1936. Andra kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1936:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 30.

Tisdagen den 5 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28 och den 29 nästlidna april.

§ 2.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 255, med
förslag till lag angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 250, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap m. m.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 252, med förslag till lag Vid remiss
angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2) om straff för
ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål yttrade:

Herr Skoglund: Herr talman! Vi skriva i dag den 5 maj, och riksdags arbetet

har i stort sett fortskridit så långt, att vi inte alltjämt borde behöva få
en rad kungl, propositioner. I dag är det meningen, att vi skola remittera ytterligare
sex, och vi veta, att det ännu inte är slut på propositionerna, utan
att det kommer flera. Den proposition, som berör arbetslösheten, är t. ex. ännu
inte avlämnad. Uttalanden, som tidigare gjorts från riksdagens sida och
även av nuvarande medlemmar av Kungl. Maj:ts regering, borde förpliktiga
regeringen att behandla riksdagen på ett, om jag så får säga, hyggligare sött.

Den nuvarande justitieministern, som står för den proposition, vid vars remitterande
jag nu begärt ordet, yttrade år 1930, när den då sittande högerregeringen
avlämnade sin sista proposition — vilken avlämnades inom den ordinarie
propositionstiden -— i första kammaren följande: »Varken inom eller utom
riksdagen lärer någon bestrida önskvärdheten av att icke blott riksdagstiden
förkortas utan även arbetet inom riksdagen så tidigt som möjligt kommer i full
gång, så att icke viktiga ärenden alltför mycket må hopas under de sista riksdagsveckorna.
Till de medel, som hitintills anlitats i syfte att främja dessa
önskemål, hör först och främst den grundlagsstadgade begränsningen av motions-
och propositionstiden. Ehuru propositionstiden så sent som år 1918 bestämdes
till 70 dagar från riksdagens öppnande, sedan den kommitté, som haft
frågan under utredning, föreslagit 60 dagar, torde den uppfattningen vara allmän
inom riksdagen, att propositionstiden utan olägenhet borde kunna ytterligare
förkortas.»

Den sandlerska regeringen, som delade denna uppfattning, underkastade sig
frivilligt en begränsning av propositionstiden till 50 dagar i stället för 70 och

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 80. 1

Nr 30.

Tisdagen den 5 maj.

Vid remiss av propositionen nr 252. (Forts.)
utförde en verklig kraftprestation när det gäller avlämnande av propositionerna
i god tid. Den lämnade endast 14 propositioner under mars månad, och dessa
före den ordinarie propositionstidens utgång.

I år uppleva vi det alldeles motsatta förhållandet. I dag är det, som jag
nyss konstaterat, den 5 maj, och den proposition vi nu remittera bär numret
252. Jag tror,^ att örn vi se på de propositioner, som lämnats under januari
och februari månader detta år, alltså under vad man skulle kunnna kalla för
den normala tiden, skola vi finna, att det inte ens är hälften av alla propositionerna.

Efter en sådan deklaration, som herr Schlyter gjorde för några år sedan, en
deklaration som han borde komma ihåg även när han sitter i regeringen, må
ingen förundra sig, örn många av oss i riksdagen känna oss litet illa berörda
över att bli behandlade på detta sätt. Jag skall inte utfärda någon orlovssedel
åt den nu sittande regeringen, men har den inte bättre förmåga att ordna andra
angelägenheter för landet än den har, när det gäller att rationalisera arbetet i
riksdagen, undrar jag, örn den av eftervärlden kan få särskilt högt betyg.

Herr Ström: Herr talman! Det brukar talas örn i kammaren, när riksdagsmännen
vilja diskutera olika frågor, att det är slöseri med tiden. Många gånger
kan det väl också hända, att diskussionerna dragas ut allt för långt, men
detta är väl delvis beroende på att den grupp, som exempelvis jag företräder,
och även andra smärre grupper inte äro representerade i utskotten och till följd
därav måste framlägga sina synpunkter här i kammaren. Man måste väl ändå
säga, att örn man klagar på den saken, är det också anledning för regeringen
att intressera sig för att få fram sina propositioner till riksdagen på
ett sådant sätt,. att det blir tid över till att behandla frågorna.

Ännu har, såsom tidigare påpekats, propositionen angående hjälp åt de arbetslösa
inte kommit. Den brukar ju föranleda rätt långa diskussioner, och
följden blir, att man de allra sista dagarna under riksdagen måste behandla
frågan under ett sådant tryck, att det kommer att heta: varför skall det behöva
diskuteras? Örn man framlade propositionerna under den tid, inom vilken
de^ skola framläggas, hade riksdagen tid på sig att behandla och diskutera
dem på det sätt, som är avsett. Nu måste det hela bli ett hastverk.

Det är också en annan sak, som förvånar mig. När vi började denna diskussion
och framställde anmärkningar mot regeringen, fanns det en regeringsledamot
pa bänken därnere. När han hörde, att det började osa hett, försvann också
han.. Det är nonchalans mot kammaren att uppträda på ett sådant sätt, och
detta vill jag protestera mot.

oHerr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tänRte verkligen inte säga
någonting i denna fråga, men jag måste i alla fall konstatera, att herr Skoglunds
utredning var ganska .bristfällig. Örn den skulle ha varit något så när
fullständig, borde den ha visat, hur det varit under olika regeringar. Jag
fäste mig särskilt vid att en förutvarande medarbetare i tredje avdelningen i
statsutskottet, som. brukar handlägga frågan om arbetslösheten, anmälde visst
missnöje med att icke arbetslöshetspropositionen kommit. Det är ju på det
sättet, att i det fallet ha även andra regeringar brukat dröja så länge som
möjligt, detta för.att kunna avväga de krav man skall ställa i propositionen i
nära anslutning till det radande läget. Jag trodde, att åtminstone herr Skoglund
fran sina utgångspunkter inte skulle vara alltför ointresserad av att man
fortfarande tillämpar denna praxis.

Vad beträffar herr Ströms inlägg och hans påstående, att regeringen uppträdde
nonchalant mot kammaren -— jag minns inte riktigt hur orden folio —

Tisdagen den 5 maj.

Nr 30.

Vid remiss av propositionen nr 252. (Forts.)
så borde herr Ström vara den siste att använda så starka ord i ett sådant sammanhang.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr

Skoglund nämnde, att vi i dag hade att remittera sex propositioner. Jag vill
framhålla, att en av dessa, nämligen den som rör anslag till släckning av skogseld,
bara upptager det anslag, som finns i huvudtiteln. Kungl. Majit bebådade
en proposition i ämnet, men när denna proposition nu framlägges, säger
Kungl. Majit, att lagrådet inte hunnit avsluta sin granskning av förslaget.

Det torde ligga så till beträffande en hel del av propositionerna, att de äro
skrivna för lång tid sedan men att lagrådets ledamöter, som äro överhopade
med arbete, inte hunnit avgiva sina utlåtanden. Detta är orsaken till att propositionerna
blivit försenade.

Vad angår den nämnda propositionen, som endast innehåller, att det förutvarande
anslaget skall utgå, kan jag försäkra herr Skoglund, att den inte
kommer att vålla riksdagen mycket besvär.

Herr Skoglund: Herr talman! Till herr Anderson i Råstock vill jag säga,
att jag bara nämnde i förbigående, att propositionen angående arbetslöshetens
bekämpande inte hade kommit ännu. Jag bara konstaterade, att så var förhållandet,
och gjorde ingen anmärkning på den punkten.

Men jag har gjort en ganska belysande jämförelse mellan år 1931 och år
1936. Den frisinnade regering, som satt 1931, kom med sina propositioner i
en helt annan ordning än den nuvarande regeringen gjort. Jag kan tala örn
för herr Anderson i Råstock, att jag här har en liten utredning, som jag roat
mig med att göra. Jag skall inte upptaga kammarens tid med att läsa upp
den. Det framgår emellertid tydligt av densamma, hurusom den år 1931 sittande
regeringen hade möjlighet att komma fram med både stora och omfångsrika
propositioner i någorlunda god tid och hurusom den nuvarande regeringen
inte alls kunnat hålla samma takt. Och då är ändå att komma ihåg, att den
nu sittande regeringen inte kom till under de sista höstmånaderna, och fördenskull
inte haft tid att planera riksdagsarbetet. Det är ju fjärde riksdagen
den sitter.

Herr Johansson i Uppmälby har velat påpeka, att propositionerna inte komma
fram i tid på den grund att lagrådet inte hinner granska de framlagda
förslagen. Det är dock fullt naturligt, att lagrådet får otillräckligt med tid,
när förslagen remitteras långt fram under riksdagen, och icke kan avverka
hur mycket som helst. Det vore naturligtvis skönast för regeringen många
gånger, örn den inte behövde vare sig remittera förslagen eller underställa dem
lagrådets granskning, men jag tror, att vi få vara tacksamma för att så måste
ske. Ofta är det nog så med den kritik, som framkommer i pressen och som
går ut på att lagrådet försinkat propositionerna, att kritiken inte har fog för
sig. Det kanske inte ens är säkert, att förslagen lämnat departementen vid
den tidpunkt, då lagrådet får skulden.

Jag är övertygad om att med god vilja och hänsynstagande till riksdagen
borde regeringen kunna ordna det hela på ett för riksdagen lämpligare sätt
än som nu skett.

Herr Ström: Herr talman! Herr Anderson i Råstock ansåg, att vi inte

skulle använda starka ord och att jag borde vara den siste att använda sådana
i detta sammanhang. Jag undrar, örn det är något monopol för herr Anderson
i Råstock att ensam använda starka ord. Jag förmodar, att även andra lia rätt
lill det, när de anse, att situationen ger anledning till att använda sådana, och

Nr 30.

Tisdagen den 5 maj.

Vid remiss av propositionen nr 252. (Forts.)
nog tycker man det är egendomligt, att när det fanns en regeringsledamot, nämligen
handelsministern, närvarande, när vi började diskutera, denne hux flux
försvann ur kammaren, bara därför att vi behandlade regeringens sätt att
framlägga propositioner. Just med hänsyn härtill och den nonchalans, som
detta innebär, var det, som jag fällde mitt yttrande, och det står jag för, och
det kommer jag att stå för i fortsättningen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag tror det kan vara nyttigt, att
detta lilla meningsutbyte kommit till stånd, inte därför att det är angeläget
att fastslå, huruvida den eller den regeringen syndat mer eller mindre på nåden.
Jag tror, att det brustit åtskilligt från både den ena och den andra regeringens
sida i fråga om att mata riksdagen på rätt sätt med arbetsmaterial.
Men jag menar att det varit lyckligt, att detta observandum gjorts för att vägleda
den allmänna opinionen, varuti det brister, då det gäller arbetet i riksdagen.

Det är många gånger man läser i tidningarna, att riksdagen arbetar under
irrationella former, att det pratas för mycket i kamrar och utskott och att det
är därför, som riksdagssessionerna bli långa. Nu kan man i alla fall få fastslaget,
var felet ligger. Felet ligger i, att stora och viktiga frågor från regeringen
komma för sent på riksdagens bord. Det kunna vi alla vara överens
örn utan att anklaga den eller den regeringen för att vara sämre än den andra.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Angående vad herr Skoglund
sade, att Kungl. Majit avlämnar sina propositioner till lagrådet allt för sent
för att propositionerna skola hinna fram i god tid, vill jag fästa uppmärksamheten
på en proposition, som gäller centralkassor för jordbrukskredit och som
jag tror kommer att remitteras till jordbruksutskottet och behandlas av ett
sammansatt jordbruks- och statsutskott. Denna proposition avlämnade Kungl.
Majit den 21 februari 1936 till lagrådet. Att propositionen först nu kommit
på riksdagens bord kan icke vara Kungl. Majits fel. Jag klandrar ej heller
lagrådet, ty jag vet, att det varit överhopat med arbete. Men jag anser, att
denna kontroll av jordbrukskassorna är så absolut nödvändig, att jag böjer
mig för att taga emot en proposition, även örn den kommer sent. Jag antar,
att vad som kommer att försena riksdagen blir försvarsutskottet och icke de
frågor, som remitteras till de andra utskotten.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Min granne till höger ytt rade,

att det var bra med ett litet meningsutbyte. Jag tror emellertid, att det
i viss mån kommit till stånd, därför att man vill ge regeringen ett litet nålsting.
Sakligt sett finner jag icke sådan styrka i kritiken, att regeringen, herr Ström,
behöver sitta här på bänkarna.

Som kammarens ledamöter väl veta, ha vi i år haft rekord i fråga örn motioner,
som väckts i riksdagen, men därjämte ha många och stora propositioner
allt ifrån riksdagens början avlämnats i en utsträckning, att jag skulle tro
åtminstone det utskott, jag tillhör, hittills arbetat så pass effektivt och under
så lång tid, att man, åtminstone sedan jag kom in i riksdagen, inte varit utsatt
för så hård press som nu. Jag har hört av ledamöter i andra utskott, att
förhållandet där är detsamma. Det har därför inte alls varit på det sätt, som
herr Skoglund velat göra gällande, att uraktlåtenhet att framlägga propositionerna
i tid skulle förorsakat tomgång i riksdagsmaskineriet. Det är inte
på det sättet, utan utskotten ha arbetat effektivt och försökt göra det mesta
möjliga. Jag skulle därför åtminstone för min del vilja bestämt protestera
emot det påstående, som gjorts här, att regeringen genom att avlämna propo -

Tisdagen den 5 maj.

Nr 30.

Vid remiss av propositionen nr 252. (Forts.)
sitioner så pass sent som nu på något sätt skulle medverka till att riksdagsarbetet
förlänges. Att riksdagsarbetet förlänges beror på en annan sak, nämligen
att allt efter som åren gå, blir det mer att göra även i denna institution.
Säkerligen kommer man från det håll, där man nu kritiserar, att, därest man
kommer i regeringsställning, icke kunna driva ämbetsverken att avgiva yttranden
snabbare än vad de sakligt sett ha möjlighet att avgiva dem^ och därigenom
få fram stora och viktiga frågor tidigare än som varit förhållandet i
år. Arbetsuppgifterna växa. Förhållandena bli svårare att bemästra, och
detta medför, att vi kanske få längre riksdagar och drygare arbete under riksdagarna,
men det kan icke läggas regeringen till last.

Jag vill med mitt inlägg, herr talman, framhålla, att den kritik, som riktats
mot regeringens påstådda uraktlåtenhet, icke vilar på de sakliga grunder, som
den borde göra. Snarare är den ett uttryck för att man vill ge uttryck åt den
meningen, att de propositioner, som nu framlämnats, skulle man haft i så god
tid. att de nu varit behandlade av utskotten.

Jag tillät mig säga, herr talman, att det inte gått tomgång. De propositioner,
som avlämnats, ha varit så pass stora och av det omfång, att jag, ehuru
jag efter bästa förmåga försökt tränga in i spörsmålen, inte haft möjlighet
att göra detta så pass grundligt, som jag skulle önskat, ty nästan dagligen har
det blivit rätt stora buntar på lådorna här, som man skall gå igenom.

Jag tror, herr talman, att man lugnt kan säga, att kritiken, såsom förhållandena
ligga till, icke varit sakligt befogad.

Herr Skoglund: Herr talman! Gentemot herr Petterssons i Hällbacken

yttrande vill jag bara säga, att enligt min uppfattning är den kritik, som här
framkommit, fullt berättigad.

Herr Pettersson har själv erkänt, hur svårt vi ha att hinna med att tränga
in i de stora frågorna, när de komma sent. Ju senare de komma, när utskottens
arbete är ytterligt forcerat och vi börja ha långa plenidagar, desto svårare blir
det att bilda sig en uppfattning i frågorna. Herr Pettersson har^rätt i, att
riksdagsarbetet ökas år från år, men så mycket mera angeläget måste det då
vara att planera frågorna på ett förståndigt sätt. Det är så, som herr Andersson
i Rasjön här nämnde, att tidningarna tala om för allmänheten, att riksdagen
inte har något att göra och att det är illa ordnat, men då bör det också
vara angeläget att fastslå, att det icke är riksdagen själv, som försenat arbetet,
utan Kungl. Majit, som i detta fall haft möjlighet att ordna arbetet på ett
förståndigt sätt för riksdagens del.

Det går väl att göra på det sättet, herr Pettersson i Hällbacken, att sådana
frågor, vilkas omedelbara lösning inte är absolut nödvändig, skjutas över till
ett annat år, ty man behöver inte ta allt på en gång.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Av herr Skoglunds sista yttrande
tycker man sig förstå, att en del av de propositioner, som lämnats de
sista månaderna, och kanske även de propositioner, som förväntas komma,
skulle vara av sådan art, att de skulle kunna ligga till en kommande riksdag.
Såvitt jag haft tillfälle att taga del av de propositioner, som lämnats, skulle
jag tro, att det är önskligt, att denna riksdag har möjlighet att behandla dessa
frågor.

Vidare vill jag säga till herr Skoglund, att den kritik, som framkommit här,
endast riktat sig mot att propositionerna kommit så pass sent som nu. Om
man kunde säga på det sättet, att propositionerna skulle kommit mera jämnt i
början och att riksdagens utskott i själva verket tidvis varit arbetslösa på
grund av att regeringen inte framlämnat propositionerna i tid, hade kritiken

Nr 30.

Tisdagen den 5 maj.

Vid remiss av propositionen nr 252. (Forts.)
varit befogad. Men detta har icke kunnat göras gällande, herr Skoglund, och
det är därför jag anser, att den kritik, som här framföres, icke är befogad.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren överlämna ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma inom kammaren avgivna
yttrandena till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs samt hänvisades till behandling av lagutskott Kungl.
Maj :ts jämväl å bordet vilande proposition, nr 253, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och 13 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

. Vid nu skedd föredragning av propositionen, nr 249, med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit m. m. hänvisades densamma,
såvitt anginge anslag till Jordbrukets kreditkassor, till jordbruksutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 254, angående anslag till släckning
av skogseld; och

till bankoutskottet propositionen, nr 251, med förslag örn ändring i vissa
delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167).

§ 4.

Härpå föredrogos var efter annan samt hänvisades till behandling av lagutskott
de å bordet vilande motionerna:

nr 808 och 809 av herr Lindmark m. fl.; samt

nr 810 av herr Holmdahl.

§ 5.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial
nr 34, statsutskottets utlåtanden nr 93—98, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41 och 42, andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12 samt
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

§ 6.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanräde den 8 dennes
ämnade besvara herr Andersons i Norrköping till honom framställda spörsmål
angående behovet av en skärpt kontroll av den ambulerande handeln, i första
rummet handeln med livsmedel.

§ 7.

Herr Nylander avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 243, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 811, bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att på morgondagens föredragnings -

Tisdagen den 5 maj.

Nr 30.

lista bland två gånger bordlagda ärenden först måtte uppföras^konstitutionsutskottets
memorial nr 34 och näst därefter statsutskottets utlåtanden nr 96
och nr 97 samt ärendena i övrigt i den ordning, vari de finnas upptagna på
dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslaget
till handelsdepartementet;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till återbäring
av viss del av erlagd stämpelavgift för John och Antonie Rettigs museifonder
till Gävle stad;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
vid navigationsskolan i Göteborg S. A. G. Svensen Melbye att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring; och

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till beredande
av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från hemorten
i vissa fall; samt

från första lagutskottet:

nr 208, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre bemedlade
uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter;

nr 209, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för statsbidrag
till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken
m. m.; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av sjölagen m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Herr talmannen meddelade, att herr Olsson i Stockholm anmält det han ej
komme att begagna sig av den honom vid kammarens sammanträde den 29
nästlidna april beviljade ledighet från riksdagsgöromålen t. o. m. den 25 maj.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Holmström under 2 dagar fr. o. m. den 7 maj,

> Olsson i Kullenbergstorp » 2 > » > 6 >

» Leffler > 3 » » » 6 » och

> Flyg » 8 » * » 6 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,33 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang. granskning
av statsrådsprotokollen.

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 11 f. m.

Föredrogs samt hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 255, med förslag till lag angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

S 2.

Vidare föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet herr Nylanders
på bordet liggande motion nr 811.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf omförmälda
ärendet.

§ 4.

Till behandling företogs nu konstitutionsutskottets memorial, nr 34, angående
granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, lades berörda
anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälningar jämlikt § 107 regeringsformen.

Under punkten 1) anmälde utskottet, att utskottet i anledning av ett i protokoll
över justitiedepartementsärenden den 24 januari 1936 omförmält medborgarskapsärende
beslutit anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Schlyter.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Oscar Gottfrid Karlsson,
Källman, Anders Andersson, Andersson i Igelboda, Vougt, Wiklund och
Johnsson i Norrahammar, vilka förklarat sig ej ha kunnat biträda den gjorda
anmärkningen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman!

Konstitutionsutskottets första anmärkning gäller ett på min föredragning av
KungL Maj :t fattat beslut örn upptagande till svensk medborgare av en finsk
undersåte.

Jag medger gärna, att denna medborgarrättsfråga varit tveksam och svår att
avgöra, ja, jag kan till och med förstå dem som anse att den icke varit tveksam
alls. Det är mig så mycket lättare att lämna detta medgivande, som jag

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
själv, delvis på de skäl som konstitutionsutskottet anfört, såsom föredragande
departementschef för tre år sedan medverkade till ett avslag i konseljen på
samme sökandes då gjorda ansökan örn svensk medborgarrätt.

Men sökanden kom igen och envisades att han var oskyldig till det mord
för vilket han dömts av den finska s. k. statsförbrytelsedomstolen på grund
av sitt deltagande på den röda sidan i det finska inbördeskriget. Och jag, som
visste att det t. o. m. i vårt eget land under djupaste fredstid, trots vårt grundliga,
med alla tänkbara garantier för att en oskyldig åtalad icke skall bli
fälld utrustade rättegångsförfarande, understundom kan inträffa att våra ordinarie
domstolar döma en tilltalad till strängt straff, som sedan upphäves.av
hovrätt eller högsta domstolen —• jag blev efter att ha hört hans framställning
undrande, örn det kunde vara riktigt att i förevarande sammanhang fästa
avgörande vikt vid ett utslag av en utländsk extraordinär krigsdomstol, som
efter ett summariskt förfarande hade att avverka massor av åtal mot personer
vilka i inbördeskriget stått på den motsatta sidan. Följden ^blev att jag personligen
kom att ägna detta ärende mera tid och arbete än något av de övriga
2,000 medborgarrättsärenden som ankommit på justitiedepartementets prövning
under dessa fyra år. Jag är därför också i alldeles särskilt hög grad, oberoende
av i ärendet avgivna skriftliga utlåtanden, ensam ansvarig för dess utgång.

Mted de utredningsresurser, som stå en departementschef till förfogande, kunde
jag ganska snart konstatera att sökanden under sin 17-åriga vistelse här i
landet gjort sig känd för en synnerligen hedrande vandel, och att den uppgift,
som från något håll framkommit, att han vid en viss tidpunkt skulle varit en
av dem, som omhänderhaft den kommunistiska propagandan i Sverige, var
ovederhäftig. Detta senare förhållande framgår ju också, av överståthållarämbetets
i ärendet avgivna utlåtande därom, att sökanden icke, sedan han inkommit
i Sverige, såvitt för ämbetet vore känt, låtit sig komma till last något
förhållande som skulle utgöra hinder för bifall till ansökningen.

Återstod frågan huruvida den omständigheten att sökanden sedan åtskillig
tid tillbaka varit anställd såsom vaktmästare vid en utländsk makts handelsdelegation
i Stockholm borde utgöra hinder för bifall till ansökningen. I detta
avseende ansåg jag särskilt den synpunkt böra beaktas, huruvida tillhörighet
till främmande nationalitet utgjorde en förutsättning för anställningen hos den
främmande maktens organ. I dylikt fall anses nämligen den tid vederbörande
haft anställning här i riket hos sitt eget lands representation icke böra inräknas
i den tid han enligt medborgarrättslagen bör ha vistats i Sverige för
att kunna erhålla svensk medborgarrätt. Nu förhöll det sig emellertid så, att
dels sökanden haft anställning hos främmande makt av annan nationalitet än
den han själv tillhörde, dels anställningen var av sådan art, att den lika gärna
kunde innehafts av en svensk medborgare. Förhållandet var icke annorlunda
än örn en dansk medborgare, som under en mångårig vistelse här i landet gjort
sig känd för en hederlig vandel, haft anställning på låt oss säga den tyska
legationen eller det tyska generalkonsulatet såsom vaktmästare. Jag. tror icke
att någon justitieminister skulle ha tvekat att föreslå en dylik person till svensk
medborgare, även örn hans hustru varit hem- eller kontorsbiträde hos det främmande
organet.

Och det är naturligtvis icke heller på denna anställning .— vilken sökanden
för övrigt numera icke lär innehava — som utskottsmajoriteten fäster det
huvudsakliga avseendet. Utskottet trycker i stället särskilt på, att sökandens
vandel innan han för 17 år sedan kom till Sverige varit sådan att den bort
utgöra ett ovillkorligt hinder för bifall till hans ansökan om svenskt medborgarskap.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag har redan antytt att jag icke kunnat låta den avkunnade utländska
straffdomen vara avgörande för mitt bedömande av ärendet. Prövningen av
den fråga jag sålunda haft att taga ställning till är uppenbarligen av alldeles
för delikat art för att den skulle lämpa sig för diskussion i kammaren. Jag
kommer icke heller att inlåta mig på skälen för och emot sökandens brottslighet
eller på det närmare händelseförloppet vid tillfället i fråga för 18 år
sedan, sådant jag uppfattat det. Sökandens version är att han vid tillfället tillhörde
en trupp rödgardister, som på militärtåg transporterades från huvudstyrkan
i trakten av Tammerfors söderut mot fronten. Ett antal vita fångar upptogs
på tåget vid en mellanstation; några av dem nedskötos vid ett försök att
fly från det i gång varande tåget, men sökanden, som befann sig i vagnen bakom
den, i vilken fångarna transporterades, deltog icke i skottlossningen. Sedan
sökandens hela trupp tillfångatagits av de vita och ställts till ansvar, hade
bland andra sökanden dömts för mord efter vittnesmål av några av de vita
fångarna som på fråga påstått sig igenkänna sökanden.

Däremot kan utskottet uppenbarligen ställa sig på den ståndpunkten, att en
utländsk extraordinär domstols utslag i ett brottmål ovillkorligen skall respekteras
här i landet. Härutinnan har jag då endast att anmäla en avvikande
mening.

Likaså kan utskottet naturligtvis göra gällande, att överhuvud ett deltagande
i det finska inbördeskriget på den röda sidan innebar en så ohederlig vandel,
att den soln gjort sig skyldig därtill faller under den indispensabla bestämmelsen
i 5 § medborgarskapslagen. På grund härav har sökanden ju också av
den finska statsförbrytelsedomstolen dömts för högförräderi.

För min del kan jag icke tillmäta sökandens deltagande i det finska medborgarkriget
denna verkan. Med hänsyn till de omständigheter, under vilka
sökanden inkom i landet, har det emellertid för mig stått alldeles klart att
fråga örn hans upptagande till svensk medborgare icke borde komma under
prövning förrän han vistats här åtskilligt längre tid än den normala. Hur
lång tid man sedan skulle fordra, kan vara föremål för delade meningar. Mina
undersökningar före ärendets avgörande, när jag nu för andra gången hade
att pröva ansökningen, hade givit mig den uppfattning att ett ytterligare uppskov
skulle inneburit en oskälig hårdhet mot sökanden och hans hustru, vilka
på grund av en djupt tragisk nationell konflikt fått uppgiva sitt gamla fosterland
och söka sig ett nytt hos ett närstående folk, där de nu hunnit leva sig
in så, att de fullständigt försvenskats. Det var mig omöjligt att inse, att ett
bifall till framställningen skulle strida mot svensk lag eller att något svenskt
intresse därigenom skulle läderas.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag uppskattar, att herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet öppet medgav, att förevarande ärende varit
tveksamt, att det varit svårt att avgöra och att han ensam bär ansvaret för
det avgörande, som träffats. Såvitt jag förstår, är det dock icke möjligt att
i detta ärende, om man vill objektivt pröva detsamma, bortse från den ifrågavarande
mannens blodiga meritlista.

I det yttrande, som i ärendet avgivits av Överståthållarämbetet, anföres det
bland annat, att sökanden i Finland av statsförbrytelsedomstolen 1918 dömts
till dödsstraff och förlust av medborgerligt förtroende för alltid för att han
i februari 1918 frivilligt anslutit sig till Helsingfors’ röda garde och därefter
beväpnad fullgjort vakttjänst och deltagit i strider mot den finska regeringens
trupper ävensom för att han den 20 mars 1918 varit med om att tillsammans
med andra män från samma garde transportera av de röda tillfångatagna elever
från Mustiala jordbruksskola med tåg från Toijala station till Riihimäki

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
station samt på denna färd mellan Toijala oell Intala stationer deltagit i mördandet
av nämnda elever, varvid sökanden själv med sin revolver nedskjutit
åtminstone tre elever. Överståthållarämbetet anför i sitt yttrande vidare, att
en av sökanden till statsförbrytelsedomstolen ingiven nådeansökan blivit i november
1918 avslagen. Sökanden lyckades fly ur fängelset, och så kom han i
mars 1919 hit till Sverige. Två gånger före 1935 hade mannen i fråga sökt
svenskt medborgarskap. Överståthållarämbetet hade båda dessa gånger avstyrkt
utan särskild motivering, och Kungl. Maj :t hade avslagit ansökningarna
1931 och 1933. Nu anförde Överståthållarämbetet mannens tidigare meritlista.
Sedan fortsatte ämbetet, att avslagsbesluten torde ha grundats på vad
som blivit upplyst rörande de omständigheter, under vilka mannen sökt asylrätt
här i landet. Sedan mannen hit inkommit, yttrade ämbetet till sist, har
han icke, såvitt för ämbetet är känt, låtit sig komma till last något förhållande,
som skulle utgöra hinder för bifall till ansökningen. Omdömet i fråga
örn mannens vandel begränsades till att avse allenast den tid, under vilken
mannen vistats i Sverige. Ämbetet tillstyrkte inte bifall till ansökningen. _

När Överståthållarämbetet på detta sätt å ena sidan anfört mannens blodiga
meritlista från hans sista år i Finland och å andra sidan yttrat, att sedan han
kom hit till Sverige, så hade han veterlig! inte låtit sig komma till last något,
som skulle utgöra hinder för hans upptagande till svensk medborgare, då är
det naturligt, att man undersöker, örn det för naturalisation räcker med en
hederlig vandel här i riket eller örn man även bör ta hänsyn till sökandes vandel,
innan han kom hit. Den frågan var uppe, när vår nu gällande medborgarskapslag
kom till 1924. När lagförslaget första gången framlades 1923, föreslogs
i Kungl. Maj :ts proposition, att sökande skulle under sin vistelse här i
landet ha fört en hederlig vandel. Konstitutionsutskottet ansåg, att detta
krav borde skärpas, så att uppmärksamhet jämväl bör fästas vid vederbörandes
vandel, innan han inkommit i riket, detta i synnerhet, yttrade utskottet,
örn naturalisation förekommer efter kortare vistelse i riket än fem år. Konstitutionsutskottet
föreslog därför i likhet med lagrådet den lydelse av lagens
§ 5, som nu gäller. Det vill säga, att man underkände den formulering, som
begränsade prövningen till den tid, under vilken sökande vistats här i landet.

Konstitutionsutskottet fann goda skäl tala för att Kungl. Maj :t tillerkändes
dispensrätt i fråga örn sökandes ålder och viss tids hemvist här i riket,
men utskottet fann föga tilltalande att medge möjlighet till undantag från de
krav, som uppställas i avseende å hederlig vandel och försörjningsförmåga.
I de fall, yttrade utskottet -— och utskottets motivering 1923 åberopades uttryckligen,
när lagen antogs 1924 -—■ då en sökande brister i fullgörandet av
de fordringar, som härutinnan av lagen uppställas, syntes det utskottet uppenbart,
att medborgarskap ej borde beviljas honom.

Det finnes ett naturalisationsärende från 1922, som är_i viss mån belysande
för vad som nu förekommit. Som bekant anmärkte konstitutionsutskottet 1922
på att en känd rysk undersåte upptagits till svensk medborgare. Mannen i
fråga misstänktes för kommunistiska stämplingar, och han hade regelbunden
sysselsättning hos det s. k. ryska konsulatet och ryska handelsdelegationen i
Sverige- De socialdemokratiska ledamöterna av konstitutionsutskottet reserverade
sig mot denna anmärkning, men man kan inte gärna läsa deras reservation
på annat sätt än att de skulle lia biträtt anmärkningen, örn det hade
ådagalagts, att sökanden bedrivit propaganda — det skulle vara intressant
att höra, om de fortfarande betvivla detta — eller att hans arbete för det ryska
konsulatets och den tillfälligt här verksamma ryska _ liandelsdclegationens
räkning kunnat betraktas som fast tjänstemannaanställning. I det fall, som i
år föranlett konstitutionsutskottets anmärkning, har det meddelats, att sö -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
karldén åtminstone 1930 varit en av dem, som handhaft den kommunistiska
propagandan i Sverige, och det är känt, att han sedan tio år tillbaka, alltså
verkligt varaktigt, är anställd vid ryska handelsdelegationen, såsom även
herr statsrådet relaterat. Om denna anställning kan man naturligtvis tvista.
Man kan möjligen ha olika mening örn dess karaktär, men inte borde den utgöra
någon särskild motivering för en naturalisationsansökan, som i övrigt är
mycket svagt grundad.

. Man borde lia kunnat vänta, att utskottets nu föredragna anmärkning
skulle ha blivit enhällig. Utskottets memorial vittnar örn att anmärkningen
biträtts av en socialdemokrat och att en socialdemokratisk
utskottsledamot, utskottets ärade vice ordförande, avstått från att deltaga
i avgörandet, övriga socialdemokratiska representanter i utskottet stå
som reservanter. De medge, att den handling, för vilken nu ifrågavarande
person blev dömd, synes vittna örn en oerhörd råhet hos dem, som varit med
örn att utföra handlingen. Men reservanterna göra gällande, att uppgifterna i
statsförbrytelsedomstolens protokoll måste tas med en viss reservation. Härom
är att säga, att i de handlingar, som legat till grund för Kungl. Maj :ts prövning
av detta ärende, har inte ens funnits ett bestridande av uppgifterna i
domstolens protokoll, än mindre någon motbevisning, som kunnat minska tilliten
till domstolsuppgifterna. Den part, som här har bevisningsskyldigheten,
Ilar inte gittat förebringa någon bevisning utan nöjer sig med välvilliga antaganden.
Allra minst kunna sökandens, d. v. s. en parts muntliga försäkringar
tillerkännas avgörande betydelse, så mycket mindre som det är klart, att sökandens
relation av händelseförloppet vid den olyckliga tilldragelse, som vi
tala örn, icke är riktig.

I reservationen säges, att hur grymma än de brott voro, som begingos under
inbördeskriget i Finland, kan ingen vinna på att hämndkänslan hålles vid
liv genom förföljelse mot de i inbördeskriget deltagande. Det är bra sagt,
men när man i detta sammanhang talar om hämnd och förföljelse, låter det,
som örn ett avslag på en naturalisationsansökan under de betingelser, som här
förelegat, skulle ha inneburit en rättskränkning. Det verkar, med förlov
sagt, som ett litet försök att blanda bort korten, ty någon ovillkorlig rätt till
naturalisation under de förhållanden, som här förelegat, existerar inte. Vidare
må det sägas, att vill man plana ut blodfläckarna från Finlands blodiga
vinter 1918, sa bör det ske inte blott åt ett håll. Det finns infödda svenska
medborgare, som voro med i Finland 1918. Deras personligheter och gärningar
må diskuteras — de anklagas i varje fall inte för dåd, som i råhet mäta
sig med det, som förövades mot Mustialaeleverna mellan Toijala och Riihimäki
den 20 mars 1918. Men än i denna dag klaga dessa svenskar över trakasserier
och förföljelser på arbetsplatserna och i sin näringsutövning. Och
när vi i denna orostid uppriktigt glädjas över det växande samförståndet med
Finland, så kan tyvärr den, som lyssnar, österifrån höra röster, som säga: vi
betacka oss för samförståndet med Sverige, så länge inte de svenska medborgare,
som togo del i vår frihetskamp, behandlas som fullgoda svenskar i sitt
eget land.

Vad beträffar den amnesti, som man under senare år genomfört i Finland
och som reservanterna erinra om, dock utan att sträcka sig så långt som en
del tidningar, så har jag redligen försökt att få klarhet härom utan att detta
till fullo lyckats. Det är inte omöjligt, kanske inte ens osannolikt, att sökandens
dödsstraff förvandlats till livstids straffarbete, men för övrigt synes regeln
ha varit den, att fångar, som rymt, inte erhållit amnesti. Saken har ingen
avgörande betydelse.

Jag vill till sist säga, att ingenting har varit konstitutionsutskottet mera

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr BO.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
främmande vid dess anmärkningsbeslut än att här skulle utövas hämnd. Men
det klandrade naturalisationsbeslutet står inte i god överensstämmelse nied
motiven för nu gällande medborgarskapslag. Sökandens upptagande till svensk
medborgare kan inte vara till gagn för riket, och det är inte motiverat av
övertygande skäl. Den asylrätt, som sökanden här i landet åtnjutit enligt internationella
rättsregler, borde ha varit honom nog. Män med hans föregående
äro inte önskvärda svenska medborgare.

Med hänsyn till den anda, som genomgick försvaret från statsrådsbänken,
och de medgivanden, som därvid gjordes, inskränker jag mig emellertid, herr
talman, till att yrka, att utskottets anmärkning lägges till handlingarna.

Herr Andersson i Rasjön instämde häruti.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Efter den ryska revolutionen år
1905 kom hit till Sverige en hel del ryska arbetare, som på ett eller annat sätt
deltagit i denna revolution. Jag blev bekant med en av dessa unga arbetare,
som sökte sitt skydd här i Sverige. Han hade själv inte varit med i revolutionen,
men en av hans bröder hade på ett eller annat sätt varit inblandad i de
organisationer, som stodo bakom revolutionen. Han lämnade mig en skildring
av hur det gått till där borta år 1905, och av den skildringen fick man det
bestämda intrycket, att örn man överhuvud taget kan tala om en revolution i
humanitetens tecken, så var 1905 års revolution en sådan. De revolutionära
togo fångar men behandlade dem mycket väl. De offer, som blevo en följd av
revolutionen, voro inte många, men när revolutionen var nedslagen, vad blev
väl tacken för denna humanitet? Jo, denne man skildrade, hurusom. hans
bröder, av vilka på sin höjd en på något sätt varit inblandad i revolutionen,
jämte många andra, som misstänktes för att ha på något sätt varit med i stämplingarna
mot riket, blevo arresterade och utan någon närmare rannsakning uppställda
mot en vall och nedskjutna. När denne man skildrade dessa händelser
för mig, knöt han nävarna i raseri och sade: »Nästa gång dräpa vi dem alli hop.

» Det var hans syn på saken. Man gjorde så också i Ryssland vid den
efterkommande revolutionen och lyckades.

Man får se förhållandena i Finland år 1918 mot denna bakgrund. I Finland
hade man större möjlighet än hos oss att följa utvecklingen i Ryssland
såväl 1905 som 1917, och man kan möjligen, örn man ser utvecklingen mot denna
bakgrund, lättare förstå de barbariska handlingar, som otvivelaktigt från båda
sidor begingos i Finland under inbördeskriget. Givetvis vill jag på intet sätt
försvara de blodsdåd, som under inbördeskriget blevo begångna, långt därifrån,
men jag har dock sökt finna en förklaring till, att människor kunna begå sådana
handlingar, då djuret i människan träder fram på ett sätt som då skedde.
Jag vill dock framhålla, att det var inte allenast den ena av parterna i detta
inbördeskrig som begick dessa handlingar, vilka icke nu, när man ser dem
i historisk belysning, kunna försvaras, även på andra sidan begingos liknande
handlingar. Skillnaden var bara den, att den segrande parten kallade dessa
handlingar för straff, verkställda efter avkunnade domslut. Hade de röda i Finland
segrat, hade de saker, som nu kallas för mord, icke kallats så, utan för
åtgärder till skydd för revolutionen och för att straffa dem, som av de segrande
betecknats såsom förrädare. Det är ju så i varje revolution, att den segrande
parten aldrig dömer de handlingar, som av dess anhängare begås, såsom brott
utan ofta såsom högst berömvärda handlingar.

Utskottets talesman här gör nu gällande, att denne finne, örn vilken är fråga,
skulle lia gjort sig skyldig till de mord, varom i memorialet talas. Själv bestrider
han detta. Han erkänner, att han deltagit i inbördeskriget på de rödas
sida, men de övriga av de handlingar, för vilka han dömts, bestrider han, att

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts,.)
han varit med om att utföra. Den föregående ärade talaren förklarade, att
det funnes ingenting, som bestyrkte detta bestridande. Han ville göra gällande,
att bevisskyldigheten här lage på den anklagades sida, men vid närmare eftertanke
måste dock herr Olsson i Mora erkänna, att någon möjlighet för denne
finne att skaffa bevis för sin oskuld icke är att uppbringa.

Vad som har förekommit, sedan ifrågavarande person bosatt sig i Sverige,
och de upplysningar rörande hans vandel, som här förekommit, och i övrigt de
upplysningar, som lämnats om mannens hela karaktär, ge dock en viss sannolikhet
för riktigheten av hans uppgifter, att han inte begått de handlingar, för
vilka han anklagats. Jag kan givetvis inte här bestrida vare sig dessa uppgifter
från hans sida eller de uppgifter, som återfinnas i statsförbrytaredomstolens
handlingar. Vad som verkligen har inträffat torde vara höljt i dunkel
och lär väl aldrig med full klarhet kunna utredas. Men nog måste det ändå
vara så — det torde var och en få lov att erkänna -— att man måste ställa sig
reserverad inför de utredningar, som utföras av en revolutionsdomstol, där, som
herr statsrådet framhöll, behandlingen av dessa förbrytare sker synnerligen
summariskt.

Herr Olsson i Mora upprepade vad som återfinnes i handlingarna, nämligen
att sökanden ifråga här i Sverige skulle ha gjort sig skyldig till kommunistisk
propaganda, ja, som det heter, lett den kommunistiska propagandan här
i Sverige. Jag blev verkligen förvånad, då jag hörde den ärade talaren upprepa
detta påstående, utslungat av en f. d. sovjettjänsteman vid legationen.
Var och en, som det minsta tänker på den saken, måste ju säga sig, att det skulle
vara fullkomligt orimligt, att denne man skulle lia lett den kommunistiska propagandan
här i Sverige utan att detta kommit till polisens kännedom. Att
så inte är fallet, framgår ju dock av överståthållarämbetets yttrande, däri det
säges, att Överståthållarämbetet icke funnit, att sökanden här i Sverige gjort
sig skyldig till sådana handlingar, som kunde utgöra hinder för hans upptagande
till svensk medborgare. Jag hoppas, att den ankan därmed bör kunna
avfärdas ur diskussionen, ty den är ändå alltför löjlig.

Jag vill inte ytterligare gå in på frågan, huruvida mannens anställning som
vaktmästare vid den ryska legationen borde ha utgjort hinder för hans upptagande
som svensk medborgare. Den saken tycker jag, att statsrådet så klart
och sakligt belyst så att jag icke behöver närmare syssla därmed.

Herr Olsson i Mora framhöll, att en vägran att upptaga denne man till
svensk medborgare inte på något sätt kunde betraktas som förföljelse eller
hämnd. Det är riktigt, men mannen ifråga torde dock inte kunna undgå att
känna detta som en förföljelse, då han vet, att andra främmande medborgare
efter oförvitlig vistelse i Sverige under betydligt kortare tid än den han vistats
här bli upptagna till svenska medborgare. Det är ju också så, att man i detta
fall redan dröjt längre än som annars brukar vara vanligt för upptagande till
svensk medborgare.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än det, som herr Olsson i Mora
framställt, nämligen att anmärkningen lägges till handlingarna. Jag ställer
detta yrkande därför, att man även i andra kammaren numera alltmera gått
över till den praxis, som alltid tillämpas i första kammaren, nämligen att inte
göra något särskilt uttalande beträffande konstitutionsutskottets anmärkningar.
Jag tror också, att det är det konstitutionellt riktiga.

Herr talman, jag har sålunda intet annat yrkande än att punkten lägges
till handlingarna.

Herr Kilbom: Herr talman! När jag hörde herr Olssons i Mora anförande,
ehuru blott en del därav, kunde jag inte undertrycka en stark känsla av att

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

''Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
däri fanns en god portion hyckleri. Herr Olsson i Hora borde ha varit lika
indignerad över sitt eget partis tidningspress; är partiet likadant som denna
press, då faller inte stor heder och ära på partiet. Det är, herr Olsson, den
gula pressens metoder i sin smutsigaste form, som särskilt en folkpartitidning
tillämpat. Jag skall inte nämna den tidning jag åsyftar, ty det kan lyckligtvis
—- det säger jag som gammal journalist — knappast tänkas mer än en tidning,
som drabbas av en sådan dom.

Jag har träffat denne finske flykting personligen två gånger före 1929.
Det intryck jag fick av mannen var det, som nu bekräftas från alla håll: en
mycket lugn, samvetsgrann, ytterligt ärekär person. När jag emellertid såg
alla dessa uppgifter i tidningarna, sökte jag på nytt komma i kontakt med
honom. Det var till en början omöjligt, ty mannen var fullkomligt nedbruten.
Jag lyckades emellertid komma i kontakt med en man, vilken sedan 8 år
tillbaka varit hans bästa vän. Jag har ett uttalande av den mannen, som jag
om några ögonblick skall läsa upp till kammarens protokoll. Söndag och vardag
ha de varit tillsammans på sådant sätt, att man inte kan frånkänna honom
vittnesgillhet. Jag fick slutligen tåg i den finske flyktingen och frågade:
»Vill du meddela mig alla uppgifter i denna sak fullkomligt riktigt med full
frihet för mig att redogöra för vårt samtal i kammaren?» Hans svar blev
omedelbart: »Jag vill helst inte röra vid denna sak vidare. Jag är djupt
upprörd, om jag skapat svårigheter för personer, som givit mig svenskt medborgarskap
och rekommenderat mig till erhållande därav.» Såvitt jag vet,
herr Olsson i Mora, äro de icke socialister, socialdemokrater och kommunister,
dessa personer. Slutligen, efter en stunds samtal, övertygade jag honom om
att det dock icke kunde skada, att hans version också kom fram, och den är i
sin knapphet följande. Mannen är född i ett arbetarhem i Helsingfors. Han
är för närvarande 41 år. Efter sedvanligt genomgången folkskola kom han
ut i arbete och utbildades till lokomotivförare med alla de studier, denna befattning
förutsätter. Han tjänstgjorde vid inbördeskrigets utbrott såsom lokomotiveldare.
Hans verksamhet utanför arbetet hade hittills huvudsakligen
bestått i sport och deltagande i idrottsrörelsen. Betecknande för med vilket
intresse han gick upp i detta, är att han i höjdhopp blev två gånger rekordhållare
och en gång finsk mästare. Detta var icke i någon arbetarnas idrottsrörelse.
Det fanns den gången i Finland blott en enhetlig idrottsrörelse. Jag
undrar just, om en man, vilken år 1918, då han var några och tjugu år, nått
så långt, är en utpräglad förbrytartyp? När inbördeskriget utbröt, anmälde
han sig frivilligt utan varje påtryckning i den röda armén. Ur den idrottsförening,
han tillhörde — observera en idrottsförening på borgerlig grund och
med en mängd medlemmar av borgerlig härstamning och med borgerlig åskådning
—- bildades ett kompani för deltagande i striderna på arbetarnas sida.
Han deltog under hela tiden såsom menig soldat, deltog i alla strapatser, men
förde aldrig något befäl utom vid ett tillfälle, då, enligt vad han säger, det
gällde att leda en spaningspatrull. Han deltog i försvaret av Tammerfors.
De röda hade mänskligt sett lika stor rätt att försvara detsamma och ännu
mer än de vita och framför allt dc svenska vita, som icke hade något med kriget
alf göra, herr Olsson i Mora. När Tammerfors föll, drogos hans trupper
tillbaka. Han deltog i försvarsstriderna — även om det icke kommit att sägas
Tit — vid Wiola utanför Tammerfors, men när den striden avslutades, fick
truppen order att gå ytterligare söder ut till försvar av Helsingforsfronten.
När tåget var på viig dit, passerade det Toijala station. På järnvägsstationen
voro en del vita fångar samlade. Befälhavaren på de rödas sida gav order örn
att de skulle följa med, därför att man icke visste, örn man icke kunde hålla
Toijala, och för alla eventualiteters skull villo evakuera orten från fångar.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

När tåget kommit ungefär 1 kilometer från stationen, började en del vita fångar
hoppa ur vagnarna oell springa till skogs —• en gärning, som man mycket
väl kan förstå. Då började skottlossning, oell ingen — det bar icke på något
sätt kunnat omvittnas i domstolens protokoll ■—- kan säga, vem som sköt först.
När de vita på det sättet skjuta fångar, herr Olsson i Mora — en folkskollärare
bör ju iakttaga en liten smula rättvisa — brukar det kallas »skjuten
under flyktförsök». Jag har icke sett, att herr Olsson i Mora i sådana fall
protesterat eller blivit upprörd. Emellertid, situationen i fångvagnen utvecklade
sig till slagsmål och allmän skottlossning. Mannen bestrider uttryckligen,
att han avlossat något skott, och ej heller innehaft revolver. Inför domstolen
har ej heller på något sätt kunnat bevisas, att mannen någonsin varit
innehavare av en revolver, men likvisst har man förklarat, att han mördat tre
personer med sådant skjutvapen. De tidningar, som påstå sådant, och de
framställningar, som bygga på dessa tidningsuppgifter, lia svag beviskraft; i
domstolens protokoll finns icke någon som helst tillstymmelse till bevis för att
den ifrågavarande finnen mördat och så mycket mindre mördat tre personer.

Nåväl, mannen kom sedan till Helsingfors. När de vita intagit staden, internerades
han jämte andra i Ekenäs’ fångläger. Han frigavs emellertid ifrån
fånglägret — han minns icke tidpunkten, men det var antingen i slutet av juni
eller i början av juli 1918. Då han var finsk mästare inom sin sportgren och
känd över hela landet, erhöll han lätt anställning såsom maskinist — en förtroendepost
således ■— vid en av stadens mekaniska verkstäder. Han innehade
den platsen till september månad samma år. En gång i veckan gick han till
Helsingfors’ polis och anmälde sig. Varför har icke herr Olsson i Mora med
det rättspatos, han här söker lägga i dagen, försökt att taga reda på och anfört
även detta? Inom Helsingfors’ polis, på dess kansliavdelning, kriminalavdelning
och ordonnansavdelning, finns det personer, som tillhört samma
sportklubb som denna finska flykting, som veta vad som hänt, oell som känna
honom och känna till bildandet av det omtalade röda kompaniet för anslutning
till den röda armén. Likvisst får han vara kvar i sitt arbete ända till september,
men den li7 september häktades han. Han fördes då tillsammans med
andra anklagade till Tavastehus fångläger. Några timmar efter det han och
de andra kamraterna kommit till Tavastehus, fördes de in på kansliet. Först
sedan de suttit där några minuter, kom föreståndaren tillsammans med tre för
honom okända män, varvid föreståndaren ögonblickligen utpekar tre eller fyra
personer av fångarna, förklarande att det är dessa som varit med om händelserna
vid Toijala. De ha tillhört det och det kompaniet. Man tycker verkligen,
att örn de tre varit närvarande i den järnvägsvagnen — så pass nära bör man
väl vara för att kunna ta på sin ed att en man mördat tre personer med revolver
— borde det icke varit nödvändigt för föreståndaren att särskilt utpeka
»mördarna». Den nu omdiskuterade finnen hade i varje fall aldrig sett de tre
vittnena. Omedelbart efter att föreståndaren pekat ut tre ä fyra fångar, hade
han och de tre vittnena gått sin väg, och först inför domstolen uppenbarade sig
vittnena och togo på sin ed att här ifrågavarande man mördat med revolver tre
personer. När mannens advokat — detta är kanske också rätt så belysande
för den borgerliga domstolens rättskänsla — inför domstolen begärde att få
ställa några frågor till dessa tre vittnen, avfärdades han av domaren med ordet
»tig», och när han ändå begärde att få yttra några ord, klubbades han ned
med upprepade klubbslag. Mannen dömdes till döden. Hans kompani var
redan dömt till döden. Han flyttades över till Sveaborg, där man avrättat de
flesta av de dödsdömda, i regel sex om dagen. Han lyckades emellertid rymma
därifrån och flydde över till Sverige. Han fick först tillfälligt arbete här.
Han blev vaktmästare, men icke ordinarie, såvitt jag är riktigt underrättad.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
Han har icke deltagit i något politiskt arbete i Sverige. Det är ju så, herr
Olsson i Mora, att den, som utslungar en beskyllning^ är skyldig att bevisa
dess riktighet. Herr Olssons i Mora partipress har påstått, att han varit X. R.
här i landet. Den, som påstår detta, har val skyldighet att bevisa det, eller
är det icke så inför den borgerliga domstolen?

År 1933 bröt mannen ett ben och kom in på ett av stadens sjukhus. Han
blev emellertid utskriven, men efter någon tid måste han tagas in på. nytt, alldenstund
hopläkningen icke lyckats. Hans läkare, som bär ett adligt namn,
uppträdde gentemot honom mycket hyggligt. Vid sidan örn hans säng på
sjukhuset, andra gången han var intagen, ligger plötsligt en herre,. som säger
sig vara ingenjör och heta Osborn Jonsson. Denne herre, som da lag pa sjukhuset
på friplats, sökte nu på ett misstänkt sätt förbindelse med den fmske
flyktingen. Han sökte honom efter utskrivningen i telefon, i bostaden o. s. v.,
men denne finske flykting avvisar honom. Det skapas en sådan mentalitet,
då man är flykting. Plötsligt den dag, då herr Olssons i Mora kultur- och
partitidning publicerar alla sina upprörande historier, ringer herr Osborn
Jonsson upp och säger: »Jag är nu på utrikesdepartementets passavdelning.»
Om han tillfälligtvis var där. eller örn han var anställd där, det kunde flyktingen
icke uppge, men han fattade det så, att han var anställd där, och att
han blivit rekommenderad dit av läkaren pa det sjukhus, där de legat. (Det
kunde kanske vara anledning att undersöka vad »ingenjören» hade att göra
i utrikesdepartementet, och vad det är för sorts folk, som man använder på
vissa håll, folk, som jag för mitt vidkommande misstänker vara spioner.) Denne
Osborn Jonsson förnekade att han hade något att^ göra med detta, ^och beklagade
mycket den behandling finnen fatt undergå. Redan detta patagliga
intresse för flyktingen är en liten smula misstänkt.

Konstitutionsutskottet har för visso haft möjlighet att taga reda pa varifrån
den uppgiften kommit, att denne finske flykting skulle Ira varit X. R.
Var och en, som sett honom blott en gång, måste gapskratta åt en sådan tanke.
Det sägs nu, att det är en f. d. tjänsteman vid ryska legationen, som sagt
detta. Örn det är en »f. d. tjänsteman», som lämnat den uppgiften, skulle
jag vilja rekommendera Stockholmspolisen att titta litet i sömmarna pa honorn
och hans förbindelse med exempelvis nazister och fascister. Örn det är
den f. d. tjänsteman, som jag syftar på, skulle Stockholmspolisen kanske kunna
titta litet på hans ofta återkommande resor till Hitlers Tyskland.

Jag talade förut om en person, som sedan många .år tillbaka känt denne
finske flykting. Jag frågade honom, huruvida han ville lämna ett intyg angående
sina intryck av mannen i fråga. Han svarade på ögonblicket: »Det
skall jag nied glädje göra.» Intygsgivaren är tjänsteman i Stockholms stads
tjänst. Intyget lyder som följer: . ...

»Herr redaktör Karl Kilbom, Stockholm. Med anledning av de ovederhaltiga
utgjutelser, som på vissa håll kommit till synes med anledning av att
regeringen till svensk medborgare upptagit en finsk undersåte^ har jag sökt
att i rättvisans namn ärligt omtala, sagde persons levnadsförhållanden samt
i övrigt hans uppträdande som människa. Detta Ilar jag gjort även för att icke
draga ner svenskarnas anseende som kulturmänniskor. o

Min bekantskap med mannen, som jag är bekant med sedan atta ar tillbaka,
är en av mina bästa vänner och detta på goda grunder. Hans uppträdande
inom det båtsällskap, vi äro medlemmar, har alltid varit grannlaga,
varför han där skaffat sig allmänt erkännande oavsett politiska meningsskiljaktigheter
Som ett bevis för hans inställning till de politiska frågorna
kan jag nämna, att jag först efter cirka fyra års bekantskap och då på egen
fråga fick till svar, att jag är arbetarvän. Någon tanke att pa ling över lora

Andra kammarens protokoll 1030. Nr 30. 2

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
politiska åsikter förefanns tydligen ej. Hans livsintresse har alltid varit
kärleken till friluftsliv, sport och fiske. Dessa saker i förening med en ärlig
och god kamratanda kunde inte annat än skapa en bestående vänskap mellan
oss. Kan orden en sund själ i en sund kropp någon gång användas, så måste
det vara om min kamrat.

Det är ej roligt att se en vek och god människa nedbruten, när man vet,
att han vid våra färder dels å sjön dels å land aldrig under strapatser, som
givetvis uppkommer, sparar sig själv utan ständigt har kamraternas bästa för
ögonen. Då han därtill för ett nyktert och ordentligt liv, är det för mig ofattbart,
att man skall försöka stäcka en ensam mans ärliga vilja att vara en god
medborgare.

Herr redaktör, örn vårt land endast äger sådana medborgare, som min omtalade
vän, kan Sveriges rike skatta sig lyckligt. Svensk ärlighet måste
hållas högt. Stockholm den 5 maj 1936. Fritz Mårtensson. Brandförman.»

Det går för sig för de herrar, som till äventyrs vilja negligera detta intyg
i fråga om iakttagelseförmågans skärpa och ärligheten hos den man, som utfärdat
detsamma, att hos hans överordnade taga reda på örn mannen är tillförlitlig.

Jag har, herr talman, ingen anledning att lägga mig i denna politiska uppgörelse
— och ingen skall kunna övertyga mig örn att det, som nu försiggår, är
något annat — mellan regeringen och de borgerliga partierna, men det vill jag
säga, att de borgerliga partiernas brösttoner skulle väckt mera tilltro och deras
tal om kultur och om nödvändigheten av att iakttaga ett mänskligt uppträdande
skulle vara mera trovärdigt, örn herrarna någon gång ömmade för exempelvis
de tyska flyktingar, som icke haft ett spår att göra med kommunister och
socialister här i landet. Flera av dessa ha behandlats på ett sätt, som är
en skamfläck för Sverige. Men, herr Olsson i Mora, var ha edra brösttoner
då varit? Var ha de tidningar, som representera herr Olssons i Mora fria
och ärliga folkparti, haft sin stämma i dessa fall? Det var blott för några
dagar sedan, som de svenska myndigheterna, alla bortförklaringar till trots,
skickat en tysk flykting, som deltagit i tyska kriget och som därigenom blivit
invalid, tili ett land, varigenom han sannolikt blott får passera till galgen i
det land, för vilket han offrat en del av sina lemmar. Då teg herr Olsson
i Mora. Då teg hans press. Och jag tror, att man icke hos hans kamrater
hörde någon undran över ett sådant uppträdande från de svenska myndigheternas
sida. Jag kan, herr talman, som sagt, under anförda förhållanden
icke tillmäta dessa herrars väldiga indignation någon så stor betydelse. Jag
beklagar blott, att man icke tillmäter de uttalanden, som fällts av en person,
beträffande vilken så goda personliga intryck föreligga, lika mycken tilltro
som dessa domstolsprotokoll från Finland, vilka äro ensidigt förda. Är det
på sådant uppträdande folkpartiet skall bygga sin politik, då tror jag, att det
bekräftar riktigheten av en på många håll gällande uppfattning, nämligen
att det icke är något folkparti, och att det är länge sedan det var ett liberalt
parti. I dag visar det sig företräda de sämsta instinkterna hos högern.

Herr Persson i Trången: Herr talman! Då man, som utskottet gjort, företager
en granskning av alla de handlingar, som föreligga i detta ärende, förefaller
det enligt min uppfattning omöjligt att på grundval av medborgarskapslagens
föreskrift kunna finna skäl för ett upptagande till svensk medborgare
av här åsyftade person. Hans i utskottsmemorialet skildrade bedrifter före
hitkomsten till Sverige måste väl, om något, betecknas som rama motsatsen
till de förutsättningar, som i lagen § 5 stipuleras, där det bl. a. heter: »gjort
sig känd för hederlig vandel». Det vore orimligt påstå, att hans uppträdande

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
här efter hitkomsten, även om det kan betecknas såsom gott, skulle få tågås
såsom intäkt för lagens mening i detta fall. Lagens mening avser givetvis
sökandens vandel ej minst före ankomsten till landet. Samma uttolkning av
lagbestämmelsen synes med ali sannolikhet också ha legat till grund för de
avslagsbeslut, som den 8 maj 1931 och den 7 april 1933 meddelats av Kungl.
Majit på hans tidigare gjorda framställningar örn medborgarskap.

Reservanterna framhålla bl. a., att de brott, personen i fråga må hava gjort
sig skyldig till under inbördeskriget för 18 år sedan, icke skäligen längre böra
kunna åberopas för att förvägra honom att bliva upptagen till svensk
medborgare. Jag kan för mitt vidkommande icke följa reservanternas mening
i sådant avseende och under föreliggande omständigheter. Visserligen tilllämpas
här i landet ett villkorligt domsförfarande i vissa fall -— ett förfarande,
som jag gillar i högsta grad — men det gäller ingalunda. förbrytelser
av den art, varom här är fråga.

Jag kan, herr talman, omöjligen komma ifrån, att den föreliggande anmärkningen
är väl grundad och befogad.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr

Andersson i Igelboda och även till herr Kilbom, att om vi här i kammaren skola
taga upp det finska inbördeskriget till behandling, så skulle vi kunna få en
debatt, som varade i flera dagar, utan att vi ändå skulle komma till någon
klarhet. Vad som här anförts, nu senast av herr Kilbom, är mycket ensidiga
vittnesmål, och det ger oss icke den allsidiga bild av vad som förekommit, att
det förtjänar tilltro. Däremot skulle jag vilja säga, att när herr Kilbom vittnar
örn den ryske X. R., är han inne på sin egen mammas gata och lägger i dagen
en sakkunskap, som gör honom ovanligt intressant, men det hör i mycket liten
utsträckning till det ämne, som i dag är före till behandling.

Vi skulle, kanske icke herr Kilbom och jag men herr Andersson i Igelboda
och jag, kunna komma överens åtminstone därom, att kriget i Finland av det
övervägande antalet finska medborgare uppfattades såsom ett frihetskrig och
var ett frihetskrig. Vi demokratiska partier söka ju hålla rågången klar mot
diktatursträvandena och böra göra det enligt min mening både till vänster
och till höger. I så fall bör man komma ihåg, att vad som hände i Finland
den gången ledde till att den rågången blev mycket djup. Äro vi vänner av
friheten, herr Andersson i Igelboda, skola vi tala i en annan anda örn frihetskriget
än vad han gjorde och naturligtvis i en helt annan anda än herr Kilbom
gjorde. .

Men jag upprepar, att det finska frihetskriget är icke det väsentliga i den
föreliggande frågan, utan det väsentliga är, örn den ifrågavarande mannen är
önskvärd som svensk medborgare eller icke. Han fanns i Sverige, där lian
åtnjöt asylrätt. Mot detta har man ingen anmärkning att göra. Var det emellertid
önskvärt, att denne man upptogs till svensk medborgare, det är den fråga,
som föreligger, och ingen annan. Jag skulle därför vilja hemställa, att vi
icke låta diskussionen sväva ut alltför vidlyftigt.

När man läste papperen i konstitutionsutskottet, kunde det knappast råda
mer än en mening örn att mannen i fråga icke var önskvärd som svensk medborgare.
Vi hade ingenting annat att hålla oss till än papperen, och papperen
voro klara.

Jag kan ju säga, att jag är ingen särskild beundrare av det granskningssystem,
som man nu har i konstitutionsutskottet. Jag är många gånger mycket
tveksam om, huruvida det överhuvud taget medför något gagn, men när en
anmärkning kommer fram sådan som denna, är del- enligt min mening utskottets
plikt att anmäla, att något sådant borde icke lia fått förekomma och får

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
icke heller upprepas. Jag tror, att den känslan var ganska stark och allmän i
konstitutionsutskottet. Jag undrar, om den icke delades även av herr statsrådets
och chefens för justitiedepartementet egna meningsfränder, ty jag måste
säga, att i alla de anmärkningsdebatter, som jag deltagit uti, sedan den socialdemokratiska
regeringen kom till, har försvaret knappast varit mattare än
vid detta tillfälle. Jag tror därför, att man även på den sidan har samma renlighetskänsla,
som varit avgörande för oss, när vi deltogo i framförandet av
den anmärkning, som vi ansågo böra göras. Mannen var icke önskvärd som
svensk medborgare på grund av den meritlista, som förefanns. Den saken är
alldeles klar.

Jag är mycket förvånad över att min högt ärade vän, herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, denna gång har låtit det goda hjärtat tala.
Det framgick ju av hans uttalande, att han hade icke förståndet på den sida,
där han. nu ställde sig, utan det var det goda hjärtat, som talade. När man
emellertid sitter i en sådan ställning, som herr statsrådet gör, får i ett sådant
fall som detta det goda hjärtat icke fälla utslaget.

Herr statsrådet kunde icke komma fram till något försvar på annat sätt
än genom att underkänna den finska domstolens utslag. Statsrådet framställde
sin uppfattning på den punkten mycket försiktigt, i det att han sade,
att skall man här absolut behöva böja sig för de tillfälliga stämningar, som
kunna vara avgörande för en mer eller mindre tillfällig utländsk domstol. Ja,
den frågan kan naturligtvis framställas, men om man icke godtager en utländsk
domstols domslut, herr statsråd, så måste man väl ändå ha starka skäl
för ett dylikt underkännande. Har herr statsrådet de skälen? Jag svarar
nej. Herr statsrådet har hållit ett förhör med mannen, och mannen har lämnat
vissa uppgifter. Det är alltsammans, men icke kan det betraktas såsom några
objektiva skäl för underkännande av en dom, som fällts av en utländsk domstol.
Jag vill på det allra bestämdaste bestrida detta. Jag vill säga, att
detta är en ganska allvarlig sak. Det är icke så länge sedan det framfördes
från kommunistiskt håll här i kammaren en interpellation till utrikesministern,
varvid man alldeles uppenbart önskade få hans excellens utrikesministern
att uttala ett underkännande av en dom, som hade fällts av en utländsk domstol.
Det gjorde hans excellens utrikesministern icke, och han handlade i det
fallet klokt, ty det bör ett svenskt statsråd avhålla sig från att göra. Han
skall icke göra det utan att ha mycket starka skäl därför. Detta gäller domstolsutslag
i alla utländska länder, och det gäller även för ett domslut i Finland.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har icke, jag upprepar
det, angivit bärande och objektiva skäl för sin åtgärd att i detta fall
vägra att taga hänsyn till ett utslag, som fällts av en domstol i Finland, och
det är därför, som jag mäste säga, att hans argumentering är ytterligt svag.

Vi kunna icke gärna i konstitutionsutskottet, såsom herr Kilbom tycks föreställa
sig, anställa vidlyftiga och omfattande förhör, utan vi få hålla oss
till handlingarna i målet. Det är dessa handlingar, som ligga till grund för
Kungl. Maj :ts beslut, och på grundval av dessa handlingar hilda vi vårt omdöme
och fatta vårt beslut. Däremot lia vi inga möjligheter att inkalla personer
och allra minst utländska undersåtar till några fiskaliska förhör, utan
vi måste som sagt hålla oss till papperen.

Denna affär har, såsom framgår av tidningarna, väckt mycket stort uppseende
i Finland. I en finsk tidning, som jag läste i går, nämndes namnet
pa den person, som här icke blivit nämnt. Han är sålunda uppenbarligen en
känd man på den andra sidan. Det kan givetvis icke vara ägnat att befordra
goda förhallanden mellan Finland och Sverige, att den svenska regeringen
upphöjde denne man till svensk undersåte. Jag upprepar ännu en gång, att

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ann. gransknino av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mannen icke är önskvärd till svensk medborgare, örn jag håller mig till hans
meritlista, men jag kan mycket väl gå ett steg längre och säga, att den omständigheten,
att han tillhör ett internationellt parti, som inriktar sig på att
i alla borgerliga och kapitalistiskt styrda länder åstadkomma förändringar
med våldsmedel, är alldeles tillräcklig för att visa, att mannen icke är önskvärd.
Jag skulle säga precis detsamma, om det gällde en person, som tillhör
en diktaturrörelse eller revolutionär rörelse på högersidan. Vi ha ingen anledning
att taga upp sådana personer till svenska medborgare, ty vi leva i ett
land, där demokratien är rotfäst och där reformer kunna genomföras. Vi ha
därför icke någon anledning att betrakta den sortens främlingar som önskvärda
svenska medborgare. De passa efter min mening mycket illa här i landet.

Nu skulle jag, herr talman, kunna inskränka mig till att framställa samma
yrkande som herr Olsson i Mora. Jag skulle närmast varit benägen att göra
detta, därför att jag tycker, att det fanns i herr statsrådets uttalande en halv
ursäkt. Det kan ju hända, att jag missförstod honom och att det icke var någon
ursäkt alls, utan att han ansåg, att han handlat alldeles riktigt. Jag har
emellertid kommit till en annan uppfattning efter att ha åhört herr Andersson
i Igelboda. Han förklarade nämligen, att det numera icke längre vore praxis
i andra kammaren att framställa yrkande örn att en anmärkning från konstitutionsutskottet
lägges med gillande eller ogillande till handlingarna. Jag
ser i detta herr Anderssons i Igelboda uttalande en tendens, som jag måste
finna ganska betänklig. När vi i fjol hade dechargedebatt, bytte hans excellens
statsministern och jag några ord. Jag framhöll, att jag ansåg, att man
borde komma bort från den nuvarande formen för granskning, som bedrives
enligt §§ 106 och 107 regeringsformen, för att istället införa ett dagordningsinstitut,
varom herr statsministern och jag tidigare varit ense. Herr statsministern
steg genast upp och sade, att herr Björck skall få sin vilja fram.
Sedan inträffade, som vi minnas, förra året det mycket märkliga i den svenska
parlamentarismens historia, att den sittande regeringen betraktade såsom
ett förtroendevotum, att riksdagen avslog en kungl, proposition, som samma
regering hade framlagt. Jag har redan förut sagt, att detta måste anses såsom
en mycket betänklig form för parlamentarism. Samtidigt ändrade statsministern
uppfattning i fråga örn dagordningsinstitutet. Han hade låtit verkställa
utredning örn.detta institut men bestämde sig nu för att icke framlägga
förslag därom. Hans excellens statsministern motiverade detta i remissdebatten,
då jag icke hade tillfälle att fortsätta diskussionen med honom, men lämnade
en enligt min uppfattning ganska förvånansvärd motivering. Han säde
nämligen, att han ansåg sig icke kunna framlägga förslag till dagordningsinstitut,
därför att vi hade tvåkammarsystem. Jag måste verkligen lyckönska
hans excellens statsministern till denna märkliga upptäckt, att det finns
två kamrar i den svenska riksdagen. Det hade jag reda på redan på den tiden,
när vi diskuterade saken.

(Hans excellens statsministern inföll här: »det hade även jag».)

Ja, men ers excellens har ju en gång använt just dechargegranskningen
för ett misstroendevotum mot herr AV ohlin, som måste avgå, och det var ändå
ett misstroendevotum bara i andra kammaren. Det är en smula konstigt, att
ers excellens själv en gång har använt dechargegranskningen såsom ett misstroendevotum
eller ett dagordningsinstitut och detta enbart i denna kammare.
Han har alltså låtit denna kammares beslut vara avgörande för att herr Wohlin
borde gå, vilket han ju också fick göra, som vi minnas. Jag trodde, att
ers excellens möjligtvis icke då hade observerat, att det fanns en första kammare.
Nu hör jag ju hans excellens statsministern säga, att han hade gjort

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
det, men det måste dock betecknas såsom bristande konsekvens att ena gången
säga, att andra kammarens beslut skall vara avgörande, och andra gången
säga, att vi icke kunna införa ett dagordningsinstitut, därför att vi lia två
kammare. Det går icke riktigt bra ihop.

Jag tycker också, att det är litet betänkligt, att hans excellens statsministern
säger, att han icke kommer att fästa avseende vid hur riksdagen ställer
sig i försvarsfrågan, ty man måste ta hansjon till det allmänna politiska läget.
Ja, ers excellens har ju ändrat sig litet senare. Det är litet svårt att få
bestämda hållpunkter för ett omdöme. Det ligger något så svävande över det
hela. Man får icke något grepp örn det. Att nu taga bort denna sista lilla
rest av dagordningsinstitut, som vi ha här i kammaren genom att kunna lägga
en anmärkning med gillande till handlingarna, finner jag vara betänkligt. Jag
måste fråga mig, vad vi till slut komma att ha kvar. Jag tycker detta är ett
betänkligt resultat av den socialistiska regeringens regim.

Då jag har den uppfattningen, att den nu föreliggande anmärkningen är av
mycket allvarlig natur, och att det är av vikt att säga ifrån, att man icke vill
veta av något upprepande av att icke önskvärda utlänningar upptagas till
svenska medborgare, och då jag, herr talman, icke vill, att herr Andersson i
Igelboda och andra skola säga, att nu är den praxis uppgiven, att yrkande
framställes örn att en anmärkning skall med gillande läggas till handlingarna,
så slutar jag, herr talman, med att hemställa, att kammaren måtte besluta, att
anmärkningen lägges med gillande till handlingarna.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina herrar!

Någon särskild anledning att taga till orda i denna debatt har jag icke. Jag
delar i alla avseenden de synpunkter, som justitieministern har anfört, och
jag kan icke, trots att man nu upprepar den argumentation, som konstitutionsutskottet
lämnar i sitt betänkande, känna mig övertygad örn att utskottet här
har haft något skäl att framställa en anmärkning. Jag är icke heller villig
att utan vidare acceptera den omständigheten, att en domstol i ett annat land
har fällt en dom, såsom en omständighet, som skulle befria oss från att använda
vårt eget omdöme, när vi gå att träffa våra beslut här hemma.

När jag begärde ordet var det emellertid icke för att säga detta, utan jag
föranleddes därtill av det senaste yttrandet av herr Björck. Det finns väl icke
någon särskild anledning att taga upp en diskussion om parlamentarismen i
detta fall och ännu mindre att taga upp en diskussion i försvarsfrågan. Jag
kan dock icke förstå annat än att det måste vara en riktig utgångspunkt för
varje parlamentariskt bedömande, att man alltid beaktar regeringens allmänna
ställning. Det grundläggande måste väl ändå alltid vara det allmänna förhållande,
som råder mellan en regering och riksdagen. Sedan kan det, trots ett
gott allmänt förhållande, givetvis uppstå konflikter i särskilda frågor mellan
riksdagen och regeringen, men man måste väl ändå alltid bedöma konfliktens
betydelse mot bakgrunden av den allmänna ställning, regeringen har. Det är
detta, som jag vid flera tillfällen har velat framhålla. Jag har däremot aldrig
sagt, afl icke motsättningen i försvarsfrågan kan bli av sådan natur, att den
inverkar på regeringens ställning, ty jag kan tänka mig ett försvarsbeslut
tillkommet i sådan ordning, att det faktiskt bevisar, att det gamla goda förhållandet
mellan regeringen och riksdagen icke existerar. Genom ett sådant
beslut ges då också besked örn att den allmänna grunden för samarbetet mellan
regering och riksdag icke längre finns. Till den saken få vi emellertid
återkomma, när vi skola behandla försvarsfrågan. Det skulle ju kunna tänkas,
att i det ögonblicket frågan ur dessa synpunkter icke längre är aktuell.

Beträffande vilken betydelse man skall tillägga dechargegranskningen så -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
som ett medel att utöva vad som annars skulle vinnas genom ett dagordningsinstitut,
vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att herr Björck, som ju beskyller
andra för att vara oklara, antagligen medvetet var oklar på den viktiga
punkt, som det här gäller. Han ville nämligen göra gällande, att den
omständigheten, att man lägger denna anmärkning med gillande till handlingarna,
endast skulle innebära besked om att man icke vill ha samma sak
återupprepad. Men samtidigt som han på detta sätt begränsar betydelsen av
ett sådant beslut till kammarens besked för framtiden, så lägger han in detta
yrkande i ett långt resonemang örn de allmänna politiska konsekvenserna av
riksdagens uttalande. Jag antar, att om herr Björck fick sin vilja igenom
i detta fall, så skulle herr Björck visserligen icke säga här i kammaren, att
i och med detta har justitieministern fått ett misstroendevotum, och eftersom
regeringen är solidarisk med justitieministern, har också regeringen fått ett
misstroendevotum, och alltså bör regeringen ta konsekvenserna, men större delen
av hans partipress skulle säga det i morgon. Det är den lilla skillnaden
mellan vad som brukar ske i riksdagen och utanför riksdagen, att utanför
riksdagen är man väldigt karsk, men i riksdagen är man litet vänligare. Detta
kan dock icke ändra något i det faktum, att man bör ha klart för sig vad man
gör, när man här fattar ett beslut. Jag kan för min del icke medgiva att ett
kvalificerande av en anmärkning i och för sig under alla omständigheter måste
leda till parlamentariska konsekvenser. Det kan naturligtvis vara en anmärkning
av så ringa betydelse, att det vore fullkomligt orimligt att därav draga
några parlamentariska konsekvenser, även örn man understryker anmärkningen
vid dess läggande till handlingarna.

Vad beträffar den konflikt, på vilken herr Björck alluderade, nämligen herr
Wohlins förhållande till Jordbrukarbanken, så var ju faktiskt det kanske mest
uppseendeväckande i densamma, att regeringen vid det tillfället i det avgörande
ögonblicket svek en av sina ledamöter, sedan den dock hela tiden hade
stått solidarisk med honom. Den konflikten hade en betydligt djupare innebörd
än en anmärkning vilken som helst. Dess omnämnande nu var emellertid
för herr Björck endast en förmedlande övergång till ett resonemang om dagordningsinstitutet.
Jag har alltid varit medveten örn, att det finnes två kamrar,
även örn jag inte alltid varit medveten örn, vad det skall tjäna till att
hava två kamrar. Men när jag anfört, att detta försvårar införandet av ett
dagordningsinstitut, är det bara ett konstaterande av fakta. Man kan ju
komma i det egendomliga förhållandet, när man har två kamrar, att kamrarna
kunna fatta olika beslut. Andra kammaren kan giva förtroendevotum eller
vägra att giva misstroendevotum, medan första kammaren ger misstroendevotum.
Hur skall regeringen förhålla sig i sådana fall, om man icke skall hava
gemensamma voteringar även rörande dessa dagordningsfrågor? Hur skall
regeringen förhålla sig i ett sådant fall? Den måste naturligtvis, eftersom kamrarna
hava lika befogenhet, buga sig med samma respekt inför båda kamrarna.
Men om den står i valet mellan att gå eller icke gå, kan den i varje
fall icke göra bådadera.

Svårigheten att genomföra dagordningsinstitutet blir icke så stor, örn man
vill acceptera mina synpunkter på vad som är avgörande beslut i riksdagen.
Jag tillhör nämligen fortfarande de gamla anhängarna av andrakammarparlamentarismen.
Jag har fortfarande den uppfattningen, att det avgörande parlamentariska
inflytandet måste ligga i den del av riksdagen, som utgår ur folkets
direkta val. Detta fanns anledning att markera betydligt starkare tidigare,
då valrätten till första kammaren var på annat sätt kringgärdad, så att
den blev bara en privilegierad rösträtt för vissa grupper. Det är mycket svårare
nu att upprätthålla den synpunkten i samma ögonblick man måste be -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
känna, att även första kammaren rekryteras på samma grund praktiskt taget
som andra kammaren. Skillnaden är att man Ilar indirekta val. Men utgångspunkten
är densamma. Det visar sig också, att i fråga om den politiska fördelningen
är skillnaden mellan kamrarna mycket ringa. Detta gör, att genom demokratiseringen
har första kammaren faktiskt fått ett helt annat underlag för sin
jämbördighet och likställdhet med andra kammaren. Men därmed försvåras också
möjligheterna att utnyttja dagordningsinstitutet. Det var den övertygelsen jag
kom till vid närmare studium av denna fråga. Därför måste jag rekommendera,
att man icke framlade något förslag till årets riksdag. Jag har ingenting
emot, att frågan åter kommer upp och örn man söker finna en form för dess
lösning. Det är i och för sig rimligt att i en riksdag man har ett institut, där
icke bara riksdagen har möjlighet att direkt säga regeringen, hur regeringen
står i det allmänna förtroendet, utan där också regeringen har möjlighet att
på ett annat sätt än som nu många gånger är fallet ställa riksdagen inför dess
parlamentariska ansvar. Jag kan ju också tillägga, att när jag gjorde mina
uttalanden i samband med försvarsfrågan rörande dess parlamentariska konsekvenser,
har jag alltid räknat med, att här finnes det två parter, örn jag så
får uttrycka mig: regeringen och riksdagen, och att riksdagen har på samma
sätt ett avgörande ord som regeringen, när det gäller att bedöma konsekvenserna
av ett visst beslut. Och örn jag har framhävt, att det är ganska rimligt,
att man tar hänsyn till den allmänna ställning, som regeringen innehar,
har jag därmed också menat, att det skulle finnas i riksdagen resonans för
en sådan parlamentarisk uppfattning.

Jag förmodar, att efter de utläggningar, som herr Björck gjorde kring sitt
yrkande att lägga denna punkt med gillande till handlingarna, kammaren
också har att taga ställning till det såsom ett misstroendevotum mot regeringen.
Sedan kommer regeringen utan tvekan att taga sin ståndpunkt till en
sådan inställning från kammarens sida.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Björck i Kristianstad, som jdtrade: Herr talman! Jag vill säga eders
excellens, att eders excellens har något missförstått mitt yttrande. Jag sade,
att jag icke ville, att man genom detta ingripande från eders excellens’ meningsfrände
herr Andersson i Igelboda skulle få den uppfattningen i denna
kammare, att nu har den praxis övergivits, att man kan yrka, att en anmärkning
skall läggas med gillande till handlingarna. Jag har velat giva bevis
för motsatsen.

När det gäller att draga slutsatser av ett bifall till detta yrkande, så är
detta naturligtvis statsministerns sak. Det är hans sak att bedöma vad det
är värt. Jag har därvidlag icke hyst några farhågor. Ty jag har det bestämda
intrycket, att eders excellens icke kommer att bliva så sträng mot sig själv
eller sina kolleger, som han år 1929 var mot herr Wohlin.

Vad beträffar frågan örn tvåkammarsystemet och dagordningen, vill jag erinra,
att den svårigheten har man i Frankrike, men den utgör där intet hinder
för dagordningsinstitutets tillämpande. Jag ber att få påpeka, att ett misstroendevotum
innebär blott, att den kammare, som fattat beslutet, lämnar en
upplysning. Det blir sedan statsministerns sak att av denna upplysning draga
den riktiga konsekvensen.

Härpå anförde:

Herr Hagborg i Luleå: Herr talman! Med anledning av vad som före kommit

skall jag be att få göra ett par reflexioner.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ani/. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Det Ilar anförts för det första, att vederbörande skulle hava haft att göra
med det svenska kommunistiska partiet. Jag känner honom icke. Jag vet
överhuvud icke, vad det är för människa det gäller. Men jag vet under alla
förhållanden, att det finnes ingen utländsk medborgare, som tillhör Sveriges
kommunistiska parti. Den saken är fullständigt självklar. Lika självklart
är också, att det påstående, som utskottet gör, att vederbörande skulle hava
lett den kommunistiska propagandaverksamheten i landet på våren 1930, är
rena orimligheten. Det förvånar mig, att man nu kan i det här landet finna
partier, som överhuvud taget vilja göra sig ansvariga för en sådan uppgift,
därför att det borde vara påtagligt för var och en, dels att vårt parti kan
sköta örn propagandan själv utan några politiska flyktingars hjälp och dels
att det skulle även ur vår synpunkt naturligtvis och ur vederbörande flyktingars
synpunkt vara rena dumheten, örn de skulle blanda sig in i de inre
förhållandena i detta land. Detta gäller med särskild styrka, när det är fråga
örn människor, som äro hänvisade till att under många år söka sill utkomst i
detta land. Jag tillbakavisar alltså på det bestämdaste påståendet, att vederbörande
skulle hava haft något att göra med Sveriges kommunistiska parti
eller dess propagandaväsen. Det vittne, som vederbörande åberopar sig på,
örn jag förstått uttalandet rätt, är en av Allehandas flitigaste medarbetare.
Jag förstår icke, varför man skulle fästa större vikt vid den här lögnen än
man gjort vid övriga lögner, som man producerat i manga fall, framför allt
örn kommunisterna.

Det andra skälet är, att vederbörande under inbördeskriget skulle hava gjort
sig skyldig till vissa handlingar. Detta är ju av sådan karaktär, att man, när
man bara har den finska domstolen att stödja sig pa, näppeligen kan^ fästa
något större avseende därvid. Det bör väl icke vara främmande för någon i
denna kammare, att örn utgången 1918 i Finland blivit en annan, så hade det
icke varit de nu regerande där, som haft att bestämma örn vilka handlingar
som varit statsfientliga, fosterlandsförrädiska och svikliga mot det finska folkets
sak. Nu råkade det emellertid bliva på det viset, att det var en klass, som
icke hade någon förtjänst i att Finland återfick sin nationella frihet — därför
att det var den ryska revolutionen, som gav Finland dess nationella frihet tillbaka
— en klass, som icke med egen kraft utan med hjälp av importerade legoknektar
från andra länder, främst Tyskland, lyckades besegra den finska arbetarklassen,
som icke hade utländsk hjälp till sitt förfogande. Det förhaller
sig, säger jag, på det viset, att det är denna klass, som i realiteten uppträdde
som åklagare- Den klassen bär icke visat någon strävan till ett objektivt bedömande
av de händelser, som voro aktuella där borta. Det är ju rena hånet
mot historien och sanningen, när man framställer den kamp, som man där
borta förde mot den finska arbetarklassen med utländsk hjälp, som en frihetskamp.
Med lika stor rätt eller med större rätt för övrigt kan man framställa
den finska arbetarklassens kamp som en frihetskamp. ^ it

För min del kan jag icke fatta saken pa något annat sätt än att det ligger
några djupare bevekelsegrunder bakom denna attack mot regeringen. Man vill
demonstrera sin solidaritet med dagens Finland. Rättsskipningen där har ju
bara för ett år sedan återigen ställts i viss belysning genom den process, som
man tvingades att upptaga och som nu pågår där borta och som visat för var och
en, som vill se objektivt på saken, att man dier ännu är beredd att döma ungefär
så, som man gjorde under inbördeskriget, när man tillämpade rättsskipningen
så, att man ställde upp arbetarna i led och plockade ur var tionde man
för att skjuta ned honom. Man vill solidarisera sig med den finska regim, som
i dag behandlar våra egna landsmän, svenskarna där borta, om icke som fågelfria
så dock som människor, vilka man nästan kan betrakta som förrädare mot

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dagens Finland och mot dess makthavare. Det är en mycket klädsam attityd
för Sverige och för detta svenska demokratiska parlament att göra en sådan
här liten gest för att därmed demonstrera sin solidaritet med våra svensktalande
folkfränder, som finnas där borta på andra sidan om Bottenhavet. De
komma säkerligen att uppskatta det. Och säkert — och ännu säkrare —
komma de, som i dag härska i Finland, att känna sig uppmuntrade av en sådan
förståelse från den svenska riksdagen för dess eget rättspatos och den
verksamhet, som utföres.

Det är också ett annat skäl, som jag tror ligger ganska påtagligt. Det är
det, att man genom en sådan här prickning av regeringen bidrar till att skärpa
behandlingen av politiska flyktingar i vårt land, av människor, som på
grund av sin politiska åskådning tvingats att lämna sitt gamla hemland och
sökt en fristad i det för sin asylrätt och för sin höga kultur berömda lilla
Sverige. Vi hade ett typiskt exempel häromdagen, som herr Kilbom påpekade
och som visar, hur de svenska myndigheterna mycket väl förstå uppfatta vinkarna
från konstitutionsutskottet i detta fall. Det är ingen svårighet att förbinda
den fråga, som vi nu behandla, med de åtgärder, som Malmöpolisen häromdagen
företog sig mot den tyske krigsinvaliden och politiske flyktingen.

Det är för det tredje också en allmän strävan att giva regeringen en spark.
När man kan vinna denna strävan genom att dels solidarisera sig med det finska
väldet och dess förföljelser mot oliktänkande — och varför icke också
mot svenskarna där borta — och när man, jämte det att man kan vinna detta,
också i realiteten genomför en skärpning av behandlingen av politiska flyktingar,
förstår jag, att det måste vara mycket frestande för våra sanna demokrater
att giva regeringen denna lilla spark.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Får jag besvära med några ord, utan

att på något sätt vilja blanda mig i den dagordningsdebatt, som här uppstått
vid sidan av den egentliga frågan.

Herr Kilbom, som ensam är i besittning av en uppriktig och verkligt äkta
indignation i kammaren, ansåg, att jag bort rikta min indignation mot pressen.
Det var ett utslag av hans gamla och outrotliga ovana att här i kammaren diskutera
pressen och dess förhållanden. Men det är icke fråga örn detta nu,
utan det är fråga örn konstitutionsutskottets dechargememorial. Låt oss diskutera
pressen inför ett annat forum! Låt mig som bidrag till den diskussionen
endast erinra herr Kilbom, att folkpartiets press, som särskilt apostroferades,
icke dirigeras av partiet!

I fråga örn herr Kilboms anförande vill jag för övrigt endast säga, att jag
icke kan godkänna hans relation av blodsdådet den 20 mars 1918. Jag bestrider
den alldeles bestämt. Jag skulle kunna anföra en helt annan relation,
med vittnen styrkt, men jag avstar, då jag är övertygad, att andra kammaren
icke godkänner herr Kilbom pa Stockholmsbänken som sanningsvittne i denna
sak, även örn han skulle lyckas mobilisera landets samtliga båtklubbar på samma
sida som han står.

När jag hörde herr Kilboms anförande, tyckte jag nästan, att både herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet och den man, som det här är
fråga örn i övrigt, borde hava anledning att säga: »Gud bevare mig för mina
vänner.»

Ett ord vill jag tillägga i anledning av herr Anderssons i Igelboda yttrande,
att den man, som vi här syssla med, icke kan bevisa sin oskuld, ifall en sådan
bevisning icke skulle anses vara förebragt av herr Kilbom, så borde mannen
under alla förhallanden i sin ansökan hava kunnat och bort bestrida riktigheten
av den anklagelse, som vilar över hans huvud. Något sådant bestridande

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
finnes märkligt nog icke i mannens ansökningshandlingar. Det är ju alldeles
uppenbart, att örn ett sådant bestridande förelegat, hade man haft särskild anledning
att närmare undersöka, huru det förhåller sig med denna sak.

I den situation, herr talman, som ju inträffat, ber jag att med återtagande av
mitt tidigare yrkande få ansluta mig till det framställda yrkandet örn att utskottets
anmärkningsanmälan med gillande lägges till handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet då min gode vän herr Björck
hade ordet och i samband nied föreliggande fråga inblandade frågan angående
införande av dagordningsinstitut. Innan jag emellertid säger ett ord örn vad
som sålunda uppkallade mig, ber jag bara helt kort att i föreliggande fråga få
säga, att när man här å ömse sidor uttalat, att det vore önskvärt, att^man funnit
en avspänning i de förhållanden, som tidigare rått i Finland, så har jag
suttit här och lyssnat till debatten liksom till större delen av debatten
i utskottet. När jag därtill lägger även tidningarnas utläggningar
i denna fråga, låt mig säga. herr _ Olsson i Mora, när jag
möttes av de stora rubrikerna den 1 maj, så gjorde det mig icke uppbragt
och arg utan det gjorde mig verkligt ledsen. Det förefaller, som örn vi, som
betraktat detta på avstånd och njutit av förmånen att aldrig hava behövt överväga
de situationer, som i andra länder inträffat, skulle hava svårare att glömma
och sätta sig över förhållandena än vad man till och med på ömse, sidor
haft i Finland. Sett mot bakgrunden av de sålunda uttalade önskemålen å
ömse sidor så ifrågasätter jag starkt, örn vad här förekommit är ägnat att slå
bryggor vare sig för vårt lands vidkommande eller inne i Finland.

Herr Björck i Kristianstad tillät sig ett uttalande, däri han gick så långt,
att han sade, att en person, som tillhör ett internationellt parti, som under vissa
förhållanden har omstörtningar av samhället på sitt program, eller den, som
tillhört ett sådant parti, skulle aldrig kunna tillkämpa sig och tillerkännas
svensk medborgarrätt. Tillämpat och omsatt i handling kommer detta sannolikt
att föra till mycket egendomliga resultat. Jag finner till och med, att
framstående ledamöter av borgerliga partier skulle komma med bland dem,
som icke skulle kunna tillerkännas svenskt medborgarskap. Jag skall icke
närmare fördjupa mig i vad som annars i detta sammanhang skulle legat mycket
nära till hands, därför att jag vet, att en redogörelse för vad jag här tänker
på skulle föranleda min gode vän, herr talmannen, att måhända anse, att det
icke hörde till ämnet och att det berörde förhållanden, örn vilka man icke borde
yttra sig i detta sammanhang. Herr Björcks uttalande innebär, att en person,
som vid 20 års ålder, alltså vid denna något omogna ålder, tillhört ett visst
parti, skulle, även bortsett från den handling, för vilken han här beskylles,
icke tillerkännas svenskt medborgarskap, även örn han sedan icke tillhört något
politiskt parti, vilket enligt vad jag förstår i detta fall synes vara förhållandet.

I fråga örn en anmärkningspunkt, som kommer senare i dechargememonalet,
har man tillmätt överståthållarämbetets uttalande den allra största vikt och
betydelse. Vid de två tillfällen, då mannen tidigare sökt medborgarskap, bär
det varit ett klart avstyrkande från Överståthållarämbetet, men denna gång
har det tillstyrkt ansökningen och yttrat sig med kännedom örn hans förhållanden
i vårt land. Jag måste ändå säga, att 17 ar är en ganska lång tid, och
örn man lyckats bygga över klyftan så mycket i Finland under dessa 17 år,
tycker jag, att man knappast skulle behövt se denna anmärkningspunkt i dechargememorialet.

Sedan vill jag gå över till vad herr Björck framhöll, då han ställde frågan
på sin spets genom att säga, att, vad som här är det avgörande, det är, örn han

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
varit önskvärd eller icke för vårt land. Då kommer man till ett subjektivt bedömande
av denna önskvärdhet, och då skulle jag vilja till herr Björck ställa
en fråga till besvarande, och det är, vilken olycka, vilka svårigheter överhuvud
taget tillerkännandet åt denne man av medborgarskap medfört. Såvitt
jag kan förstå, brödet inga. Ingen har ifrågasatt något sådant, som att han,
när han njutit ^17 års asylrätt, icke skulle få vara kvar och fortfarande erhålla
uppehållstillstånd samt utföra arbete. Då är skillnaden i och för sig ganska
liten, och jag skall gärna medgiva, att det från dessa utgångspunkter kan
vara delade meningar, örn det var klokt och lämpligt att giva denne man medborgarrätt
eller örn man borde ha vägrat den. Jag bestrider icke, att man
kan se denna sak från två synpunkter. Justitieministern har heller icke bestritt
detta. Men då skruvar man ned saken till rimliga proportioner, till detta
subjektiva omdöme, där man från olika synpunkter kan se olika. Men örn jag
fattat herr Björck rätt, kan jag icke förstå, varför, sedan han varit med örn att
verkligen skruva ned frågan till rimliga proportioner, han åter skruvar upp
den och slutar med att framställa ett yrkande örn att anmärkningen med gillande
skall läggas till handlingarna. Antingen är det jag, som har bristande
sinne för logik, eller också har det goda omdömet för denna gång svikit min
vän Björck.

I fråga örn dagordningsinstitutet och dess betydelse äro han och jag i många
stycken eniga, liksom i fråga örn vilket värde man skall tillmäta detta granskningsförfarande.
Vi ha ganska ingående resonerat örn hur man skall söka finna
en annan lämplig form för granskningen. När det gällt att taga ställning
till dagordningsinstitutet, har jag också i kammaren deklarerat min fullständiga
anslutning. Men örn man sålunda ser bristfälligheten, för att icke säga orimligheten
i det nuvarande systemet och dess tillämpning, då förefaller det ännu
orimligare, att man skall förfalla till ett sådant missbruk i den nu föreliggande
punkten, att man utnyttjar systemet till dess yttersta konsekvenser med
åberopande av att man icke har dagordningsinstitutet och därför använder vad
man har. Dagordningsinstitutet avser väl förtroendefrågor, som äro föremål
för samarbete mellan regeringen och riksdagens kamrar, och kan rimligen
ingenting ha med föreliggande fråga att göra, såvitt man icke vill taga denna
enligt herr Björcks mening obetydliga fråga, där det endast är fråga örn ett
subjektivt omdöme på ömse sidor, till utgångspunkt för en storpolitisk aktion.
Men jag skulle tro, att herr Björck skulle finna denna proportion alltför rosenrasande.
Skola herr Björck och jag vinna framgång i våra strävanden efter
ett dagordningsinstitut, då tror jag, att den linje, som jag förfäktat i konstitutionsutskottet,
nämligen att aldrig, vilken regering än sitter, låta locka mig till
att ställa annat yrkande, än att en anmärkning skall läggas till handlingarna,
är förnuftig. ^Då erkänner man utan vidare, att vi icke ha ett dagordningsinstitut.
Det få vi tillkämpa oss. Från dessa utgångspunkter är mitt ståndpunktstagande
logiskt. Medan herr Björcks och min uppfattning överensstämma,
när det gäller dagordningsinstitutet och denna granskning, så är hans
ståndpunktstagande i dag enligt mitt förmenande ologiskt.

Jag instämmer i yrkandet, att punkten skall läggas till handlingarna.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag vill blott med några få ord angiva,

vad som föranleder mig att biträda yrkandet, att anmärkningen med gillande
skall läggas till handlingarna.

När jag läste, vad som står i konstitutionsutskottets betänkande, fick jag
omedelbart det intrycket, att justitieministern icke handlat med all den omsikt,
som varit önskvärd. Ännu mera övertygad härom blev jag, när jag hörde

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ane/, granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
herr Olssons i Mora mycket klarläggande anförande i debattens början. Det
som därnäst på mig gjort det starkaste intrycket, var, att herr Persson i
Trången, vilken jag alltid uppfattat som en man, som noga tänker sig för,
sade, att anmärkningen enligt bans uppfattning var både grundad^ och val
befogad. När jag sedan lägger samman de anföranden, som här hållits till
försvar för herr statsrådets och reservanternas ståndpunkt, kan jag icke ur dem
utläsa, att de på något sätt slagit undan de motiv, vilka utskottet anfört för
sin anmärkning.

Jag vill, herr talman, begränsa mig till vad jag här sagt angående mitt
ståndpunktstagande i detta fall. Jag lägger mig icke i den debatt, som förts
över ett vidare fält angående dagordningsinstitutet o. s. v. Jag tror, att vi
icke skola uppehålla oss alltför mycket vid det i detta sammanhang. _ Vad vi
ha att först och främst tänka på är, om vi anse, att herr statsrådet iakttagit
all den försiktighet, som varit önskvärd. Jag tror, att åtminstone vi på vårt
håll äro fullt på det klara med att statsrådet icke gjort det. Det är detta,
herr talman, som gör, att jag för min del till fullo instämmer i det yrkande,
som gjorts, att kammaren skall lägga denna konstitutionsutskottets anmärkning
med gillande till handlingarna. Vi vilja därmed kraftigt understryka, att
statsrådets handlingssätt icke kan anses ha varit klokt och vi vilja icke ha det
upprepat.

Häruti instämde herrar von Seth, Anderson i Norrköping, Persson i Fritorp,
Westerdahl, Persson i Falla, Holmström, Gustafson i Kasenberg och Nilsson
i Antnäs.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Det förefaller mig, som om

denna debatt svävat ut litet vid sidan av vad frågan här egentligen gäller.
När herr Kilbom sökte förklara, att den man, som det här är fråga örn, vore
oskyldig till en del saker, för vilka han beskyllts, hade jag en känsla av att
riksdagens andra kammare icke var rätt forum att diskutera frågan, huruvida
denne man är oskyldig till vissa saker eller andra, som här nämnts, äro
oskyldiga till vad som lagts dem till last. Jag ser detta spörsmål på det
sättet, att statsrådet enligt mitt förmenande i detta fall icke borde ha tillstyrkt,
att vederbörande skulle upptagas till svensk medborgare. Han har dömts av
finsk domstol. Huruvida denna domstol var av mer eller mindre tillfällig
karaktär, det är en sak, som varken svenska regeringen eller svenska riksdagen
har anledning att lägga sig i. Varken skånska hovrätten eller någon annan
kan ändra det domslut, som gjorts av den finska domstolen. Då följaktligen
hans uppförande före den tid, då han flyttade in till Sverige, varit av den beskaffenheten,
att han med hänsyn därtill bort vägras svenskt medborgarskap,
skulle också med hänsyn till vad som förekommit efter hans inflyttande till
landet herr statsrådet enligt mitt förmenande gjort klokast i att avslå hans
ansökan, precis såsom skedde 1933.

Jag tänker icke alls här taga upp någon debatt om de parlamentariska
frågor, på vilka herrarna här varit inne, utan jag förmenar, att detta är en
fråga, som bör avgöras för sig. En stor del av det svenska folket ha reagerat
mot vad som hänt i denna sak. Det må vara aldrig så gott samarbete mellan
regering och riksdag, så måste det dock vara riksdagen obetaget att i en speciell
fråga säga ut sin mening, ty på annat sätt kan man icke räkna med att fa en
ändring, utan då fortsätter vederbörande. Jag menar, att hela detta spörsmål
begränsar sig till den fråga, som här föreligger. Den grupp, som jag representerar,
ogillar statsrådets åtgärd i denna sak och gillar i anledning därav
den anmärkning, som konstitutionsutskottet här framställt.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. X^orts.)

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag har begärt ordet icke för
att inlåta mig på detaljer från utskottets behandling av denna fråga utan för
att säga några ord från en annan synpunkt.

Jag kan icke neka till att jag kände det ytterst beklämmande, när vi i
konstitutionsutskottet fingo taga del av detta statsrådets beslut, och det förefaller
mig, som örn man måste se sakerna på ett rätt underligt sätt, om man
tror, att den man, som man här förvärvat till medborgare, är till rikets tjänst
och gagn, ty någon rätt att få medborgarskap här i Sverige har han icke.
Det har emellertid varit ännu mer beklämmande, mina herrar, att höra den
debatt, som här i dag förts, och att läsa den reservation, som på denna punkt
avgivits av socialdemokratiska utskottsledamöter. Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har talat ringaktande om en stat, med vilken vi stå
i vänskapligt förhållande. Justitieministern har satt sig som överinstans över
laga myndigheter där!

Det är dock en annan sak, som synes mig vara ännu mer bekymmersam,
och det är, att här har markerats en enhetsfront från herrar Hagberg i Luleå
och Kilbom till hans excellens statsministern — herr statsministern instämde
ju till fullo med justitieministern •—, där man talat ringaktande örn det hög»
förräderi, som begicks i detta inbördeskrig, där upprorets ledning låg i händerna
på den makt, som nu tager ledningen över hela världen i fråga örn
den sociala revolutionen, och att man till och med från håll, där jag icke väntar
det — jag nämner herr Andersson i Igelboda — ställt sig rent av som försvarsadvokat
för vad som där skedde. För mig är högförräderi högförräderi,
och jag kan icke finna det vara någonting annat, även när det gällde vårt
grannland i öster. Jag vill erinra örn, att denne man, örn vilken det nu talas,
dock var med i detta uppror och att han stod under befäl av en rysk kommunist,
som hette Sergej Strahoff, vilken var chef för det kompani, där han tjänstgjorde,
och att han sedan varit anställd i samma makts tjänst och enligt en
dess legationsmedlem betecknas som ledare för dess kommunistiska propaganda
här. För mig är det ytterst allvarligt och betänkligt att få erfara, hur
regeringen och dess parti rent av ställt sig välvilligt förstående bakom vad
som skedde i den finska upprorsrörelsen. Det är det som är det bekymmersammaste
i hela denna fråga, att vi kunnat konstatera denna olycksbådande
enhetsfront, som jag nyss nämnde, när det gäller bedömandet av högförräderi.

Det finns blott en enda ljuspunkt i denna fråga, och den finner man här
i reservanternas yttrande, att »ingen vinner på att hämndkänslan hålles vid
liv genom förföljelse mot de i inbördeskriget deltagande». Jag betonar detta.
Det är ett auktoritativt uttalande av förtroendemän inom det socialdemokratiska
partiet, och bakom står också, om jag fattat rätt, regeringen. Jag hoppas,
herr talman, att däri ligger ett löfte örn att det nu äntligen skall bli ett slut
på förföljelserna mot »vitgardisterna». Man borde åtminstone ha rätt att vänta,
att detta yttrande skulle förpliktiga till effektivt ingripande mot denna förföljelse
mot de svenska män, som deltogo i kampen på den lagliga finska regeringens
sida.

I känslan av den landsfara, som ligger i den ringaktning av högförräderibrott,
som visats från denna enhetsfront och av herr justitieministern, som har
högsta vården örn lag och lags tillämpning i detta land, och att man där står
så oförstående till vad uppror med väpnad hand under ledning av främmande
makt innebär, kan jag, herr talman, icke annat än för min del biträda det
yrkande, som gjorts, att denna anmärkning med gillande skall läggas till
handlingarna.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Genom att instämma i det an förande,

som hölls av herr Olsson i Mora i början av debatten, °har jag klargjort
min inställning till statsrådets handlingssätt i det här påtalade fallet.
Herr Olsson slutade visserligen sitt yttrande med att yrka, att anmärkningen
skulle läggas till handlingarna. Sedermera har han ändrat sitt yrkande och
instämt i det av herr Björck framställda förslaget, att anmärkningen skulle
med gillande läggas till handlingarna. Sedan nu ett sådant yrkande ställts,
får jag förklara, att saken även för mitt vidkommande kommit i ett annat
läge och att jag kommer att biträda yrkandet, att anmärkningen med gillande
skall läggas till handlingarna. . .

Jag kan mycket väl förstå dem, som anse, att ett sadant förfaringssätt i
allmänhet är konstitutionellt olämpligt. Men det är en sak för sig. _ När ett
dylikt yrkande väl framställts, tvingas faktiskt den, som ogillar själva det
påtalade handlingssättet, att rösta för det framställda yrkandet örn ett understrykande
av anmärkningen. Den som i det läget röstar för att anmärkningen
enbart lägges till handlingarna, har indirekt ställt sig på den sidan, där man
ogillar, att anmärkningen framställts. Det har därför uppstått ett läge; där
även vi, som annars ansett, att ett beslut om anmärkningens läggande till h&ftdlingarna
varit tillräckligt, måste rösta för det av herr Björck framställda förslaget.
Det är alltså orsaken till mitt votum. Jag ber att i likhet med herr
Pehrsson i Bramstorp få förklara, att min röstning gäller här endast själva den
påtalade saken.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag skulle möjligen kunna

hjälpa herr Andersson i Rasjön ur det svara dilemma, i vilket han kommit, da
han tvingas rösta för ett förslag, som han uppenbarligen icke tänkt framställa,
genom att ställa ett yrkande, att punkten skall med ogillande läggas till handlingarna.
Men med hänsyn till den principiella inställning, jag förut talat örn,
skall jag icke göra något sådant yrkande. Det är ju annars litet underligt

32 Nr 30. Onsdagen (ion fi maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att höra, att en partiledare anser sig av ett yrkande, som framställts, tvingad
att rösta på annat sätt än han eljest skulle göra. •

Jag begärde emellertid närmast ordet med anledning av högerledarens i
denna kammare yttrande i frågan. Hans skäl för att instämma i yrkandet
om att punkten skulle läggas med gillande till handlingarna var, att statsrådet
icke skulle iakttagit nödig försiktighet. Men örn det skall finnas någon
reson i detta påstående, förutsätter det ju, att någon olycka skulle lia inträffat
genom statsrådets tillrådan, att den man, varom här är fråga, skulle upptagas
sorn svensk medborgare. Jag känner icke till att varken landet eller någon
svensk medborgare på något sätt lidit skada genom denna åtgärd. Jag är
tvärtom övertygad örn att så på intet sätt är fallet.

Det framhölls ju också av herr statsrådet i hans anförande, att han beträffande
denne man verkligen iakttagit försiktighet, då han tidigare avvisat
ansökmngar om medborgarskap. Herr Skoglund har genom sitt yttrande ej
pa något sätt visat att statsrådet ej iakttagit nödig försiktighet. Ungefär
likadant förhöll det sig med herr Pehrssons i Göteborg anförande, när han
ville göra gällande, att det goda förhållandet med en vänskaplig makt på
något sätt skulle ta skada genom de åtgärder, som här vidtagits. Jag är
övertygad örn, att man i Finland pa intet sätt kommer att känna sig förnärmad
av denne mans upptagande till svensk medborgare. Han har ju dock
hår i landet under manga ar åtnjutit asylrätt, mot vilket ingen anmärkning
blivit framställd, såvitt jag känner till. Om man nu gått ytterligare ett steg
och berett denne man samma förmåner som tillkomma en svensk medborgare,
är jag övertygad örn, att man i Finland icke pa något sätt kan göra någon
erinran mot en sådan handling.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Kilbom: Herr talman! Efter den vändning debatten slutligen tagit,
skulle jag icke .behöva yttra mig, därför att här ha från tre, fyra talare bekräftats,
att hela debatten år en politisk uppgörelse med regeringen från de
borgerliga partiernas sida, och att konstitutionsutskottets memorial blott tjänar
som staffage härtill. Jag vill för övrigt säga, att jag kan instämma med
herr Pehrsson i Bramstorp, att andra kammaren icke är forum för att avgöra,
huruvida denne man är skyldig till de saker, vilka påbördas honom. Men då
förvånar det mig i allra högsta grad, att riksdagens konstitutionsutskott har
handlat som det gjort. Då borde man ha låtit detta vara detta och sagt från
majoritetens sida, att vi icke lia med mannens ytterst omstridda uppträdande
i Finland att göra, vad vi ha att göra med är, att han fått svenskt medborgarskap.
Men det har icke riksdagens konstitutionsutskott gjort.

Vad jag i huvudsak anförde var mannens synpunkter på det hela, och det
synes mig, som om den ringaste känsla för rätt och billighet bör ge plats
också härför, för den anklagades synpunkter. Jag beklagar mycket, att herrarna
icke ha sinne för den saken, utan att man helt ställt sig på den ena
sidans ståndpunkt.

Herr Olsson i Mora fällde ett yttrande, som jag har all anledning att understryka.
Folkpartiet har ingen bestämmanderätt över folkpartiets press. Det är
herrarnas ensak, men i konstaterandet ligger, såvitt jag kan förstå, ett klart
och tydligt erkännande av det berättigade i kritiken mot en del av detta partis
tidningars uppträdande i denna fråga. Då man nu emellertid så hastigt kommit
in på den linjen, att man här i kammaren icke skall beröra pressen, kan jag
principiellt godkänna den. Men då ber jag att jämväl omedelbart få fråga:
Varför har icke herr Olsson tänkt på det tidigare? Under de år jag har varit

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
med i riksdagen är det icke första gången pressens uppträdande har behandlats.
Jag vill dock säga, att jag icke tror, man kan renodla arbetet i riksdagen
från tidningspressens uppträdande. I varje fall vill jag ta i allmänhet
det moraliska ansvaret på mig och de mina för vad vår press framför. Att
herr Olsson i Mora för sitt vidkommande avbördar sig detta ansvar, däri
ligger, det understryker jag, en kritik av vederbörande tidningars uppträdande.

Frågan huruvida kammaren vill godkänna den relation jag. återgivit, i
känslan av att båda parterna böra bli hörda, såsom sann, kan jag icke avgöra.
Jag skulle emellertid beklaga, för den händelse i det beslut som riksdagens
andra kammare nu kommer att fatta, det ligger ett ensidigt ståndpunktstagande
på sätt som herr Olsson och konstitutionsutskottet gjort.

Det nämndes, jag tror det var herr Björck, något örn, att denna sak väl
knappast gagnade våra förbindelser med Finland. Nej, herr Björck, det gör
den icke. Men skulle då icke herr Björck, som väl känner åtskilligt, ett ögonblick
ta och ägna eftertanke åt, vilka intressen som gagnas av de proportioner
hela denna sak givits. Jag undrar just, örn de intressena ha ett dugg
med Finlands anslutning till den nordiska samförståndspolitiken att göra, eller
örn de icke göra sig gällande för att slita Finland loss från den nordiska
samförståndspolitiken? De herrar, som bidragit till att blåsa upp saken till
dessa proportioner, ha gått dessa intressens ärenden.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! I min hemstad förekom det för ett par

år sedan, att en man blev utesluten av en fackförening, alltså från en grupp
i samhället, som har den ställningen, att den delvis står över lagen i „ detta
land och kan diktera regeringen och andra sina villkor. Man anförde två skäl
för denna uteslutning. Man skulle väl tänkt sig att det vore något brott eller
dylikt mannen begått. Ingalunda. Det ena skälet var, som angavs i domen
med annons i O. Y. Lövgrens tidning, som ju också försvarade det hela,
att han till sin politiska åsikt var nationalsocialist. Det andra skälet, som
man letade fram efter mer än 15 år, var att mannen på de vitas sida deltagit
i frihetskriget.

Det är naturligtvis därför, som man med synnerlig tillfredsställelse iakttar,
att reservanterna sent omsider nu börja lämna den uppfattningen, som de
alltid och dem närstående i gärning omfattat i 15 år. Jag ställer den lilla
bilden emot vad som här sker, att en person, som enligt domstols utslag begått
förbrytelse, och som stått på de upproriskas sida, skall tas upp som
svensk medborgare. Då behöver man ju icke tveka, huru man skall lägga sitt
votum i en fråga av denna art. Jag behöver icke komma med någon deklaration,
att något i debatten har bestämt mig huru jag tanker, fälla min röst.
Jag har från början haft klart, att här föreligger ett fall, då det finns synnerlig
anledning att uttala, att anmärkningen med gillande skall läggas till
handlingarna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner,
dels att kammaren måtte lägga utskottets i förevarande punkt gjorde
anmälan till handlingarna, dels ock att berörda anmälan måtte med gillande
läggas till handlingarna; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Skoglund hegärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 30. 3

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren lägger konstitutionsutskottets i dess memorial
nr 34 under 1) gjorde anmälan enligt § 107 regeringsformen till handlingarna,
röstar

Ju;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren besluta'' lägga berörda anmälan med gillande till
handlingarna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gåg uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförf arandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 97 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutit att lägga utskottets i förevarande punkt
gjorda anmälan med gillande till handlingarna.

I punkten 2) anmälde utskottet, att utskottet beslutit anmärkningar mot
statsrådet Levinson i egenskap av t. f. chef för justitiedepartemenet samt mot
statsrådet Undén likaledes i egenskap av t. f. chef för justitiedepartementet,
mot den förre för underlåtenhet att till justitiekanslerns laga åtgärd överlämna
ett av Göteborgs distrikt av Internationella Röda Hjälpen utgivet flygblad
och mot den senare för enahanda underlåtenhet beträffande visst nummer
av tidningen Norrskensflamman.

Härutinnan hade reservation avgivits av, utom andra, herrar Hallén, Strömberg,
Sandegård, Källman, Borg, Andersson i Igelboda, Fast och Andersson
i Malmö, vilka förklarat sig icke ha kunnat biträda ifrågavarande anmärkningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman!

Under den granskning som konstitutionsutskottet även i år företagit av justitieministerns
förvaltning av sin åtalsmyndighet — en granskning som, enligt
vad jag under förra riksdagen framhöll, konstitutionsutskottet först på senare
tid och med brytande av äldre praxis ansett falla inom området för 107 §
regeringsformen — har utskottet funnit tvenne fall som ansetts anmärkningsvärda.
Ehuru anmärkningarna rikta sig mot de statsråd som i egenskap av
tillförordnade departementschefer haft att handlägga ärendena, torde jag, i
anslutning till vad konstitutionsutskottet i förra årets dechargeutlåtande uttalade,
få betraktas såsom huvudansvarig för den praxis beträffande åtals anställande
i tryckfrihetsmål vilken under denna regerings tid blivit följd.

Jag vill först hänvisa till vad jag förra året anförde såsom min principiella
uppfattning, nämligen att jag icke kan anse riksdagen såsom lämpligt forum
för avgörande av huruvida ett visst uttalande i tryckt skrift är brottsligt eller
ej. Bedömandet av huruvida i särskilt fall åtal bör ske av tryckt skrift
kan uppenbarligen växla såväl i vad angår de lagliga förutsättningarna för en
fällande dom som beträffande lämpligheten av åtals anställande, när skriften
kan betraktas såsom förgriplig enligt tryckfrihetsförordningen. Jag kan icke
förmena konstitutionsutskottets majoritet att hysa och uttala sin mening i des -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sa avseenden vid granskningen av de skrifter som varit föremål för justitieministerns
handläggning. Men jag kan å andra sidan icke anse ett påstående
av konstitutionsutskottet att den eller den skriften är brottslig enligt den
eller den paragrafen i tryckfrihetsförordningen innefatta ett auktoritativt uttalande.

Yad angår de två skrifter som i år föranlett konstitutionsutskottets anmärkningar,
vill jag endast konstatera följande. Den skrift som åsyftas under
2:o a) i utskottets utlåtande har, enligt en fast praxis, som såvitt jag känner
konsekvent tillämpats även av föregående regeringar, redan av det skälet icke
bort åtalas, att någon begäran örn åtal icke framställts från vederbörande
främmande beskicknings sida. Den skrift som åsyftas under 2:o b) i utlåtandet
är till sin avfattning icke sådan, att ett åtal ens kunnat med utsikt till
framgång anställas.

Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag, att utskottet saknat fog för
sina anmärkningar.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lindskog: Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller justitie ministern

räkning för, att han efter den långa och delvis hetsiga debatt som
nyss förekommit yttrat sig så kort och kärnfullt, som han nu gjorde, och jag
hoppas, att debatten på denna punkt måtte kunna koncentrera sig i något
högre grad än förut. Jag hoppas också, att justitieministern icke skall få
den något tvivelaktiga förmånen att få en sådan hjälpare, som kan föra in
debatten på litet olyckliga vägar och leda till ett resultat, som man icke skulle
ha önskat.

Det försvar, som justitieministern här presterat, ligger i korthet sagt på
den linjen, att han visserligen älskvärt nog icke vill förmena konstitutionsutskottet
att ha en viss uppfattning örn att det har möjlighet att vårda örn denna
lag och att slå vakt örn dessa regler, som finnas för tryckfriheten. Det är
något som ju konstitutionsutskottet får vara innerligt tacksamt för gentemot
justitieministern, att konstitutionsutskottet således får denna rättighet sig
älskvärt tilldelad. Men konstitutionsutskottet vågar verkligen hysa den_ uppfattningen,
som det flera gånger förut har hävdat, att det har konstitutionell
granskningsrätt även i detta avseende. Konstitutionsutskottet har nämligen
den bestämda uppfattningen, att när lag finnes, skall också lagen tillämpas.
I detta fall är det fråga örn några sällsynt vidriga tryckalster, så vidriga att
jag är alldeles övertygad örn att justitieministern själv icke alls är oense. med
mig på den punkten. Att det verkligen är osmakliga tryckalster, voro justitieministerns
partivänner inom konstitutionsutskottet åtminstone fullständigt
på det klara med.

Nu menar justitieministern tydligen, att här föreligger en praxis, att sådana
saker icke skola beivras. Men det är just denna praxis, som konstitutionsutskottet
anser det vara angeläget att bryta, i den man en dylik praxis förekommer.
Alldeles undantagslöst har praxis icke varit, men jag vill med avseende
på nödvändigheten att bryta denna praxis blott erinra örn -—• vilket
säkerligen är herr statsrådet väl bekant — vad som sades i betänkandet med
förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet, som avlämnades
i fjol. Där står mycket tydligt utsagt, att det är riskabelt att alltför mycket
släppa lös friheten, ett uppenbart missbruk av tryckfriheten framkallar
oro och indignation på skilda håll i samhället, och det är betydelsefullt att man
ingriper däremot. En medlem av denna kommitté yttrade i fjolarets debatt

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
i första kammaren, att det inom kommittén var en ganska allmän mening, att
den uppfattning man förut hade haft, att man genom släpphänthet, genom att
låta det hela vara, på uppfostrans väg skulle kunna få ett bättre tillstånd,
icke var riktig, utan att det var nödvändigt att tillgripa starkare åtgärder.

Som sagt, konstitutionsutskottet har icke låtit sig nöja med den uppfattning
som herr statsrådet har. Jag förstår, att herr statsrådet snarast menar, att
han ger en tämligen god dag i vad konstitutionsutskottet här tänker. Huruvida
detta kan vara överensstämmande med den uppfattning, som bör finnas
i en demokratisk regering, och ett gott samarbete mellan regering och riksdag,
överlämnar jag åt mina åhörare att själva bedöma. Det är ju möjligt,
att kanske herr statsrådet säger på samma sätt som ett statsråd i samma regering
för ett par år sedan sade, att han kände konstitutionsutskottet så väl,
att han visste, att det skulle bli anmärkning, — men han brydde sig tydligen
ej alls därom. Mig förefaller det, att om man verkligen skall upprätthålla en
sådan hörnsten i det demokratiska systemet som konstitutionsutskottet åtminstone
borde vara, så bör man också tillmäta någon betydelse åt vad konstitutionsutskottet
säger.

Jag har för min del, herr talman, ingen anledning att ytterligare gå in på
denna sak efter det kortfattade anförande som justitieministern hade, utan
jag ber blott att få föreslå, att punkten lägges till handlingarna.

Herr nållén: Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan med all rätt

instämma med den föregående ärade talaren, professor Lindskog, att de två
ifrågavarande tryckalstren äro av en högst motbjudande natur, och jag vitsordar
också, att vi i utskottet, ehuru vi äro reservanter på denna punkt, delade
den uppfattningen. Men vi ha i alla fall menat, att man måste här ge utrymme
åt en lämplighetsprövning och därmed följa den praxis, som justitieministrar
av olika politisk färg ha tillämpat under långliga tider. Nu sade herr Lindskog
alldeles nyss, att just denna praxis skulle brytas. Det innebär alltså, att
allting, som är formellt åtalbart, skall hädanefter åtalas. Jag tror, att det
icke lär kunna gå att i någon blivande regering få en justitieminister, som är
beredd att draga sådana konsekvenser, som herr Lindskog föreslog.

Vad de två föreliggande alstren beträffar skall jag be att kammaren ville
ägna dem en smula uppmärksamhet för att kunna bedöma, örn icke vi reservanter
ha haft rätt i vår uppfattning att det var klokast att lämna dem åt
glömskan. Det första är som vi se ett litet flygblad. Jag har här detta flygblad
i min hand, denna gröna lapp, vilket spriddes, förmodligen vid det finska
statsöverhuvudets besök i Göteborg, och som innehåller alla dessa förgripliga
yttranden, som här stå citerade. Vi ha då resonerat som så, att man måste
överväga, örn sådana tillfällighetspublikationer, som nå en mycket liten spridning,
äro förtjänta att genom statsmakternas försorg få en kanske tiodubblad
sådan. Hur ofta händer det icke, att vi vid riksdagens öppnande, då vi ge
oss upp till kyrkan eller till slottet, få till oss utdelade nazistiska flygblad på
Norrbro, som innehålla för riksdagen ganska kränkande yttranden, utan att
det faller någon in att man borde uppmärksamma de där gossarna genom att
överlämna dem till justitiekanslern för eventuell åtalsåtgärd. I fråga örn
denna lilla gröna lapp har det åtminstone i konstitutionsutskottet upplysts
— saken var alldeles okänd när vi fingo ärendet dit — att man icke ens i Göteborg
hade någon kännedom örn densamma, med undantag för de trafikerande
som möjligen fingo lappar stuckna sig i händerna, och i Göteborgs lokalpress
omnämndes icke detta pinsamma intermezzo med ett enda ord. Man har då
all rätt att fråga sig, örn det är klokt att genom åtal, som majoriteten här anser
bort anställas, giva spridning åt en sådan sak. En helt annan sak vore

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
det ju, om detta tryckalster uppmärksammats och blivit föremål för diskussion
i Göteborgspressen, och man frågat sig: Varför iakttar regeringen denna
passivitet. Nu var det faktiskt en företeelse, som var okänd praktiskt taget
för hela vårt folk med undantag av de göteborgare, som råkade få denna lapp
sig stucken i händerna. Och nog måste man säga, att vad som här har kommit
fram i stället blir en ganska makaber epilog till de svensk-finska samförståndssträvanden,
som nu senast under den finska veckan ytterligare blommade
i kordialt umgänge med teater och sång och musik, med affärssamtal och
interparlamentariska lunchresonemang och allt sådant. Nu måste man i Finland
få den falska föreställningen, att det är . endast vissa politiska partier här
i vårt land, som äro särskilt angelägna örn att icke det finska statsöverhuvudet
skall smädas på något sätt, samt att regeringen skulle brista i intresse i detta
stycke. Det är fullständigt falskt; det förhåller sig icke på det sättet. Det
behöver icke vara någon tävlan om, vem som är villig att därvidlag iakttaga
all decorum och all hövlighet i förhållande till främmande statsöverhuvuden,
icke minst det finska. Där tänker jag, att vi alla stå på samma linje. Men
naturligtvis kan denna framstöt föranleda en felaktig uppfattning. Jag menar,
att örn det som skrivits är något ont — och det äro vi ense örn att det är — så
har man gjort ont värre genom att på detta sätt ge det denna offentliga form.

Jag tror, herr talman, att man av detta kan draga den slutsatsen, att är det
så, att man anser, att det bör införas en annan praxis i fråga örn åtal i sådana
här fall, så behöver vederbörligt ställe i tryckfrihetsförordningen ändras så,
att vi komma ifrån dessa stridigheter. Antingen skall det ännu klarare uttalas,
att det måste företagas en lämplighetsprövning, eller också får riksdagen
taga på sitt ansvar för ett inslående på den linjen, att man undantagslöst skall
åtala allt, som är åtalbart.

Vad den andra skriften beträffar, så ha kanske kammarens ärade ledamöter
lagt märke till att utskottsmajoriteten har tryckt av endast en passus av den
i den kommunistiska tidningen Norrskensflamman förekommande artikeln. I
vår reservation hava vi tagit in artikeln i dess helhet, ty vi anse detta vara
det mest korrekta och justa för att få ett ordentligt grepp på vad det är, som
dessa människor säga. Såsom framgår av sidan 27 i betänkandet, där denna
artikel är återgiven, är den ju att betrakta såsom skriven av människor med
både ett varmt hjärta och en överhettad hjärna. Där framlyser alldeles säkert
en stark reaktion mot kriget och krigsrisken och all tidens oförnuft och elände.
Och man får icke alldeles underskatta de djupa ledens reaktion mot detta. Men
på samma gång är artikeln, som sagt, skriven med överhettad hjärna; den
vimlar av våldsamma överdrifter och formliga oriktigheter. Lägg bara märke
till, hur den börjar: »I dag, den 1 augusti, är det 25 år sedan världskriget
utbröt.» Skribenten tycks tro, att vi leva i året 1939. Han är så nervös och
hysterisk, att han icke ens kan räkna rätt. Sedan är hela detta upprop fullt
av våldsamma överdrifter. Man får bl. a. veta i Norrskensflamman, som tycks
vara ett underbart nyhetsorgan, att »Mussolini gett order örn kapande av alla
fartyg med last till Abessinien». Det är ju en fullständig nyhet för oss allesammans.
Litet längre fram står det, att Hitler öppet förklarar, att han ämnar
erövra stora delar av Sovjetunionen. Tidningen tycks vara en utomordentligt
god informationskälla. Sedan slår författaren rekord genom att längre
fram övergå till att säga, att »de socialdemokratiska regeringarna i Sverige,
Norge och Danmark engagerar sig också i rövarstaternas krigsplaner». Det
är, oss emellan sagt, bara en stat i Europa, som man kan säga är ute på rövartåg.
Men att påstå, att Sveriges regering skulle engagerat sig i detta rövartåg,
tyder på hysteri hos skribenten och ingenting annat. Och allra dråpligast är
det i fortsättningen, när författaren meddelar, att »försvarsminister Venner -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ströms tal. visar regeringens febrila rustningsåtgärder». Om den saken råder
mycket olika uppfattningar här i riksdagen.

Jag menar, att när människor skriva på det sättet, så får man icke taga för
gott allt detta av ovederhäftiga, fantastiska och oförnuftiga uttryck, som de
komma med. Sedan hör det liksom till stilen i den kommunistiska pressen att
komma med en verkligt kraftig glosa såsom denna: »Arbetarklassen måste

— •—• förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig mot kapitalismen.
» Det är väl icke vi småstater, som skulle driva ett imperialistiskt krig,
utan det är väl i så fall ändå stormakterna, som lia sina imperier. Sedan slutar
det hela på gammalt känt maner med en sådan här maning: »Under 1 aug.-veckan marscherar de arbetande massorna upp till massmanifestationer.» Jag
frågar er, mina herrar, icke bara inom Norrskensflammans spridningsområde
utan i hela vårt land: Vart tog väl denna massmanifestation vägen under den
1 augusti? Det var ett litet tafatt försök att få folk till sina opinionsmöten,
att intressera folk för sin speciella politik. Det där känna vi så innerligt väl
till, och ingen vettig människa uppfattar innehållet så. att man tar för givet,
att här står det örn inbördeskrig, nu skall det bli inbördeskrig i Sverige. Det
är sådana där dumma och, jag erkänner det gärna, även brottsliga, oförnuftiga
och ovederhäftiga överdrifter, som man också skall veta att bedöma efter deras
rätta värde. Jag tror, att justitieministern har alldeles rätt, då han misströstar
örn möjligheten att ens få en sådan tidningsartikel fälld.

Det förekommer ganska ofta i ytterlighetspartiernas organ, till höger eller
vänster, sådana där hotfulla uttryck, som ingen människa längre egentligen
fäster det ringaste avseende^ vid. Och jag måste säga, att vederbörande statsråd
handlar klokt, då han låter sådana där saker försvinna i det tomma intet,
varifrån de egentligen leda sitt ursprung. Jag menar, att här örn någonsin
har det funnits god plats för den omdömesprövning, som enligt många års
praxis i sådana här fall tillkommer statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Jag yrkar också, att denna punkt lägges till handlingarna.

Herr Lindskog, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag begärde ordet blott och bart för att korrigera ett missförstånd från den
siste ärade talarens sida. Det är möjligt, att jag uttryckte mig illa; jag låter
det vara osagt, vems felet är. Emellertid har jag varken sagt eller menat,
att allt, som enligt lagen är straffbart, skulle åtalas. Det har jag visst icke
sagt, utan jag har sagt, att en ny praxis bör införas. Jag har menat, att det
bör finnas gränser, så att man icke skall tåla vad som helst i tryck. Och konstitutionsutskottet
har just menat detta, att nu har gränsen blivit överskriden i
och med dessa tryckalster, som här citerats. Herr Hallén tog själv fram ett
utmärkt exempel på differensen, då han talade om att vi få lappar vid riksdagens
högtidliga öppnande. Det är en sak. Men det är en helt annan sak
när ett främmande statsöverhuvud kommer hit och det utdelas lappar, vari han
smädas. Det är två mycket differenta ting.

Jag kan icke heller tillägna mig herr Halléns mycket älskvärda och välvilliga
tanke, när han talar örn retorisk stil och varmt hjärta, då det är fråga
örn öppen uppmaning till inbördeskrig.

Det är blott detta jag velat säga för att förtydliga mitt uttalande och ange
vad jag menade.

Herr andre vice talmannen gav härefter, likades för kort genmäle, ordet till

Herr Hallén, som yttrade! Herr talman! Jag vill bara säga det, att då
herr Lindskog tycktes göra en kolossal skillnad på sådana där pamfletter eller

Onsdagen den 6 maj f. ni.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
flygblad, som smäda riksdagen, och sådana, som smäda främmande statsöverhuvuden,
så vet jag icke, varför vi skola vara sa ansprakslösa att anse, att
grova smädelser mot riksdagen fa sta i en helt annan klass. Det är klart, att
man måste se efter, från vilket håll det kommer, vare sig man smädar främmande
statsöverhuvuden eller den lagstiftande församlingen, och det är den
praxis, man bör bibehålla.

Sedan vill jag betona, att det varit praxis, när det gällt förgnpelser och
smädelser mot främmande statsöverhuvuden, att det varit på framställning
från vederbörande legation i vårt eget land, som ingripande ägt runi. I detta
fall levde såväl, förmodar jag, den finska legationen som det stora flertalet
av Sveriges folk i lycklig okunnighet om detta bedrövliga tryckalster.

Härefter lämnades för kort genmäle ordet ånyo till

Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! Herr Hallén tycks förvåna sig
över att jag skulle sätta smädelser emot riksdagen i en särklass. Jag får
säga, att med den slappa uppfattning, som här har märkts under en lång följd
av år, är det ganska naturligt, om man verkligen nödgas sätta smädelser root
riksdagen i en särklass. Herr Halléns egen uppfattning tycks ju tyda pa,
att man egentligen skall tåla vad som helst. Jag far säga, att jag tror icke,
att de främmande statsöverhuvuden, som komma hit, äro riktigt vana vid detta
slag av tolerans. Det är därför jag menar, att det torde vara klokt att göra
skillnad på det ena och det andra.

Vidare erhöll, jämväl för kort genmäle, herr Hallén åter ordet samt anförde:
Herr talman! Ur herr Lindskogs ord kunde man nästan utläsa, att den allmänna
karaktär, som riksdagen på senaste tiden fått, med ett slags slapphet
och tolerans, skulle göra -— herr Lindskog sade det icke, men det lät nästan sa
— att riksdagen kanske kunde vara värd sådan kritik. Det kunna vi ha olika
uppfattning örn. Jag begagnar emellertid tillfället att komplettera vad utskottet
sagt. Herr Lindskog menade, att jag själv liksom hade givit exempel
på överdriven tolerans genom att tala örn att dessa skribenter i Norrskensflamman
visat prov på gott hjärta. Men då skola vi också citera fortsättningen
av vad jag sade. Jag säde, att skriverierna utvisa en blandning av både
ett gott hjärta och en överhettad hjärna. I denna önskan att göra slut på
kriget och i alla dessa drömmar örn allmän fred och avrustning och dylikt Kgger
uppenbarligen en idealitet; det komma vi icke ifrån. Men samtidigt sparar
man, såsom jag framhöll, en överhettad hjärna, överdrivna tankegångar, som
vispas ihop till en förskräcklig röra hos dessa människor..

Det är icke så, som den ärade talaren synes mena, att vi liksom skulle vilja
se genom fingrarna med de där orden örn inbördeskrig. Vi ha erkänt, att
detta tal är brottsligt och fördömligt. Men det är icke därom striden står.
Vi bara ifrågasätta, örn detta är en praktisk fråga. Ty vi veta ju alla, att
det icke ligger några realiteter bakom; det är icke meningen, att det skall bil
inbördeskrig. Det är bara fråga om, huruvida detta brott är förtjänt av att
man sätter i gång hela åtalsmakten, eller örn det tysta föraktet är° ett bättre
argument däremot. Det är därom striden star. och det är icke fråga örn en
åsiktsskillnad.

Härpå yttrade:

Herr Hassler: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för justitiedeparte mentet

yttrade i början av sitt anförande, att riksdagen icke är något lämpligt
forum för avgörande av frågan, om en skrift är brottslig eller icke. Jag skall

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
be att få understryka detta yttrande, som representerar en uppfattning, som
jag själv kommit till redan för ganska många år sedan. Jag menar, att det
är icke lyckligt och icke lämpligt, att här skall bli en snart sagt varje år återkommande
diskussion örn,^ huruvida det i ett visst fall varit riktigt väcka åtal
eller icke. Dessa spörsmål lämpa sig överhuvud taget icke för avgörande av
parlamentariska församlingar.

Men jag vill säga det., att star man pa den ståndpunkt, som herr justitieministern
nyss antydde, da skall man försöka komma till en annan ordning än
den, som vi för närvarande ha i detta hänseende. Så länge justitieministern
är den faktiskt beslutande åtalsmyndigheten, då det gäller offentliga tryckfrihetsmål
— jag lämnar därhän, örn detta är grundlagsenligt eller icke — så
länge^denna praxis fortfar, kan man icke komma ifrån, att någon kontroll
och någon granskning väl ändå skall övas beträffande det sätt, varpå justitieministern
fullgör denna funktion. Och jag kan icke se, att det finns någon
annan möjlighet därtill än den, som ligger i konstitutionsutskottets granskning
av vederbörandes ämbetsförvaltning och därvid framkommande anmärkningar.
^ Jag menar alltså, att justitieministerns principiella ståndpunkt här
icke står i överensstämmelse med den ståndpunkt, han intagit, då det gällt
frågan örn en överflyttning av åtalsrätten till ett annat lämpligare åtalsorgan.

^ Denna fråga är en mycket gammal fråga. Redan 1871 var riksdagen inne
på att överflytta övervakandet av tryckta skrifters allmängörande till justitiekanslern.
Denna ståndpunkt har senare intagits av riksdagen vid upprepade
tillfällen. År 1908 skrev riksdagen direkt till Kungl. Maj :t och begärde
utredning oell förslag örn överflyttande av denna övervakning till justitiekanslern.
En kommitté, som 1912 lade fram ett förslag i frågan, kom också
till samma resultat och föreslog överflyttning av övervakningen till justitiekanslern.
Den kommitté, som i fjol framlade betänkande örn åtgärder emot
statsfientlig verksamhet, ställde sig på samma ståndpunkt och yrkade, att
justitiekanslern skulle övertaga övervakningen av tryckta skrifter och åtal i
anledning av dem. Här har alltså gång på gång väckts förslag i denna fråga,
och så sent som 1908 har riksdagen uttalat sig för detta. Men likafullt effektuerar
justitieministern icke riksdagens gamla begäran. I den proposition,
som nu framlagts örn åtgärder emot statsfientlig verksamhet, har detta icke
medtagits, utan där sknves hela saken bort. Jag menar, att det är här sakens
kärnpunkt ^egentligen ligger. Skall man komma ifrån dessa debatter, måste
man frångå arrangemanget med justitieministern som den faktiskt beslutande
myndigheten, när det gäller tryckfrihetsåtal.

Här har nu såväl 1908 års konstitutionsutskott som 1912 års kommitté och
1935 ars kommitté framlagt mycket starkt vägande skäl för en ändring, och
likväl föreslår man icke en sadan. Är det meningen att man för framtiden
skall kunna undvika att riksdagen blir forum för diskussioner örn tryckfrihetsatal
vid olika tillfällen —■ och detta sker ju inte bara vid granskning av
dechargebetänkande!, utan har också förekommit vid interpellationer — måste
man se till att någon annan myndighet än justitieministern tar hand örn dessa
frågor. Jag måste säga, att icke endast de frågor vi nu syssla med utan även
en hel rad andra måste inge varje opartisk bedömare den bestämda uppfattningen,
att det icke är lämpligt att sådana ärenden skola prövas av justitieministrar
med växlande politisk inriktning och som se så högst väsentligt
olika på fragorna. Vi se ju att de mest skiftande meningar kunna göra sig
gällande i fråga örn anställande av åtal vid brottslig handling. Det beror således
på en tillfällighet, pa vem som för tillfället är justitieminister örn en
viss skrift blir atalad eller icke. Det kan icke vara lämpligt att en sådan
viktig funktion som väckande av offentligt tryckfrihetsåtal skall omhänder -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
havas på det sättet. Skall det kunna bli en objektiv och konsekvent tillämpning
av bestämmelserna om åtal för skrift, måste det bli ändring i detta hänseende.
Men så länge så icke skett och man icke vill vara med örn att föreslå
och genomföra en sådan ordning, har man icke rätt att beklaga sig över
att konstitutionsutskottet, sin plikt likmätigt, gör sin granskning och framställer
sina anmärkningar med anledning av det sätt, på vilket åtalsfunktionen
utövats. Jag finner det därför ganska egendomligt, att justitieministern å ena
sidan förklarar riksdagen icke vara lämpligt forum för dessa diskussioner
och å den andra sidan anser, att denna funktion fortfarande hör åligga justitieministern.
Det är ingen riktig konsekvens i detta.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att när konstitutionsutskottet
nu går till granskning av det förslag till lag örn ändring av tryckfrihetsförordningen
som framlagts, utskottet behjärtar denna angelägenhet och lägger
det till rätta på denna punkt, när propositionen icke har velat taga något initiativ
till ändring. Skulle så icke ske vid detta års riksdag, vill jag lägga
justitieministern på hjärtat att övertänka denna sak ännu en gång och se till
örn vi icke skulle kunna få en ändring till stånd, som gör slut på nödvändigheten
att diskutera dessa frågor i riksdagen.

Herr Bergström: Herr talman! Det skäl som för mig var avgörande, då

jag i den kommitté, som avgivit betänkande angående åtgärder mot statsfientlig
verksamhet, ställde mig bakom förslaget att överflytta tryckfrihetens övervakning
från justitieministern till justitiekanslern, var att jag vid måmga tillfällen
här i riksdagen fått bevittna hurusom dessa frågor politiseras, i synnerhet
då socialdemokratiska regeringar sitta.. Jag har funnit denna trafik synnerligen
osmaklig, och för att medverka till att befria riksdagen från dessa,
jag tillåter mig säga, upptåg, har jag för min del anslutit mig till förslaget
i fråga. Det förefaller mig också som örn just det som försiggår här i dag
utgör en ytterligare illustration till behovet av en sådan reform.

Här går man till storms mot justitieministern för att han uraktlåtit att väcka
åtal mot ett par angivna skrifter. Jag är förvissad om, trots att jag icke på
rak arm kan peka på några fall, att det under borgerliga justitieministrars tid
förekommit en mångfald av kommunistiska skrifter, liknande dem det här är
fråga örn, utan att dessa justitieministrar — klokt nog för resten — vidtagit
någon som helst åtgärd för att beivra sådana förlöpningar. Jag vill också
fästa uppmärksamheten på att den kommitté, som jag nyss talade örn, konstaterat
detta på sidan 157 i betänkandet. Kommittén säger där: »Även örn i
interpellationer och eljest tid efter annan framställts anmärkningar mot vederbörande
justitieministrars sätt att handhava dessa bestämmelser» — d. v. s.
tryckfrihetsbestämmelserna — »har dock, trots växlingen av regeringar och
justitieministrar, någon större skillnad ej förmärkts i bestämmelsernas handhavande.
Vilket parti regeringen än tillhört, har den allmänna tendensen, såsom
förut påpekats, varit att ej åtala annat än i undantagsfall, och detta har
även gällt av ytterlighetspartierna bedriven propaganda.»

Det är ostridigt att det i dag försiggår en strävan från borgerligt håll att
ensidigt politisera vad som här påtalas.

Jag skulle, herr talman, vilja tillägga, att när kommittén föreslagit tryckfrihetsförordningens
övervakande överflyttat till justitiekanslern, har detta icke
skett med tanke på att sätta i gång något omdömeslöst mekaniskt åtalsmaskineri.
Kommittén betonar tviirtom, att samma diskretionära prövningsrätt,
som nu är justitieministerns, skulle efter en sådan överflyttning tillkomma justitiekanslern,
naturligtvis med tanke på att denna åtalsrätt icke skall använ -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jas på oklokt sätt, med andra ord på ett sätt, som kan göra reklam för dessa
ytterlighetsriktningar och bli till mera skada än nytta för samhället.

Herr Lundqvist: Herr talman! Herr Hallén var rädd för att konstitutionsutskottets
majoritet genom denna anmärkning hade gjort det onda värre, och
herr Hallén ville beträffande den första punkten göra gällande, att saken säkerligen
hade varit fullständigt okänd även för den finska legationen.

När ärendet behandlades i utskottet, tillät jag mig omnämna, att eftersom
jag själv i tjänsten hade att åtfölja det finska statsöverhuvudet under resorna
i Sverige, hade jag tillfälle se, hurusom dessa lappar voro val kända av dem
som vörö med på färden. Jag tror för min del därför icke att denna anmärkning
ifrån konstitutionsutskottets sida på något sätt blottar något nytt för vederbörande,
men anmärkningen har i stället haft det goda med sig att man på
finskt^ håll får se, att man från den svenska riksdagens sida bestämt reagerar
mot sådana förlöpningar som här förekommit emot det finska statsöverhuvudet.
Jag tror alltså för min del att vi så långt ifrån att lia gjort det onda
värre genom ^anmärkningen i stället ha gjort mycket gott med den, icke minst
med tanke på förhållandet mellan Sverige och Finland.

Vad sedan beträffar den andra anmärkningen, talade herr Hallén bland annat
om^ att artikeln i fråga var skriven av folk med varmt hjärta, även örn de
hade något överhettade hjärnor. Jag tror inte det finns någon inom vare sig
utskottet eller kammaren, som reagerar emot vad som till äventyrs kan ha härflutit
från det varma hjärtat. Detta skulle väl då vara några allmänna fraser
örn fredssträvanden eller några allmänna tankar i den riktningen, men jag
vet egentligen inte hur mycket av den varan som finns i den artikel som här
är påtalad. När man kail återfinna följande rader i artikeln: »Arbetarklassen
måste vara redo att vrida vapnen ur slaktarnas händer och förvandla det imperialistiska
kriget till ett inbördeskrig mot kapitalismen», då börjar man i
varje fall tvivla på att de som skrivit detta verkligen ha något särskilt varmt
och brinnande hjärta. Herr Hallén säger vidare, att vi ändå inte få ta allt
detta prat för gott, man hade ju gått till en hel del ytterligheter, som inte förtjänade
att tas på allvar. Ja, om det vore så, herr Hallén, att denna artikel
bara vore skriven för oss som sitta här i folkförsamlingen, tycker jag att man
skulle kunna resonera på det sättet, ty jag tror väl att vi åtminstone våga tillerkänna
oss så pass mycket omdöme, att vi kunna skilja på vad som är av
värde och icke är det. Men denna artikel är väl icke skriven för moget folk,
den är snarare skriven för ungdomar och oerfaret folk, och erfarenheten harju
också mången gång visat, att sådana mindre omdömesgilla personer tagit
intryck av dylika hetsande artiklar. När man vet det, tycker jag icke att man
har rättighet att ta fullt sa lätt på denna fråga som utskottets vice ordförande
här gjorde. Jag tror alltså att anmärkningen har varit till gagn och icke till
skada.

Herr Hagberg i Luleå: Beträffande herr Lundqvists karakteristik av alla
som äro utanför riksdagen som omoget folk tänker jag inte upptaga tiden med
ett bemötande av densamma. Däremot skall jag be att få säga ett par ord
om den anmärkning, som kan föreligga mot justitieministern.

I det första fallet tycker jag inte det är något vidare lyckat skrivsätt man använt
sig av, men vad själva saken beträffar är det ju så att vederbörande representerar
den regering, som på sin tid med hjälp av tyska trupper segrade i detta
inbördeskrig som kostade Finlands arbetare så många offer. Jag skulle förstå
örn herrarna vände sig emot att man angriper ett främmande lands regering
eller statsöverhuvud under den förutsättningen, att ni ställde er på samma

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
grundval i alla situationer. Men jag är alldeles säker på att en liel del av de
borgerliga och anständiga representanter som sitta här med välbehag ha slukat
den borgerliga pressens svinaktiga utfall mot exempelvis Stalin eller mot Eitvinov,
som ju i den borgerliga pressen — ja, inte hela men en stor del utav
den i alla fall — många gånger framställts som både bankplundrare, mördare
och litet av varje, utan att någon i den svenska riksdagen ansett det vara skäl
att ingripa och i den politiska renlevnadens namn påtala sådana utfall. Då
man alltså bara ser de överdrifter och jag kan säga i visst avseende dumma
uttryck som gjorts på vänsterkanten, kan man inte ta på allvar talet örn en
verkligt objektiv strävan att åstadkomma större hyfsning än här förekommit.

Beträffande den andra anmärkningen rörande en artikel som varit införd i
Norrskensflamman vid en tidpunkt, då jag icke var där uppe, tycker jag ändå
att jag, i anledning av vad herr Hallén lyckades kosta på sig, borde säga ett
par ord. För det första är det uppenbarligen en socialdemokratisk taktik för
att klara sig ifrån anmärkningar att man skall framställa ifrågavarande artikel
som något utslag örn icke av barnslighet så i alla fall av överhettade hjärnor,
och man använder naturligtvis också rena korrekturfel för att bevisa vad man
vill. Det står verkligen på en rad, som herr Hallén mycket riktigt framhöll,
att det är 25 år sedan världskriget började, men längre ned står att det är 21
år sedan dess. Det är uppenbart för var och en att detta är ett rent korrekturfel,
vilket man nu i detta fall använt sig utav. Det är möjligt att herr
Hallén inte har reda på att Hitler hotat erövra en del av Sovjetunionen, men
eljest vet hela världen det, ty det har till och med blivit bekantgjort både i
folkförbundet och genom hans egen bok »Mein Kampf», som ju gått ut i åtskilliga
exemplar, örn man får tro vad vederbörande själv säger.

Jag skulle vilja säga en sak även till herr Hallén. _ Jag tyckte icke att den
formulering han använde när det gällde de rent positiva medel, som arbetarna
böra använda för att förhindra det imperialistiska kriget, vörö så lyckade.
Om tidningen Norrskensflamman icke lyckats att få så diplomatiska vändningar
i sin artikel, som man på statskyrkligt håll skulle önskat, kail det ju vara
förklarligt av det skälet, att man litet var väl ännu lever kvar i de gamla formuleringar,
som socialdemokraterna använde förr. Det var ju så sent som år
1912 som den internationella socialdemokratiska kongressen i Stuttgart förklarade,
att man skulle möta det imperialistiska kriget med inbördeskrig.
Kommunisterna äro ej så hovfäliiga och bli det nog aldrig heller, att de ha
glömt bort de löften, som man en gång i tiden har givit. Det är uppenbart att
de anmärkningar, som det här gäller, i realiteten avse vissa försök att komma
åt den tryckfrihet, som finnes i detta land. Det är ur den synpunkten, man
bör betrakta hela denna aktion.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren lägga punkten till handlingarna.

Under punkten 3) anmälde utskottet, att utskottet icke kunnat undgå att
besluta anmärkning mot chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström,
för underlåtenhet att vid föredragning i statsrådet närmare redogöra
för uppkommen försening med anskaffning av bombplan för flygvapnet
och inhämta Kungl. Maj:ts beslut i anledning därav.

I en vid denna punkt fogad reservation hade herrar Strömberg, Oscar Gottfrid
Karlsson, Sandegård, Karl Äng. Johanson, Andersson i Igelboda, Nordström
i Torsby, Johnsson i Norrahammar och Nilsson i Göteborg förklarat
sig icke ha kunnat finna, att chefen för försvarsdepartementet gjort sig skyl -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dig till den anmärkta underlåtenheten, och därför icke lia biträtt anmärkningen.

Efter föredragning av punkten anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Konstitutionsutskottets anmärkning mot handläggningen av frågan örn
anskaffning av bombflygplan är visserligen i det väsentliga en anmärkning i
form och icke i sak. I min redogörelse för åtgärderna i detta ärende önskar
jag dock dröja icke bara vid det formella utan även vid det reella.

Genom beslut i konselj den 12 oktober 1934 lämnade Kungl. Majit flygstyrelsen
bemyndigande att sluta avtal med en engelsk firma örn anskaffning av
två fjärrspanings-, bomb- och torpedflygplan samt om licens för tillverkning
i Sverige av tolv dylika flygplan. Vid konstitutionsutskottets granskning
1935 av statsrådsprotokollet ställdes med anledning av detta beslut inom utskottet
yrkande örn anmärkning mot föredragande departementschefen. Anmärkningen
avvisades av utskottet med samtliga röster mot endast fyra, varvid
dock några av utskottets ledamöter anförde, att de i viss mån funnit beslutet
anmärkningsvärt, men av särskilda skäl — förmodligen med hänsyn till
att utrikesnämnden varit hörd tvenne gånger före det slutliga beslutet — icke
velat biträda beslut örn anmärknings framställande.

Vid verkställigheten av beslutet hade flygstyrelsen tvenne vägar att vandra.
Antingen kunde den sluta avtal örn leverans av det ursprungliga engelska
bombplanet oförändrat. Eller också kunde den ingå avtal om leverans av en
svensk variant av den engelska modertypen, särskilt anpassad för den svenska
flygplansutrustningen, som avsevärt skilde sig från den engelska i fråga
örn kulsprutor, ammunition, bomber, fällningsanordningar, radio- och fotografimateriel
o. s. v. Med stöd av sin tekniska sakkunskap valde flygstyrelsen
den senare vägen för att inom vårt land få fram serietillverkning av en
till utrustningen starkare, för svenska förhållanden bättre lämpad bombplantyp.
Med detta val följde dock vissa till stor del oberäknade svårigheter. Mycket
tidsödande underhandlingar och undersökningar örn en mängd tekniska
detaljförändringar måste föregå kontraktets definitiva undertecknande, som
därigenom försenades, och därtill koni att vissa experiment här hemma icke
kunde fullbordas inom beräknad tid. Det måste anses uteslutet, att försvarsdepartementet
utan tillgång till teknisk expertis skulle i denna ömtåliga och
invecklade tekniska fråga lia ingripit mot den flygstyrelsens verkställighetsåtgärd,
som förordades av dess tekniska sakkunskap. Konstitutionsutskottet
har icke heller velat göra gällande, att departementschefen härutinnan gjort
sig skyldig till någon försummelse i sin tjänsteutövning.

Utskottet har i sitt referat av ärendets gång påpekat, att chefernas för generalstaben,
marinstaben och flygvapnet gemensamma skrivelse den 9 april
1935 om omedelbara åtgärder för anskaffning av bombflygplan ej föredragits
i statsrådet förrän den 3 januari 1936 i samband med justeringen av statsverkspropositionen
till 1936 års riksdag. Utskottet synes lia förbisett, att
denna hemställan om omedelbar anskaffning av bombplan, som givetvis förutsatte
ett riksdagens beslut om anvisning av nödiga medel, kom under riksdagens
behandling, redan förlidet år viel beslutet rörande fjärde huvudtiteln.
Den„ 5 april förelåg statsutskottets betänkande, i vilket utskottsmajoriteten,
bestående av arbetarpartiets, folkpartiets och bondeförbundets samtliga utskottsledamöter,
tillstyrkte ett flygmaterielanslag för det kommande budgetaret,
som icke tillät anskaffning helt eller delvis av dylikt bombförband. Den
9 april förelåg de militära myndigheternas skrivelse och den 10 april behand -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lade riksdagen anslagen under fjärde huvudtiteln, alltså även flygmaterielanslagen,
varvid myndigheternas hemställan anfördes såsom stöd för ett högre
flygmaterielanslag. Kiksdagen biföll emellertid det lägre anslaget, varigenom
medel av riksdagen icke ställdes till förfogande för ytterligare anskaffning
av bombflygplan under budgetåret 1935/1936. På grund av detta riksdagens
beslut måste det anses både reellt och formellt riktigt, att myndigheternas
skrivelse föredrogs i konselj samtidigt med flygstyrelsens petita i fråga
örn flygmaterielanskaffningen för budgetåret 1936/1937, d. v. s. den 3 januari
vid justeringen av statsverkspropositionen till 1936 års riksdag.

Angående läget i fråga örn den engelska bombplanleveransen våren 1935
lämnas vissa uppgifter i en av mig från chefen för flygvapnet, general Friis,
infordrad och av honom underskriven promemoria, dagtecknad den 9 april,
alltså samma dag som chefernas för generalstaben, marinstaben och flygvapnet
nyssnämnda gemensamma skrivelse. Då det dröjde med undertecknandet
av avtalet med den engelska firman, önskade jag erhålla skriftlig redogörelse
för anledningarna därtill. Chefen för flygvapnet hänvisade bl. a. till förut
omnämnda och även andra tekniska omständigheter, som föranlett dröjsmålet,
och lian slutade sin redogörelse: »Den ursprungliga planen avsåg, att flygplantypen
skulle befinna sig i Sverige i slutet av år 1936 för att därmed avsedda
prov under vintern 1936—1937 och våren 1937 skulle kunna äga rum.
Ovan angivna förhållanden och undersökningar hava icke medfört några förändringar
i avseende på möjligheterna att genomföra detta program.» Flygledningen
ansåg sålunda vid denna tid icke att någon försening av programmet
för leveransen och serietillverkningen skulle behöva äga rum. _ Under sådana
förhållanden fanns för mig som departementschef icke anledning till annan
åtgärd än en uppmaning till flygledningen att så mycket som möjligt
söka påskynda undertecknandet av kontraktet. Detta skedde också den
17 maj.

Emellertid har konstitutionsutskottet icke velat göra gällande, att departementschefen
varit vållande eller genom någon försumlighet medverkat till förseningen
i fråga örn leveransen och serietillverkningen av de engelska bombplanen.
Anmärkningen gäller, att departementschefen, när förseningen av leveransen
och på denna baserad serietillverkning inom landet stått klar, icke
vidtagit åtgärder för att undersöka möjligheterna att från annat håll anskaffa
bombplan och icke lämnat redogörelse för frågans läge i konselj och inhämtat
Kungl. Maj :ts beslut i angiven riktning. Konstitutionsutskottet säger, att
det på grund av förseningen »varit chefens för försvarsdepartementet naturliga
plikt att skyndsamt undersöka möjligheterna av snabb anskaffning av
bombplan även från annat håll, med eller utan hävande av det avtal, som slutits
med den ifrågavarande utländska firman». Departementschefen har insett
sin »naturliga plikt» långt innan utskottet funnit påkallat att undervisa
departementschefen örn denna hans skyldighet. De av utskottet påkallade
undersökningarna äro av mig vidtagna redan före utskottets dechargebeslut,
och de ha. såsom utskottet också önskat, tillkommit efter vederbörlig föredragning
i konselj.

När det på hösten 1935 blev uppenbart, att en försening av både leverans
och serietillverkning var ofrånkomlig, ägde underhandsresonemang rum mellan
mig och chefen för flygvapnet. Dessa ledde till att flygstyrelsen i januari
1936 ingick till Kungl. Maj :t med en officiell framställning, i vilken i korthet
redogjordes för läget. Flygstyrelsen yttrade bl. a. att det »redan nu kan förutses,
att igångsättningen av seriebeställning och tillverkning morn landet av
ifrågavarande typ bliver avsevärt fördröjd», och den fortsatte: »Under ovan
angivna förhållanden har flygstyrelsen funnit, att det i varje fall är nödvän -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
digt verkställa undersökningar beträffande möjligheten att från annat håll
anskaffa ett tidsenligt bombflygplan, lämpat för svenska förhållanden. Med
hänsyn till motorfrågan, byggnadssätt och övriga på ärendet inverkande förhållanden
anser flygstyrelsen, att undersökningarna härom böra begränsas till
Tyskland och Amerikas förenta stater.» Flygstyrelsen begärde därför bemyndigande
att till Tyskland få utsända en studiekommission, och den meddelade
sin avsikt att sedan denna kommission avslutat sitt uppdrag ansöka
örn tillstånd att utsända en liknande kommission till Förenta staterna. Flygstyrelsens
hemställan i fråga örn den tyska kommissionen bifölls i konselj den
31 januari, och i en konselj något senare bifölls en liknande hemställan i fråga
örn den amerikanska kommissionen.

Det var på grundval av dessa redan beslutade och verkställda undersökningar
jag i debatten den 1 april vid remissen av försvarspropositionen kunde
lämna riksdagen vissa meddelanden angående möjligheterna att på annat sätt
än genom den försenade engelska beställningen inom en snar framtid anskaffa
nödigt antal bombplan. Jag erinrade dels om de vid årets riksdag
väckta motionerna örn omedelbar anskaffning av en division medeltunga bombplan,
dels örn försvarspropositionens förslag örn en stegrad flygmaterielanskaffning
redan från 1 juli 1936, och jag upplyste, att de av regeringen äskade
penningmedlen räckte till för anskaffning av en division, d. v. s. tolv medeltunga
bombplan, och att från departementets sida påginge underhandlingar
och undersökningar örn möjligheterna att inom kort tid verkställa denna
anskaffning av medeltunga bombplan. Undersökningarna giva vid handen
att sådana möjligheter förefinnas.

Efter denna redogörelse tillåter jag mig som en sammanfattning hävda,
att jag vid min handläggning av bombplanärendet icke gjort mig skyldig till
någon underlåtenhet, som med fog kunnat föranleda en anmärkning från konstitutionsutskottets
sida.

Herr Ossbahr: Örn jag fattade herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
rätt, sökte han i sitt anförande i ganska hög grad bagatellisera det oerhört
långa dröjsmål, som uppstått i fråga om anskaffandet av de bombflygplan,
varom här är fråga. Jag vill då till en början erinra därom, att redan
1925 års försvarsordning förutsatte, att vårt land skulle erhålla bombflyg i
åtminstone viss utsträckning. Ännu i dag som är — 11 år senare alltså —
ha vi icke erhållit ett enda bombflygplan. Vid upprepade tillfällen under de
gångna åren ha de militära myndigheterna riktat uppmärksamheten på detta
allvarliga spörsmål. Man har yrkat på en skyndsam och omedelbar anskaffning
av denna krigsmateriel, som från dessa myndigheters sida karakteriseras
såsom det för riksförsvaret viktigaste och betydelsefullaste. Försvarsministern
menade tydligen i sitt anförande, att allting vore gott och väl därmed, att han
nu kunde meddela, att undersökningar verkligen påginge för att snabbt och
fort kunna anskaffa åtminstone en division medeltunga bombflygplan. Detta
uttalande från regeringens sida innebär ingenting nytt. Man har vid upprepade
tillfällen förut påstått, att saken vore klar, och att man inom en kort
tid hade att vänta anskaffandet av bombflygplan.

Herr statsrådet erinrade om det beslut, som Kungl. Maj:t fattade på hösten
1934. Häremot skall jag be att få erinra örn det beslut, som Kungl. Majit
fattade den 10 november 1933, enligt vilket Kungl. Majit till flygstyrelsens
förfogande ställde ett belopp av 440,000 kronor för anskaffande av tvenne
bombflygplan från A.-B. Flygindustri i Limhamn. Efter detta inträffade
emellertid en hel del ganska egendomliga händelser, som ledde till att man
bokstavligen och till varje pris skulle bryta de inledda förhandlingarna med

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
bolaget i Limhamn och under alla omständigheter söka få till stånd ett avtal
med en engelsk firma, som — det har sedan öppet sagts ifrån — var firman
Handley Page. Man måste fråga sig, örn Kungl. Maj :t verkligen haft skäl
för detta sitt handlingssätt.

Herr statsrådet åberopar sig nu på den tekniska sakkunskapen i flygstyrelsen.
Det hade, synes det mig, varit önskvärt, att han haft samma förtroende
för sakkunskapen inom flygstyrelsen år 1934, då de militära myndigheterna
med flygstyrelsen, chefen för generalstaben och chefen för marinstaben
i spetsen samtliga förklarade, att den engelska flygmaskinstypen var
ur militär och teknisk synpunkt underlägsen den typ, som vi kunde erhålla
från A.-B. Flygindustri i Limhamn. Då hyste emellertid Kungl. Maj:t och
främst försvarsministern intet förtroende för den sakkunskap, som numera av
honom åberopas.

Herr statsrådet förmenade, att ingenting kunde läggas honom till last. Allting
vore bra därmed, att vi nu möjligen i en framtid skulle komma till ett
resultat i denna fråga. Man måste då verkligen uppställa den motfrågan,
varpå det beror, att vårt land är det enda, som icke kunnat anskaffa ens ett
pär stycken bombflygplan, under det andra länder rustat i en utsträckning,
som inom flygvapnets område är alldeles enorm. I dessa länder har man inom
kort tid skaffat icke ett par stycken bombflygplan utan plan, som kunna
räknas i hundratal för att icke säga tusental, och vi ha hållit på sedan 1932
för att anskaffa ett par stycken. Nu ha vi fått höra, att det möjligen under
nästa budgetår skall kunna anskaffas en division, omfattande tolv plan. Kan
man under sådana förhållanden säga, att denna fråga handlagts på ett sätt,
som skulle kunna rättfärdiggöra departementschefens uttalanden?

Jag vill erinra om en diskussion år 1931 i riksdagen, då det var fråga örn
anskaffandet av jaktflygplan för det svenska flygvapnets räkning. Då förklarade
en ledamot av riksdagens första kammare, att »regeringen genom sina
beställningar av jaktflygplan verkställt en, jag höll på att säga, fullständig
avrustning. Så ligger verkligen saken till. Det är rena rama allvaret att
herrarna på den punkten genom sina åtgärder verkställt en nästan fullständig
avrustning. Vi ha i realiteten i denna stund inte något jaktflyg att tala örn.
Jag vill för min del icke uttala mig om avrustnings frågan, men skola vi avrusta,
vill jag som gammal lojal man säga, att då skola vi avrusta på laglig
väg genom svenska riksdagen och genom dess beslut. Men icke på sådana
här bakvägar, genom valhänta gärningar från vederbörande departementschefs
sida.» Det uttalandet gjordes av herr Vennerström i första kammaren för,
som sagt fem år sedan, och jag kan verkligen instämma i detta hans uttalande.

Vad är det som gjort att vi ännu, elva år efter det att 1925 års försvarsordning
kom till, icke äga ett enda bomb flygplan, ty även örn det går att
realisera det löfte, som försvarsministern här kommit med, ha vi^ icke utsikt
att få något på ännu åtskilliga månader? Man har avrustat på bakvägar,
som han själv framhöll år 1931. då man icke kunnat anskaffa ett bombflygplan
under hela denna långa tid. Det måtte emellertid stå i överensstämmelse
med vissa uttalanden, som gjorts bland annat på senaste tid i en mycket
framträdande socialdemokratisk tidning, där man förklarat, att socialdemokraterna
icke tro på, att det för vårt lands vidkommande kan bli krig.

Man måste fråga sig, varför man så envist emot de ansvariga myndigheternas
avstyrkande ville, att den engelska firman skulle fa leverera det, som
snabbare och bättre kunnat erhållas i vårt land. Man måste också fråga sig,
varför sedermera, då ytterligare dröjsmål uppkommit, leveransen från den
engelska firman under alla omständigheter skulle fullföljas. Det är visser -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ligen sant, att ett kontrakt undertecknats den 17 maj föregående år, men det
dröjde ej mer än sju dagar efter undertecknandet, förrän den engelska firman
förklarade, att den ej kunde uppfylla kontraktsbestämmelserna i alla hänseenden.
En väsentlig punkt för regeringen vid avgörandet av denna sak år
1934 påstås ha varit möjligheten att erhålla en begränsning av flygplanens
tomvikt till 3 ton i anslutning till ett förslag, som år 1933 framlades på nedrustningskonferensen,
men som inte något land med undantag av Sverige brytt
sig örn. Flygplanstypen från Limhamn skulle något överskrida denna heliga
gräns på 3 ion, under det att den engelska flygplanstypen skulle något underskrida
densamma. Sju dagar efter kontraktets undertecknande, förklarade
emellertid den engelska firman, att den ej kunde vidhålla denna begränsning
av tomvikten utan begärde att få överskrida densamma. Ett av de mest vägande
skälen för att kontrakt tecknades med den engelska firman var just
möjligheten att hos den firman få en begränsning av tomvikten till 3 ton.
Ändock måste man ganska snart efter kontraktets undertecknande» frångå
denna stipulation.

När man ser allt detta, får man ganska klart för sig, att vissa inflytanden
vid sidan örn de militära myndigheternas under ämbetsansvar avgivna yttranden
uppenbarligen spelat åtminstone en viss roll, och det hade varit önskvärt
att försvarsministern i sitt yttrande i dag jämväl något ingått på detta
spörsmål. Jag skulle till stöd för denna min uppfattning vilja hänvisa till
vad herr Vennerström uttalade år 1931, vid den flygdebatt, som då ägde rum
i riksdagen. Därvid förklarade han bland annat, att »alla de intressen, som
spela bakom kulisserna, böra hållas i herrans tukt och förmaning, så att
man vederbörligen klipper klorna på dem — de må komma från vilket^håll
det vara månde. Det är ingalunda trevligt att finna, hurusom man från såsom
vederhäftiga ansedda opinionsbildningsorgan finner de omdömena örn behandlingen
av motorfrågan och av vissa andra frågor, att här finns det ett smussel
bakom kulisserna, här finns det otrevliga ekonomiska intressen och sådant.»
När nu herr Vennerström kom i den måhända oförmodade positionen, att han
blev chef för detta departement, vars föregående chef han så skarpt klandrade,
borde det varit honom synnerligen angeläget att ingripa på detta ^område
och realisera alla de mycket bestämda önskningar, som han uttalade år 1931
i sin kritik mot en annan chef för det kungl, försvarsdepartementet.

Herr statsrådet hänvisade till det reservationsvis framställda anmärkningsyrkande,
som jag gjorde i konstitutionsutskottet föregående år. ^ Jag framhöll
också där, att den engelska firman på obehörigt sätt erhållit kännedom
örn Limhamnsbolagets flygplanstyps prestanda i vissa hänseenden. Mot
bakgrunden av hans uttalande år 1931 hade det varit angeläget, att man fått
klarhet och en upprensning i detta hänseende, icke minst med hänsyn till den
betydelsefulla omständigheten, att misstankar ej böra falla på fullständigt
oförvitliga personer.

Herr statsrådet yttrade i sitt anförande, att den skrivelse, som i hög ^ grad
uppmärksammades av konstitutionsutskottet och som den 9 april föregående
år avläts av cheferna för marinstaben, generalstaben^ och flygvapnet, blivit
föremål för vederbörlig behandling redan under förgående ar, eftersom den
omnämndes under riksdagsdebatten den 10 april. Skrivelsen var dock icke ställd
till den svenska riksdagen utan till Konungen, men av statsrådsprotokollen
för föregående år framgår överhuvud taget icke att denna skrivelse blivit
föredragen inför Konungen i statsrådet. Den har salunda icke under hela föregående
år blivit föremål för vederbörlig behandling. Trots att något så
uppseendeväckande vidtagits, som att dessa tre militära myndigheter i en öppen
skrivelse till Konungen framhållit nödvändigheten av att inga medel lärn -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nades oprövade för en skyndsam anskaffning av bombflygplan,* vilket vapen
karakteriserades såsom det för riksförsvaret angelägnaste, har en sådan skrivelse
endast lagts i skrivbordslådan för att anmälas först den tredje januari
1936 bland ett stort antal andra skrivelser i statsverkspropositionen.

Herr statsrådet förklarade, att han i slutet av föregående år, då det blev
honom uppenbart att ett ytterligare dröjsmål skulle uppkomma, började vidtaga
åtgärder i saken. Han har sannerligen haft ganska lång tid på sig, innan
han upptäckte, att ytterligare allvarliga dröjsmål skulle uppkomma. Herr
statsrådet förmenade, att han, därför att han då började på att företaga vissa
undersökningar, skulle kunna vara fri från allt klander för att ha underlåtit
att handla. Redan några dagar efter kontraktets undertecknande i maj föregående
år borde det dock ha stått klart för departementschefen, att dröjsmålet
skulle komma att bli vida större än beräknat. Även örn vi i detta sammanhang
skulle bortse ifrån det allvarliga och vådliga uti det beslut, som regeringen
fattade 1934, borde dock departementschefen följt denna fråga med
en sådan uppmärksamhet, att han icke väntat ända till slutet av 1935 med
att företa de undersökningar, som nu möjligen kunna komma att leda till ett
resultat.

Jag måste erkänna, att jag för min del icke utan vidare på grund av detta
herr statsrådets uttalande är beredd att räkna med att vi inom en nära framtid
komma att få några bombflygplan. Redan under remissdebatten år 1934
förklarade departementschefen, att regeringen hade beslutat byggandet av
tvenne bombflygplan. Vi ha emellertid icke ännu erhållit några sådana. I
debatten den 10 april föregående år förklarade hans excellens statsministern,
att det förelåg möjlighet att när som helst kunna underteckna ett kontrakt,
och därmed skulle vi erhålla de två första bombflygplanen, vilka skulle ingå
i en serie på 12 flygplan. Detta var som sagt år 1935. Det är visserligen
sant, att kontraktet undertecknades något mer än en månad därefter, men vi
lia dock icke ännu erhållit några bombflygplan. Det kan ju hända, att jag
är en Thomas, men jag vågar dock hysa mina dubier ända till den dag är
inne, då vi verkligen få se dessa av regeringen bebådade bombflygplan, och
då vi sålunda inte bara skola behöva höra talas örn, att de någon gång i framtiden
skola komma flygvapnet tillhanda. Vi lia nu sedan 1925 års härordning
genomfördes i elva år väntat på dessa flygplan, men ännu ha vi icke fått
några, och det är därför ganska ursäktligt och förlåtligt, örn man ställer sig
skeptisk intill den dag, då man verkligen kan få se dessa märkvärdiga flygplan.

Jag skulle måhända icke lia gått så hårt åt herr statsrådet personligen, om
icke herr statsrådet själv år 1931 med sådan skärpa klandrat en annan chef
för försvarsdepartementet för en liknande sak. Herr Vennerström påtalade
vid ifrågavarande tillfälle den valhänthet, varmed en annan flygplansanskaffningsfråga
handlagts. Herr Vennerström förmenade också, att ett statsråd
finge stå det konstitutionella ansvaret för det dröjsmål, som därvidlag uppkommit,
och han vände sig till regeringsbänken med utropet: »Grip in med stark
hand! Denna starka hand bör finnas inte blott inom flygstyrelsen, och vi
kulina ju hoppas, att den finns där nu. Men det bör även från regeringens
sida finnas en stark hand över flygstyrelsen och flygväsendet, och över dessa
frågors handläggning.» Jag instämmer till fullo i det avseendet med herr
Vennerström. Herr Vennerström fortsatte: »Men jag vill återvända till, att
den förutvarande regeringen icke kan frigöras från det konstitutionella, ansvaret».
och han yttrade vidare: »Därför får jag ännu en gång rikta min vädjan
i detta avseende till den nuvarande regeringen,. att deli måtte se till, att
handläggningen av dessa frågor får en starkare ledning, en starkare hand över

Andra kammarens protokoll 1936. Kr 30. 4

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

_ Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts..)
sig än den edligt mitt förmenande hade under den förutvarande försvarsministern.
» Jag instämmer ånyo i denna vädjan av herr Vennerström av år
1931, vilken han riktade till regeringsbänken, nämligen örn en starkare ledning
och en kraftigare hand över försvarsdepartementets angelägenheter. Denna
vädjan, ers excellens, riktar jag i dag till den nuvarande regeringen!

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Vougt: Herr talman! Efter den redogörelse för gången utav hela

denna bombflygplanbeställning, som statsrådet nyss lämnat, är det ganska
litet att tillägga för mig som talesman för dem inom utskottet, som ej kunnat
ansluta sig till en anmärkning. Jag vill emellertid i huvudsak framhålla,
att utskottet icke har gjort en anmärkning utav den art, att den i och
lör sig kan föranleda herr Ossbahr till hans utläggning. Herr Ossbahr talade
här med utgångspunkt ungefär ifrån den linje som herr Ossbahr försökte
driva i konstitutionsutskottet i fjol, när han icke lyckades åstadkomma en
majoritetsanmärkning, och hans tal gick vidare i stil med det yrkande, som
till en början i år framställdes i konstitutionsutskottet, då man försökte driva
fram en anmärkning i sak. Man ville med andra ord göra gällande, att försvarsministern
skulle bära skulden till att flygplansleveranserna försenats,
och man ville också kritisera det val mellan olika typer och olika leverantörer,
som ursprungligen gjorts. Anmärkningsyrkandet i denna form fick icke
majoritet i utskottet. Man gick då över till en annan linje, och så har anmärkningen
kommit att få den formen, att statsrådet borde, när han märkte,
att flygplansbeställningen försenats, ha inför Kungl. Maj:t i konselj meddelat,
att han hade uppmärksammat dröjsmålet. Man tillägger härtill, att
han borde ha begärt tillstånd att vidtaga andra åtgärder. I och för sig är det
en ganska egendomlig konstitutionell anmärkning, när man på detta sätt gör
gällande, att statsrådet underlåtit att vända sig till Kungl. Maj :t med anmälan
om en sak, som han haft kännedom örn. Så vitt jag vet är det första
gången som en dylik anmärkning formulerats i konstitutionsutskottet. Det
har också visat sig vara en ren konstruktion att försvarsministern icke med
tillbörlig uppmärksamhet skulle ha följt denna frågan. Konstitutionsutskottets
anmärkning reduceras nu till att gälla allenast det förhållandet, att statsrådet
först den 31 januari i fjol, alltså tre veckor senare än tiden för de protokoll
som konstitutionsutskottet nu haft till granskning, i konselj skulle ha
anmält sin avsikt att vidtaga nya åtgärder. Under sådana omständigheter
finns det nu ingen anledning att på grundvalen av konstitutionsutskottets anmälan
gå tillbaka till år 1933 eller att ta upp en diskussion i sak rörande frågor
som hänföra sig till tidigare år.

Herr Ossbahr fann sig likväl böra göra en vidlyftig utläggning av hela delina
sak. Han kom med de sedvanliga insinuationerna, att otillbörliga inflytelser
fått göra sig gällande, insinuationer, vilka varit synliga i en del pressorgan
och som uppenbarligen i detta fall varit ett led i en kampanj till förmån
för ett av de länder, som varit på tal, när det gällde att välja mellan olika
flygplanstyper. Det borde i fråga örn orsakerna till att den ena typen föredragits
framför den andra vara tillräckligt att hänvisa till det förhållandet
att saken tvenne gånger varit uppe till behandling i utrikesnämnden. Tvivelsutan
har också den omständigheten att här tvenne firmor inkommit med
anbud å leverans, och att den ena firman föredragits framför den andra, skapat
en viss konkurrens eller en viss dragkamp mellan de inflytelser, som göra
sig gällande på olika håll. Herr Ossbahr borde vara litet mera försiktig
när han gör sina uttalanden, och han borde icke uttala sig så som han gjort.

Onsdageu den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
Hail borde icke heller dragit upp en gammal historia, som prövats av militieombudsmannen,
och som avsåg frågan, huruvida en viss ämbetsman skulle, så
som det sagts, på obehörigt sätt lia låtit den ena firman få kännedom örn något,
som man menade, att denna firma icke borde lia fått kännedom om.

Efter den uppläggning av frågan herr statsrådet givit kan jag inskränka
mig till vad jag nu anfört. Jag vill i detta sammanhang endast tillägga beträffande
min personliga inställning till denna sak, att när nu vid mitt namn
i utskottets memorial stå två stjärnor och anteckningen, att jag icke deltagit
i voteringen, så beror detta därpå, att jag vid voteringen ville förvissa mig
örn, att det skulle bli en anmärkning med en majoritet bakom sig. Jag ansåg
nämligen lämpligt och riktigt, att med anledning av den reservationsanmärkning
som i fjol förekom, och sedan saken ganska mycket diskuterats
och vid flera tillfällen varit föremål för interpellation här i riksdagen, försvarsministern
borde beredas tillfälle att här i kammaren lämna den redogörelse,
som han nu givit. Det förhåller sig ju så att man på statsrådsbänken
icke brukar ta upp till bemötande en anmärkning, som icke fått majoritet
inom utskottet.

Jag ber, herr talman, att få framställa det yrkandet, att anmärkningen
måtte läggas till handlingarna.

Herr Ossbahr: Herr Vougt förmenade i sitt anförande, att någon egentlig

anmärkning icke kunde riktas från utskottets sida gent emot chefen för försvarsdepartementet,
då denne icke på något sätt skulle ha förorsakat det ytterligare
dröjsmål, som följt med det ingångna avtalet. Jag måste för min del
anse det vara en alldeles tillräckligt allvarlig sak, när man som här från
utskottets sida riktar den anmärkningen emot departementschefen, att han
uppenbarligen icke vidtagit några åtgärder i syfte att söka påskynda den anskaffning
av flygplan, som varit oundgängligen nödvändig och av trängande
behov påkallad. Herr Vougt förmenade, att försvarsministern gjort vad på
honom ankommit. Försvarsministern har som framgår av hans redogörelse
kommit därhän, att han numera skulle kunna tänka sig en anskaffning från
annat håll. Utskottet har, såsom också framgår av dess utlåtande, icke förbisett
denna sak, men utskottet har ansett, att statsrådet långt tidigare borde ha
kunnat förutse det uppkomna dröjsmålet och långt tidigare än fallet varit
borde lia ingripit för åstadkommandet av rättelse. Det är helt enkelt ingen
rim och reson uti att vårt land ensamt av alla länder icke inom rimlig tid skall
kunna anskaffa medeltunga bombflygplan. Så konstig är dock icke den saken.
Jag vill ännu en gång understryka, att denna långvariga underlåtenhet
att ordentligt gripa in blir så mycket mera markerad, som herr Vennerström
tidigare påfordrat, att en annan departementschef skulle gripa in med
stark hand för åstadkommandet av ett verkligt resultat. När han nu kommit
i den situationen, att han kunnat göra något i detta avseende, borde han också
såsom departementschef lia erinrat sig sina tidigare uttalanden och handlat
därefter.

Herr Vougt menade, att nian icke skulle riva upp vissa gamla historier, och
jag kan förstå, att nian framställer delta önskemål från vissa håll. Men
när nian tidigare vid upprepade tillfällen har framhållit, att det måste bli ett
slut på en hel del saker och ting av iner eller mindre egendomlig natur, borde
det också anses vara ett rättvist krav, att saken verkligen framlägges i hela
sin vidd på det att icke, som jag nyss sade, misstankar skola behöva falla
på fel person. Det kan också vara nödvändigt och nyttigt för framtiden, så
att allmänheten kail känna sig förvissad örn, att när vi nu skola gå att utbygga
vårt flygförsvar, dylika påverkningar äro uteslutna. Ty herr Vougt

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vet lika väl som jag, att det fanns vissa företeelser åren 1933 och 1934, som
hade ett visst inflytande på Kungl. Maj :ts beslut, företeelser som icke borde
lia fått spela någon avgörande roll. De ansvariga militära myndigheterna avstyrkte
också med skärpa det beslut som sedermera kom till stånd.

Herr Vougt förklarade sin underlåtenhet att deltaga i voteringen därmed,
att han ville säkra en anmärkning, så att försvarsministern skulle få tillfälle
att inför kammaren lägga fram sina synpunkter på denna fråga. Ett sådant
tillfälle, herr Vougt, har statsrådet och chefen för försvarsdepartementet haft
långt tidigare. Jag har nämligen tillåtit mig att interpellera på den punkten
upprepade gånger, och tillfällen ha sålunda redan tidigare förefunnits för
departementschefen, därest han velat begagna sig av desamma. Av den anledningen
har herr Vougt sålunda icke behövt nedlägga sin röst för att säkra
frågans upptagande inför riksdagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Det borde, herr talman, vara

en skyldighet för en ledamot av kammaren, när han framställer insinuationer
örn sidoinflytelser, att också inför kammaren klargöra, vilka grunder han
har för dessa insinuationer. Jag känner hela denna frågas behandling i regeringen,
och jag vet, att det icke från något håll har utövats några obehöriga
inflytelser på sakens behandling.

Men det förefaller ju som örn herr Ossbahr skulle behöva en liten lektion i
det elementära i den här saken. Den första förutsättningen för att man skall
kunna anskaffa något material är att riksdagen har ställt medel till förfogande
härför. Riksdagen har ställt medel till förfogande för anskaffandet av två
bombflygplan. Dessa två bombplan ha beställts. Tvist har uppkommit örn
var de skulle beställas. Här har nu talats om den engelska fabriken och den
svenska fabriken. Var och en vet emellertid, att denna sista benämning är
oriktig. Det var helt enkelt fråga örn att beställa ett plan av den ena eller den
andra utländska typen. Vid sitt övervägande hade regeringen att ta hänsyn
till vissa internationella förhållanden. Det har här redan erinrats örn regeringens
vägran att gå med på en beställning, som skulle förutsätta en tomvikt
på mer än 3 ton. Detta berodde helt enkelt på bombplansfrågans läge i Genéve
vid denna tidpunkt. Jag anser, att det icke finns någon anledning för den
svenska regeringen att icke ta hänsyn till en önskvärd utveckling bara därför
att andra regeringar icke tagit denna hänsyn. Det andra skälet var de sedan
fredsslutet bestående traktaterna, en omständighet som gjorde, att regeringen
ansåg, att man borde välja den s. k. engelska typen. Det har redan erinrats
därom, att saken har varit föremål för handläggning i utrikesnämnden, och
det bör vara klart, att regeringen på intet sätt varit ensam örn sin mening örn,
hur man skulle förfara i detta fall.

Sedan beställningen gjordes ha vissa svårigheter uppkommit. Försvarsministern
har redogjort för dessa. De berodde delvis på vissa experiment här
hemma, delvis på de anspråk man ställde, när det gällde utförandet av beställningen.
Detta ledde som sagt till dessa förseningar, som dock ännu för ett år
sedan icke kunde förutses ens av flygstyrelsen, vilken myndighet hade undertecknat
kontraktet. Det är icke rimligt att begära, att en annan myndighet,
som på grund av förhållandenas natur mindre direkt kan syssla med detaljerna,
i denna punkt skulle ha större insikter än den myndighet, som förfogade
över hela sakkunskapen på detta område. Jag vill gärna betona, att vad jag
här sagt icke innebär något som helst försök att rikta ett klander emot flygstyrelsen.
Flygstyrelsen har säkerligen icke kunnat handlägga denna sak på
annat sätt än den gjort. Men det sagda bör i vart fall förklara även för den,
som icke tror att regeringen visat tillbörlig iver i denna sak, att de, som före -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
trätt (leii rätta ivern i detta avseende, också på grund av omständigheternas
makt icke kunnat handla så snabbt som önskvärt varit.

Nu kan man göra den invändningen, att när det visade sig, att dessa svårigheter
uppkommo, borde kontraktet ha hävts. Jag är ju icke på något sätt
övertygad om, att en dylik åtgärd skulle lia lett till en snabbare anskaffning.
Men när man har att överväga åtgärder av detta slag, så gör man klokt uti
att också ta hänsyn till vilket intryck ställningstagandet kan göra i andra
länder. Även örn herr Ossbahr för sin del icke behöver ta några sådana hänsyn,
så är jag skyldig att göra det. _

Hur mycket denna beställning blir försenad vågar jag i detta ögonblick icke
säga. När herr Ossbahr talar örn, att vi enligt beräkningarna skulle haft
planen färdiga redan nu, är detta ytterligare ett bevis för att han aldrig tagit
reda på vad som är riktigt i denna historia.

Man har nu framställt en anmärkning gentemot försvarsministern för att
han icke i tid inskridit. Särskilt gör man ett mycket stort nummer därav att
den skrivelse, som inkom den 9 april 1935, föredrogs i konselj först den 3 januari
1936. Herr Ossbahr är genast färdig med den slutsatsen, att hela saken
under tiden legat på hyllan. Herr Ossbahr! En regering arbetar även
när den icke sitter i konselj, och större delen av regeringens arbete utföres faktiskt
utanför konseljen. Det finns möjlighet att göra undersökningar och att
hålla överläggningar annorstädes än i konseljen. Jag kan i detta sammanhang
anförtro herr Ossbahr, att jag bland annat haft långa samtal med chefen
för flygstyrelsen i denna sak. Försvarsministern har haft ännu flera dylika
samtal. Regeringen har sålunda icke på något sätt försummat att intressera
sig för denna fråga. När nu kontraktet örn anskaffningen av två bombflygplan
alltfort bestod, och det beviljade anslaget sålunda engagerats, så var ju en
av förutsättningarna för att man skulle kunna anskaffa ytterligare flygplan,
att ny medelsanvisning skedde från riksdagens sida. Försvarsministern bär redan
erinrat därom, att vid 1935 års riksdag framställdes yrkande örn anvisandet
av dylika medel, men att riksdagsmajoriteten var enig örn att icke bevilja anslag
till ytterligare materielanskaffning av denna art. Örn icke herr Ossbahr vill
uppmärksamma en så pass viktig omständighet, så borde ju konstitutionsutskottets
majoritet ha gjort det, ty anmärkningen innebär ju i ty fall. att
man klandrar regeringen för att den icke kunnat leta fram medel, som icke
finnas för en anskaffning som man anser önskvärd. Regeringen kan icke rimligen
tillgripa några medel ur anslaget till oförutsedda utgifter för att verkställa
en materielanskaffning beträffande vilken riksdagen själv genom ett
sitt beslut sagt ifrån hur man skall förfara.

I detta läge hade man att taga ställning till stabschefernas skrivelse just
när framställning skulle göras till riksdagen om medel för materielanskaffning.
Detta är också just vad som skett. Det anmärkningsvärda härvidlag
skulle alltså vara, att man behandlat skrivelsen vid rätt tidpunkt. Men så går
det i allmänhet till, herr Ossbahr. Man sitter icke i en konselj och pratar hit
och dit örn en skrivelse för att i en annan konselj fatta ett beslut i anledning
av denna skrivelse. Nej, man tar upp frågan i det ögonblick man skall fatta
ett beslut örn den åtgärd, skrivelsen skall föranleda.

Naturligtvis kan man, örn man vill köpa färdiga plan och örn man icke med
hänsyn till svenska förhållanden ställer särskilda anspråk på planen, så snart
man har pengarna inom mycket kort tid göra en anskaffning. Meningen med
denna första anskaffning var emellertid att den skulle bli inledningen till en
hemmatillverkning och att vi därför icke utan vidare skulle köpa färdiga plan
utan också köpa licens, så att vi sedan kunde vid våra egna verkstäder fortsätta-
tillverkningen.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Om man pa det där sättet lugnt undersöker vad som förekommit och låter
frågorna bedömas i sin ordning, skall man antagligen mycket snart finna att
det kan föreligga anledning till missnöje över att det hela icke gått fortare,
men det finns ingen rimlig anledning att klandra regeringen, för att det icke
gatt fortare. Skäl till sådant klander skulle ha funnits, därest riksdagen hade
ställt medel till förfogande, som regeringen hade försummat att använda. De
medel som riksdagen ställt till förfogande ha blivit disponerade, och de ha
blivit disponerade på det sätt, vartill de avsetts och i fullt samförstånd med
andra riksdagens representanter än de som tillhöra det socialdemokratiska
partiet.

Detta må vara ^konstaterat. Och sedan upprepar jag: Var så god, herr Ossbahr,
ut med språket örn de sidoinflytelser som härvidlag skulle ha gjort sig
gällande. Jag vet att sådana icke förekommit.

Herr Vougt: Herr talman! Kammarens ledamöter, som lia utskottets

dechargememorial framför sig och som givetvis redan ha läst det, kunde säkerligen
icke undgå att märka, att herr Ossbahr, när han nyss hade ordet, på nytt
konstruerade fram en anmärkning, som icke finnes i dechargememorialet. Herr
Ossbahr säger gent emot mig, att jag förmenat, att utskottet ej kunnat göra anmärkning
mot statsrådet för att han ej påskyndat beställningen av bombplan.
Men jag anser, sade herr Ossbahr vidare, att det är tillräcklig anledning till
anmärkning, när nu utskottet märkt, att han icke påskyndat saken. Detta står
icke i konstitutionsutskottets memorial. Det står på ett ställe, efter en reelt
av saken: »Vid sadant förhållande hade det varit chefens för försvarsdepartementet
naturliga plikt att skyndsamt undersöka möjligheterna av snabb anskaffning
av bombplan även från annat håll», o. s. v. Där använder man mycket
insinuant ordet »hade», vilket — efter vad man nu fått veta av försvarsministern
och vilket man redan borde ha vetat i konstitutionsutskottet — i stället
skulle ha ersatts med »har», emedan försvarsministern på intet sätt försummat
denna plikt.

Men vad gäller i själva verket konstitutionsutskottets anmärkning? Jo,
det finner man på sidan 9, där konstitutionsutskottet gör den sedvanliga sammanfattningen.
Där står, att anmärkningen gäller »för underlåtenheten, att
icke ens vid föredragningen den 8 oktober 1935 i statsrådet närmare redogöra
för den uppkomna förseningen och inhämta Kungl. Maj :ts beslut i anledning
därav, vilket utskottet får för riksdagen anmäla». Detta är anmärkningens
form, och allt det övriga som herr Ossbahr kommit fram med är något som
får stå för hans egen räkning och för vilket han icke har stöd i den majoritet
han fått bakom sig i konstitutionsutskottet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Här har såväl från försvarsministerns

som sedan från hans excellens herr statsministerns sida med mycket starkt
patos uttalats, att de som tala om otillbörliga inflytelser skulle ut med språket.

Jag kan inte förstå, att denna uppläggning är fullt riktig från hans excellens
herr statsministerns sida, ty förhållandet är väl i alla fall det, att man
för att kunna tala fullständigt fritt på denna punkt skall lia tillgång till vissa
hemliga handlingar, som hans excellens mycket väl vet äro undandragna oss
vanliga dödliga inom kammaren. Men hans excellens herr statsministern vet
också, att det i pressen och från åtskilliga talarstolar tyvärr framkastats beskyllningar
mot militär yrkesman av den art, att det för oss måste vara ■—
tvärt emot vad hans excellens statsministern tror — mycket angeläget, att det
skapas klarhet på den punkten. Och då vi nu ha tillfredsställelsen höra, att

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lians excellens går i borgen för, att här icke nu föreligger något som helst otillbörligt,
vill jag säga, att bara detta är tillräcklig anledning för oss att med
tacksamhet se det arbete, som i denna fråga nedlagts av herr Ossbahr. Ty då
herr statsministern här framhållit, att sådana omständigheter icke föreligga,
har han ju med sitt ord gått i borgen för saker och ting, varom jag i alla fall
är fullt medveten att det tyvärr cirkulerar rykten av allt annat än behaglig
art.

Jag vet ju att hans excellens herr statsministern kommer att inrangera mig
bland dem, som behöva en lektion i elementerna, och det är jag villig att erkänna.
Det är emellertid tyvärr så. att många fler än herr Ossbahr och jag
behöva de lektionerna, och av den anledningen hade det varit synnerligen tacknämligt,
om vi något förr hade fått ta del av vad som förelegat i detta ärende;
för försvarsministern har det förelegat upprepade tillfällen i den vägen.

Vad herr statsministern säger örn bombplansfrågan och sammanhanget med
Genéve har för mig intet som helst bevisvärde. Detta är naturligtvis beroende
på den fullkomligt skilda inställning hans excellens och jag ha till vad
vi skola tillmäta för betydelse åt vad som sker nere i Genéve. Likaså får jag
säga, att denna metod att ständigt och jämt införa utrikesnämnden i debatten,
genom vilken nämnd vi tydligen ha skapat ett organ med divisionsansvar, gör
på mig icke något övertygande intryck.

Vidare har hans excellens herr statsministern framhållit, att regeringen inte
bara arbetar, när den sitter i konselj, han påstår också, att regeringen arbetat
mycket i denna fråga. Ja, man måste ju säga, att det för vårt försvars stärkande
hade varit synnerligen bra, örn det blivit något resultat av ert arbete.
Men det är just detta uteblivna resultat som gör, att man verkligen inte alls
med någon veneration kan se på regeringens handläggande av denna fråga.

Herr Ossbahr: Hans excellens herr statsministern vill undervisa mig därom,
att man icke kan inköpa bombplan utan att riksdagen ställer erforderliga medel
till förfogande. Den saken är ju alldeles självklar. Men då vill jag ånyo påpeka,
att Kungl. Maj :t redan den 10 november 1933 ställde 440,000 kronor
till flygstyrelsens förfogande för inköp av tvenne bombplan. Dessa tvenne
bombplan ha ännu icke levererats, så att beträffande dessa två har i varje fall
den uraktlåtna leveransen icke berott därpå, att icke medel funnits till förfogande.

Hans excellens menar kanske vidare, att även örn vi kunnat inköpa två
bombflygplan, ha vi icke kunnat skaffa något större antal, ty riksdagen har
icke beviljat erforderliga medel. Jag frågar då, varför icke Kungl. Majit framlagt
förslag till riksdagen om ett anslag, som möjliggjort anskaffning av en
division bombplan. Flygstyrelsen anförde exempelvis i sin skrivelse den 30
augusti föregående år rörande petita: »Flygstyrelsen anser därför det ovillkorligen
påkallat att förnya sitt föregående år gjorda ilskande örn anskaffning
av ett bomb-, torped- och fjärrspaningsflygförband genom inköp från utlandet
av flygplan, vilka redan äro fullt utprövade i praktisk tjänst.» Sålunda hade
det väl varit lämpligt för Kungl. Majit att i anslutning till dessa upprepade
framställningar från flygstyrelsen inför riksdagen framlägga förslag. Jag vill
emellertid erinra hans excellens därom, att i årets statsverksproposition^ detta
äskande icke upptogs. Det belopp, som där angavs, kunde icke räcka till för
anskaffning av ett sådant förband. Det är uppenbarligen först genom den
senast avgivna propositionen, som något dylikt måhända kan bli möjligt. Detta
borde dock ha kunnat ske vid en väsentligt tidigare tidpunkt, och jag kan
icke förstå, att regeringen kan undanskylla sig därmed att riksdagen icke
beviljat medel, då icke regeringen framlagt förslag örn några sådana äskanden.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.}

Hans excellens herr statsministern framhöll att regeringen hade hänsyn att
taga, som jag icke behövde taga, nämligen hänsynen till vissa internationella
förhållanden. Hans excellens hänvisade också till nedrustningskonferensen,
om jag fattade honom rätt. Det framlades mycket riktigt den 16 mars 1933
av McDonald ett konventionsutkast, enligt vilket maximigränsen för bombflygplanens
tomvikt skulle utgöra 3 ton. Detta utkast antogs visserligen i
första läsningen men kom aldrig upp till någon andra läsning och blev således
icke antaget och ännu mindre ratificerat. Andra länder ansågo sig icke bundna
därutav. Såväl Frankrike som England började redan år 1934, örn icke tidigare,
att bygga bombplan, vilkas tomvikt översteg 3 ton. Hans excellens herr
statsministern frågade, örn det dock icke detta oaktat funnes anledning för oss
att taga hänsyn till »en önskvärd utveckling». Det har, ers excellens, visat
sig, att icke ens den engelska firman kunde hålla maximigränsen vid 3 ton.
Det var sålunda icke en önskvärd utveckling, och det kan under inga omständigheter
anses vara en önskvärd utveckling, att vårt flygvapen ensamt bland
alla andra ännu i denna stund skall vara i avsaknad av bombplan. Örn detta
är det enda resultatet av nedrustningskonferensens strävanden, måste jag säga,
att det varit ett ytterligt betänkligt resultat.

Hans excellens framhöll vidare, att man borde ut med språket. Sedan jag
föregående år erhållit konstitutionsutskottets medgivande att reservationsvis
få framställa mitt anmärkningsyrkande i visst skick, nämnde jag däri, att kort
efter det Kungl. Majit den 10 november 1933 beslutat inköpa tvenne bombplan,
otvivelaktigt av Flygindustris typ, vissa åtgärder vidtogos för utrönande, huruvida
icke någon engelsk firma kunde leverera ett med Junkerplanen likvärdigt
flygplan. Det var icke från de ansvariga militära myndigheterna, som dessa
åtgärder vidtogos, utan från en person, som hans excellens känner bättre till
än vad jag gör, förmodar jag. Där ingreps för att utröna, örn man icke kunde
erhålla bombplan ifrån den engelska firman i stället. Jag omnämnde även, att
den engelska firman på obehörigt sätt erhållit kännedom örn Flygindustris anbud
i vissa hänseenden. Herr Vougt har menat, att det inte var så säkert, att
detta skett på obehörigt sätt, örn jag fattat honom rätt, men eftersom Flygindustris
anbud var hemligt och gällde ett militärt upphandlingsärende, kan
den engelska firman överhuvud taget icke på behörigt sätt lia erhållit kännedom
örn dessa militära hemligheter. Hur därmed förhåller sig veta nog ledamöterna
i konstitutionsutskottet lika bra som jag, då de haft tillfälle ta del av
de undersökningar, som gjorts av militieombudsmannen, och vilka visserligen
icke ledde till åtal men dock till en ganska kraftig reprimand beträffande en
viss person.

Det har icke tillkommit mig att lyfta på hemligstämpeln. Jag har däremot
ansett önskvärt, att alla papper kunde ha lagts på bordet i denna fråga, så
att man fatt klarhet i dessa hänseenden. Detta hade varit viktigt och betydelsefullt
ur många hänseenden, ty det bör icke vara så, att en hemligstämpel mera
skadar än gagnar försvaret. Jag har, som ers excellens vet, icke befogenhet
att lyfta på hemligstämpeln; den befogenheten tillkommer andra. Jag har
därför icke kunnat lägga fram mer än konstitutionsutskottet föregående år
gav mig rätt till.

Hans excellens påpekade även, att en regering kan handla annorledes än i
konselj; man kan driva undersökningar, man kan förhandla, man kan rådpläga
o. s. v. Hans excellens herr statsministern underströk också, att såväl
han som chefen för försvarsdepartementet varit synnerligen verksamma i
det hänseendet. Vi ha fått höra, att den verksamheten börjat åtminstone i
slutet på föregående år och nu synes leda till något resultat. Jag vidhåller uppfattningen,
att det hade varit önskvärt, att den verksamheten satts i gång långt

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tidigare, åtminstone vid det tillfälle, då det blev uppenbart, att den engelska
firman icke skulle kunna fullgöra kontraktets bestämmelser, nämligen i slutet
på maj månad föregående år.

Hans excellens herr statsministern menade, att man inte kunde lia inköpt
en flygplanstyp, som levererades av ett tyskt dotterföretag. Nu Ilar departementschefen
förklarat, att man anser sig oförhindrad undersöka, huruvida man
icke direkt från Tyskland kunde inköpa bombflygplan. Det kanske då säges,
att läget väsentligt förändrats sedan 1934. Jag vill dock påpeka, att redan
år 1928 inköptes för flygvapnets räkning tvenne torpedflygplan, således krigsflygplan,
ifrån Tyskland, nämligen ifrån firman Hemkel i Warnemunde. Man
ansåg sig den gången oförhindrad att anskaffa krigsflygplan direkt från
Tyskland. Det hade då varit önskvärt, att man icke ansett sig förhindrad att
år 1934 inköpa flygplan från en fabrik belägen i Sverige. Därigenom kunde
svenska arbetare ha erhållit arbete; i stället har den fabriken nu måst läggas
ned.

Hans excellens menade slutligen, att jag icke kände till ärendet, då jag icke
hade klart för mig, när leveransen ursprungligen borde ha skett. Jag vill
då hänvisa bland annat till flygstyrelsens och generalstabschefens med flera
yttranden år 1934, av vilka framgår att man ursprungligen ansåg, att serietillverkning
av den engelska typen skulle kunna påbörjas 1936. Det var det
tidigaste, som myndigheterna år 1934 ansågo möjligt. Den tidpunkten har
väsentligt förskjutits, och i det sammanhanget kan det vara förtjänt att påpeka,
att serietillverkningen av bombplan av Flygindustris typ kunde ha påbörjats
redan i slutet av år 1934.

Hur man än vrider och vänder på denna sak, kvarstår i alla fall det allvarliga
faktum, att vi fortfarande äro i avsaknad av denna flygplanstyp. Och det
måste väl ändå i rimlighetens namn vara självklart, att ett kraftigt uppträdande
ifrån regeringens sida skulle ha kunnat leda till ett helt annat resultat
än det, som nu föreligger.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag konstaterar
till en början, att herr Ossbahr icke kunnat ge något belägg för insinuationerna,
att regeringens handläggning av detta ärende skulle ha påverkats av
dunkla krafter.

Beträffande sedan diskussionen örn anskaffningen, försökte herr Ossbahr
framställa saken så, som örn man hade disponibla medel. De 440,000 kronor,
som ställdes till förfogande, äro emellertid exakt den summa, som använts
för den beställning, som här gjorts.

Sedan kan man naturligtvis klandra regeringen för att den inte gått till
riksdagen och begärt anslag. Men det är orimligt av riksdagen att klandra
regeringen därför att regeringen inte anskaffar saker, som riksdagen inte beviljat
medel till.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Det var en punkt i stats ministerns

första anförande, som jag särskilt fäste mig vid och som väckte
min förvåning. Statsministern talade i ett visst sammanhang örn flygstyrelsen
på ett sådant sätt, att åhöraren ovillkorligen måste få den uppfattningen, att
statsministern ville göra gällande, att flygstyrelsen icke drivit denna sak med
sådan skärpa, att däri legat någon maning till regeringen att påskynda anskaffningen.
Jag reagerar mot dessa rätt ofta återkommande försök från regeringsbänken
— och det gäller inte bara denna regering, föregående regeringar lia
gjort sig skyldiga till samma sak — att i riksdagen skjuta över ansvaret helt
eller delvis på underordnade myndigheter, som inte kunna försvara sig inför

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. ra.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kammaren. Här finns ju ingen i denna kammare, som kan stiga upp och lämna
en redogörelse i detalj för vad som förevarit mellan regeringen och flygstyrelsen,
mellan försvarsministern och flygstyrelsen eller mellan statsministern
och flygstyrelsen. Ingen kan göra detta. Men vi, som läst handlingarna
i målet, som erinra oss tidigare debatter och som följt behandlingen i pressen,
lia den bestämda uppfattningen och känslan, att från flygstyrelsens sida
ingenting underlåtits för att med skärpa föra fram de krav regeringen inte
skänkt tillbörligt beaktande. Hela statsministerns anförande gick ju för
övrigt ut på att skjuta fram i ena ögonblicket flygstyrelsen, i andra ögonblicket
utrikesnämnden och i tredje ögonblicket riksdagen och säga: vi ha ju
hört flygstyrelsen, yi ha ju hört utrikesnämnden, och riksdagen har inte beviljat
oss pengar; vi lia inte kunnat göra på annat vis.

Saken ligger helt enkelt så till — det tror jag vi kunna säga utan att göra
oss skyldiga till någon överdrift — att regeringen för sin underlåtenhet torde
kunna anföra vissa skäl, men ingalunda de skäl vi i dag fått höra från statsrådsbänken.
. Jag kan mycket väl tänka mig, att det inom regeringen, där
denna sak givetvis varit föremål för mycket ingående prövning, har framförts
synpunkter, som kunna ha vägt ganska tungt, hänsyn av utrikespolitisk
natur, hänsyn till vissa handelspolitiska förhållanden o. s. v., men jagvägrar
bestämt att tro, att regeringen skulle i sitt ställningstagande ha bestämts
av de skäl, som anförts i dag från statsrådsbänken. Dessa vågar jagpåstå
äro efterhandskonstruktioner, som kanske göra sig i denna situation och
i denna miljö bättre än de verkliga sakskälen. Jag tror emellertid, att riksdagen
skulle skänka större beaktande åt de verkliga sakskäl, som kunna ha
påverkat regeringens handlande, örn dessa lades fram inför kammaren.

Formellt står statsrådet och chefen för försvarsdepartementet som den ansvarige
i detta fall, och det är ju mot honom ensam, som anmärkningen riktats.
Jag skall inte i detta sammanhang ytterligare stryka under anmärkningen
mot honom personligen — det har skett förut och det finns ingen anledning
att lägga sten på börda — men jag vill säga, att för mig står det
klart, att även örn anmärkningen formellt är riktad mot chefen för försvarsdepartementet,
drabbar den reellt hela regeringen, i första hand statsministern
och utrikesministern.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det senare är
fullkomligt riktigt. I den mån det finns någon befogad anmärkning att göra,
kan den riktas mot stats- och utrikesministrarna, ty de lia tagit mycket stor
del i beslutet och utövat ett mycket bestämmande inflytande på de synpunkter,
som varit vägledande för regeringen, när den gick att fatta ståndpunkt till denna
sak — och detta är ganska naturligt, eftersom dessa synpunkter även varit
av utrikespolitisk natur. Men jag vet inte vad herr Anderson i Norrköping
menar med att de skäl, som här anförts, inte äro de verkliga. De äro våra
skäl, de lia varit våra skäl, de äro de skäl vi förebragt, när saken varit föremal
för behandling. Jag kan inte förstå vad herr Andersson sitter inne med
för förmåga att bedöma, att vi ha andra skäl än dem vi själva anfört.

Jag begärde emellertid ordet för att be herr Anderson i Norrköping, innan
han blir indignerad, att höra på vad som sägs. När han tager mitt anförande
till anledning att gå upp i ett energiskt försvar för flygstyrelsen, är det
fullkomligt onödigt, eftersom jag för att förekomma just sådana utläggningur
tydligen sade ifrån, att jag inte har några som helst anmärkningar att
rikta mot flygstyrelsen, utan bara ville påpeka, att när den, som satt inne
med den tekniska detaljkunskapen, inte kunde påskynda själva den tekniska
handläggningen, kunde man inte begära, att regeringen, som inte på samma

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ane,i. ejranskninej av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sätt satt inne med den tekniska detaljkunskapen, skulle kunna göra detta.
Jag tiar alltså inte försökt att skylla ifrån mig. Det har jag ingen anledning
att göra. Jag är beredd att taga vilket ansvar som helst för vad som
förekommit i detta avseende.

Herr Vougt: Herr talman! När herr Ossbahr nyss av statsministern pressades
rörande innebörden av orden »obehöriga inflytanden» föll herr Ossbahr
tillbaka på en mycket gammal historia. Det var det sakförhållandet, att en
tjänsteman påståtts ha bragt till en av de nu omtalade firmornas kännedom
överläggningar mellan statsmakterna och den andra firman. Denna sak var
föremål för militieombudsmannens behandling för några år sedan. Denne företog
en hel del förhör och avgav sedan i sin berättelse sin redogörelse för
hela saken. Militieombudsmannens berättelse har i sin tur varit föremål för
granskning av första lagutskottet, och riksdagen har alltså också haft kännedom
örn denna sak. Örn legendbildningen trots detta fortsätter, är detta
sannerligen inte någonting, som kan läggas någon annan till last än dem, som
i likhet med herr Ossbahr nödvändigtvis i detta sammanhang, vilja söka komma
enskilda personer till livs, och jag undrar, om inte herr Ossbahr borde ha
en smula anledning att frukta, att den vikt, han nu tycks tillmäta denna gamla
historia, måste föranleda misstanken, att de motiv han följt i sin aktion, inte
uteslutande äro ädelt patriotiska.

Herr Ossbahr: Jag tror icke, att vi böra rikta sådana beskyllningar, som

herr Vougt gjorde, mot varandra i kammaren rörande de motiv, som varit vägledande
i det ena och det andra fallet. Jag har talat örn att ett ingripande
här skett från annat håll än från de ansvariga militära myndigheterna, och
detta är otvivelaktigt riktigt. En person uppträdde, som hans excellens herr
statsministern mycket väl vet, vid sidan om flygstyrelsen, generalstabschefen
och marinstabschefen. Det torde även otvivelaktigt lia varit i mycket hög grad
beroende på just detta ingripande, att Kungl. Maj :t slutligen ändrade sin hållning
från det att Kungl. Maj :t den 10 november beslutat inköp av den s. k.
Junkertypen. Detta ändrade ställningstagande var icke föranlett av de ansvariga
militära myndigheternas yttrande utan av helt andra omständigheter.
Bl. a. har det också framgått av de handlingar, som varit tillgängliga för
konstitutionsutskottet, att en viss person uppträtt och gjort uttalanden, som
sedermera icke visat sig vara hållbara.

Mina motiv ha sannerligen, herr Vougt, icke varit några andra än min önskan
att söka bidraga till att vi äntligen skola få ett bombflyg i vårt land.
Jag kan icke svara för andra människors motiv, men att mina icke varit andra,
torde herr Vougt ha lika väl reda på som någon annan. Sedan må herr Vougt
i kammaren komma och låtsas betvivla den saken, om han vill.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag ber om

ursäkt, men det är nödvändigt att här rätta till hela raden av missförstånd.
Kungl. Maj:t har inte ändrat något beslut. Kungl. Majit har ställt pengar till
förfogande för att flygstyrelsen sedermera skulle inkomma med förslag rörande
typen, och då Ilar Kungl. Majit fattat sitt beslut.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Det var närmast herr Vougts klaver tramp

mot slutet, som uppkallade mig. Det är ingenting ovanligt, att när personer
gå upp i debatt örn ärenden, som inte passa herr Vougt, han tillvitar vederbörande
skill av den art, att det verkar som örn de stöde på en fullkomligt
landsförrädisk ståndpunkt. Herr Ossbahr är inte ensam örn att lia fått
sådana tillvitelser. Det har hänt många av oss andra också, att när herr

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vougt inte kan komma med andra argument, tillgriper lian denna rannsakan
av hjärtan och njurar, som han anser sig speciellt skickad att anställa gentemot
sina medmänniskor. Hade det gällt mig själv, skulle jag inte ha brytt
mig örn att gå upp i genmäle mot inlägg av den art herr Vougt här presterat,
men när det gäller en kamrat i kammaren, har jag ansett tillfället särskilt
lämpat att något erinra herr Vougt örn vad han är skyldig sina medkamrater
inom kammaren, så att han inte utslungar dylika tillvitelser.

Jag vill därefter åter gå in på det tal, som här förts angående obehöriga
inflytanden. Jag skall precisera det så, att jag säger, att jag hör till dem,
som hört detta tal. En av dem som även ibland kan ha fört det talet är jag.
Jag hade väntat, att man på denna punkt skulle lägga upp debatten på ett
annat sätt än herr statsministern fann lämpligt att göra. Jag får för min del
säga, att jag har den största reverens för hans excellens herr statsministern,
men han är något för handfast till sin läggning för att med fördel kunna spela
rollen av förföljd oskuld. Det var inte ett ögonblick hans excellens som åsyftades
med talet om otillbörliga inflytelser, och vi vilja inte mot honom rikta
några personliga beskyllningar. Han står höjd över dem. Men hans excellens
är lika väl som jag medveten örn att gentemot en viss namngiven person i framskjuten
ställning i statstjänst i detta land ha riktats beskyllningar av den art,
att vi ha rättighet att fordra, att det på den punkten sägs ifrån klart språk.
Fattade jag hans excellens’ föregående yttrande riktigt, finns det ingen anledning
att taga upp frågan. Han har tillgång till de hemliga handlingarna.
Det har inte jag och andra, utan vi få tillmäta vad hans excellens säger utslagsgivande
betydelse. Denna debatt har fört med sig uttalanden från hans
excellens sida, som för oss äro av det största värde.

Jag vill tillägga, att vad hans excellens först sade örn flygstyrelsen nog i
alla fall — trots att hans excellens har ordet i sin makt — var så uttryckt,
att man inte precis kunde inlägga den betydelsen i det som det fick, sedan han
sedan rättat till det hela. Ty faktiskt var hans yttrande upplagt så från början,
att säkerligen åtskilliga kammarledamöter, liksom herr Anderson i Norrköping
och jag fingo den uppfattningen, att hans excellens skyllde på de underlydande
myndigheterna när det gällde att förklara, att ingenting uträttats.
Verkliga förhållandet är väl det, att flygstyrelsen gjort allt vad göras kan
för att få något uträttat i denna sak.

Till slut vill jag upprepa vad jag många gånger sagt, att jag inte hör till
dem som slå sig för bröstet och tala om demokratien i tid och otid. Jag har vid
åtskilliga tillfällen sagt, att jag inte känner mig manad i det fallet. Men när
vi äro inne på spörsmål av denna art, skulle jag vilja fråga: är det inte något
fel i riksdagens arbetsordning, detta att i frågor, som i eminent grad angå
var och en av riksdagens ledamöter och till vars lösning de skola bidraga med
sitt votum, de inte få veta, hur saken förhåller sig i detalj, utan man refererar
till denna mystiska utrikesnämnd och förklarar, att frågan är behandlad
där, och därmed är allt ansvar avlastat?

Jag säger ännu en gång, att är regeringen nöjd med sin insats på denna
punkt, vilket jag förstår att den är, sedan jag hört hans excellens herr statsministern
och försvarsministern, är det dess ensak, men den beundran, som
regeringens ledamöter hysa för sig själva, kan inte delas av utomstående.

Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingarna.

Punkten 4).

I moni. a) anmälde utskottet, att utskottet beslutit anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Wigforss, i anledning av ett i proto -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
koll över finansärenden omförmält ärende angående partiell folkräkning under
år 1936.

Härutinnan hade reservation avgivits av herrar Hallén, Strömberg, Sandegård,
Källman, Anders Andersson, Andersson i Igelboda, Vougt, Nordström
i Torsby och Johnsson i Norrahammar, vilka ansett, att utskottet icke haft
grundad anledning att framställa ifrågavarande anmärkning.

Sedan momentet föredragits, yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Under punkten 4:o) i sitt dechargememorial har konstitutionsutskottet framställt
anmärkning mot föredragande departementschefernas rådslag i ett finansärende
och vissa handelsärenden, i vilka föredragandena förmenas hava
åsidosatt viktiga rättsprinciper så till vida, som de icke strängt fasthållit vid
skillnaden »mellan vad som kail vara för det allmänna lämpligt å ena sidan
och den rätt, som lagligen tillkommer den enskilde medborgaren, även när
denna rätt råkar i viss motsättning till det allmänna intresset, å den andra».
Ett av dessa ärenden avser Kungl. Maj:ts beslut den 17 januari 1936 att utfärda
kungörelse med vissa föreskrifter rörande partiell folkräkning under år
1936; detta ärende har föredragits av mig.

Vad utskottet i sin anmärkning riktar sig mot är, att Kungl. Maj :t genom
nämnda kungörelse meddelat föreskrifter, enligt vilka insamlandet av uppgifter
för folkräkningen skulle ske genom besök i hemmen av särskilda folkräknare,
samt tillika vid vite stadgat skyldighet för allmänheten att lämna
sanningsenliga och såvitt möjligt fullständiga upplysningar rörande de förhållanden,
som med folkräkningen avsågos.

I mitt svar i anledning av anmärkningen skall jag, för att ej över hövan
upptaga kammarens tid, tillåta mig förutsätta, att de av utskottets majoritet
och av reservanterna lämnade redogörelserna för ärendets beredning och innebörden
av Kungl. Maj:ts beslut äro för kammarens ledamöter bekanta. Jag
går alltså direkt in på utskottets eget yttrande i saken.

I detta yttrande åberopar utskottet det i § 16 regeringsformen stadgade förbudet
för Konungen att någons »fred i dess hus störa eller störa låta», och
utskottet förklarar, att i detta stadgande ligger, »att ingen myndighet direkt
eller indirekt får mot enskild medborgares fria vilja och samtycke tilltvinga
sig tillträde till dennes bostad eller av honom kräva upplysningar utan ’i den
ordning Sveriges lag och laga stadgar’ föreskriva, d. v. s. utan att tvång härtill
stadgats genom lag, stiftad av Konung och riksdag samfällt». Utskottet
synes alltså vilja i sin tolkning av ifrågavarande grundlagsstadgande gå så
långt, att stadgandet skulle innebära förbud för Kungl. Majit att över huvud
avkräva enskilda medborgare uppgifter och upplysningar, i den mån ett sådant
avkrävande går utöver vad som ålagts medborgarna genom av Kungl. Maj :t
och riksdagen enligt § 87 regeringsformen stiftad lag.

Det synes med skäl kunna göras gällande, att denna uttänjning av hemfridsbegreppet
går alltför långt. Grundlagsstadgandet talar icke om något
förbud att avkräva medborgarna upplysningar utan endast örn förbud att störa
husfriden. Det är uppenbart, att upprätthållandet av en tolkning som gör
blotta avkrävandet av uppgifter grundlagsstridigt, oavsett örn det sker på ett
sätt, som kommer i kollision med hemfriden, skulle kunna göra Kungl. Maj :ts
ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen tämligen illusorisk,
liksom också att den skulle lägga hinder i vägen för ett utövande av Kungl.
Maj :ts allmänna befogenhet att utfärda förvaltningsföreskrifter av olika slag.
I praxis har heller icke en dylik tolkning upprätthållits. På en i administra -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tiv ordning stadgad uppgiftsskyldighet, som går utöver vad allmän lag innehåller
och som är förenad med botes- eller vitesbestämmelser, vilar i själva
verket i stor utsträckning vår officiella statistik, till den del uppgiftsmaterialet
för densamma ej kan hämtas ur offentlig myndighets handlingar. Detta
gäller såväl regelbundet återkommande statistik som tillfälliga statistiska utredningar.
Exempel på en dylik uppgiftsskyldighet kunna hämtas från ett
otal äldre och nyare administrativa författningar, utfärdade på skilda departement
och på föredragning av regeringar av olika politisk inställning. Jagbehöver
blott erinra örn författningarna rörande skyldighet för näringsidkare
att avgiva statistiska uppgifter (1913), rörande redares skyldighet att avgiva
uppgifter beträffande fartyg (1932), rörande uppgiftsskyldighet för statistiken
angående utrikeshandeln (1913), för allmänna jordbruksräkningar (1927
och 1932), för mejeristatistiken (1913), för upprepade brödsädesinventeringar
(bl. a. 1933, 1934 och 1935), för svinräkningar (1930—1935), för företagsräkning
(1931), för hyresräkningar (bl. a. 1933), för utredningar rörande
aktiebolagen (1935) och rörande jordbrukets skuldsättning (1933) m. m.
Även örn man går utanför statistikens område, kan man finna exempel på en
i ^administrativ ordning stadgad uppgifts- och redovisningsskyldighet, som
går långt utöver vad allmän lag föreskriver. Jag erinrar endast örn kungörelsen
med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn mjölkavgifter
(1932) med dess vittgående uppgiftsplikt oell till och med skyldighet att
förete handelsböcker. I vissa av här omnämnda fall rör det sig örn bestämmelser,
utfärdade helt utan riksdagens hörande, i andra fall har •— liksom
skett beträffande 1936 års partiella folkräkning — i samband med fråga om
anslag för vederbörande utredning plan för uppgiftsmaterialets insamlande
och bearbetning m. m. underställts riksdagen. I något fall, såsom beträffande
hyresräkningarna, har ifråga örn påföljd för underlätet fullgörande av
uppgiftsplikten endast hänvisats till bestämmelser, som meddelats i en med
riksdagen given författning, men detta ändrar ej stadgandenas karaktär av
på administrativ väg meddelade tvångsföreskrifter.

De här anförda exemplen visa, att örn den av utskottet hävdade tolkningen
av grundlagsstadgandet vore riktig, Kungl. Maj :t skulle lia opåtalt brutit mot
stadgandet i en omfattning, som väl kunde markera en vid sidan av stadgandet
utvecklad sedvanerätt. Men som jag förut framhållit, måste enligt min
mening utskottets tolkning på denna punkt anses gå för långt.

I de nyss berörda fallen har det emellertid varit fråga örn infordrande från
vederbörande av skriftliga uppgifter enligt särskilda blanketter, fastställda
av Kungl. Majit eller av centralt ämbetsverk. Det skall villigt erkännas, att
frågan om uppgiftstvång ställer sig något ömtåligare, när — såsom fallet
varit beträffande folkräkningen —- uppgifterna inskaffas genom besök i hemmen.
. Fara kan da givetvis föreligga att man genom en administrativ lagstiftning
kommer i konflikt med hemfridsgarantien i regeringsformens § 16.
Örn angelägenheten av att härvidlag undvika administrativt godtycke och administrativa
övergrepp föreligger ingen meningsskiljaktighet mellan konstitutionsutskottet
och mig. I detta avseende bör dock beträffande folkräkningsbestämmelserna
bemärkas, att så som kungörelsen — med vissa modifikationer
i statistiska centralbyråns förslag — utformades av Kungl. Majit,
allmänheten icke ålades ovillkorlig skyldighet att underkasta sig en muntlig
utfrågning av uppgiftsinsamlaren eller, som han benämnes i författningen,
folkräknaren. Det stod envar, som så önskade, fritt att själv ifylla en hjälpblankett,
som utsändes till varje av undersökningen berört hushåll, och att vid
folkräknarens besök överlämna blanketten till denne, som då endast hade att
genomse blanketten och, örn sa erfordrades, på grundval av muntliga upplys -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Anel. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ningar söka komplettera de i blanketten lämnade uppgifterna. Vid ett sanningsenligt
och fullständigt ifyllande av hjälpblanketten behövde alltså den
uppgiftspliktige icke underkasta sig annat än att till folkräknaren överlämna
blanketten och giva honom rådrum att genomläsa densamma. Det förefaller,
som örn en sådan anordning knappast vore att rubricera såsom ett störande av
husfriden; fastmer kan ifrågasättas, örn ej anordningen väl faller inom ramen
för vad allmänheten vant sig vid, då det gäller avgivande av uppgifter för
allmänt behov eller för samhälleliga anordningar av olika slag.

Oavsett de olika meningar, som man ina kunna hysa härom, synes det mig
dock icke kunna med skäl göras gällande, att de av Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifterna i detta speciella fall innebära något administrativt godtycke.
Frågan örn folkräkningens anordnande har nämligen varit underställd riksdagens
prövning, och metoderna för undersökningens bedrivande ha de facto
i sina huvudgrunder vunnit riksdagens godkännande. Såsom i reservanternas
yttrande framhållits, lämnades i propositionen örn anslag för folkräkningen
en utförlig redogörelse rörande planen för utredningens anordnande. Därvid
blev den direkta undersökningsmetoden med anlitande av husbesökare eller,
som de sedan kallats, folkräknare, ingående diskuterad, och likaledes återgavs
statistiska centralbyråns påpekande om den grundläggande betydelsen av att
allmänheten vid straffpåföljd ålades att meddela de för undersökningen erforderliga
upplysningarna. I mitt eget anförande i frågan anslöt jag mig till
förslaget örn den direkta undersökningsmetoden och anförde att jag, såvitt i
frågans dåvarande läge kunde bedömas, ej hade något att invända mot vad
som föreslagits angående arbetets organisation och bedrivande. Plan för undersökningen
borde dock fastställas av Kungl. Majit efter det ytterligare utredning
i ärendet verkställts. Närmare bestämmelser rörande dispositionen
av de begärda anslagen borde meddelas av Kungl. Majit. Likaledes borde
det, enligt vad jag framhöll, ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga
föreskrifter rörande övriga med folkräkningen sammanhängande frågor.
Bland de föreskrifter, som sålunda förutsattes böra ankomma på Kungl. Majit,
innefattades självfallet också regler örn uppgiftsplikten och örn påföljd för
underlåtenhet att fullgöra densamma. Därest jag på denna för undersökningsresultatet
grundläggande punkt haft en från de förslagsställande myndigheterna
avvikande mening och ansett uppgiftsinsamlandet kunna — med avvikelse
från allmän praxis i fråga örn statistiska uppgifter — baseras på frivillighet i
stället för på uppgiftstvång, är det uppenbart att denna mening måst komma
till tydligt uttryck i propositionen. Likaledes har jag för min del ansett mig
kunna utgå från, att när statsutskott och riksdag lämnade den i propositionen
skisserade planen för folkräkningen utan erinran, utskottet och riksdagen därmed
också godtagit undersökningens viktigaste grundvalar, nämligen den direkta
undersökningsmetoden och allmänhetens uppgiftsplikt. Den omständigheten,
att propositionen såsom avseende en anslagsfråga remitterades till statsutskottet
och ej behandlades under medverkan av lagutskott, lärer ej — såsom
konstitutionsutskottet synes vilja antyda — ha betagit riksdagen eller någon
av dess enskilda ledamöter möjlighet att, om förslaget ansågs ej kunna eller
böra genomföras utan lagstiftning, giva denna åsikt till känna. Då en sådan
åsikt ej kommit till synes inom riksdagen, torde riksdagen ej heller kunna undandraga
sig att de facto med Kungl. Majit dela ansvaret för folkräkningens
utförande enligt de grunder, som fastställts i den av konstitutionsutskottet kritiserade
kungörelsen.

Herr Ossbahr; Herr statsrådet ville uppenbarligen göra gällande, att den
fråga, som här varit på tal, huvudsakligen avsåge ett insamlande av statisti -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ska uppgifter, vilket icke kunde på något sätt innebära ett inkräktande på
§ 16 regeringsformen. Jag vill emellertid erinra därom, att i 3 § av kungörelsen
uttryckligen säges, att insamlandet av uppgiften för folkräkningen skall
ske vid besök i hemmen av därtill särskilt utsedda folkräknare. I § 9 uttalas
också, att det åligger envar att lämna sanningsenliga och såvitt möjligt fullständiga
upplysningar rörande de i hjälpblanketten avsedda förhållandena, varefter
paragrafen stadgar, att örn någon tredskas att lämna av folkräknare vid
besök, som i 3 § sägs, begärd upplysning, äger i Stockholm Överståthållarämbetet
samt eljest, efter anmälan av ortsmyndigheten, vederbörande länsstyrelse
genom vite tillhålla den tredskande att fullgöra sin uppgiftsskyldighet ävensom
fälla honom till sålunda förelagt vite.

Här förutsattes sålunda, att dessa uppgifter skola lämnas vid folkräknares
besök i hemmen, och konstitutionsutskottet har därför varit av den uppfattningen,
att här stadgas något, som kan komma att innebära en kollision med
regeringsformens § 16.

Det bär icke här, såsom uttryckligen sagts, varit fråga om resultatet utan
det har varit fråga örn den tendens, som allt mer gör sig gällande, att med
bortseende från riksdagen på rent administrativ väg fatta beslut, som rätteligen
bort förutsätta medverkan av riksdagen.

Herr statsrådet förklarade, att detta icke var något annat än en åtgärd, som
stod i full överensstämmelse med mycket annat, varvid allmänheten fått vänja
sig. Men det är just emot detta, som konstitutionsutskottet genom sin anmärkning
har uttryckligen velat reagera. Herr statsrådet ville emellertid, åtminstone
i detta speciella fall, försvara sin åtgärd med att densamma måste
anses godkänd av riksdagen vid det förhållandet, att en proposition föregående
år framlades inför riksdagen och icke föranledde någon erinran på den punkt,
varom nu är fråga.

Jag skulle då till en början kunna erinra därom, att denna proposition icke
framlades förrän den 31 maj, således i slutet av riksdagen på det sätt, som
numera är ganska vanligt från regeringens sida, och att det således knappast
varit möjligt för riksdagen att så omsorgsfullt granska denna sak som borde
varit erforderligt. Men det är icke därmed jag vill försvara detta, utan jag
vill påpeka, att riksdagen icke kan anses ha tagit ställning till denna fråga,
ty föregående år berördes icke någonting annat från riksdagens sida än själva
anslagsfrågan. Detta framgår tydligt och klart av den omständigheten, att
endast statsutskottet yttrat sig och icke ett sammansatt stats- och lagutskott.
När herr statsrådet menar, att statsutskottet och riksdagen tagit ställning, så
är detta otvivelaktigt riktigt i vad anslagsfrågan beträffar, men riksdagen
har aldrig tagit ställning till frågan, huruvida regeringen skulle kunna erhålla
fullmakt att genomföra sådana bestämmelser, som mycket lätt kunna komma
i kollision med till och med grundlagen.

_ Det är på denna punkt, som utskottet gjort sin erinran, och utskottet hänvisar
bland annat till ett mycket likartat fall vid 1894 års riksdag, då det
gällde mantalsskrivningsförordningen och dess § 15. Där hänsköts just denna
paragraf till ett sammansatt bevillnings- och lagutskott, varefter Kungl. Maj :t
utfärdade sin kungörelse i — som det heter — överensstämmelse med riksdagens
beslut. Här kan icke anses föreligga en sådan överensstämmelse, ty riksdagen
har icke yttrat sig örn denna fråga. Det hade varit av en ganska stor
betydelse, att man icke på detta sätt gått förbi riksdagen, och det förefaller
mig också, som örn detta varit mycket lätt att undvika med hänsyn därtill, att
Kungl. Maj :ts kungörelse utfärdades under januari månad. Då hade det varit
möjligt för regeringen att framlägga en proposition, som kunnat erhålla en
snabb och skyndsam behandling. Detta har skett vid åtskilliga tillfällen, och

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
det är väsentligt mycket lättare att behandla en proposition snabbt men ändå
grundligt i början av riksdagen än under riksdagens sista veckor.

Herr Fast: Herr talman! Denna anmärkning, såväl punkt a som b, tillhör
väl dem, som kunna betraktas såsom mera unika i den samling, som konstitutionsutskottet
under åren hopbragt, och det kanske säger, herr talman, inte
alltför mycket men ändå något. Den tillhör i alla fall det slag av anmärkningar,
att det slagit mig med förvåning, att de kunnat komma fram.

Man företräder här, såvitt jag förstår, en statsrättslig teori, som icke kan
godtagas av majoriteten av Sveriges statsrättslärda. Men då man är angelägen
örn att få en så stor samling av anmärkningar som möjligt, kan man kanske
för en gångs skull omfatta även en sådan teori. Ofattbart är det i alla. fall
enligt min mening. Anmärkningen skulle dock, örn den skulle tjäna såsom
rättesnöre för regeringen och kommande regeringar, bli ganska allvarlig. Ty
inte minst i vår tid, då det händer och sker så mycket i det ekonomiska livet,
då man skriker på Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning i det ena fallet
efter det andra och då det gäller att handla skyndsamt, har konstitutionsutskottet
lagt mycket bestämda stenar i vägen för ett snabbt handlande av
Kungl. Majit. Emellertid tror jag inte, att man kommer att ta det så högtidligt,
ty man kommer att handla praktiskt, bortsett från denna anmärkning.

Att hänvisa till § 16 i regeringsformen med dess ålderdomliga uttryck örn
att man inte får på administrativ väg företaga något, som stör någons fred
eller låter störa sådan fred, ja, det är ju verkligen unikt att ta detta som
utgångspunkt för den här anmärkningen. Jag skulle tänka mig, att grundlagstiftarna
vid den tidpunkt, då § 16 kom till, tänkte sig nog någonting
annat än en husbesökare, som kom och samlade upp de blanketter, som i förväg
voro utskickade, och som, därest de inte voro ifyllda, ställde en och annan
fråga för att själva kunna fylla i blanketterna. Det är ju faktiskt ingenting
annat som skett. Ånej, det var nog något annat och för medborgarna väsentligare,
som avsågs den gången, då man skrev § 16 i regeringsformen och
våra i övrigt mycket goda grundlagar. Ett åberopande av den tycker.,jag
redan är tillräckligt för att diskussionen inte skall behöva bli alltför långvarig
på den här punkten, och nästföljande punkt är alldeles likartad med
denna. Det är samma teori, som gör sig gällande, som på denna, punkt.

Men så kommer man fram till frågan: Ar denna folkräkning företagen
med riksdagen eller är den det inte? Utskottet säger, att den är icke företagen
med riksdagen. Ja, det är möjligt, herr talman, att jag har svart att läsa
innantill, men ibland brukar det ändå gå rätt bra, och örn jag läser, vad utskottet
självt har refererat angående innehållet av propositionen, så. måste jag
säga, att det är ju en klar utläggning av, hur folkräkningen ungefärligen skulle
äga rum, och så slutar utskottet självt med att anföra följande: »Det framhölls
i propositionen, att slutlig ställning till frågan om sättet för folkrättningens
anordnande borde tagas först efter närmare utredning. Sedan dylik
utredning slutförts, borde det fa ankomma pa Kungl. Maj :t att fastställa plan
för undersökningens bedrivande. Pa Kungl. Majit skulle jämväl ankomma att
utfärda erforderliga föreskrifter rörande övriga med folkräkningen sammanhängande
frågor.» ,

»Tag erinrar örn, att när sedermera statsutskottet 1 ramlade sitt betånKande
och delta behandlades i kamrarna, var det ingen, som med ett ord gjorde någon
erinran. Inte någon av dem som tillhöra majoriteten i konstitutionsutskottet
var uppe och yttrade sig i frågan, inte ens elen, som främst företräder utskottets
teorier. Vad säger då riksdagen i sin skrivelse? Jo, den säger bland annat så

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 30. 5

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.}
här: »Under hänvisning till den av riksdagen i skrivelse den 30 april 1935 begärda
utredningen beträffande vårt lands befolkningsfråga, finner sig riksdagen
på de i statsrådsprotokollet framlagda skälen för att en särskild folkräkning
kommer till stånd, i syfte att därigenom må klarläggas ett flertal för
nämnda utredning betydelsefulla faktorer, böra medgiva den sålunda föreslagna
folkräkningens genomförande» — och så tillägger man sedermera, att emot
anslagsberäkningen har riksdagen intet att erinra.

Mina herrar! Man borde, tycker jag, komma överens örn, att upprätthållande
av talet örn att detta kommit till icke med utan mot riksdagen är totalt
felaktigt. Kungl. Maj :t har uppträtt inför riksdagen och med klara papper
sagt ifrån, att detta ämna vi åstadkomma på administrativ väg. Riksdagen
gör detta klara uttalande, och så kommer man och säger, att riksdagen har
bara yttrat sig med hänsyn till anslagsfrågan. Vad anför nu utskottet för
motivering för, att det är hara i fråga om anslaget, som riksdagen yttrat sig?
Den ställning, som utskottet härvidlag intager, är också ganska unik. Utskottet
säger nämligen, att det kan inte vara någonting annat än medelsanvisningen,
som statsutskottet yttrat sig örn, därför att i annat fall skulle det ju
inte varit statsutskottet, som ensam, behandlat ärendet, utan statsutskottet skulle
sett sig föranlåtet att åtminstone bilda sammansatt utskott med lagutskottet.

Ja, herr talman, det förefaller, som örn man alldeles glömt bort den reform,
som vi genomförde för ett par år sedan, när vi beredde större möjligheter för
utskotten att själva kunna handlägga en fråga av sådan natur, att en del av
frågan tidigare gått till annat utskott. Jag skulle tänka mig, att statsutskottet
inte ett ögonblick tänkte på, att det inte kunde vara kompetent att i ett sammanhang
besvara Kungl. Maj:ts proposition och sedan avge förklaring örn,
att det ingenting fanns att erinra mot densamma även i vad avsåge det sätt,
på vilket Kungl. Maj :t tänkt genomföra folkräkningen.

Herr Ossbahr säger, att detta är visserligen gott och väl, men frågar, varför
kunde inte Kungl. Maj :t i alla fall lägga fram detta för riksdagen, eftersom
förordningen inte blev färdig förrän i januari månad. Jag skulle för min
del tro, att i det läge, vari frågan då befann sig i riksdagen, var det angeläget
att skynda så mycket som möjligt. Jag har en stark känsla av, att hela tiden
föresvävade Kungl. Maj :t, inte minst social- och finansministrarna, att det
skulle vara möjligt att till denna riksdag framlägga ett mera långtgående
förslag, grundat på befolkningskommissionens utlåtande. När nu detta av
kända skäl icke har kunnat äga rum, kan man inte gärna lägga Kungl. Maj :t
detta till last. Men, mina herrar, när den motion väcktes, som ligger till grund
för hela detta lojala fullföljande ifrån Kungl. Maj :ts sida av riksdagens vilja
och de tankar, som framkommo i en motion från högersidan, rådde en sådan
stämning här, att då var det bara fråga örn dagar och veckor, varmed man
kunde uppskjuta att vidtaga åtgärder. Nu gräver man i stället upp § 16 och
klandrar, att Kungl. Maji handlat för snabbt! Jag tog den gången inte deklarationerna
så allvarligt, när man talade örn den oerhörda faran med dröjsmål
och uppträdde med det sociala patos, som skedde, när man framhöll nödvändigheten
av reformer och snabba reformer. Jag väntade ett omslag, men,
herr talman, det har kommit litet för hastigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka på att denna punkt lägges till handlingarna.

Herr Ossbahr: Herr Fast ville tydligen här göra gällande, att riksdagen

skulle ha lämnat Kungl. Majit en fullmakt i detta avseende. Jag har redan
tidigare — och jag skall icke genom ett upprepande förlänga debatten — på -

Onsdagen den C maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
pekat, att i så fall borde ett sammansatt stats- och lagutskott yttrat sig i
frågan.

Jag vill emellertid framhålla ytterligare en omständighet, som i så fall bör
komma till uttryck. I anledning av propositionen föregående år avgav endast
statsutskottet yttrande, och skulle kamrarna därvid ha stannat i olika
beslut, hade gemensam votering kunnat företagas, eftersom det formellt gällde
en anslagsfråga. Genom denna gemensamma votering skulle således i enlighet
med herr Fasts mening riksdagen ha kunnat giva Kungl. Maj:t en fullmakt
i detta avseende, vilket förefaller mig vara ganska orimligt.

Herr Fast menade, att man nu klandrar regeringen för att den handlat^allt
för snabbt, sedan man tidigare påkallat den största skyndsamhet. Jag vågar
säga, att något verkligt dröjsmål icke behövt förekomma, örn Kungl. Maj :t
omedelbart vid riksdagens början framlagt proposition och — såsom många
gånger hänt — hemställt, att denna proposition måtte behandlas skyndsamt.
Något allvarligt dröjsmål med folkräkningen hade icke behövt förekomma.
Men den omständigheten, att uppenbarligen olika meningar här kunnat göra
sig gällande, borde ha föranlett regeringen att hellre söka samverkan med
riksdagen än att undvika densamma, allra helst som något nämnvärt dröjsmål
därigenom icke hade i realiteten behövt uppkomma.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är bara en punkt, jag vill lämna en upplysning örn. Det var nämligen
icke möjligt att medhinna att lägga fram för riksdagen ett förslag, som kunde
ha lett till en lag. Det är ju en ren tillfällighet, att förslaget från statistiska
centralbyrån syftade på en sådan tidpunkt, i början av året, att det
överhuvud taget skulle kunna bli tal örn att detta års riksdag kunde taga
ställning till detta. Det är uppenbart, att när riksdagen 1935 tog ställning
till anslagsfrågan och de former, under vilka den partiella folkräkningen
kunde ske, måste riksdagen lia förutsatt att ingen ny proposition med lagförslag
skulle komma. Örn folkräkningen skett i november eller december,
hade det varit absolut uteslutet att få riksdagen att yttra sig örn det. Även
under de förutsättningar som förelågo — kan jag meddela —- var det så
knappt örn tiden för att medhinna till det datum, som ansågs vara den jälsta
dagen, att vi fingo göra en viss förskjutning i fråga örn tiden, och ändå ansåg
statistiska centralbyrån, att den 17 januari var absolut_ den sista dag,
som kunde förekomma. Vi hade remissdebatt den 17 och 18 januari. Om vi
lagt fram ett förslag , som granskats av lagrådet, och detta kommit att behandlas
i riksdagen efter den 17 och 18 januari — jag förutsätter, att det
icke förekommit mycket delade meningar — men örn det förekommit till
behandling efter den tiden och det gjorts den ringaste rubbning i det förslag
regeringen framlagt, så hade det ånyo fått gå tillbaka till lagrådet och det
hade varit fara för att hela den partiella folkräkningen blivit omöjliggjord.
Det förefaller, som örn man får lov att se litet praktiskt på dessa ting. Det
är klart, att — såsom erfarenheten visat — faktiskt inget intrång i enskildas
hemfrid ägt rum. Jag är så intresserad av att man icke pa administrativ
väg skall oroa människorna, att jag icke skulle försvara denna sak, örn det
inneburit, att man fått gå över den gräns, som jag tror allmänt svenska folket
anser vara den, där gränsen för det privata livets helgd går. I detta fall
har något överskridande av den gränsen icke ägt rum, och det vore betänkligt,
örn en sådan tolkning skulle göras gällande, att liknande upplysningar
icke skulle kunna inhämtas.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren lägga momentet till
handlingarna.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

I mom. b) anmälde utskottet vidare, att utskottet beslutit anmärkning mot
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, samt mot statsrådet Sköld
i egenskap av t. f. chef för handelsdepartementet i anledning av vissa i protokoll
över handelsärenden omförmälda ärenden rörande fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet.

Samma ledamöter, som reserverat sig vid mom. a), hade jämväl beträffande
detta moment förklarat sig ha funnit, att utskottet icke ägt grundad anledning
till anmärkning.

Momentet föredrogs. Därvid yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ekman: Herr talman!

Utskottet har under punkt 4 b i sitt memorial nr 34 framställt den anmärkningen
att Kungl. Maj :t icke bort i administrativ ordning meddela förordnande,
varigenom uppstode skyldighet för enskilda att tillhandahålla myndighet
vissa handelsböcker. De fall utskottet riktar sig mot gälla alla en
tillämpning av den sedan 1932 år för år med något olika lydelse av Kungl.
Maj :t och riksdagen gemensamt beslutade lagen örn betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet. Den reglering av våra betalningsförhållanden gentemot
vissa utländska stater, som avsågs att med stöd av nämnda lag genomföras,
var något hos oss oprövat, och det var bl. a. därför naturligt att
det bemyndigande Kungl. Majit i detta hänseende erhöll fick möjligast vida
omfattning.

När vårt clearingförfarande med Tyskland den 1 september 1934 påbörjats,
visade det sig snart nödvändigt för den verkställande myndigheten, clearingnämnden,
att i och för kontroll och undersökningar av olika slag äga möjlighet
att hos de enskilda intressenterna införskaffa upplysningar och företaga
utredningar av betydelse för bedömande av vederbörandes rätt i clearinghänseende.
Det hade i åtskilliga fall framkommit att personer för att komma i
åtnjutande av de förmåner, som clearingen medförde, icke drogo sig för att till
nämnden lämna oriktiga uppgifter örn de förhållanden, som voro av betydelse.
I en del fall hade nämnden efter överenskommelse med vederbörande kunnat
genom undersökning av vederbörandes handelsböcker kontrollera lämnade uppgifter.
Men ofta hade clearingnämnden varit urståndsatt att undersöka riktigheten
av lämnade uppgifter, då vederbörande motsatte sig varje kontroll
från nämndens sida. Nämnden ansåg sig därför nödsakad att för ett riktigt
genomförande av clearingförfarandet anhålla om föreskrifter, som möjliggjorde
en effektiv kontroll av lämnade uppgifter. Med anledning härav tillkom
den i utskottets anmärkning omnämnda kungörelsen med vissa bestämmelser
ang. uppgiftsskyldighet i förhållande till clearingnämnden.

Dessa bestämmelser tillkommo sålunda för att möjliggöra ett bättre genomförande
av det med Tyskland avtalade clearingförfarandet och syntes kunna
innefattas i det bemyndigande att meddela erforderliga föreskrifter för verkställande
av ett givet clearingförordnande som Konungen erhållit genom riksdagens
antagande av clearingslagen. Att därvid föreskrevs möjlighet för
clearingnämnden att ur vederbörandes handelsböcker inhämta uppgifter av betydelse
torde hava varit av förhållandena påkallat. Man måste betänka att
ett clearingförfarande av ifrågavarande slag vanligtvis omfattar hela handelsomsättningen
med ett visst land och givetvis måste innebära vissa skyldigheter
för de enskilda affärsidkarna bl. a. just beträffande sådana förhållanden,
för vilkas bedömande handelsböckerna hava avgörande betydelse. Förfarandet
har igångsatts till förmån för dem, som uppgiftsskyldigheten huvud -

Onsdagen den C maj f. m.

Nr 30.

Ann. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sakligen avser. Den stadgade uppgiftsskyldigheten kan därför åtminstone i
de flesta fallen anses blott som en förutsättning för rätten att komma i åtnjutand
av de förmåner clearingen erbjuder.

Vad som sagts gäller naturligtvis också utfärdandet av de övriga författningar,
mot vilka utskottets anmärkning under denna punkt riktar sig.

Enligt vad konstitutionsutskottet i sitt memorial gör gällande skulle konstitutionell
praxis bestyrka uppfattningen att Konungen icke med stöd av sin
ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen kan föreskriva
skyldighet för enskilda att tillhandahålla myndighet sina handelsböcker. Utskottet
erinrar i detta sammanhang örn att sådan skyldighet däremot. föreskrives
i ett flertal av Konung och riksdag gemensamt beslutade författningar och
anför vissa exempel härpå.

Emellertid förefinnes även exempel på att i praxis en motsatt uppfattning
gjort sig gällande. Det bör sålunda erinras örn, att i de tillämpningsföreskrifter
till förordningen den 30 juni 1932 (nr 325) om upptagande av vissa avgifter
för åstadkommande av förbättrad organisation vid avsättningen av
mjölk och mejeriprodukter, som meddelats i kungörelsen den 16 september 1932
(nr 420) — kontrasignerad av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
— förekommer en bestämmelse, i § 18, i enlighet varmed det åligger mejerier,
mjölkhandlare och mjölkproducenter att i fråga örn förhållanden, vilka äro av
betydelse för den kontroll, som utövas av statens mjölknämnd, på anfordran
tillhandahålla nämnden eller av denna utsett ombud erforderliga upplysningar
ävensom bokföring, där sådan äger rum, jämte därtill hörande handlingar.
Den uppgiftsskyldighet, som sålunda här föreskrives, är uppenbarligen av
samma karaktär som den, vilken påbjudits i de nu ifrågavarande clearingförfattningarna.

Det torde slutligen kunna tilläggas att enligt uppgift från vederbörande
clearingorgan ifrågavarande bestämmelser icke i något fall blivit tillämpade.

Emellertid har man uppgivit att tillvaron av den åt nämnda organ medgivna
rätten verkat i hög grad underlättande för vederbörandes ofta ganska svåra
arbete för ett rättvist genomförande av de meddelade clearingbestämmelserna.

Herr Ossbahr: Det har självfallet ingalunda varit konstitutionsutskottets

avsikt att på något sätt vilja , skydda de personer, som genom ett inkorrekt
förfarande skulle gå vid sidan örn gällande bestämmelser, men konstitutionsutskottet
har hyst den uppfattningen, att då det i alla fall gällt en så pass
allvarlig sak som förpliktelse för vederbörande att för clearingnämnden, respektive
clearingkontoret framlägga sina böcker, bör en sådan skyldighet stadgas
icke ensidigt genom regeringens bestämmande utan under medverkan av
riksdagen genom lagstiftning. Konstitutionsutskottet har också i sitt utlåtande
hänvisat till sådana fall, där man förfarit på det sättet. Man har exempelvis
åberopat förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,
i vilken det intagits vissa likartade bestämmelser, men dessa
ha tillkommit under samverkan med riksdagen. Detsamma gäller lagen den 18
juni 1925 örn undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar
samt förordningen den 20 juni 1935 om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m. Konstitutionsutskottet har påpekat andra lagstiftningsåtgärder
på samma områden, och man kan även hänvisa till en lagstiftning,
som är ganska likartad med de nuvarande clearingbestämmelserna, nämligen
förfoganderättslagen av 1918, som tillkommit icke genom ensidigt beslut
av regeringen utan efter gemensamt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Herr statsrådet menade, att det här vore fråga örn en förmån, vilken skulle
kunna åtminstone i någon mån ställa saken på ett annat plan. Herr statsrådet

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
erkände, att även om det i de flesta fall skulle kunna karakteriseras som en
förmån, funnes det dock fall, då det icke innebure någon förmån för vederbörande.
Under sådana omständigheter måste man enligt konstitutionsutskottets
uppfattning vidhålla den synpunkten, att då det gäller en så allvarlig förpliktelse
för en näringsidkare som att, i detta fall inför clearingnämnden, respektive
clearingkontoret, framlägga sina handelsböcker, denna skyldighet bör tillskapas
icke genom regeringens ensidiga bestämmande utan genom samverkan
med riksdagen. Utskottet säger också detta, då utskottet icke finner, att behörighet
förelegat för Kungl. Majit, och utskottet har icke heller ansett, att i
detta fall någon fullmakt lämnats av riksdagen.

Herr Fast: Herr talman! Den här anmärkningen är, som jag redan tidigare
sagt, i klass med den punkt, som vi nyss behandlade under 4 a). Det kanske
kunde räcka att erinra örn detta, men jag vill dock därtill foga, att man rör
sig här på ett örn möjligt ännu ömtåligare område, på ett näringslivets speciella
område, där lagstiftningen kommit till för att skydda en grupp av medborgare,
och örn man begär en uppgift från den grupp, som skall skyddas, är det i sig
tillräckligt sagt, men till detta vill jag framhålla vidare, att riksdagen nog
aldrig tänkt sig att göra någon anmärkning mot Kungl. Majit. Det framgår
redan därav, att när Kungl. Majit lade fram propositionen örn förlängning av
clearinglagen, hade Kungl. Maj :t redan utfärdat de bestämmelser, som här föreligga.
Det är visserligen sant, att det är bara konstitutionsutskottet, som har
rätt att klandra Kungl. Majit, men inget utskott är så blygt, att det inte kan
säga till härom, och inte lagutskottet heller, så att örn man från utskotten ansett
skäl föreligga till anmärkning, så hade de nog inte varit så buskablyga, att de
inte sagt ifrån.

Jag tror, herr talman, att det sagda kan vara tillräckligt, och ber att få
yrka, att punkten lägges till handlingarna.

Vidare anfördes ej. Momentet lades till handlingarna.

Under punkten 5) anmälde utskottet, att utskottet beslutit anmärkning mot
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, i anledning av ett i
protokoll över ecklesiastikärenden omförmält ärende angående inrättande av
ett teaterråd.

Vid denna punkt hade reservationer anmälts:

av herrar Reuterskiöld, O. Fredrik Ström, Fast, Vougt, Johnsson i Norrahammar,
Svensson i Landskrona och Nilsson i Göteborg, vilka förklarat sig ej
lia kunnat biträda utskottets förevarande anmälan; samt

av herr Sandegård, som yrkat avslag å anmärkningen i förevarande punkt.

Efter föredragning av punkten lämnades på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg, som yttrade:
Herr talman! Den anmärkning, som konstitutionsutskottet under förevarande
punkt framställt, får väl betraktas som en efterskörd till diskussionen för någon
tid sedan vid åttonde huvudtitelns behandling rörande teaterrådet och dess
tillsättande. Med hänvisning till vad jag den gången yttrade här i kammaren
kan jag befria mig från besväret att närmare redogöra för teaterrådets uppgifter
o. s. v. Jag nöjer mig med att konstatera, att konstitutionsutskottet nu i
utlåtandet varken direkt eller indirekt bestritt behövligheten av institutionen
ifråga. Utskottet har i stället formulerat sin anmärkning på den linjen, att
begagnandet av anslaget till extra utgifter för finansiering av någon mera sta -

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dåvarande institution, innan den förts upp på budgeten, skulle ställa, som det
heter, riksdagen utanför vid anslagsfrågans behandling. När jag läste det,
greps jag av en ganska grundlig förvåning, därför att utskottet därmed.. har
ställt sig på en ståndpunkt, sorn mig veterligt icke kan genomföras av någon
regering, en ståndpunkt, som heller aldrig varit någon regerings. Jag har inom
ecklesiastikdepartementet låtit verkställa en liten undersökning örn hur i
dessa stycken förfarits, och i samtliga fall har det gällt, att utgiften avsett ett
ändamål, som kunnat förutses bli mer eller mindre stadigvarande, samt att utgiften
till en början bestritts av anslaget till extra utgifter och sedermera anmälts
för riksdagen till upptagande på statsbudgeten. Eftersom min högt
ärade vän och företrädare i ämbetet herr Lindskog nu skall taga till orda för
utskottets ståndpunkt, kan jag säga, att även han figurerar i den lista, där
det förfarits på samma sätt som jag gjort. Jag begär icke, att en förutvarande
ecklesiastikminister skall ha i minnet de många tusen ärenden han har haft att
handlägga, och därför vill jag uppfriska hans minne på ett pär punkter. Det
är nämligen så, att det en gång gällde ett anslag till riksarkivet och att där
inrättades en ny befattning som arkivråd. Herr Lindskog tog då från anslaget
till extra utgifter den 11 april 1930, och han anmälde denna sak, varefter
den upptogs på riksstaten påföljande år. Går jag vidare till kurser för utbildande
av kyrkomusiker, finner jag, att herr Lindskog den 3 maj 1929 tog för
det ändamålet av detta anslag och anmälde det för riksdagen år 1930.

Går jag till herr Almkvist, finner jag, att han handlade, på samma sätt i
liknande frågor. Går jag vidare till herr Olof Olsson, ser jag, hur han bokstavligen
slagit rekord i detta fall. Det visar sig nämligen, att år 1924 den 5
december anvisades från anslaget till extra utgifter 5,000 kronor° för preparering
av prof. J. G. Johanssons samlingar, som sedan år 1926, två år senare,
presenterades till upptagande i budgeten, alltså för stadigvarande ändamål.
Den 31 december 1924 anvisades av anslaget till extra utgifter för uppehållande
av verksamheten i riksarkivets lokaler vid östermalmsgatan nr 65, som
sedermera anmäldes till uppförande på budgeten år 1925. Vidare inrättades
under samme ecklesiastikminister såsom en stadigvarande .institution en befattning
som biträdande lärare i medicin vid karolinska institutet. Medel därför
anvisades från anslaget till extra utgifter och anmäldes år 1925 till riksdagen.
Under samme ecklesiastikminister finansierades den 6 juni 1925 av anslaget av
extra utgifter ett anslag till internationella unionen, för astronomi, vilket föreslogs
till upptagande på riksstaten år 1926. Går jag till min närmaste företrädare
i ämbetet, herr Städener, utgick enligt brev den 15 april 1932 ett belopp
av 1,920 kronor såsom ersättning till de av musikaliska akademien förordnade
censorerna vid lägre organistexamina. Herr Städener brydde sig inte örn att
anmäla detta till riksdagen.

Jag har gjort denna lilla axplockning, herr talman, för att visa, att vägen att
begagna anslaget till extra utgifter, när man startar en sak, och sedan föreslå
dess upptagande på budgeten är praktiskt taget den normala. .Vad är då
det anmärkningsvärda i mitt fall? Jo, som utskottet formulerat sin anmärkning,
skulle det vara, att jag använt anslaget till extra utgifter till någon mera
stadigvarande institution och därmed ställt riksdagen utanför anslagsfragan.
Vi ha prövat detta ärende i ljuset av föregående och funnit det alldeles parallellt
med dessa. Då står det för mig som något besynnerligt, att man. nu ogillar
den praxis, som tillämpats under åratal och under olika ecklesiastikministrar
och vilken praxis, herr talman, man blir tvungen att fortsätta med.
örn man icke gör det, skall man komma i ganska orimliga situationer. Det
är ändå huvudsaken, att det hela tages upp på budgeten, så snart starten är
över. Här bär det fattats tre beslut, som anförts av utskottet. Det första

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
beslutet var den 8 februari, det andra den 15 mars och det tredje var, om ej
mitt minne^ sviker, den 3 maj. Alla dessa beslut beteckna tre etapper, det första
teaterrådets inrättande, det andra frågan om dess finansiering med anlitande
av anslaget till extra utgifter och det tredje och sista, som skedde på
handelsministerns föredragning, innebar, att av lotterimedel tillfördes åttonde
huvudtitelns anslag till extra utgifter ett belopp som skulle täcka vad ur
sistnämnda anslag anvisats för ändamålet ifråga. Detta är vad som skett,
och jag är mycket nyfiken att få höra, vari enligt herr Lindskogs uppfattning
det anmärkningsvärda i detta förfarande ligger. Själv har jag ansträngt
mitt förstånd så mycket jag kunnat för att upptäcka, vari det anmärkvärda
ligger, och min nyfikenhet är nära bristningspunkten i detta ögonblick
för att få höra, vad herr Lindskog har att säga, och få veta hur det står till.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande memorial samt handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 5.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
239, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, nämligen:

nr 812 av herr Gustafsson i Välsnäs m. fl.; samt

nr 813 och 814 av herr Herou m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 7 e. ra.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning konstitutionsutskottets Äng. granskmemorial,
nr 34, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll; °chm^
lämnades därvid i fråga örn punkten 5 enligt förut skedd anteckning ordet till rCj0^n

Herr Christiernsson, som anförde: Herr talman!. En av de dagliga tid- (Forts.)

ningar, som stå i den hårdaste opposition mot regeringen och regeringspolitiken,
skrev häromdagen, att vi hade en »komprometterad regering», men ledareförfattaren
konstaterade omedelbart därefter, att konstitutionsutskottets dechargebetänkanden
i allmänhet numera icke höra till de aktstycken, som pläga
framkalla politiska kriser. Han betecknade också flertalet av de nu föreliggande
anmärkningarna sakna någon större saklig eller politisk tyngd och betecknade
så till vida årets dechargebetänkande vara av »normal» typ och alltså
»politiskt» likgiltigt.

Den allvarliga punkt, som nu står på föredragningslistan, gäller statens förhållande
till de sköna konsterna, som dessa framträda på de tiljor, som föreställa
världen. Jag har sysslat länge med svenska teaterförhållanden, men
jag måste säga, att man icke varit bortskämd på den kanten med något större
intresse från statsmakternas sida, då det gällt Thalias angelägenheter. Jag
håller icke för otroligt, att vi haft en rad av goda ecklesiastikministrar, men
jag är alldeles viss om att den, som vi nu ha, mer än de flesta ådagalagt ett
levande intresse för teatern. För den saken tycker jag också, att han är.värd
det allmännas tack. Jag hoppas för min del, att han under den middagssiesta,
som talmannen med diktatorisk makt förlänar oss, både oss vanliga dödliga
och regeringens medlemmar, icke på något vis irriterats av aftontidningarnas
sensationella rubriker. Jag har funnit en bestämd hugsvalelse i ett meddelande
från Uppsala, som berättar, att lärdomsstaden skulle vara i beredskap att
utnämna landets kultusminister till hedersdoktor. Skulle nu detta meddelande
vara mera vederhäftigt än övriga, hoppas jag, att han i den lagerkrans, han
får, skall finna många kvistar från den svenska teatern.

Det är nu andra gången inom en mycket kort tid, som statsrådet Engberg
står här som anklagad för att ha handlat egensinnigt i fråga om en teaterfråga,
då han utan att höra riksdagen försöksvis inrättat en högsta myndighet,
som skulle stå till förfogande för att se till att de betydande penningmedel
■— jag behöver icke registrera vad statsrådet då själv uppgav — som från
det allmänna gå till teatern, bli tillvaratagna på det bästa sättet, medan detta
teaterråd samtidigt har att bidraga till konstnärlig samverkan de statsunderstödda
scenerna emellan. Förra gången saken var på tal här, då anade vi
visserligen det nu föreliggande dechargebetänkandet, men dess hemligstämpel
var så stark, att diskussionen endast fick gälla en strid om den summa,
som teaterrådet för kommande budgetår skulle få till sitt förfogande. I en
sak var man enig, och det var däruti att teaterrådet borde finnas till och få
fortsätta sin verksamhet.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts..)

I dag gäller det den konstitutionella sidan av saken. Här har samlats en
knapp majoritet för en anmärkning, men då jag bland de många reservanterna
finner ingen mindre än konstitutionsutskottets egen ordförande, vår främsta
rättskapacitet på det område, som striden gäller, då vågar jag med lugnt samvete
taga fasta på hans försäkran, att något fog för en konstitutionell anmärkning
icke finnes.

Jag skall icke upprepa mig själv från förra tillfället, då jag tog till orda
i denna sak, utan endast som en av dem, vilka varit i tillfälle att i skilda spörsmål
söka teaterrådet, intyga, att jag och de olika institutioner, som jag representerat,
haft mycken nytta av teaterrådet och de förträffliga krafter, som
stå i spetsen för detsamma. Det kom till just då det behövdes.

I anslutning till det återgivande av en tidnings ord, som jag började mitt
anförande i dag med, skulle jag slutligen vilja i allmänhet varna för att låta
orden och tankarna från 1809 allt för mycket sätta sin prägel på de händelser,
som skola karakterisera riksdagen och riksdagarna, t. o. m. av mer än etthundra
år yngre datum. Det finns något, som heter »parlamentsleda», och
den sjukan angriper särskilt den yngre generationen, som menar, att den hör
för litet örn vår nuvarande tids realiteter och verkligt stora spörsmål i riksdagens
debatter och protokoll. Vare det mig fjärran att vilja avtrubba en
vaken och kraftig opposition, var helst och från vilket håll den än riktar sig.
Men det bör kanske vara slut på det gamla, kanske ofta för en agerande personligen
uppiggande sökandet efter eller utnyttjandet av ett tillfälle, snart
sagt vilket som helst, för att komma en regering med motsatta åsikter till livs,
och detta bör kanske enligt min mening i alldeles särskild grad gälla ett valår,
då uppmärksamheten i högre grad än vanligt ägnas åt de politiska förehavandena.

Vidare yttrade:

Herr Lindskog: Herr talman! När herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
höll sitt anförande före middagsrasten, slutade han detta
sitt anförande så: »min nyfikenhet är nära bristningsgränsen». Man skall
icke anmärka på talmannen, som icke kan försvara sig, men jag tycker ändå,
att talmannen, som med all rätt är berömd för sin godhet och älskvärdhet, var
rätt grym mot statsrådet, då han avbröt diskussionen och därmed lämnade
herr statsrådet inför en middagsvila, som för honom måste Ira varit mycket
pinsam. Jag vill uttala den livliga förhoppningen, att han tålt den påfrestningen.

Jag skall icke gå in på vad den siste talaren, herr Christiernsson, sade. Jag
måste ^ säga, att det var förvånande, huru en person som herr Christiernsson
kan hålla ett anförande så pass långt, men ändå så ytterst litet berörande den
sak, som det här är fråga om, nämligen den konstitutionella frågan. Det är
icke alls fråga örn de rosor, som herr statsrådet Engberg kan förtjäna. För
min del anser jag visst att han är värd mycket beröm för sina initiativ på
vissa håll. Det vill jag visst icke förneka. Men det hindrar icke, att man
ändå kan ha rätt att göra anmärkningar på vissa ting utan att därför beskyllas
för att handla av politiska skäl eller, såsom herr ecklesiastikministern utlät
sig, för att söka komma regeringen till livs. Jag vill säga, att detta måste
bero på en fullkomlig ovetenhet från herr Christiernssons sida, fastän han väl
borde veta, att i verkligheten var denna anmärkning på sätt och vis redan undangjord
i och med behandlingen av statsutskottets betänkande i föreliggande
fråga. Där kan man säga, att anmärkningen lades med gillande till handlingarna
på ett sätt, som säkerligen för herr statsrådet var rätt kännbart och

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
smärtsamt och som han, vilket jag mycket väl förstår, tog synnerligen illa upp.
Han var t. o. m. så pass skarp, att han sade, att örn 10,000 kronor icke beviljades,
måste han anse, att teaterrådet icke kunde fungera. Detta var ett
mycket starkt uttryck, särskilt som herr statsrådet ansåg teaterrådet vara
nödvändigt.

Yad jag här vill säga är, att vid det tillfället två av statsrådets egna partivänner,
den ena i första kammaren och den andra i andra kammaren, vörö huvudtalare
mot herr statsrådet; bägge två anmärkte på att riksdagen blivit satt
vid sidan vid behandlingen av denna fråga. Det är litet egendomligt att då
få en anmärkning för att man vill komma regeringen till livs, när det i verkligheten
varit just två av herr statsrådets egna partivänner, som vid det tillfället
framställt anmärkningen och tydligen menat, att anmärkningen också
var av konstitutionell beskaffenhet. Det kunde man tydligen läsa fram. Ja,
herr statsrådet skakar på huvudet, men skulle han vilja läsa deras yttranden,
skulle han finna, att det där talas bl. a. örn en annan instans, som skall döma
om detta. Detta är liksom en hänvisning till konstitutionsutskottet. Jag vill
säga, att när denna fråga var före i konstitutionsutskottet — jag kan ju få
lämna den upplysningen ■— hade frågan ännu icke varit före i kamrarna. Jag
vill gärna medge, att när frågan varit före i kamrarna och vi sedan skulle
behandla denna anmärkning, man ju kunde tycka, att man skulle kunna rent
av taga tillbaka ärendet. Men det hade väl varit litet egendomligt att uppriva
ett redan fattat beslut på grund av att statsutskottet och kamrarna sagt
ifrån vad de hade att säga. Det kunde icke gärna komma i fråga. Det hade
också sett underligt ut, att det utskott, som egentligen är det konstitutionsvårdande,
skulle låta saken vara, då statsutskottet givit en tydlig anvisning
på att konstitutionsutskottet borde behandla ärendet.

Jag säger detta blott såsom en ingress, men jag vill tillägga, att även i konstitutionsutskottet
en medlem av herr statsrådets eget parti röstade för anmärkningens
framställande och en annan medlem nedlade sin röst. Man kan
därför icke gärna tänka, att denna anmärkning tillkommit för att man skulle
söka komma regeringen till livs. Den person, som röstade för anmärkningen,
tillhör säkerligen en utomordentligt lojal grupp av regeringens nuvarande anhängare
—• det vågar jag säga — men han har varit självständig nog att säga,
att han tyckte, att här var ett fel begånget. Jag kan också tillägga, eftersom
herr statsrådet lägger sådan vikt vid formuleringen — det är kanske en indiskretion
av mig att nämna detta för att visa min egen ställning — att när
detta beslut var fattat och det skulle formuleras, bad jag denne av mig så
högt aktade medlem av det socialdemokratiska partiet, att han måtte formulera
yttrandet såsom han ville, därför att — sade jag — jag på intet satt ville
ge en skarpare tillspetsning av yttrandet än som behövde göras, och därför
överlät jag helt och hållet åt honom att efter gottfinnande göra formuleringen.

Sedan vill jag emellertid gå över till själva sakfrågan. Då skyndar jag
mig att gå in på en fråga, som för herr statsrådet var så betydelsefull, att
den skakade, örn icke honom själv, så hans nerver till bristningsgränsen. Herr
statsrådet uppräknade en hel del fall, då dels jag själv och dels andra ecklesiastikministrar
skulle gjort sig skyldiga till samma förfaringssätt. Han
nämnde tvenne fall, där jag från reservationsanslaget till extra utgifter lämnat
anslag i det ena till sigillvården inom riksarkivet, i det andra till kurser
för utbildande av kyrkomusici. Jag vill emellertid säga, att herr statsrådet
tydligen icke riktigt läst utskottets betänkande. I dess betänkande. står det:
»Men användandet av dylikt anslag för inrättandet av en ny statsinstitution
sådan som teaterrådet innebär enligt utskottets mening ett åsidosättande av
riksdagens konstitutionella rätt i anslagsfrågor.» Således när man tillgriper

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
reservationsanslaget för extrautgifter för att upprätta en sådan institution
som detta teaterråd, lia vi inom konstitutionsutskottet funnit det rätt uppseendeväckande,
liksom också statsutskottet funnit det rätt uppseendeväckande.
Man kan icke tala örn att anvisande av medel ur reservationsanslaget till extra
utgifter för sigillvården inom riksarkivet skulle innebära att skapa en statsinstitution
och icke heller är det, då det gäller kurser för utbildande av kyrkomusik,
fråga örn någon statsinstitution, allra minst en institution av den karaktär,
som teaterrådet har.

Teaterrådet är — och det är vad vi först måste slå fast — en fast institution.
Det gäller här ett över teatern stående organ. Det är ett litet ämbetsverk,
ett ämbetsverk i smätt. Det finns en ordförande och tre ordinarie medlemmar
samt en sekreterare med 6,000 kronor såsom fastställt arvode. Ordföranden
har i lön 2,000 kronor och dessutom t. o. m. representationspengar. Vidare
äro dessa tillsatta på tre år. Det betyder ganska mycket, att de äro tillsätta
på. tre. år, och det visar väl ändå, att detta teaterråd avses vara en fast
statsinstitution. Man kan visserligen säga — och det sades inom konstitutionsutskottet
-— att detta kan icke hindra, att de kunna avsättas under tiden.
Ja, naturligtvis,^ men det är klart, att örn herr ecklesiastikministern tillsätter
personer på tre år har han någon mening med det. Han är icke en sådan karl,
att han tillsätter sådana befattningar på tre år och därvid tänker, att han efter
ett år kan göra sig av med dem. Han menar nog något, när han tillsätter dem
på tre år.

Dessutom behöva vi blott gå till herr statsrådets eget författareskap i år
under åttonde huvudtiteln, där han gör jämförelse med musikaliska akademien,
med svenska akademien och andra stående ämbetsverk och institutioner
för att finna en motsvarighet. ^ Han markerar detta för att konstatera behovet
av denna institution. Detta måste man, menar jag, ha såsom bakgrund för sin
uppfattning i denna fråga.

Nu ha vi i konstitutionsutskottet menat, att detta bestridande av avlöningarna
till en dylik fast institution från reservationsanslaget till extra utgifter
är en betänklig sak. Detta har tydligen herr statsrådet själv haft på känn,
då han i beslutet tillägger: »och ville Kungl. Majit framdeles meddela beslut
ifråga örn ersättning till nämnda reservationsanslag för det sålunda anvisade
beloppet». Alltså, herr statsrådet menar, att på ett håll, där han själv tycker,
att det finns ett hål att stoppa till, kommer tillstoppningen att ske med lotterimedel.
Jag måste säga, att vi i konstitutionsutskottet tyckte, att det var litet
betänkligt att från lotterimedlen taga anslag för att fylla hål i den ordinarie
budgeten. Att på en sådan väg bestrida kostnaderna för tillskapandet av ett
nytt ämbetsverk är ändå betänkligt. Det är visserligen sant, att Kungl.
Maj:t har till sitt förfogande lotterimedel, men dessa lotterimedel få naturligtvis
ändå användas med en viss hänsyn. Jag undrar vad herr statsrådet skulle
ha sagt, då han en gång satt i konstitutionsutskottet, örn exempelvis, låt mig
säga, en försvarsminister använt dessa medel för inköp av bombflygplan —
ja, jag menar icke den nuvarande försvarsministern. Jag menar en försvarsminister
i allmänhet. Jag undrar, vad han skulle ha sagt. Det tror jag icke
herr statsrådet såsom medlem av konstitutionsutskottet skulle varit mycket
belåten med. Man får vara försiktig med dylika ting.

Nu säger herr statsrådet, att saken var nödvändig. Det vill jag icke disputera
om.. Det är möjligt, att det gäller en mycket nyttig sak; det håller jag
fullkomligt med herr statsrådet örn. På den punkten finns ingen meningsskiljaktighet
oss emellan, men riksdagen ber ändå att själv få avgöra redan
på ett preliminärt stadium vad som är nödvändigt. Riksdagen vill icke där
låta sig ställas vid sidan örn. Då svarar herr statsrådet, som herr statsrådet

On&dagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ane/, cjranskninn av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sade under debatten i kammaren för någon tid sedan, att saken var brådskande.
Han hade att välja mellan, sade han, teaterväsendets förfall och förvissnande
eller också att få detta teaterråd till stånd. Nu är det dock ett faktum,
att det var under det riksdagen var samlad, som detta behov framträdde. Det
är icke fråga örn annat än att riksdagen är så pass lojal och tar sådan hänsyn
till en önskan från regeringens och från en departementschefs sida, att
hade statsrådet Engberg lagt fram förslag för riksdagen och uttalat önskan
om en snabb och omedelbar behandling, så hade frågan kunnat vara avgjord
på 14 dagar, och statsrådet Engberg hade då kunnat få det behövliga anslaget
från riksdagen.

Jag vet icke örn herr statsrådet berörde det i dag, men herr Christiernsson
har i varje fall sagt, att det borde väl vara tillåtet att försöksvis vidtaga ett
dylikt arrangemang. Samma sak har också sagts från annat håll under den
förra debatten, jag minns icke örn det var av herr statsrådet eller av någon
annan. Man ville liksom förbereda saken genom att experimentera under ett
års tid. Nej, svarar jag, så går det icke till, när man inrättar ett litet ämbetsverk,
en fast institution. Det går icke till på det sättet, ty skall en institution
av denna storleksordning inrättas, måste man lägga fram saken genast
för riksdagen och säga, att nödvändigheten av denna sak är uppenbar, som
herr statsrådet själv har sagt, och därför hänskjutes frågan till riksdagen, så
att den får avgöra, örn pengar skola beviljas för ändamålet. Detta att låta ett
ämbetsverk få ett provår är en ganska ny och skön inrättning i vår statsförvaltnings
historia! Vad är det, som skall provas? Herr statsrådet är ju klar
över att det är nödvändigt, och då behöver det ju icke provas. Är det de personer,
som skola fungera? Är det överståthållare Nothin och justitierådet
Vult von Steyern som skola provas och undersökas för att man skall få se,
örn de duga, eller vad är det? Herr statsrådet är övertygad örn den nya institutionens
nödvändighet, ty utan densamma förvissnar hela teaterväsendet.
Det är motiv nog, och då behövs det icke något provår vare sig för själva saken
eller för vederbörande personer.

Det är ungefär detta, som jag har velat säga för att motivera vad. konstitutionsutskottet
har menat med sin anmärkning. Det är ju alldeles riktigt, att
denna anmärkning är icke en sådan anmärkning, som fäller vare sig en departementschef
eller en regering, men det hindrar icke, att det ändå kan vara
befogat av konstitutionsutskottet att säga ifrån, att riksdagen önskar icke
något dylikt.

Här har talats så mycket i en viss del av pressen örn att konstitutionsutskottet
kommit med småfuttiga anmärkningar. Jag skall emellertid be, att
man jämför de anmärkningar, som konstitutionsutskottet i år har kommit med,
med de anmärkningar som kommo fram när herr statsrådet Engberg satt i utskottet.
Jag tror icke, att det nuvarande konstitutionsutskottets anmärkningar
skola behöva lida mycket på en sådan jämförelse.

Jag erinrar exempelvis örn när det riktades en anmärkning mot mig själv
på grund av ett friköpsärende, som gällde ett tunnland jord i Halland, vilken
anmärkning för övrigt var av sådan karaktär, att andra kammaren lade den
med ogillande till handlingarna. Jag erinrar örn ett annat ärende, där man
gjorde anmärkning mot försvarsministern i den lindmanska regeringen, därför
att han hade tagit med i någon flygskola en person, som icke tagit studentexamen,
en anmärkning av sådan art, att två föregående försvarsministrar
stego upp och förklarade, att de skulle förfarit på samma sätt. Dessa försvarsministrar
hette Per Albin Hansson och Rosén.

Jag tror alltså icke, att man skall fästa sig alltför mycket vid det skriet,
att konstitutionsutskottet nu skulle vara så förfärligt politiskt betonat och

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
bara vilja komma åt regeringen. Jag tror, att de anmärkningar, som framlagts
i dag, hålla måttet ganska väl, och det lönar sig verkligen icke med de
föregåenden, som här finnas från olika perioder, att man här skriar örn att
det bara skulle vara partipolitisk taktik. Det är det icke, men riksdagen förbehåller
sig och riksdagens konstitutionsutskott förbehåller sig rätt att säga
ifrån, ifall det finner vissa saker och ting vara mindre önskvärda.

Herr talman! Jag har ingen anledning att yrka på annat än att punkten
lägges till handlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har en obestridlig förmåga att i så måtto efterhärma
de gamla grekisk sofisterna, att han liksom de övar konsten att alltid
göra det svagare skälet till det starkare. Det sätt, varpå han nu opererade
i sin argumentation och som jag motsett med den njJikenhet, han själv apostroferat,
bär syn för sägen, ty vad jag efterlyste var det konstitutionellt betänkliga
uti, att man startar med anlitande av anslaget till extra utgifter,
innan man är i tillfälle att föra upp en sak på riksstaten. Till svar på denna
förfrågan förskansade han sig för det första bakom andra och deras uttalanden
i en tidigare statsutskottsdebatt, och för det andra menade han, att
det här dock var fråga örn ett ämbetsverk. Ja, det är märkvärdigt, men jag
har verkligen, herr Lindskog, för min inre syn en annan bild av vad ett ämbetsverk
är än de fyra personer, som jag anmodat att hjälpa till att pröva ansökningarna
örn lotterimedel för att få något sammanhang i det hela och som
jag lika väl kunde lia avlönat med medel från kommittéanslaget. Det är helt
enkelt ett trick att trolla fram bilden av det stora ämbetsverket. Att påstå,
att när Torsten Nothin och Vult von Steyern och Thomson och Hilton komma
tillsammans och utgöra ungefär jämt ett bridgelag, detta skulle vara ett
ämbetsverk, det är för mig alldeles häpnadsväckande.

Jag måste vidare säga herr Lindskog, att han gled nog något för lätt förbi
de saker, vartill han själv medverkat. Icke är det någon statsinstitution,
sade han, när man tar medel från anslaget till extra utgifter och först senare
får särskilt anslag på riksstaten för utbildande av kyrkomusiker. Jag sade
aldrig, att detta var en statsinstitution, herr Lindskog. Jag sade, att det var
ett permanent, stadigvarande ändamål, som man började tillgodose med det
extra utgiftsanslaget och sedan presenterade på riksstaten.

Jag förstår emellertid icke, varför man icke huggit ned på en annan sak,
som jag har gjort. Inom parentes vill jag säga, att de anmärkningsvärda
saker, som jag har gjort, har konstitutionsutskottet icke hittat. Den sak jag
menar, gäller karolinska sjukhuset. Herrarna veta, att i årets stat är upptaget
anslag för avlönande av en direktion för karolinska sjukhuset. Jag
uppvaktades av byggnadskommitténs ordförande, häradshövding Borell, som
anhöll, att jag måtte tillsätta denna direktion i förväg. Jag svarade, att jag
väl i så fall finge gå till riksdagen. Det befanns emellertid vara brådska
å färde. Jag anlitade därför anslaget till extra utgifter, när jag kort därefter
tillsatte direktionen. Herr Lindskog, hör och häpna och använd 57 §
riksdagsordningen, innan riksdagen hinner sluta, för att göra anmärkning
mot mig! Jag tillsatte denna direktion med anlitande av anslaget till extra
utgifter och med arvode åt ordförande och vice ordförande och sekreterare
och med expensutgifter, alltså precis på samma sätt som skett med teaterrådet!
Jag tycker verkligen, att örn man nu högtidligt skall granska en regerings
handlingar, skall man underkasta sig mödan att icke blott hugga ned
på måfå utan taga fall, som äro mera anmärkningsvärda. Enligt min tanke
är vad jag här har gjort mera anmärkningsvärt och dock lika befogat, lika
nödvändigt och nyttigt.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vidare vill jag tala om för herr Lindskog, att om jag går till försvarsdepartementet,
som lian också snuddade vid, så kan jag nämna, att där tillsattes
på sin tid den industriella beredskapskommissionen. Veta herrarna, hur det
gick till, när man tillsatte dess sekretariat? Jo, man tillsatte både sekreterare
och biträdande sekreterare på det extra utgiftsanslaget. Detta gjorde
man redan år 1926, och man fortsatte på samma sätt de följande åren. Man
gick aldrig med saken till riksdagen, utan det fick fortsätta hela tiden på
detta sätt. Jag har icke observerat, att herr Lindskog någon gång lågt sig i
den saken, och han har icke heller gjort det i fråga om traktatberedningen.
Herrarna veta, att traktatberedningen är minst i samma grad som teaterrådet
tänkt såsom en permanent institution. Den är helt enkelt en stadigvarande
nämnd för den förberedande handläggningen av traktatfrågor. Hur
kom den till? Jo, man tillsatte på sin tid 1932 års handelskommitterade.
Dessa hade ett arbetsutskott, och sedan fattade Kungl. Maj :t beslut örn att
detta arbetsutskott skulle konstitueras såsom denna traktatberedning. Denna
traktatberedning har en sekreterare med fast arvode o. s. v. Varför har icke
konstitutionsutskottet slagit ned på detta? Gör man en eftersyn departement
efter departement skall man finna, att varje departementschef hel enkelt är
tvungen att använda extra utgiftsanslaget i vissa situationer, innan man för
upp en sak på budgeten, och något annat har icke heller i nu föreliggande
fall skett.

Till sist vill jag säga herr Lindskog, att min nyfikenhet har på intet sätt
stört min middagsro, ty uppriktigt sagt trodde jag aldrig, att jag skulle få
denna nyfikenhet tillfredsställd. Jag visste på förhand, att herr Lindskog
skulle stå med tomma händer.

Jag vill också säga, att jag har aldrig yttrat, att denna anmärkning skulle
ha någon partipolitisk innebörd. Den uppfattningen har kommit från annat
håll. Jag har sett denna anmärkning såsom ett av konstitutionsutskottets
många försök, praktiserade både under min tid i utskottet och under annan
tid, att hitta på något, som skulle strida emot god konstitutionell praxis, så
att man får ihop ett tillräckligt antal anmärkningar. Dock vill jag tala örn
för herr Lindskog, även örn det nu är något post festum, att de tre anmärkningar,
som han här jämrade sig över att han fått, de framdrevos inom utskottet
och föredrogos och sköttes av en av hans egna partivänner, som på den
tiden var den konstitutionel^ experten för högerpartiet i andra kammaren.
Så hänger det ihop med den saken.

Herr Vougt: Herr talman! Jag blev något förvånad över att herr Lind skog

i sitt anförande i så hög grad inriktade sig på den defensiva linjen. Jag
vet icke, örn det berodde på den redogörelse för denna sak, som lämnades^ från
statsrådsbänken, eller på herr Christiernssons inlägg eller måhända på att
herr Lindskog har en obehaglig erfarenhet av den roll, han sökte spela vid
dechargedebatten förra året. Nu gick herr Lindskog till och med därhän, att
han halvt örn halvt bad örn ursäkt för att denna anmärkning hade framkommit
i dechargememorialet. Han antydde nämligen, att sedan saken bragts på
tal av statsutskottet, skulle man rent av kunnat överväga att riva upp det beslut,
som konstitutionsutskottets majoritet då hade fattat, men detta fann herr
Lindskog i alla fall icke vara riktigt rimligt.

Jag skall be att få komplettera den diskussion, som här har förts, endast i
en punkt, nämligen i fråga örn i vilken mån detta teaterråd, som statsrådet
blev nödsakad att tillsätta, när ett'' behov därav hastigt uppstod, kan betraktas
såsom ett ämbetsverk eller vad det egentligen är. Vi dryftade i konstitutionsutskottet,
huruvida det skulle betraktas såsom ett fast statsorgan. Man gjorde

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gällande, att så skulle vara förhållandet och att statsrådet skulle ha förfarit
oriktigt, när han tillsatte ett sådant organ med bekostande av lotterimedel,
därför att lotterimedel kunna endast disponeras för ett år i sänder. Nu konstatera
reservanterna i konstitutionsutskottet, bland vilka befinner sig även
utskottets ärade ordförande, att statsrådet förordnade teaterrådet på tre år
men med tillägg »tills vidare». Det framhålles i reservationen, att »tillägget
''tills vidare’ har i regel till syfte blott att inskärpa regeln och förekomma den
hos de förordnade eljest ofta framträdande missuppfattningen att tidsbestämningen
skulle ha motsatt innebörd och betyda att förordnandet skulle gälla
åtminstone till den angivna tidens utgång». Det påpekas vidare, att det, sedan
förordnandet har givits på detta sätt, är obestridligt, att Kungl. Majit
icke bindes i fråga örn anvisande av medel mer än för ett år i sänder. Det är
ju den fråga, som i detta sammanhang har den största betydelsen för huruvida
statsrådet förfarit oriktigt, när det har gällt att skapa en institution, som
i första liand måste bekostas med lotterimedel.

Vi ha för vår del icke kunnat se, att det funnits skäl för en anmärkning.
Det är ju visserligen så, när det gäller konstitutionsutskottet, att där anses
rätten följa majoriteten — svänger det över med ett par röster, så svänger också
rätten över — men jag måste dock säga, att vi reservanter hysa en viss
övertygelse örn att icke ha sett denna sak så alldeles oriktigt, när utskottets
ordförande befinner sig bland oss. Det betyder icke, att jag är villig att i alla
fall följa utskottets ärade ordförande, men jag måste säga, att som grundlagsexpert
är han för mig en betydligt större auktoritet än i varje fall herr
Lindskog.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att denna anmärkning lägges till handlingarna.

Herr Christiernsson: Herr talman! Bara en kort replik. Herr Lindskog

vände sig emot mig, därför att jag hade varnat för att fortsätta en gammal
praxis att genom anmärkningar av detta slag söka komma åt den sittande regeringen,
när denna har en politisk uppfattning motsatt den man själv tillhör.
Jag måste erinra herr Lindskog om att jag i mer än 30 år har sysslat med
politik och politiskt skriftställeri här i landet, och jag är därför icke alldeles
främmande för vad som har passerat. Det är ett faktum, att så varit gammal
praxis, och jag varnade emot att fortsätta därmed.

Jag måste erkänna, att jag är konstitutionellt så pass litet studerad, att jag
icke kan förstå finessen uti, att när en sak varit uppe för ett par veckor sedan
här i riksdagen i anledning av ett utlåtande från statsutskottet, på nytt taga
upp den igen. Konstitutionsutskottet hade väl gjort riktigast att stryka ett
streck över alltihop och avliva frågan.

Herr Lindskog: Herr talman! Det var just, vad den siste ärade talaren

sist berörde, som föranledde mig att genomgå detta ärende ganska utförligt —
så utförligt, att herr Vougt kunde till den grad missuppfatta situationen, att
han trodde, att jag halvt örn halvt bad om ursäkt för att anmärkningen framställts!
Med tanke just på den synpunkt, som herr Christiernsson nämnde i
slutet av sitt anförande, nämligen att frågan varit uppe en gång förut, vill
jag lägga frågan till rätta och säga, att anledningen till att vi stått fast vid
det beslut, som fattats i konstitutionsutskottet, var, att vi tyckte, att det skulle
vara ganska anmärkningsvärt, örn ett fattat beslut skulle upprivas, när det
gällde en konstitutionell fråga, under det att riksdagens beslut gällde en saklig
fråga. Det hade varit egendomligt, örn konstitutionsutskottet då mot praxis
skulle upprivit ett redan fattat anmärkningsbeslut. Att frågan varit sakligt

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
debatterad förut, det känna vi ju till. Men jag vill dock verifiera vad jag nyss
sade, att man redan då från herr statsrådets egna partivänners sida verkligen
pekade på konstitutionsutskottet. Det hette i ett yttrande i andra kammaren
av herr Jonsson i Eskilstuna: »Men vilken departementschef det än gäller, anser
jag, att det är nödvändigt att hålla strängt och strikt på riksdagens obestridliga
prövningsrätt i dessa frågor.» I första kammaren sade förste vice
talmannen herr Olof Olsson: »Det är ju så, att vi tillåtit oss en liten erinran
med udden mot departementschefen. Yi ha nämligen påmint örn att riksdagen
aldrig blivit hörd, när det där teaterrådet sattes i verksamhet.» Man hade ju
kunnat finna det underligt, örn det utskott, under vars prövning den konstitutionella
frågan hör, skulle tegat, när denna fråga hänskjutits till konstitutionsutskottets
prövning.

Nu gör herr statsrådet ett visst nummer av att jag skulle talat örn »det stora
ämbetsverket». Nej, herr statsråd, jag talade örn ett litet ämbetsverk. Ett ämbetsverk
i smått, sade jag, och det är raka motsatsen till vad herr statsrådet
sade. Statsrådet går till och med så långt, att han säger, att det är intet ämbetsverk
utan snarare ett litet bridgeparti. Men jag får lov att säga, att örn
det är ett bridgeparti, måste de dock spela med ganska hög poäng, eftersom
de fått 125 kronor var för varje sammanträde.

Sedan sade herr statsrådet, vilket han verkligen själv tyckte vara anmärkningsvärt,
att under hans regeringstid hade konstitutionsutskottet icke hittat
en del saker, och detta sade han med skadeglädje mot det stackars konstitutionsutskottet.
Herr statsrådet vet nog som gammal medlem av konstitutionsutskottet,
att det är mycket som vi icke kunna hitta. Det är icke så lätt att
se, vad som döljer sig bakom allehanda illistiga rubriker. När man på några
veckor skall genomgå dessa rubriker, kan man icke alltid ana, vad som döljer
sig därunder. Det är alldeles givet, som herr statsrådet säger, att man i viss
mån måste taga på måfå. Det kan icke hjälpas. Jag är säker på att statsrådet
själv under sin tid i konstitutionsutskottet förbigick saker och ting. Men
desto nödvändigare är det, örn man finner något verkligt anmärkningsvärt, att
man då också anmärker på det. Det är en mycket dålig motivering att säga:
varför ha ni icke anmärkt på detta också?

Till sist vill jag i förbigående säga någonting om herr statsrådets tal örn de
tre anmärkningar, som jag skulle fått under min tid. Det är ett bevis på den,
jag skulle vilja säga, suveränitet, med vilken herr statsrådet sätter sig över
fakta. Det var bara två anmärkningar! Och icke nog med det, i fråga örn
den ena av dem — det är alldeles riktigt ■— så var det en min partivän, som
tog fram den. Det vet jag mycket väl. Men jag drog icke fram dessa saker
för att markera, att det var lika mycket eller lika litet partiväsende på den
tiden som nu, utan jag drog fram dem för att visa, att det på den tiden var i
långt högre grad just bagateller, man påtalade. Herr statsrådet kan icke säga
annat, än att den sak, som jag drog fram, var en struntsak, ett friköpsärende,
där det var fråga örn ett tunnland jord. Statsrådet nickar och instämmer tydligen.
Den anmärkning, som framfördes av konstitutionsutskottets samtliga
medlemmar med undantag av en enda, den fingo de allesammans bakläxa på.
Den andra anmärkningen avsåg en utnämningsfråga. Det gällde en professur,
och det kan ju sägas, att denna anmärkning gällde en relativt stor fråga, men
jag hade dock därvid följt samtliga myndigheters, fakultetens, konsistoriemajoritetens
och den tillförordnade kanslerns utlåtanden. Ändå fick jag anmärkning.
Hade vi nu gjort en sådan anmärkning mot ett statsråd, därför att han
följt samtliga myndigheter vid tillsättandet av en professur, då undrar jag,
vad man sagt i en viss del av pressen.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag har velat framlägga dessa saker för det första för att visa, att jag tror
mig ha skäl för mitt påstående, att våra anmärkningar i år icke varit så bagatellartade,
som man påstått, och för det andra för att visa, att vi verkligen
icke varit drivna av några partipolitiska instinkter. Det ha vi varit fria från.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren lägga punkten till handlingarna.

Punkten 6).

I denna punkt anmälde utskottet slutligen, att utskottet beslutit anmärkning
mot medlemmarna av tillförordnad regering, ministern för utrikes ärendena
Sandler samt statsråden Wigforss, Levinson och Vennerström i anledning av
två i protokoll över handelsärenden omförmälda ärenden angående tillstånd för
utländska undersåtar att här i riket idka viss rörelse.

Reservationer hade emellertid avgivits:

av herr Reuterskiöld; samt

av herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Källman, Andersson
i Igelboda, Fast, Vougt och Nilsson i Göteborg, som förklarat sig icke ha funnit
tillräckliga skäl föreligga att besluta förevarande anmärkning.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Konstitutions utskottet

har under punkt 6 framställt anmärkning mot ministern för utrikes
ärendena Sandler samt statsråden Wigforss, Levinson och Vennerström i egenskap
av tillförordnad regering för meddelande av tillstånd dels genom beslut
den 12 juli 1935 för viss norsk medborgare att här i riket idka handels- och
agenturrörelse med norska varor, särskilt skinn- och manufakturvaror, dels
ock genom beslut den 19 juli 1935 för viss tysk medborgare att i Stockholm
idka grosshandelsrörelse inom pälsvarubranschen.

Utskottet har ansett, att ingendera av dessa båda personer bort erhålla handelsrättigheter,
den norske medborgaren emedan han såsom innehavare av eller
anställd hos Embassy klubb bedrivit s. k. nattklubbsverksamhet och den tyske
medborgaren emedan han under åren 1927—1934 ådömts böter en gång för
förseelse mot näringsfrihetsförordningen och upprepade gånger för överträdelse
av motorfordonsförordningen, vägtrafikstadgan och särskilda ordningsföreskrifter
för Stockholm.

Vid meddelande av tillstånd för utlänning att här i riket idka näring har
under senare år den principen tillämpats, att sökande, som varit bosatt här
minst tre år och icke genom ohederlig vandel eller sina förehavanden i övrigt
visat sig olämplig för den avsedda verksamheten, erhållit dylikt tillstånd, naturligtvis
under förutsättning att näringsfrihetsförordningens föreskrifter blivit
uppfyllda.

Den norske medborgaren, varom fråga nu är, hade vid tiden för beslutet
vistats i Sverige nära 6 år. Hans anställning som direktör för Embassy klubb
(som varade omkring ett år under åren 1931—1932) torde knappast utgöra
tillräckligt skäl för att vägra honom handelsrättigheter. Någon anmärkning
från polismyndighet mot honom har veterligen icke förekommit, och han har
efter tillstyrkan av Överståthållarämbetet erhållit uppehålls- och arbetstillstånd
i och för nämnda anställning. Sedan han 1932 lämnat Embassy klubb, har
han med vederbörligt uppehålls- och arbetstillstånd och bästa vitsord haft anställning
i två norska firmor här i riket.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Anti. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Överståthållarämbetet hade avstyrkt ansökningen. Avstyrkandet berodde
emellertid, enligt under hand lämnat meddelande, egentligen på att ansökningen
avsåg bland annat handel med juveler och pärlor. Sökanden återkallade
sedermera ansökningen i denna del, och Kungl. Maj :ts tillstånd omfattar icke
heller handel med dylika föremål. Socialstyrelsen, som även yttrat sig i ärendet
och därvid tagit del av överståthållarämbetets yttrande, har ansett sig sakna
anledning avstyrka bifall till ansökningen.

Den tyske medborgaren kom 1921 till Sverige, dit fadern flyttat året förut.
Han har allt sedan dess vistats här med undantag för vissa perioder under
åren 1925—1932, då han haft anställning hos olika firmor inom pälsbranschen
i England och Tyskland. Sedan december 1932 har han varit anställd hos en
pälsvarufirma i Stockholm. Genom dessa olika anställningar torde han lia förvärvat
sig goda insikter i handelsrörelse, särskilt i pälsvarubranschen. Att
han är väl kvalificerad för sitt yrke, torde för övrigt bevisas av den jämförelsevis
höga lön han under de senare åren erhållit.

Beträffande den av honom begångna förseelsen mot näringsfrihetsförordningen
är att märka, att man vid prövningen av ansökningar av detta slag förut
icke ansett, att dylik förseelse bort tillmätas någon avgörande betydelse, förutsatt
att ådömda böter blivit guldna. Handelsrättigheter hava sålunda i ett
stort antal fall beviljats, trots att vederbörande sökande tidigare varit ådömd
böter för olaga handel. Ofta är det just bötfällandet, som är den närmaste
orsaken till att ansökning örn tillstånd göres.

Vad de övriga förseelserna beträffar bestå dessa i ovarsam körning med motorfordon
tre gånger, för hög hastighet vid körning med motorfordon en gång,
underlåtenhet att ge varningssignal en gång, underlåtenhet att ha namnskylt
å automobil en gång och olaga parkering sju gånger. Ingen av förseelserna
har varit av sådan art, att körkortet blivit indraget.

Att låta överträdelser av denna art utgöra hinder för beviljande av tillstånd
att utöva näring åt en i övrigt väl vitsordad person torde knappast vara lämpligt.
Från socialstyrelsen har inhämtats, att dylika förseelser i allmänhet icke
bruka utgöra skäl att förvägra uppehålls- och arbetstillstånd.

Herr Lundqvist: Herr talman! Under överläggningarna tidigare här i dag
har det ju klart och tydligt framgått, att när det gäller behandlingen av utlänningar
här i landet, äro meningarna mycket delade örn vad som ur landets
synpunkt är till fördel och vad som alltså sammanfaller med Sveriges intressen.
När det från regeringens sida till och med ansetts förenligt med svenska intressen
att giva medborgarrätt åt sådana utländska individer, som berörts i den
första anmärkning, vi behandlat i dag, förvånar det knappast, att samma regering
visat så stor generositet när det gällt handelsrättigheter åt utländska
medborgare. Nog ter sig emellertid regeringens handlingssätt i här föreliggande
tvenne fall och även i flera liknande ganska anmärkningsvärt ur flera
synpunkter.

Kent principiellt förefaller det åtminstone mig, som örn när det gäller vårt
inhemska affärsliv, vi allmänt borde sträva efter att göra allvar av den gamla
parollen: Sverige åt svenskarna. Jag tror nämligen icke, att det ur landets
synpunkt kan vara lyckligt, att här växer upp det ena utländska företaget efter
det andra, vilka dessutom, åtminstone många av dem, föredra att segla mer
eller mindre under falsk flagg. Stor försiktighet och sträng återhållsamhet
med beviljande av rättigheter åt utlänningar är enligt mitt förmenande högeligen
av nöden. Inga sådana böra meddelas, med mindre alldeles särskilda
ur landets egen synpunkt tungt vägande skäl kunna anföras därför. Jag tror

Nr 30.

Onsdagen den 0 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
icke, att någon med bästa vilja i världen kail göra gällande, att i något av de
bär påtalade fallen sådana skäl förelegat.

Men icke nog med detta. Skall tillstånd av ifrågavarande slag överhuvud
taget lämnas åt utlänning, bör det under inga förhållanden ske till andra personer
än sådana, mot vilkas vandel inga erinringar kunna göras. Hur är det
med dessa bägge fall i det avseendet?

I det första fallet rör det sig om en person, vilken, såsom också statsrådet
Wigforss nyss nämnde, under en ganska lång tid ägnat sig åt den åtminstone
i mångas ögon skäligen misstänkta nattklubbs verksamheten i Stockholm. Jag
skulle vaga påstå, att åtminstone bland hyggligt folk i allmänhet meningarna
örn den sortens verksamhet icke ens äro delade utan ganska samstämmiga. Jag
förmodar i varje fall, att ingen vill stå upp i denna kammare och göra gällande,
att en företagsamhet av denna art skulle vara särskilt rekommenderande för
någon. Det är ju i varje fall, herr talman, ingen hemlighet för någon, i varje
fall icke i denna kammare, att inom dessa nattklubbar de, som hade dem, till
väsentlig del levat på direkt kringgående av gällande lag både i fråga örn utskänkning
av spritdrycker och även i åtskilliga andra stycken. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet säger här, att ett innehav av sådan
verksamhet enligt hans förmenande knappast kunde utgöra tillräcklig anledning
för avslag på den framställning, som här gjorts. Jag tillåter mig emellertid
för min del att ha en absolut motsatt uppfattning. Jag menar, att utlänningar
av den typ, som det här är fråga örn, icke äro förtjänta av någon
särskild uppmuntran från svenska statens sida, och detta så mycket mindre,
som ju i alla fall handelsrättigheter åt utlänningar måste komma att innebära
ett avbräck och en nackdel för landets egna affärsmän.

För övrigt har ju Överståthållarämbetet förklarat sig sakna anledning tillstyrka
framställningen. Nu säger finansministern, att Överståthållarämbetet
under hand låtit veta, att detta avstyrkande var grundat på vissa särskilda
skäl. I handlingarna finns emellertid icke annat än en liten blyertsanteckning
utan någon som helst underskrift, som möjligen skulle kunna peka i sådan riktning.
Det finns i övrigt ingenting, som på något sätt kan giva anledning att
misstänka en sådan inskränkt innebörd av överståthållarämbetets avstyrkande.

I det andra fallet rör det sig örn en person, av vilkens meritlista vi på sid. 23
i utskottsutlåtandet ha ett utdrag. Därav framgår ju, att han under sin vistelse
här i landet, när han gjorde framställning örn handelsrättigheter, redan hunnit
bli straffad icke mindre än 13 olika gånger, därav 8 under det sista året,
innan polisrapporten skrevs. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har närmare redogjort för innebörden av de förseelser, till vilka denne
man gjort sig skyldig, och herr statsrådet har för sin del uttalat, att han icke
alls kunde finna, att dessa många försyndelser skulle vara någon som helst anledning
att neka honom handelsrättigheter. Den uppfattningen får naturligtvis
stå för herr finansministerns egen räkning. Jag tillåter mig emellertid
erinra om att Överståthållarämbetet — det glömde visst herr statsrådet att omnämna
— yttrat sig örn denne person och att det haft en helt annan och diametralt
motsatt uppfattning mot statsrådet angående betydelsen i nu förevarande
avseende av de försyndelser, till vilka han gjort sig skyldig. Jag ber
i detta hänseende få hänvisa till vad utskottet anför på sid. 23, där det står,
att Överståthållarämbetet sagt, att det stora antalet av utlänningen i fråga begångna
förseelser visade en sådan uppenbar brist på vilja att rätta sig efter
här i landet gällande föreskrifter, att ämbetet avstyrkte bifall till den gjorda
framställningen. Det är, såvitt jag förstår, så klara verba, som det överhuvud
taget kan vara, och jag tycker för min del, att Överståthållarämbetet haft
mycket goda skäl för denna sin uppfattning. Ty skall nu överhuvud taget en

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
utlänning erhålla särskilda förmåner Ilar och skall han få tillstånd att här i
landet idka handelsrörelse, så bör han väl i all rimlighets namn åtminstone ha
visat någorlunda god vilja att ställa sig till efterrättelse de lagar och förordningar,
som finnas i landet. Jag beklagar för min del, att den föredragande
departementschefen har en annan uppfattning, och jag beklagar, att han på
denna punkt ansett sig böra så fullständigt desavuera Överståthållarämbetet.
Jag beklagar dessutom också, att regeringen icke har funnit sig böra taga
större hänsyn till landets eget affärsväsen och landets egna affärsmän, än vad
som synes framgå av handläggningen av de båda fall, som det här är fråga om.

Jag inskränker mig till detta, herr talman, och ber att få yrka, att anmärkningen
lägges till handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Herr Lundqvist lyckades lika litet som utskottet
lyckats påvisa, att här har tillämpats andra principer i ifrågavarande fall, än
som tidigare tillämpats. Men herr Lundqvist anslog en ton som angav, att
han önskade — huruvida han har utskottet bakom sig i detta avseende vet jag
icke — att man skulle slå in på tillämpningen av en annan princip, som vi tidigare
under skilda regeringar icke tillämpat, nämligen att fullständigt stänga
dörren under utropet: Sverige åt svenskarna! Jag är icke riktigt säker på att
det är till fördel vare sig för Sverige eller svenskarna, utan man får väl använda
litet sunt förnuft även vid tillämpningen av denna princip.

De skäl för anmärkning, som anförts i dessa båda fall, äro enligt mitt förmenande
ovidkommande. Man skall komma ihåg här, att det är fråga örn utlänningar,
som ha uppehållstillstånd och som idkat verksamhet här i landet
men icke egen verksamhet. Det är således icke fråga örn ett svenskt medborgarskap
utan endast fråga örn huruvida denna verksamhet skall få bedrivas
under egna firmor oell på eget ansvar eller om man skall gå till väga på annat
sätt och således tjäna andra firmor.

Vad det första fallet beträffar, har man där dragit in vederbörandes ställning
till Embassy club. Jag hade under diskussionen i utskottet mycket svårt
att förstå, hur man kunde i detta sammanhang draga in den saken. Jag tillät
mig säga i utskottet, och jag tillåter mig säga här i kammaren, att jag visserligen
finner det rätt egendomligt, att man 1931 lämnade detta tillstånd, men
detta tillstånd har i alla fall lämnats och sedermera utnyttjats under ett år,
utan att någon anmärkning från polismyndigheterna föreligger. Vi ha tidigare
i denna debatt kommit överens örn, att man skall grunda anmärkningarna på
befintliga handlingar, och örn vi hålla oss till dessa, så står jag vid, att här
icke föreligger någon som helst anmärkning från polismyndigheterna. Man
brukar annars från deras sida icke vara rädd att framföra sådana anmärkningar,
som man anser vara skäligt grundade. Denne man slutade denna verksamhet
i september 1932. Jag tycker man kan låta detta vara detta och se
efter, huruvida han är kvalificerad för den rörelse, han sökt tillstånd att idka.
Det bär ingen bestritt. Han har sedan den tiden, då han avvecklade sitt mellanhavande
med Embassy club, varit anställd i två norska, såvitt jag känner,
aktningsvärda firmor. Det bör i varje fall vara ett plus. Men vi skola nu
icke hålla oss till 1931 och de omständigheter som gjorde, att han fick den
rättighet, han då fick, utan nu ha vi att hålla oss till det tillstånd, som lämnades
1935. Det är egendomligt att finna, att nu dragés fram motiveringen
för det tillstånd, han fick 1931. Man har gjort sig skyldig till ett par små
misstag i utskottets utlåtande. Man tillmäter här överståthållareämbetets avstyrkande
en innebörd, som statsrådet och chefen för finansdepartementet ju
också säde vara oriktig. Nu säger herr Lundqvist: Ja, men det finnes ingenting,
som ger en antydan, att överståthållareämbetets avstyrkande blott skulle

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
hava inneburit ett avstyrkande av den del av ansökningen, som omfattade agenturrörelse
även med pärlor och juveler. — Jag undrar det. Under debatten
framfördes också detta i utskottet. Det finnes en anteckning i överståthållareämbetets
yttrande, visserligen en blyertsanteckning men en rätt vanlig sådan
observationsanteckning, som tydligen skett av en person i föredragandes ställning.
Men man får belägg för, att här förekommit någonting, ty den ansökan,
som först ingick, omfattade rättigheter jämväl för pärlor och juveler. När
överståthållareämbetet gjorde erinringar på denna punkt, ändrades ansökan
till att icke omfatta just detta tillstånd och han har icke erhållit något sådant.
Detta ger stöd för, att blyertsanteckningen innehöll en mening, som delades av
överståthållareämbetet.

Utskottet har vidare skrivit på sätt, som skulle tyda på, att socialstyrelsen,
örn den känt överståthållareämbetets avstyrkande, skulle hava motsatt sig, att
Kungl. Maj :t gåve den sökta rättigheten. Jag vill då fästa uppmärksamheten
vid vad redan här är skrivet, och om tiderna för de olika myndigheternas yttranden.
Socialstyrelsens yttrande är avgivet den 5 juli, under det att överståthållareämbetets
yttrande är avgivet den 13 juni, och vidare har överståthållareämbetets
yttrande medföljt akten till socialstyrelsen. Vad har sålunda
socialstyrelsen sagt? Jo, följande: Såvitt icke polismyndigheten har något
att erinra. — Erinringen av överståthållareämbetet har icke av socialstyrelsen
uppfattats såsom innebärande någon erinran i det avseendet. Jag får då ett
mycket starkt stöd för, att socialstyrelsens yttrande förskriver sig till ett
ställningstagande från socialstyrelsen rörande det fortsatta uppehållet i landet
och icke de sökta rättigheterna. Socialstyrelsen säger, att det saknas skäl för
att icke även i fortsättningen giva honom tillstånd, därest ansökan härom inkommer,
till uppehållsrätt. Det är i det sammanhanget socialstyrelsen ställer
sitt yrkande.

För att sedan övergå till det andra fallet må jag ju säga, att visserligen
äro dessa förseelser många, men jag har förfärligt svårt att förstå, vad vissa
överträdelser rörande motorfordonsförordningen, t. ex. felparkering av bil
vid upprepade tillfällen o. s. v. och andra mindre saker egentligen hava att
göra med frågan angående rättighet att idka handel med pälsvaror från lager
i frihamn. Jag förstår icke, varför man icke kan låta detta vara detta. Ty
örn man skulle använda den principen och säga, att den omständigheten, att
här förekommit någonting, som skall utgöra hinder för varje hans rörelse, så
är det ju ändå vederbörande myndighets skyldighet att, när en person visat
sig icke kunna hantera motorfordon på sådant sätt, att han är lämplig att
handskas med dem, draga in körkortet för honom. Det har icke förekommit i
detta fall. Det är verkligen en svag grund för att under högtidliga former
åberopa 107 § regeringsformen för en anmärkning på ett statsråd.

Om man icke vill tillämpa denna princip örn att låta vederbörande myndighet
få övervaka tillståndsbevisen i fråga örn rättigheter att föra motorfordon, så
kan man komma ganska långt och säga, att det skall vara hindrande i fråga örn
allt möjligt. Det kanske rent av kommer in i studentbetygen och i andra
betyg. Det är en fullständigt orimlig ståndpunkt. Jag vill visserligen icke,
att folk skall överträda motorfordonsförordningen. Men det är en sak, som
icke övar inverkan ifråga örn här beviljade rättighet.

Till detta kommer, att ingen kunnat påvisa någon avvikelse från tidigare
tillämpade principer. Såvitt man kunnat förstå av handlingar, som jag kunnat
följa de många år jag suttit i utskottet, har man tillämpat dessa principer i alla
regeringar, och man har icke blandat ihop småförseelser med frågan örn beviljande
av rättighet att idka rörelse. Jag menar sålunda, att örn man aldrig
så litet vill hålla dessa saker isär och se bort från det tillstånd, som gavs 1931

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
och som må vara ett missgrepp — enligt mitt förmenande var det det — men
då en laglig rätt utövats samt man av handlingarna ser, att det icke finnes någon
erinran mot någon av dem, vad gäller deras uppehåll i Sverige, så gives det
ingen anledning, att finna annat, än att anmärkningen i dessa båda punkter har
mycket liten grund. Jag hemställer, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr Lundqvist: Herr talman! Herr Fast slutade med att förklara, att han
fann denna anmärkning utomordentligt svagt grundad. Det betyget var ingen
överraskning. Det var ett ovanligt hyggligt betyg för att komma från herr
Fast efter de deklarationer, som herr Fast i utskottet gjort örn våra anmärkningar.
p

När jag tillät mig säga, att jag menar, att man borde i fråga örn det svenska
affärslivet hålla på principen: Sverige at svenskarna, sa sade herr Fast,
att man borde i stället tillämpa litet sunt förnuft. Jag menar, att det gör man
ifall man håller på den av mig hävdade principen. Örn det vöre så, att utlandet
stöde öppet för våra svenska medborgare, och örn det gåves möjlighet för
dem, som icke kunna få sysselsättning här, att få det i utlandet i samma utsträckning,
som vi bereda möjlighet för utlänningarna här, skulle jag för
min del icke hava något att erinra mot herr Fasts ^resonemang. Men sådant
läget för närvarande är i världen, då det icke är någon hemlighet, hur utomordentligt
svårt det är för t. ex. våra medborgare att fa någon sysselsättning i
andra länder, finns det välgrundad anledning för oss att taga upp till omprövning,
huruvida det tillvägagångssätt, som under andra förhallanden tilllämpats
i landet, alltjämt bör komma till användning.

Vidare sade herr Fast, att det gällde icke uppehålls- eller arbetstillstånd,
utan utlänningarna vore redan här. Det gällde endast, örn de skulle få rättighet
att bilda egna företag, alltså icke en fråga av särskilt stor betydelse.
Även här har jag en mening, som avviker från herr Fasts. Jag menar, att
det är ganska angeläget, att de företag, som finnas inom landet och dess
affärsvärld, äro svenska och icke utländska även örn dessa giva sig ut för
att vara svenska. Sådana utländska företag ha vi tyvärr redan fått alltför
många av här i landet.

Herr Fast sade också, att dessa båda herrar ju visat sig vara kvalificerade
för att driva affärsföretag. Då funnes ingen anledning att stänga dem ute.
Jag undrar, vart det skulle leda, ifall man skulle draga ut konsekvenserna av
ett sådant uttalande och örn alltså alla utlänningar, som vore kvalificerade för
att hava eget företag, skulle få tillfälle att här i landet idka egen verksamhet.

Beträffande det första fallet så har ju herr Fast medgivit, att det hade funnits
välgrundad anledning att redan 1931 neka arbetstillstånd at denne utländske
medborgare. Men att nu göra någon anmärkning och kräva någon
återhållsamhet funnes ingen anledning till. Jag vet icke, herr Fast, om det
är riktigt att resonera så. Jag är fullständigt överens med herr Fast örn
att man 1931 bort sätta stopp. Men örn man. icke gjort det,^ linnes det väl
ingen anledning — örn man har den uppfattning, som herr Fast har att
gå ytterligare och särskilt premiera denne man med dessa extra handelsrättigheter.
Det må väl i all rimlighets namn vara nog, om han får fortsätta
att hava det arbetstillstånd, som han tidigare haft!

Beträffande det andra fallet säger herr Fast: Vad hava dessa överträdelser
av motorfordonsförordningens bestämmelser att göra med frågan örn nya handelsrättigheter?
Ja, det är naturligtvis herr Fasts oförgripliga rätt att mena
att dessa icke lia någon betydelse. Men att man även kan ha andra meningar,
måste väl ändå herr Fast erkänna. Även ifall herr Fast icke fäster na -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. XForts.)
got avseende vid min personliga mening, så borde väl den nuvarande överståthållaren
och hans mening för herr Fast hava viss betydelse. Överståthållaren
har uttryckligen sagt ifrån, att dessa många förseelser vore tillräcklig
anledning för honom att avstyrka den framställning, som här gjorts.
? ''n ^n-i •C^ -förefaller detta icke alls underligt, ty har en person visat sådan
fullständig. ovilja att rätta sig efter gällande förordningar på ett område,
finnes det ingen garanti för, att icke samme man visar samma nonchalans
även pa ett annat område, örn han får handelsrättigheter av här ifrågavarande
art, behöver han ställa sig till efterrättelse därvidlag gällande förordningar.
Jag tycker för min del, att överståthållareämbetets resonemang är
mycket naturligt och riktigt.

Vi hava emellertid uppenbarligen olika meningar, herr Fast och jag, rent
principiellt örn önskvärdheten av att få en massa utlänningar i landet. Det
var för övrigt en av ledamöterna i utskottet, en framskjuten ledamot av herr
hasts parti,, som när vi behandlade denna fråga i utskottet gjorde direkt gällunde,
att vi hade alltid gagn av att få in företagsamma utlänningar i landet.
Jag skulle vilja säga, att företagsamheten kan ju taga sig litet olika uttryck.
Visst vittnar det sålunda örn en viss företagsamhet i det första fallet, örn
man kan så utomordentligt skickligt balansera på lagens yttersta gräns som i
nattklubbverksamheten men ändå icke råka i polisens händer. Visst är det
också en viss företagsamhet att såsom i det andra fallet fullständigt strunta
i bär gällande förordningar. Jag tror emellertid, att landet knappast har
något, gagn av åtminstone den sortens företagsamma utlänningar. Jag tror
för min del icke heller, att vi i övrigt hava något behov av företagsamma utländska
affärsmän. Jag har den bestämda uppfattningen, att våra egna
affärsmän äro mer än tillräckligt skickliga och tillräckligt företagsamma för
att det skulle finnas någon anledning för de svenska statsmakterna att i nuvarande
tid söka stimulera till någon stegrad invandring av utländska affärsmän.

Herr Fast: Herr talman! Endast ett par repliker, som jag föranletts till
av herr Lundqvists yttrande.

o är nästan något rörande, då herr Lundqvist tager Överståthållarämbetet
såsom .föredöme och utgångspunkt för att få fram anmärkningar. Jag skulle
bara vilja därtill säga: Hall pa med att använda Överståthållarämbetet som
rättesnöre, ty det är säkert ganska bra! Örn så hade skett skulle i varje fall
en av de anmärkningar, som här behandlats, icke ha framställts. Men det är så,
att man använder Överståthållarämbetet, när det råkar passa, men icke, då det
ej passar.

Jag tycker, att en regering skall icke slaviskt följa vare sig den ena eller
den andra myndigheten. Det förmodar jag, att herr Lundqvist också menar.
Den skall hava sin egen mening och sitt eget ansvar. Det är vad man i detta
fall gör.

Herr Lundqvist, säger, att da vi i landet lia många utlänningar och tiderna
äro svåra sakna vi egentligen anledning att tillåta flera sådana att vistas här.
Ja, herr Lundqvist, hur är det i verkligheten? Är det ändå icke så, att en
massa av svenskar dock i dag hava sin utkomst i andra länder? Det kan hända,
att örn. man får uppmärksamheten alltför mycket fäst vid att vi äro beredda
att till varje pris stänga dörren, en och annan av dessa svenskar kommer
hem, därför att man observerat dem i utlandet, där man tidigare kanske
icke tänkt på att vidtaga restriktioner.

Herr Lundqvist menade, att örn det icke 1931 fanns anledning att föra en
restriktiv politik, så finnes det anledning att göra det nu. Jag nämnde egent -

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ligen endast 1931 med hänvisning till, att jag tycker, att det är något hårt,
att vad som var en laglig rättighet 1931 nu skall vara en sådan olaglighet, att
det skall förhindra Kungl. Maj :t att giva rättighet att idka rörelse. Det är
ändå så, att mannen har uppehållstillstånd. Socialstyrelsen säger, att han
rimligen icke kan nekas förlängt uppehållstillstånd. Då är bara den stora
skillnaden, om han skall driva verksamhet på eget ansvar eller använda andra
metoder, som också äro framkomliga, d. v. s. att andra firmor anställa honom
hos sig.

Så säger herr Lundqvist -—■ och därmed vill jag sluta — att det är en utomordentligt
god sak, det som han sade, nämligen »Sverige åt svenskarna». Vi
vilja icke hava utlänningar, som driva rörelse i landet, utan vi vilja, att affärsverksamheten
skall omhänderhavas av svenskar. Jag minnes en tid, då herr
Lundqvist icke satt i konstitutionsutskottet men då vi hade uppe tili granskning
en hel del utländska bolags jordförvärv och skogsförvärv och då det
gällde övergången i fråga örn bulvanlagens tillämpning. Jag må ju säga, att
det var litet andra toner vid det tillfället från de grupper, herr Lundqvist representerar,
än vad det är nu. Jag kan till detta bara säga, att det kanske
finnes utländska företag, som icke äro fullt så oskyldiga som de här små företagen
skulle hava blivit, men som icke synas, fast de finnas där ändå. Jag
är emellertid mycket glad över den deklaration, som herr Lundqvist gjort.
Jag hoppas, att den icke bara är hans egen, utan att den betyder ett omslag
i uppfattningen på högersidan. Då har diskussionen alltid varit till någon
nytta.

Herr Lundqvist: Herr talman! Efter det sista uttalandet av herr Fast vill
det ju synas som örn han och jag nu skulle stå på samma linje och att vi alltså
vore fullt överens örn, att utlänningar icke böra få onödigt inflytande på
svenskt affärsliv. Jag antecknar med tillfredsställelse det uttalandet i herr
Fasts sista anförande.

Vidare vill jag taga vara på herr Fasts råd att även i fortsättningen följa
Överståthållarämbetet. Då vill jag redan nu upplysa, att vi nästa år komma
med ett upprepande av våra anmärkningar, därest regeringen icke ändrar taktik
i tid. Häromdagen läste jag nämligen i tidningarna, hurusom Överståthållarämbetet
på nytt avstyrkt, att en person här skulle få handelsrättigheter,
men att regeringen helt nyligen ändå beviljat dessa. Där hade Överståthållarämbetet
sagt ifrån, att personen i fråga skulle för landets invånare bliva
en konkurrent att räkna med i kampen för utkomsten. Därför avstyrkte Överståthållarämbetet
framställningen. Regeringen har icke lyssnat därtill. Därför
är det efter herr Fasts uttalande dubbel anledning att även nästa år komma
igen, för såvitt icke regeringen efter detta är vänlig nog att, som jag hoppas,
ändra praxis.

Vidare syntes herr Fast vilja göra gällande, att många svenskar även f. n.
äro sysselsatta i utlandet. Herr Fast kan dock själv genom att höra efter hos
olika myndigheter förvissa sig örn att möjligheterna till sysselsättning utomlands
f. n. äro mycket, mycket begränsade. Det har ju icke varit någon hemlighet,
att även många av dem, som haft mångårig sysselsättning och utkomst
där ute, lia blivit ganska brutalt hemskickade. De nya, som där ute fått anställning,
äro nog mycket få till antalet. Jag hoppas emellertid få återkomma
till den saken då den kommer att tagas upp i annat sammanhang, nämligen
när vi få ett förslag från andra lagutskottet i en närbesläktad fråga.

Härmed var överläggningen slutad. Punkten lades till handlingarna.

Nr 30.

Onsdagen den G maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr Ossbahr: Såsom framgår av memorialet har jag i likhet med flera

andra ledamöter av konstitutionsutskottet reservationsvis framfört åtskilliga
anmärkningar. Det är emellertid icke min mening, herr talman, att här syssla
med alla dessa olika anmärkningar, utan jag skall för min personliga del
inskränka mig till endast en av dessa.

Att jag väljer just denna är beroende på den omständigheten, att jag finner
de däri påtalade förhållandena utgöra ett ganska typiskt exempel på det,
jag skulle nästan vilja säga självsvåld, som i jämförelsevis stor utsträckning
vid åtskilliga tillfällen karakteriserat vissa handlingar av den nuvarande
regeringens ledamöter. Av det anmärkningsyrkande, som jag med instämmande
från sju andra ledamöter inom utskottet framställt, och som finnas
återgivet under punkt X, framgår, att Kungl. Maj :t vid tvenne tillfällen föregående
år, dels den 12 april och dels den 15 juni, beslutat en särskild inspektion
av vissa skyddshem. Därvid har uppdragits åt chefen för stockholmspolisens
kriminalavdelning att jämte annan person förrätta särskild inspektion
av dessa skyddshem utan att någon motivering därför förefinnes i statsrådsprotokollet.
Vi ha dock bl. a. enligt instruktionen den 8 maj 1925 för
skyddshemsinspektören bestämda regler för det sätt, varpå inspektion av
skyddshem bör äga rum. När Kungl. Majit det oaktat med förbigående av ordinarie
inspektionsmyndigheter beslutat en alldeles extraordinär inspektion,
borde det åligga vederbörande föredragande departementschef att något motivera
en så pass uppseendeväckande åtgärd. I vederbörliga statsrådsprotokoll
finns emellertid icke någon motivering för dessa beslut, och enligt de
upplysningar, som från socialdepartementet kommit konstitutionsutskottet tillhanda,
finnas icke heller några handlingar till dessa tvenne Kungl. Maj :ts beslut.

Man frågar sig då onekligen, vad som kan hava föranlett Kungl. Majit att
på hemställan av föredragande departementscheferna besluta någonting dylikt.
Går man emellertid till den inspektionsrapport, som så småningom avgivits
i anslutning till den inspektion, som förrättades med anledning av
Kungl. Maj :ts beslut den 15 juni beträffande skyddshemmet å Råby, skall
man finna, att däri finnes intagen en skrivelse, daterad fyra dagar före Kungl.
Maj :ts beslut, vilken skrivelse uppenbarligen spelat en ganska stor roll vid
denna inspektion. Skrivelsen är ställd till herr statsrådet, d. v. s. statsrådet
Möller, och är undertecknad »vördsamt Else Kleen». Denna anmärkningsskrivelse
har, som sagt, uppenbarligen spelat en mycket betydande roll, och
det hade då varit önskvärt, att den omnämnts i en motivering för Kungl.
Majits beslut. Beträffande det första beslutet, i april månad, finnes ingenting
i handlingarna, som förklara denna extraordinära åtgärd. Men går man
till en bok, utgiven av samma Else Kleen innevarande år på Bonniers förlag,
finner man där återgiven en uppgift lämnad till T. T. den 16 maj föregående
år, varav framgår, att inspektionen föranletts av en anmärkning av just nämnda
Else Kleen och direktör Fryklund på Hall. Icke heller denna skrivelse
finns emellertid på något sätt åberopad i Kungl. Majits uppseendeväckande
beslut.

Man kan ytterligare ställa den frågan, varför dessa anmärkningar kunnat
ha någon betydelse och vad som föranlett denna Else Kleen att företaga besök
på skyddshem, vilka besök lett till uppseendeväckande anmälningar. Anledningen
till dessa besök framgår emellertid jämväl av nyssnämnda bok, vari
finnes intagen en rekommendationsskrivelse från departementschefen Möller,
vilken skrivelse enligt uppgift i boken är avfattad »på socialdepartementets

Onsdagen den 6 maj o. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gula ''privata’ papper». Denna rekommendationsskrivelse är ställd till »vederbörande
vid skyddshemmen» och anhåller om dessa personers benägna medverkan
därtill, att den person, som innehar rekommendationsskrivelsen, må beredas
tillfälle att på ort och ställe göra alla de studier och iakttagelser, hon
kan finna önskvärda. Det är alldeles naturligt, att en sådan s. k. rekommendationsskrivelse
från en departementschef till jämförelsevis underordnade personer
under hans departement måste betraktas icke blott såsom en rekommendation
utan framför allt såsom en befallning, efter vilken vederbörande ha att
rätta sig. Och detta blir så mycket mera tydligt och klart, som ju, vilket
även framgår av denna skrivelse, sagda Else Kleen i realiteten är statsrådinnan
Möller.

Örn det varit behövligt nied en så pass uppseendeväckande åtgärd som att
förbigå vederbörande ordinarie inspektionsmyndighet och i anledning av anmälan
i två fall från statsrådets fru vidtaga dessa åtgärder, så borde det rimligen
hava på något sätt verkligen motiverats. Någon motivering har emellertid
icke funnits trots bestämmelsen i 9 § regeringsformen, som talar därom,
att det åligger vederbörande departementschef att till protokollet icke blott
yttra sin mening utan även förklara densamma. Någon sådan förklaring har
emellertid icke lämnats. Men detta har enligt min och mina medreservanters
uppfattning varit så mycket mera nödvändigt, som man med förbigående av
ordinarie inspektionsmyndigheter vidtagit denna uppseendeväckande åtgärd
att förordna örn en särskild inspektion och till ledamot av denna inspektion
utse bl. a. chefen för stockholmspolisens kriminalavdelning. När så skett, borde
motivet härför hava framgått antingen av statsrådsprotokollet eller av
handlingar, som höra till statsrådsprotokollet beträffande dessa två. beslut.

Det är mot den bakgrunden som jag icke kunnat underlåta att i utskottet
framställa mitt anmärkningsyrkande mot de tvenne tillförordnade departementschefer,
som föredragit detta ärende vid de två tillfällen, som här blivit
av mig berörda.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra
kammarens ledamöter uppmärksamma på de å sidorna 34 och 35 i betänkandet
av mig reservationsvis framställda anmärkningsyrkandena. Det är obehagligt
att röra vid sådan där råhet och snusk; det är icke roligt att taga upp det i
riksdagens andra kammare, men jag har ansett det vara min ofrånkomliga plikt,
även örn jag bleve ensam, att fästa uppmärksamheten på vad herr justitieministern
anser böra — i tryckfrihetens hägn — få opåtalt passera i denna.väg.
Jag skall med detta påpekande gå förbi det första fallet i dessa anmärkningsyrkanden
och endast i korthet stanna vid det andra fallet, som icke är i formen
stort bättre men är så mycket allvarligare i sak.

Det förhåller sig så, att det från justitieministerns ombud i Göteborg — jag
har därför så mycket större anledning att taga upp saken —. liksom från
kriminalpolisen i samma stad, inkommit anmälan till justitieministern om att
en firma — för att icke göra reklam för firman har jag naturligtvis icke satt
ut namnet på densamma eller dess hemort — har skickat ut reklamtryck, som
utan varje fråga — jag skall icke inlåta mig närmare därpå, örn jag icke behöver
göra det — innebär uppenbart brott mot tryckfrihetsförordningens 3 §
13 morn., och som även är straffbart jämlikt 18 kap. 13 § strafflagen. Det
är cn far till cn fjortonårig gosse - elev vid realläroverket i Göteborg — som

Nr 30.

Onsdagen deli 6 maj e. m.

92 a

Ane;, granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
till kriminalpolisen skickat in en anmälan örn att till denne gosse kommit en
reklamskrift med utbjudande av preventivmedel och oanständiga fotografier.
Jag kan icke här betvinga min känsla av anständighet med att inför kammaren
relatera vad denna skrivelse innehåller. Den är så pass rå och så pass pornografisk,
att man blir häpen över det. Fadern begärde, att polisen skulle försöka
hindra sådant och polisen förklarade, att det var brott mot tryckfrihetsförordningen,
varför den i laga ordning överlämnade ärendet till justitieministerns
ombud på platsen och därmed till justitieministern för åtgärders vidtagande.

Det är, mina herrar och damer, någonting alldeles sällsynt upprörande i
detta. Trycket har skickats ut som masskorsband. Jag behöver icke omnämna,
att för att få sända trycksaker som masskorsband fordras, att man
samtidigt skickar ut minst 1,000 exemplar. Detta har skickats till minderåriga
gossar vid både real- och latinläroverken i Göteborg, och även enligt vad
jag försport i andra städer. Jag vet icke, huru lagens ord örn »sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse därav kommer» skola kunna vara
mera tillämpliga, än då det gäller dessa unga människor. Vår ungdom är vår
framtid, den är det dyrbaraste vi äga. Vi söka därför skydda den på alla
sätt. Vi ha välfärdsanordningar av allehanda slag för att taga vara på vår
ungdom. Och det är lyckligt och gott. Jag såg i en tidning i afton, att
några lärare skrivit i en enquéte och därvid beklagat sig över det snask, som
pojkarna få köpa utanför skolans portar. Men örn det snusk, som bjudes dem
i dessa kuvert, får man mycket litet höra. Jag förstår, att då föräldrarna hitta
sådant, finna de det så obehagligt, att de icke vilja röra i det. Man får vara den
ingenjör i Göteborg tacksam, som verkligen övervann denna känsla och gjorde
anmälan örn saken.

Örn herrarna finge se vad som står i dessa reklamtryck, skulle det icke finnas
en enda bland oss här — han må för övrigt ha vilken uppfattning örn den
mycket moderna sexualundervisningen som helst — som skulle vilja vara med
örn en sådan sexualundervisning, som det här gadler, för sina egna barn. Och
det finns säkert icke en bland dem, som på ett eller annat sätt ha ansvar för
andras barn, vilken icke har samma känsla. Jag har icke för min del kunnat
underlåta att i känslan av huru upprörande detta tilltag är göra en anmärkning
i utskottet och här taga till orda.

Så kommer anmälan örn detta gemena tilltag till herr justitieministern, och
han låter den helt enkelt icke föranleda någon som helst åtgärd. Det är med
besvikelse man finner, att när det gäller att skydda barn och ungdom från att
få barnasinnet förgiftat och fördärvat, så har man icke stöd hos statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, som dock är lagens högste vårdare i vårt land.
Jag vill också säga, att detta, att de män — polismyndighet'' och justitieministerns
ombud — som i detta avseende göra sin plikt, icke finna något ryggstöd
hos justitieministern vid sitt handlande, medför förakt för lagen. Och denne
herre, som gjort detta i geschäftsyfte, kan oblygt och triumferande säga:
Ja, det är icke farligt, låt justitieministerns ombud göra anmälan,

och låt fadern skriva till polisen. Vad gör det; då det kommer till
justitieministern, äro vi trygga; det blir ingenting av hela saken. — Det är
farligt, mina herrar, för lag och rätt i detta land, att man skall få denna uppfattning.
Och jag beklagar, att justitieministern icke här har vidtagit någon
åtgärd. Justitieministern är så snäll, han är så hjärtans beskedlig; det ha vi
hört förut i dag på tal örn olika saker. Men det behövs någonting mer än att
vara »snäll», då man bekläder detta ämbete, nämligen det som talas örn i regeringsformen,
och som heter »nit och drift i förtroendeämbetet». Jag kan icke

Onsdagen den 6 maj e. ni.

Nr 30.

92 b

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
finna annat än att det är anledning till anmärkning över att det allvarligt
brustit i nit och drift, huru »snäll» justitieministern än varit i detta stycke.

Och därför har jag, herr talman, icke kunnat underlåta att i den ansvarsställning
för ungdomen, vari jag står, då det gäller barn i min egen stad
och min egen församling, framställa denna reservationsanmärkning.

Häruti instämde herrar Persson i Grytterud, Wallerius, Larsson, Hansson i
Rubbestad och Olsson i Staxäng.

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

92 c

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag ber att få beröra en reservationsanmärkning
som jag och ett antal utskottsledamöter under punkt XVII fogat
till konstitutionsutskottets dechargememorial.

När vår nuvarande prästvalslag tillkom för ett par år sedan, föreslogs det
i den kungl, propositionen, att var tredje gång en kyrkoherdetjänst vore ledig,
den skulle tillsättas av Konungen, vilken därvid skulle äga att till tjänsten
utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller ock någon till tjänsten
behörig prästman, som anmält sig såsom sökande hos Konungen.

Detta förslag mottogs med oro av församlingarna, som sedan äldsta tider
med kraft sökt hävda sina anspråk på ett vidsträckt inflytande vid de prästerliga
befattningarnas tillsättande. Församlingarna lugnades genom departementschefens
försäkran redan i propositionen, »att det är alldeles givet, att
vid utnämningsrättens utövande stort avseende alltid måste fästas vid den
anslutning, som någon av de å förslaget uppförda kan ha vunnit vid församlingsvalet».

Första lagutskottet tvekade, trots denna försäkran. »Utskottet har hyst
stor tvekan», heter det i utskottets utlåtande, »huruvida det kunde låta sig
göra att i enlighet med departementschefens förslag låta Konungen — bortsett

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
från de fall då fjärde provpredikant varit under omröstning — tillsätta kyrkoherdetjänst
var tredje gång utan att därigenom den rätt, som i flertalet församlingar
av ålder tillkommit menigheten, trädes för nära». Vid övervägande
av frågan kom dock utskottet till den uppfattningen, »att en lösning, som tillgodosåge
de av utskottet anförda synpunkterna syntes närmast kunna vinnas
i anknytning till den i propositionen föreslagna linjen, under förutsättning att
Konungen vid utövandet av den utnämningsrätt, som skulle tillkomma honom,
tager vederbörlig hänsyn till församlingarnas vilja». Utskottet förordade fördenskull
departementschefens förslag i förevarande avseende, under uttalande
av den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkommer konungen,
församlingens val likväl kommer att tillmätas ett väsentligt inflytande
vid tjänstens tillsättning, då det visar en under avsevärt deltagande
tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle leda till uppenbar orättvisa.
För att trygga en sådan tillämpning av lagen ansåg sig utskottet böra
förorda, att Konungen, när utnämningsrätten tillkommer honom, alltid skall
till ledning vid avgörandet äga tillgång till av biskop och domkapitel efter
valet avgivna offentliga yttranden angående samtliga präster, som vid tjänstens
tillsättning kunna komma i fråga.

Propositionen bifölls av riksdagen i enlighet med utskottets hemställan. Innan
det avgörande beslutet fattades, uttalades här i kammaren till yttermera
visso av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, att utskottet hade
i sin motivering träffat det riktiga, då utskottet underströk, att det skall tagas
den största hänsyn till valhandlingen. Käddhågan för att här skulle inträda
ett fullständigt åsidosättande av församlingarnas uppfattning förklarades vara
ogrundad.

Första lagutskottets ärade vice ordförande uttalade här i kammaren, att
»vi inom utskottet ansett, att det är en utomordentligt betydelsefull sak, att den
gamla förbindelsen mellan de i församlingarna representerade kyrkliga menigheterna
och prästerskapet bibehålies oförkränkt». Han tillfogade, att »vi ha i
utskottets yttrande avfattat en text, som innebär en så pass bestämd förklaring,
att det materiella valdeltagandet skall tillerkännas betydelse, att vi lia trott
att ingen ecklesiastikminister kan bortse från detta uttalande.» Detta utskottets
uttalande, hette det till sist, »ger garantier för den materiella prövningen
och tillerkänner de materiellt värdefulla valen det inflytande de böra äga».

Jag kan inte underlåta att i korthet citera ännu ett par yttranden från debatten
vid prästvalslagens antagande. En ärad ledamot av första lagutskottet yttrade,
»att det tydligt sagts ifrån, att Kungl. Maj :t har att taga hänsyn till
församlingarnas vilja, örn nämligen denna vilja kommit till ett tydligt uttryck
i det val, som förrättats». Och en annan ledamot av utskottet utropade i debatten,
»att han nästan skulle vilja se den ecklesiastikminister, som utan vidare
kan lämna ett sådant uttalande åt sitt värde och gå sina egna vägar tvärtemot
en uttalad folkmening vid ett kyrkoherdeval».

I belysning av dessa uttalanden bör den kyrkoherdeutnämning ses, på vilken
jag tillåtit mig att fästa riksdagens uppmärksamhet i en reservation.
Kungl. Maj :t utnämnde den 7 februari i år på hemställan av föredragande
departementschefen, statsrådet Engberg, komministern i Skultuna, Lillhärads
och Skerike församlingars pastorat Uno Timm att vara kyrkoherde i Medåkers
och Himmeta församlingars pastorat. Vid denna utnämning förbigick
Kungl. Maj :t den prästman, komministern i Djura församling Arild Karlén,
som vid valet erhållit praktiskt taget enhällig kallelse till den lediga tjänsten.
Han hade fått samtliga avgivna röster utom 6. Den utnämnde hade efter valet
hos konungen anmält sig som sökande utom förslaget.

Den utnämnde är en 61 års man, den valde 38 år. I fråga om examensme -

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
riter är den valde överlägsen, men den utnämnde har en väsentligt längre tjänstetid.

Om man vid utnämningen velat fästa något avseende vid riksdagens bestämda
förväntan, att församlingens val skall tillmätas ett väsentligt inflytande
på tjänstens tillsättning, då det visar en under avsevärt deltagande tydligt
uttalad mening och valresultatet icke skulle leda till uppenbar orättvisa,
då har det vid denna utnämning närmast gällt att besvara frågorna: Har pastoratet
under avsevärt deltagande tydligt uttalat sin mening? Och
skulle valresultatet leda till uppenbar orättvisa? Ingen lär kunna advocera
bort, att pastoratet under avsevärt deltagande uttalat sin mening.
I procent uttryckt ligger antalet valdeltagare över stiftets medeltal. Den tämligen
enastående enhälligheten i valet lämnar i fråga örn tydlighet ingenting
övrigt att önska. Domkapitlet och biskopen, som riksdagen skjutit fram som
rådgivande instanser, lia vitsordat, domkapitlet att valdeltagandet var livligt,
och biskopen att det måste betraktas såsom verkligt gott. Det torde räcka
för att det skall få anses som avsevärt.

Nå, men valresultatet skulle kanske ha lett till uppenbar orättvisa? Varken
domkapitlet eller biskopen lia gjort gällande någonting sådant. Båda
vitsorda den utnämndes plikttrohet och samvetsgrannhet, men domkapitlet säger
samtidigt örn den valde, att han i sin tjänst städse visat stort nit och intresse.
Man kan hysa tvivel örn huruvida det är lämpligt att till kyrkoherdetjänst
utnämna en prästman, som närmar sig 61 års ålder. Detta tvivel framkommer
i biskopens yttrande och det skymtar jämväl i domkapitlets yttrande,
ty där säges, att den utnämnde såsom komminister i ett pastorat med tre församlingar
är van vid duplikation, »örn än icke av den omfattning, vari sådan
förekommer i det pastorat, varom nu är fråga». I fråga örn den valde säger
domkapitlet, att han är synnerligen lämplig som kyrkoherde i nu ifrågavarande
pastorat på grund av den krävande duplikationstjänstgöring, som där
åligger tjänstinnehavaren. Biskopen bestyrker, att örn den valdes synnerliga
lämplighet för befattningen kan ingen tvekan råda. Domkapitlet har avstått
från att utöver sitt yttrande ge något särskilt förord, och biskopen har på delvis
diskutabla, jag dristar säga oriktiga premisser trevat sig fram till ett villkorligt
förordande av den utnämnde. Hur som helst, lär det inte gå att utan
orimliga konsekvenser göra gällande, att en utnämning av den valde skulle
ha lett till uppenbar orättvisa. Det är sant, att den utnämnde har ett litterärt
bagage, som den valde saknar. I en av den utnämndes broschyrer får
man veta, att då skolbarn inte få välja sina lärare, borde inte heller församlingarna
få välja präst. Prästerna borde utnämnas av Kungl. Majit. Prästvalen
äro en spik i kyrkans likkista. I en annan av den utnämndes broschyrer
hittar man bland en del nyttiga expeditionsupplysningar den förträffliga
vinken, att örn man ligger på soffan och läser sin tidning, så bör man stiga
upp och hälsa, när det kommer besökande på pastorsexpeditionen. Jag skulle
tro, att man kan lämna detta litterära bagage åsido.

Jag har, herr talman, inte kunnat undgå att finna, att utnämningen av kyrkoherde
i Medåkers och Himmeta församlingars pastorat innebär ett tämligen
uppenbart åsidosättande av riksdagens uttalande vid prästvalslagens tillkomst,
och därför har jag inte kunnat underlåta att inom konstitutionsutskottet yrka
anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet Engberg.

Jag vill inte fördölja min förvåning över att utskottets lantmannarepresentanter
inte tveklöst gått med örn att värna det demokratiska menighetsintresse,
som efter min mening kränkts genom den klandrade utnämningen.

Med herr Olsson i Mora förenade sig herrar Lundqvist, Olsson i Rimforsa,
Björling, Pettersson i Dahl, Andersson i Rasjön, Åqvist och Hilding.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Wallén: Herr talman! Jag kan icke underlåta att beröra en reservationsvis
framförd anmärkning beträffande ett ärende, som föredrogs i liten
konselj den 21 augusti 1935 och som rörde ett handelsavtal mellan Sverige
och Spanien. I villkoren för detta handelsavtal ingick bl. a. den bestämmelsen,
att i Sverige skulle för tiden 1 september 1935—31 december 1936 tullen
på vindruvor vara borttagen. Det var ett för den svenska trädgårdsodlingen,
som nationalekonomiskt sett har en mycket stor betydelse och vars värde överstiger
t. o. m. värdet av vete och råg i Sverige, ett synnerligen svårt dråpslag.
Redan förut har trädgårdsodlingen gång på gång offrats för industrien, och
nu har regeringen t. o. m. i liten konselj gett trädgårdsodlingen ytterligare en
mycket svår stöt. Att så är verkliga förhållandet, kan jag icke underlåta att
visa. Det är nämligen, att importen av vindruvor de fyra månaderna september—december
under sistförflutna året i jämförelse med året förut stigit avsevärt.
Jag ber, herr talman, att till protokollet få anföra siffrorna härom.
Införseln under september månad 1935, alltså sistförflutna året, visar en ökning
av 255,060 kg., under det att importen för samma månad 1934 uppgick
till 154,836 kg. Under oktober och november månader blev det ytterligare
ökning. Ökningen i oktober belöpte sig till 707,820 kg., i november till 832,048
kg. och i december 729,911 kg. Kort och gott, herr talman, under dessa höstmånader,
sedan man i Sverige tagit bort den lilla resterande och i förhållande
till andra länder obetydliga tull, som fanns på vindruvor, åstadkoms en ökning
i importen under denna korta tid på över 2 1/2 miljoner kg., d. v. s. mer än
införseln liela året 1934. Jag behöver kanske icke gå vidare in på frågan,
men jag vill dock erinra örn, vilken inverkan detta haft även för våra frukter,
särskilt plommon, päron och äpplen. Genom borttagandet av tullen uppkom
en mycket stor försäljning i Sverige, priserna på vindruvor sjönko från att
förut i detaljhandeln lia stått mellan 1.40 och 1.50 kronor per kilogram i genomsnitt
till mellan 70 och 90 öre. Skillnaden mellan priserna var alltså
avsevärt större än det tidigare gällande tullskyddet, men detta beror på att
större kvantiteter togos in, och till följe de tullpolitiska förhållandena skickades
ytterligare stora massor hit under väsentlig prissänkning och dumping.
Följden av dessa priser på vindruvor har ju icke kunnat underlåta att ge sig
till känna i nedsättningar av priserna för andra trädgårdsalster. Då det vid
denna tid på dagen skulle taga för lång tid att belysa detta förhållande, ber
jag att få hänvisa till lantbruksstyrelsens utredning, där man kan få se, vilken
oerhört svår ställning den svenska trädgårdsodlingen har, icke minst tack
vare beslutet i liten konselj den 21 augusti 1935. Det är därför icke alls
egendomligt, att trädgårdsfolket har reagerat, och det är också glädjande, att
man har reagerat i riksdagen. Det har nämligen visat sig, att under den tid
motioner fingo väckas väcktes ju även i denna kammare liksom i första kammaren
motioner med begäran örn återinförande av denna tull. Dessa motioner
voro undertecknade av icke mindre än 72 motionärer enbart i denna kammare.
Det är icke bara riksdagsmän från olika borgerliga partier som yrkat
härpå, utan även lantbruksstyrelsen har i ett yttrande, daterat den 19 februari
i år, sagt bl. a. följande:

»Redan innan förutvarande tull på vindruvor eller 35 öre per kilogram år
1935 upphävdes, voro importerade vindruvor en under vissa tider av året jämförelsevis
billig och ganska allmän konsumtionsvara. Följden av denna tulls
borttagande har nu blivit, att druvimporten ökat och starkt inkräktar på avsättningen
av andra, inom landet odlade fruktslag. Även om en tull av 35
öre per kilogram icke kan framdriva odling under glas av vindruvor inom
landet och sålunda icke utgör en skyddstull för motsvarande svenska produkt,
har en tull av denna storlek dock ett betydande inflytande på avsättningen av

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
andra produkter. Borttagandet av denna tull var därför ur den synpunkt,
lantbruksstyrelsen nu har att anlägga, olämpligt.»

Det räcker kanske med detta officiella uttalande samt de andra erinringar
jag gjort för att motivera ett djupt beklagande, att regeringen vidtagit denna
åtgärd mot trädgårdsfolket, så mycket mera som trädgårdsfolket består till
stor del av de små i samhället och vilka redan förut kämpa en hård kamp för
sin existens.

I detta yttrande instämde herrar Andersson i Dunker, Pettersson i Dahl,
Olsson i Ramsta, Hammarlund, Hansson i Rubbestad, Niklasson, Pettersson i
Rosta och Petersson i Broaryd.

Herr Vougt: Herr talman! Det förhåller sig ju så, att bland de anmärk ningar

som bruka framföras reservationsvis i samband med dechargedebatten
samlas en hel del missnöjesanledningar under året, och man söker så gott man
kan knyta an dem till någon punkt, på vilken man kan konstruera ett konstitutionellt
klander. Jag skall bara röra vid ett par av de saker som bragts
på tal.

Det är i första hand det av herr Ossbahr med instämmande av en del herrar
i konstitutionsutskottet framförda anmärkningsyrkandet mot socialministern
för att denne låtit föranstalta -—• genom en av Sveriges förnämsta polismän och
en hovrättsjurist — örn en undersökning rörande förhållandena vid våra skyddshem.
Jag vill påpeka, att det är fullkomligt orimligt, när man kommer och
bygger upp den anmärkningen så, att man säger, att här har icke i själva konseljbeslutet
angivits någon motivering. Ty det förekommer en oändlig mängd
fall, där beslut fattas utan att någon särskild motivering göres. Herr Ossbahr
formulerade emellertid sin fråga så: vad kan ha föranlett undersökningen rörande
skyddshemmet? — Ja, vad kan lia föranlett den undersökningen? Behövs
verkligen den frågan, när vi i somras hade rättegången på Norrgård invid
Kalmar, som framkallades av denna utredning och som blottade förhållanden,
vilka upprörde den svenska opinionen och som fortfarande upprör dem,
som lia något sinne för människor, som äro olyckliga nog att födas till livet
utan det naturliga skyddet av ett eget hem. Jag vill bara säga, att allt vad
som härvidlag behöver sägas, som jag hoppas från de flesta som haft anledning
att ta ställning till saken, är ett tack till socialministern för det att han
röjt upp i detta, och det tacket går också till dem som medverkat i saken och
allra helst till den person som tagit mycket viktiga initiativ därvidlag.

Sedan skall jag be att få säga några ord rörande vindruvorna. Jag vill icke
gå in på den saken ur trädgårdsodlaresynpunkt, ur agrikulturell synpunkt
överhuvud. Jag vill endast säga, att det händer — som så många gånger
förut — att Kungl. Maj :t har måst fatta ett beslut för att tillgodose vissa nödvändiga
hänsyn av handelspolitisk art. Denna vindruvetulls borttagande krävdes
på ett tidigt stadium från spanskt håll, och vid bedömandet av förhandlingsläget
anvisades vindruvetullen redan 1934 såväl av kommerskollegium
som av traktatberedningen som ett kompensationsobjekt, som man måste från
svensk sida taga i övervägande bland svenska bytesmedel. Förslaget tillstyrktes
för övrigt av kommerskollegium, och icke heller lantbruksstyrelsen
fann sig böra framställa någon erinran mot förslaget ur synpunkten av de
intressen styrelsen hade att bevaka.

Det hade nog för övrigt varit på sin plats, örn i denna reservation hade lämnats
en mera objektiv redogörelse för denna fråga. Hur slarvigt reservationen
är avfattad, framgår av det förhållandet, att man riktat anmärkningen mot
fel statsråd. Anmärkningen mot statsrådet Undén utmynnar i en förklaring,

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att en ändring av tulltaxan icke borde ske oell att en författningsändring av
denna vikt ej borde göras i liten konselj, och man gör detta trots att icke statsrådet
Undén utan en annan ledamot av statsrådet i konseljen har föredragit
ändringen i tulltaxan och därefter kontrasignerat, författningen. Om det är
herr ljundqvist, som står för denna sak, så skall jag be herr llundqvist, när
han en annan gång anmärker reservationsvis, att åtminstone ta reda på, vilket
statsråd han rätteligen bör anmärka på.

Fru Nordgren förklarade sig instämma i den del av herr Vougts anförande,
som avsåge en mot chefen för socialdepartementet reservationsvis framställd anmärkning.

Herr Sefve: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av den reservation
som framförts av herr Pehrsson i Göteborg, men jag vill icke uttala
mig beträffande frågans konstitutionella sida. Jag vill emellertid erinra örn,
att 1934 års riksdag på hemställan av första tillfälliga utskottet beslöt en
skrivelse till Kungl. Maj :t med anledning av reklamtryck av samma art som
påtalats i nämnda reservation. I sin motivering framhöll utskottet bl. a. följande:
»I detta sammanhang har uppmärksamheten riktats även på andra faror
av allvarlig natur, för vilka ungdomen utsattes. Enligt vad som kommit
till utskottets kännedom, bedrives från vissa håll en reklamverksamhet,^ som
genom text och bilder söker utnyttja den ungdomliga nyfikenheten på det
sexuella livets område. Tyvärr är denna verksamhet, som i viss utsträckning
synes bygga på från utlandet importerad litteratur med till denna hörande illustrationsmaterial,
delvis direkt inriktad på skolungdomen, och spridningen ombesörjes
i väsentlig mån med hjälp av lärjungeförteckningarna i skolornas kataloger.
» Utskottet framhåller vidare, att det _ är nödvändigt att ungdomen
skyddas »från i sexuellt avseende upphetsande litteratur» samt att »ungdomens
egen medverkan här erhålles», men framhåller samtidigt nödvändigheten av
att ungdomens organisationer härvidlag erhålla stöd av statsmakterna. Till
slut anhåller utskottet, att riksdagen måtte besluta örn att nödvändiga åtgärder
bl. a. i detta avseende vidtagas efter vederbörlig utredning.

Huruvida någon sådan utredning kommit till stånd, känner jag verkligen
icke till, men jag har icke hört talas örn någon sadan, och säkert är i varje fall
att tillräckligt effektiva åtgärder icke vidtagits. Man har nämligen från flera
håll fått höra, att dylik reklamlitteratur allt fortfarande spndes. Detta har
varit fallet icke bara vid det läroverk, som jag är rektor för, d. v. s. just det
exempel som herr Pehrsson i Göteborg omnämnde, utan även på flera andra

håll. . . . .

Jag vill, herr talman, uttala mitt beklagande av, att man ännu icke lyckats
finna någon möjlighet att stävja denna trafik. Samtidigt härmed vill jag uttala
en förhoppning örn, att vederbörande så snart som möjligt gör vad göras
kan i antytt syfte.

Herr Lindskog: Herr talman! Vid denna sena timme och då dechargede batten

pågått så länge som fallet varit skall jag lata bli att dra fram en del
saker, som jag annars tänkt yttra mig örn. Jag skall inskränka mig till att
med några ord beröra den fråga, som först herr Ossbahr och sedan herr Vougt

tagit upp. . TT , ,

Herr Vougt frågade: Vad kan ha föranlett denna inspektion i Han gav det
svaret att det var de svåra missförhållandena vid skyddshemmen som föranlett
denna extraordinära inspektion. Jag vill inte alls ingå på frågan örn hur dessa
missförhållanden böra bedömas. Att de existerat i viss utsträckning är nog rik Andra

kammarens protokoll 1936. A''r 30. ''

Xr 30.

Onsdagen den G maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tigt. Att de icke existerat i samma höga grad som ett visst sensationsmakeri velat
göra gällande är emellertid lika uppenbart. För mig står det dock klart, att
det tillvägagångssätt som man här valt för inspektionen av skyddshemmen
varit föga lycklig. Redan detta att ett statsråd ger sin fru ett rekommendationsbrev
för att hon skall kunna resa omkring och inspektera anstalter, vilka
stå under statsrådets vård, kan icke vara lyckligt. Jag frågar: hur skulle det
gå om exempelvis ecklesiastikminister Engberg gav sin fru rekommendationsbrev
för inspektion av skolorna, örn fru Schlyter skulle inspektera fängelserna,
och om fru Vennerström skulle inspektera krigsmakten till lands och vatten?
Jag frågar: vart skulle det hela till sist ta vägen? Vi få väl ändå komma
ihåg, att när de olika anstalterna inspekteras, detta bör ske under vedertagna
former, som äro konstitutionellt oangripbara. Det är icke lämpligt att
det får fortgå på sätt som skettt. Det har nämligen visat sig, att de påtalade
förhållandena medfört mycket beklagliga konsekvenser i form av ett uppjagat
sensationsmakeri, i form av skandalskriverier och så vidare. Det har också
haft .mycket tråkiga konsekvenser för anstalterna själva, i vilka rent anarkiska
förhållanden främjats genom dessa inspektioner. Man Ilar också från skyddshemmens
sida framhållit, att man där aldrig haft några så tråkiga år som
de sista och detta just på grund därav att eleverna ansett sig kunna tillåta
sig vad som helst.

Jag har velat säga detta endast för att reagera emot detta tal om, att det
skulle vara så bra att hela frågan örn skyddshemmen kommit under debatt.
Om man avser att komma till rätta med missförhållanden som man misstänker
förefinnas, så bör detta ske under former, som äro mera försvarbara än de
enligt min mening mycket beklagliga former under vilka dessa inspektioner
ha ägt rum.

Herr Vougt, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!

Jag skall be att med anledning av herr Lindskogs yttrande få säga, att det
är föga tacksamt att diskutera en sa allvarlig sak som denna örn skyddshemmen
i en debatt, där författarna till de olika reservationsvis anförda anmärkningarna
komma med sina synpunkter så att säga huller om buller. Jag tror,
att herr Lindskog och jag i stället böra ta tillfället i akt att diskutera frågan
örn skyddshemmen, när propositionen i den frågan i sinom tid kommer inför
riksdagen. Det blir då tillfälle för statsrådet att eventuellt belysa denna sak
från sina utgångspunkter. För mig står det klart, att även örn man kunde
göra gällande, att vad som förevarit icke varit något ur konstitutionell synpunkt
alltför vanligt,, så läte det sig dock försvaras ur den synpunkten att
det här gäller oskyldiga människor, vilka samhället tagit vård örn, men där
denna vård med hittillsvarande samhällsinstitutioner visat sig fylla sin uppgift
synnerligen illa.

Härpå yttrade

Herr Hallén: Herr talman! Då prosten Pehrsson slutade sitt anförande

örn den reservationsvis framförda anmärkningen under punkten VII på sid.
34 och 35 i utskottets utlåtande, instämde en del av kammarens ledamöter
med honom. Kammaren lade emellertid kanske märke till, att ingen av herr
Pehrssons egna meningsfränder i konstitutionsutskottet deltog i denna opinionsyttring,
och det kanske därför kan vara på sin plats att man upplyser kammaren
örn, varför prosten Pehrsson står ensam örn denna reservation.

Det är väl ingen här i kammaren som icke finner, att det citat ur en boulevardtidning
i Göteborg, som förekommer på sid 34, är ett monstrum av vid -

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

Ane/, granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
righet och snusk. Då den ensamme reservanten själv säger, att det är motbjudande
att i riksdagens tryck inta detta skändliga gäckeri med gudstjänsten
och överhuvud taget alla dessa ruskigheter, såsom han uttryckte sig, måste
man fråga sig vad det är som tvingar honom att verkligen införliva detta citat
med riksdagens tryck, något som näppeligen tidigare hänt. Vi vädjade i utskottet
till vederbörande, då frågan var före, att låta den goda smaken avhålla
det nitiska intresset från att bringa till offentligheten sådana vidrigheter
som här förekommit. Glädjande nog lia samtliga ledamöter av utskottet
följt detta råd på ett undantag när. Jag måste ju säga, beträffande herr
Pehrsson, att det vittnar åtminstone icke örn god smak att i oträngt mål införliva
sådant här med riksdagstrycket.

Medan jag har ordet, herr talman, måste jag emellertid säga några ord om
den andra punkt, vari herr Pehrsson ensam reserverat sig. Det gäller denna
korsbandstrafik till skolungdomen med förteckning över pornografisk litteratur
och sådant. Man skulle ju i kammaren kunna tro, att det endast är herr
Pehrsson som intresserar sig för att denna motbjudande trafik stoppas. Detta
är visst icke fallet. Det är väl knappast någon här i kammaren som icke finner
denna trafik i högsta grad upprörande. Jag vill för min del till alla delar
understryka det befogade uti herr Sefves efterlysande av lagstiftningsåtgärder
på detta område, ägnade att förhindra detta rent metodiska förstörande av
ungdomen och då icke minst skolungdomen, något varom vi här blivit erinrade.
Örn själva sakfrågan äro vi fullkomligt ense, herr Pehrsson. En annan sak är
emellertid, såsom också herr Sefves anförande nyss visade, nämligen att den
nuvarande lagstiftningen är otillräcklig. Alla äro ense därom, att alla dessa
förteckningar antyda mycket av snuskigt och pornografiskt innehåll. Men förteckningarna
såsom sådana äro av den art att det icke finnes någon utsikt
att med tryckfrihetsförordningens hjälp komma åt dem. Vi äro alltså ense
örn, att denna vidriga ungdomsförförelse bör stoppas, men herr Pehrsson i Göteborg
fullständigt missuppfattar det hela, när han menar att man med tillhjälp
av tryckfrihetsförordningen skall kunna komma åt dessa förteckningar.
De människor som skriva dessa förteckningar ha val reda på, att de äro alldeles
oåtkomliga. Herr Pehrsson missuppfattar alldeles situationen då han
tror, att han är den ende som visar rätt väg. Tvärtom. Den motion herr Sefve
efterlyste resultatet av visar, att denna väg icke är framkomlig, utan att här
behövs en helt annan och ny lagstiftning för att komma åt denna på ungdomens
sexuella sinne upphetsande litteratur. Detta är en sak som icke har
med tryckfrihetsförordningen att skaffa. Det påtalade förhållandet kräver
en helt annan och speciellare lagstiftning än den nuvarande. Det är en missuppfattning
i det avseendet som måste ha föranlett denna reservation av herr
Pehrsson i Göteborg, vilket ju också framgår därav, att alla herr Pehrssons
politiska meningsfränder i utskottet ansågo, att det var oriktigt att biträda
hans reservation.

Herr andre vice talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Pehrsson i Göteborg, som yttiade: Herr talman! Jag beklagar kyrkoherde
Hallén att han å dragande kall och ämbetets vägnar mer eller mindre
skall anse sig nödgad att också nu hålla sin hand över detta elände! Han säger,
att jag missuppfattat tryckfrihetsförordningen, då jag menar att man
med dess hjälp skulle kunna komma åt denna trafik. Jag skall då be att för
kammaren få läsa upp vad § 3 mom. 13 tryckfrihetsförordningen säger. Där
heter det: »Framställning, som sårar tukt och sedlighet; utbjudande till salu
av föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av

100

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
könsumgänge; samt, under sådana förhållanden att allmän fara för andras
förförelse därav kommer, försök att förleda till användande av föremål, som nu
sagts, och meddelande av anvisning om sättet för deras användande; brottet
skall straffas enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.» Så läser jag innantill,
och det borde icke lia varit alldeles omöjligt, synes det mig, för konstitutionsutskottets
vice ordförande att ta reda på lydelsen av § 3 mom. 13 tryckfrihetsförordningen,
som för övrigt av mig anfördes i utskottet. Då hade han
undsluppit det misstag han i detta ärende begått.

Vidare erhölls, likaledes för kort genmäle, ordet av

Herr Hallén, som anförde: Herr talman! Jag måste verkligen säga till

herr Pehrsson i Göteborg, att örn han för sin del tycker, att jag borde ha läst
§ 3 morn. 13 tryckfrihetsförordningen litet bättre, så borde han med större fog
lia riktat denna uppmaning till sina politiska meningsfränder i utskottet, vilka
själva erkänna, att denna paragraf icke är tillämplig i detta fall. Ty den vidriga
trafik som herr Pehrsson anspelar på är icke åtkomlig på sätt som han
förmenar. Den smutslitteratur som han syftade på kan möjligen drabbas
av lagen, men hela denna trafik att med hjälp av katalogerna nå lärjungarna
kan man icke komma åt genom de av herr Pehrsson antydda åtgärderna.

Slutligen vill jag vädja till kammaren om det kan vara lämpligt, när man
är ense örn att slå ned denna trafik men samtidigt påpekar, att den av herr
Pehrsson
är beklagligt, att man å dragande kall och ämbetets vägnar skall hålla sin
hand över detta elände. En sådan sorts dialektik hoppas jag icke skall bli
allt för ofta förekommande i den svenska riksdagen.

Herr andre vice talmannen gav, jämväl för kort genmäle, ånyo ordet till

Herr Pehrsson i Göteborg, som yttrade: Herr talman! Det finns såvitt

jag kan förstå, och så vitt polisen i Göteborg förstår, och så vitt ombudet för
justitieombudsmannen förstår, ingen som helst anledning att med herr Hallén
anta, att icke denna trafik skulle vara åtkomlig med de lagbestämmelser som
finnas. Polisen säger uttryckligen, att denna trafik pågår trots gällande lagbestämmelser,
och justitieombudsmannens ombud framhåller detsamma. Den
av mig ur den edition av tryckfrihetsförordningen, som utkom i Svensk Författningssamling
år 1933, åberopade lagparagrafens både bokstav och andemening
är otvetydig.

Något hinder för att man genom ett åtal försöker komma åt denna sak finnes
icke, herr Hallén, örn man nämligen vill göra något.

Här skall herr Hallén inte rida på detta, att det icke finnes några särskilda
bestämmelser örn att genom skolkatalogerna nå barnen. Detta är en försvårande
omständighet av synnerligen allvarlig art. Här gäller lagen både vuxna
och barn. En annan sak är örn man inte alls vill använda sig av § 3
mom. 13 tryckfrihetsförordningen. Därför att man törhända anser den föråldrad,
skall man icke använda den i denna sak, säger man. Jag känner detta
väl.

_ Så länge lag finns skall lag tillämpas, men då bör också enligt min mening
lagens högste vårdare i vårt land åtminstone försöka göra vad som möjligt
är för att med lagens tillhjälp komma åt ett tilltag sådant som detta,
vilket förgiftar unga människors sinnen. Jag vädjar till föräldrarna i denna
kammare och frågar: vad skulle vi säga, örn vi upptäckte att sådana här saker
skickades till våra pojkar i 13—14-årsåldern? Här bör göras något anser ju

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

101

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
också herr Hallén. Då bör också justitieministern sin lagenliga plikt likmätigt
göra vad som är möjligt i slika fall. Här hav herr justitieministern bara
visat ifrån sig denna sak utan vidare!

Härefter anförde:

Herr Llindqvist: Herr talman! Med anledning av den långt framskridna

tiden hade jag icke tänkt yttra mig angående de reservationsvis framförda anmärkningar
som jag står för. Emellertid ha under debattens gång flera talare
berört en av dessa reservationsanmärkningar, nämligen den som gäller vindruvstullen,
och jag kanske därför kan få säga några ord örn den saken.

Jag vill då till att börja med uttala min glädje över den anslutning till reservationen
som här uttalats av herr Wallén och dem som instämde med honom.
Jag skulle ju, ^liksom herr Olsson i Mora gjorde beträffande den av Ihonom
reservationsvis framställda anmärkningen, kunna uttala en viss förvåning över
att det lyckats lika litet för mig som för honom att samla landsbygdens folk
kring en reservationsanmärkning i en dock så pass betydelsefull fråga sora
denna, vilken berör icke blott jordbrukarna och småbrukarna utan trädgårdsodlarna
överhuvud taget. I själva sakfrågan få vi väl emellertid resonera vidare,
när vi inom en nära framtid skola ta ställning till bevillningsutskottets
betänkande i anledning av den motion örn återinförande av tullen å vindruvor,
som herr Wallén här talade örn.

Emellertid har ju även herr Vougt uttalat sig i denna fråga och då helt
naturligt icke lika förstående och älskvärt som herr Wallén utan med ett helt
annat tonfall. Herr Vougt talade örn att vindruvstullen ända sedan 1934 varit
ett kompensationsobjekt, som varit föreslaget från flera håll. Ja, detta är naturligtvis
fullkomligt riktigt. Men sedan gjorde herr Vougt gällande, att det
varit önskvärt att en mera objektiv framställning av det faktiska läget givits
i reservationen. Jag medger att jag kunde ha kostat på mig några trycksidor
till, men jag ansåg, att det icke behövdes. Åtskilligt kunde ha varit av ^intresse
att meddela, men detta gick icke för sig, därför att handlingarna i fråga
voro hemligstämplade. Jag tror emellertid att vad som anförts är alldeles tillräckligt
för att man skall kunna bedöma denna fråga.

Läget är ju faktiskt detta, herr talman, i fråga örn verkningarna av denna
överenskommelse med Spanien, att den svenska exporten dit i stället för att
öka, som meningen var, gått tillbaka. Det kapital som vi skulle få ut från
Spanien för verkställda leveranser ligger infruset. Fördelarna med ett slopande
av denna tull äro så vitt jag kan se minimala. Nackdelarna för det
svenska näringslivet och särskilt då trädgårdsodlingen av denna överenskommelse
äro däremot obestridliga och påtagliga. Den våldsamt ökade importen
av vindruvor — en ökning som framgår av de tabeller som jag tillåtit mig
foga vid utskottets utlåtande —• icke bara från Spanien utan även från en hel
del andra länder visar tydligt, att dessa länder fått denna tullsänkning gratis.

Det skulle emellertid icke ha varit herr Vougt som talade emot reservationen,
om han icke slutat sitt anförande med en av dessa ständigt och jämt återkommande
reprimander. Det är ganska underligt, herr talman, men herr Vougt
tycks ha tagit som någon alldeles speciell mission här i kammaren att uppträda
såsom en de goda sedernas väktare. »Det är flera som göra det», hör
jag en viskning, och det är ju möjligt att så är. Jag har emellertid för min
del icke hört någon som så envist som herr Vougt fortsätter med denna taktik.
På förmiddagen fick herr Vougt av en annan av kammarens ledamöter mottaga
en synnerligen välförtjänt reprimand för sitt uppträdande i den fråga det .då
gällde. Jag skall för min del avstå från att svara med samma mynt, ty jag

102

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vet att det icke alls lönar sig, men jag skulle dock vilja säga till kerr Vougt:
Vänta med anmärkningarna, tills herr Vougt tagit reda på hur det verkligen
förhåller sig! Jag har ingalunda riktat anmärkningen emot fel håll. Jag
har mycket ingående studerat handlingarna, innan jag gjorde denna anmärkning.
Det förhåller sig nämligen så, vilket herr Vougt uppenbarligen icke vet, att
detta ärende först föredrogs av chefen för hanaelsdepartmentet, där ju denna
liksom alla handelsöverenskommelser hör hemma. I detta departement var
statsrådet hildén tillförordnad chef vid tillfället i fråga. Samma dag förekom
sedan, som ren expeditionsåtgärd, beslutet örn tryckningen av denna kungörelse,
ett beslut som fattades på föredragning av statsrådet Wigforss. Det
skulle verkligen förvåna mig, örn herr Vougt skulle anse, att det varit riktigare
att ställa herr Wigforss mot väggen för sistnämnda åtgärd, som ju för honom
endast var en expeditionsåtgärd. Jag tycker för min del, att jag handlat alldeles
riktigt, när jag gjort anmärkning mot det statsråd, sorn i realfrågan tillstyrkt
denna ur trädgårdsodlarnas synpunkt mycket olyckliga åtgärd.

Herr Vougt: Herr talman! Jag tycker, att herr Lundqvist är litet orättvis
mot mig, när han ställer mig i gluggen såsom den där, vilken ofta ger kammarkolleger
reprimander. Inte oftare än jag yttrar mig i debatterna här, kan herr
Lundqvist bära mina reprimander, och herr Lundqvist får verkligen ursäkta
att jag, när jag finner att man framställer en anmärkning utan att veta vilket
statsråd man skall framställa denna anmärkning mot, tillåter mig påpeka detta
förhållande.

Jag vet mycket väl, att det härvidlag var fråga örn två olika konseljer.
Man gör här anmärkning på, att en författningsändring avgjorts i liten konselj,
men man skriver anmärkningen så, att den som läser den, får intrycket, att den
gäller statsrådet Undén.

§ 2.

Äng. ändrade Föredrogs^ statsutskottets utlåtande, nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts progrwnder
för position angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slut*
vissa grenadn a sJukvarden m. m. jämte i ämnet väckta motioner. Därvid yttrade:

^sjtTvårdm"'' ,.Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag har icke begärt ordet

'' m. m. för framställa några anmärkningar vare sig mot utskottets utlåtande eller
mot propositionen som sadan utan endast för att framhålla några synpunkter
ifråga örn möjligheterna att för framtiden få de ekonomiska beräkningar, som
man här gått in för, att gå ihop. I förbigående vill jag till en början säga,
att jag hör till dem som med tacksamhet ge sitt erkännande åt det initiativ
som statsrådet här tagit i syfte att överföra dessa vårdkostnader från landstingen
på staten.

Det finns emellertid i dessa ekonomiska beräkningar något som enligt min
tro gör att de icke komma att hålla streck. Då jag här tagit till orda, har jag
gjort det därför att jag är förtrogen med dessa förhållanden i min egenskap
av styrelseledamot för Apelvikens kustsanatorium, en av de största anstalterna
i vårt land på här ifrågavarande område. Enligt det nu framlagda förslaget
skulle inkomsterna för denna anstalt komma att minskas. Medan anstalten
enligt hittillsvarande bestämmelser äger uppbära en sammanlagd vårdkostnad
av 4 kronor 30 öre per person och dag, skulle den enligt det nu framlagda
förslaget —- och därvidlag får jag ju ge herr statsrådet mitt erkännande
för att han gått längre än sakkunnigkommittén — få allenast 4 kronor
25 öre, nämligen 3 kronor 25 öre i form av statsbidrag och 1 krona i avgift av
den enskilde. Med hänsyn till antalet vårddagar på Apelviken betyder denna

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

108

Ang. ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården
m. m. (Forts.)

minskning med en 5-öring en minskad inkomst på icke mindre än 7,500 kronor
för år. Inkomstminskningen kommer emellertid icke att stanna vid detta
belopp. Enligt den nya organisationsplanen skall för en del av vårdplatserna,
nämligen B-platserna, utgå en avgift av allenast 3 kronor ellery kronor i
form av statsbidrag och 1 krona i avgift av den enskilde. Även på grund av
denna bestämmelse komma sålunda anstaltens inkomster att minskas. Härtill
kommer emellertid med årens lopp allt mer ökade utgifter för den del av
anstaltens personal som har att sköta annat arbete än rent sjukvårdsarbete.
Denna personal uppgår till närmare ett 20-tal. Dessa befattningshavare
voro då de anställdes, i regel ungkarlar, och i deras avlöningsvillkor ingick
då mat och viss fast lön. Allt efter som tiden gick bildade de emellertid familj,
vilket för anstalten medförde ökade utgifter i form av löner och hyresbidrag.
Under de senaste åren har man också varit nödsakad att uppföra nya
bostäder för denna personal eller att skaffa den bostäder ute i staden mot
hyresersättning. De på detta sätt ökade utgifterna komma givetvis att ytterligare
öka svårigheterna att få anstaltens ekonomi att gå ihop. . Vidare tillkomma
ökade kostnader för läkarnas avlöning. Hittills har vid sanatoriet
funnits en överläkare, men denne kan omöjligen i det långa loppet hinna med
allt det med hans tjänst nu förenade arbetet, en omständighet som också kommer
att medföra ökade utgifter. Såsom ett belägg för riktigheten av vad
jag här anfört ber jag att få erinra därom, att vårdkostnaderna per dag för
år 1934 utgjorde 4 kronor 40 öre men att de för föregående år, alltså 1935,
uppgingo till 4 kronor 54 öre. I dessa belopp ingå visserligen även kostnader
för underhållsarbeten ävensom vissa material- och inredningskostnader, kostnader
som visserligen komma att i viss mån försvinna, men tyvärr icke till
hela sitt belopp.

Jag vill i detta sammanhang peka på ytterligare en omständighet, sorn nu
verkar tyngande på denna anstalts ekonomi, och i vilket avseende staten mäste
träda hjälpande emellan. Jag syftar på sanatoriets skuld till pensionsstyrelsen,
för närvarande uppgående till ett belopp av 732,000 kronor. Denna
skuld drar en ränteutgift av närmare 33,000 kronor per år, en utgift som naturligtvis
ytterligare betungar anstaltens ekonomi och som icke kan avlyftas
på annat sätt än genom att staten avskriver fordringen i fråga, eller också genom
att anstalten beredes andra inkomster än de hitillsvarande; I propositionen
anges nu ett sätt varpå anstalten skall kunna skaffa sig ersättning
för eventuellt minskade inkomster, något som givetvis innebär ett stöd för
styrelsen och något som den för framtiden har att tänka på. . Det anges nämligen
på sid. 21 i propositionen, att därest de tillgängliga inkomsterna icke
skulle täcka utgifterna, har styrelsen att i efterskott göra ansökan örn en tillläggsprocent.
Det är givet att en dylik ansökan mäste, göras. Det angives
också på samma sida, att man skall täcka en eventuell minskning i inkomsterna
genom vederbörande fonders avkastning i den mån dylika fonder finnas.
Detta är också riktigt. Emellertid är det i mycket begränsad omfattning,
som dylika medel stå till förfogande för täckande av utgifterna.

Herr talman! Jag har, när detta ärende nu föredrages, velat göra mig till
tolk för de av mig sålunda framförda synpunkterna i förhoppning om att
på detta sätt kunna vidga kännedomen om hithörande förhållanden, något som
jag för övrigt ansett vara min plikt att i detta sammanhang göra. Jag
vill också nämna, att det är med synnerlig tillfredsställelse som jag kan instämma
i vad statsrådet anfört i fråga örn uppförandet av nya vårdhem icke
blott i Norrland utan även i andra delar av landet, för att man skall kunna
täcka eventuellt förefintligt vårdnadsbehov. Jag tror, att det inom en mycket

104

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. ändrade grander för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården
m. m. (Forts.)

nära, framtid skall råda endast en mening därom, att bästa sättet att bereda
vård åt de sjuka som det här är fråga örn, är att låta dem vistas vid Västkusten
för att där helas av solskenet och de friska havsvindarna. Jag vill
vidare framhålla, att det är med synnerlig tillfredsställelse man konstaterar
att den fördelning av de sjuka genom en fördelningscentral som de sakkunniga
föreslagit icke kommit med i förslaget.

Slutligen vill jag för att belysa betydelsen av den vård som lämnas vid
Apelviken kustsanatorium nämna, att landets alla län i större eller mindre
utsträckning skicka sina sjuka dit ner. De norra delarna av landet äro de
som huvudsakligen rekrytera anstalten med patienter. Sålunda hade vi därnere
ar 1935 fran Norrbottens län 97 patienter, från Västernorrlands län 73,
från Alvsborgs län 65, från Värmlands län 63, från Västerbottens län 50,
fran Hallands län 56, från Jämtlands län 46 och från Gävleborgs län 33.
För landet i övrigt sjunker siffran sedan undan för undan. Under år 1935
bereddes vå,rd åt tillhopa 937 patienter, och vårddagarnas antal översteg
153,000. Självklart ger detta stora antal patienter och detta stora antal vårddagar
ett belägg för påståendet att detta sjukhus har en stor uppgift att
fylla. Enligt mitt förmenande måste dessa siffror utgöra ett tydligt bevis på
att den väg som man här slagit in på, nämligen att staten skall betala huvudparten
av kostnaderna, är den riktiga. Det är här fråga om ett riksintresse
och icke örn ett lokalt intresse.

Kustsanatoriet Apelviken har tillkommit på en enskild mans initiativ.
Denne man nedlade det mesta av sin stora arbetsförmåga på denna anstalt,
vilken sedermera utvecklats och moderniserats så att den nu under den nuvarande
överläkarens ledning står i nästan alla avseenden fullständigt utrustad.
Överläkaren har ensam att svara icke allenast för vården av i runt
tal oOO sjuka, utan han har även under de senaste 6 5 7 åren i egenskap av
styresman för sjukhuset haft att leda de stora nybyggnader och moderniseringar
som utförts vid anstalten. Denne man har utfört ett för land och
folk mycket betydelsefullt och gagnande arbete, och det är därför icke mer än
rätt att man även offentligen ger ett erkännande åt detta hans arbete.

Jag har, herr talman, med det anförda endast velat peka dels på de förpliktelser
som staten härvidlag ikläder sig, då den går in för ett övertagande
utav denna vård, och dels därpå, att det icke kommer att stanna vid de
kostnader som här föreslagits. Jag har också i detta sammanhang velat
poängtera den betydelse denna anstalt har för hela landets sjukvård liksom
också den tacksamhet och erkänsla, som man måste hysa framförallt gent
emot den man, som i närvarande stund står som ledare för detta företag.

Jag har, herr talman, givetvis intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Jag vill emellertid i detta sammanhang också ge ett erkännande
at det initiativ som tagits i den föreliggande kungl, propositionen i
fråga örn ordnandet av skötseln av de lättskötta sinnessjuka, en sak som enligt
mitt förmenande kommer att lända kommuner och landsting till stor nytta
för framtiden.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jämte några kammarkamrater

Ilar jag väckt en motion med anledning av den här föreliggande propositionen
i vad densamma avser beredande av ökade vårdmöjligheter för lättskötta sinnessjuka.
Det är med tillfredsställelse jag märker, att våra önskemål i allt
väsentligt blivit tillgodosedda i utskottets förslag.

Anledningen till att jag nu begärt ordet är den, att jag velat påtala ett uttryck,
som utskottet använder när utskottet kommer in på frågan örn fördel -

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

105

Ang. ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården
m. m. (Forts.)

ningen av folkpensionerna för de å vårdhemmen intagna. I vår motion hade vi
yrkat, att dessa folkpensioner skulle liksom fallet är beträffande å hein för
kroniskt sjuka intagna få fördelas lika mellan landstinget som principal för
vårdhemmet och den avgiftsbetalande hemortskommunen. Nu tillstyrker utskottet
denna fördelningsgrund så vitt angår pensionstagare, som erhålla pension
efter de gamla grunderna, men utskottet tillägger i fråga örn de fall då
vårdtagaren är berättigad till pension enligt den nya lagen, att samma motiv
för en hälftendelning icke göra sig gällande i dessa, senare fall, »enär landstingen
äro befriade från bidragsskyldighet till pensionskostnaderna för sådan
pensionstagare». För min del kan jag icke finna, att den omständigheten, att
utav pensioner som utbetalas enligt den nya lagen den del som förut bestritts
av landstingen skjutits över på staten, kan vara ett tillräckligt motiv för ett
förordande av en annan och ny fördelningsgrund mellan landstingen och kommunerna
beträffande pensionsavgifterna. Jag har velat föra saken på tal, då
jag förmodar, att i uttrycket »hälftendelning» kan ligga detta att utskottet
möjligen tänkt sig en annan fördelningsgrund. Jag kan nämligen icke tänka
mig, att utskottets mening varit att i fråga örn dem, som få folkpension enligt
den nya lagen, fattigvårdssamhällena ensamma skulle få behålla hela pensionsbeloppet.
Detta skulle leda till den orimligheten att landstingen skulle få det
sämre och sämre ställt i fråga om ersättning för å vårdhem intagna, ju flera
av dem som komma in på dessa vårdhem, som erhålla pension enligt de nya
pensionsbestämmelserna. Jag hoppas, att denna sak skall komma att beaktas
vid utfärdandet av kungörelse i ämnet och att i detta hänseende, örn utskottet
nu möjligen uttryckt sig något för ofullständigt, rättelse skall kunna åstadkommas
vid Kungl. Maj :ts fortsatta behandling av detta ärende.

Herr Eriksson i Falun instämde häruti.

Herr Jansson: Herr talman! Jag vill i anledning av vad herr Andersson i
Rasjön anförde endast framhålla, att vi i utskottet ansett att det finns ett visst
fog för en differentiering i de fall där landstingen icke ha några särskilda
kostnader för pensionstagarna i form av bidrag till pensionstilläggen. Huruvida
man skall vidbliva denna hälftendelning, lia vi ansett vara en sak som
Kungl. Majt bör få pröva, när bestämmelserna skola utfärdas för dessa vårdhem
och för vården som sådan. Jag kan för min del icke förstå, att det skall
behöva uppstå något missförstånd i det avseendet, då vi ju allenast framhållit,
att samma skäl som tidigare förelegat numera icke förefinnas. Vi ha icke
sagt, att inga skäl skulle föreligga, utan vi ha sagt, att samma skäl icke
föreligga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Härefter föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till avtal med Jukkasjärvi kommun m. fl. rörande beskattningen av staten
tillkommande royalty eller därmed jämförlig ersättning från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av väckta motioner örn beredande
av möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning; och

106

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang. underlättande
och
tryggande av
möjligheten
för den icke
jordägande
befolkningen
att idka friluftsliv.

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, angående smörets
och margarinets näringsfysiologiska betydelse samt kontroll över vitaminiserat
margarin.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Till avgörande^ företogs nu andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 10, angående underlättande och tryggande av möjligheten för den icke
jordägande befolkningen att idka friluftsliv.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 165, hade herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson
gjort framställning örn att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen
underlätta och trygga möjligheterna att idka friluftsliv.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte, med bifall till
förevarande motion, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta
och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnes
och lantbefolkningens i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

Vid utlåtandet var fogad reservation utan angivet yrkande av herr Pettersson
i Dahl.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Att jag vid detta utskottsbetänkande
fogat en reservation beror icke därpå, att jag velat gå emot motionens syfte.
Utskottet har nämligen varit tämligen enigt i själva sakfrågan. Anledningen
till min reservation är endast den, att jag i utskottet velat få igenom en enligt
min mening något bättre kläm, som skulle gå ut på att riksdagen, samtidigt
med att den beslutar en hemställan örn en utredning i motionens syfte örn hjälp
för den friluftsälskande och icke jordägande befolkningen att kunna idka friluftsliv,
kraftigt understryker nödvändigheten av att den jordägande befolkningen
eller lantbefolkningen överhuvud taget kommer i åtnjutande av skydd
emot vissa kategorier av den befolkning som på fritid kommer ut på landsbygden.
_

_ Örn vi se på de svar som inkommit från de hörda myndigheterna och samtidigt
se på utskottets motivering, måste vi finna, att utskottet borde ha kommit
fram till en annan kläm än det föreslagit. Jag tillät mig i utskottet
ställa det yrkande som utskottet gjort, men med den skillnaden att den sista
meningen som lyder: »varvid jordägarnas och lantbefolkningens i övrigt berättigade
intressen böra ägnas särskilt beaktande», skulle utbytas mot följande:
»samt att härvid frågan örn lantbefolkningens skydd mot intrång från
den rekreationssökande stadsbefolkningens sida vinner beaktande».

Ett på detta sätt formulerat yrkande kan icke på något sätt innebära, att
man skulle gå emot själva syftet med motionen. Det innebär allenast att lantbefolkningen
tillförsäkras litet större möjlighet än den nu har att kunna klara
sig undan, örn jag så får säga, vissa lösa element, som mången gång komma
ut på landet och där förstöra såväl trevnaden som söndagsvilan för befolkningen
på avsides belägna orter.

Jag skall icke uppta kammarens tid i vidare mån än att jag tillåter mig, herr

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

107

Äng. underlättande och tryggande av möjligheten för den icke jordägande

befolkningen att idka friluftsliv. (Forts.)
talman, ställa samma yrkande som jag ställde i utskottet, nämligen att utskottets
kläm måtte få följande lydelse: »att andra kammaren måtte för sin
del med bifall till här ifrågavarande motion, nr 165, besluta att i skrivelse till
Kungl. Majt anhålla om utredning och förslag, syftande till att åt den icke
jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka
friluftsliv, samt att härvid frågan örn lantbefolkningens skydd mot intrång
från den rekreationssökande stadsbefolkningens sida vinner beaktande».

Herr Åqvist: Herr talman! Det rådde, som herr Pettersson i Dahl säde,

ingen meningsskiljaktighet i utskottet örn att icke denna motion borde bifallas.
Jag skulle vilja beteckna den såsom en av de bästa motioner, som utskottet i
år haft till behandling. Av landets befolkning torde en tredjedel bo i städer
och andra större samhällen. De flesta ha icke så mycken rätt till mark, att
de kunna sätta ned en käpp i jorden en gång. Det är ett behjärtansvärt. syfte
att för den icke jordägande befolkningen skapa möjligheter att idka friluftsliv.
En av de största tidningarna i landet yttrade i denna fråga häromdagen
följande: »Om någon av landets tillgångar är att betrakta såsom en folkets

gemensamma egendom, så är det den svenska naturen. Där är det varken
fråga om regale eller jordägareandel utan om samäganderätt i ordets bokstavliga
mening. Man skulle kunna kalla den för en nationalhelgedom, vars vidmakthållande
lika mycket är en allmän medborgarplikt som det fria tillträdet
till densamma är en allmän medborgerlig rättighet.» Motionen har väckt anklang
på många håll. Det har hållits ett möte här i Stockholm, under ordförandeskap
av landshövding Edén, med en hel del — jag tror ungefär sexton —
olika organisationer. Mötet tillstyrkte på det varmaste motionen. Från de myndigheter,
som yttrat sig i denna fråga, har det framhållits, hur nödvändigt
det är, att man försöker förvärva parker eller naturreservat åt stadsbefolkningen,
men därvid har också framhållits, att man samtidigt bör tillvarataga
jordägarnas intressen. Det sista synes också mig vara av allra största betydelse.
Alla veta ju, att stadsbor, då de komma ut i den fria naturen, icke alltid
iakttaga den aktsamhet, som man kan begära. Det finns inga vakter där,
som se till att folk håller snyggt och rent. Vikten av att lantbrukarnas intressen
tillvaratagas har framhållits i utskottets motivering, men liksom herr Pettersson
i Dahl anser jag, att även klämmen bör innehålla något härom. Denna
ståndpunkt har jag redan intagit vid votering i utskottet, och jag anser mig
därför oförhindrad att nu yrka bifall till utskottets utlåtande med den ändring
av klämmen, som herr Pettersson i Dahl föreslagit.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Jag skall icke med många ord

förlänga denna debatt. Med anledning av herr Petterssons i Dahl av herr
Åqvist biträdda yrkande ber jag att få erinra därom, att så som utskottets
kläm är formulerad bör den utredning, vilken efter vad jag hoppas snart skall
komma till stånd, ske så, att det blir en riktig avvägning mellan å ena sidan
befolkningens i städerna och industrisamhällena intresse av att komma ut i
skog och mark och å andra sidan den jordägande befolkningens — och för övrigt
landsbygdens befolknings överhuvud taget — krav på skydd. Om man
tager den kläm, som herrar Pettersson i Dahl och Åqvist förordat, blir den
ena parten mera gynnad än den andra. Det kan väl icke gärna vara andra
kammarens mening att så skall ske. Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets förslag.

108

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang. statsverkets
övertagande
av staden
Skövdes
förpliktelser
beträffande
vissa befattningshavare.

Äng. underlättande och tryggande av möjligheten för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv. (Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det är kanske någon av kammarens
ledamöter, som erinrar sig, att jag för ett par år sedan i denna kammare
väckte en motion, som tog sikte på att få till stånd undervisning i naturskydd.
Enligt min mening måste vår tids jäktade och nervösa människor beredas tillfälle
till rekreation i naturen, där man kan finna det lugn, som de flesta alltför
mycket sakna. Det är glädjande, att denna synpunkt alltmera beaktats. Hos
ett mycket stort antal människor brister det dock ännu mycket i fråga örn förmåga
och vilja att umgås med naturen. Jag tror därför icke blott, att det är
nödvändigt att bereda stadsmänniskor tillfälle att komma ut i naturen och örn
möjligt i den orörda naturen men även lära dem umgås med denna, men detta
bliver icke i längden möjligt, örn icke människorna lära sig att förstå, att naturen
är ett ömtåligt ting, som måste skyddas, och att verklig njutning av
vistelsen i naturen endast kan hämtas, örn man lär sig förstå, iakttaga och
älska naturen. Det är riktigt att kräva, att den del av befolkningen, som saknar
jord, bör få tillfälle att komma ut i naturen, men det är också riktigt att
kräva, att den, som äger ett stycke jord, bör beredas skydd mot hänsynslös
invasion. ^ Jag tillät mig begära ordet för att särskilt stryka under att vad som
mer än någonting annat behövs det är att inlemma människornas förklarliga
och nyttiga lust att komma ut i naturen inom en sådan ram, att de lära sig
att förstå naturen, att umgås med naturen och att skydda naturen. Därförutan
kunna vi aldrig nå dit vi syfta. Utskottet hade i sitt uttalande bort påpeka
denna omständighet.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal hade

den uppfattningen, att mitt yrkande avsåg att otillbörligt tillgodose den ena
parten. För min del anser jag,o att en sådan kritik i stället kan riktas mot utskottets
hemställan. Jag vidhåller mitt yrkande.

. Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Pettersson i
Dahl under överläggningen framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§5.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 11, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 6.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
91, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av staden Skövdes förpliktelser beträffande innehavare av vissa befattningar,
vilka vid rådhusrättens i staden upphörande komma att indragas, m. m.

I en till riksdagen avlaten, den 28 februari 1936 dagtecknad proposition,
nr 101, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,

dels att till rådmannen i Skövde Karl Johan Pettersson, Tage Edvard Rudstedt,
Arvid August Heliodorus Edlund och Anders Oskar Johansson finge

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

109

Ang. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande

vissa befattningshavare. (Forts.)

från och med den dag, då föreskrift örn stadens förenande i judiciellt avseende
med Gudhems och Kåkinds domsaga trädde i kraft, från allmänna indragningsstaten
under deras återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse av 3,352
kronor till Pettersson, 816 kronor till Rudstedt samt 135 kronor till en var
av Edlund och Johansson, med iakttagande av att å förmånen dyrtidstillägg
icke skulle utgå;

dels ock att till Rudstedt finge från och med nyssnämnda dag, så länge han
kvarstode i tjänst såsom stadsfogde med skyldighet att verkställa mantalsskrivning
och debitering av utskylder, från allmänna indragningsstaten årligen
utbetalas ytterligare gottgörelse med 1,200 kronor, med iakttagande av
att ej heller å detta belopp dyrtidstillägg skulle utgå.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar förste vice talmannen Olsson,
andre vice talmannen Nilsson, Alexander Nilsson, Sandén, Jansson, Strindlund,
Andersson i Höör, Tersson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna och
Isacsson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag medgiva, att till rådmännen i Skövde
Karl Johan Pettersson, Tage Edvard Rudstedt, Arvid August Heliodorus
Edlund och Anders Oskar Johansson finge från och med den dag, då föreskrift
om stadens förenande i judiciellt avseende med Gudhems och Kåkinds domsaga
trädde i kraft, från allmänna indragningsstaten under deras återstående
livstid utbetalas årlig gottgörelse av 3,352 kronor till Pettersson, 816 kronor
till Rudstedt samt 135 kronor till en var av Edlund och Johansson, med iakttagande
av att å förmånen dyrtidstillägg icke skulle utgå;

b) avslå Kungl. Maj:ts hemställan örn medgivande att till Rudstedt från
och med nyssnämnda dag, så länge han kvarstode i tjänst såsom stadsfogde med
skyldighet att verkställa mantalsskrivning och debitering av utskylder, från
allmänna indragninsstaten årligen utbetala ytterligare gottgörelse med 1,200
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Jansson: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde finna, har

jag och några andra ledamöter av utskottet vid utlåtandet fogat en reservation.
Meningarna ha inom utskottet varit synnerligen delade, dock icke i huvudfrågan
utan i den fråga, som behandlas under punkt b). Kungl. Maj :t
har föreslagit att icke allenast de kostnader, som äro förenade med rådhusrättens
avskaffande, utan även den provision, som stadsfogden i Skövde åtnjuter
för debitering och uppbörd av landstingsmedel, skall ersättas av statsverket.
Av propositionen framgår, att statskontoret tagit bestämt avstånd från att ersättning
skall utgå för denna provision. Stadsfogden kommer ju att i fortsättningen
verkställa debitering, och på grund därav lär han väl få den provision,
som utgår för debiteringen. Däremot kommer väl sannolikt uppbörden
att ske genom postverket, och därmed bortfaller naturligtvis stadsfogdens uppbördsprovision.

Här föreligger en principfråga, som riksdagen nu för första gången har att
taga ståndpunkt till. Enligt gällande lag är staten icke pliktig att ersätta
annat än de kostnader, som förorsakas av att rådmans- och borgmästartjänster
indragas i sammanhang med att en stad lägges under landsrätt. Här föreslår
departementschefen, att staten skall ersätta även ett annat slags kostnad. Örn

Ilo

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande
vissa befattningshavare. (Forts.)

riksdagen knäsätter denna nya princip, kan man vara övertygad om att det i
framtiden kommer att framställas anspråk på att samma princip skall tilllämpas
allt framgent. Vi reservanter lia ansett, att det är rätt så vanskligt
att slå in på en sådan väg. Både departementschefen och statskontoret ha
sagt, att vederbörande befattningshavare icke ha någon laglig rätt till ersättning
för denna provision. Framhållas bör även, att landstinget är oförhindrat
att när som helst besluta, att uppbörden skall ske genom postverket. Är det
meningen att införa den principen, att, örn ett landsting beslutar en sådan omläggning
av uppbörden,_ statsverket skall ersätta uppbördskassören? Vidare
är att märka, att landstingen gång på gång ändrat storleken av uppbördsprovisionen.
Det har aldrig varit ifrågasatt, att kronokassörerna och uppbördsmännen
skulle äga rätt till ersättning, örn provisionens storlek ändrades. Reservanternas
ståndpunkt har de starkaste skälen för sig. Kungl. Maj.-t har
icke kunnat åberopa annat än billighetsskäl, men vi reservanter ha haft förfärligt
svårt att förstå hur det kail sägas, att billighetsskäl skulle föreligga i detta
fall. Förmodligen har Skövde stad gjort framställning örn att vissa ersättningar
skulle utgå som kompensation för att staden frivilligt ginge med på
att läggas under landsrätt. Kungl. Majit har ansett ersättning icke böra utgå
till fastighetsregisterföraren. Vi anse det mycket betänkligt, att Kungl. Maj :t
föreslagit, att ersättning skall utgå till kronokassören.

Med hänvisning till vad reservanterna anfört i sin motivering ber jag att få
yrka bifall till den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Isacsson instämde häruti.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Som kammarledamöterna behagade
finna, sökte herr Jansson i Falun att göra detta ärende till en principfråga.
Genom att framställa en del hypotetiska antaganden, försökte han måla en
mycket svart situation. Jag skall nu söka se saken, som jag tror den bör ses.
Den bör ses ur litet större synvinkel än den, som reservanterna anlagt. För
processreformens skull är det av stort intresse, att vissa städer läggas under
landsrätt. Därför vill jag ge Skövde stad en honnör, för att staden varit förstående
och tillmötesgående. Jag vet många städer, som icke äro en tredjedel
så stora som Skövde.men sätta en ära i att få behålla sin borgmästare och sina
rådmän. De lia — jag höll på att säga något mycket fult ■— givit en goddag
i hur det gatt för dem, bara de fått behålla sin domstol. Reservanternas talesmän
ha åberopat sig på statskontoret. Statskontoret gör naturligtvis sin skyldighet,
då statskontoret ständigt och jämt försöker att få ned statens utgifter
så mycket som möjligt. Men örn vi här i riksdagen icke skulle våga göra annat
än vad ämbetsverken, som äro bundna av vissa föreskrifter och även av
sin tradition, tillstyrka, da skulle det allt, mina damer och herrar, vara ganska
fa reformer, som kunde genomföras i detta land. Det är min uppfattning,
och det tvekar jag icke att säga, trots att jag har den allra största respekt för
statskontoret. . Det har även hänt, att tredje avdelningen ansett sig icke kunna
taga hänsyn till endast ämbetsverken utan gått sina egna vägar.

Det är ett faktum, att om den ifrågavarande rådmannen icke haft denna
inkomst pa omkring 1,200 kronor, skulle Skövde stad varit tvungen att giva
honom högre lön. Under sådana förhallanden tycker jag även herr Jansson
i Falun borde anse staten skyldig att utgiva ersättning.

Så ligger saken till i verkligheten. Utskottsmajoriteten har tagit hänsyn till
realiteterna och tillstyrkt riksdagen att bifalla Kungl. Maj :ts förslag oförändrat.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Onsdagen den 6 maj e. xn.

Nr 30.

lil

Äng. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande

vissa befattningshavare. (Forts.)

Herr Persson i Falla: Herr talman! Detta krav vilar icke på någon rättsgrund.
Det är tydligt, att här föreligger ett sorts köp eller byte. För att få
staden Skövde välvilligt stämd har man gått med på ett krav, som icke i och
för sig är sakligt motiverat. Man bör tänka på konsekvenserna. Lämnar
man ersättning i det ena fallet, så lär man också få göra det i det andra, och
det kan komma att gälla betydligt större belopp än det belopp, som det nu är
fråga örn.

Statsutskottets ärade ordförande gjorde en svag antydan, att Skövde stads
läggande under landsrätt skulle vedervågas, örn staten icke lämnade denna
ersättning på 1,200 kronor. Jag är förvissad örn att de 1,200 kronorna icke
äro en sådan tuva, att den kan stjälpa det stora lasset.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall till reservationen,
vilken f. ö. redan antagits av första kammaren. Jag tror, att det
skulle vara klokt av andra kammaren att biträda det beslut, som första kammaren
redan fattat.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Persson i Falla bar ju alldeles
rätt i att sammanslagningen icke vedervågas, örn detta belopp av 1,200
kronor icke ersättes, men han har orätt, när han säger, att regeringen med denna
ersättning sökt locka Skövde stad att gå med på en frivillig överenskommelse
örn att staden skulle läggas under landsrätt. Beslut har redan fattats
örn att Skövde stads egen jurisdiktion skall upphöra, och detta beslut
träder i kraft oavsett örn riksdagen nu ger staden rättvisa eller icke. Den som
uppmärksamt läser statskontorets yttrande, vilket i utdrag finnes intaget i
utskottets utlåtande, kan konstatera, att statskontoret gör gällande, att landstingen
ha rätt att när som helst indraga provisionen eller ändra formerna för
uppbörd av landstingsmedel. Det är riktigt, att provisionen på detta sätt
kan bortfalla, men i detta fall har den icke bortfallit. Den fanns, när den nuvarande
kronokassören antogs och hans löneförmåner bestämdes. Det var just
med hänsyn till att han hade att räkna med uppbördsprovision från landstinget,
som hans lön utmättes. Han har en så omfattande verksamhet, att
han måste hålla sig med rätt så dyrbara biträden, till vilka han årligen har
måst utbetala omkring 4,000 kronor. Den utgiften får han själv vidkännas,
vare sig han åtnjuter eller icke åtnjuter den ifrågavarande provisionen. Han
slipper nu uppbörden, som tager endast sju dagar, men han har fortfarande
hela debiteringen. Arbetet kommer att öka därigenom att han nu måste skriva
ut postanvisningar, vilket är vidlyftigare och mera tidsödande. Han får
sålunda ingen lindring i sitt arbete, men han förlorar över 1,200 kronor, som
han för närvarande har i uppbördsprovision. Örn riksdagen skulle fatta beslut
i enlighet med reservanternas förslag, bleve följden, att Skövde stad honnétement
måste hålla honom skadeslös för denna förlust. Man kan ju resonera
så, att staden har råd att göra detta, men man kan icke säga, att det är
riktigt, ty även örn staten icke har någon juridisk förpliktelse att lämna ersättning
för uppbördsprovisionen, torde andra tillräckligt starka skäl tala för
att staten bör göra detta. Staten får visserligen betala ut 1,200 kronor, men
därvid är att märka, att staten tager in cirka 1,500 kronor, som postverket
erhåller i provision för sin befattning med uppbörden. Staten blir icke lidande.

Det är ju mycket vanligt i riksdagen, att man drager upp principiella spörsmål.
För att främja ett visst syfte eller för att skrämma kammaren målar
man en viss gubbe på väggen. I regel har detta en mycket god verkan. Det
tycks lia verkat i första kammaren. Skall andra kammaren nu taga lika

112

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande
vissa befattningshavare. (Forts.)

starkt intryck av dylika skrämselmålningar? De kan i alla fall här icke bli
fråga örn annat än ersättning till kronokassören i städer, som skola läggas
under landsrätt, och man kan alltså överblicka omfattningen av det hela. Ersättningen
utgår för vad som varit en del av kassörens skäliga löneinkomst,
och det kan icke komma att röra sig örn några avskräckande summor. Det är
rättvist, att staten lämnar ersättning. Det vore svenska riksdagen mest värdigt
att i detta fall lämna gottgörelse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson: Herr talman! Jag nödgades begära ordet, då herr Magnusson
i Skövde talade örn att göra staden rättvisa. Vi reservanter ha icke velat
vara med örn att bedriva en orättvis politik. Utskottets förslag tenderar en liten
smula mot orättvisa. Nästa fråga, som vi komma att behandla, rör två
andra städer, som också skola läggas under landsrätt. Där gäller det också
ersättning, men beloppen äro betydligt mindre. Departementschefen har ansett
anledning icke föreligga att lämna ersättning. Som skäl har anförts, att
kravet på ersättningen icke är lagligen grundat. Vi ha fått den uppfattningen,
att Skövde stad trilskats, och att departementschefen, för att staden godvilligt
skulle gå med på att läggas under landsrätt, nödgats ställa i utsikt, att
vissa ersättningar skulle komma att utgå. Här har icke åberopats någon laglig
rätt utan endast billighetsskäl. Så lia vi reservanter sett saken, och jag
tror, att vår uppfattning är riktig. Det gläder mig, att herr Magnusson icke
är alltför pessimistisk beträffande konsekvenserna. Eljest brukar han icke
vara den, som i första taget går in för något nytt, som han är rädd skall medföra
icke önskvärda följder. Örn riksdagen medger denna ersättning, bör lagen
ändras, så att alla samhällen bli behandlade på samma sätt. Det är min
bestämda uppfattning, att det icke går att i det ena fallet lämna, men i det
andra fallet vägra ersättning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast en kort replik. Det av
herr Jansson åsyftade fallet gällde en pensionerad tjänsteman i Säter. Detta
fall är icke jämförbart med nu förevarande. Herr Jansson påstod, att utslå)
ttsförslaget tenderar till en orättvisa. Herr Jansson menade förmodligen,
att 1,200 kronor icke fullt täcker den förlust, som vederbörande lidit. Jag
undrar, örn herr Jansson har tillräckligt stark känsla för rättvisa för att föreslå
att beloppet ökas.

Herr Jansson: Herr talman! Jag kan upplysa herr Magnusson örn att

länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat sig anse 600 kronor vara skälig ersättning
för mistning av denna tjänst.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få uttala min för våning

över att herr Jansson icke ansett sig kunna reflektera ens på det beloppet.

Herr Sundström: Herr talman! Eftersom jag varit med om denna upp görelse

på Skövde stads sida, kanske det icke är ur vägen att jag gör en del
erinringar. Jag vill då först och främst säga, att något vedervågande av uppgörelsen
sannolikt icke kommer att äga rum, men vi fattade vårt beslut under
den förutsättning, att Kungl. Majit skulle för riksdagen framlägga vissa önskemål
från stadens sida. I dessa önskemål innefattades också ersättning till

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

113

Äng. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande

vissa befattningshavare. (Forts.)

kronokassören för minskad provision för uppbörd av landstingsmedel. Kungl.
Maj :t har genom sin proposition sökt tillgodose dessa stadens anspråk. Nu vill
man göra gällande, att här endast föreligga billighetsskäl, men jag vågar
hävda, att, även örn man icke kan lägga strängt juridiska synpunkter på frågan,
finns det ändå ganska stark rättsgrund för detta anspråk. Kronokassören
får utföra precis samma arbete som tidigare och dessutom en vidlyftig utskrivning
av debetsedlar. För utskrivning av debetsedlar har han 1,750 kronor
och för själva uppbörden 1,250 kronor. Det finns ingen som helst proportion
mellan dessa båda siffror. Det verkliga arbetet består just i debitering
och icke i uppbörd. Uppbörden tager allenast en vecka i anspråk, under det
att debiteringen sysselsätter ett biträde. Under sådana omständigheter bliver
resultatet av ett bifall till reservationen, att kronokassören får utföra detta
arbete mot en betalning som med 1,250 kronor understiger vad han nu har.
Dessa 1,250 kronor komma att inlevereras till statsverket. Statsverket får sålunda
1,250 kronor, men kronokassören får utföra arbetet för dessa 1,250 kronor.
Under sådana omständigheter måste det väl ändå finnas någon rättsgrund
för detta krav.

Man fruktar för konsekvenserna och naturligtvis bör man beakta dessa, men
jag^anser det icke vara någon orätt, örn i andra liknande fall ersättning skulle
utgå. Örn det sålunda i en annan stad, som man ville lägga under landsrätt,
funnes en kronokassör, som skulle få fortsätta med sitt arbete, men berövas
sin provision, skulle det väl icke ske någon orätt, örn riksdagen genom att bifalla
utskottets föreliggande förslag beredde möjlighet även för denne att erhålla
gottgörelse. Som det belopp det här rör sig om är rimligt och dessutom
ingår i en uppgörelse som träffats mellan staden och Kungl. Maj :t, anser jag,
att riksdagen har all anledning att bifalla utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag trodde icke, att det skulle bliva någon
nämnvärd debatt i denna fråga, som förefaller mig synnerligen enkel. Jag
måste emellertid vända mig mot herr Magnusson i Skövde, som förklarade sig
anse, att det vore staten värdigt att bidraga med detta belopp. För min del
tycker jag, att det skulle vara värdigare av herr Magnusson och hans meningsfränder
att vara mindre känsliga för lokala hänsyn. De borde icke ställt sig
som tiggare vid det allmännas bord, helst då det gäller ett litet belopp och en
relativt stor stad.

Jag ber att få närmare angiva, varför jag ställt mig på reservanternas sida.
Det har för det första varit därför att det finns ingen juridisk rätt till detta
belopp. De billighetsskäl, som anförts, kan jag inte heller godtaga. Örn billighetsskäl
här finge tillerkännas avgörande betydelse, anser jag, att Säter
borde gå före Skövde. För Säters del gällde det ett belopp av endast 200 kronor.
Billighetsskäl böra icke få åberopas, när det gäller att träffa överenskommelse
i samband med att en stad bagges under landsrätt. I annat fall kan
det befaras, att det blir en verklig auktion mellan städerna och statsverket örn
villkoren för införande av ett bättre rättsväsen. Här har sagts, att förslaget
icke får konsekvenser. Visst får det konsekvenser, och sådana bör man undvika.
Det är en fördel för småstäderna att_ de läggas under landsrätt. Det
gäller även Skövde. Jag tror det varit värdigare om de lokalpatriotiska känslorna
icke fått göra sig så breda.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Örn de lokalpatriotiska känslorna
gjort sig breda kan man tvista örn, men kanske bör jag till kammarens upplys Andra

kammarens protokoll 1936. Nr SO. 8

114

Nr 30.

Onsdagen den G maj e. m.

Äng. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande
vissa befattningshavare. (Forts.)

ning nämna, att Skövde stad icke gjort några svårigheter inför den oundvikliga
sammanslagningen med kringliggande domsaga, men ingalunda eftersträvat
en sammanslagning. Staden har ställt sig lojal.

Herr Strindlund ansåg, att det skulle vara mera värdigt, om en så pass
stor stad som Skövde avstått från att begära dessa 1,200 kronor. Är det värdigare
av staten att försöka komma i från att betala de 1,200 kronor? Frågeställningen
är så mycket mera berättigad, som det är ett odisputabelt faktum,
att den befattningshavare, som det här gäller, får utföra arbetet, medan
staten tager betalningen. Det är kanske ändå något att tänka på detta.

Herr Jansson: Herr talman! Herr Magnusson lämnade en felaktig upp lysning.

Stadsfogden erhåller debiteringsprovision, men uppbördsprovisionen
skall gå till statsverket därför att staten skall betala posten för dess besvär
med inkasseringarna. Den tjänsteman, det här gäller, blir av med en del av
provisionen, men han blir också befriad från ansvaret. Det är precis samma
förhållande som med navigationsskolans tidkula. När arbetet bortföll, fordrades
det ersättning. Det gick icke riksdagen med på. Ersättning, som utgår
i form av provision, bör upphöra, när arbetet upphör. Det är anledning varna
för konsekvenserna, ty eljest kommer samma fråga upp igen, så snart det gäller
de små städernas läggande under landsrätt. Örn ersättning anses böra utgå
för mistad landstingsprovision, bör det ske i annan ordning.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Anledningen till att ersättningen
för arbetet med tidkulan på ett par navigationsskolor slopades var, att det ansågs
lämpligt med likartade avlöningsbestämmelser för rektorerna vid samtliga
navigationsskolorna. Det var det motiv, som tredje avdelningen då anförde.

Vad sedan beträffar jämförelsen mellan Skövde och Säter, försökte man här
göra gällande, att Säter skulle ha blivit behandlat på annat sätt än Skövde från
departementschefens sida. Det är fullkomligt fel. Departementschefen säger
beträffande Skövde, att »förmånens åtnjutande synes emellertid böra upphöra
i och med att Rudstedt — som jämväl efter stadens uppgående i domsagan
torde komma att kvarstå i tjänst såsom stadsfogde med skyldighet att verkställa
mantalsskrivning och debitering av utskylder — i denna sin egenskap
pensioneras». Vad Säter beträffar, står det i propositionen, att vederbörande
där redan är pensionerad, och statsrådet uttalar i det fallet, att han inte tycker
att det finns anledning för statsverket att, såsom Säters stad ifrågasatt, bidraga
med något belopp till bestridande av den redan beslutade pensionen åt stadsbokhållaren-kronouppbördskassören
därstädes. Det måtte väl i all rimlighets
namn vara större samstämmighet i de båda fallen än man har velat erkänna
från reservanternas sida. Det är ju dessutom så, att örn statsverket betalar
1,200 kronor här i Skövde, får det på annan väg in 1,500 kronor. Jag skulle
tro, att den lilla avansen är tillräcklig i det fallet.

Så, herr talman, ännu en sak. Ingen har vågat bestrida mitt första påstående,
att det är av värde, örn städerna gå med på dylika arrangemang och att
vi därför inte borde vara så knussliga. Inte heller har man bestritt mitt andra
påstående, att örn inte uppbördsprovisionen funnits, vederbörande i Skövde
hade varit tvungna att betala mannen i fråga högre lön och vid det förhållandet
— det sade jag första gången och det upprepar jag nu för att höra, om jag
möjligen kan få svar på det — hade staten även med reservanternas tolkning
varit tvungen att giva ersättning.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

115

Ang. statsverkets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande

vissa befattningshavare. (Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag är fortfarande ense med herr
Jansson i Falun örn den satsen, att när arbetet upphör, bör också^ betalningen
upphöra. Men det uttalandet förpliktar herr Jansson att nu ga in för att
giva betalning, ty arbetet har inte upphört. Vederbörande har fortfarande
kvar debiteringen. Uppbörden tager endast en veckas tid, såsom här har
framhållits, och inte har betalningen beräknats så, att provisionen skulle vara
enbart ersättning för uppbörden. Den skall också gälla debiteringen. Jag
har förut nämnt, att denna nu, när man skall övergå till postanvisningsdebitering,
blir vidlyftigare och kräver mera arbete än tidigare. Mannen i fråga
har arbete i full utsträckning kvar, och följaktligen bör han enligt herr Janssons
sats också ha betalningen kvar.

Herr Strindlund: Herr talman! Herr Anderson i Råstock säde, att det

var skillnad mellan uppbördskassören i Säter och denne befattningshavare,
därför att den senare redan var pensionerad. Av handlingarna framgår, att
Säters stad har ordnat pensioneringen av vederbörande, men inte att pensionen

nu utgår. . . . ,

Låt oss göra det lilla tankeexperimentet, att denna sammanslagning inte
komme till stånd, men att landstinget beslutade omlägga sin uppbörd av landstingsmedlen
och att denne man då ginge fö dustig. sin inkomst. Mena . herrarna,
att statsverket även då skulle betala ersättning till honom för anstad
inkomst? Den saken har inte med sammanslagningsfrågan att göra, herr
Magnusson i Skövde.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen ^framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Jansson, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utskottets berörda utlåtande fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 7-

Härpå föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 92, i anledning av Kungl. Maj: t s proposition
angående statsverkets övertagande av städerna Hedemoras och Säters förpliktelser
beträffande innehavare av vissa befattningar, vilka vid rådhusrätternas
i städerna upphörande komma att indragas; samt

116

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang. förhöjning
av pensionsförmånerna
för
vissa f. d.
beställningshavare
vid
armén och
marinen.

bankoutskottets utlåtanden:

* anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse
av § 7 bankoreglemente!;

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag i fråga örn
publicering av hittills otryckta riksdagsprotokoll; och

nr 46, i anledning av_väckt motion örn upphävande av den år 1934 beslutade
sänkningen av pensionsåldern för vissa civila befattningshavare.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Vidare förekom till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 47, i anledning
’ av väckt motion örn förhöjning av pensionsförmånerna för vissa f. d. beställmngshavare
vid armén och marinen.

.1 en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion, nr 261, hade herrar Holmgren och Holmström föreslagit,
»att riksdagen ville besluta sådan höjning av vissa militära pensioner, att samtliga
pensionstagare^ erhålla pension till samma belopp, som utgår till dem som
för närvarande erhålla avsked vid inträdd pensionsålder».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herr Laurén, som yrkat, att riksdagen
i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående förhöjning
av tore ar 1919 beviljade pensioner till f. d. befattningshavare vid försvarsvasendet.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Laurén: Herr talman! Jag har haft en från bankoutskottet avvikande
mening beträffande föreliggande motion. Jag medgiver gärna, att ett bifall
till motionen i hela dess vidd inte är tänkbart, men med hänsyn till den stora
skillnaden mellan äldre pensioner och de pensioner, som nu utgå till kaptener
och fanjunkare, har jag ansett, att de tidigare pensionerade av dessa officerare
och underofficerare borde få någon ökning av sina pensioner.

Örn man ser pa tabellen pa sidan 6 i utskottets utlåtande, finner man att
en kapten som pensionerats före 1902 i pension har 3,624 kronor, att en kapten
som pensionerats efter 30 juni 1919 har 4,644 kronor, och att en kapten
som pensionerats mellan åren 1903 och 1917 har 3,852 kronor. Beträffande
unden)!hcerarna är det ungefär liknande proportioner: en fanjunkare som
pensionerats före 1902 har 1,920 kronor, en som pensioneras nu får 2 604

loio0^! -.en SOm Pensionerats mellan 1903 och 1917 har 1,992 kronor. ’ År
1918 blev det ett något högre tillägg, och skillnaden sedan är inte så stor.

tycker i alla fall, att det skulle behövas någon utjämning av dessa pensimier,
och riksdagen har ju tidigare gjort en sådan, ehuru inte så stor som
önskvärt varit.

.1 utskottet har man sagt, att dessa officerare och underofficerare genom
riksdagens beslut under de år, som jag nämnde, fått så väsentligt mycket högre
pensioner, att de aldrig tänkt sig få så mycket den tid de voro i tjänst. Jag
™ ifimeninra’ att de första Pensionerna äro fastställda någon gång i slutet
av 1870-talet och^att man inte bara får se på det penningbelopp vederbörande
emalia utan också jämföra penningvärdet då och nu. Om man tanker på vad

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

117

Ang. förhöjning av pensionsförmånerna för vissa f. d. beställningshavare vid

armén och marinen. (Forts.)

en löntagare hade i slutet av 70-talet eller början av 80-talet och vad han får
nu för tiden, tror jag inte det går att leta upp någon enda, som inte proportionsvis
fått större ökning än dessa gamla pensionärer. Och ett hemman på
landet, som då taxerades till 10,000 kronor, är nu taxerat fyra ä fem gånger
så högt, en liten gård i en stad med tillhörande tomt är på samma sätt taxerad
kanske tio gånger högre än förr o. s. v. I sådant har man alltså stöd, när
man önskar, att vederbörande skola få det litet bättre.

Vidare heter det, att dessa personer äro så gamla, att de inte behöva så
mycket. De lia kanske inga barn att underhålla nu, såsom de hade när de
slutade sin tjänstgöring. Ja, det är ju sant. Men de skola bo någonstans,
och hyrorna äro minsann inte billiga. De skola ha pengar till mat; kanske ha
de några gamla kläder att slita på och inte behöva de så mycket i den vägen,
men även till kläder går det ju åt en del.

Vederbörande ha fått goda platser, har det sagts, och man har framhållit,
att de kommit in såsom rullföringsbefälhavare och biträden till dessa. Men
jag vill fråga hur många det är som fått sådana platser. Om det är 20, så
är det säkert inte flera. Så har det invänts, att de sökt och fått civila platser.
Ja, det är givet, att en person, som avgår vid 50—55 års ålder, inte vill sitta
med armarna i kors och bara leva på pensionen, utan söker skaffa sig en anställning.
Men på gamla dagar står någon sådan inte vederbörande till buds.
Då har han ingenting att göra.

Nu har jag, som jag nämnde, inte kunnat tillstyrka motionen, utan jag har
inskränkt mig till att föreslå en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn
utredning, huruvida inte någon pensionsförbättring skulle kunna beredas dem
som tagit avsked före 1919, d. v. s. de som nu ha de lägre pensionerna. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

I detta anförande instämde herrar Osberg, Wallerius och Hassler.

Herr Lovén: Herr talman! Att herr Laurén talade så varmt för dessa

pensionärer kan jag förstå, ty jag vet, att hans goda hjärta ger sig till känna
även när det gäller pensioner, som äro mindre än dem det nu är fråga om.

Däremot blir man förvånad, när man läser den motion, som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, och man ställer sig undrande inför det språk, som
föres i motionen, då man ser, vilka som undertecknat densamma. Den är undertecknad
av en kommendör och en major. Dessa två herrar, som alldeles säkert
många gånger röstat för avslag på pensioner på 300 ä 400 kronor och
därunder, säga här, att pensionärerna, som sitta med en pension på 1,000 kronor,
inte haft något annat att göra än svälta. Ja, det är inte mycket med
1,000 kronor, men nog är det underligt att komma med dylikt, när man röstat
för avslag på mycket mindre pensionsbelopp. Sedan säger man i motionen,
att den lön dessa underofficerare åtnjöto medan de voro i tjänst var så knapp,
att den »ofta inte utan försakelse kunde fås att räcka till försörjning åt familjen».
Detta är nog en sanning med modifikation. Till sist heter det, att
de personer, varom här är fråga, »hellre svultit och försakat än ropat ut sin
nöd på gatorna och torgen». »Exempel saknas icke på att den senare taktiken
varit mera ägnad att fortare leda till målet än det förra mera gammalmodiga
sättet.» Och man slutar med att framhålla, att det är en ren småaktighet
av staten att inte höja dessa pensioner på 1,900 kronor upp till 2,604
kronor. Ett sådant språk är man i alla fall inte van vid. Undertecknarna
äro, som sagt, en kommendör och cn major, två personer, som kanske en vacker
dag, då vi kommit litet längre fram, komma att rösta emot dyrtidstillägg

118

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. förhöjning av pensionsförmånerna för vissa f. d. beställning skärare
vid armén och marinen. (Forts.)

på folkpensionerna för dem, som bo i de större städerna och få dra sig fram
på några hundra kronor örn året. Annars kunna herrarna tänka efter, vad
ett bifall till motionen skulle betyda, då staten tid efter annan, såsom i utskottets
utlåtande framhålles, höjt pensionerna fast man naturligtvis aldrig
givit höjningen retroaktiv karaktär, ty detta skulle leda till det orimliga.
Det skulle inte endast medföra betydande kostnader, utan det skulle även få
vittgående konsekvenser på alla områden inom pensionsväsendet. Det har hittills
inte gått att flytta upp deni, som fått pension tidigare, så att de, när det
blivit nytt pensionsreglemente, skulle få högre pension.

Nu säger herr Laurén, att utskottet framhållit att dessa pensionärer ofta
suttit såsom rullföringsområdesbefälhavare, och det är riktigt. De få sin
pension vid 50—55 års ålder, och sedan lia de inte bara suttit på rullföringsexpeditioner,
utan de lia varit brännerikontrollörer och varit med över allt i
det civila livet och till och med upptagit platser med löner, som en hel familj
skulle kunna försörja sig på. När de nu blivit för gamla för även dessa platser,
komma de hit och vilja lia sina pensioner höjda till 2,604 kronor. Örn den
motion, som dessa herrar inlämnat, har jag kanske rättighet att säga, att underofficersförbundet
tar ett bestämt avstånd från det språk, som användes i
motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Lovén har nyss på sitt vanliga, synnerligen
vältaliga sätt uttryckt sin förvåning över den form, som givits åt den motion,
som i det föreliggande utskottsbetänkandet varit föremål för bankoutskottets
behandling. Denna motion förelädes mig på ett så pass långt framskridet
stadium av motionstiden, att jag för min del icke ansåg mig hinna omarbeta
deli så, att den skulle komma i en form, som hade tilltalat mig och som
är den i kammaren vanliga. Men som motionär står jag naturligtvis helt och
fullt för den form, som givits åt motionen, och jag vill inte alls undandraga
mig något ansvar på den punkten. Jag ansåg mig emellertid mycket väl
kunna väcka motionen i den nu föreliggande utformningen, då jag för min del
var och allt fortfarande är fullständigt förvissad om, att bankoutskottet, när
den prövar en sådan fråga som denna, uti formen ser något mycket oväsentligt,
men däremot ser till det sakliga innehållet. Denna mening örn utskottets
handläggning har jag allt fortfarande, oaktat herr Lovéns yttrande nyss. Därför
tror jag. att alla de övriga i utskottet icke ha fäst sig så mycket vid formen
som vid saken.

Jag vill för min del uttala mitt beklagande över, att utskottet kommit till
det resultat som det gjort i denna fråga. Jag för min del har känt det som
en bjudande plikt att inför kammarens forum frambära dessa stackars gamla
trotjänares bekymmer, så att de skulle kunna bli prövade av riksdagen. Ett
bifall till motionen skulle för visso komma att kosta pengar, det är självklart,
men några konsekvenser kan man inte tala om, då det är ett faktum, att kostnaderna
bli lägre och lägre för varje år. Några nya pensionärer av denna kategori
komma ju inte till, utan i stället avtar deras antal varje år, på grund av
att en del av dem skattar åt förgängelsen. Jag vill säga, att i afton är det
många, många gamla förtjänta statens trotjänare, som fästa ett sista förvivlat
hopp till utgången av denna fråga här i kammaren, och det är i deras namn,
herr talman, som jag vädjar till kammaren och som jag yrkar avslag på utskottets
hemställan och bifall till den vid utskottets utlåtande fogade, av herr Laurén
avgivna reservationen.

Med herr Holmgren förenade sig herrar Holmström och Olsson i Staxäng.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 30.

119

Ang. förhöjning av pensionsförmånerna för vissa f. d. beställning skonare vid

armén och marinen. (Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Holmgren slutade sitt anförande med

att det var mångå, många gamla förtvivlade trotjänare, som riktade sitt sista
hopp till riksdagen bär i kväll. Det där uttalandet tror jag för min del inte
på. Jag tror inte, att dessa människor kunna ha det så förfärligt förtvivlat.
De, som blevo pensionerade 1902, började med en pension på 870 kronor.
Sedan ha de fått pensionstillägg i tre omgångar, och nu lia de 1,920 kronor. Det
är de, soia lia det sämst. o

Jag tror inte, att människor i 80-årsåldern ha så stora behov, att de inte kunna
leva på 1,920 kronor om året. Många människor här i landet ^skulle känna
sig glada, örn de vid denna höga alder hade detta belopp att leva pa. Vi bevilja
pensioner på 404 och 408 kronor, och här strides oerhört mycket emot dessa
pensioner från det håll, herr Holmgren representerar. Då talas det inte från
det hållet örn den stora förtvivlan, som dessa människor känna, och ändå ha
de blott en bråkdel av vad dessa militärer ha.

Det är väl inte heller rimligt att gå in för att ändra på pensioner, som under
sistförfluten riksdag äro beslutade. Man skall inte plottra med sådana här
frågor; när man gjort en sak, skall man inte genast plocka sönder den. Människorna
kunna då inte veta, vad de skola ha. Jag tycker inte det är rimligt
att höja pensionen för dessa gamla militärer, som ha så pass bra betalt
som de lia.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Carleson: Herr talman! Det är klart, att bankoutskottet, liksom riksdagen
måste följa vissa principer, då det gäller pensionsväsendet, och det är
dessa principer, som varit för utskottsmedlemmarna avgörande.vid behandlingen
av denna fråga. Det är konsekvenserna av ett beslut örn bifall till motionen,
som gjort, att utskottet bestämt sig för att avstyrka, Sådana principer
gälla ju, vare sig det är stora eller små pensioner, det är fråga örn. Det är ju
inte pensionsbeloppen i och för sig, som äro det avgörande, utan det är väl de
grunder, efter vilka de skola betalas ut. I detta avseende vill jag gentemot
herr Holmgren framhålla, att visserligen äro de pensionärer, varom nu närmast
talas, som naturligt är, till antalet i avtagande, men man får inte stanna vid
att bara tänka på dessa pensionärer. Med samma rätt skulle pensionärer på
många andra områden, för att inte säga på alla andra områden^ således pensionärer,
som blivit pensionerade med lägre belopp under en förgången tid i förhållande
till de pensionsbelopp, som nu utbetalas, kunna komma med anspråk
till riksdagen. Det är dessa konsekvenser, som avhallit utskottet och framför
allt riksdagen från att slå in på en sådan väg, som här är föreslagen, d. v. s.
att retroaktivt tillämpa höjda pensioner på äldre pensionstagare. Jag vill framhålla,
att jag antar att herr Holmgren har varit med om ett .beslut vid 1925 års
riksdag, då den sista pensionsförhöjningen för den kategori, varom nu är fråga,
skedde, och då riksdagen uttryckligen betecknade den då beslutade pensionsförhöjningen
såsom en definitiv reglering av äldre pensioner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Elmroth.

Herr Laurén: Herr talman! Med anledning av herr Carlesons yttrande vill

jag bara säga, att konsekvenserna, örn man skulle bifalla hela motionen, skulle
kanhända bli sådana, att man inte skulle vilja göra det. Men jag har i min
reservation endast föreslagit en utredning örn detta. Visar då denna utredning,
att konsekvenserna äro så farliga, har ju riksdagen fullkomlig frihet att inte

120

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. förhöjning av pensionsförmånerna för vissa f. d. beställning skärare
vid armén och marinen. (Forts.)

gå längre än vad nian nu gått. Det är således endast en utredning, jag begärt,
och konsekvenserna av en utredning kunna väl i alla fall inte bli så farliga.

Herr Lovén: Herr talman! Jag vill endast säga till herr Holmgren, då han
yttrade, att utskottet ser mera till saken än till formen, att vi sågo till både
form och sak, och jag hade inte fäst mig så mycket vid formen, örn det inte varit
fråga örn två herrar, som man kunnat vänta bättre av.

Nu säger herr Holmgren, att det är mångå, som sätta sin lit till riksdagen,
att de skola fa sina pensioner höjda. Då vill jag säga herr Holmgren, att det
är oerhört manga statstjänare, som ha pensioner på 1,200 och 1,500 kronor, som
betalat avgifter till denna pension till 60—63 år och slitit i hårt arbete vid
järnväg, post och telegraf. De fa sannerligen inte mera, och de sitta värre till
än de flesta av dessa pensionärer, som dock få 1,900 kronor, och då ber jag, att
herr Holmgren tar dessa med, då han går ut på gator och torg och skriker ut
den nöd, som dessa 1,900-kronorspensionärer lida.

^ärmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa brian till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 9.

-Slutligen föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckt motion örn förhöjd pension åt vissa högbåtsman; nr

49, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande bestämmelser
angående pensionering av gymnastiklärare; och

nr 50 i anledning av väckt motion angående f. d. kammarskrivaren, kaptenen
i Upplands regementes reserv G. A. Sodenstiernas rätt till pension.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 212, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för■
• i no förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15

juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 99, i_anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avlöningsanslag
tor medicinalstyrelsen; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Onsdagen den • 6 maj e. m.

Nr 30.

121

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion angående pensionering av viss indelt personal
;

nr 53, i anledning av väckt motion örn årligt understöd åt förra lärarinnan
Nicolina Elisabet Engman;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.;

första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 3
juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden
m. m.; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, angående utsträckt tillämpning av kungörelsen angående upphandling
av lantbruksprodukter m. m. för statens behov jämte tillhörande följdförfattningar;
och

nr 13, angående upprättande av ett statens filmarkiv m. m.

§ 12.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde den 9 dennes ämnade
besvara herr Magnussons i Skövde interpellation angående statsrådets
inställning till vissa av befolkningskommissionen och barnpensioneringssakkunmga
framlagda förslag.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

§ 14.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman Albin Eriksson på grund av blodpropp i höger ben tills
vidare är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Stockholm den 6 maj 1936.

V. Lind,

leg. läk.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Niklasson
» Larsson
1 Sandström
s Christiernsson
» Andersson i Södergård
» Näslund
» Norén

» Persson i Trången

beviljades:
under 4 dagar
»5 »

» 3 »

* 4 »

> 5 »

» 2 »

» 5 »

> 4 >

Andra kammarens protokoll 1036. Nr SO.

fr. o. m.

■»

den

8 maj,

7 »

8 »

8 >

6 »

8 »

7 »

122

Nr 30.

Onsdagen den 6 maj e. m.

herr Herou

> Berg

> Borg

» Petersson i Broaryd

under 8 dagar fr. o. m. den 8 maj,

» 4 »

> 4 >

> 3 »

» 9 .

» 7 »

» 10 > .

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.24 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362250