1936. Första kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1936:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med . stöd av bifogade läkareintyg anhaller undertecknad härmed vördsamt
örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden 31 mars—15 maj.

Högaktningsfullt
P. Granath.

Härmed intygas, att riksdagsman Per Granath på grund av nervsjukdom är
till allt arbete oförmögen under tiden 31 mars—15 maj 1936.

Den 31 mars 1936.

Nils Antoni.

Den begärda ledigheten beviljades.

_ Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 351, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut örn
tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Mai :ts propositioner
nr 225—229 m. m.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
113 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Åkerberg,

» Bagge,

» Nilsson, Johan, i Malmö,

» Gustafson, Fritiof,

» Westman,

» Hamrin,

» Björnsson,

» Borell,

» Lindström,

» Johansson, Johan Bernhard,

» Branting,

» Gustafsson, Per.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av sexton suppleanter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
82 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

Första hammarens protokoll 1986. Nr SI.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m

herr Pauli,

» Öhman,

» Wahlmark,

» Nylander,

» Tjällgren,

» Carlsson, Carl,

» Larsson, Sven,

» Nordborg,

» Andersson, Alfred,

» Carlström,

» Wangson, Otto,

» Pettersson, Anton,

» Bäckström,

» Mannerskantz,

» Englund,

» Lindbärg.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Kungl. Eöredrogos i ett sammanhang Kungl. Maj :ts propositioner nr 225, angående
propositioner försvarsväsendets ordnande, nr 226, med förslag till värnpliktslag, nr 227, med
äng. försvars- försiag. till lag 0m tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anIZZnZ
skaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagnmgsm.
m. lagen), nr 228, angående vissa anslag under fjärde huvudtiteln m. m. och nr
229, angående vissa engångskostnader för flygvapnets byggnader och flygfält.

Herr Bagge: Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition nr 255 och åtföljande
propositioner beröra ett ämne av sådan vikt — i själva verket är det ju utan
jämförelse det viktigaste ämnet av alla; det gäller vårt lands livsfråga —
att det är tillbörligt att beledsaga dem med några ord på deras väg till utskottsbehandlingens
ovissa öden.

Denna proposition bildar, får man hoppas, avslutningen på en epok i vart
försvarsväsens historia, som har varit föga ärofull och som har varit full av
bekymmer för alla dem, som ha haft omsorg för vårt lands försvar. Den hade
också kunnat bli inledningen till en ny epok i det svenska försvarets historia,
en epok av det svenska folkets samling kring uppgiften att ge land och folk
det värn, vars nödvändighet tiden har lärt oss med en åskådlighet som aldrig
förr. Men därtill räckte icke kraften hos regeringens ledande män; viljan
ha vi ingen anledning att betvivla. Bakom försvarskommissionens förslag låg
som bekant ett femårigt arbete med biträde av framstående militär sakkunskap
från olika håll. Både majoritetens och de olika reservanternas förslag
ha utförligt motiverats med hänsyn också till behovet av olika slags stridskrafter
och på grundval av de undersökningar och de utredningar, som sålunda
framkommit. ....

Propositionen följer nu intet av dessa förslag,, varken majoritetens eller
något av reservanternas. Men den sakliga motiveringen för det resultat, landets
regering har kommit till, lyser med sin frånvaro. Försvarsministern
herr Vennerström anser sig bara behöva upplysa det svenska folket om att
»jag, statsrådet Vennerström, anser så och så, i det ena eller andra avseendet»,
och därmed är saken klar! Anledningarna till hans ståndpunkt får man
inte veta. En dylik magistral inställning kan man möjligen tilllåta sig, örn
man har en auktoritet på sitt område, som är obestridd och ställd utom allt
tvivel. Jag har frågat mig själv, örn herr Vennerström kanske tror, att han

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
intar en sådan ställning inför riksdagen och det svenska folket. Man kan ju
aldrig veta!

Herr Vennerström och nied honom den övriga regeringen anse emellertid
nu utan vidare motivering, att arméns krigsstyrka skall begränsas till fyra
fördelningar, tva infanteriregementen och en lätt brigad, och man drar in
fem regementen. Försvarskommissionen har utförligt motiverat, varför den
anser sex krigsfördelningar och den av kommissionen föreslagna kvantitativa
styrkan vara ett minimum, under vilket man inte kan gå utan att riskerna ökas
?a e.^A 0I’im-''St sätt. I själva verket ha ju sedan betänkandet avgivits både
inträffade händelser, ute i världen och avgivna yttranden givit vid handen,
att försvarskommissionen snarare räknat för snävt än tvärtom. En indragning
av. inte mindre än fem infanteriregementen och en artillerikår, vilket
propositionens godkännande skulle medföra, verkar ju i dessa tider närmast
självuppgivelse. Enligt högerns mening böra samtliga nuvarande fredsförbund
bibehållas.

A ad. flottan beträffar, ser jag med tillfredsställelse, att regeringen har
sökt tillrättalägga den av försvarskommissionens majoritet söndertrasade
organisationen. Men vad flottan främst behöver är nya fartyg. Nu föreslår
regeringen, att flottan skall tillföras tva jagare och två u-båtar under de
närmaste fem åren. Jag har ingenting alls att erinra emot de föreslagna fartygen,
som äro lämpliga och nödvändiga i avvaktan på resultatet av den av
regeringen föreslagna utredningen rörande fartygstyperna i vår kustflotta.
Men langsamheten i den föreslagna nyanskaffningen smakar lugn och fridfullhet
i en alldeles otrolig grad. En betydligt raskare takt är nödvändig
inte bara för ersättningsbyggnaden utan också för moderniseringen av de
befintliga pansarskeppen.

När försvarskommissionen ansåg sig kunna stanna vid sex améfördelningar,
sa skedde detta på grund av den föreslagna förstärkningen av flyget.
-Regeringen skär nu ned armén och. stannar vid ett flygvapen, som tili och
med understiger de socialdemokratiska reservanternas förslag, d. v. s. går
långt under vad försvarskommissionens majoritet begärt och ännu mera under
hogerreserva n ter na s förslag. Det förefaller mig inte finnas något sammanhang
i en sadan ståndpunkt.

Luftvärnet var uppenbarligen alltför litet tillgodosett redan i förvarskommissionens
förslag. Det skäres nn ytterligare ned.

Beträffande kustartilleriet har det enstämmiga kravet på kustartilleriförsvar
vid. i arösund åsidosatts i den framlagda propositionen.

Den viktiga frågan örn. försvarets ledning lämnas väsentligen olöst, Skyttelöre!sen
anser man sig inte kunna taga med, och vad slutligen övergångsbestämmelserna
beträffar, så är det gott och väl att en tilläggsproposition kommer,
som upptar en viss materielanskaffning och några organise ti onsförbättringar
tor flyget, men därmed äro vi inte hjälpta i den riskfyllda tiel, som
vi nu genomleva.

Det måste krävas bestämt, att för försvarsväsendet i dess helhet det första
övergångs året fastställes till nästkommande budgetår, 1936/1937, och att såsk
n|ateri0''ans^a^ninKen som organisationens genomförande väsentligen på Jag

skall inte nu gå in på några detaljer i fråga örn den framlagda propositionen.
Det föret aller mig knappast vara lämpligt att göra vid ett till
falle sorn detta. Högern kommer också att framlägga en motion nied mera
ingående kritik och förslag till ändringar i olika avseenden, och till den får
.lag hänvisa. Jag bär bara vehl t peka på några av de viktigaste punkter
som karakterisera innebörden av det förslag, Kungl. Majit här bär lågt fram''

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
för riksdagen. Och det sagda kan väl vara nog för att visa, att den framlagda
propositionen är fullständigt oantaglig ur synpunkten av ett betryggande
försvar.

Statsministern för i sitt yttrande till statsrådsprotokollet ett mycket allmänt
hållet resonemang örn önskvärdheten av samförstånd, örn nödvändigheten
att inte göra för stora utgifter och andra tänkvärda uttalanden, som kunde
gälla ungefär vilket ämne som helst. Men vad regeringen anser om de uppgifter,
som ett svenskt riksförsvar skall fylla, de behov av stridskrafter av
olika slag, som uppkomma därav, och örn de krav, som på dessa grunder måste
ställas på en försvarsordning, därom får man intet veta — om man nu
inte som en dylik motivering för de framlagda förslagen får räkna, att statsministern
emot oron i världen och osäkerhetstillståndet för vårt land ställer,
som han sägar, »de beslutsamma insatser till kollektivt värnande av fred och
rättsordning, vilka utlösts av deras kränkande» och som, också enligt statsministern,
»böra fullt ut tagas med i räkningen vid utformandet av en försvarsordning».

Ja, man må nu lia aldrig så mycken sympati för dessa ansträngningar, men
nog vill det till en stark tro att använda dem som motivering för minskade
krav på landets försvarskrafter, i tider då sanktionerna ha råkat i marvatten,
då Abessinien har lämnats åt sitt öde, då nya allianssystem och traktatsbrott
hota att spränga vad som kan finnas kvar av freds- och rättsgarantier i världen!
Helt nyligen hängde ju Europas fred på några timmars avgörande.
Detta är onekligen en motivering, vars kraft och stj^rka det förefaller mig
fullkomligt omöjligt att förbigå och förbise, men den motiveringen stöder inte
den framlagda propositionen, utan den går emot den.

Bristen på plan och sammanhang i motiveringen ger hela propositionen en
löslig prägel. Denna proposition ställer inga problem, och den söker inte heller
lösa försvarsproblemen på ett sammanhängande sätt. Den förefaller fastmer
att vara utformad efter skäligen godtyckligt valda anslagsbelopp, efter
vilka sedan de olika delarna av organisationen ha fått anpassas så gott som
det nu låter sig göra. På det sättet kan man ju inte komma fram till en rationellt
avvägd organisation och försvarsordning. Det hela gör snarare intryck
av ett led i ett parlamentariskt konststycke, där det gällt att nå ett
åsyftat slutresultat, än en ansvarig regerings strävanden att komma med ett
förslag till lösning av landets livsfråga. Det är ju också möjligt, att man
inte tänker sig annat än att propositionen skall få samma öde som de socialdemokratiska
reservationerna till försvarskommissionens betänkande, som ju
helt och hållet ha fallit under bordet ■— jag vet inte, örn de äro sörjda och
saknade av någon.

Det förefaller också, som örn regeringen på denna grund möjligen inte har
velat lägga ned mera ansträngningar på propositionens utformning. Det kan
ju hända. Men man tycker i alla fall, att det nuvarande läget borde vara för
allvarligt för ett sådant sätt att utöva regeringsfunktionerna. Därmed har
också regeringen förlorat ledningen i försvarsfrågan. Denna ledning går nu
över till det i dag tillsatta försvarsutskottet. Det ansvarsfulla arbete, som
detta utskott kommer att få, kommer att stödjas av den under trycket av de
yttre händelserna inom alla samhällslager alltmer växande försvarsviljan, som
säkerligen inte kommer att finna något tiotal miljoners ökade kostnader vara
ett avgörande hinder, när det gäller att få ett så betryggande försvar som
möjligt. . .

Högern, vilken i detta läge starkt känner sitt ansvar som det parti, vilket
i alla tider främst och ofta ensamt har fått värna örn riksförsvaret, kommer
inom utskottet att härutinnan fullfölja sina traditioner, denna gång •—• hop -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
pas vi ■ • i samarbete med andra partier. I detta syfte kommer högern att i
en motion framlägga ett sammanhängande förslag till ny försvarsordning med
utgångspunkt ifrån försvarskommissionens betänkande och den därtill fogade
högerreservationen men också ytterligare utbyggt med hänsyn till de avgivna
yttrandena och inte minst till de världshändelser, som sedermera inträffat och
som^pa ett sa avgörande sätt ha påverkat vårt lands försvarsproblem.

grundvalen komma vi att göra allt vad på oss ankommer för att
söka skaffa vårt land och vårt folk ett försvar, som i dessa bistra tider kan
bil ett verkligt skydd emot de faror, som hota vår fred och vår frihet.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att ifrågavarande propositioner måtte remitteras
till det särskilda utskottet.

I herr Bagges yttrande instämde herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Gustaf Tamm, Gustaf Adolf Björkman och David Pettersson, friherre
Lagerfelt samt herrar Rydberg, Sederholm, Borell, Forssell, Stendahl,
Martin Svensson, Ekströmer, Mannerskantz, Swartling, Ehrnberg, Öhman, Erik
Anderson, von Geijer, Rahmn, Nordborg, Bengtsson, Nylander, Sanne, Lindgren,
Ernfors, Vollrath Tham, Velander, Frändén, Hagström, Bergqvist, Gabrielsson,
Carlström, Lindmark och Sandström.

Herr Hamrin: Herr talman! Ehuru jag i likhet med den föregående ärade
talaren blir i tillfälle att inom det särskilda utskott, som i dag valts, ingå på
en granskning i detalj av det föreliggande regeringsförslaget, kan jag dock inte
underlåta att begagna detta tillfälle för att nied utgångspunkt ifrån försvarskommissionens
förslag — d. v. s. det förslag, som enat folkpartiets och bondeförbundets
representanter inom kommissionen — belysa det föreliggande regeringsförslaget.

. då till en början med tillfredsställelse konstatera, att statsministern

i sitt uttalande till statsrådsprotokollet principiellt utgår ifrån samma uppfattning
som försvarskommissionen, att läget i världen icke motsvarar det vi
hoppats och det vi väntat. Kommissionen sammanfattade för tre kvarts år
tillbaka sina meningar härom i följande satser:

Nationernas förbund har icke utvecklats i riktning mot universalitet. Nedrustningsarbetet
har hitintills fullständigt misslyckats. De flesta andra länder
lia tvärtom i avsevärd grad stärkt sina rustningar under de sista åren.
Den allmänna oron oell misstron mellan folken lia ökats och medfört skärpta
farhågor för väpnade konflikter. Svårigheterna för vårt land att hålla sig
utanför eventuella konflikter eller bevara handlingsfriheten för den svenska
regeringen vid uppkommande konflikter kunna bliva större än vid tiden före
världskriget.

Det är emot denna bakgrund kommissionsförslaget utarbetats. De yrkanden,
som framställdes av mig och mina meningsfränder inom kommissionen,
vilka pa alla punkter sammanföllo med representanters för bondeförbundet och
sedermera, blevo kommissionens beslut, framburos som känt är innan det utrikespolitiska
läget skärpts på sätt som sedan skett. Vid åsyftad tid -— det
) ar i medm av mars förra året — hade ännu icke den italiensk-abessinska
konflikten utbrutit, och ännu mindre hade. läget i Centraleuropa tillspetsats som
senare skett. Varje tal örn att kommissionen handlat under intrycket av något
slags panikstämning blir meningslöst och är ovedersägligen oriktigt inför detta
enkla, påpekade faktum. Vad som skett under loppet av det sistförflutna året
Ilar helt enkelt icke kunnat inverka pa vart ställningstagande inom kommissionen.
Tyvärr tiar utvecklingen starkt understrukit innebörden av kommissionens
pessimistiska uttalanden.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Huruvida nu denna utveckling påverkat regeringens ställningstagande eller
om underkännandet av de socialdemokratiska ståndpunkterna — som bekant
tre i försvarskommissionen — beror på en beräkning, som lett fram till ett
slags medelproportional, framgår inte av statsministerns uttalande. Det sannolika
torde vara, att statsministern och regeringen med frångående av de
nyssnämnda ståndpunkterna önskat komma närmare en försvarsordning, som
hade utsikt att samla så många som möjligt. Innan jag skall tillåta mig göra
några reflexioner i anledning härav vill jag ett ögonblick ytterligare återgå
till den utrikespolitiska situationen.

För några dagar sedan återgavs ett uttalande av den danske utrikesministern,
som bekant Nordens representant i förbundsrådet. Doktor Munch yttrade:
»Den ömsesidiga misstron är oerhörd. Faran har dämpats för ögonblicket,
men svårigheterna äro ingalunda övervunna.»

Det finnes särskild anledning för oss att erinra oss dessa ord i vårt nuvarande
läge. Liksom jag delar den uppfattningen, att vi inte skola ordna
vårt försvarsväsende i någon panikstämning eller hemfalla åt. överdrivna farhågor
för framtiden — förnuftet skall väl ändå någon gång segra — så, få vi
väl inte heller för några ögonblicks ljusning vänta en snabbt fortskridande
fredsutveckling. Några välgrundade och stora anledningar till en sådan utveckling
givas icke.

Jag skall ingalunda tilltro mig att kunna bedöma läget för närvarande, men
några hållpunkter för ett sådant bedömande kunna vi nu litet var lätt finna.

Jag har redan erinrat örn, att Nationernas förbund icke motsvarat våra
förhoppningar. Folkens självbestämningsrätt, som skulle följas av nedrustning,
frihet och fred genom demokratien, alla »dessa högtflygande förhoppningar»
ha ej infriats — för att tala med de socialdemokratiska reservanterna
i försvarskommissionen. Jag påminner vidare örn att etet var det diktaturstyrda
Italien, som började kriget och förklarades vara angriparen, det var
Tyskland, som ensidigt bröt Locarnoavtalet och mot ingångna förpliktelser
återbesatte Rhenzonen. Det är slutligen sannolikt mer än en gissning, att den
tredje stormakten-diktaturstaten i Europa ingenting hade emot, att det
lett till öppen konflikt.

Jag erinrar vidare — såsom den föregående talaren redan gjort — örn att
allianspolitiken håller på att spänna sitt nät över hela vår världsdel liksom
före kriget, med ökad misstro och avund i sitt följe. Och, vill jag tillägga,
hur kan det tänkas, att vårt södra grannland skall kunna få igenom sina krav
på ökat utrymme för sitt folk utan allvarliga konflikter? Även örn vårt land
inte har något gemensamt med dessa konfliktämnen — ehuru vi ingalunda
äro lika obundna nu som före 1921 — kunna vi aldrig göra oss oberoende av
den ödesdigra utveckling, som jag här berör. Jag kommer därför fram till
den ståndpunkten, att det är endast tack vare Sveriges utomordentligt fördelaktiga
geografiska läge och avsaknaden av några direkta konfliktanledningar
med främmande makter, som förstärkningarna av de svenska försvarsanstalterna
kunnat hållas inom den ganska blygsamma ram, som föreslagits av försvarskommis
sionen.

Men jag återkommer ytterligare ett ögonblick till statsministerns uttalande
i statsrådsprotokollet. Han åberopar försvarskommissionens uppfattning därom,
att en försvarsordning såsom sådan bör omfattas med förtroende från alla
befolkningslager. Men jag nödgas komplettera detta citat av statsministern
genom att anföra detsamma i sin hela ordalydelse. Vårt uttalande i detta
hänseende lyder, att en kompromisslösning måste grundas på sakliga skäl, så
att den kan omfattas med allmänt förtroende och i förtröstansfull uppfattning
angående krigsmaktens möjligheter såsom instrument för landets poli -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
tiska ledning. Förtroendet är »den viktigaste förutsättningen», understryker
statsministern. Inom försvarskommissionen ha vi emellertid i detta uttryck
icke uteslutit hela den militära sakkunskapen. Vi ha tvärtom sökt, så långt
detta varit möjligt, få stöd av densamma. Att detta inte i alla och till och nied
i viktigare punkter inte lyckats, erkänna vi naturligtvis, men jag vågar göra
gällande, att aldrig har i vårt land en försvarsordning blivit utarbetad under
politisk och civil ledning, som tillvunnit sig så stort förtroende som det förslag
försvarskommissionen framlagt. Statsministern räknar emellertid inte
på samma sätt. Även örn orden inte uttalats gör lian gällande, att det parti
regeringen tillhör icke omfattar förslaget med förtroende. Jag förmodar, att
häri ligger, att regeringsförslaget däremot är förtroendeingivande på socialdemokratiskt
håll. Men jag frågar bara: hur skall då regeringen slita tvisten
mellan försvarskommissionens uppfattning örn förtroende och regeringens? Vi
lia självfallet inte räknat med förtroendet som en värdefull tillgång på bara
den ena sidan utan på båda eller örn möjligt alla.

Jag har redan talat örn den inställning, som den militära sakkunskapen intagit,
jag bara tillägger, att det synes sannolikt, att den civila kritiken, som
velat gå längre och vill gå längre än vi i stort sett kunnat gå, skall finna sig
tillfredsställd med en lösning ungefär efter kommissionens linjer.

Vid bedömandet av frågan örn våra försvarsanstalters omfång och organiserandet
av vårt försvar är det självfallet, att vi måste taga hänsyn till våra
ekonomiska resurser. Statsministern sätter denna synpunkt i samband med
vad han ofta kallat »vårt inre försvar». Jag skall inte vare sig kritisera eller
ansluta mig till denna tankegång. I största allmänhet vill jag dock blott uttala
den självklara satsen, att alla värden äro mer eller mindre problematiska,
därest de^icke äro något så när riktigt uppskattade och betryggande förvarade.

Hur vår stadsbudget sväller ut behöver jag väl inte erinra örn. På alla
utgiftsområden, praktiskt taget, har staten ansett sig kunna påtaga sig allt
större bördor. Ingen skall våga påstå, att denna ansvällning varit nödvändig
på alla punkter från folkhushållets synpunkt eller av trängande sociala skäl.
Ånej, alla områden ha fått sin del av utvecklingen och folkets bärkraft och
ökade välstånd. Jag vågar göra gällande, som jag gjort förut offentligt, att
vårt försvarsväsende utgör ett undantag. För dem, som anse, att vi icke lia
anledning eller behov av att uppehålla något försvar, är en sådan tankegång
logisk och konsekvent, men för alla övriga, och dit räknar jag givetvis massan
inom det socialdemokratiska partiet, kan icke blotta påståendet, att summan
av kostnaderna är för hög, vara tillfredsställande svar på frågor och kritik
från annat håll.

Tillåt mig, herr talman, med några siffror från gången tid belysa vad jag
härmed menar. Året före världskriget hade vi en sammanlagd statsutgift,
de s. k. verkliga utgifterna, på 196 miljoner kronor, räntorna på statsskulden
icke medräknade. Därav stodo nära 86 miljoner kronor på försvarets konto.
Det var alltså en väldig utgift för detta ändamål, och beloppet utgjorde 42 %
av samtliga verkliga utgifter. Göra vi nu en jämförelse mellan nämnda utgifter
då och vad försvarskommissionen föreslår, så komma vi till följande
resultat.. För kommande budgetår beräknas de verkliga utgifterna stanna vid
820 miljoner kronor, ränteutgifterna fortfarande oberäknade. Därav skulle
148 miljoner kronor åtgå till försvaret. Summan utgör, som var och en lätt
finnér, mellan 18 och 19 % av utgifterna mot 42 % för 1913. Örn man tar en
annan utgångspunkt för beräkningarna och omräknar beloppet — vilket kanske
är det riktiga — till det myntviirde, som gällde nyssnämnda år, så blir
resultatet ungefär 10 miljoner mera till försvaret nu än då. Jag förmenar, att
denna ökning är betydligt mindre än på snart sagt alla andra områden av

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
statsförvaltningen och av staten helt eller delvis bekostade och understödda inrättningar.
Men härmed avser jag naturligtvis inte att göra gällande, att försvarskostnaderna
böra stiga efter samma regler.

Motsatsen vore naturligtvis en önskvärd utveckling i och för sig.

Det kan också ha sitt intresse att erinra örn hur gångna tiders anhängare
av minsta kostnadsramen beträffande försvaret sett på kostnadsproblemet. I
de staaffska försvarsberedningarna kom man till det resultatet, att sedan beslutade
och väntade utgifter till olika ändamål bestritts, borde man kunna
räkna med 80 ä 90 miljoner kronor till försvaret. Den summan ansågs skälig
och nödvändig. Det fanns egentligen inte mer än en enda reservant mot dessa
beräkningar. Det var ledamoten av den finansiella beredningen, den dåvarande
socialdemokratiske ledaren. Denne förordade ett belopp av cirka 70 miljoner
kronor till försvarsändamål, vilket utgjorde 28 % av utgifterna. När vi nu ifrågasätta
försvarsutgifter, som procentuellt äro 10 % lägre, gör man gällande,
att vi äro »upprustare» och handla i panikens tecken!

Göra vi slutligen en jämförelse med de beräknade kostnaderna för 1925 års
försvarsorganisation, till vars genomförande inte minst den nuvarande statsministern
bidrog i sin egenskap av försvarsminister, så finna vi, att den av
mellanpartierna i år förordade kostnadssumman är lägre i förhållande till de
sammanlagda statsutgifterna än då.

Dessa påpekanden innebära ingalunda — det vill jag ha sagt — att det inte
kan komma att inträffa, att eljest önskvärda utgifter måste anstå eller något
minskas för att uppehålla nationens skydd utåt. ;Yi måste såväl som andra
folk räkna nu ifrågavarande kostnader som »fasta» och »oundvikliga» i detta
ords verkliga betydelse.

För övrigt bör det tilläggas, att talet örn »eftersättande av sociala och kulturella
uppgifter» kan alltid föras i samband med försvarsutgifter, så länge
man gör gällande, att konkurrensen i statsbudgeten påtagligt gäller det »inre
försvaret» contra det »yttre». Frågeställningen är oriktig, den är ensidig, men
jag skall inte vidare uppehålla mig vid den saken.

Om jag alltså, som jag förut har nämnt, med en viss tillfredsställelse läst
statsministerns bidrag till propositionen, så kan jag med bästa vilja inte säga
detsamma örn försvarsministerns. Redan i första satserna möter man en besynnerlig
formulering. Det heter: »Det förslag till omorganisation, som jag nu
går att framlägga, innebär i förhållande till gällande ordning en viss utbyggnad,
men i förhållande till försvarskommissionens förslag vissa begränsningar.
» Vad försvarsministern bär kallar »vissa begränsningar» innebär, att
en tredjedel av den svenska armén, enligt kommissionens förslag, skulle strykas.
Vad armén beträffar vill jag också, när statsrådet gör jämförelse med nu
gällande ordning, erinra örn, att 1925 års arméorganisation som bekant innehöll
fyra fredsfördelningar och fyra krigsfördelningar, men att, såsom det
anfördes i propositionen nyssnämnda år, »möjlighet fanns för att med anlitande
av äldre årsklasser värnpliktiga och den till övergångsstat överförda personalen
under viss tid framåt organisera ett antal reservtrupper, sammanlagt uppgående
till två reservfördelningar». Naturligtvis bar denna möjlighet alltmera
försvunnit genom den naturliga avgången.

I övrigt nödgas jag generellt påpeka — såsom också herr Bagge har gjort
— att några motiveringar för de beskärningar i försvarskommissionens förslag
som göras — vilket förslag gång på gång åberopas -—• inte alls anförts eller,
där de finnas, äro föga upplysande.

På några få punkter skall jag i allra största korthet påpeka detta och vad
beskärningarna betyda i realiteten. Kommissionen har beräknat ett sammanlagt
materielanskaffningsanslag på 80 miljoner kronor för armén inklusive

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
luftvärnet. Beloppet nedskäres med över en tredjedel. Beskärningen går ut
över luftvärnet och bl. a. ammunition. Man räknar med en mycket kort tid
för industrien att komma i gång med tillverkningen av olika slags förnödenheter.

. Detta, herr talman, framkallar minnet av världskrigets utbrott och de svårigheter,
som särskilt England mötte vid tillgodoseende av behoven för armén.
Den dåvarande ammunitionsministern skriver härom, att bristen på vad som
krävdes i början av kriget medförde att massor av soldater offrades i onödan.
Det visade sig, att krigsindustrien behövde längre tid än man förutsett för
att komma i gång.

Flygvapnet beskäres avsevärt. Det sammanlagda antalet krigsflygplan
uppgår icke ens till vad 1925 års beslut avsåg.

Jämför jag antalet officerare vid armén med försvarskommissionens förslag,
är reduceringen icke mindre än nära 400 officerare. "Vid jämförelse med nuvarande
antal stannar ökningen vid några tiotal. Antalet underofficerare är
reducerat med över 20 %. Reduceringen av fast anställt manskap är likaledes
mycket stor.

Jag förbigår förvaltningsmyndigheternas organisation och uppgifter och påpekar
i förbigående, att Bodens trupper minskas genom artillerikårens indragning
och likaså det utsatta Gotlands försvar får släppa till kustartilleriet vid
Fårösund, vilket förvarskommissionen föreslagit upprättat. En sakligt sett
förmodligen, antagbar ändring i kommissionsförslaget är att införliva det rörliga
kustartilleriförbandet och luftvärnsartilleriet med Gotlands artillerikår.

Inför dessa betydande andringar och indragningar förefaller det något egendomligt,
att försvarsministern gång på gång åberopar dels försvarskommissionens
förslag med gillande och dels framhåller, vilka betydande förstärkningar,
som tillföras armén.

Beklagligt nog har även denna, gång en strid uppstått kring flottans uppgifter,
organisation, sammansättning och storlek. Utan att ingå på detta synnerligen
vidlyftiga och — jag medger det gärna — synnerligen svårlösta problem
vill jag bär endast uttala, att försvarsministern helt undviker att angiva
någon mening i vare sig det ena eller andra hänseendet. Någon som helst vägledning
gives icke. En ny^utredning förordas omedelbart. Det är alltsammans.
Härtill må endast påpekas, att regeringen accepterar försvarskommissionens
förslag om modernisering i viss utsträckning av våra pansarskepp.
Som en följd härav faller det första av dessa först örn tio år eller 1946. Huruvida
en utredning nu kan bidraga till att lösa frågan angående pansarbåtarnas
storlek och lämplighet för ett påbörjande av nybyggnad, vilken ligger så
avsevärt långt fram i tiden eller i varje fall fem, sex år framåt, tillåter jag
mig betvivla. Menar försvarsministern icke, att utredningen jämväl skall avse
pansarbåtsbygge,^ borde detta ha sagts ut. Statsministern förklarar i sin diktamen
till statsrådsprotokollet, att de ständiga utredningarna inom försvarsväsendet
ha varit till förfång för arbetet inom detsamma. Jag tror, att detta
uttalande även kan och bör gälla flottan. Herr Bagge talade örn den enligt
försvarskommissionens förslag söndertrasade flottan, och jag skall med största
fördomsfrihet begagna de tillfällen, som komma att lämnas mig att höra,
hur herr Bagge och hans meningsfränder komma att laga vår svenska flotta.

De ökningar, som förekomma på anslaget till flottan utöver vad kommissionen
föreslagit, tillhöra den grupp av anslag, vilkas sammansättning till
största delen utgör resultatet av överväganden utanför både fartygsbygge och
organisation. Men ett undantag gives. Den större typen jagare skall ersätta
den mindre typ, som kommissionen föreslagit. Jag hoppas för min del uppriktigt
och ärligt, att under utskottsbehandlingen ali den sakkunskap, sorn

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
flottan förfogar över, skall ställas till förfogande för att vägleda utskottet
särskilt i frågan om flottans betydelse och uppgifter i riksförsvaret. Det finnes
säkerligen icke någon i riksdagen, som önskar undertrycka någon mening
eller uppfattning härom, lika litet som något sådant undertryckande skett i
försvarskommissionen. Alla härom spridda rykten äro rena fabler.

Jag skall sluta, herr talman. Försvarskommissionen har som slutomdöme
om vårt lands behov av militära försvarsmedel framhållit, att kommissionen
till fullo insett, att det labila internationella läget snabbt kan förändras på
sådant sätt, att det kan befinnas nödvändigt att söka genomföra den förordade
försvarsordningen på kortare tid än den avsedda. Regeringen går den motsatta
vägen och föreslår ett fördröjande av genomförandet! Och vi tillägga, att
skulle vårt lands militärpolitiska läge försämras och förhållandena ytterligare
förvärras, måste organisationen medgiva, att ofrånkomliga förstärkningar utan
omgång genomföras. Att det parti jag representerar icke nu ämnar föreslå
någon sådan utökning beror på att vi trots allt icke vilja lämna hoppet örn en
avsevärd förbättring i läget. De mörka moln, som nu ligga tunga över världen,
främst över vår världsdel, skola väl någon gång skingras och solen lysa
fram över den sargade mänskligheten.

Häri instämde herrar Elof Andersson, Johan Larsson, von Stockenström,
John Björck, Carl Carlsson, Bergman, Gottfrid Karlsson, Bjurström, Sani Larsson,
Bäckström, Jonsson och Löfgren.

Herr Åkerberg: Herr talman! Överhuvud kan man ju tvivla på värdet av
sådana här remissdebatter. Något sakligt bidrag till frågans belysning ge de
ju i allmänhet icke. Jag konstaterar också, att de föregående talarna inte ha
gjort något försök att komma fram till en sådan belysning. Motivet tyckes ju
främst vara, att partierna skola gräva sig ned i de skyttegravar, vari de sedan
gammalt lia befunnit sig. Det är ju skada, ty åtminstone enligt min mening är
det i dag av större värde att få en bredast möjliga lösning av frågan än att komma
fram till den fiktion, som heter »den enda riktiga lösningen». Någon sådan
riktig lösning finnes inte. Det blir ju en omdömesfråga. Kanoner och arméfördelningar
äro bara en detalj i den försvarsrustning, som en nation behöver,
men av långt större betydelse är, att det finnes en verklig andlig samhörighet,
en samling kring nationens stora värden, som tyvärr — ur alla parters synpunkt
måste man säga tyvärr — i gångna tider i alltför hög grad har ly st med
sin frånvaro.

Regeringens förslag i försvarsfrågan i år utgör, trots vad de båda föregående
talarna sagt, ett anmärkningsvärt bidrag till åstadkommandet av en sådan
samling. Herr Bagge sade, att detta förslag kunde lia bildat epok. Han
menade, att det har det inte gjort. Viljan hade kanske funnits, medgav han,
men förmågan saknades. Jag skulle tro, att förslaget, redan som det befinnes,
utgör en sådan epok. Det utgör en utsträckt hand. Om resultatet inte blir det
som de båda föregående talarna ha räknat med — en verklig förstärkning av
vårt försvarsväsen på alla områden —■ så måste det bero på, att den utsträckta
handen icke fattas. Herr Bagge efterlyser den socialdemokratiska reservationen
i försvarskommissionen. Jag lämnar åsido de förargliga gliringar, som
han kom med. Jag sörjer inte över att regeringen inte Ilar framlagt denna reservation
i elen kungl, propositionen, men örn den inte gjort det, måste det bero
på att regeringen har velat gå till mötes de synpunkter, som både herr Bagge
och herr Hamrin här lia framfört. Det betyder verkligen, att regeringen vill
behålla ledningen i denna fråga och att den hittills Ilar hållit ledningen. Herr
Bagge sade, att nu övergår denna ledning från regeringen till utskottet. Det

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
är sant, att avgörandet val kommer att träffas där. Men om detta betyder, att
det skall bli en lösning mot regeringen, då blir det också en lösning mot det
svenska folket och mot det svenska försvarets verkliga intressen.

Jag vill inte säga, att jag knäfaller för allt i den kungl, propositionen. Den
är mycket skickligt gjord, men det är många detaljer, som jag för min del
skulle vilja se annorlunda. Men jag måste ändå upprepa, att den utgör ett aktningsvärt
försök att ena de olika meningarna, och jag vill också konstatera,
att försvarsministern har kommit fram till en militär styrka, som överraskar
var och en, som har sysslat med dessa frågor. Herr Bagges och herr Hamrins
försök att trycka mindervärdighetens stämpel på förslagen i dessa delar äro
säkerligen dömda att misslyckas. Dessa försök anknyta ju till den rubrikskrämsel,
som har förekommit i tidningarna. Jag trodde ändå inte, att herr
Hamrin skulle lämna en så felaktig uppgift, som han tog direkt från rubrikerna
i den i dessa stycken naturligtvis inte alls upplysta del av Stockholmspressen,
som vill vilseleda opinionen. Han sade, att förslaget innebär, att försvarskommissionens
krigsarmé nedskurits med en tredjedel. Det är icke fallet. Det
är sant, att försvarskommissionen har räknat med sex kngsfördelningar på
tre regementen vardera. Försvarsministern vill ha fyra med tre regementen
vardera. Det ser ut som det skulle innebära nedskärning med en tredjedel, men
det är det inte. Man finner det redan när man räknar antalet regementen. Försvarskommissionen
Ilar 19 infanteriregementen, herr Vennerström har 17. Det
är alitsa en nedskärning nied endast 2 regementen. Det kan inte vara en tredjedel.
Det finnes ju även regementen utanför de där krigsfördelningarna. Och
örn man ser på en avgörande faktor, nämligen antalet värnpliktiga, som tagas
ut i det ena eller andra fallet, vilket ju är avgörande för den blivande krigsarméns
storlek, så finner man, att kommissionen vill ta ut 27,000 och försvarsministern
23,000. Skillnaden utgör ju inte på långa vägar en tredjedel. Herr
Bagge sade. att försvarskommissionen ansåg 6 krigsfördelningar vara ett minimum
för att trygga vår säkerhet. Ja. det är riktigt, men då räknar också försvarskommissionen
med att alla möjliga tänkbara krigsfall skola inträffa på
en gang. Den räknar med ett anfall över norra landgränsen, en översättning
av trupper litet här och där efter kusten. Men dessa fall räkna inte ens våra
militärer med. Alla — åtminstone de militärer, som lia deltagit i den diskussion,
vilken följt efter framläggandet av försvarskommissionens betänkande •—
äro ense därom, att ett isolerat överfall på vårt land från en stormakt är något,
som vi inte behöva räkna med. Vi kunna räkna nied att bil indragna i en konflikt
mellan andra makter, som slåss här i Östersjön, eller att få deltaga i en
aktion, som har anbefallts av Nationernas förbund. Det är väl klart, att för
intetdera av dessa båda fall behöves en krigsarmé med 6 arméfördelningar
som minimum.

Regeringen anklagas för att ha varit kortfattad i sin motivering. I fråga
om tjockleken av den lunta, som har lagts på vårt bord, tycker jag inte man''
behöver framställa några klagomål. Det är sant, att vissa utrikespolitiska exposéer
och strategiska och filosofiska funderingar, som förekomma i kommissionens
lunta och även i reservationerna, icke finnas i propositionen, men man
får inte därav dra den slutsatsen, att regeringens förslag saknar motivering.
Ingen slutsats vore mera oriktig, och jag tycker, att nationen och älven riksdagen
kan vara tacksam mot regeringen för att den inte har staplat nya ord
på de gamla. De nya argumenten kunde inte glimå ha blivit annat än upprepning
av de gamla. Några övertygande eller betvingande argument för vare
sig högerns, mellanpartiernas eller de andra partiernas ståndpunkter stå ju,
vilket var och en, som har läst dessa skrifter, kan konstatera, icke att uppbringa.

Nu frågar nian oss socialdemokrater, örn icke någonting dock har inträffat,

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
som kan motivera en förändrad syn på dessa saker. På det vill jag svara, att
det är ingenting, som väl så starkt har manifesterat detta nya, som har inträffat,
som det socialdemokratiska partiets ställningstagande i försvarsfrågan i
dag. Det är sannerligen ingen uppenbarelse, att herr Bagge här står och pläderar
för en försvarsorganisation på 160 miljoner. Det har man väntat att
han skulle göra. Att det frisinnade partiets talesman med sådan glöd predikar
för sina 150 miljoner är ju litet mera anmärkningsvärt nied hänsyn till vad
man vet örn stämningarna bland de frisinnade valmännen ute i landet. Men det
verkligt sensationella är dock. att en socialdemokratisk regering i dag, elva
år efter 1925, framlägger en försvarsbudget, som icke utgör ett led i den fortgående
avrustning, som världen då drömde örn, utan faktiskt innebär en betydande
upprustning, trots vad herr Bagge här har förkunnat. Det underligaste
av allt är ändå, att dessa nya signaler inte anammas sorn märkliga tidens
tecken utan mötas med så sura miner, som här ha mött dem i dag. Jag läste
en tidning i går, där etet stod en stor rubrik, vari regeringspropositionen betecknades
som »ett ansvarslöst underbud». Allt detta vittnar örn, att det alltjämt
icke bara är sakliga försvarsintressen, som bestämma ståndpunktstagandena
i frågan, utan dunklare och långt mindre upphöjda syften av partipolitisk art.

Det är, som jag sade nyss, synd att sådant skall behöva komma med vid
avgörandet i år. Örn den principiella enighet, som uppnåtts mellan olika partier
rörande försvarsproblemets lösning — om man nu bortser från ett och annat
på den allra yttersta vänsterkanten — icke leder till en enighet i sak och
i detaljerna, så kommer ansvaret för detta inför historien att vila just på denna
partipolitiska inblandning. Försvarets och även nationens intressen komma
säkert även i längden att lida mest på detta.

Alla känna, vad det är för faktorer, som ha bidragit till att skapa detta
nya utgångsläge, som gjort, att den försvarsnihilistiska stämningen och överhuvud
taget den pacifistiska synen på vår försvarsfråga, som verkligen varit
dominerande inom icke bara vårt parti, utan även inom det frisinnade partiet
i gångna tider, icke längre äro aktuella. Det är de stora händelser, som man
talar örn ute i världen. Man tolkar dem olika, men de finnas där i alla fall.
Det är Italiens fredsbrott, det är den tyska upprustningen, det är nedrustningskonferensens
misslyckande och en hel del sådana saker. Men det finnes
också något annat. Jag tror inte, att demokratiens och fredens och frihetens
krafter äro slagna till marken, såsom man tycktes läsa fram mellan raderna
i herr Hamrins koncept. Dessa krafter äro mera livaktiga än någonsin. _ De
äro beredda att värna de värden, som bära upp vår folkfrihet och som ligga
i botten av hela den västerländska kulturen. Örn utgången av den kampen
har jag för min del inte någon tvekan. Att den kollektiva säkerhetens väg
är kungsvägen fram till seger i den striden anser jag också vara säkert, hur
mäktiga än de krafter äro, som i dag söka kompromettera och undergräva
denna säkerhet. Den nya erfarenhet, som gjorts, det är att demokratien inte
kan vinna seger i den striden, örn den gör sig vapenlös. Det fanns förr i
världen verkligen många människor, framför allt i vårt land, som trodde, att
man skulle kunna gå fram på den vägen. Men i dag är det inte många kvar,
som tro att demokratien kari segra, örn den gör sig vapenlös, medan våldets
makter stå rustade till tänderna. Även i kampen örn världens frihet och människornas
frihet tycks det vara så, att kanoner och arméfördelningar spela en
betydande roll. Och eftersom krafterna på ömse.sidor tjockas vara ungefär
jämspelta, förefaller det som örn även en liten bricka i spelet som vårt land
skulle kunna vara av utslagsgivande betydelse. Hela den gamla frågeställningen,
örn vårt land kan försvara sig, örn vi böra hålla en vapenmakt, har på
detta sätt fejats undan. Vårt land är inte längre en isolerad enhet. Det är

Onsdagen den 1 april f. lii.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
en del i ett stort kollektiv, och det är inom detta kollektiv, som det slutliga
avgörandet träffas.

Allt detta har gjort, att vårt lands försvarsfråga har kommit i ett helt annat
läge än förut. Ä andra sidan skulle det vara en ödesdiger felsyn att
föreställa sig, att kanonerna ensamma bestämma avgörandet. I en värld, där
förvildningen breder ut sig som nu i våra dagar, bör ett land som vårt inte
hemfalla till en ytlig och omotiverad optimism, men det får heller inte inbilla
sig, att dess yttre trygghet kan orubbligt förankras i den ena eller andra
försvarsordningen. Herr Bagge och herr Hamrin resonera här som örn full
säkerhet skulle skapas, om försvarsordningen komme att kosta 160 miljoner
i ena. fallet, 150 miljoner i det andra, medan vi skulle kunna anse oss sålda
åt Hitler eller Stalin, örn det prutas ner till 135 miljoner. Det där är naturligtvis
rena vidskepelsen. Örn en försvarsordning på 148 eller 160 miljoner
köpes genom en djupgående söndring av nationen, så blir den en svag grund
att bygga på. Örn däremot en försvarsordning som den av regeringen fram^aJ?da
på 130 eller 135 miljoner, hur man nu räknar, leder till en uppgörelse
på lång tid framåt, en verklig samling kring nationens vitala intressen, så betyder
den ett krafttillskott, som ingen kan övervinna.

De socialdemokratiska reservanterna ha anknutit till sådana betraktelser,
och trots att herr Vennerström har varit kortfattad i sin motivering, måste
man säga, att han också utgår från sådana synpunkter. Majoritetspartierna
i försvarskommissionen, som här i dag gå till anlopp, ha tvärtom stirrat sig
blinda pa vissa bestämda krigsfall, som ha bra litet kontakt med verkligheten,
vilket också lett till, att den av dem föreslagna försvarsorganisationen binder
en omotiverat stor del av landets försvarskraft vid uppgifter, som denna försvarskraft
tydligen aldrig kommer att ställas inför. Herr Hamrin påstod,
att försvarskommissionens majoritets förslag har blivit så populärt i landet.
Jag vet inte, örn sa är förhållandet, men att detta förslag är illa avvägt, torde
ingen behöva tveka örn. Det vore tragiskt, örn en sådan felaktig inriktning
skulle bli ett avgörande hinder för den samling, som i dagens situation skulle
ge oss de största och med hänsyn till framtiden bestående nationella värden. I
det längsta vill jag dock hoppas, att så icke skall bli förhållandet, utan att
det skall bli möjligt, att på grundval av den kungl, propositionen träffa en
uppgörelse, som gör det möjligt att för åtminstone de närmaste årtiondena betrakta
försvarsfrågan som förd utanför skottlinjen.

I den förhoppningen, herr talman, hemställer jag, att propositionen måtte
remitteras.

Herr Westman: Herr talman! Mer än en gång har jag under de senaste
åren i denna kammare uttryckt en oro, som jag och många med mig kände med
anledning av långsamheten i försvarskommissionens arbeten. Världshändelserna
brusade fram med stormvindens hastighet, och ovädren piskade mot rutorna
i studierummet, där försvarskommissionen satt innesluten, medan den studerade
vidare i fem år under djupaste frid. Understundom fick man höra ett lugnande
rykte. Försvarskommissionen arbetade så grundligt, att den skulle komma
till mycket solida och tillförlitliga resultat, och därför skulle man ge den
lugn och ro. så att den kunde fortsätta sitt arbete och nå fram till detta mål.
Man hoppades, att också regeringen skulle finna försvarskommissionens arbetsresultat
tillförlitliga, när den en gång blev färdig. Herr Per Albin Hansson
hade inträtt i försvarskommissionen som dess förste ordförande, och herr Vennerström
var ju också ledamot alltfrån början. Visserligen avsade sig herr
Per Albin Hansson ordförandeskapet efter två år. men han kvarstod som medlem
i fyra år, och när han avgick samtidigt med herr Vennerström, förbehöll

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
han sig — liksom den senare — att fortfarande få deltaga i försvarskommissionens
överläggningar. Två andra socialdemokrater gingo i de båda avgåendes
ställe in i försvarskommissionen, och man trodde givetvis, att de gått in där
icke för att roa sig med att uppgöra personliga försvarspolitiska förslag utan
för att utgöra en förbindelseled med sin regering och med sitt parti. Regeringen
hade alltså tillfälle att inom försvarskommissionen få fram en samförståndslinje.
Särskilt som regeringen under dessa år, som vi alla hört,^ många
gånger i andra frågor framhållit vikten av att få till stånd samförståndslösningar,
skulle man ha väntat, att statsministern begagnat sin skicklighet för
att ernå den politiska framgång, som ett samförståndsförslag, framvuxet under
hans ledning i försvarskommissionen, skulle inneburit. Men därav blev
ingenting. Statsministerns och försvarsministerns fyraåriga medlemskap försvinner
i ett konturlöst töcken. När den föregående talaren påstod, att regeringen
under hela tiden haft försvarsfrågans lösning under sin ledning, så vet
jag icke, örn han avsåg, att vi skulle anse, att detta hans påstående var tilllämpligt
med avseende på det arbete, som utförts av försvarskommissionen.
Icke ens de socialdemokratiska ledamöter, som stodo kvar till slutet och som
avgivit reservationer till försvarskommissionens betänkande, framlade sådana
förslag, att regeringen kunde godkänna dem vare sig såsom samförståndslinjer
eller såsom partilinjer, utan, som vi veta, har regeringen skjutit dem åt sidan
såsom misslyckade.

Man kan, när man ser detta skådespel, utropa örn den svenska staten, att den
förstår att sätta i gång utredningar, men den förstår icke att använda deni.

När nu regeringsförslaget lagts fram inför oss, är det sådant, att vi kunna
betrakta det som ett ur principiell synpunkt nytt förslag. Den strategiska helhetssyn,
som försvarskommissionen mödosamt kämpat sig fram till och lagt
till grund för sitt förslag, är söndertrasad. Den enhetliga strategiska planen för
försvarsordningen är borta. Vi hörde nyss herr Åkerberg uttala sitt livliga
gillande av att den militärstrategiska utredning, som legat bakom försvarskommissionens
förslag, ej hade tillmätts något som helst värde. Den borde
icke heller enligt hans mening tillmätas någon betydelse.

Under sådana förhållanden måste ju arbetet med att söka få till stånd en
samförståndslösning inom kommissionen övertagas av andra händer. Försvarskommissionens
majoritet har också i detta syfte utarbetat ett förslag till härordning,
vilket, som vi veta, vunnit godkännande av sakkunskapen som en försvarsordning,
vilken ger det nödvändiga, örn den också icke ger det önskvärda.
Förslaget har fått det erkännandet från den utslagsgivande militära sakkunskapen,
har fått det från alla håll utom från flottan, det vapen, som på grund av
teknikens framsteg fått flera av sina försvarsuppgifter överflyttade på det nya
framåtgående vapenslaget, flyget.

Örn man häremot ställer regeringsförslaget, vill jag ge herr Åkerberg alldeles
rätt i vad han yttrade, att regeringsförslaget är ett stort steg framåt från
regeringens ursprungliga utgångspunkter. Man kan likväl mot detta förslag
rikta den invändningen, att det ger oss en försvarsordning, som saknar sakkunskapens
garanti för att den skall vara en dugligt konstruerad försvarsmaskin.
Inom ett industriellt företag skulle det icke falla någon lekman in att på egen
hand bygga upp en maskin, som fackkunskapen ogillade. Herr Åkerberg själv
skulle helt säkert icke ge sig till att mot fackkunskapens råd konstruera en
press i förlitande på att den av herr Åkerberg konstruerade pressen skulle vara
i stånd att med osviklig precision förse hans ständigt växande läsekrets med
hans tidningsupplaga. Men när herr Åkerberg talar om försvaret, ställer herr
Åkerberg på oss alla det kravet, att vi skola gå ut från att en utan fackmannagaranti
konstruerad försvarsordning skall vara fullt tillförlitlig.

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

När nu regeringen lagt fram ett förslag, som, jämfört med det sakkunskapen
anser vara godtagbart, företer betydande luckor och brister, är detta så mycket
mer betänkligt, som erfarenheten lärt oss. att det tager lång tid att bota bristerna
i en försvarsordning. Bristerna i 1925 års försvarsordning ha ju behövt
behandlas i fem år av försvarskommissionen, och även örn vi nu vid denna
riksdag, som jag hoppas, fatta beslut örn deras avhjälpande, kommer det att
gå många år, innan de bristernas följder äro övervunna.

Liksom den gjorde år 1925, utlovar regeringen också nu, att dess förslag
innebär en lösning, byggd på folkets förtroende. Men allt förtroende måste
vila på verklighetens grund.

°När nedrustningskonferensen samlades 1932 i Genéve, möttes den med en
våg av förtroende från hela världen. Även det svenska folket hyste, som var
och en kan se, som på nytt läser igenom tidningarna från den tiden, det förtroendet
till denna konferens, att den skulle inleda en ny epok i världens historia,
bana vägen för nedrustningens och fredens tidevarv. Jag fick för ett
par dagar sedan, efter att ej ha hört något av konferensen på länge, ett papper
med dess stämpel på konvolutet. Jag tänkte: »Se där — äntligen ett
livstecken från konferensen.» Men när jag öppnade det, var det liktalen över
konferensens president, och jag kan icke neka till att jag fick det intrycket,
när jag läste dem, att jag också läste griftetalen över konferensen själv. Som
aet framhalles i propositionen, har förtroendet till nedrustningskonferensen
gäckats, och vi stå i stället i en period av upprustning.

Ännu i höstas hyste vårt folk det allra största förtroende till Nationernas
förbund, till dess förmåga att värja medlemmarna mot obefogade angrepp. Nu
har detta förtroende undergrävts. Var och en, som känner stämningen inom
vårt folk, vet att det förtroende, som det hyst, håller på att förvandlas till
sin motsats. Ty sådan är människan, att har hon hyst ett ogrundat förtroende,
slår det ofta, när det gäckas, över till sin motsats, en överdriven eller
ogrundad misstro. Det viktigaste villkoret för förtroende är, att man erbjuder
människorna något, som håller i påfrestningens tid.

Herr Åkerberg yttrade nyss, att örn vi vid denna riksdag antaga ett förslag
i försvarsfrågan, som slutar på 130—135 miljoner kronor, så ha vi fått
ett nationellt krafttillskott, men örn vi däremot utan överenskommelse med
hans parti fatta beslut här i riksdagen örn en försvarsordning, som går på,
låt oss suga 148 miljoner kronor, skulle detta innebära att nationen bleve splittrad,
skulle det betyda, att man hade skapat ett svaghetsmoment inom vårt folk.
Men, herr Åkerberg, förtroendet till försvarsordningen kommer väl ändå att
bero på dess faktiska styrka och praktiska duglighet. Det kan väl icke byggas
på örn förslaget därtill Ilar blivit framlagt från den ena eller andra sidan.

Jag fäste mig för övrigt vid att herr Åkerberg visade en strävare hållning
än den som kommer till synes i regeringspropositionen. Såvitt jag kunnat läsa
statsministerns ord rätt, har han icke sagt, att denna proposition från hans
sida är att betrakta som ett ultimatum. I stället har han antytt, att hans
önskan är, att den skall ligga till grund för förhandlingar, avseende att åstadkomma
en tillfredsställande lösning av försvarsfrågan. Det är i detta sammanhang
av psykologiskt intresse att erinra därom, att när vi diskuterade 1925
års försvarsordning, uttalades från den dåvarande regeringens sida, vars medlemmar
till stor del voro desamma som nu, att man hade fullt klart för sig, när
det gällde att besluta örn den försvarsordningen, att man borde taga hänsyn
till dem, som hyste en livligare oro för rikets säkerhet, än man själv gjorde,
till dem som bedömde det utrikespolitiska läget såsom farligare, än man själv
gjorde, därför att man insåg, att det var önskvärt för arbetets lugna fortgång

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
i vårt land och för vårt folks trevnad, att icke en stor del av vårt lands medborgare
levde under intrycket av att Sveriges säkerhet icke var tryggad.

För min del måste jag, när jag nu går att deltaga i det särskilda utskottets
behandling av försvarsfrågan, säga mig, att den grund, från vilken jag måste
utgå, är försvarskommissionens majoritetsförslag. Det är, som jag förut framhållit,
ett förslag, som är uppgjort av dem, på vilka ödet lade uppgiften att
formulera en samförståndslösning. Det är ett bärigt förslag. Jag är övertygad,
att en god lösning av försvarsfrågan främjas, örn den grundval, som
därmed är lagd, icke uppges utan tages till utgångspunkt vid utskottets arbete.

Herr Åkerberg påstod att denna debatt skulle föranleda oss att gräva ned
oss i våra skyttegravar. Under förra delen av sitt anförande grävde också
herr Åkerberg, som vi hörde, själv på. det mest energiska sätt ned sig i en
skyttegrav. Det var då så mycket mera glädjande, att man i slutet av hans
anförande fick se hans huvud sticka upp över vallgravens kant. Då började
nämligen herr Åkerberg tala örn, att det i alla fall i vårt land icke råder någon
principen skillnad i fråga örn försvaret, att vi alla äro ense örn att vi måste
försvara oss, och att försvarsviljan finnes även inom det parti, herr Akerberg
tillhör. Man måste emellertid, menade han, vara mycket försiktig med
att icke utsätta denna försvarsvilja för något drag. Då kunde den lätt slockna.
Det tror jag nu icke, att den kommer att göra. Jag tror, att inom det parti,
herr Åkerberg tillhör, finns det så mycket fosterländskt kärnvirke, att det
räcker till att hålla försvarsviljans låga brinnande inom det partiet. _

Jag har sagt, att man enligt min tanke bör lägga försvarskommissionens
majoritetsförslag till grund för den lösning, man söker ernå vid denna riksdag.
Det utesluter enligt min tanke ej, att man i utskottet undersöker, huruvida
man icke utan att uppriva förslagets grundlinjer kan vidtaga de jämkningar,
som påkallas av de ändrade förhållandena och av hänsyn till den tragik,_ sop
vilar över vår flotta. Det måste — det kan var och en inse, pörn tänker sig in
i sinnesstämningen hos män, som äro hängivna sin livsuppgift — för flottans
män kännas tragiskt, att när nu försvarsfrågan upptages till lösning, man
på sätt och vis vill göra flottan till ett offer för framstegen. _ Ålla framsteg
kräva sina oundvikliga offer. Det kan möjligen bidraga till att förklara
stämningen hos flottans män, örn man jämför den med stämningen hos de
engelska kavalleriofficerare, vilka nu efter kriget fått se sina gloriösa kavalleriregementen
förvandlas till motorregementen.

Man bör emellertid naturligtvis i utskottet undersöka, om det kan vara möjligt
eller lämpligt att, utan att fördröja utvecklingens oundvikliga framsteg,
likväl något mera tillgodose flottan än vad som skett i försvarskommissionens
förslag. Men, märk väl, mina herrar, enligt min ståndpunkt innebär detta,
att en sådan jämkning kan och får ske endast under förutsättning, att man
därmed icke rubbar grundvalarna i kommissionens förslag.

Jag skulle också önska, att man i utskottet upptager till övervägande, huruvida
man icke skulle kunna gå fram något snabbare med förstärkningen av
försvaret, detta med hänsyn till det rådande utrikespolitiska läget. Vi kunna
gå ut från att dessa ofta omtalade 148 mil joner kronor innebära en ram, som
är avsedd att vara bestående för, låt oss säga tio år framåt — det tyckes ju
vara normallängden för en försvarsordning. I dessa försvarskostnader ingår
en hel del materialanskaffningar. Man skulle kunna tänka sig med anledning
av utrikespolitikens alltjämt oroväckande utveckling att låta materialanskaffningen
gå litet snabbare än man ursprungligen avsett. När vi nu äro
ense örn att det föreligger så stora brister i vårt försvar, ha vi skäl att taga

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
under övervägande någon förskottsmetod för att hastigare komma fram till
tr y g; g ht o, tillstånd utan att åsamka vart folk ökade försvarsbördor.

Mina herrar, man talar om »försvarsbördor» — det ordet halkade nyss över
mina läppar . och man ställer utgifterna för försvaret i en oförsonlig motsats
mot de utgifter, som krävas för den sociala omvårdnaden i vårt land. Vi
hörde nyss, hur herr Åkerberg talade härom. Herr Åkerbergs egen regering
har emellertid icke ställt dessa båda slag av utgifter i en så oförsonlig motsats
mot varandra, som herr Åkerberg gjorde, ty märk väl, herr Åkerberg, att när
den stora arbetslöshetskrisen gick fram så hårt över vårt land, föreslog regeringen,
att man skulle använda åtskilliga miljoner, kanske icke fullt samma
belopp^ som det, som nu skiljer oss — icke fullt 18 miljoner men icke långt
darit rån — till arbeten, som staten verkställde till försvarets upphjälpande
tor att lindra arbetslösheten. Jag har att syssla med den sociala hjälpverkSa‘i!di
1 detta land kanske mer än mången av kammarens andra ledamöter,
och det är givet, att jag är livligt intresserad av att den sociala hjälpverksamhet
staten utövar, icke skall krympa tillsammans, så att allvarliga behov hos
vart folk icke bli tillgodosedda, Jag vågar emellertid säga, att bifall till
- ommissionens, majoritetsförslag ingalunda behöver medföra en sådan verka11.
- f.ÖT övrigt måste man ju ändå tillstå, att det är föga bevänt med att
Si°r^nn^°r Va!r^ i ks välfärd på allehanda sätt, örn man icke upprättar ett
skydd, som hindrar, att allt vårt inre arbete förstöres av yttre våld. Jag har
vant ute i Europa mer än en gång efter världskrigets slut, och det starkaste
intryck jag fatt ur politisk synpunkt är, att man skall mycket noga akta sig
for att bil ett besegrat folk.

Genom tiderna gar alltid fram i ett folks historia en livslinje. Det skulle
vara tragiskt för oss, örn samtiden och eftervärlden skulle finna, att det beslut,
som vi snart ga att fatta, skulle utvisa en vågdal i vårt folks livslinje.
Jag är övertygad örn att det hos vårt folk finnes en stark försvarsvilja, stark
etter svenska förhallanden.. Örn man jämför den med de stålviljor, som folken
ute i världen nu sätta in i kampen för tillvaron, kan man likväl känna sig
tveksam örn icke det svenska folkets vilja måste stärkas för att kunna hålla
vart tolk uppe i den strid mellan nationerna, som nu, alltmera skärpt, försiggår.

I främsta rummet är det för oss här i riksdagen en plikt att uppträda på
®ätt i försvarsfrågan, att vi stärka det svenska folkets vilja att upprätthålla
rikets tillvaro, men det är också varje svensk medborgares skyldighet
att göra sin insats i det nationella försvarsverket. Jag vågar uttala den
örhoppningen, att när vi nu skola behandla denna fråga, skall den av vårt
tolk uppfattas icke som en riksdagsfråga utan som en hela folkets fråga, och
att vart tolk skall inse, att det åligger varje svensk medborgare, som vill, att
vart land skall skyddas, att stödja dem, som i riksdagen arbeta för att få
till stand en sadan lösning, att den verkligen kommer att vara förtjänt av folkets
förtroende.

I detta anförande instämde herrar Oscar Ericson, Holstenson, Per Gustafsson
Anton Pettersson, Heiding, John Gustavson, Sköldén, Ernst Svenson Egnell,
I er Andersson, Tjällgren och Löfvander.

Herr Wohlin: Herr talman! Det är en erinran, som icke bär gjorts under
den föregående debatten men som måhända är på sin plats vid ett tillfälle som
detta. Det gäller att förstå den nu sittande regeringens och det bakom denna
regering stående stora svenska arbetarpartiets inställning till den livsfråga för
svenska nationen, som det nu gäller. Det är också av vikt att kunna — tiven
Första kammarens protokoll 193G. Nr Zl. t.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
om man liksom jag företräder den uppfattningen, att denna proposition är otillfredsställande
— giva sitt erkännande åt samma proposition med utgångspunkt
från de synpunkter oell stämningar, som röra sig inom den svenska arbetarvärlden
alltsedan industrialiseringens stora genombrott i vårt land. Det
är måhända icke olämpligt att erinra örn att i och med denna hastigt och för
våra förhållanden omvälvande industrialisering av det forna bondelandet betydande
massor av den svenska nationen bragtes i ekonomiska och sociala förhållanden,
som voro ett gammalt folk som det svenska ovärdiga, och att arbetarna
hade att under årtionden föra en strid för lojala och berättigade intressen
i syfte att få en större delaktighet av näringslivets produktiva avkastning.
Den försvarsnihilism och den motvilja mot det svenska försvaret, som på den
tiden förhärskade i dessa fattiga och otryggt levande samhällslager, får historiskt
sett sin naturliga förklaring genom de omständigheter, som då rådde. Man
bör även taga i betraktande, att den dåtida svenska bourgeoisien eller den storkapitalistiska
överklassen i vårt land hade föga sinne till övers för dessa folklagers
kamp för bättre levnadsförhållanden. Under hela den långa tidrymd, då
den hundragradiga fyrkskalan gällde i vårt land och då dessa samhällslager
voro uteslutna från medborgerliga rättigheter även på det politiska området,
ägde här en process rum i det fattiga folkets sinnen, som väl kan förstås och
som vid ett tillfälle som detta bör bringas i erinran. Den dåtida svenska konservatismen
har många synder på sitt samvete, och det är dessa synder, som i
icke ringa mån gå igen i den nutida svenska arbetarklassens ännu alltför negativa
inställning till landets största livsfråga.

Detta må vara sagt, men å andra sidan har sedan den tiden en utveckling ägt
rum, som måste ställa även dessa synpunkter i en förändrad dager. Det stora
demokratiska genombrottet har likväl till sist kommit, och det har ägt rum i
former, som måste sägas ha tillgodosett även de längst gående anspråken på en
politisk demokratisering av det svenska samhället. De fordom under tryckta
förhållanden och såsom politiskt omyndiga levande folklagren ha under de
gångna årtiondena steg för steg genom egen kraft och under ledning av skickliga
ledare samt med biträde av andra samhällsgrupper arbetat sig upp till en
ställning, som är fullständigt ojämförlig med den, vilken de förr i tiden intogo.
De äga numera icke endast en politisk makt, som är dem väl unnad och
som de i stora drag väl förvaltat. De besitta dessutom till följd av den storartade
ekonomiska utveckling, som vårt land genomgått under ledning av skickliga
företagare på industriens, handelns och sjöfartens områden och av dugliga
jordbrukare i hundratusental, en vida högre levnadsstandard än under 1800-talets sista decennier. Och de kämpa sig alltjämt fram till nya sociala förmåner
och välfärdsanordningar, som, i den mån landets ekonomiska resurser möjliggöra
dem, av alla äro väl sedda och vid vilka alla fästa den största vikt.

Vid sådant förhållande förefaller det mig personligen vara en ganska egendomlig
situation, att samma folkklassers ansvariga ledning i det nu rådande
världsläget — trots den obestridligt goda vilja, som ligger bakom den framlagda
propositionen, och med behörigt hänsynstagande till de otroliga överdrifter
i en viss kritik, som denna proposition utsatts för under de gångna dagarnas
pressdebatt — likväl icke kunnat sträcka sig längre i fråga örn effektiviteten
av de försvarsanstalter, som mänskligt att döma för årtionden framåt skola
vara vårt värn i en sällsynt orolig och oberäknelig tid.

Det kan dock icke bestridas, att regeringen — ehuru dess förslag på den
punkt, som gäller den enskilde medborgarens offer i mera direkt bemärkelse,
nämligen värnpliktstidens längd, ansluter sig till kommissionens förslag och
där alltså ingen nämnvärd meningsskiljaktighet råder — av statsfinansiella
skäl konstruerar en försvå oordning, som i förhållande till kostnaderna måste

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
betecknas såsom mindre tillfredsställande. Jag kan icke underlåta att i likhet
nied en föregående talare^ herr Hamrin, vända mig emot den för mig mycket
svarbegripliga statsfinansiella uppfattning, som ligger bakom resonemanget i
inledningen till propositionen, angående den s. k. konkurrensen mellan å ena
sidan törsvarsutgifterna och å den andra sidan utgifter för angelägna sociala
och kulturella behov. Budgetförslaget för budgetåret 1936—37 slutar på en totalsumma
av 1,167 miljoner kronor, och den del av samma budgetförslag, som
utgöres av skattebudgeten i egentlig mening, uppgår till 834 miljoner. Lägger
man därtill inkomsterna av statens produktiva fonder på 1.38 miljoner kronor
kommer man ju lipp till en siffra, som närmar sig miljarden. Fjärde huvudtiteln
i samma budgetförslag slutar på en siffra av 126 miljoner kronor, vilken
summa utgör lo procent av den begränsade skattebudgeten och ungefär 10 procent
av riks budgetens totalsumma. Den av kommissionsmajoriteten förordade
lösningen av forsvarsfragan, som kräver omkring 150 miljoner kronor, uppgår
som herr Hamrin riktigt anförde, lill ungefärligen 18 procent av skattebudgetens
totalsumma för nästkommande budgetår. Tager man då i betraktande,
att för budgetaret ;1936—37 utgifterna för sociala ändamål under femte huvudtiteln
uppgå till omkring 218 miljoner kronor och att åttonde huvudtiteln
slutar pa en summa av 159 miljoner kronor oell lägger man härtill en erinran
örn heliden råd av sociala välfärdsåtgärder, som riksdagen under de gångna

ufanfar har1beslu|at 0.ch till vilka stora grupper av riksdagens ledamöter

utanför det socialdemokratiska partiets krets med värme och uppriktighet medverkat,
kan man omöjligen komma till det resultatet, att den strid, som åtminstone
i denna remissdebatt står mellan olika försvarspolitiska linjer kan ha
någon nämnvärd relevans. Det rör sig här örn en differens på enligt uppgift
omkring 18 miljoner kronor. Jag vill ingalunda bestrida, att denna siffra är

tt°Ch t'' i kräTfS allvar!i«ft överväganden, då det gäller att fatta
ett besiut som skulle medföra en dylik merkostnad jämväl under eventuellt
S T1" anträdande depressionsar. Man får icke heller glömma de automatiskt
stegrade anslagsbehov, som icke minst på femte huvudtiteln måste tillgodoses,
samt att ytterligare valfärdsanstalter av skilda slag tränga till sin
lösning. Men det ar för ling ofattbart, jag upprepar det ännu en gång hur
man aven med hänsyn tagen till dessa sistnämnda omständigheter skall kunna
tillmäta denna skillnad pa 18 miljoner kronor en sådan betydelse, att nian för

(liktal1 y,1 nsbera att; såsom herr Åkerberg antydde, ställas inför en konflikt,
dar det galler antingen att vinna en verklig samling av hela nationen
krmg en ^lösning av var försvarsfråga eller att köpa en sådan lösning genom
en djupgående söndring av den svenska nationell med därav uppstående olvckh,
01 framtiden för den försvarsordning, varom det nu är fråga När
de olika förslagen aro lika pa den punkt, sorn gäller den enskildes mera personliga
offer ar det da för arbetarklassen och de fattiga folklagren (iverhuvud
frfnVl],n< någon livsfraga, att budgeten för denna försvarare form höjes
an de 130 eller Ida miljoner — allteftersom man räknar — upp till don siff
ia, som forsvarskommissionens majeri fet har föreslagit? Och jag har ytterliga
1 c anledning att framställa denna fråga, örn jag dessutom påminner därom
att det finns mojligheter att uppbringa de nödiga medlen för att finansiera den
av kommissionsmajoriteten föreslagna dyrare härordningen på vägar som himna
den svenska arbetarklassen och praktiskt taget hela den fattiga delen av
■svenska folket oberorda av denna kostnadsstegring.

Jag kan — och tiden och tillfället medgiva icke afl; man ingår på detalier —
for nini del icke finna annat än att den framlagda kungl, propositionen när
man ser den som en helhet, innefattar ett sådant bud i försvarsfrågan som
visserhgen, såsom jag nyss nämnde, mäste förslås och respekteras ur dems

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
synpunkter, vilka äro upphovsmän till detsamma, men som icke kan godkannas
av dem, som, trots vad som brukar sägas örn den militära sakkunskapen under
gångna årtionden, likväl tillmäta denna sakkunskap en mycket betydande roll
vid sitt ståndpunktstagande till ett förslag som det föreliggande. Aven tor
lekmannen, som saknar djupare militära insikter, framstår propositionen tämligen
naturligt såsom en otillfredsställande lösning av vår försvarsiraga. Aven
örn herr Åkerberg kan ha rätt i sin polemik mot vissa extrema kritici härutinnan,
att det icke är en tredjedel av den svenska armén, som bortskäres enligt
den kungl, propositionen — och jag tror, att han har rätt i denna sin invändning
— och även örn herr Åkerberg kan ha rätt i åtskilliga av sina övriga
erinringar mot samma extrema kritik, som betraktar exempelvis det ^föreliggande
förslaget som ett ansvarslöst underbud och mera i den vägen, sa mäste
väl ändå herr Åkerberg innerst i sitt sinne erkänna, att det nuvarande världspolitiska
läget är det sämsta tänkbara för att skrida till en ytterligare reduktion
av våra gamla svenska regementen i den omfattning, som försvarspropositionen
föreslår, i synnerhet, örn vi ha i minnet den kolossala och enligt min
mening alltjämt ödesdigra reduktion, som företogs för elva år sedan. Icke käft
val herr Åkerberg finna det vara med Sveriges, trygghet i innevarande stund
förenligt att skära ned de av försvarskommissionen och även av herr Akerberg
själv i försvarskommissionen förordade anslagen till det nyaste valpenslaget
det enligt mångas mening så utomordentligt viktiga flygvapnet, på ett
så oerhört starkt sätt, som faktiskt skett i den kungl, propositionen? Det förefaller
mig, att när man har en utrikesledning, som kallblodig! i olika situationer
tillvaratager Sveriges intressen och vilken omfattas av ett förtroende, som
är ganska sällsynt i våra dagars Europa, som bevittnat nedrustningskonferensens
fullständiga misslyckande, som måhända mer än någon annan i detta
land inifrån sett hopplösheten i de försök, som i Genéve gjorts för att förebygga
svåra och hotande konflikter, som intagit en ledande ställning i detta internationella
arbete och som dagligen för sina ögon ser, hur försöken att utbygga
det kollektiva säkerhetssystemet mötas nied allt större svårigheter och hur detta
system i det fall, då det satts i funktion, icke fyllt och fyller sitt ändamål,
det förefaller mig, att den svenska arbetarklassen med en sådan utrikesledning
borde hava kunnat komma till ett annat och bättre resultat, när det gäller den
svenska försvarsfrågan, än det, som bär föreligger kontrasignerat av herr försvarsministern.
. , s, , .... „ ,, .

Jag är övertygad örn riktigheten av herr Åkerbergs allmänna uppiattnmg.
som också avspeglar sig i statsministerns diktamen i propositionen, att det
är av utomordentlig betydelse, att en försvarsordning i vart land omfattas med
möjligast breda förtroende i folkets alla kretsar och icke minst omfattas med
förtroende av de hundratusentals medborgare, som stå bakom den .nuvarande
regeringen och som i lika hög grad som andra medborgare, ifall kriget skulle
komma, måste offra sina liv på slagfältet. Denna synpunkt, att den svenska
försvarsfrågan bör lösas i den nationella samlingens tecken, är sa utomordentligt
viktig och grundläggande, när man ser problemet på längre sikt, att det
nog icke finnes någon, som har det minsta att erinra mot herr Åkerbergs deklaration
på den punkten. Detta må vara sant. Men tror a andra, sidan herr
Åkerberg, att den nationella samlingen i denna fråga är möjlig kring det förslag,
som föreligger i den kungl, propositionen? En nationell samling kring
detta förslag är utesluten. Vad måste man draga för konsekvenser därutav?
Självfallet måste man säga sig, att den. nämnda kungslinjen i svensk försvarspolitik,
och jag vågar säga i svensk politik i allmänhet, borde hava föranlett en
annan omprövning av det föreliggande ärendet fran den sittande regeringens
sida. Man borde hava kunnat vänta sig ett verkligt krafttag från den nuva -

Onsdagen den 1 april f. m.

Xr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
rande statsministern även i denna fråga, och man borde hava kunnat hoppas,
att det belopp, som här skiljer försvarspropositionen ifrån kommissionsmajoritetens
förslag icke för herr finansministern måtte lia framstått såsom ett svalg
så oöverbryggligt, att det måste splittra den svenska nationen i två hälfter
vid försvarsfrågans slutbehandling.

Jag får till sist tillägga, att så som den svenska konservatismen numera är
beskaffad, och så som den svenska borgerligheten överhuvud taget, örn jag får
använda det uttrycket, numera i stort sett är beskaffad — och jag bortser därvid
naturligtvis från företeelser, vilka i vårt liksom i alla andra länder förekomma
men som icke ha någon utslagsgivande betydelse för bedömande av en
nations karaktär -—■ har ett successivt tillmötesgående ägt rum mot arbetarklassens
välbefogade önskemål, och ett fortsatt sådant tillmötesgående kommer
säkerligen att äga rum med avseende å nya befogade önskemål från samma håll.
Men grundförutsättningen för ett dylikt samarbete och för att vi på denna
sidan skola kunna med värme och entusiasm även i fortsättningen ansluta oss
till dessa sociala och kulturella åtgärder är, att vi få en någorlunda stor trygghet
inför oss själva och inför våra barn, att vårt land icke blir så ställt, att
allt vad vi mödosamt bygga upp på de sociala och kulturella områdena, det
som vi steg för steg arbeta för i syfte att göra vårt land till en av världens
främsta kulturstater och ett av dess bäst inrättade samhällen, skall på en vecka
kunna slås sönder av en utifrån kommande angripare, på den grund att vi
icke i en tid som den nu rådande vågade offra ytterligare ett par tiotal miljoner
kronor, som vi ha råd att betala och som utgöra det nödvändiga beloppet för
att försvarsorganisationen skall bliva åtminstone relativt betryggande för oss
och våra efterkommande.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn remiss till utskottet av de föreliggande
propositionerna.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Trygger: Herr talman! Jag skall be att få bifoga några ord till den
remiss, som nu kommer att ske av den kungl, propositionen.

. Bland det myckna värdefulla, som man finner i försvarskommissionens avgivna
betänkande, intager avdelningen II, »Utrikespolitiska synpunkter för
försvarsfrågan» ett framstående rum. Kommissionen sammanfattar sin utredning
i konstaterandet av följande satser: att strävandena att stärka den internationella
rättsordningen hittills icke krönts med framgång; att Nationernas
förbund icke utvecklat sig i riktning mot universalitet; att nedrustningsarbetet
hittills fullständigt misslyckats; att de allra flesta övriga länder i avsevärd
grad under senaste år stärkt sina rustningar och att i vissa avseenden världen
inträtt i en ny kapprustningsperiod; att den allmänna oron och misstron mellan
folken under senaste åren i avsevärd grad ökats, vilket medför skärpta farhågor
för väpnade konflikter; och slutligen att svårigheterna för ett land i
Sveriges läge att hålla sig utanför eventuella konflikter eller att bevara handlingsfriheten
för den svenska regeringen vid uppkommande konflikter kunna
bliva större än vid tiden före världskriget, därest icke Sverige även i militärt
avseende utgör en maktfaktor.

Mot bakgrunden av dessa synpunkter förklarar sig kommissionen hava föreslagit
en omorganisation av vårt försvarsväsende, innebärande i viktiga hänseenden
ett stärkande av försvarskrafterna. Kommissionen tillägger helt naturligt,
att dess förslag måst avpassas med hänsyn till Sveriges ekonomiska
och finansiella bärkraft.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)

I det yttrande, varmed hans excellens herr statsministern inleder den för
riksdagen nu framlagda kungl, propositionen angående försvarsväsendets ordnande,
gör han för sin del en jämförelse mellan det utrikespolitiska läget vid
framläggandet av 1925 års försvarsproposition och för närvarande. Han erkänner
oförbehållsamt, att läget förskjutit sig i en avgjort ogynnsam riktning.
Han betonar, att det i världen rådande osäkerhetstillståndet innesluter möjligheter
för vårt land att bliva indraget i konflikter mellan andra stater. Han
varnar dock för att förbise, att fredsbefrämjande krafter med styrka gjort sig
gällande. De beslutsamma insatser till kollektivt värnande av fred och rättsordning,
vilka utlösts av deras kränkande, utgöra enligt hans mening ett betydelsefullt
inslag i bilden av det internationella läget. Och han tillägger:
»De ansträngningar, som alltjämt göras för att trygga en fredlig ordning, böra
fullt ut tagas med i beräkningen vid utformandet av en försvarsordning, som
avses att gälla icke blott för den allra närmaste framtiden.»

Varför understrykes detta just nu? Jag måste erkänna, att min logik står
undrande och spörjande inför detta påpekande. Detsamma skulle, såvitt jag
förstår, passa för en situation, väsentligen olik den nuvarande. Och för egen
del har jag vid framläggandet av 1924 års försvarsproposition i viss mån betjänat
mig av en dylik argumentation. Det utmärkande för det världspolitiska
läget vid nämnda tillfälle var emellertid företrädesvis den allmänna ovissheten,
elen allmänna osäkerheten, bristen på fasta utgångspunkter för situationens
bedömande, särskilt för dem, som i likhet med mig ansågo Versaillesfreden
innebära ett frö till framtida förvecklingar och det därpå grundade Nationernas
förbund sakna förutsättningar för att i längden behärska inträffande intressekonflikter.
A7id ifrågavarande tillfälle var emellertid allt relativt lugnt,
vilket läge kunde räcka ett årtionde, ty de i världskriget besegrade hade ännu
icke förmått vrida sig ur sina bojor, och kriget uppfattades alltjämt som en
förbannelse såväl av segrare som av besegrade.

Under dessa förhållanden syntes det mig vara berättigat att vid försvarsorganisationen
och de i samband därmed gjorda anslagsyrkandena icke lämna
ur sikte den synpunkten, att ett land med våra vid den tiden begränsade ekonomiska
resurser borde hålla sin försvarsberedskap inom relativt blygsamma
gränser och följaktligen måste jämväl räkna med möjligheten att vid en annalkande
krigsfara i vissa avseenden förbättra densamma. Uppgiften år 1924
var att få fram en försvarsorganisation, som i rent militärt avseende innebure
det mest fullständiga utnyttjande av de för ändamålet till buds stående medlen
och samtidigt gåve landet största möjliga förutsättningar för att i farans stund
utveckla den ökade försvarskraft, som vore erforderlig. Trots de synpunkter,
som således behärskade 1924 års försvarsproposition, beräknades dess genomförande,
med frånseende av dyrtidstillägg, draga en kostnad av 137,922,000
kronor, och detta i guld. Som bekant, återknöts kronan till det gamla guldvärdet
i april 1924.

Det nuvarande världsläget är emellertid ett helt annat än år 1924. Jag Ilar
nyss nämnt försvarskommissionens uppfattning av detsamma. Den ovisshet,
som rådde år 1924, har i väsentliga avseenden förvandlats till en förskräckande
visshet. Europa är uppdelat i krigsbetonade sammanslutningar, något som
erbjuder en alldeles särskild fara för freden, på grund därav att i vissa för
densammas bestånd betydelsefulla frågor olika intressen inom de särskilda
lägren korsa varandra och därigenom kunna ge anledning till de mest oförutsedda
förvecklingar och nya maktgrupperingar.

Såvitt jag kan inse, bör under en kris, sådan som den Europa nu genomlever,
huvudvikten vid försvarsväsendets ordnande läggas på försvarsberedskapens
snabba förbättrande, och tanken riktas mindre på vår förmåga att under en

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
lång period upprätthålla denna försvarsstyrka än på vår plikt att så snart som
möjligt göra oss beredda att tillfredsställa den nuvarande hotfulla situationens
oavvisliga krav. I nuvarande tid av den mest intensiva spänning mellan makterna
och den mest hatfulla stämning mellan folken borde man i olikhet med
statsministern mera ägna sin uppmärksamhet åt dessa krav än dröja vid andra
mindre viktiga behov, som medföra statsutgifter. Även örn, som statsministern
säger, det är av största värde för försvaret, att detsammas vidmakthållande
omfattas av förtroende från alla befolkningslager, samt detta förtroende möjligen
kunde på sina hall svikta, om vissa långt gående sociala och kulturella
uppgifter av hänsyn till försvaret bleve mindre tillgodosedda, så är det dock
för oss en medborgerlig plikt att hellre taga en sådan risk än att äventyra rikets
säkerhet och bestånd. Skulle det öde träffa vårt land, att vår mer än
hundraåriga fred kränktes och kriget stöde vid våra gränser, är jag viss om,
att. folket skulle tacka och lova sin Gud, örn rikets styrelse och folkrepresentation
varit besjälade mera av en orubblig vilja att skydda vårt land med allt
vad det innesluter av andlig och materiell kultur än av ett visserligen i sig
värdefullt intresse för kulturella syften av olika slag. Den penning, som riket
för sin säkerhet, ja, för sitt bestånd har anspråk på, måste ofördröjligen ställas
till dess förfogande under en utrikespolitisk situation, i vilken även stormakter
darra av fruktan för ett upprepande av världskrigets gräsligheter.

Kungl. Maj:ts försvarsproposition kräver för budgetåret 1937/1938 ett belopp,
dyrtidstillägg inberäknade, av 135,336,000 kronor i vårt deprecierade
mynt. Härjämte bör upptagas den årliga amorteringen av 2,800,000 kronor å
de för nybyggnader avsedda medel.

I tillägg, särskilt för flygvapnets del, till den framlagda försvarsbudgeten
för 1936/1937 å 126,041,200 kronor äro föreslagna tvenne belopp å tillsammans
20,518,380 kronor. För sistnämnda budgetår skulle således till försvaret
utgå omkring 146 miljoner kronor.

Jag har i likhet med den siste ärade talaren något undersökt, vilken roll försvarsbudgeten
har spelat i vårt land under en följd av år. Jag skall inte närmare
gå in därpå, men jag kan nämna, att budgetåret 1924/1925 utgjorde försvarsbudgeten
cirka 24 procent av statens verkliga inkomster. Budgetåret
1933/1934 utgjorde den 15 procent. Enligt mina beräkningar skulle det för
budetgetåret 1936/1937, då de verkliga inkomsterna upptagas till 1 miljard
kronor och försvarsutgifterna till 146 miljoner kronor, bli ett procenttal av
mellan 14 och 15. Såvitt jag fattat rätt, hava den siste ärade talaren och jag
i stort sett kommit till samma resultat, ehuru våra utgångspunkter varit olika.

Mina herrar! För mili del tror jag, att man säkerligen ute i världen skulle
sakna förmåga att fatta rimligheten av att det lyckliga och burgna Sverige
förklarade sig av kulturella och finansiella skäl oförmöget att i sitt försvars
intresse lägga ännu några procent av statens rikt flödande inkomster på fosterlandets
altare. Och vi få icke glömma, att när vår försvarsfråga en dag avgöres,
.andra folk följa oss med uppmärksamhet. Det intryck, de av vårt arbete
få beträffande vår försvarsvilja, kommer säkerligen att äga en ganska
stor betydelse för Sveriges framtida säkerhet.

Herr statsrådet Vennerström: Herr talman! I den föregående diskussionen
bär man väsentligen rört sig med allmänna resonemang och endast i förbigående
kommit in på detaljkritik av Kungl. Majlis förslag. Då jag för min
del vill hålla mig till den senare delen av diskussionens innehåll, är det bara
för att få ingå på några få av de huvudsakliga punkterna, som jag har ansett
det vara av nöden påkallat att anhålla om ordet.

Den förste ii rade talaren, herr Bagge, var inne på frågan örn regements -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
indragningarna, och han anförde de riktiga siffrorna, som ange skillnaden
mellan Kungl. Maj :ts och kommissionens förslag i det fallet. Skillnaden är,
såsom herr Bagge erinrade, i det väsentliga, att utöver kommissionens förslag
tvenne infanteriregementen och därjämte Norrbottens artillerikår av regeringen
äro föreslagna till indragning. Det är visserligen en skillnad, men
den är icke av den storleksordningen, att den motiverar den kritik, som i vissa
delar av pressen, såsom herr Wohlin anförde, med alltför stor skärpa har
riktats mot Kungl. Maj :ts förslag.

Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt
har både en debet- och kreditsida. Det föreslås visserligen indragningar, men
det föreslås på samma gång även utvidgningar. Jag tar mig friheten att
här påpeka, att enligt regeringsförslaget blir exempelvis infanteriförbandet
på Gotland ett fullständigt regemente; artillerikåren blir ett fullständigt artilleriregemente;
stridsvagnsbataljonen, som nu är förlagd till Göta livgarde,
utökas till tvenne bataljoner; luftvärnsregementet i Karlsborg får vid sin sida
en luftvärnskår, vilken, såsom herrarna säkerligen veta, enligt förslaget skulle
förläggas i Ystad; trängkårerna förstärkas med ett kompani vardera, och
även i vissa andra avseenden föreslås en del utvidgningar. Därtill kommer
förstärkning av de enskilda förbandens slagkraft. Det förefaller åtminstone
mig tämligen uppenbart, att vid en korrekt och objektiv redogörelse för regeringsförslaget
även de nu nämnda förhållandena borde på tal om regementsindragningarna
bliva beaktade.

Herr Bagge fällde under sitt anförande ett yttrande, som, ifall jag icke
missuppfattade honom, var av i viss mån sensationell natur. Han sade, att
högerpartiet för närvarande håller på att utarbeta en motion i försvarsfrågan
och att den, örn jag inte fattade herr Bagges deklaration fel, kommer att ge
uttryck för högerns åsikt, att ingen indragning av förband bör komma till
stånd. Herr Bagge nickar bifall. Jag måste tolka detta hans nickande såsom
en bekräftelse. Men en sådan ståndpunkt måste också innebära, att högerpartiet
desavuerar sina egna talesmän inom försvarskommissionen. Det
är nämligen så, att inte bara regeringen och kommissionens majoritet med
representanter för mellanpartierna föreslå regementsindragningar, utan även
högerns egna talesmän i kommissionen ha varit ganska långt inne på regementsindragningarnas
stråt. Herr Bagges egna partivänner, herr Borell i
första kammaren och herr Magnusson i Skövde i andra kammaren, ha till indragning
föreslagit dels Värmlands regemente och dels Södermanlands regemente
samt därjämte infanteriavdelningarna i Karlskrona och Vaxholms fästningar
och även vissa andra förband. Jag skulle därför vilja fråga herr
Bagge, örn hans yttrande innebär, att högern som parti i detta avseende tar
avstånd från de uttalanden och ståndpunkter, som partiets egna representanter
i försvarskommissionen givit uttryck för i kommissionens betänkande.

Jag vill sedan uttala någon förvåning över att de borgerliga talarna i debatten
enbart ha hållit sig till det kvantitativa, men nästan inte i något avseende
till det kvalitativa problemet. Jag erkänner, att kvantiteten av regeringens
försvarsorganisation i vissa avseenden är mindre än den, som föreslås
i kommissionens betänkande. Men jag vill å andra sidan säga, att undersöker
man förbandens styrka och kvalitet och den effektivitet, som man kan få ut
av de enskilda förbanden, måste man enligt min bestämda mening konstatera,
att när det gäller kvaliteten, är regeringens förslag av ungefär samma värde
som kommissionens eget förslag. Man finner över hela linjen en strävan att
bringa fredsorganisationen och krigsorganisationen till närmare överensstämmelse
med varandra. Ungefär samma förstärkning av kadrerna, samma förlängning
av övningstiden och även samma betydande förstärkning av mate -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
rielanslagen till samtliga de olika försvarsgrenarna, som kommissionen föreslår,
återfinnas också i regeringsförslaget.

Herr Hamrin, och jag tror även någon annan av de föregående talarna,
erinrade gentemot regeringens förslag, att det icke tillgodosåge materielbehovet
i samma utsträckning som kommissionen för sin del velat göra. Enligt det
av mig framlagda förslaget skulle till armén jämte luftvärnet anvisas ett materielanslag
på totaliter 50 miljoner kronor att fördelas i årskvoter under en
tioårsperiod. Denna summa, är visserligen mindre än den, som kommissionen
Ilar föreslagit, men då jag nyss hörde herr Trygger erinra om 1924 års
försvarsordning, föll det mig i minnet, att den tryggerska försvarspropositionen
1924 begärde i materielanslag en summa för tioårsperioden på endast 40
miljoner kronor för en väsentligt större försvarsordning än den, som regeringen
1936 föreslår.

Herr Hamrin talade örn att luftvärnet inte skulle erhålla den nödvändiga
mateneltillgången. I regeringsförslaget begäres av de 50 miljoner kronorna
inte mindre än 15 miljoner till luftvärnet, vilket alltså gör ett årsanslag på
inte mindre än 1 1/2 miljon kronor. Går jag till det tryggerska förslaget 1924,
finner jag, att herr Trygger och högerregeringen den gången till luftvärnet
begärde en totalsumma på endast 3 miljoner kronor under hela tioårsperioden.

Jag vill i detta avseende därjämte erinra örn att vi stannat vid denna
summa på 50 miljoner i materielanslag åt armén jämte luftvärnet efter utredningar,
som verkställts inom försvarsdepartementet. För den nämnda summan
skall man helt tillfredsställa det utrustningsbehov, som föreligger omedelbart
vid mobilisering och därjämte under en viss kortare tidsperiod omedelbart
efter mobiliseringen. Jag tror, att den ståndpunkten är fullständigt
hållbar, och jag kan nämna, att jag vid den avvägningen har följt samma principer
som herr Tryggers egen försvarsminister — det var den numera avlidne
Malmroth -— följde år 1924, då han avvisade en rad av de materielanslagskrav,
som framställts från generalstabschefens sida. Han förde det
resonemanget, att man inte bör lagra för stora förråd i förväg med hänsyn
tillden tekniska utvecklingen, som tämligen snart kan göra vissa vapenslag
föråldrade, utan att man bör hålla sig till utrustningsbehovet och därjämte
behovet för den närmaste tiden efter själva mobiliseringen. I övrigt får man
göra det gnesta möjliga för att organisera industrien så, att den är fullständigt
mobil, da allvaret verkligen börjar. Jag kan som stöd för detta resonemang
även erinra örn några uttalanden, som föreligg''a i den engelska regeringens
mycket bekanta stora försvarsförslag i den s. k. vita boken, som nyligen framlagts
för det engelska parlamentet. Där för den engelska regeringen samma
resonemang. Man har, heter det, då det gäller materielanslaget. att välja på
tvenne vägar: dels att lagra stora förråd, dels att mobilgöra industrien. Och
den engelska regeringen förklarar utan tvekan, att det är den sista vägen,
som är den farbara. Man skall se till, att utrustningen verkligen håller måttet
och för övrigt göra det mesta möjliga, för att, som jag nämnde, göra industrien
mobil, örn kriget verkligen skulle komma.

Sedan några ord om regeringens förslag att redan från den 1 juli 1936 verkställa
den materielanskaffning, som avses i den nya försvarsordningen. Man
har snuddat vid den frågan i diskussionen men mera i förbigående. Jag skulle
för min del inte ha blivit förvånad, ifall man från de borgerliga partiernas sida
på den punkten givit ett erkännande åt regeringens vilja att omedelbart företa
de materiel förstärkningar, som kunna vara av behovet påkallade. Hilt begär
regeringen, utöver vad som begärdes i januari för det kommande budgetåret,
ett tillägg på summa summarum 14V2 miljoner kronor. Ungefär 12 miljoner
av den summan skulle gå enbart till verkställande av omedelbara materielan -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
skaffningar, en del till armén, men lejonparten till flygvapnet. Vi lia givetvis
inom försvarsdepartementet uppgjort planer för denna materielanskaffning,
och dessa komma i sinom tid att överlämnas till det i dag valda utskottet.

Jag kan rörande materielanskaffningen för armén jämte luftvärnet nämna,
att av den mersumma på 4 miljoner kronor, som här begäres för detta ändamål,
gå enligt departementets förslag ungefärligen tre fjärdedelar till anskaffning
av modern luftvärnsmateriel. Meningen är att i snabbast möjliga tempo
ge den svenska huvudstaden det luftvärn, som den onekligen behöver, och
att även i vissa andra avseenden med skyndsamhet stärka det svenska luftvärnet.

Även i vad det gäller flygvapnet vilja vi ge den väsentliga delen av de
föreslagna medlen till särskilda materielanskaffningar, och i detta sammanhang
kan jag kanske ta mig friheten att erinra örn läget för närvarande av
frågan örn anskaffning av bombflygplan. Man kan med det tempo, som för
närvarande råder vid tillverkningen dels i de enskilda svenska verkstäderna
och dels vid kronans egna verkstäder i fråga om lätta bombplan, vara tämligen
förvissad örn att den flottilj av lätta bombplan, som ingår i regeringsförslaget,
skall vara tillförd hela den nödvändiga materielen redan hösten 1937.
Går jag sedan till de medeltunga bombplanen, har ju flygstyrelsen i sina petita
lagt fram en begäran örn ungefär 5 miljoner kronor mera för det kommande
året, än regeringen beräknat. Det förslaget är upptaget av högerpartiet i en
motion i år och därjämte i en enskild motion från herr Ossbahrs sida. Men de
extra medel, som det kommande budgetåret tillföras flygvapnet för materielanskaffning,
har jag enligt utredningar inom försvardepartementet gjort mig förvissad
om att denna motionsvägen framställda önskan kan förverkligas redan
genom regeringens tilläggsbudget. Man kan för dessa penningmedel förvärva
en division, d. v. s. tolv bombplan utav den medeltunga karaktären, och jag
kan ju även upplysa — vilket för resten är skäligen klart — att från regeringens
och departementets sida pågå förhandlingar och undersökningar, huru
man skall kunna inom en kort tid verkställa denna anskaffning av de medeltunga
bombplanen.

Jag ber till sist att få uttala min egen personliga tacksamhet och försvarsdepartementets
tacksamhet för vissa delar av herr Wohlins för honom karakteristiska,
i många avseenden storstilade anförande. Det var av värde att
få den starka reprimanden gent emot den överdrivna kritiken från vissa håll
utanför riksdagen av Kungl. Maj:ts förslag, och det var av värde att få ett
erkännande av den förskjutning fram emot en starkare kontakt med det
svenska försvaret, som för närvarande av naturliga skäl pågår inom hela
den svenska arbetarvärlden. Det förslag, som här är framlagt, är visst inte
något ansvarslöst underbud — herr Wohlin gjorde en reprimand mot detta
tal — utan det är, som herr Åkerberg erinrade, ett allvarligt bud. Det är
ett förslag, som tar hänsyn till önskvärdheten av att erhålla en förstärkning
i effektiviteten hos det svenska försvaret och att låta de penningmedel,
som av riksdagen beviljas, komma till i militärt hänseende bästa
möjliga användning. Det är på samma gång ett uttryck för den tanken,
att vårt land bör erhålla ett sådant försvar, som kan trygga dess självbestämningsrätt
och skall vara, såsom propositionen säger, ett medel i den svenska
riksledningens hand för att befrämja freden, för att med andra ord hålla
Sverige utanför sådana krigiska förvecklingar, med vilka vi ingenting ha att
göra. Det är min bestämda förvissning, att detta förslag, även inför utlandet
ger ett vittnesbörd om att det finns en fast nationell och demokratisk vilja att
leva under vår egen självbestämningsrätt och att leva i de fredliga villkor,
som jag är viss örn att hela den svenska nationen vill leva under.

Onsdagen deri 1 april f. ni.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag skulle också vilja beledsaga
remissen av Kungl. Maj :ts proposition med några anmärkningar, närmast
berörande den icke oväsentliga frågan örn förhållandet emellan försvarsväsendet
oell demokratien.

År 1916 hade jag den äran och glädjen att tillsammans med Hjalmar Branting
översätta några kapitel ur Jean Jaurés stora verk »Den nya hären». Boken
kallades på svenska »Arbetarne, fosterlandet och armén». Det är slående,
hur vi i dag, tjugu år efteråt, kunna nästan ord för ord följa denna framställning
och underskriva den som vår programförklaring. Det är kanske inte
alldeles inaktuellt att höra, hur den store franske socialisten och demokraten
såg på sambandet emellan social reformpolitik och militära försvarsanstalter.

»För att kunna påskynda och fullborda sin utveckling fram mot full social
rättvisa och fritt förbereda den nya samhällsordning, där det organiserade
arbetet skall vara den suveräna makten, behöver Frankrike» — skriver Jaurés
— »först och främst fred och trygghet, och därför kan det första problemet
för ett stort socialt omdaningsparti uttryckas så: hur skall man kunna i möjligaste
mån öka utsikterna att bevara freden både för det egna landet och för
den måttligt stabila kringvärlden? Men om ändå ett angrepp skulle bryta
löst, hur bör då allt vara ordnat, för att utsikterna till räddning och till seger
skola vara de största möjliga?» — Han fortsätter: »Det skulle vara barnsligt
och orimligt att föra fram ett stort reformprogram, som måste kräva
långvariga och systematiska ansträngningar, inför ett land, som icke helt förfogar
över sig själv utan ständigt kan falla offer för äventyrare inifrån eller
angripare utifrån. Högre mål kan det socialistiska partiet icke ställa sig» —
enligt Jaurés — »än att trygga freden genom en politik, präglad av klokhet,
moderation och uppriktighet, som avvisar våldskupper men i stället lojalt ansluter
sig till och bringar till användning de nya internationellt rättsliga medlen
att lösa konflikter utan vädjan till vapnen, men en politik, som på samma
gång resolut tryggar freden genom en försvarsordning så respektingivande, att
också de mest övermodiga och rovgiriga måste finna varje tanke på angrepp
utsiktslös.»

Detta är själva förutsättningen för arbetarepartiets fortsatta handlingskraft
och livsduglighet — säger han — »men det är icke nog med att vi på det
sättet vilja på en gång internationell fred och nationell självständighet. Socialdemokratien
måste också övertj^ga hela landet om uppriktigheten och styrkan
i sin åskådning. Arbetarrörelsen måste alltså övertyga den allmänna meningen
om, att den i fredens och den krävda sociala omdaningens intresse är
lika besluten att upprätthålla ett verkligt folkligt försvarssystem som att slå
ned varje kuppmakare.» — Men han tillägger: »Vad arbetarna dessutom fordra.
och som är deras rätt och plikt att fordra, är att nationen ordnar sin
miltärmakt utan någon som helst klass- eller kasthänsyn, utan annat syfte
än nationalförsvaret självt.» — Ytterligare understryker han: »Att organisera
det nationella försvaret och att organisera den internationella freden är uppgifter,
som höra solidariskt samman.»

Herr talman! Jag tror, att vi kunna i ganska vida kretsar erkänna, att detta
är klara och starka riktlinjer. Försvarsfrågan måste ses och lösas i sitt stora
sammanhang och utgör enligt den syn, jag företräder, en integrerande del av
hela det sociala reformprogrammet. Den demokratiska statens försvarsorganisation
måste till sin inre byggnad och karaktär lika väl som till sin yttre
skepnad vara ett så troget uttryck som möjligt för demokratien själv och
dess vilja till självhävdelse. Försvarsfrågan är ju förbunden både med det
yttre hot, som kanske finns, och med fascismens hot inifrån mot vår demokrati.
Men framför allt måste vår militärorganisation lika viii som de andra de -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsvcisendets ordnande m. m. (Forts.)
mokratiernas — betraktas i sin egenskap av instrument för fredens bevarande,
vilket i våra dagar betyder den internationella fredens bevarande som ett
instrument för tryggande i sista hand av den internationella rättsordningens
upprätthållande och för uppbyggande av den kollektiva säkerheten. Det är
mot den bakgrunden, som vi kunna intaga en positiv inställning — inte till
den gamla militarismen, som ju var det utpräglade klassamhällets kanske mest
expressiva uttryck, utan till den »nya armé», som vi önska oss som ett värn
för freden, demokratien och det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att en sådan grundsyn på hela försvarsproblemet
ingalunda är ny inom den svenska socialdemokratien. Det är sant,
att utvecklingen har gått i vågor och att man kanske periodvis har kunnat
misströsta örn möjligheten utav ett försvar överhuvud taget för ett litet
land, men att vi nu efter Nationernas förbunds tillkomst och den kollektiva
säkerhetstankens utveckling se nya möjligheter, som inte funnos förut. Det
har i dag talats ganska mycket örn hur folkförbundet under senaste tiden
skulle ha mer eller mindre misslyckats. Men jag vill verkligen fråga: vad
hade man i den vägen väntat sig? Det var väl alldeles klart hela tiden, också
under den lugnare perioden, att när påfrestningarna kommo, skulle det knaka
i fogarna. Jag för min del tycker, att förbundet hittills har bestått provet
bättre än man hade kunnat vänta sig. För övrigt bringas man att fråga sig
vad egentligen meningen är med denna ideligen återkommande kritik mot folkförbundet
och dess politik — örn det inte möjligen är att ideologiskt preparera
ett svek emot hela den kollektiva sammanhållningens och kollektiva säkerhetens
politik? Jag vet inte.

Det är också sant, att man inom vårt parti haft perioder, när man misströstat
örn möjligheten att någonsin inom de nuvarande förhållandenas ram kunna
knyta an militärapparaten till det demokratiska samhället. Exempelvis de
folkliga schweiziska milisorganisationerna, som ju för trettio år sedan verkade
ganska tilldragande, framstodo sedermera såsom omöjliga på grund av krigsmaskineriets
våldsamma tekniska utveckling. Inför de stora moderna dödsmaskinerna
syntes tanken »en man — ett gevär» eller »ett folk i vapen» vara
omöjliggjord och ha förlorat varje chans att duga i praktiken. Man skymtade
i stället en återgång till de gamla yrkesarméerna, som bestodo av små grupper
specialister. Men jag tror, att vi ändå nu på en annan väg kommit åter till
den ursprungliga idén om ett folkligt försvarssystem, inte längre i samband
med milistanken, utan just med anknytning till det moderna krigets tekniska
natur och krigsteknikens industrialisering. Det måste ju stå klart efter världskriget,
att ett stort krig överhuvud taget inte kan föras utan hela folkets, hela
arbetarklassens aktiva medverkan. Arméerna ha icke kvantitativt krympt
samman, utan i stället svällt ut till det yttersta. Den oerhörda materialåtgången
kräver en fortgående, forcerad, industriell produktion. Hela folket
dragés in i krigets kvarnar. Skillnaden mellan frontens soldater och hemortens
arbetare plånas ut. Allas intensiva samarbete blir nödvändigt, och genom luftkrigets
tillkomst befinna sig också alla under samma tryck, samma dödsfara,
samma moraliska påfrestning. Det är därför, jag menar att vi nu stå i det
läget, att försvarsfrågan måste lösas med uppriktigt och ärligt hänsynstagande
till de breda massorna. Begär man under svåra förhållanden deras
solidaritet, deras oavlåtliga aktiva medverkan, då måste man också räkna med
deras inställning till militärväsendet och tillmötesgå deras krav på att en ny
ordning, en helt ny folklig anda, skall bli rådande inom de militära institutionerna.

Man kan alltjämt gott säga, tror jag, att svenska folket till sin djupaste
inställning är »antimilitaristiskt» örn därmed menas, att det avskyr allt slags

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kunyl. propositioner ang. för svar sväsendets ordnande m. rn. (Forts.)
brutalt knektadöme, råhet i behandling, översitteri, dum drill för drillens
egen skull, mätande med olika mått i fråga örn krav på aktning och hövlighet,
klassjustis inför krigsdomstolarna, godtycke eller gunstlingssystem vid befordringar,
meningslöst misshushållande med människors hälsa och mera dylikt.
Den sortens antimilitarism hör ingalunda till våra sämsta egenskaper;
den bottnar helt enkelt i aktning för människovärdet. Vi veta också ganska
väl, att man inom vida lager av folket ända sedan det gamla preusseriets dagar
oell fram till efter de tragiska ådalshändelserna hyser en djup misstro till
allt vad militärväsende heter. Man har allt för ofta fått se, att militärmakten
inte bara varit till för krigets eventualitet.

Jag menar ira, att riksdagen vid utformandet av försvarsorganisationen enligt
den nya ordningen måste förstå dessa känslor, och inte bara förstå dem, utan
även erkänna deras berättigande och göra allt för att om möjligt undanröja
deras fortvaro. Jag tillät mig nyss tala om att vårt socialdemokratiska parti
måste övertyga landet om uppriktigheten av sin försvarsvilja. Men i minst
lika mån gäller det nu för riksdagen och för er, mina herrar, att övertyga de
breda lagren därom, att ni inte önska någonting annat än en i sann mening
demokratisk försvarsorganisation. För resten, örn också de politiska förhållandena
här i landet vore sådana — vilket jag inte tror att de äro — att man
skulle helt slå dövörat till för dessa synpunkter och framställningar, så skulle
ändå, tror jag, uppriktiga och vidsynta generalstabsofficerare kunna tala örn
för den politiska församlingen, att det gamla systemet ur rent militär synpunkt
är föråldrat och odugligt. Dessa specialister, som bedöma saken kallt, som
inte lia någon annan åstundan än att kunna på ett lyckosamt sätt fullgöra
vad dem åligger, de förstå det moderna krigets väsen. De förstå, att de för
att kunna utföra sin uppgift måste bakom sig ha de stora socialistiska och
demokratiska arbetarmassorna. Utan detta blir varje försvarsorganisation,
hur många miljoner den än kostar, värdelös och dömd att kanske i det mest
kritiska ögonblicket brista sönder.

Hur föreställer man sig egentligen, om man vill gå in på den saken, att
det skulle se ut i Europa efter en tid av nytt krig? Inte kan man gärna tro,
att i de länder, där förtrycket är som hårdast, den sociala spänningen starkast
och den inre krisen mest akut, samhällena komma att hålla ihop under den
oerhörda påfrestningen. Befolkningen i dessa länder kommer väl med all
sannolikhet att under den första tiden hållas i ett absolut slaveri. Terrorn
kommer att skärpas till det yttersta, liksom det redan skett i Italien under
dess kolonialkrig — men man kommer slutligen till bristningsgränsen. Det
är inte möjligt att prolongera ett sådant tillstånd allt för länge, och det är ju
möjligt att efter en tid av allmänt kaos och massmördande en general här och
en annan där etablerar sig som herre. Det är denna utveckling, detta sociala
sammanbrott, som Hitler kallar den bolsjevikiska faran, men den är i verkligheten
ingenting annat än den oundvikliga konsekvensen av klassklyvningen och
av kriget. Det finns enligt vårt sätt att se inte mer än en väg bort från dessa
perspektiv, och det är att äntligen söka bygga upp en social ordning, grundad
pål ekonomisk och social rättvisa. Att organisera ett starkt försvar, kan därför
och måste därför i våra dagar vara liktydigt med att söka bygga upp det
enhetliga, klasslösa samhället.

Jag gör mig inga illusioner; jag tror inte herrarna äro så försvarsvänliga,
att ni vilja gå den vägen vidare långt; men det kan ju hända, att vi skulle
kunna följas åt ett stycke på väg.

.lag vill tillåta mig, herr talman, att i ett par punkter närmare klargöra mina
önskemål, nämligen beträffande dels officerskårens rekrytering och utbildning
och dels förhållandet mellan över- och underordnade och sättet att reagera mot

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
dålig behandling av underordnade. Båda dessa saker sammanhänga givetvis
med frågan om arméns demokratisering. Yi veta, att officerskåren för närvarande
är rekryterad praktiskt taget uteslutande på basis av studentexamen.
Försvarskommissionen har beträffande sättet för rekrytering av den militära
personalen på aktiv stat i stort sett icke förutsatt någon ändring härutinnan,
och jag har inte kunnat finna, att försvarsministern intagit någon därifrån avvikande
ståndpunkt. Jag känner väl till dessa resonemang, som envist vidhålla,
att officersfullmakt inte i allmänhet skulle kunna vinnas utan studentexamen;
för ifrågavarande befattningar måste man, heter det, kräva »ett visst mått av
allmänbildning», och detta mått anses icke uppnåbart av andra än studenter!
Mina herrar, här i riksdagen, bland våra statsråd, generaldirektörer, landshövdingar
och högt betrodda riksdagsmän utan studentexamen tycker jag, att vi
skulle kunna genomskåda det fullkomligt ihåliga talet örn denna examen såsom
det enda kriteriet på erforderlig allmänbildning.

Förresten har jag, och det lia vi nog litet var, en viss aning om vad som ungefärligen
kan krävas av allmänbildning för att kunna föra en pluton, ett kompani
eller eventuellt ett större förband. Erfarenheterna ha ju också mångfaldigt
bestyrkt och bekräftat, att folk utan studentexamen eller, i utlandet, utan
motsvarande examen, utmärkt väl dög till officerare — under kriget. Men
man tycks verkligen mena, att det är svårare att vara officer i fred än i krig!

Jag förmenar, att örn vi verkligen här i landet hade en sådan demokrati, som
vi ofta berömma oss av att ha, skulle här råda den ordningen, att den allmänna
folkundervisningen kunde utgöra tillfyllestgörande grund för vidare utbildning
till officer i demokratiens försvarsmakt. Vi måste definitivt komma bort ifrån
begreppet över- och underklass inom krigsmakten.

Jag vill också säga några ord örn förhållandet i det dagliga livet mellan
över- och underordnade inom det militära. Jag har vid några tillfällen haft
äran att i första lagutskottet vara med i den avdelning, som haft att pröva och
granska militieombudsmannens ämbetsberättelse, och jag måste säga, att det
är knappast något uppbyggligt intryck, som man därvid får av det dagliga
livet i kasernerna. Där blottas avsevärda Slängder av fall, t. ex. av översitteri,
missfirmelse och förolämpning mot underordnade — och då är det ju att märka,
att allenast de fall komma fram, som varit föremål för militieombudsmannens
behandling. Kanske nu någon säger, att just dessa fall visa, att det här i landet
råder en god ordning, eftersom dessa s. k. undantag blivit efterhållna av militieombudsmannen
och vederbörligen bestraffade av krigsrätten. Men det är just
där, som felet ligger. Det går nämligen inte alls till på det sättet. Militieombudsmannen
gör sin plikt, det är riktigt, och mot honom framställer jag icke
heller någon anmärkning. Men det är den militära rättsskipningen, som fullkomligt
klickar och som i själva verket stundom tycks snarare understödja än
förfölja missförhållandena. Herrarna kunna t. ex. i militieombudsmannens
sista ämbetsberättelse finna ett belysande fall. Det gäller en ryttmästare, som
vid upprepade tillfällen med ord och gärningar inför trupp utan rimlig orsak
grovt missfirmat en korpral, uppmanat honom att avgå, kallat honom för drummel
o. s. v. Slutligen koni saken, efter M. 0:s ingripande, inför krigsrätt.
Krigsrätten konstaterade allt, som hade skett — det var ju omöjligt att göra
annat — och dömde vederbörande — till två dagars vaktarrest utan bevakning
— två dagars s. k. »heder». Jag tror inte den domen var så särskilt ovanlig.
Den överklagades icke. Och varför? Jo, vi hade i utskottet anledning
antaga, att det var därför, att militieombudsmannen förväntade, att någon ändring
icke skulle lia vunnits i krigshovrätten. Men, mina herrar, det är detta, som
är ganska allvarligt. Att en officer grovt förgår sig mot en underordnad, sådant
kan hända — och det kan hända att det är ett undantag — men att krigsdom -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
stolarna i fall efter fall icke eftertryckligt reagera, utan i stället ådöma sådana
bestraffningar, som vederbörande själva skratta åt, är värre. Man kan ju lätt
föreställa sig vad vederbörande korpral skulle lia fått för straff, om han tagit
officeren i ansiktet och vridit örn hans huvud, kallat honom för drummel
o. s. v.

Det är på det sättet, genom en sådan militär rättsskipning, som hast skillnaden
systematiskt upprätthålles inom krigsmakten; detta är en allvarlig sak och en
sak, som vi inte kunna gå förbi, när vi skola lösa försvarsfrågan i Sverige-.
Jag förmenar, att dylika förhållanden närmast understryka det gamla kravet
pa kngsdomstolarnas avskaffande, och jag menar, att detta krav direkt aktualiserats
i samband med den nya försvarsorganisationens genomförande.

. Den humana, demokratiska och kamratliga anda, som måste vinna insteg
inom krigsmakten i förhållandet mellan över- och underordnad, beror säkerligen
till avgörande del på de högsta chefernas inställning. Det är de, som
angiva tonen på regementena. Och dessa högsta chefer måste utnämnas’ med
hänsyn härtill. Man har rätt att kräva av krigsmaktens högsta militära ledare,
att de med kraft oell klarhet säga ifrån, att officerare, som inte förstå den
nya tiden, inte sympatisera med demokratien, de passa icke.

För att nu inte Wiva missförstådd vill jag tillägga, att jag härmed självklart
icke avser något eftergivande av kravet på disciplin i tjänsten.

överhuvud, taget synes det önskvärt, att officerskåren redan under sin utbildning
får lära sig förstå den moderna svenska demokratiens värde och får
hela sitt förhållande till denna demokrati klarlagt, samt att den uttryckligen
bondes till lojaluet och till trohet, inte bara mot det något svävande begreppet
»konung och fädernesland», utan mot den demokratiska författningen,
i klutligen, herr talman, när det gäller att »förankra försvarsorganisationen
inis folkets breda lager» — varom man talat —, att avlägsna det folkliga misstroendet
mot försvarsorganisationen och berättiga dess existens överhuvud taget,
kommer man till den frågan: vad skall nu denna militärapparat egentligen anvandas
till?

Frågan va,r ju mycket lätt att besvara förr i tiden, under den gamla neutralitetsepoken,
da man helt enkelt kunde säga: krigsmakten skall ytterst användas
tor att avvärja fientliga anfall emot vårt land. Nu är läget, som vi veta, mera
komplicerat. Det gamla svaret kvarstår, men det är inte till fyllest. Nu utgöra
vi, såsom blivit konstaterat förut i dag, med eller mot vår vilja en del av ett
större helt. Vi lia genom förhållandenas utveckling fått vår andel av det europeiska
problemet, och vi kunna inte befria oss därifrån genom att helt enkelt
ur Nationernas förbund. Därför måste vi göra vårt val, och om jag förstatt
ratt, lia vi också i denna osäkra värld valt den enda väg, som kan ge utsikt
till fredens bevarande i det kingsta och till frihetens bevarande, om freden
brister,^ nämligen den kollektiva säkerhetens väg. Om nu svenska folket skall
tagåla sig stora, nya bördor för försvarsväsendet, bör det enligt min mening
också, i detta sammanhang sägas klart ut, att vi härmed avse ingenting annat
an klar forbundspolitik. Man kommer lille ifrån sambandet mellan rustningarna
oell utrikespolitiken Herr Hamrin har förut i dag riktigt betonat, att faran
botar tran de fascistiska diktaturerna samtidigt som lian, på för mig okända
och mycket tvivelaktiga grunder, gav ytterligare spridning åt talet om att
också den socialistiska stormakten skulle lia önskat krig. Jag menar, att vi
samtidigt med antagandet av en ny härordning, böra på ett bindande sätt bekraita
var solidaritet nied Nationernas förbunds fredsorganisation och avrustningsstravandena.
Detta skulle, tror jag, i sin mån bidraga till att förankra
den nya ordningen hos Sveriges arbetarklass.

Herr talman! .Tåg vill till sist säga, att örn de borgerliga partierna vilja är -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
ligt tillmötesgå kraven på en verklig och djupgående demokratisering av hela
vår försvarsorganisation, då är jag för min del beredd att betrakta detta såsom
mera värt än några miljoner kronor.

Herr Johansson, Johan: Herr talman! Vid remissen av den förevarande

kungl, propositionen har jag begärt ordet för att göra några korta påpekanden
och erinringar.

För min del kan jag inte komma ifrån den uppfattningen, att när riksdagen
nu skall gripa sig verket an med en nyordning av försvaret för vårt land,
så likna de yttre förhållandena omkring oss ute i världen ganska mycket dem,
som voro rådande när 1914 års B-riksdag samlades för att fatta beslut örn
försvarsfrågans ordnande den gången.

År 1914 blev det också en samförståndslösning av vår försvarsfråga, frampressad
under det hotande trycket från det utbrutna världskriget. Jag tror,
att vilka uppfattningar vi än kunna ha i fråga örn ordnandet av vår försvarsfråga
i dag, äro vi nog ganska eniga i den uppfattningen, att det var lyckligt
för vårt land, att vi år 1914 hade en försvarsorganisation, som bestod provet
under världskrigsåren, provet att skydda oss från en indragning i kriget.

Hur villigt och oförbehållsamt jag för min del än erkänner det stora värdet
och den stora betydelsen av att enighet även denna gång kunde vinnas
kring försvarsfrågans lösning, kan jag ändå inte vara med örn att samförståndet
skall betyda detsamma som ett frångående av vad en sakkunnig utredning
efter många års omsorgsfull prövning av förhållandena ansett sig kunna och
böra föreslå. Jag tror för min del, att förhållandena även i dag äro sådana,
att de motivera en samling kring en försvarsorganisation av minst den omfattning,
som försvarskommissionen har föreslagit.

Det är givetvis, och detta ur olika synpunkter, lyckligast för oss att vi inte
behöva fatta vårt beslut i försvarsfrågan under det yttre tryck, som förelåg
vid försvarsbeslutet år 1914. Men vi ha därför inga garantier mot att vi ej
kunna komma i ett liknande läge, och detta lika överraskande och oförmodat
som då. Det kunna vi också finna i statsministerns anförande till den föreliggande
propositionen, när han på tal härom säger: »Nu likaväl som 1925

är den risk, med vilken vi ha att räkna, det i världen rådande osäkerhetstillståndet,
vilket innesluter möjligheter för vårt land att bliva indraget i konflikter
mellan andra stater. Men detta allmänna osäkerhetstillstånd framträder
nu starkare markerat.»

Jag måste för min del säga, när jag läser detta statsministerns uttalande
till statsrådsprotokollet, att detta uttryck borde ha varit kursiverat: »osäkerhetstillståndet
för oss». Jag tror emellertid, att det nog kommer att tilldraga
sig uppmärksamhet ändå utan kursivering.

Emellertid skall jag inte uppehålla mig vid detta, men jag finner det anmärkningsvärt,
att inte regeringen i sin försvarsproposition har dragit konsekvenserna
av det rådande osäkerhetstillståndet i världen, av vilket inte vi
heller kunna undgå farorna, och att den inte drager konsekvenserna av sitt
konstaterande av att »freden direkt brutits genom krigiska aktioner i strid
mot av staterna åtagna förpliktelser och hotande med ödeläggelse det värn för
rättsordningen, som nationerna byggt upp». Det ligger väl ändå i detta uttalande
ett öppet erkännande av vad vi alla redan veta, nämligen att folkförbundet
inte är någon säker garanti för de små staternas trygghet, utan att vi
mer än förut måste lita till vår egen värnkraft och möjlighet att försvara oss.
När så är, då måste man fråga sig, huruvida det verkligen är den rätta metoden,
som regeringen använder, då den lägger fram ett förslag till försvarsor -

Onsdagen dan 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. ra. (Forts.)
ganisation, som så avsevärt understiger vad försvarskommissionen ansett vara
ett minimum.

Och vad Ilar för övrigt inte hänt, sedan försvarskommissionen avgav sitt förslag
den 30 juli 1935? Det är väl ingen, som svävar i okunnighet örn att
kommissionens bud skulle ha varit avsevärt högre, därest de förhållanden,
som sedam inträffat, då hade varit kända för kommissionen. Den har ju själv
genom sina ledamöter bekräftat detta. Försvarskommissionen har emellertid
lågt fram ett försvarsorganisationsförslag, örn vilket den säger, att det visserligen
inte fyller alla önskvärda kvantitativa och kvalitativa fordringar, alldenstund
det dock måste hållas inom gränserna för vår ekonomiska bärkraft.
Det tillgodoser i varje fall pa ett helt annat och med hänsyn till sina merkostnader.
på ett långt effektivare sätt landets behov av försvarsanstalter, än
vad regeringens nu framlagda försvarsförslag kan göra.

Det är därför enligt min mening försvarskommissionens s. k. majoritetsförslag,
som bör ligga till grund för den samling kring försvarsfrågan, vilken
man säger sig eftersträva och vilken ur olika synpunkter också är mycket
önskvärd. Skulle det vid en närmare prövning av förhållandena visa sig påkallat
att ytterligare tillgodose behoven för någon viss försvarsgren, synes
lietta vara möjligt utan att det behöver ske på arméns bekostnad.

Jag måste också fråga vad hela denna mångåriga, dyrbara och omfattande
utredningsapparat med en försvarskommission egentligen skulle lia tjänat till,
örn man i det avgörande ögonblicket Tatar det mesta och kanske för försvaret
värdefullaste i kommissionens förslag. Vad skall man överhuvud taget då
med sakkunskapen, när man i alla fall tar så litet intryck av det resultat, till
vilket den Ilar kommit? Åsidosättandet av sakkunskapen i den omfattning,
som här faktiskt har ägt rum, är ägnat att undergräva förtroendet för allt
utredningsarbete genom sakkunniga. Statsministern har nu efter vad han
själv säger i sitt anförande till statsrådsprotokollet, haft att vid sitt ståndpunktstagande
till försvarsfrågan taga hänsyn, å ena sidan, till det behov av
försvarsanstalter, som skapas av den allmänna otryggheten och osäkerheten
i världen och sorn. redan lett till krigiska aktioner, och, å andra sidan, till sådana
stämningar inom landet, som lätt kunna uppstå och äventyra varaktigheten
av en.beslutad försvarsordning. I valet mellan dessa två alternativ har
nu statsministern stannat inför det senare. Tillfälliga stämningar inom landet
ha vägt tyngre än hänsynen till otryggheten och den skärpta spänningen
kring våra egna gränser.

Jag tycker nu för min del, att hänsynen till tillfälliga stämningar inte
borde få spela den roll, som de synas lia fått göra i detta fall. Jag vill tvärtom
tro, att ett manligt framfört ord fran statsministerns och regeringens sida
örn vår skyldighet att pa ett effektivt sätt sörja för tryggandet av vår egen
yttre säkerhet, skulle ha kunnat skapa den stämning, som behövts för att
vårt folk mera allmänt skulle ha anslutit sig till försvarstanken än för närvarande.
För övrigt tror jag, att stämningen inom vårt land och bland vårt
folk är kraftigt på marsch mot den åsikten, att vi nu måste skaffa oss ett
hilttre och niora välordnat försvar än vad vi ha, och att vi nu måste taga igen
vad som blivit försummat, innan det är för sent.

. Herr talman! När man reflekterar över den nuvarande regeringens principiella
inställning till försvarsfrågan och i vilken en sinnesändring till det
bättre säges ha inträtt inom regeringens parti, kan man emellertid inte undgå
att lägga märke till ett och annat i den föreliggande försvarspropositionen,
som inte varslar örn någon djupare sådan sinnesändring. Ett av de mera markanta
uttrycken härför tycker jag mig kunna finna i departementschefens
uttalande örn den frivilliga skytterörelsen. Här ha vi så att säga en prövoFörsta
kammarens protokoll 1930. Nr SI. 3

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande rn. m. (Forts.)
sten på omvändelsen till en bättre förståelse för försvarsviljan och försvarsintresset
i landet. Huru har nu denna omvändelse bestått provet?

Jo, försvarsministern säger om det anslag på 470,000 kronor, vilket försvarskommissionen
föreslagit i sitt betänkande skola utgå till stödjande av den frivilliga
skytterörelsen följande: »Delade meningar förefinnas alltjämt rörande
den frivilliga skytterörelsens betydelse ur försvarssynpunkt och därmed också
rörande lämpligheten av att under fjärde huvudtiteln upptaga anslag för dess
främjande. Även med den utvidgning av kostnadsramen, som det nu framlagda
förslaget till försvarsväsendets ordnande förutsätter, har jag ansett det
nödvändigt att disponera anslagen för tillgodoseende av mera direkta militära
behov. Jag har sålunda icke beräknat något anslag till skytterörelsens främjande.
Emellertid kan ur andra än militära synpunkter ett stödjande från statens
sida av den frivilliga skytterörelsen övervägas. Den möjlighet för ett sådant
stödjande, som av försvarskommissionen antydes, synes därför förtjäna
att närmare prövas.»

De obestridligen välmotiverade skäl, som försvarskommissionen anfört vid
framläggandet av sitt förslag om årligt anslag till den frivilliga skytterörelsens
främjande, hava sålunda icke blivit beaktade av departementschefen och
man torde kunna beteckna åtgärden såsom i viss mån symtomatisk för det slag
av försvarsvänlighet, vi inte så sällan finna prov på från regeringspartiet.
Detta är nu en bagatell. Värre blir det, när vi komma in på de i verklig
mening betydelsefulla organisationsfrågorna.

Det behöver inte sägas, att den i propositionen ifrågasatta och föreslagna
regementsindragningen inte kan vara ägnad att underlätta en samförståndslösning
i försvarsfrågan, såvitt man inte med en samförståndslösning menar detsamma
som en anslutning till regeringens förslag. Jag kan inte finna det möjligt,
att vi skulle kunna gå med på en sådan spoliering av våra truppförband
inom armén, varigenom en väsentlig del av förutsättningarna för dess begagnande
såsom ett effektivt instrument i händelse av ett fredsbrott ryckes undan.
Jag bortser ingalunda från den betydelse våra till orterna och landskapen
knutna truppförband rent psykologiskt hava för försvarsviljans vidmakthållande
och stärkande, och jag kan förstå den, som skulle vilja motivera regementenas
slopande med försvarsviljans och försvarsintressets försvagande och
slutliga försvinnande. Men jag anser även, att våra geografiska förhållanden
mer än väl motivera bibehållandet av våra truppförband i minst den omfattning
försvarskommissionen föreslagit. Jag kan villigt ansluta mig till åsikten
om att någon reducering överhuvud taget av våra truppförbands nuvarande
antal inte bör äga rum. Rent principiellt vill jag begagna tillfället att deklarera
denna min ståndpunkt till frågan örn detta bortopererande av friska
lemmar från försvarsorganisationens kropp, vilket jag betraktar som ett våldförande
på organisation, försvarsstyrka och tradition.

Jag har inte anledning att ingå närmare på detaljerna i den organisation,
som här blivit föreslagen i den kungl, propositionen — det kommer väl att
givas tillfälle härtill en annan gång. Jag vill emellertid inte låta tillfället att
säga ett par ord örn den mycket omtalade högsta ledningen av vårt försvar
gå mig förbi. Försvarskommissionen har som bekant föreslagit en överbefälhavare
med försvarsstab även i fred. Kungl. Maj:t har icke funnit lämpligt
att tillsätta överbefälhavare över samtliga försvarslcrafter i fred, men väl en
mindre försvarsstab. Jag vill såsom min åsikt härom säga, att örn vi genom
tillsättande av en sådan gemensam överbefälhavare i fred skulle kunna vinna
den önskade utjämningen mellan motsättningarna inom de olika försvarsgrenarna,
skulle kostnaderna för inrättandet av en dylik befattning vara väl använda
medel enligt min mening.

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Vad flottan beträffar, kommer väl en förestående omprövning inom försvarsutskottet
av detta vapens behov att skaffa den önskade klarheten i den
omstridda frågan häroim Det är givet, att organisationen måste vara så ordnad,
att vapnet blir i stand att fylla den uppgift, för vilket det är avsett och
som man har beräknat att det skall fylla. Vi ha, om förhållandena visa att
det ar erforderligt — och det tror jag, att de komma att göra — givetvis då
ingenting att^invända mot ett bättre tillgodoseende av flottans krav.

maitoså till sist kommer in på^ flygvapnet, är det givetvis ofrånkomligt,
att detta får den ställning inom vårt lands försvarsorganisation, som tillkommer
det på grund av utvecklingen, motsvarande den som vapnet redan
ager i flertalet andra länders försvarsorganisationer. Det långsamma tempo,
i vilket utvecklingen av vårt flygvapen har ägt rum hittills, har ju nu tvingat
lörsvarskommissionen att föreslå verkligt kraftiga åtgärder för att föra det
iram till den position ibland våra försvarsanstalter i övrigt, som sakkunskapen
ansett att det måste få. Det är givet, att detta föranleder betydande kostnadsökningar.
Jag vågar också ifrågasätta, inte behovet av den föreslagna
utokmngen av flygvapnet, men väl örn den föreslagna utökningen med hänsyn
tili materiel och. personal verkligen låter sig genomföras på den tid, som av
iorsvarskommissionen föreslagits. Nu har ju Kungl. Majit även beträffande
flygvapnet gatt sa restriktivt till väga, att några farhågor för möjligheterna,
% „V1 111 jf skulle hinna nied i det utvecklingstempo, som försvarskommissionen
i ragasatt, inte behöva hysas. Jag är emellertid övertygad örn att försvarsutskottet
aven i det hänseendet kommer att ägna förhållandena en sådan prövmng,
att ilygvapnets utveckling organisatoriskt sett skall kunna försiggå utan
svårigheter eller onödiga kostnader.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har visserlgen
mycket svart att förstå, vilket ändamål en debatt av detta slag egentligen
har att tylla där de ledamöter av kammaren, som äro invalda i försvarsutskottet,
uppbygga varandra nied önskemål på förhand. Jag har emellertid
ingen anledning att inte också lämna mitt lilla bidrag till diskussionen
i r? ™r talare i andra kammaren, som tillspetsade en frågeställning på
det sattet att han undrade, hur försvarspropositionen skulle ha sett ut, om vid
tidpunkten lör dess framläggande kanonerna hade dundrat på slagfält i Europa
dag bär ingen anledning att taga upp den frågan till en närmare provning.''
Jag skall endast säga så mycket, att det ju kan tänkas situationer, där en
diskussion i försvarsfrågan i ett land utan vidare upphör. Men när yttrandet
landes, loranledde ylet en annan reflexion, nämligen denna: är det klokt att
losa var forsvarsfraga för en tid framåt under ett starkt intryck av ett tillfälligt
lage och tillfälliga stämningar? Jag skulle lia förstått, örn man hade
sagt, att tor närvarande är oron i världen mycket betydande och detta bör
föranleda oss att vidtaga vissa förstärkningar t. ex. i fråga om materielanskallning
och möjligen i fråga örn extra utbildning, men samtidigt också
sagt att i en sadan situation kan det inte vara lämpligt att skrida till ett
beslut: som innehar betydande rubbningar i den bestående organisationen. Jag
iramiorde den synpunkten i elen offentliga diskussionen ganska tidigt. Man
ville inte lyssna. Man ansåg det nödvändigaste av allt vara att ''förslag
framlades vid årets riksdag rörande omorganisationen av försvarsanstalterna
Men trugan kvarnar, örn det är nyttigt att fatta ett beslut för flera år framåt
under intrycket av tillfälliga stämningar. Det är dock inte bara en organisation
lör dagen vi nu skola skapa, utan det är en organisation, som vi önska
skall vara sa anpassad efter våra förhållanden, att dess bestånd kan få någon
varaktighet. Och skall man komma till ett sådant resultat, tror jag att det är

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, ''propositioner ang. försvarsväsendets ordnande ni. m. (Forts.)
nödvändigt, att man inte bara pressar med vad som för dagen sker utan också
försöker se på längre sikt.

Den fråga, som vi ju framför allt först måste uppställa, när det gäller att
bedöma omfattningen av våra försvarsanstalter, är, vilken uppgift som rimligen
kan anses tillkomma dessa försvarsanstalter. Det har nu konstaterats
från alla håll — jag har själv gjort det i mitt anförande till statsrådsprotokollet
— att det internationella läget har försämrats.. Detta utesluter emellertid
inte frågan, örn denna försämring i det internationella läget innebär en
sådan förändring i vårt eget försvarspolitiska läge, att man därav måste draga
den slutsatsen, att den organisation, vi byggt upp efter 1925 års beslut, måste
mycket avsevärt utökas.

Jag skall inte här ta upp till något bemötande de förebråelser, som lia gjorts
därför att man i försvarspropositionen icke diskuterat de strategiska utgångspunkterna.
En diskussion på de punkterna kommer ju alltid att bli mycket
oviss, då det grundmaterial, på vilket det strategiska resonemanget bygger,
är ett hemligt material. Från mitt ledamotskap av försvarskommissionen känner
jag ju detta åtminstone i dess väsentligare delar, och jag är inte säker
på att det svenska folket, om det hade tillfälle att ta del _av detta material,
skulle få den säkra utgångspunkten för bedömandet av Sveriges läge, som man
nu tror sig finna i etet strategiska resonemanget.

Utgångspunkten år 1925 var korteligen den, att vårt land såvitt vi mänskligt
kunna bedöma icke är utsatt för faran av något direkt anfall. Samma
utgångspunkt är alltjämt försvarskommissionens, och samma utgångspunkt
har tagits i den kungl, propositionen. Både försvarskommissionen och den
kungl, propositionen ha sålunda den gemensamma utgångspunkt, som vi hade
redan 1925, att de uppgifter, som kunna ställas på våra militära anstalter,
äro att skydda vårt land under krig mellan andra från att bli indraget i krig.
Vi kallade det tidigare för ett försvar för vår neutralitet och vi ha haft många
tillfällen att diskutera, vilka grader av försvarsbehov ett neutralitetsskydd
kan kräva. .

Örn man tar som utgångspunkt i dag, att de.väsentliga uppgilterna äro att
hålla vårt land utanför krig mellan andra, kan ju detta icke undgå att påverka
vårt bedömande både rörande det nödvändiga omfanget av försvarsanstalter
och de militära anstalternas lämpliga sammansättning. Försvarskommissionen
har emellertid icke kunnat konsekvent vidbliva sin egen utgångspunkt. Den
har gjort som man i allmänhet gör vid dessa diskussioner: den har konstaterat
utgångspunkten och sedan fört diskussionen som om det gällde den väsentligt
större uppgiften att skapa ett militärt försvar, tillräckligt starkt för att avvisa
en angripare, som i avsikt att erövra vart land överfaller detsamma. Äfen man
konstaterar från alla hall, även i försvarskommissionen, att för en sadan uppgift
mäktar icke något litet land överhuvud taget att skaffa sig de tillräckliga
militära anstalterna. För att få en verklig hållpunkt för resonemanget örn
behovet av försvarsanstalter och dessas avvägning måste man alltså återgå
till utgångspunkten och bedöma behovet och avvägningen med hänsyn, till den
begränsade uppgift, som vi tidigare ha ställt på våra militära anordningar.

Det säger sig självt, att även sedan man på detta sätt har satt upp en begränsad
uppgift finns det ett mycket stort fält för olika meningar örn yad
som för den uppgiftens fyllande kan vara vid olika tillfällen nödvändigt.
Jag har kommit till den övertygelsen, att vad som föreslås i den föreliggande
propositionen måste anses ge oss tillräckligt starka militära, anordningar för
att avhålla andra i krig med varandra varande makter att kränka vårt territorium
och därigenom hota att indraga oss i det krig, som pågår mellan deni.

Men jag har också sagt mig, att örn uppgifterna på detta sätt i viss mån

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. ni. (Forts.)
hänföra sig till den gamla neutralitetstanken måste det ganska starkt påverka
vårt bedömande av vilka militära medel, som äro de viktigaste. Därvid kan
jag icke bortse från att Sverige är ett land med en mycket vidsträckt kust och
att ett sådant land, örn det skall skydda sig mot kränkningar, i första hand
måste lia till förfogande medel, som på sjön kunna utföra bevakningsupppgifter
och konvojeringsuppgifter samt avvisa neutralitetskränkare. Jag förstår därför
inte hur man i försvarskommissionen kommit till det resultatet, att man
vid en ny avvägning av våra försvarsanstalter mycket väsentligt kunna skjuta
flottan åt sidan. Jag känner resonemanget. Det sades här i dag av herr
Westman, att flottans uppgifter i hög grad övertagits av det nya vapnet,
flygvapnet. Detta kan — alltjämt från den utgångspunkt jag väljer —
vara riktigt när det gäller vissa spaningsuppgifter. Det är å andra sidan
uppenbart, att den stora mängden av de uppgifter, som påvilade vår flotta t. ex.
under världskriget, icke kan övertagas av flygvapnet. Det är också riktigt
att man, med den utgångspunkt jag har för bedömandet av de militära anstalterna,
icke kan tillmäta flygvapnet det allt annat dominerande värde, som
man synes göra i försvarskommissionen och för övrigt litet varstans i diskussionen
rörande våra försvarsanstalter.

Vid detta resonemang kommer jag också till den uppfattningen, att på vår
armé kunna ställas mindre anspråk än de, som ställas av försvarskommissionen,
och att därför en organisation på fyra krigsfördelningar, sådan vi ha den
sedan 1925, effektiviserad och kvalitativt förstärkt är tillräcklig för de uppgifter,
som vår armé har att fylla.

Mot detta resonemang räknar jag med följande invändning: Ja, men sak kunskapen

har sagt, att vad försvarskommissionen föreslagit är ett minimum.

Jag tror att vi litet var ha anledning att icke försvära oss. Och när nu representanterna
för kommissionens majoritet så starkt skjuta framför sig sakkunskapen
kan man ju inte undgå att erinra sig, att det varit tider, då samma
herrar för sina förslag till lösningar i försvarsfrågan icke ha haft sakkunskapens
stöd, men icke desto mindre låtit sin mening örn det riktiga vara gällande
och ofta drivit den igenom. När det gäller att bedöma omfattningen
av försvarsanstalterna kan man pretendera på att även den icke militärt skolade
skall kunna ha sitt bestämda omdöme om läget, örn farorna och därmed också
örn behoven. Det är en annan sak att sedan man gjort en sådan avvägning
utarbetandet av förslagen inom en viss ram alltid måste vara en uppgift för
de militärt sakkunniga. Likaväl som militärt sakkunniga ha utformat förslagen
inom försvarskommissionen har Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen
blivit utformat av militärt sakkunniga.

Men när vi tala örn sakkunskapen böra vi ju inte förgäta, att det ingalunda
står någon enhällig sakkunskap bakom försvarskommissionens förslag.
Sakkunskapen är i stället på mycket väsentliga punkter splittrad. Representanterna
för flottan lia en helt annan uppfattning än den sakkunskap, som
t. ex. herr Hamrin åberopar rörande den lämpliga avvägningen av de militära
anstalterna, och det iir den marina sakkunskapens bestämda mening, att herr
Hamrin vid uppgörandet av sina förslag i kommissionen icke tagit vederbörlig
hänsyn till sakkunskapen.

Det behövs endast några sådana erinringar för att reducera dessa försök
att göra vad sakkunskapen i ett fall har sagt till nästan ett kommando när
det gäller att gå till beslut. Jag har under mitt arbete i försvarskommissionen
fått den djupaste respekt för kunnigheten hos de militära medarbetarna.
Jag har fått samma djupa respekt för deras vilja att nå de bästa resultat
och jag har anledning att högt skatta den förändring, som jag tror har inträtt
i den militära sakkunskapens hållning, så att man inte heller längre

Nr 21.

Onädagen den 1 april f. m.

Kunc/l. propositioner ann. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
bara driver sina ståndpunkter hur långt som helst utan andra hänsyn än de
militära. Det har säkerligen varit en strävan inom denna sakkunskap att beakta
dels möjligheterna till finansiering av ett försvarsbeslut och dels, vilket
kanske för dem varit ännu viktigare, möjligheterna att åstadkomma den
större samling i folket kring försvaret, som från militärt, håll uppskattas
som en betydande tillgång. Men med all respekt och uppskattning av sakkunskapen
kan jag ändå icke medge att vi, som sitta här, de ansvariga inom
regering och riksdag, plötsligt skola avkoppla vårt omdöme och upphöra med
diskussionen. Detta har ju här i dag visat sig så mycket orimligare som det
faktiskt har framkommit en kritik, som i vissa delar är lika skarp mot
försvarskommissionens ståndpunkter, åtminstone principiellt, som mot Kungl.
Majlis förslag. Jag lyssnade med stort intresse till den siste talaren och hans
yttranden örn regementsindragningarna. Jag har också förmärkt att vissa
talare från högern tala örn dessa regementsindragningar som vore de ett påfund
i den kungl, propositionen. Alla veta, att skillnaden är den. att enligt
Kungl. Maj:ts förslag indragas två infanteriregementen och en artillerikår
mer än enligt kommissionens förslag, där man föreslår indragande av tre infanteriregementen.
Kommissionen har ju rönt särskild kritik från sakkunskapens
sida därför att den bland dessa tre regementen också velat indra
Västerbottens regemente och därmed försvaga den militära förberedelsen i ett
område av landet, som vi tidigare lia varit angelägna att förse med militära
anordningar.

Örn jag skulle våga göra en kättersk bekännelse i denna punkt skulle jag
tala om för kammaren, att jag själv hela tiden varit synnerligen ovillig för
en anordning, som medför en minskning av enheterna. Jag har icke kunnat
bli fullt övertygad därom, att det är en riktig organisation att förstärka den
enskilda enheten på bekostnad av mängden av enheter. För mig har det förefallit
som örn särskilt, örn en snabb utbyggnad av organisationen skulle visa
sig behövlig, tillgången till flera enheter skulle vara värdefull. Å andra sidan
har den till förfogande stående sakkunskapen tämligen enstämmigt rekommenderat
de starkare, men färre enheterna. Jag vet att sakkunskapen
på den punkten långt ifrån är enhällig, men den sakkunskap, som närmast
har stått till förfogande i dessa fall, har varit enstämmig på denna punkt.
Och liksom försvarskommissionen i en sådan viktig detalj har följt den militära
sakkunskapen, så har också Kungl. Majit gjort det. Men det förefaller
mig som örn särskilt de, som kritisera regementsindragningarna ur de allmänna
synpunkterna, lia lika stor anledning att fästa uppmärksamheten på
försvarskommissionens framgångsmetod som på den, som använts i Kungl.
Maj :ts proposition, eftersom denna metod i båda fallen är en och densamma.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid själva organisationen av våra militära
anstalter utan kommer nu fram till en synpunkt, som jag under diskussionen
hittills har lagt mycken vikt vid, men som här har spelat en mindre
roll även örn det talats en hel del örn den andel av statsutgifterna, som utgifterna
till försvarsändamål representera. I herr Hamrins anförande berördes
denna sak. Herr Hamrin anser att på grund av den ringa procent, som försvarsutgifterna
lia i de samlade statsutgifterna, kunna vi räkna nied sex krigsfördelningar.
Man har frågat sig: hur många fördelningar hade det blivit
om den procentuella andelen av försvarsutgifterna varit större? Herr Hamrin
slipper att diskutera den saken i dag. Men det är ju alldeles tydligt,
att när man överhuvud taget är inne på resonemang örn hur stor del av budgeten
man kan disponera för militära ändamål, så har man ju i varje fall
antytt att mati icke är så alldeles tvärsäker på att under alla förhållanden de
sex fördelningarna äro nödvändiga eller kunna upprätthållas.

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Och därmed kommer jag in på frågan: vad slags organisation med hänsyn
till framtiden är det som vi nu skola skapa?

Försvarskommissionen inleder sina betraktelser med att teckna det olycksöde,
som hittills vilat över vår försvarsorganisation. Den har varit föremål
för praktiskt taget ständiga utredningar. Jag har tidigare erinrat örn huru
med nästan matematisk precision dessa ha följt på varandra. Yi fingo ett
försvarsbeslut 1901, utredningen började 1906, vi fingo ett nytt försvarsbeslut
1914, utredningen började 1919, vi fingo nästa försvarsbeslut 1925 och
utredningen började 1930.

I och för sig borde ju en utredning icke behöva inverka alltför ofördelaktigt
på försvarsanstalterna. Men dessa utredningar ha alltid kommit till
stånd i syfte att förändra — i regel på ett betydande sätt — våra försvarsanstalter.
År 1906 var detta visserligen icke fallet på samma sätt som 1919
och 1930; år 1906 gällde det väl närmast att utreda hur man lämpligen skulle
påbygga den försvarsordning, man 1901 hade beslutat, med bibehållande av
grunden för den beslutade organisationen. År 1919 var det en reaktion mot
de alltför höga försvarsutgifter, som hade följt av 1914 års beslut. År 1930
var det både — och; kravet på utredning kom dels från dem, som önskade
förstärkning av försvarsanstalterna, men dels också från dem, som menade
att man ytterligare kunde minska försvarsorganisationen. Sådana utredningar,
vilka ha som mål en omstöpning av den bestående organisationen, måste
givetvis bland dem som arbeta inom försvarsväsendet framkalla en känsla av
ovisshet, som verkar deprimerande på arbetslusten och därmed i viss mån
leder till att successivt själva styrkan i organisationen försvagas, även örn
man har kvar förband, kadrer och sådant. Det vore ju önskvärt om man
kunde fatta ett beslut i försvarsfrågan under sådana omständigheter, att vi
icke löpa risken, att det under de närmaste åren skall gå till på alldeles samma
sätt som det gått till hittills.

Det är en annan omständighet, som jag för min del lägger stor vikt vid när
jag arbetar på återhållsamhet i fråga om försvarsutgifterna. Vi ha haft erfarenheter
på den punkten också. Det har sagts mer än en gång att ingen
av de försvarsorganisationer, som blivit beslutade under de gångna decennierna
av detta århundrade, någonsin blivit fullt genomförd. Detta gäller i
hög grad 1914, det gäller i viss mån också 1925. I det senare fallet Ilar organisationen
blivit upprättad, men det kan sägas att organisationen icke fått
det nödvändiga tillskottet av anslag till materiel, till övningar och till underhåll,
som skulle göra organisationen effektiv på det sätt, som man beräknade
vid dess tillkomst. Vi fattade 1925 års beslut i en relativt god tid. Vi fatta
1936 års beslut i en statsfinansiell situation, som anses vara mycket gynnsam.
dag tror inte att någon bestrider, att man utan våda i dag och för nästa budgetår
kan mobilisera de nödvändiga medlen för att finansiera försvarskommissionens
förslag och kanske rent av för att finansiera det förslag, som högern
anser vara det riktiga.

Men man frågar sig: kunna vi räkna med ett läge, som möjliggör att under
den tid, som vi beräkna för organisationens varaktighet, uppehålla dess effektivitet?
Frågan kan ställas oberoende av vilken uppfattning man har rörande
vem som kommer att sköta riksstyrelsen här i landet. Ty det är också en erfarenhet
från det förgångna, att i ett ekonomiskt nödläge gör det detsamma
vilken regering som sitter och vilken färg den har — när den pressas mycket
hårt till sparsamhet riktas också blickarna på utgifterna under fjärde huvudtiteln.
Herr Hamrins blickar ha varit där i mycket hög grad under hans
lid som finansminister. Och så blir följden att man temporärt inställer materialanskaffning,
minskar övningar, försummar underhåll. Och eftersom de

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
finansiella kriserna icke bruka vara korta påhälsningar utan ofta sträcka
sig över ett par, tre år, så hinner nian ganska ordentligt undergräva den
effektivitet nian ville skapa när man fattade beslutet.

Det är alldeles tydligt, att man mot mig kan invända, att vi inte heller
lia några garantier för att en organisation, som tillmätes 135 miljoner, under
tio år framåt skall kunna få dessa 135 miljoner. På detta ligger ju mitt svar
nära till hands: tror man inte ens det, då bör man ju inte förorda en organisation,
som är väsentligt dyrare, när den startar, och som tvingar till helt
andra ingrepp örn det statsfinansiella läget skulle på ett sådant sätt försämras.

Jag tror för min del att det är riktigare att ta till den måttfullare organisationen
med de större möjligheterna att uppehålla denna organisation framdeles,
och jag tror att dessa möjligheter ökas i samma mån man kan vid beslutet
nu engagera så stor del som möjligt av folkrepresentationen i ansvar för
detta beslut.

Det har också talats ganska mycket i dag örn förtroendet till försvaret.
Det har sagts vad som behöver sägas örn den förändring, som inträtt i massornas
tänkesätt på detta område. Demokratiseringen har medfört en allmännare
och starkare känsla av gemenskap i ansvaret för landet. Detta har påverkat
uppfattningen även i fråga örn de militära anstalterna. Jag tror inte
att frågan örn folkförtroendet sammanhör med den ena eller den andra kostnadssumman.
Jag tror inte att det växer upp starka stämningar mot en viss
organisation om den kostar 160 miljoner eller 135 miljoner. Dessa stämningar
komma i det ögonblick, då vad man har tillmätt försvaret kommer att kännas
som en börda och som ett hinder för sådant, som inom stora folklager
omfattas icke bara med intresse, utan också med längtan. Man må förklara
så mycket som helst att det inte går att koppla samman sociala utgifter och
militära utgifter, ty det kan ju inträffa, att man i ett läge av starka militära
behov mäste inskränka på de sociala utgifterna. Den saken kan jag mycket väl
tänka mig. Jag kan tänka mig att vi kunna komma i det läge, då man överhuvud
taget tillgodoser även militära behov med undanskjutande av sådant,
som för tillfället kan anses mindre nödvändigt. Jag tror inte att vi militärt
komma i den situationen, men teoretiskt har jag ingenting emot det medgivandet,
att gällde det landets frihet och värnandet av vår självständighet,
så skulle det för mig icke finnas något intresse, som icke borde vika för det
i det ögonblicket allt dominerande intresset.

Konkurrensen mellan olika slag av utgifter är ett känt faktum. Det behöver
inte nödvändigtvis vara sociala utgifter å ena sidan och militära å den
andra. Det kan vara utgifter för vårt skolväsende, det kan vara utgifter för
vårt rättsväsende — när jag talar örn de sociala och kulturella utgifterna
menar jag allt det, som användes för att skapa sådana förhållanden i landet,
att folkets trivsel ökas och därmed folket och landet knytas närmare till
varandra. Man kan inte utan vidare avfärda detta resonemang örn att en
sådan konkurrens kan hota, och skulle man komma i det läget, att statsmakterna
skola säga de arma och skyddslösa i landet, att man inte tillräckligt
kan sörja för deras väl därför att man måste offra för militära ändamål, då
har man också att räkna med att animositeten mot försvarsutgifterna och
mot försvaret självt växer. Det är därför angeläget, när man går till ett försvarsbeslut
att också beakta denna omständighet och försöka vid avvägningen
skydda sig mot de risker, som i det fallet kunna förefinnas. Vilken inverkan
riksdagsbeslutet i år kan få på förhållandet mellan försvaret och folket, därom
skall jag inte uttala mig. Jag har många gånger sagt, att såvitt jag kan
bedöma läget, har aldrig tiden varit så gynnsam som nu för ett relativt sam -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
förstånd i försvarsfrågan, som bygger ett försvarsbeslut på mycket bred
grund ute i folket. Jag skulle också tro, att om nian vid behandlingen i riksdagen
ville visa ett verkligt intresse för, låt mig säga, de mera folkliga sidorna
av problemet, borde man kunna komma fram till ett beslut, som lägger
den breda grunden. Det finns den andra möjligheten, att man i sin självgodhet,
i sitt fastbitande vid förslag, som man en gång givit sin anslutning, inte
vill resonera örn de andra synpunkterna. Det finns den möjligheten, att vissa
synpunkter få så dominera, att till sist ett beslut i riksdagen, som kunde ha
tillkommit genom mycket starkt bärande majoritet, kommer att fattas med
några få rösters övervikt. Det betyder i och för sig inte, att man därmed har
kastat försvarsfrågan tillbaka i det politiska stridsvimlet. För min del är jag
så^ intresserad av att man verkligen kommer dithän, att man lyfter försvarsfrågan
över partistriderna, att jag inte skall tveka att göra vad i min makt
står för att förhindra en sådan utveckling, men det förefaller mig, som örn
de, som livligast presentera sig såsom försvarets vänner, också borde göra vad
i deras makt står för att förhindra, att lösningen tillkommer under omständigheter,
därmed eller mot enskildas vilja försvarsfrågan på nytt är ute i de
politiska stridernas vimmel med ali den nackdel för försvaret självt, som
detta medför.

Herr Westman har sagt här i dag, att det förslag, som regeringen har
framlagt, naturligtvis inte är ett ultimatum. Om man skall resonera nied
andra om det gemensamma bästa, kan man ju inte använda en sämre metod
än att framställa ultimata. Vi äro intresserade av en samförståndslösning.
Att endast åter och åter säga: här är försvarskommissionens förslag, där stå
vi, och alla som vilja vara med om en lösning få komma till oss — att det
är metoden att nå samförstånd betvivlar jag i allra högsta grad.

Herr Nerman: Herr talman! När jag här tillåter mig taga ordet för att

det i dagens debatt må komma med även några synpunkter från den radikalare
delen av arbetarrörelsen, som inte har knutit sitt öde till den borgerliga staten
och den kungl, militärpropositionen, skall jag omedelbart erkänna, att förhållandena
i världen lia förskjutit sig ganska starkt de sista åren och därmed också
bakgrunden till Kungl. Maj :ts propositioner nr 225—229. Jag skall därför
inte fästa för stor vikt vid regeringspartiets vallöften 1932.

När jag säger, att förhållandena i världen ha förskjutit sig, har jag därmed
inte sagt: förskjutit eller ändrat sig principiellt. För den socialistiska uppfattningen
har utvecklingen i den nuvarande hushållningens värld gått följdriktigt,
gått med en kuslig konsekvens. Den socialistiska sidans farhågor ha
på ett ohyggligt sätt besannats.

Den nu föreliggande frågan har i arbetarrörelsen under olika tider uppträtt
under två olika namn, två namn, som ange två olika sinnelag: det ena är »militärfrågan»
och det andra är »försvarsfrågan».

Det nationella försvaret, det statliga militärväsendet har från början setts
med misstro från arbetarhåll. Herr Wohlin var för en stund sedan något inne
på den saken. Där låg i arbetarklassens äldsta inställning till frågan flera
olika element eller motiv: där fanns något av den gamla s. k. bondsnålheten,
där fanns också något av bondpojkens motvilja mot exercisen, mot drillen, mot
preusseriet, mot befälets brutalitet den tiden, mot särskild krigslagstiftning,
men även något av fredslidelse, oviljan till brödramord och vetskapen om det
s. k. försvaret som försvar också för de härskandes privilegier mot den s. k.
inre fienden, d. v. s. folket självt. Den sista synpunkten lever alltjämt och jag
vågar säga, att den har intensifierats från ett visst datum maj 1931. Det är
betecknande, att när Hjalmar Branting, själv av börd och fostran klart patrio -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
tisk, som den svenska arbetarklassens första ombud i riksdagen 1897 jungfrutalade
i remissdebatten, så gick han genast in på militärfrågan och behandlade
den med den termen.

Branting hade då följande korta uttalande om militarismen, icke försvaret:

»Det har nyss av den förste talaren» — en herr Höjer — »gjorts en vidräkning
med militarismen, som jag för min del i allo instämmer i och även gärna
skulle sett ytterligare skärpt. Denna militarism, den är kulturfientlig, och det
är min fullkomliga övertygelse, att den stat kommer att få ett försprång framför
de andra staterna, som före dem bestämmer sig för att kasta en väsentlig
del av de militära anslagen helt och hållet över bord för att i stället höja landets
materiella och andliga odling och därigenom med ett språng få landets
kultur i ett sådant skick, att det kan gå om de närgränsande staterna. Jag är
viss, att örn man beslutsamt sloge in på en sådan taktik, så skulle man finna,
att detta kunde vara ett värn för självständighet och frihet, fullt så gott som
och kanske betydligt överlägset åtskilliga regementen soldater och åtskilliga
mordverktyg, som icke hinna anskaffas, så att de finnas fullständigt inne, förr
än de äro föråldrade och behöva ersättas med nya dyrbarheter av samma slag.»

Det var det hela den gången. Man må numera le åt Hjalmar Bräntings ton,
men den var ett äkta uttryck för vad arbetarrörelsen, socialdemokratien, den
tiden tänkte. Varken här eller i andra anföranden vid 1897 års riksdag använde
Branting uttrycket »försvaret» utan gång på gång »militarismen».

Antimilitarismen var stark i svensk arbetarrörelse under innevarande sekels
första årtionde. Nuvarande stats- och försvarsministrar spredo, kanske skrevo,
röda flygblad mot militarismen, och nuvarande utrikesministern fick till och
med schavottera som antimilitarist inför beväringsfronten i Sollefteå. Ja, jag
erkänner, att det då var i mycket andra tider. Och det är redan boråt 30 år
sedan.

Vi voro väl här i landet inte så marxistiska, inte så genomtänkta i vår antimilitarism
som våra kamrater i Tyskland under Karl Liebknechts ledning —
det har alltid varit dåligt med marxismen här i landet -— men när vi då unga
förklarade: »ej en man, ej ett öre åt militarismen», så menade vi det s. k. försvaret
såsom borgarklassens försvar främst mot den s. k. inre fienden. Vi hade
den sociala synpunkten, vi hade internationalismen, d. v. s. vi sågo hela frågan
som socialister.

Den sociala och internationalistiska synpunkten är, såvitt jag förstår, fortfarande
den socialistiska synpunkten. Det gick relativt lätt att hålla den ren
genom det första världskriget. Ja, nuvarande försvarsministern höll ut ända
till 1921. Jag medger, att läget för den, som vill fortfarande vara socialist, är
i detta nu mycket svårare. Det är svårare även för oss, som aldrig ett ögom
blick trodde på Nationernas förbund och som lia fått så sorgligt rätt örn den,
organisationen, som dämpade massornas revolutionära harm åren efter världskriget
nied löften örn avrustning eller åtminstone nedrustning. Det var kanske
på sina håll ett fromt bedrägeri, men det var ett bedrägeri. Det blev i stället
en våldsam upprustning. Rustningsraseriet går som en farsot över världen.
I Tyskland har man redan 98.8 grader krigsfeber, i Italien över 100. På ett
tragiskt sätt har socialismens syn, som var även den gamla socialdemokratiens,
bekräftats: kapitalismens upplösning i imperialistiska krig har redan inträtt,
och jag är fullkomligt viss örn, att vi inom rätt kort tid få det nya stora krig,
som alla — och nu även Sverige — göra allt vad man förmår för att framrusta.

I den situationen — och inför det avgörande, som här i dag remitteras -—
kan man förstå, att folk äro nervösa och ropa på försvar, helst somliga mycket
intresserade parter redan äro ute på plank och väggar med hetsaffischer. Jag
vill här också bemöda mig att se saken allvarligt, inte med partiblick, jag

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
vill se det bästa i de olika partiernas avsikter. Jag undantar två parter: de
som direkt ekonomiskt äro intresserade i rustningskapitalismen och de nazistiska
riktningar, som bygga helt och hållet på våld och krig som enda
patos. Bägge parterna räknar jag som rent kriminella.

När man då ropar på försvar, så är det rimligt, om man kallt frågar sig:
Försvar för vad? Och försvar genom vem?

Örn det på allvar rör svenska folkets frihet, då tror jag inte herrarna behöva
vara oroliga för en enda man i arbetarrörelsen. Till och med den pacifism
i gammal mening, som funnits inom socialdemokratiens led, tycks nu
vara alldeles utslocknad. Jag skulle för min del votera betydligt mer än den
socialdemokratiska regeringen nu vill ge i första instans och även i andra
instans, örn jag visste med full säkerhet, att ledningen av svenska folkets
öden både före och efter mobiliseringen läge fast i det produktiva folkets händer.
Jag menar då ingalunda mitt partis, inte ens arbetarrörelsens som helhet,
exempelvis landsorganisationens — nej, vi få vara blygsamma i dessa
tider, men låt mig säga symboliskt: I Engelbrekts händer — och det vare då
osagt, örn lian är mantalsskriven närmare Vatikanen eller Bramstorp.

Vi revolutionära socialister äro — jag har betonat det förr -— inga pacifister,
inga romantiker. Vi se kallt och nyktert. Och vi se, att det för närvarande
inte finns någon mänsklighet och inte någon internationell arbetarklass
att räkna med. Vi se, att det finns bara stater, stater, som rusta ursinnigt.
^ Vi veta, att rätt och kultur äro papper, som våldet trampar på.
Maktspråk är numera det internationella umgängsspråket och Röda korset är
bombplanens populäraste skottavla. Våldsmännen av princip tränga sig fram
genom att vädja till massornas grövsta lidelser, piska dem samman i det nationella
— stundom det flernationella — kapitalets intresse, till mobilisering,
till krig. °Jag frågar: Vem litar på fördrag och namnunderskrifter? Vem
kan lita på pakter underskrivna av, örn jag får ange ett par direkta personer,
styresmännen i Tyskland och Italien av i dag?

Jag förstår mycket väl, att herrarna inte lita på den s. k. mellanfolkliga
rätten, inte tro på annat än på våldet, fast jag beklagar, att det inte just är
rekommenderande för den samhällsordning, herrarna vilja ha försvarad.

Man vill alltså lia försvar. För vad? För Sveriges statliga frihet, för
svenska folkets frihet i olika avseenden. Det är klart, att socialdemokratien
i dessa dagar ganska lätt — nästan litet för lättvindigt — kan piska in Svensås
arbetare med parollen: »Vill ni lia Per Albin eller vill ni ha Hitler?

Vill ni, att Hitler ska komma och ta oss?» Så låter det ute i landet. Jag
erkänner själv, att jag med glädje skulle ta på axel gevär, om det gällde eli
tvångsval mellan de två herrarna. Jag är till och nied med på att försvara
den borgerliga demokratiens Sverige, herr Hamrins Sverige, emot Furugård.
Jag brinner av stridslust,^ jag tycker det försvaret skötes allt för lamt.

Men, då kommer en fråga: Kunna vi vara absolut säkra på, om vi komma
att ge de 131 miljonerna i kungl, propositionen eller de, låt oss säga, förslagsvis
145 miljonerna i den stundande kompromissen, att vi komma att ge dem åt
den svenska friheten i Engelbrekts och — vi kunna ju lägga till — biskon
Thomas’ händer?

Det år ägnat att förvåna, och det har tydligen också förvånat herr Branting,
att den socialdemokratiska regeringen inte har några motkrav, då miljonerna
rullas, inte kräver några garantier i demokratisk, social demokratisk anda.
Man vill försvara friheten och demokratien, men i vilkas händer går man nu
att lämna ett effektiviserat militärsystem?

.lag tror nu — jag vet inte alls, men jag tror — att en stor del av Sveriges
militära befäl är lojalt svenskt, även gentemot den nu sittande regeringen.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Men jag vet också, att elei; finns Ilar i landet en inte ringa procent både passiva
och aktiva officerare, som vi kunna räkna till vad jag skulle vilja kalla
»tysk-svenska sällskapet», folk, som inte känner svenskt, men känner och
kanske, när det gäller, handlar tyskt. Namn torde vara överflödiga här, men
det saknas ingalunda namn från den svenska parlamentshögern i en gratulation
till den tyske diktatorn, då han bryter ett högtidligt av honom själv besvuret
avtal genom militärockupation.

Vad det militära befälet beträffar, vore det mer än väl befogat med en
grundlig husesyn; eventuellt kunde man tänka sig en demokratisk ed^ att
avläggas till fanan. Det gäller kanske inte så mycket, men det vore ända en
gest. Vad underbefälet beträffar, är det nödvändigt — herr Branting har för
övrigt redan varit inne därpå — att slopa den klassbarriär, som heter studentexamen.
Så länge den stora massan är utestängd från fulla befordringsmöjligheter
genom en akademisk spärr, kan militärväsendet inte ordnas demokratiskt.
Det är inget tvivel örn, att det subalterna missnöjet stimuleras
till nazism av förhoppningen att som diktatorerna i Italien och Tyskland och
deras närmaste män — inte alla, men de allra närmaste — kunna komma till
höga poster genom nazismen-fascismen. Förhållandena äro i det fallet inte
annorlunda här och i andra land. Men härom finns, såvitt jag vet, ingenting i
den kungl, propositionen. Den talar inte alls örn garantierna för friheten och
demokratien. Den överlämnar en fruktansvärd maktapparat i händerna på
borgarklassens samhälle — för den här regeringen sitter inte i evighet. Man
tar inte miste på, att fotter av efterföljare redan stå utanför dörren ■— det
trampar från Småland och Västernorrland.

Socialdemokratien har här handlöst uppgivit inte bara klasskrav utan också
rent folkliga krav på att ha folkets försvar i folkets hand. Den hoppas att
genom att svälja bortåt 150 miljoners militärbudget kunna sitta kvar och
skydda demokratien och friheten. Man kan naturligtvis i bästa mening välja
den vägen och tro, att det är den enda riktiga. Men det trodde också den
tyska socialdemokratien. Ja, förhållandena äro inte identiska här, men jag
är inte säker på att de inte kunna bli det.

Vi socialister ha inga garantier, som göra, att vi kunna rösta positivt i
vad vi fortfarande kalla militärfrågan. Vi kunna naturligtvis inte undgå
att i sista hand rösta för ett anslag, ett lägre anslag för att slippa ett högre.
Det hör till den parlamentariska teknikens tragik. Men vi äro alltfort internationalister,
internationalistiska socialister, inte ens anhängare av rysk-franska
blocket utan vidare.

Våra motståndare tala örn ansvaret för land och folk. skyldigheten att med
rustning hålla obehöriga borta. Utan tvivel en skyldighet — örn man är säker
på, att apparaten också står till svenska folkets _ skydd utåt och inåt.
Men örn vi nu äro skyldiga — och gärna det — att visa ansvar för svenska
folket, lia vi då inte mera ansvar och skyldigheter? Måste man inte fråga
sig: När alla folk lia blivit likriktade å la Tyskland — vad skall då sedan
komma? Det är tämligen självklart: kriget.

Viktigare än skyldigheten att skydda ett visst land provisoriskt är skyldigheten
att säkra mänsklighetens framtid och därmed också svenska folkets
mot kriget. Måste den uppgiften vara helt främmande för staterna? Vi socialister
tänka utanför kartgränserna och vilja skapa ordning i världsskala
som enda grundval för fred och kultur även för folket. Det kanske verkar
osakligt här, men jag anser det som en allvarlig brist i ett program för Sveriges
värnande, att man inte har givit någon anvisning örn den svenska fredens
förankring i ett större sammanhang.

Det kan tänkas flera vägar: antingen går utvecklingen därhän att en stor -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
makt slukar alla andra stater och vi komma fram till en sorts pax romana —
det är väl inte något trevligt perspektiv av sekellånga krig, men det kanske
går så — eller också en sammanslutning via något som liknar Nationernas
förbund. Herr Branting hade en viss tro på den vägen. Jag tror inte på den
vägen, därför att jag är övertygad om, att stater byggda på den nuvarande
kapitalistiska hushållningen, alltså imperialistiska stater, inte kunna frivilligt
samordna sig och att freden därför är otänkbar så länge Mammon regerar.

Ingendera av de vägarna tilltalar därför oss socialister, och därför ha vi
en tredje — den ligger inte inom ramen av den proposition, som nu debatteras
— och det är den socialistiska internationalistiska propagandan och aktionen
före kriget och under kriget. Och även örn vi som parti skulle sopas
bort av den nationella panikens våg — vi komma igen som rörelse, som idé.
För vi ha, tror jag, högre, mera framtidsbetonade vyer än statens, fosterlandets.
Vi lia mänsklighetens, humanitetens. De begreppen, något främmande
och bortkomna i den socialdemokratiska regeringens tekniska försvarsprogram,
må åtminstone få bli med på en sida i dagens protokoll i skuggan av
krigsstöveln.

Herr statsrådet Vennerström: Jag begärde, herr talman, icke ordet för att
tacka herr Nerman för hans löfte att i vissa situationer ta geväret på axeln
och hjälpa vår värderade Per Albin, utan jag begärde ordet därför att herr
Nerman vidrörde frågan örn den s. k. demokratiseringen inom den svenska
armén och marinen och därvid fällde de orden, att regeringen icke i detta avseende
hade sörjt för att tillvarata de demokratiska syftemålen och åskådningarna.
Jag måste därvid korrigera herr Nerman, och jag gör det så mycket
hellre som min partivän herr Branting tidigare var inne på samma spörsmål.
Den nuvarande regeringen fullföljer de syftemål, som redan den förra
socialdemokratiska regeringen år 1925 bröt ban för, när den upprättade deli
s. k. underofficersskolan i Uppsala, varigenom menige man ur de djupa militära
lederna skulle bildligt talat kunna bära markskalksstaven i ränseln och nå
fram till officersbefattningar. Den skolan har varit av mycket stort värde
och röner största möjliga uppskattning från underbefälets sida. Jag kan
säga herr Nerman och herr Branting, att den nuvarande regeringen starkt
har medverkat till, att talesmän även för manskapet ha fått biträda inom
kommissionen, när kommissionen har behandlat dessa frågor, och vi lia även
sedermera, vid uppgörandet av försvarsförslaget i år, sökt känning med talesmän
för menige man, för manskapet inom det militära området. Jag måste
på den punkten säga, att försvarskommissionen har vandrat vidare på dessa
vägar. . Som herrarna säkerligen finna, när ni gå igenom de olika detaljerna
i regeringsförslaget, så har man där sökt att vid flygvapnet och marinen få
framkamma möjligheter för menige man att gå vidare fram till officersbefattningar,
som redan tidigare ha funnits för arméns vidkommande, och även
i fråga örn armén äro vissa förbättringar vidtagna i regeringsförslaget.

o Herr Nerman och även herr Branting var inne på studentexamen och ansåg
att kravet på avlagd studentexamen borde undanröjas. Jag har självklart
resonerat även örn den saken, men jag har då konstaterat, att underbefälsförbundet,
som representerar manskapet, självt förklarar, att det inte anser att studentexamen
för närvarande bör strykas som villkor för att kunna gå vidare
fram till de olika officersbefattningarna. Jag vill inte diskutera denna dess
uppfattning, jag bara relaterar att manskapet självt inom underbefälsförbundet
har denna uppfattning. Jag kan för resten tillägga som min personliga
mening, att skall .studentexamen avskaffas på detta område, bör det ske i

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
samband med omprövningen av studentexamens vara eller icke vara överhuvud
taget. Som herrarna säkerligen känna till har en undersökning av denna fråga
ifrågasatts av herr Engberg. Det förefaller mig naturligt att man avvaktar
dess resultat och tar upp spörsmålet i ett vidare sammanhang.

Jag kan inte hjälpa, att jag i likhet med de nyssnämnda talarna måste
beklaga de förlöpningar, som skett från vissa enskilda, icke aktiva medlemmar
av den svenska officerskåren i ett nyligen ganska omdiskuterat telegram.
Å andra sidan måste jag i detta fall understryka, att den protest, som kom
genom ett talesorgan för officerskåren sådant som Ny militär tidskrift, så
långt jag förstår uttrycker den verkliga mening som finns inom den svenska
officerskåren. Jag har själv den erfarenheten av denna officerskår, att den
inte bara är kunnig och dugande utan på samma gång i hög grad lojal. Om
den svenska demokratien nu ser något annorlunda på vissa förvarsproblem
än den tidigare gjort och har en annan inställning till de militärt anställda än
som tidigare har kommit till synes, så är det min personliga förvissning, att
även demokratiens idé eller i varje fall lojaliteten mot den svenska demokratien
skall bli ännu djupare förankrad inom hela den svenska officerskåren.

Herr Forssell: Herr talman! Den stora försvarsutredningen har med en

blindhet, som må vara naturlig eller låtsad, sökt att gå förbi det läge, som nu
råder vid Östersjön, då självständiga, med oss mer eller mindre befryndade
folk besitta dess östra kust. Med bortseende från detta för oss så gynnsamma
läge har man förutsatt, att vårt land skulle i undergiven förbidan avvakta,
att vår barriär i öster spolieras av en hotande och övermäktig granne, som sedan
kunde väntas fortsätta med anfall mot oss över Bottenhavet eller Östersjön.
Den stora försvarsutredningen förutsätter, att ett isolerat Sverige kämpar
sin hopplösa strid. Det är icke förvånande, att pacifisterna inför ett sådant
perspektiv sätta i fråga, örn försvaret har någon uppgift att fylla. Tvisten,
huruvida denna sista akt i vår tillvaro skall glorifieras genom fyra eller
sex arméfördelningars offrande kan hava sin betydelse. Till sist måste dock
utgången av denna strid vara given, då på förhand allt initiativ lämnats åt
fienden.

Den stora försvarsutredningen vill icke blott beröva det svenska försvaret
varje möjlighet till initiativ, den saknar även själv den lilla initiativkraft,
som kunde behövas för att framlägga en objektiv undersökning av vårt försvarspolitiska
läge och ett prövande, örn fredens bevarande för oss möjligen
kunde bäst vinnas genom en positiv fredspolitik, inriktad på att åt oss bevara
den nuvarande för oss gynnsamma situationen i Östersjön. Min mening är
ingalunda, att vi skulle på grund av känslotänkande offra oss till förmån för
våra östra grannar utan tvärtom, att vi skulle sakligt pröva, huruvida aktiv
hjälp från vår sida skulle kunna göra det möjligt för dessa stater att till vår
båtnad för lång tid framåt förlänga den nuvarande, för oss så gynnsamma
situationen vid Östersjön. En sådan aktiv hjälp kan — om den misslyckas
och den stora försvarsutredningens tänkta isoleringssituation sedermera inträder
-— icke försämra vår möjlighet att försvara oss, ty förlängd tid att förbereda
oss mot invasionen har vunnits. Medvetandet örn den ökning i motståndet
öster örn Östersjön, som en sådan aktiv hjälp kunde åstadkomma, kunde
törhända avvärja en krigsfara, som eljest bleve aktuell, och därmed positivt
främja freden.

Den stora försvarsutredningen har icke vågat ens antyda, huruvida den
ägnat någon tanke åt denna möjlighet till en positiv fredspolitik. Detta är
måhända förklarligt vid det förhållandet, att den icke heller vågat föreslå
en övningstid för den svenska armén, som skulle möjliggöra, att denna kom -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
ine ifrån rekrytstadiet. Så modig var man för 20 år sedan, att man tordes
lagga bordan av en lång och ytterst betungande övningstid på den studerande
ungdomen, och så modig är man fortfarande, att man vågar föreslå en militärt
rimlig övningstid för denna ungdom, solli har mindre ekonomisk bärkraft
gentemot detta offer än någon annan kategori av medborgare. Av denna ungdom,
sorn belastas av studieskulder och som genom statsmakternas lönepolitik
lill gynnande av kroppsarbetare eller oskolad arbetskraft mången gång tvingas
ga genom livet tryckt av skuldbörda, begär man offret av lång övningstid.
Ingen av politikerna i den stora försvarsutredningen har nog moraliskt
mod att framlägga krav på att folkets breda lager också skola taga på sig
o .et av en tillräckligt lång övningstid. Detta offer vore för dem långt
mindre tyngande än det, man begär av studenterna. Denna feghet inför uppgiften
a,tt av folkets breda lager begära ett nödvändigt offer är så mycket
mera ödesdiger, som de begärda ofantliga utgifterna, vare sig de gälla 135
efter lbO miljoner per år, dock icke kunna komma till nytta, om vi i ofredens
dagar skola möta faran med en armé av rekryter, dömd att snabbt bliva krossad
av en övad motståndare. Det är i sanning märkligt att taga del av olika
agers bittra kritik av motståndarnas förslag, då nian kan konstatera, att alla
aro emga därom, att vi skola möta fienden med en armé, som på grund av
otillräcklig övning saknar möjlighet att kunna bestå i striden mot varje tänkbar
motståndare. Försvarsvänligheten blir då till sist spegelfäkteri.

V ld bestämmande av övningstiden må man emellertid ihågkomma, att en
försvarsorganisation verkar på lång sikt och måste förutsättas bevarad genom
perioder av allmän fred liksom genom orostider som den nu rådande. Örn
en minimitid finnes för försvarskrafternas övning till krigsdugligt skick, så
kan torlanda denna minimitid vara nog under fredliga tider. Då faran nalkaSj
maste permanent beredskap krävas och övningstiden utökas med hänsyn
därtill. Organisationen mäste vara sådan, att detta kan ske utan särskilt uppseendeväckande
åtgärder.

Den stora försvarsutredningen avstår från att försöka taga ut liela vårt
folks varnkraft. Man vill uppenbarligen icke fatta, att striden för vår existens
som självständig nation gäller striden för vår tillvaro. Däremot har
Sveriges folk i vida kretsar fattat detta och skulle nied visshet på frivillighetens
väg vilja giva sitt offer av tid och arbete för landets försvar. Denna
offervilja hade varit värd att mottagas och utnyttjas därhän, att i farans
stund ali var värnkraft kunde utnyttjas, utan att kostnaderna för organisationen
behövde proportionsvis springa i höjden.

Det är anmärkningsvärt att den stora försvarsutredningen kunnat offra
lem ar pa sitt arbete utan att dock den som däri söker efter en saklig utrednmg
skalig hava mycket att finna. Den kungl, propositionens löfte, att nu
elter lem ar, utredning skall igångsättas rörande flottans fartygstyper, är en
dräpande kritik av den stora försvarsutredningens sätt att arbeta. Det digra
betankandet ger på samma sätt beträffande andra områden besked örn vad
* iu i(na e- er an(^ra. gruppen inom kommissionen menar eller tycker, vilket
allt bär sitt personliga värde, men man saknar den sakliga utredning, som
skulle giva material för bedömande även av andra tänkbara åtgärder eller organisationer.
Underlaget för en positiv kritik är vad en saklig utredning
skall giva, om den skall förtjäna kallas utredning, och däri brister den stora
törsvarsutredmngen i alltför hög grad.

Idit lands försvarsorganisation oell dess försvarsmedel böra giva en återspegling
av dess utrikespolitik. Sveriges utrikespolitik har gent emot våra
nar mas te grannar i vissa fall inneburit en s. k. kulturpolitik av tämligen
sjalvuppgivande slag, i andra fall en mera negativ kulturpolitik, där offren

Nr 21.

Onsdagen den 1 april £. m.

Kungl, propositioner ang. för svar sväsendets ordnande m. ni. (Forts.)
förväntats från motparten. Händelsernas eget vittnesbörd borde i denna
stund hava gjort Mart för oss alla, att kulturgemenskapen i allvarstider icke
har mycket att giva, örn den ej åtföljes av gemensam handling utåt. Vårt
land, som det största och mest bärkraftiga av Nordens länder, Ilar skäl att
besinna, att vår strid blir hopplös, om vi skola kämpa isolerade, men att ett
enat Norden med gränser från Petsjenga till polska gränsen och från Flensburgsfjorden
till Västerhavet skulle hava möjlighet att trygga sin fred långt
utöver de enskilda ländernas förmåga i ensam isolering. Det är icke opportunt
att nämna detta sakernas ofrånkomliga läge, men en ny svensk försvarsorganisation
må icke genomföras utan att detta här skall kraftigt understrykas.
Pacifisternas fråga: vad kan det nytte? och våra patrioters fasta beslut
att värna sig till slutet, även örn det sker utan hopp, skulle kunna upplösas
i en gemensam förvissning örn gemensamt vunnen styrka, tillräcklig för
bevarande av freden utåt och av god grannsämja de nordiska länderna^ emellan,
vilket borde vara vår positiva utrikespolitik och riktlinjerna för vår blivande
arméorganisation.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag begärde endast ordet för en liten replik
till herr Westman, som tillskrev mig diverse yttranden som jag hade svårt att
känna igen. Han sade bland annat att jag hade påstått, att örn vi finge en
försvarsordning på 130 miljoner, skulle det bli nationell samling, frid och lycksalighet
i landet, medan däremot, örn vi finge en försvarsordning på 148 miljoner,
det skulle bli en stark och varaktig söndring, som det heter i skilsmässodomarna.
Det är en karikering av vad jag yttrade. Jag sade endast, att örn
ett beslut fattades på grundval av regeringsförslaget, så fanns det en möjlighet
att få en nationell samling, men örn däremot ett beslut fattades i strid mot
regeringen, utan regeringens medverkan, så funnes all anledning att räkna med
att det bleve en stark söndring. Nu säger herr Westman att en försvarsordnings
värde väl beror av dess egen inneboende styrka. Ja, det beror på vad
man menar med en inneboende styrka. Det finns ju delade meningar om den
saken. Vad jag sade var, att den allmänna anslutningen utifrån landet, från
människorna i landet, från hela nationen, utgör en väsentlig del av även den
militära styrka som en viss försvarsordning har. Och jag kan inte finna annat
än att herr Westman själv på slutet kom in på samma tankegång, då han sade
att det gällde att göra försvarsfrågan till en hela folkets fråga.

Herr Westman fick skrattarna på sin sida, när han vände spjutspetsen mot
mig och med adress till mig drog upp en bild. Han sade, att örn herr Åkerberg
skall skaffa sig en press för sin tidning, så vänder han sig väl till en sakkunnig
firma, som gör pressar och kan saken. Han sätter sig inte och tillverkar
en press själv, och han använder inte någon skräddare eller skomakare att
göra den, utan han litar till sakkunskapen. Men här i försvarsfrågan gör herr
Åkerberg en konst i sakkunskapen. Jag har ingenting emot att använda denna
bild. Jag tror att den säger motsatsen till vad herr Westman menar och
stöder den ståndpunkt jag har. Det är klart, att när en tidningsägare beslutar
att skaffa sig en press, så anser han att det är vissa grundläggande saker, som
han själv är sakkunnig på. Han vet själv bäst hur stor press han behöver,
lian vet hur mycket han har råd att kosta på en press. Han vet också bättre
än den sakkunnige fabrikanten, vilka behov i övrigt i fråga örn tryck och sådant
som skola tillfredsställas genom detta köp. När sedan allt detta är klart,
går han till fabrikanten och beställer en press. Jag har ingenting emot att
man går den vägen vid lösningen av försvarsfrågan, och det är den väg som
regeringen, de socialdemokratiska reservanterna och jag tror väl även herr
Westman vill gå. Han kastar sig inte blint i armarna på den militära sakkun -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
skapen, utan lian räknar väl liksom vi, att beträffande vissa faktorer, som
äro av grundläggande betydelse för lösningen av försvarsfrågan, äro vi som
sitta här och mångå andra ute i landet minst lika sakkunniga som de militära
experterna. Vid bedömandet av det utrikespolitiska läget och de faror
som hota var nation vill jag inte säga, att en överste i generalstaben är mera
sakkunnig än till exempel herr Westman själv. Med den bilden tror jag alltfa
}err Westman kan kulldiskutera det resonemang som jag förde

betraiiande den militära sakkunskapen.

Till slut säde herr Westman, att en nation noga bör akta sig för att vara
en besegrad nation, ett besegrat folk. All right, det är jag med på, det tycker
också jag att vart folk skall akta sig för att vara. Men ett folk skall lika
noga akta sig för den villfarelsen att tro, att det är säkrare i denna värld, örn
det gar med revolvern ständigt i fickan. Vi kunna ju tänka på det folk, som
iramtor allt utgick såsom besegrat ur världskriget, nämligen det tyska folket.
Vilken nation hade en mera perfekt försvarsrustning än den tyska? Den hade
en lantarme som i effektivitet överträffade allt som förekommit förr och även
senare ! hela världskriget. Och ändå blev detta folk besegrat, och det blev
det tolk som genom följderna av världskriget hårdast blev straffat för den
politik som det hade fort. Det tycker jag säger en hel del. Det är inte i främsta
rummet bristen pa vapenrustning eller bristfälligheten i vapenrustningen,
som gor att ett folk i sinom lid finnér sig vara besegrat. Det gäller framför
allt att fora en politik som leder till att konflikter icke uppstå, och själva
forsvarspohtiken ingar som ett väsentligt led i denna förståndiga, på lång
sikt stånda politik Jag tror att regeringspropositionen är ett naturligt led i
en sadan politik och därför anser jag att vad herr Westman i det stycket unior
inte har någon relevans.

Jaf kommer i en blivande motion, i den mån tiden tillåter

fnr’ o+t U Vetk min Vändpunkt till propositionen och har begärt ordet bara
tor att i korthet gora ett uttalande.

• } lngenav. vara forsvarspropositioner, denna lika litet som andra, har man

nämWrat VlS f0+-iw Saki’ SOm fr?mför allt skall ge oss ett verkligt försvar
med1 2 bldrag fors°ken att komma ut ur krigets system. Det tiga vi

attPNn!.Cienten+ ]J00STe!* förklarade nyligen i en intervju, att han hoppades
att Nordens stater skulle ta initiativ till att visa vägarna för ett ordnande av

eif det?ertriSfde euro.Peiska systemet. Samtidigt framlades här i riksdagen
ett detaljerat förslag i den riktningen. Det behövdes inte något geni för att

sir?dei Va®ar oV1 ®as10m en banbrytande nation borde slå in på. Samma upp del.

fet ÄåSs,SStJk.tone“ ”0rS0"- °ch d“ifr“ k“ <*

deHnntedäarfäkI5-0lSeVerV?et f+Varet ,fl''ån ett enllälligt konstitutionsutskott, att
i Praktisk politik att syssla med sådana tankar, utan låt oss gå på

ullstrumporna bara med vara kanoner och bomber och gevär och militär av
olika slag och inskränka oss till tvister om myckenheten. Några försök att
komma ut ur det stora eländet intressera inte ens «det lilla Norden Stormak
terna kunna ju inte gora något, ty de äro för stora. Men vi borde som herr
^rigberg en gang förordade i Göteborg, kunna skaffa oss en uppgift i histo Således

herr talman försvaret gör sig alltid gällande, men utvägarna ur
krigels system vissna obeaktade i det stora mörkret.

lii- T-lr n-!lf0t Aktningen som också antyddes i Normans anförande

och dari or vill jag i den punkten instämma med honom. anförande,

Forsta hammarens protokoll 1936. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

För övrigt instämmer jag med Forssell däri, att det är ett spektakel, ett
ruinerande, att belasta dessa oftast utarmade studenter, som söka kultur, humanism
och kunskaper, att mobilisera dem för att i ännu mera omfattande grad
än det övriga folket utbilda sig till militärer. En sådan utveckling var följden
av att under det s. k. bondetåget en del patriotiska studenten Uppsala för
att understödja bondetåget hittade pa att säga: vi vilja gärna ataga oss extra
bördor för försvaret! Och så tågade de över Norrbro under sång och musik
fram emot slottet — också för att stödja bondetåget. Därigenom fingo alla
studenter en så lång övningstid. De andra studenterna voro inte hörda, men
de fingo följa med i de högre bördor som de förra petitionerat örn. Sedan började
man klaga, men då var det för sent.

Jag tycker, att statsrådet Vennerström kunde ha vaknat upp och befriat
deni omsider från denna orättrådighet, som blott genom en olycklig slump
kom in i den militära organisationen.

Herr Bagge: Herr talman! Jag har att redovisa ett svar till försvarsmini stern.

Han undrade, örn han hört riktigt och örn högern verkligen hade för
avsikt att motionera örn bibehållande av samtliga nuvarande fredsförbund.
Han sade, att det i så fall var en synnerligen sensationell uppgift, ty det skulle
betyda, att vi desavuerade högerns representanter i försvarskommissionen.
Jag kan därvidlag lugna herr försvarsministern; det är inte så farligt! Saken
ligger helt enkelt så till, att det är från våra representanter i försvarskommissionen
som förslaget kommit att motionera örn bibehållande av samtliga nuvarande
truppförband, och detta beror naturligtvis dä.rpa, att det inträffat åtskilligt
sedan försvarskommissionens överläggningar hållos och sedan dess betänkande
avgavs. Det har dessutom inträffat, att den kungl, propositionen
själv bibehållit ett av de till indragning föreslagna regementena, nämligen
Södermanlands regemente, pa grund av att man inte avser att flytta krigsskolan
till Strängnäs. . .

Statsministern yttrade något örn den motsättning, som kunde ioreimnas mellan
ett större antal regementen, således en större ram för organisationen, och
kvaliteten. En sådan motsättning föreligger inte alls, såsom vi se på saken,
utan vi komma i vårt förslag att tillgodose såväl den stora organisationsramen
som kvaliteten.

Medan jag ändå har ordet skall jag be att få göra några repliker till statsministerns
anförande. Jag får erkänna, att jag tyckte, att det anförandet inte
innehöll så mycket nytt, och på den grund är det kanske litet svart att svara
på det. Men det är å andra sidan så naturligt, att anförandet inte innehöll så
många nyheter, ty diskussionen har nu pågått så pass länge i dessa frågor, och
statsministern har så många gånger sagt sin mening, att det kanske inte är så
lätt att komma med något nytt. Emellertid hade han åtskilliga skäl, som, örn
jag kunde uppfatta dem, lågo på det planet, att de riktade sig emot en lösning
av försvarsfrågan överhuvud. Det är ju en mening, som han också tidigare
förfäktat offentligt. Han sade, att man inte skall försöka^ åstadkomma
en lösning på grund av tillfälliga stämningar och tillfälliga förhållanden, som
nu göra sig gällande. MAI jag skulle da vilja fråga: när göra sig inte tillfälliga
stämningar och tillfälliga förhållanden gällande? Var det inte till
exempel fallet 1925? Då var det, såsom vi sett sedermera, i högsta grad tillfälliga
förhållanden och tillfälliga stämningar, som gjorde sig gällande. Örn
man överhuvud vill komma fram till ett förslag till en ny försvarsordning, lär
väl detta alltid bli fallet. Ett annat skäl, som han anförde, var, att om läget
nu vore så farligt, var det inte lämpligt att göra några rubbningar i den nuvarande
organisationen. Men regeringen gör ju själv rubbningar i den nuva -

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
rande organisationen. Regeringen föreslår ju bland annat regementsindragningar
under en så allvarlig tid som den nuvarande. Det är ju också rubbningar
och rubbningar av den art, att de försvaga och icke förstärka vårt försvar.

Statsministern kom också med en motivering för propositionen i mera stora
drag. Han ansåg, att en sådan här remissdebatt tjänade ganska litet till och
var till föga nytta, och det kan jag förstå, att han kan tycka. Men i alla fall
har debatten gjort den nyttan, att svenska folket fått någon hum örn vad det
är för allmän motivering, som ligger bakom regeringens förslag. Den motiveringen
var, örn jag fattade statsministern rätt, att han inte ville ha annat än
ett neutralitetsförsvar, det vill säga ett försvar, som skulle hindra, att vi bleve
indragna i ett krig^mellan andra makter. Jag har mycket svårt att förstå, hur
man kan göra en sådan begränsning. Hur skall man på förhand kunna veta,
att endast den formen av krigsfara kommer att föreligga? Hela vår erfarenhet
ger ju vid handen, att vad som vid ett tillfälle kan betraktas som ganska
klart vid ett annat tillfälle blir något helt annat. Hur skola vi kunna påstå,
att vi överhuvud taget inte ha att befara någon större risk för ett anfall och
alitsa inte böra inrätta oss därefter? Men om man inser detta och vill ta den
utgångspunkten, är det ju uppenbart, att man inte kan stanna vid den motivering
och det förslag, som statsministern har framlagt.

Statsministern talade också örn att man borde undvika de många utredningarna
och de många förändringarna och gav en liten historik därvidlag. Sådana
utredningar och förändringar kan man aldrig undvika beträffande försvaret!
Vi leva i en föränderlig värld, och försvaret kommer också att påverkas
av detta.

Slutligen kom statsministern med ett skäl, som han så många gånger förut
aberopat och sorn kanske var hans väsentliga. Han menade, att nian borde
iakttaga stor återhållsamhet beträffande försvarsutgifterna, för att man inte
skulle riskera, att örn det blir sämre tider eller om det blir en annan opinion i
landet, försvaret inte skulle få vad det behöver, därför att de erforderliga utgifterna
skulle befinnas vara alltför betungande för folket. Jag har mycket
svart att förstå den argumentationen. Vi veta ju, att 1925 skrevs vårt försvar
neri pa ett enastående sätt, men vi veta också, att efter 1925 lia vi aldrig fått
ut vad vi skulle ^få enligt 1925 års försvarsordning. Även örn vi nu lägga
orsvaret pa en sa lag bas som här föreliggande förslag innebär, är det ingen
som helst garanti för att vi skola få behålla de anslag, vilka äro nödvändiga
lor den antagna försvarsordnmgen. Och statsministern sade ju själv att det
luns ingen garanti för att, örn vi bevilja 135 miljoner för försvaret, vi skulle få
behålla detta anslag Jag kan darfor inte förstå, att vad statsministern på
den punkten anförde kan vara något egentligt skäl. Det är någon sorts — vad
skall jag saga — konjunkturteori, tillämpad på försvarets område, vilken jag
knappast tror ar hållbar. Konjunkturerna växla, vare sig man kommer på
det,,högre planet ^eller pa den lägre nivån, och det blir inte några väsentliga
iorandringar i fråga örn vare sig riskerna eller möjligheterna att uppehålla en
försvarsordning. Jag skulle snarare tro, att det är lättare att uppehålla en
försvarsordning, som ar sa inrättad, att det finns sakliga skäl bakom uppfattningen,
att den verkligen räcker till för våra behov.

Statsministern säde, att tiden aldrig varit så gynnsam sorn nu för en bred
lösning av forsvarsfragan. Jag vill ge honom alldeles rätt i detta — jag skulle
bara vilja ^tillägga, en bred och en god lösning av försvarsfrågan, fich det är
da man fragar sig: när dessa förutsättningar finnas, varför har inte regeringen

3SÖ t’™ , 1 i" ,Wr.4f‘ », *"» « *«» lösning »v försvarsfrågnUsom

drulle kunna tillfredsställa också dem, vilka äro speciellt intresserade för vårt
forsvar, och som skulle kunna tillfredsställa hela folkel? Jag tror inte, att det

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

Kungl, propositioner ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
är så som herr Åkerberg sade, att en lösning av försvarsfrågan, som skulle
divergera från den bär framlagda propositionen, skulle vara en lösning emot
folket. Jag tror inte alls, att det ligger till på det sättet. Hur vet herr
Åkerberg det? Jag skulle snarare tro, att det finns en så stark och så god
stämning här i landet för en ordentlig lösning av försvarsfrågan, att hade
regeringen velat sätta in något för den saken, skulle den säkerligen ha fatt
sina egna med sig och i varje fall tillräckligt stora lager av svenska folket
för att man skulle kunna tala örn en försvarslösning, som vore förankrad i
folkviljan. Det är ju så, att örn man skall genomföra en sådan här sak, beror
det inte bara på ena parten, utan det beror på båda, och jag är rädd för
att här kommer att försiggå något, som vi haft exempel på i vår senaste historia,
hur olyckligt det varit. Jag tycker, att vi mer och mer få klart för oss att
här föreligger en parallell till läget för något mer än tjugu ar sedan, da en
svensk statsminister med stort inflytande och med möjlighet att lösa försvarsfrågan
på ett sätt, som skulle ha tillfredsställt hela svenska folket, försummade
det tillfället. När han försummade det tillfället, gjorde han försvarsfrågan
och försvaret en mycket stor skada. Försummelsen medförde beklagliga verkningar,
som vi kanske ännu i våra dagar lia att dragas med. Jag är rädd för
att det är något liknande, som försiggår i dessa dagar.

Herr Hamrin: Herr talman, blott några få ord! Statsministern har i sitt

välformade anförande till största delen framkommit med synpunkter, sorn
enligt min mening äro lika gamla som försvarsfrågan själv. Samförstånd, ekonomiska
beräkningar och överväganden, som beröra sociala och kulturella frågor
i samband med våra militära kostnader — ja, det är sådana synpunkter och
sådana spörsmål, som ha diskuterats sedan lång tid tillbaka. Jag erinrar blott
örn vad som var fallet 1925, då propositionen örn ordnande av vårt försvarsväsende
inleddes på precis samma sätt som nu. Den inleddes nied ett anförande
av dåvarande statsministern, däri denne framhöll, att de militära kostnaderna
icke kunde vidmakthållas till sitt belopp utan att lösningen av andra
samhällsproblem av väsentlig vikt äventyrades. Propositionen fortsatte precis
liksom nu med ett anförande av försvarsministern, det vill säga nuvarande
statsministern, som framhöll, att det gällde att åstadkomma en försvarsordning,
som avsåg att innebära en avvägning av kostnaderna mellan de olika
samhällsintressena.

Herr talman! Jag tillägger bara till detta yttrande som replik tili statsministern,
att naturligtvis inkludera våra överväganden i försvarskömmissionen
just dessa synpunkter, som statsministern har framfört. Det är ett fullkomligt
misstag av statsministern att tro, att sa inte är fallet.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, propositioner
till särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 230, med förslag till lantarbetstidslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
231, angående anslag för budgetåret 1936/1937 till arbetsrådet.

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 232, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Sandström
in. fl. väckta motionen, nr 370, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtande nr 29.

Föredrogs första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial nr 4, i an- Äng. viss
ledning av till utskottet remitterad motion angående sänkning av järnvägs- motions refrakterna
för färsk fisk. mitterande till

annat utskott.

Detta memorial lydde sålunda:

»I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 165, har herr Sanne hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn åtgärder för sänkning av järnvägsfrakterna
å färsk fisk.

I en av herr Petrus Nilsson m. fl. i första kammaren väckt och till jordbruksutskottet
hänvisad motion, nr 36, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande fiskets ekonomiska
läge samt angående de åtgärder, som kunde och borde vidtagas i syfte att
höja fiskets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning, som av
fisket hade sin utkomst.

Vidare har i en av herrar Theodor Nilsson och Sigfrid Hansson väckt och
likaledes till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 79, hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla om skyndsam utredning angående
frågorna örn fiskavsättningens fördelning över landet och örn försäljningens
organisation samt vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Sistnämnda tva motioner avse båda bland annat samma fråga, som utgör
föremål för den till andra tillfälliga utskottet hänvisade motionen.

Jordbruksutskottet har ännu icke företagit de två dit hänvisade motionerna
till behandling.

Med anledning av det samband, som föreligger mellan motionen I: 165 och
nämnda till jordbruksutskottet hänvisade motioner, håller utskottet för sin del
före, att även motionen 1:165 bör behandlas av jordbruksutskottet.

För att bereda första kammaren tillfälle att meddela beslut i denna fråga
anhåller därför utskottet att få till kammaren återlämna motionen 1:165.»

På särskilda propositioner beslöt kammaren bifalla utskottets anhållan
samt hänvisa ifrågavarande motion till jordbruksutskottet.

Herr andre vice talmannen, erhöll på begäran ordet och yttrade: Med hänsyn
till den stora omfattningen av det ärende, som avses i Kungl. Maj:ts
proposition nr 230, med förslag till lantarbetstidslag, samt på grund jämväl
av den instundande påskhelgen tillåter jag mig föreslå, att kammaren måtte
besluta att utsträcka tiden för avgivande av motioner i anledning av nämnda

Nr 21.

Onsdagen den 1 april f. m.

kungl, proposition till det plenum, som infaller näst efter tjugu dagar fran
propositionens avlämnande.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetillägg åt
vissa revirförvaltare i domänverket;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till torrläggningsföretaget Ätrans reglering i Skaraborgs och Älvsborgs
län;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående sänkning av
räntan å vissa uppskovslån ur egnahemslånefonden;

nr 48, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till avlönande av
hemkonsulenter; samt

nr 49, i anledning av väckt motion angående köttbesiktnings bekostande
med statsmedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 371, av herr Ström, Fredrik, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen;

nr 372, av herr Sjödahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m.; och

nr 373, av herr Andersson, Verner, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316);

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet av
statens tobaksmonopol;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd i Stockholms
stad;

nr 128, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 126 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928; samt

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med viss bestämmelse att iakttagas vid meddelande av rättighet till detaljhandel
med rusdrycker.

Onsdagen den 1 april f. m.

Nr 21.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning
av stödlån genom förbättringsarbete;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa markområden till staden Mariestad;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till åtgärder
för Mälarens reglering;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande till
Skövde stad av kronans andelar i vissa samfälligheter å Billingen;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallande fastigheter;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar; samt

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
örn lån till förekommande av exekutiv försäljning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 137, till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring
i förordningen örn blindhetsersättning.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts under riksstatens åttonde huvudtitel
gjorda framställning angående bidrag till vetenskapsakademien;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
för viss personal vid tekniska skolan i Stockholm;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning till
vissa vid tågolycka skadade personer ;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för
statens väginstitut;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förrådsbyggnad
i Älvsjö i Stockholm m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkomstoch
utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1936/1937
m. m.; samt

nr 70, i anledning av väckta motioner örn statlig automobiltrafik mellan
Pajala och Kiruna;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 27, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ytterligare
medel för utförande av omändrings- och förbättringsarbeten inom riksbankens
byggnad i Stockholm;

nr 28, i anledning av väckt motion om inrättande av en extra förste bibliotekariebefattning
vid riksdagsbiblioteket m. m.; samt

nr 29, angående särskild ersättning åt en tjänsteman hos bevillningsutskottet
;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hidinge—Spångakärrens torrläggningsföretag i örebro län
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till
vård och
underhall av
fornlämningar
m. m.

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställningar om anslag till kapitalökning för
arrendeegnahemsfonden och arrendelånefonden m. m. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till viss
forskningsverksamhet på det jordbrukstekniska området; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion örn åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4.54 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 1 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37.

Kades till handlingarna.

Punkterna 38—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Kades till handlingarna.

Punkterna 51—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnads minnesmärken för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 25,000 kronor, att utgå efter den fördelning, Kungl. Maj :t
kunde finna gott bestämma.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtades, att ifrågavarande anslag för
innevarande budgetår likaledes utginge med 25,000 kronor samt att därav till
fornlämningars vård och undersökning anvisats ett belopp av 12,000 kronor.

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar m. m. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr II). Gustafson i Dädesjö
väckt motion (II: 313), vari hemställts, att riksdagen måtte höja den i reservationsanslaget
till vård och underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken
ingående anslagsposten fornlämningars vård och undersökning, nu
12,000 kronor, med 4,000 kronor till 16,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å herr
Gustafsons i Dädesjö berörda motion (11:313), till Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
reservationsanslag av 25,000 kronor, att utgå efter den fördelning, Kungl.
Maj :t kunde finna gott bestämma.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Nylander,
Pauli, Lindström och Aronson ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen matte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till herr
Gustafsons i Dädesjö berörda motion (11:313), till Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
reservationsanslag av 29,000 kronor att, i anslutning till vad reservanterna i
det föregående anfört, utgå efter den fördelning, Kungl. Majit kunde finna
gott bestämma.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! ^Det är här bara fråga om att återgå till
det så att säga normala beloppet i fråga örn fornlämningars vård och undersökning.
Det förhåller sig på det sättet, att detta anslag samtidigt med så
många andra skars nedför ett pär år sedan på grund av det statsfinansiella
läget. Nu har man ju i årets statsverksproposition, då vi ha kommit in i bättre
förhållanden, försökt gå tillbaka till det normala anslagsbeloppet. De 4,000
kronor det här gäller äro avsedda att användas för dessa oerhört många fornlämningar
runtom i vart land, som inte var och en för sig kräva några stora
summor. Därför gör sig säkerligen departementschefen skyldig till ett misstag,
da han papekar, att dessa behov ha tillgodosetts även under depressionsåren
i synnerligen hög grad genom medel från anslaget till beredskaps- eller
reservarbeten. Det är sant, att pengar ifrån dessa anslag ha kommit till användning
här, men det har i så fall helt naturligt gällt stora saker och inte alla
de fornlämningar, varav landet är överstrött. Anslaget till dessas vård och
underhåll har ju i synnerligen stor utsträckning bidragit till att uppfostra
svenska folket till pietet och aktning för fornlämningarna.

Detta anslag rör synnerligen starkt de många hembygdsföreningarna och de
många ortsombuden runtom i landet. Det bör vara ett nationellt intresse av
verkligt värde att se till, att just denna stora stab av vårt folk, som det här är
fråga, örn, får någon uppmuntran eller åtminstone inte genom orimlig nedsättning
av anslagen år efter år får sitt intresse nedslaget för vår forntid och
de kulturella minnesmärkena ifrån denna tid.

Jag skall, herr talman, inte upptaga någon längre debatt i denna fråga, på
grund av att vi nog få åtskilligt att göra under denna session, men jag vill
ändå hemställa till herrarna, örn det inte vore lämpligt att i detta fall söka
komma tillbaka till de normala förhållandena redan nu i år, helst när det gäller
ett så litet belopp och i all synnerhet när man tar i betraktande det stora

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar m. m. (Forts.)
kulturella intresse ibland djupa lager av vårt folk, som därigenom kan tillgodoses.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Bergqvist: Herr talman! Utskottet har såsom synes av dess utlåtande
erkänt, att motionen örn förhöjt anslag till här ifrågavarande ändamål är
behjärtansvärd. Men detta hör väl inte till de anslag, där en höjning är av
synnerligen brådskande natur. Utskottet har såvitt möjligt varit sökt följa
Kungl. Majit utan att göra för många avvikelser ifrån Kungl. Majits förslag.
På denna punkt har utskottet icke ansett sig böra frångå vad Kungl. Majit
har föreslagit. Den omständighet, som statsrådet anför, att medel utgått
från de anslag, som givits till beredskapsarbeten och reservarbeten, aven för
här ifrågavarande ändamål, har ju dock haft sin betydelse för fornminnesvården,
och jag är också viss örn att så snart det visar sig, att man kan återgå
till gamla anslag i större utsträckning än som skett i årets statsverksproposition,
kommer man att vidtaga en höjning.

Det belopp, varom tvistas, är 4,000 kronor, och därmed kan man ju inte
komma så långt. Jag anser, att det har ingen större betydelse för den ifrågavarande
vården av fornlämningar och undersökningen av sådana, örn anslaget
utgår för nästa budgetår med 12,000 eller med 16,000 kronor.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Den förste ärade talaren

nämnde, att han ansåg, att man icke borde ha någon längre debatt i detta
ärende. Jag ber dock att få taga fasta på vad även utskottet sagt, nämligen
att det är en behjärtansvärd sak, som det här gäller. Den förste talaren ville,
att vi skulle återgå till normala förhållanden, och jag anser, att det är normala
förhållanden, när vi försöka upprätthålla vården av våra fornlämningar. Här
har begärts av den högsta sakkunskapen ett betydligt större anslag, och varje
hundratal kronor är av vikt i bygderna.

Jag ber med dessa få ord att få ansluta mig till reservationen.

Häri instämde herr Hamrin och herr Wagnsson, Ruben.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall inte heller taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk någon längre stund för denna fråga, inell jag har inte velat
underlåta att också jag med några ord motivera den reservation, jag här har
deltagit i.

Det var särskilt ett uttalande av avdelningens ordförande, herr Bergqvist,
som uppkallade mig. Han åberopade de anslagsmedel, som under senare år ha
använts för utförande såsom statliga beredskapsarbeten och reservarbeten av
konservering av fornlämningar och byggnadsminnesmärken. Han trodde, att
detta kunde ha haft någon större betydelse i detta sammanhang. Om han
tänker närmare efter, vad det här gäller, tror jag knappast, att han kan vidhålla
denna uppfattning.

Här rör det sig överhuvud taget inte örn några större byggnadsarbeten eller
något därmed jämförligt. Här gäller det i regel mindre ting, som då och då
påträffas ute i bygderna. Man finner runstenar, sönderslagna och inbyggda i
stengärdesgårdar eller i grunden till gamla bondgårdar. Man finner gamla
stensättningar, som äro övervuxna. Man finner fornsaker vid plöjning ute^ i
åkrarna o. d. På detta område har förekommit en glädjande omsvängning från
den brist på intresse, som förr i världen härskade bland vart svenska folk, när

Onsdagen dan 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar m. m. (Forts.)''
det gällde dessa lämningar från våra förfäders blygsamma kulturliv. Förr
i tiden var man inte så noga med hur det gick med dylika fornminnen. Man,
var inte så noga med att tillkalla vederhäftigt och sakkunnigt folk, som kunde
ge ett riktigt omdöme örn hur det borde förfaras med dessa saker. Inte heller
var man så noga med att tillvarataga dem på det rätta sättet. Numera är det
helt annorlunda. Nu är omtanken örn fornminnena, örn hembygdens minnesmärken
ett verkligt folkintresse. Härom vittna de många bygdemuseer, som
under senare år ha vuxit upp i olika landskap och som jag är säker på att
många i denna kammare äro direkt intresserade av. Det finns kanske ledamöter
i denna kammare, som sitta såsom medlemmar i styrelserna för olika
sådana hembygdsmuseer. Det är omhändertagandet av dessa fornminnen, som
det här gäller, och jag tror inte det är någon överdriven statsutgift, örn man
vidtar den obetydliga höjning av anslagssumman, som har begärts av vitterhetsakademien
och som motionären och reservanterna ha velat understödja.
Det vore ett uttryck av berättigat intresse för våra fornminnen och även ett
uttryck av sympati för den folkliga rörelse, jag här har talat örn, örn kammaren
gåve sitt bifall till reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Nylander: Herr talman! Jag skulle kanske ha kunnat nöja mig med

att instämma både med herr Björkman och herr Pauli i vad de nyss yttrade
här, men jag har personligen ett så livligt intryck av vad det betyder, att vi i
olika trakter av landet kunna få tillvarataga dessa fornminnen, som undan för
undan påträffas, att jag ber att få säga några ord utöver vad som förut yttrats.

Man tror kanske, att landet är så väl inventerat i alla de avseenden, som beröra
våra fornminnen, att det inte skulle behövas något ytterligare arbete, men
så är ingalunda förhållandet. Det kan hända vem som helst av oss, att vi vid
strövtåg .i markerna ett tu tre stå inför ett typiskt fornminne, som förut inte
har blivit vare sig omnämnt eller undersökt. Detta hände mig personligen så
sent som i januari i år, då jag vid en jakt kom att stå inför ett fornminne, som
jag med bestämdhet kunde förstå var en gammal stenkista. Jag har forskat
i hävderna, jag har försökt att få reda på örn den förut varit omnämnd men
har icke kunnat återfinna den. Inför sådana upplevelser får man den känslan,
att det ännu säkert är mycket att göra på detta område. Det är ju inte här
fråga örn några större belopp, utan vad det gäller är bara, att när i bygderna
något gammalt fornminne påträffas, av vad slag det vara må, skall det finnas
möjlighet att tillkalla sakkunniga personer, som kunna undersöka detta gamla
fornminne och konstatera, örn man kanske misstagit sig eller örn det verkligen
ligger någonting bakom upptäckten. Jag tycker det är för vår hela kultur av
synnerligen stort intresse, att vi skola kunna sätta oss in i hur våra förfäder
en gång ha haft det.

Herr Pauli sade, att intresset har vaknat. Ja, det är faktiskt nu så, att vi
ha fått svenska folket att verkligen se upp i en hel del fall med nya fornminnen,
som påträffats, men då få vi också ge ett litet handtag, så att det blir möjlighet
att till de olika fyndorterna skicka ned en sakkunnig person, som kan
taga i tu med en undersökning därav.

Därför, herr talman, ber jag för min del att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johan Bernhard Johansson, Wohlin, Vollrath
Tham och Bergman.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som in -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till
teaterrådet.

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar m. m. (Forts.)
nefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 56—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Under punkten 68 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till teaterrådet för budgetåret 1936/1937
anvisa ett anslag av 15,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr John Gustavson m. fl.
(1:193) och den andra inom andra kammaren av herr O. Werner i Höjen (II:
525), vari hemställts, att riksdagen, med uttalande av att kostnaderna för
teaterrådets verksamhet borde såsom hittills utgå av lotterimedel, måtte avslå
vad Kungl. Majit i berörda punkt föreslagit.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopande grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å herr John Gustavson m. fl. och herr Werners i Höjen berörda motioner
(1:193 och 11:525), till teaterrådet för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett anslag av 8,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pauli, Lindström, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona
och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å herr John
Gustavsons m. fl. och herr Werners i Höjen ovannämnda motioner (I: 193 och
525), till teaterrådet för budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag av 10,000
kronor;

2) av herr Bergqvist, som ansett, att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, slutande med en hemställan, att riksdagen måtte,
i anledning av herr John Gustavsons m. fl. och herr Werners i Höjen berörda
motioner (1:193 och 11:525), avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr Bergqvist: Jag har vid denna punkt fogat en reservation, där jag

hemställer örn avslag på Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till teaterrådet.

Denna organisation, som har kommit till utan riksdagens hörande, är ganska
ny, och man har inte hunnit få så stor erfarenhet av dess verksamhet och uppgifter.
Därför har jag ansett, att man borde avvakta och vänta, tills nian fick
litet mera erfarenhet av detta teaterråds verksamhet, innan man uppför detsamma
i riksstaten. Nu har ju teaterrådet tillsatts för tre år, och Kungl. Maj :t
har garanterat dess ledamöter vissa arvoden. Dessa uppgå till 15,000 kronor.
Utskottet vill endast gå med på ett belopp av 8,000 kronor, och det finns en
reservation, där man hemställer örn ett anslag på 10,000 kronor. Medlen räcka
sålunda inte till för Kungl. Maj :t att honorera de utfästa arvodena för de närmaste
två åren. Jag hade tänkt mig, att det även för Kungl. Maj :t skulle vara
behagligare att också under de närmaste båda åren avlöna teaterrådet nied
lotterimedel, då ju inte någon rubbning av de utfästa arvodena bör ifrågakomma.
Innan denna period går ut, skulle Kungl. Majit kunna framlägga ett på
bättre erfarenhet grundat förslag örn teaterrådets framtida verksamhet och i
samband därmed också ett förslag örn anslag för dess uppehållande.

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få hemställa om bifall till den av
mig vid denna punkt anförda reservationen.

I herr Bergqvists yttrande instämde herr Gustavson, John, och herr Carlsson,
Carl.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! Eftersom jag just nu också är

engagerad i den andra kammaren i samma fråga, tillåter jag mig att redan
nu taga till orda för att med några ord utveckla, vad denna sak egentligen
gäller. Ty frågan örn teaterrådet är i själva verket en detalj i ett större
sammanhang. Den är en detalj i frågan, huru man skall förse den svenska
landsorten och inte bara huvudstaden och Göteborg med god teaterkonst.

Jag skall be att få fästa herrarnas uppmärksamhet därpå, att när jag på
sin tid tillsatte teaterutredningen och gav denna utredning dess direktiv, så
befann sig det svenska teaterväsendet mitt inne i en elakartad kris. Det ena
landsortssällskapet efter det andra hade gått under. Ett flertal teaterbyggnader
ute i landet, som uppförts för betydande kostnader av respektive städer,
hade måst uthyras till biografer, och det såg ut, som om man — och
det på goda grunder — i vida kretsar i riksdagen började tröttna på att år
efter år vara med örn att stora summor skulle ges till en teaterverksamhet,
av vilken landsorten har föga eller intet vederlag. Vi äro inte betjänta här
i landet med hov- och salongsteatrar i huvudstaden och med kopior i Göteborg.
Den svenska teaterkonsten måste ut i landet, och det måste sörjas för att den
allmänhet, som dock ytterst är med örn att nied sina slantar finansiera dessa
stora belopp, som lia gått till teaterverksamheten, får ut en valuta för sina
pengar, en valuta, i gestalt av möjlighet att komma i åtnjutande av god teaterkonst.

Det ingick därför såsom en huvudtanke i de direktiv, som jag gav teaterutredningen,
att sörja för att i den mån de centrala teatrarna få statsbidrag
skola de också vara turnéskyldiga ut till landsorten. De skola inte gastera
bara på hemmascenerna och däremellan inte ha något att göra, utan dessa
centrala teatrar skola ut till andra orter och ge dem också del av konsten.
Biksteaterorganisationen började växa. Den var redan 1934 ganska stark,
och när år^ 1935 korn, stod den väl rustad, och man väntade att nu kunna få
turnéer ifrån de centrala teatrarna såväl i Stockholm som Göteborg. Men en
förutsättning var här, att det fanns ett sakkunnigt organ, som gick Kungl.
Maj :t till handa med råd. Hur har det varit förut? Jo, dessa stora belopp
ha tilldelats teatrarna, utan att några andra hörts än respektive länsstyrelser
och för de kungliga teatrarnas del Överståthållarämbetet i Stockholm. Vad
länsstyrelserna beträffar, ha de alltid och allestädes blankt tillstyrkt de framställningar,
som vederbörande teaterintressenter kommit med, men en utredning
örn behovet och en sammanställning av det hela för hela landet har
saknats.

Det måste därför skapas ett dylikt organ, och det var dubbelt nödvändigt
att ha det färdigt i början av 1935, örn inte den redan uppvuxna organisationen
ute i landet skulle falla samman. Man måste nämligen, när lotterimedel
skulle tilldelas i maj 1935, lia tillgång till en dylik rådgivning, och
hur skulle det gå till, örn man bibehölle det gamla systemet? Det var otänkbart
att fortsätta med det.

Jag vill med ett exempel illustrera för herrarna, vad det gäller här. Örn
cn teater, låt mig säga i Göteborg, får 100,000 kronor i lotterimedel och det
föreskrives för deri, att den skall göra så och så många turnéer, kan frågan.
huruvida oell i vad mån den kan åtaga sig denna turnéverksamhet, icke

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

besvaras utan sakkunnig prövning av dess förhållanden, inte blott dess ekonomiska
utan även dess teatertekniska förhållanden — huruvida den samtidigt
kan hålla en ensemble på scenen hemma i Göteborg och ha en gasterande
ute i landet. Detta tarvar en speciell sakkunskap och en speciell erfarenhet,
som — utan att jag vill göra några länsstyrelser det minsta för när — icke
kan finnas och rimligtvis icke heller fordras hos länsstyrelserna.

När skulle man då tillsätta teaterrådet? Ja, det var nödvändigt att tillsätta
det i tillräckligt god tid för att framställningarna skulle kunna hinna behandlas
och komma in till Kungl. Maj :t till maj månad. Örn jag hade lagt
fram denna sak för riksdagen — hur hade det då gått? Antag, att det 1935
hade fattats ett beslut här i riksdagen om inrättande av ett teaterråd. Detta
teaterråd hade kunnat träda i funktion först efter den 1 juli, då det nya budgetåret
började. Men eftersom lotterimedlen skulle utdelas i maj månad, var
det ungefär två månader för sent som teaterrådet skulle lia kommit till stånd.
Man hade att välja mellan att låta teaterverksamheten, som nu blomstrat upp
ute i landet, förfalla och förvissna eller att på administrativ väg skapa detta
råd. Javäl, jag vill bara påpeka, att detta, att man skapar en rådgivande instans
för Kungl. Majit, förekommer ju rätt ofta. Vi ha någonting, som heter
universitetsberedningen och som tydligen ännu inte upptäckts. Där sitter universitetskanslern
som ordförande, och ett par ärade ledamöter av denna kammare
äro också medlemmar. Denna universitetsberedning tillhandagår Kungl.
Maj :t med sakkunnigt omdöme, varje gång en professur blivit ledig, och universitetsberedningen
yttrar sig då både örn huruvida professuren bör återbesättas
och örn vad dess ämnesområde lämpligen skall vara. Till denna universitetsberedning
skickas också en rad andra frågor. Jag har nu hela tiden låtit
universitetsberedningen bekostas av kommittéanslaget, och därför har det
inte blivit något väsen örn den.

Men hur skulle jag förfara i detta fall? Ja, eftersom man inte kunde få
lotterimedel för teaterrådets verksamhet före maj månad, var det nödvändigt,
att man tog av sådana medel för extra utgifter, som stå till departementens
förfogande. Så skedde beträffande den första finansieringen, men från och
med tilldelningen av lotterimedel bestredos kostnaderna med sådana i stället.
Jag sade mig emellertid, att det var riktigast, att man gick fram till riksdagen
och anmälde hela denna sak, lade fram för kamrarna, vad som har förevarit,
och anhöll, att institutionen uppfördes på staten. Jag hade dubbel anledning
att hysa den uppfattningen, att en sådan instans som teaterrådet kommer
att behövas så länge landsortsverksamheten kommer att bestå inom teatervärlden
och alltså måste väntas bli en stadigvarande instans. Därför har jag
presenterat årets riksdag densamma.

Jag får nu för det första veta, att jag skulle ha trätt riksdagens rättigheter
för nära. Antag, mina herrar, att jag bade varit så slipad, att jag hade fortsatt.
liksom min ärade vän biskop Bergqvist vill, att låta dessa utgifter utgå
av lotterimedel. Då hade ingen människa sagt någonting, utan då hade allt
varit i sin ordning. Men därför att jag lade fram saken och anhöll, att institutionen
skulle bli en inom staten upptagen institution, har man menat, att
här borde riksdagen ha hörts först.

Ja, jag återvänder till vad jag sade: jag kunde mycket väl ha följt den
linjen, om det inte hade varit så, att då hade på våren 1935 lotterimedlen icke
kunnat utdelas med ett sakkunnigt organ som rådgivare. Och jag frågar
mig, hur exempelvis tilldelningen av lotterimedel till riksteatern skulle ha sett
ut, om vi inte hade haft ett sådant organ. Vart skulle man ha skickat frågan
på remiss, mina herrar? Skulle man lia skickat den till varje länsstyrelse i
landet och till Överståthållarämbetet o. s. v.?

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

^Efter^mitt sätt att se stod det klart, att detta centrala organ, som tillhandahåller
Kungl. Majit råd, när det gäller remisserna av lotteriansökningar frän
handelsdepartementet och remisserna av övriga teaterfrågor från ecklesiastikdepartementet,
var nödvändigt, och därför tog jag steget att inrätta det. Detta
sagt örn varför riksdagen icke fick frågan år 1935. Jag ville icke taga på
mitt ansvar, och jag är glad, att jag icke tog på mitt ansvar att låta konsekvenserna
av en försening av teaterrådets tillsättande gå ut över landsortsverksamheten.
Jag vill i det här fallet också säga, att hellre än att den olikställighet,
som länge har rått mellan landsort och stad skall fortsätta, hellre
må då intet bidrag alls ges till teaterverksamheten ifrån statens sida, ty det
är inte för att en liten klick ifrån Östermalm i Stockholm skall få gå på Operan
och Dramaten, som vi, mina herrar, skola ge lotterimedel år efter år, utan
det är för att möjliggöra för olika landsändar såväl i norr som i söder att
komma i åtnjutande av god teaterkonst.

För att giva herrarna en föreställning örn vilka siffror det är. som vi röra
oss med här, ber jag att få nämna några av summorna för lotterimedel och
budgetbelopp från 1930 till nu. Jag kan ju erinra herrarna örn att när det
gäller att dela ut fattiga 20,000 kronor åt våra skönlitterära författare ha
vi tillsatt en särskild nämnd, som med lupp noga granskar och undersöker
huruvida och i vad mån var och en skall kunna få en slant med av de 20,000,
men när det gäller den miljonrullning, som vi haft till de svenska teatrarna,
ha vi inte haft någon sakkunnig instans, som yttrat sig. Jag nämner alltså,
att sammanlagt gavs, örn jag tar både budget- och lotterimedel, år 1930
1,694,567 kronor, därav ensamt till de kungliga teatrarna 1,030,567 kronor.
Vad fick hela landsorten? 664,000 kronor. 1931 var summan 1,988,147. De
kungliga teatrarna fingo ensamt 1,338,147 kronor. Vad fick hela landet i övrigt?
Jo, fattiga 650,000 kronor. 1932 var totalsiffran 2,034,965. Därav
fingo de kungliga teatrarna 1,359,985 kronor och landet i övrigt 675,000 kronor.
Jag tar så 1933. Totalsumman var 1,981,745 kronor. Därav fingo de
kungliga teatrarna 1,322,745 och hela landsorten 659,000 kronor. 1934 var
det inalles 2,060,323 kronor. Därav gick till de kungliga teatrarna 1,302,745
och till landet i övrigt 757,000 kronor. Så kommer jag till 1935, då konsekvenserna
av den nya ordning, som jag sökt skapa, började visa sig. Hur
ser det ut då? Jo, summan är 2,536,745, därav 1,262.745 till de kungliga
teatrarna och till landsorten 1.274,000. Alltså, som en första etapp, uppnådd
jämvikt mellan den svenska landsorten och den svenska huvudstaden! Min
strävan har varit, att denna jämvikt skall åstadkommas, ty utan en förankring
i landet i dess helhet av teaterkonsten lär det, så vitt jag förstår, vara
omöjligt att i längden hålla den uppe.

Riksteaterns verksamhet har inte fortgått länge, men det är glädjande att
kunna iakttaga med vilket intresse den omfattas ute i landet och vad den
redan har givit för möjligheter för landsortens städer att njuta av god teaterkonst.
Men en förutsättning för alltsammans, för hela denna landsortsverksamhet
är existensen av ett sakkunnigt organ. Teaterkommittén hade föreslagit
ett teaterråd, men hurudant? Jo, man ville lia tio personer. De skulle
vara skådespelare och andra slags människor med. Jag sade mig själv, att
en dylik mera estetisk och litterär diskussionsklubb är inte vad situationen
påkallar. Jag ansåg, att man borde gå den vägen att för det första ställa
parterna utanför, att alltså inte taga med några privata teaterintressen, inte
taga med sammanslutningar för teatern o. dyl. utan taga endast fyra personer,
som voro kända som omdömesgilla och kunniga och på området delvis och i
olika avseenden erfarna människor.

överståthållaren har, såsom jag redan nämnt för herrarna, sedan långa

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

tider varit remissinstans för de kungliga teatrarnas ansökningar om lotterimedel.
Där fanns alltså i hans person en direkt anknytning till traditionen.
Jag tog vidare med en representant för musiken. Ja, vad var naturligare än
att jag skulle försöka förvärva en sådan kapacitet som justitierådet von
Steyern, som i sin person förenar både hög musikalisk bildning och ypperlig
juridisk kunnighet, varav teaterrådet oupphörligt har behov i sina rätt intrikata
förhandlingar mellan olika intressen. Viktigast var att få med en
man, som behärskade teaterekonomien i landet, och därvid utpekade teaterutredningen
själv genom sin ordförande helt naturligt den person, sorn mer än
de flesta känner denna ekonomi utan och innan, kamreraren Arthur Hilton vid
operan, som inte sattes dit som någon representant för operan — i så fall hade
jag naturligtvis anmodat John Forsell — utan som sattes dit uteslutande
därför, att han är den bäste teaterekonom, som vi ha. Jag satte vidare dit
en representant för folkbildningsrörelsen i landet, undervisningsrådet Thomson,
som tidigare varit ordförande i riksteaterns publikorganisation. Med dessa
fyra män, representerande olika sidor av sakkunskap, ansåg jag mig lia skapat
ett teaterråd, som skulle vara lämpligt för sin uppgift.

Då är frågan: hur mycket får det kosta? Ja, jag bär föreslagit 15,000 kronor.
Statsutskottet säger: Nej, det skall kosta 8,000. Man prutar ned nära
hälften på en gång. Jag vill säga de ärade representanterna för statsutskottet,
att om avsikten är att fullständigt strypa rådets verksamhet, förstår jag
summan 8,000, men är det meningen att man skall lia möjlighet att få
tillgång till den sakkunskap, som enkannerligen den nuvarande sekreteraren
representerar, örn man skall ha tillgång till övrig sakkunskap, då går det helt
enkelt inte med 8,000 kronor. Herrarna i statsutskottet ha inte ens beräknat
något för hyran. Ja, så länge överståthållaren är ordförande och är vänlig
nog att upplåta sitt ämbetsrum för sammanträdena, och så länge kamreraren
Hilton är vänlig nog att för en reducerad penning låta sina maskinskriverska
sköta skrivgörat, kan det kanske gå också med 10,000 kronor, ehuru det går
knalt. Med 8,000 kronor går det inte, och det är därför, som jag hemställer
till kammaren att gå med på den reservation, som här är fogad vid utskottets
betänkande av bl. a. herr Anderson i Råstock. Även den bär gått mycket
lågt, det måste jag säga, och sprungit ned från 15,000 till 10,000. Det är
dock en nedskärning med en tredjedel.

Det storartade arbete för landsortsteatern, som teaterrådet har utfört, tror
jag mig känna bättre än någon annan, inte bara därför, att jag skapat teaterrådet
och dragit upp riktlinjerna för detsamma, utan också därför, att jag
oupphörligt har från fall till fall varit i kontakt med rådet i olika angelägenheter
och vet vad som där har gjorts och uträttats och som inte synes i några
protokoll. Därför menar jag, att jag borde vara omdömesgill på den punkten,
när jag försäkrar, att det vore otacksamt mot det råd, som har utfört
detta arbete, att helt plötsligt nedskära arvodet till något sådant som 8,000
kronor. Antag, att ett nytt råd skulle träda till! Jag kan tänka mig, örn jag
sätter ut i tidningarna en annons, att få ihop ett teaterråd för 8,000 kronor,
men jag får då också hyra lokaler åt det. Vad kostar en lokal i Stockholm?
Jag får också ställa örn, att de få maskinskriverskor. Vad kostar den arbetskraften?
Summera ihop och tänk efter vad man kommer i för situation.

Jag påstår därför, att med den summa av 8,000 kronor, som statsutskottet
har förordat, går det inte att nöjaktigt hålla teaterrådets verksamhet uppe,
och jag vet inte huruvida jag i så fall har möjlighet att bevara teaterrådet
med dess nuvarande sammansättning. Med en summa av 10,000 kronor är det
möjligt, att det kan klaras, och jag hemställer därför till kammaren att följa
reservationen och genom ett sådant beslut även giva ett handtag åt det syfte,

Onsdagen dan 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

som teaterradet här närmast främjar, nämligen landsortens teaterförhållanden
och rättvisa mot landsortens intressen, inte bara åt huvudstadens i det här
tallet.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den fråga, som det här gäller,
hör långt ifrån till de stora. Det är egentligen en mycket liten och enkel
traga, och den handlar strängt taget inte något vidare örn det, som departementschefen
nu har framhållit. Men innan jag går till själva kärnpunkten
av Hagan, vill jag ändå som en bakgrund taga upp den sak, som departementschefen
uppehöll sig så synnerligen vidlyftigt vid. Det är ju så, att vi
ha tillåtit oss. en liten erinran med udden mot departementschefen. Vi ha
nämligen påmint örn att riksdagen aldrig har blivit hörd, när det här teaterradet
sattes i verksamhet. Men det är inte ur den synpunkten, som departementschefen
lade fram, som vi ha sett på saken. När nu omsider teaterrådet
har trätt fram ur sin förut mycket blygsamma och för de flesta av oss osynliga
ställning, så tyckte vi att det var rätt naturligt, örn riksdagens utskott
tog och synade detta teaterråds. föregåenden. Vi upptäckte då, att departementschefen
den 15 mars 1935 i samband med skapandet av detta teaterråd
iklätt sig vissa förbindelser i form av arvoden för en tid framåt av tre år.
Vi sutto verkligen och undrade, hur departementschefen tänkt sig saken. Menade
han, att riksdagen utan vidare skulle övertaga hans förbindelser? Tänkte
han sig den möjligheten, att han skulle lia rätt att bestämma utgifterna för
det bär teaterrådet för en tid framåt? Ja, på den frågan har jag för min
del inte något svar, men jag måste säga, att statsutskottet inte för sin del
kunde vara med örn, att det skulle vara statsrådet, som i denna sak hade att
bestämma. Det är så vi ha sett det. Och vi ha till och med ansett det vara
nödvändigt, att vi sade ifrån ordentligt, att man inte gör på det viset med
den svenska riksdagen.

Men sedan skall jag be att få övergå till detta mångomtalta teaterråd. Som
departementschefen yttrade, hade teaterkommittén ett annat sätt att ordna
sitt teaterråd. Det skulle verkligen bilda, en liten församling på tio personer,
representerande a ena sidan Kungl. Majit och å andra sidan vissa korporationer,
som stodo teatervärlden nära. Det teaterråd, som för närvarande finns,
är av en annan beskaffenhet, och örn jag skall draga upp en jämförelse så
tycker jag, att departementschefen har funnit ett bättre sätt att lösa frågan
än de teatersakkunniga. I fråga örn detta finns det, skulle jag nästan tro,
inte någon skiljaktighet hos någon part inom statsutskottet.

Huruvida detta teaterråd överhuvud taget behövs den dag, som i dag är —
om den saken föreligger det däremot tvist. Där existerar det tvivelsmål på
många håll. Personligen har jag den uppfattningen, att detta teaterråd behövs.
Jag har precis enahanda uppfattning som departementschefen. Örn
vi skapat en riksteater och vi på något vis vilja hålla denna teater över vattnet,
örn jag så får säga, måste någonting särskilt göras. Det är så riktigt,
när departementschefen säger, att denna riksteater är skapad för och den har
som ändamål att giva god dramatisk konst, en konst som inte minst bör spridas
ut över landsbygden. I den saken finns det inga som helst skiljaktigheter,
men den saken resonera vi ju heller inte om. Den saken hör inte hit.
Vad som hör hit är teaterrådet och dess funktioner. Det är klart, och det
äro vi också alla övertygade om, att för den händelse man skall gå in för
den kombinationen, att de teatrar i vårt land, som få statsunderstöd genom
lotterimedel, i gengäld skola träda in för turnéer för denna riksteaters räkning,
da mäste vi lia någon, som ser till, huruvida de behov, som de olika
Första kammarens protokoll 1036. Nr 21. 5

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

teatrarna begära att få pengar till, verkligen äro rättmätiga, och denna någon
eller detta teaterråd måste då samtidigt se till, att riksteatern får såsom
vedergällning, vad riksteatern skall ha. Men den omständigheten, att man
i riksdagen är med örn teaterrådet, den betyder inte detsamma som att man
är med på saken, hur än detta teaterråd ser ut, hurudana än dess funktioner
äro och vad än det kostar.

Se herrarna, hela saken är egentligen ingenting annat än en fråga örn kostnaden!
Allt det där örn riksteatern och allt det där örn teaterrådets behövlighet
o. s. v., det är saker, som vi inte tvista örn. Departementschefen slog
in öppna dörrar, när han talade vitt och brett örn de sakerna, ty ingen diskussion
förekommer på de punkterna. Vi äro av precis samma mening som departementschefen,
men vi vilja inte betala teaterradet sa hår pass dyrt. Vi
anse nämligen, att det inte finns tillräckligt med arbete för de pengarna, därest
arbetet rationellt ordnas. Vi ha nämligen varit i tillfälle att betrakta de
verksamhetsuppgifter, som förelegat. Vi ha gått igenom de handlingar, som
finnas i teaterrådets papper antecknade från den 19 februari. 1935 till den 8
februari innevarande år. Och vad ha vi da funnit? Jo, vi ha funnit, att
teaterrådet har haft tolv sammanträden. De. protokoll, som ha förts över
dessa sammanträden, innehålla mycket enkla ting, och örn . det är nödvändigt,
att jag läser upp det, så kan jag ju alltid göra det, men jag tycker inte, att
det är ärenden av den beskaffenhet, att man skall behöva offra den tiden pa
dem. Jag har alltså inte tänkt göra det här så synnerligen vidlyftigt, men
eftersom man har talat sa mycket örn allting annat, sa skadar det kanhända
inte, att man också talar litet örn den sak, som det här gäller. Dessa protokoll
innehålla, som sagt, mycket enkla ting. Jag har fragat sekreteraren, örn
protokollen innehålla allt, som har förekommit, och han har bedyrat, att sa
är förhållandet. Ja, vi menade då inom statsutskottet, att då man för dessa
tolv sammanträden med dessa jämförelsevis enkla ärenden ^i arvode uppbär
1.500 kronor, då är det örn inte en sinekur så i varje fall någonting som ligger
högre än i högsta kanten. Det blir 125 kronor per sammanträde, och jag
tar som jämförelse de sammanträden, som utrikesnämnden har,, där ledamöterna
komma från landets alla hörn, och där de uppbära för sitt besvär 33
kronor och 33 öre.

Under samma verksamhetsår ha vi ett diarium, som omfattar 80 nummer,
d. v. s. 11I2 nummer per vecka. Jag har också, frågat sekreteraren huruvida
detta innehåller allt, som har bort förås in i dianet med rätta, och han har
sagt, att så är det. Det enda, som fattas, är telefoneringarna.. För detta uppbär
sekreteraren 6,000 kronor örn aret. Det är inte pa det viset, att departementschefen
själv har hittat pa dessa 6,000 kronor. Han har övertagit dem.
Teaterkommittén föreslog nämligen, att arvodet till sekreteraren skulle utgå
med 6,000, men man betraktade detta då som en helår stjänstgöring, där sekreteraren
varje dag — åtminstone någon timme eller några timmar — skulle
ha att göra med teaterärenden, och för den. skull fann, att det arvodet inte
var någonting överdrivet. Men sysslan har inte blivit det, som teaterkommittén
tänkte sig. Sysslan har i stället blivit en syssla av, örn jag så får säga,
tämligen homeopatiska mått, och då mäste vi resonera pa det sättet, att det
aldrig kunde vara riktigt nied ett arvode, som star sa alldeles enastående
bland de sekreterararvoden, som vi inom statsutskottet vanligtvis ha att sysselsätta
oss med. ..

Ja, herr talman, detta är den enkla lilla kärnan i denna sak, som naturligtvis
kan få mycket stora dimensioner för den händelse man har särskilt sinne,
intresse och anlag för att ge den de stora måtten. Men vid sidan av detta är
det ännu en sak, som vi tyckte, att man borde peka på. Det är nämligen sa,

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

. Anslag till teaterrådet. (Forts.)

att nar statskontoret hade att yttra sig över detta, så sade man där, att »ämbetsverket
ej ville förneka, att ett teaterråd skulle kunna vara till gagn som
en ledande och sammanhållande kraft inom teaterlivet, men att ämbetsverket
a andra sidan ej kunde undertrycka en farhåga för att en sådan institution
skulle kunna oliva ett hämmande band på den konstnärliga verksamhetens fria
utveckling» Det är inte utan att den faran verkligen finnes. Det är klart,
a n ?nii .vl , e^. teaterråd, sorn skall se efter, huruvida teatrarna med rätt

och billighet begära de lotterimedel, som de begära, och kontrollera huruvida
behovet verkligen är sådant och skötseln är sådan, att trots all god skötsel
ända lotterimedel behövas, då måste detta teaterråd ha tillfälle att sätta sig
in i teaterns ekonomiska angelägenheter. Å andra sidan är det också klart,,
att åtminstone i början, innan man får saken riktigt ordentligt upplagd, måste
det ske en hel del förhandlingar med de olika teatrarna. Men de olika teatrarna
ja, de kunna också ge intryck av någonting i mycket stora dimensioner,
örn man bara talar örn »de olika teatrarna» så där i allmänhet De
teatrar, som det här gäller utanför den kungliga teatern, äro emellertid inte
liera än tre: det är Göteborgs lyriska teater, Hälsingborgs stadsteater och
iJramatiska teatern örn jag då inte kallar den också för den kungliga teatern.
Det är således i grund och botten inte något särskilt stort område, detta
helier, men i alla fall måste vi naturligtvis ha reda på hur det ligger till
feadant lar emellertid inte drivas alltför långt. Vi ska lia ett teaterråd, men
vi ska inte ha någon teaterdiktatur. Det är absolut nödvändigt, att varje
teaterledare har full frihet att själv lägga de utvecklingslinjer, han vill ha
tor sin verksamhet. Det är inte möjligt för teaterledaren att följa sina konstnärliga
intentioner, för den händelse han när som helst skall ''kunna motse
direktiv fran teaterrådet. På den punkten fingo vi ingen säker garanti då
vi talade nied vederbörande representant för teaterrådet på den andra avdelningen.
Vi vilja alltså, att teaterrådet skall vara den remissinstans i fråga
örn lotterimedel och turnéer, som man sagt, att det skall vara. Teaterrådet
skall skuta ut penningar åt ena hållet och skådespel åt det andra men ingenting
vidare.

Detta, är ungefär de enida synpunkter på denna enkla sak, som vi ha lagt.
Det är ingen kritik på något håll av teaterrådets existens och inte heller av
riksteatern. Allt det där är perifera ting i denna diskussion. Vad det här
galler ar den ekonomiska standard, som teaterrådet har satts på och som inte
överensstämmer med någon annan av de institutioner av detta mått, som vi
haft att sysselsätta oss med.

Det är på grund härav, herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! . Kammaren torde av de hittills hållna anförandena
lia tätt en ganska klar blick för att det finns en viss disproportion mellan
bakgrunden för den tvistefråga, som bragts inför kammaren från statsutskottet,
och själva tvistefrågans omfång. Tvistefrågan rör sig, som vi hört, örn hurula
teaterrådets avlöning för nästa budgetår skall sättas till 10,000 eller

8,000 kronor. Det rör sig alitsa örn en differens på 2,000 kronor. När man
nu som bakgrund till detta rullar upp hela frågan örn teaterrådet och lämpligheten
överhuvud av att ha en mellaninstans mellan teaterrörelsen och Kungl.
Maj .t, tror jag nog, att kammaren sätter värde pa detta ur ren instruktionssynpunkt.
Det är intressanta saker att få reda på. Däremot måste jag säga,
att vissa av de synpunkter, som den siste ärade talaren anlade på sitt yrkande,
föreföllo mig i någon mån långsökta.

Han och jag äro överens i en del ting. Han framhöll själv, att vi i det hela

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

taget icke äro oense om behovet av ett teaterrad. Han var också nöjd med
den sammansättning, som departementschefen hade gett at detta, och det
enda, som han och hans utskottskamrater velat opponera mot, är att riksdagen
ej har blivit hörd vid tillsättandet av rådet och vid bestämmandet av
dess arvoden. Nu är ju icke heller därvidlag någon meningsskiljaktighet tillfinnandes
mellan utskottet och reservanterna. Örn herrarna se efter, skola ni
finna, att utlåtandets första passus, som handlar örn att riksdagen icke blivit
hörd, är gemensam för utskottets och reservanternas motivering. För min del
tycker jag knappast, att detta för övrigt är en sak, som bör ^tagas upp till
diskussion här i samband med statsutskottets behandling av åttonde^ huvudtiteln.
I den mån riksdagen verkligen skulle vara hågad att ställa någon av
regeringens medlemmar till svars i en dylik fråga, finnes som bekant ett helt
annat forum, som vi längre fram komma till, när vi fa att göra med konstitutionsutskottets
dechargebetänkande. Därför menar jag, att vi nu skulle kunna
avföra denna fråga från diskussionen.

Vad förste vice talmannen velat särskilt understryka fran statsutskottets
sida, är att, som han sade, statsutskottet och riksdagen skola vara med och
bestämma hur mycket pengar som skall betalas till detta råd; det är det man
velat »säga ifrån ordentligt». Ja, i fråga örn den saken ha reservanterna ej
heller varit principiellt oense med majoriteten. Vi vilja också, att riksdagen
skall bestämma, hur mycket pengar som skall betalas ut, nämligen så snart
döt lägges under riksdagens prövning, vilket först nu Ilar skett. Da^ begränsar
sig alltså frågan till sist sålunda: Bör man »säga ifrån» detta så kraftigt,

att man sätter ned det ursprungliga beloppet, 15,000 kronor, med en tredjedel,
eller ännu kraftigare, så att man sätter ned det ungefär med 50 procenta Detta
kunde kanske anses vara en smaksak, örn det endast skall gälla eftertryckligheten
i riksdagens betonande av sina rättigheter. Det förefaller dock, sorn
om man skulle kunna anlägga även andra, mera sakliga synpunkter, och da
frågas det, huruvida man verkligen ej anser, att en nedprutnmg med en tredjedel
kan räcka. Förste vice talmannen har papekat, att örn man siar ut det
först anslagna beloppet på antalet årssammanträden inom rådet, kommer man
till ett arvode av 125 kronor per sammanträde, och det tycker han är mycket.
Det tycker jag också, för såvitt man nämligen föreställer sig, att arbetet uteslutande
inskränker sig till sammanträdena. Men då vill jag fråga förste
vice talmannen, örn icke även den summa, han med sitt förslag kommer upp
till, per sammanträde, kan betraktas som ganska mycket. Han betonade, att
de''stackars ledamöterna av. utrikesnämnden bara få något över 30 kronor
per sammanträde. Men enligt det förslag han själv har framställt, skulle
teaterrådéts medlemmar, örn man slår ut summan på samtliga, få^det dubbla.
Nog driver man saken en smula in absurdum, örn man resonerar på det sättet.
Arvodet skall ju för övrigt icke delas ut jämnt på rådets medlemmar. _

Sedan kom förste vice talmannen på slutet med något, som gjorde mig uppriktigt
förvånad, och det var när han citerade statskontoret. Jag får säga, att
det är sällan man från statskontorets sida fått höra tonfall som detta._ Statskontoret
kunde ej »undertrycka en farhåga för att en sådan institution som
teaterrådet skulle kunna bliva ett hämmande band på den konstnärliga verksamhetens
fria utveckling». Jag säger: heder åt ett statskontor, som intresserar
sig även för konstens fria utveckling! Jag har aldrig förut markt, att
kungl, svenska statskontoret intresserat sig för just något annat än hur mycket
kronor och ören det går ut för olika statsändamål. ^Jag tycker naturligtvis,
det är mycket tacknämligt, att det anlägger även något vidare synpunkter.
Vad jag har frågat mig är emellertid, på vad sätt förste vice talmannen oell
statsutskottet låtit denna vackra synpunkt om teaterkonstens Ina utveckling

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

avspeglas i sitt utlåtande. Jag Ilar ej kunnat finna ett spår av det i utskottets
motivering. Det enda spåret skulle väl i så fall ligga i utskottets kläm. Resonemanget
skulle alltså bli, att om man betalar 8,000 kronor till detta teaterråd,
då hindrar man det från att lägga band på den konstnärliga utvecklingen,
men om man betalar 2,000 kronor mer. finns det större fara för den »teaterdiktatur»,
herr förste vice talmannen talade om. Ja, nog låter det orimligt,
men hur skall det annars tolkas? Jag önskar inte heller någon teaterdiktatur,
men jag får säga, att farhågorna förefalla överdrivna, och jag upprepar, att
detta icke har något sammanhang med den fråga, vi här diskutera. Om vi
skola vara så pass liberala, att vi gå till 10,000 kronor, eller så pass snåla,
att vi stanna vid 8,000 kronor, den saken har mycket litet med konstens fria
utveckling att göra. Jag vill förena mig med de synpunkter, som statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss framhöll såsom skäl för att
bifalla den reservation, som jag jämte några andra utskottsledamöter undertecknat.
Om kammaren nu vill poängtera riksdagens rätt att bestämma arvoden
och dylikt, bör det väl vara tillräckligt att begränsa denna prutningsgest
till en tredjedel. Det behöver icke användas större våld än nöden kräver.

Jag tror alltså, herr talman, att kammaren skulle kunna på goda grunder
och med gott samvete bifalla det yrkande, som den av mig och några andra
undertecknade reservationen innehåller. Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr Åkerberg: Jag tillhörde ju den här teaterutredningen, på vars för slag

teaterrådet kom till. Jag har ju varit litet i konflikt med departementschefen
om sammansättningen. Jag har alltjämt den uppfattningen, att det
hade varit bättre att göra en intresserepresentation, som teaterutredningen föreslog.
Det hade icke blivit dyrare på det sättet, ty det var meningen, att det
inom rådet skulle vara en arbetande kärna, och kring den skulle då fogas denna
intresserepresentation, som skulle inkallas en eller ett par gånger om året för
att uttala sig örn de allmänna direktiven. Men denna motsättning utesluter
icke, att jag vill ge mitt erkännande åt teaterrådet för det sätt, varpå det löst
sin uppgift. Inom teaterutredningen voro vi eniga örn att detta teaterråd måste
vara en bärande pelare i hela riksteatern. Därför vill jag beklaga det ställningstagande,
som statsutskottet kommit till, och jag är övertygad om att det
äventyrar hela institutionens fortbestånd.

I motsättning till herr Olof Olsson tycker jag ej, att det belopp, regeringen
begär, är särskilt stort. När teaterutredningen diskuterade denna fråga, voro
vi ense örn att det hela hängde på örn man kunde få de rätta personerna, framför
allt på ordförande- och sekreterarposterna. Vi sökte, när det gällde sekreteraren,
med ljus och lykta i hela landet och kommo slutligen till det resultatet,
att det överhuvud taget icke fanns mer än en person i hela landet, som var
som klippt och skuren att vara denne sekreterare, och det var kamreraren
vid operan herr Hilton. På det viset ligger det till, och det finns ju även här
ett visst förhållande mellan tillgång och efterfrågan, vilket leder till att man
får betala, när tillgången är liten. Naturligtvis kan det sägas, att 6,000 kronor
för en sådan sekreterarsyssla, som ju är en bisyssla, är mycket penningar för
en person, som har en bra lön på annat håll, men jag tror icke, jag gör mig
skyldig till någon indiskretion, när jag talar örn, att denne person för att kunna
övertaga denna syssla måst avstå från en annan inkomst på mellan 5.000 och

6,000 kronor. Då ligger ju saken på litet annat sätt. Överhuvud har han
icke tillmätts någon nämnvärt ökad inkomst genom detta uppdrag. Han har
tagit det för hedern och äran att kallas för teaterråd och naturligtvis för det
intresse, som han haft för saken.

Nr 21.

Oasdagen den 1 april e. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

I likhet med herr Pauli har jag svårt att förstå det där talet, som kommer
från statskontoret och som förste vice talmannen i viss mån byggde på, att
det vore en fara för att den konstnärliga verksamhetens fria utveckling skulle
hämmas genom ett sådant råd. Ja, den faran kan visserligen uppstå, örn man
vid rekryteringen av rådet tillämpar sådana synpunkter, som statsutskottet
tydligen har lagt på dessa ting och som ju i andra kammaren, enligt vad jag
hört, någon lagt på detsamma. Då blir det ganska svårt att få de kvalitetspersoner
till detta uppdrag, som äro förutsättningen för att ett teaterråd skall
kunna fylla sina uppgifter.

Efter statsutskottets ställningstagande och det beslut, som riksdagen antagligen
kommer att fatta, ser jag med ganska stort missmod på hela denna verksamhet
i fortsättningen. Men jag vill i alla fall, i hopp örn att det skall kunna
rättas till, be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergqvist: Det förefaller mig, som om talesmannen för utskottets

ståndpunkt och talesmännen för den första reservationen hade levererat det
allra bästa argumentet för den ståndpunkt, som jag intagit. Här har man yrkat
på att få reda på vad teaterrådet har gjort under det gångna året och taxerat
detta. Den ena parten har taxerat det till 8,000 kronor och den andra har
taxerat det till 10,000 kronor. Man har ej kunnat komma till någon bestämd
uppfattning örn vad teaterrådet skäligen gör rätt för. Är det verkligen rimligt,
att riksdagen skall gå till beslut på så osäkra premisser? I överensstämmelse
med all praxis i riksdagen skulle ovillkorligen ett sådant läge leda till
att man för tillfället avslog det hela och avvaktade bättre och säkrare utredning
och vunnen erfarenhet.

Jag har därför under diskussionen blivit ytterligare stärkt i den ståndpunkt,
jag intagit, då jag hemställt om avslag på den kungl, propositionen i denna
punkt, och yrkar fortfarande bifall till min reservation.

Häri instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Herr Gustavson, Jolm: Jag skall ej här söka bedöma, huruvida teaterrådet
är nödvändigt eller inte. Jag kan dock ej tillmäta det den riksviktiga betydelse,
som ecklesiastikministern nyss gjorde. Han yttrade i sitt anförande,
att icke bara huvudstadens folk skulle få njuta av detta statsunderstöd åt teaterkonsten,
utan att det även skulle komma landsorten till del. När han säger
landsorten, menar han naturligtvis i detta sammanhang ett par eller tre av
landets större städer. Det kunde låta bestickande, att landsbygdens folk skulle få
en ökad möjlighet att njuta av denna scenskonst, men med den kännedom, jag har
örn förhållandet, är det en försvinnande liten procent av landsbygdens befolkning,
som kommer i tillfälle att bevista dessa teaterföreställningar och njuta av
denna konst.

Det är denna anledning och på grund av att verkningarna av detta teaterråd
ej på något vis ännu kunnat bedömas, som jag m. fl. väckt motion örn
avslag på det kungl, förslaget i denna punkt. Vi anse icke, att en stor del
av landets inbyggare skola belastas med utgifter för ett ändamål, som de ha
ganska svårt att fatta betydelsen av -—- dessa statsunderstödda teatrar, som de
endast få vara med örn att betala till. Även örn beloppet icke är så stort i
detta fall, är det dock uppfört på den ordinarie skattebudgeten och kommer
att åvila alla skattebetalare.

Herr Pauli sade, att statsutskottet ställt riksdagen inför två alternativ,
d. v. s. frågan, örn vi skola bevilja 8,000 eller 10,000 kronor. Det är alltså

2,000 kronor enligt herr Paulis mening, som det slösas så mycket prat på. Men

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

jag vill dock erinra, att statsutskottet ställt riksdagen även inför ett tredje
alternativ, att icke bevilja något alls. Det förekommer en reservation av herr
Bergqvist, som går ut på avslag. Det är således icke bara två alternativ, utan
det är tre sådana.

Jag skall med dessa få ord be att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta
motionen, vilket är detsamma som bifall till den av herr Bergqvist till utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Då jag för min del är ganska benägen

att följa herr Bergqvists reservation i fråga örn klämmen men icke i fråga örn
motiveringen, skall jag be att få säga ett par ord.

Jag kan icke följa med dem, som här anse, att när det är fråga örn ett experiment,
och det är det här, det nödvändigtvis skall ordnas så, att experimentet
bekostas med statsmedel, utan jag anser det mycket klokt, örn det sker med
lotterimedel; sedan erfarenhet vunnits, kan för riksdagen ett definitivt förslag
framläggas. Icke heller delar jag den meningen, att departementschefen i
detta fall skulle ha bundit sig vid en utgift för en tid av tre år. Förordnandet
gäller enligt instruktionen tills vidare under tre år, och varje förordnande,
herr talman, kan återkallas när som helst. Även örn den förordnade har en
annan uppfattning i vissa fall och tror, att han kan göra gällande, att han
är förordnad på tre år, och tror, att han kan yrka ersättning för alla tre åren,
är detta enligt min mening administrativrättsligt felaktigt. Nu är det så, att
departementschefen från början förordnat vederbörande ledamöter för tre år,
men i den instruktion, som det sålunda tillsatta teaterrådet självt utarbetat,
är det uttryckligen tillagt, att förordnandet skall gälla tills vidare under tre
år. Följaktligen kan icke anslaget komma att ges för mer än ett år i sänder
och departementschefen kan icke heller för det extra anslag, som förskotterat
medlen, begära täckning för mer än ett enda år till den 1 juli 1936. Departementschefen
kan sedermera för nästa år, om han vill, från extra anslag förskottera
samma medel och då också begära täckning av lotterimedel. Det har
han full konstitutionell rätt till. Det beror ju bara på, huruvida hans kollega
inom handelsdepartementet vill släppa till lotterimedel elier icke. Men i denna
inbördes tvistefråga inom regeringen mellan handelsdepartementet och ecklesiastikdepartementet
skall jag icke inblanda mig, i förhoppning att chefen för
ecklesiastikdepartementet har större möjlighet att göra sin vilja gällande än
chefen för handelsdepartementet.

Däremot vill jag göra gällande, att örn under sådana förhållanden frågan
örn anslagets beviljande är klar •— en fråga, som prövas för varje budgetår
med hänsyn till lotterimedlens då befintliga belopp och möjliga beskaffenhet
— så finnes det ingen anledning att icke nu följa herr Bergqvists reservation,
som går ut på avslag å framställningen att av statsmedel i statsbudgeten upptaga
ett anslag till ändamålet. Detta anslag har regeringen begärt till ett
visst belopp. Statsutskottet prutade nästan hälften genast, och reservanterna
gingo icke mycket utöver detta nedprutade anslag.

Nu har departementschefen i brist på något bättre uttalat sig för reservationen,
men jag kan icke hjälpa, att enligt min mening är herr Bergqvists reservation
mycket bättre, ty den ställer den möjligheten öppen, att Kungl.
Majit fortfarande av lotterimedel för året 1936/1937 kan ställa hela det erforderliga
beloppet till förfogande, under förutsättning, som sagt, att handelsdepartementets
chef är med. Detta gör, att det enligt min mening, herr talman,
finnes all anledning att låta experimentet fortgå i den utsträckning,
som departementschefen önskar, och bästa vägen att nå detta resultat är bifall
till den kläm, som finnes i herr Bergqvists reservation, till vilken jag därför
yrkar bifall.

Nr 21.

Oasdagen den 1 april e. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

Herr förste vice talmannen: Jag tror, herr talman, att det skulle vara den
olyckligaste formen att sluta debatten i detta ärende örn man ginge på bifall
till herr Bergqvists reservation. Sedan teaterrådet nu en gång kommit in i
åttonde huvudtiteln, ha vi alla varit överens örn -— även departementschefen ■—-att ingenting kan vara bättre än att det också får leva kvar där — inte i skymundan
som hittills, utan öppet så att alla kunna öva den kritik, som de eventuellt
äro sinnade att öva.

Det var det första. Och jag har två saker till att säga. Jag tycker lustigt
nog att det för sakens skull inte är nödvändigt, herr Pauli, att kalla utrikesnämndens
ledamöter för de »stackars» ledamöterna. Det är ingen, som har
någon som helst anledning att ta åt sig detta adjektiv. En ytterligare bagatell,
visserligen. Men vad som däremot inte är en bagatell, det är den satsen, som
herr Pauli behagar driva, att man skrivit ned anslaget på grund av att man
på ett eller annat sätt ville visa sitt missnöje med departementschefen. Jag
vet inte, örn herr Pauli har den uppfattningen, när han stryker anslaget till

10,000 kronor, men vi, som ha stannat vid ett anslag på 8,000 kronor, ha inte
alls den uppfattningen. Vi ha stannat vid 8,000 kronor, därför att vi anse,
att den summan är tillräcklig för ett teaterråd.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Och som jag tror, att den summan är
otillräcklig, betyder ett bifall till utskottets förslag eller till herr Paulis reservation,
att detta av statsutskottet önskade teaterråd blir ihjälslaget, och
då jag inte tycker, att det är behövligt att göra det, innan alla argument äro
prövade, anser jag fortfarande, att herr Bergqvists kläm är den bästa.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna punkten yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Pauli m. fl. vid punkten avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Bergqvist, att riksdagen skulle, i anledning av herr John Gustavsons m. fl.
och herr Werners i Höjen motioner (I: 193 och II: 525), avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades i herr Paulis m. fl. reservation.

Herr Bergqvist äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 68 antager godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Pauli m. fl. vid punkten avgivna reservationen, röstar

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Bergqvists yrkande i ämnet.

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja ■— 54;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Bergqvists yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen,
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Da emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 44.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 69—92.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93.

Lades till handlingarna.

Punkterna 94—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 21.

Oasdagen den 1 april e. m.

Anslag till
avlöningar vid
skolöverstyrelsen.

Punkten 11\.

Kades till handlingarna.

Punkten 115.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 116.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

dels ock till Skolöverstyrelsen: Avjöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 534,400 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Marits förslag,

a) å personalförteckningen för skolöverstyrelsen under Tjänstemän å extra
stat uppföra en andre gymnastikkonsulentbefattning i lönegraden B 21;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
förslagsanslag av 541,300 kronor.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Nilsson i Gränebo, Svensson i Kompersmåla, Gustafsson i
Benestad, Bäckström, Magnusson i Skövde, Persson i Ralla, Svensson i Grönvik,
Andersson i Ovanmyra och Danielsson, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) å personalförteckningen---- lönegraden B 21;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
förslagsanslag av 538,300 kronor.

2) av herr Olof Olsson, som dock ej antytt sin mening.

Det i herr Nilssons i Gränebo m. fl. reservation framställda förslaget skilde
sig från utskottets förslag allenast därutinnan, att reservanterna avstyrkt
Kungl. Maj:ts av utskottet förordade förslag om anställande av en konsulent
för musikundervisningen med ett arvode av 3,000 kronor samt vidtagit därav
betingade ändringar i avlöningsstaten och anslagets slutsumma.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Vid denna punkt är, som kammarens
ledamöter ha funnit, fogad en reservation. Reservationen vänder sig
emot inrättandet i skolöverstyrelsen av en konsulentbefattning för musikundervisningen.
Det gäller en ny befattning. Riksdagen har haft tillfälle att
taga ställning till en framställning örn inrättande av en sådan befattning tidigare
men avslagit densamma.

Nu har även statskontoret yttrat sig rörande inrättandet av denna befattning,
men statskontoret har avstyrkt framställningen under framhållande av
att återhållsamhet alltjämt behöver iakttagas vid inrättandet av nya befattningar.
Likaså har granskningsnämnden, som även haft tillfälle att tidigare
yttra sig i dessa ärenden, ansett, att en begränsning av antalet inspektörer och

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöningar vid slcolöverstyrelsen. (Forts.)
konsulenter inom skolöverstyrelsen borde vidtagas. Vi ha alltså icke funnit,
att tillräcklig utredning är förebragt för inrättandet av denna nya befattning
utan att därmed tillsvidare kan anstå.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt i utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Bergqvist: Herr talman! Utskottet har funnit, att Kungl. Maj:t har
anfört så goda skäl för inrättandet av en konsulentbefattning för musikundervisningen,
att utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt.

Undervisningen i sång och musik har ju stor betydelse för ungdomens fostran
och utbildning, men den ställer också stora krav på dem som skola handhava
denna undervisning. Liksom gymnastikundervisningen är musikundervisningen
en gruppundervisning, varvid ett större antal elever äro samlade för
gemensamma övningar. Vidare ha stora framsteg gjorts i denna undervisningsgren
på senare tiden. Det är utan tvivel av största vikt, att vederbörande musiklärare
få någon handledning, så att de kunna följa med den alltjämt fortgående
utvecklingen. Inom skolöverstyrelsen finnes ingen, som är sakkunnig
just i denna undervisningsgren, och därför kan icke heller genom undervisningsråden
någon sådan handledning givas.

Jag tror, att det är ett verkligt behov som det här gäller att fylla, och kostnaden
är ju rimlig. Det föreslagna arvodet utgör 3,000 kronor. Utan tvivel
skulle detta belopp väl betala sig genom den förstärkning, som genom en dylik
konsulent komme musikundervisningen vid våra läroverk tillgodo, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen: På denna punkt, herr talman, är jag verkligen
litet betänksam. Historien är ju den, att svenska musikläraresällskapet i fjol
kost gick in till musikaliska akademien med en begäran om att akademien skulle
gå till Kungl. Maj:t med vissa önskemål, som man hade inom sällskapet. De
önskemålen voro närmast dessa, att skolöverstyrelsen skulle förses med en
fackman,_ som å ena sidan särskilt skulle inspektera de olika läroverken och
skolorna i deras undervisning i musik och sång, men å andra sidan också skulle
ge handledning och instruktion genom stora fortbildningskurser o. d., inte
bara i sång, utan också i talteknik. Och när man kommit riktigt i farten, tänkte
man sig, att denna fackman inte borde vara en, utan helst ett par stycken.

Musikaliska akademien gick först till Konungen och rekommenderade förslaget.
Sedan skickade Konungen ärendet till skolöverstyrelsen, som visserligen
fann den mycket beaktansvärd, men å andra sidan ansåg, att kravet var
något stort tilltaget. Man borde börja något försiktigare. Detta gjorde, att
man begränsade sig till vad man ansåg sig ha behov av just nu. Denna begränsning
är å andra sidan litet konstig. Den går i två etapper och perspektivet
är rätt vidlyftigt. De tänka sig först, att denne fackman, som de förorda,
visserligen skulle inspektera, men han skulle också stå skolöverstyrelsen till
tjänst genom att exempelvis avge yttranden och förslag i frågor, som berörde
musikundervisningen, särskilt när det gällde tillsättning av musiklärarebefattningar
o. d. Han skulle naturligtvis som sagt inspektera inom ramen av förmåga,
men han .skulle framför allt i samband med denna inspektion av musikundervisningen
anordna föreläsningar och instruktionskurser, närmast avsedda
för skolornas lärare, men tillgängliga även för dem, som å vederbörande orter
stöde som ledare för den folkliga sång- och musikverksamheten. Jag kan inte
neka till att det där perspektivet är litet betänkligt.

Det är klart, att man liksom måste bemanna sig, när man skall gå emot ett

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
anslag av denna beskaffenhet. Man riskerar lätt sitt goda namn och rykte.
Men, som sagt, jag har bestämda betänkligheter. För det första har ju detta
anslag inte precis något riktigt bra föregående •— inte riktigt gynnsamt ■—
förefaller det mig. När, som det nämndes nyss, departementschefen år 1921
sökte få en befattning av enahanda slag, förklarade riksdagen, att den inte
funnit behovet styrkt, och saken kom inte ens under diskussion i någondera
kammaren. När finansminister Thorsson vidtog sin stora besparingsåtgärd,
föll ett litet arvode för något liknande behov också under bordet utan vidare,
ja, utan att det egentligen väckte någon större opposition på något håll, inte
ens i skolöverstyrelsen. Och år 1930 kom musikaliska akademien in med en
ungefär enahanda framställning, som dåvarande departementschefen lade på
hyllan. Det omnämndes nyss, vad granskningsnämnden hade yttrat, och i
stil med granskningsnämnden har statskontoret yttrat sig just i detta här sammanhanget.

Men det är en annan sak, som gjort mig ännu mer betänksam. Det är nämligen
så, att längre fram, under punkt 121, som vi komma till strax, finns en
motion, som statsutskottet har avstyrkt, men som i grund och botten propagerar
för en befattning av enahanda art, nämligen gällande teckningsundervisningen.
Allt som kan sägas till förmån för denne musikkonsulent kan sägas till förmån
för den konsulent, som dessa motionärer vilja ha, och man måste, tror jag,
medge, att en konsulent för teckningsundervisningen är nästan mera påkallad
än en konsulent i det här stycket.

Jag menar därför, att om det är på det viset, att å ena sidan den nu före-,
slagna konsulentbefattningen har, som jag säger, ett föregående, som inte precis
är det bästa, och det å andra sidan föreligger krav på en befattning av liknande
slag, som i grund och botten är viktigare, samt vidare: örn man tänker
på, att man inte i onödan, förrän man är fullt på det klara med vad som kan
vara bäst, bör inrätta nya tjänster, så är jag faktiskt tveksam örn, huruvida,
man bör gå på Kungl. Maj :ts förslag, som överensstämmer med utskottets i
detta ärende.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Då det råkar förhålla sig så, att jag personligen är starkt intresserad å ena
sidan av musikundervisningen, å den andra sidan av det frivilliga folkbildningsarbetet,
som herr förste vice talmannen också berörde i det här sammanhanget,
får kammaren ursäkta — i all synnerhet som departementschefen icke
för ögonblicket är närvarande i kammaren — att jag säger ett par ord för att,
till den kraft och verkan det hava kan, för mitt vidkommande vistorda, att behovet
av en sådan befattning verkligen länge har gjort sig känt.

Jag tycker sannerligen det är ganska hårt att anföra den omständigheten,
att riksdagen avslog det här för ganska många år sedan, som ett argument i
dag för att riksdagen skall framhärda i denna framfart mot musikundervisningen
vid våra läroanstalter. Verkliga förhållandet är, att läroverksstadgans
föreskrifter om musikundervisningen vid läroverken aldrig ha kunnat bli förverkligade
i levande livet, och jag tror, att en av de omständigheter, som ha
bidragit därtill, har varit, att den centrala instansen på området inte har varit
utrustad på erforderligt sätt. Den är själv fullt medveten örn, såsom framgår
av dess yttrande, att den icke kunnat ordentligt bidraga till förverkligandet
av den mening, som en gång lagts ned i läroverksstadgan.

Jag kan inte riktigt sentera det argument, som nyss framförts, att det skulle
framkalla några betänkliga perspektiv, att denne musikkonsulent, då han reser
ut till läroverken, samtidigt tankes kunna gå de intresserade krafterna inom
det frivilliga bildningsarbetet på platsen tillhanda med sin sakkunskap. Ja,

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
jag trodde i stället, att om det låter sig göra, så är det ett plus och icke någonting,
som borde ge anledning till betänkligheter.

För mitt vidkommande skulle jag vilja med dessa ord rekommendera till
kammaren att här gå på statsutskottets linje.

Herr förste vice talmannen: Ja, herr talman, allt det där låter sig mycket
väl sägas och är utmärkt bra, men det rymmes inte inom ramen för de kostnader,
som här ha föreslagits. Det vore mycket tacknämligt, örn man finge
veta, vad allting skulle komma att kosta, som följer med, för den händelse man
godkänner inte bara det anslag, som här begäres, utan också den motivering,
som anföres för detta anslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Nilsson i Gränebo m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 117—128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 129.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

T. att riksdagen måtte

a) besluta, att de av riksdagen beslutade grunderna angående statsbidrag
under budgetåret 1933/1934 till kommunala flickskolor skulle äga motsvarande
tillämpning under budgetåret 1936/1937, dock med iakttagande att statsbidrag
finge utgå till högst 65 parallellavdelningar, där ej Kungl. Maj :t, efter
framställning av skolöverstyrelsen, för särskilt fall annorlunda bestämde;

b) medgiva, att tillfällig löneförbättring finge för tiden 1 juli 1936—30
juni 1937 utgå till lärarpersonalen vid kommunala flickskolor med följande
belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

till ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt

till extra ordinarie ämneslärare och timlärare med belopp, som Kungl.
Majit i huvudsaklig enlighet med de i sådant hänseende nu gällande grunder
bestämde;

c) till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 861,500 kronor;

II. att två av herr E. Sjödahl samt herr T. Erlander och fru Ruth Gustafson
väckta motioner (1:189 och II: 428) icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I herr Sjödahls samt herr Erlanders och fru Ruth Gustafsons berörda motioner,
vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att, i samband med beviljande av anslag för bidrag till kommunala flickskolor,
uttala, att bidrag måtte ur detta anslag utgå även till sådana kommunala
flickskolor, som anordnat en femårig lärokurs, vilken vore grundad på
genomgången sjätte klass av sex- eller sjuårig folkskola, anordnad enligt
någon av en sådan skolas huvudformer, och vilka kommunala flickskolor av
Kungl. Majit blivit erkända såsom sådana.

Äng. statsbidrag
tilt
kommunala
flickskolor.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Äng. statsbidrag till kommunala flickskolor. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herrar Olof Olsson, Jonsson i Eskilstuna och
Weijne, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Sjödahl: Herr talman! När det gäller de kommunala flickskolorna,
är det ju för närvarande så, att det finnes en livskraftig sjuårig kommunal
flickskola, men vid sidan av denna har inrättats en biform, en sexårig kommunal
flickskola, som bygger på sex folkskoleår. Denna har däremot icke
alls visat någon livskraft. Orsaken därtill är nog i främsta rummet, att denna
icke alls kunnat hävda sig i konkurrensen med de fyraåriga mellanskolorna
och realskolelinjerna, ty det är alldeles uppenbart, att om man efter sex
år i folkskolan bär att välja på en fyraårig realskolelinje och en sexårig kommunal
flickskolelinje, så välja de flesta, såväl föräldrar som barn, den så väsentligt
kortare och därmed billigare utbildningslinjen. Det måste ju ofta
och icke minst med hänsyn till den rätt starka press, som det nog emellanåt
är på ungdomen i realskolelinjerna och mellanskolelinjerna, vara olyckligt, att
icke en lugnare skolform, som under fem år i det stora hela .skulle kunna
bringa den fram till samma bildningsmål, vid sidan därav kunde få konkurrera.

Den femåriga kommunala flickskolelinje, som jag har föreslagit i min motion,
är ingen pedagogisk nyhet, då den redan upptagits och livligt förordats
av 1927 års skolsakkunniga och likaså vid det tillfället tillstyrkts av skolöverstyrelsen.
I det yttrande, som skolöverstyrelsen har avgivit över motionen,
har överstyrelsen funnit skälen för inrättandet av en sådan femårig kommunal
flickskola synnerligen beaktansvärda. Statsutskottet har sedermera använt
samma omdöme, när det gäller skälen för en sådan linjes inrättande.

Nu skulle jag blott vilja hoppas, att man vid den översyn över den kommunala
flickskolestadgan, som också synes beröra organisationen och som skolöverstyrelsen
ställt i utsikt, inte bara skulle gå fram formellt utan även reellt
pröva oell söka få fram en kommunal flickskola, som duger, som vilar på genomgången
fullständig folkskolekurs och som på en kortare tid än för närvarande
skulle föra fram till det bildningsmål, som den kommunala flickskolan
avser att uppnå. Och det skulle man säkerligen kunna vinna genom den
femåriga linjen. Det är uppenbart, att vid en sådan prövning den nuvarande
sexåriga linjen komme att falla bort, så att man å ena sidan finge en sjuårig
kommunal flickskola, som byggde på fyra folkskoleår, och å andra sidan en
femårig kommunal flickskola, som byggde på sex folkskoleår. På det sättet
finge man två konkurrerande linjer och kunde använda antingen båda å samma
ort eller ock endera, den som bäst passade ortsförhållandena.

Jag vill erinra örn, att för landsbygdens ungdom är det sannerligen inte
väl ordnat på den punkten för närvarande. Skall en elev redan efter fyra
folkskoleår ge sig in till en stad eller ett annat samhälle för att där gå igenom
en sjuårig kommunal flickskola eller ett privat flickläroverk, är vederbörande
sju år borta från hemmet, och detta medför större omkostnader. Kunde man
i stället få en flickskolelinje, som byggde på sex folkskoleår, och därpå lade
fem år, som förde upp till samma bildningsresultat, som den kommunala eller
den privata flickskolan för närvarande, och på så sätt under en lugnare arbetstakt
förde fram eleverna till ungefärligen detsamma som den nuvarande
realskolan och mellanskolan, skulle detta säkerligen ur landsbygdens synpunkt
vara synnerligen önskvärt, likasom också ur de samhällsklassers synpunkt,
där föräldrarna icke våga bestämma sig om sina barns fortsatta utbildning,
förrän dessa genomgått hela folkskolan.

Jag skulle därför vilja uttala den förhoppningen, att skolöverstyrelsen inte
blott måtte behålla sitt uttalade intresse för denna sak utan gärna öka detta

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till kommunala flickskolor. (Forts.)
intresse med åtskilliga grader, och att departementschefen också måtte med
uppmärksamhet följa denna frågas ytterligare behandling, så att man inom
en nära framtid kan få på riksdagens bord, vad som ändå såväl skolöverstyrelsen
och — såsom jag förmodar — även statsutskottet förutsatt, nämligen
ett förslag örn en verkligt livskraftig kommunal flickskola, som bygger
på fullt genomgången folkskolekurs av sex år.

Under uttalande av denna förhoppning, vill jag, herr talman, inte för i afton
ställa något yrkande.

Efter, det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 130 och 131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132. Äng. stats I

denna punkt hade utskottet, i enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet fram- privat^ högre
lagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte goss- och

a) besluta, att den av 1933 års riksdag beslutade ändringen i fråga örn samsJcolor•
tjänstgöringsskyldighet för ämneslärare vid privatläroverk och rätt till uppdelning
av årsklass i parallellavdelning skulle äga tillämpning jämväl för
budgetåret 1936/1937, dock med iakttagande att statsbidrag finge utgå till

högst 236 parallellavdelningar vid samtliga statsunderstödda privatläroverk;

b) till Privatläroverk: Bidrag till högre goss- och samskolor för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 534,000 kronor.

Herr Reuterskiöld: Med herr talmannens benägna tillstånd kommer jag att
yttra ett par ord i denna punkt utan att göra något yrkande.

Jag har velat begagna tillfället att till regeringen — departementschefen
är inte närvarande — göra en hemställan därom, att den ville ha sin uppmärksamhet
riktad på de privatläroverk, som äro internatläroverk. Jag har
vid åtsilliga tillfällen under resor mellan Stockholm och Uppsala haft tillfälle
att iakttaga, att den ungdom, som kommer till dessa internatläroverk,
åtminstone, i vissa fall har en mycket stark inbördes anda av solidaritet, mot
vilket jag inte har något att erinra, men därjämte en mycket svag känsla av
ansvar gentemot allmänheten och tredje man i fråga örn yttre uppträdande.

Det förefaller mig, sorn om dessa internatläroverk behövde en starkare tillsyn
både med hänsyn till anslagens användning och rätten att anställa studentexamen.
Ty det kan inte anses lämpligt, att man gång efter annan finner,
att denna ungdom inte blott i ungdomlig glädjeyra tillåter sig ett och annat,
som man alltid överser med, utan också i blaserad likgiltighet för andras intressen
och andras ställning uppträder på ett sätt, som inte anstår en ungdom
i dylika skolor.

Utan att göra något yrkande hemställer jag till regeringen, att den ville
undersöka dessa förhållanden. Jag har haft anledning till att till rektor
vid ett av dessa läroverk göra en sådan anmälan. Huruvida den lett till något
resultat eller inte, känner jag inte, men jag vet, att den uppfattning, som
jag nu uttalat, också delas av många av dem, som haft att föra sådana tåg, på
vilka dylika uppträden inträffat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Om statsbidrag
till
Olofskolan.

Punkten 133.

I en inom andra kammaren av fru Ruth Gustafson väckt motion (11:543)
hade hemställts, att riksdagen ville besluta att till Olofskolan bevilja ett anslag
av 15,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt att
riksdagen måtte avslå fru Ruth Gustafsons berörda motion (11:543).

Reservation hade avgivits av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av fru Ruth Gustafsons
berörda motion (II: 543), till Bidrag till Olofskolan för budgetåret 1936/1937
anvisa ett anslag av 7,500 kronor.

Herr Olsson, Osear: Herr talman! Denna motion angår verkligen riksdagen
på ett alldeles särskilt sätt, och det är därför jag har velat fästa kammarens
uppmärksamhet på den, trots att det inte är så stora utsikter till att det blir
något positivt resultat vid denna riksdag. Därför skall jag inte heller upptaga
kammarens tid någon längre stund.

Det är emellertid så, att vi här ha att göra med en sak, som riksdagen har
bett om och rekommenderat och ansett särskilt betydelsefull. Det var i samband
med 1927 års så kallade skolreform, som det var mycket tal om det inre
arbetet i skolan och dess gestaltning. Här i riksdagen ha vi vid mångfaldiga
tillfällen efter 1927 uttalat oss för experiment, men aldrig har riksdagen varit
så angelägen örn experiment som just på den linje, där denna skola gjort sina
försök. Redan 1929 begärde denna skola, som då var ny, att få anslag, och
örn herrarna vilja höra, vad skolöverstyrelsen då sade i anslutning till riksdagens
beslut, så blir man närmast förvånad över att överstyrelsen ännu inte
har ansett sig kunna göra något mera positivt för skolan. Skolöverstyrelsen
sade då till Kungl. Maj :t, att skolan strävar »att, i en större utsträckning än
som varit möjligt vid andra läroanstalter, förverkliga de pedagogiska principer,
som i nådiga propositionen till 1927 års riksdag angående omorganisationen
av det högre skolväsendet av departementschefen förordats såsom börande
ligga till grund för skolarbetets inre gestaltning, och till vilka riksdagen
i huvudsak anslutit sig». Det har varit en del gyckel i lärarkretsar, inte minst
rörande detta inre arbete, som redan från början betraktades såsom ett vackert
tal och ingenting annat. Redan 1929 kunde skolöverstyrelsen således påvisa,
att det gjorts något allvarligt just i den riktningen, och överstyrelsen tillägger,
att skolan utför »ett pedagogiskt reformarbete, som kan bliva av betydelse
för vårt lands skolväsen i dess helhet och som, enligt vad överstyrelsen kunnat
finna, redan blivit i vida kretsar beaktat». Att skolöverstyrelsen inte då
tillstyrkte detta anslag berodde helt enkelt på, att skolan var alldeles ny. När
skolan år 1931 åter begärde anslag, sade skolöverstyrelsen: visst borde skolan
ha anslag; och det är av en mycket stor betydelse, att undervisningsförsöken
där få utföras under möjligast gynnsamma yttre betingelser, men då hade vi
depressionen, som hindrade alla nya anslag.

Sedan den tiden har gått åtskilliga år, och skolan har utvecklats och vunnit
ett allt större förtroende. När skolan nu åter kom fram med en anhållan
örn anslag har det varit inspektion av skolan från överstyrelsen, och utlåtandena
från denna styrelse ha varit av den arten, att de fortfarande borde utmynna
i en tillstyrkan av anslaget. »Skolans arbete synes mig framför allt»,
säger vederbörande undervisningsråd, »få sin prägel av den samverkan mellan
praktiska och teoretiska läroämnen, som äger rum.» Här kommer följaktligen
ännu en ny, stark synpunkt.

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

o Örn statsbidrag till Olof skolan. (Forts.)

ruksdagen har under den gångna tiden med synnerlig kraft gått in för att
de praktiska synpunkterna på undervisning skulle tillvaratagas. I Olofskolan
har man nu två linjer, en som är avsedd att föra fram till studentexamen och
en teoretiskt-praktisk linje för de elever, som inte vilja gå den dåliga vägen
till studentexamen — det är ju en dålig väg, tycks nu alla människor komma
överens örn. Men den teoretiskt-praktiska linjen fyller således inte minst
från försökssynpunkt en mycket stor uppgift. Vad arbetsmetoderna beträffar,
säger undervisningsrådet, att »skolans arbetsanordningar äro ägnade att
göra arbetet intressantare och mera lustbetonat samt att öka deras (elevernas)
självförtroende och därigenom även framkalla en gynnsammare inställning
till skolarbetet i allmänhet». — En nåd att stilla bedja örn, tycker man, för
varje skola! Vidare säger undervisningsrådet, att »samarbetet mellan lärare
och lärjungar präglas av en tilltalande naturlighet, och lärjungarna göra ett
hurtigt och frimodigt intryck».

Vi ha således här att göra med en skola, som på alla punkter gör de
grundliga och fruktbärande experimenten i metodiskt hänseende, som 1927 års
riksdag uttalade sig för. Vidare har det tillsetts, att det blir en praktisk
läggning av arbetet även på den teoretiska linjen, som i det fallet har nått
synnerligt goda resultat.

, ohar emellertid skolöverstyrelsen avstyrkt anslag för detta året, men
inte på grund av inspektionerna. Det var så, att efter dessa inspektioner uttalades,
. att skolan i varje fall inte ännu lyckats att i väsentliga punkter realisera
sitt program. Skolan hade salunda inte lyckats fullständigt med sitt
program. Det är egentligen den anmärkning, som framkommit, men den försvagas
av att vederbörande undervisningsråd säger: »Det är naturligt, örn en
så jämförelsevis ny° skola med så säregen organisation av arbetet som denna
icke ännu hunnit få den fasta utformning i olika avseenden, som kan vara
önskvärd och som skolan själv uppenbarligen strävar fram emot.»

När dessa inspektionsberättelser förelågo, fann sig också statsrådet oförhindrad
att av tillgängliga medel ge ett litet anslag å 3,000 kronor. Statsrådet
har emellertid icke ansett sig kunna framlägga förslag till detta års riksdag:
av vilket skäl? Naturligtvis inte på grundvalen utav vad som står i
inspektionsberättelserna, som tydligt, logiskt och konsekvent, måste utmynna
i en tillstyrkan av anslaget. Vad är det skolöverstyrelsen anför mot statsanslag?
Jo, helt enkelt att överstyrelsen icke kan i erforderlig grad överblicka,
i vad mån situationen förändrats i statsfinansiellt hänseende, överstyrelsen säger,
att det är så mycket av de ordinarie anslagsberättigade skolornas arbete,
särskilt i praktiskt hänseende, som får stå tillbaka, och då vågar inte överstyrelsen
tillstyrka anslaget. Jag vill inte säga, vad jag tänker örn ett sådant
resonemang. som detta: därför att man inte kan tillgodose de vanliga
skolorna fullt ut i fråga örn vad som vore önskvärt, så skulle man inte kunna
ge en hjälpande hand at en ekonomiskt nödställd skola, åt ett experiment, som
haller på att förkvävas i ekonomiska svårigheter. Från utgiftssynpunkt och
skolsynpunkt skall jag inte tillåta mig att karakterisera dessa synpunkter.

När jag skrev min reservation, vågade jag inte begära mer än hälften av den
summa, som motionären hade äskat. Jag är ju ganska tacksam för det sätt,
varpå utskottet formulerat, sitt avslagsyrkande. Det heter där: »Enär den i
ärendet förebragta utredningen icke lämnar möjlighet att bedöma skolans
verksamhet, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionen II: 543.» Därigenom
synes mig utskottet lia funnit en sådan formulering, att departementschefen
inte hindras från att i fortsättningen åtminstone göra som han har
gjort under det sistförflutna året, att av tillgängliga medel ge anslag till

Första kammarens protokoll 1986. Nr SI. 6

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Om statsbidrag till Olof skolan. (Forts.)
skolan. Men å andra sidan har jag ansett, att när motionen kommit fram
och skolan är av den betydelse, som skolöverstyrelsen gång på gång har understrukit,
borde den ha fått den uppmuntran i nuvarande nödläge, som åtminstone
reservationen vill lämna.

Detta är anledningen, herr talman, varför jag — utan större förhoppningar
— ber att få yrka bifall till min reservation.

Herr Berggvist: Jag har aldrig besökt Olof skolan, men jag har tagit del

av dess senaste årsberättelse, och den gjorde ett ganska gott intryck på mig.
Utskottet ansåg sig dock icke kunna tillstyrka bifall till motionen, då skolöverstyrelsen
inte har funnit sig kunna tillstyrka något anslag för nästa budgetår
och Kungl. Maj :t icke har framlagt något förslag därom. Men jag tror
nog, att denna skola snart kan komma i åtanke för erhållande av statsbidrag,
och herr Oscar Olsson kommer säkert att med sitt breda slagsvärd röja väg
för den, så att den ett kommande år kan erhålla anslag.

Förslag i ärendet bör dock ha framlagts från Kungl. Maj:ts sida. Det är
ganska svårt för statsutskottet att sitta och bedöma en skolas värde, så att utskottet
kan avgöra, örn skolan är av den halten, att den bör erhålla statsbidrag
eller inte, när inte vederbörande skolmyndigheter och Kungl. Majit ha velat
framlägga förslag därom.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wohlin: Jag vill inskränka mig till att uttala förhoppningen, att

denna skola, som trots troligen förefintliga brister likväl arbetar efter en linje
inom vårt skolväsen, som i många avseenden torde ha framtiden för sig, på sätt
biskop Bergqvist nyss angav, skall bli föremål för statsrådets och chefen för
ecklesiastikdepartementet välvilliga intresse i framtiden och att det skall bli
möjligt för riksdagen att vid ett senare tillfälle bevilja ett lämpligt anslag till
den verksamhet, varom här är fråga. Jag har en livlig känsla av att man här
söker sig fram till en skolform, som syftar till att efter ett för elevernas naturliga
begåvningar avpassat sätt bibringa dem kunskaper av en ganska hög
nivå, utan att skolan förfaller till de i vårt skolväsen i övrigt så ofta förekommande
strävandena efter minneskunskaper utan nämnvärd betydelse för det
praktiska livet och för vederbörandes utbildning i framtiden.

Jag ber att få uttala förvissningen, att ärendet måtte återkomma till riksdagen
i ett mera utrett skick och att riksdagen då skall få tillfälle att ägna
denna intressanta och i många avseenden behjärtansvärda institution en välvillig
uppmärksamhet.

I detta anförande instämde herr Sandegård.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 134—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 142 och 143.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Punkterna 1-14—149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkterna 151—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Fortsättningsskolor: Bidrag
till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 4,300,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr C. G. Jacobsson m. fl. väckt motion
( „''410), vari hemställts, bland annat, att riksdagen måtte besluta för budgetaret
1936/1937 att arvodena för undervisningen i fortsättnings- och ersättningsskolor
skulle utgå med respektive samma minimibelopp, som voro stadgade
före nedsättningen år 1933;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar G. Rahmn och E. Sjödahl (1:134) och den andra inom andra kammaren
av herr R. Lundqvist m. fl. (II: 301), vari hemställts, att riksdagen måtte
fastställa arvodet till lärare i fortsättnings- och ersättningsskolor till de belopp
för undervisningstimme, som vörö gällande, då 1933 års riksdag genomförde
viss nedsättning i dessa arvoden, samt att riksdagen vid ett bifall till
detta yrkande måtte besluta den därav betingade höjningen av det ordinarie
förslagsanslaget till avlöningar av lärare vid fortsättningsskolor;

dels en inom första kammaren av herrar J. Bergman och J. Björck väckt
motion (1:93), vari hemställts, att riksdagen måtte

ej mindre för budgetåret 1936/1937 fastställa arvodet till lärare i fortsättnmgsskola
och ersättningsskola för undervisningstimme i fortsättningsskola
till minst 2 kronor och 50 öre och för undervisningstimme i ersättningsskola
till minst 1 krona 50 öre, dock att arvodet för undervisning i
manlig och kvinnlig slöjd skulle utgöra för undervisningstimme i fortsättmngsskola
minst 1 krona och 75 öre, för undervisningstimme i ersättningsskola
minst 1 krona och 25 öre samt arvodet för undervisning i hushållsgöromål
i fortsättningsskola minst 2 kronor för undervisningstimme ävensom
att för undervisning i ämnet arbetskunskap, i den mån undervisningen i
kvinnlig slöjd och hushållsgöromål ej inginge däri, till lärare, som förklarats
därtill berättigad, arvodet skulle utgå med minst 3 kronor för undervisningstimme,
samt att statsbidragen till avlönande av dessa lärare måtte utgå med
belopp, motsvarande minimiarvodena;

än även besluta den av ett bifall till detta yrkande betingade höjningen
av det ordinarie förslagsanslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor; dels

ock en inom samma kammare av herr D. Norman m. fl. väckt motion
(I. 94), van hemställts, att riksdagen matte besluta att mimmiarvodet
för och statsbidraget till undervisningen i fortsättningsskolan och ersättningsskolan
från och med den 1 juli 1936 skulle bestämmas efter de grunder, som
gällde före år 1933, och att riksdagen skulle anvisa härför behövliga medel.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten pa åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med av -

Anslag till
avlöning åt
lärare vid
fortsättningsskolor.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöning åt lärare vid fort sättnings skolor. (Forts.)
slag å herr Jacobssons m. fl., herrar Rahrnns och Sjödahls samt herr Lundqvists
in. fl., herrar Bergmans och J. Björcks samt herr Normans m. fl. berörda
motioner (II: 410, I: 134 och II: 301, I: 93 och I: 94), motionen II: 410
såvitt nu vore i fråga, till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare
vid fortsättningsskolor för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av

4,300,000 kronor.

Reservationer hade anförts av, utom andra,

1) herrar Olof Olsson, Bergqvist, Oscar Olsson, Bäckström, Rahmn, Magnusson
i Kalmar, Eriksson i Stockholm, Jonsson i Eskilstuna, Weijne och
Danielsson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till herr Jacobssons m. fl.,
herrar Rahmns och Sjödahls samt herr Lundqvists m. fl., herrar Bergmans
och J. Björcks ävensom herr Normans m. fl. berörda motioner (11:410, I: 134
och 11:301, 1:93 samt 1:94), motionen 11:410 såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att arvodet till lärare i fortsättningsskola och. ersättningsskola

skulle utgöra för undervisningstimme i fortsättningsskola minst 2 kronor 50
öre och för undervisningstimme i ersättningsskola minst 1 krona 50 öre, dock
att arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig slöjd skulle utgöra för
undervisningstimme i fortsättningsskola minst 1 krona 75 öre och för undervisningstimme
i ersättningsskola minst 1 krona 25 öre samt arvodet för undervisning
i hushållsgöromål i fortsättningsskola minst 2 kronor för undervisningstimme
ävensom att för undervisning i ämnet arbetskunskap, i . den mån
undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål ej inginge däri, till lärare,
som förklarats därtill berättigad, arvodet skulle utgå med minst 3 kronor för
undervisningstimme, . _ o

b) till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning at lärare vid fortsättningsskolor
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 4,300,000 kronor; 2)

herr Pauli, som dock ej antytt sin mening.

Herr Bergqvist: Herr talman! Före år 1933 utgick arvodet till lärare i

fortsättningsskolor med minst 2 kronor 50 öre per timme, men nämnda år företogs
en sänkning av detta arvode, vilket nedsattes till 2 kronor. Åtgärden vidtogs
uteslutande av finansiella skäl. Betta begränsade arvode har därefter
bibehållits ända tills nu, men vid innevarande års riksdag ha flera motioner
väckts, i vilka föreslagits, att man skulle återföra timarvodet i fortsättnmgsskolorna
till samma belopp, som utgick före år 1933.

Ett bifall till dessa framställningar skulle medföra en ganska stor merutgift
för staten. Kostnadsökningen beräknas uppgå till ett belopp av 950,000 kronor.
Men örn man ser närmare på saken, måste man medge, att denna framställning
är fullt rättvis. När man nedsatte arvodet 1933, berodde, det på .att
statens finanser krävde, att man gjorde nedprutningar. Nu ha vi kommit i
ett lyckligare läge, så att man inte behöver göra så kraftiga nedskärningar, och
under sådana förhållanden är detta en punkt, där nian enligt min och de övriga
reservanternas uppfattning bör taga ett steg i den riktning, som de väckta
motionerna anvisa. . ....

Under de tre år, som ha gått, ha lärarna i slöjd och lärarna i. fortsättningsskolor
fått vidkännas en minskning av sina förut garanterade inkomster med
icke mindre än 4 V2 miljoner kronor. Man kan ju tycka,, att det är för mycket
att låta en kår som denna drabbas av en så avsevärd minskning i de arvodesbelopp,
som förut ha utgått. Utskottet pekar emellertid på att man snart kan

Onsdagen dem 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöning åt lärare vid förtsättningsslcolor. (Forts.)
vänta en reglering av folkskollärarnas löner och då naturligtvis även av fortsättningsskollärarnas,
men den föreliggande frågan bör icke sammankopplas
med en blivande lönereglering på det sättet, att man uppskjuter återställandet
av de förut utgående^arvodena. De arvoden, vilka en gång tillförsäkrats dessa
lärare, böra de också fa, när staten nu kan bära utgiften. Vem garanterar
för övrigt, att det blir någon lönereglering under den allra närmaste tiden? Örn
man skulle ställa den frågan till ecklesiastikministern, om han är beredd att
framlägga förslag om lönereglering för folkskollärare och fortsättningsskollärare
till nästa ar, tror jag knappast att han skulle kunna besvara den frågan
jakande.

Det är helt enkelt en gärd av rättvisa att nu återgå till de arvoden för
lärare i fortsättningsskolor och ersättningsskolor, som de hade före 1933.
Aven med den höjning, som föreslås, ifrån 2 kronor till 2 kronor 50 öre respektive
från 1 krona till 1 krona 50 öre, bli dessa lärares löner i alla fall inte lika
höga som den ordinarie lön, som utgår till folkskollärare. Men lärarna i fortsättningsskolor
ha ju ett mera ansvarsfullt och krävande arbete, och därför
borde deras arvode utgå med åtminstone samma belopp som lönerna åt ordinarie
folkskollärare.

Jag skall inte upptaga tiden längre med att diskutera saken, men jag anhåller
att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Olof Olsson m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

. Herr Gustafsson, Per: Vid behandlingen av detta ärende i utskottet var det
givetvis mest ledamöterna i den avdelning av statsutskottet, som prövat frågan,
som yttrade sig. Här rakar nu inte någon sådan talesman för utskottsmajoriteten
åtminstone ännu ha anmält sig som talare, och därför kanske jag
får lov att med några ord redogöra för den syn, som utskottsmajoriteten haft
på saken.

. Skolöverstyrelsen bär haft det föreliggande ärendet till behandling och funnit
sig icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:t att begära höjning av anslaget vid
årets riksdag. Departementschefen har icke heller hos riksdagen begärt någon
förhöjning av anslaget. Under sådana förhållanden brukar det vara vanligt,
att man ställer sig betänksam mot att på grund av enskilda motioner öka budgetens
utgiftssida med ett så betydande belopp som nära 1 miljon kronor. Det
finns så mycket, starkare skäl för den ståndpunkt utskottet intagit, som det
dels ställes i utsikt en ny lönereglering för folkskollärarna, vilken kan komma
snart nog och som kan inverka även pa denna fråga, och dels framlagts en
kungl, proposition om sjuårig folkskola, som i sin tur också kan stå i samband
med det nu behandlade ärendet.

oDet är riktigt, att arvodet för den undervisning det bär gäller förut har utgått
med högre belopp än det, som nu föreslås i den kungl, propositionen. Emellertid
äro dessa arvoden ändock högre än arvodet at slöjdlärare, och så avsevärt
mycket högre, att skolöverstyrelsen ansett, att man först borde hemställa örn
höjning av slöjdlärararvodet, innan man kunde tänka på att begära någon höjning
av arvodet till lärarna vid fortsättningsskolor. Och därför ansåg sig skolöverstyrelsen,
som är den ansvariga myndigheten i detta fall, böra föreslå, att
återställandet av arvodena till deras tidigare storlek skulle ske etappvis. Under
sådana förhållanden tycker jag för min del, att mycket starka skäl tala
för att riksdagen bör avvakta framställningar från överstyrelsen och från
departementschefen, innan den gar med pa att bevilja det belopp, som det här
gäller. Det kan ju anföras och har anförts som ett skäl för reservanternas
ståndpunkt, att arvodet förut har varit större och att det finansiella läget nu
skulle medgiva en återgång till det förutvarande beloppet. Men jag tycker

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. ni.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
i alla fall, att man bör låta Kungl. Majit komma med framställningen oell
icke fatta beslut på förslag av enskilda motionärer.

Det har insinuerats, att de framställningar, som gjorts motionsvägen, skulle
ha stått i något samband med det förhållandet, att det är valår i år, men
något sådant tror jag inte alls har legat till grund för väckande av motionerna.
Rent reellt tycker jag emellertid, att frågan ligger så till, att kammaren bör
följa utskottet, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson, Ruben: Herr talman! Den föregående ärade talaren medgav
i sitt anförande, att i diskussionen om denna fråga anförts och kunnat
anföras vissa starka skäl för den arvodesförhöjning, som i reservationen payrkas.
Men han har ändå inte velat ansluta sig till reservanternas ståndpunkt,
och detta huvudsakligast därför att anslagskravet inte framförts i huvudtiteln
och även därför att den närmast ansvariga myndigheten, skolöverstyrelsen, i
sina riksdagspetita inte tagit upp här ifrågavarande belopp.

Särskilt med anledning av vad den ärade talaren yttrade rörande skolöverstyrelsen
anser jag mig böra fästa kammarens uppmärksamhet pa ^det förhållandet,
att skolöverstyrelsen avgav sina riksdagspetita i augusti månad i fjol.
Vid den tidpunkten kunde överstjuelsen inte ha någon aning örn att det statsekonomiska
läget var så utomordentligt gynnsamt, som det sedan
vara. När man därför med hänsyn till de förhallanden, som avslöjades, da
statsverkspropositionen avlämnades, har att ta ställning till detta spörsmål,
är utgångsläget något annorlunda än det var, då skolöverstyrelsen avgav sina
riksdagspetita.

Det förefaller mig också, som örn de verkligt starka sakskälen här kunnat
anföras av reservanterna. När arvodet till lärare vid fortsättningsskolor^l918
bestämdes, uttalades i riksdagsskrivelsen, att det under frågans föregående
behandling rått stor enighet därom, att arvodet för lärarna vid fortsättmngsskolorna
borde ställas i en viss relation till folkskollärarnas^ avlöning. Den
principen hade fastslagits redan 1877, då arvodet för första gången bestämdes
för lärare i fortsättningsskola, och den innebär, att arvodet för undervisningen
i fortsättningsskola skulle sättas något högre än lönen för undervisningen i
folkskola. Det var också från dessa utgångspunkter, ^som det till år 1933
gällande fortsättningsskolearvodet bestämdes. Da fran ar 1919 den nya löneregleringen
för folkskollärare började tillämpas och när ar 1920 dyrtidstillägg
å de nya lönerna började utgå, omkastades emellertid förhållandet mellan lönerna
åt lärare i folkskola och arvodet för undervisning i fortsättningsskola.
Kungl. Majit föreslog med anledning därav år 1921 en arvodesförhöjning för
lärarna i fortsättningsskola med 1 krona per timme. Riksdagen prutade emellertid
ned den föreslagna höjningen till 50 öre per timme. Detta förhöjda
arvode utgick sedan till den 1 juli 1924, då dels på grund av den starka reduktion
av dyrtidstilläggen, som vid den tidpunkten vidtogs, och dels på grund
av de statsfinansiella svårigheterna, denna löneförhöjning indrogs.

Jag fäster uppmärksamheten på att 1916 års departementssakkunmga, som
utarbetade förslaget om arvode i de omorganiserade fortsättningsskolorna, beräknade
folkskollärarnas löner till genomsnittligt per timme 2 kronor, och
från dessa utgångspunkter stannade man vid ett arvode i dea allmänna fortsättningsskolan
av 2 kronor 50 öre per timme. Enligt den lönereglering för
folkskollärare, som sedan 1919 tillämpats, utgör^ arvodet i folkskola genomsnittligt
3 kronor 15 öre per timme. Tar man då också hänsyn till den provisoriska
avlöningsförbättringen och dyrtidstillägget, kommer man för manlig
folkskollärare upp till ett avlömngsbelopp av inemot 4 kronor per timme.
Å.V detta framgår, att arbetet i fortsättningsskolan i själva verket numera är

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättning sskolor. (Forts.)
väsentligt lägre avlönat än arbetet i den egentliga folkskolan. Fortsättningsskolearvodet
har under tiden 1924—1933 utgått med 2 kronor 50 öre i timmen
vid de allmänna fortsättningsskolorna och med 3 kronor vid de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna. Trots att fortsättningsskolearvodet således är så ogynnsamt,
som det i själva verket är, beslöt 1933 års riksdag på grund av det statsfinansiella
läget att sänka arvodet med 50 öre i timmen.

Eftersom herr Gustafsson i Benestad här fäst så stor vikt vid vad skolöverstyrelsen
haft att säga i denna fråga, ber jag att få erinra honom örn att när
denna reducering av arvodet under kristiden företogs, avstyrkte skolöverstyrelsen
åtgärden synnerligen energiskt. Överstyrelsen yttrade därvid bland
annat: »I och för sig äro också dessa arvoden så låga, att de icke kunna minskas,
utan att undervisningen vid fortsättningsskolan blir i fråga örn ersättningens
storlek försatt i en olycklig särställning vid jämförelse med förhållandena
vid andra skolor.»

Att den år 1933 beslutade arvodessänkningen har varit för skolväsendet
skadlig, anser jag mig kunna konstatera. Den har nämligen skapat en viss
bitterhet och ett missnöje bland de lärare, som drabbats av denna inkomstminskning.
Inte utan skäl lia dessa lärare sagt sig, att andra grupper av befattningshavare
inte behövt till upphjälpande av statsfinanserna utsättas för
arvodesreduktioner av detta slag. Härtill kommer också, att folkskollärarkåren
under en lång följd av år sett sina förhoppningar örn en lönereglering
gäckade. De uttalanden, som från olika partiledares sida gjordes här i remissdebatten
och som voro mot folkskollärarkåren ytterligt välvilliga, och
vissa uttalanden, som sedan gjorts i en del av tidningspressen, ha nu inom
lärarkåren väckt förhoppningar örn att riksdagen, då de statsfinansiella skälen
inte längre kunna motivera en avvisande hållning mot lärarkårens krav,
nu skulle besluta återgå till de tidigare utgående arvodena för undervisningen
i fortsättningsskolan.

De verkligt starka realskälen tala också härför, och vad utskottet i sitt
utlåtande anfört, synes mig närmast lia karaktären av svepskäl. Såvitt jag
kan se, har utskottet endast tre argument till sitt förfogande.

Det första ^argumentet utgöres av den här i riksdagen ofta återkommande
erinran, att sådana anslag som det ifrågavarande inte skola beviljas på grundval
av framställningar från enskilda motionärer, örn emellertid Kungl. Maj :t
försummar att ta nödig hänsyn till de önskemål, som enskilda motionärer
finna vara rättfärdiga, bör viii riksdagen, om den delar dessa motionärers uppfattning,
inte hesitera inför att korrigera Kungl. Maj :t på en eller annan
punkt. När jag, som betraktar mig långt mera regeringstrogen än herr Gustafsson
i Benestad Ilar anledning att betrakta sig, inte hesiterar inför att
medverka till en korrigering av departementschefens ståndpunkt i denna fråga,
förefaller det mig i varje fall, som örn inte kammaren heller hade anledning
att visa sig så konungslig, som herr Gustafsson i Benestad.

Det andra av utskottet anförda skillöt är, att hela fortsättningsskolans
ställning kommer under omprövning i samband med upptagandet av frågan
örn det sjunde skolåret. Nu förstår jag inte, att loir föreligger något som
helst samband mellan dessa frågor. Örn fortsättningsskolan skall bibehållas,
lia ju de lärare, som undervisa i densamma, alla skill att begära att få bli
betalda på ett sätt, som kan anses skäligt. Skulle riksdagen vidta åtgärder,
som inskränka undervisningen i fortsättningsskolorna, då komma ju anslagen
för denna undervisning att automatiskt krympa i samma mån som undervisningen
krymper.

Det tredje av utskottet anförda skälet, som också herr Gustafsson i Benestad
här framfört, är, att en lönereglering har ställts i utsikt för lärarkåren

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsslcolor. (Forts.)
inom de närmaste åren och att den föreliggande frågan därför inte nu bör
lösas på det sätt, som reservanterna föreslå. Jag har på den punkten en uppfattning,
som går stick i stäv mot den herr Gustafsson givit uttryck åt. Jas
tror och hoppas, att regeringen — antingen det blir den nuvarande eller någon
annan regering -—- kommer att nästa år framlägga förslag till lönereglering
för folkskolans lärare. Men jag tror, att det under sådana förhållanden är
lämpligare att denna detalj ordnas nu, bland annat därför att genomförandet
av en lönereglering alltid ställer vissa krav och i detta fall kanske inte så
obetydliga krav på statskassan. Skall man då samtidigt föra fram frågan
örn en reglering av lönerna i fortsättningsskolan, blir utgiftsökningen så
mycket större. Därigenom skulle hela löneregleringsfrågan efter mitt förmenande
komma i ett sämre läge.

Med hänsyn till vad jag här anfört och under instämmande i vad herr Bergqvist
i sitt inledningsanförande yttrade, ber jag att få rikta en vädjan till
kammaren att biträda reservationen, till vilken jag, herr talman, anhåller att
få yrka bifall.

Herr Rahmn: Herr talman! Efter herr Wagnsson anförande kan jag

fatta mig kort. Jag vill emellertid säga några ord örn en del frågor, som han
inte berörde.

Till en början vill jag framhålla, att en invändning, som är mycket vanlig
här i riksdagen, när denna fråga kommer på tal, är, att det gäller ett så stort
belopp; 950,000 kronor är visserligen i riksstaten en högst imponerande summa.
Jag vill emellertid erinra örn att det här gäller över 10,000 anställda.
Hela summan fördelas således med endast omkring 90 kronor per lärare, ett
belopp som dock är nog så betydelsefullt för mottagaren. Jag vill också
erinra om att, när nedsättningen av arvodet företogs för tre år sedan, kastade
man, för att tala med statsministern i hans anförande tidigare i dag, sina blickar
på åttonde huvudtiteln för att göra besparingar, och så stannade man vid
denna punkt. Varför valde man just den här utvägen? Jo, det var därför, herr
talman, att det här gällde en mycket stor kår och att man alltså genom nedsättningar
av dess arvoden kunde draga in mycket pengar. Detta innebär naturligtvis
en viss orättvisa emot denna stora kår. Man gick förbi mindre talrika
tjänstemannakårer och lät dem behålla sina förmåner, men eftersom folkskollärarkåren
är så stor till numerären, gjorde man ingreppet där, enär man
visste, att man hade något att vinna genom en nedskärning på det hållet. Detta
förhållande tycker jag, att kammaren särskilt bör tänka på, när det i detta
sammanhang talas örn det stora beloppet.

Jag vill också vända mig mot statsutskottsmajoritetens tal örn löneregleringen.
Majoriteten kallar detta för en »lönereglering». Det är väl en fullständigt
oriktig terminologi, eller hur? Detta har väl inte med folkskollärarnas
lönereglering att göra. Ecklesiastikministern har ju låtit förstå, att han
ställer i utsikt, att förslag till en lönereglering skall framläggas vid nästa
års riksdag. Men här gäller det en helt annan sak än en lönereglering. Man
nedskar arvodet till dessa lärare 1933, och då sades bestämt ifrån och angavs
såsom enda skäl, att beskärningen skedde på grund av den ekonomiska krisen.
Det låg således ett bestämt »tills vidare» i denna åtgärd. Samma motivering
har också legat till grund för riksdagens beslut att höja slöjdarvodet: Nu är
det bättre tider, alltså skola dessa arvoden återställas till det belopp, som utgick
före år 1933. Det är således fullt konsekvent, om vi även i fråga om
dessa arvoden besluta en återgång till de tidigare förhållandena.

Utskottet talar örn att genomförandet av den sjuåriga folkskolan skulle på
något sätt inverka på denna fråga. Jag vill då erinra kammaren örn att skulle

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
en sjuårig folkskola läggas till grund, lia vi anledning att ställa större krav
på kompetensen hos lärarna i fortsättningsskolan än nu. För närvarande bygger
man på en sexårig folkskola, och alltså behöver man inte ställa så stora
krav på kompetensen hos fortsättningsskolans lärare, som man måste göra, örn
man bygger på en sjuårig folkskola, i vilken ju eleverna bli mera försigkomna
än i en endast sexårig skola. Jag anser, att detta är ett argument, som ytterligare
stärker reservanternas resonemang.

Jag har av en händelse i dagarna kommit att bli insatt i motsvarande förhållanden
i England. Dess Board of Education ger varje år ut en rapport
varav man bl. a. finner, att lärarlönerna år 1931 i England beskuros med 10
procent på grund av kristiden. Men år 1934 hade konjunkturerna blivit gynnsammare
och statsfinanserna förbättrats, och då tog man konsekvenserna
därav och återförde folkskollärarlönerna till samma nivå, som de hade före
år 1931.

Jag skulle ha velat rikta en vädjan till ecklesiastikministern, men han är
ju frånvarande nu. Jag vill dock erinra örn att han nyligen tog emot en uppvaktning
av i saken intresserade, och han uttalade då sin fulla förståelse för
deras krav. Jag kan också instämma med herr Wagnsson däri, att det finansiella
läget nu är åtskilligt bättre än det var, när ecklesiastikministern avlämnade
sin proposition och i synnerhet när skolöverstyrelsen yttrade sig den
31 augusti 1935. Jag vill sålunda, herr talman, på det allra livligaste instämma
i det yrkande, som herrar Bergqvist och Wagnsson ha framställt, då
jag är övertygad om att vi utföra en i bästa mening rättvis handling, örn vi
här bifalla reservanternas yrkande.

I herr Rahmns yttrande instämde herr Ernfors och herr Bodin, Karl.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Jag vill endast med några få ord yrka

bifall till den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen. Efter de tre
anföranden, som nu ha hållits i denna sak, återstår inte mycket för mig att
komma med, men eftersom de tre talarna voro en biskop, ett undervisningsråd
och en lektor, anser jag, att någon röst ifrån folkets icke lärda element också
kan få göra sig hörd.

De flesta av oss voro för några år sedan med om att fatta beslut om den
ifrågavarande beskärningen av arvodena för undervisning i fortsättningsskolor.
Vi gjorde det nog i allmänhet med ganska tungt hjärta, men vi ansågo,
att vi vörö tvungna därtill på grund av det statsfinansiella läget. Jag
minns, att när jag efteråt träffade folk hemma i orterna, voro inte blott lärarna,
som det närmast gällde, ledsna över beslutet, utan även de andra sockenborna
tyckte, att det var ganska tråkigt, att deras lärare, vilkas väl de alltid
varit vana att bevaka och för vilka de voro intresserade och vid vilka de voro
bundna med tacksamhet för deras uppskattade gärning, skulle behöva vidkännas
en sådan inkomstminskning. Jag hörde sådana förslag framställas,
som att man nu borde med socknens medel ersätta lärarna för den prutning,
som riksdagen hade beslutat. Men när vi fingo tala litet om saken, avstodo
de ifrån en sådan åtgärd, därför att man kom överens om att det inte var lämpligt,
att socknen, som nog hade ännu mera ont örn tillgångar än staten, skulle
ikläda sig utgifter, som den inte var skyldig till.

Alltnog, lärarpersonalen har fått finna sig i denna nedprutning av arvodet
under en tre, fyra år. Nu är det statsfinansiella läget ett helt annat, och då
borde vi kunna komma överens om att tiden är inne att låta folkskollärarna
återfå det arvode, som de haft, innan det nedsattes. Med tacksamhet får jag
konstatera, att första kammaren nyss fattade beslut örn att återföra arvodet

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
för lärare i slöjdskolorna till det gamla beloppet. Jag för min del anser emellertid,
att det finns ännu starkare skäl att återföra arvodet åt lärare i fortsättningsskolorna
till det gamla beloppet, ty undervisningen i fortsättningsskolorna
är givetvis ett kvalitetsarbete av en helt annan grad än undervisningen
i slöjd.

Jag yrkar bifall till herr Olof Olssons reservation.

Herr statsrådet Engberg: Jag har icke haft anledning att i någondera kammaren
taga till orda i den punkt, som gällde höjning av ersättningen för slöjdundervisning
— slöjdarvodet som det gemenligen kallas. I den frågan hade ju
uppnåtts fullkomlig enighet inom statsutskottet. Men liksom jag gjort i andra
kammaren, anser jag mig även i denna kammare böra i korthet motivera, varför
regeringen •— närmast då finansministern och jag, som tillsammans handlagt
dessa båda spörsmål •—■ icke ha ansett oss kunna eller böra presentera årets
riksdag ett förslag till de höjningar, som här ha påkallats.

Anledningen har helt enkelt varit den, att en undersökning nu fullföljes och
slutföres inom de båda departementen angående en allmän lönereglering för
folkskollärarkåren. Till denna undersökning hava överantvardats en hel del
frågor, bland annat frågan, huruvida, på vad sätt och i vad mån ett sådant
fristående arvode som arvodet för undervisning i fortsättningsskolan kan inarbetas
i lönen. Ingen i denna kammare, ingen i riksdagen och ingen i regeringen
heller kan i detta ögonblick säga, huruvida och i vad mån det skall lyckas
utredningen att klara upp det problemet, men vi ha ansett det vara meningslöst
att på tröskeln till en dylik lönereglering för lärarekåren och just när
man signalerar att 1937 års riksdag bör befatta sig med saken, föregripa detta
i viktiga avseenden genom att merbelasta budgeten under rubriken slöjdundervisning
med bortåt en halv miljon kronor och här med 950,000 kronor. Det är
ju dock inga små belopp, som det här är fråga om att på enskilda motioner bevilja
—- under denna punkt gäller det, som sagt, en höjning på 950,000 kronor.
Nog förefaller detta att vara ganska vågsamt. Jag vet mycket väl att på enskilda
motioner ha beslutats betydande belopp utöver den av Kungl. Maj:t
föreslagna budgeten, men inte kan det anses lämpligt och riktigt att föregripa
lösningen av problem, som äro lagda under utredning — i detta fall frågan
örn en allmän lönereglering för kåren — och här på denna punkt gå till en så betydande
höjning.

Jag har velat säga dessa ord för att motivera den hållning, som vi intagit i
regeringspropositionen.

Herr Pauli: Herr talman! Det hade kanske inte varit nödvändigt att förlänga
debatten, eftersom så många talare redan uppträtt på reservanternas
sida, men jag har velat i korthet förklara min ståndpunkt, då jag här står antecknad
med en blank reservation.

Det är nämligen så, att jag inom utskottet kände en viss tvekan i denna
fråga. Denna tvekan gällde inte på något sätt de synpunkter, som här av flera
talare framhållits, angående det rättvisa och riktiga i detta krav. Jag tror inte
någon kan bestrida det framställda kravet på sådana grunder, och detta har ju
inte heller på något sätt skett i statsrådets nyss hållna anförande. Min tveksamhet
dikterades av alldeles samma synpunkter som dem ecklesiastikministern
nyss framhöll, nämligen de statsfinansiella, betänkligheten i att ovanpå den
nyss voterade höjningen av slöjdanslaget med över en halv miljon kronor lägga
nära en miljon, och detta till på köpet till följd av enskilda motioner. Jag har
emellertid kommit till den övertygelsen, att denna av statsfinansiella skäl förestavade
tveksamhet icke med rätta kan få göras gällande gent emot det full -

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
komligt klara rättfärdighetskrav, som föreligger i det av så många olika motionärer
framställda yrkandet örn ett återställande av dessa arvoden till deras
förutvarande belopp.

Det är i själva verket ganska anmärkningsvärt, vilken anslutning detta
krav har fått från mycket skilda håll. En motion i denna fråga är undertecknad
av icke mindre än åtta högermän i andra kammaren, och i denna kammare
är en motion undertecknad av en högerman och en socialdemokrat, en av två
medlemmar av folkpartiet och en av en rad socialdemokrater. Man kan alltså
nästan tala örn ett slags nationell samling på denna punkt. Att önskemålet på
detta sätt går långt utöver partilinjerna, visar också, att här föreligger en sak,
för vilken rent objektivt bärande skäl kunna förebringas.

Jag skall inte närmare uppehålla mig vid den av den föregående ärade talaren
anförda synpunkten örn en lönereglering, som överväges för folkskolans
lärare, men endast påpeka det, att frågan örn fortsättningsskolearvodena torde
böra beaktas alldeles vid sidan av frågan om en sådan lönereglering, eftersom
det knappast kan komma i fråga att såsom regel inarbeta dem i lönen.
Det är nämligen långt ifrån alla lärare, som syssla med undervisning i fortsättningsskolor,
och i synnerhet när det gäller yrkesbetonade fortsättningsskolor,
omfattar denna undervisning mycket, som inte tillhör den allmänna
skollärarkompetensen.

Jag ber, herr talman, att på grund av de, som jag anser, mycket bärande
skäl, som här i debatten framförts, få yrka bifall till den av herr Olof Olsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag har försuttit tillfället att
instämma med herr Rahmn i hans anförande, som jag endast hade tillfälle att
till en del åhöra. Jag föranledes därför att nu med några ord angiva de skäl,
som föranlett mig att anse, att arvodet till de här ifrågavarande lärarna bör,
och bör redan nu, utgå med de i herr Olof Olssons reservation angivna beloppen.

Nedsättningen i arvodena har föranletts uteslutande av statsfinansiella skäl.
Är nu det statsfinansiella läget i hög grad förbättrat, kan väl enligt min mening
denna förbättring ej utnyttjas på mera ansvarsmedvetet sätt än genom
att erkänsla visas dem, som handhava undervisningen av en stor del av vår
ungdom. Arvodesminskningen bör ej bestå längre än som motiveras av statsekonomiska
svårigheter, och detta anslag kan nu återföras till normal storlek.

De signaleringar, som herr statsrådet talade örn till förbättring av löneförhållandena
för lärarna, äro dock ej något fast att bygga på, utan det enda
riktiga är väl, att vi redan nu gå till mötes de önskningar och de, jag kan säga,
berättigade krav, som framförts av de ifrågavarande lärarna.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att med dessa få ord yrka bifall till
herr Olof Olssons m. fl. reservation.

Herr Gustafsson, Per: Ja, herr talman, jag har en motsatt uppfattning mot
den siste ärade talaren och likaså mot en del av de föregående. Är det så, att
vi stå, som statsrådet yttrade, på tröskeln till en lönereglering för den kår, det
här gäller, och det är en del av lönen, som betalas ut i form av detta arvode, så
är det åtminstone ett ganska ovanligt förfarande, att riksdagen tar sig för att
bestämma denna del nu, då det, som förut sagts, signaleras, att det möjligen
redan till nästa år kan komma i fråga att reglera hela området. Jag menar
också, att det är tämligen ovanligt, att man icke inviintar en utredning örn den
möjlighet, som kan finnas att arbeta in arvodena för denna läraregrupp i lönerna.
Jag förmodar, att ett beslut nu skulle omöjliggöra undersökning där -

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
om, och detta är också ett skäl, varför man försiktigtvis bör ställa sig på utskottets
linje i denna fråga. Det kan ju hända, att jag är mera rojalistisk än
herr Wagnsson, men det har ju talats om att regeringen har ett stödparti, och
om inte det finns någon annan, som stöder regeringen i denna punkt, tycker:
jag, att jag bör ha en viss skyldighet att göra detta, alldenstund jag här står
på den försiktiga sidan, på den sparsamma sidan och på den sida, där svenska
folket i gemen torde stå.

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har i det väsentliga
blivit förekommen, sedan jag begärde ordet, främst av friherre Lagerfelt, som
ungefär framförde de synpunkter, jag har på denna fråga. Ehuru jag är ledamot
av statsutskottet, var jag hindrad att vara närvarande, då denna punkt
behandlades. Hade jag varit närvarande, så hade jag för min del också stått
antecknad för den av herr Olof Olsson och herr Bergqvist m. fl. avgivna reservationen.
Jag kan inte dela den uppfattning, som uttalats av herr statsrådet
Engberg och nu senast av herr Gustafsson i Benestad, att denna fråga,
som vi nu behandla, har något så direkt sammanhang med den lönereglering,
örn vilken undersökning pågår inom ecklesiastikdepartementet att icke ett positivt
beslut nu bör fattas. Jag ser denna fråga så, att här gäller det att återställa
ett arvode till den nivå, som det hade före kristiden, således ett återgående
till ett arvodesbelopp, som kristiden med dess ekonomiska konsekvenser
tvingade oss att nedsätta. Nu ha vi kommit upp i bättre konjunkturer, och
då synes det mig rättvist och billigt, att detta arvode också återställes. Den
saken bör enligt min mening inte sammanblandas med löneregleringsfrågan.
Löneregleringsfrågan är en fristående fråga, som bör tagas upp och ses i sitt
större sammanhang. Det är riktigt, att det blir en stor samlad summa, men
det är också ett betydande antal befattningshavare, som det här gäller, och
det blir inte så värst mycket per befattningshavare, om man slår ut höjningen
på alla dessa.

Då nu inte ens talesmännen för utskottet ha kunna bestrida, att vad reservanterna
här i sin reservation begära endast är en gärd av rättvisa, så har
jag för min del inte kunnat vid mitt ställningstagande göra annat än biträda
det yrkandet, som här framställts i den avgivna reservationen, till vilken tidigare
har yrkats bifall. Jag instämmer, herr talman, i detta yrkande.

Jag kan tillägga den upplysningen, som lämnas mig här, att andra kammaren
har bifallit reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Elof.

Herr Norman: Herr talman! Jag tror herr Gustafsson i Benestad fullkomligt
missuppfattade den förklaring, som nyss avgavs från statsrådsbänken.
Den lönereglering, som är ifrågasatt att eventuellt kunna framläggas till nästa
riksdag, har i sig själv ingenting med fortsättningsskolearvodet att göra. Herr
statsrådets motiv till att han inte har tagit upp denna arvodesfråga i statsverkspropositionen
var, efter vad jag kunde förstå av hans framställning här,
de tankar, som man möjligtvis skulle kunna ha på att inarbeta fortsättningsskollärarnas
arbetsuppgifter i folkskollärarnas. Men jag tror inte, att detta
skall kunna låta sig göra. Här är det dock ett undervisningsområde, för vilket
det fordras särskilda kvalifikationer hos lärarna. Inte vilken folkskollärare
som helst kan bli lärare i fortsättningsskola, utan han måste ha i vissa
fall behörighet från överstyrelsen och i andra fall behörighet från folkskolin -

Onsdagen dan 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
spektören. Vidare är det, såsom här också förut anförts, inte alla lärare i
folkskola, som ha arbete i fortsättningsskolan, och i många fall är arbetet
mycket ojämnt fördelat. En lärare kanske har en timme örn dagen, när fortsättningsskolan
pågår — på platser nämligen, där det finns flera stycken
lärare — en annan två, tre timmar o. s. v., andra kanske inte alls ha någon
sysselsättning i fortsättningsskolan. Under sådana förhållanden kan jag för
min del inte förstå, att det kan finnas någon som helst möjlighet att förverkliga
den tanke, som herr statsrådet förklarade sig ha haft, och med anledning
därav kan jag inte finna, att riksdagen har någon anledning att beakta detta
eventuella sammanhang med den blivande löneregleringen för folkskolans lärare,
som ju gäller någonting helt annat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergman: Herr talman! Det kan icke behöva sägas mycket efter allt
som redan yttrats i denna fråga. Jag föranleddes att begära ordet, då jag hörde
statsrådets yttrande för en stund sedan. Han föreföll misslynt över möjligheten,
att man skulle kunna bifalla reservationen. Jag förstår synnerligen väl,
att han kan vara missnöjd med ett föregående beslut, där man prutade ungefär
hälften — det var i fråga örn teaterrådet — av vad han begärt, men att
en minister kan vara missnöd, då han får så pass mycket mer än han begär
- - som här finns utsikt till —- pa sin huvudtitel, förefaller mig icke så litet
egendomligt.

Det har redan sagts av andra talare, att denna fråga inte har något närmare
sammanhang med löneregleringen; det är två skilda saker. Jag behöver
ej yttra mig därom vidare. Men även örn de båda frågorna hade något sammanhang,
förstår jag ingalunda hur ett beslut i enlighet med reservationen
skulle föregripa löneregleringen, då det endast är fråga om att återgå till
ett belopp, som förut gillats av riksdagen och som nedsatts endast på grund
av tvingande statsekonomiska förhållanden under en kristid. Skulle den länge
väntade löneregleringen verkligen kunna tänkas bli en reglering nedåt?

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Olof Olsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Per, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som antager det förslag, som innefattas i den vid statsutskottets utlåtande
nr 8 punkten 163 av herr Olof Olsson m. fl avgivna reservationen,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifalles vad utskottet i nämnda punkt hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Ang. vissa
anslag till
nykterhetens
främjande.

Anslag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor. (Forts.)
propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig'' från sina platser; och befanns därvid, att fleTtalet röstade för japropositionen.

Punkterna 164—193.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 194.

Lades till handlingarna.

Punkterna 195—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Under punkten 203 av åttonde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 298,500 kronor att utgå
under de villkor, som av Kungl. Maj :t prövades lämpliga, samt till de av
departementschefen i statsrådsprotokollet omförmälda ändamål med högst de
av honom angivna belopp.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag innebar bland annat, att till följande
ändamål skulle utgå bidrag med nedan angivna belopp, nämligen till föreläsnings-
och instruktionsverksamhet för nykterhetens främjande m. m. med

115.000 kronor, till främjande av riksutskottets för de kristnas nykterhetsrörelse
verksamhet med 4,000 kronor samt till främjande av nationaltemplarordens
studie- och ungdomsverksamhet med 10,000 kronor, ävensom att anslagsmedlen
till rikskommittén mot den olagliga rusdryckshanteringen med utgången
av innevarande budgetår skulle upphöra att utgå samt att i stället det
till centralförbundet för nykterhetsundervisning utgående anslagsbeloppet
skulle höjas med 5,425 kronor till 36,000 kronor för att sätta denna sammanslutning
i tillfälle att övertaga den av rikskommittén hittills bedrivna upplysningsverksamheten.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr J. Bergman m. fl. (1:136) och den andra inom andra kammaren av herr
C. O. Johanson i Huskvarna m. fl. (11:306), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens
främjande m. m. anslå det av skolöverstyrelsen föreslagna beloppet

140.000 kronor och att upptaga slutsumman av bidraget till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande med motsvarande
förhöjt belopp;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. Bärg m. fl. (1:139) och den andra inom andra kammaren av herrar
A. Olsson i Gävle och E. Hage (11:326), vari i första hand hemställts, att
riksdagen måtte anvisa ett belopp av 15,000 kronor för främjande av rikskommitténs
mot den olagliga rusdryckshanteringen verksamhet och i följd
därav dels höja anslaget till undervisnings- och upplysningsverksamheten
m. m. för nykterhetens främjande med 15,000 kronor, dels ock sänka nämn -

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

, . , An9- anslag till nykterhetens främjande. (Forts.)

,na0“g med °’425 kronor och alltså upptaga anslaget till ett belopp av
308,075 kronor, samt, därest denna hemställan ej skulle bifallas, i andra hand
att anslaget under åttonde huvudtiteln, Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande måtte höjas med 10,000
kronor, vilket belopp skulle påföras anslaget till föreläsnings- och instruktionsverksamhet
för nykterhetens främjande ni. ni., varigenom detta anslag
skulle höjas till 12o,000 kronor, samt att riksdagen måtte uttala att av detta
belopp minst 10,000 kronor borde användas för upplysnings- och propagandaverksamhet
för motverkande av den olagliga rusdryckshanteringen, samt att
anslaget för detta ändamål borde användas till bestridande helt eller delvis
av kostnader för föreläsningar samt även till skriftspridning och övrig verksamhet
i huvudsak av det slag, som bedrivits av rikskommittén mot den olagliga
rusdryckshanteringen;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr J. Bergman m. fl. (I: 138) och den andra inom andra kammaren av
herr C. O. Johanson i Huskvarna m. fl. (11:305), vari hemställts, att det
anslag som lör närvarande utginge till rikskommittén för den olagliga rusdryckshanteringens
bekämpande (under åttonde huvudtiteln: Bidrag till undervisnings-
och instruktionsverksamhet för nykterhetens främjande) måtte
aven för nästa budgetår oförändrat utgå med 15,000 kronor, helst med bibehållande
av nuvarande organisation eller — om verksamheten skulle överflyttas
till centralförbundet för nykterhetsundervisning — i varje fall med
de modifikationer som vore nödvändiga för nu ifrågavarande särskilda verksamhet,
med beaktande av vad av motionärerna erinrats;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr J. Bergman m. fl. (1:101) och den andra inom andra kammaren av
herr G. O Johanson i Huskvarna m. fl. (11:244), vari hemställts, att ansiaget
för budgetaret 1936/1937 till de kristna samfundens nykterhetsrörelse
matte höjas från av Kungl. Maj:t föreslagna 4,000 kronor till 5,000 kronor,
och slulsumman för bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande följaktligen erhålla motsvarande höjning;

dels ock tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. Bjurström m. fl. (1:137) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Lundbom m. fl. (II: 314), vari hemställts, att det av Kungl. Majit
i statsverkspropositionen, åttonde huvudtiteln, punkt 203, upptagna anslaget
till nationaltemplarordens undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m.
måtte höjas från 10,000 kronor till 11,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
herr Burgs m. fl. samt herrar Olssons i Gävle och Hages, herr Bergmans
m. fl. och herr Johansons i Huskvarna m. fl. samt herr Bjurströms m. fl. och
herr Lundboms m. fl. berörda motioner 1:139 och 11:326, 1:138 och 11:305
samt I: 137 och II: 314 ävensom på grund av herr Bergmans m. fl. och herr
Johansons i Huskvarna m. fl. motioner 1:136 och 11:306 men med avslag
å herr Bergmans m. fl. och herr Johansons i Huskvarna m. fl. motioner I: 101
och 11:244, såsom Bidrag till undervisnings- och uoplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1936/1937 anvisa eli reservationsanslag
av 319,000 kronor att utgå under de villkor, som av Kungl.
Maj :t prövades lämpliga, samt till de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 3 januari 1936 under punkt 203 om förmälda
ändamål med högst de av honom angivna belopp, dock med de ändringar
härutinnan, som föranleddes av vad utskottet i det föregående anfort.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Äng. vissa anslag till nykterhetens främjande. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Bäckström
och Danielsson ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande jämväl av
herr Bergmans m. fl. och herr Johansons i Huskvarna m. fl. motioner 1:101
och II: 244, hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till herr Bärgs m. fl. samt herrar Olssons i Gävle och
Hages, herr Bergmans m. fl. och herr Johansons i Huskvarna m. fl., herr
Djurströms m. fl. och herr Lundboms m. fl. samt herr Bergmans m. fl. och
herr Johansons i Huskvarna m. fl. berörda motioner I: 139 och II: 326, I: 138
och II: 305, 1:137 och II: 314 samt I: 101 och II: 244 ävensom på grund av
herr Bergmans m. fl. och herr Johansons i Huskvarna m. fl. motioner 1:136
och II: 306 såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m.
för nykterhetens främjande för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 320,000 kronor att utgå under de villkor, som av ^Kungl. Maj :t prövades
lämpliga, samt till de av departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden den 3 januari 1936 under punkt 203 omförmälda ändamål
med högst de av honom angivna belopp, dock med de ändringar härutinnan,
som föranleddes av vad reservanterna i det föregående anfört.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Detta är, i motsats till den nyss diskuterade
frågan, en mycket liten fråga. Här gäller det endast en liten höjning på

1,000 kronor utöver vad statsutskottet föreslagit. Det var så, att det förelåg
motioner örn höjande av anslaget till tva av de sällskap, som här förekomma,
nämligen nationaltemplarorden och de kristna samfundens nykterhetsrörelse.
Utskottet gick med på motionen beträffande nationaltemplarorden men inte
på motionen örn höjande av anslaget till de kristna samfundens nykterhetsrörelse.
Den sistnämnda organisationen räknar ungefär hälften av nykterhetsfolket
här i Sverige som medlemmar, och dess anslag var 5,000 kronor till
för, jag tror, två år sedan. Då behövdes det en höjning av ett annat anslag,
som inte Kungl. Maj :t hade föreslagit, och för att inte komma över budgetens
ram plockade man ihop dessa pengar från andra anslag. Det garnis således
inte den ringaste sakliga motivering för sänkandet av anslaget på 5,000 kronor
till de kristna samfundens nykterhetsrörelse. När man nu på andra håll i^ budgeten
försökt efter kristiden komma över till så att säga de normala förhållandena,
har jag inte kunnat finna någon anledning att låta denna del av nykterhetsrörelsen
stå kvar i den undantagsställning, som den för ett par år sedan
kom in i, och det är därför, herr talman, som jag har föreslagit, att även denna
avdelning av nykterhetsrörelsen skulle komma i åtnjutande av det vanliga
anslag, som den brukat få. Det är också därför, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till den av mig m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Bärg, Anders, och herr Bjurström.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära ordet,
men jag skall i alla fall be att få yrka bifall till utskottets hemställan, som
innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag i den punkt reservationen avser.

Herr Bergman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservatio nen.

Jag vill erinra om att saken ligger till på samma sätt som den större sak
vi avhandlade för en stund sedan, nämligen så, att det är fråga örn att komma
tillbaka till ett tidigare beviljat belopp, som nedsattes för några år sedan på
grund av rådande kristidsförhållanden, och det gäller nu en så obetydlig utgift
som att höja ett anslag på 4,000 kronor till 5,000 kronor.

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

o Ang. vissa anslag till nykterhetens främjande. (Forts.)

Det är fråga om ett högst litet anslag, men örn en verksamhet, som är av stor
betydelse och omfattning, eftersom den utföres av de samlade kristna samfunden,
både svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden. Deras gemensamma
organ för detta nykterhetsarbete har endast det ytterst anspråkslösa anslaget
av 4,000 kronor för sin verksamhet. De hava förut haft 5,000 kronor. Nu
gäller det att giva dem tillbaka dessa 1,000 kronor, som de förlorade 1933.
Jag tycker inte, att kammaren borde pruta på ett så obetydligt anslag som
detta är ur statsfinansiell synpunkt, särskilt när det gäller en så betydelsefull
sak, en sak, beträffande vars nytta det inte finns någon tillstymmelse
till delade meningar, liksom inte heller angående det sätt, varpå verksamheten
bedrives. Det har veterligen aldrig gjorts den ringaste anmärkning emot
den nykterhetsverksamhet, som utövas av de kristna samfunden.

Jag ville gärna hoppas, att kammaren icke skall tveka att bifalla reservationen
i detta fall.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, och herr Bergman begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
208, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

tVinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Bergman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 25.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 209—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1986. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till
avlöningar
vid gymnastiska
centralinstitutet.

Punkten 216.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet, att tillämpas
tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937; dels ock till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av 135,500 kronor. .

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr R. Lundqvist m. fl. väckt motion (11:538), vari hemställts,
att riksdagen ville för budgetåret 1936/1937 fastställa nedanstående
arvoden för nedanstående befattningshavare vid gymnastiska centralinstitutet:
för kamreraren 1,800 kronor, för sekreteraren 1,550 kronor, för bibliotekarien
1,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
herr Lundqvists m. fl. berörda motion (11:538),

a) godkänna följande avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet, att
tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat:

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . .

2. Avlöning till tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis----

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t:

a. Grundbelopp ...................... kronor 64,800

b. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis »_800

4. Avlöning till övrig icke-ordinarie personal .......• • • • •

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ............................

Summa förslagsanslag kronor 135,500;

b) till Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar för budgetåret 1936/1937
anvisa ett förslagsanslag av 135,500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Nylander, Pauli, Lindström och Rahmn,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att arvodena till kamreraren och sekreteraren
vid gymnastiska centralinstitutet skulle i enlighet med i motionen II:
538 framställt yrkande höjas till 1,800 kronor, respektive 1,550 kronor, samt
följaktligen hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt herr Lundqvists m. fl. berörda motion (11:538),

a) godkänna följande avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet, att
tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

irenor 54,600
» 6,300

» 65,600

» 6,200

2,800

Avlöningsstat:

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . .
Avlöning till tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t:

a. Grundbelopp . .....................• kronor 66,600

b. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis » 800

Avlöning till övrig icke-ordinarie personal .......• • •

Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän, förslagsvis ............................

kronor	54,600
»	6,300
»	67,400
»	6,200
»	2,800

Summa förslagsanslag kronor 137,300;

Onsdagen dan 1 april e. m.

Nr 21.

Anslag till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)

b) till Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar för budgetåret 1936/1937
anvisa ett förslagsanslag av 137,300 kronor.

Herr Nylander: Herr talman! Ehuru jag icke har deltagit i behandlingen

av detta ärende å avdelningen inom statsutskottet, har jag dock i statsutskottet
in pleno haft tillfälle att ansluta mig till den i denna punkt avgivna reservationen,
och jag har gjort det på grund av de upplysningar, som framfördes
av avdelningens ledamöter vid utskottsbehandlingen, vilka upplysningar jag
fann vara synnerligen beaktansvärda. Det gäller här arvodet till kamreraren
och till sekreteraren vid gymnastiska centralinstitutet.

Medan utskottet här har gått på vissa lägre lönebelopp — för kamreraren
endast 1,000 kronor — har det motionsvis yrkats såsom skett flera gånger förut,
såväl i 1926 års omorganisationsförslag som sedermera genom framställningar
från gymnastiska centralinstitutet, att detta arvode till kamreraren
skulle höjas till 1,800 kronor. Jag finner också, att den motivering, som utskottsmajoriteten
har presterat för sin hemställan om avslag snarare i stället
är en motivering för bifall till reservationen, ty utskottet säger, att utskottet
vill inte bestrida, att arvodena kunna betecknas såsom ganska låga, och det
enda skäl, som utskottet anför, är att det var så sent som år 1934 som dessa
löner reglerades.

Jag vill nu inte uppehålla mig vid de förutsättningar, som lågo till grund
för 1934 års riksdags beslut, men jag tror mig kunna konstatera, att dessa
förutsättningar icke hava visat sig motsvaras av verkligheten. Det torde
i själva verket vara så, att kamreraren vid gymnastiska centralinstitutet har
en synnerligen omfattande bokförings- och redovisningsverksamhet, som väl
skulle motivera, icke endast det nu begärda arvodet på 1,800 kronor, utan
kanske till och med ett högre. Jag kan upplysningsvis nämna, att omslutningen
av räkenskaperna i vad det rör statskassan under förra budgetåret uppgick
till över 200,000 kronor, vartill kom förvaltningen av fonder med en omslutning
av över 100,000 kronor. Det är således en ganska stor förvaltning,
som kamreraren har haft att ombesörja, och jag kan inte finna annat än att
det belopp, 1,000 kronor, som utskottet har förordat som arvode, icke står i
rimlig proportion till dessa göromåls beskaffenhet.

Det kan också påpekas, att arvodet, då den nuvarande innehavaren av befattningen
mottog den platsen, var större och då uppgick till 1,550 kronor.
Sedan dess har arbetet med räkenskapsföringen ingalunda minskats, utan har
i stället genom av riksräkenskapsverket anbefallt kontrollsystem beträffande
inkomsterna och uthyrning o. s. v. av institutets lokaler förorsakat en väsentlig
ökning av arbetet. Det torde vara så, att denna kamrerare under .åtskilliga
timmar — det har uppgivils för mig under ungefär 4 timmar — dagligen
varit sysselsatt med detta arbete, som han har att utföra året runt, eftersom
han även på sommaren, fastän inga kurser då pågå vid gymnastiska centralinstitutet,
har att avsluta räkenskaperna för det tilländalupna budgetåret.

Allt detta gör, att jag för min del finner, att alla skäl tala för att riksdagen
här går med på det föreslagna beloppet av 1,800 kronor såsom arvode,
och jag kan inte låta bli att i dag, då vi tidigare ha behandlat ett annat
ärende, göra en liten jämförelse med det, jag skulle vilja säga gentila belopp,
som man har funnit skäligt att utbetala till ledamöter och tjänstemän i teaterrådet,
fastän det ärendet kanske inte ligger på precis samma plan. Det kanske
finns de, som säga, att det där teaterrådets verksamhet ligger så i det
blå, att man inte på något sätt kan jämföra det med ett sådant bitr konkret
arbete som att sitta och föra böcker. Men jag får verkligen ändå säga, att jag
tycker att det skall vara rimliga proportioner och att det skall vara mera be -

100

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)
tält för den möda, som ärligen nedlägges på ett givet uppdrag, än vad som av
utskottet nu föreslås.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord i all korthet få yrka bifall
till den av mig jämte tre andra ledamöter av denna kammare avgivna reservationen.

I herr Nylanders yttrande instämde herrar Björnsson och Rahmn.

Herr Bergqvist: Herr talman! Det må medgivas att, såsom utskottet också
har sagt, de till dessa befattningshavare utmätta arvodena äro låga, men när
riksdagen så sent som år 1934 har bestämt dem till de belopp, som nu äro föreslagna
av Kungl. Majit, är det svårt för utskottet att på enskild motionärs
framställning ändra dessa belopp.

Det är ju att hoppas, att Kungl. Maj :t skall taga saken under övervägande
och komma med en framställning örn högre arvodesbelopp, men utan att detta
sker tror jag inte, att utskottet kan ens nästa år tillstyrka något förhöjt arvode.
Jag vill gärna uttala den förhoppningen, att Kungl. Majit kommer med
ett förslag till höjt arvode för här ifrågavarande befattningshavare, men under
nuvarande förhållanden och såsom saken nu ligger till, har utskottet icke ansett
sig kunna vidtaga någon ändring i det beslut, som 1934 års riksdag fattade.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Tillåt mig att, ehuru det är sent på natten, säga
ett par ord i den här frågan. Till min ursäkt kan jag anföra, att jag har
anledning att intressera mig för den, inte bara såsom medlem av statsutskottets
andra avdelning, utan även såsom medlem av gymnastiska centralinstitutets
direktion, där jag har varit med örn att tillstyrka de obetydliga förhöjningar
i arvodena för kamreraren och sekreteraren, vilka reservationen nu har förordat
i enlighet med den avgivna motionen.

Det kan vara särskild anledning att framhålla, att riksräkenskapsverket har
påpekat, att denna arvodeshöjning från 1,000 till 1,800 kronor för kamreraren
är fullt befogad, och den belysning av hans arbete, som finnes angiven i motionen,
är sådan, att man sannerligen inte kan tveka örn det riktiga i denna
mycket blygsamma förhöjning.

Vad beträffar sekreteraren, kräves det av denne juridisk bildning, och det
är alldeles tydligt, att med den omorganisation, som skett, och det mycket
mångsidiga samarbete, som äger rum mellan gymnastiska centralinstitutet å
ena sidan och serafimerlasarettet, som har hand örn sjukgymnastutbildningen,
å den andra, sekreterarens arbete också har utökats högst betydligt.

När herr Bergqvist såsom avdelningens ordförande som enda skäl för utskottets
ståndpunkt anför, att den här saken bör komma fram genom Kungl. Maj :t,
så kan jag visserligen erkänna, att det där är ett bekvämt handtag att hålla i,
men jag tycker, att det är av en något väl formell beskaffenhet. Är det så,
att klara fakta tala för en höjning av arvodena, böra vi väl kunna gå med på
en höjning även örn kravet därpå framförts av medlemmar av riksdagen i
stället för av medlemmar av Kungl. Majits regering.

Jag ber på grund av det nu anförda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Lindström.

Herr Andersson, Alfred: Jag är inte medlem av statsutskottet, men jag

ber ändå att få säga några ord i denna fråga.

Onsdagen dea 1 april e. m.

Nr 21.

101

Anslag till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)

När jag såg igenom huvudtiteln, kunde jag inte undgå att lägga märke till,
att vissa där föreslagna arvoden för vissa befattningshavare vid det institut,
det nu gäller, vörö. synnerligen låga. Detta gav mig anledning att på närmare
håll taga reda på i första hand, hur mycket kamreraren hade att uträtta. Det
upplystes på gymnastiska centralinstitutets kontor att arbetet i regel tog fyra
timmar om dagen, men även örn detta arbete endast skulle taga tre timmar örn
dagen i anspråk, skulle det, örn vi räkna med 300 dagar örn året, bliva 900
timmars arbete per ar, och.1,000 kronor för 900 timmars arbete motsvarar icke
vanlig grovarbetarlön här i Stockholm. Man bör väl ändå besinna, att en man,
som. skall sköta en kamrerareuppgift, måste ha någon skolning, han måste i
varje fall vara bokföringsvan, och det gäller dock en post med ansvar.

Under sådana förhallanden bör man i alla fall erkänna, att ett arvode av

1,000 kronor inte kail stå i . rimlig proportion till det med befattningen förenade
arbetet. Och jag kan ju, liksom herr Nylander nyss, göra en jämförelse
med vissa arvoden, som ha påtalats i dag, särskilt när det gäller teaterrådet,
för vilket arvodet för ett sammanträde uppgick till 125 kronor. För denne
kamrerare skulle det knappast bli mera än något över en krona per timme i
arvode för det arbete han utför.

. Jag kan, som sagt, inte finna annat än att detta arvode är synnerligen lågt
tilltaget, och jag hemställer, att kammaren ville följa reservationen i detta fall,
till vilken jag ber att få jmka bifall.

Herr förste vice talmannen: Jag är inte alldeles säker på att den upp läggning,

som^ här skett av detta ärende, är den fullt riktiga. Det skulle i
hög grad förvåna mig, örn det vore på det sättet, att riksdagen vid olika tidpunkter
hade förts så grundligt bakom ljuset, som skulle lia varit fallet, för
den händelse vad herrarna nu saga skulle vara riktigt.

Då jag går igenom detta ärendes riksdagshistoria, finner jag för min del,
att hela. ärendet egentligen är som en kraftmätning mellan direktionen för
gymnastiska centralinstitutet å ena sidan och statskontoret å andra sidan, i vilken
kraftmätning riksdagen så småningom gripit in och ställt sig på statskontorets
sida. Ursprungligen var det de sakkunniga av år 1924, som ansågo, att
kamreraren såväl som sekreteraren vid gymnastiska centralinstitutet borde bibehållas.
Det var först kommittén av år 1927, som bestämde lönerna till 1,550
och 1,800 kronor. När omsider, direktionen kom så långt, att den fick en departementschef
på sin sida, hade vi nått år 1932, då departementschefen inte endast
lade fram förslag örn de löner, som det här talats örn, utan också gick fram med
ett förslag om en kansliskrivaretjänst. Men 1929 hade statskontoret yttrat sig
över 1927 års sakkunnigbetänkande och kommit till det resultatet, att för den
händelse man skulle ga med pa anställande av en kansliskrivare, borde denne
också ha räkenskapsföringen om hand, och i övrigt förklarade statskontoret, att
det icke kunde tänka sig sådana löner som de föreslagna, när det gällde förvaltningspersonalen.
Det var detta statskontorets utlåtande, som föranledde 1932
ars riksdag.att taga ståndpunkt för statskontoret. Riksdagen sade nämligen
det året följande: »Ej heller kari utskottet förorda Kungl. Maj:ts förslag angående
skrivbiträdes-, sekreterare- och kamrerargöromålens ordnande. Tar
man tillbörlig hänsyn till gymnastiska centralinstitutets relativt ringa omfattning,

kan för sin del icke finna expeditionsgöromålen kräva inrättandet av en kansliskrivart.
jänst. Fullt tillräckligt torde det vara. om den nuvarande kontorsbiträdestjänsten
ersättes med en kanslibiträdestjänst, dock under förutsättning
att med sistnämnda tjänst förbindes skyldigheten att även sköta de vid

102

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Anslag till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)
institutet ej mycket maktpåliggande kamrerargöromåkn. Ett belopp av 600
kronor torde härefter böra anslås till sekreterargöromål.»

Men 1933 kom direktionen igen. Direktionen har nämligen stritt för dessa
summor i alla skiften. År 1933 kom, som sagt, direktionen igen med begäran
örn ett sekreterararvode på 1,550 kronor och ett kamrerararvode på 1,800 kronor.
Då ingrep statskontoret ännu en gång och förklarade, att örn man anställde
en kansliskrivare, som tillika bleve registrator och satte dennes lön
något högre, kunde till sekreteraren anslås ett arvode av 600 kronor och till
kamreraren ett arvode av 1,000 kronor. Pa detta svarade statsutskottet och
sedermera riksdagen: »Mot det föreslagna sekreterararvodet har utskottet icke
funnit något att erinra. Jämväl förslaget örn inrättandet av en kansliskrivarbefattning,
vars innehavare tillika skulle handhava registratorsgöromålen,
har utskottet funnit sig böra biträda», och så går utskottet och sedermera riksdagen
med på detta förslag. »Utskottet vill emellertid understryka», heter det,
»att sistberörda anslag» — d. v. s. till kamrerargöromålen — »endast synes
böra utgå under den tid, då innehavaren av den nuvarande kontorsbiträdesbefattningen
kommer att kvarstå vid sistberörda befattning. Utskottet vill vidare
framhålla, att innehavaren av den sålunda av utskottet tillstyrkta kansliskrivarbefattningen
redan nu i viss utsträckning synes böra tågås i anspråk för
att biträda med en del mindre kvalificerade kamrerargöromal, varigenom en
avlastning av kamrerarens arbetsbörda bör kunna ernås.»

Jag förmodar, att direktionen för gymnastiska centralinstitutet inte har tovat
att efterkomma detta råd av statsutskottet och riksdagen, som skapat den
förvaltningsanordning, som för närvarande fungerar vid gymnastiska centralinstitutet.
_ o

Nu i år har det kommit motioner i frågan — vi träffa således återigen gymnastiska
centralinstitutet, som genom motionärer söker propagera för sin sak
och som, såvitt jag förstår, i någon mån skruvar upp betydelsen alldeles särskilt
av detta arvode vad kamrerarbefattningen beträffar.

Jag har hittills haft den uppfattningen, att statskontoret i ganska hög grad
förstår sig på dessa ting och att statskontoret, när det fäller sina yttranden,
ganska väl taxerar de olika göromålen, och innan jag far klart för mig, att
statskontoret i detta fall har fört riksdagen bakom ljuset, kan jag inte annat
än yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nylander: Herr talman! Jag vill inte på något sätt jäva den historieskrivning,
som herr förste vice talmannen kom med. Jag tror, att alla citat
äro riktigt återgivna, men jag tror mig också kunna konstatera, att de förutsättningar
och antaganden, som år 1934 lades till grund för utskottets utlåtande
och riksdagens beslut, i alla hänseenden hava jävats av den krassa verkligheten,
som har visat, att vad som då föreslogs inte har gatt att i praktiken
så tillämpa som utskottet hade tänkt sig.

Då man kommit underfund med detta, är det väl endast en gärd av saklighet
och rimlighet, att man vidtager en rättelse.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen pa
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 1 april e. m.

Nr 21.

103

Anslag till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)

Herr Nylander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
216, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 217—232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 233.

Lades till handlingarna.

Punkterna 234—243.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 244.

Lades till handlingarna.

Punkten 245.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 246.

Lades till handlingarna.

Punkten 247.

Utskottets hemställan bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr Björck,''John, väckte en motion, nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

104

Nr 21.

Onsdagen den 1 april e. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.59 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381805