1936. Andra kammaren. Nr 44 (Riksdagens protokoll 1936:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 44.

Lördagen den 13 juni.

Kl. 11 f. m.

§1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande juni.

§ 2.

Till avgörande företogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlå-^»?- dyrortstande,
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 Jerna m(nr
434) örn folkpensionering, dels ock motioner, väckta i anledning av nämnda
proposition.

Genom en den 10 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 182, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28
juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, avseende genomförande av viss dyrortsgradering
av folkpensionerna.

I anledning av förevarande proposition hade inom andra kammaren väckts
två motioner, nr 720 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 721 av herrar
Severin och Anderson i Råstock.

I motionen II: 720 hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa örn
skyndsam utredning och förslag till sådana ändringar av lagen örn folkpensionering,
att en indelning på fem dyrortsgrupper genomfördes, och att tilläggspensionerna
fastställdes till 500 kronor för lägsta dyrortsgruppen och
till 100 kronor högre belopp för vardera av de övriga ortsgrupperna, så att
tilläggspensionen i högsta ortsgruppen sålunda bleve 900 kronor, samt att den
nu i lagen fastställda åldersbestämmelsen (67 år) för rätt till erhållande av
pension ändrades så, att en lägre åldersgräns, eventuellt 60 år, bleve fastställd.

I motionen II: 721 hade föreslagits, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit begära, att utredning verkställdes i frågan om staten genom bidrag till
enskilda pensionskassor eller på annat sätt kunde uppmuntra den enskildes
strävan att trygga sin ålderdom.

Ovan nämnda proposition och motioner hade hänvisats till lagutskott och
efter överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet behandlats
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Utskottet hemställde,

I. att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas; Andra

kammarens protokoll 1936. Nr 44.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

II. att motionen II: 720 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

lil. att ej heller motionen II:)721 måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Jansson, Andersson i Höör,
Sandén och Norman samt fru Nordgren, vilka ansett, att utskottet bort under
I. hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Fru Nordgren: Herr talman! Den fråga, som här föreligger till behandling,
har ju på grund av omständigheternas makt kommit att intaga en särskilt
framskjuten plats i den offentliga diskussionen och blev under försvarsdebatten
åtskilliga gånger vidrörd. Jag skall här inte uppehålla mig vid de
synpunkter, som då framkommo. Jag vill bara livligt beklaga, att det i en
fråga, som är av så oerhört stor betydelse för hundratusentalet fattiga gamla
i vårt land, skall ha gått så mycken politik. Att så är fallet bevisas bäst av
den behandling frågan fick i sammansatta stats- och andra lagutskottet, där
man inte ansåg sig behöva gå in på realbehandling av ärendet, utan avfärdade
det hela på. mindre än en halvtimme. Från deras sida, som nu yrka på att
Kungl. Haj :ts proposition inte skall föranleda någon åtgärd, motiverade man
detta med att man ansåg, att frågan redan avgjorts vid förra årets riksdag, i
det att man då hade att överväga, om man skulle lösa den på det sättet, att
man skulle taga dyrortsgraderade folkpensioner, men med betydligt lägre pensionstillägg
över hela linjen, eller likartade pensionstillägg för hela landet och
dessa i enlighet med det högre belopp Kungl. Maj :t föreslagit. Man valde den
senare vägen under den motiveringen, att man härigenom fick frågan löst på
ett tillfredsställande sätt för inte mindre än 70 % av landets fattiga åldringar.
Detta gingo också socialdemokraterna med på, och det har därför från deras
sida, som inom utskottet yrkat avslag på föreliggande ärende, anförts, att nian
även fran socialdemokratiskt hall ansett pensionsfrågan löst genom fjolårets
beslut. Ja, jag läste t. o. m. för någon tid sedan i herr Anderssons i Rasjön*
tidning att socialdemokraterna i fjol icke reserverat sig för dyrortsgraderingens
bibehållande, varav drogs den slutsatsen att socialdemokraterna voro belåtna
med den lösning pensionsfrågan då fick. Så är emellertid ingalunda
fallet. Tvärtom framhölls i den socialdemokratiska reservationen i fjol att vi
icke kunde dela utskottsmajoritetens farhågor beträffande vårt lands ekonomiska
möjligheter att finansiera kostnaderna för en dyrortsgruppering. Däremot
funno vi, att de erinringar som gjorts i fråga om svårigheterna med de
rent praktiska anordningarna av dyrortsgrupperingarna, liksom beträffande
kostnadsfördelningen mellan staten och dyrortskommunerna, voro av den art,
att dessa frågor borde underkastas ett förnyat övervägande. Vi ansågo, av
dessa skäl, att frågan örn dyrortsgrupperingen kunde tarva en ytterligare’ utrednuig-,
och framhöllo, att en sådan borde skyndsammast äga rum, och ett
n at 1 detta avseende snarast möjligt framläggas för riksdagen.

Nu hau en dylik utredning ägt rum både rörande de praktiska svårigheter,
som ansagos föreligga beträffande dyrorternas rätta avvägande, och i fråga
om kostnadsfördelningen. Medan av kostnaderna för en dvrortsgraderad folkpensionering
enligt fjolårets förslag inte mindre än 21 miljoner skulle komma
pa statens del, stanna dessa kostnader enligt föreliggande förslag vid inte fullt
nanten, eller omkring 10 miljoner kronor för statens vidkommande.

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dg fort sg ra d e nn g av folkpensionerna m. rn. (Forts.)

Från utskottets sida anföres nu, att trots dessa förnyade överväganden
vanskligheterna när det gäller att genomföra en dyrortsgruppenng alltjämt
kvarstå. Jag ber emellertid få hänvisa till, att enligt 6 § 3 moni. av lagförslaget
lämnas möjlighet för Kungl. Maj :t att, efter av vederbörande kommun
gjord framställning, förordna att pensionstillägget, för pensionstagare,
som är bosatt på en till dyrort gränsande kommun, förhöjes, varvid, staten bidrager
med hälften av kostnaderna för dylik förhöjd tilläggspension. Härigenom
kunna naturligtvis med dyrortsgrupperingen förenade olägenheter i
hög grad minskas och neutraliseras.

Så har det från vissa håll anförts, att behovet av en dyrortsgraderad folkpensionering
för storstäderna och industrisamhällena visserligen förefinnes,
men att saken kan ordnas på annat sätt. Det är ju för övrigt omöjligt att
bestrida att ett dylikt behov finns, örn man tager del av de siffror, som föreligga
och som utvisa, att år 1928 inte mindre än 44.6 %, alltså nära hälften
av städernas pensionstagare jämväl uppburo fattigvård, medan på landsbygden,
trots de låga pensioner som för närvarande utgå, inte mer än 23 % samtidigt
behöva anlita fattigvården. Men, säger man, detta kan ordnas genom
att städerna bevilja kommunala pensionstillägg. Gentemot detta ber jag få
erinra, att kommunala pensionstillägg icke äro obligatoriska utan beroende på
kommunernas eget initiativ. Det visade sig också vid en undersökning, som
1928 års pensionsförsäkringskommitté företog, att det endast var ett. ringa
antal kommuner i vårt land, som infört dylika kommunala pensionstillägg.
Man kan förstå detta, då man tänker på att vederbörande kommuner själva få
bära hela kostnaden för de kommunala pensionstilläggen, medan, örn man får
dyrortsgraderade folkpensioner, viss andel av kostnaderna för pensionstilläggen
bestrides av staten. Det är under dylika förhållanden begripligt, att kommunerna
inte äro så begivna på att lämna kommunala pensionstillägg^ utan
i stället begagna sig av fattigvårdsvägen. Det förhåller sig också så, att
de pensionstagare, som skola begära kommunala pensionstillägg, måste vända
sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse, som har hand örn denna sak.

Jag vill också påpeka, att i storstäderna och stadssamhällena är behovet av
skäliga pensionstillägg många gånger fullt ut lika stort som. på landsbygden.
Den som följer med huvudstadspressen finner rätt ofta på insändaravdelningen
klagomål över barns försörjningsplikt gentemot sina föräldrar. Man finner
den ofta tyngande, framför allt när vederbörande ha minderåriga barn att
försörja. Riksdagen har i så måtto beaktat denna sak, att man i år, i anledning
av motioner från såväl socialdemokratiskt som bondeförbundshåll, beslutat
utredning örn bur man i vissa fall skall kunna medgiva lättnader i fråga
örn barns försörjningsplikt mot föräldrar.

Det har också i den allmänna diskussionen kring denna fråga förts fram
argument, som man kanske inte borde fästa så stor vikt vid, men vilka möjligen
komma upp bär också i dag, varför jag med några ord skall beröra
desamma. En av bondeförbundets representanter i utskottet ställde den frågan:
Varför skall man sätta landsbygdens fattiga gamla i en sämre ställning
än städernas? Varför skall man ordna det så att städernas gamla skola få
en högre levnadsstandard än landsbygdens åldringar? Och detta fastän landsbygdens
folk får betala samma avgifter till pensioneringen som städernas!
Denna argumentering är på intet sätt bärande. Allt tal örn att landsbygdens
gamla skulle komma i en sämre ställning än städernas, örn dyrortsgraderade
folkpensioner införas, är oberättigat. Tvärtom framhöll ju särskilda utskottet
i fjol i sitt utlåtande att de pensioner, som då fastställdes å orter där
icke särskild dyrhet är radande, i allmänhet skulle vara tillräckliga för nödtorftig
försörjning av pensionstagare, även örn de ej lia andra inkomster. Ut -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni £. m.

Äng. dyro rtsg radering av folkpensionerna in. m. (Forts.)
skottet erkände sålunda att pensionerna på dyrorterna icke gåvo samma försörjning
åt pensionärerna som på landsbygden. För övrigt framgår det med
önskvärd tydlighet av den hushållsbudget, som uppgjorts för dem det här gäller,
och vilken återfinnes i den kungliga propositionen, att det ingalunda kan
vara tal örn att bereda städernas gamla någon lyxtillvaro, och det är väl knappast
heller någon, som känner till förhållandena, som skulle vilja påstå något
sådant. Ty även med de förhöjda pensionstillägg, som här förordas kommer det
inte för ^ dessa åldringar att bli annat än en ytterst nödtorftig försörjning,
men i många fall — kanske i tusentals fall — kommer det dock att medföra,
att de gamla icke behöva anlita fattigvården.

Talet örn att landsbygdens folk skulle komma att bekosta dessa förmåner är
också oriktigt. Man skulle snarare kunna vända på det och säga, att genom
den förändring, som ägde rum beträffande avgiftspensionerna, det snarare blir
så, att städernas och industrisamhällenas folk får vara med att betala de förbättrade
avgiftspensionerna till landsbygdens gamla. Det framgår också av
handlingarna, att vad det gäller tilläggspensionerna, vilka bekostas av skattemedel,
dessa skattemedel till mera än 75 % komma från just städer och stadsliknande
samhällen. Detta innebär, att vederbörande där få vara med örn att
betala högre kostnader för pensionstilläggen åt de gamla på landsbygden, inedan
de själva komma i sämre ställning genom att deras pensioner inte räcka
till på samma sätt som på landsbygden.

\ Klare har man fört fram ytterligare ett argument mot dyrortsgraderade
pensioner, visserligen närmast i tidningspressen, men även i debatten i utskottet.
Man Ilai pekat pa statstjänarna och de kommunalanställda. Varför skola
nite dessa lia dyrortsgraderade pensioner, har man sagt, om det skall vara
nödvändigt att aldringarna ha det? Man mäste väl ändå erkänna, att det är
stor skillnad mellan de låga belopp, som det här gäller, och de belopp, vederbörande
fa till förfogande för sin försörjning, när de erhålla pension från
staten eller kommunen.

0 Att dyrortsgraderade folkpensioner inte äro någon nyhet känna vi till från
vart grannland Danmark. Där har man haft dylika ända sedan år 1923 och
dar överstiga pensionsbeloppen betydligt dem som föreslås i den kungl, propositionen.
Ja, där kan man säga att pensionerna verkligen ge betryggande försörjning
åt de gamla Man har i den borgerliga pressen framhållit, att dels
betala kommunerna i Danmark mera till folkpensionerna än kommunerna göra
har i Sverige, och dels har man en sämre fattigvård i Danmark än i vårt land.
Detta ar riktigt, men vad beträffar kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna, sa vill jag erinra örn, att såväl 1928 års pensionsförsäkringskommitte
sorn Kungl. Maj :t föreslagit att en större andel av kostnaderna för
pensionstilläggen skulle komma på kommunerna, men att riksdagen avvisat
detta Att vi ha en bättre^ fattigvård i Sverige än i Danmark vill jag inte
estrida, men detta beror pa att man där lagt upp frågan örn den sociala om\
ardnaden pa ett helt annat och förnuftigare sätt än den svenska riksdagen
velat vara med örn för vart lands vidkommande. Danmark har ordnat sin soefter
principen: hjälp till självhjälp i främsta rummet.

imden a?fingen-iuI)anfinar^ar llksn0IV ,?veriee frivillig, men med den skillnaden,
att som villkor för att man skall bil delaktig av en betryggande ålderdomspension
och inte behöva anlita fattigvården, när man blivit gammal och
-gt ler’ att,m.an medlemskap i sjukkassa sörjt för sig själv vid

obS SJUtd0mi .1rahdlte!i °m man 1 vårt laad hade velat gå in för en
obhgatonsk sjukförsäkring, vilken även omfattat invaliditetsförsäkring skulle

SaMorlen.^/^tnaderna blivit större för det allmänna, ha kamrat få
iram en ordentlig alderdomsforsaknng för våra gamla. Skulden till att så

Lördagen den 13 juni i. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna rn. m. (Forts.)
inte skett måste man lägga på de borgerliga, vilka av skäl, sorn jag knappast
kan finna förklarliga, fört en ständig strid mot en socialförsäkring ordnad på
detta sätt.

Folket ute i landet, som följer med de politiska händelserna, men som kanske
inte ha så mycket storpolitik i blodet, göra sig i dessa dagar den frågan:
varför har inte den svenska riksdagen i dessa skickelsedigra tider, då man
tagit upp en av landets största frågor till avgörande, nämligen frågan örn värnandet
av vår frihet och självständighet, kunnat se vidsynt på detta problem
och tagit emot den hand, som räckts från representanterna för den stora massan
av vårt folk, samt i handling visat, att man är villig att sörja för både den
yttre och den inre tryggheten? Det har sagts i pressen, efter beslutets fattande
i försvarsfrågan, att det svenska folket känt det som en befriande handling
att äntligen denna stora och viktiga fråga lösts. Jag tror, att detta skulle kunnat
sägas med ännu större skäl, örn man kunnat enas örn att lösa denna fråga
på ett sådant sätt, att vi utåt kunnat manifestera oss som ett enigt folk, både
när det gäller att sörja för rikets trygghet och att sörja för den sociala omvårdnaden
örn vårt folk.

Det har också anförts att man bör gå försiktigt fram, när det gäller ökade
kostnader för de gamlas försörjning, därför att vi lia andra stora sociala frågor
att lösa, och nian har i detta sammanhang nämnt befolkningsfrågan. Jag
skall inte förneka, att det, ytligt betraktat, kan finnas ett visst fog för en sådan
mening. Från socialdemokratiskt håll sade vi ifrån redan i fjolårets reservation,
att vi ansågo att landets ekonomiska läge var sådant, att vi kunde ge
frågan örn de gamlas försörjning en ordentlig lösning utan att behöva åsidosätta
andra behövliga sociala reformer, varvid åsyftades omsorgen örn det uppväxande
släktet. Att det skall sörjas för detta på bästa sätt anser jag riktigt,
men jag kan å andra sidan inte uraktlåta att göra den frågeställningen: Ar
det inte rimligt att kräva av unga och arbetsföra människor, som befinna sig
i sin krafts dagar, att de själva sörja för sina barn i första hand, utan statens
hjälp i annan mån än vad som betingas för att barnen och ungdomen få nödig
social omvårdnad och utbildning, under förutsättning att staten sörjer för
att det finns möjligheter till arbete och tryggad utkomst för dem som bilda
hem och skaffa sig barn? Men dessa gamla, som nedlagt ett helt livs arbete i
samhällets tjänst, och som på ålderns dagar inte ha några medel att försörja
sig, kan man inte ställa samma krav på. De äro oförmögna att själva sörja
för sig, och det bör vara en hederssak för samhället att se till, att de få en försörjning,
som är någorlunda tillfredsställande.

Man har också i utskottets betänkande låtit framskymta, att genom den
minskade nativiteten och den ökade medellivslängden, gå vi fram emot ett
sådant tillstånd, att vi få ett allt större antal åldringar, som skola försörjas,
medan de arbetsföra åldrarna minskas och att detta förhållande manar till försiktighet.
varsamhet och noggrann prövning. Detta skäl hade måhända varit
bärande i tider, då man uteslutande var hänvisad till den mänskliga arbetskraften
för produktionen, men i tider med starkt framåtskridande teknisk utveckling,
och med de stora möjligheter, som vårt land förfogar över, tror jag
inte, att detta kan ha samma betydelse. Framför allt kan inte menige man
tillägna sig en dylik syn på saken, då man vet, att det, går tusentals unga arbetsföra
människor utan arbete, och då man kommit dit hän, att man vill avkoppla
människorna från produktionen redan vid 50 års ålder. Under sådana
förhållanden kan icke ett sådant skäl vara bärande, och för övrigt skall man
inte räkna allt för mycket med statistik och siffror, ty man vet inte huruvida
de komma att stämma med verkligheten.

Herr talman! Efter mig komma andra talare som på ett bättre sätt än jag

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
kunna tala i denna sak. Framför allt kommer säkerligen statsrådet och chefen
för socialdepartementet att framföra långt tyngre och mera vägande skäl än
vad jag här har kunnat göra. Jag vill därför sluta med att framhålla att man
ute bland folket i landet hoppas och väntar att riksdagen nu skall lösa denna
fråga och lösa den så, att rättfärdighetskravet blir tillgodosett och att de
fattiga gamla i storstäderna och industrisamhällena få sådana pensioner att de
bli någorlunda jämställda med övriga pensionärer i landet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av herr Jansson
i Falun, m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Falun, Paulsen, fru Gustafson,
herrar Holm och Landgren samt fru Östlund.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag måste från början säga,
att det är beklagligt att de fattiga, behövande gamla på sätt som nu sker göras
till brickor i det partipolitiska intrigspelet här i riksdagen. Det är nämligen
ingenting annat än partipolitiska och valtaktiska konster och spekulationer,
som det är fråga örn här i dag i denna fråga. Jag säger än en gång, att det
är upprörande att det har ordnats så, att de fattiga gamla skola utnyttjas som
pjäser i detta spel. Det är nämligen inte här fråga örn en allvarlig framstöt
för att driva igenom ett beslut om^åtgärder, som skola bereda de fattiga gamla
i landet en tryggad försörjning på ålderdomen efter ett helt livs slit och umbäranden.
Här är det tydligen bara fråga örn, hur skådespelet skall regisseras,
när regeringsskiftet skall ske, och det hela är från början upplagt så, att de
fattiga åldringarna nu skola föras fram som statister i detta skådespel.

Regeringen har, som vi för åtskilliga veckor sedan fått veta, beslutat sig för
att ta avslaget på den nu föreliggande frågan örn dyrortsgraderade folkpensioner
som en förevändning för sin avgång. I ett intervjuuttalande för en finsk
journalist för en tid sedan uttalade, vill jag minnas, statsministern, att en
tvist med de borgerliga om de dyrortsgraderade folkpensionerna, och att regeringens
avgång på denna fråga och en del andra dylika, skulle bli ett gott utgångsläge
för socialdemokraterna vid det förestående valet. Från regeringskänken
söker man också med djupa brösttoner göra gällande, att örn det av
regeringen framlagda förslaget antages, ha därmed de fattiga åldringarna på
dyrorterna fått sig tillförsäkrade en tryggad bärgning på ålderdomen. Vi
skola undersöka litet, hur det förhåller sig med den saken.

Jag vill emellertid först ^säga ett par ord med anledning av att regeringen
nu inför valet gör denna fråga till kabinetts fråga och avgår, örn regeringsförslaget
avslås. Hela uppläggningen av den här historien vittnar tydligt örn, att
nian framför allt syftar till att i valrörelsen kunna framträda med en viss
martyrgloria. Regeringen och socialdemokraterna ha kämpat för att de fattiga
gamla i landet skola erhålla pensioner, som skola tillförsäkra dem en tryggad
och sorgfri ålderdom, och för denna sin kamp har regeringen störtats. Ja, så
ungefär kommer det nog att låta. Emellertid torde vi väl alla förstå och lia
fullt klart för oss, att örn regeringen och det socialdemokratiska partiet verkligen
ha velat taga upp en allvarlig kamp för att genomdriva en tillfredsställande
lösning av_pensionsfrågan, då skulle detta naturligtvis lia skett vid förra
årets riksdag, då förslaget örn den länge planerade pensionsreformen framlades.
Då framlade emellertid regeringen ett från början undermåligt förslag,
och regeringen fann sig också i att detta förslag ytterligare försämrades. Hade
man från regeringens sida velat göra en verklig kraftinsats för den här saken,
da skulle man den gången lia framlagt ett verkligt genomgripande förslag till
pensionsreform och då gjort frågan till en kabinettsfråga eller upplöst riks -

Lördagen den 13 juni f. ni.

Nr 44.

Ang. dyrorts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
dagen, om de borgerliga oresonligt glitt emot en effektiv förbättring av pensionerna.
Såsom frågan nu ligger till är det en fullständigt verkningslös och
nära nog löjlig gest. när regeringen här ställer kabinettsfråga och rymmer
fältet, och detta efter att lia hjälpt de borgerliga att få genomfört en vanvettig
militär upprustning här i landet.

Att förra årets pensionsreform blev en bedrövlig förfalskning, därom torde
väl inte råda mera än en mening på arbetarhåll. Regeringen och framför allt
socialministern envisas emellertid med att framställa det då^ genomförda pensionsbeslutet
som en tillfredsställande lösning av pensionsfrågan för omkring
70 procent av pensionstagarna här i landet, för de pensionstagare alltså som
tillhöra den lägsta dyrortsgruppen. När regeringens förslag örn _ pensionsbeloppens
storlek för lägsta dyrortsgruppen bifölls vid 1935 års riksdag, förklarade
socialminister Möller, att man därmed kunde anse pensionsfrågan »tillfredsställande
löst för omkring 70 procent av landets pensionstagare», och i
särskilda utskottets utlåtande vid samma tillfälle gjordes också ett uttalande,
som vittnar örn, att man på socialdemokratiskt och borgerligt håll anser, att
när denna lilla pensionsförhöjning träder i kraft, böra pensionstagarna kunna
klara sig och sitt uppehälle utan anlitande av fattigvården.

Detta utskottets utlåtande, för vilket även så gott som samtliga socialdemokrater
röstade, var av följande lydelse: »I detta sammanhang må emellertid
uttalas den förväntan, att den pensionsförhöjning, som nu kan komma att beslutas,
som regel kommer att medföra en motsvarande minskning av från fattigvården
utgående hemunderstöd. För att underlätta för fattigvårdsstyrelserna
att, samtidigt med att de förhöjda pensionerna börja utgå, vidtaga åtgärder
i sådant syfte, torde det vara lämpligt att pensionsstyrelsen underrättar
fattigvårdsstyrelsernas ordförande örn de pensionsförhöjningar, som av pensionsstyrelsen
vidtagits i samband med den här förordade reformens genomförande.
»

Detta uttalande tarvar egentligen inga kommentarer. Det är tydligt språk.
Den lilla smula, som man ger med den ena handen, skall man taga igen med den
andra, och det kallar man för en tillfredsställande lösning av pensionsfrågan.
Ja, ur borgerlig synpunkt är den naturligtvis tillfredsställande men ingalunda
ur arbetarsynpunkt. Vi ha, herr talman, i vår motion visat upp, hur pensionärernas
hushållsbudget kommer att te sig, örn man följer de »sakkunniga» hushållsberäkningar,
som uppgjorts för pensionärshushållen. De sakkunniga, som
socialministern i juni månad förra året tillkallade för att inom departementet
biträda med utredning och förberedelse av det nu föreliggande förslaget örn
dyrortsgruppering, ha nämligen försökt sig på uppgiften att göra upp grunderna
för pensionärernas hushållning. Man ger inte bara pensionärerna tillfredsställande
pension, man skall nu också lära dem att hushålla. I de sakkunnigas
hushållsbudget lia utgiftsposterna sammanförts under 4 olika rubriker.
Ta vi då först den lägsta dyrortsgruppen, alltså de omkring 70 procenten,
som enligt socialministerns åsikt fått sin pensionsfråga tillfredsställande
löst, beräknas den procentuella andelen för de olika utgiftsposterna på följande
sätt: Till livsmedel 57.1 %, till bostad 14.3 %, till bränsle och lyse 7.1 % och till
»övriga utgifter» 21.5 %. Här får man då uppmärksamma, att posten »övriga
utgifter» omfattar utgifter för kläder, skodon, sängkläder, hushållsartiklar
o. s. v., således överhuvud taget allt, som en människa behöver utöver bostad,
värme, lyse och mat. För den lägsta dyrortsgruppen komma, som vi veta,
pensionärerna efter den beslutade förhöjningen att få en pension, som varierar
mellan 325 och 350 kronor för år. 350 kronor delat på 12 månader gör omkring
29 kronor i månaden. Fördelar nian nu dessa 29 kronor procentuellt på
de olika utgiftsposterna i enlighet med de »sakkunnigas» hushållsberäkningar,

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
blir det följande belopp för månad till de olika utgifterna: Till livsmedel 16
kronor 56 öre, till bostad 4 kronor 15 öre, till bränsle och lyse 2 kronor 6 öre
och till övriga utgifter 6 kronor 23 öre.

Man frestas nästan att uttala önskemålet, att den tid måtte komma, när de
herrar, sorn kalla detta för en tillfredsställande lösning av pensionsfrågan, också
själva finge försöka sig på denna »tillfredsställande» försörjning. Det borde
väl ändå stå klart för varje människa, att det naturligtvis inte finns någon
^Löjlighet att kunna leva ett människovärdigt liv på dessa pensionsbelopp. Men
ändå ha herrarna, panna att göra gällande, att pensionärerna nu böra kunna
klara sig utan hjälp från fattigvården.

När de sakkunniga i juni förra aret tillkallades och direktiven gåvos för deras
arbete, så framhöll socialminister Möller, att riksdagen som ett mål för en
reform av folkpensioneringen uppställde att göra denna så effektiv, att dess
klientel icke samtidigt behövde söka fattigvård, och herr Möller anförde vidare:
»Medan det antagna lagförslaget på ett ur nu berörda synpunkt tillfredsställande
sätt ordnat pensionsförhållandena för omkring 70 procent av
landets befolkning, lär det fa anses obestridligt att det av riksdagen sålunda
uppställda målet icke uppnatts beträffande pensionärerna inom de dyrare orterna,
vilka enligt förslaget hänföras till ortsgrupp II eller III.»
o Det här föreliggande regeringsförslaget är nu avsett att fylla måttet och
således bli en ur berörda synpunkt tillfredsställande lösning av pensionsförhållandena
för pensionstagarna även inom de dyrare orterna. Vi skola se, hur
det ställer sig med den saken.

För pensionärerna exempelvis i mellersta dyrortsgruppen kan man beräkna
en sammanlagd pension av i bästa fall 450 kronor per år enligt regeringsförslaget.
Det utgör per månad kr. 37:50. De sakkunniga, som ha varit socialministerns
hjälpredor, ha för dessa pensionärer beräknat utgifterna för livsmedel
till 48.9 %, för bostad 26.1 %, för bränsle och lyse 5.6 % och för övriga
utgifter 19.4 %. Fördela vi nu de 37 kronorna och 50 öre enligt de sakkunnigas
hushållsberäkningar blir det för mellangruppen: För livsmedel 18 kronor 34
öre, för bostad 9 kronor 79 öre, för bränsle och lyse 2 kronor 9 öre och för
»övriga utgifter» 7 kronor 28 öre, allt per månad.

För den dyraste ortsgruppen, som omfattar Stockholm, Göteborg och några
andra av de värsta dyrorterna, får man ju i bästa fall, örn regeringsförslaget
bifalles, räkna med en pension av 550 kronor. Enligt de sakkunnigas hushållsberäkningar
åtgå för de olika utgiftsposterna inom denna dyrortsgrupp till
livsmedel 42.7 %, till bostad 34.6 %, till bränsle och lyse 4.5 % och till övriga utgifter
18.2 * Om man delar upp en årspension på 550 kronor på tolv månader
blir det 45:80 i månaden. Pensionärerna på de allra värsta dyrorterna få
alltså 19 kronor 55 öre till livsmedel, 15 kronor 85 öre till bostad, 2 kronor
6 öre till bränsle och lyse samt 8 kronor 34 öre till övriga utgifter i månaden.
Dessa siffror, som jag anser böra finnas med i kammarens proptokoll,
visa den verkliga innebörden av pensionsreformen. Var och en, som något tänker
över förhållandena, måste förstå, att dessa pensioner icke kunna räcka för
att tillgodose ens de allra nödvändigaste behoven för livets uppehälle. Jag
kan inte komma ifrån den känslan, att den hushållsbudget, som finnes införd
i.den kungliga propositionen, närmast, verkar som ett hån mot de fattiga åldringarna.
Även. i de fall då två pensionärer leva tillsammans och ha gemensamt
hushåll, vilket man ju gärna vill räkna med, bli pensionsbeloppen alltför
små för att de^. skola kunna ge vederbörande möjlighet till en människovärdig
existens. Vi måste komma ihåg, att på dyrorterna sluka enbart hyrorna
den allra största delen av pensionerna. I Stockholm till exempel torde

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna ni. m. (Forts.)
det väl inte gå att uppbringa en nödtorftig bostad för mindre än 400 ä 500
kronor per år.

Yi fingo för övrigt redan vid fjolårets riksdag klart besked om att de borgerliga
inte ens ville gå med på det undermåliga förslag i pensionsfrågan,
som den socialdemokratiska regeringen då framlade. Trots detta har man från
socialdemokratiskt håll, och särskilt från herr statsministerns sida, oavlåtligen
talat om gemensam samförståndspolitik med de borgerliga. När den socialdemokratiska
regeringen nu lämnar ifrån sig regeringsbestyren i samband med
avgörandet av denna fråga, vittnar även detta örn att man bara gör som de
borgerliga vill. Då det visat sig, att regeringen endast är inställd på att på
alla områden föra en undfallenhets- och borgerlig samförståndspolitik är
det inte så underligt att arbetarklassen börjar anse att det ej heller kan vara
av någon nämnvärd betydelse, vilketdera den nuvarande regeringen sitter kvar
eller går.

Jag och mina partikamrater ha i år liksom i fjol i vår motion angivit, att
vi anse, att tilläggspensionerna borde fastställas till belopp från 500 kronor
för den lägsta dyrortsgruppen och till 900 kronor för den högsta. Detta skulle
betyda, att pensionärerna på de dyraste orterna, till exempel Stockholm och Göteborg,
skulle få 75—80 kronor i månaden att leva på. Ta vi den lägsta dyrortsgruppen
blir det ett ett belopp på 45 ä 50 kronor i månaden, och i mellangruppen,
där man skulle få en årlig pension på t. ex. 700 kronor, skulle det bli 60—65
kronor i månaden, örn man räknar samman både avgifts- och tilläggspensionen.
Ingen torde väl ändå kunna påstå, att detta är mer än vad som nätt och jämnt
behövs för att pensionärerna skola kunna skaffa sig det allra nödvändigaste för
livsuppehället. I vår motion ha vi vidare föreslagit, att pensionsåldern örn möjligt
skulle sänkas till 60 år. Nu säger emellertid utskottet i sitt utlåtande, att
riksdagen förra året ej fann skäl bifalla vårt yrkande, och enligt utskottets mening
»föreligger ej heller nu anledning att tillmötesgå de framförda önskemålen,
vilka med hänsyn bl. a. till de oerhörda kostnader, som skulle vara
förbundna med deras genomförande måste betecknas såsom skäligen verklighetsfrämmande».
Jag måste verkligen säga, att herrarna i sammansatta statsoch
andra lagutskottet, som skrivit detta, sannerligen måste betraktas som
än mer verklighetsfrämmande, då de vilja göra gällande, att pensionärerna,
märk Ami även på de dyraste orterna, skulle kunna klara sig på 28 ä 29
kronor i månaden.

För att man emellertid inte skall kunna göra gällande, att vi från vårt håll
genom att lia låst fast oss vid kravet på att riksdagen redan i år skulle besluta
de av oss föreslagna beloppen omöjliggjort ett beslut i den riktning, som
vi föreslagit, skall jag, herr talman, i anslutning till vår motion under punkten
II i det föreliggande utskottsutlåtandet be att få ställa följande yrkande: Jag
föreslår, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa
örn vidtagandet av skyndsam utredning oell framläggande av förslag till sådana
ändringar i 1935 års lag örn folkpensionering, att en lägre pensionsålder
än 67 år blir faställd, samt att de i lagell fastställda tilläggspensionerna för
samtliga pensionstagare höjas till det högre belopp som är erforderligt för ernående
av en tillfredsställande levnadsstandard och att därvid en lämplig dyrortsgruppering
genomföres.

Herr Österström: Herr talman! Den politiska sidan av denna fråga har
berörts av de båda föregående talarna i debatten, men detta kan, i varje fall
inte vid denna tidpunkt, utgöra något skäl för mig att blanda mig i^den
diskussionen. Jag får viii dessförinnan i alla händelser avvakta, om någon
yttrar sig från regeringsbänken.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Till ett absolut renodlat sakligt resonemang i den föreliggande frågan kanske
dock flör att erinra om vad regeringens talesman yttrade i fjolårets debatt
i pensionsfrågan, strax innan klubban föll för riksdagsbeslutet. Herr
socialministern uttalade då: »Jag betraktar, även med den beskäring, som utskottet
gjort av regeringens förslag, det beslut, som riksdagen nu skall fatta,
som ett av de största framsteg, som den svenska riksdagen har gjort, då den
beslutar i en enda etapp i denna stora samhällsfråga.» Det är sant, och det
finns ingen anledning att dölja det, att herr statsrådet samtidigt på förekommen
anledning meddelade, att det inte var hans eller regeringens avsikt att i
onödan dröja med att ånyo föra fram den mest omstridda delen av regeringens
första lag, nämligen frågan örn dyrortsgraderingen, som utskottet hade avvisat.
»Jag kommer igen», sade statsrådet, »det kan kammaren eller riksdagen
vara övertygad om.» Innan jag går vidare, bör jag kanske konstatera, att
från intet enda håll inom den borgerliga majoritet, som stod bakom fjolårets
beslut i pensionsfrågan — örn man nu ens kan tala om majoritet och minoritet,
då enhälligheten var så glädjande stor som den var — fälldes något uttalande,
sorn. skulle kunna sägas ha animerat statsrådet Möller och regeringen att komma
igen i denna fråga. Alldeles tvärtom.

När riksdagen i dag eventuellt fattar ett beslut i denna fråga, som går på
samma linje som i fjol, är det nödvändigt att konstatera, att riksdagen i fjol
alldeles tydligt förutsatte, att man skulle få en viss tid på sig att smälta det
stora och vittomspännande beslut, som då fattades. Man kan omöjligen komma
ifrån, att det verkligen förhåller sig på det sättet. Nu är det ju visserligen
också sant, att en regering kan bortse från ett dylikt faktum, och den
kanske också har rätt att göra det. Jag kan även föreställa mig, att det vid
något tillfälle från en regerings utgångspunkter rent av kan framstå som en
plikt för den att oavsett riksdagens tidigare beslut söka forcera fram en sak.
Då bör emellertid regeringen förstå, att den inte kan räkna med att betvinga
motståndet, utan att betänkligheterna måste övervinnas på ett helt annat sätt,
nämligen genom att man bereder de betänksamma tillfälle till ett lugnt och
sakligt resonemang i frågan. Hela det föreliggande utskottsutlåtandet är —
det vågar jag påstå — avfattat i en anda, som inbjuder till ett sådant strängt
sakligt resonemang.

Vi ha inom utskottet varit bestämt övertygade örn att det är olyckligt, att
denna fråga skall forceras fram. Faktum är, att även vi, som liro mycket intresserade
av att en dyrortsgruppering genomföres, ställa oss mycket betänksamma
tillden utformning, som förslaget kunnat få i praktiken. Detta innebär
från vår sida intet klander mot beredningen, och vi bestrida på intet sätt,
att man från regeringens sida nedlagt mycken möda på att ordna det hela på
bästa möjliga sätt. Vår betänksamhet innebär emellertid ett understrykande
av, hur oerhört vanskligt det är att på en relativt kort tid kunna komma fram
till det, som är det bästa möjliga härvidlag. Örn denna fråga hade kommit
fram första riksdagen under en period och inte haft något som helst irriterande
politiskt samband, råder det inte minsta tvivel örn att man från riksdagens
sida skulle ha sagt, att vi måste vänta litet med lösningen av detta problem och
först se tiden an. Det är nämligen inte så enkelt att klara av en sådan här
sak på den korta tid, som i detta fall stått till buds, ty det är alltför många
och betydelsefulla överväganden, som måste göras. Det må sedan vara en
sak för sig, att det kan finnas de, som våga ta ståndpunkt till förslaget trots
en så kort beredning. Det är emellertid rimligt, att vi andra få erforderlig
tid på oss att överväga hela spörsmålet.

Statens och kommunernas inbördes ställning i ekonomiskt hänseende är för
närvarande föremål för utredning och ingående prövning. Den föreliggande

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
frågan snuddar vid ett väldigt problem, som man i detta sammanhang icke kan
komma ifrån och sorn man ej heller bör sträva att komma undan. Jag vill
inte gå närmare in på, i hur stor omfattning frågan örn statens och kommunernas
inbördes ställning har något absolut, reellt samband med det problem,
som i dag föreligger till behandling. Det finns emellertid utan tvivel ett sådant
realsammanhang, och man har nog anledning att närmare pröva detta.
Hela detta problem är faktiskt för litet genomdiskuterat. Det har sagts av de
båda föregående talarna, kanske framför allt av fru Nordgren, att den svenska
landsbygden icke förstår, vad det här gäller, utan missuppfattat hela frågan.
Ligger inte redan i detta ett erkännande även från anhängarna av dyrortsgrupperingen,
att man måste ha tid på sig att övervinna motståndet med
ett sakligt resonemang.

De jämförelser, som man i detta sammanhang sökt göra med våra grannländer,
äro helt enkelt omöjliga att göra, och jag instämmer i den delen helt
och fullt med vad fru Nordgren anförde. I Danmark t. ex. har man ju löst
pensionsfrågan på ett helt annat sätt än vi. Det är emellertid inte riktigt att
härav dra några slutsatser i för vårt land absolut oförmånlig riktning. I
Danmark är ju befolkningen samlad i städerna på ett helt annat sätt än i Sverige.
Differentieringen är en helt annan i vårt land än i Danmark. Dessutom
tillkommer ju, att om man i ett land gör en socialpolitisk eller socialhumanitär
framstöt efter en bestämd linje, som för längre än i andra länder, verkar detta
på något sätt återhållande, utjämnande och balanserande på en annan linjes
dragande. Det är därför omöjligt att endast med stöd av några stickprov
bevisa, att Danmark löst pensionsfrågan på ett förnämligare sätt än vi, örn
man icke samtidigt söker visa, på vilka områden Sverige löst sina sociala och
humanitära problem på ett kanske mycket förmånligare och förnämligare sätt
än Danmark. Det är nästan omöjligt att göra en absolut rättvis jämförelse
mellan olika länders sociala ställning. En sådan jämförelse förutsätter nämligen
en sådan intim kännedom in i minsta detalj örn de olika ländernas förhållanden,
att det i regel är oss förmenat att kunna få en sådan överblick.

Man har också i detta sammanhang framhållit en annan sak, som redan i
torsdags blev föremål för ett omnämnande av herr statsministern. Utskottet
har nämligen sagt, att här gäller det att väga, vart statens ekonomiska resurser
närmast skola dirigeras, när det gäller att genomföra sociala reformer.
Man har helt allmänt pekat på, att det finns en rad aktuella socialpolitiska
problem, som icke kunna avvisas. Vi lia t. ex. alla de problem, som rymmas
inom befolkningsdebatten. Trots att det alltid är vanskligt att ge sig in på
detaljer, skall jag ändå peka på en fråga, som ännu väntar på sin lösning,
och vars angelägenhet och rättfärdighet ingen kan bestrida. Jag tänker på
änkebarnspensionerna. Om det verkligen finns något som är ömmande, är det
väl de ensamstående mödrarnas — eller för att debatten icke skall komma in
på ett område, dit ingen av oss har anledning att dirigera den i dag — iinkornas
ställning, särskilt då de iinkors, som lia barn att försörja. Jag skulle tro,
att man, utan ali på något siitt riskera att behöva stämplas som socialt hårdhjärtad,
vågar driva den satsen, att änkebarnspensioneringen och tillgodoseendet
av dessa barns och mödrars elementära rättigheter och behov är något,
som på rent sakliga grunder bör vägas som en angelägenhet av allra första
rang i jämförelse med den fråga, som vi just nu behandla. Då kan man säga
som statsministern gjorde i torsdags - och det var dit jag ville komma — att
vi skola ta alltihop. Det är inte fråga örn att på detta siitt spela, ut det ena
mot det andra. Ja, ingen skulle vara mera tillfredsställd än jag, örn det verkligen
vore möjligt för oss att på en gång genomföra alla dessa sociala reformer,
men skulle man då inte kunna säga: låt oss pröva saken i ett enda sam -

Nt 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
manhang. Det är nämligen mycket möjligt, att det i sådant fall även för
statsministern skulle kunna bli en fråga örn rangordningen mellan de olika
problemen. Man kan helt enkelt bli tvungen att göra en sådan gradering.
Örn det då gäller att väga mellan olika önskemål i fråga örn sociala reformer,
kan det nog, alldeles oavsett statsministerns uttalande örn att vi skola ta allt,
finnas andra frågor än den här föreslagna dyrortsgraderingen av folkpensionerna
som böra få komma med i resonemanget på ett tidigt stadium. Det
finns en hel rad sådan problem, som vi under den allra närmaste tiden helt
enkelt inte kunna komma ifrån, och där vi inte få ställa de gamlas rätt alldeles
utanför, deras rätt, som rymmas inom den diskussion, som jag här antytt,
och där .rättigheterna måste samordnas. Det kan absolut inte ligga något
orimligt i en sådan arbetsteknik. Det är möjligt, att vi under dagens lopp på
nytt få ta upp till skärskådande resonemanget om vår sociala och humanitära
inställning. Jag vågar dock tro, att arbetslsöhetspolitiken, bostadssubventionen,
sjukkasseväsendets omorganisation, den förbättrade blindhetshjälpen, vanförevården,
sjukhusväsendets utveckling över hela landet under de senaste 20
åren o. s. v. är lika många bevis på vår bestämda vilja till framryckning utefter
hela den sociala och humanitära fronten. Jag tror, att man kan tillägga,
att Sverige härvidlag i vissa avseenden är ett föregångsland. I andra länder
har man kanske i. någon detalj hunnit längre, men på det hela taget har socialministern
sannerligen ingen anledning att blygas över de förhållanden, som han
skall rapportera, när han kommer till Genéve, och jag tror inte heller, att han
gör det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag hade väntat mig att utskottets
ordförande mera skulle ha uppehållit sig vid den ståndpunkt i denna fråga,
som intagits av utskottets majoritet, och. den av utskottet förebragta motiveringen.
Detta förbigick emellertid herr Österström nästan alldeles, och i
stället fingo vi höra en hel del annat, som, så vitt jag kan förstå, inte har så
stort samband med vad det här närmast gäller.

Herr Österström nämnde, att man borde haft längre tid på sig för ett lugnt
och sakligt resonemang örn hela pensionsfrågan. Kungl. Marits förslag har
dock legat på riksdagens bord rätt länge. Utredningen blev klar i slutet av
föregående år,, och här har sannerligen funnits tillräckligt med tid för ett
lugnt och sakligt resonemang. Det kan väl måhända inte vara på det sättet,
att man inom herr Österströms parti på sista tiden haft svårt att få till stånd
ett lugnt och sakligt resonemang? Herr Österström uttalade vidare, att man
ute på landsbygden missuppfattat hela frågan. Ja, det är ju en omdömesfråga,
men . jag tror inte att herr Österström har rätt på den punkten. Jag kan inte
heller gilla de synpunkter, som framkommit i utskottets utlåtande och som
här ytterligare understrukits av utskottets ordförande, att man skall ställa
spörsmålet örn dyrortsgraderade folkpensioner i konkurrens med änkebarnspensioneringen
och andra sociala frågor, som herr Österström nämnde komma
att få ett mycket varmt understöd från socialt intresserade kretsar. Inom det
parti, som jag representerar, vilja vi inte sätta upp dessa frågor mot varandra.
Vi vilja lösa dem utan sammanblandning, och vi anse, att frågan om dyrortsgraderade
folkpensioner är någonting som mycket väl bör och kan lösas för sig.

Det kanske.inte tjänar så mycket till att jag närmare uppehåller mig vid
utskottets motivering. Jag skall emellertid ändå tillåta mig att anföra ett par
synpunkter. Jag skulle då först vilja ställa den frågan till kammarens ledamöter,
om det överhuvud taget kan anses vara rättvist att genomföra dyrortsgraderade
folkpensioner här i landet. För att kunna besvara den frågan bör

Lördagen den 13 juni £. m.

Nr 44.

Ang. dyrorts gradering av folkpensionerna m. rn. (Forts.)
man gå till den utredning, som företagits. Jag vill endast beträffande denna
utredning konstatera, att den klart och tydligt givit vid handen, att det i vårt
land förefinnas mycket stora skillnader i fråga örn levnadskostnaderna på° de
olika orterna. Då det sedan gäller målet för folkpensioneringen, lia ju både
denna kommitté, som arbetat på frågan, och 1935 års riksdag uttalat, att vi
genom folkpensioneringen skola ge åldringarna och invaliderna en sådan försörjning,
att de icke behöva anlita fattigvården för att draga sig fram. Om
man sätter upp detta som det stora målet och samtidigt vet, att levnadskostnaderna
äro olika på skilda platser i landet, kan jag inte finna annat än att
man måste genomföra en differentiering i fråga örn pensionstilläggen, örn man
på ett riktigt sätt vill lösa hela pensionsfrågan och nå det mål, som man ställt
upp för densamma. Därmed anser jag också den av mig uppställda frågan örn
det rättvisa i det föreliggande förslaget besvarad, och jag kan alltså icke finna
annat än att det är fullt berättigat att införa en viss dyrortsgradering i fråga
örn folkpensionerna.

Medan jag har ordet, skall jag i all hast med några siffror visa, vilka belopp,
som pensionärerna skulle få att leva på i de olika orterna. Jag skall då
närmast ta gruppen två, som även omfattar den stad jag representerar. Jag
skall ange siffrorna både för en ensam pensionär och för två sammanboende
pensionärer, till exempel två äkta makar. För en ensam person utgår grundpensionen
med 70 kronor. Det blir 140 kronor för två sammanboende personer.
Örn Kungl. Maj :ts förslag går igenom, skulle det bli en tilläggspension på
350 kronor för en ensam person och 700 kronor för två sammanboende pensionärer.
Den sammanlagda pensionen blir alltså 420, respektive 840 kronor.
Vad få nu dessa människor betala i hyra till exempel i Malmö? Var och en vet
ju, att skillnaden i levnadskostnader på de olika orterna här i landet till väsentlig
del beror på de skiftande förhållandena på hyresmarknaden. En ensam
pensionär i Malmö måste räkna med en hyra på minst 20 kronor i månaden.
Det blir 240 kronor per år. Örn man drar denna hyra på 240 kronor från det
sammanlagda pensionsbeloppet 420 kronor, så återstår alltså endast ett belopp
av 180 kronor för honom att leva på ett helt år. Örn vi sedan räkna med —-vilket jag tycker, att man bör göra — att han av 10 procent på egna inbetaldaavgifter,
. erhåller låt oss säga 50 kronor, och att han dessutom har möjlighet
att förtjäna 100 kronor som egen inkomst, vilket är den högsta inkomst en
pensionär får ha utan att det blir avdrag på pensionstillägget, skulle en ensam
pensionär alltså lia 330 kronor per år över att leva på, sedan han betalt hyran.
Det blir 27 kronor 50 öre i malmdén. Finns det någon enda i denna kammare,
som kan påstå, att detta skulle innebära en för hög levnadsstandard för denne
pensionär? Med samma beräkningsgrunder — jag skall icke trötta med detaljsiffror
— som jag här anfört för en ensam pensionär, och härvid räknar med
70 kr- h6!1^011 et?na avgifter, kommer man för ett sammanboende äkta par
till ett belopp av 750 kronor per år, d. v. s. G2: 50 per månad för dem att leva
på. Inte heller med det beloppet behöver man väl riskera, att de komma upp i
en för hög levnadsstandard.

Det kan kanske vara av ett visst intresse, att på denna enligt min mening
avgörande punkt göra en jämförelse med de pensionsbelopp, som utgå på landsbygden.
På lägsta dyrort skulle det enligt samma beräkningsmetod, som jag
följt, bil en sammanlagd pension jämte egen inkomst på 470 kronor för cn en^m.
Pers?n .oc^ 910 kronor för två sammanboende pensionärer. För att kunna
fa till sta.nd en rättvis jämförelse mellan stad och land, måste vi från dessa
summor draga de högre hyreskostnader, som i det föregående beräknats för
3'' Resultatet blir, att det för en ensam pensionär på landsbygden återstår
140 kronor per år och för tva sammanboende 2G0 kronor att betala hyra

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

.4».7. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
för. Och då har man i båda grupperna samma belopp för övriga utgifter. Jag
tror, att denna jämförelse tydligt visar, att det inte finns någon sanning i allt
talet om att enligt det här föreliggande förslaget pensionärerna på dyrorterna
skulle komma i en bättre ställning än vad fallet blir på landsbygden. Jag
skulle snarare tro, att det blir att det motsatta förhållandet blir fallet.

Örn emellertid Kungl. Maj :ts förslag avslås, skulle en ensam pensionär i
grupp 2 få 20 kronor och två äkta makar 45: 80 i månaden att leva på, enligt
mina föregående beräkningsgrunder. Var och en förstår väl, att dessa belopp
icke kunna räcka till mat och kläder. För att kunna uppehålla livet, måste
dessa pensionärer därför vända sig till fattigvården för att få ett tillägg till
pensionerna. Jag vill här passa på att inflicka, att det endast är i mycket ringa
utsträckning som kommunerna beviljat kommunala pensionstillägg för att
komplettera folkpensionerna. Denna komplettering har i stället till övervägande
delen bestått av fattigvårdsunderstöd.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord om kostnadsfördelningen enligt det
föreliggande förslaget, ty detta är ju någonting, som i rätt hög grad berör städerna.
Enligt fjolårets förslag skulle ju städerna och landsbygden vara jämställda,
och staten skulle betala hela kostnaden. Jag förmodar, att man med
det nu framlagda förslaget velat få till stånd en viss skatteutjämning, men
jag kan i så fall inte tycka, att detta är den rätta vägen. iVill man få till stånd
en skatteutjämning, bör man ordna den saken för sig genom att använda de
metoder, som därvidlag kunna vara lämpliga, och man bör inte gå in för ett
försök till skatteutjämning än här och än där. Det finns emellertid också en
del skäl, som tala för det föreliggande förslaget. Det kan nämligen inte vara
rimligt, att kommunerna så att säga skola förtjäna på vad riksdagen kan besluta
beträffande en förbättrad folkpensionering. Örn man emellertid ser frågan
ur dessa synpunkter, tror jag inte, att man från städernas sida kan komma
med någon opposition eller några bärande anmärkningar mot det föreliggande
förslaget. Jag kan ej heller tycka, att kostnaderna för den reform, som
här föreslås, äro av en sådan storleksordning, att de kunna få tillmätas en avgörande
betydelse och ge anledning till att avslå förslaget. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag skulle ju kostnaden för staten bli 5 miljoner kronor under första
halvares och därpå följande år 10 miljoner kr. För kommunernas del
skulle det bli ungefär samma kostnader med en rätt avsevärd besparing på utgifterna
till fattigvården. Om man nu för statens del ställer de 5 och 10 miljoner,
som ett genomförande av detta förslag skulle kosta, i relation till hela
den sammanlagda budgeten, eller varför inte till det mångmiljonbeslut, som
riksdagen för någon dag sedan fattade, undrar jag verkligen, om man kan påstå
att beloppet är av en sådan storleksordning, att detta ger oss anledning
avslå förslaget.

Jag kan, herr talman, för mm del inte finna, att det har framkommit några
verkligt bärande skäl mot Kungl. Maj :ts förslag. De skäl, som framförts från
utskottsmajoritetens sida, tycker jag ha varit rena undanflykter och ingenting
annat. Det berättigade i detta förslag kan ingen bestrida. Här gäller det
att ge hjälp på ålderdomen åt tusentals fattiga människor, som framlevat ett
långt och strävsamt liv i det svenska näringslivets tjänst under förhållanden,
som omöjliggjort för dem att på ett betryggande sätt sörja för sin ålderdom.’
Den folkpensionering, som beslutades 1935 och som betyder en sådan trygghet
för landets åldringar, blir ingen helgjuten reform, förrän den kompletterats
med dyrortsgraderade tilläggspensioner.

Jag ber, herr talman, att med detta fa yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Lovén, Bladh, Erlander, Isaesson, Bergström, Vougt,
Eriksson i Sandby, Beck och Severin.

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Herr Jansson: Herr talman! Efter det anförande, som min partikamrat,

herr Andersson i Malmö, här hållit, har jag inte mycket att tillägga i själva
sakfrågan.

Jag vill endast framhålla, att vi på socialdemokratiskt håll betrakta det nu
framlagda förslaget örn dyrortsgradcrade tilläggspensioner som en komplettering
till det beslut, som riksdagen i fjol fattade i folkpensionsfrågan. Jag
tror också, att man har starka skäl att hysa den uppfattningen efter de uttalanden,
som gjordes av särskilda utskottet i fjol. När man läser igenom den
motivering, som sammansatta stats- och andra lagutskottet i år anfört, blir
man emellertid inte så litet häpen över den ton, som där tränger fram på nästan
varje rad. Jag har för min del deltagit i åtskilligt utskotts arbete här i riksdagen,
men även om vi haft aldrig så olika uppfattningar i själva sakfrågan,
lia vi dock alltid sökt finna en motivering, som inte så skarpt dragit upp skiljelinjen
mellan de olika ståndpunkterna som sammansatta stats- och andra lagutskottet
här gjort. Jag är emellertid också på ett sätt tacksam för att utskottet
här så skarpt markerat den skiljelinje, som finns mellan de olika ståndpunkterna;
andra skäl än sakliga synes föreligga. Med den motivering, som
riksdagen här går att godkänna, finns det nämligen, såvitt jag kan förstå, ingen
som helst möjlighet att inom en nära framtid åter ta upp denna fråga till behandling.
Om herrarna i majoriteten anse, att den utredning, som verkställts
sedan fjolårets beslut fattades, icke är tillfredsställande, hade ni väl ändock
kunnat gå in för att frågan borde ytterligare övervägas och skrivit någonting
örn den saken i motiveringen. Så långt har man emellertid inte gått.

Sista delen av utskottets motivering är enligt mitt förmenande synnerligen
märklig, och de synpunkter, som där framföras, ha ju ytterligare understrukits
av utskottets ärade ordförande. I motiveringen skriver man följande: »Ett

övervägande förtjänar ävenledes i detta sammanhang den omständigheten, att
åldersutvecklingen inom vårt lands befolkning kan medföra en enorm ekonomisk
belastning icke minst på folkpensioneringens område.» Jag skulle vilja
fråga herr Österström, hur han tänkt sig, att vi skulle kunna komma bort från
detta faktum, och hur han tänkt sig, att man skall förfara med dessa gamla,
som icke själva ha vett att försvinna. På vilket sätt har herr Österström tänkt
sig dra försorg örn att de gamla försvinna? Jag kan inte tolka hans anförande
på annat sätt än att han anser, att de gamla utgöra en så tung börda för den
yngre befolkningen, att de ekonomiskt icke kunna stå ut med den. Det är
verkligen rätt hårda ord. När jag skall bedöma en saklig fråga, brukar jag
inte lägga mig i den politiska situationen och tänka på, vilka förhållanden,
som möjligen kunna inträffa, örn man fattar det ena eller andra avgörandet.
För mig gäller det i dag ingenting annat än frågan om att lämna de pensionärer,
som bo på dyrorterna, samma förmåner som landsbygdens pensionärer
fingo redan genom fjolårets beslut. Jag tror inte, att landsbygdens representanter
kunna ha anledning ondgöra sig över att den socialdemokratiska regeringen
till innevarande års riksdag framlämnat ett förslag, som i själva verket
endast innebär en rättvis komplettering av det beslut, som riksdagen i fjol
fattade. Den ekonomiska sidan av pensionsreformen ansågs förra året icke
vara väl avvägd, men såvitt jag kan förstå har finansieringsfrågan i och med
det förslag, som här föreligger, lagts på ett helt annat plan. Dyrorterna komma
att få bidra med väsentligt högre kostnader för de högre pensioner som
där utgå än de billigaste orterna. Det nu framlagda förslaget innebär alltså,
att man skapar möjlighet till en viss ekonomisk utjämning. Detta argument,
som måste betraktas som mycket vägande, bär emellertid utskottet inte berört
med ett enda ord. Man bär helt enkelt inte gett sig in på den sidan av saken.
Jag blev verkligen litet häpen, när vi skulle börja behandla denna fråga inom

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
utskottet. Jag tänkte, att vi skulle väl som vanligt få en ordentlig principdebatt
om liela förslaget. Till min stora överraskning fann jag emellertid, att
utskottet redan intagit sin ståndpunkt; att ingå i någon realprövning av Kungl.
Maj :ts proposition ansågs inte erforderligt. En dylik behandling av en fråga,
som berör dessa fattiga människor, är icke försvarbar, det må sedan vara vilken
storpolitiker som helst, som tillåtit sig vara med örn något sådant.

Jag ber, herr talman, att få ge uttryck för min indignation över det sätt,
på vilket man behandlat det här föreliggande förslaget, som enligt min mening
endast är en komplettering av det beslut, som riksdagen fattade i fjol.

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Med herr Jansson förenade sig herrar Ericsson i Sörsjön, Pettersson i Hällbacken,
Mårtensson, Andersson i Höör, Andersson i Munkaljungby, Eklund
och Englund.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill för min del yrka bifall till
den socialdemokratiska reservationen och därmed till regeringens förslag i frågan,
och jag vill med några ord motivera, varför jag gör det.

Jag anser inte, att det förslag, som regeringen framlagt, är tillräckligt för
att åldringarna skola kunna hålla de värsta bekymren från livet, och ännu
mindre kan jag finna det beslut, som genomfördes av fjolårets riksdag, fylla
måttet för att ge åldringarna en försäkring på ålderdomen, så att de åtminstone
inte skola behöva gå till fattigvården. Socialstyrelsen konstaterar, att en svensk
skogs- och lantarbetares familj, alltså de fattigaste i vårt land, de som ge
sina barn potatis och sillake, de som leva på den allra sämsta tänkbara standarden,
behöva 1,050 kronor bara för att fylla sitt behov av mat, bostad,
bränsle och lyse. Och även örn vi anse, att en fjärdedel av detta belopp skall
motsvara vad pensionärerna i proportion därtill skulle få, är det fullständigt
utom diskussion, att på det föreslagna beloppet kan icke en människa existera,
om hon inte kan genom att ligga sina anhöriga till last eller på annat
sätt förskaffa sig extra inkomst.

Därför har jag all anledning att understryka i den delen den kritik, som
här har rests från det socialistiska partiets talesman i fråga om själva förslagets
omfattning och i fråga om den ringa hjälp, som det skulle ge åt vårt
lands åldringar. Jag tror, att den kritiken också godkännes åtminstone i stor
utsträckning även på socialdemokratiskt håll. När Socialdemokraten i dag
gör en jämförelse mellan de nu gällande förhållandena i vårt land och förhållandena
i Danmark, är det i verkligheten en så tydlig sympatiförklaring
för det danska, systemet och därmed en motsatt kritik av det svenska systemet,
att man inte kan misstaga sig därpå. Där visar Socialdemokraten, att
medan en svensk pensionär får 320 kronor, får en dansk manlig pensionär
i lägsta dyrortsgruppen 420 kronor och i den högsta dyrortsgruppen 730 kronor,
alltså mer än dubbelt av det belopp, som den svenska folkpensionsreformen
ger de svenska pensionärerna. Jag anser därför inte, att man behöver
förutsätta, att socialdemokraterna i allmänhet skulle vara tillfredsställda vare
sig med den förbättring, de här föreslagit, eller med det man i fjol genomförde,
utan jag utgår för mitt vidkommande från det förhållandet, att de
göra det med utgångspunkt från sina allmänna taktiska utgångspunkter. De
se ju blott på vad som i riksdagen är »möjligt» att genomföra med riksdagens
nuvarande sammansättning.

De ha tagit fel därvidlag, det är ingen tvekan om den saken. De borgerliga
och s. k. demokratiska partierna lia under en god tid demonstrerat för
det svenska folket, hur litet respekt de ha för demokratiens allra enklaste

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
krav, demonstrerat sitt djupa förakt för allt vad folkvilja heter. Jag har
tidigare påpekat, vilka huvudfrågor socialdemokraterna ställde 1932 och som
det inte finnes någon anledning betvivla, att de ansågo vara de väsentligaste,
nämligen tullarnas och A. K :s slopande, förhindrande av den anti-fackliga lagstiftningen
och förhindrande av upprustningen. Men den svenska borgerligheten
har i hela sitt ställningstagande till dessa frågor helt nonchalerat, att
en faktisk folkmajoritet uttalat sig för dessa linjer för svensk rikspolitik, och
i riksdagens elfte timme använder den sin lilla övervikt i denna kammare för
att genomtrumfa en hel serie av reaktionära förslag, av vilka förstås förslaget
i militärfrågan är det längst gående, men där även andra förslag äro anmärkningsvärda,
såsom förslaget om förberedande åtgärder för en anti-facklig lagstiftning
och en lagstiftning för beskärande av tryck- och församlingsfriheten,
som den svenska grundlagen dock stadfäster. De ha demonstrerat, att
de inte ett ögonblick respektera den demokrati, de själva säga sig värna om,
och de utnyttja nu i riksdagens elfte timme sin maktställning för de allra
mest långt gående åtgärder.

Pensionsfrågan och frågan örn dyrortsgruppering därvid för 30 % av det
svenska folket utgör i dag blott den främsta frågan örn regeringens vara
eller icke vara, frågan örn en faktisk regimförändring, som man här skall
genomföra. Och jag måste säga till mina vänner socialisterna, att jag tycker
det är felaktigt att i nuvarande stund rikta huvudelden mot den socialdemokratiska
regeringen. Jag anser visserligen, att det finnes mycket övrigt att
önska i fråga örn regeringens förslag, men jag vill inte bortse från att långt
till höger örn regeringen står dock i dag samlat ett borgerligt block, som
använder denna folkpensionsfråga, en i sig själv ganska blygsam fråga, för
att stjälpa den nu sittande regeringen och därmed skaffa sig bättre utgångsläge
i valrörelsen. Man kan kritisera regeringen, och vi kritisera regeringens
förslag därför att vi anse det otillräckligt. Vi kritisera också regeringens taktik,
men huvudfienden för arbetarpartierna måste dock vara de, som i dag inte
vilja någonting. Huvudfienden kan inte vara de, som gå ett litet steg på
samma väg, som vi själva vilja använda, utan huvudfienden måste vara de,
som envisas att rida spärr mot det billiga och anspråkslösa krav, som uppställts
i denna fråga från den socialdemokratiska regeringens sida.

Just därför att frågan i dag har blivit en fråga örn regeringens vara eller
icke vara, just därför att det blivit en fråga örn att bereda väg för de partier,
som äro så angelägna om regeringsmakten, just därför att dessa partiers
program kunna utläsas bland annat av deras ställningstagande till denna
fråga och av deras beslutsamhet att lägga de nya bördor, som man redan
faktiskt har beslutat, på de breda folklagrens skuldror i stället för på de
verkliga inkomsttagarna, just därför, att vi i dag vilja markera vikten av
att stödja regeringen, yrka vi icke direkt bifall till den socialistiska motionen,
även örn den helt har vår sympati, därför att den på ett bättre och
rättvisare sätt skulle tillgodose, vad som måste anses vara minimikravet i
denna fråga.

Det har nu gått därhän, som vi hela tiden lia befarat och som tidningen
Socialdemokraten häromdagen gav ett så slående uttryck för, att den socialdemokratiska
regeringens uppgift varit att jämna vägen för den borgerliga
reaktionen, för de borgerliga, som enligt Socialdemokraten nu vilja sätta sig
vid det av socialdemokraterna dukade bordet för att smörja kråset. Den kohandelspolitik,
som man kommenterat så mycket under de gångna åren, har
brutit samman under den faktiska samling, som ägt rum av de borgerliga partierna
under den senaste tiden. Jag vill inte för min del gå in på en analys

Andra kammarens protokoll 1936. Nr hh. 2

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
av vilka dunkla krafter, som kunna ligga bakom denna samling, meli jag har
ingenting att invända mot Socialdemokratens påstående, att det är den svenska
storfinansen och miljonhusen, som ligga bakom och dirigera det spel, som
svenska riksdagens majoritet nu uppför inför det svenska folket.

Vi tro emellertid, att dessa fakta, som nu blottats under den senaste tiden,
skola bidraga till att klargöra för dem, som hittills trott på klassamarbetets
»välsignelsebringande» väg, att den vägen, örn den också tillfälligt kan giva
vissa eftergifter åt arbetarklassen, dock i verkligheten till slut blir farligast
för arbetarklassen och kanske leder till samma ödesdigra resultat som i våra
södra grannländer. Det reser sig i dag för regeringspartiet också en annan
fråga, örn icke den taktik, som broderpartierna i Spanien och Frankrike följt,
har något att lära. Jag vill inte göra några större jämförelser, men jag erinrar
om; att det är bara någon månad sedan den svenska riksdagens borgerliga majoritet
avvisade bara ett sympatiuttalande för tanken på fyrtio timmars arbetsvecka.
Den franska folkfrontens parlamentariska seger vid det nyss avslutade
valet ledde inte bara till den regimförändring, som skett i Frankrikes parlamentariska
liv i dessa dagar, utan den ledde också till omedelbara ekonomiska
resultat för arbetarna, som vi i vårt land ha all anledning att göra en jämförelse
med. Jag åsyftar inte bara den ekonomiska förhöjning av lönerna,
som nu genomförts genom arbetarnas strejker. Jag avser också det beslut,
som franska deputeradekammaren i går nied överväldigande majoritet godkände,
nämligen beslutet örn fyrtio timmars arbetsvecka. Det beslutet innebär
inte bara en sympatiförklaring för en sådan princip, utan det blir omedelbart
gällande för de franska arbetarna. Ett sådant resultat fingo vi inte av
valet 1932, fastän folkflertalet i motsats till det franska röstade med arbetarpartierna.
Det valet eller den regimförändringen betydde icke, att arbetarnas
kamp för bättre löner underlättades, det betydde inte, att deras kamp
för arbetstidens förkortning förverkligades, nej, snarare kan man säga, att det
betydde raka motsatsen. Och det berodde därpå, att regeringen inte ansett,
att det finnes någon annan väg än den att kompromissa och göra upp på den
linje, som — låt oss säga — det längst till vänster stående borgerliga partiet
vill acceptera. Just därför att man har den inställningen och därför att detta
parti pressas från höger, kan icke den kraft, som den svenska arbetarklassen
och även de svenska småbönderna dock besitta, utlösa och befordra en lösning
av dessa problem i den riktningen, som motsvarar de arbetandes intresse. Dessa
erfarenheter tycker jag bekräfta, att man i detta land har nått gränsen för
kompromisser med de borgerliga.. Det betyder inte, att man inte kan tvingas
att göra kompromisser, att man inte kan tvingas många gånger att bita i det
sura äpplet och finna sig i saker, som vi i själ och hjärta inte äro överens
örn. Men jag tycker, att det socialdemokratiska arbetarpartiet nu borde taga
konsekvenserna och söka lita på de krafter, som finnas utanför den svenska
riksdagen, den svenska fackföreningsrörelsen och de arbetande på landsbygden
i sitt allmänna framträdande.

Det var, herr talman, de reflexioner, som — kanske utanför ämnet — jag
tyckte man borde göra i denna stund, när riksdagen står i begrepp att avgöra
inte bara frågan om dyrortsbidragen för pensionerna utan främst frågan,
örn det skall vara en socialdemokratisk regering i fortsättningen eller om
det skall bli en borgerlig .regering med uppgift att genomföra det program,
som man redan har uppskisserat i den rad av utlåtanden, som föreligger till
behandling under den närmaste tiden.

Herr talman.! Med det sagda ber jag att än en gång få yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen i denna fråga.

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Herr Karlsson i Grängesberg, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr Hagbergs i
Luleå till mig riktade erinran örn att huvudfienden i detta fall icke utgjorde
det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiska regeringen. Jag
ber att få fästa min gamle vän, herr Hagbergs i Luleå uppmärksamhet på att
jag har endast sakligt kritiserat det föreliggande förslaget och att,. örn den
socialdemokratiska regeringen och för övrigt även det socialdemokratiska partiet
blir träffad därvid, så är det en sak, som jag inte rår för. Och örn herr
Hagberg i Luleå politiskt har avancerat så långt, att han till och med känner
sig smärtsamt berörd örn en saklig kritik riktas mot regeringens åtgärder, så
tycker jag, att det har gått väl långt med herr Hagberg. Han börjar tydligen
bli mera konungslig än konungen själv.

Emellertid vill jag för undvikande av alla missförstånd påpeka, att vi ha
redan i vår motion sagt ut, att vi ge vår anslutning till regeringens förslag,
och vi komma naturligtvis att rösta för den lilla förbättring som förslaget innebär,
även örn vi anse den allt för undermålig. Under första punkten i utskottets
utlåtande kommer voteringen att stå örn regeringens förslag. Jag ansåg,
att det var överflödigt att yrka bifall på den punkten, då vi i vår motion
ha sagt ut, att vi anse, att propositionen bör bifallas. Men vi ha i vår motion
yrkat på snabb utredning och framläggande av ett mera tillfredsställande förslag
såsom en konsekvens av den kritik vi framfört och med hänsyn till behovet
av bättre pensioner för de gamla. Nu säger herr Hagberg, att han inte
kan vara med om bifall till vår motion, som under punkten två i utskottets
utlåtande kommer att ställas under särskild proposition. Det må vara herr
Hagbergs egen sak örn han går på avslag på motionen, som avser utredning
och krav på skyndsamt framläggande av nytt förslag i frågan.

Härpå yttrade:

Herr Eriksson i Falun: Herr talman! För att inte det skall hända mig
samma missöde som för några dagar sedan, skall jag redan från början be att
få yrka bifall till reservationen.

Jag begärde ordet med anledning av herr Karlssons i Grängesberg och herr
Österströms anföranden men också för att därutöver göra en del reflexioner.

Herr Karlsson i Grängesberg fortsatte den taktik, som han och hans meningsfränder
alltid tillämpa, d. v. s. att rikta sin kritik främst mot regeringen
och socialdemokraterna. Jag förmodar, att herr Ström också kommer med en
lång predikan, som vanligt. Herr Herou och herr Spångberg likaså. Socialdemokraterna
äro ju de svarta fåren, och det skall jag inte bemöta. Däråt är
ingenting att göra.

Men det var ett par uttalanden, som gjordes, som jag icke kan låta stå
oemotsagda. Herr Karlsson säger, att regeringen fört fram frågan för att
få ett agitationsmedel i valrörelsen. Det kan ju herr Karlsson säga, och det
kan hända, att någon tror det på valmöten, men att någon annan än han och
hans meningsfränder skulle göra det här i riksdagen kan jag icke tänka mig.
Regeringen har tagit frågan som en verkligen allvarlig reformfråga. Det tror
jag, att Sveriges folk skall förstå. När regeringen inte gjorde det i fjol
som herr Karlsson menade, att regeringen bort göra, nämligen ställde kabinettsfråga
på folkpensioneringen, var det av fullt bärande skill. Jag beklagar, att
det förslag, som i fjol lades fram för riksdagen beträffande dyrortsgrupperingen,
icke var tekniskt hållbart. Jag har själv varit med örn att utarbeta

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsyradering av folkpensionerna rn. m. (Forts.)
förslaget i pensionsförsäkringskommittén, oell jag beklagar att kommittén icke
ägnade den uppmärksamhet åt den formella och tekniska sidan av saken, som
vi borde ha gjort. Men det var ju så, att kommitténs majoritet framlade förslag
örn 50 kronors_ dyrortsförhöjning i stället för propositionens 100 kronor,
och då framträdde icke svårigheterna så skarpt, som när dyrortstillägget går
till 100 kronor eller därutöver. Den kritik, som i fjol inom utskottet riktades
mot regeringens förslag till dyrortsbestämmelser, var av den art, att
kritiken icke kunde lämnas obeaktad. Och det medgåvo vi i vår reservation
till utskottets yttrande under fjolåret. Det var spänningen mellan billigare
och dyrare orter och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun m. fl.
spörsmål, särskilt den sistnämnda frågan ansågo vi vara av den art, att frågan
ytterligare borde övervägas. Nu ansåg herr Karlsson, att regeringen i
fjol skulle ha bättre genomtänkt problemet. Regeringen var oskyldig därvidlag,
ty man kan icke begära, att en socialminister skall lia tid och erfarenhet
för prövning av alla dessa detaljer, när icke den utredande kommittén
gjort det så ingående som bort ske. Men ändå förklarade herr Karlsson att
regeringen skulle lia gjort frågan till kabinettsfråga. Gör regeringen det
i år, är det rent löjeväckande, säger herr Karlsson i Grängesberg. Det skulle
varit verkligt intressant att fått höra vad herr Karlsson och hans partikamrater
skulle ha sagt, örn regeringen utan att göra den till kabinettsfråga
låtit frågan falla även i år. Då hade det blivit annat ljud i pipan. Då hade
det nog kommit att förkunnas: Här se ni den socialdemokratiska regeringens
intresse för de gamla! I fjol lade den fram ett förslag och tog avslaget utan
några åtgärder. I år lägges fram ett nytt förslag, utarbetat under socialministerns
eget överinseende, framlagt efter nödiga undersökningar och delvis
omformat. Det avslås av riksdagen, men regeringen tager ändå avslaget med
ro. Då hade det funnits skäl för herr Karlsson och hans meningsfränder att
kritisera och t. o. m. tala örn att regeringen helst ser till, att den får sitta
kvar på sina platser. Jag vet sannerligen icke, hur man skall föra en svensk
reformpolitik eller socialdemokratisk regeringspolitik för att den skall finna
nåd inför herr Karlsson och hans meningsfränder. Hur regeringen vänder
sig, är det förräderi mot arbetarklassen, icke lojala avsikter utan biavsikter
och andra mindre goda motiv, som driva fram förslagen.

Sedan riktade herr Karlsson i Grängesberg mycken kritik mot de sakkunnigas
utredningar. Jag vet inte, örn herr Karlsson läst allt eller bara vissa
sidor av betänkandet. Men örn herr Karlsson läser på sidan 23 i sakkunnigebetänkandet,
får han svar på sina frågor. Han säger, att de sakkunnigas
beräkning av levnadskostnaderna är ett hån mot de fattiga. Det är ännu mer
hån mot de fattiga, att det finns betydande grupper människor i landet, familjefäder
med barn i uppväxtåldern, vilka icke ha väsentligen större inkomster
än i betänkandet beräknats. Jag kan icke gå med på, att de sakkunnigas
beräkningar utgöra hån mot de fattiga, och det så mycket mindre
som de bygga på hushållsböcker, vilka varit utlämnade till arbetarfamiljer
i olika delar av landet. Det är en normalbudget för pensionärer, som är uppgjord
efter dessa hushållsböcker och omfattar livsmedel, bostad, bränsle och
lyse samt övriga utgifter utom skatter. Skatterna äro borta. I detta fall
gäller det personer, vilka fyllt 67 år och som icke ha några nämnvärda skatter
och små behov av kläder, som ha mindre behov av mat än människor i sin
arbetsålder. Nog får man gå ut från att den budget, som räcker för deras
försörjning, kan vara knappare än för en arbetarfamilj. Nu är det en sådan
hushållsbudget, uppgjord med ledning av hushållsböckerna, som är intagen i
de sakkunnigas yttrande. Det är ingen konstruktion, utan det är en faktisk

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrorts gradering av folkpensionerna m. ni. (Forts.)
budget, som är uppgjord på de kostnadstal, som socialstyrelsen fått fram vid
bearbetning av hushållsböckerna. Vad visar denna budget? Jo, att inom den
billigaste ortsgrupjien beräknas att två gamla makar skola behöva 400 kronor
för sina livsmedelsinköp, 100 kronor för bostad, 50 kronor för bränsle och
lyse och 150 kronor till övriga utgifter. Det blir 700 kronor. Jag vill icke
säga, att det är en riktig budget, långt därifrån. Jag beklagar, att förhållandena
i landet äro sådana, att det finns betydande grupper av arbetare, som
under sin arbetskrafts dagar stå på ungefär samma levnadsstandard. Även
örn deras penninginkomst är större, blir detta förhållandet om hänsyn tages till
barnen. Det är beklagligt, men så är det. Vad säga de sakkunniga örn den
uppgjorda budgeten? Anse de, att den är för högt tilltagen? De sakkunniga
uttala ordagrant följande, och det tycker jag, att herr Karlsson skulle Ira
läst.

»De sakkunniga, som icke haft tillfälle att i detalj ingå på de olika budgetposterna,
hysa dock den uppfattningen, att ovanstående siffersammanställning
ger vid handen, att åtminstone i det fall, att tvenne pensionärer kunna
bilda gemensamt hushåll, deras påräkneliga inkomster skola befinnas någorlunda
tillräckliga för en nödtorftig försörjning. Sedan det mest primära
existensminimum blivit fyllt på sätt, för vilket ovan redogjorts, återstår för
samtliga övriga utgifter vid pass 20 % av inkomsten.»

De sakkunniga förklara sålunda, att med denna hushållsbudget fylles det
mest primära existensbehovet. De anförda kostnadssiffrorna avse den lägsta
dyrortsgruppen, för mellangruppen och den högsta gruppen äro de beräknade
kostnaderna högre. Det är låga siffror, och jag beklagar, att existensförhållandena
äro sådana, men de äro grundade på faktiska hushåll sbudgeter och
sålunda icke av de sakkunniga på fri hand konstruerade beräkningar.

Jag har med det sagda endast velat påpeka, att när man skulle söka få en
grund för dyrortsgrupperingen, var det ingen annan möjlighet än att undersöka
hur levnadskostnaden ställer sig vid dyrorterna i^ förhållande till de billigaste
orterna efter den redovisning, som skett i hushållsböckerna. Det fanns
ingen annan möjlighet. Och då blev resultatet, som framgår av de sakkunnigas
yttrande.

Vidare skall jag be att få säga några ord örn herr Österströms argumentering.
Herr Österström åberopade socialministerns uttalande i fjol, om att reformen
var ett av de största sociala framstegen. Det var ett uttalande, som
socialministern kan stå för den dag i dag är. Det var en så pass väsentlig
förbättring av folkpensionerna till landsbygdens stora befolkningslager, att
det icke finns någon anledning att gå ifrån detta uttalande. Men socialministern
uttalade ingalunda, att reformen var tillfredsställande för pensionärerna
i städerna och dyrorterna. Där gjorde socialministern, som också herr Österström
erkände, det uttalandet, att han skulle komma igen så snart som möjligt.
Nu säger herr Österström, att en regering har rätt att göra det. Den
kan komma tillbaka med ett förslag, men inte så, att den skall söka betvinga
riksdagen, utan den skall tala vid riksdagen på sådant sätt, att den får lugnt
överväga frågan. Enligt de vittnesbörd, som framkommit från sammansatta
utskottet, har det icke varit något övervägande, utan det har varit klart från
början, att propositionen skulle under bordet. Och därmed var saken klar.
Jag skulle vilja lia reda på, hur många timmar som ägnades propositionen i
utskottet. Man har sagt, alf det var en halv timme. Och nog må jag säga,
att örn man ägnar en så viktig fråga denna ringa uppmärksamhet, så är den
avgjord icke sakligt utan politiskt. Nu nämnde herr Österström, att den
är icke politiskt utan sakligt avgjord på det sättet, att det finns andra sociala

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
behov, som måste fyllas, och då får man avväga det ena behovet mot det
andra. Nu har herr Österström pekat på änkepensionerna, en fråga, som enligt
min mening är ytterligt betydelsefull. När frågan därom kommer på riksdagens
bord nästa år —• det parti som då sitter vid regeringsmakten torde
icke kunna underlåta att framlägga den — och då herr Österström, som jag
antager, kommer tillbaka till riksdagen, blir väl han den man, som kommer att
tala ivrigt och varmt för änkorna. Propositionen kan läggas fram. Förarbetena
äro långt komna. Jag tackar herr Österström för detta uttalande, därför
att denna fråga är en av de viktigaste av våra sociala reformkrav. Men även
örn frågan är ytterst viktig, innebär detta icke, att för densamma skall skjutas
undan andra scociala reformfrågor, som också äro mycket betydelsefulla. Varför
skall den ena frågan ovillkorligen skjuta undan den andra?

Vidare skall jag något beröra de rent sakliga motiv, som ligger bakom
dyrortsgrupperingen. För den händelse ledamöterna i det sammansatta utskottet
verkligen satt sig in i frågan, läst propositionen, läst utredningen, så
önskar jag få veta, hur ni kunna försvara, ur rättfärdighetssynpunkt, att vi
inte skola genomföra dyrortsgruppering. Så länge vi hade den gamla folkpensionslagen
kvar, där det var individuellt beräknade pensioner på inbetalade
avgifter, kan jag förstå den ståndpunkten. Men när vi genomfört ett annat
system, som bl. a. herr Carlström inom kommittén kämpade ivrigt för att vi
skulle genomföra, nämligen en grundpension lika stor för alla med 70 kronor
och sedan en mindre tilläggspension i förhållande till inbetalda avgifter, så
ställer sig saken på annat sätt. De socialdemokratiska ledamöterna som arbetade
för större pensioner överhuvud taget och särskilt för de svagaste pensionerna,
ansågo sig kunna gå med på detta, därför att ortsgruppering föreslagits
av utskottet. Hade inte dyrortsgruppering föreslagits hade de socialdemokratiska
ledamöterna säkerligen icke gått med på ett sådant system. Det
nya systemet har medfört, att de dyra orternas befolkning, arbetare och andra
små inkomsttagare, få betala större pensionsavgifter än de som äro bosatta på
de billigare orterna, men de få samma grundpension. När förslag till den
nya pensionslagen lades fram, uttalade kommittén i motionerna, att man icke
skulle se avgiftspension och tilläggspension såsom isolerade var för sig utan
de båda som en helhet. Då sade vi oss, att blir det en dyrortsgruppering med
tillägg av allmänna medel på dyrorterna, kunna vi gå med på en genomsnittlig
grundpension, därför att då blir det en utjämning med något så när tillfredsställande
pensionsbelopp även på dyrorterna. Nu tog riksdagen de nya beräkningsgrunderna
för avgiftspensionen men icke dyrortstilläggen. Jag hörde
icke,, att någon av dem, som voro så ivriga inom kommittén för genomsnittspensionerna,
var lika god talesman för komplementet, som är nödvändigt, örn
det skall vara en rättfärdig lagstiftning, och som innebär, att dyrortsgrupperingen
kommer till, att man av allmänna medel ger högre pensionsbelopp på
dyrorterna.

Men sedan är det en annan sak, som man glömmer, och det är att de största
skattebeloppen komma från dyrorterna. Det gjordes av kommittén en beräkning,
som visade att med den dyrortsgruppering som kommittén tänkte sig,
skulle det blivit mellan G5 och 70 % av landets befolkning, som skulle lia hänförts
till lägsta dyrortsgruppen, men inom denna del av landets befolkning flyter
det icke in så mycket som 1/i av sammanlagda beloppet av inkomst- och
förmögenhetsskatten. Den tredjedelen av befolkningen, som skulle komma på
dyrorterna, skulle få betala icke mindre än 3/4 av inkomst- och förmögenhetsskatten.
Sålunda, örn man ser, hur avgifterna fördelas i försäkringssystemet
och hur skattebelastningen fördelar sig på medborgargrupperna, måste man

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. ra. (Forts.)
säga, att deri enklaste rättfärdighet och rättvisa bjuder, att det skall vara
högre pensioner på dyrorterna än på de billigaste orterna. Men denna rättfärdighetskänsla
har man icke. Den vill man icke höra talas om. Man
har fått en utjämning av avgiftspensionerna genomförd som medför att stora
befolkningsgrupper på de billigaste orterna få större avgiftspensioner än de
skulle lia på sina inbetalda avgifter, men man vill icke vara med örn fortsättningen
och ge dyrorterna den kompensation de skola ha. Nu säger herr
Österström, att man skall icke tala örn, hur det är i andra länder, därför att
det är ingen jämförelse att göra med förhallandena hos oss och utomlands.
Det är ett konstigt resonemang. Så snart det gäller andra reformer, t. ex.
militärutgifter, pekar man på utlandet och säger, att så och så är det i det
och det landet, men här får man icke göra så. Jag går ut från att herr Österström
studerat pensionsfrågan och skall erinra honom örn att av de länder, som
genomfört folkpensionering, är det endast England, som icke har dyrortsgruppering,
men hela deras sociala lagstiftning ligger pa ett annat plan än vår. Men
tåg Danmark, Tyskland, Frankrike, Tjeckoslovakiet m. fl. länder, som genomfört
folkpensionering. Alla dessa europeiska länder lia dyrortsgruppering. I
Danmark, där ålderdomspensioner utgå av allmänna medel, är det så, att man
har en uppdelning av landet i tre dyrortsgrupper. Men i Tyskland, Frankrike,
Tjeckoslovakiet och andra länder, där medel för folkpensioneringen anskaffas
genom avgiftsbetalning av arbetsgivare och arbetare med avgifterna_i förhållande
till den intjänta lönen, blir det också pensioner i förhållande till lönens
storlek och det gör, att de arbetargrupper, som ha högre lön, få högre pension.
De arbetare på billigare orter, som ha lägre lön, som medför lägre
avgifter, få lägre pension. Är det så, att det är nödvändigt med en differentiering
i andra länder, måste det vara nödvändigt även i vårt land,
och det kan aldrig med framgång göras gällande, att det belopp, som kan
lämna ett nödtorftigt existensminimum för ett par gamla makar, i en billig
kommun på landet, skall vara det lämpliga måttet i Stockholm eller i Göteborg
och övriga städer, vid Lapplands gruvfält, o. s. v., där levnadskostnaderna
äro så avsevärt mycket högre. Det är orimligt, att de, som bo pa dessa platser,
skola lia samma pension som de, som bo på billigare orter.

Sedan kommer frågan örn avvägning av kostnaderna mellan stat och kommun.
Enligt kommitterades av regeringen accepterade förslag går man så
långt, att reformen nästan blir till nackdel för kommunerna. Den reform, som
genomfördes i fjol, gav dyrorterna ett litet övertag. Reformen blev fördelaktigare
för dem än för den rena landsbygden. De förutvarande pensionerna lia
nämligen icke haft samma betydelse i dyrorterna, utan där har man fått lämna
pensionärerna större fattigvårdsbidrag. Fjolårets reform gav därför dyrorterna
ur kostnadssynpunkt en större fördel än kommuner med. lägre levnadskostnader.
Nu har nian tagit tillbaka vad man gav dem i fjol och har
lagt på så mycket, att det föranlett protester från vissa kommuner. När man
gått så långt, att kommunerna i de högsta dyrorterna få bidraga med så stor
del som hälften av kostnaden för dyrortstilläggen, när man dessutom vet, att
de största skatteinkomsterna komma därifrån och även större delen av pensionsavgifterna,
varför skola då representanterna för de billigare kommunerna
protestera och icke kunna vara med örn en sådan reform? Lantmännen säga
till städernas arbetare och fattiga folk, att de skola vara med att betala högre
priser för mjölk och smör, och att de skola vara solidariska med dem. Det
lia också vi sagt till denna befolkning. Vi lia sagt dom, att även landsbygdens
folk behöver få större inkomster. Men då skola icke heller representanterna
för jordbruket, vilka lia fått sin ställning förbättrad genom de sociala väl -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
färds- och utjämningsanordningar, som vidtagits under de’ senare åren, komma
och saga, att de icke kunna vara med om att ändra den i fjol genomförda
folkpensionslagen. Detta kan komma att skapa bitterhet och misstro och medföra,
att städernas arbetarbefolkning ställes i harnesk mot landsbygden. Herrarna
fa icke förundra sig över detta. Vilja ni bara tänka er in i saken, måste
m inse hur stadernas arbetare skola uppfatta saken.

Nu säger man, att de gamla kunna flytta från städerna. En representant
or andra kammaren säde i utskottet i fjol, att pensionärerna kunna väl flytta
fran Stockholm ut pa landsbygden. Det är dock lättare sagt än gjort. Hur
J i-n1.’ om,a,a dessa gamla, män och kvinnor, i Stockholm skulle flytta
ut till de billigaste landskommunerna. Finns det bostäder åt dem? Kunna de
bil skrivna dar? Hur skall saken egentligen ordnas? Det talet är bara en
gest; det finns ingen levande realitet eller verklighet bakom. Barn, barnbarn
släktinge vänner bo ju i den kommun, där vederbörande har vistats hela sitt
-V116 kan man sa,ga till dessa människor, när de ha fyllt 67 år, att nu får
m flytta ut pa landsbygden, där pensionen bättre räcker till, eftersom ni där
kunna fa billigare bostäder och billigare mat. De skulle överge allt, som varit
ceras ankarfaste under deras arbetstid. När de skola ha ålderdomsförsörjnl?f’
tw ,e staima där. Det går icke, mina herrar, att resonera på det
heten ^ saga det, men det går icke att göra det i verklig -

Jag kan för min del icke förstå annat än att det är en upprörande orättvisa,
som nu sker mot städernas och dyrorternas arbetare och fattiga folk
JNu sager man till oss socialdemokrater, som tillhörde fjolårets särskilda utskott,
att ni voro ju med örn att avstyrka dyrortsgrupperingen förra året i utskottet
utan att da reservera eder till förmån för Kungl. Maj :ts förslag Vi
säde emellertid klart och tydligt ifrån i vår reservation, att det borde ske en
ny utredning och ett nytt förslag läggas fram. Jag säger ännu en gång, att
“a,r T.1 i.fjol''c^ yrkade på att dyrortsgrupperingen skulle genomföras, var
det darfor att förslaget da var behäftat med tekniska brister, som borde avil,
] alpas: och i fråga om kostnadsfördelningen, varför förslaget icke var tillfredsställande.
Nu bär emellertid en ny utredning skett och ett nytt förslag
framlagt, Under sådana förhållanden skulle jag på det innerligast»
vilja vädja till kammaren att gå med på förslaget. Jag vet emellertid att
det ar omöjligt att få igenom förslaget i år. Det kan möjligen bli majoritet
i andra kammaren - det har sagts, att förslaget möjligen kan gå igenom här
~ men det kan icke bil majoritet i första kammaren, och då faller förslaget i
aila talf. Men trugan kommer tillbaka, och den kommer tillbaka icke blott i
konkurrens med andra sociala åtgärder utan på grund av sin egen inneboende
kraft. Att säga till kommunerna, att ni kunna själva lösa frågan genom kommunala
pensionstillägg, det är ett sådant uttalande, som icke har stor praktisk
betydelse Frågan måste komma tillbaka i ungefär samma form sorn i år.
Dm det kail bil några jämkningar vet jag icke. Vilken regering som än kommer
att sitta i detta land kan icke låta denna fråga vara olöst. Sveriges fattiga
folk mäste draga försorg örn att opinionen blir så stark, att en lösning av
iragan verkligen genomföres.

Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Örebro, Andersson i Surahammar,
Gustavson i Västerås. Ericsson i Sörsjön. Anderson i Råstock, Persson
i Undersvik, Johansson i Sollefteå, Norén, Uddenberg, Hedlund i Östersund
Olsson i Rödningsberg, Hallén, Sundström, Fält. Andersson i Prästbol. Hermansson,
Fast, Johnsson i Norrahammar, Verner i Hultsfred, Johnsson i Kal -

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ane/, dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
mar, Holm, Björk i Tryde, Andersson i Tungelsta, Beck, Andersson i Falkenberg
och Nordström i Karlstad.

Fru Nordgren: Herr talman! Herr Karlsson i Grängesberg bestred, att

han hade gjort något utfall mot den socialdemokratiska regeringen, och ändå
började han sitt anförande med att framhålla, att regeringen hade icke haft
något allvarligt syfte med att lägga fram denna fråga i år utan hade använt
de gamla som statister i ett politiskt spel. Om icke detta är ett utfall mot den
socialdemokratiska regeringen, då vet jag icke vad man skall kalla det. Jag
blev både förargad och upprörd över att höra detta, från en man som herr
Karlsson i Grängesberg, som jag annars personligen sätter stort värde på.

Vidare riktade herr Karlsson i Grängesberg den anklagelsen mot socialdemokraterna,
att de i fjol skulle ha understrukit, att i den mån pensionerna
förbättrades för de gamla skulle man se till att deras fattigvårdsunderstöd
minskades med samma belopp, och han framhöll, att på det sättet kommo dessa
ju icke i någon bättre ställning. Socialdemokraterna i utskottet har ingalunda
gjort sig solidariska med en sådan tolkning av vad som utskottet anfört i
denna sak. Jag tror heller inte att denna tolkning är riktig. Men å andra
sidan måste man väl ändå medge, att när en förbättring av folkpensionerna äger
rum i syfte att få bort den tvingande nödvändigheten för de gamla att jämsides
med folkpensionen behöva anlita fattigvården, är det en helt naturlig sak, att
fattigvårdens utgifter för dessa åldringar skall minskas. Ty herr Karlsson
vill väl ändå inte bestrida att syftet med förbättrade folkpensioner just är att
de gamla skola slippa fattigvården? Ehuru det naturligtvis alltid kommer
att finnas undantagsfall, såsom vid sjukdom eller dylikt, då fattigvård i alla
fall blir nödvändig.

Vi ha naturligtvis icke heller gått ut ifrån, när det gäller folkpensionerna att
hjälp endast skall beredas alldeles utblottade människor, som icke ha något
annat än pensionen att leva på. Tvärtom ha ju många av dem som uppbära
pension antingen en liten sparad slant eller en liten stuga, och man räknar
endast med en viss avkastning av dessa tillgångar. Genom den ändring,
som kom till stånd vid fjolårets beslut, skola de också kunna ha en inkomst
av 300 kronor i form av arbetsgivarpension eller på grund av frivillig försäkring
utan att detta frånräknas vid pensionstilläggets fastställande.

Jag vill vidare säga, att jag har aldrig från socialdemokratiskt håll, vare
sig i regeringens proposition eller i uttalanden i riksdagen funnit några uttryck
för den uppfattningen, att dessa pensioner vore fullt tillfredsställande, eller
att de ge en betryggande försörjning. Tvärtom har det ju sagts ifrån, att
även med de förhöjda beloppen, äro pensionerna otillräckliga eller i knappaste
laget. Under fjolårets debatt i pensionsfrågan betonades framför allt från
socialministerns sida, att när det gällde ensamma pensionärer voro beloppen
så små, att han varit starkt betänkt på att sätta dem högre för dessa pensionärer,
men av ekonomiska skäl nödgats avstå från detta. När de socialdemokratiska
ledamöterna i 1928 års pensionskommitté lade fram sitt förslagtill
pensionstillägg gjorde de det också med full vetskap örn att beloppen icke
voro tillräckliga, men de ville å andra sidan lägga fram ett förslag, som hade
sådan bärighet, att riksdagen, ur ekonomiska synpunkter, icke skulle kunna
tillbakavisa (lotsa nima.

Att man icke kunde biträda herr Karlssons i Grängesberg och hans partivänners
motioner i fjol, berodde på att detta ur kostnadssynpunkt icke lät sig
göra. Vid av särskilda utskottet företagna beräkningar visade det sig, att
kostnaderna för detta förslags genomförande redan år 1937 skulle belöpa sig
till 277 miljoner kronor, för att sedan stiga till 392 miljoner kronor år 19(10.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

När vi här måste kämpa för en förbättring av folkpensionerna som, även om
man tar med dyrortsgrupperingen, ändå icke medför större kostnadsökning än
omkring 60 miljoner kronor under de närmaste åren, så förstår nog herr Karlsson
i Grängesberg, att etet skulle varit lönlöst att komma fram med ett sådant
förslag, om man verkligen ville vinna något, och icke bara komma med en
tom demonstration, som de gamla hade haft mycket ringa gagn av. Detta var
anledningen till att vi fingo stanna vid pensionsbelopp, som visserligen i och
för sig icke äro tillfredsställande, men ändå ge en någorlunda dräglig utkomst
för ett stort antal av våra fattiga gamla här i landet.

Beträffande herr Österströms yttrande fick jag närmast den uppfattningen,
att utskottets ärade ordförande inte var riktigt hågad att ge sig in i en debatt
i denna fråga. Han tycktes känna sig på något sätt generad över att behöva
gå emot förslaget. Det framgick därav, att han sade, att visst äro vi eniga
örn att folkpensionerna skola förbättras, men vi kunna icke smälta något så
halvfärdigt, eller hur han uttryckte det, utan vi måste lia betänketid att överväga
denna reform. Nog tycker jag, att vi haft tillräcklig betänketid att
överväga denna fråga, som stått på dagordningen i flera år.

Vad beträffar svårigheterna med den praktiska utformningen av dyrortsgrupperingen,
så tror jag knappast att dessa kunna övervinnas genom nya utredningar.
Det måste nog bli så, som det tidigare varit i pensionsfrågan, att
man får pröva och se huru bestämmelserna komma att verka i tillämpningen,
och sedan får man företaga de jämkningar och ändringar, som kunna befinnas
nödvändiga. Jag tror icke man kommer till klarhet på annat sätt.

Herr Österström sade vidare, att man icke skulle göra jämförelser mellan
Danmark och Sverige, emedan Danmarks befolkning till stor del vore bosatt
i städerna, och att frågan därför läge litet annorlunda till där. Ja, men herr
Österström, trots detta som gör att förhållandena för pensionärerna äro mera
likartade än hos oss har man i Danmark ansett det vara nödvändigt att införa
dyrortsgruppering, så den invändningen tycker jag knappast har något fog
för sig.

Jag skall emellertid sluta med att, liksom en föregående talare uttala min
tillfredsställelse över det stora intresse herr Österström ägnade frågan örn änkebarnspensioneringen.
Jag har tidigare här i kammaren understrukit önskvärdheten
av att denna fråga ställes främst i raden bland de frågor örn social
omvårdnad av mödrar och barn, som komma att föreläggas riksdagen. Jag
skulle känna mig ytterst tacksam örn denna fråga, som vi socialdemokrater
arbetat för i över ett kvarts sekel, kunde få ett starkt stöd från herr Österströms
och hans meningsfränders sida, så att densamma snarast blir löst. Emellertid
finner jag detta på intet sätt utgöra något skäl emot att vi nu ge pensionsfrågan
en tillfredsställande lösning och att man nu ordnar det för åldringarna,
så att vi sedan kunna gripa oss an med en förbättrad social omvårdnad av det
uppväxande släktet.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande!

Herr Stark: Herr talman! Jag medger att jag kommer att taga denna

fråga mycket enkelt, men jag kan försäkra damerna och herrarna i denna
kammare, att de, som beröras av denna sak, äro icke vana vid annat än ett
enkelt språk. Jag förstår icke, varför denna fråga skall behöva inlindas i
så många politiska och valtaktiska frågor, som här har skett. Vad är det
egentligen, som har hänt? [Regeringen har ju framlagt ett förslag örn dyrortsgruppering.
Från min enkla utgångspunkt har jag endast två saker att
se på, nämligen örn förslaget är möjligt att genomföra och om det är behövligt.
Att det är behövligt kan väl ingen i denna kammare betvivla, ty ingen

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
kan bestrida, att det är dyrare på en dyrort än på andra orter. Det ligger
ju i själva namnet »dyrort». Vad sedan möjligheten att realisera förslaget
beträffar, har det ju visat sig möjligt att anslå ansenliga summor för att
skaffa vapen att sätta i händerna på Sveriges ungdom och vuxna män för
att de med liv och blod skola försvara fosterlandet. Jag får väl också räkna
med att även de gamla, som skola åtnjuta dessa pensioner, höra till det som
skall försvaras. Enligt uppfattningen hos dem, som nu ha yrkat avslag på
det nu föreliggande förslaget, föreligger det icke någon brist på pengar, ty
de ha ju för icke så många timmar sedan i voteringen i försvarsfrågan röstat
för åtskilligt högre belopp än som tidigare utgått.

Det bör icke vara någon tung börda att hjälpa dessa gamla att få en något
drägligare existens. Jag medger gärna, att pensionen ändå blir för liten. Efter
den behandling, som frågan fått i utskottet, kan man emellertid icke skylla
på regeringen, ty regeringen har nog känt sina pappenheimare på det rätta
sättet. Det bör emellertid icke vara någon börda utan istället en kär plikt att
allt efter förmåga söka hindra en annan farlig fiende till dessa gamla: svälten
och nöden.

Det har talats örn att man skulle flytta dessa gamla till billigare orter.
Ha damerna och herrarna försökt plantera örn stora träd? Det går, herr talman,
men de vissna och dö. Det är på samma sätt med dessa gamla. Det går
nog att flytta på dem, men det är svårt för dem att växa in i en annan miljö;
de vissna och dö. Det är ju för all del ett sätt att lösa pensionsfrågan, men
jag tycker för min del icke, att det ingår i ett kultursamhälles uppgift att
lämna de gamla till en förtidig död.

Herr talman! Är det meningen att denna fråga skall användas i politiskt
syfte för att avsätta den nuvarande regeringen, skall jag icke beklaga regeringen
för den saken. Jag vet icke vem jag mest skall beklaga, de gamla eller
den svenska riksdagen.

Jag ber, herr talman, att med dessa enkla ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig i denna

fråga lika litet som i den föregående stora frågan, försvarsfrågan, som skulle
vara ett skiljemärke mellan två grupper vid innevarande års riksdag, men
det är åtskilligt, som tillkommit och som gör, att jag vill säga ett par ord.

Det är nämligen så, att man anser i viss del av pressen, att en riksdagsman
icke bör vid vissa, särskilt stora tillfällen vare sig uttala sin mening eller
rösta för densamma örn man har annan mening än partiet; då blir han smädad.
När någon har en egen mening och står för den, blir han ofta nog utsatt för
en massa anonyma smädeskriverier, vari obehärskat uttalas, att man bort ha
tegat eller nedlagt sin röst men allra helst uteblivit ifrån alltsammans. Det
är demokrati, så det förslår, att i ett demokratiskt samhälle förmena, att en
riksdagsman, som är vald på ett bestämt program, icke skulle få uttala
sin mening, då han i stället icke blott har rätt utan ock skyldighet, icke minst
när det gäller stora frågor, taga bestämd position och stå för sin mening.
Jag trodde, att det var demokrati att både få föra fram sin mening och att
det skulle ges erkännande åt den, som står för sin mening. Det blir sedan
valmännens sak att se till örn en sådan riksdagsman är för dem obekväm eller
icke, och då finns det möjlighet för dem att vid de allmänna valen byta ut
honom, örn do så önska. En riksdagsman får icke tala och handla så, att
han städse söker stå väl med alla. Valmännen böra överhuvud taget veta,
var deras representant står.

Jag har den känslan, att jag kanske varit något för mångordig med hän -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrorts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
syn till det korta anförande, som jag i sakfrågan tänkte hålla, men jag har
i alla fall på förekommen anledning ansett mig böra säga detta. Örn vad
jag nu sagt eller kommer ytterligare att säga upptas väl eller illa av partivänner
eller andra kvittar mig lika. Själv tillåter jag naturligtvis gärna en
var annan att säga sin mening, även om han har en annan mening än jag. Det
vill jag icke klandra någon för. Men jag och med mig de som äro i samma
predikament anhålla att också vi må behandlas med den honnör, som man även
i det politiska livet är skyldig varje ärlig värjfäktare.

Här har sagts i dag, att det är ett borgerligt block, som står emot ett annat
block. I förbigående vill jag^säga, då jag icke så länge till har tillfälle att
få yttra mig i riksdagen — såsom var och en vet, har jag nämligen undanbett
mig återval — att jag tycker, att det ständiga talet örn borgerlig och ickeborgerlig
är ett olämpligt tal. Det är icke den riktiga skiljepelaren, ty såväl
inom den borgerliga gruppen som inom den andra förutsätter man naturligtvis,
att var och en har sin egen uppfattning, som man arbetar för, och likaså
att det finnes olika meningar. Då man så ofta klandrat det frisinnade partiet
förut och folkpartiet sedan, för att man inom det partiet går så olika vägar,
och att man har så olika meningar, så vill jag säga, att det är ett tämligen
oberättigat klander. Det är väl dock icke meningen, att man skall i allt gå
i flock, därför att man händelsevis tillhör ett visst politiskt parti, och att man,
när partiledaren nickar, själv också skall nicka. Det bör väl även inom ett
parti få finnas ^ någon självständighet. Inom vårt parti har man ock tillåtit,
såvitt jag förstår, större frihet, än inom något annat parti, och jag vill i detta
avseende uttala min tacksamhet till de partiledningar som jag så länge haft
äran att tjäna under.

En annan sak som jag i detta sammanhang vill upptaga tiden något ytterligare
med är, att jag tycker, att på senare tid diskussionerna i viss mån urartat,
och att en sänkning av nivån i många fall ägt rum. Det förefaller mig,
som örn det vöre på tiden, att riksdagen örn möjligt avlägsnar detta och att
man mera håller sig till sakfrågorna, att man behandlar dem, inför landet,
sakligt och klart istället för att tjata, föra partiträtor och träffa personliga
uppgörelser. Vill man få demokratien inom landet stadgad och fast. skola
de, som företräda folket, när de framhålla sina synpunkter, hålla sig till det
väsentliga, varigenom småträtorna så småningom försvinna. Jag ber örn ursäkt
för att jag gör sådana uttalanden, men jag är så pass gammal på platsen,
att man måhända har överseende. Jag har i varje fall icke kunnat underlåta
att säga dessa ord.

Beträffande den föreliggande frågan är det icke så, att sympatier icke finnas
hos de s. k. borgerliga för en dyrortsgradering av folkpensionerna. Tvärtom
skär denna fråga alldeles igenom, så långt jag kan se det, och då må väl
ingen inom mitt eget parti kunna stiga upp och säga annat än att från flera
håll inom detta i hög grad uttalats sympatier för att denna fråga skall lösas,
även örn man anser, att man just vid detta tillfälle, då det blivit en sådan
tillspetsning, icke vill vara med därom. Det förefaller mig emellertid, som
örn de, som tillhöra samma parti som jag just nu borde ha framför sig devisen
»rätt åt alla». Jag anser, att det för den skull är rätt, att även för dem, som
bo på eri dyrare ort, de penningmedel, som de få till sitt underhåll, skola vara
likvärdiga med deras, som bo på en billigare ort. Detta, herr talman, är orsaken
till att jag för min del icke kunnat vara med om att ställa mig på utskottsmajoritetens
sida i denna fråga. De skäl, som av utskottet och andra
framförts, äro troligen icke några svepskäl utan skäl, som de ansett för sin
mening starka och bärande, och jag klandrar icke dem, som ha en annan uppfattning
än jag. Man har velat vänta ännu en tid, säger man, eftersom denna

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrorts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
reform i sina huvuddrag genomförts så sent som föregående år och sålunda
ännu icke kunnat visa sina verkningar. Och det är väl ändå så, att det ligger
något däri. Man har också fruktat för de ökade kostnaderna, och även detta
är något, som riksdagen måste taga hänsyn till. Jag kan emellertid icke
underlåta att häremot anföra, att när det gällt en viss annan fråga, som man
velat ha igenom, man icke har tvekat utan t. o. m. uttalat, att 10, 15 ä 20 miljoner
högre anslag egentligen ingenting betytt, när det gällt en så stor fråga.
Har man en sådan uppfattning örn anslag då skall man icke, när det gäller
den här relativt obetydliga kostnadsökningen i pensionsfrågan, förskansa sig
bakom ett sådant skäl och på grund härav resa motstånd.

Jag kommer så till det tredje skälet, som gör, att många nu ställa sig mot
denna reforms genomförande, nämligen att från statsministerns sida en sammankoppling
skett mellan försvarsfrågan samt denna och en annan fråga. Jag
vill för min del säga, att jag icke kan gilla denna sammankoppling. Jag tror
— och det vill jag säga öppet — att denna fråga örn dyrortsgraderingen av
folkpensionerna skulle lättare kunnat lösas, örn denna sammankoppling icke
skett. På grund av att man gjort denna pensionsfråga till en, örn jag så får
säga, storpolitisk och partiskiljande fråga, är det många, som ha en stark
känsla för vad man i ett sådant läge partipolitiskt bör göra eller icke göra,
vilka därav ansett sig hindrade att rösta så, som man eljest möjligen skulle
vilja rösta nämligen fullkomligt sakligt utan hänsyn till något annat.

Jag skall icke gå in på de skäl, som exempelvis utskottet och herr Österström
fört, då det icke varit min mening att söka bevisa något utan endast att uttala
min personliga uppfattning. Jag medger, som jag förut betonat, att det ligger
åtskilligt i de anmärkningar, som gjorts, men för min del hade jag redan innan
denna pensionsfråga sammankopplades med försvarsfrågan, inom mitt
parti uttalat mig och verkat för att partiet skulle ställa sig bakom Kungl.
Maj:ts proposition och stödja densamma. Jag anser nämligen, att denna frågas
lösning i föreslagen riktning är den riktiga. Jag anser också, att denna frågas
lösning är ofrånkomlig, vilket även delvis erkänts av utskottets ärade ordförande.
Han hänvisar endast till att han ville lia någon tid på sig att hinna
tänka efter och sätta sig in i den, fastän — det må jag säga — de som ha dikterat
beslutet äro nog tillräckligt insatta förut, så att de därför icke behöva
mera tid. Eftersom, såvitt jag kan förstå, denna frågas lösning är ofrånkomlig
och kravet är rättvist, gäller det närmast att avgöra, örn den skall lösas nu,
eller örn den bör lösas senare. Den, som icke genast får igenom något av det,
han anser vara riktigt, får naturligtvis vara nöjd och glädja sig, örn meningsmotståndarna
säga, att de äro med örn att senare lösa frågan, ty då kunna väl
åtminstone de efterkommande få någon nytta av detta, även örn de nu levande
fattiga gamla icke få det. Det förefaller mig, att denna fråga bör lösas nu,
så att tillämpningen även på de dyrare orterna må börja så fort som möjligt
och sålunda det rättvisa förfarandet i det hänseendet må börja tillämpas fortas);
möjligt. Jag sade redan nyss, att jag anser, att de pengar, som vederbörande
skola erhålla, böra vara likvärdiga, och det är också ett skäl för att frågan
bör hösås nu och i ett sammanhang.

Jag nödgas understryka vad jag yttrade nyss angående sammankopplingen
av denna fråga med två andra frågor, och jag har ytterligare anledning att
säga, att jag tror det var ett missgrepp. Ansvaret för ett misslyckande får
bäras även på det hållet.

Man har från utskottets ärade ordförandes sida talat örn landsbygdens inställning,
och att landsbygdens befolkning icke förstått nödvändigheten av
höjning för dyrorterna. Den skulle icke haft tid att sakligt resonera örn den.
Jag för min del tror mig känna landsbygden rätt mycket, och även örn man

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrorts gr adeling av folkpensionerna m. m. (Forts.)
där icke hyser entusiasm för eller någon bestämd mening i denna fråga, har
man säkerligen ändå följt väl med lika väl som man kunnat göra det i städer
och andra samhällen. Jag tror för min del, att landsbygdens befolkning, även
om det möjligen icke varit så förr, är så pass upplyst, att den vill vara med
örn reformer, som den anser vara rättvisa. Är det rättvist att i framtiden, såsom
herrarna säga, lösa frågan, så bör det också vara rättvist att lösa den nu.
Det är blott en taktisk fråga. Att då ställa landsbygden i bräschen, när man
icke just nu vill en lösning, tycker jag innebära en orättvisa mot den svenska
landsbygden. Det bar förvånat mig många gånger, att åtskilliga från städer
och samhällen, när det gällt sådant, som landsbygden behöver •— det ha vi
haft mycket riklig tid att tala örn under de gångna åren — ställt sig en smula
oförstående. Det är oriktigt. Men lika oriktigt är det, då det gäller städerna,
industri, etc., att jordbrukets eller landsbygdens män ställa sig i vägen. Det
lia de heller icke gjort, när det gällt att tillgodose berättigade krav från den
sidan. Örn nu endast vissa städer ha nytta av detta förslag, men det är rättvist
och i principen riktigt, kan jag icke förstå, att man skall mobilisera landsbygden
däremot, lika litet som jag icke kan förstå, att man mobiliserar städerna,
när det gäller något viktigt, som landsbygden behöver. Jag är glad
över den samförståndskänsla, som under de senare åren kunnat spåras hos vårt
folk, nämligen att man icke, när det gäller olika intressen, skiljer mellan stad
och land och i största möjliga utsträckning icke heller skiljer mellan olika
grupper i samhället utan vad som är rätt och riktigt, varifrån det nu än må
komma och varthän det än går, det bör varje svensk riksdagsman, och varje
svensk valman förstå att det skall man vara med örn att genomföra.

Ja, herr talman, jag har tagit upp tiden längre än jag utsprungligen tänkt
mig. Jag skall i alla fall sluta nu med att säga, att jag anser, att det framställda
kravet i pensionsfrågan är riktigt, rättvist och ofrånkomligt och särskilt
nu detta år av särskild betydelse för att visa, att man från de s. k. borgerligas
sida icke är rädd för reformer. Man bör icke säga, såsom somliga, när
de ingenting, vilja, att »vi äro nog reformvänliga men vi vilja göra det i framtiden»
och så skylla ifrån sig på detta. När man framför sig har ett förslag
som detta, vilket innebär en rättvis reform, anser jag för min del, att just
efter det viktiga beslut i försvarsfrågan, som vi förut fattat och som kommer
att ge eko över landet på gott och ont, vore det icke riktigt värdigt den borgerliga
delen av denna kammare att tveka att vara med örn denna reform trots
de 10 miljoner eller vad det nu är som nu skola beviljas för den närmaste tiden.
Jag skulle tro, att ett bifall nu skulle vara ett kärkommet tecken i landet på
att vi vilja räcka varandra handen. Försvarsfrågan är löst med den högre utgiftssumman.
Låt oss vara eniga örn att nu besluta denna reform, vilken reform
åtminstone hälften av Sveriges befolkning — det vågar jag påstå — och
många flera än det socialdemokratiska partiets medlemmar önska få genomförd
och sätta ett stort värde på just i denna stund. Låt oss visa, att vi försökt
bidraga till en avspänning och en sammanhållning. Icke minst en sådan
gest, även örn den icke skulle uppfattas som något annat, skulle vara ett gott
bevis på att man kan disciplinera sig till gagn för det stora hela, för fosterlandet
och för samförståndet inom fosterlandet.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Det är möjligt,

att ett och annat av vad jag kommer att säga varit föremål för uppmärksamhet
redan tidigare, men då jag icke haft tillfälle att övervara hela den förda

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
diskussionen i andra kammaren, vet jag själv icke riktigt vad som kan vara
anfört.

Jag tillåter mig till en början att hänvisa till vad särskilda utskottet vid
föregående års riksdag anfört speciellt i den fråga, som nu är föremål för
andra kammarens prövning. Särskilda utskottet förklarade, att man icke ansåg
sig kunna acceptera det förslag, som i fjol förelädes riksdagen, till en folkpensioneringsreform,
därför att kostnaderna blevo för höga. Man vågade sig
icke på så stora utgifter för detta ändamål, som föreslogos i den kungl, propositionen
då — icke minst med hänsyn till andra väntade utgifter, även de delvis
åtminstone, för sociala ändamål.

För den skull förklarade man, att man hade att välja mellan två vägar, bägge
ledande till en kostnadsminskning. Den ena vägen skulle vara den, att man
tog en dyrortsgruppering i pensionsfrågan men med lägre belopp för alla dyrorter
än Kungl. Majit föreslagit. Den andra vägen var den, att man skar
bort dyrortsgrupperingen men såg till, att de pensionsbelopp, som beslötos
skola gälla för hela landet, kunde anses vara tillfyllest åtminstone i en jämförelsevis
stor del av vårt land. Sedan tilläde man, att man ansåg, att frågan
örn dyrortsgrupperingen var förenad med så stora praktiska svårigheter vid
genomförandet, att den borde bli föremål för ett förnyat övervägande och en
ny prövning. Det var alltså dessa två argument, som anfördes förra året,
och jag uppfattade riksdagens sätt att skriva, vilket det var min skjddighet
att göra, som en anvisning för framtiden, vilken innebar, att man skulle söka
något skära ned utgifterna i jämförelse med dem, som ingingo i Kungl. Majits
proposition i fjol, och att man skulle underkasta dyrortsgrupperingen ett förnyat
övervägande. Det är, mina damer och herrar, precis vad som skett, när
detta förslag lagts på riksdagens bord.

För min del var jag glad åt fjolårets beslut. Jag var mycket glad åt det,
därför att den enligt min uppfattning rena förfuskningstanke, som nian på
vissa håll omfattade, nämligen att man över lag skulle giva lägre pensioner,
än Kungl. Majit föreslagit, i varje fall blev avvisad. Frestelsen att handla
på det sättet kunde ju ha varit ganska stor, eftersom den kommitté, vilken
hade förberett folkpensioneringsreformen, hade stannat vid en dyrortsgruppering
med väsentligt lägre belopp för samtliga orter, än vad Kungl. Maj :t
föreslog. Det hade enligt min uppfattning nästan varit en skam för Sveriges
riksdag, om den i fjol åter hade föreslagit en fuskreform på detta område över
hela landet, 22 år efter det att det första beslutet om folkpensionering fattades
av den svenska riksdagen.

Jag skall tillägga en sak, som jag sagt i första kammaren, och som jag
gärna vill upprepa här. Jag kunde med så mycket mer jämnmod se, att dyrortsgrupperingen
föll i fjol, som detta förslag faktiskt var illa förberett. Det
hade visserligen suttit en folkpensionskommitté i sex år för att grubbla över
hur man skulle kunna få fram en reform av pensionsfrågan. Men jag måste
säga, att när jag sedan fick se resultatet av det utredningsarbete, som hade
utförts beträffande särskilt frågan örn dyrortsgruppering, blev jag ganska
egendomligt berörd, ty den utredningen var icke tillfredsställande, vilket ju
för övrigt den nya utredningen uppenbarligen har ådagalagt. Jag kunde göra
det även av det skälet, att om man lyckades uppnå tillräcklig arbetstakt i
den nya utredningskommittén, borde den svenska riksdagen kunna bli i tillfälle
att ånyo pröva dyrortsfrågan ordentligt utredd och förberedd i så god
tid, att när pensionsreformen trädde i kraft, skulle i alla fall likställigbeten
mellan de gamla fattiga i Sverige kunna vara genomförd. Nu lia vi alltså
fått detta förslag, som här föreligger.

Innan jag kommer in på utskottets skäl i övrigt mot att riksdagen i år skulle

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyr or isgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
acceptera det förslag, som nu föreligger, skall jag tillåta mig att beröra ett
särskilt skäl, nämligen det argumentet, att riksdagen avvisade dyrortsgrupperingen
i fjol, och att det då är orimligt att begära, att den skall acceptera
en dyrortsgruppering i år. Ja, mina damer och herrar, detta ståndpunktstagande
måste bero på att man vill inbilla Sveriges folk, att det är samma
förslag som föreligger, ty det är klart, att det hade varit ganska orimligt, örn
man försökt förmå riksdagen att i år acceptera samma förslag som förkastades
i fjol. Det är emellertid samma förslag endast på den punkten, att det tillgodoser
pensionärerna, men det är ett fullständigt omgjort förslag beträffande
själva grunderna för dyrortsgrupperingen å ena sidan och å andra sidan
beträffande fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna. Det
bör icke ha kunnat undgå någon, att det förslag som framlagts i år är för
statsverket omkring 10 miljoner kr. billigare än det förslag, som förelädes
riksdagen i fjol, och att alltså de kostnadsskäl, man kunde åberopa i fjol för
att då vägra bifalla förslaget, icke kunna med någon styrka göras gällande
mot det förslag, som riksdagen i dag behandlar. Man kan i varje fall icke få
en dyrortsgruppering alldeles gratis, och det är alldeles självklart, att örn man
skall skrida till genomförande av den, måste det komma att medföra vissa ökade
statsutgifter, fastän jag måste erkänna, att när jag fick se resultatet av den
senaste utredningen, jag blev rätt överraskad över att finna, för hur pass billigt
pris staten syntes kunna genomföra denna lagstiftning örn en ny dyrortsgruppering.

Nu skall jag tillåta mig att gå in på vissa av utskottets andra skäl. Utskottet
förklarar, att det finns vissa praktiska vanskligheter, som ännu icke
äro övervunna i det förslag, som föreligger till genomförande av en dyrortsgruppering.
Ja, mina herrar, örn detta vore ett argument, skulle den svenska
riksdagen överhuvud taget knappast kunna fatta några beslut. Den vansklighet,
som icke är övervunnen genom den utredning, som nu är verkställd, kan
överhuvud taget icke övervinnas. Det spelar ingen roll, örn man försöker få
en ny utredning på denna punkt, ty det ligger i sakens natur, att någon ojämnhet
måste uppstå, därför att vårt land är så beskaffat, som det är. Man har
städer och andra. utpräglade dyrorter, och i deras gränsområden blir det en
övergång till billigare orter. Man kan alltså icke skipa en absolut rättvisa.
Men är det det kravet, man ställer t. ex. från herr Österströms sida, att det
skall vara en absolut rättvisa, då har man funnit ett argument, som kommer
att till evig tid förhindra genomförandet av en dyrortsgruppering. Då har
det icke blivit fråga örn att stå avvaktande en tid framåt. Är man icke beredd
att antaga ett förslag, förrän man kan genomföra absolut rättvisa, då
är man befriad från att överhuvud taget vidare syssla med dyrortsgruppering
för pensionärerna i vårt land.

Sedan har man ett annat argument, som herr Elof Ljunggren anförde och
av vilket han tagit visst intryck. Man har sagt, att fjolårets beslut ännu icke
trätt i tillämpning och att man saknar all erfarenhet örn verkningarna av detta
beslut. Ja, riksdagsutskott ha ju rättighet att sakna fantasi, ehuru jag medger,
att jag är litet överraskad över att det utskott, där herr Österström fungerat
som ordförande, är så totalt i avsaknad av förmåga att föreställa sig verkningarna
av fjolårets beslut. Det är ju vissa verkningar, som äro så uppenbara,
att ingen sanningskär människa kan förneka dem, nämligen att de
gamla på vissa orter icke få pensioner, på vilka de kunna leva. Ja, det är ju
en verkan, som vi kunna förutse och som motiverar, att vi icke ställa oss
avvaktande. Vi få icke, låt mig säga, tre, fyra, eller fem år fortsätta att
låta de gamla gå till fattigvården i de dyrare orterna. Verkningarna ur
kostnadssynpunkt känna vi ju till. Vad är det för andra verkningar, som

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

. 33

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
utskottet icke kail föreställa sig såsom sannolikt eller rättare såsom absolut
säkra och som skulle hindra, att man nu genomför denna dyrortsgruppering?
• ■ .

Man anför vidare tvivel, huruvida propositionen representerar det lämpligaste
sättet att nå syftet, och så anvisar man i förbigående ett annat sätt att
nå syftet, nämligen att kommunerna själva kunna besluta utfyllnad av pensionerna
för att befria pensionärerna från fattigvården. Ja, mina damer och
herrar, detta är en mycket intressant synpunkt. Bland de kommuner, som
skulle flyttas upp i högre dyrortsgrupp, huvudsakligen mellangruppen, befinner
sig bl. a. följande: Oskarshamn med en kommunal skattetunga på
kr. 16:40, Ystad med en kommunal skattetunga på kr. 11:30, Kiruna med
en skattetunga på 14: 40, Gällivare, som skulle flyttas upp i den tredje eller
högsta gruppen, med en skattetunga av kr. 18:70, Söderhamn med en kommunal
skattetunga av kr. 14:60, Timrå med en skattetunga på 14:75, Njurunda
med en skattetunga av kr. 15:75, Ytterlännäs med en skattetunga av
kr. 18: 52, Gudmundrå med en skattetunga av 15: 72, Skön med en skattetunga
av 21:71 samt Alnö med en skattetunga på kr. 35:75. För att slippa den
kritik, som jag fick i första kammaren, när jag anförde dessa siffror, nämligen
att denna fråga örn skatteutjämning icke kunde lösas på detta sätt och
att det hade ganska liten betydelse för dessa små landskommuner, som jag
särskilt uppräknat, vill jag redan nu meddela, att Sköns kommun den 1 januari
1935 hade 14,523 invånare, Njurunda 11,787. Vissa andra kommuner,
såsom Timrå, hade närmare 10,000 invånare, och Gudmundrå var betydligt
större och hade över 15,000 invånare, o. s. v. Det gäller alltså ingalunda
några små landskommuner, för vilka det icke kan spela någon roll. Men jag
medger, att jag gärna skulle vilja se uppsynen på de gamla pensionärerna
i Alnö, Skön, Timrå, Gudmundrå och Ytterlännäs, när herr Österström
skall undervisa dem örn att de icke behöva gå till fattigvården för att få
utfyllnad av pensionerna utan att kommunerna mycket väl kunna hjälpa till
med att fylla ut pensionerna i stället för staten. Jag förmodar, att det blir
till uppbyggelse för de gamla fattiga däruppe likaväl som för de människor,
som lia ansvaret för respektive kommuner.

Hur jag än granskar och försöker sätta mig in i värdet av de argument, som
äro anförda i sammansatta utskottets motivering för avslag, måste jag säga,
att det är nästan otroligt, vad man anser sig kunna bjuda på. Vi ha också
av den föregående ärade talarens anförande fått klart för oss, att det icke var
dessa skäl, som avgjorde åtminstone ett visst partis ställningstagande, utan
att det var helt andra skäl, nämligen den s. k. sammankopplingen mellan
försvarsfrågan och pensionsfrågan, som bestämde åtminstone en stor del av
detta partis ledamöters ställningstagande.

Sedan säger man vidare, att innan man binder sig, böra andra sociala reformförslag
av stort aktuellt intresse prövas. Det gäller att tillgodose sociala
ändamål, ägnade att stödja de yngre grupperna i samhället. Mina damer och
herrar, för min del tror jag, att man måste ägna uppmärksamhet åt vissa befolkningspolitiska
spörsmål och se till, att vissa sociala problem, som så att
säga tillrättalägga befolkningspolitiken, bli uppmärksammade. Men örn man
vill göra dessa frågor en otjänst, en verklig otjänst, är jag övertygad örn, att
det sammansatta stats- och lagutskottet har hittat den allra bästa metoden,
nämligen att skapa en konkurrens mellan å ena sidan omvårdnaden om de
yngre och de ännu ofödda släkterna samt å andra, sidan de gamlas försörjningsmöjligheter
i detta land. Jag har ju trott, att det var en gemensam uppgift
för socialreformatoriska strävanden oavsett parti, och att man skulle betrakta
det som en åtgärd av allra första rang att söka befria socialt värdiga

Andra kammarens protokoll 1036. Nr hh. 3

34 • Nr 44. Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
människor, som slitit under sitt liv för att uppehålla sig och sina familjer från
den tunga vägen till fattigvården, när de bli gamla och utslitna samt icke
längre orka med sina händers arbete försörja sig och icke ha andra utvägar.
Nu får jag lära mig, att vi lia funnit något, som heter befolkningspolitik. Det
gör, att vi alldeles i onödan skola låta de gamla fortsätta sin väg till fattigvården,
understödda av det parti, som bland de borgerliga själva, hittills åtminstone,
torde ha gjort anspråk på att vara ett socialreformatoriskt parti.

Jag kan gott göra en bekännelse i detta sammanhang. Jag hade trott, att
man så småningom skulle komma fram till, låt mig säga, en sorts förnyelse av
det egentliga borgerliga vänsterpartiet här i landet, därför att det är klart
som dagen, att det är ofantligt värdefullt, att i denna liksom i andra frågor
det står bakom de beslut, som fattas i den svenska riksdagen, olika medborgargrupper
och att det icke blott blir beslut, fattade av dem, som representera
mer eller mindre klart en grupp i samhället. Jag har varit naiv nog att tro,
att man bland dem, som skulle kunna medverka till en sådan ny anda, som
det är fråga örn, skulle kunna räkna herr Österström. Jag kan bara konstatera,
att jag på den punkten troligen låtit vilseleda mig av vissa tecken, som visade
sig för några år sedan, och att det nu i själva verket åtminstone är tveksamt,
örn det hos honom finns något verkligt äkta patos och det icke endast är fråga
örn spekulation och spel, när det gäller denna för i alla fall ett hundratusental
gamla fattiga i vårt land så utomordentligt betydelsefulla fråga.

Jag skall tillåta mig att ånyo göra ett citat, som jag förmodar är gjort redan
tidigare, ur särskilda utskottets yttrande i fjol. Det står så här: »Det måste
•— det står icke ’det bör’ utan det står ’det mäste’ — vara ett mål för en
reform av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att
dess klientel icke samtidigt behöver söka fattigvårdsunderstöd. Själva syftet
med folkpensioneringen, vilket väsentligen är att bereda medborgarna försörjning
vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfaller ju
nämligen, om pensionerna för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas
med fattigvårdsunderstöd.»

Jag skulle säga, att det väl icke är oresonligt, örn detta kunde betraktas
som en direkt uppfordran att söka utarbeta ett bättre förslag till en dyrortsgruppering.
Men jag har tydligen misstagit mig. Det var andra saker det
gällde. Antingen menade utskottet just ingenting med vad det sade, eller
också finnes det en annan hemlighet, som jag då måste be icke minst herr
Pehrsson i Bramstorp att röja, örn herrar Pehrsson i Bramstorp, Andersson i
Busjön eller Österström hava något hemligt recept för att ordna denna sak,
så att de gamla pensionärerna i dyrorterna icke behöva gå till fattigvården
efter fjolårets beslut, så tycker jag, att det är ganska grymt mot dem, örn
herrarna icke meddela dem det receptet. Meddela det här i dag t. ex. till riksdagens
protokoll, så skola vi sörja för, att de få kännedom örn det! Då lösa
vi frågan. Jag är nämligen icke så oresonlig, att jag icke låter tala vid mig.
Finnes det någon annan väg — jag menar någon annan än den anvisade att gå
till kommunerna, ty det är klart som dagen, att vi icke skola införa den sortens
dyrortsgruppering — finnes det en annan väg, då skola vi anlita den. Då skola
vi icke belasta staten med kostnader. Men jag tycker, att har ni receptet, skall
ni icke behålla det för eder själva. Då skulle de gamla otvivelaktigt bliva
ganska tillfredsställda med herrarna, mera tillfredsställda än örn de icke få
någonting, när ni skall medverka till avslaget här i dag.

Jag skall nu tillåta mig att gå in på ett par andra spörsmål.

Man gör visserligen icke vid årets riksdag ett så förfärligt stort nummer av
kostnaderna. Det kanske icke är så lätt heller efter att för två dagar sedan
hava beslutat öka militärbudgeten med inemot 50 miljoner kronor. Man gör

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
alltså icke så mycket nummer av kostnadsfrågan i år, som man gjorde vid fjolårets
riksdag. Men man skulle i alla fall tro, att det vi hava föreslagit i regeringens
förslag vore någonting orimligt, att man ville liksom bereda de utslitna
orkeslösa gamla förmåner, som de egentligen icke borde hava.

Jag skall därför tillåta mig att lämna några faktiska upplysningar om
pensionsläget uti ett par länder.

Jag skall först och främst hänvisa till Danmark. I Danmark genomförde
man den dyrortsgruppering, som ett socialreformatoriskt parti i svenska riksdagen
nu vägrar att medverka till, för 13 år sedan. Där har man alltså
prövat i verkligheten alla vanskligheter. Där har man i själva verket löst
sin fråga efter enklare linjer än vi föreslå men också, skulle jag tro, mindre
rationellt. Man delar in landet i tre grupper: köpstäder, landsbygden, och så
Köpenhamn, Frederiksberg och Gentofta i sin egen grupp, den högsta. Landsbygden
räknas till den lägsta dyrortsgruppen, köpstäderna till mellangruppen
och de där städerna, som jag nämnde, till den högsta gruppen. Sedan hava
de ett utjämningsförfarande runtomkring städerna. Där hava de en anordning
för att utjämna själva den tvära övergången mellan landsbygdspensionärerna
och de andra. Men hur är pensioneringen beskaffad där? I den lägsta
dyrortsgruppen få två äkta makar i Danmark vid 65 års ålder 702 kronor i
pension. Enligt det förslag, som genomfördes här i fjol, få de 640 kronor var
de än bo. Det kan bliva ännu mera, därför att det kommer till en viss avgiftspension,
vars storlek icke kan beräknas och som blir mycket varierande alltefter
den avgiftsklass, till vilken vederbörande hört. I andra gruppen erhålla
två äkta makar i Danmark 912 kronor. Enligt det förslag, som andra kammaren
skall besluta om i dag, skulle de få 840 kronor. I den tredje och högsta
dyrortsgruppen erhålla två äkta makar i Danmark 1,086 kronor. Enligt det
förslag., som behandlas i dag, blir det så där omkring 1,040 kronor.

Örn jag tar en ensam kvinna, så erhåller hon uti den lägsta dyrortsgruppen
i Danmark 432 kronor vid 65 års ålder. Vi hava genomfört — och däri föreslå
vi ingen ändring — ett belopp av 320 kronor. I den andra dyrortsgruppen
erhåller en ensam kvinna 564 kronor; vi hava föreslagit 420 kronor. I den
tredje dyrortsgruppen erhåller en ensam kvinna 678 kronor; vi hava föreslagit
550 kronor.

En ensam man erhåller något högre pension. Han erhåller i den första dyrortsgruppen
468 kronor, i den andra 606 och i den tredje dyrortsgruppen 732
kronor, allt vid 65 års ålder.

Det är vad danskarna ansett vara rimliga pensioner i sitt land. När vi
— jag medger naturligtvis i förhoppning att genom visad moderation kunna
erhålla stöd ifrån annat håll — föreslå lägre pensioner i alla orter än som
förekomma i Danmark, då visar det sig, att den svenska riksdagens samtliga
borgerliga ledamöter utom möjligen en säger: »Nej tack. Vi skola se först,
hur det går med befolkningspolitiken, innan vi vilja vara med om någonting
sådant här.»

Jag skall be att få fortsätta jämförelserna. I England har man visserligen
icke någon dyrortsgruppering. Men det skulle jag också kunna vara
med örn att avvara, örn man finge för hela landet de pensioner, som utbetalas
där. De gå nämligen i svenskt mynt till 504 kronor 40 öre. Finge man en
motsvarighet här, kunde man naturligtvis resonera örn att låta en dyrortsgruppering
falla.

Jag skall nu tillåta mig att göra några jämförelser mellan kostnaderna
uti Danmark och Sverige på dessa ofnråden. Innan jag gör det, skall jag
emellertid först nämna ett par ord örn socialförsäkringsutgifterna i allmänhet
i de olika länderna. Vi skola erinra oss, att Sverige har omkring 6.2

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
miljoner människor, Danmark omkring 3.6 miljoner och att alltså Sveriges
befolkning är litet iner än 70 procent större än Danmarks. 1933 gavs i
Sverige ut 157 miljoner kronor för socialförsäkring. I Danmark gavs för
samma slags ändamål ut 240 miljoner kronor. Olm vi skulle befinna oss på
den danska nivån, skulle våra utgifter vara 408 miljoner i stället för 157
miljoner. Örn jag så går till det, som kanske mest intresserar riksdagen,
det allmännas utgifter för samma ändamål, finner jag, att den svenska staten
utgav 62.5 miljoner kronor nämnda år. Den danska nivån skulle hava medfört
statsutgifter på 135 miljoner kronor. Vad kommunerna beträffar är
skillnaden ännu större. Där utgavs till liknande ändamål 34 miljoner kronor.
Den danska nivån skulle hava lett till utgifter på 142.5 miljoner kronor.

.Argument spela ju ingen roll, då denna fråga lär hava avgjorts på 20
minuter i utskottet. Jag förstår, att den blivit utomordentligt prövad, när
man tog ståndpunkt uti den. Jag anför detta icke för argumentens skull,
för att övertyga någon, som här sitter fastbiten i sin politiska ambition. Men
jag vill bara, att det skall vara klart i alla fall, innan man fattar beslut, att
det, som begäres här, verkligen icke är något, som man i och för sig behöver
rygga tillbaka för, utan något, som är en mycket, mycket moderat sak.

. Vad folkpensioneringen beträffar, så skulle, örn jag tar året 1937, därest
hittills gällande lag fortfarande skulle gälla, statens utgifter bliva 58 miljoner.
och kommunernas 19 miljoner. Genom fjolårets beslut höjas de
utgifterna för statens del med 11 miljoner kronor och för kommunernas del
med 5 miljoner kronor, d. v. s. staten får utgifter på 69 miljoner och kommunerna
på 24 miljoner. Sammanlagt blir det 93 miljoner. Om man nu
bifölle årets förslag till dyrortspensionering, skulle utgifterna bliva 79.2 miljoner
kronor för staten och 32.8 miljoner för kommunerna. Då vill jag fästa
uppmärksamheten på, att kommunernas ökning jämfört med fjolårets beslut
helt drabbar de kommuner, som äro dyrorter. Det blir de själva och inga
andra, som få betala den delen av kostnaden. Det blir sammanlagt 112 miljoner
kronor för det allmänna.

Skulle vi vara på den danska nivån från 1933 på detta område, skulle vi
betala 118.5 miljoner kronor. Vi skulle stå lägre, alltjämt betydligt lägre
än den danska nivån. Örn jag går till 1940, skulle efter samma beräkningar,
även om årets dyrortsproposition bifölles, det allmännas utgifter bliva
130 miljoner 1940. Den danska nivån under budgetåret 1934/1935 var 140
miljoner kronor. Vi komma alltså även 1940 att ligga 10 miljoner kronor
under den danska nivån fem år tidigare.

Det är som sagt detta, som nu skall avvisas. Det finnes ju ett numera
ganska berömt brev, som kanske bör observeras. Det står i det brevet: »Vi
— det är fråga örn folkpartiet ■— komma att fortsätta vår traditionella välfärdspolitik,
alltjämt strävande att utjämna motsättningarna inom samhället,
att skydda de oförvållat lidande och att söka bereda rättvisa allt efter måttet
av våra krafter och så, att icke grundvalen för vårt ekonomiska framåtskridande,
det fria näringslivet, rubbas i sin funktion.» Man skulle ju nästan
kunna tro, att med denna utfästelse folkpartiet skulle mena — som det nu
gör till dem, som de skola hava pengar av till valrörelse — att dyrortsgrupperingen
skulle rubba grundvalarna för det ekonomiska framåtskridandet,
det fria näringslivet. Ty örn de icke göra detsamma med de argument, som
äro anförda i utskottets utlåtande — de äro ju i alla fall föga hållbara, dessa
argument — så begriper jag icke, hur man överhuvud kan motsätta sig detta
förslag.

Jag har sagt, att det förslag vi här framlagt är moderat. Jag måste ju
säga, att i dag inför detta utskottsutlåtande har jag kanske anledning att

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkyensionerna m. m. (Forts.)
ångra mig, nämligen ångra min moderation. Den är i varje fall icke föremål
för någon uppskattning. Det är icke så, att man håller mig och mina
kamrater räkning för att vi hava velat giva — jag höll på att säga ^snarare
litet under gränsen för försörjningsmöjligheterna än över den. Nej då! Det
spelar absolut ingen roll. Under bordet bara! Låt de gamla gå till fattigvården,
som de gjort förut! Det gäller ju nästan inga; det är bara 100,000,
som det upplystes. D. v. s., siffran nämndes icke. Det var bara en av
folkpartiets talare i första kammaren, som talade örn, vilken liten grupp det
var. o .

Ja, man har väl kanske litet olika uppskattning av sådana ting- Lika glad
som jag var åt avgörandet i fjol, lika bittert känner jag det avgörande, som
nu förestår. Örn jag begripit skälen, örn man åtminstone kunde framlägga
något, som man kunde taga i! Herr Andersson i Håsjön säde i fjol, att vi
hava icke råd med en dyrortsgruppering. Det kan han icke upprepa i år
i varje fall, förmodar jag. _ o .

Denna bitterhet minskas ju icke, örn det är på det. viset, att man
på borgerligt håll avvisar folkpensioneringen därför att man icke tycker örn
mig. Jag vet ju, att det har ansetts som en oförs;ynthet att överhuvud framlägga
ett förslag till dyrortsgruppering vid detta års riksdag, eftersom riksdagen
avvisade ett förslag härom i fjol. Jag kan säga, att det vöre ju väldigt
synd örn de gamla. Jag kan ju mycket bra bära upp den ovilja, som
kommer mig till del. Den intresserar mig i själva verket ganska litet, som
kanske herrarna hava märkt. Men jag tycker, att det är synd örn de gamla.

Jag tycker, att det är hårt att lata eventuellt sådana dock i grund och
botten ganska ovidkommande, ehuru i den offentliga diskussionen med stor
skärpa framförda motiv gå ut över de gamla. Ty det är ju deni det gäller.
Jag kan försäkra eder, att jag skulle kunna säga, att om ni ville giva de
gamla pensionärerna samma goda till det priset, att jag ginge min väg från
den post jag bekläder, då skulle jag med nöje göra det. Det måste ju finnas
motiv för handlingssättet. Kan ni icke komma fram med edra hemliga
motiv ?

Ja, mina damer och herrar, jag har framlagt förslaget örn dyrortsgrupperade
folkpensioner av ett huvudskäl. Det huvudskälet är, att i Sverige bör
och skall det råda likhet och likställighet mellan medborgarna, icke bara i
politiskt avseende i allmänhet. Det finns en annan likställighet, som har
hävdats i över hundra år, men som herrarna skulle bryta. emot nu, om ni
vägra att genomföra dyrortsgrupperingen. Det är den heliga principen örn
allas likhet inför lagen, inför svensk lag, i detta fall alla gamla fattiga
svenskars likställighet inför lagen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hage; Herr talman! Efter det starka, av socialt patos burna anförande,
som herr socialministern här har presterat i denna debatt, skulle jag
tro, att det icke finns anledning säga många liera ord i frågan. Jag skall dock
tillåta mig anföra några få synpunkter. . .

Jag begärde ordet, när herr Österström gjorde gällande, att det spörsmål,
som vi här diskutera, var för litet genomdiskuterat. Såsom varande gammal
utskottshäst i andra lagutskottet rent av hajade jag till, när jag hörde detta
uttalande från min utskottskamrat herr Österström. Jag måste säga, att är
det något socialt lagstiftningsproblem, som verkligen är genomdiskuterat och
övermogct, så är det väl just detta spörsmål. Särskilt för den, som setat i andra
lagutskottet och år efter år behandlat motioner örn förbättringar i denna
folkpension, måste väl ett sådant uttalande som herr Österströms rent av te

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

_ Ane/, dyrorts gr aderin;/ av folkpensionerna m. m. (Forts.)
sig som en galenskap. Det är ju nämligen ett känt förhållande, huru hela denna
fråga har stötts och blötts; den har behandlats i andra lagutskottet år efter
år, den har behandlats av sammansatt stats- och andra lagutskott, den har behandlats
vid upprepade tillfällen i särskilt utskott, den har varit föremål för
upprepade utredningar i mycket digra volymer på tusentals och åter tusentals
sidor. Den bär skärskådats från alla möjliga synpunkter. Och icke minst den,
som sitter i andra lagutskottet, kan väl göra det påståendet, att är det något
av våra sociala spörsmål, som verkligen är genomdiskuterat, så är det just
detta. ^ Jag tycker, att man från den utgångspunkten nu kunde vara färdig att
söka åstadkomma en rättvis förbättring, när man fortfarande kan peka på,
att det beslut, som förra året genomfördes, på vissa punkter icke är tillfredsställande.

Jag skall, herr talman, icke minst såsom representant för Norrbottens län —
ett län, där dyrorterna äro många -— med anledning av det anförda be att få
yrka bifall till reservationen. Och jag skall därtill be att få lämna det meddelandet,
att där uppe i det län, jag representerar, har landstingets förvaltningsutskott
gatt in för att tillstyrka bifall till en reform efter de riktlinjer,
som regeringen uppdragit. Och detta trots att man i dessa fattiga kommuner,
som det där gäller, kommer att fa satsa bidrag för att åstadkomma ett genomförande
av den reform, det här är fråga örn.

Utöver detta skall jag be att få framföra även en annan synpunkt. Herrarna
ha sett, att den nu föreliggande föredragningslistan är lång, den innehåller
icke mindre än 55, punkter. Bland dessa punkter förekomma ett flertal ärenden,
där det är fråga örn införande av lagbestämmelser av olika slag. Och en
del av dessa förslag, som här föreligga, avse lagstiftning i syfte att inskränka
den enskilda individens rörelsefrihet, de avse utfärdandet av bestämmelser,
riktade mot vissa klasser i samhället. Nu är det mycket möjligt, att en del av
dessa,saker, örn de läggas på ett riktigt sätt, böra genomföras. Men det är
dock i alla fall fråga om att genomföra strafflagstiftning och inskränkningar
i rörelsefriheten för stora samhällslager. Jag kan icke undgå att göra den reilexionen,
att vid denna sena timme av riksdagen, då vi stå inför att fatta en
del beslut örn lagbestämmelser av detta slag för svenska folket, så kan det finnas
anledning att utom lag också ge folket en liten smula av evangelium. Och
just pa denim punkt, som nu föreligger till behandling, är det fråga örn att
åstadkomma någonting, sorn, kan rubriceras som ett evangelium. Men vid denna
fråga möter majoriteten inom denna kammare upp och säger: vi vilja icke
ha något beslut i den riktningen. Vi vilja ej vara med örn något evangelium!
Men da det blir fråga örn dessa andra av mig antydda lagförslag, kommer däremot
säkerligen denna majoritet att gå in för genomförandet av denna lagstiftning,
som i vissa fall avser strafflagar.

Jag hyser ännu en svag förhoppning örn att den majoritet, som sitter här
i kammaren, att den markerar sin sociala förståelse genom att på denna
punkt besluta i överensstämmelse med reservationen. Genom ett dylikt beslut
markeras, att denna folkpensionering, som dock har haft så stora
svårigheter att genomlida, innan vi kommit så långt med densamma, som vi
redan kommit, skall förbättras och fullkomnas så långt vi förmå med våra ekonomiska
resurser. När därtill kommer det faktum, att det här endast gäller
en utökning av utgifterna med 5 å 10 miljoner kronor, så kan man icke komma
med det påståendet, att denna förbättring icke är möjlig att genomföra därför
att vi icke skulle ha råd därtill. En sådan uppfattning tror jag icke skulle
törstås ute bland de breda folklagren i landet.

Från dessa utgångspunkter skall jag, herr talman, be att med dessa korta ord
ta yrka bifall till reservationen.

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Herr Ågvist: Herr talman! Att jag begärt ordet i denna fråga beror därpå,
att jag velat med några ord motivera min ställning vid omröstningen. lin inställning
till denna fråga är principiellt anslutning till dyrortstilläggen. Att
jag ändå icke kan rösta för dyrortsgrupperingen i år^beror på olika orsaker.
Att jag anser det lämpligt med dyrortsgruppenng i vårt land beror pa sjaiva
vårt lands struktur, att vi ka en hel del platser, där levnadskostnaderna ä,ro
avsevärt högre än på rena landsbygden. Att England icke har tagit dyrortsgrupperingen
förstår jag, ty levnadskostnaderna där äro i allmänhet lika i nela

lajag kan icke vara med på detta därför att regeringen i år har förknippat
denna fråga med försvarsfrågan, och jag anser det icke lämpligt att pa sadant
sätt sammankoppla viktiga frågor. Jag var år 1933 med om att losa en del
frågor, som fördes fram på liknande sätt. Men det var ett annat lage ela. Het
var vid den tiden nödvändigt att komma till ett resultat i en kristid. Men det
är icke samma förhållande med de frågor, som nu hava sammankopplats. Um
jag nu röstar för utskottets förslag, så är det icke därför att jag skulle vilja
ge regeringen något misstroendevotum. Jag har offentligt i Svenska ^Morgon
bladet uttalat, att regeringen icke bör se denna frågas avgörande på sadant
sätt

Då det nu av socialministern har sagts, att den utredning, sorn förelåg för
föregående års beslut i pensionsfrågan, vad dyrortsberäknmgen betraflar, var
ofullständig, och att vi nu måste komma fram till en bättre utredning, sa maste
jag ju erkänna, att jag icke har så noga satt mig in i de olika utredningarna.
Tiden har knappast räckt till för detta,_ då vi i slutet av riksdagen lia fatt
en sådan mängd stora frågor att sätta oss in i. Jag tror därför, att man bör
göra så, som man brukar göra i andra viktiga frågor, da man icke är fullt säker
på sin sak. Man bör bordlägga frågan och se på den noggrannare, innan
man går att fatta ett beslut, som givetvis skall vara avgörande för lang tid
framåt. Det vore också lämpligt, att, eftersom lösningen av pensionsfrågan
vid föregående riksdag skulle vara klar, man finge tillfälle höra valmännens
mening i en så viktig sak som frågan örn ett ytterligare tillägg här, vilket

skulle betyda avsevärda kostnader. . , „ 0

För övrigt må jag säga det, att jag för mm del icke anser, att kostnadslragan
här har avgörande betydelse. Det är ju egentligen icke så stora ökade
kostnader, som det allmänna tar på sig. Det blir i vissa fall en förskjutning i
kostnaderna för pensionerna mellan stat och kommun, en förskjutning, som
kanske torde vara lämplig. Från den synpunkten sett har jag därför icke sa
stora betänkligheter mot förslaget. ..

Det finns emellertid ett annat skäl, som här är framfört av utskottet, nämligen
att man också bör taga hänsyn till den utredning örn pensionering av omställda
i enskild tjänst, som är begärd. Jag har även tidigare framfört motioner
örn att industrien skulle lia skyldighet att pensionera äldre arbetare, som
varit i ett företags tjänst under många år, eller åtminstone att lämna bidrag
till deras pensionering. Jag förmodar, att vi ha att förvänta en utredning, som
kanske även kommer att klargöra detta spörsmål. I de större industrierna har
man ju ofta lagt upp pensionsfonder för pensionering av arbetare. Det finns
flera företag, som ge sina arbetare pension vid viss ålder, 65 eller 67 år, eventuellt
tidigare i vissa fall, da man icke kan bereda dem fortsatt anställning,
de få alltså ett visst belopp som pension för återstående dagar. Det vore ju
lämpligt, örn man samtidigt med dessa dyrortstillägg kunde få fram ett förslag
till lösning även av denna fråga. Jag skulle i varje fall anse detta vara

ly Fö/övrigt måste jag erkänna, att ingen större glädje kan beredas dem, som

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
hava möjlighet därtill, än att ge de ålderstigna en pension, som, även örn den
skulle bliva torftig, dock kan bereda dem deras livsuppehälle på landet eller
i stad. Med hänsyn till att vi i mitt företag haft förmånen kunna ge de äldre
arbetarna en liten pension på 600 kronor, vilket vi gjort under ett antal år, är
jag mycket glad och tacksam över att i de här föreslagna bestämmelserna stadgas,
att när man och hustru få 600 kronor tillsammans i pension, d. v. s. 300
kronor var av arbetsgivare så skall detta icke behöva utgöra något skäl för avdrag
a folkpensionen eller pensionstillägg.

n.. icke upptaga tiden längre. Det är de anförda synpunkterna, som

tor mig hava varit bestämmande för att jag i år icke vill gå med på dessa dyrortstiiiägg
utan kommer att rösta för utskottets förslag. Men jag ser med tillfredsställelse,
att frågan kan komma upp till ett annat år, och jag hoppas att,
örn jag da kommit tillbaka till riksdagen, jag även skall kunna medverka till
dess genomförande.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag har begärt ordet endast
tor att gora ett pär erinringar till fru Nordgren med anledning av hennes anförande
ävensom för att rikta ett par ord till herr Eriksson i Falun med anfednmg
av hans yttrande här.

Fru Nordgren kände sig förargad, sade hon, över att jag hade sagt, att regeringen
aldrig, hade menat allvar med detta förslag, som bara var framlagt
såsom en bluff i valrörelsen. Det är att förvanska mitt anförande fullständigt,
fru Nordgren. Jag har aldrig sagt någonting sådant. Efter denna upplysning
Iranske fru Nordgrens indignation lägger sig. Jag har visserligen riktat anmärkning
mot att de gamla här gjorts till pjäser i ett politiskt spel, men den
anmärkningen riktar sig lika mycket mot de borgerliga som mot socialdemokraterna.

Fru Nordgren påstod också med anledning av vad jag yttrat, att hon aldrig
hade hort någon socialdemokrat säga, att de pensionsbelopp, som förra året
genomfördes för lägsta dyrortsgruppen, äro tillfredsställande. Jo, det är just
vad som sagts från socialdemokratiskt håll, fru Nordgren. Örn man vill läsa
Tillit anförande, när det kommer i tryck — därest man icke uppfattat vad
jag anförde skall man finna att jag däri anfört citat av yttranden från
socialministern, vilken flera gånger gjort gällande, att i och med förra årets
beslut hade genomförts en verkligt »tillfredsställande lösning» av pensionsfrågan
för pensionärerna i den lägsta dyrortsgruppen. Och man anser — och
det ar det, som förargat mig mest — att nu, när de fått denna lilla förhöjning,
bora de fattiga pensionärerna kunna klara sig utan fattigvårdsbidrag. Nu säger
fru Nordgren, att när det gäller fattigvårdsbidragen har man från socialdemokratiskt
håll aldrig velat vara med örn något uttalande, som ginge ut
pa, att man skulle minska eller draga in på fattigvårdshjälpen, när den lilla
pensionsförhöjningen träder i kraft. Jag förundrar mig verkligen över detta
yttrande från fru Nordgrens sida, när hon setat med under behandlingen av
Hagan. Jag anförde i^ mitt förra yttrande det uttalande, som särskilda utskottet
gjorde i sitt utlåtande i fjol. Och det gick just ut på detta, att fattigvardsunderstödet
skulle minskas med samma belopp som pensionen kommer
att höjas. Jag säger ännu en gång, att det är märkvärdigt, att fru Nordgren
icke har uppmärksammat den saken, i all synnerhet som vi från socialistiska
gruppens sida. i fjol yrkade avslag pa detta uttalande, som vi ansågo vara
fullkomligt orimligt. Och när vi begärde votering beträffande detta vårt yrkande
örn uteslutande av det omnämnda uttalandet, så röstade socialdemokra -

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
terna, med undantag av tre, fyra man, för att uttalandet skulle stå kvar i beslutet
såsom riksdagens uttalande. Jag vill uppmana dem, som vilja taga del
av vad som vid detta tillfälle förekom, att i protokollet läsa mitt första anförande,
där jag citerat hela detta uttalande från särskilda utskottets utlåtande
i fjol.

Herr Eriksson i Falun ondgjorde sig över att jag råkade säga — ja, jag
gjorde det för övrigt fullt medvetet — att den hushållsbudget, som är uppgjord
av de sakkunniga och som finnes införd i den kungl, propositionen, när
man tar del av procentberäkningen och ser efter, vad det blir för belopp
till de olika utgiftsposterna, nästan verkar som ett hån mot de fattiga gamla.
Jag kan icke komma ifrån, att det verkar på det sättet. Örn man lägger de
sakkunnigas procentsatser till grund för beräkningen av de olika utgiftsposterna
och ser efter vad det blir för belopp för varje post, så blir det, som jag i
mitt förra anförande påpekade, för pensionärerna i lägsta dyrortsgruppen:
till livsmedel kronor 16:56, till bostad kronor 4: 15 och till bränsle och lyse
under vintern, då det är mörkt och kallt, herr Eriksson, kronor 2: 06 i månaden.
För alla övriga nödvändiga utgifter utöver bostad och mat, alltså till kläder,
skor, hushållsartiklar och allt övrigt, blir det kronor 6:23 i månaden. Jag
menar, att när man på fullt allvar gör gällande, att detta skall föreställa en
verklig hushållsbudget, som är avsedd att visa upp, att det går att klara sig på
det fastställda pensionsbeloppet, så känner jag det så, att det verkar som ett
hån mot de fattiga. Jag kan icke hjälpa det, jag vidhåller, att så är fallet.

Nu passade ju herr Eriksson i Falun på att draga fram de lågt avlönade arbetargrupper,
som finnas, skogsarbetare och andra — jag hörde icke så noga,
vilka han nämnde, men det var sådana, som ha en verkligt dålig arbetsförtjänst.
Och han ville att man skulle jämföra deras inkomster och vad de ha
att leva på med vad pensionärerna få enligt beslutet vid fjolårets riksdag.
Herr Eriksson ville ha fram, att pensionärerna nog få det ganska bra i förhållande
till dessa lågt betalda arbetargrupper. Vid sina jämförelser rör man
sig icke med de pensionsbelopp, som den enskilde får, utan man slår ihop två
pensioner och räknar med två pensionärer i gemensamt hushåll. På det sättet
får man fram litet bättre siffror att bolla med. Men vi få väl ändå räkna i
första hand med vad de enskilda få, som skola leva på dessa pensioner. Jag
anser, att det är oriktigt och, från arbetarhåll synnerligen oklokt och skadligt.
att försöka förgylla upp beslutet i fjol och det nu föreliggande förslaget
på sätt som skett och göra gällande, att nu böra pensionärerna kunna klara
sig utan fattigvårdsunderstöd. De fattiga pensionärerna komma att få lida
för detta, ty varje förnuftig människa bör förstå, att det icke finns någon
möjlighet att klara sig på 28—29 kronor i månaden. Detta oupphörliga trumpetande,
att nu böra pensionärerna vara tacksamma, nu böra de vara nöjda,
och nu böra de kunna klara sig utan fattigvård — det är denna ansvarslösa
propaganda som förargat och upprört mig och som varit anledningen till
att jag i dag sagt min mening rakt på sak angående pensionsreformens undermålighet.
Vi komma för vårt vidkommande givetvis att rösta för den lilla
förbättring som regeringens proposition innebär. Och jag måste säga, att det
är en oresonlighet utan måtta, när de borgerliga här gå in för ett avslag på den
lilla förbättring sorn denna proposition innebär. Jag för min del anser dock,
att beslutet bör betraktas som ett provisorium. Därför lia vi framställt förslag
med yrkande om att ett nytt förslag bör framläggas och att riksdagen bör uttala
sig för ett sådant mera tillfredsställande förslag. Beträffande punkten
två i utskottsutlåtandet vidhåller jag sålunda det yrkande jag tidigare framställt,
mimligen om bifall lill vår motion.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni £. m.

Äng. dyr orts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Fru Nordgren, som yttrade: Herr talman! Jag vet icke örn det möjligen
är därför att herr Karlsson i Grängesberg och jag talar olika dialekter som vi
ha svårt att förstå varandra. Herr Karlsson förmenade, att jag hade orätt när
jag protesterade mot hans beskyllningar mot regeringen att denna använde
de fattiga gamla som brickor i det politiska spelet. Så fattade jag hans yttrande.
Skulle det föreligga ett misstag av mig i det fallet, finner jag det enbart
glädjande att herr Karlsson icke fällt ett sådant yttrande. Så underströk
herr Karlsson ytterligare, att vi socialdemokrater sagt oss vara tillfredsställda
med de pensioner, som beslötos vid fjolårets riksdag, och att vi säkert
skulle få ångra dessa våra förklaringar. Ja, nog kan man säga, att man är
tillfredsställd med att 70 procent av våra gamla få någorlunda drägliga pensioner,
men därmed är väl icke sagt, att man är tillfredsställd med pensionernas
storlek över lag.

Vidare vill jag ännu en gång på det bestämdaste tillbakavisa herr Karlssons
påstående, att vi socialdemokrater på något sätt skulle ha engagerat oss för att
fattigvårdsstyrelsernas ordförande skulle minska eller indraga fattigvårdsunderstöden
och därmed göra det sämre för pensionärerna. Vad utskottet sagt
är, att det förväntar, att fattigvårdskostnaderna skola minskas genom de
förhöjda pensionstilläggen och att det i detta sammanhang vore lämpligt att
fattigvårdsordförandena underrättades örn pensionsförhöjningarna. Detta tycker
jag inte man kan ha något att erinra mot. Annars skulle det bli olika
behandling av de gamla, örn somliga ordförande toge reda på att vederbörande
hade högre pensioner och andra uraktläte detta. Detta lia vi funnit vara innebörden
av utskottets yttrande i denna sak.

Vidare anförde

Herr Skoglund: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig i denna

debatt, därför att jag fick tillfälle för ett par dagar sedan i ett annat sammanhang
att här i kammaren framföra några synpunkter på den fråga vi
nu behandla. Men när jag nu begär ordet, är det i anledning av att herr
Eriksson i Falun och sedermera även herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ha framhållit, att denna fråga skulle ha blivit på, något sätt
illa skött under utskottsbehandlingen och att utskottet skulle ha behandlat
den rent av vanvördigt.

Jag ber att få erinra kammarens ledamöter örn anledningen till att utskottsbehandlingen
blev så pass kort som den blev. Först och främst är det ju
så, att denna fråga blev föremål för en så pass grundlig utredning, debattering
och behandling i särskilda utskottet förra året, att man redan då bildade
sig en mycket bestämd uppfattning om vad man ville i denna fråga.
Det är detta som väsentligen gjort, att årets riksdag icke behövt ägna lika
lång tid åt den som då. Vidare är det nog så, att utskottsarbetet vid denna
tidpunkt, då riksdagen står inför slutet, blir oerhört forcerat, och man vill
icke draga ut utskottsarbetet mer än som är alldeles nödvändigt. Så vitt jag kan
erinra mig, framfördes under utskottsbehandlingen från skilda meningsriktningar
vad man hade på hjärtat, och när ingen vidare hade begärt ordet,
hemställde ordföranden örn, huruvida debatten var avslutad. Örn jag icke
missminner mig, erbjöd han sig att utskottet icke skulle vid ifrågavarande
sammanträde fatta beslut utan uppskjuta detta till ett annat sammanträde,
för den händelse man ville ha något ytterligare framfört. Jag kan icke
rimligen se, att en utskottsordförande kan vara mera hänsynsfull än vad han
var. Örn man velat lia ett uppskov till ett annat sammanträde, skulle jag

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna ni. m. (Forts.)
för min del gärna lia biträtt en sådan önskan, därest man skulle haft något
mera att föra fram.

Herr statsrådet har ideligen efterlyst skälen till utskottets avslagsyrkande.
Jag skall ge ett skäl, som för mig är av mycket stor vikt, och det rör sig
örn vad herr statsrådet ideligen framhållit nämligen, att man skulle försöka
skapa rättvisa. Han använde t. ex. här uttrycket, att det gällde att få likställighet
medborgarna emellan här i landet, liksom det fanns likställighet
inför lagen. Det är detta, herr talman, som enligt min uppfattning icke
kommer att ske, örn man antar detta förslag. Man når i alla händelser icke
denna utomordentliga rättvisa som herr statsrådet talar örn. Örn jag tänker
på de bygder, jag närmast känner till, i Östergötland, med dess stora industrisamhällen,
finner jag t. ex., hurusom en stor stad kommer in i en av dessa
dyrortsgrupper, men hurusom platser som ligga utanför i de övriga kommunerna,
som ha ungefär samma priser på livsmedel och jag skulle tro i det
allra närmaste samma hyror, icke komma i åtnjutande av fördelarna av denna
gruppering. Huru man under sådana förhållanden kan tala örn absolut
rättvisa, synes mig vara ganska oförklarligt.

Herr Eriksson i Falun eldade upp sig så pass, att jag tycker han sade
sådant som var åtskilligt överdrivet. Han försökte hetsa stad och land emot
varandra och talade örn att här komma ni och vilja ha bättre priser på jordbruksprodukter,
men vilja icke ge städernas gamla och fattiga något
i stället. Jag tror, att herr Eriksson vid lugnare eftertanke skall finna,
att detta talesätt icke är vad man skall använda i detta sammanhang.
I en hel del av de samhällen, som jag närmast tänker på, är det absolut
samma priser på mjölk och kött och allt sådant som i de orter, vilka skulle
falla under dyrortsgrupperingen, och icke lära i alla händelser de gamla och
fattiga, som bo i de förra samhällena, få någon del av de högre tilläggen.
Hela saken är ju den, att riksdagen förra året beslöt en reform av den storleksordning,
att icke minst herr socialministern kände sig djupt tacksam.
Han önskade denna dyrortsgruppering; det framförde han då, och han må
naturligtvis ha rätt till den ståndpunkt, som han anser klokast. Men han
yttrade förra året, att han var tacksam för att det särskilda utskottet kom
med ett förslag, som han icke vågat hoppas på att få genomfört vid det årets
riksdag; han yttrade vidare, att han trodde att det beslut, som då fattades,
skulle visa sig välsignelsebringande i högre grad än de flesta beslut, som
den svenska riksdagen fattat. Det kan icke förnekas, att det beslut, som
riksdagen då fattade i enhällighetens tecken, var en mycket betydelsefull åtgärd
i socialt hänseende till förmån för dem, som äro i behov av dessa pensioner.

Jag tror icke, att vi behöva blåsa upp denna fråga till den storleksordning,
som herr statsrådet nu gjorde. Herr statsrådet nämnde något örn att det
gått politik i frågan o. s. v. och ville påstå, att de, som nu icke ville vara
med örn regeringens förslag, drevos av några slags mindre hederliga motiv.
Jag vågar säga herr statsrådet, att så är det icke. Jag har kanske lika lätt
att gå i god för, att det från vår sida icke föreligger några politiska biavsikter
i någon mindre hedrande bemärkelse, som herr statsrådet har, då han
säger att dylikt icke föreligger från hans sida, när han sammankopplat denna
fråga i så oerhört hög grad med en fråga, som jag trodde man kunde behandla
för sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Nylander, Persson i Fritorp, Hagberg i Malmö, Anderson
i Norrköping, von Seth, Larsson, Nilsson i Karlstad, Hagman, Nilsson
i Antnäs, Persson i Grytterud och Persson i Falla.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyr orts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Herr Jansson, sorn härpå för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
I anledning av herr Skoglunds anförande ber jag att som replik få
relatera vad som förekom i det sammansatta utskottet under överläggningen
i sakfrågan. Jag ber endast att få erinra herr Skoglund om, som han mycket
väl borde minnas, att när jag hemställde, huruvida icke vi kunde få åtminstone
en timma på oss att diskutera ifrågavarande spörsmål, möttes jag av
ett kraftigt klubbslag av utskottets ordförande som sade: nog skola ni få
diskutera, men då skreks från andra håll: låt oss votera. Så var sakläget.

Vidare lämnades, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr Skoglund, som anförde: Herr talman! Jag är övertygad örn, att örn
herr Jansson hade gjort en sådan framställning i utskottet som den han talade
örn, så hade den beviljats. Jag kan icke erinra mig annat än att ordföranden
förklarade, att han för sin del icke hade något emot att skjuta på frågans avgörande
till ett annat sammanträde, men då var det någon av utskottets ledamöter
som sade: vi komma i alla händelser icke längre utan låt oss votera.
Detta mötte ingen invändning från herr Jansson eller hans meningsfränder,
och då ägde också votering rum.

Härefter yttrade:

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag hade icke tänkt att taga

ytterligare del i denna debatt, men då herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
hade några uttalanden, som berörde den föreliggande situationen,
nödgas jag besvara något. Han gjorde den insinuationen, att vi skulle drivas
av andra motiv än sakliga. Jag skall icke förlänga debatten med att motbevisa
detta påstående. De som tro, att vi ledas av andra motiv än sakliga, få ha
kvar den uppfattningen.

I förra årets utskottsutlåtanden anfördes bl. a., att »det måste undvikas, att
nationalinkomsten genom höjning av pensionsförmånerna tages i anspråk i sådan
grad att detta leder till förfång för andra samhälleliga ändamål». Dessförinnan
hade utskottet framhållit det ovissa i det ekonomiska läget i världen.
Vi konstaterade med tillfredsställelse, att de ekonomiska förhållandena och
konjunkturerna hade förbättrats i vårt eget land och även att en konjunkturförbättring
skett i världen i dess helhet, men det tillädes, att vi levde under
relativt osäkra förhållanden, och följaktligen visste man icke när en förändring
kunde inträffa. Av den anledningen menade vi, att det vore bättre att
vänta och se, åtminstone tills förhållandena hade stabiliserats, så att örn man
genomförde denna reform, man icke riskerade att kanske få gå tillbaka eller
minska en väsentlig del av pensionerna åt de gamla. Mot detta kan naturligtvis
invändas, varför ha herrarna då beslutat så stora utgifter i andra saker
— jag skall icke nämna vilka de äro, det veta vi alla. Härtill vill jag nämna,
att jag härom dagen förklarade, att jag var beredd att ansluta mig till förslaget
örn de där stora utgifterna, därför att jag ansåg det världspolitiska läget
vara så hotande. Hade så inte varit fallet skulle jag ha medverkat till en lösning
för lägre kostnader.

Vidare anförde herr statsrådet en del av vad utskottet hade sagt i motiveringen
förra året och förmenade att därigenom hade utskottet redan givit på
hand något som gåve stöd för att vår ståndpunkt i år icke vore grundad på
sakliga skäl. Utskottet yttrade nämligen: »Det måste vara ett mål för en reform
av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att
dess klientel icke samtidigt behöver söka fattigvårdsunderstöd. Själva syftet

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
med folkpensioneringen, vilket väsentligen är att bereda medborgarna försörjning
vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfelas ju nämligen,
örn pensionerna för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas
med fattigvårdsunderstöd.»

Det är alldeles riktigt, så sade utskottet, herr statsråd. Men till vad utgjorde
detta uttalande ingress? Jo, till att vi icke ville minska något för de
70 procenten av landets medborgare, ty sedan diskuterade man örn, att örn
man minskade med 25 kronor pr person för 70 procent av landets medborgare
under det Kungl. Maj :t föreslagit, sparade man 25 miljoner kronor, och då
fick man medel till att täcka den kostnad, som man förra året beräknade till
25 miljoner, till dyrortsgruppering. Detta är alltså förklaringen till vad som
är skrivet här, och det finns icke, efter vad jag kan förmoda, någon anledning
för herr statsrådet att däri läsa ut att vi velat ge något på hand.

Nu sade herr statsrådet i ett anförande, som av herr Hage betecknades som
starkt och buret av socialt patos ■—• ja, omdömena äro olika, men jag kan ju
gärna instämma med herr Hage att herr statsrådet framlade saken efter sin
utgångspunkt på ett utmärkt sätt ■— herr statsrådet sade emellertid, att de,
som icke ville vara med örn detta förslag, vilja, att de gamla fattiga skola ha
fattigvård jämte pensionstillägg. Menar herr statsrådet alltså, att allt är
klappat och klart på de verkliga dyrorterna, även utan någon extra inkomst utöver
pensionen? Jag finner, att herr statsrådets uttalanden ge stöd för, att
här får icke ifrågakomma något annat än dessa pensionstillägg, de skola vara
tillfyllest. Då har ju herr statsrådet därmed sagt detsamma som utskottet
sade förra året rörande den lägsta dyrortsgrupperingen, och då kanske vi äro
eniga även på den punkten, när det gäller den lägsta gruppen. Örn man nu
har den uppfattningen, skulle jag vilja säga, att för vår del, då vi icke kunna
gå med på detta förslag, stå de ekonomiska synpunkterna, bland andra, i förgrunden,
men dessutom äro vi ganska tveksamma, huruvida grupperingen är
riktig. Visserligen är det självklart, att jag härvidlag icke vill jämföra den
med den dyrortsgruppering, som förefinnes för statens tjänstemän och som
finansministern i sina direktiv för utredning betecknar otillfredsställande. Man
kan naturligtvis icke jämställa dessa båda dyrortsgrupperingar. Herr finansministern
framhöll emellertid själv i direktiven för de kommitterade, som skola
utreda denna fråga, att det icke är bra som det är.

Jag vill framhålla, att den som bor på landet kanske bortåt 1 mil från det
stationssamhälle där han vanligen gör sina inköp av olika livsförnödenheter,
faktiskt icke förstår, att det skulle kunna vara dyrare att leva i detta samhälle
om det nu befinner sig i. en högre dyrortsgrupp än i hans egen kommun,
där man ju dock kan hämta sina varor direkt vid järnvägen och sålunda icke
behöver betala några särskilda transportkostnader, än det är att leva i hans
hemkommun, dit man måste forsla varorna ytterligare t. ex. 1 mil. Jag vill
därmed icke lia sagt, att man icke på landsbygden skulle inse, att det i vissa
avseenden ställer sig dyrare att bo i ett sådant där samhälle än det är att bo
på rena landsbygden; särskilt tänker jag då närmast på hyrorna, som i många
fall äro högre i dessa samhällen än på landet, men samtidigt är bostadsstandarden
högre.

Jag hör ingalunda till dem som mena, att de gamla kunna flytta dit där det
är billigast att leva, ty det är uppenbart att man här har att ta hänsyn till åtskilliga
faktorer. Jag tror emellertid, att vissa olägenheter kunna uppstå, och
att det är svårt att avgöra var gränsen inom en kommun skall gå mellan dyrare
och billigare orter, och att med denna gränsdragning kunna följa vissa olägenheter.
Dessa olägenheter torde emellertid med säkerhet icke vara större än
att de kunna avhjälpas. Herr statsrådet var ju i sitt anförande själv inne på

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. nu. (Forts.)
det clearingförfarande, om jag så får säga, som finns i Danmark mellan olika
dyrortsgrupper. Något i den vägen skulle väl kunna införas också här i
Sverige.

Att herr statsrådet drar fram Danmark som föregångsland då det gäller
folkpensionernas storlek och statens anslag till folkpensioneringen, förstår jag
ju. Det kan dock ifrågasättas, huruvida man icke i Danmark ansträngt sina
utgifter för olika ändamål i en omfattning som gör att det blir svårt att med
de inkomster, man i framtiden kan påräkna, klara dessa utgifter. Detta myckna
tal örn Danmark är också en omständighet som gör, att jag måste hysa en
viss betänksamhet för ett genomförande av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag.

_ Vi lia nu i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört ganska stora belopp
till likvidering av det stora välfärdsprogram, som genomförts under de senare
åren, ett program som gått ut på att man skulle hjälpa såväl de fattiga gamla
som de unga arbetslösa men arbetsföra ungdomar, örn vilka fru Nordgren i sitt
anförande sade, att det för dem bästa är att de kunna få ett arbete att försörja
sig på. Dessa hjälpåtgärder ha kommit även dessa ungdomar tillgodo, men
de ålderstigna gamla ha naturligtvis också haft god nytta av dem.

Jag bär, herr talman, med det anförda bland annat velat genmäla något
mot statsrådets sätt att citera förra årets utskottsbetänkande.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill begagna tillfället att omedelbart göra en replik. Beträffande frågan örn
fattigvården och pensionerna vill jag endast säga, att den deklaration, som
avgavs av utskottet i fjol, är en principdeklaration. Det är väl under sådana
förhållanden alldeles orimligt att påstå, att denna deklaration gäller endast
landsbygden, ja icke ens hela landsbygden, eftersom det finns dyrorter även
på landsbygden. Detta vore väl ändå en fullkomligt omöjlig ståndpunkt. Nej,
saken var den,= att. man gjorde en principdeklaration, men att man i fjol av
vissa skäl ansåg sig icke kunna tillämpa principen över hela landet. Detta
kan emellertid icke betyda, att den överhuvud taget icke skall tillämpas över
hela landet, utan det är val klart att så fort man kan bringa frågorna till en
lösning, så skall denna princip tillämpas överallt.

Jag har ju icke särskilt kritiserat herr Pehrssons i Bramstorp ståndpunkt,
.Vad jag begärde var ju bara ett recept på hur de gamla skola kunna reda sig
utan dessa tillägg på vissa dyrorter, detta naturligtvis om man verkligen vill
befria dem från att behöva söka fattigvård. Jag betraktar visserligen icke
svaret som tillfredsställande för de gamlas del, men väl som tillräckligt för
att man skall kunna konstatera, att ett sådant recept icke finns.

Sedan vill jag säga ännu en sak. Jag ser icke denna fråga riktigt på
samma sätt då det gäller bondeförbundets ståndpunktstagande som då det
gäller folkpartiets, den saken måste jag erkänna. Bondeförbundet har nämligen
icke gett sig ut för att vara ett allmänt socialreformatoriskt parti, utan det har
framhållit, att det representerar den svenska landsbygden, den svenska bondeklassen
och det svenska jordbruket eller hur man nu vill uttrycka sig. Nu
menar jag visserligen, att det är en alldeles felaktig politik av bondeförbundet
att ställa sig på den ståndpunkten att eftersom man lyckats sörja för denna
frågas lösning för landsbygdsbefolkningens del, så bryr man sig icke om frågan
i fortsättningen. De finnas bland oss som gärna vilja söka väcka förståelse
för landsbygdsbefolkningens behov bland städernas invånare. Ni försvåra
denna vår uppgift alldeles otroligt, när ni motsätta er en billig förbättring av
folkpensionerna, en förbättring vilken som sagt kan fås för billigt pris och
som endast medför likställighet mellan stad och land för dessa pensionstagare.

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dy loris g r a d e ring av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Med högern har jag aldrig räknat, det ligger i sakens natur. Visserligen
har det blivit litet modernt under de senaste två åren att även högern uppträder
såsom ett parti, det där är intresserat av alla möjliga saker och ting. Detta
är emellertid något som jag aldrig tagit på det ringaste allvar, utan jag har
i stället betraktat det hela som normalt valpuder och ingenting annat. Beträffande
folkpartiet åter har jag varit benägen att tro på deklarationerna från
dess sida. Örn jag beträffande bondeförbundets ståndpunktstagande i dag kan
säga att partiet icke gör sig skyldigt till hyckleri, så har jag väldigt svårt för
att ge samma betyg åt folkpartiet.

Herr Pehrsson i Bramstorp, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Det är rätt svårt att medverka så mycket i sociala frågor, att
herr statsrådet kan anse det tillräckligt. Jag gör icke anspråk på etiketten
socialreformatorisk för bondeförbundets del, men sannerligen jag vet vad
det annars skall kallas som genomförts under de senaste åren. Ha dessa
hjälpåtgärder bara gällt landsbygdsbefolkningen, och ha städernas invånare
icke fått någon nytta av dem, så beklagar jag den saken på det livligaste.
Det är emellertid i så fall icke mitt fel, ty det är inte jag som använt dessa
pengar. Skulle jag ha använt dem, skulle de säkerligen även ha kommit städernas
invånare tillgodo.

Vidare yttrade

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Vi
tänka nog på olika saker, herr Pehrsson i Bramstorp och jag. Jag bestrider
icke att den krispolitik som förts har varit till mycket stort gagn även för
lönearbetarna. Krispolitiken avsåg emellertid hjälpåtgärder i ett visst läge
och hade icke samma framtida betydelse som stiftandet av vissa lagar. Jag kan
icke riktigt erkänna, att bondeförbundet övervunnit sin motvilja mot att medverka
till en viss art av lagstiftning, örn denna lagstiftning nämligen väsentligen
länder lönearbetarna till gagn. Det är en dylik fråga det här närmast
gäller, men därför vägrar också bondeförbundet sin medverkan. Samma var
förhållandet då riksdagen fattade sitt beslut om införande i vårt land av en
arbetslöshetsförsäkring.

Herr talmannen gav härefter, för kort genmäle, ånyo ordet till

Herr Pehrsson i Bramstorp, som anförde: Herr talman! Herr statsrådet

nämnde i sitt anförande lönearbetarna. Jag vill säga, att i samband med genomförandet
av förbättringarna i folkpensionslagen förra året höjde riksdagen,
örn jag icke minns fel, rätt väsentligt bland annat den arbetsgivarpension, som
eventuellt kan tillkomma en lönearbetare, utan att det därför skulle behöva
bli något avdrag på den s. k. statliga ålderdomspensionen. Detta medverkade
jag och mina kamrater i utskottet till i lika hög grad som någon annan. Jag
ansåg, att det var en gärd av rättvisa emot lönearbetarna att införa denna
bestämmelse, och tillkomsten av dylika bestämmelser är jag alltjämt beredd
att främja.

Härpå yttrade:

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Jag begärde ordet för en stund

sedan närmast för att ge uttryck åt den känsla av beklämning som gripit mig
medan jag suttit här och lyssnat till de anklagelser som av flera talare riktats
emot oss för att vi icke kunnat tänka lika som de, och därför att vi icke heller

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrorts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
i år velat gå med på Kungl. Majlis föreliggande förslag. Jag vill också ge
uttryck åt en viss indignation med anledning av vad statsrådet nyss sade, och
som så vitt jag nu icke hörde fel, gick ut på, att folkpartiet skulle lia gjort
sig skyldigt till hyckleri i denna fråga. Emot ett dylikt påstående vill jag
för min ringa del inlägga en bestämd protest.

Jag deklarerade redan i fjol, då detta ärende behandlades, min anslutning
till det riktiga uti tankegången att en dyrortsgruppering av folkpensionerna
borde komma till stånd. Frågan avvisades förra året, och vi stå nu ånyo inför
samma sak. Jag måste nu säga, att lika väl som det då kunde omvittnas,
att det då föreliggande förslaget hade sina brister, så torde nian nu svårligen
kunna gå med på det påstående som här gjorts, nämligen att det förslag som
nu föreligger, är utan några som helst brister. Jag vill särskilt ta fasta på
och understryka vad utskottets ordförande i början av debatten uttalade, nämligen
att vi kunna behöva litet tid på oss för att närmare sätta oss in i frågan
och se vad det hela skulle komma att betyda.

Jag skall vidare peka på en sak, som jag för min del tycker är ganska
vansklig, och som jag undrar hur den skall komma att te sig i praktiken. Jag
har haft förmånen att under ett kvarts århundrade snart, alltså ända sedan
folkpensioneringen i vårt land infördes, i ganska stor utsträckning deltaga i
detta arbete, och jag känner sålunda de svårigheter och misstämningar, som av
olika anledningar kunna göra sig gällande. Alla känna vi ju till, hurusom de
pensionärer som fått sina pensioner beräknade i enlighet med de ursprungliga
bestämmelserna i pensionslagen, alltså de bestämmelser som infördes 1914,
ställt sig till de pensioner som beräknats i enlighet med de förändrade bestämmelser
som under årens lopp införts i pensionslagen. Den ene har menat sig
böra ha lika stor pension som den andre o. s. v. Det har med andra ord varit
ständiga svårigheter. Här föreligger nu en punkt, där jag tycker att dessa
svårigheter ökas i ganska betydande grad. Jag skall härvidlag tillåta mig
erinra om vad som står på sid. 8 i utskottsutlåtandet. Där heter det: »I syfte
att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom, att
två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill varandra, föreslås
slutligen en anordning, varigenom det öppnas möjlighet för pensionstagarna
inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som tillhör den lägre
ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla erhålla ett tillägg till pensionen.
I lagförslaget har sålunda upptagits ett stadgande, att Konungen i fråga örn
kommun, vilken gränsar till annan kommun, tillhörande högre ortsgrupp än
den förstnämnda, äger på därom av kommunen gjord framställning förordna,
att tilläggspension som må utgå till pensionstagare, vilken är mantalsskriven
inom viss intill gränsen liggande del av kommunen, skall höjas med 50 kronor,
därest de båda kommunerna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med
100 kronor, därest kommunerna tillhöra ortsgrupperna 1 och 3.» Det förefaller
mig som örn detta skulle komma att medföra ytterligare svårigheter i själva
gränsdragningen. Vi skola komma ihåg att medan fjolårets förslag upptog
ortsgrupper för endast 3 olika områden i vårt land, så skall det enligt detta
förslag bli icke mindre''än 143 platser — städer, köpingar, municipalsamhällen
och andra — där vederbörande pensionstagare skall få högre pension än
i landet i övrigt. Enligt det nya förslaget skulle den som bor i en stad eller en
köping som tillhör andra ortsgruppen lia 350 kronor i pensionstillägg. Vidare
skall runt omkring denna kommuns gränser kunna skapas en viss zon. Det
står »intill en viss gräns». Jag frågar då: var går denna gräns, går den 1, 2
eller 3 kilometer utanför samhället självt, eller omsluter den hela socknen närmast
intill? Eller hur skall det hela ordnas? Utanför denna gräns skall man
ha 50 kronor mindre eller 300 kronor och utanför det området åter skall man

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.J
lia den pension som är föreskriven för landet i dess helhet. Jag undrar, örn
vi kunna sätta oss in i hur denna ordning skall verka i praktiken. Jag ser
visserligen i lagtexten, att allt detta skall bero på hänvändelse från kommunernas
sida, men jag måste erkänna, att jag hyser mycket stora betänkligheter
mot denna anordning. Enbart med hänsyn till de svårigheter som härvidlag
yppa sig, kanske det kan anses som ett berättigat krav, att riksdagen får litet
tid på sig att närmare sätta sig in i denna fråga för att se vad den gäller.

Till slut vill jag säga, att jag för min del icke kan finna, att ett avvisande
av denna lagstiftning kan påstås innebära vare sig någon ovilja emot att hjälpa
de fattiga gamla eller någon vilja att komma städernas innevånare till livs.
Jag tror för min del, att det icke behöver innebära någondera delen, utan att
ett uppskov med frågan till en följande riksdag är sakligt fullt berättigat.
Det är av den anledningen, herr talman, som jag i dag trots mina sympatier
för den tanke, som ligger till grund för detta förslag, ber att få yrka avslag å
den kungl, propositionen.

Herr Bengtsson i Norup instämde häruti.

Herr Ström: Herr talman! Yi socialister ha redan tidigare uttalat vår

mening och ställt vårt förslag i den föreliggande frågan. Herr Hagberg i
Luleå förkunnade emellertid, att han icke kunde yrka bifall till den socialistiska
motionen trots att den, såsom han sade, hade hans sjunpatier, emedan
det här var fråga örn regeringsmakten. Vi åter se på denna fråga endast ur
rent sakliga synpunkter. När vi väckte vår motion, var det icke fråga örn
regeringsmakten. Motionen väcktes ju den 31 mars i år. När vi nu försvara
motionen, så tänka vi mera på de gamla här i landet, som behöva hjälp, än
på regeringsspekulationerna.

I det här sammanhanget kan jag emellertid säga så mycket som att den
utveckling, vi nu fått skåda, ha vi varnat för redan för tre år sedan. Vi
blevo uteslutna ur det socialdemokratiska partiet därför att vi sade ifrån
redan vid den tidpunkten, att denna undfallenhetspolitik, detta samförståndsjoller,
skulle komma att leda till det resultat, som det nu också har lett
till. Vid tidpunkten i fråga hade jag ju också nöjet att sammanträffa med
herr Möller och diskutera de här sakerna, och det är ju rätt egendomligt att
finna, vilka lärdomar han vunnit under dessa tre år. Den förkunnelse han
då kom med, präglades alltigenom av en ljusblå optimism visavis detta samförstånd,
som skulle komma att räcka i snart sagt eviga tider. Vi lia varnat
för detta redan för tre år sedan, herr Hagberg. Man tog ingen hänsyn till
våra varningar då, och man har icke tagit någon hänsyn till dem senare
heller, då vi fört opposition emot denna politik. Under sådana förhållanden
förmodar jag, att herrarna i regeringspartiet själva få sörja för regeringsbekymren.
Det är nämligen ingen anledning för oss att nu i sista minuten
blanda oss i denna fråga, utan vi ha ju allenast att ta ställning till de
rent sakliga frågor som här föreligga.

I detta sammanhang skulle jag ju också kunna säga till herr Hagberg i
Luleå, att örn icke herrarna 1932 fört den olyckliga klass-mot-klass-politiken.
vilken ledde till att på Göteborgsbänken nu sitter en borgerlig mer än som
skulle sitta där, kanske till och med denna röst nu i denna situation hade
kunnat bidraga till att åtminstone i denna fråga stödja regeringens ställning
i andra kammaren. Vid den tidpunkten lyssnade man emellertid icke till sådant
tal. Vid den tidpunkten var det icke frågan örn något sådant, utan
då gällde det att fora den extrema klass-mot-klass-politiken.

När vi icke äro ansvariga för detta, och när vi varnat för denna samför Andra

kammarens protokoll 1030. Nr hh. 4

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
ståndspolitik, kunna vi i dagens situation icke göra annat än framföra vad
vi tidigare framfört, nämligen kravet på bättre hjälp åt de gamla i detta
land. Jag vill också konstatera, att den motion, som vi här framfört, står
i full överensstämmelse med de uppfattningar som herr Hagberg i Luleå
framfört så sent som förlidet år. Ja, den kanske icke ens går så långt som
de krav han då framförde. Jag måste ju för min del säga, att kravet på en
sänkning av pensionsåldern till 60 år är ett krav som man icke kan skjuta
undan och som måste aktualiseras, och som vi komma att slåss för oberoende
av regeringsbekymmer och oberoende av ställningstagandet till regeringen,
herr Hagberg. Detta är ett utav de gamla reformkraven i fråga örn pensionslagstiftningen.

Jag måste ju också säga, att när vi i vår motion begärt bättre pensioner,
även detta är ett mycket rimligt och naturligt krav. Fru Nordgren sade, att
de nuvarande pensionerna äro »någorlunda drägliga». Örn fru Nordgren
går ut och frågar pensionärerna, får hon nog besked örn att det icke är någorlunda
drägliga pensioner utan det är pensioner, som de icke kunna leva
på. De få gå till kommunerna för att få bistånd. Som redan min kamrat
på Dalabänken framhållit, så voro vi, när riksdagen förra året antog denna
pensionslagstiftning, ense örn att yrka avslag på denna bestämmelse. Vi
sade ifrån, att pensionsförhöjning i regel komme att medföra en motsvarande
minskning av från fattigvården utgående hemunderstöd. För att underlätta
fattigvårdsstyrelsernas arbete skulle understödstagarna lämna särskilda
upplysningar.

Hur är det nu, herr Eriksson i Falun, med de allra fattigaste? Vad få
de, örn man tillämpar den princip, som riksdagen godkände i fjol och som vi
yrkade avslag på? Jo, att staten får skjuta till det, som fattigvården och
kommunerna fått giva ut i kommunalt pensionstillägg, medan de allra fattigaste
ingenting få med av det hela.

De, som ha något bättre ställt och tidigare icke behövt dessa kommunala
pensionstillägg få något och i vissa fall icke så litet. Även på den punkten
ha vi anledning understryka vad vi sade i fjol eller att det ingen rättvisa
finns i systemet.

Min kamrat på Dalabänken hade anfört några siffror, som herr Eriksson
polemiserade emot. Man kan ju alltid säga, att hur låga pensionerna än äro,
finns det grupper, som ha det ännu sämre ställt än pensionstagarna. Men
är icke avsikten här att åtminstone söka understödja kravet på att man skall
få pensioner, som de gamla kunna leva på. Det kunna de icke på de pensioner,
som nu utgå.

Herr Eriksson i Falun försökte att förklara saken. Det är gammalt folk,
som inte behöver så mycket för livets uppehälle som personer i den mogna
åldern. De behöva just icke skaffa sig några kläder. Även örn det finns
en grupp sådana gamla, finns det också en stor grupp, som vid 50—55 års
ålder — innan de fått pension — blivit utrationaliserade ur industrien. Sedan
ha de, underkastade herrarnas humana arbetslöshetsdirektiv, gått hos
Ä. K. år efter år. När man icke längre kunnat sända ut dem, ha de fått
folkpension. Vad tror herr Eriksson i Falun de, som gått på detta sätt, ha
för slags kläder? Tror herr Eriksson, att dessa människor ha större förutsättningar
än andra att reda sig på sina pensioner? Så ser det ut i deFverkliga
livet! Man kommer inte direkt från arbetsplatsen och får pension, utan
man måste — åtminstone inom sådana industrier, som härjats av kriser och
vid dessa kriser utrationaliserat äldre arbetare ■— gå 10, 12, ja 15 år, innan
man får folkpension. Jag kan försäkra, att stora grupper av dessa arbetare
varken ha kläder eller eljest särskilda förutsättningar för att kunna leva på

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dy rortsg radering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
dessa små pensioner. Jag vet ju, att det icke finns majoritet för att lösa
denna fråga vid innevarande års riksdag, men det finns ändå anledning att
framställa och att understödja de krav, jag talat för.

När vi, herr Hagberg, dels yrka bifall till den reservation, som socialdemokraterna
avgivit, och dels yrka bifall till vår motion, är detta ingenting,
som strider mot vartannat. Ett bifall till reservationen örn beredande av
dyrortstillägg till pensionärerna skulle innebära ett steg i rätt riktning, men
vi äro icke tillfredsställda med det, utan vi anse, att det är två saker till, som
behöva genomföras: Den ena är sänkningen av pensionsåldern till 60 år. Det
är den allra viktigaste. Gå ni ut till de gamla, skola de säga på samma
sätt. Den andra är höjning av de »ordinarie» pensionerna — örn man så får
uttrycka det — till sådana belopp, att de gamla kunna leva på sina pensioner
och slippa springa till fattigvården.

Det är dessa saker, som gjort, att vi i denna situation ansett det nödvändigt
att föra de gamlas talan, även örn vi störa herrarnas regeringsbekymmer.
Andra hänsyn få icke hindra oss att söka väcka opinion för höjning av
pensionerna och sänkning av pensionsåldern.

Från herr Erikssons i Falun sida talades det örn, att det fanns grupper,
som ha det sämre, och att det också finns sådana, som kunna anständigt leva
på sina pensioner. Det förvånar mig att höra det talet från herr Eriksson i
Falun. Jag har här ett utskottsutlåtande, som vi kanske närmare få tala
örn på måndag eller tisdag. Det kommer från första lagutskottet och behandlar
biskoparnas löneförmåner och pensioner. Vad föreslår regeringen
för pensioner åt biskoparna? Jo, regeringen föreslår, att biskoparna skola
få 9,000 kronor! Hur stor pension anser herr Eriksson, att en landshövding
kan leva på?

Icke kan man påstå, att det beträffande folkpensioneringen räcker med
de summor, som det varit tal örn. Utskottets förslag går ut på att för höjning
av biskoparnas löner skulle på ett bräde anslås 56,750 kronor. Jag
vill påpeka, att det icke finns mer än en enda reservation, det är en bondeförbundare,
som reserverat sig. Var äro arbetarrepresentanterna, som skola
tillvarataga folkets intressen? Socialdemokraterna äro med på denna höjning
av biskoparnas förmåner men yrka avslag på vår motion angående folkpensioneringen.
Örn ni fortsätta med denna undfallenhetspolitik gentemot de
borgerliga, komma de borgerliga icke att bry sig örn edra speciella önskemål.
Ni få skörda vad ni sått. Det sade vi till er redan för tre år sedan. Nu har
en sådan situation inträffat, som vi varnade er för.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få instämma i herr Karlssons i
Grängesberg yrkande örn bifall till reservationen. Jag biträder även det av
honom i anslutning till vår motion framställda förslaget. Vi anse, att det är
så viktigt att manifestera vår ställning till kravet på sänkning av pensionsåldern
och till kravet på en förbättring av pensionerna, att vi komma att begära
votering och till och med rösträkning. Vi få då höra, om herr Hagberg
i Luleå väljer att stödja regeringen eller väljer att stödja de gamla, som behöva
komma i åtnjutande av de av oss föreslagna förbättringarna.

Herr Hagberg i Luleå erhöll nu för kort genmäle ordet samt anförde: Herr
talman! Jag tänker icke alls diskutera med herr Ström skälen för och emot
vad vi gjorde 1932, men jag vill säga herr Ström, att. örn vi gjorde en dumhet
då, är detta icke något skäl för att de ska begå en dumhet nu. Socialisterna
begå ett fel, när de understödja de borgerligas attacker mot regeringen.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyr orts gr aderin g av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den här diskuterade frågan rö rande

dyrortsgradering av folkpensionerna har, det vågar jag påstå, fått något
överdrivna proportioner. I fjol genomfördes en pensionsreform, som medförde
en storartad förbättring av pensionärernas förhållanden. Det är ju det, som
är det väsentliga. Man har i diskussionen, såväl i dag som tidigare, haft så
lätt för att röra sig med de siffror, vartill det allmännas — statens och kommunernas
— utgifter komma att uppgå, och man har förbisett att fjolårets
reform medfört en stor förbättring för pensionärerna även därigenom, att den
hopsamlade pensionsfonden hädanefter kommer att disponeras för delvis andra
ändamål än förut.

Om man, vilket jag anser vara det enda riktiga, räknar på de belopp, som
pensionärerna tillföras efter nya och gamla ordningen, skall man finna, att
pensionärerna redan för år 1937 på grund av det i fjol fattade beslutet tillföras
icke mindre än 142 miljoner kronor i stället för 77 miljoner kronor, som
skulle utgått, örn de gamla bestämmelserna fortfarande varit gällande. Pensionärernas
förmåner ha alltså för det första tillämpningsåret ökats i värde
med icke mindre än 65 miljoner kronor. Vad nian nu diskuterar gäller en
5rtterligare förbättring för pensionärerna på omkring ett tjugutal miljoner
kronor eller något mera. De siffrorna bör man ställa i jämbredd med varandra.
Gör man det, måste man erkänna, att den verkligt stora reformen
genomfördes redan i fjol. Örn jag icke misstager mig, ha regeringens ledamöter
själva och icke minst socialministern prisat fjolårsbeslutet, vilket inkasserats
såsom ett bevis på vilka storverk regeringen uträttat, då det gällt att
främja den sociala utvecklingen.

Riksdagen avböjde i fjol dyrortsgraderingen på i huvudsak två skäl. Till
en början ansågs själva konstruktionen av påbyggnaden otillfredsställande.
Här stiger nu chefen för socialdepartementet själv upp och säger, att fjolårspropositionen
beträffande dyrortsgraderingen var illa förberedd. Tillåt mig
säga, att det är en ganska märklig bekännelse av en departementschef. Man
kan ju göra den reflexionen, att har en proposition varit illa förberedd, kan
den fataliteten ha inträffat med flera. Konstruktionen är i år bättre, det
skall villigt erkännas. En del av de svagheter, som gjordes till föremål för
kritik i fjolårets utskottsbetänkande, har mildrats. Kvar stå dock flera
invändningar, bland annat av principiell natur, som varit grundläggande för
bondeförbundets inställning.

En jämförelse mellan dyrortsgradering av folkpensionerna och de dyrortsgraderingar,
som företagits för andra ändamål — för beräkning av tjänstemannalöner,
för skatteavdrag och dylikt — kan icke göras. Sprången mellan
de olika grupperna äro här för stora. Som herr Olsson i Rimforsa nyss erinrade
örn inträffar enligt förslaget en del egendomligheter i gränstrakterna
mellan olika gruppområden. Enligt propositionen skulle exempelvis Domnarvets
municipalsamhälle hänföras till andra ortsgruppen, under det att Stora
Tuna kommun, som enklaverar municipalsamhället, skulle tillhöra första ortsgruppen.
I Domnarvets municipalsamhälle ingår en del bondbyar, i vilka
levnadskostnaderna äro desamma som i moderförsamlingen. T många fall är
det bara en väg eller ett dike, som utgör gränsen mellan en gård, som ligger
i municipalsamhället, och en, som ligger i socknen. De, som bo på den ena
gården, skulle få 100 kronor mer i pension än de, som bo på den andra. Liksom
herr Olsson i Rimforsa tror icke heller jag, att det är möjligt att genom
kommunala anslag utjämna olikheterna i gränsområdena. Stora Tuna kom -

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
mun tillhör elen kategori av kommuner, som socialministern nyss räknade upp
och som dragas med särskilt hög skattetunga. __

Jag kan giva socialministern rätt i, att det är svart att helt och hållet arbeta
bort denna ojämnhet, men man skulle kunna komma framtill en rimligare
proportion i gränsområdena, örn man nöjde sig med att, pa sätt föreslogs i
en motion vid fjolårets riksdag, minska skillnaden mellan pensionsbeloppen
i de olika grupperna. Därtill kommer — jag vagar pasta det att man genom
att införa de dyrortstillägg, som upptagas i propositionen, lyfter pensionstagarna
upp till en inkomststandard, som åtminstone beträffande pensionstagare,
bosatta i de trakter, som hänförts till ortsgruppen 2, synes vara alltför
hög. Äkta makar skulle komma att erhålla en inkomst — bestående av, pensionstillägg
+ dyrortstillägg + den privilegierade inkomst, som de få behålla
och som också föreslås höjd, + den avdragsfria inkomsten på 100 kronor
för var och en av dem — som i manga fall skulle bliva sa stor, att inkomststandarden
bleve högre för dem än för manga i orten bosatta personer i arbetsför
ålder. Vilka låga inkomster få icke skogsarbetare och diversearbetare
nöja sig med under sina bästa år? Jämför man deras villkor med de inkomster,
som man nu föreslår, att de gamla på det allmännas bekostnad skulle erhålla,
tror jag, att det finnes anledning att ställa sig betänksam. Man står
här i begrepp att för en lång tid framåt så att säga fastlåsa denna höga
standard. Det går visserligen att genomföra förändringar, som för vissa medborgargrupper
innebära en förbättring i deras inkomstläge, men det är svart
att genomföra förändringar, som innebära en försämring. Vi måste komma
ihåg, att vi för närvarande icke ha en fast myntfot. Kronan har i förhållande
till guld nedgått i värde till omkring 60 %. Låt oss göra det tankeexperimentet.
att vi örn något årtionde uppnå paritet, mellan kronans värde
och guldvärdet! Enär pensionsbeloppen äro fastlåsta, komme pensionstagarna
att då erhålla relativt sett betydligt högre inkomster än som nu avses. Detta
skulle innebära en orättvisa gentemot de kategorier av medborgare, som få
arbeta och sträva för att försörja sig.

Statsrådet talade örn önskvärdheten av att åvägabringa likhet inför lagen.
Jag återkommer till vad jag sade beträffande missförhållandena i gränstrakterna.
Är det likhet inför lagen, att, en pensionär erhåller 100 kronor
mindre bara därför att han bor på andra sidan en geografisk gräns ?

Beträffande verkningarna för de gamla fattiga rör man sig med förkärlek
med mycket stora tal. Man talar om dessa hundratusen fattiga o. s. v. I
propositionen finns ingen bestämd siffra angiven. Där står, att förslaget
gäller över hundratusen personer, fördelade på 143 av rikets kommuner. Jag
vill med anledning härav erinra att förbättringen ingalunda kommer att ha
någon påtaglig verkan för den betydande del av denna klientel, som omhändertagits
av fattigvården. Enligt beräkningarna i fjolårets proposition skulle
i de städer och större samhällen, varom här är fråga, ungefär 44 % av pensionstagarna
i större eller mindre grad vara hänvisade till att anlita fattigvården.
Hur många av dessa, som omhändertagits för full försörjning, finns
det väl ingen utredning om? Slutsatsen blir, att icke mer än låt oss
säga 60 % av dessa hundratusen eller något flera pensionstagare komma att
vinna någon direkt förbättring av sin levnadsstandard genom det beslut, som
här rekommenderas. I övriga fall kommer dyrortsgraderingen att medföra
skattelättnader för flera kommuner. För all del, intet ont i det, men det är
ingen rationell väg att åvägabringa skatteutjämning på, ty det är icke alls
sagt, att de kommuner, som för sina pensionärer skulle erhålla ökade pensionsförmåner,
äro i behov av skattelättnad. Bland de kommuner, varom här är
fråga, befinner sig Stockholms stad. Ingen anser väl, att Stockholms stad

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
behöver skattelindring av statsmedel, vare sig på denna eller någon annan
väg. Jag vill ingalunda bestrida, att antalet pensionstagare, som skulle få
direkt nytta av dyrortsgraderingen, är tillräckligt stort för att denna fråga
skall anses vara av stor betydelse, men jag tycker det vore skäl i att sluta med
att tala om de hundratusen fattiga.

Beträffande sättet för ärendets behandling måste jag instämma i vad som
av någon talare redan framhållits, att det är rätt ovanligt. Förslaget om dyrortsgradering
avvisades i fjol enhälligt av riksdagen. Det framställdes icke
något yrkande örn bifall till propositionen i denna del. Visserligen förelåg
det en reservation ifrån de socialdemokratiska utskottsrepresentanterna, men
där uttalade man sin sympati för tanken och rekommenderade en utredning.
Då herr socialministern försöker att ur utskottsutlåtandet så att säga mjölka
u! 1l^.gon anvisning för sigott på nytt taga upp frågan, så måste lian gå bet
pa försöket. Ty om i utlåtandet funnits en anvisning att taga upp frågan
på nytt, varför skulle då de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet behövt
reservera sig och förorda en sådan utredning? Nej, sanningen är att utskottsutlåtandet
från i fjol icke ger något finger åt tanken på att dyrortsgraderingen
skulle tågås upp på nytt i detta skede.

I socialministerns senaste yttrande fingo vi veta att han, och jag förmodar
även regeringen, hade väntat sig något alldeles särskilt tillmötesgående från
folkpartiets sida i denna fråga. Detta är — jag tillåter mig säga det, mina
damer och herrar —_ en mycket intressant upplysning. Ty den bestyrker
vad vi inom folkpartiet hela tiden antagit, nämligen att regeringen räknat
på att kunna genomföra dyrortsgraderingen av folkpensionerna med folkpartietso
hjälp.^ Begeringen visste ju att den borgerliga majoriteten i fjol tog
avstand ifrån förslaget, och regeringen visste att det därvid var bondeförbundet
som gick i spetsen, men icke förty lägger man fram förslaget, t. o. m.
innan den i fjol beslutade lagen hunnit träda i kraft.

Detta kan icke tolkas pa mer än två sätt: antingen räknade regeringen från
början med att förslaget skulle^ falla men tyckte att man kunde kosta på sig
att lägga fram proposition ändå, bara för att få någonting att visa på i valrörelsen,
eller också räknade man på medverkan från annat håll än från
det s. k. stödpartiet. Jag tror nu; att den senaste tanken överensstämmer mest
med verkliga förhållandet, och jag tror också, att regeringen hade hoppats
kunna lösa försvarsfrågan med stöd av folkpartiet emot de andra borgerliga
grupperna. Men da^ har ju herr statsministern och hans regering kommit i
det läge, vari han själv förklarat att han minst av allt åstundade att komma.
Han har med andra ord förfallit till ett försök att idka detta förkastliga vågmästeri,
som han sa manga gånger har fördömt, och han har misslyckats i
detta försök. Detta är vad man i parlamentariskt hänseende kan utläsa av vad
som förevarit. Och efter herr Möllers förklaring att regeringen ställer större
anspråk på folkpartiet i denna fråga än på andra partier ha vi ju ett erkännande
från en regeringsledamot, att min uppfattning om läget i detta avseende
är riktig. Därmed är också, så vitt jag kan förstå, den politiska situation,
sorn håller på att uppkomma med anledning av det väntade beslutet i
folkpensionsfrågan, ställd i sin rätta belysning.

När man hör diskussionen här får man den uppfattningen, att det är på
grund av ovilja att ga tillmötes från folkpartiets sida som regeringen nu
nödgas avgå. . Det är vi som drivit spel och intrigerat, ledda av osakliga moJ:lv;
ar sor^ övat kadaverdisciplin och inte tillåtit en enda man eller
kvinna att rösta på annat sätt än partiet ville, ett påstående som herr statsministern
i första kammaren gjort, då han fullkomligt på fri hand tolkat ett
uttalande av herr Ljunggren. Men i själva verket förhåller det sig ingalunda

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Jörts.)
så. Vi ha ju aldrig varit tagna med i beräkningen förr, när regeringen gjort
upp sina parlamentariska kalkyler. Sa sent som vid partikongressen och pa
första maj stod statsministern själv och förklarade att det. parlamentariska
underlaget i riksdagen alltjämt höll och att ingenting hade inträffat som visade
motsatsen, men vid den tidpunkten var i alla fall försvarspropositionen
framlagd och då var också proposition om folkpensionerna framlagd. Hur
kunde herr statsministern avgiva sådana försäkringar utan att veta att de
s k — jag tillåter mig uttrycket —• presumerade bundsförvanterna skulle
ge sitt bifall till dessa förslag? Herr statsministern borde snarare lia vetat
att så icke skulle bli fallet. Följaktligen tror jag att man har skäl att vara
socialministern tacksam för att han lämnat ett tillfälle att ställa den politiska
situationen i den belysning, vari den bör ställas.

För att återgå till själva saken, finner man det nu alldeles omöjligt att
följa de anvisningar som utskottet angivit, nämligen att dröja med avgörandet
av frågan om dyrortsgraderade folkpensioner tills man kan se dem i samband
med andra sociala frågor. Men det är val rätt egendomligt att man kan
avvisa ett sådant sammankopplande, samtidigt som man driver den satsen,
att försvarsfrågan och folkpensionsfrågan mycket väl kunna sammankopplas.
I själva verket äro dock de två sistnämnda frågorna oändligt långt skilda
från varandra, under det att de sociala önskemål, som utskottsmajoriteten
velat ställa upp i sammanhang med denna fråga, höra ganska nära tillsamman.

Nu spörjes det hur man kan tänka sig, att denna fråga i framtiden skall
kunna tagas upp. På den frågan kan för närvarande icke lämnas något svar.
Vi ha blivit ställda inför ett avgörande, huruvida den här propositionen kan
bifallas eller ej. Vi ha icke, som socialministern synes förutsatta har gatt
till verket för att undersöka, varför propositionen skulle avslas. \ i ha da
funnit att förslaget ännu är behäftat med en del svagheter och att. betänkligheter
i kostnadshänseende alltjämt vidlåda detsamma. Visserligen äro kostnaderna
minskade för staten men i motsvarande grad ökade för kommunerna,
och för dem betyder det att staten tvångsvis ålägger dem bordor, som de
själva icke haft någon medbestämmanderätt över. När alla dessa, betänkligheter
alltjämt stå kvar, lia vi inte funnit skäl att bifalla propositionen i det

skick vari den nu föreligger. „ i

Herr Jansson i Falun tillät sig säga, att skiljelinjen nu mellan dem som
vilja något och dem som icke vilja något hade så starkt markerats, att han
icke ansåg att några möjligheter funnos för att återkomma till Hagan i fortsättningen.
Var och en som uppmärksamt läser utskottsutlatandet tinner val
tvärtom, att motiveringen uteslutande andas välvilja och att det egentligen
inte finns något utsagt, varigenom principen, som. sådan förkastas. Hen tillspetsning
som inträtt i situationen beklagar jag liksom herr Ljunggren.. J ag
anser att den inte hade behövt föreligga, och jag vågar påstå att regeringen
själv har mycket stor skuld till att frågan kommit i det olyckliga lage den
gjort -—- först och främst emedan frågan tagits upp på nytt riksdagen etter
det att cn klar majoritet avvisat den, och vidare på grund av kombinationen
med försvarsfrågan, en kombination som vid föregående debatt Iran åtskilliga
håll påvisats vara ohållbar och olämplig. Jag tror alltså att Hagan skulle
lia legat bättre till för framtiden, örn regeringen hade behandlat den pa

annat sätt. . . .. . ,

Det finns ingen anledning att ytterligare i debatten, draga in politiska moment,
men då efter vad jag hört frågan om disciplinen inom de olika partierna
och särskilt inom folkpartiet varit på tal i första kammaren — jag förmodar
den kommer upp även här i kammaren — vill jag alldeles bestämt. bestrida,
att folkpartiet i det avgörande, som nu förestår, velat inlägga några poll -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgraderinq av folkpensionerna rn. m. (Forts.)
tiska motiv. Ha politiska motiv kommit att spela in viel avgörandet, är det
regeringens egen skuld.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Het avgörande
som kammaren snart gar att träffa blir inte bara ett avgörande i frågan örn
pensionerna på dyrorterna, det blir också ett parlamentariskt avgörande. Det
framgår klart av vad jag sagt under försvarsdebatterna, att om riksdagen avslar
det förslag som här föreligger från regeringens sida, anser regeringen
att aari ligger ett sådant besked från riksdagen, att den icke har möjligheter
att i fortsättningen bära regeringsansvaret.

Herr Andersson i Rasjön var i slutet av sitt anförande inne på frågan, hur
denna situation uppkommit. Det kan i detta ögonblick ha sitt intresse att
något utförligare beröra det spörsmålet. Innan dess kanske jag på nytt får
taga upp en fråga, som mycket diskuterats under de senaste dagarna, nämligen
frågan om det intresse för reformarbetet som funnits och enligt uttalanden
alltjämt finnes och som icke på något sätt skulle ha lidit avmattning. Det
är alldeles klart att det från regeringens sida icke kan finnas någon anledning
att förringa betydelsen av vad som skett, antingen detta gäller en längre
tid bakåt eller gäller vad som skett under den senaste valperioden; naturligtvis
särskilt icke i det senare fallet. För egen del är jag tacksam kunna konstatera,
att denna regering haft tillfälle att leda en politik som Ilar medfört
för landet och folket mycket betydelsefulla resultat. Genom den överenskomundse
som träffades vid 1933 års riksdag, i första hand mellan arbetarpartiet
och bondeförbundet, och till vilken, icke formellt men reellt, praktiskt taget
hela folkpartiet under 1933 och 1934 års riksdagar anslöt sig, blev det möjligt
att skapa ett bärande och beständigt underlag för regeringens politik i en
mycket svår tid.

\ i vunno därmed bl. a. en större fasthet i de parlamentariska förhållandena,
och när man en gång går att summera vinsterna av dessa senaste års politik,
lar man inte glömma det oerhörda värdetillskott av ökat förtroende till den
svenska demokratiens förmåga, som denna stabilisering i det parlamentariska,
arbetet inneburit. . Jag vill uttala den förhoppningen, att de erfarenheter, man
i detta avseende gjort, skola beaktas även för framtiden och inte minst när det
nu kanske gäller att lösa en parlamentarisk kris.

Hen förutom vad man salunda har vunnit direkt för den parlamentariska
stabiliteten, ha stora värden vunnits på andra områden. Den välfärdspolitik,
som regeringen har kunnat föra med anslutning från riksdagens majoritet, har
medfört att vårt land kunde tågås ut ur den svåra krisen snabbare och effektivare
än något annat land. Den innebar räddningen för det svenska jordbruket,
den innebar att vi hade möjlighet att i hastig takt reducera den kolossala
arbetslöshet, som regeringen hade att möta när den tillträdde. Men samtidigt
som vi kunnat hastigt och effektivt övervinna krisens svårigheter, ha under
dessa ar vunnits resultat av ett värde icke bara för dessa år utan också för
framtiden. Ja, även i direkt anslutning till arbetslöshetspolitiken har en del
beslut fattats, vilkas verkningar gå vida. Jag tänker därvid i första hand på
det stora program i bostadsfrågan som uppgjorts och håller på att realiseras.
Det har redan avsatt goda resultat i den mängd bostadsförbättringar, som
runt örn i Sveriges bygder givit stora skaror av det svenska folket bättre hem.
Det har givit resultat även i städerna, och vi ha där kunnat börja realisera
den kanske betydelsefullaste delen av detta program som ligger i att kraftigt
söka befordra en utveckling sa att de barnrika familjerna få hälsosamma och
människovärdiga bostäder. Även andra sådana för framtiden betydelsefulla

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrorts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
resultat lia framgått i direkt anslutning till arbetslöshetspolitiken. Jag tänker
till exempel på arbetarsmåbruken, genom vilka skogsarbetare och andra
kunna vid sidan av sin arbetsinkomst få möjligheter till en förankring i den
svenska jorden som ökar möjligheterna för dem att leva, en ny ordning som
jag antar icke har sett sina bästa dagar utan i fortsättningen skall bli utav
en ännu större betydelse. Samma förhoppningar knyter jag till den verksamhet
med arrendeegnahem, som har påbörjats och som skall möjliggöra för jordlösa
att realisera sina förhoppningar att få som självständiga människor arbeta
i den svenska jorden.

Det är en hel rad andra viktiga beslut, som under dessa riksdagar fattats,
och av dessa nämner jag i första raden det mycket betydelsefulla beslutet vid
fjolårets riksdag i folkpensioneringsfrågan. Vi ha inte någon anledning att
förringa betydelsen av det beslutet, även örn vi äro livligt övertygade örn att
det kräver sin komplettering. Vi lia vidare under denna tid kunnat genomföra
arbetslöshetsförsäkringen. Kanske får jag be herr Andersson i Rasjön
observera, att vi där ha en parallell till regeringens förfarande beträffande
förslaget om högre pensioner på dyrorterna. När regeringen första gången
framlade sitt förslag örn arbetslöshetsförsäkringen, blev det avslag i riksdagen.
Vi återkommo året därefter och då blev förslaget bifallet. Men den
gången var det ingen som blev förvånad över att en regering hade ett sådant
intresse för sina reformförslag, att den icke gav tappt i första taget. Jag kan
vidare i raden av betydelsefulla beslut nämna arbetarskyddslagens förbättring,
blindersättningen, arbetstiden vid sjukhusen, skyddshemsreformen, reformen av
lösdrivarlagen, kontrollen över krigsmaterieltillverkningen, lagen rörande bulvanförhållanden
när det gäller ägande av svensk egendom, de stora skolreformerna
och de betydelsefulla reformerna på rättsväsendets område.

Det är, när man sammanfattar det, ett mycket stort och betydelsefullt reformprogram,
som denna regering har haft glädjen att samman med riksdagens
majoritet genomföra. Det finnes, jag upprepar det, ingen som helst anledning
för oss att förringa betydelsen av detta. Jag känner i detta ögonblick
i stället ett behov att tacka för den medverkan, som regeringen i dessa stycken
mött i sina strävanden. Men den omständigheten, att det under dessa år
varit möjligt att genomföra en för folket lyckosam politik, innebär ju icke att
vi lia realiserat allt som i det avseendet kan vara att göra. Vi äro säkerligen
ense därom, att trots alla goda resultat, finnes det oändligt mycket att göra
även i fortsättningen. Det kan endast finnas ett motiv för att avbryta reformarbetet
eller för att taga en så kallad paus i detta reformarbete och det
skulle vara, att vi redan hunnit dithän, att vi kunde säga att i Sveriges land
lever varje medborgare under trygga förhållanden, har sin säkra utkomst och
är avlastad de tärande bekymren för dagens nödtorft. Vi veta emellertid
allesammans, att vi icke kunna uttala några sådana stolta ord. Vi veta att
runt om i Sveriges bygder kämpa tusen och åter tusen svenska män och kvinnor
en förtvivlad kamp mot armod och svårigheter. Vi veta att för många är
frågan örn tryggheten alltjämt det stora problemet och att för ännu flera frågan
örn trivseln ännu är en olöst fråga. När förhållandena äro sådana, förefaller
det mig. som örn det icke finnes någon större nationell uppgift än den
att utan avbrott, oavbrutet utnyttja alla de möjligheter, som finnas för att förbättra
förhållandena för dem, som ännu ha det svårt i vårt land. Det är i
varje fall den synpunkten, som är ledande för regeringen och för regeringspartiet.

Man kan naturligtvis då komma in på frågan örn i vilken ordning och i vilken
takt reformarbetet skall gå. Jag anser mig därvid böra upprepa att jag
icke kan acceptera den frågeställning som innebär, att här har man att träffa

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
avgöranden i en konkurrens mellan olika behov. Det nuvarande läget är sådant
att vi icke ansett oss, när det gäller försvar och reformer, behöva använda
problemställningen antingen försvar eller reformer. Vi ha visat på en väg,
på vilken man kunde tillgodose både önskemålet om en förstärkning av rikets
värn kraft, och önskemålet att så ordna det i vårt eget land att den försvarsorganisation,
som anses nödvändig, kunde få den levande kraften, som strömmar
fram ur folkets egen känsla av att det är så ordnat i Sveriges land att
alla måste mötas i en livlig önskan att göra allt för att trygga dessa förhållanden.
Jag kan när det gäller reformernas förhållande till varandra vara
med om en gradering, nämligen den, att. därest man Ilar en mängd reformer att
välja mellan, sådana reformer, som hjälpa fram de mest eftersatta folkgrupperna,
böra gå först. Såsom ett led i hela min åskådning ingår också, att det
är nödvändigt att se till att de, som ha det sämst, i första hand erhålla den
samhälleliga omvårdnaden. Det kan naturligtvis finnas grupper, som alltjämt
känna sig vara i behov av den samhälleliga hjälpen, men vilkas läge, relativt
i förhållande till andra grupper, blivit så gott, att man kan säga till deni att
vi måste först hinna med att få de sämst ställda grupperna någorlunda i jämnbredd
med deni, innan vi kunna bygga vidare på den allmänna förbättringen
i vilken även de skola ha andel.

Örn jag då frågar mig hur en sådan princip skall tillämpas i det nuvarande
fallet, så ledes jag. när vi här behandla frågan örn pensionerna för de gamla,
direkt över till att fastslå ännu en sak och det är, att enligt min uppfattning
är omsorgen örn de gamla den första samhälleliga omsorg, som bör utövas.
Detta följer redan därav att den, som har förbrukat sin arbetskraft
och som icke i förmögenhet har tillgång till sin försörjning, är mest i behov
av att från det allmänna få det, som skall möjliggöra för dem att leva. Men
jag bestämmes också av en, låt mig säga, mera sentimental synpunkt. Jag
ser på förhållandet mellan samhället och de gamla så, att dessa gamla representera
den grupp, som redan givit samhället sin arbetskraft och skänkt sitt
tillskott för att möjliggöra den utveckling av det allmänna välståndet, som
vi kunna konstatera. Samhället har därför skyldighet att i första hand återgälda
till dessa vad de lia givit samhället, när deras arbetskraft icke blott
är otillräcklig för att giva samhället fortsatt tillskott utan även otillräcklig för
att sörja för deras eget uppehälle.

Man har här senast i dag — det gjordes bland annat av herr Österström —
mot dessa gamla mobiliserat det uppväxande släktet. Ville jag fortsätta graderingen,
skulle jag efter de gamla ställa det uppväxande släktet, ty det är
alldeles uppenbart, att för samhällets bestånd är det av den allra största vikt
att de nya medborgarna, som växa upp, få de bästa möjligheterna att göra
sina samhälleliga insatser. Det är antagligen många som säga, att blir det
en verklig konkurrens mellan de gamlas och de ungas intressen, så få de
gamla vika, då få de gå sin undergång till mötes. Den tanken har jag
svårt att tänka. Dessbättre behöva vi ju heller icke diskutera saken ur sådana
synpunkter, ty det svenska samhället är tillräckligt kraftigt för att kunna ha
nödvändig omsorg både om sin uppväxande ungdom och om de gamla, som
behöva samhällets stöd. Frågan är nu: Är det orimligt att driva detta krav
på bättre pensioner för de gamla på dyrorterna, innan man har tillfälle att
taga ställning till de frågor, som äro aktuella genom befolkningskommissionens
förslag och som i stor utsträckning gälla det uppväxande släktet. Jag
kan icke inse, att man lägger några hinder i vägen för att genomföra dessa
reformer, även örn man giver åt de gamla den bättre ställning, som vi föreslå.
Vi ha i de beräkningar rörande de närmaste årens finansiering, som vi

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
gjort, tagit full hänsyn till kostnaderna också för genomförandet av befolkningskommissionens
förslag.

Det förefaller mig för övrigt litet misstänkt, att man har så starkt intresse
för reformer, varom förslag ännu icke ligger på riksdagens bord, under det
att intresset mycket betydligt svalnar i samma ögonblick man ställes inför
aktuella förslag till reformer. Örn man såsom jag utgår ifrån, att det svenska
samhället har råd att sörja för både sina gamla och för sina unga, att det
svenska samhället har råd att sörja för både sitt yttre försvar och för sitt inre
försvar, kan man icke förstå det motstånd, som nu göres mot att man skall
giva en förbättrad ställning åt de medborgare, som det här är fråga örn.

Jag blev uppriktigt sagt ganska förvånad, när jag hörde herr Anderssons
i Rasjön resonemang. Han gjorde gällande, att nian icke kunde åberopa några
rättvisesynpunkter, när man icke kunde överallt genomföra en sådan gradering
att pensionsbeloppet vid varje tillfälle anslöt sig till levnadskostnaderna. En
absolut rättvisa kan naturligtvis icke uppnås, men jag kan icke förstå, att en
större rättvisa kommer fram bara skillnadsbeloppet blir mindre. Det kan väl
icke bero på om tilläggspensionen för dyrorterna är 100 kronor, 75 kronor
eller 50 kronor. Är det rättvist att i vissa fall ge 50 kronor mera i pension,
så kan det vara lika rättvist att i andra fall giva 100 kronor mera. Erkänner
man själva principen att man vid beloppens utmätande skall taga hänsyn till
de behov, som de olika kostnaderna på olika orter vålla, måste man också
erkänna rättvisan i att göra den här föreslagna reformen.

Det var även en annan synpunkt, som förvånade mig, då jag lyssnade till
herr Andersson i Rasjön. Han gjorde nämligen gällande, att man genom att
bifalla regeringens förslag kunde komma i det olyckliga förhållandet att pensionärerna
få en bättre ställning än de som arbeta. Det är ju en ganska grym
kritik mot de rådande förhållandena inom samhället, örn man kan konstatera
att pensionärer i Stockholm, med en pension på omkring 550 kronor för en
eller, örn det är två gamla, 1,100 kronor, komma att befinna sig i ett förhållande,
som flera i Stockholm arbetande måste avundas dem. Jag blev så
mycket mera förvånad, som jag hade hört högerledaren argumentera mot vårt
förslag ur en helt annan synpunkt. Hans argumentation var nämligen den,
att även om vi giva de tillägg, som regeringen föreslagit, kunna vi icke komma
ifrån att i många fall fortfarande genom fattigvården giva bidrag till pensionärerna.
Han menade, att de som äro omhändertagna av eller understödjas
av fattigvården till exempel i Stockholm, ha det så mycket bättre
än pensionärerna, att man även efter regeringsförslagets genomförande skulle
nödgas giva dessa pensionärer bidrag från fattigvården. Jag skall icke roa
mig med att draga slutsatser genom en sammanställning, ty då skulle jag
komma dithän att de av fattigvården omhändertagna i Stockholm, icke bara
gentemot pensionärerna ha en glänsande ställning utan en ännu mera glänsande
ställning i förhållande till många i Stockholm arbetande.

Emellertid, när vi nu lia kommit i det läget, att denna fråga om pensionerna
åt de gamla på dyrorterna fått en betydelse även i utvecklingen fram till en
parlamentarisk kris, säger herr Andersson i Rasjön: Det är icke vi, som ha
velat detta. Det är — han använde icke de orden, men meningen var klar •—
regeringens oskicklighet, som gjort att vi kommit dithän. Det må ju förstås,
om jag känner lust att här något dröja vid vad det är som fört oss till det
läge, där vi nu befinna oss.

Jag konstaterar då först, att regeringen och dess parti erbjudit sig att medverka
till samling i försvarsfrågan på de linjer, som upplagts i mellanpartiernas
förslag. Man har från de andra hållen förklarat, att man har kvar sitt

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Ane/, dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
sociala reformintresse, men man har till sist, när det gällt att genomföra den
sociala reformen, som föreligger vid årets riksdag och som omedelbart kräver
anslag, icke kunnat visa den storsintheten att besvara vårt tillmötesgående
i försvarsfrågan med att gå oss till mötes på det andra området. Det är
detta, som skapat den aktuella krissituationen. Det vore dock att feltolka
läget, örn man sade att hela denna parlamentariska kris uppkommit på grund
av oenighet icke örn principen rörande dyrortsgraderade pensioner utan örn
den lämpliga tidpunkten för genomförandet av ett rättvist förslag i detta avseende.
Det är alldeles uppenbart, att det har hänt en del annat, som här
spelat en roll.

Det var ganska djärvt av representanten för den förolyckade tidigare vågmästarepolitiken
att använda ordet vågmästeri, när han skulle söka karakterisera
läget. Han menade, att regeringen förfallit till att här söka idka vågmästeri
och därför misslyckats. Skillnaden i denna regerings ställning i
jämförelse med praktiskt taget varje annan regering åtminstone sedan 1920
har ju varit den, att regeringen bemödat sig och lyckats skapa ett fast underlag
för det väsentligaste i sin politik. På detta underlag har regeringen kunnat
bygga. När jag konstaterade vid partikongressen, att det parlamentariska
förhållandet mellan regering och riksdag fortfarande var orubbat, så kunde
jag göra det, därför att då hade ännu icke sådana avgöranden fallit, som hade
rubbat detta förhållande. Herr Andersson i Rasjön motiverade sitt tal örn
vågmästeri med påståendet, att vi skulle ha försökt att genomföra pensionsreformen
enbart med folkpartiet och att det alltså varit en spekulation för att
komma undan de besvärligheter, som samarbetet med bondeförbundet på den
punkten skulle ha vållat. Jag förstår icke, hur ett sådant påstående kan
göras.

Socialministern har sagt, att vi haft anledning att särskilt räkna med intresse
inom folkpartiet för lösningen av denna fråga. Det ha vi kunnat göra
av två skäl. Dels godkände folkpartiet i fjol principiellt uppfattningen örn
de graderade pensionerna. Dels äger folkpartiet på ett annat sätt än bondeförbundet
kontakt med folket i städer och andra dyrorter. Man kunde därför
räkna med att hos folkpartiet finna större förståelse. Men vi ha ingalunda
bedrivit någon vågmästarpolitik genom att söka gå fram i några särförhandlingar
med folkpartiet på denna punkt. Regeringen har vid detta tillf lille,
som vid andra tillfällen förhandlat öppet med riksdagens partier. När vi inbjödo
till förhandlingar riktade vi en ordagrant likalydande skrivelse till bondeförbundet,
folkpartiet och riksdagshögern. Förhandlingarna mellan representanter
för regeringen och för de tre partierna fördes på en gång, och det har
icke gjorts något försök att på denna punkt träffa någon säröverenskommelse
med folkpartiet. Vi ha icke haft någon anledning att vid detta tillfälle använda
andra utvägar, än vi använt från regeringens sida vid andra tillfällen.

Men vad är det då, som i övrigt har ägt rum? Det har pågått under hela
regeringens tillvaro från visst håll en bestämd opposition mot regeringen och
dess politik. Vi mötte den redan när överenskommelsen år 1933 hade träffats
från högern och vissa representanter för folkpartiet. De ord, som då fälldes
örn regeringen voro sannerligen icke milda och kanske ännu omildare voro de
ord, som då fälldes om bondeförbundet. Efter år 1933 har jag haft tillfälle
att konstatera, huru oppositionen mot den förda politiken växt dels på så sätt
att högern blivit mera energisk i sina framstötar, dels också på så sätt att
folkpartiet i större utsträckning än under 1933 och 1934 års riksdagar förenat
sig med strävandena att bringa denna politik till avslutning. Jag kan
ju erinra om att högern gick ut i 1934 års val med kravet på ett system -

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
skifte. Den kom visserligen tillbaka ganska tyst, på grund av det svar, som
väljarna hade givit, men när den hade hämtat sig tog den upp oppositionen
med förnyad energi. Och jag konstaterar i dag, att förhållandet är inte det
att man har gjort vad man rimligen kunde och borde göra för att upprätthålla
den goda kontakten med regeringen, utan det har pågått en klårröd!
målmedveten strävan att framkalla en ny politisk situation. Det är bara några
dagar sedan, som herr Björck i Kristianstad i sin tidning gav, vad man nu
avsåg, uttryckt i de orden, att »det viktigaste av allt nu är att de borgerliga
partierna hålla samman». Precis på samma sätt har från mer än ett håll
inom folkpartiet strävandet karakteriserats: Det viktigaste av allt är att försöka
få en borgerlig samling. Herr Andersson i Rasjön har själv vid flera
tillfällen givit uttryck åt samma mening, bland annat i den formen att han
har ställt vädjanden till bondeförbundet att glömma, det som tidigare varit
mellan bondeförbundet å ena och högern och folkpartiet å andra sidan för att
möjliggöra denna borgerliga samling.

Vad betyder det. att nian vill lia en borgerlig samling, att det är det viktigaste
av allt? Jo, det betyder, att det finns någonting som anses viktigare
än den nationella samlingen, att den borgerliga samlingen anses viktigare än
den samlade lösningen av försvarsfrågan. Man har icke velat göra ett enda
medgivande, man har icke på något sätt velat medverka för att fa samling
i försvarsfrågan, helt enkelt av det skälet, att man eftersträvade någonting
som var politiskt, ur dessa mäns synpunkter, viktigare, nämligen den borgerliga
samling, som skall trygga »den beprövade ledareklassen» vid dess ledning inom
samhället och förhindra den s. k. nya ledareklassen att göra sig gällande.

Jag har sagt i första kammaren och jag upprepar här i dag, att jag riktar
inga förebråelser i och för sig mot dem, som anse, att man bör göra ett slut på
det nuvarande parlamentariska läget och skapa ett nytt. Jag går till och med
så långt att jag säger, att örn man anser den politik, som förts under de senaste
åren, och en fortsättning av denna politik olycklig för landet, så har man inte
bara rättighet utan naturligtvis också skyldighet att försöka skapa ett annat
läge och lägga grund för en ny politik. Herr Bagge har ju också förkunnat,
att högerns mening är att göra slut på välfärdspolitiken, och han. har uttryckligen
förklarat, att det enda han lärt av de senaste årens politik, när
det gällde bekämpandet av krisen, var att denna politik aldrig mer fick återupptagas.
Sammanställer man detta med att samme högerledare har uttalat,
att borgerlig politik kan icke föras i detta land utan stöd av det största borgerliga
partiet, högern, då ligger syftet i öppen dag. Det man strävat efter är en
samling, som skulle bryta med den nuvarande välfärdspolitiken, som skulle
lägga grunden för en politik efter helt andra principer. Och jag förstår mycket
väl, att den nuvarande regeringen anses i hög grad hinderlig för realiserandet
av sådana förhoppningar och strävanden.

Folkpartiet och högern lia gjort vad de ha kunnat för att skapa en krissituation.
Jag kan icke säga detsamma örn våra bundsförvanter under de senaste
åren. Jag tvekar inte att upprepa, vad jag sade i första kammaren,
att när de lia kommit dithän, där de nu äro. så beror det nog i högre grad på
andras vilja än på deras egen. Men det ändrar ingenting i själva det faktum,
att vi befinna oss i ett läge, där man måste konstatera, att regeringens bemödanden
icke lia mött det tillmötesgående, som skulle möjliggöra för regeringen
att fortfarande bära ansvaret. Det kunde vara frestande att^hänvisa till åtskilligt,
som tyder på, att man har på den allra senaste tiden, så långt ifrån att
söka en utjämning, bara rusat i väg för att skapa sa starka motsättningar som
möjligt. Det ligger här på kammarens bord en rad av utskottsutlåtanden, som
sannerligen icke vittna om någon lust att bevara möjligheterna till det goda

Nr 44.

Lördagen den 13 juni f. m.

Äng. dyrorts gradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
samarbetet mellan regeringen och riksdagsmajoriteten. Örn dessa utlåtanden
skall jag emellertid icke nu närmare uttala mig.

Vad som förestavat dessa strävanden att skapa det nya läget och vad som
Sjörl, att dessa strävanden lyckats, förefaller mig vara tämligen uppenbart.
Vilken roll inpiskning och partidisciplin spelat i det avseendet har jag inte
möjlighet att bedöma. Det yttrande av mig i första kammaren, varpå herr
Andersson i Håsjön häntydde, var ett referat, som jag hade fått i andra hand.
Behandlingen av samma sak i båda kamrarna på en gång omöjliggör för en
regeringsledamot att följa debatterna i de olika kamrarna så som han skulle
önska. Han blir därför hänvisad till att i många stycken få referat av vad
som förekommit. Jag hörde inte själv herr Ljunggrens uttalande. Det har
emellertid försäkrats mig från många håll, att kammaren fick precis det intryck
av vad som yttrades, som jag återgav med mitt uttalande i första kammaren.
Det är inte min sak att tolka vad herr Ljunggren menar, men jag har
av honom själv också fått ett referat, och jag har här framför mig en omedelbar
nedteckning, där det. talas örn att många, som skulle ha varit beredda att
medverka till en lösning utav frågan örn dyrortsgrupperade pensioner, inte nu
kunna, medverka av politiska skäl. Det politiska skälet skulle vara sammankopplingen
med försvarsfrågan. Uppriktigt sagt förstår jag inte en sådan
synpunkt. Örn man tycker, att det i och för sig är riktigt, att de gamla på
dyrorterna erhålla en bättre ställning, örn man därjämte kan, om man samverkar
med regeringen för att genomföra detta, trygga en nationell och samlande
lösning av försvarsfrågan, vad är det då för politiska skäl, som motivera,
att man inte kan följa sin övertygelse? Det måste vara, att man överhuvud
taget inte anser det lämpligt, att den nuvarande politiken fortsattes. Örn detta
beror på egen övertygelse eller på partiledarnas nickningar kan jag inte avgöra,
men jag måste få den uppfattningen, att de s. k. sakliga skälen, som bär
skulle ha varit bestämmande över allt annat, behöver man inte, efter vad som
upplysts, ha alltför stor respekt för.

Det är.politiska motiv, som behärskat dem, som nu drivit fram en parlamentarisk
kris. Jag konstaterar detta. Jag har inte något därutöver att tillägga
annat än att jag vill uttala samma förhoppning, som den jag slutade med i
första kammaren, att den olycka som nu sker — och jag tycker, att det är en
olycka, inte alls med hänsyn till regeringen, inte med hänsyn till några personliga
synpunkter men med hänsyn till möjligheten att uppehålla det samförstånd,
som inte sätter gränsen vid de borgerliga — inte skall bli större än
den behöver bli. En av de vinster, som jag räknar med som bestående, av samförståndspolitiken,
är det närmande, som skett mellan de stora breda folklagren,
bönder och arbetare. Många murar av missförstånd ha rivits under dessa år.
Möjligheterna till förståelse lia växt, möjligheterna till samarbete likaså. Jag
tror inte, att dessa möjligheter uteslutande äro beroende av vad vi göra här i
riksdagen. Det är uppenbart, att politiska konflikter här kunna ha sina återverkningar
ute bland folket, men finns det hos folket en verklig känsla, en
verklig förhoppning om samarbete för gemensamt väl, kommer denna känsla,
denna förhoppning att bryta sig igenom de försök, som göras att resa murarna
på nytt.

Denna regering — jag har förklarat det tidigare — är besjälad av en önskan
att för statsmakternas beslut skapa den bredast möjliga grund. Vi ha ingenting
haft emot att fortsätta att i regeringsställning göra insatser av samma slag
som under de senaste åren. Jag kan också här förklara, att den trötthet, som
man fablar örn på en del håll, den känna åtminstone inte vi. Det är tydligen
snarare vår arbetsiver, som vållar bekymmer. Men regeringen och dess parti
taga konsekvenserna i det ögonblick de finna, att naturliga förutsättningar för

Lördagen den 13 juni f. m.

Nr 44.

Anrj. dyrortsgradering av folkvensionerna m. m. (Forts.)
fortsatt regeringsansvar för oss inte finnas. Vi komma att fortsätta vårt arbete
med all energi. Vad vi inte lyckas i dag skapa i riksdagen, det hoppas vi
kunna skapa ute bland folket och på det sättet tillvarataga de stora värden
för demokratien och hela uppbyggnadsarbetet, som ligger däri, att vad som är
gemensamt får mera betyda än det som till äventyrs skiljer. Tro sig herrarna
inom högern och folkpartiet örn att kunna få det svenska folket med sig, när
de vilja gruppera de s. k. borgerliga på ena sidan och de stora folklager, som
stå bakom oss, på den andra, tror man sig kunna vinna anslutning hos folket
för en sådan kortsynt politik, kommer man säkerligen att ganska hårdhänt
bli tagen ur sin villfarelse. Vi skola göra vad vi kunna för att taga folket
ur den tron, att det viktigaste i politiken är att tänka på partiet. Vi skola
fortsätta att arbeta för en samling, och det är möjligt, att när vi träffas nästa
riksdag igen, förutsättningarna för att taga upp den gamla samförstånds- och
välfärdspolitiken åter skola finnas.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Farn marens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.17 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Lördagen den 13 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Arader?r0rtS’ Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning sammansatta stats- och
^folkpension ap^ra lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proponema
m. m. sition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§
(Forts.) lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, dels ock motioner,
väckta i anledning av nämnda proposition; och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr Lundell, som anförde: Herr talman! Tillfälliga omständigheter ha

fogat det så, att jag har kommit att få ordet närmast efter det att hans
excellens statsministern avgivit sin förklaring örn att han ställer kabinettsfråga
på det avgörande, som riksdagen här går att fatta. Det tillkommer emellertid
inte mig att svara på vad han excellens därvid har uttalat. Jag är snarare
nästan generad över att behöva meddela, att jag ämnar komma med några
sakliga anmärkningar beträffande den fråga, som vi här närmast diskutera,
nämligen de dyrortsgraderade folkpensionerna. -— Skulle det sedan gå så illa,
att världen ginge under samtidigt med den socialdemokratiska regeringen, vilket
man nästan kunde vara böjd att förmoda efter en del av de uttalanden,
som herr statsministern här gjorde, har jag dock alltid haft tillfredsställelsen,
att jag dessförinnan hunnit uttala min mening örn den föreslagna dyrortsgraderingen.

Jag tillhör inte det utskott, som behandlat detta ärende, men jag vill ändå
uttala min uppfattning i själva sakfrågan, särskilt som jag har en både mot
utskottsmajoriteten och reservanterna avvikande mening. Sedan kan ju kammaren
fästa det avseende, den själv vill, vid det jag här kommer att anföra.
Om jag skulle tillåta mig att göra anspråk på något beaktande, är det inte på
grund av den omständigheten att jag tillhör landsbygdens befolkning, ty det har
ju redan förklarats här, att denna icke satt sig in i den föreliggande frågan,
utan jag skulle då grunda mina anspråk i den vägen på att jag vid sidan
av lantbruk också sysslat med göromål av annan karaktär. Jag har därvid
bl. a. kommit i beröring med kalkylering av försäkringstekniska problem.

Örn jag alltså får tillåta mig att uttala min mening, så är kravet på en gradering
av folkpensionerna efter dyrort i huvudsak berättigat, och det är alldeles
särskilt berättigat i den mån de graderade pensionernä kunna grunda
sig på egna inbetalda avgifter.

Nu finns ju redan en viss automatisk gradering enligt den pensionslag, som
antogs i fjol. Det är emellertid inte där tilläggspensionerna, som äro graderade,
utan detta förhållande gäller för avgiftspensionerna. Avgiftspensionerna
utgå med ett grundbelopp på 70 kronor plus 10 procent av de avgifter,
som vederbörande pensionstagare själv erlagt under sin aktiva ålder. De
som under sin aktiva ålder levt på en dyrare ort, ha därmed också i medeltal
haft högre inkomster. De ha följaktligen blivit taxerade till högre be -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
lopp och i genomsnitt betalt in högre avgifter till folkpensioneringen. Summan
av inbetalda avgifter är alltså för de olika pensionstagarna automatiskt
graderad efter dyrort, och därmed också de 10 procent, som utgå i pension.
Om man räknar efter, hur mycket denna gradering rör sig örn, finner man,
att en tiondel av de inbetalda pensionsavgifterna, d. v. s. det variabla tillägget
till grundbeloppet 70 kronor, vid ordentlig inbetalning varierar mellan
28 kronor och 80 öre som minimum och 96 kronor som maximum. Örn man
sedan räknar ut medeltalet för denna storhet, en tiondel av de inbetalda pensionsavgifterna,
måste detta medeltal för en dyrort komma att ligga inte sa
litet över vad som är medeltalet för pensionstagarna på en billigare ort. Jag
skulle tro, att denna skillnad mellan medeltalen för dyraste och billigaste ort
ligger viel ungefär 40 ä 50 kronor. Skillnaden mellan de extrema beloppen
på samma orter uppgick ju till omkring 70 kronor. Jag har inte sett någon
överslagsberäkning på denna skillnad mellan medeltalen. Det kan ju hända,
att man gjort en sådan beräkning, och jag kan inte neka till, att det skulle
ha varit av intresse att få se den i propositionen. Jag tror inte, att det finns
någonting örn den saken där.

Det finns alltså redan nu en automatisk gradering av avgiftspensionerna
för dyrorterna, och jag tror att herr Eriksson i Falun i förbigående nämnde
något örn denna gradering. Nu kan man naturligtvis säga, att denna.automatiska
gradering är otillräcklig, och den motsvarar ju inte den gradering, som
propositionen vill ge oss. Örn man emellertid skulle vilja öka graderingen,
vore det naturligtvis enklast, att man ökade pa de 10 procent på avgifterna
till 15 eller 20 procent. Örn man ginge in för 20 procent, skulle pensionstagarna
få tillgodoräkna sig sina egna inbetalda avgifter med en multiplikator
av 0.20 i stället för 0.10. De som då bott på dyrort. under sin aktiva ålder,
skulle därmed också automatiskt få en högre pension på sin ålderdom.
Skillnaden i medeltal mellan dyraste och billigaste ort skulle troligen komma
att bli 80 ä 100 kronor.

Nu säger man naturligtvis emot detta resonemang, att en sådan här gradering
kostar pengar, och var skola dessa tagas. Det är tydligt, att det längre
fram skulle behövas många tiotal miljoner kronor för att höja multiplikatorn
0.10 till 0.20. Ja, det finns egentligen tre utvägar, som man skulle kunna
använda för att finansiera en sådan omläggning. Först och främst skulle
man kunna sänka grundbeloppen fran 70 till 50 kronor, eller kanske till och
nied till 40 kronor. Detta skulle dock betyda en avsevärd försämring för
vederbörande pensionärer, invänder man kanske. Sa skulle emellertid inte bil
förhållandet. Denna sänkning från 70 till 50, eventuellt 40, kronor skulle
uppvägas av det ökade tillägget på 20 procent i stället för 10 procent av de
egna inbetalda avgifterna. Jag tror till och med att man skulle kunna ga
ned ända till ett fast grundbelopp på 30 kronor och ändå i praktiken fa denna
minskning fullt kompenserad, örn man böjer multiplikatorn från 0.10 till 0.20
procent. Jag säger i praktiken, ty i praktiken bli ju en hel del extrema fall
som teoretiskt kunna tänkas, utrangerade av skeendet självt.

Detta var en av de åtgärder, som man skulle kulina gå in för för att finansiera
denna stegring av multiplikatorn från 10 till 20 procent. En annan
utväg voro, att man böjde maximiavgiften från nu stipulerade 20 till 25,
ja kanske 30, kronor. De pensionsförsäkringssakkunniga gingo ju mycket längre
i sitt förslag. En sådan böjning av avgifterna skulle ge ett inte så litet belopp
En del av de inflytande medlen kunna användas för att finansiera
höjningen av multiplikatorn från 0.10 till 0.20, under det en del går åt till
höjning av den andra faktorn, d. v. s. själva summan av inbetalda avgifter.
Samtidigt stegras graderingen efter dyrort.

Andra kammarens protokoll 1030. Nr 44. °

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna rn. m. (Forts.)

Sommen tredje åtgärd skulle man kunna medge, att pensionsfonden finge
växa något över de nu tänkta 1,000 miljonerna och kanske få stiga till 1,200
eller 1,500 miljoner kronor. I de planer, som lågo till grund för den ursprungliga
allmänna pensionsförsäkringen, gick man ju vida längre än till en fond
på 1,200—1,500 miljoner kronor.

Örn man vidtoge dessa tre åtgärder, skulle man kunna få denna höjning
från 10 till 20 procent finansierad och vinna en enligt mitt förmenande god
lösning på det problem, det här gäller. Hur stor skulle den automatiska graderingen
då bil på detta sätt? Ja, den skulle kanske inte bli fullt så stor
som den gradering, som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition, d. v. s. två steg
på 100 kronor. Sakkunnigutredningen föreslog ju emellertid två steg på
endast 50 kronor, under det att man med de åtgärder, som jag här skisserat,
nog skulle kunna få två steg på 70 å 75 kronor.

Jag har bara framkastat dessa förslag som en utväg att lösa frågan, och
jag tror, att det vore ett tillvägagångssätt, som vore förtjänt av en undersökning,
ty även örn denna fråga i dag faller, vilket allt talar för att den gör,
är den ju därmed inte borta för ali framtid. Utskottet säger i sitt utlåtande,
att det anser, att denna fråga bör ingå som ett led i ett fortsatt övervägande
av olika sociala projekt. Framställningen blir således i dag inte definitivt
avslagen utan snarare, som jag tror herr Åqvist uttalade, bordlagd. Under
sådana förhållanden tror jag, att det i sakens eget intresse vore till fördel,
örn den tankegång, som jag här försökt klargöra, också foges under övervägande.
Örn kammarens bräde ledamöter vilja fundera litet närmare över
detta problem, skola ni nämligen säkert finna, att en sådan här automatisk
gradering, skulle bli en lämplig utväg att undkomma de slitningar, som annars
säkerligen måste uppstå ifråga om personer, som flytta mellan orter av
olika dyrhetsgrad. Både herr Skoglund, Olsson i Rimforsa och Andersson
i Rasjön Ira ju talat örn de slitningar, som därvidlag kunna uppkomma.

En sådan lösning av pensionsförsäkringsproblemet, som jag här skisserat,
skulle i viss mån innebära en återgång i riktning mot den allmänna pensionsförsäkringslag,
som ännu gäller men som skall träda ur kraft i och med ingången
av nästa år. Den omläggning av folkpensioneringen som i fjol vidigs
hade många obestridliga förtjänster, men den innebar också i vissa avseenden
uppenbara försämringar. En försämring var, att man avlägsnade
sig från principen örn individens självpensionering, som var den bärande tanken
i den gamla pensionsförsäkringslagen, och i stället finge vi in en skatt
för avlyftande av kommunernas fattigvårdskostnader. På det sättet kan
man nämligen i det stora hela karakterisera den folkpensioneringslag, som
i fjol infördes. De av mig framkastade förslagen skulle innebära en viss
restaurering av självpensioneringstanken, och det tror jag endast skulle vara
till nytta.

Utöver vad jag nu anfört skall jag inte ge mig in på någon närmare granskning
av vad olika talare här under debatten yttrat. Jag skulle dock vilja
säga ett par ord, som genmäle till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
som talade om de lyckliga förhållandena i Danmark och de mycket
högre belopp, som där offrades på pensionering av åldringar. Jag undrar,
hur det skulle gå med dessa pensioner till åldringarna, örn man skulle göra
det tankeexperimentet, att Danmark bleve besatt av tyska trupper ■— det är
väl inte värt att tala örn några andra än tyska trupper, ty det finns ju inte
så många här i kammaren, som kunna tänka sig, att ett krig kan hota från
något annat håll än Tyskland eller Italien. Jag tror nog, att många danskar
efter en sådan händelse skulle börja fundera över, om det ändå inte varit
skäl i att något mer offrats till försvarsändamål och något mindre till folk -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
pensioner. Vidare hotar ju alltid den faran att ett mycket stort iansprakstagande
av offentliga medel till folkpensionering kan minska underlaget för
landets näringsliv. Var den gränsen går, veta vi inte, men det kan hända
att den redan överskridits i Danmark. Följden skulle då bli, att de unga
männen finge gå en procentuellt större del av sin aktiva ålder arbetslösa
för att i stället få en eller annan hundralapp mer i pension vid 67-årsåldern,
och denna hundrakrona kanske till och med komme att utbetalas i en försämrad
valuta.

Med anledning av den grundtanke, som gick igen i en del av vad hans
excellens herr statsministern här yttrade — vilket, som jag redan sagt, inte
tillkommer mig att svara på — skulle jag ändock från mitt enkla håll vilja
uttala, att samhället givetvis bör dra omsorg örn sina behövande gamla. Samhället
bör dock ordna denna sin omsorg på ett sådant satt, att ingen kan känna
någon frestelse att ställa sig behövande. Detta är enligt mitt förmenande den
sociala hjälppolitikens värsta problem, och det förefaller mig, som örn man på
socialdemokratiskt håll icke hade tillräcklig känsla för svårigheterna häruti.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härpå yttrade

Herr Eriksson i Falun: Herr talman! Jag endast beklagar, att den siste
ärade talaren icke framförde sina onekligen ganska snillrika tankar redan i
fjol, då pensionsfrågan behandlades. Jag är nämligen säker på att han i så
fall skulle ha fått hela landsbygdens jordbrukande befolkning emot sig. Den
reform beträffande avgiftspension, som då genomfördes, har nämligen till
allra största delen tillkommit med tanke på den del av landsbygdens befolkning,
som inte får pensionstillägg. Den i fjol genomförda reformen innebar
nämligen, att avgiftspensionerna genom ändrade beräkningsgrunder höjdes betydligt,
vilket särskilt kommer den jordbrukande befolkningen till godo.

Det förvånar mig även, att herr Olsson i Rimforsa, som inom kommittén
var en förespråkare för de nya grundpensionerna, i dag icke har sannina förståelse
för dyrortsgrupperingen, som han lade i dagen inom kommittén. Vi
betraktade inom kommittén folkpensioneringen som en enhetlig fråga och sökte
lösa den i ett sammanhang. Vi kommo till det resultatet, att det inte vöre
mer än rättvist att söka åstadkomma den kompensation, som ofrånkomligen
är nödvändig för dyrorterna. Kommittén föreslog därför en dyrortsgradering,
och Kungl. Maj :t framlade förslag därom i sin proposition i fjol. Om herr
Lundell kommit med sitt förslag i fjol, hade han troligen inte fått en enda
av sina ståndsbröder i kammaren med sig. Dessutom förvånar det mig, att herr
Lundell, som säger sig vara försäkringsmatematiker, inte förstår, att örn man
skulle följa hans linje, skulle det dröja 30—40 år framåt i tiden, innan pensionstagarna
skulle märka något resultat av hans reform. Ln sådan omläggning
skulle dessutom innebära en återgång till det gamla systemet, som ingen
vill försvara utom möjligen herr Lundell.

Herr Andersson i Rasjön yttrade, att svårigheterna att genomföra dyrortsgrupperingen
äro så stora, att han för den skull inte vill vara med örn den.
Han tog förhållandena i Domnarvet som exempel. Ja, det kan naturligtvis i
en del fall uppstå en viss spänning i gränstrakterna mellan två olika dyrortsdistrikt.
Det kan man nog inte komma ifrån. Men om herrarna därvidlag
skriva och begära en ny utredning till nästa års riksdag, kan jag inte tänka
mig annat än att resultatet blir detsamma, som den nu företagna utredningen
visat. Jag vill inte påstå, att den utredning, som gjordes i fjol och i vilken
jag deltog, är fullkomlig. Jag tror dock, att den expert, som vi anlitade för

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
denna utredning, är den bästa tänkbara. Det var den tjänsteman inom socialstyrelsen,
som haft hand om dyrortsgrupperingen, ända sedan vi först gingo
m för en sådan. För min del tror jag inte, att man härvidlag kan komma
längre än vad som föreslås i Kungl. Majrts proposition i år. Det är ju en given
sak, att man alltid måste räkna med vissa svårigheter i gränsområdena. I
andra länder har man precis samma svårigheter att kämpa med. I Danmark
t. ex. delar nian upp hela landet i tre olika grupper. Landsbygden får utgöra
en grupp, Köpenhamn och dess närmaste omgivningar en grupp. Till den
tredje gruppen hänföras alla andra städer och större köpingar. Denna uppdelning
mäste ju betraktas som mycket schablonmässig men denna omständighet
har icke utgjort hillder för genomförande av dyrortsgruppering.

För att man inte skulle få en alltför stel gruppering — och det var ju
detta, som herr Olsson i Rimforsa kritiserade — Ilar man försökt att mjuka
upp gränserna mellan de olika dyrortsgrupperna genom att införa vissa undantagsbestämmelser.
Sådana uppmjukningar kunna ju inte centralt genomföras
utan de fa företagas undan för undan, allteftersom undersökningarna
visa, att behov föreligger. Staten och vederbörande kommun få då bära femtio
procent var av kostnaden för utjämningen. Pa det sättet blir kommunerna
inte på något vis premierade.

o Herr Andersson i Rasjön påstår nu, att man inte skulle kunna genomföra
någon liknande anordning, då det gäller Domnarvet. För min del kan jag inte
förstå, varför man inte skulle kunna göra det. Vad som framför allt bidragit
till att Domnarvet kommit upp i den mellersta levnadskostnadsgruppen är de
höga hyreskostnaderna. Inom länsstyrelsen känna vi till, vilken ersättning i
Danmark utgår till folkskollärarna för hyra och bränsle, och därmed ha vi
fått full klarhet om, vilken hög hyresnivå, som egentligen råder i Borlänge
och Domnarvet. Det är den som driver indexsiffran i höjden. Levnadskostnaderna
i övrigt äro inte högre än i den omkringliggande bygden. Priset på
matvaror torde inte vara högre i Domnarvet än i trakten runt omkring. Nu
fruktade tydligen herr Andersson i Rasjön, att pensionärerna i Stora Tuna
skulle flytta till Domnarvet för att därigenom få högre pension, men det är
ingen fara att sa kommer att ske. Genom de högre hyrorna skulle de icke
vinna något på flyttningen. Det är riktigt att de som bo i gränstrakten mellan
Domnarvet och Stora Tuna socken befinna sig i samma belägenhet som de
pensionstagare, som bo^ i Domnarvet. För att avhjälpa de svårigheter, som
härvidlag kunna uppstå, skulle man enligt propositionen genomföra en lokal
utjämning av tilläggspensionen, varigenom det inte skulle bli någon skarp
gräns mellan de olika dyrorterna.

_ Det är samma väg som man gått i Danmark. För att vid behov kunna utjämna
gränsen mellan de olika dyrortsgrupperna har inrikesministern fått
riksdagens medgivande att, örn så visar sig nödvändigt, uppflytta landsbygdskommuner,
som ligga i närheten av en stad med högre levnadskostnader i samma
dyrortsgrupp som staden i fråga. Men hos oss har man inte velat gå den
vägen. Hos oss skulle utjämningen i stället ordnas genom en utjämning mellan
den dyrare och den billigare orten. Den vägen anser jag också vara framkomlig.
Enligt min mening bör det inte vara svårare att ordna denna detalj
hos oss än i Danmark.

Herr Andersson i Rasjön fällde även ett annat yttrande, som förvånade mig.
Han påstod, att Kungl. Maj:ts förslag egentligen icke innebär någon förbättring
för dem, som åtnjuta fattigvård i storstäderna, Stockholm, Göteborg o. s. v.
De skulle nu få pension i stället för fattigvård. För min del hade jag verkligen
trott, att meningen med pensionerna var, att vi därigenom skulle skapa
en säkrare och tryggare form av understöd till de gamla än rena fattigvårds -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
understöden. Detta är ju en av huvudanledningarna, varför vi gått in för
den allmänna folkpensioneringen. Det var verkligen en alldeles ny synpunkt,
som herr Andersson i Rasjön framförde. Men vi skola också komma ihåg, att
det finns många gamla i svag ekonomisk ställning, som få försöka reda sig
utan fattigvård. För dem blir en förhöjning av folkpensionen en synnerligen
värdefull hjälp. Dem glömmer emellertid herr Andersson i Rasjön totalt bort.
Sedan invänder han, att den föreslagna reformen skulle ge dessa fattiga åldringar
för litet. Aven örn man höjer pensionsbeloppen, skulle de nämligen inte
få så mycket, att det skulle räcka för dem, utan de måste ändå ha fattigvård
vid sidan. Jag medger, att det kan bli rätt svårt för de gamla i storstäderna,
även örn man genomför den av Kungl. Majit föreslagna dyrortsgraderingen.
Men inte skall det hänga på mig, örn man vill höja pensionsbeloppen så att de
räcka till och jag tror icke att regeringen har något emot en sådan åtgärd.
Jag tycker verkligen inte, att man kan motivera ett avslagsyrkande med ett
sådant argument, som herr Andersson i Rasjön här anförde.

Jag skall vidare be att få säga ett par ord till herr Karlsson ! Grängesberg,
som kom med sitt gamla påstående örn att fjolårets beslut innebär, att de
fattiga, som få folkpensioneringslagens i många fall otillräckliga pensionsbelopp,
inte kunna få något fattigvårdsunderstöd vid sidan örn. Det har aldrig
varit utskottets mening, och det finnes intet uttalande därom i utlåtandet.
T utskottets utlåtande återfinner man först en redogörelse för hurusom den
föreslagna förhöjningen av pensionerna kommer att bli till direkt fördel och
lätta kostnaderna för landstingen och för kommunerna för de pensionärer, som
äro intagna på anstalt. Vidare redogöres för vad resultatet blev, när man
1921 höjde pensionstilläggen från 140 och 150 till respektive 210 och 225 kronor.
Kommittén meddelade i sitt betänkande, att en undersökning hade visat,
att till de personer som fingo dessa förhöjda pensioner, i fortsättningen icke
utginge mindre fattigvårdsunderstöd än till dem som hade de lägre pensionsbeloppen.
Man kan även vända på saken och säga, att de, som hade den lägre
pensionen på 140—150 kronor, icke fingo någon förhöjning av sitt fattigvårdsunderstöd
då de som hade lika stort fattigvårdsunderstöd finge en högre pension.
Utskottet har i anledning av denna erfarenhet i detta sammanhang velat
uttala en förväntan, att den pensionsförhöjning, som beslutas, som regel kommer
att medföra en motsvarande minskning av från fattigvården utgående understöd.
Örn sedan fattigvårdsunderstöden äro rätt avvägda, är ju en annan
sak. Det kan finnas kommuner, som lämna ett alldeles för lågt understöd i
förhållande till dyrortsförhållandena. Understöd och pension tillsammans böra
då ge de gamla bättre försörjning.

Jag skall söka visa hur förhållandena komma att te sig genom ett exempel.
Vi ha ännu över 100,000 personer, som åtnjuta pension enligt den gamla lagens
pensionsbcstämmelser, d. v. s. med högst 150 kronor för man och_ 140
kronor för kvinna. Kanske de allra flesta av dem även lia normalt fattigvårdsunderstöd.
Genom den i fjol antagna i utskottets uttalande åsyftade pensionsförbättringen
få dessa kvinnliga pensionärer från första januari 1937 en förhöjning
av sitt pensionstillägg från 140 till 300 kronor och männen från 150
till 300 kronor och två äkta makar från 290 till G00 kronor. Jag vill inte
stiga, att deras inkomst blir för stor, även örn de därjämte få behålla sitt
förut utgående fattigvårdsunderstöd. Men understödet kan bliva oriktigt avvägt
i förhållande till andra understödstagare. I samma kommun finnas, också
män och kvinnor, som uppbära fattigvård men som inte äro berättigade
att erhålla folkpension. Örn nu de som lia den först utgående folkpensionen lia
i det niirmastc lika stort fattigvårdsunderstöd, som de lia vilka icke erhålla
någon folkpension, kan det väl icke vara riktigt, att kommunen sedan de fått

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
sin folkpension avsevärt förhöjd i fortsättningen till deni skall utbetala samma
fattigvårdsunderstöd. Antingen får kommunen höja understödet för de
andra understödstagarna, så att de komma i samma ställning, eller också får
kommunen sänka understödet för dem, som fått de högre pensionerna. Därigenom
skapas rättvisa mellan understödstagarna. Detta är vad utskottet har avsett
med sitt uttalande.

Nu säger man i likhet med herr Ström, att en sänkning av kommunens understöd
innebär att hjälpa kommunerna med statsmedel. Vet herr Ström egentligen
vad pensionsreformen innebär för kommunerna? Jo, den innebär, att
kommunerna enligt den nya lagen få jämnt dubbelt så stora utgifter för folkpensioneringen
som förut. Så nog få kommunerna bära sin börda även med
den kostnadsfördelning som beslöts i fjol.

Herr talman, jag har intet vidare att tillägga. Jag har endast velat göra
dessa tillrättalägganden.

Herr Ström, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Jag behöver

inte säga ett enda ord om vad utskottets förslag i fjol innebar. Jag skall endast
läsa upp ett par rader, för att herr Eriksson i Falun skall få den saken klar för
sig. Det heter i utskottsutlåtandet i fjol: »I detta sammanhang må emellertid
uttalas den förväntan, att den pensionsförhöjning, som nu kan komma att
beslutas, som regel kommer att medföra en motsvarande minskning av från
fattigvården utgående hemunderstöd.» Utskottet har alltså uttalat en förväntan,
att pensionsförhöjningarna skola medföra en motsvarande minskning i
fattigvårdsunderstöden. Då bör ju saken vara klar; och detta uttalande var
herr Eriksson i Falun med örn att godkänna i fjol.

Herr talmannen gav härefter, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr Eriksson i Falun, som yttrade: Herr talman! Jag ber örn ursäkt,

men jag hade knappast haft någon förhoppning, att herr Ström skulle förstå
den här saken.

Vidare anförde:

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Liksom min högt ärade vän,

herr Ljunggren i örebro, står jag inte här som målsman för något parti utan
uttalar endast min egen personliga uppfattning. Jag har stor respekt för
dem, som i likhet med herr Ljunggren slåss för sin egen övertygelse. Jag anser,
att även en partimedlem bör ha rätt att gå sin egen väg. Däremot måste jag
göra en bestämd invändning mot herr Ljunggren, när han gör gällande, att
det skulle ha förekommit en våldsam inpiskning i denna sak. Jag måste för
min del bekänna, att detta är något för mig alldeles främmande, och jag tror
inte, att hans excellens herr statsministern bör göra alltför stort nummer av
det påståendet.

Jag begärde ordet, herr talman, närmast med anledning av herr socialministerns
anförande. Han kritiserade alla de skäl, som anförts från anhängarna
av utskottets förslag. Sedan han mycket noggrant genomgått dessa skäl,
säger han till slut, att han inte kan finna, att avslagsyrkandet kan bero på
någonting annat än att man inte tycker örn honom. Jag vill begagna tillfället
att säga herr socialministern, att han inte skall tro att det är för
att jag inte tycker örn honom, som jag kommer att rösta mot det
föreliggande förslaget. Jag kan försäkra, att min känsla för honom icke
har någon som helst betydelse i detta sammanhang. Det är rena och
klara sakskäl, som ha bestämt min ståndpunkt. Jag skulle intaga samma

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ane/, dyrortsgradering av folkvensionerna m. in. (Forts.)
ståndpunkt, även om någon annan än herr Möller hade varit socialminister.
Jag delar herr Ljunggrens uppfattning, då han säger, att man som riksdagsman
har skyldighet att behandla de förslag, som framläggas av regeringen, på ett
sakligt sätt. Jag tror, att jag kan visa på åtskilliga fall, då jag själv har
tagit ståndpunkt för regeringen mot mina egna partivänner.

Men ack, det var ju egentligen mycket onödigt för mig att syssla med herr
socialministern. Socialministern yttrade nämligen i ett senare anförande, att
han aldrig hade tagit högerpartiets sociala intresse på allvar. Detta har enligt
hans mening på sin höjd tagit sig uttryck i valtal. Om jag fattade honom
rätt, yttrade han sig på det sättet. Jag måste säga herr statsrådet, att det är
något säreget i den avgående regeringens metod att säga älskvärdheter till
riksdagens partier. Jag vet inte riktigt, hur jag skall fatta detta, men den
hästa tolkningen är nog, att herr statsrådet redan anser sig ha avgått och
endast uppträder som partisekreterare. Jag tycker verkligen att exemplet
icke kan betecknas som gott, ty herr statsrådet, vart skulle det taga vägen,
örn vi, då vi kämpa mot varandra i valstriden, skulle säga örn varandra, att vi
äro av den beskaffenheten, att man icke bör ta oss på allvar. Jag förmodar,
att resultatet av en sådan stridsmetod knappast skulle bli något annat än att
vi gåvo material och stoff åt de partier, som bekämpa demokratien, och jag
måste säga herr statsrådet, att i nuvarande läge kan detta omöjligen vara en
nyttig garning vare sig för ett statsråd eller en partisekreterare, för sa vitt
han tillhör ett verkligt demokratiskt parti.

Jag kan inte neka till att jag blev ganska förvånad över detta uttalande från
herr statsrådets sida, och jag har inte kunnat underlåta att göra en gensaga
däremot. Jag måste säga, att jag blev så mycket mer förvånad, som ju statsrådet
vet, att högerpartiet biträdde den lösning av pensionsfrågan, som vanns
vid föregående års riksdag. Jag förmodar väl ändå, att statsrådet medger,
att den hållning, som högerpartiet då intog, var allvarligt menad, men statsrådet
gjorde dock intet undantag. Det är möjligt, att det är en stor skillnad
på mitt och statsrådets sociala intresse. Jag anser mig dock vara socialt intresserad,
och jag anser mig ha rätt att bli tagen på allvar, när jag säger, att
jag är det. Jag önskar gärna visa mitt intresse för sociala frågor, och jag
kände mycket stor glädje över det beslut, som i fjol fattades. Jag hade nästan
det intrycket, att även statsrådet kände glädje över detta beslut. Han har ju
också i "dag vitsordat, att det var ett betydande framsteg, som då gjordes, och
även hans excellens herr statsministern har sagt, att det var ett betydelsefullt
beslut, som då fattades.

Man har här i dag också citerat en del uttalanden av statsrådet och chefen
för socialdepartementet. Jag hoppas, att kammaren inte misstycker, örn också
jag kommer med ett litet bidrag till denna mycket vackra och upplyftande
citatsamling. Socialministern yttrade i fjolårets pensionsdebatt: ^ »Jag tror
att jag lugnt kan stå för det påståendet, att den dag år 1937, då denna lag
skall träda i kraft och de nya pensionerna utgå, komma hundratusendens tacksamma
tankar att gå till det beslut, som Sveriges riksdag i dag bär fattat.»
Det var ett mycket vackert och rättvist vitsord om det beslut, som då fattades,
och det var, herr statsråd, inte något valtal. I år ha vi emellertid inte fatt
höra samma toner och samma uppriktiga och hjärtliga erkännande. Jag skulle
därför vara mycket tacksam, örn statsrådets uttalande från i fjol kunde komma
med i den valfilm, som lär förberedas av det socialdemokratiska partiet,
ja, jag menar inte den gamla utan den nya. (Statsministern: Den är redan
klar.) Ali, jag hörde, att den redan är klar, och jag kan alltså inte lia glädjen
att få ge bort denna goda idé till hans excellens statsministern. Det år beklagligt,
ty jag tycker, att det hade varit så bra, örn vi kunnat få nied denna lilla

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
passus där.. När nian kan ge ett sådant vackert vitsord åt det, som dock är det
väsentliga i liela denna fråga, nämligen det stora pensionsbeslutet från i fjol,
Ilar jag verkligen, litet svart att första, liur nian kan göra ett så stort nummer
av de meningsskiljaktigheter, som nu förefinnas. Jag är förvånad över, att
man på regeringsbänken inte vill förstå — jag kan inte fatta det på annat
sätt - de sakskäl, som här framförts. När denna fråga löstes i fjol, gick det
ju ända till pa det sättet, att utskottet eller i varje fall de partier, som närmast
kommo att framföra det förslag, som sedermera även socialdemokraterna anslöto
sig till, övervägde mellan två olika alternativ: antingen en dyrortsgruppenng
med något lägre grundpensioner eller också en gemensam men något
högre pension för. det stora flertalet. Man stannade för det sista alternativet.
Man kan vända sig.mot detta med kritik, men jag tycker inte, att man skall
säga, att det inte finns några skäl för den ståndpunkt som riksdagen i fjol
mtog. När riksdagen nyss träffat ett sådant avgörande, är det väl naturligt,
att de partier, som i fjol. biträdde detta beslut, icke kunna vara beredda att nu
så kort tid därefter springa ifrån sin tidigare ståndpunkt.

Jag anser också, att det finns andra mycket starka skäl, som tala för att
man går fram med stor försiktighet. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
gjorde en jämförelse med Danmark, och det är riktigt, att man
där betalar ut högre pensioner. Denna jämförelse var också uppe under fjolårets
debatt, och särskilda utskottets vice ordförande, herr Finnér, hade då ett
anförande, i vilket han pavisade, att förhållandena i Danmark och Sverige
icke °äro fullt jämförbara. Jag skall inte inlåta mig alltför mycket på dessa
förhållanden, men jag skall be att få göra ett litet citat ur herr Linnérs anförande.
Herr Linnér berättade, att lian träffat en dansk man och till honom
uttryckt sin stora förvåning, över de höga pensioner, som man betalade ut i
Danmark. Sedan sade han till dansken: Nan ni verkligen också orka med att
betala ut dessa pensioner?. Nej, svarade dansken, det kunna vi inte. Varför
fortsätta ni da? Jo, det finns i dessa stora och viktiga frågor en väg framåt,
men det finns ingen väg tillbaka. Har man en gång fattat ett beslut, är man
bunden vid det för långa tider framåt. Då är det väl ändå ganska naturligt,
örn vi från vårt håll, både i fjol, när pensionsbeslutet fattades, och i år,
da man vill gå ännu längre, vilja iaktta en viss försiktighet. Jag föreställer
ling, att.den försiktigheten nu är ännu iner motiverad med tanke på det stora
och viktiga beslut, som vi fattade så sent som i fjol. Härtill kommer, att det
anmälts en lång rad av betydelsefulla sociala reformförslag, och då är det
val ganska rimligt, att man säger: Låt oss först få genomföra det beslut, som
redan fattats,, och sedan fa vi se, örn vi kunna göra något mera. Låt oss i
varje fall dröja ännu ett ögonblick med att ändra fjolårets pensionsbeslut, då
vi veta, att vi^stå inför detta stora sociala reformkomplex. Jag anser, att man
bör förfara^ pa det sättet, örn man vill föra en klok och försvarlig reformpolitik,
som står sig. Den politik, som vi från vårt håll medverkat uti i denna
Haga, är därför mycket starkt motiverad.

Herr statsrådet slutade mycket patetiskt med att säga, att det som här begöres
äi ingenting annat än en praktisk tillämpning av den heliga principen
örn allas likhet inför lagen. Ja, det är en helig princip, men jag kan inte se,
att den praktiska utformningen är lika helig som själva principen. När man
studerar yttrandena, finnér man, att det på den punkten råder ganska stora
meningsskiljaktigheter, och man är i varje fall inte alltid lika säker på likheten
inför lagen som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet. När
herr statsrådet tidigare i sitt anförande sysslade med förhållandena i andra
länder, berörde statsrådet även förhallandena i England och meddelade, att
man där hade ganska höga pensioner; och så tilläde lian, att finge vi lika höga

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkyensionerna m. m. (Forts.)
pensioner som i England behövs ingen dyrortsgruppering. Men, herr statsråd,
var ha vi då den heliga likhetsprincipen? Den är fullständigt borta, då
behöver man den icke, men vid vissa tillfällen är den likväl »helig». Ja, det
är klart, att hade man råd, skulle man betala mycket högre pensioner. Herr
statsrådet kan vara övertygad om att det finnes många, som gärna skulle vara
med örn att betala ut högre pensioner, om vi hade råd till det. Herr Ström
vill betala ut landshövdingpensioner till alla, och vem skulle inte vilja det,
örn vi hade råd därtill. Men det är på denna punkt på samma sätt som med
andra frågor, att det är ett spörsmål örn avvägning.

Jag skall sedan nämna ett par ord rörande ärendets behandling. Jag har
inte varit med i utskottet och kan således inte yttra mig i frågan, örn ärendet
där varit föremål endast för en kort behandling, men jag vill framhålla något
annat i detta sammanhang. Vi veta, att när hans excellens statsministern
gjort sin hänvändelse till partiledarna, blev det förhandlingar. Jag känner
inte närmare till dessa förhandlingar, ty jag har inte varit med örn dem, men
det har upplysts, att de icke lett till något resultat. När vi kommo till behandlingen
av försvarsfrågan i torsdags kväll, uppträdde statsministern och
riktade med djupa brösttoner en mycket skarp förebråelse mot oss, som ämnade
rösta för utskottets förslag i försvarsfrågan, men inte ville gå med på
Kungl. Maj:ts proposition om dyrortsgruppering i pensionsfrågan. Jag hörde
med mycket stor förvåning dessa statsministerns förebråelser. Borta på min
pulpet låg utskottets betänkande i den senare frågan. Jag hade inte haft något
tillfälle att taga ståndpunkt till detta betänkande, som nyss utdelats. Och
jag vill verkligen säga till hans excellens statsministern: Jag undrar, är det
meningen, att vi skola införa det behandlingssättet av ärendena, att medlemmar
av kammaren tvingas att taga ståndpunkt till frågorna, innan de upptagits
på föredragningslistorna eller ledamöterna hunnit taga del av utskottens
förslag? Det förefaller mig, att detta uppträdande av hans excellens statsministern
gör mig berättigad att säga, att man bör inte anlägga så indignerade
tonfall, då man riktar klander mot utskottets sätt att behandla ärendet.

Jag skall övergå till hans excellens statsministerns anförande. Det var ett
utomordentligt stort anförande, och det var med största allvar och djupaste
intresse jag lyssnade till det. Det innehöll mycket, som är beaktansvärt, men
det innehöll dock även mycket, som inbjuder till motsägelser, och jag skall
därför nu göra några erinringar.

Hans excellens statsministern började med att lämna en sensationell upplysning,
som dock icke var så sensationell, därför att den inte var någon nyhet.
Han upplyste, att örn det skulle gå regeringen emot i denna fråga, komme regeringen
att avgå. Det är således en kabinettsfråga. Jag vill säga hans excellens
statsministern, att han har under de gångna åren haft en i många avseenden
synnerligen förmånlig ställning. Han har haft det inte minst i det
avseendet, att han kunnat tillrättalägga de parlamentariska principerna efter
egna behov för tillfället, därför att han har haft emot sig en opposition, som
varit i grund och botten mycket litet intresserad för parlamentariska problem.
Jag fick en påminnelse därom, då jag lyssnade till debatten i försvarsfrågan
i första kammaren och där hörde hans excellens statsministern rikta till folkpartiets
ledare, herr Hamrin, den frågan: vill herr Hamrin, att jag skall stanna
kvar, eller vill herr Hamrin, att jag skall gå? Jag måste säga, att den
frågan synes mig tyda på att hans excellens statsministern lever i den underliga
uppfattningen, att de borgerliga partierna skulle ha någon slags skyldighet
att skänka honom sitt stöd. Jag måste säga, att det är en ganska stor
villfarelse. Örn folkpartiet ledare hade givit det svar, som han efter min
mening bort ge, så skulle svaret lia, lytl så här: var så god, ers excellens, och

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
gör ett bifall till propositionen i försvarsfrågan till kabinettsfråga, så får
Ni svar på^Eder fråga. Det svaret hade varit det riktiga svaret på statsministerns
fråga. Nu säger hans excellens statsministern, att försvarsfrågan
var inte någon kabinettsfråga men att det är folkpensionsfrågan. Ja, jag vill
säga, att när en parlamentarisk regeringschef anser sig kunna så lätt glida
förbi att göra lösningen av riksdagens största fråga till en kabinettsfråga, då
undrar jag, örn man kan säga, att det är en konsekvent genomförd och god
parlamentarism.

Örn hans excellens statsministern velat vara — för att använda hans eget
uttryck — storsint, kunde han ha uppmanat sitt eget parti att rösta för utskottets
förslag i försvarsfrågan och sedan vädjat till oss att vara lika storsinta
i dag. När man kräver storsinthet av andra, bör man föregå med gott exempel.
Nu vill jag dock säga, att inför talet örn storsinthet stannar jag med
en viss förvåning därför att när jag biträdde utskottets förslag i försvarsfrågan,
så var det inte någon storsinthet från min sida, utan jag gjorde bara
min plikt. Jag vet inte vad hans excellens statsministern menar med ordet.
Om jag för min del anser en viss lösning av en fråga riktig, så gör jag blott
mili plikt, då jag röstar i enlighet därmed, men jag kan inte känna mig på
något sätt storsint för den skull. Jag tror, att när jag medverkar att lösa en
fråga i enlighet med min övertygelse, så gör jag blott min plikt mot landet,
och detta gäller inte minst i de stora frågor, som beröra allas välfärd.

Jag måste vända mig mot hans excellens statsministern, när han konstruerar
en myt, nämligen den att regeringen varit utsatt för mycket skamliga intriger
fran oppositionen. Jag vill då säga, att örn oppositionen bekämpar regeringens
politik, är det oppositionens rätt. Så går det till i det parlamentariska spelet,
och därför skall man inte vara så förvånad och indignerad, som statsministern
ibland är, då han talar om oppositionen, åtminstone högerpartiets opposition.
Man får av honom det intrycket, att han ser något opassande i den. Jag vill
framhålla, att oppositionens tillvaro i det parlamentariska systemet är en ganska
viktig. detalj. _ När man i England haft val 1931 och de visade sig,
att oppositionen blivit mycket svag, hände det, att en tidning, tillhörande det
segrande partiet, skrev och beklagade, att oppositionen var så svag, och framhöll,
att det inte vore till nytta för det parlamentariska systemet med en svag
opposition. Nej, ers excellens, det är inte fula intriger, som oppositionen drivit,
det bestrider jag på det bestämdaste. Jag tycker inte det är riktigt rätt och
snällt av hans excellens statsministern, som i grund och botten är en jovialisk
och välvillig man, att på detta sätt tala om oppositionen. Jag känner inte ett
enda fall i hela världshistorien, då en regering haft en så hygglig, snäll, välvillig,
överseende och hjälpsam opposition, som denna regering haft. Hans
excellens statsministern gav i dag uttryck åt sin tacksamhet för denna opposition,
och det har verkligen hans excellens anledning till. Men glöm inte bort
det i valrörelsen! Ty utan detta stöd och överseende hade hans excellens statsministern
inte haft de stora framgångar han haft. Det är till stor del tack
vare oppositionen allt detta varit möjligt.

Ja, säger hans excellens statsministern, jag behöver bara se på en rad av
ärenden, som nu komma fram, huru de borgerliga partierna gaddat sig tillsammans
mot regeringen. Men, ers excellens, skulle inte detta kunna tänkas
bero på den åsiktsskillnad, som finnes mellan de borgerliga och regeringen?
Det finnes en sådan åsiktsskillnad. Den måste man taga hänsyn till, och
det är förvånande, att inte hans excellens statsministern gör det, ty det är det
parlamentariska systemets sätt att verka, att när olika åsikter stå emot varandra
de också få tillfälle att bryta sig emot varandra. Sedan få väljarna taga
ståndpunkt.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Hans excellens statsministern citerade mig, då jag i min tidning skrev, att
det viktigaste vore, att de borgerliga holle ihop. Jag är förvånad över, att
han därav fått det intryck, att en sammangaddning skulle ske mot regeringen.
Jag tänkte på det kritiska läget, jag tänkte även på de förestående valen. Hans
excellens statsministern får ursäkta, att jag har den uppfattningen, att i sådana
lägen är det nödvändigt för dem, som lia likartade uppfattningar, att hålla
ihop. Vad söndringar och splittringar betyda för det parlamentariska systemet,
det fingo vi se i Tyskland. Jag har icke någonting emot, om hans
excellens statsministern riktar till sina vänner samma uppmaning, som jag
gjort på mitt håll.

Hans excellens statsministern menade nu, att när man utfärdade denna lösen,
att de borgerliga skola hålla ihop, har man visat, att det finnes viktigare saker
än den nationella samlingen. Nej, ers excellens, jag menar, att när den nationella
samlingen behövs, är den viktigare än något annat. Jag skulle vilja tilllägga,
att det finnes sådana frågor, där en nationell samling är behövlig, och
det har visat sig, att den har kunnat genomföras trots de parlamentariska motsättningar
som finnas.

Jag vill erinra örn att jag vid upprepade tillfällen har betygat mitt förtroende
för hans excellens utrikesministern och att jag vid upprepade tillfällen
uttalat, att han fört en nationell politik, som kunnat leda till en allmän nationell
samling. Jag är honom och regeringen tacksam för denna politik, och
denna hållning visar på ett sätt, som hans excellens statsministern bör förstå,
att det finnes fall, då den nationella samlingen bör ställas framför allt annat.
Men, ers excellens, det betyder inte, att vi på den borgerliga sidan äro skyldiga
att acceptera ers excellens’ ståndpunkt i allt. Det går inte an att kräva,
att därför att man har en regering, som man visar överseende, man skall
driva överseendet så långt, att man inte får förfäkta en egen uppfattning.
Det är inte rimligt och det är ingen god demokrati. Vi ha motsatta uppfattningar,
vi borgerliga och socialdemokraterna. Vi för vår del hålla på den
meningen, att den fria företagsamheten och den fria konkurrensen skola bevaras
så mycket som möjligt. Vi äro emot statsingripanden utom när det är
oundgängligen nödvändigt, men socialdemokraterna begära nya statsingripanden.
Örn denna meningsskiljaktighet finnes, varför skall den då förtigas? Vi
lia inte någon anledning att förtiga, att motsättningar finnas.

Jag skall ge hans excellens statsministern rätt i att det saknas anledning
att förstora motsättningarna och skiljaktigheterna. Här har pågått en utveckling
under de senaste åren, som betytt en avsevärd förskjutning. _ Det
skola vi inte vara blinda för. Och jag anser, att vi skulle kunna börja genomföra
hans excellens’ önskan örn utjämning i dessa båda frågor, som här
kombinerats, försvarsfrågan och pensionsfrågan.

Om hans excellens håller sitt löfte att inte resa opposition mot det försvarsbeslut,
som nu fattats, skall jag vara villig å min sida medge, att även om
han icke gått så långt, som jag skulle ha önskat, så visar dock regeringens
hållning i frågan, att den haft ett positivt försvarsintresse, och det är jag villig
att ge den min uppriktiga honnör för. Jag vill inte vara med örn att avståndet
göres större än det är, och jag önskar inte, att strid skall öppnas, ty jag menar,
att det alltjämt är lika önskvärt att uppnå ett samförstånd i denna fråga som
i utrikespolitiken.

Vad den nu föreliggande frågan beträffar, är det visserligen sant, att det
finnes en meningsskiljaktighet, men vi skola inte göra avståndet större än
det är. Jag är övertygad örn att det var ett stort framsteg, som gjordes i fjol,
och det visar, att det finnes socialt intresse i alla partier. Det är inte någon
anledning att förtiga detta. Det visar, att demokratien fungerar på ett rik -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
tigt sätt. Vi kunna strida, men avståndet bör inte göras större än det är.
Jag anser, att hans excellens statsministern icke bemödat sig i dag örn att
avstå från att göra detta avstånd större än det är.

Jag har endast velat framföra dessa randanmärkningar till statsministerns
tal och ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall bara tillåta mig att par korta repliker. Det är fullkomligt riktigt, att
när efter 1937 års ingång den i fjol beslutade pensionsreformen kommer att
träda i kraft, komma 100,000-tals gamlas tankar att tacksamt gå till det riksdagsbeslutet.
Det förhåller sig nämligen så, att jag inte behöver inskränka
mig till 100,000, utan det kommer att bli närmare 300,000 gamla, som få se
sin pensionsfråga ordnad så, att de ha anledning att vara tacksamma för
beslutet.

A ad man i dag önskar det är, att utom de 300,000 som fingo sin pensionsfråga
ordnad i fjol, skulle man ordna frågan även för den lilla rest på 100,000
gamla pensionärer, som återstå. Det förefaller mig, som örn det faktum, att
man redde upp frågan för 70 procent, omöjligen skulle kunnat anföras
som ett skäl mot atti man fortsatte att reda upp frågan även för kvarvarande
100,000. Det finnes inte ett ord, som jag yttrade i fjol, som jag

haft anledning att söka förringa eller taga tillbaka. Men det är en sak. Det
är en annan sak, att man vill skapa likställighet mellan medborgarna.

Herr Björck sade, att. det inte var fråga örn likställighet, och han ansåg
mig ha erkänt detta, då jag sagt, att man kunde tänka sig, att örn man finge
allmänna pensioner i hela landet pa något över 500 kronor, kunde man avstå
från dyrortsgrupperingen. Jo, likställigheten ligger däri, att jag med ett
sådant beslut praktiskt taget — inte absolut restlöst, det gör jag inte anspråk
på, att det sker, men praktiskt taget — befriar de gamla, orkeslösa

och utslitna människorna från att taga fattigvård. Det är däri likställigheten
ligger. Herrarna intressera sig inte för den frågan, huruvida de gamla
skola behöva anlita fattigvården, det visar hela ert uppträdande, säger jag.
Om ni försöker göra gällande något annat, komma edra egna yttranden till
riksdagens protokoll att vittna mot eder. Ni ha alla haft endast svepskäl men
inte ett enda realskäl för att vägra ert bifall till denna reform.

Utskottet har överhuvud taget inte behandlat frågan. Det är ett faktum, det
lönar sig inte att bestrida. . Det är klart, att det har klubbfästs ett beslut
i frågan efter väckt proposition, men inte något annat. Någon slags prövning
av örn det behövs eller örn det kan genomföras har inte förekommit. Örn det
skett, har det skett utanför utskottet. Då det gällde förhandlingarna, var
det — om jag inte är fel underrättad -— det viktigaste, att man inte kunde
fatta ett beslut, som liksom rubbade det normala i en riksdagsfrågas behandling,
utan först skulle utskottet gå igenom den kungl, propositionen ordentligt
och sedan skulle ur det kristallisera ut sig en prövning, som fick ge det
resultat den kunde. Denna proposition kom på riksdagens bord för närmare
tre månader sedan. Den har inte prövats på något som helst allvarligt sätt.
Det vill med andra ord säga — örn det tillåtes mig — att riksdagen eller
i varje fall utskottet inte har fullgjort sin naturliga plikt på denna punkt.
Det tror jag är ett faktum, som man inte kommer ifrån. Det var bestämt
på förhand utan prövning, att propositionen skulle avslås. Punkt och slut.

Sedan har jag fått höra återupprepas herr Linnérs fjolårs anonyme dansk,
som hade förklarat för honom på en fråga, att »vi ha slet ikke råd». Jag
tror, att vill man veta det, skall man fråga danska folket och inte någon dansk
man i förbigående, som vi inte känna till och som kanske tycker det är mycket

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
obehagligt, att det tages ut jämförelsevis höga skatter i Danmark för sådana
ändamål.

Jag vill bara ha sagt detta. Jag har visat i dag under debatten, att hela
den danska sociala standarden är på en helt annan nivå än den svenska. Vi
ha möjligen gjort ett fel, då vi lia varit så moderata, ty vi ha helst velat, att
i pensionsfrågan komma upp till den danska nivån. Det lia vi gjort av vissa
skäl, men det är en sak för sig. Såvitt jag vet ha de danska pensionärerna
hittills bekommit sina pensioner. Jag tror inte, att någon blivit utan. Det
gjordes ett försök en vacker dag i Danmark att skriva ned den sociala standarden.
Det lyckades för jag vet inte hur många, kanske 2—3 år. Sedan
reparerade det danska folket den nedskrivningen och nedskärningen. Det
visar, att det danska folkets majoritet i varje fall inte har samma uppfattning
som herr Linnérs anonyme dansk.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till

Herr Limdell, som jättra de: Herr talman! Med anledning av den invändning,
som herr Eriksson i Falun gjorde mot mina uttalanden, vill jag säga,
att när man på socialdemokratiskt håll tänker på folkpensioneringen, tycks
man lägga huvudvikten på vad man kan erbjuda de gamla omedelbart nästa
år, även örn inte vederbörande själva hunnit betala några avgifter alls. För
mig, som är borgerlig och självständig företagare och måste pensionera mig
själv liksom de flesta s. k. borgerliga —■ vilket för oss förefaller som en helt
naturlig sak att inrikta sig på — för mig ligger det närmast till hands att
lägga huvudvikten på, vad en person kan få efter inbetalande av avgifter under
hela sin aktiva ålder. Det är huvudsaken efter min uppfattning.

Herr Björck i Kristianstad, som härpå, likaledes för kort genmäle, erhöll
ordet, anförde: Herr talman! Jag vill säga till socialministern, att när han

använder det mycket starka uttrycket »svepskäl» för dem som tala för avslag,
så drabbar det inte endast de borgerliga partierna, som socialministern har
ett gott öga till, utan många andra, som avgivit yttranden och i dessa yttranden
yrkat på avslag eller uttalat tvekan. Jag tycker, att det är ett hårt
omdöme, och vill på det bestämdaste bestrida riktigheten av detsamma.

Härefter yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman! De borgerligas uppträdande här är ett gott
bevis på vart man syftat från visst håll under de sista åren. Men innan jag
kommer in på det, kan jag inte underlåta att visa den andra sidan av den
medalj, som statsministern präglade över politiken sedan 1933. På den sidan
har händelserna inristat: dyrare livsmedel över hela linjen, dyrare brödsäd och
fodersäd, dyrare importerade fodervaror, dyrare mjölk, smör, margarin, ost,
fläsk, kött, potatis, grönsaker, ägg och möjligen något mera, därtill i stort
sett samma arbetslöshetspolitik, som gällde före 1932^ Beträffande löneläget
vid nödhjälpsarbeten är detta sämre än det var tidigare. Arbetslöshetskommissionen
existerar alltjämt, och uppenbarligen har denna institution så långt
ifrån försvagats, att den snarare har stärkts. Men samtidigt som levnadskostnaderna
på anfört sätt stigit, vilket man nu medger från alla håll, ha lönerna
för det stora flertalet arbetare under hela perioden hållits nere vid
tidigare nivå och i vissa avseenden sänkts högst avsevärt. Reallönerna ha under
alla förhållanden sänkts. Denna medaljens sida visar också, att lagstiftningen
för avskaffande av fackorganisationernas rörelsefrihet är långt mera
avancerad än någonsin tidigare. Det ligger ju här på pulpeterna ett betan -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (korts J
kande, som visar, hur pass stort tillmötesgående från borgerligt håll det kan
väntas, då det galler arbetarklassens vitala frågor, allt detta i en period, då
vi kunna notera för de flesta industrier, näringar och bankföretag stegrade
vinster. Vidare lia vi lagstiftning mot politiskt oliktänkande. Jag tror, att
örn det vill sig illa, kommer det lagförslag, som dels här föreslagits och dels
väl, örn första lagutskottets förslag bifalles, förelägges nästa riksdag, att sätta
spår efter sig mera än mycket annat från den period, som i dag måhända
kommer att avslutas. Undantagslagstiftning mot ungdomen, den värnpliktiga
ungdomen, som icke skall få tillfälle att taga del i möten och sariimankomster,
där det förekommer »agitation och propaganda», hur saklig den än
är, mot kriget, alldenstund det kommer att stämplas som landsförrädiskt uppträdande.
Med torsdagsnattens beslut jättelikt ökade militärbördor, som ekonomiskt
komma att sätta spår efter sig under de kommande 10 åren, jag hoppas
så starka spår, att det inte blir möjligt för den lagstiftande församlingen och
statsmakterna att underlåta att på nytt taga upp frågan till behandling. Vidare
delvis försämrad tryckfrihet. Allt detta, herr talman, måste ritsas in på
andra sidan av den medalj, som nyss av statsministern präglades över de
gångna årens politik. Därtill lia vi, som delvis framhållits, den vecka som
förestår oss med alla de reaktionära förslag, som man här trummat igenom
i vederbörande utskott och som med den sinnesstämning, som nu synes behärska
andra kammarens majoritet, icke torde komma att bli annat än bifallna.
Och så i dag detta avslag på de gamlas mänskliga rättigheter.

Jag hörde häromåret ett yttrande av en borgerlig ledamot, vilket jag för
övrigt med stor glädje citerat i hundratals föredrag, då folkpensioneringsproblemet
behandlats där. Han förklarade, att om vi inte lösa folkpensioneringsfrågan,
komma vi i en nära framtid i fråga örn arbetslösheten,
särskilt ungdomsrörelsen, att ställas inför problem, som måhända bli oss övermäktiga.
Det är inte bara så, som här vältaligt och starkt — så långt regeringens
förslag sträcker sig — utvecklats av de olika talarna från regeringsbänken
och även från mina egna partikamrater, att ålderspensioneringen betyder
ofantligt mycket för att skapa rättvisa åt de gamla och i andra avseenden.
Det är nämligen en punkt, som hittills inte nämnts, och det är vad
det betyder i en krisperiod för att bereda ungdomen plats i produktionsprocessen.
Då vi här gått in för kravet på ett steg utöver regeringspropositionen,
är det ingalunda någon tillfällighet. Det är ett uttryck för en väl
genomtänkt uppfattning nämligen den, som den ledamot av folkpartiet jag
nyss nämnde har angivit. Man måste sänka pensionsåldern, örn man skall
kunna få bukt med ungdomens arbetslöshet.

Här lia vi genomgått den svåraste kris, som satt sina oerhörda verkningar
i nuvarande generations tid. Alla lia vi sett dessa verkningar. I industrisamhällena
ha vi sett, hur arbetarungdomen, medelklassens ungdom och även
överklassens vandrat omkring på gatorna, demoraliserats och förstörts i många
avseenden.^ Och alla ha deklamerat i denna kammare, hur nödvändigt det är
att göra något mot ungdomens arbetslöshet. I dag föreligger ett första försök,
mycket litet enligt vår mening, men i dag handla ni på rakt motsatt
sätt mot edra tidigare deklamationer. Jag vill inte sticka under stol med. att
vi vilja en pension, på vilken de gamla verkligen kunna existera, som möjliggör
för dem att helt draga sig ur produktionsprocessen. Det är många, som
på grund av fysiska och andra omständigheter behöva draga sig tillbaka men
som nu tvingas att taga upp platser för de unga. Jag tror, att den sidan av
saken har en utomordentlig betydelse och bör i detta sammanhang betonas.

Man säger — jag kan inte underlåta att säga ett par ord därom — att
arbetarna »inte vilja» sluta vid 60 år. Jag är övertygad om, att de som föra

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrorts gradering av folie pensionerna m. m. (Forts.)
sådant tal tro på riktigheten därav. Men jag är ännu mer övertygad om, att
de inte känna arbetarklassens ställning. Det är sannolikt, att det anförda är
riktigt vad beträffar arbetarna i de lätta yrkesgrupperna. Men gå ut och
se på arbetarnas förhållanden i de tyngre yrkesgrupperna, i järnverk, sågverk
och pappersbruk, tag del av den fart, som där existerar, det tunga arbetet,
som följer och den rationalisering som genomförts, och kom sedan och tala
örn, att de inte vilja sluta vid 60 år! Ålderdomspensioneringens problem är
stort både på grund av de ekonomiska och politiska realiteter, det innebär, men
inte minst på grund av den politiska och psykologiska effekt, som ett försök
till verklig lösning skulle innebära. Vill man skapa hos de stora och breda
folklagren den känslan, att efter ett livs arbete har man tänkt på att skaffa
oss en något så när tryggad ålderdom eller en ålderdom, som är på väg att
bli tryggad, har man förståelse för detta, skall majoriteten rösta på ett annat
sätt än nu uppenbarligen kommer att ske.

Det sades bittert — och jag förstår personligen den bitterheten, även örn
jag inte kan förstå den taktik som föreligger — från regeringsbänken på
förmiddagen,, att nationell samling, som vi strävat efter, avlösts av borgerlig
samling. Vi ha förut sagt, att så skulle det gå, och jag måste säga, att
de borgerliga äro djupt orättvisa mot regeringen med hänsyn till de borgerliga
intressena, då de behandla den så. Ty, mina herrar, ni få inte glömma,
att även här har medaljen en annan sida än statsministern angav. Det är
inte bara så, att regeringen inte gick principiellt andra vägar vid krispolitiken
än de borgerliga, utan bara ett steg längre. Så långt det räckte, ge
vi erkännande åt det. Men tillkomsten av denna regering räddade mycket av
de. värden, som ni annars fått släppa efter på, antingen ni velat eller inte. I
kristider avstå gärna de borgerliga från att övertaga regeringen, men när det
är s. k. normala tider vilja de ha regeringsställningen. Borgerlig samling
har avlöst »nationell samling». Det brukar alltid gå så med borgfredspolitiken.
I denna situation förklarar socialistiska partiet, att vi äro beredda
att medverka till varje försök att samla det arbetande folket, handens och
hjärnans arbetare på gemensamma politiska linjer. De fattiga och förtryckta
i samhället måste hjälpas, ty deras intressen är det lagstiftarnas och statsmakternas
skyldighet att i första hand tillgodose. Det innebär inte, att vi
måste bli en minoritet vare sig i landet eller i riksdagen. En politik enligt
våra linjer måste enligt min mening föra till stor majoritet, alldenstund det
arbetande folket utgör den stora majoriteten.

I anslutning till denna vår uppfattning ligger också vårt ståndpunktstagande
i dagens fråga. Det är god och gammal parlamentarisk regel, det
är god. demokrati alltsedan bondedemokratiens dagar att hjälpa igenom det lilla
som bjudes men samtidigt arbeta för ytterligare steg framåt. Herr talman!
Då vi rösta för regeringsförslaget, d. v. s. för reservationen vid denna punkt
och samtidigt kräva utredning, d. v. s. att förhållandena skola ytterligare
förbättras, tänka vi närmast på nödvändigheten att sänka pensionsåldern.
Herrarna själva lia givit på hand, att detta krav är rättvist. För 2 år sedan
vörö ni med om här i kammaren — jag erinrar mig ingen nämnvärd opposition
från detta tillfälle — att genomföra en sänkning av pensionsåldern för
statstjänare, så att de skulle få pension vid fyllda 60 år. Då man gjort
det, kan jag inte förstå, att man då det gäller den allmänna pensioneringen
kan säga något annat än vad man tidigare erkänt vara riktigt.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag tycker icke, att det ilr så

mycket bevänt med att svara borr Kilbom. Jag har under dessa 4 år inte
hört, att herr Kilbom tänkt på en lugn samhällsutveckling. Det är något,

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dy forts gradering av folkpensionerna m. to. (Forts.)_
som likasom flugit i herr Kilbom för dagen. Flan tycks vädra något, som
skulle vara svårare för ett ovederhäftigt framträdande. Herr Kilbom söker
göra sig till riddare för arbetets folk. Den politik, som herr Kilbom förfäktat
under den snart förflutna fyraårsperioden, har inte hjälpt det arbetande
folket, åtminstone inte dem, som haft det sämst, ty herr Kilbom har mycket
litet beaktat den grupp av Sveriges arbetare och bönder, som på grund av de
ringa möjligheterna att få betalt för sitt arbete haft en oerhörd tillbakasatt
ställning. Att herr Kilbom i detta ögonblick vaknar upp, förvånar mig inte,
men jag tycker, att det är väl mycket att komma med förmaningstoner örn
demokratien. Ty att någon gjort större ansatser mot den svenska demokratien
än herr Kilbom och hans kolleger, vet inte jag åtminstone under senare
år. Det är andra, som upprätthållit en verklig demokrati i landet. Det passar
inte, att man kommer med dylika påståenden från det håll, som de nyss
kommit från. Det är gott och väl att tala vackra ord, kanske för att de skola
komma i protokollet och kunna läsas upp för okritiska massor, som inte förstå
saken. Politiken från det håll herr Kilbom företräder har varit målmedveten
såtillvida att jordbrukets arbetare skola producera billiga varor för att därigenom
alstra ovilja. Man betraktar detta som det närmaste målet.

Herr Hagberg i Luleå var inne på talet om något reaktionärt, då den borgerliga
delen av riksdagen inte ville ratificera 40 timmars arbetsdag per vecka.
Hur ställer sig herr Hagberg i Luleå, när det gäller att ställa jordbrukets
arbetare och priset på deras produkter i jämförelse med andra, när det gäller
att tillfredsställa dem med skälig ersättning för det arbete, de utföra? Jag
har inte under hela riksdagen svarat herrarna. När jag gör det i dag, beror
det på, att den där förmaningen är för sent kommen, örn herrarna vilja värna
om demokratien. Det är första gången, som man hört något örn detta från det
hållet.

Sedan vill jag säga några ord till hans excellens statsministern. Jag har
respekterat hans excellens statsministern för ett lugnt och alltid omdömesgillt
bedömande av olika saker och har offentligt sagt och skall här inför kammaren
offentligt säga, att när han och jag resonerat örn en sak, har jag fått det
intrycket, att jag träffat på en man, som vet vad han vill. Och örn vi ha
blivit överens örn att något är riktigt och rätt ur hela svenska folkets synpunkt,
så vet jag, att han stått för sin linje och jag på min. Men jag kan inte
underlåta att framhålla, då hans excellens statsministern gjorde upp den här
långa listan över vad som har uträttats, att det inte kan få stå i riksdagens
protokoll såsom varande uteslutande en förtjänst för hans excellens statsministern
och den nuvarande regeringen. Jag tror inte heller, att hans excellens
statsministern menade det. Jag erinrar mig första gången, då vi år 1933
började diskutera de då ganska tillkrånglade ekonomiska problemen för att
rädda den del av svenska folket, som verkligen var bragt i nöd och elände
på grund av världspolitiska, handelspolitiska och inrikespolitiska svårigheter.
Det gällde att försöka finna en väg för att åstadkomma bättre konjunkturer.
Då förelåg ett förslag, men det förslaget var ganska ensidigt. Men efter
de debatter, som fördes i utskottet 1933, så var hans excellens statsministern
så pass omdömesgill, vilket han alltid har varit, att han gick med på att förslaget
frångicks, varigenom ett samarbete kunde etableras, som ledde till att
den svenska riksdagen oavsett politiska meningsskiljaktigheter kom till ett
positivt resultat.

Det är således olika partier inom det svenska parlamentet, som ha samma
andel i allt vad som åstadkommits i det fallet. Jag skulle kanske inte ha
svarat alls på de saker hans excellens nämnde. Men jag kan inte underlåta
det. Jag sade, då jag svarade herr statsrådet och chefen för socialdeparte -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. ra. (Forts.)
mentet, att därest herrarna vilja fortsätta att insinuera, att det parti jag har
äran företräda handlar mot sin vilja i den nu föreliggande frågan, så mål
herrarna påstå det hur länge som helst. Jag vill emellertid med anledning av
vad hans excellens sade beträffande detta ännu en gång säga, att den ståndpunkt
vi i dag stå på, den ha vi intagit med vår vilja och i enlighet med vår
bestämda övertygelse, och det är precis samma övertygelse, som vi förfäktade
förra året. Vi äro således inte påverkade det ringaste från vare sig det ena
eller andra hållet.

Jag sade härom dagen, att hans excellens och jag räkna oss som goda demokrater
båda två och därmed försvarare och värnare av det svenska folkhemmet.
Men äro vi goda demokrater, skola vi respektera varandras uppfattning. Jag
respekterar den uppfattning herrarna lia, men då fordrar jag tillbaka den respekten
för vår uppfattning, att vi utan att beskyllas för att vara motståndare
till en framstegsvänlig socialpolitik skola ha rätt att företräda den meningen,
att även om detta är en mycket viktig del av den svenska socialpolitiken
det inte kan förvåna så mycket örn man anser sig böra vänta och se. Av den
anledningen är det inte riktigt, som hans excellens sökte göra gällande, att därför
att en proposition här är framlagd, skall man fördöma den del av svenska
riksdagen, som inte vill gå med på regeringens förslag, därför att den känner
ansvar för landet och ansvar för att vårt näringsliv skall utvecklas på en
sund och solid grund, så att det kan ge inkomster till den svenska nationen
och till de svenska folkgrupperna, vilket i sin tur främjar socialt framstegsarbete.
Det får inte påstås, att man från detta håll, som inte vill vara med
på det föreliggande förslaget, är fientlig gentemot socialt framstegsarbete.

Jag skulle vilja fråga: Har herr statsrådet och chefen för socialdeparte mentet

fått fram alla sina önskemål rörande det sociala lagstiftningsarbetet
inför riksdagen? Jag vet ju ingenting i det fallet, men jag har stark anledning
befara, att i många fall har ett förslag från honom stoppats, innan det
kommit på riksdagens bord, och då torde det vara förklarligt, att man även
från regeringen förstår, att trots att ett förslag har passerat den första linjen,
kan det möta motstånd, då det kommer till den andra linjen, nämligen riksdagen.

Jag beklagar, och jag har gjort det förr, att en fråga som denna skall ses
ur politisk synpunkt. Jag ser den inte ur politisk synpunkt, utan jag ser
den ur landets synpunkt. I denna debatt har även talats örn fritt näringsliv
och fri företagsamhet. Jag har innerst den uppfattningen, att det fria näringslivet
och den fria företagsamheten är det grundläggande för ett land,
men det är alldeles sälvklart, att den ekonomiska utvecklingen inte får gå dithän,
att det fria näringslivet och den fria företagsamheten får lov att växa
hela samhället över huvudet och sålunda göra precis vad som helst med samhället.
Det är från den utgångspunkten, som vi då det gällt kontroll ha intagit
vår ståndpunkt. De små i samhället ha givetvis inte möjlighet att korrigera
något, med mindre staten söker skipa rättvisa.

Jag noterar med tacksamhet, vad hans excellens statsministern till sist sade
-— jag förstod ju, att det var ett uttryck för den tolerans hans excellens alltid
förut visat — att hur läget än utvecklas, och även örn i detta fall meningsskiljaktigheterna
lia varit av den beskaffenhet, att de lett till en kris,
som hans excellens sade var oundviklig, får detta inte leda till att rasera
grundvalarna eller förutsättningarna för vad som uträttats under de senaste
åren. Jag skulle vilja säga, att örn det inte är någon annan, som börjar bygga
upp murar för att hindra en samverkan för en förnuftig politik till lycka för
hela det svenska folkhemmet, så tror jag, att jag kan försäkra, att det parti

Andra kammarens protokoll 19S6. Nr-b^t. 6

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. ra.

Äng. dy lortig radering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
jag har äran företräda inte kommer att börja resa lipp några murar för att
få fram en skiljelinje.

Nu förefaller det ju vara oundvikligt, att ett vaktombyte kommer att, ske.
Jag skulle vilja säga, att vilket vaktombyte, som än sker, och vem som än
skall taga vakten, är det svenska samhället funtat på sådant sätt, att örn vi
skola främja den demokratiska utvecklingen i det svenska samhället, skola vi
inte resa den ena uppfattningen eller åsiktsriktningen mot den andra, utan vi
få i fortsättningen resonera med varandra för att komma till ett lyckligt resultat
för hela vårt folk. Detta blir enligt min mening nödvändigt, då vi i
fortsättningen måste ta ställning till sådana åtgärder, som kunna bliva nödvändiga,
när en^ kris på nytt inträder. När sedan krisen är över och konjunkturerna
goda, få vi givetvis avkoppla en del av de åtgärder, som sålunda vidtagits,
och få då så mycket bättre möjligheter, när inte andra tvingande utgifter
föreligga, till sociala reformer för att därigenom trygga existensvillkoren
och göra tillvaron ljus för vårt svenska folk, som behöver stöd av statsmakterna.
Jag vill därför uttala den förhoppningen att, hur det än kommer att
utveckla sig efter detta, kommer det parti, jag har äran tillhöra, att, i den mån
det har möjlighet därtill, medverka till att en fortsatt avspänning inom svensk
politik må ske inom de gränser vi kunna vara med örn för att åstadkomma
den största möjliga lycka och trevnad för det svenska samhället.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Jag har mer än en gång

beklagat, att vi inte i riksdagen kunna lia det ordnat så, att de stenografiska
referaten över de anföranden, som hållits, tämligen omedelbart föreligga inför
riksdagsledamöterna. Man skulle säkerligen därigenom kunna undvika en hel
del missförstånd. Det som sagts av de senaste talarna har varit en hel rad
av missuppfattningar.

Jag har aldrig ett ögonblick — och det skall herr Pehrsson i Bramstorp
finna, när han läser igenom mitt tal, när det föreligger i referat — sökt fördölja
förtjänsten hos andra för vad som har åvägabragts under dessa sista år.
Jag vill minnas att jag i stället formulerade mitt uttalande så, att jag sade,
att jag är glad över att regeringen haft tillfälle att i samarbete med riksdagsmajoriteten
driva den politik, som lett till dessa goda resultat, och jag kan
försäkra herr Pehrsson i Bramstorp, att jag inte skall ta ett enda uns av äran
från honom. Det var också en missuppfattning, när herr Pehrsson i Bramstorp
trodde, att jag hade sagt. att den ståndpunkt, bondeförbundet har intagit
ifråga örn dyrortsgrupperingen, har det inte intagit på grund av egen utan på
grund av andras vilja. Det var en mycket större fråga, jag talade örn i det
sammanhanget.

När jag håller på med missförstånden kan jag kanske också säga några
ord till herr Björck. När han hänvisade till det lilla intermezzot med herr
Hamrin i första kammaren, så feltolkade han alldeles situationen. Jag begärde
inte utan vidare, att de borgerliga partierna skulle träda fram och förklara,
att regeringen borde gå. Saken var den, att herr Hamrin hade uttalat
sin förvåning över att en regering skulle ställa kabinettsfråga, därför att
riksdagen ville giva större anslag än regeringen begärt. Det var med anledning
härav jag frågade, om meningen var, att herr Hamrin ville, att regeringen
skulle stanna kvar. Jag fick ett omedelbart svar genom en mycket
energisk ruskning på huvudet.

Nu menade herr Björck, att det hade varit min skyldighet att träda fram
och förklara, att därest utskottsförslaget i försvarsfrågan bleve bifallet och
regeringens förslag sålunda avslaget, skulle regeringen ställa sina platser till
förfogande, och det skedde från herr Björcks sida med den motiveringen, att i

Lördagen den 13 juni e. ra.

Nr 44.

Äng. dg ro ris g råd e riri g av folkpensionerna m. m. (Forts.)
denna viktiga fråga borde regeringen ha markerat sin ställning. Det fanns
emellertid ingen möjlighet att göra detta, eftersom regeringen hade förklarat
sig villig att acceptera utskottets förslag under vissa förutsättningar, och det
var först sedan det visat sig, att dessa förutsättningar inte uppfyllts, som
regeringen hade anledning att ta sin ställning under övervägande. Jag har
visserligen förmärkt, att det finns ett stort intresse på många håll att göra
vad som nu sker till en följd av beslutet i försvarsfrågan. Man tror tydligen, att
det är bättre, örn man får gå ut i valrörelsen och säga, att regeringen gick, för
att den inte fick sin vilja fram i försvarsfrågan, än om man måste konstatera
att den fick gå, därför att den slog vakt örn de fattiga gamla på dyrorterna.
Men jag kan inte här stå till tjänst. Situationen har inte varit sådan. Regeringen
har inte haft någon anledning att gå på försvarsbeslutet i och för sig,
utan därför att regeringen inte har kunnat möta de hänsyn i andra avseenden,
som regeringen har ansett nödvändiga för att ha känslan av, att dess parlamentariska
ställning är sådan, att den kan ta det förvisso inte lätta ansvaret att
föra 1936 års försvarsordning ut i livet.

När herr Björck här höll en föreläsning örn oppositionens rättigheter och
skyldigheter, skulle han lika gärna som han använt sina egna ord kunna lia
citerat mina. I stället polemiserade lian mot mig. Vad jag har sagt är, att
jag har ingenting att invända mot en opposition, som, örn den anser en politik
felaktig, också med ali gevalt vänder sig mot dem, som företräda den politiken.
Herr Björck talade om oppositionens skyldigheter i detta avseende. Deli
saken är alldeles klar. Jag delar jämväl herr Björcks uppfattning, att i en
demokratisk ordning är det mycket bra med en opposition. Det fanns en tid,
då jag skämtsamt sade, att örn ett visst parti i oppositionsställning skulle dö ut,
visste jag ingen annan utväg än att försöka organisera ett nytt. En regering,
som icke bär någon opposition, löper risk att handla i maktfullkomlighet. Det
behövs en opposition, som vakar över att landet styres efter demokratiska
grunder och i verkligt demokratisk anda. Men detta hindrar inte, att jag kail
tycka, att oppositionen kan vara litet generösare, eller att oppositionen
åtminstone inte behöver stå upp och deklamera örn nationell samling,
när den menar borgerlig och när herr Björck _t. _ ex. inte bara
skriver, att de borgerliga skola hålla ihop, utan att det viktigaste är att de
borgerliga hålla ihop. Men jag tycker icke herr Björck har rätt i detta, utan
jag anser, att det viktigaste är, att så många som möjligt av oss kunna komma
överens och att gränserna inte dragas alltför snäva. Det gläder mig, att herr
Pehrsson i Bramstorp försäkrar, att man från bondeförbundets sida alltid kommer
att söka bevara möjligheterna till en avspänning, att han för sin del inte
kan vara med om en politik, som lägger stenar i vägen för en större samling.
Jag vill konstatera, att herr Pehrsson i Bramstorp, som skjutes fram som
den borgerliga samlingens man, i detta stycke tydligen har en annan uppfattning
än folkpartiet och högern.

Herr talmannen gav nu för kort genmäle ordet till

Herr Kilbom, som yttrade: Herr Pehrsson i Bramstorp talade örn den

okritiska massa, som ingenting förstår. I dag örn tre månader och en vecka,
herr Pehrsson, skall denna massa fälla domen både över herr Pehrssons parti
oell mitt parti och alla de andra. Det är alltså skål att vara litet försiktig
med talet om okritiskhet. För det andra är det också oförsiktigt att påstå,
att vi inte ha velat någon hjälp åt de arbetande bönderna^— för meningen var
val det i vart fall. Riksdagens protokoll innehålla för många förslag från vår
sida i detta avseende, och jag tycker ju, att man kunde erkänna det, även örn

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
vi föreslagit andra vägar för hjälpen, än vad bondeförbundet har gjort. I ett
avseende lia vi dock varit fullkomligt ense med bondeförbundets stora organisation
R. L. F. nämligen i fråga örn kravet på reglering av jordbrukets skulder.
När herr Pehrsson i Bramstorp blir statsminister, hoppas jag, att det kravet
inte glömmes bort. För det tredje skall jag i fråga örn vakthållningen örn
demokratien be att vid denna tidpunkt med alldeles särskild tillfredsställelse
få notera herr Pehrssons löfte, att bondeförbundet skulle slå vakt örn demokratien,
och jag vill tillägga, att jag är övertygad örn att han personligen menar
ärligt med detta löfte. Men jag måste tillägga en sak. Vakthållningen örn
demokratien den måste ske nied och genom folket, med och genom de stora
breda folklagren och inte med vissa klickar, som till äventyrs spekulera i
kupper och vilka ha motsatta intressen mot de breda folklagren.

Vidare lämnades, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr Pehrsson i Bramstorp, som anförde: Jag vill bara säga till herr Kilbom,
att jag står fast vid den förklaring, jag lämnade, att jag vill värna örn
demokratien gentemot vissa klickar, men örn herr Kilbom hör till en av dessa
klickar, får man naturligtvis behandla den klicken på samma sätt som klickar
på andra håll.

Härpå yttrade:

Herr Skoglund: Herr talman! Liksom allt mänskligt har regeringen sina
förtjänster, men den har också sina brister. Det finns något, som den inte
lider av, nämligen av några hämningar att själv tala örn vad den har förmått
uträtta. Och när hans excellens tycker, att vi onödigt mycket uppehållit oss
därvid i debatten i dag, får hans excellens statsministern ursäkta. Ty genom
de duktiga hallåmän, som det socialdemokratiska partiet förfogar över, har
svenska folket fått den mycket bestämda uppfattningen, att ingenting sker i
svenska riksdagen eller här i landet, som inte har tillkommit genom den nuvarande
regeringen. Jag såg häromdagen en rubrik i Socialdemokraten, där
det stod »Per-Albin-husen populära». Kanske den nuvarande regeringen vill
erinra sig, att dessa Per-Albin-hus i alla fall lia tillkommit genom samarbete
mellan olika partier i riksdagen, sålunda i den nationella samlingens tecken.
Men inte förty skola de tydligen enbart tillgodoskrivas den nuvarande regeringen.
Den som eventuellt på någon punkt har hyst en avvikande mening,
den har utan vidare stämplats som den, vilken inte vill medverka till svenska
folkets välfärd. Vad som enligt min mening har varit av den allra största
betydelse under de år, som gått, är — såsom jag tillät mig framhålla i årets
remissdebatt — dels valutapolitiken och dels stödet till jordbruksnäringen.
Därutöver har det vidtagits mycket omfattande åtgärder för att lindra arbetslösheten
här i landet, och beträffande dessa beslut har ers excellens själv
erkänt vid mer än ett tillfälle, att de andra partierna ha medverkat. Det
har varit en god konjunktur, som har kommit den nuvarande regeringen till
hjälp. Var gränsen går mellan de arbetsmöjligheter, som tillskapats av den
förbättrade konjunkturen, och de arbetsmöjligheter, som åstadkommits genom
regeringens s. k. konjunkturpolitik, torde det dock för nävarande vara för
tidigt att bedöma. Vid en senare tidpunkt, då vi kunna se mera nyktert och
lugnt på saken, skola vi säkert komma till den uppfattningen, att under
dessa år en hel del gjorts av den art, att det varit till fördel och av värde
för vårt folk. Men herr socialministern torde vid detta senare tillfälle också
komma underfund med en erfarenhet, som vi ha gjort, nämligen, att en del
av vad som uträttats icke haft den betydelse, som man tillskrivit det, och

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dy ro rtsg radering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
att det också finns sådant, som varit av sådan beskaffenhet, att vi lämpligen
icke böra upprepa det.

Vad är det egentligen, som gör, att vi befinna oss i den politiska situation,
där vi i dag befinna oss? Statsministern bär försökt ge sin skildring därav.
Han ville finna orsaken till krisen hos några slags mindre goda makter, som
hade försatt regeringen i dess nuvarande belägenhet. Förhåller det sig icke,
ers excellens, på ett helt annat sätt? Är det icke så, att vad som låg till grund
för 1933 års parlamentariska majoritet, skjutits åt sidan? Man skisserar
då ett arbetslöshets- och arbetsanskaffningsprogram, för vilket den nuvarande
regeringen skaffade sig en parlamentarisk majoritet. Vi ha emellertid nu
glidit in i andra förhållanden. Vi lia kommit in i ett läge, då detta program
icke längre träder i förgrunden på samma sätt som det då gjorde. Arbetsområdet
för regeringen har flyttats över till andra frågor. Regeringen fordrar
emellertid, att den majoritet, som 1933 skapades, fortfarande skall kunna
utnyttjas även när regeringen ger sig in på helt andra arbetsuppgifter än
de tidigare. När så icke visar sig möjligt, blir regeringen missbelåten och
anser, att här sker något, som icke är riktigt. Då påstår statsministern, att
de s. k. borgerliga partierna äro ute på vägar, som de icke böra ha rätt att
gå; enligt herr statsministerns uppfattning skulle högern och folkpartiet söka
förleda bondeförbundet in på stigar, som det icke skulle lia rättighet att beträda.
Är det icke så, ers excellens, att det här har skett en hel del, som
åstadkommit denna förskjutning och som medfört, att svenska folket känner
sig, jag vågar säga, misstänksamt. Det har icke lämnats något klart besked
örn den nuvarande regeringens ekonomiska politik. Det har igångsatts ut-,
redningar av den art, att man har rätt att ställa sig frågande inför desamma,
och det har framkommit förslag, som jag tror att man på alla håll står
ganska betänksam inför. Jag skulle tro, att till och med långt inne i herr
statsministerns eget parti står man frågande inför regeringens ekonomiska
politik. Det är i ett sådant läge, som vi för närvarande befinna oss, och det
är i ett sådant läge, som riksdagsmajoriteten är betänksam och tvekar att
följa regeringen.

När var det egentligen, som den nuvarande regeringen, örn jag så får säga,
tappade bort ledningen av det politiska arbetet? Det skedde i försvarsfrågan.
Det skedde icke här i riksdagen utan det skedde i försvarskommissionen,
där de s. k. mellanpartierna funno varandra på en gemensam linje, därför
att de ansågo, att socialdemokraterna icke ville sträcka sig tillräckligt långt.
Där uppstod den verkligt stora meningsskiljaktigheten, vilken det varit en
av regeringens största svårigheter att komma över och vilken alltsedan dess
vidgats.

Vad beträffar den fråga, som vi här i dag debattera, nämligen folkpensioneringen,
är det väl så, att regeringen icke behövde vara i tvivelsmål örn
de borgerliga partiernas ställning. När de förra året godtogo ett så pass genomgripande
förslag i folkpensionsfrågan, som de då gjorde, sade de nämligen
också ifrån, att de icke utan vidare ville vara med örn att omedelbart
ytterligare utbygga den nya folkpensioneringen. Detta borde regeringen ha
vetat och varit underkunnig örn, innan den framlade årets förslag för riksdagen.

.Statsministern nämnde tidigare här i dag, att när han såg igenom en råd
av de frågor, som förekomma på dagens föredragningslista, visade det sig,
att flera av dem hade gått den nuvarande regeringen emot. Ja, det är riktigt,
att det finns en del frågor, som ha gått regeringen emot i utskottsbehandlingen,
men av vilken anledning? Tag till exempel propositionen örn lantarbetstidslagen.
Om socialministern hade velat taga hänsyn till den verk -

Xr 44.

Lördagen (lea 13 juni e. m.

Ant/, dprortsffradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
ställda utredningen och till den uppfattning, som hystes av majoriteten inom
den tillsatta kommittén, så skulle socialministern säkerligen ha funnit bättre
förståelse här i kammaren än vad han förmodligen kommer att finna.

Man har här talat om att de borgerliga partierna etablerat borgerlig samling.
Ja, på grund av det förändrade läge, som jag nämnt att regeringen
kommit i, lia de borgerliga partierna på mer än en punkt funnit, att de lia
gemensamma uppgifter och därför böra arbeta på samma linje. Icke lia vi
känt till, ers excellens, att det har utfärdats något förbud för de borgerliga
partierna att samfällt biträda en lösning av en fråga, i vilken vi hysa samma
uppfattning.

Statsministern har på ett, jag vågar säga, mycket egenartat sätt sökt skilja
ut högern och folkpartiet från bondeförbundet. Vi skulle ha lämplig aga,
under det att bondeförbundet skulle röna en mera hänsynsfull behandling.
I det anförande, sorn ers excellens höll i anledning av herr Peterssons i Bramstorp
sista anförande, hade ers excellens blivit litet mera bestämd i tonen, men
det första anförandet som ers excellens höll före middagen, efterlämnade det
bestämda intrycket, att bondeförbundet åtnjöt en alldeles särskild undantagsställning.
När bondeförbundet gått tillsammans med de andra borgerliga
partierna, hade det skett av den anledningen, att det hade blivit förlett därtill,
alltså förmildrande omständigheter.

Anledningen till att jag begärt ordet var, att jag inför kammaren ville på
det bestämdaste protestera emot påståendet, att vi skulle ha handlat av någon
alldeles särskild anledning, någon som vi icke skulle vilja tala om, när vi i en
del frågor kommit till samma uppfattning som folkpartiet och bondeförbundet.
Vi ha i förevarande fråga intagit vår ståndpunkt, därför att vi trott den vara
sakligt riktig. Vi ha ingen anledning att ångra, att vi intagit denna ståndpunkt,
och vi komma att försvara den.

Vad jag också skulle vilja inlägga min bestämda gensaga emot är, när ers
excellens vill för sig och sin regering med någon slags ensamrätt inregistrera
beteckningen välfärdsregering och välfärdspolitik. Ers excellens talar örn ordet
välfärdspolitik på ett sådant sätt, att man fick den uppfattningen, att ingen
här i landet mer än en socialdemokratisk regering kan föra välfärdspolitik.
När herr statsrådet och chefen för socialdepartementet talade örn pensionerna,
gjorde han det likaså i en sådan ton och på ett sådant sätt, som örn han ville
försöka inbilla svenska folket, att de borgerliga partierna vore avogt inställda
mot de gamla och ålderstigna här i landet och att de under inga förhållanden
ville vara med örn att ordna det så, att de gamla skulle få det bättre. Jag
vågar bestämt hävda, att när herr statsrådet talar i den riktningen, gör han
det, skulle jag vilja säga, mot bättre vetande, ty vi ha ju vid mer än ett tillfälle
varit med örn åtgärder av sådan storleksordning, att sådana beskyllningar
icke böra riktas emot oss.

Jag skulle till sist vilja säga ers excellens, som min bestämda uppfattning,
att oavsett vilken regering som kommer i detta land och oavsett skilda åsikter
örn vad som är riktigt att företaga vid det ena eller andra tillfället, kan det i
vårt land icke få finnas en regering, som har något annat riktmärke för sitt
arbete än att skapa välfärd åt svenska folket.

I detta anförande instämde herrar Sandström och Lindmark.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Jag begärde, herr talman,

icke ordet för att fortsätta polemiken utan för att bekänna, att med herr Skoglunds
senaste anförande gick en av mina förhoppningar. Jag hade nämligen
trott, att till sist, om icke någon annan så just herr Skoglund, skulle träda

Lördagen den 13 juni e. lii.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
fram och blåsa en segerfanfar över att man äntligen hade lyckats i sin fyraåriga
strävan att åstadkomma ett systemskifte. 1 stället stod han här och
förklarade på alla möjliga sätt, att man har icke någon som helst skuld i att
regeringen går. Sicken opposition!

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag får bekänna, att när jag begärde
ordet, var det förnämligast därför att herr Björck, som började att
tala örn sakliga synpunkter, så småningom övergick till att bli kåsör och därifrån
till att bli skolmästare, som försökte lära oss åtskilligt. Han har redan
fått svar av hans excellens statsministern, och jag tror det kan räcka för herr
Björcks vidkommande. Jag skall därför i stället säga några ord till den siste

talaren, herr Skoglund. -lii

Herr Skoglund talade örn att socialdemokraterna sannerligen icke ledo av
några hämningar, då det gällde att tala örn vad de uträttat. Det kanske da,
herr talman, må tillåtas mig att erinra därom, att den. som minst av alla har
lidit av några hämningar, när det gällt att bedöma regeringens politik.
bär varit just det parti, bland andra förstås, som herr Skoglund företräder.

;Vilket anskri blev det icke och vilket alarm slog man icke i hela den högersinnade
pressen över den »svindlande miljonrullning», som regeringen satte i
gång. och hur skulle icke detta så småningom bringa Sverige ut på ruinens
brant. Jag behöver icke gå in alltför långt på detta. Jag tror det räcker, örn
jag bara erinrar örn vilka svartmålningar man då gjorde.

Om jag nu för min ringa del skulle säga, vad jag å min sida anser vara
det grundläggande och mest förtjänstfulla i regeringens politik från den stund,
den trädde till, och tills nu, så är det det faktum, att efter det att man ^sett
allting i nattsvart pessimism — från dåvarande regeringens sida under åren
1931 och 1932 försökte man ju på det mest eklatanta sätt svartmåla allting —
kom det som en frisk fläkt, när den nya regeringen trädde till och verkligen
vågade visa folket, att örn vi försöka göra något, _ är det sannolikt, att vi
lyckas. I stället för nattsvart pessimism sökte man inge människorna en liten
smula förhoppning, och detta var enligt mitt sätt att resonera det första och
mest lyckade steget i den politik, som denna regering inledde.

Jag vill vidare säga, att ingen här i kammaren torde ha uppfattat statsministerns
tal före middagen som något annat än ett konstaterande utav att tack
vare samförståndet har det varit möjligt att uträtta en del saker.

Ja, herr talman, detta var en del reflexioner, som jag icke alls hade tänkt
göra, när jag begärde ordet. Jag skall nu be att fa säga några ord i själva
sakfrågan, som i själva verket varit mycket litet behandlad under de sista, timmarnas
debatt. .Tåg vill därvid framhålla, att sedan nian genom det i fjol
antagna förslaget örn folkpensioneringen hade så gott som helt släppt försäkringstanken,
finns det ingen som helst anledning att förmena dyrorternas
gamla att få en totalpension, som är avvägd i förhållande till levnadskostnaderna
å respektive orter. Herr Eriksson i Falun talade på förmiddagen en
hel del örn de källor, ur vilka staten får sina inkomster. Jag skall endast stryka
under vad han sade och därtill lägga, att jag tror. att man kan utsträcka jämförelsen
till att gälla även den indirekta beskattningen i mycket hög grad. Det
förhåller sig alltså på det sättet, att medan staten tar en mycket stor del av
sina direkta och indirekta inkomster från dyrorternas befolkning, så får
denna i fråga örn pensionstillägg icke mera än vad man får på billigaste ort i
landet. Jag representerar landsbygden, herr talman, men jag kan icke underlåta
att med ali ilen kraft, jag är mäktig, stryka under, att det är icke något
annat, som man behöver göra för att fullständiga denna reform, tills vidare
åtminstone, Jin att skapa stiirsta möjliga rättvisa. Här har dock gjorts ett

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
försök därtill. Gå ni hem, ni som i dag ämna fälla den föreslagna reformen,
och tala örn för edra valmän att så och så förhåller det sig. Säg dem, att staten
har gått ifrån försäkringsprincipen och infört ett pensionstilläggssystem, som
skulle ge någorlunda möjlighet för folk att leva, och att staten får in en mycket
stor del av de direkta och indirekta skatterna från dyrorternas befolkning,
och fråga dem sedan, örn de icke vilja vara med om att skipa någon liten grad
ay rättvisa. Jag skulle tro, att den missuppfattning om läget, som tidigare
förefunnits, då skulle mycket snart försvinna.

Herr talman! Med dessa enkla ord vill jag ange, varför jag för min del
kommer att rösta för reservationen.

. Herr Österström: Herr talman! Det har i ett par olika sammanhang gjorts
vissa antydningar örn handläggningen av detta ärende inom det sammansatta
stats- och andra lagutskottet. Det kanske är lämpligt att jag, för att förhindra
en legendbildning i denna sak för framtiden, till kammarens protokoll
ber att få anföra något, som jag föreställer mig skall rätta till denna missuppfattning.

. Det har utom kammaren sagts, och jag kanske får ta med det, när jag börjar,
att utskottet skulle ha avsiktligt fördröjt behandlingen av detta ärende.
Sanningen är den, att från det ögonblick, när detta utskott tillsattes, har det
arbetat med all den snabbhet, som en saklig prövning av de tre ärenden, som
utskottet hade till behandling, kunde medgiva. De tre ärendena voro propositioner
och motioner örn ^skyddshemmen, om bostadsparagrafen i hälsovårdsstadgan
samt slutligen frågan örn dyrortsgruppering av folkpensionerna. Socialministern
hoppas jag bekräftar vad jag påstår, att det var på departementets
särskilda önskan, som utskottet först tog upp till behandling frågan örn
skyddshemmen. Det berodde på ett alldeles speciellt förhållande, som var en
angelägenhet även för utskottet, nämligen att få draga nytta av vissa arbetskrafter.

Därnäst är att erinra sig, att förhandlingarna mellan statsministern och
andra^ representanter för regeringen och partiledningarna kommo emellan, och
det må val under sådana förhållanden vara ursäktligt, örn det sammansatta utskottet
då tog det andra av mig nämnda ärendet, nämligen hälsovårdsstadgan,
till behandling under några dagar för att slutligen komma över till detta.

Vad nu dyrortsgrupperingen beträffar, gäller örn denna fråga, att varje tal
örn att i varje fall från min sida. handläggningen av detta ärende skulle ha
bedrivits så, atthen saklig behandling av detsamma var utesluten, är en antydan,
som jag på det allra bestämdaste nödgas tillbakavisa. Jag har skaffat
utskottet den bästa föredragande, som överhuvud taget stod att uppbringa i
detta ärende. Vi ha haft en föredragning, och det har varit i vanlig ordning
överläggning mellan utskottets ledamöter. Det har icke gjorts något försök
till terror i det hänseendet. Jag må ju säga, att man må ha vilken uppfattning
som helst om en utskottsordförandes skyldigheter, men att till alla hans
skyldigheter också skulle läggas att, sedan debatten har avslutats, på något
underligt sätt söka förlänga diskussionen genom egna prestationer för att
locka fram en motbevisning pro et contra, det har jag verkligen aldrig föreställt
mig. Här har ingenting gjorts, som har uteslutit en saklig behandling
av detta ärende.

Herr Jansson: Herr talman! I anledning av herr Österströms yttrande

ber jag endast att få meddela, att jag ha.r ingenting att återtaga i vad jag i
mitt första anförande sade, och icke heller i den replik, som jag gav i anledning
av herr Skoglunds yttrande, men där har jag en liten sak att tillägga,
som jag glömde i repliken. Det var, att jag fick till svar av herr ordföranden,

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
när jag frågade, om vi icke skulle få diskutera frågan, att »det få ni visst»,
men då ropades det från övriga utskottsledamöter: Vad tjänar det till att diskutera
en sak, som redan är klar? Det är detta jag skulle vilja lia tillagt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande utskottets hemställan i mom. I, nämligen dels på bifall
till berörda hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Eriksson i Falun begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i mom. I av utskottets förevarande utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda utlåtande fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 107 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Vidare gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets i mom.
II gjorda hemställan, dels ock på bifall till det av herr Karlsson i Grängesberg
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Karlsson i Grängesberg, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i mom. II av utskottets förevarande utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Karlsson i Gängesberg under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Ström begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 117 ja och 20 nej,
varjämte 71 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Nr 44.

Lördagen deri 13 juni e. m.

Ang. viss
ändring i
lagen om folk
pensionering.

Äng.dyrortsgradering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Slutligen blev på herr talmannens clara givna proposition utskottets hemställan
i mom. III av kammaren bifallen.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring i
"lagen örn folkpensionering.

I en inom andra kammaren väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 61,
vilken efter överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet behandlats
av sammansatt stats- och andra lagutskott, hade herr Brännström i
Burträsk föreslagit, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § lagen
örn folkpensionering den 28 juni 1935, att inkomst av blindhetsersättning
skulle upptagas bland de förmåner, som enligt nyssnämnda lag intill ett belopp
av 300 kronor ej inräknades i den inkomst, som Indes till grund för beräkning
av pensionstillägg.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av berörda hemställan yttrade:

Herr Brännström i Burträsk: Herr talman! Efter den långa debatt och

det stora intresse, som den nyss avgjorda frågan haft, är det ganska naturligt,
att kammaren ej kan hava något intresse för den lilla fråga, som nu är föredragen.
Jag vet ju inte, men jag kan knappast värja mig från den misstanken,
att även inom utskottet denna fråga har ansetts så obetydlig, att utskottet
med ganska lätt hand halkat över densamma.

Uppslaget till denna motion fick jag förra hösten, när inom den pensionsnämnd,
jag tillhör, vi voro i färd med att nödgas fråntaga en fattig hustru
till en blind man hennes pension, på grund av att mannen fått blindhetsersättning.
Man hade dock den uppfattningen inom nämnden, att enligt den nya
pensionslagen, som träder i kraft 1937, skulle denna blindhetsersättning komma
att inrangeras uti dessa 300 kr., som under vissa omständigheter ej skola
inräknas i vederbörandes inkomst, då understödspension beviljas. Då jag
skulle undersöka förhållandet, fann jag, vad jag anfört i min motion, att i
Kungl. Maj:ts proposition till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn
blindhetsersättning m. m. uttalas, att det icke torde vara förenat med några
svårigheter att efter en pensionsförsäkringsreforms genomförande underkasta
bestämmelserna örn blindhetsersättning jämkning, ifall så skulle visa sig erforderligt,
ett uttalande, som även upptagits i andra lagutskottets motivering
för dess utlåtande i ärendet. Jag har förgäves sökt i riksdagsförhandlingar
och utskottsbetänkanden i folkpensioneringsfrågan, huruvida den prövning eller
jämkning, som ifrågasattes i de av mig refererade uttalandena, verkställts.
Av en ledamot i denna kammare har jag blivit upplyst örn att man visst ej
glömt bort denna lilla detalj i pensionsförslaget och att den diskuterats, men
jag måste säga, att det hade varit synnerligen önskvärt, örn man på något sätt
fäst ståndpunktstagande i denna, låt vara obetydliga, fråga på papperet. Antalet
blinda, som erhållit blindhetsersättning, äro för närvarande visserligen
icke flera än 3,050, men jag tror, att större delen av dem ha pension.

Nu har emellertid från sammansatta stats- och lagutskottet kommit ett bestämt
ståndpunktstagande i denna fråga, där man först refererar anledningen
till att i 7 § lagen örn folkpensionering införts denna bestämmelse om detta
300-kronors avdrag och där man säger, att man »velat undanröja anmärknin -

Lördagen den 13 juni e. ni.

Nr 44.

Äng. viss ändring i lagen om folkpensionering. (Forts.)
gen mot den nuvarande pensionsförsäkringslagen, att dess bestämmelser rörande
minskning av pensionstillägget på grund av egen inkomst lagt hinder
i vägen för arbetsgivare att lämna pension eller understöd åt sina anställda
eller i varje fall motverkat dylika åtgärder. Samma synpunkter hava lagts
på enskild hjälpverksamhet genom fonder, donationer o. d.». Men så förklarar
utskottet kategoriskt, att »något liknande motiv för privilegierande av
blindhetsersättning föreligger givetvis icke». Man vill sålunda inrangera
blindhetsersättningen till att endast utgöra ersättning för minskad arbetsinkomst
för en blind. Jag har ganska svårt att tillägna mig den uppfattningen,
att detta skulle vara riksdagens enda motiv, då den 1934 beslöt detta rätt generösa
understöd av 500 kr. till de blinda.

Örn man undersöker, vad sorn förekom i riksdagsbehandlingen av denna fråga
och vad jag också refererat i min motion, så måste väl också huvudvikten
lagts på en s. k. lytesersättning. Man sade, att på grund av denna sin karaktär
skulle blindersättning utgå oavkortad även till sådana blinda, som kunde
förskaffa sig arbetsinkomst eller eljest hade någon inkomst, endast med den
inskränkningen, att hans egen eller hans försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska
ställning icke är sådan, att blindhetsersättning rimligen icke bör till
honom utgå.

Jag måste sålunda, trots att det är ett enhälligt utskott, som föreslår riksdagen
att göra ett så kategoriskt utalande, som gjorts här i betänkandet, vördsamt
anhålla, att andra kammaren ej följer utskottet, ty då anser jag, att kammaren
varken handlar logiskt eller rättvist. Jag är ganska övertygad örn att
riksdagen, då den beslöt denna blindhetsersättning, var besjälad av samma
uppoffrande känsla, som enskilda äro besjälade av, då de donera medel till
människor, som man tycker det är synd om och vill hjälpa i ett eller annat
hänseende till en extra slant. Jag tycker därför, att det från riksdagens sida
skulle vara angeläget att överföra denna blindhetsdonation till det plan, där
den hör hemma, nämligen att lia karaktär av lytesersättning och ej av ersättning
för utebliven arbetsinkomst.

Jag vill också bringa till erinran den omständigheten, att en blind pensionär
behöver mera hjälp och tillsyn av andra människor än de pensionärer, som lia
sin synförmåga i behåll, och örn samhället lämnar dessa pensionärer en extra
förmån, så att de i sin tur kunna lämna en slant till dem, som dagligen mäste
betjäna dem, tror jag, att det för dessa blinda vore en ljuspunkt i deras trista
tillvaro. Jag vill också erinra därom, att man genom den tolkning av blindhetsersättningen,
som utskottet givit densamma, nämligen karaktären av ersättning
för minskad arbetsinkomst, inför en klasskillnad mellan blinda, som
verkar osympatisk. Man ger oavkortat 500 kr., som jag förut refererat, till dem
som kunna förskaffa sig arbetsinkomst oell eljest hava även annan inkomst,
men för de mest fattiga blinda, som ingen inkomst lia, skall man vid understödspensionens
beviljande avdraga hela blindhetsersättningen som arbetsinkomst.

Slutligen vill jag säga, att jag borde ju vara tacksam för den blomma, som
utskottet i sitt utlåtande ägnat mig personligen för medkänsla för de blinda,
men jag måste säga, att min tacksamhet vore stor, örn riksdagen ville räcka
denna blomma till de fattiga blinda, som ej med sina ögon kunna se den blomsterprakt,
som nu finns i naturen. De skulle dock tydligen kunna känna den
doft av medkänsla för deras belägenhet från riksdagens sida, som ligger i ett
bifall till min motion, till vilken jag. herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Karlsson i Grängesberg. Hedlund, i Östersund,
Elmroth, Norling, Lind, Lindberg i Umeå och Ericsson i Sörsjön.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. viss ändring i lagen om folkpensionering. (Forts.)

Herr Österström: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Atili arbets?7 avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning av

löshetens'' Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga och kommunala bebekämpande.
redskapsarbeten jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 maj 1936 dagtecknad proposition, nr 265, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels till statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1936/1937
anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

dels till inköp av gatsten för statens räkning för samma budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att beträffande lån ur anslagen till lån
och subventioner till främjande av enskild företagsamhet efter prövning av
omständigheterna i varje föreliggande fall biträda ackord i eller utom gäldenär
eller löftesmäns konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns
obestånd helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, med befogenhet för Kungl.
Maj :t att uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådan fråga.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 128 och 436 av herr Sköldén m. fl.,
nr 129 av herr Hamrin m. fl.,

nr 130 av herrar O. Fredrik Ström och Olof Carlsson,
nr 181 av herr Bagge m. fl. (punkt 3),
nr 195 av herr Asplund m. fl.,
nr 437 av herr Bäckström m. fl. och
nr 438 av herr Asplund; samt

inom andra kammaren:
nr 200 av herr Osberg m. fl.,
nr 321 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 403 av herr Hage m. fl.,
nr 411 av herr Skoglund m. fl. (punkt 3),
nr 836 av herr Sandberg m. fl.,
nr 837 av herr Mårtensson m. fl. och
nr 839 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.

1 motionen II: 839 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta dels att
till statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor, dels ock att av denna summa

1,000,000 kronor skulle ställas till domänverkets förfogande för utförande
av torrläggningsarbeten å landets kronoparker, med hänsynstagande till det
större eller mindre behov av arbete, som kunde föreligga inom olika områden.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte

a) till statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1936/1937
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

b) till inköp av gatsten för statens räkning för samma budgetår under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Majit att beträffande lån ur anslagen till lån och
subventioner till främjande av enskild företagsamhet efter prövning av omständigheterna
i varje föreliggande fall biträda ackord i eller utom gäldenärs
eller löftesmäns konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd
helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, med befogenhet för Kungl.
Majit att uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådan fråga;.

d) avslå i motionerna 1:195 och 11:403 framlagt förslag örn disposition
av inflytande amorteringar å för gråbergsbrytning i Kiirunavaara utlämnade
lån;

II) att övriga i ämnet väckta motioner måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herrar Bergqvist, Asplund och Bäcklund, vilka ansett, att utskottet
bort under I) d) hemställa, att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:195 och II: 403 medgiva Kungl. Majit att för bekostande av de i riksdagens
skrivelse nr 370 år 1935 omförmälda malmförädlingsförsök m. m. disponera
inflytande amorteringar å från och med hösten 1933 för gråbergsbrytning i
Kiirunavaara utlämnade räntefria lån intill ett sammanlagt belopp av högst

1,000,000 kronor;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bergqvist, Borell, Nylander, Tersson
i Falla, Aronson och Olsson i Staxäng, vilka förklarat sig anse, att utskottet
bort under I) a) hemställa, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag örn anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten; samt

3) av herr Olsson i Staxäng utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr talmannen: Då jag anser det riktigast, att överläggningen i detta

ärende sker samtidigt med överläggningen i nästa ärende, statsutskottets
utlåtande nr 157 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner, tillåter jag mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att överläggningen i båda dessa ärenden
må ske samtidigt.

Detta herr talmannens förslag bifölls av kammaren.

I anledning härav upptogs nu jämväl till behandling statsutskottets utlåtande,
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner.

I en den 8 maj 1936 dagtecknad proposition, nr 266, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
dels till statens arbetslöshetskommission för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor;

dels till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. för samina budgetår
anvisa ett reservationsanslag av 19,000,000 kronor;

dels föreskriva, att uppkommande reservationer å de för budgetåret 1935/
1936 under femte huvudtiteln anvisade reservationsanslagen till kontantunderstödsverksamhet
m. m. samt till statliga och statskommunala reservarbeten
skulle överföras till förenämnda reservationsanslag;

dels ock godkänna av departementschefen förordade grunder för användningen
av nämnda reservationsanslag.

Vidare bade Kungl. Majit i en den 17 januari 1936 dagtecknad proposition,
nr 38, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samina dag, föreslagit riksdagen godkänna av departementschefen
förordad ändring i grunderna för utgående av ortstillägg till reservarbetare.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 181 av herr Bagge m. fl. (punkt 2),
nr 237 av herr Sanne och
nr 435 av herr Bagge; samt

inom andra kammaren:
nr 8 och 831 av herr Ström m. fl.,
nr 37 av herr Henrikson m. fl.,

nr 164 och 832 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,

nr 400 av herr Olsson i Staxäng m. fl.,

nr 411 av herr Skoglund m. fl. (punkt 2),

nr 627 av herr Mårtensson m. fl.,

nr 834 av herr Lind m. fl.,

nr 835 av herrar Mårtensson och Frasenberg,

nr 838 av herr Skoglund,

nr 840 av herr Pettersson i Rosta m. fl. och

nr 841 av herr Weijne.

I motionen 11:8 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta uppdraga åt
regeringen att snarast möjligt avveckla arbetslöshetskommissionens och besvärsnämndens
verksamhet, att nu pågående arbeten skulle övertagas och utföras
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi till avtalsenliga löner, att understödsverksamheten
skulle läggas direkt under socialdepartementet och att
arbetslösheten och dess verkningar i fortsättningen skulle bekämpas enligt i
motion II: 7 angivna allmänna riktlinjer.

I motionen II: 37 hade yrkats, dels att riksdagen i samband med behandlingen
av hjälpen åt de arbetslösa måtte besluta att i direktiven införa följande
bestämmelse: arbetarna vid arbetslöshetskommissionens och de statskommunala
arbeten, vartill kommissionen lämnar anslag, tillerkännas samma medbestämmanderätt,
som de fackligt organiserade arbetarna ha beträffande löneoch
arbetsvillkor, ackordssättningar, bostadsförhållanden, frågor rörande arbetsbefälets
uppträdande och dylikt, dels ock att i fråga örn beredskapsarbetena
skulle införas följande bestämmelse: arbetarna vid beredskapsarbetena
tillerkännas underhandlings-, strejk- och avtalsrätt liksom arbetarna i den
öppna arbetsmarknaden.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

I motionen II: 164 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta avskaffa
arbetslöshetskommissionen oell de nuvarande direktiven för arbetslöshetsverksamheten
samt vidtaga åtgärder för att bereda de arbetslösa sysselsättning i
beredskapsarbeten, där kollektivavtalslöner utbetalades.

I motionen II: 831 hade yrkats, att riksdagen i anledning av Kungl. Ma.j:ts
proposition nr 266 måtte anvisa ett belopp på 75,000,000 kronor för arbetslöshetens
bekämpande genom arbeten i statens regi, med avtalsenliga löner och
utbetalande av understöd enligt de i motionerna II: 7 oell 8 anförda riktlinjerna.

I motionen 11:832 hade föreslagits, att riksdagen i anledning av propositionen
nr 266 och med bifall till det av motionärerna och andra framförda förslaget
om arbetslöshetskommissionssystemets slopande ville besluta att till
arbetslöshetens bekämpande anvisa ett reservationsanslag av 50,000,000 kronor.

Utskottet hemställde,

I:o) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 266 måtte

a) till statens arbetslöshetskommission för budgetåret 1936/1937 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor;

b) till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet ni. m. för samma budgetår
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 22,000,000 kronor; c)

föreskriva, att uppkommande reservationer å de för budgetåret 1935/
1936 under femte huvudtiteln anvisade reservationsanslagen till kontantunderstödsverksamhet
m. m. samt till statliga och statskommunala reservarbeten
skulle överföras till förenämnda reservationsanslag;

d) godkänna de av utskottet förordade grunderna för användningen av
nämnda reservationsanslag;

II:o) att Kungl. Maj:ts proposition nr 38 icke måtte vinna riksdagens bifall;

lilio) att riksdagen måtte avslå i motionen 11:841 framställt yrkande örn
rätt för reservarbetare att på statsverkets bekostnad besöka hemorten; samt

IV :o) att övriga i ämnet väckta motioner måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade emellertid anmälts:

1) av herrar .Johan Nilsson i Malmö, Asplund, Walles, Bergström, Magnusson
i Kalmar, Anderson i Råstock. .Jansson, Törnkvist i Karlskrona, Andersson
i Höör, Isacsson och Persson i Tidaholm, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

I:o) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 266 måtte

a) till statens--- 1,000,000 kronor;

b) till reservarbeten---- 22,000.000 kronor;

c) föreskriva, att---förenämnda reservationsanslag;

d) godkänna de---nämnda reservationsanslag;

lI:o) att riksdagen måtte godkänna av departementschefen i propositionen
nr 38 förordad ändring i grunderna för utgående av ortstillägg till reservarbetare
;

liim) att riksdagen---besöka hemorten; samt

IVm) att---riksdagens åtgärd;

2) av herrar Asplund, Walles, Bergström, Magnusson i Kalmar, Törnkvist
i Karlskrona, Andersson i Höör, Isacsson och Persson i Tidaholm, vilka för -

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
klarat sig anse att utskottet bort under lil) hemställa, att riksdagen måtte
bifalla i motionen II: 841 framställt yrkande om rätt för reservarbetare att på
statsverkets bekostnad besöka hemorten;

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Persson i Falla och Olofsson i
Digernäs, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I:o) att riksdagen i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 266 måtte

a) till statens —---- 1,000,000 kronor;

b) till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. för samma budgetår
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 19,000,000 kronor; c)

föreskriva, att----förenämnda reservationsanslag;

d) godkänna de---nämnda reservationsanslag;

II:o) att Kungl. Maj:ts---riksdagens bifall;

liim) att riksdagen---besöka hemorten; samt

IV:o) att---riksdagens åtgärd; samt

4) av herrar Johan Bernhard Johansson, Borell, Nylander, Persson i Falla,
Aronson och Olsson i Staxäng, vilka förklarat sig anse, att utskottet bort tillstyrka,
att ett belopp av 1,000,000 kronor av anslaget till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m. ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande till främjande
av företagsverksamhet.

Efter nu skedd föredragning av utskottets i utlåtandet nr 157 gjorda hemställan
anförde:

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Då dessa ärenden förevoro
i statsutskottet, var jag förhindrad att deltaga i deras behandling. Jag
ber därför att nu få meddela, att örn jag varit i tillfälle att i utskottet deltaga
i^ behandlingen av föreliggande ärenden, jag i fråga örn statsutskottets utlåtande
nr 157 anslutit mig till det yrkande i vad gäller ändrade grunder för
orts tillägg, som framförts i en reservation av herr Nilsson i Malmö m. fl.
Tillika hade jag också anslutit mig till det yrkande, som anförts i en reservation
av herr Asplund m. fl., i vad avser rätten för reservarbetare att på
bekostnad av statsverket besöka hemorten.

Jag kommer därför, herr talman, att vid voteringen, örn sådan kommer
till stånd, rösta för reservationen i båda dessa punkter. Jag har endast velat
meddela detta.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
inleddes genom beslut vid 1933 års riksdag en arbetslöshetspolitik, som ju
var mycket omstridd och som alltjämt åtminstone i viss grad är omstridd. Den
innebar, att man vid sidan av de s. k. statliga reservarbetena och de statskommunala
reservarbetena jämte kontantunderstöd, dirigerade närmast genom
arbetslöshetskommissionen, skulle kunna upptaga kampen mot den mycket
svåra krisarbetslöshet, som då rådde, med arbeten i den öppna marknaden. Jag
tror nu, att när man står inför slutet av en epok, som ju riksdagen i dag
genom sitt beslut i en föregående fråga har beseglat eller har önskat att besegla,
det vore rimligt, att man gjorde ett bokslut, låt vara mycket kortfattat,
över det som har varit.

När beredskapsarbetena beslötos, hyste man inom stora grupper av den sven -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
ska riksdagen mycket allvarliga farhågor för resultaten av det beslut, som
skulle fattas. Man väckte och försökte hos andra väcka den föreställningen,
att de vägar, på vilka man vid 1933 års riksdag slog in, voro övermåttan äventyrliga.
Det förklarades, att beredskapsarbetena skulle komma att skapa en
statsarbetarkår av mycket stora dimensioner, för vilken det skulle bli statens
uppgift att sörja. Man skulle från arbetslöshetspolitiken undanrycka den
smidighet och den anspassningsförmåga, som utmärkt den verksamhet, som arbetslöshetskommissionen
efter statsmakternas direktiv bade bedrivit. Man förklarade,
att de arbeten, som skulle utföras enligt det regeringsprogram, som
då förelädes riksdagen, vore överflödiga och improduktiva arbeten. Pengar,
som kastades ut på dem, vore pengar praktiskt taget kastade i sjön. Maij
spådde, att denna arbetslöshetspolitik icke skulle komma att leda, som vi
föreställa oss, till en nedgång i arbetslösheten och en minskning av krisens
härjningar, utan att den tvärtom skulle bli en broms på en eljest väntad återhämtning
inom näringslivet, samtidigt som den skulle snarast medföra, att
arbetslösheten skulle komma att ökas. Det står i mycket tydliga ord utsagt
i riksdagsprotokollen från debatterna 1933 och 1934.

Man förklarade vidare, att kommunerna skulle komma att se sina finanser
förstörda och att statens finanser skulle komma att undergrävas, att den
svenska statens tidigare starka finansiella ställning skulle komma att förstöras
på grund av de osunda budgetprinciper, som man enligt regeringens
proposition den gången skulle komma att införa i svensk statsfinanspolitik.

Mot dessa dystra Kassandrarop från motståndarna till »kohandeln» _ 1933
ha vi nu att se den verklighet, i vilken vi befinna oss. Det förhåller sig på.
det sättet, att alla spådomar, bokstavligen alla profetior, som gingo ut därpå,
att den politik, på vilken man slog in, skulle bil ett fördärv för vårt land
och folk, ha visat sig vara från början till slut absolut falska. Det finns
i dag icke ett enda belägg, som skulle kunna anföras till förmån för kritikerna
av den arbetslöshetspolitik, som blev ett resultat av riksdagens beslut
1933. Man kan tvista örn vilken roll denna politik kan ha spelat_ för jlterhämtningen
i svenskt näringsliv. Det lär väl näppeligen någonsin gå att
klart bevisa, vilken roll denna politik spelat. Det enda, som man med absolut
visshet kan säga, är, att den icke spelat den roll, som kritikerna påstodo. att
den skulle komma att spela. Den har icke hindrat återhämtningen, icke
hindrat, att vårt näringsliv ånyo uppblomstrat, och den har icke hindrat
arbetslöshetens tillbakagång. Det kan icke förvåna, örn jag för min del, även
om jag medger, att det finns fog för delade meningar, har den uppfattningen,
att denna arbetsanskaffningspolitik har varit ett väsentligt moment
till hjälp i återhämtningen under dessa år. Det som skett är, att man i stället
för att begränsa arbetsanskaffningsprogrammet till några få, huvudsakligen
för grovarbetare avsedda arbeten, såsom vägbyggen, upprättande av idrottsplatser,
skogsröjning, dikesgrävning o. s. v., låtit skalan av de arbeten, som
skulle kunna utföras för statens pengar eller i värjo fall med statsbidrag,
svälla ut, så att de pengar, som anslogos, kunde användas till praktiskt taget
alla slags arbeten, som utföras i vårt land. Det innebar bland annat, att i
stället flir den ensidiga arbetslöshetspolitik, som gick ut därpå, att man skulle
se ett direkt resultat av statens pengar på en bestämd arbetsplats, kom ungefär
hälften av de använda pengarna att användas till beställningar hos den svenska
industrien. Det vill med andra ord säga, att redan ur den synpunkten blev
det en spridning av arbetstillfällena, som gynnsamt påverkade praktiskt tagel
varje industrigren i detta land. Frånsett denna verkan kunde därigenom, att
man satte köpkraft i händerna på förut arbetslösa personer, textilfabriker,

Andra hammarens protokoll 1030. Nr hh. 7

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
skofabriker, alla sådana fabriker, som fabricera varor, för tillgodoseende av
livets nödtorft, vinna ökad avsättning för sin tillverkning, sin produktion. Genom
den ökade avsättningen för denna produktion påverkades liela näringslivet
ytterligare i stimulerande riktning. Det enda, som är beklagligt i den
uppgörelse, som då_ ägde. rum, är i själva verket, att man icke hade mod att
slå över helt och hållet till en politik i den anda, som då förordades av regeringen.
Eftersom i alla fall större delen av arbetslöshetspengarna komma att
gå till en sådan politik, hava verkningarna, såvitt jag kan förstå, varit ganska
gynnsamma.

Jag förstår, att kammaren icke längre är intresserad av arbetslöshetspolitiken.
Det må vara hänt. Men man kan ådagalägga sitt bristande intresse utanför
kamrarnas väggar i alla fall.

Om jag jämför situationen i vårt eget land nu med situationen uti alla de
länder, som jag känner till, så måste jag säga mig, att vårt land har snabbare
än något annat^land återhämtat sig ifrån krisen, och att icke bara detta har
skett utan också, att vi hava kunnat nedbringa våra arbetslöshetssiffror till en
lägre andel av arbetarbefolkningen än något annat land.

(Jag ber örn ursäkt, men jag anhåller, att konversationen förlägges till korridorerna.
Mina herrar! Kan icke det gå bra? Om det nödvändigt skall föras
mycket långvariga samtal, är det väl icke behövligt att göra det i kammaren
i varje fall.)

Alltså, jag säger, att vi hava lyckats nedbringa arbetslösheten i detta nu till
lägre siffror än så vitt jag vet man har lyckats i något annat land. Nu är det
klart, att man kan nedbringa arbetslösheten på olika sätt. Man kan otvivelaktigt
åstadkomma en mycket betydande sänkning av arbetslösheten, örn man
följer den nedskärningslinje, som rekommenderades av den svenska högern
och som väl fortfarande får anses vara en nerv i dess politik och som också rekommenderats
av — förmodar jag -— majoriteten inom folkpartiet eller det frisinnade
folkpartiet den gången.

Men örn man gör det, örn man går på denna nedskärningslinje, då måste det
betyda, att man skapar en sänkt, allmänt sänkt levnadsstandard för de stora
massorna. Utsikterna att man skall kunna bibehålla ett hyggligt läge. måste
i varje fall bliva ganska små. Det, som efter min uppfattning är själva adelsmärket
på den politik, som förts i Sverige, det är icke blott att vi lyckats nedbringa
arbetslösheten utan att vi i stort sett kunnat bevara och jag skulle tro
från och med 1934 något öka — icke mycket men något öka — den allmänna
levnadsstandarden för arbetarklassen i detta land.

Det. hade aldrig lyckats för den händelse motståndarna till vår politik 1933
kommit att segra i den svenska riksdagen.

Jag kan icke. underlåta att här göra en jämförelse. Det är nämligen på det
viset, att det finnes vissa länder i världen, där man har följt de linjer, som
den svenska.högern och det svenska folkpartiets majoritet rekommenderat såsom
de riktiga linjerna för krisbekämpande åtgärder i Sverige. Det land,
som i det avseendet kanske har gått längst •— jag måste erkänna, att där har
naturligtvis vidhållandet av guldmyntfoten spelat en rätt betydande roll —
det land i alla fall, som har skarpast tillämpat den gamla nedskärningspolitikens
principer, det är Holland. I mars månad innevarande år funnos i Holland
472,000 registrerade arbetslösa. Det vill med andra ord säga, att läget
i Holland ur arbetslöshetssynpunkt var mycket sämre år 1936 på våren än
det var 1933 eller 1932. Ja, det har i själva verket undergått en oavbruten
försämringsprocedur. Man skall icke glömma att fästa avseende även vid sådana
fakta. Det är nämligen på det sättet, att vi behöva icke längre i vårt
land diskutera arbetslöshetspolitiken hypotetiskt eller teoretiskt, utan båda
linjerna äro prövade: den Sverige gått och den vissa andra länder gått. Re -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
sultaten äro alldeles uppenbara: de länder, som gått den svenska högerns väg,
de hava alltjämt krisen lika kraftig, som den var under 1932—1933, under
det att i de andra länderna, där man prövat sig fram efter andra vägar, där
har en ganska betydande och framför allt för vårt lands del en — jag skulle
säga till och med för oss, som voro optimister 1932—1933 -— överraskande
kraftig utveckling i arbetslöshetsminskande riktning ägt rum.

Jag vill göra dessa konstateranden nu bland annat därför, att man ju kan
komma i det läget ännu en gång, då det gäller att bestämma sig för, vilken
sorts arbetslöshetspolitik man vill föra.

Det torde efter min mening med de erfarenheter, som nu äro gjorda, icke
längre behöva förekomma något tvivel om vilken väg till arbetslöshetens bekämpande
som är den riktiga.

En annan erfarenhet tror jag också, att man kan inkassera från dessa år.
Det är, att man skall i den mån det är möjligt söka få i gång arbeten av
ganska liten storleksordning. Man skall icke uti arbetslöshetsbekämpande syfte
igångsätta arbeten, som det tar åratal att slutföra, örn icke de. äro av den
natur -—■ det äro de i regeln icke — att sedan de en gång påbörjats, de bara
kunna läggas ner. Återigen, de flesta av de arbeten, som beslutats efter
detta recept, måste fullbordas, sedan de äro påbörjade. Man skall alltså försöka
att åstadkomma ganska små företag, men många, tusen små företag.
De beredskapsarbeten, som vi hava räknat med under de föregående åren, hava
varit så till vida delade, att vi hava haft ett mycket stort antal små företag,
och vi hava haft ett mindre antal jämförelsevis stora företag, som hava dragit
lång tid, innan de kunde fullbordas. Till små företag räknar jag det mesta
av de företag, som närmast kommit jordbruket till godo: bostadsförbättringar,
utdikningar, skogsvårdsåtgärder o. s. v., under det att vissa, andra företag
hava haft en sådan storleksordning, att de icke rimligen riktigt kunnat anpassas
efter konjunkturens utveckling.

Jag säger detta icke bara för att söka klargöra, att själva det arbetsanskaffningsprogram,
som inleddes 1933 och som sedermera fullföljts, varit enligt
min uppfattning åtminstone så lyckligt för vårt land, att det kanske har skett
ett nyskapelsearbete här under dessa år utan motstycke under liknande perioder.
Ja, för övrigt, jag tror, att i detta avseende på dessa fyra år i vårt
land utförts mångdubbelt mot vad som normalt utföres i ett land på liknande
områden under en så kort period.

Jag måste säga ett par ord örn ett påstående, som var mycket allmänt, då
krisprogrammet på sin tid uppgjordes. Man förklarade, att detta krisprogram
var avsett att åstadkomma en sysselsättning för arbetslösa utan något
egentligt annat ändamål än att sysselsätta folk. Man förklarade, att det
var improduktiva arbeten. De voro naturligtvis improduktiva i den meningen,
att staten fick icke ränta på sina pengar, i varje fall var det till stor del
så. Men jag måste dock säga mig, att idag kan det väl ganska klart konstateras,
att en sådan produktivitetssynpunkt är alltför begränsad för att
kunna användas av samhället. Den är alltför privatekonomiskt betonad för
att hava någon som helst betydelse, då man skall diskutera användningen av
samhällets pengar. Örn jag bara tar bostadsförbättringarna, som utförts på
landsbygden, och jag tar t. ex. arbetarsmåbruken, som ingingo i detta krishjälpens
arbetsanskaffningsprogram, så har jag väl rättighet att säga, att i
denna dag bo minst 100,000 svenskar väsentligt bättre än de bodde före år
1934. Jag är övertygad, att min siffra är alldeles för låg och att det gäller
mycket, mycket flera människor, som fått bättre bostäder. Vad betyder det?
Det betyder bland annat, att vi hava fått förutsättningar för bevarandet av
folkhälsan, mycket större än någonsin förut.

100

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Mina herrar! Hälsovårdsstaten på socialhuvudtiteln går på någonting sådant
som 50 miljoner kronor om året. Det är mycket betydande utgifter huvudsakligen
för att bota sjukdomar, som människorna ådragit sig.

Örn jag kan göra örn den svenska bostadsstandarden så, att man slipper
dragiga bostäder, bostäder, där det regnar in genom taken, bostäder, som
äro mer eller mindre fallfärdiga, och att man slipper se barn och familjer
växa upp och leva sitt liv i sådana bostäder, då har jag förebyggt uppkomsten
av åtminstone vissa folksjukdomar i all den utsträckning, som jag kan åstadkomma
med ett sådant bostadsprogram. Jag har förebyggt uppkomsten av
reumatism, av tuberkulos och säkerligen även av andra sjukdomar, som äro
mycket vanliga bland de sämre lottade medborgarna i vårt land. Jag skall
kunna inkassera det en gång genom minskade sjukvårdskostnader, genom
ett minskat behov av sjukhusanstalter o. s. v. Det vill med andra ord säga,
att jag vidtagit en åtgärd, som visserligen för dagen kostar en smula pengar
men som å andra sidan är produktiv på det viset, att den bevarar människorna
från sjukdomar, bevarar hälsan och arbetsförheten hos många människor.
Sjukdomar hos barnen vid tidigare år grundläggas härigenom icke, och för
framtiden bevaras de från det behov de eljest skulle hava haft i varje fall
att söka sjukhusvård. Ur dessa allmänna samhällssynpunkter äro penningarna
så produktiva, att jag skulle ifrågasätta, örn staten överhuvud taget
har någon mera produktiv utgift. Det går icke att räkna med statsmedel på
samma sätt som privata personer räkna med sina slantar, utan man måste
anlägga något vidare synpunkter, då man skall bedöma sådana ting. Jag
sade, att arbetslösheten hade sjunkit i hög grad i vårt land, och jag har här
framför mig siffror från maj månad —- icke alldeles kompletta, men i varje
fall något så när kompletta. Dessa tyda på en arbetslöshetssiffra för maj
månad, som kommer att understiga 35,000. Det har allmänt ansetts, att jag
varit optimist i mina beräkningar beträffande arbetslöshetens utveckling, men
jag kan lugnt påstå, att örn maj månads arbetslöshetssiffra stannar under

35,000, är den något bättre i varje fall än den jag i min optimism har vågat
räkna med. Nu är det klart som dagen, att ingen kan garantera något för
framtiden, och jag vill visst icke säga att antagandena i den kungl, propositionen,
som närmast ligga till grund för äskandet örn anslag till arbetslöshetskommissionen,
komma att visa sig vara riktiga; det vore alldeles för
självsäkert att påstå något sådant. Det kan mycket väl hända, att de komma
att slå fel ganska betydligt; det måste man räkna med som en möjlighet.
Och det är klart som dagen, att skulle själva förutsättningarna komma att
brista, komma också dessa beräkningar att visa sig felaktiga — blir det
krig i Europa, eller låt mig säga att det blir en verklig konjunkturomsvängning
o. s. v., så ligger det i sakens natur, att mina beräkningar skola komma
att slå fel, men örn jag antar, att konjunkturutvecklingen fortgår ungefär i
det tempo den gjort under detta eller föregående år, då borde också de
kalkyler, som jag gjort beträffande den anmälda arbetslöshetens utbredning,
komma att visa sig hållbara.

Nu förhåller det sig på det egendomliga sättet, att medan majoriteten av
statsutskottet gått på samma linje som undertecknad beträffande av mig begärda
anslag till beredskapsarbeten och till stenarbeten, har jag däremot ansett
mig kunna räkna litet annorlunda, då det gällde frågan örn anslag till
arbetslöshetskommissionen, och jag har gjort det av vissa bestämda arbetsmarknadspolitiska
skäl. Jag kan icke fa i mitt huvud, att det är riktigt att,
som för närvarande sker under sommarmånaderna, då arbetstillfällena på
samtliga öppna arbetsmarknader öka i mängd, utvidga reservarbetena eller i
varje fall ställa till förfogande för arbetslöshetskommittéerna ett jämförelse -

Lördagen den 13 juni e. na.

Nr 44.

101

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
vis ökat antal platser vid dessa. Det är mycket svårt att åstadkomma en så
smidig arbetsförmedlingsapparat, att den hämtar upp människorna från de
reservarbetsplatser där de gå och arbeta, örn dessa äro mycket långt belägna
från vederbörande arbetares hemorter, men det kan ändock göras allt eftersom
arbetsförmedlingen utbygges. Men man skall icke glömma, att det finns
massor av arbetsgivare i vårt land, jag skulle tro de flesta fabriker, som icke
vända sig till arbetsförmedlingen för att få sitt behov av arbetskraft tillfredsställt.
Det uppsattes anslag på porten till fabriksområdet, där det står att
så och så många arbetare antagas för närvarande vid industrien. Sådant får
en reservarbetare icke ens reda på, han kan icke bevaka detta tillfälle till arbete
som erbjudes honom. Man kan ju säga, att det är ingen skada skedd,
örn det ändock blir tillräckligt med arbetare kvar att placera. Men säg mig,
är det icke litet orätt i alla fall, att reservarbetaren genom ett statligt ingripande
utestänges t. o. m. från möjligheten att göra sig gällande i konkurensen
om de arbetstillfällen, som kunna erbjudas på den ort, där han närmast är
hänvisad till att söka arbete. I en arbetslöshetsperiod, låt vara sådan som
denna, kan man ju lugnt utgå från, att örn det ges ett tillfälle, t. o. m. örn
det gäller att anställa hundra nya människor på en verkstad eller något sådant,
behöver ett anslag därom icke sitta mer än en dag; därefter är behovet fyllt,
och hur kunna reservarbetarna ute på vederbörande arbetsplatser överhuvud
komma i fråga vid ett sådant tillfälle? Då har jag sagt, att i en dylik uppåtgående
konjunktur som vi ha äro icke de statliga reservarbetena, annat än i
ganska begränsad omfattning, den riktiga metoden för att få ut de arbetslösa
på den öppna arbetsmarknaden. Icke ens örn man gör det mycket obehagligt
för den arbetslöse på en reservarbetsplats, är det den rätta metoden; ty den
rätta metoden är att i mycket stor utsträckning låta vederbörande vara kvar i
sin hemkommun för att där kunna bevaka icke bara vad arbetsförmedlingen
kan bjuda honom utan även de arbetstillfällen, som erbjuda sig enligt traditionen
på helt andra sätt än genom arbetsförmedlingen, och då har jag sagt att
under sådana förhållanden, när konjunkturerna stiga — alltså icke när de
falla, det är en helt annan sak — skall man sörja för att människorna få detta
tillfälle, vilket måste betyda, att man till en viss grad utvidgar kontantunderstödslinjen
på arbetslinjens bekostnad. För att det nu icke skall uppstå några
missförstånd, som äro absolut obefogade, vill jag bara påpeka, att arbetslinjen
i svensk arbetslöshetspolitik har i själva verket aldrig dominerat förrän
från och med 1934. Ja, man kan visserligen säga, att under den tid då det
icke var alls någon kris blevo ett litet, fåtal hjälpta, och de blevo då hjälpta
med arbeten, men under krisen är det först från och med 1934 som vi på allvar
kunna tala örn att arbetslinjen har dominerat.

Den arbetslöshetspolitik, som anbefalles av mig för nästkommande år, innebär,
att omkring 40,000 arbetare skulle beredas arbete, därav ungefär 30.000
genom olika slag av beredskapsarbeten, som äro redovisade i propositionerna.
och som ju riksdagen praktiskt taget redan bifallit. Det blir alltså i alla fall
ett ganska ringa antal av dem. vilka föreslås till erhållande av hjälp, som
skulle komma att få kontantunderstöd. Men jag har haft den meningen, att
detta vore den riktiga linjen. Lika riktigt som det är att i nedgångstider
låta reservarbetslinjen svälla av alla krafter, lika riktigt är det —• jag tänker
då bara på arbetslöshetskommissionens speciella andel av arbetslöslietspolitikcn
— att låta den krympa under stigande konjunktur.

Arbetslöshetskommissionen har ju i alla fall till sist en speciell uppgift, den
nämligen att göra sig själv överflödig. Det är icke meningen, jag förmodar
att det aldrig egentligen varit avsikten hos de svenska statsmakterna, att arbetslöshetskommissionen
skulle så att säga bli ett permanent organ, som alltid

102

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
skall finnas, ty det är klart som dagen, att arbetslöshetspolitikens liela syftning
måste ju vara att söka avskaffa arbetslösheten. Jag har redan sagt,
att efter min mening äro beredskapsarbetena effektiva för detta syfte, och jag
tror, att de som vilja läsa i dag tillgängliga handlingar örn den svenska arbetslöshetspolitiken
skola kunna konstatera, att så är fallet. Jag vågar dock
säga, att örn vi hade mod tillräckligt, så skulle vi kunna under den konjunktur
som för närvarande finnes praktiskt taget avskaffa arbetslösheten. Jag
menar då, det är klart, icke säsongarbetslösheten, den räknar jag icke dit.
och det finns naturligtvis också en viss omsättningsarbetslöshet, som jag icke
kan komma ifrån, men jag är övertygad om att detta avskaffande skulle
vinnas med rationellare metoder än dem som tillämpas av arbetslöshetskommissionen.
Jag hoppas att det icke upptages som klander mot kommissionen,
ty det är en enig riksdag som skrivit direktiven till denna. Riksdagen har på
den punkten gjort så många dumheter, som den också kommer att upprepa
säkerligen många år. Det kan man icke göra något åt. Allmänt är man ju
dock av den meningen, att arbetslöshetsåtgärderna skola syfta till avskaffande
av arbetslösheten — ehuru jag dock icke är fullt säker på att det icke
finns åtskilliga människor i detta land som i själva verket med förskräckelse
motse den dag. då vi icke längre lia de arbetslösas reservarmé till förfogande
för vårt fria näringsliv. Det borde ju dock vara arbetslöshetspolitikens
verkliga syftemål att åstadkomma något sådant.

Vad kan man göra för invändning mot detta resonemang? Jo, man kan
alltid säga, att det finns åtminstone en sekunda arbetskraft, som vi ju icke
kunna komma ifrån och som företagarna icke vilja veta av. Ja, det finns
faktiskt en sekunda arbetskraft, men jag ställer upp två motfrågor, eller rättare
ett motpåstående och en motfråga. Är det överhuvud möjligt att tänka
sig att samhället kari avstå från att använda sekunda arbetskraft? Om man
finge gå igenom den arbetskraft som för närvarande är anställd i vårt land
och granska den ur kvalitetssynpunkt, så är jag övertygad örn, att örn man
därvid gjorde en skala, låt mig säga från 1 till 50 med femtiorna som de bästa
arbetarna och ettorna som de sämsta, så skulle man finna, att alla nummer
äro representerade i rätt stor utsträckning, och var egentligen gränsen skall
dras för dem som man icke alls vill ha och icke kan sysselsätta, tror jag ingen
människa med någon säkerhet kan bestämma. Det finns icke det ringaste
tvivel örn att vi för närvarande lia i sysselsättning till mycket betydande del
sådan arbetskraft, som ur sträng granskningssynpunkt skulle visa sig vara
sekunda, men örn denna gäller att, även om den är sekunda, det billigaste sättet
att försörja den är att ge den arbete. Min fråga är alltså: vad menar man
egentligen, då man talar om denna sekunda arbetskraft, som icke har några
förutsättningar att bli uppsugen på arbetsmarknaden, därest konjunkturen är
tillräckligt god? Den andra är det påståendet, att hela föreställningen örn den
sekunda arbetskraften är åtminstone mycket diffus, örn icke något annat. Vi
ha i landet 2,400 kommuner; av dessa kommuner rapportera omkring 25 procent
arbetslöshet. Jag vill naturligtvis icke säga, att det icke finns arbetslöshet
här och var i de 75 procenten av kommunerna, som icke rapportera arbetslöshet.
Det är klart som dagen, att det gör det, framför allt som en arbetslöshet
då och då för arbetare, som skifta arbetsgivare gång på gång under
ett år, men å andra sidan skulle det vara ganska märkvärdigt, örn den sekunda
arbetskraften skulle vara koncentrerad i huvudsak inom de 25 procenten
av kommunerna och praktiskt taget ingen sådan arbetskraft finnes i de 75
procenten av kommunerna. Det är en ganska orimlig föreställning, och jag
för min del tror att den är felaktig. Jag tror att man kan åstadkomma en
uppsugning av praktiskt taget all arbetskraft som överhuvud är användbar.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

103

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
Sedan få vi kvar ett lager av samhällselement, som icke är någon arbetskraft,
bl. a. därför att de icke vilja arbeta. Det är uppenbart att man kan få kvar
ett litet lager av asocialt element, men dessa kunna icke behandlas med arbetslöshetspolitik
utan måste bli föremål för helt andra åtgärder från samhällets
sida, och sådana tillgripa vi också. Jag erinrar örn Svartsjö, Landskrona
o. s. v. Man behandlar dem ju på ett särskilt sätt.

Jag återkommer alltså till detta, att skulle man kunna åstadkomma en ganska
ringa ytterligare stimulans av konjunkturen, skulle vi praktiskt taget
kunna avskaffa arbetslösheten, och om den svenska riksdagen skulle kunna
en gång få detta klart för sig, skulle vi kunna — det är min bestämda övertygelse
— komma fram till åtgärder som skulle medföra, att arbetslöshetens
hemska, spöke åtminstone för ganska lång tid framåt skulle kunna anses vara
praktiskt taget fullständigt bannlyst i vårt land. Nu vill jag emellertid för
att icke bli missförstådd bara göra ett påpekande beträffande denna konjunkturstimulans
-— jag har gjort sådana erfarenheter gång på gång bara under
den jämförelsevis korta levnadstid som jag har — att när det. är uppåtgående
konjunktur känner företagarevärlden knappast gränser för sitt expansionsintresse.
Örn det visar sig att en viss industrigren går utmärkt bra, ökar sin
avkastning, ökar omsättningen o. s. v., så börjar den en utvidgning,^ som är
ägnad att mycket, mycket snabbt leda till överproduktion. I nedåtgående. tider
däremot är det tvärtom, då kasta människorna i alltför stor utsträckning
all företagsamhet överbord, lika mycket som man hängivit sig åt hög optimism
under uppåtgående konjunktur hänger man sig åt en dyster och djup
pessimism under nedåtgående sådan.

Nu befinna vi oss i en uppåtgående konjunktur. Jag vill icke nämna några
särskilda industrier, jag skulle icke kunna bevisa det, men jag säger, att jag
har en mycket stark känsla av, att det finns ett par industrier i detta land,
som hålla på att så att säga spränga gränserna för sin naturliga utveckling,
som alltså nu dra till sig mera arbetskraft än de egentligen rätteligen borde
sysselsätta, och som också därför följaktligen, örn förhållandena ändras — låt
mig bara säga genom utländsk konkurrens, genom en förändring i valutorna
då man kan komma att stå i en alldeles förändrad situation i fråga örn penningväsendet
— kunna få känning därav så starkt, att dessa väldiga utvidgningar
leda till ett mycket allvarligare bakslag än som varit rimligt, därest
man iakttagit nödig försiktighet. Jag har en gång talat örn detta problem
med en stor industriman. Det är alldeles riktigt ■— sade han •— men det är
icke vi gamla företagare som handla på det viset, utan det är nytt folk. som
komma in i industrien och blåsa upp fabriker. Vilket fog för sitt. uttalande
han hade, vågar jag icke yttra mig om, jag förmodar att det delvis är sant
och delvis icke är sant, och att även gamla företagare ibland överanstränga
konjunkturen. Men detta är en sak; det betyder enligt min uppfattning ingalunda,
att statsmakterna, av det skälet, att konjunkturen nu så att säga växer
dag för dag. litet av sig själv, skola sialia sig passiva till vad som.skor.. Det
finns nämligen vissa områden av svensk produktion, inom vilka, enligt min bestämda
uppfattning, det skulle kunna ske en mycket betydande och ihållande
utvidgning, och där man kan räkna med att denna utvidgning, under förutsättning
att samhället har sin hand däröver, komme att leda till en under många
år framåt permanent ökad sysselsättning av den svenska arbetskraften.
Och det område, som efter min uppfattning bäst ägnar sig härför, är bostadsbyggandeis
område. Jag har den bestämda uppfattningen, att skulle man i
Sverige kunna komma fram lill enighet örn att genomföra ett bostadsprogram,
som betyder en allmän förhöjning av bostadsstandarden, skulle vi få förutsättningar
för en utvidgad byggnadsverksamhet med de arbetare, den suger

104

Nr 44

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

UPP, förutsättningar för en utvidgad byggnadsämnesindustriverksamhet med
de arbetare den suger upp, och, eftersom byggnadsindustrien i så hög grad
är en nyckelindustri, i hög grad ökad sysselsättning i ett mycket stort antal
olika industrier i vårt land. Jag tror för min del, att man där har en ganska
klar väg till lösandet av arbetslöshetsproblemet i vårt eget land. Det är min
förhoppning, att Sveriges folk en vacker dag skall ha klart för sig, att den
vägen framåt den duger, och att man följaktligen bör beträda den för att komma
ifrån arbetslösheten.

Mina herrar, det är väl ganska egendomligt, att när i Sverige två eller tre
människor mötas och diskutera arbetslöshetspolitik, så är det alltjämt A. K.-arbetslöshet, som diskuteras. Man talar icke örn någon annan arbetslöshetspolitik,
trots att vi under fyra år hava utanför A. K. bedrivit en politik, som
för närvarande sysselsätter mycket mera folk än A. K. Men varför? Ja, jag
skulle vilja säga, som jag sagt en gång förut: »Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still.» Hälsan märks icke, det är bara sjukdomen, som
märks. Och jag är för min del övertygad örn att det skulle vara mycket klokt,
örn vi kunde slutligt enas örn att åstadkomma en sådan arbetslöshetspolitik, att
arbetslöshetskommissionen icke längre behövdes i vårt land. Då skulle vi känna
hälsa, och vi skulle slippa alla dessa strider omkring arbetslöshetspolitiken,
som förts i så många år och som faktiskt under vissa tider skapat en mycket
utpräglad bitterhet mellan olika grupper.

Jag vill till slut säga, att jag befinner mig i en något delikat situation med
hänsyn till statsutskottets yrkande i fråga örn penningbeloppet, ty jag har
den bestämda uppfattningen, att under förutsättning att de linjer, som jag
förordat, bliva följda, skola vi icke behöva ett så stort anslag, som statsutskottet
föreslår. Om det behövde begäras ett mycket betydande tillägg vid
detta års riksdag för arbetslöshetskommissionens räkning, så berodde det åtminstone
till 70 % på den ändring i programmet för A. K:s verksamhet, som
statsutskottet tillstyrkte i fjol utan att anvisa ökade medel. Vill man följa
den politik, som efter min bestämda övertygelse för ögonblicket är den riktiga,
så skulle man icke behöva så mycket pengar, som statsutskottet här föreslår.
Å andra sidan är det naturligtvis svårt att tillbakavisa, låt mig säga ett anbud
örn mera pengar för ändamålet än vad undertecknad anser vara obetingat
nödvändigt. Och eftersom, om jag undantar frågan örn folkpensionerna, vi
just nu befinna oss i en det extrema slöseriets riksdag, så har jag endast att
buga och tacka.

Herr Ström: Herr talman! Jag tänker icke hålla på så länge som den

föregående ärade talaren. Dessa saker ha ju diskuterats så mycket i denna
kammare, att jag kan inskränka mig. Jag ber emellertid att till en början få
instämma i socialministerns kritik av arbetslöshetspolitiken. Jag hade ju
varit ännu mera belåten, örn han gjort någonting under dessa fyra år för att
förverkliga de tankar, som han nu i sin kritik framkom med. Örn det under
de föregående åren hade gjorts en sådan kraftansträngning från socialministerns
sida som den kraftprestation, som han i dag gjort i form av denna långa
kritik, skulle vi varit mera belåtna och kanske icke behövt under dessa år
kritisera på detta sätt.

Jag hade också tänkt hemställa till socialministern, att han, när han nu äntligen
kommit till klarhet, skulle förverkliga de slutsatser han kommit till vid
den där _ utomordentliga kritiken av arbetslöshetsförhållandena. Men det är
kanske litet sent att göra det nu. När nu socialministern började med att säga,
att denna arbetslöshetspolitik var omstridd, och att han ville göra ett vanligt
kortfattat bokslut över det hela, måste jag emellertid säga, att bokslutet blev

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

105

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
ju det man kunde vänta, men det var långt ifrån kortfattat, och det omfattade
endast den ena sidan av boken. Den andra sidan: hur de arbetslösa sett saken
och vad de fått — den berördes mycket litet. Vi lia emellertid i våra motioner
här framfört den sidan av saken. Och vi hava därvid med stöd av regeringens
egen proposition kunnat visa, att t. ex. under dessa år arbetslönerna vid nödhjälpsarbetena
hava sjunkit. Man lovade, att man skulle höja dem, och man
lovade, att man skulle avskaffa A. K. Man lovade också, att man skulle sysselsätta
flera arbetslösa. Resultatet av bokslutet på den sidan har blivit, att
arbetslönerna under det sista året sjunkit från kronor 4:37 till kronor 4:18.
Och i procent av samtliga kostnader vid dessa arbeten hava de sjunkit från
54.6 till 47.7 %. Utgifterna för bostadsanläggningar och dylikt hava gått samma
väg; de hava sjunkit, medan däremot omkostnaderna i övrigt hava stigit.
Detta belyses av regeringens egen proposition. Och när det gäller dem man
hjälpt, finna vi också uppgivet, att i oktober 1934 63.3 % av anmälda hjälpsökande
blevo hjälpta, medan det motsvarande månad 1935 var 59.8 °/o.

Det hade ju varit intressant, örn man i bokslutet tagit in även detta. Ty nu
har det blivit litet egendomligt och mycket felaktigt, det kan man konstatera.
Det har förut sagts, att de svenska arbetarna hava blivit patrioter. Men om
man kommer ut till de arbetsplatser, där välfärdspolitiken enligt regeringens
egen statistik har verkat på detta sätt, så är nog denna patriotism svår att upptäcka.
I varje fall är det nog svårt för dessa arbetslösa att förstå, att det skall
vara en anledning till att bliva patriot, att de fått sina villkor försämrade. Nu
går det ju icke längre att förneka det här, när man har så klara papper därpå.

Socialministern fortsatte i detta sitt bokslut med att konstatera, att han
nedbringat arbetslösheten mer än man gjort i något annat land. »Vi ha gjort
det», sade han. Ja, det är ju en bekväm räknemetod och ett belysande bokslut.
Det är ju ändå på det sättet, att man här gör jämförelse mellan botten
i en lågkonjunktur och höjdpunkten i en högkonjunktur. Och så kommer man
och talar örn: »Vi ha gjort detta.» Det verkar ju litet egendomligt. Jag har
här några siffror, som ganska tydligt visa, vem som gjort det. Det är krigsindustriens
utveckling under dessa år, som delvis har gjort det. Örn jag t. ex.
går till Grängesbergsbolagets skeppningssiffror och tar maj månad 1932, så
exporterades då 163,000 ton. Örn jag till jämförelse tar samma månad 1933,
d. v. s. när den nya politiken påbörjats, så exporterades då 209,000 ton. Men
i maj månad 1936 exporterade man 744,000 ton. Det är denna utveckling,
som har avskaffat arbetslösheten. Jag kan tillägga, att slutsiffrorna för
Grängesbergsbolagets malmskeppningar för åren 1932 och 1935 äro, för det
förra året 2,116,000 ton och för det senare 6,214,000 ton, d. v. s. en tredubbling
under denna tidsperiod. Bofors’ utdelningar äro ju också ett exempel på,
huru man fått ökad sysselsättning och tagit in folk i massor. Det framgår
av statistiken, att utdelningen i detta bolag år 1931 var 3 % och 1935 11 %.
Örn jag tar exempel från sådana industrier, som fått full sysselsättning, vad
tillverka dessa för någonting? Tar jag Finspongs Metall, så producerar man
där patronhylsor, och vid Säveåns A. B. i Göteborg — ett sådant där företag,
där arbetarna tidigare haft arbetslöshetshjälp, och en av landets största lådfabriker
— har under de två senaste åren långa tider praktiskt taget endast
tillverkats ammunitionslådor. Hade man tagit med dessa saker i bokslutet —
och det skulle man naturligtvis hava gjort, om det skulle bli ett hederligt bokslut
—■ så hade nog slutsatsen blivit betydligt annorlunda än den nu blivit.

Vi, som 1933 voro motståndare till denna arbetslöshetspolitik, icke därför
att man viding vissa, mindre åtgärder, utan därför afl man icke gick tillräckligt
långt, afl man icke avskaffade slavarbetet ute pä A. K:s arbetsplatser och
allt detta, vi ha fått rätt till hundra procent. Det har visat sig, att den för -

106

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
bättring, som man utlovade, icke kommit. Och jag trotsar vem det vara må,
som kan stiga upp här och säga, att nödhjälpsarbetarna hava fått bättre löner
och bättre förhållanden ute på sina arbetsplatser. Jag behöver bara taga några
exempel ur tidningen Social-Demokraten, där Algot Rosberg gjort vissa
undersökningar och konstaterat detta. Jag skall icke trötta med citat, jag
skall endast taga ett enda litet exempel på huru A. K. fastställer de reservarbetslöner,
som nu utgå.

Han skriver här -— det är för övrigt i dagens tidning: »Ett utpräglat exempel
på godtycklighet vid fastställandet av reservarbetslönen ha vi i Örebro
stad. Kommittén uppger till kommissionen, att lägsta timlönen är 93 öre.
Denna uppgift gäller fyra man, medan alla andra grovarbetare, till antalet
flera hundra, ha högre lön. Enligt bifogat protokollsutdrag har kommitténs
majoritet föreslagit reservarbetslönen till 8 kronor, medan en minoritet (borgerliga?
) reserverat sig för en lön av kronor 7: 44.»

Vad gör då A. K., när den får detta? — »Arbetslöshetskommissionen gav
emellertid en god dag i både majoritet och minoritet, men också i de på fakta
grundade löneuppgifterna, och fastställde reservarbetslönen till kronor 6: 80.»

Det är på detta ganska godtyckliga sätt man fastställer dessa löner, och det
är då icke att undra på, att lönerna sjunkit. Vi skulle kunna anföra massor
av liknande exempel, men nu, när regeringens proposition innehåller en så utmärkt
statistik, som på varje punkt visar den utveckling, som vi talat örn, så
finns det ingen anledning att återgiva dessa uppgifter.

Vi lia emellertid från socialistiska partiet väckt några motioner i denna
fråga. Vi lia för det första väckt en motion, nr II: 8, där vi kräva, att A. K.
avskaffas. Det vore på tiden, att man infriade löftet därom nu. Får jag tyda
de toner, som socialministern anslog i sitt anförande här, såsom framtidsmusik,
så är jag alldeles säker på att strax före valet i september i år det skall
finnas en programpunkt på socialdemokraternas valprogram, som heter A. K:s
avskaffande, och den är mycket aktuell den tiden. Men nu kräva vi också, att
man förverkligar denna, ty 1932 gick man ut i valet och sade: »A. K. har störtat
två å tre arbetarregeringar, A. K. måste dö för att folket skall leva.» Och
när man kommit till september, kommer samma paroll igen. Men nu säga vi
redan på förhand ifrån, att vi äro trötta på dessa paroller, som, när valet är
över, icke leda till någonting annat än att man slår vakt örn A. K. och dess
åtgärder och icke bryr sig örn saken vidare. Nu kräva vi även litet allvar
bakom orden i dessa paroller.

\ idare lia vi i en motion krävt, att man därest motionen örn A. K :s avskaffande
^icke bifalles, åtminstone skall gå in för en reformering av förhållandena,
så att de arbetare, som för närvarande äro i stort sett livegna, åtminstone
skola få rätt att vara nied örn att fastställa i vissa avseenden sina löneoch
arbetsvillkor, ackordssättning, frågor örn bostadsförhållanden, arbetsbefälets
uppträdande och dylikt. Jag har ett typiskt exempel från ett vägarbete
i Göteborgstrakten. För några dagar sedan kom en schaktmästare till mig
och talade örn, att han blivit avskedad utan någon som helst anmärkning. Han
hade blivit avskedad för att han höll sig för mycket nied arbetarna. Arbetarna
och lagbasarna skrevo samtliga under en förklaring, att han var en skicklig
schaktmästare. Han hade genomgått vägmästarkurs med mycket goda betyg
och hade finfina betyg från alla sina tidigare anställningar. Ändå blev
han avskedad på detta brutala sätt. A. K. ville icke bry sig örn detta avskedande,
- arbetschefen förklarade nämligen, att det var all right. Men någon tid
därefter måste man skicka iväg denne arbetschef, emedan man hade upptäckt,
att det icke var så helt med de goda förhållandena vid detta arbete. Och då
kom man kanske, åtminstone i sitt innersta, till insikt örn orättvisan i det före -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

107

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
gående avskedandet. Men någon upprättelse får man icke från detta hålk Det
är verkligen anledning, att arbetarna få inflytande på arbetsvillkoren, så att
de åtminstone kunna skydda dem, som äro humana och kunna sina saker, och
avlägsna andra, som icke duga till arbetsbefäl.

Yi ha vidare i detta sammanhang väckt en motion, nr 831, där vi hemställa,
att riksdagen skall anslå cirka 75 miljoner kronor till bekämpande av arbetslösheten
genom arbeten till avtalsenliga löner efter avskaffandet av A. K. och
överförande av dess arbeten till statens verk. Med den arbetslöshet, som socialministern
beräknade i april månad, då han räknade med 60,000 anmälda, arbetslösa
och 70,000 utanför, skulle ju icke denna summa räcka. .Men yi gingo
ut ifrån att arbetslösheten skulle minskas. Och nu meddelar ju socialministern,
att den har minskats till under 35,000 anmälda för maj månad.^ Det betyder
val också, att den icke anmälda arbetslösheten har minskats något. Vi
gingo ut ifrån detta, samtidigt som vi i vår motion talade örn, att vi förväntade,
att kommunerna skulle göra sina insatser i detta avseende. Huvudönskemålet
med denna motion är, att man för den föreslagna summan skall kunna
bereda arbete åt de arbetslösa till avtalsenliga löner, och att man skall få bort
den speciella form av slavarbete, som heter nödhjälps arbeten.

Jag skall icke ytterligare gå in på dessa saker, då talarlistan är sa lang,
utan endast med anledning av det anförda be att få yrka bifall till dessa våra
motioner, nr 8, nr 37 och nr 831 i andra kammaren. Jag tror, det vore på
tiden med hänsyn speciellt till de för närvarande goda konjunkturerna, att
staten vidtoge en kraftansträngning i denna fråga. Och jag förmodar, att de
socialdemokratiska ledamöterna skola deltaga i den kraftansträngningen, liksom
också en och annan från borgerligt håll. Jag hörde herr Pehrsson i
Bramstorp tala örn att han var mycket intresserad av att hjälpa de sämst
ställda i samhället. Nu gives det ett lysande tillfälle därtill. Jag vill alltså
hoppas, att herr Pehrsson infriar det löfte, som han gav i detta uttalande, där
han rent av anklagade oss för att icke vilja hjälpa dem. Nu finns det tillfälle
att visa sin goda vilja i handling, och jag tackar på förhand för herr
Pehrssons benägna medverkan i detta avseende. Jag förmodar, att han också
kan få med sig en del andra i sitt eget parti för att stödja de sämst ställda
av de arbetslösa nödhjälpsarbetarna. Då skulle vi få säker majoritet för de
åtgärder, vi i våra motioner föreslagit. Jag ber att få yrka bifall till dessa
motioner.

Herr Jansson: Herr förste vice talman! Jag skall i anledning av herr

Ströms yttrande icke säga mera än att jag ber honom läsa vad Kungl. Maj :t
föreslog i propositionen till 1933 års riksdag. Sedan kan han tillåta sig att
kritisera socialministern för att han icke gjort sitt bokslut riktigt. Detta kan
vara nog sagt örn hans yttrande.

Vad sedan angår det nu föredragna statsutskottets utlåtande nr 156, skall
jag be att utan vidare få yrka bifall till vad utskottet däri hemställt. Det finns
visserligen ett par reservationer till detta utlåtande, men som reservanterna
icke haft tillfälle yttra sig. har jag ingen anledning^ att nu ingå i något genmäle.
Eventuellt återkommer jag om uttalanden från reservanternas sida giva
mig anledning därtill.

Vad beträffar utskottets utlåtande nr 157 lia jag och några andra ledamöter
av statsutskottet avgivit en reservation mot utskottets förslag. Det gäller en
liten proposition, som avlämnats i våras, och i vilken Kungl. Majit hemställer
att ett extra ortstillägg skulle få utgå till vissa reservarbetare, som lia familj
med minst två barn. Utskottet har icke tidigare haft den frågan under, behandling,
men frågan har tagits upp nu i samband nied denna större fråga.

108

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Vi reservanter anse, att det finnes mycket starka skäl för den framställning,
till vilken reservationen anknyter sig. Propositionen är i sin tur baserad på
förslag av A. K., d. v. s. rent formellt sett. Det finnes ingenting i förslaget,
som kommer att verka störande på A. K :s cirklar i övrigt. Kommissionen är
sålunda fullständigt enig örn själva sättet eller formen för dessa ortstilläggs
utgående. Däremot är kommissionen delad i två hälfter, när det gäller tillstyrkande
av själva sakfrågan, men därom må var och en döma, som han vill.
Vi anse, att det finnes mycket starka skäl för att detta extra ortstillägg får utgå Som

kammarens ledamöter kanske komma ihåg, var kammarens andre vice
talman den förste talaren på denna punkt. Han förklarade, att om han varit
med, när ärendet avgjordes, skulle han ha biträtt propositionen. Det hade då
icke varit omöjligt, att det blivit majoritet för densamma och det kanske icke
heller skulle ha avgivits någon reservation. Jag har velat nämna detta för
att de av ^kammarens ledamöter, som äro inne i kammaren, skola förstå, att
det icke rått enighet örn avslag. Utskottet har varit delat i två hälfter.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den reservation, som under utskottets
utlåtande nr 157 är avgiven av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. I
övrigt yrkar jag även bifall till utskottets förslag. Då tiden är långt framskriden
och många ärenden återstå, skall jag för närvarande icke upptaga
tiden längre. Jag vågar emellertid göra en vänlig hemställan örn att alla så
mycket som möjligt koncentrera sig så att vi komma igenom de föreliggande
ärendena.. Talmannen har ställt i utsikt att sammanträdet kommer att pågå
till kl. 6 i morgon bittida.

. Herr Bergström: Herr talman! Socialminister Möller har med sin proposition
eftersträvat en uppmjukning av reservarbetslinjen av skäl, som han här
i sitt inledande anförande utförligt redogjort för.

Jag begärde nu ordet närmast med anledning av att jag vill meddela några
av de erfarenheter, som vi gjort nere i Hälsingborg och som enligt min mening
visa behovet av att en sådan uppmjukning sker. Det är obestridligen så. att
när arbetsmöjligheterna börja öka i den privata arbetsmarknaden, ökar arbetslöshetskommissionen
takten i uttagningen av arbetslösa människor till reservarbetsplatserna.
I en tabell, som jag fått av en tjänsteman vid arbetslöshetskommittén
i. Hälsingborg, kan man konstatera, att A. K. icke tog ut en
enda arbetslös till de statliga reservarbetsplatserna i Hälsingborg under september,
oktober och december månader förra året, ingen under januari
i år, ^ en enda under februari och ingen under mars. Praktiskt taget
har således under hösten och vintern ingen arbetslös uttpgits från Hälsinborg.
Under april månad i år har A. K. däremot börjat plocka ut de arbetslösa
till reservarbeten. Sålunda har A. K. under april uttagit 40 och under
maj månad 75 arbetslösa för att kanske — det vet jag icke — fortsätta i samma.
takt under de närmaste månaderna. Det är att märka att under april och
maj arbetsmöjligheterna i den privata arbetsmarknaden, som man kan förstå,
ökat och det i rätt hög grad. I samma tabell finns det en uppgift om att 252
arbetslösa övergått till den privata arbetsmarknaden under april månad, medan
motsvarande siffra för maj månad i år är 108.

Det kan icke hjälpas, att vi inför dessa siffror erfara en viss oro. Vi tycka
oss kunna ana den dag, då våra arbetslösa befinna sig på reservarbetsplatserna
samtidigt som det på deras hemort gör sig gällande efterfrågan på
arbetskraft, som dessa arbetslösa icke hinna utnyttja, därför att de äro fjärran
från sin hemstad. Det blir i stället så, att arbetslösa från kringliggande landsbygd
komma in till staden och snappa upp dessa arbetsmöjligheter med resultat
att vi kanske fram på hösten och vintern ha dem gående arbetslösa i hem -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

109

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
staden. Det är, förefaller det mig, en något egendomlig ordning, däri ändring
bör ske.

Jag kan icke finna annat än att de siffror, som här åberopats, i mycket hög
grad utgöra ett stöd för socialministerns uppfattning, att man med ett försiktigt
beträdande av kontantunderstödslinjen bör bereda möjligheter för de arbetslösa
under uppgångstider att i större utsträckning än som sker vistas i
sina hemtrakter för att kunna utnyttja de arbetsmöjligheter, som kunna yppa
sig i den fria och öppna marknaden. Ser jag vidare på den tabell jag hänvisat
till kan jag konstatera, att vi i juni månad i fjol hade 99 arbetslösa hemma i
Hälsingborg. De övriga befunno sig på olika reservarbetsplatser. Utan att äga
närmare kännedom örn förhållandena förmodar jag, att det bland dessa 99 befunne
sig en hel del, som äro mindre önskvärda ur de privata arbetsgivarnas
synpunkt. Kanhända en del voro arbetare, som passerat 50-årsgränsen och av
den anledningen äro mindre efterfrågade. Det kan också vara andra orsaker.
Man har därför all anledning att här draga den slutsatsen, att när antalet av
våra hemmavarande arbetslösa i juni i fjol gått ned till denna låga siffra, ledde
detta redan då till, att man måste plocka in arbetskraft från omkringliggande
bygd. Denna uttagningspolitik från A. K:s sida, vilken politik givetvis står
i överensstämmelse med riksdagens direktiv har också den sidan — det bör man
icke i detta sammanhang förbise — att den befrämjar den där inflyttningstakten
från landsbygden till städerna, och den kan för mer än en kommun medverka
till att man får rätt besvärliga situationer i arbetslöshetshänseende. Det
förefaller mig i alla fall, som om man ifrån arbetslöshetsmyndigheternas sida
gjorde klokt i att åtminstone göra ett experiment härvidlag för att med kontantunderstödets
bistånd söka hålla de arbetslösa i större utsträckning vid sina
hemorter, när det är uppgångstider, varigenom man kunde få erfara verkningarna
av en sådan mjukare tillämpning av reservarbetslinjen.

Herr Andersson i Höör: Herr talman! För det första ber jag att få in stämma

i herr Janssons yrkande örn bifall till Johan Nilssons i Malmö m. fl.
reservation vid statsutskottets utlåtande nr 157. I samma betänkande finnes
även en annan reservation. Den utmynnar i yrkande örn bifall till en motion
i andra kammaren, vari anhålles att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
örn åtgärder i syfte att bereda reservarbetare, vilken är familjeförsörjare, möjlighet
att på statsverkets bekostnad, t. ex. en gång var tredje månad, besöka
hemorten.

Utskottets majoritet har som motiv för avslag å denna motion bland annat
sagt, att samma yrkande som det nu framställda varit föremål för prövning av
1935 års riksdag utan att vinna riksdagens bifall. Utskottet har därför funnit,
att det skulle vara lönlöst i år att gå fram med ett yrkande, som blev avslaget
i fjol. Härtill vill jag säga, att den motion, som väckts i år, ligger annorlunda
lill än den, som väcktes i fjol. Fjolårets motion gällde alla reservarbetare,
men i årets motion föreslås att endast familjeförsörjare skulle få
denna rätt att exempelvis var tredje månad på statens bekostnad resa hem till
sin familj. Vi äro några, som reserverat oss för bifall till denna motion, och
jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till densamma. Den motion, som
jag avser, är nr 811 i andra kammaren. Jag skulle vilja vädja till kammarens
ledamöter att gå med på denna lilla förbättring för reservarbetarna.

Herr Aronson: Vid utskottets utlåtande nr 156 har undertecknad jämte

sex andra ledamöter avgivit en reservation örn avslag å Kungl. Majis förslag
beträffande beredskapsarbeten. Jag har begärt ordet för att yrka bifall till
denna reservation, men jag skall också be att därutöver få göra några reflexioner
i anledning av vårt yrkande örn bifall till vår framställning i nästa punkt.

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

När vi yrkat avslag på dessa beredskapsarbeten för 3 miljoner kronor, har
det icke varit på grund av bristande intresse för deni, som behöva arbetslöshetshjälp,
utan det har varit på grund därav, att vi ansett att beredskapsarbete
är en hjälpform, som under nuvarande förhållanden icke är lämplig. Det lär
väl heller icke kunna bestridas att beredskapsarbete var en form av arbetslöshetshjälp,
som ursprungligen kom till för att underlätta förhållandena under
en lågkonjunktur. Då vi nu icke kunna sägas ha lågkonjunktur, anse vi det
också vara i sin ordning, örn denna form av hjälpverksamhet icke längre användes.
Vi ha också den uppfattningen, att den arbetslöslietspolitik är felaktig,
enligt vilken det måste anses vara en fördel för den, som har nödhjälpsarbete
i någon form, att icke söka sig tillbaka till arbete i öppna marknaden.

Vi ha kommit in i sådana förhållanden, att vi å ena sidan lia arbetslöshet —
det lär icke kunna bestridas — men å andra sidan ■—- och det är lika säkert —
på vissa håll ett stort behov av arbetskraft, som icke kan fyllas. Jag vill göra
gällande,^ att det förhållandet åtminstone till en betydande del är beroende på
en felaktig arbetslöslietspolitik. Jag lever själv under sådana förhållanden, att
jag snart sagt har daglig erfarenhet av hur det i berörda avseende står till.
Jag har alldeles nyligen av en landsman till mig fått det meddelandet, att det
i hans hemtrakt i Västerdalarna icke finnes möjlighet att uppbringa arbetskraft
för närvarande för det myckna skogsarbete, som man där vill lia utfört.
Under sådana förhållanden bör man, när man anslår många miljoner till motverkamde
av arbetslösheten, gå försiktigt fram, så att man icke fortfarande befrämjar
de abnorma förhållanden, som nu äro rådande. Min sagesman berättade
också en annan sak, som bär vissa beröringspunkter med vad jag nyss
återgav. Han sade, att jag ser mig ingen annan möjlighet än att realisera mina
kreatur, ty det finns icke möjlighet för mig att få en flicka, som vill hjälpa
till med att mjölka. Såsom något ganska belysande även i annat avseende berättade
han även, att när han reste hit till Stockholm reste också samtidigt en
flicka, som skulle till Stockholm för att söka arbete. Alltså ett exempel på hur
arbetskraften helst söker anställning där arbetsbrist råder. Denna sak är ju
rätt pikant, sedd mot bakgrunden av den fråga, som kammaren diskuterade
under större delen av gårdagen, d. v. s. frågan örn dyrortstilläggen till pensionerna.
Jag tror, att detta i någon män förklarar, varför man måste vara
betänksam mot att gå med på vad Kungl. Maj :t begär i detta avseende.

Jag ber alltså beträffande utskottets utlåtande nr 156 att få yrka bifall till
den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen, vilken går
ut på avslag å Kungl. Maj:ts förslag örn ett anslag på 3 miljoner kronor till
anordnande av beredskapsarbeten. Jag ber också att i detta sammanhang få
påpeka, att åtminstone en del av reservanterna, till vilka jag hör, i stället vilja
tylla ut anslaget till reservarbeten med 3 miljoner kronor och sålunda föreslagit
en höjning av detsamma från 19 till 22 miljoner kronor, vilket väl torde
ådagalägga, att vi nog vilja hjälpa de arbetslösa, fastän vi vilja göra det i
annan form än utskottet i övrigt önskar.

Jag ber alltså att i avseende å detta utskottsutlåtande få yrka bifall till utskottets
hemställan med undantag av punkten rörande anslag till främjande
av företagsverksamhet, i vilken punkt jag yrkar bifall till den å sid. 22 under
punkt 4 avgivna reservationen av herrar Johansson i Fredrikslund m. fl., där det
yrkas, att det i utskottets motivering omnämnda anslaget på 500,000 kronor höjes
till 1 miljon kronor. Därmed tror jag, att vi ha poängterat att vi icke vilja
spara på anslag, som vi ha anledning tro skola medföra verkan av mera varaktigt
slag, d. v. s. befrämja återgången till normala förhållanden.

Jag ber sålunda, herr talman, att få hemställa örn bifall till det yrkande,
som jag nu här har framställt.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

lil

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Herr Brädefors: Herr talman! Jag har i år i likhet med föregående år

föreslagit i en motion nr 164, att »riksdagen måtte besluta avskaffa arbetslöshetskommissionen
och de nuvarande direktiven för arbetslöshetsverksamheten
samt att åtgärder vidtagas för att bereda de arbetslösa sysselsättning i beredskapsarbeten,
där kollektivavtalslöner utbetalas». Utskottet har icke velat vara
med örn detta, utan har gått efter de linjer, som förordas av regeringen, och
säger, att »den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid oförvållad
arbetslöshet skall enligt Kungl. Majis förslag för nästa budgetår utövas efter
i stort sett samma linjer som under innevarande budgetår». Herr statsrådet
var i sitt anförande inne på detta område, och han sade, att när det blir tal om
arbetslöshet, talas det alltid om A. K. som en sjukdom i arbetslöshetspolitiken
men aldrig örn de åtgärder för arbetslöshetens lindrande, som vidtagits på andra
områden. Han kom till den slutsatsen att den övriga hjälpverksamheten bestod
av s. k. friska hjälpverksamhetsåtgärder. Den genom A. K. bedrivna
hjälpverksamheten däremot tillhör hjälpverksamhet av annat slag, och det var
därför den nämndes. Regeringen har till årets riksdag framkommit med förslag
örn, att sistnämnda arten av hjälpverksamhet skall bedrivas genom förutvarande
organ, d. v. s. genom A. K., och efter de direktiv, som förut varit gällande
för dess verksamhet. De svåraste sjukdomarna, om jag så får säga, i
denna hjälpverksamhet förefinnas naturligtvis icke hos själva A. K. utan hos
de direktiv, som gälla för A. K., vilka föreslagits av regeringen och genomförts
av riksdagen de föregående åren och förmodligen också i år komma att godkännas.

Socialministern yttrade vidare att riksdagen gjort många dumheter i arbetslöshetsfrågorna.
Det anser jag också, och det ha vi påpekat vid föregående
riksdagar. Vi ha också påpekat vem som i allmänhet föreslagit dessa dumheter.
Det är regeringen, och riksdagen har genomfört dem. Det är ju hälsosamt,
när man kommer till den eftertankens kränka blekhet, att man åtminstone
erkänner den saken, men det vore ännu bättre, örn man vände örn och
sökte andra riktlinjer för arbetslöshetshjälpverksamheten.

Vi ha i vår motion mest vänt oss mot de gällande lönedirektiven, som även
nu förordas för nästa års arbetslöshetsverksamhet. Jag läste i den socialdemokratiska
pressen vad herr Möller sade vid partikongressen angående lönernas
storlek vid Al K.-arbetsplatserna. Örn jag icke missminner mig, sade han, att
ungefär 70 procent A. K.-arbetare äro nödsakade att samtidigt som de ha arbete
anlita fattigvården. I gårdagens debatt angående pensionerna fäste man
ganska stort avseende vid just denna omständighet att de, som ha pension, icke
kunna klara sig därpå utan måste anlita fattigvården. Är det icke lika anmärkningsvärt
att de, som arbeta och alltså utföra produktivt arbete, samtidigt måste
anlita fattigvården för att kunna existera? Huruvida det är 70 procent av
A. K.-arbetarna, som anlita fattigvården även under den tid de arbeta, kan jag
icke säga, men jag förmodar att herr Möller icke gripit den uppgiften ur luften
utan har stöd för densamma. Men då borde han även med utgångspunkt härifrån
ha sökt andra vägar nied hänsyn därtill. Jag antar, att han visste örn
dessa förhållanden redan då han gjorde upp propositionen. Utskottet säger
angående arbetslöshetskommissionens verksamhet, att »arbetslöshetshjälpen bör
så tillmätas att den icke försvagar eller till och med upphäver (Ion arbetslöses
intresse av att förskaffa sig arbete på den öppna marknaden. Löneförmånerna
vid reservarbetena böra därför avvägas med beaktande av ej blott humanitära
utan även arbetsmarknadspolitiska synpunkter». Utskottet har alltså
lagt den största vikten vid arbetsmarknadspolitiska synpunkter, d. v. s. man
försöker bibehålla en arbetslöshetsarmé, som är så pass stor att arbetsköparna
ha tillgång till arbetskraft till underpris, när de så behöva.

112

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Man säger vidare i utskottets utlåtande, att »den senaste tidens erfarenheter
hava ådagalagt, att reservarbetarna ofta varit ovilliga att på den öppna arbetsmarknaden
själva uppsöka eller mottaga arbetstillfällen inom lägre avlönade
arbetsområden —• särskilt jord- och skogsbruk». Man påminner här således örn
skogsarbetarna och örn vad som försiggått under den gångna vintern uppe i
Norrland. En deputation från kommunerna i Norrland besökte regeringen i
vintras, och därvid meddelades vid ett sammanträde med Norrlandslänens riksdagsmän,
att det fanns exempel på att en skogsarbetare däruppe efter 30 dagars
arbete förtjänat 40 kronor. Är det märvärdigt örn människor, som på 30
dagar förtjäna 40 kronor på skogsarbete hellre taga emot A. K.-arbete än sådant
skogsarbete? Även örn de icke få full försörjning i A. K.-arbete ha de
därvid åtminstone möjlighet att vid sidan av detta få fattigvårdsbidrag, något
som socialministern själv meddelade. Den möjligheten lia de knappast, när de
arbeta i skogen, ty då anses de vara i fullt förvärvsarbete till öppna marknadens
löner. Då ha de mycket svårare att samtidigt med att de arbeta få hjälp
av fattigvården.

Den andra delen av direktiven, som vi redan tidigare klandrat, och som vi
fortfarande ha anledning att klandra, är den, som medgiver de så kallade
strejkbrytarekommenderingarna. Senast vid fjolårets riksdag påpekade vi den
saken, och vi lämnade då även vissa bestämda detaljer örn på vilket sätt dessa
tillgått som t. ex. vid Finnforsfallet i Västerbotten. Vi ha i vår motion nr 164
föreslagit, att riksdagen skall ändra sin arbetslöshetspolitik så. att man med
statliga och kommunala medel skapar arbete åt de arbetslösa till öppna marknadens
löner, så att de arbetslösa, som komma till dessa arbeten, icke känna
sig som mindrevärdiga individer, som nådehjon och hjälptagare i förhållande
till stat och kommun, utan som arbetare i den vanliga produktionen.

Anslagsbehovet har av regeringen beräknats till en summa av 19 miljoner
kronor, men det beloppet har av utskottet höjts till 22 miljoner kronor. Man
räknade vid tiden för propositionens uppgörande med en arbetslöshet av omkring
50,000 personer. Om de socialdemokratiska tidningarna talade sanning,
meddelade herr Möller vid partikongressen att den verkliga arbetslöshetssiffran
var omkring 130,000. Herr Möller själv vet alltså, att den verkliga siffran
är så pass mycket högre än den officiella. I de senaste årens förslag till medelsbehov
för arbetslöshetshjälpen Ilar anslaget icke varit så stort, att det
räckt till hjälp ens åt det antal arbetslösa, som enligt officiella siffror föreligger.
Så är det icke i år heller. Socialministern har icke räknat med att alla
de, som vid propositionens uppgörande varit officiellt noterade som arbetslösa,
skulle hjälpas. Man har endast räknat med att omkring 14,000 skulle hjälpas
med detta anslag från staten, medan hjälpen till den övriga delen skulle ske
genom kommunens försorg. Man har emellertid icke kunnat räkna med att alla
övriga skola kunna hjälpas med kommunala medel eller med andra åtgärder,
utan man har beräknat att cirka 15,000 ändå skola bli utan några som helst
hjälpåtgärder. Vi ha i vår motion ansett den av regeringen begärda summan
för lågt tilltagen för att räcka till dem, som äro officiellt noterade såsom arbetslösa,
allra helst örn man skall gå efter de grunder, som vi i vår motion
föreslagit, alltså avtalsenliga löner. Då blir både den av regeringen föreslagna
och den av utskottet äskade summan, 22 miljoner kronor, alldeles otillräcklig.
Vi ha därför föreslagit, att denna summa skall höjas till 50 miljoner kronor.
Därmed skulle åtminstone det antal arbetslösa, som officiellt noterats
såsom arbetslösa, kunna hjälpas. Örn man skall räkna med det antal arbetslösa,
varom socialministern lämnade meddelande vid socialdemokratiska partikongressen,
ja, då räcker naturligtvis icke den summan. Men örn man skulle
komma att begära anslag även för dessa skulle helt naturligt socialministern

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

113

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
komma med dessa officiella siffror och vinka med dem och säga, att vad han
sagt vid partikongressen är bara gissningar.

Herr talman! Jag vill icke taga kammarens tid i anspråk längre. Yi lia
redan vid föregående riksdagar mera detaljerat motiverat vårt förslag i denna
fråga, och vårt förslag i år är ungefär detsamma, som vi tidigare framlagt.
Jag vill därför endast med det anförda yrka bifall till våra motioner nr 832
och 164.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Norling: Herr talman! Jag vill till den siste ärade talaren säga, att
de siffror angående arbetslöshetens omfattning, som socialministern skulle ha
lämnat vid partikongressen, även finnas i den kungl, propositionen. Herr
Brädefors behöver därför icke riskera att socialministern kommer med andra
uppgifter. Det är bara att hugga till i fråga om anslagsbeloppet.

Jag tänkte säga även ett par ord med anledning av herr Aronsons inställning
till denna fråga. Hans inställning förvånar mig icke alls, men jag förvånar
mig över att vi även ha herr Olsson i Staxäng under nämnda reservation.
Statsutskottet och riksdagen lia alldeles nyligen behandlat den så kallade
inomskärskanalen i Bohuslän. Jag trodde, att det var ett allmänt bohuslänskt
intresse att örn den kunde påbörjas skulle det ske med hjälp av beredskapsmedel.
Jag ser nu, att herr Olsson i Staxäng även för det fallet vill bibehålla
reservarbetslinjen. Det föreligger således icke den enighet på detta
område, som jag trodde vara för handen.

Jag vill även göra ett par korta reflexioner med hänsyn till utskottets _ utlåtande
i dess helhet. Vad som egentligen uppkallat mig är en framställning,
vari A. K. till regeringen ånyo omnämner sin inställning i fråga örn statsbidrag
till kommunerna. A. K. skriver att det bör »ifrågasättas, örn icke statsbidrag
till såväl statskommunala reservarbeten som kontantunderstödsverksamhet
lämpligen kunde utgå med lägre procentuellt bidrag än nu tillämpade,
särskilt inom orter med i förhållande till förefintliga ekonomiska resurser
mindre tryckande arbetslöshet». När man icke vet, vem som kommer att få
bekläda socialministerposten, tycker jag, att det kanske är nödvändigt att påpeka,
att varken regeringen eller riksdagen upptagit detta A. K.-resonemang.
Vi ha därför icke gått in för A. K:s inställning i det fallet. Nuvarande principer
böra därför i det fallet bibehållas. Jag vill emellertid säga, att om en
justering skall ske, bör den icke som den förra justeringen göras generell, så
att de nuvarande relationerna mellan kommunerna bibehållas, utan då bör den
drabba de verkligt bärkraftiga. De kommuner, som genom rationalisering och
andra dylika förhållanden råkat i svårigheter böra fritagas från den sänkning,
som Ilar av A. K. signaleras.

Som även nämnts har anslaget till A. K:s verksamhet höjts med 3 miljoner
kronor. Jag skulle i det fallet vilja uttrycka den önskan, att den förhöjning,
som här uppkommer, användes för statskommunala reservarbeten. Sedan jag
läst statistiken från A. K., tycker jag, att man driver en strängt restriktiv
politik mot de statskommunala reservarbetena till förmån för andra hjälpformer,
särskilt statliga reservarbeten. Då min uppfattning fortfarande är den,
att de statskommunala reservarbetena ha den bästa anpassningsförmågan till
arbetslösheten i bygderna, tycker jag den formen bör användas just i detta
fall. Jag förstår hur A. K. resonerar i det fallet. A. K. sager, att, det är
svårt att anskaffa lämpliga statskommunala reservarbeten och att ju längre
arbetslösheten pågår, desto värre blir det att få lämpliga sådana. A. K. har
här till statskommunala arbeten begärt 2,300,000 kronor mera, än som före Andra

kammarens protokoll 19SG. Nr hh. 8

114

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
slagits i den kungl, propositionen. Det är givet att A. K. vid sin begäran
om anslag givetvis också vet att A. K. kan placera pengarna i lämpliga statskommunala
arbeten. Fördelningen kan således ske med ledning av A. K:s
egna siffror och förslag.

Sedan var det hjälpen åt skogsarbetarna. Den diskuteras i arbetslöshetskommissionens
framställning. Arbetslöshetskommissionen talar om att hjälpen
skulle innebära en standardförhöjning för landets skogsarbetare. Jag begriper,
att problemet är ytterligt svårt, ty skogsarbetarna ha ju mer och mer
blivit säsongarbetare. Vi veta, att hela gruppen varit avstängd från erhållande
.av arbetslöshetshjälp. Endast de, som fått dispens av arbetslöshetskommissionen,
ha erhållit sådan, hjälp. I skogarna finns det samma kvantum
arbete som förut, men arbetsperioden har blivit betydligt kortare, beroende på
motonseringen vid virkets framforslande och på andra rationaliseringsåtgärder
men även pa storleken av de årskullar, som nu komma från folkskolorna
och kräva arbete. Det förekommer ingen nämnvärd utflyttning från dessa
orter. Det blir allt flera och flera, som slåss örn arbetstillfällena. Jag kan
icke förlika mig med den restriktiva hjälppolitik, som föres beträffande skogsbygdens
folk.

Jag vet, att det är hopplöst att i detta fall framställa ett yrkande. Jag
skulle helst se, att avstängnings.förfarandet mot skogsarbetarna upphörde och
att de behandlades som andra hjälpsökande medborgare. På det sättet skulle
det vara möjligt att komma fram till en rättvis fördelning även i det fallet.
Jag hörde folkpartiets ledare i debatten om folkpensionerna tala örn de oerhört
låga löner, som gällde för skogsbygdens folk. Dessa löner jämförde han
med folkpensionen. Det är givet, att människor, som leva på så ohyggligt
låg standard, måste anses berättigade till hjälp. I betraktande av det resonemang.
som — på sätt jag nyss antydde — förts av folkpartiets ledare, borde
arbetslöshetskommissionen kunna känna sig lugn för att ha majoriteten i riksdagen
på sin sida.

Vid. årets riksdag har jag väckt motion beträffande den del av arbetslöshetsklientelen,
^som passerat 55-årsåldern. På grund av industriens rationalisering
ha. vi fått en grupp medborgare, som icke kunnat följa med i hetsen.
De Ira blivit över. Rationaliseringen är givetvis i och för sig nödvändig för
att hålla industrien på den produktionsstandard, som är av behovet påkallad
i den allmänna internationella konkurrensen, men det är också ett samhällsintresse,
, att de utrationaliserade på något sätt bliva hjälpta. Min motion har
avslagits, men nu har regeringen tillsatt en kommitté för utredning av detta
ärende. Jag skulle vilja vädja till kommittén att taga allvarligt på problemet
örn våra gamla utrationaliserade.

Av klientelundersökningen framgår, att av dem, som passerat 55-årsgränsen,
11.6 % eller närmare 5,000 arbetare äro arbetslösa. Av dem, som uppnått
45 års ålder, äro. mellan 10 och 11,000 eller 26 % arbetslösa. Dessa människor
äro slagna till slantar i konkurrensen örn arbete. De bollas i kommunerna
mellan kortvariga arbeten, ett dagsverke här och ett där, och mellan fattigvårdsmyndigheterna.
De komma att för framtiden belasta arbetslöshetsstatistiken.
Vore det icke bättre, att genom ett rationellt drag befria arbetslöshetsstatistiken
från dessa människor och giva dem en försörjning? De äro utrationaliserade
och kunna icke längre hävda sig på arbetsmarknaden i kampen
för tillvaron. På det sättet borde man försöka få det ordnat. I arbetslöshetskommissionens
statistik återfinna vi även de här »åldringarna» bland långvarigt
arbetslösa. Jag riktar alltså en vädjan till rationaliseringskommittén att
taga allvarligt och snabbt på detta tråkiga problem, som är i behov av att lösas
snabbt och effektivt.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

115

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Till slut skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan utom beträffande
de punkter, som gälla ortstilläggens höjning och hemresorna för reservarbetare.
I sistnämnda båda punkter yrkar jag bifall till reservationen.
Jag har sett denna sak så att säga inifrån och vill därför varmt rekommendera
positiva åtgärder på detta område.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag hade tänkt, att den föreliggande
debatten i någon mån skulle kunna begränsas, men sedan herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet här framlagt ett s. k. bokslut över den arbetslöshetspolitik,
som han inom regeringen i främsta rummet bär ansvar för, är
det naturligt att detta föranleder några reflexioner. Jag tror, att örn detta
s. k. bokslut verkligen skulle underkastas en grundlig revision, så skulle där
observeras en del mycket anmärkningsvärda saker. Jag skall emellertid icke
giva mig in på någon sådan grundlig revision men be att få på vissa punkter
göra en del anmärkningar till socialministerns bokslut.

Först några reflexioner i anledning av de allmänna uttalanden, som socialministern
gjort. Han sade bl. a., då han skulle karakterisera denna politik
och sätta betyg på sin egen och regeringens verksamhet på detta område, att
vårt land på grund av den förda arbetslöshetspolitiken snabbare än något annat
land återhämtat sig från krisen. Detta är en mycket enkel slutledningskonst.
Tyvärr är den alltför enkel. I själva verket är det så — och därom
tror jag, att praktiskt taget alla verkligt ekonomiskt insatta personer äro ense
— att det är exportindustriens återupptagna verksamhet, som främst gjort,
att vårt land återhämtat sig så snabbt och så grundligt som det gjort. Vad
som åstadkommit, att exportindustrien lyckats återupptaga sin verksamhet,
tror jag icke socialministern behöver särskilt mycket grubbla över. Det beror
på att just de exportvaror, som äro våra förnämst a, blivit i särskilt hög grad
efterfrågade på världsmarknaden och kunnat säljas till särskilt höga priser.
Det är den enkla förklaringen till den återhämtning, som statsrådet vill påstå,
att hans arbetslöshetspolitik är den egentliga orsaken till. Det går icke att
förklara en så stor ekonomisk rörelse med så enkla medel som statsrådet här
använde. Det håller icke streck.

Låt oss sedan något närmare se på socialministerns arbetslöshetspolitik! Det
karakteristiska för denna skulle ju vara, att det gamla systemet skulle helt
eller delvis avvecklas och ersättas av s. k. offentliga arbeten. Det skulle ju
vara den speciellt möllerska arbetslöshetspolitiken. Hur har då detta slagit
ut? Vi kunna i 1933 års arbetslöshetsproposition läsa följande uttalande av
herr statsrådet Möller: »Vi utgå ifrån att det kommer ur arbetslinjesynpunkt

att bliva ett kolossalt mycket större arbetsprogram än som ens är möjligt att
få till stånd med hittillsvarande system.» Det var ju ett mycket kraftigt och
bestämt uttalande, som socialministern sålunda gjorde. Hur har detta gått i
uppfyllelse? Jag ber att först få säga, att efter en genomsnittsberäkning, som
torde hålla sig ganska nära verkligheten, till löner och material för dessa allmänna
arbeten sedan år 1933 åtgått cirka 195 miljoner kronor. Under motsvarande
tid — fram till den 1 februari i år — ha kostnaderna för A. K.-arbetena
uppgått till i runt tal 193 miljoner kronor eller praktiskt taget till lika
mycket. Möjligen lia de allmänna arbetena kostat ett par miljoner kronor
mera.

Hur har det då still It sig ur hjälps,ynpunkt? I sin år 1933 avlämnade proposition
beräknade socialministern antalet dagsverken, under det år det då
gällde, för de allmänna arbetena till 40,000 stycken, men när vi fått ett bokslut
för det året, har det visat sig, att det icke blivit mer än 7,177 stycken.
Det var alltså det första arbetsåret.

116

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Det har vidare visat sig, att under det att A. K.-arbetena haft en hög hjälpeffekt
just under den svåraste arbetslöshetstalen, alltså under vintersäsongen,
har det förhållit sig på, ett ganska avvikande sätt med de allmänna arbetena.
Antalet dagsverken har, speciellt under januari och februari månader, varit
relativt lågt, och då bär av dessa omkring 40,000 personer, som enligt departementschefens
beräkningar skulle sysselsättas i allmänna arbeten, en mycket
stor del måst föras över på kontantunderstödslinjen. Det är icke en sådan arbetslöshetspolitik,
som jag tror vara ur olika synpunkter lämplig. Jag återgår
till min jämförelse mellan A. K.-arbetena och de allmänna arbetena, som
man ju kan kalla herr Möllers arbeten. Under budgetåret 1933/1934, det första
budgetåret under vilket allmänna arbeten i större utsträckning skulle komma
till utförande, erhöllo sammanlagt ungefär 45,000 man sysselsättning genom
statliga reservarbeten, statskommunala reservarbeten och kommunala reservarbeten,
under det att i de allmänna arbetena endast något över 7,000 man
erhöllo sysselsättning. Det visar ganska bra, tycker jag, den verkliga hjälpeffekten
av dessa olika arbeten. Under budgetåret 1934/1935 sysselsattes i
arbeten efter det gamla systemet ungfar 37,800 arbetare, under det att i de
s. k. allmänna arbetena sysselsattes icke fullt 21,000 arbetare. Statsrådet
och chefen för socialdepartementet kan naturligtvis svara, att man icke hade
tillfälle att sätta i gång med de allmänna arbetena så med ens. Det blev en
eftersläntring, som gjorde, att arbetet icke kom i gång ordentligt. Men under
budgetåret 1934/1935 borde man väl ändå hunnit få dem i gång. Det oaktat
var relationen i hjälpeffekt mellan de olika systemen sådan som jag nyss påvisat.

De siffror, som jag nu i korthet redogjort för, visa ganska tydligt, att den
linje, som regeringen och då närmast socialministern följt, då det gällt att
hjälpa de arbetslösa, varit en ganska ineffektiv linje. Statsrådet sade för en
stund sedan, att vi icke längre behövde teoretiskt söka oss fram. Vi hade erfarenheter
i fråga örn den politik, som förts. Det är just vad vi ha, och tack
vare dessa erfarenheter kunna vi med siffror, som jag tror vara ganska ovederläggliga,
visa att statsrådets linje är felaktig.

Sedan är det en annan sak. Den arbetslöshetspolitik, som förts under dessa
år, har ju fått det vackra namnet »välfärdspolitik». Vi ha ju under de senaste
dagarnas debatter ideligen hört från regeringsbänken talas örn välfärdspolitiken
och alla de välsignelser, som den fört med sig. För en stund sedan yttrade
statsrådet någonting örn adelsmärket på denna speciella art av arbetslöshetspolitik.
som han är den främste företrädaren för. Det finns kanske olika slag
av adelsmärken. Jag vill erinra örn att samtidigt som här anslås miljoner
till bekämpande av arbetslösheten i olika former — genom anordnande av
A. K.-arbeten, allmänna arbeten o. s. v. — Sveriges främsta näring jordbruket
praktiskt taget landet runt lider brist på arbetskraft. Från alla delar av landet
få vi meddelanden därom. Jag kan intyga, att i min hemtrakt jordbruket
icke kan erhålla den arbetskraft, det behöver. Samtidigt anslås miljoner för
ett system, som statsrådet för en stund sedan i höga tonarter prisade. Här
föreligger ett missförhållande. Det är något skevt i detta, att samtidigt som
det förts en sådan oerhört kostnadskrävande arbetslöshetspolitik, som statsrådet
förordat, har vår främsta näring lidit brist på arbetskraft. Detta visar
ju, att systemet är felaktigt.

Det finns många exempel på den saken. Jag skall endast nämna ett par.
Jag fick för några veckor sedan och har här i min hand en rapport från ledaren
av ett kommunalt reservarbete i Bohuslän. Bohuslän är ju det landskap,
som svårast hemsökts av arbetslöshet, och man skulle alltså vänta sig, att jordbruket
åtminstone där icke skulle behöva lida brist på arbetskraft, men icke

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

117

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
heller i Bohuslän har jordbruket möjlighet att erhålla den arbetskraft det behöver.
I en kommun i norra Bohuslän pågick kommunalt reservarbete. Det
var ett täckdikningsarbete. Dikningsförmannen rapporterar, att det var det
svåraste arbete, han någonsin varit med örn. Han skulle lära de arbetslösa
att gräva täckdiken, men det ville de för ingen del vara med örn att lära sig,
ty, örn de skulle bliva kunniga däri, skulle de komma att avstängas från A. Biarbete
och bliva tvungna att gå ut i jordbruksarbete. Därför blev det ett
mycket dåligt resultat, och han beklagade sig djupt.

I Long i Värmland finns ett arbetsläger, där unga grovarbetare få genomgå
en s. k. yrkesskola för jordbruk. Man lär dem vad de behöva kunna för
att slå sig fram som jordbruksarbetare. Från olika delar i Västsverige har
man lyckats samla in en del ynglingar till denna jordbruksyrkesskola, men
en del av de svårast utsatta s. k. nödkommunerna i Bohuslän har man icke
lyckats förmå att sända några ynglingar till arbetslägret i Long. Eftersom
deltagandet i denna undervisning är frivilligt, kan man .ingenting, göra åt saken.
Resultatet av en sådan arbetslöshetspolitik har blivit, att vi fått denna
anda. Jag skulle icke vilja kalla den för den speciellt möllerska andan, men
den anda, som växt fram under den förda arbetslöshetspolitiken, är på många
ställen sådan som jag här relaterat. Samtidigt med att landets jordbruksnäring
icke kan få sitt nödvändiga behov av arbetskraft tillgodosett, vägrar man
helt enkelt att lära sig jordbruksarbete och göra sig nyttig på ^ det område,
där arbete finns. Ett sådant system är i längden ohållbart och då man kallar
detta välfärdspolitik, så vill jag däremot kalla det för — jag ser förhållandena
på lång sikt — ofärdspolitik. Det är den rätta benämningen på den politiken.

Det är ju också ett bekant förhållande, att, när arbetslösheten lättat, de
A. K.-arbeten, som på olika håll igångsatts, måst inställas. Vad som utförts
genom A. K.-arbeten har fått stå till hälften eller till tre fjärdedelar ofärdigt.
Detta har naturligtvis ur teknisk synpunkt varit mycket olämpligt, men det
är klart, att när man samtidigt igångsätter allmänna arbeten, komma dessa
att konkurrera med A. K.-arbetena, och då blir resultatet att de sistnämnda
arbetena i stor utsträckning få stå till hälften färdiga. Detta är också ett.
mycket starkt skäl för att icke i onödan igångsätta allmänna arbeten.

Jag tror, att de skäl, som nu och annars anförts mot beredskapsarbeten, äro
så pass starka, att vi, i varje fall icke under nuvarande högkonjunktur, hava
anledning att igångsätta beredskapsarbeten.

I överensstämmelse med den motivering, jag här givit, ber jag.alltså att få
yrka bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.
Eftersom diskussionen rör sig om de båda utlåtandena nr 156 och nr 157,
ber jag att samtidigt få yrka bifall till den reservation, som vid utlåtandet nr
157 är anförd av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det

är icke min mening att taga upp någon längre diskussion örn denna sak. Den
som absolut icke vill veta av en verklighet, som han betraktar såsom orimlig,
med honom kan man ju icke diskutera. Herr Persson i Falla lever tydligen
kvar i de fantasier, som en gång utgjorde motiveringen för högerns kamp emot
arbetena i den öppna marknaden såsom lämpliga i kampen mot arbetslösheten.
Det tjänar ingenting till att hålla på med en diskussion under sådana omständigheter.

Eftersom det nu, såvitt jag kan erinra mig, är första gången, som det i riksdagen
uttryckligen påstås, att konjunkturförbättringen är en export industrisak,
vill jag bara påpeka två ting. Det ena. är att vi, ehuru vi visserligen

118

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
icke lia någon klar statistik över sysselsättningen i exportindustrierna, dock i
ett avseende lia vissa upplysningar, som man i varje fall borde kunnat observera,
bl. a. därför att de lämnats i den kungl, propositionen till årets riksdag.

Jag syftar på den exportindustri, som sysselsätter det största antalet arbetare,
nämligen sågverksindustrien. År 1928 sysselsattes i den svenska sågverkindustrien
46,665 man enligt rapporter till kommerskollegium. Siffran
sjönk och var år 1933 30,350. Sedan den tiden har det skett ett mycket betydande
uppsving inom sågverksindustrien, ett uppsving, som varit väldigt nyttigt
för ägarna av sågverksindustrien men som knappast haft någon betydelse
alls för arbetslösheten och arbetarna. Det beräknas, att antalet sysselsatta
sågverksarbetare år 1935, alltså ett ganska gott år, var omkring 1,000 man
mera än år 1933 men omkring 15,000 man mindre än år 1928. Det där är
alltså en ren synvilla, att när företagarna, aktieägarna och eventuellt ägarna
till företagen lia det bra, det betyder ett konjunkturuppsving och inverkar på
arbetslösheten. Det är mycket tråkigt, att vi icke ha en ordentlig sysselsättningsindex.
Industriförbundet har, tills vidare åtminstone, upphört med sin,
men så länge industriförbundet förde sin indextabell visade det sig, att exportindustrien
— om jag sätter indextalet till 100 för perioden 1925—1930 —
ökat sin produktionsvolym men ingalunda i motsvarande grad ökat sitt arbetarantal,
utan arbetarantalet låg fortfarande någonstans, örn jag minns rätt,
på 88, i varje fall ännu i början av år 1935 vill jag minnas. Jag kan icke
bestämt säga, örn det var i slutet av år 1934 eller i början av år 1935. Hemmamarknadsindustrierna
däremot ökade både produktionsvolymen och sysselsättningsgraden
så pass mycket, att den översteg produktionsvolymen och sysselsättningsgraden
under föregående indexperiod 1925—1930. Jag tycker, att
man bör känna till sådana saker för att med någon säkerhet kunna yttra sig
om dem. Det finnes ingen anledning för någon människa, som känner till
fakta örn dessa ting, att påstå, att hela konjunkturuppsvinget är att hänföra
till exportindustrierna. Det förhåller sig icke alls på det sättet.

Det är mycket intressant, att en sak, som spelade en stor politisk roll under
1933 och _ delvis under år 1934, är totalt bortglömd nu, nämligen strejken i
byggnadsindustrien, som räckte långt in i februari månad år 1934 och som
till en viss grad hindrade igångsättandet av arbetsanskaffningsprogrammet.
Men icke bara det. Det har visat sig under denna tid, att åtminstone så snart
kommunerna äro intresserade av ett arbete, det täger en oändlig tid från det
att det gått en skrivelse till Kungl. Maj :t och intill dess att arbetet kommer
igång. Detta gäller även en del kommissionsarbeten såsom vägarbeten. Kommissionen
beräknar, att den mäste lägga upp sitt program för vägbyggnadsarbeten
minst tre kvarts år i förväg för att klara sig. Sedan tror jag inte alls
man kan riktigt bedöma arbetseffekten ens med ledning av de siffror, som
åro anförda i propositionen, ty rapporterna äro icke tillfredsställande och dessutom
fattas rätt mycket. Man beräknar, att till materialkostnaderna för dessa
allmänna arbeten gått ungefär 50_°» av de summor, som använts. Det betyder,
skulle jag tro, att arbetseffekt.ssiffrorna skulle behöva ökas med åtminstone
70 % eller något i den stilen för att man skulle få siffran för den verkliga
arbetseffekten.

Man har ingen statistik på den punkten. Eftersom det är litet ovisst, ville
man icke upptaga någon siffra i ett så allvarligt dokument som en proposition.
Jag tror för min del det vore riktigt att räkna med en ökning på 70 %
utöver de siffror, som här äro redovisade.

Jag förstår inte varifran herr Persson i Falla fått att arbetslöshetskommissionens
arbeten skulle svälla ut pa vintern och minska på sommaren. Jag

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

119

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
brukar ganska noga läsa kommissionens rapporter. Under sista åren med undantag
av det allra sista — ty nu befinna vi oss i en avvecklingsperiod — lia
vintersiffrorna varit lägre än sommarsiffrorna. Det beror på omständigheter,
som kommissionen icke råder över. Det beror bl. a. på att vi leva i ett land,
som till en del ligger ovanför polcirkeln. Vi ha klimatsvårigheter, som andra
länder icke behöva räkna med.

Sedan skulle jag vilja fråga, varifrån herr Persson i Falla fått uppgiften
att den åsyftade arbetslöshetskommittén i Bohuslän icke skulle ställt folk till
förfogande för jordbruksskolan i Long. Jag vet mycket väl, att det varit slitningar
om den saken, men, örn jag icke är illa underrättad, äro tvisterna för
länge sedan ur världen. I dessa frågor örn arbetslöshetspolitiken tror jag, att
man ganska noga skall akta sig för att fästa för stort avseende vid vad som
står i tidningarna, ty tidningarna lia ju en särskild förmåga att tala örn vad
de tycka passa och förtiga vad som icke passar dem. Det är tyvärr någonting,
som man ständigt kan konstatera, och tidningarna äro därför, då det
gäller att objektivt och allsidigt bedöma sådana här saker, mycket otillförlitliga
informationskällor.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Vad jag kommer att säga här, det
anföres närmast i anslutning till en motion, som jag jämte några andra av kammarens
ledamöter tillåtit mig avlämna. Det torde ju vara ganska uppenbart, att
konjunkturerna inom landets näringsliv för närvarande äro tämligen goda. Man
får väl betrakta det såsom mycket sannolikt, att vi icke ha att vänta oss något
bättre innan nästa världskrig inträffar, och det kanske icke dröjer så värst
länge. I alla händelser komma väl de goda konjunkturerna icke att vara längre
än till den tidpunkt, när nationerna fullbordat sina krigsrustningar och låtit
sina vapen komma till användning. Det må emellertid vara hur som helst med
den saken. Även örn de ekonomiska konjunkturerna nu väsentligt förbättrats,
så finns det i alla fall en arbetargrupp i detta land, som, åtminstone icke i någon
vidare mån, kunnat förmärka en sådan förbättring. Jag syftar därvid på landets
skogsarbetande befolkning, ty meningen med uttrycket bättre tider måste
väl ändå vara den, speciellt vad det nu gäller en arbetargrupp, tillhörande en
viss näringsgren, att arbetarna erhålla ökade inkomster, ökade möjligheter att
inköpa de förnödenheter av olika slag, som de behöva. Ni tycka kanske, att
det är egendomligt, att jag här kan påstå, att någon märkbar förändring i jämförelse
med det läge, som förefanns under de värsta krisåren, icke inträffat för
skogsarbetarnas vidkommande. Genom den överenskommelse, som träffades i
riksdagen år 1933, beviljades ju rätt avsevärda belopp till arbetslöshetens bekämpande.
Skogsarbetarna kunde då i likhet med andra arbetare i vårt land
komma i åtnjutande av den statliga arbetslöshetshjälpen. Detta sammanhängde
med att man på den tiden icke kunde avverka så värst mycket virke i skogarna,
varför läget inom denna gren av vårt lands näringsliv kunde betraktas som
onormalt. Det dröjde emellertid icke så länge, förrän skogsarbetarna genom åtgärder
från arbetslöshetskoinmissionens sida blevo avstängda från den statliga
arbetslöshetshjälpen. Detta skedde, så snart avverkningarna i viss mån börjat
komma i gång ute i skogarna. I detta nu äro skogsarbetare, örn de vilja erhålla
arbetslöshetsh.jälp, hänvisade till att söka dispens hos kommissionen från
de av densamman utfärdade bestämmelserna, och sådan dispens beviljas i regel
icke. Jag skall därvidlag såsom ett exempel omnämna min egen kommun.
Kommunen har under de två senaste åren i den kommunala staten upptagit medel
flir att möjliggöra igångsättande av st a Iskommunala, reservarbeten. Det är
väl ingen, som kan tro, att kommunen skulle försöka sätta igång sådana arbeten.
örn de icke vore behövliga, örn det icke funnes någon arbetslöshet inom kom -

12(1

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
munen. Kommissionen Ilar dock konsekvent avslagit det lokala arbetslöshetsorganets
ansökningar om statsbidrag för utförande av sådana arbeten. Jag vill
å skogsarbetarnas vägnar säga, att de uppfatta arbetslöshetskommissionens avstängningsatgärder
såsom mycket hårdhänta och omilda. Kommissionen stöder
sig emellertid på de av riksdagen godkända principerna för arbetslöshets -hjälpens utgående. Dessa principer innebära, att hjälp endast kan lämnas vid
oförvållad arbetslöshet, orsakad av extraordinära förhållanden inom näringsliv
och på arbetsmarknad. Dessutom framhåller kommissionen, att dess verksamhet
icke är avsedd att verka standardförbättrande. Avstängningen har emellertid
medfört som synligt resultat, att trots den konjunkturförbättring, som inträtt
och som vi alla känna till, någon vidare inkomsthöjning för skogsarbetarnas
vidkommande icke kunnat förmärkas i jämförelse med förhållandena under de
värsta krisåren, ty även under krisåren kunde skogsarbetarna på grund av att
de vörö delaktiga av arbetslöshetshjälpen förtjäna 600 ä 800 kronor örn året.
De förtjäna i detta nu trots förbättrade konjunkturer inte mer än de hade i sammanlagd
årlig inkomst under krisen. Det råder hos den befolkningsgrupp, som
det här är fråga örn, ett ganska starkt missnöje över att framställningarna om
arbetslöshetshjälp avslagits. Detta missnöje tager sig uttryck bl. a. på det
sättet, att man underlåter att anmäla sig hos de lokala arbetslöshetsorganen.
För min del finner jag det ganska naturligt, att man reagerar på detta sätt.
Det är lätt förståeligt att man resonerar som så, att det icke tjänar någonting
till att anmäla sig, då man ändå icke har några utsikter att erhålla arbete.
Skogsarbetarnas underlåtenhet att anmäla sig har i sin tur medverkat till att
det skapas en ganska otillförlitlig bild av arbetslöshetens omfattning i landet.
Man får den uppfattningen, att arbetslösheten inom skogskommunerna är så
gott som försvunnen, medan läget i själva verket är helt annorlunda, beroende på
de orsaker, som jag här tillåtit mig omnämna. Men oavsett detta synes det mig
vara nödvändigt, att dessa skogsarbetare erhålla en viss inkomstförhöjning.
Ingen har, såvitt jag kan finna, förnekat det riktiga uti, att ekonomiskt svagt
ställda arbetargrupper inom landet erhålla en bättre ställning. Dock återstår
det enligt mitt förmenande att omsätta dessa ord i handling, och det är säkerligen
en viktig sak. Eftersom jag är inne på denna fråga, vill jag i detta sammanhang
omnämna, att den skogsarbetande befolkningen nödgats vidkännas en
icke så obetydlig ökning av sina hushållsutgifter på grund av de olika av riksdagen
beslutade åtgärderna för jordbrukets stödjande. Jag tillåter mig att här
framhålla, att var och en av dessa av riksdagen beslutade hjälpåtgärder, som
medfört en fördyring av livsmedlen, i verkligheten ökat skogsarbetarnas hushållsutgifter,
men skogsarbetarna lia häri fogat sig utan större knot. Delia ansett.
det nödvändigt, att man vidtagit åtgärder för jordbrukets stödjande. Då vi
motionärer övervägt möjligheterna att föreslå åtgärder till hjälp för den arbetargrupp.
som jag närmast tänker på, är det ju givet, att vi tänkt på att det skulle
bliva nödvändigt att försöka åstadkomma ett utbyggande av arbetslöshetsförsäkringen,
så att den gåve möjlighet även för dessa arbetare att få del av densamma,
inell det är ju omöjligt att i anslutning till den nu avlåtna propositionen
föreslå något sådant. Jag skall härvidlag endast tillåta mig att säga, att jag,
då arbetslöshetsförsäkringen genomfördes, fick den uppfattningen, att arbetslöshetsförsäkring
icke vore lämplig för arbetargrupper, vilka besvärades av stor
säsongarbetslöshet. Vi ha därför tillåtit oss föreslå vissa tillfälliga hjälpåtgärder
för dessa skogsarbetares vidkommande. Arbetena skulle dock kunna
fortsättas ett stort antal år framåt, därest riksdagen vore hågad att bevilja nödiga
hjälpmedel. Vi ha ju här inom vårt land åtskilliga kronoparker med mycket
vidsträckta områden, som äro i behov av torrläggning. Arbetena äro synnerligen
lätt igångsatta, ty domänverket förfogar över den nödvändiga personalen

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

121

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
för planers och kostnadsförslags uppgörande. Det är ju visserligen så, att domänverket
årligen utför torrläggningsarbeten i viss omfattning, men då domänverket
är ett statens affärsdrivande verk, anser sig domänverket icke kunna
offra mer än ganska begränsade belopp för ifrågavarande arbeten. För vårt
vidkommande anse vi, att åtskilligt mera kunde göras än för närvarande sker
på detta område.

Vi ha sålunda föreslagit en höjning av anslaget till statliga och kommunala
beredskapsarbeten med 1 miljon kronor utöver regeringens förslag. Denna
summa av 1 miljon kronor skulle ställas till domänverkets förfogande. Statsutskottet
har inte ansett sig kunna gå längre än till en välvillig motivering.
Visserligen kan det vara tacknämligt att bemötas från statsutskottets sida med
en välvillig motivering, men för mitt vidkommande anser jag, att det är ganska
otillräckligt, och jag förstår inte, hur det skall vara möjligt att få några pengar
till sådana arbetens utförande, som det här är fråga om, av det anslag som
föreslås av Kungl. Maj:t. Det enligt vår mening lämpligaste är givetvis att
en bestämd summa anvisas för ändamålet i fråga.

Jag vill slutligen uttala, att örn våra krav inte denna gång komma att bifallas
bär i riksdagen, åtminstone jag för min del lovar att återkomma, för den
händelse jag blir i tillfälle att så göra. Skogsarbetarna komma inte att i längden
nöja sig med välvilliga motiveringar.

I anslutning till vad jag här framhållit ber jag att få yrka bifall till den av
mig och mina kamrater väckta motionen.

Häruti instämde herrar Olsson i Rödningsberg och Molander.

Herr Lövgren: Herr talman! Från representanter ifrån norrbotten i båda
kamrarna har det väckts motioner, som gå ut på att riksdagen skulle tillåta,
att de amorteringar, som ske på tidigare beviljade lån för gråbergsbrytning i
Kiirunavaara, skulle få användas för malmförädlingsförsök vid Malmberget.
Bakom detta yrkande ligger ett önskemål, som är av värde för hela vårt land
att få realiserat. Jag vill erinra örn att under trycket av de oerhört uppskruvade
priserna på fosfat, som rådde under världskriget, väcktes vid 1917
års riksdag en motion av amiral Lindman med instämmande av hela högerpartiet,
i vilken man begärde anslag för dylika försök. Under 1917 års riksdag
koni sedan en kungl, proposition i samma riktning, och anslag beviljades.
Försök ha gjorts, och resultatet av försöken lär enligt uppgifter, som vi erhållit,
lia givit vid handen, att möjlighet föreligger att inom landet åstadkomma
gödselmedel i kombination med malmförädling, en möjlighet som, om
så behövs, praktiskt taget gör oss oberoende av importerade konstgödselmedel
av denna art.

Nu förefaller det mig, som örn detta skulle vara en försvarsberedskapsfråga
av första ordning, och jag tycker, att riksdagen, som nyss har beviljat
många tiotal miljoner kronors ökat anslag till försvarsväsendet, också, borde
bevilja medel för den försvarsberedskap, som en inhemsk tillverkning av
konstgödsel innebär. Det rör sig inte om några stora summor. Visserligen
heter det i reservationen, att man skulle få rätt att använda amorteringarna
intill ett sammanlagt belopp av högst 1 miljon kronor, men det är sannolikt,
att man inte behöver mer än en femtedel av detta belopp för att komma till
ett positivt resultat.

I första kammaren, som nyss behandlat ärendet, hörde talmannen ja för
bifall till reservationen, men kammaren var lika tom da som denna är nu, och
när kammarledamöterna sedan kommo inrusande och inte hade klart för sig,
hur ställningen var, slutade det hela med att reservationen blev avslagen med

122

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
tre rösters övervikt för utskottets förslag. Mot bakgrunden av detta förhållande
förefaller det mig, som om andra kammaren borde rätta till det som
inträffade i första kammaren genom att här bifalla reservationen. Om emellertid
ett yrkande örn bifall till denna inte skulle vinna bifall, vill jag anknyta
till vad utskottet yttrar på sidan 5 i betänkandet nr 156, där det heter:
»Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
riktad på det i motionerna berörda spörsmålet och vidtager de åtgärder,
som befinnas påkallade.»

Nu har det sagts, att utskottet varit så frikostigt, att det i betänkandet nr
157 ökat anslaget med V2 miljon kronor utöver vad Kungl. Majit begärt och
att det skulle finnas pengar tillgängliga för att klara upp denna sak,
örn så skulle behövas. Jag har inte hunnit att i detalj sätta mig in i
saken, men jag vill uttala den förhoppningen, att örn någon intresserad
part troligen L. K. A/B. — gör en hemställan örn anslag av beredskapsarbetsmedel
eller andra medel, som äro beviljade för dylika ändamål,
önskemålet skall vinna beaktande. När jag är så ivrig för att vi
skola komma till ett positivt resultat härvidlag är det därför att vi inom
Gällivare kommun ha en arbetslöshet, som ännu i början av maj månad omiattade
676 man. Dessa arbetslösa gruvarbetare ha knappast någon möjlighet
att komma till regelrätt och ordinarie arbete, så vida man inte kan öka
malmförädlingen däruppe. Här föreligger nu enligt bergmästare Asplunds
uppfattning och han är en nian som i detalj känner förhållandena vid de
lappländska gruvorna — en möjlighet att i samband med malmförädling få
en konstgödselproduktion till stånd, som skulle göra oss, i viss mån åtminstone,
oberoende av utlandet. Vidare fäster jag uppmärksamheten vid att
fjolårets riksdag beslöt tillmötesgå från vårt håll väckta motioner så Hilvida,
att vi fingo rätt att använda de kvarstående medel, som voro beviljade till gråbergsbrytning
i Kiirunavaara, för detta ändamål.

Nu säger utskottet, att man av principiella skäl inte vill vara med örn yrkandet,
som går ut på att man, sedan dessa medel äro förbrukade för gråbergsbrytning,
skall få använda inflytande amorteringar för ifrågavarande
ändamål. Jag skall inte ingå i diskussion med utskottet rörande principerna
i detta sammanhang, men om talmannen i första kammaren tyckte sig höra
ja för bifall till reservationen, förefaller det mig, som örn principerna inte
skulle vara så heliga, att det inte går att kränka dem.

Därför, herr talman, skall jag sluta med att yrka bifall till reservationen i
förhoppning att den går igenom. Örn så inte blir fallet, hoppas jag, att en
blivande regering täger hänsyn till det reella krav, som här är framfört från
Norrbottensbänkens sida, till gagn för inte bara Norrbotten utan för landet i
dess helhet i en kritisk situation.

Med herr Lövgren förenade sig herrar Hage, Nilsson i Antnäs, Brännström
i Burträsk och Brännström i Skellefteå.

Herr Osberg: Herr talman! 1 början av riksdagen tillät jag mig väcka

en motion om fortsatt utbyggande av inomskärsfarleden från Strömstad till
(föteborg. Denna motion är utom av mig undertecknad av samtliga på Göteborgs-
och Bohuslänsbänken och även av en del göteborgare. En likalydande
motion har också väckts i första kammaren. Vi begärde i motionen, att detta
arbete skulle få utföras som statligt beredskapsarbete. Ehuru utskottet inte
direkt bifallit motionen, har det dock givit en sådan motivering, att det torde
ankomma på Kungl. Majit att efter hörande av myndigheter sätta arbetet
i gång, när så erfordras. För detta tillmötesgående av statsutskottet ber
jag få tacka.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

123

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Nu vill jag bara säga herrarna här, som motsätta sig det belopp av 3
miljoner, som föreslagits av utskottet, till statliga och kommunala beredskapsarbeten,
att ni skola inte tro, att arbetslösheten är borta. Vi ha många stora
vägföretag, som komma att bli färdiga nu till hösten, och sedan, när vintern
kommer, börja svårigheterna igen. Kommunerna äro inte glada åt detta
A.K.-arbete, lika litet som arbetarna, och jag tror, att det vore skäl i att försöka
gå över till mera fria former vid utförande av allmänna arbeten.

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig utan skall be att få yrka bifall
till utskottets hemställan i statsutskottets utlåtande nr 156.

När vi sedan komma över till nästa utlåtande, nr 157, skall jag be att få
yrka bifall till den reservation, som uttalar sig för ortstillägg. Vidare skall
jag be att få yrka bifall till reservationen, som föreslår rätt för reservarbetare
att på bekostnad av statsverket besöka hemorten.

Jag skall rörande ortstilläggen be att få säga några ord. Det kan gestalta
sig på det sättet, att en reservarbetare, som kommer från en ort, som står lågt
nere på skalan, blir remitterad till en ort av likadan karaktär, och lian får
då intet tillägg. Det har inträffat just i den kommun jag tillhör, att vi fått
lämna fattigvårdsunderstöd till den hemmavarande familjen. Man kan inte
förebrå den person, som är ute på A.K.-arbete, att han inte kan försörja familjen,
ty när han har arbete på billig ort blir dagspenningen så liten, att han
inte på en gång kan bestrida kostnaden för underhållet till sig
själv på arbetsförläggningsorten och underhålla familjen hemma. Därför
anser jag, att förslaget är fullt motiverat.

Vidare vill jag säga ett par ord örn hemresetillståndet och ersättningen för
resorna. Mångå bli remitterade till arbeten långt ifrån hemmet. Det kan
inträffa sjukdomsfall i hemmet o. s. v., och då bör väl familjeförsörjaren få
möjlighet att någon gång ge sig hem utan att tänka, att sista slanten skall
åtgå till resekostnaden.

Som sagt: jag ber att på det livligaste få rekommendera dessa reservationer.
För övrigt yrkar jag, som jag nämnde, bifall till utskottets hemställan
i utlåtandet nr 156.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Herr Norling anmärkte på att jag

skrivit på en motion angående utförande såsom beredskapsarbete av en inomskärsfarled
Sannäsf jorden—Isvikskilen men sedan ställt mig på avslagslinjen,
när det gällde anslag till beredskapsarbeten. Jag vill i anledning härav och
då herr Norling inte hade tillf lille att höra min förklaring i utskottet påpeka,
att såväl vid motionens underskrivande som sedan i utskottet har jag framhållit,
att jag förutsatte, att just detta arbete skulle utföras som statligt reservarbete.

Det var inte för att framhålla detta som jag begärde ordet utan för att
förklara varför jag till statsutskottets utlåtande nr 156 fogat en blank reservation.
Det har i denna kammare av herr Mårtensson väckts en motion, vilken
också jag undertecknat och vilken går ut på att det bör ske en fortsatt utredning
angående anläggande av ett vitplåtsvalsverk i Lysekil. — Jag måste
här göra en liten utvikning i mitt anförande. Som herr Osberg nämnde, förefinnes
i Bohuslän fortfarande en ganska stor arbetslöshet. Den är koncentrerad
huvudsakligen till stenindustridistrikten, och man söker i första hand få
till stånd åtgärder för förbättrad avsättning av stenindustriens produkter, särskilt
vad det gäller exporten. Jag vill peka på de åtgärder i detta avseende,
som statsutskottet välvilligt tillstyrkt med anledning av motioner i saken, såväl
direkt beträffande exporten som indirekt genom utredning, gående ut på
att man måste försöka komma till rätta med de nu rådande svårigheterna inom

124

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
stenindustrien med särskilt beaktande av möjligheterna att främja såväl export
av gatsten som ökad användning av gatsten inom landet. Men det är
även ett annat problem, som vi stå inför. Det är allom bekant, att man inte
har sysselsättning för framtiden för hela den arbetsstyrka, som förut varit anställd
inom stenindustrien. Vi ha till vår glädje i vårt län och även inom Blekinge
fått till stånd vissa yrkes- och utbildningskurser för just dessa arbetslösa
ungdomar. Dessutom har man för Bohusläns del framfört förslag örn
anläggande av ett vitplåtsvalsverk i Lysekil. Därigenom skulle man vinna
den fördelen, att detta skulle kunna lämna konservfabrikerna ett materiel,
som de hittills måst importera från utlandet, samtidigt som en del arbetare
skulle kunna beredas sysselsättning utan att behöva konkurrera med arbetarna
på andra områden i vårt land. En utredning i saken har kommit till stånd.
Den framlades på sin tid till Kungl. Maj:t, men på grund av kommerskollegiums
uttalande, som i stort sett grundade sig på ett yttrande från järnkontoret,
kunde Kungl. Maj :t inte upptaga förslaget till realiserande vid årets
riksdag. Då väcktes, som jag nämnde nyss, från Bohuslänsbänkens sida en
motion, som gick ut på fortsatt utredning. Ty det hade hänt en sak, nämligen
att utredningskommittén avgivit ett yttrande, där man på ett klart sätt gendrivit
de invändningar, som gjorts i kommerskollegiums yttrande. Jag vill
inte här yrka bifall till motionen i fråga, ty utskottet skriver emellertid, att
»utskottet är förvissat örn att de utredningar, som av förändrade förhållanden
befinnas påkallade, även vidtagas» och förutsätter alltså, att örn förändrade
förhållanden inträda en fortsatt utredning bör komma till stånd. Jag anser
för min del, att i och med utredningskommitténs yttrande över det yttrande,
som i viss mån fällde förslaget, har ett nytt förhållande inträtt, och jag
vill därför understryka utskottets passus om att en förnyad utredning i så
fall bör komma till stånd.

Vidare skulle jag vilja tillägga ännu en sak i en punkt som rör statsutskottets
utlåtande nr 157. Det är den punkt som behandlar rätten för reservarbetarna
att på bekostnad av statsverket besöka hemorten. I det hänseendet anser
jag, att det finns vissa skäl — och ganska starka skäl — som tala just för
den reservation, som avgivits på denna punkt. Rent humanitärt sett är det
ytterst viktigt, att reservarbetarna mer än hittills kunna ekonomiskt stödjas,
då de önska få resa till hemorten och sin familj. Jag ber därför att få meddela,
herr talman, att jag, kommer att rösta för reservationen för bifall till vad
som i det hänseendet begärts.

Herr Lindmark: Herr talman! I den kungl, propositionen nr 265, som nu
behandlas i utskottets utlåtande nr 156, talas på sidorna 71 och följande om
den arbetslöshet, som är rådande särskilt inom Blekinge, Bohuslän och Västernorrlands
län. Härjämte kommer statsrådet i sitt resonemang in på något,
som han kallar arbetslöshetsöar. Han räknar upp några av dessa, som utgöras
av spridda kommuner här och var i landet, men man saknar i uppräkningen en
kommun inom Västerbottens län, där jag hör hemma, nämligen Byske kommun.
På grund av en besvärande nedläggelse av sågverksindustrier har arbetslösheten
där varit mycket svår. Inte mindre än 3 sågverk ha blivit nedlagda,
därav två mycket stora sådana. I den utredning, som skall komma till
stånd angående särskilda åtgärder mot arbetslösheten på dessa arbetslöshetsöar,
Joör också Byske kommun bli föremål för en sådan undersökning.
o Bå sidan 75 i propositionen uttalar socialministern: »Det är min avsikt att
låta särskilt undersöka, på vilket sätt förhållandena må kunna saneras såväl
i Västernorrlands sågverkskommuner som i arbetslöshetsöarna.» Jag vill härmed
ha uttala den önskan — vare sig det nu kommer att bli statsrådet Möller

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

125

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
eller en eventuell efterträdare till honom — att Byske kommun då också må
bli föremål för en undersökning.

Då jag nu har ordet skulle jag vilja bemöta ett par punkter, som herr statsrådet
behandlade i sitt anförande i afton. Herr statsrådet uttalade t. ex.,
att förhållandena i Holland på arbetslöshetsmarknaden visat sig vara sådana,
att de äro svårast detta år, således 1936, och han anser orsaken till denna
omständighet vara, att Holland icke har tillämpat den politik för arbetslöshetens
bekämpande, som vi haft bär i Sverige. Gentemot detta skulle jag
vilja erinra om, att kanske den bästa och säkraste förklaringen till att arbetslösheten
i Holland fortfarande är mycket besvärlig, ja, kanske är störst för
närvarande, är den, att Holland tillhör guldländerna. Högst sannolikt skulle
förhållandet här i Sverige varit likadant, försåvitt vi bibehållit guldmyntfoten.
Tack vare att vi övergåvo denna, blev det möjligt för oss att uppnå en
helt annan konkurrenskraft än vad annars skulle varit fallet. Vi ha ju också
funnit, att guldländerna inför hotet av den växande arbetslösheten tagit under
allvarligt övervägande lämpligheten av att övergiva guldmyntfoten.

Herr statsrådet uttalade även den tanken, att det var nyttigt och nödvändigt
med statskominunala reservarbeten med hänsyn till att då kunde de arbetslösa
sysselsättas i sina respektive hemorter. Det är klart, att detta är ett
önskemål för de arbetslösa med hänsyn till bekvämligheten av att ha hemorten
nära arbetsplatsen, men erfarenheten bär dock vittnesbörd därom, att det finns
en hel del arbetslösa, som helt enkelt vägra att emottaga erbjudet arbete i öppna
marknaden på grund av utsikten att inom sin hemort kunna senare bli placerade
vid ett statligt eller statskommunalt reservarbete. De vägra, som sagt,
på grund härav att taga lämpligt arbete i den offentliga marknaden. Man anser
nämligen, att reservarbetena äro bättre. De ge en förhållandevis god dagspenning
och medföra därjämte några sociala förmåner, som man inte har möjlighet
att åtnjuta i den öppna marknadens arbete. Det är också därför, som
statens arbetslöshetskommission i vissa fall funnit det nödvändigt att hänvisa
arbetslösa till att byta ort, att resa kanske flera mil till annan ort, för att därmed
pröva deras verkliga vilja att taga erbjudet arbete, och det har visat sig,
att i en hel del fall ha vederbörande vägrat att resa till angiven ort.

När det gäller beredskapsarbetena, varom vi tala i utskottsutlåtandet nr 156,
så har det visat sig, att de i många fall icke utgöra lämpliga arbetsobjekt för
att råda bot mot arbetslösheten på respektive orter på grund därav, att dessa
beredskapsarbeten, som oftast röra sig på byggnadsverksamhetens område,
träffa ett klientel, där arbetslöshet icke råder. Den verkliga arbetslösheten
bland grovarbetarna på orterna träffas icke av anordnade beredskapsarbeten,
men detta blir däremot fallet, när det gäller statliga reservarbeten eller statskommunala
reservarbeten. I det stora hela vågar man därför säga, att det är
lämpligare och lyckligare med reservarbeten. Jag vill däremot inte förneka,
att beredskapsarbetena haft en konjunkturstimulerande inverkan på arbetsmarknaden,
men då det gäller att träffa den lokalt betonade arbetslösheten
bland grovarbetarna, ha reservarbetena en långt större betydelse, och detta bör
beaktas i detta sammanhang, när man skall taga ställning till frågan om det är
nyttigt och väl motiverat att ytterligare anslå medel till beredskapsarbeten.

I enlighet med denna min uppfattning biträder jag det förslag, som herr
J. B. Johansson m. fl. fört fram i reservation till utskottsutlåtandet nr 156.
Däremol är jag villig att stödja utskottets utlåtande nr 157. vilket innebär en
ökning av anslaget till reservarbeten med 3 miljoner kronor. Arbetslöshet är
nämligen fortfarande för handen i landet, och det iir ett statens och kommunernas
intresse att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån mildra de svåra
verkningarna av denna arbetslöshet.

126

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Arty. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag vill omedelbart meddela, att
jag icke skall taga kammarens tid i anspråk många minuter vid denna sena
timme. Jag skulle gärna avstått ifrån ordet, därest jag inte tillhört dem, som
inte ofta besvära kammaren.

Om jag hörde den föregående ärade talaren rätt var han motståndare till
beredskapsarbetena bland annat av den anledningen, att dessa beredskapsarbeten
icke ha möjlighet att uppsuga de arbetslösa inom grovarbetarfacket. Jag
vill nämna för herr Lindmark, örn det nu kan vara någon urmlysning, att inom
det fackförbund, som jag har äran tillhöra, ha vi 20,000 byggnadsgrovarbetare.
Av dessa ha vi fortfarande en ganska stor procent arbetslösa, så nog
finns det åtskilligt övrigt att önska vad beträffar arbetslösheten bland byggnadsgrovarbetarna.

Jag begärde, herr talman, närmast ordet för att tala för de båda reservationer,
som äro antecknade till utskottets utlåtande nr 157 dels i vad det gäller
ortstilläggen och dels i vad det gäller rätt för reservarbetare att på bekostnad
av statsverket besöka hemorten. Sedan nu första kammaren bifallit såväl
reservationen örn ortstilläggen som reservationen angående rätt för reservarbetare
att på bekostnad av statsverket få besöka hemorten, förefaller det mig,
som örn även andra kammarens ledamöter borde visa sig ha hjärta i bröstet
och bifalla dessa reservationer. Jag vill också nämna, att den senare av dessa
båda reservationer tagits i första kammaren utan votering.

När jag emellertid nu fått ordet vill jag även säga ett pär ord örn den kritik,
som framförts emot den nuvarande arbetslöshetspolitiken. Denna kritik kommer
med samma argument som vi hört under de tre senaste åren. Det är en
kritik emot den s. k. välfärdspolitiken och en kritik emot systemet Möller.
Jag känner, herr talman, ett starkt behov av att till den nuvarande regeringen
och i detta fall främst till socialministern få framföra ett tack, närmast från
de orter, som varit starkt drabbade av arbetslöshet. Jag är så pass initierad
i denna fråga att jag tror mig kunna omvittna, att socialministern under de
31/2 år som gått, haft en synnerligen tung arbetsbörda. Det har varit glädjande
för oss i de av arbetslösheten hemsökta orterna att erfara, att på denna
post suttit en man, som haft intresse för dessa orter. De initiativ, som tagits
och varibland jag främst vill nämna initiativet till utbildning av den arbetslösa
ungdomen, äro bevis på att det funnits en handlingskraftig man på den
posten. Det skulle varit glädjande, om man vid ett tillfälle som detta hade
sagt några erkännsamma ord i stället för den magsura kritik, som bland andra
herr Persson i Falla här gjort sig till tolk för. Herr Persson i Falla upprepade
exempelvis det gamla argumentet, att man inte kunnat få arbetskraft till
jordbruket på grund av den arbetslöshetspolitik, som förts, och herr Aronson
nämnde, örn jag hörde honom rätt, som ett exempel på, hur eländigt det var
ställt på detta område, att i hans hemort — det var väl närmast Dalarna -—
hade en bekant till honom inte kunnat få en flicka till hjälp med mjölkningen,
och detta var också beroende på den arbetslöshetspolitik, som bedrivits. Men
man måste väl ändå fordra, att när man väljer exempel skall man välja sådana,
att de gå i någorlunda förnuftigt folk. Vi ha väl inte, såvitt jag har
mig bekant, på något sätt konkurrerat om flickorna på det sättet, att vi ha
anordnat offentliga arbeten för dem. Herr Aronson borde väl ha sig bekant,
att på den punkten kan man väl inte skylla vare sig på riksdagen eller på regeringens
arbetslöshetspolitik, örn det råder missförhållanden. Det måste väl
vara någon måtta på kritiken emot regeringen och den politik, som den fört.
För övrigt, herr Aronson, det kanske inte är uteslutet, att herr Aronson kan
få ett starkare inflytande på den regering, som nu skall tillträda. Jag hoppas
livligt, att detta inflytande inte blir så starkt, att de arbetslösa komma

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

127

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
att få licia allt för mycket. Jag misstänker starkt, att om denna anda, som
kommit till synes från herrar kritikers sida, allt för mycket får göra sig gällande,
är det att befara att de arbetslösa få dra åt svångremmen ytterligare.

Till kritikernas skara hör naturligtvis också herr Albin Ström. Den saken
är ju tämligen klar. Jag skall inte uppehålla mig vid herr Ström allt för
mycket. Jag skall bara be att till kammarens protokoll få intaget en motion,
som han yrkat bifall till. Jag skall inte trötta med att läsa upp hela motionen,
ehuru den är mycket kort. Jag skall läsa upp andra delen av klämmen,
som låter som följer: »2) att i fråga om beredskapsarbetena införes följande
bestämmelse: arbetarna vid beredskapsarbetena tillerkännas underhandlings-,
strejk- och avtalsrätt liksom för arbetarna i övrigt i den öppna arbetsmarknaden.
» Sedan följer datum och den socialistiska gruppens namnteckningar.

För oss andra dödliga, vi, som inte vet allting, inte kan och inte begriper
allting, var det ganska svårförståeligt, vad man menade med ifrågavarande
motion. Vi hade nämligen för oss, vi okunniga stackars varelser, att det fanns
strejkrätt, att det fanns avtalsrätt och att det fanns alla de förmåner, som man
i motionen ville ha beträffande beredskapsarbetena. Vi bade då litet svårt att
förstå, varför man behöver motionera i riksdagens andra kammare örn att få
infört sådana bestämmelser, som redan finnas och som ha funnits så länge
beredskapsarbeten överhuvud taget funnits i detta land.

Herr talman! Jag ber med det anförda att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid utskottets utlåtande nr 157.

Nu väntar jag mig — jag skall säga det redan nu innan jag slutar — att
få en massa glosor ifrån herr Ströms sida örn hur dum och okunnig jag är.

Herr Hage: Herr talman! Det är ganska uppenbart, att de debatter, som
rullas upp vid behandlingen av arbetslöshetsfrågan, varje år bli allt mer utdragna
och att det anmäler sig väl många talare. Men jag tror likväl, att
man kan våga det påståendet, att det finns skäl för att representanter för
olika delar av landet vid en sådan där allmän klagodag föra fram sina synpunkter,
och jag måste säga, att även den, som i allmänhet har den uppfattningen,
att regeringens huvudlinjer för arbetslöshetshjälpens behandling äro
riktiga, kan lia anledning att då och då vid något tillfälle särskilt yttra sig
om en eller annan detalj, som föreligger och som berör det speciella län, som
vederbörande representerar.

För min del skulle jag för övrigt vilja tro — jag hoppas det åtminstone —
att de erinringar, som här framföras i denna debatt, sedermera tagas upp till
övervägande och diskussion av de organ, som syssla med dessa saker. Det
finns under sådana förhållanden all anledning att säga några ord om det län,
som jag representerar. Norrbottens län intar nämligen tredje platsen, när det
gäller arbetslöshetsfrekvensen. Det är inte så att Blekinge intar platsen nr 3,
utan under hela vinterperioden har Norrbotten innehaft denna plats. Örn
detta bara är en tillfällig företeelse eller örn det under sommaren kommer att
inträda ett annat förhållande, vet jag inte, men under större delen av året är
Norrbotten nr 3 och Blekinge nr 4 i avseende å arbetslöshetsfrekvensen. Från
denna utgångspunkt skulle jag vilja säga några ord i denna fråga, även örn
det blir flera talare från länet, som yttra sig. Jag skulle först vilja instämma
med min vän herr Lövgren rörande arbetslösheten vid malmfälten oell i hans
ståndpunktstagande till det förslag, som har framförts i en motion av herr
Asplund. Dessutom skulle jag bestämt vilja markera, att det inte endast är
vid malmfälten som det existerar arbetslöshet. Arbetslöshet förekommer på
rena landsbygden — det finns alltså flera arbetslöshetsöar inom länet där arbetslösheten
är mycket betydande. Det är särskilt ur denna utgångspunkt,
sorn jag skall be att få säga några korta ord. Jag skall inte alls bli långran -

128

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
ilig. Jag vill alltså taga upp till diskussion spörsmålet om behandlingen av
den typ av småbönder, som bo i övre Norrland. Jag skulle i likhet med några
föregående talare vilja fastslå, att det på många håll råder en mycket stark
opinion mot behandlingen av dessa skogsarbetare-småbönder. Man tar ifrån
ansvarigt håll, där man leder arbetslöshetsåtgärderna, gärna fast på det förhållandet,
att dessa dock äro bönder, och man förutsätter, att de befinna sig
i ett gynnat ekonomiskt läge, att de ha ett litet hem o. s. v. Man förledes därför
till den generella uppfattningen, att de överhuvud taget icke behöva bli
föremål för någon arbetslöshetshjälp. Men i likhet med en del föregående talare
skulle jag vilja fastslå, att dessa småbönder till större delen äro av den
typ, att de i stort sett kunna betraktas som arbetare. Nu har man med hänsyn
till bondebeteckningen och skogsarbetaresysselsättningen ofta behandlat dessa
småbönder på ett ganska summariskt sätt och avstängt dem från arbetslöshetshjälp.
Det har rått en stark opinion mot att dessa kategorier, som i verkligheten
icke äro någonting annat än arbetare, ha blivit behandlade på detta sätt.
Det finns verkligen anledning för dem, som syssla med dessa spörsmål, att revidera
sin uppfattning, när det gäller stora delar av detta klientel. Behandlingen
av dessa människor är nog alltför summarisk, och det finns anledning
att överväga, örn icke dessa småbönder böra behandlas på ett helt annat sätt
och från andra utgångspunkter. Det kan ifrågasättas, örn icke detta klientel
borde bli föremåj för en mera personlig behandling och om icke varje fall borde
behandlas för sig. Jag skulle alltså vilja begagna denna särskilda klagodag
att framföra denna allmänna mening, som råder på många håll i Norrbotten,
till dem det vederbör, så att hela denna fråga kan bli föremål för en verkligt
grundlig och allsidig opartisk utredning.

Herr talman! Det jag här sagt sammanfaller kanske något med innehållet
i herr Ericssons i Sörsjön motion. Skulle det bli votering på denna punkt,
kommer jag att följa herr Ericsson i Sörsjön, men i övrigt vill jag icke göra något
yrkande. Jag har endast velat anföra dessa synpunkter, i hopp om att de
skola beaktas vid den fortsatta behandlingen av denna arbetslöshetsfråga.

Herr Ström, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr Persson

i Tidaholm undrade, om jag tänkte tala örn, hur dum han eventuellt är. Det
är onödigt, ty jag laar starkare argument än så till mitt förfogande. Genom
sitt anförande klargjorde han väl också sin intelligensstandard. Jag tror därför
inte, att jag behöver komma med något kompletterande omdöme örn den.
Den är ju klar redan på förhand.

Jag begärde närmast ordet för att säga några ord örn den motion, som har
väckts av min kamrat Henrikson och som jag har undertecknat. Vi begära
där, att riksdagen i samband med behandlingen av hjälpen till de arbetslösa
måtte besluta att i direktiven införa följande bestämmelse: »Arbetarna vid
A. K:s och de statskommunala arbeten, vartill A. K. lämnar anslag, tillerkännas
samma medbestämmanderätt som de fackligt organiserade arbetarna ha
beträffande löne- och arbetsvillkor, ackordssättningar, bostadsförhållanden,
frågor rörande arbetsbefälets uppträdande och dylikt.» I punkt 2 yrka vi, att
i fråga örn beredskapsarbetena införes den bestämmelse, som herr Persson i
Tidaholm läste upp. Nu förhåller det sig tyvärr på det sättet, att de arbetare,
som äro anställda vid dessa beredskapsarbeten, åtminstone i de fall, då kommunerna
anordna dem, icke lia tillåtits organisera sig i kommunalarbetareförbundet,
långt mindre fått några avtal eller strejkrätt. Bestämmelserna äro till
och med sådana, att örn arbetarna äro borta från arbetet en eller två dagar,
intagas andra arbetare i stället. Detta visar väl tillfyllest, hur det är ställt
med denna sak. Jag kan ju återkomma senare.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

129

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Herr andre vice talmannen gav vidare, likaledes för kort genmäle, ordet
till

Herr Persson i Tidaholm, som yttrade: Herr andre vice talman! Jag skall
icke inlåta mig på någon diskussion med herr Ström. Alla i denna kammare,
som studerat hithörande frågor, veta, att beredskapsarbetarna ha den öppna
marknadens villkor och löner och samma rätt att träffa avtal och organisera
sig som andra arbetare. Ofta utföras beredskapsarbetena av entreprenörer, och
det är med dessa vederbörande arbetare skola sluta avtal. _ Därför råder vid
reservarbetena fullkomligt samma villkor som vid arbeten i den öppna marknaden.

Härefter anförde

Herr Strindlund: Av kända skäl bruka de propositioner, som röra arbets löshetsfrågan,

lämnas så sent som möjligt under riksdagen. Detta sker närmast
av den anledningen, att man vid anslagets beviljande skall ha de bästa
förutsättningar att med så stor sannolikhet som möjligt kunna bedöma anslagsbehovet
i fråga. Därför brukar denna fråga behandlas samtidigt med en hel
del andra stora frågor. Vi ha därför inom utskottet ansett det angeläget att
söka komma fram med ett utskottsutlåtande i sådan form, att det raskt skulle
kunna behandlas i kammaren och debatterna avkortas så mycket som möjligt.
Jag kan ju konstatera, att vi grundligt misslyckats i demm vår strävan. Jag
hade därför nästan tänkt avstå från att yttra mig, men då jag är en av de
få, som står för utskottets utlåtande i dess helhet, har jag ansett det berättigat,
att jag yttrar mig, örn också bara i replikform, örn en del anföranden, som
ha hållits under debatten.

Chefen för socialdepartementet sade, att arbetslöshetspolitiken måste inrikta
sig på att avskaffa arbetslösheten. Ja, det är givetvis en stor och viktig uppgift.
Jag vill tillägga, att det är en ännu större uppgift att genom förebyggande
åtgärder motverka arbetslösheten. Dessutom uppehöll sig departementschefen
vid att han fått mera pengar än han begärt. Jag måste därför ange
motiven till denna något uppseendeväckande åtgärd från statsutskottets sida.
Den har föranletts av att vi av sociala skäl, som jag inte här behöver upprepa,
ha hållit fast vid vår tidigare intagna ståndpunkt, att arbetslinjen och
kontantunderstödslinjen visserligen måste komplettera varandra, men att företräde
bör givas åt arbetslinjen. Beträffande kontantunderstödslinjen vill jag
nämna, att enligt uppgifter från arbetslöshetskommissionen erfarenheten visar,
att antalet anmälda arbetslösa visar benägenhet att ökas, då kontantunderstödsverksamhet
tillämpas.

Jag skall sedan beröra några anföranden, som lia hållits av andra talare,
och jag skall be att få börja med tredje avdelningens ärade ordförande. Han
yrkade bifall till proposition nr 38, som går ut på att införa ett extra ortstillägg,
som skulle utgå under vissa förhållanden och som tillägg på redan
nu utgående ortstillägg. Eftersom avdelningens ordförande icke ingick i någon
djupare debatt på denna punkt, bör ej heller jag göra det. Jag ber att
få hänvisa till propositionen och den motivering, som är avgiven av arbetslöshetskommissionens
ordförande. Han erinrar däri bland annat om att arbetsmarknadspolitiska
förhållanden måste beaktas vid den statliga verksamheten
för arbetslöshetens bekämpande. Med denna hänvisning anser jag mig
kort och gott kunna yrka bifall till utskottets förslag jämväl i denna del.

Herr Andersson i Höör yrkade bifall till en reservation, som syftar till att
under vissa förhållanden och med en viss begränsning bevilja bidrag till hem Andra

kammarens protokoll 1930. Nr hh. 9

130

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
resaför familjeförsörjare, som äro förlagda till annan ort. Jag vill med anledning
härav säga, att vi i utlåtandet hänvisat till att samma fråga behandlades
förra året, men att vi då icke ansåg oss kunna gå med på detta yrkande
av skäl, som återfinnas i förra årets utlåtande. Jag skall gärna medge, att
den motion, som i år har väckts, icke helt sammanfaller med fjolårets. Man
har i årets motion inskränkt sig till att begära denna rätt endast för familjeförsörjare.
Såvitt jag förstår, skulle en sådan bestämmelse icke få någon
nämnvärd betydelse i praktiken, eftersom familjeförsörjare icke gärna skickas
till arbetsplatser, som ligga långt ifrån hemorten, därest möjlighet finnes att
bereda dem arbete hemma. Jag måste ju medge, att det av bland annat sociala
skäl, t. ex. för sammanhållandet av hemmet, är av betydelse, att familjeförsörjarna
få komma hem då och då, åtminstone var tredje månad. Jag förutsätter
emellertid, att de som framställt detta förslag lia tänkt sig, att det
skall vara ett visst minimiavstånd från hemorten till arbetsplatsen, för att bidraget
skall utgå. Någon sådan minimibegränsning finnes icke angiven i
motionen. Men kunde man vinna enighet om att dra en sådan gräns, skulle jag
icke ha så mycket emot örn reservationen bifolles. I nuvarande läge yrkar jag
bifall till utskottets förslag även i detta avseende. Jag får emellertid erinra
örn, som redan förut framhållits, att första kammaren har bifallit reservationen.

Jag vill därefter säga några ord till herr Aronson. Han har ju jämte några
andra kammarledamöter yrkat avslag på anslaget till beredskapsarbetena. Ja,
det är ju en gammal stridsfråga, och från vårt håll Hava vi i det längsta sökt
motsätta oss sådana anslag. Då vi emellertid så småningom funnit, att det
finnes en majoritet för beredskapsarbetslinjen, hava vi naturligtvis fått inrikta
vår praktiska politik på att försöka begränsa beredskapsarbetenas omfattning
så mycket som möjligt. Men då man vet, att majoritet finnes, måste
ju ett yrkande om avslag få betraktas som en ren demonstration. Den majoritet,
som står bakom beredskapsarbetslinjen, har ju även betydligt utvidgats
i år. Jag ber herr Aronson att endast titta på motionen nr 200 i andra kammaren,
där bland undertecknarna återfinnas åtskilliga högermän, som yrka
på anordnandet av beredskapsarbeten till rätt stora belopp. Herr Aronson yrkade
även bifall till den reservation, som innebär, att en miljon kronor skola
ställas till Kungl. Maj :ts förfogande till främjande av företagsverksamhet.
Utskottet har ju för sin del gått med på att av reservarbetsanslaget anvisa
500,000 kronor. Utvecklingen har verkligen gått raskt, det måste jag säga.
Detta var väl den första kompromiss, som gjordes mellan bondeförbundet och
socialdemokraterna i fråga örn arbetslöshetspolitiken. Med anledning av en
proposition från den frisinnade regeringen, i vilken ett liknande äskande gjordes,
men enligt vilket pengarna skulle användas inom domänverket, enades vi
örn att av anslaget till reservarbeten ge Kungl. Maj:t rätt att använda upp
till en halv miljon kronor — om jag minns rätt — till främjande av företagareverksamhet.
Då motsatte sig hela högern detta förslag, och den gjorde
det även under de följande åren. Nu har den emellertid visat sig villig att gå
längre i detta avseende än vad vi hade trott, att den ville vara med örn. Jag
tror knappast, att det föreligger något behov av den ökning av anslaget, som
utskottsmajoriteten begär. Det framgår ju av propositionen, att av de vid
fjolårets riksdag anvisade medlen för detta ändamål återstår en ganska stor
reservation på, över 600,000 kronor. Jag har därför inte kunnat anse det nödvändigt
att riksdagen nu lämnas så vidsträckt fullmakt i detta hänseende. Utskottet
har dock icke minst för att kunna ge Kungl. Maj:t möjlighet att upptaga
en del av de spörsmål, som i olika motioner framförts, till omprövning
och om så befinnes önskvärt delvis tillgodose dem, ansett sig böra för detta

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

131

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
ändamål bevilja en halv miljon. Jag anser ej nödvändigt att den reservation,
som herr Aronson yrkat bifall till, godtages, utan jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag jämväl i denna del.

Herr Ericsson i Sörsjön har avlämnat en motion, som han nu yrkat bifall till
och med vilken han väl närmast avser att bereda ökade arbetstillfällen för
skogsbygdens arbetare. Det är en fråga, som har intresserat oss samtliga på
avdelningen. Jag måste emellertid ge uttryck åt min personliga överraskning,
då jag finner, att de herrar, som nu komma med dessa äskanden, icke ville
vara med örn att bevilja det ökade anslag, som i vintras under nionde huvudtiteln
begärdes i fråga örn bidragen till tillfälliga skogsvårdsåtgärder. Jag
tycker snarare, att sådana stödåtgärder höra hemma på den nionde huvudtiteln.
Det har ej ansetts, att dessa arbeten lia varit särskilt lämpliga ur arbetslöshetsteknisk
synpunkt, då de i regel och i synnerhet längre norrut måste
förläggas till sommarmånaderna. Vi lia ju hittills varit eniga om, att man
under sommaren bör handhava arbetslöshetshjälpen på ett mera restriktivt
sätt än under vintern.

Herr talman, jag skulle ju bort ingå jämväl på några andra av de detaljspörsmål,
som här berörts, men som klockan redan är halv två, nöjer jag mig
tillsvidare med att yrka bifall till utskotttets föreliggande utlåtande i dess
helhet.

Herr Erlander: Jag begärde ordet, när herr Persson i Falla riktade sitt

mycket aggressiva angrepp emot den krispolitik, som har förts här i landet
under de senaste åren. Han begagnade så starka uttryck, att han så långt
ifrån kallade den en välfärdspolitik, att han benämnde den en ofärdspolitik.
Det var ganska lustigt att höra herr Perssons i Falla begär att ta avstånd
ifrån den förda krispolitiken, när man tidigare under dagen lyssnat till herr
Skoglunds försök att taga åt sig så mycket som möjligt av äran för den förda
krispolitiken. Det är ju ganska naturligt, att vi fästa större avseende vid
det betyg, som herr Skoglund har givit de vidtagna krisåtgärderna. Herr
Persson i Falla tycks leva kvar i den föreställningsvärld, som dominerade
högern, när den vid 1934 års val krävde ett systemskifte för att avbryta
reformarbetet. Hans huvudargument var, att alla våra statliga åtgärder
ingenting ha betytt. Den ökade exporten är enligt hans mening det enda,
som i verkligheten tillfört vårt land ökat välstånd. Socialministern har
redan på en väsentlig punkt stuckit itu detta resonemang. Han har visat
upp, hur vår export visserligen har ökat men även, att våra exportindustrier
för närvarande äro så rationaliserade, att exportökningen icke motsvarar
den ökning i arbetarantalet, som man hade anledning att vänta. Örn det
vore så, herr Persson i Falla, att den krona, som vi förtjäna på vår export,
är så ofantligt mycket mera värd än den krona, som vi ge ut för att ordna
offentliga arbeten, kan jag icke annat jin beklaga, att herr Persson i Falla
icke energiskt stött våra försök att knyta ett handelsavtal med Ryssland.
Ett sådant avtal skulle ju enligt herr Perssons resonemang ha medfört en
stark ökning i våra möjligheter att bereda sysselsättning åt de arbetslösa.
Jag tror, att vi kunna vara överens örn — utom möjligen på extremt högerhåll,
där man ingenting vill lära av erfarenheten, som talar sitt tydliga
språk — att den förda krishjälpspolitiken varit till gagn för landet. Det
är sant, att en serie lyckliga omständigheter kommit till vår hjälp; exportindustriens
starka ställning har varit av stor betydelse. Vi skola icke heller
förneka, att övergivandet av guldmyntfoten har givit oss en marginal
för inre expansion, som har varit högst betydelsefull. Otvivelaktigt hade
ilen talare från högerhåll rätt, som hävdade, att örn vi icke hade lämnat

132

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
guldmyntfoten, hade tillståndet varit åtskilligt sämre än det nu är. Dessa
två omständigheter — guldmyntfotens övergivande och exportindustriens
expansion — ha, såvitt jag kan bedöma, varit förutsättningarna för den
lyckosamma expansiva politik, som här i landet har förts på jordbrukets
och sysselsättningspolitikens område med de stora offentliga arbetena. Det
är ju icke stor idé att vid denna sena timme taga upp en diskussion örn
dessa ting. Jag tycker emellertid, att herr Persson i Falla, som så kategoriskt
fördömer den förda krispolitiken, skulle bli litet betänksam, när han
ser, hur från det ena landet efter det andra skickas hit studiedelegationer
för att sätta sig in i de svenska krishj alp såtgärderna. Jag tror, att deras
rapporter skilja sig åtskilligt från deni, som härstamma från trakterna
kring Falla.

När jag i alla fall har ordet, skulle jag vilja anknyta ett par reflexioner
till statsutskottets betänkande nr 157. Jag vill då först konstatera, att
statsutskottet har accepterat socialministerns beräkningar av arbetslöshetens
omfattning under nästkommande budgetår. Jag vill poängtera detta, så att
man icke skall taga den kungl, propositionen vid årets riksdag till förevändning
för att i fortsättningen föra en restriktivare arbetslöshetspolitik än vad
som i propositionen avsetts. Jag vill därför erinra örn att Kungl. Maj :t för
nästkommande budgetår har räknat med ett medeltal arbetslösa av 25,000 i
motsats till arbetslöshetskommissionen, som uppskattat medelantalet till
35,000 man. Av dessa 25,000 skola enligt Kungl. Maj:ts förslag 55 till 00
procent hjälpas med statsmedel, under det att arbetslöshetskommissionen
har^ räknat med att endast 40 till 45 procent av de beräknade 35,000 skola
erhålla statshjälp. Jag vill uttala detta för att betona, att om mot förmodan
de beräknade siffrorna skulle visa sig vara för optimistiska, det kungl,
förslaget icke får tagas som intäkt för förandet av en restriktivare arbetslöshetspolitik
än förslagsställaren tänkt sig.

Trots att frågan har varit föremål för debatt vid ett pär tidigare tillfällen,
skulle jag vilja anknyta ett par reflexioner till vad statsutskottet
skriver rörande arbetslöshetshjälppolitikens omfattning. Jag anser det vara
ganska naturligt, att statsutskottet icke har tagit direkt ställning till vilken
linje, understödslinjen eller arbetslinjen, som skall bli dominerande under
det kommande årets åtgärder mot arbetslösheten. Herr Strindlunds anförande
ger mig emellertid anledning att framhålla mina synpunkter på hur denna
politik i fortsättningen bör drivas. Statsutskottet för sin del uttalar, att
det överlämnar åt arbetslöshetskommissionen att bestämma efter vilka normer
arbetslöshetshjälpen skall lämnas och att arbetslöshetskommissionen
därvid skall taga hänsyn till situationen på arbetsmarknaden. Jag tror, att
det är ganska klokt av statsutskottet att överlämna åt det verkställande organet
att avgöra denna fråga och icke giva för snäva direktiv. En arbetslöshetspolitik,
som föres efter strikta, på förhand bestämda principer och
som icke tager hänsyn till de tusentals växlande situationerna i olika bygder
i vårt land, är av ondo och direkt skadlig. För vår del äro vi kritiskt inställda
mot de statliga reservarbetena icke blott därför — det måste vi ju
medge — att de lämna en dålig försörjning. Vi anse dem även olämpliga
ur arbetsmarknadssynpunkt och tro, att de bidraga till att konservera arbetslösheten
i hög grad, åtminstone för den enskilde arbetslöse. Jag skall
icke trötta med många siffror. Jag skall endast be att få meddela resultatet
av en undersökning av ett par hundra arbetsfall från en medelstor svensk
stad med god arbetstillgång på den enskilda arbetsmarknaden. Denna stad
hade i april månad i fjol omkring 70 man i statligt reservarbete och ungefär
lika stort antal på sta.tskommunalt reservarbete. Vi skola sedan järn -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

133

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
föra avgången under sommarmånaderna från de statliga reservarbetena till
arbeten i den öppna marknaden med motsvarande avgång från de statskomnunala
reservarbetena. Under den första sommarmånaden, maj, avgingo
från de statliga reservarbetena endast 35 procent av de där sysselsatta, under
det att från de statskommunala reservarbetena, som voro belägna i närheten
av den öppna arbetsmarknaden, avgingo icke mindre än 66 procent av
arbetsstyrkan. Jämför man de båda första sommarmånaderna, gingo från
de statliga reservarbetena cirka 50 procent ut i den fria marknaden, under
det att avgången från de statskommunala reservarbetena var över 80 procent.
När vi komma längre fram på sommaren, till juli och augusti, och
högkonjunkturen fortsätter på hemmamarknaden, försvinna även de, som
befinna sig ute på de statliga reservarbetena. Men för att så skall ske,
fordras enligt vad undersökningen visar en långt starkare sugning på den
fria arbetsmarknaden än vad som fordras vid de statskommunala arbetena.
Jag ber därför den blivande socialministern, att när han i samråd med arbetslöshetskommissionen
lägger upp riktlinjerna för den kommande arbetslöshetspolitiken
-— han har ju fått relativt fria händer att utforma den —
taga hänsyn till de synpunkter, jag anfört. Vår kritik mot de. statliga reservarbetena
är icke endast motiverad av humanitära skäl. Vi vända oss
mot dem även därför, att de i hög grad bidraga till att konservera arbetslösheten
för den enskilde individen.

Nu kan man möjligen invända, att de statliga reservarbetena måste tillgripas
för att utöva en viss kontroll. Jag skall icke uppta kammarens tid
med att närmare ingå på dessa revisionssynpunkter på arbetslöshetsfrågan.
Jag vill endast säga, att örn det i vårt land finnes något tusental personer,
som icke vilja ha arbete i den öppna marknaden och som äro asociala, få vi
icke upplägga vår hjälppolitik endast med hänsyn till dem^ Det är långt
viktigare, att vi lägga vår arbetslöshetspolitik så, att vi få i den fria arbetsmarknaden
ut den arbetskraft, som duger någonting till och som har
möjligheter att förtjäna sitt uppehälle, så att de kunna bilda egna hem och
bli samhällsnyttiga medborgare. Hjälppolitiken får ingalunda domineras av
den synpunkten, att det i första hand gäller att komma åt de asociala och
arbetsovilliga individerna.

Jag har, herr talman, intet att ytterligare anföra.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Jansson: Jag skall endast be att få säga några ord med anledning av
de önskemål, som framställts av motionärerna i det föreliggande ärendet. Jag
kan då hänvisa till vad utskottet punkt, för punkt har skrivit i sin motivering.
Denna välvilliga motivering har icke endast tillkommit för att lugna
motionärerna. Den innebär också, att vederbörande fa stöd för att göra framställning
till Kungl. Maj :t örn rätt att anordna de reservarbeten, som kunna
anses erforderliga. Detta gäller särskilt i fråga om skogsarbeten och avdelnings-
och rensningsarbeten. Det är givet att man i sådana fall måste göra
framställning icke till arbetslöshetskommissionen utan till Kungl. .Majit för
att få del av det anslag, som riksdagen ställer till Kungl. Maj.its fria disposition.
Går man till arbetslöshetskommissionen får man ingenting. Man skall
i stället vända sig till socialdepartementet. Jag är övertygad om att, örn det
finnes arbetslöshet på den plats, varifrån framställningen göres, och det är nödvändigt
att anordna arbeten, sådana också komma att anordnas..

I fråga om det vitplåtvalsverk, som föreslås till upprättande i Bohuslän, är
det självklart, att utskottet ej kunnat taga någon bestämd ståndpunkt till den -

134

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
na fråga. Vi lia bara velat understryka, att om det kan anses vara en framkomlig
väg att där anordna ett valsverk, Kungl. Maj :t bör låta verkställa vidare
utredning och fatta de beslut, som denna utredning kan ge anledning till.

Jag har velat säga detta med anledning av motionärernas yttranden. I vidare
mån skall jag inte uttala mig om vad som här sagts. Vännen Persson i
Falla och jag ha ju tidigare haft våra nappatag. Han är sig lik i dag som
i går.

Vidare skall jag be att få rätta till en annan sak. Jag yrkade bifall till
utskottets^ utlåtande nr 157 i dess helhet med undantag för den reservation,
som jag själv varit med örn. Jag ber nu att få förena mig med dem, som yrka
bifall till motionen nr 841 i vad den avser rätt för reservarbetare att få hjälp
till hemresa under vissa villkor. När nu första kammaren har tagit såväl
denna reservation som den av mig och mina partivänner avgivna reservationen,
skulle jag vilja vädja till herr Strindlund att vara med örn att följa oss på
samma väg i andra kammaren. Såvida jag inte är dåligt underrättad skulle
första kammaren också ha bifallit proposition nr 38 i fråga örn de extra ortsbidragen.
Kanske jag har fel i denna sak. men det har i alla fall så sagts,
l alla fall vidhåller jag mitt yrkande örn bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Andersson i Höör.

Herr Olofsson i Digernäs: Jag skall be att få säga några ord i anledning
av statsutskottets utlåtande nr 157, första punkten. Här har ju Kungl. Maj:t
inte begärt mera än 19 miljoner, men utskottet har ökat anslaget till 22 miljoner.
Jag vill erinra om vad jag sade i lördags åtta dagar sedan angående
böndernas läge i Jämtland. Jag uttalade då den meningen, att böndernas belägenhet
däruppe snart sagt är förtvivlad och att det inte kan fortsätta, som
det nu har gjort i några år. Tillgången på arbetskraft minskar undan för
undan; snart är det bara bönderna själva och deras hustrur, som utföra arbetet.
Till sist går det så, att bönderna så småningom försvinna. I stället för besuttna
bönder, örn vilka man förr i tiden kunde säga, att de voro landets ryggrad,
kommer det i stället att bli understödsbönder. Dessas antal kommer att
öka undan för undan i samma mån, som man ger understöd. Jag betraktar
det som en sorglig företeelse, att bönder, som vilja leva av eget arbete och stå
på egna fotter, försvinna allt mer och mer. Jag misstänker, att hela landet
kommer att bli lidande på ett sådant tillstånd. Jag skall icke uppehålla tiden
längre, men jag motsätter mig kraftigt, att man fortsätter att öka anslagen på
denna punkt. Det räcker väl med att man följer Kungl. Maj:ts förslag, och
utskottet behöver väl icke öka detta ytterligare med 3 miljoner. Vi hålla ju
pa att återvända till någorlunda bättre tider. Da bör man enligt min mening
minska kristidsanslagen och försöka komma tillbaka till normala förhållandem
Jag ber att fa yrka bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.
avgivna reservationen på denna punkt.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var förnämligast ett yrkande
ifrån Norrbottensbänken som gav mig anledning att begära ordet, och då kan
jag ju passa på tillfället att beröra ett par andra saker också.

Beträffande statsutskottets utlåtande nr 156 och den reservation, som är
avgiven av herrar Bergqvist, Asplund och Bäcklund, vill jag bara säga till
norrbottningarna, att mina föregåenden i denna kammare visa, att jag icke
brukar gå emot norrbottningarnas önskemål, örn de bara äro någorlunda förnuftiga.
Jag kan i detta fall inte finna, att de äro det, utan här har man
tänkt sig att skapa en specialbudget eller, örn man så vill kalla det, en specialfond
för Norrbottensändamål, och det tycker jag är principvidrigt. Om jag

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

135

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
än inte Ilar så manga principer, så måste jag hålla på dem jag brukar begagna

mig av. ,o

Vad beträffar det herr Lövgren framförde i sitt yttrande, något som aven
herr Hage var inne på, så innebar det en rekommendation till Kungl. Maj :t
att använda tillgängliga medel, i detta fall möjligen anslaget till beredskapsarbeten
— som väl riksdagen av allt att döma kommer att bevilja — eller också
anlita dessa 500.000 kronor, som enligt statsutskottets förslag skola ställas
till Kungl. Maj:ts disposition av det stora anslaget på 22 miljoner, som säkert
också kommer att beviljas, för arbetenas igångsättande. Endera utvägen bör
komma till användande, och för att det skall bliva möjligt att vinna det resultat
norrbottningarna önska, vill jag hemställa till dem att förena sig örn en
enträgen rekommendation av dessa arbetsföretag i Norrbotten till den blivande
socialministern. Jag säger väl blivande även jag, da så manga gjort det förut
i kväll. Då kail det finnas någon möjlighet. Jag ber att få påpeka, att första
kammaren avslagit reservationen, trots att talmannen där hörde ja för densamma.
Man vinner ingenting med att gå den väg reservanterna anvisat. Det
är bättre att göra denna rekommendation, det är min bestämda uppfattning på
den punkten.

Vad som anförts örn själva anslaget till beredskapsarbeten är sa talande, att
jag inte skall gå in på det, utan jag skall nu, herr talman, be att få säga några
ord örn statsutskottets utlåtande nr 157.

Där skall man kanske börja med de första. Jag brukar mycket sällan ge
mig in på en polemik med herr Ström, som ju kan allt mellan himmel och jord
och för vilken vi andra bara äro pygmeer, vilka knappt äro att räkna med.
Om vi läsa sidan 12 någorlunda uppmärksamt, finna vi där antecknad en motion,
som bär beteckningen 11:8, och som efter numreringen att döma måste
vara inlämnad i ganska god tid vid riksdagens början. Det framgår av vad
som återgivits i utskottets utlåtande, att herr Ström och hans inedmotionärer
i ett enda nafs naturligtvis — så enkelt är det för herrarna ■— vilja avskaffa
arbetslöshetskommissionen och besvärsnämnden och föreslå, att arbetena skola
bedrivas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egen regi till avtalsenliga löner
och att understödsverksamheten skall läggas direkt under socialdepartementet
o. s. v. Några dagar därefter •— hur många dagar det kan vara, är jag
inte i stånd att så långt efteråt avgöra — hittar man en motion, som bär nr
II: 37, fortfarande enligt sidan 12 i utlåtandet, där visserligen herr Ström inte
är första man utan herr Henrikson. Men det står herr Henrikson m. fl. liksom
herr Ström m. fl. på den förra, varför jag på goda grunder kan få gå ut
från, att det är samma firma, som i detta fall använt sin motionsrätt. Då har
man kommit på andra tankar, ty fastän man i motionen nr 8 ville avskaffa
arbetslöshetskommissionen och besvärsnämnden, kommer man och föreslår, att
riksdagen i samband med behandlingen av hjälpen åt de arbetslösa måtte besluta
att i direktiven införa följande bestämmelser: »Arbetarna vid A. K:s och
de statskommunala arbeten, vartill A. K. lämnar anslag, tillerkännas samma
bestämmanderätt som de fackligt organiserade arbetarna ha beträffande löner
och arbetsvillkor.» Sedan behöver jag inte läsa upp mer, ty resten har min
partivän herr Persson i Tidaholm redan behandlat. Jag kan därför lugnt gå
ifrån det. Jag konstaterar endast, att nyssnämnda firma anser det nödvändigt
att först avskaffa A. K. och sedan begära ändring i de direktiv, efter vilka
A. K. skall arbeta. Örn det är någon särskilt hög grad av logik och några synnerligen
väl genomtänkta uppslag, som kommit fram där, lämnar jag därhän.
Men för den, som är van att läsa vanlig svenska, är det sannerligen i högsta
grad ofattbart, hur man skall på en gång kunna avskaffa en inrättning och
sedan lämna direktiv för dess verksamhet. Detta om detta. Jag hoppas, att

13G

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
det inte tas altför illa upp, örn jag säger till herr Ström, att han, när han skriver
under nya motioner, borde taga hänsyn till de motioner, lian tidigare avlämnat
och. underskrivit, sa att han inte tappar bort deni i ivern att reformera.

_\ad sedan gäller det som i olika avseenden säges beträffande utlåtandet nr
157, i vad gäller anslagen är jag förekommen av herr Jansson och flera andra
som hemställt örn bifall till två av reservationerna. Det har redan upplysts,
att de bifallits av första kammaren, och det är alltså ytterligare ett motiv för
bifall, som jag för min del också vill åberopa. Beträffande reservationen nr 2,
som återfinnes på sidan 21, kan det hända, att det är några, framför allt av
mina partivänner, som tycka, att det är egendomligt, att inte jag och herr
Jansson finnas bland reservanterna. Jag tror inte, att jag begår någon alltför
stor indiskretion, örn jag säger, att orsaken härtill helt enkelt är den att när
törslagstrycket kom till statsutskottet, följde jag för min del, det försäkrar
jag, mm jag höll på att säga enda och gamla — princip, att örn det är något,
som vederbörande gjort upp örn, skall man inte störa endräkten. Därför
finns jag^ inte bland reservanterna. Samma är förhållandet med herr Jansson,
som ju får svara för sig själv. Han har yrkat bifall till reservationen.

Till svar pa herr Strindlunds framställning vill jag säga, att örn det gäller
minimigräns i fråga örn hemresorna, är det klart, att om det bara är några
kilometer till arbetsplatsen eller någon mil, kunna dessa arbetare inte ha pretentioner
på att få ersättning för resa hem var tredje månad. Men saken är
behjartansyärd, och jag hoppas, att det blir möjligt för A. K. och Kungl. Maj:t
att finna tillräckligt smidiga direktiv för att tillgodose de ändamål herr Strindlund
framhållit. Saken är dessutom av så ringa ekonomisk betydelse, att jag
tycker, att andra kammaren bör i likhet med första kammaren kunna vara
med örn åtminstone en så liten sak.

Sedan, herr talman, några ord till avslutning. Jag får då vända mig till
herr Olofsson i Digernäs, som tycktes göra gällande i sitt anförande, att denna
arbetslöshetspolitik egentligen bedrivits för att skapa understödstagaranda
bland bönderna. Det var åtminstone för mig en ganska stor nyhet. Jag trodde
annars, att det var meningen att hjälpa dem, som äro oförvållat arbetslösa,
antingen de tillhöra den ena klassen eller den andra. Jag kan därför inte göra
mig meddelaktig i herr Olofssons resonemang, då han gör gällande, att örn
man skall bevilja anslag för ändamålet, bör man för att inte uppmuntra
understödstagarandan bland bönderna åtminstone sätta ned anslaget
till 19 miljoner kronor, som lian erinrade örn, att Kungl.
Maj:t föreslagit, Med den saken hänger det så ihop. att eftersom
Kungl. Maj :t. ville åstadkomma litet smidigare principer, föreslog Kungl.
Maj .t utvidgning av understödsverksamheten och ansåg sig på den grund kunna
spara in åtskilliga miljoner. Om jag därtill lägger, att sedan tredje avdelningen
och med tredje avdelningen också statsutskottet i dess helhet hade
gått m för — som man numera säger — att verksamheten borde bedrivas efter
ungefär samma regler som förut, d. v. s. att arbetslinjen skulle ha ett visst
företräde, följer därav, att man i det fallet också måste räkna med att man
skulle ställa mera arbete till förfogande för ett högre kostnadsbelopp. Det
är anledningen till, att statsutskottet ökade upp Kungl. Majits förslag från
19 till 22 miljoner. Men jag skulle illa sköta mig, örn jag inte skulle nämna
en sak örn kontantunderstöden också, som kanske kommer att förbluffa åtskilliga
av kammarens ledamöter. Jag känner ordförande i arbetslöshetskommittéer,
som äro tvättäkta högermän, vilka vid flera tillfällen sagt till mig, att om
man vill bedriva en riktigt^billig och ur de arbetslösas synpunkt bra arbetslöshetspolitik,
skall man ha sa litet som möjligt av arbeten, när det är uppgångstider
i fråga om konjunkturerna. Man skulle i stället komma ifrån det billi -

Lördagen den 13 juni e. ni.

Nr 44.

137

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
gare på det sätt regeringen tänkt sig, nämligen genom att lämna understöd till
vederbörande. Då bleve det tillfälle att passa arbetstillfällena just på hemmamarknaden
i uppåtgående konjunktur. Och den, som jag sist talade med, en
som skött en arbetslöshetskommittés hela verksamhet, örn jag inte minns fel,
under omkring 6 år och har haft mycket stort arbetslöshetsklientel att räkna
med, försäkrade mig, att örn man skall skicka ut familjeförsörjare, komma de
bort så småningom inte bara från familjen utan från möjligheten att söka arbete
i hemorten, när tillfälle yppar sig.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, herr talman, och ber till sist att beträffande
statsutskottets utlåtande nr 156 få yrka bifall till utskottets förslag
i dess helhet. Beträffande statsutskottets utlåtande nr 157 hemställer jag örn
bifall till utskottets förslag med undantag av de delar, där det finns reservationer,
den första av herr Nilsson i Malmö m. fl. och den andra av herrar Asplund,
Walles m. fl. Till dessa båda reservationer yrkar jag bifall i stället för
till motsvarande punkter i utskottets förslag.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag begärde ordet för att med några
ord besvara de anmärkningar, som socialministern för en stund sedan gjorde
mot mitt första yttrande. Han kommenterade det på det sättet, att det inte vore
riktigt, att hela konjunkturuppsvinget skulle ligga på exportindustrien. Jag
tror inte, att jag yttrade mig på det sättet, utan jag yttrade mig så, att konjunkturbrytningen
i första hand yttrat sig inom exportindustrien och att de
förmånliga konjunkturer, som vi där haft och alltjämt ha, är den väsentligaste
anledningen till den goda konjunktur, som vi nu överhuvud taget kommit
in i. Det gäller särskilt järnbruks- och verkstadsindustrierna, som sedan
länge haft ett synnerligen gott läge och lia mycket stor betydelse. Och det är
alldeles tydligt, att när dessa ha i så eminent grad högkonjunktur, som de
sedan länge ha, måste det mycket starkt återverka på hela näringslivet.

Beträffande de allmänna arbetena, som vi något tvistade örn, vill socialministern
göra gällande, att arbetseffekten där måste ökas med ungefär 70 %
av indirekt sysselsatta. Det är fullständigt omöjligt att kunna ta reda på något
som helst procenttal för denna indirekta ökning. Men örn vi gå till 1933
års arbetslöshetsproposition, skola vi finna ett uttalande av socialministern
själv, där han yttrar, att dessa allmänna arbeten skulle direkt sysselsätta 70,000
arbetare och indirekt 30,000, vadan den indirekta ökningen alltså skulle stå i
omkring 40 således väsentligt mindre än vad han nu påstått. Men bägge
uppgifterna äro naturligtvis fullständigt omöjliga att på något sätt kontrollera.
Som försvar för det mycket dåliga resultatet av de allmänna arbetena
under det första året, budgetåret 1933/1934, visade socialministern just på
byggnadsstrejken, som förhindrade dessa arbetens igångsättande. Den ursäkten
må till viss del vara giltig, men den gäller inte alls för budgetåret
1934/1935. Och jag visade dock med klara siffror, att även det året var hjälpeffekten
av dessa allmänna arbeten betydligt lägre än efter det gamla systemet.
Som jag förut erinrat, har förhållandet mellan kostnaderna enligt det offentliga
och enligt det gamla systemet ställt sig så, att de äro ungefär 195
miljoner för de offentliga och allmänna arbetena och ungefär 193 miljoner för
de andra, men för denna ungefär lika stora summa har man under hela tiden
från den 1 juli 1933 till den 31 december 1935 fått på de allmänna arbetena —
vi kunna kalla dem möllerarbetena — 12 V2 miljoner dagsverken, under det
att A. K.-arbetena med något mindre kostnad lia givit 23 Va miljoner arbetsdagar.
Det är det verkliga resultatet av dessa olika arbeten, och jag tror, att
dessa siffror äro så påtagliga, att man inte kan gå förbi dem. Jag vill också
erinra örn, att just på senare tid, då vi fortfarande ha dessa offentliga arbeten

138

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
i viss utsträckning igångsatta, kunna vi i »sociala meddelanden» — jag tror
för övrigt även här i riksdagstrycket — finna uppgifter från socialstyrelsen
örn, att vi ha från ett grannland nödgats taga in och ge arbetstillstånd åt åtskilliga
hundratal murare, därför att det fanns inte tillräckligt många murare
här för de arbetsuppgifter som funnos. Man får alltså tydligen i viss utsträckning
sätta in utländsk arbetskraft i dessa offentliga arbeten, byggnadsarbeten
igångsatta för att lindra arbetslösheten. Och jag frågar återigen, örn
det är en rimlig arbetslöshetspolitik, den som bedrives på det sättet.

Kanske jag också skulle säga ett par ord till herr Erlander, som för en
stund sedan ägnade mig en rätt ingående uppmärksamhet. Han ville framkonstruera
en motsatsställning i debatten mellan herr Skoglund och mig. Jag vill
säga herr Erlander, att denna motsatsställning icke existerar annat än i herr
Erlanders något ystra fantasi. Vad jag talat örn är arbetslöshetspolitiken,
den speciella arbetslöshetspolitik, som statsrådet Möller inaugurera!. Vad herr
Skoglund talat örn är en mängd statliga åtgärder av olika slag på olika områden,
som vidtagits under de senaste åren och örn vilka alla partier praktiskt
taget varit eniga. Det har ju varit en mängd dylika åtgärder. Det var dessa
herr Skoglund talade örn, och han menade, att dem voro vi alla delaktiga i.
Men i fråga örn arbetslöshetspolitiken äro vi icke på samma sätt delaktiga. Nu
är det ju så, att alla dessa allmänna åtgärder av olika slag har regeringen
velat taga patent på, och detta patent går under namnet välfärdspolitik. Det
har varit en viss slitning mellan statsministern här på regeringsbänken och en
talare på Skånebänken, örn vem som var rätte innehavaren av patentet och
örn inte regeringen måste dela med sig av det. Men faktum är ju, att regeringen
vill göra gällande, att den har ett visst patent på denna välfärdspolitik.
Nu tror jag, att patentet icke går att hålla. Man har försökt suggerera människor
att tro, att det är en alldeles särskild art av politik, som man fört, och
att det är ett par speciella grupper, som ensamma stå för densamma. Men
på det sättet är det ju icke.

Jag vill också säga herr Erlander, att han fullständigt misstolkar mitt yttrande,
då han säger, att jag hävdat, att exporten är det enda som varit av
värde för vårt land under dessa år. Något sådant skulle icke ha fallit mig in
att säga. Men jag tror icke herr Erlander kan förneka, att exporten haft
en stor och avgörande betydelse.

Beträffande sedan rysskrediten, som herr Erlander ville föra in i diskussionen,
så tycker jag, att vi kunna vara överens örn att den är en fråga av den
säregna och komplicerade beskaffenhet, att den överhuvud taget icke lämpar
sig att diskutera i detta sammanhang. Den har ingenting med föreliggande
ärende att göra.

Så till slut ett par ord om de statskommunala arbetena, som herr Erlander
gav sitt förord. Dessa äro naturligtvis av mycket skiftande art och värde. De
kunna vara värdefulla arbeten, väl ledda i vissa fall, men många gånger har
man ute i kommunerna en alltför svag arbetsledning, i många fall också en rent
oduglig arbetsledning, därför att man icke har den erfarenhet som är erforderlig.
Och sedan man förvärvat erfarenhet, är kanske arbetet slutfört. Detta
gör, att arbetena ofta bli ledda på ett bristfälligt sätt. Även örn dessa arbeten
ha ett berättigande under vissa förhållanden, äro de ofta behäftade med stora
svagheter och missförhållanden. Det tror jag man på sakkunnigt håll också
är ganska ense om.

_ Herr Aronson: Herr talman! Då herr Strindlund i sitt sista anförande

riktade sin anmärkning mot mig, kunde jag icke förstå det annorlunda än så,
att han avstode från att yrka avslag på beredskapsarbetsanslaget endast eller

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

139

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
åtminstone huvudsakligen av den anledningen, att det skulle vara hopplöst
att få ett sådant yrkande bifallet. Jag vill naturligtvis icke vara så förmäten,
att jag skulle vilja föreskriva herr Strindlund några regler, efter vilka han
skall gå i sina yrkanden. Därvidlag må ju han handla efter egen övertygelse.
Men jag vill protestera, ifall herr Strindlund vill göra gällande, att jag — och
jag hoppas även medreservanterna — i detta fall skulle Ira reserverat oss uteslutande
i ändamål att demonstrera. Jag vill försäkra herr Strindlund, att
detta icke varit min avsikt. Väl var jag medveten örn att det var hopplöst att
få igenom reservationen, men jag anser, att örn man har en övertygelse, skall
man också visa den, även örn man icke har utsikt att få alltför många med på
den. Mitt minne skulle bedraga mig fruktansvärt, om det icke är så, att herr
Strindlund också har gjort på samma sätt vid många tillfällen. Han har nog
vid mer än ett tillfälle stått ensam som reservant. Jag klandrar icke honom
för det, och jag hoppas, att han icke vill klandra mig för att jag handlar likadant
vid vissa tillfällen.

Därmed torde jag också till fullo lia motiverat, varför jag var med på den
andra reservationen, den som gick ut på höjande av anslaget till självständiga
företag från 500,000 till 1 miljon kronor. Även i det fallet handlade
jag efter min övertygelse. Jag ansåg, att ett sådant sätt att hjälpa var
mera effektivt och mera ägnat att föra oss in i normala förhållanden igen,
än åtskilliga andra åtgärder i sådant syfte skulle kunna vara.

Så har jag ett ord att säga till herr Persson i Tidaholm. Jag är naturligtvis
smickrad över att han fäster så mycket avseende vid mitt anförande, att
han ansåg det värt denna stora mässa, men jag skulle vara ännu mera tacksam,
om lian, när han vill bemöta sig, ville vara vänlig och höra litet uppmärksammare
på vad jag säger. Om han hade gjort det, tror jag icke han
skulle ha behövt taga munnen så full, när det gällde den där flickan, som jag
nämnde reste till Stockholm. Protokollet kommer nog att ådagalägga, att denna
lilla historia var av mycket underordnad betydelse i det sammanhang jag
nämnde den. Jag talade nämligen om — i fall jag nu får rekapitulera saken
—- att jag hade kännedom om, att det var stor brist på arbetskraft i en
viss landsdel, som jag kände till. Min sagesman hade meddelat, att, som han
uttryckte sig, det icke gick att till något pris få folk till arbete, som man
ville ha utfört. Jag framhöll detta såsom ett exempel på att den arbetslöshetspolitik,
som bedrivits, förvisso icke varit lyckad i alla avseenden, då man
nog icke gärna kan komma ifrån, att den icke är alldeles utan skuld till att
brist på arbetskraft i allt mera ökad omfattning förekommer vid sidan av arbetslöshet.
Vad sedan den andra historien beträffar, så anförde jag den som
ett exempel på att man kunde lia rätt goda skäl för den åsikt, som hävdades
från det partis sida, som jag har äran tillhöra, då det gäller den fråga, som
förut diskuterats, d. v. s. frågan örn dyrortstilläggen till pensionerna. Jag ansåg,
att historien var belysande för det förhållandet, men jag androg icke den
som något resultat av en felaktig arhetslöshetspolitik.

Herr Ström: Herr talman! Det var ett pär uttalanden av herr Anderson i
Råstock och herr Persson i Tidaholm, som jag inte vill låta stå oemotsagda.

Vad herr Anderson i Råstock beträffar, så lia vi vant oss vid att han på
dagarna är uppe oell lämnar en del oriktiga uppgifter, t. ex. drager 25 från 90
och får 55 kvar, men när han klockan 2 på natten håller ett anförande på en
kvart örn en motion, som, örn han hade läst den, lian inte hade behövt offra
en minut på. är det att utmana kammarens tålamod. Herr Anderson i Råstock
påstod, att sedan vi väckt motionen nr 8 om avskaffande av arbetslöshetskommissionen,
skulle vi inte få väcka motionen nr 37, ty där vilja vi, säger herr

140

Xr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens behäm-pande. (Forts.)

Anderson i Råstock, reformera arbetslöshetskommissionen. Ja, tänk att vi vilja
det! Hade herr Anderson i Råstock hört på vad jag sade i mitt anförande,
skulle han Ira hört, att jag däri yrkade bifall till motionen nr 8 men, om det
inte bifölles, bifall till motionen nr 37, d. v. s. motionen örn reformering av
arbetslöshetskommissionen. Nu skall jag emellertid be att få läsa upp de rader,
det var fråga örn, för herr Anderson i Råstock, så att han vet vad det
står i den motion han polemiserar mot. Det står på följande sätt: »Det socialistiska
partiet har i en i andra kammaren väckt motion, nr 8, yrkat på att
A. K. och det nuvarande nödhjälpsarbetarsystemet skall avskaffas. Motiveringen
för detta yrkande är av den beskaffenhet, att detsamma borde bifallas.
» Så följer: »Skulle mot förmodan detta icke bliva riksdagens beslut, hemställa
vi, med stöd av den motivering som anförts i ovan nämnda motion» o. s. v.
Detta kan herr Anderson i Råstock läsa en gång till för att få saken klar
för sig. Alltså är det ett alternativt ställt yrkande. Hade herr Anderson i
Råstock läst detta, hade han inte behövt använda en enda minut på att som
i detta fall strida mot väderkvarnar. Jag tycker ändå, att herr Anderson i
Råstock, som är en sådan mastodont, inte skulle ge sig in på något sådant.
När herr Anderson i Råstock vidare säger, att det är klart och tydligt, att
man inte kan bifalla motionen nr 8, som kräver arbetslöshetskommissionens
avskaffandet vill jag fråga: varför krävde herrarna i valrörelsen 1932 arbetslöshetskommissionens
avskaffande? Var det allvar bakom det ställda kravet,
när ni sade, att arbetslöshetskommissionen störtat två eller tre regeringar
och att ni krävde, att den avskaffades? Nu heter det, att det inte kan
vara något allvar, när socialisterna motionera örn arbetslöshetskommissionens
avskaffande, d. v. s. när vi motionera örn herr Andersons i Råstock och Per
Albins och herr Möllers valparoll från 1932. Det var väl allvar då. förmodar
jag. Men örn detta nu inte kan biträdas, förefaller det mig egendomligt,
att herr Anderson i Råstock inte kan gå med på en reformering av den beskaffenhet
vi här föreslagit.

Så kommer jag till herr Persson i Tidaholm. Han Ilar ondgjort sig värre
över att vi i vår motion hemställt under punkt 2), »att i fråga örn beredskapsarbetena
införes följande bestämmelse: Arbetarna vid beredskapsarbetena

tillerkännas underhandlings-, strejk- och avtalsrätt liksom för arbetarna i övrigt
i den öppna arbetsmarknaden.» Vad är det nu för märkvärdigt i detta?
Det har ju tidigare uttalats, att dessa arbeten skola utföras efter den öppna
marknadens löner, efter avtalsenliga löner. Men vad finns det för garanti
för att det blir sådana löner, örn det inte finns en bestämmelse, att arbetarna
skola ha avtal? Det finns ingen garanti alls i det fallet. Jag kan taga som
exempel ett hamnarbete, som Göteborgs stad utför såsom beredskapsarbete.
Hur gör man där? Jo, man tager ut arbetarna för kortare perioder, och när
de varit ute en tid, skickar man dit andra för att avlösa dem. Det blir ingen
fast anställd styrka vid dylika arbeten, utan de arbetslösa få växla och vara
där några veckor i taget och under den tiden få de litet bättre inkomst. Eller
ett annat exempel: En kommun får anslag till ett beredskapsarbete och lämnar
ut det till en entreprenör. Det finns inte stadgad någon skyldighet för
denne att sluta avtal med arbetarna. Jag vet ju mycket väl — och det är tydligen
detta, som herr Persson i Tidaholm hänger upp sig på -— att det inte
finns något förbud mot att underhandla, att strejka eller att sluta avtal. Men
vi vilja ha fram skyldigheten att sluta avtal, ty i annat fall blir hela bestämmelsen
om gängse löner och avtalsenliga löner förfelad och förfuskad. Förutsättningen
är ju att det skall vara avtal. Örn nu en sådan entreprenör vägrar
att ingå avtal, då skall arbetet inte kunna utföras, eller också får man strejka.
Men staten, riksdagen, har beslutat, att det skall vara gängse löner, och arbe -

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

141

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
tarna därute på reservarbetena måste kämpa själva för att få den lön som
åsyftas i det fallet. Införde man en bestämmelse som den föreslagna, komme
man ifrån besvärligheterna, och så länge, herr Persson i Tidaholm, man inte
kan peka på att en sådan bestämmelse finns, så länge komma vi att fasthålla
vid att det är nödvändigt att införa den. Örn herr Persson i Tidaholm tänker
över denna sak, skall han säkert förstå det berättigade i ett sådant krav som
detta, att när man bestämmer dylika anslag i riksdagen, bör därmed vara förknippat
bestämmelser örn avtal, som garantera arbetarna de avsedda inkomsterna,
så att arbetena inte kunna utföras under vilka förhållanden som helst.

Herr Anderson i Råstock erhöll nu för kort genmäle ordet samt anförde:
Herr talman! Jag vill försäkra herr Ström, att jag läser mycket mera än han
tror. — Vidare vill jag konstatera, att hans självkarakteristik utlöste en skrattsalva
i kammaren. Jag hade inte vågat att använda en sådan beteckning på
herr Ström, som den han själv använde.

Slutligen vill jag säga, att de rader han läste upp för mig hade jag mycket
väl reda på, men jag trodde, att en karl, som vet precis allting, inte skulle lägga
fram andra än sådana saker, som han inte ens behöver förmoda komma att
avslås.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag vill bara konstatera, att herr
Ström och hans medmotionärer vilja ha genom riksdagen fastslaget organisationsplikt
för vederbörande arbetare, som skola utföra arbetena. Detta måste
bli konsekvensen av hans resonemang.

Herr Ström: Herr talman! Konsekvensen av vårt förslag är inte organi sationstvång

eller något i den riktningen, utan vi kräva, att örn riksdagen sagt,
att det skall gälla vissa löner, bör också en bestämmelse infogas, som gör, att
arbetarna få dessa löner.

Sedan vill jag till herr Anderson i Råstock säga, att när jag talade örn kampen
mot väderkvarnar, var det inte fråga örn någon kamp mot mig, såsom herr
Anderson i Råstock menade, utan mot de uppstyltade saker, som herr Anderson
i Råstock hade hittat på i sin fantasi, som inte finnas i någon av våra
motioner och som han inte skulle ha funnit, örn han hade sammanställt dessa.
Väderkvarnarna äro alltså från Råstock, herr Anderson!

överläggningen förklarades härmed avslutad. Vidkommande till en början
statsutskottets utlåtande nr 156 framställde herr talmannen först propositioner
angående utskottets i punkten I mom. a) gjorda hemställan, nämligen på
1 :o) bifall till berörda hemställan, 2 :o) bifall till vad beträffande detta moment
föreslagits i den vid utlåtandet avgivna, under 2) antecknade reservationen
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. samt 3:o) bifall till motionen
II: 839; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förstnämnda
propositionen.

Härefter gav herr talmannen proposition på bifall till utskottets hemställan
i punkten I mom. b) och c); och fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

Vidare framställde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten I mom. d), dels och på bifall till vad beträffande detta
moment föreslagits i den vid utlåtandet fogade under 1) antecknade reserva -

142

>Tr 44.

Lördagen den 13 juni e. in.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
tionen av herr Bergqvist m. fl.; och blev utskottets hemställan i förevarande
moment av kammaren bifallen.

Härpå blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets i punkten
II gjorda hemställan av kammaren bifallen.

I Håga örn statsutskottets utlåtande nr 157 framställde herr talmannen härpå
till en början propositioner dels på bifall till utskottets i punkten IV gjorda
hemställan, i vad densamma avsåge det i motionerna 11:8, 164 och 832
framförda yrkandet angående arbetslöshetskommissionens avskaffande, dels ock
på bifall till berörda, i nämnda motioner framförda yrkande; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Ström begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
IV av utskottets förevarande utlåtande nr 157 i vad denna hemställan avser
det i motionerna II: 8, 164 och 832 framförda yrkandet angående arbetslöshetskommissionens
avskaffande, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda, i nämnda motioner framförda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava rösta för ja-propositionen.
Herr Ström begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 143 ja och 9 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan i nu förevarande avseende.

Vidare gav herr talmannen rörande utskottets hemställan i punkten I mom.
a) och b) propositioner på l:o) bifall till berörda hemställan, 2:o) bifall till
samma hemställan med den ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade,
under 3) antecknade reservationen av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl., 3:o) bifall till motionen II: 831 samt 4:o) bifall till motionen II: 832,
i den mån densamma ej besvarats genom kammarens redan fattade beslut; och
biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande moment.

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i punkten I mom. c) av kammaren bifallen.

Härpå framställde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten I mom. d), dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade, under 4)
antecknade reservationen av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.; och blev
utskottets hemställan i förevarande moment av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen i fråga örn punkten II propositioner dels på bitall
till utskottets däri gjorda hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till vad härutinnan föreslagits i den vid utlåtandet fogade, under

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

143

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

1) antecknade reservationen av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Svensson i Grönvik, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren med avslag å statsutskottets hemställan i punkten
II av utskottets förevarande utlåtande nr 157 bifaller vad härutinnan föreslagits
i den vid utlåtandet fogade, under 1) antecknade reservationen av herr
Nilsson i Malmö m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. NeJ;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Skoglund begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 101 ja och 67 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså, med avslag å utskottets hemställan i förevarande
punkt, bifallit vad härutinnan föreslagits i den vid utlåtandet fogade, under
1) antecknade reservationen.

Härefter framställde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten III, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
vad härutinnan föreslagits i den vid utlåtandet fogade, under 2) antecknade
reservationen av herr Asplund m. fl.; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

Vidkommande härefter punkten IV gav herr talmannen till en början propositioner
dels på bifall till vad utskottet i berörda punkt föreslagit beträffande
motionen II: 37, dels ock på bifall till berörda motion; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Ström begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller vad i punkten IV av statsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 157 föreslagits beträffande
motionen II: 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i nu förevarande
avseende.

Slutligen blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets i punkten
IV i övrigt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

144

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

§ 4.

Föredrogs vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för befrämjande
av hemslöjden inom Bohuslän;

nr 159, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av exporten och avsättningen
i övrigt av gatsten m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återuppförande
av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m.;

nr 139, i anledning av väckta motioner angående omprövning av den militära
lönefrågan;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt
J. P. Styrman i Karungi för förluster i anledning av inköp av vissa besittningsrätter
;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställhing
örn anslag till räntor å statsskulden m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till statsverkets fond av rusdrycksmedel; nr

147, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn avlönings- och omkostnadsanslag för socialdepartementet; och

nr 149, i anledning av väckt motion örn befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 141, i anledning av riksdagens
år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—5.

Kades till handlingarna.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Kades till handlingarna.

Punkterna 10—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 13 juni e. m.

Nr 44.

145

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 20 och 21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 23.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Slutligen föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 151, i anledning av Kungl. Majis proposition angående kvinnliga befattningshavares
vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under tjänstledighet
för havandeskap m. m. jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 152, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bidrag till bearbetning
av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner i
det inre Asien åren 1927—1934.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 328, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde huvudtitel
i avseende å budgetåret 1936/1937, vilka framställningar beröra frågan
örn försvarsväsendets ordnande; och

nr 329, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 229 angående vissa engångskostnader
för flygvapnets byggnader och flygfält ävensom rörande de inom
riksdagens kamrar i anledning av nämnda proposition väckta motioner.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av väckt motion örn rätt för arméns, kustartilleriets och
flygvapnets reserver tillhörande förtidsavgången personal att utbekomma pensionens
kapitaliserade värde;

nr 161, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde huvudtitel
rörande anslag för budgetåret 1936/1937;

nr 162, i anledning av viss i statsverkspropositionen under andra huvudtiteln
gjord framställning i fråga om nämnda huvudtitels kommittéanslag;

nr 163, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922;

Andra kammarens protokoll 193G. Nr 44.

146

Nr 44.

Lördagen den 13 juni e. m.

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och i propositionen
nr 267 gjorda framställningar om anslag till avbetalning å statsskulden
m. m.; och

nr 165, i anledning av väckt motion örn mantalspenningarnas avskaffande;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 76, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag rörande förvaringen
av riksdagshandlingar;

nr 77, angående rätt för riksgäldsvaktmästaren N. Y. I. Lundin och expeditionsvakten
G. Jansson att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna viss
tjänstgöring;

nr 78, angående användande av riksbankens vinst för år 1935;

nr 79, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till dels avlönings- och pensionsstat för riksbanken, dels ock viss ändring av
tjänsteförteckningen för riksbanken; och

nr 80, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 kap. 4 § lagen örn
förmynderskap m. m.; samt

särskilda utskottets memorial, nr 4, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande det i utskottets utlåtande nr 1 framlagda förslag till värnpliktslag.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lindqvist
» Pettersson i Hällbacken
s Olsson i Stockholm

under 2 dagar
» 2 *

» 7

fr. o. m. den

» 14 » och

» 16 > -

14 juni,

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.7 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382760