1936. Första kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1936:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne mars.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 140, till Konungen i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Ström,
Fredrik, m. fl. väckta motionen, nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Sjödahl m. fl. väckta
motionen, nr 372, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omläggning
av skyddshemsverksamheten m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 373, av herr Andersson, Verner, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.; och
nr 374, av herr Björck, John, i samma ämne.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 64—70, bankoutskottets utlåtanden nr 26—29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 50—52 och första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 11, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten; nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till förbättring av förläggningsförhållandena å Järvafältet;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för löjtnanten
vid fortifikationen A. Nyblom att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering
i löneklass;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för inköp av tomt och uppförande av beskickningshus i
Warszawa;

Första kammarens protokoll 1936. Nr

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn ändringar
i fråga om
automobilbeskattningen.

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt vissa
lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat sin anställning,
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
till Västerås och Växjö domkyrkor utlämnade lån;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
S. W. Uhr att för lönetur tillgodoräkna viss tjänstgöring; samt

nr 63, i anledning av väckt motion örn tillgodoräknande för lektorn A. G.
Herbert av viss tjänstgöringstid för beräkning av ålderstillägg som lektor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 24, i anledning av vissa
motioner avseende ändringar i fråga örn automobilbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats åtskilliga motioner, avseende ändringar
i fråga örn automobilbeskattningen. Av dessa motioner hade det synts
utskottet lämpligt att i ett betänkande behandla följande, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 102 i första kammaren av herr Nylander
m. fl. och nr 256 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Carlström
m. fl. och nr 554 i andra kammaren av herr Lundell m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 250 i första kammaren av herr Löfvander
m. fl. och nr 555 i andra kammaren av herr Strindlund m. fl.;

4) motionen nr 327 i andra kammaren av herrar Johansson i Bro och
Gustafsson i Lekåsa;

5) de likalydande motionerna nr 103 i första kammaren av herr Löfvander
och nr 253 i andra kammaren av herrar Pehrsson i Bramstorp och Nilsson i
Hörby;

6) motionen nr 552 i andra kammaren av herr Flyg m. fl.; samt

7) motionen nr 119 i andra kammaren av herr Werner i Höjen m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 102, 103, 249 och 250
i första kammaren samt nr 119. 253, 256, 327, 552, 554 och 555 i andra kammaren,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
örn utredning angående automobilbeskattningen och därvid beakta vad i detta
betänkande anförts samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av
utredningen föranledas.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herr Björnsson mot viss del av utskottets motivering; samt

2) herr Löfvander likaledes mot viss del av utskottets motivering.

Herr Löfvander: Herr talman! När automobilbeskattningen i vårt land

infördes år 1922, skedde detta under hänvisning till de merkostnader, som
bruket av det nya trafikmedlet förorsakade vägväsendet. Den grundläggande
principen för beräkningen av automobilskatten har alltsedan dess också varit,
att denna skall utmätas med hänsyn till de ökade krav på vägväsendets underhåll
och förbättring, som betingas av motortrafiken.

Denna princip finner jag vara riktig. Men den raskt och i viss mån oväntat
stigande tillgången av bilskattemedel har under de senare åren skapat en
tydlig benägenhet hos statsmakterna att delvis disponera dessa medel för ändamål,
vilka få anses främmande för denna beskattnings ursprungliga och

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)
speciella syften. ^ Hur behjärtansvärda dessa ändamål än i vissa fall kunna
vara, torde det få betraktas som oegentligt, att kostnaderna för desamma utan
bärande skäl gäldas av för vissa andra bestämda syften avsedda skatteintäkter
och ej bestridas genom allmän beskattning. Sådana för bilbeskattningens
ändamål främmande utgifter äro bl. a. anslagen till upphandling av gatsten
i syfte att bringa lättnad i arbetslösheten inom stenindustrien, till ökning av
statspolisens personal samt till en snabbare än förut planerad avbetalning av
statsverkets tillfälliga upplåning.

Bevillningsutskottets ärade ordförande yttrade vid behandlingen av denna
fråga i utskottet, att då man skall taga ståndpunkt till automobilskatten har
man att sikta till hur mycket man vill kosta på vägarnas underhåll och förbättring.
Jag ger honom alldeles rätt i denna hans åsikt; vi skola icke eftersätta
kravet på goda vägar i landet. Det är till allmän båtnad. Men det kari
icke undgås att man gör den iakttagelsen, att på ett visst område spåras en
tendens till slöseri med dessa bilskattemedel. Man företar i vägdistrikten ofta
vägrätningar utan att det förefinns något egentligt praktiskt behov av sådana
arbeten. Att man är så generös när det gäller dylika arbeten ute i vägdistrikten
finner jag till stor del lia sin grund däri, att man får så höga bidrag från
staten. Man resonerar som så, att när man får upp till 90 procent i statsbidrag
för ett vägarbete är det inte så noga med sparsamheten, och då ser man
inte så mycket till det verkliga behovet. Det är inte endast vägbyggnaderna
vid sådana vägrätningar, som äro dyrbara, utan det kastas ut mycket pengar
även på jordlösen och dylikt.

^Statsrevisorerna ha också haft sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål,
då de i sina berättelser såväl 1934 som 1935 påpekat den inriktning, som
våra vägingenjörer ute i bygderna lia.

Med hänsyn till vad jag nu framhållit Ilar jag kommit till den uppfattningen,
att bilskatten kan sänkas. Man behöver faktiskt inte taga ut så stora belopp
genom denna skatt, och vägarnas goda skick behöver härigenom ändå icke
äventyras. Jag har tillsammans med två kamrater i denna kammare samt herr
Strindlund jämte flera medmotionärer i andra kammaren väckt en motion, vari
föreslås en^sänkning av gummiringsskatten från 3 kronor 50 öre till 2 kronor
per kilo, såsom det var före denna skatts höjning, samt en sänkning av fordonsskatten
från 14 till 11 kronor per 100 kilo av bilens tjänstevikt, minskad
nied G00 kilo.

Vi lia ansett att en lindring i skatten även bör komma den tyngre trafiken,
d. v. s. lastbilar och omnibusar, till godo, och detta sker i högre grad örn man
sänker även gummiskatten. — Det förelåg ju i utskottet till behandling motioner,
som avsågo endast sänkning av fordonsskatten. Det är ett särskilt intresse
för landsbygden ^att det blir någon lindring för den tyngre trafiken, då man
härigenom kan påräkna någon minskning i varufrakter och resekostnader. Nu
vet jag ju, att det i dessa tider finns en annan meningsriktning, enligt vilken
man ingalunda vill medge någon lindring för dessa företagare utan i stället
vill pålägga dem ytterligare bördor. Men vi komma väl troligen att diskutera
det spörsmålet senare under innevarande års riksdag.

_ Det har nu förelegat en mängd olika förslag rörande detta spörsmål till bevillningsutskottets
behandling och jag har, då jag deltagit i handläggningen
av dessa, funnit att jag icke nu vill yrka bifall till den motion, som jag och
mina medmotionärer väckt. Vi lin. kommit till klarhet örn att en utredning är
nödvändig, och detta är även utskottet enigt om. Men vad jag har att anmärka
mot utskottets motivering ärf att det i sitt betänkande allt för ensidigt trycker
på att den blivande utredningen speciellt skall taga hänsyn till fordonsskatten.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)

Jag är av den uppfattningen, att skall en utredning i denna viktiga fråga göras
skall den vara så allsidig som möjligt.

Herr talman! Jag har nu intet yrkande att framställa. Med detta mitt
inlägg har jag endast velat ha utsagt min mening till protokollet.

Herr Björnsson: Herr talman! Den föregående ärade talaren berörde ett

spörsmål, som knappast hör till det ämne vi i dag ha att behandla, då han
framhöll att bilskatterna tagits till högre än vad som kan anses behövligt.
Det går litet grand in på saker, som falla inom statsutskottets kompetensområde.
Men här i kammaren kan man ju vara något mera djärv än jad man
får lov att vara i ett utskott, och då vill jag begagna tillfället att på det livligaste
instämma med honom, då han utdömer allt onödigt slöseri i vår vägförvaltning.
Sådant förekommer otvivelaktigt.

Däremot kan jag inte dela hans mening att det skulle vara oriktigt att av
bilskattemedel täcka utgifterna för vissa av de ändamål, som nu tillgodoses.
Jag fattar t. ex. arbetslöshetskommissionens arbeten på vägar, som äro för
automobiltrafiken nyttiga eller kanske nödvändiga, helt enkelt som arbeten,
som äro gjorda i förskott. Örn det hade funnits tillräckliga bilskattemedel
tillgängliga hade de sålunda förbrukats i stor utsträckning just på dessa vägar.
Och ela tycker jag inte alls att det är någonting märkvärdigt, att man
nu begagnar automobilskattemedel för att i efterhand betala de utgifter, för
vilka vid tiden för arbetets utförande tillgängliga automobilskattemedel icke
räckt. _ ...

Jag delar för övrigt, herr talman, den siste ärade talarens uppfattning i vad
det gäller utredningens allsidighet. Jag finner att vissa av de direktiv, som
här äro lämnade, äro i någon mån ensidiga. Om man bestämmer sig för en
viss mängd automobilskattemedel, säg etthundra miljoner, är etet klart, att piil
man vill lätta på fordonsskatten måste man öka på en eller båda av de övriga
skatterna och tvärtom. Jag har det intrycket att bevillningsutskottet alltför
mycket skjutit fram fordonsskatten såsom den där först bör komma i fråga
till lindring, och det finns enligt min mening ingalunda tillräckliga skäl att
så här på förhand göra ett dylikt uttalande.

Utskottet säger på sidan 23: »Skatterna å förbrukningsartiklarna överensstämma
sålunda bättre än fordonsskatten med syftet med ifrågavarande beskattning
även örn skatterna å förbrukningsartiklarna stundom hårt kunna
drabba ägare av i yrkesmässig trafik eller eljest i intensiv drift begagnade
motorfordon. I fråga om dylika fordon torde emellertid i regel gälla, att dessa
på grund av körningens stora omfattning i hög grad slita vägarna.» Örn
det skall vara någon mening med att tala örn skattebelastning och vägslitning
får man inte tala om den totala skattebelastningen under ett år
eller den totala vägslitningen under ett år, utan maj måste naturligtvis
resonera örn skattebelastningen per körd mil, alltså prestationsenheten.
Och då kan jag inte förstå att bensinskatten eller gummiringsskatten
i och för sig drabbar en trafikbil, som kör mångå mil örn året.
iner än en privatbil. Den omständigheten att vi a ena sidan ha en chaufför,
som har trafikbilstillstånd, och å andra sidan en privatchaufför, kan icke ändra
någonting i och för sig vare sig i fråga örn skattebelastningen eller i fråga
om vägslitningen. En yrkeschaufför, som har exempelvis en Buick och kail
köra med en förbrukning av en och en halv liter på milen, far betala 15 öre i
bensinskatt per mil, och en privatchaufför, som kör samma sträcka med samma
vagn, får betala lika mycket i skatt och sliter vägarna lika mycket också.
Det påstående, som här göres, är sålunda efter min uppfattning icke riktigt
om man tänker på skattebelastningen per körd mil och vägslitningen per körd

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn ändringar i fråga om automobilbeshattningen. (Forts.)
mil, såframt man nämligen inte vill göra gällande, att våra yrkeschaufförer
tara fram vårdslösare eller snabbare på våra vägar än gentlemannachaufförerna,
och det tror jag nu inte att man kan.

Men det finns ett annat område, där dessa skatter ingalunda äro lika skäliga
som fordonsskatten. Det är örn man fäster avseende vid biltrafiken i våra
städer å ena sidan och biltrafiken på landsbygden å den andra. En Stockholmschaufför,
som kör med samma bil som vi tänkte oss i det föregående fallet,
får troligen använda två liter per mil, där man på landsbygden kan reda
sig med en och en halv, på grund av idelig uppbromsning i trafiken och dylikt.
En Stockholmschaufför får under den förutsättningen betala 20 öre i
skatt per körd mil, där en yrkeschaufför på landsbygden får betala endast 15
öre, och han sliter inte alls, eller i varje fall högst obetydligt, de vägar för
vilka bilskattemedel tagas i anspråk. Våra städer få över huvud taget en
mycket liten andel av bilskattemedlen, och denna andel får ju endast användas
för sådana genomfartsleder, som äro för biltrafiken särskilt viktiga.

Det finns en utredning gjord för några år sedan som visar, att Stockholms
droskchaufförer först och främst genom sina bilskatter få betala lika mycket
som åtgår för att underhålla allt vad gator heter i Stockholm och dessutom
som privatpersoner betala skatt för att underhålla dessa gator.

Vad jag nu sagt om bensinskatten gäller i samma mån om gummiringsskatten.
Och för övrigt tror jag man kan hålla med herr Löfvander örn att gummiringsskatten
nog är svagare i vissa avseenden än bensinskatten.

Jag menar sålunda, att när man ur detta betänkande kan utläsa, såsom jag
ser det, ett förord för att sätta ned fordonsskatten och i samma mån oundvikligen
öka skatterna för förbrukningsartiklarna, så saknar det efter min mening
berättigande. Det är bäst att låta utredningen även på denna punkt röra
sig fullkomligt fritt. Och jag kan ju tillägga, att man faktiskt tidigare
lagt in i vägslitningen något mer än man skulle frestas att tro när man läser
detta utskottsbetänkande. Man har alltid sagt, att man får betala en fordonsskatt
därför att landet håller sig med ett stort vägnät. Det motsvarar,
kunde man ju säga, ungefärligen anslutningskostnaden till ett elektricitetsverk;
man får betala rätt mycket bara för att ha möjligheten att taga ut
ström även örn man i själva verket inte tar ut någonting. Och jag tror det är
ganska väl motiverat att på samma sätt ha en fast anslutningsavgift till vårt
stora och numera också rätt goda vägnät.

Vidare, herr talman, skulle jag nog ha önskat att man i detta sammanhang
hade krävt beaktande av ett par andra spörsmål. A^år bensinskatt är ju så
inrättad, att landets bilägare via de alltjämt privathandlande bensinimportörerna
och bensinförsäljarna få betala ett belopp på mellan två och tre miljoner
för att understödja sulfitspritindustrien. A''Ti ha ännu inte något monopol
på denna gren av affärsverksamheten. Det ha vi däremot på ett annat område,
nämligen då det gäller trafikförsäkringen. A^arje bilägare är lagligen
skyldig att hålla sin bil försäkrad och det finns en kartell av försäkringsbolag,
som därvidlag kan taga ut rätt mycket pengar. Det är en pålaga, som
är ganska närbesläktad med fordonsskatten. Jag skulle tro att man skulle
kunna nå ökad trafiksäkerhet — jag vill åtminstone hålla det för troligt —
men i varje fall en väsentlig kostnadsminskning, örn man gingc in på ett sådant
arrangemang, att staten bara ställde sig som garant i sista hand för billiga,
re, som ställa till skada, eller chaufförer, sorn ställa till skada, såframt
icke vederbörande kunna betala själva. Då skulle en hel massa av de personer,
sorn köra utomordentligt försiktigt — våra jordbrukare t. ex., som bara
köra en och samma vägsträcka, låt mig säga ett par, tre mil, ett par gånger

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)
i veckan för att sköta om sina affärer i närmaste stad eller handelscentrum
— kunna underlåta att taga trafikförsäkring. Det kunde vara skäl i att den
utredning, som här verkställes, kastade ett litet öga på det monopol, som numera
har hand örn trafikförsäkringen. Jag skall tala örn ett litet speciellt
fall för att belysa, vilka taxor man där tillämpar. En person kan få dela
upp trafikförsäkringen på två terminer, vilket ju för mindre bemedlade chaufförer
kan vara av ett visst värde, och för att sålunda bevilja ett halvt års anstånd
med halva försäkringsbeloppet kräver man fem procents ränta på hela
beloppet, d. v. s. en årsränta av tjugu procent på det belopp, på vilket kredit
beviljas. Jag rekommenderar i detta sammanhang till utredningsmännens
uppmärksamhet de förhållanden, som stå i samband med denna sida av verksamheten.

I övrigt, herr talman, kan jag ju inte tänka mig att göra något yrkande örn
ändring i utskottets kompromissvis hopkomna motivering. Det är ett alldeles
för komplicerat spörsmål för att det skall vara rimligt att begära, att kammarens
ledamöter nu genast skola kunna taga saklig ståndpunkt i den ena
eller andra riktningen. Jag har endast till den kraft och verkan det kail
ha velat i anslutning till min reservation ge uttryck åt de synpunkter, som
jag här tillåtit mig framlägga.

Herr Bärg, Anders: Det torde knappast påkallas något inlägg ifrån icke

reservanters sida i denna fråga, då icke något yrkande har gjorts, men jag
ber ändå få säga några få ord.

Jag tyckte mig märka särskilt av herr Björnssons anförande, att han är i
någon mån missnöjd med det sätt, på vilket utskottet här har gjort en antydan
örn vissa moment i det här beskattningsspörsmålet. Jag hade annars
nästan väntat, att man från kammarens sida skulle ha klagat över brist på
direktiv i denna utredning därför att den är så pass intetsägande — höll
jag på att säga — att man kanske kunde haft skäl att förvänta något mera
bestämt uttalande. Vad herr Björnsson tycks fästa sig vid är den reflexion,
som utskottet gör, när det säger, att fordonsskatten inte stämmer i samma
mån överens med bensin- och ringskatten som mätare av vägslitningen. Det
kan ju kanske vara riktigt, att fordonsskatten i och för sig inte är så särskilt
betungande för den, som kör långa vägsträckor, örn man slår ut hela skatten
per körd vägmil, men det ligger ju nära till hands för en icke sakkunnig på
detta område åtminstone att reflektera på det sättet, att en bil, som inte körs
på vägarna något nämnvärt, inte sliter vägarna så mycket, men att fordonsskatten
dock är lika hög för den bilen som för den, som sliter vägarna mycket.
Det är den lilla reflexionen, som utskottet har tillåtit sig göra här — dock
utan att ge några direktiv åt utredningsmännen med hänsyn därtill.

Utskottet talar sedan örn en bättre avvägning av fordonsskatten mellan
tyngre och lättare bilar, men det är en annan sak än fordonsskatten i och för

sig.

Sedan ber jag, herr talman, att få livligt instämma i herr Björnssons anförande
rörande den ojämnhet i fråga om tilldelning av bilskattemedel, som är
rådande mellan stad och land. Det är ju alldeles uppenbart, att de biltrafikanter,
som köra på av städerna själva bekostade gator och kanske mycket
sällan — åtminstone i vissa fall mycket sällan — äro ute och nöta landsvägarna,
äro oskäligt högt beskattade, om man skall lägga vägslitningen som
mått på skatten. Denna skatt är naturligtvis liksom många andra och kanske
i större utsträckning än andra en skatt, som träffar fasligt ojämnt. Jag
har emellertid frågat mig, om det finns någon tänkbar möjlighet att avväga
skattesatserna särskilt vad beträffar bensin- och gummiskatten med hänsyn

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)
till huruvida bilarna köras på städernas gator eller ute på landsvägarna. Den
enda möjlighet att göra någon jämkning i det fallet är ju, att städerna få
större bidrag av bilskattemedlen, men det är en sak, som inte alls avhandlas
i detta sammanhang.

Jag vill också säga, att det inte allenast är i fråga örn städerna och landsbygden,
som den här bensinskatten åtminstone är fasligt ojämn. Jag har
förut i kammaren för åtskilliga år sedan påpekat en ännu större absurditet
än denna, och det är, herr talman, den omständigheten, att den, som i likhet
med mig inte har någon bil utan en liten motorbåt och kör på vattnet i stället
för på landsvägarna och således inte kan slita landsvägarna, också får betala
sin vägskatt i form av bensinskatt. Sådana där ojämnheter får man väl
dock dragas med.

Jag kan inte finna för min del, att det föreliggande betänkandet på något
sätt vare sig lägger hinder i vägen för en allsidig och förutsättningslös utredning
eller gör några påtryckningar i det ena eller andra hänseendet utan att
spörsmålet verkligen må kunna bli föremål för ett fritt och otvunget övervägande
för att komma fram till ett rimligt resultat.

Jag berj herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag skall med anledning
av de uttalanden, som här gjorts av herr Löfvander och herr Björnsson,
tillåta mig att yttra några få ord. Jag tycker, att vissa saker, som de här
yttrat sig örn, inte böra stå alldeles oemotsagda.

Herr Löfvander gjorde sig till tolk för den meningen, att det har varit ett
slöseri, när det gällt vägbyggandet, och att man inte kan komma ifrån, att
det under senare tider har sagts så pass ofta, att det liksom har inpräntats i
den allmänna meningen, att det verkligen skulle föreligga ett visst slöseri på
det här området. Jag tror dock, att det är överdrivet. Det är visserligen
sant, att utvecklingen på vägväsendets område har varit storartad under de
senaste tio åren exempelvis, men jag tror, att det har varit en mycket lycklig
utveckling och den har givetvis också varit nödvändig. Den har ju kommit
på grund av motorfordonens vida utbredning överallt i hela vårt land. Sedan
är det ju en omständighet, som har gjort, att utvecklingen just på vägväsendets
område har skett i ett mycket snabbare tempo än på vissa andra
områden, nämligen den arbetslöshet, som varit rådande. Man har näppeligen
kunnat finna några mera lämpliga arbetsuppgifter än just vägbyggande, när
det har gällt att få fram arbeten, som skapa ett stort antal dagsverken. De
vägrätningar, som ha gjorts och fortfarande pågå i mycket stor utsträckning,
kunna ju visserligen förefalla onödiga, men när det gäller att bestämma, var
nya vägar skola gå fram, och man måste utgå ifrån att man kanske bygger
för århundraden framåt, är det klart, att man får bortse ifrån mindre synpunkter,
som eventuellt skulle vara giltiga, i fall det gällde ett arbete, som
blott vore av betydelse för en kortare tid.

Jag har tidigare haft tillfälle att i denna kammare uttala den meningen,
som jag nu upprepar ännu en gång, att det är till synnerlig stor fördel för
vårt land, att vi inrikta oss på att hålla oss med ett gott vägväsende. Det
är ju nämligen så, att vi fortfarande Ira en kolossal import av bilar, reservdelar,
bensin och gummi m. m., och det är ju klart, att örn vi ha ett väl ordnat
vägväsende och goda vägar, blir det en väldig inbesparing på detta material
i fråga örn slitage och åtgång mot om man har vägarna i dåligt skick.
Det kunna inte minst våra bilister konstatera, och de ha nog också med tacksamhet
sett den utveckling, som förevarit och som vi nog också få anse bär
gått i rätt riktning.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn pension
åt f. fortifikat
{omarbetaförmannen
L. V.

Sundström.

Örn ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)

När man sedan utgående från detta betänkande skall börja denna utredning
och man skall försöka göra en kalkyl över huru mycket pengar, som vi vilja
ha in på detta område för att tillgodose vårt vägväsende för framtiden såväl
vad gäller fortsatt utbyggande som underhåll av vägarna, är det klart, att
där kunna meningarna bli mycket delade. En synpunkt, som vi ha givit ett
litet svagt uttryck åt här i betänkandet och som man givetvis inte kan bortse
ifrån, är frågan, örn den nuvarande vägskatten skall utgå i fortsättningen
och hur den lämpligen skall avvägas. Det betyder ju rätt mycket också, när
man skall bedöma dessa frågor.

Sedan var slutligen herr Björnsson inne på en sak angående försäkringsväsendet.
Jag vet nu inte, örn han kunde ha något skäl för att säga, att det
finns någon slags monopolisering på detta område. Jag har inte hört talas
örn detta, utan jag tror tvärtom, att det är ganska skarp konkurrens, herr
Björnsson. Det skymtade i alla fall fram litet socialiseringsplaner från herr
Björnssons sida, då han här ville locka in utredningen på att staten skulle
ställa sig som försäkringsgarant för hela detta vidlyftiga område. Jag tror,
att man nog får syna den här saken väl i sömmarna, innan man verkligen
ger sig in på någonting sådant. Det blir uppgifter, som kanske bli ganska
betungande för statsverket.

Herr talman! Jag har endast velat göra dessa korta uttalanden och anhåller
att i likhet med herr Bärg få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 233, angående
viss reglering av handeln med färsk torsk.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 345, hade herr Meyerhöffer hemställt,
att riksdagen ville för sin del besluta, att förre fortifikationsarbetaren i
Boden Leo Vilhelm Sundström skulle tillerkännas en årlig pension av kronor
792.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt, att
ifrågavarande motion II: 345 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Lovén, vilken ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 345, måtte medgiva
att förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm Sundström finge från
och med den 1 januari 1936 under sin återstående livstid från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 504 kronor.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn pension åt f. fortifikationsarbetsförmannen L. V. Sundström. (Forts.)

Herr Ström, Torsten: Vid denna punkt är avgiven en reservation av herr

Lovén. Det var vid utskottsbehandlingen av denna punkt mycket delade meningar
och utskottets beslut tillkom på det sättet, att lotten fick avgöra. Det
var åtta röster mot åtta, och det var genom lottdragning, som utskottet kom till
det beslut, som här föreligger.

I fjol förelåg en motion av herr Lövgren i Boden. Det gällde då en pension
åt en f. d. banarbetare i Boden och det fallet kan ungefär likställas med här
föreliggande. Vederbörande tillerkändes då en pension av riksdagen på 504
kronor och jag skall nu här be att få visa, huru lika dessa båda fall äro. Denne
person, Eriksson, som tillerkändes en pension i fjol, är endast fyra dagar äldre
än den det nu gäller, Sundström. Erikssons styrkta tjänstgöring vid statens
järnvägar och vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena i Boden kunde uppskattas
till 18 år, varjämte han under tre år varit stamanställd. Hans sammanlagda
tjänstetid kunde således angivas till 20 år. Sundströms styrkta
anställningstid vid fästning- och kasernbyggnadsarbetena i Boden uppgår till
I9V2 år eller i det närmaste till samina tjänstetid som Erikssons, varjämte är
att marka, att Sundström under 14 år av sagda tid tjänstgjort som förman,
alltså i högre tjänsteställning än Eriksson. Eriksson slutade sin anställning
i statens tjänst år 1922 vid 49 års ålder. Sundström slutade likaledes år
1922 vid 49 års ålder.

Förhållandena äro alltså i stort sett desamma beträffande Eriksson och
Sundström. Att de kommo att behandlas olika av fjolårets bankoutskott och
riksdag torde möjligen hava berott på att Eriksson jämställdes med vissa i
någon mån likartade pensionsfrågor, avseende ban- och järnvägsarbetare, medan
Sundström kom att jämföras med vissa fortifikationsarbetare.

I regel bör man givetvis söka uppehålla den principen att icke medgiva
pension, då vederbörande avgått ur statens tjänst för lång tid sedan och vid
icke normal pensionsålder. I det föreliggande fallet Sundström torde emellertid
ett undantag böra göras från sagda princip, enär förhållandena beträffande
honom äro så uppenbart likartade med dem, som föreligga beträffande
Eriksson, som år 1935 erhöll pension av riksdagen.

Båda dessa personer äro bosatta i Boden. Den, som i fjol fick pension, vände
sig till herr Lövgren i andra kammaren och det gick bra vid det tillfället.
Den man, som det nu är fråga om här, har vänt sig till herr Meyerhöffer. Det
har gått sämre. Nu tycker jag för min del, att riksdagen bör skipa rättvisa i
detta fall och inte se till vem som är motionär, höll jag på att säga, utan bevilja
den lilla pension, som reservanten herr Lovén föreslagit.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till herr Lovéns reservation.

Häri instämde herr Nilsson, Theodor, och herr Bjurström.

Herr Lindley: Visserligen ha vi inom bankoutskottet inte så förskräckligt
niånga principer, som vi oryggligt hålla på, men en av de principer, som vi
hittilldags lia försökt hålla på, är den, att vi lia inte velat bevilja några pensioner
till personer, sorn lämnat statstjänsten, men som tio ä tolv år därefter,
när deras privata tjänst är slut, komma och begära, att staten skall bidraga
till deras försörjning genom att bevilja (lern en pension. En tid hade vi en hel
massa sådana fall. Det var en hel svärm av människor, som lämnade statstjänsten
under krisåren, då det var möjligt att få bättre löneinkomster på annat
håll. En hel mängd lämnade som sagt statstjänsten, men sedermera kom
en del tillbaka och begärde att få pension för den tid, som de varit anställda i
statens tjänst. Vi vägrade samvetsgrant att bevilja någonting sådant. Nu
är det verkligen så, som den siste ärade talaren säde, att riksdagen gav förra

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn pension åt f. fortifikationsarbetsförmannen L. V. Sundström. (Forts.)
året en pension till en herr Eriksson från samma plats, Boden. Även Homerus
kunde slumra till någon gång. Jag har inte någon del i ansvaret för att pensionen
till Eriksson beviljades förra året. Jag anser, att det var oriktigt. Man
begick en dumhet, men för att reparera den dumheten skall man inte begå
en dumhet till. Det enda skälet och samtidigt det mest grundläggande skälet
är ju det, att dessa två personer bo på samma plats, i Boden. Hade det här
varit fråga örn en person, som hade bott i södra Sverige, t. ex. Småland, då
hade säkerligen inte utskottsminoriteten, örn vi så skola kalla den, trots röstsiffrorna
åtta mot åtta, velat gå med på att bevilja här ifrågavarande pension,
men just därför att dessa två personer bo på samma plats har man ju svårt
att förklara, varför den ena har kunnat slinka igenom och få pension och icke
den andra. Avgörande för frågan har inte varit, att det är två olika personer,
som ha motionerat örn pension, utan förhållandet är det, att det har slumpat
sig så, att i det ena fallet har man inte tittat på saken så grundligt, och därför
har den ena slunkit igenom, medan den andra lämnats utanför.

Jag kan ju inte se, att det skall var absolut nödvändigt att reparera en dumhet
med en annan dumhet. Efter att ha begått dumheter två gånger äro vi
fast för framtiden, och då kommer helt säkert hela den svärm av pensionssökande,
som lämnat statstjänsten under krisåren och redan fått sina pensionsansökningar
avslagna, att på nytt lämna in ansökningar och åberopa just detta
fall Sundström, örn nu riksdagen skulle bevilja honom pension. Det är ju
också just riksdagens beslut att bevilja Eriksson pension, som motionären
Meyerhöffer nu åberopar som skäl för att Sundström också skall lia pension.
Vi kunna vara övertygade örn att örn riksdagen nu beviljar Sundström pension,
kommer det att medföra, att det blir åtskilliga framställningar om pension
åt personer, som haft statstjänst, men sedermera övergått till privat tjänst.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Torsten: Ja, herr talman, allt detta som herr Lindley här sagt,
förstår kammaren, men det förstår inte Sundström som går uppe i Boden och
väntar att bli hjälpt. Han har arbetat sida vid sida med den andre mannen,
som i fjol på grund av enskild motion tillerkändes pension. Han har vänt
sig till en annan motionär än denne och det har, som jag tidigare sagt, gått
sämre för honom. Han kommer troligen under sin återstående tid att bo där
uppe i Boden och anser sig illa behandlad av svenska riksdagen, under det
att hans kamrat blivit vänligt behandlad. Den oformlighet, som riksdagen
står i begrepp att begå, örn den skulle bifalla föreliggande motion, är nog
inte så stor, och jag tror heller inte att beslutet skall bli prejudicerande. Jag
vädjar till kammaren att bifalla reservationen, som går ut på ett pensionsbelopp
av 504 kronor örn året.

Herr Lindgren: Herr talman! Fallen Eriksson och Sundström äro icke

absolut lika. Det finns någon skillnad mellan dem, ehuru jag medger, att den
är hårfin.

Jag anser mig emellertid, då jag har ordet, böra upplysa kammaren om att de
ledamöter, som i utskottet röstade för pension åt Sundström, ha samstämmigt
förklarat, att de gjorde en dumhet i fjol, och att örn de inte hade tillstyrkt pensionen
för Eriksson i fjol, skulle de inte ha tillstyrkt åt Sundström i år. Jag
instämmer med herr Lindley däri, att har man begått en dumhet, bör man låta
sig angeläget vara att söka rätta till den, ty örn man går in för denna motion,
kan snart inträffa ett annat fall, som är något så när liknande. Och då har
man svårt att säga nej. De, som lämnade sin statstjänst före fyllda 50 år, då
det under kristiden var lätt att få arbete, dem är det inte så synnerligen nöd -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn pension åt f. fortifikationsarbetsförmannen L. V. Sundström. (Forts.)
vändigt att man pensionerar. Jag tror, att det kan leda till ganska bekymmersamma
konsekvenser. Jag röstade emot pension åt Eriksson i fjol, men
även örn jag hade röstat för pension åt honom då, skulle jag nu ha förklarat,
att eftersom jag kommit till insikt örn att det var oriktigt, så skulle jag i år
rösta emot den här föreslagna pensionen. Men den konsekvensen lia de åsyftade
utskottsledamöterna inte tagit.

Jag har ansett mig böra upplysa örn detta och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Jag vet inte i vad mån herr Lindgren
fått fullmakt av nämnda utskottsledamöter att omtala deras bondånger. Jag
hör i alla fall inte till dem, som utfärdat denna fullmakt. Vi voro flera utskottsledamöter,
däribland herr Nilsson i Mölndal, som deltogo i den preliminära
behandlingen av detta ärende, men vid slutbehandlingen voro vi inte
närvarande i utskottet och blevo följaktligen inte antecknade i betänkandet.
Hade vi varit närvarande vid slutbehandlingen, så hade herr Lovén inte stått
som ensam reservant, utan säkerligen hade det varit ytterligare tre eller fyra
personer, som stått som reservanter för den här motionen.

Herr Ehrnberg: Jag skall be att få ansluta mig till den mening, som uttalats
av herrar Lindley och Lindgren. Förhållandet är, att då frågan örn pension åt
Eriksson i fjol var före, hörde jag till deni, som tillstyrkte pension åt honom.
Då nu förevarande pensionsfråga kom upp i utskottet och man åberopade beslutet
i fjol örn pension åt Eriksson, var det ingen i utskottet, som kunde förstå,
att det varit möjligt att vi kunnat tillstyrka pension beträffande denne.
Man kunde inte erinra sig, hur det gått till, och man utgick ifrån, att Eriksson
i fjol haft en sådan inflytelserik och kraftig förespråkare inom utskottet, att
utskottet av det skälet frångått den praxis, som i tidigare fall alltid följts inom
utskottet och enligt vilken praxis pension åt Eriksson i fjol borde ha blivit avstyrkt.
Vad Sundström beträffar, fann jag mig på grund av de upplysningar,
som lämnades i utskottet, föranlåten att ansluta mig till den mening som blev
majoritetens, och i likhet med herr Lindley ansåg jag, att örn man en gång gått
ifrån en tidigare erkänd god praxis, fanns det ingen anledning att fortsätta
på den vägen, då man blivit upplyst örn att det icke överensstämde med vad
tidigare allmänt ansetts vara riktigt.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bagge: Herr talman! Jag vill bara begagna tillfället att fästa uppmärksamheten
på detta utmärkta åskådningsexempel på det system, som riksdagens
behandling av pensionsärenden innebär. Jag tror, att det varit ganska
lämpligt, örn riksdagen velat gå med på den motion, som vi från högerhåll
väckte här i början av riksdagen och som gick ut på att avlysa det här systemet.

Herr Källman: Jag kan inte underlåta att framhålla, att när man sitter

här och hör på behandlingen av den föreliggande motionen, fallet Sundström,
kommer man givetvis att tänka på att uppe i Boden finns det två gubbar, som
äro lika förtjänta eller oförtjänta av pension. Emellertid har riksdagen förra
året givit den ene pension, det må nu vara rätt eller orätt, men den andre skall
vägras pension i år. Jag måste säga mig, att för dem där uppe är det obegripligt,
att riksdagen skulle kunna förfara på sådant sätt, och på grund av
dessa förhållanden och med hänsyn till anförda omständigheter, som måste

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn pension åt f. fortifikationsarbetsförmannen L. V. Sundström. (Forts.)
vara av betydelse för dem det gäller, får jag ansluta mig till herr Ströms yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ström, Torsten, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 20 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 45.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 208, hade herr Bäcklund hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att förre skräddaren Albin Landin, Karlsborg,
finge fr. o. m. den 1 januari 1936 från allmänna indragningsstaten åtnjuta
årlig pension av 852 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion I: 208 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Bäcklund: Herr talman! I förevarande utlåtande har utskottet be handlat

åtskilliga framställningar från Kungl. Maj :t men dessutom inte
mindre än 18 motioner under olika punkter avgivna av en mängd motionärer.
Samtliga dessa motioner ha blivit avstyrkta av utskottet.

Herr Lindley talade nyss örn principerna i utskottet och jag kan ju också

Om pension åt
/. skräddaren
A. Landin.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om pension åt f. skräddaren A. Landin. (Forts.)
säga, att jag har någon kännedom om arbetet i detta utskott, alldenstund jag
tidigare tillhört detsamma i ett tjugutal år. Den princip, som utskottet vid
detta tillfälle haft, är att hemställa örn avslag på alla väckta motioner, som
avhandlas i detta utlåtande. Bland dem är det en motion, som jag tillåtit inig
väcka, om pension åt förre skräddaren Albin Landin i Karlsborg. Han har
tjänat staten sammanlagt omkring 29 år, är 64 år gammal samt sjuk och oförmögen
till arbete. Trots dessa förhållanden har jag inte kunnat beveka utskottet
att gå med på motionen. Detta är efter mitt sätt att se saken ganska
egendomligt, ty med en så pass lång tjänstetid och med 64 års ålder vid avgången
brukar ju alltid en befattningshavare tillerkännas åtminstone en mindre
pension. I föregående ärende, där kammaren nyss voterade avslag, var det
ju fråga om en avsevärt kortare anställningstid. Det var också på det sättet,
att vederbörandes anställning inte hade varat hela tiden, till dess pension
skulle inträda. Så är inte fallet här. Riksdagen har för övrigt en gång tidigare
behandlat en annan framställning rörande denne man. Det var nämligen
så, att då volontärskolorna i Karlsborg i samband med 1925 års indragningar
flyttades, blev denne man utan sitt arbete. Han hade för att kunna fullgöra
detta arbete åt kronan måst förskaffa sig en verkstadsbyggnad enligt kontrakt
med kronan, avsedd både för skomakeri och skrädderi. Denna verkstadsbyggnad
blev då i och med att skolan förflyttades från Karlsborg praktiskt taget
värdelös. Landin tillerkändes då av riksdagen på enskild motion, som tillstyrktes
av statsutskottet, ett belopp av 2,000 kronor för att han i någon mån
skulle få gottgörelse för den förlust, han kommit att lida på verkstadsbyggnaden.
Denna var uppförd på kronans mark. Beslutet betyder i alla fall att
riksdagen vid det tillfället velat försöka skapa litet rättvisa. När detta skedde,
var mannen inte i den ålder, att man kunde anse, att han då behövde pensioneras.
Sedan dess har han fått anställning vid ett annat regemente och arbetat
där till 1935. Då var han 64 år gammal och fick upphöra med sitt arbete.
Emellertid vore det enligt mitt sätt att se saken rättvist, om denne man nu tillerkändes
en mindre pension. Till jämförelse skall jag, herr talman, taga ett
annat i detta utlåtande behandlat pensionsärende från Skaraborgs län. Under
punkt 13 har utskottet behandlat en kungl, proposition och tillstyrkt densamma.
Det gäller pension åt extra befattningshavaren hos länsstyrelsen i Skaraborgs
län Carl Axel Andersson. Denne fick anställning vid 50 års ålder och
är nu 65 år. Han har alltså tjänat i 15 år. Han föreslås av Kungl. Maj:t till
en pension av 864 kronor och detta belopp har utskottet gått med på. Det, är
klart, att nian tycker, att det är litet egendomligt, att när en nian efter 15 års
tjänst oell efter att ha börjat tjänstgöra så sent som vid 50 års ålder föreslås
till pension, en person som tjänat staten omkring 29 år och är ungefär lika
gammal som den förre men har börjat sin tjänst i mycket yngre år, inte skulle
vara berättigad till pension.

Jag vet ju mycket val att det inte är lätt att hålla principerna strikta i
bankoutskottet, det har ju visat sig till och med här i dag. Jag vet också, att
det ofta vid plenum i bankoutskottet beror på huru sinnelaget är hos ledamöterna,
om det skall lyckas att få en motion igenom eller icke. Den ena dagen
kan det gå väldigt bra och den andra dagen går det litet sämre. Människorna
äro nu en gång sådana och sådana äro naturligtvis också ledamöterna i bankoutskottet.
De lia sina ljusa stunder och lia också sina mörka, vilket tydligen
inverkat i de bär kvistiga frågorna, där det är rätt svårt att hålla raka linjer.
Ja, herr Lindley följer .ju i regel en rak linje — han går emot allt småfolks
pensioner. Men jag vädjar till de andra ledamöterna i utskottet, som inte bruka
lia så starka principer som lian, att de skola låta rätten segra i detta fall och
ge den gamle skräddaren en pension, som han är väl värd.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om pension åt f. skräddaren A. Landin. (Forts.)

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig i ärendet
väckta motionen nr 208.

Herr Åkerberg: I varje framställning örn pensioner åt gamla människor

finns det ju en viss grad av berättigande. Helst skulle man vilja bifalla alla
sådana framställningar, men det skulle ju, såsom alla förstå, leda till betänkliga
konsekvenser. Det skulle leda till att vi på det här sättet finge folkpensioneringen
införd, ty alltid finns det möjlighet för nästan varje människa att
åberopa, att lian eller hon haft något med staten att göra. Skall man inte hamna
i sådana konsekvenser, måste man ha några principer. Det är klart, att de
principerna måste bli bristfälliga, när man behandlar ärendena på det sätt,
som här måste ske. Det är, såsom redan här framhållits, så, att stämningarna
i utskottet växla. Ibland finns det en vältalig och energisk förespråkare för
en viss framställning, och då kan man i bankoutskottet genomdriva bifall till
en framställning, trots att det kan åberopas prejudikat från den förgångna
tiden, vilka gå i motsatt riktning. Ofta är det på det sättet, att det
skapas prejudikat genom den gemensamma voteringen, och örn endera
kammaren då är i särskilt glad stämning, kan den ju i vissa ärenden
sätta bankoutskottet för många år framåt i ett tvångsläge. Det är
klart, att det måste bli slitningar i ett sådant system. Jag instämmer med
herr Bagge i hans yttrande, att det vore bra, örn man kunde hitta på något;
annat. Nu har det ju skett en förbättring genom den reglering särskilt av
arbetarpensioneringen, som ägde rum för ett par år sedan. Därigenom komma
en hel del sådana frågor rent automatiskt att behandlas av regeringen, men då
denna förändring skedde hade vi hoppats, att antalet av de här motionerna
skulle nedgå. De förhoppningarna tyckas i alla fall komma att svikas.

Yad nu detta ärende beträffar finnes naturligtvis även i det en viss grad
av berättigande. Det är synd örn mannen. Men örn man vill hålla på några
principer och önskar, att gränsen skall gå någonstans, så finns det nog ingen
möjlighet för riksdagen att bevilja denna framställning. Herr Bäcklund bär
sagt, att mannen varit i statstjänst i 29 år. Det är en sanning nied ganska
betydande modifikation. Jag kan inte räkna mig fram till att han varit i
statstjänst mera än allra högst 8 år. Han var nämligen anställd vid Karlsborg
artillerikår i 4 år, 1890—1894, och sedan var han anställd som skräddare vid
Älvsborgs regementes intendenturverkstäder 1928—1935 med en sammanlagd
effektiv tjänstetid av något över 4 år. Sammanlagda tiden blir alltså något
över 8 år. Under mellanliggande tid var han först anställd på en enskild
skrädderiverkstad, som utförde arbete till infanterivolontärskolorna på Karlsborg,
och sedan drev han själv denna verkstad, men man kan inte säga att
detta är detsamma som att vara statsanställd. Nu är det sant, att denna hans
egna verkstad förlorade sitt värde, då volontärskolorna flyttades från Karlsborg,
men på grund härav erhöll han på sin tid en engångsersättning av 2,000
kronor, som han då förklarade sig nöjd med.

Jag instämmer med herr Bäcklund i att framställningen är behjärtansvärd,
men med hänsyn till de principer, som bankoutskottet ändå försökt att få
fram för att erhålla någon stadga i detta system, måste jag hemställa, att
kammaren måtte bifalla avslagsyrkandet.

Herr Bäcklund: Herr talman! Här har ju varit olika uppfattningar örn

mannens tjänstetid, och det är klart, att jag inte kan direkt påstå, att han
hela tiden varit anställd i statens tjänst, ty i det här fallet har det varit så
som i många andra fall då det gällt hantverkare vid regementena, att de suttit

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om pension åt f. skräddaren A. Landin. (Forts.)
antingen på egen verkstad eller också på regementets och en viss del av arbetet
har kanske till och med utgått på ackord. Men de ha ändå fått pension.
Bankoutskottet har varit med örn att tillstyrka sådana pensioner många
gånger. En gång gällde det en sotare vid statens järnvägar, som haft entreprenadkontrakt
och aldrig såsom denne man arbetat för dagsersättning eller
på styck åt staten. Men han fick pension i alla fall. Jag vet också att postförare,
som haft postkörningen på ackord, som alltså haft en bestämd ersättning
för det arbete, de skulle utföra, och vilket de tagit på entreprenad, men
de ha kunnat få pension av riksdagen. Därför anser jag, att då en man, såsom
fallet är med denne, suttit på en verkstad och till och med haft skyldighet
enligt kontrakt med skolförläggningen att hålla verkstad både för skrädderiet,
som han själv utövade, och för skomakeri, samt dessutom utfört arbete för
dessa skolor och sedermera då de upphörde fått anställning vid Kungl. Älvsborgs
regementes intendenturverkstäder i Borås och arbetat där till början av
år 1935, tala alla skäl för att denne man — som arbetat åt kronan och nu är
fattig och sjuk och 64 år gammal — borde kunna tillmätas en pension. Riksdagen
har i mångå fall på svagare grunder än dem, som kunna åberopas i
det här föreliggande fallet, tillerkänt arbetare och med dem jämställda pension.
Det ar ju inte fråga örn något större belopp. Och här blir det alltid en del
tvistiga förhållanden, även örn herr Bagges förslag om pensionernas behandling
skulle komma att genomföras, så blir det ändå på det sättet, att vi få
räkna med gränsfall och man kommer inte att kunna säga, att en riksdagsman
inte har rätt att motionera örn dem. Då får man i aila fall syssla med dessa.
Så har det gått med änkepensionerna, vilka Kungl. Maj :t numera handlägger.
Bland dessa är det en del gränsfall, där Kungl. Majit inte beviljat pension,
som lika fullt kommit till riksdagen. Den tanken, att riksdagen skulle avhända
sig rätten att bestämma örn pensionerna helt och hållet, går inte att genomföra.

Jag.vädjar i alla händelser till riksdagens första kammare att i detta fall,
då mannen tjänat staten så länge och är i stort behov av en liten pension, att
bifalla motionen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

I en den 14 februari 1936 dagtecknad proposition, nr 92, hade Kungl. Maj :t
under punkten 4 föreslagit riksdagen medgiva, att t. f. landsfogden i Hallands
län Anton Johan Arvid Jacobson finge från och med månaden näst efter den,
varunder han frånträdde förordnandet såsom landsfogde, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 2,700 kronor.

Om pension
åt t. \. landsfogden
A. J.
A. Jacobson.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning icke måtte av riksdagen
bifallas.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn pension åt t. f. landsfogden A. J. A. Jacobson. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Åkerberg, Lindgren,
Ehrnberg, Leffler och Carleson av angivna orsaker inom utskottet yrkat, att
utskottet skulle tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Åkerberg: Herr talman! Detta ärende gäller en framställning från

Kungl. Majit örn sjukpension åt t. f. landsfogden Anton Johan Arvid Jacobson.
Utskottet har avstyrkt framställningen. Proposition av motsvarande innehåll
förelåg även i fjol men blev även då avstyrkt ehuru med den motiveringen,
att den sjukdom, på grund av vilken Jacobson förklarats arbetsoförmögen,
måste anses vara självförvållad. Nu har frågan tagits upp igen av Kungl.
Maj :t efter en undersökning av dessa förhållanden, och det föreligger ett intyg
av professor Sjöbring, varav framgår, att Jacobson lider av en sjukdom,
som på latin heter dementia paralytica. Detta är ju en sjukdom, som enligt
vad professor Sjöbring själv säger, »icke skäligen kan betraktas_ såsom självförvållad
i sådan mening, att den ej skulle medföra rätt till pension». Det är
klart, att en sådan sjukdom liksom kanske de flesta andra sjukdomar är självförvållad,
men detta har förut ändå inte ansetts utgöra hinder för vederbörande
att få pension, när han på grund av sjukdomen är oförmögen att vidare
tjänstgöra.

Jacobson har varit i tjänst 18 år 8 månader och med hänsyn till den långa
tjänstetiden ha jag och flera andra reservanter med mig i utskottet ansett,
att det inte finns skäl att vägra honom någon pension, men vi anse också, att
man vid utmätandet av den pensionen kan taga hänsyn till att sjukdomen i
viss mån kan sägas vara självförvållad. Det är ju så med denne person, att
hans vandel, som det heter i propositionen, inte kan sägas ha varit alldeles
fläckfri. Han har på grund av sitt uppträdande utom tjänsten uppkallat
stämningen i den halländska bygden emot sig. Han har blivit vad man kallar
en mycket impopulär person. Det är klart att sådant kan spela in, när det
gäller att mobilisera en opinion för eller emot en person, men ett utskott sorn
bankoutskottet och en församling som riksdagen böra ju försöka frigöra sig
från intrycket av sådana opinioner, som kunna ha kommit på fel spår.

Jag vill, herr talman, med denna motivering hemställa örn bifall till reservationen.

Herr Lindley: Herr talman! Det är ledsamt att behöva uppträda i en

fråga som denna, där man måste ge sig in på personligheter och personliga
synder. I detta fall är nog inte huvudsaken, örn sjukdomen är självförvållad
— det kan man ju säga att den till en viss del är — utan att personen i fråga,
som innehar en statstjänst, har skött sig på sådant sätt att han skandaliserat
hela orten. Folk kan knappast förstå hur en statstjänsteman med sådant uppdrag
som denne person kan få vara kvar i statstjänst. Han har gång på gång
uppträtt berusad, t. o. m. inför rätten, och han har ramlat ihop som en hösäck,
då han skulle sköta något mål. Han har visserligen varit suspenderad under
några månaders tid men inte blivit avskedad. Hos en privat arbetsgivare eller
i ett bolag hade karlen blivit ivägkörd omedelbart, örn han hade skött sig på
det sättet. Men nu har man låtit honom vara kvar, och reservanterna i utskottet
framhålla, att hans försyndelser kanske bero på sjukdomen. Ja, det
vet jag inte örn man kan säga. Den sjukdom han skaffat sig, dementia paralytica,
är ju en följdsjukdom av syfilis. Denna har han skaffat sig tidigare,
kanske genom sitt utsvävande liv. Det skulle chockera medborgarna i samhället,
inte bara att mannen fått stanna kvar. då han bort avskedas för många
år sen, utan att han nu till på köpet skulle få en pension som han inte är berättigad
till.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn pension at t. f. landsfogden A. J. A. Jacobson. (Forts.)

Nu tror jag inte han har sa stort behov av denna pension, ty efter vad jag
tror mig veta är han omhändertagen på ett hospital, och den enda nyttan skulle
i sa fall vara att han får bli första klassens hospitalspatient, som kanske är
litet trevligare. Han kan skaffa sig mat från ett hotell och slippa äta hospitalsmaten.
Men det kan ända inte anses ligga någon rättvisa i att pensionera
mannen i fråga.

Jag kan för min del inte annat än yrka bifall till utskottsförslaget. Jag
vill pa samma gång påpeka, att anledningen till att mitt namn inte finns under
betänkandet är att jag var borta på en avtalsförhandling den dag det justerades.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Lindgren: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att

rättspsykiatriska nämnden i medicinalstyrelsen, som väl får anses som den
största auktoritet vi ha på detta område, i sitt utlåtande den 19 september
anfört, att den sjukdom, varav Jacobson lede, enligt gängse medicinsk
åskådning icke kunde anses såsom självförvållad. Det är alltså icke allenast
professor Sjöbring utan även den förnämsta medicinska auktoritet vi ha i detta
land som förklarat att sjukdomen inte skäligen kan anses självförvållad. Jag
tycker allt att det är^bra djärvt att då framföra en motsatt uppfattning.

° även fa påpeka, att ehuru Jacobson icke varit ordinarie har dock

pa hans avlöning avdragits belopp motsvarande pensionsavgift för ordinarie
befattningshavare enligt de handlingar som föreligga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Ehuru jag inte tillhör

bankoutskottet vill jag ändå säga min mening i detta ärende.

Jag ämnar inte på något sätt försvara Jacobsons privata liv och leverne
men vill fästa uppmärksamheten på en annan sida av saken. Som det nu är,
är ha,n ju sjuk och kan inte fullgöra sin tjänst. Han har undan för undan,
tror jag, örn jag ej missförstått uppgifter i tidningar, i sexmånadersperioder
latt tjänstledighet för sjukdom. Jag föreställer mig att det inte blir möjligt
tor staten att utan vidare avskeda honom; han har ju varit i tjänst under aderton
ar Resultatet av ett avslag på Kungl. Maj :ts förslag skulle ju bli att
dessa fortlöpande tjänstledigheter undan för undan förnyades, och denne sjuke
man, som inte kan fullgöra sin tjänst, skulle sitta och uppehålla en befattning
som det vöre önskvärt att så snart som möjligt få stadigvarande besatt med
annan innehavare, staten måste väl även i fortsättningen ge honom någon
försörjning, avskeda honom kan den knappast, med de sjuklighetsintyg som
föreligga och da menar jag att det är en förnuftig och rimlig lösning som
Kungl. Maj :t föreslagit, nämligen att vi ge Jacobson en pension och på det
sattet fa ordnat fragan.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall lill Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag kan inte förhålla mig alldeles stilla

och tyst under denna diskussion. Jag har nämligen under åtskilliga år varit
domare i den trakt, där denne person hade sin verksamhet, och har haft tillfälle
att manga gånger iaktta honom och tyvärr ofta med ledsnad. Det kan
ju vara djärvt ali uttala sig i en rent medicinsk fråga, där det finns så många
larda utlåtanden avgivna, men min bestämda mening örn denne man var att
han lod av en sjukdom, vilken heter något fint på grekiska, som jag inte kommer
ihåg nu, men som pa svenska kort och gott kallas sjukligt spritbegär. Det
var alltså någon medfödd sjuklig drift som tvingade honom till den olyckliga

Förslå hammarens protokoll 1030. Nr 22. o

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om pension åt t. f. landsfogden A. J. A. Jacobson. (Forts.)
vanan att periodvis berusa sig. Min mening är att han inte själv var ansvarig
för sina handlingar, då han kom i det stadiet att han måste ha sprit. Han
kunde gå lugnt och stilla omkring i flera månader och visa^ sig som en snäll
och vänlig och hygglig människa, men så for, örn jag så får säga, spritdjävulen
i honom, och då kunde han inte svara för sig själv. Den sjukdomen mäste
betraktas som en form av vansinne, det är min enkla lekmannauppfattning,
och denne man är ju inte den enda i den vägen som man har sett. Han var, såvitt
jag förstår, i grund och botten en snäll och god människa men djupt olycklig.
Jag kan därför inte ställa mig avvisande till förslaget örn hans pensionering,
fastän jag långt ifrån har några glada minnen av mannen — tvärtom.
Men jag tror att han sedan många år tillbaka inte har varit tillräknelig för
sina handlingar. Han var född med denna olycksaliga benägenhet, och det
kunde han inte rå för. Sedan har han ytterligare ökat sin malör med en annan
fatal sjukdom, som han kanske skaffat sig genom ett sådant slarv som människor
ofta göra sig skyldiga till, då de inte äro fullt nyktra. Örn det kan kallas
att sjukdomen är självförvållad, begriper jag ej. Men hans fyllerisjuka
var, såvitt jag förstår, inte självförvållad, utan han var säkerligen född med
sjukliga anlag.

Jag kommer för min del att stödja den ansökan som gjorts, att han måtte få
någon ekonomisk hjälp.

Herr Åkerberg: Herr Lindleys uppgift att mannen var omhändertagen

— herr Lindley preciserade det till omhändertagen på hospital — är inte alldeles
riktig. Han befinner sig på en anstalt, som väl. närmast får betecknas
som pensionat, men där ligger han naturligtvis inte gratis, och några släktingar
som kunna betala för honom har han inte. Den enkla sanningen är, att örn
pensionen vägras honom, måste fattigvården ta hand om honom. Jag tycker
inte det är staten värdigt, att en tjänsteman som har arbetat åt staten i nära
nitton år skall hänvisas till fattigvården, även örn hans vandel inte har varit
klanderfri.

Herr Johansson, Johan: Jag beklagar att utskottets majoritet har nödgats
gå emot en pension i detta fall, men i utskottet har från trovärdigt håll lämnats
upplysningar av sådan beskaffenhet örn denne t. f. landsfogdes sätt att sköta
sig såväl i som utom tjänsten, att det ur alla synpunkter skulle vara kränkande
för rättskänslan om han beviljades pension. Jag har endast velat meddela
detta.

Vad sjukdomen beträffar — det är ju mycket tråkigt att behöva gå in på
sådana saker beträffande en person, men Lindgren söker göra gällande att den
är oförvållad — ifrågasättes dock, örn han ådragit sig den i tjänsten. Dylika
påståenden falla helt och hållet till marken. Tror för övrigt någon, att
om en fattig arbetare, som hade skött sig på samma sätt som denne man har
gjort, kom och begärde pension, någon enda röst skulle höjas för att det skulle
ges någon erkänsla? Det är att märka att denne tillförordnade landsfogde inte
är berättigad till pension i någon form. Drar man ut konsekvenserna, skulle
vi inte alls fästa oss vid några vitsord, utan det kunde kvitta hur en person
hade skött sig.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Ehrnberg: Om sjukdomen är självförvållad eller inte, bör enligt

mitt förmenande icke vara av någon avgörande betydelse, utan riksdagen bör
grunda sitt beslut på, huruvida den sjukdom mannen lider av kan anses lia
varit orsaken till det levnadssätt han fört och mot vilket berättigade anmärk -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Orri pension åt t. f. landsfogden A. J. A. Jacobson. (Forts.)
ningar kunnat resas. Enligt mitt förmenande måste man utgå ifrån, att sjukdomen
har varit orsaken till hans leverne, och vid sådant förhållande kan jag
inte finna annat än att det är fullt riktigt som departementschefen säger, att
det vore obilligt, örn denne man, som i alla fall i aderton år har varit i statens
tjänst, skulle lämnas utan någon som helst hjälp i pensionsavseende.

Jag tillåter mig därför att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte tillägga många ord till vad som
har sagts av talesmännen för reservationen. Jag förmodar att kammaren har
fått full klarhet över hur detta ärende ligger till. Det är kanske delvis onödiga
och inte så angenäma upplysningar som ha lämnats här.

Redan förra året lade ju Kungl. Maj :t fram en proposition i denna sak. Den
avslogs, såvitt man kan bedöma, med den uttryckliga motiveringen, att det
inte var visat att den ifrågavarande statstjänstemannens förseelser hängde samman
med sjukdomen. Nu föreligger ett, såvitt man förstår, klart bevisande
läkarintyg att så är fallet, och de skäl som tidigare ha anförts ha därmed faktiskt
slagits undan. Praktiskt taget gäller det, att om denne tjänsteman varit
ordinarie hade det inte varit tal om att han inte fått en pension. Nu finns det
en ganska lång praxis, enligt vilken personer i denna ställning genom riksdagsbeslut
blivit behandlade på samma sätt. Man skulle således nu bryta denna
praxis.

Jag kan mycket väl förstå de känslor som lia tagit sig uttryck, men de skulle
egentligen lia riktat sig emot att denne man under så lång tid har fått vara
kvar i statens tjänst. Nu har han fått vara det, och det gäller i praktiken,
huruvida staten efter aderton år skall känna sig skyldig att försörja honom
eller överlämna honom åt kommunen. Det förefaller mig vara den enda riktiga
och billiga lösningen, att staten tar på sig denna kostnad, och jag hoppas därför
att reservationen vinner kammarens bifall.

Herr Ström, Torsten: Det kan inte hjälpas att man måste göra vissa reflexioner,
då nian sitter i bankoutskottet och behandlar dessa framställningar
örn understöd och pensioner åt alla möjliga och omöjliga personer. Herr Lindley
har framfört ole synpunkter, som kommo till uttryck i bankoutskottet från
vissa ledamöter, och jag skall bara be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på en annan sak. Vi ha en stor grupp människor som lia tjänat Kungl. Maj :t
och kronan, jag tänker på de gamla soldaterna såväl vid marinen som vid armén.
I deras avskedspass Ilar det hitintills hetat, »att de sig redligen och väl
skickat» under sin långa tjänstgöring för att de överhuvud taget skolat komma
i åtnjutande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa. Om dessa
gamla soldater ^under sin tjänstetid begått mindre förseelser och varit i arrest
några dagar, så lia de inte i avskedspasset fått inskrivet, att de sig redligen
och väl skickat, och följaktligen har det varit mycket svårt för dem att få
sitt understöd.

Jag vill bara i detta sammanhang dra upp denna jämförelse och ber i övrigt
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på
bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen,
sedan lian upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Ang. pensionsförhållandena
för
viss personal
vid domänverket.

Om pension åt t. f. landsfogden A. J. A. Jacobson. (Forts.)

Herr Åkerberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 20 punkten
14, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Punkterna 15—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension åt
vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 22, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring m. m.; samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beräkningen i vissa
fall av pension åt lärarinna med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet
å personal, uppförd å indragningsstat för domänverket.

I en till riksdagen avlåten, den 28 februari 1936 dagtecknad proposition, nr
132, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande
departementschefen förordat, utfärda föreskrifter i fråga örn tillämpning
å personal, uppförd å indragningsstat för domänverket, av bestämmelserna
i civila tjänstepensionsreglementet m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag måste yrka avslag på föreliggande
proposition och betänkande.

Vad som här är föreslaget innebär, att personer som redan överförts på indragningsstat
med beaktande av därför föreskrivna villkor nu efteråt skulle
komma att underkastas andra villkor. Så snart ett överförande till indrag -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. pensions förhållandena för viss personal vid domänverket. (Forts.)
ningsstat har skett är det rätteligen ogörligt att ge retroaktiv verkan åt senare
tillkomna regler, som icke ingå i de villkor som uppställdes vid överförandet
till indragningsstaten. I föreliggande fall angav sammansatta banko- och jordbruksutskottet
1933 i sitt utlåtande nr 1 de villkor som skulle gälla för dem,
vilka överfördes på indragningsstat, varvid på dem tillämpades det äldre avlöningsreglementet
av 1923 och därtill hörande pensionsreglemente av 1922,
om jag inte misstar mig. I de villkor som därvid uppställdes finns, såvitt jag
kan se, inte något som innebär ett förbehåll för senare ändringar. Det skulle
för övrigt strida mot hela den princip som ligger bakom överförandet till indragningsstat.
Genom överförandet blir förhållandet mellan dem som överföras
och staten definitivt reglerat. Örn jag sedermera ändrar det för att som
här få en tidigare pensionsålder kan ju staten visserligen göra affär på det,
men det är stridande mot enskildas bestämda rätt och anspråk. Hade frågan
kommit upp för låt oss säga tjugu år sen, skulle jag inte tvivlat ett ögonblick
på att vederbörande i^ domstolsväg skulle ha fått rätt. Jag är inte, herr talman,
alldeles säker på att det i närvarande stund skulle gå så, på grund av
den utveckling som har ägt rum. Men för mig står det alldeles klart, att de
som det nu gäller ha rätt att fasthålla en gång givna villkor och jag anser
inte att riksdagen skall bryta den rätt som en gång är given.

Jag får därför yrka avslag pa såväl den kungl, propositionen som utskottets
betänkande.

Herr statsrådet Wigforss: Med anledning av herr Reuterskiölds yttrande
vill jag endast omtala, att de betänkligheter som herr Reuterskiöld här uttalade
var jag inte alldeles främmande för, då ärendet först kom upp till behandling.
Men på grund av statskontorets yttrande och de alldeles bestämda
uttalanden, som kommo fran de mest sakkunniga förvaltningsmässiga och juridiska,
hall, har jag kommit till den uppfattning, som finnes återgiven i propositionen
och som tydligen delas av utskottet. När herr Reuterskiöld säger
att han till och med misstänker, att en svensk domstol inte skulle döma på annat
sätt, förefaller det mig som om kammaren inte skulle behöva lia några betänkligheter
att följa denna väg.

Herr Reuterskiöld: Kammaren torde observera att i statskontorets yttrande,
återgivet på sid. 16, står det, att statskontoret har — med biträdande av
domänstyrelsens ifrågavarande framställning — erinrat örn skyldigheten för
tjänsteman, å vilken 1920 års avlöningsreglemente för domänverket äger tilllämpning,
att underkasta sig ändrade pensionsbestämmelser samt i anslutning
därtill anfört, att någon tvekan icke syntes ämbetsverket råda därom, att jämväl
för befattningshavarna å indragningsstat dylik skyldighet förelåge.

Ja, det är ett mycket »auktoritativt» uttalande, men det är ett auktoritativt
uttalande utan grund. De som äro överförda till indragningsstat karakteriseras
nämligen just av att de icke äro underkastade något sådan, varom här
talas.

När jag sade att jag var övertygad örn att för tjugu år sedan en domstol
skulle bifalla yrkande örn de gamla villkorens fortsatta tillämpning, men inte
är lika övertygad örn det nu, så betyder det att jag visst är övertygad örn att
domstolarna även nu skulle göra det, men jag är inte lika övertygad örn att
högsta domstolen skulle göra det.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet endast yrkats att vad utskottet hemställt skulle
avslås.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensionsförhållandena för viss personal vid domänverket. (Forts.)
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag därå; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av hankoutskottets utlåtande nr 25, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av
§§ 2, 3 och 9 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn vetenskaplig utredning rörande
smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten för
såväl döpta som odöpta att till förutvarande förnamn tillägga nya sådana, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för
Konungen att i vissa fall förordna örn kreditspärr, dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och bordlädes på begäran Kungl. Majlis denna dag avlämnade
proposition nr 233.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.55 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361806