att man skall överväga att göra ytterligare ett antal regler tvingande.
Jag lyssnade mycket intresserat på herr Normans anförande; jag ville
höra vad det var för tvingande regler, som man ytterligare ville ha införda.
Jag måste erkänna, att jag blev mycket besviken. Han nämnde en sak, som ju
kunde vara intressant, nämligen att man skulle införa tvingande regler för att
bestämma vem som skulle betala skatterna, arrendatorn eller jordägaren, men
den frågan finnes icke upptagen i klämmen till den motion, som han har åberopat,
och den kan därför icke anses innesluten i det yrkande, som framställts
här. Såsom herrarna se i referatet av motionen i utskottets utlåtande på sid.
2 och 3 framföras där en hel mängd önskemål, som äro av den art, att man
väl knappast kan tänka sig, att de skulle kunna få karaktären av tvingande
lagregler.

Jag tror, att det vore mycket klokt av kammaren, örn den nöjde sig med att
uttala sina sympatier för en utredning av den omfattning, som utskottet föreslagit
i punkt 1. Vi hörde nyss av herr Knut Petersson, att han för sin del
ansåg, att utskottet hade gått ganska långt. Jag tror, att man med all respekt
för den välmening gentemot arrendatorerna, som kommit till uttryck i andra
kammaren genom dess bifall till reservationen under punkt 2, likväl i detta
fall icke bör binda sig genom att gå längre än utskottet föreslagit.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Jag väntade mig denna invändning av lagutskottets ärade
ordförande beträffande det konstitutionella i den här saken. Men herr Westman
har fel. Klämmen i den åberopade motionen lyder på följande sätt: »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag till ändring i
nu gällande allmänna arrendelag i huvudsaklig överensstämmelse med ovan anförda
synpunkter». Uttrycket »ovan anförda synpunkter» måste avse hela
motionen, och under sådana förhållanden föreligger inte något konstitutionellt
hinder för kammaren att besluta i överensstämmelse med reservanternas yrkande.
Det framgår även därav, att andra kammaren har bifallit detta yrkande.

Herr Westman: Här föreligger en fullständig missuppfattning från herr

Normans sida. Jag har icke velat framföra någon konstitutionell invändning
alls, utan jag önskade endast få klarhet örn vilka önskemål, som lågo bakom
reservanternas hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall
till vad ^utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt
vidare på godkännande av den av herr Linder m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten II K 2), röstar

Ja;

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn ytterligare tvingande bestämmelser i allmänna arrendelagen. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Punkten II L.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. arrende- Punkten II M.

avtalets form. j (]enna pUnkt hade utskottet hemställt, att motionen II: 187 yrkandet 1),
i vad anginge frågan örn arrendeavtalets form, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i
motionen II: 187, att i den allmänna arrendelagen måtte införas tvingande
bestämmelse, att arrendeavtal skulle upprättas skriftligt, måtte av riksdagen
bifallas.

Herr Lindhagen: Det förefaller mig, som om bakom den här ifrågavarande
framställningen i motionen 11:187 ruvade ett bekymmer för många arrendatorer,
som icke kunna ligga ute med förskott under långa tider. Jag har därför
ansett, att detta önskemål lika väl som så många andra är förtjänt att tagas
under övervägande, och jag yrkar därför bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
i avseende på den nu ifrågavarande punkten endast yrkats, av herr Lindhagen,
att yrkandet i motionen II: 187, att i den allmänna arrendelagen måtte införas
tvingande bestämmelse att arrendeavtal skulle upprättas skriftligt,
måtte av riksdagen bifallas.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Örn omedelbar Punkten II N.

e''Arrendator1 I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna I: 8 yrkandet 1)
för bolandet och II: 187 yrkandet 3), i vad de anginge frågan om omedelbar ersättning
av påsynade till arrendator för botandet av påsynade brister, icke måtte föranleda till nåbruter.
g0n riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen hade reservationsvis hemställt, att yrkandena i motionerna
1:8 och 11:187 örn övervägande av frågan örn omedelbar ersättning till arrendator
för botandet av påsynade brister måtte av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: Jag yttrade mig örn denna punkt av misstag i mitt

förra anförande. Jag vill därför nu bara ha sagt beträffande den förra punk -

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Örn omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister.

(Forts.)

ten, att jag anser, att ett arrendeavtal bör upprättas skriftligt, om det skall
kunna utgöra någon hållpunkt. Sedan kan man ju därtill foga den bestämmelsen,
att ifall jordägaren vägrar att utfärda skriftligt avtal, skall arrendatorn
inte behöva klaga däröver, utan då skall offentlig myndighet hjälpa honom.

Vad den nu föreliggande frågan angår, ber jag att få yrka bifall till reservationen
med de skäl jag av misstag anförde under den förra punkten.

_ Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare,
enligt herr Lindhagens yrkande, därpå att yrkandena i motionerna 1: 8 och
II: 187 om övervägande av. frågan om omedelbar ersättning till arrendator
för botandet av påsynade brister skulle av riksdagen bifallas; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten II O. Äng. reglering

I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna 1:8 yrkandet 1)
och II: 187 yrkandena 4) och 6), i vad de anginge frågan örn reglering av
arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla örn en förutsättningslös utredning rörande den i
motionerna I: 8 och II: 187 framförda frågan örn reglering av arrendebelopp
och därmed sammanhängande spörsmål;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.

Maj :t med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna
samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte överväga
frågorna örn arrendebeloppets fastställande i penningar och ersättning enligt
ortens pris för arbete och arrende in natura samt för riksdagen framlägga
lagförslag i ämnet.

Herr Linder: Det möter kanske vissa svårigheter att ordna den i denna

punkt förevarande frågan, nämligen en reglering av arrendebeloppen. Emellertid
förefinnas ju, när det gäller kronohemman och ecklesiastika hemman,
möjligheter redan nu att erhålla en reglering av arrendebeloppet. Jag finner
därför liksom de övriga reservanterna, att det inte bör kunna möta något hinder
att undersöka möjligheterna att få till stånd en reglering av arrendebeloppen.
Jag får säga i detta fall, såsom jag sade i fråga örn en föregående punkt,
att även örn svårigheter skulle föreligga att genomföra vad som här åsyftas,
får man likväl inte rygga tillbaka därför utan i alla fall försöka komma till
ett resultat.

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att utskottsmajoriteten dock
har föreslagit, att medling skall kunna förekomma mellan en jordägare och
en arrendator beträffande arrendebeloppet, och förordat en undersökning därom.
Det borde finnas framkomliga vägar för att åstadkomma jämväl en reglering
av arrendebelopp.

Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindhagen: Den här frågan är en av arrendatorernas allra viktigaste.
Upplands arrendatorsförbund, som är det enda stora förbund av arrendatorer

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Äng. reglering av arrendebelopp m. m. (Forts.)
som finns här i riket, sedan de andra vittrat sönder till följd av de ogynnsamma
omständigheter, som föreligga för arrendatorernas föreningsbildning, har
upptagit regleringen av arrendebeloppen såsom en av sina viktigaste programpunkter.

Det står redan i den sociala arrendelagen, att när svår missväxt inträffar, kan
arrendatorn påyrka reglering av arrendebeloppet. Men då får han själv gå till
domstol och stämma o. s. v., vilket han naturligtvis aldrig går i land med.
Jag frågar: måste det inte vara lika stor eller ännu större anledning att reglera
arrendebeloppen under fallande konjunkturer exempelvis? Det är det fallet,
som man här tänker på. Man kan då också tänka sig, att arrendebeloppen
skulle kunna höjas under särdeles goda konjunkturer. Men att här skola finnas
möjligheter till en reglering och att lagen fastställer, hur den skall ske,
det är ett krav, som arrendatorerna likaväl som arbetareklassen aldrig komma
att uppgiva. Ni kunna avslå framställningen igen, men frågan kommer tillbaka.

Herr Westman: I reservationen föreslås en utredning av frågan om att arrendebeloppen
skulle av staten regleras allt efter fallande eller stigande konjunkturer.
Men vid en sådan reglering kommer att spela in ett alldeles särskilt
moment, nämligen arrendatorns personliga duglighet och hans förmåga att
tillgodogöra sig konjunkturerna. Det förefaller mig, som örn det skulle vara
en ytterligt svår uppgift för staten att reglera arrendebeloppens storlek på
alla gårdar i Sverige, alltefter som man kunde anse, att rörelsen där var alltför
mycket lönande eller alltför litet lönande. I gamla tider hade man en metod,
som i viss mån tillfredsställde det önskemål, som föreligger i reservationen,
nämligen att arrendet betalades med spannmål efter markegång. Det kunde ju
gå för sig. Men när det nu samtidigt här säges, att arrendet skall erläggas
uteslutande i pengar, är det klart, att denna reglering blir ytterligt besvärlig
att genomföra.

Herr Lindhagen: Den siste talaren började inte sitt anförande som man

synes mig böra göra, när det är en social fråga, som behandlas, och när man
representerar ett socialt utskott, nämligen med att klargöra, örn det föreligger
ett missförhållande eller inte. Utskottets ordförande invände — som alltid
—- endast, att vad som här föreslås, kan inte genomföras, därför att det blir
så krångligt. Var har Westmans hjärta sin plats i denna fråga och i de andra
frågorna, som i dag behandlats?

Nu är saken den, att det nuvarande tillståndet innebär ett svårt missförhållande.
Jag har haft att göra med arrendatorerna på Stockholms stads egendomar.
De lyda under industristyrelsen, alldeles som arrendatorerna i Norrland
också lyda under ett slags industristyrelse. Det är då inte så lätt att få
någon fason på dessa förhållanden. Stockholms stads arrendatorer hade ganska
obilliga villkor i följd av konjunkturväxlingar, och det väcktes motioner
och interpellerades därom i stadsfullmäktige, och arrendatorerna höllö överläggningar
för att få till stånd en reglering, då det inte stod någonting därom
i kontrakten eller i lag. Nu ledde detta till ett slags kompromiss, så att de
fingo den regleringen, att hälften av arrendet skulle utgöras efter markegången
på smör.

Örn det står i lagen, att arrendebeloppen skola regleras vid svår missväxt,
bör det väl också stadgas, att så kan ske även vid svåra konjunkturer. Staten
har för resten efterskänkt en hel del arrenden eller minskat beloppen under
den sista svåra konjunkturen, och enskilda jordägare ha måst alldeles avstå
från sina arrenden på grund av att de insågo, att de utarmade arrendatorerna
inte kunde betala dem. Det är inte sagt, att de enskilda alltid äro så snälla.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Äng. reglering av arrendebelopp m. m. (Forts.)

Här föreligger ett missförhållande, som bör rättas till; det kan endast ske
genom lag. Och bara man ville göra det, finns det också utvägar. Därför
har jag ansett, att en skrivelse med begäran örn övervägande av denna sak är
av betydelse och inte får undanskjutas. Bifall yrkas till min reservation.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på godkännande av
den av herr Linder m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna II P 1, II P 2 och II Q.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III. Otti förhind På

sätt förut angivits hade i motionen 1:8 under 3) hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t kräva, att för riksdagen måtte framläggas ofullständiga
förslag till lag örn förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst. jordbruk.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att motionen I: 8
yrkandet 3) icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid förevarande punkt hade reservationer anmälts

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka anfört:

»Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse, att
yrkandet i motionen 1: 8 bör bliva föremål för uppmärksamhet i den mån det
ej redan i annat sammanhang är eller kan bliva föremål för utredning.»

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen I: 8 örn
övervägande av förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst
måtte av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: Staten har ju gått in för att vi skola skapa självförsör jande

jordbruk såsom det normala vid nybildning av jordbruk, men samtidigt
uppkomma här ofullständiga jordbruk i stor utsträckning. Det finns långa
utredningar örn den saken, även utförda genom kommitterade. Jag yrkar bifall
till min reservation.

Herr Linder: Herr talman! Det är nog så, att de frågor, som beröras under
punkt III, flera gånger ha varit föremål för överläggning inom riksdagen.

Jag tror inte, att man kan komma längre än man hittills har gjort, när dessa
frågor varit underkastade övervägande, men man kan i alla fall säga, att läget
här liksom på många andra områden är rätt labilt, och jag föreställer mig därför,
att när man i anbefallda utredningar nu skall taga under övervägande en
hel del andra spörsmål på detta område, skulle det inte skada, om man också
toge upp den fråga, som det här gäller. Jag och mina medreservanter ha inte
velat framföra något bestämt yrkande, men i den mån som spörsmålet kan tagas
upp till prövning i en annan förekommande utredning, tycker jag liksom mina
medreservanter, att så bör ske.

Herr Westman: Herr talman! Jag förstår verkligen inte, varför man skulle
begära en utredning rörande sättet att förebygga uppkomsten av ofullständiga

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn förbud
för enskilda
spekulanter
att förvärva
jordbruk m.m.

Örn förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
jordbruk, när utskottet bar upplyst därom, att denna fråga är föremål för en
utredning, som kommer att vara avslutad före den 1 juli i år. I den utredningen
deltar generaldirektören för lantmäteristyreisen — det här är ju helt och hållet
en fråga rörande jorddelningslagen. Det är bra besynnerligt, att man begär en
utredning under sådana förhållanden. Man bör väl först avvakta vad den pågående
och så gott som slutförda utredningen kommer till för resultat, såvida
man icke ställer sig på den ståndpunkten, att man begär utredningar, men man
läser inga utredningar.

Herr Lindhagen: Herr Westman sade, att vi inte skulle begära någon ut redning

av denna fråga, därför att det finns en kommitté, där herr Westman
är ordförande och som skulle vara färdig med sin utredning till 1 juli. Jag vet
ju, att den kommittén inte kommer att föreslå sådana åtgärder, som jag anser
ofrånkomliga, örn man skall uppnå något resultat i detta fall, och därför finns
det så mycket större anledning för mig att begära en annan »utredning», då
frågan ligger i sådana händer. Bifall yrkas till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare därpå att yrkandet i motionen I: 8
örn övervägande av förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst
skulle av riksdagen bifallas; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten IV.

Såsom tidigare anförts hade i motionen I: 8 under 5) hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t kräva, att för riksdagen måtte med ledning av
jordkommissionens betänkande den 15 december 1921 och norsk lagstiftning
i ämnet framläggas förslag till lag om förbud jämväl för enskilda spekulanter
att utan tillstånd förvärva jordbruk med tillhörigheter.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten hemställt, att motionen I: 8
yrkandet 5) icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Beträffande ifrågavarande punkt hade reservationer avgivits

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka anfört:

»Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse,
att yrkandet i motionen I: 8 bör bliva föremål för uppmärksamhet i den mån
det ej redan i annat sammanhang är eller kan bliva föremål för utredning.»

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen I: 8 örn övervägande
av jordkommissionens tidigare utredningar och yrkanden om förbud
jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärva jordbruk med tillhörigheter
måtte av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: Det här är också en stor fråga, ja särdeles stor. Den

upptogs av mig redan i norrlandskommittén och har sedan följt de sociala jordfrågorna
i hälarna. Förbud även för enskilda spekulanter att utan tillstånd
förvärva jord har senast tillstyrkts av jordkommissionen enhälligt, herrar
Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin inbegripna. Örn den frågan fanns det
inga meningsskiljaktigheter. Vad är det för fason, att ett sådant förbud skall
gälla för bolag men inte för enskilda spekulanter, som i vissa fall äro. ännu
farligare än bolagen, ty de skövla skogen också? I Norge har antagits en
lag, som i viss mån går i den riktning, som jag nu igen påyrkat.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Om förbud för enskilda spekulanter att förvärva jordbruk m. m. (Förts.)

Aven ur en annan synpunkt är det av vikt att lösa denna fråga. Man har
nämligen försökt att komma åt bolagsbulvanerna — det är en viss sort av
enskilda spekulanter — genom ett förbud, men denna bestämmelse har tolkats
på så manga olika sätt av domstolarna och föranlett ett sådant krångel vid
tillämpningen, och myndigheterna lia visat en sådan ovilja mot att tillämpa,
den, då det gäller mäktiga bolag, att det enda rätta sättet att lösa frågan är
att förbjuda alla spekulanter att utan tillstånd köpa jordbruk med tillhörande
skog. Därom finnas bra formuleringar i jordkommissionens betänkande, del I,
med lag om förvärv av fast egendom.

Jag har därför velat, att frågan skulle upptagas igen, och jag ber att få
framställa ett sådant yrkande.

Herr Westman: Här är det inte fråga om skogsspekulanter, utan örn sådana
som skulle spekulera i jordbruksfastigheter. Vi ha i utskottet icke kunnat
utfundera, på vilket sätt man skulle kunna skilja en person, som på obehörigt
sätt spekulerade i att en. jordbruksfastighet skulle stiga i värde, från en medborgare,
som köpte fastigheten såsom en lugn kapitalplacering. Även den,
som köper en jordegendom i syfte att placera ett litet sparkapital, ser ju inte
ogärna, att egendomen stiger i värde. Han har alltså kanske också ett litet
spekulationssyfte. Det är så oerhört svårt att draga upp gränsen mellan å
ena sidan de spekulanter, som herr Lindhagen vill träffa och som jag också
för min del mycket gärna skulle se, att man träffade, och å andra sidan den
fullt legitime kapitalplaceraren. Herr Lindhagen har i utskottet icke kunnat
ge oss^ upplysning örn några kännetecken, varpå man kan skilja dessa båda
typer åt, och därför ha vi nödgats ställa oss på en negativ linje.

Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren bryr sig ju inte örn gamla testamentet,
trots att han är rättshistoriker.

Men i jordkommissionens av mig förut omnämnda lagförslag finnes en formulering,
tillkommen under talarens senare livstid. Där har man i § 13 precis
den formulering, som här skulle behövas. Vad är det för mening att sitta som
ordförande i en kommitté och i ett socialt lagutskott men inte lia tagit reda på,
att en dylik formulering föreligger? Det finns för övrigt redan en formulering
i gällande lag, nämligen i norrländska arrendelagen och norrländska vanhävdslagen,
som båda äro riktade mot bolag och skogsspekulanter. Med skogsspekulanter
menas sådana enskilda, som i likhet med skogsbolag köpa jordbruksfastigheter
för att utnyttja skogen och vansköta jorden.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att yrkandet i motionen
1:8 örn övervägande av jordkommissionens tidigare utredningar och yrkanden
örn förbud jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärva
jordbruk med tillhörigheter måtte av riksdagen bifallas.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten V.

örn sam På

sätt förut angivits hade i motionen I: 8 under 6) och 7) hemställts, aitver?!ln ™ell_an
riksdagen måtte hos Kungl. Majit kräva, att för riksdagen måtte framläggas Vanvård
förslag till lagar örn tryggandet av närbelägenhet och fruktbar samverkan bruk och ar betar

småbruk

m. m.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Örn samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetar småbruk m. m.

(Forts.)

mellan självförsörjande jordbruk och arbetarjordbruk samt örn tryggandet av
arbetarjordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att motionen I: 8 yrkandena
6) och 7) icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hemansson, vilka anfort: .

»Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse,
att yrkandena i motionen I: 8 böra bliva föremål för uppmärksamhet i den
mån de ej redan i annat sammanhang äro eller kunna bliva föremål för utredning.
»

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionen I: 8 rörande
närbelägenhet mellan självförsörjande jordbruk och arbetarjordbruk samt
tryggande av arbetarjordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst matte
av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: Vid denna punkt finnes en reservation av mina medreservanter,
örn jag så får kalla dem, där de säga, att reservanterna, »sorn på denna
punkt icke framföra något yrkande, anse, att yrkandena i motionen I: 8
böra bliva föremål för uppmärksamhet». Det är ett nytt särdeles ofullkomligt
sätt att reservera sig, men det kan möjligen i alla fall ha någon inverkan
vid de slutliga avgörandena.

När det gäller denna fråga är det särskilt viktigt, att man ser till, att alla
tillfällen till skapande av att självförsörjande jordbruk utnyttjas och att de
gamla jordbrukskärnorna i av skogsbolagen förvärvade hemman återställas
till självförsörjande jordbruk, så att inte allt upplöser sig i arbetarjordbruk
och andra mindre, ofullständiga jordbruk, så att det till slut uppstår en hel
landsända full med sådana stackars stympade jordbruk. Det är krafter i
rörelse för att leda det därhän. Därför har jag ansett det vara min skyldighet
att fästa uppmärksamheten på den frågan, till ledning åtminstone för alla
kommittéer, som skola utreda den, ty det blir naturligtvis en hel lång rad sådana,
den ena efter den andra utan rediga instruktioner.

Jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Westman: Jag vill verkligen vördsamt anhålla, att kammarens ledamöter
måtte intressera sig för den fråga, som nu är före. Den är oerhört viktig,
och den har varit föremål för uppmärksamhet även från annat håll än
herr Lindhagens. I utskottets betänkande finns en fullständig redogörelse
för de förslag, som framlagts i detta ämne. Det skulle glädja mig mycket, om
kammarens ledamöter ville taga kännedom örn dessa förslag, som nu äro underställda
Kungl. Maj:ts prövning. Man behöver således icke bifalla herr
Lindhagens yrkande för att saken skall komma under Kungl. Maj:ts ögon.
Den är redan framlagd på sådant sätt, som utskottet omtalar i sitt betänkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare därpå att yrkandena i motionen
1: 8 rörande närbelägenhet mellan självförsörjande jordbruk och arbetarjordbruk
samt tryggande av arbetarjordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst
skulle av riksdagen bifallas; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagau den 22 april.

Nr 26.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Under punkten 21 av tionde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att

dels besluta, att under budgetåret 1936/1937 skulle, utöver tillfällig löneförbättring’,
utgå provisorisk avlöningsförbättring till lärare vid navigationsskoloma
enligt samma grunder, som föreskrivits för budgetåret 1935/1936,

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för navigationsskolorna,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937,
dels till Navigationsskolorna: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 271,100 kronor,

dels ock medgiva, att undervisningen i 3 :e maskinistklass vid navigationsskolan
i Stockholm finge framdeles i mån så befunnes lämpligt anordnas i
dagkurs i stället för i aftonkurs.

Anslag till
avlöningar vid
navigationsskolorna.

Ifrågavarande anslag var i riksstaten för innevarande budgetår uppfört
med 268,400 kronor. Dessutom utgick till envar av rektorerna vid navigationsskolorna
i Stockholm, Göteborg och Malmö från handels- och sjöfartsfonden
ett arvode å 1,200 kronor per år för tidssignalering. För nästa budgetår hade
Kungl. Maj :t föreslagit, dels att tidssignaleringen och därmed arvodet för
densamma skulle upphöra, dels ock att anslagsposten till särskilda löneförmåner
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän skulle höjas med 2,700 kronor
avseende provisoriskt dyrortstillägg, till 69,400 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena, nr 142, inom första
kammaren av herr A. Hjalmarsson m. fl. och den andra, nr 294, inom andra
kammaren av herr E. Hagberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta,, att, för den händelse den i innevarande års statsverksproposition föreslagna
indragningen av tidssignaleringen vid navigationsskolorna i Stockholm,
Göteborg och Malmö vunne riksdagens bifall, anslagsposten i staten för navigationsskolorna
»Särskilda löneförmåner för ordinarie och icke ordinarie tjänstemän»
måtte för budgetåret 1936/1937 ökas från 69,400 kronor till 70 650
kronor.

Motionerna avsågo att bereda rektorerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
vilka skulle mista arvodet för tidssignaleringen, samma löneställning som
rektor vid realskola.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å herrar
Hjalmarssons m. fl. och Hagbergs m. fl. förenämnda motioner (I: 142 och

-L-L . u t/tr )

a) .besluta,^ att under budgetåret 1936/1937 skulle, utöver tillfällig löneförbättring,
utgå provisorisk avlöningsförbättring till lärare vid navigationsskolorna
enligt samma grunder, som föreskrivits för budgetåret 1935/1936;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för navigationsskolorna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

Första lcammarens protokoll 1986. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till
forskningsverksamhet

inom kraftoch
bränsleområdet.

Anslag till avlöningar vid navigationsskolorna. (Forts.)

c) till Navigationsskolorna: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa

ett förslagsanslag av 271,100 kronor; . _ ....

d) medgiva, att undervisningen i 3:e maskinistklass vid navigationsskolan
i Stockholm finge framdeles i mån så befunnes lämpligt anordnas i dagkurs i
stället för i aftonkurs.

Reservation bade avgivits av, utom annan, herr Holmgren, som ansett, att
utskottet bort tillstyrka de väckta motionerna (1:142 och 11:294).

Herr Nordborg: Herr talman! Under denna punkt har Kungl. Majit föreslagit,
att tidssignaleringen vid navigationsskolorna skall upphöra. Däremot
har jag naturligtvis ingen invändning att göra. Till följd av att ett arvode
av 1,200 kronor, som utgått för denna tidssignalering till rektorerna vid tre
av rikets navigationsskolor, nämligen i Stockholm, Göteborg, och Malmö, samtidigt
indragits, ha emellertid dessa rektorers avlöningar minskats. Motioner
ha väckts med förslag örn en lönekompensation härför, men utskottet har liksom
Kungl. Maj :t ansett, att indragningen av arvodet för tidkuletjonsten
inte kan berättiga till någon lönekompensation. Vidare har utskottet ansett,
att en eventuell lönereglering bör företagas samtidigt för rektorerna vid alla
fem navigationsskolorna i riket. Dessutom har utskottet inhämtat, att man
kan förvänta, att lönereglering för tjänstemännen vid de allmänna läroverken
kan komma till stånd nästa år, då det för närvarande arbetas pa ett förslag,
som skulle framläggas för 1937 års riksdag.

Nu är det så, att dessa navigationsskolerektorer tidigare av både riksdagen
och olika kommittéer ansetts böra jämställas med rektorerna vid realskolorna
i riket. Det är också en uppfattning som jag har hävdat inom utskottet, men
på grund av de tidigare nämnda skälen har utskottet icke velat nu . föreslå
kammaren någon lönereglering. Man befarar att därigenom föregripa det
förslag, som kan komma att föreläggas nästa års riksdag. Det är anledningen
till att jag icke har avgivit någon reservation emot utskottets hemställan. Jag
har även haft den förhoppningen, att frågan skall kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt nästa år genom att förslag till lönekompensation eller lönereglering
för alla fem navigationsskolerektorerna i riket framlägges antingen
i en kungl, proposition eller motionsvägen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Under punkten 28 av tionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Ingenjörsvetenskapsakademien: Tekniskt-vetenskaplig
forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 90,000 kronor.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren av herrar C. Forssell och V. Tham
väckt motion, nr 194, vari hemställts, att riksdagen måtte

dels nedsätta det under tionde huvudtiteln begärda anslaget till ingenjörsvetenskapsakademien
för tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom
kraft- och bränsleområdet under budgetåret 1936/1937 från 90,000 kronor till

60,000 kronor, reservationsanslag,

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet. (Forts.)

dels anslå 115,000 kronor, reservationsanslag, att under budgetåret 1936/
1937 stå till Kungl. Maj:ts förfogande till främjande av forskning på skogsoch
träområdet,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville besluta
inrättandet av en nämnd för skogs- och träteknologisk forskning i huvudsaklig
överensstämmelse med en av kommitterade inom tekniska högskolans lärarekollegium
gjord, motionen bifogad utredning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å herrar Forssells och Thams förenämnda motion (1:194) till Ingenjörsvetenskapsakademien:
Tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraft- och
bränsleområdet för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av

90,000 kronor.

Herr Forssell: Herr talman! I utskottets motivering förekommer följande:
»Utskottet har inhämtat, att inom ingenjörsvetenskapsakademien under år
1935 bildats en skogsvetenskaplig sektion med representanter från de olika
intressegrupper, som beröras av forskning å ifrågavarande område, samt att
— såsom jämväl av statsverkspropositionen framgår — medel för denna forskning
ställts till akademiens förfogande. Huruvida denna anordning, för vars
fullföljande, under nästa budgetår medel äskats under ifrågavarande punkt,
kan anses tillfyllest för uppnående av bästa möjliga resultat, är icke möjligt
för utskottet att avgöra.» Nu synes det, som örn utskottet föreställde sig, att
den skogsvetenskapliga sektionen hade någonting att göra med framställningen
örn dessa medel och med fördelningen av de medel, som förut beviljats till
detta ändamål direkt av Kungl. Maj:t. Jag vet emellertid, att så icke har
varit fallet. Av utskottets framställning får man emellertid den uppfattningen,
att utskottet avser, att skogsvetenskapliga sektionen skall lia med saken
att göra, och jag tar mig därför friheten att av utskottets ärade representanter
begära ett litet förtydligande, på den punkten. Jag vill framställa följande
fråga: Avser utskottet med sitt uttalande angående sektionen för skogsvetenskaplig
forskning vid ingenjörsvetenskapsakademien, att denna sektion skall
hava att yttra sig över användningen av begärt anslag på 30,000 kronor?

Herr Nordborg: Jag får förklara, att utskottet ansett det vara självfallet,
att den ifrågavarande sektionen skall ha att yttra sig i denna fråga.

Herr Forssell: Jag ber att få tacka för det korta svaret, som fullt klarlägger
vad meningen är med utskottets hemställan. Under sådana omständigheter
har den motion, som jag och herr Tham väckt, åtminstone delvis blivit bifallen,
även örn det belopp, som beviljats, inte är så stort, som vi hade önskat.

I utskottets utlåtande redogöres i denna punkt samtidigt för det förhållandet,
att riksdagen redan tidigare nied anledning av väckta motioner hemställt
hos Kungl. Maj:t örn utredning angående dessa forskningsproblem. Jag tar
mig friheten att ytterligare understryka angelägenheten härav, i förhoppning
att Kungl. Maj:t icke måtte dröja alltför länge med att verkställa en sådan
utredning. Utöver de uppgifter, som lämnas i den föreliggande motionen, vill
jag meddela, att jag.har fått färska underrättelser angående arbetskostnaderna
på detta område i. vårt närmaste konkurrentland, Finland. Det visar sig,
att arbetslönerna i Finland uppgå till 46 procent av arbetslönerna i Sverige
inom denna bransch. Det betyder, att vi lia att kämpa mot en oerhört hård konkurrens.
Alla de åtgärder, som kunna vidtagas för att underlätta arbetet här

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Anslag till
idrottens
främjande.

Anslag till forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet. (Forts.)
i form av tekniska förbättringar o. dyl. äro därför i högsta grad av behovet
påkallade, i synnerhet som denna näring svarar för en så väsentlig del av vår
exportkvantitet.

Jag hoppas, att Kungl. Maj:ts undersökning i saken kommer att resultera i
att friare former kunna få tillämpas i fråga örn de anslagna medlens handhavande
än som kan ske, örn det först skall begäras yttrande av en sektion av
ingenjörsvetenskapsakademien. Mig förefaller det, som örn det vore alldeles
onödigt, att Kungl. Maj :t ålägger sig en sådan restriktion, att det endast skulle
vara ledamöter av ingenjörsvetenskapsakademien, som skulle få yttra sig härom.
Saken ordnades mycket bättre genom en nämnd, i vilken Kungl. Majit
kan se till, att den aktuella sakkunskapen är representerad, vare sig den sedan
är inordnad i den ena eller andra akademien.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 27—32.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 33—35.

Kades till handlingarna.

Punkterna 36—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 45—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av

1,250,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena, nr 99, inom första
kammaren av herr D. Norman m. fl. och den andra, nr 245, inom andra kammaren
av herr N. Nilsson i Karlstad m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville
till understödjande av skididrotten bland ungdomen för budgetåret 1936/1937
anvisa ett extra reservationsanslag av 34,500 kronor att utgå på de villkor,
Kungl. Majit kunde finna gott bestämma.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å
herrar Normans m. fl. och Nilssons i Karlstad m. fl. berörda motioner (1:99

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Anslag till idrottens främjande. (Forts.)
och II: 245) till Avsättning till fonden för idrottens främjande för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor.

Herr Norman: Herr talman! Under denna punkt redovisar statsutskottet

en motion, som framburits i bägge kamrarna, med begäran om anslag till understödjande
av skididrotten bland skolungdomen. Det gäller här ett anslag,
som har utgått tidigare men som hörde till de extra reservationsanslag, som
under krisåren drogos in av besparingsskäl. Sedan dess har något nytt tillkommit
här, nämligen fonden för idrottens främjande, och då utskottet nu
avstyrker motionerna, kan jag inte förstå annat än att det sker rent formellt
och att det reellt förhåller sig så, att de begärda medlen komma att ställas till
skolöverstyrelsens förfogande för det avsedda ändamålet. Utskottet säger
nämligen: »Enligt utskottets mening föreligger icke hinder att disponera till
fonden för idrottens främjande avsatta medel jämväl för det av motionärerna
åsyftade och enligt utskottets uppfattning behjärtansvärda ändamålet.» Jag
anser mig därför ha all anledning att tacka statsutskottet å mina egna och
mina medmotionärers och framför allt å de fattiga skolbarnens vägnar för
välvillig behandling av det framförda önskemålet.

Jag har närmast begärt ordet för att i detta sammanhang få rikta en vädjan
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet. Den vädjan innebär en
önskan och en förhoppning, att tipsmedlen i detta fall komma att fördelas ganska
tidigt under året och senast under september månad, så att skolöverstyrelsen
kan hinna vidta de åtgärder, som erfordras, dels för att annonsera kurserna
för sådana lärare, som skola ha hand om utbildningen, och dels också för
att utanordna bidrag till skidparker i skolorna, så att de kunna komma till
nytta under den instundande vinterns förlopp. Jag måste med sorg beklaga,
att herr statsrådet skakar på huvudet, men jag ber att ytterligare få stryka
under denna vädjan och hemställa till herr statsrådet, att han såvitt möjligt
tillmötesgår detta önskemål, som är synnerligen behjärtansvärt. Jag skulle
bär kunna referera rent av rörande skrivelser ifrån fattiga skoldistrikt, där de
mindre bemedlade barnen på grund av saknaden av skidparker inte kunna utnyttja
de tillfällen, som vår härliga vinter ger, till fysisk fostran på detta område.
Jag ber ännu en gång, herr statsrådet, att beakta dessa synpunkter vid
fördelning av tipsmedlen.

Häri instämde herr Sjödahl.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Punkten 58.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 59.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 75, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för kronans räkning av Näs kraftstation
med tillhörande mark och vattenrätt i Dalälven m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Ang. viss
ändring i
arbetarskyddslagen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av sparbankslagen
;

nr 34, i anledning av väckt motion örn upphävande av 6 § b) i lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt _ för
innehavaren av »Mimi Althainz professur i radioterapi» vid karolinska medikokirurgiska
institutet;

nr 36, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till kommuner för pensionering
av vissa fjärdingsman; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
skatte av lägenheterna Gungsebro med Moholm nr 1, Hasslefallet nr 1 och
Hassledalsängen nr 1 i Finnerödja socken av Skaraborgs län;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
kommunala pensionstillskott m. m.; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 14 § 3 mom.
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 205,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 14 § 3 morn.
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att förevarande proposition ej kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Marits förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § 3 morn. lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 14 § 3 mom. lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd
skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

14 §. 14 §.

3 mom. Den minderårige skall för 3 mom. Den minderårige skall för
nattvila beredas oavbruten ledighet nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar från arbetet under minst elva timmar

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Ang. viss ändring i arbetarskyddslagen. (Forts.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

varje dygn; och skall i denna ledighet
ingå, där den minderårige användes
till arbete som med förbudet i 10 §
första stycket avses, tiden mellan klockan
7 e. m. och klockan 6 f. m. samt
eljest tiden mellan klockan 10 e. m.
och klockan 5 f. m.

Från vad ---

(Utskottets förslag.)

varje dygn; och skall i denna ledighet
ingå, där minderårig under sexton år
användes till arbete som med förbudet
i 10 § första stycket avses, tiden
mellan klockan 7 e. m. och klockan
6 f. m. samt eljest tiden mellan klockan
10 e. m. och klockan 5 f. m.
därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1936; dock att, där vid lagens ikraftträdande
minderårig användes till arbete,
som avses med förbudet i 10 §
första stycket, äldre lag fortfarande
skall äga tillämpning å den minderårige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1936; dock att, där vid lagens ikraftträdande
minderårig under sexton år
användes till arbete, som avses med
förbudet i 10 § första stycket, äldre
lag fortfarande skall äga tillämpning
å den minderårige.

Reservation hade avgivits av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman,
Olovson i Västerås, Molander och Hermansson, vilka hemställt örn bifall
till propositionen.

^?.eiT talman, mina herrar! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 2U5 toresnäs viss ändrad lydelse av 14 § 3 mom. i lagen av 29 juni 1912
örn arbetarskydd.

Enligt nu gällande lag stadgas, att minderårig är den, som är under aderrpfiQ0"
aTtt. minderårig icke må användas till arbete förrän vederbörande
fyht 13 ar. I industriellt arbete samt byggnads- och transportarbete är minimiåldern
14 ar med vissa undantag. Minderårig skall för nattvila beredas
oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn och
denna ledighet skall ligga mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m’„ såvida
icke pa grund av särskilda skäl undantag härifrån medgivits.

Begäran om ändring i gällande bestämmelser har framförts av representanter
tor arbetarna inom textilindustrien i skrivelse år 1934. I denna framställning
anfördes bland annat följande.

. Efter 1931 års lagändring hade arbetsgivarna inom textilindustrien börjat
i stor utsträckning använda minderåriga i arbete, fördelat på två efter varandra
följande 8-timmarsskift per dygn. Skiftarbete vore påfrestande redan
tor vuxna arbetare samt mycket farligt för de ungas såväl fysiska som psykiska
kaisa Benoni skiftbytena förlädes arbetstiden omväxlande till olika
ömsom alltför tidiga, ömsom alltför sena delar av dygnet, vilket medförde
en oregelbunden ordning beträffande måltider och sömn. Därtill komme att
rasterna i arbetet i de flesta fall bleve otillräckliga. Förbundet hemställde

• i °s q111 V1“ta®a;nde av åtgärder i och för åstadkommande av sådan ändring

* ? 3 ™om- arbetarskyddslagen, att den tid av dygnet, under vilken minderåriga,
linge användas, till industriellt arbete, begränsades till mellan kl. 6
.'' m.. och 7 e. m. Då vidare enligt förbundets mening minderårigas hållande
i nattarbete vöre fullständigt förkastligt, hemställde förbundet tillika, att

samma lagrum intagna bestämmelsen, enligt vilken yngling, som fyllt
10 ar. linge elter yrkesinspektörens eller bergmästarens medgivande använeias
till arbete nattetid var tredje vecka, måtte helt bortfalla.

Med anledning av denna framställning inhämtade Kungl. Majit yttranden

Xr 26.

Onsdagen den 22 april.

Äng. viss ändring i arbetarskyddslagen. (Forts.)
från olika myndigheter. Socialstyrelsen erhöll sedermera i uppdrag att verkställa
erforderlig utredning i frågan. Socialstyrelsens förslag gick ut på, att
man skulle ändra, gällande lag på det sättet, att för minderårig under sexton
år, vilken användes till industri-, byggnads- eller transportarbete, som icke
bestode i distribution av varor etc., ledigheten för nattvila skulle omfatta tiden
mellan klockan 7 e. m. och 6 f. m. Socialstyrelsens förslag tillstyrktes
av bl. a. medicinalstyrelsen, under det att vissa andra myndigheter avstyrkte
det. Vissa organisationer, såsom landsorganisationen, grov- och fabriksarbetarförbundet
samt de förenade förbunden, framhöllo i sina yttranden, att sådan
ändring av 14 § 3 morn. arbetarskyddslagen borde vidtagas, att minderårigas
användande till industriellt skiftarbete helt förhindrades. Efter den
förändring av bestämmelserna i arbetarskyddslagen, som genomfördes år
1931, har man emellertid speciellt inom de industrier, vilka använda kvinnlig
arbetskraft, övergått till skiftarbete, så att flickor under aderton år och ynglingar
under sexton år kommit att i stor utsträckning sysselsättas vid skiftarbete.
Dessa ändrade förhållanden ha särskilt framträtt inom textilindustrien,
som i stor omfattning använder kvinnlig arbetskraft. En dylik utveckling
måste naturligtvis betecknas såsom mindre tillfredsställande, och det är
därför önkvärt, att dylikt skiftarbete icke överlämnas till flickor under aderton
år eller ynglingar under sexton år.

Motståndarna till ett förhindrande av detta skiftarbete för ungdom göra nu
gällande, att ett förbud av den omfattning, som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition
— nämligen att minderårig skall för nattvila beredas ledighet från
arbetet under minst elva timmar varje dygn och att i denna ledighet skall ingå
tiden mellan Mockan 7 e. m. och 6 f. m. samt eljest tiden mellan klockan
10 e. m. och klockan 5 f. m. — skulle komma att medföra, att de minderåriga
berövades tillfälle till arbetsförtjänst och välbehövlig yrkesutbildning inom
företag, vid vilka arbetet bedrives i skift. Dylika farhågor torde dock vara
överdrivna, då yrkandet örn ändringar av lagstiftningen på denna punkt närmast
framställts från arbetare inom textilindustrien och då det i en betydande
omfattning torde vara dessa arbetares egna söner och döttrar som sysselsättas
just i dessa slag av skiftarbeten.

Andra lagutskottet har icke ansett sig kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag
i dess helhet. Utskottet föreslår såsom en kompromiss en begränsning av förbudet
mot att sysselsätta minderårig under tiden mellan klockan 7 e. m. och
klockan 6 f. m. till minderårig under sexton år, eller i överensstämmelse med
socialstyrelsens förslag. Utskottets socialdemokratiska ledamöter ha ansett,
att de farhågor, som utskottsmajoriteten och vissa sammanslutningar och myndigheter
ha anfört beträffande ett genomförande av Kungl. Maj :ts förslag, äro
överdrivna och att riksdagen nu borde biträda propositionen.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få hemställa örn bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets nu föredragna utlåtande.

Herr statsrådet Möller: Då den kungl, propositionen i detta ämne redan har
fallit i andra kammaren, hoppas jag, att första kammaren icke tar illa upp,
örn jag underlåter att nedlägga någon energi på att övertala kammaren att
bifalla den kungl, propositionen. Jag tycker, att det vore en fullständig överflödsgärning,
då i varje fall ingen lagstiftning i överensstämmelse med den
kungl, propositionen kan komma till stånd vid detta års riksdag.

Jag har för min del icke mer att säga för dagen i detta ämne.

Herr Westman: Herr statsrådet har givit uttryck åt en klädsam, men överdriven
politisk ödmjukhet, då han sade. att propositionen har fallit i andra

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Ang. viss ändring i arbetarskyddslagen. (Forts.)
kammaren. Tvärtom har andra kammaren visat, att den har behjärtat de
skäl, som statsrådet framfört i propositionen, då den bifallit propositionen
med någon modifikation. Utskottets hemställan har nämligen där bifallits.
Det gläder mig, att herr statsrådet anser, att herr statsrådet kan finna sig i
det beslut, som andra kammaren har fattat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till Kungl. Maj :ts i
ämnet gjorda framställning; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande,
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från
första kammaren nr 288 av herr Otto Wangsén samt från andra kammaren
nr 58 och 59 av herr Paulsen, nr 219 av herrar Hedlund i Östersund och Ericson
i Boxholm samt nr 348 av herr Spångberg m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet avfattat sin hemställan i
sex särskilda, med A—F betecknade punkter.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten A.

I motionen I: 288 av herr Otto Wangson hade yrkats, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag till revision av
fattigvårdslagen i de avseenden, som berörts i motionen. I motionen hade
ifrågasatts, bland annat, att avskaffa hemortsrätten samt helt eller delvis förstatliga
fattigvården, varvid framhållits, att man endast genom ett förstatligande
av fattigvården kunde erhålla ett effektivt och enhetligt hjälpsystem
över hela landet.

I motionen II: 58 av herr Paulsen hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag till
sådan ändring i gällande fattigvårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser
slopades, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskreves
i lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige, utan angivande
av någon särskild kommun, och att staten betalade 75 procent av alla fattigvårdskostnader,
som av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet godkänts.

I motionen II: 59 av herr Paidsen hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag till sådan
ändring i gällande barnavårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser slopades,
att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskreves i lagen, att
varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige, utan angivande av någon
särskild kommun,^ och att staten betalade 75 procent av alla kostnader för den
offentliga barnavården, som av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet godkänts.

Första kammarens protokoll 1936. Nr S6. 7

Äng. vissa
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

Äng. vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m. (Forts.)

Utskottet hade i deri nu föredragna punkten beträffande frågorna örn de allmänna
bestämmelserna rörande hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen
samt om fattigvårdens och barnavårdens förstatligande hemställt. ^ att
motionen 1: 288 i förevarande del samt motionerna II: 58 och II: 59 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Wangsén, Otto: Herr förste vice talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att uttala min tacksamhet över den saklighet och grundlighet,
varmed utskottet behandlat min motion. Då jag ändå tar kammarens tid i
anspråk vid denna sena timme under ett par minuter, är det närmast för att
försöka tillrättalägga ett pär missförstånd, som förekommit i diskussionen
kring dessa frågor och som jag finner det vara angeläget att rätta.

Jag finnér, örn jag har läst utlåtandet rätt, att utskottet ansett samtliga
punkter i motionen, såsom utskottet säger ganska oförbehållsamt, vara »förtjänta
av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet». Av den omständigheten,
att utskottet endast i ett par punkter har ansett sig böra tillstyrka
särskild skrivelse till Kungl. Maj :t, har man emellertid bland allmänheten och
inte minst i pressen dragit den slutsatsen, att utskottet skulle ha tagit avstand
från de övriga punkterna. Emellertid framgår det vid en genomläsning av
betänkandet, att utskottet i själva verket har hänvisat även dessa till de av
utskottet begärda utredningarna och sålunda allra minst tagit någon ståndpunkt
mot dem.

Jag tillåter mig att rätta till även en annan missuppfattning, som direkt berör
innehållet i min motion och som kommit till synes i rätt vida kretsar, lyckligtvis
dock icke i utskottsbetänkandet. Man har velat göra gällande, att jag
med min motion skulle ha asyftat att, såsom man har uttryckt det, tvinga de
arbetslösa in under fattigvården och sålunda också, enligt vad man menat,
velat socialt försämra deras ställning. Något sådant har naturligtvis aldrig
ett ögonblick föresvävat mig, och ingen, som läst min motion med åtminstone
någon eftertanke, kan gärna ha funnit något sadant syfte. Jag har inte avgett
— jag vill lämna den förklaringen här — att rubba förhållandet mellan
den statliga arbetslöshetshjälpen och den allmänna fattigvården och allra minst
velat vräka ansvaret för arbetslöshetens offer över från staten till den kommunala
fattigvården, ehuru jag naturligtvis inte har någonting att erinra mot
utskottets förslag örn utredning rörande en reglering av detta förhållande.
Vad jag velat är ju helt enkelt bara att verkliga garantier skulle skapas för
att en oförskyllt arbetslös vid behov skall kunna erhålla hjälp, och att, da
den enda garantien härför kan lämnas genom fattigvårdsorganen — de må
gärna erhålla ett annat namn, såsom jag också har ifrågasatt — de arbetslösas
rätt till hjälp förankras i den samhälleliga hjälpverksamhetens grundlag,
nämligen fattigvårdslagen. .

Till allra sist vill jag bara uttrycka den förhoppningen, att direktiven tor
de blivande utredningarna göras så vida, att de medgiva en mera allmän öveisyn
av fattigvårdslagen, som efter mer än femton ars. fungerande i en social
jäsningstid väl tarvar en sådan översyn, och att de ej heller begränsa utredningarna
till den mera organisatoriska eller systematiska sidan av problemen
utan möjliggöra ett resultat, som förutom större enhetlighet och planmässig -het i hjälparbetet även bättre än nu tryggar de arbetslösas rätt till samhällshjälp.

I detta anförande instämde herr Andersson, Anders.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt.

Onsdagen den 22 april.

Nr 26.

Ang. vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m. (Forts.)

Punkterna B—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner örn ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn
barns försörjningsplikt m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr förste vice talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 174, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid tekniska skolan i Stockholm.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till återbäring
av viss del av erlagd stämpelavgift för John och Antonie Rettigs
museifonder till Gävle stad;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
vid ^navigationsskolan i Göteborg S. A. G. Svensen Melbye att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till beredande
av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från hemorten
i vissa fall;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckt motion angående tullen å kortregisterskåp ;
nr 27, i anledning av väckt motion örn viss jämkning i tulltaxans bestämmelser
örn impregnerad presenningsvävnad;

nr 28. i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för kappsäckslås,
attachélås m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för knappar av
stennöt eller palmadum; och

nr 30, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för tygskor med
lädersula, om tilläggstull för tofflor samt örn minskat tullskydd för sammet,
belagd med vadd, som fastsatts genom stickning eller på annat sätt; ävensom

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre bemedlade
uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter;

nr 31, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för statsbidrag
till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet;

Nr 26.

Onsdagen den 22 april.

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken
m. m.; och

nr 33, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i kungörelsen angående
handel med farmacevtiska specialiteter.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.01 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382008