1936. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1936:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 28.

Tisdagen den 28 april.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 21 och den 22 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 245, angående överenskommelser med civilstatens och telegrafverkets
änke- och pupillkassor om övertagande av kassornas rörelse, m. m.; och

nr 246, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld; samt

till statsutskottet propositionen, nr 247, angående återuppförande av brunnen
byggnad vid Rosersbergs slott m. m.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 33, statsutskottets utlåtanden nr 79—90, bankoutskottets memorial nr 43,
andra lagutskottets memorial nr 39 och andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att å morgondagens
föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden skola omedelbart
efter första lagutskottets utlåtande nr 34 uppföras statsutskottets utlåtanden
nr 89 och 90 i nu nämnd ordning och därefter övriga ärenden i den
ordning, vari de äro upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herrar Ekman och Holmgren, nr 804, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 238, angående vissa stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen;
samt

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 28.

Nr 28.

Tisdagen den 28 april.

herrar Hagberg i Luleå och Bräde fors:

nr 805, om avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 234, med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.; och
nr 806, om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Interpellation. Herr Pettersson i Dahl, som på begäran erhöll ordet, anförde: Herr talman!

Deri under sista året pågående stegringen i hästimporten har starkt oroat de
svenska hästuppfödarna, och att döma av redan beviljade licenser synes en
våldsam ökning av importen vara att emotse under de närmaste månaderna.

Införseln av hästar har under de tre senaste åren uppgått till följande antal:
Ar 1933 580, 1934 745 och 1935 1,249. Importen har alltså företett en
stark stegring,, tydligtvis på grund av de stigande hästpriserna, och denna
stegring synes icke ha minskats utan snarare ökats under de första månaderna
av innevarande ar. Under de tre första månaderna 1936 lia nämligen icke
mindre än 437 hästar importerats, under det att importen under samma månader
i fjol utgjorde 181 hästar.

-^ar frågan örn hästimporten år 1933 med anledning av i ämnet väckta motioner
örn högre tullskydd var uppe i riksdagen, framhöll bevillningsutskottet
med stöd av uppgifter rörande införselns fördelning på inköpsländer och tullkammare,
att hästimporten till övervägande delen vore att hänföra till gränshandel.
Av totalinförseln av hästar, andra än föl under ett år och hingstar,
under år 1932 belöpte sig nämligen omkring 80 procent av antalet och 58 procent
av värdet på Haparanda tullkammardistrikt, varjämte införsel i mindre
omfattning förekom till tullkammardistrikten vid gränsen mot Norge. Bl. a. på
grund härav och med hänsyn till svårigheten att hindra insmuggling av hästar,
örn tullen höjdes, avstyrktes motionerna, som även avslogos av riksdagen.

De senaste årens kraftiga stegring av hästimporten synes icke stå i något
som helst samband med gränshandeln. Den alldeles övervägande delen av importen
hav förut kommit från Finland, varav åtminstone en viss del torde ha
varit hänförlig till gränshandel, under det att importen från andra länder med
undantag tor avelsdjur varit rätt obetydlig. Ett par sändningar polska hästar
örn c.-a ett hundratal vardera har på sista tiden sjövägen anlänt till Göteborg
och enligt uppgifter i pressen väntas en ny sändning i början av maj. Vårt
land torde, om detta får fortsätta, komma att översvämmas av baltiska hästar.
Denna import av hästar är överhuvud taget att beklaga, och den är det så
mycket mer, som hästarna föras huvudsakligen till västra Sverige, där hästaveln
star högt, och där många lantbrukare ha en icke ringa inkomst av den -

Det förefaller, som om vissa hästhandlare begagna tillfället att i Polen och
de baltiska staterna köpa upp överskottsdjur i syfte att tjäna pengar på dem.
Det talas örn att de priser, som erläggas vid inköpen, ligga på en synnerligen
Dg niva och da man vet att försäljningspriserna på importauktionerna i Sverige
halla sig kring 700 eller 800 kronor, förstår man, att importörerna göra
sig vackra fortjänster. b

Utom det att denna alldeles onödiga import kommer att förstöra priserna
W dfn ?ve?.s^a hastmarknaden och därmed tillfoga den inhemska hästaveln
betydande förluster och skador, har man också att räkna med att det föreliglara
lii fn fors1ämring av vårt eget hästmaterial genom de sekunda
S nJT aU blanda® med va™ egna- Det kan nog inte undvikas, att en hel
Urlpn deJmP°rterade stona bil använda för avel, och därmed är rasförsäm livell,

Tisdagen den 28 april.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

Under många år har den svenska hästaveln, vilken arbetar med det målet i
sikte att skapa ett gott och fullvärdigt hästmaterial, kämpat med stora svårigheter
på grund av det tryckta prisläget på hästar. Det är först under den
sista tiden, man haft glädjen notera en betydande förbättring, vilken kunnat
i någon mån kompensera tidigare lidna förluster.

Då importen regleras genom ett licensförfarande, borde, utöver de nu tilllämpade
rent veterinära synpunkterna, som företrädas av medicinalstyrelsen,
även hästavelns och jordbrukets intressen beaktas. Det kan måhända skenbart
vara en fördel för de jordbrukare, som behöva köpa arbetshästar, att import
av detta slag äger rum, men bortsett från den helt och hållet okontrollerade
kvaliteten torde en dylik fördel vara av helt och hållet tillfällig natur,
om importen får fortgå så länge, att den inhemska hästuppfödningen lider
skada.

Det synes icke vara för mycket begärt, att ett organ för lantbruket, t. ex.
lantbruksstyrelsen eller statens jordbruksnämnd, vid sidan av medicinalstyrelsen
får tillfälle att yttra sig över licensansökningarna, innan dessa beviljas.
Som det nu är, få lantbrukets och hästavelns intressen icke tillfälle att göra
sig hörda, vilket väckt förstämning och oro ute i bygderna. Staten har sedan
lång tid tillbaka genom olika åtgärder gynnat hästaveln, men det är fara
värt, att detta arbete spolieras genom den ohejdade importen.

Hur allvarlig frågan är för vår hästavel och vad som är att vänta under
den närmaste framtiden, framgår av följande förteckning över av medicinalstyrelsen
under tiden ljt—27/4 1936 medgivna licenser för införsel av hästar
från Estland, Letland, Litauen och Polen: Från Estland 9 licenser för sammanlagt
580 st., från Lettland 2 licenser för sammanlagt 550 st., från Litauen
12 licenser för sammanlagt 1,755 st. och från Polen 7 licenser för sammanlagt
3,125 st. Alla dessa licenser omfatta således tillsammans ett antal
av icke mindre än 6,010 hästar, och införseltiden växlar mellan före 1 juli och
före 31 december 1936. Dessutom märkes importen från Finland, Norge och
Danmark, som icke medräknats.

Till detta kommer, att hästhandlarna, som ha hand örn försäljningen, åtminstone
i vissa fall tillämpa ett osunt kreditsystem för att locka köpare. Det
har således vid de hittills förekomna försäljningarna tillämpats det systemet,
att hästarna utlämnats på kredit mot accept och s. k. hyreskontrakt. Var och
en torde förstå, att affärsmannen därigenom kan locka lantbrukarna att överbetala
varan, samtidigt som köparen utsätter sig för risken att förlora en del
av köpeskillingen, örn han icke kan slutligt fullgöra betalningen.

Med stöd av det anförda får jag anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framställa följande spörsmål.

1) Har herr statsrådet sin uppmärksamhet riktad på den här ovan påtalade
hästimporten?

2) Ämnar herr statsrådet vidtaga behövliga åtgärder för att i fortsättningen
hindra en hästimport av detta slag?

Ifrågavarande anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 8, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under riksstatens åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

Nr 28.

Tisdagen den 28 april.

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
medel till täckande av brister å marinens förskotts- m. fl. konton;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
översten och sekundchefen för Livregementet till häst greve W. A. Douglas
och kaptenen vid kustartilleriet H. H. Victorin från viss betalningsskyldighet;
och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för kronans
räkning av Näs kraftstation med tillhörande mark och vattenrätt i Dalälven
m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 195, i anledning av väckt motion angående tullen å kortregisterskåp;
nr 196, i anledning av väckt motion om viss jämkning i tulltaxans bestämmelser
om impregnerad presenningsvävnad;

nr 197, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för kappsäckslås,
attachélås m. m.;

nr 198, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för knappar av
stennöt eller palmadum; och

nr 199, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för tygskor med
lädersula samt om tilläggstull för tofflor;

från bankoutskottet:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för
innehavaren av »Mimi Althainz professur i radioterapi» vid karolinska medicokirurgiska
institutet;

nr 188, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommuner för
pensionering av vissa fjärdingsman;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande till
staten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 190, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepensionsreglementet
för arbetare; och

nr 201, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Aradstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.;

fran sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, nr 194, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till jordanskaffningsverksamhet inom
Västerbottens och Norrbottens län; samt

från jordbruksutskottet:

nr 191, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för Kungl. Majit
att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till befrämjande av mejerihanteringen; och

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av det i
statsverkspropositionen för budgetåret 1936/1937 upptagna anslaget till åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

andra lagutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av väckta motioner örn
beredande av möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning:.samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 9 angående smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse samt
kontroll över vitaminiserat margarin;

Tisdagen den 28 april.

Nr 28.

nr 10, angående underlättande och tryggande av möjligheten för den icke
jordägande befolkningen att idka friluftsliv; och

nr 11, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

fru Nordgren	under	3 dagar fr. o. m. den	1	maj,
herr Björling	T)	4 » s »	1	>
» Andersson i Malmö	2>	5 > • »	30	april,
* Olsson i Rimforsa		5 » » »	29	>
» Näslund		7 » D »	29	>
» Malmgvist		6 5- > »	30	>
» Olsson i Blädinge	>	den 29 april,
» Johnsson i Norrahammar	>	4 dagar fr. o. m. den	1	maj,
> Eriksson i Toftered	>	3 » » »	30	april och
» Ljunggren	>	2 > » »	29
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 804 av herrar Ekman och Holmgren; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 805 av herrar Hagberg i Luleå
och Brädefors.

Härefter föredrogs motionen nr 806, likaledes av herrar Hagberg i Luleå
och Brädefors, om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen m. m. Därvid
yttrade

Herr talmannen: Da beträffande denna motion icke föreligger något av de
förhållanden, som jämlikt § 55 riksdagsordningen giva riksdagsman rätt att
väcka motion senare än 12 dagar från riksdagens öppnande, finner jag mig
förhindrad framställa proposition på motionens remitterande till utskott.

Herr talmannens propositionsvägran godkändes av kammaren.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtande nr 40
och andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 9—11.

§3.

Äng. tullfrihet Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledkemiska
n*n? av v^ckt motion om införande av tullfrihet för acceleratorer och antioxipreparat.
dationsmedel för gummiindustrien.

I en inom andra kammaren av herr Leffler väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 446, hade föreslagits, »att riksdagen måtte besluta att
tulltaxenummer 206 måtte erhålla förslagsvis följande ändrade lydelse:

206 Anilinolja (anilin) ......och xylidin samt acceleratorer och anti oxidationsmedel

för gummiindustrien .................... fria».

Utskottet hemställde, att riksdagen matte i anledning av förevarande motion
besluta, att till nr 223 i gällande tulltaxa skulle från och med dag, som
av Kungl. Maj:t bestämdes, fogas en anmärkning av följande lydelse:

Anm. För kemiska preparat, ej särskilt nämnda, andra än hexametylentetramin,
vilka äro avsedda uteslutande för användning såsom acceleratorer eller
antioxidationsmedel inom gummivaruindustrien, skall tull icke utgå.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Hjalmarsson, Lövgren oell
Berg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att den i ämnet väckta motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. tullfrihet för vissa kemiska preparat. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag Ilar reserverat mig mot detta bevillningsutskottets
förslag därför att jag anser det vara tämligen onödigt att gå till
denna förändring i tulltaxan, när det gäller en industri, som har en omslutning
på cirka 42 miljoner kronor, och när tullbelastningen icke är större, än att det
rör sig om ett belopp på 40,000 kronor eller någonting däromkring. Jag är
rädd för att örn vi skola börja göra ändringar i tulltaxan varje gång man kan
påvisa, att det finns en industri, som har en så bagatellartad fördel av ändringen.
så få vi ganska mycket att göra. Och när det dessutom här rör sig örn en
tullbelastning, som är ungefär 0.1 % av tillverkningsvärdet på varan, och den
färdiga varan är tullskyddad med i allmänhet 1: 20 kronor per kilogram, anser
jag icke, att det finns det ringaste skäl för bifall till utskottets hemställan,
varför jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Inom utskottet voro vi, med undantag
för herr Lövgren och hans två medreservanter, ense örn att detta ärende näppeligen
kunde betraktas ur den synpunkt, som herr Lövgren anlagt. Vi ha sett
spörsmålet på samma sätt, som man alltid betraktar dessa ärenden, nämligen
ur principiell synpunkt. Man har ju städse från bevillningsutskottets och
riksdagens sida hävdat den principen, att råvara, som importeras till en svensk
exportindustri och som icke är föremål för tillverkning här i landet, skall vara
tullfri. Så har man gått till väga även i detta fall. Man har således endast
knutit an till en tidigare tillämpad ordning.

Med dessa ord, herr talman anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Werner i Hultsfred.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 248, angående
anslag för budgetåret 1936/1937 till Lotsverket: Avlöningar till befattningshavare
hos lotsstyrelsen, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtan-^. lag örn
de, nr 34, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagv^rx^av
om ändring i vissa delar av sjölagen m. m., dels ock väckta motioner ?m,X}SS*sjölagen m.m.
ändringar i gällande bestämmelser rörande sjöpanträtt i fartyg och frakt.

Genom en den 6 mars 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 133, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen, lag i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention rörande konossement samt lag
om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen, dels ock äskat riksdagens god -

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)-kännande av nämnda vid propositionen fogade, den 25 augusti 1924 i Bryssel
avslutade internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga örn konossement.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling företagit
två före propositionens avlämnande väckta, till lagutskott hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 216 i första kammaren av herr J. A. Theodor
Nilsson m. fl. och nr 582 i andra kammaren av herr Wallerius m. fl., vilka
motioner hade avseende å gällande lagbestämmelser rörande siöpanträtt i fartyg
och frakt.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom propositionen
framlagda lagförslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga i punkten intagna förslag till

lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention
rörande konossement; och

lag örn ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen;

B) att riksdagen, nied bifall till propositionen, måtte godkänna i punkten
intagen internationell konvention rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om konossement med de i statsrådsprotokollet den 6
mars 1936 angivna förbehåll; samt

C) att ovanberörda motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad i utlåtandet anförts, icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga reservationer vidkommande förslaget
till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Linnér, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
första lagutskottets utlåtande nr 34 föreslås,

att utskottets hemställan må föredragas punktvis;

att punkten A må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas,
vart för sig, utskottets i punkten upptagna lagförslag, förslaget till lag om
ändring i vissa delar av sjölagen §-vis med slutstadgande, ingress och rubrik
sist samt med iakttagande, att 8 § föredrages närmast efter 171 §, och att därefter
utskottets hemställan föredrages;

att vad under punkten B föreslås må föredragas i ett sammanhang;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

samt att vid den del av utskottets förslag, varom först uppkommer överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 16 §; och anförde därvid:

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Aruj. lag örn ändring i vissa delar av sjölagen m. rn. (Forts.)

Herr Ekman: Herr talman! I utskottets förevarande utlåtande förekomma
ett pär uttalanden, vilka jag skall tillåta mig i största korthet beröra.

Det första gäller frågan örn anslutning till konossementskonventionen (Haagreglerna).
Utskottet framhåller, att avgörande skäl synas tala därför, »dock
under förutsättning att beträffande ikraftträdandet beaktas angelägenheten
av att bevara den för närvarande föreliggande gemenskapen mellan de skandinaviska
ländernas sjölagstiftningar». En dylik förutsättning torde icke vara
tillräcklig, utan bör densamma utsträckas därhän, att Sverige icke bör ratificera,
förrän en anslutning skett i de stater, med vilka Sverige har mera
markerade sjöfartsförbindelser, eller från vars sjöfart de svenska fartygen
äro utsatta för konkurrens. Haagreglerna hava långt ifrån ratificerats av alla
stater. Bland andra hava Frankrike och Tyskland ännu icke anslutit sig och
ej heller Holland. Enligt ett från Tyskland ingånget telegrafiskt meddelande
kan konventionen icke förväntas inom den närmaste tiden bliva ratificerad, då
man vill i möjligaste mån undvika ytterligare belastning av sjöfarten genom
förskjutning av bevisbördan örn regler för reklamation och ökat redareansvar,
De flesta utomeuropeiska stater, bland dem Japan, vars konkurrens mer och
mer är att räkna med, hava heller icke ratificerat konventionen. Detsamma gäller
Ryssland, vars kokurrens med de skandinaviska länderna spelar en allt
större roll.

Vidare framhålles i utskottets utlåtande, att nu föreliggande lagförslag utarbetats
under förutsättning, att 1928 års sjölagstiftning angående redareansvar
och sjöpanträtt träder i kraft senast samtidigt med den nu föreslagna lagen.
Mot denna förutsättning anser utskottet icke kunna resas någon befogad
invändning, varvid utskottet särskilt betonar, att i våra grannländer motsvarande
lagbestämmelser redan äro i kraft och ratifikation skett av de internationella
konventioner, från vilka dessa bestämmelser äro hämtade. Detta senare
är riktigt, men utskottet bar icke omnämnt, att England ännu icke ratificerat
de båda konventionerna, något som väl måste betraktas såsom minst lika
viktigt. Enligt från Chamber of Shipping ingånget meddelande äro utsikterna
för en snar ratificering i England ovissa. För övrigt hava konventionerna
ratificerats av Frankrike och Spanien samt ett antal stater av ur sjöfartssynpunkt
underordnad betydelse, såsom Monaco, Portugal och Ungern, men
däremot icke av exempelvis Tyskland, Italien och Ryssland.

Man bör taga fasta på vad som på sidan 18 i utskottets utlåtande framhålles
beträffande reklamationsregeln i artikel 3, paragraf G i Haagregelkonventionen.
Utskottet förutsätter bär. att. för såvitt denna bestämmelse skulle
visa sig medföra menliga verkningar för sjöfartsnäringen, frågan angående en
revidering därav bör upptagas till diskussion. Det lärer emellertid vara förenat
med svårigheter att genomföra en sådan ändring, särskilt örn England
skulle motsätta sig densamma.

Jag bär, herr talman, intet yrkande. Jag har dock tillåtit mig fästa uppmärksamheten
på dessa punkter, och jag tillåter mig även uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t måtte ägna just dessa synpunkter uppmärksamhet.

Herr Wallerius: Herr talman! Liksom i första kammaren herr Theodor Nilsson
m. fl. ha i denna kammare en del ledamöter jämte mig väckt, motion angående
sjöpanträtten. Dessa motioner hava främst åsyftat fiskefartygen
och att skydda borgensförbindelser och inteckningar i förhållande till sjöpantens
användande. Utskottet har nu utförligt behandlat dessa motioner och
vid denna behandling framhållit, hurusom 1928 års ännu ej antagna sjölagstiftning
angående redares ansvar och sjöpanträtt innehåller avsevärda
förbättringar i de förhållanden, sorn motionärerna hava påtalat — i vissa av -

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)
seenden betydelsefulla förbättringar och framsteg. Det är då uppenbart, att
man vill avvakta denna lag och få tillämpning av dessa bestämmelser, innan
man kommer med något yrkande. Därför har jag icke heller något yrkande
med avseende på dessa motioner. Men jag skulle vilja uttala en livlig önskan
örn att denna lagstiftning, som kallas för 1928 års sjölagstiftning, måtte komma
att träda i kraft så snart som möjligt.

Med herr Wallerius förenade sig herrar Hansson i Hönö och Olsson i Staxäng.

Herr Linnér: Herr talman! Beträffande den första frågan, den örn konventionerna,
ber jag först få erinra om att den franska lagen angående godkännande
av konventionsbestämmelserna har utfärdats den 9 april i år. För övrigt
har utskottet med sitt uttalande här endast velat stryka under angelägenheten
av en viss försiktighet vid ratificeringen. När sedan den lämpliga tidpunkten
för ratificeringen kan vara inne är en fråga, som utskottet självfallet
har överlämnat åt Kungl. Maj :t att bedöma. Men utskottet har ansett det vara
nödvändigt understryka, att ratificeringen bör ske i samförstånd mellan de
nordiska länderna.

Vad därefter angår 1928 års lag, har utskottet ansett det vara av synnerlig
vikt, att denna kommer att träda i kraft samtidigt med de föreslagna ändringarna
i sjölagen. Herr Wallerius berörde en mycket viktig punkt i detta sammanhang.
Och jag kan ju säga det, att hade icke 1928 års lag funnits, så hade
säkerligen behandlingen av motionerna blivit en annan. Vi ha ju mycket ingående
diskuterat motionernas syfte och funnit, att på en mycket viktig punkt
har motionernas syfte blivit fyllt, när 1928 års lagstiftning träder i kraft.
Ett lösgörande av dessa båda lagstiftningar ifrån varandra skulle således icke
vara lyckligt.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

28 och 31 §§.

Godkändes.

■18 och 19 §§ lydde enligt Kungl. Maj :ts därutinnan av utskottet tillstyrkta
förslag sålunda:

48 §.

Befälhavaren vare i denna sin egenskap behörig att å redarens vägnar företaga
rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande,
träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare, där fartyget är avsett
för sådan befordran, ävensom kära i mål angående fartyget.

Om befälhavarens behörighet att å redarens vägnar antaga och avskeda fartygets
besättning stadgas i sjömanslagen.

49 §''

Uppstår behov av penningar för ändamål som i 48 § sägs, åge befälhavaren
anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av redarens gods eller, i nödfall,
av lasten.

Har befälhavaren---god tro.

Vid dessa paragrafer hade reservation anmälts av herrar Ernst W. Svenson,
Löfgren, Wohlin, Olsson i Rimforsa, Johansson i Bro och Lindberg i Stockholm,
vilka hemställt, att paragraferna måtte erhålla följande lydelse:

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

48 §.

Befälhavaren vare i denna sin egenskap behörig att utom fartygets hemort
å redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande
eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare,
där fartyget är avsett för sådan befordran, ävensom kära i mål angående
fartyget.

Örn befälhavarens behörighet att å redarens vägnar antaga och avskeda
fartygets besättning stadgas i sjömanslagen.

49 §.

Uppstår utom fartygets hemort behov av penningar för ändamål som i
48 § sägs, åge befälhavaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja
av redarens gods eller, i nödfall, av lasten.

Har befälhavaren---god tro.

Efter nu skedd föredragning av 48 § anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! I 48 § har utskottet gjort en avvikelse
från nu gällande rätt på sjölagstiftningens område. [Man har nämligen
beslutat utöka rätten för befälhavare att vidtaga vissa rättshandlingar att
gälla även å fartygets hemort. Jag m. fl. hava vid denna punkt fogat en reservation,
som går ut därpå, att den nuvarande lagstiftningen skall gälla, eller
att paragraferna 48 och 49 skola ha den utformning, som i reservationen är
angiven.

Jag skall icke ingå i någon längre debatt på denna punkt. Jag skall endast
tillåta mig säga, att det kan vara överflödigt att ge befälhavaren en formell
juridisk rätt, som han sedan i praktiken icke får lov att tillämpa. Det är då
bättre, att rätten att företaga vissa rättshandlingar i hemorten överföres på
redaren, som ju i själva verket ändå kommer att utöva denna rätt. Befälhavaren
får icke göra det utan särskilt tillstånd, och då är det onödigt, att lagstiftningen
ger honom en rätt, som han icke i händelse av behov kan använda sig
av. Vidare är det så numera, åtminstone i Sverige, att de större rederierna
icke låta befälhavarna handla på eget ansvar ens då fartygen befinna sig utom
hemorten. Så fort det inträffar något, sändes en inspektör till fartyget, och
denne tar då det mesta av ansvaret för vad som skall utföras.

Jag hemställer, herr talman, med denna motivering örn bifall till den av
herr Svenson i Eskhult m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Den befogenhet, som 48 § medger för befälhavaren,
sammanhänger på det närmaste med själva hemortsbegreppet. Örn man
icke vill gå in på en ändrad lagstiftning beträffande hemortsbegreppet, ha vi
i utskottet funnit, att det är tryggt att hålla sig till den kungl, propositionens
ståndpunkt. Vi lia undersökt, huruvida det skulle vara möjligt att i utskottet
taga upp frågan örn hemortsbegreppet, men därvid funnit, att man kommer
in på så stora svårigheter, att det för närvarande icke kan vara tal om att lösa
den frågan. Den risk, som då uppstår, skulle vara den, att en befälhavare på
den plats, som enligt lagens formulering anses vara fartygets hemort, skulle
kunna överträda sin befogenhet trots det, att redaren personligen funnes på
platsen. En sådan risk är utomordentligt litet sannolik. Det har därför förefallit
oss bäst att i detta fall acceptera den kungl, propositionen, då vi tro, att
man därigenom i flera fall undgår vissa svårigheter, som den nuvarande sjölagen
visat sig medföra.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist instämde häruti.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag, dels ock på
godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i nyssnämnda av
herr Ernst W. Svenson m. fl. avgivna reservation; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Härefter föredrogs 49 §; och yttrade därvid:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall under åberopande av
den motivering, som jag anfört tidigare, kort och gott be att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Då denna paragraf står i omedelbart sammanhang
med 48 §, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av paragrafen enligt utskottets förslag, dels ock på
godkännande av den avfattning ay paragrafen, som föreslagits i den av herr
Ernst W. Svenson m. fl. avgivna reservationen; och godkände kammaren paragrafen
enligt utskottets förslag.

52, 54, 59, 60 och 71-85 §§.

Godkändes.

80 § lydde:

(i Kungl. Maj.ts förslag:)

86 §.

Ersättning för överliggetid utgöre
för dygn:

för segelfartyg,

när nettodräktigheten icke överstiger
100 ton sextio öre för ton, när
dräktigheten överstiger 100 men icke
250 ton femtio öre för ton, dock minst
sextio kronor, och när dräktigheten
överstiger 250 men icke 400 ton fyrtio
öre för ton, dock minst etthundratjugufem
kronor;

för segelfartyg med hjälpmaskin,
när nettodräktigheten icke överstiger
100 ton sjuttio öre för ton, när
dräktigheten överstiger 100 men icke
250 ton sextio öre för ton, dock minst
sjuttio kronor, och när dräktigheten
överstiger 250 men icke 400 ton femtio
öre för ton, dock minst etthundrafemtio
kronor; samt

för maskindrivet fartyg,
när nettodräktigheten icke överstiger
100 ton åttio öre för ton, när
dräktigheten överstiger 100 men icke
250 ton sjuttio öre för ton, dock minst
åttio kronor, och när dräktigheten

(i utskottets förslag:)

86 §.

Ersättning för överliggetid bestämmes
med hänsyn till frakten och till
den ökning eller minskning av utgifter,
som av uppehållet orsakas.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

(i Kungl. Maj.ts förslag:)

överstiger 250 men icke 400 ton sextio
öre för ton, dock minst etthundrasjuttiofem
kronor.

Har fartyget större dräktighet, bestämmes
ersättningen med hänsyn till
frakten och till den ökning eller
minskning av utgifter, som av uppehållet
orsakas.

Ersättningen är för varje dag förfallen
till betalning. Varder ej ersättning
gulden eller säkerhet därför
ställd, äge bortfraktaren om fordringen
göra anteckning på konossementet.

I en vid denna paragraf antecknad reservation hade herrar S. Erik Anderson,
Klefbeck, Ekströmer, Linnér, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Sjögren och
Larsson förordat, att paragrafen måtte erhålla den lydelse, som i Kungl. Maj :ts
proposition föreslagits.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Linnér: Herr talman! Genom utfallet av lottning ha 8 ledamöter i utskottet
kommit att stå såsom reservanter vid 86 §. Reservanternas yrkande
utmynnar i ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition. Detta innebär, som framgår
av sid. 29, att vi föreslå, att beträffande det mindre tonnaget, d. v. s. fartyg
under 400 tons dräktighet, skall i lag fastställas en viss överliggetidsersättning.
Den s. k. majoriteten i utskottet föreslår däremot, att även beträffande
det mindre tonnaget skall gälla en allmän rättsregel av innebörd, att
»ersättning för överliggetid bestämmes med hänsyn till frakten och till den
ökning eller minskning av utgifter som av uppehållet orsakas».

Beträffande dessa två olika ståndpunkter ber jag att först få erinra örn,
att en skillnad mellan det större och det mindre tonnaget i detta avseende förordades
i 1927 års riksdagsskrivelse. Den ståndpunkt som ligger till grund
härför är den, att beträffande det större tonnaget träffas säkerligen i de allra
flesta fall avtal i certepartierna angående överliggetidsersättningen. Den hjälpregel,
som lagen innefattar, har därför en synnerligen liten betydelse för det
större tonnaget. Beträffande det mindre tonnaget däremot förhåller det sig på
motsatt sätt. Där är det icke alltid så, att ett skriftligt avtal upprättas, och
när ett skriftligt avtal upprättas, är det i ännu färre fall så, att redaren vet
om, att han bör i avtalet sätta in en bestämd taxa för överliggetidsersättning.
Örn det då uppstår tvist angående denna ersättning, är han hänvisad till att
föra process eller att godvilligt träffa den överenskommelse med sin motpart,
som denne erbjuder. Ofta rör det sig örn så små belopp, att det är för en redare
av dessa små motorseglare så gott som uteslutet att han kan kosta på sig en
process. Då är det ganska olämpligt, örn han blir tvungen, därför att han vill
undvika process, att acceptera vad befraktaren vill erbjuda honom att lämna
i överliggetidsersättning. Den hjälpregel som lagen innehåller i denna paragraf
kommer .således att för det mindre tonnaget ha en verkligt stor betydelse,
varemot den för det större tonnaget icke har någon betydelse.

Den taxa som föreslagits i lagen har uppgjorts efter överläggningar med
redare, och för närvarande torde den få anses vara lämplig. Nu säger den s. k.

(i utskottets förslag:)

Ersättningen är för varje dag förfallen
till betalning.

Varder ej ersättning gulden eller säkerhet
därför ställd, äge bortfraktaren
örn fordringen göra anteckning på
konossementet.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)
majoriteten i utskottet, att man kan icke i lagtext föra in en dylik taxa, därför
att penningvärdet är alltför osäkert. Man har då att välja emellan antingen
att avstå från denna trygghetsbestämmelse för de mindre redarna eller
att utsätta sig för risken att penningvärdet förändras. Yi ha allesammans
utan tvekan ansett, att risken för de mindre redarna att sakna bestämmelsen
för närvarande är så pass mycket starkare än risken för penningvärdets förändring,
att vi ansett att propositionens förslag örn införande av en beställd
taxa vore en bestämd fördel, och att det skulle vara till nackdel att ta bort denna
taxa för de mindre redarna.

På grund av dessa skäl, herr talman, ber jag att beträffande 86 § få yrka
bifall till den av herr Anderson i Hägelåkra m. fl. avgivna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Holmgren och Hedlund i Östersund.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Eftersom jag tillhör den s. k. majoriteten,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan på denna
punkt. Denna s. k. majoritet inom utskottet har också prövat denna fråga
ganska ingående men kommit till en uppfattning rakt motsatt reservanternas.
Vi lia nämligen den uppfattningen, att den ersättning, som enligt reservanternas
mening skulle fastställas för det mindre tonnaget, kan vara tillräcklig i
dag och kanske ett par år framåt, men det kan lika gärna hända, att den
örn några år är långt ifrån tillräcklig. Därför anse vi, att det skulle vara
lämpligast, att även det mindre tonnaget finge från fall till fall underhandla
örn överliggetidsersättningen. Det är ju på detta område så som på alla
andra, att det värde som gäller i dag kanske icke alls gäller örn en kort tid,
och därför bör man icke ställa det mindre tonnaget i någon undantagsställning.
Den olägenheten att de mindre redarna skulle behöva processa sig till
överliggetidsersättning, örn icke ett fixerat belopp är insatt i lagtexten, finnes
naturligtvis, men detta är väl ändock icke så avskräckande, som man vill
göra gällande från reservanternas håll. I övrigt kan och bör ju också kanske
framhållas i detta sammanhang, att när näringens utövare deltogo i att
uppgöra en bestämd skala för det mindre tonnaget, yrkade de på 10 öres högre
ersättning per ton än vad som finns angivet i reservanternas förslag. Det
är således tydligt, att man skulle kunna med fog säga, att den ersättning, som
lagen skulle ge dem, därest reservationen går igenom, är redan nu för låg och
täcker icke de kostnader, som fartygsredaren eller fartygsägaren får vidkännas
för överliggedagar. I motsats till reservanterna tror jag, att de små
fartygsägarna också gång efter annan kunna träffa särskilda överenskommelser
med befraktarna, och jag är alldeles övertygad örn, att man också har
möjlighet att på frivillighetens väg träffa fullt tillfredsställande överenskommelser
örn överliggetidsersättning.

Herr talman, under åberopande av denna motivering ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan beträffande denna paragraf.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Efter vad jag kunde finna av herr
Lindbergs i Stockholm anförande var det mest vägande skälet för hans ställningstagande
i detta fall osäkerheten i penningvärdet. Det må då erinras
örn, att det visat sig gå ganska väl med de skalor som hittills tillämpats, trots
att dessa ligga ganska väsentligt under de skalor som nu föreslås, och ej alltid
följt penningvärdet. Jag vill också gent emot herr Lindberg understryka,
vad som herr Linnér framhöll, nämligen att det gäller att skapa ett större
trygghetstillstånd för de mindre redarna. Gent emot den upplysning, som
framkom, att man från redarehåll begärt 10 öre mer per ton i ersättning, vill

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. lag örn ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)
jag för min del nämna, att jag från de mindre redarna fått den upplysningen,
att de hellre se en bestämd taxa uppgjord, även örn den ej skulle uppgå till
de belopp som begärts, än att man bestämmer sig för en mera allmänt hållen
formulering, som utskottet här föreslagit.

Det var med en viss förvåning man fann, att majoriteten i utskottet frångått
Kungl. Maj:ts förslag. Det är ju att märka, om man går tillbaka till
1927, att då framlades ett förslag från Sveriges allmänna sjöfartsförening
örn dylika fasta taxor. Då blev detta förslag tillstyrkt av såväl Svenska redareföreningen
som nästan samtliga handelskamrar, och jag vill även nämna,
att när man 1930 remitterade ett förslag ut i och för yttrande, förordade det
övervägande antalet av dem som uttalade sig fasta taxor. Jag vill också tilllägga,
att lagrådet vid denna remiss har uttalat sig för att få en fast bestämmelse
införd i sjölagen, alltså en fast taxa. När man i detta lagförslag
uttalat sig för ett särskiljande mellan de större fartygen och de mindre i fråga
örn liggetiden, är det ju också ganska underligt, att man icke bibehåller
denna särställning, när det gäller den ersättning som i detta fall skall bestämmas.
Jag vill även påpeka, att man i Finland, vilket lands sjöfart är mest
jämförbar med vår sjöfart, har fasta taxor.

Till slut vill jag för min del också framhålla, att just från dessa mindre
redare mycket starka betänkligheter uttalats mot utskottets förslag, och det
har också uttalats den förhoppningen, att man med hänsyn till deras intresse
måtte tillstyrka ett bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herrar Wallerius, Hansson i Hönö, Ossbahr, Hassler och
Johansson i Krogstorp.

Herr Linnér: Herr talman! I anledning av herr Lindbergs yttrande om möjligheten
för de små redarna att träffa avtal, vill jag erinra örn, att skulle
de begagna sig av denna möjlighet, så kunna de naturligtvis, i den händelse
penningvärdet förändras, också träffa avtal om en högre överliggetidsersättning,
men vad herr Lindberg sade om sannolikheten av att de träffa sådana
avtal strider direkt emot vad som står i den av herr Lindberg åberopade motiveringen.
Där står nämligen, att en sådan fast skala enligt 81 § förekommer
»i befraktningsavtalen allenast när fråga är örn fartyg av större dräktighet.
Motsvarande förhållande lärer råda i fråga örn överliggetidsersättnings
storlek. Detta utgör otvivelaktigt ett skäl för att, såsom skett i 86 §, i fråga
örn tonnaget intill 400 nettoton uppställa vissa skalor med fixerade belopp för
överliggetidsersättningen.» Sedan kastar utskottet om och säger, att dess
huvudskäl emot ett fixerande av ersättningsbeloppen är penningvärdets föränderlighet.
Accepterar man den ståndpunkten riskerar man emellertid, att
de mindre redarna komma att få för liten överliggetidsersättning.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av paragrafen enligt utskottets förslag,
dels ock på bifall till den av herr S. Erik Anderson m. fl. avgivna, vid paragrafen
fogade reservationen; oell fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

87—129 §§.

Godkändes.

130 § lydde i utskottets, därutinnan med Kungl. Maj :ts likalydande, förslag
sålunda:

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

130 §.

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär avtalet
upphör att gälla, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att
varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel
eller försummelse.

T en av herrar Ernst W. Svenson, Löfgren, Wohlin, Olsson i Rimforsa och
Johansson i Bro avgiven reservation hade hemställts, att till denna paragraf
skulle fogas ett andra stycke av följande lydelse:

Vill befraktare fordra ersättning i följd av dröjsmål å bortfraktarens sida
före lastningen, give han bortfraktaren meddelande därom innan godset till
inlastning avlämnas. Försummas det, vare han sin talan förlustig, där ej
bortfraktaren eller någon för vilken han svarar förfarit svikligen eller visat
grov vårdslöshet.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Då jag varit med om att på denna
punkt avlämna en reservation, skall jag be att här få säga några ord.

Av den förberedande behandlingen av denna paragraf framgår, att tredje
stycket i lil § sjölagen uteslutits av formella grunder. I motiveringen till
det utkast till lagbestämmelser, som utarbetats inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna
och som förelåg färdigt år 1930, framhålles det, att bortsett
från denna bestämmelse sjölagen icke uppställer reklamationsregler beträffande
rätten att föra skadeståndstalan i anledning av dröjsmål från bortfraktarens
sida. Valet har vid utkastets utarbetande därför ansetts stå mellan
ett konsekvent genomförande av reklamationsskyldighet eller icke några
regler alls i ämnet. I utkastet har man stannat vid det senare alternativet,
som sedan följts vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Redan det i reservationen
angivna motivet, som är av reell innebörd, är tillräckligt för att motivera
ett bibehållande av bestämmelsen i fråga. För befälhavaren är det synnerligen
angeläget att före fartygets avgång från lastningsorten erhålla kännedom
om, huruvida tillfölje dröjsmål befraktare!! kommer att fordra ersättning
för uppehåll, så att han i god tid kan förskaffa sig den bevisning, som
kan bliva erforderlig vid en eventuell skadeståndsprocess från befraktarens
sida. Avseglar fartyget från orten utan att befälhavaren har förvissat sig
därom, kan det sedermera bliva förenat med mycket stora svårigheter för rederiet
att prestera dylik bevisning. Man måste beakta sjötransporternas säregna
natur, särskilt i vad gäller trampfarten, där fartygen intaga last på vitt
skilda orter, och att förhållandena på lastningsorten många gånger äro för
befälhavaren och rederiet obekanta.

Då sålunda något reellt motiv för bestämmelsens strykande icke föreligger,
utan tvärtom sakliga skäl tala för dess bibehållande, får jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen. Jag ber att få tillägga, att jag anser denna
fråga så viktig, att jag, örn så erfordras, kommer att begära votering och även
rösträkning.

Herr Linnér: Herr talman! Herr Johanssons i Bro sista ord läto ju mycket
hotfulla, och det är väl därför bäst att jag säger några ord örn vad denna sak
i verkligheten innebär.

Det förhåller sig ju helt enkelt så, att man i propositionen, som på denna
punkt förordas utav utskottsmajoriteten, har ansett, att den av herr Johansson
i Bro nu påyrkade begränsningen i reklamationsregeln lätt kan leda till
uppenbart oskäliga resultat. Det är ju icke alltid möjligt för en befraktare

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

An<h lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)
att, innan han lastat sitt fartyg, kunna avgöra, huruvida han behöver framställa
reklamation eller icke. Om man tänker sig det mycket enkla fallet, att
en person, som säljer svensk trämassa till England, har trämassa liggande i
exporthamnen, men att fartyget blir försenat och att därav vållas dröjsmål
med hans egen leverans, måste det te sig som en ganska oskälig begäran att
fordra, att han i samma stund som han lastar fartyget skall bestämma sig för,
huruvida han skall begära ersättning för dröjsmål eller icke, då han ju icke
själv vet, huruvida överhuvud taget något ersättningsanspråk kommer att
framställas emot honom eller icke. Hur skulle han nu bete sig i det av mig
skisserade fallet? Jo, han skulle reservationsvis — ty detta måste väl vara
meningen med herr Johanssons i Bro förslag — göra ett anspråk gällande,
vilket han sedan icke skulle fullfölja. Vad skulle nu detta tjäna till? Det
riktiga är väl i stället att man här som i andra handelsförhållanden låter den,
som tillfogats skada genom ett visst förfarande, framställa anspråk på ersättning
därför inom skälig tid. Herr Johanssons i Bro och de övriga reservanternas
förslag åter innebär, att man mitt uppe i själva affärsuppgörelsen skall
så att säga klippa av det hela med en i lag fixerad reklamationstid. Detta
åter kan med hänsyn till de kommersiella förhållandena icke vara lämpligt.
Propositionen har däremot, såvitt utskottet kunnat finna, valt den riktiga vägen
eller den som bäst passar affärslivet. Den omständigheten att det kan
finnas ett visst redarintresse, som talar för en motsatt uppfattning, har utskottet
för sin del icke funnit böra vara avgörande i detta fall.

Häruti instämde herr Larsson.

Herr Ekman: Herr talman! Jag har egentligen ingenting att tillägga utöver
reservanternas motivering för sitt förslag. Jag vill emellertid påpeka, att det
är av en icke oväsentlig vikt att en befälhavare redan vid avgången från lastningsorten
får klarhet uti, huruvida befraktaren ämnar fordra ersättning för
eventuellt dröjsmål. Därigenom sättes han nämligen i tillfälle att i god tid
förskaffa sig den bevisning, som kan visa sig erforderlig vid en eventuell skadeståndsprocess.
från befraktarens sida. Avseglar åter fartyget utan att befälhavaren
förvissat sig örn denna sak, kan det sedermera visa sig vara förenat
med mycket, mycket stora svårigheter för rederiet att prestera en dylik bevisning.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört och under åberopande av vad
reservanterna framhållit, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av förevarande paragraf i utskottets förslag, dels ock på
godkännande av paragrafen med det tillägg, som föreslagits i den vid paragrafen
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Johansson
i Bro begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 130 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf med det tillägg, som
föreslås i den vid paragrafen fogade reservationen.

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 28. o

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag orri ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Johansson i Bro, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och
54 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen i utskottets förslag.

131—170 §§.

Godkändes.

För 171 § hade utskottet i likhet med Kungl. Majit föreslagit följande lydelse
:

171 §.

Bortfraktaren skall från inskeppningen till utskeppningen sörja för passagerarens
säkerhet och i sedvanlig omfattning tillgodose hans bästa.

Drabbas passageraren under denna tid av skada å person, vare bortfraktaren
därför ansvarig, där antagas må, att skadan orsakats av omständighet,
som kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för
vilken han svarar. Skadestånd skall bestämmas enligt de i strafflagen stadgade
grunder.

I inrikes fart må ej förbehåll göras örn annan inskränkning i bortfraktarens
ansvarighet än att ersättningen ej skall överstiga tjugutusen kronor för
varje passagerare. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna
att vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i avseende å fart
mellan Sverige och främmande stat.

Härutinnan hade reservation avgivits av herrar Åkerman, Klefbeck, Branting,
Lindqvist och Lindberg i Stockholm, vilka hemställt, att paragrafen
måtte erhålla denna avfattning:

171 §.

Bortfraktaren skall från inskeppningen till utskeppningen sörja för passagerarens
säkerhet och i sedvanlig omfattning tillgodose hans bästa.

Drabbas passageraren under denna tid av skada å person, vare bortfraktaren
därför ansvarig, där antagas må, att skadan orsakats av omständighet, som
kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken
han svarar. Skadestånd skall bestämmas enligt de i strafflagen stadgade
grunder.

I inrikes fart må ej förbehåll göras om inskränkning i bortfraktarens ansvarighet.
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att
vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i avseende å fart mellan
Sverige och främmande stat.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! När det gäller lydelsen av 171 § har jag och
några andra av utskottets ledamöter icke kunnat biträda Kungl. Maj:ts av utskottet
tillstyrkta förslag.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. lag örn ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

Den här ifrågavarande paragrafen avser som bekant bortfraktares ansvarighet
för passagerares person. Enligt det föreliggande utskottsförslaget
skulle denna ansvarighet begränsas till ett belopp av högst 20.000 kronor att
utgå till passagerare som skadats i inrikes sjöfart. Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkt hänför sig till lydelsen av
tredje stsmket i denna paragraf. Yi reservanter vilja utesluta den av utskottet
föreslagna maximeringen av skadeståndet till 20,000 kronor, i vilket fall
hithörande förhållanden komme att regleras av de allmänna skadeståndsreglerna.
Utskottet liksom också Kungl. Majit skulle nog helst ha sett, att man
icke behövt denna bestämmelse, men jag skulle tro, att man stannat för den
nu föreslagna anordningen därför att man icke ansett sig böra i allt för hög
grad betunga rederinäringen. Även vi reservanter beakta naturligtvis de svårigheter,
som den svenska rederinäringen för närvarande har att kämpa med
och som vi för övrigt påmints örn genom Kungl. Maj :ts proposition om hjälp
åt samma näring, men då vi det oaktat velat påyrka denna ändring i Kungl.
Maj :ts förslag, ha vi givetvis gjort detta i den tron, att även vid ett bifall till
vårt förslag rederinäringen icke skulle komma att i allt för hög grad betungas
av nya pålagor.

Här har framhållits, att sjöolyckor kunna inträffa, då många människoliv
gå till spillo, och att ett rederi, som drabbas av en dylik större olycka, icke
skulle kunna komma ut med de stora skadeståndsbelopp, som skulle kunna
utdömas, därest reservanternas förslag bifölles. Ja, detta är naturligtvis riktigt,
men så kan bli fallet även örn ersättningsbeloppet fixeras till högst 20,000
kronor för person. Lyckligtvis förhåller det sig nu på det sättet, att antalet
sjöolyckor i vårt land, då dylik ersättning behövt utbetalas, icke varit så
mångå, och ännu färre har antalet olyckor varit, då ett flertal människoliv
gått till spillo. Vi hänvisa i det avseendet i reservationen till redan förefintliga
utredningar, men då vi icke tagit in dessa utredningar i reservationen,
skall jag be att ifrån denna plats få ge kammaren del av utredningsresultatet,
så att kammaren kan se, i hur många fall dylik ersättning kan behöva ifrågakomma.
Enligt kommerskollegii uppgifter har under åren 1925—1934 antalet
olyckshändelser å fartyg, som haft till följd förlust av passagerares liv
eller svårare skada å passagerare, inom svenska handelsflottan uppgått till
allenast aderton. Såvitt man nu kan döma skulle enligt kommerskollegium
ersättningsskyldighet från rederiets sida kunnat ifrågakomma endast i fyra
av dessa fall. Vidare skulle enligt kommerskollegium i ett av fallen orsaken
till olyckan icke med full säkerhet ha kunnat utrönas, och beträffande de övriga
olyckshändelserna hade man rätt att antaga, att själva olyckan förorsakats
av omständigheter, som icke kunde som fel eller försummelse tillräknas
bortfraktaren eller någon för vilken han svarade. I fråga om antalet större
sjöolyckor framhåller ämbetsverket slutligen, att under en tid av drygt aderton
år endast i ett fall hänt, att ett större antal passagerare omkommit vid
fartygs förlisning. Detta var som bekant när det i inrikes fart sysselsatta
ångfartyget Per Brahe gick under å sjön Vättern, då åtta personer omkommo.
Av denna redogörelse framgår sålunda, att antalet olyckor, då dylikt
ersättningsanspråk kunnat resas, varit ytterst få.

En med sjöfartens förhållanden väl förtrogen person säger på tal örn denna
maximigräns och dess fastställande till 20,000 kronor, att han för sin del
.skulle vara mest böjd för att helt och hållet stryka densamma, och lian framhåller,
att bortsett från luftbefordringen gäller icke någon sådan här gräns.
En maximering sådan som den av utskottet föreslagna kan komma att leda
till rena orimligheter, anser han vidare, och han nämner som exempel, att en
person blir fullständig invalid för sitt återstående liv, eller att en familj för -

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)
lorar den som drager försorg om densamma. Vidare framhåller han, att det
ytterst sällan inträffat, att en olycka fått den omfattningen, att flera passagerare
skadats, och att det av denna anledning icke är behövligt med en sådan
här maximering. Ja, han ifrågasätter rentav, örn det kan vara riktigt att
införa den, ty han förmenar, att örn lagen nämner en summa på 20,000 kronor,
så kan detta lätt komma att leda till att premierna för ansvarsförsäkringen
komma att sättas högre än örn intet belopp alls utsatts i lagen. Örn man
i lagen skriver in denna summa, kan detta enligt hans mening sålunda leda
till att rederinäringen åsamkas större kostnader än örn intet belopp alls utsattes.

20,000 kronor är ju mycket pengar, och det låter ju som det gällde ganska
mycket när man säger, att till en person som blivit allvarligt skadad kan utgå
skadestånd med upp till 20,000 kronor. Om det emellertid, som jag nämnde,
gäller en familjeförsörjare, och att åt denne skall inköpas en livränta för
dessa 20,000 kronor, blir det inte så mycket, ty en livränta till en man på låt
mig säga 25 år för 20,000 kronor lär enligt uppgift med nuvarande räntesats
icke ge mer än 884 kronor örn året, vilket belopp inte ter sig så storartat som
detta engångsbelopp på 20,000 kronor.

Första lagutskottet hade under fjolåret tillfälle att syssla något med dessa
saker. Själv satt jag icke i utskottet vid behandlingen utav det ärende det då
gällde, men andra kammarledamöter, som då tillhörde första lagutskottet, ha
också deltagit i behandlingen av den nu föreliggande propositionen och varit
med örn att godtaga förslaget örn ett skadestånd på 20,000 kr. Jag skall icke
trötta med att läsa upp mycket ur första lagutskottets utlåtande från fjolåret
utan skall nöja mig med ett litet stycke, men jag vill hänvisa dem som skulle
kunna vara intresserade av frågan till första lagutskottets utlåtande nr 36 år
1935, då utskottet hade att behandla vissa motioner som gällde vägfreden. I
detta utskottsutlåtande säges:

»Det torde icke kunna bestridas, att, därest man har till ögonmärke att försäkringen
skall fylla en social funktion, det sätt på vilket ersättningen maximeras
enligt gällande olycksfallsförsäkringslag synes väsentligt överlägset
maximeringen i trafikförsäkringslagen. Vad beträffar maximibeloppet för
varje person enligt sistnämnda lag, eller 20,000 kronor, måste utskottet även
framhålla, att detta belopp med nuvarande räntesatser icke förslår till en
större livränta för en 25-årig man än 884 kronor örn året. I praktiken har
helt naturligt också visat sig att beloppet är otillräckligt, och att den skadade
till följd därav gått miste örn en större eller mindre del av den ersättning han
eljest bort erhålla. Utskottet finner det böra tagas i övervägande att beträffande
personskada avskaffa bestämmelserna örn vissa fixa maximibelopp men
i stället föreskriva, att sjukpenning och livränta icke må överskrida visst belopp
per dag, respektive år.»

Detta uttalande gjorde, såvitt jag kan förstå, ett enhälligt lagutskott under
fjolåret. Det fanns visserligen en blank reservation, avgiven av herr Velander,
men jag tror att hans avvikande mening gällde någonting annat än vad
som här påtalas. Vi reservanter lia sålunda, herr talman, kommit till den uppfattningen,
att det skulle vara lyckligast, örn den paragraf det här gäller ändrades
på sätt jag föreslagit, så att vi finge bort bestämmelsen örn de 20,000 kronorna
och att i stället de allmänna skadeståndsreglerna komme i tillämpning i
detta fall.

Vi ha, som jag sade, framställt detta yrkande med vetskap örn att den svenska
rederirörelsen har svårigheter att brottas med, men vi ha också framställt
yrkandet med den fasta förhoppningen att det hela skall kunna gå att ordna
utan att det blir något särskilt tryck på rederinäringen. Därför, herr talman,

Onsdasren den 29 april.

Nr 28.

Ang. lag örn ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)
tillåter jag mig yrka bifall till den av kerr Åkerman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! För att förstå skillnaden mellan å ena sidan
Kungl. Maj :ts proposition och å den andra reservanternas förslag — det är
nämligen så att utskottsmajoritetens ståndpunkt överensstämmer med propositionen
■— skall jag be att få nämna något örn huru förhållandena på detta
område för närvarande äro.

För närvarande är det så att redarna kunna fritaga sig ifrån ansvarigheten
för passagerarrisken genom ett förbehåll vid själva avtalet örn resan. Detta
sker också i verkligheten, enligt vad det upplysts, genom att vissa rederier på
biljetterna trycka att rederiet fritar sig från ansvarighet för skada på passagerare.
Här har propositionen intagit en helt annan ståndpunkt. Propositionen
gör denna regel örn redarens ansvarighet för skada på passagerare tvingande,
och detta innebär självfallet en mycket stor skärpning av redarens
ansvarighet i jämförelse med nu gällande lag. Propositionen har emellertid
ansett det vara försiktigast att stanna vid en viss maximibegränsning utav
ansvarigheten, vilken beträffande passagerare i propositionen är föreslagen
till 20,000 kr. Det måste bero på ett missförstånd då herr Lindqvist säger, att
denna risk skulle kunna vara större för redaren än örn det icke funnes någon
maximibegränsning, i vilket fall man ovillkorligen skulle komma att få betala
ut 20,000 kr. Detta är självfallet icke bestämmelsens mening, utan meningen
är naturligtvis att ersättning skall lämnas för skadan. Örn skadan uppgår
till ett värde av 50 kr., skall naturligtvis inte passageraren ha 20,000 kr. utan
50 kr. Även örn skadan går upp till 20,050 kr. får han inte ut mer än 20,000
kr., det är bestämmelsens mening, och således är det självfallet att maximeringen
innebär en viss minskning av risken för redaren. Men propositionen har
som sagt icke vågat gå längre än till denna gräns.

I utskottet ha vi framför allt tagit sikte på de svårigheter som de små rederierna
i kustfart och i fart på småsjöarna i Sverige för närvarande laborera
med. För dessa innebär givetvis en obegränsad risk utan den minsta tvekan
en ytterligare belastning. Denna belastning kunna de icke bära på annat sätt
än genom att taga en försäkring, och det är klart att denna försäkring blir dyrare
örn risken för passagerarna är obegränsad än om risken är begränsad till
20.000 kr. Vi veta att exempelvis Mälarrederierna och skärgårdsbåtarna här
i Stockholmstrakten ha ganska svårt att klara ekonomien under den mycket
svåra pressen av speciellt biltrafiken. Det är då icke endast för rederierna
utan framför allt för allmänheten, som använder sig av denna båttrafik, av
vikt att icke kostnaderna ökas. Man kan således icke tänka sig annat än att
de rederier, som kunna göra det, skulle komma att överflytta risken genom
att försöka höja biljettpriserna. En hel mängd rederier äro emellertid förhindrade
att göra detta, ty skärgårdsreclerierna och exempelvis båtarna här
på Mälaren eller på sjöarna uppe i Norrland skulle kanske därigenom komma
fram till den gräns, där rederierna finna: nu kunna vi icke hålla passagerartrafiken
i gång, emedan lagen belastat oss med ytterligare en kostnad, vilket
medför att utgifterna överstiga inkomsterna.

Det är vid ett avvägande härvidlag som utskottsmajoriteten ansett sig nödsakad
stanna vid propositionens ståndpunkt. Vi ha trott att de fall, då ömmande
omständigheter verkligen kunna förefinnas och då ersättningen borde
uppgå till mer än 20,000 kr., äro så utomordentligt få, att denna risk ur allmänrättslig
synpunkt får lov att avvägas med hänsyn lill risken för en rätt
stor befolkningsgrupp att bli av med sina möjligheter till trafik nied de små
båtarna i inrikes sjöfart.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

Vad sedan beträffar förhållandet till utländska rederier är lagrummet icke
omedelbart tillämpligt på dem, men det kan ju tänkas att genom en konvention
sbestämmelse lagrummet också kan bli tillämpligt exempelvis i fråga om
Svenska Amerikalinjen eller någon linje mellan Sverige och England etc. I
så fall är det klart att, om man har en begränsning, de svenska rederierna stå
sig bättre i konkurrensen med utländska rederier än örn man icke har en sådan
begränsning.

På grund av dessa skäl, herr talman, ber jag få yrka bifall till propositionen,
d. v. s. till utskottsmajoritetens förslag.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Herr Lindqvist har ju redan
ganska ingående redogjort för reservanternas ståndpunkt i denna fråga, varför
det inte kan vara så värst mycket att tillägga. Jag skall i alla fall be att få
erinra örn ett par saker. Innan jag gör det skall jag emellertid be att få
göra ett pär repliker med anledning av herr Linnérs senaste anförande.

Herr Linnér säger, att smårederierna i insjöfart ha så svårt att klara sig,
att de inte skulle kunna komma ut med en högre försäkring än den som begränsas
till ett skadestånd på högst 20,000 kr. Det är ju sant och riktigt att
insjöfarten här i Sverige arbetar under ganska tryckta förhållanden, det kan
man naturligtvis inte komma ifrån. Men insjöfartens redare klaga också högljutt
över att de icke längre få några passagerare därför att bussar och järnvägar
ta hand örn dem. Det är bara de fartyg, som visserligen också räknas
till insjöfarten, som trafikera den yttre och inre skärgården, som ha något
nämnvärt passagerarantal -—- detta givetvis med reservation för vissa undantag
för exempelvis lustresor, sällskapsresor och även kanske vanlig passagerartrafik
under vissa söndagar.

Örn man emellertid gör en jämförelse härvidlag mellan den inrikes farten
och utrikesfarten, måste man väl ändå säga, att har utrikesfarten — den som
trafikerar låt oss säga Malmö—Köpenhamn — möjligheter att för passagerarnas
vidkommande försäkra till det högre beloppet, så måste naturligtvis
också inrikesfarten ha samma möjligheter att hålla passagerarna skadeslösa
för olycksfall som kan inträffa ombord. Örn man jämför exempelvis Malmö—
Köpenhamnsfarten med Nynäshamn—Visbyfarten skall man finna, att de båtar
som trafikera routen Malmö—Köpenhamn befordra många fler passagerare
på en dag än Gotlandsfarten kan göra. Följaktligen skulle det ställa sig
mycket dyrbart för den förra linjen med denna högre ersättning, då den ju har
ett mycket större passagerarantal att ansvara för.

Här är det ju fråga örn att tillgodose trafikanternas intressen. Trafikanterna
ha icke på samma sätt som de andra intressegrupperna någon möjlighet
att bevaka sin ställning i detta fall. Det finns såvitt jag vet ingen sammanslutning
som man kunnat remittera hela ärendet till, och följaktligen har man
inte från det hållet fått något som helst uttalande, utan man måste uteslutande
gå efter vad man kan anse vara skäligt och rimligt.

Jag är av den bestämda uppfattningen att det icke är förenat med någon
större risk att gå med på reservanternas förslag till lydelse av § 171, bl. a.
därför att de risker som här föreligga icke äro så många och stora, att det kan
bli någon nämnvärd ökad utgift för sjöfartens vidkommande att försäkra för
det högre beloppet.

Herr talman! Med detta skall jag be att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Åkerman m. fl.

Herr Hedlund i Östersund: Herr Linnér har angivit de skäl, som huvudsakligen
varit bestämmande för första lagutskottet, när detta lämnat Kungl.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (Forts.)

Maj :ts förslag sitt stöd ifråga om denna paragraf. Jag begärde emellertid
ordet för att ytterligare betona att Kungl. Maj:ts proposition, vars uppfattning
i denna punkt första lagutskottet biträder, i så hög grad tillgodoser passagerareintresset
i jämförelse med vad som nu gäller, att det enligt min mening
icke finnes någon anledning att gå längre. Vi skola icke blunda lör att de
små båtarna, som gå i kusttrafik t. ex. i Norrland, fylla ett mycket starkt
legitimt kommunikationsbehov men ha oerhörda svårigheter i konkurrensen
med andra kommunikationsmedel, såsom sparvägslinjer och bussar. Under sådana
förhållanden finner jag det mindre välbetänkt att bereda dessa rederier
ytterligare ökade svårigheter i konkurrensen; nya svårigheter för de mindre
rederierna måste givetvis inställa sig, örn man följer reservanternas, linje..

Jag har, herr talman, beaktat passagerareintresset, vilket enligt min mening
också blivit väl tillgodosett. Med hänsyn till risken att rederierna kunna
komma att utsättas för så stor konkurrens att de kanske i en del fall komma
att stoppas, finner jag det emellertid, som sagt, ej välbetänkt att gå längre än
utskottet föreslår. Jag ber därför att fa yrka bifall till utskottets hemställan,
vilken innebär bifall till propositionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf i utskottets förslag, dels
ock på bifall till den vid paragrafen fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Lindberg i Stockholm, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Hen, som vill, att kammaren godkänner 171 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda paragraf fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf i utskottets
förslag.

återstående delar av lagförslaget.

•> »

Godkändes. ''

De båda övriga av utskottet framlagda lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten K) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn lagförslagen.

Punkterna B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls. r .:

24 Nr 28. Onsdagen den 29 april.

§ 6.

^2iavU3 Ridare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 89, i anledning
av automobil.-Kmigl. Maj :ts proposition angående viss omläggning av automobilbesiktbesiktnings.
nmgsväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

rulei num- j gn till riksdagen avlåten, den 3 januari 1936 dagtecknad proposition, nr
30, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, anhållit örn
riksdagens yttrande över ett av departementschefen framlagt förslag till omläggning
av automobilbesiktningsväsendet m. m. med förklarande därvid att
Kungl, Majit ville efter mottagande av riksdagens svar företaga den slutliga
prövningen av frågan.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förebaft
följande motioner, nämligen 1:300 av herrar Jonsson och Gabrielsson, 1:301
och 302 av herr Nylander m. fl., II: 427 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.
samt II: 626 av herr Hagberg i Malmö m. fl.

Utskottet gjorde i sin motivering bland annat följande uttalanden, nämligen:

1) i fråga om flygande besiktningar:

0 »Dfet synes utskottet lämpligt, att statspoliskåren vid sin trafikkontroll ute
på vä,gama erhåller behörighet att jämsides med uppsikten över motorfordonens
framförande, förarnas nykterhet och formella behörighet o. s. v. även öva
viss tillsyn över själva motorfordonen. För närvarande ankommer fordonstillsynen
i huvudsak på bilbesiktningsmännen, vilka för detta ändamål hava
att företaga s. k. flygande besiktningar. Trafikpolisen har däremot hittills
ej varit tillerkänd befogenhet att genom körprov utröna ett anträffat motorfordons
trafikduglighet. Skall statspoliskåren på ett verksamt sätt och med
tillbörlig auktoritet kunna fullgöra sina viktiga åligganden som trafikpolis erfordras
tvivelsutan kännedom även örn motorfordonens körning och skötsel.
I fiende å möjligheterna till detta kravs förverkligande må erinras, att de
enskilda statspolismännens motortekniska insikter redan för närvarande och
alldeles oavsett kårens besiktningsuppgifter måste tillmätas betydelse på
grund av att statspolisen själv är i stor utsträckning motoriserad. Vid nyantagning
inom kåren fästes .sålunda stort avseende vid tidigare genom anställning
som chaufför och mekaniker eller utbildning vid motoriserat truppförband
förvärvad körskicklighet och fordonskunskap. Undantag från bestämmelsen
om statspolismans avgång efter tre år göres också redan nu och detta
särskilt när det gäller att åt kåren bevara sådana, som visat sig särskilt lämpliga
som trafikpolismän. Dessutom förutsattes nu i propositionen, att statspolismännen
skola genom kompletterande kurser bibringas ytterligare kunskap
örn motorfordonen.

1 likhet med departementschefen måste utskottet alltså finna lämpligt att
statspolisen erhåller befogenhet att utöva viss tillsyn å motorfordonen. Det
ligger emellertid i sakens natur att trafikpolisens tekniska fackkunskaper ej
kunna antagas bliva mera omfattande samt att därför denna tillsyn måste inskränka
sig till mera lättkontrollerade men för trafiksäkerheten viktiga delar,
främst bromsar och styrinrättningar. Den mera ingående uppsikten av teknisk
art skulle alltjämt såsom hittills i första hand vila å bilbesiktningsmännen.

I de fall då trafikpolisen upptäcker, att ett fordon ej är trafikdugligt, eller
da fog föreligger för misstanke örn tekniska brister torde den närmaste åtgärden
allenast böra bliva att förelägga fordonets ägare att uppvisa detsamma
hos besiktningsmannen för eftersyn, överhuvud bör denna flygande besiktning
sa ordnas — något som departementschefen också synes förutsätta — att åtal
endast skall behöva följa i sådana undantagsfall, då mera allvarliga förseelser

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
upptäckas, eller vid en mera allvarlig uraktlåtenhet att efterkomma tidigare
givna förelägganden.»;

2) i fråga om periodisk efterbesiktning:

»För närvarande gäller, att fordon i yrkesmässig trafik skola, vare sig de
äro person- eller lastfordon, årligen underkastas periodisk efterbesiktning.
Departementschefen har nu, i likhet med de sakkunniga, ansett detta periodiska
besiktningstvång kunna borttagas för lastfordonens del. I väckta motioner
har erinrats om den starka förslitning, för vilken trafiklastibilarna på
grund av sin ofta så gott som oavbrutna användning vore utsatta, något som
gjoTde en periodisk kontroll över desamma alldeles särskilt behövlig. Utan att
underskatta de invändningar, som sålunda framkommit, vill utskottet dock ej
motsätta sig den lättnad i besiktningstvånget, som den föreslagna slopningen
av den periodiska efterbesiktningen av lastbilarna innebär. Utskottet har därvid
utgått ifrån, att de lastbilar, som genom ständig användning äro utsatta för
en särskilt stark förslitning, skola kunna nås vid den flygande besiktningen
utefter vägarna. Skulle denna ordning icke visa sig fylla de krav, som böra
uppställas i fråga örn fordonens beskaffenhet, förutsätter utskottet, att Kungl.
Majit utfärdar de kompletterande bestämmelser, som kunna befinnas erforderliga.
»; samt

3) i fråga örn bilbesiktningsmännens inkomster och ersättning för egen
automobil.

»Med avseende å bilbesiktningsmännens inkomster må erinras, att besiktningsman
för närvarande äger behålla sin uppbörd oavkortad upptill 10,000
kronor, 1/2 mellan 10,000—20,000 kronor samt däröver 1/+. Departementschefen
har föreslagit, att den gräns, inom vilken besiktningsmännen äga helt behålla
uppburna avgifter, sänkes till 5,000 (A—C-ort), respektive 6,000 (Doch
E-ort) och 7,000 kronor (F- och G-ort) — mot nuvarande 10,000 kronor
och av de sakkunniga föreslagna 8,000, respektive 9,000 och 10,000 kronor —
samt att den gräns, över vilken 1/4 av avgifterna må behållas, sänkes. till 12,000
kronor i stället för nuvarande 20.000 kronor och 15.000 kronor enligt de sakkunnigas
förslag. Med tillmötesgående av i detta avseende motionsvis gjorda
yrkanden vill utskottet tillstyrka, att den gräns, inom vilken avgifterna skola
oavkortade få behållas, hö.jes med 1.000 kronor till 6,000, respektive 7,000
och 8,000 kronor. För besiktningsmän, som hava en uppbörd, uppgående till
eller överskjutande sistnämnda tre belopp, innebär utskottets förslag en årlig
inkomstökning med genomgående 500 kronor i förhållande till departementschefens
förslag. I den av departementschefen föreslagna övre gränsen, 12,000
kronor, förutsätter däremot utskottet ingen ändring.

I likhet med de sakkunniga finner utskottet lämpligt, att besiktningsmännen
förfoga över egen automobil. I sådant syfte vill utskottet tillstyrka att
till besiktningsman, som håller sig med egen automobil, må utgå ett årligt bidrag
med förslagsvis högst 1,200 kronor.

I vidstående inom utskottet uppgjorda tabell lämnas en. jämförande översikt
över automobilbesiktningsmännens behållna inkomster vid olika uppbördsbelopp.
Såsom av tabellen framgår innebär utskottets förslag trots den jämkning
uppåt, som av utskottet förutsatts, för besiktningsmän med större uppbörd
en betydlig inkomstminskning i förhållande till nu gällande grunder. Besiktningsman
med en ganska, låg uppbörd skulle däremot, under förutsättning
att han har egen automobil, i stort sett bibehållas vid sin nuvarande inkomst.»

Utskottets hemställde,

a) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition och med avslag å
motionen 11:427, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla vad i utlåtandet

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. viss omläggning av automobil e siktning sväsendet m. m. (Forts.)
blivit anfört rörande det framlagda förslaget till omläggning av automobilbesiktningsväsendet;
samt

b) att övriga i ämnet väckta motioner måtte anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herrar Strindlund, Svensson i Grönvik och Olsson i Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande i fråga örn flygande besiktningar bort hava
följande lydelse:

»Utskottet kan dock icke finna lämpligt, att statspoliskåren vid sin trafikkontroll
ute på vägarna erhåller behörighet att jämsides med uppsikten över
motorfordonens framförande, förarnas nykterhet och formella behörighet
o. s. v. även öva tillsyn över själva motorfordonen. Någon utökning av den
befogenhet, som för närvarande tillkommer statspolisen, bör sålunda icke
ifrågakomma.»;

2) av herrar Nylander, Strindlund, Svensson i Grönvik och Olsson i Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande i fråga om periodisk ef terbe sikt ning
bort hava följande avfattning:

»För närvarande gäller---alldeles särskilt behövlig, varjämte gjorts

gällande att en flygande besiktning, även bedriven i mångfaldigt större omfattning
än hitintills, icke kunde antagas få samma värde som de nuvarande
obligatoriska efterbesiktningarna av trafikbilarna, av vilka åtskilliga kanske
aldrig skulle komma att underkastas någon inspektionsförrättning.

Utskottet delar de i motionerna framförda farhågorna att de periodiska
efterbesiktningarna icke lämpligen kunna ersättas enbart genom utökad flygande
besiktning, och har härvid särskilt beaktat de svårigheter, som måste
föreligga i de större städerna att under livlig gatutrafik verkställa tekniska
undersökningar av motorfordonen. Utskottet vill fördenskull uttala sig för
bibehållandet av de periodiska efterbesiktningarna för lastautomobiler i yrkesmässig
trafik.»; och

av herr Holmgren, som förklarat sig anse, att det periodiska besiktningstvånget
icke borde borttagas för lastfordonens del; samt

3) av herrar förste vice talmannen Olsson, Bäcklund, Andersson i Prästbol
och Norling, vilka ansett, att utskottets yttrande i fråga örn bilbesiktningsmännens
inkomster och ersättning för egen automobil bort hava följande lydelse
:

»Beträffande grunderna för den allmänna gottgörelsen till bilbesiktningsmännen
ansluter sig utskottet till det i propositionen framlagda förslaget. I
likhet med departementschefen finner utskottet någon ersättning för egen
automobil icke böra utgå till bilbesiktningsman.»

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Strindlund: Herr talman! Såväl Kungl. Maj:t i sin proposition som
utskottet i sitt utlåtande erinra örn 1934 års statsrevisorers uttalanden.

Jag skall i anledning av dessa erinringar be att få citera ett par uttalanden
i förevarande fråga, som gjordes av 1934 års statsrevisorer. Dessa revisorer
ha bland annat ansett sig böra undersöka, huruvida icke utgifterna för
besiktningsväsendet kunna i något hänseende nedbringas och hava därvid i
första hand tagit under övervägande, om icke utgifterna för den flygande besiktningen,
vilka för närvarande uppgå till omkring 25,000 kronor årligen,
kunna minskas eller rent av inbesparas genom en förändring av organisationsformen.
En överflyttning av detta slag av besiktning till exempelvis stats -

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. viss omläggning av automobilbesiktnin g sväsendet m. m. (Forts.)
polisen synes revisorerna motiverad. De yttra: »Någon nämnvärd ökning av

kostnaden för statspolisen genom förläggandet dit av dylika besiktningar torde
ej behöva uppstå.» Längre ned i deras berättelse heter det: »En ytter ligare

besparing i utgifterna för besiktningsväsendet synes kunna vinnas genom
ändrade bestämmelser för beräkningen av ersättningen till vikarie för
besiktningsman.» De framhålla därjämte, att det icke synes uteslutet, att avsevärda
besparingar kunna vinnas för det allmänna genom en förenkling av
besiktningsmannainstitutionen utan att trafiksäkerhetens krav eftersättes.
»Då revisorerna måste», heter det, »ur såväl statens som de enskilda medborgarnas
intresse tillmäta frågan örn automobilbesiktningsväsendets rationella
ordnande stor betydelse, hava de funnit sig böra för riksdagen framlägga sina
synpunkter i detta ärende.»

Statsrevisorerna ha följaktligen gått ut ifrån att besiktningsväsendet skulle
genom viss omläggning kunna i rätt betydlig grad förbilligas, varigenom man
till statsverket skulle kunna inleverera ett större överskott av besiktningsavgifter
än som nu sker. Vad har nu statsrevisorerna fått för svar härpå?

Svaret framgår av utskottets utlåtande. Man vill sålunda enligt Kungl.
Maj:ts förslag dra in 26 besiktningsmän, men i stället öka ut statspolisen
med 67 man. De statsrevisorer, som framkommit med förutnämnda förslag
skulle, tycker jag, känna sig rätt snopna över ett sådant svar. Jag vill erinra
örn att den egentliga orsaken till att statspolisen tillsattes var, att det ansågs
för ett vitalt statsintresse att samhället besitter de maktmedel, som erfordras
för att rättsordningen under alla omständigheter skall kunna upprätthållas
samt att man som regel ej borde räkna med militära maktmedel för dessa ändamål.
Vid sidan av denna sin egentliga uppgift, vilken jag anser, att vi böra
klart hålla i minne, har statspolisen även vissa uppgifter beträffande trafikkontrollen,
d. v. s. uppsikt över motorfordonens framförande, förarnas nykterhet
och formella behörighet m. m. Nu föreslås det i detta utlåtande att
statspolisen därjämte skulle få uppsikt över själva motorfordonen. För att
statspolisen skall bli i tillfälle att göra detta och därjämte få ökad kontroll
föreslås nu den utökning av personalen i statspolisen, som jag redan har angivit.
För egen del vill jag uttala att örn statspolisen behöver sin personal
ökad för att kunna fullfölja det ändamål, varför den tillsattes, så har jag
ingenting däremot. Jag vill icke att det allmänna skall stå utan de maktmedel,
som äro erforderliga för vidmakthållandet av sin auktoritet. Däremot
är jag synnerligen tveksam, örn man skall på statspolisen lägga den tekniska
undersökningen av motorfordonen, och varför? Jo, därför att jag knappast
kan bibringas den uppfattningen att statspolisen ännu är mogen för att på
ett tillräckligt hänsynsfullt sätt handhava en sådan uppgift. Man bör erinra
sig att ett av de kraftigaste motiven för denna utökning av kontrollen är, att
man vill minska antalet olyckor. Giv statspolisen till uppgift att kontrollera
motorfordonen med den motiveringen, att man skall söka nedbringa antalet
olyckor, och den kommer att visa kanske en berömvärd men kanske icke alla
gånger hänsynsfull iver i sitt värv. Även de mest lojala bilförare skulle därför
kanske mer än en gång komma att utsättas för en behandling, som säkerligen
skulle åtminstone i vissa fall närma sig det rena trakasseriet.

Då man inrättade statspolisen skedde ju det bl. a. med motiveringen, att
man icke ville av skäl, som då angåvos använda militär för ordningens upprätthållande.
Jag har en känsla av motsvarande art, då man nu vill till polisen
överföra kontrollen över motorfordonen. Jag har därför i reservationen
yrkat att statspolisen skall behålla sina nuvarande uppgifter d. v. s. vid trafikkontrollen,
men att uppsikten över fordonen skall ske på samma sätt som
hittills.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)

I detta betänkande har jag även en annan reservation, som rör frågan huruvida
den årliga efterbesiktningen på vissa lastfordon skall borttagas. I det
fallet vill jag för det första hänvisa till vad länsstyrelsen i Norrbottens län
sagt i sitt yttrande över förslaget. För det andra har jag den personliga uppiattningen,
att denna arliga besiktning är till fördel både för vagnarna, för
ägarna och för trafiksäkerheten. Denna besiktning tvingar varje bilägare till
en verklig översyn av sin vagn för varje år. Om man tar bort denna årligen
återkommande besiktning kommer — det är jag rädd för — en sådan översyn
att eftersättas tills vederbörande åker fast för en sådan här statspolis,
som i lyckligaste fall hänvisar vederbörande till en besiktningsman. Då har
kanske vagnens förslitning fortskridit längre än den skulle ha gjort, därest
bilägaren haft den pressen på sig, att han inom viss tid måste ha vagnen i
sådant skick, att den kan bli godkänd av besiktningsmannen. Jag har därför
reserverat mig för ett bibehållande av dessa årliga besiktningar. Jag förstår
dessutom icke, hur man i en storstad skall kunna klara besiktning av
vagnarna. Hur man skall kunna ersätta den årliga besiktningen genom flygande
besiktningar är för mig oförklarligt.

Med den uppfattning, som jag här har sökt angiva, kommer jag således till
det slutresultatet, att jag icke motsätter mig en utökning av statspolisen, örn
så måste ske för fullföljande av dess ursprungliga ändamål. Men skall så
ske, böra också avlöningarna bestämmas efter vanliga grunder. Jag har därför
i nästa utlåtande en reservation, vari jag går emot förslaget att använda
bilskattemedel till detta ändamål. Jag kommer att vid behandlingen av det
utlåtandet yrka bifall till där angiven reservation. För närvarande ber jag
att få yrka bifall till den av undertecknad m. fl. avgivna reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Svensson i Grönvik oell
Olsson i Staxäng.

Herr Norling: Jag har också deltagit i behandlingen av detta ärende och undertecknat
en reservation, men den reservationen gäller icke den fråga som
herr Strindlund här har berört.

Herr Strindlunds resonemang, att han för sin del icke har något att erinra
mot en utökning av statspolisen men samtidigt icke vill giva densamma en
vidsträcktare arbetsuppgift ifraga örn vägtrafiken, tycker jag är ganska orimligt.
Dessa saker tycker jag oavvisligen hänga samman med varandra. I fråga
örn vilkadera skattemedel eller bilskattemedel skola användas för detta ändamål
har icke rått någon tvekan hos myndigheterna. Det är först herr
Strindlund, som rest motstånd mot förslaget på den punkten.

Jag har jämte mina utskottskamrater reserverat mig beträffande den löneställning,
som man givit dessa bilbesiktningsmän. Såväl statsrevisorerna som
de sakkunniga och departementschefen ha ansett att bilbesiktningsmännens
nuvarande löneläge är orimligt högt i förhållande till arbetets art och omfattning
och även i förhållande till andra jämförbara statstjänster. Utskottet
har emellertid väsentligt höjt löneförmånerna. I fråga örn vikarierna skulle
jag tro, att det numera är ordnat på ett tillfredsställande sätt. Det var ju
missförhållanden där, som i främsta rummet gåvo anledning till påpekanden
från statsrevisorernas sida. Nu har utskottet väsentligt omarbetat den kungl,
propositionen. I en del fall innebär förslaget, skulle jag tro, en viss förbättring.
I fråga om bilbesiktningsmans avlöning innebär emellertid förslaget en
förhöjning med i genomsnitt 2,000 kronor per man, vilket gör ett sammanlagt
belopp av över 100,000 kronor. Jag tycker, att det vore orimligt att godtaga

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
en sådan lösning. Statsutskottet skulle väl knappast heller känna sig kränkt
på något sätt, om riksdagen här följde regeringens förslag. Att döma av den
debatt, som fördes i utskottet, skulle tvärtom utskottet ta den saken med största
jämnmod i världen.

Den justering uppåt, som jag nyss nämnde örn, föranleder att besiktningsmännen
komma i ett orimligt högt löneläge. Det vore bättre att nu lätta på
de utgifter, som bilägarna ha, icke när det gäller bilbeskatttningen, men i fråga
örn andra utgifter såsom för kontroll och dylikt. Något sådant bar däremot
icke statsutskottet föreslagit. Regeringen är inne på den linjen och föreslår
att de särskilda tillägg till förrättningstaxan, som besiktningsmannen efter
länsstyrelsens fastställande äger att av allmänheten uttaga vid förrättning
utom stationsorten, skulle bortfalla och att han i stället skulle beredas reseersättning
av statsverket. Mot de sakkunnigas förslag, att för detta ändamål
ett belopp av 50,000 kronor ställes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens disposition,
bar departementchef en icke funnit anledning till erinran. Det senare
har även statsutskottet gått med på. Staten betalar alltså dessa omkostnader,
men samtidigt bibehållas de extra avgifterna. Detta innebär ju även en rätt
väsentlig löneförhöjning för bilbesiktningsmännen ty en fjärdedel av dessa
avgifter tillfalla ju dessa besiktningsmän.

Den reservation, som jag har anslutit mig till inom statsutskottet, innebär
alltså att de löner och ersättningar, som Kungl. Maj :t föreslagit, skola bli
gällande. Med anledning därav vill jag i likhet med reservanterna föreslå att
den delen av utskottets yttrande som på sidan 8 börjar med orden: »Med avseende
å» och slutar på sid. 9 med orden: »bibehållas vid sin nuvarande inkomst»
måtte utgå.

Herr Anderson i Råstock: Till att börja med vill jag konstatera, att det
bär icke är fråga örn ett avgörande beslut från riksdagens sida. Det är endast
fråga om ett uttalande från riksdagen, hur riksdagen ser på ett förslag
till ordnande av bilbesiktningsväsendet. Den anmärkningen är ganska viktig
att komma ihåg, så man icke tror, att man bär absolut går och binder riksdagen
eller Kungl. Majit för det ena eller det andra.

Beträffande själva saken vill jag säga, att den proposition, som ligger till
grund för utskottets utlåtande, är av mycket invecklad beskaffenhet och bar
kostat statsutskottet alldeles osedvanligt mycket arbete. För att vi skulle få
ett grepp på frågan och verkligen kunna sätta oss in i den ba vi låtit ärendet
föredragas dels av tjänstemän från departementet, dels av sakkunniga och dels
av statspoliscbefen och slutligen bar även ordföranden i automobilbesiktningsmännens
förening fått tillkännagiva sin mening örn förslaget inför avdelningarna
i statsutskottet. Vi lia överhuvud taget försökt att använda alla de
hjälpmedel, vi kunnat få tag i, för att få ett ordentligt grepp på frågan. När
jag nu säger detta kunna ju kammarens ledamöter förstå, att örn vi giva oss
in i långa utvikningar, som icke höra till saken, vi därmed gagna varken
Kungl. Majlis eller utskottets förslag. Då komma vi in på vägar, varifrån
vi ha svårt att hitta tillbaka och kanske vi då rent av skulle behöva en besiktningsman
för att få anvisning på vilka vägar vi skola vandra för att komma
till ett förnuftigt resultat. Så ligger frågan till.

Örn jag skall ta de talare, som nu uppträtt, i tur och ordning, skall jag
först be att beträffande herr Strindlund få genmäla, att bans citat av vad
statsrevisorerna skrivit må gälla för vad det kan. Han kan i alla fall inte
förneka det faktum, att det i fråga örn de enskilda besiktningsmännen och
totalkostnaden för bilbesiktningsväsendet blir betydligt billigare enligt både
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag än vad det är nu. Den saken går det inte

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
att komma ifrån. Herr Strindlunds yttrande örn statspolisen skall jag inte
ägna många ord, eftersom ju herr Strindlund själv därvidlag har gått med på
förslaget utan någon som helst reservation. Han skiljer sig ifrån utskottsmajoriteten
endast i det avseendet att han för sin del icke vill att statspolisen,
som i alla fall har att uträtta en hel del beträffande motorfordonens framfart
på vägarna, skall ha tillfälle att verkställa körprov och därigenom utröna
huruvida fordonen äro i sådant skick, att de lämpligen böra få användas utan
att undergå förnyad besiktning och därmed kanske i många fall åtföljande reparation.
Det är den enda punkt i det fallet där herr Strindlund skiljer sig
från oss andra i utskottet. Om jag skall vara fullt uppriktig vill jag säga,
att hade vi icke kommit till den uppfattningen att det var ett enkelt och bra
sätt att få en viss del av tillsynen — märk väl tillsynen, som utskottet skrivit
— av motorfordonen verkställd av statspolisen, vid sidan av och jämte bilbesiktningsmännen,
så skulle jag, det säger jag bestämt ifrån, icke ha gått med
på en så väsentlig utökning av statspolisen som det här är fråga örn. Det är
så jag ser saken, alltså bara som ett rent kompletterande av statspolisens nuvarande
uppgifter.

Beträffande sedan farhågan för att statspolisen i rätt stor omfattning skulle
komma att — som herr Strindlund uttryckte det — reta bilägarna, så ber jag
kammarledamöterna att läsa vad vi sagt örn den saken nederst på sidan 6 i utlåtandet.
Yi ha bemödat oss örn att få det lagt på det sättet, att statspolisens
uppträdande gent emot bilisterna och därmed även så småningom mot alla skulle
komma, att i betydande grad humaniseras. Örn herrarna läsa vad som står
härom i utlåtandet skola ni nog se, att det varit vår avsikt att just sätta »p»
för det olämpliga som till äventyrs finns i dessa tjänstemäns uppträdande mot
allmänheten. Jag tror för min del, att när statspolisen blir van vid att ta på
tingen litet mer försiktigt, detta också skall komma att inverka på allmänheten
så att allmänheten också kommer att bättre förstå statspolisens uppgift på
vägarna och i övrigt.

Örn jag sålunda på den punkten har sagt vad jag tycker att jag rimligen
kan säga, skall jag be att få säga några ord ytterligare till herr Strindlund
örn upphävandet av efterbesiktningen på lastbilar. Jag kan även där hänvisa
till att det enligt utskottets skrivsätt endast är fråga örn ett försök. Det står
nämligen pa sidan 7 i andra stycket: »Skulle denna anordning icke visa sig
fylla de krav, som böra uppställas i fråga örn fordonens beskaffenhet, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj :t utfärdar de kompletterande bestämmelser,
som kunna befinnas erforderliga.» Örn det till äventyrs skulle brista på den
punkten har utskottet genom sitt skrivsätt ytterligare strukit under att det går
för sig att göra ändringar, som kunna befinnas vara mer ändamålsenliga än de
bestämmelser man nu till en början går in för. Vi ha alltså, det tror jag herr
Strindlund som varit med örn det allra mesta av överläggningarna i utskottet
måste erkänna, gjort vad vi kunnat för att lägga det hela till rätta så mjukt
som möjligt för allmänheten och så förnuftigt som möjligt även beträffande
efterbesiktningen av lastbilar. Jag vill här endast tillägga, att det icke visat
sig medföra större risker att undantaga viss del av persontrafikfordonen från
denna besiktningsskyldighet.. Såvitt jag inte är alltför illa underrättad har
detta gått ganska bra, och min förhoppning är faktiskt att det härvidlag skall
lyckas lika bra som det gjort beträffande den kategori av bilar jag nu omnämnt.

„Sa far jag säga några ord till herr Norling. Eftersom jag tror mig våga
pasta att utskottsutlatandet är ganska fullständigt, skall jag be att få hänvisa
till den tabell som finns pa sidan 8 och till den text som börjar på sidan
8 överst och fortsätter på sidan 9. Såvitt jag kan förstå, ha vi där lyckats, att

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
på ett tämligen tillfredsställande sätt visa, varför vi intagit vår ståndpunkt.
Det är ingenting märkvärdigt i denna tabell. Där står talat örn »Summa inkomster»
skall man inte låta förhäxa sig av att det i den första kolumnen står
17,500 kr., den nuvarande inkomsten, och att utskottet föreslagit 14,200 kr.
[Vi böra komma ihåg att här skall dock, enligt den not som finnes längst ned
på sidan 8, inom denna kostnadsram också bestridas en hel del utgifter som
det icke går att komma ifrån.

Vi ha med vårt förslag velat åstadkomma en utjämning så att de bilbesiktningsmän
som, enligt vad Kungl. Maj :ts tabell och i någon man utskottets
tabell visar, skulle ha kommit i ett kanhända alltför lågt löneläge, skulle få
situationen något förbättrad. Det är därför vi ha föreslagit, att Kungl. Maj :t
borde taga under övervägande att höja gränserna för de behållna belopp, som
bilbesiktningsmännen skulle äga rätt att ha kvar, med 1,000 kr., ifrån 5,000
till 6,000 o. s. v. Detta kommer att verka i mycket hög grad utjämnande. Det
finns ju intet som helst hinder för att jämka ytterligare, om Kungl. Maj :t skulle
finna lämpligt föreslå en ny gräns, exempelvis för det 6:e och 7:e tusendel

Det finns intet hinder att göra så, örn detta skulle vara ändamålsenligare
och leda till ett rättvisare resultat än enligt utskottets förslag. Den höjning av
gränsen som ser ut som 1,000 kr., består i själva verket av 500 kr., emedan man
redan enligt Kungl. Maj :ts förslag fick behålla hälften av det belopp som översteg
5,000 kr., respektive 6,000, 7,000 o. s. v. upp till 12,000 kr. Vi föreslå
alltså icke en höjning med 1,000 kr. utan endast med 500 kr.

Vad beträffar det andra av herr Norling påtalade förhållandet, eller att vi
föreslagit 1,200 kr. som bidrag till bilbesiktningsmännen för att de skulle kunna
hålla sig med egen bil, kan jag inte neka till att ett påpekande som gjordes
vid debatten i utskottet kom att bli ganska vägledande för mig. Man sade
nämligen, att det är väl ändå att sätta bilbesiktningsmannen i en alltför otrevlig
situation örn han, när han skall resa ut för att hålla besiktningar på annan
ort, skall behöva åka tåg, och då kanske allmänheten gör sig frågan: kan inte
bilbesiktningsmannen köra bil? Man vet ju hur allmänheten många gånger
ser på saker och ting — vi alla för resten, innan vi fått sätta oss in i förhållandena.
När vi övervägt läget tyckte vi att vi borde säga till Kungl. Majit:
»I sådant syfte vill utskottet tillstyrka att till besiktningsman, som håller sig
med egen automobil, må utgå ett årligt bidrag med förslagsvis högst 1,200 kr.»

Vad ligger i detta? Jo, för det första står det förslagsvis och för det andra
högst. Vi vilja sålunda inte pracka på —• ursäkta uttrycket — de där bilbesiktningsmännen
mera än som nätt och jämnt kan anses skäligt för att de
skola kunna hålla sig med egen bil i tjänsten. Den saken håller jag för min
del mycket styvt på, i motsats till herr statsrådet, som tycks förutsätta att det
går ungefär lika bra även om bilbesiktningsmannen icke har bil. Det är min
uppfattning, och den har jag velat deklarera. Att den delas av det stora flertalet
av utskottets ledamöter kan knappast läggas mig till last, utan skulle
väl snarare stryka under riktigheten av den uppfattning jag kommit till efter
mycket långa och ingående överläggningar.

Sedan vill jag säga till herr Norling en annan sak. Han talade örn att det
var förskräckligt besvärligt -—• ja, han använde naturligtvis ett mycket mjukare
ord än jag, som är van vid att kanske någon gång breda på — men lian
tyckte i alla fall att det var galet, att man skulle ta ut en extra avgift av dem
som besiktiga sina bilar på i förhållande till bilbesiktningsmannens stationsort
främmande ort, en avgift på 2 kr., som vi förslagsvis ha nämnt. I Kungl.
Maj:ts förslag har visserligen den frågan ordnats på annat sätt. Där föreslås''
att bilbesiktningsmannen skulle lia rätt att få ersättning enligt vissa regler,
som hade starkt släkttycke med resereglementet. Vi konimo emellertid att frå -

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Ang. viss omläggning av automobilbe siktning sväsendet m. m. (Forts.)
ga oss under våra överläggningar: vem skall kontrollera dessa reseräkningar?
Skall bilbesiktningsmannen själv anses vara fullständigt tabu för varje granskning,
eller på vilket sätt skall denna granskning verkställas? Vi kunde inte
hitta på någon utväg, och då ansågo vi redan ur den synpunkten det vara mycket
bättre. att man i det avseendet höll på det gamla systemet att ta ut en liten
extra avgift på ett par kronor.

Och nu kommer jag till något som för allmänheten är synnerligen bra, skulle
jag tro. Örn man skall fara en 7, 8 mil, kanske uppe i Norrland 10, 15 mil,
till besiktningsmannen, medför detta inte bara kostnader för bensin och slitage
av fordonet, utan det betyder även att man får sätta till en många gånger mycket
dyrbar tid. Nu tänkte vi att om inte berget kommer till Muhammed, så
får val Muhammed komma till berget, och därför ansågo vi det vara bättre att
en bilägare fick fara till annan plats än respektive bilbesiktningsmans stationsort
för att där verkställa eventuell besiktning än att allmänheten skulle
åläggas att fara stundom mycket långa vägar och både spilla tid och slita på
sin vagn, som jag sade förut. Tidsspillan representerar kanske den största förlusten
därvidlag. Om jag sätter mig i bilägarens ställe och kan slippa ifrån
att fara 8, 10 mil för en så blygsam avgift som 2 kronor, skulle jag givetvis
gärna betala denna meravgift. Anledningen till att vi gått på det förslaget är
alltså, dels att vi icke kunde se att det funnes någon möjlighet att kontrollera
reseräkningarnas riktighet, dels också, att vi tycka att denna metod att betala
en liten slant extra, innebär en betydlig besparing för allmänheten. Så enkelt,
herr Norling, ligger det till, och det är ju bara ledsamt att vi inte kunnat
komma överens örn den saken förut, så att vi sluppit debattera den i riksdagens
andra kammare.

Jag vill säga som slutomdöme, att vi överhuvud taget försökt skriva så
försiktigt som vi kunnat. Inte ens i fråga örn den sista punkten, som jag nu
något skall beröra och där det väl kan bli en liten invändning från departementschefen,
ha vi skrivit så att det lägges något band på Kungl. Maj:t. På
sidan 10 tala vi örn länsbesiktningsmannen. Han skulle enligt propositionen
ha ett arvode av 500 kr., men han skulle icke få särskild ersättning som länsbesiktningsman
för resor i denna hans egenskap. Vi tycka att det skulle vara
klokt att överväga, huruvida det icke inom vissa större län skulle föreligga
skäl för en jämkning av arvodet uppåt i enlighet med de sakkunnigas förslag;
jag kan ju också en gång, herr Norling, få stödja mig på de sakkunniga, det är
inte bara ett prerogativ för reservanterna att få stödja sig på dem, utan utskottsmajoriteten
har också försökt att ta vara på de synpunkter i de sakkunnigas
egen framställning, som vi tyckt vara förenade med rättvisa och billighet.

Herr talman! Vad jag nu anfört synes mig vara ungefär tillräckligt för att
motivera ett bifallsyrkande till statsutskottets föreliggande förslag.

^,®rr Biörck i Kristianstad: Herr talman! Departementschefen har i den
föreliggande propositionen angående omläggning av automobilbesiktningsväsendet^
föreslagit, att antalet bilbesiktningsmän skulle nedsättas från 85 till
o9. Utskottet har godkänt denna hans uppfattning och säger att förslaget
synes på denna punkt böra antagas, men utskottet tillfogar en erinran, som
jag skall be att fa läsa. upp. Utskottet skriver: »Utskottet förutsätter dock,
att, innan den nya distriktsindelnmgen definitivt fastställes, hithörande frågor
underkastas förnyad provning med ytterligare beaktande av de olägenheter,
som de ifrågasatta indragningarna i olika avseenden kunna tänkas medföra.»

Jag skall be att fa understryka detta utskottets uttalande och i anslutning
därtill rikta en hemställan till departementschefen, att lian, när han ställer

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
sig denna utskottets anmaning till efterrättelse, måtte särskilt beakta förhållandena
i Kristianstads län. Departementschefen föreslår att antalet besiktningsmän
där skall minskas med hälften, d. v. s. från fyra till två. Jag är
viss örn, att det bland bilmännen icke kan råda mer än en mening därom, att
denna anordning med hänsyn till länets långsträckthet icke kan bli tillfredsställande.
Det är därför jag, herr talman, vill i anslutning till utskottets uttalande
på denna punkt hemställa till departementschefen, att han, när han
underkastar den föreslagna distriktsindelningen ny prövning, måtte^ särskilt
begrunda de olägenheter den av honom föreslagna indragningen påtagligen
kommer att medföra för Kristianstads län.

Häruti instämde herrar Bengtsson i Norup och Hammarlund.

Herr Ström: Herr talman! Vi ha väckt en motion örn statspolisens avskaffande,
en motion som kommer att behandlas i samband med nästa ärende på
föredragningslistan. Under sådana förhållanden kunna vi ju inte biträda en
omläggning av automobilbesiktningen på sätt man här tänkt sig. Men om vi
överhuvud taget skulle ha reflekterat på saken och om vi inte. varit på det
klara med att statspolisen bör avskaffas såsom varande en onyttig institution,
så inte skulle vi stärkts i tron på att det skall bli bättre genom den omläggning,
som man här föreslår från utskottets sida. Man föreslår exempelvis,
att bilbesiktningsmännens antal skall minskas från 85 till 59, alltså med 26
man. Men för att statspolisen skall åtaga sig den nya uppgiften, skall man
öka kåren från 203 till 270 man. Alltså: när man inskränker med 26 bilbesiktningsmän,
behöver man öka med 67 statspoliser för att de skola sköta
verksamheten. Redan den omständigheten borde väl tala för att det inte ligger
någon klokhet och sparsamhet i den föreslagna åtgärden. Man begär ju också
från regeringens och utskottets sida en ökning på statspolisens konto av inte
mindre än 526,735 kronor. Visserligen tillfogar man, att dessa utgifter i viss
mån motvägas av samtidiga besparingar i fråga örn bilbesiktningsväsendet i
övrigt. Ja, det är riktigt, men besparingarna uppgå inte tillnärmelsevis till
den summa, som man skulle öka utgifterna med. Hade man i stället föreslagit
från regeringens och utskottets sida, att man skulle taga under övervägande,
huruvida man kunde ge den statspolis, som nu finns, något^att göra,
kunde vi överhuvud taget ha diskuterat frågan. Ty det är väl ändå inte^ utskottet
obekant, att de 203 man, som nu äro sysselsatta, ha svårt att få något
att göra. Det finns därför icke anledning att utöka deras antal till 270.

För att inte taga ett bevis ur egen fatabur skall jag för herr Anderson
i Råstock läsa upp vad Ny Tid skriver om statspolisen — Ny Tid är ju
regeringsorganet på västkusten, såvida det nu inte är det för hela landet. I
en ledare heter det på följande sätt: »Enligt riksdagshandlingarna skola i
Göteborg 28 statspoliser vara placerade av den i hela landet till ungefär 200
man uppgående styrkan. Det är känt, att det varit mycket svart att finna
lämplig sysselsättning för den lokala statspolisstyrkan.» Lämplig sysselsättning,
heter det. Ja, jag vet nu inte, örn bilbesiktning är en lämplig sysselsättning
för statspolisen. Jag skulle nog betvivla detta. I värjo fall kan
man ju betvivla statspolisens kompetens i det fallet. Det heter visserligen i
utskottets utlåtande, att vederbörande skola ha mycket blygsamma uppgifter
— de skola titta på bromsarna o. s. v. Huruvida det nu kan kallas för
bilbesiktning, får väl sakkunskapen i statsutskottet göra en särskild utredning
om. Ny Tid fortsätter: »Ett bevis därför är händelsen vid Nols Folkets hus
den 2 november. En kvinnlig idrottsklubb hade anordnat dans. Inga oordningar
förekommo, och Nols Folkets hus är överhuvud taget icke känt såsom

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 28. 3

Xr 28.

Onsdagen den 29 april.

''Äng. viss omläggning av automobilbe sigtning sväsendet m. m. (Forts.)
någon^oroshärd. Vid Noldamernas oskyldiga tillställning infunno sig emellertid
åtta statspoliser, nära en tredjedel av hela Göteborgsstyrkan.» Ni kunna
förstå, att när man en lördagskväll kan skicka ut en tredjedel av hela statspolisstyrkan
i Göteborg till en idrottsbal uppe i Nol, kan det inte vara så
synnerligen mycket att göra, och det torde väl inte heller vara obekant för
statsutskottet, att det förhåller sig så. Men ändå kan man föreslå en utökning
med 67 man för sådana uppgifter. Det heter vidare: »Det är självklart, att
publiken blev konfunderad av detta manstarka uppbåd av polis. Svensken
är så beskaffad, att han reagerar då lian blir underkastad opåkallad kontroll
vid sina alldagliga och strängt lagliga förehavanden. Den onödiga poliskommenderingen
till Nol uppväckte känslor av protest, fastän dessa togo sig synnerligen
milda uttryck. Den enda effekten av polisbesöket vid Nol blev också,
att de ordinarie ordningsmännen i Folkets hus fråntogos sina polisfullmakter.
Orsaken därtill skulle främst vara, att ordningsvakterna för polismännen
framhållit, att de borde avlägsna sig, emedan publiken icke ville dansa under
polisuppsikt. Detta skulle innebära, att vakterna ''eftersatt sin uppsiktsplikt’,
vilket ytterligare skulle ha understrukits av den omständigheten, att det blev
oro i folkhopen, då den stora polisstyrkan uppenbarade sig.» Alltså kan man
konstatera, att en tredjedel av polisstyrkan kommenderats dit upp. Och vad
blev resultatet av kommenderingen? Jo, det blev oro bland de närvarande,
och de ordinarie vakterna, som tidigare utan någon anmärkning skött ordningen,
avkopplades helt enkelt. Vi lia den ena historien efter den andra, som
vittnar örn att statspolisen, i denna del av landet åtminstone, inte har något
att göra. Då kunde den ju hinna med att titta på de där bromsarna, utan
att man behövde öka ut antalet med 67 man.

Jag har ett annat litet exempel —.från den socialdemokratiska tidningen
Kuriren i Uddevalla, Den skriver: »Även i ekonomiskt avseende ser det ut
som örn statspolisens arbete inte var alltför väl organiserat.» Känner man
inte till detta i statsutskottet? Det tycker jag, att herr Anderson i Råstock
borde ha tagit reda på, innan han biträtt ett förslag som det nu framlagda.
»Vi komma ihåg», fortsätter tidningen, »den illustra ritten från Göteborg till
Rabbalshede och retur. Här färdades den ridande statspatrullen under ett
flertal dagsresor — med dagtraktamenten och extrakostnader — för att bevaka
några tält och fiolspelare August i Wrem på marknaden däruppe. Tur
var att folket hade sinne för humor, så att man skrattade åt det hela. Men
pengar kostade det. Och det kan väl inte vara nödvändigt att lägga ut statens
medel för att folket skall ha roligt pa statspolisens bekostnad.» Det tycker
jag herrarna i statsutskottet skulle lia funderat litet över, innan de föreslagit
en utökning.

T. o. m. Svensk polistidning tycker, att det är galet. Svensk polistidning
skriver den 1 december 1935: »Omnämnandet av ritten från Göteborg till

Rabbalshede tarvar kanske en liten förklaring. Rabbalshede är en ort i Bohuslän,
°belägen 131 kilometer från Göteborg. Där hålles marknad tvenne
gånger årligen. Förr i tiden ombesörjdes bevakningen å marknaderna av ortens
landsfiskal och fjärdingsman, och detta antal var nog för ringa för att ordningen
skulle kunna nöjaktigt upprätthållas. Efter polislagens utfärdande
rekvirerades två reservpolismän från Uddevalla, och med den förstärkningen
bley bevakningen enligt vad meddelats fullt tillräcklig. Sedan statspolisavdelmngen
tillsatts sändes emellertid från denna icke mindre än åtta man till
platsen vid varje marknadstillfälle, och vid ett av dessa tillfällen voro fyra
man beridna, Dessa sistnämnda reste då ej med tåget, i vilket fall de givetvis
mycket väl kunnat resa till platsen på en dag samt åter till hemorten på en
dag, utan redo de hela vägen, vilket tog fyra dagar dit och fyra dagar åter.»

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
Nog har man sysselsättning åt statspolisen, när den kan ge sig till att rida i
fyra dagar för att komma till en plats, som ligger 13 mil ifrån Göteborg! Det
kanske vore anledning för herr Anderson i Råstock att rekommendera dem att
skaffa de bilar han talade örn, så att det allmänna sluppe betala.

När man ser på dessa exempel — och jag skulle kunna anföra massor av
andra — frågar man sig: kan det vara lämpligt och kan det vara tillständig!
av riksdagen att understödja ett sådant slöseri med allmänna medel, som det
som faktiskt här förekommer? Vore det inte bättre, att man undersökte vad
denna statspolis egentligen har att göra och minskade dess antal i stället för
att öka det? Jag är alldeles övertygad, att örn man gjorde en sådan undersökning,
man skulle finna, att en rationalisering av arbetet är nödvändig —- jag
kommer till detta i nästa punkt, då vi skola behandla frågan örn statspolisens
avskaffande — och sedan skulle säkerligen de nuvarande 203 statspolismännen
hinna med att titta på bromsarna, när de vore ute. De skola^ju besiktiga
vägarna, och då kanske de också kunde få tid över att ägna sig åt den andra
uppgiften.

Jag skall också anföra ett annat litet exempel på hur man misshushållar
med arbetskraften. Det är taget ur en polisrapport, en utredning angående
verksamheten för västra Sveriges statspolis. Det heter däri: »Då någon

kriminalpolisman skulle ut på tjänsteresa hände det vid enstaka tillfällen, att
ett par ordningskonstaplar fått följa med i samma bil för att verkställa vägkontroll,
vilket Helander» — så heter den poliskonstapel, som vittnade — »ansåg
olämpligt, emedan någon egentlig vägkontroll ej gärna kunde komma ifråga.
» ____ »Vid ett tillfälle, då Helander hade ett uppdrag i Bengtsfors, vilket

tog fyra dygn, hade två uniformerade konstaplar beordrats följa med, men
någon vägkontroll hade ej kunnat företagas trots att konstaplarna varit borta
hela tiden och sannolikt även erhållit dagtraktamente.» Här skickade man
alltså ut två konstaplar under fyra dagar för att utöva vägkontroll, men ingen
som helst vägkontroll utfördes under den tiden. Sina dagtraktamenten och
sin ersättning hade de för att de lågo ute och gjorde ingenting. De hade nog
haft tid att titta på bromsarna under dessa fyra dagar, om den uppgiften hade
ålegat dem! _ . „

Jag skall inte närmare gå in på frågan innan vi komma till nästa punkt pa
föredragningslistan, där jag skall visa upp, hurudant tillståndet är inom statspolisen.
Är det så, att riksdagens ledamöter utan att bry sig örn att få någon
upprensning till stånd inom statspolisen, där den ena fyllhippan avlöser den
andra, beviljar anslag i klar insikt örn de förhållanden som råda, då är detta
att oansvarigt handskas med folkets skattemedel.

Herr Holmgren: Herr talman! I den proposition, som är föremål för statsutskottets
behandling i föreliggande utlåtande, har Kungl. Maj :t i stor utsträckning
accepterat de linjer, sorn statsrevisorerna på sin tid uppdrogo. Då
jag är en av dem som undertecknat statsrevisorernas_ betänkande, har jag givetvis
mycket litet att erinra såväl mot Kungl. Maj:ts förslag som mot det
uttalande statsutskottet gjort. Det är egentligen endast en liten punkt, där
jag har en annan mening, och det är i fråga om den periodiska efterbesiktningen.
Man hade tänkt sig, att denna skulle helt och hållet ersättas av den flygande
besiktningen. Denna arbetar ju emellertid med stickprov, och man kan mycket
väl inse, att åtminstone till en början dessa stickprov icke kunna utfalla helt
och fullt till belåtenhet då man inte kunnat i förväg organisera den flygande
besiktningen, utan att det tager en liten tid, innan den fungerar tillfredsställande.
Jag håller då före, att det icke är klokt att alldeles taga bort den
periodiska efterbesiktningen, utan att den bör bibehållas för lastautomobiler

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
i yrkesmässig trafik, dock med rätt för Kungl. Majit naturligtvis att, om det
så småningom befinnes, att den icke är behövlig, borttaga densamma. Det är
nämligen lättare att taga bort en institution, som man har, än att återinföra
en borttagen institution. På den grund, herr talman, skulle jag vilja yrka, att
kammaren ville för sin del besluta göra det uttalandet, att den obligatoriska
efterbesiktningen i vad angår lastautomobil i yrkesmässig trafik tillsvidare
bör bibehållas intill dess Kungl. Majit prövar lämpligt annorlunda förordna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg i Malmö: Jag har i detta ärende väckt en motion, och det
kanske därför inte kan anses opåkallat, att jag yttrar några få ord i anslutning
till densamma. Jag skall inskränka mig till den punkt, som den föregående
ärade talaren behandlade, nämligen de periodiska efterbesiktningarna.

Det är ju så, att propositionen föreslår, att dessa skola bibehållas för personbilarna
och omnibusarna men bortfalla för lastautomobilerna i yrkesmässig
trafik. Grunden härtill har man att finna i föreliggande sakkunnigutlåtande,
en utredning, som är verkställd av tre tillkallade sakkunniga. Utredningen är
också intagen i propositionen. Men när man, herr talman, går att närmare
studera denna utredning, får man nog den uppfattningen -—- åtminstone har
jag och åtskilliga andra fått det intrycket — att de sakkunnigas uttalande
ingalunda är så kategoriskt, att man för den skull behöver följa det. Tvärtom
erkänna de sakkunniga mycket uppriktigt fördelen med den nuvarande efterbesiktningen,
fördelen av att fordonen åtminstone en gång om året få undergå
en grundlig inspektion. Trots att det numera är så gott som regel, att bilarna
kort före efterbesiktningen inlämnas till reparationsverkstäder för översyn och
justering, har, såsom de sakkunniga också påvisat, dock antalet vid efterbesiktning
anmärkta felaktigheter uppgått till inte mindre än 24.7 %. Detta är
en ganska anmärkningsvärd siffra. Därest inte översyn och justering skett
före besiktningen, hade •—■ det förstår säkerligen var och en av kammarens
ledamöter —• siffran varit vida högre.

I uttalandet i propositionen, till vilket jag i övrigt hänvisar, ha de sakkunniga
även anfört andra siffror, som visa, att lastautomobilerna i väsentligt
mycket högre grad än personautomobilerna varit behäftade med felaktigheter.
Jag tycker sålunda, att konklusionen av det material, som härvidlag förebragts,
borde vara den, att efterbesiktningstvånget framför allt beträffande
lastautomobilerna borde bibehållas och inte, som i propositionen föreslås, avskaffas.

Ännu ett litet ord kanske skulle kunna sägas i detta sammanhang. Jag
skulle nämligen vilja påpeka, att vad beträffar personbilarna i yrkesmässig
trafik det är rätt klart, att allmänhetens fordran på att åka i moderna och
snygga bilar naturligtvis tvingar vederbörande att underkasta sina bilar en
fortlöpande tillsyn. Detta kontrollerande moment förefinnes givetvis inte, när
det gäller lastbilarna, för vilka inte tillförlitligheten utan helt andra faktorer
spela in, såsom lastförmågan, ersättningen per timme och mil o. s. v. Ävenledes
kanske man bör framhålla, att en person, som beställer en sådan lastbil
transport, i regel inte har tillfälle att se det fordon, varmed denna transport
skall ske.

Då jag, herr talman, håller före, att man inte kan vara tillräckligt noga,
när det gäller att beakta de krav trafiksäkerheten ställer på motorismen, kan
jag för min del inte finna det riktigt att avskaffa efterbesiktningen för lastautomobilerna.
Jag ansluter mig därvid till alla delar till den mening herr
Strindlund givit uttryck åt och förenar mig i hemställan om bifall till den reservation,
som i detta hänseende är avgiven av herr Nylander m. fl.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

''Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)

Herr Lindmark: Herr talman! Jag har begärt ordet för att rikta en vädjan
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående
automobilbesiktningsmännens antal i Västerbottens län.

Det har tidigare varit 4 automobilbesiktningsmän i Västerbotten, och nu har
Kungl. Majit föreslagit 3. Med hänsyn till den geografiska utsträckning, som
länet har, är det önskvärt, att vi få behålla våra förutvarande fyra stycken,
och åberopar jag till stöd för denna min hemställan det uttalande, som utskottet
gjort på sidan 7 och som har relaterats av herr Björck, nämligen: »Utskottet
förutsätter dock, att, innan den nya distriktsindelningen definitivt fastställes,
hithörande frågor underkastas förnyad prövning med ytterligare beaktande
av de olägenheter, som de ifrågasatta indragningarna i olika avseenden kunna
tänkas medföra.»

Angående förslaget i övrigt finner jag detta vara — särskilt efter de smärre
förändringar, som äro gjorda av utskottet ■— av natur att kulina antagas.

Det är flera år sedan jag väckte en motion om att den tidens reservpolis
skulle användas för att utöva kontroll på landsvägstrafiken. En hel del länsstyrelser
uttalade sin anslutning till tanken, under det att andra avstyrkte
förslaget. Vad som nu föreslås angående att helt utnyttja statspolisen för
att utöva kontroll på landsvägstrafiken är en angelägenhet, som är av högsta
vikt. Det förekommer ännu i stor utsträckning, att lastbilstrafiken antingen
tillåter sig att lia för stor hastighet i sin trafik eller också att lasta allt för
mycket på bilarna och därigenom pressa landsvägarna i övermått. Kunde
man få en fast kontroll på detta, hade man gjort en god gärning, bland annat
just för att bibehålla landsvägarnas numera förhållandevis höga standard. Det
synes mig även vara ganska riktigt att med hänsyn till denna användning av
statspolisen en del av dess avlöning får utgå av automobilskattemedel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Carlström: Herr talman! Jag måste erkänna, att jag har samma intryck
som herr Strindlund, att statsrevisorerna i detta avseende blivit bönhörda
över hövan. Det är bara egendomligt, att inte herr Strindlund^ har riktat sig
mot själva utökandet av statspolisen på detta sätt, då han nu, såsom också jag
anser riktigt, gått in för att inte vilja medgiva att de skola få denna besiktningsverksamhet,
som man här vill skall tilläggas dem. Det är nämligen tydligt,
att statspolisen inte gärna kan sägas inneha den kompetens, som måste
anses nödvändig för att utöva denna besiktningsverksamhet på ett tillfredsställande
sätt. _ .

Nu sade ju utskottets ärade ordförande, att vi inte skulle ge oss in på några
utvidgningar av ämnet och menade, att utskottet kommit fram till ett förslag,
vilket på ett enkelt och bra sätt skulle befrämja tillsynen över bilarna. Jag
fruktar emellertid, att denna lösning inte kommer att bli så synnerligen lyckad.
Visserligen sade utskottets vice ordförande, att utskottet skrivit så, att
man inriktat sig på att få till stånd en humanisering av statspolisen, då det
gäller denna uppsiktsverksamhet, och det är ju för all del gott och väl, men
jag tänker mig, att det kan hända blir litet svart för dem, som trafikera vägarna,
att alltid kunna konstatera denna humanisering.

Jag måste också erkänna, att jag icke kan underlåta att uttala min förvåning
över, att man nu gått in för att öka statspolisen pa sätt bär skett, och
jag skulle helst vilja yrka avslag på hela denna historia. Då jag emellertid
icke har någon utsikt att vinna kammarens bifall i detta avseende, kommes
jag -— ehuru herr Strindlunds reservation inte innehåller vad jag helst skulle
velat att den innehölle, nämligen ett avslag på utökning av statspolisen —
likväl i den kommande voteringen att biträda nämnda reservation.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Ang. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)

Herr Norling: Herr talman! Att det behövs en ökad kontroll på vägtrafiken
här i landet tycker jag de sakkunniga tydligt ha visat i sitt uttalande och genom
sin statistik. Jag skall inte alls draga upp det siffermaterial, som finns
i den kungl, propositionen, ty det kan ju var och en ta del av där. Angående
formen för denna ökade kontrollverksamhet vill jag för min del inte yttra mig
örn, huruvida det här föreslagna sättet är det mest användbara. Det är ju ett
faktum, att statspolisen icke lyckats tillvinna sig någon omfattande popularitet
i landet. Men när den nu ändå finns, bör den lia praktiska uppgifter och
inte bara fara omkring och häkta folk. Jag tror det är till nytta, örn en sådan
omläggning till praktisk verksamhet kommer till stånd.

I fråga örn utskottets ärade ordförandes resonemang, att detta är en fråga
örn utjämning av automobilbesiktningsmännens lönevillkor, så är det en sanning
med modifikation. Det gäller för mellangrupperna i viss mån, att en
sådan utjämning kommer till stånd, men när herr ordföranden säger, att det
även gäller att. anordna denna verksamhet såsom huvudsyssla för samtliga
automobilbesiktningsmän, tror jag inte ett ögonblick härpå. De genomsnittsförtjänster,
som jag nämnde förut, innebära, att en stor del av dem komma!
upp till 14-, 15- och 16.000 kronor örn året. Jag frågar fortfarande: Ar det
en rimlig avvägning i förhållande till arbetets art och omfattning? Och vidare,
för de lägre inkomsttagarna bland bilbesiktningsmännen, som genom
detta förslag få mindre att göra, blir denna verksamhet säkert fortfarande en
bisyssla.

Angående de utgifter, som äro förenade med denna verksamhet, står det i
en not, att det är fiktiva utgifter, och jag skulle tro, att de äro det i mycket’
hög grad. När en grupp yrkesutövare kommit upp i ett orimligt löneläge •—
även örn det skett på. grund av slumpen -— är det alltid svårt att få en reducering
till stånd, och inför den allmänna känslan och alla de starka försvarskrafter,
som automobilbesiktningsmännen förfoga över, har statsutskottet tillmötesgått
kraven från det hållet på ett så väsentligt sätt som här skett.

Angående 2-kronorsarvodet var det inte alls min mening, att den fördel, som
ligger i att bilbesiktning kan äga rum ute i orterna, skulle bortfalla. Jag menade,
att skulle några fördelar ges, borde det vara till bilägarna och inte uteslutande
till bilbesiktningsmännen.

Vidare säger herr ordföranden, att utskottet skrivit så försiktigt, att vi för
all del inte vilja pracka på besiktningsmännen några bilar. Men säg mig den
svenske medborgare, sorn, då lian får 1.200 kronor per år plus resekostnadsersättning,
inte skaffar sig bil? Den saken tycker jag är alldeles uppenbar,
och jag skall be att fortfarande få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr talman!
Utskottet här i allt väsentligt givit sin anslutning till den framlagda propositionen,
och jag har därför icke någon större anledning att taga till orda i
denna debatt. Det är emellertid på en punkt, som utskottet gjort en jämkning.
Det rör bilbesiktningsmännens inkomster, och i detta avseende skulle
jag vilja ge min anslutning till den reservation, som är avlämnad till förmån
för Kungl. Maj:ts förslag.

Jag tycker nämligen nog, att statsutskottet visat sig onödigt generöst, då
det gällt att beräkna inkomstens storlek för bilbesiktningsmännen. Örn man
ser pa den tabell, som finns i statsutskottets utlåtande, finner man, att vissa
av dessa besiktningsmän skulle komma upp i en behållen inkomst — en nettoinkomst,
således — som närmar sig eller ligger över en teknisk byrådirektörslön
i statens tjänst, och ytterligare andra skulle komma upp i en inkomst,
som ligger vid förste byråingenjörslönen. Örn man sedan ser på de kvalifi -

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. (Forts.)
kationer, som fordras av å ena sidan bilbesiktningsmännen, å andra sidan de
statstjänstemän, som jag nämnde — byrådirektör och förste byråingenjör —-kräver man av de båda sistnämnda alltid fullgjord högre teknisk examen. De
äro vidare alltid sysselsatta med högt kvalificerat arbete i statens tjänst och
utöva dessutom ofta förmanskap över ett större eller mindre antal andra tjänstemän.
Av bilbesiktningsmännen fordras däremot ingen teknisk examen. Det
heter nämligen i kompetensfordringarna för besiktningsman, att han skall genom
avlagd examen vid teknisk läroanstalt eller genom sysslande med tillverkning
eller reparation av motorer eller eljest förvärvat ingående kännedom örn
motorfordons konstruktion, skötsel och manövrering. Vi ha haft och lia som
bilbesiktningsmän ryttmästare, majorer, agronomer, navigationsskolelärare
och andra, som icke avlagt någon teknisk examen, vilket torde visa, att kompetens
som bilbesiktningsman helt enkelt kan förvärvas genom ett allmänt intresse
för motorfordons konstruktion, skötsel och förande.

Det är naturligtvis viktigt och nödvändigt, att man får kvalificerat folk
även till denna tjänst, men jag vill som sagt peka på, att det finns inga som
helst fordringar på samma tekniska kompetens som beträffande mångå statstjänare,
vilka måste nöja sig med en lön, som i flera fall vida understiger, vad
bilbesiktningsmännen skulle komma att få enligt utskottets beräkning. Jag
ser därför för min del helst, att riksdagen i anslutning till den på denna
punkt avgivna reservationen ger samma uppfattning till känna angående lönevillkoren,
som kommit till uttryck i propositionen. Emellertid har jag under
alla förhållanden fattat statsutskottets uttalande i denna fråga så, att utskottet
— vilket ju är helt naturligt i detta fall — överlämnar till Kungl. Maj:ts
avgörande att bedöma, i vilka fall exempelvis ersättning för automobil bör
utgå.

Vad som i övrigt förekommit i debatten ger mig icke anledning till något
vidlyftigare yttrande.

Det har klagats över, att det föreslås indragning av den periodiska efterbesiktningen
för lastautomobiler i yrkesmässig trafik. Jag kan icke förstå,
att några som helst olägenheter behöva följa därav. Vi skola komma ihåg,
att redan för närvarande äro alla privatbilar, både person- och lastbilar, Intagna
från skyldigheten att underkastas periodisk efterbesiktning. Vi bibehålla
denna skyldighet för de i yrkesmässig trafik använda personbilarna dels
därför att det här ur trafiksäkerhetssynpunkt är viktigt att de bilar, som befordra
passagerare, hållas i fullgott skick, dels därför att det alltid är förenat
med större tidsspillan och obehag för passagerare i en personbil att bli hejdade
på landsvägen för att bilen skall underkastas besiktning än vad förhållandet
är, då en lastbil hejdas för en sådan besiktning. Då som sagt alla
lastbilar i privat lastbilstrafik äro undantagna från den periodiska besiktningen,
finns det intet som helst skill att bibehålla besiktningstvång för de lastautomobiler,
som gå i yrkesmässig trafik.

Det har vidare gjorts anmärkning på, att enligt såväl propositionen som utskottet
kostnaderna för den föreslagna utökningen av statspolisen skall bestridas
delvis av automobilskattemedel och av inkomsterna från bilbesiktningsväsendet.
Jag kan icke förstå, att man kan anse det vara orätt, att motortrafiken
på detta sätt får vara med örn att betala en del av vad det kostar att
övervaka trafiksäkerheten på landsvägarna. De andra trafikmedlen, såväl sjöfarten
som järnvägarna, få ju, vad järnvägarna beträffa helt och hållet och
vad sjöfarten beträffar i det närmaste helt och hållet, betala kostnaderna för
övervakningen av trafiksäkerheten inom dessa trafikmedels områden. Nu är
det utrett, att statspolisen i så stor utsträckning sysslar med trafiken på landsvägarna,
att kostnaderna härför redan nu uppgå till ungefär hälften av de

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. viss omläggning av automobilbesiktningsväsendel m. m. (Forts.)
sammanlagda kostnaderna för statspolisen. Vad som begäres i propositionen
och i utskottets utlåtande är dock endast, att automobilskattemedel och besiktningsavgifter
med sammanlagt upp till ungefär 20 procent skola bestrida
kostnaderna för statspolisen. Det är alltså allt fortfarande ett mycket långt
steg till de 50 procent av kostnaderna, som övervakandet av landsvägtrafiken
går till.

Vad slutligen beträffar de vädjanden, som från ett par håll gjorts att öka
antalet bilbesiktningsmän från i propositionen beräknade 59, skall naturligtvis
dessa önskemål tagas under övervägande, men jag vill säga redan nu, att
detta antal av 59, som man tänkt sig, är nog så högt som det rimligtvis kan
bli, försåvitt man skall se till, att bilbesiktningsmännen även i de län, där bilbeståndet
icke är så stort, komma att få en rimlig årsinkomst. Utökar man
antalet, exempelvis i Västerbottens län, medför detta, att bilbesiktningsmännen
där komma att få sina inkomster, som äro förhållandevis blygsamma, ytterligare
minskade. Jag tror dessutom icke, att det behöver förekomma några
olägenheter vid det beräknade antalet, då det ju är meningen att de mera
vidsträckta länens besiktningsmän vid behov skola förrätta besiktningar på
andra platser än den ort, där de äro stationerade, varigenom allmänheten besparas
olägenheten av långa resor.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vet inte. örn jag hörde rätt,
men just som jag kom in i kammaren tyckte jag, att herr Norling gav uttryck
åt en mening, som jag inte kan låta stå oemotsagd. Om jag inte hört fel —<
jag reserverar mig för det — sade han, att det var fiktiva utgifter. Det framgick
av noten på sidan 8. Hörde jag fel? Där står tydligt, vad det är för något,
som skall täckas inom denna inkomstram, och jag vill fråga vem som helst,
om det går — på större platser åtminstone, där de höga lönerna till synes
komma fram — att få en kontorslokal under ett par tusen kronor. Det lär
inte låta sig göra i Stockholm åtminstone. Lägger man så till, att bilbesiktningsmannen
i allmänhetens intresse får lia telefon och, örn han har en omfattande
rörelse, även ett biträde, som sitter på expeditionen, lär det bli på det
sättet, att hans inkomst krymper väsentligt. Vi skola låta detta vara detta
och se sakerna såsom de äro, och då är det faktiskt inte så farligt med det uttalande
utskottet här gjort, ty vi ha svarat i samma kasus som frågan ställts.
Kungl. Majit har begärt yttrande av riksdagen, och det är ett yttrande, vi
avgivit. Vi lia.inte på något sätt tagit ifrån Kungl. Majit de befogenheter,
som Kungl. Majit enligt förordningarna redan nu har.

I övrigt vill jag säga, när herr statsrådet talade om, att det inte krävdes någon
teknisk utbildning för bilbesiktningsmännen, att det är då sannerligen
inte mitt fel. Jag trodde det låg i Kungl. Maj:ts representants i kommunikationsdepartementet
intresse att se till, att det verkligen tillsattes besiktningsmän,
som hade teknisk utbildning. Jag vill säga redan nu i denna församling,
att jag tycker inte om att gamla godsägare, ryttmästare och kaptener och
dylika, som kanske inte ha större teknisk utbildning än en banvakt vid Grängesbergsbanan,
utses till bilbesiktningsmän. Jag vill, att det skall vara sådana,
som förstå sin sak, och då blir inte jämförelsen så orimlig. Örn herr1
statsrådet tänker bibehålla det gamla systemet, att just de herrar, som både
han och jag kritisera, skola bibehållas, bli vi inte så länge sams på den punkten,
nota bene örn vi ha nöjet att vara här och byta ord. Jag har utgått ifrån,
att det skall bli tekniskt utbildat folk, och jag har fortfarande den förhoppningen,
att det skall bli så i fortsättningen.

Sa skulle jag vilja fråga herr statsrådet, varför kan icke herr statsrådet och
andra, som fastnat på dessa som man säger så grova inkomstsiffror, lika väl

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. viss omläggning av automobil e siktning sväsendet m. m. (Forts.)
börja nere på tabellen? Utskottet föreslår där längst nere till höger på sid.
8, 5,200 kronor. Om jag därtill lägger, att detta är bara ett yttrande och att
Kungl. Maj:t skulle taga och avväga lönesättningen de olika bilbesiktningsmännen
emellan, så kan jag icke förstå annat än att kammaren skulle göra
• klokt i att biträda statsutskottets förslag. Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Herr Strindlund: Herr talman! Herr statsrådet polemiserade mot oss, som
velat motsätta oss, att automobilpengar användas till statspolisens avlönande,
med den argumenteringen, att en stor del av statspolisens arbete består i uppgifter,
som tillkommit genom biltrafiken, men jag måste säga, att man kan
icke lägga den beräkningen till grund för bedömandet av den anpart, varmed
automobilskattemedel skola utgå till avlönande av statspolisen, därför att
statspolisen har inrättats för helt andra ändamål. Och man är väl på det klara
med att statspolisen användes för trafikkontroll under tid, då den ligger
i beredskapsställning och icke behöver användas för det syfte, för vilket den
tillkommit. Skall man ta reda på, hur mycket automobilskattemedel bör bidraga
med till avlöningen, vill jag först fråga, hur mycket kan man förbilliga
statspolisen, om den skall bibehålla sina ursprungliga uppgifter och fråntages
kontrollen över motorfordonen. Sedan den fragan är besvarad, kan man
börja resonera om beloppet.

Efter härmed slutad överläggning blev på herr talmannens först därå
givna proposition utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen propositioner dels^på godkännande av
utskottets motivering i den del, som avsåges i den vid utlåtandet undell) antecknade,
av herr Strindlund m. fl. avgivna reservationen, dels ock på bifall
till berörda reservation; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Ström, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i dess
utlåtande nr 89 i den del, som avses i den vid utlåtandet under 1) antecknade,
av herr Strindlund m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Ström begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgavos 96 ja och 59 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå fran att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering uti nu ifrågavarande
del.

Vidare gav herr talmannen propositioner på 1 :o) ^ godkännande av utskottets
motivering i den del som avsages i den vid utlåtandet under 2) antecknade,
av herr Nylander m. fl. avgivna reservationen, 2:o) bifall till sistnämnda
reservation samt 3:o) bifall till det av herr Holmgren under över -

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. viss omläggning av automobilbe siktning sväsendet ni. m. (Forts.)
läggningen framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förstnämnda propositionen.

Slutligen framställde herr talmannen propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering i den del, som avsåges i den vid utlåtandet under 3)
antecknade, av herr förste vice talmannen Olsson m. fl. avgivna reservationen,
dels ock på bifall till sagda reservation; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Norling begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som villkatt kammaren godkänner statsutskottets motivering i dess
utlåtande nr 89 i den del, som avses i den vid utlåtandet under 3) antecknade,
av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen, röstar

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, har kammaren

Ja;

Nej;

bifallit berörda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit det förslag till motivering, som innefattades
uti ifrågavarande reservation.

§ 7.

Äng. stats- Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 90, i anledning
pohsorgamsa- av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag
lone» m. to. t ji statspolisorganisationen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkterna
149—153 och 158 av femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att för budgetåret
1936/1937 anvisa vissa anslag till statspolisorganisationen m. m. att
delvis utgå av automobilskattemedel.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Ström m. fl. väckt motion, nr 84, vari
hemställts, att riksdagen matte besluta avskaffa statspolisen och avslå det av
Kungl. Majit äskade beloppet för statspolisens verksamhet under budgetåret
1936/1937;

dels ock en inom andra kammaren av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. väckt
motion, nr 426, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att de under
femte huvudtiteln, punkterna 150—153 och 158, äskade anslagen av automobilskattemedel,
tillhopa 582,600 kronor, skulle utgå av vanliga skattemedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

• me<^ till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionen lii 81

i här behandlad del till statspolisorganisationen: statspolisintendenten under
femte huvudtiteln för budgetaret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av
14,500 kronor; samt

^■■0 ored bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag å motionerna
lii 84 och lii 426, förstnämnda motion i här behandlade delar, under femte
huvudtiteln för budgetåret 1936/1937 anvisa

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)

a) till statspolisorganisationen: materiell, utrustning och expeditionskostnader
ett förslagsanslag av 564,400 kronor, därav 365,400 kronor, att utgå av
automobilskattemedel;

b) till statspolisorganisationen: gottgörelse till polisdistrikten ett förslagsanslag
av 1,685,000 kronor, därav 135,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel; c)

till statspolisorganisationen: tillfällig förstärkning av ordningsstatspolisens
personal ett anslag av 47,200 kronor, att utgå av automobilskattemedel;

d) till statspolisorganisationen: utbildning i motorfordonskunskap ett anslag
av 10,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel;

e) till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet ett förslagsanslag
av 350,000 kronor, därav 25,000 kronor att utgå av automobilskattemedel.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Strindlund, Svensson i Grönvik
och Olsson i Staxäng beträffande utskottets tillstyrkande av Kungl. Maj :ts
förslag örn anlitande av automobilskattemedel för täckning av kostnaderna för
statspolisens utökning.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ström: Herr talman! När man 1932 införde denna statspolisorganisation,
skedde det ju under intrycket av ådalshändelserna. Det var den mentalitet,
som då fanns på vissa borgerliga håll, som tog sig uttryck i att man manade
till en förstärkning av polisen genom skapandet av en statspolisorganisation.
Som bekant var det emellertid på det sättet, att man icke ens vid
ådalshändelserna behövde tillgripa den då tillgängliga reservpolisen, och följaktligen
var det redan då klart, att denna statspolis skulle få mycket litet att
göra. Jag har redan tidigare, under föregående punkt, pekat på att den haft
litet att göra, och jag finner det vara mycket märkvärdigt, att man under sådana
förhållanden från regeringens sida kan gå in för en utökning av denna
statspolis, örn vilken det från alla håll vittnats, att det varit svårt att skaffa
arbetsuppgifter åt densamma. Jag skall icke nu bedöma frågan med hänsyn
till landet i dess helhet, fastän jag vet, att beträffande arbetsuppgifterna äro
förhållandena sådana, att i hela landet har man kunnat skaffa mycket litet
arbete åt den och fått utnyttja statspolisen på det sättet, att den använts till
kontroll över biltrafiken, utan jag skall syssla något med statspolisen i västra
Sverige och speciellt i Göteborg.

Här har nu regeringen föreslagit en betydande utökning av statspolisen med
icke mindre än 67 man. Av dessa skall man placera en överkonstapel och
åtta konstaplar i Göteborg. Dessutom föreslås en ökning av bilarnas antal
med tre och även i någon mån ökning av utrustningen i övrigt. Innan man
vidtagit dessa åtgärder, borde det lia varit angeläget att undersöka, hur det
gått till under den tid som varit, undersöka de meddelanden, som lämnats i
pressen, den ena gången efter den andra, örn polisutredningar som hållits angående
vissa missförhållanden. Jag har här ett utdrag dels ur en 200 sidor
stark polisutredning angående statspolisens uppträdande och dels ur en annan,
av Göteborgs detektiva polis verkställd utredning på ungefär ett tjugutal sidor
angående samma sak. Jag förmodar, att örn man skall utöka antalet statspoliser
i Göteborg, får man också utöka detektiva avdelningen, så att man där
får tillräckligt med folk för att verkställa utredningar på grund av anmälningar
mot statspolisen och dess arbete. Jag skall nu anföra några citat ur
dessa utredningar. Jag vill då betona, att jag håller mig till polisrapporterna,
ty det har inträffat i Göteborg, att några av mina kamrater blivit åtalade

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
därför att polisstenograferna icke märkt, att de vid ett offentligt möte citerat
dessa polisrapporter. Det intryck man vid läsningen av dessa polisrapporter
får om hur det står till gör, att man måste säga, att det hade varit bättre att
anställa undersökning örn förhållandena där, innan man begärt utökning av
polisen.

Det heter i slutet av utskottets utlåtande: »Det av departementschefen ifrågasatta
utbytet vid kriminalstatspolisen i Göteborg av en överkonstapel mot en
biträdande kommissarie synes utskottet ändamålsenligt». Man frågar sig verkligen,
om det är ändamålsenligt, Det är ju möjligt, att det »fuktiga» klimatet
i Göteborg gör, att man behöver ha en kommissarie vid sidan av den nuvarande
— det kanske man har märkt på grund av de skildringar, som gått
genom pressen — men då kan man fråga sig: vad sysslar den nuvarande kommissarien
med, då man behöver sätta till en biträdande? Jag skall anföra
några valda stycken ur polisrapporterna. Här står t. ex. ett stycke örn invigningsfesten
av statspolisens lokaler, alltså på lokaler, betalade av svenska folket,
och med mannar, betalade av svenska folket, som tillgått på följande sätt:
»Kriminalkonstapel Hagberg har lämnat en utförlig skildring av ''invigningsfesten’.
Hagberg, hade tillsammans med ett par ordningskonstaplar, Lering
och Zander, haft i uppdrag att skaffa mat och sprit till festen. Dahl hade
därvid sagts till ''att det inte finge bli något fyllekalas’. Hagberg skulle
skaffa maten och Lering spriten. Hagberg hade hört att Lering köpt tio liter
sprit, varav Dahl och Lering skulle ha tagit var sin liter.» — Denne Dahl
är den kommissarie, som skall lia en biträdande vid sidan, och när man hör
fortsättningen, är det kanske klart att det behövs, ty i fortsättningen heter det:
— »Från ett bryggeri hade skaffats ett fat öl på 20 liter. Maten och erforderlig
servis hade hämtats från restaurangen i statspolisens bilar» — nu skall
man utöka statspolisens bilar med tre, kanske för att man har så mycket att
hämta från »restaurangen», det har man fått bekräftat i redogörelsen från
denna invigningsfest — »varvid källarmästaren skickat med sex buteljer vin
och en låda cigarrer. Brännvinet, vinet och ölet hade gått åt vid supén, men
före densamma hade alla deltagarna fått var sin grogg.» Sedan följer vittnesmål
örn hur det gick till i fortsättningen: »Såvitt Hagberg förstått hade endast
en av deltagarna blivit onykter. Denne hade vid ett tillfälle fallit omkull.
Senare på kvällen hade en del av personalen börjat spela kort, men Hagberg
hade inte sett Dahl deltaga. Vad som inträffat efter det Hagberg klockan 11
på kvällen gått hem kände han inte till.» Men det kände de andra till, och
de intyga på detta sätt: »Kriminalkonstapel Lidberg intygar också att en
konstapel blivit så berusad vid invigningsfesten, att han fallit omkull. Vilka
som därefter kört hem honom i bil visste inte Lidberg, men han hade hört
Lering och Zander säga: ''Nu har X. hemkörts’. En av dem hade samtidigt
berättat att en kvinna, som tagit emot X. i bostaden, yttrat, att det var tredje
gången han kom hem ''på det sättet’». Det var tredje gången han kom hem
»på det sättet» och då kom han från invigningsfesten i statspolisens lokaler!
»Kriminalkonstapel Reenbom har uppgivit, att han och några andra av personalen
frampå natten efter invigningsfesten börjat spela kort i ett av tjänsterummen
och fortsatt därmed till klockan två eller tre på morgonen». Kortspel
till klockan, två eller tre på morgonen i statspolisens lokaler, där det svenska
folket får hålla dem med lokaler och ljus och alltsamman, det är utmärkande för
ett sådant system! Men så har man vidare vittnat: »I en sammanfattning
av förhören erinrar kommissarie Lindholm om att Dahl enligt den anonyma
anmälan skulle ha körts hem i statspolisens bil klockan 4 på morgonen» —• det
var chefen, han stannade längre än de andra —» efter invigningsfesten av samma
konstaplar som körde hem konstapel X. Dessa ha emellertid förnekat att de

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
kört Dahl. Deri ene av dem, Zander, har lämnat olika uppgifter örn vilken
tid han lämnade lokalerna, och han har vägrat uppge var han uppehöll sig
efter klockan tre på natten. Dahl har själv förklarat, att han var övertygad.
örn att han gått hem.» Vi förstå, att tillståndet var sådant, att han var icke
säker, men han var »övertygad», tänk, övertygad, örn att han gått hem klockan
fyra på morgonen. Det är interiörer från statspolisen i Göteborg, och detta
gör man inte ett jota för att beivra. Det har icke någon betydelse, utan det
skattedragande folket skall i fortsättningen betala detta.

Nu skall jag gå över till den andra polisrapporten för att visa, hur man
utnyttjar den arbetskraft som man har där nere. Lidberg, en av kriminalkonstaplarna,
en mycket duktig karl för resten — det var han som tog »Bildsköne
Bengtsson» och »Tatuerade Johansson» eller vad han heter — en av de
bästa konstaplarna, har vittnat följande: »Torsdagen den 3 oktober 1935,
efter det Lidberg och Hagberg förhörts angående anmälan mot kommissarien
Dahl för det han skulle ha varit onykter vid den ovan omförmälda bilkörningen,
bär Dahl i tjänstelokalerna i närvaro av Lidberg och Hagberg m. fl. polismän
fört på tal, att det stått en ''blänkare’ i tidskriften Minareten örn Dahls
s. k. rattfylleri i Uddevalla, varmed Dahl åsyftat förenämnda bilkörning.
Dahl hade varit synnerligen uppbragt och insinuerat, att Lidberg och Hagberg
lämnat meddelande i saken till tidningen.» Så heter det i en senare del:
»Inkommen i Hagbergs rum, där Hagberg suttit vid ett skrivbord, hade Dahl
med en smäll kastat ett exemplar av ''Minareten'' på skrivbordet framför Hagberg
under yttrande: ''Här har ni’ eller ''här ska ni få att läska er med, era
djävlar’. Det är ett uttalande, som bekräftats vid polisförhöret och som
framgår av rapporten. Och så heter det i fortsättningen: »Dahl och Lidberg
hade inne i Lidbergs rum råkat i ordväxling med varandra, enär Dahl förebrått
Lidberg för det denne skulle hava uppmanat en del av konstaplarna att
tala sanning vid polisförhören». Lidberg fick alitsa förebråelser för att han
uppmanat dem att tala sanning vid polisförhören. Sedan heter det: »Dahl
hade tillagt, att hans konstaplar vore ansvarskännande och själva visste vad
de sade, utan att Lidberg behövde tillhålla dem att tala sanning. Orsaken till
dessa Dahls förebråelser hade antagligen varit den, att det förut bland personalen
talats om, att en del av de förhörda konstaplarna lämnat olika uppgifter
angående förhållandena inom statspolisavdelningen och att Lidberg då
tillsagt konstaplarna, att det bästa de kunde göra vore att tala sanning för
att få slut på den pågående utredningen, varjämte Lidberg möjligen påpekat
för konstaplarna, att de kunde få beediga sina uppgifter. Detta hade förmodligen
kommit till Dahls kännedom. På Dahls förenämnda förebråelser mot
Lidberg hade Lidberg svarat, att det vore konstigt att man skulle få ovett för
det man uppmanade folk att tala sanning, da detta ju tillhörde yrket. Dahl
hade då börjat tala örn Lidbergs uppgifter vid polisförhöret angående hans
fylleri vid förenämnda bilkörning i Uddevalla och frågat, örn Lidberg kunde
påstå, att Dahl hade varit full. Lidberg hade svarat, att Dahl hade varit full
vid tillfället i fråga. Dahl hade härigenom blivit än mera uppbragt och förnekat
dels att han varit full, dels att han förtärt så stor kvantitet sprit, som
Lidberg och Hagberg uppgivit vid polisförhöret, Lidberg hade emellertid vidhållit
vad han sagt, varefter ordväxlingen urartat till en vanlig träta mellan
Dahl och Lidberg. Därunder hade Dahl yttrat: ''Jag lyckönskar er, ni skall

få med mig att göra.’ Dahl hade vidare sagt, att Lidberg ''kunde anteckna
det här’, varför Lidberg framtagit sin anteckningsbok och antecknat bland
annat dagen för det passerade.»

Sådana liro alltså förbindelserna mellan chefen och de underordnade.

1 fortsättningen heter det: »Då Lidberg under vidhållande av vad han sagt

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. stat spolisorganisationen m. m. (Forts.)
gjort en gest med ena handen, hade Dahl sagt: ’Slå inte, här finns inga
flugor’, samt trängt sig inpå Lidberg. Lidberg, som med ordet ''full’ endast
avsett det allmänna uttrycket örn en person, som vore onykter, hade förklarat,
att han icke menat, att Dahl varit ''finkfärdig'', men att han varit olämplig
att föra bil. Slutligen hade konstapeln Hagberg gått emellan Dahl och Lidberg^
och tillsagt dem att ''detta finge de tala örn vid rätten’. ''Vill Hagberg
också säga, att jag var full’, hade Dahl frågat Hagberg, vartill Hagberg
svarat, ''att han vidhölle vad han uppgivit vid polisförhöret’.»

Och så heter det i fortsättningen: »Dahl hade vidare till Lidberg yttrat:
Det var väldigt, vad Lidberg är mån om att konstaplarna ska tala sanning’,
vartill Lidberg genmält: ''Ja. det är klart, att man ska tala sanning’, eller
något liknande. ''Kan Lidberg verkligen påstå, att jag var full i Uddevalla?’
hade Dahl frågat Lidberg, vartill denne svarat: ''Ja, det var kommissarien,
till och med så full, att kommissarien tog snedsteg, det har jag sagt och det
står jag för.’ ^ Dahl och Lidberg hade därefter råkat i häftig ordväxling
och uppträtt på sådant sätt, att Hagberg befarat, att ordväxlingen skulle övergå
till handgripligheter.»

Hela rapporten innehåller på alla sidor sådana interiörer örn ordningen därnere,
och nu hotar man med, att de, som ha anmält dessa förhållanden och
givit offentlighet däråt, skola straffas, medan de skyldiga själva skulle gå
fria. Och nu skall man t. o. m. utöka denna polispersonal, som jag nyss
talat örn.

Jag har också ett par andra saker att omtala, som äro synnerligen betecknande
för det sätt, varpå dessa personer sköta sitt arbete.

Vid. ett tillfälle, då Hagberg och kriminalkonstapeln Artur Lidberg hemkommit
efter en undersökning rörande det vid Remmene funna spritpartiet,
som tillhörde den senare åtalade spritsmugglaren Holger Andersson, och kommit
till polisstationen, hade de funnit Dahl spela kort tillsammans med en
del ordningskonstaplar. Lidberg hade meddelat vad som förekommit, men
Dahl hade inte svarat eller ens sett åt Hagberg och Lidberg utan fortsatt
spela. Det var alltså viktigare än att taga emot rapport från dessa konstaplar.
^ Han hade inte tid för tjänsten, utan han sysslade med detta i stället.

_ Så kommer det en lång redogörelse för det privata bruket av statspolisens
bilar. Det är inte nog med att man kör med dessa, på sätt som framgår av
vad jag nyss relaterat, örn nätterna. Det är ju tur, att det är ganska litet
folk ute på (Göteborgs gator vid tretiden och fyratiden på morgonen. Det
kan förklara, att det inte inträffat olyckor, men det framgår, att statspolisens
bilar användas i stor utsträckning, att hästarna lånats ut till ridning och att
de ha blivit förstörda vid dessa Tidningar. Det har gjorts undersökning, och
liknande interiörer ha blottats i denna rapport.

Jag frågar efter allt detta: Finns det någon människa, som tror, att allmänheten
i Göteborg kan ha något förtroende kvar för en sådan statspolisorganisation,
eller finns det någon, som tror, att man i västra Sverige, där
skildringar om dessa förhållanden återgivits i tidningarna och där man fått
del av dessa rapporter från kriminalpolisen, omfattande 220 sidor, skall tro
på, att denna organisation i fortsättningen kan uppehålla ens skenet av det,
som den skulle uppehålla? Vi ha ingen anledning att vända oss mot de
enskilda männen. Men när man nu föreslår tillsättandet av en biträdande
kommissarie till denne, som skött sitt arbete på detta sätt, frågar man sig
ovillkorligen: Skulle det inte vara skäl i, att man satte dit en kommissarie,
som skötte sin verksamhet, i stället för den nuvarande, hellre än att sätta en
annan vid sidan örn honom? Det vore anledning att, innan man fattar beslut
i en sådan fråga, undersöka den saken. Med kännedom örn dessa förhållan -

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
den tror jag, att det är mycket svårt att få något folk i denna del av landet
att tro på statspolisens stora och viktiga uppgift. Vi ha ju den inställningen
till hela denna institution, att man skall låta ordningen skötas av den vanliga
ordningspolisen i stället för att tillsätta en sådan poliskår, och den uppfattningen
delas säkert av 75 % av Göteborgs polismän.

Med hänsyn till dessa förhållanden, med hänsyn till att denna kår inte har
några uppgifter att fylla och att man utan vidare skulle kunna göra en inskränkning
därvidlag och överlåta dess arbetsuppgifter till de organisationer,
som tidigare funnos på detta område, med hänsyn till allt detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till min motion örn avslag på det äskade anslaget för
statspolisens verksamhet och avskaffande av densamma.

Herr Strindlund: Herr talman! Under hänvisning till mitt yrkande under
statsutskottets föregående utlåtande nr 89 ber jag att få yrka avslag på utskottets
förslag om anlitande av automobilskattemedel för täckning av kostnaderna
för statspolisens utökning, d. v. s. bifall till motionen nr 426 i denna
kammare. Samtidigt ber jag emellertid att få taga avstånd från den argumentering,
som förts av herr Ström i Göteborg. För det första nödgas jag
inlägga en protest mot sättet att här i debatten inblanda rapporter, som böra
behandlas i vanlig ordning och inte komma in i riksdagshandlingarna på sätt
som nu skett, och för det andra mot sättet att göra angrepp mot ämbets- och
tjänstemän, då de inte ha någon möjlighet att här framlägga något som helst
försvar.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! När jag tar till orda i denna sak,
vill jag bestämt förklara, att det inte sker under intrycket av det bombastiska
anförande, som hållits av en kamrat på Göteborgsbänken. Han har här talat
på hela svenska folkets vägnar, som han uttryckte sig, och jag ber i all blygsamhet
att få säga några ord om min egen uppfattning.

Jag ifrågasätter eller misstänker, att denna hastigt påkomna ilska mot polisen
från herr Ströms sida bottnar i, att han ger polisen i Göteborg skulden
för att ha misslyckats vid en demonstration, som vi höllö där nere i höstas.
Emellertid är det på det sättet, att den som är anställd i allmän tjänst får nog
vara beredd på att få kritik för sina åtgärder, och det olyckliga är ju, att örn
någon person, anställd i offentlig tjänst, begår ett misstag eller gör ett fel,
dömer allmänheten gärna hela kåren. Jag talar av egen erfarenhet, därför
att jag är själv anställd i allmän tjänst. Jag vill ifrågasätta, örn man inte här
gör sig skyldig till att i ett fall som detta, där ledningen kanske inte är lämpad
för sin uppgift, döma kåren som sådan i dess helhet, och jag tycker, att
ett sådant förfaringssätt bör man åtminstone inte tillämpa i denna församling.

Nu har man här särskilt sysslat med förhållandena vid statspolisen i Göteborg
och »Ny tid» har fått den tvivelaktiga äran att bli citerad av herr Albin
Ström. Otvivelaktigt är det så, att förhållandena i de fall, vilka han relaterat,
i viss män äro riktigt återgivna. Men jag vill säga, att beträffande förhållandena
och uppträdandet i Nol var jag på den platsen några dagar förut,
och efter det att denna tillställning gått av stapeln på lördagskvällen träffade
jag en av statspoliserna som varit närvarande där. Det är en mycket vederhäftig
person, som jag sätter full tillit till. Han kunde på ett helt annat sätt berätta
örn förhållandena vid detta tillfälle där nere. Jag skulle alltså vilja
säga, att även örn »Ny tid» har skrivit i denna sak, skall jag varna herr Ström
för att alltför mycket sätta tillit till allt vad som skrivits. Men otvivelaktigt
är, att själva kommenderingen av ett så stort antal poliser till en dylik .sammankomst
verkar orimlig ur lekmannasynpunkt. Det är ju dock så, om man

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. statspolisorganisationen ra. ra. (Forts.)
ser det i stort, att det hela inskränker sig till, att ledningen för statspolisen
inte lyckats få en person till den ledande posten där nere, som är skickad för
sin uppgift. Jag kan tillåta mig det uttalandet. Det är en allmän uppfattning.
Man frågar sig, örn det inte kan vara möjligt att det göres en eftersyn
ifrån den högsta ledningen för statspolisen om förhållandena i Göteborg. Det
är självklart, att örn ledningen för statspolisen gör en sådan grundlig undersökning
för att tillrättalägga förhållandena där nere, så kommer man ifrån
alla dessa misstankar örn att det inte är som det skall vara. Statspolisen har
och kan få en hel del praktiska uppgifter att fylla. Motorfordonstrafiken är
ju stadd i ständig utveckling, och jag anser att statspolisen i en mycket vidsträckt
utformning skulle kunna vara det lämpliga instrumentet att utöva tillsyn
över den trafiken. Även vad beträffar eftersyn av spritsmugglingsförhållandena
är det en uppgift, som jag tycker att statspolisen ju bör kunna få.
Jag vill alltså med detta ha sagt, att jag tror, att förhållandena där nere
skulle kunna ändras till det bättre. Men jag kan inte vara med örn att stämma
in i det allmänna skallet och låta oskyldiga få lida för vad en icke lämplig
ledning företar sig, ty så mycket känner jag till det folk, som rekryterar statspolisen
i Göteborg, att där har man i allmänhet valt ut mycket lämpligt folk,
och det påståendet vågar jag stå för, därför att jag i mycket stor utsträckning
känner en hel del av dessa polismän, som statspolisen består av.

Herr Jansson: Herr talman! Jag skall be att i anledning av det beslut, som
kammaren nyss fattat rörande det föregående utlåtandet örn effektivering av
kontrollen över motorfordonstrafiken på våra vägar, yrka bifall till det nu
föreliggande förslaget.

Gentemot herr Strindlund vill jag endast säga, att när det inflyter rikliga
belopp i form av olika inkomsttitlar rörande motorfordon, menar jag, att när
det gäller de anordningar, som man från samhällets sida nödgas vidtaga för
att skydda dels dem, som färdas med dessa motorfordon, och dels andra, som
vistas på våra allmänna vägar, för motoristernas alltför vilda framfärd, det
också lär vara riktigt, att man får taga av dessa pengar för att betala den
kontroll som är nödig. Jag menar sålunda, att det är fullt berättigat, att man
bestrider de kostnader, varom här är fråga, med automobilskattemedel i den
utsträckning, som utskottet föreslagit.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jag skall be att endast i korthet
få instämma i vad herr Strindlund i denna fråga uttalat. Jag skulle emellertid
vilja få till protokollet antecknade de ord, som återfinnas i den av mig
m. fl. avlämnade motionen, däri det heter: »Det synes enligt vår mening icke
föreligga skäl att frångå regeln, att automobilskattemedlen skola komma vägväsendet
till godo. Skulle inflytande medel framdeles stiga till högre belopp
än som erfordras för detta ändamål, torde det vara lämpligare att sänka skattesatserna
än att använda överskjutande medel till mer eller mindre ovidkommande
ändamål».

Vi ha, herr talman, endast velat, att icke detta belopp, 582,600 kronor, skall
tågås av skattemedel för att användas till avlönande av statspolisen, och under
sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som vid detta utlåtande finnes antecknad av herr Strindlund m. fl.

Herr Ström: Herr talman! Jag måste till en början säga herr Strindlund,
när han förfasar sig över att jag här citerar ur en polisutredning, och säger,
»att den, som det gäller, kan ju icke försvara sig inför kammaren», att då

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
skulle man överhuvud taget icke få tala om några andra än dem, som sitta här
i kammaren. Hade mannen i fråga icke haft tillfälle att försvara sig tidigare,
skulle jag erkänna, att det legat något i herr Strindlunds uttalande, men
denna utredning har ju publicerats i Göteborgsprossen sedan månader tillbaka.
Göteborgsposten hade 5 å 6 spalter örn den saken, så nog har det stått herr
Dahl fritt sedan månader tillbaka att uppträda och framlägga sina synpunkter.
Detta var åtminstone ingen överraskning för honom, utan han har hela
tiden haft tillfälle att göra det, och därför faller den anmärkning, som herr
Strindlund kommit med, platt till marken.

Så var det herr Nilsson i Göteborg. Han talade om den så »hastigt påkomna
ilskan» mot statspolisen. Ja, den där »hastigt» påkomna ilskan fanns
inom den socialdemokratiska gruppen 100-procentig redan år 1932, då den
mangrant gick emot förslaget örn dess inrättande. Även örn herr Nilsson icke
vid det tillfället var med, så kan jag omtala att det fanns åtminstone inga
röster för denna. Nu söker herr Nilsson emellertid förklara den hastigt påkomna
ilskan med att vi gjort en anmälan till J. O. med anledning av en demonstration.
Nog kan man väl ändå vänta sig av en riksdagsman, som suttit
i riksdagen i fyra års tid, att han skall veta, att icke statspolisen har någonting
med demonstrationer att skaffa. Det är den poliskår, som jag till 75 %
berömt, som har att göra med demonstrationer, nämligen den vanliga kommunala
poliskåren. Man har anledning kräva av en riksdagsman i andra kammaren,
att han har så mycket reda på förhållandena, att han vet, vem som beslutar
örn demonstrationer, och att icke statspolisen har med den saken att
skaffa. Har han icke reda på det, bör han omedelbart söka skaffa sig nödtorftiga
upplysningar, innan han går upp och talar i andra kammaren.

Det finns ingen större anledning att i detta sammanhang syssla med männen
i ledet. Jag har sagt och säger fortfarande angående denna kår, att konstapel
Lidberg m. fl. anses vara mycket duktiga konstaplar, och jag har ingen
anledning att betvivla det. Men när förhållandena äro sådana, som de äro,
och man har en sådan ledning och nu vill ha en kommissarie vid sidan av denna,
måste man säga, såsom jag här sagt. Därmed ha vi icke utdömt vare sig
kåren eller polisen överhuvud taget. Jag har till och med sagt i mitt första
anförande, att 75 % av Göteborgs polismän stå bakom vår uppfattning i denna
fråga, och det är intet klander mot polisen, herr Nilsson i Göteborg, utan ett
konstaterande från vår sida av vad som här är det riktiga.

Sedan tog jag mig friheten att återge ett citat ur Ny Tid, som jag trodde
vara riktigt. Det brukar väl stå »riktiga uppgifter» i den tidningen. Den
uppgift, som jag tagit, har förekommit både i en ledare och i tre artiklar i
tidningen, och därför tänkte jag, att uppgiften var riktig. Nu kommer emellertid
lierr Nilsson i Göteborg och säger, att jag icke skall tro allt vad som
skrivs i den tidningen. Ånej, det har jag icke gjort och har icke heller tidigare
trott på den och kommer heller icke i fortsättningen att göra det. Jag tänkte
emellertid, att man kunde hitta något .sanningens ord där, och om nu det citat,
som jag gjort, är felaktigt, kan väl icke ansvaret falla på mig utan på dem, som
skrivit denna ledare och dessa tre artiklar i tidningen. Jag skall gärna säga
ifrån för egen del, när herr Nilsson, som har så nära beröring med Nickard
Lindströms Ny Tid, tar avstånd från detta, att det är möjligt, att rapporten
från Nols Folkets hus är oriktig. Å andra sidan har jag emellertid också
varit där uppe och träffat befolkningen där och varenda en där uppe påstod,
att det är riktigt. Till och med statspolisen själv har sagt, att uppgiften är
riktig. Så vi litade på den. Det tror jag, att man också kan göra i detta fall.

Detta var det bemötande, som väl kati anses erforderligt. Jag vidhåller mitt

Andra hammarens protokoll 1936. Nr 28. 4

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
yrkande, därför att det icke finns något behov av en sådan institution. När
den inrättades, vörö socialdemokraterna, socialisterna och andra enhälligt mot
en sadan organisation. Under sådana förhållanden förstår jag icke, huru det
för närvarande kan föreligga något stort behov av en sådan. Jag skulle kunna
roa mig med att citera de anföranden, som då höllos, då man från socialdemokratiskt
håll utdömde denna polisorganisation såsom en reaktionär inrättning.
Då satt man emellertid icke i regeringsställning, och det ändrar så mycket på
förhallandena. Vi ha däremot ingen anledning att se annorlunda på denna institution
än vi gjorde vid den tidpunkten, och därför fasthålla vi vid den linjen.

.Herr Brädefors: Herr talman! Vi lia redan tidigare flera gånger deklarerat
var ståndpunkt till denna statspolisorganisation och ha alltså ingen som helst
anledning att nu närmare ingå på denna organisations uppgifter. Vi behöva
endast veta, av vilken anledning eller för vilket ändamål denna statspolis tillkommit.
Den har tillkommit såsom en rent politisk polisorganisation med den
speciella uppgiften att först och främst ingripa i kampsituationen mellan kapital
och arbete. Detta är alldeles tillräcklig anledning för oss, som representera
arbetarna, att. gå emot en sådan polisorganisation.

Dessutom veta vi, att den kan användas för andra ändamål t. ex. för trafikens
ordnande. Då har den, åtminstone i vissa delar av landet, t. ex. Norrbotten,
uppträtt bland befolkningen där uppe såsom ett irritationsmoment och
lcjhe Osasom elen, som har att på bästa sätt ordna för trafikanterna. Det synes
alitsa, att denna organisation även i andra avseenden icke alls gör någon nytta.
Da vidare den huvudsakliga avsikten med denna polisorganisation är att i den
härskande kampklassens händer vara ett redskap blott mot arbetarna i kampen
mellan kapital och arbete, sa ga vi mot en sådan organisation.

J?''? vil1 »Utså med detta, herr talman, yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den av herr Ström m. fl. avgivna motionen.

Herr Kilbom: Jag skulle icke lia ingripit i debatten, örn icke en av statsutskottets
mera framskjutna ledamöter uppträtt på ett sätt, som han här
gjort. Jag skulle förstått herr Strindlunds protest mot citatet ur en polisutredning
liksom också hans protest mot att herr Dahls namn nämnts för den
händelse, att han tillfogat en protest mot att en statens tjänsteman uppträtt
pa det sätt, som den officiella rapporten givit vid handen. Polisrapporten
är nämligen officiell. Vad skulle det bli för pliktkänsla hos vissa tjänstemän,
sorn uppträda på ett sätt, som är ostridigt omvittnat genom en i vanlig
ordning företagen undersökning, örn en statsutskottsledamot och riksdagsman
står upp och tar dem i försvar? Är det bondeförbundets uppgift i denna
kammare, måste man säga ifrån, att deras valmän, vilka, såvitt jag vet.
i fråga örn en del fall ha litet otalt rörande vad de anse vara trakasserier av
statspolisen, skola titta litet pa sina representanter i kammaren.

. skall icke 3’ttra ling örn herr Nilsson i Göteborg. Det lär val ingenting
vara kvar av honom efter den avbasning, han nyss fick, men jag tycker
verkligen, att när man pa nära hall iakttagit vad som i Göteborg av alla polir1
n°iFrU?Pel °°k a^a samhällslager omvittnats såsom en skandal, nämligen
iorhallandena inom statspolisen, har man anledning fråga sig, örn herr Nilsson
själv är lämplig i det allmännas tjänst. Det är ingen, herr talman, som vill
orneka, att sa väl inom den kommunala polisen som inom statspolisen säkerligen
de allra flesta äro personer,, som taga sin uppgift såsom statsmakterna
vilja, att de skola fatta dem, .nämligen att de skola upprätthålla ordningen,
i i ®L.unarar emellertid. ändå, örn icke ibland det sunda omdömet får stå tillbaka
tor en överdriven nitkänsla. Det finns alldeles för många rapporter från

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
exempelvis mångåriga såsom oförvitliga kända busschaufförer och personer
med person- eller lastbilar i allmän trafik om huru statspolisen uppträder, för
att man skall kunna låta det stå opåtalt, därför att statspolisen kanske i stort
sett utför en så gagnelig gärning.

Jag beklagar mycket, att högsta chefen för polisväsendet i Uppsala län nu
gått ut. Det borde emellertid vara anledning till eftersyn — för att citera ett
använt ord —- av polismyndigheten inom hans län. På en viss plats, nämligen
Österby bruk i Films socken av Uppsala län, uppträdde den för omkring
ett år sedan så, att den fått hela den arbetande befolkningen alldeles
bortsett från partiriktningar mot sig. Kan det vara en statspolisens uppgift
att resa från Uppsala till Österby bruk för att där övervara danstillställningar,
där det, såsom omvittnats från många håll, icke förekommit något som
helst trassel i Folkets hus lokaler? Kan det vara riktigt, att man tvingar
vederbörande arbetarorganisation att av organisationens medel för denna statspolis
betala 100 kronor per kväll? Sådant är, mina herrar, trakasseri. Jag
hade tänkt mig, att de, som anse, att statspolisen har en nyttig uppgift att fylla,
skulle vara de första att just med hänsyn till den nyttan säga ifrån, att sådant
icke får förekomma. I stället stiger herr Strindlund här upp och protesterar,
då det påtalas, att statspolisens ledning på en viss lokal uppträtt på sätt,
som här skildrats.

Jag vill tillägga i fråga örn förhållandena vid Österby bruk, att på den
platsen har nykterhetsrörelsen en kanske större procentuell anslutning än på
många andra platser i landet — i varje fall bland de äldre. Befolkningen är
sedan årtionden känd såsom synnerligen ordentlig, men — det skall jag gärna
medge — örn den anser en orättvisa begången, reagerar den. Är det icke typiskt
även för denna plats, att under 30 års tid icke förekommit mer än en,
säger och skriver en arbetskonflikt bland industriarbetarna? Befolkningen —
socialdemokrater, kommunister och en del bondeförbundare -—■ behandlas emellertid
nu på det sättet, att man kräver av dem att under helgdagar hålla två
statspoliser vid Folkets hus, varför kostnaderna skola betalas av Folkets husorganisationen.
För mitt vidkommande tror jag, att sådant icke gagnar ordningen.
Det blott skadar den. Då icke de herrar, som äro anhängare av statspolisen,
anse med sin uppgift förenligt att säga ifrån, då sådant inträffar, tror
jag, att det är anledning för oss att säga, att dylikt får icke förekomma. Landshövdingen
och socialministern, som båda haft anledning att intressera sig för
denna fråga, för den händelse de haft tillfälle att vara närvarande, böra skriva
sig detta till minnes.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag skulle blott vilja fråga herr
Kilbom, i vilken del av mitt anförande han kunnat utläsa, att jag tagit i försvar
de oefterrättliga förhållanden, som påvisats beträffande polisledningen i
Göteborg. Tvärtom yttrade jag, att jag frågade, huruvida icke den högsta
polisledningen borde göra en undersökning för att komma till tals med ledningen
för statspolisen i västra Sverige.

Jag vill blott säga till herr Albin Ström, att det har jag lärt mig under min
4-åriga riksdagsmannatid. att man icke i onödan byter ord med honom. Beträffande
en annan sak inhöstade jag, att herr Ström i sitt förra anförande erkände,
att Göteborgs poliskår förtjänade det amplaste vitsord och det högsta
beröm. Jag vill då uttala, att statspolisen rekryteras ur poliskåren i Göteborg
efter den regeln, örn jag icke misstager mig, att ombyte sker varje år
eller högst vart tredje år så att jag kan därför icke tänka mig, att männen
inom statspolisen bli så dåliga, då de komma i tjänstgöring i annan befattning.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april

Äng. stalspolisorganisationen m. m. (Forts.)

Herr Thorell: Herr talman! Jag hade aldrig tänkt deltaga i denna debatt,
men då herr Kilbom hel frankt kommit med alldeles felaktiga uppgifter rörande
förhållandena vid Österby bruk, kan jag icke underlåta att säga några
ord.

Herr Kilbom anmärkte på att från länsstyrelsen i Uppsala utskickats några
statspoliser till Österby bruk, och sade, att det är omvittnat, att vid Folkets
hus vid Österby bruk icke på många år förekommit något bråk. Jag förmodar,
att herr Kilbom talat i obekantskap med förhållandena, eljest skulle han
nog icke ha yttrat sig så tvärsäkert. För icke lannge sedan än ett halvt år ungefär
hade några ungdomar för Börstils socken, alltså från norra delen av länet,
vilka ungdomar hade ungsvenska märket på sina rockar, infunnit sig på
en tillställning i Folkets hus vid Österby bruk. Dessa män, nyktra, ordentliga
och fredliga, hade kommit dit för att ha trevligt, och de trodde, att de på en
sådan plats som Folkets hus, där demokratien mer än annorstädes var förhärskande,
skulle få vara i fred. De blevo emellertid överfallna av arbetare
på platsen, något onyktra, och blevo ganska illa tilltygade. Även de ordningsmän,
som vid det tillfället hjälpte till för att klara upp det hela, kommo i
klämma. Händelsen har varit föremål för rättegång vid vederbörande domstol.
örn dom i målet fallit, vet jag icke.

Man skall icke i sin iver att komma åt statspolisen tillåta sig att i riksdagens
andra kammare framlägga fullständigt felaktiga uppgifter angående de
förhållanden, som varit anledningen till att en ansvarig länsstyrelse ansett sig
nödsakad att skicka statspolis till en viss plats.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par ord gentemot herr
Gustafsson i Lekåsa till att börja med. Jag trodde, att herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet hade tillfredsställande klarlagt, varför
han å Kungl. Maj :ts vägnar begärt, att något större tillskott av bilskattemedel
skulle utgå än tidigare. Jag rekommenderar herr Gustafsson att genomläsa
andra stycket på sid. 5 i statsutskottets utlåtande nr 90, varav detta
framgår rätt tydligt.

Men, herr talman, det var icke för detta, som jag begärde ordet, utan för
att säga ett par andra saker. Jag nämnde i mitt anförande i den förra frågan,
att vi hade haft synnerligen grundliga föredragningar i detta ärende. Jag
minns icke, örn jag därvid nämnde, att vi även haft chefen för statspolisen.
örn jag icke gjorde det, så vill jag göra det nu. Vi hade också honom uppe
i utskottet för att höra honom örn allt möjligt, och jag vill tillägga, fastän
jag trodde, att det icke skulle vara behövligt, att det i utskottet också framhölls,
att det icke saknades exempel på sådant uppträdande en och annan
gång från statspolisens sida, som man borde vinnlägga sig om att undvika.
Jag kan naturligtvis icke ordagrant citera det svar, som vi fingo av statspolisens
chef, men vi fingo alla det intrycket, att han för sin del hade fullkomligt
klart för sig, att det var högst nödvändigt och nyttigt med ett mycket
omsorgsfullt urval av de polismän, som skulle uttagas till tjänstgöring i statspoliskåren.
Vi ströko under detta, och vi ifrågasatte till och med — det kan
ju hända, att det icke skadar att taga det till kammarens protokoll — att
det borde utfärdas en särskild specialinstruktion för denna kår, därför att även
örn den utförde en nyttig gärning bland annat genom att spåra upp och hålla
reda på åtskilliga utövare av olaglig sprithantering, så vore det av allra största
vikt, att den framför allt uppträdde på ett humant sätt vid sin trafiktillsyn
på landsvägarna, men även annars. Vi fingo som sagt det intrycket, att chefen
för statspolisen för sin del var beredd att medverka till att åstadkomma

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. stat spolisorganisationen m. m. (Forts.)
en så bra rekrytering oell följaktligen också ett så lämpligt uppträdande mot
allmänheten som möjligt.

När vi fingo detta besked, så ansågo vi det vara onödigt att skriva mera
i denna fråga, som ju egentligen rör statspolisens befattning med motorfordonstillsynen,
än vad vi lia gjort och vilket jag citerade första gången jag hade
ordet, alltså sid. 6 och 7 i statsutskottets utlåtande nr 89. Om detta ses mot
bakgrunden av vad vi fingo veta och höra från chefen för statspolisen, så
är det fullt tillräckligt att tjäna såsom uppmaning till ledningen och högsta
befälet för denna kår. Man har därför också anledning vänta, att det skall
bli mycket mindre anledningar till friktioner mellan allmänheten och statspoliskåren
än vad tidigare har varit fallet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Det har ju under denna debatt icke varit någon,
som tagit dessa förhållanden i försvar, örn man undantar herr Nilsson i Göteborg,
som gjorde sådana uttalanden, att ingen annan än han själv kunde tolka
dem på annat sätt, än att han sökte göra gällande, att vi hade varit ute i ogjort
väder. Är det nu så, att han förstod, att han i sina tidigare uttalanden _ varit
ute på hal is och därför nu tog tillbaka dem, så kan det ju vara en »sinnesändring»,
som kommer, när man kunnat påvisa de saker, som vi här ha påvisat.

Herr Nilsson sade emellertid i sitt sista anförande, att han icke i onödan
byter ord med mig, och det förstår jag så väl. Det har lyckats så dåligt
för honom hittills, att jag begriper mycket väl, att han icke i »onödan» gör
det. Det är bara att beklaga, att han icke tillämpar denna gyllene regel oftare,
utan att han ständigt kommer i sådan dilemma, som han kom, när han
nu t. ex. skulle svara för några av sina uttalanden. Bland annat kom han
med ett nytt felaktigt påstående, att statspoliserna stanna bara i denna befattning
ett eller två år o. s. v. Jag måste ju säga, att det tjänar ingenting
till att diskutera, när man inte har bättre reda på dessa förhållanden. Jag
behöver bara hänvisa honom till ledningen för statspolisen, där han ju kan få
exakta uppgifter.

Beträffande herr Andersons i Råstock uttalande vill jag säga, att förra
gången jag anmärkte på fördelningen av de pengar, som denne Dahl hade
fått att fördela, men fördelat på ett mycket underligt sätt, meddelade någon
från statsutskottet mig, att statspolisintendenten hade sagt ifrån, att han icke
var belåten med förhållandena i Göteborg, så att det vet jag. Men det räcker
ju inte. Skall man få någon ändring, så måste man ju se till att vederbörande
inskrider och icke tillåter, att man trakasserar, avskedar och hindrar från
befordran de konstaplar, som jag här har talat örn och som man nu håller
på att trakassera på detta sätt. Det är icke värdigt ett .statsverk, att de,
som säga ifrån och som våga tala sanning och stå för det och äro duktiga
tjänstemän, skola trakasseras, avskedas och hindras från befordran bara därför
att de ha sagt sin mening. Här gäller det att inskrida och förhindra en
sådan utveckling av ett gunstlingssystem, att ingen vågar säga något i fortsättningen.
De rakryggade polismän, som ha sagt ifrån, ha vår honnör, och
det ha vi i vår tidning också sagt ifrån, men det gäller ju icke endast detta
utan de måste också skyddas så, att de icke utsättas för vilka trakasserier som
helst i fortsättningen.

Herr Linnér: Herr talman! Efter vad jag hört sägas skulle herr Kilbom
ha berört några polisförhållanden vid Österby bruk under ett anförande, som
jag icke hade tillfälle att åhöra. Jag har på förhand meddelat herr Kilbom,

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Arty. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)
att om han skulle göra detta, så skulle jag icke komma att inlåta mig på någon
diskussion örn polisförhållandena. Jag vill endast förklara, att så långt
jag förmår, kommer ordningen att upprätthållas både vid Österby och andra
platser inom länet, även örn det för herr Kilbom skulle bli mindre trevligt.

_ Jag vill bekräfta den upplysning, som herr Thorell nyss lämnade att i anledning
av ett uppträde vid Österby är för närvarande åtal vid domstol anhängigt
emot ett par pojkar på grund av misshandel. Åtalet är icke ännu slutligt avgjort,
och det är därför så mycket mindre lämpligt att denna fråga diskuteras
i riksdagen.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag kan citera herr Thorell fastän med en liten
ändring av hans ord. Man skall icke i sin iver att försvara statspolisen lämna
oriktiga uppgifter i andra kammaren. Landshövding Linnér var något försiktigare.
Han talade icke om var i Österby ett uppträde skulle ha ägt rum,
vilket herr Thorell emellertid gjorde. Nu antar jag, att herr Thorell antingen
fallit offer för ett minnesfel eller också för oriktig information. Den sak, han
talade örn, har icke inträffat vid Österby—Dannemora folkets hus och den har
icke inträffat för ett halvår sedan. Den har inträffat vid det så kallade vagnslidret
i Österby för omkring ett år sedan. För ordningen vid vagnslidret i
Österby svarar icke folketshusstyrelsen. Det är den saken, som såvitt jag har
följt händelserna riktigt, nu är föremål för domstols handläggning. Därutinnan
kan jag verifiera landshövding Linnérs uppgift.

Men, herr talman, det hör till saken, att i anledning av denna historia vid
vagnslidret i Österby, där det örn midsommaren brukar förekomma i många
avseenden mycket trevliga traditionella fester, och där det inträffade, att polisen
förgick sig och brutalt slog omkull en man, som icke kunde försvara sig,
så har det rått ett spänt förhållande mellan vederbörande polismyndighet och
befolkningen. Jag noterar med tillfredsställelse landshövding Linnérs förklaring,
att han kommer att sörja för ordningen. Herr Kilbom kommer aldrig
att vara emot det, om det sker opartiskt. Den, som alluderar på att så skulle
vara förhållandet, åligger ju bevisskyldigheten. Jag vill dock uttala den förhoppningen,
att myndigheterna icke skola tillåta sig att genom nålstygnspolitik
skapa irritation. Man borde kunna kräva, att icke vederbörande polisbefälhavare,
i detta fall landsfiskalen, skall taga statspoliser från Uppsala och
sedan meddelar folketshusstyrelsen, som icke tillhör min riktning utan representerar
hela arbetarbefolkningen, att de skola betala 100 kronor per kväll därför.
Ännu en gång säger jag, att vi ha ingenting emot, att ordningen upprätthålles,
att man ser till att fyllerister och ligistelement icke störa lugna och
sansade människors göranden och låtanden. Men jag tillägger, att arbetarrörelsen
har i tusentals fall vid dessa folketshusföretag visat sig kunna hålla
bättre ordning utan polis än med polis, örn man vill sätta förtroende till arbetarna.

Jag kan ju berätta, att jag själv för icke så förfärligt länge sedan kom till
ett möte i en bygd, jag skall icke säga i vilket län, där det icke skulle förekomma
något annat än ett föredrag. Dit kommo bevars under ledning av en
överkonstapel från närliggande stad, som låg 3.7 kilometer därifrån, två stycken
poliser bara för detta möte. Jag var mycket smickrad av denna uppmärksamhet,
men tycka herrarna, att detta är det allra riktigaste sättet att använda
statens medel?

Jag har vid något tidigare tillfälle framhållit, att man skall visa befolkningen
litet större förtroende. Tro icke, att polissablar och pickelhuvor och
paragrafer äro säkraste metoden att upprätthålla ordningen och skapa trygghet
bland folket. Säg i stället till dem, att garantera ni för ordningen, så är
det all right, och jag är övertygad örn att det blir bättre resultat.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. stats polisorganisationen m. m. (Forts.)

Jag Ilar, herr talman, anledning att vara nöjd med denna debatt, när jag
liörde herr Andersons i Råstock anförande. I den mån detta representerar
statsutskottets uppfattning, vittnar det ju örn att man där är medveten örn
att icke allt är bra som det är, och att man bör vidtaga åtgärder för att de
irritationsmoment på många punkter, för vilka jag tror att statspolisen delvis
är ansvarig, skola avvecklas snarast möjligt. Då vi yrka avslag i enlighet
med vår motion, är det av rent principiella skäl.

Herr Thorell: Herr talman! I sitt första anförande lämnade herr Kilbom
en uppgift, som jag icke brydde mig örn att bemöta för att icke förlänga debatten.
Eftersom herr Kilbom emellertid nu tycks vilja göra det själv, så
skall jag även taga upp denna uppgift. Herr Kilbom sade, att nu skall det
vid tillställningar i Österby bruks Folkets hus finnas statspoliser, vilka skola
ha 100 kronor per styck och kväll. Jag kan icke på rak arm bevisa, att denna
uppgift är felaktig, men jag tror, att kammarens ledamöter med mig måste
uppfatta detta såsom ett synnerligen vågat påstående. Jag kan icke tänka
mig, att det kan tillåtas, att män i statens tjänst skola kunna få taga ut en
ersättning vid ordningens upprätthållande av 100 kronor per man. Jag tillåter
mig sålunda, herr Kilbom, att betvivla denna uppgift.

Enligt herr Kilboms förra anförande var det ju så lugnt och fint vid Österby
bruk, och där hade ingenting hänt under många år, men nu fick han ändå
medge, att det ägt rum en händelse, som icke överensstämmer med den uppgift
örn ordningen på platsen, som herr Kilbom lämnade. Jag skall tala örn
för herr Kilbom, att jag är personligen bekant med de båda pojkar, som blevo
överfallna i detta fall. De ha talat örn för mig, att bråket började på Folkets
hus och att de blevo överfallna, sedan de utmotats från detta demokratiska hus
på den grunden, herr Kilbom, att de buro ungsvenska märken på sina rockar
och utan något som helst annat skäl. Att sedan själva händelsen försiggick
på en annan plats i samma samhälle, det skulle jag tro, herr Kilbom, icke har
någon som helst betydelse i detta sammanhang, och det har säkerligen ingen
som helst betydelse i fråga örn att det behövs ordning vid de tillställningar,
som äga rum.

Vad beträffar tidpunkten, när detta hände, så minns jag icke precis, när det
ägde rum. Jag sade för ett halvår sedan, men jag skall ge herr Kilbom rätt
uti, att det är mycket möjligt, att det var längre tid sedan det hände. Processen
pågår i alla fall fortfarande, och det är väl tillräckligt i alla fall, herr Kilbom,
när mina uppgifter ha bekräftats av länsstyrelsens chef i det län, där händelsen
ägde rum.

Nyss viskade till mig en kamrat, herr Eriksson i Sandby, som är från denna
trakt, att han hade den uppfattningen, att mina uppgifter örn platsen för
händelsen äro riktiga, d. v. s. att händelsen skulle ha ägt rum i Folkets hus.
Jag tror, herr Kilbom, att vi icke skola tvista örn den saken. Herr Kilbom kommer
i alla fall ingenstans därmed och kan icke komma ifrån de fakta, som jag
är fullkomligt säker på äro riktiga. Annars skulle jag icke ha gett mig upp
i denna debatt.

Herr Linnér: Herr talman! örn herr Kilbom vill göra sig besvär med att
taga kännedom om häradsrättens protokoll, så kommer herr Kilbom att finna,
att hans uppgifter äro felaktiga.

Herr Kilbom: Ja, det förutsätter naturligtvis, att häradsriittens domslut står
över varje diskussion, men att så icke är fallet bevisar ju förefintligheten både
av hovrätt och av högsta domstol.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. statspolisorganisationen m. m. (Forts.)

Vad beträffar uppgiften om de 100 kronorna till statspolisen vid Österby,
bär jag den uppgiften från vederbörande där borta, och jag tror icke, att de
ha någon anledning att ljuga. Det behöver ju icke, herr Thorell, bara vara
ersättning för statspolisens arbete, utan det kan ju tänkas, att också resor äro
inkluderade i beloppet.

Vad sedan beträffar påståendet, att en av ungsvenskarna skulle blivit misshandlad,
är det lika oriktigt som herr Thorells övriga uppgifter.

(Herr Thorell insköt här, att det var två.)

Ja, icke ens två. Befolkningen har protesterat emot att polisen har misshandlat
— det var 500 människor, som åsågo detta — en arbetarpojke, därför
att det påstods, att denne haft något krakel med ungsvenskarna.

Jag skall vidare be att få meddela herr Thorell, att även på en annan punkt
har han lämnat oriktig uppgift. Herr Eriksson i Sandby bor icke »i närheten»
av Österby bruk. Det är minst 2.5, sannolikt 3 mil enligt vad han själv upplyst
mellan hans hemort och Österby. Ryktena gå ju dock mycket snabbt i
de kretsar, som vilja lasta arbetarna, ungefär lika snabbt som då en socialdemokrat,
härvidlag bakom herr Thorell, sekunderar en högerman.

Herr Thorell: När jag talat örn trakten av Österby, så är det väl klart fö^
vem som helst, att jag menar, att räknat från Stockholm till denna trakt ligger
en ort på 2.5 mils avstånd från Österby i närheten av denna ort.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Då statsutskottets ärade ordförande
säger, att jag borde se efter, hur Kungl. Majit har skrivit, och att i
statsutskottets utlåtande står antecknat, att omkring 50 procent av totalkostnadena
för statspolisens verksamhet förorsakats av vägtrafiktillsynen samt att
därför dessa 582,600 kronor borde utgå av automobilskattemedel till avlöning
av statspolisen, vill jag meddela, att detta ha vi klart för oss. Men det är just
det, jag velat här för kammaren framhålla, att automobilskattemedlen icke
skola börja användas för annat ändamål än för vägunderhåll, vägbyggnader
och dylikt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

_ Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottet hemställan, 2:o) bifall till berörda hemställan
med den ändring, att vad i punkten II) föreslagits därom, att vissa
anslagsposter skulle utgå av automobilskattemedel, uteslötes, samt 3 :o) avslag
å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Herr Ström begärde emellertid votering, varför
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Ström votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 90 antager utskottets hemställan med den
ändring, att vad i punkten II föreslås därom, att vissa anslagsposter skola utgå
av automobilskattemedel, uteslutes, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. stat spolisorganisationen m. m. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts proposition
i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresnings förf arandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel
nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring, att vad i punkten II föreslås därom, att vissa anslagsbelopp skola
utgå av automobilskattemedel, uteslutes.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gang uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Sedan herr andre vice talmannen nu åter övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar föredrogos vidare vart för sig:

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion angående borttagande av den s. k. överföringsavgiften för järnvägsvagn
från Liljeholmen till Enskede; och

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckta motioner örn
utredning rörande den kommunala självstyrelsen i hela dess vidd.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 79, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande av statens hantverkslånefond m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. Därvid anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! I det föreliggande utlåtandet tillstyrker statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en statens hantverkslånefond.
Denna hantverkslånefond utgör en ny upplaga av lånefonden
för befrämjande av hantverk och mindre industri, erhållen genom sammanslagning
av nyssnämnda fond och den under kristiden inrättade lånefonden
för ackords- och förlagslån åt hantverkare.

I samband med behandlingen av denna fråga örn inrättande av en statens
hantverkslånefond har statsutskottet också yttrat sig örn en del motioner, bland
annat en av undertecknad m. fl. väckt motion, vari vi hemställt, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och förslag snarast
möjligt om inrättande av en lånefond för främjande av hem- och smain -

Äng. inrättande
av
■statens hantverkslånefond

ra• ra.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. inrättande av statens hantverkslånefond m. m. (Forts.)
dustri och därmed jämförlig verksamhet. Utskottet framhåller nu i sitt utlåtande
att i den av oss väckta motionen såväl som i motionerna i första kammaren
nr 324 och i andra kammaren nr 661 har erinrats örn rådande försörjningssvårigheter
på landsbygden och örn de biförtjänster genom hemslöjdsarbeten
av olika slag såsom vävning, snickeri, träslöjd samt smidesverksamhet
m. m., till vilka landsbygdens befolkning ofta vore hänvisad för sin utkomst.
Det är med stor tillfredsställelse, som jag konstaterar utskottets kraftiga understrykande
av att utkomstmöjligheterna för landsbygdens befolkning böra
främjas. Ltskottet säger nämligen bland annat: »I likhet med motionärerna
behjärtar utskottet varmt, att möjligheterna på allt sätt underlättas för denna
befolkning att genom dylika arbeten vid sidan av exempelvis ett mindre
jordbruk vinna ett välbehövligt tillskott till sin i mångå fall knappa bärgning.
Utskottet förutsätter också, att denna synpunkt skall i möjligaste mån beaktas
vid kommerskollegii utövning av ifrågavarande låneverksamhet.»

Detta klart uttalade positiva intresse för ifrågavarande sak bör noteras, och
det bör vara av värde vid frågans fortsatta behandling. Jag förmenar nämligen,
att den sak, det här särskilt gäller, nämligen åtgärder för ökande av
landsbygdens försörjningsmöjligheter, icke är slutgiltigt avgjord genom ett
bifall till föreliggande förslag örn inrättande av en statens hantverkslånefond.
Jag tror icke, att varken lånevillkoren eller formen för lånerörelsen är tillfredsställande,
sadan den här föreslås, da det gäller att främja det speciella
intresse, sorn motionärerna företräda. Jag återkommer strax till denna sak.

Jag vill först erinra örn hurusom också utskottet med all rätt framhåller,
att det icke endast gäller frågan örn kapitalanskaffning till hem- och småindustrien
och därmed jämförlig verksamhet, utan för att dylik verksamhet med
fördel skall kunna drivas, gäller det även att på lämpligt sätt ordna frågan
örn avsättningen av de tillverkade varorna. Utskottet säger örn denna sak:
»I detta avseende» — alltså beträffande avsättningen av de tillverkade varorna
— »liksom ock beträffande möjligheterna till erforderlig handledning
och undervisning m. m. har sociala jordutredningen i ett den 12 december 1935
avgivet betänkande framfört vissa uppslag, som torde förtjäna ytterligare
övervägas.» Jag skall icke taga upp tiden med att redogöra för de enligt min
mening mycket beaktansvärda och förståndiga förslag, som sociala jordutredningen
i det nämnda betänkandet framfört och där man avsett, att hushållningssällskapen
eller under dem sorterande nämnder skulle söka främja avsättnings-
och organisationsfrågorna m. m. för hem- och småindustrien. Dessa
förslag äro helt visst mycket riktiga, och böra på ett eller annat sätt förverkligas.

Jag återkommer emellertid till frågan örn lånegivningen. Den låneform,
som vi nu här gå att besluta, kan nog vara bra på sitt sätt och i viss utsträckning
tillgodose de i motionen framförda önskemålen, men också blott i viss
utsträckning. Det kan för det första vara tvekan örn huruvida lån från hantverkslanefonden
kunna lämnas för startande av de många olika former av binäringar,
det kan bli fråga^om. Såväl i vår motion som i sociala jordutredningens
förslag har bland sadout, som borde bil föremal för lånestöd, förutom
olika former av småindustri och hemslöjd även nämnts uppfödning av pälsdjur
o. s. v., och det kan vara tveksamt, örn lån från hantverkslånefonden står
till buds för sådan verksamhet.

Vidare .äro lånevillkoren för ogynnsamma. Lån från hantverkslånefonden
skulle enligt föreliggande förslag förräntas efter 4.5 procent och vara amorteringsfria
endast ett år. För att giva det behövliga stödet åt de små och ekonomiskt
svaga företagarna och för vederbörande möjliggöra en lycklig start
behövs det bättre lånevillkor. Sålunda ha vi i vår motion föreslagit, att lånen

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. inrättande av statens hantverk slånefond m. m. (Forts.)
skulle vara ränte- och amorteringsfria i två år, löpa med lägsta möjliga ränta,
högst 3.5 procent, samt amorteras med en femtedel årligen. Den sistnämnda
bestämmelsen är likalydande med den bestämmelse som föreslås för hantverkslånefonden.

Till sist måste jag säga, att hantverkslånefonden icke torde kunna komma
att främja utvecklingen av hem- och småindustrien samt därmed^ jämförlig
verksamhet i önskvärd omfattning på grund av det sätt på vilket låneförmedlingen
skall .ske. Enligt förslaget skola lånen beviljas av kommerskollegium.
Kommerskollegium i all ära men detta sätt för långivningen genom ett ämbetsverk
i Stockholm innebär en alltför stel och besvärlig ordning. Det har
erfarenheten visat. Antalet lån, som lämnats från den nuvarande hantverkslånefonden,
är icke heller så stort. Enligt uppgifter i sociala jordutredningens
förut nämnda yttrande utgjorde antalet lån från hantverkslånefonden, som
bestått sedan 1910, den 30 juni 1935 endast 126 lån. Jag tror, att långivningen
för det ändamål, som jag här särskilt åsyftar, bör handhavas av något
organ länsvis, exempelvis den nämnd, som enligt sociala jordutredningens förslag
bör finnas inom varje hushållningssällskaps område. Verksamheten bör
givas möjligast fria former, så att länsorganen kunna anpassa den efter förhållandena
och erfarenheten.

Med detta har jag, herr talman, velat å ena sidan med tacksamhet understryka
det positiva intresse för främjande av hem- och småindustri och därmed
jämförlig verksamhet på landsbygden, som kommit till uttryck i utskottsutlåtandet,
men å andra sidan framhålla, att jag icke tror, att denna fråga är
definitivt avgjord och tillfredsställande löst genom det förslag, som vi^nu här
gå att bifalla, utan frågan örn förbättrande av utkomstmöjligheterna på landsbygden
genom en lämplig långivning, som gör det möjligt för de små företagarna
att erhålla stöd, då de vilja starta en binäring av ett eller annat slag,
den frågan måste återkomma i annat sammanhang. Jag vill uttala den förhoppningen,
att den snarligen måtte återkomma och att den sociala jordutredningens
av mig här förut berörda förslag så fort som möjligt måtte leda till
ett positivt resultat, ty det är en verkligt betydelsefull sak, det här gäller, och
den kan säkerligen också på ett tillfredsställande sätt främjas, örn man kan
finna lämpliga stödformer.

Häruti instämde herrar Lindmark och Brännström i Burträsk.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att
uttala min tillfredsställese över att här olika lånefonder^ sammanförts till en.
Därigenom blir det enklare för de lånesökande att få lån. Det blir icke sa
svårt för dem, som då det var olika fonder och olika former för låneansökningarna.
Vad jag vill göra erinran mot i det föreliggande förslaget, det är, att
räntan satts till 4.5 procent. Men i närvarande .stund är ingenting att göra åt
den saken. Vi veta emellertid, att det under nuvarande förhållanden i allmänhet
går att få pengar i privata banker till lägre ränta än den här föreslagna.
Sålunda kommer denna fond icke att i närvarande tid fylla det ändamål,
som man kanske önskat. Jag vill uttala den förhoppning, att det örn några
år, då staten genomfört en konvertering av sina egna lån och har möjlighet
att få sin egen låneränta till lägre belopp, också skall vara möjligt att sänka
räntan på lån från denna fond liksom på lån från statens övriga lånefonder.

Kommerskollegium har i sitt yttrande föreslagit, att vederbörande skulle ha
en viss yrkeskompetens för att erhålla lån, och i detta syfte har kollegium
föreslagit, att den lånesökande i regel skulle uppvisa ett års verksamhet, innan
lån skulle beviljas. Då statsrådet framlade sin proposition, drog han ett brett
streck över detta förslag, och därmed står ju fältet fritt att nästan under vilka

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Ang. inrättande av statens hantverkslånefond m. m. (Forts.)
former som helst och under vilka förutsättningar som helst komma in med låneansökan.
Jag för min del var på det klara med att örn här icke fanns något
stöd för kommerskollegii behandling av dessa ärenden, skulle det bli mycket
svårt för kommerskollegium att handhava denna sak, och därför har jag i särskild
motion hemställt örn bifall till den framställning, som kommerskollegium
gjort i sitt yttrande.

Nu har det både enskilt och mera offentligt gjorts gällande, att en sådan
bestämmelse, som här föreslagits, skulle innebära ett monopol. Vi leva nu i
monopolskräckens dagar. Min tanke har icke varit att i någon mån skapa
ett monopol. Monopol på yrkesutövning och hantverksutövning tror jag att
man minst av allt skall ge sig in på. Vad jag däremot håller på, både när det
gäller yrket som sådant och enskilda yrkesutövare och företagare, det är, att
det skall finnas^ kompetens hos dem, som skola utföra ett arbete. Jag har
under cirka 30 års medlemskap av mitt facks fackförening alltid hållit styvt
på, att den, som skall godkännas såsom medlem av fackföreningen, skall kunna
sitt yrke. Jag kan icke finna, att det ligger någon orättvisa i att uppehålla
denna regel. Enligt min uppfattning är det en rättvis inställning, då
man själv driver ett yrke. Jag vill erinra örn att ett av de allra svåraste förhållanden,
_ som finnas för dem, som skola börja att driva en rörelse, är att få
en ordentlig kalkylation på vad det kostar att utföra arbetet. Många exempel
skulle kunna tagas fram för att visa, att, när människorna skola börja
sitt yrke, de resonera som så, att då den eller den kan göra det till det eller
det priset, så kan jag göra det billigare, utan att de kunna bedöma saken. Då
kommer man fram till denna ohållbara situation i fråga om möjligheterna att
fa ordentligt betalt för det arbete, som utföres. Det har varit en utgångspunkt,
som jag sökt hävda. Jag finner icke, att detta är ett monopol utan endast
en väg att halla yrkesskickligheten och -kunnigheten uppe i fråga örn
det arbete, på vilket man skall försörja sig.

Jag vill vidare understryka, vad den föregående ärade talaren yttrade i fråga
örn en sak, som ganska mycket förbises i den allmänna diskussionen, icke
minst bland hantverkare och småindustriernas utövare, och det är möjligheten
att skaffa avsättning för de produkter, som tillverkas. Här ligger ett stort
arbetsfält, på vilket man genom sammanslutningar inom småindustrien börjat
få litet bukt. Jag vill uttala den förhoppningen, att den påbörjade verksamheten
skall kunna drivas fram genom statens stöd, ty här finns verkligen en
arbetsuppgift, vars utförande kan leda till frambringande av mycket arbete
åt folk.

. Nu har. utskottet i sitt utlåtande på sid. 4 gjort ett uttalande, med vilket
.lag för min del kan säga att jag i stort sett är tillfredsställd. Här står på sista
raderna: »Vid statens ifrågavarande långivning bör frågan örn de låneansökandes
kompetens och de konkurrenssynpunkter, som vid ärendenas behandling
kunna pavisas, i den man sa är möjligt beaktas, liksom det också i övrigt
bör noggrant tillses, att sådana allmänna betingelser föreligga, att lånen kunna
antagas bliva till avsett gagn.» Detta uttalande, som framkommit från ett
enhälligt statsutskott, synes mig i huvudsak giva uttryck åt, vad kommerskollegium
velat ha fram, nämligen att kollegium skall ha rätt att sovra, d. v. s.
taga hänsyn till yrkesskickligheten och möjligheterna att kunna utföra arbetet
både ur yrkessynpunkt och ur ekonomisk synpunkt. Genom detta uttalande
med den innebörd, jag lägger i det, finner jag för min del huvudsynpunkten
i vad jag velat ha fram vara tillgodosedd. Under sådana förhållanden
har jag intet annat yrkande att framställa än örn bifall till utskottets förslag,
sådant det föreligger.

Herr Lundell instämde häruti.

Oasdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. inrättande av statens hantverk slånefond m. m. (Forts.) _

Herr Molander: Herr talman! Jag är motionär i detta ärende och har i min
motion yrkat, att man vid utformandet av direktiven för låneverksamheten
måtte taga i betraktande de förslag, som den sociala jordutredningen överlämnat
till Kungl. Maj :t. Statsutskottet har icke tillstyrkt, vad som föreslås
i motionen, men har skrivit så pass positivt och välvilligt, att jag i egenskap
av motionär kan säga mig i alla fall vara belåten. Det är att förmoda och hoppas,
att Kungl. Maj :t också tar ad notam, vad statsutskottet sagt och riksdagen
nu kommer att säga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 80, i anledning
av väckta motioner örn anslag till förstärkning av avkastningen av understödsfonden
för Ryssland ssvenskar blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkten 1, angående karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Uti en till riksdagen avlåten, den 6 mars 1936 dagtecknad proposition,
nr 171, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för karolinska sjukhuset, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit:

a. Grundbelopp ............................ kronor 22,400

b. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis...... » 1,000 23,400

2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............ kronor 14,000

Summa förslagsanslag kronor 37,400;

dels till universitetssjukhus: karolinska sjukhuset: avlöningar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 37,400 kronor;

dels till universitetssjukhus: karolinska sjukhuset: omkostnader för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 4,000 kronor;

dels till universitetssjukhus: karolinska sjukhuset: utrustning för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 180,000 kronor;

dels besluta, att staten skulle enligt avtal, som i huvudsaklig överensstämmelse
med de av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna grunderna
kunde komma att träffas mellan Kungl. Maj :t och direktionen över serafimerlasarettet,
från och med den 1 juli 1937 övertaga lasarettets drift, ävensom,
under förutsättning härav, att från och med samma dag lasarettet och karolinska
sjukhuset skulle stå under gemensam förvaltning av direktionen för
sistnämnda sjukhus;

Äng- karolinska
sjukhuset
och
serafimerlasarettet.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)

dels ock till universitetssjukhus: understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm för budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag av 1,007,000
kronor, att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj :t kunde finna
gott meddela.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft dels en inom första
kammaren av herr Pauli väckt motion, nr 321, angående i propositionen omnämnda
biträdande läkartjänster vid serafimerlasarettets sjukgymnastikavdelning,
dels ock en inom andra kammaren av fru Gustafson m. fl. väckt motion,
nr 665, vari föreslagits, att riksdagen måtte höja det av Kungl. Maj :t begärda
anslaget till universitetssjukhus: understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm med 20,000 kronor till 1,027,000 kronor, att utgå under
de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna gott meddela.

Utskottets^ hemställan i förevarande punkt innefattade, att riksdagen måtte,
med avslag å ovanberörda motioner, bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Efter föredragning av berörda hemställan, yttrade:

Herr Severin: Herr talman! Jag har tillsammans med ett pär andra kammarledamöter
i denna fråga väckt en motion. I denna motion yrkas en höjning
av det av Kungl. Majit begärda anslaget till »Universitetssjukhus: Understöd
och ersättningar till serafimerlasarettet i Stockholm», som av utskottet
behandlas under punkten l:o). Vi hava i motionen yrkat, att det av
Kungl. Majit begärda anslaget skulle ökas med 20,000 kronor från 1,007,000
kronor till 1,027,000 kronor. Nu har ett enhällig utskott yrkat avslag på den
väckta motionen. Jag vet sålunda mycket väl, att förhoppningarna örn att få
kammaren att bifalla motionen äro små eller inga.

Jag har emellertid velat säga ett par ord örn saken. Lönerna vid serafimerlasarettet
äro erkänt låga. Direktionen för lasarettet har ju själv föreslagit
löneförhöjning, så att lönerna för ekonomipersonal och dylikt skulle
komma upp \ jämnhöjd med lönerna vid stadens sjukhus. Riksdagen hade
ju under fjolåret anledning att behandla frågan, och riksdagen angav ju också
da som sin mening, att lönerna vore mycket låga, en mening, som riksdagen
ytterligare underströk därigenom, att den ökade det av Kungl. Maj :t begärda
anslaget till serafimerlasarettet för att därigenom möjliggöra en höjning av
lönerna. Denna höjning, som sålunda möjliggjorts genom det ökade anslaget,
ansågs emellertid heller icke av riksdagen vara till fyllest. Men man väntade
på en utredning i ämnet och ville icke genom en ytterligare anslagshöjning
föregripa det förslag, som denna utredning skulle kunna komma till.

Nu föreligger denna utredning. Emellertid anser Kungl. Majit, att det
torde vara erforderligt att göra densamma till föremål för ett grundligare
övervägande än som under nuvarande förhållanden varit möjligt. Det kan
salunda icke vara fråga örn, att detta av de sakkunniga framlagda förslag
skall framläggas för riksdagen. Det låter ju tänka sig, att den överarbetning
av de sakkunnigas förslag, som departementschefen sålunda förutsätter, kan
verkställas så, att proposition i ämnet kan lämnas till nästa års riksdag. Det
är väl dock långt ifrån säkert, att så sker. Jag tror också, att den överarbetning,
som måste ske av förslaget, får bliva ganska grundlig. I vissa fall
innehåller förslaget försämringar av redan nu utgående löner i stället för att
meningen skulle vara, att lönerna skulle förbättras. Med hänsyn till att det
mycket väl kan tänkas dröja längre tid än att möjligheter för propositions
framläggande till nästa års riksdag kunna föreligga och med hänsyn till, att
den anslagshöjning, som motionen innehåller, är mycket ringa, endast 20,000

Oasdagen den 29 april.

Nr 28.

Ang. karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
kronor, och sålunda icke behöver framkalla några budgetära bekymmer, skall
jag i alla fall be att såsom ett provisorium i väntan på den slutliga löneregleringen
få yrka bifall till den av fru Ruth Gustafson och mig med flera väckta
motionen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till berörda hemställan med den ändring däri, som föreslagits i
motionen II: 665; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Punkten 2).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 82, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till universitetsstatistik; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 13.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 83, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående Chalmers tekniska institut m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 21 februari 1936 dagtecknad proposition,
nr 135, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna i statsrådsprotokollet intagen avlöningsstat för Chalmers
tekniska institut att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/
1937;

dels till Chalmers tekniska institut: avlöningar för budgetåret 1936/1937
anvisa ett förslagsanslag av 255,100 kronor;

dels till Chalmers tekniska institut: omkostnader för budgetåret 1936/1937
anvisa ett förslagsanslag av 57,200 kronor;

dels till Chalmers tekniska institut: materiel m. m. för budgetåret 1936/1937
anvisa ett reservationsanslag av 47,000 kronor;

dels till Chalmers tekniska institut: bokinköp och bokbindning för institutets
bibliotek för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 15,000
kronor;

dels till Chalmers tekniska institut: stipendier in. m. för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett reservationsanslag av 900 kronor;

dels ock, under av departementschefen i statsrådsprotokollet angiven förutsättning
beträffande förlängning av avtalet med Göteborgs stad rörande
upplåtelse av tomt för Chalmers tekniska instituts högre avdelning eller en
densamma ersättande högre teknisk läroanstalt, till uppförande av byggnad
för fackavdelningen för skeppsbyggeri m. m. vid nämnda institut i huvudsaklig

Äng. Chalmers
tekniska
institut m. m.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. Chalmers tekniska institut m. m. (Forts.)
överensstämmelse med av 1934 års sakkunniga avgivet förslag för budgetåret
1936/1937 under utgifter för kapitalökning, statens allmänna fastighetsfond,
anvisa ett reservationsanslag av 370,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Forssell väckt motion, nr 333, vari
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
i vad den begärde 370,000 kronor i reservationsanslag till uppförande
av byggnad för fackavdelning för skeppsbyggeri m. m. vid Chalmers tekniska
institut, för sin del såsom reservationsanslag för budgetåret 1936/1937 anslå
370,000 kronor för påbörjande i Göteborg av en självständig skeppsprovningsanstalt
under i motionen angivna förutsättningar i avseende å tomt och understöd
från industrien;

dels ock en inom andra kammaren av herr Hassler väckt motion, nr 658,
vari föreslagits, att riksdagen, med bifall till förevarande proposition, ville
uttala, att beslutet härom icke på något sätt finge anses bindande för riksdagen
vid den slutliga prövningen av frågan örn Chalmers tekniska instituts
högre avdelnings omorganisation till en teknisk högskola och örn bibehållandet
av skeppsbyggeriundervisningen vid tekniska högskolan.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Reservation hade emellertid anmälts av herr Holmgren, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionen I: 333.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hassler: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en motion, som
innefattar två olika yrkanden. Jag har dels föreslagit, att riksdagen skulle
uttala, att dess beslut icke skulle bliva bindande för riksdagen vid den slutliga
prövningen av frågan örn Chalmers tekniska instituts högre avdelnings omorganisation
till teknisk högskola. Det andra yrkandet gäller bibehållande av
skeppsbyggeriundervisningen vid Tekniska högskolan.

Utskottet har välvilligt tillmötesgått min begäran i det ena hänseendet därigenom,
att utskottet i motiveringen uttalat, att ett beslut av riksdagen i överensstämmelse
med vad utskottet tillstyrkt icke får anses innebära ett definitivt
ställningstagande från riksdagens sida till frågan örn den slutliga omorganisationen
av Chalmers tekniska institut till en teknisk högskola. Däremot
har utskottet icke velat biträda det andra yrkandet i motionen, nämligen
rörande skeppsbyggeriundervisningens bibehållande vid Tekniska högskolan.
Jag kan icke underlåta att finna detta ståndpunktstagande vara litet egendomligt.
När man nu icke vill binda sig i fråga örn Chalmers tekniska instituts
blivande omorganisation, förefaller det egendomligt, att man dock faktiskt
binder sig i fråga örn skeppsbyggeriundervisningens ordnande. ''Visserligen
har man icke gjort det så, att man framlägger ett definitivt utformat
förslag till organisation av den blivande fackskolan. Man har icke framlagt
något förslag med hänsyn till lärarkrafter, undervisningens allmänna inriktning
o. s. v. Men man har i alla fall tagit ståndpunkt, när det gällt koncentrationen
av skeppsbyggeriundervisningen till Göteborg. Jag måste härvidlag
erinra, att riksdagen tidigare, då det varit fråga örn att vidtaga partiella
åtgärder i fråga örn Chalmers tekniska institut, varit mån örn att icke
binda sig onödigtvis eller medgiva sådana partiella åtgärder, som hade samband
med frågan i dess helhet, innan denna vore fullständigt utredd och man
tagit ståndpunkt därtill.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. Chalmers tekniska institut m. m. (Forts.)

Statskontoret har också i ett remissyttrande över det till grund för propositionen
liggande sakkunnigförslaget uttalat, att i varje fall i nuvarande läge
icke kunde anses tillrådligt att lägga förslaget till grund för partiella reformer
inom den högre tekniska undervisningen. Jag tror, att detta är tillämpligt
icke minst i fråga om skeppsbyggeriundervisningen. Vad denna utbildning
beträffar är det viktigt, att den är förlagd till en fullständig högskola,
som sålunda har fullständiga resurser med hänsyn till utbildningen i närgränsande
ämnen.

Ibland de tekniska facken finnes knappast något, som har så omfattande
beröring nied övriga fack som skeppsbyggeriet. Här måste man hålla känning
med maskinbyggnad, elektroteknik, metallurgi, kemi o. s. v., till och med
med husbyggnad samt väg- och vattenbyggnad. Det erkännes på alla håll,
att varje något så när allmänbildad skeppsbyggare måste hava god kännedom
örn maskinbyggnad. Särskilt böra mariningenjörerna hava en grundlig utbildning
i maskinbyggnadslära.

De sakkunniga hava erkänt, att betydande kostnader äro förbundna med att
inrätta en maskinbyggnadsfackskola och få den utbyggd så, att den tillfredsställer
alla krav. Det har i remissutlåtandena framhållits, att denna fråga är
stor och viktig och att dess lösning kommer att draga betydande kostnader.

Vad beträffar utbildningen av mariningenjörer förutsätter propositionen, att
örn man koncentrerar skeppsbyggeriundervisningen till Göteborg, sådana anordningar
skola träffas, att försvarsväsendets intresse av en fullgod utbildning
av blivande mariningenjörer icke eftersättes. Men frågan är: Kan överhuvud
denna förutsättning, örn den uppställes, verkligen bliva uppfylld, då den
stora huvudfrågan i alla fall är ganska oklar? Man kan också fråga sig, när
denna förutsättning skall bliva uppfylld.

Jag tror, att man vågar säga, att det förefaller mindre tillrådligt att just
nu i detta sammanhang lösrycka skeppsbyggeriutbildningen från sambandet
med den övriga tekniska undervisningen. Man har anfört som motiv för förläggningen
till Göteborg, dels att elevantalet är för litet för två fackskolor,
och dels vidare, att det finnes bättre förutsättningar för samarbete med industrien
i Göteborg än i Stockholm, och ytterligare, att örn modellrännan förlägges
till Göteborg, är det uppenbart, att utbildningen bör förläggas dit hellre
än till Stockholm, trots att kostnaderna där bli större än i Stockholm. Man
kan säga, att det visserligen kan framföras skäl för att förlägga skeppsprovningsanstalten
och modellrännan till annan plats än Göteborg, närmast till
Stockholm, men att allvarliga invändningar kunna resas mot sammankopplingen
av denna skeppsprovningsanstalt och modellränna med ifrågavarande utbildning.
Det förefaller, som örn man på vissa håll hade den föreställningen,
att möjligheterna till praktisk och teoretisk utbildning på samma plats vore
av avgörande betydelse. Det strider emellertid -mot erfarenheterna från utlandet.
På de flesta håll anser man där icke, att denna sammankoppling har
så stor betydelse. I Norge vid den tekniska högskolan i Trondheim har man
visserligen också en modellränna på platsen men av ungefär samma storlek
som den nuvarande i Stockholm. Man anser sig där icke behöva flytta undervisningen
för den sakens skull.

Man kan över huvud säga, att den teoretiska utbildningen är en sak, som
icke med nödvändighet —• i varje fall icke på ett större antal punkter •— behöver
förenas med praktisk tjänstgöring. Med nuvarande kommunikationer
går det mycket lätt att förena teoretisk utbildning på en plats med praktisk
utbildning på en annan. Man kan förlägga studierna på varven till annan tid
än den, som ägnas åt den teoretiska undervisningen. I längden vinner man i
själva verket mest genom att icke sammanblanda teorien och praktiken.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr %8. 5

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. Chalmers tekniska institut m. m. (Forts.)

Jag har den uppfattningen, att de avgörande skälen tala för att den egentliga
skeppsbyggeriundervisningen kvarhålles i Stockholm eller att i varje fall
undervisningen i detta ämne får vara kvar där. Man anser, att det blir billigare
på det sättet. Vidare är det klart, att det finnes ett större antal elever,
som hava sin hemort i Stockholm eller närheten av Stockholm. Jag har inhämtat,
att för närvarande uppgår elevantalet i Stockholm uti Tekniska högskolans
fackskola för skeppsbyggeri till 73. I Göteborg, där man har en
högre avdelning för skeppsbyggeri, har man bara 7 elever för närvarande.
Den större delen av landet har sina förbindelser på huvudstaden. Därför blir
det för studenterna själva till större fördel att undervisas i Stockholm än i
Göteborg, där det för många skulle betyda, att de finge avlägsna sig ganska
långt från hemorten. För alla dem, som bo i Stockholm, är det ingen liten uppoffring
att bevista undervisning i Göteborg.

Det viktigaste är dock, att den tekniska högskolan i Stockholm bör hava
fullständiga utbildningsmöjligheter, att man bör hava en undervisning, som
medger att uppehålla sambandet med övriga undervisningsgrenar, att man får
tillfälle till en mera allsidig och i längden mera givande utbildning. Jag vill
därför framhålla, att det bärande skälet för den motion jag framlagt och det
yrkande, som gjorts, väsentligen är detta, att man genom bibehållande av
kontakten med den mera allsidiga och omfattande tekniska undervisningen i
Stockholm bör, enligt de meddelanden jag fått och den uppfattning jag kunnat
bilda mig, hava utsikt att komma till bättre resultat. Det är dock i längden
det viktigaste i fråga örn undervisningen och dess organisation, att man lägger
det så, att resultatet både ur elevernas och undervisningens egen synpunkt kan
bliva så bra som möjligt. Trots att utskottet har en annan ståndpunkt, vidhåller
jag den uppfattningen, att man icke bör, i varje fall icke nu, fatta något
beslut örn koncentration av skeppsbyggnadsundervisningen till Göteborg.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till min motion i det avseende
den icke vunnit utskottets beaktande.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag har icke kunnat följa statsutskottet i
denna fråga, som ju gäller att skapa högskoleutbildning för en avdelning vid
Chalmerska institutet och samtidigt draga in den motsvarande avdelningen vid
Tekniska högskolan i Stockholm. Nu skall jag för min del icke gå in på dessa
detaljer och skall icke upptaga själva sakfrågan annat än helt formellt. Denna
fråga är icke ny, den har varit uppe till omprövning förut vid föregående
riksdagar. Riksdagen har då i varje fall avvisat denna fråga med den motiveringen,
att riksdagen har velat se hela undervisningsplanen framlagd i ett
sammanhang, för att kunna fatta en förnuftig ståndpunkt i frågan. Jag skulle
vilja påminna mig, att så sent som i fjol var denna fråga uppe och blev avvisad
på detta sätt. Då frågar jag nu: vad har inträffat sedan riksdagen sist
sysslade med denna fråga, som kan motivera, att riksdagen fattar ett beslut i
helt motsatt riktning mot sist. Jag har forskat därefter, men icke funnit att
något märkvärdigt inträffat, ingenting annat än att sakkunniga, som hålla på
med dessa frågor, själva föreslagit, att frågan skulle utbrytas. Men det räcker
icke för mig. Jag vill se hela deras plan, och först då kan jag ta ståndpunkt
till den. Örn man nu fattar beslut i den riktning statsutskottet föreslagit, kan
det hända, att man ställes inför den förargliga situationen: att nu sade man a,
nu måste man säga b på en annan punkt. Även det bär mig emot. Jag menar,
att en förnuftig ståndpunkt i frågan är att begära hela fältet belyst på en
gång, innan riksdagen fattar ståndpunkt, och därför, herr talman, ber jag att
få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av mig vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. Chalmers tekniska institut m. m. (Forts.)

Herr Sefve: Herr talman! Det är självklart, att det i och för sig är fördelaktigt,
örn den tekniska undervisningen har så intim kontakt med det praktiska
livet som möjligt. Ur den synpunkten är det också ganska naturligt,
att man finner, att skeppsbyggeriundervisningen bör förekomma framför allt i
Göteborg. Det har här framhållits, att man har ett större antal studenter på
skeppsbyggeriavdelningen vid tekniska högskolan i Stockholm, än å samma avdelning
i Göteborg. Men örn man i stället för att se till antalet studerande tar
reda på, hur många det är av dem, som blivit praktiserande ingenjörer inom
skeppsbyggeriet, så finner man siffror, som visa något annat. Bland dem äro
Chalmersingenjörerna i avgjord majoritet. Enligt de uppgifter, jag fått, skulle
det för närvarande finnas omkring 59 praktiserande ingenjörer inom skeppsbyggeriet.
Av dessa äro icke mindre än 46 utbildade i Göteborg och 13 vid
tekniska högskolan i Stockholm.

Man har frågat, huru det kommer sig, att det just nu blivit sådan brådska
med att lösa denna del av det stora problemet. Förklaringen är helt enkelt
den, att det blivit sammankopplat med byggandet av en modellränna, en skeppsprovningsanstalt,
som det skulle vara nyttigt för de svenska varven att ha tillgänglig.
Man skulle i så fall icke behöva gå till utlandet för sina prov, vilket
man nu måste göra, och det är därför ganska naturligt, att man vill försöka
få denna detalj löst så snart som möjligt.

Det framhölls av någon föregående talare, att det ej skulle vara så lämpligt
att använda samma modellränna för både praktiska syften och undervisning,
och det anfördes därvidlag exempel från utlandet. Emot detta står, att man
från vissa länder, t. ex. Amerika, bestämt uttalat sig för lämpligheten av en
sådan anordning som denna. Det förhållandet, att man exempelvis i Tyskland
icke är särskilt pigg på denna sammankoppling, sammanhänger, har man sagt
mig, därmed, att dessa båda grenar —- alltså modellrännans användning i det
praktiska näringslivets respektive undervisningens tjänst —- där faller inom
två olika ministerier, och att till följd därav sammankopplingen för dem kommit
att medföra en hel del olägenheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr andre vice talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i motionen 1: 333, samt 3 :o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som innefattades i det av herr
Hassler under överläggningen framställda yrkande!; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ H.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av väckta motioner angående omprövning av pensionsförsäkringsfondens
medelräntenivå och nedbringande av räntan å redan beviljade
lån ur fonden;

nr 85, i anledning av väckta motioner örn anslag till småindustriens centralförbund; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och *

nr 87, i anledning av väckt motion angående expensanslag och semesterbidrag
till poststationsföreståndare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Ang. järnvägsanläggning
i Pite
älvdal -

§ 15.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 88, i anledning
av väckta motioner om järnvägsanläggning i Pite älvdal.

I två motioner, väckta den ena, nr 183, inom första kammaren av herr
Asplund m. fl. och den andra, nr 530, inom andra kammaren av herr Johansson
i Tväråselet m. fl. hade föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast låta verkställa utredning
och, därest denna därtill gåve anledning, för riksdagen framlägga förslag örn
anläggande av en enklare järnväg från Älvsby eller möjligen Korsträsk järnvägsstation
å norra stambanan, i första hand till Lavers kopparmalmfält, och
med eventuell fortsättning till lämplig punkt å inlandsbanan.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner ej måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Carl A. Carlsson, Bergqvist,
Oscar Olsson, Asplund, Sven B. Larsson, Anderson i Råstock, Jansson och
Isacsson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av de i ämnet väckta motionerna, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville snarast låta verkställa utredning örn anläggande av
en transportled, järnväg eller landsväg från Älvsby eller möjligen Korsträsk
järnvägsstation å norra stambanan, i första hand till Lavers kopparmalmfält,
och eventuellt med fortsättning till lämplig punkt å inlandsbanan.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johansson i Tväråselet: Herr talman! Med anledning av att jag väckt
denna motion angående en enklare järnväg i Piteå älvdal anser jag mig böra
säga några ord, då jag tillhör den s. k. järnvägskommittén, som blivit tillsatt
av kommunerna inom Piteå älvdal. Denna kommitté hade till uppgift att arbeta
för inlandsbanans sträckning till fördel för dessa kommuners intresse.
Denna uppgift lyckades för kommittén. Inlandsbanan ligger på den linje som
kommittén arbetade för. Kommitténs andra uppgift var att verka för en tvärbana
mellan Älvsbystationen och inlandsbanan.

Då nu tiden började närma sig för kommitterade att arbeta för deras .senare
uppgift, höllos sammanträden, och, som det framgår av kommitténs uttalande
på sidan 4 i bilagan till motionen, ansågo ledamöterna i kommittén, att det
skulle bliva svårt, för att ej säga omöjligt, att med framgång fullgöra uppdraget
att arbeta för tvärbanan, samt hänvisa till de erfarenheter, som vunnits
t. ex. å sträckan Övertorneå—Pajala, där statens järnvägar anordnat samtrafik
å landsvägen. Kommittén hade därför tänkt sig, att nuvarande väg Kobdalis—Älvsbyn
kunde ombyggas till 6 meters bredd. För att denna väg skulle
komma till sin rätt för Älvsby kyrkoby och handelsplats ansågs också en bro
över Piteälv vid Gammelmybacken vara erforderlig. På sidan 8 i bilagan
framgår, att kommittén så sent som 1934 och första delen av år 1935 var övertygad
om att landsvägsförbindelsen mellan Älvsby och Kåbdalis skulle vara
tillräcklig för den trafik, som kunde påräknas mellan inlandsbanan och stambanan.
Men sedan nu kommittén blivit övertygad om, att malmfyndigheterna
i Laver äro av så stor betydelse, att de böra tagas med i beräkning vid planerandet
av en tvärbana, har den ansett, att en utredning bör komma till stånd.

Utskottet har införskaffat yttrande från järnvägsstyrelsen, som hemställer,
att utskottet måtte föreslå riksdagen besluta, att föreliggande motioner ej skola
föranleda någon vidare åtgärd. Utskottets majoritet har som synes instämt

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. järnvägsanläggning i Pite älvdal. (Forts.)
i vad järnvägsstyrelsen hemställt och avstyrkt motionen. En tredjedel av. utskottets
ledamöter har dock reserverat sig för bifall till motionen om utredning.

För min personliga del, i egenskap av järnvägskommittéledamot och motionär,
måste jag i viss mån giva järnvägsstyrelsen rätt däri, att det kan ifrågasättas,
huruvida ortsbefolkningens trafikbehov beredes någon, större fördel
genom en järnväg sträckan Laver—Gruvan; den är fran befolkningens trafiksynpunkt
mindre tilltalande. Men jag kan dock ej frångå .mili alltid intagna
ståndpunkt, att ett enskilt eller lokalt intresse bör få stå tillbaka för ett allmänt
eller riksintresse. Örn nu en utredning visar, att det finns så stora, mängder
malm i Lavergruvan, att det är ett allmänt intresse att byggaren järnväg
å denna sträcka, så anser jag, att det bör ske. Men är ej sa förhållandet, så
komma nog intresserade att fortsätta med att bos riksdagen begära en kommunikationsled
mellan Älvsbyn och Kåbdalis i enlighet med den tankegång, som
återfinnes i bilagan till motionen, vilket jag här i mitt anförande redan nämnt
örn.

Med anledning av vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Då den föregående bräde talaren här
redogjort för en kommittés arbete med frågan om denna bana, finner jag det
icke vara av behovet att här vidare beröra detta, då han ju dock till sist anslöt
sig till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande, vilken
ståndpunkt icke är den, som nämnda kommitté kommit till.

Beträffande denna reservation lägger man märke till, att reservanterna stödja
sig på motionerna. Jag skulle med anledning därav vilja säga, att om utskottet
endast hade behövt taga ställning till denna fråga med stöd av motionerna,
är det mycket troligt, att även utskottet skulle hava gått ^ in för bifall
till motionerna. Men härvidlag är dock att märka, att utskottet mast taga hänsyn
även till det yttrande, som med anledning av motionerna infordrats från
järnvägsstyrelsen. Däri framhålles på ett mycket klart sätt, att något bärande
skäl för en utredning angående detta järnvägsbygge knappast kan komma
i fråga. Där visas'' först, att om man ifrågasätter ett dylikt järnvägsbygge,
måste man taga hänsyn till två väsentligt skilda uppgifter, dels frågan om
ett tillgodoseende av gruvfältet vid Laver och de malmfyndigheter, som där
skulle kunna utnyttjas, dels också till ortens trafikbehov. Dessa tvenne uppgifter
kunna icke tillgodoses med en järnvägslinje.

När det gäller ortens trafikbehov, har den föregående talaren här erkänt,
vad som från järnvägsstyrelsen framhållits, att det rent av kan lända till skada
för ortens trafikbehov, örn den ifrågasatta järnvägen kommer till stånd. Järnvägsstyrelsen
säger i sitt yttrande: »Till undvikande av den samlade transportapparatens
överdimensionering och onödigt stora förluster å järnvägsdriften
skulle järnvägsstyrelsen nämligen, därest en järnväg komme till stånd,
bliva nödsakad att påfordra inställandet av den regelbundna landsvägstrafiken,
samtidigt som reselägenheterna å en dylik tvärbana på grund av nödvändigheten
att såvitt möjligt anpassa driftsanordningarna efter den ringa trafiken
under alla förhållanden måste bliva synnerligen få.» Och örn man tar hänsyn
till näringslivets förhållanden, så framhålles härvidlag i järnvägsstyrelsens
yttrande, att såväl från vederbörande jägmästare som från vissa industriledare
har det påvisats, att järnvägen icke heller ur denna synpunkt skulle ha
någon nämnvärd uppgift att fylla.

Man finner sålunda, att det ifrågasatta byggandet av en järnväg icke är
försvarbart, alldenstund denna skulle draga en kostnad på 8 miljoner kronor,
och man i detta fall kan räkna med en årlig driftskostnad på 220,000 kronor.

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. järnvägsanläggning i Pite älvdal. (Forts.)

Man har även måst räkna med en driftsförlust på omkring 170,000 kronor per
år. Under sådana förhallanden kan man icke tänka sig denna järnvägsbyggnad
komma i fråga. Då hava reservanterna, naturligt nog, gått en väg bredvid
och tänkt sig att jämsides med en utredning om järnväg även verkställa en utredning
örn en annan transportväg, alltså örn en vägbyggnad. Men nu skulle
jag till slut vilja fråga: är det riktigt, att initiativet i sådant fall tages av
riksdagen? Är det icke den naturliga vägen, att initiativet tages av orten själv,
och frågan framlägges för länsstyrelsen för att på så sätt få fram en utredning
i saken?

Jag ber med detta få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tyckte, att den siste ärade talaren
gick något för långt i sina slutsatser, då han argumenterade på det sätt,
lian här gjorde. Om, såsom jag hoppas, kammarens ledamöter läst igenom
såväl utskottets förslag som reservationen, skulle jag tro, att man måste anse,
att reservanterna anfört ganska goda skäl för att man verkligen låter verkställa
en utredning örn anläggandet av »en transportled, järnväg eller landsväg»,
som orden lyda i vårt yrkande. Hela detta tal örn de kolossala förlustsiffrorna,
som herr Olsson i Staxäng förde, hänger då i luften, ty det är här
icke fråga örn att åstadkomma en järnväg i hela den utsträckning, som motionärerna
ursprungligen tänkt sig. Här är endast fråga om att få veta, på vilket
sätt man bäst kan gagna ortens kommunikationsbehov, och detta särskilt
med hänsyn till de malmförekomster, som finnas där uppe vid Laver. Det är
även påpekat, att det bör vara ett statens intresse att ordna denna fråga på
ett fördelaktigt sätt, därför att staten råkar vara jordägare där uppe i Laver.

Jag tycker för min del, att när frågan har tillvunnit sig så stort intresse i
första kammaren, att den där föll med endast en rösts majoritet, borde detta
vara en extra anledning för andra kammaren att ge sin mening till känna genom
en opinionsyttring, som skulle taga sig uttryck i ett bifall till reservationen.
Då kommer man säkerligen att få belyst, att det här ingalunda är fråga
om att åsamka statsverket någon förlust, utan att det endast är fråga örn vad
som är mest ändamålsenligt i förevarande fall.

Om herrarna taga och titta efter på järnvägskartan, skola ni finna, att reservanterna
ha ett visst fog för sin mening, att det är så pass mycket att vinna
genom en utredning att man därigenom får klarlagt, att det ingalunda behöver
betyda en förlust för staten. Jag skulle vilja fråga: har det gjorts något försök
där uppe att intressera Boliden att till större eller mindre del bestrida
kostnaderna för anläggandet av en särskild trafikled för att tillgodose bolagets
behov att pa bästa och effektivaste sätt framforsla dess malm, som sedan
i befraktningshänseende skulle övertagas av järnvägen? Nej, det har det
icke. Det framgick även av den debatt, vi haft företrädesvis på fjärde avdelningen
örn detta ärende, att därest det kunde ordnas med en lämplig transportled
till järnvägen, sa skulle statens järnvägar få befrakta malm mycket, mycket
långa sträckor.

Jag anser det vara skäl i att lata allt detta gå till en omprövning. Och jag
föreställer mig, att örn andra kammaren för sin del icke anser det vara så förskräckligt
farligt att gå med på en utredning av denna fråga, så skulle det
vara Kungl. Maj:t angeläget att låta verkställa denna undersökning, allra
helst då. frågan ligger till på det sätt, som jag nyss omnämnde, nämligen att
reservationen i första kammaren föll på en enda röst.

Med stöd av denna korta motivering hemställer jag, herr talman, örn bifall
till reservationen.

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. järnvägsanläggning i Pite älvdal. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag fäste mig vid det uttalande, som herr Olsson
i Staxäng hade. Han sade, att skulle det bli något resultat i denna fråga, så
borde det väl grunda sig på en framställning från orten och en opinionsyttring
därifrån. Jag tycker, att herr Olsson i Staxäng borde anse, att när representanter
i riksdagen från orten pa grund av en lokal opinion frambära en
motion, är detta väl ändock en opinionsyttring från orten, som man väl bör
tillmäta ganska stort avseende.

Med anledning av järnvägsstyrelsens yttrande vill jag också säga några
ord. Med avseende på den inkomst, som skulle kunna påräknas a,v denna
järnväg, har järnvägsstyrelsen endast utgått ifrån, att det skulle bli ganska
små inkomster av denna järnväg från Korsträsk till Laver, därigenom att man
beräknar endast inkomster från den malm, som skulle transporteras från Laver
till Korsträsk. Häremot vill jag framhålla, att om en järnväg kommer
till stånd, är det väl antagligt, att den malm, som skulle fraktas pa järnväg
från Laver till Korsträsk, kommer sedan att fortsätta ned från Korsträsk
till Skellefteå hamn. Inkomstökningen för statens järnvägar kommer väl då
att utgöra den ökade inkomsten i frakter såväl från Laver till Korsträsk som
därefter från Korsträsk ner till Skellefteå hamn, ty det kan icke falla bolaget
in, att sedan det på järnväg fraktat malmen från Laver till Korsträsk lasta
den på bussar eller bilar och på så sätt få den ner till Skellefteå hamn. Örn
man nu verkligen skall beräkna denna inkomst och ta hänsyn till de merinkomster
som statens järnvägar kunna vänta, bör man väl kunna påstå, att det
kan bli en liten slant över för statens järnvägar.

Vidare har det sagts — och man har skrämt med detta — att här är det
fråga örn en lång järnväg som skulle gå ända upp till inlandsbanan. Men för
min del vill jag säga, att jag betraktar denna framstöt såsom främst syftande
till att åstadkomma en förbindelseled fran Korsträsk till Laver. Fortsättningen
upp till inlandsbanan må bli en senare sak. Vad som är det väsentliga
är givetvis att få en järnvägsförbindelse för utfraktande av malmen från
Laver. Där kommer att skapas, antar jag, ett ganska stort gruvsamhälle
med rätt så många inbyggare. Det blir väl en ökad jordbruksverksamhet däromkring,
en massa människor kommer att bo där, och det är ganska naturligt,
tycker jag, att man vill göra något för att åstadkomma tillräckliga kommunikationer
för ett sådant samhälle.

Nu säger man visserligen, att anlägger man en järnväg och särskilt en sadan
bana som denna, blir det icke så många förbindelser per dag. ^ Det är då
bättre med de bussförbindelser, som kunna finnas, därför att de gå oftare på
dagen. Jag vill då emellertid erinra örn, att nu för tiden ordnar man järnvägstrafiken
i stor utsträckning på så sätt, att man insätter s. k. tåg- eller
rälsbussar. Man kan då få lika många förbindelser som med vanliga bussförbindelser,
fastän dessa rälsbussar gå på järnvägsspår. _ Jag tror därför,
att man kan ordna dessa saker så, att befolkningen icke blir lidande.

Herr talman, jag skall inskränka mig till detta. Under uttalande av att
det här endast är fråga örn att till en början göra en utredning, som syftar
till anläggning av denna kortare sträcka lipp till Laver, skall jag be att för
min del få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Med anledning dels av det anförande
som hölls av statsutskottets ordförande och dels av den siste ärade talarens
anförande, ber jag fa säga, att örn det här gällt att skapa bättre kommunikationer
för ortens behov, tror jag säkert, att motionerna bedömts annorlunda.
I detta fall ha vi emellertid kunnat stödja oss på det yttrande som järnvägsstyrelsen
avgivit, varl det framhålles, att järnvägen knappast skulle kunna bli

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

Äng. järnvägsanläggning i Pite älvdal. (Forts.)
till gagn för ortens kommunikationer, och motionären har också i viss mån
ganska öppet erkänt detta. Jag vill gent emot ordföranden i statsutskottet
därjämte säga, att om man här endast tänker på ett utnyttjande eller tillgodoseende
av gruvorna i Laver, bör ju detta vara vederbörande bolags sak, och
att detta måste på samma sätt som vid Boliden bekosta anläggning av en dylik
trafikled. När alltså^ stort sett utredningen i verkligheten endast skulle
komma att omfatta frågan örn en väganläggning, kan jag icke finna annat,
än att man då bör gå den vanliga vägen och alltså göra en hänvändelse till
länsstyrelsen och på det sättet få frågan örn en kommunikationsled ordnad.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tar fasta på herr Olssons i
Staxäng yttrande om, att örn det gjorts ett yrkande örn bifall till motionen
utan järnvägsstyrelsens uttalande, så skulle utskottets förslag blivit ett annat.
I övrigt vill jag endast framhålla, att när herr Olsson i Staxäng vill förmena,
att det endast skulle röra sig örn ett anspråkslöst krav på en väganläggning,
är jag ingalunda säker på detta, tvärtom kan denna kommunikationsled bli av
den största betydelse och Bolidens aktiebolag kan hava det största intresse att
medverka till densamma. Jag är så gott som övertygad därom, herr talman, och
därför tillåter jag mig fortfarande yrka bifall till reservationen.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr
Olsson i Staxäng förordade, att man här skulle inslagit på, som han sade, den
naturliga vägen genom länsstyrelsen för att få en undersökning. Jag kan
icke finna, att när det väckes en motion i riksdagen med begäran örn utredning,
som skulle på samma gång klarlägga, huruvida man kan nöja sig med
att bygga en landsväg avsedd för så tung trafik som malmtrafik, eller det
behövs en järnvägsanläggning, man då kan anse, att man i stället skall gå till
länsstyrelsen, eftersom det är fråga om en vanlig landsväg. Det måtte väl
vara de obotfärdigas förhinder, då man icke vill vara med örn saken. Dessutom
skulle jag vilja understryka vad statsutskottets ärade ordförande sade,
att juan bör ju undersöka, huruvida icke Bolidens aktiebolag ville vara med
i någon mån. En sådan undersökning kan icke gärna göras av en motionär
eller enskild person, utan för sådana underhandlingar bör en allmän utredning
komma till stånd. Jag är alldeles förvissad om, att Bolidens aktiebolag
skulle vara intresserat för detta av den anledningen, att bolaget lider brist på
kopparfyndigheter, och dess kopparverk nere vid Rönnskär är inrättat för
förädling av en större kvantitet kopparmalm än som med dess tillgångar för
närvarande är möjligt. Av den anledningen är det av allra största intresse
för bolaget att få kommunikationer till de kopparfyndigheter, som förefinnas
i Laver.

På grund härav ber jag att få instämma i yrkandet örn bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Olsson i Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 88, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

Äng. järnvägsanläggning i Pite älvdal. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 16.

Härefter föredrogos vart för sig:

bankoutskottets memorial, nr 43, angående avskrivning av viss osäker fordran
vid riksbankens avdelningskontor i Malmö; och

andra lagutskottets memorial, nr 39, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 23 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

§ 17.

Slutligen föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, Äng. bättre
nr 11, i anledning av väckt motion angående bättre ordnande av landsbygdens ordnande av
postförhallanden. Därvid erhölls på begäran ordet av landsbygdens

postförhål Herr

Gustafsson i Lekåsa, som yttrade: Herr talman! Jag har deltagit i landenbehandlingen
av denna motion och förenat mig i det utskottsutlåtande som nu
föreligger, och jag skall tillkännage, att jag har intet annat yrkande än det
vartill utskottet kommit. Jag hade emellertid bra gärna önskat, att de ärade
motionärerna hade haft klart för sig, att det icke endast är orter, där lantbrevbärare
finnas, utan landsorten i övrigt, som behöver få sina postförhållanden
förbättrade. Saken är nämligen den, att vi på en del orter ha mindre
postkontor eller poststationer. Vid dessa kontor ha vi icke post mer än låt
oss säga varannan dag eller högst fyra gånger i veckan. Vid dessa kontor få
vi själva hämta posten även på ett rätt avsevärt avstånd. Jag kan för egen
del säga, att jag har tre kilometers väg till postkontoret. Posten kommer på
ett mycket olägligt sätt. Vi lia sökt flera gånger hos generalpoststyrelsen
och närmaste postfunktionärer att fa rättelse till stånd. Med anledning härav
vill jag endast ha till protokollet antecknat en önskan, att när Kungl. Maj :t
i detta fall ingriper, hänsyn även matte tas till de postförhållanden, som råda
ute i landsorten, där befolkningen betjänas icke av lantbrevbärare utan av postkontor.

Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 03
riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

Andra hammarens protokoll 1936. Nr 28. 6

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

§ 18.

Herr Bengtsson i Norup avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 241, med förslag till lag örn
domkapitel m. m.__

Henna motion, som erhöll ordningsnumret 807, bordlädes.

§ 19.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 200, till Konungen i anledning av väckt motion örn införande av tullfrihet
för acceleratorer och antioxidationsmedel för gummiindustrien.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av staden Skövdes förpliktelser beträffande innehavare av vissa befattningar,
vilka vid rådhusrättens i staden upphörande komma att indragas,
m. m.; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av städerna Hedemoras och Säters förpliktelser beträffande innehavare
av vissa befattningar, vilka vid rådhusrätternas i städerna upphörande
komma att indragas;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse
av § 7 bankoreglementet;

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag i fråga örn
publicering av hittills otryckta riksdagsprotokoll;

nr 46, i anledning av väckt motion om upphävande av den år 1934 beslutade
sänkningen av pensionsåldern för vissa civila befattningshavare;

nr 47, i anledning av väckt motion örn förhöjning av pensionsförmånerna
för vissa f. d. beställningshavare vid armén och marinen;

nr 48, i anledning av väckt motion örn förhöjd pension åt vissa högbåtsman;
nr 49, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande bestämmelser
angående pensionering av gymnastiklärare;

nr 50, i anledning av väckt motion angående f. d. kammarskrivaren, kaptenen
i Upplands regementes reserv G. A. Sodenstierna*! rätt till pension; och
nr 51, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till Norrbottens
läns hushållningssällskap för inrättande av lantbruksskola jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domänverkets
övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anläggande av allmänna flottleden Halälven—Bottniska viken jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 61, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande och kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område;

Onsdagen den 29 april.

Nr 28.

nr 62, i anledning av väckta motioner angående en förbättrad distribution
av elektrisk kraft inom Norrbottens län m. m.;

nr 63, i anledning av väckt motion örn viss ändring av villkoren för bidrag
från statens avdikningsanslag samt lån från statens avdikningslanefond;

nr 64, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att underlätta
tillkomsten av gemensambetsfisken;

nr 65, i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av
att skärgårdsfisket skadas eller i otillbörlig grad undandrages fiskarebefolkningen; nr

66, i anledning av väckt motion örn viss ändring i bestämmelserna rörande
statens sekundärlånefond för jordbrukare; och

nr 67, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd för fruktträdsodlingar
mot skador, vållade av hare och älg; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående tryggande av folkförsörjningen
i Norrbottens län m. m.; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående anordnande av kontroll över i
förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen under 25	dagar fr. o.	m. den 1	maj be-
viljades herr Olsson i Stockholm	i och för	resa.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare:
herr Hallén	under	5 dagar fr. o. m. den 30	april,
» Petersson i Storgården	>	9		>	30	>
> Mattsson		n O			30	>
!■ Olsson i Kullenbergstorp	*	o O		>	30	>
» Andersson i Håsjön > Westin	2> »	Ö 7	tt T>	> 3>	1 29	maj, april,
» Hammarlund	2>	o O	$ T>	3>	1	maj,
» Gustafsson i Lekåsa		6	» 2>		4	$
> Johansson i Uppmälby	>	4	> >	>	1	>
» Lithander	>	5	2> 2>		1	>
* förste vice talmannen Magnusson >	4	2> »		5	>
» Björklund		3	> 2>		30	april,
» Liedberg	T)	3	3> »	2>	1	maj,
» Persson i Falla	3>	4	» T>	3>	2	»
* Pehrsson i Göteborg	r	6	» 3>	»	30	april,
fru Eklund	2>	5	> »		30	*
herr Ekman	2>	0	7> >	3>	30
» Hedlund i Häste	7>	6	> >	>	30
> Nilsson i Hörby	''i?	2	> >	$	1	maj,
» Isacsson	»	O		>	1
» Norling		3			1
» Meyerhöffer		5	> »		1	3>
s- Nilsson i Steneberg		5		»	30	april,
> Fält	>	4	> >	>	1	maj,

Nr 28.

Onsdagen den 29 april.

herr Osberg

* Johansson i Krogstorp
» Hansson i örebro

» Hagman

* Sandberg

* Andersson i Höör
» Hällgren

* Pehrsson i Bramstorp
» Anderson i Råstock

» Danielsson
» Aronson
» Elmroth

* Bengtsson i Norup

* Nilsson i Karlstad

» Björck i Kristianstad
» andre vice talmannen Jeppsson
» Jacobsson

* Brännström i Skellefteå

* Gustafson i Dädesjö
» Sefve

» Aqvist

» Jonsson i Mörbylånga
» Gustavson i Västerås
» Tjerner i Hultsfred
» Lundell

under

■»

5 dagar fr. o. m. den

3 » » »

4 » » >

5 » » »

2 > » »

6 » » »

3 > » »

3 » » »

7 » » »

4 » » »

2 » » >

4 » » »

3 » > >

5 » » »

4 » > >

4 » » »

2 » » »

5 » » >

5 » » »

o » » »

4 » > »

4 » » >

1 maj,

30 april,

30 >

1 maj,

2 »

30 april,

1 maj,

1 »

2 »

1 »

5 »

2 »

1 T>

30 april,

1 maj,

5 »

2 »

4 »

30 april,

4 maj,

30 april,

2 maj och
1 2»

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362107