1936. Första kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1936:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Första kammaren. Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 136, angående
skogsundervisningens omorganisation.

Föredrogs, och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, angående tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet å personal,
uppförd å indragningsstat för domänverket.

_ Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, angående nedsättning av avgiften för skatteinbetalning över
postgiro vid skatteuppbörd i Stockholms stad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vatten falls ver k m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
142, angående förbättrad pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens
pensionsanstalt.

Föredrogos,„ men bordlädes ånyo pa flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18 och 19, bevillningsutskottets betänkanden nr 13
och 14 samt första lagutskottets utlåtande nr 20.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning
av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser örn maltskatt,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark jämte i ämnet väckta motioner;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlämnande av
visst markområde till Ljungbyheds municipalsamhälle; och

Första kammarens protokoll 19S6. Nr 15 1

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Ang. statens
sekundärlånefond
för jordbrukare.

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Väsby kungsgård i Sala stad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, angående Kungl. Majits i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

kades till handlingarna.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

’ Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att såsom kapitalökning för statens
sekundärlånefond för jordbrukare anvisa för budgetåret 1936/1937, ett reservationsanslag
av 20,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) II: 69 av herr Brännström i Burträsk, vari — såvitt nu var i fråga •—
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kungl, kungörelsen
angående statens sekundärlånefond för jordbrukare av den 7 juni 1935, att
i slutet av § 17 orden »med tillägg av en halv procent» skulle utgå, och att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att genom särskilt anslag
efter vissa normerande grunder låneförmedlare måtte lämnas ersättning
för handhavande av denna lånerörelse;

2) 11:488 av herr Pettersson i Rosta m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit ville framlägga
förslag om sådan ändring av bestämmelserna för lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare, att lån även skulle kunna utlämnas mot inteckningssäkerhet
i växande skog.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förslag såsom kapitalökning
för statens sekundärlånefond för jordbrukare anvisa för budgetåret
1936/1937 ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

2) att motionen lii 69 — såvitt densamma nu behandlats — icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att motionen 11:488 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Heiding och Pettersson i Rosta, som
med hänvisning till motionen II: 488 anförd motivering ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) --— (lika med utskottet)--—;

2) ---(lika med utskottet)---; _

3) att riksdagen måtte i anledningen av motionen 11:488 i skrivelse^ till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville framlägga förslag örn sådan
ändring av bestämmelserna för lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare,
att lån även skulle kunna utlämnas mot inteckningssäkerhet i växande
skog.

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Ang. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)

Herr Heiding: Vid denna punkt Ilar herr Pettersson i Rosta m. fl. i andra
kammaren väckt motion, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t framlägger förslag om sådan ändring
av bestämmelserna för lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare,
att lån även må kunna utlämnas mot inteckningssäkerhet i växande skog.

Denna fråga har varit före vid förra årets riksdag, och det förelåg då en
utredning, vari även frågan örn denna skogsbelåning var inbegripen. Utskottet
har återgivit vad som anfördes i utskottets utlåtande nr 71 förra året. Där
framhålles det, att en sådan belåningsform, som föreslagits i motionerna, med
nödvändighet krävde särskilda föreskrifter, varigenom låntagaren underkastades
en långt gående begränsning i rätten att avverka skog på fastigheten.
Ja, man säger, att det blir en viss begränsning, men man får väl också säga,
att det skulle gå rätt lätt att få denna kontroll, som här åsyftas. Det är
något, som redan nu tillämpas, när det gäller hypotekslån, men dessa lia ju —
det framhåller även utskottet — inte i större omfattning anlitats av skogsägarna,
därför att där gäller det ju endast lån upp till 60 procent. Det
går då lika lätt att få lån i sparbankerna och de vanliga bankinrättningarna.
Men när det gäller denna belåningsform, där man skulle komma upp till 75
procent av belåningsvärdet, skulle det kanske bli mera nödvändigt med en
kontroll, såsom här framhålles från utskottets sida. Det kan säkerligen gå
att få denna kontroll ordnad på ett effektivt sätt, ty skogsvårdsstyrelserna.
kunna handha denna övervakning lika väl som de nu få övervaka, att det
icke avverkas för mycket på skogsfastigheterna. Jag ser denna fråga närmast
ur den synpunkten, att man skulle kunna spara en hel del av den växtligaste
skogen. Många gånger är det så, att en hel del av de skogar, som
stå i sin bästa växtkraft, komma att huggas ned, därför att skogsägaren, som
har sådan skog, ej kan spara på den, då han har för stora skulder. Örn denna
belåningsform kunde anlitas, skulle det gå mycket lättare för honom att kunna
behålla skogen, och den bleve av större värde i framtiden. Genom gallring
och dylikt finge han ut så pass mycket årligen, att han kunde med lätthet
förränta det belopp, som behöver lånas upp. Men det ställer sig betydligt
svårare, örn han skall låna mot borgen, och det kanske många gånger visar
sig omöjligt för honom. Krisåren ha satt så djupa spår efter sig, att för närvarande
en del jordbrukare och skogsägare ha svårigheter att kunna klara sig.
Visserligen kan man säga, att tiderna blivit bättre i det avseendet, men numera
fordras det i alla fall att reparera en del, som blivit efter under krisåren.
Det gäller dels husbyggen, dels inköp av inventarier och dylikt, och
därför ha icke jordbrukarna kunnat betala av något på sina skulder, utan de
skulder, som de åsamkat sig under kristiden, lia de egentligen kvar fortfarande.
Det tar åtminstone ännu en tid, innan det kan bli fråga örn att betala
av något.

Den här nämnda formen av skogsbelåning är även berättigad så till vida,
att utredningen örn jordbrukets skuldsättning visar, att jordbrukarna ha avsevärda
skulder. Det är nära 10 procent av landets jordbrukare, som ha större
skulder än tillgångar. Det är icke utsagt i denna utredning, hur många jordbrukare
det är, vilkas skulder ligga emellan t. ex. 50 och 90 procent, men
man kan med säkerhet förutsätta, att det är ett stort antal, som ha skulder
överstigande 50 och 60 procent. Att således ett behov föreligger av dessa
lånemöjligheter, kan även anses vara konstaterat genom denna utredning, som
nu föreligger färdig.

När frågan förra året kom fram i den kungl, propositionen, yttrade statsrådet,
att han, örn än med någon tvekan, hade ansett sig böra biträda jordbrukskreditutredningens
förslag i denna del. Men utskottet gick på den linjen,

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Äng. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
att det ansåg, att man icke skulle göra något åt denna sak, utan nian skulle
låta den bero. Jag finner det egendomligt att icke utskottet ville vara med
örn att bereda dessa skogsägare den hjälp, som så väl behöves, när det faktiskt
är så, att många skogar nu huggas ned, som icke borde avverkas.

Nu finnes det en del, som framhålla — och det har även gjorts i utskottet —
att så fort en skogsägare har någorlunda grov skog, är det klart, att han förr
hugger och säljer än lånar pengar på den. Det är icke fråga örn att en sådan
skogsägare skall få lån, ty han kan ju realisera skogen, men under sådana
tider, då det icke går att sälja skog eller det kan vara besvärligt för honom
att få pengar på annat sätt, kan denna lånemöjlighet vara bra för honom
att ha. Men som jag sade förut, anser jag detta vara mest värdefullt i det
avseendet, att man kunde spara en hel del av den växtligaste skogen, örn dessa
lånemöjligheter komme att realiseras.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av mig jämte herr Pettersson i Rosta.

Herr Sederholm: Mycket av vad den föregående talaren anförde kan jag

helt och fullt instämma i. Det är en ofullkomlighet både i denna låneform
och, jag vågar även säga, i den hypotekslåneform, vi nu ha, att icke skogskapital
kan bli föremål för belåning. Det är nämligen formellt så för närvarande,
att för primärlån kunna skogstillgångarna verkligen belånas, men
det är så mycket restriktioner, att denna utväg verkar praktiskt oframkomlig.
Inom Mälarprovinsernas hypoteksförening har sålunda under de år, denna låneform
varit använd, endast ett lån på skog utlämnats på allt som allt 1,300 kronor.
Det vittnar örn att den formen icke är användbar. Det har varit flera
kommittéer, som arbetat med denna uppgift och sökt lösa den, och vad som
därav kommit fram är denna lösning, som nu visat sig i praktiken oanvändbar.

Det är ju klart, att det vore mycket önskvärt, icke minst av de skäl, som
den förre ärade talaren framförde, att en belåning särskilt av den växande
ungskogen verkligen kunde ske och att den alltså skulle kunna pantförskrivas
i samband med belåningen av själva fastigheten. Men det är förenat med tekniska
svårigheter att med nuvarande lagstiftning pantförskriva även skogsvärde.
Belåning av skogsvärde förutsätter, att det skall kunna utnyttjas som
pant för lånet. Det kan emellertid hända, icke minst på en mindre fastighet,
att skogen kan huggas ned på en vecka, och då skogen är avverkad, är den
lösegendom, och då har ej längre långivaren någon panträtt i skogen. Det
är en mycket osäker pant, med vilken något sådant kan inträffa.

Då säga motionärerna, att det ju kan gälla sådan skog, som är äldre och
som icke faller under skogsvårdslagens bestämmelser, att den icke får huggas.
Ja, det kan ju vara sant, men örn skogsägaren hugger även yngre skog,
blir virket visserligen förbrutet, och han blir dömd till böter, men långivaren,
som har belånat denna skog, har ingen panträtt i det avverkade virket utan står
berövad sin panträtt.

Det är sådana svårigheter, som göra, att man får tänka på att vidtaga någon
lagändring med avseende på panträtt i avverkad skog, eller på andra utvägar,
som äro framkomliga. Alla dessa utvägar lia nyligen varit under omprövning
såväl vid bedömandet av primärlånemöjligheten som vid bedömandet av sekundärlånemöjligheten.
Och skall man nu söka finna nya utvägar, vore det
väl riktigt, att man började med den primära krediten. Det är ju så, att man
icke får lägga till grund för denna skogsbelåning annat än fastighetens jordbruksvärde,
alltså i fråga örn skog endast skogsmarksvärdet. Och likadant
är det med avseende på sparbankernas belåning, att där får också bara ligga

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Ang. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
till grund jordbruksvärdet, så att även där saknas möjligheten att belåna den
växande skogen.

Jag menar, att när frågan så nyligen och upprepade gånger varit under
omprövning, får man väl något avvakta resultatet speciellt av denna sekundärlånefonds
verksamhet, som varit i gång endast några månader, och eventuellt
ta reda på örn sekundärlånenämnden har någon önskan och något förslag till
åtgärder.

Jag delar motionärernas uppfattning, att det är ett önskemål att kunna lösa
denna fråga, men jag tror ej, att man nu omedelbart kan komma med förslag
ens örn en utredning och därmed vinna något omedelbart resultat. Emellertid,
örn ett förslag skall väckas och komma fram, menar jag, att det skall icke
vara inriktat endast på sekundärlåneformen, utan det vore vida betydelsefullare,
örn det kunde avse även primärbelåningen och frågan alltså tagas upp
i hela dess vidd på nytt.

Jag ber alltså, som läget nu är, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Även med erkännande av riktigheten av
de invändningar, den siste ärade talaren gjorde, och de svårigheter, han påpekade,
kan jag ändå inte finna annat än att när i den författning, som nu gäller,
ett uttryckligt förbud är stadgat för att taga hänsyn till skogsvärdet, man med
avseende på denna sekundärkredit, som skall vara en hjälp för jordbruket, har
skärpt villkoren väsentligt utöver vad som gäller primärlån. Det är ju så,
att både hypoteksföreningar och sparbanker verkställa värderingar, och då
kan det många gånger inträffa, att man tager hänsyn till olika förhållanden,
som man väl känner till, och det är just de lokala synpunkterna, som skola
göra sig gällande, och den lokala kunskapen, som skall få sin betydelse. Varför
skall man då på detta sätt särskilt stadga ett förbud, som omöjliggör allt hänsynstagande
till skogsvärdet vid sekundärkrediten?

Herr talman, jag finner, att den form, man här valt för understödjande av
jordbrukets intresse genom en sekundärkredit, är ett sken och ingen verklighet,
och det är ofta så med dessa åtgärder, att de äro sken och icke verklighet.

Jag har svårt att förstå, varför icke utskottet inhämtat sekundärlånenämndens
yttrande. Den siste ärade talaren framhöll ju, att man borde söka få veta,
lånenämndens önskan. Då nu icke utskottet ändå gjort detta, förefaller det
mig riktigare, att riksdagen skriver till Kungl. Maj:t, varefter lånenämnden
kan få yttra sig. Jag saknar icke anledning antaga, att lånenämnden kan
vara rätt välvilligt inställd till denna fråga. Att kombinera den med andra
frågor är ju detsamma som att slå ihjäl den fullständigt. Det är den vanliga
väg man går, när man icke vill saken. Då kombinerar man den med en hel del
annat.

Det är därför jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till
reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Ang. räntan
å lån från
fiskerilänefonden.

Punkterna 9 och 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner om sänkning av räntan å lån från fonden för fiskerinäringens befrämjande.

Jordbruksutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 80 av herr
Nilsson, Theodor, och herr Hansson, Sigfrid, samt II: 223 av herr Lind m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte fastställa räntan å lån från fonden för
fiskerinäringens befrämjande till 2.5 %.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 80 och II: 223 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Karlsson i Munkedal, som yrkat bifall
till motionerna 1:80 och 11:223.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman, ärade kammarledamöter! Som känt
är, beslöt Göteborgs och Bohus läns landsting att göra framställning till Kungl.
Majit att räntan å lån från fiskerilånefonden måtte sänkas från 3.6 till 2.5
procent. Denna framställning har tillstyrkts av fiskeriintendenten vid Västerhavets
distrikt, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och av lantbruksstyrelsen.
Samma framställning, som landstinget gjorde, har också gjorts
av havsfiskeriföreningen och av västkustfiskarnas organisation. Den sistnämnda
organisationen gjorde framställning till Konungen örn sänkning av räntesatsen
till 2 procent.

Det högt värderade jordbruksutskottet har som skäl för sitt avslagsyrkande
bland annat framhållit, att den nuvarande räntan av år 1907 bestämdes med
hänsyn till medelräntan för statens upplåning mot obligationer. Det är sant,
att räntesatsen vid upplåning mot obligationer för statens vidkommande vid
den tiden var 3.7 procent. Räntan för lån från fiskerilånefonden bestämdes
alltså till en tiondels procent under den dåvarande medelräntan. Det högt
värderade utskottet har naturligtvis här framhållit den synpunkt, som vid det
tillfället var rätt så stark, men vi måste för att få sammanhang i denna fråga,
se den med hänsyn till den förskjutning, som ägt rum under tiden, sedan denna
räntesats blev bestämd. Då var räntan i öppna lånemarknaden i allmänhet
5 å 6 procent. Så har det varit under hela tiden fram till 1920- och 1930-talen,
då räntan ju vid några tillfällen låg vida över 6 procent. Det var ju först
fram emot 1932 som en stark förskjutning åt andra hållet ägde runi. Under
samma tid har statens ränta för utlåning mot obligationer varierat och dels
understigit och dels hållit sig över 1907 års medelränta. Sedan år 1902 har medelräntan
å statens obligationer väsentligt förändrat läge mot räntan å lån i
öppna lånemarknaden och är för närvarande uppe i runt tal vid 4.5 procent.
Hur ser det ut för närvarande beträffande räntan för lån ur allmänna lånefonden?
Nu är det ju så, att man under de sista tre åren till och med kunnat
låna pengar i allmänna lånemarknaden till en utlåningsränta, som har varierat
mellan 3 och 4 procent. En ärad ledamot av denna kammare, som jämväl är
bankman, förklarade vid ett samtal under gårdagen, att den sparbank, han

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Ang. räntan å lån från fiskerilånefonden. (Forts.)
är med i, bär lämnat ut lån mot 2.5 procent och det även å mindre belopp.
När denna fond kom till år 1891 och då denna räntefot fastställdes år 1907,
var ju förhållandet med denna lånefond väsentligt olika mot i dag. _ Den
synpunkt, som förelag vid fondens startande, var ju att hjälpa den ibland
Sveriges näringar kanske mest betryckta, dels till att erhålla lan utan alltför
stor omständlighet dels också till att erhålla lan mot en bra mycket lägre ränta
än den, som kunde åstadkommas genom lånens tagande i öppna lånemarknaden.
Herr talman, samma synpunkter, som talade för riksdagens beslut vid det tillfället,
borde, synes det mig, även i dag komma till sin fulla rätt, och det sker
knappast, såvitt jag förstår, med den räntesats, som här gäller, jämfört med
den räntesats, som är gällande i öppna marknaden. Den förskjutning, som skett
för statens vidkommande från högre räntor på den tiden i öppna marknaden än
i närvarande stund, skall jag icke ingå på. Faktum kvarstår i varje fall, att
de riksdagar, som startade fonden och lade grunden till den genom dessa
bestämmelser, ville hjälpa den näring, som bland alla näringar kanske var
mest betryckt och för sina utövare mest riskfylld.

Herr talman, då det är så många, som gjort denna framställning örn stöd
genom räntesänkning å lån från fonden för fiskerinäringens främjande, och
då Kungl. Majit ej fann sig föranlåten att bifalla densamma, ha motionärerna
velat bereda riksdagen tillfälle att taga ställning till fragan. Det är visserligen
sant, som utskottet också påpekat, att förlidet år en hel del av dessa lånefonder
voro under riksdagens prövning med anledning av gjorda framställningar örn
sänkta räntesatser. Jag undrar ändå, örn det är någon annan av alla dessa
fonder, som under årens lopp uppstått i vårt land, sorn av nödvändiga skäl
behövt tagas i anspråk på samma sätt för näringens bedrivande. För mig och
alla, som tagit ställning på förhand till frågan, synes det så icke vara förhållandet.
Vi se ju också hur undan för undan tiderna förbättrats, så att en
hel del av de anslag, som riksdagen förut beviljat, dels kunnat avföras, dels
kunnat minskas. Jag skulle tro, att de konsekvenser, som man här är rädd
för, knappast behöva tagas så drastiskt allvarligt. Jag tror knappast, att någon
med starkt skäl kan göra gällande, att någon annan fond bör ställas på samma
plan som denna. Villigt och tacksamt skall erkännas, att statsmakterna i
andra avseenden gjort mycket för att hjälpa denna betryckta näring. Vi skola
väl också hoppas, att statsmakterna undan för undan skola slippa att tillskjuta
så mycket, för att näringsutövarna skola få möjlighet att existera på sin näring.
Ett torde vi väl ändå kunna vara överens örn: att just denna fond i framtiden
liksom hitintills flitigt kommer att tagas i bruk av dessa näringsutövare och
i än större utsträckning därför att kraven med tiden ha stigit. För att driva
sin näring har det blivit nödvändigt för dem att skaffa sig dyibara redskap
och framför allt bättre båtar. Jag tror, att det även för framtiden skulle vara
staten värdigt att lämna lån just till denna näring, som kanske är den mest riskfyllda
av alla och att räntan å lånen sättes så låg, att en verklig förmån däriigenom
beredes låntagarna.

På grund av det anförda, herr talman, och nied fullt förstående av utskottets
ståndpunkt i denna fråga, dristar jag mig ändå att vördsamt hemställa örn bifall
till vår motion, vilket är liktydigt med bifall till den av herr Karlsson i Munkedal
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Sederholm: Vid förra årets riksdag förelåg en framställning om sänkning
av en hel del räntor med avseende på statens många lånefonder, och det
utreddes vid detta tillfälle, att en sänkning av dessa lånefondsräntor skulle
medföra, att lånen skulle bli löpande med en ränta, betydligt understigande
den medelränta, som staten har att erlägga på sina upplånade medel. Bevil -

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Äng. räntan å lån från fiskerilånefonden. (Forts.)

jandet av lån ur dessa fonder skulle med andra ord bli en förtäckt understödsform.
Riksdagen sade då bestämt ifrån, att den vägen skulle man inte gå.
I stället för att åt en näring eller ett visst företag på ett eller annat sätt ge
ett stöd, som skulle innebära en underbetalning med avseende på räntan, vore
det riktigare att gå den vägen, att man lämnade direkt understöd eller bidrag
till företaget. Det förekommer ju också för närvarande i många fall, bl. a.
med gödselvårdslån och täckdikningslån, att man ger anslag, som ersätter den
räntesänkning, som man eljest kunde ansett önskvärd.

Precis på samma sätt ligger det till med denna fråga. Man vill inte gå
med på att sätta ned räntorna under vad som kan anses vara skäligt och riktigt
ur statens upplåningssynpunkt, i varje fall icke införa detta med avseende
på sådana lånefonder, där det icke redan på grund av gamla bestämmelser
gäller. Det var detta skäl, som bestämde riksdagens ståndpunkt i fjol,
och det är samma skäl, som här aberopats av utskottet och som enligt min
mening är fullt vägande för avslag å de nu föreliggande motionerna.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

-4)) anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Harmangersans och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag
i Gävleborgs län; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande å ordinarie
stat av befattningen som försäljningschef hos domänstyrelsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt föreningen
till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina för verksamheten
vid åkerbrukskolonien Hall; samt

nr 37, i anledning ^av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalning av
preskriberade skadestånd till viss personal vid statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion angående viss utvidgning av lagstiftningen
örn förlagsinteckning;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Schweiz den 15 januari 1936 avslutad konvention örn
erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar, m. m.; samt

nr 17, i anledning av väckt motion angående ändring av lagen örn tillsyn
över stiftelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckt Om straff för

motion angående lagstiftning örn straff för försök att anstifta mened. försök att an stifta

mened.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 353,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Hassler m. fl. hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn förslag — till innevarande
eller nästa års riksdag -—• örn straff för den, som sökte förmå vittne
att i vittnesmål avgiva medvetet oriktiga uppgifter.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville skyndsamt låta verkställa utredning angående utvidgad lagstiftning avseende
straff för den som sökte förmå någon att avgiva falskt vittnesmål
eller falsk utsaga vid förhör inför myndighet samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Åkerman, Klefbeck,

Otto Wangson och Hedlund i Östersund, fru Östlund samt herrar Lindberg i
Umeå och Berg på anförda skäl hemställt, att förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som här föreligger,
är en av de mest invecklade i straffrätten. Även örn jag bemödar mig som
bäst att inte trötta eller tråka ut herrarna, är jag ändå rädd för att särskilt
de, som inte äro jurister, skola finna det ganska tråkigt och kanske rent av
pinsamt att följa med, men det kan ju inte hjälpas. Jag måste säga några
ord i denna sak, som intresserar mig, icke endast i min egenskap av gammal lantdomare,
utan också därför att jag under många år varit tillkallad vid utredningar
på straffrättens område. Jag har även i flera år varit medlem av den
stora strafflagskommissionen. Herrarna torde därför kanske förstå, att jag
mycket intresserar mig för denna fråga.

Först några ord för att herrarna genast skola få reda på, vad det här egentligen
handlar örn, ty även örn ni ha läst betänkandet aldrig så noga, tror jag
ändå att åtminstone en lekman har svårt att genast förstå vad klämmen här
betyder. Det rör sig örn försök till anstiftan av mened, d. v. s. meneden skall
icke vara begången. Mannen, som har blivit föremål för tubbning eller förledande,
står på sig, han svär inte falskt. Han kanske löser den svåra knuten
genom att helt enkelt utebli från rätten. Alltså, någon mened är icke begången,
men där finnes en ful fisk, som har försökt att locka till att begå
denna mened, fast han har träffat på en viljestark karl, som har motstått hans
frestelse. Det är alltså bara fråga örn denne — jag kallar honom, för att göra
det lättare att följa med, förledare. Det är fråga örn förledaren eller, rättare
sagt, den misslyckade förledaren till ett brott, som icke blivit begånget.

Nu vill jag också genast förutskicka, att vad motionärerna — jag lägger
tonvikt på ordet motionärerna — här begära, kan ju kanske principiellt icke
röna något motstånd, men vad jag för min del, och jag tror mina medreservanter
också framför allt vilja uttala, det är den förhoppningen, då nu den stora
allmänna strafflagsreformen tills vidare har skrinlagts och man gått in på de
partiella reformernas väg, att, säger jag, detta partiella reformarbete icke
måtte bedrivas på en slump, beroende på vilka idéer, som privatpersoner kunna
få och föra fram här i riksdagen. Det är naturligtvis inte så, att jag på något
sätt vill att vi skola undertrycka motion srätten i frågan, men jag anser
i alla fall, att det partiella reformarbetet bör bedrivas så, att vad som beslutas
står i samklang med det system, som vi tills vidare arbeta under. Strafflagen

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Om straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
får inte vara ett slumpverk, där man sanktionerar det ena i dag och det andra
i morgon, därför att man säger: »Gubevars, det där är fula saker. Det är
otrevligt folk, som gör sådant. Dem ska vi straffa!» Det går inte att bedriva
ett reformarbete på det viset. Det måste vara system i det. Det ena
får inte skära sig med det andra. Och jag vågar för min del göra gällande,
att här är ett sådant fall, där vi få säga: »Vänta, go’ herrar, tills den partiella
reform, som kallas straff för försök, föreligger till bearbetning. Då kunna
också vederbörande utredare ta hand örn denna detalj, som heter försök till anstiftan
av brott.»

Vad utskottet säger på ett ställe vill jag stryka under, ty det är alldeles
riktigt, när det pekar på, vilken oerhörd vikt och betydelse vittnesbevisningen
har i vår process. Den måste omgärdas med alla de garantier, som äro rimliga.
Vittnena, som utskottet mycket riktigt kallar för statens »medhjälpare»,
böra ha visshet örn att de åtnjuta skydd och allt tillmötesgående, som kan beredas
dem. Det har utskottet så rätt i. Men nu skall jag, innan jag går vidare,
lämna en liten framställning av hur det är för närvarande. Det måste
man ha klart för sig, innan man riktigt kan bedöma vad det är som motionärerna
här önska.

Det är kanske överflödigt att nämna — men det hör till ändå, att jag säger
det, då jag skall redogöra för saken —• att det för närvarande naturligtvis är
straff på att begå mened. Det är belagt med mycket strängt straff, och detta
med rätta. Straffet ligger mellan 2 och 6 års straffarbete, så att minimum
för en man, som svär falskt inför domstol, är 2 års straffarbete, men straffet
kan gå upp ända till 6 års straffarbete. Sedan finnes det en paragraf i 13
kap. som säger, att örn en menedare av egen drift återkallar sitt falska vittnesmål,
innan en annan därav lidit skada, sjunker straffet högst betydligt;
då sonar han brottet med fängelse eller böter. Vidare finnes det i den s. k.
allmänna delen av strafflagen ett stadgande under rubriken delaktighet i
brott. Där ha vi en paragraf, som talar örn anstiftaren. Det är just den där
förledaren, som jag nyss talade örn. Örn det finnes en man, som anstiftar ett
brott, och brottet begås eller skrider så långt som till försök, som är belagt med
straff, så straffas anstiftaren som hade han själv begått brottet.

Jag ber herrarna observera detta, ty det inträffade häromdagen, att jag
talade med en person örn de här historierna, som jag nu resonerar örn, och då
berättade han upprörd, att han hade upplevat, att en man vittnade falskt inför
rätta. Han svor falskt och blev dömd för det. Samtidigt var en annan tilltalad,
som hade förlett honom till det, men mot denne förledare kunde man
icke åstadkomma bevisning, så att han blev frikänd. På detta exempel, som
han tyckte var sorgligt, grundade han sin mening örn denna motion och ansåg,
att »något måste göras». Det går inte an, att folk får göra så, menade han.
Men det är inte det, som det är fråga örn. Jag talar örn det, därför att det
kan hända ibland, när en diskussion pågått länge i kammaren, denna eller den
andra, att man får höra en och annan talare förirra sig långt utanför den väg,
som man går och trampar på här.

Alltså, den som förleder en annan att begå mened, som verkligen blir begången,
han straffas som han vore menedare själv, men å andra sidan åtnjuter
han samma förmån som menedaren och som jag förut talat om; därest
nämligen menedaren träder tillbaka, innan han anstiftat någon skada, så
straffas även anstiftaren på ett lindrigare sätt. Det står inte i lagen, men det
är i överensstämmelse med allmän teori och visar sig även ha tillämpats i
praktiken.

Såsom utskottet säger, gör man naturligtvis allt för att hålla sanningen
i helgd inför domstolarna, ty gör man inte det, då brakar hela samhället sam -

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Om straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
man. Man har alltså tänkt inte bara på straffsanktioner, utan också på många
andra saker, som iakttagas vid vittnesförhör inför domstol. Jag kan ju erinra
örn några. Först och främst frågar domaren, örn jäv föreligger mot vittnena.
Man vill inte utsätta någon för frestelse, när det gäller att ge edligt utlåtande
mot hans närmaste eller i saker, som beröra honom själv o. s. v. När
då den saken är undanstökad och man har funnit, att, såvitt man kan se,
intet jäv föreligger, utan vittnet är skyldigt att vittna, skrider man till det
allvarliga moment, som kallas edens avläggande. Särskilt i äldre tider voro
människorna på något sätt bundna vid den föreställningen, att gudomen själv
var närvarande vid dessa viktiga förrättningar och deltog i bevisningen. Jag
behöver bara erinra örn järnbörden och dylika prov, där man trodde, att Gud
ingrep med egen hand. Men även sedan denna barnatro förflyktigats, har
folk i alla fall en känsla — jag tror den är ganska spridd -—• av ett religiöst
moment, som vilar över edgången. Även däri ligger en garanti.

Dessutom tror jag nog, att varje domare bemödar sig örn att enligt lagens
bud erinra vittnena örn vikten av att tala sanning. Det står, att domaren skall
uttala denna varning, och jag tror att det i allmänhet iakttages. Vidare tror
jag, att de flesta domare försöka — jag säker »försöka», ty det är ju svårt
— undvika att hemfalla åt slentrian, när denna högtidliga ed förestavas. Det
är ju alldeles naturligt, att en människa, som sitter och leder förhandlingar i
en domstol kanske från klockan tio på morgonen till tolv på natten och får
förestava den där eden kanske hundra gånger örn dagen, måhända till sist
hemfaller åt en trött slentrian och rabblar ur sig edsformuläret, så att det
inte blir så högtidligt som det skulle vara. Men jag tror, att de flesta domare
göra så gott de kunna för att framhålla för vittnet: »Tänk er för, det
här är en viktig sak!» — Jag kan i förbigående nämna, att jag en gång hade
en kollega, som var mycket fast övertygad örn vikten av att rättsförhandlingarna
försiggingo under de mest solenna former, och han införde i sin
domsaga den metoden, att när vittnesed skulle avläggas, reste sig både han
och nämnden i sin fulla längd, varpå eden förestavades, medan rätten stod.
Menigheten reste sig naturligtvis också. Han kunde i alla fall inte hänga i allt
för länge med det där. Det blev för tröttsamt. Om det berodde på att knävecken
strejkade eller vad det var, det vet jag inte. Det blev i varje fall
slut på detta upp- och nedstigande.

Ja, det var något örn hur det går till vid domstolarna. Sedan är det en
annan sak, som är mycket viktig. Det är detta attestväsende, som i någon
mån florerar. Vittnet kommer fram och lämnar en attest, författad av — ja,
av vem? Det är det man ofta inte vet. Många gånger har vittnet kanske
inte så klart för sig vad som står i den där attesten. Detta system har nog
tyvärr misbrukats, men jag tror dock, att jag kan våga påstå, att många,
många domare numera på det sättet begagna dessa attester, att de lägga dem
upp och ner och säga: »Först skola vi talas vid litet grand.» Då får vittnet
tala örn vad han vet, och sedan kan man jämföra vittnesmålet med
attesten, om vittnet skulle ha glömt något. Men det behöver inte försiggå
så, att man läser upp attesten, utan steg för steg knagglar man sig igenom
den många gånger gräsligt tråkiga attesten, bara för att mannen skall få
klart för sig, att han inte skall prata bredvid munnen. Jag tror för min del,
att dessa processuella garantier komma att ytterligare framhävas av processberedningen.

Ja, jag skall nu säga några ord om motionärernas yrkande — jag skall ta
det först och utskottets kläm senare. Jag har redan erinrat örn de invändningar
jag har att göra mot motionärernas yrkande, framför allt då den, att
det inte passar att stoppa in detta nya i strafflagen nu, när man, jag höll

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
på att säga, vilken dag som helst kan vänta, att vederbörande departement
lägger fram det brottstycke av strafflagen, som heter försök till brott. Nu
säga motionärerna, att sakens tekniska lösning är mycket lätt. Ja, jag är
inte så ung, att jag tror, att det går för sig att så lätt lösa sådana där ting.
Det är mycket kinkigare än man tror. Nu anse motionärerna, att det bara är
att i 13 kap. strafflagen, som handlar örn mened, peta in en paragraf, och
där säga, att den, som försöker att förleda en annan till att begå mened,
skall, även om mannen står på sig och icke avlägger någon falsk ed, ralla fall
straffas för försök till detta förledande. En sådan bestämmelse, fastän naturligtvis
inte formulerad med så nonchalanta ord, som jag här använt, skulle
man enligt motionärerna försöka peta in i 13 kap. strafflagen. Ja, mina herrar,
hur skulle strafflagen komma att se ut efter en sådan operation? Vi behöva
bara bläddra några sidor framåt i lagen för att komma till 14 kap.
Där talas om ett sådant fult brott som mord. I detta kapitel skulle man väl
då sätta in en likadan bestämmelse, att den, som förgäves försöker förleda
någon att begå mord, skall straffas för försök till anstiftan av detta brott.
Ännu litet längre fram i strafflagen finna vi det kapitel, som handlar örn
mordbrand. Där skall man väl också sätta in en liknande paragraf. Sedan
ha vi ett kapitel, som handlar om röveri, eller, som det kallas, rån. Där borde
väl, örn man skall vara konsekvent, införas ett stadgande, att den, som försöker
värva folk att vara med om denna snygga hantering skall, fastän han
inte lyckas därmed, straffas för försök till anstiftan. Göra vi inte det, utan
bara sätta denna, jag vågar kalla det fläck på 13 kapitlet, som motionärerna
föreslagit, skulle det allt observeras på olika håll. Det hålles t. ex. kriminalistkongresser
världen runt, och jag fruktar, att vårt gamla land skulle
tilldra sig en förvånad uppmärksamhet, lindrigt sagt, örn man på ett sådant
sätt lappade på vår strafflag.

Jag skall tala om att vår gamla strafflag, ehuru i vissa avseenden gammalmodig,
är en mycket bra gjord lag. Det var skickligt folk som utarbetade
den, och det är system i den, så att det ena hänger ihop med det andra. Därför
skall man gå varligt fram, när man vill göra ändringar i den, och inte
peta in en sak här och en sak där, så att hela lagen till sist blir som ett
lapptäcke. Man måste ha det förtroendet för dem, som leda reformarbetet,
att man låter dem själva få föra fram förslagen örn partiella reformer —
med vilka arbetet nu pågår, jag vågar säga för fullt — så att det hela kommer
att hänga ihop. Det behov, som för närvarande är mest trängande, är
att få frågan örn straffverkställigheten, fängelse o. s. v., ordnad. Låt dem
hållas med den saken så länge; de komma snart nog med mera. Här komma
inom kort ytterligare förslag inför riksdagen, såvitt jag är riktigt underrättad,
som passa in i det gällande systemet. Låt oss nöjas med det men inte
gå med på nu ifrågavarande ändring! Jag tycker, att det är en opraktisk
brådska, som motionen ger uttryck för.

Nu har det underliga inträffat, att örn jag och de andra reservanterna
kunna synas kyliga mot motionärerna, så lia dessa i stället blivit bönhörda
över hövan av utskottsmajoriteten. Jag har suttit länge i riksdagen, det veta
herrarna, men jag kan inte minnas, att ett utskott någonsin har föreslagit en
sådan utvidgning av ett motionsvis framfört förslag, som utskottet här gjort.
Jag må säga, att det är ganska underligt. Som herrarna se, kommer utskottet
i sin motivering in på 11 kap. 8 § strafflagen. Denna paragraf handlar ju örn
brott av en helt annan art än det här är fråga örn. Där behandlas nämligen
fridsbrott. Sedan gammalt har det varit lag här i landet, att den, som övar
våld på en annan därför att han fört talan inför rätta eller därför att lian
vittnat, och som alltså vill hämnas för detta, skall straffas, och en sådan där

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
drummel har i alla tider straffats. Man får inte heller hota någon med obehag,
därför att han vågat vittna; sådant faller också under 11 kap.

Vid förra årets riksdag presenterades emellertid här en vacker sommardag
en storartad bukett av lagförslag, som gick under den populära och omtyckta
benämningen tredje mans rätt. På något underligt sätt — jag skall inte försöka
förklara hur — vissnade emellertid den buketten helt plötsligt här i riksdagen.
Men det var en enda liten blomma, som klarade sig undan förgängelsen,
och det var ett litet tillägg till 11 kap. 8 § strafflagen. Den lilla blomman
har spritt en sådan härlig doft, att den till och med, såvitt jag kan läsa
i papperen, har på ett underbart sätt influerat på utskottsmajoritetens ställningstagande
i detta fall. I anslutning till den där lilla blomman, som
jag kallar den, gör man nu i utskottets förslag en sådan utvidgning av motionens
begäran örn skrivelse, att örn det yrkandet skulle bifallas, måste jag
verkligen beklaga justitieministern, ifall han nu skulle brjr sig om hela skrivelsen.

Vad är det nämligen som begäres här? Jo, man påyrkar straff för försök
till förledande till handlingar, som alltså inte komma till utförande men som
inte heller i och för sig äro föremål för straffsanktion. Jag skall anföra det
enklaste exemplet. Det är alldeles klart, att med utskottets utvidgning av
utredningsyrkandet till att avse även frågan örn straff för förledande att avgiva
falsk utsaga vid förhör inför myndighet, skulle den tilltänkta lagen bli
tillämplig även på polisförhören. Jag frågar de ärade herrar, som tillhöra utskottsmajoriteten:
vilja ni införa straff för den, som förleder någon att ljuga
vid polisförhör? Vilja ni det, måste ni naturligtvis stadga straff även för
den, som låter sig förledas, ty man kan väl inte införa straff för anstiftan av
handling, som inte är belagd med straff. Jag är verkligen ytterst förvånad
över att man vill införa något sådant, som utskottet här föreslår, och jag kan
väl inte tro, att denna kammare skall svälja något dylikt. Även de, som inte
äro jurister men som kanske varit nog älskvärda att höra på mig en stund,
måste rygga tillbaka och säga: »Det här förslaget går för långt!»__ Utskottet
kommer i själva verket här in på processlagstiftningens område. Äro herrarna
beredda att taga ställning till den ytterst svåra frågan även om parts sanningsplikt?
Det äro ni inte i dag. Processlagberedningen håller på med den
frågan, och beredningen kommer naturligtvis i sinom tid också till frågan
om polisförhören.

Ved menas förresten med offentlig myndighet? Det finns många sådana.
Skall den, som försöker att narra en annan att ljuga vid en lantmäteriförrättning
också räknas hit? Det är en mycket otrevlig sak att ljuga vid lantmäteriförrättningar,
ty därigenom kan alltihop komma på sned. Vilja ni verkligen
straffbelägga, inte i främsta rummet den, som verkligen ljuger, utan framför
allt den, som försöker narra någon att ljuga, som emellertid sedan inte
gör det? Det vilja ni inte, det tror inte jag.

Jag yrkar bestämt avslag på hela framställningen. Det går inte an, jag
säger det ännu en gång, att fara fram på det viset.

Herr Velander: Herr talman! Den krets av brott, för vilken enligt vår

gällande strafflag försöksstraff finnes stadgat, är synnerligen snävt begränsad,
snävare sannolikt än i något annat land. Detta förhållande torde populärt
kunna uttryckas så, att lagstiftaren för litet tagit sikte på den brottsliga
viljan och för mycket på den brottsliga handlingens resultat. Numera är dock
den uppfattningen synnerligen allmän, att en förändring härutinnan är påkallad.
Jag utgår också ifrån att första lagutskottet är fullständigt enhälligt i
den uppfattningen, att försök till brott och därmed även försök till anstiftan

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
bör göras straffbart i större utsträckning och mera konsekvent än vad för
närvarande är förhållandet. Den reflexionen kommer emellertid gärna till
uttryck, att en sådan vidgad kriminalisering av brott på försöksstadiet bör
genomföras i ett större sammanhang, och man hänvisar därvid i regel till den
sedan längre tid tillbaka planerade eller pågående fullständiga omarbetningen
av vår strafflag. Jag måste också erkänna, att jag för min del ansett
en sådan tankegång i och för sig tilltalande. Visst skulle det vara önskvärt,
att alla aktuella frågor och problem på straffrättens område samtidigt och i
ett sammanhang kunde bringas till lösning. Det förhåller sig dock så, att förhoppningar
i sådan riktning sakna varje som helst utsikt att förverkligas. Utskottets
ärade ordförande har här nyss sagt, att arbetet med den fullständiga
strafflagsrevisionen sedan någon tid. tillbaka legat på hyllan, och i
annat sammanhang har han här i kammaren yttrat, att revisionen kan låta
vänta på sig i åtskilliga decennier ännu. (Herr Åkerman: Det har jag aldrig
sagt!) Av sådan anledning har man även på straffrättens område nödgats
slå in på de partiella reformernas väg. Olika exempel härpå föreligga. Principiella
skäl kunna sålunda knappast åberopas mot ett upptagande av den av
utskottet förordade utredningen.

Reservanterna anföra nu, att enligt deras uppfattning behovet av försöksstraffs
införande skulle vara större i fråga örn andra brottskategorier än den,
varom här är fråga, alltså anstiftan av mened. De ha dock inte, i varje fall
icke i detta sammanhang, på något sätt sökt uppvisa riktigheten av denna
sin uppfattning. Men även örn uppfattningen vore riktig, bleve väl konsekvensen
därav endast den, att detta behov snarast bör tillgodoses. Något skäl
mot utskottets förslag kan väl icke härledas därur, att så tilläventyrs icke
kommer att ske.

Såsom inte alldeles främmande för den faktiska utvecklingen på sådana
områden som exempelvis den illegala sprithanteringens och spritsmugglingens,
där oftast ett flertal personer, understundom stora ligor, operera, där solidariteten
eller samhörigheten mellan de drivande krafterna samt mellanhänderna
och konsumenterna ofta är mycket starkt framträdande och där domstolarnas
och åklagarnas bemödanden att nå fram till den fulla sanningen mången gång
för att icke säga i regel äro dömda att misslyckas, har åtminstone jag en smula
svårt att förstå reservanternas ståndpunkt. Det måste väl ändå vara på sin
plats, att man så långt möjligt söker inskärpa vikten av att i dylika och
andra sammanhang alla hålla sig till sanningen samt risken av obehörig påverkan
inför eller vid fullgörandet av sanningsplikten.

I sådana fall, som numera tyvärr icke äro ovanliga, då parter och vittnen i
mål av antydd art inför rätta exempelvis förklara, att av dem enligt föreliggande
polisförhörsprotokoll avgivna berättelser icke innehålla ett dyft av
sanning, att de visserligen inför åklagaren, kriminalpolisen eller statspolisen
avgivit berättelserna, men att desamma av den ena eller andra konstruerade
anledningen helt uppdiktats, inför sådana fall, säger jag, räcka inte reservanternas
skäl för att man skall ställa sig så att säga med armarna i kors.
Och ändock äro säkerligen reservanterna ense med utskottets majoritet därutinnan,
att försök till anstiftan av mened eller försök att förmån någon, vem
som helst, att avlägga falsk vittnesutsaga skall straffas. Samhällsfarligheten
hos anstiftaren blir ju inte mindre därigenom, att den, som är föremål
för hans bearbetningar, har den moraliska och psykiska styrka, att han inte
låter sig påverkas därav.

Icke är det väl någonting så märkvärdigt, vad utskottet tagit sikte på i detta
sammanhang! När det gäller den moderna straffrätten, är det ju ganska
vanligt, att det göres gällande, att någon principiell skillnad mellan huvud -

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Om straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
brott och delaktighetsbrott icke föreligger. Den delaktige har gjort, vad han
enligt sin egen brottsplan skulle göra för att nå fram till brottets förverkligande.
Delaktighetsbrottet och huvudbrottet utgöra sålunda båda endast
olika sätt att föröva enahanda brott. Detta var ock den ståndpunkt, som
strafflagskommissionen intog i sitt år 1923 avgivna betänkande, och i anslutning
till denna ståndpunkt kom också kommissionen fram till exempelvis en
sådan bestämmelse som att den, som gjort försök att förmå annan till gärning,
som i lag är belagd med straff, skall anses, som örn han själv försökt att
begå gärningen. Den gamla lagkommittén och lagberedningen föreslogo till
och med straffbestämmelser för det fall, att någon förmått annan att åtaga
sig brotts utförande utan att dock brottet kommit till ens försök.

Professor Thyrén har ock i något av sina förslag, såvitt jag förstått, tagit
sikte på en kriminalisering av anstiftan av mened, vilken väl i stort sett får
anses täcka vad lagutskottet här åsyftat.

Utskottets ärade ordförande erinrade i sitt anförande bland annat örn det
stränga straff, som enligt gällande rätt drabbade menedaren, och han sade
i det sammanhanget, att »förledaren» straffades, som örn han själv begått
brottet. Ja, men en sådan förledare straffas dock icke, örn brottet, trots alla
hans bemödanden och ansträngningar, icke kommit till utförande. Då emellertid
nu detta brott är så svårt — och anstiftarens brottsliga vilja ju kommit
till uttryck i de åtgärder, som han vidtagit för att söka förleda till mened,
fastän han av andra orsaker, av honom oberoende, inte nått sitt mål •— varför
skall han då inte straffas för försök till anstiftan?

Ett avgörande hinder för att riksdagen nu skulle biträda den av första
lagutskottet föreslagna utredningen ansåg utskottets ordförande ligga i den omständigheten,
att, såsom han yttrade, »departementet» när som helst lägger
fram ett förslag, som kommer att avse bland annat försöksbrottens kriminalisering.
Jag känner ingenting till örn att ett sådant förslag är att förvänta.
Jag skulle snarast hålla före, att det kan dröja mycket länge, innan något
sådant förslag framlägges för riksdagen. Och jag kan i varje fall icke tänka
mig, att det förhållandet, att riksdagen nu eventuellt biträder utskottets här
föreliggande förslag, skulle menligt inverka på eller fördröja framläggandet
av det förslag från justitiedepartementets sida, som utskottets ordförande
åsyftade.

Jag vill också erinra därom att ett flertal utländska strafflagar, såvitt jag
vet, upptagit en kriminalisering av sådana handlingar, som utskottet i sitt
utlåtande avsett. Sålunda upptaga bland andra de övriga skandinaviska ländernas
lagstiftningar straffbestämmelser, som på det ena eller andra sättet
träffa sådana handlingar eller brott.

Här har sagts något örn att motionärerna blivit bönhörda över hövan. Därmed
skulle då avses, att enligt utskottets kläm föreslagits, att den ifrågasatta
utredningen skulle gälla även falsk utsaga, som avges vid förhör inför
myndighet. Såsom framgår av utlåtandet, säger emellertid utskottet endast,
att denna fråga torde böra övervägas, och jag kan inte finna, att den saken
bör utgöra något hinder för bifall till utskottets förslag, såsom blott avseende
utredning. Ehuru jag förstår reservanternas tankegång, när de i nyssberörda
sammanhang tala örn att frågan örn sanningsplikt överhuvud vid avgivande
av utsaga inför offentlig myndighet ännu icke vunnit sin lösning, tycker jag
dock, att det är ganska riskabelt att anföra en sådan synpunkt — det kan
ha konsekvenser eller verkningar, som inte äro önskvärda. Jag vill också
säga, att vår gällande strafflag, såvitt jag förstått, icke är fullständigt främmande
för den uppfattningen, att ett försök till anstiftan eller ett försök att
förmå någon till visst handlande kan göras till föremål för straffsanktion,

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
även örn detta handlande i och för sig inte är straffbart. I det hänseendet
ber jag att få hänvisa till exempelvis stadgandet i 10 kap. 14 § tredje stycket
strafflagen.

Jag tror, att det föreligger mycket starka skäl att söka komma fram till
en positiv lösning av frågan örn en lagstiftning på här ifrågavarande område,
och anhåller jag därför, herr talman, i anslutning till det anförda, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Öhman.

Herr Löfgren: Herr talman! Jag har inte deltagit i behandlingen av detta
ärende inom utskottet och anser mig därför böra tillkännage den ståndpunkt
jag intar i Hagan. Jag vill genast från början säga, att jag kommer att rösta
med reservanterna.

I anslutning till den föregående talarens och även till en del av herr utskottsordförandens
yttrande ber även jag att ett ögonblick få stanna vid frågan
örn förhållandet mellan en allmän strafflagsrevision å ena sidan och en
partiell reform å den andra.

Som vi hörde, har man under många år arbetat på en grundlig revision
av den strafflag vi ha och som vi alla erkänna vara föråldrad. Strafflagskommissionen
avgav, jag tror, redan 1923 sitt betänkande, och därefter sysslade
under mångå år dess ledande kraft, professor Thyrén, med utarbetande av
förslag inom de olika kapitlen av strafflagen, bland annat också beträffande
mened. Men med dessa förslag har lagstiftningsarbetet som en helhet betraktat
stannat. I stället för att få ett sammanhängande helt har man i fall av behov,
större eller mindre, på punkt efter punkt lagt fram förslag till partiella
ändringar av mera isolerad natur. Detta må vara försvarligt och ibland
nödvändigt, för att de mest påtagliga bristerna skola kunna avhjälpas. Det
är klart, att det på sådana områden, där nya åsikter trängt igenom, blir
nödvändigt att företaga de lagändringar, som påkallas av denna rättsutvecklmg.
Men med allt erkännande åt vad som på den vägen uträttats har det
i åtskilliga fall funnits anledning att mana till försiktighet, detta särskilt när
det gäller förslag, som innebära ett rubbande av de allmänna grunder, varpå
vårt sträfflagssystem är uppbyggt. Det kan befaras, att så snart man rör
vid principerna, kan man inte göra det på ett område utan att ställa till oreda
på de områden, där man inte ingriper.

I det nu föreliggande förslaget kan jag inte annat än se en fara av den beskaffenhet,
^som jag nyss antytt. Den av lagutskottet tillstyrkta motionen går
ut på att få till stånd utredning och förslag örn straff för ett blott försök att
få någon att begå mened. Utskottet och den föregående talaren, herr Velander,
tyckas mig ha redan i sin motivering påvisat, att den begärda utredningen
har verkställts och givit negativt resultat. Herrarna finna nämligen
av utskottets utlåtande, att både Thyrén och strafflagskommissionen varit inne
P.å ämnet och även föreslagit en ändring i den nuvarande strafflagen. Enligt
den nu gällande strafflagen bestraffas anstiftan endast där den lyckats
och brottet sålunda verkligen blivit av. Detta ansvar ville strafflagskommissionen
i viss mån utvidga på det sättet, att den, som gjort försök att förmå
någon annan att begå brott, skulle straffas som örn han själv försökt utföra
brottet. Härav följer, att försök till anstiftan inte heller i en helt ny allmän
strafflag ansågs böra bestraffas annat än när försök till själva brottet kunde
bestraffas. Ja, jag vet inte riktigt, hur ett försök till mened skulle ta sig
ut i verkligheten, och faktum är, att Thyrén också stannat för att icke föreslå
straff för försök till mened — han har avvisat tanken såsom opraktisk. Det

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
har han gjort först och främst i ett lagförslag av år 1928, vilket Thyrén såsom
justitieminister utarbetade och där intet straff stadgas för försök till
mened, och samma ståndpunkt intog han i sin år 1929 framlagda åttonde del,
berörande den speciella straffrätten, där han behandlar frågan.

Om sålunda inte strafflagskommissionens förslag känner till det slags brott
man här vill kreera, frågar man sig, hur det nu föreslagna stadgandet skulle
te sig i den nuvarande strafflagen. Där skulle försök till anstiftan komma
att bestraffas men bara i fråga örn mened, trots att försök till själva gärningen
inte är straffbart. Däremot skulle det inte finnas något straff för försök
att anstifta ännu svårare brott, dit man väl bör räkna mord. Det föreslagna
stadgandet skulle sålunda te sig som en fullkomligt utbruten och isolerad
företeelse inom strafflagen, som inte hade något logiskt sammanhang
med andra områden av lagen.

Den ståndpunkt, som man stannat vid, att inte straffa blotta försöket till
anstiftan i ett dylikt fall, förefaller också vara mycket resonlig. Det är nämligen
så, att ett villkor för att anstiftan överhuvud taget skall vara straffbar,
är, att anstiftan bevisligen utgjort en effektiv del av den orsakskedja, som
lett fram till brottet. Men hur i all världen skall man kunna bedöma verkan
av ett samtal mellan den, som försöker anstifta ett brott, och den, som den
förre vill förleda att begå brottet, om brottet sedan aldrig blir utfört eller inte
ens ett försök — örn sådant är straffbart — till brottet företages. Utskottet
anser, att det är särskilt behövligt att införa straff på försök till anstiftan av
mened — ehuru meneden sålunda inte blir av — i älgmål och spritmål. Jag
är säker örn att det tyvärr sväres falskt ganska friskt både i älgmål och
spritmål, men i det fallet blir ju den, som tubbat eller förmått vittnet till brottet
eller eljest medverkat till att meneden kommit till stånd, straffad. Däremot
vet jag inte, att det just på dessa särskilda områden skulle finnas någon
anledning att bestraffa försök till anstiftan, därest antingen något vittnesmål
inte blivit av eller karlen, när allt kom omkring, vittnat rätt och således inte
låtit sig på något sätt influeras av den person, som vidtalat honom att svära
falskt.

En bestämmelse av den föreslagna beskaffenheten synes mig lida av teoretiska
brister och sakna sammanhang med strafflagssystemet i övrigt. Dessutom
är jag rädd för att den i sin vaghet och obestämbarhet skulle kunna leda
till allehanda trakasserier, utpressningar och dylikt. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Larsson, Sam.

Herr Wangson, Otto: Herr talman! Mellan utskottets majoritet och reservanterna
förefinns det naturligtvis inte — och det har också framhållits här
från utskottets vördade ordförande -—■ någon meningsskiljaktighet därom, att
vittnesfunktionen bör understödjas och kringgärdas med alla medel ■—- med
alla tjänliga medel, skulle jag kanske vilja tillägga.

Nu kan man visserligen ifrågasätta, örn det av utskottsmajoriteten rekommenderade
medlet, en kriminalisering av försök att anstifta mened är något
tjänligt sådant. För min del betvivlar jag i varje fall dess effektivitet, och
jag skall strax söka ge skäl för denna skepticism. Men det är nu egentligen
inte härom, som tvisten mellan utskottsmajoriteten och reservanterna rör sig.
Denna tvist giiller uteslutande, örn det Ilar förebragts tillräckliga skäl för en
riksdagsskrivelse med begäran om skyndsam utredning och förslag rörande
just denna strafflagsdetalj. Reservanterna hävda, att några sådana skäl inte
presterats och inte heller i övrigt föreligga. De kunna i sådant hänseende

Första kammarens protokoll 1930. Nr 15. 2

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
åberopa sig på utskottets egen redogörelse. Av denna framgår, att hela det
viktiga spörsmålet om försöks straffbarhet sedan länge ligger i stöpsleven och
att härvid även den nu föreliggande frågan är föremål för uppmärksamhet.

_ Under sådana förhållanden pläga ju utskotten hänvisa till pågående utredning
och vanligen avstyrka motionsvis framförda uppslag. Det hade funnits
så mycket större anledning härtill i detta fall, som Kungl. Maj :t så sent som 1932
haft hela det nyssnämnda stora problemkomplexet under övervägande, därvid
den nuvarande justitieministern bestämt deklarerade, att »en allmännare kriminalisering
av försökshandlingarna borde ifrågasättas allenast i samband
med en mera omfattande strafflagsrevision». Då en sådan revision emellertid
kunde förväntas dröja, hade justitieministern med framlidne professorn Thyrén
dryftat, huruvida några partiella reformer på detta område lämpligen kunde
eller borde mera omedelbart genomföras. Så befanns också vara fallet; men
till denna kategori hänförde man icke frågan om försök till anstiftan överhuvud.
Denna fråga ansågs uppenbarligen inte vara av den natur eller vikt,
att den borde göras till föremål för någon separat lagstiftning.

På vilka skäl skulle nu riksdagen anmäla en avvikande mening rörande ett
övervägande lagtekniskt spörsmål utan större praktisk räckvidd? Det är uppenbart,
att dessa skäl måste vara mycket starka. Äro de verkligen det? I
vart fall knappast de, som anförts av utskottsmajoriteten. Jag upprepar det
och understryker: Utskottsmajoriteten är bevisskyldig inte bara för riktigheten
överhuvud av den förordade reformen —■ det har egentligen inte ifrågasatts
— utan för att behovet av densamma är så trängande, att den bör genomföras
omedelbart och separat. För min del kan jag inte finna, att utskottsmajoriteten
förmått anföra något sådant skäl. Utskottet pekar visserligen —
och det är närmast det, varpå jag här vill fästa uppmärksamheten — på alla
de fall av obehörig påverkan å vittnen, som förekomma i mål angående olovlig
rusdryckshantering, angående olaga jakt o. s. v. Detta är, mina herrar,
med förlov sagt ganska försåtligt uttryckt, ehuru naturligtvis denna försåtlighet
är helt oavsiktlig från utskottets sida. Den, som läser detta uttalande,
kan mycket lätt få den uppfattningen, att det här rent av gällde att skaffa
samhället ett nytt och effektivt vapen i kampen mot den olovliga rusdryckshanteringen,
och hade så verkligen varit fallet, skulle åtminstone mitt namn
inte återfunnits bakom reservationen. Ty i kampen mot denna samhälleliga
kräftskada måste samhället ga skoningslöst fram, och intet vapen får lämnas
oprövat. Men en reform sådan som den här ifrågasatta har inte något som
helst praktiskt samband med denna kamp.

Redan nu är det ju så — det har sagts av utskottets ärade ordförande och
även av herr Löfgren, men jag tror inte. att det kan tillräckligt ofta upprepas
— att anstiftaren till mened straffas lika strängt som menedsbrottet
självt. Den, som söker tubba någon att vittna falskt inför domstol, i vilka
mål sorn helst, alltså också i spritmålen, löper sålunda redan nu de allvarligaste
risker. Endast för det fall att han misslyckas i sina försök att tubba
vittnena och dessa alitsa inför domstolen tala sanning, går han nu fri från
straff. Det är denna inte särskilt gapande lucka, som utskottsmajoriteten
vill täppa till.

Men finns här någon, som för ett ögonblick tror, att någon spritsmugglare
eller hembrännare, soni inte nu låter skrämma sig av det ytterst stränga straffhotet
från att tubba vittnen, skulle bil nämnvärt räddare, örn nian införde en
ny bestämmelse i strafflagen av innehåll, att även det misslyckade tubbningsförsöket
skulle bli straffbart? Säkerligen inte, ty när man söker tubba någon,
räknar man väl i ali rimlighets namn med att nian skall lyckas. Straffhotet
för ett misslyckande skulle överhuvud taget inte lia något utrymme i

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Om straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
vederbörandes medvetande —- örn inte möjligen så att ytterligare inskärpa
vikten av att handla utan vittnen och inte lämna spår efter sig.

Med det sista har jag antytt ett par allvarliga, sakliga invändningar mot
själva lagstiftningsprojektet: Man bör akta sig för att lagstifta så, att man
inbjuder den skicklige och någorlunda intelligente brottslingen att gå straffri,
men slår hårt till, då man lyckas få tag i en mindre durkdriven och alltså
mindre samhällsfarlig syndare. Så är redan nu fallet med menedsdeliktet,
och det är illa nog. Alla de historier, som berättas man och man emellan i
diskussionerna kring denna fråga och som skulle visa, hur upprörande de nuvarande
förhållandena äro, de gå — då man synar dem litet närmare •— egentligen
bara ut på att det inte har gått att få tag i någon anstiftare på
grund av bristande bevisning. Men man skapar inte i de enskilda fallen
någon extra bevisning genom ett straffhot av denna art. Det är ju fullkomligt
orimligt att tro något sådant.

Oändligt mycket angelägnare än denna lilla lapp på ett gammalt kläde
hade varit att få en reform av hela vår bevisningsrätt, så att vi hade kommit
ifrån den ordning, som nu gäller och som Strindberg, tror jag det är, någon
gång drastiskt men man måste erkänna tämligen träffande karakteriserat med
satsen, att två falska vittnen utgöra fullt bevis. En sådan reform är trängande,
och kommer väl också i sinom tid, och i det sammanhanget kan det ju
bli anledning att diskutera även denna lilla lagtekniska detalj.

Med det nu sagda har jag, herr talman, tagit upp till skärskådande det enda
argument, som utskottsmajoriteten förmått anföra för behovet av en omedelbar
och separat lagstiftning på detta område, och det skälet har ju visat sig vara
tämligen svagt. Jag skulle härefter ha kunnat nöja mig med att, med hänvisning
till vad jag sagt och till vad i reservationen anförts, yrka bifall till reservationen,
om inte den motion, som här varit föremål för utskottets behandling,
vore av^en så, låt mig säga, något ovanlig art, att jag några ögonblick
måste uppehålla mig även vid densamma. Det är sant, att utskottet i sitt
utlåtande dragit en barinbärtighetens slöja över motionens innehåll och i sin
motivering »skrivit bort» motionärerna, såsom det heter. Om jag här något
skall söka att lyfta på denna slöja, så ber jag kammaren om överseende, att
jag nödgas taga tiden ytterligare en stund i anspråk. Men här gäller det,
herr talman, att rentvå en ärad ledamot av medkammaren från de skymfligaste
och grundlösaste anklagelser, som väl någonsin motionsvägen framförts, och
att, ^som man får hoppas, definitivt sätta stopp för en förtalskampanj, som
pågått i åratal och nu av motionärerna dragits in i riksdagsförhandlingarna.
Motionen i fråga utmynnar ju i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn förslag till innevarande eller nästa års riksdag
örn straff för den, som söker förmå vittnen att i vittnesmål avgiva medvetet
oriktiga uppgifter, d. v. s. kort och gott söka att anstifta mened. Till mer
än tre fjärdedelar upptas motionstrycket i denna fråga av bilagor, som av
motionärerna åberopas för att styrka behovet av den begärda lagstiftningen.
Det måste alltså i de uti bilagorna relaterade fallen röra sig om de missförhållanden,
man vill råda bot på, d. v. s. med nuvarande lagstiftning oåtkomliga
men inte dess mindre i hög grad fördömliga försök att anstifta mened.
Bilagan a) tilldrager sig därvid det största intresset och presenteras också av
motionärerna såsom deras främsta bevis för det brådskande behovet av en reform.
Bilagan består av ett protokoll, hållet hos Göteborgs rådhusrätt den 2
augusti 1933. Detta protokoll, försäkra motionärerna, »illustrerar på ett utmärkt
sätt behovet av en lagstiftning i antydd riktning». T detta protokoll
skall man alltså få beviset för att det för närvarande är omöjligt att komma
åt försök att tubba till mened, och att sådana försök alltså förekomma. Det

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Om straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
inål, som protokollet gäller, var ett mål angående skadestånd mellan en fackförening
i Göteborg och en ur föreningen utesluten person. Käranden, alltså
den uteslutna personen, gjorde därvid såsom grund för skadeståndsyrkandet
gällande, att han på grund av uteslutningen icke kunnat erhålla arbete inom
sitt yrke. Fackföreningen invände, att det inte varit omöjligt för honom att,
trots uteslutningen, erhålla dylikt arbete och åberopade som stöd härför fem
intyg av personer, som i intygen förklarade sig ha erhållit arbete i samma
bransch utan att tillhöra fackföreningen. Ingen av dessa personer åberopades
av fackföreningen såsom vittnen, och då intygen, enligt vad protokollet
utvisade, varken beedigades eller vitsordades av motparten, saknade de uppenbarligen
varje bevisvärde i målet.

Emellertid ingav käranden vid samma rättegångstillfälle ett par kontraintyg
av två av de fem intygsgivarna. I dessa nya intyg bestrides ingalunda,
att vad som står i de förra intygen till sitt innehåll är riktigt; men i det ena
göres gällande, att hans anställning i yrket skett under omständigheter, som
inte berättigade till att därutur draga några allmänna slutsatser. Det är allt,
vad som i saken anförts i båda dessa intyg, och det är ju ingenting i något avseende
märkligt: Den ena parten anför till sitt fredande vissa obestridliga fakta,
och motparten söker så plocka sönder dessa fakta genom andra eller genom
kompletterande upplysningar till sin favör. Det är ju den normala gången i
nästan varenda process.

Vad som emellertid i denna sak blev ett »gefundenes fressen» för den fackföreningsfientliga
pressen var en rad i uppseendeväckande form och genomskinligt
syfte framställda beskyllningar mot den svarande föreningen och i
första handen dess ledande medlem, riksdagsmannen Evert Frankenberg i
Göteborg. Beskyllningarna gingo ut på att de båda intygsgivarna skulle lia
utsatts för en obehörig påverkan, varigenom intygen avtvingats dem. Utan
att närmare pröva de båda intygsgivarnas trovärdighet togs deras ganska ovederhäftiga
svammel -—- detta framgår vid en första ytlig genomläsning — påpasslig!
om hand av ett politiskt organ, som förefaller lia till syfte att furnera
högerns tidningar med fackföreningsfientligt propagandamaterial. Organet
kallar sig Allmänna valmansförbundets byrå för arbets- och näringsfrihet och
har, enligt vad som uppgives, huvudmotionären herr Hassler till sin ledare. I
cirkulärartiklar till ett antal högertidningar lagades anrättningen till och serverades
sedan under rubriker såsom »Systemet Frankenberg leder och triumferar»,
och i artikeln talas oförtäckt och med hänvisning till de i motionen intagna
domstolsprotokollen örn »den högt betrodda fackföreningsledaren och socialdemokratiska
riksdagsmannen Frankenbergs försök att först med lock och
sedan med hot örn fackliga hämndeaktioner förmå vittnen att inför domstol i
ett fackföreningsmål vittna mot deras samvetes bud.» Herr Frankenberg nödgades
gentemot denna smutsiga presskampanj reagera med ett tryckfrihetsåtal;
han drog visserligen, som inte så sällan sker, en nit på det rättvisans
lotteri, som vår tryckfrihetsprocess som bekant utgör. Men han lyckades i
stället, vilket ju var huvudsaken, få slut på förtalskampanjen i tidningen, och
att domstolen, som på grund av juryutslaget måste frikänna tidningen, fann saken
mörk och tvivelaktig, därom vittnar dess beslut att kvitta rättegångskostnaderna
mellan parterna.

Nu har alltså herr Hassler som ledande kraft för denna byrå, som jag nyss
omnämnde, och som tillskyndare av denna kampanj funnit det tillständig! att
flytta in kampanjen i riksdagen under täckmanteln av en motion, som vräker
ut hela förtalsmaterialet i riksdagstrycket. Jag överlåter åt kammarens ledamöter
att var för sig karakterisera detta handlingssätt. Men jag vet också att
en och annan lätteligen kan säga som så: Är det då bara förtal? Ligger det

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
ändå inte något i de gjorda beskyllningarna, som ju beedigats inför domstolen
av åtminstone den ene intygsgivaren? Det ligger nära till hands att göra den
reflexionen; och det är ju den psykologiska grund, varpå allt förtal vilar:
Kasta bara smuts, alltid fastnar något.

Jag måste därför, herr talman, visa upp ytterligare några fakta här i saken,
som skola klarlägga förhållandet och som jag tror fullständigt rentvå herr
Frankenberg från de beskyllningar, för vilka han blivit utsatt. Jag har redan
påvisat, att beskyllningen mot herr Frankenberg för att ha försökt tubba till
mened är osann redan därför, att dels de av fackföreningen ingivna intygen
till sitt innehåll äro riktiga och dels intygsgivarna aldrig av föreningen åberopats
som vittnen. Örn en på detta sätt beskaffad, omöjlig beskyllning beedigas
aldrig så mycket, så kan den ju inte bli sannare för det. Den är logiskt
fullständigt omöjlig. På sin höjd kan man säga, att den framställts i god tro
av en person, som inte förstått den juridiska innebörden av vad han säger.
Denna ursäkt örn god tro har däremot icke motionären, som är juris professor
och alltså borde förstå bättre. Men dessutom vill det sig icke bättre, än att
herr Hasslers huvudvittne vid närmare påseende visat sig vara jävigt. Han
var nämligen i precis samma fördömelse som käranden i detta mål och väntade
också mycket riktigt bara på utslaget däri för att själv mot samma fackförening
och på enahanda grunder anhängiggöra rättegång örn skadestånd för
uteslutning. Dom i denna rättegång avkunnades av Göteborgs rådhusrätt den
21 februari 1934. Han var sålunda uppenbart i läge att kunna vänta nytta
eller skada av sakens utgång, och hans vittnesmål är ju vid sådant förhållande
fullkomligt värdelöst.

Föga större tur har herr Hassler nied sin andra intygsgivare. Denne synes
visserligen vara ojävig men har aldrig beedigat några av sina i intygen avgivna
uppgifter. Däremot har jag här i min hand en av honom själv fullt frivilligt
lämnad version örn det verkliga händelseförloppet i denna sak, där han
berättar dels hur den där »tubbningen» i själva verket såg ut, för vilken han
skulle ha blivit utsatt, och dels hur det av herr Hassler som bevismaterial
åberopade intyget tillkommit. Av denna hans egen berättelse framgår, att det
var käranden i den omnämnda rättegången och det andra huvudvittnet, som
sedan öppnade rättegång mot fackföreningen, som med en skriven vittnesattest
varit hos honom och pressat honom att skriva under, vad han sedan inte
ville stå för. Han förklarar vidare, att vid ett samtal, där den påstådda tubbningen
skulle ha ägt rum, hade det från fackföreningshåll icke sagts något
annat till honom, än att »detta är en allvarlig sak», och »här gäller det att få
fram sanningen», då nämligen motstridiga uppgifter hade lämnats inför domstolen.
Det förhållandet, att från fackföreningshåll säges ifrån till en person,
att det är en allvarlig sak och att det gäller att få fram sanningen, har
alltså herr Hassler panna att åberopa som bevis för att här förelegat ett försök
att anstifta mened.

Jag har härmed, herr talman, ingående belyst det bevismaterial, som motionärerna
åberopat till stöd för sitt yrkande; ifall någon tycker, att jag kanske
använt starka ord för att karakterisera innebörden i denna riksdagsmotion av
herr Arvid Lindmans efterträdare på Stockholmsbänken i medkammaren, må
man ställa dem mot bakgrunden av den oerhörda beskyllning, för vilken en
ärad ledamot av samma kammare i motionen utsättes på ett dess bättre tämligen
enastående sätt.

Det är kanske överflödigt att till det anförda lägga, att även det övriga bevismaterialet
i motionen, ett par tidningsartiklar ur Nya Dagligt Allehanda
och Svenska Dagbladet, är av samma i vart fall intellektuella kvalilet: de
handla nämligen örn saker och ting, som inte ens i någon mån ha med motio -

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
nens syfte att skaffa, nämligen om en påstådd inre konflikt mellan solidaritetskänsla
och vittnesplikt hos medlemmar av en fackförening i mål mot samma
förening inför domstol. Inte ens i de omtalade artiklarna, som ju inte
precis genomandas av någon mer anspråksfull objektivitet, ens antydes, att
här kanske skulle ha förekommit något försök från något håll att anstifta
mened. Här har inte något försök till sådan anstiftan ägt rum. Inom parentes
är det enda i artiklarna, som ger vid handen, att oriktiga uppgifter
överhuvud skulle ha lämnats, ett fullkomligt obestyrkt påstående av arbetsgivarpartens
advokat. Men det räcker tydligen för motionärens syfte!

Jag skulle vilja fråga dem, som på grundval av detta bevismaterial varit
med örn att tillstyrka motionen och till och med gått längre än motionären,
huruvida de ha några förhoppningar örn att kunna åtkomma även sådana fall
av inre konflikter inom en människa. Vem är det som där är anstiftare? Det
finns inte någon utomstående person, utan det är tydligen vederbörandes samvete.
Det skulle alltså enligt motionären vara samvetet, som skulle straffas
för något slags misslyckad anstiftan av mened örn det anförda exemplet skall
ha något bevisvärde. Ja, går man på grundval av det bevismaterial, som motionären
stöder sig på, att granska saken, skall man finna, att skälen för en
lagstiftning på detta område och i varje fall skälen för det trängande behovet
av en sådan lagstiftning på detta område äro synnerligen dåliga och svaga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det måste väcka — det har åtminstone
hos mig väckt ett ganska stort uppseende att vi nu börja genomföra partiella
reformer i strafflagen efter partilinjer. Jag har aldrig förut sett ett betänkande,
där partilinjerna äro klart upplagda i en sådan fråga, som borde höra
hemma hos det partilösa riksdagsarbetet, som vi lia så stort behov av i alla
fall.

Här är det fråga om en av den nya strafflagsreformens främsta problem,
nämligen att utvidga straffen för försök till brott. Det är professor Thyrén,
som har framfört den principen, men jag har alltid varit emot densamma.
Våra förfäder ville inte straffa människorna i onödan, när det inte blev något
brott, och de ville inte belasta domstolarna med en mängd trakasserier, svårigheter
och bråk, som sådana rättegångar skulle kunna föranleda och som
skulle vidare öka den av justitieministern så mycket avskydda ökningen av
domstolarnas arbetsbörda.

Den första frågan är i varje fall nu den: är det riktigt och äro vi på det
klara med att vi redan nu skola taga itu med att i ett partiellt fall utan avvaktan
å en pågående utredning om ämnet i hela dess vidd införa ansvar för
försök till nu förevarande brott? Det kan väl kammaren inte vara beredd till.
Herr Velander må hålla hur många historiska föredrag som helst örn det föregående,
men herrarna ha ändå inte någon uppfattning örn den saken, utan ni
bara se efter var ert parti står. Är det ett sätt att stifta ny strafflag i ett fristående
fall?

Vad det nu föreliggande speciella förslaget angår, har jag också fäst mig
vid att motionären, som är mycket inne i de partipolitiska organisationerna
och kampen dem emellan, talar örn att det förekommit varnande exempel såväl
från arbetsgivare som från fackföreningar — men antagligen mest från de
senare. Från arbetsgivarna ger han icke något exempel men han har i alla
fall för den formella anständighetens skull, såvitt jag kan finna, även nämnt
arbetsgivarna. Däremot har han anfört två exempel från fackföreningar,
varav det ena, såsom nyss också sades, i viss mån också gäller en arbetsgivare.
Är detta verkligen en grundval för riksdagen att nu gå på den partipolitiska

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
vägen och för det första införa ett erkännande av denna stora nya princip, som
är mycket omtvistad, och för det andra just välja ett sådant fall som detta för
en ny lagstiftning?

Det är strafflöst att tubba riksdagen till att begå en sådan kriminalitet.
Men skall man gå in på alla möjliga sådana saker, kunde man väl också säga,
att ett försök från jurister att tubba riksdagen till så oöverlagda beslut också
är ett försök till förbrytelse mot de gudomliga lagarna, som säga, att man
skall döma oväldigt och se till, att lagarna inte utformas efter partilinjer i
civila, kriminella och processuella lagverk.

Jag ber således, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till reservationen.

Herr Velander: Herr talman! Endast ett pär repliker. I mitt tidigare

anförande yttrade jag, att lagutskottets ärade ordförande i något sammanhang
uttalat, att man kunde få vänta i decennier ännu på den nya strafflagsreformen.
Den ärade ordföranden genmälde härtill högljutt —- åtminstone så
högt att jag hörde det ifrån talarstolen — att det hade han aldrig sagt. Detta
nödgade mig att undersöka, varifrån jag hämtat hans av mig åberopade uttalande
eller örn jag möjligen gjort mig skyldig till ett misstag. _ Det har i alla
fall visat sig. att, såvida riksdagens protokoll tala sanning, gjorde också jag
det. då jag åberopade herr ordföranden.

Det är visserligen ett par år sedan detta uttalande fälldes. Det skedde vid
behandlingen av en motion, som tog sikte på att viss bestämmelse skulle utmönstras
ur strafflagen, och herr Åkermans uttalande —• jag nödgas återge
det, eftersom hans ord nyss innefattade en beskyllning att jag icke skulle ha
talat sanning ■— var av följande lydelse: »I det nu föreliggande ärendet har
högern själv erkänt, att den gällande rätten är ålderdomlig och bristfällig och
behöver ändras, men nu vill man inte vara med örn att skriva örn saken till
regeringen utan faller tillbaka på den gamla frågan örn en strafflagsreform,
som varit under utredning sedan 1909 eller 1912 — när det nu var den började
— och man hoppas att i sinom tid frågan skall komma upp där. Jag
tycker verkligen man har anledning uttala sin förvåning över en dylik inställning.
När tro herrarna, att den stora sträfflagsreformen ligger på kammarens
bord? Bet kan dröja decennier, och under tiden vill man då bibehålla
de orimliga stadganden», d. v. s. den bestämmelse, som enligt motionen borde
ur strafflagen utgå.

Sedan skulle jag till herr Wangson vilja säga ett par saker. Jag har egentligen
inte förstått, varför han här i kammaren skulle så ingående ventilera det
frankenbergska målet. Örn jag icke misstager mig, ligger det målet — eller
har legat — i högsta domstolen, och vi ha väl inte någon anledning att här
på ena eller andra sättet taga ställning till det, i synnerhet som ju herr Frankenberg
är ledamot av andra kammaren och sålunda i tillfälle att direkt inlåta
sig i samtal med motionären, herr Hassler, på den punkten, utan att herr
Wangson behöver framkomma med uttalanden och anklagelser i alla möjliga
hänseenden här i kammaren.

Herr Wangson nämnde i det sammanhanget också något om den fackföreningsfientliga
pressen. Tfall däri låg någon antydan att det parti, jag tillhör,
organiserar eller stöder någon presskampanj, som har en mot fackföreningsrörelsen
fientlig inställning, vill jag bestrida, att det uttalandet äger
fog.

Herr Wangson hade även älskvärdheten att, sedan han haft en del uttalanden,
riktade emot herr Hassler, konstatera, i vilket syfte vet jag inte, att herr
Hassler var amiral Lindmans efterträdare på Stockholmsbänken. Det kan ju

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
hända, att herr Wangson själv avsåg, att det skulle vara ett objektivt och
korrekt konstaterande, men jag hade mycket svårt att på grund av sammanhanget
tillägna mig den uppfattningen.

Herr Lindhagen sade något om att här gjordes försök att tubba riksdagen till
att begå en kriminalitet. Jag skall inte taga upp det yttrandet vidare än att
jag skall säga,. att det ju här är fråga om en förutsättningslös utredning och
att den utredningen tar sikte på kriminalisering av ett brott eller ett handlande,
som förmodligen alla här i kammaren, åtminstone alla ledamöter av
första lagutskottet, sålunda även reservanterna, anse bör bli föremål för straffbeläggande.
Sedan är det en annan fråga, på vilket sätt detta skall ske, och
därom kan man ju givetvis tvista.

Herr Löfgren framhöll i sitt uttalande — och därvid spred sig ett leende
över hans även eljest mycket jovialiska anlete — att han inte riktigt förstod,
hur man skulle tänka sig ett försök till mened begås. Ja, det är nog inte
någon av dem, som deltagit i denna debatt, som inte är fullkomligt på det
klammed hur den saken ligger till, och professor Thyrén, som här i dag tidigare
åberopats från min sida, menade också, att det inte gärna kunde äga tillräckligt
praktisk betydelse att kriminalisera försök till mened. Därför stannade
han för en bestämmelse örn straff för den som gjort försök att förmå annan
till mened, vilket väl sammanfaller med utskottets tankegång.

Herr Löfgren gick vidare ut ifrån, att när utskottet, enligt vad han förmodligen
menade, fullständigt och objektivt lämnat redogörelse för en del strävanden
och uppslag på straffrättens område, denna redogörelse närmast givit
till resultat, att några framkomliga vägar icke förelågo för lösning av föreliggande
spörsmål. För min del tycker jag, att det ligger annorlunda till.
Dessa olika förslag, som i skilda sammanhang, understundom såsom partiella
reformer, varit ifrågasatta, visa, att man har olika vägar att gå för att komma
fram till ett resultat, och den blivande utredningen skulle väl klarlägga,
vilken av dessa vägar som vore den ändamålsenligaste och lämpligaste att
följa.

Lagutskottet har inte i sitt utlåtande på något sätt tagit ställning till var
en bestämmelse i den riktning, utskottet tagit sikte på, skall finna sin plats.
Motionärerna ha nog ansett den saken vara mycket enkel, men utskottet har inte
delat den meningen, och det framgår också av vad utskottet anfört. Herr
Löfgren behöver således inte gå ut ifrån att utskottet tagit för lätt på den
saken.

Herr Löfgren hyste också betänkligheter emot att det kunde vara någon så
stor mening med den här ifrågasatta lagstiftningen, då man hade att räkna
med bevissvårigheter, när det gällde att fastslå, huruvida för visst fall försök
till anstiftan verkligen förelåg eller icke. Därmed komma vi ju dock alldeles
på sidan av den sak, det här gäller, såvitt jag förstår. Vi skola väl inte här
klara upp de svårigheter, som domstolarna kunna få att bemästra när en
eventuell lagstiftning föreligger.

Herr Åkerman erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Blott en kort
replik till herr Velander. Jag råkade impulsivt avbryta honom i hans förra
anförande och ropade: »Det har jag aldrig sagt!» Jag trodde då naturligtvis,
att han talade örn vad som hänt i dag, och jag kunde inte minnas, att jag i
ctag hade sagt något örn långvarigheten av den stora strafflagsreformen. Vad
jag talat om i °dag var nödvändigheten av att under den tid, då vi ha partiella
reformer å bane, laga så, att vi inte föregripa en sådan kommande reform
eller söka stöpa örn det gällande strafflagssystemet. Men örn det roar herr
Velander att höra en gång till vad jag sagt vid ett annat tillfälle — jag minns

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
inte för hur många år sedan, men herr Velander hade ju plockat fram några
böcker, som han citerade ur — skall jag tala örn att jag många gånger har
sagt att så tråkigt som det nu styrts till med strafflagsreformen, är det mycket
möjligt, att det kan dröja decennier, innan den stora reformen blir fullt
genomförd. Det är mycket sorgligt, men eftersom det intresserar herr Velander,
skall jag säga, att jag tror, att det kommer att dröja ganska länge
med den stora strafflagsreformen, och därför måste de partiella reformerna
nu pågå, men med system och med förstånd.

Herr Reuterskiöld: Beträffande den i ärendet väckta motionen, som av

första lagutskottet tagits till utgångspunkt för ett annat förslag än motionärens,
ber jag att få till alla delar instämma i vad tidigare anförts av herr
Löfgren på Stockholmsbänken, och det tjänar ingenting till att upprepa vad
som redan är sagt. I den punkten förenar jag mig alltså gärna med reservanterna,
men det är också en annan punkt, som jag velat rikta uppmärksamheten
på.

Det är att första lagutskottet, något som kritiskt beröres även i reservationen,
har gått utöver sin befogenhet till initiativ, då det utvidgat motionen
genom att sätta i sin kläm »avgiva falskt vittnesmål eller falsk utsaga vid förhör
inför myndighet», alltså även administrativ myndighet. För att en initiativrätt
skall tillkomma lagutskott, fordras det ett nödvändigt samband
mellan det, som föreslås, och det motionen innehåller. Ett sådant nödvändigt
sammanhang föreligger icke här, och även i reservationen är, särskilt genom
de sista orden, kärnpunkten i detta sammanhang på samma sätt understruken.

Jag vill i sak lägga därtill, att örn man skall utvidga förslaget till utsaga
inför administrativ myndighet, kommer man in på ganska betänkliga vägar.
Låt oss tänka på folkräkningshistorien, där Kungl. Maj :t, efter min mening
i strid med 16 § regeringsformen och utan laga rätt, har föreskrivit skyldighet
att svara på frågor och belagt en vägran med straff. Skall då dessutom
denna i och för sig icke tillbörliga åtgärd sedermera skärpas genom
att en sådan här bestämmelse införes i lagen, varigenom den nu obefintliga
sanningsplikten vid förhör inför administrativ myndighet skulle på en omväg
införas? Skola överhuvud taget i administrativ väg kunna införas straffbestämmelser
och skyldighet till uppgifters lämnande i olika fall, som
inte kan införas annat än genom lag, med stöd av en sådan här särskild bestämmelse?
Det kan jag inte för min del vara med örn. Jag är övertygad
örn, att kammaren inte kan överblicka konsekvenserna av ett bifall till vad
första lagutskottet här föreslår. Jag är inte säker på att första lagutskottet
självt överblickat konsekvenserna, men jag är viss om att kammaren inte kan
göra det, och att i så tvivelaktiga fall handla förefaller mig vara ganska olämpligt.
Då är det bättre att biträda reservationen och låta de utredningar som
pågå fortgå. Skulle det framdeles visa sig, att det föreligger något starkare
behov, kan man ju återvända till saken. I det sammanhang, vari motionen
nu framkommit och lagutskottets yrkande framställts, måste jag alldeles bestämt
ansluta mig till reservationen.

Jag vill till sist tillägga, herr talman, att då man säger, att det bara är
fråga örn en skrivelse, kan detta lia en viss betydelse, så länge vår nu sittande
nådiga regering finnes, vilken ju inte bryr sig om riksdagens skrivelser,
om den inte vill, men vem svarar för att det inte blir en regering, där en annan
parlamentarisk grundsats göres gällande, och hur går det då? Då kan det
hända, att vad vi än skriva om och föreslå i förlitande på att Kungl. Maj :t

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
skall lia bättre förstånd än vi, blir rubb och stubb föremål för utredning på
grund av den parlamentariska situationen.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Ollman: Herr talman! Jag har ej någon särskild anledning att i

första hand försvara första lagutskottets hemställan mot de anmärkningar,
som framställts av herr Reuterskiöld, eftersom jag numera ej tillhör detta utskott,
utan jag begärde ordet närmast för att få tillfälle att komplettera en
uppgift av herr Löfgren på en ganska viktig punkt, ehuru jag därvidlag åtminstone
delvis blivit förekommen av herr Velander.

Herr Löfgren framhöll, att under det arbete på en strafflagsreform, som
utförts av professor Thyrén, ej framlagts något förslag örn straffbeläggning
av försök till mened. Detta är riktigt, men här är det ej heller fråga örn
försök till mened. Men vad herr Löfgren ej omnämnde, det är, att professor
Thyrén i ett förberedande strafflagsutkast av honom framlagt år 1929,
förordade kriminalisering just av en sådan gärning som den det nu är fråga
örn, nämligen försök till anstiftan av mened. Han föreslog nämligen fängelsestraff
för den, som gjorde försök att förmå annan till falsk edlig förklaring,
och han säger om den saken i sina motiv: »Att en dylik gärning bör straffas,
lider väl inte tvivel.» Till stöd för utskottets förslag skulle jag vidare vilja
erinra, att i strafflagskommissionens förslag av 1923 till strafflag, allmänna
delen, förekommer, i fråga om straffbeläggning av försök att förmå annan till
brottslig gärning, ett uttalande av innehåll, bland annat, att det från samhällsskyddets
synpunkt måste framstå som en orimlighet, att en person skulle
kunna med användande av alla möjliga förförelsemedel försöka förmå en
annan att begå brott och dock bli straffri, om denne ej läte förleda sig.

Vad som huvudsakligen invänts mot utskottsbetänkandet, är att det skulle
vara olämpligt att bryta ut en detaljfråga på strafflagstiftningens område
och göra den till föremål för separat behandling. Häremot skulle jag vilja
erinra, att herr justitieministern redan gått i författning örn en utredning
angående partiella reformer på detta område. Vi ha år 1934 fått en lagstiftning
genomförd angående utpressning och försök därtill, och justitieministern
framhåller i ett uttalande till statsrådsprotokollet, att man för att
bereda kriminaliseringen av utpressning nödig effektivitet borde utsträcka den
även till försök till dylikt brott. Vidare förordar han, att i ytterligare vissa speciella
fall försök till brott göres till föremål för separat lagstiftning samt omnämner
härvid försök till bedrägeri och försök till vissa svårare fall av tjuvnad
och misshandel. Vad det i förevarande ärende är fråga örn, är just en
sådan utbrytning till separat lagstiftning av en detaljfråga.

Reservanterna mena nu, att det finns andra frågor på försöksområdet, som
förr tränga till sin lösning. Häremot vill jag dock framhålla, att det verkligen
ej går an att söka bagatellisera den föreliggande frågan. Örn man betänker,
vilken oerhörd betydelse som vittnesbeviset har för rättssäkerheten och rättsskipningen,
så måste det stå klart, att staten måste göra vad som göras kan
för att förebygga, att vittnen utsättas för obehöriga påtryckningar att i sina
vittnesmål lämna medvetet oriktiga uppgifter.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Öhmans yttrande instämde herr Sandström.

Herr Wallsson, Otto: Ja, herr talman, jag skall bara ge en kort replik till
herr Velander. Det föreföll som örn han ville admonera mig för att jag dragit
in ting, som han tyckte inte hörde till saken i diskussionen i denna kammare.

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Om straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
Han sade något om att jag dragit in »det Frankenbergska målet» i debatten.
Emellertid, mina herrar, är det inte jag, som dragit in den saken i riksdagsförhandlingarna,
utan det är motionärerna, som på tio sidor och däröver lagt
fram en rad äreröriga och osannfärdiga beskyllningar mot en riksdagskamrat.
Vi må dock inte glömma, att det material som här är framlagt inkluderar beskyllningar
mot en ledamot av medkammaren för att ha försökt att anstifta
mened, och den saken tycker jag att man från det håll, som herr Velander representerar,
borde ha beklagat i stället för att bara söka komma ifrån vid diskussionen
här i dag.

Jag vill också framhålla, att man inte kan bortse ifrån hur en fråga som
denna kommer upp och i vilket sammanhang den kommer upp, när man går
att fatta beslut, och därför har jag ansett det både lämpligt och nödvändigt
att rentvå herr Frankenberg från beskyllningarna och att närmare belysa vederhäftigheten
av det bevismaterial som förebragts. För övrigt vill jag bara
säga det, att något »Frankenbergskt mål», som kerr Velander talade örn, förefinnes
inte och ligger alltså ännu mindre i högsta domstolen, utan målet är
ett mål mellan en herr Rosenberg, kärande, och en fackförening i Göteborg,
svarande. Herr Frankenberg har dragits in i det målet, trots att han står fullkomligt
utanför det, uteslutande för att lämna tillfälle för den uteslutna person
det gäller att framslunga ärekränkande beskyllningar mot honom. Mellanvarandet
mellan Frankenberg och personen i fråga har följaktligen aldrig
varit föremål för någon rättslig prövning vilket man synes förbise.

Herr Velander: Till den siste ärade talaren vill jag säga, att jag icke har
någon anledning att här diskutera, örn det ifrågavarande målet bör kallas det
Frankenbergska eller någonting annat. Det är väl i alla fall så, att någon
tvekan icke råder örn från vilket mål det stoff är hämtat, som herr Wangson
anser sig böra här så ingående kommentera. För övrigt vill jag säga, att varken
utskottet i sitt utlåtande eller reservanterna i sin reservation med ett enda
ord berört detta mål, och då menar jag, att ur rent saklig synpunkt ha varken
de som företräda utskottet eller de som företräda reservanterna minsta anledning
att tala örn detta mål, som väl ingen av oss trängt djupare in uti.

Det var emellertid inte för att yttra detta, jag begärde ordet. Det var ett
uttalande av professor Reuterskiöld. Det kan ju inte falla mig in att söka
diskutera med honom vad som kan vara grundlagsenligt eller inte. Det är i
varje fall känt, att professor Reuterskiöld företräder en mycket restriktiv uppfattning,
när det gäller att bedöma, vilket initiativ som tillkommer riksdagens
utskott, under det att andra statsrättslärda företräda andra uppfattningar.
Jag kan härvid särskilt åberopa en känd professor vid Stockholms högskola,
som i denna fråga uttalat, att ett riksdagsutskott säkerligen inte har att inskränka
sig till att säga ja eller nej till en proposition eller motion, utan att det,
när fråga är örn en motion, har rätt och behörighet att väcka eller framkomma
med varje förslag, vars sammanhang med motionen täckes av uttryckssättet
i anledning av. Jag tror inte att första lagutskottet här i sitt utlåtande gått
utöver denna sin befogenhet eller eljest på något sätt frånträtt den praxis, som
hittills varit rådande med avseende å utskottens initiativrätt.

Herr Henriksson: Herr talman! Det är ett verkligt nöje för mig att höra
skickliga jurister draga upp sina synpunkter från var sitt håll i en och samma
fråga, även örn deras ordförråd är så stort, att jag omöjligt kan samla ihop det
och klara upp detaljerna. Jag skall därför inte försöka gå in på att påstå,
att den ena eller andra här har rätt. Det har ibland varit svårt för högsta
domstolen att göra, och därför skulle det vara orimligt, örn jag gjorde ett så -

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
dant försök. Jag skall bara med några korta ord förklara, varför jag ställt
mig på utskottets sida. Det har skett, inte som utskottets herr ordförande
sade, med hot eller rosor, utan det har skett av egen fri vilja. Jag har gjort
det därför att det, som alla kammarens ledamöter veta, ju händer årligen, ja
ibland många gånger om året, att personer bli förledda till att begå, vad det
här är tal om, nämligen menedsbrott. Det gäller kanske en mindre omtänksam
man, och han har blivit fast för någon, som varit skicklig att driva den
satsen, att det inte är så farligt, och som sagt honom, att det kan han gott
göra, och belöningen är det ju ingen som känner. När sådant ofta återkommer,
få vi väl alla vara överens örn att det är ganska beklämmande, att sådant
skall kunna hända och den som varit skulden till det inte kan få det minsta
straff, ty även om den andre erkänner, att så är förhållandet, kan man väl
inte komma någon väg mot den förstes nekande. Här har det sett ut precis
som örn folk skulle kunna bli hängda bara för att utskottet föreslagit, att vi
skulle låta Kungl. Maj :t och Kungl. Maj :ts skickligaste jurister se på detta.
Från min synpunkt har jag gått den vägen, för att de allra skickligaste juristerna
i Sveriges rike kanske skola kunna finna en lösning på frågan. Kunna
de göra det, då menar jag, att det skett till en god sak och i gott syfte och
inte skadar någon människa.

Jag har bara med dessa ord velat angiva varför jag har gått med på att
skicka saken till Kungl. Majit, för att man möjligen skall på något sätt kunna
klara den till nytta och gagn och trevnad för dem som nu råka så illa ut.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Vad var det jag sade, när vi
började debatten här? Jag sade, att när vi hållit på en stund, skulle vi få höra
någon stiga upp och säga, att det finns fullt av folk, som förleda andra att
begå mened, och det skola de väl inte få göra ostraffat! Men, Herre Gud,
det är ju inte det, det är fråga örn, utan det gäller det fallet, att ingen mened
blivit begången utan mannen står på sig och inte svär falskt. Det är redan
straff på att anstifta mened, herr Henriksson. Det är nog flera som äro i
samma villfarelse som herr Henriksson. Men märk väl. de som tubba folk att
begå mened, bli redan nu straffade lika hårt som örn de själva svurit falskt.

Till herr Öhman ber jag att få ställa en fråga. Erinrar herr Öhman sig, att
jag under mitt anförande nämnde att örn detta förfarande, d. v. s. försök till
anstiftan av mened, skall kriminaliseras, finns det två vägar att gå? Den ena
är att stoppa in bestämmelsen i strafflagens allmänna del, men det går inte
på grund av att försök till själva menedsbrottet inte kan straffas. Brottet
är nämligen så beskaffat, att man kan inte gärna förstå, hur ett försök till mened
skulle gå till. Thyrén säger också i sina kommentarer, att han inte vet, hur
det skulle gå till — det skulle då vara att det kom en propp i halsen på vittnet,
när han skulle tala, men det mena ni väl inte? Det är alltså orimligt att kriminalisera
försöket till själva meneden. Då den vägen är stängd, måste man
alltså beträda den väg, motionärerna anvisat, att i 13 kap., som handlar örn
mened, stoppa in en paragraf, som kriminaliserar försök till anstiftande, och
det kan ju kanske tekniskt gå för sig. Men utvägen lider av ett fel. —- Nu
vänder jag mig till herr Öhman som gammal domare och även intresserad av
strafflagstiftning: Skulle ni verkligen tycka att det vore trevligt, örn vår

svenska strafflag örn något år, sedan man fått tid på sig att verkställa denna
ändring, företedde den anomalien, att i 13 kap., som handlar om mened, det
skulle stadgas straff för misslyckat försök till anstiftan, men i 14 kap., som
handlar örn mord, skulle fortfarande inte stå någonting örn det, utan det skulle
fortfarande vara tillåtet att söka förleda någon att begå mord, bara förledandet

Lördagen den 7 mars.

Nr 15.

Örn straff för försök att anstifta mened. (Forts.)
inte lyckades? Likaså i 19 kap., som handlar om mordbrand och explosiv förödelse.
Skola förledare också där få prata på, hur de vilja sedan man täppt
till munnen på dem som försöka förleda till mened? Tycker ni det vore trevligt?
Det tycker inte jag.

För resten skulle jag som praktisk domare vilja se — d. v. s. jag hoppas att
jag slipper se det, ty jag hoppas vi inte få en sådan här lag — men jag skulle
vilja se, örn man kunde få tag i någon, som så där i skumrasket gjort ett misslyckat
försök att övertala någon att svära falskt men träffat på en duktig karl,
som sagt: nej, det gör jag inte. Ånej, det ligger nog helt annorlunda till. Örn
mened begås, kan man hoppas få fast den där fula fisken, som anstiftat meneden,
ty då kommer saken fram vid menedarens bekännelse, men om vittnet
icke givit vika utan talat sanning, tro ni, att han stiger fram och säger: »Den
och den har försökt tubba mig att begå mened, men det gjorde jag inte» — för
att folk ska säga: »Det var var en duktig karl?» Det tror inte jag. Sällan
tigger man stryk.

Herr Lindhagen: Herr Velander hade inte satt sig in i eller tagit någon
befattning med det frankenbergska målet, som dock ligger till grund för
motionen. Detta är väl en brist i Velanders prövning inom utskottet.

Herr Henriksson har sagt, att han förstår ingenting av denna sak, men
tycker att Kungl. Maj:t därför bör få titta på den. Det är ju också en ståndpunkt
och uppriktigt. Men om nu Kungl. Maj:t tittar på detta, så skickar
Kungl. Maj:t det till sin strafflagskommission, och det förstå alla jurister,
att den kommer att avstyrka, att man tar upp den här frågan om straff för
ett försök till brott annat än i sitt sammanhang. Det lönar sig inte, att Kungl.
Maj :t får titta på det — det gör Kungl. Maj :t redan för resten. De sakkunniga
komma att avstyrka förslaget, och när man vet, att det förhåller sig på
det sättet, är ju detta en ytterligare anledning att inte avlåta en skrivelse.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Nr 15.

Lördagen den 7 mars.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 144, angående ersättning till vissa vid tågolycka skadade personer;
nr 146, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11
och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken, m. m.;

nr 152, angående återbetalning av stödlån genom förbättringsarbete;
nr 153, angående ytterligare statsunderstöd till torrläggningsföretaget
Ätrans reglering i Skaraborgs och Älvsborgs län;

nr 154, angående ytterligare statsunderstöd till Hidinge—Spångakärrens
torrläggningsföretag i örebro län;

nr 156, angående anslag till fångvården m. m.;
nr 157, angående bidrag till åtgärder för Mälarens reglering; samt
nr 158, angående sänkning av räntan å vissa uppskovslån ur egnahemslånefonden.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts uroposition angående biträden åt ärkebiskopen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 136, 144, 146, 152—154 och 156—158 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 70, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt
för kaptenen i Karlsborgs artilleriregemente, löjtnanten vid regementet
B. E. G. Rudling att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i löneklass
m. m.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 8 § lagen om
vägdistrikt;

nr 21, i anledning av väckta motioner angående rösträtt vid val av vägstämmoombud
;

nr 22, i anledning av väckta motioner angående beredande av ökade möjligheter
för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av vägstämmoombud;

nr 23, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 59 § lagen örn vägdistrikt;
och

nr 24, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av 9 § andra stycket
lagen örn vägdistrikt;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för förre
vice korpralen N. E. Knapasjö från viss betalningsskyldighet;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
chauffören A. W. F. Pettersson från viss betalningsskyldighet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; -

Tisdagen den 10 mars.

Nr 15.

nr 41, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lån till Jönköpings
läns landsting för anskaffande av materiel för yrkesundervisningen vid
Höreda skyddshem; och

nr 42, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr 15, i anledning av vissa motioner, avseende
ändringar i gällande tullar eller tilläggstullar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.46 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 134, med^ förslag till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter;
nr 138, angående anslag till lantmäteristyrelsen m. m.;
nr 149, angående försäljning till skatte av lägenheterna Gungsebro med
Moholm nr 1, Hässlefallet nr 1 och Hassledalsängen nr 1 i Finnerödja socken
av Skaraborgs län;

nr 150, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 126 § 2 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928;

nr 151, med förslag till förordning med viss bestämmelse att iakttagas vid
meddelande av rättighet till detaljhandel med rusdrycker;

nr 160, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 22
juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 163, med^ förslag till lag örn kommunala pensionstillskott m. m.;
nr 164, angående försäljning^av vissa markområden till staden Mariestad;
nr 165, angående anslag till återbäring av viss del av erlagd stämpelavgift
för John och Antonie Rettigs museifonder till Gävle stad;

nr 168, angående försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal—-■Västra Värmlands järnvägar och Åmål—Årjängs järnväg;

o nr 169, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar;

nr 170, angående statsbidrag för anläggande av allmänna flottleden Dalälven—Bottniska
viken;

nr 172, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;
nr 173, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallande fastigheter
;

nr 174, angående vissa ändringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade
verk;

nr 175, angående anslag till särskild folkräkning m. m.;

Nr 15.

Tisdagen den 10 mars.

nr 178, angående nybyggnad för statens väginstitut;

nr 179, nied förslag till avtal med Jukkasjärvi kommun m. fl. rörande beskattningen
av staten tillkommande royalty eller därmed jämförlig ersättning
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, m. m.;

nr 180, med förslag till förordning örn upphävande av rätt till restitution
av B-skatt;

nr 185, angående anslag till låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna
och Malmberget; samt

nr 193, angående domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags
tillgångar m. m.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 128, angående rätt för adjunkten S. W. Uhr att för lönetur tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

nr 133, med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m.;
nr 135, angående Chalmers tekniska institut m. m.;

nr 139, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad m. m.;
nr 143, angående granskning av läroböcker;
nr 147, angående anslag till universitetsstatistik;

nr 148, angående tillfällig löneförbättring för viss personal vid tekniska
skolan i Stockholm;

nr 159, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för hudgetåret
1936/1937;

nr 166, angående statsverkets övertagande av städerna Hedemoras och Säters
förpliktelser beträffande vissa befattningshavare, vilka vid rådhusrätternas
i städerna upphörande komma att indragas;

nr 171, angående karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
nr 176, angående anslag för befrämjande av hemslöjden inom Bohuslän;
nr 177, angående inrättande av statens hantverkslånefond m. m.;
nr 181, angående kvinnliga befattningshavares vid undervisningsväsendet
avlöningsförmåner under tjänstledighet för havandeskap m. m.;

nr 183, angående förstärkning av andra huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; samt

nr 195, angående anslag till beredande av billigare biljettkostnader för sjöfolk
vid resor till och från hemorten i vissa fall.

Herr Smedh anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 4 och den 6 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade intyg anhåller jag örn ledighet från riksdagsgöromålen
under den tid sjukdomen varar.

Uppsala den 9 mars 1936.

Östen Undén.

Tisdagen den 10 mars.

Nr IS.

Härmed intygas, att statsrådet Östen Undén den 8 dennes insjuknat i influensa
och att han på grund härav icke kan deltaga i riksdagsarbetet under
de närmast följande dagarna.

Uppsala den 9 mars 1936.

Ivar Thorling.
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indrpgningsstaten;

nr 72, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension; samt

nr 73, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
användande under budgetåret 1936/1937 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 241, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3, i anledning av väckta motioner, II: 613, angående underlättande
för avlägset boende barn att besöka de allmänna läroverken, och
II: 614, angående tiden för den dagliga undervisningen vid de allmänna läroanstalterna,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, angående skogsundervisningens omorganisation.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, angående ersättning till vissa vid tågolycka skadade personer.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27
kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 154, angående ytterligare statsunderstöd till Hidinge-Spångakärrens
torrläggningsföretag i örebro län.

Första kammarens protokoll 1986. Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 10 mars.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
156, angående anslag till fångvården m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

157, angående bidrag till åtgärder för Mälarens reglering; samt
nr 158, angående sänkning av räntan å vissa uppskovslån ur egnahemslånefonden.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 20—24, statsutskottets utlåtanden nr 5 och 38—42
samt bevillningsutskottets betänkande nr 15.

Herr Carlsson, Carl, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!

Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att utsträcka motionstiden
för Kungl. Maj:ts proposition nr 136, angående skogsundervisningens
omorganisation, till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från
propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade
propositioner nr 128, 133—135, 138, 139, 143, 147—151, 159, 160, 163—
166, 168—181, 183, 185, 193 och 195.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner: »>-..

nr 309, av herr Bäcklund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen m. m.; samt

nr 310, av herr Gustafsson, Per, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av lägenheten Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i
Söraby socken av,Kronobergs län.

i.l ''''i TI r.O.C, . -''i *''11 lii'':’ I :*• i ? ’ • • . '' . l ■ ;! ''i 4''

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1036. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361364