1936. Andra kammaren. Nr 42 (Riksdagens protokoll 1936:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 42.

Onsdagen den 10 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtanden nr 73 och 74.

§ 2.

Till avgörande företogs särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Äng. förKungl.
Maj :ts propositioner nr 225 angående försvarsväsendets ordnande, nr marsväsendets
226 med förslag till värnpliktslag och nr 227 med förslag till lag örn tillägg ordnande
till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anskaffande av fartyg för krigs- ™" m''
maktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning
av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i dithörande ämnen.

Till särskilda utskottets behandling hade, i fråga örn ordnandet av rikets
försvarsväsende och vad därmed ägde sammanhang, överlämnats följande
Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

nr 225, angående försvarsväsendets ordnande;

nr 226, med förslag till värnpliktslag; och

nr 227, med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66)
angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen)
.

Därjämte hade till utskottet överlämnats åtskilliga i hithörande ämnen inom
riksdagens kamrar väckta, i utskottets hemställanden nedan närmare omförmälda
motioner.

Under huvudavdelningen I. Försvarsväsendets ordnande, hemställde utskottet,

1 :o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Majit godkändes, om antagande av ny värnpliktslag, och med förklarande
att Kungl. Maj :ts proposition, nr 225, angående försvarsväsendets
ordnande icke kunnat av riksdagen oförändrad godkännas — måtte bifalla av
utskottet, i anledning av samma proposition ävensom de i ärendet väckta motionerna,
under förevarande punkt framlagt förslag till försvarsorganisation;

2:o) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de förändringar
i avlöningsreglementet för officerare och underofficerare m. fl. vid försvarsväsendet,
vilka betingades av den föreslagna försvarsorganisationen;

3:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.

Majit måtte föranstalta örn utredning dels rörande sådana förändrade bestämmelser
för rekrytering av försvarsväsendets officerskårer, att bredast möjliga
bas för densamma erhölles, med särskilt aktgivande på önskvärdheten att
skapa ^en på realexamen baserad utbildningslinje till officersbanan, dels rörande
åtgärder för astadkommande av bättre avvägda befordringsprinciper än

Andra kammarens protokoll 1036. Nr 4S. 1

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
de nu gällande, saint att Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder, vilka kunde
föranledas av den sålunda företagna utredningen; samt

4:o) att de i ämnet väckta, av utskottet i denna punkt uppräknade motionerna
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna l:o)—3:o) eller genom utskottets hemställan i dess
utlåtande nr 2, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under huvudavdelningen II. Värnpliktslagen, hemställde utskottet,

l:o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj :t godkändes angående försvarsväsendets ordnande —- med förklarande
att Kungl. Maj :ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riksdagen
oförändrat antagas, måtte i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition
för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till värnpliktslag;

2:o) att riksdagen, under förutsättning av bifall till utskottets hemställan
under punkten l:o), måtte besluta, att det värnpliktig jämlikt värnpliktslagen
tillkommande penningbidrag skulle, i och med att den nya värnpliktslagens
bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, utgå med 50 öre
örn dagen, dock att värnpliktig, som uttoges för tjänstgöring i den ordning,
värnpliktslagen föreskreve, under längre tid än 180 dagar, skulle för överskjutande
tid åtnjuta ett penningbidrag av en krona örn dagen, samt att värnpliktig,
tillhörande landstormen, skulle erhålla sådant bidrag med likaledes en krona
om dagen; samt

3:o) att de i ämnet väckta, av utskottet i denna punkt uppräknade motionerna
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna 1 :o) och 2 :o) icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under huvudavdelningen III. Fortygsuttagningslagen, hemställde utskottet,
att riksdagen, under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som av Kungl.
Majit godkändes, örn antagande av ny värnpliktslag, måtte bifalla Kungl.
Majits proposition med förslag till lag örn tillägg till fartygsuttagningslagen.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Bagge, J. Fritiof Gustafson, Johan Bernhard Johansson, Skoglund,
Magnusson i Skövde och Anderson i Norrköping, vilka inom utskottet
yrkat på och röstat för en försvarsorganisation av den omfattning, som föreslagits
i motionerna I: 381 och lii 752 men, då detta förslag icke vunnit majoritet
inom utskottet, stött det förslag, som nu framlades såsom utskottets
yttrande, varvid reservanterna dock reservationsvis framlade förslag, innebärande
dels viss organisatorisk utbyggnad av utskottsförslaget, dels ock en väsentligt
ökad materielanskaffning för flottan och luftvärnet m. m.;

av herr Borell, som instämt i den av herr Bagge m. fl. avgivna reservationen
utom beträffande frågorna örn flygvapnets utökning och försvarsstabens organisation,
i avseende varå han anmält avvikande mening;

av herrar ''Åkerberg, Johan Nilsson i Malmö, Lindström, Branting, Wahlmark,
Eriksson i Falun, Lindqvist, Törnkvist i Karlskrona, Vougt och Ward,
vilka yrkat bifall till Kungl. Majits förslag;

av herrar Hamrin, K. G. Westman, Anton Pettersson och Nilsson i Hörby
i fråga om inrättande av en beställning såsom överbefälhavare över rikets försvarskrafter
i fredstid;

av herrar Pehrsson i Bramstorp, Branting, Anton Pettersson och Törnkvist
i Karlskrona i fråga om värnplikten inom Gotlands militärområde; samt

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

av herr Lindberg i Umeå, som yrkat, att riksdagen måtte besluta

l:o) att avslå Kungl. Maj:ts propositioner nr 225—227, särskilda utskottets
förslag samt de motioner, i vilka påyrkats antagande av organisationsförslag
berörande militärväsendet; och

2 :o) att bifalla motionen 1:413 av herr Lindhagen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, yttrade

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! I avseende å föredragningen av
särskilda utskottets utlåtande föreslår jag, att först föredragas utskottets hemställanden
i fråga örn försvarsväsendets ordnande, att därefter föredragas utskottets
hemställanden i fråga örn värnpliktslagen och att sist föredrages utskottets
hemställan i fråga om fartygsuttagningslagen; att utskottets hemställanden
i fråga örn försvarsväsendets ordnande företagas till avgörande på
det sätt, att först föredrages vad utskottet föreslår i avseende å arméns organisation
på högre och lägre truppförband (sid. 199—213) samt därefter övriga
delar av utskottets förslag i den ordning, i vilken de förekomma i utlåtandet;
att utskottets hemställanden i fråga örn värnpliktslagen föredragas
punktvis och punkten 1 på det sätt att först föredrages utskottets förslag till
värnpliktslag och därefter utskottets hemställan; att utskottets förslag till
värnpliktslag föredrages paragrafvis med ingress och rubrik sist samt med
iakttagande av att först föredrages § 24, därefter § 27 och därefter övriga
paragrafer i nummerordning; att vad utskottet föreslår ej må vid föredragningen
behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot
begäres; samt att vid den del av utskottets förslag, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

I överensstämmelse härmed föredrogs först under huvudavdelningen I, försvarsväsendets
ordnande, punkten 1, utskottets förslag i avseende å arméns
organisation på högre och lägre truppförband.

Därvid anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina damer

och herrar! Det har under det senaste året varit en av mina stora förhoppningar,
att när riksdagens kamrar gingo till slutlig behandling av frågan om
försvarsväsendets omorganisation kunna konstatera en ny och betydelsefull
framgång för den samförståndspolitik, som under de senaste åren på andra
områden skänkt vårt folk så stora värden. De uppriktiga och allvarlig^ bemödanden,
som från regeringens sida gjorts för att åstadkomma en samlande
lösning av försvarsfrågan, ha emellertid icke givit det eftertraktade resultatet,
vilket jag livligt beklagar.

Det föreliggande utlåtandet från särskilda utskottet företer samma bild av
uppdelning på trenne linjer, vilken tidigare varit den vanliga — med undantag
för 1925, då riksdagens vänsterpartier stodo eniga och riksdagens beslut kunde
fattas med stora majoriteter, i första kammaren med 85 röster mot 60 och
i andra kammaren med 137 mot 86. De trenne huvudlinjerna nu äro utformade
i utskottsförslaget samt i reservationer av å ena sidan utskottets socialdemokratiska
ledamöter och å den andra av representanterna för högern.
Formellt står alltså bakom utskottsförslaget endast en minoritet, men i realiteten
har även högern i utskottet medverkat och är beredd att i kamrarna medverka
till utskottsförslagets genomförande.

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

De båda förslag, mellan vilka avgörandet i dag kommer att stå, är alltså
utskottsförslaget och Kungl. Maj :ts förslag, till vilket de socialdemokratiska
reservanterna yrkat bifall. Detta förhållande kan giva anledning till en ingående
jämförelse mellan dessa förslag. Den uppgiften tillkommer närmast
försvarsministern. Jag kan därför i detta avseende inskränka mig till ett par
påpekanden.

I högerns oavlåtliga strävan att misskreditera regeringen har som ett naturligt
led ingått försöken att framställa Kungl. Maj:ts förslag såsom lösligt
hopkommet och sakligt utan betydelse. Redan vid remitterandet av detta
förslag var högerns ledare färdig att tilldela förslaget det bittra ödet att helt
och hållet falla under bordet. Ett mera oförvillat omdöme gav bondeförbundet
i sitt svar på min inbjudan till samförståndsförhandlingar, då det konstaterade
att regeringens förslag till viktiga delar överensstämmer med det av mellanpartierna
motionsvis framlagda förslaget till försvarsorganisation. Mellan
utskottsförslaget och regeringsförslaget är överensstämmelsen ännu större. Det
har nämligen visat sig att utskottet i viktiga punkter följt regeringsförslagets
anvisningar. Jag konstaterar sålunda med tillfredsställelse, att regeringens
framstöt för ett bättre tillgodoseende av flottan lett till fullständig framgång,
trots att till en början allvarliga försök gjordes att förhindra ett tillmötesgående
på denna punkt. Även i fråga örn högsta ledningen, där under
remissdebatten regeringen fick uppbära starka förebråelser för att den »negligerat»
vad herr Andersson i Rasjön kallade »försvarskommissionens välmotiverade
förslag», har den principiella ställning, som regeringen i sitt förslag
tagit, vunnit utskottets gillande. Utbyggandet av den gemensamma staben
innebär nämligen icke någon ändring i den ledning, som i regeringsförslaget
lagts hos cheferna för de olika försvarsgrenarna, och heller icke i den
till försvarsdepartementet förlagda centrala ledningen. Huruvida den organisatoriska
förändringen rörande mobiliseringsverkets uppgörande, som sker genom
den gemensamma stabens utökning, utgör ett framsteg får framtiden utvisa.
Den kan giva anledning till onödiga friktioner och chefen för den gemensamma
staben får en allt annat än lätt uppgift på grund av oklarheten
i hans ställning i förhållande till försvarsgrenscheferna. På den saken skall
jag emellertid icke närmare gå in. Jag skall heller icke anställa några betraktelser
över det faktum, att försvarsutskottet kunnat godtaga regeringsförslaget
i avseende på sammansättningen av regementenas kadrer, sedan det
länge förkunnats att vad försvarskommissionen i det stycket föreslagit var
någonting för hela organisationen väsentligt och nära nog oeftergivligt. Det
sagda kan vara tillräckligt för att visa, att det icke var regeringsförslaget utan
kritiken mot detsamma som var lösligt hopkommen.

_ Den väsentliga skillnaden mellan regeringens och utskottets förslag hänför
sig till den militära organisationens omfattning och till kostnaderna för densammas
genomförande och upprätthållande. Från de utgångspunkter vid bedömandet
av försvarets uppgifter, som jag senast under remissdebatten hade
tillfälle att angiva, borde enligt min mening inom den större kostnadsram,
med vilken utskottet rör sig, en ytterligare förskjutning till flottans förmån
ha skett. Därom tjänar det emellertid ingenting till att nu tala, då i fråga
om avvägningen inom denna större kostnadsram icke föreligger något annat
förslag än utskottets. I fråga örn vad jag kallat den väsentliga skillnaden
är heller icke mycket att säga utöver vad som redan tidigare blivit sagt. Det
må redan nu konstateras, att dessa skiljaktigheter icke ens behövt framträda
i utskottsbetänkande^ därest det hade funnits även inom annat läger än det
socialdemokratiska tillräckligt av vidsynthet och framsynthet samt av goel
vilja till samförstånd och samling. Större möjligheter än någonsin tillförne

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
ha denna gång förefunnits för att bakom ett försvarsbeslut ställa en överväldigande
majoritet i riksdagen och ute bland folket. Vi kunde ha givit
försvaret den starkare förankring i hela folket, som är en av förutsättningarna
för att försvarsanstalterna skola genomströmmas av levande kraft och dess
män känna tillförsikt och verklig arbetsglädje. Vi kunde ha inlett den nya
epok i vårt försvarsväsens historia, varom högerledaren talade i första kammaren
den 1 april. Vi kunde — örn i alla avseenden den samhörighetskänsla
funnits, som nian så länge efterlyst för försvarets del.

Jag konstaterar detta, utan att ens i detta ögonblick vilja söka glömma eller
förringa de faktiska meningsskiljaktigheter, som finnas och väl komma att
finnas rörande behovet av militära försvarsmedel. För klarhetens skull synes
det till och med nödvändigt att här understryka, att vi ingalunda uppgivit
vår mening och accepterat andras uppfattning i detta avseende. När vi velat
gå andras uppfattning till mötes har detta icke skett på grund av några tvivel
om, att en för sina uppgifter lämpad och för dessas fyllande betryggande försvarsordning
kan upprättas och upprätthållas inom en väsentligt mindre kostnadsram
än utskottsförslagets. Vår villighet att medverka till ett längre gående
försvarsbeslut är helt och hållet motiverat av att en samlande lösning
endast kail vinnas genom hänsynstagande till olika medborgargruppers meningar
och känslor.

Det borde vara så mycket lättare att förstå oss i detta stycke som meningsskiljaktigheterna
i försvarsfrågan icke gå efter partilinjer, utan skära igenom
dessa. Det står icke här en socialdemokratisk mening mot en icke socialdemokratisk.
Det finns inom det socialdemokratiska partiet många, som
finna även de nuvarande försvarsutgifterna för höga, och det finns andra, hos
vilka en medverkan till de högre försvarskostnader, varom det nu är fråga,
icke väcker samma betänksamhet som hos mig och det stora flertalet inom
partiet. På samma sätt dela sig meningarna inom andra politiska läger, särskilt
inom folkpartiet. Svenska Morgonbladet skrev för ett par månader sedan:
»Det är en känd sak, att Folkpartiet ej har någon enhetlig uppfattning
i försvarsfrågan.» En av detta partis riksdagsmän har i partiets medlemsblad
framhållit, att det inom folkpartiet finnes olika åskådningar i försvarsfrågan,
som kunna bli rätt besvärliga att sammanjämka. Han varnade också
mot försöken att gradera ansvar och fosterlandskänsla efter de olika meningarna
i denna fråga. Örn jag icke missminner mig, ha också framstående
medlemmar av folkpartiet i Dalarna varnat herr Andersson i Rasjön för att
alltför hårt driva den mening, som nu blivit partiets officiella.

Sådana meningsskiljaktigheter komma alltjämt itt förefinnas, och det vore
att bedraga sig själv örn man trodde, att en samling kring ett beslut nu skulle
betyda, att alla i en hast skulle börja tänka precis lika i försvarsfrågan. Men
en sådan samling skulle dämpa meningsbrytningarna, och genom att de olika
partierna toge ett gemensamt ansvar skulle försvarsfrågan föras ur den partipolitiska
stridslinjen till den plats i ett lugnare medborgerligt meningsutbyte
och övervägande i skiftande lägen, som rätteligen bör tillkomma en i högsta
grad nationell angelägenhet.

Men sakkunskapen? När jag och andra talat för hänsynstagande till olika
meningar inom folket har man mot oss lill sist mobiliserat sakkunskapen. Mer
än en gång har jag erinrats örn ledarens skyldighet att gå saklighetens säkra
väg genom stämningar och opinioner. Del är sakkunskapen som skall lia. det
avgörande ordet och icke det iner eller mindre förvillade folket, menar man.
Jag skall icke falla för frestelsen att tala örn folkets betydelse vid avgörandena
inom cn demokratisk ordning och heller icke örn det starka behov att
återfalla på en folkopinion, som framträtt hos ivrarna flir mera omfattande

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
militära anstalter. Vi borde kunna vara ense om såväl den enskildes skyldighet
att lia sitt omdöme och taga sitt ansvar som därom, att i det demokratiska
samhället det icke finnes någon annan bärande grund än folket självt. Men
därom behöver icke nu talas. Det är icke fråga örn att ställa sakkunskapen
på sidan. Den skall ha sin rimliga del i avgörandet. Det kan heller icke
vara fråga örn en lösning mot en allmän opinion. En enhetlig sådan finnes
icke, lika litet som en enig sakkunskap. Örn detta har jag talat tidigare och
jag skall här nöja mig med att citera ett uttalande, som uttrycker samma
mening som jag hävdat. Det är en av folkpartiets ledande män, riksdagsmannen
och partiombudsmannen Carlström, som talar:

»Försvarsproblemet är till sin natur sådant, att det undandrager sig varje
möjlighet till tvärsäkert bedömande. Frågan blir till sist, hur man än söker
intränga i densamma, en trossak, som i mycket beror av den enskilde individens
inställning. Ingen kan säga hur mycket försvar vi behöva för att känna
oss trygga. Och ingen kan säga hur litet försvarsanordningar vi behöva för
att inte lockas med i ett krig. Ingen kan heller med säkerhet bedöma hur
mycket som kräves för att upprätthålla vår neutralitet. Alltsammans är antaganden,
mer eller mindre färgade av personlig uppfattning eller ''sakkunskap’,
som i själva verket även den bottnar i ganska lös grund.»

Skulle jag själv ha formulerat den sista satsen hade ordvalet blivit ett annat.
Jag vet nämligen att sakkunskapen i sina strategiska beräkningar anser
sig lia en ganska säker grund för bedömandet av behovet av försvarskrafter i
ett visst läge, även örn den icke gör anspråk på att med någon säkerhet kunna
yttra sig om vilka lägen som i framtiden kunna uppkomma. Meningen med
citatet har emellertid icke varit att polemisera mot sakkunskapen eller att
giva ett omdöme örn dess betydelse och värde. Jag har i stället med detsamma
velat giva en tankeställare åt dem, vilka i sitt trångmål krypa bakom sakkunskapen
och vilkas svårigheter man kan förstå, när de göra sig skyldiga till
en sådan absurditet — åtminstone ur militär synpunkt — som att på en gång
tala om ett minimibehov av militär organisation och ett maximum av militära
utgifter. Kan ett sådant minimibehov fastställas måste ju kostnadsramen vara
någonting relativt i förhållande till organisationen — antingen får man betala
vad det kostar eller också får man gå under sitt »minimum», d. v. s. övergiva
sin sakkunskap.

Den sakkunskap man åberopar för utskottsförslaget kunde för övrigt i dag
lia blivit tillfredsställd i högsta måtto. Icke blott genom att den fick se förslaget
i hamn. Den kunde därtill ha fått bevittna hur detta förslag genomfördes,
under en nära nog allmän anslutning, i vilken den haft all anledning se en
starkare garanti för genomförandet och upprätthålandet av den nya organisationen
än en med partidisciplinens hjälp åstadkommen knapp majoritet kan utgöra.
Jag har också anledning tro, att man inom militära kretsar skulle med
glädje lia sett, att icke det stora tillfället till samling förspillts. Det är helt
visst ett riktigt uttryck för vad man allt mera allvarligt känner i dessa kretsar,
när Ny Militär Tidskrift skriver: »Från militärt håll kan man icke nog
starkt understryka önskvärdheten av en sådan avpolitisering av försvarsfrågan
och en sådan utveckling av känslan för vårt försvar att de tu bliva ett,
folket och försvaret.»

Var ligger då orsaken till att icke ett stort steg nu kan tagas till förverkligandet
av detta höga mål? Jag har mer än en gång tidigare konstaterat,
att orsaken icke är att söka i principiella meningsskiljaktigheter i försvarsfrågan.
Diskussionen i dag gäller icke spörsmålet, huruvida vårt land skall
upprätthålla ett militärt försvar eller icke. Kravet på militär avrustning ställes
icke på allvar. Tidsförhållandena göra att heller icke förslag örn fortsatt

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
nedrustning nu framföres såsom ett verkligt alternativ till förslagen om förstärkning
av rikets värnkraft. Sedan regeringen oell dess parti förklarat sig
kunna under vissa förutsättningar medverka till en lösning på den s. k. mellanpartilinjen,
lägga icke heller de olika meningarna rörande den lämpliga
omfattningen av de militära anstalterna något hinder i vägen för ett samlande
beslut. Hindren för samlingen äro av annan art. De äro att finna både
i bristande vilja till samling och i bristande förmåga att första och i handling
erkänna, att samlingen måste ske i former som kan komma folket i dess helhet
att känna en verklig meddelaktighet.

Icke blott i tidningar och tal utanför riksdagen utan även inom riksdagen
har jag framställts såsom den främst ansvarige för vad som nu tycks komma
att ske. Det har sagts antingen att jag försummat att gripa det stora tillfälle,
som omständigheterna givit mig, eller också att jag saknat förmåga att
inom mitt politiska läger vinna förståelse för och anslutning till mina strävanden.
I intet avseende kan jag finna förebråelsen befogad.

När jag som chef för försvarsdepartementet 1925 blev en av de verksammaste
krafterna för genomförandet av den nya försvarsordning, som betydde
en av läget motiverad begränsning av de militära anstalterna, gick jag fram
med den varsamhet, som vid sådana förändringar i och för sig är motiverad
men som för mig också framstod såsom angelägen av hänsyn till andra meningsriktningar
i försvarsfrågan. Även då eftersträvade jag en lösning på bredast
möjliga grund. Bakom 1925 års försvarsbeslut ställde sig också, såsom jag
redan erinrat örn, en betydande majoritet av folkrepresentationen. Fullföljandet
av beslutet lades snart i andra händer än mina, men jag har icke försummat
att göra vad på mig kunde ankomma för att infria förpliktelserna från
1925 och för att förhindra fortsatta strider kring försvaret Det är motståndarna
till 1925 års beslut som i första hand sörjt för att striderna blossat upp
på nytt. . „

När jag 1930 blev ordförande i försvarskommissionen fattade jag också såsom
min uppgift att söka skapa en grundval för en samlande lösning, antingen
denna skulle kunna åvägabringas inom försvarskommissionen eller genom
en sammanjämkning efteråt av de olika förslag, som kunde komma att framgå
såsom resultat av kommissionens arbete. Jag fann häromdagen ett referat
av försvarskomnussionens första allmänna diskussion. Enligt detta^referat hade
jag uttalat bl. a. följande: »Försvarsfrågan är en nationell fråga av^den
karaktär, att man på alla håll borde noga akta sig för att driva den egna standpunkten
alltför hårt och att utnyttja mer eller mindre tillfälliga majoriteter.
Det är en fråga, där minoritetens uppfattningar, kanske ganska löst fotade
enligt ens egen mening, bottna i sådana känslor för landet, som man icke i onödan
skall trampa på eller kränka. Det vore önskvärt örn man utifrån sådana
allmänna utgångspunkter av intresse för vårt land visade den hänsyn för olika
meningar, som är ett grundläggande moment i all demokratisk åskådning.»
Som man finner voro dessa ord närmast adresserade till dem, som vill6 hårt
driva kravet på fortsatt nedrustning. Andra lia i dag ställt sig såsom de
naturliga adressaterna. . ...

En allmän samling kunde icke åvägabringas inom försvarskommissionen, och
för egen del beklagar jag icke detta. Det är icke kommissionernas uppgift att
söka den politiska lösningen; det tillkommer statsmakterna att söka finna denna
på basis av kommissionernas utredning. Jag betraktade heller icke förslagen
i kommissionsbetänkandet såsom det sista ordet före voteringen. I stället
tog jag, så snart resultatet av försvarskommissionens arbete var känt, upp tanken
på en samförståndslösning. I ett föredrag den 22 juli i fjol, alltså innan
kommissionen officiellt publicerat sina förslag, uttalade jag att »det är önsk -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
värt att finna en lösning, som motsvarar lägets krav, och (let är önskvärt att
tinna denna under sa stor anslutning inom folket som möjligt». Någon tanke
pa att upptaga en strid i försvarsfrågan hade jag icke. Jag fortsatte i stället
att propagera för samförståndslösningen. I sinom tid tog jag upp förhandlingar
med bondeförbundets och fokpartiets ledningar och framlade för dem
såsom basis för förhandlingarna förslag, som kunna karakteriseras såsom anbud
att mötas pa halva vägen. Man tog välvilligt del av förslagen, men det
famnades icke från den andra sidan det minsta bidrag till en fruktbärande
diskussion örn samling. Regeringen framlade då för riksdagen sitt förslag till
iorsvarsvasendets stärkande, vilket var samma förslag som presenterats vid
förhandlingarna. Vid dessa hade bondeförbundets och folkpartiets representanter
uttalat sin villighet att efter propositionens framläggande fortsätta diskussionen.
Något bevis på vilja att gå regeringen och dess parti till mötes
lingö vi emellertid förgäves vänta på — remissdebatten den 1 april kan icke
med den allra bästa vilja tolkas i den riktningen. Man satt förnämt på sin
noga hast med det stolta namnet Minimum. Initiativet var alltjämt mitt och
mina kollegors. Det fick nu formen av inbjudan till förhandling på den basis
att regeringen och dess parti förklarade sig villiga att medverka till en lösnmg
pa 148-mdjonerslmjen, under förutsättning av garantier för att de ökade
militärutgifterna icke skulle göra intrång på den sociala omsorgen och att de
ohade bordorna skulle bårås av dem som lia den bästa förmågan därtill.

Det är ett^ minst sagt djärvt försök att efter alla dessa bemödanden framställa
ling såsom den försumlige när det gällt att gripa det stora tillfället
Det ar icke mindre djärvt att söka göra troligt att jag haft de svåraste hindren
att övervinna inom regeringen och mitt parti. Sanningen är att jag i mitt arbete
pa en samförståndslösning hela tiden har kunnat tala på mitt partis vägnar.
De diskussioner, vilka ägde rum i regering och riksdagsgrupp före framläggandet
av regenngsförslaget, rörde sig endast örn vilket av de båda vid de
tidigare förhandlingarna presenterade förslagen, med en kostnadsram av resp.
Idb och loa miljoner, som skulle föreläggas riksdagen. Kan det vara till något
gagn tor den fortsatta diskussionen eller för det historiska bedömandet
kan jag meddela, att jag personligen formulerat såväl partikongressens uttalande
som skrivelsen till riksdagspartierna och att båda äro uttryck för min
personliga mening örn hur en samlande lösning bör se ut.

Till min glädje har jag mottagit många bevis på att mina samförståndssträvanden
väckt gensvar i vida kretsar. Det finns gott örn medborgare även
utanför soda demokratiens leder, som helt enkelt icke förstå att deras representanter
i riksdagen icke känna någon allvarlig förpliktelse att göra sitt till
för att det stora tillfället icke skall förspillas. De ha icke något sinne för den
finurlighet, som manifesterar sig i förklaringen, att örn ni bara böja er för vad
vi diktera sa ha vi ju samlingen! De tycka att en i handling ådagalagd vilja
att ga till mötes skall besvaras i samma anda. De spekulera icke i kris och
valtaktik. De vilja samling.

• ,^fails^e k°amer man erinra mig örn att även i partiernas svar på min
inbjudan till förhandlingar gavs uttryck för tillfredsställelse över utsikterna
till en samlande lösning, dag har emellertid att hålla mig till det trista faktum,
att jag hittills icke fått mottaga några bevis på verkligt tillmötesgående.
icke vackra ord, men befriande handling som behövs.

Såsom av det sagda framgår är det två möjligheter jag försökt för att komma
fram till samlingen.

Den lörsta var ett tillmötesgående i fråga örn den militära organisationens
omfattning, men under iakttagande av den återhållsamhet, som betingades av
statslmansiella hänsyn och möjligheten att tillgodose även andra angelägna

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
behov än de militära. Denna utväg betraktar jag alltjämt såsom den tryggaste,
även ur försvarets synpunkt. För att möta de automatiska utgiftsstegringarna,
för att finansiera ofrånkomliga löneregleringar, för att kunna
amortera skulderna — bland andra dem som spannmålsregleringen åsamkat oss
— och för att kunna genomföra trängande reformer komma redan de närmaste
åren att medföra starkt ökade anspråk på statskassan. En samtidig
stark stegring av militärutgifterna kan framkalla en påfrestning, där konkurrensen
mellan dessa utgifter och utgifterna för andra ändamål skärpes. En
försämring av det nu gynnsamma statsfinansiella läget tillspetsar ytterligare
denna konkurrens. Fortare än vi själva nu tro kunna vi ställas inför nödvändigheten
att pressa ned utgifterna. Då stå vi på nytt inför faran för attacker
mot fjärde huvudtiteln i form av minskade material-, övnings- och underhållsanslag
med resultat att den stora organisationen undandrages det för sitt liv
nödvändiga. Det är detta vi velat hindra till gagn för försvaret självt.

Trots betänkligheterna ha vi emellertid förklarat oss vilja försöka den andra
möjligheten till samförstånd. Denna innebär ett genomförande av den större
försvarsorganisationen, men under försök att från början skaffa bättre garantier
mot olyckliga resultat. Dessa garantier skulle ligga i att man redan
nu vederbörligen beaktade bebovet av utgifter för andra ändamål och åtminstone
för de närmaste åren sörjde för en finansieringsplan med en riktig avvägning
mellan belastning och bärkraft. Denna utväg tar också sikte på
vissa betydelsefulla psykologiska moment, till vilka jag senare återkommer.

Det har gjorts många invändningar mot den s. k. sammankopplingen av
försvarsfrågan med andra frågor. Märkvärdigt nog ha dessa invändningar
kommit först sedan man ställts inför en konkret tillämpning av vad som
länge diskuterats. Framställningen till partiledarna är icke någon hastigt
påkommen lust att binda samman frågorna. Det är endast ett fullföljande
av en mening, som vi alltid drivit. Jag tillåter mig åter en hänvisning till
mitt tal i juli 1935. Jag yttrade då: »Det bör vara klart att tillgodoseendet
av den militära delen av försvaret icke får ske på bekostnad av den omvårdnad
som är en förutsättning för levande försvarsvilja inom folket. Medel
för militära anslag kunna icke fås genom beskärningar av t. ex. de sociala
och kulturella utgifterna. Anser man en ökning nödvändig får man vara
beredd att taga inkomsterna till täckande av denna där outnyttjad bärkraft
ännu finnes. Jag antar att man gjort detta klart för sig på de håll, där
man nu förordar avsevärt ökade militära utgifter. En lösning som icke
tar hänsyn till dessa synpunkter kan icke ske med socialdemokratisk medverkan.
» Våra villkor blevo alltså ställda från början. De behövde icke
formellt medtagas när vårt första bud gavs till partiledarna. Men de fminos
där dock. Vid de beräkningar för finansieringen, som då gjordes, hade
hänsyn tagits även till andra behov än de militära. Vid försökandet av den
andra möjligheten, som skulle innebära vår medverkan till militärutgifter
under de närmaste åren på ytterligare 30 miljoner årligen, var det nödvändigt
att på ett särskilt sätt uppmärksamma sammanhangen.

Resultatet av vårt senaste initiativ har icke blivit mycket bättre än resultatet
av det förra. Högern avvisade redan från början våra villkor, men kom
ändock till förhandlingarna. Bondeförbundet reagerade så smått mot »sammankopplingen»
och folkpartiet menade »knappast sådant samband föreligga»
mellan dyrortsgraderingen av folkpensionerna och försvarsfrågan att »en
sammankoppling av dessa frågor är motiverad». Det tjänar ingenting till
att här dröja utförligare vid förhandlingarna. Resultatet blev i pensioneringsfrågan
negativt. I finansieringsfrågan kom man icke till ett slutligt resultat
vid förhandlingarna. Jag påtar mig gärna skulden härtill. Men man

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande rn. m. (Forts.)
kan kanske förstå om mitt intresse sjönk när det kommit dithän, att förhandlingarna
skulle gälla en finansieringsplan vid vars uppgörande den första
åtgärden skulle bli att stryka utgifterna för förbättringen av pensionärernas
läge å dyrorterna. Förhandlingarna lia sedan fortsatts inom bevillningsutskottet
och regeringen har framlagt förslag till finansiering av de väntade
större utgifterna. I detta stycke ha vi att vänta och se. Mina förhoppningar
äro emellertid starkt dämpade. Visserligen har vår tanke på att de bärkraftigare
skola bära en större del av de ökade bördorna principiellt godtagits.
Men den i fjol av pensionsutskottet väckta tanken på en finansiering av de
stigande utgifterna genom ökad indirekt beskattning har åter förts fram.
Det har också visats stor olust inför regeringens försök att lindra skatterna
för de mindre inkomsttagarna. Detta utgör tillräcklig varning mot optimism,
men något bestämt vet man ännu icke på denna punkt. Även örn finansieringsfrågan
får en tillfredsställande lösning återstår dock att uppfylla den
andra förutsättningen för vår medverkan till de större försvarsutgifterna.

Därmed är jag tillbaka vid frågan örn »sammankopplingen». Vad ha
folkpensioner och försvar att göra med varandra? Jag skulle kunna svara
med en annan fråga: Vad hade på sin tid grundskatternas avskrivning att
göra med böndernas ställning till försvarets förstärkning? Men det vore icke
alldeles riktigt att så göra. Bönderna ställde nämligen som villkor för ökade
försvarsbördor att de skulle få en pålaga avlastad. Vi vilja icke köpa en
fördel för en viss samhällsklass med vår medverkan till en större försvarsorganisation.
Det kan anses som en tillfällighet att just frågan örn de förbättrade
pensionerna på dyrorterna fått ett så framskjutet rum i det förestående
avgörandet. Det kan mycket väl tänkas att en annan liknande fråga
kunnat komma att spela samma roll. Att det blev folkpensioneringsfrågan
beror på att denna just nu är den sociala fråga av större vikt för vars lösning
i ar begärts anslag. Man kan alltså helt enkelt icke undgå densamma vid en
diskussion om finansieringen. Dessutom ligga de gamla pensionärernas möjligheter
att leva på dyrorterna oss mycket varmt örn hjärtat. Det visade vi
genom vårt förslag i fjol. Det ha vi åter visat genom det nya förslagets framläggande
i år. Genom ställningstagandet till detsamma kan nu det enda beviset
i handling givas på villigheten att icke eftersätta den sociala omvårdnaden.
Vad man begär av oss är ingenting mindre än att vi i dag skola
taga amsvaret för en ytterligare ökning av militärutgifterna med 30 miljoner,
men finna oss i att man på lördag svarar de fattiga gamla på dyrorterna: vi
ha icke råd att sörja för er så att ni kunna leva utan fattigvård. Förstå ni
verkligen icke hur orimligt detta är? Förstå ni icke att ett sådant handlande
måste hos stora massor av vårt folk föda eller förstärka känslan av att rustningarna
gå före omtanken örn dem som ha det smått i fosterlandet? Förstå
ni icke, att en sådan sak kan vara tillräcklig för att beröva samlingen i försvarsfrågan
det stora psykologiska värde, som ligger i att de breda lagren
av folket känna sig ha en verklig andel i det som skett? Gemene man ha
mycket litet till övers för ett pysslande örn prestigen, som anses fordra att
man skall säga nej i år därför att man gjorde det i fjol. De ha ännu mindre
till övers för dem, som låta sig bestämmas av lusten att ge regeringen en läxa
för att den icke varit ödmjuk nog. De fästa sig vid vad som faktiskt sker
och detta är, att samtidigt som man sätter icke blott 30 utan i jämförelse
med den löpande budgeten 50 nya miljoner på utgiftssidan för försvaret så
stryker man de 5 miljoner som regeringen önskat få åt pensionärerna. Om
riksdagens majoritet finner detta vara ett riktigt sätt att taga tillvara det
stora nationella tillfället, så bör man åtminstone kunna förstå örn de, som

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
lovat att särskilt bevaka de eftersattas intressen, icke kunna dela den meningen
och icke vilja taga ansvar för ett sadant handlande.

Det tycks verkligen finnas anledning att här erinra örn vad liberalernas
store man, Karl Staaff, en gång svarade amiral Lindman på dennes fråga,
huruvida dåvarande statsministern Staaff ville göra en ansträngning att »lyfta
försvarsfrågan över partierna». Staaff svarade: »Örn däri ligger ett spörsmål
huruvida regeringen är villig att pa det sätt, som man fran vissa hall
under den nuvarande försvarsagitationen gör, upphöja försvarsfrågan till landets
snart sagt enda fråga, örn däri ligger en fråga till regeringen, huruvida
den är villig att för försvarsfrågan förgäta eller skjuta åt^sidan andra stora
frågor, andra stora förhoppningar, som genomströmma vårt folk, örn däri
slutligen ligger en hemställan, huruvida regeringen rent av vöre benägen att
ifråga örn andra stora folkliga framtidsmal ändra sin hittillsvarande uppfattning,
då måste jag på detta svara ett alldeles bestämt nej; det kommer
regeringen icke att göra.»

Det var en tid, då inom hela den svenska demokratien försvar och reiormer
var en naturlig sammanställning. Det var på den tiden Hjalmar Branting
betecknade rösträttsfrågan som vår största försvarsfråga och skrev: »För

den medborgaranda, som skall ge vårt nationella självförsvar i nödens stund
dess bärande kraft, behövs en social reformpolitik, som lyfter upp de tillbakasätta
klasserna och ger styvbarnen plats vid sidan av privilegierade.»
Mycket har hänt sedan dess. Den politiska likställigheten har vunnits. Stora
reformer lia genomförts. Men vi äro ingalunda pa den säkra sidan. Den
växande samhörighetskänslan fordrar alltjämt ans. Det är icke tider att fara
ovarliga fram med det som vuxit fram och alltjämt växer fram och för oss närmare
den dag, då i sanning folk och försvar bliva ett. Det är många hinder
på den vägen som övervunnits. Den ovilja att bära personliga bördor^ för
försvaret, som arbetarklassen ärvt av bondeklassen, har försvunnit ^eller haller
på att försvinna. Den misstro till försvaret, som sprang fram på grund av
militärs användande i sociala konflikter, är i stort sett övervunnen. Den
försvarsolust, som näres av otrygghet och utkomstsvårigheter, kan också övervinnas
genom en social omsorg, som ger trygghet och trivsel. Det är på, den
vägen vi äro, och ett besked från den sista riksdagen i samförståndspolitikens
period, som klart vittnade örn att man vill sörja lika väl för det inre som
för det. yttre försvaret, skulle mäktigt befordra strävandet. Regeringen kan
icke var med örn något som i stället lägger stenar pa vägen.

Regeringen har nu givit sitt sista bud. Sin möjlighet att fortfarande bära
ansvaret för riksstyrelsen kommer den att bedöma sedan slutligt svar på
detta bud givits genom riksdagens beslut i de berörda fragorna. Hur detta
bedömande kommer att utfalla i händelse av vägran att visa det begärda
tillmötesgåendet bör vara klart av vad jag redan sagt. Visserligen höjas
röster för att regeringen skulle utan hänsyn till behandlingen av dess förslag
i riksdagen sitta kvar för att redovisa sitt fögderi för välj’arna, vilkas
opinion förde den till styrelsen 1932. Ivrigast plädera i den riktningen en
del av folkpartiets tidningar. Jag har också observerat att kommunisterna
hållit opinionsmöten mot regeringens avgång. Jag år naturligtvis uppbyggd
över dessa bevis på örn icke just förtroende så dock intresse för vårt kvarstannande.
Men saken är icke så enkel; det gäller att upprätthålla bade
parlamentariska regler oell aktningen för regeringen, icke blott denna regering
utan regeringen som sådan. Regeringens ställningstagande kommer
däremot icke att bestämmas av någon lust att komma i oppositionsställning
före valen. Den rädes icke att möta väljarna och för dem redovisa sitt snart

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
fyraåriga arbete. Jag har också själv i mitt hälsningstal till elen socialdemokratiska
partikongressen hävdat, att det vore en god parlamentarisk ordning
örn den regering, som framgick ur de senaste valen till andra kammaren
och vars politik vid 1934 års val fick förtroendevotum, finge lägga avgörandet
av sitt öde i väljarnas händer. Detta så mycket mera om vad som kommer
efter oss får karaktären av icke blott ett regeringsskifte utan också ett systemskifte.
Det kan komma att se ut som en lust att gå väljarna i förväg
Avgörandet ligger emellertid icke enbart i regeringens hand. Det ligger i
torsta hand hos riksdagen. Detta är särskilt fallet när det gäller en regering
som satt såsom sm uppgift att återupprätta den parlamentariska regeringens
ställning i vårt land och också fört denna uppgift i hamn. Den kan icke utan
att försvaga regeringsmaktens ställning finna sig i att behandlas utan hänsyn.

Jag får antagligen tillfälle att när andra frågor komma upp till behandi11^1-
i™ra;rila yttra mig utförli&are regeringens allmänna ställning och
skall icke i dag vidare syssla med det ämnet, såvida icke den följande debatten
direkt ger mig anledning därtill. I fråga om avgörandet i dag är vår ställnmg
klar. Sådan situationen är måste jag hemställa om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Utgången i kammaren är antagligen på förhand given. Men
även öm sa icke skulle vara fallet får resultatet av riksdagsbehandlingen av
törs vars iragan betraktas såsom klart. Ett antagande av utskottets förslag
kommer icke i och för sig att föranleda något övervägande av regeringens ställning.
Efter det bud vi givit är det klart, att regeringen är beredd att taga sin
del av ansvaret för genomförande av den större försvarsorganisationen örn de
angivna förutsättningarna uppfyllas. Även efter beslutet i försvarsfrågan
har riksdagen alltså möjlighet att bidraga till förverkligande av samlingstanken.
Annu har den möjlighet att kraftigt befordra strävandet till den starkare
förankringen av försvaret hos folket.

Då jag måste räkna med att man till sist ändock förspiller dessa möjligheter
vill jag redan nu säga några ord om vår hållning i försvarsfrågan framdeles.
^ De finnas tydligen som räkna med och kanske rent av hoppas, att det
fran vart håll skall blåsas till ny strid i denna fråga. Jag kan icke tro’att herr
Andersson i Rasjön lior till dessa. Han fällde emellertid ett anmärkningsvärt
yttrande i ett offentligt tal för en tid sedan. Mitt konstaterande av att några
principiella meningsskiljaktigheter i försvarsfrågan icke nu på allvar slå emot
varandra gav honom anledning uttala: »Det är så sant som det är sagt. Det
är endast att hoppas att satsen icke alldeles faller ur minnet till valrörelsen
i höst. örn det socialdemokratiska partiet då anser sig böra använda försvarsfrågan
som tillhygge i valagitationen.» Herr Andersson i Rasjön och andra,
vars tankar ständigt kretsa kring valet, kunna vara lugna, Vår önskan örn
en avspänning i försvarsfrågan är allvarligare än att vi skulle taga avvisandet
av var framsträckta hand till anledning att proklamera strid i denna fråga.

1 vilken ställning vi än komma att i fortsättningen befinna oss. oppositionens’
elier regeringens, komma vi icke att sätta försvarsbeslutets upprivande på vårt
program. Vår naturliga strävan blir i stället att förverkliga förutsättningarna
för att hålla försvaret utanför partistriderna genom att skapa underlag
för en kraftfull positiv reformpolitik och för en finanspolitik, som riktigt
och rättvist fördelar bördorna. Det är på andras hållning framdeles det kommer
att bero örn försvarsbeslutet skall kunna upprätthållas och ett uppflammaude
av försvarsstriden skall kunna undvikas. Än i dag gälla Karl Staaffs
ord, att försvarsfrågan icke kan upphöjas till landets snart sagt enda fråga
och att man för försvarsfrågan icke kail förgäta eller skjuta åt sidan andra
stora frågor, andra stora förhoppningar som genomströmma vårt folk. När

Onsdagen den 10 juni f. in.

Nr 42.

Äng. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
den uppfattningen blir allmän får försvarsfrågan fullt ut sin naturliga plats
i folkets föreställningar och statsmakternas övervägande.

Erinringen om Karl Staaff för i minnet ännu ett yttrande av högerledaren
under remissdebatten den 1 april. Detta löd: »Jag tycker, att vi mer och mer
få klart för oss att här föreligger en parallell till läget för något mer än tjugo
år sedan, då en svensk statsminister med stort inflytande och med möjligheter
att lösa försvarsfrågan på ett sätt, som skulle ha tillfredsställt hela svenska
folket, försummade det tillfället. När han försummade det tillfället, gjorde
han försvarsfrågan och försvaret mycket stor skada. Försummelsen medförde
beklagliga verkningar, som vi kanske ännu i våra dagar ha att dragas
med. Jag är rädd för att det är något liknande, som försiggår i dessa dagar.»
Jag har ingenting emot att den parallellen blivit gjord. Man skall blott komma
ihåg, att skulden för den olycka som skedde 1914 icke var Karl Staaffs.
Den var deras som icke heller den gången hade hjärta och förnuft och allmänkänsla
nog att gå till mötes dem, som ville en samling i vilken också de stora
lagren av folket kunde känna sig vara verkligt med. Tanken på vad som
hände 1914 och de beklagliga verkningarna därav borde vara en varning mot
att nu i maktfullkomlighet driva till motsättning och strid i stället för att befrämja
samling och endräkt. Så mycket mera som förutsättningarna för denna
samling aldrig varit så stora som nu. Regeringen har gjort vad den förmår
för att det stora tillfället icke skall förspillas. Riksdagen får nu taga sitt
ansvar.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman, mina damer och herrar! Statsministern
framhöll med samma skärpa som alltid önskvärdheten av en samförståndslösning
icke minst i försvarsfrågan. Jag har vid många olika tillfällen
uttalat den bestämda uppfattningen att icke allenast ur försvarets egen
synpunkt vore en samförståndslösning på så pass bred bas som överhuvud taget
är möjligt den lyckligaste för land och folk. Jag vill tillägga, att då statsministern
tillvitar de andra partierna obenägenhet till förhandling, synes det
mig, som örn statsministern icke på ett rättvist sätt bedömer dessa partiers
ställningstagande. Statsministern säger, att förhandlingar örn att nå en medelväg
inletts av regeringen. Regeringens invit till förhandlingar har visserligen
tagits välvilligt upp av de andra partierna, men förhandlingarna ha icke
lett till något resultat. Förhandlingarna syftade till att nå en medelväg, och,
örn jag förstod statsministern rätt, skulle medelvägen vara en försvarsordning
av den omfattning som propositionen byggts på. Det bleve dock icke den rätta
medelvägen mellan de förslag, som förelågo vid försvarskommissionens behandling
av ärendet. Jag skulle därutöver vilja säga, att statsministern enligt
mitt förmenande uttalade sig på ett annat sätt i första- hand, då statsministern
konstaterade, att utskottsförslaget i förhållande till regeringsförslaget
innebar ett större tillmötesgående än det som kommit till synes i den av
mellanpartierna framlämnade motionen. Det är riktigt som statsministern
säger, att mellanpartierna i sin motion voro angelägna örn att framhålla, att
själva organisationen enligt regeringens proposition var upplagd på ett sätt,
som kunde anses innebära en tillfredsställande lösning av försvarsfrågan. Med
den utökning av kostnadsramen för organisationen, som med hänsyn till föreliggande
utredning ansågs vara av behovet påkallad, måste ytterligare jämkning
ske i riktning mot ett närmande till regerings förslaget. Statsministern
har själv konstaterat, att så varit fallet. Då är det icke riktigt att säga, att
de andra partierna bortsett från den möjlighet, som förelegat till en verklig
samförståndslösning. Jag vågar påstå, att intresset för en samförstånds -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsvcisendets ordnande m. m. (Forts.)
lösning just för landets och försvarets egen skull icke varit minst hos det parti,
som jag representerar.

Statsministern förklarade, att inom den kostnadsram, som utskottsförslaget
innebär, borde skett en förskjutning från arméns till flottans fördel. Det är
alldeles självklart, att jag som lekman icke vill ingå i någon debatt, huruvida
en sådan förskjutning skulle vara riktig. Utskottsförslaget bygger givetvis
liksom alla tidigare förslag till lösning av försvarsfrågan på en utredning, baserad
på strategiska beräkningar. De strategiska utredningarna liksom liknande
utredningar i andra länder, då det gäller att avväga förhållandet mellan
de olika vapenslagen, visa, att framför allt flygvapnet men även lantarmén
i de olika ländernas försvarsordningar fått en väsentligt större plats än tidigare.
Med andra ord: Flottans betydelse har enligt dessa uppfattningar minskats
i sådana länder, som endast genom mindre vattenområden skiljas från
andra länder. Utskottsförslaget bygger alltså på strategiska utredningar och
på försvarskommissionens förslag.

När försvarsfrågan, som jag skulle vilja kalla vårt lands vitalaste fråga,
innevarande år skall lösas, måste man liksom vid tidigare tillfällen och icke
minst år 1925 bedöma den med utgångspunkt från det världspolitiska läget i
Europa. Alla, som betrakta den bild, som av försvarskommissionen lämnats
av det världspolitiska läget, borde kunna vara överens om att detta läge väsentligt
förändrats sedan år 1925, ja, till och med sedan försvarskommissionen
framlade sitt betänkande. Förhoppningarna örn ett bättre internationellt samförstånd
mellan olika länder ha fullständigt grusats. Läget har år från år försämrats.
Under den senaste tiden ha länder, som underskrivit bindande traktater,
utan vidare brutit sina i dessa traktater fastslagna förpliktelser. Det är
alldeles självklart, att den allmänna opinionen i såväl vårt land som andra
länder, då det gäller att taga ståndpunkt till försvarsfrågan, måste taga intryck
av denna utveckling av världshändelserna.

Spänningen och otryggheten lia väsentligen tilltagit, och av den anledningen
frågar man sig, om man icke bör försöka åstadkomma en försvarsordning under
så stor tillslutning från de i parlamentet representerade partierna som möjligt.
Nu säger statsministern, att regeringens bemödanden till samförstånd misslyckats.
Med sitt sista bud har statsministern erkänt, att kostnaderna för
försvarsrevisionens genomförande icke äro oöverkomliga, men statsministern
har föreslagit, att man i sammanhang med förvarsfrågan skulle upptaga andra
frågor, bland dessa sociala frågor och finansiella frågor. Mitt parti har förklarat
sin villighet att upptaga förhandlingar örn dessa frågor. Det kan ju
dock icke anses märkligare, att bondeförbundet vid innevarande års riksdag
tager avstånd från förslaget örn en dyrortsgradering av folkpensionerna än
att bondeförbundet gjort det vid nästföregående års riksdag. Man kan visserligen
säga, att här, örn man går in för att lösa försvarsfrågan och frågan om
folkpensioneringen gemensamt, föreligger en möjlighet till samförstånd, och
att man därför borde se det hela som en nationell angelägenhet och bortse från
vissa »smärre» synpunkter. Jag kan emellertid icke tillägna mig samma uppfattning
rörande försvarsfrågans lösning, som statsministern vill göra gällande.
Statsministern säde, att han anser, att den socialdemokratiska regeringen eller
det socialdemokratiska partiet icke böra bidraga till att ikläda landet väsentligt
ökade utgifter för försvarsfrågans lösning, örn övriga partier avvisa en
samtidig lösning av en social fråga. Vad är det då för social fråga, som
statsministern menar? Det är den jag nyss nämnde, folkpensioneringsfrågan.
Jag kan icke se saken på det sättet. Som jag redan nämnt, vilar utskottsförslaget
på strategiska undersökningar rörande försvarsfrågan. Försvarsorganisationen
är ju icke till för sin egen skull, utan förslaget till arméorga -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
libation är uppbyggt enligt den konstruktion, som utskottsförslaget innebär,
därför att den allmänna opinionen eller låt mig säga en viss menings riktning
går ut på att det världspolitiska läget är av sådan beskaffenhet, att vårt land
bör tillförsäkra sig ett starkare försvar, än det skulle få, örn regeringsförslaget
antoges. Följaktligen skulle jag vilja ställa frågan så här. Vi ha genomfört
välfärdsanordningar och genomfört för vårt folk sociala förmåner, ehuru naturligtvis
icke i sådan utsträckning, att man kan säga, att man därvidlag ingenting
mera kan begära. Jag instämmer med hans excellens herr statsministern,
då han säger, att vad vi därutinnan gjort behöver ansas om ytterligare. Jag
vågar emellertid påstå, att flertalet länder — den uppfattningen tror jag är
allmän —• med viss beundran se på vad Sverige åstadkommit på^ det sociala
området under den kris, som rått under de senaste åren. Jag vill då framställa
den frågan: lia vi icke nått så långt på det kulturella och sociala området, att
det är berättigat att säga, att försvarsviljan redan på grund därav bör kunna
förefinnas bland de bredare lagren av vårt folk?

Låt oss se på de händelser, som inträffat under det senaste året, då Italien
bröt mot alla åtagna förpliktelser för att skaffa sitt folk ökat utrymme. Man
har skäl antaga, att det var huvudsyftet. Låt oss också aktgiva på, hur andra
nationer ordna sitt styrelsesätt på ena eller andra sättet för att åstadkomma
det bästa möjliga resultatet för det egna landets innebyggare. Bland de uttalanden,
som därvidlag ha fällts, saknas icke heller uttalanden, som giva vid handen,
att man betraktar Sverige som ett lyckligt land, icke endast därför att vi
genomfört stora välfärdsanordningar, utan även av den anledningen — och
det säger man rent ut ■— att detta land med hänsyn till dess naturrikedomar
skulle kunna föda dubbelt så många ^människor. Detta utgör enligt mitt sätt
att se ytterligare en anledning för vårt folk att giva akt på händelsernas utveckling.
Med hänsyn till hela den internationella rättsordningens sammanfallande
och med hänsyn till den ovisshet, som råder i världen, synes det vara
rimligt, att vårt folk bringar det offer av ekonomiska utgifter, som det föreliggande
försvarsförslaget innebär. Jag vill gå ännu längre. Då fara är å
färde, är det icke då riktigt gent emot den levande försvarskraften, att vi inom
måttet för våra krafter genomföra en försvarsorganisation, som såväl tekniskt
som organisatoriskt tillfredsställer de krav, som vi inom dessa gränser lia
möjlighet att åstadkomma? Att äga en sådan organisation och betala de därmed
förenade kostnaderna är enligt min mening landets skyldighet gent emot
den levande försvarskraften, som har att ta stöten, därest ofärd skulle komma

på färde. _ . . . ...

Jag vill resa bestämda invändningar mot statsministerns slutsats, att möjligheten
till en lösning av försvarsfrågan på bredare bas än som sker, om utskottets
förslag antages, strandat på de andra partiernas omedgörlighet mot
en överenskommelse. Detta förslag till sociala välfärdsanordningar innefattar
ett visst förslag, vilket vi, som jag nämnt tidigare, \id förra årets riksdag ansågo
oss icke kunna acceptera. Jag skulle vilja bringa i erinran de 3 eller 4
sista åren. Vårt land genomlevde år 1933 en ekonomisk kris, vars like vi icke,
åtminstone icke på många år. förut skådat. Utan att lia gjort någon överenskommelse,
vare sig på ena eller andra sättet, var den svenska folkrepresentationen
mogen för att skaffa en överenskommelse, som ledde till verkligt resultat.
Man må nu kalla vad som då beslutades för sociala reformer eller för
välfärdspolitik, men en välfärdspolitik måste det under alla förhållanden anses
innebära. Den benämningen använde statsministern själv, då han talade om
vad som skett. Utöver denna välfärdspolitik, som resulterade i att vi med statens
medverkan vidtogo långtgående åtgärder för att, örn jag så får säga, hjälpa
i gång det svenska näringslivet, hjälpa i gång produktionen och öka produk -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande rn. m. (Forts.)
tionsvolymen för att skaffa landet ökade inkomster, kunde vi inom landet, inom
den trånga ekonomiska ram, som då var betingad av förhållandena, åstadkomma
sociala välfärdsanordningar och sociala reformer. Om vi icke kunna
vara nied örn att lösa en speciell fråga i enlighet med regeringens förslag, är
det väl därför icke riktigt att säga, att den delen av riksdagen, som motsätter
sig regeringens förslag i denna speciella fråga, helt enkelt kastat om, när
det gäller de sociala reformerna och omvårdnaden om det svenska folket.

Det är alldeles självklart, att den kostnadsram, inom vilken försvarsorganisationen
balanseras, kan bedömas ur olika synpunkter, och man kan därvidlag
fråga sig, huruvida man även vid en väsentligt försämrad konjunktur har
möjlighet att, utan att överanstränga de ekonomiska resurserna, fullfölja organisationen
såsom sadan. Da jag sökt bedöma de ekonomiska möjligheterna,
har jag osökt ställt den frågan till mig och besvarat den med ja. Jag anser,
att det världspolitiska läget, enligt mitt sätt att bedöma saken, påkallar en
organisation av den beskaffenheten. Följaktligen har jag den förhoppningen,
att försvarsorganisationen såsom sadan även vid en väsentligt försämrad konjunktur
skall kunna genomföras.

Jag vill med tillfredsställelse konstatera, att statsministern i avslutningen
av sitt, anförande uttalade, att hur än utvecklingen kommer att ske, komma
icke fran lians^ partis sida att göras några ansatser för att göra försvarsfrågan
till en stridsfråga mellan de olika politiska partierna. För att göra det lättare
möjligt att även vid en försämrad konjunktur fullfölja försvarsfrågan har utskottet
beslutat verkställa anskaffningen under väsentligt kortare tid än som
var tänkt vid själva planläggningen av försvarsorganisationen. Vid nuvarande
konjunkturförhållanden bör det, menar man, vara möjligt att genom uttaxering
anskaffa medel för materialanskaffningen. Av den anledningen bli kostnaderna
efter de 3 åren väsentligt lägre än medelkostnaderna för de 10 åren. Det
innebär, menar jag, på visst sätt en garanti för att man kan hysa välgrundade
förhoppningar örn att försvarsorganisationen såsom sådan skall kunna genomföras.

Statsministern nämnde samtidigt, att det resonemang, som förts i frågare,
även gällde^ finansieringen. Jag och mitt parti lia tidigare — jag tror, att vi
visat det, då det gällt finansiering av andra ganska stora utgifter — icke tillhört
dem, som ha velat lägga utgifterna på de mindre bärkraftigas skuldror.
Just detta förhållande skulle jag vilja säga gör, att det finnes så mycket mindre
skäl för att redan på förhand lägga upp ett program för finansieringen. Då
vi nödgats finansiera stora utgifter och välbehövliga utgifter under åren 1933—•
1934 var det även möjligt för den majoritet, som genomförde detta, att efter
överenskommelse och i samförstånd med andra genomföra besluten rörande
amorteringen av de lån, som måste upptagas för fullföljandet av de av riksdagen
fattade besluten. Det synes kunna vara förklarligt, örn man från de
andra partiernas sida, som icke kunnat taga del av propositionen rörande inkomst-
och förmögenhetsskatten förrän densamma lades framför riksdagen,
kommer till slutsatsen, att en närmare undersökning av verkningarna av ett
beslut i enlighet med propositionen påkallas. Men då det gäller att finansiera
budgeten för budgetåret 1936/1937, torde riksdagen kanske få väsentligt höja
de extra, skatter, som infördes på grund av nödvändigheten att kunna finansiera
tidigare uppkomna utgifter. Vi skola inte glömma, att vi samtidigt med
ökade kostnader för försvarsväsendet innevarande år lia att avbetala väsentliga
belopp på de lån, som upptogos på grund av nödvändigheten under då rådande
förhållanden. Vi voro då inne i en period, då den direkta inkomst- och
förmögenhetsskatten uppgick till 40 miljoner kronor mindre per år än då konjunkturen
var gynnsammare och då ingenting därutöver fanns i kassafonden

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
eller i andra tillgångar. Följaktligen lia vi under de år som gått, trots att _vi
levt i en lågkonjunktur, återupprättat den finansiella ställningen enligt mitt
sätt att se ganska tillfredsställande.

Jag Ilar härmed bemött statsministerns beskyllning gentemot det parti jag
representerar för obenägenhet att gå in på överläggningar och därmed inför
landet visa, att vi kunna lösa försvarsfrågan med en praktiskt taget enhällig
riksdag. Jag förmenar, att de bevis för vilja och handling, när det gäller lagstiftning
på det sociala området, de bevis för vilja och handling när det gäller
genomförande av den välfärdspolitik, som förts under de gångna åren, och
finansieringen av dessa olika saker, borde vara så tillräckliga, att nian^inte
skulle behöva på förhand säga ifrån, att den och den saken äro vi nied på att
lösa.

Vad beträffar den sociala omvårdnaden och lagstiftningen pa^ detta område
har regeringen ansett, att folkpensioneringen är en väsentlig fråga, och regeringen
menar, att örn den frågan av riksdagen kunde lösas, skulle därigenom
enighet kunna uppnås angående försvarsfrågan. Jag är den förste att erkänna,
att pensionsfrågan är av största vikt, och att det vore det svenska parlamentet
värdigt att i handling visa, att vi lösa frågor, som äro betydelse för stora
grupper av vårt svenska folk, men jag vill samtidigt ifrågasätta ■ oavsett att
jag anser, att det är landets skyldighet att efter sin ekonomiska möjlighet sörja
för tillgodoseende av de gamlas intressen och att stödja åldringarna genom en
val genomförd ålderdomspensionering — örn det inte, när vi under alla förhållanden
inte kunna undgå att räkna med måttet av våra ekonomiska krafter,
kan anses angelägnare att genom sociala välfärdsåtgärder tillgodose det uppväxande
släktet kanske rent av på ett bättre sätt än hittills varit fallet, och örn
man inte följaktligen bör pröva dessa olika frågor mot varandra utan att innevarande
år taga ståndpunkt för vare sig den ena eller den andra. Jag förstår
inte hans excellens herr statsministern, när han säger, som han nyss gjorde i
sitt anförande, att här går man med berått mod och ökar försvarsutgifterna med,
som jag tror han nämnde, 50 miljoner kronor, att märka en ökning med 50
miljoner utöver den nuvarande budgeten — alltså inte en ökning av 50 miljoner
kronor utöver regeringspropositionen — inte ens inbegripet treårsanskaffningen
ökar beloppet så mycket. Man får väl diskontera den lägre kostnad,
som det blir under de år, då engångsanskaffningen är genomförd. _

Ja, som jag tidigare sagt, vi som stå för utskottstörslaget, gå ut ifrån andra
förutsättningar. Vi gå ut ifrån det nuvarande världspolitiska läget. Vore det
världspolitiska läget inte sådant, att det gör det nödvändigt för vart folk att
ge akt på utvecklingen och göra de ansträngningar, som man anser sig kunna
göra med hänsyn till de ekonomiska resurserna, och hade vi inte ett^verkligt
folkhem i vårt land att försvara, då är det självklart, att vi kunde låta kostnaderna
för de sociala reformerna gå före försvaret. Men som förhållandena
nu äro, anse vi, att vi måste bringa detta offer för försvaret, för att möta den
fara, som möjligen aldrig kommer men som kan komma, för att sätta oss i stånd
att göra ett första hårdnackat motstånd mot en inkräktare, medan vi invänta
hjälp från andra länder, som kunna ha intresse av att hjälpa oss med hänsyn till
önskvärdheten av vårt lands upprätthållande som en fri nation i den europeiska
sammanlevnaden. Det är från den utgångspunkten, som jag och mina kolleger
anslutit oss till utskottets förslag om ökade utgifter för den militära organisationen.
Jag vill inte ha sagt, att det förslag, som innefattas i regeringspropositionen,
skulle visa mindre intresse för de synpunkter, som jag i detta sammanhang
framhållit, men det är alldeles självklart — såsom hans excellens
herr statsministern själv påpekade — att saken kan bedömas fran olika sidor.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 42. 2

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Torts.)

Om etet är som finansministern sagt mig, att lian Ilar den ärliga övertygelsen,
att vi anstränga våra ekonomiska möjligheter utöver vad som enligt hans uppfattning
är riktigt, respekterar jag den uppfattningen. Det är alldeles klart,
att örn det blir sämre konjunkturer, har man ett problem att brottas med, enär
ökade skatter äro ovälkomna, då inkomsterna minskas. Men, som jag nämnde,
dessa farhågor minskas ju i viss utsträckning av den anledningen, att man
gör en anskaffning för ett större belopp under en kortare tid. Nu kan det givetvis
invändas, att ingen vet, örn vi ha de goda konjunkturerna under de tre
år anskaffningen skall göras. Men man har dem åtminstone säkrare under de
tre åren än längre fram i tiden.

Jag skall inte, herr talman, längre upptaga tiden. Jag har försökt att så
kort som möjligt förklara den uppfattning, som varit vägledande för oss, då
vi biträtt vad utskottsförslaget innebär, och anledningen till att vi stannat för
den något ökade kostnaden, en kostnad som jag kan konstatera att regeringen
anser möjlig ur landets synpunkt men som den förbundit med att man skulle
ikläda skattedragarna ytterligare kostnader. Att vi inte kunnat medverka, då
det gällt lösningen av en fråga, som innebär dessa ytterligare ökade kostnader,
får enligt mitt sätt att se och enligt min bestämda uppfattning inte tolkas på
det sätt, som hans excellens herr statsministern här gjorde, nämligen att vi vore
beredda att offra så och så många miljoner i ökade kostnader för förvarsorganisationens
upprätthållande men samtidigt vore mindre generösa eller rent av
ovilliga att offra någonting, när det gällde ålderdomspensioneringen åt de gamla
och fattiga.

Jag skulle till sist vilja uttala den förhoppningen, att vår folkrepresentation
denna gång liksom när det gällde den inre ekonomiska krisen skall visa sig
förstå vad vårt gemensamma hem är värt, samt att vi, även örn meningarna i
vissa avseenden äro delade, sedan beslutet är fattat böja oss för faktum och
utåt liksom inåt klart markera vår bestämda vilja att hålla oss beredda att
värna ett fritt och oberoende Sverige. Jag kan så mycket lättare ge uttryck
åt min önskan i detta avseende, som hans excellens herr statsministern tidigare
—^ visserligen med vissa förbehåll — g.jorde det uttalandet, att örn försvarsfrågan
nu efter dagens överläggningar blir löst, det ur landets försvarssynpunkt
är lyckligast, att den dragés undan valstriden.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna
punkten i utskottets betänkande.

I detta yttrande instämde herrar Westman, Andersson i Dunker, Petersson
i Broaryd, Gustafson i Vimmerby, Gardell i Gahns, Jonsson i Skedsbygd,
Jonsson i Mörbylånga, De Geer, Hammarlund, Olsson i Kullenbergstorp, Pettersson
i Dahl, Eriksson i Tostered, Ryberg, Niklasson, Bengtsson i Kullen,
Johanson i Hallagården, Gustafsson i Lekåsa, Werner i Höjen, Beck, Andersson
i Ovanmyra, Persson i Trången, Johansson i Tväråselet, Olsson i Närlinge
och Andersson i Södergård.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Det anförande, med vilket

hans excellens herr statsministern inledde debatten, hade, så vitt jag förstår,
mycket litet att göra med föreliggande fråga. Jag skall därför inte här gå
vidare in på detta utan nöja mig med att konstatera vad jag tror var kontentan
av anförandet med hänsyn till den fråga, som nu behandlas, nämligen att
regeringen och dess parti inte ha några avgörande, sakliga invändningar att
resa mot det förslag till försvarsväsendets ordnande, som föreligger i särskilda
utskottets betänkande, och att regeringen inte betraktat ett antagande av detta
förslag i och för sig som en anledning till regeringsskifte.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

När det förhåller sig så — och jag för min del betvivlar inte, att det ligger
allvar bakom de varma ord angående önskan örn en samförståndslösning
av försvarsfrågan, som statsministern ånyo uttalade — kan jag inte förstå, att
statsministerns slutliga ståndpunkt kan bli den som han här intagit: att hams
parti inte kan förena sig med utskottsmajoriteten i ett bifall till det föreliggande
förslaget. Statsministern anser inte, att försvarsfrågan kan lösas som
en fristående fråga. Det är detta jag måste finna orimligt. Är inte försvarsfrågan
en hela folkets sak, en angelägenhet av den betydelse, att den bör och
måste behandlas och avgöras utan sidoblickar på andra frågor? Det förefaller
mig vara orimligt att begära kompensationer i detta sammanhang. Varför
kan man inte med samma rätt ställa upp kravet på tillmötesgående vid
behandlingen av andra frågor? Konsekvensen blir väl en regelrätt byteshandel
på alla områden av det politiska livet.

Statsministern antydde ett pär gånger, att han varit utsatt för förebråelsen
att lia försummat ett stort tillfälle. Jag har också tillåtit mig att i kammaren
antyda detta, och jag vidhåller fortfarande min uppfattning, att ett stort
tillfälle har försummats. När meningarna i försvarsfrågan mer och mer närmats
varandra, såsom faktiskt skett under de senaste åren, hade det varit en
verklig statsmannahandling att samla dessa viljor till avgörande handling.
Vinsten, även den politiska vinsten, av en sådan åtgärd hade inte blivit mindre,
örn resultatet enbart gällt försvarsfrågan utan kompensationer på andra områden.

Därmed ber jag, herr talman, att få övergå till att yttra några ord om frågans
behandling i utskottet.

Där ha -— det vill jag från början säga — dessa politiska kombinationer inte
spelat någon synlig roll. Jag vill gärna vitsorda det positiva intresse för en
god lösning av försvarsfrågan, som visats av utskottets socialdemokratiska
medlemmar. Tyvärr återfinner man inte mycket av detta positiva intresse i
den reservation, som utskottets socialdemokrater avgivit. Men deras intresse
för en god lösning av försvarsfrågan var uppenbar under behandlingen i försvarsutskottet.
Framför allt tog det sig uttryck i ett livligt förordande av
åtgärder — och långt gående åtgärder — för flygvapnets stärkande. Detta
positiva intresse från socialdemokraternas sida är otvivelaktigt någonting
nytt. Jag tror man kan säga utan överdrift, att det återspeglar ett växande
försvarsintresse ute bland folket. Herr Lindberg, som ensam står för den
rena avrustningsståndpunkten och som avgivit en reservation med yrkande örn
avslag på utskottets förslag, på propositionen och på alla motionerna — rent
bord med andra ord — har inte längre gehör för sina idéer ute bland det svenska
folket. Hans mångordiga reservation kan visserligen verka bestickande
på dem, som vilja slå sig till ro med frasen »vad tjänar det hela till?» och som
tro sig kunna bemantla en bristande försvarsvilja med teorier örn faran att
utmana andra makter genom att skaffa sig ett tillräckligt försvar. Men på
detta sätt tänker inte längre det svenska folket. Det är ingen överdrift, om
jag säger, att vårt folk i närvarande stund känner en stark oro för försvarsväsendets
tillstånd, och denna oro beror på händelsernas tryck och inte på någon
agitation.

Det föreliggande förslaget ifrån särskilda utskottet måste ses och bedömas
mot bakgrunden av den passivitet, som präglat svensk försvarspolitik under
det senaste årtiondet. Försvarsfrågan har länge saknat realitet för vårt folk.
Man bär inte velat tro på allvaret i talet om att även Sverige hade förpliktelser
att sörja för sitt försvar. Man har talat örn vårt skyddade läge, om
vår belägenhet långt fjärran ifrån oroshärdarna, och man har betraktat och
behandlat försvarsfrågan som en inrikespolitisk avvägningsfråga. För många,

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
kanske för majoriteten, har frågan egentligen gällt blott hur långt vi kunde gå
mot avrustning utan att svika förpliktelserna mot Nationernas förbund. Nu
är läget förändrat. Avrustning och nedrustning äro inte längre uppgifter för
praktisk politik —— det konstateras också i den socialdemokratiska reservationen.
En märklig sinnesändring har inträtt på skilda håll. Det är en mera
verklighetsbetonad syn på vårt läge och våra försvarsförpliktelser, dessa förpliktelser,
som gälla inte det kollektiva säkerhetssystemet och Nationernas förbund
utan oss själva. Försvaret framstår nu som ett värn för folkets frihet
och självstyrelse, för allt vad vi skatta dyrt och omistligt i vårt samhälle, och
därmed har försvaret faktiskt fått den förankring hos folket, örn vilken så
länge talats.

Jag hörde med glädje statsministerns ord örn att han och hans parti allvarligt
önska avspänning i försvarsfrågan och inte vilja taga upp en fortsatt strid.
När hail i ett annat sammanhang talade örn dem, som blåsa till strids i försvarsfrågan,
ber jag få säga, att inte i något inlägg, som gjorts på vederhäftigt
håll i den senaste försvarsdiskussionen, förekommit något, som kan ge anledning
till detta tal örn att man från borgerligt håll söker blåsa till ny strid i
försvarsfrågan.

. Det förslag från särskilda utskottet, som här föreligger, är det första positiva
uttrycket för den nya inställning till försvaret, som jag antytt. Så
måste detta förslag betraktas. Det är mycket lätt att påvisa bristerna i den
försvarsordning utskottet föreslår, men trots bristerna är förslaget, det vågar
jag säga, en manifestation av vårt folks försvarsvilja, en manifestation, som
inte bör underskattas. Som nationell viljeyttring är förslaget inte betydelselöst.
Jag är också övertygad örn att mångå, som av politiska skäl komma att
rösta mot detsamma, dock i själ och hjärta känna tillfredsställelse över att den
svenska riksdagen äntligen i handling visar, att den förstår tidslägets krav.
Den överväldigande majoriteten av vårt folk kommer att hälsa ett försvarsbeslut
enligt det föreliggande förslaget som en befriande handling. Det betyder,
att någonting blir gjort efter årslånga utredningar och ändlösa diskussioner-
Naturligtvis är försvarsfrågan inte »löst» genom detta beslut. Det ges
val överhuvud taget inte någon slutgiltig lösning av den frågan. Den kommer
alltid att stå levande för oss. Den kräver en oavlåtlig uppmärksamhet på de
problem händelserna ute i världen och förändringarna i den militärpolitiska
situationen framkalla. För ett folk, som vill leva och hävda sin nationella särart,
är försvarsfrågan inte en politisk avvägningsfråga utan en fråga örn folkets
liv, om den svenska kulturens och den svenska folkfrihetens bevarande.
tjAav aP vaid ks flertal i denna stund betraktar försvarsfrågan så.

detta ligger något nytt och värdefullt, som de politiska meningsskiljaktigheterna
icke fa bortskymma.

Det föreliggande förslagets förtjänster ligga framför allt däri, att det lägger
en fast grund för vart lantförsvars omorganisation. Det tillgodoser kravet
pa en kvalitativ förbättring och på en erforderlig materielutrustning. Flygvapnets,
förstärkning — låt vara att det sker under en av förhållandena bevingad
jämförelsevis lang övergångstid — är också betydande. Det är beklag -i

u ^ V\ots,val:?,ndel förstärkning skett av flottan och att luftvärnet
icke blivit tillräckligt tillgodosett, överallt i världen förstärker man flotta,
tlyfiLoc, „ Dfers„yar- dessa avseenden är, örn vi undantaga de åtgärder, som
nu tyre slas till flygvapnets utbyggande, det nu föreliggande förslaget icke i

P.lv1a.™. tldens krav- Pa dessa Punkter har högern i sin reservation föreslagit
förbättringar, som jag anser vara mycket betydelsefulla.

. pfteJ denna allmänna reflexion vill jag i största korthet beröra några speciella
frågor, som under den fortsatta debatten säkerligen komma att ägnas

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

''Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
uppmärksamhet från skilda håll. Jag vill då först be att med några ord få
motivera den av utskottet föreslagna organisationen av försvarets högsta ledning.

Detta förslag innebär ju betydelsefulla nyheter. Det innebär en ganska genomgripande
förändring på detta område, och det är naturligt, att förslaget
därför från många håll möter misstroende och starka invändningar. Alla äro
emellertid nu ense om, att tillsättandet av särskilda försvarsgrenschefer är en
nödvändig åtgärd. För tio år sedan lät det annorlunda. Da mötte även detta
förslag mycket starka betänkligheter från skilda hall. I denna stund finns det
ingenting kvar av dessa meningsskiljaktigheter. Alla äro ense örn, att det är
nödvändigt, att varje försvarsgren får sin ansvarige chef. Jag tror för min
del, att det kommer att gå på samma sätt med opinionen beträffande den föreslagna
försvarsstaben. De farhågor, som nu uttalas, komma att visa sig vara
överdrivna. Det är kanske inte lika sant, att de förhoppningar, som man ställer
på denna försvarsstab, i alla avseenden komma att infrias, men jag har blivit
övertygad örn att detta nya organ är ett nödvändigt led i den nya försvarsordningen.

Man har sagt, att denna stora försvarsstab innebär en överorganisation.
Detta är ett misstag. Storleken av denna stab beror på, att i denna infogats
delar av de nuvarande general- och marinstaberna. Däremot tror jag nian
med fog kan säga, att försvarspropositionens lilla stab är en överorganisation,
därför att den inte skulle ha några egentliga uppgifter att fylla, och ett organ,
om vilket detta kan sägas, kan ju nied fog kallas för en överorganisation..

Avsikten med denna organisation av en gemensam högsta försvarsstab är ju
att skapa ett organ för en ändamålsenlig och fullödig samverkan mellan, försvarsgrenarna
i syfte att göra rikets samlade försvarsmakt beredd att i farans
stund lösa sin uppgift. Farhågorna för att försvarsstabens tillkomst
skall innebära ett undertryckande av någon av försvarsgrenarna äro helt
visst ogrundade. Jag tror för min del, att denna stab i många fall kommer att
bli ett medel att övervinna motsättningarna.

Den föregående ärade talaren har såsom en förtjänst i det föreliggande förslaget
pekat på den snabba och betydande materielanskaffning, som här föreslås,
och jag kan till alla delar instämma i vad han yttrade och inskränker
mig till att understryka, att denna materielanskaffning för lantförsvarets del
är av den art och omfattning, att under en lång följd av år uppkomna brister
nu komma att i det väsentligaste täckas. Tyvärr kan man inte säga detsamma
om de andra försvarsgrenarnas materielbehov. Flottans materielanslag
har icke blivit tillgodosett. Jag hoppas, att en förändrad inställning, som
man i vissa avseenden redan kan skönja, skall komma att även på denna
punkt medföra andra resultat ifrån riksdagsmajoritetens sida.

Till sist några ord örn kostnaderna för den föreslagna försvarsreformen.
Även på den punkten har herr Pehrsson i Bramstorp motiverat utskottets
ståndpunktstagande och bemött invändningar, som senast ifrån statsministerns
sida ha framförts. Jag erkänner, att kostnaderna^ för denna försvarsordnings
genomförande särskilt under de närmaste åren, då det gäller att ersätta vad
som tidigare försummats i fråga örn en ändamålsenlig utrustning, komma att
bli betydande. Men i detta sammanhang bör det kanske icke underlåtas att
peka på en sak, som borde ha blivit föremål för större beaktande^ och det är
den omständigheten, att lantförsvaret på grund av 1925 års försvarsordning
fått vidkännas betydande förluster, bland annat på grund av försäljning
eller överlåtande till andra statliga myndigheter av kaserner, övningsplatser
och andra områden, ersättning till städer för indragna regementen
m. m., förluster, som av fortifikationsdepartementet uppskattas till inte mindre

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
än 40 miljoner kronor. Denna siffra bör hållas i minnet, ela nian nu bedömer
kostnaderna för den nya försvarsordningens genomförande och särskilt de avsevärda
byggnadskostnad^-, som ingå i denna försvarsordning. Även örn kostuaderna,
särskilt de första åren, otvivelaktigt äro betydande, äro de dock icke
av den storleksordning, att det kan råda någon tvekan örn, huruvida de kunna
bäras av det svenska folkhushållet. De komma icke att hindra tillgodoseendet
av andra berättigade samhällsintressen. Statsministern bringade nyss i erinran
ett gammalt och välkänt slagord: försvar och reformer. Ja, till det programmet
kunna^ vi alla ansluta oss. Vi på högerhåll känna lika stor tillfredsställelse
som någon annan över oavbrutna framstegsarbeten på skilda områden,
som ha utmärkt de sista årens politiska arbete i vårt land. Det är riktigt,
att vi under en följd av år ha inriktat landets krafter på ett socialt reformarbete
av mycket betydande mått. I detta ingår såsom en mycket väsentlig
del det beslut örn folkpensionernas förbättring, som föregående års riksdag
fattade.. När hans excellens statsministern nu med sådan utomordentlig skärpa
angriper den borgerliga majoriteten för att den i år icke vill vara med örn
en ytterligare utbyggnad, som enligt hans upprepade gånger givna uppgift
endast skall kosta 5 miljoner kronor, ber jag att till detta få göra ett par
erinringar.

Vad först beträffar summan 5 miljoner kronor så vet var och en, som sysslat
med denna fråga, att till denna summa av 5 miljoner kronor, som staten omedelbart
får ikläda sig i ökade kostnader, skall läggas kostnaderna för kommunernas
del, ävensom att denna kostnad kommer att stegras år från år, att den
redan nästa år är uppe i ungefär det dubbla och sedan stegras undan för undan.
Det är således inte bara en futtig bagatell på 5 miljoner kronor, som vi
ha vägrat att vara med pa som kompensation för den stora försvarsreformen,
utan det är en social reform med mycket betydande ekonomiska verkningar.
Och varför genomfördes inte denna i fjol? Ja, de herrar ifrån det socialdemokratiska
partiet, som vörö medlemmar av det särskilda utskottet för pensionsfrågans
behandling, erinra sig säkerligen, att jag vid ett tillfälle på högerpartiets
vägnar riktade en direkt förfrågan till socialdemokraterna i utskottet,
örn de ville vara med örn en sådan lösning av pensionsfrågan, som
tillgodosåge även kravet på en dyrortsgradering. Det skulle kunna skett med
en mycket ringa nedsättning i tilläggspensionernas belopp, och därmed hade
denna fråga fått en lösning, som hade tillgodosett just de krav, som nu bland
annat ifrån statsministern ånyo lia framförts. Detta erbjudande avvisades,
och därmed fick pensionsfrågan i fjol den utformning, som skedde. Det var
av ekonomiska skäl en definitiv lösning, det betonades av herr Pehrsson i
Bramstorp och det betonades av herr Andersson i Rasjön. Man hade då gått
så långt, som man ansåg tillrådligt och möjligt av ekonomiska skäl. Det är
detta, som icke får glömmas, när man nu för fram kravet på dessa tilläggspensioner
såsom kompensation för försvarsfrågans lösning.

Det. sociala reformarbete, som präglat de sista årtiondenas arbete i vårt land,
skall icke hämmas .genom försvarsbeslutet. Även försvarets tillgodoseende är
för övrigt ett.led i ett ändamålsenligt reformarbete. På detta område föreligga
stora brister, som måste repareras. Den uppgiften får inte undanskjutas.
o Vad gagna .alla sociala välfärdsanordningar, örn de icke kunna bevaras
åt vårt folk? Vilket värde har det svenska kulturarbetet, örn inte vårt folk
har den fasta, viljan att försvara dess frukter? Må de, som arbeta och ivra
för reformer, icke försumma att trygga vad som därigenom vunnits. En förstärkning
av vårt lands försvar är nu den viktigaste uppgiften för svensk
politik.

Herr talman! Den reservation, som högern fogat till särskilda utskottets

Onsdagen den 10 juni £. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
utlåtande, anger klart skillnaden mellan utskottets förslag och de yrkanden,
som vi framställt och röstat för inom utskottet. Vi vidhålla vara yrkanden
och anse, att de bättre motsvara det nuvarande lägets krav. Då vi icke kunnat
inom utskottet vinna majoritet för dessa yrkanden, lia vi stött det förslag,
som nu framlägges såsom utskottets betänkande, och det omdöme, som jag
fällt örn detta, anser jag inig också kunna vidhålla utan att därmed lia underkänt
den ståndpunkt, som högern har förfäktat.

Av hänsyn till voteringsordningen och för att icke äventyra ett positivt beslut
i kammaren, som jag anser vara ett önskemal av största vikt, avstar högern
vid denna punkt — det gäller nu armeorganisationen - fran att jrka bifall
till sin reservation, och jag kan därför, herr talman, på denna punkt instämma
i det yrkande örn bifall till utskottets hemställan, som den föregående
ärade talaren har framfört.

Häruti instämde herrar Nylander, Arnemark, Lundqvist, Thorell, Olsson i
Blädinge, Laurén, von Seth, Persson i Fritorp, Petersson i Storgården,Redman,
Lundell, Johansson i Krogstorp, Hagman, Lindskog, Liedberg, Björck i
Kristianstad, Lithander, Hill gård,, Andersson i Lindome, Sefve, Gustafson i
Kasenberg, Wallerius, Hansson i Hönö, Olsson i Staxäng, Petersson i Lerbäcksbyn,
Larsson, Leffler, Persson i Falla, Westerdahl, Aronson, Holmström,
Sandström, Brännström i Skelleftea, Hedlund i Häste, Westin, Hansson i lännäsby,
Nilsson i Antnäs och förste vice talmannen Magnusson, fröken w ellin
samt herrar Holmdahl och Persson i Grytterud.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Hans excellens stats ministerns

anförande skall jag icke upptaga till något bemötande, och det är
främst av den anledningen, att jag icke har för ^avsikt att upptaga någon diskussion
örn den allmänna politiska situationen sådan som hans excellens statsministern
här drog upp den, utan min avsikt är närmast att göra vissa erinringar
till det föreliggande utskottsförslaget. . Men trots att jag sålunda har
för avsikt att begränsa mig till detta vill jag inte underlåta att gentemot hans
excellens statsministern göra en erinran. . . . ,

Jag kan för min del icke godkänna hans excellens statsministerns uttalande,
då han gör gällande, att för den, som icke kan följa hans excellens i denna
fråga, skulle det där bakom ligga, såsom hans excellens statsministern uttryckte
sig, finurliga valtaktiska beräkningar. . Detta ber jag för min del, herr talman,
att på det bestämdaste få tillbakavisa. „

Angående det förslag, som föreligger ifrån utskottets sida, är det nied en
viss glädje man kan konstatera, att detta förslag sannolikt kommer att medföra
en förstärkning av rikets försvarskraft, en förstärkning, som i nuvarande
läge måste för var och en, som oförvillat ser detta spörsmål, framträda såsom
i hög grad önskvärd och behövlig. Jag tror mig också kunna konstatera,
att utskottets förslag i detta avseende är bättre än vad den kungl, propositionen
var, och jag vågar också säga i vissa punkter även båttre än. försvarskommissionens
förslag och den på detta förslag grundade mellanpartimotionen.
Trots detta har jag dock vissa erinringar att göra emot detsamma. I vad det
gäller den punkt, som nu är föredragen, herr talman, nämligen arméorganisationen,
så är det med beklagande som jag konstaterar, att utskottet har vidhållit
det förslag, som i detta, fall föreligger ifrån Kungl. Maj :ts. sida att indraga
kustfästningarnas linjeinfanteribesättningar. Man gjorde i detta hänseende
redan 1924 den första attacken, som sedermera. 1925 delvis lyckades,
men jag har för min del aldrig kunnat första det riktiga och kloka i att beröva
kustfästningarna deras infanteribesättningar under fred. Verkligheten

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Ang., försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
har enligt min uppfattning givit belägg för elen åsikten, att viel ett eventuellt
krigsfall är det bland annat dessa trupper, som i första hand behövas. Yi
minnas ifrån mobiliseringen 1914, hurusom kustfästningarnas infanteriförband
hörde till de truppförband, som med det allra första mobiliserades och sedan
kvarhöllos i mobiliseringstillstånd ganska länge.

Nu säger man visserligen, att vid ett eventuellt krigsfall skall försvaret, i
den mån detta bör utföras av infanteritrupper, skötas av dels landstorm och
de’s till dessa fästningar detacherade trupper. Men det måste vara alldeles
uppenbart, att framtida eventuella försvarare av ett område sådant som kustfästnmgarnas
ha betydligt större förutsättningar att kunna på ett tillfredsställande
sätt utföra sin uppgift om de, såväl befäl som manskap, redan i fredstid
ha övats på platsen och gjorts, förtrogna med terrängförhållandena. Jag
kan därför, som sagt, inte med mitt enkla bondförnuft åtminstone förstå det
riktiga i, att just dessa trupper skola indragas, och det är, herr talman, med
stort beklagande, som jag finner, att i utskottets betänkande icke finnes någon
som helst reservation till förmån för bibehållandet av dessa trupper. Under
sådana förhallanden är det ju också för den, som i likhet med mig eljest
skulle vilja ställa ett yrkande pa bibehållande av dessa truppförband, alldeles
meningslöst att göra det, då inom utskottet icke ifrån något parti eller ifrån
någon enda utskottsledamot avgivits reservation till förmån för ett sådant yrkande.

. ^ övrigt skall jag icke. herr^ talman, uppehålla mig längre vid arméorganisationen,
men jag skall be att få säga ett par ord örn en annan del av försvarsorganisationen,
nämligen sjöförsvaret. Detta har icke heller enligt min mening
blivit i utskottsutlåtandet tillgodosett såsom det hade förtjänat. Visserligen
har utskottet intagit en för sjöförsvaret betydligt gynnsammare inställning
än försvarskommissionen och vad som kommit till synes i mellanpartiernas
motioner. Själv har jag den uppfattningen, att flottan vid en omorganisation
av vårt försvar borde tillmätas en ännu större betydelse, och jag vet,
att den meningen delas av oerhört många i detta land. Jag skulle till och med
tro, att örn man obunden av partihänsyn skulle göra en omröstning här i andra
kammaren eller till och med en folkomröstning, skulle den åsikten säkerligen
vinna majoritet, att sjöförsvaret i den nya försvarsorganisationen borde tillmätas
större betydelse än vad som skett i utskottets förslag. Det borde ligga
nära till hands, tycker man, för var och en att dra den slutsatsen, att forsett
land som vårt, som till större delen är havsomflutet, måste sjöförsvaret tillmätas
den allra största betydelse. Man gör ju också gällande, att vårt försvar
i första hand skall vara ett neutralitetsförsvar. Det torde vara tämligen
självklart, att intet annat vapenslag med lika stor framgång kan värna vår
neutralitet sorn flottan. Erfarenheterna från världskriget visa ju också, att
den flotta, vi då hade, mäste ligga ute på ständig neutralitetsvakt, och den
gjorde säkerligen därvid vårt land och dess näringsliv mycket stora tjänster.
Man skulle därför kunnat vänta, att utskottet skulle tillerkänt flottan större
anslag än enligt den gamla försvarsordningen. Så har tyvärr inte skett.
Tvärtom, enligt det föreliggande förslaget erhåller flottan mindre anslag än
hittills. Detta är enligt min mening något fullständigt orimligt. Jag skulle
till och med vilja göra gällande, att även örn man inte vill gå in för en utökning
av det sammanlagda anslagsbeloppet för försvarsändamål, skulle inom
den uppdragna kostnadsramen en förskjutning till flottans förmån — såsom
hans excellens herr statsministern redan förut i dag framhållit — vara mycket
motiverad och försvarbar.

En annan punkt i det föreliggande utskottsutlåtandet, som också, herr talman,
ger anledning till erinran, är utskottets förslag i fråga örn engångskost -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
naclér för materialanskaffning. Utskottet föreslår, såsom kammaren känner
till, betydande engångsanslag till materialanskaffning för försvarsändamål.
Lantförsvaret får således 79.5 miljon kr., därav icke mindre än 50 miljoner
kr., ifall jag läst rätt, under de tre närmaste åren, flygvapnet får över 15
miljoner kr. och kustartilleriet cirka 2 miljoner kr. Det är betydande belopp,
mot vilka jag i och för sig inte har någon erinran. Det anmärkningsvärda
är emellertid, att samtidigt som man anslår så betydande belopp till engångskostnader
för materialanskaffning för lantförsvaret, flygvapnet och
kustartilleriet, så får flottan icke ett enda öre till motsvarande ändamål. Det
torde väl ändå inte kunna förnekas utan tvärtom vara allmänt känt att en
stor brist föreligger i fråga örn tillgången på teknisk material för sjöförsvaret.
Om vår flotta måste gå ut på neutralitetsvakt eller örn kanske vår neutralitet
skulle kränkas i en sådan utsträckning att vi finge krig, måste ju denna material
finnas och funktionera kanske tidigare än inom någon annan försvarsgren. Sålunda
är ju flottans förråd av minor och minsvepningsmaterial allt annat än
tillräckliga. Detta är ju ändå i allra högsta grad sådan material som måste
sägas tillhöra den första försvarslinjen. Vidare saknas modernt luftvärn,
även på en hel del av de större fartygen, ävensom erforderliga förråd av ammunition,
torpeder, brännolja, utrustning för hjälpfartyg m. m. All denna material
ingår ju, i den första försvarslinjen och måste därför sägas vara av den
allra största betydelse icke blott för vårt sjöförsvar utan för hela riksförsvaret.
För att i någon mån kunna fylla detta mycket stora behov eller rättare
sagt denna mycket stora brist har utskottet inte anvisat ett enda öre.
Utskottet uttalar sig visserligen en liten smula välvilligt och erkänner flottans
behov av viss teknisk material. Man uttalar emellertid, »att detta behov endast
bör tillgodoses i den mån som det blir pengar över inom den beslutade
kostnadsramen». Flottan sättes sålunda i en uppenbart missgynnad undantagsställning.
Detta kan åtminstone jag för min del inte anse annat än vara
i mycket hög grad oriktigt, att man med ett dylikt föga bindande uttalande
avfärdar en sådan utomordentlig viktig försvarsangelägenhet. Här borde enligt
mitt förmenande en rättelse komma till stånd ju förr dess hellre.

Jag har nu, herr talman, gjort vissa erinringar mot det föreliggande förslaget,
men jag kan ju också i viss mån ge uttryck för min tillfredsställelse åtminstone
med några punkter i detsamma. Jag tänker därvidlag särskilt på
att utskottet anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag örn en snar och fullständig
typutredning beträffande flottans fartygsbestånd. Jag vill endast uttrycka
den förhoppningen, att denna utredning genomföres så snabbt som möjligt, och
att riksdagen sedan blir i tillfälle att ta ställning till densamma.

Såsom något allt annat än tillfredsställande måste jag emellertid beteckna,
att utskottet anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag örn indragning av skeppsgossekåren.
Till och med försvarskommissionens majoritet hade föreslagit ett
bibehållande av densamma. Utskottet har emellertid med avslag å de motioner,
som jag och några andra riksdagsledamöter avgivit, gått in för en indragning
av skeppsgossekåren. Detta är enligt min mening en mycket betänklig
sak, då ju denna kår har en synnerligen viktig och värdefull uppgift
att fylla för flottans rekrytering. Den hade därför bort bibehållas, då många
starka sakskäl tala för detta.

Jag skulle vilja göra ytterligare en erinran, herr talman. Jag tror, att den
för närvarande skall bli den sista. Jag måste mell stort beklagande konstatera,
att utskottet icke har bifallit ett yrkande, som framförts av undertecknad
oell ett, par medmotionärer i fråga örn utflyttningen av bestyckningen i
Älvsborgs fästning till havsbandet. Jag tror att det med hänsyn till det nuvarande
läget i världen hade varit synnerligen välmotiverat, örn utskottet hade

Xr 42.

Onsdagen den 10 juni £. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
gått på bifall till motionen. Jag anser i likhet med många andra, att det är
en fråga av mycket stor vikt, förstärkningen av västkustens kustartilleriförsvar,
och även av dess luftvärn. Vi lia på västkusten vår största hamn i fredstid,
Göteborg, den största i riket i fråga örn in- och utförsel. Det skulle ju
kunna bli så olyckligt en gång, att den praktiskt taget blir vår enda in- och
utförselhamn. Jag skulle på det allra djupaste beklaga, herr talman, örn man
skulle avvisa det förslag, som här framlagts, att för mycket rimliga kostnader
förbättra västkustens försvar. Denna förbättring skulle säkerligen vara
av mycket stort värde icke bara för de lokala intressena utan i första hand
för hela rikets försvar.

Med dessa erinringar har jag icke velat vända mig mot det föreliggande utskottsbetänkandet
i dess helhet, trots att jag skulle önska att på de punkter,
där jag gjort mina erinringar, få en ändring till det bättre till stånd. För
närvarande har jag dock, herr talman, inget särskilt jakande. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att de beslut, som i denna fråga komma att fattas,
dock skola bli av sådan beskaffenhet, att de skola medföra en välbehövlig och
önskvärd förstärkning av vårt lands försvar.

Herr Ekman instämde häruti.

Herr Ossbahr: Det har såväl under debatten här i kammaren som eljest vid
åtskilliga tillfällen talats örn det senaste årets händelser och örn de erfarenheter,
som dessa givit oss. Det har sagts från många håll, att man numera i
vårt land på ett helt annat sätt än tillförne fått klart för sig, att ett land och
ett folk i realiteten icke har någonting annat att lita till än sin egen kraft
och sin egen förmåga. Man har understrukit vid åtskilliga tillfällen, att händelseförloppet
under det gångna året öppnat ögonen på icke så få människor,
och man har fått klart för sig på ett annat sätt än förut nödvändigheten för
ett land med jämförelsevis liten befolkning att snabbt kunna uttaga hela sin
levande försvarskraft.

Även herr Pehrsson i Bramstorp berörde något av detta, då han i sitt anförande
framhöll, att händelserna under vinterns lopp medfört ytterligare försämring
i det utrikespolitiska läget och att dessa händelser inneburit en allvarlig
maning och ett ytterligare givakt för vårt lands vidkommande. Det är
under sådana omständigheter ganska märkligt, att utskottets ståndpunktstagande
uppenbarligen icke i någon nämnvärd mån påverkats av allt detta, åtminstone
icke i fråga om krigsorganisationen, ty såsom herr Pehrsson i Bramstorp
själv framhöll, bygger utskottets förslag i fråga örn denna organisation
praktiskt taget helt och hållet på försvarskommissionens betänkande, avgivet
för nära ett år sedan. De händelser, som sedan dess inträffat, och det krig,
som nyligen avslutats, har således i realiteten icke i någon egentlig mån påverkat
lösningen av vårt lands försvarsfråga, ty utskottet står vid denna tidpunkt
på samma grund, som försvarskommissionen stod för ungefär ett år sedan.
Därom vore månhända icke så mycket att säga, därest försvarskommissionens
förslag och därmed också utskottsförslaget möjliggjorde skapandet av en sådan
försvarsorganisation, att man vid ett krigsutbrott i händelse av behov skulle
kunna uttaga landets hela försvarskraft. Men så är ingalunda förhållandet,
vilket framgår av åtskilliga omständigheter. Den krigsorganisation, som nu
föreslås, är icke sådan, att vi genast i händelse av ett krigsfall kunna sätta in
hela vår kraft, örn så visar sig erforderligt. Detta måste jag från mina utgångspunkter
finna vara en utomordentligt allvarlig omständighet, ty de försummelser,
som vi därvidlag göra oss skyldiga till i fred, kunna icke i händelse
av krig gottgöras på ett snabbt och effektivt sätt.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Man Ilar målat detta förslag i många och vackra färger, och nian har försökt
att framställa det bättre, än det är, därigenom att man ställt det i relation
till den nuvarande försvarsorganisationen i vårt land. Den omständigheten
att den blivande försvarsordningen otvivelaktigt innebär en stark förbättring
i jämförelse med nuvarande förhållanden betyder dock ingalunda, att försvarsorganisationen
som sådan ur försvarssynpunkt är i allo tillfredsställande. Man
skall i sådant hänseende icke endast göra jämförelser nied en i och för sig
praktiskt taget oduglig försvarsordning, utan man måste betrakta organisationen
mot bakgrunden av dess inneboende kraft och förmåga. Jag vill liksom
herr Anderson i Norrköping självfallet medgiva, att det föreliggande förslaget
innebär avsevärda förbättringar, framför allt i fråga örn arméförbandens
struktur, kadrerna, materialanskaffningen o. s. v. samt icke minst beträffande
flygvapnet. Men nian måste också lia klart för sig, då vi gå att fatta
beslut, att organisationsförslaget jämväl lider av avsevärda och allvarliga
brister.

Jag har icke, herr andre vice talman, här begärt ordet för att på något sätt
söka påverka utgången. Jag hänger mig ingalunda åt några sådana fåfänga
förhoppningar, men jag har i alla fall inte kunnat vid detta tillfälle underlåta
att framföra några av de synpunkter, som jag för min del anser vara värda ett
beaktande. Det gäller dock landets livsfråga, och under sådana omständigheter
må det ursäktas mig, om jag något upptar kammarens tid. Det är ju
i alla fall inte så många av kammarens ledamöter, som jag stör genom mitt
anförande, och därför kan jag måhända påräkna ett visst överseende. Jag beklagar
blott, herr andre vice talman, att jag gentemot den fungerande talmannen,
som ju måste vara tillstädes i kammaren, visar en viss »hänsynslöshet»,
men det inskränker sig också praktiskt taget endast till detta.

Jag finner alltså, att det föreliggande förslaget lider av ganska allvarliga
brister, framför allt i fråga örn arméorganisationen. Jag tänker därvidlag på
antalet operativa enheter, på avsaknaden av linjeinfanteri, i kustfästningarnas
krigsbesättning, på den svagt utbildade och svagt utrustade landstormen samt
sist men icke minst på det ytterligt svaga luftvärnet. Jag tänker ävenledes
på den alltför korta utbildningstiden och bristen på artilleri i erforderlig omfattning.
I fråga örn flottan vill jag påtala, att frågan örn artillerifartygen
ännu icke får en tillfredsställande lösning, och jag finner också bristen på
kryssare — örn nian bortser från flygplanskryssaren »Gotland» — vara ganska
allvarlig och betänklig. Beträffande flyget sker visserligen en kraftig utökning,
men det strategiska spaningsflyget har dock icke tillgodosetts i erforderlig
omfattning, och detta gäller måhända i ännu högre grad beträffande de
för samverkan med armén och marinen avsedda flygförbanden.

Örn jag till en början något uppehåller mig vid lantstridskrafternas organisation,
vill jag erinra örn att herr Pehrsson i Bramstorp vitsordade, att det föreliggande
utskottsförslaget bland annat i detta hänseende i full anslutning till
försvarskommissionens betänkande säges bygga på de strategiska utredningar,
som med största noggrannhet och omsorg utförts efter direktiv av kommissionen.
Det är emellertid beklagligt, att man icke därvidlag dragit de erforderliga
konklusionerna och konsekvenserna av dessa strategiska utredningar.
Redan dessa undersökningar ge nämligen vid handen, att den föreslagna krigsorganisationen
örn sex arméfördelningar och en lätt brigad m. m. i realiteten
icke är tillfyllest i alla de angivna krigsfallen. Jag tänker därvid bl. a. på
vissa krigsfall i södra och norra Sverige, vilka båda enligt dessa strategiska
utredningar visa eli ingalunda oväsentligt större behov av stridskrafter än
den organisation, som här föreslås. Jag vill också i detta sammanhang påpeka,
att även örn den föreslagna krigsorganisationen beträffande lantstrids -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
krafterna vore tillräcklig för exempelvis krigsfallet i norra Sverige, så skulle
detta dock alltid innebära, att praktiskt taget samtliga linjeförband vore till
det yttersta engagerade i norra Sverige, och att landet i övrigt knappast skulle
lia tillgång till andra än landstormsförband, om man bortser från fästningarnas
kustartilleri. Detta måste vara ytterligt allvarligt med hänsyn till landstormsförbandens
naturliga svagheter och brister i åtskilliga hänseenden.

Förslaget ter sig än mera betänkligt, örn man beaktar de nya krigföringsmetoder,
som blivit aktuella under den allra senaste tiden i åtskilliga länder
i såväl Europa som annorstädes. Jag syftar här på ett problem, som enligt
min mening i alltför hög grad förbigåtts, nämligen problemet örn den moderna
luftlandsättningen, vilket är av en synnerligen allvarlig natur. Det rör sig
här ingalunda blott örn möjligheten att från luften landsätta smärre svagt
utrustade styrkor utan örn en fråga av en helt annan storleksordning. Jag
kan i detta sammanhang hänvisa till de stora manövrer, som i september månad
föregående år hållos i trakten av Kiev i Ryssland. Vid ett tillfälle landsattes
där icke mindre än 5,700 man från luften, fullt utrustade icke blott med gevär
och kulsprutegevär utan även nied tunga kulsprutor, lätta stridsvagnar och
fältartilleri. Vi kunna således mycket väl ställas inför den situationen, att
samtidigt som samtliga linjeförband äro hårt engagerade i övre Norrland, en
luftlandsättning sker i Uppland eller på något annat område inom de södra
delarna av landet utan risk för dessa luftlandsättningstrupper att praktiskt
taget möta andra trupper än svagt utbildade och klent utrustade landstormsförband.
Detta är ett problem, som enligt min mening icke får förbigås. Utskottet
har emellertid icke ansett ens någon utredning i detta hänseende erforderlig.
Försvarskommissionen, på vars betänkande irtskottet bygger sitt
förslag, har karakteristiskt nog ansett det nödvändigt att påpeka, hurusom
man i händelse av krig icke kan fingera vapen och övrig utrustning, men det
förefaller ibland som örn det nästan vore erforderligt att även påpeka, att
man inte heller kan fingera truppförband och operativa enheter.

Till allt detta kommer, såsom jag vid remissdebatten i denna fråga den
första april i år framhöll, det relativa värdet av de strategiska undersökningarna,
ty ingen människa kan förutse utvecklingen i någon egentlig omfattning.
För ett land som vårt med sin fåtaliga befolkning är det därför nödvändigt,
att man skapar en sådan organisation, att man vid ett krigsutbrott
kan uttaga den levande värnkraften på ett rationellt sätt. Detta blir icke
möjligt genom det föreliggande förslaget, vilket framgår bland annat av den
omständigheten, att man även i framtiden avser att bibehålla den fördömliga
s. k. kategoriklyvningen, varigenom åtminstone under sju år framåt samtliga
vapenföra icke komma att erhålla utbildning med vapen i fredstid. Det är
ingalunda säkert, att man under pågående krig får tillfälle till och hinner
med den utbildning av dessa vapenföra, som man försummat i fredstid. Det
kan nämligen mycket väl tänkas, att situationen blir sådan, att innan dessa
hunnit utbildas, kriget redan är avgjort, måhända till vår nackdel.

Jag tror också, att man mycket väl skulle kunna öka uttagningen av de
vapenföra och ganska väséntligt uppmjuka de relativt skarpa besiktningsbestämmelser,
som för närvarande gälla. Jag kan såsom en liten kuriositet
men dock som något ganska s3''mptomatiskt erinra örn en uppgift, som stod
att läsa i Idrottsbladet den 23 september föregående år. Där uppgavs, att
de tre förnämsta fotbollsspelarna i det svenska landslag, som dagen förut
spelat mot Norge, voro »kronvrak» på grund av »dåliga fotter», respektive
»dåligt hjärta» och »odugliga knän». Örn dessa tre framstående fotbollsspelare
_ i ett landslag blivit bedömda såsom kronvrak, måste man säga, att
besiktningsbestämmelserna sannerligen skulle kunna i ingalunda oväsentlig
grad ändras, så att en ökad intagning kunde ske.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Man skulle också mycket väl kunna öka tjänstetiden i linjen nied därav
följande förskjutning uppåt av tjänstetiden för landstormen, såsom man ansett
vara möjligt på Gotland. Den förbättrade folkhälsan och den större sundheten
överhuvud taget möjliggöra en dylik utökning. Dessutom skulle man
kunna vinna en årsklass genom att förflytta inskrivningsförrättningarna till
hösten, varigenom sålunda de värnpliktiga skulle kunna erhålla sin utbildning
ett år tidigare.

Genom den av utskottet föreslagna organisationen kommer man emellertid
att till stor del kasta bort de stora årsklasserna under de närmast följande
åren, och dessa s. k. reserver kan man måhända icke få tid att utbilda under
pågående krig.

Herr andre vice talmannen har i sitt anförande redan berört en annan betänklig
svaghet i förslaget, nämligen bristen på linjeinfanteri i kustfästningarnas
krigsbesättning. Jag skall därför inskränka mig till att därvidlag
i huvudsak instämma nied honom. Det är dock inte bara på detta område,
som landstormen får övertaga uppgifter, som i stor utsträckning måste karakteriseras
såsom orimliga. Bristen, elier rättare sagt den fullständiga avsaknaden,
på strategiska reserver gör, att landstormen får övertaga uppgifter,
som dessa förband i realiteten icke komma att kunna lösa på ett tillfredsställande
sätt, icke minst på grund av den alltför korta utbildningstiden
och den svaga utrustningen.

Jag skulle beträffande lantstridskrafterna i detta sammanhang endast ytterligare
vilja peka på den kvalitativa brist, som framträder genom den korta
utbildningstiden. De lantmilitära sakkunniga inom försvarskommissionen föreslogo
för sin del en utbildningstid på 210 dagar, men till och med denna utbildningstid
karakteriserades av dessa sakkunniga själva såsom i åtskilliga
hänseenden lidande av de allvarligaste brister. En annan allvarlig brist är
den dåliga proportionen mellan artilleri och infanteri i krigsorganisationen,
och detta gäller icke blott de i fördelningarna ingående fältartilleriförbanden
utan också, och kanske framför allt, såväl kårartilleriet i egentlig bemärkelse
som förstärkningsartilleriet.

Jag skall icke ytterligare fördjupa mig i några detaljer, men beträffande
flottan skulle jag dock vilja understryka, vad som framhållits tidigare från
högerhåll angående bristen på pansarskepp. Jag anser det också, som jag
nämnde, betänkligt, att man icke anser det erforderligt, att i våra sjöstridskrafter
låta ingå artilleri fartyg av kryssartyp.

I fråga örn flyget sker otvivelaktigt en väsentlig utbyggnad, men beträffande
såväl det strategiska spaningsflyget som, kanske framför allt, de för samverkan
med armén och marinen avsedda förbanden förefinnas dock ytterligt allvarliga
och betänkliga brister. Från såväl de lantmilitära som sjömilitära
sakkunniga har framhållits nödvändigheten av ett väsentligt ökat antal spaningsdivisioner
för dylik samverkan, men man har inom kommissionen och
utskottet skurit ned detta antal i icke ringa mån.

Ett led i försvaret, som icke får nonchaleras, är bekämpandet inom landet
av den försvarsfientliga verksamheten. Man får inte bara se till organisationen
och den egentliga försvarsordningen, man måste också beakta, att vi genom
de gångna årtiondenas utveckling kommit i en sådan situation, att vissa
grupper i vårt land måhända äro så sinnade, att de icke äro att påräkna på det
sätt, som vore erforderligt, i händelse av mobilisering. Vi få icke heller bortse
från den försvarsfientliga agitationens stora och ödeläggande betydelse, och
därför ingå effektiva lagstiftningsåtgärder mot denna försvarsfientliga verksamhet
såsom ett nödvändigt led i tillskapandet av en effektiv försvarsordning.

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Jag bestrider ingalunda, att utskottets förslag innebär väsentliga förbättringar
av vårt försvar, men jag har å andra sidan ansett det vara min skyldighet
att peka på några av de brister, som enligt min mening alltjämt komma att
bli rådande. Den allvarligaste bristen är, såsom jag framhållit, att vi icke
på erforderligt sätt komma att kunna utnyttja landets värnkraft, och de försummelser,
som vi nu därvidlag göra oss skyldiga till, kunna vi måhända icke
reparera i framtiden, särskilt örn man tänker på de sjunkande befolkningssiffrorna.
Det som nu underlåtes i detta avseende kan längre fram icke gottgöras,
även örn man i andra hänseenden i fråga örn försvarsorganisationen
skulle kunna vidtaga avsevärda och nödvändiga förbättringar.

Det är emellertid icke endast det beslut, som kommer att fattas, som är av
betydelse för försvarsorganisationens gestaltning, utan av största vikt är jämväl
det sätt, på vilket detta beslut genomföres och verkställes. Man må se på
denna fråga, hur man vill; man må intaga en kritisk hållning från den ena
eller andra utgångspunkten; man må ha rätt att kritisera och framföra sina
önskemål, men man har icke rätt, att, då beslutet en gång är fattat, handla
så, att verkställandet av beslutet i det ena eller andra hänseendet kommer att
saboteras. Man måste därför från alla håll påfordra ett lojalt genomförande
av det beslut, som riksdagen fattar. Det har därför varit värdefullt, att man
också från olika håll deklarerat en sådan uppfattning, och detta har måhända
ingalunda varit obehövligt med hänsyn till den oro, som givetvis måste hysas
av många inför det sätt, varpå man underlät att genomföra till och med 1925
års beslut i försvarsfrågan. Icke ens detta beslut blev genomfört till fullo,
utan verkställigheten nästan saboterades i vissa hänseenden. Jag tänker därvidlag
bl. a. på anskaffandet av det bombflyg, som förutsattes år 1925, men
som ännu i dag, elva år senare, icke skett. Man skulle därför, för att citera
herr Vennerström, inte av i år men av år 1931, kunna tala örn avrustning på
bakvägar.

Det är emellertid att hoppas, att för framtiden verkställigheten av riksdagens
försvarsbeslut icke kommer att ske på det sätt, som många gånger tidigare
varit fallet. Det är nödvändigt, att förtroende finns men också att förutsättningarna
för detta förtroende äro för handen. Därmed åsyftar jag för
min del ingalunda blott den högsta ledningen utan även de underordnade myndigheterna.
Jag tänker därvidlag särskilt på det vapen, som ännu är jämförelsevis
nytt och som kommer att utbyggas mer än någon annan vapengren.
Inom detta vapen har åtminstone tidigare rått vissa förhållanden, som ingalunda
varit tillfredsställande. Jag tror därför, att det varit ganska önskvärt,
att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i enlighet med mina
önskemål i de interpellationer jag riktat till honom klarlagt åtskilliga förhållanden,
som skulle behöva ett dylikt klarläggande. Detta hade varit nödvändigt
icke minst mot bakgrunden av det önskvärda däruti, att förtroendet
helt och fullt kunnat återställas, ty den hemlighetsfullhet, som alltjämt fått
råda i detta hänseende, har icke verkat förtroendeingivande.

Jag finner det beklagligt, att man på sätt som skett låst fast sig vid olika
kostnadsramar och att man såsom den förnämsta utgångspunkten tagit den
ena eller andra kostnaden, ty det gäller dock icke i första hand frågan om det
ena eller andra beloppet, utan främst gäller det organisationen av våra försvarskrafter.
Vår försvarsorganisation är ingalunda ett dylikt värderingsproblem,
och därför hade det enligt min mening varit önskvärt, att man hade
på ett annat sätt än som nu är förhållandet kunnat bortse från de olika kostnadssynpunkterna.
Jag är för min del alldeles övertygad därom, att i allvarets
stund det svenska folket icke skall fråga, vad kostnaderna äro för
värnande av landets frihet. Under sådana omständigheter är det också nöd -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Xr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
vändigt, att man, medan tid är, alltmera söker frigöra sig från dessa kostnadssynpunkter,
så att man icke en gång kommer att befinna sig i den situationen,
att, även örn man är beredd att då giva aldrig så stora belopp till försvaret,
det är för sent att skapa en effektiv försvarsorganisation.

Det är visserligen alldeles riktigt, att man aldrig kan skapa en organisation,
som ger fullständig garanti för frihetens bevarande, men ju starkare denna organisation
är, desto större blir säkerheten och desto starkare blir också avskräckningsmomentet.
Därmed vinner nian också ökad garanti för fredens
bevarande. Ingen förmår mer än att sätta in alla sina krafter, men man borde
lia kunnat skapa en sådan försvarsordning, att den i händelse av krig möjliggjorde
ett snabbt uttagande av hela vår levande värnkraft. Jag fruktar,
att den dagen kail komma, då man får ångra, att man icke i tid och under
fredliga förhållanden uppbjudit alla sina krafter för att skapa förutsättningarna
för frihetens värnande. Jag upprepar än en gång, att ingen kan göra mer
än vad han förmår, men man har också enligt min mening skyldighet att göra
så gott som man förmår. Yi ha helt visst råd att skapa ett effektivt försvar,
men, herr andre vice talman, vi ha däremot icke råd att äventyra fäderneslandets
frihet.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Vougt: Herr talman! Det är nied en viss tvekan jag har begärt ordet
i denna debatt, en tvekan som framför allt hänför sig det faktum, att det har
förekommit så många meningsutbyten i försvarsfrågan utan att vi likvisst kunnat
komma varandra närmare än de olika i utskottsutlåtandet deklarerade ståndpunkterna
beteckna. Om jag likväl begärt ordet, så är det därför, att det
förefaller mig rimligt, att det säges något för att förklara tankegången i den reservation,
som av utskottets socialdemokratiska ledamöter fogats till det betänkande,
som nu föreligger.

Det är givetvis ingen av oss och framför allt ingen av dem som redan tidigare
än i särskilda utskottet haft tillfälle att syssla med försvarsfrågan, som
inte beklagar, att man nu inte är i stånd att komma fram till en i verklig
mening samlande lösning. Innan jag går in på vår reservation i utskottet, skall
jag emellertid be att få säga några ord örn mina intryck från den relativt korta
tid, under vilken jag var medlem av försvarskommissionen. När jag tog itu
nied arbetet där, föreföll det mig, som örn man på de flesta håll strävade
efter att nå fram till en verklig effektivisering och rationalisering av våra
försvarskrafter. Dessa strävanden ligga ju i tiden. Örn vårt svenska försvarsväsende
vore ett affärsföretag eller ett affärsdrivande verk, skulle man
inte behöva föra så mångordiga diskussioner örn den lättaste vägen att vinna
största möjliga effekt. Jag vet, att det är många av de officerare, som bistodo
försvarskommissionen i dess arbete, som nu beklaga, att man inte har nått fram
till ett förslag som bättre företräder rationaliserings- och effektiviseringssynpunkterna.
Att man inte kunnat göra detta, tror jag beror på att det är omöjligt
att företaga en sådan rationalisering i samband med en utökning av försvarsanslagen.
Den upplysningsverksamhet eller, örn jag så får uttrycka mig,
propaganda, som igångsatts för att ute hos folket skapa förståelse för försvaret
har kommit att mobilisera ett försvarsintresse som är knutet till en viss
traditionsbunden uppfattning. När man skall rationalisera, måste det vara i
nedrustningstider, man kan rationalisera på väg nedåt men icke på väg uppåt.
Ar 1925 kunde man göra en viss rationalisering, och ingen har förordat,
att något av de regementen, som indrogos 1925, skulle återuppsättas. Följ -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni £. m.

Ang. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
aktligen Ilar man för den förs vågordning-, man nu försöker skapa, vunnit en
viss rationalisering från 1925, då man talade mycket mindre örn effektivisering
och rationalisering. Men nu, när man befinner sig på väg uppåt, har
detta varit omöjligt, och det kanske beror på att försvarsfrågan nu löses
utan att det ute bland folket finnes någon verklig känsla av att man står inför
ett hetsande tryck av händelser utomlands. Det finnes inte hos det svenska
folket någon känsla av verklig oro för vårt yttre försvar.

Medan jag talar örn det samarbete jag haft med en del officerare, vill jag
säga, att det varit nied stor glädje jag kunnat märka, att det bland dem, finnes
en helt annan inställning till hela frågan örn sambandet mellan demokrati och
försvar nu än förr. Man har där verkligen förstått, att försvarsordningen för att
bli hållbar måste förankras i folket och få folkets förtroende. Jag kan också
med tillfredsställelse anteckna, att de motioner av herr Branting och undertecknad.
och andra riksdagens ledamöter, som väckts i syfte att skapa en på
bred demokratisk grund lagd officersrekrytering, lia mött förståelse också på
militärt håll. Jag tror, att det är dessa uppfattningar, som göra, att man
inom vida kretsar på den militära sidan inte kan förstå de borgerligas hållning
i denna sak. Man kan helt enkelt inte fatta, att när vi i den svenska riksdagen
kommit så nära till ett samlande beslut i försvarsfrågan, vissa oväsentliga
skiljaktigheter inte skulle kunna undanskjutas.

Uppfattningen är densamma ute i landet, och kort uttryckt fattar nian väl
läget så, att de borgerliga partierna inte anse försvarsfrågan vara så vital och
viktig, att nian för den skull vill avstå från vissa politiska planer, planer
som kanske på något håll knytas till önskemål att skapa en regeringskris.
Oviljan mot att göra en kraftansträngning för att få en samlande lösning i försvarsfrågan
kan sägas vara en effektiv dementi av påståendet, att försvaret
inom de borgerliga partierna som helhet betraktas som ett överhängande livsproblem.
Jag måste säga, att det förvånat mig vid behandlingen av de olika förslagen
inom särskilda utskottet, att nian gjort så ringa ansträngningar för att
söka begripa vad problemet egentligen rör sig örn, och detta är kanske också orsaken
till att särskilda utskottets majoritet har åstadkommit en motivering, som
måste sägas vara sensationellt svag. Man har i den motiveringen nöjt sig med att
peka på det utrikespolitiska läget och dess försämring, jämfört med den tidpunkt,
då försvarskommissionens betänkande avgavs. Det kunde tyckas, att
örn försämringen är så påtaglig, som man menar, borde man gå ett stycke över
vad av försvarskommissionen föreslagits. Jag lägger emellertid med en viss
förvåning märke till att utskottets principmotivering icke innehåller ett enda
ord till förklaring på att man överhuvud taget stannat vid den kostnadsram
man förordat. I försvarskommissionens betänkande utsädes det dock, att det
finnes sociala och ekonomiska faktorer, som man måste räkna med. Det saknas
varje som helst antydan i särskilda utskottets principmotivering om skälet,
varför man överhuvud taget stannat vid den kostnadsram, som man nu
förordar.

Är det nu verkligen så, att Sveriges läge har försämrats? Ja, ser man den
fragan i jämförelse med läget 1925, när det inom Sveriges riksdag fanns en
betydande majoritet för nedskrivning av våra försvarsutgifter, måste man
säga, att det skett en förändring i ett visst avseende. Vad man då anförde var
tillkomsten av den harriat av stater, som skiljer Sverige från stormakten i
öster, vilken tidigare varit var omedelbara granne. Denna skiljemur består
alltjämt, men läget har förbättrats därigenom, att denna stormakt har inträtt i
Nationernas förbund för att där samverka med övriga europeiska stater för
att bevara freden. Det är sant däremot, att en mycket betydande förändring
har skett i jämförelse med 192o därigenom, att de avväpnade länderna i Europas

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
mitt ha sprängt sig fria från Versailles-fredens bindande klausuler och påbörjat
en upprustning, soln överallt i världen har framkallat motsvarande åtgärder.

I vilken mån man nu kan fästa något avseende vid strävandena att kollektivt
bevara freden, det är någonting, som det är ytterligt svårt att yttra sig örn.
När vi diskuterade bland annat försvarsfrågan under remissdebatten, fällde jag
det uttrycket, att det pågick ett stort experiment, som åsyftade att visa, huruvida
det funnes någon möjlighet att med uppbjudande av enbart fredliga medel
förhindra fullföljandet av ett krig. Utgången av det experimentet har blivit,
att de militära maktmedlen avgingo med segern i kraftmätningen mellan
olika faktorer som möttes. Det är emellertid nog rätt märkligt att se, hur
djupt den kollektiva säkerhetens tanke ändå har slagit rot i världen. Inför
det hårda slag, som Nationernas förbund drabbats av, skulle vi kunnat frukta
att människorna inte hade kraft att tro på dess möjlighet av utveckling, och
likväl finna vi att viljan till bevarandet av detta instrument till fredens upprätthållande
starkt manifesteras på olika håll i världen. Jag tror, att den
största faran ligger i att den kollektiva säkerheten militäriseras. Sedan man
kommit att stå inför den skrämmande erfarenheten, att man inte kan bekämpa
kriget med fredliga maktmedel, ställa folken ökade rustningar bakom sina
strävanden för att bevara freden. Därigenom bringas demokratien i en oerhört
svår dilemma. Demokratien i såväl Storbritannien som andra länder måste
taga sitt ansvar, och exempelvis i England förklarar det brittiska arbetarpartiet:
vi äro villiga att medverka till ökning av rustningarna, under förutsättning
att rustningarna ställas i den kollektiva säkerhetens tjänst. Men vi måste
vara medvetna om att man därvid också ökar de risker för krigiska sammandrabbningar,
som bruka följa av högt uppdriva krigiska rustningar i världen.

Man måste säga sig, att ett krig i Europa inom den tidsrymd, för vilken
man tänkt, att vår försvarsordning skall avmätas, är tänkbart. Men däremot
är det av största vikt — och jag anknyter därvid till den tankegång, som vi
sökt bringa till uttryck i den socialdemokratiska reservationen — att göra
klart för det svenska folket vilka försvarsmöjligheter som det överhuvud taget
kan tro på. Jag har en mycket stark känsla av att den svenska nationen
inte kan bringas att tro på obegränsade försvarsmöjligheter. Den kan med
andra ord inte omfatta den uppfattningen, att vi skulle kunna nå fullständig
trygghet med militära maktmedel. I särskilda utskottets betänkande finnes
en reservation av herr Elof Lindberg, och herr Lindberg kommer att om några
timmar utveckla sin ståndpunkt här i kammaren. Han kommer att uppvisa
omöjligheten av att försvara svenskt territorium i händelse av ett mot detta
territorium riktat angrepp, där vår motståndare kan utnyttja alla de förstörelsemedel,
som den har till sitt förfogande, och han kommer att säga, att
det är omöjligt att försvara det här gamla landet. Och jag vill säga, mina damer
och herrar, att den uppfattning, som herr Elof Lindberg där företräder,
går mycket, mycket djupt hos svenska folket. Det finnes ingen möjlighet att
få den svenska allmänheten, som tänker ganska nyktert och klart, att tro på
möjligheten att bygga upp ett försvar, som i alla väder skulle ge oss trygghet.
Vi måste därför — såsom vi göra i den socialdemokratiska reservationen
— helt realistiskt konstatera, att det kan uppenbara sig krigsfall, som vi överhuvud
taget icke kunna stå beredda att möta och för vilka vi därför icke kunna
rusta.

Jag förstår mycket väl. varför majoriteten i utskottet inte velat utskriva
detta, och det är därför att majoriteten menar, att om man skreve detta, skulle
man liksom ifrågasätta det svenska folkets försvarsvilja. Jag tror inte, att
detta är nödvändigt. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att den svenska natio Andra

hammarens protokoll 1930. Nr hH. 3

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. lii.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
nen, därest den skulle bli föremål för angrepp, skulle visa tänderna och använda
all sin försvarskraft med hela sin lidelse. Men det är lika visst nödvändigt,
att man inte inom en liten nation hänger sig åt mycket farliga illusioner.
.Vilken svensk regering som helst skulle, därest de uppfattningar äro
riktiga, som komma till synes örn de faror, som vi kunna leva i, vilken svensk
regering som helst skulle kunna ställas inför ett ultimatum då den måste fråga
sig, om tillgripandet av ett försvar är något annat än rena desperationen.

Emellertid är det icke så, att problemet är uttömt därigenom, att man nödgas
säga, att Sverige inte kan försvara sig mot ett angrepp från en stormakt,
som för detta angrepp kan utnyttja sin samlade kraft eller huvudparten av
sina samlade stridskrafter. Det är i den punkten herr Elof Lindbergs resonemang
klickar. Det är därför att han betraktar endast en del av vårt försvarsproblem,
som han kommit fram till avrustningsståndpunkten eller ståndpunkten
att icke nu medverka till någon ändring i vårt försvar. Han förbiser nämligen,
att det svenska försvarsproblemet har en helt annan sida, d. v. s. det
försvar, som kan åstadkommas, i händelse av att en konflikt pågår mellan
större eller mindre makter ute i världen och där spörsmålet blir huruvida någon
av de stridande parterna har intresse av att draga in Sverige i sin uppgörelse.
Det blir då fråga om en neutralitetskränkning. En neutralitetskränkning
har en helt annan militär karaktär än ett angrepp av den art jag
nyss talade om, därför att den neutralitetskränkningen kan företagas endast
med en mycket begränsad del av den kränkande partens stridskrafter, alldenstund
huvudparten av vederbörande stormakts väldiga stridskrafter äro bundna
i strid med andra.

Det har redan i Kungl. Maj:ts proposition sagts, att det fall, för vilket man
tänkt, sig att uppbygga ett svenskt försvar är ett fall sådant som detta.
Det är samma synpunkt vi utvecklat i den socialdemokratiska reservationen.
Vi säga, att Sveriges försvarsproblem är Sveriges problem och icke något annat
lands. Om jag vore en tjeckisk socialdemokrat och stöde i parlamentet i
Prag och hade anledning att tala om Tjeckoslovakiens försvarsproblem, är jag
övertygad örn att jag skulle, om jag hade aldrig så stor motvilja däremot, vara
nödsakad att förorda och rösta för försvarsanstalter, mångdubbelt högre än
dem, som vi här i Sverige för närvarande kunna anse rimliga. Vi kunna icke
bortse från att varje lands försvarsproblem måste bedömas mot bakgrunden
av dess försvarspolitiska läge.

I och med det att man för åt sidan avsikten att uppbygga det svenska försvarsväsendet
för ensamkrig mot en stormakt, har man reducerat problemet
ungefär till att gälla, vilka risker Sverige löper i händelse av konflikt mellan
andra, att bli indraget i den konflikten. Vi skola då finna, att det är nästan
omöjligt att peka på att i nu tänkbara konflikter någon av de stridande parterna
skulle ha intresse av att kränka Sveriges neutralitet. Det intresset kan
uppstå,^ därest Sverige helt saknar eller har endast mycket svaga försvarsmedel.
Då kan man säga sig. att det är ett land, som så fullständigt saknar försvarsmöjligheter,
att det överhuvud taget icke kostar någon uppoffring att
sätta sig i besittning av dess territorium. Läget är annorlunda, därest de
svenska försvarskrafterna äro tilltagna på ett rimligt sätt. Vår uppfattning är
nu den, att med hänsyn till Sveriges läge, med hänsyn därtill, att en krigföring
med det här landet innebär att vår motståndare måste utsträcka sin front på
andra sidan havet, uppnå vi tillräckligt avskräckande verkan med de försvarsmedel,
som föreslagits i första hand inom försvarskommissionen av Harald
Akerberg och mig själv. Då vi hävda detta, sker det naturligtvis efter subjektivt
bedömande, men ett subjektivt bedömande, som dock har viss grund
för sig. Vi mena att Sverige med ett sådant mått av försvarskrafter kan

Onsdagen den 10 juni f. ra.

Nr 42.

Antj. förr svar sväsendets ordnande m. en. (Forts.)
åstadkomma tillräckligt avskräckande verkan samt att vad därutöver är är
något, som man kan hava men till nöds också kan mista.

När man nu försummar — naturligtvis med full avsikt — att i sin kritik
inför allmänheten återge hela denna ståndpunkt, är det uppenbart, att man
gör det för att i stället kunna peka på regeringens förslag och även det förslag
vi i vår blygsamhet gjort och säga: se nu vad socialdemokraternas ståndpunkter
växla! Jag hoppas, att jag i varje fall med detta resonemang ■— som
jag hoppas inte varit för långt — kunnat klargöra, att sedan vi en gång kommit
fram till den övertygelsen, att ett visst mått av försvarskraft räcker till för
den uppgift vi vilja nå, blir det som ligger däröver, en fråga om tillmötesgående,
en fråga örn hänsynstagande, en fråga örn att möta andra uppfattningar,
en fråga örn i vilken mån man kan väga försvarsutgifterna mot sociala,
kulturella och andra utgifter.

I anslutning härtill kan det också helt kort och gott sägas, att om ett krigsläge,
som vi nu icke betrakta som sannolikt, d. v. s. ett ensamt angrepp av en
stormakt gentemot Sverige skulle bli aktuellt, är det uteslutande barnsligt
att kunna förmena, att en försvarsordning, som i naket tillstånd kostar 148
miljoner kronor, skulle vara väsentligt mera avskräckande än ett försvar, som
kostar 10 eller 15 miljoner kronor mindre. Jag tror, att det är av stor vikt
att klart och bestämt definiera graden av de uppgifter, som ett svenskt försvar
kan bära.

Jag har haft det intrycket, att de borgerliga ledamöterna i särskilda utskottet
accepterat vår ståndpunkt, vilket inte hindrat, att man ofta ute i
agitationen bör, att vi skola med vårt försvar skapa full trygghet. Jag har
också observerat, att hänvisningar till de berömda och beryktade de s. k.
strategiska utredningarna ha försvunnit i särskilda utskottets principmotivering.
Man hänvisar visserligen till vissa utredningar inom försvarskommissionen
men pekar inte särskilt på dessa strategiska utredningar, som likväl
i den allmänna diskussionen spelat en stor roll.

Nu stå vi på olika linjer. Full enighet i försvarsfrågan skulle ha givit
ett helt annat intryck utåt. Jag skall inte ägna mig åt någon kritik av den
produkt, som framkommit ur särskilda utskottets arbete. Örn jag skulle stanna
inför en kritik på någon punkt, skulle det vara, att man tilltagit organisationen
så mycket i överkant, att det är mycket tvivelaktigt, huruvida den
håller med hänsyn till vår befolknings tillväxt. Det är i varje fall lätt att
se, att den försvarsordning vi nu besluta är begränsad till 10 år. Efter 10
år måste man helt enkelt åstadkomma något annat, därför att årskullarna
av värnpliktiga inte räcka till. Jag vill i detta sammanhang säga, att herr
Ossbahr, som nyss hade ordet, har yxat till något, som är fullständigt ogenomförbart
och som ingen ansvarig militär skulle våga förorda till antagande
hos de svenska statsmakterna.

Omöjligheten att åstadkomma en samlad linje i försvarsfrågan skall jag
nu inte ytterligare beklaga. Jag tror, att beklagandet är så allmänt även
inom de partier, som av olika skäl bundit sig vid ståndpunkter, som omöjliggöra
för dem att medverka till en sådan samling, att man inte behöver använda
några starka ord. Framför allt måste det beklagas därför, att en försvarsordning,
som ett litet land inför, nödvändigt måste ha ett mycket begränsat
och kanske tvivelaktigt militärt värde och att en sådan försvarsordning
måste få oerhört mycket större styrka, örn man kan säga, att den framgått
ur en praktiskt taget enhällig riksdag med anslutning av ett praktiskt
taget enhälligt folk. Örn jag skulle, med all reservation för jämförelsen i övrigt,
draga några erfarenheter av senaste krig, blir det, att ett folks försvar
mindre beror på de materiella medlen än på inre sammanhållning. Det är

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
det psykologiska värdet av detta, som de borgerliga partierna inte vilja förstå.
De lia därför försuttit ett stort tillfälle. Partisinne, politisk småkonst
och vissa aspirationer, som inte lia något gemensamt med landets väl, lia
i stället blivit bestämmande.

Men då jag nu, herr talman, ber att få yrka bifall till deli reservation,
som avgivits av herr Åkerberg m. fl. sker det dock i den förhoppningen, att
det beslut som kommer att fattas skall leda till vårt lands gagn.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det må väl anses befogat, att jag
yttrar några ord till försvar för det föreliggande utskottsförslaget, då jag
är den ende ledamot av utskottet, som står för detta förslag från början till
slut. Härvid har jag nu att strida på två fronter, nämligen dels mot dem,
som anse, att den försvarsordning utskottet här föreslagit trots allt är otillräcklig,
och dels mot dem, som i likhet med den siste ärade talaren anse, att
vi givit försvaret alldeles för mycket. Min värderade meningsfrände herr
andre vice talmannen representerar återigen i någon mån en tredje motsättning,
i det han visserligen anser omfattningen av de föreslagna försvarsanstalterna
rimlig och lämplig men är missbelåten med avvägningen de olika
försvarsgrenarna emellan.

De, som här klaga över, att det föreliggande utskottsförslaget skulle i vissa
avseenden ge för litet, röja, vågar jag påstå, en alltför stor oförnöjsamhet.
Den försvarsordning, som riksdagen nu, av allt att döma, går att besluta,
tillgodoser enligt mitt förmenande mycket högt ställda krav såväl ifråga örn
volym som i fråga om kvalitet. Det talas och har många gånger i dag talats
örn angelägenheten av att skapa förtroende för försvarsväsendet, men det
gör man inte, mina damer och herrar, genom att ständigt föra detta högljudda
tal om brister hos försvarsordningen i alla möjliga avseenden. Vad här
föreslås är en försvarsordning, som är uppbyggd efter noggranna anvisningar
av den militära sakkunskapen. Visserligen har denna militära sakkunskap
ställt krav på utvidgningar i åtskilliga hänseenden, krav som icke kunnat
tillgodoses, men dessa ha i allmänhet mera gällt omfattningen, volymen, än
kvaliteten. Jag kan försäkra de herrar, som klaga över förslagets brister,
att vad gäller omfattningen är utskottets linje maximum av vad som är
möjligt att ernå. Och edra lamentationer kunna inte göra annat än åstadkomma
ökad tvekan hos dem som förut hyst tvivel att ge förslaget sin röst.
Ty sådana perspektiv, som herr Ossbahr rullat upp i sin motion och i sitt
anförande här i dag, måste inge den farhågan, att ehuru vi ikläda oss betydligt
ökade bördor för försvaret, kommer det omedelbart att resas krav
på höjda anslag till det ena och det andra ändamålet. Visserligen äro de
yrkanden som högern framställt i dag något modifierade, men av vad som
förekommit i uttalanden i pressen är det befogat att rikta en varning även
åt det hållet att inte spänna bågen för högt. Jag adresserar denna varning
inte bara till politikerna utan även till männen av facket. När man ser tidningsartiklar
i högerns landsortspress med rubriken »Ett beklämmande utskottsbud»
däri man kommer med ett uttalande att »utskottets förslag ger
inte vårt folk det försvar, som kräves för att kunna bevara fred och frihet»,
då är man i färd med att fortsätta en trafik, som vi hoppats att en gång komma
ifrån.

Vad angår den andra sidan, den som representeras av den siste talaren
och hans medreservanter, är en saklig diskussion åt det hållet skäligen fruktlös.
Det konstateras i reservationen, att meningsskiljaktigheterna mellan reservanterna
och utskottets majoritet inte gälla spörsmålet örn avrustning och
nedrustning utan fastmera måttet av de militära anstalter, som äro behövliga.

Onsdagen den 10 juni f. lii.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
Herr statsministern Ilar här nyss gjort samma konstaterande, och han har
tillagt, att det inte gäller en linje, som omfattas av en socialdemokratisk
opinion, och en annan linje, som omfattas av en icke socialdemokratisk opinion,
utan att uppfattningarna skära igenom partilinjerna.

När det gäller att bestämma sig för det ena eller andra måttet, finnas emellertid
inga exakta bedömningsgrunder, och det citat, som statsministern hedrade
min partivän herr Carlström nied att föredraga, återger enligt min mening
en riktig analys av läget. Man måste å ömse sidor röra sig med antaganden.
I denna diskussion om vad som behöves eller inte behöves i fråga örn militära
anstalter, kan väl ingen heller önska, att erfarenheten må ge honom rätt. Ty
alla hoppas vi ju att slippa bli vederlagda i vår uppfattning eller få den bekräftad
av den hårda verklighet, som ett krig skulle betyda.

Herr Vougt och hans medreservanter anföra nu, att inför ett angreppshot
kunna de försvarsanstalter, som inrymmas inom den av utskottet förordade
kostnadsramen av 148 miljoner, lika litet som de enligt Kungl. Maj:ts proposition
förordade försvarskrafterna vara ett effektivt skydd. Den uppgift,
som ett svenskt försvar inför ett krigshot skulle fylla, angiva reservanterna
vara att avskräcka från angrepp. Det är ett riktigt resonemang. Men när reservanterna
sedan antaga, att den skillnad i avseende å militär effektivitet,
som finnes mellan den av utskottet föreslagna ordningen och den av Kungl.
Maj :t förordade, icke kan vara av avgörande natur, som ordalydelsen i reservationen
är, då må man spörja, huruvida ändå inte ett större mått av försvarsanstalter
ger större trygghet än ett mindre mått. Och man undrar, hur det
kan förhålla sig så, som herr Vougt i eleganta vändningar sökte bevisa, att
regeringens förslag kunnat bli det precis rätta. Jag måste säga till herr Vougt,
att trots hans strategiska och teoretiska utläggningar kan man inte hysa någon
överdriven respekt för hans slutsatser, därför att han varit med örn så mångå
ståndpunkter och flyttat från den ena till den andra. Från samma utgångspunkt
har han kommit till åtminstone två slutsatser. _

Själv vill jag ingalunda med anspråk på tillförlitlighet påstå, att vad utskottet
föreslår är det absolut riktiga. Det finns som sagt ingen fixerad grund
för bedömande av spörsmålet. Men i ett tveksamt avgörande härvidlag föredrar
jag bestämt att rusta något för mycket framför att vara för dåligt beredd,
örn det en gång gäller allvar. Nu säges i reservationen, att det icke kunnat
påvisas, att i någon av de stormaktskonflikter, vilka nu kunna bedömas som
tänkbara eller sannolika, någon av parterna skulle kunna äga ett så starkt
intresse av ett besittningstagande av svensk mark, att ett försök konime att
göras, därest Sverige äger ett rimligt mått av försvarskrafter. Även den satsen
är acceptabel. Men då äro vi där igen: Vad är det som är ett rimligt
mått av försvarskrafter? Reservanterna förmena, att propositionens ram är
vad som behöves, och utskottsmajoriteten anser, att vad som behöves för ändamålet
är något mer i fråga örn armé och flyg. Här står uppfattning mot
uppfattning; och det tjänar inte mycket till att söka övertyga varandra. Vi
stå sannolikt kvar på våra ståndpunkter vad som än sker i dag. Jag tror,
att även örn den önskade samförståndslösningen i försvarsfrågan komme till
stånd, skulle skiljaktigheterna i fråga om vad som behöves alltjämt kvarstå.

Reservanterna precisera önskemålet beträffande försvarsordnmgen så, att
den skall äga elasticitet, inre sammanhang och sammanhållning, att den skall
stå i ett riktigt förhållande till nationens ekonomiska och sociala styrka, och
att folket självt skall stå som en man bakom detsamma. Efter vad jag hört, är
det ingen som bestritt, att utskottets förslag besitter elasticitet, inre sammanhang
och sammanhållning, men när det blir fråga örn, huruvida kostnaderna
stå i rimligt förhållande till nationens ekonomiska och sociala styrka, gå me -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
ningarna, som känt är, betydligt i sär. Men härvidlag skulle jag vilja turnera
om reservanternas sats beträffande effektiviteten. Likaväl som man kan säga,
att skillnaden mellan utskottets försvarsordning och Kungl. Maj:ts inte kan
vara så stor, att den avgör effekten, så kan man säga. att skillnaden mellan
148 miljoner och 130 miljoner i en miljardbudget ingalunda är avgörande för
nationens ekonomiska bärkraft. Och även här kan antagande ställas mot
antagande. Man kan göra upp kalkyler, hur statens ekonomiska förhållanden
komma att gestalta sig, men några säkra hållpunkter finnas inte.

Med uttalandet, att folket bör stå bakom försvaret, har man flyttat diskussionen
över till det politiska planet. Jag vill ingalunda bestrida lämpligheten
att göra en sådan problemställning i detta sammanhang. Utan tvivel är det
av stor vikt, att folkets flertal känner förtroende och samhörighet i så viktiga
samhällsangelägenheter som försvarsanstalterna. Men frågan är, i vilken grad
det ena eller det andra av de nu föreliggande förslagen skulle ha eller ha haft
större förutsättningar härvidlag. Reservanterna och statsministern synas
utgå ifrån, såsom något alldeles självklart, att det är regeringens förslag eller
något i närheten därav, som skulle på ett alldeles särskilt sätt vara skickat
att läggas till grund för en samförståndslösning under enhällig uppslutning
från hela nationen. Men nu synes ju riksdagsbehandlingen vederlägga detta
påstående. Den visar av allt att döma, att flertalet ställer sig på en annan
linje än regeringspropositionen, och det kommer sannolikt att föreligga ett faktiskt
voteringsbevis för att försvarskommissionens förslag haft förmåga att
samla flera bakom sig än regeringens proposition. Och då synes det ådagalagt
på den väg vår författning känner, att den väg. som anvisats från utskottsmajoritetens
sida, är en bättre grund för den åstundade samförståndslösningen
än propositionen.

Statsministern sade, att inom en demokratisk stat finnes ingen annan grund
att bygga på än folket självt. Men riksdagen är ju folkets representation, tillsatt
på ett bestämt sätt, och så länge vi inte ha någon annan representationsgrund,
få vi godkänna den. Minst av allt tvivlar jag på, att den nuvarande
statsministern vill godkänna det uttryck för folkviljan, som ett beslut av
riksdagen innebär.

De försök, som från regeringens sida gjorts att åvägabringa en stor politisk''
samling i det förestående viktiga ärendet, äro värda allt erkännande, och jag
tror också, att statsministern därvid letts av ärlig vilja att gagna saken.
Men såvitt jag förstår är det obefogat, när han här kommer med klagomål
över bristande tillmötesgående. Inte annat än jag kan se ha vi även kommit
ett ganska gott stycke på väg åt det håll han önskat. Utskottsreservanterna,
som väl få anses företräda regeringspartiets flertal, förklara sig nämligen vara
beredda att under vissa förutsättningar medverka till genomförandet av den
större organisation och den utökade kostnadsram, kring vilka en majoritet skapats
i utskottet, ett uttalande, som statsministern här bekräftade och som
måste betyda, att skillnaden i sakfrågan är ganska ringa. Jag tror ingalunda,
att vare sig det socialdemokratiska partiet eller regeringen skulle vara villiga
att frånfalla en starkt sakligt grundad ståndpunkt och gå in för något annat,
örn det vore en bred klyfta mellan de olika ståndpunkterna. Men de förutsättningar,
man angivit som erforderliga för att nå den önskade samförståndslösningen,
äro av den natur, att de icke sammanhänga med det spörsmål vi i dag
behandla. Dessa förutsättningar ha presenterats såväl i statsministerns hänvändelser
till de olika partiledarna som i reservationen och i hans anförande
här i dag. Men de äro. som sagt, knutna till behandlingen av andra frågor.
Det må väl anses olämpligt att under behandlingen av försvarsfrågan gå in

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
på en detaljdiskussion om andra spörsmål, men som saken ligger till, kan man
knappast undgå detta. _

Som villkor för att regeringspartiet skulle medverka till lörsvarstragans
lösning enligt utskottets förslag har av de socialdemokratiska reservanterna
klart och tydligt angivits, att de av försvarsreformen föranledda ökade kostnaderna
skulle bäras av de bärkraftiga skattedragarna, de större inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna, och vidare skulle, säga reservanterna, det naturliga
sambandet mellan försvarspolitik och socialpolitik understrykas. För
manifesterande av beredvilligheten att gå in på dessa villkor har krävts positiva
beslut i vissa aktuella frågor. Om metoden att vid avgörande här i riksdagen
av vissa frågor ställa villkor, som skola uppfyllas vid behandlingen av
andra, skall jag inte uttala mig närmare i detta sammanhang, men den tankegång,
som ligger bakom den just nu aktuella sammanställningen,^ anser jag
kunna göras till föremål för en bestämd erinran. Den synes utgå från, att
ökade bördor för försvarsändamål, som läggas på nationen och folket, på ett
särskilt sätt skola kompenseras genom att man beslutar ökade kostnader även
för andra ändamål. Det förefaller, som örn man betraktade försvarsreformen
som en angelägenhet allenast för vissa grupper i samhället, under det att andra
grupper med presumerad rätt skulle få hysa så ringa intresse för saken, att
deras gillande eller medverkan till företagna utvidgningar måste köpas med
vissa beslut i andra för dessa samhällsgrupper angelägna spörsmål.

För egen del tvekar jag icke att beteckna en dylik frågeställning som oriktig.
Försvarsväsendet är i den demokratiska staten en hela nationens angelägenhet.
Det kan inom olika grupper finnas skilda insikter örn nödvändigheten
och, såsom vi hört, olika uppfattningar örn volymen av de militära
anstalterna, men nian får icke ge ett finger åt den föreställningen, att landets
säkerhet och trygghet blott angår vissa samhällsgrupper, medan andra, så att
säga, lia rätt att stå likgiltiga därför. _ .

Statsministern säger, att den sammankoppling, som här är gjord, ingalunda
är ny. Den är icke av i dag och icke heller av i går utan den har länge
föresvävat honom och kommit till uttryck i hans offentliga framträdande. Det
är en dålig tröst, ty även om den icke är ny, är den icke desto mindre olycklig.
Jag tror för min del, att vi här ha att söka hindret för att strävandena
till en samförståndslösning i försvarsfrågan icke rönt full förståelse. ^När statsministern
lade sina förhandlingar nied de borgerliga partierna på basis av
denna, såvitt jag kan se, oriktiga grund, har det icke kunnat gå på annat sätt
än det gjort. Yi lia från folkpartiets sida förklarat oss självfallet villiga att
nied regeringen och andra meningsgrupper diskutera vägarna för en antaglig
finansiering av de ökade försvarsutgifterna — det är en fråga, som hänger
nära samman med det beslut, som vi väl i dag komma att fatta - och vi
komma också redan vid denna riksdag att i handling visa, att vi ingalunda
tveka att lägga de ökade bördorna på den direkta beskattningen och detta
på ett sätt, som tydligt markerar vår vilja att taga ut mera av de stora inkomsterna.
Såvitt jag förstår, är detta ett klart uttryck för tillmötesgående
av ett av de krav, som såväl vid förhandlingarna som av reservanterna blivit
resta från socialdemokratiskt håll såsom villkor för en samförståndslösning
i försvarsfrågan. Om emellertid regeringen i skattefrågorna kräver ett ovillkorligt
bifall till sina förslag, fattar jag detta mera såsom en begäran örn ett
parlamentariskt förtroendevotum än såsom ett ståndpunktstagande i själva sakfrågan.
Därest nu finansministerns skatteförslag, såväl det första som det
senare födda, komma att av riksdagen avslås, får detta för folkpartiets vidkommande
icke uttolkas såsom någon ovillighet att skärpa skatterna för de
mera bärkraftiga skattedragarna, utan det är fastmera bristerna i själva kern -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

.''truktionen av^de framlagda skatteförslagen, som föranlett ett avslag på propositionerna
i år.

Vad angår en sammankoppling av försvarsfrågan med sociala spörsmål anse
vi inom den meningsgrupp, jag representerar, att det sociala reformarbetet bör
fortgå, oavsett vad riksdagen gör eller icke gör i försvarsfrågan. Här såsom
på andra områden måste man dock gå fram i etapper. Beträffande frågan
om folkpensioneringen togo statsmakterna i fjol ett så betydande steg framåt,
att det kan vara alla skäl att vänta några år, innan nästa steg tages. Vår
inställning till denna fråga är sakligt och politiskt alldeles skild från vår
inställning till försvarfrågan. Örn den ekonomiska utvecklingen i vårt land
icke blir alltför ogynnsam i fortsättningen, har jag samma uppfattning som
den, vilken företrädes av utskottets ärade ordförande, att, även örn vi nu
besluta oss för en försvarsordning, som kostar 148 miljoner kronor örn året
under tio år° framåt i stället för regeringens förslag på 130 miljoner kronor,
så lia vi ändå råd att sörja för de sociala välfärdsanordningarna.

Statsministern berörde den finansplan, som det särskilda utskottet för pensionsfrågans
behandling i fjol upprättade. Jag får säga, att jag för min elei
anser, att den finansplanen alltjämt är aktuell. Det uttalades därvidlag, att
de ökade kostnaderna i samband med förslagets genomförande företrädesvis
borde tagas på den indirekta beskattningens väg, och man nämnde vidare
en elei skattetitlar, som borde kunna tagas i anspråk. På grund av den gynnsamma
finansiella utvecklingen har ingen av dessa skattetitlar ännu behövt
anlitas. Jag menar, att här ha vi en skattereserv, som ännu icke tagits i anspråk,
och vilken i framtiden kan anlitas åtminstone i den utsträckning, som
betingas av den automatiskt stegrade kostnadsökningen genom den i fjol beslutade
folkpensioneringsreformen. Jag vill ingalunda med detta uttalande
säga, att det icke till en kommande riksdag kan bli fråga örn att höja jämväl
de indirekta skatterna, och jag vidhåller vad jag sagt nämligen, att jag ingenting
har emot att de kostnader, som föranledas av de ökade försvarsbördorna,
i allt väsentligt tagas ut på den direkta beskattningens väg. Jag vågar alltså
hysa den uppfattningen, att det egentligen icke brister så mycket i sak, angående
uppfyllande av det av regeringen och dess parti uttalade önskemålet
att de av det sociala reformarbetet föranledda ökade skatterna uttagas av de
förmögna. I det fallet föreligger ingen principiellt avvisande ställning vare
sig från folkpartiets sida eller från något annat borgerligt håll. Även örn
ett positivt ^beslut icke fattas ofördröjligen och i ett sammanhang, hava vi i
varje fall på ett klart sätt visat vår beredvillighet att tillmötesgå dessa krav.
Det är därför med gott samvete, som vi i dag biträda det föreliggande utskottsförslaget
i försvarsfrågan. Jag medger alltså icke utan vidare, att herr
statsministerns bekymmer på grund av de strandade förhandlingarna äro föranledda
av uppträdandet från vår sida.

Med hänsyn till den diskussion, som uppstått, och väl kommer att fortsätta,
örn förhållandet mellan försvarskostnaderna och de sociala utgifterna, kan vem
som helst göra en undersökning i tidigare års statsverkspropositioner och där
finna, att förskjutningen över till förmån för de sociala utgifterna är alldeles
oerhört stor. Om vi till utgångspunkt taga 1926 års budget, skola vi finna,
att försvarskostnaderna det året uppgingo till 22 ^ av samtliga verkliga utgifter.
Örn vi till grund för beräkningarna lägga det föreliggande utskottsförslagets
kostnader 148 miljoner kronor och ställa det mot anslagen i årets
statsverkspropositmn, finna vi, att procenten sjunkit ned till 16. Taga vi återigen
de sociala utgifterna, som enligt femte huvudtitelns slutsumma utgjorde
för budgetåret 1926—1927 15 % av samtliga verkliga utgifter, utgöra de i
årets budget 25 / därav. Det torde vara svårt att förneka, att icke de bor -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
gerliga partierna oell icke minst den meningsriktning, som jag företräder, varit
med örn att genomföra alla de sociala välfärdsanordningar, som föranlett denna
starka förskjutning vid belastningen av de sociala bördorna. Det är ingalunda
på det sättet, som statsministern nyss påstod, att vi vilja låta försvaret gå före
omtanken örn de behövande. Det är snarare så, att det gått åt motsatt håll
under de sista åren, och även för framtiden äro vi beredda att ställa omvårdnaden
örn de sociala uppgifterna i jämnbredd med omvårdnaden örn våra
försvarsanstalter. Nu fordrar man bevis i handling. Jag vill fråga: Ha icke
sådana bevis presterats år efter år? Jag vill vidare fråga, om man i denna
stund kan påvisa något annat land, där det råder en så hög social standard
och där den samhälleliga välfärdsapparaten är så utformad som här. Jag vill
fråga, örn icke vid denna riksdag redan genomförts och kommer att beslutas
en råd av sociala välfärdsanordningar, även örn icke alla kosta pengar.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att beröra en synpunkt, som icke
blivit observerad på det sätt, som jag anser, att den borde observeras, och det
gäller den inverkan som det stora materialanskaffningsanslaget och det stora
byggnadsanslaget kunna få på arbetstillgången här i landet. I den nuvarande
regeringens välfärdspolitik har ju ingått såsom en mycket väsentlig del att
igångsätta arbeten dels för lindrande av arbetslösheten och dels för stimulerade
av penningomsättningen i landet. Jag vill fråga, om icke detta stora
materialanskaffningsanslag och detta stora byggnadsanslag, som äro avsedda
att utgå under nästa år, komma, även örn de anvisas på fjärde huvudtiteln,
att främja just de syften, som herr socialministern velat nå genom sina anslag
till beredskapsarbeten, och örn icke även detta blir ett plus i den sociala omvårdnad,
som man ifrån regeringshåll så ofta talat örn i samband med försvarsdiskussionen.

I slutet av sitt anförande kom herr statsministern in på rent parlamentariska
och politiska förhållanden. Av hela hans anförande framgick, att han
och regeringen betraktade vad som sker i dag mera såsom ett politiskt än ett
sakligt avgörande. I den delen vill jag säga, att regeringen får lägga in i
de olika avgörandena den vikt, som den kan finna lämpligt. Från folkpartiets
sida ha vi behandlat den föreliggande frågan ur sakliga synpunkter och fattat
vår ståndpunkt därefter.

Till slut vill jag instämma med statsministern, då han säger, att det ingalunda
är för sent att främja det djupare samförstånd omkring vår försvarsfråga,
som han säger sig önska. Det beror emellertid i allra högsta grad på
den bearbetning, som den allmänna opinionen på skilda håll blir utsatt för efter
detta besluts fattande. Därvid är att märka, att det förslag, som förordats
av utskottet, i allt väsentligt är byggd på Kungl. Maj:ts proposition —
en omständighet, som försvarsministern själv en gång energiskt framhöll i ett
offentligt föredrag. Så t. ex. äro förslagen örn övningstiden för de värnpliktiga
identiskt lika. Sjöförsvarets organisation och kostnaderna därför sammanfalla
nästan fullständigt. Endast i fråga örn arméns och flottans organisationer
gå meningarna isär. Jag tyckte mig märka, när statsministern var
inne på denna sak, att det var med en viss syrlighet, som han konstaterade de
eftergifter för regeringspropositionen, som från borgerligt håll på åtskilliga
punkter gjorts. Jag trodde, att dessa eftergifter i stället bort uppskattas såsom
ett bevis på att man åtminstone i de hänseendena velat lämna sitt bidrag
till samförständssträvandena.

En annan sak, som också överraskade mig, var, att statsministern i sitt anförande
icke hade ett ord till övers för den reservation, däri yrkas avslag på
Kungl. Maj:ts proposition. Han sysslade nämligen hela tiden med utskottets
förslag, som dock i väsentliga delar är detsamma som Kungl. Maj:ts pro -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Aria. för svar sväsendets ordnande m. rn. (Forts.)
position. Men i denna reservation föreligger ett yrkande om avslag på propositionen,
och lian överlät åt herr Vougt att taga upp den saken.

Beträffande herr Vougts anförande får jag säga, att när han anklagade utskottsmajoriteten
för att den lagt ned så ringa ansträngningar på att driva
fram problemet, såsom det ligger till, och när han talade örn utskottets motivering
såsom bristfällig och ofullständig i många hänseenden, så kan man
erinra om vad som i det hänseendet sades örn propositionen under remissdebatten.
Man bör icke tala om rep i hängd mans hus, herr Vougt. Jag vill icke
förneka, att han gjort berömvärda ansträngningar både i utskottet och reservationen
för att reparera, vad som brast i propositionen. Det mest framträdande
draget i herr Vougts strategiska bevisföring är emellertid, att han alltid
stannar på ett bestämt ställe. Det har hail gjort i dag, och det har han gjort
alla gånger, jag har hört honom lägga upp sina strategiska planer. Han skiljer
nämligen mellan ockupationshot i anledning av ett neutralitetsbrott och betvingelsehot
i erövringssyfte. Jag må säga herr Vougt, att denna distinktion
är uteslutande teoretisk. Hur kan man nämligen tänka sig en fortsättning
av en neutralitetskränkning, som leder till ockupationshot? På den frågan
har herr Vougt aldrig gett sig in, men det är tydligt och klart, att skulle det
gå så långt som till neutralitetskränkning med ett ianspråkstagande av svensk
mark. är det säkerligen icke långt till ett erövringshot. Exemplet från Belgien
talar härvidlag sitt tydliga språk. Den tyska inmarschen var en ren
neutralitetskränkning och motiverad uteslutande av strategiska skäl. Ingen
kan betvivla, att icke Belgien, örn Tyskland skulle ha segrat i kriget, till en
del eller i sin helhet kommit att annekteras såsom tyskt land. Det var alltså
ett krigsfall, som började som neutralitetskränkning, men som utan minsta
tvivel kunnat komma att sluta med ett erövringshot. Örn herr Vougt en gång
till blir i tillfälle att yttra sig i försvarsdebatten, som han väl kan bli, skulle
det vara intressant att få höra på vad sätt han förklarar, att han alltid stannar
och uppehåller sig vid den bestämda distinktionen mellan neutralitetskränkning
och erövringshot, två saker, av vilka i många fall. såvitt jag förstår,
den ena kan komma att bli en indirekt följd av den andra.

När det här påstås, att utskottets försvarsordning icke kan omfattas nied
sympati och förtroende av de stora grupper, som i politiskt hänseende stå bakom
regeringen, vilket däremot skulle kunna vara fallet, därest regeringspropositionen
antoges, vill jag säga, att ett sådant tal synes mycket underligt. Skall
förtroendet fästas vid vissa delar av försvarsordningen, de delar, som rymmas
inom regeringspropositionen, och förvägras de delar, som ligga där ovanför?
Skall exempelvis förtroendet fästas vid Dalregementet, därför att det enligt
Kungl. Maj:ts proposition skall bibehållas, men förvägras Upplands regemente,
därför att Kungl. Majit velat indraga detta, men utskottsförslaget
upptagit dess bibehållande? Jag tror, att ett sådant resonemang saknar all
verklig grund. Förtroendet eller misstroendet till vårt försvar beror i vida
mindre grad på vilka som stå bakom detta beslut, än på det faktum, som jag
nyss nämnde. Det beror nämligen i allra högsta grad på huru opinionen bearbetas.
sedan beslutet en gång är fattat. Den anmärkning, jag gjort beträffande
opinionsbildning, vill jag också — såsom jag gjorde i början av mitt
anförande — rikta åt det andra hållet. Örn man jämt och ständigt på den ena
sidan framhåller, huru stora bristerna äro i vårt försvar och på den andra sidan
bördorna utmålas såsom överdrivna, kunna sannerligen icke allmänhetens
sympatier så förankras till vår försvarsorganisation, som önskligt vore.

Herr statsministern har i sitt anförande lagt in åtskilliga citat av hädangångna
statsmän. Jag vill icke profetera, huruvida han själv kommer att.
citeras på samma sätt av senfödda släkten. Hans erinran örn vad som hände

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
år 1914 föranleder emellertid en liten randanmärkning från min sida. Jag
vill erinra om att socialdemokraterna stodo utanför den försvarsuppgörelse, som
då träffades. Först sedan från partiets dåvarande ledning en bestämd tillrådan
gjorts till gruppen att biträda förslaget, koni denna överenskommelse till stånd.
Men vad blev följden sedan? Jo, i den valrörelse, som sedan följde, ansåg sig
det socialdemokratiska partiet oförhindrat att gå till storms mot den grupp,
som i den svåra stunden accepterat lösningen. När jag i ett av statsministern
citerat offentligt anförande ansåg mig böra rikta en varning till de nuvarande
socialdemokraterna att icke göra på samma sätt, tycker jag, att den varningen
var fullt befogad med hänsyn till vad som skedde efter 1914 års försvarsbeslut.
Jag inkasserar emellertid med tacksamhet statsministerns förklaring
av i dag, att han åtminstone icke har för avsikt att efter vad som förekommit
riva upp en ny politisk strid i försvarsfrågan. Jag tror, att han för egen del
kan hålla ord, men jag är icke alldeles så säker på att han kan kontrollera och
behärska sina många propagandister ute i bygderna.

När vi inom folkpartiet nu gå att biträda det föreliggande utskottsutlåtandet,
sker det i känslan av att detta förslag är lämpligt konstruerat nied hänsyn
till omfattning, innebörd och avvägning, och vi göra det med en uttalad
vilja att i fortsättningen genomföra och upprätthålla den sålunda beslutade
försvarsorganisationen, till dess, såsom vi hoppas, världen skall komma till
ett tillstånd i förhållandet mellan folken, som gör alla militära anstalter överflödiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

T detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Olsson i Ramsta, Olsson i Rimforsa, Malmqvist,
Carlström, Johanson i Huskvarna och Carleson, fru Ehlund samt herrar Danielsson,
Björlind, Aqvist, Osberg, Ehman, Hilding och Olofsson i Digernäs.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Endast
ett par ord med anledning av ett yttrande av herr Andersson i Rasjön.

Jag tror, att det är litet oförsiktigt, när man för att ange de sociala utgifternas
andel i vår budget anför femte huvudtitelns slutsumma. Däri ingår
bland annat statspolisen, bidragen till polisväsendet överhuvud taget i landet,
länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, alkoholistanstalterna och tvångsarbetsanstalterna
m. m. Jag vet ju icke, huruvida vår uppfattning örn vad som skall
betecknas såsom sociala utgifter är mycket olika, men jag är rätt överraskad
över att folkpartiets ledare betraktar denna art av utgifter såsom sociala utgifter.

När herr Andersson i Rasjön prisade vårt lands sociala standard, utlöste detta
bara den reflexionen hos mig, att, som jag förut trott mig kunna konstatera,
herr Andersson i Rasjön uppenbarligen är en ovanligt okunnig person på det
socialpolitiska fältet och mycket litet känner till hur det i detta avseende förhåller
sig i Sverige jämfört med andra länder.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr lai man!

Det har i den föregående diskussionen resonerats icke så litet särskilt
av min partivän herr Vougt örn den principiella motiveringen för de olika försvarsförslagen,
närmast regeringens och utskottets förslag, örn vilka ju den
avgörande brytningen står vid detta tillfälle. Det har i denna diskussion, såsom
också herr Vougt erinrade örn, varit ganska litet tal örn de s. k. strategiska
utredningarna, där man från vissa antagna krigsfall sökt rent matematiskt
räkna ut till vilka slutsatser man bör komma i fråga örn arméns storlek.
flottiljernas sammansättning o. s. v. Jag förstår flir min del ganska väl,

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
att man numera resonerar tämligen litet örn den saken. Det förhåller sig nämligen
så, att såväl kommissionen själv som även utskottet visserligen ha meddelat
dessa utredningar men själva icke ha dragit konsekvenserna av utredningarna
i fråga. Man har i själva verket kommit fram till helt andra slutsatser
än vad utredningarna ha givit vid handen.

Jag skall nämna bara ett enda fall. I vad avser övre Norrlands försvar har
man i de strategiska utredningarna räknat med tvenne krigsfall, dels en invasion
över landgränsen, dels en landstigning vid Bottenhavet. Man har i båda
fallen såsom motvikt från svensk sida räknat med fyra arméfördelningar.
Kommissionen och utskottet ha emellertid, som herrarna väl känna till, räknat
med sex fördelningar för landets hela försvar. Man har uppenbarligen, som
kommissionen själv säger, hyst den meningen, att sådana krigsfall, som direkt
syfta till Sveriges betvingande, för närvarande icke kunna anses aktuella. Går
man sedan över till detaljutformningen av försvaret i detta avseende, skall man
finna, att punkt efter punkt, detalj efter detalj, lämnar man bevisning för mitt
nyss fällda påstående. Man gör för övre Norrlands försvar en sådan organisation,
att armén i det stora hela, som kapten Meyerhöffer väl känner till,
ingenting annat blir än en säkerhetsbesättning i Bodens fästning, man låter
landstormen taga den första stöten, man offentliggör en sådan strategisk plan,
som från början går ut på ett återtåg ända till Luleålinjen, innan den avgörande
striden tages, man behåller den redan av försvarsrevisionen 1919 utdömda
sammankopplingen av kommendantskapet i Boden med befälhavarskapet
för övre Norrland, man skapar inga flygförläggningar i hela det nordliga
Sverige, i den hälft av landet, som ligger norr örn Östersund, man drar in Västerbottens
regemente, och man blottar därigenom hela den långa kustlinjen
från Gävle till Haparanda på infanteriregementen.

Nu är det visserligen sant, att utskottet har i vissa avseenden jämkat på
detta och därvid delvis följt Kungl. Maj:ts förslag, exempelvis i fråga örn bibehållande
av Västerbottens regemente för övre Norrlands försvar, men det
förefaller mig tämligen uppenbart, att kommissionen själv icke ett ögonblick
trott på det krigsfall, varom den själv har talat. Ty hade man verkligen gjort
det, så är det ju självklart, att kommissionen i så fall skulle ha kommit fram
till en helt annan krigsorganisation än vad den har gjort. Enligt min mening
vittnar därför också såväl kommissionens som utskottets ställning i denna ganska
betydande försvarsfråga örn att man underkänner eller i varje fall i det
väsentliga rubbar grundvalarna för dessa strategiska utredningar och deras
försök att rent matematiskt räkna sig fram från vissa krigsfall till vad vi
behöva av arméfördelningar, av flygflottiljer och varjehanda andra militära
organ av det ena eller andra slaget.

En mera realistisk motivering för den nya försvarsorganisationen har man
i kommissionens uttalande, att rikets försvar bör erhålla en sådan styrka och
sammansättning, att det med hänsyn till det labila internationella läget kan utgöra
ett verksamt medel i statsledningens hand vid främjandet av en fredsbevarande
svensk politik. Denna målsättning för den nya försvarsorganisationen
kan jag för min del helt understryka, och den är även regeringsförslagets
målsättning. Jag vill på denna punkt helt instämma i det resonemang, som
fördes av min partivän Allan Vougt. Det synes mig vara så, att man bör
utforma ett svenskt försvar av sådan styrka och den storleksordning, att om
det timar krigiska förvecklingar i närheten av vårt eget land, skall vårt försvar
skapa den nödiga respekten för Sveriges vilja att leva sitt oberoende liv
vid sidan om krigiska förvecklingar, samtidigt som försvaret skall fylla den
uppgiften att sätta vårt land i stånd att uppfylla sina förpliktelser vad gäller
att trygga och skapa en internationell rättsordning.

Onsdagen dea 10 juni f. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Det iir givet, att ett försvar av denna art icke kan inskränkas enbart till
en formell vakthållning. Det kan bli fråga om ett allvarligt försvar mot ett
allvarligt försök att utifrån binda svenska nationens självbestämmanderätt.
Att därvidlag fixera vad som är nödvändigt genom matematiska beräkningar
är, förefaller det mig, tämligen omöjligt. Det blir ingenting annat än en omdömesfråga.
Man kan, som herr Andersson i Rasjön förklarade, hysa olika
meningar örn vad som är »rimligt» eller icke rimligt. Det blir en omdömesfråga,
ett avvägande efter vars och ens personliga kynne och vars och ens personliga
tänkande var man stannar i fråga örn avvägningen av det svenska försvaret.

Jag vill för min del hävda, att regeringens förslag tillgodoser val de angivna
syftena genom att omedelbart bota de väsentliga brister i fråga örn utbildning,
befälskadrer och materiel, som föreligga, och genom att åt varje försvarsgren
ge ett betydande mått av militär effektivitet. Högerreservanterna
lia i fråga om utskottets organisationsförslag givit ett mycket vackert överbetyg.
Man kan ju kalla det AB allra minst. De säga nämligen, att den
förstärkning av rikets försvarskrafter, som vid bifall till utskottets hemställan
möjliggöres, är förvisso betydande, och de anse, att såsom nationell viljeyttring
torde ett riksdagsbeslut i överensstämmelse med detta förslag få stor betydelse.
Är detta sant, och är det vidare sant, att mellan regeringens och utskottets förslag
ligger en kostnadsskillnad av ungefär 18,000,000 kronor, vilket icke är en
så fasaväckande stor summa, och är det slutligen sant, och det är det, att regeringsförslaget
lämnar nästan samma summa mera till försvaret än vad som
för närvarande utgår, så vågar jag bestämt hävda, att nian icke med någon
grad av rättfärdighet kan ge det blanka underbetyg åt regeringens försvarsordning,
att ett riksdagsbeslut i enlighet därmed skulle kunna karakteriseras
såsom en nationell viljeyttring icke till livs utan till döds.

Vad sedan gäller den rent organisatoriska utformningen av de olika förslagen,
vill jag gärna understryka dels vad statsministern uttalade, dels vad
även herr Andersson i Rasjön uttalade, nämligen att på ganska betydande
punkter är överensstämmelsen relativt stor. Från bondeförbundshåll i första
kammaren, herr Westman, har visserligen tidigare i diskussionen gjorts det
påståendet, att regeringsförslaget var något helt annat än kommissionens, och
att man därför borde basera utskottets behandling enbart på det senare men
icke på regeringsförslaget. Men när vi nu komma fram till avgörandet, är
ju situationen den, att den organisation, som här är föreslagen från utskottets
sida, är baserad visserligen på kommissionens förslag men på samma gång
även på det förslag som framlagts av den socialdemokratiska regeringen.

Statsministern liksom även herr Andersson i Rasjön hava redan redogjort
för överensstämmelsen i ganska avgörande spörsmål mellan regeringens och
utskottets förslag. Jag skall ytterligare komplettera denna framställning, därför
att man, när regeringsförslaget framlades, ganska allmänt i pressen förklarade,
att förslaget var karakteriserat av en stor nonchalans, att det icke
hängde samman och att det icke fanns någon fast planläggning i detsamma.
Förslagen skilja sig visserligen, som både statsministern och andra talare ha
anfört, i fråga örn kostnaderna och även i fråga örn omfattningen, särskilt i
fråga om armén, kustartilleriet och även flygvapnet, men grundvalen
är densamma, den inre organisatoriska utbyggnaden är densamma
och kvaliteten är hela linjen igenom densamma. Vad gäller flottan, så
veta vi allesammans, att kvaliteten hos den flotta, som föreslagits av regeringen
och även av utskottet, är väsentligen större än vad som en gång föreslogs
från försvarskommissionens sida.

Örn man undantar försvarsstaben, den militära förvaltningens underordning
under de blivande försvarsgrenscheferna. så kan man praktiskt taget över hela

Nr 42.

Onsdagen ilen 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
linjen konstatera, att utskottets organisationsförslag följt regeringens förslag
i alla de punkter, där dess förslag avvikit från försvarskommissionens. Jag
kan till vad som i det fallet tidigare anförts från statsministerns och även herr
Anderssons i Rasjön sida tillägga, att man, som jag nyss omnämnde, behållit
Västerbottens regemente i enlighet med vår hemställan, att man bibehållit såväl
kommendanten i Boden som militärbefälhavaren i övre Norrland såsom
självständiga militära organ, att man som regeringen föreslagit infogat stridsvagnsförband
i vissa infanteriregementen, att man följt regeringens förslag i
fråga örn den starka reduceringen av fältläkarkåren, i fråga om befälskadrerna,
i fråga örn arméns reservstat och även i fråga om en del andra punkter
rörande arméns organisation. Man följer också regeringens förslag i fråga
om officersutbildningen, och man behåller enligt gammal god tradition Karlberg
som förläggning för krigsskolan. I fråga om flottans personalbehov,
sjöstridskrafternas sammansättning, rustningsplanen vinter och sommar, anslaget
till beredskap och övningar, till flottans fartygsbyggnader, till den
tekniska materielen, i samtliga dessa avseenden följer man regeringens förslag.
Den av regeringen föreslagna typutredningen godkännes och den skall, såsom
regeringen föreslagit, även verkställas inom en nära framtid, och skall gälla
såväl artillerifartyg som andra krigsfartyg. Man upptager i de närmaste
årens ersättningsbyggnad, såsom regeringen föreslagit, jagare av den större
typen. Man organiserar permanent flygunderofficersskola samt bomb- och
skjutskolor, såsom regeringen föreslagit, och man godkänner den från regeringens
sida framlagda finansplanen, när det gäller de stora byggnaderna,
varigenom som bekant fjärde huvudtiteln icke belastas.

Denna uppräkning har måhända förefallit långrandig, men jag har gjort
den med full avsikt, därför att jag velat en smula personligen reagera gentemot
det tal. som förts ute i pressen om att regeringsförslagets uppbyggnad
var sådan, att den icke holle stånd inför den militära kritiken. Jag vågar för
min del hävda, att denna uppräkning räcker som bevisning och som klarläggning
av att regeringsförslagets försvarsordning är i sin inre organisation och
utformning lika hållbar och lika omsorgsfullt utarbetad rent militärt sett som
någonsin kommissionens förslag, även om förslagen i fråga örn kostnaderna
och omfattningen skilja sig icke så litet.

Liksom statsministern vill jag med tillfredsställelse notera, att utskottet i
överensstämmelse med regeringens förslag har korrigerat den alltför snäva
behandling, som flottan onekligen rönte i kommissions förslaget, och att utskottet
därjämte upptagit regeringens förslag örn ett nytt övervägande av de
fartygstyper, som böra ingå i flottans organisation. Det var ju ett problem,
som man från kommissionens sida gled tämligen lättvindigt förbi. Jag vill
dock på denna punkt göra en reservation. Jag skulle här i andra kammaren
vilja ställa samma fråga, som jag ställde i första kammaren. Där riktade jag
den till herr Hamrin och här skulle jag vilja rikta frågan till herr Andersson i
Rasjön, örn man verkligen från utskottets sida menar fullt allvar med vad man
föreslagit i fråga örn den andra femårsperioden av den s. k. ersättningsbyggnaden.
Man har för denna period kommit fram till en totalsumma av något
över 19,000,000 kronor, varför den årliga kvoten för ersättningsbyggnad under
den sista femårsperioden blir 3,840,000 kronor. En utmätning av kostnaderna
för den andra byggnadsperioden av denna storleksordning förutsätter
självklart, att typutredningen, som dock enligt utskottets förslag skall äga
rum i början av den första femårsperioden, icke skall ha något som helst inflytande
i fråga örn ersättningsbyggnaden under den senare perioden.

Herr Hamrin svarade i första kammaren på denna min förfrågan, att vi
behövde icke tänka så rasande mycket på detta, därför att den första Sverige -

Onsdagen den 10 juni f. ni.

Nr 42.

Antj. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
båten går efter modernisering icke ut ur slaglinjen förrän 1946. Vi bade
alltså ganska rundlig tid på oss. Mot detta vill jag bara säga, att om typutredningen
kommer i gång redan i början av den första femårsperioden och
kommer att gälla även artillerifartygen, då är det tämligen naturligt, att de
resultat man därvid kommer till — vilka det blir vet jag ingalunda — självklart
måste upptagas till behandling av riksdagen redan under början av den
andra femårsperioden och självklart måste beaktas i ena eller andra avseendet,
även när det gäller utmätningen av kostnaden för denna period av ersättningsbyggnaden.

Man har från regeringsförslagets motståndare såsom dess kanske största
svaghet anfört, att regeringens flygvapen är en lätt bombflottilj och en medeltung
bombflottilj mindre än vad som förekommer i utskottets förslag.
Jag vill göra tvenne observationer. Den ena är den, att regeringsförslaget
lämnar dock i alla händelser ungefär dubbla summan mot nu till det svenska
flygvapnet. Det innebär en mycket betydande förstärkning av det flygvapen,
som finnes i denna dag. Den andra observationen är den, att under
åtskilliga år framåt kommer regeringsförslagets flygvapen att ur försvarssynpunkt
ställa sig lika fördelaktigt som kommissionens och utskottets, till
stor del beroende därpå, att regeringsförslagets uppsättning tarvar sex år,
under det att uppsättningen av utskottets flygvapen tar ett år mera, nämligen
en sjuårsperiod. Jag kan i fråga örn jaktvapnet, i fråga om exempelvis
de armé- och marinsamverkande flottiljerna inskränka mig till att säga, att
i dessa avseenden äro de båda förslagen sammanfallande. Där sker en uppsättning
av dessa flottiljer inom regeringens förslag i ungefär samma tempo
under de första åren som det gör enligt utskottets förslag.

Går jag sedan till den brännande frågan örn de s. k. bombplanen ligger det
så till, att den första bombflottiljen, som ingår i utskottets organisation, skall
uppsättas under de första och andra övergångsåren. Den andra lätta bombflottiljen
kommer icke till stånd förrän under det femte till och med det
sjunde övergångsåret. Ser man till regeringens förslag i det fallet, är saken
den, att regeringens lätta bombflottilj skall vara färdig redan hösten 1937,
d. v. s. vid samma tillfälle som den första lätta bombflottiljen i utskottets
flygorganisation. Går man till de medeltunga bombplanen, skall den första
medeltunga bombflottiljen enligt utskottets organisation sättas upp under det
första till och med det tredje övergångsåret, medan den andra medeltunga
bombflottiljen icke kommer till stånd förrän under de tredje till och med femte
övergångsåren. Enligt regeringens förslag kommer den medeltunga bombflottiljen
att liksom enligt utskottsförslaget, när det gäller den första medeltunga
bombflottiljen, uppsättas under de första till och med tredje åren. D. v.
s. i det fallet finnes fullständig överensstämmelse mellan regeringens1 och
utskottets förslag. Jag har med detta velat klargöra, att under de närmast
kommande åren framigenom finnes vad det gäller såväl bombflyget som även
det övriga stridsflyget icke någon nämnvärd skillnad mellan regeringens
flygvapen och utskottets flygvapen. Skillnaden kommer först längre fram.
För det aktuella försvarsbehovet erbjuder i detta avseende regeringens flygvapen
samma försvarsvärde som utskottets flygvapen gör.

Regeringsförslagets större återhållsamhet och dess försiktighet i fråga
örn omfattningen oell kostnaderna bottna självklart icke i någon oginhet mot
försvaret utan i en strävan att, skapa en sådan försvarsorganisation, som med
någon grad av sannolikhet kan ekonomiskt och organisatoriskt hålla under den
avsedda tidsperioden. Erfarenheterna från tidigare försvarsordningar äro i
detta avseende föga behagliga men måhända ganska hälsosamma. 1901, 1914
och även 1925 års kostnadsberäkningar blevo inom kort överskridna ganska

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
avsevärt med följd, att försvarsbeslutens verkställighet blev uppskjuten, blev
begränsad, i vissa fall avbruten och i en del viktiga ting till och med helt inställd.
Då är det sannerligen icke något försvarsintresse, varken för försvaret
i dess helhet eller för de militärt anställda, att man under en statsfinansiell
högkonjunktur tillskapar en sådan försvarsordning, som brister sönder
under sin egen tyngd, när den en gång oundvikligt kommande lågkonjunkturen
sätter in. Här finnas befogade farhågor för att den ekonomiska utvidgning
utöver den en gång fixerade ramen, som icke minst på grund av teknikens
oerhört raska frammarsch döljer sig i varje försvarsordning, skall spränga
sönder såväl den organisatoriska som även den ekonomiska ram på 148 miljoner
kronor, som man uppställt från mellanpartiernas sida.

Jag vill här erinra, att viktiga fall, där det gäller betydande utgiftsposter,
som antingen redan nu äro nödvändiga eller för framtiden sannolika, Ilar man
icke medtagit i det uppgjorda utskottsförslaget. Underligt nog, när bondeförbundet
har varit med, har man icke kalkylerat med smör utan med margarin
i utspisningen. Man synes mena, att det kanske är litet genant att avgöra
smörfrågan i samband med härordningen. Man är så vänlig, att man låter
regeringen syssla med frågan om smöret i spisordningen. Men man vill icke
i själva beslutet örn härordningen hava in denna fråga. I framtiden blir förvisso
den ofrånkomliga utspisningen med det härliga och goda smöret ett
tillägg på de 148 miljonerna med närmare 1 miljon kronor, som sannolikt min
vän herr Nilsson i Hörby icke har möjlighet — till och med som kommande
försvarsminister — att komma ifrån. Sedan kan jag säga, att den låga genomsnittskostnaden
för de sista fem årens ersättningsbyggnad för marinen är,
som jag tidigare nämnde, ohållbar. Den kommer självklart att stegras icke
så litet.

Försvarskommissionen hade i fråga örn flygmaterielen anslagit en viss summa.
Sedan kommo chefen för flygvapnet och flygstyrelsen i sitt remissvar i
december och sade, att kommissionen räknat för lågt. Flygchefen angav då en
merkostnad på 360,000 kronor årligen, beroende på prisstegring under den
närmast föregående tiden. Vad gör nu i detta avseende utskottsförslaget? Regeringen
tog hänsyn till flygchefens framställning och beräknade för sin
mindre organisation en årlig kostnadsökning för flygmateriel på grund av
detta resonemang med 115,000 kronor. Men vad gör utskottet? Det sänker
kostnaderna för den större organisationen med icke mindre än 45,000 kronor
gentemot kommissionens förslag. Sedan ha vi, som major Holmström mycket
väl vet, den väntade omläggningen av de militära lönerna, för vilka han i motion
brutit en lans. Denna revision torde vara ofrånkomlig. Kommissionen
har begärt den. Regeringen har lagt in den, sorn herrarna veta. under en pågående
utredning. Det är nog tämligen visst, att vi hava att räkna med kostnadsökningar
på åtskilliga miljoner, som vi säkerligen icke komma ifrån.

Utskottsförslagets anhängare lia, när man kommit in på det ekonomiska resonemanget,
låtit skönja en strimma vid horisonten. Man skulle därigenom,
att man tar ganska betydande kostnader omedelbart för den omedelbara materielanskaffningen,
enligt vad man låtit påskina, kunna komma fram för de
senare åren under den. kommande tioårsperioden väsentligt lägre än de 148
miljonerna. Man har till och med talat örn en summa på 142 miljoner kronor.
Jag vill icke rubba någons barnatro. Men jag vill för min del deklarera, att
allt detta tal örn förväntan, att det skall komma ner under 148 miljoner kronor,
har intet som helst underlag i den faktiska verklighetens mark.

En reservation måste jag för min del även nedlägga mot den våldsamma ansvällningen
av den militära byggnadsverksamheten, som såväl kommissionens
förslag som även utskottets godkänt. Jag har här en personlig mening, som

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
jag icke vet, om den är sann eller icke, men som jag håller på. Det är nämligen
detta, att man med visst fog kan säga, att vi få ur den svenska militärorganisationen
med dess ganska betydande kostnader ut ett mindre militärt
värde än man får i en rad av andra länder. Detta har enligt min uppfattning
sin väsentliga orsak däri, att vi hava så att säga för nästan samtliga försvarsgrenar
en väsentligt större markorganisation med därav följande kostnader
än man har i det fallet i en rad av olika länder. Det missförhållandet, att
markorganisationen i det svenska försvaret är alltför omfattande och alltför
ekonomiskt tyngande till förfång för materielen, förfång för övningarna o. s. v.,
accentueras ytterligare i den nya försvarsorganisationen. Vid utarbetandet av
min proposition försökte jag för min del så långt som möjligt begränsa de föreslagna
byggnadsanstalterna och de föreslagna byggnadskostnaderna, emedan
det ur den militära effektivitetens synpunkt knappast kan vara god ekonomi
att för dylika ändamål binda mera penningmedel än oundgängligen nödvändigt
är. Jag kom ändå för regeringens förslag fram till ganska betydande
kostnader, till icke mindre än 26.5 miljoner för det hela. Bara flyget stannade
i sina byggnadskostnader vid 16.5 miljoner. Utskottets byggnadskostnader ligga
vid 37.8 miljoner, varav cirka 23.8 miljoner enbart på flyget. I båda fallen
äro kostnaderna icke medräknade för de regementsförläggningar, som på grund
av huvudstadens tillväxt bliva ovillkorligen nödvändiga under den närmaste
framtiden ute på Järvafältet. Regeringen förutsätter nybyggnad av kaserner
för ett enda regemente, nämligen Svea garde. Utskottets förslag förutsätter
utflyttning och därigenom nybyggnader för icke mindre än fem regementen:
Svea garde, Svea artilleriregemente, Livregementet till häst, något längre
fram åtminstone, för Signalregementet och därjämte för det Första intendenturkompaniet.
Det blir, mina herrar och damer, när dessa massor av byggnader
komma till stånd, ett utomordentligt mål för det fientliga flygets första
anfall, örn verkligen allvaret en gång skulle komma att svepa fram över
vårt eget land. Det blir här säkerligen en totalkostnad enbart för byggnader
för den nya organisationen på en 75 miljoner kronor. Det är visserligen sant,
att det icke skall upptagas på fjärde huvudtiteln och icke tagas av skattepengar.
Men det är i varje fall penningmedel till försvaret. Och i längden,
synes det mig, är det en belastning, vilken är alltför tyngande, av hela den
svenska försvarsordningen.

Ur delvis samma synpunkter måste jag även anmäla en viss betänksamhet
gentemot utskottets flygorganisation. Den år 1925 upplagda anskaffningsplanen
för det då skapade självständiga flygvapnet blev på grund av den oerhört
hastiga flygtekniska utvecklingen med dess för initiativtagarna med rätta
oanade prisstegringar ingenting annat än en vacker papperskonstruktion. Det
är fara värt, att kommissionens nu upplagda och ännu vackrare plan icke heller
blir något annat. Är risken, mina herrar och damer, icke nu även densamma,
att flygteknikens utveckling kan komma att spränga idealplanen? Är det
verkligen så, att nu äro vi framme med den tekniska utvecklingen av flyget,
nu sker intet nämnvärt vidare, utan vi kunna basera våra beräkningar för den
kommande sjuårsperioden efter vad som gäller i dags dato?

1924, när man började planera det självständiga flyget, ansåg man, att man
skulle kunna få ett bombplan för en penning på en 100,000 kronor. När jag
själv kom in och började i försvarskommissionen, då voro vi framme för
ett medeltungt bombplan vid ungefär en fjärdedels miljon. Försvarskommissionen
är i sin framställning framme vid 380,000 kronor, och flygchefen ökar
ytterligare på. Jag har haft anledning att de sista, dagarna syssla med möjligheterna
att utifrån till Sverige köpa utländska medeltunga plan, därför att

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 42. 4

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
vi icke kunna få i gång vår svenska serietillverkning i tid. Jag kan säga för
dagen, att ett inköp av ett niedeltungt plan jämte motor med utrustning stannar
ingalunda vid en halv miljon, utan vi få lägga på något över den summan för
att för dagen utifrån inköpa vad som i det fallet kan behövas. Det är självklart,
att vid inhemsk serietillverkning blir det hela åtskilligt billigare. Äro
icke måhända redan nu kommissionens beräkningar distanserade?

Härtill kommer även i fråga örn flyget den starka och vittfamnande markorganisationen.
1925 års anskaffningsplan har ju i sitt idealtillstånd, som
aldrig blev förverkligat, icke mindre än 229 stridsplan. För dessa skapades
fyra permanenta förläggningar, flygskolkåren vid Ljungbyhed oräknad, med
kaserner, delvis gamla, och en omfattande personalorganisation. Nu föreslås
en flygorganisation med 257 stridsplan eller 28 plan mera än som förelåg i anskaffningsplanen
1925. För dessa nya plan skapar man tre nya permanenta
förläggningar för ett tiotal miljoner kronor, förläggningar, som självklart liksom
de förut befintliga förläggningarna i samma ögonblick, som ett krig skulle
komma att bryta in och en fiendes stridsmaskiner skulle komma att svepa in
över vårt land, bliva det första målet. Ty det kan man vara tämligen viss om,
att vad det fientliga flyget gör först är att bombardera sönder vära flygförläggningar
och tillintetgöra där befintliga kaserner med möjligen befintligt
innehåll. Det första som får göras är att utrymma de permanenta förläggningarna
och söka tillfälliga posteringar var de sökas månde. Jag måste säga,
att jag har i det fallet invändningar att göra mot den föreslagna utformningen
av flygorganisationen. Jag ställer det spörsmålet, örn det återigen
icke går ut över materielen, över övningarna, med ett ord över allt det militära
innehållet, att man har denna stora markorganisation, ifall den flygtekniska
utvecklingen och dess ekonomiska konsekvenser fortsätta i samma tempo
som tidigare och återigen en ekonomisk kris sätter in.

Det har här i denna debatt talats icke så litet örn den inbjudan, som från
regeringens sida genom statsministern ställts till partiledarna på den andra
sidan, för att örn möjligt få fram vissa garantier för en allmän anslutning till
ungefär vad den nu föreliggande, från utskottets sida föreslagna kostnadsramen
innehåller och på samma gång nå fram till en nationell samling i denna
fråga, som egentligen icke bort vara den stora stridsfrågan i nuet mellan de
olika partierna. Jag har icke varit i tillfälle att lyssna något längre på deklarationerna
från de borgerliga partiernas talares sida. Jag hörde endast
herr Anderssons i Rasjön anförande. Han var inne på sammankopplingen och
talade om att det hela var ett taktiskt försök från regeringens sida och att det
var en ganska oegentlig historia, en ganska osympatisk och osnygg metod.
Han hade ganska hårda ord att fälla örn regeringens ansträngningar i detta
fall. Det kan måhända vara skäl att göra, som jag gjorde i första kammaren,
en liten historisk återblick på de tillfällen, då man gått in för försvarslösningar,
som inneburit betydande höjning ekonomiskt eller i annat hänseende. Jag
vill då slå fast, att problemställningen i dagens läge är ungefär samma problemställning,
som jämt och ständigt rått i vårt land vid alla de tillfällen,
när som jag nämnde man från riksdagens sida beslutat väsentliga förstärkningar
av anslagen till utbyggnad av det svenska försvaret.

Jag går till 1892, när den nyss från 30 till 42 dagar förlängda övningstiden
ökades från de 42 dagarna till de välbekanta 90 dagarna. Vid detta tillfälle
knöts antagandet av denna försvarsreform samman med riksdagens beslut om
grundskatternas definitiva slopande. Lantmannapartiet krävde då, som det
gjort i årtionden, med en våldsam energi, att förutsättningarna för den nya
försvar sordningen skulle vara, att man genomförde grundskatternas avskrivning.
Det förklarade, att örn det icke fick sin vilja igenom, så skulle det fram -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
lagda försvarsförslaget falla. Beslutet om den nya försvarsordningen fattades
också i samband med de bekanta och till och med ökända s. k. »urtima
löftena». Man skall icke tro de vackra löftena, så att man skjuter handlingen
på framtiden. Dessa »urtima löften» inneburo, att de ökade försvarskostnaderna
icke skulle uttagas genom skatter på förbrukningsartiklar och att den
direkta skatten skulle omläggas. Inför tronen fällde vid detta tillfälle den
värderade talmannen i andra kammaren — hans minne lever säkert kvar inom
dessa väggar — herr Herslow de bevingade orden: »Enig är kammaren jämväl
i yrkandet, att de nya bördor, som genom dessa båda uppgifters (försvarets
och grundskatteavskrivningens) genomförande komma att påläggas vårt
folk, må avpassas efter bärkraften hos de skuldror, på vilka de skola vila.»
Avståndet är, som herrarna finna, icke så långt från den gamle Herslow till
dagens Per Albin Hansson.

Vid genomförandet av 1901 års härordning var det icke bara den borgerliga
vänstern under ledning av sådana män som Karl Staaff och David Bergström
utan på samma gång en stor del av de konservativa försvarsvännerna, som
accepterade Harald Hjärnes bekanta paroll örn »försvar och reformer». Den
väntade rösträttsreformen fick en stöt framåt, och icke så långt efteråt följde
den berömda politiska vigseln mellan Hjalmar Branting och Ivar Månsson i
Trä. Lantmannapartiet krävde en reformerad skattelagstiftning med en rättvis
avvägning av försvarskostnadernas belastning, och riksdagen beslöt därjämte
en skrivelse örn direkt inkomstskatt med progressiv skala samt i samband
därmed självdeklaration. Herr Andersson i Rasjön förfasade sig över,
att vi kunnat göra en inbjudan, där vi kombinerat försvarsreformen med vissa
andra krav. Det är intressant att från den berömda Dalabänken höra dessa
omdömen och toner nu. Herr Andersson i Rasjön kan gå ned i riksdagsbiblioteket
och där studera debatterna från 1914 och 1901. Han skall då finna, att
det fanns vissa andra talesmän på Dalabänken, herr Persson i Tällberg och
Ollas Ericsson, fader till vår vän Jones Erik, män som den gången talade med
andra tungor, än vad herr Andersson i Rasjön gör. Män som i detta fall i
sin syn på sakerna följde samma linje, som den socialdemokratiska regeringen
i denna dag har tillfälle att göra.

Jag kommer fram till 1914 och den s. k. Hammarskjöldska härordningen.
Jag vill icke citera i onödan, men jag kan gärna taga mig friheten citera
den förklaring, som statsminister Hammarskjöld avgav till statsrådsprotokollet
vid det tillfälle, då regeringen upplöste riksdagen. Han sade, att »det
måste noga tillses, att de ekonomiska bördorna fördelas rättvist och efter den
verkliga bärkraften». Är det icke så, att man hör Wigforss tala genom
det anförande, som excellensen Hammarskjöld den gången hade till statsrådsprotokollet.
Yad var det som hände? Jo, den ännu levande dåvarande finansministern
och nuvarande talmannen i första kammanren, herr Vennersten,
framlade i riksdagen en proposition örn att man skulle för den omedelbara
materielanskaffningen, för engångskostnaderna på 75 milj. kronor taga upp
en s. k. värnskatt. Det var enligt den staaffska försvarsberedningens anvisningar
en skatt på icke mindre än 75 milj. kronor. Därjämte krävdes och
föreslogs en viss omläggning av den direkta beskattningen för de normala
och ökade kostnaderna för den vanliga försvarsbudgeten.

Vid 193G års försvarsbesluts antagande fullfölja socialdemokraterna och
regeringen, som vi nu finna, traditionerna i dessa frågor från det gamla lantmannapartiet,
från den borgerliga vänstern under Karl Staaffs och David
Bergströms ledning samt till oell med från själve herr Hammarskjöld, nämligen
att sätta in försvarsfrågan i det ekonomiska och sociala sammanhanget.

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Man söker därigenom nå fram till hela försvarets starka förankring inom hela
den svenska nationen.

Försvaret — och där vill jag stanna — är icke bara en fråga örn materiel,
icke bara en fråga örn pengar. Det är icke bara en fråga örn organisationen,
utan det är på samma gång en fråga örn det levande materialet, om
det svenska folket, en fråga örn dem, som skola hantera det nya försvarsinstrumentet.
Blir det ett sådant läge, att den ena halvan av den nation,
som skall hantera detta försvarsinstrument, på grund av dess tillkomst finner,
att det för dem kanske Ilar mindre värde och att de därför möta det med kallsinnighet,
då är det enligt mitt förmenande försvaret, som i detta fall blir
lidande på ett sådant resultat.

Herr Andersson i Rasjön bär klagat över bristen på tillmötesgående från
regeringens sida och sade, att när vi gått så långt, skulle vi kunna gå litet
längre. Vi ha överhuvud taget gått så långt som möjligt. Att på samma gång
som vi själva säga, att vi anse, att man inom den nu gällande kostnadsramen
bör kunna skaffa ett rimligt och hållbart försvar, och att vi i samförståndets
namn vilja basera demokratiens försvar och den nya ordningen på bredast
möjliga folklager, vi gå ännu längre och under vissa garantier gå in för den
ram, som utskottet i detta fall föreslagit, det synes för mig och jag tror för
varje utomstående åskådare icke vittna om brist på tillmötesgående. Men
från den andra sidan, vad finnes det där flir tillmötesgående? Vad är det man
sagt i den försvarsvänliga pressen, icke minst i den press som för närvarande
främst för talan för herr Andersson i Rasjön? Jag menar icke hans eget
gamla partiorgan, Svenska Morgonbladet, jag menar tidningar från den liberala
delen av folkpartiet, där man förklarar, att den ställning socialdemokratien
intager spelar ingen roll. Det betyder ingenting, vad ni besluta,
säger man. Vi behöva icke edra röster, vi klara det ändå, vi besluta ensamma.
Det är uppenbart, att det är den gamla Versaillesfreden, segerfreden, som
spökar. Men de, som se ut litet över världen, de fråga sig, örn den uppgörelsen
och den ordning, som den skapat, verkligen blir beståndande. Jag
tror, att segrarna själva funnit, att en sådan seger sannerligen icke är till gagn
för dem själva och icke för de nationer det gällt.

Jag vill som försvarsminister säga, att det är med djupt beklagande, som
.jag funnit, att man icke kunnat från den andra sidan i det psykologiska ögonblick,
då det var möjligt att svetsa den svenska nationen samman mer än tillförne
och på samma gång föra denna fråga på allvar ur stridslinjen, att man
icke i detta ögonblick haft, vad skall jag säga, denna lilla generositet — ty
något annat är det icke tal örn, och det är icke tal om något offer, endast om
en gärning av generositet, för att man skulle kunna nå fram till ett sådant samförstånd.
Jag beklagar det, och jag tror icke, att det är från vår sida, som
man har anledning att beklaga det mest, utan kanske från deras, som på denna
punkt försuttit det stora ögonblicket i den svenska nationens liv.

Herr Vougt, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!

Efter vad som berättats mig, riktade herr Andersson i Rasjön nyss till mig en
fråga, om jag ville klargöra för honom skillnaden mellan å ena sidan neutralitetskränkning
och å andra sidan erövringsförsök. Det är icke en fråga örn
beteckningen, herr Andersson i Rasjön. Vad jag talade örn, det är skillnaden
mellan å ena sidan ett angrepp, igångsatt mot vårt land med en stormakts
totala, samlade stridskrafter, och å andra sidan ett angrepp, som en stormakt,
som befinner sig i strid nied andra, skulle kunna rikta mot oss. 1 det senare
fallet är det endast fråga örn en bråkdel av dessa stridskrafter. Jag har tidigare
i utskottet bett herr Andersson i Rasjön att söka åstadkomma den intellektuella
ansträngning, som krävs för att förstå, att här föreligga tvenne tänk -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
bara olika möjligheter för ett svenskt försvar. Herr Andersson i Rasjön har
icke velat göra denna ansträngning, men jag hoppas, att hans fråga nu betyder,
att han i elfte timmen vill göra ett sista försök.

Herr Andersson i Rasjön talade om Belgien. Det exemplet har ingen relevans
i detta fall. Jag antager, att herr Andersson i Rasjön icke kan göra gällande,
att Sveriges läge är sådant, att i händelse av en stormaktskonflikt
någon stormakt skall försöka promenera igenom Sverige.

Herr talmannen gav vidare, likaledes för kort genmäle ordet till

Herr Andersson i Rasjön, som anförde: Herr Vougt får ursäkta, att jag

begagnar min repliktid till att svara socialministern.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet ansåg, att jag, örn jag
fattade honom rätt, hade handskats för vårdslöst med siffror, då jag anfört
det procentuella förhållandet mellan femte huvudtitelns slutsumma nu och
tidigare samt tagit det som bevis på stegringen av de sociala utgifterna. Jag
vill säga, att herr statsrådet själv icke givit något särskilt lysande bevis på
vederhäftighet, när han försökt att inbilla kammaren, att den väsentliga delen
av denna stegring hänför sig till sådant som landstatstjänstemännens lönestat,
till polisväsendet och alkoholistanstalterna m. m. I femte huvudtitelns
slutsumma på 217 milj. kr. ingår landsstaten med omkring 11 milj. kr., polisväsendet
med cirka 5 milj. kr. och alkoholistanstalterna med ungefär 1.7 milj.
kr. Då vet herr statsrådet liksom alla andra i kammaren, att den enorma ökningen
av kostnaderna under femte huvudtiteln hänför sig till utgifter för verkliga
sociala, samhällsupp byggande ändamål. Det är icke bara av partiledare,
som det kräves vederhäftighet, utan även av statsråd. Till formen gav socialministern
prov på de konversationsmetoder, som regeringens ledamöter anse sig
kunna använda mot dem med vilka de påstå sig söka samförstånd.

Herr försvarsministern rekommenderade åt mig att läsa protokollen från
Daniel Perssons tid för att lära mig, hur försvarsbördorna borde finansieras.
Jag behöver icke göra det, ty örn försvarsministern hört mitt anförande nyss,
skulle han hört ungefär samma ord, som han citerade från Daniel Persson.
Jag behöver alltså icke läsa dessa protokoll, men hur skulle det vara, örn försvarsministern
själv läste, vad herr Vennerström tidigare sagt i denna fråga.

Härpå yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag

vill fästa uppmärksamheten på att, då man skall tala örn sociala utgifter,
herr Andersson i Rasjön, har man skyldighet att taga ut dessa sociala utgifter
ur femte huvudtiteln. Det finns nämligen icke bara tvångsarbetsanstalter, länsstyrelser,
statspolisen och annan polis, det finns även alkoholistanstalter och
sinnessjukhus, där de senare ingå med mycket betydande och för varje år i
mycket hög grad ökade belopp i femte huvudtiteln. Det står herr Andersson i
Rasjön fritt att kalla utgifterna för sinnessjukhusen för sociala utgifter, men
det går icke enligt min terminologi att taga med dem här.

Det är en gammal sport hos den svenska högern, framför allt hos dess press,
som jag finner anammad av det svenska folkpartiets ledare, nämligen att
framställa hela den femte huvudtiteln som ett bevis på vilka enorma sociala
utgifter, som vårt land kostar på sig, utan att intressera sig för de vittskiftande
uppgifter, som bestridas av anslag under femte huvudtiteln. Det är ett
nytt exempel, som vi fått på att det icke endast är i försvarsfrågan utan också
mera allmänt i den sociala politiska diskussionen, som folkpartiet övertager
högerns gamla argumentationsroll.

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. arn. (Forts.)

Om man här söker samförstånd, skall det vara två parter till det. Menar
verkligen herr Andersson i Rasjön, att vi haft något tack för att vi sökt samförstånd
med honom under denna riksdag? Så vitt jag förstår, är denna dags
debatt ingenting annat än ett slående bevis därpå, att för folkpartiet spelar
frågan örn en samling i en nationell fråga av den art som försvarsfrågan ingen
som helst roll jämfört med visa politiska biavsikter.

Herr Skoglund: Herr talman! Såvida icke riksdagsdebatten angående vår
försvarsordning skall bli orimligt lång, få vi väl i dag inskränka oss till mera
allmänna synpunkter på försvarsfrågan och undvika detaljspörsmål, även örn
dessa i och för sig äro betydelsefulla. Göra vi undantag för herr Lindberg
i Umeå, kunna vi glädjande nog konstatera, att så gott som alla av försvarsutskottets
ledamöter äro överens örn att vi måste ha ett allsidigt sammansatt
riksförsvar. Yad som skiljer oss åt är försvarets omfattning och effektivitet.
Detta har också av föregående talare framhållits så pass tydligt, att jag icke
skall uppehålla mig vid den saken.

Vi äro alla överens örn att det land, som är vårt, är värt att försvara och
skall försvaras. Det omsluter icke bara oerhörda materiella värden utan också
en kultur, en rättsordning och en folklig självstyrelse, som är vår egen, och
som vi vilja bevara. Farorna, som hota oss utifrån, äro större än kanske någonsin.
Försvarsutskottets ledamöter ha fått ett mycket starkt intryck härav,
icke minst under den föredragning, som försvarskommissionens utrikespolitiska
expert gjorde i utskottet. Vi få nog samma intryck, när vi läsa de
utrikespolitiska nyheterna. Det var en god vän till mig, som härom dagen
sade, att han numera slår av radioapparaten, när de utrikespolitiska nyheterna
komma. De äro nämligen av sådan art, att de störa hans nattsömn.

Då är frågan den, örn vi även äro beredda att taga konsekvenserna av det
läge, som tyvärr uppstått i Europa. Det vore oriktigt förneka, att icke svårigheterna
för oss att vid en eventuell fara helt kunna skydda oss ha skärpts
genom de allt fruktansvärdare vapen, som tekniken åstadkommit. På samma
gång vill jag dock framhålla, att vad som underlättar och främjar vår
möjlighet till försvar, utöver vad vi böra och kunna åstadkomma av materiellt
försvar, det är den försvarsvilja, som obestridligen finnes, och som är i tillväxt
hos vårt folk. Jag skulle mycket väl kunna instämma i vad redaktör
Vougt yttrade i ett föredrag här i Stockholm för någon tid sedan, nämligen
att »försvarsanstalterna ha fått en annan ställning i samhällslivet, och ett läge
föreligger i världen, som kommer de flesta att starkare känna behovet av försvarsmedel
utåt». Jag tror också som han, att den mindervärdighetskänsla,
som man tidigare på sina håll visat gent emot militärväsendet, har försvunnit.
Hans excellens statsministern var ju här tidigare i dag också inne på samma
resonemang och gjorde ett liknande erkännande.

Vad jag här anfört är i korthet en liten erinran örn de oskattbara värden vi
ha att söka försvara, det orosfyllda läget omkring oss och den vilja till att
hävda oss, som återfinnes inom vårt folk. Jag anser det vara den bakgrund,
mot vilken vi skola behandla försvarsfrågan.

Redan när den kungliga propositionen remitterades här i kammaren, tilläto
både jag och andra ledamöter av kammaren oss framhålla, att den proposition,
som då remitterades, icke motsvarade vad som krävdes i nuvarande tidsläge,
och vi förutsatte, att försvarsutskottet skulle förelägga riksdagen ett
bättre förslag till försvarsordning än vad propositionen innehöll. Statsministern
och försvarsministern hava här i dag erinrat örn vad som yttrades i denna
debatt. Örn jag icke misstog mig yttrade hans excellens statsministern,
att man den gången från högerhåll skulle hava nämnt, att man ansåg, att pro -

Onsdagen den 10 juni f. m.

Nr 42.

Äng. för sv ar sväs endels ordnande m. m. (Forts.)
positionen utan vidare borde gå under bordet. Ja, även fran vårt håll tilläto
vi oss en ganska hård kritik, men det yttrande, som herr statsministern närmast
tänkte på, var förmodligen ett av dem, som fälldes av en av bondeförbundets
främsta representanter i första kammaren, vilken ganska tydligt sade
ut, att iian hoppades, att propositionen skulle gå den vägen.

Vår tro på att utskottet skulle komma med ett bättre förslag har ju icke
heller kummi c på skam. Det utskottsutlåtande, som vi nu ha att toga ställning
till, motsvarar i vissa avseenden icke vad den meningsriktning, som jag
företräder, under nuvarande förhållanden anser nödigt och riktigt. Jag erinrar
särskilt om luftvärnet och sjöförsvaret, där vi bestämt hävda, att utskottsförslaget
är otillräckligt. Men det möjliggör dock en betydande förstärkning
av rikets försvarskrafter, det äro vi villiga utan tvekan erkänna. Av orsaker,
som äro väl kända för kammaren och som jag alltså icke behöver uppehålla
mig vid, har det varit omöjligt att inom utskottet komma över er. viss
given kostnadsram. Vi veta också, att det här i riksdagen är omöjligt att nå
ett bättre resultat än utskottsförslaget, likasom att en splittring inom den_ borgerliga
majoriteten kan leda till ett för försvaret sämre beslut. Ställd inför
ett sådant val kommer högern givetvis att stödja utskottets förslag. När man
på förmiddagen i dag hört statsministern och nyss under en lång stund hört
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ideligen upprepa, huru
litet det är, som skiljer propositionen och utskottets förslag åt, så kan man
ju beklaga, att dessa herrar icke kunnat finna möjlighet att nalkas utskottets
förslag på ett annat sätt än vad de gjort. När man hörde försvarsministern,
vilken var så vänlig att han hedrade andra kammaren med ett långt anförande,
fick man en lång stund det intrycket, att hans proposition var så förträfflig
och låg så nära utskottets förslag, att man måste fråga sig. vad anledningen
kunde vara, att han icke anslutit sig till det senare. Jag understryker, i
likhet med vad en talare här tidigare i dag framhållit, önskvärdheten för att.
icke säga nödvändigheten av att den, som blir försvarets målsman i regeringen
—. det må nu bli herr Vennerström eller eventuellt någon efterträdare —
ser till att omsätta riksdagens beslut i handling på ett sådant sätt, att vi
kunna vara tillfreds därmed. Därutöver skulle jag vilja säga, att vi få lita
till att Kungl. Maj:ts regering och riksdagen noga följa och taga hänsyn cili
utvecklingen utanför vårt lands gränser och därefter rätta sina åtgärder.

Vad vår ekonomiska försvarsberedskap beträffar, och kanske framför allt
den industriella delen av densamma, så har jag under utskottsbehandlingen
fått det bestämda intrycket, att det icke är väl beställt, och att krafttag behöva
göras, så att vi icke i en kritisk situation sakna både ammunition och
annan viktig materiel.

Det har icke lyckats utskottet att få fram ett förslag, kring vilket alla, som
icke dela herr Lindbergs i Umeå uppfattning, kunnat enas. Men skiljaktigheterna
äro dock icke så avsevärda, att de behöva medföra sådan bitterhet,
som exempelvis följde efter 1914 års försvarsbeslut. Vi ha i dag hört talas
åtskilligt örn gamla lantmannapartiet. Örn jag icke hörde fel var det senast
försvarsministern, som erinrade örn lantmännen. Under gamla lantmannapartiets
dagar visade lantmannarepresentanterna oftast en viss försvarsnjugghet.
Lantmännen av i dag äro mera positivt inställda till vår försvarsfråga, det
lia vi förmärkt på mer än ett sätt. Det tror jag mig kunna säga örn alla lantmän,
oavsett vilket politiskt parti, som de befinna sig i. Ja, jag kanske får
göra ett undantag, därest det händelsevis skulle finnas någon lantman inom
herr Kilboms eller herr Brädefors’ partier, men jag skulle tro, att det icke är
så förfärligt många. Socialdemokraterna lia ju reserverat sig för Kungl.
Maj :ts proposition, men det är väl icke möjligt, att de med någon större över -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
tygelse kunna gå ut och klandra ett riksdagsbeslut i enlighet med utskottets
förslag. Det är ju väl bekant, att de icke utvecklat någon överväldigande
energi för att försvara den kungliga propositionen, och att självaste regeringen
med statsministern i spetsen varit framme och vandrat runt de 148 miljonerna
och förklarat sig under vissa villkor kunna vara med örn mellanpartiernas
förslag. Då statsministern ansåg sig icke bli tillräckligt hänsynsfullt
bemött, vände han emellertid åter till sin proposition. Man torde få vara glad
över att han icke gjorde som finansministern, då denne blev utsatt för motgång
med sin skatteproposition. Han gick hem och gjorde en ny proposition,
som var ännu sämre. Hade statsministern varit mäktig vad han själv brukar
kalla »en befriande handling» — ett uttryck, som jag tror, att han även använt
här i dag — så hade han icke gjort en så snöplig reträtt, som han nu gjorde,
ifrån vad han säkerligen ansåg vara ur försvarssynpunkt riktigt och rimligt.
Kom han med ett sådant bud utan att vara övertygad örn att det var för försvaret
nödigt och riktigt, då vågar jag påstå, att detta icke kommer att vittna
till statsministerns förmån i framtiden.

I dag har statsministern också uppehållit sig vid frågan örn finansieringen
av försvaret och talat örn dess sammanhang med det beslut, som skall fattas
angående beskattningen. Ja, det är riktigt, att det finns ett mycket nära sammanhang
mellan detta beslut och det sätt, varpå vi skola finansiera kostnaderna
för försvaret.. Jag skall icke vid denna tidpunkt på dagen, då kammarledamöterna
börja bliva mer eller mindre middagshungriga, taga upp ett
resonemang örn kostnadsfrågan. Jag kan kort och gott inskränka mig till
att säga, att jag i mångt och mycket kan vara med örn vad herr Andersson i
Rasjön yttrade. Vi äro för vår del beredda att pröva vad som kan anses vara
rättvist och lämpligt vid finansieringen. Men vi vilja icke vara med om att
på den korta tid, som nu står till riksdagens förfogande, taga ställning till hela
skattens omläggning, och därmed binda oss för åtskilliga år framåt.

Nu sammanställde statsministern sitt erbjudande till de borgerliga partierna
med ett villkor örn högre pensionstillägg för pensionstagare i vissa städer
och dyrare orter. Detta gjorde han trots att det beslut örn en avsevärt förbättrad
folkpensionering, som förra årets riksdag fattade, ännu icke förts ut
i livet. Statsministern söker åstadkomma ett sammanhang mellan försvarets
kostnader och vissa sociala önskemål, framför allt detta pensionstillägg. Vi
fingo ju på förmiddagen i dag höra ett prov på statsministerns stora vältalighet,
varvid han under en stor del av sitt anförande uppehöll sig just vid denna
fråga.

Jag skulle vilja ställa in frågan på sådant sätt att jag gör en motfråga:
Varför kunna vi icke väga försvarskostnaderna mot kostnaderna för de sociala
välfärdsanordningar, som vi redan vidtagit? Här har man citerat uttalanden
som gjorts för många årtionden tillbaka, där man sammankopplade sociala
reformer med försvarsfrågan. Har det icke, mina damer och herrar, hänt något
sedan dess? Jo, det har hänt, att vi ha löst en mängd stora sociala frågor,
vi ha vidtagit mycket vittgående sociala reformer, men vi lia icke samtidigt
vårdat och underhållit vårt militära försvar på sådant sätt, som vi borde lia
gjort, örn vi varit omtänksamma.

Det är kanske litet vågsamt att börja resonera örn dessa sociala anslag, som
höra hemma på femte huvudtiteln, ty det förefaller, som örn herr statsrådets
och chefens för socialdepartementet nerver för närvarande icke äro goda. Jag
bär ju varit en trogen elev på statsutskottets tredje avdelning, så att jag tycker
mig känna till en hel del av femte huvudtiteln. Jag ber då att från början
få säga, att jag vet örn att det är mycket olika anslag som äro sammanförda
på femte huvudtiteln — det är icke bara, sorn han här talade örn, polis, sinnes -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
sjukhus o. s. v., där finnes också skyddshem, och där finnes inspektion även
för dessa olika anstalter. Men jag tar några konkreta exempel utan att gå in
i detalj och frågar herr socialministern, örn det är orätt att ställa dessa i samband
med försvarskostnaderna och säga att det verkligen icke gjorts något.

Förra årets riksdag beslutade antaga ett program för anskaffande av bostäder
till barnrika familjer här i landet, ett program som, om jag icke missminner
mig, genomfört beräknats av socialministern till 200 miljoner kronor.
Vi ha vidare under de senaste åren beslutat åtgärder till förbättrande av landsbygdens
bostadsförhållanden, som jag skulle tro gå till 30 ä 40 miljoner
kronor. Vi ha, som jag tidigare nämnt, fattat beslut i folkpensioneringsfrågan,
ett beslut som medför mycket dryga kostnader — redan 1937 gå de
för staten till nära 70 miljoner kronor, en utgift som stiger mycket hastigt
och, örn jag icke missminner mig, 1960 skall vara uppe i 152 miljoner kronor.
Vi ha en sjukvård här i landet, som vi äro stolta över, därför att vi anse, att
den är väl skött och kan lämna människorna en hjälp i besvärliga situationer;
den kostar stora summor. Vi ha ett folkundervisningsväsen, som också kräver
dryga bidrag. Jag skulle tro, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
är villig att intyga, att där ha vi icke varit knussliga. I år ha
vi genomfört en reform, som måste för stora grupper av vårt folk medföra en
förbättrad folkundervisning, men det kostar också en hel del. Den s. k. kulturbudgeten
rör sig för närvarande omkring 150 miljoner kronor.

Varför kunna vi icke ställa fram alla dessa stora och värdefulla ting i resonemanget
örn vad vi behöva kosta på försvaret, i stället för att sätta försvarskostnaderna
emot en, örn jag så må säga, sådan detalj i det sociala programmet,
som dyrortstilläggen till folkpensionerna äro? Och varför kan icke
också hans excellens herr statsministern använda en tydligare siffra, när han
talar örn denna sak? Han har här huvudsakligen talat örn en kostnad på 5 miljoner;
han vet alltför väl, att kostnaden örn något år är 10 miljoner kronor.

Vad först beträffar kostnaderna för försvaret, har jag tidigare sagt, att vi
äro villiga att vara med örn att resonera, huru de skola finansieras, men vi
äro icke villiga att tänka oss försvarsfrågan såsom någon andraplansfråga,
vilken man kan ta upp vid lägligt tillfälle. Man går icke och uppskjuter frågan
att köpa sig ett läs till den tidpunkt, då inbrott skett, eller en våldshandling
ägt rum. Skall man ha ett skydd, så skall man lia det innan man blir
utsatt för ett eventuellt våld.

Vad beträffar de sociala åtgärderna, inse vi alla det behjärtansvärda i att
göra det så bra som möjligt för samhällets svagaste medlemmar. Men vi böra
icke glömma, att det kanske finns andra likvärdiga önskemål, som kunna anmäla
sig och som måste tagas med vid en avvägning. Det har varit tal örn
mycket betydande åtgärder för att hjälpa det unga släktet här i landet, ungdomen,
som dock skall bli den som skall trygga framtiden och på vars utveckling
samt andliga och fysiska hälsa vi måste bygga. Oss förestå åtgärder att
vidtaga i det avseendet, vilka kunna visa sig fullt likvärdiga med dyrortsgrupperingen
vid en avvägning.

Här ha gjorts fiirst av hans excellens herr statsministern, senare av redaktör
Vougt och kanske i någon mån av fiirsvarsministern, en del uttalanden, som
jag tycker ha varit av den art, att de gott kunnat utebliva. Det har talats
om bristande vilja till samförståndslösning, läxa till regeringen därför att den
ej varit ödmjuk nog; herr Vougt använde sig av orden partisinne, småkonst,
o. s. v. Det är ett språk, som man mycket väl kunnat överlämna åt det socialdemokratiska
partiets huvudorgan, ty det använder det med en viss förkärlek.
Det är ett fult språk, som tidningen Socialdemokraten har fört nu under de
sista dagarna. Under försvarspropositionens behandling i utskottet tyckte jag

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Äng. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
mig för min del förmärka ett livligt intresse för försvarsfrågan från en av tidningens
ledareskribenter, vilket jag konstaterade med nöje. .Vad är det då för
mening att i tidningen gallhojta örn sådana dumheter som att de borgerliga
partierna äro storfinansens verkställande utskott, att allt underordnas finansherrarnas
maktvilja och intressesynpunkter o. s. v. Jag tycker, att sådant
kunna vi i detta sammanhang lämna åt sidan. Herr Vougt yttrade vidare örn
de borgerliga partierna, att dessa satte så litet värde på försvaret; försvaret
skulle för dem vara mera en underordnad fråga, ty det väsentliga var att
åstadkomma svårigheter för regeringen, eventuellt åstadkomma en regeringskris.
Mig förefaller det, som örn man kunde ställa frågan tvärtom: är det icke
socialdemokraterna, som lägga så liten vikt vid försvarsfrågan, att de anse
den kunna lösas efter snart sagt vilket alternativ som helst. Här ha vid
olika tidpunkter det ena förslaget efter det andra uppskisserats, och man har
rätt ogenerat rört sig mellan de olika förslagen för att så småningom hamna på
den punkt där man nu stannat.

För högerpartiets del vågar jag försäkra, att vi icke låta oss ledas av några
ovidkommande synpunkter. Vi ha arbetat för att söka åstadkomma en försvarsordning
av den art, att det måste stå klart för vem som eventuellt skulle
få lust att ofreda vårt land, att han icke gör det ostraffat. Vi ha varit med
örn att lojalt söka medverka till de försök, som gjorts att på den mellanfolkliga
rättsordningens grund söka skapa ett skydd. Resultatet känna vi alla;
det är nedslående. Är det då förmätet att fordra att vi få ett bättre militärt
skydd?

Herr statsministern omnämnde 1914 och talade örn de misstag, som då begingos.
Han citerade också herr Staaffs uttalanden från den tidpunkten. Låt
mig först säga, att jag tror icke, att erfarenheterna från 1914 ge något belägg
för att det beslut, som då fattades i försvarsfrågan, skulle ha varit oss
till skada. Tvärtom. Historiska vittnesbörd ge oss belägg för att det kanske
till stor del var tack vare 1914 års försvarsbeslut, som vi kommo så lyckligt
undan under de ofredsår, som följde efteråt och den världsbrand, som gav
sken även mot våra kuster. Därutöver kan man ju säga, när herr statsministern
citerade Staaff och gjorde jämförelser mot folkpartiets nuvarande ledare,
att jag undrar örn icke herr Staaff den gången begick ett kapitalt misstag,
d. v. s. alldeles misstog sig på stämningen ute bland det svenska folket —
Staaffs parti fick ju ett kraftigt underkännande av folket i val. Det kanske
är så, att herr Andersson i Rasjön nu är klokare än vad herr Staaff var vid
det tillfället.

Vad jag framför allt fäste mig vid i hans excellens herr statsministerns anförande
var, att han icke med ett ord omnämnde vad det är som åstadkommer,
att det svenska folket för närvarande känner en oro inför försvarsfrågans lösning
och kräver en lösning så fort ske kan och på bästa möjliga sätt. Hans
excellens herr statsministern nämnde efter vad jag kunde höra icke alls något
örn det läge, som är förhärskande ute i Europa, örn den kritiska situation,
som vi befinna oss i, när vi se ut över våra egna gränser. Jag tillåter mig
vidare framhålla, att det försvar som vi anse nödvändigt, är — som en talare
tidigare nämnt •— intet försvar, som är avsett för vissa folk- eller yrkesgrupper
utan avsett till skydd för oss alla.

Litet var känna vi nog fruktan för att Europa på nytt går emot en katastrof.
Jag behöver blott peka på alfa de oroshärdar, som det centraleuropeiska
problemet innesluter. När som helst kan den österrikiska frågan åter flamma
upp och det kan bli ett bål, som kanske blir både större och fruktansvärdare
än världskrigets. Ingen förhoppning kan vara innerligare än den att så
icke måtte ske, och att vi icke som år 1914 behöva fatta vårt beslut i för -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
svarsfrågan inför själva början till en ny världsbrand. Men vi ha icke rätt
att hänge oss åt förhoppningar, utan måste handla med ansvar för en utveckling,
som vi icke kunna bestämma över.

Jag har härmed sökt ange högerpartiets ställningstagande, och jag vågar
hoppas och jag vågar tro, att Sveriges folk skall förstå, att den grund, på
vilken vi intagit vår ståndpunkt, är saklig och riktig. Vår ståndpunkt våga
vi också försvara inför folket.

Med herr Skoglund förenade sig herr Nilsson i Karlstad.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.43 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 10 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att kommendör Björn Holmgren på grund av akut febersjukdom är förhindrad
att deltaga i riksdagens arbete i dag och troligen några dagar framåt intygas
på heder och samvete.

Serafimerlasarettet 10/s 1936.

Israel Holmgren,

leg. läkare, professor.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning särskilda utskottets ut- An9-_ 1°rlåtande,
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 225 angående 3

svarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnspliktslag och nr 227 med TO, TO.
förslag till lag örn tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anskaf- (Forts.)
tande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen),
ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i
dithörande ämnen; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet
till

Herr Lithander, som anförde: Herr talman! Genom att instämma med den
förste talaren från högerpartiet har jag angivit min inställning till den föreliggande
frågan, och jag instämmer också i det anförande som partiets ordförande,
den siste ärade talaren, höll.

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Jag har nu, herr talman, begärt ordet för att helt kort framföra några synpunkter,
som beröra försvaret av västkusten. Försvaret av rikets västra kust
har i mångt och mycket blivit förbisett, och dess krav lia i det föreliggande
förslaget icke tillbörligt beaktats. Västkustens försvar är ingalunda något
lokalt intresse. Det är tvärtom ett riksintresse utav en mycket stor räckvidd
att det finns möjlighet att kunna skydda och värna de sjöfartsförbindelser och
den trafik, som vid ett krigstillfälle mycket säkert kommer att söka sig ut över
västkusten. När jag ser hur litet det sjöförsvar i själva verket är, som anses
tillräckligt för landet i dess helhet, och hur litet detta försvar kan täcka — en
liten del av trakten kring Stockholm och en liten del av trakten kring Karlskrona
— och när man vet hur svårt det vid ett eventuellt krig skulle bli att
halla kusten runt vårt långsträckta land fri och öppen, framstår med ännu
större klarhet av vilken betydelse västkustens försvar är för landet i dess helhet.

Det är ingalunda sa lätt att vid ett krig hålla förbindelselederna inne i landet
öppna. V i ha i det avseendet att i stort sett lita till våra numera elektrifierade
järnvägar. Man torde kunna säga, att elektrifieringen ökat dessa förbindelseleders
sårbarhet. Det Ilar nu framhållits, att landet i händelse av ett
krig skulle kunna anlita vägen över Narvik för såväl den in- som utgående exporten.
Vi veta emellertid icke vilka förhållanden som vid ett eventuellt krig
i det avseendet kunna uppstå och örn det överhuvud taget är möjligt för oss
att, även örn vi det skulle vilja, ta den vägen. En ändrad politisk situation kail
nämligen göra att den vägen icke är framkomlig. Örn man vill vara förutseende,
framstår det därför såsom en oundgänglig nödvändighet, att man icke
förbiser vikten utav att genom en förstärkning av flottan trygga västkustens
behov av försvarsmedel. Man bär icke heller gått in för att, som ifrågasatt
varit, utsträcka Alvsborgs fästningsområde till granitklipporna ute i havsbandet,
varigenom man skulle kunna uppnå en större räckvidd i försvarshänseende.
En dylik anordning har man däremot ansett nödvändig när det gäller
V axholms fästningsområde. Landets främsta sjöfartsstad ligger sålunda fullkomligt
fri och öppen för den som med vapenmakt vill tränga sig in därnere.
Staden har med andra ord inga egna resurser att lita till, då det gäller att förhindra
en dylik fientlig invasion. Vilket värde denna hamn har för oss tycks
man alldeles förbise, men det förstår helt säkert en fiende som vill sätta sig
last i vårt land. Det kan därför icke vara välbetänkt utan måste tvärtom betecknas
såsom mycket sorglöst, att man förfar på sätt som här föreslagits.
När man vidare vet, att storleken av det sjöförsvar, som kommer att tilldelas
västkusten, är beroende av den takt i vilken man tänker sig skola tillgodose
flottans behov av nybyggnader och att det nya förslaget icke upptar några
pansarbåtar och^ endast innebär en mycket liten ökning i fråga om andra fartygstyper,
förstår man, att det är ställt på en mycket oviss framtid, huruvida
denna för landet så viktiga ort i väster skall få något effektivt försvar eller
ej. Härtill kommer att staden skall ställas utan något som helst luftvärn. I
stadens närhet liggande industrier, vattenkraftcentralen i Trollhättan och allt
vad därmed sammanhänger, allt ligger försvarslöst gent emot första fiende,
som kommer.

När man vet hur ofantligt stor del av kostnaderna för ett fartygsbygge som
stannar inom landet, har jag för min del svårt att förstå, att man icke i högre
grad än som skett gått in för en förnyelse av vår flotta. En sådan åtgärd
som byggandet av krigsfartyg skulle skapa nyttigheter för hela riket och verka
befruktande på näringslivet i olika delar av landet.

.lag har här i min liand en grafisk framställning av hur arbetskostnaderna
vid ett pansarskeppsbygge gestalta sig. De siffror jag här nämner för pan -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Arty. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
sarskeppen gälla med mindre väsentliga avvikelse även jagarna. Avvikelserna
i fråga om övriga fartygstyper kunna heller icke vara så stora. För de mest
dyrbara typerna i alla händelser äro siffrorna ungefär följande. Av utgifterna
för ett pansarbåtsbygge går icke mindre än 31.4 % till mekaniska verkstäder,
23.4 % till skeppsvarven och 21.4 % till gruvor och järnverk. För anskaffningen
av utländsk materiel såsom maskiner och instrument av olika slag, vilka
icke kunna tillverkas inom landet, åtgår endast 7.93 %. Allt det andra stannar
inom landet. Varhelst dessa arbeten nu placeras inom landet, är ju den
inkomst som förvärvas föremål för beskattning. En del av de pengar som
staten ger ut kommer sålunda alltid tillbaka till statsverket. Utav denna
synnerligen intressanta redogörelse för kostnadernas fördelning framgår också
vilka delar av landet som bli delaktiga av dessa inkomster, och man ser där
hurusom praktiskt taget alla landets län på ett eller annat sätt bli delaktiga
av de förmåner ett krigsfartygsbygge skänker. Jag har verkligen mången
gång frågat mig, varför man i dessa tider, när man söker att på alla möjliga
sätt avhjälpa kristidens verkningar, icke velat bereda de behövande arbete
även genom byggandet av örlogsfartyg. Jag tror att man på det sättet skulle
kunna ha fått större valuta för sina pengar än mången gång då det gällt att
räta ut vägkrökar, arbeten, som få kosta nära nog hur mycket som helst. Då
det gäller vägarna, anlägger man nämligen en helt annan måttstock på utgifterna.
Örn vi i stället för ordet pansarbåt använde ordet landsväg eller någon
annan benämning, skulle riksdagen kanske inte vara så njugg med att anslå
medel till ett arbete, som dock skapar fram arbetstillfällen i praktiskt taget
samtliga våra län. Att utgifterna för försvaret komma befolkningen till godo.
gäller för övrigt icke bara flottan utan även de övriga försvarsgrenarna. En
regementsstad och trakten däromkring förtjänar pengar på regementet, och
man kan sålunda icke anse pengarna bortkastade. Vad nu särskilt flottans
nybyggnader beträffar så ha vi ju här i landet på det mekaniska området tillgång
till en synnerligen högtstående arbetarstam. I fråga om luftvärnet kunna
vi sålunda även enligt vad man erkänt i utlandet uppvisa de förnämsta
fabrikat som överhuvud taget stå att få, en omständighet som vi icke begagnat
oss utav, åtminstone icke i den utsträckning som önskvärt hade varit. Jag
vill uttrycka den förhoppningen, att. ehuruväl det för ögonblicket må se mörkt
ut, man icke skall bortse ifrån vad man på den punkten kan göra för vårt
land och dess arbetare.

Det var, herr talman, icke min avsikt att ingå på några detaljer i den föreliggande
frågan, utan jag begärde ordet närmast för att peka på västkustens
behov av försvarsmedel och den betydelse för landet i dess helhet som försvaret
av västkusten har. Jag vill i detta sammanhang beröra en annan punkt
i försvarsorganisationen, en sak varom jag för övrigt väckt en motion, vilken
går ut på, att man skulle söka bevara namnen på de gamla regementena, vilka
med heder fört de svenska färgerna ut i världen. Enligt utskottets betänkande,
sid. 1(54, har man ju försökt, i någon mån åtminstone, att behålla landskapsbeteckningarna
på regementena. Dessa våra gamla regementen ha ju sin rot
i hembygden, och far och son och mången gång längre tillbaka har man tjänat
vid samma regemente. Vi röra oss här med värden, vilka jag anser att vi icke
lia råd att kasta bort, och det vore oklokt att icke ta vara på dem. Jag vill.
herr talman, uttrycka den förhoppningen, att man med litet god vilja skall
kunna bevara de gamla regementsnamnen i truppförbandens benämningar.

Jag vill, herr talman, också ge uttryck åt ett livligt beklagande utav att
något anslag till skeppsgossekårsinstitutionen icke upptagits på regeringens
förslag. Den står omnämnd i högerreservationen, nion i den kungl, propositionen
saknas den som sagt. För min del hoppas jag nu, att både den kår som

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande ni. m. (Forts.)
finns i Karlskrona oell den som finns på västkusten må kunna beredas tillfälle
att fylla sin ingalunda oviktiga uppgift att rekrytera flottans behov av unga
sjömansämnen. Utan denna rekryteringsmöjlighet skulle vår flotta komma
att sakna ett manskap med de kvalifikationer, som endast en tidig utbildning
på sjön kan skänka.

Vad Marstrand som förläggningsort för skeppsgossekåren beträffar, så Ilar
det visat sig, att rekryteringen där slagit synnerligen väl ut. Vida fler sökande
ha nämligen anmält sig än det funnits plats för. Pojkarna ha varit belåtna,
föräldrar och befäl likaså, och resultatet har blivit synnerligen gott. Omgivningen
där är den allra bästa. Man bör nu icke stryka ett streck över allt
detta utan örn möjligt låta denna institution fortbestå.

Under förmiddagens debatt nämnde herr Vougt, att en av kommissionens
ledamöter hyste den uppfattningen, att det icke fanns någon möjlighet att försvara
Sverige, och att säkerligen många andra delade samma uppfattning. Jag
vill, herr talman, för min del ge uttryck åt den uppfattningen, att man inom
den överväldigande delen av vårt folk hyser en alldeles motsatt uppfattning,
nämligen att vi med god vilja och med de materiella resurser, det folkmateriel
vi ha kunna värna vårt land, och att vi också skola försöka göra detta!

Herr statsministern yttrade i sitt inledningsanförande, att en lösning, som
icke toge hänyn till att bördorna borde falla tyngre på de bärkraftigare skuldrorna,
icke kunde påräkna stöd från socialdemokraternas sida. Det torde emellertid
icke vara statsministern obekant, att redan med den nuvarande fördelningen
av våra skattebördor dessa till sin övervägande del träffa de mera bärkraftiga
skatteobjekten. Själva värnplikten träffar folket i dess helhet lika
oavsett ekonomisk ställning, men kostnaderna som sådana drabba icke alla
lika. Och detta med rätta. Det är nämligen rimligt och riktigt, att de mera
bärkraftiga få bära förhållandevis mer av kostnaderna. Herr statsministern
påpekade, att förutsättningen för att den socialdemokratiska regeringen skulle
kunna gå med på en hela folket omfattande uppslutning kring försvarsproblemet
vore ekonomiska bördors rätta fördelande. Alla komma örn jag så får
säga att sitta i samma båt, och jag vill för egen del ge uttryck åt den förhoppningen,
att när det blir klart hur det i själva verket ställer sig med fördelningen
av försvarskostnaderna, försvaret också skall komma att omfattas med samma
förståelse från alla befolkningslagers sida. Försvarsfrågan om någon borde
vara en fråga som borde kunna samla och ena, oavsett vilken uppfattning vi
lia i andra frågor. Den dag, då försvarsfrågan kan lyftas över partierna, den
dag, då man kan gå en gemensam väg och bortse från vissa detaljer, den dag,
då vi alla äro besjälade av den uppfattningen, att förvarsfrågan, oberoende
av alla andra frågor, är en allas vår angelägenhet, den dagen vore en högtidsdag
för Sveriges folk. Jag vill framhålla — jag har sagt detsamma tidigare
till herr statsministern ■—• att statsministern med det inflytande han har inom
den svenska arbetarevärlden sitter inne med den mycket stora möjligheten att
kunna verka i den riktningen, att alla bli delaktiga av en starkare och bättre
gemensamhetskänsla för det svenska försvaret än förhållandet hittills har
varit. Jag har i dag med glädje förnummit, att de dissonanser, som gjorde sig
gällande i försvarsdebatterna åren 1912, 1913 och 1914 och som skulle bero på
att den svenska värnpliktiga ungdomen icke behandlades så som den borde behandlas,
icke längre äro tillfinnandes, utan att bättre förhållanden i det avseendet
inträtt. Jag vill hoppas, att man skall ta steget fullt ut i samförståndsriktningen.

Jag skulle också vilja ge uttryck åt den förhoppningen, att den dragning
åt var sitt håll som etablerats mellan de olika försvarsgrenarna och som mest
av allt liknar en tävlan, som är ägnad att försvaga försvaret såsom sådant, nu

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
skall upphöra. Jag erinrar mig i detta sammanhang en teckning, som jag såg
i början av riksdagen. Den föreställde ett svärd, vars delar voro flyg, flotta
och armé. Svärdet kunde icke användas, därför att delarna icke höllö samman.
Jag hoppas, att det nya svärdet skall ha sådana egenskaper att vi helt
och fullt och med all den slagkraft vi besitta skola kunna nyttja det vid värnet
av vårt fosterland.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Staxäng, Sefve, Wallerius och
Hansson i Hönö.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Jag har icke varit i tillfälle att åhöra det senaste inlägget i debatten,
men det har sagts mig, vilket jag också förstår, då jag vet, att herr Lithander
är en stor lokalpatriot, att det till stor del gällde speciella göteborgska intressen,
och att herr Lithander i sitt anförande påkallat ett kraftigare deltagande
från statsmakternas sida i vad gäller ordnandet av försvarsanstalterna på västkusten.

Jag vill, herr talman, endast i all korthet förklara, att man från regeringens
sida tagit vissa hänsyn till i detta avseende framförda önskningar och att vi
gjort detta så långt det varit möjligt inom den begränsade organisationsramen.
Jag ber här få påpeka, att regeringen avvikit från försvarskommissionens ganska
avvisande hållning gentemot Göteborgs stad i fråga örn fartygens fredsförläggning.
Hedan i remissvaren över kommissionens betänkande gjorde de marina
myndigheterna vissa anmärkningar till förmån för Göteborgs stad. Regeringen
tog också hänsyn till dessa anmärkningar. Jag ber att ur propositionen
få referera, hurusom vi i överensstämmelse med de marina myndigheternas
hemställan räknat med att utav vissa till Karlskrona örlogsstation nu förlagda
fartyg en del borde överföras till fredsförläggningen vid Göteborgs örlogsdepå.
Detta gäller tvenne äldre pansarskepp, pansarkryssaren Fylgia, tre
äldre jagare, tre undervattensbåtar och de nyligen anskaffade minsveparna
Starkodder och Styrbjörn. Vi ha sålunda redan gått de utav herr Lithander
uttalade önskemålen till mötes och sträckt oss längre än vad försvarskommissionen
velat göra. Jag har emellertid inom den begränsade organisationsramen
för flottan icke kunnat sträcka mig så långt som herr Lithander här påkallat.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! När jag hörde hans excellens
statsministern i dag, så föreföll han väldigt missbelåten med särskilda
utskottets utlåtande. Han ansåg, att det egentligen varit spekulationer av
valtaktisk art och icke sakskäl, som varit bestämmande för utskottet. Jag
måste här anmärka, att mig förefaller det snarare som örn det enda anförande
statsministern hittills i dag hållit, trots det eleganta framförandet, företedde
alla tecken på att vara ett valtal.

Försvarsministern var syrlig över att han och hans proposition icke fått röna
tillbörligt erkännande. Trots att jag inte kan i allo godtaga vad som skrivits
i propositionen, vill jag uppriktigt giva försvarsministern ett varmt erkännande.
Det är femton år sedan jag först blev bekant med försvarsministern.
Jag har sedan kommit så långt att jag nu kan kalla honom min ärade
vän Ivar Vennerström. Från min synpunkt sett har den utveckling, som försvarsministern
under dessa femton år undergått, varit oerhört värdefull. Det
enda jag icke riktigt begriper, är varför han nödvändigt skulle sätta båda
fotterna på det ställe, där han i dag står. Men vi kanske komma in på den
saken i annat sammanhang. Försvarsministern tilltalades särskilt av att ut -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. ni. (Forts.)
skottet i viktiga detaljer och framför allt beträffande flottan övergivit försvarskommissionens
och följt Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill på stående fot
här uppriktigt deklarera, att jag i fråga om avvägningen mellan vapenslagen
fortfarande har samma uppfattning som jag hade i försvarskommissionen. Att
jag ändock biträtt försvarsutskottets förslag har berott på att jag velat åstadkomma
största möjliga samverkan med andra grupper på sådan basis, att man
skulle få nied det väsentliga i kommissionens förslag.

Med anledning av statsministerns anförande skall jag tala litet närmare om
flottan. Jag gör detta sa mycket hellre, som även herr andre vice talmannen
i sitt yttrande berört denna fråga. Statsministern sade uppriktigt ifrån, att
sjöförsvaret enligt hans mening fått för litet. Jag skall icke försöka att gendriva
detta påstående. Jag vill bara fråga, varifrån medlen skola tagas. Om
försvarsministern och andra med honom vilja höja anslagen, så skola de icke
behöva lia mycket besvär med mig. Men ligger bakom detta, att man skall
öka flottan pa de andra vapenslagens bekostnad, kan jag icke vara med, ty
jag anser försvarskommissionens avvägning vara fullt riktig.

I anledning av den sista ärade talaren herr Lithanders resonemang vill jag
framhålla, att han och hans meningsfränder, när de resonera örn flottans uppgift
y riksförsvaret, icke draga riktiga konsekvenser. De göra icke klart för
sig på vad sätt flottan skall kunna fullgöra de uppgifter, som det enligt deras
åsikt aligger flottan att uppfylla. Örn någon i anledning av försvarskommissionens
förslag intagit en följdriktig ståndpunkt, så är det amiral de
Champs. Han föreslår, att flottan skall erhålla två nya pansarbåtsdivisioner
i Östersjön. Det är alldeles klart, att en sådan styrka i Östersjön representerar
en stor försvarskraft. Ännu större skulle vår försvarskraft bliva, örn vi
finge en likadan division med allt vad därtill hör, kryssare etc. — kryssarna
lia kallats havets kavalleri — på västkusten i Göteborg. Kunna vi utöka flottan
på^ detta sätt? På den frågan måste jag svara ett bestämt nej. Vi kunna
icke på detta sätt överflytta riksförsvaret på flottan. Icke ens med en sådan
utökning bleve den svenska flottan så stark, att vi därigenom kunde minska
pa den föreslagna arméstyrkan, ty denna är icke större än som erfordras —
helst örn det blir motgångar och oturen är framme — för att möta en av de
motståndare, som kunna påräknas vid ett eventuellt krig. För övrigt kan
den svenska flottan förintas, och då ligger landet försvarslöst, örn vi icke lia
en stark armé. _ Då uppstår frågan: Kunna vi som tillägg till de kostnader,
som upptagas i utskottets eller Kungl. Maj :ts förslag, ikläda oss de kostnader,
som skulle betingas av en sadan ökning av flottan, som jag nyss antydde?
Är det någon människa, som tror, att vart land kan taga sådana ekonomiska
konsekvenser? En enda pansarbåt kostar ungefär 27 miljoner kronor. Multiplicera
det beloppet med 8 resp. 12 och lägg därtill kostnaderna för erforderliga
underhållsanslag! När man resonerar om flottan, bör man draga ut konsekvenserna
av sitt resonemang.

Här bär talats örn Göteborg och örn nödvändigheten att möjliggöra för handelsfartygen
att gå in och ut. Under världskriget var den tyska flottan i förhållande
till västmakternas, Frankrike och England, flottor betydligt större än
en flotta, som vi skulle kunna hålla oss med, men icke kunde den tyska flottan
hålla vägen öppen för de tyska handelsfartygen, långt därifrån. Anledningen
till att försvarskommissionen och försvarsutskottet, vars uppfattning
jag delar, lågt tyngdpunkten på armén och flygvapnet har varit, att de ansett
det angelägnaste vara att förhindra, en fiendes överskeppande av trupper
och framför allt truppernas landstigning. Vid ett landstigningsförsök är fienden
särskilt sarbar och kan icke i samma grad göra sin övermakt gällande
som vid en sjöstrid eller sedan han fått i land tillräckliga stridskrafter.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Jag vill gärna deklarera, att jag endast för att möjliggöra samförstånd
gått ifrån försvarskommissionens förslag i fråga om avvägningen mellan flottan
och övriga vapen. Jag anser, att det ur riksförsvarssynpunkt hade varit
bättre att använda en del av de medel, som utskottet föreslår skola tilldelas
flottan utöver vad kommissionen föreslagit, till ett stärkande av luftvärnet
och flygvapnet. Jag har den bestämda uppfattningen, att i framtiden mindre
stater som Sverige, vilka sakna besittningar på andra sidan de stora oceanerna,
komma att låta flygstridskrafterna övertaga pansarskeppens uppgifter.

Hans excellens statsministern framhöll, att utskottet förbättrat försvarskommissionens
förslag i fråga om högsta ledningen och framför allt beträffande
överbefälhavaren. Ja, överbefälhavaren är det en mycket egendomlig historia
med. I försvarskommissionen ville två av kommissionens socialdemokratiska
ledamöter, nämligen herrar Lindberg och Törnkvist, icke veta av någon
överbefälhavare — herr Lindberg yrkade avslag med hänsyn till sin principiella
inställning — men herrar Vougt och Åkerberg voro av samma uppfattning
som vi andra. I Strömstad fick jag det bestämda beskedet, att såväl
hans excellens statsministern som försvarsministern i Båstad givit sin anslutning
till samma ståndpunkt. Jag har den uppgiften från så säkert håll, att
jag tror, att den är riktig. Med de stridigheter, som icke minst i vårt land
föreligga mellan de olika vapenslagen och ofta kanske icke så mycket mellan
vapenslagen som mellan olika personligheter, behövs det en central myndighet
med en chef i spetsen, som kan åvägabringa enhetlighet i försvarsväsendet. Det
är ju denna chef och hans stab, som skola bära ansvaret, örn olyckan en gång
skulle vara framme. Vi kunna aldrig komma så långt, att vi få råd att till
varje försvarsgren anslå så mycket medel, som dess representanter kräva. Därför
behövs det en överbefälhavare och en central myndighet, som kan verkställa
den erforderliga avvägningen mellan olika försvarsgrenars berättigade intressen.
Som det nu är, får ofta det vapen, som har den mest energiske förespråkaren,
de största anslagen. Det är icke säkert att detta alltid överensstämmer
med riksförsvarets bästa.

Försvarsministern säger i sin proposition, att de militära myndigheternas
uppfattningar angående frågan örn en gemensam överbefälhavare gå mycket
isär. Jag har här på ett papper antecknat vilka myndigheter som avstyrkt
och vilka som tillstyrkt. De myndigheter, som tillstyrkt, stå i mycket högre
grad än de andra i ansvarsställning i fråga om vår militära försvarsberedskap.
Jag ser, att försvarsministern skakar på huvudet. Jag skall därför börja
med att räkna upp dem som avstyrkt: arméförvaltningen, inspektören för artilleriet,
chefen för fortifikationen, generalintendenten, inspektören för militärläroverkeu,
inspektören för trängen, marinförvaltningen, chefen för marinstaben,
chefen för kustflottan, stationsbefälhavaren för Stockholms örlogsdepå,
befälhavande amiralen i Karlskrona samt marinöverläkaren. Tillstyrkt hava
följande: chefen för generalstaben, inspektören för infanteriet, kommendanten
i Boden, cheferna för södra, västra, östra och norra arméfördelningarna, militärbefälhavaren
i övre Norrland, militärbefälhavaren på Gotland, inspektören
för kavalleriet, chefen för östra brigaden, chefen för kustartilleriet, kommendanten
i Vaxholm, chefen för flygvapnet samt flygstyrelsen. Jag anser, att
man med hänsyn till den ansvarsställning, de tillstyrkande myndigheterna intaga,
bort i fråga örn överbefälhavaren följa deras mening.

Hans excellens statsministern ansåg, att inrättandet av den stora staben
kunde giva anledning till friktioner. Friktionerna kunna väl icke gärna bliva
viirre jin dc redan liro. Jag har den bestämda uppfattningen, att inrättandet
av en försvarsstab skulle vara ägnat att minska friktionerna mellan de olika
vapenslagen. Jag skall även räkna upp vilka myndigheter, som tillstyrkt

Andra hammarens protokoll 1936. Nr hS. 5

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
resp. avstyrkt inrättande av en försvarsstab. Avstyrkande äro naturligtvis
arméförvaltningen och marinförvaltningen. Vidare chefen för marinstaben.
Chefen för kustflottan, stationsbefälhavaren i Stockholm, befälhavande amiralen
i Karlskrona hava avgivit yttranden, som äro sådana, att man icke blir
riktigt klok på, om de till- eller avstyrka. De lia i varje fall icke bestämt
avstyrkt. Inrättandet av en försvarsstab tillstyrkes av: chefen för generalstaben,
inspektören för infanteriet, inspektören för artilleriet, generalintendenten,
kommendanten i Boden, inspektören för militärläroverken, inspektören för trängen,
cheferna för södra, västra, östra och norra arméfördelningarna, militärbefälhavaren
i övre Norrland, militärbefälhavaren på Gotland, inspektören för
kavalleriet, chefen för östra brigaden, chefen för kustartilleriet, kommendanten
i Vaxholm, chefen för flygvapnet samt flygstyrelsen. Enligt min åsikt,
ha till förmån för inrättande av en försvarsstab uttalat sig de myndigheter,
som i första hand måste anses vara de mest sakkunniga.

Vidare har man sagt, att utskottet liksom regeringen gått in för regementsförsvar,
d. v. s. för regementen skapade på sätt som i regeringens proposition
föreslagits. Det är alldeles riktigt. Utskottet har i många fall uttalat sin
anslutning till den kungl, propositionen. Jag vill också framhålla, att utskottets
förslag därutöver innebär, att de regementen, som i propositionen föreslås
skola indragas, skola vara kvar.

Vidare sade statsministern, att i trångmål krypa vissa personer bakom sakkunskapen.
Det centrala är emellertid vad som är minimum i försvarskostnaderna.
Påståendet, att det skulle föreligga en bristande vilja till samförstånd
från deras sida, som samlats kring utskottets förslag, är icke riktigt. För
min del måste jag betyga, att jag har aldrig känt det så i försvarskommissionen
eller i försvarsutskottet, att jag velat krypa bakom sakkunskapen.

Jag har kanske först formulerat satsen, att de 148 miljonerna voro ett minimum,
under vilket jag icke kunde komma, och det gjorde jag utan ali tanke
på, att det från något håll skulle betraktas såsom stolta ord eller en stolt deklaration,
vilket uttryck det nu var som statsministern använde. Men det föreligger
i den vägen, det är uppenbart, en skillnad mellan mig och det politiska
parti, jag tillhör. När jag utformade orden hade jag icke rådgjort med
någon, det var min egen uppfattning, men samtliga mina partikamrater ha
utan tvång eller ens försök därtill anslutit sig därtill. På samma sätt har
fallet varit inom folkpartiet,, tror jag mig veta, ehuru man kanske där mera
betraktat summan som maximum. Det föreligger emellertid den mest markanta
skillnad mellan mellanpartierna och regeringen därvidlag. Jag skulle
kunna säga, att regeringspartiet har aldrig haft någon bestämd uppfattning
om vad som är minimum och maximum. Så var åtminstone icke fallet med de
ledamöter inom försvarskommissionen, som jag ansåg närmast representera
regeringen och den stora socialdemokratien, nämligen herrar Vougt och Åkerberg.
. Jag skulle tro att försvarsministern giver mig rätt i att det med hänsyn
till deras och min uppfattning var uteslutet att få till stånd en sammanjämkning
och ernå samförstånd. Regeringens proposition stannade vid 132 miljoner
kronor, och sedan ha vi hört att regeringen under vissa förutsättningar
t. o. m. skulle kunna taga 148 miljoner kronor. Jag kan icke resonera på detta
sätt, utan jag vill se på försvarsfrågan såsom sådan. Vad är det för minimum
sorn behövs för att något så när täcka de strategiska förutsättningarna för ett
anfall. I detta fall vill jag upprepa vad jag förut sagt, att jag anser a it försvarskommissionens
och utskottets förslag täcka det nödvändigaste. Det enda,
som jag vill säga örn högerståndpunkten och högerreservationen är, att man
från det hållet därjämte föreslår en del som kan vara önskvärt. När jag nu
pa sakliga skäl kommit till en uppfattning örn vad som är minimum, kan jag

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
icke frångå den utan att göra mig skyldig till våld mot min egen uppfattning,
och det gör jag aldrig. Vi behöva icke diskutera frågan örn kostnadsbeloppet.
Herr statsministern talade om orimligheten av att höja anslaget till försvaret
med 50 miljoner kronor och samtidigt neka att anslå det belopp som pensionstilläggen
skulle sluka. Den sammanställningen är icke riktig, utan de 50
miljoner kronorna få ses mot bakgrunden av det anslag, som beviljades jämväl
i fjol till pensionsförbättringar.

Herr statsministern och även försvarsministern ville dra en parallell mellan
lantmännens krav på 90-talet örn grundskatternas avskrivning och dessa, pensionstillägg.
För mig finnes icke något sådant sammanhang. Pensionstilläggen
äro någonting som staten skall lämna svenska medborgare såsom understöd
eller vad man vill kalla det, under det att grundskatterna utgjorde skatter,
som skulle betalas till staten, och som utdebiterades och utgingo på det mest
orättvisa sätt. Det var landsbygden, som råkade ut för dessa skatter och som
skulle betala. Det var också stor skillnad i den skatten t. ex. mellan rotehållare
och rusthållare o. s. v. Det finnes icke något sammanhang mellan
grundskatteavskrivningen och frågan örn vad staten skall betala i pensionstillägg.

Statsministern tog även fram förlusterna på spannmålsregleringen. Beträffande
den saken vill jag säga, att förlusten icke hade behövt bli hälften så
stor, ja, kanske ingen alls, om bara det hela hade ordnats på en gång så som
det nu är gjort.

Jag är tacksam för att statsministern icke ämnar blåsa upp till ny strid
i försvarsfrågan och jag hoppas att så icke heller kommer att ske, när . det
gäller den begärda typutredningen. Jag vill redan nu deklarera, att jag icke
kan förstå, att det är så brått med den saken som en del tycks vilja göra gällande.
Det går icke att göra en utredning örn ett vapenslag, utan att man
kommer in på hela riksförsvaret. Börjar man med en typutredning, kanske
hela det arbete, som gjordes av 1930 års försvarskommission måste rullas upp.
Ingen vet i dag som är, hur tekniken kommer att utveckla sig på de 5, år,
som komma. Utan att fästa mig vid, örn jag blir sannspådd eller icke, håller
jag bestämt före, att utvecklingen på detta område ytterligare kommer att gå
i flygets tecken. Det kan måhända vara tids nog att taga upp spörsmålet, när
man bättre kan överblicka denna utveckling. Jag vill här göra en självbekännelse.
När 1930 års försvarskommission tillsattes, ville man ju från ett
håll få till stånd en förbättring av 1925 års beslut, medan man från andra
håll ville ha en utredning om eventuellt ytterligare nedskrivning av försvaret.
Jag måste säga, att teknikens utveckling gått fort fram till år 1930. Men
den har gått ännu fortare efter 1930. En försvarsordning kan icke bli så
gammal. Den måste, som det sagts förut, tagas under översyn en gång vart
tionde år. Det går icke att göra en översyn av ett enda vapen, utan att också
komma in på de andra vapenslagen och på riksförsvaret.

Sedan jag nu sysslat något med statsministerns yttrande, skall jag gå in litet
på herr Vougts yttrande rörande den socialdemokratiska reservation, som är
fogad till ulskottets hemställan. När reservanterna anse sig kunna föreslå
mindre försvarsmedel än vad utskottet föreslår, motiveras detta bland annat
med följande, som jag citerar: »Ehuru under de senaste åren starka mot sättningar

mellan europeiska stater ökat den internationella oron, givit upphov
till upprustning i flertalet hinder samt till synes ökat riskerna för en krigisk
sammandrabbning mellan europeiska stormakter, kan å andra sidan icke påstås,
att något direkt anfallshot mot Sverige därigenom blivit skönjbart.» Ja,
det var det där ordet »skönjbart». Låt oss föreställa oss att vi skulle vänta
med åtskilligt av försvaret tills ett anfallshot skönjdes! Då göra nog många

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
samma erfarenhet som jag, att även om det finnes ett antal människor, som
upptäcka detta hot och ser det från både det ena och andra hållet utifrån, blir
det dock långt flera som säga, att allt det där är bara nonsens. »Världen har
aldrig varit så fredlig som nu.» I regel, och jag skulle vilja säga att det fallet
är en regel ^utan undantag, är det den sistnämnda sortens profeter, som bli
trodda. Det låter sig icke göra att skönja ett hot i så god tid, att svenska
folket skulle hinna skaffa sig nödvändiga försvarsanstalter inför detta hot. Så
säger man vidare: »Det har icke heller kunnat påvisas, att i någon av de

stormaktskonflikter, vilka nu kunna bedömas som tänkbara eller sannolika,
någon av parterna skulle kunna äga ett så starkt intresse av ett besittningstagande
av svensk mark, att ett försök komme att göras, därest Sverige äger
ett rimligt mått av försvarskrafter.» Då äro vi inne på uttrycket »ett rimligt
mått av försvarskrafter». Vad är det? Jag skall kanhända först fråga vad
som är rimligt pris pa det, som vi skola skydda, d. v. s. det svenska folkets
frihet och oberoende. Jag skulle vilja säga, att priset därför är så högt, att
jag icke kan värdera^ det. Sätter man försvaret i rimlig proportion härtill,
mäste försvaret bil sa starkt som vart folks materiella och ekonomiska tillgångar
tillåta. Man kan icke i förväg skönja, när åskan skall slå ned och
bränna ner gården. Jag väntar icke med att försäkra gården tills jag skönjer
att åskan skall slå ner, utan jag har gården försäkrad i all min tid till fulla
värdet. Hur veta reservanterna att deras förslag är ett rimligt pris? Varför
kan icke utskottets förslag lika väl innehålla det rimliga priset? Det är
klart och uppenbart att sex arméfördelningar, för att taga ett exempel, måste
innebära ett starkare försvar och starkare premier än fyra fördelningar. Herr
Vougt och anda resonera örn att ingen kan föreslå ett försvar, som giver
Sverige full trygghet. Det är alldeles riktigt — det har jag också sagt. Jag
vill endast göra den utvidgningen, att jag tror icke att någon stat i världen
kan skaffa^ett försvar, som under alla förhållanden giver full trygghet. Ingen
stat kan på förhand räkna ut, vilka kombinationer som i olycksöde!'' kunna
uppstå. Örn jag ser på de olika staterna i världen, så måste jag säga, att örn
någon stat. borde ha kunnat anse sig äga full trygghet, så var det väl Tyskland
vid tiden för världskriget. Å andra sidan medförde omständigheterna,
att det blev en kombination av fiender, mot vilka icke ens världens bästa försvarsmakt
kunde giva någon trygghet. Vi få återfalla på respektförsvaret.
Vi skola —• sak samma vilken fiende som än kommer •— göra betvingandet
så dyrt, att ett sådant företag verkar avskräckande. Det är en småstats enda
räddning och sista resurs. I många och i de flesta fall hjälper det bra därmed.
Stater såväl som individer, vilka icke röra en hand till egen och familjens
skydd, köras gärna över av andra.

Herr Vougt, som talade å reservanternas vägnar, ville skilja mellan tillfällig
besittning och ockupation. Jag måste, som en talare sagt förut, säga att det
är bara teorier. Vem kan bedöma örn en fiende har för avsikt att företaga
en tillfällig ockupation eller om han ämnar sätta sig ner i landet? Örn en
fiende kommer och företar en tillfällig ockupation, vem kan bedöma, om han
icke kommer att finna sig väl till rätta och icke går sin väg, förrän han köres
bort? Det sista tror jag är sannolikast. Örn en fiende kommer till ett land
i avsikt att göra en tillfällig ockupation, finner han det säkert ofta med sin
fördel förenligt att stanna kvar, och han blir kvar, örn man icke har försvarskrafter,
med vars hjälp man kan få bort honom.

Statsministern och försvarsministern, som voro ganska samstämmiga, talade
örn att full enighet i försvarsfrågan skulle giva helt annan effekt, än örn så
icke vore fallet. Försvarsorganisationen skulle bli starkare förankrad hos fol -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.) •
ket genom en enhällig riksdag, säger man, och sålunda bliva mera hållbar.
Jag måste säga, att jag skulle uppskatta om lösningen omfattades av så många
som möjligt. Beträffande den större hållbarheten av en sådan lösning har jag
emellertid mina tvivel. 1925 års försvarslösning omfattades av en majoritet,
som avgav samma försäkringar, som avgivits i dag, och ändå visade det sig
ju att 1925 års beslut aldrig kom att fullföljas i enlighet med de försäkringar,
som då avgåvos. Vi få var och en i dag besluta på eget ansvar inför
oss själva och våra barn. Sedan kan jag för min del icke taga något ansvar
längre. Svenska folket får övertaga ansvaret och tänka på det, när nytt folk
skickas till riksdagen. Sänder man folk, som slår vakt örn försvarsordningen,
ja, då håller den. Vill icke svenska folket vakna upp och göra det, förfaller
försvarsordningen, oavsett alla de försäkringar, som vi givit vid densammas
beslutande.

Försvarsministern frågade örn man verkligen menar allvar med talet örn omprövning
efter den första 5-årsperioden. Ja, men naturligtvis med hänsyn till
de erfarenheter, som vunnits under den första 5-årsperioden. Varken han eller
jag kunna förutse hur det ser ut efter 5 år och på vilket område ny utredning
bör tagas upp.

Man har klandrat utskottets beräkningar rörande flyget. Men dessa beräkningar
äro gjorda precis på samma sätt som beräkningarna i försvarspropositionen.
Priserna äro emellertid dyrare nu och jag vet icke vilken andel försvarsministern
har därutinnan. Jag förebrår honom icke heller nu, men kanhända
ligger det till så, att örn han tagit hårdare tag, när det gällde flyganskaffningen,
hade den kunnat ske tidigare och då hade man kunnat komma i
åtnjutande av de billigare priser vid anskaffningen, som erhållas när man får
i gång serietillverkningen.

Vad sedan de där stora nybyggnaderna beträffar är det också ett kapitel
för sig. Man kan räkna kostnaderna som utgifter, men då måste man också
räkna som inkomster vad som tillfaller staten och statsmakterna. Jag behöver
blott nämna kaserner, som ha blivit sinnessjukhus, jordområden och allt
möjligt, jag vet icke vad, som försvaret fått släppa till utan ersättning. Det
hela blir ett överförande av egendomar och värden från försvarsstaten till en
annan stat, i detta fall till socialstaten. Vad Järvafältets byggnader beträffar
så förutsattes det, när fältet köptes —• den förutsättningen gjordes även i
1925 års försvarsbeslut -— att staten icke skulle ha några utgifter därvidlag,
utan de inkomster man fick, skulle gå till att betala kostnaderna. Man kan
alltså säga, att det är både utgifter och inkomster, men man kan också säga
att det är ingendera av detta utan endast en överflyttning av statens egna tillgångar
från det ena hållet till det andra. Gärdet sorterar också under försvarsdepartementet,
alltså under 4:e huvudtiteln. Vad som kommit därifrån
bör också räknas såsom inkomst.

Försvarsministern sade, att örn det blir sämre tider, så se vi icke lika optimistiskt
som i dag på den här saken. Då blir det försvaret, som först får betala
fiolerna. Så har det tyvärr varit, fastän jag i allra högsta grad reagerar
mot att fjärde huvudtiteln alltid skall fungera som en budgetregleringsfond.
Så snart man får det svårt med statens utgifter och icke får in pengar, är
man ögonblickligen framme och stryker anslag på fjärde huvudtiteln.

Om jag nu gör den bekännelsen, att utskottsförslaget enligt min mening
innehåller minimum, så innebär ju det icke, att jag skulle gått och gjort mig
något illa, om vi fått en försvarsordning med något högre kostnader. Varför
jag gärna stannat vid det förslag, som nu föreligger, har just varit med hänsyn
till att icke komma högre än att vårt försvar i lugn och ro kan utveckla

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
sig inom den en gång givna kostnadsramen, så att man icke örn ett eller två
år stryker övningsanslag eller materialanskaffningsanslag eller någonting i
den stilen.

Försvarsministern sade, att segerfreden spökar, men det finns icke på vår
sida någon tanke på att spela segerherre, utan vår ståndpunkt bottnar i en
sakligt olika uppfattning örn vad vi behöva för vårt försvar, och här kan man
ju så mycket mindre tala om spökeri, som försvarsministern varit beredd att
gå med på precis samma belopp. Då hade det val blivit precis samma försvarsordning
också, såvitt jag förstår.

Herr talman, på denna punkt yrkar jag bifall till utskottets hemställan. Jag
återkommer senare till den särskilda punkt — beträffande överbefälhavaren
— där jag avgivit en reservation, och kommer jag då att yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Jag anhöll örn ordet för att i tvenne särskilda avseenden ingå i ett litet
svaromål mot den föregående talaren. Det ena gäller hans uttalande rörande
flottan och det andra hans uttalande rörande den s. k. överbefälhavaren.

Herr Nilsson i Hörby deklarerade mycket frankt, att han innerst inne var
emot den justering av kommissionens hållning rörande flottan, som hade kommit
till stånd genom såväl regerings förslaget som utskottsförslaget. Han sade,
att han alltjämt bibehölle sin gamla mening från kommissionen, d. v. s. att manbör
gå in för en ganska avsevärd reduktion av den nuvarande svenska flottan.
Jag ber att få rikta den frågan till herr Nilsson i Hörby: Örn riksdagen, sorn
jag är tämligen viss örn, kommer att, emot herr Nilssons i Hörby egentliga
mening, bifalla regeringens och utskottets i det väsentliga samstämmiga förslag
rörande flottan, kommer herr Nilsson i Hörby, när det sedermera gäller
verkställigheten, att fullfölja sin egen mening, eller kommer han att medverka
till att verkställa riksdagens beslut? Är herr Nilsson i Hörby beredd
att, som jag och statsministern tidigare gjort, deklarera, att ett i laga ordning
fattat riksdagsbeslut utan vidare bör verkställas? Är herr Nilsson i Hörby
beredd att omedelbart medverka till igångsättande av den av honom förkättrade
och klandrade s. k. typutredningen. Är han för sin del beredd att taga
konsekvenserna av utredningen och de resultat, som komma att föreligga även
i ekonomiskt hänseende? Är han beredd att göra detta, även då det gäller den
sista femårsperioden av ersättningsbyggandet?

Herr Nilsson i Hörby sade under sin rättegång gentemot flottan bl. a., att
han innerst inne vore emot de höjningar av anslagen, som nu hade kommit
flottan till del, och han fällde därvid — jag tog mig friheten att ögonblickligen
anteckna — orden: »Skall man verkligen öka flottans ställning på de
andra försvarsgrenarnas bekostnad?» Jag blev minst sagt något förvånad. Herr
Nilsson i Hörby har nämligen vänt på steken. Det ligger icke till så som herr
Nilsson i Hörby förklarade, utan det ligger tvärtom till så, att här har herr
Nilsson i Hörby jämte kommissionen gått in för att väsentligen öka vissa försvarsgrenar
på flottans bekostnad, och vad det nu gäller det är ingenting annat
än att organisera det hela så att man låter flottan bibehålla ungefär den
standard, som den för närvarande har.

Vidare syntes herr Nilsson i Hörby förmena, att de ökade medel, som nu
komma flottan till del, egentligen äro bortkastade. Från kommissionens tidigare
behandling av spörsmålet känner jag mycket väl till, att herr Nilsson
i vad det gällt armén och flygvapnet varit en stark varnare av det systemet, att

Onsdagen den 10 juni e. lii.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande ni. m. (Forts.)
för den organisation, solli nu finns, skall man lia bästa möjliga personal och
bästa möjliga materielutrustning. Vad händer, om man bifaller regeringens
och utskottets hemställan? Den innebär, att för den organisation, som kommissionen
för sin del föreslagit, så höja vi bemanningen, vi höja anslagen till
rustning, vi höja anslagen till övningar, vi höja anslagen till underhåll. Jag
kan säga herr Nilsson i Hörby, att jag under de gångna krisåren, då det gällt
att spara på penningmedlen, icke utan ganska stora bekymmer lagt märke till,
att man från de ansvariga marinmyndigheternas sida gång efter annan, enligt
mitt förmenande med starka skäl, givit uttryck för sina betänkligheter gentemot
besparingar, när det gällt materielanslagen samt anslagen för övningar, underhåll
och liknande ting. Chefen för kustflottan har framhållit i sina rapporter,
att vi under de senaste åren haft en mängd smärre olyckstillbud — och även
större, t. ex. den hundratusentals kronor kostande grundstötningen i Öresund
— och förklarat såsom sin mening, att bristen på övningar är en av orsakerna
till att vid upprepade tillfällen inträffat eller hotat inträffa olyckshändelser,
därvid stora värden spolierats eller kunnat spolieras. Jag kan för min del icke
vara okänslig för sådana synpunkter. Jag vet icke, örn herr Nilsson i Hörby
var med på »flottparaden», örn jag så får kalla den. Jag såg herrarna^ avbildade
i tidningarna och på film, när herrarna voro ute och avlade visit på kustflottan.
Jag förmodar, att ni funno, att de nuvarande krigsfartygen äro utomordentligt
högtstående tekniska instrument med i olika hänseenden utomordentligt
känsligt maskineri. Det är självfallet, att det kräver omvårdnad i
ganska hög grad, örn icke stora ekonomiska värden skola spolieras.

I sin rättegång mot flottan glömde herr Nilsson i Hörby under den svartmålning,
han gjorde, att det finns något, som heter neutralitetsvakt. För
neutralitetsvakten spelade svenska marinen en ingalunda obetydlig roll under
det senaste världskriget. I en utgiven publikation säges om neutralitetsvakten
under 1914—1918, att under den tiden utgjorde neutralitetsvakten en oavbruten,
för marinens personal och materiel stundom synnerligen påfrestande bevakning,
eskortering och minsvepningstjänst. »En stundom synnerligen påfrestande!»
Det är enligt mitt förmenande ett ganska milt bedömande av vad
saken egentligen innebar. Det säges, att ett hundratal avsiktliga eller oavsiktliga
kränkningar av landets neutralitet avvärjdes genom örlogsfartygens
ingripande. Cirka 4,000 minor oskadliggjordes, och 3,640 ångare på sammanlagt
8 miljoner bruttoton eskorterades. — Det är visserligen sant, att Hörby
ingalunda ligger vid havet, men jag förmodar, att herr Nilsson ändå erkänner,
att de värden, som räddades genom flottans neutralitetsvakt, voro väsentligt
större än de, som skyddades genom den svenska arméns niannar. Jag säger
därmed ingenting ofördelaktigt örn dem, som voro mobiliserade och gingo
och bevakade järnvägsövergångar och tunnlar nära norska gränsen eller ute på
kobbar och skär. De ledo dock relativt liten skada. Jag hade förra året tillfälle
att vara med örn avtäckningen av en minnestavla i Skeppsholmskyrkan
rörande de män ur den svenska marinen — de voro ganska mångå — som
under krigsåren läto sina liv under tjänstgöring i marinens neutralitetsvakt.
Jag skulle lia gratulerat herr Nilsson i Hörby, örn han varit närvarande. Det
kan hända, att han vid det tillfället fått en sådan förnimmelse^ av denna försvarsgrens
värde, att vad han i dag yttrat, icke kommit att stå i kammarens
protokoll.

Jag vill icke nu gå närmare in på frågan örn överbefälhavaren. Jag får
säkerligen tillfälle att senare återkomma till denna fråga. Men jag skall i förbigående
ge en liten replik till herr Nilsson. Jag hör icke till dem, som lia
någon särdeles stor förkärlek för att draga fram vad den elit'' eller den andre
förmenat eller hur han röstat vid de hemliga konklaverna, hur hail ställt sig

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
i föregående beredningar av det ena eller andra spörsmålet. Men jac skall
gärna sanningen likmätigt, erkänna, att vad herr Nilsson i Hörby säde om att
Jag i ar hyste böjelse för anordningen nied en överbefälhavare

var fullkomligt riktigt. När jag efter Båstadssejouren blev försvarsminister,
tick jag under fyra^ars tid såsom statsråd samla erfarenheter rörande det probiemet.
Med varje år som gått, har den övertygelsen stadgats hos mig, att en
Överbefälhavare av den föreslagna typen icke gagnar utan kanske till och med
skadar det svenska försvaret. Jag vill icke följa herr Nilsson på avslöjandets
vagar, men ska det vara, så ska’ det vara, som en av våra gamla kamrater,
herr Larsson i Kroken, en gång yttrade. Det må vara mig tillåtet att i denna
kammare yppa, att en av herr Nilssons i Hörby närmaste meningsfränder en
av parhästarna, nämligen herr Felix Hamrin, till kommissionens protokoll på
ett ganska sent stadium reserverat sig såväl mot överbefälhavaren som mot
den stora försvarsstaben. Det har förmodligen varit herr Nilssons i Hörby
starka ioriorelsekonster, som utövat inverkan på herr Felix Hamrin.

hedan mäste jag reagera med anledning av en del ganska missvisande uttalanden,
som herr Niisson i Hörby fällde rörande de myndigheter, som avstyrkt
anordningen med en högste befälhavare. Man har sökt plantera ut
den dogmen, att med undantag för marinens myndigheter, de militära myndigheterna
helt och fullt gillat förslaget om en högste befälhavare. Marinens
myndigheter äro med undantag av chefen för kustartilleriet emot anordningen

»/en-. 0V(Hbefälhvare. Av arméns myndigheter stå ungefär 50 % på ena och
50 J pa andra sidan. Herr Nilsson i Hörby framförde det underliga påståendet,
att de myndigheter, som avstyrkt anordningen med en överbefälhavare
icke skulle vara myndigheter i verkligt ansvarig ställning. Menar verkligen
herr Nilsson i Hörby, att en sådan man som marinstabschefen icke är en man
i ansvarig ställning? Honom skulle man icke taga hänsyn till, men generalstabscheien
det är en man i ansvarig ställning, och hans ord måste vi lyssna
pa. Uvergar jag till herrarna i arméförvaltningen som avstyrkt, så vill jag
fråga: A.r icke en sådan man som general Osterman, generalfälttygmästaren
en man i ansvarig ställning? Han har varit ordförande i officersförbundet.
Det ar en man med kall, klar och klok hjärna. Han är en utmärkt förvaltare
av sitt ekonomiska och militära pund. Sedan ha vi generalintendenten SöderT>0mjrSenera-i-ngik°mm^SSa:iaei1
Wijnbladh, general Sylvan, tränginspektören
.bredberg, militärläroyerksinspektören von der Lancken, som är allmänna valmansförbundets
kandidat i huvudstaden. Äro icke dessa män i ansvarig ställning?
Jag måste för min del reagera mot herr Nilssons i Hörby omdöme i
detta avseende.

I förmiddags tog jag mig friheten utnämna herr Nilsson i Hörby till min
e terträdare som försvarsminister, man bör ju sörja för successionen. Jag
mäste verkligen tillstå, att jag efter herr Nilssons i Hörby anförande blivit
ganska betänksam. Vad herr Nilsson sagt i fråga örn marinen och det omdome
han fällt om de myndigheter, som avstyrkt anordningen med en Överbefälhavare,
har varit av den beskaffenheten, att jag nu, klockan 8.26 på kvällen,
mäste sätta ett stort frågetecken efter hans namn, när jag reflekterar
över vem som skall bliva min efterträdare. Fast det svider i mig. måste jag
erkänna, att jag känner en viss böjelse att kapitulera och övergå till den österströmska
linjen.

Herr Nilsson i Hörby, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman.^ Med anledning av alla de frågor, som försvarsministern riktade till
mig, mäste jag i min tur fråga: Varför fick jag de frågorna och icke någon
annan här i kammaren? Jag är ju en helt vanlig riksdagsman.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. rn. (Forts.)

Försvarsministern förklarade, att han sörjt för sin succession, men att han
sedermera ångrat sig. Så är det, när man är för kvick att utse sin efterträdare.
Man bör besinna sig noga, innan man gör det. Annars kan det bara bli
missräkningar.

Jag respekterar alla beslut, som riksdagen fattar, så långt en enskild man
är tvungen att göra det. Så har jag alltid gjort hittills. Jag skall ej heller
förglömma, att det finns ett konstitutionsutskott och det kommer nog också
försvarsministern ihåg. Beträffande den så mycket omtalade neutralitetsvakten
under kriget vill jag säga, att för en sådan neutralitetsvakt behövs det inga
pansarbåtar. Jag tror icke det finns någon i kammaren, som förmenar, att
det var flottans neutralitetsvakt — inom parentes vill jag framhålla, att flottan
utförde ett mycket gott arbete — som räddade oss undan kriget. Det var
i stället de krigförande makternas respekt för vår samlade försvarsmakt.

Vidare anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Jag glömde en sak i mitt föregående anförande, och herr Nilssons replik
ger mig anledning att reparera min glömska. Jag syftar på kostnaderna
för neutralitetsvakten åren 1914—1918. De uppgingo till sammanlagt 269
miljoner kronor, därav på marinen kom en summa av 72 miljoner kronor och
på herr Nilssons armé en summa av 197 miljoner kronor. Jag ställer den
frågan till kammarens ledamöter, vilken del av neutralitetsvakten, armén eller
marinen, gav den bästa valutan för pengarna?

Herr Kilbom: Herr talman! Då jag på förmiddagen hörde statsministerns
begravningstal över grundvalarna för regeringens politik under fyra år och
hans klagomål över att de borgerliga nu tillbakavisat tanken på »samförstånd»,
ställde jag mig osökt frågan: Vilka slutsatser kommer statsministern
att dra av detta? Kommer det att bli: Vi ha misstagit oss, eller kommer det
att bli: Vi skola fortsätta trots den, för att använda ett kanske inte så parlamentariskt
uttryck, något hårdhänta behandling av en viss kroppsdel på regeringen,
som de borgerliga partierna tillåtit sig under de sista dagarna och veckorna.
Faktum är ju, för att använda ett ord som en gång fälldes örn en tidigare
socialdemokratisk regering, att den nu sittande regeringen kvistats ned
punkt för punkt. De borgerliga lia dragit varje fördel de kunnat av den
»samförståndspolitik», som den socialdemokratiska regeringen fört. Då bondeförbundets
ledare under debatten här på förmiddagen förklarade, att han
och hans parti framför alla andra varit villiga att gå med på extra offer för
att lösa de sociala frågorna, undrar jag, om han då inte alldeles särskilt tänkte
på spannmålsregleringen, som skattebetalarna för närvarande hålla på att avbetala
med ett belopp av mellan 80—90 miljoner kronor. Eller tänkte han måhända
på margarinbeskattningen, denna extra skatt för de allra fattigaste i
landet, till fördel främst för godsägare och storbönder. Detta är emellertid,
herr talman, några synpunkter, som det kanske inte tjänar så mycket till att
tala om nu. Herr Sköld lovade ju bot och bättring här om dagen. Han förklarade,
att han misstagit sig på vissa punkter, och nu skulle det bli ändring
av. Det är rimligt, att vi vänta litet och avvakta allvaret i statsrådet
Skölds omvändelse.

Statsministern fällde emellertid också under sitt anförande på förmiddagen
ett annat yttrande, som jag kan ta till utgångspunkt för mitt inlägg i debatten.
I ett demokratiskt samhälle, sade statsministern, kan det inte finnas någon
annan bärande grund för ett beslut i en stor och viktig samhällsfråga än

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
folket självt. Han menade väl, att folket självt skall höras oell få göra sin
mening gällande före avgörandet av de stora och omtvistade samhällsfrågorna.
Så vitt jag kan förstå, har detta tidigare varit socialdemokratiens ståndpunkt,
men det är det inte längre, allra minst efter statsministerns deklaration i slutet
av hans anförande, till vilken jag återkommer.

Då man behandlade 1901 års härordning, var Branting den som gick i spetsen
för att man icke skulle trumfa igenom ett förslag, som för ett årtionde
framåt lade ökade bördor på folket, utan att folket fått tillfälle att uttala sin
mening. Samma natt, som beslutet fattades här i riksdagen, skrev han en artikel
i Socialdemokraten, där han förklarade, att det var en förbrytelse mot
valmännen och skattebetalarna att handla på det sätt, som därvidlag skedde,
bara några månader innan landet skulle ha allmänna val. Även under de stora
försvarsdebatterna 1911 framförde socialdemokraterna med Thorsson och Rydén
i spetsen samma tankegång, nämligen att folket i val skulle höras. Samma
ståndpunkt hade man 1914. Den påstådda viskningen i Karl Staaffs öra efter
hans Karlskronatal örn att man skulle höra folket i val i försvarsfrågan, tycks
herrarna nu ha glömt bort. Samma ståndpunkt hävdade man 1924. Den gången
sade man inte, att vi äro beredda att kompromissa, utan då höllö socialdemokraterna
i stort sett fast vid den motion, som den nuvarande statsministern
utarbetat, samtidigt som man förklarade, att man inte kunde göra någon
ändring i den några månader före ett val. 1932 vunno socialdemokraterna
sin valseger bl. a. på parollen: Mot militärväsendet. Nu, mina herrar, innan
valperioden är slut. lia ni schackra! bort den ståndpunkten på ett sådant sätt,
att de borgerliga sitta med all trumf på hand.

Det vore så mycket större anledning, herr talman, att överlåta avgörandet
av denna fråga till höstens val, som det beslut riksdagen nu kommer att fatta
binder landet för ett tiotal år framåt, örn man skall tro de deklarationer, som
gjordes här på förmiddagen, och det kommer att dra med sig utgifter, som
ingen i denna kammare ens med tillstymmelse till bevis kan stiga upp och
påstå att statens finanser tåla. Ytterligare en anledning till att avgörandet
borde hänskjutas till folket i val är, att det ju inte råder någon som helst enighet
örn det beslut, som i dag skall fattas. Det råder förvisso enighet örn att
nu skall man upprusta, men i fråga om de olika meningarna angående hur denna
upprustning i detalj skall se ut, ha ju herrar Vennerström och Janne Nilsson
i Hörby i sin replikväxling gett kammarens ledamöter en påtaglig undervisning.
Hälften av andra kammaren så när som på fyra ledamöter är ju, om
man får tro socialdemokraterna ett ögonblick på den punkten, motståndare till
148-miljonersförslaget och kräva en lägre kostnadsram för vår militärbudget.
Förvisso råder det ännu mindre enighet mellan folkets majoritet, som herrarna
på borgerligt håll icke representera, och dess minoritet, som ni representera.
Vad finns det vidare för enighet bland de herrar som här i dag och i pressen
ställa sig bakom utskottsförslaget? De högre militärerna deklarera ju, att herr
Hamrin och de andra, sorn medverkade till 1925 års beslut, ställt problemet
alldeles felaktigt. Det är enligt dessa inte, som herr Hamrin sade i första
kammaren vid remissen av försvarspropositionen, fråga örn att avpassa de militära
utgifterna efter landets ekonomiska resurser och de föreliggande behoven.
Den fråga, som först skall ställas, är: Vad kräver den militära sakkunskapen?
Örn det så är 200 miljoner kronor eller mycket mer, får riksdagen vara
så god att bevilja pengarna. Herr Trygger förklarade ju också vid riksdagens
öppnande, att det endast vore helt naturligt, örn vi måste skriva av på en del
andra utgifter för att kunna tillgodose militärväsendet.

Örn jag så skulle övergå till den nationella gruppen, vad representerar den
för enig linje i denna »samförståndslösning» mellan de borgerliga? Vilken

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
enighet representerar högern eller bondeförbundet? Är det så alldeles säkert,
att bondeförbundet som en man står på 148-miljonerslinjen bakom herr
Janne Nilsson i Hörby? Det är emellertid inte bara de tre ettermyra riktningarnas
kostnadsramar, som skilja sig från varandra, utan det råder också inom
dessa grupper olika uppfattningar örn hur de militära anstalterna skola utformas.
Man har olika uppfattningar örn hur mycket flottan skall få, hur mycket
armén och hur mycket flyget skall lia och så vidare. Med vilken rätt
kunna då herrarna komma och tala örn att ni äro eniga? Med vilken rätt skriver
man i den borgerliga pressen att nu har försvarsviljan svetsat samman
den borgerliga världen och att man har den stora övervägande delen av landets
befolkning bakom sig. Var har den borgerliga pressen sett detta? Förväxlar
man månne inte de egna högvördiga tankarna på redaktionsstolen med
vad man tror, att folket tänker? Men för att återgå till bondeförbundet, är
det i själva verket riktigt, att herr Nilsson i Hörby är enig med herr Pehrsson
i Bramstorp och att herr Pehrsson i Bramstorp är enig med herr Wallén.
Är herr Jeppsson garant för folkpartiets linje med följeskap av herr Ekman
i Göteborg och Lithander, eller är det herr Hamrin, herr Österström eller herr
Andersson i Rasjön, som är garant för partiets inställning i denna fråga? Är
det inte en utomordentlig bild av den enighet, i vars tecken vi i dag eller i
morgon skola gå att fatta beslut örn vårt militärväsen, då herr Andersson i
Rasjön här på förmiddagen under kammarens välplacerade skratt stod upp
och förklarade: jag må väl ha rätt att säga några ord, då jag är den ende
som helt gått på utskottets linje. Ja, bakom denna storslagna historia står
helt herr Andersson i Rasjön, konsekvent från början till slut. En sådan
enighet motiverar väl än mer, att avgörandet hade blivit hänskjutet till folket
i val.

örn en sak tycks det emellertid råda full enighet bland alla dem, som tala
örn att de äro lika intresserade av de militära försvarsanstalterna. Den enigheten
tycks vara till finnandes, då det gäller att i viss man söka dra sig undan
de ökade bördor, som en utökning av försvaret lägger på vårt folk. Jag
såg häromdagen en artikel i en högertidning, där man deklarerade, _att svenska
folkets intresse för försvaret är helt och enhetligt. Har man månne därför
pålagt gotlänningarna en ofantligt mycket längre värnplikt än andra
grupper av landets befolkning? Man försvarar sig med att säga, att Gotland
är så utsatt. Så vitt jag kan förstå, måste Tornedalen enligt högerns uppfattning
vara mycket mera utsatt, och enligt socialdemokraterna, som i sina
strategiska beräkningar räkna med ett anfall från Tyskland, borde ju Skåne
vara den mest utsatta landsändan. Varför genomför man då inte ökad värnplikt
också för skåningarna, Norrbotten och för befolkningen i vissa delar
av Stockholmstrakten? Det kan helt enkelt inte ligga något allvar bakom
dessa deklarationer örn ett »enhetligt» försvarsintresse.

Örn statsministern hade menat allvar med sin paroll här på förmiddagen
örn att i ett demokratiskt samhälle kan det icke finnas någon annan bärande
grund för beslut i stora och viktiga samhällsfrågor än folket självt, borde
han ha tillagt, att folket bör få ta ställning till derna fråga vid höstens val.
Det, är do som skola betala de ökade skatterna, fullgöra den längre värnplikten
och de utsträckta landstormsövningarna, som böra få avgöra denna
fråga. Jag vet visserligen, att man på en del håll säger: Nej, det hade icke

varit taktiskt, ty om vi hänskjuta denna fråga till folkets avgörande, hade
det måhända som följd av de borgerliga partiernas hets blivit majoritet för en än
kraftigare upprustning. För min del betvivlar jag detta. Mera tvättäkta var
emellertid således inte den demokratiska bekännelsen än att man genom taktiska
finter ville tvätta bort folkets mening. Man anför vidare, att det mili -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. f or svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
tärt hade varit synnerligen olyckligt med ett uppskov till efter valen. Men
hade inte herrarna från edra utgångspunkter i så fall kunnat vid denna riksdag
gå in för ett tillfälligt anslag, till dess att folket i val fått tillfälle att
säga sin mening? I själva verket är det någonting alldeles oerhört, då man
tär, som sagt tre eller fyra månader före ett allmänt val, i en riksdag, som
påstår sig vara demokratiens ankarfäste, och i ett land, som man inför utlandet
utmålar som ett av demokratiens främsta länder, trumfar igenom ett beslut
av denna art och räckvidd utan att folket får tillfälle att ge sin mening
till känna.

Vad är nu egentligen den ekonomiska innebörden i det föreliggande utskottsförslaget?
Det är förunderligt, att man inte talat mer örn den saken. Den
anslagsram, på 148 _ miljoner kronor, som riksdagen nu skall besluta, har
man nämligen kommit till genom att, som jag en gång tidigare uttryckt saken,
använda dubbel italiensk bokföring. I själva verket blir ju den samlade
kostnaden för militärväsendet ungefär 175 miljoner kronor — en del kostnader
äro nämligen inte medräknade. Dessutom visar ju all erfarenhet, att då det
gäller militärutgifterna, hålles aldrig den kostnadsram, som en gång beslutats.
Så långt man kan minnas tillbaka, eller i varje fall sedan 1892, ha de
beslutade kostnadsramarna samt och synnerligen överskridits. Då man beslöt
1892 års härordning, sade man, att den i början av 1900-talet skulle kräva^
ett anslag på 28 miljoner kronor. Redan 1900 kostade den 34 miljoner.
Då man framlade 1901 års härordning angav man, att denna skulle erfordra
ett årligt ordinarie anslag på 44 miljoner kronor. Redan 1911 kostade den
50 miljoner, och de 1901 beräknade extra anslagen hade överskridits med 47
miljoner kronor. 1901 beräknade man, att flottan år 1913 skulle draga 1§
miljoner kronor i ordinarie anslag. Den kostade två år tidigare 19.5 miljoner
kronor. 1911 var den samlade militärbudgeten 78 miljoner, eller 60 miljoner
lägre än budgeten 1927/1928, då vi, som herrarna kanske minnas, hade en
militärbudget på 138 miljoner, eller med pensionsväsendet inräknat över 150
miljoner. Detta till trots kritiserades det årets militärbudget av herr Branting
med orden: »Alla dessa siffror, alla utan undantag, peka i den riktningen,
att Sverige slår alla rekord bland jämförliga småstater i avseende på
höga militärbördor.» Det kan tilläggas att det gör Sverige också i dag redan
med den nu gällande militärbudgeten, i ännu högre grad blir detta fallet genom
socialdemokraternas linje och allra mest med det beslut som vi nu komma
att fatta. Örn man jämför militärutgifterna i Norge, Danmark och Finland,
få vi se, vart vi ha kommit.

Grå vi över till socialdemokraternas linje skola vi finna, hurusom denna i
verkligheten undan för undan, allt tal örn avrustning eller nedrustning i riktning
mot avrustning till trots, har hjälpt de borgerliga partierna att få igenom
högre militärutgifter. 1911 begärde således socialdemokraterna något över
60 miljoner. 1914 70 miljoner och 1924 83 miljoner. Det var visst herr Hansson
och herr Wigforss, som utarbetade sistnämnda års motion. 1925 var det
socialdemokratiska partiet tillsammans med folkpartiet — eller som det då
hette de frisinnade — med om att genomföra ett försvarsbeslut, som skulle
kosta 107 miljoner i genomsnitt under den tioårsperiod, som beslutet beräknades
gälla. Var och en av kammarens ledamöter vet, att 1925 års försvarsordning
kostat så mycket mer, att försvarskommissionen av år 1930 bland annat
fick i uppdrag att utreda, hur man skulle kunna komma ned till 1925 års nivå.
Medansvaret för^ det upprustningsbeslut. som riksdagen nu står i begrepp att
fatta, kommer således til) stor del att falla på den socialdemokratiska taktiken.
Man behöver för övrigt inte gå så långt tillbaka som jag gjort för att bevisa
detta. Det kunde väl inte annat än uppmuntra de borgerliga partierna, då

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
man i november månad föregående år från det socialdemokratiska partiets sida
i försvarskommissionen reserverade sig för netto 113 ä 114 miljoner. I januari
i år föreslogs från regeringen en kostnadsram på 126 miljoner, och i mars gick
man i försvarspropositionen upp till 135 miljoner. När man i maj månad gör
budet till de borgerliga partierna, örn »samförståndslösning» säger man, att
man på socialdemokratiskt håll kan gå med på 148 miljoner. Nog böra väl ändå
de socialdemokratiska ledamöterna förstå, att man bland de borgerliga under
anförda förhållanden inte kan ta ert tal örn att ni vilja nedrustning eller än
mindre avrustning så synnerligen på allvar. Sådana förskjutningar i ett partis
ståndpunkt, som jag här med klara siffror bevisat, måste innebära meda.
nsvar för den upprustning som nu kommer att beslutas och därmed också medansvar
för de konsekvenser som detta beslut kommer att draga med sig. Nu
senast erkände ju herr Vougt här före middagen, att ökade rustningar medföra
ökad risk för väpnade sammanstötningar.

På högerhåll förklarar man, att vi mycket väl ha råd med att anslå 160 miljoner
till vårt militärväsen. Nationella gruppen i sin tur anser, att vi ha råd
med 178 miljoner (herr Meyerhöffer: 188!) — jag ber örn ursäkt, vi lägga
gärna på 10 miljoner för herrarna. Socialdemokraterna äro uppe i 135 miljoner.
På den socialdemokratiska partikongressen var det emellertid visst en
fågel som sjöng och gjorde sig till tolk för en annan uppfattning. Det lär
ändå inte ha varit en fågel med så vek näbb, eftersom han suttit många år i
statsutskottet och deltagit i behandlingen av de militära anslagen och vidare
varit medlem av försvarskommissionen. Denna fågel lär mot upprustningsiyrarna
lia sjungit ut, att varje miljon utöver 122 ä 123 miljoner, som vi lämna
till försvaret, är politiska miljoner. Ingen kan påstå, förklarade han, att vårt
militärväsen blir mera lämpat för de uppgifter, det har att lösa, om vi gå till
en högre kostnadsram.

Skillnaden mellan socialdemokraternas, mellanpartiernas och därmed också
utskottets linje är ju 13 miljoner. Vad finns det för bevis i det utskottsutlåtande,
som här föreligger för att vi ha mer eller mindre råd med det ena eller
andra beloppet? Vem garanterar, att landets ekonomiska värnkraft är tillräcklig
för att upprätthålla en försvarsorganisation, som kostar 138, 148, 160 eller
188 miljoner? Man tycker ju, att man faktiskt borde Ira fått besked om detta
i det föreliggande betänkandet. Där nämnes emellertid icke ett ord örn den
saken. Finansministern har ju givit uttryck åt den uppfattningen, att det till
och med örn regeringens proposition antages, skulle bli svårt att balansera
budgeten, men de borgerliga partierna ha icke lagt två strån i kors för att visa
upp, att deras linje iir ekonomiskt möjlig att genomföra. Statsministern intar
en högst underlig ståndpunkt, då han säger till de borgerliga : Om ni gå med
på några miljoner till dyrortsgraderad folkpensionering och att cirka tio miljoner
av de ökade rustningskostnaderna tagas ut av de bättre situerade, skola
vi gå med på ökade försvarsbördor. Han menar alltså, att då ha vi råd med
148 miljoner. Men örn vi inte ha råd med dessa ökade kostnader utan folkpensionernas
dyrortsgruppering och utan något extra påbröd för de bättre situerade
för militära utgifter, hur kunna vi då få bättre råd, om man gör detta
byte med de borgerliga partierna? Man kan inte säga det ena ögonblicket, att
vi inte kunna klara 135 miljoner utan svårighet, och det andra, att vi kunna
klara 148 miljoner kronor mot att vi få något i utbyte för denna vår ståndpunkt.
Jag anför detta som ett bevis på, hur ohållbar den linje är, enligt vilke^
man »har råd» att företaga upprustning. Sanningen är ju dock, att varje
miljon, som förbrukas till ökning av militärutgifterna, måste förr eiler senare
med all sannolikhet förr —• innebära samma minskning i kostnaderna för
de sociala reformerna. Och kravet på sociala reformer blir ju icke mindre,

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
även örn man tar ut ökade skatter av de bättre situerade, ty medel till den sociala
reformpolitiken behövas ju under alla förhållanden. Örn jag inte minns
galet, framfördes vid föregående års riksdag ett mycket rikligt önskeprograjn
i detta avseende från alla partier — det parti jag tillhör ställde sig skeptiskt
till frågorna. Ha ni glömt denna stora propaganda, er nationella enighet för
ökad nativitet och alla de åtgärder, som skulle vidtagas för dennas nående?
Ha ni glömt, hur man rullade upp bostadsfrågan, moderskapshjälpen, frågan
örn skattelättnader för barnrika familjer och en hel rad andra problem? Är
något av allt detta genomfört nu? Har man glömt löftena att reglera statstjänarnas
löner, om en förbättrad arbetslöshetsförsäkring och en förbättrad
folkundervisning — senare löften äro icke uppfyllda blott genom inrättandet
av den sjuåriga folkskolan. Har man även glömt löftena till landsbygdens
fattiga folk? Hur skall man kunna uppfylla alla dessa löften efter genomförandet
av socialdemokraternas reservationslinje eller de borgerligas förslag?
Sanningen är ju, att man stoppar alla dessa reformplaner i papperskorgen genom
det beslut, som i dag kommer att fattas och även genom socialdemokraternas
förslag.

Sedan kommer nästa kris — det är väl ingen som tror annat än att vi få en
ny stor kris under den tid, detta militärbeslut skall komma att gälla. Yar
skola pengarna, då tas, när kraven stiga på statskassan från alla håll och sannerligen
inte minst från bondeförbundets representanters sida, och inkomsterna
minska?. Jag tror inte man behöver tala så i gåtor, som statsministern gjorde
på förmiddagen. Man kan utan tvivel säga, att nästa kris kommer att sätta
bestämt stopp för genomförandet av det militärbeslut, som fattas i morgon.
De herrar, som känna sig särskilt ansvariga för militärväsendets utveckling
och att organisationen alltid skall kunna bibehållas, borde tänka litet på detta.

Jag tillät mig, herr talman, vid remissen av försvarspropositionen efterlysa
den finansplan, som borde ligga till grund för densamma. Jag erinrar mig i
detta, sammanhang mycket val, vilket himla liv det var då man genomförde
den lilla förbättringen i fjol av folkpensioneringen. Man frågade då: var finnes
finansplanen? Hur har finansministern fattat sin uppgift, som inte framlagt
en tillstymmelse till finansplan? Yi kunna ju ställa frågan till herr Andersson
i Rasjön, folkpartiets ledare, som ju representerar en grupp, som gör
anspråk, på att vara mycket vederhäftig, sparsam och omtänksam för framtiden.
Vilken är herrarnas finansplan? Man svarade ingenting i debatten, men
under hand försäkrades det mig, att örn jag bara väntade tills försvarsutskottets
betänkande förelage, skulle jag nog däri återfinna en ungefärlig beräkning,
hur det skulle ställa sig finansiellt under de kommande åren. Jag konstaterar
i dag, att ingen finansplan finnes i försvarskommissionens betänkande
eller i statsverkspropositionen och icke heller i utskottets utlåtande. När finansministern
nyligen framlade förslag till frågans ordnande åtminstone för
nästa och kommande år, begagnade man tillfället att förklara, att detta vore
en oförskämdhet och ett gyckel med svenska folket och riksdagen. Bevillningsutskottet
lär ju också redan ha avstyrkt propositionen. Man påstår nu
från visst håll, att det inte är så lätt att göra upp en finansplan för en militärbudget,
som man har beräknat skola räcka under en tidrymd av tio år. Nej, det
är säkerligen inte så lätt, men mina herrar, då man kan göra upp en plan för
en militärorganisation för tio ar framåt, vore det då icke lika lätt att göra upp
en ungefärlig finansplan? Det kanske till och med vore lättare, ty under det
att herrarna pa den borgerliga kanten ha måst uppfinna en fiende i norr för
att få den strategiska utgångspunkten för den kommande stora och gloriösa
svenska armén, så veta vi val ungefär vilka inkomster staten har att räkna med
och vad dessa slå eller skilja på under en krisperiod eller s. k. högkonjunktur -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
period. Det har icke gjorts ett försök vare sig att tala om för militärerna, som
nu skola gå in för att giva denna organisation dess innehåll, huruvida de ha
något så när garanti för att situationen ekonomiskt kommer att klaras under
de kommande åren, eller för skattebetalarna, hur mycket de ungefär ha att
räkna med i skatter för att det hela skall gå i lås. Det bör sägas ut klart och
tydligt, att avsaknaden av finansplan, underlåtenheten att ens göra ett försök
att åstadkomma en sådan och den fullständiga tystnaden här i debatten liksom
också tidigare angående detta avsnitt av problemet vittnar om hur lättsinnigt
herrarna gå till väga i sådana här spörsmål.

Yarför skall nu denna upprustning ske? Herr Vougt förklarade före middagen,
att det är bättre österut än det var för tio år sedan. Jag antager, att
både han, Åkerberg och herr Törnkvist i Karlskrona ha inhämtat mycket vetande
rörande strategiska hemligheter och de faror, som lura på oss från alla
möjliga håll. Det kan väl nämligen inte vara som en fågel viskade, att man
i försvarskommissionen varit ytterligt intresserad av alla tänkbara strategiska
möjligheter och eventualiteter från öster, men alldeles tappat bort alla dylika
eventualiteter från annat håll. Det kan naturligtvis inte vara så, med så sakkunnigt
och duktigt och vederhäftigt folk. Men det ser ju litet märkvärdigt
ut, det måste jag säga, ty om man läser försvarskommissionens betänkande i
denna del — i försvarsutskottets betänkande talas inte mycket örn detta spörsmål,
där verkar man närmast generad av vad som sagts i försvarskommissionen—
kan man inte värja sig för intrycket, att herrarna ha sysslat mest, i
varje fall till 90 procent, med en uppfunnen fiende.

Skydd för land och folk skall nu vårt militärväsende skapa. Mot en stormakt?
Nej, säga alla, mot en stormakt kunna vi inte försvara oss. Det vore
ju också — det förstå herrarna — litet löjligt, att påstå, att 300 svenska krigsflygplan
skulle med utsikt till framgång kunna försvara sig mot exempelvis
6,000 tyska. Jag är övertygad örn att herr Meyerhöffer, när han örn en stund
får ordet, gärna skall ge mig rätt uti, att hur tapper vår svenska armé än är,
inte minst våra officerare, är ett folk på 6.2 miljoner oerhört underlägset, jämfört
med ett folk på 70 och ett folk på 180 miljoner. Och de ekonomiska resurser,
som ett sådant folk förfogar över jämfört med en stormakt, lära väl aldrig
okas, därför att man ibland uppträder så, att man kommer att tänka på det
där lilla djuret som blåste upp sig med känt sorgligt resultat.

Nu invänder man, att det icke är detta det gäller; det är i stället fråga om
att skaffa ett^ militärförsvar, som gör ett krig med Sverige och ett försök att
anfalla oss så dyrt, alt inkräktaren avskräekes. Det är knappast tänkbart,''
sade herr Vougt, att någon makt vill anfalla oss, om det blir »för dyrt». Herr
Pehrsson i Bramstorp yttrade före middagen, att vi måste kunna försvara oss,
till dess något annat land kommer till vår hjälp, som anser, att Sveriges fortbestånd
är av värde för den europeiska sammanlevnaden. Jag undrar just,
hur det senare rimmar med herrarnas tal örn hur traktater och dylikt trampas
under fotterna och herrarnas målning av det internationella läget just nu,
där våldet sitter i högsätet och där var och en framförallt tillgodoser egna intressen.
Örn sa är fallet, hur kan man da fran den blivande statsministerns
sida komma oell säga: vi skola ha ett starkt försvar, så att vi skola kunna försvara
oss, till dess någon kommer och hjälper oss. Abessiniens och Kinas öden
vittna sannerligen inte örn att någon kommer att hjälpa oss eller att den kollektiva
säkerheten är av något värde. Resultatet av detta resonemang måste
ju obönhörligen bli, att våra rustningars storlek måste ställas i bestämd relation
till andra staters rustningar. Ty örn vi som herr Arougt säger skola ha ett
försvar, som gör det »för dyrt» för ett annat land att anfalla oss eller som
herr Pehrsson i Bramstorp säger, ett så starkt försvar, alt vi kunna värja oss

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
till dess vi få hjälp, är det ju klart, att vårt försvar alltid måste stå i en viss
proportion till de staters militära rustningar, från vilka vi kunna riskera ett
anfall. Vilka slutsatser blir det emellertid då? Då står herrarnas argumentation
på nytt på huvudet, den argumentation, som säger, att vi alltid måste anpassa
våra militära utgifter efter landets bärkraft. Örn de andra makterna
fortsätta att rusta, så att den tänkta proportionen mellan vårt 148-miljonersförsvar
och de andra makternas nuvarande försvar förryckes, måste vi ju fortsätta
vidare. Men då äro vi uppenbarligen med i kapprustningen, och resultatet
härav kan knappast bli mer än ett, nämligen att landet kommer att braka
samman under militärbördorna. Detta kommer i första hand att visa sig på
det sociala området och får kanske sitt tydligaste uttryck i uttrycket det befästa
fattighuset.

_ ökade rustningar medföra ökad risk för att vi bli anfallna, ökad inblandning
i stormakternas politik medför ovillkorligen risk för att vi dragas in i
deras svårigheter. Ökade rustningar bidraga till att skapa ökad misstro även
mellan de nordiska länderna och hota således att omintetgöra grundvalen för
den politik, som förvisso måste vara alla småstaters främsta värn, nämligen
sammanhållning i fredens intresse och med fredliga medel och icke i militarismens
intresse med krig som resultat. Då nian här talar örn skydd av befolkningen
i det egna landet och skydd av vår frihet, kan det inte hjälpas, att
ivern att åstadkomma så många bombplan som möjligt med stor aktionsradie
och uppgift att anfalla andra folk, ändå måste betraktas som ett uttryck för
syftet att man vill föra krig mot andra länders civilbefolkning. Det förändrar
inte saken örn man kallar sådant för »offensivt försvar». Då man vidtar
militära anstalter, vilka på annat håll i varje fall måste uttolkas som en fara
för deras civilbefolkning, kan man inte begära att bli trodd, när man säger:
Vi vilja bara hålla fienden från våra egna gränser. Örn Sverige bygger bombplan
med en viss bärkraft och med den och den aktionsradien, dröjer det inte
länge förrän de andra ländernas militära myndigheter säger det vara bäst för
dem att så snart som möjligt göra slut på möjligheten att dessa bombplan
komma över deras egen civilbefolkning. Det enda resultat, man uppnår genom
ökade militära åtgärder i ett land, blir alltså endast, att man ökar misstänksamheten
mot landet. Man drar de stora militärmakternas uppmärksamhet
på oss på ett olyckligt sätt och ökar deras möjligheter att finna anledning
att ingripa mot oss. Jag tror alltjämt inte, herr talman, att det finns några
utsikter, att vi med 300 flygmaskiner kunna reda oss mot en stormakt ens örn
denna är invecklad i krig med flera andra stormakter och som har mera än
hundradubbelt med krigsmaskiner och följaktligen också utbildad personal,
industri och verkstäder. En sådan stormakt kan ju släppa upp hundratal
bombplan i luften, medan vi tillverka ett enda plan. Hela denna politik kan
mycket väl liknas vid_— och Ilar också liknats vid — getingens försök att leka
med ett mycket kraftigare djur med resultat, som herrarna förvisso känna till.

^Om man nu verkligen hade velat skydda civilbefolkningen, varför har man
då inte gjort någonting? Hur många timmar har denna försvarskommission,
som suttit i fem år, ägnat at utarbetandet av planer för civilbefolkningens
skydd? Statsrådsbänken — jag ber herr Leo örn ursäkt — kan ju inte svara,
då den är »leer» — det later litet bättre än tom. Men förhåller det sig inte så,
att försvarskommissionen inte alls har undersökt frågan och företagit någon
utredning angående civilbefolkningens skydd emot gasanfall? Om så hade
varit fallet, är det väl antagligt, att vi hade fått höra någonting därom i detta
betänkande. Är det inte vidare underligt, att regeringen framlägger en proposition,
som förklaras syfta till skydd av civilbefolkningen, men inte säger
något örn hur skyddet mot gasanfall skall organiseras. Först efteråt vidtar

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Ang. för svar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
nian en eller annan åtgärd, så att man i alla fall kan säga, att man ändå har
haft sin uppmärksamhet riktad på frågan. Och i särskilda utskottet, hur
många timmar ha herrarna ägnat åt problemet där? Att döma av utskottets
betänkande är där lika dåligt beställt. Sanningen är ju följaktligen, att
det har icke i första hand varit frågan örn att skydda civilbefolkningen. Det
har varit fråga om att skapa ett rent militärt vapen, på vissa håll med det örn
också icke utsagda syftet att delta i förvecklingar mellan andra makter.

Nu ha vi fått höra, att detta beslut skall inte alls bli föremål för några stridigheter,
sedan det en gång fattats. Statsministern förklarade, att det inte
skall göras till någon stridsfråga. Men vart tar då socialdemokratiens nedrustningslinje
vägen? Vi skola inte tala om avrustningslinjen. På den partikongress,
som jag förut omnämnde, antogs dock en resolution, som enligt vad
som publicerades i pressen bland annat innehöll följande passus: »Med oför minskat

intresse» — herrarna hör, oförminskat intresse — »deltager den
svenska socialdemokratien i arbetet för en betryggande internationell rättsordning
och en allmän minskning av rustningarna.» Ja, det står verkligen så,
att den svenska socialdemokratien deltager i arbetet för en allmän minskning
av rustningarna. Men det står ännu mera: »Den betraktar såsom sin naturliga
uppgift att försöka förhindra vårt lands indragande i kapprustning svirveln.
» Herr talman! Jag finner verkligen inte ord för att karakterisera ett
sådant uppträdande. En sådan resolution antar man, när man har framlagt
ett förslag örn höjande av den årliga militärbudgeten med miljontals kronor.
»Den betraktar det såsom sin naturliga uppgift att söka förhindra vårt lands
indragande i kapprustningsvirveln», och »med oförminskat intresse deltar Sveriges
socialdemokrati i arbetet för en allmän minskning av rustningarna!»
Ja, jag må ju verkligen säga, att om de, som skrivit detta, — och det var ju
statsministern, förklarade han själv på förmiddagen — kunna någonting, så
nog är det i varje fall att skriva raka motsatsen till vad de göra. Men vad
kallas sådant?

Det är intet tvivel om, att vi härvidlag ha att göra med ett problem, som
under kommande år med början i årets valrörelse kommer att stå i förgrunden
av de politiska frågorna. Jag behöver inte här gå in på vår ståndpunkt principiellt.
Jag nöjer mig med att i detta samband deklarera, att vårt parti, så
långt det når, icke kommer att nöja sig med detta beslut. Vi komma att göra
allt för att dra upp det i valrörelsen och låta de socialdemokratiska och borgerliga
talarna försvara sin gärning. Vi nå inte så långt, det är sant -—
inte i dag — men de, som i dag svälla på ett annat område än där de borde
svälla, nämligen huvudets, skola inte glömma bort, att inte de heller alltid
nått så långt.

Socialdemokraterna och bondeförbundet äro fullkomligt ense örn, att denna
fråga icke skall dras upp i valrörelsen. Svampen på! De 148 miljonerna
skola nu vara tabu! Jag är övertygad örn eller, rättare sagt, jag vet, att emot
detta komma inom det socialdemokratiska partiet tusentals arbetare att säga:
Nej, mina herrar, så lätt går det inte att slippa ifrån edra gärningar! Jag är
övertygad om, att också bland Sveriges arbetarklass den meningen kommer
att göra sig gällande under årets valrörelse och framöver, som nyligen uttrycktes
av den norska socialdemokratiens huvudorgan, Arbejderbladet. Den
säger så här mot de borgerliga, som ha utnyttjat herrarnas politik, mot den
norska arbetarrörelsen: »Vi måste oberoende av Sverige och andra länder

taga ståndpunkt till militärfrågan. Då framställer det sig såsom galenskap
att fortsätta med de nuvarande rustningarna. Det är meningslöst, det försvagar
landets ekonomi, och det kan bli en fara för vår inre utveckling.»

Det gäller emellertid att ta hänsyn till uppgifter och idéer, som de små län Andra

kammarens protokoll 1980. Nr hi. 6

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
derna företrädesvis måste vara bärare av. En nykter och objektiv värdering
av situationen tillsäger oss därför att principiellt upprätthålla vår avrustningsståndpunkt.
Det är helt andra försvarsuppgifter, som påkalla vår uppmärksamhet,
nämligen vår ekonomiska försvarsberedskap. På detta avgörande
område brister det tyvärr mycket, så att vi icke kunna hävda oss med
tillräcklig styrka, och en av huvudorsakerna till detta är de militära utgifterna,
som i Norge inom parentes sagt äro 36—40 miljoner kronor. De militära
kraven äro omättliga. Nu få vi svida för denna ansvarslösa och litet
förutseende politik, som bedrivits och skall fortsätta bedrivas i denna fråga.
Den ar emellertid dömd av folket, och det skall i längden inte lyckas att blåsa
liv i den, hur mycket man än söker missbruka vad som försiggår i andra
länder.

Herr talman! Det är vår fasta övertygelse, att under årets valrörelse kommer
militärfrågan att, som naturligt är, synas åtminstone från alla deras sida,
som hävda, att demokratien bland annat innebär att riksdagens ledamöter inför
valmännen skola stå till svars för sina gärningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på såväl utskottets förslag som på
regeringens.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! För fredens bevarande är det i dag
av avgörande betydelse att de stater, som av ena eller andra anledningen ha
detta intresse, förena sina ansträngningar emot dem, som i dag hota att tända
ett nytt världskrig. En rad stater inom folkförbundet ha av eget intresse och
för fredens bevarande förenat sina ansträngningar, och i strävandena att skapa
kollektiv säkerhet bildat en barriär mot de krigsaktivistiska och fascistiska
staterna. Vi anse, att Sverige bör understödja dessa strävanden till kollektiv
säkerhet, därför att detta är i det svenska folkets intresse. Vi ha i samband
med behandlingen av ställningen till folkförbundet just med hänsyn härtill
förordat Sveriges fortsatta medlemskap.

Från de håll, som förordat ett utträde ur folkförbundet, har gjorts gällande,
att Sverige mäste föra en strikt neutralitetspolitik. Man kan inte undgå att
se, att just de krafter inom det borgerliga lägret, som mest energiskt gingo
lii för Sveriges deltagande i kriget på Tysklands sida 1914—1918, numera
äro de ivrigaste propagandisterna för den s. k. neutralitetslinjen. Man behöver
inte missta sig, örn man hävdar att denna neutralitetspropaganda i dag,
därest den vinner framgång, splittrar och försvagar de krafter, som vilja freden
och stärker de ljusskygga anstiftarna av ett nytt krig. Detta är icke ett
fredsmtresse.

Man erinrar sig, när man tagit del av såväl särskilda utskottets som försvarskommissionens
förslag, de alternativ, som uppställdes av vissa militärer
1930 i den uppmärksammade boken »Antingen—Eller». Alternativet »Antingen»
betydde, att Sveriges militära förberedelser skulle ha till syfte att samordnas
med den finska krigsmakten i ett krig mot Sovjetunionen. Alternativet
»Eller» skulle innebära en s. k. strikt neutralitetspolitik, där Sverige utan
att ingripa skulle »tillåta» den ryska gränsens förflyttning till Torneälven.
Först vid ett antytt överfall av Sovjetunionen på Sverige skulle i så fall vår
militärapparat träda i funktion.

Alternativet »Antingen», som rekommenderades, innebar ett starkt flyg och
en svag flotta. Det innebar också som bekant den extra förlängning av värnpliktstiden
för Gotlands invånare, som utskottsmajoriteten i dag föreslår. Alternativet
»Eller» innebar bland annat en stark flotta, därför att man då förutsåg
ett ryskt hot även till sjöss.

När man nu tar del av utskottets betänkande, finner man, hur nära det an -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Ang. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
sluter sig till alternativet »Antingen». Såväl kravet om ett starkt flyg som
nonchalansen inför flottans betydelse finns där. Det är ju inte heller märkligt,
när man erinrar sig, att den huvudansvarige för »Antingen—Eller», överste
Jung, enligt uppgift i den socialdemokratiska pressen i verkligheten har utformat
såväl utskottets som försvarskommissionens linje.

Denna linje innebär inte bara, att Sverige utlämnar vakthållningen i Östersjön
åt det fascistiska Tyskland, som i dag hotar alla svaga punkter, utan
också att den svenska försvarsberedskapen utformats för en uppgift, som inte
är i det svenska folkets intresse, och uppställer en »fara», som inte kan bevisas
och som inte heller finns.

I 125 år bär ryssen varit den buse, med vilken man skrämt svenska folket,
det förmenta hotet mot dess nationella säkerhet och den, mot vilken alla militära
rustningar lia genomförts. I 100 år hade vårt land det gamla Tsarryssland
till sin närmaste granne. Men hur våldsamt imperialistiskt detta före
världskriget var, så inkräktade det dock knappast på svenska intressen. Vad
som senare inträffat har tvärt örn bekräftat, att hotet från Sverige mot Ryssland
var långt allvarligare än det ryska hotet mot Sverige.

Under världskriget gjordes många försök att däri dra in vårt land. Men
dessa försök gjordes inte främst från Ryssland eller ententeländerna utan från
Tyskland. Den av utrikesdepartementet publicerade redogörelsen för Sveriges
politik under världskriget dokumenterar också, vilka medel man ansåg sig
kunna nyttja. Men inte ens de tyska intrigerna utgjorde det väsentliga hotet
mot neutraliteten. Det verkliga hotet mot en svensk neutralitets- och fredspolitik
kom inifrån, från den svenska överklassen, från generalstaben och officerskretsarna
och •—- inte att förglömma — det svenska kungahuset.

I dag är inte längre Ryssland vår granne. Mellan Sverige och Sovjetunionen
ligger ett bälte av småstater, som har den nuvarande ryska regimen att
tacka för sin frihet och sitt oberoende. Situationen måste därför, även militärpolitiskt
betraktat, vara oändligt mycket bättre för Sverige i dag än 1914.
Men därtill kommer, att i dag en annan klass, den ryska arbetare- och bondeklassen,
sitter vid makten i Sovjetunionen, en klass, som där liksom annorstädes
har allt att vinna men intet att förlora på freden. Sovjetunionen har genom
sin fredspolitik bevisat, att den är en pålitlig bundsförvant för alla dem,
som vilja förhindra kriget.

Vad skulle för övrigt Sovjetunionen ha för intressen av att slå under sig
vårt land? Allt vad vi här ha, har man där i överflöd. Bördig jord, skogar,
järnmalm, kol. tung industri och utrymme för befolkningen har man där i sådan
utsträckning, att det lilla Sveriges tillgångar egentligen inte kunna göra
vare sig till eller från. Man har sagt, att Sovjetunionen behövde en hamn mot
väster. Varför skulle det behovet vara större nu än det var under tsarismen?
Men därtill kommer ju, att Sovjetunionen har hamnar även mot väster, som
fylla dess behov.

När därför vårt land nu skall lägga sig till med en dyrbar militärapnarat
till skydd mot en icke existerande fara, är det all anledning att protestera.

Man bör emellertid erinra sig, att det finns ett annat problem, problemet
Tyskland. Jag har redan berört Tysklands strävanden att göra Sverige till
sin bundsförvant under världskriget. Sådana strävanden förekomma även i
dag —• här har tidigare givits bevis på sådana. Betraktar man det nuvarande
Tyskland och dess aktuella politik, kan man inte undgå att se, att det
inte bara representerar en fara för freden i allmänhet utan utgör också ett
hot mot Skandinavien, främst då Danmark. Tyskland har krävt kolonier, och
Tyskland arbetar fullt öppet för att slå under sig andra staters områden.
Medan Stalin uttryckligen förklarat, att Sovjetunionen icke vill lia en fots -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
bredd främmande mark, har Hitler lika officiellt betygat sin föresats att slå
under sig andra länder och folk.

Men trots dessa fakta skall riksdagen nu genomföra en försvarsordning, som
regeringsorganet Social-Demokraten själv förklarat vara riktad mot Sovjetunionen.

Överklassen har alltid tagit monopol på omtanken örn landets s. k. säkerhet.
Ju längre åt höger de s. k. samhällsbevarande partierna ha varit, desto längre
gående krav på militärväsendets förstärkning ha de representerat. Det är
emellertid ingen hemlighet, vilket ju utomordentligt väl illustreras i dag, att
de mest långtgående upprustningskrävarna alltid vilja hålla sig själva och
sina intressenter i bakgrunden när det gäller att betala. Det är i dag fråga
om väldiga belopp, en ökning, i jämförelse med nu gällande försvarsordning,
av i runt tal 50 miljoner kronor. Vårt lilla land skall på militarismens altare
offra, örn jag medräknar utgifter till officerarnas pensioner, dyrtidstillägg,
övergångskostnader o. s. v., bortåt 200 miljoner kronor per år. Hela kronoskatten
utgjorde 1933 120 miljoner kronor, och nästa år, som ju är ett högkonjunkturår,
beräknar man, att den skall ge 142 miljoner. Det behövs alltså
ett 60-tal miljoner kronor mer än vad den direkta inkomst- och förmögenhetsskatten
ger staten för att bara finansiera militärbördorna. Statsministern
förklarade i dag, att samma borgerliga partier, som nu äro beredda att votera
50 miljoner kronor mera örn året till militarismen, motsätta sig att 5 miljoner
kronor utgå till förbättring av folkpensionerna på dyrorterna. Han hade
säkert inte fel, när han antydde, att de borgerliga partiernas planer gå ut på
att ännu mera höja den indirekta beskattningen, som redan nu ger två tredjedelar
av statens alla inkomster. Det bekräftar alla tidigare erfarenheter, att
de borgerliga partiernas försvarsvilja inte sträcker sig längre än till slöseriet
för militära ändamål.

Överklassen i vårt land liksom i alla andra länder har i regel utgjort ett
hot mot den nationella säkerheten och freden. Den hotade att kasta oss ut i
krig 1905 och 1914. Men arbetarklassen, som aldrig sökt konkurrera med överklassen
i fråga örn försvarsvilja, det är den som fått värna fredens och neutralitetens
sak.

Statsministern sade sig beklaga, att de borgerligas politik förhindrar att
»folket och försvaret bli ett». Överklassen kommer alltid att utgöra ett hinder
för denna tankegångs realiserande. Folket och försvaret bli inte ett, även
örn socialdemokraterna nu acceptera utkottsförslaget och heligt lova att inte
rubba detsamma. Detta löfte är för övrigt rena självuppgivelsen inför den
borgerliga reaktionen. Folket och försvaret kunna först då bli ett, när folket
blivit herre i eget hus, när storfinansen kastas ur sadeln och när folket vet,
att försvaret inte kommer att missbrukas för att slå ned dess kamp för social
rättfärdighet eller för att kasta in vårt land i utrikespolitiska äventyr. I
den svenska militärmaktens ledning sitter folk, som enligt försvarskommissionens
militära expert, överste Bratt, äro fientliga mot demokratien och fredssträvandena.
Där sitta den svenska överklassens varnare. En officerskår, som
betraktar arbetarklassen med fientliga blickar, är ett hot mot demokratien
och ett hot mot fredssträvandena.

Vad gör man nu för att förändra detta? Socialdemokraterna lia väckt en
motion om demokratiseringen av officerskåren, och utskottet har gjort ett välvilligt
uttalande därför. Men man har ju tidigare beträtt denna väg, fast resultaten
inte äro lysande. Det lär finnas omkring ett dussin officerare som
avancerat på den vägen. Utskottet erkänner självt, att dessa officerare äro
handikappade vid befordringar, och det berättas, att dessa ses över axeln av

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
sina kolleger. I realiteten har man hittill stängt vägen för underbefäl att bli
officerare.

Frågan om demokratiseringen hör också nära samman med underbefälens
ställning. Underbefälen behandlas av officerarna på ett om möjligt ännu
högfärdigare och sämre sätt än de värnpliktiga. Riksdagen och regeringen
sabotera deras rättvisa krav örn bättre löner och tryggad framtid. ^ När riksdagen
1925 behandlade försvarsfrågan, beslöt man, att dessa frågor skulle
lösas fristående. Sedan glömde man bort saken till 1929, då den efter påstötningar
togs upp. Två kommittéer och försvarskommissionen ha sedan arbetat
med frågan men ännu inte kunnat föreslå en enda positiv åtgärd. En sådan
behandling av denna stora statstjänarkår visar på sitt sätt, hur nian uppfattar
de demokratiska strävandena, ty strävandena att demokratisera försvarsväsendet
och trygga underbefälets ställning ha ett nära sammanhang med
varandra.

Nej, man vill inte en verklig demokratisering av förvarsväsendet. Man
fruktar, att detsamma i så fall inte skulle bli ett så lätthanterligt verktyg i den
privilegierade överklassens händer. Man siar vakt örn krigslagarna och kadaverdisciplinen.
Just därför att man motsätter sig en verklig demokrati på
olika områden blir också miljonrullningen för landets värnande, som det så
vackert heter, ineffektiv. Behöver man påminna om världskrigets erfarenheter!
Med kulsprutor i ryggen drevo de ryska generalerna soldaterna mot de
fientliga linjerna och med nästan lika hårda medel piskades de övriga staternas
soldater ut att förgöra varandra. Vi veta Rysslands öde. Just soldaternas
vetskap örn att kampen inte gällde deras egna intressen utan deras överklass
bröt sönder hela den militära apparat, som skapats. Å andra sidan visade
samma soldater, som under det imperialistiska kriget bröto sönder disciplinen,
en tidigare osedd förmåga till kampduglighet och disciplin, när det gällde
att värna sitt land efter revolutionen. Blödande ur tusen sår kastade då den
ryska armén efter en lång kamp 14 olika imperialistiska länders arméer utanför
sina gränser.

Eller se på den franska revolutionens erfarenheter! När Napoleon skakade
hela Europa i dess grundvalar, var det icke på grund av en bättre militärteknik
utan på grund av den anda, som besjälade hans folk. Det är ingen anledning
att försvara Napoleons erövringskrig, som ju bara uttryckte borgarklassens
behov av att förtrycka andra, men man kan inte bestrida den väldiga
kraft, som det franska folket förmådde utveckla och som uppstod ur revolutionen.
Vi mena alltså, att en stark försvarsmakt för vårt lands nationella oavhängighet
bara kan skapas på en i djupaste mening social, demokratisk grundval.
För att nå detta mål fordras en verklig förankring av makten i de arbetande
massornas händer.

Men hur är det nu? I Social-Demokraten meddelades häromdagen, att det
är storfinansen och de fyra mångmiljonhusen, Wallenberg, Bonnier, WennerGren
och Åkerlund, som dirigera attackerna mot den socialdemokratiska regeringen.
Därmed anklagar ju regeringsorganet också bondeförbundet för
att dirigeras av storfinansen. Denna storfinans, som besitter de avgörande
maktpositionerna, sticker alltså med ett enda snitt sönder hela deri vackra
legenden örn att det är arbetarna och bönderna, som styra och ställa i vart land.

Denna frågas behandling tycks också göra slut på kohandelsi dyllen. Regeringen
har gjort allt för att gå borgarna till mötes, säger Per Albin Hansson.
Hans näpna konstaterande av att lian redan den 22 juli, innan försvarskommissionens
ståndpunkter officiellt publicerades, hade förklarat sig beredd att
underhandla om högre anslag än den socialdemokratiska reservationen är ju
talande. Det stärker icke regeringens prestige, att densamma under loppet

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
a.v halvt ar gjort feni olika reträtter i niilitärfragan för den borgerliga reaktionen,
och det är i högsta grad komprometterande, när socialdemokraterna nu
förklara sig ämna respektera den försvarsordning, som man nu är i beredskap
att genomtrumfa. Tror herr Hansson, att svenska folket skall få någon respekt
för hans politik, när regeringen i ena ögonblicket förklarar, att de socialdemokratiska
reservanternas förslag örn 114 miljoner kronor till militärbudgeten
kunde lia skapat trygghet, för att i nästa ögonblick förklara sig beredd
att acceptera 148 miljoner med hänsyn till rent opportunistiska bevekelsegrunder?
När statsministern i det sammanhanget också talade örn att Sveriges
arbetare övervunnit fruktan för att militarismen skall användas vid sociala
konflikter, så är detta en osanning. Ådalen glömmes inte så lätt.

Regeringen anser inte att den bör stanna kvar, därest den till dagens nederlag
också får nederlag på folkpensionerna. Det står inte i överensstämmelse
med »de parlamentariska reglerna», säger statsministern. Men det står i överensstämmelse
med de parlamentariska reglerna att en borgerlig riksdagsmajontet
på sex röster, som representerar minoriteten bland väljarna, skall dirigera
regeringens handlingar. Jag har ju nyss påmint om Social-Demokratens franka
påstående, att storfinansen ligger bakom aktionen mot regeringen. Det är
alltså i överensstämmelse med de parlamentariska reglerna, att storfinansens
beslut biri avgörande för regeringens handlande. Folkmajoriteten har röstat
mot tullarna men fått flera och större tullar och acciser. Folkmajoriteten har
röstat mot AK-systemet, men AK-systemet är kvar. Folkflertalet har röstat
mot godsägarfijälpen, mot den antifackliga lagstiftningen, och den har röstat
för nedrustning. Men statsministerns uppfattning örn regeringspolitikens anseende
och de parlamentariska spelreglerna finner ingenting förkastligt i de
borgerliga partiernas våldförande av den demokratiska folkviljan.

Situationen i dag påminner örn 1914. Även då genomtrumfades en våldsam
upprustning, och den möjliggjordes genom en faktisk kupp av den svenska
överklassen. Medlen äro visserligen inte riktigt desamma i dag som 1914, men
redan det förhållande^ att man gör det mot väljarflertalets uttalade vilja och
att man gör det tre månader före ett nytt riksdagsmannaval och därmed undandrar
folket möjlighet att säga sin mening i frågan, ger det hela intrycket
av en kupp, dirigerad av den svenska storfinansen. Återigen bekräftas i dessa
handlingar militarismens antidemokratiska väsen. Jag vill också understryka
ännu en sak: när den militära upprustningen blivit huvudmedlet för att kasta
den socialdemokratiska regeringen, så illustrerar detta på sitt sätt militärfrågans
betydelse ur reaktionär synpunkt.

När vi, som redan påpekats av statsministern, trots allt anse, att regeringen
bör sitta, göra vi oss därmed inte solidariska med en hel del åtgärder, som den
genomfört. Vi yrka avslag på såväl regeringens proposition som utskottets
förslag därför att vi anse, att de medel man föreslagit inte utgöra ett verkligt
värn för den nationella friheten utan snarare ett hot mot densamma. Även om
vi i sista voteringen tvingas att rösta för den socialdemokratiska reservationen,
ha vi därmed inte tagit det politiska ansvaret för regeringens linje. Vi inlägga
däri en protest mot det reaktionära och folkfientliga attentat mot freden
och demokratien, som den borgerliga utskottsmajoriteten i storfinansens och
rustningskapitalismens intresse har organiserat.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Henrikson: Herr talman! Det anses kanske förmätet av anhängare

till avväpningsståndpunkten att taga till orda efter det att upprustningsvännerna
här mönstrat upp sina auktoriteter, ifrån statsministern till herr Ander -

Oasdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
son i Norrköping, och förklarat den ståndpunkten förlegad. Statsministern
hävdade för sin del, att diskussionen nu inte gäller huruvida vårt land skall
ha ett försvar eller ej. Förslag om avrustning ställes inte på allvar, sade han,
och inte heller förslag örn nedrustning som alternativ till avrustning. Herr
Anderson i Norrköping hävdade, att avrustning och nedrustning inte längre är
aktuell politik. Vi kunna med samma rätt säga, att nedrustning och avrustning
är aktuell politik, och vi kunna t. o. m. säga, att det är politik roed brinnande
aktualitet. Vi kunna med mycket större rätt och med kraft hävda, att
förslag örn upprustning, avseende att skapa ett starkt försvar, icke ställes pa

allvar. . . ......

Det torde inte finnas någon vettig människa, som tror pa [sveriges mojligheter
att militärt hävda sig mot en stormakt, och några andra krigsfall har man
ju inte ens försökt att hitta på. Inte ens 200-miljonersmilitaristerna väga
träda fram och säga, att de tro, att man med denna för de svenska förhållandena
oerhörda summa skall kunna åstadkomma ett försvar, som ger ökad
trygghet. . .

Statsministern citerade själv herr Carlströms uttalande örn att ingen kan
säga, hur mycket försvar vi behöva, och att allting är antaganden. Men naturligtvis
skall detta till trots folkpartiets bud på 148 miljoner kronor fasthållas
som ett heligt tal, när det gäller, som man säger, »landets försvar». Da
vi sedan till socialdemokraterna, finna vi samma tvekan på det hållet. Den
socialdemokratiska ungdomstidningen Frihet skrev i sitt sista nummer, att de
absoluta motiveringarna i försvarsfrågan äro nonsens, och Ny Tid uttalade
häromdagen följande: »Ett försvar för 148 miljoner kronor örn året giver oss

heller icke någon betryggande garanti för landets säkerhet i alla situationer.
För de uppgifter, som kunna tänkas åligga den svenska försvarsmakten, äro
135 miljoner effektivt använda i det närmaste lika värdefulla som en eller ett
par tiotal miljoner högre liggande summa. Det nödvändiga i detta sammanhang
kan aldrig beräknas precis på kronan.» .

Inte ens den militära sakkunskapen, som för övrigt med all rätt i debatten
bär häcklats av olika talare, har kunnat fixera en summa, som skulle ge landet
ett försvar. . .. . ...

Alla ni, som nu hävda, att avrustningsståndpunkten är förlegad och söka
avfärda den med en axelryckning för att sedan vingla hit och dit mellan de
olika upprustningsståndpunkterna, tänk örn ni skulle ha tillräckligt nied niod
för att säga sanningen: ett land av Sveriges storleksordning och med Sveriges
ekonomi kan inte försvara sig militärt i de tänkta krigsfallen. Det vill mer
mod till att göra ett sådant erkännande än att trumma och trumpeta ut, att
man skall försvara landet med 135 miljoner, med 148 miljoner eller kanske
nied 200 miljoner, när man likväl inte kan skapa ett försvar med de pengarna.
Blir inte då konsekvensen, örn man kommer fram till ett dylikt erkännande,
nedskrivning av de nuvarande meningslösa militärbördorna, bördor som i stället
för att vara ett värn för freden utgöra ett allvarligt hot mot den? Vi
kunna ju jämföra vad en stormakt kostar pa sig militärt och vad Sveriges allra
hetaste »patrioter» mena, att landet har rad att kosta på sig, för att finna
det meningslösa i att upprusta. England har enligt uppgifter i pressen — och
likväl är England inte det kraftigast upprustade landet i Europa, Tyskland
och Frankrike torde vara värre — i år anslagit i runt tal 4 miljarder i svenska
kronor till sin krigsmakt. De allra längst gående buden i militärfrågan, representerade
här exempelvis av nationella gruppen och av herr Ossbahr, skulle
kunna tänka sig utgifter, som belöpte sig till omkring 200 miljoner kronor.
Längre vågar man i varje fall inte sträcka sig. Alla, t. o. m. herr Ossbahr,
måste böja sig för och taga någon hänsyn till ekonomiska och andra realiteter.

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

Hela. tion svenska samlade budgeten i ar belöper sig till omkring 2 miljarder.
Jag ifrågasätter, örn man skulle kunna skapa ett försvar ens genom att anslå
nela den summan.

Inom parentes sagt är det rätt intressant att lägga märke till en sak i detta
sammanhang. Vi som inom den socialdemokratiska rörelsen kämpade för nationell
avrustning mot dem som för sin del sade sig vilja sträva efter avrustning
i ett internationellt sammanhang, ett »allas väntan på alla», kunna nu
konstatera vad vi da anade skulle bli utvecklingen: av de internationella avrustarna,
representerade bl. a. av den nuvarande statsministern, har det blivit
nationella upprustare.

Man måste protestera mot det sätt, varpå upprustningsvännerna av olika kulörer
försöka vinna folk för sina resp. bud.

. Har ha förekommit och förekomma alltjämt skräckmålningar av det allra
vidrigaste slag. Naturligtvis går den gula pressen före med sitt exempel och
haller på med den »ryska faran», däri för övrigt nära nog hela den borgerliga
pressen påhitt sätt deltager. Men nu tyckas också socialdemokraterna ha gått
m för en likadan skrämselagitation med den »tyska faran».

Socialdemokraternas konstruktioner av ett framtida krig mellan demokratoch
diktaturstaterna äro av precis samma slag som de, som ägde rum under
världskriget och vid dettas utbrott. Ententens kamp mot »den preussiska militarismen»
borde vara i .friskt minne liksom centralmakternas »kamp mot
tsarismen». Jag frågar: i vilket land rättfärdigade man inte kriget med att
tala om att just det landet deltog i kampen för friheten? Medförde världskriget
då några större framgångar för demokrati och framåtskridande? Se på
Europa i dag! Det var demokratien och kulturen kriget skulle gälla, men kriget,
medförde i stället för frihet större ofrihet och okultur. Det har aldrig
varit svartare än det är nu.

Nog borde val ändå kriget ha lärt socialdemokraterna någonting. Tyvärr
inte, örn man får döma efter statsministerns tal i dag, där han deklarerade^
att motsättningen mellan honom och de borgerliga inte vore av principiell karaktär.
Det vill säga, att borgarna och den socialdemokratiska regeringen äro
i princip överens om fosterlandsförsvarets vara. Militärfrågan är, säger statsministern,
en folkets fråga, varmed han vill ha sagt att den inte är någon klassfraga.
Världshistoriska paralleller saknas inte. Ej heller ödesdigra resultat
av en dylik inställning.

. Hen 4 auSusti 1914 talade ordföranden i Tysklands socialdemokratiska parti
i riksdagen Haase, då man skulle bevilja krigskrediten, och han sade bland
annat: »Det finns inte längre några klasser, då fosterlandet svävar i fara»

. . . »Nu stå vi inför krigets, järnhårda faktum. Oss hotar den fientliga invasionens
skräck. I dag ha vi icke att avgöra frågan för eller mot kriget, utan
nu lia^vi att behandla frågan örn lämpliga medel för fosterlandets försvar . . .
För vårt folk med sin frihetliga framtid står mycket, om inte allt, på spelr
om den ryska despotismen segrar, vilken befläckat sig med blodet från sina
bästa söner.» Och man. manade också arbetarna, att de skulle mönstra upp,
mobilisera sina krafter till »fosterlandets» tjänst för kulturen och för friheten.
Det var i Tyskland. I Frankrike gjorde de framträdande arbetarledarna på
samma sätt. Guesde, Sembat och Albert Thomas manade arbetarna att mobilisera
sin kraft pa det franska »fosterlandets» sida för Frankrikes frihet och
oavhängighet mot den tyska kaiserismen. Mot Haases »fosterland»! I England
talade Hyndman och Henderson för en modig unpslutning för de små
nationernas rätt. Också det mot Haases fosterland. Det ena såväl som det
andra bluff! Bluff, som kostade 11 miljoner av Europas bästa människor,
ungdomen, de unga männen livet, en bluff som gjorde, att 21 miljoner av de

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Ang. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
unga männen i Europa förvandlades till invalider i det fyraåriga kapitalistiska
intressekriget.

Ja, kapitalistiska intressekriget! Kan någon nu träda fram och med allvar
hävda, att världskriget var något annat än ett kanitalistiskt intressekrig? Tag
då blott ett exempel. De engelska arbetarna gingo ut för att slåss, som man
sade, »för de små nationernas rätt»! Men efter världskriget hade England
förskaffat sig mandat över nio självständiga områden, där folket sedan fått
producera profit för engelska kapitalister och skatter för det engelska statsverket.

Det krig som kommer blir heller ingenting annat än ett kapitalistiskt intressekrig.
Talet om demokratiernas krig mot diktaturerna är en lika stor lögn
som lögnerna av samma slag 1914. Det är bara att hoppas, att resultatet av
lögnen den här gången inte skall bli detsamma, utan att lögnen den här gången
skall genomskådas och att den enda kraft, som förmår förhindra ett krig, arbetarklassen,
mobiliserar sin kraft för den uppgiften.

Till belysning av konstruktionen »demokratiernas krig mot diktaturerna»
kan det vara av intresse att påvisa det faktum att demokratierna nu för fulla
muggar hålla på att upprusta diktaturerna. Vem är det t. ex. som upprustar
det nazistiska Tyskland? Det är främst två s. k. demokratiska stater, Frankrike,
Tysklands gamla arvfiende, och Sverige, där man söker skapa skräckstämning
för »den tyska faran». Det är malmen från Frankrike och malmen
från Sverige, som utgör råvaran i den tyska upprustningen, en upprustning
som för övrigt pågår med det demokratiska Englands medgivande.

Under det att människor, vilkas hjärnor kunde syssla med nyttigare ting,
hålla på med att hitta på fiender och fundera ut krigsfall i öst och i syd, arbetar
en fiende framgångsrikt inom landets gränser. Den fienden heter Nöd,
och den kräver årligen många svenska medborgares liv. På många olika
frontavsnitt stormar nu denne fiende fram med större kraft än tolket kan
motstå. Vi ha stendistrikten i Blekinge och Bohuslän. En läkare i Hunnebostrand,
som jag för en tid'' sedan talade med, talade om att han på sina dagliga
promenader kunde möta tjugutals barn, som voro undernärda. I Blekinge
är det samma förhållande, liksom i de fattiga sågverksdistrikten i Norrland.
Och i städernas slumkvarter kämpa människorna en ojämn kamp mot fienden:
»Dåliga bostäder» allierad med »Dålig föda». Detta gäller också stora
delar av landets landsbygd. I dag meddelas det i en tidning, ått bataljonsläkaren
Möllerström i Visby gjort en undersökning om tuberkulosen på _ Gotland
och därvid funnit, att inom vissa områden upp till 10.8 % av befolkningen
ha tecken till latent eller manifest tuberkulos. Jag vill fråga herrarna, som
skola höja värnplikten på Gotland: tro ni, att man med förlängd värnplikt bekämpar
tuberkulosen? Gotlänningarnas värn måste bli i första hand ett värn
mot tuberkulosen. Ett värn som bygges genom bättre bostäder och rikligare
föda.

Här ha vi en känd fiende. Nöden är inte svår att finna. Bör man inte
gå in för en ordentlig upprustning mot den? Här finns det användning för
militarismens miljoner. En genomgripande sanering av hela landets bostadsbestånd.
Hälsobostäder åt alla! Vidare ordentlig arbetslöshetspolitik. Omsorg
örn de gamla och sjuka. Det är en försvarsberedskap värdig ett folk,
som gör anspråk på epitetet kulturfolk.

Jag höll på att glömma en sak här. Herr Lithander i Göteborg har tapetserat
en del av kammarens väggar med kartor, som skola visa, hur mycket
arbete det kan vara på ett pansarfartyg och hur mycket det kan vara på en
jagare. Han har mycket riktigt påpekat, att det blir många arbetstillfällen
av ett sådant arbetsobjekt. Men det är intressant att i det sammanhanget er -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
irna sig högerns klena intresse i vanliga fall, då det gäller ordnandet av offentliga
arbeten, när det gäller stegrade ansatser för att skapa fram arbetsobjekt.
Då är man alls inte så förfärligt intresserad, då gör man inga kartor

eller talar om hur många arbetstillfällen det ges på en stor fastighet t. ex.

Men när det är fråga om krigsfartyg, vaknar intresset. Ett sådant pansarfartyg
av Sverigetypen säges kosta cirka 27 miljoner kronor. Örn vi se på
ett av H. S. B:s hus i Göteborg, »Nybygget», så finna vi, att det går på en
miljon kronor, och där finnes det 150 hälsobostäder örn ett, två eller tre rum.
Det vill säga, att man kan bygga för den summa ett pansarfartyg betingar 27
stora fastigheter med sammanlagt 4,000 lägenheter. Jag skulle vilja uppmana
herr Lithander, som nu tycks vara intresserad av att skapa fram arbetsobjekt,
att räkna ut, hur många arbetsdagar, som 27 stora fastigheter ge, och
jag är alldeles övertygad om — ty byggnadsindustrien är en mycket viktig
nyckelindustri, och säkerligen kan i det närmaste allt material framställas inom
landet -—• att de 27 fastigheterna skulle giva ofantligt mycket mera arbete
än ett pansarbåtsbygge, och då skulle de 27 miljonerna i detta fall gå till ett
verkligt försvar. Det skulle kunna byggas 4,000 hälsobostäder, och vad det
skulle betyda behöver väl inte närmare påtalas. Men det måste vara någonting
i fråga örn militarism för att högern skall visa en sådan iver för att anskaffa
arbetstillfällen. Vi skola i alla fall i Göteborgs stadsfullmäktige och
även bär erinra örn det där intresset vid en tidpunkt, då det kan vara lämpligt.

Herr Skoglund nämnde i förbifarten — kanske var det dåligt samvete som
framtvingade det — att vi bär i landet ha vissa beaktansvärda ungdomsproblem
olösta. Jag noterade uttrycket »beaktansvärda», och herr Skoglund sade:
»ungdomen, som dock är den, som skall ordna framtiden». Tänk, man blir
nästan sentimental, då man pratar örn ungdomen. Jag var nästan rädd för
att man i denna församling skulle fullständigt ha glömt, att det finnes ungdom
i landet. Men när jag läste i regeringens proposition, fann jag, att åtminstone
den regering, som av tidningen Frihet år 1932 kallades »ungdomens
regering», då den tillträdde, har kommit ihåg ungdomen — med förlängd värnpliktsutbildningstid.
Den frågan har man också betecknande nog utan vidare
»lyft över partierna» för att använda det där konstifika uttrycket. Man har
lyft den över partierna, och man har fått en rörande enighet från socialdemokraterna
— örn man undantar reservanten Lindberg — till högern om att man
skall böja värnpliktstidens längd. Tänk om man hade fått fram samma enighet
i riksdagen, då det gällde rösträttsfrågan. För samma ungdom, som man
förvägrade rösträtt, förlänger man nu utbildningstiden. Då gällde det ökade
rättigheter åt de unga. Nu gäller det ökade skyldigheter. Behandlingen av
dessa frågor kan sägas vara symtomatisk för borgarnas och —■ för all del låt
mig inte glömma förslagställarna — socialdemokraternas intresse för de unga.

På den socialdemokratiska partikongressen 1924 yttrade Hjalmar Branting
bland annat i ett av sina tal, i vilket han behandlade militärfrågan: »Efter vad
som nu hänt i riksdagen torde för övrigt ingen våga att hädanefter komma
med förslag örn längre övningstid än 140 dagar.» Jo, regeringen Per Albin
Hansson vågade föreslå en förlängd värnpliktstjänst. I linjetjänst vid infanteriet,
trängen och intendenturtrupperna, där den skall vara lägst, höjer man
från 140 till 175 dagar, och folkpartisterna, högermännen och bondeförbundarna
acceptera med tacksamhet det där förslaget. Kanske i alla fall regeringen
inte har menat så illa? Kanske det är på det viset, att värnplikten inte utgör
någon börda för ungdomen? Jo, ett socialdemokratiskt statsråd hade åtminstone
den känslan, att det var en börda 1906, då han skrev i tidningen
Fram: »Den 29 september kastar jag av mig den militaristiska tvångströjan
och återtager den 1 oktober mitt arbete å förbundets expedition, vilket jag med

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
jublande sinne meddelar förbundskamraterna. Hälsningar Eder Per Albin.»
Uppfattningen i den där frågan har tydligen blivit en annan, sedan denne Per
Albin blivit statsminister, ty då anser lian utan vidare, att man kan gärna sätta
på ungdomen den där militaristiska tvångströjan för en avsevärt längre tid,
och man gör ingenting för att kompensera de ökade bördorna.

Yåra förslag örn rättigheter åt de värnpliktiga har man vid årets riksdag
avslagit i den mån de behandlats. Det är kvar en motion om organisationsrätt
för de värnpliktiga, som ännu icke behandlats. Men när det gällde vår motion
örn skydd för de värnpliktigas anställningar, gjorde man ingenting. Ehuru
man redan år 1833 hade beslutat en lag, som skulle skydda de värnpliktiga
så att de icke bleve avskedade från sina anställningar, då de voro ute och fullgjorde
sin värnplikt, kunde man detta till trots inte biträda, att man nu ändrade
den där lagen på ett sådant sätt, att den bleve ett verkligt skydd för de
värnpliktigas anställningar. Men ett par månader efter det att man så gott
som enhälligt i riksdagen har avslagit ett sådant rimligt och rättfärdigt yrkande,
kommer man nu och förlänger de värnpliktigas övningstid på detta sätt.
När det gäller organisationsrätten anser jag, att vi i en händelse, som inträffat
detta år, ha fått ett utomordentligt kraftigt stöd för hur nödvändigt det är att
bevilja de värnpliktiga rätt att inom förläggningarna bilda organisationer för
tillvaratagande av deras rättsliga och ekonomiska intressen.

Jag syftar på händelserna i Boden i början på året, då några värnpliktiga
där uppe avledo. Jag ställde då här i kammaren ett par frågor till försvarsministern,
herr Vennerström, om han ämnade företaga någon undersökning örn
dessa händelser, och för den händelse det skulle visa sig efter en sådan eventuell
undersökning, att det förelåg samband, klart samband, mellan dödsfallen
och några synnerligen svårartade övningar som man haft, om då statsrådet
Vennerström skulle tillse, att åtgärder vidtogs mot de ansvariga. Herr Vennerströms
svar på den interpellationen visade, att han var ensidigt informerad.
Han hade inte hört de värnpliktiga utan endast officerarna, och då min
partikamrat herr Arvid Olsson här i kammaren anmärkte på detta, angav han
som skäl, att han inte haft tid, därför att han skulle avge ett snabbt svar. Därför
hade han inte haft tid att undersöka förhållandena på annat sätt. Nu var
hela denna utredning enligt mitt sätt att se fullständigt meningslös. Herr
Vennerström hade fått det intrycket av samtal med officerare där uppe —
alltså de, som i detta fall skulle vara närmast ansvariga — att det inte förelåg
något samband mellan dödsfallen och militärtjänstgöringen. Hur skall man
då tolka följande intyg till riksförsäkringsanstalten, utfärdat av t. f. regementsläkaren
Arthur Engel? Han intygar i vad det gäller en av de avlidna
värnpliktiga, en Dahlberg från Stockholms län, att »Dahlberg avlidit i influensa
epidemica med dubbelsidig lunginflammation samt att på grund av förekomsten
av epidemisk influensa vid regementet sedan den 9/1 skälig anledning
ej finnes antaga annan orsak till Dahlbergs dödliga sjukdom än militärtjänstgöringen».
Hur hade det varit, örn vid regementet i Boden de värnpliktiga
hade haft en organisation, som statsrådet Vennerström vid detta tillfälle kunde
ha givit i uppdrag att utarbeta en redogörelse för de värnpliktigas syn på
dessa händelser? Det har blottats rent hårresande interiörer i M. 0:s förhör
med de värnpliktiga, som visa på fullkomligt oefterrättliga förhållanden för
de värnpliktiga. Men naturligtvis göres ingenting mot detta. Ändå säger
man sig vilja demokratisera armén. Vad innebär då denna demokratisering?
Jo, man skall bara — det är ju herrar, Vougts, Rickard Lindströms och Bräntings
stora slagnummer — avskaffa studentexamen som villkor för officersutbildningen.
Kan det månne skapa en större demokrati inom den svenska officerskåren,
att man ställer sjuttonåriga realskoleynglingar under militärt in -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
flytande? Postgeneralen Örne var nyligen mycket skeptisk häremot i »Socialdemokraten».
Han trodde inte alls på det, och han sade efter att ha ställt
samma fråga: »Fan tro’t». Däri vill jag instämma.

_ Det var vad jag i detta fall har velat säga. Jag protesterar emot upprustningen
och mot att samtidigt som man lägger allt tyngre och tyngre bördor
på de unga uraktlåter man vid varje tillfälle att bevilja ungdomen några som
helst ökade rättigheter. Jag ansluter mig till de synpunkter som herr Lindberg
i Umeå anfört i sin reservation beträffande Sveriges möjligheter att försvara
sig samt yrkar bifall till vår motion nr 777 samt vår motion nr 360 angående
höstmönstringarnas avskaffande.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Tillsammans med ett pär kamrater i

kammaren har jag väckt en motion i här föreliggande fråga, en motion, som
i ekonomiskt avseende ställer helt andra krav än de förslag, som här debatterats,
men som också ger landet en försvarsordning av helt annan effektivitet
än de. förslag, som nu debatterats. I denna motion ha vi utförligt utvecklat,
hur vi se på det svenska försvaret, och hur det skall inlemmas med hänsyn till
andra statliga funktioner. Vi ha sökt beakta det utrikespolitiska läget, de
ekonomiska och sociala synpunkterna och annat, och det finns intet skäl att
här upprepa de motiv, vi andragit. Det är emellertid klart, att från de allmänna
utgångspunkter jag företräder, måste jag säga, att jag inte finner något
av de förslag, som här ha framlagts, tillfredsställande, det må gälla regeringens,
det må gälla mellanpartiernas eller högerreservanternas. Men det
är ju gunås inte så i denna kammare, att det är det förslag jag väckt, som
vi ha att taga slutgiltig ställning till, vilket jag beklagar, utan vi få gå till
debatt örn hur man nu i föreliggande situation skall redovisa sitt fögderi. Herr
talman, herr Andersson i Rasjön har alltid vetat, att dygden sitter i mitten,
och han är också alltid själv i mitten. Han började sitt anförande med att ge
vissa varningar åt dem, som äro längst ute på flyglarna. Jag sätter ofta
mycket stort värde på, vad herr Andersson i Rasjön säger, men i alla fall får
det vara så här som i alla andra frågor, att vi förutsättningslöst bedöma varje
ärende för sig, att vi avväga fördelar och nackdelar mot varandra och på
grundval därav taga ställning i föreliggande situation.

Jag skall tillåta mig att i koncentrerad form söka lägga fram, hur jag ser
på frågan i några avgörande punkter.

Örn jag då följer utskottets betänkande, så börjar det med försvarsstaben.
Jag har själv i motionen framlagt förslag, att försvarsstab inte skulle komma
till stånd, utan att den samverkan, som måste äga rum mellan olika försvarsgrenar.
skall fyllas genom ett försvarsråd. Utskottet har enhälligt avstyrkt
den saken, och det finns ingen anledning att ingående orda i frågan. Men jag
tillåter mig endast framhålla, att när vi nu skola skapa en försvarsstab och
överhuvud taget ha en stab, så är regeringens förslag odugligt, ty med den
stab där föreslås fyller man inte någon uppgift. Då jag för min del i omröstningen
kommer att biträda utskottets förslag, så anser jag, att det finns
särskilda skäl att påminna om, att därest man skall vinna vad utskottet säger
i sitt yttrande angående samverkan och annat, då är det verkligen skäl i att
ägna personalfrågorna en synnerlig uppmärksamhet, så att inte förslaget skall
motverka i stället för främja de syften man avser.

Går jag sedan över till armén, är det alldeles påtagligt, att utskottets förslag
innebär synnerligen betydande förbättringar mot vad som nu är rådande.
Det är ju en kvalitetsförbättring på mångå områden, som kommer till stånd
genom kaderökning, genom bättre beväpning och mycket annat. Svagheten
ligger ju — örn jag nu följer vad min höge krigsherre, herr Vennerström, sade

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

— i vad gäller volymen. Man Ilar inte gått den väg, som jag ansett vara den
naturliga med hänsyn till rådande läge i världen, nämligen utvidgningsvägen.
I stället har man krympt samman, dragit in Göta livgarde, halverat Värmlands
regemente, skapat den synnerligen omstridda situationen med stridsvagnsvapnet
och tagit bort fästningsbataljonerna i Karlskrona och Vaxholm,
allt enligt min mening mycket klara försämringar.

Går jag över till marinen, har det alltid framhållits, när det gällt flottan,
att dess krav både i fråga örn materielersättning och i fråga örn nyskapande
på området eller övningar icke blivit tillräckligt beaktade. Däremot kunna
vi tacksamt annotera den ökning, som kommit till stånd beträffande kustartilleriet,
särskilt förstärkningen på Gotland.

Går jag sedan över till flyget, är det lika påtagligt, att man kan föra precis
samma resonemang, att här sker förbättringar i förhållande till nuvarande
läge och mycket avsevärda förbättringar i förhållande till regeringens proposition.
Kär jag tänker på vad försvarsministern yttrade angående den snabba
utveckling som sker, kan jag inte se annat än att det inte bara är försvarsministern
som gjort iakttagelsen, utan även utskottets majoritet har varit
tillräckligt inne i frågan för att märka, att tekniken utvecklas mycket
snabbt i nuvarande tider. Hela utlåtandet ligger ganska gott i det avseendet.

Man måste också i princip biträda vad utskottet har föreslagit beträffande
all materielanskaffning, att den sker i snabbare tempo än enligt regeringens
förslag, och man kan endast beklaga, att inte det tempot är mera accentuerat
än det är i detta fall.

Ser jag på, en del andra saker, är det naturligtvis en fördel, att de kommit
till stånd. Ökningen av värnpliktstidens längd inom alla vapen innebär en
påtaglig förbättring, även om den enligt min mening inte är tillräcklig. I fråga
om kategoriklyvningen är det alldeles påtagligt, att intet av de framlagda förslagen
på något vis är tillfredsställande, och örn det, som i det fallet är mest
välvilligt, nämligen högerreservanternas förslag, får jag säga, att talet örn att
1940 och 1941 års årsklasser skulle bli så stora, att man får för mycket folk,
verkar helt och hållet uppkonstruerat. Men det finns andra områden, där
man inte på något vis kommit fram till vad som är oundvikligt. Den civila
befolkningen kommer obestridligen att på ett helt annat sätt än förut dragas
in i kommande krigshändelser. Möjligheten att ha densamma i arbete är inte
på något vis beaktad. Och ingenting har heller gjorts åt det, som herr Lindberg.
vilken talar efter mig, kommer att beklaga sig över, nämligen civilbefolkningens
skydd, även örn man enligt hans mening bara skall Hanka på saken
och inte föreslå något positivt. Det finns sålunda punkter, där man kan säga,
att det inte föreligger tillfredsställande utredning eller förslag ännu. Men,
herr talman, om jag hittills uppehållit mig vid mångt och mycket negativt, så
vill jag nu säga, att det föreliggande utskottsförslaget även skall bedömas i
förhållande till vad vi nu lia. Ur denna synpunkt måste man säga, att det
innebär ett stort steg framåt.

Det har under dagens debatt talats så mycket örn samförstånd. Hans excellens
statsministern inledde talet därom. Jag får säga, att när jag vid 1933 års
riksdag de första gångerna hörde hans excellens statsministern med den disposition
han ger alla sina anföranden tala örn samförstånd, gjorde det ett ganska
starkt intryck på mig. Men det intrycket har inte i fortsättningen genom
upprepningarna hållits starkt utan tvärtom försvagats. Och det här talet,
att man alltid själv framlägger alla möjliga förslag till samförstånd, men att
de falla på grund av de otäcka riktningarna på motsatt sida, är inte mycket
värt. Och när del sedan upprepades av herr Vougt och socialministern, blev
effekten närmast motsatt. 1 den situation, som sålunda föreligger, herr tal -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
man, har det för mig varit ett resonemang på följande sätt. Det måste skapas
i detta fall samförstånd. Jag kan inte deklarera, att från den utgångspunkt
jag företräder, det blir någon tillfredsställande lösning med utskottets
förslag, då det går igenom, men det betecknar i alla händelser en stark förbättring
av det nuvarande försvaret. Och jag kommer därför, herr talman, att
lägga min röst för utskottets förslag i förvissning örn, att jag visserligen inte
får allt vad jag velat, men att jag, genom att lägga min röst på det sättet, positivt
bidrager till att skapa ett väsentligt bättre försvar för vårt land än det
nuvarande.

Med herr Meyerhöffer förenade sig herrar Jacobsson och Gustafsson i Välsnäs.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Vid remissen av statsverkspropo sitionen

i januari månad i år befordrade jag till kammarens protokoll en hel
del av de synpunkter jag lägger på försvarsfrågan, sedan jag haft förmånen
att under fyra och ett halvt år vara medlem av en försvarsutredning, som lär
vara den mest omfattande och djupgående, som någonsin förekommit i vårt
land. Jag har nu i en reservation till försvarsutskottets utlåtande närmare
utvecklat dessa synpunkter efter att i försvarsutskottet ha hört meningsmotståndarnas
argument. Det är följaktligen onödigt att i denna debatt framföra
alla de enligt min åsikt goda skäl, som tala för att riksdagen, när den i
dag eller i morgon bifaller utskotts förslaget, därvid pålägger vårt folk bördor,
som inte bara äro onödiga utan också direkt skadliga, och jag kan därför trots
ämnets oerhörda omfattning begränsa mitt anförande till att beröra endast
några få spörsmål.

När försvarsutskottets betänkande häromdagen publicerades, överraskade
högerns ledande organ, Svenska Dagbladet, med en artikel, i vilken utskottsförslaget
karakteriserades som en riksförsvarets renässans. Ansvaret och äran
därför blir de borgerliga partiernas, sade tidningen vidare. Jag gjorde omedelbart
den reflexionen, att denna utskiftning av ansvaret och äran var inte
så litet orättvis. Den som är initierad i, hur förslaget kommit till, måste i
rättvisans namn låta åtminstone en del av äran tillkomma den målmedvetna
och handlingskraftiga militära expertis, som stått till förfogande vid förslagets
utarbetande. Det är ingen överdrift att säga, att på mer än 20 år har militären
i vårt land icke i så hög grad som nu haft möjlighet att öva ett dominerande
inflytande på en försvarsreform. Den har haft den faktiska ledningen
i försvarskommissionen, inte bara i rena fackfrågor; jag tror mig våga säga,
att den också haft den politiska ledningen. Den har, enligt vad jag tror mig
veta, ganska suveränt utformat de motioner, som ligga till grund för utskottets
förslag i viktiga avseenden. I försvarsutskottet har samma militära expertis
kunnat inregistrera att framgången följer den. Med riksdagens beslut
blir framgången fullständig. Äras den, som äras bör!

Men det är inte sant, att ett genomförande av utskottsförslaget betyder en
riksförsvarets renässans. Den som skriver så uttrycker förmodligen en allmännare
uppfattning på borgerligt håll, men den blir inte sannare för det.
Den försvarsreform, som nu skall föras ut i livet, är osaklig i så hög grad,
att man tvingas antaga, att dess tillskyndare icke ett enda ögonblick allvarligt
räkna med att den någonsin skall bli satt på ett avgörande prov. Jag har
en stark förnimmelse av att mången inom vår militära sakkunskap och mången
politiker låtit sitt ställningstagande helt och hållet bestämmas av en önskan
att tillmötesgå en osakkunnig, känslobetonad opinion genom att man ökar militärutgifterna
utan att fråga efter om man samtidigt ökar effektiviteten i

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
försvarsväsendet. När Dagens Nyheter häromdagen högtidligt förklarade,
att utskottsförslaget skänker något att lita till i farans stund — en åsikt,
som man givit uttryck för även i andra borgerliga pressorgan -—■ avslöjar detta
en kompakt okunnighet örn reformens verkliga innebörd.

Må man observera, hur lättsinnigt man under försvarsutredningen avfärdat
det spörsmål, som för bara några år sedan överskuggade alla andra i försvarsdiskussionen,
som mer än allt annat motiverade en ny försvarsutredning och
som ännu i denna stund i hela världen är det centrala, nämligen detta örn flygvapnets
roll i den moderna krigföringen och hur ipan skall kunna skydda
civilbefolkningen mot ödeläggelse vid en terrorkrigföring. Försvarskommissionen
har skjutit denna sak åt sidan, i klar strid med sina instruktioner.
Detta har icke skett av okunnighet. De militära utredningsmännen och övrig
expertis ha tillhandahållit ett material, som borde ha verkat förkrossande på
var och en som tror, att vårt land kan bli invecklat i en militär maktkamp med
en stormakt. Men man täppte till öron och ögon för alla obehagliga fakta.
Det enda man förmådde sig till var att majoriteten samsades örn att undanhålla
allmänheten vad saken i verkligheten gäller.

Vi ha här i kammaren några medlemmar av försvarskommissionen. Vi ha
här bland dem herr Magnusson i Skövde och herr Nilsson i Hörby. Jag ställer
nu till herr Magnusson, som tar till orda efter mig, den frågan, örn han
fortfarande erkänner den sakliga styrkan i den flygmilitära expertisens utredning
rörande ett fientligt bombflygs möjligheter att förstöra eller sänka
våra pansarskepp i deras baser trots de mest omfattande anordningar av
skilda slag för att skydda dem. Någon tvekan kan nämligen icke råda om
att herr Magnusson liksom herr Nilsson i Hörby och en stark majoritet inom
försvarskommissionen tillerkände utredningen vitsord och underkände den motbevisning,
som presterades från sjömilitärt håll. Jag vet, att den flygmilitära
expertisen icke ändrat mening intill denna stund. Nu föreligger emellertid
här ett förslag om att flottan skall bibehållas vid sin nuvarande sammansättning.
Herrar Magnusson, Nilsson och Vougt äro med på noterna. Den
förstnämnde ger t. o. m. sin anslutning till kravet på ett nytt pansarskepp. Det
skulle vara intressant att få veta bevekelsegrunderna till denna hållning. Underkänner
man en utredning, som är den mest genomgripande, försvarskommissionen
företagit i något ärende, eller handlar man av opportunistiska och
osakliga motiv? Denna hållning eller, kanske rättare sagt, brist på hållning
hos enskilda representanter av försvarskommissionen är bara ett prov på med
hur ringa allvar en livsviktig fråga handlägges. Jag skulle kunna anföra
åtskilliga exempel. Vad sägs t. ex. om en sådan sak som denna, att sedan den
flygmilitära expertisen klart påvisat artillerifartygens sårbarhet, när de äro
hänvisade att röra sig i ett så litet vatten som Östersjön, och för denna sin
åsikt erhållit understöd av arméns representanter, gå dessa representanter ganska
lätt förbi den viktiga frågan, hur man under trycket av en intensiv luftkrigföring
över huvud skall kunna upprätthålla arméns förbindelselinjer i vårt
långsträckta land. Att järnvägstransporter i stora delar av landet måste bli
ytterligt försvårade eller helt omöjliggjorda, är fastslaget. Att truppkoncentrationer
och underhållstjänst med anlitande av landsvägstransporter också bli
synnerligen svåra att genomföra är fastställt. Men icke desto mindre räknar
man med en effektivitet hos armén, som örn inga sådana besvärligheter
existerade. Man tror sig örn att kunna ta sig fram i skydd av skogsterrängen
vid fronterna, men för en sådan sak måste man i en tid, då kvalleriet motoriseras,
förse infanteriet med hästar. Det är en av nyheterna i den försvarsorganisation.
som nu skall byggas upp. Tror man verkligen på fullaste allvar
på möjligheten att skydda hästarna mot verkan av senapsgas? Att man räk -

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvar sväsendets ordnande m. m. (Forts.)
nar med att giftgaser skola komma till användning är klart, eftersom hela
armén utrustas med gasmasker. Men Sverige skulle icke använda giftgaser
eller riktigare sagt: Sverige skulle icke kunna använda dem i någon nämnvärd
skala av det ganska enkla skälet, att vi sakna både industri och råmaterial
för att i detta avseende upptaga konkurrens med de stater, man kalkylerar
med som eventuella fiender. Man har dock till hands en räddning ur
dilemmat. Den påstås ligga i 144 bombflygplan, som man under loppet av
några år tänker anskaffa. Att flygvapnet revolutionerat krigföringen är man
enig örn. Alltså skall Sverige också ha ett bombflyg. Det är en populär
synpunkt just nu. Men 144 bombplan är kanske tiondedelen av vad åtminstone
en av våra närmaste stormakter redan har eller i varje fall får inom
mycket kort tid. När våra 144 bombplan örn åtskilliga år härefter anskaffats,
ha stormakterna förmodligen tjugu gånger så många och förmodligen av större
effektivitet än våra egna. Med dessa 144 bombplan skulle Sverige hålla fiendens
flygbaser tillbaka, förstöra hans förbindelselinjer till lands, hålla honom
på avstånd till sjöss, demolera hans industri och mycket annat. Det låter som
en saga, och det är en saga. Men vad tro ni, mina damer och herrar, att en
fiende kan uträtta med sina resurser mot de svenska baserna, mot vår flotta
och mot armén? Och vad kan han uträtta för att bryta ned den svenska
försvarskraften genom terrorkrigföring mot civilbefolkningen? Bombflyget
är mer än allt annat ett repressalievapen. Är det någon förnuftig människa,
som tror, att ett land med 144 bombplan kan utöva repressalier av sådan betydelse,
att detta kan verka avskräckande på en stormakt, som kunde tänkas
ha intresse av att anfalla oss?

Denna bombplansutrustning i ett svenskt militärväsen är ingenting annat än
ett slentrianmässigt efterapande av stormakterna. När dessa ha bombflyg,
måste alltså vi också ha bombflyg. Det skulle ingenting vara att anmärka på
logiken, om icke karaktärsskillnaden vore så stor mellan å ena sidan bombflyget
och å den andra flottan och armén. Man kunde i ett tidigare skede av
den militära utvecklingen med ett visst fog förfäkta åsikten, att ett litet land
i krig med ett land med större resurser i fråga örn lantstridskrafter ändå kan
hävda sig, örn det mindre landet gynnas av geografiska och topografiska förhållanden.
Man kunde också förebära skäl för den meningen, att en mindre
flotta kan neutralisera en större, örn den mindre flottan gynnas av djupförhållanden
och svårtillgängliga skärgårdsområden vid egen kust och understödjes
av kustvärnsbatterier. Men när man söker överföra samma resonemang på
flygvapnet, är detta i så hög grad ovederhäftigt, att man förvånar sig över att
det varit möjligt att i en småstat som Sverige skapa opinion för vad man här
kallar ett starkt flyg — ett flyg, som dock under alla förhållanden måste bli
så svagt, att därest det får någon betydelse, den blir förnämligast av provocerande
karaktär.

Men det allvarligaste av allt är, att man totalt försummat att söka klargöra
för vårt folk vad som erfordras för att skydda civilbefolkningen mot verkan
av luftangrepp. Att sådana icke kunna förhindras med de militära maktmedlen
är obestridligt. Det är alldeles uppenbart, att örn vårt kommunikationsväsen
helt eller i större grad förstöres, örn livsviktiga industrier ödeläggas, om
civilbefolkningen i våra större samhällen blir tvingad att anstränga sig till det
yttersta för att värja sig mot verkan av flygbomber av skilda slag, örn på
detta sätt samhällslivets normala funktioner desorganiseras, ja, då måste det
också bli ganska omöjligt att få- flottan, armén och flyget att göra sin insats.

För några år sedan skrev en liberal tidning, att hädanefter bör det bli slut
på den »lika-glada» försvarsagitation, som bara är gammal slentrian, ty inför
krigets nya perspektiv är den bara ett ovärdigt gyckelspel. Men vad står

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Ang. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
man. nu i begrepp att göra om icke att offra åt slentrianen och att driva ett
ovärdigt gyckelspel? Och man gör det icke ens i blindo. Man mäste veta,
att utan ett tillfredsställande skydd för civilbefolkningen måste vårt land eller
under alla förhållanden vitala delar av detsamma vara tillspillogivna, om man
emot sig har en stormakt. Men man är lika sorglös för det. Det ser nästan
ut, som om man i riksdagen saknade varje spår av intresse för denna allvarliga
sak. Medan Röda korset och frivilliga försvarsföreningar driva en intensiv
propaganda för att göra allmänheten förtrogen med farorna, sitter man här
och låtsas, som örn saken icke angår oss. Man tror sig lia gjort vad på riksdagen
ankommer genom att besluta föreskrifter örn huru ett civilskydd borde
se ut, utan att man sörjer för att medlen för detta skydd också komma att
finnas. Man hör det myckna talet örn gasmasker åt civilbefolkningen, men,
mina damer och herrar, var ha ni gasmaskerna? Hur tänka ni få dem och
vad kostar kalaset? Det skulle verkligen vara en sensation, om någon enda
av riksdagens ledamöter är i besittning av en gasmask eller står i beredskap
att skaffa sig den. Man talar örn skyddsrum för civilbefolkningen, men valliar
man skyddsrummen, när tänker man anskaffa dem och vad kostar det?
Man talar om huru man skall sanera gator och vägar, gårdar och terräng mot
giftgaser, men var har man saneringsmedlen, hur tänker man anskaffa deni
och vad kostar det? Man säger, att man skall skydda civilbefolkningen medelst
luftvärnsartilleri och jaktflyg, men var har man det för civilbefolkningen
avsedda artilleriet och jaktflyget? Vad som föreslås av dessa s. k. aktiva försvarsmedel
i utskottets och övriga förslag är av så ringa omfattning, att det
närmast är löjeväckande, när man söker göra gällande, att detta skulle få
någon verklig betydelse. Men även örn man ökar luftvärnsartillenet och jaktflyget
har därmed icke mycket vunnits, emedan dessa försvarsmedel i mörker
bli tämligen verkningslösa.

Det är en organisation nied dessa uppenbara brister, som man tillåter sig
kalla ett betryggande försvar, en riksförsvarets renässans, något att lita till
i farans stund. Naturligtvis innehåller den försvarsordning, som nu skall antagas,
vissa nyheter. Den kommer utan tvivel att få betydelse för officerskåren’,
som får bättre befordringsmöjligheter, och för rustningsindustrien, som
får stora beställningar, men den ökar landets försvarsmöjligheter i så ringa
grad, att vinsten icke svarar mot kostnadsökningen, och den har mycket liten
betydelse med avseende på den viktigaste försvarsuppgiften, nämligen att
trygga civilbefolkningen mot verkan av luftangrepp.

För kort tid sedan tillkallade försvarsministern särskilda sakkunniga för
att utreda frågan örn civilbefolkningens passiva skydd. Under nära feni år
har försvarskommissionen suttit, och den kunde örn den velat lia lämnat besked
även rörande denna sak. Man har för övrigt tillgång till en omfattande
dansk utredning. Men försvarskommissionen ville inte oroa allmänheten. Dea
beslöt sig för att först tillgodose armén, flottan och flyget. För detta ändamål
disponeras nu så mycket penningmedel, att ett passivt skydd icke kan av ekonomiska
skäl åstadkommas annat än genom att pålägga vart tolk så stora
bördor, att alla sociala reformer och alla strävanden att höja vårt folks kulturella
standard måste bli uteslutna för mycket lång tid framåt. Jag tycker,
att det hade varit ganska rimligt, örn man väntat nied en lösning av försvarsfrågans
rent militära del till dess man fatt se vad det passiva skyddet kostar.
Det skulle betyda uppskov på ett år och så länge borde man ha kunnat vänta,
då ju allt tyder på att ingen allvarligt räknar med att Sverige skall åtminstone
i en nära framtid komma med i krig. Det är bland annat tor att försvarsutredningen
skulle göras fullständig, som jag pa,yrkat, att försvarsbeslutet

Andra kammarens protokoll WHO. Nr h?.. 7

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)

.skull uppskjutas oell i enlighet därmed yrkat avslag på de föreliggande mili1
ära organisationsförslagen.

Nu ligger det tydligen så till, att lika litet som riksdagen efter sin hållning
att döma allvarligt tror på några överhängande risker för vårt land, lika litet
tror den stora allmänheten därpå. Den intensiva skräckpropagandan i pressen
under många månader har i varje tall icke påskyndat gasmaskförsäljningen
vid Akers styckebruk. Man ser inte heller någon livligare verksamhet för att
förvandla källarna i städernas fastigheter till skyddsrum. (Man går visserligen
man ur huse för att åse luftförsvarsövningarna, man går mangrannare ju mera
organisatörerna söka inpränta, att befolkningen skall hålla sig inne, och man
betraktar dessa övningar under stoj och glam.

Det är en sund instinkt inom vårt folk, som tar sig sådana uttryck. Man är
visst inte orolig. Den nu levande generationen har varit med förr, då det stötts
i basunerna för att få den att tro på rovgiriga grannar, som fika efter första
bästa tillfälle att hugga till. Dyssfaran före världskriget var en bubbla, som
i sinom tid sprack så grundligt, att nian nu helst inte vill tala örn saken. De
omtalade riskerna för neutralitetskränkningar under världskriget ha också vid
närmare granskning visat sig mest vara ovederhäftiga konstruktioner. 1 försvarskommissionen
sökte man visserligen blåsa liv i ankan, att England skulle
ha haft planer på att angripa de nordiska staterna, men Okurchills och Lloyd
Georges arbeten örn världskriget visa, att man där visserligen vid ett tillfälle
diskuterade en framstöt norrut, men en framstöt i syfte att vinna de skandinaviska
länderna och [Holland som bundsförvanter. Det befanns lyckligtvis,
att vi här uppe hade för litet stridskrafter och att nian hade mera i Medelhavsländerna,
och därför satte man in krafterna där i stället. Man fick också
italien, Grekland och Kumänien med. Örn man vill lära något av denna epi5“
världskriget, är det detta, att det i vissa situationer kan vara till

fördel att vara dåligt rustad.

Nu skjuter man i förgrunden ens. k. tysk fara. Åtskilliga talare under denna
debatt ha ju gjort sig stor möda att söka klargöra för kammaren, att en
sadan fara föreligger. Med detta tal om den tyska faran har nian sökt uppmjuka
arbetarklassens motstånd mot en upprustning. Man var nästan på väg
att lyckas, men vissa händelser i sista stund öppnade ögonen på mången arbetare.
Man observerade, hurusom tyska emissarier infunno sig för att tillkännage
sitt intresse för en svensk upprustning, och man fann, att deras propåer
örn bundsförvantskap mellan Tyskland och Sverige folio i god jord inom
vissa delar av vår överklass och inom officerskåren. Det var en hälsosam varning
Man börjar nu i arbetarrörelsen förstå, att den tyska faran är av samma
karaktär som den hade före världskriget och att man måste se upp med
vara dagars aktivister.

Herr Vougt yttrade före middagen, att jag i mina resonemang bortser från
den s. k. neutralitetssynpunkten, och att jag icke beaktat, att ett svenskt försvarsvasen
kan fylla uppgiften att hålla deni på avstånd, sorn skulle önska
kränka var neutralitet under ett krig i vår närhet. Jag förstår icke, hur herr
ougt kan beskylla nng för ett sådant förbiseende. Örn kammarens medlemmar
behaga titta efter i min reservation, skola ni finna, att jag verkligen gjort
mig modan att konstruera fram alla tänkbara krigsfall i Östersjöområdet, och
att jag sokt ge skal for min mening, att ett kränkande av vår neutralitet genom
besittningstagande av svenskt område saknar militärt och strategiskt berättigande
tack vare vår geografiska belägenhet och krigsteknikens nuvarande
inriktning, dag vill emellertid påminna min gode vän Allan Vougt örn att
de starkaste påfrestningar, som den svenska neutraliteten i vår tid varit ut -

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

Äng. för sv ar sväsendets ordnande m. m. (Foris.)
satt för, ha haft sin grund i att större eller mindre grupper i vårt eget land
önskat föra landet ut i äventyrligheter. Historien kan upprepa sig och risken
är större, ju mer militära resurser vi förfoga över.

Vårt folk behåller alltså trots allt sitt lugn, på samma sätt som man är lugn
här i riksdagen. Är det något man oroar sig för i samband med försvarsfrågan,
har oron koncentrerats kring frågan vilken verkan ett försvarsbeslut kan få
med avseende på regeringens ställning. Inom arbetarvärlden vill man ha regeringen
kvar och där har man för uppnående av detta syfte på åtskilliga håll
varit villig att gå med på ökade rustningsbördor. Men man missförstår situationen,
örn man av detta förhållande drar slutsatsen, att en djupgående sinnesändring
i försvarsfrågan är tillfinnandes inom arbetarklassen. Inte heller inom
vissa andra befolkningsgrupper anser man en militär upprustning nödvändig.
Jag tänker därvid främst på folkpartiets väljarkår. Går man med på upprustning,
är det partipolitiska beräkningar som bestämma hållningen. Det är
min övertygelse, att örn Sveriges folk hade tillfälle att uttala sig i försvarsfrågan
utan belastning av denna fråga ovidkommande beräkningar, skulle utskottsförslagets
fall bli stort. När man, som så ofta sker, gör gällande, att
inom vårt folk skulle ha skett en radikal förvandling i tänkesättet i försvarsfrågan,
är detta en felaktig slutsats. Jag vågar försäkra er. mina damer och
herrar, att t. o. m. för min starkt avancerade ståndpunkt i frågan finnes i vårt
land så pass stor resonans, att om mina meningsfränder undandroge er sina
röster, skulle en mycket kraftig omvandling ske av denna kammares sammansättning.
Naturligtvis är den rena avrustningslinjen icke aktuell politik i den
meningen att den skulle kunna tävla med de positiva förslagen, men det har
den aldrig någonsin varit i vårt land. Avrustningskravet har varit och är en
propagandauppgift och blir det förmodligen för lång tid framåt. Men nedrustningskravet
vinner fortfarande anslutning och upprustningskravet saknar
majoritet inom vårt folk.

Herr statsministern yttrade i sitt anförande under förmiddagen, att den försvarsreform,
som nu kommer att beslutas, icke skall föranleda socialdemokratien
att kräva en revision. Jag skulle tro, att det blir andra faktorer än en sådan
önskan, som tämligen snart komma att på nytt aktualisera försvarsfrågan.
Det kommer att ske i samma ögonblick som krav resas att man skall gå från
ord till handling i fråga örn civilbefolkningens passiva skydd. För egen del
anser jag visserligen omfattande åtgärder i detta hänseende alldeles överflödiga.
men de starka krafter, som driva på i upprustningsriktning. komma säkert
inte att slå sig till ro. Man kommer ganska snart att ställas inför ett
nytt awägningsproblem i försvarsfrågan, och det skulle inte förvåna mig. örn
man då kommer att finna, att man var alldeles för generös vid 1936 års riksdag.

Under mitt arbete i försvarskommissionen och sedermera har jag eftersträvat,
att Sveriges folk skulle göras fullt underkunnig! örn att småstaternas militära
betydelse nu är katastrofalt förminskad i jämförelse med tiden före, under
och efter världskriget. Jag har därvid icke vägletts av någon sadism eller
varit utrustad med ett. tigerhjärta. Men jag har trott och jag gör det. fortfarande,
att om vårt folk verkligen göres förtroget med vad den krigstekniska
utvecklingen betytt för att reducera särskilt småstaternas försvarsmöjligheter,
skulle därefter större förståelse stå att vinna för den åskådningen, att Sverige
måste söka trygghet för sin fred och sitt oberoende på andra vägar än de
militära.

Jag anser vårt lands läge i intet avseende riskfyllt, och jag mäste bestrida,
att en försämring inträtt under senare å.r. Jag har utvecklat motiven för denna
åsikt i min reservation till försvarsutskottets betänkande. Den är skriven

100

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

Ann. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
elter att jag åhört ett föredrag av envoyén Boheman i försvarsutskottet. Han
förklarade därunder, att nu föreligger .större behov av försvarskrafter än vid
den tidpunkt, då försvarskommissionen avgav sitt betänkande. Hans uppfattning
tycktes vinna genklang på skilda håll inom utskottet, varefter utskottet
accepterade mellanpartilinjen. Man måtte av denna hållning att döma icke
lia tagit djupare intryck av den utrikespolitiska expertens målning av det internationella
lägets farlighet. Och nian hade skäl för denna kallsinnighet,
särskilt bland dem, som tro på en s. k. tysk fara. För den, som menar, att de
militära maktmedlen ha en fredsfrämjande betydelse, bör det ju icke vara utan
allt värde, att bland de mera uppmärksammade utrikespolitiska tilldragelserna
under senaste tiden är den rysk franska militäralliansen. Om inte en sådan
händelse måste lägga sordin på en eventuell krigsvilja i Tyskland — den jag
för övrigt har svårt att^tro på — vet jag inte vad som skulle kunna göra det.
Men naturligtvis förbigås en så viktig händelse när det blir fråga örn att bedöma
riskerna för ett fredsbrott. Inte heller vill man tillmäta någon betydelse
åt de upprepade försäkringar örn Tysklands fredsvilja, som Hitler avgivit.
Hitler är dock en man, som visserligen har större makt över sitt folk
meli också större ansvar än någon statsman haft i Europa under åtminstone
ett århundrade. Han bör kunna göra anspråk på att bli trodd på sitt ord. Han
har också blivit trodd inom de vidaste kretsar i England, han har blivt trodd
t. o. m. i Frankrike. Vill man ha en bekräftelse för Frankrikes del räcker elef
med att erinra örn att de för kort tid sedan förrättade franska valen kunde ske
utan att de utrikespolitiska frågorna spelade någon framträdande roll. Det
har för övrigt vittnats, att remilitariseringen av Rhenzonen mottagits med
stort lugn inom det franska folket och att detta skulle bero på att man där
icke utan vidare vill negligera den tyske statsledarens fredsdeklarationer, men
i svenska riksdagen kan t. o. m. högerledaren uppträda och förklara, att den
tyske riksledarens ord har man icke anledning att taga på fullt allvar. Jag
åsyftar herr Skoglunds hänvisning till möjligheten av att det österrikiska
problemet skulle kunna leda till förvecklingar.

Men vi ha exempel på närmare håll som visa. att de utrikespolitiska skräckmalningar,
som presenterats svenska folket nu under några månader, icke överallt
ha samma effekt. Jag tänker på Norge och Danmark. Även i dessa
länder äro starka krafter i rörelse för att skapa villighet hos folken att bära
ökade militärbördor. Hittills har nian misslyckats i sina ansträngningar. Jag
skulle tro, att man har rätt att tillerkänna Danmarks och Norges folk lika
god omdömesförmåga som den man har i vårt land. Det föreligger dock en
fara, att sedan Sverige beslutat en upprustning, det blir svårare i dessa våra
grannländer att hålla de professionella upprustningskrävarna tillbaka. En
.sådan verkan av det försvarsbeslut, som nu skall fattas, anser jag vara ytterst
beklaglig, emedan en samfälld nordisk upprustning sedan i sin tur kommer
att påverka övriga småstaters hållning.

Med min reservation och detta mitt anförande har jag alltså fullföljt min
linje i^ försvarsfrågan fram till avgörandet. Det har från min sida icke berott
på envishet,, på bristande ansvarskänsla eller på opportunistiska beräkningar
av vare sig personlig eller partitaktisk natur. Jag tror mig våga försäkra,
att jag inte försummat att söka, tränga in i de frågor, som sammanhänga
med försvarsproblemet, under de fyra och ett halvt år jag varit medlem
av försvarskommissionen. Jag har därunder funnit, såsom jag anfört i
min reservation inom försvarskommissionen, att försvarsfrågan i vårt land omfattas
med ett intresse, som är alldeles orimligt, örn man tar hänsyn till historisk
erfarenhet, till vårt gynnsamma geografiska läge. till våra grannförhållanden
och andra faktorer. Det är med gott samvete jag framställer yrkande

Onsdagen den 10 juni e. m.

Nr 42.

101

Äng. försvarsväsendets ordnande m. m. (Forts.)
örn avslag på elen föredragna punkten, vilket för min del innebär avslag, på
såväl Kungl. Maj :ts proposition som utskottets förslag i dess helhet.

Häruti instämde herrar Olsson i Rödingsberg, Karlsson i Munkedal, Wiklund,
Falk och Johansson i Hälleforsnäs.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande till morgondagens
plenum kl. 11 f. m.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde den 12^ dennes
ämnade besvara herr Petterssons i Dahl till honom framställda spörsmål i anledning
av pågående, väsentligt stegrad import av hästar.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 43, med föranledande av kamrarnas beslut vid behandliugen av utskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner; och

nr 45, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen
;

statsutskottets utlåtanden:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kvinnliga befattningshavares
vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under tjänstledighet
för havandeskap m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till bearbetning
av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner i det
inre Asien åren 1927—1934;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående granskning av
läroböcker jämte i ämnet väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avlöningsanslag till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 155, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1936/1937 till inrättande av en anstalt flir män, som ådömts ungdomsfängelse
m. m.;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av
vissa i Kungl. Maj:ts propositioner nr 241 med förslag till lag örn domkapitel
lii. m. samt nr 242 angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
lii. m. framställda förslag örn anslag till domkapitlens verksamhet m. m.;

sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag mod vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

102

Nr 42.

Onsdagen den 10 juni e. m.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i änledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m., dels oek.
väckta motioner angående statsfientlig verksamhet m. m.;

nr 49, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m.; och

nr 50, i anledning av väckt motion angående omarbetande av ordningsstadgan
för rikets städer;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga, dels ock motioner i ämnet m. m.;

nr 56, i anledning av väckta motioner om utarbetande av en beredskapslagstiftning
till förhindrande av arbetskonflikter m. m.;

nr 57, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn arbetsavtal
m. m.; och

nr 58, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om förenings- och förhandlingsrätt samt i samband därmed väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkpropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksärenden; och

nr 88, angående arvode åt den, som inom jordbruksutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition angående försöksverksamheten på
jordbrukets område m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,20 e. m.

■ -*• ’ lii fidem

Per Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. 1 orstedt & Söner.

362660