1936. Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1936:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

Kl. 4 e. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande maj.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ekman, som anförde: Herr Svar å
talman! I en med andra kammarens tillstånd till mig riktad interpellation interpellation.
har kammarens ledamot, herr Ivar Anderson i Norrköping, framställt frågan,
huruvida riksdagen hade att förvänta något förslag från Kungl. Maj:t
med anledning av vissa av medicinalstyrelsen och ett flertal näringsorganisationer
gjorda, i interpellationen närmare omförmälda framställningar rörande
behovet av en skärpt kontroll av den ambulerande handeln, i första rummet
handeln med livsmedel.

Den framställda interpellationen synes i första hand taga sikte på behovet
av en skärpt lagstiftning rörande kontrollen av den ambulerande handeln med
livsmedel. Interpellanten berör särskilt ett av medicinalstyrelsen med utlåtande
den 3 februari 1934 över framställning från länsstyrelsen i Jönköpings
län överlämnat förslag till kontrollbestämmelser för den ambulerande handeln
med kött och köttvaror. Detta ärende har inkommit till och i huvudsak behandlats
inom socialdepartementet. Jag har emellertid inhämtat, att sedan
över medicinalstyrelsens nämnda förslag kommerskollegium efter hörande
av åtskilliga organisationer avgivit yttrande, förslaget inom nämnda departement
varit föremål för övervägande. Mot förslaget i dess föreliggande form
kunde göras gällande, att det reglerade endast sådan handel, som skedde utan
föregående avtal med avnämaren, medan däremot kringförande under i övrigt
enahanda förhållanden av beställda livsmedel lämnades utanför regleringen.
Överhuvud syntes det icke lämpligt att vidtaga åtgärder för fristående
reglering av denna detalj i ett större komplex av frågor. I stället har man
ansett även nämnda frågor böra komma till övervägande i samband med den
mera allmänna revision av livsmedelslagstiftningen, som sedan åtskillig tid
varit under förberedelse. Frågan örn en modernisering av svensk livsmedelslagstiftning
har för övrigt upptagits i två vid årets riksdag väckta likalydande
motioner om en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, nämligen nr 155
i första kammaren av herrar Stendahl och Nylander och nr 346 i andra kammaren
av herrar Hagberg m. fl. —- I samband med regleringen av den ambulerande
handeln i hälsovårdsavseende torde även de sanitära synpunkter, som
framförts i de av interpellanten omförmälda framställningarna från ett stort
antal olika petitionärer den 18 december 1934 och från olika trädgårdsorganisationer
den 10 januari 1935 komma att bliva föremål för vederbörligt beaktande.
Efter vad jag inhämtat från chefen för socialdepartementet torde
utsikter finnas till att frågan örn livsmedelslagstiftning inom en näraliggande
framtid skall upptagas till närmare behandling.

Andra hammarens protolcoll 1936. Nr 31.

Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

Vad åter angår de närmast på handelsdepartementet ankommande frågorna
om reglering av den ambulerande handeln med hänsyn till allmänhetens behov
av dylik handel samt till konkurrensen med de bofasta handelsidkarna — vilka
frågor väl i främsta rummet avsetts i nyss åsyftade, på föranstaltande av
Sveriges köpmannaförbund tillkomna petition — vill jag erinra örn att detta
spörsmål under de senare åren vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Sedan Kungl. Majit efter en under åtskilliga år pågående
utredning rörande näringsrättslagstiftningen förelagt 1932 års riksdag frågan
örn en närmare reglering av den s. k. kringföringshandeln, föll propositionen
på grund av kamrarnas olika beslut i ärendet. Därefter hava spörsmålet örn
den ambulerande handeln och vissa därmed sammanhängande frågor motionsvis
bragts under riksdagens prövning såväl åren 1933 och 1934 som år 1935.
Riksdagen har emellertid varje gång ställt sig avvisande till motionerna. De
skäl, som därvid synas hava varit avgörande för riksdagens ställningstagande
äro enligt vederbörande utskotts utlåtande i huvudsak följande.

Beträffande den egentliga gårdfarihandel tillämpas gällande bestämmelser
synnerligen restriktivt och några ytterligare restriktioner härutinnan synas
icke erforderliga. Jag vill härvid för egen del inskjuta, att myndigheternas
tillämpning av dessa bestämmelser följas inom handelsdepartementet, dit uppgifter
årligen avgivas av länsstyrelserna örn beviljade tillstånd till gårdfarihandel.
Av dessa uppgifter framgår, att antalet tillstånd till gårdfarihandel
avsevärt nedgått. Medan dylika tillstånd år 1925 givits åt 1,464 personer
har antalet tillstånd år 1935 nedgått till allenast 771, alltså ungefär blott hälften
av 1925 års siffra.

Vad därefter angår den s. k. moderna kringföringshandeln, som brukar ske
på det sätt att affärsföretagen utsända försäljare, vilka i automobil medföra
de saluhållna varorna, faller en sådan form av kringföringshandel obestridligen
under gällande bestämmelser och är sålunda underkastad tillståndstvång.
Några nya bestämmelser för reglering av denna handel erfordras icke och länsstyrelserna
ha möjlighet att ingripa. Denna form av varudistribution torde
för övrigt i många fall ha en viktig uppgift att fylla. I fråga örn den ambulerande
handeln inom livsmedelsbranschen synes en viss reglering ur hygienisk
synpunkt vara önskvärd. Såsom tidigare framhållits har denna fråga
dock icke ansetts böra utbrytas ur en livsmedelslagstiftning av mera allmän
räckvidd.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att enligt vad till min kännedom
kommit vissa länsstyrelser till åklagarna utsänt cirkulär, vari påpekas de gällande
bestämmelsernas tillämplighet å den s. k. moderna kringföringshandeln.

Vidkommande slutligen den inom vederbörandes hemort bedrivna kringföringshandeln
och särskilt den s. k. dörrknackarhandeln har anförts att införande
av krav å tillstånd för sådan handel skulle medföra avsevärda olägenheter
utan att leda till åsyftat resultat. Bestämmelse örn tillståndstvång skulle
sålunda innebära betslande olägenhet för vederhäftig platsförsäljning. Det
syntes tvivelaktigt örn man därigenom skulle kunna nämnvärt minska på bef
lenet. Och en begränsning av kringföringshandeln inom hemorten skulle
knappast kunna upprätthållas i sådan utsträckning att därmed vunnes några
nämnvärda fördelar.

Med hänsyn till vad jag sålunda för handelsdepartementets vidkommande
anfört rörande ifrågavarande spörsmål har jag icke ansett mig böra i anledning
av de nu berörda framställningarna så kort tid efter den föregående omfattande
utredningen ånyo igångsätta någon sådan utredning.

Fredagen den 8 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret på min interpellation. Herr statsrådet har varit vänlig att
tillställa mig det förut, och jag ber därför att särskilt få tacka honom för
detsamma.

Vad först angår herr statsrådets uttalande örn skärpt kontroll av den ambulerande
handeln med livsmedel framgår av herr statsrådets svar, att regeringen
icke har för avsikt att förelägga riksdagen något lagförslag, trots att såväl
medicinalstyrelsen som kommerskollegium förordat införande av särskilda sanitära
bestämmelser för den ambulerande handeln med livsmedel. Mot medicinalstyrelsens
förslag till kungörelse anför herr statsrådet, att det reglerade
endast sådan handel, som skedde utan föregående avtal med avnämaren, medan
däremot kringföringen under i övrigt enahanda förhållanden av beställda livsmedel
lämnades utanför regleringen.

Det torde emellertid icke vara riktigt att hänföra försäljningen av beställda
livsmedel till kringföringshandeln. Det kan ej sägas, att de hygieniska olägenheterna
vid försäljning av beställda livsmedel äro lika allvarliga som de,
som äro förenade med den egentliga ambulerande handeln med livsmedel. I
det förra fallet torde väl nämligen uppstyckning och paketering vanligen ske
redan före avsändningen. Detta kan däremot av naturliga skäl icke iakttagas
vid kringföring av livsförnödenheter, vilka icke på förhand beställts. Den ambulerande
livsmedelshandeln är alltså i mycket högre grad än den handel, som
innefattar försäljning av förut beställda varor, i behov av hygieniska kontrollbestämmelser.
Jag kan således inte finna herr statsrådets skäl på den punkten
övertygande.

Herr statsrådet uttalar vidare, att det icke synes lämpligt att vidtaga åtgärder
för fristående reglering av denna detalj i ett större komplex av frågor. Man
borde nämligen avvakta en kommande enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning.
Häremot kan anföras, att kommerskollegium lika litet som medicinalstyrelsen
funnit något hinder möta mot särskilda bestämmelser beträffande
ambulerande handel med livsmedel. Genom att man sammankopplar denna
fråga med frågan om en ny enhetlig livsmedelslagstiftning skjutes avgörandet
på framtiden. Man har redan dröjt länge nog. Även örn herr statsrådets löfte,
att frågan örn livsmedelslagstiftningen »inom en nära liggande framtid» kommer
att upptagas till behandling, går i uppfyllelse, kan man förutse, att det
kommer att taga mycket lång tid, innan ett lagförslag kan föreläggas riksdagen.
Det är att beklaga, att regeringen icke visat större intresse för att
snabbt åstadkomma en effektiv sanitär kontroll av den ambulerande livsmedelshandeln,
en kontroll som icke minst ur konsumenternas synpunkt måste anses
i^ hög grad av behovet påkallad. Att här föreligger fara i dröjsmål har
jag ådagalagt i min interpellation. Jag har erinrat örn hurusom medicinalstyrelsen
uttalat, att de charkuterivaror, korv m. m., som saluföras vid ambulerande
handel, ej sällan kunna anses otjänliga som människoföda. Bland provinsialläkarna
torde man också vara enig örn att något måste göras för att
åtminstone minska de sanitära olägenheter, som för närvarande äro förenade
med den ambulerande livsmedelshandeln. Jag har haft tillfälle att taga del
av ett föredrag, som hållits helt nyligen av förste provinsialläkaren Hollström
i Uppsala, och ber att därur få citera följande:

»Sedan flera år tillbaka har undertecknad i likhet med några av provinsialläkarna
i Uppsala län haft uppmärksamheten riktad på den s. k. kringföringshandeln
med matvaror. Upprepade gånger lia vi också i anledning därav i
våra årsberättelser till medicinalstyrelsen påtalat saken. Att vi icke kunnat

Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

undgå att reagera mot detta slag av matvaruhandel, beror naturligtvis därpå,
att vi anse densamma kunna utgöra en fara för befolkningens hälsa och då särskilt
på landsbygden, varest handeln i fråga egentligen florerar.» Han går
vidare in på detta och skildrar de sanitära vådor, som äro förenade med den
nuvarande ambulerande livsmedelshandeln, och fortsätter: »En del av våra
tarmsjukdomar, som förekomma särskilt sommartiden, bl. a. paratyfus, spridas
nog genom på detta sätt infekterat kött, köttfärs, sylta etc. Dessa varor taga
nämligen mycket lätt åt sig de bakterier, som alstra nämnda sjukdomar, och
utgöra en god jordmån för dem att föröka sig i.» Så långt denne provinsialläkare.

Nu är det visserligen sant, att en del föreskrifter i hälsovårdsstadgan kunna
anses tillämpliga jämväl på den ambulerande handeln. Dessa föreskrifter äro
emellertid helt allmänt hållna och för att de skola vinna tillämpning fordras i
varje fall anmälan och bevisning. Genom utfärdande av den av medicinalstyrelsen
. föreslagna kungörelsen skulle såväl de sanitära myndigheterna som
landsfiskalerna erhålla full vetskap örn vilka sanitära fordringar, som borde
ställas pa en ambulerande livsmedelshandlare, hans varor såväl som hans »butik».
Man hade då möjlighet att i varje särskilt fall avgöra, huruvida vederbörande
uppfyllde lagens föreskrifter eller icke. Jag måste alltså beklaga, att
herr statsrådet trots de betydande olägenheter, som äro förknippade med den
nuvarande ambulerande handeln med livsmedel, icke kunnat ställa i utsikt någon
ändring inom den närmaste tiden. Jag vill emellertid uttala den förhoppningen,
att den utlovade utredningen angående den enhetliga och utvidgade
livsmedelslagstiftningen utan ytterligare dröjsmål igångsättes. Jag tager även
fasta på herr statsrådets löfte att vid denna utredning de i min interpellation
omnämnda framställningarna komma att beaktas.

Vad beträffar den ambulerande handeln i allmänhet anför herr statsrådet,
att antalet gårdfarihandelsrättigheter befinner sig i stadigt sjunkande. Detta
är ju i och för sig tillfredsställande, men min interpellation åsyftade nu icke i
främsta rummet den mera ålderdomliga form av ambulerande handel, som benämnes
gårdfarihandel, och avsikten är icke att slå ihjäl denna. Genom kommunikationernas
utveckling har i stället vad herr statsrådet kallar den moderna
kringföringshandeln fått överhand. Herr statsrådet gör nu gällande, att några
nya bestämmelser för reglering av denna handel icke erfordras och att länsstyrelserna
ha möjlighet att ingripa. Enligt herr statsrådets mening skulle
nämligen denna form av kringföringshandel obestridligen falla under gällande
bestämmelser och sålunda vara underkastad tillståndstvång. Jag kan icke dela
herr statsrådets mening i denna punkt. Enligt näringsfrihetsförordningens
§ 9 mom. 4 skall den, som utom den ort, där han är bosatt, kringför varor till
salu annorledes än å marknad (s. k. gårdfarihandel) söka tillstånd därtill hos
vederbörande myndighet. I näringsfrihetsförordningens § 11 heter det emellertid:
»För övrigt vare det ock envar vare sig i stad eller på landet medgivet
att utan anmälan eller tillstånd som ovan sägs (d. v. s. i § 9 mom. 4) till salu
kringföra livsförnödenheter, jordbruks- oell ladugårdsprodukter samt alster av
inhemsk husslöjd.» Härav framgår, att, såvitt jag tolkat näringsfrihetsförordningen
riktigt, hela den moderna kringföringshandeln med livsmedel icke
lyder under något som helst tillståndstvång. Myndigheterna lia alltså ingen
möjlighet att reglera denna handel med åberopande av bestämmelserna angående
gårdfarihandel. Då den ambulerande handeln med livsmedel torde vara
den till omfattningen ojämförligt mest betydande, är det desto mera anmärkningsvärt,
att just utövarna av denna äro befriade från att söka tillstånd. Enligt
min uppfattning är det oundgängligen nödvändigt att införa tillståndstvång
även för de ambulerande försäljare, som handla med livsmedel. Örn i en när -

Fredagen den 8 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

mare eller fjärmare framtid särskilda sanitära bestämmelser utfärdas för ambulerande
handel med livsmedel, torde någon effektiv kontroll av dessa bestämmelsers
tillämpning icke vara möjlig under annan förutsättning än att obligatoriskt
tillståndstvång införes för varje slag av ambulerande handel, alltså
även den med livsmedel. I motsats till herr statsrådet anser jag sålunda nya
bestämmelser för reglering av denna handel vara erforderliga.

Ej heller kan jag dela herr statsrådets uppfattning, att det skulle vara obehövligt
att införa tillståndstvång för den s. k. dörrknackarhandeln, d. v. s. sådan
kringföringshandel, som bedrives inom vederbörandes hemort. Särskilt
på landsbygden ha vi ju att räkna med vidsträckta kommuner, och det torde
med hänsyn härtill knappast finnas någon anledning att skilja mellan den ambulerande
handel, som bedrives inom eller utom vederbörandes hemort. Jag
tror visserligen icke, att det skall bli möjligt att helt och hållet komma ifrån
denna dörrknackarhandel, men jag vill dock hävda, att de av mig förordade
kontrollbestämmelserna skulle bidraga till att minska omfattningen av denna
enligt min mening föga önskvärda handelsform.

I min interpellation har jag anfört, hurusom såväl konsumenterna som den
fasta detaljhandeln samt företagare inom trädgårdsodlingen ha intresse av att
kontrollen över den ambulerande handeln skärpes. Enligt min mening kan
det icke vara rättvist eller rimligt, att den bofasta detaljhandeln med livsmedel
är underkastad en mycket noggrann kontroll både med hänsyn till affärernas
och de saluförda varornas beskaffenhet, medan den ambulerande handeln med
livsmedel praktiskt taget är helt okontrollerad. Att den fasta detaljhandelns
intressen här sammanfalla med konsumenternas borde enligt min mening ytterligare
ge kraft åt de framförda önskemålen. Det är emellertid icke blott detaljisterna,
trädgårdsodlarna och allmänheten, som äro intresserade av denna
angelägenhet. Även de anställda ha här ett intresse att bevaka. Detta framgår
bl. a. av ett uttalande från speceri- och viktualiehandlareexpeditföreningen
i Stockholm, som härom dagen publicerades i dagspressen.

Då herr statsrådet uttalar, att den egentliga ambulerande handeln »i många
fall har en viktig uppgift att fylla», kan jag ge honom rätt. Detta gäller särskilt
örn glest befolkade trakter. Jag har ej heller påyrkat förbud mot ambulerande
handel. Jag har blott förordat skärpta kontrollbestämmelser. Örn
det föreslagna obligatoriska tillståndstvånget införes, blir det möjligt bevilja
tillstånd till ambulerande handel just inom sådana områden, där denna varudistributionsform
har en uppgift att fylla. Konsumenternas intresse bör här
vara avgörande.

Herr talman! Såsom framgår av vad jag anfört i interpellationen är det en
utsträckt opinion inom skilda läger, icke bara inom köpmannakretsar utan med
starkt stöd från allmänheten, som begär skärpt kontroll över den ambulerande
handeln. Detta krav stödjes av myndigheternas yttranden. Denna opinion
kan givetvis icke vara tillfredsställd med det svar, herr statsrådet i dag har
givit på min interpellation. Jag är för min del övertygad örn att, därest herr
statsrådet och regeringen haft den goda viljan att göra något i denna sak, så
hade man nått närmare en lösning. Jag kan icke hjälpa, att herr statsrådets
svar rätt mycket har karaktären av den obotfärdiges förhinder. Örn min interpellation
kunnat giva herr statsrådet anledning att visa större aktivitet i denna
fråga, skulle jag vara tillfredsställd. Tyvärr ger emellertid icke interpellationssvaret
anledning till någon överdriven optimism i detta hänseende.

Herr Linnér: Herr talman! Herr statsrådet har haft anledning besvara en
fråga, som i ganska hög grad berör landsbygdsbefolkningen. Jag skall begagna
tillfället att bringa till herr statsrådets kännedom några fakta, som

Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

kommit inom min erfarenhet. Jag har på grund av förste provinsialläkarens
i Uppsala län arbete i åtskilliga år för att förbättra de hygieniska förhållandena
vid kringföring av livsmedel haft anledning att fästa uppmärksamheten
därvid, men jag blev verkligen ännu mera intresserad för saken, då jag för
ett par månader sedan fick besök av ledamöter av styrelsen för Upplands köpmannaförbund,
alltså ett köpmannaförbund som omfattar Uppsala och delar
av Stockholms län. De framförde till min kännedom, att kringföringen hade
på senare tid tagit en omfattning, som vore enligt deras uppfattning ganska
häpnadsväckande. Jag bad dem lämna mig siffror, och efter kort tid fick
jag några uppgifter, av vilka jag skall be att här få nämna ett par. I omnejden
av en av Stockholms läns småstäder finnes det för närvarande 29 ambulerande
försäljare. I omnejden av ett litet fiskaresamhälle på Roslagskusten
finnes det 17 sådana. I närheten av en liten obetydlig by i Västmanlands
län, som också faller inom detta köpmannaförbunds rayon, finnes det
12 sådana försäljare. Jag deklarerade för min del, att jag vore ganska överraskad
över att omfattningen av denna försäljning hade sådana dimensioner,
och bad att få närvara vid köpmannaförbundets årsmöte, då saken skulle diskuteras.
Jag var där, och där meddelades bland andra exempel att i en trakt
i Uppland, där det för närvarande finnes ett trettiotal fasta detaljister, finnes
det 56 ambulerande försäljare.

Det är självfallet, att sådana siffror visa, att det nuvarande tillståndet icke
är gagneligt vare sig för konsumenterna eller för distribuenterna.

Örn man nu frågar sig vad det är, som denna handel framförallt baserar
sig på, tror jag, att man kan säga, att det grundläggande för denna handel
är nog livsmedelshandeln. De allra flesta av dessa föra omkring livsmedel av
olika slag, och de äro dess värre ofta ganska dåliga. Nu faller otvivelaktigt,
som statsrådet påpekade, denna livsmedelshandel under vissa bestämmelser i
hälsovårdsstadgan i vad den avser landsbygden, men dessa bestämmelser äro
så allmänt hållna, att det är mycket svårt för vederbörande åklagare att med
stöd av dem beivra denna livsmedelshandel. Jag har själv givit landsfiskalerna
inom mitt län en anmaning att söka komma till rätta med den, men jag
kan inte säga, att det haft någon större effekt, och det beror säkert på, att
dessa bestämmelser f. n. äro synnerligen vaga. Såvitt, jag kunnat konstatera,
har detta intresse hos de ambulerande försäljarna att sälja undermåliga varor
på senare tid kombinerat sig med ett annat intresse, som man inte precis vill
uppmuntra, nämligen kringförandet av slakterivaror vid sidan av de legaliserade
slakthusen. I Uppsala län är det så, att de flesta av kommunerna ha anhållit
örn Kungl. Maj :ts godkännande av slakthustvång, och Kungl. Maj :t har
framställt ett sådant tvång. Det finns mycket goda slakthus, som man kan
använda sig av utan olägenhet, men jag har den föreställningen, att vid sidan
därav och via den ambulerande livsmedelshandeln pågår en handel med dylika
livsmedel, som ej är önskvärd. Det är otvivelaktigt, såvitt jag kommit underfund
med saken, att speciellt sommartiden kringföras åtskilliga livsmedelsvaror
som i större eller mindre omfattning framkalla magåkommor hos konsumenterna.
Livsmedelsförsäljningen är nog den viktigaste grunden för de
ambulerande försäljarnas möjlighet att existera. Skulle man alltså kunna få
bukt med den delen, tror jag, att man kommit ett långt stycke.

Sedan får jag säga, att det är riktigt, som statsrådet framhållit, att näringslagstiftningen
i och för sig visat sig vara utomordentligt svår att uppnå enighet
örn. Det ena förslaget efter det andra har lagts fram av sakkunniga
kommittéer, kommerskollegium o. s. v. och förelagts riksdagen, men enighet
har ej kunnat vinnas. Jag tror, att det vore önskvärt, att herr statsrådet det
oaktat inför den utveckling, som kringföringshandeln på senare tid tagit, ville

Fredagen den 8 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

på nytt taga under omprövning frågan, om man ej bör försöka komma till
rätta med de missförhållanden som finnas. Jag tror, att man därmed skulle
gagna både konsumenterna och den legitima handelns utövare.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag begärde ordet, berodde det
närmast på att jag tyckte, att herr Andersons i Norrköping framställning
var, örn jag så får säga, alltför mycket affärs- och köpmannabetonad. Da
jag är representant för ett område, som i stor utsträckning utgöres av skogsbygd,
har jag dubbel anledning att säga några ord. på denna punkt.

Då vill jag säga, att särskilt förslaget att göra skillnad mellan beställda och
icke beställda varor går inte att genomföra på _ landsbygden_ med praktiskt
resultat. Jag är tacksam för statsrådets ställning i dessa ting. Även örn
man håller på de sanitära förhållandena och det gör jag i mycket hög grad,
det vill jag säga, och vi äro mycket noga därmed i min hemtrakt och utöva ali
den tillsyn som är möjlig — måste jag säga, att i de fall, där mannen är
ute på arbete i skogen eller på annat hall och hustrun sitter hemma med en
stor barnskara, kan det ju vara bra och tacknämligt, att det finns möjlighet
att få köpa färska livsmedel. Det finns kanske inte heller telefon på platsen.
Interpellanten har bortsett från de olika, förhållandena på landsbygden och i
städerna. Man får inte mäta med forntida mått, men beträffande skogsorternas
befolkning måste vi erkänna, att det i manga fall är nödvändigt med
kringföringshandel, och jag kan inte se att det, örn varorna äro av god beskaffenhet,
kan läggas någon till last, i fall han får ut i bygden till dessa fattiga
människor, som inte kunna komma ut eller till telefon för att göra sina
uppköp. Jag är därför tacksam mot statsrådet, för att han varit sa försiktig
som han varit.

Beträffande andra delen av frågan vare det långt ifrån mig att förorda
dörrknackarhandeln, men det är sa i min hembygd, att det finns små affärsmän,
som köra ut sina varor med bil — de ha fullständiga handelsrättigheter
— och de få så småningom en bestämd kundkrets, vilken betraktar det som en
bestämd fördel, att dessa försäljare komma, i stället för att man skall behöva
ge sig ut milsvis till fots eller cyklande, där det kan bli av nöden.

Men när jag nu har fått ordet, skall jag be att få nämna en detalj,^ som jag
förut ej ansett lämpligt att föra fram, nämligen att mångå av de små affärsmännen
klaga över, att stora affärsmän pa vissa orter driva efterkravshandel
så långt, att dessa smärre affärsmäns omsättning sjunkit i avsevärd grad ute
i orterna, ehuru de äro försedda med ganska nklialtiga och sorterade lager.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som jag på detta enkla och kortfattade
sätt velat ge uttryck åt.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Såvitt jag kunnat fatta, har

interpellanten tagi sikte på två områden. Dels vill han ha en bättre ordning,
när det gäller saluförande av livsmedel, och dels har han framhållit nödvändigheten
av kontroll, när det gäller livsmedlens kvalitet. Interpellanten har
framhållit den sista synpunkten som mycket vägande och har bland annat
åberopat yttranden av förste provinsialläkaren i Uppsala län och medicinalstyrelsen
för sin uppfattning. Som kammarens ledamöter lia sig bekant, har
det vid årets riksdag av ledamöter i denna kammare och i första kammaren
väckts förslag örn, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
utredning örn en bättre livsmedelslagstiftning. Jag skulle tro, att detta förslag,
som redan varit föremål för behandling av vederbörande utskott, kommer
på kamrarnas bord i morgon, och riksdagen far alitsa tillfälle att närmare
debattera denna fråga nästa onsdag. Vi känna till, att denna fråga inte är

Nr 31.

i''rpdogen (leii 8 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

ny. Den är framförd mångå gånger från olika håll. Redan vid 1883 års
riksdag framlades i en motion yrkande om bättre livsmedelslagstiftning i
landet, och° sedan Ilar det undan för undan kommit framstötar. År 1908, år
1913 och år 1916 framställdes motionsvis yrkanden rörande livsmedelslagstiftningen
i landet, och vi veta, att den 5 maj 1916 tillsatte Kungl. Majit
en kommitté, som fick i uppdrag att utreda frågan och framlägga förslag
till en ny livsmedelslagstiftning. Denna kommitté avgav sitt betänkande
den 8 november 1921. Jag skulle tro, att detta betänkande, som utarbetats
under krisaren, kanske inte var riktigt lämpligt för att läggas till grund för
en livsmedelslagstiftning att gälla under normala förhållanden. Kommittén
synes, när den arbetade, ha tagit starkt intryck av de förhållanden, som rådde
inom livsmedelsmarknadens område på den tiden, och man har anledning att
tro, att det var därför, som det inte framkom någon proposition i anledning
av det framlagda betänkandet. Nu äro ju många år gångna sedan den tiden,
men behoven^ av en bättre kontroll av livsmedelsvarorna föreligger alltjämt.
Skall man gå in för en utökad lagstiftning på detta område, torde det nog
vara lämpligt, att den föregås av en ny utredning. Jag hoppas, att den motion,
som framförts _ i denna kammare av herr Hagberg i Malmö, däri han
påyrkar en lagstiftning i anledning av de förhållanden, som råda, kommer att
bifallas. Andra lagutskottets utlåtande är redan justerat, och det har enhälligt
tillstyrkt ett skrivelseförslag örn utredning i anledning av motionen. Det
torde vara känt, att även i var tid, med den rikliga tillgång på livsmedel som
finnes, det förekommer förfalskade livsmedel i stor utsträckning. Och det
tråkiga är, att sådant förekommer ganska ofta i fråga örn de varor, som
kringföras på landsbygden till den fattigare befolkningen, som har svårt att
kontrollera kvaliteten å de varor den köper. Det har bl. a. konstaterats, att
i kakao av utländskt fabrikat, som kringföres, malen tegelsten varit inblandad
i varan. Det är ett exempel, för att taga ett ur högen, som visar, hur betydelsefullt
det kan vara att få en lagstiftning till stånd på detta område.

Jag har, herr talman, velat erinra örn denna sak, då denna fråga är före.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag föranledes att begära ordet

med anledning av det anförande, som hölls av herr Linnér, då han var inne
på köttbesiktningstvånget. Jag förmodar, att han menade det, ehuru han sade
slakthustvånget. Han sade, att det på sidan örn köttbesiktningstvånget uppstår
en smyghandel i orterna. Jag kan inte förstå, att så kan bli fallet, ty
i.en kommun^ som infört köttbesiktningstvång, är all handel förbjuden, som
ej försiggår^ på sätt lagen örn köttbesiktningstvång stadgar. Här ha statsmakterna
angivit vägen, hur man skall skydda konsumenterna för att få underhaltigt
kött. Problemet är löst genom detta tvång. Den, som i ort där köttbesiktningstvång
gäller saluför icke besiktigade varor, blir hemfallen till ganska
dryga böter. Jag far säga, att även örn denna apparat för landsbygdens
kommuner kan te sig avskräckande så att många kommuner avhålla sig från
att taga steget, är det inte något stort äventyr förbundet med att införa köttbesiktning,
örn inte avståndet från ort med köttbesiktningsbyrå är för stort.

För övrigt har jag en viss böjelse för att instämma i det anförande, som
hölls av herr Anderson i Råstock. Man får här inte allenast se på de fasta
köpmännens intresse utan måste taga hänsyn till de människors intresse, som
inte bo utanför butiksdörrarna. På landsbygden har det uppstått ett system
med kringföringshandel, som man inte har anledning att inskränka. Beträffande
sådana varor som färskt kött, mjölk och svagdricka, är det tillverkarna
själva, som saluföra varorna. Kan det nu vara något intresse ur konsumenternas
eller statsmakternas synpunkt att genom alltför rigorösa bestämmelser

Fredagen den 8 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

förbjuda tillverkare att komma i direkt förbindelse med avnämarna och därmed
öka avståndet mellan producenter och konsumenter? Vad beträffar kringföring
av andra varor vill jag inte yttra mig. Jag vill lägga herrarna på
hjärtat: försök inte att hindra de fattiga människorna ute i bygderna att förse
sig med dessa viktiga livsförnödenheter på detta sätt! I många butiker pa
landsbygden saluför man inte varor, som äro föremål för kringföring i orten.
I fråga örn hygien tillåter sig landsbygdens befolkning att lia sin egen uppfattning.
Det kan exempelvis vara lika bra att köpa kött av en charkuterist, som
själv är fackman och som för omkring varorna i en för ändamålet speciellt
inrättad automobil, som att köpa det i en butik, där kanske både snus och
fotogen och mycket annat kan finnas i närheten.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Andersons i Råstock anförande. Jag skulle vilja säga, att vi skola
icke här konstruera upp någon motsättning mellan stad och land eller försöka
göra gällande, att det här skulle gälla ett angrepp mot några landsbygdsintressen.
Både i interpellationen och i mitt anförande här i kammaren bär jag
liksom herr statsrådet i sitt svar framhållit, att den ambulerande handeln har
en viktig uppgift att fylla ute på landsbygden, särskilt i glest befolkade trakter.
Därom råda inga delade meningar. Det finns ingen avsikt att söka beröva
sådana landsdelar, som herr Anderson i Råstock representerar, de fördelar,
som den ambulerande handeln där kan erbjuda, men vad man har vänt
sig emot är sådana företeelser, som fått sin skarpa belysning i herr Linnérs
anförande. Herr Anderson i Råstock kan väl ändå icke påstå, att det är ett
rimligt förhållande, att i Uppland, som sannerligen icke är glest befolkat och
lider brist på fasta affärer vare sig i fråga örn livsmedelsbutiker eller annat,
den ambulerande handeln fått en så oerhörd omfattning. Det kan icke vara
riktigt. Det måste leda till olägenheter av olika slag, och de fördelar, som
konsumenterna därav få, erhållas sannerligen på mycket kort sikt och kunna
lätt förbytas i sin motsats. Herr Anderson i Råstock betonade, att örn varorna
äro av god beskaffenhet, finns det icke någon anledning att förhindra en sådan
ambulerande handel. Ja, men det är just det faktum, att det i detta avseende
råder så stora brister, som närmast har föranlett de framställningar,_ som jag
åberopat. På den punkten kunna vi alltså mötas. Sedan kan nog icke herr
Anderson i Råstock bestrida, att det också är ett intresse att icke låta den ambulerande
handeln få sådan omfattning i de tätt befolkade landsdelarna, som
den faktiskt har fått att döma av de upplysningar, som herr Linnér här har
lämnat.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har egentligen ingen anledning att yttra

mig i denna debatt utan hade kunnat nöja mig med att instämma i de synpunkter,
som ha uttalats av herr Anderson i Råstock och herr Andersson i Rasjön,
örn icke det sista anförandet hållits. Jag skall be att få erinra både herr Anderson
i Norrköping och herr Linnér örn att i min hemtrakt i Uppland finns det
mycket stora bygder, där befolkningen, arrendatorer, skogsarbetare och andra,
ha minst en timmes väg för en vuxen människa till närmaste butik. Jag tänker
exempelvis på dem, som bo vid vägen från Uppsala till Österby. Från byarna
i Andersbo, Gisslarbo och allt vad de heta har man 1.5 timmes väg till närmaste
butik. När man är så beroende av utnyttjandet av sin arbetskraft, som
fallet är med dessa arrendatorer, vilka måste lia visst lönearbete, är det väl
ändå litet orimligt, örn man icke förstår, att där föreligger ett faktiskt behov
av ambulerande handel. I denna bygd förhåller det sig precis på samma sätt
som herr Andersson i Rasjön nyss omvittnade från sin hembygd. Det finns

Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

en bagare i Films socken, som satt upp eget bageri, och han kör själv omkring
sina varor med en lastbil inom ett område av 2—2.5 mil från den plats, där bageriet
är beläget. Nu säger man kanske, att befolkningen kan gå till affärerna
vid Dannemora gruvor eller Österby bruk, men det tar som sagt en eller
en och en halv timme. Går jag sedan uppåt trakterna åt Harg, Gimo, Forsmark
eller Lövsta, finner jag precis samma förhållande. Ända från gränsen
till Stockholms län ned till hjärtat av Uppland finner jag alltså med den personliga
erfarenhet och intima kännedom örn förhållandena, som jag har, sådana
omständigheter, som fullkomligt och i detalj bekräfta riktigheten av vad herr
Andersson i Rasjön sagt.

Jag tror därför, att det kan vara anledning för den utredning, som herr Pettersson
i Hällbacken omtalade skulle komma till stånd, liksom också för regeringen,
vilken det nu blir, att taga hänsyn till dessa omständigheter. Det vore
faktiskt att göra ont värre och åstadkomma skada för befolkningen, örn man
skulle tillmötesgå kanske icke vad herr Anderson i Norrköping menat med sin
interpellation men vad som menas i utläggningarna omkring densamma. Det
gagnar icke befolkningen. Det kan måhända gagna ett fåtal, men det kan
icke vara riksdagens uppgift att medverka till genomförandet av något dylikt.

Herr Lithander: Herr talman! Jag begärde ordet för att uttala min anslutning
till de synpunkter, som framförts i den interpellation, som den ärade
talaren på Östgötabänken väckt. Det är nämligen så, att den bofasta handeln
är i längden i stort sett den, som allmänheten, köparna, dock ha fördel
av att kunna trygga sig till. Jag tror, att man varken ur konsumenternas
eller ur kommunernas intresse, där dessa personer äro de bästa och säkraste
skattebetalarna, bör bortse från önskvärdheten av att dessa personers verksamhetsområden
icke kringskäras av denna ambulerande handel, som icke alltid
tar så önskvärda former. Man säger här, att det är nödvändigt för de människor,
som bo ute i bygderna, att kunna nås av dessa kringfarande köpmän, men
i vilken utsträckning skall det ske, för att dessa personer skola kunna nås?
Är det icke en riktigare utveckling, att man ser till, att man har de verkliga
inköpskällorna i största möjliga utsträckning på olika orter? De skötas under
kontroll och skötas väl. Framkommer anmärkning mot deras sätt att
handhava handeln, då äro de givetvis angelägna örn att bevara sin kundkrets,
bevara sitt anseende och bevara den klientel, de kunna ha. Det ligger icke
alltid till på samma vis för dem, som fara från ort till ort.

Jag vill också ge uttryck åt den förhoppningen, att, när vi sent omsider
fått ett handelsdepartement, de svenska köpmännen måtte ha den tryggheten
och den känslan, att deras angelägenheter skola bli beaktade på bästa möjliga
sätt, och jag uttrycker den förhoppningen, att det också skall komma att ske
i detta fall.

Herr Holmström: Herr talman! Jag instämmer i de synpunkter, som framförts
av den ärade interpellanten, och vill blott rikta debatten nied en enda
synpunkt, som gäller den s. k. dörrknackarehandeln. Jag hoppas, att man
skall taga hänsyn därtill i den blivande utredningen.

Dörrknackarehandeln har mycket stora sociala avigsidor. Man kan i de
flesta fall icke veta, örn en person, som bjuder ut varor vid dörren, är en, örn
jag så får säga, riktig dörrknackare, eller örn det endast är ett maskerat kettler!.
Dörrknackarehandeln bedrives också många gånger på ett otrevligt, utmanande,
bryskt och skrämmande sätt, så att den är till mycket stor olägenhet
för äldre och ensamboende. Det är därför en mycket viktig angelägenhet att
få bort denna dörrknackarehandel helt och hållet.

Fredagen den 8 maj.

Nr 31.

§ 3.

Herr statsrådet Eliman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 256, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa
tillämpningen av 13 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den
30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873;

nr 257, med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets
avdelning för skatteärenden;

nr 259, angående förstärkning av statens centrala frökontrollanstalts avlöningsanslag
för budgetåret 1935/1936; och

nr 261, med förslag till ändrad lydelse av § 44 regeringsformen och § 5
successionsordningen.

Dessa propositioner bordlädes.

8 1

S i Föredrogos

var för sig samt hänvisades till jordbruksutskottet de a kammarens
bord vilande motionerna:

nr 812 av herr Gustafsson i Yälsnäs to. fl.; samt
nr 813 och 814 av herr Herou m. fl.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 99 och
100, bankoutskottets utlåtanden nr 52—55, första lagutskottets utlåtande nr 35
samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 12 och 13.

§ 6.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
239, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, nämligen:
nr 815 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå;
nr 816 av herr Svensson i Grönvik to. fl.;
nr 817 av herr Johanson i Huskvarna to. fl.;
nr 818 av herr Nyblom; samt
nr 819 av herr Pehrsson i Bramstorp to. fl.

Vidare avlämnade herr Andersson i Rasjön en av honom to. fl. undertecknad
motion, nr 820, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 240, med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt med mera.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 7.

Herr Kilbom, som nu på begäran erhöll ordet, anförde: Sveriges utträde Interpellation.

ur Nationernas förbund har i och med dettas fullständiga misslyckande i fråga
om att lösa eller inverka på konflikten Italien—Abessinien ytterligare aktualiserats.
»Det kollektiva säkerhetssystemet» som skydd mot krig har avslöjats
såsom en ödesdiger illusion, vilken i fallet Abessinien t. o. m. åstadkommit
sådan besvikelse och missmod, att försvaret av landet till slut fullständigt
uppgivits. De ekonomiska sanktionerna har icke hejdat kriget, icke vallat
angriparen något synbart avbräck. Däremot har de underlättat Mussolinis
bedrägeri mot också Italiens arbetande folk. Sanktionerna har av fascisterna
framställts som ett angrepp också på arbetarklassen. Därigenom har de så

Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

Interpellation. (Forts.)

mycket lättare kunnat predika om nödvändigheten att arbetarna i eget intresse
mäste stå solidariska med det fascistiska systemet, detta trots att kriget
åstadkommit skärpta svårigheter för inte blott Abessiniens slavar utan också
för Italiens. Freden har därmed inte påskyndats, kriget har förlängts, det
fascistiska systemet, som skärper krigsfaran, har inte försvagats, det har
tvärtom stärkts.

I detta läge borde, det enligt vår mening vara en självklar plikt, att riksdagen
toge frågan angående Sveriges medlemskap i Nationernas förbund under
förnyad omprövning. Under alla förhållanden bör riksdagen beredas möjlighet
att ge sin mening till känna angående Nationernas förbund och dess politig.
Vi finna det stridande mot de mest elementära demokratiska begrepp,
att Sverige nyligen sänt representation till Genéve för att övervara det snart
sammanträdande rådsmötet och för att dessförinnan delta i sammanträden med
bl. a. de nordiska staterna, utan att riksdagen med ett ord underrättats örn vilken
politik regeringen därvid tänker följa eller getts möjlighet att säga sin
mening örn det förändrade läget. Alla uttalanden i motsatt riktning till trots
visar detta, att riksdagen, d. v. s. folkets representanter, medvetet ställes utanför
avgöranden, som på det mest ödesdigra sätt kan påverka hela landet.

_ I augusti månad föregående år inför den omedelbara krigsfaran uttalade utrikesminister
Sandler som slutord i ett föredrag följande:

»Vi stå inför frågan, örn folkförbundet är fullt funktionsdugligt som organ
för staternas kollektiva samverkan i fredens och den nationella frihetens tjänst.
Det är inget svenskt intresse att hasta med folkförbundets dödsdom. Det
är ett svenskt intresse, att dess auktoritet bevaras. Vi kunna emellertid icke
underlåta att värdera det efter vad det gör eller underlåter och att anpassa
vår egen politik efter realiteten, vare sig denna uppfyller förhoppningarna eller
bekräftar farhågorna.»

Den situation, som i dag är, borde väl ge anledning till att företaga en sådan
undersökning och värdering och att anpassa »vår egen politik efter realiteten»,
synnerligast som denna »bekräftat farhågorna» i en sådan utsträckning,
att alla oberoende av politiska uppfattningar måste kunna se detsamma.

Vid årets remissdebatt uttalade utrikesminister Sandler bl. a. följande:

»Från Nationernas förbunds sida kom, efter det att kriget utbrutit, ett bestämt
och måttfullt hävdande av förbundspaktens bestämmelser. För min del
skulle jag vilja göra gällande, att detta är ett faktum, som av vårt land liksom
av andra mindre länder bör mottagas icke blott med det uttalandet, att
man icke hade någon annan utväg än den att deltaga i den kollektiva säkerhetens
tryggande, utan också med uttryck av tillfredställelse över att äntligen
Nationernas förbund i elfte timmen visat sig ha den sammanhållning och
effektivitet, sorn. behövdes för att göra detta allvarliga försök att hävda förbundspaktens
principer.»

Denna »tillfredställelse» över sammanhållningen och effektiviteten torde ha
undergått många omvändningar sedan dess för att nu i vida kretsar vara
fullständigt borta.

I samma debatt yttrade en av regeringens folkförbundsexperter, redaktör
Vougt: att ingen kan på »allvar göra gällande, att Sverige skulle mäla sig
ut ur ett kollektivt trygghetssystem, just då detta håller på att arbeta sig
fram till ökad fasthet». Och i fortsättningen heter det:

»När Sverige på sin tid inträdde i Nationernas förbund, skedde detta med
en reservation, som alltjämt består, nämligen att vi i händelse av krav på deltagande
i militära sanktioner förbehöllo oss rätt att själva fatta hela avgö -

Fredagen den 8 maj.

Nr 31.

Interpellation. (Forts.)

landet därom. Yi voro alltså då inte blinda för de risker, som ett kollektivt
trygghetssystem skulle kunna medföra för en stat, vars tillvaro i övrigt kunde
antas ligga tämligen vid sidan av de stora riskerna, men vi utgingo val från
den övertygelsen, att det kollektiva trygghetssystemet är det enda möjliga, då
det gäller att åstadkomma den jämvikt och fasthet, på vars grund man kan
bygga avrustning och trygghet.»

När det nu är fullständigt klart för alla, att detta »kollektiva trygghetssystem»
icke arbetat sig fram till ökad fasthet utan fullständigt fallit samman,
och att Nationernas förbund icke förmår »åstadkomma den jämvikt och fasthet
på vars grund man kan bygga avrustning och trygghet», synes det oss
såsom självklart, att regeringen lämnar besked örn sin inställning till Nationernas
förbund och till vilka eventuella förslag örn reformering och omorganisering
av Nationernas förbund, som kan tänkas ifrågakomma. Under hänvisning
till det anförda hemställer jag att till statsministern få ställa följande
frågor:

1) Anser statsministern att efter vad som nu inträffat i fråga örn Nationernas
förbunds »ingripande» i konflikten Italien—Abessinien och resultatet av
detta Sverige fortfarande bör kvarstå i Nationernas förbund?

2) Örn så är fallet, vilka instruktioner har Sveriges representation erhållit
såväl för hållningen i nuvarande situation inom Nationernas förbund som
ock å sammanträdet mellan bl. a. de nordiska staterna, vilket utrikesministern
rest ned för att övervara?

3) Örn frågan 1 besvaras nekande, vilka instruktioner har regeringen i så
fall utfärdat, exempelvis för förberedande av ett ytterligare utvecklat,fredligt
samarbete mellan de nordiska staterna och för att förbereda Sveriges återgång
till före inträdet i Nationernas förbund tillämpad neutralitetspolitik?

Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Chalmers tekniska
institut m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
statens hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till universitetsstatistik;
och

nr 214, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

första lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29
maj 1931 (nr 142) m. m.; samt

Nr 31.

Fredagen den 8 maj.

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, angående möjliggörande av en centraliserad och ekonomiskt fördelaktig
förvaltning av hälsovårdsangelägenheterna i kommuner och municipalsamhällen;
och

nr 13, angående viss omläggning av hälsovårdsnämndernas på landet befogenheter
och åligganden.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen	beviljades
herr Strindlund	under	6	dagar fr. o. m.	den
s Holm		4
» Svedman	>	4	» >
» von Seth	>	3	» >	>
» Mårtensson	>	2	7> »	2>
» Ward	>	3	» >
> Osberg	T>	2
* Nyblom	>	2	> J	I
* Törnkvist i Karlskrona	>	2	1 »	>

8 maj,

9 »

11 »

8 »

9 »

8 >

10 > och

10 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Ordet

lämnades på begäran till

Cbefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr Svar å
talman! Med andra kammarens medgivande har dess ledamot herr Karl rUerpeuatton.
Magnusson till mig riktat följande tre frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att underställa något eller några av befolkningskommissionens
i interpellationen berörda betänkanden, respektive det
av de s. k. barnpensioneringssakkunniga avgivna betänkandet, innevarande
riksdags prövning?

2. Örn så icke är fallet, vilka äro orsakerna härtill, och är det för herr statsrådet
möjligt att åtminstone preliminärt angiva sin ståndpunkt till kommissionens
ifrågavarande förslag ävensom göra några uttalanden med avseende å den
fortsatta beredningen av samma förslag?

3. Därest herr statsrådet, frånsett möjligen förefintlig avsikt att göra vissa
ändringar och jämkningar i samma förslag, eventuellt ställer sig välvillig till
förslagens allmänna riktlinjer och tänker sig möjligheten av deras framläggande
i propositioner till nästa års riksdag, huru betraktar herr statsrådet under
dessa förutsättningar frågan örn finansieringen av de föreslagna åtgärderna
— i den mån dessa äro av natur att påkalla ökade statsutgifter — och
kan herr statsrådet i frågans nuvarande läge angiva sin preliminära uppfattning
till den av befolkningskommissionen föreslagna finansieringsmetoden med
avseende å utgifterna för moderskapspenning och mödrahjälp samt den s. k.
änkebarnpensioneringen genom ett mera fullständigt ianspråktagande i en eller
annan form av den större skattekraften hos ogifta personer samt gifta barnlösa
personer i förhållande till gifta personer med större försörjningsbörda för
barn i motsvarande inkomstlägen?

När jag går att besvara interpellantens första fråga, vill jag inledningsvis
erinra därom, att befolkningskommissionen avgivit tre betänkanden, ett avseende
förlossningsvården och barnmorskeväsendet, ett om planmässigt sparande
och bosättningslån samt ett örn moderskapspenning och mödrahjälp.

Det första inkom till departementet den 20 december 1935. Remisstiden bestämdes
bl. a. med hänsyn till jul- och nyårshelgen till sex veckor, i vissa fall
till åtta. Det andra avlämnades den 31 december. Remisstiden bestämdes till
en månad. Det tredje avlämnades den 20 januari 1936, och remisstiden bestämdes
likaledes till en månad. Trots de njuggt tillmätta remisstiderna, över
vilka missnöje rätt allmänt yppades, kunde alltså först under senare hälften
av februari myndigheternas yttranden vara att förvänta.

Remisstiderna hade utmätts uteslutande med hänsyn till min önskan att
ärendena skulle kunna underställas 1936 års riksdag. De sista yttrandena örn
förlossningsvården inkommo den 27 februari, örn sparandet och bosättningslånen
den 19 februari och örn mödrahjälpen den 16 mars 1936.

Xr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

Till nu åsyftade reformkomplex vill jag i likhet med interpellanten ytterligare
hänföra frågan örn vidgade samhälleliga hjälpåtgärder beträffande barn
till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn. Förslag härutinnan
har, såsom interpellanten erinrat, utarbetats av särskilda sakkunniga, vilkas
betänkande överlämnades till socialdepartementet den 11 februari 1936. Detta
betänkande, vid vars utarbetande ingående samarbete ägt rum med befolkningskommissionen,
gjordes omedelbart till föremål för remiss, därvid jämväl
kommissionen hördes. Remisstiden utgick i vissa fall den 20 mars, i andra
fall den 1, respektive 10 april 1936. Befolkningskommissionens tillstyrkande
yttrande inkom redan den 13 februari.

Härutöver anser jag mig ytterligare böra framhålla, att de föreslagna åtgärderna
från kommissionens sida förutsatts i väsentlig utsträckning finansierade
enligt en särskild plan, vilken av kommissionen utvecklats i ett till finansdepartementet
avgivet betänkande, som avlämnats den 31 december 1935 och
redan samma dag remitterades. Vad förlossningsvården angår, åsyftade emellertid
kommissionsförslaget, att medel skulle beredas å budgeten i vanlig ordning,
varom ock anmälan med angivande av sannolikt belopp från kommissionens
sida gjorts i slutet av år 1935. Vid denna tidpunkt hade emellertid departementets
anslagsfrågor redan slutgiltigt prövats, varför jag, efter samråd med
finansministern, fann mig ur stånd att bereda utrymme för den förhållandevis
betydande anslagsökning, som ett upptagande av förslaget i budgeten för budgetåret
1936 gjorde ofrånkomlig, även örn tillämpningen av reformen fastställdes
till 1 januari 1937. Jag hyste likväl förhoppning örn att genom proposition
till innevarande års riksdag sätta riksdagen i tillfälle att pröva vissa
huvudgrunder för nyordningen, ehuru densamma kunde bringas i tillämpning
först med budgetåret 1937/1938. Tillika övervägde jag att föreslå Kungl.
Majit att förelägga innevarande års riksdag propositioner i de betydelsefulla
delar av kommissionens reformförslag, som avsetts finansierade enligt särskild
plan. Den inom finansdepartementet verkställda närmare prövningen av den
ifrågavarande planen bibragte dock finansministern den bestämda uppfattningen,
att befolkningskommissionens förslag till finansiering icke kunde förverkligas,
till vilken uppfattning jag anslutit mig. Till denna fråga återkommer
jag i det följande.

Eftersom den särskilda finansieringsplanen sålunda icke kunde prövas av
innevarande års riksdag och alltså sammanhanget mellan befolkningskommissionens
finansierings- och socialpolitiska förslag icke kunde upprätthållas samt
då det jämväl, enligt vad jag ovan anfört, låg utanför de praktiska möjligheternas
område att på cle få dagar, som före propositionstidens utgång stöde
till förfogande, kunna inom departementet medhinna utarbetande av propositioner
i de olika ämnena, fann jag mig nödsakad att avstå från att förelägga
innevarande riksdag förslag. Jag ansåg mig nämligen icke grundlagsenligt
kunna hos riksdagen efter propositionstidens utgång påkalla uppmärksamhet
för ärenden, vilka ur den praktiska tillämpningens synpunkt sannolikt med
lika stor fördel kunde föreläggas en följande riksdag.

Därmed torde interpellantens första och delvis även den andra frågan vara
besvarad.

Denna redogörelse klarlägger de omständigheter, som omöjliggjort regeringsförslag
i ovan angivna ämnen till innevarande års riksdag trots det med erkännansvärd
snabbhet av befolkningskommissionen bedrivna utredningsarbetet.
Jag övergår nu till frågan örn min och regeringens allmänna inställning i sak
till de åtgärder, som innefattas i de föreliggande förslagen.

^Jag torde därvid till en början få i korthet erinra örn det läge, som förelåg,
då befolkningskommissionen tillkom. I olika motioner inom båda kamrarna

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

uppdrogos utförliga riktlinjer för befolkningspolitiska åtgärder av stor räckvidd.
Sålunda påyrkades i motionerna nr 1 av herr J. B. Johansson m. fl. i
första och herr Lindman m. fl. i andra kammaren vid sidan av skattetekniska
reformer och upplysningsverksamhet, en »familjevårdande socialpolitik». Motionärerna
påkallade bland annat ändring i bidragsgrunderna för moderskapsförsäkringen,
förbättring av moderskapsunderstöden, reform av förlossningsvården
och sparverksamhet för det egna hemmet samt deklarerade sympatier
för tanken att »i vissa fall utbryta barnförsörjningen ur den allmänna fattigvården».
Motionären herr Lindman berörde i ett anförande vid frågans behandling
i andra kammaren särskilt denna senare fråga och hävdade därvid,
.»att vi måste, när vi besluta om våra utgifter, se till att vi ha resurser att
utöva en familjevårdande politik, sådan som den, vilken skisserats i motionen
nr 1 vid årets riksdag».

En likartad tankegång möter i de motioner, som avgivits av herr Jacobsson
m. fl. samt av herr Elof Andersson m. fl. och herr Andersson i Rasjön m. fl.
I den av herr Jacobsson m. fl. i andra kammaren avgivna motionen betonades
sålunda den synnerliga betydelsen av ekonomisk trygghet och av försörjningsproblemet
överhuvud taget, samtidigt som det fastslogs, att »målet bör vara
att i stor utsträckning minska kostnaden för uppfödande av barn och detta i
alla klasser och samhällsskick». Jämväl i de av herr Elof Andersson m. fl.
i första kammaren och av herr Andersson i Rasjön m. fl. i andra kammaren
väckta motionerna hävdades, att de ekonomiska uppoffringarna för barnens
fostran borde fördelas jämnare, än som nu är fallet. Tillika underströks vikten
av att »den ordinarie socialpolitiken» toges »i befolkningspolitikens tjänst»,
därvid uppmärksamheten särskilt riktades på betydelsen av den sociala omvårdnaden
av mödrarna.

I sin hemställan till Kungl. Maj :t örn den utredning, som genom beslut den
17 maj 1935 kom till stånd, erinrade riksdagen bland annat örn de i motionerna
framkomna uppslagen, av vilka många betecknades såsom synnerligen beaktansvärda
och förtjänta av en ingående granskning.

Vid min prövning av riksdagens ifrågavarande framställning hade jag tillfredsställelsen
kunna konstatera, att den allmänt socialpolitiska bakgrund, mot
vilken motionärer, utskott och riksdag önskade befolkningsfrågan bedömd, helt
sammanföll med den, som jag för egen del velat anlägga. I det anförande, vari
jag inför Kungl. Majit motiverade min hemställan om bemyndigande att utse
befolkningskommissionen, betonade jag i anslutning härtill, att socialpolitiska
ingripanden av stor räckvidd i syfte att skapa ekonomisk trygghet och förbättrade
materiella villkor vöre ofrånkomliga. Därest möjlighet skall kunna
beredas, fortsatte jag, för en ökad familjebildning och vägen för barnens fostran
kunna jämnas, har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning,
enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk
börda för föräldrarna. De socialpolitiska åtgärderna måste därför
enligt min mening ha den innebörden, att de nedbringa de enskilda familjernas
merkostnader för uppfödning, fostran och vård av barn. Jag underströk tilllika,
att de gynnsammare uppväxtvillkor för barnen och de unga, som därigenom
kunna åstadkommas, jämväl voro påkallade med hänsyn till ett bättre tillvaratagande
av folkmaterialet.

Som ett huvudsakligt önskemål vid den föreslagna utredningen angav jag,
att densamma bedreves med skyndsamhet och i etapper samt snabbt ledde till
praktiska resultat.

De av kommissionen redan avgivna förslagen i fråga örn förlossningsvården,
bosiittningslån och mödralijälp, ävensom det av särskilda sakkunniga under
samarbete med kommissionen avgivna förslaget angående understöd åt

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 31. 2

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

änkors och vissa invaliders samt föräldralösa barn, beröra samtliga uppgifter,
som vid kommissionens tillsättande betecknats såsom särskilt angelägna. Jämväl
gäller det, att de ifrågavarande reformförslagen måste sägas intaga ett
framskjutet rum i all positiv socialt betonad befolkningspolitik.

Jag beklagar livligt, att trots alla ansträngningar från såväl kommissionens
som departementets sida tekniska möjligheter icke förelegat att underställa
årets riksdag propositioner i de nämnda ämnena.

Av vad jag redan anfört framgår, att jag i princip — liksom övriga medlemmar
av regeringen — betraktar de socialpolitiska åtgärder, som innefattas
i de ifrågavarande förslagen såsom i hög grad angelägna, och att regeringen
följaktligen anser det såsom en mycket trängande uppgift, att positiva förslag
i desamma bliva föremål för riksdagens prövning utan ytterligare dröjsmål.
Jag. tillmötesgår under sådana omständigheter gärna interpellantens önskan
att i korthet angiva den preliminära ståndpunkt, till vilken jag kommit vid
prövningen av förslagen och de över desamma avgivna remissyttrandena. Det
torde vara överflödigt att betona, att regeringen ännu icke varit i tillfälle att
annat än principiellt och i huvudsak taga ställning till de skilda reformförslagen.

Vad till en början angår förslaget örn planmässigt sparande och statliga bosättningslån,
har bostadsproduktionssakkunniga i förstnämnda del avgivit ett
förslag, vilket varit föremål för särskild remiss och som befolkningskommissionen
haft att taga i övervägande vid fullgörandet av det kommissionen meddelade
uppdraget. Jag delar kommissionens och flertalet hörda myndigheters
mening, att sparverksamheten icke lämpligen organiseras efter den av nämnda
sakkunniga framlagda planen.

_ Kommissionen har i stället utarbetat ett nytt förslag, som bygger på frivillig
sparverksamhet, bedriven genom postsparbanken och de enskilda sparbankerna.
. Sparverksamheten skulle från de nämnda penninginrättningarnas
sida främjas, förutom genom biträde vid organisationen, också genom medgivande
av en högre räntesats för kapital, som insattes enligt avtalad sparplan.
Detta skulle gälla belopp intill 3,000 kronor. I syfte att utbreda kännedomen
örn och intresset för planmässigt sparande föreslås, att av de särskilda sparbankerna
och postsparbanken skall bedrivas en gemensam propaganda under
lämpliga former.

Såsom bidrag till kostnaderna för denna propaganda skulle staten för budgetaret
1936/1937 lämna ett anslag av 25,000 kronor och för efterföljande
budgetår 50,000 kronor.

Beträffande därefter förslaget om statliga bosättningslån må anföras följande.

Bosättningslån skulle kunna beviljas äkta makar i samband med äktenskaps
ingående. Länet skulle hava till ändamål att lämna tillgång till inköp av
möbler och andra bosättnings föremål eller att underlätta förvärv av eget hem
eller igångsättande av rörelse eller att tillgodose annat därmed jämförligt ändamål.
Lånebeloppet har ansetts icke böra i vanliga fall överstiga 1,000 kronor
och skulle överhuvud icke kunna överstiga 1,300 kronor eller understiga
300 kronor. Bosättningslån skulle slutamorteras under högst sex, normalt fyra
år samt förräntas efter fast räntefot, icke understigande medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under budgetåret närmast före det, varunder
länet beviljats. Säkerhet för lan skulle icke fordras i vidare mån, än att makarna
skola ikläda sig solidarisk betalningsskyldighet.

Vad angår organisationen av utlåningsrörelsen, innebär kommissionsförslaget,
att den av kommissionen i annat sammanhang förordade statens familjeoch
barnanämnd, skulle besluta i låneärenden, medan utbetalningen av lån

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

m. m. skulle handhavas av generalpoststyrelsen. Den centrala slutliga prövningen
förutsattes emellertid föregås av utredning genom ortsombud, normalt
i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet ordföranden i kommunalnämnden
eller municipalnämnden.

Finansieringen av låneverksamheten föreslår kommissionen skola ske genom
inrättande av en statlig lånefond, benämnd statens bosättningslånefond. Då
utlåningsräntan icke skulle understiga statens upplåningsränta, har fonden
föreslagits helt skola utgå av lånemedel. Däremot hava avskrivningar och
administrationskostnader ansetts böra täckas av skattemedel. Kommissionen
har icke ingått på några beräkningar av det framtida anslagsbehovet men betonat,
att man bör framgå med försiktighet och åtminstone för de närmaste
åren förutsätta jämförelsevis begränsade löneanspråk. För budgetåret 1936/
1937 tänkte sig kommissionen, att fonden skulle tillföras ett kapital av 3 miljoner
kronor.

Det av kommissionen framlagda förslaget torde få anses erbjuda en hållbar
grund för positiva åtgärder i såväl den ena som den andra av här avhandlade
frågor. Det synes motiverat, att staten, vid sidan av de enskilda
sparbankerna, genom postsparbanken deltar i den planerade sparverksamheten.
Beträffande bosättningslåneverksamheten synas mig likaledes kommissionens
riktlinjer i huvudsak kunna godtagas. Jag har dock funnit mig böra överväga
någon jämkning nedåt av lånebeloppens maximum, exempelvis till 1,000
kronor, i samband med att deras uppgift begränsas till att avse kostnaderna
för bosättning. Likaledes lära skäl få anses föreligga att påkalla en förenkling
av administrationen med anlitande av länsorgan i stället för den av kommissionen
föreslagna centrala nämnden. På detta sätt torde ökad snabbhet
kunna uppnås vid lånens beviljande och för övrigt en realprövning väsentligen
underlättas. För ändamålet bör i enlighet med förslaget en statens bosättningslånefond
inrättas och medel såsom kapital för fonden anvisas å riksstaten
för budgetåret 1937/1938.

Beträffande förlossning svärdén och vad därmed äger sammanhang torde jag
få erinra, att förslag berörande hithörande frågor tidigare förelegat dels från
statens sjukvårdskommitté, dels från medicinalstyrelsen, som den 4 april 1935
avgivit utredning angående förebyggande mödra- och barnavård. Sistnämnda
utredning överlämnade jag den 3 juni 1935 till kommissionen för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Det av kommissionen framlagda förslaget bygger på den grundsatsen, att
det allmänna bör helt övertaga normalkostnaderna för förlossningsvården, häri
inbegripet icke blott själva förlossningen utan även den s. k. förvården av den
gravida kvinnan. Kommissionen förordar i enlighet härmed statsbidrag till
utbyggande genom landstingens och icke landstingsstädernas försorg av dels
barnbördsavdelningar vid lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar,
dels — såsom komplement till dessa avdelningar — ett antal förlossningsanstalter
av för landsbygden avpassad enklare typ, benämnda förlossningshem
och förlossningsrum hos barnmorska. Vidare föreslås, att visst statsbidrag
skall utgå till driftkostnaderna vad angår kvinnor, som förlösas å allmän
sal vid avdelning eller anstalt av nyssnämnda slag. Under vissa villkor
skulle driftbidrag kunna utgå jämväl till enskilt förlossningshem. De kvinnor,
som komma att bliva förlösta i hemmen, skulle åtnjuta kostnadsfri hjälp av
barnmorska. I detta syfte föreslås en omläggning av distriktsbarnmorskeorganisationen
förbunden med en lönereglering för befattningshavarna i fråga. I
samband därmed skulle statens bidrag ökas till att avse distriktsbarnmorskornas
bela kontanta avlöning. Landstingen och icke landstingsstäder skulle såsom
huvudmän åtaga sig att svara för bostad och möblering jämte vissa andra

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

kostnader. Primärkommunerna i övrigt skulle helt befrias från dem nu åliggande
förpliktelser.

Vidare torde böra uppmärksammas, att kommissionsförslaget förutsätter
ett nära samarbete mellan den öppna och den slutna barnbördsvården.

Slutligen gäller, att kommissionen föreslår åtgärder från det allmännas sida
för att uppnå en förebyggande mödra- och barnavård på grundvalen av i huvudsak
den plan, som av medicinalstyrelsen framlagts. Dessa åtgärder skulle
i stort sett avse inrättandet, med bidrag av statsmedel, av rådgivningsställen
för väntande mödrar och deras späda barn, mödra- och barnavårdscentraler i
tättbebyggda orter, samt mödra- och barnavårdsstationer för landsbygden. En
viktig del i centralens, respektive vårdstationens verksamhet skulle utgöras av
hembesök av till centralen eller vårdstationen anknuten barnmorska eller distriktssköterska.

I förslaget ingår ock en omläggning av den nuvarande barnmorskeutbildningen.

Det föreliggande förslaget drager ganska avsevärda kostnader för staten.
För budgetåret 1936/1937, under vilket omorganisationen av barnmorskeväsendet
skulle träda i kraft den 1 januari 1937, beräknas de sammanlagda kostnaderna
till 2,850,000 kronor, vilket innebär en ökning i jämförelse med de i
årets statsverksproposition upptagna å omkring 2,500,000 kronor. Kostnaderna
komma för följande budgetår att ytterligare stiga och beräknas approximativt
efter tio år belöpa sig till mellan 4 och 5 miljoner kronor. Härvid är emellertid
att märka, att de nämnda kostnaderna till en ej obetydlig del innebära en överflyttning
av utgifter från landstingen och primärkommunerna till statsverket.
Dylika utgifter kunna uppskattas till omkring 1,200,000 kronor.

Kommissionens ifrågavarande förslag, vilket i likhet med de övriga är enhälligt,
har i stort sett vunnit allmänt understöd vid remissbehandlingen. I
väsentliga avseenden synes mig detsamma kunna läggas till grund för framställning
till riksdagen. Vid den departemental beredningen Ira i vissa punkter
kompletteringar befunnits erforderliga eller önskvärda, framför allt i syfte
att underlätta den praktiska tillämpningen. Detta gäller särskilt formerna för
samarbetet mellan den öppna och den slutna barnbördsvården samt frågan örn
den öppna vårdens organisation. Jag delar kommissionens principiella uppfattning,
att den öppna barnbördsvården bör vara fri samt kombinerad med
för- och eftervård. Likaledes är jag övertygad örn önskvärdheten av att den
slutna barnbördsvården utvidgas i de delar av landet, där nu tillgängliga vårdplatser
icke kunna anses tillfyllest. I den mån så erfordras, bör staten genom
byggnadsbidrag främja sjukhusens och sjukstugornas utbyggande för tillgodoseende
av nu ifrågavarande vårdbehov. Välbetänkt synes mig också vara att
genom statliga driftbidrag till landstingen och sammanslutningar utan vinstsyfte
förbilliga den slutna barnbördsvården för den enskilde. I fråga om distriktsbarnmorskeorganisationen
ansluter jag mig till kommissionens åsikt, att
det primärkommunala intresset bör avkopplas och att landstingen och städerna
utanför landsting med kraftigt stöd av staten böra svara för organisationen.
Åtgärder synas mig påkallade för att snarast möjligt uppnå, att distriktsbarnmorskeorganisationen
stabiliseras och awäges efter de beräkneliga framtida
förhållandena, vadan i detta syfte vissa jämkningar i förslagets detaljer torde
böra vidtagas.

Jag övergår så till förslaget örn moderskapspenning och mödrahjälp.

I förstnämnda avseende gäller, att kommissionen föreslagit upphävande av
det nuvarande systemet för hithörande hjälpverksamhets bedrivande, alltså såväl
av sjukkassornas skyldighet att meddela moderskapshjälp samt rätt att för
sådant ändamål åtnjuta statsbidrag, som av moderskapsunderstödet i dess

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

nuvarande form. I stället går kommissionen en annan väg för att ernå en lösning
av de nu otillfredsställande förhållandena. Då obligatorisk moderskapsförsäkring
icke funnits innebära en godtagbar lösning, så.länge sjukförsäkringen
är allenast frivillig, har kommissionen stannat vid att förorda en
sådan anordning, att barnaföderskorna skola äga uppbära ett i likhet med
moderskapsunderstödet direkt av statsmedel utgående bidrag till täckande av
de med barnsbörden förenade kostnaderna, förslagsvis benämnt moderskapspenning.

Ehuru befolkningskommissionen beräknar en barnaföderskas genomsnittliga
särskilda kostnader i sammanhang med barnsbörd till omkring 100 kronor,
anser kommissionen det av statsfinansiella skäl icke möjligt att för närvarande
föreslå högre belopp för moderskapspenningen än 75 kronor, vilket i varje fall
skulle täcka större delen av kostnaderna. Jag skall bär icke ingå på förslaget
i förut berörda del i vidare mån, än att jag nämner, att moderskapspenningen
skulle principiellt tillkomma alla barnaföderskor utan behovsprövning.

Mödrahjälpen, som tänkts skola komma till användning för kvinnor, vilka i
samband med barnsbörden befinna sig i särskilt nödläge, har föreslagits till
högst 300 kronor. Denna hjälpform göres beroende av en behovsprövning och
jämväl i övrigt av en ingående undersökning av föreliggande omständigheter.
Hjälpen skulle kunna lämnas antingen såsom direkt bidrag eller ock såsom
lån. Mödrahjälpen skall icke ha fattigvårds karaktär, och kommissionen har
ansett det böra så ordnas, att den icke skall kunna utgå samtidigt med fattigvård
utan under den tid, densamma utgår, täcka kvinnans hela understödsbehov.

Vidkommande organisationen av de nämnda hjälpformerna har kommissionen
tänkt sig, att denna skulle handhavas av ett centralt organ, den redan i
annat sammanhang omnämnda statens familje- och barnanämnd, vilken skulle
bestå av fem av Kungl. Maj :t för tre år förordnade ledamöter, därav minst två
kvinnor. Denna nämnd skulle hava till uppgift att såväl pröva rätten till
moderskapspenning och utbetala sådan som också att besluta rörande mödrahjälpen.
Som lokala organ skulle normalt barnavårdsnämnderna tjänstgöra,
ehuru utredning och föredragning av hithörande ärenden skulle anförtros åt
föredragande, som utses av den centrala nämnden. Såsom sådan tänkes särskilt
distriktssköterska och distriktsbarnmorska tagna i anspråk.

Kostnaderna för nu ifrågavarande hjälpverksamhet uppgå givetvis till betydande
belopp. Kommissionen räknar med att för moderskapspenningen skulle
erfordras i runt tal 6.5 miljoner kronor. Merkostnaden i förhållande till nuvarande
moderskapshjälp och moderskapsunderstöd angives till 4,400,000 kronor.
I fråga om mödrahjälpen möta svårigheter att annat än rent uppskattningsvis
åstadkomma en kostnadsberäkning. Kommissionen har förutsatt 10,000 hjälpta
örn året och ett genomsnittsvärde av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje
fall. Man kommer med dessa utgångspunkter till en årskostnad av 2 miljoner
kronor. Statens familje- och barnanämnd beräknas medföra en årskostnad av
80,000 kronor. Tilläggas bör, att kommissionen utgått från att utgifterna
för moderskapspenning och mödrahjälp skola bestridas av medel, sorn skulle
inflyta vid ett genomförande av det förslag till skatt för familjehjälp, som
kommissionen framlagt i sitt betänkande angående familjebeskattningen.

Även de förslag, för vilka jag nu i korthet redogjort, hava i princip funnit
ett välvilligt mottagande vid remissbehandlingen. De erinringar, som framställts,
hava mindre gällt saken än former och konstruktion.

För min del finner jag mig kunna acceptera såväl den tankegång, som för
kommissionen varit bestämmande vid förslagets utarbetande, som ock i stora
delar den allmänna planläggningen. Av vad som vid remissbehandlingen an -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj

Svar å interpellation. (Forts.)

förts har jag emellertid blivit övertygad därom, att den moderskapspenning,
som skulle träda i stället för det nuvarande moderskapsunderstödet, alltjämt
bör organisatoriskt anslutas till sjukkassorna, en anordning som för övrigt icke
torde, ha varit kommissionen främmande. Jämväl skulle sjukkassorna fortsättningsvis
bereda sina kvinnliga medlemmar moderskapshjälp med statsbidrag.
Förutom de starka sakliga motiv, som tala för ett bibehållande av nuvarande
ordning härutinnan, synas mig avgjorda praktiska fördelar därigenom
uppnås. Jag har överhuvud stått tvivlande inför möjligheterna för den föreslagna
centrala nämnden att på ett tillfredsställande sätt och med erforderlig
snabbhet handlägga de 80 ä 90,000 utanordningar av moderskapspenning,
som skulle ifrågakomma. Vidare finner jag tveksamt, örn icke en inkomstgräns,
ehuru avsevärt högre än den nu stadgade, alltjämt bör upprätthållas för
hjälpens .utgående. Den föreslagna extraordinära mödrahjälpen, avsedd för
kvinnor i nödläge, finner jag innebära ett gott uppslag, förvisso förtjänt att
omedelbart komma till förverkligande. De betänkligheter, som jag redan tillkännagivit
rörande lämpligheten av en centralisering av bosättningslåneverksamheten,
synas mig emellertid kunna med än större styrka göras gällande
gentemot kommissionens planläggning av nu förevarande organisation. Enligt
min mening bör handhavandet av verksamheten decentraliseras samt barnavårdsnämnder
och länsnämnder med fördel kunna anförtros att utreda, respektive
besluta i frågor angående denna hjälpverksamhet. I motsatt fall lär man
nödgas befara, att hjälpen icke i rätt tid kommer den behövande tillgodo. Man
måste komma ihåg, att man här har att räkna med minst tiotusen ansökningar
årligen från landets skilda delar, vilka förutsätta ingående behovsprövning;
en central prövning, som skulle göra skäl för namnet, skulle kunna äventyra
utanordning av denna mödrahjälp i så god tid, att det avsedda syftet kunde
nås.

Vad slutligen angår förslaget orri bidrag åt barn till änkor och vissa invalider
samt åt föräldralösa barn, innebär detta, att bidrag skola utgå till änkor
och vissa invalider med belopp, som avvägts i relation till medeltalet av nu
utgående månatliga fattigvårdsunderstöd. För änka och ett barn skulle bidraget
utgöra högst 240 kronor för år, vilket belopp, örn dyrortsgradering införes,
skulle ökas till högst 300 kronor i dyrortsgrupp 2 och till högst 360 kronor i
dyrortsgrupp 3. För andra och tredje barnet skulle detta belopp ökas med 180,
225 och 270 kronor i de olika ortsgrupperna; för varje följande barn med 120,
150 och 180 kronor. Därjämte är att uppmärksamma, att under de två första
åren av barnets levnad ett årligt tilläggsbelopp av 60 kronor skulle utgå. Härvid
föreslås emellertid reduktioner inträda på grund av inkomsten, på vilka
jag här ej skall närmare ingå.

För föräldralösa behövande barn föreslås ett bidrag å 300 kronor, eventuellt
förhöjt i.dyrortsgrupp 2 till 360 kronor och i dyrortsgrupp 3 till 420 kronor.

Barnbidrag skulle utgå till och med den månad, under vilken barnet fyller
16 år.

Verksamheten föreslås organiserad i anslutning till folkpensioneringen och
skulle således handhavas av pensionsnämnderna såsom lokala organ och pensionsstyrelsen
såsom central prövningsinstans.

Kostnaderna förutsättas delade mellan stat och kommun på sådant sätt, att
staten gäldar 3/4 och kommunen V4. De sakkunniga hava lämnat alternativa
beräkningar av de med reformen förenade kostnaderna, därvid enligt det ena
alternativet samtliga inkomstgränser äro 150 kronor högre än i det andra. Det
dyrare alternativet har beräknats utan dyrortsgradering till 15.8 miljoner kronor,
det andra till 15.2 miljoner kronor. Dyrortsgradering ökar kostnaderna

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

för båda alternativen med 1.8 miljoner kronor. Hela kostnaden för reformens
genomförande belöper sig alltså till 17 å 18 miljoner kronor. Härav skulle
11.5 å 13 miljoner kronor falla på staten. Med hänsyn till nuvarande kostnader
för barntillägg 1937/1938, 2.2 miljoner kronor, uppskattas konstnadsökmngen
till lägst 9.2, högst 11.0 miljoner kronor. Även nu angivna kostnader skulle
enligt kommissionens mening gäldas av medel, som inflyta genom den särskilda

beskattningen. _ . .

Åtgärder av den innebörd, som barnpensioneringssakkunniga under tillstyrkan
av befolkningskommissionen föreslagit, betraktar jag såsom särdeles trängande.
Det föreliggande förslaget synes mig i det stora hela väl avvägt, och
regeringen är för sin del beredd att medverka till en reform efter i huvudsak
de uppdragna linjerna. .... .

I anslutning till den mening i sak, som jag nu tillkännagivit, har jag gatt i
författning örn att förbereda framställningar till 1937 års riksdag, avseende
såväl förlossningsvården och mödrahjälpen som bosättningslån. Detta arbete
har fortskridit så långt, att proposition i sistnämnda fråga från departementets
sida i väsentliga avseenden slutgranskats. Vad angår , moderskapspennmgen
och mödrahjälpen, har inom departementet en överarbetning verkställts, och ett
propositionsförslag föreligger i stora delar i korrektur enligt de linjer, jag nyss
i korthet antytt. Enahanda är förhållandet beträffande frågan örn förlossningsvården,
ehuru vissa kompletterande uppgifter från medicinalstyrelsen ännu
icke kommit departementet tillhanda. Vad slutligen angår de s. k. änkebarnunderstöden,
har flertalet remissyttranden ingått, och ärendet befinner sig
under handläggning. Jag hyser förhoppningar om att beredningen skall kunna
slutföras i sådan tid, att riktlinjer för propositionsarbetet även i denna fråga
inom kort skola kunna uppdragas. o .

Med den positiva ståndpunkt, jag sålunda intagit, har jag att inga pa mterpellantens
sista fråga, avseende finansieringen av de merkostnader till ett
belopp snarare över- än understigande 20 miljoner kronor, som de nämnda reformförslagen
skulle medföra. Enligt kommissionens förslag skulle för detta
ändamål i främsta rummet stå till förfogande cirka 15 miljoner kronor, som
skulle inflyta genom den föreslagna särskilda skatten för familjehjälp.

Sistnämnda förslag har varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning i samband
med förslaget till omläggning av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Finansministern har därvid uttalat å ena sidan sin principiella
anslutning till den bakom förslaget liggande uppfattningen, att en
starkare differentiering mellan skattebetalarna med hänsyn till familjestorlek
eller försörjningsplikter i övrigt är önskvärd, men å andra sidan sina tvivel
på att den av kommissionen anvisade formen är den lämpliga. Han förutsätter,
att lösningen icke bör sökas i en fristående skatt, såsom befolkningskommissionen
föreslagit, utan att såväl differentieringen med hänsyn till försörjningsplikt
som den åsyftade inkomstökningen kan vinnas inom ramen av de skatteskalor,
som ingå i det framlagda förslaget till nyordning av vår inkomst- och
förmögenhetsbeskattning. „

Då jag anslutit mig till denna av finansministern uttalade asikt, föijer
därav, att jag finner erforderliga anslag för åtgärdernas finansering böra i
vanlig ordning beredas a budgeten. Jag har härvid endast att med en ringa
förändring göra till mitt amiral Lindmans förut citerade yttrande, att vi
måste, när vi besluta örn våra utgifter i övrigt, se till att vi lia resurser att
utöva en familjevårdande politik, sådan som den, vilken utformats i befolkningskommissionens
och barnpensioneringssakkunnigas förslag.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få tacka för det utförliga
svar, som herr statsrådet här lämnat, och jag kan därtill lägga, att
med undantag av det rena avvisande av kommissionens framställning i fråga
om finansieringen, åt vilket herr statsrådet här givit uttryck, har jag icke
anledning att nu göra några gensagor mot de detaljinvändningar mot kommissionens
förslag, som här gjorts, så mycket mindre som jag inom kommissionen
varit medveten örn att både förslagets omfattning och den begränsade tiden
väl kunna föranleda, att vissa detaljer kunna vinna på en något mera ingående
prövning och att man följaktligen icke bör ställa sig avvisande mot vissa
behövliga justeringar.

Min fråga har närmast varit föranledd därav, att det förefaller, som örn det
uppvaknande inför befolkningsfrågan, varom såväl förra årets riksdagsbeslut
som den allmänna diskussionen bär vittne, holle på att förflyktigas och
lämna rum för ny likgiltighet för detta utomordentligt betydelsefulla spörsmål.
Diskussionen har därjämte på en del håll varit föga tilltalande och
saknat den allvarliga hällning, som detta viktiga spörsmål synes mig böra
betinga. Men åtgärderna få icke bliva blott ett led i skapandet av nya förmåner
för vårt folk, vilka man bekvämt tillgodogör sig utan att känna några
eller däremot tillräckligt svarande förpliktelser. Ej heller får arbetet resultera
i ett klargörande, vartill tendenser icke saknats, av möjligheterna för ökad
löslighet och frihet i uppfattningen av hithörande spörsmål.

Jag måste saväl ur denna som en del övriga synpunkter djupt beklaga,
att socialministern förklarat sig gilla det sönderbrytande av kommissionens
sammanbyggda ° förslag, som ägt rum, i det han frångår finansieringsplanen,
vilken i viss mån framför de övriga förslagen är agnad att bereda lättnader
at flerbarnsfamiljerna. Befolkningsproblemets lösning främjas icke i avgörande
man genom enbarnsfamiljer (problembarnet), utan flerbarnsfamiljer äro
icke blott önskvärda utan även nödvändiga.

De åtgärder, som statsrådet accepterar, äro samtliga av den art, att de i
och för sig enligt min mening äro synnerligen önskvärda och även av stor
betydelse. Men örn man undantager barnpensioneringen, äro de icke ägnade
att i större mån innebära den differentiering till förmån för de större familjerna,
som torde vara önsklig och i viss mån både rättvis och nödvändig. Detta
är däremot fallet med kommissionens skatteförslag, samtidigt som det enligt
min och fleras inom kommissionen uppfattning ger en god lösning åt de
föreslagna åtgärdernas finansiering. Jag kan i detta sammanhang uttala,
att saväl jag för min personliga del som, jag tror, även flera andra medlemmar
av befolkningskommissionen skulle ställt oss synnerligen tveksamma mot
de av statsrådet utförligt refererade åtgärdernas genomförande, därest vi icke
kunnat för deras finansiering anvisa den angivna skattevägen.

Även örn kommissionens skatteförslag, som dock utformats under medverkan
av sådana framstående och omdömesgilla skatteexperter som, jag kan
nämna doktor Kuylenstierna och bankdirektör Dahlberg, kunna behöva överarbetas,
kunna de dock icke betecknas som ogenomförbara eller ens i hög grad
svargenomförbara. Jag erinrar örn att kommissionen i sin framställning kunnat
hänvisa till riksdagens tidigare uttalanden örn reformer i familjebeskattningen,
även om dessa uttalanden icke avsett, att reformerna skulle gå så långt
som de av kommissionen föreslagna åtgärderna. Jag kan också få tillåta
mig erinra örn att man på många håll och icke minst från dem, som stå den
nuvarande regeringen nära, har velat knäsätta principen örn att differentiera
skattebördan efter bärkraften. Det synes mig, att de förslag, som kommissio -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

nen framfört, just avse att i större mån, än hittills skett, kunna genomföra
en beskattning med hänsyn till bärkraften. Det kan nämligen icke med framgång
bestridas, att den som är fri från familjeförsörjning eller påtagit sig
denna i mera begränsad omfattning, bör äga större skattekraft än den, som
skall sörja för en större familj.

Jag känner visserligen den vanliga invändningen, att den, som icke har familj,
har, även han, i många fall, en stor försörjningsplikt till anhöriga. Jag
ber häremot att få erinra därom, att samma försörjningsplikt till övriga anhöriga
föreligger i lika mån även för den gifte, som ingalunda alltid kan undandraga
sig denna belastning.

Örn det är en gärning av samhällelig betydelse —- och detta lär väl vara
ställt utom all diskussion -— att bilda familj och att sörja för nya medborgare,
synes det mig också vara riktigt att i skattehänseende större hänsyn än hittills
tages härtill. Och det synes mig vara en logisk konsekvens, att man i
det fallet lägger den tyngre skattebördan på dem, vilka i mindre mån hava
påtagit sig denna börda.

Det synes mig också, att när vi nu äntligen kommit så långt, att vi slippa
möta — jag skulle vilja använda ett starkt uttryck — det enfaldiga löjet
inför frågan örn denna skattedifferentiering, så är det att i hög grad beklaga,
att regeringen ämnar gå detta spörsmål förbi. Den omständigheten, att förslaget
möjligen delvis korsat eller förtyngt finansministerns planer på en
skattereform, bör icke få vara ett avgörande hinder. Jag måste också beklaga,
örn genom ett beslut örn skattereform vid årets riksdag vi till en kommande
riksdag, då det förslag, varom jag här har talat, väl kommer fram, örn icke
på annat sätt så motionsvägen och i samband med de här bebådade propositionerna
örn övriga åtgärder, då skulle mötas av invändningen, att vi så nyss
ändrat skatteförordningarna att vi icke på nytt kunna gå in för ändringar.

Jag måste också uttala, att hela spörsmålet örn de övriga behjärtansvärda
åtgärdernas genomförande kommit i ett i viss mån annat läge än vad förhållandet
var inom befolkningskommissionen genom den av statsrådet här såsom
regeringens angivna ståndpunkten.

De resurser till en familjevårdande politik, varom socialministern delvis
med hänvisning till uttalanden av amiral Lindman talat, förutsätta enligt min
mening i första hand ett utnyttjande av de av mig nämnda skatteresurserna.

Till det nu sagda ber jag slutligen få lägga ett uttalande, att det spörsmål,
varom här är fråga, ingalunda löses blott genom vidtagande av sociala
välfärdsåtgärder, huru nödvändiga och riktiga dessa än äro, utan att det
kanske främst kräves en förändrad mentalitet hos vårt folk. Fara kan eljest
föreligga, att man inkasserar de sociala förmånerna utan känsla av motsvarande
förpliktelser. Jag ber att få tillägga, att så mycken felsyn har förefunnits
och förefinnes ännu i fråga om befolkningsspörsmålen och så mycken underskattning
av sakens allvarliga läge föreligger, att det ingalunda skulle vara
lyckligt, örn vi nu till följd av en del omständigheter: ökat ekonomiskt välstånd,
de bättre tiderna och därav föranledd eller därmed i viss mån sammanhängande
obetydlig förbättring av födelsetalet skulle hava antytt, att det
förelåge skäl att slå sig till ro inför detta spörsmål och anse, att det skulle
vara ett av dem, där man mest är hänvisad att lita till självläkedomen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! I

anledning av lien- Magnussons yttrande ber jag endast att få säga några ord.
Jag har tyvärr icke någon vidare tid på mig. Jag skall avlämna svar på en
liknande interpellation i första kammaren örn några minuter. Jag vill bara
för min del säga, att jag har starka sympatier för en förbättring av familje -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

beskattningen. Det är åtminstone min förhoppning, att den skall kunna komma,
särskilt i fråga örn de ökade familjeavdragen, som kommissionen tänkt
sig. Men jag kan däremot icke acceptera den tankegången, att kommissionens
skatteförslag skulle vara en förutsättning för socialpolitiska åtgärder.
Örn man har den uppfattningen, att befolkningsfrågans läge kräver vissa åtgärder
av familjevårdande karaktär för att man skall nå en önskvärd effekt,
så kan man ju omöjligen säga, att befolkningsfrågan eller de åtgärder, som
böra vidtagas för den, skulle komma i ett annat läge, därför att man icke är
ense om hur man skall finansiera dessa åtgärder. Ty finansieringen i och
för sig kan ju icke ändå lia någon alltför avgörande bet5^delse för denna som
det kallas familjevårdande politik, utan den beror väl ändock i väsentlig
grad faktiskt på de socialpolitiska åtgärder, örn vilka man kan enas. Då
man inom befolkningskommissionen har ansett dessa åtgärder vara, om icke
absolut nödvändiga, så i varje fall i hög grad önskvärda, kan ju deras önskvärdhet
i och för sig på intet sätt minskas, därför att man använder en annan
metod för deras finansiering.

Jag vill bara ha sagt denna replik med anledning av herr Magnussons yttrande.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen

för socialdepartementet få uttala min tillfredsställelse över att han anser, att
moderskapshjälpen allt fortfarande bör utgå genom sjukkassorna. Då frågan
örn förbättrad moderskapshjälp i samband med en av mig och några av mina
kvinnliga kamrater i kammaren väckt motion behandlades vid fjolårets riksdag,
underströk andra lagutskottet i sitt utlåtande alldeles särskilt att man
i fråga om det statliga moderskapsunderstödet inte finge göra detta sådant,
att det bleve fördelaktigare än den moderskapshjälp som erhölles genom försäkring
i sjukkassorna. Jag är också allt fortfarande av den meningen, att
man i allra första hand bör understödja hjälpen till självhjälp, även när det
gäller mödrarna.

Jag är även särdeles tillfredsställd över att det här från statsrådets sida
sagts ifrån, att förslaget örn en särskild ungkarlsskatt, som det populärt
heter, icke ansetts böra upptagas utan att den saken bör ytterligare prövas
och undersökas. Herr Magnusson i Skövde fann, att denna form av beskattning,
för att få medel till de sociala åtgärder, befolkningskommissionen föreslagit,
vore synnerligen lämplig och rättvis, och jag vill icke bestrida, att
rent principiellt sett så kan vara förhållandet, och om denna skatt enbart
avsetts att gälla de ogifta männen, kunde det måhända varit rimligt. Men,
herr Magnusson, även örn jag håller på likställighet mellan män och kvinnor,
finner jag dock att det skulle innebära en ganska stor orättvisa att extra
beskatta de ogifta kvinnorna, vilka i många fall kanske icke fullt frivilligt
antagit ett sådant civilstånd, utan med glädje skulle velat bli hustrur och
mödrar. Därtill kommer, att dessa kvinnor ofta lia ganska stora försörjningsplikter
emot närstående anhöriga. Sådana lägger man nämligen i mycket större
utsträckning på de ogifta kvinnorna än på de ogifta männen.

Vidare skulle jag vilja rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet. Jag
vet icke, örn jag uppfattade hans framställning riktigt, men det föreföll mig,
som örn sist i raden av åtgärder komme frågan om bidrag åt änkors barn, föräldralösa
barn och invalida personers barn. Jag för min del, herr talman, skall
be att få uttala det önskemålet — och jag vet, att denna min önskan delas
av kvinnor överallt i landet — att en av de första åtgärder, som vidtages för
att hjälpa mödrar och barn, blir införande av hjälp åt ensamstående mödrars
barn. Vi ha redan nu en moderskapshjälp, låt vara att den är obetydlig och

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

ringa, men kombinerad med fri förlossningsvård är den ändock en god hjälp
åt mödrarna, en hjälp, som naturligtvis framdeles kan och bör förbättras.
Men vad vi sakna är hjälp åt alla de fattiga, strävsamma änkor, som hittills
ensamma ha fått bära hela bördan för barnen, när mannen, familjeförsörjaren,
fallit ifrån, eller också haft att gå den tunga vägen till fattigvården. Jag
skulle finna det i högsta grad beklagligt, ifall det bleve så, att riksdagen
löser de andra frågorna först, och medel tagas i anspråk härför på sådant
sätt, att det kanske icke blir tillräckligt över för lösande av den sistnämnda
frågan. Jag vill därför vädja till herr statsrådet, att frågan örn bidrag åt änkors
barn och föräldralösa barn sättes i främsta rummet.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast ett par ord då dels socialministern
måste avlägsna sig och dels därför att jag förstår, att kammaren
kanske med otålighet väntar på att få övergå till dagordningen i övrigt. Herr
statsrådet yttrade, att han hade starka sympatier för en förbättring av familjebeskattningen,
men han ansåg icke, att den av kommissionen föreslagna vägen
vore den lämpliga, och ansåg icke heller, att det fanns något bestämt samband
mellan den av kommissionen föreslagna finansieringsplanen och åtgärderna
i övrigt. Jag skulle kunna anföra, att det är ett ganska allmänt rest
och enligt min uppfattning sunt krav, att när man kommer fram med förslag,
vilka innebära betydande utgiftsökningar, skall man också komma fram med
förslag till finansiering av dem, och det är detta krav, som kommissionen också
beaktat, när den kommit fram med förslaget i fråga. Jag ber också att få
tillägga, utan att ingå på frågan, huruvida ett sammanhang i övrigt bör förefinnas
mellan de av kommissionen föreslagna sociala hjälpåtgärderna och dess
skatteförslag, att man i alla fall har anledning att beklaga, örn det tillfälle,
som nu föreligger att verkligen få genomförd en rättvis skattereform i det
syfte som kommissionen har föreslagit, skulle försittas. Jag kan nämligen
icke dela fru Nordgrens mening örn att det skulle förefinnas någon i varje fall
avgörande skiljaktighet örn den s. k. ungkarlsskatten, örn den drabbar den
ogifte mannen eller den ogifta kvinnan, och det kan framför allt icke föreligga
någon skiljaktighet mellan män och kvinnor i fråga om den utanför
den direkt självbildade familjen ensamståendes försörjningsplikter till släktingar
och andra anhöriga. Dem har man väl i ungefär lika antal, vare sig
man tillhör det ena könet eller det andra. För att emellertid begränsa problemet
— och därmed skall jag sluta — vill jag framhålla, att det är uppenbart,
att den större skattekraften är tillfinnandes hos nollbarns famil jer och
ettbarnsfamiljer gentemot flerbarnsfamiljerna, och om vi nöjaktigt skola
kunna lösa vår befolkningsfråga, är det nödvändigt, att vi komma ett
stycke utöver både ett- och tvåbarnsfamiljerna och överhuvud fram till
flerbarnsfamiljerna. Enligt min mening är en av de kanske mest positiva
åtgärderna att, å ena sidan genom skattelättnader och å andra sidan
genom vissa bidrag, kanske mest genom de förstnämnda, åstadkomma verkliga
lättnader och verkligt stöd åt flerbarnsfamiljerna. Jag säger ännu en
gång, utan att förringa värdet och intresset av de föreslagna övriga åtgärderna,
som jag nu icke behöver rubricera, att det skulle vara beklagligt, örn man nu
försitter detta tillfälle till genomförande av den skattereform, som befolkningskommissionen
har framfört.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Då jag begärt ordet, är det endast för att icke något missförstånd skall stanna
kvar efter herr Magnussons i Skövde anförande om den ställning, som regeringen
intagit till själva det önskemål, som befolkningskommissionen har fram -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

fört, då den önskar en starkare differentiering än nu mellan beskattning på
dem, som icke ha försörjningsbörda, och dem som ha sådan. Jag tror, att var
och en, som läst skattepropositionen, vet, att den mycket bestämt understryker,
att detta önskemål delas av regeringen. Det enda varom meningsskiljaktighet
råder är, på vad sätt denna differentiering skall genomföras. Det kan
väl ändock icke förnekas — vilken sanning som än kan ligga i herr Magnussons
yttrande, att den, som föreslår en mjmket stor utgiftsökning, skall också
föreslå på vad sätt denna utgiftsökning skall täckas — att det är ett ganska
långt steg därifrån och till att var och en, som föreslår en utgiftsökning, skall
föreslå införande av en ny skatt. Jag tror, att våra skattelagar skulle komma
att se ännu besynnerligare ut än de göra, örn den principen vunne hävd.
I den mån det är möjligt att tillgodose det önskvärda inom ramen för en enhetlig
skattelagstiftning, är detta uppenbarligen önskvärt. Nu kan jag emellertid
icke se något som hindrar, att avdrag av ett eller annat slag av precis
samma storlek som befolkningskommissionen har tänkt sig kunna arbetas in
i en progressiv skatteskala som är enhetlig, och då kan man undvika denna
särskilda skatt. Fördelen därmed är, att man icke heller fastnar i de tre olika
stadier, som befolkningskommissionen tänkt sig, utan man kan faktiskt utsträcka
lättnaderna kanske ännu ett stycke längre till de flerbarnsfamiljer,
som herr Magnusson talade örn.

Men hela denna sak är i detta ögonblick icke möjlig att diskutera, utan jag
begärde ordet för att få framhålla en som jag tror mycket viktig synpunkt,
och det är den, att när befolkningsfrågan och vad därmed sammanhänger har
tagits upp under så allmän enighet som faktiskt ägt rum i vårt land, vore det
olyckligt örn enigheten skulle splittras, när det gäller sättet att skaffa pengar,
och ingen, som följt den offentliga diskussionen, och ingen, som läst myndigheternas
yttranden, kan undkomma intrycket, att örn man skall gå den väg som
kommissionen föreslagit, skulle den stora enigheten i befolkningsfrågan på ett
radikalt sätt brytas. Jag tror det är bättre att försöka komma fram på en
väg, som kan bevara enigheten i denna viktiga fråga.

Herr Eriksson i Falun: Herr talman! Jag har begärt ordet för att understryka
att den tankegång, som ligger till grund för befolkningskommissionens förslag
beträffande såväl omläggningen av beskattningen som att de ogifta männen,
eventuellt också de ogifta kvinnorna, böra och kunna ha i viss mån skyldighet
att hjälpa de gifta att försörja sina barn, är riktig, och jag tror icke, att det finns
delade meningar örn den saken. Men jag måste på samma gång säga, att när
man prövat förslaget angående ändrade grunder för skatteavdragen har en
viss tvekan ur kommunal synpunkt kommit till synes. Principen är riktig, och
det är nödvändigt att något göres i den riktning, kommissionen föreslagit, och
när det gäller statsbeskattningen, kan man bestämma avdragen som kommissionen
föreslagit, utan att allt för genomgripande verkningar uppstå. Men med
den kommunala indelning vi ha, med den olika bärkraften hos kommunerna,
kan man icke i en liten kommun genomföra samma reform som i en större kommun,
och den undersökning, som anställts i vissa delar av landet, visar, att
med kommissionens förslag skulle följa ett övervältande av skatten under vissa
år, som skulle bli ganska betänkligt. Man får ordna denna fråga genom utjämningsbidrag
eller på annat sätt, men hela detta problem måste, menar jag,
ses i ett vidare sammanhang än kommissionen gjort. Jag vill med dessa ord
understryka betydelsen av den föreslagna skattereformen, och jag har fattat
både socialministern och finansministern så, att de också dela den princip, som
ligger till grund för kommissionens förslag. Då länsstyrelsen i Kopparbergs län

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

varit tveksam på denna punkt, liksom vissa andra myndigheter, har det varit
därför att verkningarna icke kunna överblickas, huru reformen skulle komma
att te sig för en hel del kommuner, örn en sådan lagstiftning skulle genomföras.

Jag vill också apå det kraftigaste understryka och för regering en framhålla
den meningen, utan att jag nu vill uttala någon kritik emot kommissionens
förslag, att det äldsta av de förslag, som i interpellationssvaret beröres, ändock
är det angående pension eller understöd i annan form än fattigvård åt änkors
barn. Detta förslag får icke bli bortglömt eller komma sist. Vi böra komma
ihåg, att den frågan är så gammal, att den framfördes redan på 1890-talet i
riksdagen, och den har sedan varit framförd gång efter annan, genom motioner
och uttalanden. Den frågan är övermogen, och vi måste anskaffa pengar
för frågans lösning, även örn det icke kan ske på det sätt, som kommissionen
föreslagit. Därmed har jag icke velat ställa kommissionens förslag åt sidan,
jag vill icke yttra mig örn dem i detalj, utan jag har endast velat göra detta
allmänna uttalande.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag vill till mitt förra yttrande tillägga, att
mitt avståndstagande från förslaget örn medels anskaffande genom särskild
ungkarlsskatt ingalunda innebär, att jag icke anser det riktigt, att familjeförsörjare,
särskilt sådana med flera barn, böra erhålla skattelindring, ja i en
del fall kanske rent av skattebefrielse. Den tanken anser jag vara riktig. Men,
i likhet med vad chefen för finansdepartementet här anfört, anser jag att den
saken bör ordnas på annat sätt än genom en särskild ungkarlsskatt.

Herr Magnusson i Skövde torde icke vara ovetande om att denna ungkarlsskatt
rönt ett kraftigt motstånd ute i landet, redan på det förberedande stadiet,
och detta ingalunda främst bland de folkgrupper, jag företräder här i
riksdagen, utan i ännu högre grad bland de grupper av ungdom, som herr
Magnusson själv representerar. Jag tror, att denna skatteform är olämplig,
och att det kunde äventyra vad man vill vinna, örn man ginge in för densamma.
Det är därför enbart tillfredsställande, att man från finansministerns
sida söker andra utvägar, som kunna bliva mera framkomliga och leda till
önskade resultat.

Men jag begärde ordet närmast med anledning av ett uttalande av herr Magnusson
i Skövde. Han uttalade farhågor för att man måhända skulle inkassera
de sociala åtgärder av familjevårdande slag, som kunde komma att vidtagas,
utan att fullgöra de förpliktelser, som vore avsedda med desamma, i
detta fall förpliktelsen att föda flera barn till världen. För min del har jag
alltid livligt understrukit nödvändigheten av sådana sociala åtgärder, som föreslagits
från befolkningskommissionens sida. Och jag har kunnat göra detta
så mycket mera, som jag har talat och verkat för dem åtskilliga årtionden
innan högern upptäckt, att dessa problem funnos. Mina utgångspunkter ha
emellertid närmast varit att jag ansett det vara ett samhällsintresse att skydda
mödrarna och att taga hand örn de barn, som födas, så att det släkte, som växer
upp, blir så sunt och livskraftigt som möjligt. Jag tror också, att det är den
principen, man i första hand bör följa. Ty att spekulera i att dessa åtgärder
skola höja nativiteten tror jag vi skola låta bli. Jag läste senast i går — i
Dagens Nyheter, tror jag det var — en artikel, däri det framhölls, att alla
Hitlers åtgärder i ifrågavarande avseende visat sig icke haft åsyftad verkan
och att nativiteten i Tyskland dem till trots aler börjat sjunka. Jag tror.
att örn herrarna här i riksdagen kunde enas örn att söka framkomliga vägar
för att om möjligt förebygga kriser av arbetslöshet av det slag, vi nyligen genomlcvat,
och söka skapa ekonomisk trygghet och arbete åt alla, och om man

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

därjämte kan bidraga till att förhållandena ute i världen bliva sådana, att
mödrarna icke behöva riskera, att de barn, de eventuellt sätta till världen,
kanske skola förgöras i ett världskrig, så komma även födelsesiffrorna att
stiga. Ekonomisk trygghet, vetskapen örn att ungdomen har möjligheter att försörja
sig och träda in i arbete i samhället, när den blir vuxen, det är någonting,
som ger mödrarna trygghetskänsla, det är något, som de förstå. Min
tanke är, att i den mån vi kunna samverka till detta, lösa vi även befolkningsfrågan.
De sociala åtgärder, som böra vidtagas, herr Magnusson, anser jag,
som jag förut anfört, i första hand böra vara av den art, att de gå ut på att
bevara vårt släkte och folkhälsan. Och detta är oundgängligt, särskilt i tider,
då barnantalet sjunker; då är det så mycket betydelsefullare.

Sedan vill jag säga, att herr Magnusson icke härför skall tro, att jag personligen
är anhängare av ett- eller tvåbarnssystemet. Jag anser tvärtom, att
det ur många synpunkter är olämpligt med detta system. Men det är en sak
för sig. En helt annan sak är, vad man kan göra åt det. Jag tror icke, att
man omskapar människornas tankegång i detta avseende på annat sätt än genom
att avskaffa otryggheten i tillvaron. Det är denna, som är orsaken till
minskningen i barnantalet. Det är den ökade ansvarskänslan, som gör, att vår
tids människor icke vilja sätta ett flertal barn till världen. Kunna vi enas på
den punkten, att vi göra allt vad vi kunna för att skapa större trygghet i existensen
för vårt folk, så tror jag, att vi kunna komma fram till ett bättre förhållande
i berörda avseende.

Herr Magnusson i Skövde: Jag skall på intet sätt taga upp den inbjudan

till en tillspetsning av debatten, som onekligen låg i det senaste anförandet
av fru Nordgren. Jag förmodar, det var en felsägning av henne, då hon
talade örn de grupper av ungdomar, som herr Magnusson representerar. Jag
förmodar, fru Nordgren menade grupper av ungkarlar, eller vad nu meningen
var. Jag representerar i denna fråga icke någon som helst grupp, liksom
jag tror, att vi här göra klokt i att försöka att icke alltför mycket tala om
höger och vänster i detta för alla gemensamma och allvarliga spörsmål.

Jag skall endast be att få säga, att då fru Nordgren gjorde det uttalandet,
att vi skulle låta bli att spekulera i att de föreslagna åtgärderna skulle medföra
ökat barnafödande, så vill jag säga fru Nordgren, att då har riksdagens
beslut förra året och kommitténs arbete, över huvud hela förutsättningen,
varit en felspekulation, ity att det hela ju har tillkommit därför att statistiken
obönhörligen visade, att även med tillvaratagande av det människomaterial
vi lia och det otillräckliga barnmaterial som födes räcker icke detta för att upprätthålla
vår befolkningsstock. Äro de åtgärder, som här äro föreslagna, en
felspekulation, så att de icke i någon mån skulle kunna medföra ett ökat
födelsetal — jag bortser icke från vårt folks personliga inställning till hela
spörsmålet; det har jag betonat förut — då har hela förutsättningen för
kommissionens arbete varit felaktigt angiven, vilket jag dock icke tror. Men
skulle så vara fallet, då innebär det, att vi få taga hela problemet under förnyad
omprövning och skärskåda det från andra synpunkter.

Fru Nordgren: Jag undrar, huru jag skall tolka herr Magnussons sista

yttrande. Skall jag tolka det så, att de åtgärder, som befolkningskommissionen
ansett böra vidtagas för att skydda mödrar och barn icke böra ifrågakomma,
örn man icke kan räkna med att därigenom flera barn komma att
födas? I så fall beklagar jag herr Magnussons synpunkt på denna viktiga
och betydelsefulla fråga. Men jag har den goda tanken om det stora flertalet
av riksdagens ledamöter, att de anse dessa frågor så ytterst betydelse -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Svar å interpellation. (Forts.)

fulla, att man icke så där utan vidare vill avfärda dem och kalla dem för
felspekulation, som herr Magnusson gör.

Herr Magnusson i Skövde: Jag ber att få säga, att uttrycket felspekulation
var fru Nordgrens eget. Men vi skola komma ihåg, att en men begränsad
sida av spörsmålet är den att bevara det nuvarande folkmaterialet. Men det
var icke den delen av spörsmålet, som huvudsakligen förelåg vid befolkningskommissionens
tillsättande, utan det huvudsakliga spörsmålet var att
utveckla detta folkmaterial därhän, att vi icke skulle gå emot en folkminskning,
som, huru väl vi än konservera och bevara det material som finns, likväl
komme att bliva förödande därest födelsetalet fortfar att sjunka. Ty
mot en folkminskning av detta slag hjälper ingen konserverande åtgärd i
annan mån, än att folk får det bättre, medan de leva; men nationen går
likväl under. Och spörsmålet för kommissionen var detta att göra en undersökning
örn åtgärder, som åtminstone kunde hejda en utveckling, vilken innebär
en folkminskning. Ser man problemet från den synpunkten, blir det kanske
något annorlunda, än fru Nordgren förmenar.

Fru Nordgren: Jag har bättre tillit till försynen och nationens livsvilja

än att tro, att vårt folk kommer att dö ut. Jag tror icke, man behöver hysa
så stora farhågor för det. Vi ha redan sett, att bara konjunktererna ljusna
litet, så stiger antalet ingångna äktenskap, och även antalet barnafödelser.
Det är helt naturligt, att människor, som blivit utan sysselsättning, utan
ekonomiska möjligheter att bilda ett hem, och utan förhoppningar om att i
fortsättningen kunna upprätthålla ett hem, uraktlåta att gifta sig och skaffa
sig barn, huru gärna de än skulle vilja ha hem och barn. Jag tror, att detta
visar de vägar, som enklast leda till målet, nämligen, att vi böra kombinera
den sociala omvårdnaden örn släktet med strävandena att skapa arbetsmöjligheter
och trygghet åt människorna.

§ 2.

Herr statsrådet Ehman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 260, angående anslag till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs
och Bohus län;

nr 262, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 17 juni 1932 angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 263, angående fortsatt statlig exportkreditgaranti; och

nr 264, angående ersättning åt J. P. Styrman i Karungi för förluster i anledning
av inköp av vissa besittningsrätter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 256, med förslag till lag angående rätt
för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 § andra stycket
lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 257, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden
;

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. pensioner
och understöd
åt vissa
i statens tjänst
anställda eller
förut anställda
personer
m. m.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 259, angående förstärkning av statens
centrala frökontrollanstalts avlöningsanslag för budgetåret 1935/1936;
samt

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 261, med förslag till ändrad
lydelse av § 44 regeringsformen och § 5 successionsordningen.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på bordet liggande motionerna och
remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 815 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå;

nr 816 av herr Svensson i Grönvik nt. fl.;

nr 817 av herr Johanson i Huskvarna m. fl.;

nr 818 av herr Hyblom och

nr 819 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.) samt

till behandling av lagutskott motionen nr 820 av herr Andersson i Rasjön
m. fl.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtande nr 36
samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 12 och 13.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av herr Kilboms vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr
statsministern få framställa spörsmål angående Sveriges kvarstående i Nationernas
förbund blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 7.

Till avgörande företogs bankoutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av
framställningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst
anställda eller förut anställda personer m. m.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 3, angående pension åt förre förste amanuensen
i Svea hovrätt Bengt Fredrik Sabelström; och yttrade därvid:

Herr Lovén; Herr talman! Med hänvisning till de två sista att-satserna
på sidan 5 i bankoutskottets utlåtande skall jag be att yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Leffler: Herr talman! Jag skall med lika kort motivering, som herr
Lovén använde, och med hänvisning till utskottets utredning hemställa om
bifall till dess förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut

anställda personer m. m. (Forts.)

Punkten 4.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 5—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20, angående pension åt expeditionsvakten Johan Fredrik Gimström.

I en den 6 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 196, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 17 föreslagit riksdagen medgiva, att
expeditionsvakten hos djurgårdskommissionen Johan Fredrik Gimström finge
från och med månaden näst efter den, varunder han lämnade sin anställning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, måtte medgiva, att Gimström finge från och med månaden
näst efter den, varunder han lämnade sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 300 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Lovén, som förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Pierr Lovén: I denna punkt hemställes om pension åt en herr Gimström.

Han var omkring 60 år gammal, när han fick anställning hos djurgårdskommissionen.
Han uppbar redan då en pension på 1,000 kronor örn året
från hovstaten. Han har sedan under 19 år uppburit en lön på 2,700 kronor
örn året hos djurgårdskommissionen utöver de 1,000 kronor, han haft i pension.
Gimström har sålunda, sedan han var 60 år gammal, innehaft en arbetsanställning,
som nästan skulle kunnat försörja en familj här i Stockholm.
Nu kommer man och begär ytterligare pension åt honom utöver de 1,000 kronor,
han förut uppbär, trots att han fått denna anställning, när han var så
gammal som 60 år, vilket ju är pensionsåldern för en hel del befattningshavare.
Pensionen kan ju sagås vara liten, men det är många människor,
som få nöja sig med en pension på 1,000 kronor och därunder.

Jag har därför, herr talman, icke kunnat vara med örn att tillstyrka det
pensionsbelopp, som här begäres, varför jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Som regel skall man naturligtvis icke bevilja
statspension från två håll. Men denne mans pension är liten. Ett tusen kronor
örn året är icke mycket att leva på här i Stockholm, icke ens för gamla
människor. Och jag tycker för min del, att när han varit i tjänst under 19
år, kan det vara rimligt, att han får ett litet pensionstillskott. Det är av
den anledningen jag gått med på utskottets förslag. Och jag ber att här få
yrka bifall till detsamma.

Andra kammarens protokoll 19S6. Nr 31.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m. (Forts.)

Herr Lovén: Det står ingenstans, att gamla pensionärer skola bo i Stockholm.
Man kan ju bo på billigare plats, när man har så liten pension. Nu
finns det många andra gamla, som få nöja sig med 1,000 kronor örn året.
Det är ingenting som hindrar, att denne man kan flytta ut till skogen och
fåglarna på en billigare ort.

Herr Paulsen: Herr talman! När man vet, huru väldigt svårt människor
ha att flytta från en ort, där de levat under ett långt liv, tycker jag, det är
ganska orimligt att skicka en gammal människa, som levat hela sitt liv här
i Stockholm, till en annan plats, bara därför att pensionen är för liten. Jag
tycker icke, att detta är ett skäl till att man skulle avslå förslaget örn denna
lilla pension. Jag tycker tvärtom, att det bör vara ett skäl för att ge honom
den, så att han kan leva här i staden.

Herr Lovén: Det är intet skäl att favorisera en av de många, som ha en
liten pension. Då skall herr Paulsen ordna det så, att även alla de andra
kunna få sådan pension, att de kunna bo kvar i Stockholm.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag å
såväl berörda hemställan som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 21—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 31, angående pension åt förre
banarbetaren Alfred Hansson, yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Sedan jag vid föregående plenum hört herr
Lauréns varma och ömma omtanke om pensionärer, som ändå ha det relativt
gott ställt, måste jag uttala en verklig förvåning över det beslut, till vilket
bankoutskottet har kommit beträffande den föreliggande motionen och de
närmast följande, som samtliga gälla gamla rallare eller fortifikationsarbetare,
vilka ha en anställningstid, som spänner över väsentligt längre tid, än vad
som gäller beträffande åtskilliga av de personer, för vilka pension kunnat
tillstyrkas i detta betänkande. Under punkt 18 har tillstyrkts pension i ett
fall, där anställningstiden uppgår till 15 år 2 månader, under punkt 21 har
tillstyrkts en pension, där anställningstiden uppgår till 14 år, under punkt 25
har man tillstyrkt en pension, där anställningstiden uppgår till 12 år 3 månader.
Med anledning därav måste jag uttala min verkliga förvåning över
att man i det här fallet, där anställningen börjat år 1891 och slutat 1932, har
gått på avslagslinjen. Det är visserligen sant, att det i förevarande fall gäller
säsongarbete, eftersom rallare i regel hade säsongarbete och icke kunde utföra
detsamma under den tid, marken var tjälad. Här sväller anställningstiden
sålunda ut över ett trettiotal år eller mera. Och när man inom järnvägsstyrelsen
summerat ihop den effektiva anställningstiden, har man i varje
fall kommit till 16 år. Bankoutskottet säger nu nej.

Jag vill icke begära votering, ty jag vet, att det är lönlöst gentemot ett
enhälligt bankoutskott, men jag måste säga, att det är en underlig behandling
pensionsfrågorna få. I den sista av förevarande motioner -— jag nämner det
nu, ty jag tänker icke begära ordet på varje punkt här — gäller det en

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

gammal rallare, kallad Blekinge-Calle. Han började 1880 vid Nälden och
följde stambanan norröver till Tornedalen. Han bor nu i en gammal barack
från anläggningstiden uppe i trakten av Niemisel. Hans anställningstid spänner
över tiden från 1881 fram till 1917—1918. Denne gamle rallare hade
olyckan lämna sina betyg till en person, som skulle hjälpa honom med pensionsansökan,
men som slarvade bort hans papper. Nu finns det ingen möjlighet
för honom att styrka detta. Han kan emellertid uppvisa ett av 3 eller 4
framstående kommunalmän utfärdat intyg om saken. Dessa personer ha känt
honom under en tid av 35 år, och de kunna intyga hans trovärdighet. Detta
imponerar emellertid inte ett dugg på bankoutskottet, utan bankoutskottet
säger blankt nej till denna framställning. Man måste verkligen ställa sig
frågande inför detta. När det gäller en person, som har titeln förman eller
före detta förman, har jag tyckt mig finna, att det går ganska lätt att få
pension. När det gäller en vanlig arbetare visar emellertid bankoutskottet
bra liten hänsyn.

Herr Paulsen: Herr talman! När jag hörde herr Lövgrens yttrande, kunde
jag icke låta bli att begära ordet för att bemöta honom.

Man brukar icke alls förfara på det sättet i bankoutskottet, som herr Lövgren
här vill göra gällande. När man i en motion begär, att människor, vilka,
såsom herr Lövgren medgav här vara fallet, slutat sin anställning för så
lång tid tillbaka som dessa och deras tjänstetid också är kort, den ene 16 år
och den andre 11 år, finner jag det under sådana förhållanden icke alls
underligt, att bankoutskottet avstyrker en sådan framställning. Skall man
motionera örn något, skall man naturligtvis göra det örn sådant, som har utsikt
att kunna gå igenom. Man kan väl rimligen icke ge pension åt personer,
vilka slutat sin anställning för så många år sedan som dessa och som
ha så kort tjänstetid.

Herr Lövgren: Herr talman! Om herr Paulsen läser motionen finner han,
att den här ifrågavarande anställningen började år 1891 och slutade 1932, och
att detta är fullt tillräckligt verifierat.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 32—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till Norrbottens läns hushållningssällskap
för inrättande av lantbruksskola jämte en i ämnet väckt motion. Därvid
erhölls på begäran ordet av

Herr Meyerhöffer, som yttrade: Herr talman! I en motion ha herr Nilsson
i Antnäs och jag ifrågasatt, huruvida det kan vara lämpligt att man sammankopplar
det stora jordanskaffningsproblemet med frågan örn lantbruksskolornas
uppgifter. Det ligger i sakens natur att ingen av oss på något vis vill
gå emot anslaget till jordanskaffning. Tvärtom. Man kan emellertid icke
värja sig för den misstanken, att det gått bra mycket av jordbrukslyrik i en
del frågor som röra Norrbotten, såsom till exempel när man vill utsträcka
kolonisationen till platser där på grund av kommunikationsförhållandena och
skolförhållandcna kolonisationen aldrig kan komma att slå väl ut. Kolonisationen
bör i stället mera anknyta till den kulturbygd som redan finns. Jord -

A ng. bidrag
till Norrbottens
läns
hushållningssällskap
för
inrättande av
lantbruksskola.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. bidrag till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av
lantbruksskola. (Forts.)

bruksutskottet inskränker sig beträffande jordanskaffningen till det påpekandet,
att denna fråga de facto redan avgjorts av riksdagen. Beträffande
den andra frågan, nämligen den angående lantbruksskolans förläggning, säger
utskottet, att riksdagen saknar anledning att inta någon särskild ståndpunkt.

Jag vill såsom frågan nu ligger till icke på något vis gå emot utskottet genom
att framställa något eget yrkande. Jag har emellertid funnit det vara nödvändigt
att redan nu göra den erinran, att om det skall inrättas en lantbruksskola
i Norrbotten, så är det önskvärt att vid avgörandet av frågan örn skolans
förläggning alla framkomna förslag prövas emot varandra så att fördelarna
och olägenheterna av en förläggning till den ena eller den andra platsen kunna
vägas emot varandra, och att man först efter en dylik prövning fattar beslut
i frågan. Vi motionärer ha nu icke kunnat finna, att man i allo förfarit på
detta sätt, utan att på denna punkt funnits i viss mån förutfattade meningar.
Det är av den anledningen som vi velat framhålla önskvärdheten och nödvändigheten
utav, att alla förslag, som eventuellt kunna framläggas, prövas vid
sidan av varandra, att skäl och motskäl ges och att det slutliga avgörandet
fattas på fullt sakliga grunder. Örn jag fattat utskottets uttalande rätt, så
är det väl också detta utskottet avser att framhålla i motiveringen. Jag har
naurligtvis i den punkten endast velat understryka de synpunkter, som utskottet
sålunda anfört.

Häruti instämde herr Nilsson i Antnäs.

Vidare anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag skall be att få framföra ett hjärtligt

tack dels till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet och dels till
jordbruksutskottet för den behandling som denna fråga fått.

Det föreligger ju som bekant ett fullt utarbetat förslag rörande den lantbruksskola,
som det här gäller. Örn hushållningssällskapet får följa sina intentioner,
kommer den att bli förlagd till Björkfors i Nederkalix socken, ett
läge, som enligt mitt sätt att se är alldeles utomordentligt. Där kommer skolan
i omedelbar närhet till de förnämligaste odlingsbygder, vi överhuvud taget
ha inom länet, och där kommer den alldeles säkert att fylla en stor uppgift
vid ungdomens utbildning i såväl jordens som skogens skötsel. I diskussionen
har visserligen även en annan plats förts fram, men med hänsyn till
såväl läge som skogsförhållandena vågar jag bestämt hävda, att förslaget örn
skolans förläggning till Björkfors är överlägset detta andra förslag, detta särskilt
med tanke därpå att man i Björkfors har tillgång till skogsmark av alla
möjliga slag. Man kan genom att förlägga lantbruksskolan dit ge den en
högre kvalitet i forstligt hänseende än vid en förläggning till någon annan
plats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Även jag ber att få framföra ett tack

till statsråd och utskott för den välvilliga behandling som denna fråga fått,
en sak som man verkligen har anledning att vara tacksam för.

Herr O. W. Lövgren började emellertid i sitt anförande polemisera mot något,
som icke hör hemma i detta sammanhang utan som uteslutande är en norrbottnisk
lokalfråga. Utskottet säger ju uttryckligen ifrån, att riksdagen icke
är rätt forum, då det gäller att bestämma angående skolans förläggning. Det
förhåller sig nu så att varken herr O. W. Lövgren eller jag är rätte mannen
att avge något sakkunnigt intyg örn vilken av de påtänkta förläggningsplat -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. bidrag till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av

lantbruksskola. (Forts.)

serna som är den bästa, om vi nu inte skola anlägga rent lokalpatriotiska synpunkter
på hela denna fråga. I detta stora län ha givetvis flera olika platser
varit på förslag. Ett av dessa ställer sig emellertid, såvitt lekmannen nu kan
bedöma dessa förhållanden, i såväl ekonomiskt som i andra avseenden synnerligen
fördelaktigt. Yi motionärer begära ingenting annat än att de olika förslagen
göras till föremål för en opartisk prövning. För herr O. W. Lövgren
är det ett axiom, att skolan skall förläggas till Björkfors. Örn själva förläggningsfrågan
har emellertid utskottet icke alls yttrat sig i sitt betänkande och
sålunda icke heller framställt något yrkande i den delen.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Med anledning av herr Lövgrens

yttrande skall jag be att få säga några ord i denna fråga. Han nämnde i sitt
anförande, att förslaget örn att förlägga lantbruksskolan till Björkfors, är
synnerligen gott, och att det bästa som kunde ske vore, att hushållningssällskapet
fick följa sina intentioner i det avseendet. Han motiverade en förläggning
av skolan till Björkfors därmed, att vi där lia den förnämligaste odlingsbygden
överhuvud taget i Norrbottens län. Jag vågar, herr Lövgren, bestrida
detta. Hushållningssällskapet säger självt i fråga örn denna sak i en av
sina många promemorior, som hushållningssällskapet skickat ut, att kulturen
på jordbrukets område icke står så synnerligen högt där, och vidare att en
del av åkerjorden vilar på sådan grund, att man näppeligen kan säga, att det
här är fråga örn den förnämligaste odlingsbygden där uppe. Nog finns det,
herr Lövgren, förnämligare odlingsbygder i Norrbotten än Björkfors och
särskilt då naturligtvis i de centrala delarna av länet. Här har också framförts
förslag örn skolans förläggande till Holmfors. Där finns det. en verkligt
förnämlig odlingsbygd. Detta förslag har emellertid aldrig blivit prövat.
Holmfors ligger i centrum av länet. I stället för en förläggning dit föreslår
man nu en plats belägen 35 kilometer från Sveriges nordgräns. Kan detta
vara riktigt, och kan det vara nyttigt vare sig för nutid eller för framtid? Ett
sådant läge kan icke vara bra. _ .....

Vi ha tidigare haft en lantbruksskola i Norrbotten, nämligen i Åminne.
Det gick icke att driva denna skola, därför att den låg för avsides och därför
att den på grund av sitt läge blev alldeles för litet besökt. Nu stå vi inför
ett förslag om att förlägga denna nya lantbruksskola till en fullt ut lika
avlägsen plats.

Vidare nämnde herr Lövgren, att i Björkfors skulle finnas möjligheter att
skapa en mera forstligt betonad lantbruksskola. Ja, herr Lövgren, en dylik
möjlighet finns även på den plats dit vi anse att skolan bör förläggas. _Jag
vill för övrigt i detta sammanhang påpeka, att det här i landet redan finns
åtskilliga forstligt betonade lantbruksskolor, som icke ha ett enda hektar skog.
Den plats, till vilken vi vilja förlägga skolan, nämligen Holmfors, har dock
mellan 300 ä 400 hektar skogsmark. Skulle denna skogsmark tilläventyrs
vara av allt för ensartat slag, har man ju alltid möjlighet att genom studieresor
till andra orter och till enskildas skogar skaffa sig nödiga studiemöjligheter
på detta område. Detta tillvägagångssätt har skogsvårdsstyrelsen i
Norrbottens län tidigare praktiserat, och det har gått mycket bra.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande med att framhålla, att Björkfors
såsom plats för skolan är illa vald, och att det är önskvärt att en ny .och verkligt
objektiv undersökning kommer till stånd, innan man beslutar sig för att
förlägga skolan till denna plats.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Mina, herrar! Representanterna
på Norrbottensbänken ha här framfört sitt tack till såväl statsrådet som till

Nr 81.

Lördagen den 9 maj.

Äng. bidrag till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av
lantbruksskola. (Forts.)

jordbruksutskottet för den välvilliga behandling som denna fråga fått. Jag
vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att en mycket stor tveksamhet
gjorde sig gällande i utskottet vid denna frågas behandling så vitt angick
själva huvudprincipen, nämligen att staten skall lämna bidrag till inrättandet
av en lantbruksskola som icke är statens. Vi ha ju här i landet bara två sådana
skolor. Vanligen är det ju så, att enskilda personer eller hushållningssällskap
äro ägare till dessa skolor och att staten ger ett visst bidrag. Man
lät emellertid sina principiella betänkligheter fara, emedan man ansåg, att
det här gällde en landsända som var i stort behov av en lantbruksskola.

Herrarna på Norrbottensbänken ha här tagit upp striden örn skolans förläggning.
Som herr Meyerhöffer mycket riktigt påpekade, har utskottet icke
tagit ståndpunkt till den frågan. Meningen är icke, att staten skall inköpa en
egendom att upplåtas till skolan i fråga, utan meningen är att staten skall
lämna lån till hushållningssällskapet för inköp av lämplig egendom. När hushållningssällskapet
har en egendom på hand, får det gå till Kungl. Maj :t och
anmäla detta. Hushållningssällskapet får ett räntefritt lån, men till säkerhet
för detta skall staten ha inteckning i fastigheten. Man behöver icke betala
igen detta lån eller erlägga ränta å detsamma så länge skolan uppehålles. I
fråga om förläggningen blir det väl hushållningssällskapet som kommer att
besluta, och jag skulle vilja råda herrarna på Norrbottensbänken att diskutera
frågan örn förläggningen inom hushållningssällskapet, ty det finnes ju
liksom i andra län ett starkt hushållningssällskap, och det blir ju dess majoritet,
som kommer att avgöra den frågan även uppe i Norrbottens län. Det
tillkommer icke riksdagen att blanda sig i de stridigheter som tilläventyrs råda
inom ett hushållningssällskap.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag vill gentemot vad herr Nilsson i Antnäs
anförde endast säga, att Björkfors ligger i omedelbar närhet av de stora odlingsmarker,
på vilka staten offrat mycket pengar i nedre delen av Torne älvdal,
det så kallade Käräsjänkäområdet, vilket skall bli föremål för odling och
kolonisation under den närmaste framtiden. Att där finns en förnämlig odlingsmark
torde ingen kunna förneka. Just med hänsyn till denna mark anser
jag hushållningssällskapets val så utomordentligt.

Den strid, som man här från herrar Nilssons i Antnäs och Meyerhöffers sida
tagit upp, kunna vi naturligtvis avgöra där uppe i hushållningssällskapet,
men faktiskt är den redan avgjord.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag måste säga, att hur tacksam man
än för länets del kan vara för den princip, som man här slagit in på, kan
man icke ställa sig på samma upphöjda ståndpunkt som jordbruksutskottets
ordförande och herr Lövgren gjort, nämligen att det skulle vara för staten
likgiltigt, vilken valuta man får för de medel, som anslås. Det är den frågan
det här gäller. När vi framhållit, att det vid sidan av det förslag, man fastnat
för, finns andra likvärdiga, ja, kanske bättre förslag, vilka icke varit
föremål för jämförande prövning, ha vi därmed avsett att fästa uppmärksamheten
på, att det är statens skyldighet att se till, hur de anslagna medlen
komma att användas, och att en verkligt objektiv prövning kommer till stånd.
Jag har för min del icke förordat vare sig den ena eller den andra lösningen.
När det här rör sig örn jag minnes rätt ena gången om ett anslag på över
800,000 kronor och den andra örn 250,000 kronor får man icke säga, att det
här gäller en fråga, som man skall lösa ur rent lokala synpunkter. Det finns
vidare synpunkter, som man i detta sammanhang måste anlägga.

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. bidrag till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av

lantbruksskola. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 9.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets utlatan- Äng. domände,
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domänverkets tv^^veJv''
övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m. jämte i ämnet * Willix träväckta
motioner. industriaktie I

en till riksdagen den 6 mars 1936 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisäd
proposition, nr 193, bade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksar enden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags
likvidation och verksamhetens övertagande av domänverket i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna grunder;

2) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för avveckling av föreningen Nederkalix
industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder;

3) till avskrivning av lånekapital, anvisat åt föreningen Nederkalix industri
u. p. a., under utgifter för kapitalökning, avbetalning å statsskulden, för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 1,400,090 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet jämväl till behandling föreliaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:326 av herr Tham m. fl., vari hemställts,

att riksdagen med anledning av förevarande proposition men med avslag a
denna, i vad den avsåge domänverkets övertagande av Kalixverken, ville be sluta:

_ _ .

1) att medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix trämdustriaktiebolags

trädande i likvidation; o

2) att ett särskilt aktiebolag skulle bildas för övertagande från Kalix träindustriaktiebolag
av dess anläggningar i Kalix samt från domänstyrelsen av
dess anläggningar vid Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen;

3) att i detta syfte medge, att domänverkets egendom i Sandvik, Båtskärsnäs
och Lövholmen finge avhändas kronan och försäljas, varvid i tillämpliga
delar gällande författningar angående försäljning av kronoegendom skulle
ländä till oftcrrättclsG *

4) att i riksstaten för budgetåret 1936/1937 till statens aktieteckning i det
nya bolaget anvisa å utgifter för kapitalökning, fonden för statens aktier,
ett belopp av högst 5,750,000 kronor, däri även skulle inbegripas kostnaderna
för utökande av sulfatfabriken i Kalix;

5) att medgiva domänverket rätt att mot överlåtelse på det nya bolaget av
Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen teckna aktier i detta å 6,000,000 kronor;

6) att medgiva, att förlagskredit i den utsträckning, sådan lämpligen ej
kunde uppbringas i den allmänna marknaden, mot betryggande säkerhet finge
av staten lämnas det nya bolaget intill 5,300,000 kronor;

7) att det nya aktiebolaget finge övertaga, de förpliktelser, som domänstyrelsen
iklätts i fråga örn pensionering av de vid Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen
anställda;

8) att Kungl. Maj :t skulle äga att i det nya aktiebolagets styrelse tillsätta
två styrelseledamöter och en revisor jämte suppleanter för dessa; samt

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

9) att Kungl. Majit bemyndigades att verkställa utöver de ovan angivna
även övriga med överlåtelserna förenade åtgärder, dock utan rätt att härvid
utan riksdagens hörande företa något, som skulle i avsevärd mån öka statens
förpliktelser eller stegra dess utgifter;

2) II: 653 av herr Lövgren, vari föreslagits,

att riksdagen måtte vidtaga den förändringen i Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, att de enskilda aktieägarna tillerkändes en ersättning vid likvidationen
av Kalix träindustriaktiebolag intill ett belopp som motsvarade 68 procent
av deras aktieinnehav, samt

att de medlemmar i den ekonomiska föreningen Nederkalix industri u. p. a.,
som erlagt mer än 10 procent av det av dem tecknade beloppet, måtte erhålla
återbäring av de belopp som de erlagt utöver 10 procent.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

A) i anledning av Kungl. Maits förslag samt med avslag å motionen I: 326
medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags likvidation
och verksamhetens övertagande av domänverket i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna grunder;

B) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionen II:
653

1) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för avveckling av föreningen Nederkalix
industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder;

2) till avskrivning av lånekapital, anvisat åt föreningen Nederkalix industri
u. p. a., under utgifter för kapitalökning, avbetalning å statsskulden, för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 1,400,000 kronor.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Gabrielsson, J. Fritiof Gustafson,
C. Bengtsson, Hedlund i Häste och Gustafson i Kasenberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

A) i anledning av motionen I: 326 samt med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
rörande domänstyrelsens övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar 1)

medgiva, att åtgärder finge vidtagas för Kalix träindustriaktiebolags trädande
i likvidation;

2) medgiva, att ett särskilt aktiebolag bildades på sätt i reservationen angivits
för övertagande från Kalix träindustriaktiebolag av dess anläggningar
i Kalix samt från domänstyrelsen av dess anläggningar vid Sandvik, Båtskärsnäs
och Lövholmen;

3) medgiva, att domänverkets egendom i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen
försåldes till det nya bolaget;

4) till aktieteckning i det nya bolaget, under utgifter för kapitalökning,
fonden för statens aktier, för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 5,750,000 kronor;

5) medgiva domänverket rätt att mot överlåtelse på det nya bolaget av
Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen teckna aktier i detta å 6,000,000 kronor;

6) medgiva, att förlagskredit mot betryggande säkerhet finge av staten
lämnas det nya bolaget intill ett belopp av 5,300,000 kronor;

B) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionen II:
653

1) medgiva, att åtgärder finge vidtagas för avveckling av föreningen Ne -

Lördagen den 9 maj.

Nr 81.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

derkalix industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder;

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har väckt en motion i anledning av den
kungl, proposition som det här är fråga örn, nämligen angående övertagande
av Kalixbolagets tillgångar. Jag har ställt mig avvisande mot den sammanslagning
som här föreslås. Jag hade visserligen hellre sett, att man gått
direkt på aktiebolagsformen. Jag godtar emellertid de skäl, statsrådet anfört
på denna punkt.

Det gamla sågverket under domänstyrelsens ledning eller det så kallade
slipersfaktoriet vid Lövholmen, vilket tidigare ägdes av järnvägsstyrelsen, sysselsätter
arbetare som vid detta laget börja komma upp i pensionsåldern.
Överför man man nu utan vidare verksamheten på ett aktiebolag, kommer
uppenbarligen frågan örn dessa arbetares pensionering att förbli ölost. Vidare
är det en hel del andra saker som behöva bli föremål för utredning innan man
definitivt knäcker detta problem. Jag accepterar sålunda helt och fullt de
skäl som anförts av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet på denna
punkt.

När jag nu begärt ordet, och när jag nu från denna plats skall sjunga Kalixbolagets
svanesång, så sker det med ganska stor bitterhet. Det är nämligen
få ting som jag nedlagt så mycket arbete på som detta. Arbetet har i oerhörd
grad försvårats dels på grund av den kristid, vår trävaruexportindustri genomlevat,
och dels på grund av omständigheter, som icke lia med kristiden att
skaffa utan snarare med vad jag skulle vilja kalla den svenska byråkratien.
När det 1926 som en följd av det stora och gamla Ytterstfors-Munksundsbolagets
nedläggande uppstod en praktiskt taget fullständig arbetslöshet där
uppe, måste vi ta itu med att åter få arbetet igång.

Vid den tidpunkten fanns det ingen möjlighet i världen att få till stånd ett
direkt statsingripande vare sig genom domänstyrelsen eller i någon annan form.
Vi måste då välja en annan väg. Efter samråd med den dåvarande frisinnade
regeringen valdes den utvägen, att man gjorde en kombination med staten och
enskilda som intressenter. Det tog ändå aderton månader, innan man diskuterat
igenom saken och kommit över alla svårigheter, så att man kunde bilda detta
aktiebolag. Enskilda intressenter i företaget blevo Svenska Handelsbanken,
som tog aktier i likvid för Karlsborgs gamla sågverk och sulfatfabrik, samt
privatpersoner inom länet och framför allt i Kalixbygden, som för den goda
sakens skull sälte in sina sparmedel till ett belopp av 150,000 kronor kontant,
vidare en industriförening, som erhöll ett lån av staten. I industriföreningen
tecknade bygdens befolkning efter förmåga — och i många fall över förmåga — -andelar, som skulle vara slutamorterade år 1942. På grund av många samverkande
omständigheter råkade Kalix träindustri i svårigheter. Den förnämsta
orsaken var, att priset å sågade trävaror sjönk från 230 kronor per
standard till 150 kronor per standard, och att priset på pappersmassa gick ned
från 185 kronor till 100 kronor. Man har gång på gång gjort anmärkningar
och talat om »Kalixäventyret». Kalixäventyret har icke varit värre än att,
när man nu summerar ned debet och kredit i balansräkningen för år 1935 sa
visar det sig, att bolaget har 3,400,000 kronor i tillgångar utöver svävande

Nr 31.

Lördagen den 9 maj

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

skulder, d. v. s. att 68 % av aktiekapitalet finns kvar. Balansräkningen är
icke byggd på några överdrivna värden, utan den är faktiskt hållen inom
betryggande gränser. Mot bakgrunden av detta förhållande måste jag säga,
att de enskilda, som medverkat till företagets tillkomst, blivit illa behandlade.
De få ju praktiskt taget ingenting eller på sin höjd 10 % av sina insatser. Det
rör sig, örn jag bortser från Handelsbanken, som väl kan bära förlusten, icke
örn så stora belopp — kanske 5,000, 10,000 eller 20,000 kronor för de största
insättarna, men det rör sig härvid örn folk, som av rent intresse för bygden
satt in sina sparslantar. _ Jag tror icke, att'' det är riktigt, att staten far fram
pa samma sätt som en finansorganisation gör, när det gäller att omorganisera
och sanera ett industriellt företag. Jag är övertygad örn att ingen kan påstå,
att värdena i bolagets balansräkning för föregående år äro för höga. Under
sådana förhållanden förfaller det bra hårt, att de enskilda, som satsat kapital,
icke skola få mer än 10 % och att de, som tillhöra den ekonomiska föreningen,
icke skola få igen något av vad de satsat. Det finns ju i alla fall
verkliga tillgångar. Man kan ju invända, att utredningsmännen icke åsatt
tillgångarna högre värden än dem, som upptagits i propositionen, och jagar
medveten om, att det för domänstyrelsen är alldeles utmärkt att få rensa
upp och sparta från en gynnsam utgångspunkt, men detta blir i alla fall icke
mindre hårt för de enskilda. Jag vet, att utredningsmännen haft till uppgift
att lägga en ny och solid grund för framtiden. Det gäller beträffande
de enskilda icke mer än ungefär 1,200,000 kronor, inberäknat insatserna i den
ekonomiska föreningen. 68 % av tillgångarna är icke någon vidare stor summa
för den svenska staten. Jag tycker, att riksdagen kunde gå med på den värdering,
som föreslagits i min motion.

Jag skall icke upptaga lång tid med att argumentera för motionen. Jag
tillåter mig emellertid att beträffande den ekonomiska föreningen, som varit
föremål för mycken kritik, säga ett par saker. Det var en olycka, att man,
när man bildade föreningen, stipulerade att medlemmarna skulle vara solidariskt
ansvariga för den skuld, vari föreningen häftade till staten. Örn en
person fullgjorde sina förpliktelser gent emot föreningen, så stod han i alla
fall i borgen för dem, som icke fullgjort sina förpliktelser. Resultatet blev,
att det sattes i gång en lokal agitation emot denna bestämmelse. När några
under hänvisning, till bestämmelsen underläto att betala, så följde andra
exemplet. Visserligen ändrades bestämmelsen efter tre, fyra år, men då hade
man ju redan kommit på efterkälken i så hög grad, att det icke var lätt att reda
upp saken.

Ifrån början var det meningen, att inkasseringen skulle ske genom ett intressekontor
vid de inom distriktet belägna verken. Intressekontoret skulle
automatiskt ombestyra amorteringen. Jag medger gärna, att det var ett fel,
att denna plan icke följdes. Jag skall icke yttra mig örn vem som har ansvaret
härför.

Vi ha nu kommit dithän, att domänverket skall övertaga Kalixföretaget för
att sköta det i egen regi. Jag hoppas, att den utredning, som skall göras inom
domänstyrelsen, icke skall draga alltför långt ut på tiden, och att man inom
en icke alltför avlägsen framtid skall kunna övergå till aktiebolagsformen.
Det är min bestämda uppfattning, att aktiebolagsformen är att föredraga framför
domänverkets egen regi.

Till alla dem, som tycka, att staten bragt stora offer för det s. k. Kalixäventyret,
vill jag säga, att staten nu icke alls gör någon uppoffring. De tillgångar,
som staten övertager, svara helt och fullt mot det belopp, som domänverket
erlägger för dem. Därtill kommer, att företaget ändock under de år,

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

som gått, givit arbete till löner, som gällt i den öppna marknaden, åt en befolkning,
som eljest skulle varit hänvisad till nödhjälpsarbete. Befolkningen
har fått inkomster och stat och kommun skatteintäkter till ett belopp av cirka
1,500,000 kronor. Man har bevarat bj^gdens karaktär på ett helt annat sätt
än som kunnat ske, örn i stället nödhjälpsarbete anordnats.

En sak, som man icke får glömma, är, att staten äger 2/3 av råvarutillgångarna
inom Norrbottens län. Gör det tankeexperimentet, att råvarutillgångarna
legat i händerna på ett bolag eller en enskild person. Jag är övertygad
om att statsmakterna icke skulle tillåtit en sådan extrem ekonomisk
liberalism, som det skulle inneburit att bogsera råvarorna till söderut belägna
förädlingsverk. Samhället hade i sitt eget intresse varit tvunget att fordra,
att ägaren av råvarutillgångarna byggt upp en industri, som åtminstone nödtorftigt
svarat mot de inom distriktets hank och stör befintliga råvarutillgångarna.
I längden hade människorna där uppe icke kunnat få sin försörjning
på annat sätt än därigenom att de där befintliga råvarutillgångarna
förädlats. Under de åtta år, som gått sedan initiativ tagits till Kalixindustriens
iståndsättande, har mycket förändrats. Det förstatligande, som nu skei-, hade
på grund av det läge, som år 1926 förefanns i den svenska riksdagen, icke då
kunnat komma till stånd. Vi stå nu inför en rekonstruktion av företaget.
Jag hoppas, att företaget för framtiden skall kunna undgå att taga statsmakternas
hjälp i anspråk.

Jag vill sluta min svanesång över det första Kalixbolaget med att framhålla,
att bolaget i förhållande till det svenska samhället icke varit tärande
utan närande. När man summerar ned plus och minus för vad som skett
under de sista åtta åren, finner man på plussidan ett väsentligt överskott.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och bifall till min motion. Jag
har dock ingen förhoppning om att motionen vid voteringen skall komma att
bifallas.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Jag står med bland reservanterna.
Jag ber att till en början få påpeka, att förteckningen på de närvarande så
tillvida är felaktig, att mitt namn icke upptagits, ehuru jag var närvarande vid
ärendets slutbehandling.

Herr Lövgren framhöll som sin bestämda uppfattning, att aktiebolagsformen
skulle vara lämpligast. Detta ha vi också särskilt framhållit i vår reservation
och därvid hänvisat till att den av Kungl. Maj :t förordnade utredningsmannen
Schultz haft samma uppfattning, som han motiverat med att den med
aktiebolagsformen förenade bokföringen och årliga balansräkningen m. m.
giva .större översiktlighet över den industriella driftens ekonomiska resultat
än som erhålles, örn företaget drives i domänstyrelsens regi. Herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet har för sin del ingalunda ställt sig
avvisande. Departementschefen har framhållit, att det skulle komma att
medföra en hel del konsekvenser, örn sågverksanläggningarna i Norrbotten
skulle drivas av ett särskilt bolaj? och att vederbörande myndigheter ännu icke
äro klara med sin utredning härom.

Herr Lövgrens påstående att Kalixföretaget från det allmännas synpunkt
sett icke varit tärande utan närande torde innebära en sanning med viss modifikation.
Statens tidigare stödåtgärder ha ju, som också
framhållit, i främsta rummet motiverats av rent sociala hänsyn. Det är sant,
att detta företag åstadkommit arbetstillfällen, som eljest icke skulle förefunnits.
Örn företaget icke kommit till stånd, hade det allmänna nödgats lämna
direkta understöd till befolkningen däruppe. Med hänsyn härtill kan man ju

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

säga, att företaget varit av stor betydelse oell haft mycket goda verkningar.
Man kan dock icke komma ifrån att staten offrat avsevärda belopp utan att
därigenom uppnåtts ett sådant resultat, som man väntat. Att så blivit fallet
har berott just på de av herr Lövgren omnämnda otrevliga förhållandena på
trävarumarknaden. Enligt reservanternas uppfattning skulle det varit lämpligast
att redan nu tillskapa ett bolag, som skulle övertagit Kalixindustrien
och de av domänstyrelsen för närvarande drivna sågverken. Om så skett,
skulle avfallet från sågverken kunnat förädlas vid trämassefabriken i Kalix,
varigenom ett bättre ekonomiskt resultat skulle åstadkommits.

Jag och mina medreservanter äro fullkomligt eniga med departementschefen
och utskottet örn att det är alldeles tillräckligt ifall ackordets storlek bestämmes
till 20 % av vederbörande föreningsmedlems ursprungliga kapitalskuld,
och att ackordslikviden för att kunna godtagas skall fullgöras före den 1 juli
1937. Jag tror, att man därvid gått så långt som det överhuvud taget är
möjligt och att förslaget härutinnan är rimligt och rättvist. Jag skall icke
gå in på vad herr Lövgren anfört angående de ekonomiska beräkningarna.
Herr Lövgren påstod, att man icke skulle få samma nytta av råvarutillgångarna
däruppe, om de fraktades till söderut belägna anläggningar. Jag skall
icke upptaga tiden med att ingå i någon kritik av detta påstående. Här gäller
det att få fram ett förslag, som leder till ett bättre ekonomiskt resultat än
det som för närvarande erhålles. Jag anser, att detta mål bäst uppnås, örn
riksdagen bifaller den av mig och mina medreservanter avgivna reservationen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Gustafson i Kasenberg instämde häruti.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Angående nödvändigheten av
att Kalixindustrien blir säkrare ekonomiskt förankrad än den drift, som hittills
varit, äro utskottet och reservanterna absolut eniga. Häremot har icke
höjts en enda röst. Meningsskiljaktigheterna. ha bara gällt, huruvida man
skall låta domänstyrelsen övertaga företaget eller redan nu tillskapa ett bolag.

Jag har den uppfattningen, att det är lämpligast, att domänstyrelsen nu
övertager företaget. Domänstyrelsen äger råvarorna och har hand örn de
andra sågverken. Det är motionärernas mening, att ett blivande bolag skulle
övertaga även dessa sågverk, men i så fall finge domänstyrelsen,? organisation
ändras, och detta kan icke ske utan att det göres en utredning. Under tiden
kan man ju vila på lianen och låta domänstyrelsen förvalta företaget. Den
uppfattning, som jag nu givit uttryck åt, samlade i utskottet en stor majoritet.
Det är högermännen, som reserverat sig. Vid frågans behandling i
första kammaren blev det överväldigande majoritet för utskottets hemställan.
Örn man icke vill stjälpa hela företaget, synes det mig, som om denna kammare,
då nu första kammaren bifallit utskottets hemställan, också borde göra
detta, så att vi kunde komma till ett positivt resultat. Herr Lövgren har
yrkat bifall till sin motion men samtidigt uttalat, att han icke trodde, att det
(anns stora utsikter för att motionen skulle komma att bifallas. Det tror inte
jag heller. Även i de frågor, motionen gäller, har första kammaren beslutat
i enlighet med utskottets hemställan. Jag skall icke förlänga debatten. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag har ingenting emot att domänverket
får övertaga Kalixindustrien. Det är endast att beklaga, att de arbetare och
småbönder, som vid Kalixindustriens igångsättande investerade kapital i denna

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

industri, nu förlora sina insatser. Många av dessa arbetare och småbönder
hava haft stora svårigheter att klara sina förbindelser.

När nu domänverket skall övertaga Kalixindustrien, ligger det en viss vikt
på att statsmakterna kontrollera domänverkets förvaltning. Beträffande domänverkets
sätt att planera, förvalta och organisera arbetet på andra ställen,
där domänstyrelsen haft industriföretag, har förekommit klander. Domänverket
har ett sågverk i Seskarö. Jag deltog för någon tid sedan i ett arbetarmöte
i Seskarö. Under mötet riktades en massa klagomål mot domänverkets
sätt att sköta sågverket däruppe. Örn jag icke är felaktigt underrättad, ha
arbetarna i Seskarö till regeringen avlåtit en skrivelse, innehållande klander
mot domänverket. Vid mötet gåvo arbetarna uttryck för den uppfattningen,
att domänverkets ledande män på ön antingen äro inkompetenta att sköta
sågverket eller också, och det betonades särskilt, gå de några privata företagares
i samma bransch ärenden. Dessa privata företagare skulle ha intresse
av att företaget missköttes, så att därigenom skulle kunna påvisas, att
ett av staten lett företag ovillkorligen måste gå med förlust. Även det av
vissa utskottsledamöter framlagda förslaget, att Kalixindustrien icke skulle
övertagas av domänverket utan överlåtas till privata företagare, torde vara
grundat på den uppfattningen, att statsdrift alltid är mindre lönande än privat
drift.

Jag fick den uppfattningen, då jag övervar Seskarömötet, att Seskaröarbetarnas
farhågor icke voro alldeles ogrundade. De privata företagarna i branschen
synas ha utövat ett visst inflytande på domänverkets tjänstemän. Sågverket
skötes faktiskt så, att dessa privata företagare få stöd i sin argumentering
för att företag i domänverkets regi icke kunna bliva bärande. Därigenom
förberedes denna industris överlåtande till privatpersoner. Det är statsmakternas
skyldighet, att när domänverket övertager denna industri, hålla ett
vaksamt öga på domänverkets tjänstemän. Det räcker icke med en rent pappersmässig
kontroll, med revisioner etc., utan man bör inhämta arbetarnas
uppfattning örn respektive företags skötsel och huru domänverkets tjänstemän
fylla sin uppgift. Gör man det, tror jag att domänverkets företag komma att
visa bättre resultat än hittills.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld. Herr talman!
Jag nödgas begära ordet för att göra några anmärkningar med anledning av
det anförande, som herr Brädefors nyss höll. Det är ju ganska naturligt,
att arbetarna i industriföretagen i Norrbotten ha intresse av att dessa företag
skötas väl och därigenom få en grundval, som tryggar deras bestånd. Arbetarna
däruppe ha ju under den gånga tiden levat under så osäkra förhållanden,
att man väl förstår detta. Å andra sidan skulle jag vilja lia sagt, att
intresset från arbetarnas sida ofta tar sig något misstänksamma uttryck. Den
siste ärade talaren har givit belägg för detta. Det har framställts vissa anmärkningar
mot skötseln av sågverket på Seskarö, och genast är herr Brädefors
färdig att lägga i arbetarnas och sin egen mun, att vad som inträffat beror
antingen på ledningens inkompetens eller dess illojalitet. Det kan väl
finnas andra förklaringar också. Man skall väl icke se allt i svart eller tyda
allt till det värsta. Samma sak kan ses från olika sidor. Man bör icke i
onödan söka efter mindervärdiga motiv. Det finns t. ex. på Seskarö en intressemotsättning
mellan den fasta och den lösa arbetarstammen. Det är ju
ganska naturligt, att arbetarna av den förstnämnda kategorien anse, att man
bör ordna det så, att dessa arbetare lia kontinuerligt arbete året örn och lia
full arbetsinkomst. Sågverket drives så, att ett skift blir arbetslöst åtminstone

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

under tre månader av året. Man förstår ju, att de fasta arbetarna icke tycka
om detta. Samtidigt bör man dock komma ihåg, att denna anordning medför,
att andra arbetare i orten få tillfällig sysselsättning vid företaget, en sysselsättning,
som de annars icke skulle fått. Det är ju icke utan vidare klart, vilket
som är^ det mest framträdande arbetarintresset: att vissa arbetare skola
ha arbete aret runt, vilket måste medföra, att inga andra kunna få arbete,
eller att även andra än de arbetare, som tillhöra den fasta arbetarestammen, få
arbete. En sadan anordning behöver således icke bero på inkompetens eller
illojalitet utan kan bero på att arbetsledningen och arbetarna ha en olika uppfattning
örn vad som är riktigt och rättvist. Vi böra observera, att en sådan
intressemotsättning naturligtvis färgar arbetarnas syn på dessa ting.

•Tåg fick en annan gång en anmärkning på detta sågverk av följande innehåll:
Brädgårdarna ligga fulla med virke och det virket utsättes för vissa

risker för blånad, som kan medföra förluster, och samtidigt blir det dyrare att
placera den nya säsongens virke därför att, det icke finns plats i brädgården.
Detta beror väl på att ledningen vill göra det så dåligt som möjligt! Men jag
fragar: Varför skulle det tvunget bero på detta? Det visade sig vid en undersökning,
att domänverket fatt vissa svårigheter med sina avnämare i England.
Engelska virkesimportörer hade med domänverket kontrakterat vissa
priser, men så inträdde en nedgående rörelse på virkesmarknaden, och köparna
försökte g''öra litet svårigheter vid leveranserna. Det ligger i sakens natur,
att domänverket å sin sida måste hålla på att ingångna avtal upprätthållas och
så blev det stagnation i utskeppningen. Det var förklaringen.

Det är givet, att det också förekommer misstag. Alla människor lia sina
svagheter, _ och så naturligtvis även domänverkets funktionärer. Visst kunna
de göra misstag, och nog har jag sett, att sådana misstag påtalats från ortens
sida.

Det finns många förklaringar till de anmärkningar, som framställts. Man
kanske icke skall begagna så hårda ord, som herr Brädefors använde. Herr
Brädefors sade i slutet av sitt anförande, att det vore mycket bättre, örn man
frågade arbetare till råds och toge deras mening ad notam. Jag vill då säga,
att arbetarna t. ex. vid Seskarö äro icke blyga av sig. De tala minsann örn för
Kungl. Maj .t sa snart det tycka något är pa sned. Det är intet ont i det.
"Visst fa de göra det. Och jag försäkrar: att vad som sålunda förekommer,
föres fram till domänstyrelsen, som får se efter vad som ligger bakom. Jag
tror icke det finns någon anledning att påstå, att här sker något i det fördolda,
något som icke tål dagens ljus. Jag tror det finns en ganska stark kontroll’
och jag tror också nian kan säga, att folk på olika poster försöka göra så gott
de kunna. Det kail vara olika meningar örn den ena eller andra åtgärden, men
detta kan icke fa lov att föranleda, att man kommer med ogrundade anklagelser.

Herr Lindmark: Herr talman! När svenska staten engagerade sig i Kalixmdustnen
var ju detta ett experiment. Det stannade icke vid de 2,000,000
kronor, som staten först anslog, utan staten har ytterligare flera gånger fått
anslå medel. Såväl av den kungl, propositionen som av utskottets utlåtande
framgår, att aktiekapitalet praktiskt taget är förbrukat. Det kanske icke är
någon större fara i detta, ty under tiden ha ju dock arbetarna haft sysselsättning.
Örn icke Kalixindustrien funnits, hade staten fått vidtaga andra
åtgärder för att skaffa arbete. Broblemet gäller här huruvida Kalixindustrien
i fortsättningen skall drivas av ett självständigt bolag eller av domänstyrelsen
i dess egen regi. I utskottets utlåtande rekommenderas, att företaget skall

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

drivas i domänstyrelsens regi, medan i reservationen förordas, att det skall
drivas av ett särskilt bolag. Det är klart, att båda anordningarna ha sina företräden.
Bolagsformen skulle ju bland annat givit den fördelen, att man
av bolagets bokföring kunnat se driftsresultatet. Kammaren torde i dag komma
att bifalla utskottets förslag. I så fall kommer Kalixindustrien att drivas
i domänstyrelsens regi. Utskottet har uttalat önskvärdheten av att bokföringen
sker på sådant sätt, att man av densamma kan sluta sig till hur affärerna
gå. Jag skulle vilja understryka detta. Det kan hända, att den utredning,
som domänstyrelsen enligt utskottets rekommendation skall utföra, kommer
att utmynna i ett avstyrkande av bolagsformen. Riksdagen har stort intresse
att kunna konstatera, hur denna industri går. Jag vädjar till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att han anmodar domänstyrelsen
att föranstalta örn att för företaget anordnas en verkligt självständig bokföring,
som ger vid handen, hur debet och kredit gå ihop. Det är av särskilt
intresse även ur den synpunkten, att man därigenom kan få en uppfattning
huruvida det är så stor risk med statsdrift eller icke.

Jag har med dessa ord endast velat uttala en vädjan till herr statsrådet.

Herr Brädefors: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets påstående,
att jag använt för hårda ord örn domänverkets tjänstemäns åtgöranden
där borta på Seskarön, vill jag framhålla, att jag icke påstått, att domänverkets
ledande män vore antingen inkompetenta eller illojala. Vad jag yttrade
därom utgjorde endast ett återgivande av vad som sagts på arbetarmötet.
Det var arbetarna på Seskarön, som hade denna uppfattning örn domänverkets
tjänstemän. De torde ha framhållit sina synpunkter i sin skrivelse
till regeringen.

En av arbetarnas anmärkningar gick ut på följande: Vid sågverket hade
anlagts en stor bassäng av cement. Först när bassängen var färdig, kom man
underfund med att den icke var brukbar för sitt ändamål och då satte nian
igång med att spränga bort den redan färdiggjutna bassängen, varefter man
fyllde igen hålet.

På en av de sumpigaste marker, som fanns på hela ön, hade man anlagt en
kontorsbyggnad eller någon annan byggnad för verkets räkning. Denna byggnad
kostade en stor summa penningar. Först efteråt kom man underfund
med att marken var så sumpig, att byggnaden icke kunde användas, och så
slopades hela byggnaden.

En annan anmärkning gällde, som herr statsrådet nämnde, att domänverket
icke sörjt för att den färdiga sågade varan i tid kunde borttransporteras,
så att man fick plats för ny vara. Som skäl härför hade från företagsledningens
sida sagts, att det icke fanns båtar för transporten och att det saknades
köpare. Men när arbetarna kommo till bolaget och ville köpa litet virke,
svarades det, att allt virke, som ligger i brädgården, är sålt.

Vidare har gjorts anmärkning beträffande den nya linbanebyggnaden. Det
har påståtts, att den plats, där linbanebyggnaden byggts, är så liten, att den
icke tillnärmelsevis motsvarar behovet av upplagsplats och att linbanebyggnaden
alltså var för dyrbar.

Det är sådana anmärkningar, som man gör. Jag tror icke det är någon,
som undrar på att arbetarna draga den slutsatsen, att antingen måste ledningen
vara inkompetent eller också låter den sitt handlingssätt påverkas av obehöriga
intressen. I fråga örn Kalixindustrien är det nödvändigt för statsmakterna
att i framtiden skarpt kontrollera på vilket sätt industrien skötes.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

Herr Meyerhöffer: Herr talman! På en punkt, där väl utgången är så

pass klar som i detta fall, kunde det ju icke föreligga så stor anledning att
ta till orda. Men jag anser, att det är nödvändigt att till statsrådet Sköld
framföra ett tack för det sakliga sätt, varpå han redogjort för hurudana förhållandena
på Seskarö i många avseenden äro och för att därmed också de
rena otidigheter, som man från kommunisthåll tillåtit sig mot statens tjänstemän,
av departementschefen verkligen blivit eftertryckligt bemötta.

Den som bor i denna landsända får själv ta sig en funderare många gånger
beträffande vilka vägar som kunna vara de lämpligaste. Oavsett hur det ekonomiskt
ligger till, är ju detta en social fråga, och faktum är att utan statens hjälp
hade här rått ett nödtillstånd, som det för länet varit fullkomligt omöjligt att
reda upp. Att detta nödtillstånd av herr Brädefors och hans likasinnade utnyttjas
för att ytterligare skapa olust i stället för att vända förhållandet till det
bättre är en omständighet som gör att statsmakterna ibland kanske känna sig
rätt tveksamma på denna punkt. Det kan nog hända, herr talman, att de som
sitta i riksdagen i fortsättningen även flera gånger bli tvungna ta ställning
till problemet Kalix trä. Ty denna fråga är mycket beroende av hur förhållandena
utveckla sig på trävarumarknaden. Jag tror till skillnad från herr
Lindmark att det härvidlag icke på länge kan bli en fråga örn statsdrift eller
privatdrift, ty här är frågeställningen: hel- eller halvstatlig drift. Kanske
beror detta icke minst på hur förhållandena utforma sig i ett land — exempelvis
med hänsyn till den dumpande konkurrens, som därifrån bedrives —-som herr Brädefors har stort intresse för, men kanske inte för hur skogsarbetarna
där leva, vilket enligt samstämmiga uppgifter är mycket sämre än på
Seskarö. Det är kanske ytterst detta som avgör örn staten skall fortsätta att
där investera pengar eller örn företaget skall stå på egna ben.

Att man kan tvista örn detaljer är jag väl medveten om, men det finns ingen
anledning att rikta något klander varken mot statsmakterna, regering och
riksdag, eller mot de statens tjänstemän, som här nedlagt ett gediget arbete.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag tror att min bänkkamrat herr Meyerhöffer
inte har förstått ett ord av vad jag sagt, fastän han sitter så nära. Jag
har inte tänkt lägga några som helst hinder i vägen för att staten skall övertaga
denna Kalixindustri. Jag har endast, med stöd av de erfarenheter som
arbetarna ha ifrån de nuvarande statliga industrier som äro i domänverkets
ägo och med hänsyn till det sätt på vilket arbetarna se på dessa industrier, i
dag velat uppmana statsmakterna att hädanefter hålla bättre kontroll, så att
icke dessa industrier antingen skötas av sådana som icke kunna sköta dem
eller som lia andra intressen, utan så att verksamheten bedrives till statens
belåtenhet.

Vad sedan herr Meyerhöffer nämnde örn det land, varifrån dumping skulle
förekomma — jag förstår att han åsyftade Sovjetunionen •— så tycker jag att
man i dumpingens förlovade Sverige skulle vara mycket försiktig att tala örn
andra länders dumpingaffärer.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld. Herr talman!
Jag vill endast här förklara, att jag vid de besök jag avlagt vid statens sågverk
i Norrbotten icke fått det intrycket av arbetarna där uppe, att de så att
säga jaga efter missnöjesanledningar. Jag har närmast fått det intrycket att
arbetarna där uppe haft det så otroligt otryggt på den tid, när sågverksdriften
sköttes av privatföretagare, att de äro ängsliga för att icke statsdriften
skall lyckas och därför helt naturligt äro kritiska och försöka komma med

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

sina anmärkningar för att driften där skall bli så bra som möjligt och deras
utkomst så tryggad som möjligt.

Man får emellertid ha klart för sig att arbetarna där ute på arbetsplatserna
ju bara kunna se endels och att det är lätt för dem att misstaga sig. Jag
kan ta det exempel herr Brädefors omnämnde. Där ligger brädgården full av
virke, det finns inte plats för nästa säsongs virke, och arbetarna fråga sig:
Vart skall detta ta vägen? Så få de kanske till svar av en sågverksförvaltare:
Ja, det finns inte båtar, eller: Vi Ira inte fått sälja. Efter en vecka kanske

komma arbetarna och vilja köpa virke men få då beskedet: Det finns inte

något virke, det är sålt. Det är ju inte omöjligt att ett sadant händelseförlopp
kan utspela sig.

Men vad beror nu detta på? Det beror naturligtvis på att man inte kan begära
av en sågverksförvaltare på Seskarö, att han skall veta hur domänstyrelsens
försäljningsavdelning i Stockholm har disponerat virket i brädgården
på Seskarö. Det är väl självklart att en försäljningsavdelning icke vid varje
tillfälle kan informera sina underlydande tjänstemän, hur de stora affärerna
ligga till. Och det kan ju hända att en sågverksförvaltare, när han står inför
denna fråga från arbetarna: varför går inte virket härifrån? svarar, att man
kan väl inte få fartyg, man kan inte få sålt. I själva verket var ju sanningen
här den, att virket var sålt, men på grund av vissa meningsskiljaktigheter med
köparna kom icke virket att avgå. Men är det så märkvärdigt att sågverksförvaltarna
liksom arbetarna där uppe icke hade någon klar inblick i detta
läge? När man vet, hur saken ligger till, förstår man, att det inte låg vare
sig något inkompetent eller illojalt bakom detta faktum.

Sedan har herr Brädefors också dragit fram en del andra exempel, som jag
inte alls känner till. När emellertid herr Brädefors talar örn en bassäng und- •
rar jag i alla fall, örn inte den där bassängen var ett postament till en maskin.
Enligt de upplysningar jag fått har det faktiskt skett ett misstag i fråga örn
gjutningen av ett maskinpostament, vilket måste göras om. Och det är kanske
inte så underligt örn detta så småningom förvandlats till en bassäng. Äfen är
inte detta också ett skäl för den anmärkningen, att vi få ta oss litet till vara
för vad folk pratar, ty vi veta att det av en fjäder mycket lätt kan bli en
stor och fet höna!

Till herr Lindmark vill jag säga: försök inte inbilla kammaren och allmänheten,
att det förekommer någon dunkel bokföring vid statens sågverk. Att
så icke är förhållandet har t. o. m. i första kammaren för några dagar sedan
bestyrkts av den sakkunnigexpert, som anlitats för utredningen, nämligen direktör
Vollrath Tham. Det finns beträffande klarhet och uppställning ingen
anmärkning att göra mot den bokföring som tillämpas vid statens sågverk,
och denna bokföring är visst sådan att man därav kan utläsa resultatet av rörelsen.
Den enda skillnad som förekommer mellan denna och bokföringen vid
ett enskilt bolag är den, att man i det senare fallet ju enligt bolagslagen är skyldig
att när bokslutet är klart skicka in ett utdrag av vinst- och förlustkontot
och balansräkningen till patent- och registreringsverket, varigenom handlingarna
bli tillgängliga för tidningarna och komma att inflyta pa deras affärssidor.
Det är naturligtvis ingen som helst svårighet att göra ett sådant utdrag
ur statssågverkens böcker och tillställa tidningarna det. Gör man detta,
är jag säker på att man nått precis lika stor klarhet och lika stor publicitet
beträffande dessa sågverks förhållanden som man nu har i fråga örn privatbolagens
bokföring och bokslut.

Andra kammarens protokoll 198G. Nr 31.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (Forts.)

Herr Lindmark: Herr talman! I utskottets utlåtande finnes likväl en

uttalad önskan^ om att bokföringen skall ske på sådant sätt, att det blir full
klarhet. I utlåtandet står nämligen: »Därest emellertid domänstyrelsen för

Kalixverken anordnade särskild och fullständig bokföring, skulle jämväl ett
drivande av Kalixverken i styrelsens egen regi möjliggöra samma överskådlighet
i fråga om det ekonomiska resultatet som vid bolagsformen.»

Jag har endast velat understryka detta uttalande och ge en mera konkret
form åt detsamma, så att man verkligen finge fram siffrorna. Det kan annars
ligga nära till hands att domänstyrelsen, som bedriver en mycket omfattande
verksamhet, skulle i sin bokföring låta Kalixindustrien komma med i det stora
hela och icke speciellt angiva siffrorna angående denna rörelse. Jag har
velat understryka utskottets uttalande härvidlag och ge denna mer pregnanta
form åt detsamma.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill med all kraft understryka
vad statsrådet Sköld här säger, nämligen att det icke är någon strävan från
arbetarnas sida att försvåra verkets drivande i statens regi som är anledningen
till att man framställt vissa anmärkningar. Det är tvärtom på grund av en
fruktan för att staten skulle misslyckas och fruktan för att giva de krafter
vatten på sin kvarn vilka på alla sätt försöka motsätta sig, att staten skall
driva denna rörelse där uppe, som arbetarna framfört anmärkningar och ifrån
sina subjektiva utgångspunkter ansett att fel föreligga. Och det är ju ganska
naturligt, då deras utgångspunkter för bedömandet äro subjektiva, att de kunna
misstaga sig i åtskilliga frågor. Men då betyder också ett sådant klargörande
— som ju skulle ha befordrats till arbetarna tidigare i form av ett svar
på deras klagomål — att de i den mån som de misstagit sig få klarhet därutinnan,
och då komma de naturligtvis inte att fortsätta med kritiken.

Överhuvud taget är det glädjande att se det sätt, varpå frågan har avancerat
i dag. Det är ju nu icke längre fråga örn huruvida staten skall ge bidrageller
icke åt denna verksamhet, utan det är närmast en fråga örn formen för
bidraget. Och den form som man nu har valt anser jag innebära ett stort framsteg
beträffande driftens handhavande. Jag tror att vi allesamman kunna
vara över ens därom, att den form man från början valde, då man engagerade
en massa småsparare och t. o. m. arbetslösa arbetare att teckna betydande
aktiebelopp i det mer eller mindre befogade hoppet att få arbete, givit anledning
till mycket onödigt trassel, mycket klagomål och många missräkningar
också, som jag hoppas så småningom skola bortelimineras.

Jag vill bara med detta, herr talman, understryka, att arbetarna där uppe
säkerligen med all tillfredsställelse komma att hälsa det beslut som här sannolikt
kommer att fattas i denna fråga. Och jag vill sluta med att samtidigt
som jag yrkar bifall till utskottets hemställan jämväl yrka bifall till den av
herr Lövgren väckta motionen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till berörda
hemställan med den ändring däri, som innefattades i motionen II: 653, samt
3:o) bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Lövgren begärde emellertid votering, varför herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd:

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utskottets berörda utlåtande fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag för
anläggande av allmänna flottleden Dalälven—Bottniska viken jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 61, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande och kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område;

nr 62, i anledning av väckta motioner angående en förbättrad distribution
av elektrisk kraft inom Norrbottens län m. m.;

nr 63, i anledning av väckt motion örn viss ändring av villkoren för bidrag
från statens avdikningsanslag samt lån från statens avdikningslånefond ;
och

nr 64, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att underlätta
tillkomsten av gemensamhetsfisken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning
av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av att skärgårdsfisket
skadas eller i otillbörlig grad undandrages fiskarebefolkningen.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 20, hade herrar Llindqvist och Thorell föreslagit, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte anhålla örn utredning, vilka åtgärder som borde vidtagas till förhindrande
av att fisket i skärgårdarna skadades eller i otillbörlig grad undandroges
fiskarebefolkningen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av berörda hemställan anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Då det står ett enhälligt utskott bakom

denna avstyrkan finns det naturligtvis inga utsikter att få riksdagens andra
kammare med på ett beslut i annan riktning. Jag måste emellertid säga att
detta utlåtande är ägnat att väcka en viss förstämning.

Ingen lär väl ändå kunna bestrida att den befolkning, som det här är fråga
örn, har det utomordentligt svårt. Frågan örn deras angelägenheter återkom -

Äng. åtgärder
till förhindrande
av att
skärgårdsfisket
skadas
m. m.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. åtgärder till förhindrande av att skärgårdsfisbet skadas m. m.

(Forts.)

mer nästan vid varje års riksdag; vi ha redan i annat sammanhang behandlat
spörsmål, av vitalt intresse för dem. Alla veta hurusom priserna på fisken
pressas till det yttersta genom en ganska våldsam import utifrån. Försök ha
gjorts att få någon reglering därav till stånd, men riksdagen har avvisat. Av
utskotts.utlåtandet framgår, att man icke kan förneka att här sker ett allvarligt
intrång på dessa yrkesfiskares område. Ingenting skall nu heller göras.
Jag är naturligtvis inte alls blind för, herr talman, att det kan möta
mycket stora svårigheter att göra något och att det kan anföras skäl både för
och emot, men då vi i vår motion inte begärt något mera än att detta spörsmål
skulle bli föremål för en förutsättningslös utredning, och då ingen såvitt jag
kan förstå vill påstå att förhållandena på detta område äro tillfredsställande,
tycker man att utskottet borde ha kunnat sträcka sig litet längre och alltså tillstyrkt
en utredning i saken.

Jag beklagar att utskottet icke velat visa detta tillmötesgående; det är ju
klart att frågan nu faller. Jag hoppas emellertid att den liksom så många
andra faller framåt, och för att i min mån bidra till. att så måtte bli fallet,
skall jag, herr talman, understryka vad jag här sagt genom att likväl be att
få yrka bifall till den i ärendet väckta motionen.

_ I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Thorell och Hansson
i Hönö.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Såsom utskottet framhåller i sin
motivering, kan man inte gärna stifta bestämmelser, som förhindra, att vederbörande
fiskevattensägare utarrendera fiskerätten, där de så finna lämpligt
och önskvärt. Det är självfallet, att örn man skulle vidtaga åtgärder från
det allmännas sida i den riktning motionärerna här avse, värdet härav* i
betydande utsträckning skulle kunna bortelimineras därigenom, att fiskevattensägarna
inte skulle kunna hindras att utarrendera sina fiskevatten t. ex. för
sport- eller nöjesfiske.

Jag vill dessutom erinra örn att det i viss utsträckning redan finns möjlighet
att nå det av motionärerna åsyftade resultatet. Är det så, att vissa
metoder för fiskens fångande kunna anses otillbörliga, finns det ju möjligheter
att gå samma väg, som man gått i Södermanlands län, där man genom hänvändelse
till länsstyrelsen på administrativ väg fått bestämmelser, som förhindra
vissa fiskemetoders utnyttjande i sådan utsträckning, att de kunna
tänkas skada de legitima fiskarnas intressen.

Jag tror inte, att jag behöver anföra något ytterligare, och ber därför att
med hänvisning till vad utskottet i sin motivering framhållit få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lundqvist: Herr talman! Arnd utskottets representant anfört är ungefär
detsamma som utskottet uttalat — varken mer eller mindre. Jag kan för
min del inte känna mig alldeles övertygad. Jag medger visserligen, att man
inte skall .reglera olika näringar mer än nödvändigt och från det allmännas
sida inskrida i onödan på olika områden av näringslivet. Men jag vet inte,
hur det förhåller sig i dessa tider, om man ändå inte varit tvungen att på det
ena området efter det andra ingripa med olika regleringsåtgärder därför att
det faktiskt varit nödvändigt för att människor skulle kunna få sin utkomst.
Jag vågar sätta ett frågetecken, huruvida inte på vissa områden utefter kusten
förhållandena för närvarande äro sådana, att det skulle vara väl motiverat

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. åtgärder till förhindrande av att skärgårdsfisket skadas m. m.

(Forts.)

med ett något större stöd från det allmännas sida till förmån för yrkesfiskarena.

Nu sägs det, att det finns en annan väg att gå. Man skulle kunna vända
sig till länsstyrelsen och på administrativ väg få förbud till stånd. Jag
vet ju mycket väl, att man gått den vägen i Södermanlands län. Det är, såvitt
jag vet, det enda län, där man gjort på detta sätt. Men jag är inte säker på
att meningarna äro så odelade örn möjligheten att komma fram på den linjen.
Det skulle naturligtvis vara lättare, örn man vid en utredning kunde få även
den saken fastslagen.

Jag kan sålunda inte finna, att vad som anförts utgör något skäl mot en
närmare utredning av frågan. Och jag är alldeles säker på, att örn frågan
i år faller, dröjer det inte många riksdagar, förrän vi äro mogna för en reform
i av motionärerna önskad riktning. Men på det sättet få dessa människor
lida i onödan under mellantiden, och det tycker jag är synd.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Av vad herr Lundqvist yttrade

kunde man synnerligen lätt få den uppfattningen, att det allmännas åtgärder
för att hjälpa fiskarbefolkningen tills dato inte varit någonting att tala örn.
Jag ber att få påpeka vad säkerligen den ärade motionären vet, att en hel
del åtgärder vidtagits från det allmännas sid. Och under innevarande års
riksdag kommer det att på kamrarnas bord föreligga ett förslag, som avser
att åtminstone i någon mån trygga och förbättra fiskarbefolkningens ställning.
Jag vill ha sagt detta, då jag inte tycker det är riktigt, att man skall
få den uppfattningen, att man från det allmännas sida i stort sett ställt sig
likgiltig för fiskarbefolkningens berättigade intressen.

Då det nu ligger så till beträffande den speciella sak motionärerna avse,
att möjligheten att på administrativ väg få till stånd en reglering av förhållandena
i det län herr Lundqvist representerar inte försökts eller ifrågasatts,
kan jag för min del inte finna, herr talman, att det finns någon giltig
anledning för kammaren att nu biträda herr Lundqvists yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Vidare föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av väckt motion örn viss ändring i bestämmelserna rörande
statens sekundärlånefond för jordbrukare; och

nr 67, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd av fruktträdsodlingar
mot skador, vållade av hare och älg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens fjärde tillfälliga ut- Äng. trygskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående tryggande av gande avfollcfolkförsörjningen
i Norrbottens bill m. m. fNorrbotten*

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott län m- ”*•
hänvisad motion, nr 279, hade herr Meyerhöffer m. fl., föreslagit, att i överens -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. tryggande av folk försörjning en i Norrbottens län m. m. (Forts.)
stämmelse med i motionen uppdragna riktlinjer riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t begära en utredning av de frågor, vilkas lösning på grund av de säregna
förhållandena i Norrbottens län dels vore ägnad att trygga folkförsörjningen
i detta län, dels även i övrigt vore ägnad att skänka länets befolkning
en ökad känsla av trivsel inom länet samt ökad samhörighet med riket.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation utan angivet yrkande av herr Gustafsson
i Välsnäs.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Den mångfald av frågor rörande Norrbotten,
som stå på föredragningslistan i dag, gör det naturligt, att man inte
upptager någon längre debatt om föreliggande motion. Flertalet av de problem,
som där beröras, äro behandlade i propositioner och enskilda motioner. Jag
har dock funnit, att saken ligger så till, att redan statens äganderättförhållanden
i Norrbotten gör det angeläget att få problemet om folkförsörjningen
där upptaget i hela dess vidd. Det finns i alla fall inte någon motsvarighet
därtill på något annat håll i vårt land.

Vidare är det så, att skiftningarna mellan stor arbetslöshet och goda arbetstillfällen
visa sig mycket snabbare där uppe än på andra ställen i landet.
Dessa skiftningar måste ovillkorligen framkalla en social otrygghet. Redan
förut under debatten har av jordbruksministern påpekats den otrygghet, varunder
arbetarna leva inom en mycket stor del av industriområdena i Norrbotten.
Denna otrygghet och den isolering, som landsändan har, är enligt min
mening grunden till de sociala missförhållandena. Det hade varit berättigat
att redan nu taga upp problemet i hela dess vidd. Ty trots de goda konjunkturerna
är det så ställt, att skattebördan trycker ned vissa kommuner fullkomligt
orimligt. Man ser från skilda håll uttryck härför. Bl. a. har det
just i dagarna framkommit, att tillståndet i en kommun uppe i Norrbotten —
Råneå — blivit människorna fullkomligt övermäktigt.

Det är av denna anledning jag i korthet yrkar bifall till den motion jag
väckt i frågan.

Herr Brännström i Burträsk: Herr talman! Den ärade motionären i denna
fråga, herr Meyerhöffer, har ju med en kort motivering framfört ett yrkande
örn bifall till motionen. Jag vill erinra de ledamöter av kammaren, som ej
ha motionen till hands eller tidigare icke studerat densamma, att. som det
heter i utskottets motivering, motionen föreslår utredning örn »ett stort komplex
av spörsmål på skilda områden, såsom i fråga om jordbruk, skogsbruk och
träförädling, malmförädling och malmskeppning, elektrifiering m. m.». Dessutom
föreslås, att befolkningen i Norrbotten skulle få nedsatta biljettpriser på
järnvägsresor och att det skulle bli en generell höjning av det skattefria avdraget
för hela länets befolkning.

En del av dessa spörsmål lia inte något sammanhang med varandra, och det
vore synnerligen oklokt att efter de många skrivelseförslag örn utredning, som
avlåtits till Kungl. Maj :t och som ännu inte kunnat effektueras, nu gå in för en
ny princip och begära provinsutredning. Jag tror sålunda, att det är förståndigt,
örn andra kammaren följer utskottets förslag och förklarar, att motionen
inte bör till någon åtgärd föranleda.

För egen del vill jag emellertid tillägga, att jag tycker, att länsstyrelsen
i Norrbottens län i sitt avstyrkande av motionen uttryckt sig litet konstigt.

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. tryggande av folkförsörjningen i Norrbottens län m. m. (Forts.)
Det heter, att länsstyrelsen för sin del »näppeligen kan finna, att i allt fall
för det närvarande i dessa ämnen påkallas ytterligare initiativ från riksdagens
sida». Detta uttalande får väl emellertid tolkas så, att länsstyrelsen i
likhet med utskottet förväntar, att i den mån njm uppslag framkomma, de av
vederbörande myndigheter och andra företrädare för länets intressen bringas
under statsmakternas prövning och att varje fråga för sig får sin lösning. Vi
ha sett exempel härpå. För några dagar sedan beslöt andra kammaren för
sin del att begära en utredning i en norrbottensfråga. Förslaget föll visserligen
i första kammaren, men det visar, att det i alla fall finns intresse för
Norrbotten. Vi ha ju också, såsom den föregående talaren nämnde, i dag haft
uppe två stora frågor, som gälla Norrbotten: Kalixindustrien och inrättandet av
en lantbruksskola i Norrbotten. Vad den sistnämnda frågan beträffar, kan
man ju upplysa örn att Västerbottens läns hushållningssällskap för dryga
kostnader nyligen uppfört en lantbruksskola utan att ha fått statsbidrag.
Västerbotten missunnar naturligtvis inte Norrbotten, att riksdagen tillgodoser
dess intressen, men detta bevisar, att Norrbotten nog kan hålla sig framme
och få riksdagen att intressera sig för dem.

Jag anser för min del klokast, att riksdagen följer den praxis den hittills
tillämpat och utreder varje fråga för sig.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 14.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion angående anordnande av
kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven enskild jordstyckningsoch
jordförmedlingsverksamhet biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan,
vilket beslut skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 15.

Härefter föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för tyghantverkaren
G. E. Rahm från viss ersättningsskyldighet jämte en i ämnet
väckt motion; och

nr 94, i anledning av väckt motion angående rätt till viss befordran för fanjunkaren
i Norrbottens regemente C. P. Wallin.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 95, i anledning av väckt
motion angående ersättning för förluster i fisket, vållade genom skjutning å
Karlsborgs artilleriregementes skjutfält. Därvid anförde

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall inte med många ord

besvära kammaren. Det är givet, att mot ett enhälligt statsutskott finns det
ringa utsikter att vinna något. Jag ber emellertid att ett litet ögonblick få
taga kammarens tid i anspråk, då det enligt min mening här föreligger en

Äng. ersättning
för förluster
i fisket,
vållade genom
skjutning
å Karlsborgs
artilleriregementes
skjutfält.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ersättning för förluster i fisket, vållade genom skjutning å Karlsborgs
artilleriregementes skjutfält. (Forts.)
fråga, som är värd något större uppmärksamhet än som kommit den till del
genom statsutskottets .behandling.

o Utskottet säger, att motionären »icke styrkt om och i vilken omfattning pågående
skarpskjutningar från Karlsborg tillskyndat ifrågavarande fiskare förlust».
Jag medger, att jag inte styrkt omfattningen, och jag har inte heller
avsett att styrka den saken, då jag endast begärt, att en utredning skall företagas,
huruvida förlust tillfogats denne fiskare, och att i så fall det skall bedömas,
vilken ersättning som bör lämnas till honom. Däremot tror jag mig ha
mycket tydligt styrkt, att fiskaren i fråga lidit verkligt intrång i utövandet
av sin näring. Det förhåller sig nämligen så, att den person, varom här är
fråga, sedan lång tid tillbaka bedrivit fiske på av honom arrenderade fiskevatten,
belägna omedelbart på gränsen till de områden, som höra till Karlsborgs
luftvärnsartilleriregementes skjutfält. Såsom av en bilaga till motionen
framgår, är det farliga område, som skjutfältet omfattar vid skjutningarna, så
stort, att det sträcker sig 15 km. från skjutplatsen, sålunda långt utöver det
inom några få kilometer belägna område, som fiskaren äger disponera. Det
är^ alldeles, uppenbart, att när skjutning pågår — det gäller här skjutning mot
mål uppe i luften — är det inte möjligt att vistas inom området för att tillse
fiskeredskapen. Detta bör väl i alla fall vara ett bevis, som är fullkomligt
avgörande, för att inskränkning skett i denne fiskares möjlighet att disponera
de fiskevatten han arrenderar. Men det är inte blott detta, att inskränkning
sker i hans möjlighet att tillse sina fiskeredskap under den tid skjutning pågår,
utan örn redskapen ligga ute, bli de förstörda genom nedfallande delar av
projektilerna. Dessa explodera uppe i luften och skärvor komma nedstörtande
från ett par tusen meters höjd. Träffa de fiskegarnen, blir det betydande skador
i dessa, och det är därför faktiskt omöjligt att ha garn liggande ute under
den tid skjutning pågår.

Sedan tillkommer en annan omständighet, som inte är lika bevisbar men som
utan tvivel också den bidrager till förluster. Det är markvibrationen. Jag
vet, att det är åtskilliga, som bestrida betydelsen härav. Jag vet, att ett sådant
bestridande kommit även från håll, som kallar sig sakkunnigt, men jag
kanske för egen del kan i någon mån kalla mig örn inte sakkunnig så dock i
viss grad hemma i hithörande frågor därför att jag sedan gammalt har haft
ett stort biologiskt intresse, inte minst för sötvattensbiologi. Fiskarna sakna
egentliga hörselorgan, men äro däremot ytterst känsliga för mark- eller vattenvibrationer.
Om ett skott lossas ovan vattenytan blir fisken inte det ringaste
skrämd. Men förhållandet är helt annorlunda, så snart vibrationen kan fortplanta
sig från land i vatten. Man vet, att fisken kan stå stilla och orörlig,
örn man står eller t. o. m. rör sig försiktigt på stranden eller i båt, men för
en stöt, som åstadkommer vatten- eller markvibration, reagerar den ögonblickligen.
Det är intet tvivel örn att vid skjutning, när pjäserna äro uppställda
på stranden, åstadkommes så stark markvibration — för övrigt förnimbar
flera kilometer bort — att fisken på grund därav flyr de områden, som
ligga närmast skjutfältet.

Vad jag med min motion avsett är inte att skapa något prejudikat i detta
hänseende, utan jag har endast begärt, att riksdagen skulle hemställa hos
Kungl. Maj :t om en undersökning, i vad mån skador och förlust tillfogats
denne fiskare i hans obestridliga rätt att fiska på det område, som han arrenderar,
och, därest undersökningen visar, att sådan skada och förlust tillfogats
honom, örn skälig ersättning härför. Jag tror också, att det föreligger synnerligen
starka skäl för en dylik hemställan. Det kan knappast vara riktigt, att
en person som denne — och kanske andra som befinna sig i små omständighe -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ersättning för förluster i fisket, vållade genom skjutning a Karlsborgs
artilleriregementes skjutfält. (Forts.)
ter — blir på det sätt som skett störd och hindrad i utövandet av sin lovliga
näring och sin möjlighet att försörja sig genom av kronan vidtagna åtgärder,
utan att kronan känner förpliktelse att ge motsvarande ersättning.

Som frågan nu ligger till, anser jag det lönlöst att yrka bifall till motionen.

Det torde kanske vara möjligt för mig att en annan gång upptaga frågan till
förnyad prövning, och jag hoppas, den då skall vinna mer förståelse hos bade
utskottet och riksdagen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets ut- Äng. lånelåtande,
nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget. ^heUägarei

I en den 6 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 185, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över “
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att, för utlämnande av
låneunderstöd i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivits, bland utgifter för kapitalökning:, under
statens utlåningsfonder, fonden för låneunderstöd, till låneunderstöd åt
vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget för budgetaret 1936/1937 anvisa
ett reservationsanslag av 150,000 kronor, därav 100,000 kronor att utgå
av lånemedel.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservationer hade emellertid avgivits:

av herrar Bergqvist, Oscar Olsson, Asplund, Walles, P. A. Bergström,

Sven B. Larsson, Anderson i Råstock, Jonsson i Eskilstuna, Högström, Norling
och Persson i Tidaholm, vilka ansett, att utskottets hemställan bort
innefatta, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition;
samt

av herrar Jansson och Strindlund utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Det utskottsutlåtande, sommar föreligger, berör
en framställning från Kungl. Maj :t, enligt vilken föreslås, att det skulle ges
ett litet understöd på 150,000 kronor, som skulle utlämnas som lån till fastighetsägarna
i malmfältskommunerna Kiruna och Malmberget. Detta förslag
har ju avstyrkts av utskottsmajoriteten, men en mycket stark minoritet har
yrkat bifall till propositionen.

Jag måste säga, att jag är ganska förvånad över detta avstyrkande utlåtande
från utskottets sida. Ty denna framställning har föregåtts av en mycket
noggrann utredning av länsstyrelsen i Norrbottens län. Man har med ett
ord sagt penetrerat denna fråga på ett mycket noggrant och detaljerat sätt,
och man har till och med gått så långt, att man har granskat vart och ett av
de särkilda fallen, som det varit fråga örn att hjälpa. Man har då från länsstyrelsens
sida kommit till den uppfattningen, att det vore mycket rimligt,
att det här vidtages några åtgärder för att åstadkomma en hjälpverksamhet.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

På sätt och vis har också utskottet erkänt detta. Man har sagt, att fastighetsägarna
i dessa samhällen under de senast gångna åren varit utsatta för
en stark ekonomisk påfrestning, och vidare har man sagt, att fastighetsägarna
där uppe otvivelaktigt råkat i ett betryckt ekonomiskt läge. Likväl har
man från utskottets sida kommit till ett avstyrkande av propositionen, och
detta grundar sig bland annat därpå, att man i likhet med statskontoret anser,
att det här är fråga örn en ny form av statlig hjälpverksamhet.

Jag undrar, om man. verkligen kan göra det påståendet, att det här är fråga
örn en alldeles ny statlig understödsverksamhet. Det kan tänkas att man därvidlag
tagit intryck av uttrycket »fastighetsägare». Det är givet, att detta
ord ger ett visst intryck av ekonomisk stabilitet, men jag vill säga, att när
det gäller dessa, som det här är fråga örn att hjälpa, skulle man kunna i allmänhet
rubricera derutom ett slags egnahemsägare. Alltså, det är här i allmänhet
fråga örn att åstadkomma ett skydd för en del människor, som skaffat
sig ett litet bostadsegnahem där uppe, låt vara att det i många fall inrymmer
bostad åt, förutom ägaren, en eller annan hyresgäst. Det är här fråga
örn att ge bostadslån för att dessa människor skola få behålla sina egna hem.
90 procent av dem utgöras av gruvarbetare, som nu drabbats av den krissituation,
som uppstått i Kiruna och Malmberget. Särskilt i Malmberget har
det blivit minskad gruvbrytning, och detta har resulterat i minskade inkomster
för dessa arbetare. Långa tider har arbetstiden per vecka varit mycket
nedsatt. Nu har det blivit någon ökning av arbetstiden, men i alla fall är
arbetstiden i Kiruna inskränkt till fem dagar i veckan och i Malmberget till
3 eller 4.

Utöver detta är att märka ytterligare en omständighet, som gör den ekonomiska
situationen för dessa arbetare svår, nämligen att barnen där, i den mån
de växa upp, ha mycket ringa möjlighet att vinna sysselsättning inom gruvarbetet.
Detta betungar naturligtvis på ett särskilt sätt arbetarna och förvärrar
den ekonomiska situationen. Härtill kommer, att de, som byggt sig ett
eget hem, under de sista åren fått vidkännas en mycket stark minskning i hyresinkomsterna,
dels beroende på att de inte fått allt uthyrt —• en stor del
lägenheter stå tomma — dels på att den stora tillgången på lägenheter medfört
en sänkning av hyrorna.

Nu kan man visserligen säga, att de kunde låtit bli att bygga egnahem och
hyrt i stället. Men då vill jag säga, att med avseende på en stor del av dessa
personer har det förhållit sig så, att de på sätt och vis stimulerats av ledningen
för industriverksamheten däruppe till att bygga sig egna hem. När de
gjort det, har det inneburit en viss fördel för industriverksamheten, som ju till
största delen består av det stora LKAB. Detta företag är ju till hälften ett
statens företag, och att dessa arbetare byggt har således inneburit i viss mån
en fördel för staten. Nu måste man ju säga, att, örn man nu inte skulle i den
situation, som inträtt, vilja hjälpa dessa människor, är det klart, att det kommer
att betraktas av dem som synnerligen beklagligt, att de av ledningen där
uppe låtit förmå sig att i det allmännas intresse bygga sig egna hem. Inte
minst från den utgångspunkten tycker jag, att Kungl. Maj:ts proposition är
synnerligen motiverad.

Nu säger man emellertid i utskottets utlåtande, att det är väl ändå inte på
det sättet, att det här föreligger en omedelbar fara för dessa fastighetsägare.
Det är inte fråga örn att — örn man inte gör något för att hjälpa dem —
detta skulle leda till exekutiva auktioner för fastighetsägarna. Jo, det lär
verkligen förhålla sig på det sättet. Jag har här i min hand en P. M., som
avgivits av två representanter för kreditgivarna. Den ene är ordförande i sty -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ann. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

reisen för Kiruna—Gällivare—Malmbergets stadshypoteksförening oell den
andre är Konungariket Sveriges stadshypotekskassas ombud hos denna stadshypoteksförening.
Här säga dessa två herrar, att det förhåller sig verkligen
på det sättet, att då man kommer fram till en viss tidpunkt, blir hypoteksföreningens
styrelse, för att kunna bevara föreningens rätt, nödsakad företaga
indrivningsåtgärder, och därmed följer, såvitt jag förstår, i många fall
ett fullständigt sammanstörtande. En stor del av dessa arbetare, som det här
är fråga örn, ha nämligen gått i borgen för varandra, och när den ene faller,
faller kanske även den andre. Detta torde vara en av orsakerna till, att både
K. B. och Kungl. Majit föreslå åtgärder för att undvika ett allmänt ekonomiskt
sammanbrott för en stor del av dessa arbetare. Jag menar således, att
det här finns starka skäl för staten att träda hjälpande emellan.

Härutöver vill jag tillägga, att dessa fastighetsägare på sätt och vis ställts
i en undantagsställning i förhållande till andra fastighetsägare, som kanske
kunna få hjälp på annat sätt. När det var fråga örn att bilda en hypotekskassa
där uppe, tillätos de inte gå in i stadshypotekskassan utan det bildades
en särskild hypotekskassa för gruvsamhällena, och för denna stadgades
vissa restriktiva bestämmelser med hänsyn till förhallandena där uppe, avseende
bland annat kortare amorteringstid, vilket verkat påfrestande för flera
av låntagarna. Vidare har den statliga bostadskreditkassan, som lämnar sekundärlån
upp till 70 å 75 procent av taxeringsvärdet, icke utsträckt sin verksamhet
till dessa gruvsamhällen, beroende på en hel del olika omständigheter.

Jag menar alltså, att det här föreligger en hel del undantagsbestämmelser
för fastighetsägarna i dessa samhällen, som icke existera för andra fastighetsägare.
Således kan man även från den utgångspunkten säga sig, att här föreligga
särskilda skäl för staten att hjälpa.

Jag tillåter mig, herr talman, att med denna motivering yrka bifall till den
reservation, som är bifogad utskottets utlåtande och i vilken man påyrkar
bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Jansson: Herr talman! Jag har antecknat en blank reservation till
detta utskottsutlåtande, och jag anser mig därför skyldig säga några ord örn
vad den innebär.

Denna reservation innebär icke ett avstyrkande av att hjälp skall beredas
dessa egnahemsbyggare i Kiruna och Malmberget. Den innebär, att jag
har ansett, att den form av hjälp, som av Kungl. Maj :t här föreslås, icke kommer
att lämna det nödiga stöd, som dessa egnahemsbyggare äro i behov av.
Inom utskottet lämnades den upplysningen från den avdelning, som förberedande
behandlat denna fråga, att hjälpen skulle bestå i att det skulle lämnas
lån till egnahemsbyggarna för att de skulle kunna honorera, sina räntor på
upptagna lån i banker och andra kreditanstalter. Jag för min del har icke
ansett, att man på detta sätt kan nöjaktigt hjälpa dessa egnahemsbyggare.
De lia råkat i en så prekär situation, och jag anser, att de lån, som de ha att
förränta, ligga så högt över det fastighetsvärde, som numera kan förefinnas,
och även i förhållande till den avkastning, som fastigheterna lämna, att de
principiellt sett borde beredas samma hjälp som i vissa andra fall beviljats
lantbrukare. Man bär lämnat anslag till ackordslan och även i andra former
hjälpt dem att reglera sina lån. Jag anser, att man borde förfara på samma
sätt här. Jag är inte säker på, örn inte departementschefen kunde fundera på
en sådan åtgärd och låta företaga en undersökning för att på ett effektivt sätt
kunna hjälpa dessa personer att komma ur den knipa i fråga örn räntebetalning
och amortering, vari de råkat. Enligt utskottets förslag blir det ju när -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

mast statsverket, som får bära förlusten ensamt. Jag anser emellertid, att
man borde försöka få en uppgörelse till stånd med långivarna, som sannolikt
inte få full likvid för sina fordringar vid en eventuell försäljning av fastigheterna,
och att det vore skäligt, att dessa finge bidraga med en del.

. Jag hade velat, att reservanterna skulle gjort en antydan örn detta i motiveringen,
men på grund av brådska eller av annan anledning har detta inte
blivit fallet.^ Därför ansåg jag mig böra avgiva en blank reservation för att
ge uttryck åt dessa synpunkter, som jag anser mycket rimliga, och jag skulle
vänligen vilja hemställa till departementschefen att överväga, huruvida icke
dessa egnahemsbyggare kunde lämnas en sådan hjälp, att det blir möjligt
för dem att bibehålla sina fastigheter.

oDen av mig anförda särmeningen utgör för mig intet skäl att yrka avslag
på Kungl. Maj :ts förslag i fråga om penningbeloppet, utan jag biträder, herr
talman, herr Hages yrkande i detta avseende.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag har deltagit i behandlingen
av detta ärende i statsutskottet, och det må därför tillåtas mig att säga några
ord till försvar för utskottets mening.

Det är ju så, att en del av arbetarna i Kiruna och Malmberget lia förskaffat
sig egna bostäder. Somliga lia byggt för eget behov, men åtskilliga lia byggt
på spekulation för att hyra ut åt andra. Redan i mars månad föregående år
avgåvo de en skrivelse till regeringen med begäran om ett räntefritt lån på
fem år. Sedan har ju frågan avancerat därhän, att en ganska vidlyftig utredning
har gjorts av länsstyrelsen i Norrbotten. I denna utredning finner
man emellertid vissa saker, som tyda på, att faran inte skulle vara så förfärligt
överhängande, och det belopp, som där föreslås, är ju ganska rimligt. Utredningen
slutar med, att det skulle behövas ett belopp på 95,000 kronor. Länsstyrelsen
anser emellertid, att man för säkerhets skull får öka detta nied 25,000,
alltså till 120,000 kronor, men departementschefen lägger på ytterligare och
vill ha 150,000 kronor.

Nu står det i denna utredning bland annat följande: »Det torde ingalunda få
anses uteslutet, att i allt fall huvudparten av det rumsöverskott, som för närvarnde
finnes i Kiruna, skall kunna absorberas av den nuvarande befolkningen,
därest blott de ekonomiska svårigheter, vilka förorsakat nu rådande
inskränkningar, i någon mån lätta. Bebyggelsen är här i stort sett modern:
rumsenheter som anses mindre lämpliga såsom bostäder finnas knappast. —
En viss dylik absorption är nog tänkbar även vad angår Malmberget.»

Vidare står det i gruvbolagets yttrande, att det skett åtskillig lättnad på
det ekonomiska området. Det heter där: »Vad angar arbetsförhållandena

vid bolagets gruvor har, efter det att länsstyrelsens utredning i ärendet gjordes,
arbetstiden i Kiruna fran och med ingången av år 1936 på grund av ökad
malmbrytning höjts från 4 till 5 dagar i veckan.»

Det är alltså på uppåtgående, och man anser, att konjunkturerna skola bli
bättre och bättre. När det inte är fråga örn större behov frågar man sig
verkligen, örn staten skall träda till i varje särskilt fall, där minsta trångmål
föreligger. Av utredningen tycks ju framgå, att örn man bidar tiden och
deri bättre konjunkturen kommer i gång, skall det gå utan någon särskild hjälp
från statens sida. Jag tycker detta är ett ganska resonabelt resonemang.
Här är det ju inte fråga örn, att lantagarna lia fått betala någon särskilt hög
ränta för sina lån, utan gruvbolaget och även hypoteksföreningen där uppe
ha tillhandagatt med ganska billiga lån. Hypoteksföreningen har ju också
för inbetalning av restantier beviljat stödlån upp till 50 procent av taxerings -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

värdet och löpande med 372 procents ränta. Dessa lån skola betalas under en
tid av fem år med Vio varje halvår. Det är således ett tillmötesgående och
ett ganska billigt förfarande emot låntagarna.

Jag försäkrar, att det finns många bönder i Norrland och särskilt i Jämtland,
som befinna sig i mycket mera betryckt ställning än vad dessa göra.
De få betala 5 och ända upp till 6 procents ränta på sina lån, under det att
man här inte behöver betala mera än 3V2 och 4 procent. Jag tycker inte det är
några särskilt betryckta omständigheter, som vidlåda dessa husägare, utan
man bör kunna bida tiden, då det kommer att rätta sig självt.

För övrigt vet man ju inte säkert, var dessa pengar komma att hamna. Det
kan ju tänkas, att de, när de fått lånen, betala andra skulder till personer, som
förut satt till pengar. Då är det ju bra litet hjälp för dem själva. Det visar
sig också t. ex. i vad gäller lån i Svenska handelsbanken. Det står här: »Fastigheter
äro vidare i ett stort antal fall belånade i aktiebolaget Svenska handelsbanken.
Enligt uppgift från banken finnas emellertid praktiskt taget
inga ränterestantier.» Utan man betalar i tur och ordning. Det finnes en och
annan, som byggt på spekulation, som kommer emellan. Det är väl där som
i allmänhet, att man får stå sitt kast, örn man inte lyckas. Det har varit en
svår tid där uppe, men när tiden håller på att bättras år för år, behöver staten
icke hjälpa. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag hade knappast tänkt, att man skulle behöva diskutera svårigheterna. Dem
har man icke bestritt, utan under frågans tidigare behandling har det från
alla håll erkänts, att svårigheterna för dessa fastighetsägare äro på grund
av den svåra depressionen särskilt stora. Vad man däremot diskuterat är
frågan, örn icke principiella betänkligheter skulle möta för ett ingripande, och
det är närmast det, som statsutskottets majoritet eller den ena halvan av statsutskottet,
som står för majoritetsbeslutet, har anslutit sig till. Men eftersom
herr Olofsson i Digernäs menade, att förhållandena inte varit så svåra, skall
jag bara be att få nämna ett par siffror, av vilka kammarens ledamöter själva
kunna draga sina slutsatser rörande det läge, som har uppstått på grund av
förhållandena på hyresmarknaden. I Kiruna fanns det 1929 och 1930 ungefär
2,000 anställda i malmbolaget. År 1935 var det 1,472. I Malmberget
fanns det 1929 eller låt mig säga 1930 1,740 anställda, men år 1935 var
det 726. Och dessa 726 arbetade 3—4 dagar i veckan. Man behöver inte,
menar jag, mer än känna till dessa siffror för att förstå, att för dem, som
ha egna hem, där man själv bor i en lägenhet och hyr ut en lägenhet, förhållandena
måste bli svåra. Det har vittnats från alla håll, och den fråga
man i utskottet tycks ha hängt upp sig på är, huruvida de svåra förhållandena
måste leda till exekutiva auktioner och örn icke de penninginrättningar,
som beviljat kredit till fastighetsägarna, kunna vänta, till dess att förhållandena
blivit så ljusa, att ägarna själva kunna betala sina räntor och efterblivna
amorteringar. I den mån gruvbolaget självt är långivare, kan gruvbolaget
göra det, och i den mån svenska handelsbanken är långivare, kan
handelsbanken göra det. Därför är det ingen anledning att från deras sida
vänta något ingripande, ty de, som lia inteckningar, ställa icke så gärna till
med exekutiva auktioner, där de själva få lov att inköpa fastigheterna, utan
de föredraga säkert att låta de gamla ägarna sitta kvar där och skaffa
pengar så gott de kunna för att betala räntor och amorteringar. Men vad
det här gäller i första rummet är, att hypotekskassan och hypoteksföreningen

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

för Kiruna och Malmberget ha sedan 1934 fått nöja sig med att låta räntor
och amorteringar stå inne. De ha dragit sig för att påkalla exekutiva auktioner.
Men nu förklarar föreningens styrelse — jag har här det papper herr
Hage läste upp — att »för de per den 15 april 1934 förfallna annuiteterna, som
ju äro obetalda mer än två år från förfallodagen, blir föreningens styrelse
för att kunna bevara föreningens m. fl. rätt nödsakad besluta, att indrivningsåtgärder
skola vidtagas, dock har denna fråga av styrelsen bordlagts i avvaktan
på riksdagens beslut angående stödåtgärder. Leder nu ej kungl, propositionen
till positivt resultat, har styrelsen ej annat val än att besluta örn
omedelbara lagsökningsåtgärder mot de ovannämnda 67 låntagarna.» Sedan
har det kommit till förfallna hypotekslån, 253 stycken den 15 oktober 1935
och 187 stycken våren 1935. Länsstyrelsen har i en förnyad skrivelse förklarat,
att förhållandena där uppe komma att leda till en rad sådana exekutiva
auktioner, örn icke statsmakterna gripa in och regeringens proposition bifalles.
Den vänder sig direkt mot statsutskottets majoritet och förklarar,
att den uppfattningen att därför att exekutiva auktioner hittills icke vidtagits,
komma de också att i fortsättningen utebli, den uppfattningen är
oriktig.

Jag vet väl, att man kan hysa betänkligheter mot att staten skall ingripa
för särskilda grupper av medborgare, fastän vi under alla dessa krisår fått
vänja oss vid att särskilda grupper, även örn de icke äro så stora, att de kunna
kallas klasser, fått hjälp. Och de speciella förhållanden, som råda här uppe,
göra, att de principiella betänkligheterna — skulle jag tro — böra skjutas i
andra rummet. Det är frågan om ett samhälle, dit folk har flyttat i massor
och där de byggt sina bostäder eller byggt lius på spekulation kring ett enda
företag, i vilket staten är hälftendelägare. Det förefaller, som örn statsmakterna
skulle ha en speciell skyldighet på detta område. Jag vill tillfoga, att
örn man vill draga den slutsatsen, att ett bifall till föreliggande förslag kommer
att föranleda, att det även på andra håll reses liknande krav, så får man
pröva dem från fall till fall. Vi lia att vänta ett förslag från länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län örn hjälp åt fastighetsägare i stendistrikten i Bohuslän.
Det är givet, att örn denna proposition blir avslagen av principiella
skäl, måste det innebära, att någon hjälp inte heller kommer att lämnas åt
Bohuslän. Vi ha ju betraktat Bohuslän såsom ett specialområde, och det synes
riktigt att även betrakta Malmberget såsom ett specialområde, där extra ordinära
åtgärder kunna behöva vidtagas.

Herr Jansson ville bringa hjälp på ett annat sätt, och han ville helst lämna
pengar till skänks. Då vill jag säga, att när det möter principiella betänkligheter
att bevilja lån, som skola vara räntefria till 1938 och sedan förräntas,
så är det uppenbart, att örn man skulle gå så långt, att man skulle ge fastighetsägarna
direkt subvention, vore det ännu svårare att komma dit. Den hjälp,
som här är ifrågasatt, är blygsam, men dock av värde i en situation, då man
tycker, att det finns vissa tecken, som tyda på, att fastighetsägarna skola kunna
klara sina affärer. I den mån konjunkturerna bli bättre och fastighetsägarna
få ökade inkomster, så att de kunna betala av på sina lån, i den mån komma
de att kunna klara av dessa av staten utlämnade lån. Örn det är sant, att
ljusningen är så stor, som herr Olofsson i Digernäs nämnde, är det tydligt, att
riskerna för statens del bli minskade. Jag tror inte, att man av betänkligheter
mot att hjälpa en särskild grupp av människor skall draga sig för att
göra den nyttiga och goda handling, som Konungens befallningshavande med
sådan energi krävt och som kan komma att lända till nytta långt över det
ringa belopp det är fråga örn. Jag tror, att kammaren gör en god gärning,

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

om kammaren sluter sig till den halva av utskottet, som står för reservationen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Olofsson
i Digernäs betvivlade, att det var så farligt för fastighetsägarna vid malmfälten.
Herr Olofsson i Digernäs må hysa sina tvivel, men det är dock så, att
ett sjuttiotal av de små fastighetsägarna i Kiruna och 68 i Malmberget hotas
av exekutiva auktioner, örn inte riksdagen fattar det beslut, som regeringen föreslagit
och reservanterna inom utskottet lia biträtt. Men förutom detta måste
man komma ihåg, att arbetarna där uppe egentligen ha understött varandra.
De ha skrivit på lån för varandra, så att örn dessa 68 i Malmberget och ett
sjuttiotal i Kiruna drabbas av lagsökningsåtgärder, kommer det att draga med
sig åtskilliga andra fastighetsägare, som icke i dag befinna sig i samma
tryckta läge, och man har då anledning att befara en fastighetskrasch där
uppe.

Varför lia då svårigheterna blivit så stora? Jo, av det skälet, att dessa
fastigheter delvis åtminstone byggts under högkonjunkturen med de stora byggnadskostnader
som det innebar och med beräkning på de hyror, som då gällde.
Sedan har arbetet inskränkts ned till två och ett halvt skift i veckan. Nu
går det visserligen upp till feni skift i Kiruna och tre ä fyra i Malmberget,
men den förbättringen har gått parallellt med en lönesänkning för arbetarna,
något som innebär att de ekonomiska förutsättningarna äro annorlunda än när
de byggde. Det är uppenbart, att örn ■— såsom det framgår av statsrådets
siffror —- antalet arbetare inskränkts från 1,700 till 700 i Malmberget, så måste
det påverka hyresprisen, och den hyressänkning, som ägt rum, innebär i genomsnitt
helt säkert en reducering med 60 procent på hyrorna, vilket är ett
försvårande moment. Nu anföres det, att det blivit lättare. Ja, dessa lättnader
äro ju relativa. Visserligen få arbetarna nu arbete ett ä två skift mera
i veckan, men utom att de skola amortera löpande skulder, skola de därjämte
amortera de skulder, som tagits upp under krisen. Det betyder, att det uppsving,
som för närvarande gör sig gällande, icke är tillräckligt för att de skola
kunna klara av de svårigheter, som för närvarande råda.

Det har anförts från utskottet, att man av principiella skäl icke skulle gå
in för en sådan här lösning. Det är dock långsökt därför att riksdagen har
vid otaliga tillfällen förut fattat i princip likartade beslut. Visserligen har
det icke då gällt att hjälpa gruvarbetare utan ackordslån för hemmansägare.
Det gäller mycket stora investeringar i det företag det här är fråga om. Staten
har direkt satsat pengar och därmed beträtt den principiella väg, som
anses så tvivelaktig här. Man bör observera, att den byggnation, som gruvarbetarna
bedrivit, har staten direkt profiterat på, eftersom staten är hälftendelägare
i företaget. Örn inte gruvarbetarna hade byggt dessa fastigheter, hade
bolaget varit tvunget att bygga fastigheterna, och förlusten skulle ju i det
fallet ha gått ut över bolaget och således i andra hand staten, som är hälftendelägare.
Tack vare den politik, som bolaget genomfört, när det vidtagit åtgärder,
som inspirerat en omfattande del av byggnadsverksamheten, har staten
blivit besparad förluster, som staten annars skulle haft, och dessa förluster
framgå av de siffror, som föreligga och som visa, att bara i Malmberget skulle
vid en ekonomisk kris fastigheter till ett taxerat kapital av 550,000 kronor
gå över styr. Dessa förluster äro inte på långt håll så små som de förluster,
som man i allra ogynnsammaste fall skulle drabbas av genom ett bifall till
propositionen.

Jag vill inte gå i god för att gruvarbetarna ändå kunna klara detta, ty det

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

är beroende av hur konjunkturerna utvecklas. Om gruvdriften får ett bakslag
som under krisen, blir problemet försvårat, men även örn man riskerar det, kan
det icke finnas anledning att låta i första hand 150 gruvarbetare, som slitit i
hela sitt liv för att skrapa ihop ett litet eget hem, förlora alltsammans på sin
ålderdom.

Det har meddelats, att första kammaren nyss med mycket stor majoritet
beslutat bifalla reservationen i frågan, och jag hoppas, herr talman, att det
beslut, som denna kammare nu går att fatta, också kommer att gå i samma
riktning, d. v. s. bifall till reservationen.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag beklagar, att detta ärende kommit på
riksdagens bord i dag, då större delen av statsutskottet icke är närvarande i
riksdagen. Statsutskottets majoritet har uttalat: »Såvitt den verkställda utredningen
visar, hava emellertid exekutiva auktioner eller fastighetsrealisationer
i övrigt hittills icke förekommit i någon nämnvärd omfattning. Tillräckligt
stöd synes icke heller finnas för påståendet, att åtgärder för framkallande
i större skala av dylika tvångsförsäljningar av intecknade fastigheter äro
nära förestående eller överhuvud taget att befara.» När statsutskottet har
skrivit något sådant, har det naturligtvis gjort det efter noggrant övervägande.
Det hade därför varit av alldeles särskilt intresse att från dessa herrars sida,
som stå för utskottets utlåtande, fått den saken ytterligare belyst. Men när
det icke låter sig göra, måste jag säga, att jag för min del icke kan vara med
örn att frångå den ståndpunkt vartill statsutskottet har kommit. Ty då man
vet, hur det tillgår i statsutskottet och hur noga man där överväger, innan
något skrives, så förstår man att det finnes mycket goda motiv för vad som
anförts.

Det har sagts av finansministern, att det föreligger risk för att ett bifall
till utskottets förslag fattas som ett principiellt beslut. Detta kunde medföra,
att icke heller andra landsdelar, som äro nödställda, skulle få den hjälp
de kunna hehöva i en svår situation. Jag kan icke förstå, att så är fallet.
Här har utskottet motiverat sitt ståndpunktstagande med, att det föreligger
en ekonomiskt förbättrad situation i Malmberget och att de personer, som tidigare
varit arbetslösa, nu i stor utsträckning Ira arbete. När herr statsrådet
uppdrager en jämförelse med Bohuslän, tror jag mig kunna säga, att förhållandena
där äro sämre, ty där är det en stor grap!) människor, som äro helt
arbetslösa eller endast ha arbete med ringa förtjänst.

Under sådana förhållanden, herr talman, skulle jag vilja tillråda kammaren
att följa statsutskottets majoritet.

I detta anförande instämde herr Nylander.

Herr Lövgren: Herr talman! I anledning av den siste ärade talarens yttrande
vill jag säga, att jag för några minuter sedan hade ett samtal med en
kommunalman från Malmberget, som bestämt förklarade för mig, att örn inte
förslaget blir bifallet, så är det ganska säkert, att ett stort antal konkurser
bli den omedelbara följden, därför att vissa långivare vilat på hanen i avvaktan
på det beslut, som skall fattas av riksdagen.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag blev inte alls imponerad av herr Lövgrens
upplysning, ty är det så, att det blir exekutiva försäljningar, veta
nog kreditgivarna vad de få ut av fastigheterna, och därför betänka de sig
säkert mer än en gång, innan de skrida till dylika åtgärder. Frågan är: Hjälpa

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget.

(Forts.)

v fastighetsägarna eller kreditgivarna? Det är på den punkten jag står frågande.
I stor utsträckning ha krediter lämnats av ett mycket stort bolag, i
andra fall är det hypoteksbanken, och som en tredje kreditgivare anföres en
av våra större affärsbanker. Jag är absolut övertygad örn, att dessa kreditgivare
tänka sig för mer än en gång, innan de låta sälja en fastighet exekutivt
och endast få en del av sina fordringar täckta.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag tror, att jag i mitt förra anförande gjorde klart, att den kreditgivare det här
gäller är en, som man kan säga vara det allmänna, nämligen hypotekskassan
genom sina hypoteksföreningar, vilken på grund av sitt av statsmakterna fastställda
reglemente blir tvungen att tillgripa exekutiva auktioner, vilket enskilda
inte behöva göra. Örn denna kreditgivare ställer till exekutiva auktioner,
kan man säga, att medlen inte äro förlorade för det allmänna, men meningen
är, att den icke skall behöva vidtaga sådan åtgärd.

Det är riktigt, att i Kiruna arbetar halva arbetsstyrkan 6 dagar i veckan
och den andra hälften 5 dagar, men arbetsstyrkan är inte fullt 1,500 man.
Örn man jämför detta med år 1930, så var arbetsstyrkan då omkring 2,000
man. Och arbetsstyrkan i Malmberget är nu 7 till 8 hundra man mot 1,700
år 1930. Att då förhållandena måste anses abnorma och kunna ge anledning
till extra ordinära åtgärder, tror jag, att man måste erkänna.

Herr Jansson: Herr talman! Jag står som reservant här, men min reservation
skiljer sig från den andra endast i fråga örn motiveringen.

Herr Skoglund sade något, som jag fäste mig vid, nämligen att statsutskottets
majoritet avstyrkt förslaget. Jag håller ofta på vad statsutskottets majoritt
, föreslår, men jag vill påpeka, att här är det inte någon majoritet i egentlig
mening. Reservanterna, till vilka jag vill räkna mig, ehuru med annan
motivering, äro lika många som de, vilka stå för utskottets förslag. Det är
alltså bara slumpen som gjort, att vi nu stå som reservanter. Jag menar
sålunda, att när nu första kammaren med stor majoritet tagit förslaget, skulle
det se bra märkvärdigt ut, örn den s. k. folkvalda kammaren skulle avslå förslaget
och gå emot ett krav, som under de förhållanden, som varit rådande,
måste anses inte allenast behjärtansvärt utan även ur synpunkten av att staten
är hälftendelägare i bolaget som en moralisk skyldighet.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I anledning av vad herr Skoglund

sade vill jag kort och gott meddela, att det här faktiskt inte gäller de fastighetsägare,
som lia lån hos bolaget där uppe.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

§ 18.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 258,
angående överenskommelse med statens järnvägars änke- och pupillkassa om
övertagande av kassans rörelse, m. m.

Denna proposition bordlädes.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 31. 5

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Ang. ändring
i vissa delar
av lagen om
försäkring för
vissa yrkessjukdomar

m. m.

§ 19.

Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 209,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
dels ock anhållit om riksdagens yttrande beträffande ett å den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1934 antaget förslag till konvention
angående ersättning för yrkessjukdomar.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
en i anledning av densamma inom första kammaren av herr Hagman
väckt motion, nr 341, däri föreslagits, att riksdagen i den uti propositionen
föreslagna lagens 1 §, som innehölle en förteckning över de ämnen, som kunde
medföra yrkessjukdomar, måtte intaga även ämnet terpentin.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det i förevarande proposition framlagda
lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga av utskottet framlagt förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
innefattande allenast den avvikelsen från Kungl. Maj:ts förslag, att till slutstadgandet
fogats ett stycke av följande lydelse:

»I fråga örn yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan av stendamm,
skall 3 § i nu gällande lag fortfarande äga tillämpning, därest den i samma
paragraf omförmälda tiden av ett år redan utlöpt den 1 januari 1937.»; samt

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte meddela, att riksdagen
för sin del icke haft något att erinra mot föredragande departementschefens
till statsrådsprotokollet gjorda uttalande beträffande det å den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1934 antagna förslaget till konvention angående
ersättning för yrkessjukdomar.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Linder, Hagman, Olof Carlsson,
Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken och Molander, vilka
förklarat sig anse, att Kungl. Maj:ts lagförslag bort utan det av utskottet föreslagna
tillägget tillstyrkas.

Efter först skedd föredragning av punkten A. yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Det framgår av detta utskottsutlåtande, att

utskottet har i stort sett tillstyrkt bifall till propositionen om ändring i vissa
delar av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Innebörden av dessa
ändringar är, att man nu utökar antalet sjukdomskategorier, som äro föranledda
av sysslande med vissa farliga ämnen, utöver de kategorier, som förut
fallit under lagen. Dessutom föreslår man i övrigt vissa ändringar i den gällande
lagen. En av dessa ändringar är den, att man, när det gäller sjukdomar,
förorsakade av stendamm, föreslår, att där skall gälla den bestämmelsen,
att man räknar som sådan sjukdom, fallande under lagen även sjukdom, som
kan konstateras vara föranledd därav, att den sjuke så långt tillbaka i tiden

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ändring i vissa delar av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

m. m. (Forts.)

som för 10 år sedan sysslat med arbete — särskilt porslinsarbete —- där stendamm
uppstår oell där stendamm alltså kan föranleda denna yrkessjukdom.
Förut har bestämmelsen varit, att endast när det kunnat konstateras, att vederbörande
under det närmast föregående året sysslat med detta arbete och sedan
blivit sjuk, skulle vederbörande falla under lagen.

Nu har emellertid, när det gäller övergångsbestämmelserna, utskottet ställt
sig på den ståndpunkten, att denna förbättrade fördel för dem, som träffas
av denna sjukdom, skall inte gälla vid själva övergången till den nya lagen.
Där har utskottets majoritet, som framgår av vad som står på sidan 8, satt in
följande bestämmelser: »I fråga örn yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av stendamm, skall 8 § i nu gällande lag fortfarande äga tillämpning,
därest den i samma paragraf omförmälda tiden av ett år redan utlöpt
den 1 januari 1937.» Bestämmelsen skall här alltså gälla endast 1 år tillbaka.
Örn alltså en person inte sysslat med detta arbete under år 1936 utan
har slutat sin verksamhet i samma arbete under år 1985 och han sedan blir
sjuk, skall han inte falla under lagens bestämmelser.

Vi reservanter, som finnas antecknade vid detta utlåtande, 7 stycken, ha
däremot även på denna punkt tillstyrkt bifall till regeringens förslag, som innebär,
att den retroaktiva regeln skall gälla enligt propositionens övergångsbestämmelser.
Jag är övertygad örn, att det finns mycket goda skäl för, att
man går in för reservationen och alltså för Kungl. Maj :ts förslag. Ty det är
dock så, att denna sjukdom, som det här gäller, är av svår beskaffenhet och
ganska ofta förekommer inom vissa arbetsområden. Och man kan säga, att en
mycket stor del av de arbetare, som syssla med detta arbete, där stendamm
uppkommer, äro på sätt och vis predestinerade till att förr eller senare få denna
j-rkessjukdom. Det är alltså en sjukdom av den arten, att den drabbar ett
mycket stort antal människor, som i produktionens tjänst utföra detta arbete.
Sedan man nu funnit, att denna sjukdom kan inträda så lång tid efter det,
att en person varit sysselsatt i dylikt arbete, är det orimligt, örn man sätter
in en övergångsbestämmelse av den arten, att denna nya bestämmelse, som är
synnerligen motiverad, inte får gälla för en hel del av dem, som drabbats
av sjukdomen.

Från denna utgångspunkt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
vilket är detsamma som bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Utskottet har inte kunnat

biträda vad Kungl. Maj:t föreslagit i förevarande avseende. Det är så, att
lagrådet har anmärkt, att det framstode som ett, principiellt sett, icke tillrådligt
avsteg från vedertagna grundsatser om lagars tillbakaverkande kraft att,
på sätt som skett i propositionens lagförslag, med retroaktiv verkan frånträda
en i lag given reglering. Utskottet har tagit fasta härpå och därför föreslagit
det ifrågavarande tillägget beträffande lagens ikraftträdande. Vidare
tillägger utskottet i motiveringen, att det må erinras därom, att av den ena
parten i rättsförhållandet utkräves en ekonomisk prestation, från vilken han
enligt gällande lag var uttryckligen befriad, samt att en retroaktiv bestämmelse
i förevarande hänseende torde inverka på försäkringspremierna för ifrågavarande
yrkessjukdom. Det är med hänsyn härtill, som utskottet ansett lämpligt
att föreslå detta tillägg.

Jag bor, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ändring i vissa delar av lagen orri försäkring för vissa yrkessjukdomar
m. m. (Forts.)

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Het ärende, som här före ligger,

har så stor betydelse för oss gruvarbetare, att jag måste anhålla att
få taga kammarens tid i anspråk en stund.

Hen fråga, varom meningarna här bryta sig, berör arbetare, som genom
hälsofarligt arbete fått sin hälsa för ali framtid förstörd. Frågan gäller i
själva verket, huruvida en viss liten grupp av dessa arbetare, till skillnad från
andra i likartad ställning, skall förvägras ersättning efter de grunder, som i
lagen för övrigt nu kommer att fastställas.

Hen yrkessjukdom, som det här är fråga om, silikos eller stendammlunga,
angriper långsamt och bryter så att säga steg för steg ned sitt offer. Inom
gruvindustrien, där arbetet i stor utsträckning måste utföras i starkt stendammbemängd
luft, ha vi ganska många fall av denna sjukdom. Läkaren vid
Grängesbergs gruvfält, doktor K. G. Sundell, har på grund av denna yrkessjukdoms
utbredning bland gruvarbetarna nödgats ägna stor uppmärksamhet
åt densamma. Han har företagit ingående undersökningar av ganska stora
grupper av gruvarbetare i Grängesberg, och han har sammanfattat sina
rön i en tryckt redogörelse, en redogörelse, som för övrigt var införd i Svensk
läkartidning förra året, nr 9 år 1935.

Jag skall inte här ingå på något utförligare återgivande av denna hans
redogörelse. Han säger emellertid bl. a. i denna skrift, att den tid som åtgår
för sjukdomens uppkomst är helt olika. Endast i undantagsfall uppstår den
så hastigt som efter 3 ä 4 år. Rörande undersökningarna av sjukdomsförloppet
framhåller han, att röntgenundersökningar äro ett oeftergivligt villkor
för en säker diagnos, och sådan undersökning har ju också föreskrivits i lagen.
Beträffande röntgendiagnostiken användes en viss indelning för att klassificera
olika stadier. Ben numera vanligast förekommande är en indelning i tre
sådan, det första stadiet hänförande sig till fall med förstorad hilusskugga
och förstärkt strimmighet av lungteckningen, det andra stadiet med småfläckighet
och det tredje, där röntgen visar stora massiva skuggor. Sjukdomen
yttrar sig i andnöd, hosta och tecken till hjärtinsufficiens samt smärta i bröst
och rygg m. fl. symptom. Viktigast är andnöden, som till en början yttrar sig
vid ansträngning, men så småningom återfinnes även vid vila. Graden av
lungförändringen, säger doktor Sundell i sin redogörelse, anses i de fall, som
kunna komma ifråga för ersättning, i allmänhet tillhöra det tredje stadiet enligt
röntgen, alltså karakteriserat genom större sammanflytande härdar i
lungbilden.

Stendammlunga är sålunda ett långsamt fortskridande sjukdomstillstånd.
Hen som angripes av denna yrkessjukdom blir inte oförmögen till arbete och
ersättningsberättigad förrän efter många år av gradvis skeende försämring.
Vill man någon rättvisa ifråga örn ersättningsrätten för dessa människor,
måste därför ersättning för dylik sjukdom utgå även i de fall, när sjukdomen
yppar sig flera år efter sedan den sjuke varit sysselsatt i det farliga arbete,
där hans sjukdom grundlagts.

En sådan bestämmelse kommer nu också att genomföras i lagen. Enligt
denna bestämmelse skall ersättning utgå till arbetare, som ådragit sig yrkessjukdom
genom stendamm, röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, om den av
sjukdomen angripne inom 10 år från sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Nu föreslår emellertid
andra lagutskottets majoritet, att tiden bakåt inte skall räknas de arbetare tillgodo,
som väl ha arbetat i för stendammlunga farligt arbete efter den 1 januari
1931 — den tidpunkt då denna sjukdom lagmässigt inrangerades bland yrkessjukdomarna
— men som sedermera upphört med det farliga arbetet före den

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

m. m. (Forts.)

1 januari 1936. Utskottet har inte anfört —- jag vill slå fast det — något
som helst bärande skäl för sitt förslag att ställa denna grupp av sjuka arbetare
i en dylik undantagsställning, då det gäller lagens tillbakaverkande kraft.
Det enda skäl, som utskottet har anfört för sitt ställningstagande, är ömsintheten
örn arbetsgivarnas ekonomi. I sitt utlåtande säger utskottet bara kort
och gott följande: »Det må erinras därom, att av den ena parten i rättsför hållandet

utkräves en ekonomisk prestation, från vilken han enligt gällande lag
var uttryckligen befriad, samt att en retroaktiv bestämmelse i förevarande
hänseende torde inverka på försäkringspremierna för ifrågavarande yrkessjukdom.
» Man måste verkligen säga, att i detta uttalande från utskottsmajoriteten
sticker den kapitalistiska egoismen och det privatkapitalistiska intresset
fram på det mest krassa sätt. Yi få ändå komma ihåg, att den ena parten
är i detta fall arbetaren, som fått sina lungor förstörda i det hälsofarliga arbetet
och därigenom blivit oförmögen till arbete. Den parten skall ■—- när det
gäller den grupp, som utskottet vill undantaga —■ fortfarande bära hela bördan,
både sjukdomen och de därmed följande ekonomiska konsekvenserna.
Den andra parten, bolaget eller arbetsköparen, får man enligt utskottsmajoritetens
mening inte komma och ålägga någon ekonomisk prestation, därför
att den parten har tidigare varit befriad därifrån. En retroaktiv bestämmelse,
säger utskottet, torde komma att inverka på försäkringspremierna för
ifrågavarande yrkessjukdom. Jag tycker verkligen, att det går väl långt, när
ett riksdagens utskott kommer och anför enbart dylika skäl för en så orättrådig
lagstiftningsåtgärd som här föreslås. Att ämbetsverken ha gått in för
samma orättvist verkande bestämmelse är inte något försvar för utskottets
ställningstagande.

Jag vill anföra ett exempel för att påvisa, hur orättvist den av utskottsmajoriteten
föreslagna övergångsbestämmelsen kommer att verka. Vi ha
exempelvis en gruvarbetare, som arbetat i det hälsofarliga arbetet så lång
tid, att han redan 1931 började bli angripen av denna yrkessjukdom. Nu är
det så, att i första och andra stadierna är inte sjukdomen så hårt kännbar, och
han fortsätter därför i det hårda och hälsofarliga arbetet utan att ens veta
om den risk han löper. Krafterna svika emellertid allt mera, och på hösten
i fjol, alltså 1935, måste han sluta i det tunga och hälsofarliga arbetet och
få ett lindrigare arbete i renare och friskare luft. Han kan sedan möjligen
hålla ut i det lindrigare arbetet under innevarande år och in på 1937, alltså
till en tidpunkt, då de nya bestämmelserna lia trätt i kraft. Han förmår då
icke fortsätta längre utan går till läkare och får då konstaterat, att han har
stendammlunga i tredje stadiet och att han för framtiden är oförmögen till
arbete. Enligt utskottets förslag till övergångsbestämmelse skall den mannen
icke vara berättigad till någon ersättning för sin yrkessjukdom, trots att han
sedan 1931 har så att säga varit inbegripen under lagen och trots att i lagens
3 § nu blivit fastslaget, att ersättning skall utgå för denna yrkessjukdom,
örn den insjuknade inom tio år före sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Vi kunna sedan tänka oss en annan arbetare, som befinner sig i precis samma
sjukdomstillstånd men som först innevarande år, alltså endast några månader
senare än i det förra fallet, Ilar slutat i det hälsofarliga arbetet och
fått ett annat, lindrigare arbete på ett område, som icke disponerar för den
yrkessjukdom, varom hilr är fråga. Denne sistnämnde arbetare får enligt
lagen och enligt utskottets övergångsbestämmelse rätt till ersättning för sin
yrkessjukdom, även örn denna icke konstateras förrän år 1945.

Vi lia alltså här två arbetare i precis samma situation. På den ene utveck -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
m. m. (Forts.)

lar sig sjukdomen litet fortare, och han blir utan ersättning, medan den andre,
vars sjukdom utvecklar sig saktare, blir berättigad till ersättning, även örn
sjukdomen icke konstateras förrän år 1945. Jag menar, att man måste väl
kunna inse, att en övergångsbestämmelse, som verkar på det sättet, är i högsta
grad otillfredsställande. Det blir några årsklasser lungsjuka arbetare, som
genom den av utskottet föreslagna övergångsbestämmelsen bli avstängda från
den ersättningsrätt, som fastställes i själva lagen. Antalet sjuka, som komma
att avstängas från den i lagen fastställda rätten till ersättning, blir nog
icke särdeles stort för hela landet. Det torde icke bli så många, att det spelar
någon nämnvärd ekonomisk roll vare sig för försäkringsbolagen eller på
annat sätt, men för de enskilda sjuka, som gå miste om ersättning, har detta
en oerhört stor betydelse och kommer att kännas såsom en oerhörd orättvisa.
När riksdagen i alla fall nu inser nödvändigheten av att skapa en mera
effektiv och rättvis lagstiftning beträffande ersättningsrätten för denna, yrkessjukdom,
då bör väl riksdagen ändå icke genom en småaktig övergångsbestämmelse
avstänga några tiotal, kanske något hundratal sjuka arbetare
från den ersättning, som lagen i övrigt fastslår såsom berättigad och riktig.

Jag ber på grund härav, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, som innebär avslag på den av utskottets majoritet
föreslagna, orättvist verkande övergångsbestämmelsen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har varit hindrad av debatten i första kammaren att deltaga i den. här förda
diskussionen och jag har icke heller haft tillfälle att höra vad som här har
förekommit. Det är därför möjligt, att jag kommer att återupprepa ting,
som redan äro sagda. Jag skall emellertid icke bli lång.

Man har i Sverige hittills haft ganska litet reda på yrkessjukdomarnas
förekomst. När den första lagstiftningen i ämnet tillkom år 1929 på förslag
av dåvarande socialminister Lubeck, infördes en förteckning på ämnen,
som framkallade yrkessjukdomar, vilka ämnen emellertid då saknade all betydelse
för Sveriges del, fastän ett av dem senare fått stor betydelse även
hos oss. Förteckningen upptog nämligen en rad ämnen, som icke förekommo
i svensk industri. Senare beslöt riksdagen, på därom väckt motion, att stenlunga
skulle införas bland de sjukdomar, som skulle räknas till yrkessjukdomar.
Detta var den första egentliga svenska yrkessjukdom, som kom in
under lagen, men den gången — jag erinrar mig det mycket val från år
1930 — trodde man, och det är väl egentligen därför, som sjukdomen fått
namnet stenlunga, att det icke var några andra arbetare än stenarbetare, som
voro utsatta för risken att få denna yrkessjukdom. Sedermera har det emellertid
visat sig. att risken för uppkomsten av stenlunga är ganska allvarliginom
en hel rad av olika industrier.

Vad som här skiljer utskottsmajoriteten och Kungl. Majit är följande fråga:
Skall en person, som trott sig vara försäkrad enligt 1931 års förordning, vara
berövad rätten till ersättning eller icke, örn han under de sista fem åren, alltså
under den tid lagbestämmelser funnits beträffande stenlunga, övergått från
detta farliga yrke till annat arbete men fortfarande är anställd hos samme arbetsgivare?
Detta är så att säga kärnpunkten i den tvist, som föreligger mellan
utskottsmajoriteten och Kungl. Majit.

Nu vet jag mycket väl, att en lagstiftning med låt mig säga i viss mån
retroaktiv verkan alltid är en mycket betänklig sak. Jag kan också försäkra
kammaren, att jag icke skulle ha fallit på idén att föreslå en sådan femårig
retroaktivitet, d. v. s. den tid, vi haft en yrkessjukdomslag med stenlunga så -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

m. m. (Forts.)

som yrkessjukdom, örn det icke hade funnits ett alldeles särskilt skäl, som jag
förmodar icke har blivit anfört i debatten. För att få kännedom om sjukdomsrisken,
gjordes vid en större fabrik en särskild undersökning av det stora
flertalet arbetare. Denna undersökning ägde rum någon gång under år 1934.
Resultatet blev, att nästan alla undersökta arbetare visade sig vara angripna
av sjukdomen. Arbetarna själva Ira icke fått något besked örn huruvida de ha
sjukdomen eller ej, detta av vissa skäl, närmast psykologiska, som jag för
min del respekterar. Låt oss nu antaga att följande har skett: Sedan det blivit
känt, att risken för stenlunga inom denna industri var så allvarlig, att nästan
samtliga undersökta arbetare voro angripna, vad finns det då för garanti
för att icke företaget under år 1935 har flyttat ut åtskilliga av dessa arbetare
till annat arbete i fria luften? De stå kvar hos samma arbetsgivare.
Jag säger icke, att så har skett — det vet jag ingenting bestämt örn -— men
örn det har skett, så betyder det, att åtskilliga arbetare, hos vilka stenlunga
konstaterats, under den gamla lagens giltighetstid, berövas rätten till ersättning,
därför att de den 1 januari 1936 icke längre arbeta i den yrkesfarliga
delen av denna industriverksamhet. Det var inför risken av denna konsekvens,
som uppriktigt sagt mitt samvete icke tillät mig att gå förbi frågan, och det
var också därför, som denna övergångsbestämmelse med denna modifierade retroaktiva
karaktär kom till stånd.

Jag undrar, örn icke andra kammaren kan ha skäl att respektera detta för
mig avgörande argument, ty nog vore det väl ändå en betydande orätt mot
åtminstone dessa arbetare, örn jag begränsar mig till dem, hos vilka stenlunga
konstaterats långt före denna lag örn så att säga tioårig respit för framtiden,
ifall de, kanske bara därför att de blevo undersökta så tidigt som år 1934,
skulle berövas rätten till ersättning. Risken finns i varje fall, örn man går
emot den av Kungl. Maj :t föreslagna övergångsbestämmelsen.

För min del vågar jag hoppas, att andra kammaren skall behjärta ett sådant
faktum, som jag här omnämnt, genom att följa reservanterna.

Herr Thorell: Herr talman! Såvitt jag icke missuppfattade herr statsrådets
anförande, var det ett rent uppkonstruerat fall, som medfört, att han velat ha
övergångsbestämmelsen formulerad på det sätt, som han här har framhållit.
Han framhöll nämligen, att det var möjligt, att en arbetsgivare efter överenskommelse
med sina arbetare skickat ut en del av dem på annat arbete och
att dessa arbetare då skulle komma att ställas utanför lagens bestämmelser.
Herr statsrådet kände sig emellertid icke alls säker på att något sådant förekommer
i verkligheten, utan det hela var enbart baserat på ett antagande. Har
det icke funnits någon annan orsak till herr statsrådets förslag på denna punkt,
förefaller det mig ganska underligt, att han icke följt vad som föreslagits av
lagrådet.

Jag skall icke gå närmare in på saken utan ber endast att få instämma i det
yrkande, som förut gjorts om bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Med anledning av det sista anförandet skall jag bara be att

få säga, att det ju ligger mycket nära till hands — sedan man konstaterat, att
en arbetare blivit infekterad — att flytta över honom till ett friskare arbete,
och då kan en sådan situation inträffa, som herr statsrådet omtalade. I stället
för att som herr Thorell antyda, att detta skulle vara något, som kanske icke
inträffar, skulle jag alltså vilja säga, att det är mycket troligt, att det verkligen
kommer att ske.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
m. m. (Forts.)

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag tyckte mig böra, att

herr Thorell ville påstå, att de exempel, som här anförts —- jag förmodar att
detta riktade sig emot icke bara vad socialministern anfört utan även mot
mig -— skulle vara uppkonstruerade och icke förekomma i verkligheten. Jag
skulle verkligen vilja rekommendera herr Thorell att taga del av den i tryck
föreliggande redogörelsen för de undersökningar, som vår läkare i Grängesberg
har företagit beträffande denna sjukdom. Herr Thorell skulle då få klart
för sig, hur lömskt denna sjukdom utvecklar sig. Som jag anförde i mitt
förra anförande, utvecklas den så sakta, att den, som har angripits, länge
kan fortsätta sitt arbete utan att ha en aning örn den risk han löper. Han blir
kanske allt krassligare och nödgas till slut söka sig annat arbete, därför att
exempelvis i gruvindustrien är brytningsarbetet och det dammiga arbetet så
tyngande, att han icke står ut med det längre. Han kommer då över i ett
annat arbete, som icke anses såsom disponerande för stendammlunga.

Sådana fall ha vi ganska många vid gruvfälten. En del av dessa arbetare
har övergått från det hälsofarliga arbetet till annat arbete under tiden från
1931 års början till 1935 års slut, och det är sådana arbetare, som, när sjukdomen
sedan konstateras, enligt utskottsmajoritetens förslag skola ställas utan
rätt till den ersättning, som i övrigt fastslås i lagen. Sådana fall förekomma,
herr Thorell! De förekomma inte i så stor omfattning, men den av utskottet
föreslagna övergångsbestämmelsen kommer att verka oerhört orättvist för de
enskilda sjuka, som komma att drabbas av densamma.

Herr Thorell: Ja, herr Karlsson i Gängesberg, vi ha ju icke några delade
meningar örn hur det skall ordnas för framtiden. På den punkten har utskottet
varit enigt. Det är endast övergångsbestämmelsen, som vi strida örn.
Just detta, att denna svåra sjukdom kan konstateras först långt senare, ha vi
velat taga hänsyn till i den nya lagen.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta, herr talman, utan endast
för att meddela, att första kammaren nyss har tagit utskottets förslag. Enligt
vad det upplysts mig, skulle det vara synnerligen svårt att sammanjämka skiljaktiga
beslut mellan kamrarna, i fall som detta, och därför ansåg jag mig vara
skyldig att meddela förhållandet i kammaren.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Jag vill säga kammarens
ledamöter, att det är onödigt att komma med ett sådant skrämskott,
att man icke skulle kunna sammanjämka en övergångsbestämmelse på en punkt
som denna. Örn man icke vill gå så långt som andra kammaren genom ett
eventuellt beslut örn bifall till reservationen, varmed man skulle ge lagen tillbakaverkande
kraft till den tid, då stendammlunga överhuvud taget varit införd
i lagstiftningen, så kan man komma överens örn en övergångsbestämmelse för något
kortare tid, så att man åtminstone räddar de fall, som jag syftade på. Eftersom
den undersökning, som i rätt hög grad varit ett motiv till den av Kungl.
Maj:t föreslagna övergångsbestämmelsen, ägde rum år 1934, skulle dessa arbetare
få rätt till ersättning även med en kompromiss av detta slag.

För övrigt är det väl icke alldeles uteslutet, att, örn andra kammaren fattar
ett beslut i överensstämmelse med reservationen, första kammaren sedan får
en uppmaning av utskottet att fatta samma beslut, eftersom majoriteten i
första kammaren var ganska liten för utskottets ståndpunkt. Det har hänt
förr, när kamrarna ha stannat i olika beslut, att den ena kammaren har upp -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

m. m. (Forts.)

manats att biträda det av den andra kammaren fattade beslutet. Det kan ske
också i detta fall.

Herr Gardell i Gahns: Herr talman! Man bar bär framhållit, att det

är orättvist, örn de, som bli sjuka, icke skulle få någon ersättning, men saken
är väl den, att olycksfallsförsäkringsbolagen icke lia räknat med att bli ersättningsskyldiga
för de ifrågavarande fallen. De måste givetvis efter detta
kanske införa nya tariffer för försäkringsavgifterna. Det kan alltså lia en
ekonomisk inverkan på försäkringsbolagen, örn vi nu skulle ta det förslag, som
Kungl. Majit bar lagt fram.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Med
anledning av herr Gardells i Gahns yttrande vill jag blott säga, att försäkringsbolagen
under alla omständigheter bli tvungna att räkna örn sina tariffer,
eftersom den tidsfrist, inom vilken man kunde få ersättning, enligt gamla lagen
var ett år, medan utskottet här själv biträtt förslaget om att för framtiden
utsträcka tiden till tio år. Följaktligen blir ersättningsrisken för försäkringsbolagen
även med utskottets förslag i hög grad ökad. Om ökningen i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag bifalles, kommer det här att röra sig
örn det antal arbetare, som under de närmast föregående fem åren fått denna
sjukdom. Något annat kan det icke bli fråga örn, så att så förfärligt svårt
kan det nog icke bli. Jag vet, att man inom riksförsäkringsanstalten i varje
fall icke anser, att det ur ekonomiska synpunkter behöver spela någon så stor
roll. Riksförsäkringsanstalten har åtskilliga industriella företag, där stenlungarisken
är rätt stor. Jag säger uppriktigt, att jag har svårt att tänka
mig, att man i denna fråga skall låta stenlungapatienternas rätt bli lidande
på grund av särskild omtanke om försäkringsbolagen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Thorell, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid andra lagutskottets förevarande
utlåtande nr 41 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten A av
berörda utlåtande.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 31.

Lördag«n den 9 maj.

§ 20.

iZssTddO? T1il| ^görande förelåg nu andra lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning
av lagen om dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
försäkring för delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, dels ock
olycksfall i väckt motion angående ändring av sistnämnda lag.
arbete. ni

(lenom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 218, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

I sammanhang med förevarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
63, van herr Spångberg m. fl. föreslagit, att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte anhålla örn skyndsam utredning och förslag till ändring av
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete i enlighet med de riktlinjer, som
angivits i motionen.

Utskottet hemställde,

A. att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionen II: 63 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av berörda hemställan lämnades på begäran ordet till

Herr Spangberg, som yttrade; Herr talman! I den motion, som behandlas
i detta utlåtande, och som väckts av socialistiska gruppen under nr 63 i andra
kammaren, ha vi främst tagit sikte pa en höjning av minimibeloppen av den
sjukpenning och livränta, som skall utgå vid inträffade olycksfall. Enligt
§ 6 i olycksfallsförsäkringslagen utgår sjukhjälp med lägst 1 krona örn dagen
under sjukdomstiden med fullständig oförmåga till arbete på grund av olycksfallet,
och enligt § 7 i samma lag utgår vid 100-procentig invaliditet ett minimibelopp
av 300 kronor örn aret. Vi ha i vår motion föreslagit en utredning
och begärt framläggande av förslag till ändring av dessa bestämmelser, och
därvid lia vi förslagsvis framhållit, att minimibeloppet skulle sättas till 3 kronor
vid sjukhjälp och till 900 kronor vid fullständig invaliditet.

Riksdagen har förut behandlat liknande motioner, som vi väckt, och riksdagen
har med godtagande av utskottets motivering vid dessa skilda tillfällen
visserligen erkänt det berättigade i att här ifrågavarande minimibelopp skulle
höjas, men riksdagen har samvetsgrant trots dessa uttalanden avslagit motionerna
och ingenting gjort. Jo, något har riksdagen gjort beträffande olycksfallsförsäkringslagen.
Riksdagen har nämligen försämrat denna lag och detta
vid två skilda, tillfällen. Den ena försämringen genomfördes år 1926, då riksdagen
antog vissa ändringar som medförde försämringar, vilka jag skall be att
få ge ett par exempel på. Förut erhöll en arbetare, som råkade ut för ett olycksfall,
örn han hade en årsförtjänst på 670 kronor, i sjukhjälp 1 krona 25 öre
under den tid, han måste avhålla sig från arbete. Efter 1926 års ändring erhåller
han blott 1 krona örn dagen. En arbetare, som beräknades kunna förtjäna
944 kronor örn året, erhöll förut 1 krona 70 öre per dag, men efter
ändringen ar 1926 erhåller han blott 1 krona 50 öre örn dagen. Alltså innebär
detta en försämring för ifrågavarande inkomstgrupper på resp. 25 ä 20
öre. Beloppen, 25 och 20 öre, äro visserligen icke svindlande, men ytterst kännbara
för dem, som under sjukdomstiden bli urståndsätta att kunna försörja sig
pa grund av inträffat olycksfall, när han förut haft en sådan låg inkomst.

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

(Forts.)

Ytterligare försämringar inträdde, när den nya sjukkasselagen antogs och
allteftersom den trädde i kraft. Om vi tänka oss en arbetare, som beräknades
ha en inkomst på 670 kronor om året, och som var medlem av en sjukkassa,
där han var tillförsäkrad 1 krona örn dagen i sjukhjälp vid inträffad sjukdom,
så erhöll denne arbetare före år 1926 vid inträffat olycksfall i arbete 1 krona
25 öre såsom hjälp från olycksfallsförsäkringen och 1 krona från sjukkassan
eller sammanlagt 2 kronor 25 öre per dag. Efter ändringen av år 1926 och
den nya sjukkasselagens antagande sänktes denna sjukhjälp från 2 kronor
25 öre till 1 krona per dag. Det är ju ett så orimligt läge, som denne arbetare
blivit satt uti, att det överhuvud taget inte behövde diskuteras, huruvida han
skall kunna försörja sig på ifrågavarande belopp eller icke. Detta borde väl
i första hand vara avgörande, när det gäller att bestämma minimibeloppet.
Dessa försämringar borde väl också motivera, att man höjde beloppen ifråga.
Det går helt enkelt icke att leva på 1 krona örn dagen, och det går icke för
den, som blir fullständigt invalid, att leva på 300 kronor örn året. Detta är
skäl, som verkligen i och för sig borde tala för en ändring härvidlag, och det
är på grund av dessa skäl, som vi yrka på en höjning av de lägst utgående beloppen.

År 1927 väckte vi en motion med samma syfte. Motionen tog den gången
direkt sikte på en lagändring. Yi fingo då höra av utskottet och utskottets
representanter, att det nog vore berättigat i och för sig att höja dessa laga
belopp, men att det måste föregås av en utredning. Nåja, vi togo herrarna på
orden och väckte en motion med förslag örn en utredning, vilket utskottets representanter
förut ansågo vara den väg, som man borde gå för att nå det syfte,
vars berättigande riksdagen erkände. Utskottet erkände även den gången det
berättigade i våra krav men skyllde på det ekonomiska läget. Utskottet har i
år varit nog vänligt att taga med ett brottstj^cke ur den motivering, som 1933
års utskott anförde, och jag tar mig friheten att på sid. 15 i utlåtandet citera
detta, vilket understryker ytterligare, vad som här framhållits. Det heter där:
»Utskottet anser det vara nödvändigt att bibehålla den till grund för olycksfallsförsäkringslagen
liggande principen, att ersättning enligt lagens regler
skall bestämmas med hänsyn till storleken av den skadades arbetsförtjänst
och icke i något fall må överstiga densamma. Med hänsyn härtill finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen. Utskottet vill dock
härvid framhålla, att beloppet av sjukpenning och livränta, som i enlighet
med gällande lags bestämmelser utgår inom de lägre inkomstgrupperna, enligt
utskottets mening är så lågt, att en mindre höjning därav i och för sig kunde
anses vara motiverad, ehuru en sådan höjning på grund av nuvarande ekonomiska
läge torde vara synnerligen svår att genomföra.» Man erkände då det
berättigade i vårt krav, men ansåg, att det på grund av det dåvarande ekonomiska
läget var omöjligt att tillmötesgå kravet i fråga. Ja, man är verkligen
synnerligen sparsam, när det gäller sociala utgifter. Det har gjorts en utredning
— den Var tidigare, några år tillbaka, i samband med en av oss då väckt
motion ■— som utvisar, att man kunde beräkna, att en höjning av sjukhjälpens
minimibelopp från 1 krona till 3 kronor per dag i enlighet med vad vi i vår
motion föreslagit icke skulle uppgå till så hög summa, som kungahuset drager.
Då är det väl underligt, örn man icke skulle kunna tillmötesgå detta krav och
hade bort göra det långt tidigare.

Jag skall emellertid icke tala örn den snö, som föll i fjol. Vi återgå till
den motion, som är väckt i det läge, som nu föreligger. I år föreligga icke
några av de skäl, som utskottet förut ansett utgöra hinder för ett antagande
av vårt förslag. I sak erkänner utskottet även i år det berättigade i vår mo -

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

(Forts.)

tion, och det heter i utlåtandet, på sid. 10, att »det enligt utskottets mening
kan ifrågasättas, om icke tiden kan anses vara inne att underkasta olycksfallsförsäkringslagen
^en revision i vissa delar, som icke beröras i den föreliggande
propositionen. Vid en sådan revision av lagen synes bland annat böra övervägas,
huruvida icke utan rubbning av den gällande olycksfallsförsäkringslagens
grunder en höjning kan äga runi i fråga örn beloppet, av sjukpenning
och livränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna.» Jag måste säga,
att bär hade det varit lämpligt för utskottet att sätta punkt, ty det hade varit
en tillräcklig motivering^ för bifall till motionen i fråga. Men jag har frågat
mig så mångå gånger, då det gäller olika ärenden här i riksdagen: När skall
man icke finna de obotfärdigas förhinder? Här anföres sedan på två rader
oriktigt och omotiverat, att i motionen icke anges några riktlinjer, som kunna
ge anledning till en framställning i ämnet till Kungl. Majit.

Jag måste visa tillbaka detta påstående. Det kan möjligen anses förmätet
av en enskild motionär, särskilt da han tillhör den socialistiska gruppen, att
sätta sig emot ett högvördigt utskott, men det kan icke hjälpas. Jag kan icke
låta bli att vid detta tillfälle tillbakavisa detta påstående. Jag fastslår, att
vi ha angivit riktlinjer, mina herrar, och dessa riktlinjer sammanfalla för
övrigt med dem, som utskottet självt angivit. Utskottet har nämligen i sin
motivering ansett, att det bör ske en höjning ifråga örn beloppen av sjukpenning
och livränta beträffande de lägre inkomstgrupperna, och det har icke kunnat
anföras något skäl däremot. Det är ju klart, att man kan skriva en mycket
större motion. Om denna motion avslås, få vi väl göra det till ett kommande
år. Man kan utarbeta en motion, som upptager många sidor och skriva örn ting,
som äro mycket självklara i detta sammanhang, men jag tillbakavisar talet örn
att några riktlinjer icke blivit anförda i den motion på ett par, tre sidor, som
avlämnats av oss. Jag gör detta så mycket hellre, som utskottet självt angivit
precis samma riktlinjer.

Då här bör ske en ändring fortast möjligt, och då utskottet erkänner det
berättigade i de krav, som bär föreligga, och ytterligare understryker det i
sitt utlåtande, och då det icke kunnat presteras några som helst vägande skäl
för ett förhalande av denna fråga, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Vidare anförde:

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att påvisa, att utskottet
här tagit upp tva saker, nämligen dels frågan om en mera omfattande
revision av olycksfallsförsäkringslagen, därvid utskottet framhållit, att det
kan ifragasättas, örn icke en sadan bör ske, dels ock frågan, örn det icke vore
rimligt att vid denna utredning ordna det så, att en höjning kunde äga rum
i fråga örn beloppet av sjukpenning och livränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna.
När utskottet uttalar sig på sätt, som här skett, och samtidigt
tillstyrker bifall till Kungl. Maj tis proposition, så är detta på sätt och
vis detsamma som att utskottet uttalat sig för en framställning till Kungl.
Maj ti att taga upp även nu ifrågavarande spörsmål till övervägande. Längre
kan man icke gå i detta fall.

Från den utgångspunkten ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag finner herr Hages inställning till detta
speciella ärende år efter år synnerligen märkvärdig. I år säger herr Hage, att
utskottets avslagsyrkande i realiteten är ett bifall till motionen örn en fram -

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

(Forts.)

ställning till Kungl. Maj :t att här vidtaga en utredning. Om det är utskottets
mening, då förefaller det mig tämligen självklart, att riksdagen i detta fall
säger ifrån det. Det har emellertid aldrig passat herr Hage att vara med örn
ett förslag, som hjälper de sjuka det här är fråga om, och jag förmodar, att
det är därför, som herr Hage i år tillsammans med herr Frändén med flera
yrkat avslag på motionen.

Jag har roat mig med att i riksdagsprotokollen gå tillbaka till de föregående
tillfällen, då denna fråga behandlats. Jag har då kommit till den uppfattningen,
att utskottet i år icke gärna kunde komma ifrån att yrka bifall till vår
motion efter den motivering, som utskottet år efter år presterat. Örn icke min
motivering kan godtagas av herr Hage, skall jag be att få citera vad han själv
tidigare anfört. Han har tidigare yrkat avslag på en motion örn direkt lagändring,
och jag vill här citera det uttalande, som han då gjorde. Han säger
bl. a.: »Jag har därför sökt komma fram på en annan väg. Jag har erkänt, att
det är riktigt, som herr Spångberg säger, att sjukpenningen och livräntan i
många fall äro synnerligen små, och att arbetarna borde kunna kräva, att ersättningarna
till dem vid olycksfall bleve ökade. Jag har då resonerat så, att
skall det finnas någon möjlighet att komma fram till en reform på detta område,
så måste man först få en utredning bl. a. örn vad det komme att kosta.
Från den utgångspunkten ha vi socialdemokrater i andra kammaren jämte vår
partivän herr Thorberg förenat oss örn att påyrka en utredning, som enligt vårt
förmenande skulle kunna leda till att man kunde åstadkomma en viss ökning av
den utgående sjukpenningen och livräntan. Med avseende på iivräntan hade vi
då tänkt oss, att det även skulle bestämmas en minimisumma och beträffande
sjukpenningen, att det minimibelopp, som existerar, skulle något höjas.»

Detta är motivering, herr Hage, för bifall till den motion, som nu föreligger.
Det har gått åtta år sedan dess. Frågan ligger fortfarande i samma läge. Utskottet
är tillbakaslaget på varje punkt som det under årens lopp gått emot
vårt förslag, och vad här i sak anförts av utskottet talar för bifall till motionen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall passa på att säga herr Spångberg, att
för arbetarna här i landet betyder det så rysligt litet, vare sig herr Spångbergs
motion bifalles eller''icke. För dem är det huvudsaken, att denna fråga
verkligen går framåt, så att det blir någonting åtgjort. Örn sedan herr Spångbergs
motion blir bifallen eller icke, intresserar dem säkerligen icke det ringaste.

Herr Spångberg: Herr talman! Egentligen sktdle man icke bemöta ett

sådant uttalande som herr Hages. Då jag i varje fall gör det, skall jag hålla
mig till sak.

När man ser på en motion, bör man väl se på den ur synpunkten av vad den
innehåller och icke ur synpunkten av vem som väckt den. Eller hur, herr
Hage? Är det kutym, att man först skall se efter vem som väckt motionen,
och sedan må förslaget vara så nödvändigt och så erkännansvärt som helst,
men det skall ändå icke bifallas, därför att det icke är herr Hage eller de,
med vilka han från sina politiska beräkningsgrunder har samröre med, som
framställt förslaget? Är det så, herr Hage, då förstår jag herr Hages motivering.
Men jag trodde, att vi skulle kunna hålla dylika beräkningsgrunder
utanför en debatt inom riksdagens väggar. Vårt förslag gagnar de arbetare,
som nu få leva på de allt för låga belopp olycksfallslagen berättigar till under
den tid, dc på grund av olycksfall berövats möjligheter till arbetsinkomst.
Det är ingen, som kan komma ifrån den saken.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. revision
av gällande
bestämmelser
om ersättning
ät sjöfolk vid
förlust av
effekter vid
fartygs förolyckande.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning blev på herr talmannens först därå givna
proposition utskottets hemställan i punkten A. av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen beträffande punkten B. propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen II: 63; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkten
B. av utskottets förevarande utlåtande nr 42, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen II; 63.

§ 21.

Härefter föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 12, i anledning av väckt motion angående revision av gällande bestämmelser
örn ersättning åt sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande.
Därvid anförde:

Herr Ekman: Herr talman! Såsom framgår av utskottsbetänkande^ har
jag till detsamma fogat en blank reservation. Emellertid är det mig angeläget
att här framhålla, att jag är fullt ense med mina kamrater i utskottet
derutinnan, att de nuvarande bestämmelserna i denna fråga rörande ersättning
till sjöfolket vid fartygs förolyckande icke ära tillfredsställande.

En av anledningarna till att jag reserverat mig är att jag anser, att den
föreslagna skrivelsen _ är onödig på den grund, att denna fråga avgöres av
Kungl. Maj :t på administrativ väg och att man icke har någon som helst anledning
att betvivla, att den nuvarande chefen för handelsdepartementet har
sin uppmärksamhet fäst även på denna fråga liksom på andra, som röra.
sjöfolket.

Vidare ber jag få påpeka, att denna fråga är av en rätt så komplicerad natur,
som även framgår av kommerskollegii yttrande i vad gäller förluster
vid delförlisning. Där påpekas nämligen, att bestämmelsen härom har tillkommit
i samråd med övriga nordiska länder och att samma bestämmelse är
gällande där samt att därest en ändring här skulle beslutas, skulle detta
givetvis förorsaka, att förhandlingar måste upptagas med dessa länder. Kommerskollegium
avstyrker detta på den grund, att kollegium anser, att i en
detaljfråga som denna bör en dylik demarche hos våra grannländer icke göras.

Sedan är det en annan fråga, och den gäller, huruvida sjöfolkets ersättningsbelopp
skola höjas. Därvidlag citerar kommerskollegium sitt uttalande
till Kungl. Majit 1922 och säger, att »kollegium har funnit det erbjuda
mycket stora vanskligheter att i fråga om bestämmandet av den ersättning,

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. revision av gällande bestämmelser om ersättning åt sjöfolk vid förlust

av effekter vid fartygs förolyckande. (Forts.)
varom här är fråga, utfinna regler, vilka kunna anses i alla avseenden garantera
full rättvisa». Kollegium framhåller även, att denna fråga helst bör
lösas genom avtal. Förhållandet är ju, att genom kollektivavtal mellan redareföreningen
och de ombord anställdas organisationer lia vissa förbättringar utöver
vad gällande lag bestämmer redan vidtagits, och det förefaller mig därför,
som örn ett fortsättande på den inslagna vägen skulle vara att rekommendera
då därigenom vinnes mera smidighet än genom lagbestämmelser.

Emellertid vill jag, herr talman, icke upptaga kammarens tid med att närmare
gå in på denna fråga i all synnerhet som jag i sak är enig med utskottet.
Jag har därför intet yrkande.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall helt kort och gott med
hänvisning till vad utskottet sagt i sitt utlåtande bc att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63
riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 22.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 14, angående uppställande av ökade krav på färgsinne och synskärpa
vid anställning inom vissa verk och yrkesområden yttrade:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall endast be att få säga
några ord i anledning av det föreliggande utskottsbetänkandet. På mig verkar
det, som örn varken utskottet eller de myndigheter, till vilka utskottet
remitterat föreliggande motion, hava riktigt förstått innebörden av densamma.
Man påpekar här i utskottsutlåtandet, att vad som begärts i motionen redan
tidigare är tillgodosett på de områden, som jag särskilt framhållit, nämligen
järnvägsväsendets och sjöfartens områden, särskilt vad gäller synskärpa, färgsinne
o. s. v.

I fråga om de övergångsbestämmelser, som påyrkats i motionen, har man
också tydligen missförstått det hela, enär man i utskottsutlåtandet säger;
»Emellertid är att märka, att vid statens järnvägar liksom vid enskilda järnvägar
och vissa rederiföretag sådana anställda, som vid företagna undersökningar
icke blivit godkända för fortsatt användning i säkerhetstjänst, i regel
beretts annan tjänst vid företaget, ett förfaringssätt, som utskottet tager för
givet även kommer att i fortsättningen tillämpas.» Ja, herr talman, det var
ju för motionären känt, att då man exempelvis vid järnvägarna varit tvungen
att flytta en lokförare på grund av förändringar i hans färgsinne och synskärpa
från den tjänst, han haft, han då fått något annat arbete, t. ex. vid
järnvägens verkstäder med ungefär samma betalning, som han hade i den tjänst,
där han ursprungligen var insatt. Men när det gäller sjöfartens område, finns
det ingen möjlighet för rederierna att åtminstone ombord på fartyget sätta
personer i annan tjänst. Väl har det inträffat ett och annat undantagsfall,
där rederierna anställt en sjöman, som på grund av förändringar i färgsinne
eller synskärpa icke kunnat segla till sjöss längre, i rederiets verksamhet i
land. Men dessa fall äro ett så försvinnande fåtal, att de icke ens kunna talas
örn i detta sammanhang. I detta fall hade det varit bra, om utskottet velat
tala örn, hur många människor som på detta sätt beretts annan anställning
inom rederirörelsen.

Äng. ökade
krav på färgsinne
och synskärpa
vid
anställning
inom vissa
verk och yrkesområden.

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ökade krav på färgsinne och synskärpa vid anställning inom vissa
verk och yrkesområden. (Forts.)

Man synes emellertid i fråga om synskärpa oell kravet på effektivare förundersökningar
lia helt och hållet förbigått, vad som i motionen framhållits,
och jag skall därför be att få läsa upp en del av vad som står i själva motionen.
På sid. 6 i motionen heter det i andra stycket: »Vad som lämpligast

bör göras, är svårt att utan vidare avgöra, men det kan tänkas, att man använder
sig av något förebyggande medel, således en effektiv undersökning av
icke bara färgsinne utan även av synförmågan, varvid uppmärksamhet bör
riktas särskilt på om hos den sökande förekomma ärftliga rubbningar av färgsinnet.
Härigenom skulle mången kunna avrådas från att börja inom ett yrke,
där han med stor sannolikhet icke kan fortsätta. För att vid en sådan förebyggande
undersökning bästa möjliga resultat skall kunna ernås, synes nödvändigt
kräva, att undersökningarna på hithörande område verkställas av kvalificerade
ögonläkare, vilka av medicinalstyrelsen godkänts.»

Där är klart och tydligt utsagt, tycker jag, vad motionärerna menat med
detta. Motionärerna hava icke svävat i okunnighet örn att exempelvis för
sjöfartens vidkommande de, som skola söka sig ut, underkastas läkarundersökning,
innan de få någon anställning till sjöss. Nu är det emellertid så, att
de prov, som de få undergå vid den nuvarande läkarundersökningen, icke äro
tillfredsställande. Det gamla färgsinnesprovet, som man använt, är nu kasserat.
Man har infört ett nytt. Det nya provet är ungefär dubbelt så effektivt
som det gamla, varför en hel del av dem, som klarat det gamla provet, icke
klara det nya och följaktligen falla på den punkten.

Vad gäller undersökningen av synskärpan, har det icke skett några förändringar.
Men det är känt, att i fråga om en hel del personer kan man i förväg,
om det blir en effektiv och ordentlig undersökning av ögonen, säga, att inom
kort tid därefter — kanske till och med ganska lång tid, örn man vill taga
tidsperioder av 4—5 år — inträffa förändringar i synförmågan. En sådan läkare
kan säga till den undersökte: »Sannolikt kommer du att efter den tiden
hava en synförmåga, som icke räcker i det yrke, som du tänker söka i.» Det är
likadant i fråga örn färgsinnet. Det finnes ärftliga anlag för färgblindhet.
Där kan en ögonspecialist med sina metoder med tämligen stor sannolikhet
säga, att om några år kommer färgsinnet hos en undersökt person att förändras,
så att han icke vidare kan tjänstgöra i yrket. Här kräves sålunda ingenting
annat än att den första undersökningen skulle bliva effektiv och verkställas av
specialister, detta både för att skydda dem, som skola söka sig in i yrket, och
även för att garantera att man inom yrket, särskilt där säkerhetstjänst kräves,
icke skulle behöva hava personer under vissa tider, som icke besitta det färgsinne
och den synskärpa, som äro erforderliga enligt författningarna.

Vad gäller kostnaderna, som kanske verkat mest avskräckande hos dem,
som yttrat sig, så tycker jag icke, att de behöva vara avgörande, därför att
den första undersökningen, som skulle ske hos dessa ögonspecialister, icke
kan betinga något nämnvärt stort belopp. Även örn den till yrket sökande
själv skulle bekosta undersökningen, tror jag, att det är mera till gagn för
honom än att han efter fem—sex års tjänst inom yrket skall behöva sluta och
sedan icke har större möjligheter att komma in på andra områden och i varje
fall är för gammal att lära sig ett nytt yrke. Här finnas åtskilliga personer
inom sjömansyrket, som kostat på sig styrmans- och befälhavareexamen, godkänts
enligt det gamla färgsinnesprovet och också vid den första undersökningen,
som fordras för att få komma in i navigationsskola, befunnits hava
tillräcklig synskärpa och färgsinne, men när de avlagt examen och skola undersökas
för att komma ut på fartyg, bliva de kasserade och få aldrig användning
för den examen, som de kostat på sig.

Lördagen den 9 maj.

Nr 31.

81,

Äng. ökade krav på färgsinne och synskärpa vid anställning inom vissa

verk och yrkesområden. (Forts.)

Utskottet har också helt och hållet i detta sammanhang förbisett, att det
kräves ganska god synskärpa hos särskilt däckspersonalen. Här i författa
ningen heter det, att synskärpan hos rörs- och utkiksman skall utan användande
av korrektionsglas vara minst normal på ena ögat och minst 0.8 på det
andra. Med användande av korrektionsglas skall synskärpan gå upp till minst
de nyss angivna värdena eller också utan korrektionsglas till minst 0.7 på
båda eller minst 0.8 på det ena och 0.5 på det andra ögat. I fråga om däcksfolket
i övrigt står det i författningen, att synskärpan icke behöver vara
fullt så hög. Där kräver man utan användande av korrektionsglas 0.7 pål
båda ögonen eller minst 0.8 på det ena och 0.5 på det andra.

Jag måste säga, att praktiskt taget användas samtliga av däcksfolket till
rörs- och utkiksmän. Följaktligen måste alla hava den där högre synskärpan.

Nu inträffar det sådana fall, att personer, som kommit till sjöss och varit
till sjöss tre—fyra år, få synförmågan avsevärt nedsatt. De få icke fortsätta
i däckstjänst. Då återstår eldartjänsten. Men även för eldartjänsten har
man krav på synförmågan. Det är visserligen icke så mycket, 0.5 på det
ena och 0.3 på det andra ögat. Men det är ganska trångt på det området.
Det finnes icke möjlighet att komma in som eldare för samtliga, som icke
hava tillräcklig synskärpa för att vara i tjänst på däck.

Vad sedan gäller frågan örn övergångsbestämmelserna skall jag också säga
några ord. Man bär från vissa myndigheters sida ansett det icke behövligt
med några övergångsbestämmelser. De hava syftat till, att det skulle bliva
förtidspensionering, därför att man anser, att ett dåligt färgsinne eller minskad
synförmåga i och för sig icke behöver betyda, att vederbörande äro oförmögna
till arbete. Det är alldeles givet, att det icke behöver vara på det
sättet. Men hurudant är det för dem, som falla för de nya undersökningsmetoderna
i fråga örn färgsinnet? Det är många personer uppe i 40-, 45-, kanske
50-årsåldern, som varit till sjöss hela livet. Dessa människor sakna möjligheter
att komma in på andra arbetsområden. De hava sålunda inga möjligheter
att försörja sig annat än, som det står i motionen, med litet extra
arbeten, som de kunna få här och var. Det är icke det man syftat så mycket
till i motionen, utan det är till övergångsbestämmelserna, sålunda befrielse
från att undergå färgsinnesprov efter de nya metoderna för dem, som äro
äldre och varit till sjöss längre tid. Man har avsett i stället, att de, som godkänts
enligt den gamla undersökningsmetoden, skulle få vara kvar under en
viss övergångsperiod. Man har räknat från motionärernas och även andra
håll, att det icke kan ske någon större olycka med ett sådant förfarande på
sjöfartsområdet, därför att har den gamla undersökningsmetoden varit användbar
under många år tidigare, måste den också kunna vara användbar
för en mindre del av sjömansstammen en kort tid framöver.

Jag skall icke gå in närmare på denna fråga. Med hänsyn till att första
kammaren redan biträtt utskottets hemställan och det kanske icke egentligen
är någon mening med att yrka bifall till motionen i detta fall, skall jag bara,
herr talman, be att få hava anfört detta som motivering. Jag har intet yrkande.

Herr Wallén: Herr talman! Då den föregående ärade talaren, motionären,
såvitt jag förstod rätt, icke gjorde något yrkande örn bifall till motionen,
skall jag inskränka mig till att hänvisa till de uttalanden, som utskottet åberopar,
och erinra därom, att första kammaren enhälligt avslagit motionen.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 31. 6

Nr 31.

Lördagen den 9 maj.

Äng. ökade krav på färgsinne och synskärpa vid anställning inom vissa
verk och yrkesområden. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 23.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående avlöningsanslag
för medicinalstyrelsen; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion angående pensionering av viss indelt personal
;

nr 53, i anledning av väckt motion örn årligt understöd åt förra lärarinnan
Nicolina Elisabet Engman;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension
och avskedsersattning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 3 juni
1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 24.

Härpå föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr
12, angående utsträckt tillämpning av kungörelsen angående upphandling av
lantbruksprodukter m. m. för statens behov jämte tillhörande följdförfattningar.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 25.

Vid slutligen skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 13, angående upprättande av ett statens filmarkiv m. m.
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan, vilket beslut skulle, jämlikt
§ 63 riksdagsordningen, genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 26.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att lördagen den 16
innevarande maj företaga val av dels sex revisorer för granskning av stats -

Lördagen deli 9 maj.

Nr 81.

verkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning
jämte sex suppleanter för samma revisorer, dels ock ej mindre tjugufyra
valmän för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex
suppleanter för dessa valmän.

§ 27.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 239,
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, nämligen:
nr 821 av herr Hansson i Rubbestad m. fl.; och
nr 822 av herr Skoglund m. fl.

Vidare avgåvos nedannämnda motioner i anledning av Kungl.. Maj :ts proposition,
nr 240, med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt med
mera, nämligen:

nr 823—826 av herr Skoglund m. fl.; och
nr 827 av herr Jacobsson m. fl.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 28.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 218, till Konungen i anledning av väckta motioner örn beredande av
möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning.

§ 29.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av
vissa kostnader dels i anledning av jagaren Klas Ugglas grundstötning, dels
ock för inköp av drivmedel till flottan;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till fångvården
m. m. jämte i ärendet väckta motioner; och

nr 103, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn utredning om
järnvägsanläggning i Pite älvdal;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för filthattar;
nr 33, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för paraply- och parasollspröt
samt sammansatta paraplyställningar; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn upphävande av rätt till restitution av B-skatt jämte en i ämnet väckt motion;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckta motioner angående
en utvidgad livsmedelslagstiftning.

§ 30.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 31.

Lördagen den 9. maj.

■ V • ; § »1. ''

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

herr Laurén
» Persson i Grytterud
» Lundbom
» Högström
» Lind

> Olovson i Västerås
» Gustafson i Vimmerby
Andersson i Lindome
Falk

Olsson i Gävle
Pettersson i Hällbacken
Spängberg

Andersson i Surahammar
Erlander

Johanson i Huskvarna
Gustafsson i Välsnäs
Carlström
Stark

Brännström i Burträsk
Eriksson i Sandby
Karlsson i Munkedal
Persson i Undersvik
Olsson i Närlinge
Pettersson i Hahl
Hedlund i Häste
Nilsson i Göteborg
Wemer i Höjen

under 4 dagar fr. o. m.

» 2 » »

» 5 » »

> 4 » »

> 3 » »

» 2

» 4

> 2

» 5

» 2

> 4

> 2

» 3

> 4

» 4

> 2

» 5

» 2

> 5

» 4

» 2 » »

> 4 > »

» 2

» 3

» 2

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.

den 11 maj,
»11
» 10
» 10
» 10
> 10
»'' 9

» 11
» 11
12
11
11
10
10
11
11
10
11
11
13
12
9

10
10
11
10
10

och

In fidem
per Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362286