1936. Andra kammaren. Nr 46 (Riksdagens protokoll 1936:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 46.

Tisdagen den 16 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde Sen 10 innevarande juni förda
protokollen.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagav, att enligt överenskommelse mellan talmännen
bestämts, att gemensamma voteringar komme att äga rum torsdagen den 18 i
denna månad angående de voteringspropositioner, som vore av kamrarna godkända.

§ 3.

Eöredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 46
—49.

§ 4.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 160, i anledning av väckt motion
örn rätt för arméns, kustartilleriets och flygvapnets reserver tillhörande
förtidsavgången personal att utbekomma pensionens kapitaliserade värde; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 161, i anledning av vissa
framställningar under riksstatens fjärde huvudtitel rörande anslag för budgetåret
1936/1937.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Härpå föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 162, i anledning av viss i statsverkspropositionen under andra huvudtiteln
gjord framställning i fråga örn nämnda huvudtitels kommittéanslag; och
Andra kammarens protokoll 1936. Nr 46.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. in.

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Vid nu punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 164, i
anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen och i propositionen nr 267
gjorda framställningar örn anslag till avbetalning å statsskulden m. m. biföll
kammaren vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 165, i anledning av väckt motion om mantalspenningarnas
avskaffande; samt

bankoutskottets memorial och utlåtande:

nr 78, angående användande av riksbankens vinst för år 1935; och

nr 79, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till dels avlönings- och pensionsstat för riksbanken, dels ock viss ändring av
tjänsteförteckningen för riksbanken.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9.

Vidare föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 74, angående regleringen för
budgetåret 1936/1937 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Kades till handlingarna.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Äng. central- Härpå föredrogs sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1,
kassor för i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa
jordbruks- bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit m. m., dels ock i ämnet
kredit m. m. väckta motioncr. Därvid yttrade:

Herr Carleson: Herr talman! Dessa jordbrukskassor och deras överbyggnader
ha tillkommit för ett mycket ligitimt ändamål, nämligen att tillgodose
det mindre jordbrukets driftskredit. Så länge kassorna ha hållit sig till detta
verksamhetsområde, har man efter min uppfattning icke heller någon anled -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. centralkassor för jordbrukskredit m. m. (Forts.)
ning till tveksamhet inför denna organisation. Genom den utveckling i övrigt,
som kassornas verksamhet har tagit, och framför allt genom det förslag, som nu
föreligger, är man emellertid på väg att förvandla dessa kassor till något annat
än att vara det mindre jordbrukets förläggare med driftskapital. Man har här
gått in för att dessa kassor med överbyggnader skulle kunna få inlåna medel
på vanlig bankräkning. Kassorna skulle alltså få skulder till allmänheten,
förfallande till betalning vid anfordran. Redan detta är ju en avvikelse ^från
den sak, som man velat främja med denna verksamhet. Det är ju icke på det
sättet, jordbrukets driftskredit skall tillgodoses. Krediten till jordbrukarna
kan ju icke lämnas i någon form, som svarar mot inlåningsvillkoren. Dessutom
har man i förslaget gått in för att spränga ramen för själva verksamheten genom
att medge dessa jordbrukskassor rätt att ge kredit även till jordbrukets
ekonomiska föreningar. Det blir ju krediter av helt annan valör och helt annan
storlek än man från bojan avsett, att dessa kassor skulle lämna.

Man är med dessa förslag även inne på ett annat problem. Dessa kassor komma
faktiskt att i sin nya organisation och med den utveckling för övrigt, som
de tagit, konkurrera med andra kreditinstitutioner. Jag tänker därvid särskilt
på sparbankerna och Jordbrukarbanken. Det kan ju ur statens synpunkt icke
vara något intresse, att det etableras konkurrens på detta område. Detta har
också erkänts både av departementschefen och av utskottet, men med hänsyn
till att de föreslagna bestämmelserna endast innebrrre detaljändringar i en förutvarande
författning, har man nöjt sig med att ifrågasätta .en utredning på
ifrågavarande punkt. För min del tycker jag emellertid, att just dessa detaljändringar
äro av sådan betydelse, att redan de borde ha föregåtts av en utredning
rörande den konkurrens, varom jag här talar.

Jag vill vidare framhålla, att i konkurrensen med sparbankerna äro jordbrukskassorna
gynnade icke blott genom direkt kreditstöd och förvaltningsbidrag
från statens sida utan även på det sättet, att staten helt och hållet betalar
de tillsynskostnader, som följa med kassornas verksamhet. Dessa kostnader
beräknas, som herrarna finna av utskottets hemställan, till 100,000 kronor
per år. Något motsvarande gäller icke för sparbankerna, men man kunde
ju tycka, att även i det avseendet borde ett ensidigt gynnande av den ena parten
icke äga rum.

Utskottet har nu emellertid såtillvida förbättrat Kungl. Maj:ts förslag, att
man exempelvis infört förbud för jordbrukskassor att öppna filialer var som
helst. En kassa kan således icke öppna en filial på annan ort än där huvudkontoret
är beläget, försåvitt icke bank- och fondinspektionen lämnar sitt medgivande
härtill. Utskottet har också tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag örn att
jordbrukskassorna skola ställas under tillsyn av bank- och fondinspektionen.
Detta medför, att man ju kan hoppas, att man genom denna .tillsyn skall erhålla
något så när trygghet för att icke staten åsamkas ytterligare kostnader för
denna rörelse. Man kan nämligen icke förneka, att staten genom vad som nu
åtgjorts i icke ringa utsträckning förbinder sig att svara för de förluster, som
kunna uppkomma för allmänheten. Vi hade ju ett mycket avskräckande fall
för några år tillbaka, som herrarna väl känna till. Den konstruktion, som
gällde för den bank, som då inställde betalningarna, vilket föranledde ett ingripande
från statens sida, är icke så särskilt främmande för den konstruktion,
som nu skulle gälla för dessa jordbrukskassor.

Jag har för min del, herr talman, icke något yrkande.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag skulle kanske icke lia begärt ordet, örn

jag hade vetat, at t, herr Carleson skulle sluta utan att göra något yrkande. Jag
tycker emellertid, att hans kritik mot det föreliggande förslaget var så pass

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. centralkassor för jordbrukskredit m. m. (Forts.)
kraftig och andades så mycken misstro mot jordbrukskassorna, att jag känner
mig manad att säga några ord.

Herr Carleson menade, att det skulle vara farligt för jordbrukskassorna, örn
de nu skulle få tillåtelse att lämna ut lån på räkning, d. v. s. på viss tid. Detta
har dock skett från andra banker under mycket lång tid.

Han talade vidare örn vilken oerhörd konkurrens det skulle komma att bli
mellan jordbrukskassorna och övriga banker. Ja, det råder väl alltjämt i viss
män konkurrens mellan alla bankföretag. Man bör emellertid komma ihåg, att
jordbrukskassorna äro en kooperativ rörelse, som först och främst avser att
hjälpa kassans egna medlemmar. Att dessa jordbrukskassor skulle erhålla
möjlighet att på avdelningskontor lämna ut lån på checkräkning, kan det väl
icke ligga något ont uti, när man först skall inhämta bank- och fondinspektionens
tillstånd härtill.

Jag tycker för min del, att utskottets förslag är väl funnet, och jag ber att
få yrka bifall till detsamma.

I detta anförande instämde herrar Gustafsson i Lekåsa, Persson i Trången,
Brännström i Burträsk, Niklasson och Pettersson i Hosta.

Herr Hilding: Herr talman! Jag vill till det redan sagda endast tillägga,
att denna proposition och detta utskottsutlåtande ha tillkommit i avsikt att bereda
jordbrukskassorna och centralkassorna möjlighet till en ökad inlåning.
Att så skall ske är ju ett allmänt erkänt önskemål. Den ökade inlåning, som
nu skulle komma i fråga, har också tarvat ökade säkerhetsföreskrifter, och sådan
ökad säkerhet har också såväl Kungl. Maj :t som utskottet varit angelägna
att bereda. Dessutom är utlåningen så lagd, att bank- och fondinspektionen
skall utöva kontroll av hela jordbrukskasserörelsen. Vi mena, att då finns
det också säkerhet för att icke denna rörelse skall ränna över skacklarna. Vad
som åsyftas är likställighet mellan övriga kreditinrättningar och jordbrukskasserörelsen.

Vid sådant förhållande hoppas jag, att andra kammaren vill bifalla utskottets
förslag, i synnerhet som första kammaren redan fattat samma beslut.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 86, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Äng. vilan- Till avgörande företogs nu andra lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning
vings rått att av väckta motioner angående ändringar i lagen örn utlännings rätt att här i
här t riket vistas m. m.

vistas m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
i första kammaren nr 32 och 33, båda av herr Bagge m. fl., samt nr 284 av
herrar Branting och O. Fredrik Ström ävensom motionerna i andra kammaren
nr 114 och 115 av herr Skoglund m. fl., nr 603 av herr Jakobsson m. fl. samt
nr 604 av frii Gustafson.

I motionerna 1:32 och 11:114, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder
i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i främsta rummet
avseende: 1) en centralisering av kontrollväsendet; 2) införande av ökat
passviseringstvång; samt 3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet
att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927 stadgade anmälningsplikten.

Motionerna 1:33 och 11:115, vilka ävenledes voro likalydande, utmynnade
i en hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om
skyndsam utredning örn genomgående revision i viss i motionerna antydd riktning
av alla gällande bestämmelser angående utlännings rätt att här i riket
idka handel och driva näring ävensom angående kontrollen över här arbetande
utländska handelsresande, ävensom att Kungl. Maj :t vid prövning av ansökningar
örn svenskt medborgarskap måtte beakta vissa anmärkningar, som
framställts i motionerna.

I de jämväl likalydande motionerna 1:284 och 11:604 hade föreslagits,
att riksdagen, med beaktande av vissa i motionerna angivna önskemål och
riktlinjer, avseende lagbestämmelser rörande politiska flyktingar, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn revision av lagen den 2 augusti 1927 örn
utlännings rätt att här i riket vistas jämte därmed sammanhängande författningar.

Slutligen hade i motionen 11:603 föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville begära skyndsam utredning örn behovet av en reviderad
svensk invandringslag, vilken bland annat borde upptaga vissa skärpningar
av nu gällande kontrollbestämmelser för avhjälpande av brister i .nu gällande
system, vilka i motionen påpekats, ävensom biologisk invandringskontroll,
varjämte statsmakterna skulle övervaka, att invandringskontrollen så handhades,
att endast med oss i nationalitetshänseende närstående invandrare tilllätes
inkomma i riket.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:32, 11:114 och II: 6Ö3,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa
utredning angående tekniska förbättringar av kontrollen över inresande utlänningar,
varvid dock borde tillses, att kontrollen bleve så anordnad, att den
ej försvårade samfärdseln mellan de nordiska länderna för deras medborgare;

B. att motionerna I: 32, II: 114 och II: 603, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 33, I: 284, II: 115 och II: 604 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av berörda hemställan anförde:

Herr Jacobsson: Herr talman! Det var med mycket stort intresse, som jag
mottog detta utskottsutlåtande. Det är ju tämligen digert, och dess 72 sidor

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Arty. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
ingav vissa förhoppningar, att nu hade utskottet grundligt principdiskuterat
denna fråga i hela dess vidd. Dessa förhoppningar grusades emellertid vid
genomläsandet av de tre sidorna med utskottets eget uttalande. Icke ett enda
ord fanns där örn själva kärnpunkten i denna fråga. I stället för att diskutera
den för vårt land uppkomna, helt nya situationen och de därav betingade åtgärderna
har utskottet allenast sysslat med en teknisk granskning av invandringslagens
paragrafer.

Vad är det nu, som är det väsentliga i dena sak? Jo, det är, att Sverige
på grund av den befolkningspolitiska utvecklingen på senare tid har övergått
från att vara ett utvandrarland till att ha blivit ett invandrarland. Det
är alltså en helt ny situation, som här har uppstått, kanske ännu icke så utpräglad,
men även socialstyrelsens remissvar ger ju vid handen, att den likväl
föreligger, och att vi sålunda ha att räkna med ökat behov av utländsk
arbetskraft i vårt land och att det kommer att uppstå ökade möjligheter för
utländsk förvärvsverksamhet under de kommande decennierna.

Det är tämligen uppenbart, att ett utvandrarlands invandringspolitik icke
passar för ett invandrarland, och att det därför är angeläget, att man vid en
sådan situationsförändring också överväger de förändringar i fråga örn den
förda invandringspolitiken, som därav betingas. Ju längre man dröjer med
den saken, desto svårare blir det att framdeles genomföra de restriktioner, som
nationell trivsel dock så småningom tvingar fram.

Det är ett ingalunda enkelt problem, som här föreligger, det vill jag visst
erkänna. De mellanfolkliga förbindelserna få icke hindras, få icke trädas så
nära, att det egna landets intressen därav skadas och jämväl humanitära hänsyn
måste tagas. Man måste med andra ord åstadkomma den lämpligaste avvägningen
mellan å ena sidan internationella och humanitära hänsyn och å
andra sidan nationella och låt oss säga sanitära krav.

Vårt land hyser i närvarande stund en av de allra renaste nationaliteter,
som något land i Europa torde kunna uppvisa, ett hart när idealiskt tillstånd,
ett värde, som vi böra göra något för att bevara. Det kan ju göras gällande,
att Sverige för närvarande knappast har någon främlingsfråga att tala om,
men när alla tecken tyda och peka i den riktningen, att vi kunna få en sådan,
örn vi icke skydda oss, är det ju alla skäl i världen att icke blunda för den
risken. Det är ju alltid lättare att stämma i bäcken än i ån. Visst är också
en komplettering av invandringslagen med även biologisk kontroll en mycket
svår och ömtålig sak, det vill jag visst icke motsäga, men så vansklig torde
den likväl icke vara, som utskottet här säger, att man icke ens kan våga
göra den till föremål för den utredning, som nu skall komma till stånd. Socialstyrelsen
har också i sitt remissvar anfört, att den ingalunda vill bestrida, att
denna synpunkt är av betydelse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 603 i denna
kammare, därmed sålunda avseende att under utredning bringa jämväl frågan
örn komplettering av invandringskontrollen med biologisk övervakning.

Herr Hage: Herr talman! När en del spörsmål av denna natur för några
år sedan behandlades här i kammaren, förklarade en lyrisk stämma från
Stockholm, herr Järte, att när världskriget kom över världen sjönkö de gamla
förhållandena, som bestodo i en mera fri samfärdsel mellan olika nationer
»ned i historiens natt», såsom han uttryckte sig. Hail tilläde också, att man
aldrig skulle komma tillbaka till de gamla tiderna.

Jag får säga, att det var en mycket dyster profetia, som då uttalades här
i kammaren, och jag reagerade då. Jag har också reagerat så ofta jag kunnat,
när frågor av denna art behandlats av andra lagutskottet. I år gjorde

Tisdagen den 16 juni £. m.

Nr 46.

Ang. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
jag gällande, att när vi i andra lagutskottet skulle behandla dessa frågor,
borde vi skriva några försiktiga ord i utlåtandet därom, att vi hoppades komma
tillbaka till det gamla förhållandet med ett mera fritt utbyte mellan folken
utan alla dessa onaturliga skrankor, som rests under senaste tiden. Jag fick
icke majoritet för den synpunkten, och jag brydde mig icke örn att reservera
mig men jag vill alltjämt säga, att de förhållanden, som nu existera, icke äro
naturliga, och att de förhållanden, som i detta avseende existerade före världskriget,
voro mera naturliga. Alla dessa inskränkningar av ^ olika slag, som
sedan dess tillkommit och visserligen i någon mån justerats pa den senaste tiden,
äro uttryck för ett onaturligt förhållande, som man egentligen borde söka

komma bort ifrån. „

Nu ha emellertid den föregående talaren och kanske även en del andra pa
högerkanten den uppfattningen, att man i stället för att söka komma tillbaka
till gamla förhållanden bör skärpa de förhållanden, som nu existera. Utskottet
har emellertid lyckligtvis icke kunnat tillägna sig en sådan uppfattning.
Utskottet har på sätt och vis gjort rent bord då det gällt yrkanden i den riktningen
t. ex. med avseende på en biologisk invandringskontroll, som föreslagits
i en motion. Utskottet inskränker sig endast till att förklara såsom det
lämpliga i detta avseende att åstadkomma vissa tekniska förbättringar i kontrollen.
Alltså har man icke i realiteten på något sätt gått in för något annat
än att det skall vara så som det är. Men för att det skall bli bättre kontroll
över de författningar, som det nu gäller att tillämpa, har man payrkat
rent tekniska förbättringar i desamma. Från den utgångspunkten har jag ansett
mig kunna vara med örn denna ståndpunkt, i synnerhet som man alldeles
bestämt tagit avstånd från den synpunkt, som särskilt herr Jacobsson gjort
sig till tolk för, då han kråft en »biologisk invandringskontroll».. o

Nu vill jag för övrigt säga, att riksdagen förut en gång i ar avvisat ett sadant
förslag med den mentaliteten, då riksdagen avslog en motion, sorn väcktes
i början av riksdagen nämligen örn att utländska studenter i allmänhet icke
skulle få tillträde till svenskt universitet. Detta förslag — som jag också
för min del betraktar såsom i hög grad reaktionärt — avvisades^ med en oerhörd
majoritet. Lyckligtvis! Nu fullföljer riksdagen sitt ståndpunktstagande
i detta avseende genom att ytterligare avvisa förslaget.örn en biologisk
invandringskontroll. Denna biologiska invandringskontroll riktar sig det
ser man av motionen —- mot judarna. Jag skulle emellertid vilja fråga motionärerna,
vilka metoder vi skola använda för att vid gränsen hejda judarna.
Skall man bjuda deni på en viss rätt för att undersöka, vilket folk cle tillhöra?
Eller .skall man verkställa någon slags närgången, kroppsvisitation av
den art och med de metoder, som man använder sig av i Hitlers lyskland.
Vare sig denna motion syftar till det ena eller andra, har utskottet emellertid
enhälligt gått emot den. Jag har icke funnit en enda högerman, som velat
vara med örn detta. Lyckligtvis och glädjande! Det. nationella partiet star
synbarligen ensamt örn denna ståndpunkt, som kommit till synes i nu förevarande
motion. .. . ,

I detta sammanhang har liven behandlats frågare om arbetsanställning och
frågan, om man därvidlag icke borde åstadkomma mera restriktiva åtgärder
mot arbetsanställning för utlänning. I det avseendet har .emellertid utskottet
sagt, att, man finner — och detsamma har kommerskollegium förklarat — en
alltför restriktiv politik i det hänseendet från svensk sida kunna lätt leda
till att nian vidtager motåtgärder från utlandet, då det blir fråga örn svenskar
som söka arbetsanställning i utlandet, och från den ul gångs punkten finns
icke heller anledning att gå för långt. När det återigen gäller Dagan örn vad
man skall göra för att förhindra utlänningar att här i riket idka handel eller

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
annan näring, har utskottet hänvisat till, att 1934 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde, att man skulle föranstalta örn en utredning på detta
område. Jag tror alltså, att det icke i det avseendet finns anledning till något
annat än att yrka bifall till utskottets förslag.

Det påståendet, som här göres, att exempelvis invasionen av judar nu är
synnerligen stor, och att den från biologisk utgångspunkt är farlig, innebär,
tror jag, en oerhörd överdrift. Man har i en del av pressen framställt saken
på _d_et sättet, att här skulle fortgå en oerhört stor invasion av judar. Det är
möjligt, att det skett under en viss tid, men man torde kunna påstå, att
för närvarande är denna invasion icke så synnerligen stor. För min del, herr
talman, skulle jag vilja säga, att långt ifrån att eftersträva en skärpning av
förhållandena på detta område borde den svenska nationen verka för att vi,
så långt det är möjligt, komma tillhaka till de gamla förhållandena med fria
förbindelser, som existerade före världskriget mellan folken.

Under uttalande av den förhoppningen, att vi någon gång förr eller senare
skola komma fram till en sådan möjlighet, inskränker jag mig till att
för tillfället yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jacobsson, som nu för kort genmäla erhöll ordet, yttrade: Herr tal man!

Herr Hage har givit uttryck för en uppfattning, som jag hoppas icke är
vidare utbredd bland det svenska folket. Han sade, att han önskade, att man
snarast möjligt och helst redan nu skulle komma tillbaka till ett fritt utbyte
mellan folken och till de gamla förhållandena. Har icke herr Hage observerat,
att de gamla, förhållanden, som utgjorde en förutsättning för det tillstånd, som
herr Hage vill söka sig fram till, icke längre existera? Det har inträffat en
förändring i befolkningspolitiskt hänseende, som gjort vårt land till ett invandrarland
i stället för ett utvandrarland. Det är således en alldeles förändrad
situation, som uppstått, vilket man måste taga hänsyn till.

Jag undvek sorgfälligt i mitt förra anförande att beröra rasfrågan. Jag anser
icke, att kammaren är rätt forum eller, örn jag får använda uttrycket, kvalificerad
att dryfta den saken. Fastän herr Hage gått in på detta och till och
med ganska ironiskt talade örn, att jag vill åstadkomma en biologisk kontroll
å la Hitler-Tyskland, skall jag likväl icke taga upp frågan utan endast hänvisa
till ett uttalande av herr Arthur Engberg i tidningen Arbetet för en del
år sedan. Han skrev, att »judendomen i sällsport hög grad varit parasitär.
Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra
växter, vilkas, must och kraft utgöra deras näring. Judendomen har varit och
är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla
och det vore orättvist att förneka, att den har en säker blick för det bästa
och livsdugligaste.»

Jag flater detta uttalande av herr Hages egen höge kyrkofader stå såsom
svar på frågan!

.Vidare anförde:

Herr Hassler: Herr talman! Jag är rädd att jag liksom den siste ärade

tartaren icke kan ställa mig principiellt på samma ståndpunkt som herr Hage
gjorde i sitt anförande, då han uttryckte förhoppningen, att vi snart skola komma
tillbaka till de förhallanden på detta område, som gällde före världskriget.
Man^ måste hava klart för sig, att en förändring av hela situationen har inträtt
av sådan art, att en dylik principiell inställning icke går att realisera.

Vi få komma i håg för elef första, att möjligheterna för europeiska utvandrare
att komma in i Amerika äro praktiskt taget avstängda. Förhållandena

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
i Amerika äro för övrigt icke sådana, att de verka tilldragande på europeiska
emigranter. I ett flertal av Europas länder äro förhållandena av olika anledningar,
som jag icke skall gå in på, sådana att betydande delar av befolkningen
skulle önska utvandra. I vårt land hava vi kommit därhän, att våra sociala
och ekonomiska förhållanden verka i hög grad attraherande på andra länders
rese- och utvandringslystna befolkning. Det är klart, att i en sådan situation
kan man icke vidhålla förkrigsståndpunkten, att det bör vara fritt folkutbyte
mellan länderna. Tvärtom är det otvivelaktigt så, att örn en dylik politik yerkliken
skulle försökas, skulle den leda till resultat, som gjorde att man inom
kort nödgades vända örn och gripa till strängare restriktioner än de nuvarande.
Det finnes för övrigt, så vitt jag vet, intet land i Europa, som för närvarande
tillämpar en dylik invandringspolitik.

Yad beträffar de svenska förhållandena hava vi sedan 1927 en lagstiftning
på detta område, som jag tror i stort sett visat sig ganska val avvägd. ^ Denna
lagstiftning har emellertid endast temporär karaktär. Yi måste nästa år taga
under övervägande frågan örn utfärdande av ny lagstiftning i detta hänseende.
Vid sådant förhållande är det lämpligt att taga ståndpunkt i riksdagen till de
önskemål, som i det sammanhanget skola kunna vinna beaktande.

Utskottet har ansett, att den nu gällande lagstiftningen i princip bör lämnas
orubbad. Man kan ju icke säga, att i vårt land ägt rum någon främlingsinvasion
av den omfattning, att den kan sägas innebära en allvarlig fara vare sig
för den svenska nationaliteten eller för det svenska folkets näringsmöjligheter.

Å andra sidan är det klart, att örn man släpper efter och icke tillämpar givna
bestämmelser kan en dylik fara uppstå. Ett visst folkutbyte mellan länderna
måste man emellertid lia. Handlar man för restriktivt, blir man själv isolerad.
Både de kulturella och de ekonomiska förbindelserna lida skada därav.

När man vänder sig mot den principiella ståndpunkt, som vår lagstiftning
intagit, är det ur två synpunkter. Den ena bär framförts i en motion av herr
Jacobsson, som kräver en biologisk invandringskontroll.

Jag känner icke till, att en dylik invandringskontroll tillämpas i något land
av liknande kulturgrad och där förhållandena i övrigt äro likartade med dem
i vårt land. Det skulle förutsätta en radikal brytning med hittills tillämpade
principer. Mycket starka skäl måste framföras, ifall man skulle slå in på en
sådan linje. Jag tror mig kunna säga, att ökningen av främmande raselement
icke heller är så stor, att den motiverar en sådan principförändring.

En annan principiell förändring av vår invandringspolitik har påyrkats
från motsatt håll nämligen vidgad asylrätt. Utskottet har gått emot den tanken,
därför att i fråga örn asylrättens tillämpning står vårt land på samma
ståndpunkt som de gamla asylländerna England, Schweiz och Holland. Skiljaktigheterna
äro överhuvud taget icke avsevärda. Jag tror, att man kan gott
säga, att det finnes möjligheter med nuvarande lagstiftning att giva de politiska
flyktingarna en behandling, som tillfredsställer alla humanitetens krav.
Däremot är det uppenbart, att det vore synnerligen riskabelt, om vårt land
skulle öppnas på vid gavel för dessa mer eller mindre politiska flyktingar, vilka
ibland kunna vara av ganska tvivelaktig karaktär. Man kan komma därhän.
att vårt land blir uppehållsort för en hel del mindre önskvärda element.
Utskottet har efter prövning av frågan funnit sig icke på denna punkt böra göra
något avsteg från vad hittills tillämpats.

Det är väsentligen två andra punkter, där det gäller att ingripa mot de eventuella
missförhållandena. Den första är den punkt, som utskottet gått in på,
nämligen skärpning av själva kontrollen över främlingsinvasionen. Den andra
punkten rör rättigheten till näringsutövning. Jag tror, att örn man tillämpar
nuvarande författningar strikt och ser till, att näringsutövningen i landet icke

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
får i onödan omhändertagas av utlänningar, har man satt de spärrar, som för
närvarande äro behövliga.

Vad utskottet understryker är, att kontrollen över utlänningarna behöver
skärpas. När man tagit del av de handlingar, som tillhandahållits särskilt av
socialstyrelsen, har man fått den uppfattningen, att något verkligt effektivt
behöver göras. Förhållandena äro verkligen för närvarande sådana, att vi icke
hava någon verklig översikt och kontroll över utlänningarna i landet.

Jag skall tillåta mig att anföra ett par fall bara för att visa, hur det kan gå
till beträffande kontrollen över utlänningarna sådan den för närvarande praktiseras.
Den 5 mars 1934 blev en holländsk medborgare vägrad uppehålls-
och arbetstillstånd i landet. Han fick stanna kvar i riket utan uppehållstillstånd,
och han bedrev en del egendomliga affärer. Hösten 1934 blev
polismyndigheten telefonledes tvenne gånger uppmärksammad på att denne
man i ett halvt år vistats i landet utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.
Först i december 1934 fick han föreläggande att lämna landet med en tidsfrist
av fyra dagar. Det var alltså nio månader efter det att hail vägrats arbets- och
uppehållstillstånd som han fick föreläggande att lämna landet. Av obekant
anledning utsträckte polismyndigheten tiden 10 dagar. Redan den 23 januari
1935 kom mannen igen. Han begärde även nu uppehållstillstånd, men socialstyrelsen
avslog hans framställning. Vederbörande reste emellertid in till riket
och löste handelspass. Den 6 februari fick polismyndigheten skriftligt meddelande,
att hans ansökan örn uppehållstillstånd lämnats utan bifall. Först en
vecka senare vidtog polismyndigheten åtgärden att hos socialstyrelsen förfråga
sig hur det låg till. Efter ytterligare en förfrågan beslöt man verkställa socialstyrelsens
beslut.

Detta visar, att det är möjligt för en person, som vägrats arbets- och uppehållstillstånd,
att vistas 9—10 månader i landet och att under den tiden bedriva
affärer samt att sedermera komma igen örn ett par tre veckor. Jag vill
framhålla, att detta fall är icke enastående. Jag har en lista på åtskilliga andra
fall, som jag här kunde redogöra för. ehuru jag medger, att tiden i det relaterade
fallet är något längre än i de andra. Dessa fall visa emellertid, att kontrollen
och övervakningen kunna sägas vara väl lättvindiga.

Jag har från Norrbotten hört berättas en historia, som visar, hur polismyndigheten
kan förfara. På ett ställe i Tornedalen ingavs en ansökan örn
uppehålls- och arbetstillstånd av ett finskt hembiträde den 28 september 1935.
Först den 14 påföljande januari översände landsfiskalen ansökan till länsstyrelsen
i Norrbottens län. Denna ansökan hade alltså fått ligga ända till
fyra månader.

För att icke bliva för långrandig vill jag understryka, att de fall, som
man i praxis kunnat studera i detta sammanhang, visa, att det tyvärr icke
utövas en effektiv främlingskontroll. Det är möjligt för utlänningar av skilda
nationaliteter att resa in i landet över gränsen och obehindrat vistas här tämligen
länge. Man får räkna med, att det icke alltid är de mest önskvärda
utlänningarna, som begagna dessa möjligheter, som finnas i praktiken vid
sidan av gällande lagstiftning, utan att det snarare är tvärtom. Det är nämligen
ganska säkert, att på denna väg hava åtskilliga ganska litet önskvärda
element, ja, rena förbrytareelement tagit sig in i landet. När man läser tidningarna,
har man tillfälle att konstatera, att det ganska ofta förekommit, att
utländska förbrytare anhållits här, därvid det visat sig, att deras pass och
andra handlingar icke varit i ordning. Då man sökt kontrollera, hur de
kommit in över gränsen, har man icke hittat dem på de listor över inresande
utlänningar, som skola lämnas till polismyndigheten. Här öppna sig möjligheter
för utlänningarna icke blott att bedriva mer eller mindre skumma affärer

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
i landet utan också att idka brottslig verksamhet av en eller annan art. Det är
klart, att så får det inte fortsätta. Men ett ingripande kan icke ske annorlunda
än genom förstärkning av den organisation, som skall handhava kontrollen.
Eftersom polisväsendet i landet väsentligen är en kommunal angelägenhet,
anses det ingå i de kommunala polismyndigheternas åligganden att
även kontrollera främlingsinvasionen i riket. Det kan icke vara riktigt,, att
exempelvis i Trälleberg, Malmö och Hälsingborg denna uppgift skall åligga
den kommunala polisen. Det är en utpräglat statlig uppgift att utöva kontroll
över utlänningar. Får en statlig polismyndighet hand örn detta, skulle
möjligheter öppnas till ett betydligt bättre samarbete med de centrala myndigheterna,
socialstyrelsen och vissa andra myndigheter, som hava hand örn utlänningsärendena.

Vidare kan jag icke undgå att fästa uppmärksamheten vid den splittring
i fråga örn handhavandet av ärendena rörande utlänningars inresa och vistelse,
som förekommer. Denna verksamhet omhänderhaves dels av socialstyrelsen,
dels av utrikesdepartementet och dels av polismyndigheterna. Här måste eftersträvas
en organisation, som arbetar enhetligt, friktionsfritt och smidigt. Det
är ett betydelsefullt och viktigt önskemål, att sådana organisationsförändringar
komma till stånd, att detta önskemål blir tillgodosett.

Det har också utskottet velat undersöka, när det talar örn en förbättrad
invandringskontroll och samtidigt ifrågasätter, att staten skulle till väsentlig
del åtaga sig kostnaden för gränskontrollen. För min del anser jag detta sista
önskemål synnerligen befogat. Jag hoppas, att när ärendet kommer upp nästa
riksdag, skall riksdagen få tillfälle att besluta örn både en effektivare organisation
och att bevilja medel till anordnande av en sådan.

Det finnes emellertid en annan punkt, som jag icke vill underlåta, att understryka
i detta sammanhang. Det är nödvändigheten att få en något effektivare
kontroll av utlänningarnas näringsutövning. 1934 skrev riksdagen till
Kungl. Maj :t och hemställde, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning,
huruvida och i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser kringginges
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Kungl. Maj :t infordrade i detta ärende vissa yttranden från myndigheterna.
men ärendet ligger fortfarande i handelsdepartementet.

Det förefaller som örn man borde sätta in en mera energisk reformverksamhet
på denna punkt. Det finnes faktiskt nied nuvarande lagstiftning stora
möjligheter för utlänningar att kringgå de restriktiva bestämmelserna beträffande
näringsutövningen. Det finnes kryphål på mångå ställen i lagens bestämmelser.
Det finnes sålunda intet hinder för utlänningar att förvärva aktiemajoriteten
i bolag, som besitta fast egendom, fastän utlänningarna icke själva
få förvärva och besitta fastigheter. Man kan icke kontrollera, att icke en utlänning
behärskar ett företag genom att bevilja lån och skaffa sig det avgörande
inflytandet över det. Icke heller kan man hindra, att en utlänning
driver rörelse genom att bilda ett aktiebolag, där han skaffar sig svenska
medborgare till bulvaner som stiftare och som ledamöter i styrelsen. Det visar
sig i praktiken, att det går ganska bra. Man behöver sålunda icke nödvändigtvis
hava Kungl. Majlis tillstånd att vara stiftare eller styrelseledamot i
svenska aktiebolag, ty man kan ordna det ganska bra på annat sätt. Det hava
vi haft ganska aktuella exempel på. Jag erinrar särskilt örn ett fall i konfektionsbranschen,
som tilldrog sig uppmärksamhet för en tid sedan. Kungl.
Maj :t avslog vissa utländska aktieägares ansökan att fa vara styrelseledamöter.
Det motiverades med, att det fanns tillräckligt manga företag i branschen
och att det nya företaget var obehövligt. Vidare ansåg man icke lämpligt
att upprätta ett företag, som skulle huvudsakligen avsätta utländska varor

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ang. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
oell försämra möjligheterna för den svenska konfektionsnäringen. Dessa utlänningar
fingo icke vara styrelseledamöter; det vägrades av Kungl. Majit.
Det hindrade icke, att de fortsatte i alla fall. Utlänningarna kunna nämligen
sköta affärerna genom anställda personer, som i själva verket äro bulvaner.
De kunna, örn de icke ha uppehållstillstånd, resa hit utan uppehållstillstånd
från Oslo eller Köpenhamn och se till affärerna. Och på det sättet kan det
hela gå bra i lås.

Man får naturligtvis icke skära alla affärer, som upprättats av utlänningar,
över en kam. Det finns önskvärda och aktningsvärda företag, det finnes filialer
till stora utländska affärsföretag, vilkas verksamhet man icke har anledning
att motsätta sig. Men det finns också en sorts företag, vilkas ohämmade
verksamhet här i landet icke synes mig motsvara något allmänt intresse utan
uteslutande innebär ett intrång på de svenska näringsutövarnas möjligheter att
försörja sig.

Det är denna frågas betydelse, som jag nu skulle vilja understryka. Utskottet
har icke funnit anledning göra någon framställning till Kungl. Majit,
på grund av att en sådan beslöts 1934 och ärendet fortfarande är föremål för
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet och behandling. Jag har för min del icke velat
reservera mig skiljaktig på denna punkt, men jag vill betona, att det är ett
mycket viktigt och av svenska näringsidkare varmt omfattat önskemål, att
man skrider till handling på denna punkt. Vi kunna icke låta det fortgå, som
nu sker. Jag vill uttrycka den förhoppningen, att Kungl. Majit nu låter
det bli allvar och framlägger ett förslag till nästa år, ty annars
mäste man ånyo taga upp fragan och driva på den, så att det blir något verkligt
resultat.

Jag tror, herr talman, att även örn utskottet av vanliga utrednmgshänsyn
icke har velat gå skarpare fram i fråga örn utlänningars rätt till näringsutövning,
utskottets ståndpunkt i alla fall i övrigt motsvarar, vad den övervägande
delen av vårt lands befolkning kräver i fråga örn invandringsrestriktioner.
Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag, dock under uttryckligt
framhållande, att jag förutsätter, att frågan örn kontroll över utlänningars
näringsutövning omedelbart upptages till behandling och att ett förslag i denna
fråga framkommer till nästa års riksdag.

Herr Hagberg: i Malmö: Herr talman! Som representant för en landsända,
som särskilt intimt beröres av föreliggande spörsmål, vill jag till andra lagutskottet
uttala ett tack för det förnuftiga och verklighetsbetonade sätt, varpå
utskottet handlagt denna angelägenhet.

Det har för utskottet gällt att taga ståndpunkt till rätt skiljaktiga meningar.
Å ena sidan kräver en viss opinion restriktioner, och å andra sidan fordrar en,
i synnerhet i de sydligare landsdelarna förefintlig folkmening, att inga svårare
hinder resas för den kulturellt och ekonomiskt så utomordentligt betydelsefulla
trafiken över Sundet. Utskottet har då gått en rimlig och förnuftig
medelväg, i det att utskottet, som redan påpekats, tagit fasta på att det är via
förbättringar i den tekniska kontrollen, som en bättre tingens ordning skall och
bör åstadkommas.

Jag är särskilt glad över att utskottet icke velat anbefalla ett skärpt viseringstvang,
och jag är också glad över att utskottet icke fallit för frestelsen
att förorda en återgång till de s. k. tredagarspassen, som tidigare förekommit
men som upphörde 1930. Dessa tredagarspass hade formen av vanliga biljetter.
Legitimationen bestod av vederbörande resandes egen namnteckning.
Men det förhållandet föranledde understundom svenska folket att under rätt
säregna former giva uttryck för sitt skämtlynne. Dessa biljetter försedde

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
man nämligen med namn på allehanda bibliska och historiska personer, vilka
namn naturligtvis undgingo kontrollen i den utomordentliga brådska som är
rådande, särskilt söndagar, då det väl reser 10,000 personer eller mera mellan
Malmö och Köpenhamn i vardera riktningen. På dessa biljetter kunde man
läsa rätt sällsamma namn. Det är sålunda ingen hemlighet, att både Moses
och Karl XII hörde till de mera flitiga Köpenhamnsresenärerna på den tiden.
Detta spektakel får givetvis icke upprepas.

Man har anledning att känna tillfredsställelse även över det förhållandet,
att utskottet mycket starkt uttalat sig för enhetlighet i kontrollen och för att
statsverket i väsentlig mån skall betala kostnaderna härför. Det har varit
svårt att ordna kontrollen i sundshamnarna, icke minst ur ekonomisk synpunkt.
Man har med rätta förmenat, att det varit orimligt, att de kommunala myndigheterna
skola bekosta denna angelägenhet, som dock är ett utpräglat statsintresse.
Nu uttalar sig utskottet för en förändring härvidlag, och med anledning
härav kan man hysa förhoppningar örn en snabb förbättring.

Till herr Jacobsson vill jag säga ett enda ord. Jag åhörde med stor uppmärksamhet
hans anförande, liksom jag tidigare med intresse läst hans motion.
Men å andra sidan vågar jag ifrågasätta, huruvida han icke förstorar de
föreliggande förhållandena. Jag vill understryka, att näringslivet i gemen
icke torde resonera alldeles på det sätt, som det argumenteras i hans motion.
Jag vill erinra örn ett uttalande, som finnes i lagutskottets utlåtande från en
institution, som kanske bättre än någon annan institution haft tillfälle att på
mycket nära håll följa dessa förhållanden, nämligen Skånes handelskammare.
Denna skriver i sitt yttrande till andra lagutskottet bland annat följande:
»Emellertid får Handelskammaren starkt understicka vikten av att man vid
en revision av lagbestämmelserna på detta område går fram med den allra största
varsamhet, så att icke en legitim affärsutövning av utlänningar här i landet
otillbörligen försvåras eller förhindras. Det föreligger nämligen eljest fara
för att svenska exportföretag vid sin verksamhet i utlandet bliva utsatta för
repressalier, som för dem kunna medföra betydande olägenheter av skilda
slag. Erfarenheten på senaste tid har också givit vid handen, att dessa farhågor
icke äro överdrivna.» Jag tror, att kammarens ärade ledamöter ha
anledning att lägga detta uttalande från Skånes handelskammare på minnet.

Med dessa få ord anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för att söka åstadkomma
ett litet tillrättaläggande av vad som här anförts av herr Jacobsson
och herr Hassler.

Jag vill betona, att jag genom att instämma med utskottet icke har påyrkat
någon omedelbar återgång till de gamla förhållandena. Jag inser mycket
väl, att de nuvarande förhållandena icke medgiva en sådan återgång. Men
jag är till min läggning sådan, att jag vid behandlingen av sådana ärenden
som detta gärna ser, att man åtminstone kan ställa upp ett idealmål, som
man vill syfta till, så att man icke glömmer det som en gång varit här i världen.
Det är från den utgångspunkten, jag hållit mitt anförande här i kammaren.
Vad jag vill betona är, att den nuvarande lagstiftningen är en lagstiftning
för undantagstider, och att vi böra ha anledning att tro, att det kommer
en tid — kanske den är ganska avlägsen — då vi komma tillbaka till
de gamla förhållandena. Det är det, som jag velat betona vid detta tillfälle,
för att det åtminstone skall höjas en enda röst för dessa synpunkter i debatten.

Sedan vill jag i detta sammanhang erinra om att det av den nu sittande

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. utlännings rätt att här i riket ristas m. m. (Forts.)
regeringen — »den nu sittande regeringen» är kanske ett litet egendomligt uttryck
just nu — tillsatts en beredning, som fått i uppdrag att bearbeta dessa
frågor med hänsyn därtill, att den nu existerande lagen upphör att gälla den
31 december 1937 och att det på grund därav ovillkorligen måste framläggas
förslag till 1937 års riksdag. Jag vill uttrycka den förhoppningen, att denna
beredning får upptaga frågan i största möjliga utsträckning och att även
frågan örn de politiska flyktingarna får tagas upp i detta sammanhang. I detta
avseende har utskottet gjort ett uttalande. Man har sagt, att de politiska
flyktingarna böra erhålla ett sådant bemötande, att berättigade humanitära
hänsyn bliva tillgodosedda. Jag menar, att håller man blott fast vid detta
uttalande och låter behandlingen av dessa politiska flyktingar ske i denna
anda — eventuellt uttryckt genom en lagstiftning -— så är den frågan löst
på ett tillfredsställande sätt, så vitt jag kan förstå, och från den utgångspunkten
har jag avstått från att på denna punkt avgiva någon reservation, fastän
jag från början inom utskottet pläderade för att man måtte skriva något mera
utförligt örn dessa politiska flyktingar. Dessa politiska flyktingar äro dock
olyckliga människor, som böra mötas av förståelse, och med avseende på en
del av dem förhåller det sig faktiskt så, att de jagas från land till land och
det blir till slut så, att det finns intet land, som vill taga emot dem. Var skola
de uppehålla sig? De kunna icke uppehålla sig i luften. Någon stans på jorden
måste de existera. Men faktum är, att behandlingen av dessa politiska flyktingar
är sådan, att de köras ut från det ena landet efter det andra. Jag menar,
att detta är något ohyggligt, något i högsta grad inhumanitärt. Det bör vara
en heder för vårt land att behandla sådana politiska flyktingar väl, naturligtvis
samtidigt med att vi tillgodose våra egna politiska intressen, så att dessa
utlänningar icke uppträda på ett sådant sätt, att vi få obehag av dem.

Jag har velat göra dessa små randanmärkningar till mitt föregående anförande,
och från dessa utgångspunkter skall jag alltjämt yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag får säga, att herr Hages första in lägg

var på sitt sätt strålande. Det innebar endast en uppmaning, att vi
skulle bortse från världskriget och allt som varit efter världskriget samt återgå
till de förhållanden, som varit rådande före kriget. På detta enkla sätt
tror herr Hage, att man kan sluta ögonen till för verkligheten och återföra
förhållandena till tiden före världskriget. Men. som herr Jacobsson framhållit,
är denna idylliska tid förlorad, och i stället för att Sverige varit ett utvandrarland,
har det blivit ett invandrarland.

Utskottet är enligt min mening icke alls värt det tack, som herr Hagberg
i Malmö riktade till det. Det har uttagit en viktig del av det stora avsnittgt
av denna fråga, det som rör det fria utbyte staterna emellan, som alla stater
eftersträva, men sedan Ilar det icke givit sig in på hela det svåra problem, som
uppkommit med anledning av förhållandena i Tyskland, Hyssland och Polen
beträffande alla dessa östjudiska flyktingar. Här är det för vår del icke fråga
om någon bristande humanitet.

När herr Hagberg vädjar till Skånes handelskammare, hade han också kunnat
taga de sista sidorna av utskottsutlåtandet, där Sveriges köpmannaförbunds
yttrande står återgivet. Det går icke i den riktning, som herr Hagberg
i Malmö refererade. Där sågs, att vi böra införa strängare restriktioner.

Den nu sittande välfärdsregeringens egen själasörjare, vilken framför alla
borde tillse, att det icke förekommer något hetsande, har gjort ett uttalande,

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (Forts.)
som vi framlagt och vilket i fråga örn hets mot etet judiska folket värdigt upptager
tävlan med det, som publicerats av längst gående nationalsocialistiska
författare. Man vet, att det finns starka antisemitiska strömningar i vårt land.
Då nu herr Engberg återvänder till sin plats — som ljusspridare i det nuvarande
regeringsorganet och nu skall gå ut och tala bland folket — han står ju
på en framskjuten plats på den socialdemokratiska listan för valet — örn den
ädla indoariska folkstammen, denna ädla ras, som är en näringskälla för parasitära
judar, ha vi då icke kommit till ett problem, som ligger latent i tiden?
Herr Engberg har alltid varit före sin tid i förhållande till många andra. Man
har anfört, att detta är en av hans många ståndpunkter. Det må vara hänt,
men det visar på huru man i dessa känslotänkande kretsar har kommit fram
till strömningar av allt annat än önskvärd art. Jag får för min del säga, att
för en nation är det alltid ett önskemål att ha en stor enhetlig befolkning, och
det är bättre att stämma i bäcken än i ån. När man ser de uttalanden, som
den nuvarande ecklesiastikministern presterat i skrift, då får man icke bagatellisera
farorna. Jag säger, att utskottet tagit på frågan med allt för lätt
hand.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Till herr Meyerhöffer vill jag till

en början säga, att han har ur Köpmannaförbundets utlåtande läst ut väsentligt
mer än vad där står. Jag vill därutöver fästa uppmärksamheten på det
yttrande, som den samlade representationen för det svenska näringslivet, nämligen
kommerskollegium, avgivit. Kommerskollegium påpekar häri, bland annat,
att vissa traktatbindningar omöjliggöra allt för starka restriktioner i detta
hänseende. Dessa traktatbindningar äro, som herr Meyerhöffer givetvis vet,
rätt ömtåliga ting. Som jag tidigare framhållit, gäller det här att det ena
göra och det andra icke låta. Jag kan icke finna annat, än att andra lagutskottet
gått på den linjen. Utskottet är också enigt.

Gentemot herr Hage och hans tal örn de utländska flyktingarna vill jag säga,
att jag delar den mening, som han givit tillkänna, att deras öde är tragiskt
och beklagansvärt. Men å andra sidan kan man icke påstå, att vi icke visat en
ganska avsevärd gästfrihet mot dem. Det har dock upplysts, att för närvarande
vistas här i landet omkring 4,500 utlänningar såsom flyktingar från Finland,
Ryssland och Tyskland, alla inkomna efter 1918. Man kan sannerligen
icke säga, att vi varit så utomordentligt njugga. I det hänseendet har jag
ävenledes anledning påpeka, att mången intellektuell svensk har att leva under
förhållanden, som icke äro så avsevärt mycket bättre än de förhållanden, under
vilka desssa utländska intellektuella ha att draga sig fram.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
angående punkten A., nämligen dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan, dels ock på bifall till motionen II: 603; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Härefter blevo på herr talmannens därå framställda särskilda propositioner
utskottets hemställanden i punkterna B. och C. av kammaren bifallna.

§ 13.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 332, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Nr 46.

Tisdagen dea 16 juni f. m.

§ 14.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad m. m. jämte i ärendet väckta motioner; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Äng. bi- A föredragningslistan fanns vidare upptaget första lagutskottets utlåtande,
tönndern m"nr ^6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmel''
ser för biskoparnas avlönande m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 april 1936 dagtecknad, till lagutskott, hänvisad proposition,
nr 242, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för
dispositionen av därtill avsedda medel;

2) förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna
fastigheter;

3) lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt.

I samband med behandlingen av propositionen hade utskottet förehaft två
i anledning därav väckta likalydande motioner, nr 425 i första kammaren av
herrar Sandström och Bergqvist samt nr 808 i andra kammaren av herr Lindmark
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte vidtaga den ändring i Kungl.
Maj:ts ovan under 3) angivna förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§
lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) örn kyrkofond, att i vardera paragrafen i
stället för orden: »jämlikt av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser»
insattes orden: »jämlikt av Konungen, riksdagen och kyrkomötet antagna bestämmelser».

I punkten 1 hemställde utskottet, att riksdagen måtte, under förklarande att
Kungl. Maj :ts förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, för
sin del antaga av utskottet framlagda förslag till

A. ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för
dispositionen av därtill avsedda medel, innefattande, bland annat, följande:

Allmänna löneförmåner.

6:o.

Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta

dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

ärkebiskopen............. 29,000 kronor

biskopen i Linköpings stift....... 21,000 »

» » Skara *....... 21,000 *

» » Strängnäs »....... 21,000 »

» » Västerås »....... 21,000 »

» » Växjö »....... 21,000 »

» » Lunds »....... 24,500 >

» » Göteborgs »....... 21,000 »

» > Karlstads »....... 21,000 »

» » Härnösands »....... 21,000 »

» > Luleå »....... 21,000 »

dels ock — där dyrtidstillägg eller annan därmed jämförlig förmån utgår
till befattningshavare i statens tjänst, som åtjnuta reglerad avlöning — sådant
tillägg å grundlönen enligt samma grunder, som äro eller varda bestämda för
dylika statens befattningshavare.

B. Förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter;

C. lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
örn kyrkofond; samt

D. lag örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt.

I punkten 2 hemställde utskottet, att de i ämnet väckta motionerna, i den
mån de ej genom utskottets hemställan under punkten 1 vunnit beaktande, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I punkten 3 anmälde utskottet, att särskilt utlåtande komme att avgivas
angående förslaget örn införande i lagen örn kyrkofond av bestämmelse angående
anslag ur fonden till vissa för domkapitlens verksamhet avsedda ersättningar.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herr P. Verner Andersson, som
hemställt, att riksdagen ville besluta, att »ändrade bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel»
punkt 6:o skulle ha följande lydelse:

Allmänna löneförmåner.

6:o.

Följande biskopar---nämligen

ärkebiskopen.............. 27,000 kronor

biskopen i Linköpings stift....... 19,000 »

» » Skara »....... 19,000 »

» » Strängnäs »....... 19,000 »

* » Västerås »....... 19,000 »

» » Växjö »....... 19,000 »

» » Lunds »....... 22,500 »

» » Göteborgs »....... 19,000 »

» » Karlstads »....... 19,000 »

» » Härnösands »....... 19,000 »

> » Luleå »....... 19,000 »

dels ock---att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp

av 19,000 kronor---vid berörda befattning.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 46.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan i punkten 1) föredragits, anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! När riksdagen går in för en lönereglering
eller kanhända rättare sagt en löneutjämning för biskoparna, kan jag, herr talman,
icke underlåta att göra ett påpekande. Det har nämligen förekommit
vissa förhallanden inom särskilt ett stift i Väst-Sverige, som har förorsakat en
stark opinion från breda folklager, en opinion, som med rätt eller orätt vänt
sig mot den inom stiftet tjänstgörande biskopen. Det kan befaras, att om icke
åtgärder vidtagas i anledning av anmärkningarna angående dessa missförtiallanden
som ha förekommit, komma såväl kyrkan som den kristna läran
att lida oerhörd skada för framtiden. Jag får därför uttala den bestämda förhoppningen,
att en undersökning företages och att mera tidsenliga förhållanden
bil radande för framtiden även inom detta stift.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag vill på det kraftigaste
understryka vad den föregående talaren sade örn förhållandena där nere på
västkusten. Det galler ju en prästman, som uttalat att han ansåg, att de svenska
sjömannen Jansson och Mineur — vilka i det nazistiska Tyskland dömts
till manganga tukthusstraff endast för att de gingo i land med någon för de
nazistiska makthavarna misshaglig tidning eller tidskrift i fickan — borde ha
angts. Det är ju uttalanden av en präst, som sannerligen icke böra få föreKomma
utan att åtgärder vidtagas.

Beträffande det nu föreliggande ärendet vill jag framhålla, att det socialistiska
partiets principiella ståndpunkt till statskyrkan är klar. Vi ha ju här
i riksdagen tidigare klarlagt vår inställning till statskyrkan som institution,
oc jag behover därför icke vid detta tillfälle närmare utveckla vår ståndpunkt.
Den är kort och gott, att statskyrkan skall avskaffas, att kyrkan
skall avskiljas tran staten och att de, som lia intresse av kyrklig verksamhet
sjalva ia ekonomiskt understödja och underhålla kyrka, präster och biskopar''.
Uet ar, herr talman, en osund och barock ordning, att medborgare i samhället
som aro _ motståndare till kyrkan som institution, genom statens tvångsmedel
skola tvingas att ekonomiskt underhålla densamma. Kyrkans skiljande från
staten ar därför sa att säga en demokratisk renlighetsåtgärd, som bör snarast
möjligt komma till stand.

i ?+nmUi frykssände frågan rör ju löneställningen för prästerskapets högsta
skikt biskoparna Vi lia här framför oss ett förslag, som visar, hur den nuvarande
ecklesiastikministern och den socialdemokratiska regeringen vill ha
den saken ordnad. Det är ju icke precis någon överraskning, att den nuvarande
ecklesiastikministern föreslår en lönereglering, som i själva verket innebar
en kraftig löneförhöjning åt denna grupp av förut högt betalda befattningshavare.
Ar 1932, strax innan herr Engberg blev ecklesiastikminister,
gav han uttryck at sin goda vilja att tillgodose prästerskapets timliga väl SnL

kyrkom°tet i ^gusti 1932 gav herr Engberg uttryck åt den meningen,
att prasteiskåpet icke behöver följa tesen som lyder: »Att vara gudelig
och låta sig nöja är vinning nog.» Det är i alla fall en tes, som prästerskapet
av alder har haft till uppgift att pränta i fattigt folk. Men herrar
prästmän vilja sannerligen själva icke leva efter den regeln. På det nämnda
kyrkomötet 1932 holl herr Engberg ett stort tal, vari han framhöll, att han
var en positiv anhängare av statskyrkan, och att han ansåg, att kyrkoverksamheten
bor genom det allmännas försorg erhålla all möjlig »ans och vård»
»dag har, herr ärkebiskop», yttrade herr Engberg, »i yngre dagar utvecklat
meningar, som inte precis gatt pa den linjen, men vi äro ju till för att lära.»
framst gaude det naturligtvis den materiella ansen och vården, och beträf -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
tande den saken deklarerade herr Engberg vid samma tillfälle som sin mening,
att »det finnes ingen anledning att motsätta sig ett väl avlönat prästerskap».
Ja, detta är, herr talman, ordagrant herr Engbergs uttalade mening
vid 1932 års kyrkomöte. Det var väl kanske främst på grund av dessa sina
uttalade meningar, som herr Engberg fick förtroendet bliva kyrkominister i
den socialdemokratiska »välfärdsregeringen». Att han konsekvent fullföljt
sin prästerliga välfärdspolitik under de år, som gått, därpå ha vi ju fått många
bevis.

Den nu föreliggande propositionen örn biskopslönerna måste väl även betraktas
som ett uttryck för herr Engbergs prästerliga välfärdspolitik. Ty för
de 12 biskoparna, ärkebiskopen inberäknad, föreslås ett lönebelopp, som belöper
sig på sammanlagt 264,242 kronor, dyrtidstilläggen då inräknade. Enligt
en redogörelse, som finnes i propositionen, har biskoparnas löneinkomst
under perioden 1931—1935 i medeltal uppgått till sammanlagt 207,492 kronor
per år. Det föreliggande regeringsförslaget innebär sålunda för denna 12 man
starka grupp av befattningshavare en löneökning av sammanlagt 56,750 kronor.
Uträknat i medeltal per biskopshuvud blir årslönen under perioden 1931
•—1935 i genomsnitt 17,290 kronor. Och antager nu riksdagen det framlagda
regeringsförslaget, kommer detta att innebära en löneökning upp till i genomsnitt
22,020 kronor för varje biskop. Alltså genomsnittligt en löneökning av
4,730 kronor per år och biskop.

Det är riktigt, att biskoparnas löneförhållanden ligga så till, att deras löneinkomster
äro synnerligen ojämna, och att en reglering kanske därför är behövlig.
Riksdagen har ju också begärt en sådan reglering. Men att då komma
och föreslå en löneökning, som går till närmare 5,000 kronor per biskop i
genomsnitt för samtliga, det anser jag vara synnerligen obefogat och oriktigt.

Vi hade ju biskoparnas löneförhållanden uppe till en liten förberedande
diskussion bär i riksdagen 1933. Det gällde då frågan örn hyresersättning
för bostad åt biskopar, »där biskopshus ej finnes eller där biskop av någon
anledning under viss tid ej kan komma i åtnjutande av den honom tillförsäkrade
förmånen av fri bostad». Tidigare hade i dylika fall utgått ett fastslaget
belopp på högst 1,500 kronor per år. 1933 föreslog regeringen, att denna
bestämmelse skulle upphävas, och att Kungl. Maj :t i varje särskilt fall skulle
få fastställa dessa ersättningar. Jag vill minnas, att jag sett en uppgift örn,
att hyresersättning senare tilldelats någon biskop med belopp på närmare

3,000 kronor per år.

År 1933 hade vi, som sagt, en liten förberedande diskussion här i kammaren
örn den då föreliggande utredningen beträffande löneregleringen för biskopar.
En socialdemokratisk kammarledamot — det var herr Lindqvist i Halmstad —
var uppe i diskussionen vid detta tillfälle. Han framhöll då, att han särskilt
ville stryka under, att när han för sin del varit med här i riksdagen och
begärt en lönereglering för biskoparna, så hade han icke alls däri velat inlägga
den meningen, att han skulle vilja vara med örn väsentligt högre löner
för biskoparna än de förut haft, »och jag vet», sade han, »att jag icke är ensam
om denna uppfattning. Det har säkerligen varit många, som liksom jag
ansett, att lönerna för biskoparna, dem skola vi vara med örn att reglera men
icke höja dem, som nu här Ilar föreslagits. För att i någon mån kunna förebygga,
att en ecklesiastikminister kommer att framlägga ett förslag med så
höga löner, har jag velat fästa uppmärksamheten härpå. Den sakkunnige
föreslår t. ex. för biskopen i Uppsala 28,000 kronor. Kammarkollegiet och
statskontoret tyckte, att detta var för litet, och föreslogo 29,000 kronor. Vidare
föreslås 21,000 kronor åt biskopen på en plats, 24,500 på en och 22,500
kronor på en annan o. s. v.» Och herr Lindqvist slutade med att säga: »Jag

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. bishoparnas avlönande m. m. (Forts.)
vill sluta med att göra en vädjan till ecklesiastikministern — vare sig det blir
den nuvarande eller någon annan, som kommer att behandla frågan — att icke
framkomma med förslag till biskopslöner på varken 28,000 eller 21,000 kronor
utan väsentligt lägre.»

Nu har propositionen kommit, och den innehåller förslag örn löner på 29,000
kronor för ärkebiskopen och 21,000 kronor för övriga biskopar utom för den
i Lunds stift, för vilken föreslås 21,500 kronor. Jag kan för min del icke
vara med örn att några löner i den där stilen bliva fastställda, när en lönereglering
för biskoparna skall genomföras. Och jag ber, herr talman, få föreslå,
att riksdagen måtte besluta en nedsättning i Kungl. Maj:ts förslag med

10.000 kronor per biskop. Det skulle sålunda bli en ändring i bestämmelserna
för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda
medel sålunda, att ärkebiskopen fick 19,000 kronor och övriga biskopar

11.000 kronor med undantag av biskopen i Lund, som skulle få 14,500 kronor
i kontant lön. Jag vet ju icke, huruvida den där avvägningen mellan biskoparna
kan vara riktig, men jag har icke velat göra någon ändring däri, utan
hemställer, herr talman, att kammaren måtte besluta den ändring, jag här
föreslagit, i punkten 6:o), allmänna löneförmåner.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Den före gående

ärade talarens förslag till lönereglering föreföll mig vara väl hastigt
tillyxat, och jag skall med några ord återföra honom och kammaren till den
verklighet, som här föreligger.

År 1931 skrev riksdagen och begärde ett förslag från Kungl. Maj:t i denna
fråga. Riksdagen skrev bl. a.: »I det hela måste berörda system anses otidsenligt,
utan önskvärd stadga och till sina verkningar ofta orättvist. Riksdagen
anser därför kravet på en reglering på detta område befogat och vill följaktligen
bifalla motionärens yrkande om en förnyad framställning i sådant
hänseende från riksdagens sida.» Det var i kraft av denna skrivelse från riksdagen,
som den dåvarande regeringen tillsatte en utredning. Borgmästare
Linder i Malmö fick hand örn utredningen, och han plöjde upp fältet ganska
ordentligt. Beträffande det förslag till lönesatser, som han framställde, gick
han ut ifrån — vari han hade historiskt alldeles rätt -—- den relation, som förutsattes
1859 av föredragande departementschefen, och som riksens ständer
godkände, nämligen att biskopslönerna skulle vara i princip likställda med
landshövdingarnas löner. Den förnyade undersökning, som på mitt uppdrag
verkställts av kammarrådet Wohlin, bekräftade på denna punkt den uppfattning,
vartill borgmästare Linder i sin undersökning hade kommit. Det skulle
ju till alldeles extra och starka skäl för att frångå denna princip från 1859
att lönerna i princip skulle vara desamma för landshövdingar och biskopar.

Men, mina herrar, det som skulle vara i princip detsamma, hurudant har det
blivit i levande livet? Ja, jag har icke sett något större virrvarr, något värre
vildsnår än de svenska biskopslönerna. Örn jag tar ett drastiskt exempel, så
kan jag nämna, att år 1918 var biskopen i Karlstad på grund av inflytande
skogsmedel uppe i en faktisk inkomst på bortåt 120,000 kronor för att sedan
hastigt få gå ned till någonstans kring 15,000 kronor eller vad det kunde vara.
När samme innehavare har så olika och växlande lön, förstå herrarna, huru
det är. I fjol hade biskopen i Strängnäs 13.700 kronor, örn icke mitt minne
sviker; biskopen i Växjö hade 31,000 kronor, biskopen i Linköping hade 31,000
kronor o. s. v. Nu bero ju dessa tillskott på en variabel faktor, som i sin tur
beror på konjunkturerna. Det är markegången, som ligger till grund för detta.
Örn den ärade siste talaren skulle räkna ut en svensk biskopslön, skulle han
till sin förskräckelse finna, att örn han ville vara exakt, fick han röra sig med

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
milliarddelar av tunnor. Det blir en nästan mikroskopisk matematik. Detta
beror därpå, att en svensk biskopslön icke är en penninglön i vanlig mening
utan sammansättes av den avkastning, som kommer av de s. k biskopslönetillgångarna,
d. v. s. avkastning av jord och skogar, som äro anslagna till biskopsstolarna.
_ . „ .

Nu säger det sig självt, att det är en orimlighet och orättvisa,^ som här rader.
Det kan icke finnas något skäl till att biskopen i Växjö skall sitta^ med 31,000
kronor, medan biskopen i Strängnäs har 13,700 kronor, utan utgångspunkten
måste vara, att vare sig man är biskop i det ena eller andra stiftet — örn jag
undantar ärkestiftet och det gamla danska ärkestiftet i Lund skall man
ha en lika lön, som är oberoende av konjunkturernas växlingar, liksom detta är
fallet för landshövdingarnas vidkommande. Jag har själv i så måtto slagit
ett rekord, att jag kontrasignerat icke mindre än fem biskopsutnämningar. Vi
ha tolv biskopar i riket, och det är sålunda nära hälften av dem, vilkas utnämningar
jag varit med örn under min tid. Av dessa fem äro fyra direkt utnämnda,
medan en har fått transport, nämligen min företrädare i ämbetet, som
fick transport från Strängnäs till Växjö. Men örn jag håller mig till de fyra
biskopar, som icke tidigare varit biskopar, och ser till^ vad det varit för människor,
så ha alla fyra varit framstående lärare vid våra universitet och dugliga
män. Tar jag en sådan man som den sist utnämnde, Tor Andrae, en av
rikets mest lysande kulturpersonligheter, så var han professor vid Uppsala
universitet, innan han blev biskop i Linköping. Som professor koni han väl
upp till en lön av 14,000 kronor. Nu menar herr Karlsson i Grängesberg, att
den där skall vi sänka lönen för till 11,000 kronor.

Men det är en annan och allvarligare sak här, mina herrar, och därmed kommer
jag in på kärnfrågan. Jag har hävdat och hävdar fortfarande, att det
är för hela vår kultur av allra största betydelse, att förbindelsen mellan vetenskap
och kyrka bevaras. Det är däri regulatorn och kontrollen ligger, att
den religiösa kulturen också når så högt som möjligt, och att den icke förfaller.
Jag har därför alltid ansett det vara en naturlig sak, att högt kvalificerade
universitetsprofessorer i teologi, som dessutom lia chefsbegåvning, bil biskopar
i svenska kyrkan. Ty i själva kyrkans ledning måste det örn möjligt
sitta upplysta människor, låt mig kalla dem lärda män, människor, som när
det gäller kulturella angelägenheter kunna förhindra, att den kyrkliga kulturen
sänkes. Det vill jag även säga den siste ärade talaren, att jag håller fast
vid den uppfattningen, att det är ett samhällsintresse och ett statens intresse
av första ordningen, att den religiösa kulturen i landet är sa hög som möjligt.
För att lia den så hög som möjligt, för att göra sikten så klar och luften så
ren och rymden så vid som möjligt finns det enligt min tanke icke något båttre
sätt än att, då det gäller biskopsstolarnas rekrytering, hålla så nära kontakt
man kan med universiteten och vetenskapen. Det är ur den synpunkten som
en biskopslön, då den ställes i förhållande till landshövdingelönen, mäste bedömas.
_

Jag kan icke finna, att man 1859 handlade orätt fran ständernas sida, da
man likställde i princip dessa löner. Jag kan icke finna, att man kan motbevisa
borgmästare Linders utredning, och jag kan icke finna, att kammarrådet
Tom Wohlins utredning kan vederläggas på denna punkt. Saken
ligger klar. Men jag försäkrar den ärade senaste talaren, att han torde ha
utsikt att av åtminstone några biskopar kunna föreslås till hedersbiskop,
örn han skulle kunna stjälpa ett förslag som detta. Ty vad innebär det
här? Den ärade talaren tror att det är fråga örn en löneförhöjning. Han
har därvidlag låtit lura sig av reservanten. Utgår man ifrån de nu och under
den närmast föregående tiden gällande biskopslönerna, sa är det en

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
liten genomsnittlig lönestegring, om jag lägger alla lönerna ihop och ser på
totalsumman. Men antåg att det nuvarande systemet kvarstår och att markegången
stegras, då. stegras också dagens samlade summa av alla biskopslöner,
så att det sorn i reservationen anges som en ökning i jämförelse med det
nuvarande blir en minskning.

Den reglering, som här föreslagits, bringar ordning och reda. Jag kan icke
förstå, vad det kan vara för intresse att, när ärkebiskopen i enlighet med sina
åligganden företar en visitationsresa till utlandet och inspekterar de svenska
församlingarna, han skall vara tvungen betala hela resan —• rubb och stubb,
biljetter och allting —. ur egen kassa. Han får icke ett öres ersättning. Och
jag blottar ingen hemlighet — det är offentligt bekant —- när jag nämner, att
på det sättet har redan den nuvarande innehavaren av ärkebiskopsstolen tills
dato av egna medel fått lägga ut i runt tal 45,000 kronor. Det är detta som
justeras genom att införa detta fasta system, å ena sidan med en penninglön,
som är fixerad liksom för landshövdingarna, å andra sidan med ersättning enligt
allmänna resereglementet för resorna. På det sättet få vi äntligen ordning
och reda på detta område. Vi få icke denna ordning, örn vi skola fortsätta
som det varit hittills. Då blir det rent orimligt med dessa oerhörda skillnader
i lön för människor, som ha att utföra samma uppgifter. Icke ge vi
landshövdingarna olika löner, ingen människa tänker på att göra detta, utan
för landshövdingarna äro lönerna reglerade i pengar, och man går ut ifrån att
det är landshövding som landshövding. För biskoparna åter är det hela ett
lotteri vad den ene eller andre råkar få för inkomst. Jag måste därför säga,
att den grund som här lagts är icke någon tillfällighetsgrund, den är noga beräknad.
Vid den sista undersökningen införskaffades från varje biskop särskilt
noggranna uppgifter örn hans egen ekonomiska ställning, hans inkomster
och utgifter för ämbetet. Dessa uppgifter lågo också till grund vid prövningen
av lämpligheten att bibehålla landshövdingelönen som måttstock.

Att nu här ändra proportionen på ett löst yrkande och antingen, som reservanten
slutar med att föreslå, att man skall skära ned lönerna över en kam med

2.000 kronor eller, som den siste ärade talaren föreslog, skära ned deni med

10.000 kronor, kan ju inte vara försvarligt. På det sättet kan man inte i
riksdagen .behandla en fråga örn löner, utan man får ju i så fall göra en grundlig
utredning och se efter, om det finns skäl att frångå den relation, som hittills,
rått mellan biskopslöner och landshövdingelöner.

Till sist, herr talman^ vill jag för min del säga, att den omständigheten att
man här anmärkt mot någon biskop, att han icke skulle ha fullgjort sina åligganden
gentemot präster som burit sig illa åt, kan nu, när det gäller en utjämning
av löneförhållandena för en stor kår, icke tagas med i räkningen. Jag
nämnde i första kammaren ett exempel. Herrarna ha sett, hurusom i Nya
Dagligt Allehandas insändareavdelning huserar en mycket argsint läroverksadjunkt,
som ju dag ut och dag in ärekränker allt och alla. Antag nu, när
vi en vacker dag komma till reglering av läroverkslärarnas löner, att herr
Karlsson i Grängesberg eller någon annan stiger upp och säger, nej, generaldirektör
Holmdahl har icke ingripit tillräckligt mot denne läroverksadjunkt,
— alltså skola vi sänka herr Holmdahls lön. Skulle herrarna vilja vara med
örn det? Jag får verkligen säga, att den sortens logik håller icke i dylika frågor.
^ Och jag misstänker, herr talman, att vi här lia att göra med något, som
också jag för. mångå.år sedan tyckte vara så tacknämligt: så fort det är något
som luktar litet radikalt, då är man genast framme och nosar på det. Jag
tror icke, mina herrar, att dessa frågor böra behandlas på sådant sätt. Jag
Ilar haft som ögonmärke, så länge jag suttit på denna post, att helt sakligt,
hänsynslöst sakligt åt olika håll, vare sig det gällt kyrka eller skola eller and -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
ra kulturlivets områden, bedöma ting och förhållanden, och jag har kommit
till den alldeles bestämda slutsatsen, att det är den enda politik på detta område
som håller, den enda politik som lägger en fast grund för en sådan tingens
ordning, där både den religiösa och profana kulturen kan växa i de former,
som äro värdiga ett kultursamhälle.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till denna proposition.

Herr Brädefors: Herr talman! Det var mycket intressant vad herr Eng berg

meddelade om biskopsavlöningarnas storlek. Vi fingo höra, att av den
kristna kärlekslärans högsta vårdare här i landet finnas sådana, som ha en
årsinkomst överstigande 100,000 kronor örn året, och att det är därför man
är så angelägen att för denna 12 man starka grupp i Sverige genomföra en
lönereglering; Man kommer osökt att göra en viss jämförelse härvidlag. När
det är fråga om lönereglering i allmänhet för människor, som äro i statens
tjänst, icke höres det då i debatter i andra kammaren från regeringsbänken
sådana försvarstal för de lägre statstjänarna, som nu i dag ha framförts av
herr Engberg för biskoparnas lönereglering. Man behöver icke heller säga
som herr Engberg, att den orättvisan skulle kunna bibehållas i fortsättningen,
att en biskop får en inkomst av över 100,000 kronor, medan en annan endast
har 13,000 kronor o. s. v. Man kan väl ta bort dessa s. k. in natura inkomster
till biskoparna, som andra statstjänare eller statsanställda icke åtnjuta.
Varför skola just dessa biskopar ha sådana skiljaktiga bestämmelser angående
sina inkomstförhållanden från staten än andra av staten avlönade funktionärer
och tjänstemän? Och när såväl regeringen som utskottet här föreslår en verklig
ökning av de kontanta löneförmånerna, som hittills ha varit lägst 10,000
och högst 16,000, till lägst 21,000 och högst 29,000 kronor, är det en avsevärd
ökning som man föreslår i denna löneregleringsfråga. Jag undrar, örn från
regeringshåll också skulle kunna lämnas något löfte, att, när de lägre statstjänarnas
löneregleringsfråga kommer före till riksdagens behandling — örn
den nu kommer till nästa år eller senare — öka deras löner i samma proportion
som biskoparnas löneförmåner.

Enligt detta av regeringen och utskottet framlagda förslag avlägsnas icke
alla naturaförmåner för biskoparna. De skulle fortfarande komma i åtnjutande
av hyresfri bostad, fritt planterat område och bidrag till dessas underhåll,
3/i av bränsle till uppvärmning och hushållsändamål, möbler och utskylder
för biskopsfastigheten, dessutom resekostnader och dagtraktamente
och till och med fri telefon. Vilka statstjänstemän lia så mycket kvar i naturaförmåner,
när man indrager rättigheten för biskoparna till dessa stora
inkomster från skogarna och andra dylika inkomster?

Nu säger herr Engberg, att löneregleringen för biskoparna är befogad just
på grund av att detta är ett så orättvist lönesystem, men här anföres icke
samma skäl mot lönereglering, som man alltid mött, när lönereglering varit
på tal för lägre statstjänstemän, nämligen statsfinansiella svårigheter. Och
under de senaste åren har mot lönereglering för lägre statstjänare också anförts,
att det borde vara en gärd av solidaritet från statstjänarna att avstå från
löneförhöjning under kristiden. Men borde det icke vara lika mycket en gärd
av solidaritet mot andra människor, att biskoparna, dessa kärlekslärans högsta
representanter, avstode från löneförhöjning, och att de redan tidigare avstått
från sina 100.000 kronors inkomster? Det säges t. o. m. det, att det är cn
solidaritetsplikt för de lägre statstjänarna, att de, sedan de fått pension, ändock
få erlägga pensionsavgifter till allmänna folkpensioneringen för att hjälpa
de andra gamlingarna,, som icke äro i tjänst. Men enligt dessa förslag
angående biskoparna skulle de, när de komma upp i pensionsåldern, få något.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
som kallas för emeritilön. Då få de icke 1,000 eller något över 1,000 kronor,
som en lägre statstjänare, utan 9,000 kronor är deras pension.

Jag må säga, att det finns ett gammalt ordspråk, som säger, att prästsäcken
är bottenlös, oell jag tror, att detta visar sig ganska tydligt även i detta
fall, men jag hade icke väntat, att herr Engberg eller det socialdemokratiska
partiet skulle försvara, att man fyller denna bottenlösa prästsäck. Jag
undrar icke alls på att de borgerliga gå in för att försöka privilegiera prästerna^
och biskoparna och allt som tillhör den svenska kyrkan. Det är inte
alls något märkvärdigt, ty kyrkan är en tvillingbroder till något annat som
finns såväl i detta land som alla andra kapitalistiska länder. Den är en tvillingbroder
till ett materiellt maktmedel, nämligen militarismen, för att hålla
arbetarklassen i upptuktelse och hålla den nere så mycket som de kapitalistiska
makthavarna vilja. Och den enda treenighet, som existerar för den,
är korset, svärdet och kassakistan, och jag undrar icke på att de slå vakt
örn denna treenighet. Men arbetarna ha intet som helst intresse att höja
prästernas och biskoparnas löner i den grad, som här föreslås i detta utskottsutlåtande,
och att därmed fastlåsa dessa löner för all framtid.

Herr talman, jag åtminstone och mitt parti vilja icke vara med på detta;
det må vara det socialdemokratiska partiets kärleksgärning till präster och
biskopar, att de försvara den saken. Jag yrkar avslag på § 6 i utskottets
hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Jag får ju verkligen säga, att när jag hörde den senaste ärade talaren, förstod
jag, att det finns något mera som är bottenlöst än den s. k. prästsäcken.
Jag skall icke säga, vad detta andra är, utan överantvardar åt honom själv att
söka fundera ut den saken.

Emellertid har han hela tiden rört sig med påståendet, att här är fråga om
en löneförhöjning för våra biskopar. Jag undrar, vad min vän biskop Städener
skulle säga örn den siste ärade talaren, när han får veta, att herr Brädefors
betraktar det soni en löneförhöjning, när Växjöbispen åker ned från 31,000
till 21,000 kronor. Är det att höja lönen för biskopen i Växjö, när han mister

10,000 kronor? Kan den ärade talaren svara ja eller nej på den frågan?

Svarar han ja, rör han sig med en mycket egendomlig matematik. Svarar
han nej, har han slagit av benen under sin egen argumentation. Ty det säger
sig ju självt, att man kan inte taga ett resonemang på allvar, som förklarar
att det är en löneförhöjning för våra biskopar, när man förfar på det sättet,
att man stjälper ned topparna i dalarna. Icke höjes landskapet, herr Brädefors,
örn jag utjämnar landskapet genom att låta alla bergstoppar rulla ned
i dalarna, sa att det hela blir en jämn yta. Det måste vara högst besynnerliga
föreställningar örn löneförhöjning, som den siste ärade talaren rör sig med.
Han har då till sist ett halmstrå att tillgripa, då han säger, ja, men örn man
räknar ihop dagens löner och gör en totalsumma av vad det blir efter utjämningen,
så blir det efter utjämningen i själva verket något mera. Ja, jag
erinrar honom örn vad jag nyss säde i mitt förra anförande, nämligen att det
beror på dagens konjunkturer. Örn någon tid skulle i själva verket med det
nuvarande systemet detta, som nu betraktas som ett tillskott, vara detsamma
som ett minus.

Jag vill också säga den siste ärade talaren, att hade det varit fråga örn en
löneförhöjning för biskoparna, en lönereglering i egentlig mening, så hade jag
icke funnit någon anledning att framlägga något förslag, därför att jag anser
att högre än landshövdingarna skall man icke avlöna biskoparna, men man
skall icke heller avlöna dem lägre. Får jag nu göra herr Brädefors en sam -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande nu. m. (Forts.)
vetsfråga: Varför uppträder lian icke mot landshövdingelönerna? De äro också

21,000 kronor. Varför skulle lian icke lika bra skära ned dem? Finns det
något särskilt skäl att en biskop skall vara sämre betald än en landshövding?
En biskops utbildning har i regel varit ofantligt mycket kostsammare
och långvarigare än en landshövdings.

Jag vill också, innan herr Ström från Göteborg får ordet och börjar bullra
— ty jag får icke tid att höra på honom, tyvärr •— säga honom, innan han
sätter i gång, att det vore tacknämligt, örn han nu hittade något nytt tema
och avvunne denna fråga en ny synpunkt. Ty att bara mala på sorn nu sker
och domdera örn att socialdemokraterna och ecklesiastikministern vilja höja lönerna
för biskoparna, när det i själva verket är ett förslag örn att utjämna
lönerna, det kan ju ändock icke vara rimligt. Så nu får väl herr Ström försöka
anlita sin uppfinningsförmåga och ge kammaren några nya synpunkter.

Men innan han börjar med detta, skall jag nämna en sak, som kan intressera
den siste ärade talaren, liksom även herr Ström. Det förhåller sig nämligen
så, att genom högsta domstolens utslag ha under den senaste tiden icke mindre
än 130,000 kronor tilldelats fyra biskopar utöver de inkomstbelopp, som här
finnas redovisade. Med det förslag som jag har framlagt kan ett dylikt spektakel
icke komma till stånd. Men med herr Brädefors’ ståndpunkt att avslå
alltihop och låta läget vara som det är, få vi nya processer. Då kan det bli
ytterligare utdelningar till vissa biskopar.

Jag vill, herr talman, icke vara med örn detta. Biskoparna skola ha en hederlig
lön, den skall i princip vara lika med en landshövdings, den skall vara
varken lägre eller högre. Varför ärkebiskopen har en särskild högre lön är
redogjort i propositionen, det behöver jag icke närmare utveckla. Men det skall
å andra sidan icke heller kunna sägas, att biskoparna skola representera någon
bottenlös säck. Jag har velat förse säcken med botten, jag har velat sätta en
gräns vid 21,000 kronor. Jag överlåter med varm hand åt herr Brädefors att
röra sig med en säck utan botten för framtiden. Ty det blir resultatet, örn
detta förslag skulle falla.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill icke ge precis herr

statsrådet rätt, när han nu i sitt sista anförande ville göra gällande, att det
här icke skulle vara fråga örn en löneförhöjning för biskoparna. Det där talet
örn att markegångstaxa!! nu stiger undan för undan är icke sant, ty som alla
veta utgår denna markegångstaxa efter tioårsperiod, och den låga kurva vi
hade 1932 och 1933 kommer alltså att verka ett antal år framåt, ^och. då blir
det en betydlig sänkning av nu utgående löner. Vi lia också sett både i propositionen
och även i utskottets utlåtande, att en hel del biskopar ha mycket lägre
löner än de som föreslås nu skulle bli de lägsta.

Utav bestämmelserna i den förordning, som herr statsrådet i sitt anförande
pekade på, nämligen 1859 års förordning, finna vi, att biskoparnas löner — det
är ju egentligen detta det nu närmast gäller — kunna växla från 10,000 kronor
för den lägst avlönade till 10,000 kronor för den högst avlönade. Det är vad
som nu gäller. Här föreslår nu utskottet, att det skall bli en lön på
lägst 21,000 kronor. Jag har för min del svårt att förstå, att ^statsrådet
kan förneka, att det här är fråga om en löneförhöjning. Då herr
statsrådet höll sitt första anförande, vilket var rätt så intressant, hörde
jag honom däri proklamera, att det religiösa intresset här i landet skall
hållas så livaktigt som möjligt. Detta uttalande siar om rätt så lyckliga
framtidsutsikter särskilt för ilen svenska statskyrkans vidkommande, och som
varm ivrare för denna kyrka kan jag icke annat än hälsa, detta uttalande med
mycket stor glädje. Jag vill att statskyrkans tjänare, vilka jag anser lia en

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. bishoparnas avlönande m. m. (Forts.)
synnerligen viktig uppgift att fylla i samhället, skola ha bättre existensmöjligheter.
Jag kan emellertid icke gilla herr statsrådets ståndpunkt, att 21,000
kronor är det minimum, som fordras för att säkerställa en biskops existens.
Jag anser,^ att det kan vara möjligt för biskoparna att fylla sin uppgift även
med en något lägre lön. Kärnpunkten i denna fråga förklarade statsrådet
ligga däri, att han ville, att det skulle vara ett innerligt samband mellan vetenskap
och kyrka. För min del har jag svårt för att förstå, att icke detta
samband skulle kunna upprätthållas även örn lönen sattes exempelvis till 19,000
kronor. Jag tror, att detta samband kan hållas vid liv lika väl med en lön på

19,000 kronor som med en på 21,000 kronor. Den princip som 1859 års förordning
införde, nämligen att lönen skulle vara densamma för landshövding och
biskop, tycker jag att man numera, i viss grad åtminstone, bör rucka på. Man
behöver härvidlag endast tänka på den ställning som en biskop och en landshövding
hade då 1859 års förordning infördes, och den ställning de lia nu. Vi
känna ju alla till den oerhörda utveckling som sedan den tiden ägt rum inom
landsstaten, och vi behöva bara jämföra denna utveckling med förhållandena
pa det kyrkliga området. Biskoparna lia sedan den tiden fråntagits en hel del
av de uppgifter, som tidigare alegat dem, medan landshövdingarnas uppgifter
ater i betydande grad utökats. Jag tycker för min del, att det hade varit rimligare
örn man som utgångspunkt tagit de löner som gälla för de flesta generaldirektörer,
vilka ju i regel sluta pa 19,000 kronor. Jag tycker som sagt,
att detta hade varit lämpligare. Jag har nämligen svårt att förstå, att denna
fråga är en isolerad fråga, som blott och bart berör biskoparna. Jag ser den
fastmera i ett större sammanhang och som ett led i en strävan att undan för
undan trissa upp tjänstemännens löner, och att man för det ändamålet här
valt en jämförelsepunkt, som är ägnad att trissa upp just biskoparnas löner.
Det är av den anledningen som jag, herr talman, icke kan biträda utskottets

förslag. Jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Niklasson, Werner i Höjen och Eriksson i Toftered.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag har i fråga örn det här föreliggande
utsko.ttsförslaget intet annat yrkande att göra än örn bifall till detsamma.
Uti det anförande som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här höll, och vari han tydligt och klart motiverade sitt förslag,
reducerade han också till deras rätta proportioner de uttalanden som här gjorts,
nämligen att. detta förslag endast skulle innebära en löneförhöjning uti biskoparnas
avlöning.

Jag begärde emellertid, herr talman, ordet närmast med anledning av ett
uttalande som här gjorts av herr Martensson i Uddevalla. Jag är herr Mårtensson.
tacksam för att han lade sitt anförande på ett helt annat plan än man
gjorde i första kammaren, när denna fråga behandlades där. Jag är övertygad
örn, att han så gjorde icke minst på grund av den kännedom han har örn
den kyrkliga riktning, som speciellt utmärker Västkusten, och som är icke
minst förhärskande inom den ort där han själv bor. Jag vill emellertid framhålla.
att det omdöme lian här fällde angående biskopens i Göteborgs stift sätt
att sköta, stift icke alls imponerar på mig, och icke heller det uttalande som
lian här i övrigt gjorde, nämligen att bland de breda folklagren därnere skulle
råda just den uppfattning^ som han gjorde sig till tolk för. Det förhåller sig
icke på det sättet, herr. Mårtensson. Jag kan nämna, att man inom kyrkligt
sinnade arbetarkretsar i Göteborgs stift nied stor beklämning uppmärksammat
aet angrepp, som igångsatts i denna sak såväl i tidningspressen som nu senast

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
under de sista av dessa dagar här i riksdagen. Jag vill också säga, att det
råder tillfredsställelse nied det sätt, varpå biskopen i detta stift skött sina ämbetsåligganden.

Jag skulle emellertid vilja tillägga även ett par ord angående den tendens,
som jag skönjer i allt detta. Då vi veta, att vår biskop i sin ämbetsutövning
har försökt tjäna stiftets traditioner i kyrkligt hänseende, kunna vi icke komma
ifrån, att i dessa angrepp ligger också detta, att man ville försöka komma
den kyrkliga riktning, som är förbärskande just inom vårt stift, till livs, angrepp
som man ytterligare poängterat genom de anmärkningar man riktat emot
yttranden, som fällts av vissa prästmän där nere. Jag tror icke, att det är
klokt att man tar upp denna sak på sätt som bär skett, då man riktar sin
kritik mot förhållandena i Göteborgs stift utan att närmare känna till den
kyrkliga riktning, som där är den förbärskande. Kommer man denna kyrkliga
riktning närmare, sätter man icke någon särskild etikett på densamma, utan
man finner, att vad som kännetecknar densamma just är det som är gemensamt
för ali allvarlig luthersk kristendom. Jag skulle som en karakteristik
av dess lärare kunna säga, att de äro självständiga karlar, som säga sin mening
klart och bestämt, och detta icke bara till det parti, som herr Mårtensson representerar,
utan också, och många gånger på ett beskt sätt, till det parti,
som jag själv representerar. Jag tycker, att man skall se objektivt på detta.
De utföra i sin kyrkliga gärning ett efterföljansvärt arbete. Jag skulle i
detta sammanhang vilja citera ett uttryck, som fällts av en person, som måhända
icke helt tillhör denna kyrkliga riktning. Han uttalade i fråga örn
kyrkolivet på Yästkusten: »Här ligger hela kristendomslivet på en mera
gammalkyrklig (och högre) luthersk linje; den enskildes trosliv ■— hemmets
och kallelsens liv — kyrkans gudstjänstliv.» Jag tror, att örn vi tänka på den
svenska kyrkans uppgift för kristendomens skull, så behöver den för närvarande
icke bara populära talare. Här behövas också rätte lärare, som veta på
vem och vad de tro.

Jag vill med anledning av vad herr Mårtensson i sitt anförande kom fram
med, nämligen det underförstådda hot han kom med, örn utredning, säga,
att detta icke imponerar det allra minsta på denna kyrkliga riktning. Jag
kan erinra örn, vilket torde vara mången bekant, att denna kyrkliga riktning
tidigare haft sina hemsökelsetider i form av angrepp både från enskildas och
från myndigheters sida. Den gick igenom detta och därtill med en stark expansion.
Jag vill för min del säga, att den säkerligen kommer att, örn detta
upprepas, på samma sätt som förut gå sin väg framåt under samvetsgrann
pliktuppfyllelse.

I detta anförande instämde herrar Lithander, Hansson i Hönö och Larsson.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Sedan tvenne talare från det stift,
vars förhållanden på grund av särskilda omständigheter kommit att här diskuteras,
haft ordet, har jag ansett mig tvungen begära ordet för att framföra
några synpunkter på den föreliggande frågan.

Till en början vill jag helt och fullt instämma i de synpunkter, som herr
Mårtensson i Uddevalla i debattens början anlade på frågan. Jag vill ingalunda
bestrida, att det behövs en reglering och en utjämning i biskoparnas
löner. Läser man nämligen den kungl, propositionen finner man det uppenbart,
att stora ojämnheter i olika avseenden existera på detta område. De nuvarande
avlöningsformerna ilro gammalmodiga och ojämna, och ser man frågan
nied utgångspunkt från de principer, som i allmänhet tillämpas i fråga om
avlöning åt samhällets tjänare, kan man icke ha något att invända emot en

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
reglering och en rationalisering på detta område. Det torde icke vara alldeles
oberättigat att framhålla, att det är väl kraftigt tilltaget, då en biskop som
regel skall ha 21,000 kronor om året. Den normala lönen för en generaldirektör
med fullmakt är 17,000 kronor örn året, och de generaldirektörer, som äro
förordnade på ett visst antal år, ha 19,000 kronor.

Emellertid är det kanske icke främst själva lönen, som jag i detta sammanhang
vill granska. Jag vill fastmera ställa den föreliggande frågan i relation
till biskoparnas uppgift i vårt svenska samhälle. Herr Karlsson i Grängesberg
föreslog här en lönereducering för biskoparnas vidkommande. Jag skulle, örn
jag ville ge mig ut för att vara av den radikala riktning herr Kilbom utger sig
för att vara, ha yrkat på biskoparnas avskaffande. Detta vore ingenting nytt
i och för sig, ty går man tillbaka i tiden och läser till exempel borgarståndets
protokoll från förra hälften av förra seklet finner man, att en högt förtjänt
medlem av detta stånd redan på den tiden hade den uppfattningen, att biskoparna
icke ha någon uppgift att fylla i det svenska samhället, och att de därför
borde avskaffas. Herr Karlssons i Grängesberg ståndpunkt är emellertid
fullt typisk för dessa Kilbomskommunister. Att ta steget fullt ut våga de
icke, utan de uppträda endast i det uppenbara syftet att när lämpligt tillfälle
gives stå litet till vänster örn socialdemokraterna för att, då valrörelsen stundar,
ha detta lilla halmstrå att klamra sig fast vid.

Det är emellertid även ett par andra synpunkter som jag vill ta upp i debatten
örn denna fråga. Betraktar jag vissa biskopars verksamhet, så ställer
jag mig frågan: fylla dessa biskopar verkligen sin uppgift? Deras uppgift
bör bland annat innefatta att de skola hålla reda på prästerskapet inom det
egna stiftet. De böra vårda sig om att även den kyrkliga verksamheten präglas
av en kultur som anstår ett land som Sverige. De böra se till, att de som
äro tillsatta för vårt folks andliga tukt och ans icke trampa betydande andliga
och mänskliga värden under fotterna. Det finns här i landet, mina herrar, en
prelat, vars ämbetsutövning den föregående talaren, herr Olsson i Staxäng,
något berörde. Jag anser mig emellertid böra fästa kammarens uppmärksamhet
på denna hans ämbetsutövning i någon vidare mån än herr Olsson i Staxäng
gjorde. Herr Olsson i Staxäng framhöll, att det anförande herr Mårtensson
här höll icke imponerade på honom det ringaste. Och dock var detta anförande
hållet i den finaste form. Herr Olsson i Staxäng tilläde också, att kyrkligt
sinnade arbetare reagera mot de uttalanden som gjorts icke minst i den debatt
som fördes i första kammaren i lördags. Ja, mina herrar, jag vet icke vad
man skall säga örn ett sådant uttalande. Det finns en prästman i det stift,
som herr Olsson i Staxäng i sitt anförande berörde, vilken ger ut en egen tidning.
I denna tidning finner man en artikel, vilken jag skall tillåta mig att
bär citera, som sannerligen icke vittnar örn, att arbetarna icke ha anledning
att känna den samhörighet med kyrkan och dess uppgifter, som jag för min
del anser att kyrkan och dess tjänare böra fylla. Nämnde prästman skriver i
sin tidning: »Örn man nödvändigt vill lia fram en skillnad mellan socialism
och kommunism (= bolsjevism), vet jag ingenting bättre än den, som är mellan
en tjuv och en rånmördare. Målet för båda är icke riktigt detsamma. Fastän
det nog händer ibland att tjuven blir rånmördare, örn han finner att det lönar
sig bättre.» Detta är, mina herrar och damer, skrivet av en prästman i västra
Sverige. Vad skall man nu säga om ett sådant uttalande? Här stämplas alltså
det parti, som fått de flesta anhängarna inom den myndiga delen av Sveriges
folk och som inom sig rymmer — detta torde herr Olsson i Staxäng observera
— otaliga kristna medborgare som en samling av tjuvars vederlikar.
Ja, än mera, detta partis anhängare betecknas som tjuvar, vilka vid lägligt

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ann. biskoparnas avlönande m. to. (Forts.)
tillfälle komma att förvandlas till rånmördare. Eftersom herr Olsson i Staxäng
här vill göra gällande, att arbetarna nere i Västra Sverige ställa sig bakom
det kyrkliga system som där är förhärskande, vill jag erinra därom, att i en
församling där nere på västkusten på senare tid tre begravningar ägt rum.
Tre organiserade arbetare hade avlidit och av sina kamrater förts till den sista
vilan. Som sed och bruk är inom den organiserade arbetarklassen hade de
följts till graven av sina fackföreningsfanor. När man emellertid ville in i
kyrkan med sina fanor, kördes man ut. Man nekades helt enkelt tillträde,
därför att man hade dessa samlingens, jämlikhetens och varför icke kristlighetens
symboler med sig. Det är på det sättet, mina herrar, som ni uppamma
den fientlighet, som i vissa avseenden och inom vissa områden av vårt land
kommer till synes hos vårt folk. Det är typiskt att. de röda fanorna icke
fingo komma in i kyrkan . Det har dock hänt en gang i detta land att,, när en
boren arbetarledare gick ur tiden, Sveriges konung icke föraktade att sitta under
dessa röda samlingstecken tillsammans med organiserade arbetare. Det
bör icke vara ägnat att väcka förvåning, att man känner sig upprörd över den
kallsinnighet och över den fientlighet — ja, jag vågar verkligen benämna
dessa tendenser på detta sätt ■— som prelaterna icke minst inom det område,
som vi här diskutera, lägga i dagen. Jag finner därför anledning att här
ställa en vädjan icke minst till herr Olsson i Staxäng att lägga bort talet örn,
att ingenting imponerar. Det gäller ju dock för oss alla att försöka .första varandra.
Jag vill för att jag själv icke skall bli missförstådd säga ifrån, att i
denna protest emot vad som här skett ingalunda ligger någon krigsförklaring
mot kristendomen och dess värde, ty därvidlag finns det mycket gott att hämta.
Jag ser emellertid saken så, att man måste reagera emot de tendenser, som
jag här påtalat, om man verkligen vill värna örn en humant fattad kristendom
och försvara en svensk folkkyrka på den moderna andliga kulturens grund
såsom vi här uppe i Norden fattat detta begrepp.

Jag skall icke yrka avslag på vare sig utskottets förslag eller reservationen,
ty detta skulle innebära en löneökning i förhållande till vad biskoparna nu
ha. Jag har emellertid ansett det vara på sin plats att, när vi behandla denna
fråga, göra klart för stiftcheferna och icke minst den det här närmast gäller,
att örn man vill göra en sant kristlig gärning, så skall man sannerligen icke
stöta de breda folkmassorna ifrån sig, ty i så fall blir vederbörande till hinder
för en samlande tanke, som dock borde finnas här i landet.

Herr andre vice talmannen, som nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
lämnade för kort genmäle ordet till

Herr Olsson i Staxäng, som yttrade: Herr talman! Jag vill först nied anledning
av herr Nilssons i Göteborg citat ur Stiftstidningen säga, att. örn det
ligger något brottsligt i detta skrivsätt, så kan man ju i vanlig ordning med
hjälp av tryckfrihetsförordningens bestämmelser komma till rätta, med detta,
och att man icke på sätt som här skett bör dra fram denna sak i riksdagen.

Gent emot den anmärkning, som han här gjorde emot att manheim fått
ta med fackföreningsfanorna in i kyrkan vill jag framhålla, att så vitt angår
Västkusten och den kyrkliga riktning, som där är förhärskande, så är det
kanske där mer än på någon annan plats som just vördnaden för kyrkorummets
helgd kommer till synes. När man finner, att folkets lärare, hyser
den önskan, att man icke skall gå den väg som här berörts, böjer sig folket
för denna önskan från församlingsledarens sida. För egen del kan jag
icke finna något orätt uti detta.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Ström: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Engberg — för

att använda hans. älskvärda språk ■—• bullrade bär i kammaren, oell jag
tyckte jag kände igen tonerna. Det var troligen en förträning för det kommande
arbetet i Socialdemokraten, ty det var de toner, som vi kände igen
ifrån Ådalsdebatterna i valrörelsen 1932, även örn de nu åsyftade ett helt
nytt ^ område och avsågo att värna biskoparnas löner. Hade vi fått höra
ett sadant temperamentsfullt och kraftigt och, för all del, mycket bra anförande
som herr Engberg nyss höll ifrån statsrådsbänken när det gällt
några andra grupper i samhället, som ha det mycket sämre ställt än biskoparna,
skulle ^vi åtminstone ha kunnat uppskatta det och sagt, att herr Engberg
kämpar både för den ena och den andra gruppen, men eftersom vi inte ha
hört något sådant tal, när det har gällt A. K.-arbetarna, när det gällt statstjänarna
som ha 2,000—3,000 kronor i årslön och mindre, och när det gällt de
fattigaste bland jordbrukarna och liknande grupper och eftersom herr Engberg
endast mskräker sig till att rekommendera den här löneförhöjningen
för biskoparna, är detta litet anmärkningsvärt, och det kan ju förtjäna antecknas.

Herr Engberg hävdade, innan han försvann härifrån, att jag i det kommande
skulle hitta pa något nyare än att detta var en löneförhöjning. Ja,
jag skall inte tvista örn. ord.. Är det så, att herr Engberg anser att vi skola
kalla, det för en utjämning i fortsättningen, så gärna för mig. Hen när utjämningen
medför en ökad utgift på 56,750 kronor, då tycker jag ändå det
är rimligare att tala örn en löneförhöjning. Herr Engberg har ju ändå inte
kunnat gendriva de siffror som reservanten kommit till, vilka innebära att
det är fråga örn en sadan löneförbättring. Herr Engberg förklarade vidare
att han hade för avsikt att sy ihop hålen i prästsäcken. Ja, det är möjligt,
men innan hail syr ihop de där hålen, har han således av försiktighetsskäl
sett till att fylla säcken ordentligt till bristningsgränsen; sedan är det ju
möjligt att hail syr ihop den, så att ingenting skall kunna falla ut av det
liela. Så tror jag att kammaren i övrigt har fattat saken, och jag tror inte
att svenska folkst är honom så synnerligen tacksamt för de där strävandena
som han därvidlag gjort sig till tolk för.

Herr Engberg, ansåg också att det förslag vi kommit med var hastigt tillyxat
och han ville återföra min kamrat herr Karlsson i Grängesberg till
verkligheten. Han talade örn att löneregleringen är befogad och i enlighet
med riksdagens skrivelse, och han konstaterade vidare att värre vildsnår än
de^ svenska biskopslönerna hade han inte sett. Åja, det finns allt värre vildsnar.
Vi ha här i landet folk som får åtnjuta den nuvarande regeringens
välfärdspolitik ute på A. K.-arbetena och har inkomster på 600—700 kronor
årligen, medan det finns andra som kanske lia den tiodubbla summan. Så
nog finns det andra vildsnår som herr Engberg skulle kunna rensa upp i.
Och vi ha föreslagit en upprensning av dessa vildsnår. tVi ha yrkat bifall
till utskottets förslag med den ändringen, att man skulle sänka iönerna med

10,000 kronor. Då frågar herr Engberg: skola biskoparna ha sämre betalt
än landshövdingarna? Härvid är att komma ihåg att landshövdingarnas
löner, örn jag inte minns fel, reglerades vid en tidpunkt, när det var dyrtid,
och alltså äro de mycket högt satta. Det är väl inte den riktiga vägen att
höja biskoparnas löner till den nivån, utan den riktiga vägen är väl att reglera
landshövdingarnas löner nedåt, på samma sätt som andra grupper ha
fått sina löner reglerade.

Sedan tog herr Engberg ett exempel. En biskop som han utnämnt hade

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
som professor 14,000 kronor i lön, och nu skulle han bara få 11,000 kronor.
Jag tycker för min del att en tjänst som lärare åt de unga prästerna här i
landet kanske är viktigare och betydelsefullare än att vara biskop i ett stift.
Men hur är det med herr Engbergs värdesättning? Han anser det vara rimligt
och riktigt att professorn, som skall undervisa de unga, skall ha 14,000
kronor, men biskopen skall ha 21,000 kronor, alltså 7,000 mera. Jag tycker
detta är orimligare än det förslag som vi ha framställt här, ty nog äro de
ungas lärare av mycket större betydelse än biskoparna, och när det gäller
lärare av den art, varom här är fråga, nämligen professorer vid universiteten,
tycker jag det är att underkänna principen att de skola ha betalt för sitt
arbete, när man vill ge en biskop 7,000 kronor mera än vad dessa professorer
ha.

Sedan sade herr Engberg att det ju skulle kunna tänkas att min kamrat
herr Karlsson i Grängesberg skulle kunna bli utnämnd till hedersbiskop i
landet. Det har jag egentligen tänkt att herr Engberg hade monopol på,
med tanke på de ivriga strävanden som han lagt i dagen här i riksdagen under
dessa år. Och jag vill ytterligare tillfoga att örn prästerna finge avgöra denna
fråga genom allmän omröstning, så är det inte troligt att vi behövde
någon mer biskop än hedersbiskopen Engberg. Ty då ginge det väl så som
när den värmländske smeden fick reda på att det var 230 ledamöter i andra
kammaren. Då sade han: »Kors i herrans namn, varför skall det vara så

många, det kan väl Hjalmar Branting klara ensam!» Och jag är övertygad
om att prästerna komme att resonera ungefär på samma sätt, örn de fingo
avgöra en sådan fråga.

Bland de skäl som tala för det förslag som vi framlagt kan nämnas, att
andra grupper inte ha fått några förbättringar. Regeringen har inte lagt
fram några förslag örn förbättringar för statstjänarna, men man har lovat
dem, att örn de rösta med socialdemokraterna i höst skall nian framlägga
ett sådant förslag nästa år. Det där gamla vallöftet känna vi ju till, men
man har inte framlagt några förslag i den riktningen, men för biskoparnas
del tycks lönefrågan vara betydelsefullare redan i år. När det gäller andra
grupper, exempelvis nödhjälpsarbetarna, har regeringens politik medfört en
sänkning av lönerna, och vi ha inte hört några varma försvarstal ifrån regeringsbänken
i det fallet annat än det som vi hörde i lördags, när socialminister
Möller var uppe i en och en halv timme och kritiserade ihjäl de linjer
för den politik som han själv föreslagit och arbetat efter under dessa fyra
år. Det är på grund av detta som vi lia ställt ett yrkande som bör kunna
biträdas av dem som vilja sparsamhet. Jag måste i det sammanhanget
säga, att vi för vår del icke kunna biträda herr Brädefors yrkande örn avslag
på det hela, ty detta innebär att de nu utgående lönerna bibehållas och därigenom
blir det alltså både ojämnhet, som här har konstaterats, och en betydligt
större utgift än enligt vårt förslag.

Vidare skall jag säga några ord om min gamle vän Nilsson i Göteborg.
Han uttalade i sitt anförande att Kilbomarna naturligtvis ha velat gå till
vänster om socialdemokraterna, och det hade de gjort genom att framställa
förslaget om lönesänkning. Nej, vi äro mycket tacksamma örn socialdemokraterna
biträda det där förslaget, då behöva de inte stå till höger örn oss.
Och det är fritt för var och en under den kommande omröstningen att biträda
vårt förslag. Vi skola t. o. m. uttala vår tacksamhet på förhand till vem som
helst som biträder det. Herr Nilsson i Göteborg säger vidare: Ni kunde väl

lika gärna lia föreslagit biskoparnas avskaffande. Ja, vi ha tidigare ställt
förslag om statskyrkans avskaffande, men det är ju inte sagt att man vid vilket
tillfälle som helst ställer ett sådant förslag, i all synnerhet som vi veta

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
att detta är utsiktslöst nu, sedan exempelvis så stora kämpar för statskyrkans
avskaffande som lia funnits inom det socialdemokratiska partiet lia vänt
örn och kommit till ett annat resultat. Men jag kan tala örn för herr Nilsson
i Göteborg, att om vi ställa förslag om statskyrkans avskaffande, så komma
vi inte till vänster om det socialdemokratiska programmet, utan då föreslå
vi det som står i detta program och som ju herrarna borde framställa
själva, men som ni tydligen inte nu anse vara opportunt att ställa utan överlåta
till andra.

Med hänsyn till dessa omständigheter anse vi det icke berättigat med denna
löneförhöjning, ty även reservationen innebär ju en förhöjning -— enligt
reservantens egen beräkning med 32,750 kronor. Vi kunna inte anse att det
är berättigat och vi anse att dessa grupper i samhället äro så väl gynnade
förut och överbetalade, medan de som skola betala dem genom att erlägga
sina skatter många gånger inte ha en tiondel av de löner, som här
skola utgå, och vi anse att man inte skall pressa ut dessa summor för att
därmed betala löner som äro tio gånger högre än många av de skattebetalande
själva ha.

Med hänsyn till detta ha vi yrkat på sätt som min kamrat herr Karlsson i
Grängesberg gjorde. Och jag kan säga till herr Engberg att detta yrkande
inte är så synnerligen radikalt. Han sade nyss, att han för några år sedan
tyckte det var mj-cket tacksamt att nosa på allt sådant, därför att det betraktades
som radikalt. Ja, nog har herr Engberg nosat på åtskilligt av det
som han betraktar som radikalt, och skulle vi nosa på samma sätt, skulle
vi naturligtvis ha ställt ännu längre gående yrkanden, men eftersom vi ha
allvar med i spelet, när vi ställa ett yrkande, och inte ämna springa omkring
och nosa på vad som är radikalt, kan det ju hända att den där radikalismen
och det där nosandet hänger i, t. o. m. örn vi skulle komma i en sådan ställning,
att vi skulle kunna genomföra vårt program att avskaffa statskyrkan.
Vårt yrkande är alltså inte ett uttryck för något radikalt nosande, det överlåta
vi åt herr Engberg att fortsätta med, sedan han nu avbrutit det i 4 års
tid, utan vi framställa våra förslag och yrka bifall till dem. Och därför skall
jag, herr talman, nu be att få yrka bifall till det förslag, som framställts av
herr Karlsson i Grängesberg.

Herr Linnér: Herr talman! Det är kanske efter denna något förvirrade

debatt lämpligt att försöka slå fast vad det här förslaget verkligen innebär
och vad ett avslag därpå verkligen innebär. Det gäller ju en ändring i en
författningsbestämmelse. Kommer denna ändring icke till stånd, kommer
alltså det att gälla som för närvarande står i dessa författningar. Vad man
har att välja emellan är således det nuvarande tillståndet och den ändring som
Kungl. Maj:ts förslag innebär. Jag vill påpeka att första kammaren redan
med en överväldigande majoritet antagit Kungl. Maj :ts förslag.

Vad propositionen går ut på är, som ecklesiastikministern framhöll, framförallt
en utjämning. Det är en utjämning mellan de olika biskopsstolarna
och det är en utjämning i tid mellan varje biskopsstol. Att olikheterna och
ojämnheterna kunna vara så stora beror helt och hållet på detta gammalmodiga
avlöningssystem med naturaavlöningsförmåner. Detta gammalmodiga
avlöningssystem innebär också, att hela den merkostnad för det allmänna,
varom här talats i reservationen och av herr Ström m. fl., vilket år som helst
kan försvinna, under förutsättning att prisläget på jordbruksprodukter eller
de produkter som ingå i lönesättningen komma att stiga. I stället för denna
merkostnad för det allmänna som reservanten talar örn kommer det att bli
billigare genom att man fixerat lönerna till vissa kontanta belopp. Men fram -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
för allt, det viktigaste är dock denna utjämning emellan tjänsteinnehavarna
inbördes. Det är ju ändå orimligt att på grund av en urgammal lönereglering
lia det på det sättet, att den ene biskopen skall ha mer än dubbelt så
mycket som den andre, vilket varit verkliga förhållandet under de senaste fem
åren. Går jag längre tillbaka i tiden, 20 år eller något sådant, hade ju somliga
biskopar tre gånger så mycket som vissa andra. Man har således att
välja mellan en rättvis utjämning emellan biskoparna inbördes och helt enkelt
ett kvarstående på den nuvarande ståndpunkten. Det är läget.

Örn jag sedan skall gå att säga några ord angående den lämpliga avvägningen
av lönens belopp, skulle jag vilja framhålla, att den avgörande synpunkten
naturligtvis icke kan vara vare sig^sympatier eller antipatier för en
viss tjänsteinnehavare, utan det avgörande mäste vara: vad behövs för att dessa
ämbeten skola få de innehavare, som man anser behövliga för att ämbetena
skola skötas på det riktiga sättet? Då har man här tagit såsom norm den
andra lokala chefsbefattningen, nämligen landshövdingebefattningen. ^ Man
har därvid följt den gamla regeln från 1859, och jag tror att det är svårt att
få någon annan grund som skulle bli mera rättvis. Da här har talats örn en
jämförelse med vissa generaldirektörer, mäste man ju uppmärksamma det förhållandet
att landshövdingarna ha utgifter, ofrånkomliga utgifter, som icke
en generaldirektör har. En biskop har precis samma sorts utgifter, han har
ett större stift, han måste ta emot sina präster, han måste fara omkring ibland
sina präster, och han får icke belasta dem med några utgifter, därför att han
kommer. Han får vidare ta del i en hel mängd utgifter av välgörenhetsslag
och sådant, som går till ganska betydande belopp.

Alltså blir resultatet för dessa för närvarande underbetalade biskopar, att
de faktiskt icke reda sig på sina nuvarande inkomster. Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har åberopat ett exempel, jag skulle kunna
åberopa ett annat bland dem som för närvarande lia en sadan bär orimligt
låg lön och som också till följd därav hålla på att bli ruinerade. Nå, då Hagar
man sigi är det rimligt att man skall halla kvar denna ojämna avlöning.
Skall man inte nu gå till en utjämning? Och örn man gör etet, så skall man
veta att merkostnaden för kyrkofonden, ifall det blir någon sådan, är så ytterligt
obetydlig, att den icke kan föranleda någon ökning av uttaxeringen. Den
går nämligen icke fullt till ett hundradels öre, och detta kommer ju icke att föranleda
någon ökning i uttaxeringen. -.

Man har därför så vitt jag kan förstå här ett förslag, som ar fullständigt
utrett. Det är ingen anledning att skicka det tillbaka, till ny utredning, det
är en avlöningsavvägning som är gjord efter mycket ingående prövning, och
någon bättre avlöningsavvägning har icke .kunnat framkomma. Och framför
allt, genom dess antagande rättar man till den mycket skriande orättvisan

biskoparna emellan. , . ,, , ,

Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herr Gardell i Stenstu, fröken Wellin samt herrar
Olsson i Blädinge, Nilsson i Antnäs, Persson i Fritorp och Lindskog.

Herr Hansson i Rubbestad, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Herr talman! Herr Linnér gjorde gällande, att örn man icke antager Kungl.
Maj :ts förslag, blir det att återgå till det gamla systemet. Detta gäller naturligtvis,
örn man avslår såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag. Gar
man däremot in för reservationen, gar man ända in för det nya systemet, ehuru
med ändring av G §, enligt vilken lönen sättes lägre.

Andra hammarens protokoll 1936. Nr 46. 3

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Det är möjligt att mitt yrkande örn avslag
å § 6 å sid. 21 i första lagutskottets utlåtande angående de allmänna löneförmånerna
var för knapphändigt formulerat, da till oell nied en så övermogen
man som herr Engberg icke kunde förstå,_ vad det innebar. Jag ber därför,
herr talman, att fa komplettera detta mitt yrkande. Mitt avslagsyrkande
å_ denna paragraf beträffande lönesummorna innebar således att jag samtidigt
yrkade bifall till de lönesatser, som hittills utgått och som återfinnas på
sid. 6 i första lagutskottets utlåtande.

Herr Engberg ville göra gällande, att det här icke är fråga örn någon löneförhöjning
för biskoparna. Härtill vill jag säga, att han själv meddelade i
sitt anförande, att det fanns en biskop, som under förra året hade 13,000 kronors
inkomst. Då denna lön nu föreslås höjd från 13,000 kronor till 21,000
kronor, blir det väl en löneförhöjning. När totalsumman av löneförmånerna
enligt utskottets förslag är högre än förut utgående löneförmåner, måste väl
det innebära en löneförhöjning. Vi ha ju biskopar, som lia löneförmåner, som
uppgå till högre belopp, i något fall upp till över 100,000 kronor, men en hel
del av biskoparna ha haft betydligt lägre inkomst än 21,000 kronor, vilket
lönebelopp nu föreslås såsom lägsta lön.

Herr Engberg frågade, varför jag icke föreslagit en lönereducering också
för landshövdingarna. Tror herr Engberg att jag, när vi behandla frågan om
lönereglering för biskoparna, i det sammanhanget kan föreslå lönereduceringar
för landshövdingarna? Det skulle ju vara omöjligt. Även örn jag anser,
att landshövdingarnas löneförmåner äro för höga, äro landshövdingarna och
biskoparna härvidlag icke jämförbara enligt min mening. En landshövding
utför ändå något nyttigt arbete, vilket jag icke kan anse att en biskop gör.
Synpunkterna härvidlag äro emellertid rätt olika. Herr Engberg anser kanske
att biskoparnas arbete är mera värt än det arbete, som landshövdingarna
utföra. Det skulle jag tro för övrigt med den varma känsla han har för prästerskapet
och biskoparna. Den uppfattningen har emellertid icke jag, utan
jag tänker på rakt motsatt sätt i den saken.

När jag yrkade avslag å denna § 6, har jag därmed icke yrkat avslag å utskottets
övriga hemställan, som just tar bort dessa biskoparnas inkomster från
skogarna och från andra håll, som möjliggjort löneförmåner upp till över

100,000 kronor per år. Jag har icke yrkat avslag därå utan yrkat bifall till
förslaget örn en lägre kontant avlöning än vad både herr Engberg och utskottet
föreslagit.

Herr Wallerius: Med anledning av vad som här yttrats beträffande led ningen

av det stift, som jag själv tillhör, vill jag säga, att innan några
omdömen fällas därom, borde man ha bevisning för att någon försummelse föreligger
från vederbörandes sida i fråga örn förhållandet mellan chefen och prästerskapet
i stiftet. Särskilt vill jag framhålla, att någon tvångsmakt över
tryckfriheten icke tillkommer stiftschefen i denna hans ställning. Jag vill
i det sammanhanget anföra vad en västkusttidning, som är känd för sin kulturella
inställning, yttrat om stiftschefen. Tidningen skriver: »Att han misslyckats
där---— kan man knappt lägga biskopen till last.»

Diskussionen i denna fråga har från att i början ha varit en diskussion i
sak gått över till att i mycket bli en protest mot en enskild tidning och mot
dess redaktör. Man har här redan pekat på, att vad man vill klandra kan
höra till sådant, som kan bli föremål för lagliga åtgärder. Det hör också till
det meningsbyte, som existerar tidningar emellan, och så tillvida hör det icke

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
hit. En sådan sak kan till och nied föranleda protestmöten, något som vi nyligen
haft exempel på med anledning av några yttranden. Såsom exempel på
dessa frågors, om jag så får säga, dubbelsidighet i en del fall kan jag hänvisa
till att när det i tidningen »Ny Tid» talades om, att ett sådant protestmöte
skulle anordnas, tidningen också innehöll några erkännande ord örn personen
i fråga beträffande hans verksamhet i annat avseende. Örn den typ av
kristendom, som man här har talat örn, vill jag hänvisa till vad det nyssnämnda
kulturellt betonade organet för i går säger örn denna. Det heter där, att »Den
är en sträv, manlig fromhetstyp. Den bygger på säker psykologisk grund.
Schartauanismen fördrager ingen lösaktighet i begreppen, ingen flottig känslosamhet.
Den har mycket av de bohusländska klippornas fasthet, något för
mycket kanske av deras orubbliga fasthet.»

»Den kan imponera, något som den riktning icke gör, vilken laverar och
suddar ut tills den får allt, ''fritänkeri’, kristen tro och allmän idealism att
flyta ihop i en enda smutsgrå ton.» Detta är bara ett citat. Jag har ansett,
att det angrepp, som här riktats mot min stiftschef, bör föranleda en protest
från min sida.

Utan att ingå på själva sakfrågan ber jag att få ansluta mig till den bevisning,
som här förebragts till förmån för utskottets förslag, som är lika med
Kungl. Maj:ts förslag i själva huvudfrågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Wallerius förenade sig herrar Petersson i Lerbäcksbyn, Sefve,
Pehrsson i Göteborg och Leffler.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Sedan jag sist hade ordet, har

bland andra herr Albin Ström ånyo varit uppe. Det skulle emellertid aldrig
falla mig in att polemisera mot den typ av anföranden, som vi från hans sida
äro så vana vid här numera. Osökt faller mig den tanken in, att man, när det
gäller Albin Ström, erinrar sig den där fågeln, som man kan kasta vatten på
utan att den blir våt.

Herr Olsson i Staxäng gjorde gällande, att fackföreningsfanorna icke borde
få föras med in i kyrkorna, och han påstod, att något sådant skulle strida mot
det kyrkliga livets helgd. Ja, men står det icke någonstädes i bibeln örn
att »kommen till mig I alla som arbeten och åren betungade, så skall jag vederkvicka
eder». Örn dessa nu söka sig dit, även örn det sker i den röda samlingens
tecken, är det ändå icke ett bryskt mottagande, som de fått av dessa
prelater.

Herr Olsson i Staxäng nämnde, att i den mån man anser, att den av mig omnämnda
tidningens uttalande varit förgripligt, borde man kunna vädja till
tryckfrihetsförordningen. Jag vill härtill erinra örn, att man på det sättet endast
kan åtkomma dem, som göra angrepp mot enskild man. Man kan därför
icke göra något i den vägen i detta fall. Det enda vore, örn stiftschefen hade
ett sådant personligt inflytande, att han kunde giva direktiv åt sina underlydande
i de uppenbara fall, då de ställa sig i fiendskap mot de breda folkmassorna.

Det är icke så, trots vad herr Olsson i Staxäng yttrade, att arbetarna stå
på den sidan, som vill mota ut dem ur templet. Det är tvärtom, herr Olsson
i Staxäng.

Herr Wallerius sökte förringa tidningens uttalande och sade, att det här
bara var fråga om en polemik mellan tvenne tidningar. Ja, är det så, är det
sannerligen icke värdigt en prästman i svenska kyrkan att använda ett sådant
citat, åtminstone icke i anständig tidningspolemik. Om man ställer sig på
herr Wallerius’ ståndpunkt, innebär det ett mycket klent försvar.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni £. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

Jag skulle kunna utöka och flerfaldiga exemplen på den andliga förstockelse,
som breder ut sig där nere. Jag förstår emellertid, att det, efter de anföranden,
som hållits här av dem, som ställt sig på vederbörandes sida, icke är mycket
lönt att göra det. Jag vill emellertid ytterligare betona, att ni därmed
sannerligen icke tjäna det högre syfte ni utgiva eder för att vilja tjäna.

Jag har, herr talman, velat använda detta tillfälle till att protestera emot
att arbetarklassen skall ställas utanför denna fråga, ty kristendomen och dess
värden representera i sin bästa utformning något gott och värdefullt, som även
arbetarklassen kan acceptera.

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Då ecklesiastikministern här
ordat örn biskoparnas löneförmåner har han icke nämnt ett ord örn de förmåner,
som biskoparna åtnjuta utöver den direkta kontantlönen. Det kan
därför vara skäl att till protokollet få anfört åtminstone en del av dessa förmåner
och vad de innebära. Vi ha då för det första deras fria bostäder av
mycket hög standard. Det heter i bestämmelserna, att »biskop äger åtnjuta
kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänstebostad samt särskilda bidrag och
kostnadsersättningar ävensom, efter avgång från tjänsten, emeritilön», allt
i enlighet med meddelade bestämmelser och stadgade villkor. Örn jag då för
det första tar förmånerna av fri bostad, så gäller denna förmån icke bara bostad^
utan även — det står under punkt 8 — »dispositionsrätt till planterat
område och särskilda utrymmen i övrigt, som i förekommande fall enligt meddelat
bestämmande skall höra till den åt biskopen upplåtna bostadslägenheten».
Vidare heter det i punkt 10: »För uppvärmning av åt biskop upplåten
tjänstebostad samt för bränsle, som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål,
äger biskop, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer,
erhålla bidrag intill tre fjärdedelar av kostnaderna.» Vidare finnes
i bestämmelserna fastslaget, att det skall utgå bidrag för »byggande och underhåll
av erforderliga hus å för tjänstebostad anvisad publik fastighet, anläggande
av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet, uppförande och
underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll av gårdsplan och väg
till samt utskylder och andra avgifter för dylik fastighet», o. s. v. Det finns
alltså en hel råd av förmåner, som biskopen åtnjuter utöver lönen; fri telefon
har han också. Den årliga pensionen är fastställd till 9,000 kronor, och bestämmelserna
örn pensionen eller emeritilönen visa, att dessa befattningar sannerligen
icke äro maktpåliggande. Det är nämligen fastslaget, att biskopen
skall behålla sin tjänst till fyllda 75 år, och ingen har rätt att bestämma att
han skall avgå ifrån sin befattning förrän vid fyllda 75 år. Detta gäller de
biskopar som tidigare äro tillsatta. För biskopar, som tillsättas efter den 1
mars 1935, har åldersgränsen blivit fastställd till 70 år. Allt detta visar att
det sannerligen inte är fråga örn befattningar, som äro alltför maktpåliggande.

Med hänsyn härtill och med hänsyn till de stora förmåner utöver den direkta
lön som biskoparna åtnjuta anser jag att fullt fog föreligger för mitt yrkande
örn 10,000 kronors lägre lön än den som är föreslagen i Kungl. Maj:ts proposition.

Nu envisas herr Brädefors med att vidhålla ett särskilt yrkande som han
framställt. Hans första formulering därav innebar att allt skulle bli vid det
gamla. När han emellertid i sitt senaste anförande säger, att han avsåg ett
bifall till de kontanta löneförmåner som tidigare äro fastställda, vill jag fästa
herr Brädefors’ uppmärksamhet på att detta betyder en sammanlagd utgift av

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

150,000 kronor till biskoparnas löner. Det förslag vi ha ställt innebär att
det kontanta lönebeloppet skulle bli 143,500 kronor, alltså åtskilligt lägre, och
jag förstår inte vad herr Brädefors kan ha för anledning att vidhålla ett dylikt
yrkande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare ställda yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Mårtensson: Herr talman! Det har under debattens gång gjorts gällande
att jag riktat någon anklagelse mot biskopen i Göteborgs stift, men så
är icke fallet. Jag sade i mitt första anförande att en stark opinion ifrån
breda folklager med rätt eller orätt gjort sig gällande emot den tjänstgörande
biskopen. Detta innebär icke att jag anklagat någon viss person.

Jag vill nu bara tillägga att det har gjorts mycket från arbetarrörelsen nere
på västkusten för att få en avspänning till stånd mellan kyrkan och breda
folklager i dessa trakter. Men detta arbete för en avspänning gagnas sannerligen
icke av de uttalanden som gjorts här i dag av herr Olsson i Staxäng, och
detta är endast att beklaga.

Herr Lindqvist: När jag begär ordet sker detta på förekommen anledning.
Jag har inte någon orsak att närmare blanda mig i debatten, enär jag finner
att densamma delvis åtminstone blivit lagd och förd på sådant sätt att jag
inte kan gilla densamma.

Jag ber endast få till protokollet antecknat att jag vid voteringen kommer
att rösta för herr Verner Anderssons reservation, för vilken jag tror mycket
starka sakliga skäl förefinnas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet därå: antag att andra
kammaren skulle bifalla herr Anderssons reservation, sedan nu första kammaren
tagit utskottets förslag. Då återstår ingenting annat än ett sammanjämkningsförfarande,
ty här kan som bekant icke gemensam votering äga rum,
enär det härvidlag ju icke är fråga om statsmedel i den mening som gäller, när
gemensam votering tillgripes. Jag måste då fråga mig, hur denna sammanjämkningsprocedur
skall komma att äga rum. Ärendet måste i så fall gå tillbaka
till första lagutskottet, där det alltså skall försökas en sammanjämkning
bland dem som med ett enda undantag ha samma mening, d. v. s. de ansluta sig
till Kungl. Maj:ts proposition. Detta om den formella sidan.

Men det betänkliga i fråga örn den reella sidan är att man helt plötsligt på
detta område, utan en föregående utredning och undersökning, på en höft tar
och gör 2,000 kronors skillnad mellan landshövdingelönen och biskopslönen.
Vad är grunden, var är utredningen för det belopp på 19,000 kronor, som herr
Andersson föreslår i sin reservation? Han har inte förebragt en tillstymmelse
till utredning för sitt yrkande i denna reservation. Och nog skulle det vara
ganska egendomligt, om andra kammaren i större utsträckning skulle rösta
bifall till ett yrkande, som icke stöder sig på någon närmare utredning. Här
har ju Linders stora utredning, Willius stora utredning och här har departementet
under sitt sysslande med denna sak kommit till det resultatet att likställigheten
emellan landshövdingelönen och biskopslönen har så starka sakliga
grunder för sig, att den icke kan övergivas. Att då på rak arm, det
säger jag än en gång, upphäva denna likställighet förefaller mig icke vara ett
beslut i det sakliga övervägandets tecken utan ett ganska förhastat beslut.

Jag vill också gent emot en talare här — det var herr Karlsson i Gränges -

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
berg — som anförde, att biskoparna i själva verket redan skulle åtnjuta en
högre lön med hänsyn till naturaförmånerna, påpeka, att där tar han alldeles
miste. Saken är den att naturaförmånerna för biskoparna äro punkt efter
punkt kalkerade på de för landshövdingarna utgående och gällande naturaförmånerna.
Det är alitsa inte riktigt vad den ärade talaren anförde på den
punkten.

För min del hoppas jag att andra kammaren fattar samma beslut som första
kammaren. Det är ett kritiskt granskat och väl övertänkt resultat beträffande
lönesättningen, vartill man här kommit, och jag skulle vara mycket förvånad,
örn man vore redo att överge resultatet av denna granskning och säga, att här
föreligga sakliga skäl för en lön på 19,000 kronor, när prövningen har visat
att landshövdingelönen, 21,000 kronor, är den riktiga härvidlag.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Då herr Lindqvist nyss begärde
ordet och yrkade bifall till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande,
blev jag mycket överraskad, emedan herr Lindqvist icke angav några
skäl, varför han ställde detta yrkande.

Jag vill försäkra kammaren att i första lagutskottet har frågan örn lönesättningen
ägnats omsorgsfull prövning. Jag tror inte att jag bryter emot
kamratskapet i utskottet, örn jag säger, att i början av debatten hystes stor
tveksamhet i fråga örn lönen 21,000 kronor. Men efter alla de sakliga uppgifter
som lämnades blev endast en ledamot i utskottet kvar på sin ståndpunkt,
att 19,000 kronor vore en lämpligt avvägd lön för biskoparna. Jag
delar icke den uppfattningen, att man skall jämföra en generaldirektörs och en
biskops ämbetsställning. Jag kan heller icke vid en jämförelse jämställa
landshövdingen och biskopen såsom ämbetsmän. Landshövdingens ämbetsmannaförvaltning
sträcker sig, enligt min uppfattning, utöver ett vida större
område än biskopens, men det oaktat anser jag att både landshövdingen och
biskopen för sin ämbetsutövning behöva lika lön. De leva i samma städer och
deras representationsplikter äro ungefär likvärdiga. Jag skulle snarare tro
att biskopens representation oftare upprepas än landshövdingens.

Skola vi ha kvar biskoparna -—- och därom råder det ingen tvekan — är det
ovärdigt riksdagens andra kammare att på måfå, ty det gör man, om man tar
reservationen, fastställa en lön, som icke en biskop kan existera på och således
stänga möjligheterna för att göra kvalificerat folk till innehavare av dessa
viktiga ämbeten.

Som statsrådet Engberg sade, ligger det dessutom så till, att en sammanjämkning
i detta ärende knappast kan ske, ty jag kan icke föreställa mig att
lagutskottet skall kunna hitta på något som ligger mitt emellan första och
andra kammarens beslut. Jag kan knappast föreställa mig att riksdagens
andra kammare, nu eller när den får frågan tillbaka, vill riskera dess fall
genom att godtaga reservationen. .Vi böra även komma ihåg att det inte är
riksdagen ensam, som fastställer dessa bestämmelser. Kyrkomötet skall också
ha ett ord med, och man har ingen anledning anta att där finnas sympatier för
de lägre biskopslönerna. Jag fäster mig inte sa mycket vid de förmåner som
biskoparna vinna — det väsentliga i hela detta förslag är att man reder upp
rättsförhållanden, som länge väntat på sin lösning och att man inplacerar biskoparna
som alla andra ämbetsmän i ett lönesystem som passar vår tid.
Skall man då för dessa ^nycker — jag kan inte kalla det annat än så — som
ligga bakom bade herr Karlssons i Grängesberg och även reservantens yrkande
låta en så viktig reform falla!

Till dem, som äro tveksamma på grund av de argument som herrar Mårtensson
och Nilsson i Göteborg framhållit, vill jag säga, att nog är det väl ändå att

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)
vara för litet förtrogen med riksdagsarbetet att nu granska prästers och biskopars
ämbetsutövning. [Varje präst som inte håller sig på mattan har man
ju möjlighet att ta i örat via justitieombudsmannen, och nästan varje år som
vi granska J. O :s ämbetsberättelse finna vi, att någon präst varit föremål för
hans behandling. Att då komma och säga att man, emedan en biskop icke
har kunnat utöva den ämbetsmannagärning som tillkommer J. O., skall vara
beredd att reducera lönen, är intet sakligt argument.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Johnsson i Kalmar och Johansson i Krogstorp.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets
yttrande rörande vad jag sagt angående biskoparnas särskilda förmåner,
vill jag bara säga, att jag aldrig gjort gällande att biskoparnas förmåner äro
större än landshövdingarnas. Jag har bara velat påvisa att dessa förmåner äro
så stora, att värdet av dem uppgår till åtskilliga tusentals kronor, och att
med hänsyn till detta de löner som jag yrkat på gott kunna räcka till.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till berörda
hemställan med den ändring i de under A) upptagna bestämmelserna, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen, 3:o) bifall till samma
hemställan med den ändring i de under A) upptagna bestämmelserna, som under
överläggningen föreslagits av herr Karlsson i Grängesberg, samt 4:o) bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt med den ändring i samma
bestämmelser, som under överläggningen föreslagits av herr Brädefors; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes emellertid av herr
Karlsson i Grängesberg, i följd varav herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka den
under 3:o) angivna nu förklarades hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr Hansson i Rubbestad votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition i voteringen om kontrapropositionen
i huvudvoteringen antagits den under 2:o) angivna propositionen,
efter given varsel nu upplästes och godkändes en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten 1) av första lagutskottets utlåtande nr 46 antager yrkandet om
bifall till utskottets hemställan med den ändring i de under A) upptagna bestämmelserna,
som under överläggningen föreslagits av herr Karlsson i Grängesberg,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet om bifall till utskottets hemställan med den ändring i berörda bestämmelser,
som föreslås i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Där -

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ang. ändring
i hälsovårdsstadgan
m. m.

Äng. biskoparnas avlönande m. m. (Forts.)

vid avgåvos 80 ja och 83 nej, varjämte 31 av kammarens ledamöter förklarade

sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit yrkandet
örn bifall till utskottets hemställan med den ändring i de under A) upptagna
bestämmelserna, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande utlåtande nr 46, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i de under A) upptagna bestämmelserna, som föreslås i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Ström begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 121 ja och 59 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner
angående bidrag ur kyrkofonden till vissa församlingar för bestridande
av kostnaderna för restaurering av kyrka och kapell; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 17.

Vidare förekom till behandling sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 28 februari 1936 dagtecknad proposition, nr 207, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag,

dels anhållit örn riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919
(nr 566),

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)

dels ock föreslagit riksdagen att godkänna den ändring i grunderna för
statsbidrag till di strikts vår den, som av föredragande departementschefen förordats.

Propositionen hade i vad den avsåge ändring i hälsovårdsstadgan hänvisats
till andra lagutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Med anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts två motioner,
den ena, nr 363, inom första kammaren av herr Nylander m. fl. och den andra,
nr 6(78, inom andra kammaren av herr Falk m. fl. Båda motionerna, som berörde
hälsovårdsstadgan, hade hänvisats till andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
berörda proposition och motioner hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa
delar av hälsovårdsstadgan var i nedanintagna delar av följande lydelse:

8 §•

2 mom. 5 stycket.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,
vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller
förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande
skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

7 mom.

Genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas återkommande besiktning
av byggnad, lägenhet och lokal, varom i 1—6 mom. sägs (bostadsinspektion),
varvid särskild tillsyn skall ägnas beskaffenheten och skötseln av sådana
bostadslägenheter, där missförhållanden i sanitärt hänseende mest kunna
bsfäräs

Närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion meddelas av hälsovårdsnämnden
i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.

I ovannämnda motion II: 678 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i Kungl. Maj:ts förevarande proposition, att i 43 §, avseende
allmänna hälsovården på landet, infördes ett moment av lika lydelse som
8 § 7 morn. i propositionen, vilket sistnämnda stadgande avsåg allmänna hälsovården
i stad.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
vid granskning av det vid förevarande proposition fogade förslaget till förordning
örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan ej funnit skäl att mot
detsamma göra andra erinringar än utskottet i utlåtandet anfört, innefattande,
bland annat, att 8 § 2 mom. 5 stycket lämpligen kunde erhålla följande i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag ändrade lydelse:

8 §.

2 mom. 5 stycket.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,
vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller
förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste man
betryggande skydd mot dylika olägenheter fran det angränsande utrymmet.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)

II. att riksdagen måtte godkänna den ändring i grunderna för statsbidrag
till distriktsvården, som av departementschefen förordats i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 28 februari 1936.

lil. de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Falk: Herr talman! Jag har tillsammans med 7 andra av kammarens
ledamöter väckt en motion, i vilken vi yrka, att i § 43 hälsovårdsstadgan införes
ett moment av lika lydelse som 8 § 7 mom. i förevarande proposition.
Sistnämnda bestämmelse avser åläggande för hälsovårdsnämnderna att anordna
bostadsinspektion.

I motiveringen för denna motion ha vi anfört, att vi icke anse 1935 års beslut
angående omorganisation av distriktsvården innebära någon effektivisering
av själva bostadsinspektionen. Enligt 1935 års beslut skulle ju distriktssköterskorna
handha en hel del arbete, avseende upplysning och förebyggande
verksamhet, och sammansätta stats- och andra lagutskottet skrev i sitt utlåtande
nr 5 vid fjolarets riksdag angående distriktssköterskornas uppgifter i
fråga örn bostadsinspektionen följande: »Beträffande bostadsvården har ut skottet

ansett sig böra understryka departementschefens uttalande därom, att
distriktssköterskans uppgift härutinnan skall omfatta en upplysande och rådgivande
verksamhet i nära samarbete med hennes förmän och de lokala hälsovårdsnämnderna,
varjämte hon i förekommande fall skall hava att till vederbörande
myndighet ingiva rapport örn sådana förhållanden, som kunna tarva
ett ingripande från myndigheternas sida.»

Det har i detta uttalande icke sagts klart ifrån, huruvida hon har skyldighet
ens att rapportera, då bristfälligheter föreligga. Man medger, att hon har
rättighet att rapportera, men hade det varit meningen, att hon skulle ha absolut
skyldighet att rapportera missförhållanden, som hon får vetskap örn, borde
ju orden »hava att» icke varit intagna i meningen.

I kungörelsen nr 448/1935 heter det i 5 §, andra stycket: »Distriktssköterskas
tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upplysande som rådgivande
verksamhet, avseende barnavård, bostadsvård och hälsovård jämte övriga grenar
av förebyggande vård.»

Det säges inte med ett enda ord vare sig i utskottets utlåtande eller i kungörelsen,
att det uttryckligen är meningen, att distriktssköterskan verkligen
skall gå ut och undersöka bostadsbeståndet på sitt område. I verkligheten
kommer det följaktligen att ga till pa det sättet, att örn en distriktssköterska
i sitt^allmänna arbete med sjukvård och barnavård och upplysande verksamhet
på detta område händelsevis påträffar något fall, där bristfällighet i fråga
om bostäder föreligger, har hon givetvis rätt att anmäla detta men hon har
ingen som helst skyldighet att anmäla. Det är väl också meningen, fastän
det inte klart utsäges, att hon har skyldighet att ingripa i alla de fall, då lion
får vetskap örn bristen, men därtill inskränker sig, enligt vad vi kunna förstå,
hennes skyldighet.

Nu säger utskottet, då det behandlar denna motion, att utskottet vill avvakta
och se verkningarna^ av det vid 1935 års riksdag fattade beslutet örn omorganisation
av distriktsvården, innan man går in för en effektivisering av bostadsinspektionen.
Vi förmena emellertid, att vi redan nu tydligt kunna se, vilka
verkningarna av de under fjolåret fattade besluten angående bostadsinspektion
komma att bli. Det kommer i fortsättningen liksom hittills helt att bero

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)
på, huruvida vederbörande hälsovårdsnämnd och distriktssköterska intressera
isig så pass mycket för denna del av verksamheten, att de av sig själva inspektera
bostäderna. I alla de fall, då så icke sker — och det blir väl de
allra flesta fallen vad landsbygden beträffar — kommer ingripande från hälsovårdsnämndens
sida att vara beroende av, huruvida det finns någon, som har
mod att anmäla en bristfällig bostad. Det lär väl inte kunna bestridas, att
det föreligger en oerhörd risk för en enskild person att anmäla en bristfällig
bostad. Han blir omedelbart utsatt för trakasserier i en eller annan form,
och då är det alldeles givet, att man i allmänhet drar sig för att göra en sådan
anmälan.

Denna brist på en ordentlig bostadsinspektion har också andra, som jag förmenar,
skadliga verkningar. Man kan ju lätt tänka sig, att i den ena kommunen
tillsättes en hälsovårdsnämnd, som verkligen har intresse för denna
sak, som har en socialt vidgad syn på dessa problem och går in för att effektivt
upprusta bostadsbeståndet, under det att hälsovårdsnämnden i en annan
kommun fortsätter i samma slentrianmässiga takt, som man hittills tillämpat.
Då uppstår naturligtvis antipati emot den förstnämnda hälsovårdsnämnden,
som går fram fortare och i vissa fall kanske också hårdhäntare än hälsovårdsnämnden
i grannkommunen, och så får folk den uppfattningen, att ingripande
av hälsovårdsnämnden beror på rena kitsligheten och inte har verkligt stöd
i lagen.

En annan nackdel med att hälsovårdsnämndens ingripande skall vara beroende
av anmälan är, att det finns inte den ringaste garanti för att det är
de sämsta bostäderna i en kommun, som bli föremål för inspektion. Det kan
lika lätt hända, att relativt goda bostäder bli anmälda och föremål för ingripande,
under det att de allra sämsta, under ali kritik varande backstugor
och ruckel, undgå ingripande på den grund, att de inte bli anmälda.
När nu denna fråga har så oerhört stor betydelse — och på den punkten
äro vi fullkomligt ense — kan det inte försvaras, att lagens tillämpning skall
bero på, huruvida de lokala myndigheterna äro intresserade eller inte. Jag
och mina medmotionärer förmena, att om i § 43 infördes en bestämmelse örn
skyldighet för hälsovårdsnämnderna att företaga inspektion, skulle för det
första alla de tråkiga följder, som hänföra sig till anmälan, kunna undgås,
och för det andra tvingas hälsovårdsnämnderna att taga kännedom örn bostadsbeståndet
och ingripa på de platser, där bostäderna vore sämst. Härigenom
kunde man upplägga en plan för upprustning av bostadsbeståndet.

Det har sagts, att man inte vågar ta detta steg beträffande landsbygden,
därför att det skulle medföra så svåra ekonomiska följder för husägarna.
Detta argument är väl emellertid till största delen borta i och med den
ganska stora upprustning av bostäder, som under de senare åren ägt
rum på landsbygden. Vidare finns det väl inget bärande skäl för att
man skulle säga i samma ögonblick, som samhället inför bestämmelser
örn en viss standard på bostäderna, att det blir för ekonomiskt betungande för
husägarna att göra bostäderna sådana, att de fylla de minimikrav, som vi nu
gå att bestämma.

Då enligt vårt förmenande den nuvarande lösningen av denna fråga icke
är tillfredsställande utan det är att befara, att bostadsövervakningen på landsbygden
blir lika slumpartad och ineffektiv som den hittills varit, ber jag, herr
talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta
motionen nr 678.

I detta anförande instämde fru Nordgren samt herrar Landgren, Paulsen,
Holm, Hermansson och Eriksson i Sandby.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)

Herr Isaesson: Herr talman! Jag delar motionärernas uppfattning i vad

det avser vikten av bostadsinspektion, men jag delar däremot inte deras överskattning
av det uppslag, som de här kommit med och som tydligen bygger på
bristande kännedom örn, hur den organisation är utbyggd, som de nu vilja
skall åläggas att utföra bostadsinspektion.

_ Så senbom i fjol beslöts här i riksdagen en viss nyordning i vad det gäller
distriktsvården på landsbygden, och häri ingick såsom en uppgift för distriktssköterskorna
att ha tillsyn över bostadsbeståndet. Redan av det skälet ifrågasätter
utskottet, örn det verkligen kan vara rimligt att året efter det beslutet
fattats och innan denna organisation på något sätt trätt i funktion besluta en
ny och göra ändringar, som icke kunna vara motiverade, därför att man inte
vet, hur den beslutade organisationen kommer att verka.

Sedan skulle jag vilja säga till motionärerna, när de samla sig om ett åläggande
för hälsovårdsnämnderna att utföra denna inspektion: Ha motionärerna
möjligen gjort sig reda för, i huru många landskommuner, som det finns hälsovårdsnämnder,
eller rättare, hur många landskommuner, som ha sig ålagda
att tillsätta hälsovårdsnämnder? Enligt det beslut, som fattades i fjol, åligger
det kommun med 3,000 invånare eller däröver att utse hälsovårdsnämnd. Örn
jag inte minns fel är det cirka 11 procent av landets landskommuner, som sålunda
ha skyldighet att utse hälsovårdsnämnd. Återstoden kan göra det, örn
den vill, men har ingen skyldighet, och det är väl känt för de flesta, att det i
dessa småkommuner icke förekommer någon hälsovårdsnämnd. Jag frågar
motionärerna återigen: ‘Vilket organ skall utföra inspektionen, och är det inte
skäl i att först låta den redan beslutade utbyggnaden av distriktsvården träda
i tillämpning, så att vi få se, vad den kommer att resultera i med avseende å
de små kommunerna i landet?

„ ar för min del övertygad örn, att kammaren inte kan vara med örn att
så lättvindigt och innan man prövat en redan beslutad form för denna vård
införa en ny.

Häruti instämde herrar Andersson i Dunker, Westman, Bech, Andersson i
Ovanmyra och Sandström.

°Herr Paulsen: Herr talman! När herr Isacsson, som försvarar utskottets

ståndpunkt, talar om, att det är sa bra med den inspektion, som finns genom
att distriktssköterskorna skola handha inspektionen, så är det val ändå på det
sättet, att distriktssköterskorna ha en helt annan uppgift än att sköta bostadsinspektionen.
Deras huvudsakliga uppgift ligger väl på ett annat område,
nämligen den sjukvårdande verksamheten, och någon bostadsinspektion blir
det helt säkert endast i de fall, da distriktssköterskan under sina sjukbesök
händelsevis får se, att den sjuke har dålig bostad, men det blir ingen bostadsinspektion,
som man kan räkna med något vidare.

0 Sistförflutna år uppsköts ju frågan örn hälsovårdsstadgan till innevarande
ar. När man nu uppmanar till varsamhet på denna punkt, kan det inte bli
fråga om att det skall bli mera betungande för landsbygden än det är för städerna.
Jag skulle vilja hänvisa till förhållandena i Malmöhus län. Där finns
en bostadsinspektris, och det borde man ha i varje län. Det vore det riktiga.
Hade man kommit dit hän, hade det varit full enighet här i kammaren

1 denna fråga, men det kan det aldrig bli, så länge denna sak inte blir riktigt
ordnad.

Jag instämmer, herr talman, i det yrkande, som gjorts angående bifall till
motionen.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)

Herr Falk: Herr talman! Herr Isacsson framställde en fråga till oss, nämligen
vem som det var meningen skulle liandha bostadsinspektionen i de kommuner,
där det inte finns särskild hälsovårdsnämnd. Jag måste häpna över herr
Isacssons sakkunskap på detta område och även över deras, som instämde i
detta yttrande, ty såsom jag har fattat saken måste det finnas hälsovårdsnämnd
i varje kommun. I de fall, då särskild hälsovårdsnämnd icke finnes i en
kommun, skall nämligen kommunalnämnden handhava hälsovårdsnämndens
uppgifter. Detta är så mycket mera markerat därigenom, att det inom varje
sådan kommunalnämnd skall finnas en särskild föredragande i hälsovårdsfrågor.

Jag trodde, att sammansatta stats- och andra lagutskottet skulle förstå, att
när vi talade om hälsovårdsnämnderna, menade vi också, att deras uppgifter
skulle kunna överföras på kommunalnämnderna i de fall, då de ha att handlägga
hälsovårdsnämndens uppgifter.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag vill endast till herr Paulsen säga, då

han påstår så bestämt ifråga örn distriktssköterskornas bostadsvårdande verksamhet,
att det inte kan bli någonting av den saken, ty deras huvudsakliga
uppgift är sjukvården, att jag inte vet, hur herr Paulsen kan påstå detta så
bestämt. Det är ännu ingen, som sett resultatet av denna organisation, och de
ledamöter av utredningskommittén, som handlagt detta ärende, kunna vittna
örn att i ett grannland till oss denna organisation är genomförd med ett alldeles
utmärkt resultat. Att den skall bli sämre här, vet inte jag och förmodligen inte
herr Paulsen heller, och jag kan inte förstå, att herr Paulsen så kategoriskt kan
utdöma en organisation, innan den ännu trätt i kraft.

Jag kan gentemot herr Falks sista anförande åberopa precis samma synpunkter.
Jag vidhåller vad jag sade förut, att det åligger kommun med minst
3,000 invånare att utse hälsovårdsnämnd, och naturligtvis skall ett annat organ
träda till, i de fall då hälsovårdsnämnd inte förekommer, men jag undrar, örn
det är möjligt med de nuvarande bestämmelserna angående distriktsvårdens
ordnande att åstadkomma någon annan inspektion. I så fall måste de upphävas
och nya bestämmelser utfärdas. Detta ha inte motionärerna påyrkat utan
begärt, att hälsovårdsnämnderna skulle åläggas inspektion.

I varje fall, herr talman, ha vi inom utskottet, efter att noggrant ha prövat
ärendet, inte kunnat finna anledning att på sakens nuvarande ståndpunkt,
även med erkännande av nödvändigheten och nyttan av en ordentlig bostadsinspektion,
föreslå något annat, och jag ber att ännu en gång få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag skulle vilja säga utskottets talesman, att
hade han och utskottsmajoriteten eller hela utskottet, ty det är.ju enigt, haft
en aning om, vilken stor arbetsbörda, som åligger en hälsovårdsinspektris, och
vilken stor arbetsbörda, som åligger en distriktssköterska •— de ha var för sig
fullt upp att göra utan att man skall behöva föra samman deras arbete — så
skulle utskottet kommit till en helt annan ståndpunkt. Örn distriktssköterskorna
lia ett allt för stort verksamhetsområde, måste en del arbetsuppgifter bli
lidande härpå, och jag förutsätter, att distriktssköterskorna komma att sköta
den hälsovårdande verksamheten på bekostnad av bostadsinspektionen.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag tillhörde den s. k. bostads utredningen

för landsbygden, som framlade förslaget örn att distriktssköterskorna
skulle utöva bostadstillsyn eller bostadsinspektion — vad man nu vill

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)
kalla det. Jag kan försäkra kammaren, att det var intet hugskott från utredningens
sida, när vi kommo med detta förslag. Det var mycket ingående
undersökningar och överläggningar, som föregingo förslagets framställande.
Vi kommo då till den bestämda övertygelsen, att ville man inom rimlig tid
få till stånd på landsbygden en bostadstillsyn eller en bostadsinspektion, som
skulle kunna göra skäl för namnet, hade man ingen annan väg att gå än den
utredningen föreslog. Som vi alla känna till, är det meningen, att distriktssköterskorna
vid sidan av sitt arbete med sjukvården skulle öva tillsyn över
bostadsbeståndet och bostadsförhållandena. De ha kanske större möjligheter
än någon annan funktionär i vårt hälsovårdande arbete att få en verklig inblick
i hurudana bostäderna äro. De lia också till uppgift att, när de finna
brister i det avseendet, rapportera detta till hälsovårdsnämnderna eller till provinsialläkarna,
och sedan blir det dessas uppgift att verkligen se till, att det
hela blir rättat.

Vi diskuterade inom kommittén möjligheten av att landstingen skulle tillsätta
bostadsinspektörer. I Malmöhus län fungerar ju en kvinnlig bostadsinspektris
som är tillsatt av landstinget. Men vi blevo på det klara med att
det skulle draga mycket lång tid, innan man kunde få till stånd en sådan bostadsinspektion
i hela vårt land. Vi förstodo också, att det inte skulle bli
mycket nytta med en bostadsinspektion av denna art, då det kanske skulle
ligga i en enda funktionärs hand att öva tillsyn över bostadsbeståndet inom
ett helt län. Det bleve en inspektion kanske en gång vart femte eller vart
tionde år. Örn vederbörande då funne en bristfällighet, skulle de givetvis anmäla
förhållandet, men vad hade man för garanti för att bristen bleve avhjälpt?
Som jag från början nämnde, voro vi övertygade örn att den väg vi
anvisade var den som snabbast skulle leda till målet och även den, genom vilken
man skulle vinna det effektivaste resultatet.

Jag har förut instämt i herr Isacssons yrkande, men jag vill nu, herr talman,
själv yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Falk: Herr talman! Det är förvånande, att i en fråga som denna meningarna
skola behöva bryta sig på detta sätt.

Herr Isacsson anförde här, att örn vi skulle införa en sådan bestämmelse
som den föreslagna i hälsovårdsstadgan, måste vi ändra instruktionen för distriktssköterskorna
och taga bort den passus däri, som berör deras arbete
med bostäderna nu. Men det är ju därför att vi inte kunna förstå, att distriktssköterskorna
ha någon skyldighet att företaga bostadsinspektion, som
vi motionerat om den saken. Kan jag få ett bestämt uttalande från riksdagens
sida, att distriktssköterskorna, när de örn några år komma i arbete, ha
absolut skyldighet att undersöka bostadsbeståndet på sina respektive arbetsområden,
skall jag vara belåten. Men detta vågar väl ingen gå upp och säga.
Jag har i mitt första anförande läst upp vad utskottet uttalade i den frågan
i fjol och vad kungörelsen innehåller, och det finns inte ett ord örn skyldigheten
i detta fall. Enligt kungörelsen skall deras arbete omfatta »upplysande
och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård».
I utskottets utlåtande står det, att distriktssköterska skall i förekommande
fall »ha att till vederbörande myndighet avgiva rapport», men det står
inte, att hon Ilar skyldighet att avgiva rapport. Med kännedom örn förhållandena
och nied hänvisning till den oerhörda arbetsbörda hon får sig pålagd,
kan jag försäkra, att det är nästan omöjligt för henne att på ett effektivt sätt
kunna inspektera bostäderna. Det blir så som jag förut framhållit: det kommer
att bero på slumpen, vilka bostäder, som bli föremål för inspektion. Distriktssköterskan
kanske ute i sitt arbete träffar på en dålig bostad och an -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)
mäler detta, men det kan hända, att hon inte observerar, att bostaden intill
också är dålig, och därvidlag blir det då inte något ingripande. Det är detta
missförhållande vi vilja avhjälpa, och detta kan inte ske på annat sätt än att
någon myndighet — distriktssköterskan eller hälsovårdsnämnden resp. kommunalnämnden
— får sig absolut ålagt att undersöka bostadsbeståndet, att
taga reda på, liurudana bostäderna äro, och ingripa, där så behövs.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Isacsson: Herr talman! endast ett par ord till herr Falk. Om allt
detta, som han säger i dag, andragits i fjol, när organisationen beslutades,
hade det kommit på rätt plats. Nu kan man inte säga, hur denna organisation
kommer att verka. Hade herr Falk då andragit allt det han kommit med
i år, är det möjligt, att formen för organisationen inte blivit sådan. Men eftersom
den nu är beslutad, måste den få träda i kraft först, och vi måste avvakta
resultatet, innan några ändringar göras.

Samma sak vill jag säga till herr Paulsen. Han borde ha passat på i fjol,
när han var så övertygad örn att den då beslutade distriktsvården är fullkomligt
misslyckad i avseende å bostadsfrågan. Ännu har herr Paulsen inte presterat
några bevis för detta antagande. Jag vill se bevisen först, innan jag
dömer organisationen.

Herr Frankenberg: Herr talman! Det är en liten detalj i utskottets förslag,
som jag vill göra några erinringar emot. I § 8 mom. 2 har utskottet
gjort en del uppmjukningar i de av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelserna,
som jag anser inte böra göras. Det gäller hyresgästers skyddande mot störande
buller och ljud. I propositionen står det, att betryggande åtgärder skola
vidtagas. Jag vill framhålla, att under den tid jag deltagit som ledamot
i Göteborgs hälsovårdsnämnd har det varit ett stående problem att ordna denna
sak på grund av att hälsovårdsnämnden inte haft makt och myndighet, då
det gällt att vidtaga åtgärder, som förhindra att hyresgäster bli störda av
buller och ljud från fabriker o. d. i närheten. När man i utskottsförslaget vill
ha inflickat orden »i möjligaste mån», får man en formulering, som inte ger
rum åt andra åtgärder än dem hälsovårdsnämnderna i närvarande stund ha
möjlighet att vidtaga. Hälsovårdsnämnderna anse sig i många fall vilja lia
striktare beslut, så att de kunna gå till rätta med förekommande missförhållanden
i detta avseende. Skulle man inte då i förordningen kunna föreskriva,
att betryggande skydd skall givas, och i det hänseendet giva hälsovårdsmyndigheterna
rätt att giva dispens i särskilda fall, då det hela inte går att
ordna på annat sätt? Min erfarenhet säger mig, att den makt, som ordet »betryggande»
ger, är till fördel för hälsovårdsnämndernas arbete särskilt i städerna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till propositionen i detta
hänseende.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Det står ju i författningen just

det herr Falk menar inte står där. Det heter, att distriktssköterska »i förekommande
fall skall lia att till vederbörande myndighet avgiva rapport om
sådana förhållanden, som kunna tarva ett ingripande från myndigheternas
sida». Det finns ju alltså ett klart åläggande för distriktssköterskan att så
snart hon finner en anmärkningsvärd bristfällighet i fråga örn bostäderna avgiva
rapport till myndigheterna. Mera kan man väl inte begära, herr talman.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag tror, att den väg, som skulle leda till vad

herr Falk ville komma fram till, vore att i större utsträckning åstadkomma
särskilda hälsovårdsnämnder, så att kommunalnämnderna inte få hand örn
dylika saker. ■—* Det berättades i utskottet en historia örn en kommunalnämnd,
som samtidigt fungerade som hälsovårdsnämnd. Det kom några
herrar till kommunalnämnden och träffade ordföranden. De kommo att resonera
om hälsovårdsstadgan. Då frågade ordföranden i kommunalnämnden,
var man kunde få köpa en sådan bok, som hette hälsovårdsstadgan. Det
var alltså en ledamot av kommunalnämnden, en man som skulle hålla reda
på hälsovårdsbestämmelserna! Han visste inte ens, att det existerar en författning,
som heter hälsovårdsstadgan, och var tacksam, örn de herrar som
kommo på besök ville vara snälla och upplysa örn, var han kunde få köpa
en sådan författning.

Jag tror alltså, att skall man komma fram till bättre inspektion på landsbygden,
är det den vägen man i första hand bör gå, örn det skall kunna
åstadkommas något av bestående värde. Jag vill säga, att jag tycker det
bör vara ett framtidsmål att sträva efter, men det är med denna sak som
med så mycket annat: Rom byggdes inte på en dag. Det steg, som nu tages,
är väl ändå ett steg framåt, och i den mån vi ha möjlighet, böra vi naturligtvis
bygga på det hola, sedan vi vunnit viss erfarenhet på området. Det är
vad jag ville framhålla på denna punkt.

Sedan skulle jag vilja yttra några ord till herr Frankenberg angående
§ 8 mom. 2, där det talas örn att man skall se till, att hyresgäst skyddas på
ett betryggande sätt mot buller och sådana olägenheter. Det stod i Kungl.
Maj:ts förslag, att detta skall ske på ett betryggande sätt. I utskottet yrkades,
att man skulle sätta in orden »i möjligaste mån». Jag reagerade mot
detta förslag och ville inte vara med örn det från början, men jag böjde mig
och brydde mig inte örn att reservera mig. Det torde nog förhålla sig på
det sättet, när det gäller bostäder i närheten av t. ex. en verkstad eller ett
tryckeri, att det skulle kosta fruktansvärda summor att verkligen åstadkomma,
att det bleve ett betryggande skydd mot buller. Jag tror, att uppgiften
att fullständigt få bort bullret, så att vederbörande i bostadslägenheterna
inte skulle höra det, vore nästan ogörlig i vissa fall. Jag har själv bott i
Stockholm i en lägenhet med ett tryckeri under, och jag vet, att det finns
en del redaktörer och tidningsmän som bo på samma sätt. Skall man komma
dithän, att bestämmelsen om det betryggande skyddet blir fullt effektivt,
får man väl ordna det så, att vederbörande flytta ut ur lägenheten helt enkelt,
ty det finns väl rent tekniskt sett inga möjligheter att åstadkomma ett
fullt betryggande skydd mot bullret från t. ex. ett tryckeri. Med hänsyn till
dessa synpunkter gav jag mig i detta fall och gick med på att inflicka orden
»i möjligaste mån». Det kan annars bli nödvändigt för en hel del att flytta
ut ur lägenheter, som annars äro rymliga och bra. Jag tycker alltså man
kan vara med örn att inskjuta dessa ord.

Från den utgångspunkten ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken Wellin: Herr talman! Jag tror inte, att motsättningarna mellan

de olika meningarna äro så stora, som det kan förefalla, när man hör debatten.
Alla äro glada över att den bostadsinspektion, som sedan långt tillbaka
tillämpats inom städerna, nu också i viss mån kommer landsbygden till del.
Här föreligger ju, som redan nämnts, ett förslag från fjolåret örn ett beträdande
av denna väg. Frågan gäller då, hur hastigt eller hur långsamt man

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)
skall åstadkomma en större likställighet mellan land och stad. Här är en
försiktigare väg angiven i utskottsutlåtandet, och jag tror, att vilken väg man
än går av de två kommer det att bli till gagn för landsbygden.

Som kammaren kanske har sig bekant, har medicinalstyrelsen, sedan det
blivit bestämt att distriktssköterskorna skola utöva bostadsinspektion, haft
— och kommer att ha — repetitionskurser med distriktssköterskorna för att
rusta dem på detta område bättre än förut, liksom det i den ordinarie distriktssköterskekursen
inlagts mera av sådan undervisning, som tarvas för att vederbörande
skola kunna utöva en effektiv bostadsinspektion.

Jag kan under sådana förhållanden, herr talman, inte finna annat än att
det är klokt att nu gå på utskottets förslag och att avbida resultatet av de
redan antagna bestämmelserna. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Frankenberg: Herr talman! Orsaken till mitt yrkande är den, att jag
anser, att hälsovårdsnämndernas ställning i detta avseende, då det gäller
tvister örn en sådan sak, bör stärkas. Jag skall inte draga fram detaljer,
ehuru jag känner till många fall, där vid ett överklagande hälsovårdsnämnden
kommit till korta på grund av att hälsovårdsstadgans bestämmelser inte haft
sådan karaktär, att nämnden ansett sig ha haft fullt fog för att beivra buller,
som varit störande för hyresgäster och som det skulle lia varit av utomordentligt
stor vikt att få undanröjt. Jag anser, att ingen orättfärdighet begås,
örn kammaren beslutar taga formuleringen »betryggande skydd», utan tillägg,
ty hälsovårdsnämnden har ju möjlighet att, om sådana fall förekomma, som
dem herr Hage nämnde, lämna dispens på kortare eller längre tid. Det är
inte min mening att skärpa bestämmelsen så, att det skulle medföra stora
ekonomiska olägenheter. Det har heller inte hälsovårdsnämnderna något intresse
av. Men man ger nämnden en starkare ställning, när det gäller att
tillmötesgå befogade krav. Med den formulering utskottet föreslår komma
i de flesta fall vid ett överklagande vederbörande klagande part att få rätt.
Jag hemställer, herr talman, att mitt yrkande på denna punkt måtte bifallas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
dels på bifall till utskottets förslag beträffande 8 § 2 morn., dels ock på bifall
till det av herr Frankenberg i avseende härå under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Frankenberg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
förslag i dess utlåtande nr 4 beträffande 8 § 2 mom. i ifrågavarande
författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Frankenberg i avseende härå
under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu cn gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandetj och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets förslag i nu ifrågavarande del.

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 46. 4

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ang. ökat
skydd för
frukt• och
trädgårdsodlingen.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan m. m. (Forts.)

Vidare framställde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten I, i vad densamma avsåge motionen II: 678, dels ock på
bifall till berörda motion; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Falk, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten I av utskottets förevarande utlåtande nr 4 i vad
denna hemställan avser motionen II: 678, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandeti och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i nu ifrågavarande
avseende.

Slutligen blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i övrigt av kammaren bifallen.

§ 18.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av
väckta motioner örn ökat skydd för frukt- och trädgårdsodlingen; och anförde
därvid:

Herr Lundqvist: Det är givetvis med stort intresse och stor tillfredsstäl lelse

jag har tagit del av detta utlåtande. Det var emellertid inte för att säga
detta som jag tillät mig begära ordet.

Det framgår av utlåtandet, att regeringens åtgärd i fjol att utan riksdagens
hörande upphäva vindruvstullen icke var lycklig. Utskottsutlåtandet
ger därför också ett kraftigt stöd åt den reservationsanmärkning, som av
mig m. fl. framfördes vid konstitutionsutskottets granskning i år. Jag gläder
mig därför åt att finna detta bestämda uttalande ifrån bevillningsutskottets
sida, och jag hoppas nu endast, att den regering, som kommer att sitta
vid årsskiftet, kommer att noga beakta vad utskottet här har föreslagit.

Jag kan emellertid i detta sammanhang, herr talman, icke underlåta att
påtala den något egendomliga hållning, som lantbruksstyrelsen enligt min
mening intagit i^ denna fråga. När förslaget örn vindruvstullens slopande
i fjol skickades på remiss till lantbruksstyrelsen i samband med handelsavtalsförhandlingarna
med Spanien, förklarade sig lantbruksstyrelsen icke ha någonting
att erinra mot vindruvstullens slopande. När det sedan i år väckes motioner
om samma tulls återinförande, så förklarar samma lantbruksstyrelse,
att även denna åtgärd är fullt berättigad och motiverad och tillstyrker tullens
återinförande, samtidigt som styrelsen även bekräftar, att vindruvstullens
slopande icke var välbetänkt. Det är alltså en egendomlig och vacklande
hållning lantbruksstyrelsen i denna fråga intagit. Detta ger mig, herr
talman, anledning att ännu en gång understryka den hemställan, som jag
tillät mig rikta till handelsministern i min interpellation för ett par månader
sedan om att trädgårdsodlingens representanter måtte bli satta i tillfälle att

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Anel. ökat skydd för frukt- och trädgårdsodlingen (Forts.)
säga sin egen mening, innan för dem så vitala frågor, som det här gäller, avgöras.
Jag har endast velat säga detta och ber i övrigt att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Jag har begärt ordet för att säga, att det är oriktigt
av herr Lundqvist att i bevillningsutskottets här föreliggande utlåtande söka
belägg för de synpunkter, han gjort gällande i fråga om vindruvstullen. Jag
kan icke i detalj ange de skäl, som ligga till grund för utskottets utlåtande.

Men så mycket kail jag säga, att det var handelspolitiska skäl, som föranledde
borttagandet av vindruvstullen. Jag hoppas, att herr Lundqvist icke har svårt
att förstå, att liksom handelspolitiken i dessa tider är en smula vacklande, så
bli också de åtgärder, som man nödgas företaga på det handelspolitiska området,
litet obeständiga. Jag skall, herr talman, i det läge, detta ärende befinner
sig, icke ingå på några närmare detaljer. Jag hemställer örn bifall till
vad utskottet har föreslagit. Det har rått delade meningar i utskottet örn det
förslag, som här föreligger, men utskottet har slutligen på en enda nian när
enat sig örn att hemställa till riksdagen att fatta det beslut, som är förordat
i betänkandet.

Herr Wallén: Jag skall inte ingå på de handelspolitiska synpunkterna,

detta så mycket mindre som utskottet tagit mycket skarp ställning till förmån
för trädgårdsodlarna. Jag beklagar visserligen, att förlängt tullskydd
för i synnerhet äpplen och päron icke har kommit till stånd. Samtidigt vill
jag uttala min glädje och tillfredsställelse över, att utskottet har kunnat ena
sig om att börja vidtaga åtgärder för att hjälpa trädgårdsodlingen. I det tack,
som jag ber att få uttala till utskottet, vet jag, att trädgårdsorganisationerna
i hela Sverige instämma. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundqvist: Herr talman! Herr Olsson i Gävle medgav ju, att ut skottet

sagt, att vindruvstullens slopande menligt inverkat på den inhemska
fruktodlingen. Jag har alltså fått bekräftelse på att det förhåller sig som
jag sade. Jag kan därför inte finna, att herr Olsson i Gävle på något sätt har
vederlagt, vad jag yttrade.

Herr Olsson i Gävle: Det var mot herr Lundqvists uttalande, att han ansåg
sig i detta betänkande finna belägg för en konstitutionell anmärkning, som jag
reagerade.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Vid härefter skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 42,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring
i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anled- Äng. heinehe
ning av väckt motion angående befrielse i vissa fall från stämpelavgift. i vissa fall

Irån stämpel I

en inom andra kammaren av herr Lundqvist väckt, till bevillningsutskot- avgift.
tet hänvisad motion, nr 193, hade föreslagits, »att riksdagen i skrivelse till

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ang. befrielse i vissa fall från stämpelavgift. (Forts.)

Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit behagade låta verkställa utredning,
huruvida icke den, vars besvär i förvaltningsmål bifalles, bör befrias
från stämpelavgifts erläggande, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av berörda hemställan yttrade:

Herr Lundqvist: Jag ber örn överseende, herr talman, men jag ville gärna
säga ett par ord, trots att bevillningsutskottet enhälligt har avstyrkt denna
motion. Jag vill till en början säga, att jag finner det litet hårt att behandla
en motion på detta sätt. Utskottet har skickat motionen på remiss till sex
myndigheter, statskontoret och fem länsstyrelser. Av dessa har statskontoret
och två länsstyrelser direkt tillstyrkt en utredning i enlighet med motionens
förslag. Av de andra länsstyrelserna ha två avstyrkt och den tredje ställt
sig ganska neutral i frågan. När dessa myndigheter och särskilt statskontoret
ansett en utredning vara befogad, förefaller det mig, som örn man med
god vilja från bevillningsutskottets sida hade kunnat gå motionären till mötes.
Nu anför utskottet som stöd för sin uppfattning åtskilliga skäl, som jag
för min del icke vill låta stå oemotsagda. Man pekar till en början på länsstyrelsernas
stora arbetsbörda och är rädd för, att denna skulle komma att väsentligt
ökas, om man skulle slippa betala stämpelavgifter i de fall, då man vinner
ett överklagande. Herr talman, jag kan ändå inte tänka mig, att länsstyrelsernas
arbetsbörda i och för sig kan få vara något som helst avgörande skäl
att motsätta sig motionärens förslag, örn man anser det rättfärdigt, att en medborgare
bör få sin rätt utan att betala för den, även då det är staten eller det
allmänna, som tillfogat honom orätten. Jag tror, att det är ganska lätt att påvisa
åtskilliga fall, där det nog måste anses ganska orimligt, att man skall behöva
betala för att få sin rätt fastslagen. Jag skall taga ett exempel från
min egen verksamhet. Jag var i egenskap av ledamot av kommunalfullmäktige
i min hemsocken tvungen att överklaga ett länsstyrelsens beslut, där det,
såvitt jag förstår, inte kunde råda någon tvekan örn det lagstridiga i beslutet.
Jag fick också rätt hos Kungl. Maj :t, men måste för den skull vända mig både
till socialdepartementet och ecklesiastikdepartementet, ty det rörde både den
borgerliga och den kyrkliga kommunen. Jag fick vidkännas en utgift på 90
kronor för denna min åtgärd. Det kan ju förefalla att vara min ensak. Jag
vill emellertid anföra ett annat fall. En kommunal revisor begärde att få
se pensionsnämndens protokoll. Detta förvägrades honom. Han överklagade
beslutet i egenskap av kommunens revisor. Länsstyrelsen avstyrkte hans besvär.
Hail gick till kungs och fick rätt. Så lång tid hade emellertid förflutit,
att det föranledde ingen annan åtgärd än att Kungl. Maj :t i resolutionen
förklarade, att han borde ha utfått de ifrågavarande handlingarna i målet.
För detta fick han betala 40 kronor. Kan det verkligen, herr talman,
vara en rimlig ordning, att en kommunal förtroendeman för fullgörande
av sitt uppdrag skall behöva ikläda sig sådana personliga omkostnader?
Jag förstår mycket väl, att man kan ha vissa betänkligheter och
att nian kan vilja anvisa olika vägar att gå fram på. I motionen har emellertid
icke begärts någonting annat än att frågan måtte bli föremål för en
utredning. Då som jag förut sagt både statskontoret och nära nog hälften av
de länsstyrelser, som yttrat sig, lia tillstyrkt en utredning, hade det funnits
fullgod anledning för bevillningsutskottet att visa litet större förståelse. Örn
jag kommer tillbaka till riksdagen nästa år, herr talman, kommer jag också

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. befrielse i vissa fall från stämpelavgift. (Forts.)
tillbaka med denna motion. Jag skall då försöka skaffa litet mera åskådningsmaterial,
som bevillningsutskottet kanske låter påverka sig av. Som frågan
nu ligger till, borde man kanske inte framställa något yrkande, men just
mot bakgrunden av vad jag nyss sade skall jag ändå tillåta mig att yrka bifall
till denna motion.

Herr Olsson i Gävle: Jag nöjer mig med att hemställa om bifall till vad

utskottet har föreslagit. Jag tycker, att herr Lundqvist borde kunna vara
nöjd, när utskottet i likhet med motionären finner åtskilliga av dessa fall orimliga.
Vid behandlingen av detta ärende ha vi emellertid i utskottet kommit till
det resultatet, att vi inte borde skriva örn denna sak för sig, utan låta den gå
in såsom ett led i den allmänna översynen av vår stämpelförordning, vilken såsom
ju statskontoret särskilt har betonat, lider av åtskilliga oformligheter.
Denna översyn måste väl komma under den närmaste tiden. Det är dessa synpunkter,
som föranlett utskottets ståndpunktstagande. Jag tycker inte man
kan säga, att här föreligger brist på god vilja. Någon ond viljana vi inte
visat mot herr Lundqvist och hans medmotionär. Det är bara några dagar
sedan de fingo en motion tillstyrkt av bevillningsutskottet. Någon metodisk
tendens kan herr Lundqvist således inte tala örn. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 21.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 84, i anledning av väckt
motion angående vidtagande av vissa frukt- och trädgårdsodlingen berörande
åtgärder. Ordet lämnades därvid på begäran till

Herr Magnusson i Skövde, som yttrade: Herr talman! Jag skall inte med
många ord besvära kammaren, men jag vill dock be att få säga några ord örn
den motion, som jag avgivit, och som jag har fått svar på från jordbruksar,
skottet eller kanske snarare från kungl, lantbruksstyrelsen. Utskottet grundar
ju sitt avstyrkande utlåtande väsentligen på det uttalande, lantbruksstyrelsen
gjort, sedan frågan remitterats dit. Innebörden i detta uttalande är densamma,
som man icke sällan får höra från lantbruksstyrelsen: denna sak sköta vi om,
och enligt vårt förmenande sköta vi den bra, och därför se vi inte sa särdeles
gärna, att någon utomstående kommer med några påpekanden eller några krav.
Med detta tänkesätt är det givet, att man finner de framställningar, som jag
tillåtit mig att göra, icke lia så stor relevans, eller också har man inom lantbruksstyrelsen
varit så pass förutseende, att man redan har tänkt pa saken
och gjort vissa förarbeten. Dessa bruka emellertid vara av den betänkliga beskaffenheten
att vid den tidpunkt framställningen sker visserligen vara påbörjade
men ännu icke slutförda, på grund varav framställningen icke leder
till något resultat för den, som skulle ha glädje av åtgärden.

Herr talman! Jag tillät mig i motionen lämna en redogörelse för den svenska
trädgårdsodlingens nuvarande läge. Det skulle givetvis föra alltför långt
att här relatera denna framställning.. Jag vände mig särskilt mot kringföringshandeln
av vissa slag av trädgårdsalster och särskilt av växter till utplantering.
Jag gjorde det särskilt av det skälet, att alstren därvid inte bli

Äng. vissa
frukt- och
trädgårdsodlingen
berörande
åtgärder.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ang. vissa frukt- och trädgårdsodlingen berörande åtgärder. (Forts.)
sakkunnigt behandlade och att denna handel handhaves av personer nied ganska
liten kunnighet och framförallt mycket liten ansvarskänsla gentemot köparen.
. Han träffar kanske denne bara en enda gång och köparen får följaktligen
icke en kvalitetsyara och framförallt icke en vara av det slag, han behöver,
och inte heller så behandlad, som är nödvändigt. Jag vänder mig vidare
mot en annan art av försäljning av trädgårdsprodukter, som har kommit till
synes. Det förekommer nämligen, att utländska producenter av trädgårdsalster
skicka, sin vara till Sverige och låta denna vara försäljas på auktion genom
förmedling av auktionsverken i städerna. Enligt mm mening ligger det
alldeles utanför dessa auktionsverks uppgifter att tillhandagå en utländsk producent
med försäljning av hans varor här i landet. Även örn denna försäljning
icke är sa särdeles stor, sa är den dock icke så obetydlig. Jag hade tillfälle
att lämna en medlem av utskottet — jag vet inte örn det blev framfört
sedan inom utskottet upplysningar örn hur det går till, då dessa firmor eller
vederbörande speditör eller ombud katalogisera sina varor och låta dem försäljas
genom a-uktionsverken i Stockholm, Göteborg eller andra städer. Denna
anordning är icke tillfredsställande, och jag sätter i fråga, huruvida den
strängt taget är förenlig med vederbörande auktionsverks uppgift. Nu viftar
man bort denna sak från lantbruksstyrelsen sida, och jag förstår, att jordbruksutskottet
har godtagit dess framställning, då det säger, att denna försäljning
icke har någon betydande omfattning. Jag vill dock påpeka, att denna
omfattning har växlat. Under vissa tider, då ett visst land har haft mycket
stora överskott på trädgårdsprodukter, har den varit icke obetydlig. Det har
varit ganska stora poster, som utpranglats till Sverige och försålts till svenska
avnämare.

X detta sammanhang skulle jag vilja betona vikten av en annan fråga. Jag
syftar på.utbildningverksamheten för fruktskötare, vilken inte har blivit tillräckligt
tillgodosedd under de senaste åren. Enligt min mening bör en av de
verksammaste och närmast liggande åtgärderna för höjande av den svenska
fruktodlingen och dess bärighet vara att se till att fruktodlarna lia tillgång
till van arbetskraft, av vilken de kunna erhålla hjälp med fruktträdens skötsel
och icke minst med vården av den färdiga frukten. Lantbruksstyrelsen meddelar
själv, att under den femårsperiod det gäller endast ungefär 45 procent
av de till utbildningskurserna anmälda ha kunnat beredas plats. Men det är
inte nog med att ansökningarna till dessa kurser ha haft denna stora omfattning,
det förhaller sig även pa det sättet, att det råder brist på trädgårdsskötare
ute i bygderna. Jag tror, att det skulle varit nyttigt, örn utskottet på denna
punkt hade gatt in för litet varmare tillstyrkan, även örn nian har föreslagit
att utöka kurserna för trädgårdsskötare. Jag har emellertid i motionen endast
begärt utredning i dessa frågor.

Jag hoppas, att de synpunkter, jag i motionen framhållit, skola visa sig så
pass bärande, att både jordbruksutskottet och lantbruksstyrelsen kanske ägna
litet mera intresse åt denna sak och att det framdeles skall bli möjligt att vinna
mera gehör för frågan. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 85, i anledning av väckt mot,
10n „°m utredning rörande upplåtande av statens domäner till allmänningar
,?r friluftsliv m. m.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bitallen.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

§ 23.

Härefter upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 75 i anleda
liing av Kungl. Maj :ts propositioner nr 201 nied förslag tili allmänt tamilje- sionsregle*
pensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser med civilstatens mente m. m.
och telegrafverkets änke- och pupillkassor om övertagande av kassornas rörelse
m. m. samt nr 258 angående överenskommelse med statens järnvägars änkeoch
pupillkassa örn övertagande av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 6 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 201, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till allmänt familjepensionsreglemente
och till familjepensionsreglemente för arbetare;

dels förklara, att dyrtidstillägg jämlikt kungörelsen den 15 juni 1923 (nr
267) icke skulle utgå till änka eller barn, som åtnjöte familjepension jämlikt
något av nämnda reglementen;

dels till pensioner enligt familjepensionsreglementet för arbetare för budgetåret
1936/1937 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 25,000
kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1936/1937 av de
medel, från vilka kostnaderna för statens pensionsanstalt skulle bestridas,
ställa’till förfogande medel för den förstärkning av anstaltens personal, som
kunde bliva erforderlig för anstaltens handläggning av pensionsärenden enligt
familjepensionsreglementet för arbetare.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft 1)

en av herr Pehrsson i Göteborg inom den ordinarie motionstiden vid riksdagens
början inom andra kammaren väckt motion, nr 333, vari hemställts,

»att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag,
huru frånskild hustru efter befattningshavare i statens tjänst och barn
i detta äktenskap måtte kunna få åtnjuta pension eller andel i pension»;

2) en av herr Lundqvist i anledning av förevarande proposition inom andra
kammaren väckt motion, nr 676, vari hemställts,

att riksdagen »för sin del ville besluta att i allmänna familjepensionsreglementet
intagas kompletteringar och ändringar därom, att pensionsrätt jämväl
tillförsäkras

dels änka, som ingått nytt äktenskap, men åter blivit änka (alternativt endast
örn ömmande omständigheter föreligga);

dels utomäktenskapligt men icke arvsberättigat barn, där underhållsplikt
enligt lag åligger fadern, och

dels frånskild hustru, som ej ingått nytt äktenskap, och den avlidne ej
efterlämnat pensionsberättigad änka samt ömmande omständigheter föreligga,
varjämte i det fall båda hustrurna leva, pensionen dem emellan må kunna
delas, örn ömmande omständigheter föreligga för den frånskilda hustrun»;

att riksdagen »ville besluta att i reglementet införes bestämmelse därom,
att för behandlingen och tillämpningen av familjepensionsreglementena skall
finnas en särskild fullmäktigeinstitution eller pensionsnämnd med den sammansättning,
Kungl. Maj :t äger bestämma»; samt

Nr 46.

Tisdagan den 16 juni f. m.

Äng. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)

att »vad ovan föreslagits om utvidgad pensionsrätt måtte intagas jämväl i
familjepensionsreglementet för arbetare»; samt

3) en av herr Brädefors i anledning av förevarande proposition inom
andra kammaren väckt motion, nr 677, vari hemställts att riksdagen ville
besluta

dels beträffande allmänna familjepensionsreglementet:

»att familjepensionsunderlag för ordinarie befattningshavare vid statens verk
(b. andra tjänstemän) och icke-ordinarie befattningshavare (A.) höjes med
30 % för första lönegraden och med en procentuell reducering, som i 12 :e lönegraden
utgör 15 % ökning;

att tjänsteårsberäknmgen för erhållandet av oavkortad familjepension fastställes
till 25 år;

att, därest befattningshavare avskedas eller på egen begäran slutar sin tjänst,
de inbetalda familjepensionsavgifterna återbäras till befattningshavaren»;

dels beträffande familjepensionsreglementet för arbetare:

»att familjepensionsunderlag för arbetare skall utgå för icke yrkesarbetare
med samma belopp som för lönegrad 5 för icke-ordinarie personal och för yrkesarbetare
vad som utgår till lönegrad 8 för icke-ordinarie personal;

att familjepensionsunderlag för arbetare skall utgå retroaktivt från år 1930
och att staten skall bestrida de merkostnader, som därigenom uppstå;

. ätt, därest arbetare avskedas eller på egen begäran slutar sitt arbete, de
inbetalda familjepensionsavgifterna återbäras till befattningshavaren;

att tjänsteårsberäkningen för erhållandet av oavkortad familjepension fastställes
till 25 år».

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den 24 april 1936 dagtecknad proposition,
nr 245, vilken jämväl remitterats till bankoutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att

dels träffa överenskommelser med fullmäktige för civilstatens änke- och pupillkassa
och fullmäktige för telegrafverkets änke- och pupillkassa i huvudsaklig
överensstämmelse med vad föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört;

dels besluta örn allmänna familjepensionsreglementets ikraftträdande den
1 juli 1937 för de förvaltningsområden, vilkas manliga ordinarie befattningshavare
dessförinnan varit skyldiga att tillhöra någon av nämnda kassor, samt
därvid fastställa de avvikelser, som betingades av nämnda överenskommelser
samt av vad departementschefen anfört rörande kvinnliga befattningshavare
;

dels meddela de bestämmelser, som i övrigt erfordrades för genomförande
från och med den 1 juli 1937 av berörda överenskommelser och för tillämpning
enligt vad departementschefen anfört av motsvarande regler rörande kvinnliga
befattningshavare och deras efterlevande;

dels ock meddela sådana bestämmelser att den, som den 1 juli 1937 eller
senare tillträdde ordinarie befattning med oreglerad lön, med vilken tidigare
följt skyldighet att tillhöra civilstatens änke- och pupillkassa, erhölle familjepensionering
genom statens försorg efter i huvudsak enahanda grunder som
från och med nämnda dag komme att gälla för tidigare innehavare av sådan
befattning.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Äng. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)

I en till bankoutskottet remitterad, den 8 maj 1936 dagtecknad proposition,
nr 258, hade Kungl. Maj :t slutligen, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att

dels träffa överenskommelse med fullmäktige för statens järnvägars änkeoch
pupillkassa i huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet anfört;

dels besluta örn allmänna familjepensionsreglementets ikraftträdande den
1 juli 1937, i vad rörde statens järnvägar, samt därvid fastställa de avvikelser,
som betingades av nämnda överenskommelse samt av vad departementschefen
anfört rörande kvinnliga befattningshavare;

dels ock meddela de bestämmelser, som i övrigt erfordrades för genomförande
från och med den 1 juli 1937 av berörda överenskommelse och för tilllämpning
enligt vad departementschefen anfört av motsvarande regler rörande
kvinnliga befattningshavare vid statens järnvägar och deras efterlevande.

I samband med förevarande proposition nr 258 hade utskottet till behandling
förehaft en av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå i anledning av
nämnda proposition inom andra kammaren väckt motion, nr 833, vari föreslagits,
»att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att träffa överenskommelse
med fullmäktige för statens järnvägars änke- och pupillkassa i huvudsaklig
överensstämmelse med Kungl. Maj :ts förslag, dock med de ändringar
och tillägg, som ha föreslagits i motion nr 677 i andra kammaren».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande propositioner
nr 201, 245 och 258 samt med avslag å motionen II: 676, i den mån den ej
besvarades under B), ävensom å motionerna II: 677 och 833, måtte

1) godkänna av utskottet framlagt förslag till reglemente angående familjepension
för efterlevande till befattningshavare i statens tjänst (allmänna familjepensionsreglementet); 2)

godkänna av utskottet framlagt förslag till reglemente angående familjepension
för efterlevande till arbetare i statens tjänst (familjepensionsreglementet
för arbetare);

3) förklara, att dyrtidstillägg jämlikt kungörelsen den 15 juni 1923 (nr
267) icke skulle utgå till änka eller barn, som åtnjöte familjepension jämlikt
allmänna familjepensionsreglementet eller familjepensionsreglementet för arbetare; 4)

till pensioner enligt familjepensionsreglementet för arbetare för budgetåret
1936/1937 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 25,000
kronor;

5) bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1936/1937 av de medel,
från vilka kostnaderna för statens pensionsanstalt skulle bestridas, ställa till
förfogande medel för den förstärkning av anstaltens personal, som kunde bliva
erforderlig för anstaltens handläggning av pensionsärenden enligt familjepensionsreglementet
för arbetare;

6) bemyndiga Kungl. Majit att

dels träffa överenskommelser med fullmäktige för civilstatens änke- och pupillkassa,
fullmäktige för telegrafverkets änke- och pupillkassa samt fullmäktige
för statens järnvägars änke- och pupillkassa i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet anförts;

dels besluta örn allmänna familjepensionsreglementets ikraftträdande den 1

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ang. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
juli 1937 för de förvaltningsområden, vilkas manliga ordinarie befattningshavare
dessförinnan varit skyldiga att tillhöra någon av nämnda kassor, samt
därvid fastställa de avvikelser, som betingades av nämnda överenskommelser
samt av vad i utlåtandet anförts rörande kvinnliga befattningshavare;

dels meddela de bestämmelser, som i övrigt erfordrades för genomförande
från och med den 1 juli 1937 av berörda överenskommelser och för tillämpning
enligt vad i utlåtandet anförts av motsvarande regler rörande kvinnliga
befattningshavare och deras efterlevande;

B) att riksdagen, i anledning av motionen II: 676, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning och för
riksdagen framlägga förslag rörande utvidgning av familjepensionsrätten för
barn till att, i den omfattning som funnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap;

C) att motionen 11:333 måtte anses besvarad genom vad utskottet i punkterna
A) och B) hemställt.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Carleson; samt

av herr Mattsson.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Carleson: Herr talman! Med de förslag, som föreligga i bankoutskottets
utlåtande nr 75, har en synnerligen viktig fråga funnit sin lösning, försåvitt
riksdagen nu godkänner utskottets förslag. Dessa förslag gå som bekant ut
på att ordna familjepensioneringen för efterlevande till befattningshavare och
arbetare i statens tjänst. Det är således här fråga örn en pension, som skall
utgå till efterlevande änkor, respektive änklingar, och barn.

Det förefaller mig, som örn man i det föreliggande förslaget på ett lämpligt
sätt delat upp kostnaderna för familjepensioneringen mellan den enskilde befattningshavaren
eller arbetaren å ena sidan samt staten å andra sidan. Om
det därför här endast gällde att ordna pensionsfrågan för de grupper, som i
vanlig ordning, börja erlägga avgifter för sin familjepensionering från och
med den dag, då de av riksdagen eventuellt antagna pensionsreglementena trädde
i kraft, skulle jag inte ha någon erinran att göra mot de här föreliggande förslagen.
När det gäller att ordna familjepensioneringen för så stora grupper, som det
här är ^fråga om, kan man emellertid inte stanna vid att blott tänka på dem,
som från och med nu komma att betala pensionsavgifter till det belopp, som
staten fordrar. Vi måste nämligen också tänka på den stora massan anställda,
som inte ha betalt fullt ut så mycket, som staten fordrar för att de skola kunna
få de familjepensioner, som staten nu räknar med, och vidare måste vi tänka
på dem, som överhuvud taget inte alls ha betalt några avgifter för att få
denna pension. Vi kunna inte komma ifrån, att vi på något sätt måste ordna
saken även för dessa kategorier, och det är därför helt naturligt, att Kungl.
Maj :t gatt in för en väg, som skulle leda fram till en familjepensionering även
för dessa grupper. De föreslagna bestämmelserna återfinnas, vad angår be -

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
fattningshavare, i allmänna familjepensionsreglementet och, vad beträffar
arbetare, i familjepensionsreglementet för arbetare (prop. nr 201).

Med vad jag här anfört har jag velat framhålla, att jag i stort sett ingenting
har att invända mot de bestämmelser, som enligt förslagen skola tillämpas för
familjepensioneringen. Mina anmärkningar rikta sig mot de övergångsbestämmelser,
som skola gälla för de redan i statens tjänst anställda, i den mån dessa
icke inbetalt tillräckliga avgifter eller kanske icke några avgifter alls. Jag
skulle kanske ej heller på denna punkt lia gjort någon anmärkning, försåvitt
den ekonomiska utredningen varit fullständig. Som herrarna funnit av bankoutskottets
utlåtande är emellertid detta ingalunda förhållandet.

Man kan säga, att övergångsbestämmelserna sönderfalla i två olika grupper.
Först ha vi övergångsbestämmelserna för de kassor, som redan finnas för vissa
grupper av i statens tjänst anställda och inom vilka man ordnat med familjepensionering
efter tidigare fastställda grunder. Enligt det här föreliggande
förslaget är det meningen, att staten skall lyfta upp och förbättra de pensioner,
som utgå från dessa kassor. Detta skall ordnas på det sättet att staten
övertar kassornas fonder och garanterar medlemmarna de pensioner, som finnas
upptagna i det föreliggande pensionsreglementet. Det allmänna familjepensionsreglementet
skall alltså tillämpas för alla till dessa kassor anslutna,
i den mån staten träffar överenskommelse med kassorna. De överenskommelser,
som här föreslås, gå ut på att staten som sagt skall överta kassornas tillgångar
i den mån detta blir behövligt för att därmed täcka statens utgifter för de
pensioner, som enligt kassornas stadgar skola utgå. Staten har redan preliminärt
träffat sådana överenskommelser med tre kassor, nämligen med civilstatens,
telegrafverkets och statens järnvägars änke- och pupillkassor.

Nu visar det sig emellertid, örn jag först tar civilstatens änke- och pupillkassa,
att denna enligt propositionen nr 245 visar en brist på c:a 6 miljoner kronor.
Denna brist kommer att ökas med ytterligare 1.5 miljoner kronor på grund av
att medlemmarna enligt de nya bestämmelserna inte skola erlägga pensionsavgifter
till dess de fylla 67 år utan endast till dess de ingå i pensionsåldern,
vilket man ju i och för sig inte kan lia något att invända emot. Det blir emellertid
härigenom ett kapitaliserat värde på 1.5 miljoner kronor, som staten i en
eller annan form får betala. I fråga om civilstatens änke- och pupillkassa
föreligger det alltså en sammanlagd brist på 7.5 miljoner kronor, som staten
kommer att få betala. Detta betyder ju ingalunda, att dessa 7.5 miljoner skola
utgå inom de allra närmaste åren, ty såsom herrarna förstå är det här fråga
om ett försäkringstekniskt värde, som successivt i framtiden måste betalas.
Den otillräckliga utredningen ger emellertid ingen upplysning om när dessa
belopp skola utgå.

Även inom statens järnvägars änke- och pupillkassa föreligger en brist.
Jag måste emellertid erkänna, att den bristen uppkommit genom statens eget
förvållande. Bristen beräknas i det föreliggande utlåtandet till 1.5 miljoner,
men inom ledningen för statens järnvägars änke- och pupillkassa finns det
många som anse, att .staten egentligen borde betala ett mycket större belopp.
Faktum är dock, att även i denna kassa föreligger en brist, som staten kommer
att få betala. Nu förryckas emellertid alla resonemang örn hur vi skola betala
dessa belopp även på den grund att riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag slutat
upp med att fondera inflytande pensionsavgifter flir egenpensionering, något
sorn man åtminstone preliminärt ansett böra göras även i fråga örn familjepensioneringen.
Riksdagen Ilar sålunda beslutat att ta av de årligen inflytande
pensionsavgifterna för egenpensionering och med dem bestrida kostnaderna för
de utgående pensionerna oavsett örn man rent försäkringstekniskt bort fundera
en större eller mindre del av avgifterna. När samma förfarande tillämpas

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Ane/, allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
ifråga om familjepensioneringen, förrycker detta naturligtvis översikten över
de utbetalningar, som staten enligt det här föreliggande förslaget kommer att
åda sig.

De belopp, varom jag här förut talat, återfinnas i Kungl. Maj:ts propositioner
nr 201, 245 och 258. De två sista propositionerna avse fastställande av
överenskommelser med de tre här omnämnda änke- och pupillkassorna. Utöver
dessa tre kassor lia vi emellertid några större kassor, med vilka överenskommelse
avses att träffas före nästa års riksdag. Det är tullverkets pensionsinrättning,
arméns nya änke- och pupillkassa och flottans pensionskassa. Dessa
kassor omfatta, om jag inte minns fel, ungefär 14,000 medlemmar. Man måste
alltså även räkna med möjligheten, att det, när staten övertar dessa kassor
och gentemot deras medlemmar ikläder sig pensionsskyldighet enligt de nya
bestämmelserna, även här kommer att förefinnas en brist, som staten måste
betala. Med tanke på vad som är konstaterat beträffande civilstatens änke- och
pupillkassa synes det mig, att man borde lia företagit en utredning beträffande
samtliga kassors ställning, innan man överhuvud taget träffade slutliga överenskommelser
med någon som helst kassa.

Sedan kommer jag över till den brist på utredning, som förefinnes på annat
håll och som är mycket mera anmärkningsvärd. Hittills har jag talat om befattningshavare,
som redan äro anslutna till kassor och som alltså redan lia en
viss rätt till familjepension. Nu kommer jag över till dem, som icke alls ha
någon rätt till familjepension, då de icke betalt några som helst avgifter för en
dylik pensionering. Till denna grupp höra de extra-ordinarie befattningshavare,
som falla under det ena av dessa reglementen, nämligen allmänna familjepensionsreglementet,
och statens arbetare, som falla under familjepensionsreglementet
för arbetare. Beträffande dessa grupper går Kungl. Maj:ts förslag
genom innehållet i övergångsstadgandena ut på att vederbörande extraordinarie
och arbetare skola få tillgodoräkna sig alla tjänstår, som de haft,
alldeles bortsett från att de icke ha betalt några som helst avgifter. Inom
bankoutskottet frågade nian sig då, hur stora de kostnader skulle bli, som staten
måste ikläda sig utom dem som följa med övertagandet av kassorna. Eftersom
det inte fanns någon annan uppgift härom i Kungl. Maj :ts förslag än att
övergången var förenad med en del kostnader, beslöt utskottet att tillkalla den
expert, som hjälpt finansdepartementet med dess beräkningar, nämligen byråchefen
Tim Jansson i försäkringsinspektionen, och låta honom verkställa en
utredning angående nämnda kostnader. Denna utredning visade, att staten
enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna måste ikläda sig ett ansvarsbelopp,
som för de extra-ordinarie skall uppgå till cirka 7,300,000 kronor och
för arbetarna till 20 miljoner kronor. Inför dessa siffror måste man verkligen
bli litet betänksam och fråga sig, örn det verkligen inte hade varit skäl för
Kungl. Majit att företaga en mera allsidig och omfattande utredning, innan
förslaget framlades. Med den korta tid, som nu stått till buds, har det inte
varit möjligt för byråchefen Tim Jansson att verkställa en så grundlig utredning
som hade varit möjlig, om utredningen gjorts, innan propositionen framlämnades
till riksdagen. Byråchefen Tim Jansson har också bestämt reserverat
sig i den utredning, som han företagit på utskottets begäran. Han har
sålunda framhållit, att beräkningarna med hänsyn till den korta tid som stått
till hans förfogande måst i avsevärd grad utföras som överslagsberäkningar.

Därtill kommer en annan fråga i detta sammanhang. Utskottet har helt
naturligt velat ha reda på vad sätt dessa kapitaliserade belopp framdeles komma
att tynga budgeten såsom utgifter för pensionerna. I det avseendet svarar
byråchefen Tim Jansson följande: »Några siffror angående de mot ifrågavarande
kapitalvärde svarande belopp, som falla på olika år, kunna ej lämnas

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
utan en rätt tidskrävande utredning. Dylika siffror skulle i övrigt ej kunna
användas för en förutberäkning av budgetens belastning under de olika åren,
så länge frågan angående den statliga fonderingen för familjepensionsändamål
ännu är olöst.» Men om tiden hade medgivit det, hade han, i allt fall,
även om det ur hans synpunkt varit onyttigt, kunnat giva en bild av vad dessa
två belopp på sammanlagt 27 miljoner kronor hade kunnat betyda för de olika
åren under förutsättning att en försäkringstekniskt sett rationell fondering
ägt rum. Detta hade dock givit någon ledning vid frågans bedömande.

Ja, härmed har jag velat angiva de kapitaliserade belopp, närmast de i propositionen
icke omnämnda, som staten måste i en eller annan form utge vid
föreslagna övergångsbestämmelser. Då som sagt den utredning som föreligger
inte kan anses tillfredsställande och då det gäller väsentliga belopp, är det
— förefaller det mig — riktigt att vila på hanen till nästa år med frågans
avgörande.

Jag vill tillägga, att jag för min del tycker, att det är ett annat moment,
görn spelar en roll här, och det är att finansministern går ut ifrån att de extra
ordinarie skola — i samband med att de sålunda komma in under familjepensioneringen
och få betala avgifter — erhålla en motsvarande förhöjning
av sin lön. Det är mycket möjligt, att det är riktigt — jag vill inte bestrida
det — men jag vill säga, att den frågan borde egentligen beslutas vid samma
års riksdag som den, under vilken man beslutar örn pensionerna. Det gäller
inte ett så litet belopp. Det gäller redan nu för de extra ordinarie i de kassor,
med vilka preliminär överenskommelse redan träffats, ett belopp av 1.4 nilijoner
kronor, och tar nian med de övriga kassorna kommer man upp i ett belopp
på säkerligen över 1.6 miljoner kronor. Visserligen har utskottet gjort
en reservation för att bibehålla riksdagens frihet på denna punkt till nästa
år men jag anser, att redan ett uttalande från finansministern örn nyssnämnda1
kompensation borde av riksdagen så till vida desavueras, att riksdagen
stråke övergångsbestämmelsen för att först nästa år taga ställning till henved
vad jag nu anfört har jag velat framhålla, att jag kunnat i huvudsak
biträda Kungl. Maj:ts förslag till reglementen med undantag av vissa
dessas övergångsbestämmelser. Ett yrkande i sistnämnda avseende innefattar
jämväl yrkande om avslag å prop. nr 245 och 258 angående överenskommelse
med tre kassor. Härigenom skulle riksdagen 1937 efter utredning rörande
övriga kassors ekonomiska ställning kunna i ett sammanhang prova
överenskommelser med alla kassorna. Härmed oell genom avslag a övergångsbestämmelserna
rörande rätten för extraordinarie och arbetare att för familjepension
få räkna sig till godo tidigare tjänsteår, hade riksdagen fria
händer att taga ställning till frågan efter en förutgående grundligare ut
redning än den, som förebragts i propositionerna, och an den som utskottet
kunnat införskaffa. Det kan sålunda inträffa, att riksdagen vid
närmare övervägande och närmare utredning, som bl. a. visar pa^ vad
sätt de 27 miljonerna, som motsvara kapitaliserade värdet av övergångsbestämmelserna
rörande extraordinarie befattningshavare och arbetare, skola
S ut på de olika åren, skulle vilja lia något annorlunda formulerade
övergångsbestämmelser i nämnda avseende an dem finansministern föreslagit.
I detta avseende må framhållas att vid egenpensioneringens ordnande
flir arbetare man i övergångsbestämmelserna gjort vissa inskränkningar
i rätten att få räkna till godo tjänstear, under vilka pensionsavgifter icke
betalats Men oavsett detta synes mig angelaget for riksdagen att ha pa
detta område, där det dock gäller väldiga belopp, cn utredning som kan anses
vara fullt tillfredsställande.

Xr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag hade i utskottet gjort yrkanden av det innehåll, varom
jag nu talat. Jag fick emellertid den uppfattningen, att dessa yrkanden blevo
så gott som enhälligt avböjda. Jag vet inte, vad herr Mattsson, som jämte
mig bär antecknat en blank reservation, tänker ställa för yrkande, men i det
läge, vari frågan befinner sig, anser jag mig icke böra fullfölja mitt yrkande
i utskottet och slutar därför utan något yrkande.

Herr Mattsson: Herr talman! Det nu föreliggande förslaget innebär, att
staten skall övertaga den av enskilda kassor omhänderhavda familjepensioneringen
för statens ordinarie befattningshavare samt nyinföra sådan familjepensioneing
för icke-ordinarie befattningshavare och arbetare i statens tjänst.
Riksdagen har tidigare hemställt om utredning och förslag till ordnande av
ifrågavarande familjepensionering. 1930 års pensionssakkunniga utgingo från
att kostnaderna för denna pensionering helt borde bestridas av de anställda
själva, medan däremot 1934 års utredningsmän och det här nu föreliggande
förslaget räkna med fortsatt och förhöjt bidrag av statsmedel utöver de med
förslaget förenade stora övergångskostnaderna.

Med de mycket skiftande förhållanden och förmåner inom de olika kassorna,
och då de fast anställda icke ordinarie befattningshavarna och arbetarna
sakna liknande familjepensionering, är det nog riktigt, att staten tillser,
att det blir bättre likställighet på ifrågavarande område, men att godkänna
det nu föreliggande förslaget kan jag dock för min del icke vara med om,
varför jag till bankoutskottets förslag antecknat en blank reservation. Jag
frågar mig: kan verkligen andra kammaren vara beredd att godkänna detta
förslag med dessa stora övergångskostnader, som utskottsmajoriteten själv
säger icke helt nu kunna överblickas eller beräknas? Och jag finner, att det
anförande herr Carleson höll beträffande utredningen och övergångskostnaderna
är ganska belysande, varför jag frågar mig, om andra kammaren kan
godkänna föreliggande förslag.

Staten har visserligen i många år genom särskilda bidrag understött dessa
enskilda kassor, men nu inräknas detta bidrag till ett fast anslag å 120 kronor
till varje pensionär och år utöver ett rörligt bidrag, och staten ikläder
sig givetvis härigenom ett helt annat ansvar och risk utöver själva övergångskostnaderna.
Då beräkningarna vid statens övertagande av de tre nu närmast
ifrågasatta och med preliminära avtal uppgjorda överenskommelserna för civilstatens,
telegrafverkets och statens järnvägars kassor och tillgångar bygger
på ett avkastningsvärde av fyra procent, så framgår redan härav, att de
beräknade framtida kostnaderna för staten bliva betydligt större än vad förslagets
siffermaterial utvisar. När och var får staten sina fyra procent på
dessa stora fonder och tillgångar?

Den nu pågående utredningen av frågan örn lönereglering för statens tjänstemän
synes mig böra behandlas först eller åtminstone i ett sammanhang, innan
en av staten övertagen familjepensionering äger rum. Ett exempel härpå är,
att i detta förslag de nu icke ordinarie befattningshavarna beräknas bli uppflyttade
en lönegrad och detta innan statsutskottet och riksdagen tagit ställning
till denna lönefråga i och för sig. De beräknade övergångskostnaderna
för icke-ordinarie tjänstemännen, arbetare och ordinarie kvinnliga tjänstemännen
beräknas enligt förslaget — såsom herr Carleson anförde — till ett kapitalvärde
av icke mindre än 27,165,000 kronor, vartill säkerligen kommer,
som jag tidigare framhållit, ytterligare stora övergångskostnader.

Örn jag således av rena kostnadsskäl för min del icke kan godkänna det
nu föreliggande förslaget, är det även härutöver några som jag anser betydelsefulla
detaljbestämmelser i detsamma, som jag ej kan vara med om.

Tisdagen den IG juni f. m.

Nr 46.

Äng. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
Utskottet Ilar visserligen nedsatt barns pensionsrätt från i propositionen upptaget
förslag av 21 år till 19 år, men för min del anser jag, att denna ålder
borde fastställas till högst 18 år. Likaså har utskottet nedsatt åldersgränsen
i fråga örn makes pensionsrätt för äktenskaps ingående till 60 år
från i propositionen upptagna 65 år. Att några kassor tidigare haft högre
ålder kan icke få vara normerande, när nu staten går in för övertagande av
denna familjepensionering.

Ett nytt och betydelsefullt förslag i detta utskottsutlåtande är införande
av änklingepension för den mansperson, som varit nog omtänksam att gifta
sig med en statstjänstekvinna. Vilka konsekvenser kommer icke detta förslag
att få, örn det blir genomfört? Att Stockholms stad infört liknande
pensionsrätt kan väl ändå icke få ha avgörande betydelse, då vi gå att lösa
en fråga, som kommer att få så stor betydelse för hela vårt land. Örn jag
tar ett exempel på de följder, som säkerligen komma att uppstå, örn detta
förslag vinner riksdagens bifall, så måste jag fråga: vad tro ni, mina damer
och herrar, att det övriga folket ute i bygderna skall säga och tycka om
en man där ute, som varit gift med en statstjänstekvinna, efter hustruns död,
kanske vid relativt unga år skall uppbära pension för såväl^ sig själv som
kanske också flera stora starka pojkar tills dessa bli 19 år, <1:1 däremot hans
grannfamiljer icke alls ha några liknande förmåner. Jag frågar: är detta
att tillämpa likställighet och demokrati för vårt lands olika medborgare? _

Vi ha ju också en kommitté, som nu håller på att utreda frågan örn gifta
kvinnors statstjänst, dubbeltjänster och mångsyssleri. Är det då lämpligt
och riktigt att nu här införa denna änklingepension? Även om många kvinnor
vilja ha full likställighet med männen, så tror jag dock, att det är ändå
omöjligare och olämpligare, örn nu männen vilja lia full likställighet med
kvinnan. När det sägs, att denna änklingepension är principiellt riktig, då
statstjänstekvinnan betalar samma pensionsavgift, så är det väl ändå en mycket
enkel lösning att låta hennes avgift vara lägre, och jag vill fästa uppmärksamheten
på att i förslaget till reglemente för efterlevande till arbetare
i statens tjänst håller icke denna principiella inställning, ty här förslås pension
endast till änka och barn.

Då jag således icke kan godkänna det föreliggande förslaget utan anser,
att detsamma i väsentliga delar bör omarbetas, innan riksdagen fattar sitt
beslut, så ber jag, herr talman, att nu få yrka avslag på det föreliggande förslaget.

Herr Brädefors: Herr talman! I den del av frågan, som gäller övertagan de

av dessa kassor har jag tillika med herr Hagberg i Luleå väckt en motion,
vari vi hemställt, »att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
överenskommelse med fullmäktige för statens järnvägars änke- och pupillkassa
i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, dock med
de ändringar och tillägg, som ha föreslagits i motion nr 677 i andra kammaren»,
nämligen vår motion.

Statens järnvägars änke- och pupillkassa är den mest betydande kassan
av alla de tre kassor, som det här är frågan örn att staten skall övertaga, den
mest betydande icke endast därför att den är den största utan också därför
att den för med sig till boet — örn jag så får säga — de största tillgångarna,
om jag blivit rätt underrättad. Jag hoppas, att jag har fått upplysningar,
som hålla streck, ty jag har fått dem från en delegerad från statens järnvägars
änke- och pupillkassa. Det säges därifrån, att statens järnvägars
änke- och pupillkassa har tillgångar till närmare 100 miljoner kronors värde,
som de komma med till statens kassa. Däremot har man en kassa sådan som

€4

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
civilstatens änke- och pupillkassa, om vilken herr Carleson upplyste, att den
har en brist på 7 miljoner kronor. Jag har emellertid fått den upplysningen,
att de ha ett underskott på något över 10 miljoner kronor. Vilken av dessa
upplysningar är den rätta, kan jag inte bedöma. Men hur som helst, om man
ser efter vilka befattningshavare som äro medlemmar i civilstatens änke- och
pupillkassa, konstaterar man, att största delen av denna kassas medlemmar
utgöras av tjänstemän av högre grad. De ha alltså haft så låga pensionsavgifter
under den tid de stått i kassan, att kassan har gått med förlust och
fått ett underskott, medan statens järnvägars änke- och pupillkassa, vars medlemmar
till nio tiondelar består av befattningshavare av lägre grad, samlat
ihop en förmögenhet av omkring 100 miljoner kronor, som nu skall överföras
till statens kassa. Därför Ira vi föreslagit i vår motion angående det
nya familjepensionsreglementet, att den del av dessa förut pensionsberättigade
medlemmar i dessa kassor, som överföres och som har samlat den största
förmögenheten, skall tillgodoses på något sätt vid övergången från dessa
privata kassor till statens familjepensionskassa. Dessa medlemmar tillhöra
till. största delen lönegrader, som stå lägst i familjepensionshänseende även
enligt regeringens och utskottets förslag. Därför lia vi föreslagit, att deras
intressen skulle tillgodoses på det sättet, att man förhöjer pensionsunderlaget
med 30 % för första lönegraden och sedan låter det avsmalna uppåt till
tolfte lönegraden, där det skall utgöra 15 % högre belopp. Det är inte för
mycket begärt, att de, som medföra de största tillgångarna till boet, få de
största fördelarna därav.

\i lia dessutom föreslagit, att tjänsteårsberäkningen för erhållande av oavkortad
familjepension skulle bestämmas något lägre än Kungl. Maj :t och utskottet
föreslagit, nämligen 30 år. Vi ha föreslagit 25 år. Hedan när det
här i kammaren var fråga om att besluta örn tjänstepensionsreglementet, hade
vi föreslagit samma grund för såväl pensionsunderlaget som tjänsteårsberäkningen.
Vi ansågo det redan vid tjänstepensionens bestämmande vara rättvist
och^det anse vi också i fråga om familjepensionen.

F i ha också för arbetarnas del föreslagit, att samma beräkningsgrunder
skola gälla både i fråga örn pensionsunderlag och tjänsteårsberäkning.

o Vidare ha vi föreslagit en ändring i regeringens och utskottets förslag angående
arbetarpersonalens placering i jämförelse med lönegrupperna för personal
på ordinarie och extra ordinarie stat. Man har här såväl som i tjänstepensionshänseende
jämställt arbetare, d. v. s. icke yrkesarbetare, med extra
ordinarie tjänstemän i fjärde lönegraden och yrkesarbetare med extra ordinarie
tjänstemän i sjätte lönegraden. Jag tror inte, att någon här i kammaren,
som har någon kännedom örn t. ex. förhållandena med avseende å de yrkesutbildade.
verkstadsarbetarnas kvalifikationer, kan jämföra en sådan med en
.extra^ ordinarie stationskarl. Nog mäste man säga, att det är en dålig värdesättning
av en yrkesutbildad arbetare. Nog måste man åtminstone gå så
långt i medgivande, att en yrkesutbildad arbetare t. ex. i verkstadsfacket
skall kunna jämföras med extra ordinarie reparatörer vid statens järnvägar
eller liknande verk, och då skulle han komma i högre lönegrupp än nu föreslagits.
^Det är precis samma förhållande i fråga örn familjepensioneringen
som i fråga om tjänstepensioneringen, att man här har från utskottets och
regeringens sida föreslagit en viss mindervärdighetsstämpel i förhållande till
den^övriga ordinarie och icke-ordinarie personalen.

Vi lia dessutom också föreslagit ändring i ett annat avseende nämligen
i.fråga om de inbetalta pensionsavgifterna. Örn en befattningshavare slutar
sm anställning, antingen självmant eller av annan anledning, så får han med
nu gällande bestämmelser — något som också blir fallet i denna statliga pensionskassa
— ingenting åter av de avgifter han under lång tid, kanske ett

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
tiotal år, inbetalt. Det blir på det sättet ingen som helst nytta för honom
av de hundratals kronor han på sådant sätt erlagt. Vi ha föreslagit, att här
skall intagas en bestämmelse av den innebörd, att, örn en befattningshavare
självmant slutar eller måste sluta sin tjänst, dessa pengar skola återbetalas
till honom, ty det är en försäkringsavgift för hans eller hennes ålderspensionering.
Och när man inte får någon nytta därav, sedan man slutat, måste
man i rättvisans namn kräva, att avgifterna återbetalas.

Det talas i detta utlåtande örn de preliminära överenskommelser, som träffats
mellan dessa kassors delegerade och staten. Men vad angår statens järnvägars
änke- och pupillkassa och den preliminära överenskommelsen vet^jag,
att redan där har det inte varit någon enhällighet vid beslutet örn överlåtandet
av denna kassas tillgångar till staten. Det har t. o. m. gått så__långt, att
åtminstone en av de delegerade från änke- och pupillkassan har i reservation
framfört yrkande örn vissa villkor, för att han skulle gå med på denna överenskommelse,
och de villkoren ha varit ungefär desamma, som vi framfört i vår
motion, nämligen örn ändringar i sådan riktning, att de lägre befattningshavarnas
intressen skulle bli bättre tillgodosedda. Denne delegerade gick så långt,
att han t. o. m. vägrade att underskriva denna preliminära överenskommelse.
Och när denna bestämmelse kom till änke- och pupillkassans fullmäktige, var
beslutet inte heller där enhälligt, utan två av fullmäktiges ledamöter reserverade
sig mot en sådan överenskommelse just därför, att inte de lägre befattningshavarna
och deras intressen voro tillräckligt tillgodosedda i denna preliminära
överenskommelse.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till de av oss väckta motionerna
nr 677 och 833.

Herr Lundqvist: Herr talman! Med hänsyn till det mycket digra arbets program

som återstår och då utskottet är ovanligt enigt i detta fall, skall jag
inte ingå på något principiellt bedömande av det föreliggande förslaget.

Som en av personalens förhandlingsdelegerade har jag ju haft^ tillfälle att
tänka mig ganska djupt in i detta förslag och tror mig kunna påstå, att förslaget,
även örn det naturligtvis inte är utan brister, dock innebär en relativt
god lösning av denna fråga, och da ser jag det bade ur statens och ur personalens
synpunkt. Jag medger visst, att det höjts röster, åtminstone inom vissa
av de berörda kassorna, för att man inte skulle gå med på förslaget. Man
förmenar nämligen å dessa håll, att kassornas ställning f. n. är sadan, att örn
man bibehölle deras frihet, skulle man ha möjlighet att åstadkomma bättre
pensioner än som här bjudas. Jag bär velat säga detta mot dem, som här tro,
att förslaget innebär uteslutande överväldigande förmåner för de anställda.

Det är endast en liten detalj i herr Carlesons anförande som jag dock vill
vända mig emot. Jag förmodar, att det var en ren felsägning av herr Carleson,
när lian ville göra gällande, att beträffande statens järnvägars änke- och
pupillkassa skulle föreligga en brist på 1 Va miljon kronor. Det är inte så.
Det förhåller sig tvärtom så, att det finns ett överskott på över detta^belopp.
Summan 1 1h miljon kronor är en fordran, som kassan anser sig ha på staten
och som enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle till kassan betalas.

I allt väsentligt sammanfaller i övrigt utskottets förslag med Kungl. Maj :ts
proposition; det är endast i några mindre detaljer som avvikelser förekomma.
Även om det vore frestande att gå in på dessa, skall jag avstå därifrån. Jag
mäste emellertid säga, att det är beklagligt, att utskottet vidtagit sänkning
i fråga om åldersgränsen för barnpensioneringen från 21 till 19 år. Men då
det inte finns någon reservation pa denna punkt, tjänar det inte något till att
bär göra något yrkande, varför jag nöjer mig med att på detta sått beklaga

Andra kammarens protokoll 11)36. Nr 46. 5

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Äng. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)
denna ändring-, som nu för befattningshavarna kommer som en obehaglig och
fullständigt oväntad överraskning.

Beträffande sedan den motion, som jag tillåtit mig väcka i frågan, har utskottet
vänligt nog tillmötesgått densamma på en punkt och föreslagit utredning
därom. Jag hade naturligtvis varit gladare, örn utskottet kunnat gå med
på utredning även i någon av de andra punkterna. Det hade funnits anledning
att göra det, ty de där framförda önskemålen äro redan nu i stor utsträckning
tillgodosedda genom i det för statens järnvägars änke- och pupillkassa
gällande reglemente införda bestämmelser. Det är alltså till stor del
inte fråga örn någon nyhet utan örn bibehållande av en anordning, som redan
existerar. Jag hoppas därför, att, när Kungl. Majit går att taga upp den fråga
till utredning, som utskottet förordat, Kungl. Maj :t skall finna anledning
att se även på de andra punkterna i motionen. Jag tror, att de äro värda att
uppmärksammas och att bli föremål för en mera ingående utredning än vad
väl utskottet haft möjlighet till under sin korta behandling av ärendet.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Lundqvist förenade sig herrar Eriksson i Stockholm och Arnemark.

Herr Leffler: Herr talman! Den proposition, som är föremål för banko utskottets

utlåtande nr 75, är i sin tur föranledd av en skrivelse från riksdagen
förra året, däri riksdagen begärde utredning och förslag rörande en
familjepensionering, varigenom man skulle undvika de besvärliga förhållanden,
som ofta under de senaste åren uppstått, då motioner örn pension till såväl
extra ordinarie tjänstemän som arbetare i statens tjänst varit föremål för
behandling. Man har inte kunnat komma förbi det intrycket, att, då dessa motioner
ibland bifallits av riksdagen och ibland blivit avslagna, det skett mera
på en slump. Det var dessa omständigheter, som föranledde denna skrivelse
och som äro grundvalen för den kungl, proposition, som nu blivit föremål för
bankoutskottets behandling.

Jag delar fullkomligt de betänkligheter, som av herr Carleson och herr
Mattsson framförts. Dessa blevo också föremål för ganska ingående överläggningar
i utskottet, men utskottet ansåg sig bundet av den framställning,
som riksdagen på dess förslag förra året gjorde till Kungl. Majit, och ansåg,
att man inte skulle skjuta upp frågans avgörande och begära ny utredning.
Det är nu närmast dessa övergångskostnader, som gjorde herr Carleson betänksam.
På grund av att utredningen beträffande deni i den kungl, propositionen
var något knapphändig, vidtog utskottet, som även herr Carleson påpekat,
åtgärd för att örn möjligt få en tydligare och klarare sådan utredning.
Emellertid har den utredning, som sedan framkommit, kanske inte blivit fullt
exakt. Man kan inte till siffran ange, hur stora dessa kostnader komma att
bli, men utskottets majoritet har fått det bestämda intrycket, att örn en förnyad
och mera exakt utredning skulle visa någon differens i fråga örn kostnaderna,
så kommer denna skillnad att bli relativt obetydlig. Det är dessa
omständigheter som gjort, att utskottet ansett sig kunna tillstyrka den kungl,
propositionen med de detaljändringar, som framgå av utskottets utlåtande.
Jag tror, att man inte vinner något med att uppskjuta avgörandet. Nu ha i
varje fall vissa uppgörelser redan träffats med de stora kassorna: civilstatens,
statens järnvägars och telegrafverkets änke- och pupillkassor. Skulle nu
riksdagen besluta en ny utredning, sedan dessa avtal blivit träffade, kan det
bli komplikationer och svårigheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Tisdagen den 16 juni f. m.

Nr 46.

Ang. allmänt familjepensionsreglemente m. m. (Forts.)

Herr Severin: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden
och under förhoppning, att det skall bli möjligt för kammaren att fatta beslut
i frågan redan före middagen, skall jag, även örn det vore intressant att upptaga
en diskussion med anledning av vad herr Carleson och herr Brädefors i
detta sammanhang yttrade örn statens järnvägars tillgångar, dock avstå från
någon vidare diskussion och inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carleson: Herr talman! Det vill synas mig, som örn det varit onödigt
av herr Lundqvist att rätta till mina uppgifter, då han var närvarande här i
kammaren under mitt anförande, varför det inte kan vara fråga örn något
misstag. Jag talade örn det kapitalbelopp, som staten måste, tillskjuta, örn den
övertar statens järnvägars änke- och pupillkassa, och jag tilläde, att det från
många håll inom denna kassa framhållits, att det är statens skyldighet att betala
ännu mycket mer. Det är kapitalbelopp, som staten mäste betala i en eller
annan form. Örn herrarna läsa handlingarna, skola ni finna, att det är fråga
örn kristidshus, som kassan uppfört på statens tillskyndan, och att därför kassan
med full rätt har krav på staten för dessa byggnadskostnader.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner angående punkten A), nämligen pa l:o) bifall till utskottets
däri gjorda hemställan, 2 :o) bifall till berörda hemställan med de ändringar
däri, som innefattades i motionerna 11:677 och 833, samt 3:o) avslag å utskottets
ifrågavarande hemställan; och förklarade herr talmannen sig. anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes likväl av herr Mattsson, i följd varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 3 :o) angivna nu antogs, till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten

A) av'' utskottets förevarande utlåtande nr 75, röstar,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Vidare framställde herr talmannen särskilda propositioner angående utskottets
hemställanden i punkterna B) och C); och biföll kammaren därvid vad
utskottet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m„ då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.56 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 46.

Tisdagan den 16 juni e. m.

Tisdagen den 16 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Äng. för- Till avgörande företogs bankoutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av dels
ändringar fullmäktiges i riksgäldskontoret framställningar med förslag till förändringar
riksdagshuset beträffande riksdagshuset, dels ock väckt motion angående förnyad utredning
m. m. av frågan örn riksdagshuset och dess omgivning.

I särskilda skrivelser till bankoutskottet hade fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat genom fullmäktiges försorg verkställda utredningar med förslag
till

1) förändring av riksdagshusets övre partier, isolering av barriärerna m. m.
(skrivelse den 5 mars 1936);

2) inredande av lokaler å riksdagshusets vind (skrivelse den 12 mars 1936);

3) nya trappor invid norra och södra trapptornen i riksdagshuset samt inredande
av rum i utrymmena i trapptornen (skrivelse den 23 januari 1936);
samt

4) förändring av riksdagshusets restauranglokaler (skrivelse den 12 mars
1936).

I en inom riksdagens första kammare väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion, nr 106, hade herr Wohlin föreslagit, »att riksdagen måtte besluta
att, på grundval av professor Ragnar Östbergs föreliggande förslag, till
skyndsam förnyad utredning upptaga frågan örn riksdagshuset och dess omgivning
med samtidigt beaktande av därmed jämväl förenade frågor örn vissa
mera praktiska anordningar inom själva riksdagshuset».

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställningar och motionen 1:106, måtte, i överensstämmelse
med vad utskottet i utlåtandet förordat, dels uppdraga åt fullmäktige
att låta utreda frågan rörande förändringar beträffande riksdagshuset och
dess omgivningar, dels ock bemyndiga fullmäktige att låta verkställa reparationsarbeten
beträffande riksdagshusets yttre.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Paulsen och Laurén mot viss
del av utskottets motivering.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! När man läser detta utskottsbetänkande med
dess synnerligen försiktiga motivering, kanske man tycker, att det är tämligen
överflödigt med den reservation, som jag och herr Laurén ha bifogat betänkandet.
örn man emellertid ser bättre efter, skall man finna, att på sid. 20
finnas intagna ett par rader, som visst icke tyda på försiktighet. Dessa rader

Tiadagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ang. förändringar beträffande riksdagshuset m. m. (Forts.)
äro nämligen ingalunda så oskyldiga, som de se ut. Det står på följande
sätt: »Det synes naturligt, att därvid prövas möjligheten av en lösning efter
de riktlinjer, som framträtt såsom resultat av de tidigare utredningarna.» Vi
reservanter ha reserverat oss just mot dessa rader i utskottsutlåtandet, ty vad
betyder det, att man hänvisar till de tidigare utredningarna? Ja, i de tidigare
utredningarna upptagas sådana saker som att man skall taga bort samtliga
prydnader på riksdagshuset, såsom Sveagruppen och de fyra krönen intill
densamma å östra fasaden, de två vapensköldarna med ornament, tornkrönen
över trappan, de sex obeliskerna samt de åtta krönen å norra och södra fasadernas
mittpartier. Liknande förändringar skulle också göras å riksbankshuset,
och även en del andra förändringar. Man vill faktiskt göra riksdagshuset
till en vanlig lada. Enligt min mening skall man icke hänvisa, till de
tidigare utredningarna, utan denna nya utredning bör göras förutsättningslös.
Det är detta, som jag vid detta tillfälle har velat framhålla.

I övrigt vill jag säga, att jag icke tycker om, att man vill förändra husets
yttre utseende. Jag menar, att ett byggnadsverk skall stå som ett monument
för sin tids smakriktning, och man skall icke börja plocka på det, sedan några
år ha förflutit. Vad det invändiga beträffar är jag för min del med på alla
de förändringar, som kunna anses nödvändiga.

Jag såg i en tidning i morse, att bankoutskottets ärade ordförande hade sagt
i första kammaren, att det riktigaste och bästa vore att vräka hela huset i Norrström.
Ja, så kan man ju säga, när man anser sig ha denna moderna och fina
smakriktning och icke bekymrar sig för att kasta.en eller annan miljon i sjön,
Jag tycker för min del, att huset är vackert, och jag är säker på att örn huset
får vara i fred, så komma många människor en del år framåt i tiden att tycka
detsamma som jag. Jag tycker, att man icke skall försämra husets utseende
genom att vidtaga någon nämnvärd förändring av dess yttre.

Jag har otaliga gånger, hade jag så när sagt, men i varje fall mångå gånger
hört arkitekter, som kallats till bankoutskottet, tala örn en spänning mellan
slottet och riksdagshuset. Jag är icke riktigt säker på vad man egentligen
menar med denna spänning, men jag förmodar, att riksdagshuset är för vackert,
jämfört med slottet, så att det senare icke kommer till sin rätt. Emellertid
anser jag för min del, att riksdagshuset icke bör vara ett övningsfält för
unga arkitekter med mer eller mindre osund eller förskämd smakriktning.

Jag anser således, att riksdagen icke skall ta utskottets betänkande med den
motivering, som där finns, ty det är en farlig motivering. Skulle, vi bifalla
utskottets hemställan med dess motivering, kommer den nya utredningen bara
att följa alla de förslag, som lia framkommit tidigare och varur jag för en
liten stund sedan läste upp en smakbit, och så blir riksdagshusets yttre åtminstone
efter vad jag anser, alldeles fördärvat.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag men med
slopande av motiveringen.

I detta anförande instämde herrar Laurén. Johansson i Uppmälby, Stark,
Törnkvist i Karlskrona, Hansson i Rubbestad, Bengtsson i Kullen, Werner i
Höjen, Gustafsson i Lekåsa, Johnsson i Kalmar, Jonsson i Mörbylånga, Olofsson
i Digernäs och Nilsson i Antnäs.

Herr Leffler: Herr talman! Herr Paulsen började sitt anförande med att

ge utskottet ett erkännande för dess försiktiga formulering, men ögonblicket
därefter tar han tillbaka detta erkännande genom att göra anmärkning mot
en viss passus i motiveringen på sid. 20, som han här läste upp. Jag vill för
min del säga, att jag i stort sett delar de betänkligheter, som herr Paulsen

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. förändringar beträffande riksdagshuset m. m. (Forts.)
gjorde sig till tolk för. Jag Ilar liela tiden denna fråga varit föremål för behandling
av bankoutskottet gjort gällande, att nian skall vara försiktig, när
det gäller att ändra en stil, som vid en viss tidpunkt har varit den dominerande.
Stilarna förändras ju, och man vet aldrig vad som kan inträffa exempelvis
med de stilar, som för närvarande äro moderna. Jag tänker därvid
närmast på funkisstilen och en hel del annat. Efter ett tjugutal eller trettiotal
år komma kanske de byggnader, som blivit byggda efter nuvarande smakriktning,
att även de bli föremål för kritik och klander. Jag kan exempelvis
nämna stadshuset i Stockholm. Man vet ju aldrig vad framtiden bär i sitt
sköte och vad våra tillkommande arkitekter kunna anse böra bli föremål för
kritik eller ej.

Örn man emellertid noggrant läser igenom bankoutskottets betänkande, tror
jag, att man av detta kan läsa ut, att bankoutskottets inställning är, att man
skall gå till prövning av denna fråga fullt förutsättningslöst. Jag har i varje
fall den bestämda uppfattningen, att så är förhållandet. Jag menar, att i en
förutsättningslös utredning måste man väl ändå taga med de olika uppslag,
som framkommit under de senaste åren och nu senast i herr Wohlins motion.
Därigenom har man icke bundit sig till något ställningstagande vare sig i ena
eller andra hänseendet. Bankoutskottet har emellertid utgått ifrån, att när
frågan nu skall underkastas prövning av den tilltänkta kommittén, bör denna
även ha befogenhet att taga hänsyn till de olika uppslag, som ha framkommit
såväl i motioner som i andra uttalanden.

Örn jag skall göra en deklaration för min personliga del, vill jag säga, att
jag är mycket tveksam, huruvida man verkligen bör gräva denna grop framför
riksdagshuset, alltså mellan riksdagshuset och Norrbro. Därigenom får
man ju en dekapitering av huvudentrén och man tvingar trafiken att gå bakvägar
till riksdagshuset, och det, menar jag, kan vara förenat med betänkligheter.
Kontentan av utskottsutlåtandet är i alla fall, att även den frågan bör
kunna bli föremål för en prövning, och jag för min del utgår i varje fall ifrån,
att denna prövning skall bli förutsättningslös. Jag tror därför icke, att andra
kammaren på något sätt bör känna sig tveksam att godkänna den motivering,
som utskottet har förebragt. Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan med dess motivering.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag kunde ju lia nöjt mig med
att instämma med herr Paulsen, men av vissa skäl vill jag icke alltför mycket
binda mig vid några uttalanden. För så vitt jag rätt uppfattade bankoutskottets
ärade vice ordförande sade han, att man vid utredningsarbetet bör
pröva de under senare år framkomna uppslagen till riksdagshusets förändring.
Jag reserverar mig för örn jag möjligen härifrån hörde fel, men jag skulle
för min del vilja säga, att man vid utredningen örn riksdagshusets förändring
bör gå fram med en viss begränsning. Jag tror, att uppfattningen både inom
och utom riksdagen närmast är den, att vi skola låta denna byggnad vara
tämligen fredad och endast vidtaga de förändringar, som kunna betingas med
hänsyn till byggnadens bestånd och med hänsyn till att utan alltför vidlyftiga
kostnader eller förändringar åstadkomma mera praktiska anordningar i byggnadens
inre.

I övrigt vill jag säga, eftersom jag nu har fått ordet, att den myckna strid,
som har förekommit i fråga örn riksdagshusets arkitektur och där även mycket
ansedda arkitekter ha engagerat sig, enligt min mening icke har varit
särdeles tilltalande. Man skall nämligen icke bedöma en byggnad efter den
smakriktning, som för i dag härskar, utan efter den smakriktning, som härskade,
när byggnaden tillkom, och då kanske samme arkitekt, som nu kritise -

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ang. förändringar beträffande riksdagshuset m. m. (Forts.)
rar byggnaden, skulle ha ritat en alldeles liknande. Jag vill taga ett litet
exempel. Man ondgör sig här över obeliskerna på riksdagshusets tak, men
borde man icke då också ondgöra sig över obeliskerna pa Riddarhuset, Stockholms
stads kanske vackraste hus. Så olika kan smaken ge utslag.

Häruti instämde herrar Thorell, Niclasson, Johanson i Hallagården och Johanson
i Huskvarna.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag måste säga, att herr Lofflers anförande
var mycket egendomligt. Först instämde han med mig i nästan varje punkt,
meri sedan kom han till det slutresultatet, att han yrkade bifall till utskottets
förslag med den motivering, som finns. Då hänvisar man ju just till alla dessa
tidigare utredningar med alla deras galenskaper. Det kan man väl icke kalla
en förutsättningslös utredning, när man säger, att utredningen skall ta hänsyn
till allt detta.

Herr Holmström: Herr talman! Jag nöjer mig med att instämma nied herr
Magnusson i Skövde.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag skulle ju kunnat inskränka mig
till att instämma med herr Paulsen och herr Magnusson i Skövde, men jag vill
därutöver även säga ett par ord.

Vart skulle det bära hän, om man. pa det sätt, som här har ifragasatts,
skulle offra åt en tillfällig smakriktning? Vi leva visserligen nu i något,^som
skulle kunna kallas för fasadhyvlingens tidevarv, men därför att en sådan
moderiktning har brutit igenom, föreligger ingen anledning att offra monumentala
byggnader, som redan ha fått sin prägel av den tid, då de skapades,
och sin patina.

Jag skulle från min egen landsända kunna anföra en del exempel på hur ett
sådant offrande åt dagens strömningar tar sig ut. Vi ha i Skåne sedan hundratals
år tillbaka dessa gamla vita, vackra trappgavel skyrkor. Under senare
hälften av 1800-talet uppkom en viss modeströmning. De vita trappgavelskyrkorna
ansågos icke fina längre, de ansågos icke vackra, bönderna ville lia mer
gentila kyrkobyggnader. Man övergav trappgavelskyrkorna och skaffade sig
i stället dessa »underbara» tempel av rött, blankt maskinslaget tegel, vilka nu
flerstädes ha rest sig på den skånska slätten, tempel, som nått sin märkligaste
manifestation i den s. k. Kävlingegotiken. Jag tror icke, att en sådan utveckling
är att rekommendera.

Vi ha här i Stockholm för icke så förfärligt länge sedan fått en stor monumentalbyggnad,
som enligt min uppfattning med all rätt har väckt uppseende
över hela världen, nämligen stadshuset, men vem inbillar sig^ att den
arkitektur, som tagit gestalt i Östbergs stadshus, kommer att bli beståndande?
Naturligtvis ingen. Jag föreställer mig, att örn några decennier komma krav
att resas på väsentliga ingripanden i stadshusets exteriör, ja, redan denna
dag ha mäktiga röster höjts i dylik riktning. I dagens tidningar omtalas
sålunda, att en internationellt berömd konstnär, som just gästar Stockholm,
den kände politiske tecknaren Low, uttalat sig i ytterligt kritiska ordalag beträffande
Östbergs stadshus. I en intervju i en kvällstidning säger harn:
»Stadshuset är den falska tonen i stadens melodi. Ett osvenskt länegods insvept
i enkel romantik.» Det är ju icke omöjligt, att en sådan uppfattning
kan vinna en vidare spridning, men att därför, om och när den har vuxit
sig tillräckligt stark, gå och ändra på stadshuset, vill man väl icke vara
med örn.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. förändringar beträffande riksdagshuset m. m. (Forts.)

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter på detta problem, som
herr Paulsen givit uttryck åt, och jag tillåter mig därför, herr talman, att
yrka bifall till den av herr Paulsen och herr Laurén avgivna reservationen.

Med herr Hagberg i Malmö förenade sig herrar Ossbahr och Olsson i Ramsta.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag har begärt ordet för att uttala
mitt beklagande av att bankoutskottet icke funnit det möjligt att biträda
riksgäldsfullmäktiges förslag angående en omändring och utökning av restauranglokalerna
i riksdagshuset. Detta förslag är i utskottets betänkande omnämnt
under punkten 4) på första sidan, och ett uppgjort förslag till förändring
av restauranglokalerna finns bifogat utskottsbetänkandet såsom bilaga.
Kostnaderna ha beräknats till omkring 273,000 kronor.

Utskottet har för sin del förklarat, att alla frågor örn förändringar av riksdagshusets
yttre och inre skola behandlas i ett sammanhang. Det är dock svårt
att förstå vilket sammanhang en omändring av restauranglokalerna kan ha
exempelvis med frågan om borttagande av stenprydnaderna å taket och utgrävandet
av planen framför riksdagshuset. Ej heller finns det det ringaste samband
mellan förslaget örn restauranglokalerna och förslaget att inreda nya rum
på vinden eller i norra och södra trapptornen. Såsom alla veta äro restauranglokalerna
otillfredsställande, serveringsutrymmena för små och arbetsförhållandena
i köken ytterst otillfredsställande samt inrättningarna i de båda köken,
det övre och det nedre, synnerligen omoderna och bristfälliga. Jag kan
icke förstå, att den sammankoppling, som man här gjort av frågan örn restauranglokalernas
omändring med övriga byggnadsfrågor, är på något som helst
sätt motiverad. Jag fruktar, att bankoutskottet i trötthetens tecken kastat
hela saken i den stora utredningssumpen.

Helst skulle jag velat framställa yrkande om bifall till riksgäldsfullmäktiges
förslag i den del, det avser omändring av restauranglokalerna, men då
ett sådant yrkande nu icke har några utsikter att vinna bifall, måste jag inskränka
mig till att rikta en vädjan till den blivande utredningskommittén att
sörja för att frågan om restauranglokalernas omändring kommer att tagas upp
fristående från övriga spörsmål. Jag är nämligen, mina damer och herrar,
ganska säker på att när kommittéförslaget en dag kommer på kammarens bord,
det kommer att stötas och blötas och avslås samt komma tillbaka år efter år.
När den dagen kommer, då alla kunna enas örn huru rikdagshuset skall se ut
och planen framför detsamma vara beskaffad, är nog ingen av oss, som sitta
här, mer i livet. Därför skulle jag vilja be kommittén: bryt ut frågan om
restauranglokalerna och lägg fram ett förslag, som åtminstone kan antagas av
nästa års riksdag!

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att

därmed taga tillbaka mitt förut framställda yrkande örn bifall till den i ärendet
avgivna reservationen och vill i stället hemställa örn bifall till utskottets
förslag med uteslutande av dess motivering.

Herrar Ossbahr och Olsson i Ramsta instämde häruti.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att den egentliga anledningen till att detta ärende kommit
upp nu och ansetts böra behandlas på detta sätt är att bristerna i taktäckningen
på riksdagshuset äro så pass betydande, att man icke ansett sig kunna
uppskjuta en större reparation under någon längre tid. Örn man skall kunna
täta sprickorna i taket, är det nödvändigt, att de stora stenprydnaderna, i varje

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ane/, förändringar beträffande riksdagshuset m. m. (Forts.)
fall för tillfället, avlägsnas, och sedan kan det vara fråga om huru mycket av
dessa stenprydnader, som på nytt skall sättas upp. Den frågan kommer ju
fram alldeles oberoende av vilken smak man har och alldeles oberoende av den
inställning, som man har till frågan hur huset skall se ut. Det blir en praktisk
fråga men också samtidigt en ganska betydande kostnadsfråga. Alla, som
varit uppe på taket och tittat på de väldiga stenkumlen, som rests upp där,
måste säga sig, att det blir ett ganska ^allvarligt övervägande, när taket skall
repareras, örn dessa väldiga tyngder på nytt skola sättas upp på det nyreparerade
taket och kanske ånyo orsaka samma skador. Det är sålunda icke blott
en fråga örn smaken utan också en fråga om husets bestånd och andra rent
praktiska angelägenheter.

Herr Andersson i Rasjön har påpekat, att icke alla dessa byggnads- och
omändringsfrågor med nödvändighet böra höra samman, och det är nog riktigt,
men det är icke riktigt i samina utsträckning, han tror det vara. Rummen
på vinden och rummet i det gamla trapptornet äro tvärt örn i allra högsta grad
avhängiga av arbetena på taket. Rummen på vinden kunna nämligen icke få
den erforderliga höjden, utan att vi måste höja taket. Frågan örn restaurantlokalerna
kan naturligtvis brytas ut såsom en särskild fråga, men å andra sidan
kan man väl ändå med fog säga. att örn vi här skola göra mycket vidlyftiga
omändringsarbeten — arbeten, som beräknas kosta flera hundratusentals
kronor — böra vi i varje fall från början lia en ordentlig Utredning, som ligger
till grund för detta beslut, innan man skrider till så stora utgifter.

Det yrkande, som framställts av herr Paulsen, kan enligt min mening icke
gärna bifallas av kammaren. Skulle detta yrkande bifallas, så betyder det,
att vi ha en kläm, som icke säger någonting^ ty utskottets hela kläm hänvisar
endast till motiveringen. Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att
få instämma i yrkandet om bifall till utkottets förslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! .Tåg begärde ordet för att anmäla
min avvikande mening gentemot herr Andersson i Rasjön, som tycktes förmena,
att denna kommitté skulle få ett synnerligen långvarigt arbete. Jag
kan icke dela den uppfattningen, och jag vill i stället rekommendera, att kommittén
för sin del icke ägnar så mycken tid åt förslaget örn en utgrävning av
planen framför riksdagshuset med ty åtföljande större omändringsarbeten av
sockeln och kanske även av grunden till riksdagshuset. Gör den det, är jag
övertygad om att kommittén icke i tid hinner att lägga fram sitt förslag i sin
helhet beträffande omändring av riksdagshuset och vad därmed sammanhänger.
Jag tycker i stället, att det hela har ett visst sammanhang^ även frågan
om restauranglokalerna och förbättringen av dessa. Som sagt, vill blott kommittén
gripa sig verket an, så lärer det icke bli någon f lerårskommitté. ^ Det
viktigaste är, att det nordvästra trapptornet av riksdagshuset ordnas så, att
det blir möjligt att svara för byggnadens bestånd.

Ehuru jag tror, att det icke går för kommittén att komma så mycket längre
än fullmäktige gjort, stödda på fackmäns beräkningar, har jag dock icke någonting
emot att en utredning nu verkställes, därför att jag tror, att en utredning
måste komma till ett resultat av ungefär liknande beskaffenhet som riksgäldsfullmäktiges
förslag i ämnet.

När man läst igenom utskottsförslaget, är man tvungen att ge herr Gustavson
i Västerås rätt i att det knappast går för sig att ha enbart klämmen kvar,
så naken, som den skulle bli, om man strök hela motiveringen, men jag tror,
att denna andra kommitté gör klokt i att beakta även de erinringar, som gjorts
såväl i första kammaren som i denna kammare vid ärendets behandling. I
stället för att, såsom herr Andersson i Rasjön, säga, att det är nog ingen av oss

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. ändring
i vissa
delar av 8,10,
11 och 16
kap. strafflagen
m. m.

Äng. förändringar beträffande riksdagshuset m. m. (Forts.)
som lever, när denna utredning blir färdig, vill jag uttala den förhoppningen,
att kommittén icke skall lägga ned någon onödig kraft och koncentrera sig på
restauranglokalerna utan i stället ägna sig åt samtliga praktiska frågor. Då
är det enligt min övertygelse möjligt att komma med ett förslag redan till
nästa års riksdag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering, dels ock på bifall till utskottets hemställan med uteslutande
av dess motivering; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Paulsen
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 73 med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med uteslutande
av dess motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 70 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med godkännande av
dess motivering.

§ 2.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial,
nr 43, med föranledande av kamrarnas beslut vid behandlingen av
utskottets utlåtande nr 42 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner.

§3.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget första lagutskottets utlåtande,
nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m., dels ock väckta
motioner angående statsfientlig verksamhet m. m.

Genom en den 9 april 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 234, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen;

2) lag angående indragning av vissa skrifter; samt

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 hav. strafflagen m.m.

I samband med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 149—151 och 153 av herr Bagge m. fl.,

nr 217 av herr Sandström, och

nr 271—273 och 275—283 av herr Bergman m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 102 av herr Meyerhöffer m. fl.,
nr 163 av herr Henrikson m. fl.,

nr 264, 265 och 805 av herrar Hagberg i Lulea och Bradefors,
nr 354—357 av herr Skoglund m. fl., „

nr 50g—570 och 572—580 av herrar Åqvist och Osterström, och

nr 802 av herr Ström m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville i enlighet med de av utskottet i utlåtandet angivna riktlinjer låta
verkställa omarbetning av det utav kommittén rörande statsfientlig verksamhet
framlagda förslaget till lag angående för statens säkerhet och ordningen i landet
farliga sammanslutningar samt för nästkommande års riksdag framlägga
det sålunda omarbetade förslaget;

B) att riksdagen, med förklarande att de genom förevarande proposition

framlagda lagförslagen icke kunnat i oförändrat skick antagas, matte för sin
del i anledning av dels propositionen, dels ock väckta motioner antaga av utskottet
framlagda förslag till ...

a) lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. straitlagen;

b) lag angående indragning av vissa skrifter; och

c) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

C) att riksdagen i anledning av väckta motioner måtte för sin del antaga av

utskottet framlagda förslag till .

a) lag örn förbud för viss i det allmännas tjänst anställd personal att tillhöra
vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet;

b) lag örn förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster;

c) förordning örn ändrad lydelse av 27 § 1 mom. förordningen den 11 juli
1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka; och

d) förordning örn ändrad lydelse av 14 § 1 mom. förordningen den 8 maj
1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker;

D) att riksdagen i anledning av väckta motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utfärda av utskottet framlagda förslag

a) kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av bestämmelserna
i § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22); och

b) kungörelse örn tillägg till § 1 kungörelsen den 9 maj 1916 (nr 149) angående
vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande
av allmän ordning m. m.; samt

E) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A)—D), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga, nedan delvis närmare omförmälda
reservationer.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ane/, ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Linnér, som yttrade: Herr talman! I avseende på föredragningen av
första lagutskottets utlåtande, nr 48, får jag hemställa, att utlåtandet måtte
företagas till avgörande punktvis samt var och en av punkterna B och C på
det sätt, att först föredragas de i utlåtandet framställda författningsförslagen,
var för sig, och därefter utskottets hemställan, att de under punkt D omförmälda
skrivelseförslagen måtte föredragas, var för sig, och att vid den del av
utskottets hemställan, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta
utlåtandet i dess helhet, samt att författningstext icke måtte behöva uppläsas
i vidare mån än sådan av någon utav kammarens ledamöter begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar Klefbeck, Norling,
Wang son, Hedlund i Östersund, Sjögren, Olsson i Mellerud och Berg, vilka
hemställt örn avslag på utskottets under punkten framställda skrivelseförslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Då riksdagen år 1933 avlät sin
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
en förutsättningslös utredning örn åtgärder mot den statsfientliga verksamheten,
förutsatte riksdagen, att, örn behov av en dylik lagstiftning förefunnes,
denna skulle rikta sig mot alla de ytterlighetsriktningar inom samhället,
som med våldsmedel ville omstörta den nuvarande samhällsordningen.

Denna kommitté har arbetat och utrett frågan samt kommit till det resultalet
— majoriteten i kommittén nämligen — att här funnes en tendens till statsfientlig
verksamhet, som samhället borde värja sig emot. Kommittémajoriteten
har också föreslagit en lagstiftning, som skulle ha till ändamål att vara en
beredskapslagstiftning för att förbjuda organisationer, som med våldsamma
medel ville omstörta samhället. Kommittémajoriteten utgöres, kan man säga,
av folkpartiet, och utskottsmajoritetens yrkande har framförts genom folkpartiets
motioner. Vid granskningen inom första lagutskottet av det lagförslag
kommittémajoriteten förordat och som framburits för vidare beslut av
riksdagen av bl. a. i andra kammaren herr Österström, har lagutskottet funnit,
att den lagstiftning, som kommittémajoriteten förordat, knappast kan tjäna
avsett ändamål, eftersom den icke drabbar statsfientlig verksamhet i andra
fall än sådana, som redan genom strafflagens straffbestämmelser kunna nå
människor, som givit sig ut på sådana äventyrligheter, att de falla under bestraffning
för stämpling.

Herr Borell är reservant i kommittén och föreslår en lagstiftning, som så till
vida skiljer sig från folkpartiets uppfattning, att den lagstiftning, som han
vill skapa mot statsfientlig verksamhet, icke allenast skall rikta sig mot de
organisationer, som utfört statsfientliga handlingar, utan också mot syftet för
sådana organisationers verksamhet. Detta yrkande har framburits i högermotioner.

Första lagutskottet har i tre veckors tid detaljbehandlat hela detta komplex
av lagar, men majoriteten har icke funnit sig kunna gå in för en direkt lag -

Tisdagen deri 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10. 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

stiftning om rätt för myndigheterna att upplösa förefintliga samhällsfientliga
organisationer utan i stället hemställt om en förnyad utredning och nytt förslag
till lagstiftning mot statsfientlig verksamhet. Ur den stora utredningen
har emellertid också utvunnits en kungl, proposition som upptager strängare
straff för spioneri och upptager vissa, kan man säga, mera speciella ordningsfrågor,
bl. a. att man icke får i agitation använda lögnaktiga rykten örn myndigheter
och samhällsorgan och därigenom skada ordningen och samhällsorganisationen,
och tillika tar propositionen upp frågan örn mötes-skydd.

De socialdemokratiska reservanterna ha icke ansett sig kunna gå med på
bifall till något annat än Kungl. Maj:ts proposition i vad den avser skärpta
bestämmelser i den gällande strafflagen samt vissa andra speciallagar, som
syfta till att stävja agitation som äventyrar militär disciplin och samhällslugnet.
Första lagutskottets majoritet lever i den föreställningen — och jag tror
att den är allvarligt menad — att man i vårt land är utsatt för statsfientlig
verksamhet från vissa politiska organisationer. En beredskapslagstiftning är
därför nödvändig enligt dess mening. Vi reservanter ha icke kunnat bli övertygade
örn att sådan fara är för handen att en beredskapslagstiftning är påkallad.

Vad är det för statsfientlig verksamhet, som man med en sådan lagstiftning
vill förhindra? Äv de intryck, som jag fått från utskottets behandling av
ärendet, kan jag ej finna att majoriteten fruktar annat än den sillénkommunistiska
rörelsen som med sina resolutioner och sina mötesuttalanden i en del fall
rekommenderat våldet som medel att nå sitt mål. Kommittén har klassificerat
faran. Den anser sillénkommunisterna vara de farligaste. Nazisterna äro också
besvärliga, och Kalle Kilboms parti är så till vida farligt, som det har en
viss internationell karaktär och omfattar i viss mån också diktaturstaternas
idéer.

Jag kan aldrig tillägna mig den oron för sillénkommunisterna och ännu
mindre den oron för Kilboms parti, som för utskottsmajoriteten har varit bestämmande.
Jag tror nämligen icke, att sillénkommunistiska partiet, i andra
kammaren representerat av herr Hagberg i Luleå, är ett sådant parti, mot vilket
man har rätt att rikta en lagstiftning av den natur utskottsmajoriteten
begär. Visserligen har kommittén kunna presentera några resolutioner från
internationella kongresser, där man förordat våldet som medel att omsätta sina
idéer. Vidare har man många gånger förargats över det språk, som inom den
sillénkommunistiska pressen förts, och mot de uppmaningar, som också kommit
till uttryck, om våld. Men jag tror icke, att de medborgare inom det svenska
samhället, som bära upp det sillénkommunistiska partiet, på något sorn
helst sätt kunna göras ansvariga för de resolutioner, som skulle utgöra motiven
för den lagstiftning, varom här är fråga. Kan man verkligen förutsätta — jag
tror det icke -— att herr Hagberg i Luleå skulle gå i spetsen för våldsrörelser?
Men om han skulle göra det, kan väl någon bliva övertygad därom, att 25
procent av valmanskåren i Norrbotten .skulle vara drivna av våldsvilja mot det
svenska samhället, därför att de genom val dokumenterat sin sympati för herr
Hagberg i Luleå? Det demokratiska samhället kan icke tolerera en lagstiftning,
som förhindrar svenska medborgare att hava vilken som helst uppfattning
örn hur det svenska statsskicket skall utformas. Jag ger rätt i, att när
folk går att använda våldsamma hjälpmedel för att förverkliga detta, då har
man anledning att diskutera en lagstiftning mot sådana medborgare. Men så
långt har icke agitationen drivits. Så långt hava i varje fall icke de två idériktningar,
som vi vilja bekämpa med lagstiftningen, gått i sin verksamhet.

Men är ni så blinda, säger man, för allt som har hänt? Vad var det som

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

hände i Ådalen? Ådalshändelsen, var det en händelse, som riktade sig mot vårt
statsskick? Var det icke en händelse, som spontant utbröt på grund av en stor
social konflikt, som pågick vid det tillfället? Om vi lagstifta, aldrig så mycket
mot sillénkommunisterna och Kilbom, skola vi aldrig, örn vi icke på andra vägar
komma till rätta med dessa företeelser, kunna förebygga, att oroligheter
av den natur, som uppstodo i Ådalen, inträffa.

Jag är fullständigt övertygad därom, att utskottsmajoriteten är besjälad av
en brinnande vilja att värna det demokratiska samhället. Den säger, att även
örn ingenting inträffat i detta land, ha ändå händelserna i världen varit tillräckligt
många för att vi också skola börja taga varning. Visst skola vi taga
intryck av vad som händer i världen! Men gör man rätt i att jämföra vårt demokratiska
land med de länder, där statsskicket under några år förändrats
med våldsåtgärder? Kan man jämföra det svenska demokratiska samhället och
dess hundraåriga demokratiska anor med de tillfälliga demokratiska samhällen,
som uppstodo vid slutet av världskriget? Aldrig! Jag tror aldrig, att det
skall lyckas någon organisation i detta land att övertyga det svenska folket,
att det demokratiska statsskicket är oriktigt, och ännu mindre, att det skall
lyckas agitatorer att få svenska folket med på våldsåtgärder för att ersätta
det svenska statsskicket med diktaturer.

Jag förstår så väl, att de partier, som icke kämpat för den demokratiska
statens tillblivelse men legalt inpassat sig i denna, känna sig oroliga över vad
man ser. En resolution upprör dem, ett mötesuttalande kommer dem att skaka
i knävecken. Men de politiska partier, som själva arbetat för demokratien och
som tro på demokratiens egen bärighet, vilja icke vara med örn att sätta en
fläck på det demokratiska samhället i form av de lagar, som man begär och
som rikta sig icke mot våldsåtgärder enbart utan även mot idéer. Hava icke
herrar Kilbom och Hagberg i Luleå och också nazisterna rätt att med lovliga
medel agitera för sina idéer, tala örn, hur de vilja att den stat skall se. ut, som
är deras idealstat? Ingen vill bestrida det, säger man, men man bestrider, att
dessa idériktningar skola få lov att i sin agitation använda våldsmedel. Detta
bestrida vi också. Men ingen av dem har ännu dokumenterat sig som våldsparti.
Det är anledningen till, att de socialdemokratiska reservanterna icke
vilja vara med örn en lagstiftning, som gör herrar Kilbom och Hagberg —• för
att taga de personer, som företräda dessa partier i andra kammaren — till
martyrer. Tror någon, även örn de skulle hava våldet i beredskap, att herrar
Hagberg i Luleå och Kilbom äro så ointelligenta, att de icke anpassa agitationen
efter den lagstiftning, som kommer?

''Vi skulle med den begärda lagstiftningen åstadkomma, att herrar Kilbom
och Hagberg finge martyrglorian över sig. Vi skulle tvinga fram underjordiska
organisationer, som samhället aldrig skall kunna kontrollera.

Första lagutskottet säger, att vid sidan örn denna skyddslagstiftning
måste gå en annan lagstiftning, som skall förkväva oroselementens framgångar,
och det är ett fortsatt påbyggande av den sociala välfärdslagstiftningen. Higenting
är sannare än det. I samma mån som vi enas örn att fortsätta en påbyggnad
av den sociala välfärden, i samma mån förkväva vi agitationen hos de
krafter i samhället, som kunna åberopa det allmänna missnöjet till stöd för
sina framgångar.

Vi tro på demokratiens egen bärighet, och vi varna allvarligt för den lagstiftning,
som de borgerliga partierna begära. Det är därför, herr talman,
som vi under punkten A) yrka avslag på det skrivelseförslag, som utskottsmajoriteten
begär.

Är det icke något alldeles främmande för vårt land att införa en lagstift -

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

ning, som är passlig i de länder, där diktaturerna höra hemma? Är det icke
en kränkning av den medborgarrätt, som demokratien själv vill värna, när
man t. ex. föreslår, att vissa ämbets- och tjänstemän i detta land icke skola
hava lov att tillhöra vilken organisation de önska? Det är möjligt — om man
får lita till lämnade uppgifter — att en del militärer och poliser icke varit
tillräckligt omdömesgilla, när de valt sin politiska ställning. Men ingen tror
jag skall kunna anklaga någon ämbetsman, vare sig han tillhör militären
eller t. ex. polisen, att han på grund av sin anslutning till viss politisk rörelse
skulle hava åsidosatt sin skyldighet som ämbetsman i detta land. Är
det icke en utmaning, en kränkning av de medborgargrupper, som man vill
förbjuda att tillhöra den politiska organisation, som sammanfaller med deras
idéer? Finnes det anledning att sätta en sådan fläck i den svenska lagstiftningen,
som skulle ge sken av att vissa statliga ämbets- och tjänstemän ej
äro pålitliga varnare av ordning och laglydnad?

Jag har velat antyda bara denna lilla detalj av det projekt, de Jagar, som
utskottet förordar. Såsom något anmärkningsvärt måste jag också beteckna,
att utskottsmajoriteten, som består av vårt lands eller åtminstone_ riksdagens
förnämsta jurister, förordar en lagstiftning på så många områden i samhället,
utan att iakttaga vad som eljest brukar vara kutym för första lagutskottet,
nämligen att icke stifta lagar på fri hand, icke stifta lagar utan att åtminstone
lagrådet satts i tillfälle att yttra sig över den lagstiftning man förordar. Är
det verkligen en sådan brådska? Även om man tror, att en fara föreligger,
finnes det ändå ej anledning att gå så hastigt fram som man här gör, att nian
kommer med ett knippe lagar, örn vilka inga andra haft tillfälle att yttra
sig än första lagutskottets majoritet själv. Jag fruktar, att den lagsiftning,
som man påyrkar, kommer att medföra större bekymmer oell. oro för demokratien
än örn lagstiftningen icke kommer till. _ Därför yrkar jag avslag.

Jag kan icke neka mig att påminna, att vi också böra göra iakttagelser
i vårt eget land. Jag kommer själv ihåg händelserna från 1918. Då var
det oro överallt i landet, och det rådde en fruktansvärd livsmedelsbrist och
missnöjet häröver var stort. I förening därmed agiterades^ för den allmänna
rösträtten. Det var oansvariga agitatorer, som gång på gång uppträdde och
uppmanade till våldsdåd. Justitieministern 1918 blev —• det vet jag — uppvaktad
med önskningar örn att få en lagstiftning, som skulle förhindra dylika
händelser. Justitieministern stod emot den gången. Han stod emot och sade:
»Giv människorna drägliga villkor, giv dem den allmänna rösträtten!_ Demokratien
skall sedan kunna värna sig mot de där strömningarna, som vi se just
nu!»

Nog ligger det litet tragik i att denne justitieminister, herr Eliel Löfgren
i första kammaren, tillhör utskottets majoritet. Ha då herrarna bland de folkfrisinnade
så förlorat tilltron till demokratien? Har ingenting inträffat under
dessa 20 år? Varenda myndig människa, man eller kvinna, är mer eller mindre
engagerad i samhällsarbetet. Var och en har tack vare den allmänna rösträtten
fått komma in i och fått känna medansvar för det svenska samhället.
Demokratien vilar på så stark grund, att icke minsta anledning finnes för oro
att våldselementen skola kunna rubba en lugn utveckling. Är det då skäl
att tillgripa en lagstiftning, som på grund av sin karaktär kan medverka till
att den lugna utveckling, som demokratien själv tror på, skulle rubbas?

Jag varnar och, herr talman, jag yrkar bifall till den socialdemokratiska
reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Lindberg i Stockholm, fru

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Östlund samt herrar Eriksson i Sandby, Back, Sjögren, Werner i Hultsfred,
Blomquist, Gustafson i Dädesjö, Björk i Tryde, Erlander, Landgren, Andersson
i Munka!jungby, Frankenberg, Lind, Norling, Hallén, Sundström, Fält,
Uddenberg, Andersson i Surahammar, Ericsson i Sörsjön, Månsson, Norén,
Jonsson i Haverö, Berg, Persson i Undersvik och Hage.

Herr Kilbom: Herr talman! Egentligen är det icke förvånande vad här

i dag föreslås. Det är alltid vanligt, att man på borgerligt håll, så fort man
tror sig hava luft under vingarna på nytt och glömt de krisperioder, som man
gått igenom, dels återtar de löften och eftergifter, som framtvingats från arbetarmassorna,
dels söker flytta fram positionen.

Men för vår del vill jag ställa den frågan till utskottsmajoriteten: Varför
detta lagstiftningsraseri i dessa frågor? Har det inträffat några särskilda
svårigheter ur ordningssynpunkt på de sista åren eller leva vi eller hava vi
levat i särskilt oroliga tider? Jag vågar fråga, örn ordningsmakten icke räcker
till, trots att vi nyss inrättat statspolisen och vid detta års riksdag också
utökat den för 1 V2 miljon kronor, trots att den kommunala polisen i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping o. s. v. utökats och trots att bara för
några dagar sedan det inrättades polis i praktiskt taget varje större samhälle,
och även i de mindre.

Jag kan vidare fråga, örn icke militären, som herrarna hava, räcker till.
Dess användning i sociala konflikter har ju trots allt en grund i stora befolkningsgruppers
tänkesätt.

Då jag ställt alla dessa frågor, är jag övertygad, att ingen av herrarna kan
lämna något svar. Men självfallet avvakta vi med stort intresse vad exempelvis
den, som nu närmast står för utskottet som dess ordförande, har att
svara på dessa frågor. Vad är det för olyckliga händelser som inträffat?
Vilka hava stört ordningen? Vilka hava uppträtt så, att man har anledning
att antaga, att fara föreligger, att de skola kunna skapa oroligheter, medförande
risk för statens säkerhet?

Det synes mig, herr talman, som örn det borde man åtminstone från utskottets
sida angivit. Såvitt icke nu kanske utskottet eller dess ordförande i detta
fall gör det? Det vore icke så onaturligt. _ Ty man är icke så långt borta
från högerns motion. Man accepterar utan vidare de argument, som anförts
i högermotionen: lösa rykten, sladder, prat hit och dit, framför allt ett partiskt,
bestämt partiskt ståndpunktstagande i politiskt avseende.

Sanningen är ju dock den, att i Sverige icke varit så lungt på^ årtionden,
icke på årtionden, som på de senaste fyra åren. Eller kan man måhända bestrida
det? Och de partier man nu riktar sig mot, det ä,r ju bestämda partier
på arbetarsidan. Dessa partier hade dock vid det sista valet ett större
röstetal än någonsin tidigare. Hava de utnyttjat detta sitt stegrade inflytande
bland valmännen till en skärpt agitation för vald, för kupper, för statsfientlig
verksamhet? Örn de hava gjort det, vilka av dem hava då gjort det?
Faktum är ju, att härvidlag är det högerns ande, som svävar över utskottsmajoritetens
betänkande.

Jag skall icke inlåta mig på att angiva den karakteristik, som detta förhållande
ger av bondeförbundet och folkpartiet, därför att jag är övertygad,
att händelserna själva komma att göra detta. Men nog är det bra underligt,
då man tänker tillbaka på vad som har skett och ställer det mot vad som nu
föreslås. Faktum är, att högern har gripits av skräck för den samhällsordning,
som håller på att ruttna sönder.

Det kan icke hjälpas, mina herrar! Den politiska överbyggnaden i sam -

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

hållet ramlar ihop, när den ekonomiska grundvalen är förändrad. Och när vi
i dag med en högkonjunktur som denna dock mäste notera i vissa stater en
oerhörd arbetslöshet, som fallet är exempelvis i Amerika eller i^ de europeiska
industristaterna — även i Sverige — så tror jag mig våga påståendet, att den
nuvarande samhällsordningen visat, att den icke kan fylla folkets behov av
arbete, av bröd, av försörjning, av säkerhet. Och rädslan för de följder detta
politiskt för med sig är det, som ligger till grund för högerns ståndpunktstagande,
vilket nu, som sagt, utskottet har gjort till sitt.

Men därtill är det ju sedan också självklart reaktionen ute i världen som
påverkat demokraterna här hemma och icke minst utan motsatsen demokraterna
inom högerpartiet. .. „ ,

Vad är det nu då, som man menar med en statsfiende.'''' Ar det något absolut
begrepp detta? Är det icke det förhållandet, att statsfienden växlar med
staten och olika makthavare? Det visar oss, hurusom vi härvidlag icke liava
att göra med någonting, som under alla förhållanden måste försvaras. 1
Ryssland är statsfienden en, i Tyskland är han fullständigt raka motsatsen.
Det beror alldeles på, vem som regerar. De härskande klasserna i det borgerliga
samhället visa sannerligen undan för undan, hurusom de veta att tor
sina politiska och ekonomiska intressen tillrättalägga begreppet statsfiende,
precis som nu utskottsmajoriteten härvidlag gjort. Men litet närmare reda
på, vilken som är statsfiende, kunna vi få, örn vi titta oss omkring litet mera

1 ''vadgar det för folk som i Italien karakteriseras som statsfiender? Ja,
det är bl. a. Ferrero, den mycket märklige liberale historikern, och Toscanini
världens och samtidens kanske främste musiker, dirigent och kompositör holl
nära på att karakteriseras och förklaras som statsfiende. I Ungern ha vi
greve Karolyi. Han hade varit ministerpresident i sitt land och ansags
vara en av samtidens mest högtstående kulturella personligheter Han dog i
landsflykt. I dagens Tyskland är det Thomas Mann, Heinrich Mann och
Georg Bernhard, en av de främsta publicister vår tid har att uppvisa, men
också en sådan man, som väl är bekant för landshövding Linnér, Ernstin,
f. d. professor vid universitetet i Berlin. Vidare är det förre ministerpresidenten
Bruning. Han är enligt tyska begrepp en så utpräglad statsfiende,
att det häromdagen upptäcktes, att man organiserat ett lönnmordsförsök mot
honom. Nu vill jag icke påstå, att herrarna som representera utskottsmajoriteten''
syfta på sådant folk, när ni tala örn statsfientlighet. Nej, icke herrarna!
Men herrarna vilja här skapa ett vapen i händerna på dem, som vilja
tillämpa begreppet statsfiende pa ett sadant sätt, att det kommer att medföra
sådana resultat, som härvidlag angivits med bl. a. de nämnda namnen. Hur
blir det en dag, örn de i dag bakom högergruppen liggande krafterna komma
till makten? Hur blir det då? .

Det var icke så förfärligt länge sedan svensk politisk historia lamnade
några exempel, och det år kanske anledning att erinra folkpartiet därom,
ty “lär tycks man lia ett mycket dåligt komihåg. Herr Andersson i Rasjön,
den nuvarande ledaren av liberalismen och folkfrisinnet i andra kammaren,
kan jag tyviirr icke upptäcka, men har han alldeles glömt bort ett namn som
Karl Staaff? Har han glömt bort den mannen? Ehuru statsminister i detta
land. förföljdes lian av högermobben i hundratal från riksdagshuset lill sin
bostad över Gustav Adolfs torg med tillmålet »landsförrädare», med stenkastning
och nied smuts fran gatan, som dessa kulturbärare hade tagit upp.
De. som lia hjälpt denna lagstiftning på viig genom ali tillsätta en utred Andra

kammarens protokoll 1036. Nr 46. 6

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m
(Forts.)

mngskommitté efter 1932 ars stora valseger för arbetarklassen, som deltagit
i utredningsarbetet, om de också gatt pa en något annan linje än den, som
utskottsmajonteten här framlagt, och de som i dag stå för regeringspropositionen,
de ha nog icke glömt, att Hjalmar Branting en gång, när han vågade
gå in på en restaurang för att tära en matbit, möttes av spottklyschor från
den innevarande publiken och tillmälena »landsförrädare» och »fosterlandsflemle».
Eller har man på skilda håll glömt, att den man, som häromdagen
i kammaren uppträdde till försvar för Sveriges intressen, Zeth Höglund en
gang dömdes som var mans niding till många års straffarbete? Har inan
glömt, att en av sin tids främsta litteraturhistoriker, Erik Hedén, drabbades
av samma dom o. s. v.r Äro herrarna så alldeles säkra på att icke dagens
storheter också en gång komma att drabbas av det man nu åsyftar gentemot
andra? Varför ar det alldeles uteslutet, att någon annan än det tyska mellanparfaets
premiärminister skall jagas i landsflykt och stämplas som landsorradare
bätter man bara vapen i händerna på reaktionärerna, finns det
autia högljudda och inflytelserika krafter, som komma att kräva deras utnyttjande.
Men de krafter, soln nu äro de mest högljudda, äro icke de farngaste,
det är de mycket mera inflytelserika krafter, som bakom kulisserna
nalia i tradarna och dirigera spelet.

Mina herrar inför en lagstiftning, som lämnar plats för sådant här, måste
man verkligen bil betänksam, även örn man i det avseendet har rent samvete
bade när clet gäller vakthållning örn det som man tror vara demokrati och
deltagandet i uppmaning till någon arbetarförsamling att använda våld. Stig
ram den som kan visa, att så skett, exempelvis från undertecknads sida
någon gang under 35 års politiskt arbete! Man blir ändå betänksam när
man ser en sadan lagstiftning.

Nu bär utskottet här kommit med ett förslag, som är synnerligen omfattande.
Jag mäste da öppet och bestämt säga, som jag skrivit i den tidning,
jag har aram att redigera, att det är ett oskick att störa andra meningsriktningars
motea Jag har icke ett spår av sympati för en dylik sak, därför
att det ar dumt av dem, som göra så. Och spioneri! Ja, herr talman, inom
arbetarrörelsen, sa långt jag känner den, bedriver man icke spioneri. Det är
som regel inom arbetarrörelsen intet folk, som utnyttjas för dylikt. Det
Enns i detta lagförslag en hel del saker, t. ex. medvetet spridande av lögner
om offentlig myndighet, för vilka ingen har någon som helst sympati. Jag
ar övertygad om att man i detta land utan någon som helst svårighet skall

,S!" SÄ* 100 procent-men ** m''e *•*»99 »ro“"t

en^nn7arfÖr behi;vasda dfsa lagar? Nyss har man här, för att harangera
n"a:n paragraf i detta lagkomplex, talat mycket om att det var nödvän-
gt att förankra fosterlandsforsvaret och försvarsviljan bland de breda folkj
i- nj Vrerk,lgen, att ni göra något härför genom de bestämmelser i

det föreliggande forslaget, som avse, icke att utvidga militärmanskapets medborgerhga
rättigheter, utan att strypa åt dem på ett sätt, som man icke ens

sig bli nödvändigt1^ ^ daVarande lagstiftningens antagande kunde tänka

Pa alla dessa detaljer skall jag, herr talman, icke gå in här, men jag kan
anda icke underlåta att säga några ord om den första punkten, där utskotta1’
generöst nog — man far vara tacksam för litet i dessa tider — yrkat avendt-Men-
pa .vad satt har utskottet yrkat avslag? Jo, så att avsiaget blir
frojd ?m-n^ fCr6 r0tt a7 regeringens förslag utan av det förslag, som
framlagts i det föreliggande kommittébetänkandet. Den, vars hand hållit i

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

pennan vid dessa utskottets formuleringar, har förvisso icke sagt riktigt, vad
han tänkt bakom dessa formuleringar. På sid. 33 finna herrarna på sista
avsnittet uttalat, att örn ett snabbare ingripande i kritiska^ situationer är betydelsefullt,
måste upplösningsåtgärden kunna vidtagas på ett tidigare stadium
av sammanslutningens statsfientliga verksamhet. Det sägs, att man
anser förutsättningen för upplösning vara för handen, så snart det blivit
styrkt, att en verksamhet syftar till att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick. Se nu på dessa formuleringar och gå sedan över till vad
utskottet anfört. Det har refererat kommitténs uppfattning i vad jag här
anfört, men utskottet går mycket längre. Utskottet säger nämligen på sid.
34 andra stycket: »Överhuvud taget synes det ur den skyddssynpunkt,

varpå ifrågavarande lagstiftning vilar, vara nödvändigt att spridningen av
en statsfientlig rörelse kan hejdas med lagliga medel, innan den fortskridit till
ett revolutionärt stadium.» Men, vad är detta, herr landshövding Linnér? Här
är ju icke fråga örn att göra slut på revolutionär propaganda, utan här är det
fråga örn att göra slut på en organisation, som för en propaganda, vilken nian
misstänker skall föra till revolutionära handlingar. Jag undrar just, om innebörden
i denna nya formulering har diskuterats i denna riksdagens elfte timme.

I näst sista stycket talar nian först om vilka förutsättningarna äro för en
organisations upplösning, och det uttalas, att bara man misstänker, att den
skall föra en propaganda, som man misstänker skall bli sådan och sådan, kan
man upplösa den. Så kommer man in på frågan örn vem som skall bedöma
upplösningen av en sådan organisation. Här inträffar ett mycket märkligt
förhållande, men tydligen har första lagutskottets ordförande och ledamöter
icke hesiterat för eller observerat det hela. Det har föreslagits, att Svea hovrätt
skall få dessa uppgifter örn hand. Svea hovrätt under president Ekeberg
har emellertid förklarat, att den anser det i högsta grad olämpligt och därjämte
tvivelaktigt, örn sådana uppgifter skola åläggas hovrätten. Det sägs
öppet ut, så långt jag förstått, att dylika uppgifter icke kunna vara annat
än till skada för rättsväsendet, och de avböjas därför. Ja, då har utskottet
kommit i en dilemma, och vad säger då utskottet? Jo, utan ett ögonblicks tvekan
säger det: »Vid sådant förhållande böra enligt utskottets mening även
prövas andra tänkbara utvägar, särskilt ett framkommet förslag att inrätta
en permanent specialdomstol eller nämnd, vars beslut icke finge överklagas.»

Nu vet var och cn, som följt med i tidningspressen, att dessa specialdomstolar,
i de länder, där de finnas, betraktas som något av det mest reaktionära, det
mest oerhörda ingripande i alla tänkbara möjligheter för medborgare att få
rätt, och tämligen allmänt, så långt jag har sett, är man ense örn att dylika
specialdomstolar icke skola få betraktas som annat än en tillfällig utväg i en
alldeles exceptionell krissituation. Men bitr i demokratiens Sverige, med allmän
rösträtt, där alla borgerliga partier bekänna sig till demokratien, här föreslår
första lagutskottet utan att blinka, att man skall pröva ett framkommet
förslag att anordna en permanent specialdomstol eller nämnd, och tillägger,
att dess beslut får icke överklagas. Ja, mina herrar, jag är icke jurist, men
redan detta, att ett sådant dömande organs beslut icke skola få överklagas, hur
stämmer det med principerna i hela vår lagstiftning? Så vitt jag förstår,
stämmer det icke alls. Man har velat skapa garantier på olika sätt för att
domstolarna icke skola begå någon orätt. När en underrätt dömer vrångt, är
det möjligt att överklaga hos hovrätt, och när hovrätten dömer vrångt, kan
man åtminstone i vissa mål överklaga lies högsta domstolen. Häromdagen behandlade
vi en grundlagsbestämmelse angående J. 0:s och M. 0:s skyldighe -

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. ändring i vissa delar av 8. 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m

(Forts.)

ter. Därav framgick, att till och med högsta domstolens domslut otvivelaktigt
kunde bli föremål för prövning. Men i detta fall gå det frisinnade folkpartiet
och bondeförbundet helt och hållet in för att icke blott skapa en specialdomstol,
som man i alla andra länder, så långt jag funnit, anser bör vara en
tillfällig historia, utan man föreslår också, att dess beslut icke skola få överklagas.

Det underligaste av allt är, att när man skall inrätta en specialdomstol alldeles
särskilt lämpad för att döma oväldigt, säger man, att det är önskvärt, örn
ledamotskap i densamma följer med viss tjänsteställning, men man anger icke
vilken. Följaktligen är det omöjligt för mig att säga, örn man tänker på någon
särskild tjänsteställning eller, som sannolikt är, syftar på tjänsteställning
överhuvud taget, för att därmed få folk som äro oberoende politiskt åt alla
håll. Men var och en vet ju, att på grund av samhällets ekonomiska uppdelning
och den politiserande tiden också tjänstemännen ha en politisk uppfattning,
och det vore för övrigt orimligt, örn de icke skulle lia det. Man vinner
sålunda på detta område ingen som helst garanti för att det blir någon rättvisa.
Man går ännu längre, och man säger också ut, vad man syftar till. På
sid. 35 näst sista stycket före avdelning 2 heter det: »Utskottet vill emellertid
framhålla, att det viktigaste fallet av förberedelse till förräderi torde vara bildandet
av sammanslutningar med omstörtande syfte.» Här är således icke
fråga, om att man antagit något program, där det sägs något visst om sammanslutningens
syfte. Här är icke heller fråga örn att man skall ha utvecklat en
viss verksamhet på grundval eller vid sidan av programmet. Här är för det
tredje icke fråga örn att det skall föreligga något resultat av denna verksamhet,
att man stört möten och dylikt. Det hör för övrigt under en speciell paragraf,
liksom att man söker med våld hindra en myndighet. Här är det meningen
att förbjuda och prohibitivt förhindra tillkomsten av organisationer.
Hur skall man utröna, örn sammanslutningarna verkligen lia ett revolutionärt
syfte eller vad de vilja. Jag har aldrig varit anhängare av illegal verksamhet,
ty jag tror icke, att man skapar majoritet bland detta lands befolkning på
illegal väg, men det kan hända att det bildas illegala organisationer, och hur
skall man då bära sig åt?

Jag tror, att vad jag anfört tillfyllest visar, hur man här har att göra
nied en oerhörd utvidgning över alla hittills kända uppfattningar i fråga örn
vad man skall tillåta sig mot medborgare och organisationer, hur man här har
att göra med ett lagförslag och ett betänkande, som inehåller den rena kautschuken,
som kan tolkas precis hur man vill, som kan handhavas av tillfälliga
makthavare på ett rent godtyckligt sätt, utan att landets överordnade
myndigheter, riksdagen och regeringen ha någon som helst möjlighet att ingripa
och få en ändring till stånd, på annat sätt än genom att man ändrar
lagarna. Men herrarna, som varit med i riksdagen alla dessa år, veta precis
lika väl som jag, hur lätt det är att upphäva en lag, vilka galna verkningar
den än visat sig lia.

Det skall bli av mycket stort intresse att avlyssna landshövding Linnérs
synpunkter i detta avseende och att få höra, vad man i den fortsatta debatten
bär att säga örn dessa lagförslag och de direktiv för utredningen, som givits
i första punkten. Inom parentes vill jag säga, att det är rätt underligt, att
man sista riksdagen före en ny valperiod ger skärpta direktiv till en regering
att framlägga lagförslag. Brådskar det så, att man icke kunde vänta och åtminstone
verkställa en förutsättningslös utredning? Det är uppenbart, att man
anser, att icke ens det behöver man kosta på sig.

Mot vilka är det då. som detta förslag riktat sig? Ja. ser jag på höger -

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissel delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen tn. m.

(Forts.)

motionen, kan jag för min elei icke vara i tvivelsmål örn avsikten. Det är mot
arbetarrörelsen och, jag skulle tänka mig, väl framför allt mot det kommunistiska
och det socialistiska partiet, ehuru det sistnämnda, som herrarna mycket
väl veta, icke står — det har det visat i handling sedan i7 år — på en
kommunistisk ståndpunkt, sådan den karakteriseras från den kommunistiska
internationalens högkvarter. Det är icke alls, säger man, bara mot dessa
utan också mot nazisterna. I högermotionen citeras med välbehag, hur de
olika nazistiska partierna — tänk så troskyldig man är på högerhåll, när det
gäller nazismen — förklarat sig icke ämna använda våld utan endast parlamentariska
metoder. Men, förlåt mina herrar, kan icke det ena partiet vara
lika trovärdigt som det andra? Det socialistiska partiet har öppet förklarat
sig för demokratien. Vi ha förklarat mer än en gång, att vi under nuvarande
förhållanden med den militärtekniska utvecklingen icke tro på att en
liten minoritet av folket kan med våld genomföra sina syften. Vi äro också
fullkomligt övertygade örn att man måste ha den stora majoriteten av landets
befolkning på sin sida, för att man skall lyckas varaktigt genomföra en samhällsomläggning.
Varför tror man icke den förklaringen? Varför tror högern
mera på nazisterna? Varför tror man icke kommunisterna, som pa det sista
dock ha visat sig — jag hänvisar exempelvis till Frankrike — vara de främsta
vakthållarna örn demokratien emot de fascistiska, ligorna. Och då Sovjetunionen
övergår till ett parlamentariskt och borgerligt demokratiskt styrelsesätt,
därför att man där anser, att den sociala och ekonomiska grundvalen nu har
utvecklat sig så långt, att man icke behöver halla pa det gamla längre, .är det
icke ett bevis, som man är skyldig att taga fasta pa? Citerandet av nazisterna
i högermotionen visar vart man syftar. Det är mot arbetarpartierna. . Men
då man kommer till rätta med de kommunistiska, och socialistiska partierna,
vart kommer man då? Ja, i Tyskland och i Österrike hava vi sett i Österrike
alldeles särskilt — vad resultatet blivit. Där var det socialdemokratien,
icke bara den österrikiska utan även den internationella, som till sist försvarade
landets lagliga författning, försvarade demokratien och slogs. ned. Av
vilka? Jo, av motståndarna till just denna författning. Där föreligger följaktligen
ett typiskt exempel på, hurusom statsfienderna befinna sig på den
sidan, som gjort anspråk på att lia rätt att sia ned den verkliga, den befintliga
statsformens försvarare.

Det är också typiskt, att sådana här lagar finnas, såsom förut sagts, dels
i de länder, där den fascistisk-nazistiska diktaturen råder, och dels i de baltiska
staterna, i Lettland exempelvis och Litauen, fastän där voro de riktade
åt helt och hållet motsatt håll. I Estland hålla de på att upphävas liksom
delvis även i Finland. Jag har flir mig, att''herrarna alltid hävda, att Sverige
intar en annan både kulturell och politisk ståndpunkt än dessa baltiska stater,
att vårt ekonomiska läge är ofantligt mycket bättre o., s. v.,^o. s- v-> atf
vi varit långt mera framskridna i politisk kultur. Skulle icke någon av högerns
talesmän då vilja vara vänlig anmäla för mig: vad är det som gör, att
man nu i Sverige måste efterapa eller föreslå efterapning av lagstiftningen i
dessa länder? Jag. är övertygad örn, herr talman, att de politiska rörelserna
bottna i de ekonomiska motsättningarna i samhället. Jag är likaledes fullständigt
övertygad örn, och må säga det ännu en gång, att den ekonomiska grundvalen
i den mänskliga historien visar många exempel därpå: naturahushållningens
avlösning, feodalhushållningens avlösning, den äldre kapitalismens avlösning
och nu den moderna kapitalismens övergång till kollektivismens samhälle,
i vad form kollektivismen sedan kommer att, gestaltas och organiseras. Jag
är övertygad örn att i varje sådan period söka de, som i det förflutna syste -

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

niet se den enda garantien för sina privata inställningar, att med undantagslagstiftning
mot andra folkgrupper värna sig mot det nya, som kommer, hävda
sin ställning med tvångsmedel för att förhindra utvecklingen till något nytt,
något som måste åkomma på ena eller andra sättet. Det blir förföljelse, och det
blir förföljelse pa ett godtyckligt sätt; det blir icke ett skydd för demokratien.
Och bär föreligger en begynnande avskrivning av demokratien.

I varje fall skall från vår sida till riksdagens protokoll hava sagts ifrån,
att vi icke kunna uppfatta detta pa något annat sätt. Den lag, man härvidlag
kommer att antaga, och denna detaljerade rekommendation, eller skola vi säga
befallning, till den blivande regeringens utredning, såväl då det gäller innehållet
i deri lag, som skall komma, som ock tidpunkten, då lagförslaget skall läggas
fram , detta^är inledningen också för Sveriges del, på ett långt skarpare sätt
än vad vi någon gång tidigare lia sett, till denna demokratis avskrivning. Jämför
jag till på köpet vad här föreligger med ett annat utskottsutlåtande, som
också ligger på kammarens bord och som berör fackföreningsrörelsen, då måste
jag _säga, herr talman, att det synes mig vara ett underligt sätt, på vilket
åtminstone bondeförbundet och folkpartiet debutera. Det har under alla förhållanden
mycket litet att göra med de principer, som företräddes av deras
föregångare, vare sig det var det gamla lantmannapartiet eller det liberala partiet
under Karl Staaff.

Jag ber, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till reservationen och
i övriga punkter bifall till vår motion.

Herr Linnér: Herr talman! Efter herr Kilboms anförande kanske det kan
vara nyttigt, för att icke säga nödvändigt, att söka återföra kammaren till
verkligheten, d. v. s. till vad detta utskottsförslag innebär. Jag skall då först
för att försöka klargöra detta mycket summariskt erinra örn själva utgångspunkten
för det föreliggande förslaget.

Det var ju så, att 1933 antogo två av kamrarnas tillfälliga utskott var för sig
enhälliga förslag därom, att en förutsättningslös utredning borde komma till
stånd »angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven
verksamhet, som syftade till att med våld eller eljest på olaglig väg
omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning». Detta förslag godkändes
av bägge kamrarna. I utskotten funnos representanter för alla de
stora partierna i riksdagen, och de hade enhälligt anslutit sig till denna grundläggande
utgångspunkt. I utskottets motivering står det bl. a.: »Förekomsten
inom vårt land av en statsfientlig propaganda och av tydliga våldstendenser

hos vissa grupper---bär väckt oro inom vida kretsar av vårt folk.---

Det är statsmakternas skyldighet att icke lata en utveckling pågå, som hotar
att ^ätta samhällslugnet samt stats- och rättsordningen i fara.» Från den
utgångspunkten bedrevs kommitténs arbete, och på den utgångspunkten står
utskottsmajoriteten kvar i det förslag, som vi nu ha, framlagt.

. Va<l innefattar då det lagkomplex, som utskottet föreslår? Det innefattar
i korthet sagt en beredskapslagstiftning mot dem, som för att befrämja sina
sylten, vilja°använda sig av valdsamma medel, således andra medel än övertygelsens,
sådana medel, som antingen direkt rikta sig mot statsskicket eller
indirekt mot statsskicket genom att pa ett grovt sätt störa den allmänna ordningen.
Det är mot detta, som utskottsutlatandet riktar sig. Det är således
icke mot åsikter, det är icke mot några särskilda partier men emot vart och
ett parti, som för att förverkliga sitt syfte icke vill nöja sig med övertygelsens
lorm utan söker använda våldsamma medel.

Jag kan för att belysa innebörden av detta ytterligare citera ett utlåtande

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Denna länsstyrelse har i sitt utlåtande
bl. a. sagt: »Den verksamhet på föreliggande område» — här avses

verksamhet för att få en ändring i samhällsordningen — »som icke vill i
tävlan med andra meningar skaffa sig gehör för sin åskådning, utan som i
stället söker att med våld göra sig gällande mot andra medborgargrupper,
måste anses statsfientlig. Den bör därför, om så finnes erforderligt kunna
utsättas för statens ingripande för stäckande av densamma._ Uppenbart är
nämligen, att medel måste finnas att beröva en sammanslutning med ett omstörtande
syfte möjlighet att förbereda våldsåtgärder.» Det är precis samma
tankegång, som ligger till grund för utskottets förslag. Jag skall, för att
ingen skall missförstå mig, tillägga, att länsstyrelsen anser det för närvarande
icke föreligga behov av en dylik lag men säger, att här är gjort ett förarbete
till den beredskapslagstiftning, som, så snart behov föreligger, kan godkännas

och tillämpas. . 0 .

Man kan nu gå olika vägar för att nå detta mal att skaffa sig en sadan
här beredskapslag. Man kan göra som departementschefen i sitt uttalande
ifrågasatt. Han har där varit inne på den tankegången, att man skulle efter
den norska strafflagstiftningens föredöme kunna stadga bestämmelser örn
»straff för den, som deltar i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva
eller framkalla brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel».
Det där är hämtat också ur professor Thyréns utkast till strafflag.
Det skulle sålunda gå ut på att man skulle straffa den individ, som bleve överbevisad
örn att för sitt syfte använda sig av sådana här medel.

Utskottsmajoriteten har ansett den andra vägen, den som kommittén anvisat,
vara att föredraga. Den innebär, att man icke i första rummet riktar sig mot
individen utan mot sammanslutningen, och att individen blir straffbar först
efter det att sammanslutningen genom en eller annan i lagen bestämd
myndighet förklarats vara olaglig. Först efter det att detta beslut fattats och
individen det oaktat fortsätter med sin verksamhet för att främja sammanslutningens
syfte, blir han straffbar. Vi lia ansett, att detta skulle vara ur rättssynpunkt
mera tillfredsställande och därför rekommenderat denna väg. _

Man kan och bör då självfallet fråga sig: ja, men är icke lugnet här i landet
så stort, att man kan säga: »Låt saken ligga; vi lia ju ett förslag utarbetat,

och skulle det behövas, kan man taga upp det och i en hast få det antaget.»
Vi anse icke denna utväg vara lämplig. Först och främst är det så, att majoriteten
har betraktat det nuvarande läget i världen med större oro än de socialdemokratiska
reservanterna ha gjort. Vi ha sagt oss, att den grupp av stater,
där det fria medborgerliga statsskicket ännu lever livskraftigt, är mycket
begränsad i vår nuvarande värld. Smittämnena från olika håll från dem,
som ivra för en hel annan statsform, en statsform, som för^oss är fullständigt
främmande och motbjudande, de finnas, och de kunna blåsa över^ hit. Och
örn det skulle komma en svår kris, så att jordmånen blev lämplig, då kunde de
också slå rot. Då iir det bättre, att man i lugn efter moget övervägande har
tagit en lagstiftning, som man i en sådan besvärlig situation kan tillämpa. Det
passar bättre för vårt kynne, lia vi sagt oss, att icke skapa cn lex in casu utan
skapa en lag, som finnes, och sedan, när behovet inträder, tillämpa denna
lag.

Från dessa utgångspunkter vågar jag således säga, att det lagkomplex, som
här föreslås, är så långt ifrån att vara ett lagkomplex i något slags förskräckelsens
tecken, att det tvärtom är ett lagkomplex, som vi föreställa oss skulle
kunna antagas i lugn, medan man ännu har lugn och noga kan överväga,
vilka medel man bör använda emot cn sådan statsfientlig verksamhet.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10. 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Om jag ira skulle något litet gå in på att försöka klargöra, utan att närmare
upptaga^ några detaljer, vad utskottets rekommendation av huvudförslaget innebär,
så är det följande.^ Det är först och främst att bemärka vad jag nyss
säde, att det aldrig är fråga örn ett ingripande mot asikter. Ingripandet kan
enligt detta lagförslag icke äga rum, förrän en konkret verksamhet föreligger
och denna verksamhet har tagit bestämda, i lagen angivna former. När ett
sådant konstaterande har skett, då skall en viss myndighet meddela ett beslut
örn sammanslutningens upplösande. Varför riktar man sig då mot sammanslutningen
som sådan? Jo, man gör det därför, att man anser en av de allvarligaste
formerna för en högförrädisk eller liknande verksamhet för örnstörtande
av statsskicket vara just den, att man bildar en sammanslutning
med ett syfte direkt gående ut på att omstörta statsskicket. Man fordrar sålunda
för ett sådant upplösningsbeslut, att det har blivit styrkt, att sammanslutningens
verksamhet syftar till att med våld omstörta eller förändra rikets
statsskick. Det andra fallet, då ett sådant upplösningsbeslut kan äga rum,
det är, att det förekommer, som kommittén kallar det, »försök att hindra offentlig
myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra
brottsliga handlingar eller förberedelser därtill», och att dessa »sätta statens
säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara». Vilka konkreta förutsättningar
detta komme att innebära kan jag här icke närmare gå in på; det
skulle leda alltför långt in pa kasuistikens område. Så mycket kan jag säga,
att det förutsätter ju mycket allvarliga oroligheter och tillika en bevisning örn
att den sammanslutning, varom fråga är, är direkt inriktad på att framkalla
sådana oroligheter. Det förefaller mig verkligen, i fall jag nu helt och hållet
bortser tran de överdrifter, som här framkommit, som örn alla de medborgare,
sorn vilja, att man skall arbeta för förändringar i statsskicket på övertygelsens
väg, skulle kunna vara ense örn att en sådan lagstiftning är god och att
den under vissa förutsättningar kan vara ett gott skydd för vår nuvarande
rätts- och samhällsordning.

• i,r salunda det förslag, som vi betrakta som huvudförslaget. Vi ha

icke kunnat föreslå riksdagen att antaga kommitténs i motionerna framlagda
förslag, därför att vi ha funnit, att de varit behäftade med åtskilliga tekniska
brister. Det är därför vi fått nöja oss med att rekommendera en åtgärd i ett
sknvelseförslag.^ Och i vår motivering lia vi försökt att så noga som möjligt
ange det sätt, på vilket man bör undvika bristerna.

Jag skall sedan inskränka mig till att angiva vad utskottet därutöver föreslår.
Det är lagstiftningsåtgärder, som delvis ansluta sig till de förslag som
departementschefen har framlagt, delvis gå därutöver. Det är först och främst
ett komplex, som rör de tjänstemän, som äro anställda i allmän tjänst. Det
är militarpersonal och polispersonal. Man anser, att för dem skall utav Konungen
kunna meddelas förbud emot att tillhöra viss sammanslutning. Anedmngen
till detta är självfallen. Det är ju klart, att varje parti måste
önska, att de grupper medborgare, som ha till uppgift att representera samnallets
yttersta tvångsmakt, skola stå fria för sådana riktningar, som just
avse att omstörta samhällsskicket. Det är därför, som var och en som tillhör
en sadan tjänstemannagrupp bör avhålla sig från att deltaga i en sådan sammanslutnmg.

Vidare är det ett stadgande, som går ut på att förebygga allt det störande
av ordningen, som i åtskilliga fall, man kan nästan säga tidvis sportmässigt,
har bedrivits av ytterlighetspartierna. De lia ju på ett naturligtvis okynnigt,
icke särskilt farligt, men i högsta grad osympatiskt sätt stört ordningen vid
varandras moten, vilket har framkallat ibland rätt svårartade uppträden, i

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

vilka polisen fått ingripa. Det bör ju verkligen vara ganska nyttigt, om lagen
inför en kraftigare reaktion emot dylika åtgärder.

Vidare är det sådana förslag, som gå ut på att underlätta ordningsmaktens
verksamhet. Det rör särskilt demonstrationerna; det har nämligen visat sig,
att demonstrationerna, speciellt när de anordnats samtidigt av två motsatta ytterlighets
riktningar, kunna föranleda rätt så elakartade ordningsstörande uppträden,
och det är det man vill försöka förebygga genom att ordningsmakten
skall få kännedom om dessa möten. Man stöder sig därvidlag på ett uttalande
av Ådalskommissionen örn att ordningsmakten bör få meddela vissa föreskrifter
för demonstrationer och möten för att förebygga, att dylika besvärliga
kravaller skulle kunna inträffa.

Slutligen föreligga en del mindre förslag, som vi möjligen senare kunna
komma in på men som jag för närvarande icke har anledning att i detalj yttra
mig örn. Det är bl. a. en utvidgning av det förslag till bestämmelser om
spioneri, som departementschefen framlagt, vilken går ut på en efter vår uppfattning
önskvärd rättelse i enlighet med lagrådets anmärkning.

Jag skall stanna här med detta, herr talman, och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag under punkt A).

Herr Bergström: Herr talman! Det är obestridligt, att utskottsmajorite ten

med sitt förslag till skrivelse i fråga örn en upplösningslag går längre än
kommittémajoriteten har gjort i sitt redan det mycket betänkliga förslag. Man
kan inte få någon annan uppfattning, då man läser motiveringen till utskottets
förslag i detta stycke, än att man inte vill veta av kommittémajoritetens
förslag, sådant det föreligger i den utformade lagtexten, därför att det icke ingriper
på ett nog tidigt stadium. Man har all anledning misstänka, att man
på denna väg har sökt att komma närmare den borellska ståndpunkten, som
från början till slut är påverkad av den finska Lappolagstiftningen. Jag måste
ge herr Kilbom fullkomligt rätt i de påpekningar, som han gjort i detta stycke,
där det är ali anledning för kammaren att se upp. Kommittémajoriteten har
redan den velat ge sig in på äventyrliga vägar, och utskottsmajoriteten söker
sig fram med raskare och längre steg, skulle man kunna säga, på samma
vägar.

Jag skall be att nu närmast få anknyta till vad som sagts av herr Hedlund
i Östersund, då han öppnade debatten. Han framhöll, att det ju icke finns
några som helst oroande förhållanden, som skulle kunna motivera en så enastående
åtgärd från statsmakternas sida som den vilken här ifrågasattes. Det
kan nog med ett visst fog sägas, att vid tiden för kommitténs tillkomst och för
riksdagens beslut i utredningsfrågan det förefanns en viss nervositet, som
löpte över alla partigränser, men det är lika odisputabelt, att de förhållanden
som framkallade denna nervositet äro borta. Allt har med andra ord blivit
lugnare, och intet finns som tyder på att någon allvarlig fara skulle hota vår
demokratiska statsordning och vårt samhälles rättsordning. Icke ens vid lidpunkten
för kommitténs tillkomst ville polismyndigheterna erkänna alf, trots
att det då förefanns en större aggressivitet hos ytterlighetspartierna, någon
fara att räkna med existerade för vår samhällsordning.

Jag kommer i detta sammanhang ihåg, på rak arm så att säga, ett uttalande
av en av vårt lands främsta polismyndigheter, i vilket det framhölls, att man
då hade att räkna med på sin höjd lokalt begränsade kravalliknande uppträden,
som emellertid icke borde vara av svårare beskaffenhet än att polismyndigheterna
med sina resurser utan någon svårighet skulle förmå behärska deni.
Det är självfallet, att så är förhållandet i ännu högre grad den dag som i dag

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

är. Jag kommer i detta sammanhang också ihåg några uppgifter från samma
håll rörande våra ytterlighetspartier och den fara, som de kunde sägas utgöra
tor vårt samhälle. Vederbörande började med Kilbomspartiet och framhöll,
att det hade visserligen en kraftfull ledare i herr Kilbom, men det saknade
alla revolutionära mål och impulser, med andra ord: det vore ett småborgerligt
opportunitetsparti, som samhället kunde vara i lugn för. Sillénkommunisterna,
som betecknades som mera aggressiva till sin anda, saknade en dugande
ledning och hade för övrigt icke på långa vägar nått den anslutning, trots
energiskt arbete, som erfordrades för att de skulle bli en allvarligare fara för
det allmänna. Däremot framhölls, att de nazistiska partierna, icke genom sin
numerära storlek — den var obetydlig — utan genom den resonans varmed
dessa partier möttes av de övre samhällskretsarna, kunde i ett lämpligt ögonblick
bli farliga, och att man sålunda mötte de största riskerna för samhällslugnet
på denna front.

Men som sagt det är 2, 3 år sedan. Vi äro alla medvetna örn, att den nazistiska
rörelsen tonat av, den har fallit tillbaka, och det finns väl för närvarande
ingen som räknar med, att nazismen kommer att spela någon roll i
vårt land, i varje fall icke av den beskaffenheten att den skulle förmå att
på allvar hota vår samhälls- och rättsordning.

Detta var några allmänna synpunkter. Jag vill sammanfatta dem i det
uttalandet, att den lagstiftning, som här ifrågasättes. icke kan sägas vara i
någon mån påkallad av ett behov. Det är uppenbarligen så, att de ytterlighetsriktningar,
som det här är fråga örn, förmå vårt land och vårt folk möta
nied moraliska och intellektuella vapen, och det är lika uppenbart, att vårt
samhälles lugn och dess utveckling gagnas bäst och säkrast av en front mot
ytterlighetspartierna av denna beskaffenhet.

Skulle man ge sig in på undertryckningslagstiftningens väg, framkallar
man uppenbarligen vissa risker för den lugna samhällsutvecklingen, vilka äro
av ganska allvarlig beskaffenhet. Här har redan pekats på, att man dreve ned
dessa rörelser i underjordiska kanaler, och att samhället förlorade möjligheter,
som det nu äger, att med moraliska medel bekämpa dessa ytterlighetsriktningar.
I dessa underjordiska kanaler komme de att undandraga sig
varje kontroll. Det bleve med andra ord svårare för det allmänna att övervaka
deras verksamhet och vidta de åtgärder, som eventuellt kunna påkallas
för att möta och mota mera energiska framstötar. En synnerligen viktig
synpunkt i detta sammanhang är, att örn man skall genomföra en dylik lagstiftning,
måste man, örn icke samhällets auktoritet skulle bli lidande, sörja
för att den också bleve effektivt genomförd. Men vad innebär detta? Det innebor
för det första, att vi måste utrusta vår polis med utomordentliga befogenheter;
vi få släppa in den på ett privatlivets område, som hittills varit
fredat för_ varje polisövervakning och för varje ingripande från polismyndigheternas
sida. Vi få finna oss i till sist att öppna våra hem för poliskontroll
och för poliscensur; vi få finna oss i att få vår post censurerad och i att bli
övervakade på mångå andra områden, som vi nu räkna till den privata tillvarons.
Och det är självfallet, att en effektivt genomförd undertryckningslagstiftning
måste föra med sig, att domstolarna nödgas fälla mycket hårda domar
för att verka avskräckande, och med detta sammanhänger den uppenbara
faran, _ att domstolarna måste bli mindre nogräknade i fråga örn att kräva
bevisning mot de ytterlighetsriktningar, som man strävar efter att undertrycka,
men som med all visshet komma att visa sig synnerligen seglivade. Och
vi skola icke ett ögonblick inbilla oss, att ett hänsynslöst polisregemente, hårda,
upprörande domar, även om de rikta sig mot ytterlighetsriktningar, som anses

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

samliällsfientliga, komma att gå den allmänna opinionen spårlöst förbi. Man
kommer att reagera inför hänsynslösheten och brutaliteten, och man kan på
den vägen skapa sympati och resonans för ytterlighetsriktningarna inom breda
folklager, där dessa sympatier och denna resonans nu saknas. Det är all anledning
att här betänka denna allvarliga sida av en undertryckningspolitik.
Man kan, såsom det framhållits förut, göra martyrer av dessa rörelsers förkämpar,
och man kan skapa stämningar i samhället av kanske till sist explosiv
art, i varje fall stämningar som icke bli gynnsamma för den lugna och harmoniska
samhällsutvecklingen, vilket kan komma att verka förödande på stora
områden av den medborgerliga rättskulturen.

Det har sagts här, att det icke är fråga örn förföljelse mot några idéer. Herr
Linnér sade det i sitt anförande, och nian lägger ned stora ansträngningar
på att övertyga kammarens medlemmar om att den ifrågavarande lagstiftningen
uteslutande inriktar sig mot rent brottsliga strävanden. Lagstiftningen
kommer icke, säger man, att träffa idéerna och åsikterna. Detta är alldeles visst
ett tal, som man icke har någon giltig grund för. När undertryckningslagstiftningen
skall sättas i tillämpning med polisregemente och domstolar och
allt vad därtill hör, kommer man förvisso icke att skilja så noga på det ena
och det andra, och det kommer att besannas även hos oss, liksom fallet varit
i andra länder, där man slagit in på dessa vägar, att resultatet blir. en hänsynslös
förföljelse även mot just åsikter och idéer, och att man följaktligen
riskerar att skapa i ännu högre grad elaka och för samhället ödesdigra stämningar
inom stora medborgargrupper.

Här skjuter sig f. ö. in en fråga örn vem som skall tillämpa denna lagstiftning.
Jag förmodar, att kammarens ledamöter observerat, att synnerligen
förvirrade begrepp och uppfattningar råda örn den saken inom såväl kommittén
och utskottet som hos en del myndigheter, som haft kommitténs förslag
på remiss för yttrande. Som här förut påpekats har kommittén velat,
att Svea hovrätt skulle lia delina upplösningsbefogenhet efter talan av justitiekanslern.
Svea hovrätt slår ifrån sig med båda händerna under anförande av
samma motivering som de socialdemokratiska reservanterna i kommittén. Den
framhåller precis som dessa, att det skulle innebära en politisering av domstolarna
och en risk att draga in dem i de politiska lidelsernas virrvarr, så
att de till sist komme i en misstrodd ställning hos hela den svenska allmänheten.
Utskottsmajoriteten har tagit en viss hänsyn till dessa skäl och växlat
in tillämpnings frågan på ett annat spår. Den förordar någon slags nämnd
eller specialdomstol. På annat håll har man pekat på Kungl. Maj :t som
den ur snabbhetssynpunkt lämpligaste myndigheten att tillämpa denna lagstiftning.
Det sistnämnda förslaget skulle enligt min uppfattning vara det
olyckligaste av allt. Kungl. Majit är i vårt land en politisk institution, partierna
växla vid Konungens rådsbord, oell om risker någonsin skulle finnas
för en politiserande tillämpning av denna lagstiftning, örn den nu kommer
till, blir det sannerligen, ifall Kungl. Majit skulle få denna befogenhet. Yi
skola akta oss för att slå in på sådana vägar. Det är stora och betydande
värden hos det svenska samhället i form av förtroende för statsmakterna och
för våra domstolar, som kunde gå förlorade på de vägar, som nian här rekommenderat
riksdagen att slå in på.

Jag har också en annan påpekning att göra i detta sammanhang, som man
icke bör gå förbi, och det är denna, ali; risker för en ensidig tillämpning av
en lagstiftning av denna beskaffenhet föreligga i hög grad. Här har sagts,
och det är alldeles riktigt, att man från högerhåll, niir det är fråga örn att
utpeka statsfientliga riktningar, mycket ogärna hänvisar till de nazistiska

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 Jcap. strafflagen m. m.

(Forts.)

riktningarna, och jag är för min elei övertygad om, att en högerregering utrustad
med en dylik fullmakt, som det ytterst är fråga om, skulle komma att
rikta sig mot ytterlighetspartierna till vänster, det kommunistiska partiet med
andra ord, men låta de nazistiska löpa fria. Vad skulle vårt svenska folk säga
örn en sådan ensidig och orättfärdig tillämpning av en dylik lagstiftning?
Det skulle uppröras i sitt innersta och statsmakternas auktoritet skulle förlora
mycket på en sådan historia. Jag förstår överhuvud taget icke, varför
vi i vårt fredliga land med dess upplysta och vettiga folk skola behöva slå
in på vägar, som, om de skola följas, omedelbart komma att förvandla vårt
fria svenska samhälle till en tukthusstat. Det här landets folk har icke uppfört
sig i sitt offentliga liv på ett sådant sätt, att det förtjänar en sådan
behandling av statsmakterna. Folket har visat sig kunna gå igenom svåra
kriser utan att förlora sin självbehärskning och självtukt, och det har visat
sig lia förmågan att stå emot en propaganda från ytterlighetsriktningarnas sida,
vilken propaganda varit nog så förförisk. Vi ha kommit igenom stora svårigheter
och bekymmer och kommit in i lugnare tider. Det förefaller mig, som
örn vi, med hänsyn till de erfarenheter vi ha bakom oss, icke hade någon som
helst anledning att reflektera på förslag, sådana som utskottsmajoriteten här
förordar.

Jag vill till sist säga några ord om det lagförslag, som åsyftar att giva
Kungl. Maj.-t befogenhet eller fullmakt att förbjuda militär och polis och —
märk väl — även de civila försvarsverkens arbetare — jag tror att deras antal
uppgår till cirka 5,000, jag reserverar mig dock, örn jag här gör mig skyldig
till ett minnesfel — att tillhöra ett parti, som Kungl. Majit finner statsfientligt
eller utgör en fara för den allmänna säkerheten. Jag måste erkänna,
att det ligger en viss lockelse i det resonemanget, att i synnerhet polis och
militär, som skola svara för vår yttre och inre ordning, icke skola få tillhöra
ytterlighetsriktningar, som alla människor eller i varje fall stora skaror av
medborgare misstänka umgås med planer på att med våld omstörta vår statsoch
rättsordning. Jag kan ändå icke komma ifrån att uppfatta detta som
en synnerligen obehaglig undantagslagstiftning. Man måste göra sig den
frågan, varför dessa medborgargrupper icke skola få tillhöra partier, som stå
lagligen öppna för svenska medborgare i allmänhet. Jag kan ur rent praktiska
synpunkter icke första meningen med det hela. Man kail visserligen
förbjuda ett öppet medlemskap, men man kan icke förbjuda dessa grupper
att hysa sympatier för dessa ytterlighetsriktningar, och man kan sannerligen
icke neka deni att i det fördolda skänka sådana riktningar erkännande och
stöd.

Jag ber kammarens ledamöter att observera att avsikten icke är att begränsa
denna undantagslagstiftning till dessa tre grupper. Redan i kommittén gjordes
framställning örn att kommunikationsverkens många tusenden tjänande
andar skulle lyda under denna lagstiftning. Kammarens ledamöter kunna
vara förvissade örn, att har nian en gång slagit in på denna väg, kommer
man snart nog att försöka få den ena statstjänaregruppen efter den andra
under lagen, så att man till sist får en partiförbudslag för hundratusentals
medborgare i landet, ett förbud, som blir lika svårt och riskfyllt att upprätthålla
som ett allmänt partiförbud.

Herr talman, jag har velat framföra dessa synpunkter, och jag hemställer
örn bifall till den reservation, som under punkt A avgivits av herr Klefbeck
m. fl.

t Häruti instämde herrar Lovén, Paulsen, Andersson i Malmö, Bladh, Johnsson i
Norrahammar, Jonsson i Eskilstuna, Lundbom, Severin, Höglund, Johansson
i Uppmälby och Eklund.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det resultat, som i dag föreligger av
första lagutskottets arbete i den här frågan, föranleder mig att redan nu begära
ordet. Det är också särskilt frestande att göra det, därför att jag representerar
det parti, som i den s. k. statsfientliga kommitténs framställning blivit
presenterat som statens fiende nummer 1. Begreppen äro ju härvid alltid
litet skiftande. I Förenta staterna är det Dillinger eller andra massmördare
och banditer, som karakteriseras som statens fiende nummer 1. I vårt
gamla demokratiska land är det det kommunistiska partiet. . .

Jag vill redan nu säga, att jag är alldeles övertygad örn att regeringspartiet
och regeringen, när de betrakta resultatet av första lagutskottets arbete,
säkert vilja slå ifrån sig med båda händerna. Socialdemokratiska ungdomsförbundet
krävde ju på sin tid åtgärder för att skydda demokratien mot eventuella
anslag, men jag är övertygad örn, att man icke då avsåg att komma till
ett sådant resultat som detta.

Beträffande regeringens proposition, som ju ligger till grund för utskottets
betänkande, vill jag säga, att den till sin utformning är rena västanfläktar
jämfört med vad utskottet presterat i frågan. Jag anser närmast, att propositionen
kan karakteriseras såsom ett försök att blidka de reaktionära krafterna
genom att ge dem ett litet fläskben. Man tillgodoser deni på några områden,
där en eventuell lagstiftning inte kan medföra alltför ödeläggande
verkningar. Återigen bekräftas emellertid ordstävet, att örn man ger Ilin ett
finger, tar han snart hela handen. Jag tror, att regeringspartiet har anledning
att såväl i denna fråga som i anslutning till en hel del, som förekommit
och förekommer vid årets riksdag, något närmare tänka över, huruvida icke en
taktik, som försöker blidka de reaktionära krafterna genom eftergifter kan
leda till resultat, som man icke skulle önska.

Detta utskottsutlåtande kretsar så att säga kring den gamla förhatliga
svenska socialistlagen. Detta förslag är en påbyggnad till densamma, låt
vara att man här infört en punkt A) som icke ingår i själva huvudparagrafen.
Men såväl denna bestämmelse som en hel rad andra, som^rubriceras under
andra paragrafer, leder lätt tanken till att det här är fråga örn en utbyggnad
av den gamla svenska socialistlagen.

Jag tillät mig redan då frågan remitterades till första lagutskottet att peka
på en mycket sensationell sak, nämligen att kommitténs betänkande på vilket
såväl motionerna som också propositionen delvis baserat sig, stöder sina väsentliga
anklagelser mot oss på rena förfalskade dokument. Från herr Bergströms
sida gjordes det i den remissdebatten en hemställan härvidlag, och även
jag uttryckte det önskemålet, att första lagutskottet vid behandlingen av den
här frågan borde göra en undersökning av hur dessa dokument kommit i kommitténs
händer och vad det egentligen finnes för grund för desamma.

Jag vill icke anklaga de enskilda kommittéledamöterna härför, ty de ha fatt
materialet i sina händer av krafter, som ju icke direkt varit engagerade i kommittén.
De ha inte närmare blivit i tillfälle att kontrollera dokumenten och
lia naturligtvis icke ens kunnat förutsätta något så oerhört, som att det hår
skulle kunna vara fråga örn politiska förfalskningar. Men det är ett faktum
att så är förhållandet. När utskottets ordförande hade ordet, väntade jag därför,
att han skulle passa på att beröra den saken. Det är ju dock så att en
riksdagsledamot, låt vara att det är en kommunist, i själva verket anklagat
kommittén för något så uppseendeväckande och sensationellt som att använda
förfalskade dokument. Det borde vara ett intresse flir statsmakterna ali antingen
vederlägga en sådan beskyllning eller, örn man icke kan göra det, erkänna
densammas befogenhet och söka klara upp hur någonting så olyckligt
Ilar kunnat bil räfla.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10. 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Jag vill icke förneka, att utskottet gjort vissa ansträngningar för att få saken
uppklarad. Jag ställer här öppet den frågan till herr Linnér, såsom utskottets
ordförande: A^ad har man vidtagit för åtgärder för att få besked i anledning
av dessa frågor? Jag vill redan nu säga, att det går icke att komma
undan med en hänvisning till att det inte stämmer beträffande datum — här
stämma varken datum eller platser — för de tillställningar, vilka påståtts
skulle ha hållits. Men det hela stämmer framför allt icke — det är dock det
väsentliga — överens med kommunismens åskådning i dessa frågor. Jag har
nämligen med all tänkbar kraft tillbakavisat tanken på att vi skulle vara intresserade
för spionage eller att vi överhuvud taget skulle syssla med tanken
på att insamla uppgifter av militär natur för att därmed tillmötesgå s. k.
främmande makt. I den motion, som vi framlagt i frågan, markera vi med
största eftertryck, att vi anse spionage och landsförräderi vara den allra föraktligaste
och den allra gemenaste gärning. Jag kräver, att ni tro mig på
mitt ord, när jag säger, att det är vår bestämda mening, att ett arbetareparti
icke kan göra sig skyldigt till sådant som spionage eller landsförräderi.

Man måste väl också, tycker jag, förutsätta, att vi ha något förstånd, när vi
ta ståndpunkt till politiska frågor. I varje fall tycker jag det vara underligt,
när det inom kommittén verkligen finnes sådana, som leva i den villfarelsen,
att det är de styrande i Sovjetunionen, som dirigera det kommunistiska
partiet, att de tro att dessa skulle ha uttalat sig för att det är önskligt att
ett världskrig utbryter, därför att det skulle vara den lättaste vägen, på vilken
man kunde genomföra en revolution! Så har man faktiskt skrivit. Man
har begärt att svenska riksdagen skall ta på allvar påståendet att Stalin — ty
det bör väl närmast vara honom, man åsyftar — dirigerar oss och att han
skulle lia godkänt ett sådant uttalande. Sådana dokument har kommittén
åberopat för att bevisa, att vi skulle umgås med tanken på landsförräderi och
spionage o. s. v. Jag är, som sagt, mycket intresserad av vad utskottets ordförande
bär att säga örn de undersökningar, som jag förutsätter att man vidtagit
i fråga örn dessa förfalskningar.

När denna fråga remitterades påpekade jag likaså i mitt anförande, med
uppgifter fullt kontrollerbara för var och en, att man serverat rena lögner
för att motivera de slutsatser, vartill man kommit, och att man staplat upp
allt detta för att komma åt ett parti, som man för all del inte själv sympatiserar
med. Jag tillät mig, redan då frågan remitterades, att taga upp de huvudanklagelser,
som man riktade mot det kommunistiska partiet. Det gör, att
jag icke nu behöver spilla många ord därpå. Några ord måste jag i alla fall
säga om dessa huvudanklagelser. Först ha vi då anklagelsen, att det kommunistiska
partiet är antidemokratiskt och fiende till demokratien. Ett sådant
påstående kan man icke exemplifiera med några uttalanden eller resolutioner
eller med några praktiska gärningar i allmänhet, så vida man icke, som
kommittén, tar vissa händelser, som inträffat i detta land i sammanhang med
strejker och dylikt, och därmed motiverar sin ståndpunkt. Vi ha öppet förklarat,
att vi vilja slå vakt örn demokratien och att vi vilja värna de demokratiska
friheterna och utveckla dem vidare. Vi anse att demokratien och friheten
är ett folks omistligaste ägodel. Det påpekades av herr Kilbom i dag,
hur exempelvis de franska kommunisterna äro de första att sida vid sida med
de franska socialdemokraterna kämpa för att värna den franska demokratien.
Mot vilka? Jo, mot krafter på högersidan, mot den franska borgarklassens
krafter.

Ett annat exempel: Sovjetunionen har för några dagar sedan publicerat sin
nya författning som, efter vad jag kunnat finna, hela den svenska borgerliga

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

pressen karakteriserar såsom ett stort oell avgörande steg till demokratien.
Hela vår grundåskådning är sålunda demokratisk, därför att den bygger på
Marx’ lära, som i verkligheten är ett uttryck för den mest långtgående demokrati.

Man anklagar oss också för att vi skulle undergräva respekten för lagar
och institutioner. Men vi, som själva kräva lagar, vilja väl i alla fall icke
undergräva respekten för de lagar, vi kräva! Hur man än ser efter, hittar man
nog i den praktiska verksamheten inga betydande fall, där man kan leda i bevisning
försök från vår sida att trotsa lagarna. En annan sak är, att vi
många gånger föra ett skarpt tal mot vissa lagar. Det har förekommit från
regeringspartiets sida, att man citerat ett franskt yttrande: örn ni stifta denna
lag svära vi att aldrig lyda den. — Det är något som hör samman med
varje kritik av vissa bestående förhållanden, vilka man icke finner tilltalande.
Det blir en sak för dem, som äro nitiska i anden, att av sådan kritik leda i bevis,
att man därmed söker nedsätta lagarna såsom sådana. Men en sådan slutsats
är dock generellt sett falsk.

Beträffande vår revolutionära avsikt, som ju är förgrundsfrågan, tillät jag
mig påpeka redan när frågan remitterades, att man åberopar sig på en snart
nittioårig förklaring från Karl Marx och Friedrich Engels. Marx kunde väl
icke, där han ligger i sin grav i London, gärna tänka sig, att man i nådens år
1936 plockar ut hans snart nittioåriga uttalanden för att bevisa nödvändigheten
av att införa undantagslagar i vårt land!

I fråga örn vår ställning till imperialistiska krig vill jag säga, att vi icke
förneka, att vi äro motståndare därtill. Det vore för övrigt roligt att se, örn
det finns någon i kammaren, som är anhängare av sådana krig. Regeringspartiet
står i detta fall teoretiskt på samma grundval som vi. Vi åberopa
oss nämligen på samma internationella beslut, som de själva godkänt i fråga
örn ställningen till det imperialistiska kriget.

Man har också sagt som en anklagelse gent emot oss, att vår fackliga kamp
icke åsyftar att giva massorna något ekonomiskt resultat. Jag tycker att herrarna
äro litet inkonsekventa, ty skulle det verkligen vara vår avsikt, skulle
ni väl tacka oss och icke förbjuda en så utomordentlig hjälp, ty det, som de
borgerliga högst åstunda, är ju, att arbetarnas kamp för sina ekonomiska
krav icke skall giva något resultat utan tvärtom rendera dem nederlag. Det
är uppenbart, att framställningen är alltigenom falsk.

Man har åberopat sig på vissa händelser i samband med strejker och dylikt.
Jag måste ju beträffande dessa händelser säga, att man i allmänhet icke
har kunnat leda i bevis, att det bara är ett parti, som stått bakom arbetarnas
opinionsrörelse. Sedan den svenska arbetarrörelsen grundades, ha arbetarna
hyst hat mot allt vad strejkbryteri heter. Den nationella gruppen, som nu
vill lia förbud mot litet av varje, åberopar sig på att de svenska arbetarna
äro vikingaättlingar och att det icke passar för dem så bra att arbeta i en
rationaliserad produktion. Jag skulle vilja säga, att det icke passar för vikingaättlingar
att bara stillatigande finna sig i att arbetsköparna mobilisera
föraktliga strejkbrytare för att slå ned deras kamp. Överklassen slår vakt
örn strejkbryteriet. Men jag vill säga, och jag vet, att jag icke är ensam i
denna kammare örn den uppfattningen, att det finnes ingenting, som arbetarna
hata och avsky mera än just strejkbryteri. Om arbetarna använda
sig av sin lagliga rätt för att protestera emot strejkbryteri, anse vi^det alldeles
i sin ordning. En annan sak är att de sammanstötningar, som någon gång
förekomma, varit arbetsköparnas fel på grund av de provokatoriska handlingar
de satt i gång.

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Jag skall icke längre gå in på de anklagelser, som riktas mot vårt parti
i detta sammanhang, ty dessa anklagelser kan man icke styrka, örn man icke
använder den metod, som kommittén i det här fallet har använt, och då bevisar
man alldeles för mycket och långt mera än som är lämpligt med hänsyn
till den respekt, som man i alla fall menar att en kungl, kommitté bör
ha, när det gäller det arbete, som den utför.

Herr Linnér har sagt, att den föreslagna lagstiftningen icke riktar sig
mot några åsikter eller mot några partier. Såsom redan påpekats av herr
Bergström innebär detta förslag från utskottet en skärpning till och med
av vad den s. k. statsfientliga kommittén föreslagit. Herr Bergström karakteriserade
det hela som en avskrift av den finska Lappolagen, och det säger
ju någonting. Det är ett faktum att utskottet här väsentligt skärpt de förslag,
som framställts av den »statsfientliga» kommittén. Jag kan alltså icke
frigöra mig från den uppfattningen, att man vid alla förberedelser till denna
attack, som man nu genomför, icke bara, såsom jag här har sagt, använt förkastliga
medel, utan man har jämväl ensidigt betraktat det starka missnöje inom
arbetarvärlden, som förekommit. De som ha läst betänkandet kunna se, huru
man i fråga örn omfånget gjort en mycket imponerande sammanställning av
uttalanden från exempelvis den kommunistiska pressen. Men har man gjort
sådana utdrag ur den s. k. samhällsbevarande pressen? Jag har tagit några
exempel i min motion från högertidningen i Norrbotten. Jag tycker, att det
är betecknande, att länsstyrelsen där tillhör dem, som mest aggressivt krävt
undantagslagar. Jag vill ännu en gång påminna kammaren om att den tidningen,
enligt det exempel jag givit i min motion, uppmanat sina meningsfränder
att följa de finska Lappomännens exempel och förstöra Norrskensflammans
tryckeri, i stil med vad nian gjorde i Finland för några år sedan. Man
har framställt statstjänarekåren som en samling lättingar och man har skrivit
en hel serie artiklar, där man sökt leda i bevis att statstjänarekåren är korrumperad
och att befordringsmetoden är uttryck för korruption och icke tager
hänsyn till vederbörandes kvalifikationer, utan till deras vänskap med
högre befäl o. s. v. Jag har återgivit ett annat typiskt exempel på den småmordspropaganda,
som kan föras i denna tidning. Man har skrivit följande:
»Träffar jag en riktig revolutionär, så lyfter jag på hatten, innan jag med
ett skott förpassar honom till de sälla jaktmarkerna.» Vidare har man även
skrivit: »Skall vi kallas våldtäktsmän och banditer, så låt oss göra rätt därför.
»

Detta är några karakteristiska exempel på den propaganda, som bedrivits
i den s. k. samhällsbevarande pressen, en propaganda, som bedrives in på
knutarna av den länsstyrelse, som kräver undantagslagar mot arbetarna. Men
därvidlag har icke den kungl, kommittén funnit någon anledning till anmärkning.
Tvärtom tycks allt vara på sin plats, åtminstone enligt dess uppfattning
örn förhållandena. Örn man ansträngt sig att jämte utdragen ur den
kommunistiska pressen göra utdrag jämväl ur den samhällsbevarande pressen,
exempelvis ur N. D. A:s avdelning för fria ord, skulle herrarna komma
underfund med, hur blygsamma egentligen de kommunistiska skrivelserna äro,
jämförda med vad som presteras i den s. k. samhällsbevarande pressen.

Det betjMer icke, herr talman, att jag vill försvara de överdrifter, som begåtts,
och som begåtts även av vår press. Det finnes ingen anledning att göra
det, lika litet som det finnes anledning att försvara den smutspropaganda,
som från nazistiskt håll bedrives mot ämbets- och tjänstemän. Jag bestrider
att det från vår sida varit meningen att mot dem driva en sådan smutspropaganda.
Från vår sida har syftet varit att påtala de fall av korruption,

Tisdagen den 16 juni e. m.

Xr 46.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

som blivit blottade. Är det icke karakteristiskt, herr talman, att den »statsfientliga»
kommittén tar Ny Dags kommentarer till statsrevisionens avslöjanden
som bevis för nödvändigheten att täppa till truten på oss? Statsrevisionen
avslöjade ju historien örn Yaxholmsofficerarna, som gjort sig skyldiga till
bedrägerier och sedan sutto till doms och frikänt varandra. Den saken kommenterade
Ny Dag med resultat att kommittén genast fick exempel på »nödvändigheten»
av att klämma till den kommunistiska pressen. En annan historia
var då tjänstemännen på landsstaten i Falun togo betalt av staten och utförde
allsköns övertidsarbete och mångsyssleri men samtidigt uraktläto att
fullgöra sin tjänst. Statsrevisionen anmärkte på detta och Ny Dag skrev därom.
Genast fick man då »bevis» för att klämma till den kommunistiska pressen!
Nej, mina herrar, i dessa attacker har det mindre varit en strävan att
verkligen komma till rätta med missförhållanden, som förefinnas på journalistikens
område i vårt land, och mera en strävan att klämma åt en riktning,
som herrarna ur egna synpunkter, framför allt ur politiska och ekonomiska
synpunkter, finna vara förkastlig. Det är därför man nu går in för att beskära
våra grundlags enliga frihetsgarantier, som dock ha bestått i så många
år i detta land.

Beträffande regeringens förslag till skydd för mötesfriheten vill jag säga,
att i princip kan väl ingen vara motståndare till att mötesfriheten skyddas.
Men det var just på grund av det sammanhang som detta förslag fått med
en hel serie åtgärder för att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna,
som vi ansågo oss nödsakade att yrka avslag på förslaget härutinnan. På
samma sätt är det i fråga örn förslaget rörande bestämmelser mot spionage.
Vi ha ingenting emot att klämma efter spioner, men med den utformning,
som lagen fått, lämnar den rum för det mest uppseendeväckande godtycke,
man gärna kan tänka sig. Utskottet har ännu mera skärpt regeringens förslag
i dessa fall. Om jag råkar inneha Ny militär tidskrift, som alltid blottar
militära förhållanden, eller försvarskommissionens betänkande eller riksdagstryck
rörande det svenska försvarsväsendet, kan jag utan vidare i en tillspetsad
situation bli dömd för att ha brutit mot spionerilagen. Man behöver
bara förutsätta, att det föreligger syfte att gå främmande makt tillhanda.
Då har man genast bevisningen fullt klar för att kunna fälla stränga domar.
Därtill kommer, att med den utformning förslaget har man icke nöjer sig
med att kriminalisera handhavandet av militärt material, även sådant som
är^ fullkomligt offentligt, utan även annat material, som kan ha samband med
frågor örn rikets försvar. Man kan ha en uppställning över vad Sverige har
för fabriker, eller vad det finnes för förutsättningar för att göra massproduktion
av flygmaskiner och litet av varje. Allt sådant kan i en reaktionär tid
vara motiv nog för myndigheterna för åtgärder i angiven riktning. Tyskland
lämnar i det fallet sådana avskräckande exempel på hur godtyckligt
man går till väga, när man förbjuder partier, som man av en eller annan anledning
vill driva ner i jorden, att man icke behöver ingå ytterligare på den
saken.

Jag vill också säga, att vi icke vilja vara med på lagen rörande skydd för
tjänstemän och ämbetsmän med den utformning den erhållit. Motiveringen
är ju hämtad ur kritiken rörande de sociala missförhållandena* alltså hur
myndighet erna behandla de fattiga i vårt land o. s. v., och utgör dea allmänna
motiveringen från kommitténs sida för hela denna lagstiftning. Vi
vilja därför icke vara med på förslaget härutinnan.

dag vill också säga ett ord örn själva tryckfrihetens handhava lide. Jag

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 40. 7

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

gör herrarna uppmärksamma på, att det icke precis är bara kommunister,
som klämts efter för missbruk av den så kallade tryckfriheten. I det fallet
sitta vi många i samma båt även i denna kammare. Jag påminner örn att
Branting på sin tid dömdes, därför att han uppgavs lia missbrukat det fria
ordet i detta land. Det är en fråga om hur man bedömer sakerna. Hela denna
skärpning innebär ingenting annat än att man lämnar rum för det mest fullkomliga
godtycke.

Det har förvånat mig mycket att bakom utskottets utlåtande icke bara formerat
sig folkpartiet, som dock har gamla radikala traditioner, när det gällt
vakthållningen kring de demokratiska fri- och rättigheterna, utan även det
svenska bondeförbundet. Jag skulle vilja fråga dessa bonderepresentanter,
huruvida de tro att någon kommunistisk rörelse skulle vilja rikta ett attentat
mot den svenska bondeklassen? Jag skulle vilja fråga dem, örn de skämts
för sina stora föregångare för de svenska bondepolitiker, som både kallade
sig revolutionärer och även voro det?

Att man vill kriminalisera revolutionära strävanden är i och för sig ingen
nyhet. Det har man alltid gjort. Vår författning är ju ett resultat av en
revolution. Så vitt jag vet, finns det för övrigt ingen författning i den moderna
världen, som icke är följden av revolutionära eller utomparlamentariska
våldsåtgärder. Jag vill också säga, att herrarna äro ganska inkonsekventa,
ty om man å ena sidan prisar gamla lagbrytare och gamla revolutioner, är
det inkonsekvent att då kriminalisera senare tiders revolutionära strävanden.
Riksdagen har med mycket stor pomp och ståt förra året firat minnet av
Engelbrekts revolution, vilken gav vårt land dess nuvarande nationella frihet,
eller i varje fall gav oss den svenska riksdagen. Man har accepterat en
hel rad tidigare revolutioner och också prisat desamma. Så har skett från
deras sida som nu ropa: i gevär mot en kommande revolution. I detta sammanhang,
när det gäller en utbyggnad, ja faktiskt en påbyggnad av tidigare
antirevolutionär lagstiftning, främst då den svenska socialistlagen, anser jag
det motiverat att återge några uttalanden av gamla tiders bonderepresentanter
och även av gamla tiders liberaler. Jag har sökt reda på riksdagsprotokollet
från år 1906, då man behandlade de så kallade Staafflagarna. Jag har här
några citat därav, som samlats av en socialdemokratisk ledamot, vilka jag
återigen vill läsa in till kammarens protokoll, när man nu skall ytterligare
utvidga denna lagstiftning. Sven Nilsson i Everöd yttrade bland annat: »Mina
herrar! Denna dag skall bliva en bemärkelsedag i svenska folkets historia
ty det gäller nu, huruvida den frihet i tal och tryck, som svenska folket under
en lång följd av år åtnjutit skall bevaras eller förtryckas.» En annan talare,
herr Andersson i Högkil, säger i fråga om svenska folket: »Det är ett folk,
som är gott i sin innersta rot, och går man det till mötes kommer det emot,
och så vinner man mer än halva vägen. Men man skall då icke gå det till
mötes med lagar som avse att inskränka dess dyrbaraste rättigheter, och bland
de förnämsta av dessa är yttranderätten.» Den gamle Waldenström säger
följande, som jag också tycker att man bör påpeka: »Herr Boström till Östanå
sade, att det föreliggande förslaget utgör ingenting annat än ett fortgående
på den år 1887 inslagna vägen. Ja, vem ser icke det. Det är ett fortgående
som skall ytterligare fullföljas genom nya tillägg örn ett eller två år i fall
samma sjästern får råda. Alltid skall man kunna försvara en alltjämt förödande
restriktion därmed att man säger: Vi gå endast framåt på samma väg
som vi beträdde år 1887. Det är givet, att när man beträtt sådana vägar, så
måste man gå vidare; den som sagt a måste säga b. Det skall därför hädanefter
bliva mycket viktigare att föröka de repressiva åtgärderna än att undan -

Tisdagen den 10 juni e. m.

Nr 46.

Äng ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Töja de av herr justitieministern konstaterade sociala missförhållanden sorn
ligga på djupet och utgöra den egentliga sjukdomsorsaken.»

Jag skulle kunna taga åtskilliga flera citat ur ^ samme socialdemokratiske
talares citatsamling, men bara dessa uttalanden fran bondeliberalernas representanter
tycker jag äro talande och borde giva de av dessa partiers representanter,
som nu stå i valet och kvalet örn de skola rösta för denna lagstiftning,

någonting att tänka på. - ,

Det är här, herr talman, ingenting annat än en fråga örn att begränsa de
arbetandes kamp för att förbättra sin sociala standard. Jag hörde häromdagen
i första kammaren hur en talare papekade att en nu pågående undersökning
visar, att ungefär en tredjedel av samtliga barn i vårt land äro undernärda.
En tredjedel ... så länge som en tredjedel av det uppväxande släktet
i detta land bevisligen är undernärd, visar det sig, hur omätligt omfattande
svårigheterna äro just för de breda folklagren i vart land. Det är ju precis
som en historiens paradox att man i dag, liksom ar 1889,° när man genomförde
den svenska socialistlagen, har, som litet plaster pa saret, omtanken örn
den sociala välfärden. Även då motiverade en regering och ett utskott sina
åtgärder med att huvudsaken dock skulle vara att tillgodose folkets sociala
krav, därför att det var en grundförutsättning för att få slut på missnöjet

inom landet. .

Det är symboliskt att samma dag, som de borgerliga partierna i det har
landet hålla på att sätta ihop sin nya ministerlista, samma dag går riksdagen
att i denna fråga fatta beslut som — man må ha vilken uppfattning man
vill i övriga saker — dock avser att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna
i vårt land. Detta är faktiskt en symbol för de beslut, som man i dag
här går att fatta.

I den första frågan kommer jag, herr talman, att yrka bifall till den reservation,
som här avgivits från socialdemokratiskt håll. Men jag vill samtidigt
meddela, att jag i fråga om en del av de övriga förslag, som föreligga, anser
mig böra yrka avslag å såväl utskottets förslag som på reservationen.

Jag vill till slut bara framhålla en sak. Det har redan både av mig och
av en annan talare påpekats, hur kommunisterna i Frankrike i dag gå i spetsen
i kampen för försvarandet av de demokratiska rättigheterna i den franska demokratien
och av den franska republikens författning. Jag tror det säger mera
än många ord örn innebörden i den inställning, som kommunisterna i dessa
dagar intaga till en hel rad av de viktiga samhällsproblemen. Det belyser halten
av den anklagelse, som man nu riktat mot det kommunistiska partiet.

Det kommer icke att hjälpa herrarna, örn ni stifta undantagslagar. Det
har man gjort i många länder, men man har därför icke lyckats förhindra den
rörelses arbete, som man har drivit under jorden. Icke ett enda land kan anföras
som exempel på att man lyckats slå ned den kommunistiska rörelsen,
och detta därför att den kommunistiska rörelsen i dag för de undertryckta
massorna representerar alla förhoppningar örn ett rättfärdigare samhällssystem,
örn ett samhällssystem utan alla de svårigheter, utan all den anarki och allt
det elände, som den kapitalistiska världen ger åt de arbetande massorna.

Men det är icke bara bland handens arbetare som i dag denna orientering
mot kommunismen ägt rum, utan den äger också rum bland de — vad skall jag
(invända för uttryck — skikt i samhället, som tidigare på grund av miljö, uppfostran
och ekonomiska förhållanden stått solidariska med borgerlighetens, system.
Jag vill bara erinra örn ett enda karakteristiskt exempel, nämligen
den franske diktaren André Gide. Han är utan tvivel en av världens mest
framstående kulturpersonligheter i denna dag. Han har under många, många

100

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(t orts.)

år räknats som den borgerliga världens allra främsta diktare. André Gide
har nyss på ett uppseendeväckande sätt tagit steget över till kommunismen.
Ur hans motivering vill jag bara citera följande: »I Talskmyntarna’ påminner
jag örn ett av mina personliga samtal med en av ''Bourgognes’ passagerare,
sedan den lidit skeppsbrott. Denna människa, som genom ett under räddats
från döden, berättade för mig, att han befann sig i en båt, som kunde ta ett
visst antal personer; alla, som konjmo i båten, kunde anse sig som räddade.
Men om man tog upp en till, skulle den gå under. Vid varje sida örn båten
stodo mäninskor med knivar och yxor och höggo av fingrarna på dem, som
sökte komma upp i båten. — Alltså, den känslan, att du är i båten, att du är
i säkerhet, när folk drunknar runt örn dig — förstå, att den känslan kan bli
outhärdlig.» Så motiverar André Gide sin övergång till kommunismen. Just
det fascistiska system, som nu har sina hejdukar i en hel rad länder i vår
världsdel, illustrerar på sitt sätt den räddning, som André Gide här ger
uttryck åt, räddningen av ett fåtal på bekostnad av det stora flertalet. Vad
är denna undantagslagstiftning annat än ett försök att hugga av fingrarna
och senare huvudena på alla dem, som vilja försöka rädda icke bara sig själva
utan mänskligheten från det onda, som kapitalismens fortsatta bestånd tillfogar
dem? Just perspektivet av ett nytt imperialistiskt krig och av fascistisk
diktatur gör, att i dag håller — alldeles oavsett alla reaktionära lagstiftningsåtgärder
och alldeles oavsett de bestialiska åtgärder, som en härskande reaktion
vidtager i olika länder — en rörelse på att växa fram, som bara kan sluta
med det kapitalistiska polissystemets störtande.

Herr talman, med detta vill jag i denna första punkt yrka bifall till den av
herr Klefbeck m. fl. avgivna reservationen och avslag på utskottets hemställan.

Herr Linnér, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!

På herr Hagbergs direkta fråga ber jag få meddela, att på grund av herr Hagbergs
uppgifter vid remissen av propositionen utskottet i den mån det varit
möjligt sökt att kontrollera kommitténs uppgifter. Det är emellertid klart, att
denna möjlighet varit mycket begränsad, eftersom utskottet självfallet icke
kunnat giva sig in på kommitténs materialsamling, men såvitt utskottet kunnat
konstatera, ha kommitténs uppgifter varit riktiga; dock har det, såvitt
vi kunnat finna, förelegat fel på ett datum. Detta är den enda uppgift, som
jag å utskottets vägnar kan lämna.

Herr talmannen gav vidare, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! Kammaren har hört

vad utskottets ordförande anfört. Man har funnit ett felaktigt datum! Men
jag upprepar ännu en gång: det är icke bara fel datum, det är icke bara fel
plats, utan bägge dessa fall äro rena förfalskningar och ingenting annat. Jag
anser, att det hade varit motiverat, att utskottet, när vi öppet inför riksdagen
förklarat, att här föreligga politiska förfalskningar, givit kammaren tillfälle
granska det material, på vilket vederbörande stött sig.

Efter att ånyo för kort genmäle hava erhållit ordet yttrade:

Herr Linnér: Herr talman! Utskottet har icke funnit någon som helst anledning
antaga, att här förelegat någon förfalskning.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

101

Ang. ändring i vissel delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. nu.

(Forts.)

Härpå anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina herrar! På första sidan i detta
utskottsförslag läsa vi: »Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap.
strafflagen m. m., dels ock väckta motioner» o. s. v. Det borde kanske riktigare
ha hetat »Utlåtande i anledning av ett visst betänkande plus några motioner.
» Jag har i utskottet anmält mitt missnöje med den behandling, utskottet
i sitt betänkande låtit komma propositionen till del. och jag uttalar här i dag
ånyo mitt missnöje. Det är icke rimligt, att man för att fa etel av departementschefens
mening i viktiga punkter skall nödgas söka på spridda ställen
i slutet av utskottsbetänkandet.

Jag är heller icke belåten med det sätt att gå igenom propositionen som man
i utskottet tillämpat. Jag anser, att propositionen behandlats alltför summariskt,
under det att man ägnat en mycket betydande tid och ett mycket betydande
intresse åt enskilda motioner. ... . .

Sedan jag sagt detta, vill jag göra en principiell personlig deklaration, dag
anser för min del, att den demokratiska samhällsordningen och de medbergerliga
fri- och rättigheterna äro så värdefulla, att de under alla förhållanden
böra skyddas och upprätthållas. Jag kan mycket väl tänka mig, att det kail
inträffa situationer, i vilka de medel, som enligt gällande lag stå till buds för
upprätthållande av den demokratiska samhällsordningen, icke äro tillfyllest.
Jag hyser utan tvekan den åsikten, att i sådana situationer de medel, som nödvändigt
behövas för upprätthållande av denna samhällsordning, böra ställas
till samhällsmaktens förfogande. Jag kan meddela, att jag tidigare utan tvekan
medverkat till införande av uniformslagen, av vapenförordningen och av
den s. k. kårlagen, oell jag skulle icke draga i betänkande att beträffande vappenförordningen
gå nied på ännu mera restriktiva bestämmelser än de. som
för närvarande gälla. Det har visat sig litet varstans, icke minst pa det kriminella
området, att tillgången på vapen hos enskilda personer är större än
behovet kan giva anledning till. Följden har blivit, att terror utövas till och
med inne i domsalarna.

Mot vad som föreslås i propositionen har jag ingenting att erinra. Jag skall
icke upprepa innehållet i Kungl. Maj:ts förslag. Propositionen har tidigare
genomgåtts av andra talare. Jag finner Kungl. Maj :ts förslag i allt väsentligt
befogat, och jag kan för min del utan tvekan tillstyrka detsamma.

Men då förstår jag, att man frågar: Örn jag nu har en sådan utgångspunkt
som den jag har deklarerat, vad är då anledningen till att jag icke kan vara
nied på en beredskapslagstiftning, som är avsedd att tågås i bruk först när
behov uppstår att lia en sådan till hands. Inför förslaget till beredskapslag har
jag en känsla av att dess antagande skulle innebära, att nian beginge självmord
av fruktan för döden.

Jag har två väsentliga anmärkningar att göra mot beredskapslagen. Den
ena rör lagförslagets principer och den andra rör lagförslagets innehåll.

Beträffande principerna säga lagförslagets anhängare: femilia ni, år det icke
klokt och förnuftigt, att vi, när vi sitta i lugn och ro och grundligt kunna överväga
saken, gå in för en beredskapslag i stället för att dröja tills situationen
framtvingar antagandet av en sådan lag. Det resonemanget låter i viss man
bestickande, men jag har en dol invändningar att göra mot detsamma. Jag invänder
då först, att det finns skäl att betänka, att, örn man har en beredskapslag
liksom liggande på lur, det alltid kommer att finnas en högröstad opinion,
som kräver denna lags tillämpning icke blott i sådana fall, då det är onödigt,

102

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

utan även i sådana fall, då det är absolut skadligt att tillämpa en sådan lag.
Man har sagt, att det är av behovet påkallat att ha en sådan lagstiftning med
hänsyn till att en revolutionär situation, som kan bliva farlig för det demokratiska
samhällets bestånd, kan komma över oss i en sådan fart, att samhället
icke hinner att sätta sig i säkerhet. All erfarenhet talar i motsatt riktning.
Vi lia litet erfarenhet från vårt eget land sedan åren 1932 och 1933. Den jäsningsprocess,
som då fanns bland skilda lager av befolkningen, inte kom den
som en åskby? Den växte fram undan för undan, och vi hade mycket god tid
på oss att iakttaga den. Andra länders historia lär oss precis detsamma. Inte
växte den tyska nazismen fram på en eller annan månad. Det dröjde i stället
flera år. Med den tillspetsade situation, som uppstått i Österrike, är det alldeles
samma förhållande. Före fascisternas inmarsch i Rom fanns ju också
under lång tid en sådan spänning i landet, att man mycket väl skulle haft rådrum
att komma till rätta med denna situation, örn man så hade önskat. Jag^
tror icke, att man kan sitta hemma vid skrivbordet och konstruera ihop en lag,
som skall tillämpas i en kritisk situation, örn vilken man ingenting närmare
känner. Jag kan icke tänka mig, att man träffar prick med en sådan lagstiftning.
Det är icke alls säkert, det är snarare otroligt, att en lagstiftning av det
slaget skulle kunna bli till nytta i en sådan framtida situation. Däremot föreställer
jag mig, att dagens situation ur många synpunkter är lämplig för att
taga ställning till de spörsmål, som inställa sig, därför, att då känner man
närmare vad som är i antågande. Har man liksom på känn vad det är fråga örn
så vet man med större säkerhet, hur lagstiftningen skall avfattas, om en sådan
överhuvud taget behöver komma till stånd.

Så var det frågan örn lagförslagets innehåll. Redan tidigare har påpekats
den kautschukskaraktär, som lagparagraferna örn upplösning av sammanslutningar
lia. Där står bl. a.: »vars verksamhet med hänsyn till genom densamma
ådagalagt syfte». Det säger sig självt, att man här måste klampa in långa
stycken på det rena godtyckets väg. Som herr Bergström också påvisade i sitt
anförande, har utskottet icke ens nöjt sig med kommitténs definition utan byggt
på den och gått vidare in på dessa godtyckets träskmarker. Det har även tidigare
påpekats, att förutsättningen för effektiviteten av en sådan lag är en
mycket sträng tillämpning och vidare att sammanslutningar, som en gång blivit
upplösta, mycket noga måste övervakas, så att de icke kunna uppstå igen.
Vi lia som sagt hela polisövervakningen över oss på ett sätt, som sannerligen
icke kan vara gagneligt, när det icke framtvingas av nödtvång.

_ Övriga verkningar äro ju också redan påtalade. Man har sagt, att det finns
risk för att den revolutionära verksamhet, som nu liksom skaffar sig utlopp i
det fria, kommer att stängas in i underjorden och därvid åstadkomma större
skadeverkningar än örn den får vistas i offentlighetens fria rena luft.

Det har redan påvisats, att lagförslaget är illa genomtänkt. Man behövde
icke länge syssla med det i utskottet, innan det stod klart, att den föreslagna
lagtexten var oanvändbar. Det område, som det här gäller att lagstifta på, är
sa ömtåligt, att man sannerligen bör gå fram med stor varsamhet. Demokratiens
grundsatser: yttrande-, tryck- och församlingsfrihet, äro så väsentliga
grundvalar för det demokratiska samhället, att de endast under nödtvång och
i ringa utsträckning böra få rubbas. Man frågar sig givetvis, vad som inträffat,
eftersom man nu med sådan energi kräver ytterligare lagstiftning. Den
demokratiska ordningen botås för närvarande icke av revolutionär verksamhet.
Tredje polisintendenten ^i Stockholm, vilken rimligtvis bör vara den, som bäst
känner till rörelserna på detta område, säger, att »icke någon av de förefintliga
ytterliglietsriktningarna synes vara någon maktfaktor att räkna med.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

103

Ang. ändring i vissa delar av

8, 10, 11 och 16 hav- strafflagen m. m.

(Forts.)

Skulle utvecklingen gå i riktning mot en ökad maktställning för något av dessa
partier, torde de myndigheter, som för närvarande lia med övervakningen att
skaffa, vara i stånd att i så god tid varsko vederbörande hogsta myndigheter,
att fara för överrumpling icke föreligger.» Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län yttrar sig ungefär på samma sätt: »En kritisk situation dar ett iorbud
mot statsfientliga sammanslutningar vore nödvändigt flir bevarande av
samhällsordningen, bomme icke från i dag till i morgon » Det stämmer ]U
fullständigt med de erfarenheter, som vi lia fran övriga delar av världen. Jag
vill också visa på, att det år 1933 befanns, att samhällsgrunden bast dranerades
och säkrast förstärktes genom en klok och förutseende omvardnadspolitik.

T andra länder, där man icke gått samma väg, som vi hittills gatt, utan slagit
in på tvångslagstiftningsvägen, har resultatet blivit sadant, att sparen förskräcka.
Enligt en uppgift som meddelats utskottet, hade den finska Lappolagen
förorsakat upplösning av icke mindre än 3,400 föreningar danbland en massa
fackföreningar. Sönderslåendet av fackföreningarna hade i sm tur lett till,
att arbetarnas ekonomiska standard sjunkit så katastrofalt, att statsmakterna
tvingats att på olika områden gripa in för att förhindra än ytterligare skadeverkningar.
Det synes mig, att denna väg icke är sådan, att man har amea liing

att beträda densamma. . ,

Jag är också en smula förvånad över att dessa konservativa människor i
första lagutskottet, som sannerligen icke bruka gå att locka till att toresia
lagtext på känn, nu bundit sig för lagtext, som i flera fall icke i vederbörlig
ordning granskats av lagrådet. Jag är icke säker på, att jag vid något tilliaile
tidigare varit med örn att första lagutskottet handlat pa detta sätt. Visserligen
har det kunnat hända, att en mindre ändring gjorts i ett lagförslag, sorn lagrådet
tidigare hörts över, men då har man alltid under hand underställt lagrådet
ändringsförslaget. Jag kan icke erinra mig. att man i utskottet accepterat
ett helt lagförslag, som lagrådet icke officiellt hörts över.

Jag vill säga ännu ett pär ord — jag ser, att talmannen skakar på huvudet
-— jag skall strax sluta.

Jag måste dock säga ett par ord örn ordningsstadgan och de ändringar, man
föreslår i densamma. Jag hoppas, att jag därigenom skall slippa att begära
ordet senare.

De ändringar, som man föreslår i ordningsstadgan, äro ju gamla bekanta,
sorn andra kammaren år 1932 en vårnatt stegrade sig emot mycket bestämt.
Nu kommer man igen med dessa förslag, som innebära, att man skall utsträcka
ordningsstadgan för rikets städer att i vissa avseenden gälla hela landsbygden.
Detta betyder — märk väl — tillståndstvång för samtliga utomhusnioten
på allmänna platser och anmälningsskyldighet vid varje särskilt tillfälle,
då ett sådant möte skall hållas inomhus.

Det har talats örn, att en sådan anmälningsskyldighet skulle kunna fullgöras
genom en enkel telefonpåringning till landsfiskalen. Jag Bochelt enkelt icke
på dessa försäkringar dels därför, att den anmälande icke pa det sättet far
något som helst bevis för att han fullgjort anmälningsskyldigheten, och dels
därför, att det icke alltid är så enkelt att träffa landsfiskalen personligen pa
hans expedition. Tillståndstvång medlör ju också kostnader. Utskottet bär
konstaterat, att det icke nu kan bli fråga om ett slopande av dessa kostnader.
För detta ändamål skulle man nödgas föreslå en ändring av stämpelförordningen,
och ett sådant förslag kan icke framläggas i ar. För samtliga partiers
valmöten skulle alltså få lov att lösas resolutioner för utomhusmöten på offentlig
plats med de kostnader, som därmed äro förenade. Jag frågar mig
återigen: Vad är det som hänt, när nian vill ga dessa restriktiva vägar i fråga

104

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m

(Forts.)

örn församlingsfriheten på landsbygden? Jag har en betydande erfarenhet av
dessa^ landsbygdsmöten, och jag har sannerligen icke vid något tillfälle under
den långa tid, jag deltagit i sådana möten, gjort sådana erfarenheter, att jag
kan anse, att det finns någon som helst anledning till dessa inskränkningar, hiet
är en klåfingrighet helt enkelt, som andra kammaren bör se till att tillbakavisa
på samma sätt som första kammaren nyss med stor majoritet gjort i denna
del.

De demokratiska friheterna äro nödvändiga element hos ett demokratiskt
folk. De tillhöra de klenoder, som man saknar mest, sedan de gått förlorade.
Vad som här föreslås är, som en talare i första kammaren uttryckte sig. ett
farligt naggande i kanten av de demokratiska fri- och rättigheterna. Är det
rimligt, att en riksdag, som sitter här de sista dagarna av sin period, liksom i
dödsryckningarna skall sträcka sina fingrar efter frihetens andningsorgan.
Jag kan icke under några förhållanden anse, att detta är rimligt.

ber att i första punkten få yrka bifall till reservationen och att sedan
fa återkomma med jakande vid de följande punkterna.

Herr Ossbahr: Örn jag förstått herrar Hedlund i Östersund, Bergström och
Olsson i Mällerud rätt, ha dessa icke i och för sig varit absoluta motståndare till
en lagstiftning emot den verksamhet, varom här är fråga, men de lia betonat,
att situationen för närvarande icke vore sadan, att en lagstiftning av denna
art i något hänseende vore påkallad. Jag har mycket svårt att ansluta mig
till den uppfattningen, att man skulle dröja med dylika lagstiftningsåtgärder
till dess att situationen verkligen blivit allvarlig. Jag har i stället den åsikten
att i detta liksom i så mångå andra fall det är lättare, bättre och framför allt
mildare att stämma i bäcken än att försöka stämma i ån. När tiderna blivit
oroliga och när situationen blivit allvarlig måste det vara betydligt svårare
bade att tillskapa en dylik lagstiftning och att genomföra densamma. Det är
ingalunda säkert, att man i ett sådant fall får tid och möjlighet till dylika åtgärders
vidtagande. Det är icke säkert, att utvecklingen sker så successivt
och långsamt, att man verkligen medhinner vidtagande av alla dessa åtgärder,
allra minst örn det skall ske under en tid, då riksdagen icke är samlad Det
förexaller mig därför vara betydligt riktigare och rimligare, att man nu tillskapar
en lagstiftning, som finnes till hands att användas, om så skulle visa
sig behövligt, och det är vidare klart, att, därest tiderna blivit oroliga och
sinnena upprörda, oron måste ganska väsentligt ökas. örn man först då går att
lagstifta på detta område. Detta är också en omständighet, som nian får taga
i betraktande vid bedömande av denna fråga.

örn jag; icke missminner mig, gjorde herr Hedlund i Östersund gällande, att
den omständigheten att exempelvis det kommunistiska partiet i Sverge vunnit
en ganska stor anslutning icke i och för sig behövde innebära någon fara ty
— menade han, örn jag förstod honom rätt — det vore ingalunda rimligt’ att
antaga, att ens någon större del av ett dylikt partis medlemmar skulle vilja
vara nied örn att tillgripa våldsmetoder. Jag anser det dock ingalunda vara
erforderligt, att en större del tillgriper djdika metoder, utan det är tillräckligt,
att ett jämförelsevis litet antal förklarar sig vilja använda sådana medel, örn
de kunna påräkna en viss resonans och förståelse bland stora folklager. Det
rör sig i vårt land icke örn några små obetydliga sammanslutningar, och man
mäste även lia klart för sig, att ett ganska hotfullt språk förts av åtskilliga
personer tillhörande det kommunistiska partiet. Man är visserligen
i dag mycket angelägen om att framställa sig i en mild och beskedlig dager
men aven i denna kammare har förts ett helt annat och betydligt hotfullare

Tisdagen den 16 juni e. m.

Xr 46.

105

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. rn.

(Forts.)

språk. Det är också ett helt annat och hotfullare språk, som man för på andra
håll, även örn man nu med hänsyn till klokheten söker att moderera sig på ett
ganska uppseendeväckande sätt.

Jag har svårt att förstå, varför man på socialdemokratiskt håll ställer sig
avvisande emot de krav, som nu resas från bl. a. utskottets sida. Det är dock,
som landshövding Linnér understrukit, icke fråga örn ett åsiktsförtryck. Det
är icke fråga örn att ingripa emot organisationer därför, att deras medlemmar
hysa den ena eller andra uppfattningen, utan det är endast fråga örn att tillskapa
en sådan lagstiftning, att ingripande kan ske emot organisationer, som
förklara sig vilja använda våldsamma eller andra olagliga medel i kampen för
realiserandet av sina politiska önskemål. Det är sålunda icke fråga örn en
»hänsynslös lagstiftning» eller en »undertryckningspolitik», som uttrycken fallit
här i afton, och det är allra minst fråga örn att tillskapa en »tukthusstat».
Jag förstår icke det resonemang, som herr Bergström här förde, då han förklarade,
att ett beslut örn införande av en lag på detta område i huvudsaklig
anslutning till utskottsförslaget skulle medföra, att vi förvandlade vårt fria
samhälle till ett tukthussamhälle. Ingripande skall dock icke ske annat än
emot organisationer, som ämna föra våldspolitik, och skulle detta medföra att
vårt samhälle omskapades till en tukthusstat, måste detta innebära, att dylika
organisationer äro synnerligen omfattande och ha mycket stor anslutning i
vårt land. Det är rena konstruktioner, när man driver en djdik sats!

Det har sagts här i afton, att man genom en dylik lagstiftning skulle slå
in på fullständigt främmande vägar; men herr Olsson i Mellerud medgav
själv, att han varit med om en lagstiftning i syfte och ändamål, som bra
mycket liknade det, varom nu är fråga.

Herr Olsson i Mellerud erinrade sålunda örn vapenkungörelsen, örn lagstiftningen
emot vissa sammanslutningar, den s. k. kårlagen, och även örn den
s. k. uniformslagen. Där har man redan slagit in på denna väg i ganska
stor utsträckning, och det är sålunda för närvarande icke fråga örn att införa
någonting fullständigt nytt och för vårt land främmande. Det är heller ingalunda
främmande för socialdemokratien att genomföra någonting dylikt. Jag
kan ju exempelvis erinra örn det upplösningsbeslut, som man bl. a. från socialdemokratiskt
håll för någon tid sedan genomdrev i Frankrike mot Action
Francaise på grund av de våldshandlingar, som begåtts från denna organisations
sida. Då ansåg man det vara fullständigt riktigt även på socialdemokratiskt
håll, att en politisk organisation skulle upplösas, då den visat sig
använda dylika metoder. Jag skulle också kunna hänvisa till de krav, som
restes i Tyskland den 27 juni 1922 av bl. a. socialdemokratien, då man fordrade
omedelbart förbud mot och sträng bestraffning av varje monarkistisk
eller antirepublikansk agitation i ord, bild och skrift. Man fordrade vidare
förbud för och omedelbar upplösning av alla monarkistiska eller antirepublikanska
sammanslutningar. Där var sålunda icke ens fråga om våldsmetoder
eller någonting dylikt, utan det var till och med syftemålet och idéerna,
som på detta sätt skulle bekämpas.

Jag anser det vara nödvändigt, att man i ett samhälle som vårt verkligen
försöker komma till rätta med detta problem, och just på det håll, där man
med stora ord förklarar sig vara en varm anhängare av demokratien och dess
bevarande, borde man väl låta sig angeläget vara att verkligen försöka tillgripa
sådana åtgärder, att man kan stävja all våldspolitik och all våldspropaganda.
Örn man icke förfar på det sättet, måste det leda därhän, att allt
större grupper i vårt land få den uppfattningen, att det moderna samhället icke
självt kail lösa dessa problem och att endast diktaturen kan genomföra dylika

106

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

åtgärder, varigenom diktatursträvandena vinna anslutning. För min del finner
jag icke en sådan utveckling vara den lyckligaste, ock jag ställer också
den frågan till dem, som nu motarbeta lagstiftningsåtgärder, om de icke vilja
inse den fara för det nuvarande statsskicket, som i detta hänseende föreligger.

Det har här varnats för lagstiftningsåtgärder med hänvisning till att man
därigenom skulle driva ned denna agitation i underjordiska kanaler, varest man
icke på något sätt skulle kunna kontrollera densamma. Det är mycket möjligt,
att så i viss utsträckning skulle ske, men det är å andra sidan självklart,
att denna propaganda måste avsevärt försvåras, örn den drives ned att föras
uteslutande på dylikt sätt. Den omständigheten, att den nu kan florera ganska
öppet, betyder för övrigt ingalunda, att den icke också skulle använda sig
av underjordiska kanaler, då så är möjligt och lämpligt. Man har sålunda för
närvarande måhända två vägar till sitt förfogande, och det är klart, att, örn
man stänger åtminstone den ena vägen, man därigenom försvårar det revolutionära
arbetet.

Till sist skall jag endast med några få ord beröra ett annat avsnitt av det
komplex, varom nu är fråga. I den debatt, som fördes här i kammaren för
ungefär en vecka sedan rörande den blivande försvarsorganisationen, framhöll
jag, att ett led i uppbyggandet av ett lands försvar måste vara bekämpandet av
den försvarsfientliga propagandan. Ett nödvändigt moment i en försvarsorganisation
är disciplinen, men disciplinen undergräves och försvagas, örn den försvarsfientliga
propagandan får florera på sätt hittills varit möjligt. Man kan
icke upprätthålla den nödvändiga disciplinen, örn den förvarsfientliga verksamheten
kan bedrivas på sådant sätt, som nu sker. Militären kommer måhända
att ställas inför mycket svåra och betydelsefulla uppgifter, men det är
också nödvändigt, att vi söka skapa förutsättningar för att militären också kan
fylla dessa uppgifter, och en av dessa nödvändiga förutsättningar är disciplinens
upprätthållande. Det åligger befälet att söka för manskapet klargöra
betydelsen utav ordet fosterland och att på upplysningens väg bibringa detta
manskap övertygelsen örn det för fosterlandet skadliga i strävanden, som åsyfta
att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet
eller att eljest undergräva krigslydnaden. Men det är å andra sidan givet,
att befälets plikter i detta hänseende icke kunna fullgöras på ett tillfredsställande
sätt, örn icke vi å vår sida söka medverka till realiserandet av detta genom
att skapa effektiv lagstiftning mot den disciplinundergrävande och försvarsfienliga
propagandan. Vi måste enligt min uppfattning skapa dessa nödvändiga
förutsättningar, ty annars kan man icke förutsätta, att militären på ett
tillfredsställande och effektivt sätt skall kunna fullgöra sin viktiga och betydelsefulla
uppgift.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att säga några ord
i anledning av det sätt, varpå hela denna lagstiftning, som här föreslås i utskottsbetänkandet,
har kommit till.

Men innan jag gör detta, kanske jag med ett enda ord kan få tillkännagiva
det intryck jag fått, då jag rätt hastigt i samband med det övriga omfattande
trycket genomläst utskottets utlåtande.

Jag har en stark känsla av att det slår emot en en frän och kall vind, då
man börjar att slå i detta utskottsutlåtande, och jag vill redan nu säga, att det
längsta jag för mitt vidkommande kan tänka mig att sträcka mig till är ett
bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

107

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Jag hyllar visserligen satsen, att land skall med lag byggas, men därmed
bär jag icke erkänt satsen att i detta land skall stiftas hur mångå lagar som
helst och hurudana som helst. Jag tror, att det är en viktig synpunkt, att
lagarna skola vara både högst nödiga och högst nyttiga, som det står om vara
grundlagar. De lagar, som här föreslås av utskottet, och även dem man syf
tar till, äro enligt min mening varken nödiga eller nyttiga, ty i den mån de
komma att leda till resultat, komma verkningarna, så vitt jag förstår och sa
vitt man kan överblicka läget, att endast bliva till skada för samhället.

Jag vill visserligen gärna medgiva, att man i ett demokratiskt samhälle inte
får tolerera vad som helst. Men, mina herrar, jag tror inte på möjligheten att
i förväg stifta lagar för vissa givna situationer, varom man ingenting vet, och
liksom ha dem lagrade på is för att vid tillfälle tagas fram. Jag har en stark
känsla av att när ni i utskottet öppnat fönstret och sett ut över läget, ni fått
en felaktig bild av detsamma. Jag har en stark känsla av, att läget i det
ögonblick vi skulle tillämpa lagar av detta slag — vilket jag hoppas att vi
skola slippa — skulle visa en helt annan gruppering än den herrarna tänkt sig.
Det är under sådana förhållanden självklart, att de anvisningar, som från
utskottets sida gjorts angående den lagstiftning man begär — med ytterligare
inskränkningar, inte äro användbara, och att det är en felsyn på hela problemet,
som gjort att man fått en felaktig inställning.

Jag tror, att det viktigaste och det mest angelägna i nuvarande ögonblick är,
att vi enas om att göra det svenska samhället sådant, att människorna känna
trygghet och trivsel och säkerhet för sin utkomst. Göra vi detta, tror jag inte
det brådskar så med dessa lagar, varken deni som utskottet föreslår eller dem
man ytterligare begär.

Sedan jag framhållit detta, ber jag att få säga ett par ord med anledning
av det sätt, varpå man här lagstiftar.

Jag anser, att även örn man vill en sak, bör man inte fara fram litet hur spm
helst, när det gäller lagstiftning. Jag brukar i fråga örn de lagar, som jag
får vara med örn att behandla i konstitutionsutskottet, alltid varna för — även
då jag vill syftet — att man skall gå in för att i utlåtandena skriva lagtexten,
detta särskilt när det gäller nya och ömtåliga områden. Här sträcker sig lagstiftningen
in på nya och ömtåliga områden, men här anser man sig pa basis
bara av ett kommittébetänkande — och detta, såsom utskottets ordförande
själv erkänner, av så bristfällig art, att man ganska snart kom underfund med
att det inte kunde läggas till grund för ytterligare bearbetning i utskottet —
kunna utan vidare på egen hand göra upp denna långt gående lagtext. Jag
måste säga, att jag blev ganska häpen över detta, inte minst med hänsyn till
att lagen enligt min mening inte är tillkommen i den ordning, i vilken vi anse
att dylika lagar skola tillkomma. Ty lagrådet kan inte vara hört. Örn man
underhand underställt lagtexten lagrådets prövning, kan det inte ha varit lagrådet
såsom sådant utan möjligen enskilda medlemmar av detsamma, som avgivit
yttrande. Och man har gått in på tryckfriheten, där lagutskottet utan
vidare tagit initiativ. I det hänseendet har man satt konstitutionsutskottet
och grundlagen i efterhand. Då jag påtalade detta i samband med behandlingen
av det betänkande, som kommer närmast efter detta, var det också en
allmän olustkänsla, som gjorde sig gällande i utskottet. Utskottets ärade
ordförande har också påtalat saken i första kammaren.

En lagstiftning i detta tempo kan lända herrarna till gagn kanske, men ni
riva ned mer än ni bygga upp. En annan gång blir det kanske den andra
sidan, som vill forcera cn lagstiftning. Man får inte fara fram på det sätt
man här gjort, då man skall gå till en lagstiftning, som skall uppbäras av

108

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

respekt och förtroende från det svenska folkets sida. Jag erinrar om att vi
för några dagar sedan hade uppe frågan om en lag rörande allmänna handlingars
offentlighet. Herrarna minnas kanske, hur angelägen man var att
söka. även i förhållandet mellan samhället och den enskilde skydda sådana den
enskildes förhållanden, som vore av beskaffenhet att böra skyddas. Här är
man färdig att gå in för en lagstiftning, som sannerligen fullständigt river
upp, så vitt jag förstår, privatlivets helgd. Vi hade verkligen inte behövt
vara så ängsliga, då vi behandlade nyssberörda fråga, om vi nu kunna godtaga
de principer, som ovillkorligen måste leda fram till vad jag nyss nämnde
och till vad flera talare här förut påpekat.

Jag menar, herr talman, att det är möjligt, att läget i vårt land kanske
politiskt sett är sådant, att man är mogen för detta tempo i fråga örn en dylik
lagstiftning oell i fråga örn att ge sig in på nya, ömtåliga områden, men enligt
mili mening bör man nog i denna kammare taga sig en tankeställare, om man
inte river ned väsentligt .mycket mer än man bygger upp. En annan gångfår
man. kanske finna sig i att bli behandlad på samma sätt från sådana på den
andra sidan, som önska en lagstiftning i forcerat tempo. Kanske herrarna då
vore glada, örn ni inte gått före med detta exempel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i den föredragna punkten
och kommer inte att sträcka mig längre i övriga punkter än till bifall till
Kungl. Maj :ts förslag.

S-®1''-1’ Hällgren: Herr talman! Jag vill först beklaga, att eli så viktigt lagförslag
som detta från utskottets sida framlägges under de sista dagarna, när
riksdagen är färdig att resa härifrån. Det har hänt förut, att liknande framställningar,
som innebära inskränkning i de medborgerliga friheterna, kommit
fram. till avgörande i riksdagen vid samma tidpunkt, och då Ilar i regel
en majoritet av de borgerliga partierna stått bakom förslagen, antingen det
nu gällt riksdagsskrivelser eller fullt utarbetade lagförslag.

Utskottets talesman redogjorde för förhistorien till föreliggande utskottsutlåtande
och åberopade då 1933 års riksdagsbeslut örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
Och utskottets talesman tilläde, att på denna utgångspunkt stod utskottets
^majoritet. Jag vill bestämt bestrida, att utskottsmajoriteten står på
den utgångspunkten. Örn kammarens ledamöter taga sig tid att ett ögonblick
titta litet på olika delar av utskottsutlåtandet, skola ni finna, att det på sidan 1
heter, ^att riksdagen begärde »en förutsättningslös utredning angående åtgärder
mot sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade
till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges
stats- och rättsordning». Vad är nu utskottets svar på denna riksdagens
begäran? Jo, på sidan 70 kommer utskottet med ett förslag till en fristående
lag, som. heter »Lag om förbud för viss i det allmännas tjänst anställd
personal att tillhöra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet».
. Det står inte, vilken sort av sammanslutningar det gäller. Det gäller
tydligen inte statsfientliga sammanslutningar eller sådana, som lia våldet på
sitt program gentemot rättsordningen. — Fortsätter man sedan, finner man
följande: »Konungen åge utfärda förbud för krigsmaktens fast anställda personal,
försvarsverkets civila personal samt befattningshavare vid polis- och
åklagarväsendet, att tillhöra sammanslutning, vars verksamhet är sådan eller
vilken ålägger sina medlemmar sådana förpliktelser, att fara för behörigt fullgörande
av vederbörandes tjänsteplikt kan uppkomma, eller att främja sådan
sammanslutnings verksamhet». Det står inte, att det skall vara statsfientlig

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

109

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 Jcap. strafflagen m. rn.

(Forts.)

verksamhet. Bland nu ifrågavarande grupper har man tagit med inte endast
krigsmaktens fast anställda personal utan försvarsverkets civila personal.
Praktiskt taget alla som arbeta inom försvarsväsendet äro medtagna. Vi lia
två sorters folk anställt inom försvarsverken: vi ha de som äro anställda som
tjänstemän eller fast anställda, och vi ha den civila personalen. Vilka finna
vi då bland dessa senare? Jo, exempelvis varvsarbetarna i Karlskrona^— flera
hundra man. De skulle sålunda enligt detta lagförslag kunna åläggas
tjänstemäns ansvar utan att erhålla tjänstemäns skydd och tjänstemäns rättigheter.
De äro organiserade fackligt i försvarsverkets^ civila personalförbund
och ha kollektivavtal med försvarsverket angående sina anställningsvillkor.
Här kan nu vid ett givet tillfälle en kommande regering utan vidare enligt
lagförslaget dekretera, att denna civila personal inom försvarsverket inte
får tillhöra en sådan sammanslutning som sin fackförening. De få inte främja
sådan verksamhet helt enkelt, ty man skulle kunna tänka sig, att mellan
fackföreningen och arbetsgivaren skulle uppstå en konflikt rörande arbets- och
anställningsförhållandena. Detta har utskottsmajoriteten panna att föreslå,
trots att utskottet i sin motivering säger någonting örn att man inte skall inkräkta
på de medborgerliga fri- och rättigheterna och att det är med stor
tveksamhet, som man tagit med den civila personalen under dessa lagbestämmelser.
Trots detta laborerar utskottet så, att det så småningom kommer
fram till att föreslå riksdagen, att vi skola antaga en lag, som kan helt enkelt
ingripa i försvarsverkets civila personals föreningsrättsförhållanden och på
det sättet inkräkta på dessa människors medborgerliga rättigheter och fullt
legala, icke stats fientliga verksamhet. Samtidigt som riksdagen går in för
att exempelvis förbättra de handelsanställdas förhallanden genom att skaffa
dem förhandlingsrätt — och det föreligger ju förslag också örn föreningsrätt
— skall man beröva en annan personal de medborgerliga rättigheter, som man
hittills ansett, att man borde slå vakt örn i vårt demokratiska liv.

Jag ber de borgerliga ledamöterna i kammaren att jämföra vad riksdagens
skrivelse verkligen innehöll och vad det är majoriteten av utskottet föreslår,
litt riksdagen skall upphöja till lag för att vid ett av en kommande regering
bestämt tillfälle effektueras på det sätt jag här antytt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas avslagsyrkande
på punkt C. a) av föreliggande utlåtande.

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Jag skall inte här i kväll försöka
upptaga tävlan med herrarna i fråga örn ordens mångfald — jag höll på att
säga svada — av det enkla skälet att jag inte kan det och inte vill det. Men''
då jag kommit i den situationen, att jag står medansvarig för utskottsutl ätandet
på denna punkt, är det mig angeläget att få säga några enkla ord örn mitt
sätt att se på saken. Jag skall söka koncentrera mig så mycket som möjligt.

Jag vill ett ögonblick stanna inför denna frågas förhistoria. Vi minnas, att
för några år sedan — de flesta av oss voro med 1932 var saken uppe till
behandling, och att första lagutskottet, ehuru då ingen lagtext förelåg, dock
uttalade sig för att en lagstiftning i den riktning, som här föreslås, skulle genomföras.
Därvidlag delade sig utskottet, så att 8 ledamöter reserverade sig
mot utlåtandet, under det att 8 stöde för detsamma. Bland de 8 reservanterna
voro även herr Larsson i Lerdala och jag. Socialdemokraterna använde samma
motivering ungefär som den som framkommit i kväll, under det att herr
Larsson i Lerdala och jag i vår reservation uttalade följande: »Den ifrågasatta
lagstiftningen torde i tillämpningen ge anledning till stor osäkerhet och ojämnhet.
Med den omfattning, vari straff enligt motionärerna skulle komma att in -

Ilo

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av S, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. rn.

(Forts.)

föras, kan det ej heller undvikas, att de ingripanden, vartill en sådan lagstiftning
komme att giva anledning, lätt framträdde såsom ett undertryckande av
viktiga medborgerliga rättigheter. Jämväl i detta fall torde som eljest gälla,
att för samhället skadliga meningsriktningar i första hand böra bekämpas med
övertygelsens vapen.» Jag har på den punkten inte ändrat min uppfattning,
ty jag tror inte, att man endast med lagar, även örn man anser sådana behövliga,
kan bekämpa vare sig sådana missförhållanden, som nu äTO i fråga, eller
andra dylika. Emellertid tilläde vi: »Förhållandena kunna dock utveckla sig i
den riktning, att straffbeläggande av vissa handlingar, som företagas i statsfientligt
syfte men nu äro straffria, kan visa sig nödvändigt.» För sådant fall
antogo vi, att regeringen icke skulle underlåta att vidtaga de åtgärder och
framlägga de förslag, som därvid kunde påkallas. Första kammaren avslog
förslaget med denna motivering, under det att denna kammare avslog det utan
någon särskild motivering.

_ Så gick det ett år — och nu kommer jag snart fram till det jag anser anmärkningsvärt
Då väcktes två motioner, vari samma yrkande som förut framställdes,
nämligen om lagstiftning mot statsfientlig verksamhet. Motionerna behandlades
av tillfälliga utskott i båda kamrarna, vilka enhälligt — observera
enhälligt — hemställde, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t täcktes med det snaraste föranstalta örn en förutsättningslös
utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller
enskilda bedriven verksamhet, som syftade till att med våld eller eljest på olaglig
väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning». Så hette det
i detta utlåtande, som godkändes enhälligt av båda kamrarna. Samtidigt uttalades,
att förhållandena kunde så utveckla sig, att andra medel, t. ex. en vidgad
lagstiftning, kunde bli nödvändig. Vidare hette det: »Av flera skäl synes
det, som örn tidpunkten nu vore inne att företaga en ingående och allsidig undersökning
örn åtgärder mot den verksamhet, som med våldsamma eller olagliga
medel vill omstörta vår demokratiska stats- och rättsordning. Förekomsten
inom vårt land av en statsfientlig propaganda och av tydliga våldstendenser
hos vissa grupper och benägenhet även på andra håll att tillägna sig diktaturens
tankegångar har väckt oro inom vida kretsar av vårt folk» o. s. v., o. s. v.

Jag ber bara att få fråga, var alla våra socialdemokrater såväl i första
kammaren som i andra kammaren voro, då ett sådant skrivelseförslag kunde
godtagas av riksdagen och överlämnas till Kungl. Maj:t, som också effektuerade
riksdagens begäran genom det kommittéutlåtande, varpå hela det nu föreliggande
förslaget är byggt. Jag tycker, att denna utgångspunkt är ganska
anmärkningsvärd.

Det har helt naturligt talats mycket örn första punkten i förslaget, nämligen
örn upplösningsrätten. På den punkten har dessbättre inte första lagutskottet
kommit med något lagförslag, då vi ansågo — och i det hänseendet voro vi
alla ense — att det ^förslag till lag, som kommittén framlagt, inte var tillfyllestgörande
och inte sådant att vi kunde antaga det. Utskottet har i stället gått
in för att tillstj-rka, att riksdagen genom en skrivelse till Kungl. Maj:t skall
begära ett nytt lagförslags utarbetande på denna punkt. Jag tycker, att det
är ganska märkvärdigt, att detta utskottets skrivelseförslag och de anvisningar,
som lämnas örn vad man vill få fram genom en dylik lagstiftning, kunnat
väcka det väldiga motstånd, som här givit sig till känna. Jag skall upprepa,
vad jag sade i början, att var svenska demokrati vilar på en ganska fast
guund, men trots detta menar jag, att en lagstiftning i den riktning man tänkt
sig dock skulle ha sitt värde. Jag poängterar särskilt vad utskottets ordförande
och vidare någon annan här sagt, att vi ha inte tänkt oss denna lagstift -

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

lil

Äng. ändring i vissel delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

ning såsom ett instrument, ett slagträ, som man skulle kunna ögonblickligen använda
mot icke behagliga sammanslutningar. Jag tror således inte att vare
sig herr Kilbom eller herr Hagberg i Luleå behöver riskera någonting sa länge
förhållandena i vårt land äro sådana de för närvarande äro. Att det sägs från
olika håll många mindre vackra ord och uttalas saker, som en stor del av oss
inte äro så glada åt att höra, är en sak förlig, men däremot är det inte fråga
örn att lagstifta. Jag säger det ännu en gång: det är fråga örn att skapa en
lag. som skall kunna finnas tillgänglig, örn sådana förhållanden skulle inträda
i vårt land, som påkalla ett ingripande.

Nu säger visserligen herr Olsson i Mellerud, att örn man skaffar sig en sadan
här lag, ligger det nära till hands att den skall tillgripas i onödan. Jag:
vet inte, hur det skulle bli, örn man skulle resonera så, ela lagar stiftas. Då
man har att t. ex. lagstifta mot varjehanda ting, som vi kalla för brottsliga,
tjuvnad och alla möjliga slag av brott, är det väl inte nå,gon fara för att lagen
skall tillgripas i onödan. Nu säger också herr Olsson i Mellerud, att lagen
kan skapas, då den behövs. Det är just på den punkten, som vi lia varit av
olika mening, ty det kan inträffa — jag säger inte att det kommer att inträffa,
men det kan inträffa -— sådana förhållanden, då det kanske kan vara en ganska
svårt brist att inte lia en lag tillgänglig i föreliggande^fall. Om jag ser på utvecklingen
i världen och hur fort förändringar ske på olika områden, så vill
jag säga, att fastän vi alla livligt hoppas, att inte den dag skall komma, då en
sådan här lagstiftning skulle behövas hos oss, jag dock tror att vi veta mycket
litet örn vad som händer och hurudant läget kan vara några år framåt i tiden.

Herr Olsson i Mellerud påstod också, att det var omöjligt att träffa prick
med en på förhand skriven lag. Jag säger örn detta detsamma, som jag sade
nyss. Det bör väl inte vara mera omöjligt i detta fall än vid all annan lagstiftning.

Jag skall inte säga så mycket mera örn denna punkt. Då man har tillmätt
vad utskottet föreslagit en så ofantligt stor betydelse såsom direktiv, om jag
får begagna det uttrycket, för en kommande utredning, förmodar jag för det
första, att den Kungl. Maj :t, som får den här skrivelsen och skall sköta örn den,
har möjlighet att, örn man inte finner sig vilja eller kunna göra någonting, låta
ingenting bii uträttat. Jag är ganska säker på, att det finns många skrivelser
liggande på justitieministerns hyllor, som inte lia effektuerats av regeringen.
Men örn en blivande regering skulle upptaga denna fråga, är den väl knappast
så på förhand bunden av ett utskottsutlåtande, att den skulle vara ovillkorligen
tvungen att taga upp alla dessa ting i den form, som här är omnämnd.

Herr Kilbom vände sig mot tanken på en särskild nämnd. Men örn saken vid
en förnyad prövning inte befinnes lämplig, finns väl ingenting som kan giira
det absolut nödvändigt för kommittén och den regering, som skall behandla detta
vidare, och en kommande riksdag att upptaga denna fråga. Jag menar, att
man har gjort alldeles för stort nummer av allt det som vi nu syssla med.

Jag skall inte gå in på de särskilda bestämmelserna på de olika punkterna
på mer än en punkt, och det är därför, herr talman, som jag i första hand har
begärt ordet. Jag står, som jag sade nyss, solidarisk med utskottet på många
punkter — och det är de flesta — men det är dock en, där jag måste anmäla
min reservation. Som kanske kammarens ledamöter lia sett, har jag antecknat
en blank reservation under punkt D). Det gäller här den fråga, som nyss vidrördes
av, jag tror det var herr Hällgren elier kanske herr Fast, nämligen kungörelsen
örn tillämpning för riket i dess helhet av bestämmelserna i § 13 i ordningsstadgan
för rikets städer. Utskottet föreslår nu, att bestämmelserna i
denna ordningsstadga rörande anmälningsplikt och tillståndstvång för möten,

112

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

som nu gälla för städerna, skulle utsträckas till liela landet. Jag måste säga,
att då vi i utskottet oell jag för min personliga del sett den lagstiftning, som
vi Ilar röra oss med såsom ett försök att komma åt människor, som vilja åstadkomma
ont och inför Sveriges lag brottsliga ting, så kan jag inte finna de bestämmelser
påkallade, som här på denna punkt föreslås. Ty ifall detta förslag
skulle godtagas och ordningsstadgan för städerna utsträckas till landsbygden,
skulle ju en ofantlig massa lojala svenska medborgare, som kanske aldrig i sitt
liv haft en tanke på att åstadkomma något i den riktning, som detta lagförslag
talar örn, dock drabbas därav. Förslaget på denna punkt synes mig inte
ha stor betydelse. Även örn den kan ha en viss betydelse •—• det medger jag —
för ordningens upprätthållande och vad därmed hör samman, torde dock nackdelarna
därav vara så stora och den ifrågasatta åtgärden drabba så många
människor samt på många verka så irriterande, att nian gör bäst i att slopa
denna punkt.. Jag tror det stämmer inte överens med svenskt kynne och läggning
att örn vi vilja samlas t. ex. i en skogsbacke en sommarafton och åhöra ett
föredrag och kanske diskutera samhälleliga spörsmål av olika slag, vi för detta
skulle vara, skyldiga att sätta oss i förbindelse med våra myndigheter och få
deras tillstånd därtill. Jag känner instinktivt, att detta ligger emot oss svenskar,
och det kanske är så med flera, men då jag som sagt inte kan tillägna
mig den uppfattningen, att detta förslag kan ha någon större-betydelse ur ordmngssynpunkt,
skall jag för min del, när vi komma dit, yrka avslag på den
punkten.

I övrigt skall jag inte säga mera. Första kammaren har redan tagit utskottets
förslag, och vi få väl örn en stund se, vad andra kammaren kommer att göra.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå, att de
enskilda personer och de sammanslutningar och sällskap, som den här lagstiftningen
riktar sig ernoff skulle komma att larma värre i dag, när vi skulle behandla
denna fråga. Vad jag däremot har svårt att förstå är, att eljest personer
i den ställningen och tillhörande de partier, som vilja ha ordning och reda
här i landet, skola kunna gå emot en sådan här beredskapslagstiftning. Det
är verkligen åtskilligt svart att första, ty de skäl, som frambringas för denna''
ståndpunkt äro verkligen mycket svaga. Jag tycker för min del — och det
kan ju hända, att det beror på, att jag har kommit litet närmare i beröring med
frukterna av den verksamhet, som kommunismen bedriver — att enbart den
ekonomiska förödelse, som de kunna åstadkomma genom sin agitation, är tillräcklig
statsfientlig verksamhet. Herr Hagberg i Luleå känner nog till, vad
frukterna lia blivit av den verksamhet, som man har bedrivit där. Många
smärre och aven större mdustrier lia försvunnit, så att vi äro nästan utan industrier
runt hela Luleå stad. Frågar man företagarna och affärsledarna får
man veta, att det ä,r kommunismens verk, och det är ganska påtagligt, att så
ar tallet. Det ar den oro som kommunismen åstadkommit på arbetsmarknaden
och ständigt vidmakthåller, som är orsaken härtill. Jag tycker verkligen,
att vi fia tillräckligt med askadningsmatenal både hemma och borta. Örn vi se
oss örn i världen skola vi finna, vilken oro och vilka bedrövligheter denna kommunistiska
rörelse har åstadkommit, och de, som i dag gå emot en beredskapsagstiftning
i detta fall, hjälpa till att tända och vidmakthålla en eld som vi
kanske slutligen icke kunna släcka Det har visat sig, att myndigheterna i vispi1
lander ha statt fullständigt maktlösa emot den kommunistiska rörelsen. Varför
kunna inte vi i detta land under fredliga tider och medan vi lia tillfälle och

Tisdageu den 16 juni e. m.

Nr 46.

113

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

runi därtill, få åstadkomma en beredskapslagstiftning, så att vi kunna skydda
oss mot denna propaganda?

Nu säger man bland annat, att om vi åstadkomma en lagstiftning emot kommunismen,
kommer det att bli en underjordisk verksamhet, en underjordisk
rörelse, som vi inte kunna kontrollera. Jag svarar på detta: Jag är själv jordbrukare
och intensiv ogräshatare, och jag liknar den kommunistiska rörelsen
vid ett ogräs, ty det är den. Jag vet hur man skall behandla ogräs, och det
där talet om, att det blir en underjordisk verksamhet, håller inte streck, ty kan
man hålla ett ogräs underjordiskt tillräckligt länge, mattas det av och roten
dör och det kommer aldrig att kunna förkväva den ädla säden. Men får det
frodas, tar det bukt på denna, och vi människor bli lidande härpå. Detta är inte
ett arbete, som vi kunna uträtta en gång för alla med en lagstiftning. Att hålla
efter ogräset är ett arbete, som kräver vaksamhet, arbete och möda år ut och
år in.

Man säger, att vi skola bekämpa denna rörelse på upplysningens och uppfostringens
väg. Ja, det ena skall man göra och det andra icke låta, ty det
räcker inte bara med lagstiftning, men det räcker inte heller bara med upplysning;
vi få ta båda delarna till hjälp. Kommunismen är enligt min mening
en smitta, som sprider sig fortare än vad många av herrarna tro, som inte
kommit i närmare beröring med den, och har man en smittosam sjukdom, som
härjar, då brukar man också företa åtgärder, som stävja dess framfart. Men
här synes det finnas rätt gott örn folk, som inte vill vara med örn detta.

Man talar så örn, att man inkräktar på vällovliga rättigheter. Jag kan verkligen
inte finna det. En sådan rörelse få vi väl inte ta så ömt på, att vi inte
skulle kunna åstadkomma en lagstiftning, som begränsar den, så att den inte
tar överhanden. Det går väl knappast en dag, åtminstone icke en vecka, som
vi inte i denna riksdag vidtaga åtgärder, där vi inskränka den enskilda individens
rättigheter, även när individen själv tror sig ha varit på vällovliga vägar.
Men här, när det gäller en statsfientlig rörelse, varav vi alla, hela samhället,
fara illa, skulle vi vara så ömsinta, att vi skola inte kunna åstadkomma
en lagstiftning till skydd däremot.

Jag vet inte, men det är väl en hel del av herrarna, som naturligtvis inte ha
sett det här kommittébetänkandet. Det är en postilla på över 400 sidor, där
det bland annat förekommer åtskilliga länsstyrelsers yttranden. Det är ganska
märkligt och betecknande det som man kan läsa i länsstyrelsens i Luleå ''yttrande.
Jag tror väl ändå, att man får sätta litet större tilltro till dess omdöme
och dess uttalande än till herr Hagbergs i Luleå.

Denna sak är ingenting att leka med. Statistiken visar att på vissa håll
drygt V4 av väljarkåren vid sistlidna riksdagsmannaval röstade med kommunisterna^
Nu säger man, att det är inte så farligt •— många ha bara släpat med
och äro inte kommunister, och skulle det bli allvar av och komma till våldshandlingar,
komma inte alla dessa med. Mina herrar! Vem kan garantera
detta? Det är ganska sannolikt, att örn denna rörelse får frodas och utveckla
sig, kommer den att växa ytterligare och blir än starkare. Om nu vissa landsändar,
vilket otvivelaktigt är fallet, inte varit besvärade av denna rörelse i
ett eller annat avseende, så böra ni väl därför inte sätta er emot en lagstiftning
i ämnet, då den kan komma att bli till nytta i andra delar av landet. Jag
tycker verkligen, att det skulle vara en heder och en ära för gamla Sverige,
örn vi kunde hålla oss någorlunda rena ifrån det här, och en nytta och välsignelse
för landets alla inbyggare, kommunisterna inberäknade.

Herr Hedlund i Östersund, som öppnade denna debatt, säger bland annat,

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr kli. Q

114

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

att vi skola inte lagstifta och bära oss åt så, att vi skola göra herrar Hagberg
i Luleå och Kilbom till några martyrer. Nej, herr Hedlund i Östersund, var
inte rädd för det. Herr Hagberg i Luleå och herr Kilbom bli nog inga martyrer.
De veta nog att akta sig för det. Det är nog någon annan, enfaldig
stackare, som de skicka fram, som blir martyr. Så brukar det vara; det vittnar
erfarenheten om. Vidare tyckte min vän herr Hedlund i Östersund, att det var
så underligt, att herr Eliel Löfgren, som var justitieminister 1918 och då gick
emot en sådan här lagstiftning, nu kan vara med därom. Jag tycker inte det
är så förvånansvärt, ty det har hänt åtskilligt sedan 1918, och herr Löfgren
har säkert fått upp ögonen för detta och förstår, att tiden är inne och att vi
behöva en lagstiftning emot denna propaganda.

Herr Kilbom ställde frågan ett par gånger: Vilka är det, som äro statsfiender?
Jag skulle vilja svara helt kort och kärvt: Alla de, som arbeta i den riktning
och i den anda både ekonomiskt och eljest, som kommunisterna hittills lia
gjort och fortfarande göra. De äro i mer eller mindre mån statsfiender. Någon
annan definition kan jag för närvarande inte ge.

Jag frågar bara: Vart skulle det taga vägen med vår ekonomiska ställning
och vår sociala politik, örn kommunisterna i denna kammare finge igenom sina
yrkanden och förslag? Vem som helst kan räkna ut, att vi skulle vara under
isen ekonomiskt så gott som ögonblickligen, om kommunisternas förslag bleve
godtagna av riksdagen.

Nu säger man, att detta är en lagstiftning emot arbetarrörelsen. För egen
del har jag aldrig ansett det såsom en lagstiftning emot arbetarrörelsen eller
emot någon särskild klass utan helt enkelt emot de personer och de sammanslutningar,
som driva dylik statsfientlig propaganda.

.Det var någon här som säde, att den svenska arbetareklassen, även kommunisterna,
har visat sig ha en sådan självtukt, att det skulle inte vara någon
fara pa taket och det skulle inte vara av behovet påkallat att nu åstadkomma
en lagstiftning i detta syfte. Jag vet inte, vad jag skall säga örn detta Det
har varit si och så upprepade gånger med den där självtukten, det kunna vi
vara överens örn.

Herr Hagberg i Luleå gjorde ett stort nummer av och han till och med sade,
att det var förfalskade dokument, som utredningsmännen kommit med i sitt
betänkande. Det lär väl förhålla sig så, att det är möjligen någon feldatering
och möjligen något fel i fråga örn namnen på de orter, där dessa uttalanden
skulle varit gjorda Jag skall citera ett av de dokument, som herr Hagberg i
Lulea sannolikt syftar på Felet med detta skulle väl vara, att det står, att
denna världskongress skulle hållits i Köpenhamn, men att den rätteligen lär
ha hållits i Kronstadt. I övrigt torde det vara fullt riktigt alltsammans. Där
fiar man ett långt resonemang, som det skulle vara av värde att helt och hållet
loga till riksdagens protokoll, men jag skall på grund av den sena timmen inte
ga in pa det Jag skall endast läsa upp själva slutklämmen. Man slutar med
att saga: »Världsrevolutionens andra och sista skede kan börja på två sätt.
q ntln£en. genom att kapitalisterna gripa till offensiven och börja krig mot
.Sovjetunionen, detta ar det bästa eller att proletariatet börjar kampen och
. atter hela världen i brand. Tiden för detta är inne när det kommunistiska parfard’fft
Propaganda, när vänstern inom det socialdemokratiska

Ffhrn++C ^ m^kten dar och nalj de arbets osas revolutionära organisationer och

idrottsrörelser aro utbyggda. Visar det sig, att även grannlanden stå beredda

oss ÄÄr8aniSrCT S-Vika °ch ^ polisen sympatisera!- med

slut Ut k * 1 aktl0n-» s- v. 1 samma stil alltigenom ifrån början till

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

115

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Är inte detta statsfientlig propaganda, herr Hagberg i Luleå, då kan jag
inte förstå, vad som skall betecknas såsom sådan.

I övrigt vill jag säga på tal om detta, att i detta betänkande vimlar det av
uppgifter sådana som dem jag nyss citerade. Men det är bara i ett pär fall
som herr Hagberg i Luleå gjort anmärknnig på att de inte skulle vara riktiga,
alltså måste han erkänna att detta i huvudsak, ja, i realiteten alltigenom, är
riktigt. Är inte detta statsfienlig propaganada?

Herr Olsson i Mellerud sökte misstänkliggöra utskottet för dess behandling
av Kungl. Maj:ts proposition. Jag tycker verkligen, att detta är inte riktigt.
Kungl. Maj :ts proposition blev behandlad i vanlig ordning, och herr Olsson i
Mellerud har ju själv suttit i utskottet och därvid haft full frihet att påkalla
vilken uppmärksamhet och vilka utredningar som helst rörande Kungl. Majt:s
proposition, men förhållandet torde väl vara det, att Kungl. Maj:ts proposition
var så där kort. Det var inte mycket att göra, och jag säger örn Kungl.
Majis proposition, att åtskilliga länsstyrelsers och myndigheters yttranden
voro antingen inte alls eller också mycket knapphändigt återgivna i Kungl.
Majis proposition, och det lagförslag, som propositionen innebar, är ju faktiskt,
såsom också här erkänts, av föga värde i detta syfte.

Jag tycker för min del, att det skulle vara en verkligt samhällsgagnelig gärning,
örn vi, som jag sade när jag började mitt anförande, under fredliga tider
finge till stånd en beredskapslagstiftning, som avvärjde kommunismens alltför
öppna framfart här i landet. Det går, örn vi bara vilja, jag är övertygad örn
detta.

Herr talman! Jag förenar mig i det yrkande som är framställt av utskottets
ordförande.

Herr Höglund: Herr talman! I motsats till den siste ärade talaren måste
jag säga i likhet med åtskilliga andra kammarkamrater, att nog är det ganska
orimligt, att vi nu i riksdagens tolvte timme skola driva fram en lagstiftning
av denna vittutseende karaktär, en lagstiftning, som är så föga genomtänkt
och så hafsigt motiverad och vilande på en så tvivelaktig majoritet, som förhållandet
kommer att bli, om den nu till äventyrs skulle vinna flertal även i
denna kammare. Man har ju hört till och med en av utskottets egna ledamöter
nyss yttra, ehuru han förordade denna lagstiftning, att örn det är så, att Kungl.
Maj :t inte finner någon anledning föreligga att föra saken vidare, så kunde
man helt enkelt stoppa denna skrivelse åt sidan. Örn det är på det sättet man
uppfattar saken, att det inte är angeläget, och samtidigt tycker, att det inte
är så noga med vad riksdagen skriver till Kungl. Maj :t — det kan gärna skjutas
åt sidan, om Kungl. Maj :t så finner påkallat —, bör man inte heller ha så
bråttom med beslut.

Här talas örn, att vi skola »i lugn och ro» lagstifta i denna fråga och nu är
det lugn och ro. Jag vet inte, om vi ha någon särdeles »lugn och ro» här i
kammaren nu om dagarna, när betänkanden på 10-tals och 100-tals sidor regna
över oss. Jag undrar, hur många av kammarens ledamöter egentligen hunnit
genomgå dessa aktstycken och tänka sig in i det förslag, som här föreligger.
•Tåg är säker på, att om vi skulle vara ärliga, skulle vi bekänna litet var, att
vi knappast hunnit ordentligt genomplöja detta betänkande lika litet som åtskilliga
andra.

Nog kunna vi vara ense örn, att vi äro för ett försvar av vårt demokratiska
samhälle mot s. k. inre fiender lika viii som mot de yttre. Örn det Idir nödvändigt
att skärpa det försvar, som vi redan ha, skola också vi socialdemokrater
vara med på det — det är omvittnat tillräckligt — men vi måste fråga

116

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10. 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

oss: Är det styrkt, är det visat, att denna nya skärpta lagstiftning eller »beredskap»,
som man talar örn, verkligen är av behovet påkallad? Jag trotsar
herr Nilsson i Antnäs att på något sätt eller på någon punkt lia styrkt nödvändigheten
av denna lagstiftning, och jag skall strax komma till hans anförande.
Ha vi inte nog med lagar förut, tillräckliga för denna sak?

Jag åhörde mycket uppmärksamt herr Linnérs anförande liksom senare herr
Ossbahrs, och jag trotsar vem som helst att kunna visa, att det i herr Linnérs
anförande eller i herr Ossbahrs fanns någonting ur inre svensk synpunkt, som
kan tala för behovet av denna lagstiftning, mer än en rad allmänna talesätt.
Herr Ossbahr t. ex., som skulle försöka komma in på något konkret, måste gå
till utlandet för att finna exempel. Han talade inte om svenska förhållanden
mer än så där i allmänhet, men när han skulle ge ett konkret bevis, talade lian
örn Frankrike, örn Action francaise, örn den nationalistiska liga i Frankrike,
som uppmanar till individuella terroristiska handlingar, som uppmanar till
mord på socialistledare och sådant. Det kan väl i alla fall inte jämställas
med den kommunistiska rörelsen i Sverige. Örn det vore så, att kommunisterna
eller socialisterna i vårt land uppmana till mord på politiska motståndare,
skall jag vara den förste att yrka bifall till en lagstiftning, som förhindrar
en sådan organisation att existera i detta land. Men ingen kan rättvisligen
påstå, att den kommunistiska rörelsen i vårt land står på ett sådant plan.

Herr Nilsson i Antnäs talade örn, hur industrien försvunnit i Norrbotten,
och det skulle bero på kommunisterna. För det första styrkte han inte, att
den industriella nedgången i Norrbotten berott på kommunistisk propaganda.
Det återstår att bevisa. Det går inte bara att kasta fram ett sådant påstående.

Det är högst osannolikt, men för det andra har det inte alls att göra med
den kommunistiska propagandan, utan i så fall, örn det skulle finnas något
uns av sanning i det, måste det bero på en kommunistiskt färgad fackföreningsrörelse.
och den kommer väl inte att omöjliggöras genom den beredskap, som
här ifrågasättes.

Det har framkommit i debatten och det har antytts tidigare i kommittéutredningen,
att man måste komma den kommunistiska rörelsen till livs bland
annat därför, att den skulle bedriva en spionageverksamhet för någon utländsk
makts räkning. Man kan säga mycket örn kommunisterna i vårt land. Vi
kunna ogilla dem på mångahanda sätt. Jag tillhör dem, som bekämpa den
kommunistiska rörelsen, men att vilja göra gällande, att de, till största delen
unga, präktiga svenska arbetare, som tillhöra de kommunistiska partierna av
olika typer, skulle vara en samling bovar och banditer, som skulle låna sig
till spionagetjänst åt främmande makt, är dock ganska starkt. Jag skulle
till och med våga påstå, att nog finns det väl så mycket idealitet inom de kommunistiska
partierna, som inom andra politiska partier — det skola vi inte
frånkänna dem.

Jag skulle vilja tillägga ytterligare, att örn vi utgå ifrån, att den kommunistiska
rörelsen är särskilt påverkad och influerad i olika avseenden ifrån
Sovjetryssland, skola vi ändå inte tro, att bolsjevikerna bestå av sådana politiska
dumbomar, att de skulle vilja förvandla de kommunistiska partierna
till spionageorganisationer åt Sovjetryssland och därmed fullkomligt ödelägga
deras kommunistiska rörelse över hela världen. Naturligtvis kan det
finnas kommunistiska spioner likaväl som det finns andra spioner. Spioner
kunna ju tänkas förekomma inom alla partier. Dåliga karaktärer och folk,
som sälja sig, finnas överallt. Det är naturligtvis inte uteslutet, herr Nilsson
i Antnäs, att en kommunist kan vara spion, likaväl som en högerman kan
vara spion, eller en partilös eller vem som helst. Men det är inte det, vi

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

117

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen ni. m.

(Forts.)

tala om, utan om den officiella stämpel, som dessa partier lia som partier,
som man nu genom lagstiftning vill omöjliggöra eller försöka upplösa.

Jag tror inte ett enda ögonblick på riktigheten av de dokument, som herr
Hagberg i Luleå här har hävdat vara förfalskade. De äro förfalskade, det
är min absoluta övertygelse. Jag har redan berört den här saken örn spionage,
så jag skall inte citera vad som rör den, men jag skall tillåta mig citera
ännu en gång det uttalande, som herr Nilsson i Antnäs berörde. Det skulle
gälla en nordisk kommunistkongress i Köpenhamn 1930. Nu talade herr
Nilsson i Antnäs örn att uppgiften örn Köpenhamn var ett litet misstag, det
var i Kronstadt, som denna nordiska kongress ägt rum.^ Varför det var i
Kronstadt och inte i Köpenhamn skulle vara roligt att få reda på, och hur
har detta fel uppkommit? Men även örn man förutsätter, att de nordiska
kommunisterna inte samlades i något av våra demokratiska länder, där det
dock är möjligt för dem att sammanträda, utan fara till Kronstadt — vilket
jag inte hört talas örn förr, fastän jag känner den kommunistiska rörelsen -—
kan man se av den formulering, som här ges åt den föregivna resolutionen,
att det gäller ett uppenbart och påtagligt falsarium. Det står så här: »Världsrevolutionens
andra och sista skede kan börja på två sätt. Antingen genom
att kapitalisterna gripa till offensiven och börja krig mot Sovjetunionen, detta
är det bästa, eller att proletariatet börjar kampen och sätter hela världen i
brand. Tiden för detta är inne när det kommunistiska partiet är. färdigt
med sin propaganda, när vänstern inom det socialdemokratiska partiet tagit
makten där och när de arbetslösas revolutionära organisationer och idrottsrörelser
äro utbyggda. Visar det sig, att även grannlanden stå beredda, att
borgarnas försvarsorganisationer svika och att polisen sympatiserar med oss,
är allt klart till aktion. Revolten skall helt lugnt börja med en liten strejk,
vilken så småningom utvecklar sig till att bliva av landsomfattande karaktär
och som plötsligen en dag slutar med generalstrejk och allmän arbetsliedläggelse.
Då skola de röda gardena, organiserade i olika vapenslag, marschera
upp på sina mobiliseringsplatser. Det kommunistiska partiet övertager
den verkställande makten, avsätter den borgerliga regeringen och sänder
ut parollen: All makt till det kommunistiska partiet!»

Detta, herr Nilsson i Antnäs, är verkligen så larvigt och barnsligt skrivet,
att det kan inte vara författat av en kommunist, åtminstone inte av kommunister
i Ryssland, ty de äro ganska väl förfarna i den konsten. Jag vågar
påstå — till min heder eller skam — att jag känner den kommunistiska rörörelsen
bättre än någon i denna kammare, även bättre än herr Hagberg och
herr Kilbom, och jag går i god för, att detta är ett falsarium. Jag säger
som herr Hagberg sade i sitt anförande, att det härstammar från någon
polisspion, »polisen har betalat en förfalskare en hundralapp för den här
saken kanske» — jag vet inte, om det är så, men hur som ^helst är det påtagligt,
att det är en förfalskning. Och örn det skulle vara så, som herr Hagberg
antyder, att detta dokument har kommit ifrån Stockholmspolisen, så
hemställer jag härmed till Överståthållarämbetet eller till andra vederbörande
att göra en utredning örn, varifrån det faktiskt härstammar. Man kan inte
avfärda det så där legert, som herr Linnér gör, och bara säga: Vi lia fått
detta i utskottet eller det har kommit till kommittén, visserligen är kanske
något mindre misstag begånget, men vi äro övertygade om, att detta i det
stora hela är riktigt. När en kommunistisk riksdagsman här sagt, att detta
äro en förfalskning, återstår för vederbörande att styrka, att det är eli äkta
dokument, örn det skall få spela någon roll i denna debatt om kommunisternas
försilttande i illegalitet.

118

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(''Forts.)

Det är sant, att kommunisterna i sin propaganda äro anhängare av proletariatets
diktatur, och man kan säga, att det är en term, som innebär ett omstörtande
av den demokratiska författningen. Det tjänar inte mycket till att
ingå på en tvist örn en viss programfras som den örn proletariatets diktatur
och vad den innebär. Herr Hagberg har i sitt anförande både vid remissen
av detta ärende och i dag förklarat, att kommunisterna, åtminstone de svenska,
inlägga en helt annan mening i detta begrepp än vad man här gjort gällande.
De förklara uttryckligen, att de ställa sig på den svenska demokratiens grundval
i sina krav. De vilja förbättra och utbygga denna demokrati, men de vilja
inte med våld omstörta densamma. Vi få väl ändå, örn vi skola gå till en lagstiftning,
inte hålla oss till ett oklart begreppp, som kan uttolkas på olika sätt,
utan vi få väl hålla oss till, för det första, vad detta partis egna målsmän
uttryckligen förklarat här officiellt inför hela landet såsom sitt partis strävan
och vidare huru de i verkligheten ha uppträtt. Då måste man fråga sig: har
det styrkts på något sätt, att den kommunistiska rörelsen här i landet planerar
någon kupp eller någon revolutionär omstörtning av den svenska demokratien
eller i övrigt handlat på ett sätt, som motiverar denna lagstiftning?
Det är ju det, som återstår att styrka. Skola vi hålla oss till ordalagen, skola
vi finna, att den svenska socialdemokratien har uttryckligen på sin konstituerande
kongress 1889 i en resolution, som veterligen aldrig är upphävd, förklarat
sig vara ett revolutionärt parti, ehuru senare tillagts vad de mena med
revolution — en revolution på laglighetens väg så länge som det överhuvud
taget finns möjlighet att arbeta på laglighetens väg. Och nu förklarar ju det
kommunistiska partiets representant — herr Kilbom sade för övrigt detsamma
i sitt anförande -— uttryckligen, att man vill arbeta på den svenska demokratiens
grundval.

De lia fört »ett hotfullt språk», sade herr Ossbahr. Ja, ett hotfullt språk
ha vi hört även högern föra. Mellanpartierna och åtskilliga andra grupper
ha också fört ett hotfullt språk. Vi minnas, hur beskyllningarna haglade mot
Karl Staaff för att han förde ett hotfullt språk mot högern. Detta är sådana
där allmänna talesätt, som i och för sig inte kunna motivera en dylik lagstiftning.
Har herr Ossbahr belägg på detta hotfulla språk, och innebär det ett hot
örn en samhällsomstörtning med våld, var så vänlig och ge kammaren del av
denna kunskap!

Man kan inte förbise det faktum, att också den svenska kommunismen liksom
alla politiska rörelser genomgår en utvecklingsprocess, och liksom socialdemokratien
i dag inte är precis densamma som för tjugo eller fyrtio år sedan.
liksom liberalerna gu’nås ingalunda äro desamma som de ha varit — då
skulle de nämligen aldrig varit med örn denna lagstiftning — etc. etc., så har
också den svenska kommunismen av i dag ett åtskilligt annat utseende än den
hade vid sin begynnelse, vid de revolutionära åren 1917—1918, då den kommunistiska
rörelsen i vårt land grundlädes. Det pågår också där, det är oförtydbart,
en utveckling till ett sammanväxande med demokratien. Herr Kilboms
parti representerar i detta nu närmast en vänstersocialistisk rörelse, och
efter den senaste utvecklingen inom det rent kommunistiska partiet måste vi
säga, att också här finns en betydligt starkare anknytning än förut till svensk
demokrati. Det är väl då ganska meningslöst och omotiverat att just i ett sådant
läge — som herr Linnér själv säger, »i lugn och ro» — skola vi passa på
att genomföra en lagstiftning, som nu blivit mycket mera onödig än den tidigare
varit, örn den var nödvändig tidigare, vilket jag lämnar därhän.

Visst förekommer det okynne och oarter inom den kommunistiska rörelsen i
vårt land, för all del, och kanske på annat håll också emellanåt. Visst har

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

119

Ang. ändring i vissa, delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. in.

(Forts.)

deri gjort ohägn, men detta ohägn har mest gått ut över den stora svenska arbetarrörelsen,
och den har inte begärt någon lagstiftning. Den klarar själv av
den skada, som sådant kan åstadkomma, utan att begära någon lagstiftning
till hjälp. Visst ha herrar kommunister skrikit bra mycket. Det lia de gjort,
för ali del också i denna kammare, och vi lia ofta förargat oss över det. Men
alla nyfödda skrika, och det gäller även nyfödda partier. De skrika och väsnas
alldeles väldigt, när de äro små, men de tillväxa så småningom i ålder och
visdom, och jag tror inte vi fa ta de starka orden sa bokstavligt eller fästa alltför
stort avseende vid överdrifter i polemiska framställningar. Det är. sant,
att det ofta har varit oartikulerade och föga kultiverade utbrott, som vi hört
här i kammaren och på andra håll, men det är ju mera en estetisk än en politisk
synpunkt — det kan i alla fall inte lagstiftningen göra någonting at.

Så får man fråga sig: hjälper det med lagar? Ja, naturligtvis, man kan
komma i ett tvångsläge, där det inte finns något annat att försöka än en lagstiftning,
örn situationen vore så tillspetsad, örn vi hade en Action franQaise,
en sådan fransk liga, som jag talade örn. Men vi skola inte annars hysa någon
övertro på en lagstiftning, särskilt när den sker på grundval av ett tvivelaktigt
betänkande och i tvivelaktiga former. Yi ha ju en mängd lagar, och
tänk på Ryssland före revolutionen! Tsarryssland var det land i världen, sorn
hade de flesta lagarna och de flesta lagarna emot revolutionärer. Jag minns
en sak från ett besök i Ryssland efter revolutionen, och strax före konstituanten
1918, då jag som ciceron hade den senare mördade Uritsia, som var
kommissarie för konstituanten. Han visade mig omkring där i riksdagsrummen,
visade mig de väldiga luntor av lagar, som Ryssland hade. Se här, sade
lian, här äro de ryska lagarna, alltihop detta kommer att försvinna och ingenting
blir kvar! Det fanns mängder av lagar emot revolutionärer, men revolutionen
kom i alla fall 1917. Det hjälpte inte med lagarna. Den kom därför
att de naturliga förutsättningarna för ett revolutionärt utbrott förefunnos i
Ryssland Jag

menar med detta, att vad vi ha att göra är nog inte så .mycket att lagstifta
emot den ganska ofarliga kommunistiska rörelse, som vi ha — att lagstifta
emot socialisterna ha ju herrarna inte ifrågasatt — utan att i stället befrämja
en demokratisk och social utveckling i vårt land. Sker detta, blir den
föregivna och presumerade faran ännu mera obefintlig än den är förut. Vad
vi skulle åstadkomma med en sådan lagstiftning är endast att driva de kommunistiska
partierna ned i illegalitet. Herr Ossbahr erkände det, när han
sade, att det får man inte väja för. Nej, örn det är absolut nödvändigt, får man
inte väja för det, men säkert är, att när en sådan nödvändighet inte föreligger,
skall man inte tillgripa det. Det är säkert mycket sundare och bättre för det
svenska folket, att vi lia en kommunistisk rörelse, som arbetar öppet, som vi
lia möjlighet att bekämpa, vars åtgärder vi kunna belysa, vars talesmän vi kunna
komma i personlig kontakt med och vars publik vi också kunna nå personligen,
än att driva den ned i underjorden, där man far små grupper, som arbeta
tillsammans, hetsa upp varandra och sluta i en individualistisk terroristisk
propaganda.

Jag tror inte, att någon allvarligt reflekterande kan tro, att vi i Sverige skola
vara betjänta av en sådan utveckling till det sämre. Vi skola inte följa det
finska exemplet, och jag tyckte jag förnam en återklang av grannskapet till,
låt mig säga, det olyckliga Finland, i herr Nilssons i.Antnäs anförande. Det var
för mycket av den finska Lapporörelsen och för litet av den verkligt sunda
bondedemokratien. Jag tror inte, att Sveriges bönder i allmänhet äro så förfärligt
rädda för den kommunistiska rörelsen. Deli har inte visat sig sa far -

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e.

vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

Ang. ändring
(Forts.)

lig, att man behöver gripa till yxan för att hugga ned den, såsom herr Nilsson
i Antnäs foreslog. Pa den punkten, att man inte skall gå med på sådan lagstiftning,
star den svenska arbetarrörelsen enig. Den är enig i försvaret av
de medborgerliga rättigheter, som det här gäller och som vi inte utan ytterst
tvingande skal skola uppge. Av denna lagstiftning kommer intet gott. Den
ar onödig, den är skadlig, den är utmanande, den är söndrande och den skulle
torsvaga nationen i stället för att ena den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas ståndpunkt.

Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksam
iet pa, att herr Nilsson i Antnäs, när han var uppe, desavouerade utskottets
ordförande. ^ Herr Linnér förklarade nämligen, att lagstiftningen inte riktade
sig emot någon asikt eller mot något parti, och han uttryckte som förutsa
tmng för att ett sadant här beslut skulle bli förverkligat, att det skulle vara
en stark social rörelse^ som hotade att urarta i en explosion. Herr Nilsson i
reisen18 Sag6r 1^r^''n> att man skall lagstifta mot den kommunistiska rö 1

*a®er ytterligare ifrån, att det är mot fackföreningsrörelsen, den

snan rikta sig.^ Han talade örn en massa industrier, som skulle vara nedlagda
i Norrbotten pa grund av kommunisternas verksamhet. Herr Nilsson i Antnäs
menar antagligen Ytterstfors-Munksund? Han är då den förste, som upplunmt,
att det var kommunisterna, som voro orsaken till att detta företag gick
1 krasch. Man kunde fortsätta med att belysa orimligheten i att hävda, att ett
politiskt parti som det kommunistiska partiet på grund av sin verksamhet
skulle kunnat åstadkomma den ödeläggelse för produktionen, som råder i
Norrbotten. Det är ju bara några år sedan järnmalmsexporten sjönk med två
tredjedelar. Alla vet ju, att det inte var kommunisternas fel, utan det berodde
pa den kris, som då rådde.

Herr Nilsson i Antnäs förklarar också, att han vet. hur ogräs skall behandlas.
Jag iöredrog i mitt första anförande några valda citat ur herr Nilssons
liv- och husorgan, där man talar örn att nian skall skjuta de politiska motståndarna
och snöpa dem och litet utav varje. Herr Nilsson i Antnäs vittnade
själv örn, att detta arbete att rycka upp det s. k. ogräset inte hade blivit
sa värst framgångsrikt, eftersom var fjärde väljare i Norrbotten vid riksdagsvalet
1932 röstade med kommunisterna,. Jag uppenbarar ingen hemlighet örn
jag säger, att herr Nilsson i Antnäs själv vid detta val fick en stor bakläxa,
oell jag hoppas också han får det vid det val, som förestår.

Vidare aberopade herr Nilsson i Antnäs Norrbottens länsstyrelse och t5’ckte,
att det borde säga något, att en länsstyrelse, som inpå sig hade en sådan borgerlig
hetstidning.— som hetsar på ett sätt, som bryter mot alla svenska lagar,
och som bedriver den mest påtagliga småmordspropaganda — uttalat sig
pa det sättet. Den hetsen har man ingenting att säga örn, men den rörelse,
mot vilken vederbörande hetsa, är skadlig.

Nu är det ju ingen i Norrbotten, som glömmer bort, att vid sidan av länsstyrelsens
s. k. ämbetsmannaansvar även de människorna tänka politiskt liksom
herr Nilsson i Antnäs och Hagberg i Luleå m. fl. Jag vill säga, att det
Imns väl ingen länsstyrelse i vårt land — och jag uppenbarar därvid ingen
hemlighet som sa manga gånger blivit desavouerad av högre myndigheter
på grund av sitt ställningstagande. Vi ha inte minst från vårt håll varit
tvungna att ingripa mot densamma på grund av dess behandling av rent administrativa
ärenden och dylikt. ^Jag bara nämner, vilken kolossal rörelse vi
nngo organisera för att fa till stand en revision av en vägkassa, en revision,

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

121

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

som sedan blottade oerhörda manipulationer. Så vi äro inga vidare goda vänner,
den norrbottniska länsstyrelsen och vi kommunister, det kan jag säga
utan vidare.

Sedan i fråga örn kommunisternas ekonomiska krav i riksdagen — det är
ju i och för sig underordnat —- men vad ha vi krävt mera än herr Nilsson i
Antnäs? Vårt krav om medel till arbetslösheten, där vi föreslagit ett högre
reservationsanslag, och ett förslag örn andra principer för bostadsbyggande
i enlighet med den utredning, som framlades av bostadssociala utredningen.
Vi föreslogo, att man skulle anvisa, inte som anslag utan som lån, kapitalinvestering,
100 miljoner kronor. Men herr Nilsson i Antnäs har ju för några dagar
sedan varit med örn att votera utan vidare under en tioårsperiod 500 miljoner
kronor extra, som vi ville spara in på, så nog kunna vi ta varandra i
hand i fråga om att vara slösaktiga.

Sedan bör också kammaren uppmärksamma herr Nilssons i Antnäs förklaring
— det kom inte herr Linnér fram med, ty han ansåg nog, att det verkade
litet underligt — att den där kongressen skulle hållits i Kronstadt. En interskandinavisk
kongress, som hålles i Kronstadt! Jag förklarar ytterligare
en gång, herr Linnér, att vare sig i Kronstadt eller på något annat ställe har
den kongressen hållits. Därtill vill jag meddela, att såvitt jag har kunnat
finna, och jag har undersökt saken, har det inte varit någon interskandinavisk
kongress under de senaste tio åren med undantag för januari månad detta år.
Då hölls en konferens, men denna kan det ju inte vara tal om i detta utlåtande,
därför att detta utlåtande kom i januari 1935.

Sedan vill jag meddela herr Nilsson i Antnäs, att det är inte bara två fall,
som äro oriktiga, det är bara två fall av dessa upprörande förfalskningar, som
jag har påvisat i mitt anförande vid remissen, jag visade också att det var
rena lögner, som man här kom med. Jag skall bara ta en historia. Man säger
i utlåtandet, att i den kommunistiska internationalens ledning lia ryssarna
långt större representation än de övriga. Jag påvisade, att i den högsta ledningen
sitter en ryss och sex från andra länder. I exekutivkommittén sitta
visserligen fyra ryssar, fyra tyskar och fyra fransmän, men exekutivkommittén
består av ett fyrtiotal olika medlemmar. Jag bara tar detta såsom ett
exempel, och det är inte det enda fall, där vi lia påvisat, att det föreligger
oriktiga uppgifter.

Sedan vill jag säga till herr Höglund, att han kan ju visserligen ta satiren
till hjälp, men det är ingen människa, som kan bortse ifrån, att kommunismen
i dag som internationell företeelse har mycket att lära socialdemokratien.
Den kris, som för närvarande pågår inom den internationella socialdemokratien
i fråga örn taktiken, närmar ju socialdemokratien till den uppfattning,
som kommunisterna ha. Jag bara pekar på sådana fall som Frankrike som
det typiska exemplet.

Herr Linnér, erhöll nu för kort genmäle ordet samt yttrade: Herr talman!

Det var till herr Höglund, som jag skulle rikta en replik.

Herr Höglund har hållit en lång apologi för kommunismen. Tyvärr förefaller
det, som örn tacksamheten inte vore tillräckligt stor. Herr Höglund
skulle emellertid lia kunnat bespara sig hela denna apologi, örn herr Höglund
observerat, vad utskottsbetänkandet i själva verket föreslår, nämligen att förutsättning
för att upplösning skall vara för handen, så snart det blir styrkt,
att sammanslutningens verksamhet syftar till att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick. Det är den förutsättning, som föreslås, icke något
annat, vare sig den ena eller andra åsiktsriktningen. Det skall vara en konkret

122

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

verksamhet, som är bevislig, för att denna förutsättning skall träda i kraft.
Härigenom skiljer sig utskottets förslag väsentligen och avgörande från den
finska lagstiftningen.

Då herr Höglund slutligen åberopade förhållandet i Ryssland tillåter jag
mig också påpeka, att utskottsbetänkandet på ett avgörande sätt skiljer sig
från den gamla ryska ståndpunkten därigenom, att detta betänkande uttryckligen
säger ifrån, att det är inte endast dessa repressiva åtgärder, som vi vilja
tillgripa, utan vi vilja göra det samtidigt som vi fortgå på den sedan länge
bedrivna lagstiftningen, samtidigt som vi även föreslå andra åtgärder för att
landets befolkning skall erhålla gynnsammast möjliga ekonomiska och sociala
förhållanden.

Härefter anförde:

Herr Ossbahr: Jag begärde ordet i anledning av herr Höglunds anförande,
men jag skall inskränka mig till att i korthet endast vidröra tvenne moment
däri.

Herr Höglund har uppenbarligen i ett hänseende missuppfattat mig, då herr
Höglund förmenade, att jag fått lov att gå till utlandet för att kunna finna
exempel på statsfientliga organisationer. Det var inte i det sammanhanget,
som jag berörde utlandets förhållanden, utan jag framhöll, att den väg, varpå
man nu slår in, ingalunda kan anses som något främmande vare sig för vårt
land med hänsyn till de lagstiftningsåtgärder, som vidtogos för ett par år sedan,
eller för socialdemokratien såsom sådan på grund av socialdemokratiens krav,
exempelvis i Frankrike, på upplösning av organisationer, som fört våldspolitik.
Det var i detta sammanhang, som jag berörde Action frangaise och inte i det
sammanhang, som herr Höglund uppenbarligen trodde.

Herr Höglund begärde, att jag skulle ange exempel på det hotfulla språk,
varpå jag syftade, då jag framhöll, att man visserligen nu i denna stund från
kommunistiskt håll visat sig mycket mild, men att det dock vid annat tillfälle
förts ett språk även i denna kammare av ganska hotfull natur. Jag vet visserligen
icke, vilka pretentioner herr Höglund kan ha på ett språk, för att det
enligt hans uppfattning skall kunna karakteriseras såsom hotfullt, men för
min del finner jag åtminstone följande uttalande, fällt i denna kammare den
15 februari 1927, vara ganska hotfullt. Uttalandet lyder bland annat: »Vi
kommunister ha aldrig någonsin gjort någon som helst hemlighet av, att vi
ämna använda alla vapen och medel i arbetare- och bondeklassens befrielsekamp.
Räcker det icke med de parlamentariska medlen, och vi påstå, att de
göra det icke, då är det vår mening att den dag, som vi hava en nog stark folkmening
bakom oss, också använda vilka medel som helst.»

Han kan ju diskutera örn tycke och smak. Herr Höglund kanske inte finner
detta vara hotfullt och allvarligt, och jag vill naturligtvis ingalunda bestrida
herr Höglunds betydligt större »sakkunskap» på detta område. Herr
Höglund har ju nämligen en personlig erfarenhet av det språk, som föres inom
det kommunistiska partiet, som jag naturligtvis fullständigt saknar, och därför
kan det hända, att vår värdesättning av språket kommer att bli ganska
olika. Herr Höglund menade, att man inte skulle fästa något avseende vid
det kommunistiska pratet, och även i detta avseende har herr Höglund måhända
så rik erfarenhet, att man får tilltro honom en bedömningsförmåga av mycket
hög valör. _ Men även örn så är fallet, finns det dock personer och kanske icke
så få, som inte inse detta som inte ha denna erfarenhet och som därför kanske
ta herrar kommunister, då de föra ett sådant språk, på orden och som låta sig

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

123

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen nx.rn.

(Forts.)

lockas att ta detta på allvar och därigenom drivas in i en sådan åskådning
och en dylik verksamhet. Det är där, herr Höglund, som faran enligt min
uppfattning ligger, även örn herr Höglund med sin »sakkunskap» har en annan
syn på saken.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag har aldrig talat örn någon interskandinavisk
kongress utan örn sjätte världskongressen. Därifrån har jag
bland annat tagit mitt citat.

Då jag talade örn industrien i Norrbotten, åsyftade jag inte YtterstiorsMunksund,
utan jag talade örn industrierna runt Luleå stad och sade: Fråga
vilken företagare som helst, vad det beror på, att all rörelse lagts ned vid ett
flertal företag, och man får det svaret, att här går inte att driva någon rörelse
på grund av kommunisternas agitation och framfart.

Så ha vi den förskräckliga tidning, som herr Hagberg talade örn. Det skulle
väl vara Norrbottens-Kuriren, förmodar jag. Jag skall erkänna, att jag läser
nog denna tidning, men dessa uttalanden har jag aldrig sett göras där. Men
däremot lia vi en tidning, som heter Norrskensflamman, vars redaktör herr
Hagberg är, och som är en otäck giftspridare och som sprider mycket gift över
hela Norrbottens län.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Beträffande Norrskensflamman är

det ju på grund av politiskt skiljaktiga meningar, som herr Nilsson i Antnäs
finner den osympatisk, men den har aldrig sjunkit ned till den nivå och
kommer aldrig att göra det, som jag har illustrerat, att högerpressen kan göra.
Det kan herr Nilsson i Antnäs skriva upp.

Sedan vill jag göra kammaren uppmärksam på, att det var — enligt herr
Nilsson — någon interskandinavisk kongress, som blivit flyttad till Kronstadt,
sedan var det sjätte världskongressen, som hölls 1928, medan denna kongress
hölls 1930, och den skulle alltså vara flyttad till Kronstadt.

Sedan vill jag säga en sak i anledning av vad herr Ossbahr sagt. Örn en
kommunist år 1927 skulle ha sagt, att kommunisterna äro beredda att använda
vilka medel som helst, vill jag här år 1936 bestämt ta avstånd ^därifrån, inte
därför att det inte kunnat vara någon av oss, eller att den nu står i det socialistiska
partiet som pratade så urbota dumt, utan därför att det ju vöre rena
vansinnet av en politisk rörelse att ens hävda något sådant. Och för min del
är jag säker örn att det kommunistiska partiet står bakom mig, då jag säger,
att den rörelse, som öppet förklarar, att den skall använda »vilka medel som
helst», den rörelsen förtjänar allt förakt.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Då man i likhet med undertecknad bär
väckt en motion, vilken man med tillfredsställelse måste konstatera har fått
det inte alltför vanliga ödet att bliva tillstyrkt, har man egentligen inte så stor
anledning att bidraga i debatten med något inlägg, men det förefaller mig, som
om det här fällts en del omdömen av den art, att de inte böra få stå alldeles
oemotsagda.

Örn man för 3—4 år sedan var ute i debatter med kommunister, som rag var
nog så ofta, så var det för dem en ren sport att framställa den kommunistiska
rörelsen som utomordentligt stor och verkningsfull, såsom en rörelse, som när
som helst kunde kasta det här samhället över ända och sorn när som helst
kunde göra kål inte bara på de »borgerliga» av alla schatteringar från herr
Meyerhöffer till »socialfascisten» O. W. Lövgren, och som skulle göra slut
på dem alla i en handvändning. Nu är det en helt annan inställning. Herr

124

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Hagberg för ett helt annat språk och sekunderas nu verkningsfullt av herr
Höglund. Av denna glupande kommunistiska varg har blivit ett fredligt småborgerligt
lamm.

Mina herrar! Uppriktigt sagt får jag säga, att jag aldrig sett på kommunisterna
med en sådan särskild förskräckelse, vare sig då de gingo omkring
och skröto över sina bragder eller för närvarande, då de utgiva sig som ett
värn för demokratien. Inom parentes sagt ett ypperligt värn! Dess bättre
äro i stort sett förutsättningarna i vårt land inte sådana, att kommunismen
får den rätta jordmånen.

Jag vill säga gent emot herr Höglund, att då han står som garant för en del
saker och ting örn spionage och annat, gör han en motsättning, som inte är
riktig. . Jag tror inte, att allt spionage är föranlett av landsförrädiska känslor
eller bristande idealitet, utan jag tror, att det ibland kan komma av rent ideella
känslor, som visserligen äro fullständigt missriktade. Vi lia inte någon anledning
att bagatellisera, att denna idealism funnits inom kommunismen, ty ingen
partiriktning i vårt land har givit sina företrädare mindre av materiella fördelar
än den. Jag kan inte heller som herr Höglund taga allt som programfraser.
Jag förstår mycket väl, att med den ställning, som han intar inom
sitt parti, blir allt för honom enbart programfraser, även »proletariatets diktatur»
och annat, men det finnes dock i detta fall en tydligt ådagalagd åskådning,
som gått i motsatt riktning.

Det har talats örn nationalsocialismen under debattens gång. Jag kan inte
stå upp och vittna såsom herr Höglund i dag gjort örn kommunismen, att jag
känner nationalsocialismen bättre än någon i denna kammare, men så mycket
vet jag, att i detta land torde den väsentligen hava tillkommit såsom något
skgs motvikt gent emot kommunismen, som en ytterlighetsriktning, vilken
slagit sig fram därför att kommunismen fått fritt breda ut sig. Jag tror, att
ingen av de bägge riktningarna är på något vis önskvärd, tvärtom.

Jag säger ännu en gång, att vad som är viktig det är att skapa goda ekonomiska
och sociala förhållanden i vårt land, och det gäller framför allt i
vårt fattigaste län, Norrbotten, så att befolkningen där känner samhörighet
med riket. Jag vill inte förneka, att mycket har gjorts i den vägen, men
mycket återstår att göra, och det är det väsentliga programmet att motarbeta
kommunismen. Örn jag det oaktat gått in för dessa lagar, är det inte därför
att jag tror, att någon överhängande fara överhuvud taget hotar från den
kommunistiska riktningen, som under lugna tider aldrig innebär några risker.
Men under kritiska situationer, då samhällets alla krafter borde anspännas
till gemensamt arbete, då kan den komma med hugg i ryggen och gör det
enligt sin natur. Det är av den anledningen, som jag biträder detta förslag,
vilket jag betraktar endast såsom ett beredskapsförslag, som jag är övertygad
örn att det ur samhällets synpunkt är naturligt att lia. även om det vore oändligt
mycket bättre, om alla dessa paragrafer aldrig behöva träda i funktion,
utan utvecklingen får gå i lugn. Men inget samhälle får stå oförberett inför
kritiska situationer av det skälet, att det icke sett sig för. och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag ytterligare tar
upp tiden, men jag måste bemöta herr Linnér, då lian säger, att det inte är
fråga örn att förbjuda en rörelse eller ett parti förrän det en gång har visat
sig använda våld. Jag kan dock inte vare sig på sid. 33 eller sid. 34 i utskottets
betänkande få fram något sådant. På sid. 33 står det: »Örn emellertid
såsom kommittén framhållit ett snabbt ingripande i kritiska situationer är be -

Tisdagen den 10 juni e. m.

Nr 46.

125

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

tydelsefullt, måste upplösningsåtgärden kunna vidtagas på ett tidigare stadium
av sammanslutningens statsfientliga verksamhet. Då lagen riktar sig mot
sammanslutningen såsom sådan och först i andra hand — efter upplösningsbeslutet
— mot de enskilda deltagarna», — det sista bör herr Nilsson i Antnäs
söka förstå — »synes det böra övervägas att i nu avsedda fall anse förutsättningen
för upplösning vara för handen, så snart det blivit styrkt att dess verksamhet
syftar» — vem skall tolka det, när man inte kräver, att någon handling
utförts, som bevisar syftemålet? — »till att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick.» Andare heter det på sid. 34: »Vad angår de i övrigt
angivna fall, där enligt kommitténs förslag ett upplösningsbeslut skulle kunna
ifrågakomma, torde kravet att verksamheten skall innebära uppenbar fara
för riket alltför mycket inskränka lagens tillämplighetsområde.» Är inte
det ett skärpande av kommitténs ståndpunkt? Vad är det då för något?
»Överhuvud taget» — säger utskottet — »synes det ur den skyddssynpunkt,
varpå ifrågavarande lagstiftning vilar, vara nödvändigt att spridningen av
en statsfientlig rörelse kan hejdas med lagliga medel, innan den fortskridit
till ett revolutionärt stadium.» Här säger man ytterligare, fastän i andra ord,
att det är icke meningen, att man skall behöva ha bevis för genom handlingar
att de syfta till revolution. Så säges det härvidlag, som jag förut citerat:
»Utskottet vill emellertid framhålla, att det viktigaste fallet av förberedelse
till förräderi torde vara bildandet av sammanslutningar med omstörtande syfte.
» Bara bildandet av en sammanslutning kan, såvitt jag förstår, enligt detta
vara alldeles tillräckligt, örn nu den kommande regeringen skall följa dessa
direktiv. Men min gode vän Olsson i Rimforsa, som är en så timid och
hygglig karl, kan dock stiga upp och säga, att örn inte regeringen vill följa
riksdagens beslut, kan den kasta det i papperskorgen. Herr Olsson i Rimforsa
läser väl Svenska Morgonbladet? Tidningen hade en stor utredning för
inte så länge sedan, riktad mot den ännu inte avgångna regeringen, för att
den inte hade tagit upp alla de krav, som riksdagen hade ställt. Och, mina
herrar, visserligen har detta utskottsbetänkande tillkommit innan uppdraget
att bilda den nya regeringen gått till bondeförbundet, men ett bifall till den
första punkten i utskottets hemställan är dock ett klart misstroendevotum mot
den kommande regeringen. Det är att ålägga regeringen inte bara att utarbeta
lagförslag utan även att framlägga lagförslag av det och det innehållet
på den och den tiden med direktiv på två bestämda punkter. Jag vet
inte, örn bondeförbundet under sådana förhållanden kan rösta på det? Det
är deras sak.

Tittar jag på en paragraf i lagförslaget på sid. 69, måste jag fråga mig:
vad är detta för något? Det är 96 a §. Om herrarna se i betänkandet, står
det ordagrant så här: »Den som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg
av vad slag det vara må, belägges med disciplinstraff.» Med andra
ord, enligt denna formulering kan följaktligen en militär musikkår, som deltager
i ett demonstrationståg låt oss säga för att man skall äta mera smör —
ty det står »av vad slag det vara må» — dömas. Förlåt, mina herrar, som
utformat förslaget, men tycka ni verkligen, att en sådan formulering blir så
hedrande för riksdagen att komma med? Man menar jule det man skriven-,
men man skriver väl inte lagar, som folk inte förstår, utan man skall väl
skriva lagar för att folk skall förstå vad de innehålla.

Det är slutligen typiskt, att i denna debatt har varken av herr Ossbahr —
men det är kanske naturligt, att han inte gjort det — eller av herr Meyerhöffer
eller av landshövding Linnér eller av herr Olsson i Rimforsa nämnts med
eif ord, att denna lagstiftning skulle åsyfta nationalsocialismen, inte med

126

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

ett ord. Tystnaden är talande. Den understryker — tystnaden på denna
punkt, och alldeles särskilt för herr Ossbahrs vidkommande efter hans uppträdande
i dag — att herr Nilsson i Antnäs har tolkat innebörden i utskottets
betänkande riktigt. Ty vad säger herr Nilsson i Antnäs? Jo. han säger så
här: statsfiender äro de, som mana arbetarna att kämpa för sina löner, kanske
längre gående än fackföreningsrörelsen krävt, och i annat avseende arbeta
så som kommunisterna göra. De äro statsfiender. I detta betänkande talas
det om och herr Linnér har talat om att det skall vara visat, att man vill använda
våld. Jag säger, att i förslaget står det, att det skall ha det syftet.
Herr Nilsson i Antnäs säger: de, som arbeta ekonomiskt och i annat avseende
såsom kommunisterna göra, de lia visat sig vara statsfiender. Vart bär det
hän, örn kommunisterna finge igenom sina förslag i kammaren i ekonomiska
och andra avseenden, säger herr Nilsson. Ja, just så är det. Det är meningen
att förbjuda en rörelse, inte för att den gripit till våldet, även örn någon
pladdrat bredvid munnen, utan därför att det i kammaren framförts förslag,
som enligt herr Nilssons och hans meningsfränders förmenande äro olyckliga
och olämpliga för samhället. Tack för upplysningen, herr Nilsson, den kom
som pricken över i, som endast herr Nilsson var nog ärlig, ska vi säga, att
öppet tala om.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall inte nämnvärt förlänga debatten.

Jag skall bara som min mening uttala, att en dylik lagstiftning verkligen
skulle vara olycklig för närvarande och att den inte är behövlig i Sverige.
Den erfarenhet, som jag har haft från olika länder under åtskilliga år, har
visat, att i de länder, där man försökt med speciallagar för att förhindra
öppet uttalande av vissa åsikter, ha antingen kommunister eller nationalsocialister
tagit makten. Det är för en demokratisk stat inte av något intresse
att genom lagar undertrycka möjligheten att ge till känna den stämning som
är rådande. Jag erinrar om år 1933. Tro herrarna, att det tillstånd, som då
rådde bland bönder och arbetare i Sverige, var sådant, att man med lagar i
längden kunnat undertrycka ytterlighetspolitiken? Nej, det var välfärdspolitiken,
som gjorde, att ytterlighetspartierna slogos tillhaka. Herr talman, det
är en välfärdspolitik, där man ser till att det finns arbete och bröd, och att
inte den internationella storfinansen suger ut folket, som är avgörande. Det
vöre olyckligt att ställa oss under ifrågasatta lagar, tillämpade av domare,
som alitsa i sista hand skulle bli politiska fogdar över Sveriges fria folk. Jag
ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Höglund: Herr talman! När herr Nilsson i Antnäs klandrade kom munisternas

uppträdande, kom jag att erinra mig att, örn jag inte minns fel,
herr Nilsson i Antnäs blev ganska ryktbar för ett pär år sedan, när han i spetsen
för en deputation uppvaktade landshövdingen i Norrbottens län och slog
näven i bordet på ett särskilt kraftigt sätt, som ansågs vara föga taktfull
och grannlaga. Det är bara ett exempel på, att nog kan man vara häftig i
ordalag och uppträdande, utan att man därför har så ont i sinnet, som herr
Nilsson i Antnäs förutsätter beträffande sina politiska motståndare.

Jag begärde närmast ordet med anledning av herr Ossbahrs preciserade yttrande
i vad det gällde den franska nationalistiska ligan »action francaise».
Det inverkar inte pa det faktum, att detta var det enda exempel på en revolutionär
eller kontrarevolutionär organisation, som överhuvud taget inblandats
i diskussionen som motiv för denna lagstiftning. Jag frågade: finns det intet
exempel på sådan verksamhet från Sverige i handling eller skrift att draga

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

127

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

fram? Vad svarar herr Ossbahr? Han kommer med citat av ett yttrande av
herr Herou i en kammardebatt år 1927! Det var verkligen långsökt. Han
har måst gå tillbaka till år 1927 för att finna ett kommunistiskt uttalande att
fästa sig vid. Jag beklagar herr Ossbahr, som måst läsa så många kommunistiska
yttranden för att finna detta lilla sandkorn och presentera det för
kammaren för att styrka, hur farliga kommunisterna äro. År 1927 har herr
Herou fällt detta yttrande. Nåväl, herr Ossbahr, herr Herou har sedan dess
ändrat sig åtskilligt och även hans parti i så måtto, att det inte längre är anslutet
till den förfärliga kommunistiska internationalen, som herrarna fasa för.
Och den, som upptagit hans mantel och nu är aspirant till bolsjevismens
kungakrona, om jag får uttrycka mig så paradoxalt, herr Hagberg, har nu
på det kraftigaste tagit avstånd från detta yttrande och karakteriserat det
som en urbota dumhet. Men denna dumhet bör inte straffas genom en ny
lagstiftning — det räcker att den skulle föranleda, att herr Herou uteslutits
ur herr Hagbergs parti, örn han ännu varit medlem därav. Så är det med den
argumenteringen. Det kvarstår enbart som ett kuriosum, herr Helmus yttrande
av år 1927.

Jag erinrar till sist, herr talman, att Hjalmar Branting i slutet av 1880-talet åtalades av Stockholmspolisen, därför att han utanför Långholmen välkomnat
August Palm till friheten och därvid enligt polisens utsago utbringat
ett leve. Branting förnekade detta, men då förklarade polisvittnena, att de
visserligen ej hört leveropet men sett Bräntings skägg röra sig. Branting hade
nämligen då ett tämligen yvigt skägg. På grund av detta vittnesmål dömdes
Branting för förargelseväckande beteende. Vad som i denna debatt kvarstår
i fråga örn argumentering för den nya lagstiftningen är kommunisternas
rörelse med skägget.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag kan inte låta herr Nilssons historie skrivning

stå oemotsagd. Det är inte på det sättet, att industrier blivit nedlagda
på grund av att det finns kommunister. Sådant hände för 20 år sedan
innan det fanns några kommunister. Stensborgs sågverk gick under men inte
på grund av att det fanns kommunister, ty de hade näppeligen hunnit organisera
sig på den tiden. Karlsviks järnverk gick med förtjänst så länge det var
i rörelse, men sedan köptes det av personer, som hade sina största intressen i
mellersta Sverige, och lades ner, därför att de inte hade intresse att uppehålla
rörelsen där uppe. Robertsviks sågverk var en god affär, på vilken ägarna
förtjänade pengar så länge de höllö det i gång, men sedan blevo de erbjudna
ett billigare sågverk längre ner, som hette Salsåker, och när de hade haft det
en tid, gick det i konkurs, men icke på grund av kommunisternas åtgärder,
utan därför att de råkade få sågverket på ett ställe, där det inte fanns något
timmer. Det finns alltså överhuvud taget ingen industri i Luleå med omnejd,
som blivit nedlagd på grund därav, att befolkningen är kommunistiskt
sinnad. Det är en ren och klar feluppfattning. Munksunds bolag gick under därför,
att en storkapitalist, som hade sina intressen bär nere och sitt bo vid
Kungsträdgårdsgatan, sög ut företaget och sedan, när han urvattnat kapitalet
och prånglat ut aktierna till Andersson, Pettersson och Lundström, landet
runt, kom en svensk byråchef och sökte bolaget i konkurs. Den händelsen är
så bekant och har fått så många hårda omdömen, att det inte iir för mycket
sagt, att det nästan var ett skurkstreck, som gav Munksund dödsstöten. Jag
vågar bestämt hävda, att fackföreningsrörelsen i Norrbotten vare sig vid malmfälten
eller inom sågverksindustrien har burit sig sämre åt än på andra ställen
i landet. Vill man lia belägg härför, kan man fråga förlikningsmannen

128

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Hansén i första kammaren. Han har vid olika tillfällen dementerat dessa uppgifter,
som herr Nilsson i Antnäs sprider till skada för vårt län, som har det
trångt nog ändå.

Herr Månsson: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Ossbahr kom

nied ett citat, som var så gammalt, att det var 9 år sedan yttrandet fälldes.
Jag kunde framdraga ett citat av mycket yngre datum från »Nya Dagligt
Allehanda», där i fjol höstas den svenska riksdagen i häftig ton nedsablades
av en officer.

Herr Herou: Herr talman! Jag mäste, i anledning av ett par demagogers
uttolkning av mitt yttrande fran en debatt år 1927, vilket här citerats, göra
ett beriktigande. Herr Hagberg har, utan att veta vad han yttrat sig örn,
liksom herr Höglund misstolkat ett uttalande av mig vid 1927 års riksdag, och
det vöre oriktigt av mig att inte bemöta deras yttrande. Det är fullkomligt
riktigt citerat av herr Ossbahr, och vad som sades står jag för också i dag.
Jag betonade att vi främst skulle ha »nog stark folkmening» bakom oss som
förutsättning för en kamp^ där man vill använda utomparlamentariska medel.
Da är det dumhet att pasta, att uttalandet örn att man vill använda vilka medel
som helst, skulle betyda användandet av vilka olämpliga medel som helst.
Jag betonade, liksom det i allmänhet skett i arbetarrörelsen, att det inte räcker
med det parlamentariska arbetet för att genomföra vårt program. Mitt yttrande
var ett svar på en mycket provocerande fråga, som framställdes från
olika håll i riksdagen, därvid det framdrogs vissa skandaler i samband med
vissa kulspruteaf förer. Man sökte då föra in debatten på ett plan, där man
kom ifrån våra anklagelser genom att ställa en sådan fråga. Men när de »nationella»
i 1928 års valrörelse spikade upp detta uttalande på varje logvägg
i Gävleborgs län, ökade våra röstsiffror med 6 till 7 tusen röster. Det betyder,
att arbetare och bönder förstå bättre mitt uttalande än herr Höglund och
herr Hagberg förmått. De förstodo, att ett parti, som inte vill använda alla
medell som äro ändamålsenliga för arbetarnas och böndernas frihetskamp, har
icke något existensberättigande, medan ett parti, som vill göra det, har sådant
berättigande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag dåra; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Hedlund
i Östersund, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i punkten
A) av utskottets förevarande utlåtande nr 48. röstar

Den, det ej vill, röstar

Ju;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Herr Linnér begärde emellertid rösträkning, vadan votering

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

129

Ann. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 72 ja ock 89 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten B).

Det under mom. a) upptagna lagförslaget.

Vid först skedd föredragning av 8 kap. 14 § blev ifrågavarande lagrum av
kammaren godkänt.

Härefter föredrogs 21 a) §; och yttrade därvid:

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av paragrafen, dels ock på avslag å utskottets förslag i förevarande
del; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Det under mom. h) upptagna lagförslaget.

1 § lydde enligt Kungl. Maj:ts och
(Kungl. Maj:ts förslag.)

1 §.

Anträffas vid trupp eller ombord
å flottans fartyg på annat sätt än genom
tryck mångfaldigad skrift, vilken
uppenbarligen åsyftar att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet
eller att uppväcka hat mot befälet
eller att eljest undergräva krigslydnaden,
må, vare sig skriften synes
straffbar eller icke, på stället varande
högste befälhavare meddela förordnande
att indragning skall ske av
de exemplar av skriften, som vid
truppen eller å fartyget anträffas.
Den som är befälhavare vid truppen
eller å fartyget äger omedelbart vidtaga
nödig åtgärd för hindrande av
sådan skrifts spridande inom truppen
eller å fartyget under tid som
åtgår till dess förordnande örn indragning
kan av honom utverkas.

utskottets förslag sålunda:

(Utskottets förslag.)

1 §•

eller påträffas någon med att utsprida
sådan skrift bland krigsfolk i
annat fall än nu sagts eller bland
värnpliktiga vilka ej äro krigsmän
men äro samlade på grund av föreskrift
i värnpliktslagen,

må, vare sig skriften synes straffbar
eller icke, på stället varande högste
befälhavare meddela förordnande
att indragning skall ske av de exemplar
av skriften, som anträffas vid
truppen eller å fartyget eller i samband
med utspridandet.

Vid trupp eller å flottans fartyg

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 46.

130

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

äger befälhavaren och i andra fall det
befäl som är kommenderat till ordningens
upprätthållande eller som
eljest är å tjänstens vägnar tillstädes
omedelbart vidtaga nödig åtgärd för
hindrande av sådan skrifts spridande
inom truppen eller å fartyget eller
bland krigsfolket eller de värnpliktiga
under tid som åtgår till dess förordnande
örn indragning kan av honom utverkas.

Förordnande om indragning, vilket genast må gå i verkställighet, skall ofördröjligen
anmälas hos tryckfrihetskommittén, och ankommer på denna att
pröva huruvida förordnandet skall äga bestånd.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Klefbeck, Norling, Sjögren,
Olsson i Mellerud och Berg hemställt, att förevarande paragraf måtte
antagas i den avfattning, som föreslagits i Kungl. Maj :ts proposition.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Linner: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av paragrafen i utskottets förslag, 2:o) godkännande
av paragrafen i den avfattning, som föreslagits i Kungl. Maj :ts i ämnet
avlåtna proposition samt 3:o) avslag å förevarande lagförslag; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förstnämnda propositionen. Herr Hagberg i Luleå begärde emellertid votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i första lagutskottets föreliggande
förslag till lag angående indragning av vissa skrifter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i den avfattning, som
föreslagits i Kungl. Maj :ts i ämnet avlåtna proposition.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf i den avfattning,
som föreslagits i Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

131

Ann. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

2 § föredrogs härpå; och yttrade därvid:

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att i överensstämmelse med vår motion
få yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Linnér: Herr talman! På grund av utgången beträffande § 1 instämmer
jag i herr Hedlunds yrkande.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av förevarande paragraf i den avfattning, som föreslagits i Kungl.
Maj:ts i ämnet avlåtna proposition, dels ock på avslag å lagförslaget i nu
ifrågavarande del; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

övriga delar av lagförslaget.
Godkändes.

Det under mom. c) upptagna lagförslaget.

72 § föredrogs först. Därvid yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Linnér: Herr talman! På grund av omröstningen rörande den före gående

lagen instämmer jag i herr Hedlunds yrkande.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf enligt Kungl. Maj:ts förslag,
dels ock på avslag å förevarande lagförslag; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

96 a) och 97 §§.

Godkändes.

127 § lydde i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag sålunda:
(Kungl. Maj.ts förslag.)

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar
sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden.
vilkas uppenbarande
för främmande makt kan skada rikets
försvar och som han vet böra
hemliga hållas, eller obehörigen sätter
sig i besittning av hemlighet varom
nu är sagt, eller, i syfte att gå

(Utskottets förslag.)

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar
sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden,
vilkas uppenbarande
för främmande makt kan skada rikets
försvar och som han vet böra
hemliga hållas, eller obehörigen sätter
sig i besittning av hemlighet varom
nu är sagt, eller, i syfte att gå

132

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag.)

främmande makt tillhanda, insamlar
eller låter insamla ej i tryck offentligt
tillgängliga uppgifter angående
rikets krigsmakt eller angående andra
förhållanden, vilkas meddelande till
främmande makt kan skada rikets försvar,
eller i syfte som nyss sagts tager
befattning med sådana insamlade uppgifter,
då skall vid straffets bestämmande
efter allmän lag brottet anses
vara begånget under försvårande omständigheter.

Vad i---straff belagt.

(Utskottets förslag.)

främmande makt tillhanda, insamlar
eller låter insamla uppgifter angående
rikets krigsmakt eller angående andra
förhållanden, vilkas meddelande till
främmande makt kan skada rikets försvar,
eller i syfte som nyss sagts tager
befattning med sådana insamlade
uppgifter, då skall vid straffets bestämmande
efter allmän lag brottet
anses vara begånget under försvårande
omständigheter.

Vad i---straff belagt.

I ovan omförmälda, av herr Klefbeck m. fl. avgivna reservation hade hemställts,
att förevarande paragraf måtte antagas i den avfattning, som föreslagits
i Kungl. Majrts proposition i ämnet.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag. Det kommer då i överensstämmelse med § 21 a i strafflagen,
som nyss beslutats.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! På grund av den godtycklighet, vartill
denna lag skulle ge möjlighet, örn den förverkligas, ber jag att få yrka
avslag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Linnér: Herr talman! För att det skall bli överensstämmelse mellan
detta strafflagsstadgande och det förut av kammaren beslutade lagbudet i
21 a i 8 kapitlet hemställer jag örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av paragrafen i utskottets förslag, 2:o) godkännande av
paragrafen i dess av Kungl. Maj :t föreslagna lydelse samt 3 :o) avslag å lagförslaget
i förevarande del; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Olsson i Mellerud, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka den under
2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 127 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i dess av Kungl. Maj :t
föreslagna lydelse.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

133

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 leag. strafflagen m. m.

(Forts.)

Sedan kaipmarens ledamöter härefter intagit sina platser och
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Luleå begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid, avgåvos 91 ja och 76
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf enligt utskottets förslag.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Punkten C).

Det under mom. a) upptagna lagförslaget föredrogs först; och yttrade därvid: Chefen

för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman!

Konstitutionsutskottets ordförande påtalade i första kammaren.och herr Fast
har sedan i denna kammare påtalat, att dessa båda lagar på sid. 70 och sid.
71 uti utskottets betänkande föreläggas riksdagen till antagande, utan att
lagrådet har hörts över dem. Herr Olsson i Mellerud. yttrade visserligen här
nyss någonting örn att lagrådet inte officiellt hade blivit hört, och herr Fast
förutsatte, att lagrådet hade hörts under hand. Herr Reuterskiöld i .första
kammaren hade någon liknande antydan. Jag har svårt att tänka mig, att
lagrådet utan Kungl. Maj:ts förordnande, ja, utan departementschefens vetskap
kunnat inlåta sig på att få sig förelagda helt nya lagförslag. Jag skulle
betrakta detta som inkonstitutionellt. Örn det skett, måste jag inlägga en
gensaga däremot för att för framtiden förebygga ett dylikt förfarande.

Jag har visserligen ingen överdriven uppskattning av betydelsen av från
lagrådets sida framställa anmärkningar — kammaren har nyss tyvärr,, av
misstag antar jag, då reservationen ej kom under votering, godkänt en ändring,
som föranletts av en anmärkning, av lagrådet, i 21 §.a) på sid. 64, varigenom
straffbelagts att samla ihop i tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående
rikets försvar i visst angivet syfte. Men man bör observera att, ifråga
örn det förslag som nu förelagts riksdagen till antagande, av första lagutskottet,
tre prövningsinstanser överhoppats, nämligen justitiedepartementets
prövning av kommittéutkastet, lagrådets prövning av justitiedepartementets
förslag och justitiedepartementets förnyade prövning av lagrådets anmärkningar.

Jag läste nyligen i en tidskrift ett varmt uttalande örn angelägenheten av
att »återskänka det nu nervöst jäktande, febrila lagstiftningsarbetet dess välbehövliga
ro och återställa dess tradition av övervägd, besinnings full prövning».
Jag vädjar till kammaren: örn något är nervöst jäkt i lagstiftningsarbete,
så är det väl lagutskottets metod i detta fall. Hur går det med traditionen
av övervägd, besinningsfull prövning, när lagutskottet tilltror sig.att,
med överhoppande av lagråd och justitiedepartement, framlägga kommitté -

134

Nr 46.

Tisdagen, den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

utkast till riksdagen för antagande som lagar? Hade det inte varit rimligare,
att, när utskottet ändå inte kunde klara lagen örn »för statens säkerhet och
ordningen i landet farliga sammanslutningar», utskottet nöjt sig med en riksdagsskrivelse
även i denna fråga och inte här utan samband med frågan örn
de statsfientliga sammanslutningarna givit sig till att stifta lag örn »sammanslutningar,
vilkas verksamhet är sådan eller vilka ålägga sina medlemmar
sådana förpliktelser, att fara för behörigt fullgörande av vederbörandes
tjänsteplikt kan uppkomma». En så oerhört svävande och svår definition
begär utskottet, att riksdagen skall antaga på rak arm. Jag vädjar till kammaren
att hålla på traditionen av övervägd, besinningsfull prövning i lagstiftningsarbetet
och därför överlåta åt den blivande regeringen att taga initiativ
till utarbetande av de lagar, kammaren kan önska på detta område, och
alltså avslå de båda lagförslagen på sid. 70 och sid. 71.

Herr Linnér: Herr statsrådet har passat på att i sista ögonblicket rikta

anmärkning mot lagrådet. Herr statsrådet kunde ha besparat sig denna anmärkning.
Örn herr statsrådet haft godheten fråga mig, skulle jag upplyst
statsrådet om att lagrådet inte är hört. Statsrådets anmärkning mot eventuellt
olämpligt förfarande av lagrådet var således fullkomligt obefogad.

Vad sedan beträffar det förfaringssätt från utskottets sida, som statsrådet
anmärkt mot, så ligger ju den här saken till på ett helt annat sätt än när det
gäller lagen örn sammanslutningar. Lagen örn sammanslutningar är ju i mycket
hög grad en tekniskt svår lag, själva det grundläggande begreppet är
svårt, de olika rekvisiten äro svåra, frågan örn vem som skall agera och vem
som skall utöva den avgörande myndigheten, allt detta är svårt. Vi funno,
att frågan inte var tillräckligt löst i kommittén. Denna lag är ju däremot,
vågar jag säga, av helt annan valör. Vi hava här så gott som helt och hållet
följt kommitténs förslag. I de yttranden, som inkommit över detta förslag,
ha vi haft stöd. för att kommittén på denna punkt har funnit på en lämpligt avvägd
lagstiftning. Det är med anledning därav, som vi ha vågat oss på att
föreslå riksdagen denna lagstiftning. Skulle det här visa sig, att den av oss
föreslagna lagen är behäftad med ett tekniskt fel, hoppas vi, att den blivande
justitieministern i motsats till den nuvarande kommer att taga hänsyn till lagrådets
anmärkningar. Det är ju som känt så, att den nuvarande justitieministern
har i hög grad nonchalerat lagrådets anmärkningar. Huruvida detta
varit till. båtnad för lagstiftningsarbetet eller inte, därom kan man hysa delade
meningar.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Schlyter: För att inte

glömma bort den sista lilla anmärkningen från lagutskottets ärade vice ordförandes
. sida vill jag bara erinra kammaren örn att i de allra flesta fall,
då regeringen inte följt lagrådets anmärkningar, ha båda kamrarna gillat
den ståndpunkt regeringen intagit. Men herr Linnér började med en ordlek;
han förklarade, att »lagrådet är inte hört». Ja, det veta väl alla, att lagrådet
inte är hört, ty då skulle ju detta stå tryckt i betänkandet. Lagrådet höres
aldrig utan att lagrådets yttrande tryckes i riksdagshandlingarna. Vad
jag anmärkte på var grundat på den slutsats, jag drog av yttranden av tre talare
i kamrarna. Dessa talare hade yttrat, att lagrådet inte officiellt blivit
hört eller att lagrådet hade blivit hört under hand. Det är detta underhandshörande
av lagrådet om helt nya lagförslag, som jag anser inte bör förekomma.
Jag har därför ansett, att anmärkning borde göras däremot, för att det inte
skulle upprepas.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

135

Ann. ändrinq i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. sträf flogen m. m.

(Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har inte varit i tillfälle att deltaga i
första lagutskottets behandling av det här ärendet, enär jag varit upptagen
i annat utskott. Det är därför jag inte förut tagit till orda här. Jag har ju annars
suttit i lagutskott i många år, jag tror ända sedan 1915, men såvitt jag
kan erinra mig, har det aldrig under dessa år förekommit, att riksdagen ifrån
första lagutskottet blivit inbjudet att taga ett lagförslag på det sätt, som det
nu är fråga örn. Det har ju redan tidigare här i kväll av herr Olsson i Mellerud
erinrats örn behandlingen av detta ärende i utskottet, och jag tror, att
det är mer än en av kammarens ledamöter, som, när han fick detta utskottsutlåtande
i sin hand och tittade på det, kände sig litet främmande. Ty hela
uppställningen är en helt annan än vad det brukar vara. Det har ju varit
ofantligt många tillfällen, då lagutskottet har haft motioner att behandla, i
vilka ha föreslagits mycket små lagändringar, men utskottet likväl inte^har
velat vidtaga sålunda föreslagen ändring, utan örn det velat, gå in för något
i motionens syfte, har det blivit en skrivelse. Och örn jag inte minns fel, har herr
Linnér under de riksdagar, han har tillhört första lagutskottet, varit en av dem,
som kanske ivrigast förfäktat den meningen, att ett lagutskott inte ensamt för
sig skall stifta lagar. När jag har sett detta utskottsutlåtande och vet, att
det är herr Linnér, som står som pappa för det, har det i högsta grad förvånat
mig, att herr Linnér med sin ställning och sina stora juridiska kunskaper,
han verkligen velat inbjuda riksdagen att ga med pa detta förslag. Det har
vid många tillfällen förelegat motioner örn avskaffande av lagrådet, och skulle
någon sådan motion ha förelegat i år och herr Linnér varit med,, örn att behandla
den, skulle han säkerligen ha sagt, att lagrådet är av en sådan ofantlig
betydelse för enhetlighet i lagstiftningen, att lian inte ville biträda ett sådant
förslag. Men nu vill, såvitt jag förstår, herr Linnér på ett ganska väsentligt
sätt negligera lagrådet, då han anser, att det inte alls, är behövligt,
att lagrådet höres, innan riksdagen tager ställning till denna fråga. Jag tror
för min del, att det är av betydelse, att riksdagen har ett uttalande av lagrådet
att tillgå, innan det går att fatta beslut, och det kan inte vara klokt, att
riksdagen här, låt så vara på herr Linnérs förslag, fattar ett beslut i enlighet
med utskottets hemställan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets förslag.

Herr Linnér: Jag delar helt herr Lindvists uppfattning om att man natur ligtvis

icke i regel bör föreslå riksdagen att antaga ett„ lagförslag utan att
lagrådet blivit hört, men, herr Lindqvist, detta beror ju^på två saker. Det beror
dels på vilka förarbeten som äro gjorda och dels _på valören av lagförslaget.
I det förstnämnda avseendet är det ju så, att vi här ha ett kommittébetänkande,
över vilket ha avgivits yttranden, som äro tillgängliga för oss. „ I
det andra avseendet är det så, att det här icke gäller något lagtekniskt svårt
lagförslag. Det är på dessa två sammanträffande grunder, som utskottsmajoriteten
har ansett sig kunna framlägga detta förslag.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag vill bekräfta, att lagrådet

icke officiellt har yttrat sig över detta lagförslag. Det Damgar för övrigt av
utskottsbetänkande^ Jag vill emellertid också bestyrka riktigheten av den
uppgift, som har lämnats, att lagutskottet icke alls under hand försökt att på
konstitutionellt oriktiga vägar inhämta lagrådets mening om denna lagstiftning.
Det vore ju orimligt att tänka sig, att första lagutskottet skulle försilka
bana en sådan väg till lagrådet. Det är sålunda rena fabler detta tal örn

136

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 hav. strafflagen m. m.

(Torts.)

att första lagutskottet skulle under mindre honnetta former ha inhämtat lagrådets
mening. Den omständigheten, att lagrådet icke officiellt har yttrat sig
örn detta lagförslag, är emellertid ett av — dock icke det avgörande skälet —
skälen varför jag motsätter mig lagstiftningen i fråga. Det andra och ännu
mera bärande skälet, är lagens materiella innehåll, och det är på grund därav,
som jag yrkar avslag på lagutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av förevarande lagförslag, dels ock på avslag därå; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Vidare föredrogs det under mom. b) upptagna lagförslaget. Därvid anförde: Herr

Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber av samma skäl, som jag
nyss anförde, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Linnér: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av förevarande lagförslag, dels ock på avslag
därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Det under mom. c) upptagna författningsförslaget föredrogs nu; och yttrade
därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber också att få yrka avslag
pa utskottets förslag och jag vill samtidigt erinra därom, att departementschefen
har meddelat riksdagen genom proposition, att på grund av väntad lagstiftning
rörande maltdrycksförsäljningen bör det få anstå med detta, till dess
sistnämnda lagstiftning kommer fram.

.Ja8 ber sålunda, herr talman, att få yrka avslag på utskottets framställliing.

Herr Linnér: Herr talman! Det förhåller sig på det sättet, att i det förslag
till lag om försäljning av maltdrycker, som framlagts av kommittén, är
icke något motsvarande stadgande upptaget. Det förslag, som lagutskottet
här framlägger, innefattar endast en komplettering av ett förut befintligt ordmngsstadgande
i förordningen örn försäljning av pilsnerdricka. Det innehåller
endast det tillägget, att man såsom anledning till indragning av en utskänkmngsrätt
kan åberopa jämväl den omständigheten, att på platsen bedrives
verksamhet för undergrävande av krigslydnaden under sådana förhållanden,
att innehavaren kan antagas äga kännedom därom.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dem pa godkännande av förevarande författningsförslag, dels ock på avslag
dara; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Linnér begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

137

Ang. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren avslår första lagutskottets förevarande under
punkten C) momentet c) i utskottets utlåtande nr 48 upptagna författningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren godkänt berörda författningsförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren avslagit förevarande författningsförslag.

Det under mom. d) upptagna förf attningsför slag et föredrogs slutligen; och
anförde därvid:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag blev förekommen av herr Hedlund.
Jag ville också yrka avslag på den sammankoppling av sockerdricka och
osedlighet för att isolera de värnpliktiga, som här är ifrågasatt.

Herr Hallén: Herr talman! Innan första lagutskottets förslag på denna

punkt som jag förmodar försvinner i det tomma intet, skulle jag vilja fästa
uppmärksamheten på det underliga sätt, varpå man här skriver sitt förslag
till lag. Såsom ordförande i nykterhetsnämnd känner jag väl till vad det är
för ställen, som i huvudsak beröras av denna förordning av den 8 maj 1925.
Det är icke blott vanliga kaféer utan även alla dessa över hela landsorten spridda
kiosker, där man säljer tuggummi, bananer, äpplen och läskedrycker o. dyl.
Enligt det sätt, varpå herrarna i lagutskottet ha skrivit sitt lagförslag, skulle
bara den omständigheten, att några värnpliktiga råka stå i närheten av en kiosk
och kanske föra ett kritiskt samtal örn förhållandena vid sitt regemente, kunna
leda till att kioskens innehavare utsättes för varjehanda trakasserier och undersökningar
i vad mån han känner till sådant. Detta kan givetvis leda till allsköns
ohägn. Det är en verkligt häpnadsväckande form att skriva en lag.

Herr Linnér: Herr talman! Den sena timmen är naturligtvis förklaringen
till att herr Hallén uppenbarligen icke kunnat taga kännedom örn vad lagtexten
i verkligheten innebär. Annars skulle herr Hallén icke kunnat framställa
den anmärkning, han gjorde.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av förevarande författningsförslag, dels ock på
avslag därå; och avslog kammaren författningsförslaget.

Punkten D).

Det under mom. a) upptagna författningsförslaget föredrogs först. Därvid
anförde:

Herr Berg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Klefbeck
m. fl. avgivna reservationen.

138

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. ändrad
lydelse av §§
3 och 4 tryckfrihetsförordningen.

Äng. ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.

(Forts.)

Herr Linnér: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Rimforsa: Jag ber att få instämma i yrkandet örn avslag på
denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av förevarande författningsförslag, dels ock på avslag därå;
och blev författningsförslaget av kammaren avslaget.

Det under moni. b) upptagna författningsförslaget föredrogs nu; och yttrade
därvid:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr Linnér: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av förevarande författningsförslag, dels ock på avslag därå; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Vid slutligen skedd föredragning av punkten E) blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§4.

Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 44, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av
§§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av Kungl. Maj :t
till riksdagen avlåten proposition, nr 235, däri Kungl. Maj :t till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlagt förslag till ändrad lydelse av §§ 1,
3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen och till övergångsstadgande.

Sedan utskottet i sitt utlåtande nr 42 i anledning av propositionen anmält,
att utskottet framdeles ville avgiva utlåtande rörande det i propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av § 3 tryckfrihetsförordningen, hade detta
förslag nu behandlats.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
före propositionens avlämnande väckta motioner:

inom första kammaren

nr 152 av herr Bagge m. fl. och

nr 274 av herr Bergman m. fl., ävensom

inom andra kammaren

nr 358 av herr Skoglund m. fl. och

nr 571 av herrar Åqvist och Österström.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

139

Ang. ändrad lydelse av §§ 3 och 3 tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

1) med bifall till propositionen nr 235 i förevarande del i momentet intaget
förslag till ändrad lydelse av § 3 tryckfrihetsförordningen; och

2) i anledning av de i ämnet väckta motionerna av utskottet framlagt förslag
till ändrad lydelse av § 4 tryckfrihetsförordningen; samt

B) att förevarande motioner I: 152 och II: 358 samt I: 274 och II: 571, de
båda sistnämnda såvitt nu vore i fråga, måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Strömberg, Källman, Nils
A. Andersson, Anders Andersson, Borg, Fast, Nordström i Torsby, Johnsson
i Norrahammar och Nilsson i Göteborg yrkat, att riksdagen måtte avslå utskottets
hemställan under A) 2).

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Fast: Herr talman! Med anledning av de beslut, som fattades i det
ärende, som vi nyss behandlade, vilka beslut i väsentliga delar beröra utskottets
hemställan under punkten A 2) och vissa där tagna initiativ, ber jag att
få hemställa örn bifall till utskottets hemställan under Al) men avslag å utskottets
hemställan under A 2).

Herr Persson i Trången: Herr talman! Jag vill förena mig i herr Fasts

yrkande örn bifall till punkten A 1) men vill dessutom också yrka bifall till
punkten A 2). Jag tror icke, att utskottets förslag på sistnämnda punkt kommer
i någon konflikt med de beslut, som fattats tidigare. Jag hemställer alltså
om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen först därå given
proposition blev utskottets hemställan i punkten A) mom. 1) av kammaren
bifallen.

Vidare framställde herr talmannen i fråga om punkten A) mom. 2) propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorde hemställan, dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Fast, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
punkten A) mom. 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförf aran det.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 79 ja och 81 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan i förevarande moment.

140

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. ändrad lydelse av §§ 3 och 4 tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hem ställan

i punkten B) av kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m.; och

nr 50, i anledning av väckt motion angående omarbetande av ordningsstadgan
för rikets städer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

mässig^trafik Slutligen upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 54, i anmed
automo- lening av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angåbil.
ende yrkesmässig trafik med automobil, dels ock i ämnef väckta motioner.

. Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 161,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit örn riksdagens yttrande över
vid propositionen fogat förslag till förordning angående yrkesmässig trafik
med automobil.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 290 av herr Löfvander m. fl.,
nr 325 av herr Johan Bernhard Johansson,
nr 337 av herr Hamrin m. fl.,

nr 338, 339 och 340 av herrar Lindley och Robert Berg och
nr 362 av herr Bagge m. fl., samt

inom andra kammaren:
nr 581 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.,
nr 679, 680 och 681 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,
nr 682 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 697 av herr Skoglund m. fl.,
nr 707 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.,
nr 708 av herr Lindmark,

nr 709 av herrar Gustafsson i Välsnäs och Meyerhöffer,
nr 724 av herr Hagberg i Malmö och
nr 728 av herr Lundqvist m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
vid granskning av det vid propositionen fogade förslaget till förordning angående
yrkesmässig trafik med automobil, i anslutning till vad i motionerna
I: 337, I: 362, II: 682, II: 697, II: 707, II: 709, II: 724 och II: 728 hemställts,
lunnit förslaget icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet;

B) att riksdagen, i anledning av motionerna 11:707 och 11:728, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t under beaktande av vad i utskottets
utlåtande anförts ville upptaga ärendet till fortsatt beredning samt,

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

141

Äng. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
därest nytt förslag i ämnet komme att innehålla bestämmelser, innefattande
mera betydande ingrepp i näringsfriheten, framlägga en sådan lagstiftning
för riksdagen i enlighet med § 87 regeringsformen;

C) att riksdagen, i anledning av motionerna 1:290 och II: 581, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga sådan ändring
i gällande motorfordonsförordning, att transporter uteslutande av mjölk
eller produkter därav eller av slaktdjur eller av färsk fisk eller av skogsprodukter
från avverkningsplats måtte undantagas från tillämpningen av de särskilda
bestämmelser, som gällde för den yrkesmässiga trafiken;

D) att motionerna II: 707 och II: 728, i den mån de icke blivit beaktade
genom vad utskottet under A) och B) hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

E) att motionerna I: 325, I: 338, I: 339, I: 340, IL 679, II: 680, II: 681
och II: 708 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

F) att motionerna I: 290 och II: 581, i den mån de icke blivit beaktade genom
vad utskottet under C) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Linder, Hagman, Forslund, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid
granskning av det vid propositionen fogade förslaget till förordning angående
yrkesmässig trafik med automobil funnit förslaget böra, med de jämkningar
som kunde föranledas av vad i reservationen anförts, läggas till grund för lagstiftning
i ämnet,

samt att de i ärendet väckta motionerna, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad sålunda hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

av herr Molander utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan lämnades på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Leo, som anförde:
Herr talman, mina herrar! Det finnes en punkt uti detta utskottsutlåtande,
mot vilken jag för min del ingen invändning har att framställa. Det är den,
i vilken utskottet uttalat, att en lagstiftning på förevarande område bör, därest
den kommer att innefatta mera betydande ingrepp i näringsfriheten, komma
till stånd i enlighet med § 87 regeringsformen. Jag finner för min del det vara
ganska naturligt att örn, som utskottet säger, det kan bliva fråga örn en lagstiftning,
avseende mera betydande ingrepp i näringsfriheten, denna lagstiftning
göres i enlighet med § 87. Jag vill bara fästa uppmärksamheten därpå,
att så har i själva verket redan skett i sak hittills på förevarande område. Åtminstone
har jag för min del icke varit med om att vidtaga någon som helst
förändring i bestämmelserna rörande den yrkesmässiga trafiken, utan att riksdagen
först har fått vara med örn det och säga sin mening därvidlag.

De problem, som här föreligga till behandling, äro föremål — det kan kanske
vara av intresse att förutskicka detta — för uppmärksamhet i alla länder,
där motorismen, den moderna landsvägstrafiken, nått någon mera nämnvärd
utveckling. Anledningen till att man i en mängd stater sedan någon tid tillbaka
sysslar med frågan örn en reglering av den yrkesmässiga biltrafiken, är naturligtvis
icke den, att man där har någon önskan att komma biltrafiken till

142

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
livs.. Tvärtom äro.vi väl alla överens om, att bilismen äger utomordentligt stora
förtjänster, som vi böra på allt sätt söka tillgodogöra oss. Men man har överallt
gjort den erfarenheten, att bilismen under sitt segerrika framträngande
kommit att tillfoga de äldre trafikmedlen, järnvägarna och sjöfarten, vissa
skador, som gjort det svårt för deni att i fortsättningen bestå och fylla sin uppgift
i den samlade transportapparaten. Bilismen har tagit hand örn den mera
värdefulla delen av trafiken, styckegodstrafiken och annan trafik, som har
möjlighet att betala sina fraktkostnader, medan den däremot har överlämnat
åt de äldre trafikmedlen, järnvägar och sjöfart, att i fortsättningen ombesörja
trafiken av det i förhållande till sin vikt billiga godset, det tunga massgodset.
Jag skall med hänsyn till den sena timmen icke närmare utveckla de förhållanden
och problem, som därigenom uppstått. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att förr eller senare inträffar den tidpunkt, då de äldre trafikmedlen,
berövade det mera värdefulla godset, icke längre förmå upprätthålla sin verksamhet
utan stå inför nödtvånget att lägga ner sin drift. Så har det skett i vårt
land och i en massa andra länder. Hos oss räkna vi tretton enskilda järnvägar,
som fått läggas ner under senare år, huvudsakligen till följd av konkurrensen
från bilhåll. Vi hava dessutom en del andra enskilda järnvägar, som förlorat
mycket pengar. Staten har bland annat fått satsa de senare åren 78 miljoner
kronor som förlust på sina lån till enskilda järnvägar. Det är alldeles klart,
att ett stort antal av våra enskilda järnvägar befinner sig i ett svårt läge, som
vid minsta förändring till försämring i nuvarande konjunktur på transportområdet
kan tvinga dem att lägga ner sin drift. Att äldre trafikmedel bliva
ersatta med nya och bättre är emellertid i och för sig icke mera märkvärdigt
än att man överallt annars på produktionsområdet får se, hur äldre metoder
få lämna plats för nyare och mera effektiva. Om det sålunda bara vore så, att
bilismen, när den trängt undan järnvägarna och sjöfarten och tvingat vissa delar
av dessa transportmedel att lägga ner, kunde fullt ut ersätta de nedlagda
trafikmedlen, vore det ur samhällssynpunkt alls ingenting att säga örn en sådan
utveckling, utan tvärtom skulle den hälsas med glädje. Men erfarenheten
har visat, att bilismen icke förmår att fullt ut utföra det arbete, som järnvägar
och sjöfarten utföra. Den förmår övertaga en del av dessa transportmedels
uppgifter men icke alla. När därför dessa äldre trafikmedel nedläggas, hotas
det ekonomiska liv, som har växt upp utmed dem och som för sin fortsatta
existens är beroende av dem, att också gå under. Därmed hotas också det lokala
befolkningsområdet av ekonomiska skador, som göra, att man från befolkningens
sida mycket häftigt och mycket energiskt hos regering och riksdag protesterar
mot nedläggandet av de äldre trafikmedlen. Detta gäller särskilt, då
fråga är om nedlägandet av någon järnväg.

Vi hava. allesammans här i riksdagen erfarenhet örn, hur angelägen man är
att inför riksdagsmännen frambära sina bekymmer, så snart det är fråga om
att lägga ner en järnväg. Jag kan försäkra alla dem, som tro. att jag har nå-''
gon gammal outsläcklig och ensidigt inriktad kärlek till järnvägarna, att jag
har vid mer än ett tillfälle gjort vad jag förmått för att få till stånd nedläggande
av en järnväg, som jag ansett icke längre hava några betingelser för fortsatt
existens, men blivit hindrad därifrån genom ingripande från riksdagens
sida och genom ingripande från ortsbefolkningens sida, som energiskt har protesterat
mot ett sådant nedläggande.

Det har under den konkurrens, som uppstått mellan bilismen, järnvägarna
och sjöfarten, även visat sig ett annat fenomen, som väl är värt statsmakternas
uppmärksamhet. Det är den proletarisering som har spritt sig över ganska
avsevärda områden av den yrkesmässiga biltrafiken, här närmast den yrkesmässiga
lastbiltrafiken. Det skulle vara en lätt sak att giva många exempel

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

143

Äng. yrkesmässig trafik med automobil. (Ports.)
på de inånga gånger verkligt bedrövliga ekonomiska och sociala förhållanden,
som råda inom den yrkesmässiga lastbiltrafiken. 1932 års trafikutredning gav
sålunda exempel på, hur inkomsterna ställde sig inom den yrkesmässiga lastbiltrafiken.
och visade upp, hur inom relativt tättbebyggda befolkningsområden,
där dock jämförelsevis dyra levnadskostnader råda, inkomsterna icke kommo
upp till mer än 1.950 kronor för företagare inom den yrkesmässiga lastbiltrafiken
och till 1,820 kronor för anställda. Hur det ser ut i fråga om arbetstid
och övriga arbetsförhållanden inom detta yrkesområde känna de flesta säkert
till genom de oftast ganska upprörande skildringar, som vi få läsa i de dagliga
tidningarna ifrån livet inom den yrkesmässiga lastbiltrafiken, skildringar som
vittna örn, hur man där får tjänstgöra 15, 16. 17, 18 timmar örn dygnet, skildringar,
som visa, hur uttröttade lastbilförare köra ihjäl eller skada sig själva
och andra på landsvägarna, därför att de icke längre förmå hålla ögonen öppna
eller sina sinnen så vakna och spända, som deras svåra och ansvarsfulla yrke
kräver. Jag tror icke, att man behöver något närmare motivera det faktum, att
det här råder förhållanden, som även måste göra anspråk på att påkalla uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Det är nu dessa bägge i största korthet angivna omständigheter, som tvungit
parlamenten och regeringarna i ett flertal länder att taga upp frågan örn ea
trafikreglering till behandling, en trafikreglering, som skulle hava till syfte att
på en gång tillgodogöra samhället bilimens alla fördelar men samtidigt se till,
att de äldre trafikmedlens bestånd tryggades i den mån samhället har behov av
dem, och dessutom syfta till sådana anordningar, att det ekonomiska och sociala
tillståndet inom den yrkesmässiga biltrafiken bleve i tillfredsställande omfattning
sanerat.

Men det är icke bara behovet av en trafikreglering, som över allt föreligger.
Det särskilt från vissa håll igångsatta motståndet mot en reglering, som vi
även här hemma hava sett prov på, reses på samma sätt och med användande
av samma metoder även i andra länder. Under de tre månader ungefär, som
det framlagda regeringsförslaget — naturligtvis jämte min egen person —
släpats genom en god del av den borgerliga tidningspressen såsom
avskräckande exempel på en reaktionär och fientlig inställning till bilismen
och de moderna trafikmedlen, har jag, om jag haft något behov av det,
kunnat trösta mig med att kommunikationsministrarna i ett flertal andra länder
hava varit, äro eller med säkerhet snart komma att bliva utsatta för precis
liknande kampanjer. En kampanj, för övrigt, mina herrar, som i metoden och
strukturen röjer drag. som hela riksdagen och samtliga politiska partier borde
vara mycket noga på sin vakt gentemot.

I den debatt, som utanför riksdagen en längre tid förts i denna fråga, tycks
man från trafikregleringens motståndare alldeles hava tappat bort eller förbisett
ett faktum, det nämligen, att det är riksdagen själv, som begärt utredning
och förslag örn en trafikreglering. Det väcktes en motion 1932 i andra kammaren,
som gick ut på att riksdagen skulle begära utredning och förslag rörande
reformer på delta område. Riksdagsskrivelsen gick ut på icke bara en utredning
utan även framläggande av förslag. Uti andra lagutskottets utlåtande
hette det på sidan 25 härom: »1932 års riksdag anhöll, närmast under intryck
av de svårigheter, som syntes hava genom den av biltrafiken bedrivna konkurrensen
uppkommit för de äldre trafikmedlen, i skrivelse att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående av
en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar
och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål.» Där slutar utskottet.
Men i riksdagsskrivelsen fort sättes det: »samt därefter vidtaga de åtgärder
och i den mån riksdagens medverkan prövas erforderlig för riksdagen

144

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Äng. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.
framlägga det förslag, till vilket utredningen må föranleda». Denna riksdagens
begäran icke bara örn utredning utan också om framläggande av förslag
har, naturligtvis oavsiktligt, fallit bort i utskottets historik. Men den kail i någon
mån vara värd att hållas i minnet.

Jag skall icke vid denna sena timma trötta kammaren med några citat ur den
motion, som väcktes 1932 uti denna kammare, undertecknad av bland andra 29
borgerliga ledamöter och uti vilken motion man begärde omedelbara och kraftiga
åtgärder från statsmakternas sida för ett tillrättande av de missförhållanden,
som man ansåg råda inom transportväsendet. Det var sannerligen inga
milda ord, som yttrades i denna av herr Lundqvist i Rotebro framburna motion
1932. Statsmakterna, särskilt regeringen, fingo ordentligt påskrivet för
att de icke tidigare gripit in och reglerat den yrkesmässiga biltrafiken. Man
framhöll, att förhållandena vore sådana, att det krävdes omedelbara åtgärder,
såvida icke allting skulle sluta på ett olyckligt sätt.

Riksdagen anslöt sig, som jag redan nämnt, till motionärerna och begärde
utredning och förslag. Utredningen sattes i gång av den dåvarande regeringen,
den frisinnade hamrinska regeringen. Till utredningsmän utsagos landshövding
von Sneidern, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören
A. Wikström och ledamoten av första kammaren J. B. Johansson i
Fredrikslund. I fjol, efter nära tre års arbete, voro dessa utredningsmän färdiga.
De avlämnade ett enhälligt betänkande. Detta betänkande gick ut på
remiss till olika myndigheter och sammanslutningar och rönte där kritik från
olika håll. Jag vill emellertid framhålla, att det är en mycket stor överdrift,
då man vill göra gällande, att 1932 års trafikutrednings förslag skulle hava blivit
alldeles sönderskjutet, alldeles krossat i de avgivna yttrandena. Så var
ingalunda fallet. Av länsstyrelserna var det nio som tillstyrkte trafikutredningens
förslag. En länsstyrelse ville gå ännu radikalare till väga än trafikutredningen,
och en länsstyrelse var tveksam men avstyrkte icke. Riksgäldsfullmäktige
tillstyrkte. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vår centrala myndighet
för vägväsendet, tillstyrkte likaledes, vilket också Svenska järnvägsföreningen
gjorde. Bland de länsstyrelser, som avstyrkte förslaget, fanns
det flera, som gjorde det på sådana skäl, till vilka hänsyn sedermera togs vid
den omarbetning, som på mitt initiativ sattes i gång i slutet av förra året i
anledning av de avgivna remissyttrandena.

Den omarbetning av 1932 ars trafikutrednings förslag, som inleddes genom
tillsättandet av nya sakkunniga i december månad i fjol, skedde under ordförandeskap
av landshövding Lubeck, och för övrigt bestodo de sakkunniga av
tva representanter för järnvägarna, tva representanter för den yrkesmässiga
lastbilstrafiken och^en representant för kommerskollegium och sjöfarten jämte
en representant fran kommunikationsdepartementet. Dessa sakkunniga avlämnade
sitt förslag uti februari i ar, och även de voro på alla avgörande punkter
fullkomligt enhälliga. Deras förslag är i allt väsentligt samma förslag,
som nu ligger på riksdagens bord i form av den kungl, propositionen.

Jag har icke nämnt dessa fakta angående den verkställda utredningen eller
angivit, vilka det är som verkställt densamma, därför att jag har någon som
helst avsikt att försöka krypa bakom ryggen pa sakkunnigeutredningarna och
förringa min egen medverkan eller mitt eget ansvar för förslagets framläggande
inför riksdagen. Jag har framlagt förslaget icke bara därför, att detta
förslag var frukten av ett fyraårigt utredningsarbete, frukten av två enhälliga
sakkunnigutlåtanden, utan jag har framlagt det även därför, att jag är övertygad
örn, att det är ett förslag, vars genomförande skulle vara till gagn och
båtnad för hela transportväsendet i vårt land och åtminstone komma att bidraga
till att avhjälpa några av de rådande värsta missförhållandena.

Tisillisen ilon Iti juni e. in.

Nr 46.

140

Ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

1932 års trafikutrednings förslag byggde på en uppdelning av den yrkesmässiga
lastbilstrafiken i när- och fjärrtrafik med fasta taxor för fjärrtrafiken.
Det nu framlagda förslaget bygger på samma princip. Man gör en
uppdelning av den yrkesmässiga lastbilstrafiken i när- och fjärrtrafik. Detta
är den grundläggande principen i hela denna trafikreglering. Det finnes naturligtvis
en hel mängd detaljer, även de av intresse, men själva principen för
åstadkommande av en reglering är denna uppdelning i när- och fjärrtrafik.

Det gives naturligtvis många sätt att reglera biltrafiken. I andra länder
har man gått så radikalt till väga, att man har i lag bestämt, vilka slags gods,
som får fraktas per bil, respektive järnväg och fartyg. Man har på det sättet
berövat allmänheten möjligheten att själv välja transportmedel. I det framlagda
förslaget har däremot tagits avstånd från alla sådana ingrepp, som skulle
kunna göra skäl för namnet tvångsreglering. I det förslag, som här föreligger,
är det överlämnat till allmänheten att liksom hittills fullständigt fritt
avgöra, vilket transportmedel man vill använda. I detta författningsförslag
gives icke någon som helst anvisning åt allmänheten att använda det ena eller
det andra transportmedlet och ännu mindre föreslås något tvång i detta avseende.
Vi ha nöjt oss med att söka reglera förhållandena genom att åtminstone
för en liten del av den yrkesmässiga biltrafiken söka få till stånd en något
fastare taxesättning och en bättre organisation än som för närvarande råder.
Ty därom lia alla, som sysslat med denna fråga, varit ense, att den förnämsta
orsaken till den ständiga pressningen av priserna och den oupphörligen ökade
konkurrensen mellan de olika transportmedlen ligger i frånvaron av ali fastare
taxesättning och bristen på en förnuftig organisation inom den yrkesmässiga
lastbilstrafiken. Flertalet företagare inom denna trafik utgöres av mindre
företagare, som lia en, två eller tre bilar -— det är endast ett fåtal, sorn rör
sig med någon större bilpark. Följden har blivit, att det drives en ohejdad
konkurrens, icke bara med andra transportmedel utan även inom den yrkesmässiga
lastbilstrafiken själv. Man gör sig skyldig till ideliga taxenedpressningar;
man pressar taxorna så långt att man, enligt många vittnesbörd från
den yrkesmässiga bilismens egna män, på detta område kan tala örn verkliga
dumpingmetoder. Dessa taxenedsättningar äro ofta direkt förlustbringande.
Det framlagda förslaget syftar till att försöka få till stånd en något bättre
ordning på detta område genom att för en viss del av trafiken få till stånd bestämda
taxor. Att inte detta försök utsträckts till att omfatta hela den yrkesmässiga
trafiken, beror på omöjligheten av att från samhällets sida kontrollera,
att legalt fastställda taxor komma att följas av alla de 12- till 15,000
yrkesmässiga lastbilägare, som vi lia i vårt land, vid varje körning, sorn de lia att
utföra. I stället går förslaget ut på att från den yrkesmässiga lastbilstrafiken
skilja ut en viss del, den s. k. fjärrtrafiken, och överlämna organiserandet och
omhänderhavandet av denna fjärrtrafik till ett visst mindre antal företag, så
att det blir endast dessa att kontrollera vid övervakandet av att bestämmelser
om taxor efterlevas.

I sina detaljer är denna när- och fjärrtrafik tänkt organiserad så, att innehavare
av närtrafiktillstand skulle liksom nu få fritt röra sig inom det område,
sorn var honom anvisat för närtrafik. Det skulle liksom nu för körslor inom
dessa områden gälla av vederbörande länsstyrelser fastställda maximitaxor
men inga minimitaxor. _ Närtrafikutövaren skulle således icke få betinga sig
något utöver en viss avgift för sina körslor, men däremot vore han oförhindrad
■itt ga under den fastställda maxinutaxan. Genom vissa organisatoriska anordningar,
som äro föreslagna i det framlagda förslaget, hoppas man emellerlertid,
att sa småningom kunna lära även närtrafikutövarna att frivilligt kom Andra

kammarens protokoll 1936. Nr 46. in

146

Nr 46.

Tislinge® den lti juni e. m.

Äng. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
ma överens örn upprätthållandet av fastare taxor även för körslor inom närtrafiken.
Närtrafikområdet skulle på lämpligt sätt fastställas av vederbörande
myndighet, och det skulle enligt förslaget icke få överskrida ett avstånd av
tio mil från stationsorten. Detta innebär en betydande uppmjukning i. förhållande
till 1932 års trafikutrednings förslag, där det räknades med mindre
närtrafikområden.

Vad fjärrtrafiken beträffar hade 1932 års trafikutredning tänkt sig denna
organiserad så, att landet uppdelas i två eller tre stora fjärrtrafikområden.
Inom vart och ett av dessa skulle rätten att utöva fjärrtrafik endast få utlämnas
till ett enda fjärrtrafikföretag, och vad värre var ur den yrkesmässiga
lastbilstrafekens synpunkt — 1932 års trafikutredning hade tänkt sig,
att dessa fjärrtrafikföretag skulle omhänderhavas och organiseras av järnvägarna.
Det var ju då inte att förundra sig över att de yrkesmässiga lastbilsåkarna
ryggade tillbaka inför utsikten att få sina som de väl anse värsta
konkurrenter såsom företagare på fjärrtrafikområdet. 1936 års trafiksakkunniga
liksom också Kungl. Maj :ts föreliggande förslag går en helt annan
väg, då det gäller att organisera fjärrtrafikföretagen. I propositionen lägges
omhänderhavandet av fjärrtrafiken helt och hållet i händerna på närtrafikutövarna
själva. Enligt förslaget skulle dessa själva och ensamma onihänderha
och svara för all yrkesmässig lastbilstrafik. De skulle icke komma att
behöva frukta något intrång varken från järnvägens eller från någon annans
sida, för såvitt inte dessa innehavare av tillstånd till yrkesmässig lastbilstrafik
inte ville och inte ansåge det vara något intresse för dem att organisera
och sköta fjärrtrafiken. Men förhåller det sig så, att de själva önska
taga liand örn fjärrtrafiken, så lämnar det framlagda regeringsförslaget ett
uttryckligt företräde åt deni därtill.

Det tjänar kanske, herr talman, inte mycket till att gå närmare in på detaljerna
i det framlagda förslaget. I den ganska våldsamma agitation, som
utanför riksdagen förts mot det föreliggande förslaget, har jag förgäves
spanat efter och efterlyst något försök att sakligt debattera den föreliggande
frågan. Vad jag har sett av försök till saklig diskussion utanför riksdagen
på detta område, har ingivit mig den bestämda uppfattningen, att de
som gjort dessa försök, lia haft ganska litet reda på vad denna sak i själva
verket rör sig örn och grundat sina mer eller mindre tvärsäkra omdömen på
ganska grova missuppfattningar av förslagets innebörd. Man har i stället
valt metoden att bekämpa det framlagda förslaget nied allmänna talesätt
och fraser och påståenden örn en fientlig inställning till motorismen och obenägenhet
och oförmåga att förstå tidens krav och en ovilja att låta samhället
tillgodogöra sig de nya trafikmedlen. Jag skall som ett koncentrerat och
ganska gott prov på den sortens agitation läsa upp några rader ur en broschyr,
utgiven av såvitt jag kan förstå folkpartiet. Tydligen har valledningen för
detta parti skarpsynt trott sig finna nied sin fördel förenligt att utnyttja
den förvirring, som uppstod inom de yrkesmässiga lastbilsåkarnas leder vid
framläggandet av den kungl, propositionen genom att uppträda som vän och
beskyddare åt den yrkesmässiga lastbilstrafikeus folk. Jag drar denna slutsats
av omslagets text å föreliggande broschyr, som valledningen med berömvärd
skyndsamhet skickat ut och särskilt adresserat till den yrkesmässiga
lastbilsägarkåren. Denna broschyr inledes nied följande ord: »Efter många
års utredningar har den socialdemokratiska regeringen nu framlagt det väntade
förslag, vilket riktar ett dråpslag mot den yrkesmässiga lastbilstrafiken
i vårt land.» »Så som denna reglering föreslås i den kungl, propositionen är
det emellertid uppenbart, att hela den i stark frammarsch stadda yrkesmässiga
biltrafiken skulle komma att stagnera och i viss utsträckning rent av

Tisdagen den IG juni e. m.

Nr 46.

147

Ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
lamslås. Här föreligger med andra ord ett nytt socialiseringsprojekt, vilket
icke mindre än de tidigare presenterade skulle komma att medföra för den
allmänna utvecklingen, för näringslivet oell övriga trafikanter ytterst menliga
verkningar. Samma för vårt ekonomiska liv farliga experimenteringslusta
kommer här till synes som i övriga monopolplaner. Att stora grupper
av framåtsträvande företagare och deras anställda skulle få sitta emellan,
liksom att den trafiktekniska och ekonomiska utvecklingen skulle hejdas,
därtill tar man i alla dessa planhushållnings försök icke nämnvärd hänsyn.

I försvaret för den enskilda företagsamheten på detta liksom på övriga områden
går folkpartiet i spetsen.» Och på omslagssidan läsa vi »Regeringens
hot mot bilismen måste avvärjas. En resumé av folkpartiets riksdagsmotion
till värn för den yrkesmässiga lastbilstrafiken.» Efter vad nu har blivit
känt, måste det vara med underliga känslor, som den yrkesmässiga lastbilstrafikens
män ha tagit del av hur folkpartiet också i utskottet har gått till
värn för den yrkesmässiga lastbilstrafiken och ställt sig i spetsen för den
enskilda företagsamheten på detta område. Det är ju emellertid inga milda
omdömen, som fällas uti denna partibroschyr mot det framlagda förslaget:
»ett dråpslag mot den yrkesmässiga lastbilstrafiken, ett socialiseringsprojekt
som skulle komma att lamslå stora delar av denna trafik». Hur kan man
överhuvud taget med utsikt att bli någorlunda trodd ifrån ett politiskt part;
vilja göra gällande, att en av 29 borgerliga riksdagsmän hos Kungl. Majli
begärd utredning som verkställts utav 2 sakkunnigkommittéer, båda, såvitt
jag känner till, bestående av män med idel borgerlig åskådning, att det förslag
som framkommit genom denna utredning skulle syfta till en socialisering,
skulle vara ett nytt utslag av regeringens socialiseringslusta och ett
socialiseringsprojekt, avsett att lamslå stora delar av det privata näringslivet?
Vad dråpslaget emot den yrkesmässiga lastbilstrafiken beträffar, ber
jag också få påpeka det faktum, att det biand dessa utredningsmän också har
suttit två ledamöter för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, två av deras egna
förtroendemän, och att dessa båda således skulle ha varit med örn att utdela
ett dråpslag mot deras egen kår och egen näring. Det orimliga i den sortens
agitation torde ligga i öppen dag.

överhuvud taget synes det, som örn denna fråga ur fullkomligt ovidkommande
synpunkter har blivit alldeles i onödan uppblåst i landet. Jag har visserligen
den uppfattningen, att genomförandet utav dessa förslag skulle vara
väl ägnat att bidraga till avlägsnandet av en hel del av de missförhållanden,
som nu råda inom transportväsendet. Å andra sidan har jag vid ^framläggandet
av propositionen aktat mig för att tillmäta detta förslag någon stor
eller revolutionerande betydelse eller anse att ett genomförande av detta skulle
komma att avlägsna alla de missförhållanden som finnas. Jag skall i det avseendet
endast be att få citera ett par ord från mitt uttalande i propositionen:
»Ett genomförande av detta förslag kommer helt visst icke att nämnvärt inverka
på den bestående transportfördelningen mellan de olika trafikmedlen.
Däremot hyser jag för min del förhoppningen, att förslagets genomförande
skulle komma att bidraga till att avlägsna den oro och osäkerhet, som lin
råder inom olika grenar av kommunikationsväsendet, och hejda eller åtminstone
mildra den kris, som, örn icke förr, så viri en eventuell konjunkturförsämring
med säkerhet kommer att drabba de olika trafikmedlen, örn det nuvarande
tillståndet får obehindrat vidare utveckla sig.» Det är som man
finner en ganska försiktig formulering och en ganska försiktig uppskattning
av värdet av det framlagda förslaget. Det är väl ingenting i detta uttalande,
som tyder på att jag för min del icke skulle vara villig att sakligt diskutera
innehållet i det framlagda förslaget och ta upp till resonemang vilka förslag

148

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
om ändringar eller jämkningar som än kunde komma att framställas. Jag
får till och med uppriktigt bekänna, att jag vid förslagets framläggande
knappast hyste några större förhoppningar om att riksdagen redan i år skulle
vara beredd att antaga detsamma, utan jag var nog ganska beredd på, att ett
författningsförslåg av denna natur skulle man gärna vilja titta på litet längre
och ha under övervägande för att ytterligare diskutera.

Utskottet har emellertid för sin del icke ens ingått i någon sakbehandling
av förslaget — utom möjligen på en punkt, där utskottet anmärker på, att det
icke finns angivet någon undre gräns för närtrafikområdenas storlek. Hade utskottet
varit intresserat av saken, hade det dock varit mycket enkelt att fastställa
en sådan undre gräns. Möjligen får man också räkna utskottets uttryckta
farhågor för att ett genomförande av förslaget skulle komma att överföra
varutransporter från den yrkesmässiga lastbiltrafiken till transporter
med egna bilar, vara ett sakligt diskussionsinlägg. Reservanterna inom utskottet
torde emellertid ha tydligt nog visat, att dessa utskottets farhågor äro
ogrundade.

Utskottet har emellertid enligt egen utsago icke nöjt sig med att inta en
negativ ståndpunkt. Utskottet har också förordat en positiv lösning av förevarande
fråga, och hur ser denna lösning ut? Jo, den kan sammanfattas i tre
punkter eller tre krav: en allmän sänkning av järnvägsfrakterna, en höjning
av beskattningen för de tunga motorfordonen och ett frigörande av en hel rad
av varuslag från bestämmelser rörande den yrkesmässiga trafiken. Från min
synpunkt sett utgöra dessa utskottets förslag så långt ifrån anvisning örn
någon trafikreglering, att det är den fullständiga motsatsen till en sådan
reglering.

Jag kan också mycket väl förstå den oro och de bekymmer, som biltrafikens
män hysa inför utskottsmajoritetens förslag, och även om, som man har sagt
mig, från utskottsmajoritetens sida kommer att yrkas, att de av utskottet
föreslagna bestämmelserna om undantag från den yrkesmässiga lastbiltrafiken
endast skola gälla mjölk och mejeriprodukter samt slaktdjur och slakteriprodukter
kommer det ändå att medföra så ingripande och vådliga följder för
den yrkesmässiga lastbiltrafiken, att det är mycket lätt att förstå, att de nu i
en skrivelse till samtliga riksdagsmän hemställa, att de måtte förskonas från
den sortens reformer på detta område. Man Ilar ännu inte från den yrkesmässiga
lastbiltrafikens män vänt sig med samma oro och bekymmer
emot utskottets förslag om en allmän sänkning av järnvägsfrakterna, och det
är väl därför att denna reform inte lika omedelbart genomföres som de undantag
från den yrkesmässiga lastbiltrafiken, som utskottsmajoriteten föreslår.
Men om utskottsmajoritetens intentioner skulle gå igenom beträffande järnvägsfrakterna,
kommer det i sinom tid att drabba lastbiltrafiken lika hårt
som undantagen från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik för vissa varugrupper,
och det kommer att drabba för övrigt inte bara lastbiltrafiken utan
också sjöfarten och våra enskilda järnvägar, ty det är visserligen sant, att
statens järnvägar, som har staten bakom sig. mycket väl kan tåla en taxesänkning,
sorn starkt förminskar dess inkomster, men det kommer att knäcka
ryggen på åtskilliga enskilda järnvägar samtidigt som det kommer att skärpa
konkurrensen mellan järnvägar och lastbiltrafik.

Herr talman, jag måste säga, att den kritik, som har framkommit mot det
framlagda förslaget, synes mig vara i sak ingalunda på något sätt befogad.
Under hänvisning till att det under den diskussion, som hittills förts kring
denna fråga, icke från något håll framlagts något annat förslag till reglering
av trafiken än det förslag, som nu föreligger i den kungliga propositionen, oell
som är resultatet av ett fyraårigt utredningsarbete och enhälligt förordat av

Tisdagen den 16 juni e. m.

Nr 46.

149

Ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
två sakkunnigkommittéer, hoppas jag, att kammaren skall för sin del ansluta
sig till det uttalande, som är föreslaget av utskottets reservanter.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr förste vice talmannen,
som nu åter övertagit ledningen av förhandlingarna, att uppskjuta den vidare
behandlingen av förevarande utlåtande till morgondagens plenum kl. 11 f. m.

♦

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kvinnliga befattningshavares
vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under tjänstledighet
för havandeskap m. m.; och

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts prooosition angående bidrag till bearbetning
av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner i
det inre Asien åren 1927—1934;

från sammansatta banko- och jordbruksutskottet, nr 340, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om centralkassor
för jordbrukskredit m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

från särskilda utskottet, nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 225 angående försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag
och nr 227 med förslag till lag örn tillägg till lagen den 9 april 1926
(nr 66) angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens
kamrar väckta motioner i dithörande ämnen.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till herr Björck i Kristianstad, som yttrade: Herr
talman! Jag anhåller, att kammaren måtte, med ändring av förut fattat beslut
beträffande morgondagens föredragningslista, besluta, att å nämnda lista bland
två gånger bordlagda ärenden först upptages fortsatt behandling av andra
lagutskottets utlåtande nr 54, därefter ärendena andra lagutskottets utlåtanden
nr 52 och nr 58 samt därefter ärendena bevillningsutskottets betänkanden
nr 46, nr 47, nr 48 och nr 49.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av
vissa av Kungl. Maj:t dels i statsverkspropositionen, dels ock genom proposition
nr 222 framställda förslag örn anslag under femte huvudtiteln m. m.; och

särskilda utskottets memorial, nr 5, angående ersättning åt dess tjänstemän
m. fl.

160

Nr 46.

Tisdagen den 16 juni e. m.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ericson i Boxholm under
3 dagar fr. o. m. den 17 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.45 på natten.

In fidem,
Per Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

383792