1936. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1936:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1936. Andra kammaren. Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidna februari.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Engberg propositionerna:

nr 91, angående understöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets
omorganisation förlorat sin anställning;

nr 100, angående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m.;
nr lil, angående avskrivning av till Västerås och Växjö domkyrkor utlämnade
lån; och

nr 99, angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m.;
av herr statsrådet Sköld propositionerna:

nr 98, med förslag till ändrad lydelse av §§ 20, 96 och 101 regeringsformen; nr

108, angående höjning av det i statsverkspropositionen för hudgetåret
1936/1937 under femte huvudtiteln upptagna avlöningsanslaget för medicinalstyrelsen
;

nr 109, angående rätt för adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg S. A.
G. Svensen Melbye att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring; nr

121, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.;

nr 110, angående utövandet av statens tobaksmonopol;
nr 114, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen m. m.;

nr 119, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316);

nr 112, angående överlåtelse till Vännäs köping av den kronan tillhöriga
vattenverksanläggningen å Vännäs läger jämte vissa markområden därstädes;

nr 113, angående understöd åt löjtnanten J. G. Efvergrens änka Ulla Efvergren,
född Ekström;

nr 115, angående vissa åtgärder till befrämjande av mejerihanteringen; och
nr 116, angående höjning av det i statsverkspropositionen för budgetåret
1936/1937 upptagna anslaget till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen;
samt

av herr statsrådet Leo propositionerna:

nr 117, angående förvärv för kronans räkning av Näs kraftstation
med tillhörande mark och vattenrätt i Dalälven m. m.; och

Andra kammarens protokoll 1986. Nr lb. i

Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

Svar å interpellation.

nr 118, angående reglering av Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten.

De avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Henriksson i en till
mig ställd interpellation påkallat undersökning örn orsakerna till de i den svårartade
influensaepidemien vid 1.19 i Boden inträffade sjukdoms- och dödsfallen,
vidtagande av åtgärder mot det ansvariga befälet för den händelse sjukdoms-
och dödsfallen förorsakats av i otjänlig väderlek företagna fälttjänstövningar
samt eventuellt inställande av ytterligare planerade övningar.

Innan jag redogör för influensaepidemien i Boden och därmed sammanhängande
förhållanden önskar jag först lämna en översikt över influensaepidemiens
verkningar inom försvarsväsendet i dess helhet. Flygvapnet har med
undantag för flygverkstaden i Västerås varit oberört av epidemien. Inom
marinen har hälsotillståndet varit det normala för årstiden utom vid Karlskrona
örlogsstation, där hälsotillståndet varit mindre tillfredsställande. På
grund av olika epidemiska sjukdomar, bland dem en svårartad influensa, har
antalet patienter å Flottans sjukhus sista veckan i februari uppgått till i
genomsnitt 170 per dag. Antalet fall av lunginflammation har varit stort, och
i denna sjukdom ha tre dödsfall inträffat. För att skaffa nödigt utrymme åt
samtliga sjuka togs den 20 februari »gamla sjukhuset» i anspråk, och den 22
februari påeldades södra paviljongen på Epidemiholmen. Den står nu färdig
i reserv, men har ej behövt tagas i anspråk. Sjukvårdspersonalen, som även
blivit angripen, har utökats genom extra anställning av personal.

Inom armén förmärktes redan under januari månad vid flera regementen
tendenser till epidemisk influensa. På grund härav ansågs det lämpligt att
utfärda föreskrifter att värnpliktiga vid av influensan angripna truppförband
kunde kvarhållas utöver tjänstgöringstiden, till dess de voro fullt återställda.
Efter framställning från sjukvårdsstyrelsen medgav Kungl. Maj :t genom konseljbeslut
den 31 januari, att vid I. 12, 1.14, I. 19 och I. 22 tjänstgörande värnpliktiga,
vilkas utryckning skulle äga rum den 1 februari eller under närmaste
tiden därefter, finge av vederbörande regementschef kvarhållas vid regementet
under så lång tid, som regementschefen efter samråd med vederbörande läkare
fann nödigt till förebyggande av smittas spridande. Sammanlagt 14
värnpliktiga vid nyssnämnda regementen kvarhöllos i sammanlagt 91 dagar.

I mitten av februari var influensaepidemien hävd vid samtliga truppförband
med undantag för I. 19, det hårdast angripna truppförbandet. Vid I. 19 inträffade.
omedelbart efter juluppehållet ett stort antal influensafall, varvid
provisorisk sjukförläggning omedelbart ordnades. Under januari och februari
inträffade i genomsnitt 43 sjukdomsfall i influensa per vecka, med 93 fall
veckan 11—18 januari såsom maximum. I veckan efter den 14 februari, då
den särskilt påtalade utmarschen i stark kyla ägde rum, inträffade 46 sjukdomsfall
och i veckan därefter 34. Icke endast till linjetjänst uttagna utan
även ersättningsreservister, som vistades i kasernen och icke deltogo i utmarscher,
ha insjuknat. Totala antalet fall av lunginflammation har varit 26,
samtliga vårdade å, garnisonssjukhuset. Sammanlagt 7 dödsfall ha ägt rum.

Förhållandena vid nattövningen den 14 februari voro enligt samstämmiga
uppgifter från läkare och militärbefäl följande, övningar voro planlagda
att äga rum den 14 februari kl. 15.00—den 15 februari kl. 6.00. På grund av

Tisdagen den 3 mars.

Nr 14.

Svar å interpellation. (Forts.)

influensaepidemien togs under övervägande att inställa övningen. Då emellertid
temperaturen den 14 på förmiddagen steg till —13°, beslöts, att övningen
skulle äga rum, dock med vissa inskränkningar, bland annat att övningen
under natten endast skulle avse förläggning. Både tjänstgörande fästningsläkaren
och regementsläkaren hördes, innan detta beslut fattades. Regementsläkaren
beordrades för säkerhetens skull att under eftermiddagen och
kvällen medfölja militärbefälhavaren. Under eftermiddagen hårdnade emellertid
kölden alltmera. Vid bataljonschefens inspektion av bivacken på kvällen
fastställdes, att temperaturen i flertalet tält, vilka uppeldades med användning
av eldgaller, icke kunde uppdrivas till sådan höjd att truppen kunde beräknas
erhålla erforderlig nattvila. Efter avslutad inspektion samt efter
hörande av läkaren och vederbörande kompanichefer gav bataljonschefen kl.
23.20 order om bivackens brytande och hemmarsch. Termometern visade vid
midnatt, i Boden ungefär 30 köldgrader. Sammanlagda marschlängden under
övningen var 13 km., varav hemmarschen från bivacken till kasern 4 km.
Samtliga marscher skedde i sakta tempo för undvikande av svettning och förkylning.

Vilket samband finnes nu mellan influensaepidemien med dess dödsfall och
den klandrade övningen den 14 februari? Icke i interpellationen men väl i tidningsartiklar
har det talats örn »dödsmarschen», och i protestuttalanden till
chefen för försvarsdepartementet har det bl. a. påståtts att »vid den senaste
manövern med Bodens trupper många i den starka kölden, 35—40 grader,
ådrogo sig köldskador samt sjukdomar som hittills resulterat i 7 dödsoffer».
Dylika påståenden sakna enligt läkarrapporterna tillräckligt sakligt underlag,,
Under, nattövningen inträffade 4 frostskador, »samtliga relativt lindriga och
utan risk för framtida men». Antalet influensafall under veckan närmast efter
övningen var något större än veckorna närmast före men svarar ungefär mot
det genomsnittliga antalet under hela januari och februari. Antalet fall av
lunginflammation bland de i övningen deltagande uppgår till 4 mot 26 under
hela tiden, alltså en relativt låg siffra. Av dessa har en avlidit. Han insjuknade
den 19 februari, alltså 4 dagar efter övningen, och sambandet mellan
sjukdomsfallet och marschen kan icke med bestämdhet konstateras. Alla övriga
avlidna ha icke deltagit i övningen den 14, 2 ha avlidit av andra sjukdomar
än influensa med lunginflammation och 3 lia tillhört ersättningsreserven.
. »Detta förhållande ger» -— säger regementsläkaren —- »vid handen, att
de militära övningarna, i vilka dessa värnpliktiga ju ej deltogo, icke kunna ha
större betydelse.»

I fråga om de i enlighet nied. i december 1935 utfärdad generalorder till
den 9—12 .mars planerade fälttjänstövningarna har militärbefälhavaren den
25 februari, sålunda före interpellationens framställande, meddelat chefen
för försvarsdepartementet att pa grund av influensaepidemien en omläggning
av övningarna befunnits nödvändig. De hade planerats till Råneå, på avsevärt
avstånd från Boden, men komma nu att förläggas till omedelbar närhet
av Boden och givas karaktären av momentövningar. För att eliminera eventuell
risk för de värnpliktigas hälsa och liv komma övningarna att försiggå
dagligen under endast ett par timmar, och förläggningen äger rum i kasern.
Mot denna planläggning synes icke någon berättigad anmärkning kunna göras.

Verkställda undersökningar lia sålunda icke visat, att militärbefälet lagt i
dagen någon vårdslöshet vid planerandet av de militära övningarna, och icke
heller att något samband existerar mellan dessa övningar och influensaepidemiens
i Boden svårartade karaktär och de beklagliga dödsfallen. Att övningen
den 14 februari i sitt senare skede kom att äga rum i en för de värnpliktiga
väl stark kyla torde få tillräknas den snabba och kraftiga, men för Norr -

Nr 14.

Tiadagen den 3 mars.

Svar å interpellation. (Forts.)

lands vinterförhållanden ingalunda ovanliga temperaturförskjutningen, icke
mindre än 19 grader under dagens lopp. Planerandet av den närmaste tidens
fälttjänstövningar har militärbefälet verkställt med nödigt hänsynstagande
till influensaepidemien. Givetvis kommer chefen för försvarsdepartementet
liksom sjukvårdsstyrelsen att följa förhållandena med ständig uppmärksamhet
och att utan omgång vidtaga de åtgärder situationen påkallar.

Härpå yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Då interpellanten, som erhållit

sitt uppdrag av den socialistiska riksdagsgruppen, insjuknat och därför icke
kunnat infinna sig i kammaren i dag, har det uppdragits åt mig att anföra
några synpunkter på det föreliggande spörsmålet örn vad som inträffat i Boden
under den senaste tiden. Jag ber först att få tacka chefen för försvarsdepartementet
för det snabba besvarandet av denna interpellation. Det är
synnerligen viktigt därför att en sådan händelse som den som har inträffat
i Boden i Norrbotten ju alltid är föremål för en ganska allmän diskussion
över hela landet, och en interpellation av detta slag kan ju alltid ge anledning
till en diskussion av mera givande och bättre form och art. Vad som
inträffat i Norrbotten och som framhållits i interpellationen är som var och
en förstår av synnerligen allvarlig karaktär. Det har blivit utrett och klarlagt,
att en influensaepidemi vid regementet pågått i tvenne perioder. Den
första började i januari och var i avtagande, då bataljonsövningarna påbörjades
den 14 februari. Alla måste ju ha känt till vad som inträffat och att
de unga värnpliktiga kunde ha haft influensan kvar i kroppen och följaktligen
varit mindre bärkraftiga för de påfrestande förhållandena under en särskild
manöver. Att under en dylik situation kommendera ut unga människor
i den hårda vintern eller — som det heter i interpellationssvaret —- stark
kyla och därtill under ganska påfrestande strapatser måste betraktas som en
mycket stor ansvarslöshet för att använda ett synnerligen milt uttryck. Till
detta kommer ännu en synpunkt, som måste tagas med vid bedömandet av
det inträffade. En del av de värnpliktiga, som kommenderats ut på den nattliga
manövern, var från sydliga delar av landet och högst ovana vid det hårda
klimat och de hårda vintrar, som kunna råda i Norrbotten. En av de döda,
Erik Dahlberg från Stockholmstrakten, kände jag personligen mycket val.
Han var en stark och härdad yngling, som tålde ganska starka påfrestningar.
Men det är ju alltid så, att en s. k. sörlänning, som kommer till Norrbotten,
tål icke så bra kylan utan faller lätt offer för den, även örn han är
en mycket kraftig natur. Tydligen har militärbefälet icke förstått detta, då
utkommenderandet av ynglingarna skedde i den kalla vinternatten.

Uppgifterna örn köldgraderna variera något. I en del tidningar har man
talat örn 40 grader, på andra håll örn 30 grader. Det må vara hur som helst,
30 eller 40 grader spelar kanske i detta sammanhang mindre roll. Vi veta,
att överläkaren vid garnisonssjukhuset meddelat modern till en av de döda,
att han varnat general Reuterswärd för att företaga övningen på grund av
den starka kylan. Det har också meddelats oss på en direkt förfrågan till
läkaren i dag, huruvida detta var riktigt eller ej, att så varit fallet. Vidare
har läkaren meddelat att general Reuterswärd förklarat: »Doktorn skall inte
lägga sig i detta, jag tar ansvaret.» Enligt vad vi erfarit har även en del officerare
vid regementet påpekat riskerna av övningen under då för handen varande
omständigheter. Det är således klart, att varnande röster icke saknats,
och till vad en ansvarig läkare har att säga borde ju det högre militärbefälet
taga hänsyn. Så skedde ej, med följd att epidemien i dess andra period fick

Tisdagen den 3 marB.

Nr 14.

Svar å interpellation. (Forts.)

ökad fart och åtföljdes av dödsoffer. I dag meddelade läkaren på vår förfrågan,
att omkring 400 man behandlats på sjukhuset sedan den 6 januari, av
vilka det — såsom redan sagts i interpellationssvaret — var 26 man, som
haft lunginflammation. Just strax före interpellationens besvarande meddelade
läkaren vidare på vår förfrågan, att en del av sjukrummen måste
avstängas för besökande, då patienterna äro mycket svårt insjuknade.
Det kan således mycket väl tänkas, att stora risker för ytterligare dödsfall
föreligga. Med vetskap om detta och om att ett flertal dödsfall redan tidigare
inträffat är det klart, att manskapet har varit synnerligen upprört över att
det under den tidpunkten utkommenderades och övningarna skedde. Allmänt
förklaras bland de värnpliktiga, att de betrakta övningen —- herr talman,
jag använder mig av deras egna ord -—- som ett »det vita helvetets
dödsmarsch». Interpellationssvaret säger icke så synnerligen mycket örn alla
dessa förhållanden. Att det har varit epidemier vid andra militärförläggningar
ändrar ingenting i saken. Det var svåra förhållanden i Boden, då
epidemien i dess första period varade, men genom de igångsatta övningarna
förvärrades med all sannolikhet tillståndet. Vad som vidtagits sedan av militärbefälet
rörande fälttjänstövningen eller att den skall förläggas till Bodens
närhet och manskapet — såsom nämndes i interpellationssvaret — inhysas
i kasern tyder på att även befälet nu efteråt förstått det allvarliga i
kommenderingen den 14 februari.

Det är vidare några uppgifter som strida mot varandra. I interpellationssvaret
meddelas, att order örn hemmarsch kom klockan 23.20 på kvällen. Anledningen
till detta uppgives vara den stränga kylan och att trots eldningen
i tälten värmen icke kunde uppdrivas till sådan höjd. att truppen kunde beräknas
erhålla erforderlig nattvila. Vi ha örn denna sak haft ett telefonsamtal
med general Reuterswärd som på direkt förfrågan meddelade, att det var
folk kvar vid Gammelbyn där bivacken var förlagd till klockan 6 på morgonen.
Generalen förklarade själv, att han hade vid denna tidpunkt varit ute
på inspektion på den plats, där bivacken varit förlagd, för att se till det
manskap, som skulle ställa i ordning efter bivackens brytande. Han meddelade,
att vid hans besök klockan 6 på morgonen vid bivacken var det 30 graders
kyla. Tydligen har således en del manskap ur den trupp, som varit utkommenderad,
måst stanna kvar på platsen för bivacken under hela natten.

Det är vidare ganska anmärkningsvärt, att chefen för försvarsdepartementet
icke låtit höra vad manskapet kan ha att säga örn det inträffade. Örn det
varit fråga om en objektiv undersökning för att få fram hela sanningen örn
vad som skett i Boden under de senaste veckorna borde icke blott militärbefälet
hörts utan kanske främst de, som drabbats av vad som förekommit,
men så långt synes demokratien här i landet inte sträcka sig. Det som inträffat
uppe i Norrbotten måste bli föremål för vidare undersökning. Att söka
dölja ansvarslösheten och rädda de verkligt ansvariga tjänar ju i verkligheten
ingen på, och bäst är det ju, att hela sanningen får komma fram. De efterlevande
till de döda lia rätt att fordra, att en sådan objektiv undersökning
vidtages, men inte bara dessa, utan också de unga värnpliktiga inte bara i
Boden utan också annorstädes i landet vid militärförläggningarna. Det är
klart, att örn en sådan händelse sorn den som inträffat i Boden inträffar och
man inte gör klart för det högre militärbefälet, att det har ett ansvar och
ett stort ansvar gent emot de unga, då kan en sådan här historia mycket
lätt upprepas. Därför måste jag för mitt vidkommande fordra, att ett kraftigt
och snabbt ingripande sker från departementschefen, och detta ingripande
måste ske snarast möjligt. Det finnes inget tvivel örn att vad som inträffat
måste till en god del läggas det högre militärbefälet till last, som icke tagit

Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

Svar å interpellation. (Forts.)

hänsyn till rådande förhållanden och till de unga värnpliktiga, som kommenderas
till sådan nattlig tjänstgöring.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Med anledning av det föregående anförandet ber jag att få lämna en
del kompletterande uppgifter, med vilka jag icke velat tynga interpellationssvaret.
Det är alldeles rätt såsom herr Olsson förklarade, att general Reuterswärd,
militärbefälhavaren, har nämnt, att det fanns en liten avdelning kvar
under natten mellan den 14 och 15 februari, men jag ansåg för min del icke,
att vi behövde taga med den avdelningen här, ty den deltog icke i hemmarschen
utan stannade kvar i goda kvarter. Från den gruppen lia vi icke förnummit
några klagomål, utan klagomålen gälla den större avdelningen, som
vid midnatt bröt bivacken och sedan företog hemfärden 4 kilometer till fots.
Vad gäller uppgiften rörande temperaturen vid midnattstid, har jag i interpellationssvaret
stannat vid, att det var ungefär 30 grader kallt i Boden. Jag
har sagt »ungefär», därför att, som herrarna själva torde förstå, är det vid
vissa tillfällen där uppe inom Bodens stora garnisonsområde så, att termometern
kan visa olika temperaturer på olika platser vid samma tillfälle. En termometer
vid kommendantshuset visade klockan 23.30 29 grader. Men det fanns
andra, som visade annan temperatur vid samma tillfälle. Jag har därför hållit
mig vid, att det var ungefär 30 grader, och jag tror, att det kan motsvara
det faktiska förhållandet.

Sedan har herr Olsson ställt mot varandra uttalandena i interpellationssvaret,
som jag för min del byggt dels på rapporter från militärbefälhavaren,
general Reuterswärd, och dels även på ganska ingående rapporter från de
olika läkarna, både den tjänstgörande fästningsläkaren och den tjänstgörande
regementsläkaren, och telefonuttalanden till interpellanten om förspelet
till beslutet att låta övningen fullföljas, ehuru med en viss
begränsning och med bestämt direktiv till bataljonschefen, att han kunde
avbryta övningen och låta mannarna gå hem. örn så befanns lämpligt. I
detta senare fall sammanstämma uppgifterna från militärbefälet och från läkarna,
och det skall bli av intresse att sedan i fråga örn förspelet få konfrontera
de båda parterna för att få klarhet i, örn de telefonledes av herr Olsson
inhämtade uppgifterna verkligen skulle vara korrekta och icke, såsom vid telefonpåringningar
är ganska vanligt, skulle lida av felaktigheter.

Sedan nämnde herr Olsson något örn det, även enligt min mening synnerligen
beklagansvärda dödsfallet, då den unge Dahlberg från Stockholms närhet
avled. Han var — menade uppenbarligen herr Olsson — sörlänning, han var
icke van vid förhållandena och kommenderades ut i stark kyla, och det är
ganska naturligt, att sörlänningar bryta samman, medan norrbottningarna,
som äro födda i denna natur, kunna klara sig bättre. Jag har verkligen själv
lutat åt samma uppfattning i fråga om sörlänningarna, och jag förmodar, att
det är den vanliga åskådningen, och jag har sökt få reda på, hur det förhåller
sig i detta avseende. Men meddelandena från Boden ge ingalunda vitsord åt,
att denna åskådning är den med verkliga förhållandet överensstämmande. Här
har i ett läkareutlåtande, som till mig inkommit från den tjänstförrättande
regementsläkaren Engel —■ som förövrigt har synnerligen goda vitsord och
anses vara en synnerligen dugande man — sagts, »att det vore av intresse se,
i vad mån värnpliktiga från sydligare delar av landet voro mera drabbade än
andra. En sådan undersökning har jag ej kunnat fullfölja men vill dock påpeka,
att på handräckningskompaniet (98 värnpliktiga från Norrbottens inskrivningsområde)
kommit åtta lunginflammationer varav tre dödsfall.» Det
visar sig, att relativt har antalet dödsfall varit betydligt större bland de från

Tisdagen den 3 mars.

Nr 14.

Svar å interpellation. (Forts.)

Norrbotten inskrivna och insjuknade värnpliktiga än bland de söder ifrån
komna, ehuru dessa icke varit vana vid förhållandena och ej i förväg acklimatiserats.

Jag ber för min del att få säga, ej bara på grund av min ämbetsgärning,
men även på grund av min känsla, mitt tänkande som vanlig svensk medborgare,
att det är upprörande, att unga värnpliktiga genom denna epidemi kommit
att skördas av döden och att även deras familjer kommit att drabbas synnerligen
hårt i olika hänseenden. Men jag tror ingalunda, herr Arvid Olsson,
att man undanröjer orsakerna eller gör någon nytta för dem, som i det fallet
äro drabbade, genom sådana överdrifter som man gjort sig skyldig till i olika
tidningsorgan och olika protestuttalanden på sista tiden. Jag måste erkänna,
att det var med ganska stark bedrövelse som jag nyligen tog del av ett meddelande
i en norrbottnisk kommunistisk tidning, där det stod: »mönstringsbal
blir det på lördag i folkets hus och före dansen ett samkväm, som börjar klockan
7. Därvid uppföres en sketch: ’7 dödsoffer — blir det flera?’ behandlande
ett aktuellt ämne.» Jag måste säga, att när man i en mönstringsbal
inblandar sådana sketcher, är det vedervärdigt. Det vittnar örn en råhet, som
jag för min del måste livligt beklaga.

Herr Arvid Olsson har med visst, ehuru icke hårt, klander vänt sig mot,
att jag för min del icke kunnat före interpellationssvarets framförande höra
de olika värnpliktiga. Herr Olsson tackade för snabbheten i besvarandet, och
jag ansåg det vara min skyldighet att avlämna svaret med största möjliga
snabbhet dels med hänsyn till den till den nionde dennes planerade övningen
och dels med hänsyn till den opinionsbildning på delvis felaktiga grunder, som
existerar i landet. Det är självfallet, att om jag skulle före svarets avlämnande
ha i rättslig form hört samtliga värnpliktiga, hade förmodligen svarets
avlämnande blivit fördröjt en eller annan vecka och lämnats vid en tidpunkt,
då den till den nionde dennes planerade övningen för länge sedan avhållits.
Jag har därför verkställt den enda undersökning, som för mig har varit möjlig
att göra. Men jag vill säga, att örn man förmodar, att här blivit begången
någon brottslig gärning eller någon vårdslöshet av den karaktär, att den
bör föranleda laga straff, är den riktiga vägen den. att man anmäler hela förhållandet
till riksdagens egen ombudsman, till militieombudsmannen, för att
han må verkställa den rättsliga utredning inför krigsrätt, som i det fallet
måhända skulle från interpellantens och hans meningsfränders sida anses vara
av läget påkallad.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har en känsla av att interpellanten har
velat begagna influensaepidemien i Boden till att göra ett politiskt nummer
och en sensation. Jag tycker nu, uppriktigt sagt, att saken i själva verket
är av den art, att man inte borde försöka att göra politiska sensationer av
den eller att utnyttja den i partipolitiskt syfte. För min egen del har jag
fått det intrycket, att myndigheterna i det här fallet, läkarna och militärbefälet
i Boden, ha vidtagit alla de åtgärder, som man rimligen kan begära av
dem. Men det är alltid så, att när man kasernerar folk i större antal och det
utbryter en epidemi, kan inte den, som är befälhavare för truppen, rimligen
lastas för att epidemien utbryter. Befälet rår inte för. att det finnes bacillbärare
oller smittobärare och kan inte lia möjlighet att råda över epidemien
som sådan. När jag säger detta, säger jag det på grund av ett trovärdigt
vittnesmål, därför att, nilr jag själv liiste i tidningspressen örn denna epidemi,
blev jag ju litet grand ängslig för egen del, därför att jag har en son, som
fullgör sin värnplikt vid I 19. Jag ringde upp honom för att få veta, hur
det stod till. Han svarade, att han för egen del var frisk och att det ingen -

Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

Svar å interpellation. (Forts.)

ting var att klaga över. Under vårt samtal sade lian kategoriskt, att man
kan inte lasta befälet för det som inträffat här. Det ligger utanför dess möjlighet
att öva inverkan på detta, och mot bakgrunden av detta svar från honom
måste jag säga, att jag har den känslan, att herr Arvid Olsson vill göra sensation
av saken.

Vad sedan beträffar köldförhållandena i Norrbotten, tror jag inte, att sörlänningarna
ha svårare än någon annan, när de komma dit, att fördraga den
starka kylan. Örn jag börjar vid Riksgränsen och följer järnvägen i dess olika
grenar, möter jag litet varstädes skåningar, västgötar och andra i snart sagt
varje banvaktsstuga och på varje station, som måste vara ute varje dag och
trampa på sina dressiner mil efter mil under mycket starkare köld än denna
i Boden. Jag var själv uppe i Nattavaara för ett par veckor sedan och trots
48 graders köld gick arbetet normalt vid järnvägen. Dessa sörlänningar, som
sitta och trampa dressiner på järnvägsspåren, tycks inte fara mera illa än
norrbottningarna själva, och det kan inte föreligga någon större skillnad mellan
sörlänningar och andra, då det gäller att uthärda klimatet.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte förstå, varför man

behöver bagatellisera denna sak. De förhållanden, som blottats genom interpellationen,
genom försvarsministerns svar och genom de kommentarer, som
herr Olsson anknöt till svaret, äro i själva verket så sensationella och upprörande,
att det var mer än väl motiverat, att de drogos inför riksdagens prövning.
Det är uppenbart, att när sju man skördas av döden så här häftigt,
när man på kort tid har 400 sjukdomsfall, och när massor av unga arbetare
eller unga värnpliktiga drabbas av lunginflammation o. dyl., måste i det
läget hos varenda människa, som tänker det minsta, uppstå den frågan: Vad
är orsaken härtill och huru kan det vara möjligt, att, när en sådan epidemi
inträffar, man trots detta genomför övningar, såsom fallet var däruppe, och
vilket påtalades i interpellationen? Enligt den kommentar, som herr Olsson
i Stockholm lämnade, framgick ganska klart, så vitt jag förstår, att militärbefälhavaren
var ansvarig. När regementsläkaren avrådde från övningarna,
men generalen säger ifrån, att övningarna skola genomföras ändå och »jag
tar allt ansvar på mig» såsom orden folio, då må sannerligen icke herr O. W.
Lövgren utan vidare stå upp och ursäkta vederbörande med att detta blott berott
på olyckliga omständigheter. Det är ingen, som lastar officerarna för
epidemien. Det är uppenbart, att de icke kunna rå för den. Då de emellertid
trots denna epidemi, trots väderleksförhållandena och trots läkarens bestämda
avrådande ändå genomförde dessa övningar, som fått så ödesdigra
konsekvenser, måste man lägga skulden på vederbörande, på militärbefälhavaren,
ty det måste i alla fall ligga närmast till att anklaga honom för en
sådan sak.

Nu sägs det i interpellationssvaret, att det varit minus 12 grader på förmiddagen,
och att man därför ansåg vädret icke vara så farligt, att man icke
kunde anordna dessa övningar. Ja, men minus 12 grader är i och för sig
ganska mycket, när det gäller att draga ut folk i terrängen, varav kanske en
hel del äro infekterade av epidemien och en del kanske just blivit friskskrivna.
När det är minus 12 grader på förmiddagen där uppe, är det ingenting ovanligt,
att det kan vara minus 30 grader på eftermiddagen. Med nuvarande
väderlekstjänst måste man verkligen fråga sig, om vederbörande icke hade
något annat att hålla sig till än just antalet grader i det ögonblick, när man

Tisdagen den 3 mars.

Nr 14.

Svar å interpellation. (Forts.)

beslöt att sätta i gång övningarna. Jag kan för min del icke säga, huruvida
väderlekstjänst även förutsäger fallande temperatur, men den brukar icke
vara så dålig i att förutsäga det, så att man också kan tro, att den även lämnat
förutsägelse därom i radio. Oavsett emellertid detta anser jag, att när det
var så många sjuka, när redan flera dödsfall inträffat, och när läkaren bestämt
avrått, är det rena äventyret och rena lättsinnet att låta människor, för
vilka vederbörande ha ansvar, trots detta gå ut i påfrestande militärövningar.

Var och en, som haft tillfälle att pröva huru det går till, vet, att bland
officerare finns en viss tendens, att manskapet måste övas även under ogynnsamma
väderleks- och andra betingelser. Man kan i och för sig förstå, att
det kan vara nödvändigt, att de värnpliktiga bedriva övningar även under
mindre gynnsamma väderleksbetingelser, men när det sker under sådana förhållanden,
som inträffat uppe i Boden, är det icke längre försvarligt ur deras
synpunkt utan då är det, såsom jag sagt, rena lättsinnet med människoliv.

Det framgick icke heller ur försvarsministerns svar, att han ämnade vidtaga
några åtgärder mot dem, som skulle vara ansvariga i det fall, varom
interpellanten frågat, och den anvisning, som han lämnade, att man skulle
anmäla saken till M. O., kan väl närmast tolkas så, att den regerande regeringen
icke anser sig ha skyldighet att beivra sådana påtalade företeelser,
som förekommit i detta fall. Man ämnar icke heller, såvitt jag uppfattade
försvarsministern rätt, inställa de övningar, som planerats till den 9 mars, trots
att epidemien fortfarande rasar, och trots att man har sådana fruktansvärda
resultat att registrera av denna epidemi och av den påtalade övningen. Att
regeringen här icke ingriper, kan jag för min del icke stämpla såsom något
annat än rena undfallenheten inför de s. k. yrkesmässiga militära synpunkterna.

Sedan ansåg försvarsministern, att det var ett uttryck av råhet hos en kommunistisk
organisation uppe i Luleå att uppföra en sketch, som hette — jag
tror det var: »Sju dödsoffer. Skall det bli flera?» Jag kan icke förstå
annat än att, örn han kan ge den karakteristiken åt detta, har han en annan
uppfattning örn vad vederbörande mena med sketch än vad det här i verkligheten
gäller. Man är i vissa fall benägen att förväxla sketch med ett vanligt
revyinslag. Jag känner icke närmare till saken, men, såvitt jag vet, förekommer
det inom arbetarnas klubbar, att man spelar sketcher av de mest olika
slag, både allvarliga och skämtsamma, och beteckningen sketch bör alltså icke
alls uppfattas såsom något hån eller gyckel mot de fruktansvärda händelser,
som inträffat däruppe. Här gäller det ingenting annat än att vederbörande
tagit upp detta i samband med en tillställning, som de haft, och det må väl
icke förvåna oss, att organisationerna däruppe i nuvarande läge befatta sig
med dessa aktuella spörsmål. Lika visst, herr Vennerström, som arbetarorganisationerna
blivit mycket engagerade under Ådalshändelserna — t. o. m.
försvarsministern, om jag icke minns fel — lika visst kan han vara övertygad
om att arbetarorganisationerna i Norrland på olika platser engagera sig för
denna fråga. De avge protester och taga upp den till behandling både i den
ena och andra formen. Detta tror jag icke vara något annat än ett uttryck
för allmänna opinionen och den förbittring, som icke blott arbetarna däruppe
känna för vad som inträffat, utan som går på djupet, och som uppenbarligen
även delas av försvarsministern.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Det är en
sak, som kommit att spela en ganska stor roll här i diskussionen. Det framgick
icke minst av den siste talarens anförande, att han, liksom först även
herr Olsson i Stockholm, har den meningen, att läkarna bestämt avrått över -

Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

Svar å interpellation. (Forts.)

huvud taget från övningen, och att militärbefälhavaren skulle kommenderat,
att övningen skulle ske, direkt i strid mot läkarnas bestämda utttalande. Jag
ber att på den punkten få citera, huru ordalagen fallit i de infordrade rapporterna
både från militärbefälhavaren och vederbörande regementsläkare.
Här säger general Reuterswärd på följande sätt rörande militärbefälhavarens
åtgärd den 14 februari efter kl. 13 på dagen, »att tjänstförrättande fästningsläkaren
och tjänstförrättande regementsläkaren vid I 19 hördes samtidigt,
varefter beslut fattades örn att övningen skulle gå av stapeln med följande
inskränkningar», och sedan kommer en uppräkning av de olika inskränkningar,
som anbefallts från militärbefälhavarens sida.

Går jag sedan till tjänstförrättande regementsläkaren Engels rapport, säger
han där på följande sätt: »Sedan jag och tjänstförrättande fästningsläkaren
kallats till militärbefälhavaren kl. 13.10, hade vi båda förklarat, att en ändring
av övningsprogrammet borde företagas med anledning av den starka
kölden och de inträffade frostskadorna. Militärbefälhavaren förklarade sig
därefter ha för avsikt att förkorta övningen, så att den del av truppen, som
ej varit förlagd i kvarter, kunde beräknas vara tillbaka i kasernen kl. 22.»
Detta är alltså uppgifterna från vederbörande regementsläkare.

Sedan talade den siste talaren örn de fruktansvärda resultaten av den anbefallda
övningen. Här spinner herr Hagberg i Luleå på samma tråd, som
gått igenom hela raden av till mig insända protestresolutioner. Det sägs nämligen
där i olika variationer, att till följd av denna övning inträffat icke
mindre än sju dödsfall. Jag bar redan klarlagt, att endast ett dödsfall inträffat
bland de insjuknade, som tillhörde de värnpliktskategorier, som deltogo
i övningen i fråga. Jag kan ytterligare för att belysa resultatet av övningen
ur vederbörande läkares rapport med anteckning örn samtliga sjukdomsfall
i lunginflammation få anföra följande: Det är fyra fall i lunginflammation,
som inträffat efter övningen bland dem, som deltogo i övningen
i fråga. Det enda dödsfallet är det nyss nämnda, nämligen värnpliktigen
Dahlberg. Han insjuknade, såsom jag nämnt, fyra dagar efter övningen. Sedan
ha vi tre sjukdomsfall till. En värnpliktig, Holmgren, insjuknade den
17 februari, alltså tre dagar efter övningen. Han genomgick sin kris i lunginflammation
den 19 — tror jag det var — och bör alltså rimligen numera
vara tämligen frisk. Sedan är det två fall till. Det tredje fallet är värnpliktige
Werner, som tillhörde studenterna. Han insjuknade den 24 februari, alltså
tio dagar efter övningen. Sedan ha vi det fjärde fallet, värnpliktige Sondell,
som insjuknade samma datum, den 24 februari, tio dagar efter övningen
i fråga. Jag måste därför säga, att med dessa enkla nakna fakta finns det
icke så synnerligen mycket kvar av påståendena örn det fruktansvärda resultatet
av denna övning. Jag beklagar, om dödsfallet verkligen hör samman
med övningen. I varje fall har detta icke klart konstaterats.

En sak till! Jag tror, att väderlekstjänsten, den må vara hur korrekt och
bur noggrann som helst, ändå icke kan förespå dessa snabba temperaturväxlingar,
som herr Hagberg naturligtvis känner till lika väl som jag — jag
bar nämligen också varit i Norrbotten — och som dagligen och stundeligen
förekomma i dessa trakter av vårt land. Jag har fått uppgifter härom för
hela februari månad. Den 14 februari var temperaturskillnaden 19 grader,
den 15 februari 15 grader, den 16 februari 15 grader, den 17 februari 14 grader,
den 18 februari 18 grader o. s. v. Det förekommer alltså mycket stora
temperaturskillnader. Detta gör också, att även ett befäl, som känner ansvar
för truppens välbefinnande, har mycket svårt att så där omedelbart och i
förväg kunna planera övningarna efter den ena eller andra temperaturförskjutningen.

Tisdagen den 3 mars.

Nr 14.

Svar å interpellation. (Forts.)

Vad sedan beträffar klandret mot att de övningar — jag skall icke uppehålla
herrarna och damerna vidare — som äro planerade till den 9—12 mars,
icke blivit inställda, vill jag endast hänvisa till vad jag tidigare sade, nämligen
att lunginflammation och dödsfall ha förekommit lika mycket och
i fråga örn dödsfallen till och med förhållandevis mera bland de kasernerade
trupperna, bland ersättningsreservisterna, än bland dem, som varit uttagna
till linjetjänst och som äro skyldiga att deltaga i de olika militära övningarna.
Ett inställande av övningarna, så att alla bli kasernerade, innebär därför ingalunda
någon minskning av riskerna för sjukdom och dödsfall, eftersom
sjukdom och dödsfall ju drabba dem, som äro kasernerade, lika mycket som
dem, som befinna sig ute på övningar. De blivande övningarna äro också,
som jag nämnde, planerade med stort hänsynstagande till de för närvarande
rådande förhållandena.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Man måste beklaga, att en ledamot
av kammaren försöker att draga ned diskussionen på ett sådant sätt, som herr
Lövgren i Boden här har sökt göra. Örn herr Lövgren hade varit litet mera
uppmärksam, så kanske han hade kunnat upptäcka, att nästan hela interpellationen,
vilken enligt hans uppfattning skulle utgöra ett sensationellt och politiskt
nummer, var hämtad ur den tidning, för vilken herr Lövgren är redaktör.
Det borde ju kunna ge herr Lövgren något litet att tänka på, innan han slungar
ut sina beskyllningar örn att vi icke skulle ha något intresse för själva
saken, utan att vi endast velat åstadkomma ett politiskt nummer och en sensation.

Vad herr försvarsministern nu senast yttrade var av betydande intresse och
bestyrker riktigheten av de uppgifter, som tidigare lia lämnats. Han meddelade
bland annat, att man hade inskränkt övningarna, sedan man hade hört
läkarna. Läkarna ha således varnat för att igångsätta övningarna i den form,
som ägt rum.

Nu har herr försvarsministern lovat, att han skall verkställa en ytterligare
undersökning beträffande de uppgifter, som ha lämnats från läkarhåll. Jag tar
fasta på detta löfte med mycket stor tacksamhet. Det skulle vara av utomordentligt
intresse att få klarlagt fullt bestämt utöver vad som redan har skett,
att läkarna vid regementet hade varnat för att igångsätta dessa övningar.

Vidare erkände försvarsministern riktigheten av en annan, icke oväsentlig
detalj, som jag hade påpekat i mitt förra anförande efter en uppgift direkt av
generalen i Boden. Försvarsministern ville icke belasta interpellationssvaret
med alla detaljer, sade han, men han erkände, att folk fick stanna kvar hela
natten på den plats, där bivacken varit förlagd, i 30 graders kyla. När truppen
i övrigt fick vända tillbaka till kasernen, avdelade man en del manskap, som
i denna kyla skulle stanna kvar hela natten på bivackplatsen. Detta vittnar
ju om en ansvarslöshet, som är nästan otrolig. Det råder ju intet tvivel örn att
läkarna hade varnat, och då borde ju också militärbefälet ha låtit samtliga i
övningen deltagande återvända till kasernen och icke kommenderat en del att
stanna kvar.

Nu sade försvarsministern, att de, som stannade kvar, ha icke blivit sjuka.
Det är ju möjligt, men epidemier äro alltid epidemier. Det kan finnäs folk, som
gå med baciller och sprida dem till andra. Därför kan det också i influensatider
mycket väl hända, att sådana, som varit ute på övningar kanske med
feber i kroppen, efteråt ha tillfrisknat men i alla fall överfört sjukdomen till
dem, som ha varit hemma i kasernen.

Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

Svar å interpellation. (Forts.)

Försvarsministern sade vidare, att han ville få fram interpellationssvaret
snabbt, och det ha vi också varit honom tacksamma för. Skulle han i rättslig
ordning ha hört samtliga de värnpliktiga, som deltagit i dessa övningar, skulle
det, sade han, ha dragit åtskilligt längre ut på tiden, och för övrigt ansåg han,
att det var militieombudsmannen, som skulle ingripa efter påkallande från
annat håll, d. v. s. från de värnpliktiga själva. När man emellertid kunnat
höra militärläkarna och det högre militärbefälet, hade man samtidigt också
kunnat få ett utlåtande, örn icke från samtliga värnpliktiga, som deltagit i
dessa övningar, så åtminstone från några av dem för att också få höra deras
synpunkter på vad som inträffat. Därigenom skulle man ha fått en mera objektiv
och —- jag tillägger ■— kanske också sannningsenlig skildring örn vad
som har förekommit.

Jag hoppas nu emellertid, att denna interpellationsdebatt skall medföra så
pass mycket, att nian vid de militära förläggningar, där influensaepidemier
rasa -—- att det finns flera har ju försvarsministern meddelat i sitt interpellationssvar
— icke tillgriper sådana övningar, som förekommit i Boden och som
medföra, att dessa epidemier kanske öka i stället för att avtaga, och som kanske
också medföra ytterligare dödsoffer.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag måste göra ytterligare ett pär
kommentarer i anledning av försvarsministerns senaste anförande. Jag vill
göra kammaren uppmärksam på att i hans ursprungliga svar anfördes såsom
ett motiv för övningarnas hållande, att temperaturen hade stigit till
minus 12 grader. Detta visar ju, att vederbörande militärbefälhavare var mycket
väl medveten örn riskerna på grund av epidemien och kanske också andra
omständigheter att genomföra övningarna. När temperaturen alltså steg till
minus 12 grader, gjorde man den spekulationen, att vädret icke skulle bli så
hårt, och på detta antagande satte man sedan i gång övningarna. Nu visade
det sig, att spekulationen icke höll. Temperaturen sjönk ända ned till 30 grader,
och det har också uppgivits 40 grader. Den verkliga siffran ligger väl
sannolikt mellan 30 och 40 grader. Man spekulerade alltså fel från militärbefälets
sida. Det skäl, som man här framhåller för övningarnas hållande,
blir ju i själva verket ett skäl mot militärbefälet, eftersom det visar, att man
icke handlat med tillbörligt ansvar.

Nu talade försvarsministern örn de oerhörda temperaturväxlingarna och anförde
som exempel temperaturförändringar på 15 till 20 grader örn dagen.
Detta kan dock icke heller utgöra något försvar för vederbörande. Därför
att temperaturen hade stigit upp till minus 12 grader, som det var, när man
beslöt hålla övningarna, är det ju icke alls säkert, att man därför kan räkna
på bra väder. Snarare borde man väl antaga, att man hade att göra med en
sådan vanlig tillfällig temperaturstegring, som snart skulle följas av sjunkande
temperatur.

Jag vill också göra kammaren uppmärksam på en annan sak. Herr Vennerström
tycktes ha tagit särskilt illa upp det påpekande, som gjordes av herr
Olsson, att läkarna hade varnat militärbefälet för att sätta i gång övningarna.
Han tyckte icke, att detta stämde överens med den rapport, som han hade erhållit.
I denna rapport observerade jag, att det stod, att man samtidigt hörde
de två läkarna, men det förhållandet, att de hördes, säger ju varken det ena
eller det andra. Man vet icke, örn de tillstyrkte eller avstyrkte. Just den
omständigheten, att man senare skriver, att det var nödvändigt företaga förändringar
och inskränkningar i den uppgjorda planen, tyder emellertid på att
läkarnas inställning var avstyrkande. Det är i varje fall den slutsats, som
jag måste dra av det referat, som herr Vennerström gav av rapporten.

Tisdagen den 3 mars.

Nr 14.

Svar å interpellation. (Forts.)

Vidare vill jag understryka, att i mitt första anförande rörde jag mig icke
med siffran 7 dödsfall i samband med dessa övningar, utan jag talade örn detta
i samband med epidemien. Jag saknar anledning att betvivla riktigheten av
de uppgifter, som herr Vennerström lämnade på den punkten, därför att de
voro väl hämtade ur sjukhusjournalen. Jag förmodar därför, att det stämmer,
örn jag säger, att det var ett dödsfall och dessutom tre, som hade drabbats
av lunginflammation. Sedan kan man naturligtvis diskutera, herr Vennerström,
om detta är fruktansvärt eller ej. Jag tycker, att det är fruktansvärt,
att man gör en sådan marsch i spekulation på bättre väder mot läkarnas avstyrkande,
och att resultatet därav blir ett dödsfall och dessutom tre fall av
lunginflammation. Jag tycker, att det är fruktansvärt, men man kan naturligtvis
alltid diskutera terminologien, och örn detta är för starkt eller för svagt.

Slutligen vill jag säga, att den omständigheten, att en människa insjuknar
först 10 dagar efteråt, som hade skett i ett eller två fall, berättigar icke alls till
antagandet, att övningarna och insjuknandet icke ha något samband med varandra.
Det är ju mycket vanligt, framför allt vid influensa och i förkylningssjukdomar,
att de i varje fall icke bli akuta omedelbart utan att detta kan
dröja 10 dagar. Det är icke alls något ovanligt.

§ 4.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 41, angående avgivande av förnyad
förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av stadgan
för den fasta mellanfolkliga domstolen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 97, angående anvisande av medel till förbättring av förläggningsförhållandena
å Järvafältet; och

nr 102, angående rätt för löjtnanten vid fortifikationen A. Nyblom att tillgodoräkna
sig viss tjänstetid för placering i löneklass;

till bankoutskottet propositionen, nr 104, angående beräkningen i vissa fall
av pension åt lärarinna med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 105, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 4 § sista stycket förordningen den 4 oktober 1929 (nr
307) angående tullrestitution;

till statsutskottet propositionen, nr 101, angående statsverkets övertagande
av staden Skövdes förpliktelser beträffande vissa befattningshavare, vilka vid
rådhusrättens i staden upphörande komma att indragas, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 103, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 § lagen den 7 juni 1934 (nr 241) om allmänna
vägar;

till statsutskottet propositionen, nr 106, angående restaurering av Gustaf
lilis paviljong i Haga; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 107, angående försäljning av lägenheten
Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i Söraby socken i Kronobergs län.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan samt hänvisades till behandling av lagutskott
de på bordet liggande motionerna:

nr 631 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.;

Nr 14.

Tisdagen den 3 mars.

nr 632 av herr Meyerhöffer m. fl.;
nr 633 av herr Skoglund m. fl.; och
nr 634 av herr Flyg m. fl.

§ 6.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 13—17, statsutskottets utlåtanden nr 33—35 och bankoutskottets utlåtanden
nr 4—6.

§ 7.

Härpå föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial, nr
7, med överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt
och statsvetenskapligt arbete örn den svenska riksdagen berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1935.

§ 8.

Slutligen föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets utlåtanden
nr 8—12, jordbruksutskottets utlåtande nr 1 och andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2.

§ 9.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 95,
angående anslag till tullverket för budgetåret 1936/1937, nämligen:
nr 635 av fröken Wellin m. fl.; samt
nr 636 av herrar Svedman och Lundqvist.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Herr andre vice talmannen, som nu på begäran erhöll ordet, anförde: Jag
tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden uppföres först statsutskottets
utlåtande nr 3 och därefter jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
socialregister; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1935 fattade beslut.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 12, i anledning av väckta motioner örn
ändring i gällande bestämmelser örn maltskatt;

Tisdagen den 3 mars.

Nr 14.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till sådan mark jämte i ämnet väckta motioner;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlämnande av
visst markområde till Ljungbyheds municipalsamhälle;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Väsby kungsgård i Sala stad;

nr 22, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter för
kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan å län från fonden
för fiskerinäringens befrämjande;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag
i Gävleborgs län; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande å
ordinarie stat av befattningen som försäljningschef hos domänstyrelsen; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckta motioner, II: 613, angående underlättande för aviägset boende barn att
besöka de allmänna läroverken, och II: 614, angående tiden för den dagliga
undervisningen vid de allmänna läroanstalterna.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Holmgren
» Svedman
» Svedberg

under 5 dagar fr. o. m. den 5 mars,

» 7 » » »ös och

» 5 > » » 3 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.24 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Onsdagen den 4 mars.

Kl. 11 £. m.

§ I Föredrogos

var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 91, angående understöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets
omorganisation förlorat sin anställning;

nr 100, angående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m.;

nr lil, angående avskrivning av till Västerås och Växjö domkyrkor utlämnade
lån; och

nr 99, angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 98, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 20, 96 och 101 regeringsformen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 108, angående höjning av det i statsverkspropositionen för budgetåret
1936/1937 under femte huvudtiteln upptagna avlöningsanslaget för medicinalstyrelsen;
och

nr 109, angående rätt för adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg S.
A. G. Svensen Melbye att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna viss
tjänstgöring;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 121, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 110, angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

till statsutskottet propositionen, nr 114, angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1936/1937 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 119, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) ;

till statsutskottet propositionen, nr 112, angående överlåtelse till Vännäs
köping av den kronan tillhöriga vattenverksanläggningen å Vännäs läger
jämte vissa markområden därstädes;

till bankoutskottet propositionen, nr 113, angående understöd åt löjtnanten
J. G. Efvergrens änka Ulla Efvergren, född Ekström;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 115, angående vissa åtgärder till befrämjande av mejerihanteringen; och

nr 116, angående höjning av det i statsverkspropositionen för budgetåret
1936/1937 upptagna anslaget till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen;

Onsdagen den 4 mars i. m.

Nr 14.

till statsutskottet propositionen, nr 117, angående förvärv för kronans räkning
av Näs kraftstation med tillhörande mark och vattenrätt i Dalälven
m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 118, angående reglering av Norsholm—
Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten.

§ 2.

Vidare föredrogos var för sig samt remitterades till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 635 av fröken Wellin m. fl.; samt
nr 636 av herrar Svedman och Lundqvist.

§ 3.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande
nr 12. jordbruksutskottets utlåtanden nr 18—25 och andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till herr Anderson i Norrköping, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att
motionstiden för Kungl. Maj:ts propositioner nr 99 och nr 100 utsträckes till
20 dagar.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 3, angående regleringen
för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel,
innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Efter föredragning av punkten 1, angående utrikesdepartementet: avlöningar,
anförde:

Herr Wallén: Herr talman! Då under förra riksdagen en fråga angående
överenskommelse med ett visst land -—- det gällde det synnerligen olyckliga
avtal, varigenom Sverige nödgades pålägga omsättningsskatt å svenska viner
i hopp om bättre exportmöjligheter för trävaruindustrien — lamslog en svensk
lovande näring, som därjämte i sin tillverkning använder avsevärda kvantiteter
svenska naturprodukter från jordbrukets binäringar — tillät jag mig
framhålla vissa betänkligheter, bland annat rörande våra utrikesrepresentanters
vilja och förmåga att tillvarataga jordbrukets intressen. Några talare i
denna kammare hade då icke nog hårda ord i sin dom över mig. Bland andra
uttalade exportföreningens verkställande direktör, herr Erik Nylander, att
han ville begagna tillfället att inlägga en gensaga mot mitt »utfall» mot vår
utrikesrepresentation. Vidare yttrade han under bravorop från några av kammarens
ledamöter enligt riksdagens protokoll den 30 mars förra året: »Jag

antar, att herr Wallén icke i sin dagliga gärning har så mycket att syssla med

Andra kammarens protokoll 1936. Nr li. 2

Ang. nlrikesdepartemenlcJ:

avlöningar.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. utrikesdepartementet: avlöningar. (Forts.)
vår utrikesrepresentations arbete, som jag har. Därför vill jag nu, som jag
gjort vid föregående tillfällen, ännu en gång framhålla, att vår utrikesrepresentations
arbete är värt tack och ej de glosor, som herr Wallén kommit med.»
Att mina betänkligheter dock icke voro så helt ogrundade, som vissa personer,
vilka hade eller trodde sig ha mer kännedom örn det verkliga förhållandet,
ville göra gällande, torde sedan dess lia bekräftats. Av vissa hänsyn
skall jag nöja mig med att i dag anföra ett känt fall, ehuru andra anmärkningsvärda
förhållanden rörande enstaka svenska offentliga representanter både
i länder i Europa och i utomeuropeiska stater icke äro allt för svåra att utleta.
Det fall jag åsyftar relateras bl. a. i Aftonbladet för den 26 februari i år,
där det bl. a. heter:

»Riksdagen skall i morgon behandla utrikesdepartementets stat. Några
tvistefrågor av större betydelse torde därvidlag knappast komma att föreligga,
särskilt som Sveriges konsul i Paris, generalkonsul Raoul Nordling, är oavlönad
och följaktligen icke faller direkt under anslagsfrågor. Eljest torde väl
''fallet’ Nordling vara ett av de mest brännande och för svensk utrikesrepresentation
mest genanta för närvarande. Utrikesdepartementet har uppenbarligen,
fastän av okänd anledning, gjort sitt bästa för att tysta ned saken. Det
är nu uppenbarligen riksdagens sak att taga itu med den på allvar.

Aftonbladet har tidigare vid upprepade tillfällen behandlat denna fråga,
och Svenska Dagbladet har inför morgondagens debatt gjort en sammanfattning
av vad som hittills framkommit:

''Om en svensk konsulattjänsteman i framskjuten ställning på en för vår utförsel
värdefull marknad genom sin enskilda affärsrörelse befinnes vara intresserad
av ett annat lands export, vilket till på köpet äger rum under för oss
särskilt ^farliga konkurrentvillkor, måste detta väcka häpnad och ovilja.

Ett sådant fall är tyvärr icke uppkonstruerat. Svenska Dagbladet har tidigare
påpekat, att det förekommer i Paris, där Sveriges generalkonsul är ombud
— för Sovjetrysslands statsmonopoliserade trävaruexport! Ryssarna ha
antagit tre agenturer i Paris, varav två äro utländska och den tredje bedrives
av den svenske generalkonsulns firma. Personligen torde den svenske generalkonsuln
vara att lyckönska till detta uppdrag, alldenstund den sovjetryska
trävaruexporten till Frankrike under fjolåret uppgick till c:a 55,000 stds,
varav generalkonsulns firma torde ha försålt närmare en fjärdedel, medan den
svenska exporten, från att under åren 1930/1933 ha rört sig omkring 90—
130,000 stds per år -— åren före kriget var siffran i genomsnitt 168,000 stds
1934 nedgick till 57,000 och i fjol till endast 33,000 stds, d. v. s. omkring
en tredjedel av normala kvantiteten. ■— •— •—•

Det råder intet tvivel örn att Sovjetrysslands insteg på franska marknaden
vunnits på Sveriges och på Finlands bekostnad. De sovjetryska affärsmetoderna
ha hittills varit sedvanlig och hänsynslös dumping till priser, vilka
hela tiden legat avsevärt under såväl marknadsläget som även de svenska
och finska exportörernas noteringar.

Under angivna förhållanden hade det givetvis varit av allra största vikt,
att vara diplomatiska och framför allt kommersiella representanter energiskt
verkat för att tillvarataga de svenska intressena på den för oss mycket betydelsefulla
franska marknaden. Härutinnan torde de haft ett stöd både av det
franska importörsyndikatet och av de agenturfirmor, vilka ej äro intresserade
av de ryska varorna. Å andra sidan är det klart, att de agenter, som åtagit
sig de ryska intressena, av hänsyn till sina uppdragsgivare ej samtidigt kunnat
i önskvärd utsträckning arbeta för den svenska exporten. Man kan därför
icke antaga, att den svenske generalkonsuln kunnat verka för en begränsning
av den ryska importen och för bibehållandet och ökning av den svenska.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. utrikesdepartementet: avlöningar. (Forts.)
Två själar kunna icke bo i samma bröst, och generalkonsuln kan därför icke
lösa konststycket att samtidigt officiellt verka för ett intresse och enskilt
för ett annat, helst som dessa två intressen ligga i skarp konkurrens med varandra.
’

Detta absurda förhållande kan uppenbarligen icke få fortsätta längre. Det
vore verkligen ynkligt, örn icke riksdagen skulle ha så mycket att säga till
örn, att den äntligen kunde sätta stopp för skandalen.»

Här måste man dock konstatera, att det föreligger ett fall av rätt allvarlig
beskaffenhet. Jag betvivlar icke, att man i kammaren i dag även kommer
att söka försvara »fallet» Nordling, men i år torde detta försök tack vare
tidningarna icke vinna något större beaktande hos alla dem, som anse, att
svensk representation skall klart, korrekt och konsekvent företräda svenska intressen
och att personer, på vilka skuggan mer eller mindre synligt faller, icke
gagna landets anseende genom att kvarstå i officiell ställning.

Herr talman, jag har velat i samband med behandlingen av tredje huvudtiteln
framhålla detta, i den förhoppningen att utrikesledningen icke skall
underlåta att undersöka förhållandena vid vår representation i skilda länder
samt sedan vidtaga de åtgärder, som varje särskilt fall kräver, för att vår
utrikesrepresentation skall fullt och helt motsvara sin ställning och de olika
krav, som vi från vår sida med fog kunna ställa på denna, ty ett motsatt förhållande
skadar oss i högre grad, än många hemma i Sverige synas vilja
förstå. Framför allt måste illojala privata intressen — även mäktiga maskerade
storfinansiella — hållas borta, för att det förtroende, varmed våra representanter
beklätts, icke skall rubbas till skada för det svenska anseendet i det
land, där representanten har sin verksamhet.

Detta kräver även, herr talman, hänsynen till de många svenska representanter,
som fullgöra sitt krävande uppdrag i främmande land på ett för Sverige
gagneligt och hedrande sätt.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Jag tror, att det icke är vare sig
lyckligt eller lämpligt att här i kammaren ingå på en närmare diskussion av
en speciell personfråga. Men jag anser mig oförhindrad att säga så mycket
i anledning av herr Walléns uttalanden, som att hans uppfattning icke delas
av den svenska trävaruexportföreningen och att, när regeringen, som givetvis
haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, hittills underlåtit att vidtaga
några åtgärder, sammanhänger det just med den svenska trävaruexportindustriens
egen ståndpunkt i saken.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag hade begärt ordet på tredje
punkten i detta utlåtande, där jag tänkte mig att denna sak skulle diskuteras,
men eftersom herr Wallén redan här upptagit en diskussion i denna fråga,
skall jag be att få säga några korta ord.

Jag tror icke, att det är lämpligt, att, när det gäller dessa ömtåliga förhållanden,
använda så starka ord, som herr Wallén här gjort. Nu är det emellertid
på det sättet, att vår export kämpar med stora svårigheter överallt i världen,
och det är av allra största betydelse, att statsmakterna på alla håll tillvarataga
den svenska exportens intressen i världen. Detta kan, såvitt jag
förstår, icke ske på annat sätt, än genom att man ser till, att vår kommersiella
representation i utlandet är så effektiv som möjligt och att man där ute
har kunniga, vakna och intresserade män, som tillvarataga de svenska intressena.
Jag tror, att vår representation i stort sett är ganska bra, men jag kan
icke neka till att de anmärkningar, som framförts mot fallet i Paris, äro ganska
allvarliga. Det är möjligt, att det förhåller sig så, som statsrådet Un -

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. utrikesdepartementet: avlöningar. (Forts.)
den framhöll, att vår exportindustri icke påyrkat någon förändring, men örn
jag icke är fel underrättad, har det också från trävaruexportindustriens sida
framkommit ganska allvarliga anmärkningar mot detta fall. Det gäller dock
en man, som representerar ett annat lands exportindustri, ett land där hela
exporten är socialiserad. Att den mannen tillika skall vara svensk generalkonsul,
måste, såvitt jag förstår, medföra en pliktkollision.

Nu vill jag uttala min tacksamhet för att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på fallet, då jag tror, att det kan tarvas en närmare undersökning.
Jag tror, att man icke kan känna sig fullt tillfredsställd i Sverige med vår
kommersiella representation i utlandet, örn den företrädes av en man, som samtidigt
är ombud för exportintressen, som allvarligt konkurrera med de svenska
exportintressena.

Herr Ekman: Herr talman! Jag kan icke underlåta att protestera mot

herr Walléns attack mot generalkonsul Nordling i Paris, vars verksamhet jag
följt under många år. Han har nedlagt ett synnerligen effektivt arbete för
att tillvarataga den svenska exporten såväl av trävaror som av trämassa.

Nu tror herr Wallén, att det skulle bero på bristande intresse och energi
från hans sida, att vår svenska trävaruexport till Frankrike tyvärr har minskats,
och att den omständigheten, som jag icke kände till, att hans stora
träagenturfirma även upptagit försäljning av sovjetryska trävaror, på något
sätt inverkat på vår generalkonsuls önskan att tillvarataga våra svenska intressen.
Han har i detta fall mycket litet, örn ens något, inflytande. De officiella
underhandlingarna angående våra affärer med Frankrike skötas ju som
bekant direkt av vårt utrikesdepartement genom beskickningen i Paris eller
genom särskilda förhandlingsdelegerade. Genom handelstraktater ha vi kommit
därhän, att vi fått en viss kvot i fråga örn trävaror. Denna kvot ha vi
tyvärr under de sista två åren icke kunnat utnyttja, av den enkla orsaken att
den ryska exporten, som faktiskt har karaktär av dumping, genom sina bedrövligt
låga priser tyvärr betydligt reducerat icke blott vår svenska export
av trävaror utan även den finska.

Jag skall icke uppehålla debatten, men jag har känt mig uppfordrad att
nedlägga en protest mot detta angrepp på en man, som under en sådan lång
följd av år med heder och framgång tillvaratagit Sveriges exportintressen i
Frankrike. Jag ber att få påpeka, såsom också herr Wallén gjorde, att han
är oavlönad generalkonsul. Huruvida han bör avgå från sin generalkonsulsbefattning
vill jag vid detta tillfälle icke yttra mig.

Herr Wallén: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för upplysningen
örn att han tagit upp fallet.

Så vill jag säga några ord mot herr Ekman. Han erkände här öppet, att
ryssarna bedriva dumping av trävaror. Det är även odisputabelt, att Sveriges
trävaruexport till Frankrike nedgått väsentligt.

Kan det under sådana förhållanden vara lämpligt och riktigt, att en svensk
representant företräder det trävarudumpande Hysslands statmonopoliserade
trävaruexport? Jag kan icke finna det möjligt att försvara att denna samma
person representerar två olika mot varandra stridande intressen. Jag tror icke,
herr Ekman, att den man är född, som kan göra det utan att komma i pliktkollisioner.

Jag är tacksam, herr talman, över att frågan tagits upp här, i förhoppning
örn att både detta och några andra fall komma att av utrikesdepartementet
upptagas till skyndsam behandling, sedan saken nu väckts på tal i riksdagen.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. utrikesdepartementet: avlöningar. (Forts.)

Herr Olsson i Närlinge: Herr talman, mina herrar! Jag hade anledning i
riksdagens början att väcka en motion i precis samma fråga, då jag med bekymmer
sett, hurusom exporten av trävaror till Frankrike gått ned undan
för undan de senare åren och att den kvot, som vi hade fatt för var export till
Frankrike, icke kunnat fyllas. Jag hade tillfälle att själv vara med örn behandlingen
av denna motion i bevillningsutskottet, där vi fingo, genom en utrikesdepartementets
tjänsteman, reda på det faktiska förhållandet, hur det
hade gått till med denna vår trävaruexport. Jag är givetvis förhindrad att
upplysa örn allt vad vi fingo reda på i utskottet. Det kan mahanda förefalla
litet underligt, att jag, som själv sitter i utskottet, avstyrker min egen motion.
Men förklaringen härtill är, att de upplysningar, som lämnades i bevillningsutskottet
från utrikesdepartementet övertygade mig örn att utrikesledningen
på denna punkt gjort så mycket som det faktiskt gick an att göra.

Man kan givetvis förundra sig över, att vår generalkonsul Nordling också
är agent för de ryska trävarorna. Den frågan tog jag upp i bevillningsutskottet
men fick där samma svar, som statsrådet Undén här i korthet lämnat,
nämligen att den svenska trävaruexportföreningen i varje fall var belåten
med förhållandena, sådana de utvecklats. Det är val heller icke för kammaren
obekant, att en överenskommelse har träffats på trävaruexportmarknaden
mellan de nordiska länderna, däri inbegripet Ryssland. Alltså kan man ju
här antydningsvis kanske säga, att det är på grund därav, som det nu har
blivit något bättre och mera ordnade förhållanden på trävarumarknaden. Det
har ju visat sig, att sedan denna överenskommelse skett de nordiska trävaruländerna
emellan, hava priserna småningom lyfts upp under senare delen
av förra året och även under de månader, som hava gatt av 1936. Jag
blev alltså övertygad av de upplysningar jag fick i bevillningsutskottet från
utrikesdepartementet, och jag hade därför icke anledning att, när min motion
kom före i kamrarna, uppträda, utan jag lät den tyst gå förbi. Men nu har
jag icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle uttala att min uppfattning
är, att utrikesledningen gjort vad som var möjligt på detta område.

Herr Lundqvist: Herr talman! Efter de uttalanden, som äro gjorda från

regeringsbänken och nu senast av herr Olsson i Närlinge, far man väl hava
rättighet att draga den slutsatsen, att, såvitt man kan bedöma, inga svenska
intressen här blivit eftersatta. Dock måste jag för min del säga, att den dubbelställning,
som vederbörande här intager — jag syftar på denna representant
i Paris — icke kan sägas vara sympatisk eller på något sätt tilltalande.
Det har som skäl vid bedömandet av hans ställning här talats örn — det
gjordes bland annat av herr Ekman — att han är oavlönad generalkonsul.
Det var närmast det, som gjorde, att jag begärde ordet. Jag menar nämligen
—- och det skadar kanske icke att det i detta sammanhang säges ifrån —
att den saken bör i och för sig givetvis icke tillmätas någon avgörande betydelse.
Vad som är av vikt i detta avseende är, såvitt jag kan förstå, att
de svenska intressena bliva så effektivt som möjligt tillvaratagna. Om för
att vinna detta skulle fordras ytterligare ett eller annat arvode under tredje
huvudtiteln, antar jag, att ingen i riksdagen menar, att den omständigheten
får spela någon som helst avgörande roll.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 122, med förslag till förordning angående giltighetstiden för vissa tullsatser; -

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare f. m.

Ang. Sveriges
andel i kostnaderna
för
Nationernas
förbund.

Ang. Sveriges
deltagande i
internationella
konferenser
m. m.

nr 123, med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2, 3 och 9 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.;

nr 125, angående pensionsrätten för vissa Övningslärare vid folkskoleseminarierna; nr

126, angående pensionsrätt för innehavaren av »Mimi Althainz professur
i radioterapi» vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 127, angående vissa ändringar i instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken; samt

nr 130, angående pensionsrätten för vissa mejerikonsulenter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 3.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 5, angående Sveriges andel i kostnaderna för
Nationernas förbund; och anförde därvid:

Herr Flyg: Herr talman! Med hänvisning till det, som av mig anfördes,
då frågan örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund behandlades, ber jag
att få yrka avslag på utskottets förslag och bifall till den av mig och mina
partikamrater väckta motionen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder framkomna yrkandena; och blev utskottets i punkten gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Vid nu skedd föredragning av punkten 6, angående Sveriges deltagande i
internationella konferenser m. m., yttrade

Herr Flyg: Herr talman! På denna punkt finnes i år medtaget ett anslag,
vilket tidigare år förekommit under en särskild rubrik. Det har nämligen
funnits en speciell rubrik, där man har äskat anslag för att deltaga i Nationernas
förbunds speciella konferenser. I år har detta tagits med under »Sveriges
deltagande i internationella konferenser m. m.» På grund härav föreligger
icke från den socialistiska gruppen något avslagsyrkande i denna speciella
punkt.

Jag har begärt ordet för att säga, att då vi hävdat Sveriges utträde ur
Nationernas förbund hava vi samtidigt understrukit, att detta icke innebär,
att alla tillfällen, då det är till gagn för land och folk att deltaga i internationella
konferenser, icke skola utnyttjas. Jag har velat säga dessa ord i
sammanhang med den punkt, som här föreliger.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14.

Punkten 10, angående upplysningsarbete för freden. Äng. upplys .

mngsarbete

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punk- för freden,
ten 22 av tredje huvudtiteln föreslagit riksdagen att till upplysningsarbete
för freden för budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag av 20,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft dels

en inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 235,
vari hemställts, att riksdagen ville till upplysningsarbetet för freden — i anslutning
till fredsorganisationernas yrkande -— anslå för nästa budgetår

50,000 kronor eller åtminstone det belopp, 35,000 kronor, som tidigare beviljats; dels

en inom andra kammaren av herr Meyerhöffer m. fl. väckt motion, nr 87,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag; dels

ock en inom samma kammare av herr Holmgren m. fl. väckt motion,
nr 206, vari likaledes föreslagits, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av herrar N. J. Martin Svensson, Borell, Nylander, Tham, Magnusson i
Skövde, Holmgren och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna II: 87 och II: 206, avslå
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionen I: 235 rörande anslag till upplysningsarbete
för freden; samt

av herrar Per J. Gustafsson, Alexander Nilsson, Strindlund och Svensson
i Grönvik, vilka förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å de i ämnet
väckta motionerna, till upplysningsarbete för freden för budgetåret 1936/1937
anvisa ett anslag av 15,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Anslaget till upplysningsarbete för freden
har uppförts första gången på sin tid genom intitativ av riksdagen själv,

Redan från början ställde jag mig i opposition mot detta anslag, och
jag har sedermera årligen stått som reservant vid utskottets betänkande i
denna fråga. Jag anser nämligen, att detta anslag avser att stödja en
verksamhet, som jag icke kan finna vara gagnelig för statens intressen. Sedermera
har jag år efter år under en följd av år motionerat om avslag på
Kungl. Maj:ts årliga framställningar örn anslag till detta ändamål. Men när
anslaget fixerades under några år i följd till 15,000 kronor, avstod jag från
att motionera, icke därför, att min principiella inställning till frågan hade
undergått någon som helst förändring och icke heller därför att jag hade resignerat,
utan därför att jag i medvetandet att här i kammaren finnes en
klar majoritet för ett anslag på 15,000 kronor ansåg mig böra visa kammaren
den hänsynen, att jag icke onödigvis upptog kammarens tid och tyngde
dess protokoll. Men i år ligger frågan till på annat sätt.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. upplysningsarbetet för freden. (Forts.)

Kungl. Maj:t har i år föreslagit en höjning av anslagsbeloppet, visserligen
blygsam, endast 5,000 kronor, men dock en höjning. Det kan då mycket väl
hända, att åtskilliga här i kammaren, som förut ansett sig kunna gå med
på ett anslagsbelopp av 15,000 kronor, känna vissa betänkligheter inför den
tendens till stegring av anslaget, som onekligen ligger i den höjning som
Kungl. Maj :t föreslagit. Därför har jag i år ånyo uppträtt som motionär och
naturligtvis ställt mig på den principiella ståndpunkten att yrka avslag.

Herr talman! Jag yrkar sålunda avslag å utskottets hemställan och bifall
till herr Svenssons i Kompersmåla m. fl. vid utlåtandet på denna punkt fogade
reservation.

Häruti instämde herr Magnusson i Skövde.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det är självfallet, att man

måste respektera en år efter år så starkt betonad övertygelse, som den min
granne på Blekingebänken här nu ånyo framhåller och understryker. Han
säger, att han står såsom principiell motståndare till detta anslag därför att
det enligt hans förmenande icke skulle gagna något statsändamål. Utan att
jag vill försöka framkalla något slags polemik, förefaller det emellertid mig
som örn hans motion i år borde hava anknutit till oförändrat anslag med de
synpunkter han framhöll.

Nu är det ju så, herr talman, att detta anslag har varit sedan länge upptaget
på tredje huvudtiteln. Och att det tjänar ett gott ändamål, hava vi ju
år efter år understrukit_ genom majoritetens i riksdagen ståndpunkt. Att det
har minskats ned till 15,000 kronor har ju varit beroende av den kris, som
för några år sedan gick över hela statsbudgeten och varigenom anslag efter
anslag nedsåttes med större eller mindre belopp. I det hela har ju dock en
återhämtning på det överväldigande antalet anslag skett. När då hans excellens
ministern för utrikes ärendena anser, att detta anslag nu bör få tillbaka

5,000 av de 10,000 kronor, som senast togos därifrån, och av de 17,500 kronor,
sorn, sedan anslaget var uppe i 32,500 kronor, tagits ifrån detsamma, så
ha vi inom utskottet ansett, att denna återbäring av 5,000 kronor för detta
vittsyftande och i verklig mening betydelsefulla anslag är starkt befogad.

^“kHör ha vi också, herr talman, yrkat bifall till vad departementschefen
har föreslagit, och jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Flyg: Herr talman! Denna fråga har varit föremål för behandling
åtskilliga år tidigare. Jag måste säga, att jag icke riktigt förstår, att man i
denna allvarliga huvudtitel tar med det anslagsbelopp, som nu här föreligger.
Tidigare har man ansett ett belopp på 15,000 kronor vara tillräckligt för upplysningsarbete
för freden, men i år har man ökat detta till 20,000 kronor,
d. v. s. man har ansett, att fredsupplysningen nu är i behov av ytterligare

5,000 kronor. Jag vet icke, herr talman, örn det står i någon överensstämmelse
med att man vid slutet av årets riksdag ämnar gå in för en ny militärbudget,
som kommer att visa en ökning av åtskilliga miljoner kronor och
därför i proportion till denna anser, att man måste ge ytterligare

5,000 kronor till en verksamhet som har motsatt ändamål och syfte
än militärbudgeten. Jag måste ju säga, att proportionen i alla fall förefaller
mig fullkomligt omöjlig. Anser man, att man till militära ändamål
måste anslå sådana väldiga summor, som vi hittills årligen anslagit, och nu
ytterligare utöka dem, borde man i konsekvens därmed från samma håll och
från samma utgångspunkt vara ense örn, att det icke kan förslå med en sådan
struntsumma som 20,000 kronor, då det alltså gäller ett arbete för freden,

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. upplysningsarbetet för freden. (Forts.)
d. v. s. ett arbete, vars slutmål skulle vara att alldeles överflödiggöra de militära
anslagen. Därför anser jag, att man här måste påtala proportionerna.

Örn jag emellertid ser på vad som säges i utskottets utlåtande dels beträffande
huru fjolårets anslag fördelats och dels beträffande det anslag som sökts
och som nu skall beviljas av riksdagen, så finner jag, att Föreningen mellanfolkligt
samarbete för fred vill ha 9,000 kronor, Svenska föreningen för
Nationernas förbund 3,000 kronor, Svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet 3,000 kronor o. s. v.. Sveriges akademiska
förening för Nationernas förbund begär 750 kronor, Samarbetskommittén för
fredsfrågor vill också ha pengar till detta ändamål. Vad är detta för organisationer
herr talman? Den, som i någon mån kommit i kontakt med deras
verksamhet, vet, att de bedriva en verksamhet, som i realiteten ingenting har
med en fredsverksamhet att skaffa. Det är en verksamhet, som grupperar sig
kring Nationernas förbund i mycket stor utsträckning. Denna verksamhet vill
popularisera Nationernas förbund och hos de breda folklagren upprätthålla illusionen
om att denna organisation är ett instrument för freden. Och ändock
vet vilken förnuftig människa som helst i riksdagen, och icke minst de, herrar
som stå bakom detta utskottsutlåtande, för att icke tala om dem som sitta i
vårt utrikesdepartement, att Nationernas förbund i dag är mera än någonsin
en intresseorganisation för en av de tongivande imperialistiska stormakterna, en
makt som förtrycker miljoner människor, och en makt som lystet lägger under
sig stora vidder av världen och utövar ett skräckvälde, som är alldeles ohyggligt.
Detta är Nationernas förbund till för, och då skall man anslå pengar i
fredens namn för att propagera för denna organisation och rörelse och inbilla
människor, att den är en fredsapparat. Den är i realiteten en intresseorganisation
med uppgift från början att tillvarataga de segrande makternas intressen
på basis av Versailles-freden, och den har sedan i hela sin historia visat
sig vara ett instrument för dessa makter.

Det finns en förening, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, om vilken
jag — ehuru jag icke sympatiserar med den, därför att den står på en helt
annan principiell grundval än vad jag gör — måste säga, att den utfört en
tapper och energisk verksamhet i fredens tjänst. Den har vid vissa tillfällen
också varit föremål för rätt så starka angrepp just från militaristiskt håll,
men den får icke ett öre. Och örn vi gå till den upplysningsverksamhet på
det antimilitaristiska området, som bedrives inom arbetarrörelsen och inom
dess ungdomsrörelse, så finns intet anslag heller där. En så beskedlig och
mot Kungl. Maj :t lojal organisation som Socialdemokratiska ungdomsförbundet
skulle, örn den lade in en ansökan, icke få två öre från dessa pengar. Och
så sitta vi här och bevilja detta anslag för freden! Det är, herr talman, ett
anslag och en fråga, som till den grad ej har med allvar att skaffa, att det vore
med riksdagens anseende mest förenligt att ta och maka ut det ur tredje huvudtiteln.
Ty där hör det minst av allt hemma.

Med dessa ord. herr talman, och med hänvisning dels till vad jag sagt vid
tidigare tillfällen, då denna fråga förelegat, och dels till den principiella inställning
vi ha på detta område, ber jag att få yrka avslag på detta anslag,
som alls ingenting har med fredsupplysning att skaffa.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Två av de föregående talarna lia
uttalat sin principiella motvilja mot detta anslag som sådant, och utskottets
talesman, herr Törnkvist, som talade för utskottets förslag, sade att anslaget
som sådant var mycket befogat. För min del har jag anslutit mig till ett
yrkande i statsutskottet, som vill gå en medelväg. Jag skulle populärt kunna
säga, att vi vilja ett praktiskt fredsarbete, som börjar här i riksdagen. Vi ha

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. upplysningsarbetet för freden. (Forts.)
lagt fram ett förslag, som vi tänkt oss skulle samla ledamöterna i statsutskottet.
Det innebar visserligen en nedprutning av Kungl. Maj:ts förslag örn
höjning av anslaget i år, men det gick ut på att bevilja samma anslag som
tidigare, nämligen 15,000 kronor. Det visade sig, att man hade en viss förståelse
för det yrkandet från det håll, där man annars går emot anslaget av
principiella skäl. Men däremot visade det sig, att fredsvännerna, örn jag får
kalla dem så, voro mest stridslystna på denna punkt. De ville icke sluta fred
utan ville hålla på det anslag som Kungl. Maj :t begärt, och under sådana förhållanden
missljrckades vår fredsaktion i utskottet.

Det är klart, att det icke finns stora utsikter för oss att få igenom vårt yrkande
i kamrarna, men i varje fall är jag av den uppfattningen, att vi även
utåt kanske bäst skulle gagna fredssaken som sådan, örn vi icke diskuterade
så mycket ett anslag av denna innebörd utan komme överens örn det belopp,
som borde utgå.

Med dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som vid detta utlåtande är avgiven av herr Gustafsson i Benestad m. fl.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Förut har jag haft den uppfattningen,

att detta anslag varit alldeles överflödigt i vårt lugna land. Det är en åsikt,
som jag icke längre kan företräda. Jag har blivit fullkomligt omvänd på den
punkten och anser t. o. m. att även ett väsentligt högre anslag än det föreliggande
mycket väl fyller sin plats. För att illustrera vad som gjort min
omvändelse kan jag ju säga, att jag finner det mycket naturligt, örn t. ex.
en ledamot av kammaren som herr Severin bleve föremål för ökat upplysningsarbete
för freden efter den rent krigshetsande artikel han skrivit. Då
jag vet, att han därvidlag icke på något vis inom sitt parti företräder någon
ensam stämma, utan i medkammaren har många inom regeringspartiet, som
på mycket utpräglat sätt direkt hetsat till krig, är det klart, att jag anser
att den gamla ståndpunkt jag företrätt måste vara förlegad, med hänsyn till
nu rådande förhållanden i vårt land och framför allt då inom det största politiska
partiet, inom vårt regeringsparti. Att jag i alla fall ej kan gå med på
detta anslag beror på vad jag funnit, när jag närmare har undersökt, huru
anslaget fördelas. En av de organisationer, som haft förmånen att få anslag,
är ju bl. a. svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och
frihet. Jag är övertygad örn, att de av kammarens ledamöter, som eventuellt
tagit del av den publikation, som nämnda organisation utger, måste mycket
snart komma till den uppfattningen, att något mera hysteriskt än detta medlemsblad
icke existerar. Statsmakterna understödja här en synnerligen underlig
propaganda i detta avseende. Då man tar del av detta medlemsblad och
ser huru däri propageras, måste man väl säga, att man däri på många punkter
agiterar direkt emot statsmakternas avsikter. Som alla sådana organisationer
av internationell natur spänner den ju över hela världsläget, och det är
ju ingenting överraskande i att man går emot alla våldsdåd samt nazistiska
företeelser, och för Abessinien bl. a. Man tycker emellertid, att det är rätt
underligt, särskilt med denna regerings uppfattning, att man bland krav, som
framställas, också finner, att vi skola verka för Indiens krav på självstyrelse
och vädjan till Indiens folk, kvinnor och män, att framlägga sina synpunkter.
Jag vet icke örn det kan vara något sätt att befrämja freden. Medan statsmakterna
hålla på med en mycket utbredd propaganda för civilbefolkningens
skydd, deltar denna organisation i de strävanden, som vända sig mot »källareoch
gasmaskdisciplin». Även på den punkten går man mot regeringens arbete.
Ja, man måste då säga, att denna regering har ett gott hjärta, när det
gäller att fördela anslag på detta sätt, då man tycker att man gärna kan hjäl -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. upplysningsarbetet för freden. (Forts.)
pa även sina motståndare. Jag skulle ju också kunna taga en tredje punkt,
som har mera tragikomisk betydelse. Bland strävanden, som denna organisation
vill främja, är också kvinnornas vapenlösa strejk — man förordar vapenlösa
uppror. Samtidigt som statsmakterna sätta herrar Myrdal och Wohlin
i spetsen för en mycket långt gående propaganda, finner man, att utrikesdepartementet
skall vara med att stödja en organisation, som vill främja en
Lysistratestrejk.

Då jag sålunda icke egentligen kan tänka mig, att regeringen har på något
vidare sätt tagit del av detta illustra medlemsblad, utan mera fångats
av titeln och rubriken på organet och därefter har fördelat anslaget, jag må
säga något vårdslöst, så har jag, ehuru jag till fullo behjärtar det numera
mycket önskvärda i detta anslag, kommit till den uppfattningen, att det icke
alls bör ligga inom denna huvudtitel. Därutinnan delar jag utrikesministerns
åsikt, och framför allt måste jag säga, att regeringen har varit synnerligen
olycklig i valet av organisationer, och därför ansluter jag mig till reservationen
för avslag.

Fru Östlund: Herr talman! Även om jag endast blir en ropandes röst

emot all den sakkunskap och all den ironi, som denna debatt tycks kunna utlösa,
vill jag ändock ta mig friheten att säga ett par ord. Jag skulle vilja
säga gentemot den förste ärade talaren, herr Holmgren, att jag anser, att det
fredsarbete, som utföres i vårt land med mycket små medel, hör till det mest
förnuftiga arbete som för närvarande bedrives, och jag tycker man får vara
synnerligen tacksam för att det ännu finns en hel del människor och en hel
del organisationer, som ägna hela sitt livsintresse åt ett upplysningsarbete,
som vi tyckas vara i behov av litet till mans. Jag skulle också vilja säga till
herr Flyg, att den definition, som herr Flyg ger angående de föreningar, som
begära en del anslag till detta arbete, är ganska missvisande. Jag tillhör
själv föreningen Svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet och har funnit att där utföres det mest samvetsgranna arbete,
uppburet av en idealitet, som jag knappast tror många andra organisationer
kunna uppvisa motsvarighet till, vare sig de ha eller icke ha statsunderstöd
för sitt arbete. Eller jag tar t. ex. en sådan förening som Sveriges goodtemplares
ungdomsförbund. Den har hemställt örn ett anslag på 2,000 kronor.
Denna organisation träffar många tusen av landets organiserade nykterhetsvänner
och ungdomen framför allt, och jag tror icke att någon person
kan ha panna att säga, att det arbete den utför är bortkastat eller värdelöst.
Jag tycker tvärtom, att kan man bibringa ungdomen en etisk uppfattning i
dessa frågor, har framför allt landet nytta därav i längden. Jag kunde också
nämna andra, men det kan räcka med detta. Jag för min del beklagar
bara, att riksdagen icke kan anslå större belopp till detta ändamål, men jag
tar med glädje fasta på att departementschefen har uttalat ett önskemål att
förhållandena snart skola kunna medgiva ett ökat bidrag.

Med detta skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med fru Östlund förenade sig fru Nordgren, fru Eklund och fru Gustafson.

Herr Severin: Herr talman! Jag skulle icke alls lagt mig i denna diskussion,
men jag måste göra det på grund av den uppmärksamhet, som herr Meyerhöffer
hade vänligheten visa mig. Jag skulle, enligt vad han sade, hava skrivit
krigshetsande artiklar. Jag kan icke föreställa mig, att det ändå varit så
farligt med denna krigshets, när en kapten och en så erkänt stridslysten herre

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare i. m.

Äng. upplysningsarbetet för freden. (Forts.)
som herr Meyerhöffer gått åstad och blivit fredsvän vid läsningen av dessa
artiklar.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o)
bifall till den av herr N. J. Martin Svensson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen, 3:o) bifall till den reservation, som vid punkten fogats
av herr Per J. Gustafsson m. fl. samt 4:o) avslag å föreliggande förslag
örn anslag till upplysningsarbete för freden; och förklarade herr talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Svensson i Grönvik, i följd varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu förklarades hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade emellertid herr
Flyg votering, i anledning varav, och sedan till kontraproposition i voteringen
örn kontrapropositionen i huvudvoteringen antagits den under 3:o) angivna
propositionen, efter given varsel nu upplästes och godkändes en så lydande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten 10 i statsutskottets utlåtande nr 3 antager den av herr Svensson
i Kompersmåla m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den av herr Gustafsson i Benestad m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan voteringspropositionen för huvudvoteringen, som efter
given varsel nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 10
av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Svensson i Kompersmåla
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 4 mars i. ra. Nr 14. 29

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11, angående lantbruksattachéer: avlöningar.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
11 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att fastställa viss personalförteckning
och godkänna viss avlöningsstat för lantbruksattachéer samt att
till lantbruksattachéer: avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av 41,900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 219
av herr von Stockenström m. fl. och II: 490 av herr Nilsson i Hörby ni. fl., vari
föreslagits, att riksdagen måtte besluta,

att de tre nuvarande lantbruksattachébefattningarna skulle ombildas till
lantbruksrådstjänster å extra stat i enlighet med bestämmelserna i kap. 1 av
kungörelsen den 15 juni 1935 med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen, och
att de skulle hänföras till 30:de lönegraden enligt den i 9 § av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 intagna löneplanen, samt

att orts tilläggen till lantbruksattachéerna i London och Berlin skulle utgå
till den förre med 11,000 kronor och till den senare med 5,500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till ovannämnda motioner,

1) för lantbruksråd fastställa följande

Personalförteckning.

Tjänstemän å extra stat.

Befattning Lönegrad

3 lantbruksråd ................................................ j} 30 •

2) godkänna följande avlöningsstat för lantbruksråd att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis...... kronor 33,200

2. Särskilda löneförmåner.............................. » 17,500

Summa kronor 50,700;

3) till lantbruksråd: avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av 50,700 kronor.

Äng.

lantbruks attachéer: avlöningar.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare i. m.

Äng. lantbruksattachéer: avlöningar. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar Johansson i Uppmälby,
Sederholm, N. August Nilsson, Carl E. Eriksson, Gabrielsson, Andersson i
Löbbo, Andersson i Tungelsta och Karlsson i Munkedal, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt ovanberörda motioner,

1) för lantbruksattachéer fastställa följande

Personalförteckning.

Tjänstemän å extra stat.

Befattning Lönegrad

3 lantbruksattachéer .......................................... B 28;

2) godkänna följande avlöningsstat för lantbruksattachéer, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis...... kronor 30,400

2. Särskilda löneförmåner.............................. » 14,500

Summa kronor 44,900;

3) till lantbruksattachéer: avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
förslagsanslag av 44,900 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, ärade kammarledamöter! Vid
denna punkt har jag tillsammans med några andra utskottsledamöter avgivit
en reservation. Utskottets majoritet har här hemställt om bifall till en motion,
som väckts i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i ifrågavarande ärende. Det
gäller här lantbruksattachéerna. Kungl. Maj :t har följt alla de hörda myndigheterna.
Lantbruksstyrelsen har kommit till Kungl. Maj:t med en framställning
örn att dessa lantbruksattachéer, vilka nu äro arvodesbefattningshavare,
skulle bliva anställda som extra tjänstemän och därigenom falla under de nya
pensionsbestämmelserna, varigenom de skulle bliva delaktiga av pension.

Bland de ämbetsverk, som blivit hörda i ärendet är statskontoret, vilket icke
haft något att invända mot lantbruksstyrelsens förslag örn dessa befattningshavares
placering i lönegrad B 28 men däremot ansett, att, då frågan örn höjning
av ortstilläggen så nyligen varit uppe, tillräckliga skäl icke förelegat för
bifall till framställningen i denna del. Lönenämnden har ansett sig böra tillstyrka
såväl dessa tjänstemäns placering i lönegraden B 28 som den förhöjning
av ortstilläggen, som Kungl. Maj:t föreslagit, d. v. s. för den i London
placerade till 7,000 kronor och för den i Berlin till 3,500 kronor. De nuvarande
ortstilläggen äro, för London 5,500 kronor och för Berlin 3,000 kronor. Kungl.
Maj :t har föreslagit, att dessa ortstillägg skola höjas till respektive 7,000 och
3,500 kronor, medan motionärerna kräva deras höjning till respektive 11,000
kronor och 5,500 kronor, ävensom att en del av de befattningshavare, som det
här är fråga örn, skola uppflyttas till 30 :e lönegraden.

I den reservation, som vi avgivit, framhålla vi, att vissa skäl tala för en
ändring av dyrortstilläggen. Dyrortsförhållandena, särskilt i London, äro
sådana, att dessa arvoden böra höjas, och vi föreslå därför i vår reservation,
att dessa tillägg skola höjas, i vad det gäller London till 9,000 kronor och i vad
det gäller Berlin till 4,500 kronor. Det är nog mycket sällsynt — jag vet icke,
örn jag under hela min riksdagstid har varit med örn det — att en utskottsmajoritet
går och förordar en så avsevärd löneökning utöver vad alla hörda myndig -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. lantbruks attachéer: avlöningar. (Forts.)
heter hava förordat. Och jag är rädd för att detta i framtiden skulle kunna
komma att medföra konsekvenser, vilka riksdagen i dag icke kan överblicka.
Jag har den uppfattningen, att det vore mycket farligt, om våra tjänstemän,
åtminstone de av högre grad, finge den uppfattningen, att de icke behöva gå
till sina överordnade myndigheter, att de icke behöva gå till Kungl. Majit för
att begära löneökning, utan att de i stället kunna vända sig till enskilda motionärer
och, om de bland dem kunna uppbringa personer, som hava inflytande
inom sina respektive partier, därmed kunna anse saken vara klar. Det är en
mycket, mycket farlig princip, som man här, ifall man bifölle utskottets förslag,
vore på väg att slå in på.

Jag tror, att riksdagen bör vara försiktig, då det gäller en sak som denna.
,Vi reservanter erkänna, att det, särskilt då det gäller London, på grund av de
rådande dyrortsförhållandena kan föreligga skäl att gå något utöver vad
Kungl. Majit föreslagit. Och detta ortstillägg betyder i själva verket mera
än utbytet av titel och lönegrad. Örn dessa ämbetsmän heta lantbruksråd
eller lantbruksattachéer spelar i själva verket mindre roll. Jag är emellertid
övertygad att, ifall riksdagen går in för utskottets hemställan, det icke skall
dröja länge, förrän andra tjänstemannagrupper, som nu anse sig stå i en högre
ställning men genom en dylik reform bleve likställda i lönehänseende med dessa
lantbruksattachéer, komma att framställa klagomål häröver. Särskilt då det
gäller utrikesdepartementet, tror jag — det har jag erfarit genom förbindelser
där — att man är ytterst betänksam emot den åtgärd, som man här från utskottets
sida rekommenderar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till den av mig m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag skall gärna ge utskottets

ärade ordförande rätt däruti, att det kanske är en rätt ovanlig åtgärd, att ett
utskott, på sätt som här skett, går in för att föreslå en löneplacering, som ligger
i någon mån högre än vad Kungl. Majit och av Kungl. Majit hörda myndigheter
föreslagit. Jag kan dock icke dela utskottets ordförandes mening därutinnan,
att ett bifall till vad utskottet här föreslagit skulle komma att föranleda
konsekvenser i en del fall. Såvitt jag förstår rör det sig här örn tämligen
exceptionella både förhållanden och tjänsteställningar. Örn det är några, som
över huvud skulle kunna jämföras med dessa lantbruksattachéer, som man
föreslagit skulle tilldelas titeln lantbruksråd, skulle det, såvitt jag förstår,
vara handelsråden och kanske i någon mån pressattachéerna. Men jag vill då
erinra örn, att dessa tjänstemän ha en sådan löneställning, framför allt örn man
till lönen lägger ortstilläggen, att de väl även i fortsättningen bomme att stå
väsentligt högre i fråga örn sammanslagna löneinkomster än vad som skulle
bli fallet med lantbruksattachéerna vid ett bifall till utskottets förslag.

Som jag nyss antydde, råda exceptionella förhållanden på dessa tjänstemäns
arbetsområden. Det förhåller sig icke numera så, som det gjorde förr i världen,
att vår export av lantbruksprodukter i det stora hela skötte sig själv, utan
det är tvärtom så, som herrarna nogsamt känna till, att det kräves ett ofantligt
målmedvetet och omfattande arbete ifrån våra representanters i utlandet sida,
därest man skall kunna på bästa möjliga sätt få avsättning för vårt överflöd
av jordbruksprodukter. Härvidlag har man inom utskottet icke varit främmande
för att det många gånger icke är tillräckligt med det arbete i och för
sig, som dessa tjänstemän nedlägga på uppgiftens fyllande, utan att just detta
arbete för med sig representationskostnader av ganska stor omfattning. Jag
är visserligen medveten örn att man i någon mån med statsmedel söker lämna
ersättning för dessa representationskostnader, men efter vad som uppgivits i

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare f. m.

Ang. lantbruksattachéer: avlöningar. (Forts.)
utskottet -—- och jag tror, att detta är fullt riktigt —• förslå dessa medel icke
i någon nämnvärd grad till fyllande av de representationsplikter, som lantbruksattachéerna
anse, att de böra påtaga sig för att lättare kunna komma
i förbindelse med avnämare av våra jordbruksprodukter.

Jag kan heller icke finna vad det egentligen är som bör konstituera, att
dessa våra tjänstemän, som ha att se till att vi kunna avsätta våra jordbruksprodukter,
skola i lönehänseende vara väsentligt sämre ställda än exempelvis
handelsråd och pressattachéer. Ett bifall till utskottets föreliggande förslag
skulle, såvitt jag förstår, i någon mån höja dessa tjänstemän och ge dem en
ställning, som i viss omfattning i lönehänseende gör dem likvärdiga med de av
mig omnämnda handelsråden.

Herr talman! Med dessa ord hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag anhåller att på denna punkt få anföra betänkligheter gentemot det resultat,
vartill jordbruksutskottet har kommit. Det kan icke falla mig in att bestrida
vad den föregående ärade talaren anförde därom, att, framför allt i
London men i någon mån även i Berlin, dessa tjänster fått en större betydelse
nu än tidigare. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att något ändrat läge
har icke uppkommit för lantbruksattachéen i Riga. Nu står man här inför
det osedvanliga förhållandet, att jordbruksutskottet föreslår uppflyttning till
30:de lönegraden av tre tjänstemän, därför att arbetsuppgifterna ökats mycket
för en, något för en annan och ingenting för en tredje. Det måste väl ändå
medges, att detta är ett ganska märkligt motiv för en lönereglering.

Vad som särskilt gör, att jag är betänksam gentemot dessa tjänsters uppflyttning
i 30:de lönegraden är det, att min erfarenhet säger mig, att det nuvarande
organisationstillståndet icke kan få fortsätta länge. Våra lantbruksattachéer
äro för närvarande underställda praktiskt taget fyra svenska myndigheter.
Detta vållar ofta trassel med inkommande rapporter. Jag har kommit
till den uppfattningen, att det nog inom en icke alltför avlägsen framtid
måste allvarligt övervägas, örn icke dessa tjänstemän böra överflyttas till utrikesdepartementet,
för att det skall finnas en fast punkt för dem att hålla sig
till. när de inkomma med sina framställningar.

Men om man har den uppfattningen, så följer också därav, att det säkerligen
icke låter tänka sig — örn man skall få duktigt folk till dessa befattningar -—
att dessa skola bli sluttjänster. Det måste beträffande dessa tjänster bli på
samma sätt som med handelsråden. Och det är ju icke så förfärligt stor skillnad
på att sälja smör och att sälja maskiner. Det måste bli på det sättet, att
dessa tjänstemän komma in i den konsulära karriären för att på så sätt vinna
befordran, när deras krafter så att säga vuxit sig tillräckligt starka. Nu är
det så, att örn tre år ingår lantbruksattachéen i Riga i pensionsåldern — han
kallas för lantbruksråd; och jag vill inom parentes säga, att det är ingen tvist
örn titeln härvidlag, därför att två äldre av dessa befattningshavare hava redan
tillagts titeln lantbruksråd. I detta sammanhang bör det komma till allvarligt
övervägande, huru denna institution i fortsättningen skall vara organiserad.
Jag menar därför, att det skulle icke vara klokt av riksdagen att nu utan
vidare emot alla hörda myndigheters förslag besluta, att dessa tjänster skulle
flyttas upp till 30:de lönegraden.

Jag tycker, att den saken bör få anstå, tills man mera ingående får syssla
med denna institutions organisation och vidare anknytning. Jag ber därför att
få för andra kammaren rekommendera reservationen.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. lantbruksattachéer: avlöningar. (Forts.)

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skall endast be att få erinra om att

detta system med särskilda representanter för jordbruket i utlandet icke längre
kan anses befinna sig på försöksstadiet, utan att man nu nått därhän, att
man anser det vara nödigt och lyckligt att ha dem där. Jag vill också säga,
att örn man tar och jämför handelsattachéernas eller handelsrådens ställning
med lantbruksattachéernas eller titulärlantbruksrådens, så finner man, att handelsråden
äro uppflyttade till lönegraden B 30 på ordinarie stat, medan föreliggande
Kungl. Maj :ts förslag innebär, att lantbruksattachéerna skulle komma
i lönegraden B 28 på extra stat, vilket i själva verket är detsamma som
B 27. Jag har ganska svårt att förstå, varför det ena av de områden, som
äro representerade i handelsutbytet med utlandet, skall anses på något vis
mindervärdigt och lönas med mindre ersättningar. Under sådana förhållanden
blir det svårt att få dugligt folk därtill, i synnerhet som handeln väl har
betydligt större möjligheter att själv sörja för sin utlandsrepresentation än
vad jordbrukets olika grenar ha.

Man kan också vid en jämförelse se, huru liknande jordbruksrepresentanter
från andra länder, befintliga på samma platser som våra, hava det ställt.
Därvid finner man, att Danmarks lantbruksattaché i London har en sammanlagd
ersättning på omkring 26,000 kronor och Hollands ungefär 25,000 kronor.
I Berlin har Danmarks lantbruksattaché 21,000 kronor och Hollands
18,000. Våra lantbruksattachéer äro alltså betydligt mycket sämre ställda
än andra länders representanter, och ändå måste ju alla dessa människor arbeta
under precis samma förhållanden. De mötas på samma platser och ha
samma livsföring etc. Det förstår ju var och en, att det kostar pengar, när
man skall representera sitt land på främmande ort, i all synnerhet i världsstäderna.

Statsrådet Sköld framhöll i sitt anförande, att dessa befattningar icke äro
att betrakta som sluttjänster, utan att man väl får tänka sig, att lantbruksattachéerna
så småningom skola komma in i den konsulära karriären. När
man inrättade dessa befattningar tänkte man sig kanske, att de bara skulle
vara passagetjänster, som skulle föra vidare. Ja, man kan naturligtvis inte
bestrida, att det kan bli möjligt, att statsrådet i vissa fall kan bli sannspådd
och att lantbruksråden eller lantbruksattachéerna kunna befordras vidare på
andra områden inom vår utrikesrepresentation. Jag tror emellertid, att _ erfarenheten
ger vid handen, att man nog i allmänhet får betrakta dessa tjänster
som sluttjänster. Först när vederbörande har varit ute i så mångå år,
att han är fullt inne i förhållandena, kan han göra verklig nytta för sig, och
då är det så mycket mindre skäl att flytta på honom. Jag är för min elei
övertygad om att de nuvarande befattningshavarna komma att fullgöra sina
tjänster så gott de kunna vare sig deras löner höjas eller inte, men jag tror
samtidigt, att deras möjligheter att fullgöra sina tjänster på ett tillfredsställande
sätt äro i mycket hög grad beskurna med de avlöningsförhållanden som
nu gälla. Inom ämbetsverken här hemma tar man nog inte alltid tillräcklig
hänsyn till de skilda förhållanden, under vilka våra tjänstemän här hemma
och utomlands måste arbeta. Jag menar alls inte, att arbetet pa tjänsterummet
bör anses vara mera värt, örn det utföres utomlands än här hemma. Jag
tror dock, att man inte alltid tar hänsyn till den skillnad, som det i alla fall
är mellan å ena sidan att här hemma gå från bostaden till tjänsterummet, förrätta
sitt arbete och sedan gå hem igen och å den andra att bevaka sitt lands
intressen i London, Berlin eller någon annan storstad. Våra representanter
där måste ständigt söka komma ut och träffa de människor, som de måste
hålla kontakt med för att kunna sköta sin syssla. Att detta kostar pengar

Andra kammarens protokoll 1936. Nr lif. 3

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. lantbruksattachéer: avlöningar. (Forts.)
och drar med sig en hel del utgifter, förstår ju var och en som varit utomlands
tillräckligt länge.

Jag skulle också vilja beröra vad statsrådet Sköld sade örn befattningen i
Riga. Herr statsrådet framhöll, att befattningarna i London och Berlin blivit
av en allt större betydelse, vilket inte i samma mån kunde anföras, när det
gäller befattningen i Riga. Från Riga har man dessutom aldrig hört några
klagomål, och då kunde det ju vara tämligen omotiverat att nu företa en höjning
på den punkten. Denna avvägning beträffande betydelsen av befattningarna
i London och Berlin skall jag lämna därhän. Jag är emellertid övertygad
om att det alldeles speciellt under de senaste åren, sedan den tyska statliga
regleringen trätt i funktion, har varit av synnerligen stor vikt att ha en
person med goda förbindelser i Berlin. När det gäller befattningen i Riga,
är det emellertid en annan sak som vi måste tänka på. Örn ett par år faller
nämligen den nuvarande innehavaren av denna befattning för åldersstrecket.
Då man vet, vilken betydelse den ostbaltiska marknaden har för Sverige och
vilka möjligheter vi där ha särskilt för vår export av avelsdjur, framstår
det som något synnerligen viktigt, att vi redan nu ställa det så, att denna
befattning kan locka dugliga och förstklassiga sökande, även när det en gång
blir ombyte på den. Det är alltså inte nog, att den är tillfredsställande för den
nuvarande innehavaren. Det är väl sent att ordna den saken, när befattningen
skall tillsättas på nytt eller kanske redan är ånyo tillsatt.

Herr statsrådet yttrade i fortsättningen av sitt anförande något örn att dessa
befattningar framdeles kanske skulle komma att omorganiseras och flyttas över
till utrikesdepartementet. Jag kan inte förstå, att det på något sätt kan spela
en roll för denna frågas avgörande, örn man i ett dunkelt fjärran kan skönja
en eventuell omorganisation. Det avgörande är väl, vilken betydelse dessa befattningar
ha i och för sig och örn vi behöva dem eller ej.

Ja, herr talman, jag tycker för min del, att många skäl tala för ett bifall
till utskottets hemställan, och jag kan alls inte förstå utskottets ärade ordförande,
då han varnar för konsekvenserna. Det är väl ändå så, att det finns
ingen regel utan undantag, och när det gäller ett undantag måtte väl riksdagen
ha rättighet att inta en självständig ställning, även örn både statskontoret
och lantbruksstyrelsen tiläventyrs skulle ha en annan mening.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Osberg, Gustafson i Kasenberg, Persson
i Grytterud, Lithander och Persson i Fritorp.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall först säga några

ord till herr Gustafson i Vimmerby. Han var ju alldeles övertygad om att
här skulle det inte kunna bli några konsekvenser. Detta förvånar mig, ty
litet längre fram i utlåtandet ha vi en punkt, där vi blivit tvungna att ta konsekvenserna
av att riksdagen tidigare på en enskild motion beviljat ett extra
lönetillägg. Nu har en helt annan grupp kommit och fordrat att få samma
förmån, och vi ha inte haft något annat att göra än att ta konsekvenserna
av vårt beslut häromåret. Detta tycker jag är ett talande bevis för att örn
riksdagen går emot myndigheterna och ökar på avlöningarna, så nog finns
det grupper som vakna till och komma med samma anspråk och anse sig lika
berättigade.

Till herr Liedberg vill jag säga, att jag mycket väl förstår att det på grund
av dyrtiden och andra förhållanden är förenat med stora kostnader för dem,
som skola vistas utomlands och representera sitt land. Vi få emellertid därvidlag
komma ihåg, att förutom sin lön ha dessa befattningshavare först och

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. lantbruksattacliéer: avlöningar. (Forts.)
främst dyrortstillägg efter högsta grupp, det vill säga för G-ort. Dessutom
ha de särskilt ortstillägg; för London vilja herrarna göra det till 11,000 kronor.
.Vi få heller inte glömma bort, att i nästa punkt i utlåtandet finns ett särskilt
anslag upptaget, som skall användas till expenser, representationskostnader
och resor för dessa lantbruksattachéer. Jag kan därför inte finna annat än
att riksdagen redan nu tämligen väl sörjt för dessa befattningshavare och tagit
hänsyn till de förhållanden, under vilka de utföra sitt arbete. Örn någon
ökning av deras löneförmåner överhuvud taget skall ske, bör detta ordnas genom
en ökning av ortstilläggen i enlighet med vad Kungl. Majit föreslagit.

Jag kan vidare inte dela den uppfattning som framfördes i utskottet örn
att dessa lantbruksattachéer skulle behöva betala representationskostnaderna
av sin lön. Detta är något som tjänstemännen själva få sköta. Är det en
frikostig herre, som lever flott, kan han naturligtvis förbruka hela sin lön
på representation, men örn det är en vanlig sund, ekonomisk människa, vill
han väl ha lönen för sig själv. Representationskostnaderna skola bestridas
med det särskilda representations- och expensanslaget, det är åtminstone min
uppfattning. Örn herrarna hade kommit och begärt att få en ökning på expensanslaget,
för att tjänstemännen skulle få större belopp till representationskostnader,
hade det varit någon mening med ert ståndpunktstagande, men
då man kommer och begär, att lönerna skola ökas, därför att vederbörande
tjänstemän måste använda en del av sin lön för att representera, det vill säga
fullgöra sin tjänst, då kan jag verkligen inte vara med. Det där med representationskostnaderna
beror ju helt och hållet på befattningshavaren själv.
Har han ekonomiskt sinne och är mån örn sig själv, måste han väl anse, att
lönen är något som han har för sitt arbete och alltså själv skall ha.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Liedberg: Herr talman! Utskottets ärade ordförande hänvisade till

en punkt längre fram i utlåtandet, där man blivit tvungen att ta konsekvenserna
av ett tidigare beslut. För min del måste jag verkligen säga, att jag
inte är rädd att ta några konsekvenser, örn de äro betingade av rätt och billighet.

Herr Johansson i Uppmälby påpekade vidare, att dessa tjänstemän ha både
ortstillägg och dyrortstillägg samt att det dessutom finns ett särskilt anslag
för expenser. Ja, det må ju vara sant, men detta hjälper dem inte så mycket,
om själva grundlönen är för låg. Vidare yttrade han något örn att man naturligtvis
kan behöva mycket pengar, örn man skall bjuda flott. Jag skall verkligen
be att få framhålla, att här gäller det inte alls för dessa människor att
med den löneförbättring de skulle få kunna bjuda flott. Jag tror, att de
skulle bli mycket tacksamma, om de med den hjälp som de hoppas få överhuvud
taget kunna vara med över allt, där de böra vara med och betala för
sig själva.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Då utskottets ärade ordfö rande

varnade för konsekvenserna, skall jag be att få framhålla, att vi, så
vitt jag förstår, redan på förhand tagit kor sekvenserna för de tjänstemän, som
närmast kunna jämföras med de lantbruksattachéer, det här gäller, nämligen
handelsråden. Ett bifall till utskottets förslag skulle därför icke föranleda
annat än att dessa tjänstemän inom jordbruksstaten sattes i en löneställning,
som i någon mån motsvarade den löneställning, som tjänstemännen på
andra liknande områden redan sedan länge intagit.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. lantbruksattachéer: avlöningar. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall be att med några korta
ort få ange min uppfattning beträffande detta ärende.

Det synes mig vara ett rätt egenartat förhållande beträffande den fråga,
som nu föreligger till behandling här i kammaren. Kungl. Maj :t har föreslagit
löneförbättring för lantbruksattachéerna. En del av de tillfrågade myndigheterna,
till exempel statskontoret, lia ansett det av Kungl. Majit föreslagna
beloppet allt för högt. När frågan kommer till behandling i utskottet, föreslår
utskottet på grund av en motion en väsentlig höjning av det belopp som
Kungl. Majit föreslagit. Örn vi nu för ett ögonblick skulle hålla oss enbart
till de omdiskuterade ortstilläggen, tillåter jag mig fästa kammarens uppmärksamhet
på att lantbruksattachén i London för närvarande har 5,500 kronor i
ortstillägg. Kungl. Majit föreslår, att detta belopp skall höjas till 7,000 kronor,
och reservanterna, vars talan nyss fördes av utskottets ärade ordförande,
gå längre än Kungl. Majit och föreslå 9,000 kronor. Till detta förslag har
även jag anslutit mig. Utskottsmajoriteten däremot har gått ytterligare ett
steg längre och föreslagit ett ortstillägg på 11,000 kronor. Jag undrar dock,
örn inte försiktigheten bjuder, att man stannar vid det förslag, som reservanterna
framlagt. Förhållandena äro ungefär likartade, när det gäller Berlin.
Dyrortstillägget där utgår för närvarande med 3,000 kronor. Kungl. Majit
tycker, att detta är för litet, och föreslår 3,500 kronor. Reservanterna vilja
ge ytterligare en tusenlapp, eller 4,500 kronor, men utskottsmajoriteten anser,
att även detta belopp är för litet och vill ha beloppet fastställt till 5,500
kronor. Jag undrar, mina herrar, örn man ändå inte genom det tillägg, som
reservanterna föreslagit till Kungl. Majits förslag, tagit all nödig hänsyn
till de höga levnadskostnader, som möjligen råda på de platser det här gäller.
Jag tror därför, att andra kammaren med största tillförsikt kan biträda
reservanternas förslag, utan att därmed på något sätt ha satt dessa tjänstemän
i någon undantagsställning eller i sämre läge än det för motsvarande
tjänstemän på andra områden.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl av herr Johansson i Uppmälby, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Herr Liedberg begärde emellertid rösträkning, vadan vote -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. lantbruksattachéer: avlöningar. (Forty.)
ring medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 70 ja och 113
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

§ 9.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 129, angående
anslag för budgetåret 1936/1937 till inrättande av en anstalt för män
som ådömts ungdomsfängelse m. m.

Nämnda proposition bordlädes.

§ 10.

Fortsattes handläggningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Efter föredragning av punkten 12, angående lantbruksattachéer: omkostnader,
yttrade

Herr Johansson i Uppmälby: Med hänvisning till det beslut, som kammaren
nyss fattade, ber jag att få yrka bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen. Det är här inte fråga örn någon ändring av slutsumman, utan
reservationen avser endast, att beloppet skall utgå till lantbruksattachéer och
icke lantbruksråd, som utskottsmajoriteten skrivit i sin kläm.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

Punkterna 13—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Kades till handlingarna.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21, angående statens växtskyddsanstalt: avlöningar.

Under punkten 21 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att fastställa viss personalförteckning och godkänna viss avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt samt att till statens växtskyddsanstalt:
avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 81,600 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 84
av herr Elof B. Andersson m. fl. och 11:229 av herr Liedberg m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen måtte besluta om inrättandet av en filial av statens
växtskyddsanstalt, förlagd till Alnarp, samt att riksdagen måtte för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1936/1937 bevilja dels ett anslag å 23,236
kronor till avlöningar och omkostnader, dels ock ett engångsanslag å 35,000

Äng.

lantbruks attachéer: omkostnader.

Ang. statens
växtskyddsanstalt:
avlöningar.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare f. m.

Äng. statens väx ts k ydds ans tält: avlöningar. (Forts.)
kronor för bestridandet av de med inrättandet av filialen förenade kostnaderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt de i ämnet väckta motionerna,

1) för statens växtskyddsanstalt fastställa följande

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

3 avdelningsföreståndare......................................... B 28

1 maskinist och vaktmästare ..................................... B 7

1 kontorsbiträde ............................................... B 4

Anm. En av befattningarna såsom avdelningsföreståndare skall hållas
obesatt, så länge den å övergångsstat för växtskyddsanstalten uppförde avdelningsföreståndaren
kvarstår i tjänst.

Tjänsteman å övergångsstat.

1 avdelningsföreståndare (professor) ............................ B 30;

Anm. Avdelningsföreståndaren skall tillika tjänstgöra såsom växtskyddsanstaltens
chef.

2) godkänna följande avlöningsstat för statens växtskyddsanstalt, att tilllämpas
tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis ....

2. Avlöning till tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t ...............................................

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m............... . kronor 23,800

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis » 3,800

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ..........................■

kronor 27,400
» 11,500

» 15,400

» 27,600

» 2,700

Summa kronor 84,600;

3) till Statens växtskyddsanstalt: avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 84,600 kronor.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, Carl
E. Eriksson, Granath, Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta och Karlsson
i Munkedal, vilka förklarat sig anse, att utskottets hemställan bort innefatta,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å ovanberörda motioner,

1) för statens växtskyddsanstalt fastställa följande

Per sonal f ört ecknin g.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

3 avdelningsföreståndare......................................... B 28

1 maskinist och vaktmästare ..................................... B 7

1 kontorsbiträde ................................................ B 4

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. statens v äx t sky ddsanstalt: avlöningar. (Forts.)
Anm. En av befattningarna såsom avdelningsföreståndare skall hållas
obesatt, så länge den å övergångsstat för växtskyddsanstalten uppförde avdelningsföreståndaren
kvarstår i tjänst.

Tjänsteman å övergångsstat.

Befattning Lönegrad

1 avdelningsföreståndare (professor) ............................ B 30;

Anm. Avdelningsföreståndaren skall tillika tjänstgöra såsom växtskyddsanstaltens
chef.

2) godkänna följande avlöningsstat för statens växtskyddsanstalt, att tilllämpas
tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis ....

2. Avlöning till tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t .............................................i..

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m............... kronor 20,800

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis » 3,800

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ....................... ■ ■ ■

kronor 27,400
» 11,500

» 15,400

» 24,600

» 2,700

Summa kronor 81,600;

3) till Statens växtskyddsanstalt: avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 81,600 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! På denna punkt har jag tillsammans
med ett par andra av utskottets ledamöter avgivit en reservation.

Ar 1932 inrättades statens växtskyddsanstalt, och den förlädes till Experimentalfältet.
Nu är det fråga örn att inrätta en filial, som skulle förläggas
till Alnarp. Jag tycker emellertid för min del, att det ännu är för tidigt att
utvidga denna institution och upprätta filialer. Vi måste nämligen komma
ihåg, att man i annat sammanhang begärt ett anslag på 650,000 kronor till
nybyggnader för statens växtskyddsanstalt på Experimentalfältet på grund
av att de nuvarande lokalerna visat sig otillräckliga. Av detta belopp skulle

300,000 kronor utgå under detta budgetår. Jag kan för min del inte tycka
annat än att man borde ha den centrala organisationen färdig, innan man går
och inrättar några filialer.

En annan sak som också gjort mig en liten smula betänksam är att man
ännu inte tycks vara riktigt på det klara med, var denna filial bör ligga.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, huruvida filialen icke borde anordnas vid
Svalöv. Där ha vi nämligen en rätt omfattande försöksverksamhet förlagd.
Å andra sidan åberopar man en del skäl, som tala för att filialen bör förläggas
till Svalöv. Det är ungefär samma motiv, som anfördes, när vi förläde
centralanstalten till Bergshamra utanför Stockholm, nämligen att det i
Svalöv finns en del byggnader som vi kunna få lösa in till billigt pris, och
då vi redan nu ha en rätt omfattande försöksverksamhet där, skulle det också
vara lämpligt att förlägga filialen dit. Jag är emellertid inte riktigt på det
klara med, vilken ort som kan vara den lämpligaste.

Då jag reserverat mig, har detta alltså bl. a. berott på att jag varit tveksam
om var vi böra förlägga filialen, till Svalöv eller till Alnarp. Följer

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. statens växtskyddsanstalt: avlöningar. (Forts.)
man utskottsmajoriteten, fastslår man, att filialen skall ligga i Alnarp, och
ställer medel till Kungl. Maj:ts förfogande för att göra i ordning lokalerna.
Samtidigt uttalar man, att anstalten bör komma i gång under så god tid under
nästa budgetår, att den kan börja sin verksamhet på våren. Den andra anledningen
till att jag reserverat mig är, som jag förut sade, att jag tycker, att
man bör ha kostnaderna för utbyggandet av centralanstalten täckta, innan
man börjar tänka på ytterligare utvidgningar. Det skulle ju dröja två år,
innan vi hade klarat av dessa 650,000 kronor till centralanstalten.

Jag skall villigt erkänna, att det är mycket svårt att bedöma dessa vetenskapliga
institutioner och deras värde. Jag är inte mannen att göra detta,
men jag måste verkligen påtala, att det inte finns någon sammanhängande
plan för alla dessa institutioner. Varje gren arbetar för sig, och alla tycka,
att de behöva utvidgas. Sådana utvidgningar som nu när det gäller den
centrala vätxskyddsanstalten sluka ofantliga summor. Man börjar emellertid
alltid så smått och försiktigt. Så skedde också vid Bergshamra. När man
först kom med sin framställning, skulle man kunna använda en gammal karaktärsbyggnad,
som redan fanns där, för denna frökontrollanstalt. På samma
sätt gick det tili, när växtskyddsanstalten förlädes till Experimentalfältet. Då
sade man, att här stå lokaler överflödiga, och de skola väl utnyttjas. Detta
hände^ 1932, alltså för inte så förfärligt länge sedan. Nu skriva vi 1936,
och då är man färdig att kräva nya lokaler för en sammanlagd kostnad av

650,000 kronor. Jag tycker verkligen, att man marscherar väl fort ibland.
Den punkt som nu föreligger till avgörande är visserligen ingen stor fråga,
och eftersom jag erkänner, att det föreligger ett visst behov av en filial i södra
Sverige, skall jag inte säga mer i denna sak.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation jag avgivit.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Liedberg: Herr talman! Redan 1929 ingick Malmöhus läns hushållningssällskap
till Kungl. Maj :t med hemställan örn vidtagande av åtgärder för
inrättande av en filial av växtskyddsanstalten i Skåne. Detta ärende passerade
sedan alla myndigheter och institutioner, som överhuvud taget ha med
dylika frågor att göra, nämligen lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen
för anstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, Sveriges utsädesförening,
statens växtskyddsanstalt och styrelsen för institutet vid Alnarp,
och tillstyrktes av samtliga.

Det är nu att märka, att Kungl. Majit icke tycks vara emot detta förslag
i och för sig. Kungl. Majit anser emellertid, att tiden icke är inne att nu
lösa frågan. En av anledningarna härtill skulle väl närmast vara den, att
centralanstaltens byggnader och möjligheter i övrigt visat sig vara för små.
Detta synes^ framgå av Kungl. Maj :ts vid denna riksdag framlagda proposition,
däri Kungl. Majit äskar inte mindre än c:a 650,000 kronor för denna
byggnadsfrågas lösande. Utskottets ärade ordförande har anfört just detta
såsom skäl för att man icke redan i år skulle ta ställning till frågan örn inrättandet
av denna filial. Han framhöll ju, att vi få lov att se till, att centralanstaltens
byggnadsfråga klaras först, så att man får se vad det hela kan
komma att kosta. Jag får nu för min del säga, att det här rör sig örn två
skilda saker. En dylik filial för de södra delarna av landet och då närmast
Skåne är nämligen av behovet påkallad, vare sig centralanstalten är i behov
av ombyggda eller utvidgade lokaler eller icke. Behovet av en dylik anstalt är
verkligen särskilt starkt nere i Skåne. Detta torde bero på de klimatiska för -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Äng. statens växtskyddsanstalt: avlöningar. (Forts.)
hållandena, ty ju längre söderut man kommer, desto mer ökas härjningarna
av växtsjukdomar och skadeinsekter. Vi behöva i detta sammanhang bara
erinra oss vetemyggans härjningar, vilka ju fullständigt dominerade i de södra
delarna av landet, samt olika potatissjukdomar. Men ej nog med detta. De
södra delarna av landet och alldeles speciellt da Skane är som en inkörsport
för de flesta av dessa sjukdomar och skadeinsekter. Därför är det också av
så mycket större vikt att man redan i Skåne kan ta. upp kampen emot dessa
sjukdomars eller insekters härjningar. Man har nere i Skåne ett mycket starkt
behov av en lättillgänglig expertis. Det är nämligen för lang väg att skicka
en skadad växt eller en av sjukdom angripen växtdel ända upp till Stockholm.
I sommarvärmen vissnar växten eller förstörs den, långt innan den
kommit till Stockholm. Detsamma är förhållandet med insekterna. Men inte
nog med detta. Den som skall göra undersökningen kan icke företaga den
på samma sätt när föremålet i fråga skickas lång väg, som när undersökningen
göres på stället. Även örn man kan få undersökningsobjektet, en insekt eller
en växtdel, i aldrig så färskt tillstånd, så är det dock en helt annan sak,
örn observationerna kunna göras på växtstället eller där skadegörelsen gått
fram.

Jag anser, att inrättandet av denna filial skulle fylla ett behov inte bara
för de södra delarna av vårt land utan också ett behov, vars tillgodoseende är
av stor betydelse för landets övriga delar. Men, som utskottets ärade ordförande
framhöll, man kan hysa delade meningar om den lämpligaste platsen
för en dylik institution. Man har sålunda tvekat i valet mellan Svalöv och
Alnarp. Låt nu vara att man, som sagt, kan hysa en viss tvekan på den
punkten. Det är också därför som utskottet uttryckt sig mycket försiktigt
i det avseendet. Utskottet vill nämligen till Kungl. Maj:ts förfogande ställa
ett belopp, som bör vara tillräckligt för att under alla förhållanden lokalfrågan
skall kunna ordnas. Om Kungl. Majit emellertid mot förmodan skulle finna,
att Svalöv är lämpligare än Alnarp, så står det Kungl. Maj :t fritt att välja
den senare platsen. För övrigt vill jag i detta sammanhang, med anledning
därav att man här betonat vikten av att en dylik institution förlädes i närheten
av växtskyddsanstalten, erinra därom, att avstånden som bekant inte
äro så stora i Skåne och att sålunda avståndet mellan Svalöv och Alnarp
inte behöver spela någon roll. Jag medger, att förläggningen har en viss
betydelse. Men frågan örn förläggningen torde bli vederbörligen tillgodosedd
vare sig anstalten kommer till Alnarp eller till Svalöv.

Utskottets hemställan går alltså ut på att medel skola ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande dels för ordnande av tillräckliga lokaler och dels för bestridande
av omkostnader för anstalten under tiden den 1 april—den 30 juni
1937. Man räknar nämligen med att anstalten åtminstone under den sista
fjärdedelen av kommande budgetår skall kunna vara i bruk, eller att den med
andra ord skall kunna vara i gång på våren, den årstid då växtsjukdomarnas
härjningar i stort sett börja. Om man skjuter på saken ytterligare, skulle
anstalten ej kunna träda i funktion förrän tidigast någon gång år 1938. När
det gäller en sak sådan som denna, som varit aktuell mycket länge, som tagits
upp av vederbörande institution, nämligen hushållningssällskapet i Malmöhus
län, redan 1929 och därefter passerat alla de myndigheter och institutioner,
som jag nyss uppräknade, vill det förefalla, som örn det inte skulle behöva
förefinnas så starka skäl för att nu skjuta på detta ärende ytterligare. I
varje fall känna vi motionärer ett starkt behov av att denna filial kommer
till stånd, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mara f. m.

Äng. statens växtskyddsanstalt: avlöningar. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag måste ju erkänna att jag aldrig kunnat tillägna mig samma uppfattning
som den föregående ärade talaren angående betydelsen för Skånes vidkommande
utav den här föreslagna filialen.

När man lii ser utskottets motivering får man ju därav närmast det intrycket,
att utskottet tror, att denna filial nere i Skåne skulle bli i stånd att utföra
något mera betydande forskningsarbete. Yar och en kan väl emellertid
lätt nog inse, att denna filial inte kan erhålla en sådan utrustning, att några
mera betydelsefulla forskningar där skulle kunna utföras. Den föreståndare,
som skall placeras vid denna anstalt, kommer, så vitt jag kan bedöma saken,
närmast att bli en diagnostiker, en rapportör och insamlare av material, vilket
han sedan får skicka till anstalten i Stockholm. Nu vill jag inte bestrida
betydelsen av att det finns en diagnostiker i Skåne, som kan utreda företeelser
på växtsjukdomarnas område och hålla anstalten ä jour med vad som kan
förekomma inom området för växtsjukdomarna och växtparasiterna. Envar
torde väl dock inse, att ett sådant där behov kan yppa sig på många fler
ställen i landet än i Skåne. Visserligen skall det inte bestridas, att Skåne är
inkörsporten för mycket ont, och kanske förekomma dylika sjukdomar i större
utsträckning i Skåne än på andra ställen i vårt land, men att det finns
växtsjukdomar och växtparasiter även i andra delar av landet, torde väl ändå
envar förstå.

Nu är det som sagt klart, att det skulle vara utmärkt för jordbrukarna, örn
ute i bygderna stationerades personer, som på kallelse kostnadsfritt kunde
komma och göra undersökningar för att konstatera vilka sjukdomar eller vilka
parasiter som härjade deras gröda. Men blir man ändå inte en smula betänksam
inför utsikten att vi på detta sätt kanske få ett nät av dylika filialer?
Äro vi så alldeles säkra på, att inte utbyggandet av växtskyddsarbetet
kommer att gå i den riktningen, att vi för att tillgodose de olika orternas behov
få en mängd diagnostiker, som inte ha någon annan uppgift än att insamla
undersökningsmaterial? Jag undrar ändå, örn inte detta problem behöver
tas upp till en mera allvarlig prövning, så att vi åtminstone något så
när kunna överblicka en del konsekvenser, vari vi kunna råka. Det är ju dock
på det sättet, att själva växtskyddsanstalten ännu inte är färdig. Den har nuder
sin hittillsvarande tillvaro varit installerad i vissa byggnader på Experimentalfältet,
olämpliga, trånga och bristfälliga byggnader. Många krav ha
rests ifrån anstaltens sida på ökad personaluppsättning. Det skulle emellertid
ha varit meningslöst'' att tillmötesgå anstaltens krav i det avseendet, då det
icke funnits någon plats där dessa tjänstemän skulle kunnat utföra sitt arbete.
Anstaltens lokaltillgångar ha överhuvud taget varit så bristfälliga, att
det varit mycket svårt att utföra ett noggrannare arbete. Jag skall inte närmare
ingå på detta, ty var och en vet, att vid årets riksdag föreligger en proposition,
vari Kungl. Maj :t föreslår, att växtskyddsanstaltens byggnadsfråga
skall upptagas till lösning. Örn den propositionen blir av riksdagen bifallen,
är det alldeles klart, att i samband med lokalernas färdigställande frågan örn
anstaltens organisation på nytt måste bli föremål för överväganden. Jag tycker
ändå, att det är betänkligt, att man nu skulle ge sig in på en utbyggnad
av växtskyddsarbetet, innan man överhuvud taget fixerat huvudanstaltens arbetsområde.
Vore det inte det klokaste att vi även på denna punkt skyndade
litet långsamt och inte, bara därför att man i Malmöhus län så gärna vill ha
en filial som denna, gå åstad och fastslå en princip, som vi i framtiden kanske
bittert få ångra.

Herr talman! Jag ber att även på denna punkt få rekommendera reservationen.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. statens växtskyddsanstalt: avlöningar. (Forts.)

Herr Liedberg: Herr talman! Statsrådet sade, att han icke kunnat tillägna
sig samma uppfattning som jag om detta spörsmål. Den saken kan ju ha sin
riktighet, men kanhända beror detta förhållande därpå, att vår praktiska erfarenhet
på området inte går fullständigt parallellt. Statsrådet anförde också,
att man på sina håll möjligen inbillar sig, att man nere i Skåne tack vare
denna filial skulle kunna åstadkomma någon sorts självständig forskning
utav större mått. Jag tror inte, att det är på det sättet vi motionärer tagit
på denna sak. Vi äro säkerligen fullständigt tillfreds, örn en filial tillskapas,
där de första undersökningarna och det -första diagnosticeringsarbetet kan
utföras. Det är just detta arbete som vi anse vara så oundgängligen nödvändigt.

Vidare anförde statsrådet, som så många gånger tidigare, att örn nu Skåne
får denna filial — vilken ju skulle tillgodose inte bara Skånes utan efter
min mening även Hallands, Blekinges och södra Smålands mera trängande
behov på detta område — så skulle krav på dylika filialer kunna resas på så
många andra håll i landet, att vi skulle få ett helt nät av dylika till centrala
växtskyddsanstalten anknutna filialer. Ja, jag får ju för min del säga, att
örn krav på flera dylika filialer komma att resas och det visar sig, att behovet
av dessa filialer äro lika väldokumenterat som i denna, så skall jag inte motsätta
mig kravet i fråga. Jag tror inte det är riktigt rätt, att man på detta
sätt för fram de eventuella konsekvenserna som ett hotande spöke blott och
bart för att mota en sak, som, åtminstone efter min uppfattning, i och för sig
är rätt och riktig. Det är ju så vanligt att man brukar köra fram med detta
tal örn konsekvenser, och mången blir ju lätt nog rädd för dem, då han tror,
att flera skola komma med liknande krav. Riksdagen har ju dock ingen anledning
att här förglömma, att den vid varje framtida särskilt tillfälle har
sin fria vilja, så att den kan fatta det beslut, den finner lämpligast.

Herr statsrådet pekade i likhet med utskottets ärade ordförande på lokalförhållandena
ute vid Experimentalfältet. Jordbruksutskottets ledamöter och
suppleanter hade i går tillfälle att titta på lokalförhållandena där ute, och
vi kunde då konstatera, hur dåliga de i själva verket äro. Vi äro väl också
inom jordbruksutskottet, så vitt jag vet, fullständigt på det klara med behovet
av en ombyggnad och en omorganisation där ute. Jag kan inte tänka mig, att
Kungl. Maj :ts förslag på den punkten kommer att möta några svårigheter,
men jag får ju säga, att vår glädje över detta förslag kommer att i hög grad
grumlas, örn ett biträdande av detsamma skulle innebära, att först skall allting
ordnas här uppe i Stockholm så och så mycket bättre än nu innan vi
skåningar skola kunna tänka på att få denna filial till stånd.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Uppmälby begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
21 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nejj

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Ang. statens
växtskyddsanstalt:
omkostnader.

Äng. statens växtskyddsanstalt: avlöningar. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Härefter föredrogs punkten 22, angående statens växtskyddsanstalt: omkostnader,
och yttrade därvid.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Under hänvisning till det beslut,
som kammaren fattade i den nyss föredragna punkten, ber jag att på denna
punkt få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24 och 25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Punkterna 67—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79—83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 84, angående befrämjande av mind- Äng. höjande

re jordbruk: höjande av det mindre jordbruket, anförde: av ** mindre

jordbruket.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr förste vice talman! Jag bar under de
senare åren gång efter annan ansett mig ha anledning beklaga, att så ytterst
små belopp under de sistförflutna fyra åren anvisats till böjande av det mindre
jordbruket. Jag har därvid mindre fäst mig vid, att den s. k. småbrukspremieringen
icke kunnat bedrivas under dessa år, men vad jag icke kunnat
undgå att fästa ett visst avseende vid har varit den omständigheten, att den
med jordbrukspremieringen förbundna utdelningen av premielån måst inställas.
Dessa premielån ha dock möjliggjort för innehavare av mindre och ofullständiga
jordbruk att kunna vidtaga förbättringsåtgärder, exempelvis i fråga
örn gödselvårdsanläggningar och dylikt, något som varit av den allra största
betydelse för innehavarna av dessa mindre jordbruk. Detta anslag till premielån
skulle under de senaste åren kunnat ha en stor betydelse ur arbetslöshetssynpunkt.
Ute i landet finns en hel del yrkesarbetare, för vilka dessa lån
skulle lia kommit väl till pass under dessa tider, i det att de kunnat räkna
med en mängd arbetstillfällen vid förbättringsarbeten å ladugårdar och gödselstäder.

Jag har i år ånyo väckt en motion, däri jag hemställt, att anslaget till det
mindre jordbruket skulle uppföras med 364,000 kronor. Utskottet har emellertid
icke velat tillstyrka denna min motion, och, som kammaren torde finna,
har jag ej heller reserverat mig för bifall till densamma. Att jag uraktlät
att göra detta berodde därpå, att vid utskottsbehandlingen av denna punkt
möjlighet yppade sig att få till stånd en välvillig motivering. Då min motion
i utskottet inte rönte det intresse, som jag hade hoppats på, nämligen
att utskottet skulle gå på rent bifall, ansåg jag, att jag borde nöja mig med
denna välvilliga motivering. Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att
de anslagskrav varom här är fråga under mer än fyra års tid fått nöja sig
med denna välvilliga motivering från såväl Kungl. Maj :ts som från utskottets
sida.

Jag har, herr talman, egentligen begärt ordet för att passa på tillfället att
uttala den meningen, att vi inte längre kunna hålla på på detta sätt. Det
mindre jordbruket kan nämligen enligt min mening icke i längden enbart nöja
sig med välvilliga motiveringar. Jag vill vidare begagna tillfället att framföra
det önskemålet, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet måtte
ta upp den här frågan till ett mycket allvarligt övervägande, så att han redan
till nästa års riksdag kan framlägga förslag om att åtminstone den del
utav här ifrågavarande anslag, som avser premielånen till det mindre jordbruket,
må kunna på nytt uppföras i riksstaten.

Herr talman! Jag har som ärendet nu ligger till icke något yrkande att
framställa.

Herr Danielsson: Herr talman! Efter den föregående ärade talarens anförande,
vilket jag till alla delar vill instämma i, kan jag fatta mig mycket
kort. Jag har, som kammarledamöterna torde ha observerat, framburit en
av ett tiotal kamrater undertecknad motion, som delvis berör ett annat ämne
än det, den föregående talaren uppehöll sig vid, men som behandlas under den
nu föredragna punkten. I första kammaren har också en likalydande motion
väckts.

Vi motionärer föreslå nu en ökning av det begärda anslaget på 5,000 kronor
med 20,000 kronor till studieresor för vid det mindre jordbruket arbetande män
och kvinnor. Anslaget uppgick tidigare eller för åren fr. o. m. 1928 t. o. m.

1932 efter vad jag vill minnas till 30,000 kronor. Sedermera ströks anslaget

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Ang. bidrag
till gödselvårdsanläggningar.

Äng. höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)
på grund av statsfinansiella skäl ur budgeten. I fjol höst framlade emellertid
lantbruksstyrelsen förslag örn att verksamheten skulle återupptagas, och man
föreslog från det hållet ett belopp på 5,000 kronor, vilket belopp huvudsakligen
skulle utgå till hushållningssällskapen i Norrlands och Kopparbergs län
för anordnande av s. k. hembygdsresor. Kungl. Maj :t har inte velat sträcka
sig längre, utan departementschefen har upptagit lantbruksstyrelsens förslag,
vilket också blivit utskottets beslut. Jag har emellertid varit nog förmäten
att hoppas på, att utskottet här skulle tillmötesgå, i någon mån åtminstone,
motionärernas önskemål. Jag tror inte, att det kan råda några delade meningar
örn nyttan av detta anslag. Ändamålet med detsamma är mycket behjärtansvärt,
nämligen att dessa under mycket små förhållanden arbetande
män och kvinnor någon gång skola kunna komma ut och skaffa sig nya impulser.
Den saken har också departementschefen påpekat.

Jag skall naturligtvis varken ställa något yrkande eller försöka dra upp
någon debatt här. Jag har emellertid velat säga några ord för att göra en
liten erinran i denna sak. Jag har nämligen, såvitt jag nu kunnat läsa utskottsbetänkande!
rätt, observerat, att medan övriga delar av här föredragna
punkt, som enligt lantbruksstyrelsens anslagsäskanden går på 384,000 kronor,
fått en mycket välvillig motivering, så har utskottet allenast med en
enkel hänvisning till att Kungl. Maj:ts framställning i här ifrågavarande
avseende överensstämmer med lantbruksstyrelsens anslagsberäkning, icke kunnat
biträda motionärernas framställning. Jag hoppas dock, att till en kommande
riksdag såväl lantbruksstyrelsen och regeringen som ock utskott och
riksdag skola komma till ett annat och från mina synpunkter bättre resultat.
Jag understryker varmt den föregående talarens vädjan, att under denna punkt
framförda önskemål måtte bli föremål för en allvarlig prövning, så att vi
till en kommande riksdag få emotse förslag till anslag för här ifrågavarande
ändamål av en annan och åtskilligt större storleksordning än den nuvarande.

Som frågan nu ligger till har jag, herr talman, intet yrkande.

[Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 85—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Kades till handlingarna.

Punkterna 96 och 97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98, angående bidrag till gödselvårdsanläggningar.

Kungl. Majit hade under punkten 98 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till bidrag till gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:293 av herr N. J. Martin Svensson, likalydande med 11:493 av herr
Hedlund i Häste m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1936/1937 anvisa ett anslag av 350,000 kronor för utlämnande av statsbidrag
till gödselvårdsanläggningar;

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

2) II: 68 av herr Johanson i Huskvarna m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1936/1937 till statsbidrag till gödselvårdsanläggningar
anvisa ett reservationsanslag å 350,000 kronor;

3) II: 109 av herr Hansson i Yännäsby, vari hemställts att riksdagen ville
besluta att till bidrag till gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1936/1937
under nionde huvudtiteln anvisa samma anslag som under nuvarande budgetår
eller 350,000 kronor;

4) II: 112 av herr Gustafsson i Välsnäs m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte anvisa ett reservationsanslag av 350,000 kronor såsom bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 1936/1937 och att nämnda bidrag i främsta
rummet skulle komma mindre bemedlade jordbrukare till del; samt

5) II: 227 av herr Beck, vari föreslagits, att riksdagen till bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 1936/1937 under nionde huvudtiteln måtte
anvisa ett extra reservationsanslag av 700,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom de i ämnet väckta motionerna, till bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 350,000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johansson i Uppmälby,
N. August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Andersson i Löbbo,
Andersson i Tungelsta och Karlsson i Munkedal, vilka ansett, att utskottets
hemställan bort innefatta, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda motioner,
bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

I samband med åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande beslöt riksdagen
år 1933, att statsbidrag skulle utgå till gödselvårdsanläggningar med ett till
25 procent av beräknade anläggningskostnaden begränsat belopp. Därjämte
fastställdes också vissa gränser för bidragets storlek. Detta anslag kom alltså
till under den värsta arbetslöshetsperioden för att skapa arbetstillfällen.

Arbetslöshetssituationen har nu blivit en annan, och framför allt har i de
södra och mellersta delarna av landet, vilka det här mest gäller, arbetslösheten
gått mycket starkt tillbaka i de rena landsbygdskommunerna. Det är
under sådana förhållanden helt naturligt att detta anslag nu avvecklas. Vid
förra årets riksdag föreslog också Kungl. Maj:t, att anslaget skulle sänkas
från 700,000 kronor till 350,000 kronor, och jag uttalade därvid till statsrådsprotokollet
den meningen, att anslaget borde ytterligare minskas vid detta
års riksdag. I årets statsverksproposition har därför detta anslag upptagits
med ett till 200,000 kronor sänkt belopp.

Nu har emellertid från utskottets sida föreslagits, att anslag för här ifrågavarande
ändamål skall utgå även i fortsättningen med 350,000 kronor. Anslaget
anses nu inte längre vara ett arbetslöshetsanslag, utan man betraktar
det helt enkelt som ett anslag till jordbrukets fromma. Det kan i detta sammanhang
vara ganska angeläget att betona, att när år 1933 den nya arbetslöshetspolitiken
startades, uttalades inte minst från högerpartiets och folkpartiets
sida allvarsamma varningar emot att man beträdde de nya vägarna. Man
menade nämligen, att örn man en gång givit ett dylikt anslag, så skulle det bli
svårt att under de goda tiderna avveckla detsamma. När man nu ser, hurusom
folkpartiets och högerpartiets utskottsrepresentanter ivrigt slå vakt örn
detta anslag för att få bibehålla detsamma, kan man inte annat än uttrycka

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till g lids eivår ds anid g g ning ar. (Forts.)
den meningen, att dessa uttalanden av år 1933 vittnade om en stor självkännedom.
Det var på det egna hållet som fara förelåg för att man skulle låsa
fast dessa arbetslöshetsanslag och ge dem permanent karaktär.

Nu föreligger här alltså en ny situation och en ny princip. Det är inte alls
längre fråga om att under en arbetslöshetsperiod stimulera skapandet av arbetstillfällen,
utan här är det fråga örn att staten till en fjärdedel skall bekosta
jordbrukarnas gödselvårdsanläggningar. Detta är en princip, som staten icke
ens intagit under den tid, då det för alla varit självklart, att en ökning av
jordbruksproduktionen var önskvärd. Det förefaller något egendomligt, att
vi i dessa tider, då det ändå finns en viss tvekan örn huru långt jordbruksproduktionen
kan ökas, skola ansluta oss till denna nya princip, nämligen att
staten skall betala en del av gödselvårdsanläggningarna. Dessa företag^äro
i regel räntabla, och de betala sig inom kort tid. Det finnes därför icke något
starkare skäl för att man här skulle lämna ett direkt statsbidrag till dessa
anläggningar, detta så mycket mindre som ju staten sedan många år tillbaka
genom relativt fördelaktiga lån möjliggjort för jordbrukarna att skaffa sig
nödigt kapital för utförandet av sådana här anläggningar.

Emellertid har utskottet vidtagit den modifikationen i de för statsbidraget
gällande grunderna -— förut fick ju praktiskt taget vilken jordbrukare som
helst utan hänsyn till storleksgraden sin andel av detta anslag — att utskottet,
väl inseende att man här befinner sig på ett ömtåligt område, föreslagit,
att bidraget skulle begränsas till mindre jordbruk med högst 30 tunnland
åkerjord. Mot denna begränsning har jag naturligtvis i nuvarande situation
ingen som helst invändning att göra. Jag vill emellertid i detta sammanhang,
när nu utskottet accepterat de av lantbruksstyrelsen föreslagna 350,000
kronorna, fästa uppmärksamheten på att detta lantbruksstyrelsens förslag
var fotat på andra grunder för medlens tilldelning än det nu av utskottet
föreslagna. Med den begränsning utav möjligheterna att komma i åtnjutande
av detta bidrag, som ett bifall till utskottets förslag skulle innebära, har
emellertid utskottet i själva verket gått in för en utvidgning utav lantbruksstyrelsens
förslag. Jag har, så långt det nu går, försökt att komma underfund
med omfattningen av denna utvidgning, och jag har då kommit till det
resultatet, att ungefär en fjärdedel av lånebeloppet utgått till jordbruk, som
falla utanför gränsen. Med de nu föreslagna reglerna skulle alltså 275,000
kronor motsvara det förslag, som lantbruksstyrelsen framlade. Utskottet går
alltså i själva verket längre än vad riksdagen gick förra året. Jag skulle därför
vilja säga, att om riksdagen vill vidhålla något av de uttalanden, som
gjordes 1933, nämligen att detta var ett anslag av tillfällig natur för arbetslöshetens
bekämpande, då kan ju riksdagen inte gärna undgå att även i år
markera, att vi här ha ett anslag, som bör avvecklas. Jag menar med andra
ord, att med de 200,000 kronor, som här utav Kungl. Maj:! föreslagits, och
som upptagits av reservanterna, och med de bidragsregler, som reservanterna
gått inför, blir det en försiktigare avveckling än vad Kungl. Maj:ts förslag
innebär. Jag skulle vilja hemställa till kammaren att överväga, örn det
inte kunde vara tillräckligt att med dessa nya bidragsregler, som här föreslås,
ge ett anslag på 200,000 kronor, och att riksdagen sålunda inte ger sig in på
att öka det av Kungl. Maj :t beräknade beloppet.

Jag skulle, herr talman, vilja rekommendera kammaren att bifalla reservationen.

Herr Beck: Herr talman! Under denna punkt återfinns en av mig väckt

motion, däri jag hemställt, att riksdagen måtte för här ifrågavarande ändamål
anvisa ett anslag av enahanda storlek som det, vilket ursprungligen utgick

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ane/, bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
för ändamålet, nämligen 700,000 kronor. Under hand har jag redan hört, att
det i utskottet var omöjligt att få mitt förslag igenom.

I utskottsutlåtandet heter det nu: »Högsta beloppet av för viss anlägg ning

beviljat statsbidrag synes kunna nedsättas till 200 kronor, och bör i regel
statsbidrag ej utlämnas till jordbruk, som omfatta större areal åker än 25
hektar.» Med anledning härav och med kännedom om förhållandena inom det
län. jag tillhör, liksom inom närgränsande län, vågar jag säga. att vad utskottet
här föreslagit ingalunda är för högt tilltaget. Örn jag nämligen som exempel
tar ett av våra till åkerarealen mindre län, så finner jag, att där saknas
gödselvårdsanläggningar för c:a 100,000 nötkreatursenheter. I detta län äro
också åkerarealerna i regel mindre än i det län, jag representerar. I detta
åter utgör antalet brukningsdelar med mer än 25 har åkerjord, som ha cementerade
gödselstäder, endast 9.4 procent av samtliga brukningsenheter.

Med hänsyn till frågans nuvarande läge skall jag gentemot det föreliggande
utskottsförslaget inte inta någon rent demonstrativ hållning till förmån
för min motion, utan jag nöjer mig med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! När herr statsrådet tog till orda i denna fråga
höll han fast vid vad riksdagen tidigare yttrat i detta spörsmål. Det kan ju
hända, att vi vid något tillfälle uttalat oss i stil med den tankegång, herr
jordbruksministern nu givit uttryck åt. Men om det är så, att örn man under
utövandet av en verksamhet finner, att den är försvarbar, även örn något annat
omdöme givits örn densamma tidigare, bör man inte vara sämre än att man
kan ändra sig för att behålla något, som man insett ha varit till stor nytta.

Herr talman! Vi ha i stor utsträckning gått in för att skaffa oss jordbrukssakkunniga.
Vi upprätta skolor för att upplysa lantbefolkningen om,
hur de skola sköta sina marker och gödsla sin jord, o. s. v. Och både från
de jordbrukssakkunniga i skolorna och från dem, som äro ute i konsulentverksamhet,
får man alltid höra, hur viktigt det är att gödsla. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, ty det vet nog varje jordbrukare, att kan man inte
anskaffa tillräckligt med gödsel för ett jordbruk, finns det mycket små utsikter
för att man skall få något utbyte av sitt arbete. Nu har jordbruksministern
påpekat, att det finns risk för överproduktion. Jag har en helt annan uppfattning.
Det har visserligen varit gynnsamt nu några år. och detta har
kanhända ingivit en hel del människor den uppfattningen, att denna utveckling
kommer att fortsätta. Det vore väl, enligt mitt förmenande, örn den
gjorde det, men man har ingen säkerhet att räkna med.

Jag har någon kännedom örn detta anslag och dess användning. Utan några
föreskrifter i enlighet med vad utskottet nu föreslår lia vi i Göteborgs och
Bohus län gått in för att hjälpa de mindre jordbrukarna eller sådana bland
dem, som haft dålig ekonomi. Och säga vad man vill, så är det väl den kategorien,
som man måste ömma för och hjälpa och som egentligen har fått den
minsta nyttan utav den jordbruksreglering som företagits under de senaste åren.
Här finns nu en möjlighet att ge dem ett handtag, så att de kunna få litet
hjälp. För övrigt är det ingenting, som det syndas så mycket emot i lantbruket
som gödselvården. När man avtvingar jorden näring år efter år men inte
i samma mån kan återbörda jorden näring, måste man ju tänka sig att jorden
blir utsugen, som man säger. Jag behöver nu inte hysa den uppfattningen,
att jordbruksministern skulle anse det lämpligare att låta denna näring
rinna ut i första bästa bäck eller sjö och i stället importera konstgödsel. Har
man naturlig gödsel i tillräcklig omfattning är detta en stor tillgång. Om
våra jordbrukare ginge in för odling av baljväxter i större skala, så sluppc vi

Andra hammarens protokoll 1030. Nr lh. 4

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
göra alltför stora inköp av kvävegödsel. Detta medverkade även till, att jorden
kom i bättre kultur. För de fattiga och små jordbrukare det här gäller och
som kannända inte ha någon möjlighet att skaffa sig en ordentlig gödselvård
skulle den här föreslagna hjälpen enligt den erfarenhet jag har på detta
område vara av utomordentligt stor betydelse.

Det skulle lia glatt mig alldeles oerhört, örn jordbruksministern i stället för
vad han yttrade hade sagt, att det visat sig att detta anslag varit till stor
hjälp och att det i alla fall befrämjar ett nationalekonomiskt intresse och att
han hade för avsikt att göra anslaget till en stående post under jordbrukshuvudtiteln,
som borde gå upp till 1 miljon kronor per år. Det blev väl investerade
pengar. Jordbruksministern säger, att dessa företag äro lönande. Ja,
det finns många saker, som äro lönande men som det ändå fordras startkapital
till. Det är inte jordbruksministern främmande, att massor av mindre jordbrukare
ute i landet ha all möda i världen att få debet och kredit att gå ihop.
Detta anslag vore därför som sagt ett handtag åt dem av stor betydelse.

Att ifrågavarande anslag i första hand tillkommit som ett led för arbetslöshetens
bekämpande är ju fullkomligt riktigt, men den frågan är aktuell ännu.
Vissa trakter lia dess bättre kommit i ett gott läge, medan det på andra håll
ännu råder arbetslöshet. En del av dessa pengar gå ju till cement och annat
erforderligt arbete i detta sammanhang, varför man inte kan säga annat än
man härmed skaffar arbete och hjälp åt dem som äro i behov därav. Med
den formulering utskottet givit detta utlåtande har man förebyggt missbruk,
man har satt en viss gräns för det belopp som skall utlämnas liksom även en
maximigräns i fråga örn arealen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagman: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av stats rådet

Skölds yttrande, vari påstods att det parti jag tillhör i denna fråga intagit
en annan ställning nu än tidigare. Han sökte göra gällande att vi år 1933
motarbetat, då framkommet förslag örn statsbidrag till företag, varom här är
fråga.

Jag vill då endast erinra örn att de motioner, som lågo till grund för riksdagens
ställningstagande år 1933 voro väckta av högermän i såväl första som
andra kammaren. Såvitt jag kan erinra mig, biföllos framställningarna sedermera
enhälligt av särskilda utskottet. Det fanns inga reservationer på den
punkten, vare sig från högern eller något annat parti. Det är således icke alls
någon ändrad ställning vi intagit till denna fråga.

Beträffande påståendet att utskottets förslag i verkligheten skulle innebära
en utvidgning av anslagsgivningen på grund av föreskriven arealbegränsning,
vill jag påpeka, att utskottets ställningstagande berott därpå att anslaget, som
föregående år utgick med 350,000 kronor, visade sig vara alldeles för otillräckligt
i det att endast en ringa procent av de ansökningar som inkommit kunde
beviljas. I det län jag bäst känner till, nämligen Östergötlands län, utlämnades
bidrag föregående år endast till de jordbrukare, som voro i största ekonomiska
behov därav och vidare innehade jordbruk icke överstigande 10 har.
På grund av den starkt begränsade tillgången på bidragsmedel, visade det
sig nödvändigt införa dessa restriktioner.

Vidare påstod herr statsrådet, att anslaget tillkommit allenast som ett medel
mot arbetslösheten. Jag vill då erinra örn att anslag till gödselvård har utgått
alltsedan åren närmast efter sekelskiftet. Anslag utgick då i form av premielån,
som utlämnades vid premiering av mindre jordbruk. De anslag, som
riksdagen år efter år beviljade till detta ändamål, voro icke ringa. 1932, sista
året som premiering av mindre jordbruk ägde rum, beviljades för detta ända -

Onsdagen den 4 mara f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
mål 450,000 kronor av riksdagen, och av detta belopp gick huvudparten till
premielån och då först och främst till gödselvårdsanläggningar. Således har
riksdagen tidigare ansett det lämpligt och skäligt att för här ifrågavarande
ändamål bereda de mindre jordbruken hjälp.

I motionerna år 1933 om anslag till gödselvårdsanläggningar var motiveringen
tvåfaldig, dels skulle anslaget användas för bekämpande av arbetslösheten
och dels skulle jordbruket såsom sådant härigenom erhålla ett verksamt
stöd. Det var således icke endast bekämpandet av arbetslösheten, som anfördes
som motiv. Det är ju en känd sak, att de förluster, som enskilda och
det allmänna lida genom gödselvanvård, äro mycket stora. Beräkningar som
gjorts visa, att det är många tiotals miljoner kronor, som på detta sätt förfaras
år efter år. Visserligen förhåller det sig så, som här också påpekats, att
gödselvårdsanläggningar betala sig fort nog, men de mindre jordbrukarnas
ekonomiska ställning är så svag att de, trots att de veta att ifrågavarande
anordningar äro behövliga och nyttiga, icke kunna sätta i gång med dessa
arbeten av brist på medel. Ett litet bidrag utgörande högst 25 procent av
kostnaderna kunna vi således säga vara välmotiverat. Genom att anslaget
för innevarande budgetår begränsats till 350,000 kronor, lia bidragen inom flertalet
län emellertid icke kunnat beviljas med 25 procent utan ha utgått med
15 ä 20 och i vissa fall, har det sagts mig, med endast 10 procent av kostnaderna.
Av det sagda torde framgå, att utskottets förslag icke innebär en utvidgning
av verksamheten på detta område.

Enligt nu gällande författningsbestämmelser skall bidrag främst tillgodokomma
dem, som äro mest i behov därav, oberoende av egendomens storlek.
Det nu starkt begränsade anslaget ger emellertid endast möjlighet att hjälpa
de mest behövande mindre jordbrukarna, och det är därför som utskottet gått
in för den begränsning av arealen, som förut omnämnts.

I övrigt torde det väl vara så, att vi alltjämt kunna tala örn en viss arbetslöshet.
Skall medel anslås till arbetslöshetens bekämpande, torde med fog
kunna göras gällande att bättre arbetsobjekt än de här nu avhandlade icke
gärna kan tänkas. Jag gjorde för något år sedan en beräkning över vad de
dagsverken kosta det allmänna, som utförts tack vare detta anslag, och jag
kom därvid till det resultatet, att det rörde sig örn ungefär 2 kronor ä 2 kronor
50 öre. Om bidraget emellertid begränsas till 15 ä 20 %, vilket såsom förut
nämnts flerstädes skett, blir det allmännas kostnad för varje dagsverke endast
omkring 1 krona 50 öre, och billigare arbeten kan man väl icke gärna tänka
sig.

Med åberopande av det anförda får jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Hagman förenade sig herrar Olsson i Rimforsa, Gustafson i Kasenberg,
Johanson i Huskvarna, Johansson i Krogstorp och Brännström i Skellefteå.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Såsom förut har
påpekats gäller det här ett av de anslag, som kommo till år 1933 och som då
behandlades av det särskilda utskottet. När sedermera herr statsrådet av välvilja,
kan man väl säga, år 1934 överförde en del av dessa anslag på nionde
huvudtiteln, framhöll jag just för honom, att komma anslagen upp på huvudtiteln,
blir det sedan mycket svårt att avveckla dem. Jag har verkligen en
smula erfarenhet av den saken under de snart 20 år, som jag har tillhört
jordbruksutskottet, och jag vet, att det är mycket svårt att avveckla ett anslag,
som en gång blivit uppfört. Även örn anslaget någon tid har varit borta,
så har det alltid funnits motionärer, som velat få anslaget tillbaka igen.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

I fjol låg ju saken så till, att Kungl. Maj :t föreslog en nedsättning av anslaget
från 700,000 kronor eller samma belopp, som herr Beck nu har motionerat
om, till ett lägre belopp. Utskottet tillstyrkte då ett högre anslag men
jag reserverade mig för det lägre beloppet, och kamrarna biföllo reservationen.
Därmed godkände riksdagen också den motivering för en sänkning av
anslaget, som Kungl. Maj :t och vi reservanter hade anfört, nämligen att detta
anslag bör successivt minskas, så att dess avveckling icke skall gå alltför
brådstörtat.

Vad beträffar utskottets motivering i nu föreliggande punkt och reservanternas
motivering, så äro de ju ungefär lika. Det är bara den lilla skillnaden,
att utskottet icke lika bestämt som reservanterna fixera arealgränsen till 15
hektar, men i princip skall även enligt utskottets förslag bidrag icke lämnas
till dem, som ha över 15 hektar. Jag förstår mycket väl, att utskottet i plenum
-— på förslag av herr Gustafson i Domö — ändrade motiveringen. I avdelningen
föreslog man nämligen, att nu gällande bestämmelser skulle bibehållas,
d. v. s. att man icke skulle ha någon sådan arealbegränsning. Man
fann emellertid, att utskottet icke hade några sympatier för detta, och så vidtog
man denna ändring genom att så gott som ordagrant taga motiveringen i
det då föreliggande alternativet nr 1.

Jag har nu för min del den uppfattningen, att med den begränsning, som
såväl utskottet som reservanterna ha föreslagit för åtnjutande av detta anslag,
bör också det belopp på 200,000 kronor, som Kungl. Majit har begärt,
komma att räcka till. Hur har det nämligen varit åtminstone inom vissa län
på detta område? Jo, det har uppstått stort missnöje, icke bland dem, som
fått bidrag, utan bland dem, som haft det ekonomiskt trångt och vidtagit
dessa åtgärder, innan de kunnat erhålla bidrag från detta anslag De ha fått
betala hela kostnaden själva. De ha kommit över den tid, då de lån, som de upptagit
i gödselvårdslånefonden, varit räntefria, och de ha fått dragas med amorteringar.
De lia därför haft det synnerligen besvärligt och svårt. Sedan har
kanske en granne, som varit bättre ställd ekonomiskt, icke brytt sig örn att
göra något förrän nu, när staten bidrar med 25 % av kostnaden. Då har han
vaknat upp och passat på tillfället. Att det kommer in många ansökningar
är ju klart, men man får väl sovra dem en smula med hänsyn till vederbörandes
ekonomiska ställning.

Nu säger man, att detta anslag har en mycket stor betydelse för arbetslösheten.
Jag tror nu icke, att det har så förfärligt stor betydelse. Visserligen
tror jag. det var herr Osberg, som sade, att fabrikerna få mera att göra,
men vid de mindre jordbruken lejer man nog bara en person för cementarbetet,
under det att. allt övrigt arbete utföres av gårdens eget folk. I våra trakter
är det för övrigt så, att cementen numera fått så stor användning, att det knappast
finns någon jordbrukare, som icke är kunnig i cementarbeten.

Jag har den uppfattningen, att riksdagen i och med att den i fjol godkände
reservationen faktiskt har beslutat, att anslaget skall så småningom sättas
ned för att sedan helt försvinna, och detta har givetvis också varit anledningen
till att statsrådet ansett sig i år kunna föreslå en ytterligare nedsättning av
anslaget. Örn man emellertid icke föreskrev någon begränsning av arealen
eller av det högsta belopp, som fick utlämnas, så skulle det av Kungl. Majit
begärda anslaget bli otillräckligt, och det är därför, som vi reservanter ha föreslagit
en dylik begränsning. Sedan har utskottet följt oss och vidtagit samma
begränsningar. Skall man emellertid som utskottet höja anslaget, då har
man brutit emot vad man i fjol var med örn att godkänna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr förste vice talman! Jag befinner mig i
den utomordentliga situationen, att jag icke behöver upptaga någon diskussion
med herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, huruvida jag
från början har varit anhängare av detta anslag eller icke. Jag har heller
ingen anledning till erinran gentemot herr statsrådets påpekande, att detta
anslag första gången beviljades uteslutande med hänsyn till önskvärdheten
att bereda arbetstillfällen, enär det otvivelaktigt förhåller sig på det sättet.
Det kan dock icke hjälpas, att frågan örn detta anslag på senare tid kommit
att te sig litet annorlunda. Jag vill erinra därom, att ansökningar om bidrag
från detta anslag kommit in i mycket stor mängd till de olika hushållningssällskapen.
Därav följde, att hushållningsällskapen redan från början, jag
skulle tro utan undantag, fingo gå in för att endast bevilja bidrag till mindre
jordbrukare. Oaktat man i mitt hushållningssällskap såväl som i de flesta
andra, skulle jag tro, har försökt att tillämpa denna princip även i fortsättningen,
har det visat sig, att man icke har kunnat tillmötesgå anslagsbehovet
för mer än en mindre del av sådana sökande, som äro innehavare av mindre
jordbruk. Det kan då icke hjälpas, att man tycker det är litet bittert, örn
nu en stor mängd av dessa mindre jordbrukare icke skulle bli i tillfälle att
på samma sätt som de, som redan fått bidrag, kunna få ett dylikt med 25 %
av kostnaden. Vad som hindrat dessa från att redan förut få bidrag har
helt enkelt varit den knappa medelsanvisningen på detta anslag under tidigare
år.

Jag vill försäkra, att för det hushållningssällskaps vidkommande, vars förvaltningsutskott
jag tillhör, förhåller det sig på det sättet, att även om riksdagen
nu skulle bifalla vad utskottet har föreslagit, nämligen att 350,000 kronor
skulle anvisas för ändamålet, skulle det icke bli möjligt för sällskapet
att taga emot nya ansökningar från mindre jordbrukare och bevilja bidrag
till desamma. På sin höjd kunna vi hoppas komma så pass långt, att vi bland
de ansökningar, som kommo in hösten 1933, kunna gallra ut flertalet mindre
jordbrukare och ge dem något bidrag.

Inom parentes vill jag säga, att vi ha icke bara följt den huvudprincipen,
att man endast skulle ge de mindre jordbrukarna detta bidrag, utan vi ha
dessutom vid varje tillfälle låtit verkställa en förundersökning genom hushållningssällskapets
sockenombud för att göra oss underrättade om vilka av dessa
mindre jordbrukare, som hade så pass dålig ekonomisk ställning, att de i första
hand borde ifrågakomma till bidrag.

Allt detta gör, att även örn jag ger herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
alldeles rätt däruti, att detta anslag tillkommit för att lindra
arbetslösheten, så tror jag, att det kan vara rimligt att låta denna bidragsform
fortleva något längre än vad kanske herr statsrådet och vi andra år 1933 hade
tänkt oss. Man talar så ofta örn att man vill hjälpa det mindre jordbruket.
Man talar också örn att de mindre jordbrukarna icke haft möjlighet att få
del av jordbrukshjälpen i samma omfattning som do större jordbrukarna. Jag
går här icke in på frågan, huruvida detta resonemang är riktigt eller ej. Otvivelaktigt
är emellertid, att här har man ett tillfälle att hjälpa just de mindre
jordbrukarna genom att bifalla vad utskottet har föreslagit.

Jag anser också, att jag bör meddela kammaren, att det fanns många inom
utskottet, som hade den uppfattningen, att det på åtskilliga punkter kunde
finnas anledning att gå något högre i anslagsväg än vad Kungl. Majit hade
föreslagit. Man ansåg sig emellertid böra begränsa sig till att föreslå anslagshöjningar
på el t fåtal^punkter. Alldeles speciellt när det gällde det nu förevarande
anslaget, ansåg man sig böra släppa motionsvis framförda krav på
upptagande av premielåneverksamheten inom de mindre jordbruken, enär man

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
ansåg, att just höjningen av detta anslag skulle för de mindre jordbrukarnas
vidkommande ge ungefär samma resultat som ett upptagande av premie! åneverksamheten
skulle föra med sig.

Herr förste vice talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört, hemställer
jag örn bifall till utskottets förslag på denna punkt. Jag skulle kunna
tillägga, att det vore väl ändå icke för mycket, örn kammaren på en enda
punkt ville följa vad utskottet har föreslagit, även om det icke på pricken
och kommat skulle överensstämma med Kungl. Maj:ts förslag.

I detta yttrande instämde herrar Andersson i Dunker, Carlström, Niklasson,
Bengtsson i Kullen, Johanson i Hallagården, Olsson i Rimforsa, Pettersson i
Rosta, Andersson i Södergård, Pettersson i Dahl och Gustafsson i Lekåsa.

Herr Herou: Herr talman! Jag hoppas, att kammarens ledamöter icke

misstycka, att en ledamot, som icke tillhör utskottet och icke heller har väckt
en motion i ärendet, nu säger några ord som motivering för vår grupps ståndpunktstagande
i en fråga, där man tillmäter avgörandet så stor betydelse.

Jag har fäst mig vid att det förefinnes en viss meningsskiljaktighet mellan
utskottet och reservanterna i fråga om avsikten med anslagets upptagande
år 1933. Reservanterna säga, att anslaget tillkommit såsom ett led i arbetslöshetens
bekämpande — punkt och slut — medan utskottet visserligen också
säger, att det tillkommit såsom ett led för arbetslöshetens bekämpande, men
sedan tillägger »men även med syfte att främja en god gödselvård». Det
förefaller mig ju, som om herrarna i jordbruksutskottet borde ha reda bättre
än så på vad som var avsikten med detta anslag och även ha reda på det
bättre än de icke utskottsrepresenterade. Hur som helst så vill jag framhålla,
att om alltså arbetslösheten spelade stor roll, när man gick in för detta anslag,
så är anslaget fortfarande motiverat, eftersom arbetslösheten alltjämt kvarstår
i oerhörd omfattning. Jag vill minnas, att bland de fackligt organiserade
arbetarna finns det 134,000 arbetslösa. Jag känner också väl till, att
det ute i bygderna finns en dold arbetslöshet. Det är arbetslösa, som icke
anmäla sig av olika anledningar, lätt förstådda. Jag tror också, att anläggandet
av gödselvårdsanstalter skall bli till god nytta, när det gäller ökade
möjligheter till arbetstillfällen åt de arbetslösa ute i orterna.

Vad sedan beträffar frågan örn vad riksdagen menade och skrev 1933, får
ju detta i första hand anses bindande för de utskottsrepresenterade partierna.
Jag unnar gärna regeringspartiet ett litet nederlag på denna punkt med hänsyn
till dess ståndpunktstagande i fråga om representation i utskotten. För
vår grupps vidkommande känna vi oss ganska oförhindrade, vilken tolkning
man än lägger in i 1933 års beslut, att rösta för utskottets förslag.

Statsrådet ställde i sitt anförande upp det stora perspektivet örn nödvändigheten
av produktionsbegränsning o. s. v. Jag får säga, att detta är ju ett
mycket intressant problem, men det skola vi diskutera i ett betydligt större
sammanhang, och jag skulle tro, att komma vi inför en sådan situation, att
en produktionsbegränsning är nödvändig, behövs det en starkare hand än statsrådet
Skölds som städar ut ett flertal anslag i stället för det nu omdebatterade.

Med dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Det var ett uttalande av ordföranden
i jordbruksutskottet, som föranledde mig att begära ordet. Ordföranden förklarade,
att med den begränsning i fråga örn rätten att erhålla bidrag av

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
dessa medel, vilken såväl utskottet som reservanterna förordat, borde enligt
hans mening det belopp, som reservanterna gått in för och vilket är i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, räcka till. Detta måste vara en missuppfattning.
Ty under år 1935 inkommo till hushållningssällskapen ansökningar
örn bidrag till gödselvårdsanläggningar med tillhopa 1,795,821 kronor,
d. v. s. mer än fem gånger så mycket som det belopp, som stod till förfogande
nämnda år eller 350,000 kronor.

Statsrådet förklarade, att i och med att vi inom utskottet gingo in för en begränsning
av möjligheten att komma i åtnjutande av bidrag, ginge vi utöver
det belopp, som lantbruksstyrelsen äskat, och att vårt yrkande innebure en
utvidgning av lantbruksstyrelsens förslag. Jag kan inte finna, att man kan
tala örn en utvidgning i detta sammanhang, då ett så betydande antal ansökningar
ligga inne. Inom Jämtlands län ha vi ansökningar inne — med upprättade
planer och kostnadsberäkningar — som röra sig örn ett belopp av

110,000 kronor. Detta örn man räknar med ett bidrag av 25 % — och det är
då endast sådana kategorier, som äro ifrågasatta att erhålla bidrag enligt såväl
utskottets förslag som reservanternas. Örn man räknar med att kunna
lämna dem 10 % i stället för 25, skulle för nämnda läns hushållningssällskaps
vidkommande behövas ett belopp av 44,000 kronor för att kunna bevilja ansökningarna.
Här ha hushållningssällskapen med ganska avsevärda kostnader
upprättat planer och kostnadsberäkningar. Man må väl hoppas, att desamma
skola bli till gagn och nytta för vederbörande, även örn bidrag inte
beviljas. För min del vill jag säga, att jag principiellt står på den ståndpunkten,
att man inte bör i längden lita till bidrag på alla möjliga områden,
men här gäller det dock i mycket stor utsträckning just den grupp av jordbrukare,
som inte ha möjligheter att utan en liten hjälp från statens sida genomföra
önskvärda förbättringar på sina jordbruk. För Norrlands jordbrukarna
är situationen för närvarande sådan, att man måste säga sig, att det
verkligen är behövligt, att statsbidrag ställas till förfogande. När t. ex., såsom
för närvarande är fallet, hö betingar ett pris av 4 kronor däruppe och
det ändå på grund av olika omständigheter inte finns någon möjlighet för
dem, som behöva få in pengar till de allra oundgängligaste behoven, att kunna
avyttra något av sitt överskott av hö, då förstår man, att ställningen är
synnerligen bekymmersam.

Jag skall inte upptaga kammarens tid längre. Jag ber bara att med det
sagda få yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Herr Hansson i Vännäsby instämde häruti.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Det har redan tidigare i debatten
erinrats, att ifrågavarande anslag tillkom genom beslut av riksdagen år
1933 efter förslag av särskilda utskottet. Det gällde ju då att söka i största
möjliga mån bekämpa arbetslösheten, särskilt på landsbygden. Dessutom anfördes
vid detta tillfälle det skälet, att vederbörande jordbrukare skulle stimuleras
att bättre tillvarataga gödsel, d. v. s. gå in för förbättrad gödselvård.

Huruvida och i vad mån anslaget fyllt dessa syften är inte så lätt att säga.
Men jag tror, att allmänna meningen är den, att de anslag, som hittills beviljats,
åtminstone i viss utsträckning uppfyllt det ändamål, man då avsåg
med desamma. Beträffande effekten med avseende på bekämpande av arbetslösheten
äro väl alla, som lia haft möjlighet att närmare följa den verksamhet,
som bedrivits, överens om att anslaget inte varit av så stor betydelse. Det
torde i regel lia varit på det sättet, att dessa arbeten lia utförts med hjälp
av gårdens eget folk utan anlitande i nämnvärd mån av lejd arbetskraft. Det

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
kan måhända sägas, att anslaget i fortsättningen är ungefär lika berättigat
som det varit tidigare. Men man kan nog inte komma ifrån, att det hittills
ofta varit innehavare av stora egendomar och personer i ganska god ekonomisk
ställning som kunnat tillgodogöra sig bidrag ur detta anslag. Jag tror,
att örn man skulle gå igenom de fall, där anslag beviljats, skulle man finna i
det ena länet efter det andra, att en hel del jordbrukare, som befinna sig i god
ekonomisk ställning och äga ganska stora gårdar, kommit i åtnjutande av
bidrag i samma utsträckning som mindre bemedlade personer.

Det har här från Kungl. Maj :ts sida föreslagits ett belopp för nästa budgetår
av 200,000 kronor. Om man i likhet med vad reservanterna föreslagit
begränsar möjligheten att erhålla bidrag till att gälla endast dem som uppenbart
äro i behov av bidrag på grund av sin ekonomiska ställning, och dessutom
vidtager den begränsningen beträffande arealen, att ingen som har större areal
än 15 hektar får komma i åtnjutande av bidrag, tror jag man kan säga, att
ett anslag av 200,000 kronor förslår till bidrag åt dem som kunna anses vara
verkligt berättigade att erhålla denna hjälp av staten.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Johansson i Uppmälby begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
98 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 99—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103 och 104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 105—109.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Punkten 110.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14.

Härefter föredrogs punkten lil, angående lån till jordbrukare för genom- Äng. ackordsförande
av ackord m. m.: ackordslån åt jordbrukare m. m. Därvid erhölls på Jdn dt jordbegäran
ordet av brukare m.m.

Herr Brännström i Burträsk, som yttrade: Herr talman! Jag har i detta
ärende väckt en motion med hemställan om ändrade villkor för ackordslån.

Inför jordbruksutskottets enhälliga avstyrkande är det givetvis meningslöst
att ställa något yrkande örn bifall till motionen. Utskottets sakskäl för avstyrkande
äro, att riksdagen i fjol behandlade samma ärende och konfirmerade
samma ränte- och avbetalningsvillkor för ackordslånen som tidigare. Detta
är ju riktigt. Nu är det ju bekant, att dessa ackordslån enligt 1932 års beslut
kommit till mycket liten användning. Och jordbrukskreditutredningen i
sitt avgivna betänkande den 16 november 1934 trodde väl, att detta berodde
på att de belopp, som man fick låna, voro för snävt tilltagna i förhållande till
fastigheternas taxeringsvärde. En förbättring härutinnan beslöts ju vid fjolårets
riksdag, men det är min uppfattning, att det är den jämförelsevis höga
räntesatsen och korta amorteringstiden, som utgör orsaken till att denna behövliga
lånemöjlighet antagligen ej kommer att få den omfattning, som var
avsedd.

Nu vet jag inte, huruvida utredningen örn jordbrukets skuldsättning är slutförd
eller inte. Jag såg i en tidning häromdagen, att det statistiska material,
som införskaffats för denna utredning, nu först håller på att vara klart. Om
det är så, att det kan förväntas ytterligare åtgärder beträffande jordbrukets
skuldsättning, kunna de av mig i motionen påpekade ogynnsamma ränte- och
avbetalningsvillkoren för ackordslån upptagas till förnyad prövning. Men
skulle den beramade utredningen örn jordbrukets skuldsättning inte resultera
i annat än Kungl. Maj:ts proposition nr 187 vid 1935 års riksdag och de därav
fattade besluten örn inrättande av statens sekundärlånefond, där jordbrukarna
mot inteckning till 75 % av gårdens jordbruksvärde få låna pengar
mot 3.86 % ränta, och nu dessa ackordslån mot säkerhet av borgen och mot
4 % årlig ränta samt amortering inom 20 år, måste jag säga, att resultatet av
denna utredning blivit ganska magert, och dessa skuldsatta jordbrukare, som
slita ofantligt ont för att klara sig och betala ränta på sina mången gång oförvållat
stora skulder, ha blivit bra litet hjälpta genom dessa beslutade åtgärder.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 112—-115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116.

Kades till handlingarna.

Punkterna 117—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. Vid härpå skedd föredragning av punkten 126, angående egnahemsbildning:

byggande av byggande av nybyggesvägar, anförde
nybygge»-

ragar. Herr Lindmark: Herr talman! Under de två senaste budgetåren har ifrå gavarande

anslag utgått med ett belopp av 150,000 kronor. Nu föreslår Kungl.
Maj :t en minskning med 50,000 kronor till 100,000 kronor. Motivet härför
är enligt propositionen, att arbetslösheten väsentligen minskats. Den höjning,
som tidigare beslöts, motiverades också med den rådande arbetslösheten. Länsstyrelsernas
anslagsäskanden utvisa dock, att det förefintliga behovet är stort.
Ehuru skarpt beskurna uppgå dessa anslagsäskanden till 233,000 kronor, och
egnahemsstyrelsen förordar ett belopp av 200,000 kronor. Motionärerna ha
även stannat vid sistnämnda belopp eller 200,000 kronor.

Jag skulle vilja säga, att visserligen har arbetslösheten på en del områden
gått tillbaka, men i de trakter, där anslaget egentligen kommer till användning,
förefinnes alltid en permanent, dold arbetslöshet, och man kan följaktligen
inte tala örn att här föreligger förändrade konjunkturer, som skulle
motivera en minskning av anslaget. Det är för övrigt inte arbetslöshetssynpunkterna,
som böra vara avgörande i detta fall. Det egentliga skälet för att
anslaget bör bibehållas vid förutvarande 150,000 kronor är behovet utav landets
kolonisering och betydelsen av dessa vägar för att landets kolonisering
skall fortgå i görligaste mån. Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
är ju känd för att vara vän till egnahemsbildningen. Vill man komma
till positiva resultat härutinnan, är ett av de bästa sätten att ställa erforderliga
anslag till förfogande för att skapa vägar till odlingsfälten och möjliggöra
egnahemsbildningen på detta naturliga sätt. En annan form för egnahemsbildning
är koloniseringen genom statens kolonisationsnämnd. Denna art
av kolonisering är mera konstgjord, och den har inte visat sig vara särskilt
lämplig eller tillfyllest. Långt bättre är då den naturliga koloniseringen av
landet — särskilt Norrland — vilken framför allt främjas genom att man bygger
nybyggesvägar.

Då nu utskottet trots de starka skäl, som förefinnas för en höjning, stannat för
Kungl. Maj:ts förslag örn 100,000 kronor, och då någon utsikt till framgång
genom ett yrkande örn bifall till reservationen knappast föreligger, framställer
jag inte något yrkande men vill vädja till herr jordbruksministern, att
anslaget ett kommande år måtte få återgå till det tidigare beloppet av 150,000
kronor. Den betydelsefulla frågan örn egnahemsbildningen och landets kolonisering
kräver detta.

Häruti instämde herrar Hage, Nilsson i Antnäs, Hansson i Vännäsby,
Brännström i Burträsk, Molander, Näslund, Wiklund, Brännström i Skellefteå,
Norén och Englund.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 127.

Kades till handlingarna.

Punkterna 128—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. bidrag Punkten 133, angående grundförbättringar: bidrag till nyodling, betesförtittm°min9
bättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk.

Under punkten 133 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1937 bevilja statsanslag intill

1.500.000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

2) till grundförbättringar: bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 1,500,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 82 av herrar Holstenson och Johan Johansson likalydande med II: 228
av herrar Jonsson i Skedsbygd och Holm, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för år 1937 under förevarande punkt av nionde huvudtiteln, utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, ställa ett belopp av 500,000 kronor till förfogande
för utförande av stenröjning å ofullständiga jordbruk, samt att medel
härtill måtte anvisas av anslag till arbetslöshetens bekämpande;

2) II: 22 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det i statsverkspropositionen under förevarande punkt av nionde huvudtiteln
föreslagna anslaget, för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning, måtte höjas till 3,000,000 kronor;

3) II: 23 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att § 3 i kungörelsen angående
statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk måtte erhålla
i motionen angiven lydelse; samt

4) 11:103 av herr Sandberg m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte
medgiva, att Kungl. Maj :t finge under 1937 bevilja statsanslag intill 1,600.000
kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk, och att till grundförbättringar:
bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga
jordbruk för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av

1.600.000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Heiding och Gustafson i
Vimmerby, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna 1:82, 11:228 och
II: 103 samt med avslag å motionerna 11:22 och II: 23,

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under år 1937 bevilja statsanslag intill
1,600,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk; samt

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag tror inte, att jag gör mig
skyldig till någon överdrift, om jag säger, att bland de anslag, som finnas
upptagna under nionde huvudtiteln, torde det nu förevarande anslaget vara
ett av de mest populära bland jordbrukare. Det intresse, som jordbrukarna
hysa för detta anslag, kanske i någon mån graderas av var vederbörande
jordbrukare känner sig ha sina rötter, om det är i Norrland eller
i andra delar av landet. Jag förstår, att man exempelvis på Norrlands -

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
håll främst knyter sitt intresse till anslaget, när det gäller nyodling samt i
viss mån betesförbättring. I Småland med dess stenbundna tegar knytes intresset
i hög grad till möjligheten att få bidrag från anslaget för stenröjning.

Jag vill gärna säga, att detta anslag har under åtskilliga år behandlats
med ganska stor välvilja av såväl Kungl. Maj :t som riksdagen. Om jag emellertid
gör ett enda undantag från vad jag nyss sagt, så är det på en mycket
betydelsefull punkt, särskilt för de orternas vidkommande, som jag främst
känner mig företräda, då det gäller jordbruksfrågor. Det rör den del, som
utgår till stenröjning å stenbundna marker på ofullständiga jordbruk. Det
var icke utan födslovåndor, som man för 5—6 år sedan i riksdagen lyckades
få genomfört, att under rubriken »grundförbättringar» skulle utgå anslag till
stenröjning å stenbundna marker å ofullständiga jordbruk. Sedan dess har
den del av anslaget, som utgått för detta ändamål, varit mycket knappt tilltaget
under olika år. Jag vill minnas, att vi började med 50,000 kronor för
detta ändamål. Först på sista tiden har man lyckats komma upp till 100,000
kronor per år. Nu förhåller det sig så, att särskilt i Småland, som ju är känt
tor sin karghet och stenbundenhet, kan detta belopp icke på långt när motsvara
de anspråk, som ställas på anslaget. Jag kan omvittna från det hushållningssällskap,
jag bäst känner till, att de ansökningar vi mottogo det första
året — jag vill minnas det var 1931 — ha först under föregående år
blivit slutbehandlade, så att man kunnat giva bidrag i anledning av dem.
Med andra ord, vi ha icke sedan 1931 vågat taga emot några nya ansökningar
om bidrag till stenröjning, enär sällskapet saknat medel för beviljande av
anslag. Det har varit ett mycket prekärt läge, som hushållningssällskapet
känt sig försatt i, ty det har icke varit lätt att göra Idart för alla mindre
jordbrukare, att det icke funnes medel tillgängliga.

Det föreligger i år motioner, i vilka man yrkat höjning av anslaget för
olika ändamål. Jag har främst fäst mig vid motionen i första kammaren av
herrar Holstenson och Johan Johansson samt motionen i andra kammaren av
min länskamrat Jonsson i Skedsbygd, i vilka motioner man yrkat på höjning
av anslaget med 500,000 kronor. Jag skall gärna medge, att det varit sakligt
starka skäl för att gå in för en höjning av anslaget väsentligt utöver vad
som i reservationen föreslagits. Av skäl — på vilka jag ej här skall ingå —
har det dock befunnits nödvändigt att begränsa ökningen till 100,000 kronor.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, men jag har ansett mig böra
understryka för kammaren vikten av att detta anslag utgår i något större
omfattning än hittills varit fallet. Om herrarna läsa förevarande punkt i
nionde huvudtiteln, så finna ni, att ansökningarna örn bidrag från detta anslag
uppgå till ett sammanlagt belopp av 596,000 kronor. Det vill med andra
ord säga, att ett bifall till Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle innebära,
att man endast kunde giva bidrag till en sjättedel av de ansökningar
som föreligga. Jag vill också framhålla, att de jordbruk det här kan vara
fråga örn äro de s. k. ofullständiga jordbruken. Detta anslag innefattar möjlighet
att utveckla de ofullständiga jordbruken så, att de nå en högre grad
av försörjningsmöjlighet för de människor, som ha sin verksamhet inom
dessa mindre jordbruk. Ehuru, såsom jag antydde, det kunde vara anledning
att yrka på en större anslagshöjning, vill jag, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till den reservation, som vid denna punkt fogats av
mig och herr Heiding.

Herr Lindmark instämde häruti.

Herr Herou: Herr talman! Det hålles här många vackra tal örn viljan att
hjälpa de grupper av jordbrukare, som icke hjälpas av de prisreglerande åt -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
gärder, som riksdagen gått in för, men det förefaller, som örn denna hjälpverksamhet
inte kan taxeras högre än att man vill sträcka sig till att öka med
en summa av 100,000 kronor. Och örn någon av »vännerna» i jordbruksutskottet
får se en begäran örn en och en halv miljon ytterligare för ett ändamål, som
de tycka är behjärtansvärt, så lia de icke något annat att säga örn ett sådant
förslag än att det ligger för högt över vad de föreställt sig, för att det är
möjligt att hjälpa den grupp det är fråga örn.

Jag har jämte mina partikamrater väckt en motion, i vilken vi yrka, att
anslaget för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning måtte höjas från det i statsverkspropositionen föreslagna
beloppet 1,5 miljoner kronor till 3 miljoner kronor. Jag måste säga,
att det finns både i propositionen och utskottets utlåtande så starkt uttalad
förståelse för betydelsen av denna verksamhet, att jag föreställer mig, att flertalet
av dem, som stannat för det lägre beloppet, dock erkänna, att vårt
krav är berättigat och värt understöd, men att vissa hänsyn och hämningar
kommit dem att stanna vid vad regeringen föreslagit, med undantag av ett
par av utskottets ärade ledamöter, som i den punkten ha reserverat sig och
yrkat på ett anslag, som med 100,000 kronor överstiger regeringens förslag.

När jag försöker utläsa ur propositionen förståelse för det krav, vi ställt i
motionen, vill jag rörande anslagsbehovet hänvisa till lantbruksstyrelsens
siffror. Den ger för detta ändamål en tabellarisk framställning, som visar,
att man sökte för detta ändamål bidrag år 1933 för 2,700,000 kronor
— jag avrundar siffrorna -— år 1934 för 3,400,000 kronor och år 1935
för 3,700,000 kronor. De tillfoga den reflexionen: »Såsom framginge
vid jämförelse mellan av riksdagen medgiven bidragstilldelning och av hushållningssällskapen
sökta bidrag hade det dittills endast delvis varit möjligt
att tillgodose de inkomna ansökningarna. Vad beträffade det för 1936 avsedda
anslaget å 1,500,000 kronor kunde likaså förväntas, att ansökningar om bidrag
skulle inkomma i sådan omfattning, att anslaget visade sig otillräckligt
för deras tillgodoseende.» Jag måste ju härvidlag betona, att när man talar
örn från lantbruksstyrelsens sida, att det är nödvändigt, att man begränsar
sig till en ökning med 100,000 kronor, så hava de sökta bidragen, när det
galler enbart nyodling, uppgått för år 1933 till 1,500,000 kronor, för år 1934
till 1,800,000 kronor och för år 1935 till likaledes 1,800,000 kronor, allt fortfarande
i runda tal. Alltså har till nyodling sökts bidrag för en större summa
än som nu av utskottet föreslås sammanlagt för såväl nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning.

Går man till departementschefens framställning örn saken, så uttalar han
också mycket tydligt, att värdet av bidragsverksamheten är otvivelaktigt.
Jag skall icke närmare citera hans resonemang utan bara ytterligare foga till
vad jag sagt, att statsrådet, som det synes av propositionen, säger: »Någon
ytterligare förhöjning av anslaget anser jag mig å andra sidan av budgetära
skäl icke kunna tillstyrka.» Ja, här möter man tydligtvis det som i utskottet
har varit de hänsyn och hämningar man stannat inför. Jag måste då fråga:
vad äro dessa budgetära skäl? Jag skulle kunna uttrycka det så, att om man
vill genomdriva vissa anslagskrav, som man behjärtar, kan man göra besparingar
på andra områden, där man finner, att anslagen icke äro av så
stor betydelse som det ifrågavarande. Jag skall inte taga upp några exempel.
Det är kanske svårt för herrarna att följa min tankegång, men vi ha på fjärde
huvudtiteln åtskilliga sådana anslag. Jag begär inte, att herrarna i nuvarande
tidsläge skola acceptera vår disponering i det fallet, men jag ber dock att
få säga, att när det gäller så pass viktiga anslagskrav som detta, kan
man göra det budgetära övervägandet så, att man i främsta rummet

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
tänker på ett för bönderna så viktigt anslag som detta. Man får också
överväga örn man vill taga den skattehöjning, som ett bifall till vår motion
skulle medföra. Man kan icke säga annat än att det vore synnerligen överkomligt.
Jag skulle vilja säga, att när man talar om det budgetära läget, blir
det en sak för envar av oss att överväga detta. Vid en övervägning har man
att ställa ett budgetärt krav mot ett annat, och vid en sådan avvägning måste
jag säga kammarens ärade ledamöter, att det är många, många anslagskrav,
som borde avprutas eller avslås före det krav vi rest i denna motion.

Utskottet ger också starka uttryck åt sin insikt, hur betydelsefull denna
verksamhet är. Det erinrar om sambandet med arbetslösheten och fortsätter:
»Vid sådant förhållande anser sig utskottet icke för närvarande kunna förorda,
att bidragstilldelningen ytterligare höjes samt beviljas till högre belopp
än Kungl. Majit föreslagit eller 1,500,000 kronor.» Jag tror, att vid en mera
realbetonad avvägning av nionde huvudtitelns anslag man där mer än väl skall
kunna plocka bort eller minska på anslag, som slentrianmässigt hållit sig
kvar men som ha litet eller intet värde för bönderna, och pruta på sådana anslag
till förmån för det anslag vi framställt krav på örn ytterligare bidrag
till sådant, som är av utomordentligt stor betydelse.

När man här i utskottet knyter an denna fråga enbart till arbetslösheten
och därav betingade förhållanden, måste jag säga, att de vise männen i jordbruksutskottet
bortsett från vissa speciella omständigheter hos motionen, som
med ännu större styrka kunna motivera, att verksamheten för förbättring av
ofullständiga jordbruk påskyndas. Och att man allt mer kommit till insikt
örn den saken, därom vittnar remissdebatten. Det var en ärad ledamot av
folkpartiet, som däri gav ett mycket klart uttryck åt denna tankegång, då
han förklarade, att då statsmakterna under många år medverkat till att genom
lån och bidrag underlätta egnahemsbildningen och särskilt under krigsoch
krisåren rent av lockat folk till småbruket, måste det också vara statens
skyldighet att i möjligaste mån tillse, att den nuvarande småbrukarstammen
kan finna möjlighet till bärgning. Jag måste betona, att detta sympatiska
uttalande, ehuru framställt från folkpartiet, dock möjligen var att betrakta
såsom en ropandes röst i folkpartiets öken, enär en annan ledamot av partiet
förklarade, att vad herr Carlström sagt var icke alls ett uttryck för folkpartiets
uppfattning. Men det är klart, att hur starkt vi än sökt att motivera de
reella förhållanden som bestå och hur bra vi än i motionen kunnat motivera
vikten och betydelsen av anslaget, är det dock av värde att inkassera ett erkännande
från statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, som vid ett
tillfälle, när man gick in för att taga ett betydelsefullt steg och han skulle
utse dem, som skulle utreda egnahemsverksamheten och därmed sammanhängande
frågor, förklarade, att frågan om komplettering av s. k. ofullständiga
jordbruk sedan gammalt var föremål för intresse. Och han tilläde, att spörsmålet
vore särskilt aktuellt under nu rådande förhållanden, då genom stegrade
priser på fodermedel försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare
försämrats. Och han tilläde vidare, att det vore en social angelägenhet, att
dylika småbruk utvecklades antingen genom tillägg av jord från angränsande
större fastighet eller genom sammanläggning med annan mindre fastighet.

Ja, just det som man fått så klart uttryck både från en ledamot av folkpartiet
och jordbruksministern är det, som påpekats i motionen såsom huvudskäl
till att man nu framför allt har anledning att stimulera denna verksamhet
för utbyggande av de ofullständiga jordbruken.

Vi ha i motionen nr 22 framställt krav på ytterligare anslag, och i motionen
nr 23 ha vi framställt krav på viss ändring av bestämmelserna för bidraget
i detta avseende. Jag kan erkänna, att man mycket väl kan diskutera

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
lämpligheten av en förändring i bestämmelserna, örn man skall ge såsom nu
50 procent maximum eller såsom vi föreslagit två tredjedelar. Örn kammaren
stannar vid det anslag utskottet begärt, kommer jag icke att yrka bifall till
förändringsbestämmelserna, ty då instämmer jag med dem, som säga, att blir
det ett litet anslag, må det komma så många som möjligt till godo. Skulle
däremot kammaren behaga gå in för ett bifall till vår motion om beviljande
av ett anslag om 3 miljoner kronor, blir det ju möjligt att yrka bifall också
till motionen nr 23.

Jag ber, herr talman, att med det anförda få yrka bifall till vår motion nr
22 i andra kammaren.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! I egenskap av motionär för en
höjning av ifrågavarande anslag får jag kanske litet belysa, hur jag ser frågan
om nödvändigheten av att öka bidraget för ifrågavarande ändamål.

Vi lia i södra Kalmar län sysslat med att söka bereda bidrag under denna
form åt behövande jordbrukare. Försöket slog emellertid mycket illa ut.
Pengarna räckte inte till på långa vägar. Man fick belt enkelt upphöra därmed,
därför att kostnaderna för fördelningen av de erhållna medlen många
gånger överstego de belopp som ställts till förfogande. Jag bar fått många
skrivelser, som röra dessa förhållanden. Jag skall citera ett par uttalanden.
En lantbrukare skriver och talar örn, att han anmälde sig till erhållande av
sådant bidrag. Han fick tillstånd att få det. Konsulenten reste upp, gjorde
kostnadsförslag och förklarade honom berättigad till ett bidrag av 180 kronor.
När arbetet var klart, fick konsulenten komma upp igen för att avsyna detsamma,
och en tid efteråt kom bidraget, nu reducerat till 34 kronor. En annan
lantbrukare inte långt därifrån blev berättigad till ett anslag på 94 kronor.
Även där fick konsulenten göra två resor för att upprätta en plan och
för att avsyna arbetet, och när pengarna kommo, var summan 14 kronor, sedan
kostnaderna fråndragits. Sammanlagda reselängden för konsulenten för
att göra upp kostnadsförslag och avsyna var 40 mil, och han fick offra 4
dagar för dessa förrättningar, om han inte kunde samtidigt uträtta något
annat under samma resa. Därom vet jag ingenting. Då förstår man, att under
sådana former måste det misslyckas med ett så litet anslag. Behovet av
detta anslag har belysts av de föregående talarna och jag instämmer i vad de
i det fallet anfört. Att i dag, som ärendet nu ligger till, få det högre bidrag
beviljat, som jag yrkat på i min motion, anser jag hopplöst. Man får nöja
sig med den lilla förbättring, som reservanterna föreslagit. Den kan möjliggöra,
att vi i södra Kalmar län åter kunna upptaga verksamheten. Att behovet
är mycket stort, ha de föregående talarna poängterat. Det behöver jag
inte ge mig in på, men jag vill påpeka, att tidsutvecklingen gjort, att frågan
kommit i ett helt annat läge än för några år tillbaka. Den utveckling, som de
senaste åren medfört, har ju varit av sådant art, att priserna på jordbrukets
produkter inte stigit i samma omfattning som priserna på de förnödenheter,
vilka jordbrukarna behöva inköpa, och arbetskraft, skatter och andra omkostnader.
De bättre situerade jordbrukarna ha kunnat i någon mån kompensera
detta förhållande genom maskinell utrustning, genom att rationalisera sitt
jordbruk. Det har inte varit möjligt vid de små stenbundna jordbruken, som
måste drivas med ungefär samma arbetskraft som förut. Man har där kommit
i mycket försämrat läge. Jag tror. att så starka skill tala för bifall till
reservanternas förslag att jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! I fjol, d. v. s.

1935, höjde Kungl. Majit detta anslag med 200,000 kronor. Vid 1934 års

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
riksdag förelåg det motioner om att anslaget skulle höjas med nämnda belopp,
och sedan tog statsrådet upp saken och höjde anslaget till det belopp, som
också nu är föreslaget. Det är klart, att det kommer massor av ansökningar
här liksom på alla områden, där man kan få statsbidrag, och särskilt har det
kommit ansökningar från Småland med dess stenbundna mark örn anslag till
stenbrytning. Det ändamålet var inte med från början, när anslaget kom till.
Det var då bara fråga örn nyodlingar och betesförbättringar. Efter mycket
stor strid utvidgades anslagets ändamål till att omfatta stenröjning och sedan
även jordkörning. Inom utskottet ha vi med undantag av herrar Heiding och
Gustafson i Vimmerby ansett, att man inte skulle höja anslaget nu, eftersom
det höjdes i fjol med 200,000 kronor. Vi ha sagt »för närvarande», och herr
Herou tog fasta på det. Jag kan säga, att jag har den uppfattningen, att det
kan hända, att man ytterligare får höja anslaget, men man kan inte höja ett
anslag vart år med 100,000 kronor.

Det föreligger en motion, till vilken ingen yrkat bifall, och som den senaste
ärade talaren åsyftade. Den går ut på beviljande av ett anslag av 500,000
kronor till stenröjning. Men det fanns en punkt 2 i klämmen, som gjorde det
mycket svårt att behandla denna motion, ty motionärerna krävde, att anslaget
skulle lämnas på bekostnad av femte huvudtiteln. Denna huvudtitels behandling
ligger hos statsutskottet, och vi ha i jordbruksutskottet ingen befogenhet
att bestämma därom. Följden har blivit, att ingen har yrkat bifall till denna
motion.

Jag skall inte förlänga debatten, jag antar, att man voterar om denna punkt
nu i första kammaren, och jag antar, att denna kammare kommer att följa
utskottets förslag. Vi ha varit eniga med undantag av två utskottsledamöter,
som hållit på denna motion om ett anslag av 500,000 kronor från början,
men som sedan fallit tillbaka på det yrkande, som blivit framställt reservationsvis.

Jag vill säga några ord örn denna understödsverksamhet överhuvud. Jag
märker, att jag börjar bli gammal och gammalmodig och har svårt att förstå
den nya tiden. Det börjar gå så långt, att man inte på något område kan
tänka sig, att en enskild företagare gör något, örn han inte först hört efter,
örn det utgår statsbidrag. Jag har odlat och har brutit sten och slitit hund
som småbrukare, men på den tiden beräknade man, att det gjorde man åt sig
själv och därför fick man inte tre fjärdedelar av kostnaderna i statsbidrag.
Nu har det kommit tider, som gjort, att det varit nödvändigt att bevilja understöd.
Jag klandrar det inte, men jag erkänner, att jag har blivit gammalmodig
och inte förstår den nya tidens krav, att det skall vara statsbidrag till
allt. Och jag frågar mig i mitt stilla sinne mången gång: När tänka herrarna
sluta? Jo, när budgeten kommit till sådan höjd, att det blir en diktator,
som utan vidare skär bort alltsammans. Något sådant ha vi varit med örn förut,
då man gjorde en nedsättning med 15 procent, och det kan bli ännu svårare
en annan gång. Jag erkänner, att jag inte förstår det nya, som rör sig
i tiden, och detta är en anledning för mig att draga mig tillbaka från behandlingen
av anslagsfrågor.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr talman! Det är någon föregående

talare som talat örn otillräckligheten av anslaget särskilt för stenröjning. Då
jag är ordförande i en nämnd i Västerbotten, som är tillsatt för att pröva
ansökningar örn anslag för dylika ändamål, vill jag säga några ord. Det är
samma förhållande inom Västerbottens som inom Norrbottens län, att det är
nyodlingsbidrag och betesförbättringsbidrag och på sistone bidrag till jordkörning,
som fått en alldeles ovanlig anslutning, vilket visar, att det förelig -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
ger ett synnerligen stort behov av dessa bidrag. Vi veta, att Västerbottens
län är ett utpräglat småbrukarlän, där det finnes en massa av ofullständiga
jordbruk. När man nu gått in för att fullständiga dessa jordbruk — och denna
ställning ha både regeringen och riksdagen intagit, att man gått in för
anslag för dessa ändamål, och statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har så sent som den 30 september förra året vid tillsättande av egnahemsutredningen
framhållit angelägenheten att förbättra ofullständiga jordbruk ■—
då rimmar det sig inte väl, att man skall vara så njugg med anslag för dessa
ändamål. I det län jag tillhör ha vi mängder av ansökningar, vilka ej kunnat
beviljas på grund av anslagens otillräcklighet. Från ett par år tillbaka
ligga där ansökningar om anslag för sådana ändamål. Ändå lia vi i nämnden
måst gå fram efter mycket mer restriktiva linjer än författningen föreskriver.
Både i fråga om arealgränsen och förmögenhetsgränsen ha vi gått mycket
lägre, och ändå har det hopats sådana massor av ansökningar örn bidrag som
ej kunnat bifallas. Det sist tillkomna anslaget, som gällde jordkörning på
mineralfattiga jordar, har knappt kommit i gång. Det är en obetydlig del,
som fått sådana anslag, och skall man då nedskära anslaget, blir det uppenbarligen
mera otillräckligt än tidigare. Det lilla belopp, som reservanterna
här gått in för att höja anslaget med, nämligen 100,000 kronor, är, måste jag
säga, alldeles otillräckligt, men det är dock ett steg i rätt riktning, örn man
skulle kunna få det beloppet beviljat. Jag anser, att det inte är riktigt från
statsmakternas sida att gå in för en bidragsform, som man anser riktig, och sedan
efter några år strypa till detta. Det går inte så fort att få i gång sådana
saker. De skola planläggas och innan de komma i gång måste det vara förarbeten
för de bidrag, som äro väl behövliga, och att då för ett eller annat
år strypa till anslaget måste verka synnerligen ofördelaktigt.

Till sist vill jag säga ett par ord med anledning av vad jordbruksutskottets
ärade ordförande sade örn den allmänna principen för bidrag av statsmedel.
Jag kan i stort sett ge honom rätt, men jag kan inte följa honom, när
han vill trycka på dessa synpunkter så hårt just i dag, då det gäller behandlingen
av nionde huvudtiteln. Där tycker jag, att jordbruksutskottets ärade
ordförande kunde lia sett med litet mer välvilliga ögon.

Med dessa ord ber jag att få instämma i det yrkande, som framställts av
herr Gustafson i Vimmerby.

Herr Carlström: Herr talman! Jag instämde nyss med herr Gustafson i

Vimmerby, särskilt i det sista av hans anförande, att det icke var för mycket
att riksdagen på en enda punkt ginge med på ett högre anslag än Kungl.
Maj :t föreslagit. Han väntade sig alltså ingen ändring i övriga punkter, men
det hindrar inte, att han talar för höjning även här. Jag förstår mycket väl,
att det vore bra, örn man kunde komma litet längre även i dessa anslag. Jag
var visserligen med på avdelningen, då punkten behandlades, men inte viel
beslutets fattande i utskottet. Det är inte lätt att tillgodose alla krav, som
komma fram. Det är här inte fråga om sänkning av detta anslag, som det
varit fråga örn på andra punkter. Här föreslås samma anslag som utgår
för innevarande budgetår, och här är mest fråga örn hur detta anslag skall
fördelas. Jag har samma uppfattning som utskottets ärade ordförande, att
här ha vi plockat in så mycket, att man varken vet ut eller in. En vill ha
utvidgning av jordbruket genom nyodling, en annan vill lia betesförbättring,
en tredje menar, att stenröjning är viktigast, och det finnes andra åter som
mena, att sandkörning är ett oeftergivligt krav. Skall man vinna det, som herr
Herou var inne på, nämligen att få ofullständiga jordbruk större, så att de

Andra kammarens protokoll 1936. Nr lif.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
verkligen bli av någon betydelse, får man gå på andra linjer än att söka tillgodose
ändamålet inom detta anslag. Jag kunde därför inte inom avdelningen
rekommendera någon höjning av detta anslag i år. Jag är inte så »gammalmodig»
som utskottets ordförande sade sig vara då det gäller krav på stöd
åt jordbrukarna, men även jag har en känsla av, att det börjar gå litet för
långt. Jag minnes den tiden, då förhållandena inte voro stort bättre än nu och
då jordbrukarna bröto sten och gjorde en del förbättringsarbeten utan att man
väntade samhällets hjälp. Vid en resa i landet förliden sommar har jag vid
ett tillfälle från sakkunnigt håll, där man har med jordbruksförbättringsanslagen
att göra, erfarit, att det är fara värt, att det inte blir så bra med jordbrukarnas
egen initiativkraft, örn man fortsätter på den inslagna vägen.

För året tror jag, att vi få nöja oss med, vad Kungl. Maj :t föreslagit. Skall
man komma till att få en utbyggnad av det, som herr Herou var inne på, tror
jag, att man får lia ett särskilt anslag och en särskild rubrik för den saken.

Sedan fann herr Herou anledning att åberopa min »ropandes röst» från remissdebatten.
Den förskräckte åtskilliga och även herr jordbruksministern.
Jag är glad att få säga nu, att jag inte ville förskräcka någon. Men jag har
den känslan, att då vi mena oss på ett så utomordentligt sätt ha hjälpt jordbrukarna
i landet, är det skäligt att erkänna, att de små inte kommit med på
samma sätt som de andra. Jag är själv en liten jordbrukare, men tillräckligt
stor för att få mer hjälp än de som jag med mitt anförande i remissdebatten
syftade på. Herr Gustafson i Vimmerby var också inne på den frågan. Det
finnes ingen anledning att taga upp den i detta sammanhang, ty det fordras
en långt vidlyftigare diskussion därom än som nu kan ifrågakomma.

Vad jag ville poängtera var, att örn vi i fortsättningen skola gå in för att utöka
jordbruket, måste vi tänka efter, örn det finnes förutsättningar för att göra
en sådan utökning. Den saken tror jag vara den allra viktigaste.

Jag skall nu inte heller gå in på ett annat problem, som herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet var inne på. Han nämnde något örn •—
det var på punkt 98 — att under en tid av ökad jordbruksproduktion var det
knappast lämpligt att forcera en ytterligare sådan med hänsyn till avsättningsmöjligheterna.
Det kapitlet är det nog också skäl att tänka på i samband
med denna fråga.

Jag skall emellertid icke gå in på detta. Jag tror, att såsom det ligger
till i år, kunna vi icke följa herr Herou, och jag tror, att med de här i reservationen
begärda ytterligare 100,000 kronorna, beträffande vilka herr Herou
anmält sitt missnöje över att beloppet varit alldeles för litet, kan det hända,
att man icke heller kommer få så stor glädje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Såväl utskottets ärade ord förande

som herr Carlström var inne på problemet, huruvida det kan vara
lyckligt att fortsätta med denna understödsverksamhet till jordbruket. Jag
kan för min del icke tro det vara lyckligt sluta med denna verksamhet. Men
jag skall be att få anvisa herrarna en annan väg. Det finns en annan väg,
nämligen att höja priserna på jordbrukets produkter, så att jordbruket blir
lika bärande, som det varit förut, särskilt för de mindre jordbrukarna, som
icke kunna komma i åtnjutande av förbättrade brukningsmetoder och därigenom
förbilligade omkostnader. Det är dessa jordbrukare, som äro värst ute
just nu. Jag tror, att örn man ser på problemet litet vidare utan att gå in
alltför mycket på jordbrukspolitiken i dess helhet, kan man, när riksdagen
år efter år anslår medel för skapande av nya jordbruk, fråga sig, örn det kanske
icke vore lika viktigt att se till, att redan befintliga sådana mindre jordbruk

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
kunna existera. Jag skulle kunna visa på inånga fall, där nian på grund av
tidsutvecklingen icke kunnat försörja sig på dessa små jordbruk, utan måst
nedlägga dem, därför att de varit så svårarbetade, att det icke lönade sig med
någon produktion. Den lilla hjälp, som det av reservanterna begärda förhöjda
anslaget skulle medföra, skulle kanske emellertid, såsom jag sade, möjliggöra,
att man åtminstone i Kalmar län kunde återupptaga verksamheten, och på det
sättet åtminstone visa, att statsmakterna även vilja hjälpa dessa mindre jordbrukare
till att örn möjligt kunna existera på sina jordbruk.

Jag ber, herr talman, att få instämma med reservanterna.

Herr Herou: Herr talman! Jag vill ytterligare blott säga, att när jag i

mitt förra anförande påvisade den schism, som råder mellan en ledamot av
folkpartiet och folkpartiet i övrigt, beträffande uppfattningen i en viss fråga,
hade den ärade ledamot av folkpartiet, som skulle fällt yttrandet, att herr
Carlström icke kunde taga det som en deklaration, påpekat för mig, att jag
missförstått hans yttrande i viss mån. Jag har övertygat mig örn att jag
kanske gjort det. Åtminstone hade herr Jeppssons ifrågavarande yttrande
icke den allmänna innebörd, som jag gav det, utan en mera speciell betydelse.
Herr Jeppsson har emellertid förklarat för mig, att det råder inga delade
meningar mellan herr Carlström och honom på den punkten. Jag försökte få
fram en sådan motsättning, och jag måste därför säga, att det gör mig dubbelt
glad att herr Carlström hade anhängare av folkpartiet på sin sida, och allra helst
skulle jag sett, att han haft hela partiet bakom sig. Således hoppas jag, att
deras vänliga inställning till denna fråga en gång skall taga sig kraftigare uttryck,
när det gäller anslag för ändamålet.

Sedan måste jag säga till herr Carlström, att, när han trodde, att han såsom
en ropande röst förskräckt någon här i kammaren, denna ropande röst åtminstone
icke förskräckt mig. Så långt som till ett erkännande av svårigheterna
för småbönderna har jag inkasserat hans yttrande med glädje och icke med
fruktan.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag föranleddes att begära

ordet, när utskottets ärade ordförande ansåg sig böra uttala sina farhågor för
den starka utvecklingen av understödsverksamheten beträffande jordbruket.
Sedermera begärde herr Carlström ordet, och han började mycket lovvärt med
att tala om att han instämt med mig på en föregående punkt. Det ingav mig
den förhoppningen, att fortsättningen av hans anförande skulle leda till att
han instämde med mig jämväl på denna punkt. Så blev emellertid icke fallet,
utan han gjorde ett förbehållslöst instämmande i de synpunkter, som utskottets
ordförande tidigare framfört. Jag hoppas, att dessa herrar, som nu blivit likriktade
i denna fråga, icke ha något emot, örn jag gemensamt erinrar herrarna
om att den fråga, som vi nu diskutera, rör icke blott ett anslag till de mindre
jordbrukarna, utan den avser också ett anslag till den del av dessa mindre
jordbrukare, som äga s. k. ofullständigt jordbruk. Det är alldeles uppenbart,
att, örn det ligger något i det resonemanget, att just de mindre jordbrukarna
iner än andra i denna tid lia svårigheter att kämpa mot, man bör lämna dem
stöd, där sådant är möjligt. Här erbjuder sig ett sådant tillfälle herr Carlström,
örn vi tänka på en småbrukare exempelvis i Småland, som måste dragas
med att fullgöra sin jordbruksgärning på ett icke blott litet utan också i hög
grad stenbundet jordområde — ge honom ett handtag, som möjliggör för honom
att utveckla sitt jordbruks produktionsmöjligheter oell därmed skapa sig i någon
mån förbättrade livsbetingelser. Örn han sättes i tillfälle verkställa stenröjning
på sitt småbruk, kan han kanske, i fortsättningen tillämpa något rationellare

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
brukningsmetoder, som skulle ge större möjlighet till ökade skördar. Jag kan
därför icke finna, att de farhågor, som herrarna gemensamt givit uttryck åt,
när det gäller denna understödsverksamhet, äro berättigade på denna punkt.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang, eftersom herr Carlström talade örn
sina uttalanden i remissdebatten, säga, att sedan jag läst i protokollet herr
Carlströms anförande under remissdebatten, jag gjorde den reflexionen, att
när frågan örn anslag till stöd åt jordbruket ånyo kommer upp väntar jag, att
herr Carlström skall framlägga förslag, som möjliggör att ge de mindre jordbrukarna
en något förbättrad ställning. Jag är dock icke riktigt säker på
att något sådant kommer från herr Carlström.

Herr Näslund: Herr talman! Jag bade icke haft för avsikt att blanda mig
i denna debatt, ehuruväl det finns goda skäl därtill. Den förda diskussionen
har till stor del rört sig örn dels Kungl. Maj :ts förslag i föreliggande ämne och
dels en motion, som är väckt av min partikamrat, herr Sandberg i Böle, och
undertecknad av mig och några andra kammarledamöter. Jag hade ändå icke
tänkt blanda mig i diskussionen, nied hänsyn till att föredragningslistan är
så lång, men debatten har fått en sådan karaktär och snuddat vid så många
olika saker, att jag icke kan underlåta att säga några ord.

För det första vill jag säga, att jag icke hör till dem, som vilja draga upp
någon konkurrens mellan stenröjning, betesförbättring, nyodling och jordkörning,
utan jag överlämnar med full trygghet åt Kungl. Maj :t att fördela det
anslag, som riksdagen kan ställa till Kungl. Maj :ts förfogande. Dock vill jag
säga, att lantbruksstyrelsen, när den framförde sina äskanden till Kungl.
Maj :t, uttalar bland annat, att det är antalet betesförbättringar, som ökats procentuellt
mest.

Vad som närmast föranledde mig att begära ordet var, att utskottets högt
aktade ordförande i betänksamma tonarter talade örn att man vid varje tillfälle
tog upp diskussion om detta, och det skulle då kunna hända, att även jag skulle
anmäla mig bland de betänksamma. När det emellertid gäller anslag av här
ifrågavarande beskaffenhet, vill jag försäkra andra kammaren, att jag aldrig
hyst de minsta betänkligheter. Vad är det nämligen, man vill här åstadkomma?
Det gäller ingenting annat än värdeförbättring, värdestegring, kapitalökning
som bidrag till folkförsörjningen. Vilja de herrar, som äro betänksamma, medverka
till att statens utgifter hållas nere, skall jag rekommendera jordbruksutskottet
-—- kanske det är förmätet — att ha ett vakande öga på alla de byggnadsföretag,
som på jordbruksutskottets rekommendation kunna ifrågakomma.
Jag tror, att riksdagen skulle i det avseendet kunna spara in åtskilligt, men
nu måste man följa med den allmänna levnadsstandarden och bygga förnäma
bostäder. Varje anläggning, som skall utföras, skall vara tipp-topp och förnäm.
Kan det då vara rim och reson att påkalla sparsamhet beträffande några
fattiga hundratusen kronor, när det gäller att hjälpa grupper av svenska jordbrukare,
som sannerligen, såsom det tidigare påpekats i debatten, icke kunna
komma i åtnjutande av statsbidrag och statsmakternas hjälp i något annat
avseende än just i detta? Jag måste säga, att när de betänksamma höja sina
röster, bör man taga i övervägande, på vilket område man egentligen skall
sätta in sparsamhet. I varje fall vill jag bestämt protestera emot att man, när
det gäller att understödja de sämst ställda här i landet, då skall iakttagas
sparsamhet.

Sedan vill jag också betona, att detta anslag tidigare aldrig haft karaktären
av något arbetslöshetsanslag, utan det har alltid varit rena billighetsskäl, som
talat för att statsmakterna gått in för att ge bidrag till verksamheten på ifrågavarande
område. Jag säger därför, att jag utan minsta tvekan rekommen -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
derar andra kammaren att bifalla den i motionen, nr 103, framförda blygsamma
höjningen med 100,000 kronor från 1,500,000 kronor till 1,600,000 kronor.

Slutligen tillåter jag mig säga till herr Herou, att det finns folkpartister,
som mena, att det är till större nytta för de små jordbrukarna, örn man med
måttliga anspråk kan bringa dem hjälp, än örn man med storvulna fraser utestänger
dem från möjligheten till att få den minsta förbättring.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herrar
Heiding och Gustafson i Vimmerby vid utlåtandet fogade reservationen.

Med herr Näslund förenade sig herr Brännström i Burträsk.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Det anslag, som vi
diskutera på ifrågavarande punkt av jordbruksutskottets utlåtande, hör till
de betydelsefullaste anslagen under nionde huvudtiteln. Var och en, som känner
till och arbetat i de stenbundna delarna av landet, vet, vilken oerhörd betydelse
det har för en jordbrukare att i någon mån kunna frigöra sina åkrar
från den sten, som utgör ett så svårt hinder för ett rationellt jordbruk. Det är
så mycket angelägnare nu i dessa tider, som de småbrukare, som det framför
allt gäller, icke ha möjlighet att skaffa sig arbete och därmed inkomstmöjligheter
i samma grad som förut. De äro i större utsträckning än tidigare hänvisade
till att draga sig fram på den egna lilla torvan, detta i synnerhet, såsom
vi alla känna till, på grund av den starka konkurrens, som nu råder i fråga
örn försörjningstillfällena i den öppna marknaden. Det är därför en nödvändighetsåtgärd
att söka komplettera de jordbruk, som äro alltför små för att kunna
bereda skälig bärgning. Svårigheterna att kunna komplettera ett jordbruk
äro många gånger stora. Ofta föreligger det ingen möjlighet att genom inköp
av jord få den utökning av jordarealen, som är nödvändig och önskvärd. Då
har man ingenting annat att göra än att söka utvidga och förbättra jordarealen
genom stenröjning eller på annat sätt.

Jag ber därför, herr talman, att i detta fall få ansluta mig till den reservation,
som fogats vid utlåtandet på ifrågavarande punkt av herrar Heiding och
Gustafson i Vimmerby. Jag har så mycket större anledning att göra det, som
jag kanske är den av kammarens ledamöter, som först i andra kammaren väckt
frågan örn anslag till stenröjning på jordbruk. Under mina första riksdagsår
väckte jag en motion i den riktningen, och jag minns mycket väl, huru jag blev
avhånad av en mycket framstående ledamot i kammaren, en mycket framstående
ledamot av det parti, som reservanterna nu tillhöra, därför att jag trodde
mig kunna föreslå en åtgärd, som jag då liksom nu rekommenderar såsom av
betydelse för jordbruket. Det är därför så mycket mera glädjande att nu finna,
att den tanke, som jag dristade mig att då framföra, nu vunnit anslutning från,
snart sagt, alla håll, och att det nu blott är en fråga örn storleken av det anslag,
man vill lämna.

Med dessa ord ber jag att få på det varmaste ge mitt instämmande i den
reservation, som fogats vid utlåtandet av herrar Heiding och Gustafson i
Vimmerby, samt yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde herr Nilsson i Steneberg.

Herr Carlström: Herr talman! Jag är glad över att herr Herou fått klart
för sig, att den schism, som herr jordbruksministern under remissdebatten
»upptäckte» inom folkpartiet, numera är borta. Nu är det emellertid fara värt,
att det på grund av de olika meningarna i denna fråga blir en »ny schism».
Jag hoppas emellertid att så icke blir fallet.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)

Jag begärde egentligen ordet, då herr Gustafson i Vimmerby talade örn att
jag hemställt örn bifall till hans yrkande under punkten 98. Ja, det gjorde jag
verkligen därför att jag ansåg, att där funnos verkligen grundade skäl för att
bibehålla anslaget oförändrat. Sedan antydde jag, att herr Gustafson i sitt
yttrande på slutet gick ut ifrån att detta var den enda punkt i utskottets betänkande,
där han räknade med ett bifall av kammaren. Det var detta, som
jag erinrade örn i detta sammanhang och uttryckte min förvåning över att
herr Gustafson i Vimmerby kom igen på denna punkt, sedan han uttalade den
uppfattningen, att han inte väntat sig mera än att just på ifrågavarande punkt
vinna riksdagens bifall. Det är ju emellertid möjligt, att det kan bli på denna
punkt också.

Sedan upplyste herr Gustafson örn, vad vi alla visste förut, nämligen att
detta anslag utgår även för utökande av mindre, ofullständiga jordbruk, men
det är framför allt herr IJerous linje, att man skall gripa in på denna punkt.
Herr Gustafson har hållit sig till stenröjningen, och jag förmodar, att herr
Näslund ifråga örn sitt yrkande håller sig till sandkörningen. Det är så många
bud här, och jag menar, att av fattiga 100,000 kronor har man inte stor glädje,
örn de skola delas upp på de skilda områdena. Det blir väl mest en gest, åtminstone
när det gäller utökning av de ofullständiga jordbruken. Skall man
kunna uträtta något av betydelse, måste man tillgripa nya vägar för att där
kunna göra, vad som bör göras, örn det skall vara möjligt för dem, som ha
dessa svårigheter, att kunna få ett större jordbruk. Jag är inte på det klara
med, hur det skall gå till i vissa fall, ty det är möjligt att många av dessa
jordbruk ligga så till, att det varken finns odlingsmöjligheter eller möjlighet
till utökning på bekostnad av andra jordbruk i närheten. Det blir ett svårt
problem, men det problemet tror jag vi skola taga upp i annat sammanhang.

Herr D© Geor: Herr talman! Jag har, då jag avlyssnat denna debatt, gjort
den bestämda reflexionen, att man här icke så mycket talat örn värdet av
stenröjning och betesförbättring och dylikt, utan man har i huvudsak fastnat
för att försvara sina ståndpunkter på ett ganska invecklat sätt, som egentligen
inte hör till saken, samt ej huruvida ifrågavarande ändamål är värt att
behjärta eller icke. Särskilt har jag förvånat mig över herr Carlström, som
kommit fram med en del ganska invecklade problem, och jag förvånar mig
över, att han, som hör hemma i en trakt, där det är så oerhört stort behov
av det som man vill främja genom detta anslag, ställt sig så avvisande mot
en höjning av 100,000 kronor. Det är uppenbart, att en förbättring av de
ofullständiga jordbruken är något, som vi alla här i kammaren borde arbeta
för. Man kan härvidlag gå två vägar: antingen utöka arealen — och det är
en sak, som jag för min del på det allra livligaste behjärtar och hoppas skall
komma till stånd — eller också genom olika förbättringsåtgärder så att säga
utöka arealen inom den areal, som redan finns. Detta sistnämnda motsätter
sig bland andra herr Carlström, vilket jag inte kan förstå. Jag tror, att den
utökning av 100,000 kronor, som herr Carlström inte vill vara med örn, skulle
vara mycket väl använda pengar. Jag hoppas därför, att de ledamöter i kammaren,
som ursprungligen ämnat rösta för det lägre anslaget, skulle vilja göra
ett litet undantag på ett område, som är så väl värt att behjärta som detta.
Det sägs ju, att det är omöjligt — och det är tyvärr så i allmänhet — att här
i kammaren få till stånd en ändring av den ståndpunkt, som intagits av utskottet.
Jag undrar emellertid, örn det inte i denna fråga kan vara värt att
tänka efter, örn vi inte gjorde rätt örn vi ginge med på det högre anslaget.

För min del vill jag utan tvekan säga, att jag icke skulle ha några samvetskval
att gå med på den linje, som herr Herou förordar och som går ut på ett

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Äng. bidrag till nyodling m. m. (Forts.)
anslag på tre miljoner. Jag tycker, att pengarna till detta ändamål äro bra
mycket bättre använda än i många andra fall, då vi äro ganska frikostiga på
miljonrullning.

Herr talman! Jag vill icke uppehålla tiden längre. Jag ber att för min
del, eftersom jag icke med någon utsikt till framgång kan yrka på högre belopp,
att utan tvekan få ansluta mig till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2 :o) bifall
till den vid punkten fogade reservationen samt 3:o) bifall till motionen 11:22;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Gustafson i Vimmerby, varför
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till
kontraproposition. I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
133 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Vimmerby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 75 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 131, angående grundförbättringar: bidrag till täckdikningar.

Under punkten 134 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till grundförbättringar: bidrag till täckdikningar anvisa för
budgetåret 1936/1937 ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:83 av herrar Egnell och Ernst W. Svenson, likalydande med 11:226
av herr Beck, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till grundförbättringar,
bidrag till täckdikningar, anvisa för budgetåret 1936/1937 ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor;

2) II: 110 av herr Gustafsson i Välsnäs m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte anvisa för budgetåret 1936/1937 ett reservationsanslag av

1,500,000 kronor för bidrag till täckdikningar; samt

3) II: 270 av herrar Petersson i Storgården och Olsson i Blädinge, vari
föreslagits, att riksdagen måtte för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
å 1,500,000 kronor att utgå såsom bidrag till täckdikningsföretag
med högst 50 procent av den beräknade kostnaden.

Äng. bidrag
till täckdikningar.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till täckdikning ar. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, bifalla Kungl. Maj :ts framställning.

Jämväl vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar Heiding och
Gustafson i Vimmerby, vilka förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning samt ovanberörda
motioner, till grundförbättringar: bidrag till täckdikningar anvisa för
budgetåret 1936/1937 ett reservationsanslag av 1,200,000 kronor.

Punkten föredrogs, och anförde därvid:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Efter vad som förekommit

under åtskilliga av de föregående punkterna kan det måhända anses förmätet
att säga några ord om ännu en reservation.

Föreliggande punkt rör sig örn anslag till täckdikningar. Anslaget till
detta ändamål bar under de tre närmast föregående åren utgått med U/2 miljon
kronor årligen. I år har detta anslag av departementschefen föreslagits nedsatt
till 1 miljon kronor. Jag måste ge uttryck åt den meningen, att jag
tycker att man här alldeles för starkt och för mycket talar örn den minskade
arbetslösheten. Man får nästan den uppfattningen, att vi efter detta knappast
ha att vänta några propositioner, avseende anslag för lindring av arbetslösheten,
men så lär det väl i själva verket ändå inte förhålla sig.

Det är alldeles uppenbart, att det även på landsbygden allt fortfarande
råder en viss grad av arbetslöshet, även örn man naturligtvis kan säga, att
den dess bättre har minskat på de senare åren. Redan denna omständighet
tycker jag är av den art, att det kunde vara önskvärt, att det nu förevarande
anslaget kunde bibehållas vid en något högre summa än vad av Kungl. Maj :t
och utskottet föreslås, men det är också en annan sida av saken, som jag skulle
vilja säga några ord om.

Vi ha nog alla en känsla av, att även om det i vissa delar av landet tidigare
varit så, att man verkligen på allvar fått upp ögonen för täckdikningens stora
betydelse, så är det först i och med tillskapandet av detta anslag, som man
inom andra delar av landet riktigt fått klart för sig, vad det i själva verket
betyder att man har sin jord väl dränerad. Det finns åtskilliga delar inom
vårt land — jag skulle tro, att Skaraborgs län är en typisk exponent i detta
avseende — där de ekonomiska omständigheterna ha varit sådana bland flertalet
jordbrukare, att de icke tidigare kunnat gå in för täckdikning av jorden
i större omfattning. Nu har emellertid uppmärksamheten blivit väckt även
hos dessa jordbrukare på det naturliga medel till höjandet av jordbrukets produktion,
som täckdikningen utgör. Jag tror därför, att det vore välbetänkt,
örn kammaren ville följa, vad herr Heiding och jag i vår reservation ha föreslagit,
och anvisa ett anslag på 1,200,000 kronor.

Herr talman! Jag vill med dessa få ord yrka bifall till den vid denna punkt
av herr Heiding och undertecknad fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Gustafsson i Lekåsa, Bengtsson i Kullen,
Johanson i Hallagården, Pettersson i Rosta, Pettersson i Dahl och Andersson
i Dunker.

Herr Beck: Herr talman! Jag har på denna punkt väckt en motion, vari
jag begärt ett anslag för ifrågavarande ändamål på 1V2 miljon kronor.

Jag kan inte, som en del motionärer göra, tacka utskottet för välvillig behandling
av motionen. Jag kan inte med bästa vilja i världen göra detta,
ty jag vet, att behovet av detta anslag är stort. Då det emellertid inte finns

Onsdagen den 4 mars i. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till täckdikning ar. (Forts.)
någon möjlighet att det av mig påyrkade anslaget, lV2 miljon kronor, kan
vinna riksdagens bifall, får jag nöja mig med vad reservanterna under denna
punkt förorda.

Jag vill då endast påpeka, att lånebehovet i Skaraborgs län under förra året
var 600,000 kronor. Hälften av den summa, som utskottet föreslår, skulle
således vara lagom för ett enda län.

Nu kan det ju hända, att täckdikningsverksamheten tidigare bar bedrivits
i saktare tempo inom det län, jag tillhör. När krisen bröt in, avstannade täckdikningen
till stor del, men det vill jag inte lasta Skaraborgs läns jordbrukare
för. Snarare vill jag ge dem litet ros för detta förutseende att de i god
tid lade om jordbruksdriften till mera extensiv drift för att därigenom bättre
kunna rida ut den kris, som vi alla kände var i annalkande. Skall nu detta
anslag beskäras för mycket, befarar man, att denna verksamhet ånyo avstannar,
och därigenom blir det svårt för en hel del, som ha haft sin verksamhet
förlagd till detta arbete, att kunna få sysselsättning. Samma är förhållandet
bland arbetarna vid tegelbruken. De tillverka rör för täckdikning, och
det kan befaras, att sysselsättningen även där blir mindre.

Sedan får man nog också anse detta anslag som en hjälp åt de mindre jordbrukarna,
vilkas jordbruk inte äro så stora, att en familj kan försörjas på
dem, och som därför måste söka sig annat arbete vid sidan. Dessa lia i stor
utsträckning sökt sig till sådant här arbete. Det sammanlagda antalet arbetare,
som varit sysselsatta med täckdikning inom Skaraborgs län, kan säkerligen
uppskattas till minst 600, och när anslaget gäller ett sådant ändamål
kan jag inte inse, varför man skall beskära det med V3.

Herr talman! Jag tycker, att detta är ett anslag, som man inte behöver
upptaga kammarens tid med att bålla några längre detaljbeskrivningar örn.
Jag förutsätter, att alla landsbygdsrepresentanterna väl känna till, vilket värde
täckdikningen har för jordbruket, och med glädje konstaterar jag också, att
småbrukarna kommit till insikt örn värdet att ha sin jord täckdikad. Jag är
rädd för att många av dessa småbrukare inte ha råd att sätta igång med sådant
arbete, men genom ett tillräckligt stort anslag för detta ändamål bli de
i stånd att göra det.

Med hänvisning till det sagda ber jag, herr talman, att få förena mig i
herr Gustafsons i Vimmerby yrkande om bifall till reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag är ledsen att jag måste avge en de klaration,

som går i något annan riktning än vad de båda föregående talarna
bär givit sina anföranden. ♦

Jag förstår mycket väl, att vissa delar av vårt land äro i behov av utökad
täckdikning, och särskilt när man reser inom Västergötland ser man, att det
där nog brustit åtskilligt i detta avseende. Den saken resonerade vi örn på
den tiden, då vi nöjde oss med relativt billiga lån för denna verksamhet — dessa
lånemöjligheter finnas ju för övrigt ännu kvar.

Då det gäller detta anslag bör ju även det till dem, som från 1933 motiverats
med arbetslösheten — att man skulle försöka skaffa arbetstillfällen ute i
bygderna. Det var naturligtvis riktigt, och det är möjligt, att det ännu här
och där kan finnas någon trakt, där man kan hänvisa till, att just ur den
synpunkten detta anslag skulle vara berättigat. Emellertid bar departementschefen
prutat något på anslagssumman och motiverat detta med, att det är
ett anslag, som så småningom bör upphöra.

Nu sade herr Gustafson i Vimmerby, att detta anslag har fäst uppmärksamheten
på täckdikningens betydelse. Ja, herr Gustafson, jag tror det finns
åtskilliga herrgårdar i Sörmland oell även i andra delar av landet som visste

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Äng. bidrag till täckdikning ar. (Forts.)
orri det förut, men de täckdikade kanske inte förrän just när de fingo detta
anslag. Jag har såsom medlem av en kommitté gjort en resa inom landets
skilda delar under den gångna sommaren, och vi ha givetvis, eftersom vi i
denna kommitté sysslat med dessa frågor, måst fundera över, hur man framdeles
kunde tänka sig denna verksamhet understödd. Jag måste säga, att
när man kom till dessa herrgårdar på flera hundra tunnland, där täckdikning
var i gång, och man frågade örn behovsprincipen tillämpades här, och örn det
var mindre anslagskvot till dessa, och det svarades nej på den frågan, blev
man nog en smula betänksam. Vill man komma arbetslösheten till livs, resonerades
det, får man taga täckdikningen där man kan få den och även låta den
utföras på dessa stora gårdar efter samma anslagsgrunder.

Jag vill inte förneka, att det kan finnas godsägare, som ha det lika besvärligt
som småbrukarna, men å andra sidan är jag inte alldeles övertygad örn,
att det är nödvändigt att under mera normala tider direkt understödja en
sådan verksamhet, även då det gäller dessa stora jordbruk.

Nu har man ju visserligen både i utskottets motivering och i reservationen
gått in för att i någon mån begränsa tilldelningen. Man talar där om behovsprincipen,
men hur den i verkligheten kan komma att tillämpas är inte så gott
att säga. Det är möjligt, att man på det sättet kan komma ifrån de stora
gårdarna och inrikta sig mera på småbruken, men som det tillämpats hittills
har det, kan nian säga, gått ut över en bank.

Sedan är det en annan sak. Vi ha här förut utan ett ord gått med på
ganska stora anslag till avdikningsverksamhet. Det menar jag är fullkomligt
riktigt, ty första förutsättningen för att man skall kunna använda jord till
odling av kulturväxter är, att vattnet avtappas, så att man har avlopp från
denna mark. Sedan kommer ju i andra hand täckdikningshistorien. Men vid
åtskilliga gårdar, som vi besökte under resan i somras, omvittnades det, att
denna täckdikning ger tillbaka i form av ökade skördar alla kostnader under
några få år. Det fanns till och med en jordbrukare i ett av våra landskap,
som påstod, att han hade dikat på egen bekostnad och fått igen hela utlägget
på tre års skördar. Om det förhåller sig på det sättet, undrar jag verkligen,
örn det kan vara riktigt av riksdagen att gå med på anslag i form av direkta
bidrag åt denna verksamhet. Jag är visserligen icke främmande för den tanken
att man får gå in för den linjen även i fortsättningen i fråga om de mindre
jordbruken. Men skall det ske, får man hålla sig strängt till de mindre jordbruken
och till behovsprincipen. Det är nämligen ingen rim och reson att i
detta avseende gå in för andra linjer.

Det är*med anledning av dessa synpunkter, herr talman, som jag för min
del finner, att det anslagsbelopp av 1,000,000 kronor, som föreslagits, bör för
året anses lämpligt. Kan man sedermera inrikta verksamheten endast på de
mindre jordbruken och efter behovsprincipen, må det låta sig göra. Skall
anslaget i fortsättningen utgå, måste man gå den vägen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Beck, som yttrade: Herr talman! Onekligen kommer detta anslag att
bringa också en del av de mindre jordbrukarna god hjälp. Jag vill i detta sammanhang
säga, att jag läste i en tidning i Skaraborgs län omedelbart efter remissdebatten
om en vänlig erinran, som herr Carlström hade gjort. Skall
denna vänliga erinran taga sig sådana uttryck, som den gjort i dag, emot småbrukarna,
då herr Carlström yrkar på väsentligt minskade anslag, såsom här

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ang. bidrag till täckdikning ar. (Forts.)
varit fallet, då vill nog säkerligen småbrukarna betacka sig för den hjälp de
kunna ba att vänta av herr Carlström.

Vidare anförde:

Herr Herou: Herr talman! Jag vill endast på de skäl, som kunna vara
tillämpliga och som jag anfört i debatten vid punkten 98 i utskottets förevarande
utlåtande, samt med samma motivering yrka bifall till den-föreliggande
reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall be att till herr Beck få säga, att
jag icke i mitt anförande gått emot, att småbrukarna skulle få denna hjälp.
Var så god och läs mitt anförande i protokollet, när det stenografiskt kommer
att framläggas, och försök få fram något örn att jag sagt, att småbrukarna
icke skulle få detta! Påståendet är ett slag i luften, herr Beck. Vi
borde kunna tillåta oss att icke göra sådana i denna debatt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Beck begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
134 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 135—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144.

Lades till handlingarna.

Punkterna 145—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149, angående främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 149 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor.

Äng.'' främjande
av beredning
och
avsättning av
fisk m. m.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare f. m.

Äng. främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:78 av
herr Sanne m. fl. samt II: 221 av herr Hansson i Hönö m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. måtte
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, bifalla Kungl. Haj :ts förslag.

Vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande anmälts av herrar
Sanne och Karlsson i Munkedal.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Hönö: Herr talman! Då jag är motionär i denna fråga,
skall jag be att få säga några ord.

När 1933 års fiskeriutredning avgav framställning om en lånefond å 700,000
kronor för främjande av beredning och avsättning av fisk, avsåg utredningen
med framställningen närmast, att möjlighet skulle beredas att ställa rörelsekapital
till förfogande åt sådana ekonomiska sammanslutningar bland fiskare,
vilka satt som sin uppgift att försälja eller förädla sina medlemmars fångster.
Riksdagen 1934 beviljade också 700,000 kronor för detta ändamål. Förra
året sänktes summan till 500,000 kronor och i år ytterligare till 300,000 kronor.
Som tydligt framgår av Kungl. Maj :ts proposition i år har det varit
stor efterfrågan på dessa lån, vilket har sin förklaring däri, att då möjligheterna
för avsättning av fisk äro så begränsade får man försöka att på nya
vägar vinna avsättning för sina fångster. T. ex. hava fiskare på en del
platser genom dessa lån haft möjlighet att stabilisera priserna på sin fisk och
hindra de ruinerande prisfall, som ofta förut inträffat. Tack vare denna utväg
hava på sina håll fiskarnas inkomster kunnat ökas, beroende på att den
fisk, som icke har kunnat säljas till rimliga priser, då kunnat konserveras
och saltas.

Det finnes också på många andra fisken stora svårigheter för närvarande,
vilka genom denna lånefond skulle kunna undanröjas men vilka på grund av
denna stora sänkning av anslagsbeloppet hava små utsikter att bliva avhjälpta.
Man måste här bemärka, att detta anslag ej är avsett för något enstaka
fiske, samt att, då detsamma skall tjäna vårt lands fiske i dess helhet,
sänkningen av anslaget ned till 300,000 kronor blir desto mera betänklig.

Då som jag förut framhållit stor efterfrågan på dessa lån förekommit, så
att av de 500,000 kronor, som riksdagen förra året beviljade, redan den 1 december,
alltså innan första hälften av budgetåret var slut, nära 300,000 kronor
voro tagna i anspråk, har man skäl att antaga, att den återstående delen
av anslaget ej kommer att räcka för senare delen av innevarande budgetår.

Lantbruksstyrelsens förslag örn 500,000 kronor även för år 1936—1937
kan man därför säga hava starka skäl för ett bifall.

Att man även i år sänker lånefonden måste vi fiskare alltså känna mycket
smärtsamt, och vi stå även frågande, örn denna möjlighet att på detta sätt
få hjälp skall behöva minskas i så stor utsträckning.

Då jag anser, att den föreslagna sänkningen av lånefonden blir till stor
nackdel för oss fiskare, ber jag att få yrka bifall till den av mig med flera
väckta motionen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! På grund av den långt framskridna
tiden inskränker jag mig till att yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Ane/, främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. (Forts.)

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! På denna punkt har jag till sammans

med en medmotionär i första kammaren avgivit en blank reservation.
Den innebär, att vi yrka bifall till motionen nr 78 i första kammaren
och motionen nr 221 i andra kammaren, vilken sistnämnda motion jag undertecknat
i likhet med samtliga bohuslänningar här i kammaren.

Jag vill ingalunda förneka, att det icke har förefunnits skäl för att anslaget
i viss mån skulle sänkas, ty det är ju så, att de fiskare, som sökt göra
sig oberoende av beredarna och mellanhänderna, utverkat anslag, som täckt
vissa engångsutgifter. Dessa komma givetvis icke tillbaka. Men skola fiskarna
fortfarande stå i den oberoende ställning till beredarna och onödiga
mellanhänder, i vilken de nu kommit och i vilken de i vidare utsträckning
böra komma, så är säkerligen det anslag, varom vi motionerat, nämligen

500,000 kronor, behövligt. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på en sak och därmed komplettera herr Hanssons i Hönö anförande. Det är
på det sättet, att man vid februari månads utgång hade från detta anslag anvisat
365,540 kronor, och denna efterfrågan visar i ännu högre grad, hur behövligt
detta anslag är.

Ehuru jag tänker yrka bifall till den föreliggande motionen i denna kammare,
hyser jag ingen förhoppning om att anslaget skall bli höjt, ty jordbruksutskottet
har ju tillstyrkt ett anslag på 300,000 kronor, och därför skall
jag icke säga något mer örn den saken. Jag vill blott rikta ett par ord till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Örn det nu med detta
minskade anslag skulle uppstå svårigheter att tillmötesgå de rimliga krav,
som kunna ställas från fiskarnas sida, för att de skola förbliva i någorlunda
oberoende ställning till beredarna och andra mellanhänder, så hoppas jag, att
de få sina krav uppfyllda och att, örn anslaget skulle visa sig för litet, herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet då icke drar sig för att vid
nästa års början begära de medel, som kunna vara nödvändiga för att fiskarna,
som sagt, i detta avseende kunna förbli i oberoende ställning.

Jag tillåter mig emellertid, herr talman, att yrka bifall till motionen nr 221.

Herr Osberg: Herr talman! Jag har undertecknat den motion, som framförts
i denna kammare av herr Hansson i Hönö, med tanke på att dessa 500,000
kronor skulle vara behövliga för ändaanålet. Under den förberedande delen
av överläggningen i utskottet upplystes där, att de medel, som av Kungl.
Majit begärts, skulle vara till fyllest för den tid, det här gäller. Jag har sedermera
hört, att visserligen en stor del av fjolårets anslag skulle vara förbrukat
men att det dock skulle återstå av dessa medel 148,000 kronor, som skulle
räcka till detta budgetårs slut, och sedan har man dessa 300,000 kronor, som
utskottet tillstyrkt. Jag hade tänkt fråga herr statsrådet i dag, om han ansåg
detta belopp tillfyllest, men det slipper jag göra, ty han har i första kammaren
förklarat, att detta belopp är till fyllest för den tid, för vilken det är avsett.
Hade han icke kunnat giva denna försäkran nu, hade jag icke haft
något emot att gå med på det belopp, som motionärerna begärt. Men under
dessa förhållanden kan man egentligen icke göra det, utan man får lov att
hålla sig till vad Kungl. Majit begär.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag, som
är detsamma som Kungl. Maj :ts.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m

Punkten 150.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 151—153.

Lades till handlingarna.

Punkterna 154—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 11.

Herr statsrådet Leo avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 124, angående lönetillägg åt vissa revirförvaltare i domänverket; och
nr 131, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212) m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Herr Ossbahr avlämnade en av honom och herr Johansson i Krogstorp undertecknad
motion örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 67, med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna örn kreditspärr.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 637, bordlädes.

§ 13.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till herr Gardell i Gahns, som anförde: Herr

talman! Inom en småskola på Gotland ha genom en smittobärande lärarinna
samtliga elever blivit infekterade av tuberkulos. Vederbörande provinsialläkare
meddelar härom följande:

»En socken på södra Gotland, som har ett invånarantal på 585 personer, är
i allmänhet efter gotländska förhållanden relativt förskonat från tuberkulos.
Under de sista 5 åren ha endast 3 dödsfall i denna sjukdom inträffat inom
socknen. Hälsotillståndet bland skolbarnen brukar vara gott, vilket undertecknad
genom regelbundna skolbarnsundersökningar har haft tillfälle konstatera.
Bland skolpliktiga barn ha endast 3 fall av klinisk tuberkulos inträffat
sedan maj 1931. Tuberkulinundersökning med Malmbergs häfta har årligen
företagits sedan 1934, och nämnda år visade denna undersökning 11
positivt reagerande barn av 58; därav 10 pos. av 44 i storskolan och 1 pos.
av 14 i småskolan. Den 26/9 1935 hade en betydande förskjutning ägt rum av
detta förhållande. Under det att i storskolan 10 st. barn av 36 reagerade positivt,
var det i småskolan 5 st. av 15. Vid ny undersökning den 15/2 1936 visade
det sig att medan förhållandet i storskolan var fullständigt oförändrat, samtliga
elever i småskolan blivit tuberkulinpositiva. Detta vill med andra ord säga, ätt
10 st. barn i åldern 8 och 9 år blivit nyinfekterade med tuberkulos.

Händelsen är mycket uppseendeväckande och mycket beklaglig, och det för -

Onsdagen den 4 mars f. m.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

hållandet, att en vikarierande lärarinna med allra största sannolikhet torde
vara smittokällan, gör saken kanske ändå sorgligare. Lärarinnan i fråga
vikarierade i socknens småskola från den 15/8 1935 till höstterminens slut. Hon
hade vid tillträdet företett friskbetyg. I dec. 1935 kom hon till lasarettsläkare
Sandahl i Visby för undersökning, och denne konstaterade då hos henne tuberkulos
i smittosam! stadium. Undertecknad underrättades, och hälsovårdsnämnden
och skolrådet i socknen varskoddes. Det bestämdes att alla skolbarn
ånyo skulle undersökas och den 15/z gjordes av undertecknad den tuberkulinundersökning,
som blottade det sorgliga förhållandet, att alla barnen i småskolan
voro infekterade med tuberkulos. På bekostnad av Majblomman i Hemse
blevo dessa barn omedelbart röntgenfotograferade, och därvid konstaterades,
att alla hade röntgenologiskt påvisbara förändringar på lungorna. Efter fullbordad
undersökning anses 7 barn vara i behov av vård å sanatorium, och
anstalter ha vidtagits för deras intagning å Ravlunda sanatorium inom en
vecka. De övriga 8 barnen måste stå under noggrann kontroll, och framtiden
får utvisa om ytterligare åtgärder måste vidtagas. En undersökning av de
infekterade barnens familjer är igångsatt.»

Förste provinsialläkaren på Gotland skriver angående det sorgliga fallet
bl. a. följande:

»Den här omnämnda lungsotsepidemien bland skolbarnen visar på ett uppseendeväckande
sätt, att vår nuvarande lagstiftning beträffande åtgärder till
förhindrande av lungsotssmittans spridning är synnerligen bristfällig. En revision
av lungsotslagen till förhindrande av sådana katastrofala händelser är
ju ofrånkomlig. Och sådant bör ske snarast möjligt, så att ej alltför många
av våra svenska barn ryckas bort av sjukdomen eller orsakas årslånga lidanden.

Jag har ännu ej kunnat inse av vad orsak den smittsamma lungsoten skall
intaga en särställning gentemot de i epidemilagen omnämnda sjukdomarna.
Den smittsamma lungsoten orsakar ju mångfalt flera dödsfall och nya sjukdomsfall
årligen än epidemilagens sjukdomar; den smittsamma lungsoten visar
f. ö. överensstämmelse med epidemilagens sjukdomar, den orsakas av en bacill
och giver orsak till verkliga epidemier (t. ex. den här ovan omnämnda
lungsotsepidemien, knölrosepidemier, lungsäcksepidemier). Jag är övertygad
örn att, därest anmälningsplikt infördes beträffande lungsotssjuka och tjänsteläkarna
ålades att vid varje nyupptäckt fall av lungsot resp. knölros företaga
tjänsteresor i enlighet med epidemilagens bestämmelser, skulle sjukdomen
kunna begränsas på samma sätt, som för närvarande är fallet beträffande epidemilagens
sjukdomar och spetälska.

De åtgärder, som böra vidtagas, skulle jag vilja sammanfatta på följande
sätt: 1) En revision av tuberkuloslagen bör snarast göras. 2) Anmälnings plikt

beträffande lungsotssjuka införes. 3) Epidemilagens bestämmelser örn
tjänsteresor bör gälla även för varje nyupptäckt lungsotsfall, resp. knölrosfall
för upptäckande av smittkällan och för vidtagande av åtgärder mot sjukdomens
spridning. 4) Obligatorisk läkarundersökning varje termin bör införas
för samtliga skolor i riket och ej såsom nu endast vara föreskriven för läroverk
m. fl. 5) Årliga tuberkulinundersökningar av skolbarnen böra föreskrivas.
(Jag kan ej underlåta framhålla att tuberkulinundersökningar av barnen hos
en del föräldrar på sina håll icke mötts med förståelse. Underligt nog lia tuberkulinundersökningar
av husdjuren omfattats av lekmännen med större intresse.
) 6) De strängare bestämmelserna med avseende på undersökning m. m.
skall för övrigt ej gälla blott skolorna. Även för barnkolonier, barnkrubbor,
barnavårdscentraler o. s. v. är det nödvändigt, att resp. lärare, lärarinnor, sköterskor
m. fl. liksom även barnen bliva undersökta i syfte att hindra smitto -

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars f. m.

Interpellation. (Forts.)

överföring. Jag skulle vilja sträcka mig så långt, att sådan plikt ålades alla,
som ha med allmänheten att göra.»

Jag delar fullständigt förste provinsialläkarens åsikt, att obligatorisk läkarundersökning
hör införas för såväl lärarpersonal som harn vid folk- och småskolor.
Då skolundervisningen är obligatorisk, bör det åligga staten att såvitt
möjligt skydda barnen mot de risker, som detta beklagliga fall blottat,
och kostnaderna borde alltså enligt min mening bestridas av staten. Staten bör
även åtaga sig kostnaderna för vården av de barn, som ådragit sig sjukdomen
på här ifrågavarande sätt.

Då snabba åtgärder äro av nöden, anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa följande
spörsmål:

1) Är herr statsrådet beredd att vidtaga åtgärder i syfte att införa obligatorisk
läkarundersökning av såväl lärare som barn vid samtliga folk- och småskolor? 2)

Anser statsrådet det berättigat, att staten åtager sig kostnaderna för
vården av de barn, som i skolan ådragit sig sjukdom på sätt som skett i ovan
angivna fall?

Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.44 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 4 mara e. m.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 163, angående skogsvård m. m.: vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder
å enskildas skogar.

Kungl. Maj:t hade under punkten 163 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen
medgiva, att vid utgången av innevarande budgetår förefintlig reservation
å tidigare anslag till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar
finge till ett belopp av högst 30,000 kronor under budgetåret 1936/1937
tagas i anspråk för utdelning i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer av bidrag till vissa skogsvårdsåtgärder i Göteborgs
och Bohus län samt för bestridande av med bidragsverksamhetens handhavande
förenade förvaltningskostnader.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 272, av herr Andersson
i Södergård m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte under titeln skogsvård
m. m.: vissa tillfälliga skogvårdsåtgärder å enskildas skogar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 700,000 kronor.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva att
vid utgången av innevarande budgetår förefintlig reservation å tidigare anslag
till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar finge till ett belopp
av högst 30,000 kronor under budgetåret 1936/1937 tagas i anspråk för utdelning
i huvudsaklig överensstämmelse med i punkten angivna riktlinjer av bidrag
till vissa skogsvårdsåtgärder i Göteborgs och Bohus län samt för bestridande
av med bidragsverksamhetens handhavande förenade förvaltningskostnader;
samt

2) att motionen 11:272 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Tjällgren, som hemställt,

1) ---lika med utskottet — — —; samt

2) att riksdagen måtte i anledning av ovanberörda motion till skogsvård
m. m.: vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr J-4. 6

Ang. vissa
tillfälliga
skogsvårdsåtgärder
å
enskildas
skogar.

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare e. m.

Ang. vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. (Forts.)

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Södergård: Herr andre vice talman! Jag finner, att utskottet
vid denna punkt helt kort angivit, att detta anslag ej vidare bör utgå.
Utskottet accepterar tydligen departementschefens uppfattning, att arbetsförhållandena
så förbättrats, att den folkgrupp som haft mest nytta av dessa
anslag ej under nu rådande ekonomiska förhållanden behöver vidare hjälp i
detta avseende, sedan befintlig reservation på 300,000 kronor förbrukats. Möjligen
kan härutöver skogsutdiknings- och skogsodlingsanslagen i någon mån
anlitas för här ifrågavarande arbeten.

Ja, nog ha de ekonomiska förhållandena förbättrats även för landsbygdens
småfolk, som fått utföra det mesta av det arbete, som åstadkommits genom
detta anslag. Men det är ett mycket stort överskattande av förbättringen, om
man tror att de nu ha så riklig tillgång på arbete, att ytterligare ågärder av
detta slag ej behövas.

Från alla håll, oavsett partiåskådningar, deklareras vid alla möjliga tillfällen
den stora förståelsen för landsbygdens småfolk och dess svårigheter
att finna sin bärgning. Småbrukarnas jordbruk äro för små att ge familjen
tillräckligt arbete och inkomst. Ofta beklagas, att man icke kan hjälpa dem.
Förr fanns riklig tillgång på tillfälliga arbetsinkomster, men numera äro de
i mycket stor utsträckning utestängda från arbeten, som förr voro öppna för
dem. Det är just dessa otillräckligt sysselsatta, som för närvarande ha det
sämst ställt ute på landsbygden. Det är felaktigt att tro, att konjunkturuppsvinget
borttagit deras bekymmer i fråga örn försörjningsmöjligheterna. Just
med hänsyn till denna folkgrupp är här ifrågavarande verksamhet alltjämt
starkt motiverad, och det var för att bereda dem tillfälle till arbetstillskott
som vår motion väcktes. Vi motionärer känna väl till arbets- och försörjningsmöjligheternas
stora begränsning för dem. På det för staten billigaste sättet
har mycket arbete här framskapats. Att denna billiga arbetsanskaffningsform
ställes på avskaffande i första rummet förefaller mig icke förenligt med
vanligt ekonomiskt sinne. Den folkgrupp som beröres av åtgärden förstår
det säkerligen ej heller. Det beräknade medelsbehovet för budgetåret 1936/
1937 som skulle tillgodoses utgör enligt inneliggande ansökningar 1,000,000
kronor. Häremot svarar en beräknad reservation på 300,000 kronor. Det var
för att utfylla denna brist i full utsträckning, som vi väckt vår motion örn
ett anslag på 700,000 kronor.

Angående dessa ansökningar kan jag nämna, att i ett av länen i södra Sverige
funnos vid årsskiftet inneliggande ansökningar från 620 gårdar, som ej
hunnit planläggas. Men däremot hade bolag och större jordägare redan hunnit
få anslag beviljade och sina arbeten fullt genomförda, medan dessa ansökningar
från mindre gårdar blivit liggande, utan att de ens hunnit bli behandlade
på något sätt. Nog blir det alltså många, som beräknat och även behöva
få bidrag, som bli utan, om kammaren följer utskottet. Många som behöva
dessa arbetstillfällen bli också utan förtjänst.

Jag skall emellertid ej längre taga kammarens tid i anspråk utan ber, herr
talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt fogade reservationen av
herr Tjällgren.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr andre vice talman! Detta är också ett
anslag, som kommit till under den svåra kristid som rått. Detta anslag är
icke förbrukat, det finns ännu kvar 300,000 kronor av detsamma. Det har
inkommit framställningar från Bohuslän att få använda omkring 30,000 kronor
därav. Den myndighet, som haft att yttra sig, nämligen skogsvårdssty -

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Äng. vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. (Forts.)
relsernas förbunds centralråd, har ansett, att man kunde klara sig med det
belopp som finnes kvar, nämligen de 300,000 kronorna, medan motionärerna
föreslagit, att anslaget skulle utgå oförändrat. Det är ju ämnat för vidtagande
av åtgärder för skogsvård, men endast för enskilda skogar, då bolagens
skulle vara utestängda därifrån. Bolagen hava dock hittills haft möjlighet
att få del därav, och denna^ möjlighet har man också utnyttjat, och det är
ingenting att säga därom, sa länge man hade den stora arbetslösheten. Då
var det nödvändigt att fa dessa arbeten till stand. Emellertid ligger ju saken
så till, att denna verksamhet icke upphör nu, den kan fortsätta, så länge
pengar finnas kvar, och som sagt 300,000 kronor äro icke förbrukade. Därför
har Kungl. Majit ansett, att man nu icke behövde äska något annat, än
att man finge av de 300,000 kronorna använda 30,000 kronor till vissa skogsvårdsåtgärder
i Göteborgs och Bohus län.

Jag skall icke, herr talman, fördjupa mig i detta ärende vidare. Det är
att märka, att det icke finns mer än en reservant, nämligen herr Tjällgren.
Bondeförbundet^ har haft tva representanter i utskottet, men de ha varit av
olika mening, så att den ene har följt utskottet och den andre gått på reservationen.
Detta visar i alla fall, att det funnits en mycket stor majoritet
inom utskottet för Kungl. Maj :ts förslag, till vilket jag, herr talman, ber att
fa yrka bifall, vilket innebär bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkten 164, angående skogsvård m. m.: väg- och flottledsbyggnader k Äng. väg- och
skogar i enskild ägo. flottledsbygg.

Utskottet ha,de till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta, till® enskild ägo.
utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) 1:162 av herr Sederholm m. fl. likalydande med 11:383 av herr Persson
i Grytterud m. fl., varl hemställts, att riksdagen för budgetåret 1936/1937
ville som statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo anvisa ett reservationsanslag av 250,000 kronor; samt

2) ID 271 av herr Andersson i Södergård m. fl., vari föreslagits, att riksdagen,
matte under titeln skogsvård m. m.: väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av

350,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
till skogsvård m. m.: väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 250,000 kronor.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, N.

August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Andersson i Löbbo, Andersson i
Tungelsta och Karlsson i Munkedal, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att ovanberörda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr andre vice talman! Vid denna punkt
har jag med flera avgivit en reservation, i vilken vi anslutit oss till den uppfattningen,
att detta anslag icke vidare skulle utgå. Här ha framlagts motioner
dels av herrar Sederholm och von Stockenström i första kammaren och herr

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. väg- och flottledsby g gimder å skogar i enskild ägo. (Forts.)

Persson i Grytterud m. fl. i andra kammaren, gående ut på att man skulle anvisa
ett förslagsanslag på 250,000 kronor, och dels av herr Andersson i Södergård
m. fl. om anvisande av ett anslag av 350,000 kronor, vilket är det belopp,
som skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd har ansett skulle behövas för
denna verksamhet.

Vi ha här i dag tidigare diskuterat frågan örn vad man skulle kunna göra
för att hjälpa upp våra småbruk och småbrukare i allmänhet. Denna fråga är
av en annan räckvidd, så att man knappast alls i detta sammanhang kan tala örn
småbrukare och knappast heller om mindre jordägare eller medelstora jordbrukare.
Detta anslag har haft sin stora betydelse under den tid den stora arbetslösheten
var rådande, och därför har man gått in för att samtliga jordägare, oavsett
deras ekonomiska ställning eller de stora skogsarealer de förfoga över ° eller
andra hänsyn, skulle få del av anslaget för att skapa arbete. Man har gått in
för detta bidrag till anordnande av vägar i skogarna och till vissa flottleder.
Arbeten av det senare slaget ha åtminstone inom det område jag känner till icke
förekommit. Inom den skogsvårdsstyrelse jag tillhör har det icke varit några
andra än några större fideikommiss, några större godsägare i god ekonomisk
ställning och några bolag, som fått detta bidrag. Det har varit värdefullt för
lindrande av den stora arbetslösheten, men under förlidet år visade det sig, att
till följe de stränga direktiv, som fästs vid detta anslag — nämligen att inom
den kommun som det skulle komma till godo skall det råda arbetslöshet, och att
arbetslöshetskommittén skall hemställa örn att få skicka arbetslösa till arbetet
— har det icke lyckats att få sådana arbeten utförda, utan arbetena, ha blivit
stående. Vi ha inom Södermanlands län haft flera ansökningar, däri man begärt
uppskov med arbetena, då ingen arbetslöshet funnits inom vederbörande
kommun och man därför icke kunde fullgöra arbetet, vilket skogsvårdsstyrelsen
beviljat för ett år.

Nu är att märka, att motionärerna i detta fall vilja mjuka upp direktiven
för åtnjutande av anslag. Visserligen säger man, att i första hand skola dessa
företag komma till stånd i kommuner, där arbetslöshet råder, men i andra hand
skulle det bero på den anslagsbeviljande myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, att
medgiva fortsättning av arbeten, även örn det icke finnes arbetslöshet. Vad betyder
detta? Det betyder naturligtvis, att detta anslag omförvandlas från ett
rent arbetslöshetsanslag till ett anslag för befrämjande av detta vägbyggande
i skogarna. Nu bär jag emellertid den uppfattningen, att dessa vägbyggnader
ändå komma till stånd, därför att skogsägarna finna det vara ekonomiskt fördelaktigt,
när det gäller större skogsarealer, att få vägar igenom dem. . Men
å andra sidan måste jag säga mig, att de småskogsägare, som förut kört i skogarna
och som varit vana att få inkomst därav, nu få denna biförtjänst inskränkt,
då de endast få utföra körslorna fram till dessa vägar. Därtill kommer
— jag har ett brev i fickan, som upplyser därom, men jag skall icke
trötta kammaren med att läsa upp det — att när två. arrendatorer, som bo invid
en dylik skogsväg, förfrågat sig, hur det skulle bliva med det nya arrendet
efter arrendetidens utlöpande den 14 mars 1937 — det gäller ett pär arrendatorer
som skrivit till mig — ha de fått det svaret fran skogsförvaltningen, att da
de på grund av denna nybyggda väg genom skogen fått bättre utkörsväg, kräver
man, att arrendet skall ökas med 50 kronor för vardera. De Ira skrivit och
frågat, örn det varit riksdagens mening, och de anse, att de blivit straffade hårt
nog, därför att de förut varit vana att få köra på skogen för hela arrendet. I
år har den ene kört i 14 dagar och den andre i 8 dagar för att släpa fram
virket till denna nya väg. Därefter lastas det på bilar. Man skall naturligtvis
tänka på dem också, men här är det jordägaren, som äger bilarna, med vilka
man transporterar virket, varför det icke är några lastbilar, som fa nytta därav.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)

Jag har ett annat fall. Jag fick i går ett brev från ett bruk, i vilket arrendatorn
säger, att sedan det byggts egna vägar, kräver man visserligen icke
något ökat arrende, men man kräver att arrendatorn skall underhålla vägen,
som till 25 % byggts med statsmedel. Man säger, att det blir omöjligt, det blir
för tungt, ty bolagen vilja ha fram sitt virke omedelbart på våren, och då
måste man köra i tjällossningen, varefter reparation skall ske, vilket berövar
arrendatorn möjligheten att kunna förtjäna något på att köra fram virket.

Jag hoppas, att denna kammare, liksom första kammaren tillförene gjort,
kommer att biträda reservationen. Det är icke bara så, att dessa skogsvägar
icke skulle lia kommit till stånd utan statsbidrag, utan jordägarna äro medvetna
om att de därigenom få en betydande ekonomisk fördel vid utvinnandet av
skogsprodukter — särskilt är detta fallet, där man har virke av mindervärdiga
dimensioner. Men det som för mig varit avgörande är den omförvandling, som
uppkommer genom uppmjukningen av direktiven för utfående av detta statsbidrag.
Det är jordbruksutskottets vice ordförande och jag, som stå emot
varandra, nämligen i den punkten, att man skulle överföra detta anslag från
vad det var avsett till, nämligen till att lindra arbetslösheten, till ett rent 25 %
bidrag, oavsett örn arbetslöshet inom den kommun, där vägen skall byggas,
finnes eller icke. Jag vädjar till kammaren att biträda första kammarens beslut,
varigenom vi skulle slippa gemensam votering. Den uppresning, som
skedde i första kammaren, visade, att det fanns en ovanligt stor majoritet för
reservationen.

Jag hemställer, att kammaren följer första kammaren, och ber alltså att få
yrka bifall till den av mig med flera vid denna punkt avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Jonsson i Eskilstuna.

Herr Andersson i Södergård: Herr andre vice talman! Det var nästan med
odelad förvåning jag åhörde jordbruksutskottets ärade ordförande, då han här
så lätt gick förbi den i detta ärende hörda myndigheten, nämligen skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråd, som dock framhållit, att detta anslag fortfarande
borde utgå. I den föregående frågan hade skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd icke tillstyrkt ett anslag, och då tyckte han, att det yttrandet
var så värdefullt, men när det här tillstyrker det, då har samma myndighets
uttalande intet värde alls, då är det ingenting att fästa sig vid. För en helt
vanlig kammarledamot förefaller detta litet ovanligt.

Vidare talar han om, att nu finns det ingen arbetslöshet i de skogsbygder, där
detta anslag skulle komma att utnyttjas. Vore det så väl, att det vore fallet,
skulle jag icke alls ha väckt denna motion. Men jag har tämligen gott reda på
att i många av de mest typiska småbrukskommuner, som tillika ägna sig åt
skogsbruk, är det ännu många, som ha oerhört svårt att få arbete för att försörja
sig, och då dylika företag igångsättas, blir det så gott som ortsbefolkningen,
d. v. s. den fattiga och icke tillräckligt sysselsatta befolkningen, som får
utföra detta arbete. Nog blir det värdefullt att ge dem tillskott till deras förtjänstmöjligheter,
så att de kunna något så när försörja sig, även om de äro
bofasta där och även örn man icke kan som med vanliga arbetslösa skicka dem
ut på arbete på andra orter.

När det därtill göres gällande, att det bara är bolag och storgodsägare, som ha
utnyttjat dessa anslag, som de sedan i sin tur använt för detta vägbyggande,
och att de därefter avkräva arrendatorerna högre arrenden och en del andra pålagor,
så vill jag icke förneka, att sådant kan förekomma i Sörmland. Det är
mycket möjligt, ehuru jag icke känner till det. Men jag vet att på många andra
ställen inom landet är icke så förhållandet, utan just genom tillkomsten av

Nr 14.

Onsdagen den i mars e. m.

Ang. väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)
bättre skogsvägar har man fått möjlighet att taga ut av skogarna mera skogsprodukter,
varigenom mera arbete skapas för dem, som syssla med avverkning
och transporter fram till vägarna. Därigenom ha ortens små skogsägare såväl
som de stora fått högre avkastning av sina skogar på grund av det högre rotvärde,
som kunnat betingas genom förbättrade transportförhållanden. Nu går
det icke att komma ifrån, att detta anslag har en stor betydelse även i fortsättningen,
ty vi få icke ta allt för lätt på detta problem. Ännu är det tiotusentals
bland landsbygdens småfolk, som äro otillräckligt sysselsatta och åt vilka man
behöver söka alla möjliga arbetstillfällen för att kunna ge dem en liten utfyllnad
i deras försörjningsmöjligheter. Det har ju förut i dag under diskussionen
anförts, att det föreligger en stor uppgift i detta avseende. När man därtill
har ett uttalande av en myndighet att stödja sig på, en myndighet, som man i
andra avseenden tillmäter en viss betydelse, bör man kunna göra det även nu.

Utan att längre ingå i någon diskussion, då samma sakskäl kunna anföras i
denna som i andra frågor, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr andre vice talman! När jag läser den
reservation, som är fogad vid denna punkt, måste jag få den uppfattningen,
att reservanterna icke bara haft bra litet intresse utan även bra litet
insikter örn huru förhållandena te sig i Norrland. Jag har med kammarens
tillstånd haft ledigt några dagar och varit hemma, och vi hade
i min hemkommun mycket allvarliga överläggningar örn vad vi skulle ta
oss till i nu rådande förhållanden, dels på grund av den myckna snömängden
och dels på grund av att det i regel brukar vara så, att man vintertiden alltid
får en hel del arbetslöshet. Det går väl an på våren och sommaren, men vintertiden
få vi alltid en mängd arbetslösa, för vilka det är svårt att finna arbetstillfällen.
Knappast något arbete är så lämpat för denna norrländska arbetslöshet
som just arbete med flottledsbyggande. Det har också visat sig under
de år som gått, då det varit möjligt att genom arbetslöshetskommissionen
få bidrag just till detta arbete. Örn man skall tala örn nödvändigheten av
detta arbete, synes det mig vara oomtvistligt, att detta arbete med flottlederna
är en synnerligen god sak. De äro ju kommunikationsleder, och ju bättre de
äro, desto billigare är det att befara dem, det minskar flottningskostnaderna,
vilket är till fördel för skogsägarna. Ett högre rotvärde kan erhållas, när kommunikationerna
ned till förädlingsplatsen gå lätt och flottlederna äro väl utbyggda.
Dessutom går det med väl utbyggda flottleder raskare fram, man
kanske kan komma till ettårig flottning på vissa håll i stället för tvåårig,
vilket ju har en oerhört stor betydelse.

När man nu här ansett, att denna sak skall avvecklas, förefaller det mig,
som örn det måste bero på bristande kännedom örn verkliga förhållandena.
Det går icke an att säga, att flottningsföreningarna uteslutande eller till väsentlig
del bestå av bolag, och att det därför är bolagen som gynnas. Det är
icke riktigt, utan det är skogsägarna i allmänhet som gynnas, örn flottningskostnaderna
bli billigare, och i den tid, som vi nu leva i, när rotvärdet varit
så lågt, åtminstone i de bygder jag närmast känner till, måste alla inse, att
förbättrade kommunikationer och flottleder komma indirekt skogsägarna till
godo, varigenom något bättre utbyte och något högre rotvärde för virket kommer
dem till del. Frånsett anslagets betydelse som arbetslöshetshjälp och att
skapa arbetstillfällen, så är detta ett anslag, som överhuvud taget är lämpligt
att använda i Norrland under vintertiden. Om man icke vill förneka, att det
där finns en särskilt under vintertiden framträdande arbetslöshet, vilka arbeten
vill man erbjuda för att sätta i stället för upprensning och utbyggande av
flottleder?

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)

Från dessa utgångspunkter och när jag hörde utskottets ärade ordförande,
sorn, efter vad jag fann, grundade sitt förnämsta argument på att första kammaren
skulle ha tagit reservationen, vill jag framhålla, att det brukar icke
vara något argument, som alltför mycket imponerar på denna kammare, utan
jag anser, att kammaren bör fatta sin ståndpunkt i detta fall fullt självständigt.

Jag vädjar till kammaren, att den i denna punkt ville biträda utskottets
hemställan, till vilken jag, herr andre vice talman, yrkar bifall.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

När den siste ärade talaren beskyllde utskottets reservanter för okunnighet,
undrar jag, örn han icke ändå kastade sten i glashus. Mig veterlig! har ännu
icke något bidrag från detta anslag lämnats till någon norrländsk flottled.
Jag vill dessutom påstå, att de bidrag, som från detta anslag gått till Norrland,
äro mycket, mycket ringa — helt naturligt, eftersom de förhållanden,
som detta anslag avser att ingripa uti, icke gälla för Norrland. Det påpekas
även av utskottsmajoriteten, att detta framför allt är en fråga för södra och
mellersta delarna av landet. Jag skulle vilja tillägga, att när man nu plötsligt
försöker göra detta till en stor arbetslöshetsfråga, skola icke kammarens
ledamöter se bort ifrån de uppgifter, som utskottets ärade ordförande här lämnade,
nämligen att den bestämmelse, som nu finnes i villkoren, att arbetslöshetskommittén
i socknen skall hänvisa arbetare till dessa arbeten, har medfört,
att arbeten icke kunnat komma till stånd, därför att det icke finns några arbetslösa
anmälda till kommittéerna.

Här stå vi inför samma principfråga, som vi förut diskuterat i samband
med anslaget till gödselvårdsanläggningar, fastän det är den skillnaden, att
där förefanns den förmildrande omständigheten, att med de nya reglerna bidrag
komme att utgå till mindre jordbrukare; här komma de att gå ut till
större skogsägare. Vi stå här inför den principfrågan: skall staten betala
25 % av kostnaderna för skogsägarnas vägar? Den frågan kan man bejaka i
en tid av svår arbetslöshet, då det gäller att med ljus och lykta finna möjligheter
att stimulera fram arbeten. Men kom ihåg, att när detta anslag kom
till, uttalades det, att denna verksamhet skulle avvecklas, när konjunkturerna
hade vänt. Jag påminner än en gång, vilka förebråelser, som särskilt från
högerhåll riktades mot dylika anslag med det påpekandet, att om man en
gång fått dessa anslag, så fick man aldrig bort dem. Högern kände sig själv.
Nu är det högern själv, som ivrigt arbetar på att få behålla dessa anslag, som
den en gång betraktade såsom så olyckliga.

Staten har haft som princip för sina bidrag till jordbruksändamål att lägga
bidragen så, att man fick fram en verksamhet, som antingen är socialt ändamålsenlig
eller som medför, att det skapas framtidsvärden. Om vi se på våra
gamla bidrag till nyodlingar, till betesförbättringar och till enskilda utfartsvägar,
så finna vi, att där ger staten bidrag för att göra ofullständiga jordbruk
mera bärkraftiga eller för att åstadkomma kolonisation av marker, som
kunna odlas. Tar jag de två anslag till skogsvården, som finnas, d. v. s. anslagen
till bidrag för skogsutdikningar och för skogsodling, så ger man där
bidrag, därför att det gäller åtgärder, som icke lämna någon avkastning åt
den generation, som utför arbetet, utan först till en annan generation. Men hittills
har man från statens sida, om jag undantar arbetslöshetsperioden, icke
velat vara med om att lämna direkta bidrag till sådana åtgärder, där nyttan
och avkastningen därav omedelbart komme jordbrukaren till godo, såsom
då det gäller täckdikning och, såsom nu, då det gäller sådana skogsvägar som

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare e. m.

Äng. väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)
dessa. Vi skola komma ihåg, att när vägen är färdig, kör bilen där, och vägen
börjar omedelbart förränta sig.

Vi stå alltså här inför den principfrågan: skola vi nu, när detta anslag icke
längre kan motiveras som ett nödvändigt ingripande för arbetslöshetens bekämpande,
fortsätta med det, så att det i stället för att vara ett arbetslöshetsanslag
blir en subvention till stora skogsägare? Det är klart, att man skapar
arbete med dessa vägar, ty därmed ges flera arbetstillfällen. Men å andra sidan
skola vi icke heller se bort ifrån vad utskottets ordförande här påpekade,
nämligen att man genom dessa vägarbeten avskaffar arbeten för småbönderna,
som hava skogskörslor. Ur denna synpunkt äro dessa arbeten ett tveeggat
svärd, även örn de ur ekonomisk synpunkt representera den rätta utvecklingen.
Jag tror, att det med hänsyn till framtida konsekvenser skulle vara klokast,
om vi nu göra så, som från början var meningen: låta detta anslag försvinna,
då den omedelbara anledningen till anslagets tillkomst har förfallit.
Vi befinna oss i det läget, att örn icke anslaget nu försvinner, så kommer det
aldrig att avskaffas, utan då kommer det att fortsätta att bestå genom tiderna
och blir icke längre något arbetslöshetsanslag utan en ny subvention till
vissa företagare på skogsbrukets område.

Jag anser mig därför ha skäl att rekommendera denna kammare att biträda
reservationen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Herr Andersson i Södergård
förebrådde mig, att jag i det ena fallet — vid en föregående punkt — hade
förordat, att man skulle följa centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
men att jag vid denna punkt gick emot detta centralråd. Jag vill med anledning
därav bara säga herr Andersson, att jag bedömer varje fråga för sig, oavsett
vem som förordat densamma. När skogssvårdsstyrelsernas förbunds centralråd
kom till stånd, var det avsikten, att det skulle vara en sammanhållande
länk mellan skogsvårdsstyrelserna, för att man skulle kunna arbeta enigt
efter samma grundlinjer inom alla skogsvårdsstyrelser. Det var ett stort slagsmål
den gången. Det fanns de, vilka fortfarande äro ledamöter av denna kammare,
som motsatte sig detta; jag ansåg det vara nödvändigt. Nu är detta centralråd
intet statens ämbetsverk, men det har fått vissa statliga uppgifter, får
yttra sig över remisser och dylikt, och det har fått ett statsanslag. Det förvånar
mig icke, att huvudmotionären, herr Sederholm, som sitter ordförande i
centralrådet, lågt fram ett förslag i ärendet. Detta förvånar mig icke alls, ty
han betraktar det naturligtvis som sin skyldighet att frambära en motion, där
han tagit upp, icke allt vad som begärts, ty han har prutat något, men en hel
del. Det är, som sagt, icke märkvärdigt; det är ju alltid så, att örn man är
medlem av en kommitté eller på annat sätt varit med örn att avge ett yttrande
i en fråga, så vill man ju gärna föra fram detta.

Men örn man granskar sammansättningen av skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd, så kan man väl säga, att i detta finnas huvudsakligen representerade
stora skogsägare. Det finns mycket få representanter för de
mindre jordbrukarna i detta centralråd. Inom vissa skogsvårdsstyrelser finns
det sådana representanter, men i de flesta fall är det även där övervägande
stora skogsägare, som äro representerade, samt bolag och disponenter. Det är
ju naturligt, att det från deras håll finns intresse för detta anslag. Men jag
vågar ännu en gång hävda, att jag icke tror, att man skall kunna få det därhän,
som man gjort i andra frågor, att detta skulle vara en småbrukarfråga
eller en fråga, som rör de medelstora jordbruken, utan här gäller det de stora
skogsägarnas intressen. Efter förlidet års riksdag var jag inbjuden deltaga
i en diskussion i Uppsala läns skogsvårdsstyrelse, där det fanns representanter

Onadagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. väg- och flottledsby g gimder å skogar i enskild ägo. (Forts.)
närvarande för Södermanlands skogsvårdsstyrelse samt Västmanlands och
Stockholms läns skogsvårdsstyrelser. Från Uppsala läns skogsvårdsstyrelse,
som var inbjudare, talade man där örn att den, som mest utnyttjade detta anslag
i Uppsala län, var Stora Kopparbergs Bergslags bolag. Och så är det
nog på många håll. Jag har av en skogsvårdsstyrelserepresentant i dag fått
den uppgiften, att den, som mest utnyttjar detta anslag i Stockholms län, är
Gimo aktiebolag. Man frågar sig verkligen, hur herr Andersson som småbrukare
kan anse det här vara en småbrukarfråga.

Nu ligger saken så till — vilket jag sade redan i mitt föregående anförande
— att när detta anslag kom till, så var det ett arbetslöshetsanslag. Man räknade
med att örn man kunde stimulera bolagen att bygga dessa vägar, så var
detta ett medel till minskande av arbetslösheten. Numera hava bolagen naturligtvis
kommit till den uppfattningen, att detta vägbyggande är ekonomiskt
fördelaktigt för dem även utan statsbidrag, emedan det möjliggör för dem att
få fram sina skogsprodukter. Men nu vilja ju reservanterna ändra det därhän,
att örn ingen arbetslöshet föreligger inom den kommun, som skulle bygga,
så skulle skogsvårdsstyrelsen ändå kunna bevilja dylika anslag. Det är den
för närvarande förhindrad att göra. Jag får säga, att det är för mig motbjudande
att se, huru detta anslag utnyttjats i mitt eget län. Ingen bonde inom
Södermanlands län har hittills söht bidrag från detta anslag. Det har hittills
endast utnyttjas av stora fideikommiss, exempelvis Fjällskäfte, Eriksberg,
Holmens bruk i Norrköping, Norrköpings trävarubolag och Backa-Hosjö bolag.
Dessa hava varit de enda sökandena jämte några större godsägare, bl. a.
herrar Sederholm och von Stockenström, som äro motionärer. Det är naturligt,
att de vilja Ira detta anslag kvar. Men jag frågar: skall staten lämna
25 % bidrag till dessa vägar, när arbetena icke längre äro motiverade ur arbetslöshetssynpunkt
och man vidare vill ändra direktiven för att anslag skall
kunna beviljas, oavsett huruvida arbetslöshet inom en kommun förefinnes eller
icke?

Jag vill till sist säga ett ord till herr Brännström. Han sade, att det var
så mycket snö och så svår arbetslöshet där uppe i Norrland. Ja, ha ni en och
en halv meter snö, så är det minsann svårt att bygga skogsvägar.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Sandström: Herr talman! När detta anslag tillkom, så var det avsett
att i sin mån bidraga till avhjälpande av arbetslösheten, och man hälsade det
med ganska stor tillfredsställelse. Vi ansågo nämligen, att det var den mest
praktiska formen att ordna sådana arbeten och det billigaste sättet, varpå staten
kunde anskaffa arbeten för de arbetslösa. Här behövde staten nämligen
endast betala 25 % av de kostnader, som det hela kunde draga. Om man sålunda
anslog 250,000 kronor, så fick man arbeten utförda för 1,000,000 kronor.
Det är ju detta, som varit den stora fördelen med detta anslag.

Nu talade herr statsrådet örn att man numera för jordbruksändamål endast
gick in för sådana arbeten, som kunna skapa framtidsvärden. Ja, jag vill
fråga herr statsrådet: skapar man icke framtidsvärden genom detta slags arbeten?
Skogsvården är väl ofantligt betydelsefull. Där skapas verkligen
framtidsvärden, och man skapar även nya framtidsvärden genom att bygga
flottleder för skogstrakter, som förut icke haft några sådana. Örn man skall
tala om framtidsvärden, så skall det väl vara i detta sammanhang.

Vidare talade herr statsrådet örn att det visat sig svårt att få användning
för detta anslag just därför att det erfordrades anvisning av arbetslösa arbetare
till dessa arbeten. Ja, det kan ju vara riktigt, att det kan uppstå vissa
svårigheter i detta avseende, men det framgår dock av handlingarna, att hela

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. väg- och flottledshy g gunder å skogar i enskild ägo. (Forts.)
anslaget är använt. Sålunda har det ändå lyckats att anvisa folk till dessa
arbeten och att få dem i gång.

Herr Johansson i Uppmälby var inne på den gamla frågan, att man icke
skulle hjälpa bolagen. Det är sant, att det här i viss utsträckning är bolagen,
som satt i gång dessa arbeten. Men jag ber kammaren bemärka, att örn icke
detta anslag bade kommit till, så att dessa bolag och andra skogsägare erbjudits
möjlighet att få en fjärdedel av arbetskostnaderna betalda av statsverket,
så bade dessa arbeten till allra största delen icke kommit till stånd. Man hade
väntat med dem, tills det funnits anslag disponibla. Men nu blev man mera
sinnad att sätta i gång dessa arbeten, då man kunde få dem utförda för en
fjärdedel billigare pris, än vad de annars skulle betingat.

Herr talman! Jag anser, att det fortfarande finns så mycken arbetslöshet
just bland den kategori människor, som sysselsättas vid dylika arbeten, att
detta mycket väl kan motivera att även för nästa budgetår ge ett anslag på

250,000 kronor, såsom utskottet föreslagit, för detta ändamål. Och jag ber,
herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet markerade rätt starkt, att det var en väsentlig skillnad
mellan att med statsbidrag uppmuntra å ena sidan sådana arbeten, med
vilka det skapades ett värde, som genast kunde utnyttjas av vederbörande, och
å andra sidan sådana företag, som skapa framtidsvärden, vilka icke genast
kunna utnyttjas, samt menade, att nian borde gå in för att stödja endast det
sista slaget. Jag undrar, örn regeringen över hela linjen är beredd att följa
denna åsikt och omsätta den i handling. Det betvivlar jag starkt. Det torde
nog vara endast beträffande jordbruk och skogsbruk, som den där regeln kommer
i tillämpning; det blir andra regler, som tillämpas i övrigt.

När sedan jordbruksutskottets ärade ordförande så skarpt poängterade, att
detta var någonting, som enbart gynnade bolagen och något fåtal större skogsägare,
och drog i tvivelsmål, att jag skulle kunna draga fram något bevis för
motsatsen, så vill jag svara, att det kan jag göra. På småländska höglandet
finns det säkerligen många mindre skogsägare, som använt detta anslag för
att bygga vägar till mera avsides belägna skogsskiften. Det är ju meningen,
att en stor del av detta anslag även i fortsättningen skall komma de mindre
skogsägarna till godo. Av ännu större betydelse äro emellertid de arbetstillfällen,
som skapas i dessa trakter både för tillfället och för framtiden. Genom
detta anslag blir det nämligen möjligt att bättre utnyttja avsides belägna
skogar, så att de ge mera arbete åt befolkningen där nere, som för närvarande
i stor utsträckning saknar tillräcklig sysselsättning. Jag vill passa på tillfället
att understryka, att det är på tiden, att vi ägna dessa befolkningslager
en större uppmärksamhet än hitintills i handling och inte bara i ord.

Det är därför, herr talman, min bestämda övertygelse, att man till fullo
kan försvara detta anslag, även örn man från en del håll söker kasta en skugga
över bolagen för att de på ett otillbörligt sätt utnyttjat anslaget. Man måste
väl i alla fall tänka på att bolagen själva få svara för tre fjärdedelar av kostnaderna
för arbetets utförande, och därför anser jag, att man inte får döma
dem alltför hårt. Vi lia sannerligen många exempel på att det framskapats
statsarbeten, där den enskilde inte på långt när har behövt lämna samma motprestation
som i detta fall. Vidare bör man erinra sig, att 48 procent av de
vägar, som hittills tagits i bruk, också kunnat användas som utfartsvägar för
avsides boende. Jag föreställer mig, att det varken är godsägarna eller bolagsherrarna,
som komma att utnyttja dessa utfartsvägar. Jag betonar än en

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)
gång, att det även för framtiden är meningen, att dessa medel skola användas
på ett sådant sätt, att de kunna bli till gagn för avsides boende. Det är därför
alldeles uppenbart, att det är småfolket, som får nytta av att detta anslag
beviljas. Det kan möjligen gå för sig att här i riksdagen bortresonera, att
detta anslag bar något intresse för småfolket, men det kommer sannerligen
inte att gå att därom övertyga den del av småfolket som är beroende av det
arbete, som härigenom framskapas.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Om riksdagen har gott örn
pengar, kan man naturligtvis fortsätta med att bevilja detta anslag, även örn
det är alldeles uppenbart, att det ej kommer till användning för det ändamål,
som det från början var avsett för.

Detta anslag tillkom, som det också har påpekats under debatten, under
extraordinära förhållanden med stor arbetslöshet. Avsikten var, att man på
alla möjliga sätt ville försöka hjälpa de arbetslösa genom att ställa medel till
förfogande för anordnande av olika slags arbeten. Hur ha emellertid dessa
pengar i verkligheten använts? Jo, det har visat sig, åtminstone örn jag får
döma av den erfarenhet jag fått från skogsvårdsstyrelsen i det län jag tillhör,
att det inte alls är småbrukarna och de små skogsägarna, som fått någon
hjälp av detta anslag, utan pengarna ha till större delen gått till arbeten, som
de stora skogsägarna och bolagen anordnat. När vi behandlat dessa ärenden
inom den skogsvårdsstyrelse, som jag tillhör, ha vi fått en stark känsla av
att det varit ett anslag för lindrande av den stora arbetslösheten.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet erinrade i sitt anförande
örn att arbetslöshetssituationen är en helt annan nu, än när detta anslag tillkom.
Det finns till och med en del kommuner ute i landet, där man inte kan
uppbringa en enda inregistrerad arbetslös, som skulle kunna sättas till detta
arbete. I motiveringen för anslaget säges det, att anslaget skall utgå under
sådana perioder, då arbetslöshet befaras bland skogsarbetarna. Följden kommer
givetvis att bli, att när en stor skogsägare, ett bolag eller dylikt, under
någon period, till exempel på sommaren, får svårt att sysselsätta sina arbetare,
kommer man och säger: Jag måste inskränka på huggningarna, men örn jag
får statsbidrag, skulle jag i stället kunna anlägga den och den vägen eller utföra
något flottledsbygge. På så sätt kommer man att fylla de villkor, som
äro uppställda för att man skall få statssubvention av dessa medel, som jag
anser kunde användas på bättre sätt. Jag anser, herr talman, att örn hjälp
skall utgå till skogsbruket och till småbrukarna överhuvud taget, då skall den
också utgå i en sådan form, att den kommer deni till nytta, som ha största
behovet av hjälp.

På grund av vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Johansson i Uppmälby, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
164 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservatiotionen.
. tJ,

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för nej-propositionen. Herr Andersson i Södergård begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
61 ja och 91 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 165 och 166.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 167.

Kades till handlingarna.

Punkterna 168—170.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 171 och 172.

Lades till handlingarna.

Punkterna 173—181.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 182.

Lades till handlingarna.

Punkterna 183—188.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 189, angående Sveriges geologiska undersökning: avlöningar.

Under punkten 189 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
ning. riksdagen att fastställa viss personalförteckning och godkänna viss avlöningsstat
för Sveriges geologiska undersökning samt till Sveriges geologiska undersökning:
avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av
203,900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt till utskottet hänvisad motion, nr 612, av herr Hedlund i
Häste, vari föreslagits, att riksdagen måtte i samband med anvisandet av anslag
till Sveriges geologiska undersökning för budgetåret 1936/1937 uppflytta
den av extra ordinarie geologen filosofie doktor Gunnar Ekström för närvarande
innehavda befattningen i 21 :a lönegraden för e. o. tjänstemän till en
e. o. befattning i 24 :e lönegraden.

Äng. Sveriges
geologiska
undersök -

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. Sveriges geologiska undersökning. (Forts.)
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen II: 612,

1) för Sveriges geologiska undersökning fastställa följande
Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning

1 överdirektör .......

8 statsgeologer .....

1 sekreterare .......

1 museiföreståndare
1 kemist ...........

1 förste expeditionsvakt

2 expeditionsvakter

Lönegrad

A 1
B 26
B 26
B 26
B 26
B 7
B 5;

2) godkänna följande avlöningsstat för Sveriges geologiska undersökning,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 128,800

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m.......... . kronor 58,200

b) Avlöningsförhöjningar m m., förslagsvis
........................ » 8,600 » 66,800

3. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .....................,,..... »_8,300

Summa kronor 203,900;

3) till Sveriges geologiska undersökning: avlöningar för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett förslagsanslag av 203,900 kronor.

Vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar Sederholm, N. August
Nilsson, Gabrielsson, von Stockenström, Hedlund i Häste och Persson i Grytterud,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och den i ämnet väckta motionen,

1) för Sveriges geologiska undersökning fastställa följande

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning

1 överdirektör ...................................... . .

8 statsgeologer .....................................

1 sekreterare .......................................

1 museiföreståndare ..................................

1 kemist ...........................................

1 förste expeditionsvakt .....................-...........

2 expeditionsvakter ..................................

Lönegrad

A 1
B 26
B 26
B 26
B 26
B 7
B 5;

2) godkänna följande avlöningsstat för Sveriges geologiska undersökning,
a.tt tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 128,800

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m........

kronor 59,400

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. Sveriges geologiska undersökning. (Forts.)
b) Avlönings förhöjningar m. m., förslagsvis
.................. ....... » 8,600 » 68,000

3. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .......................... » 8,300

Summa kronor 205,100;

3) till Sveriges geologiska undersökning: avlöningar för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett förslagsanslag av 205,100 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Hedlund i Häste: Som kammarens ärade ledamöter finna, är vid denna
punkt avgiven en reservation av herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp m. fl.,
som går ut på att en hos Sveriges geologiska undersökning anställd tjänsteman,
fil. dr Gunnar Ekström, skulle beredas en något bättre löneställning, än
vad han för närvarande har.

Verket har gjort framställning till Kungl. Maj:t, att Ekström som e. o.
tjänsteman skulle placeras i lönegraden B 26. När denna framställning remitterades
till lönenämnden, förklarade denna sig inte vilja tillstyrka detta förslag
utan föreslog i stället, att han skulle placeras i B 24. Av de uppgifter,
som jag inhämtat örn denne tjänstemans verksamhet inom Sveriges geologiska
undersökning, framgår, att han, sedan han i över två år varit anställd som
extra geolog och assistent, i femton år oavbrutet verkat i Sveriges geologiska
undersöknings tjänst. Han har därvid visat sig vara en av vårt lands allra
främsta agrikulturgeologer och har utfört en hel del synnerligen värdefulla;
och betydelsefulla undersökningar. Han har vidare enligt verkets uppgifter
med en utomordentlig förmåga självständigt utfört det kvalitetsarbete, som
tillkommer de ordinarie befattningshavarna vid Sveriges geologiska undersökning,
och det är alldeles särskilt på grund av detta som verket har begärt,
att han skulle uppflyttas i lönehänseende. Jag har personligen kännedom
örn vilken kapacitet denne tjänsteman är genom de kurser han hållit för hos
hushållningssällskapen anställda konsulenter och lantbruksingenjörer m. fl.,
varvid han på. ett synnerligen klart och tydligt sätt framlagt resultatet av
sitt vetenskapliga arbete till gagn för jordbruket.

När Sveriges geologiska undersökning velat placera honom som e. o. tjänsteman
i B 2.6,^ alltså i samma lönegrad som de ordinarie statsgeologerna, får
man komma ihåg, att lönen till en e. o. tjänsteman utgår med lägre belopp än
för en ordinarie. Örn han står som e. o. tjänsteman i B 21, erhåller han nämligen
avlöning efter lönegraden B 19, sålunda två löneklasser lägre.

Det är på grund av att denna person, enligt vad som framhållits i den framställning,
, som ingivits av Sveriges geologiska undersökning, vilket också kunnat
verifieras på annat sätt, har så pass betydelsefulla uppgifter, som jag
motionerat i detta ärende. Jag har därvid följt allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, som säger, att »för en geolog, som varit anställd någon mera avsevärd
tid hos undersökningen och som i vetenskapligt hänseende vore väl
meriterad, en löneställning motsvarande 21 :a lönegraden för extra ordinarie
tjänstemän vore att anse såsom mindre tillfredsställande». Lönenämnden har
därför förordat bifall till undersökningens förslag, att han skulle placeras i
24 :e lönegraden såsom extra tjänsteman.

Med stöd av vad jag nu anfört tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Mina herrar! Det är ingen
människa som bestrider, att inte denne tjänsteman hos Sveriges geologiska

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. Sveriges geologiska undersökning. (Forts.)
undersökning har utfört ett gott arbete, men man hyser betänkligheter mot att
inrätta en särskild löneklass för honom.

Departementschefen framhåller, att oavsett vilka förtjänster Ekström kan
ha visat ifråga om arbetet inom Sveriges geologiska undersökning synes det
principiellt betänkligt att på denna grund för honom inrätta en särskild högre
löneklass. Det är sant, att lönenämnden har tillstyrkt denna framställning,
men statskontoret har avstyrkt.

Vi behandlade denna fråga på avdelningen, innan motionstiden var utgången.
En av utskottets ledamöter, som tillika är med i lönenämnden, förklarade,
att han i lönenämnden tillstyrkt denna framställning, därför att chefen för
Sveriges geologiska undersökning bett honom därom. I utskottet gjorde han
dock inget yrkande. Han återfinnes nu bland reservanterna, och herr Hedlund
i Häste kom val med sin motion för att binda Kabbarp, örn jag så får säga.
Jag har för övrigt själv gått med på en annan punkt, där herr Hedlund också
varit motionär. Han är ju ofta motionär, när det gäller lönefrågor, och det är
ju inget ont i det. Jag har alltså på herr Hedlunds framställning varit med
örn att bevilja ett personligt lönetillägg åt en person, men här är det fråga
örn en helt annan sak. Det torde väl finnas många extra tjänstemän i Sverige,
som anse, att de ha utfört ett mycket gott arbete och äro kompetenta på alla
möjliga sätt. Jag är därför mycket rädd för de konsekvenser, som skulle kunna
följa av ett bifall till herr Hedlunds motion. Örn man går in för ett personligt
tillägg, ar ju detta begränsat till en person, men går man in för vad som
här föreslagits, då vakna nog alla, som anse, att de ha varit extra tillräckligt
länge och utfört ett mycket bra arbete. Då bli vi nog i flera fall tvungna att
ga pa samma linje som i detta fall. Jag är ju i allmänhet mycket konservativ
i min uppfattning, när det gäller klättring på den s. k. löneskalan ifrån det
ena, pinnsteget till det andra. Är det dessutom, som i detta fall, fråga örn att
inrätta en särskild stege för en extra tjänsteman att komma upp på, då kan
jag inte hjälpa, att jag är ännu mera betänksam. Första kammaren, som uppges
sitta inne med mera förstånd än vi här i andra kammaren, har avslagit
motionen, och jag hoppas, att också andra kammaren måtte följa utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 190—206.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 207 och 208.

Lades till handlingarna.

Punkten 209.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Vidare föredrogos vart för sig

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion örn redogörelse i Kungl. Maj :ts berättelser till riksdagen örn

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

vad i rikets styrelse sig tilldragit för direktiven för de av kommittéer och
sakkunniga bedrivna utredningar; och

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 75 § lagen den 7 juni
1934 (nr 242) örn vägdistrikt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

ÅPff-3'' k‘ Härefter förelåg till avgörande konstitutionsutskottets utlåtande, nr 14, i
mandattid anledning av väckta motioner örn införande av s. k. tilläggsmandat vid val
andrakam- till riksdagens andra kammare m. m.

marva! m. m. Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 170 i första kammaren av herr Hamrin m. fl.
och nr 393 i andra kammaren av herr Andersson i Rasjön m. fl., dels de likalydande
motionerna nr 229 i första kammaren av herr Bergman och nr 513
i andra kammaren av herr andre vice talmannen Jeppsson, dels ock motionen
nr 72 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.

I motionerna I: 170 och II: 393 hade hemställts, att riksdagen ville besluta
att såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga i motionerna
framlagt förslag till ändrad lydelse av §§ 11, 13—18, 22 och 25 riksdagsordningen.

I motionerna 1:229 och 11:513 hade hemställts, att riksdagen ville besluta
att såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga i motionerna
framlagt förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen.

I motionen 11:72 hade föreslagits, att riksdagen ville i skrivelse till regeringen
anhålla, att regeringen måtte låta verkställa utredning i syfte att vid
val till riksdagens andra kammare tillförsäkra de olika partierna mandat i
förhållande till deras sammanlagda rösttal samt för riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i härför gällande författningar.

Utskottets hemställan innefattade, att ovanberörda motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Bergman och Olsson i Mora,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen ville med bifall till motionerna 1:170 och 11:393 besluta
att såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga det förslag till
ändrad lydelse av §§ 11, 13—18, 22 och 25 i riksdagsordningen, som framlagts
i ifrågavarande motioner I: 170 och II: 393;

2) att motionerna I: 229 och II: 513 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; samt

3) att motionen 11:72 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det är en gammal fråga, som här föreligger
till riksdagens prövning. Saken är som bekant den att man ganska
snart fann, att vårt proportionella valsystem inte motsvarar rimliga krav på
rättvisa. Därför skrev 1918 års riksdag och begärde utredning rörande de åtgärder,
som kunde vidtagas till undvikande av de olägenheter, som voro förenade
med det proportionella valsystemet. Riksdagen framhöll behovet av

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andr ak ammar v al m. m. (Forts.)
större proportionell rättvisa och pekade uttryckligen på att ett utjämningsförfarande
borde undersökas.

För femton år sedan utvidgades valkretsarna, och något senare infördes den
bestämmelse ifråga om valteknisk samverkan, som öppnar möjlighet att anbringa
flera väljarbeteckningar på valsedlarna. Detta innebar förbättringar,
men behovet av en väsentligare utbyggnad av vårt proportionella valsystem
kvarstod alltjämt. Motioner härom väcktes återigen men avslogos. 1927 igångsattes
emellertid en utredning, och när kravet återkom året därpå, vann det understöd
även av ett par framskjutna socialdemokrater. Men frågan föll även nu.
År 1932 förelåg det en proposition i saken, men riksdagen intog samma avvisande
ståndpunkt.

Nu vid sista riksdagen i en period har frågan ställts på nytt, och konstitutionsutskottet
har framhärdat i sitt avvisande. Med en dålig historieskrivning
säger utskottet, att under senare år hava vid flera tillfällen framförts
förslag örn genomförande av sådana anordningar, att »fullständig proportionalitet
bleve garanterad vid val av ledamöter till riksdagens andra kammare».
Mig veterlig! har ingen vare sig muntligt eller skriftligt begärt en så orimlig
garanti, utan man har nöjt sig med att eftersträva större proportionell rättvisa
än den nuvarande eller, i det nu föreliggande fallet, en mera rättvis mandatfördelning.
Men sedan utskottet på detta sätt målat hin på väggen, piskas
han med avslagsmotiveringen från 1932. Här polemiseras tämligen utförligt
mot riksmandaten, fastän valet mellan dessa och den andra utväg, som anvisades
redan 1928, står fullständigt öppet, och fastän ett par av de nu föreliggande
motionerna uttryckligen påyrka just denna lösning.

Redan vid 1917 års val blevo inte mindre än 20 andrakammarmandat ur
proportionell synpunkt felaktigt placerade, och vid det senaste andrakammarvalet,
1932, fick ett parti för sina mandat leverera i medeltal 9,755 röster och
ett annat parti 37,122 röster. Ändå upprepar utskottet sitt uttalande från 1932,
att avvikelserna från den proportionella rättvisans utslag äro »jämförelsevis
obetydliga». Man har onekligen stora anspråk på orättvisan i konstitutionsutskottet!
Bakom oviljan finns det ett dolt motiv: det är de besittandes, det är
de större partiernas olust att i rättvisans namn dela med sig av sitt överflöd,
och det är motviljan för vissa partigrupper, som man helst skulle vilja landsförvisa.
Inför dessa ytterlighetsriktningar förlorar man lusten eller viljan att
bedöma saken objektivt. Man säger nej till dem, som man ur sin egen subjektiva
synpunkt inte tycker örn. Man glömmer bort, att det inte är fråga om
att favorisera den ena eller den andra gunstlingen utan att söka genomföra den
rättvisa, som måste vara en sund demokratis livsluft.

Min kärlek till de skrävlande ytterlighetspartierna är väl ungefär lika sval
sorn majoritetens, men i bestämd motsättning till majoriteten tror jag inte alls
på lämpligheten av eller den politiska klokheten i att bekämpa dessa riktningar
med ett orättvist valsystem.

Utskottet upprepar sina farhågor för att reformen skulle kunna gynna uppkomsten
och fortvaron av ett flertal småpartier och i sina konsekvenser hindra
uppbyggandet av en parlamentariskt stark regeringsmakt. Härtill är att svara,
att vart valsystem hittills, trots allt, inte kunnat förhindra uppkomsten av
småpartier. Men vill man här skapa en spärr för att hindra partipolitisk pulverisering,
så är ingenting lättare än att åstadkomma en sådan. Detta är ju
ingenting nytt, utan det har ansetts kunna räcka med motionernas hänvisning
till erforderliga ändringar i vallagen.

Det alltjämt aktuella och väsentliga skälet för den påyrkade reformen är
att man vill komma ifrån tvånget att gå fram under gemensamma kartellbe Andra

kammarens protokoll 10,30. Nr lif. 7

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
teckningar för att få en någorlunda rättvis representation. Man vill komma
ifrån förebråelserna för oheliga allianser och nå fram till sundare politiska
förhållanden. Pressopinionen både i fjol och i år vittnar om, att här föreliggande
rättskrav ute i landet håres upp av en mycket starkare menighet än i
konstitutionsutskottet.

Reformen kan genomföras utan praktiska olägenheter, och den är som en
socialdemokratisk reservant skrev 1928: den är en logisk, naturlig och riktig
konsekvens av proportionalismens rättvisekrav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

_ I detta yttrande instämde herrar Sandberg, Näslund, Hilding, Björling,
Åqvist, Norell, Ljunggren, Osberg, Ekman, Johanson i Huskvarna, Carlström,
Olsson i Ramsta, Olsson i Rimforsa, Carleson och Bengtsson i Norup.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr andre vice talman! Det spörsmål, som här
föreligger till behandling, är ju ingalunda nytt. Frågan har tvärtom vid flera
tillfällen varit uppe i riksdagen. Den föregående ärade talaren gav ju en
historik av frågans tidigare riksdagsbehandling. Så sent som i fjol voro vi
ju här i tillfälle att ta ställning till frågan, och jag skall därför nu icke närmare
ingå på densamma och ej heller sysselsätta mig med de motiveringar, som
reservanten anfört för sitt förslag. Hans synpunkter äro ju väl kända, och det
finns för övrigt riksdagsmän, som äro äldre än jag och som därför måhända
mera ingående än jag känna till hela detta problem.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på vad herr Olsson i Mora kallade
»rättvisekravet» i detta spörsmål. Det torde vara bekant, att socialdemokraterna
varken ställt sig eller ställa sig avvisande till en rättvis fördelning av
mandaten. Vi ha ju lämnat vår medverkan till en dylik rättvis fördelning av
mandaten vid flera tillfällen. Jag erinrar i detta sammanhang särskilt örn
utökningen av valkretsarna. Ur rättvisesynpunkt har man sålunda ingenting
att förebrå oss, och jag tycker därför, att det är litet väl starkt, att man här
skall anlägga dylika synpunkter på frågan.

Jag har roat mig med att närmare undersöka de röstsiffror, som framgingo
av riksdagsmannavalet 1932, och den fördelning utav mandaten, som framgick
av detta val. Jag erinrar härom, att motionärerna framhålla, att de mindre
partierna skulle vara mindre gynnsamt ställda än de större i fråga örn
röstfördelningen. Jag tar som exempel i dessa avseenden förhållandena i Blekinge
län och röstfördelningen där. I Blekinge fick högern vid sista valet
för 15,782 röster 2 mandat. De folkfrisinnade hade 7,766 röster och fingo
för dessa 1 mandat. Socialdemokraterna åter hade 20,473 röster och fingo
för dem 2 mandat. Dessa exempel visa ju, att våra mandat ställde sig något
me? än 2,000 röster »dyrare» än de folkfrisinnades. Gå vi till en annan valkrets,
nämligen Älvsborgs läns norra, så finna vi där, att de folkfrisinnade
fingo sitt mandat på 7,166 röster, men att vi fingo betala över 13,000 för
våra.

Nu vill man som bekant fördela överskottsrösterna över hela landet, och man
motiverar detta uti motionen på följande sätt: »Skall vårt politiska liv kunna
erhålla den sunda utveckling, som samtliga partier säkerligen önska, är en
reform av själva valsättet i här antydd riktning den oundgängliga förutsättningen.
» Jag erinrar mig i detta sammanhang valutslaget för Göteborgs vidkommande.
I Göteborg fingo de båda kommunistriktningarna något över

12,000 röster, medan nationalsocialisterna hade något över 6,000. I själva verket
skulle ju detta betyda, att de, låt mig säga några hundratal röster, som

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

Ang. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
där fattades för Sillénkommunisterna, skulle kunna tagas ifrån en annan landsdel,
till exempel ifrån Stockholm. Jag betackar mig för att beteckna detta som
en sund utveckling, i all synnerhet som denna sunda utveckling skulle ha
betytt, så vitt jag nu räknat rätt i detta fall, att den folkfrisinnade representanten
i Göteborg skulle ha fått stanna utanför riksdagen till förmån för en
Sillénkommunist. Desslikes skulle denna sunda utveckling ha betytt, att tack
vare de 12,000 röster, som nationalsocialisterna samlat i hela landet — till de

6,000 rösterna i Göteborg kommo 6,000 röster i det övriga landet — vi även
fått en nationalsocialist som representant på Göteborgsbänken.

Enligt min mening gäller det att vid valet av våra förtroendemän i första
rummet tänka på personen. Det brister i viss utsträckning i det avseendet med
det nuvarande valsystemet. Om en valreform skulle ske, på sätt som här utav
motionärerna föreslagits, skulle emellertid personvalet skjutas än mer i fjärran.

Herr talman! Jag skall inte vidare ingå på denna fråga, utan jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Det är ju en allmänt känd sak, att man

här i landet brukar skryta med, att vid våra val alla röster äga samma värde.
Den enes röst skulle alltså inte väga mer än den andres. Inte minst från
socialdemokratiskt håll brukar man vid alla möjliga tillfällen framhålla detta.
Studerar man emellertid valresultatet, finner man, att det är både si och så med
de där röstvärdena och denna förmenta likhet. Vi ha med vår motion avsett,
att man på grundval av de avlämnade rösterna och deras sammanräknade antal
icke allenast skall kunna se, att det och det partiet fått så och så många
röster, och att ett annat parti fått så och så många röster, utan också att den
folkmening, som står bakom de avgivna rösterna, skall kunna komma till synes
i riksdagen genom dess sammansättning, att riksdagen med andra ord skall
ge uttryck för den folkmening, som kommit till uttryck vid valet.

Herr Nilsson i Göteborg ansåg, att det var väl starkt att, som herr Olsson
i Mora gjorde, här tala örn en rättsuppfattning. Jag förstod ändå inte riktigt
herr Nilssons exempel från Blekinge. Detta visade ju närmast ingenting annat,
än att åtminstone lokalt sett en orättvisa kan drabba även herr Nilssons
i Göteborg parti. Om man emellertid ser på förhållandena i landet i dess helhet,
finner man, att ett parti kan få ett mandat på 9,775 röster, under det
att ett annat parti kan så att säga få betala 37,000 röster för ett mandat.
Detta borde ju för vem som helst framstå såsom någonting uppenbart orättvist.
I tidigare debatter har ofta framhållits, att man bör sätta en gräns,
och att en gräns ju i alla fall måste finnas. Jag har med stegrad förvåning
läst ett långt anförande, som för något år sedan hölls här av en socialdemokrat
på Smålandsbänken. Han kom i detta sitt anförande till det resultatet, att örn
man uppnådde full rättvisa vid mandatfördelning, skulle detta helt enkelt
betyda slutet på vår nuvarande parlamentariska ordning och utmynna i en
katastrof. Det må ursäktas mig, att jag ej begrep logiken i det resonemanget,
att en fullstiindig rättvisa ovillkorligen skulle utmynna i cn katastrof.
Nej, den gräns, som härvidlag måste sättas, anser jag kommer att giva sig
själv. Jag skulle ej ha någonting emot att ett parti,.som uppnår så många
röster, att det verkligen borde vinna representation i riksdagen, också bleve
representerat. Jag tror icke, att det skulle lia någon menlig inverkan, örn ej
partipiskan i de stora partierna skulle vina alltför kraftigt över partimedlemmarnas
ryggar. Jag tror ej, att arbetet här i riksdagen skulle lida på den
saken. Vad som under sista tiden upprepade gånger inträffat har givit stöd
åt den uppfattningen.

Emellertid, låt oss titta litet närmare på den här saken. Om soeialdcmokra -

100

Nr 14.

Onsdagen den 4 mara e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
terna finge släppa till så där en 20,000 eller 40,000 röster för varje mandat,
skulle de icke därigenom proportionellt sett lida större orättvisa än de partier,
som nu nödgas släppa till oproportionellt många röster för varje mandat. Det
skulle tvärtom härigenom bli så att säga jämnställdhet i det avseendet. Socialdemokraternas
mandat skulle sjunka i riksdagen med så där omkring 25 till
50 mandat. Jag undrar, örn herrarna då skulle anse, att det vore bra och örn
de då ej skulle tala om rättvisesynpunkterna. Jo, då skulle de säkerligen
säga, att detta vore en uppenbar orättvisa, som måste ändras. Jag skulle vara
den första att understryka en sådan uppfattning.

Det är en ren kapitalistisk rovroffarmoral, som kommer fram i den nuvarande
ordningen och ingenting annat. Herrarna på socialdemokratiskt håll
vinna på denna orättvisa ordning, och det är det, som sammanför er med högern
till kamp mot vad ni tidigare kämpat för. Jag rekommenderar att läsa de anföranden,
som ni själva hållit i dessa frågor för många år tillbaka.

Det är emellertid en annan sak, som herrarna också borde tänka på. Jag
vet, att det varit fröjd och smek i äktenskapet mellan herr Per Albin Hansson
och herr Pehrsson i Bramstorp under den tiden, som detta äktenskap bestått,
men vi minnas alla, att under den föregående valrörelsen utmålades just ej
bondeförbundet som någon skönhet, som för den kommande tiden var eftersträvansvärd
för socialdemokraterna. Nu talas det på nytt örn lämpligheten
av en regeringskris. Detta för fram tanken på att ett politiskt äktenskap ej
brukar bestå i eviga tider utan kan komma att ta slut.

Örn man studerar valstatistiken på nytt, skall man finna, att valmännens
majoritet röstat på arbetarpartierna vid valen till riksdagen, medan minoriteten
av valmännen stå bakom de borgerliga partierna. Om det sålunda här vid
val till riksdagen skulle införas en valordning, sådan som den vi här har föreslagit,
skulle de olika arbetarpartierna få majoritet. Man skulle då också slippa
den där jämmern, som kommer från många socialdemokratiska ledamöter, särskilt
från Norrlandsbänken och andra håll, att vi skulle gå med på edra motioner
och förslag i vissa fall, men vi ha inte majoritet. Här gives det nu en
möjlighet att genomföra en förändring, som skulle medföra att de, som lia
majoritet ute bland valmännen, också bleve i majoritet i riksdagen.

Jag vill, herr talman, sluta med dessa ord och yrkar alltså bifall till reservationen.
Jag skulle givetvis närmast yrkat bifall till vår motion, men då
det här finnes ett utformat förslag, som vi i stort sett kunna ansluta oss till,
har jag med hänsyn till att det här gäller en grundlagsfråga och vi nu ha
sista året av valperioden ingenting emot att yrka bifall till reservationen.

Herr Lindskog: När man hör en diskussion sådan som den, som hållits här
i afton, får man det bestämda intrycket, att rättvise- och rättfärdighetssynpunkterna
äro de enda synpunkter, som egentligen ha lagts på denna fråga.
Rättvisa, det ordet höres i var och varannan sats, som säges, och man bollar
med siffror för att, å ena sidan, bevisa att vårt nuvarande valsystem är ett
förfärligt orättvist system, bakom vilket ligger en kapitalistisk rovroffarmoral,
för att citera den siste ärade talaren. Å andra sidan drar man fram siffror
för att bevisa, att detta system ej alls är så farligt. För min del kan jag ej
finna annat, än att man lägger en fullkomligt oriktig synpunkt på hela problemet,
då man endast håller sig till rättvisesynpunkterna.

I vissa tidningsorgan, som mycket skarpt hålla på den nu föreslagna motionen
och dess önskemål, heter det ofta — och det är ganska betecknande — att
kan man ej få proportionalismen genomförd fullt riktigt och fullt rättvist,
är det bättre att övergå till de gamla enmansvalkretsarna, d. v. s. kan man
med andra ord ej åstadkomma fullständig rättvisa, bör vi gå tillbaka till den

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

101

Ang. s. k. tillägg smandat vid andr ak ammar v al m. m. (Forts.)
fullständiga orättvisan och orättfärdigheten. Alltså, antingen full rättvisa
eller eljest hur mycket orättvisa som helst. Detta står i viss samklang därmed,
att det parti — nämligen det gamla folkfrisinnade partiet -— som nu på grunder,
som jag respekterar men ej gillar, på grunder som partiet kallar rättvisa,
yrkar på denna ändring, faktiskt var det parti, som mest försvarade
det gamla systemet med enmansvalkretsar, som ju dock innebar den mest
uppenbara orättvisa i jämförelse med det nuvarande valsystemet. Jag menar
sålunda, att man kan anlägga två synpunkter på detta problem. Den ena synpunkten
är rättvisesynpunkten, och den är en synpunkt, som jag förvisso ej
underskatter. Jag skulle gärna unna varje parti, ej endast det folkfrisinnade
partiet, utan även kommunisterna — ej med glatt hjärta, det medger jag — full
rättvisa, örn icke det föreslagna systemet vore belamrat med andra stora svårigheter;
och därvid kommer jag just till den andra synpunkten, som man ej
kan underlåta att också fästa avseende vid.

Låt oss se på ett land som England! Detta land behåller med vett och vilja
systemet med enmansvalkretsarna, trots att alla människor äro medvetna örn,
att det ej är ett rättvist valsystem. Alla partier i hela England äro på det
klara med den saken, men de säga: Yi behålla detta system, därför att vi lägga
så stor och avgörande vikt vid att man måste ha ett parlament, som är handlingsdugligt
och som tjänar som basis för en handlingsduglig regering. Ur den
synpunkten kunna vi ej åsidosätta vårt system, säger man. Det är klart, att
man skall gå fram på rättfärdighetens väg, så långt man kan utan att riskera
hänsynstagandet till den andra synpunkten, nämligen behovet av att skapa
ett arbetsdugligt parlament som basis för en handlingskraftig regering. Den
synpunkten måste man också hålla på. Jag kan ej riktigt tillägna mig det betraktelsesättet
som säger, att när vi gått in för det proportionella valsystemet,
skall man dra ut den yttersta konsekvensen av detsamma. Så kan man överhuvud
taget ej göra i det mänskliga livet, ty det är ej så inrättat, att man,
örn man får fatt i en bra princip, kan tillämpa den till det yttersta, ty en princip
möter alltid på sin väg andra principer, som också äro riktiga och som också
ha rätt att leva. Så är det även här.

Jag försäkrar herr Olsson i Mora, att jag skulle med glädje se, att hans
parti fick den representation, som det rättvisligen kan göra anspråk på. Men
som jag nyss sagt, vi stöta här på en princip. Få vi fram ett valsystem av
det slag, som här åsyftas, kunna vi ej undgå att få ett system med en massa
småpartier. Det är riktigt, att ett dylikt system med en massa sådana småpartier
finnas i andra länder i världen. Man behöver för övrigt ej gå långt
för att finna exempel härpå. Härigenom fördärvas emellertid parlamentarismen
och demokratien, och det är spår, som förskräcka.

Herr Olsson i Mora säger, att den nuvarande proportionalismen ej kunnat
hindra uppkomsten av vissa småpartier här i landet. Det är riktigt. Men
detta är ej ett skäl, varför vi skola gå så långt, att vi år efter år ytterligare
skola uppmuntra nya småpartier. Vi skulle ej bara få in nazister i riksdagen
genom det föreslagna valsystemet. På den vägen skulle vi kanske även få in
motormannen, som ju på allvar tänkt bilda ett parti. De ha hittills avhållit
sig därifrån, då de ej kunnat tänka sig någon framgång med nuvarande valsystem.
Statstjänstemän och privatanställda skulle kanske också komma att
bilda partier. Jag kan tala om att representanter för dylika grupper varit
uppe hos mig och_ bett, att jag skulle medverka på något sätt till bildandet
av ett sådant parti. Det enda som hindrat dem från att bilda parti har varit
det nuvarande valsystemet. Vi skulle riskera mycket stora demokratiska värden,
om vi verkligen skulle gå in på den föreslagna vägen.

Som bevis på att rättvisesynpunkterna ändå ■— örn jag så får säga — äro

102

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tilläggsmandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
rätt subjektiva även hos dem, som kämpat allra mest för denna nya tanke i
motionen, vill jag säga, att det från anhängare av motionen inom utskottet
framkom den tanken, att man möjligen från representation skulle utesluta dem,
som erhållit endast 50,000 eller kanske t. o. m. 100,000 röster vid ett val,
m. a. o. man var ej alldeles ovillig att gå med på denna förfärliga orättvisa
att utestänga ett parti, som erhållit 100,000 röster, bara man själv kunde
tillägna sig den fördel, som skulle ligga i denna nya valmetod.

Nu vill jag gärna medgiva, att jag, när jag läste den reservation, som här
föreligger, blev ganska tilltalad av en punkt, som återfinnes här i förslaget
och som icke kom fram under den debatt, som fördes i konstitutionsutskottet.
Jag syftar på den punkten, där det står talat örn att ett parti, som icke
kunnat vinna representation i någon valkrets, sedan ej skall komma i fråga
vid mandatfördelningen i det s. k. riksdistriktet. Jag får säga, att detta förslag,
som står omnämnt i reservationen och som icke omnämndes vid behandlingen
i utskottet, förefaller mig vara en betydligt klokare och riktigare väg,
om man nu skall gå in för riksmandat. Jag beklagar, att det ej nämndes ett
ord i utskottet örn den saken.

Som sagt, jag har blott med dessa ord velat framlägga min uppfattning i
saken. Det är verkligen ej alls för att på något sätt söka tillskansa det ena
eller andra partiet några fördelar utan uteslutande därför, att jag är rädd för
att detta småpartisystem skall bliva till skada för vår parlamentarism, som
jag ställer mig avvisande till detta förslag.

I en del av pressen, särskilt i en huvudstadstidning, där man varit livligt
intresserad av denna motion, har det riktats ganska hårda angrepp mot högern.
Man har sagt, att högern aldrig är villig offra något för samverkan
med övriga borgerliga partier. Jag antager, att denna tankegång får stå för
ifrågavarande tidnings egen räkning, och jag förmodar, att den ej gärna kan
vara gemensam för någon här i kammaren av folkpartiet. Det är klart, att
vi från högerhåll sätta mycket stort värde på ett samarbete med folkpartiet
och även med bondeförbundet, men vi begära naturligtvis ej någon uppoffring
av någon övertygelse eller en bestämd uppfattning, lika litet som vi tro, att
de begära av oss^någon uppoffring av en bestämd uppfattning, till vilken vi
kommit efter ingående prövning. Örn en samverkan skall äga rum. beror det
på att det föreligger en gemensam basis för ett gemensamt uppträdande. Man
har i stort sett samma tankegång, och därför vill man samarbeta. Någon
uppoffring av någon uppfattning, som man tillägnat sig och som man anser
vara ett ärligt uttryck för egen övertygelse, bör ej gärna komma i fråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Meyerhöffer: När ett politiskt eller kommunal val äger rum, äro

preludierna alltid desamma i tidningarna. De stora tidningarna slå upp en
förfärlig varning för alla småpartier. De vädja till den politiska likgiltigheten
och den politiska okunnigheten. Man säger till valmännen, att även örn
ni tror, att de åsikter, som företrädas av dessa småpartier, äro riktiga, så är en
röst, som avgives till dem, bortkastad. Kom därför med oss stora partier för
att förhindra en katastrof och att ytterlighetsriktningar komma att företrädas
i riksdagen. Sedan man pa det sättet lyckats få en hel del anhängare, som ej ha
sin rätta politiska mantalsskrivningsort i vederbörande parti — det finnes
många tidningsredaktörer i denna kammare, som kunna verifiera den här skildringen
-— fortsätter man ytterligare. Efter att lia erhållit flera röster än
man på grund av anhängareantal skulle förfogat över, utnyttjar man också
systemet så att de stora partierna få ytterligare mandat. Det må komma in

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

103

Ang. s. k. tillägg smandat vid andr ak ammar v al m. m. (Forts.)
hur många kommunister som helst i kammaren, men så länge ett parti är ett
tillåtet parti i vårt land, skall det ha representation efter sin styrka. Är ett
parti av den arten — det må vara kommunistiskt eller nazistiskt eller halvnazistiskt,
— som man ibland betecknat den riktning jag tillhör — att det ej
har sin rätta hemvist i kammaren, så förbjud deni allesammans och ta konsekvenserna
härav. Så länge vi lia ett valsystem, som medgiver, att medborgarna
skola få avgiva sina röster vid ett val, skola vi sträva efter rättvisa.

Jag minnes från min tid som skolpojke, hurusom framlidne Emil Svensén, då
proportionalismen infördes, präglade ett mycket gångbart slagord för att visa,
hur nödvändigt det var att övergå från majoritetsval till proportionella val.
Han gjorde det i form av en liknelse. Han tänkte sig en person, som satt på
en bänk, och så kom det en annan person dit, som också ville sitta där. Han
formulerade då det hela på följande sätt. Vid majoritetsval är det häftiga
omvälvningar, medan det vid proportionella val går smidigare till. Den där
smidigheten i det proportionella valsystemet illustrerade han med ungefär följande
ord, som alltså den ena av dessa personer säger: Var snäll och maka på
dig käre bror. När det gäller det förkastliga majoritetsvalet använde han däremot
följande drastiska uttryck vid ett valskifte: Stig upp, din drummel, för nu
vill jag sitta. Ja, det hela har förskjutit sig så till vida, att de stora partierna
nu säga till oss små: ge dig i väg, din drummel, för här skola vi sitta.

Detta är kort och gott den innebörd, som de stora partierna nu lägga på
detta problem. Det hjälper ej mycket att ta ord sådana som rättvisa och dylikt
i sin mun, när man ej vill omsätta dem i handling. Äro parlamentarismen och
demokratien i och för sig ej så starka att de genom sin inneboende styrka kunna
samla landets medborgare utan måste använda sig av småknep och finurligheter
för att utestänga från riksdagen partier, som skulle vara sakligt berättigade
att få säte där, ja, då är det synd örn demokratien och parlamentarismen.
Visserligen kan väl demokratien och parlamentarismen finna värdigare förespråkare
än mig i denna kammare, men så pass mycket tror jag, att man i varje
fall kan säga, att nog står sig både demokratien och parlamentarismen, även
örn det skulle komma en del smärre partier hit. För egen del vill jag säga, att
om herr Lindskog skulle bli vald till riksdagsman från ett statstjänarnas parti,
skulle jag ofta kunnat följa hans parti, och jag skulle ej ha sett något olyckligt
i den saken. Jag tror, att herr Lindskog skulle kunnat hävda sig på många
sätt i den ställningen och kanske gjort större nytta i den egenskapen än som
högerman. Det argumentet från herr Lindskogs sida håller ej alls..

Till sist vill jag säga, att så länge vi lia ett system med proportionella val,
vilket i och för sig enligt min mening ej är något särskilt önskvärt, skola vi
visst icke av den anledningen giva oss in i något rättshaveri, men när vi se uppenbara
fel, böra vi söka bortarbeta dessa. Det är ej för att i likhet med herr
Lindskog sluta med en kärleksförklaring till bondeförbundet och folkpartiet,
som jag säger dessa ord, utan därför att jag anser, att det förslag, som här
framkommit, är ett rättvist och rimligt krav, till vilket jag kommer att sluta
mig vid omröstningen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det är naturligtvis utsiktslöst

att nå något positivt resultat i dag liksom vid tidigare tillfällen, då denna sak
varit föremål för behandling här i kammaren. Man har en känsla av att det
existerar en sammansvärjning mellan de partier, som anse sig lia fördel av det
rådande systemet, och jag kan icke neka till att det förefaller, som örn motståndet
från de sammansvurnas sida hade skärpts år från år.

När man hör herr Lindskogs vittnesbörd och hur han med patos talar örn att
det är hans övertygelse, att vårt förslag skall leda till mindre önskvärda konse -

104

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andr ak ammar v al m. m. (Forts.)
kvenser och hur han gång på gång kommer tillbaka till påpekandet, att vi icke
skola begära, att han skall offra en del av sin övertygelse, måste man fråga
sig, om detta motstånd mot en revision av valreformen skall anses vara en del
av den konservativa åskådningen och för framtiden ingå som en punkt i högerns
program. Vi nödgas emellertid fortsätta att resa kravet på en förändring av
valmetoderna. Nu ha vi fått ytterligare ett skäl att fortsätta därmed, nämligen
för att se, hur länge konstitutionsutskottet kan använda samma motivering
för ett avslag som användes 1932. Ty det finns inte ett enda nytt ord
i motiveringen i utskottsutlåtandet i år, som allenast är ett klipp ur 1932 års
utlåtande.

Dock vill jag påstå, att saken denna gång, liksom i fjol, ligger till på annat
sätt och är framförd med sådan motivering, att 1932 års utskottsmotivering
icke är användbar. Ty när herr Lindskog åberopar sin övertygelse, borde han
ha tagit litet bättre reda på, vilka motiv vi fört fram för våra krav i år och i
fjol. Vi ha icke huvudsakligen rest kravet på rättvisa, och jag skall icke alls
ingå på den sidan av saken, utan vi ha skjutit fram en helt annan synpunkt,
nämligen önskvärdheten av att komma bort från kartellsystemet. Det nuvarande
sammanräkningssystemet gör det helt enkelt nödvändigt för de mindre
partierna att stifta kartell med andra för att icke se sina röster bortkastade i
valkrets efter valkrets. Vi som höra till mellanpartierna känna i många situationer
ett mycket stort obehag inför detta tvång, det vill jag säga herr Lindskog,
trots de sympatier han å sin sida hyste för oss. Vi skulle ingenting hellre
önska än att uppträda självständigt vid valen, vilket ingalunda utesluter ett
samarbete i riksdagen för uppnående av positiva resultat. Men så länge sammaiiräkningsmetoden
är sådan, att ett litet parti riskerar att förlora representation
i valkrets efter valkrets, nödgas man använda den möjlighet, som finnes
för att tillsamman med andra partiers röstöverskott i någon mån göra sina egna
resurser gällande.

Det är detta, som enligt våra utgångspunkter nu är sakens kärnpunkt. Jag
tror mig kunna bestyrka detta med det faktum, att vi vid 1932 års andrakammarval
för vårt vidkommande icke ledo så mycket av det nu praktiserade förfaringssättet,
vi blevo icke underrepresenterade i någon nämnvärd grad. Vi
få som sagt se, örn vi nödgas återkomma med motion ett annat år, huruvida
konstitutionsutskottet även då kan använda 1932 års motivering. I så fall närmar
sig konstitutionsutskottet ett rekord jämförbart med den Munchhausenska
fläskbiten.

Gång på gång i denna diskussion återkommer ju talet örn att det sammanräkningsförfarande,
som vi påyrkat i våra motioner, skulle gynna uppkomsten
av småpartier, men något bevis därför presteras icke. Jag skall i stället försöka
prestera ett bevis för att det icke förhåller sig på det sättet. Jag skall
ta exempel från Danmark, vårt södra grannland, som har ett utjämningsförfarande,
som går mycket längre än det vi föreslagit i våra motioner. Har antalet
partier i Danmark under detta system blivit större än i Sverige? Ingalunda.

Jag var under valrörelsen nere i Danmark och konstaterade, att man hade
så gott som precis samma partibildningar som här och samma antal partier.
Här i Sverige ha vi nu ett sammanräkningsförfarande, som inte anses uppamma
bildandet av småpartier, men likväl vill jag erinra herrarna om att vi, när vi
införde det proportionella valsättet, hade tre partier i landet. Nu ha vi minst
sju, som pretendera på att bli representerade i riksdagen. Det nuvarande sammanräkningsförfarandet
har alltså ingalunda hindrat uppkomsten av småpartier,
och å andra sidan har ett utjämningsförfarande som det danska icke gynnat
uppkomsten av dylika där.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

105

Ang. s. k. tillag g smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)

Herr Nilsson i Göteborg drabbas av samma erinran från min sida som herr
Lindskog, nämligen att han inte riktigt satt sig in i hur saken ligger till. Han
trodde sig kunna visa, hur den av oss förordade sammanräkningsmetoden för
Göteborgs stads del skulle utfallit vid sista andrakammarvalet. Herr Nilsson
förbisåg därvidlag en viktig faktor, nämligen att enligt det system vi föreslagit
det omstridda mandatet icke skulle ha funnits i Göteborgs stads valkrets, utan
hade inrymts i sammanjämkningsmandaten och alltså icke, vilket väl i detta
fall är huvudsaken ur hans synpunkt, hade tillfallit vare sig kommunisterna
eller herr Ekman.

Det är en sak, som herrarna alltid förbise, nämligen att örn man exempelvis
går in för ett system med 15 eller 30 utjämningsmandat, kommer det att bortfalla
lika många mandat vid den första sammanräkningen i valkretsarna. Hur
verkar detta i fråga om uppkomsten av småpartier och deras möjlighet att få
representation? Såvitt jag kan förstå, försvårar det möjligheten för småpartierna
att få representation i valkretsarna, och i och med att denna möjlighet
är begränsad, begränsas också möjligheten överhuvud taget för småpartierna
att slå sig fram. Ty märk väl, att i det förslag till vallag, som framlades 1932
i sammanhang med proposition om grundlagsändringar, föreslogs som villkor
för att få deltaga i utjämningsförfarandet, att ett parti skulle ha erhållit mandat
i en valkrets. Men om det enligt detta system blir svårare att erhålla
mandat i en valkrets, blir det också svårare för småpartierna att komma fram
överhuvud taget.

Alltså vill jag råda herrarna i utskottet, att när ni nästa år skola bygga upp
er bevisföring för ett avslagsyrkande är det skäl att hitta på något annat motiv
än detta att man hindrar uppkomsten av småpartier med det nuvarande
sammanräkningssystemet, ty det resonemanget håller icke. Man kan lika väl
vända på saken och säga, att ett sammanräkningsförfarande enligt vårt förslag
skulle försvåra uppkomsten av småpartier, ty det blir svårare för dem att få
det första mandatet i de lokala sammanräkningarna.

Vi ha i år ansett oss böra lägga fram förslag till färdiga lagtexter, och vi ha
då bjudit riksdagen såväl på det förslag, som framlades motionsvis, 1928, som
det förslag som framlades av den ekmanska regeringen 1932. Därmed lia vi
markerat, att vi från vår sida kunna vara med örn vilken metod som helst.
Huvudsaken är, att man får ett annat sammanräkningsförfarande. När det nu
reses så våldsamma invändningar häremot såväl från högerhåll som från socialdemokratiskt
håll och man målar ut de vådor, som skulle vara förbundna med
en annan ordning och försöker förlöjliga kravet på den absoluta rättvisan, som
vi förresten icke ha strävat efter att nå, så vill jag erinra örn att ett stort antal
av de länder, som ha proportionellt valsätt, på ett eller annat sätt genomfört
systemet med utjämningsförfarande. Och när herr Lindskog åberopar Englands
exempel, drar han därav en felaktig slutsats. Denna slutsats borde i
stället ha gått ut på avskaffande av det proportionella valsystemet överhuvud
taget och införande av enmansvalkretsar som i England. I stället drar herr
Lindskog den slutsatsen, att emedan man i England vill behålla enmansvalkretsarna,
skola vi behålla ett valsystem, som verkar på ett dåligt sätt. Den
slutledningskonsten tror jag inte är förenlig med vanligt sunt förnuft.

Jag vill återkomma till vad jag sade förut. Det är egentligen icke kravet
på en absolut, matematisk rättvisa vid mandatfördelningen, som i dagens situation
är det väsentliga för oss, utan önskvilrdheten utav att komma ifrån kartcllsystemet.
I den proposition, som förelädes riksdagen 1932, förutsattes också,
att detta kartellsystem skulle avskaffas. När herr Nilsson i Göteborg vill
ha fram en valmetod, som satte personligheten mera i förgrunden, vill jag säga

106

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andr akammar v al m. m. (Forts.)
att det danska systemet ju möjliggör en sådan personlighetsröstning. Jag
har för min del ingenting emot att utsträcka reformkravet dithän.

Herr talman! Oaktat jag icke hyser några som helst förhoppningar örn att
andra kammaren skall ha ändrat mening från i fjol, ber jag få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Hallén: Herr talman! Det kan ju vara onödigt med någon längre
debatt i denna kammare, då första kammaren redan avfärdat denna motion och
då nästan alla skäl för och emot frågan äro ventilerade upprepade gånger
förut. Jag har emellertid tagit till orda för att ge en del korta repliker till
ett par av de senaste talarna.

Då herr Meyerhöffer med en om också blygsam gest söker slå sig till tillfällig
riddare för demokratien och meddelar, att örn det enligt herr Lindskogs
propos möjligen skulle kunna bildas ett statstjänarnas parti, skulle herr Meyerhöffer
fundera på att gå in i det, så kan han ju göra det, men om rikets statstjänare
skulle ha lust att ha herr Meyerhöffer som sin representant i riksdagen,
är en annan historia.

Sedan skulle jag vilja säga till det frisinnade partiets ledare, herr Andersson
i Rasjön, då han ondgör sig över att konstitutionsutskottet upprepat sin
motivering från 1932, att en god sanning inte blir sämre för att den upprepas.
Då vi anse argumentet i fråga riktigt, far det inte illa av att bli framhållet
ytterligare en gång. Vi kunna för resten turnera anmärkningen tillbaka till
herrarna: ni använda själva samma argument som 1932. Något nytt har
ännu icke framkommit.

Kammaren erinrar sig, att herr Andersson i Rasjön i fjol nästan hotade att
göra slut på den kartellartade kärleken till högern och antydde, att örn herrarna
på högerhåll framhärdade i denna oheliga allians med bondeförbundare
och socialdemokrater, skulle man ta i övervägande, örn man inte borde gå fram
självständigt. Olusten för att lia kvar kartellbeteckningar får man nog ursäkta,
att vi lia svårt att ta på fullt allvar. Ty hur är det redan nu inom
våra valkretsar? Varför bilda de frisinnade nästan undantagslöst kartell med
högern? Är det bara för att säkerställa ett hotat mandat? Nej, det är nog
snarare så, att man har den förhoppningen att åtminstone kunna utestänga en
socialdemokrat. Så länge denna tekniska möjlighet finnes, skall nog oviljan
mot kartellbeteckningarna lätt övervinnas av herr Andersson i Rasjön.

Det är alldeles oriktigt, då man säger, att vi skulle vilja utestänga ytterlighetsriktningar.
Jag för min del ber att få fritaga mig från en sådan beskyllning.
Det är mig likgiltigt, örn det kommer in fyra, fem kommunister
eller representanter från någon annan s. k. ytterlighetsriktning i riksdagen.
Jag har inte alls den där paniska skräcken för dem. Trots det fria ordet och
den obegränsade mötesfriheten veta vi, att kommunisterna under 15—18 år
knappast kommit ur fläcken här i landet, så någon katastrof kan knappast inträffa,
även om vi gå in för dessa s. k. tilläggsmandat.

Det är riktigt, som herr Lindskog framhållit, att ett huvudargument emot
den föreslagna anordningen är, att densamma faktiskt gynnar uppkomsten av
småpartier. Nu säga reservanterna: Titta på Frankrike, där finns massor

av partier, trots att man har majoritetsval. Vi svara: Titta på Tyskland under
den tid det fanns en verklig riksdag i detta land. Då kunde man komma
upp i ett antal av 30—35 partier. Det var proportionalismen utarbetad i sin
fulländning, och att detta åstadkom en pulvrisering av demokratiens arbetskraft,
kan praktiskt taget hela världen vittna örn. Jag kan nämna ett annat
exempel, som man ofta icke vill tala örn, nämligen från Holland. Där har
man 35—10 partier. En gång var det t. o. m. så, att de s. k. gipsgubbeför -

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

107

Ang. s. k. tilläggsmandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
säljarna i Amsterdam och andra städer slogo sig ihop och lyckades på det
sättet få in en man i riksdagen, eller de s. k. generalstaterna — örn nu detta
är något att eftersträva.

Vi fråga i stället: Är det rättvisa att driva det hela därhän, att det blir
en millimeterrättvisa? Är det meningen, att riksdagen skall vara en fotografisk
kopia av alla tänkbara åskådningar i riket? Motionärerna ha erbjudit
allehanda recept. En gång föreslogo de, att bara det fanns i en valkrets i landet
ett parti, som fått in en representant, skulle man ha fått tillämpa detta
förfarande. Då ville vi icke vara med örn det. En annan gång föreslogo de,
att örn en åskådning finge minst två personer valda i riket, skulle detta utjämningsförfarande
tillämpas. Låt oss undersöka, vilka följder detta skulle
lia i verkligheten.

Äntag att i en valkrets en grupp, exempelvis en sådan grupp, som herr
Meyerhöffer representerar, alltså en grupp, som inte har någon nämnvärd resonans
i landet, i en valkrets skulle erhålla ett mandat och sedan skulle samla
500 röster, kanske rent av 1,000, i varje valkrets. Då måste herr Meyerhöffer
stiga upp och säga, att detta är upprörande, här få somliga partier ett mandat
för 10,000 röster och andra skola få sträva ihop 37,000 röster för att de
skola få en representant. Örn en åskådning är så svag, att den med nöd och
näppe kan bli representerad på ett ställe men vidare får röstminoriteter här
och där i riket, så skulle den i alla fall genom att plocka ihop alla rösterna få
ytterligare en man in i riksdagen.

Är det inte rimligare och riktigare, att man bestämmer, att de åsikter, som
här framföras, skola uppbäras av en tillräckligt utbredd folkmening, för att
de skola få inverka på lagstiftningen? Det är detta, som för oss varit ett
huvudskäl, herr talman, då vi motsatt oss denna sak. Jag betonar än en gång,
att det är alldeles, som herr Lindskog framhöll, nämligen att uppkomsten av
allehanda nya smågrupper, som man ju finge räkna med, icke kunna vara
till båtnad för riksdagen och för uppehållandet av en stark regeringsmakt.
Innan motionärerna övertygat oss örn motsatsen, få de finna sig i att komma
tillbaka år efter år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifalla till utskottets hemställan.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag måste bekänna, att jag icke
utan rörelse lyssnat till denna debatt. Jag var med på den tiden, då vi första
gången kämpade för det proportionella valsättet. Jag erinrar mig, hur hård
kampen var och hur svåra motståndarna. Dessa bestodo av överhuvud taget
hela dåvarande vänstern, socialdemokraterna, men framför allt det parti, som
min ärade vän herr Olsson i Mora på den tiden tillhörde, nämligen Frisinnade
landsföreningen och Liberala samlingspartiet. Detta parti bekämpade ivrigt
det proportionella valsättet, och de vitsord vi som dess förkämpar fingo voro
mycket ovänliga. En sådan kritik som »den proportionella dårskapen» hörde
till de allra mildaste.

Nu kunna herrarna förstå, att jag med allt detta i minne måste bli mycket
rörd, när jag ser herr Olsson i Mora, denne medlem av det gamla liberala
partiet, nu vandra upp på Rättvisans höga berg och där veckla ut rättfärdighetens
matematiska rättvisa inför allt folket och blicka ned på oss andra som
arma syndare. Det är så rörande, så det ej bör förvåna, om man skulle få
tårar i ögonen. Vi voro en mycket liten skara på den tiden, som kämpade för
de proportionella valen. Jag visste inte då, att vi kämpade emot »den kapitalistiska
rovroffarmoralen» — jag tackar herr Spångberg för ordet, jag hoppas
att herr Spångberg alltid skall hysa vördnad för dessa kämpar, ty jag kan

108

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Ang. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
försäkra herr Spångberg, att kampen var hård, och »rovroffarmoralen» var
mycket värre än den herr Spångberg i dag uppträder emot.

Nå, vi ställde inte målet så högt som herr Olsson i Mora. Det kunde vi
inte göra just på grund av motståndet vi rönte från vänsterhåll. Vi fingo
jämka och kompromissa på mångahanda sätt och lyckades slutligen få igenom
förslaget med de många och små valkretsarna. Men vi ställde ingalunda
kravet på den matematiska rättvisan. Vi gjorde det icke bl. a. på den grund,
som anfördes av den av herr Meyerhöffer citerade Emil Svensén, att den matematiska
rättvisan icke kan förverkligas, då vi måste välja hela karlar. Vi
kunna inte dela på dem, och följaktligen kunna vi inte genomföra fullständig
matematisk rättvisa. Vi kommo ett steg framåt, då vi fingo de större valkretsarna.
Det ansågo vi vara ett stort framsteg, som vi voro mycket glada
över, och vi tyckte, att vi hade kommit rättvisan mycket närmare, än vi kunnat
hoppas på den tid, då vi togo upp kampen för denna rättfärdighet. Men
ack, örn det parti, som var föregångare till folkpartiet, velat förstå, hur kloka
och förutseende och framåtblickande vi voro, och hjälpt oss! Då hade vi
haft denna matematiska rättvisa, som nu begäres. Vi gingo med på vad som
helst för att få proportionalismen genomförd. Man skall sålunda, herr Olsson
i Mora, inte lasta oss så hårt för att den matematiska rättvisan ej genomförts.
Jag tycker, att när man är så rättvis som man är på det hållet, kan man gärna
erkänna, att man begått ett fel i tider, som varit. Det skulle verka sympatiskt
och ingiva mera förtroende för den rättvisa, som man kämpar för.

Det är ju alldeles klart, att när man bevittnar en så rörande omvändelse,
skall man bli glad och öppna famnen och säga: »Välkommen, det är roligt,
att vi nu äro på samma sida.» Ja, jag är glad över omvändelsen, det vill jag
inte förneka, men då jag inte kan biträda herr Olssons i Mora förslag och
sluta upp på hans linje, beror det — jag betonar det — på verkliga sakskäl.
Ett av dessa, herr Olsson i Mora, hämtar jag från det gamla frisinnade partiets
store man Karl Staaff. Jag har många gånger gjort den reflexionen, att
det är ganska märkvärdigt, att vad Karl Staaff sade och skrev, vilket ofta
var mycket klokt, har hans eget parti på ett förunderligt sätt alldeles tappat
bort. Och när jag lyssnat uppmärksamt på den debatt, som ägt rum här i dag,
har jag av alla, sorn talat, inte kunnat finna mer än en lärjunge till Karl Staaff,
och det. är Claes Lindskog. Han utvecklade Karl Staaffs synpunkter på ett
synnerligen skickligt sätt. Man skulle nästan kunna tro, att han på den tiden
tillhört Karl Staaffs parti — i varje fall måste han ha uppmärksamt studerat
Karl Staaff. Vad denne alltid kom tillbaka till var detta, att det viktigaste
för demokratien är att skapa en fast och stark regeringsmakt, och han betonade,
att man löper den risken med proportionalismen, att den delar upp väljarna
i för många grupper, så att man inte får den samling, som krävs för att åstadkomma
det nödvändiga underlaget för en fast parlamentarisk ledning. Jag
måste.säga, att Karl Staaff såg rätt på den punkten, och att det är förenat
med risker att gå för långt i kravet på matematisk rättvisa.

Det är naturligtvis riktigt, såsom framhållits av herr Olsson i Mora och
andra på den sidan, att vi ha denna partiuppdelning, men det är intet tvivel
underkastat, att örn vi fortsatte och toge steget fullt ut, såsom det nu föreslås,
skulle. det därigenom bli en uppmuntran till bildande av småpartier, som
ingenting betydde. För all del, de skulle skriva motioner, men det är inte
säkert,, att de skulle kunna försvara dem lika talangfullt som de skrivits —
ty motionerna äro ju ofta skrivna utanför riksdagen — och det skulle bli en
demonstrationspolitik utan like, som överhuvud taget skulle verka till skada
för demokratien. Vi ha ingen anledning att uppmuntra en sådan utveckling,
även örn man än så kraftigt ger den karaktären av rättfärdighet. Det måste

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

109

Ang. s. k. tillag g smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)

-— det kan inte hjälpas — i det politiska arbetet finnas ändamålsenlighet.
Och det är därför jag har så svårt att förstå den ovilja, som finns inom vissa
partier mot samarbete med andra partier och mot karteller. Det är klart, att
de skola inte sluta karteller, som inte ha något gemensamt, men är det några,
som ha gemensamma intressen, är det naturligt, att de samarbeta. Örn t. ex.
herr Olsson i Mora och jag — jag anser, att vi båda äro ganska förnuftiga
karlar — komma överens om något förnuftigt, varför då, som herr Olsson i
Mora gjorde, tala om en ohelig allians? Jag tycker nu inte man skall kalla
den en helig allians, ty vi äro varken heliga eller skenheliga någon av oss,
men vi kunna säga: en förnuftig allians. Det finns sådana, och det bör finnas
sådana. Det är fullt naturligt. Och kan man på den vägen åstadkomma
nyttiga resultat för folket, inte skall man då vara rädd för att samarbeta!
Tvärtom, herr Olsson i Mora. Denna räddhåga för karteller förstår jag mig
inte på. Jag anser, att de kunna vara nödvändiga för att man skall kunna
åstadkomma positiva resultat.

Jag skall bara ytterligare ge herr Meyerhöffer en liten kort replik. Han
sade någonting om att vi förhöllo oss på ett sådant sätt, att man skulle kunna
säga örn oss att vi hyllade satsen: Ge dig i väg, din drummel, för jag vill sitta!
Den karakteristiken träffar emellertid inte oss. Den träffar enligt min mening
inte några demokratiska partier utan de kända partierna i de numera
totalitära staterna, som vilja ha hela makten.

Jag skall till sist, herr talman, be att få peka på en rent teknisk synpunkt.
Det är ju så, att vi tillämpa det proportionella valsystemet utan officiella valförberedelser.
Det har gått hittills, och det har gått bra. Men i alla andra
länder har man, oavsett om man tillämpar det proportionella valsättet eller
ej, officiella valförberedelser för att få en fast ordning. Dylikt lia vi inte velat
inlåta oss på, och varje tanke härpå har i riksdagen mött stort motstånd ■—
jag skulle tro inte minst från herr Olssons i Mora parti. Nu måste jag säga,
att om man skulle ytterligare hänga på den tekniska apparaten det som är
nödvändigt för att få fram tilläggsmandaten, bleve påfrestningen för stor. I
så fall måste man enligt min mening ha officiella valförberedelser. Detta
borde man ha betänkt i fjol, då man antog lagen om skydd för partibeteckningar.
Det ifrågasattes då inte, att officiella valförberedelser skulle göras obligatoriska.
Jag anser inte, att det är försvarligt att ytterligare hänga på den
tekniska apparaten mera utan att först lia infört officiella valförberedelser,
vilka jag anser utgöra en absolut nödvändig förutsättning.

Jag vill tillägga, att jag finner det vara nödvändigt, att när man antager
den nya grundlagstext, såsom här föreslås, man också har vallagen framför sig
och ser efter, vilka ändringar, som kunna bli en följd av grundlagsändringen.
Den skall föreligga utarbetad samtidigt, så att man ser, hur hela systemet
kommer att verka. Det hela är så viktigt, att man inte bara kan nöja sig med
en ändring av grundlagen och skjuta på framtiden det, som skall stå i vallagen.

Jag tror, att det härvidlag har framkommit mycket starka skäl för avslag,
och herr Andersson i Rasjön måste säkerligen medgiva, att vi inte nöjt oss
med vad som står i utskottets utlåtande utan även anfört andra skäl, enligt
min mening synnerligen starka sådana.

Därför ber jag, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! När konstitutionsutskottets ärade vice
ordförande tog till orda, undrade jag, örn han skulle komma med något i sak.
Jag märkte mycket snart, att han inte hade något i sak att anföra. Men sö -

Ilo

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
ker man genomtränga den molnstod av fraser lian i regel skapar omkring sig
i sina anföranden, hittar man ju ändå någonting, som kan ha en viss anknytning
till den fråga det gäller.

När jag säger till Karl Staaffs ende lärjunge här i kammaren — såsom
herr Björck i Kristianstad uttryckte sig — herr Lindskog, att man väl är lika
bra karl om man är vald som statstjänare eller som något annat, vad föranleder
detta då konstitutionsutskottets vice ordförande till för reflexion? Jo, han
säger: »Herr Meyerhöffer som statstjänare skulle inte bli omvald.» Hela hans
ställningstagande till detta viktiga spörsmål är betingat av intresset för örn
jag skulle bli omvald eller inte. Det är ju en ganska rörande omsorg örn min
person! Men när herr Hallén talar om oresonliga och oförnuftiga människor,
måste man ju säga sig, att det väl finns statstjänare av en annan typ, resonliga
och förnuftiga personer, som varhelst de skulle placeras inom ett politiskt
parti — inom statstjänargruppen eller någon annanstans -—• aldrig riskera att
falla igenom, som herr Hallén t. ex. Då är det ju alldeles klart, att frågeställningen
måste bli denna: Vore herr Hallén en sämre representant, örn han bleve
vald inom en annan grupp? Jag tror, att herr Hallén skulle vara mycket
mindre partiinfekterad, om han bleve vald på det sättet och kunde se litet mera
objektivt på föreliggande spörsmål.

Herr Hallén säger vidare, att han inte har panisk skräck för ytterlighetsriktningar.
Nej, det har inte herr Hallén. Men det finns andra i kammaren,
som ha det, och de ha det ända därhän, att de offentligen motivera sitt ställningstagande
till föreliggande fråga med fruktan för ytterlighetsriktningar.
Och dessa äro personer, som intaga en mycket mer framskjuten ställning i
kammaren än herr Hallén. Det är mot dem vi vänt oss. Herr Hallén behöver inte
taga åt sig allting — det finns andra i kammaren än han.

Så frågar herr Hallén vidare, örn vi skola skapa en millimeterrättvisa. Ja,
kunna vi det, så inte har jag någonting emot den saken. Men vi få väl hålla
oss till ämnet, och den motion, som här föreligger, är utan tvivel ägnad att
skapa bättre villkor i många avseenden.

Ja, herr talman, jag har till skillnad från konstitutionsutskottets talesmän,
herrar Hallén och Björck i Kristianstad, inte hunnit så långt i parlamentarisk
fulländning, att jag håller lovtal över mig själv i kammaren. Blir jag återvald,
kanske jag tager intryck av konstitutionsutskottets metoder och kommer
därhän. Det är mycket bra, som herr Björck säger, att vi alltid välja hela
karlar — ibland är det för övrigt nödvändigt, att man självdeklarerar den saken
för att det skall märkas. Men då herr Björck talar örn hur man ställer
sig på rättvisans höga berg, hur han gripes av rörelse, hur han får tårar i ögonen
o. s. v., är det val, herr Björck, inte något anförande, som skänker den
s. k. parlamentarismen ökat anseende! Jag försäkrar, att den objektive åhörare,
som kommer in i församlingen och hör dessa herr Björcks utomordentligt
chargerade anföranden, grips inte av överdriven vördnad för den parlamentarism,
som herr Björck så lovsjunger. Det är alldeles riktigt vad herr
Björck säger i replik till mig angående de demokratiska partierna och vissa
utländska auktoritära partier. Men varför vill herr Björck taga dessa senare
till förebild? Det är det han gör med det system han förordar, och det är därför
vi vänt oss mot herr Björck på det sätt, som här har skett.

Jag skall inte blanda mig i dessa kartellfrågor eller ge mig in på alliansen
mellan herrar Björck i Kristianstad och Olsson i Mora. Det tycks vara ett
utpräglat resonemangsparti, som herrarna skola skapa, och det är lämpligare,
att ni göra upp saken litet mera avskilt. Även örn herr Björck inte har några
betänkligheter mot transaktioner, som äro färgade av resonemangssynpunkter,
behöver ju herr Björck inte draga den slutsatsen, att det inte kan finnas andra,

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

lil

Äng. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
som på den punkten äro något mera retirés till sin läggning. Det är ju ganska
naturligt, att när det gäller politiska val med valperioder på fyra år och när
ingen med säkerhet kan säga, vilka stora frågor, som bli de dominerande under
perioden, man inte onödigtvis strävar efter utsträckt kartellbildning. Låt
oss bara taga det närmast till hands liggande exemplet, det nu stundande valet.
När vi inte ha annat att kämpa för än detta negativa att hindra socialismen
från seger och när detta är den stora, samlande parollen från herr
Björcks håll, tycka vi inom våra kretsar, att vi skola gå med på detta negativa
mål, och vi måste göra det av den enkla anledningen att vi frukta en röd
valseger. Men vi ha klart för oss, att det är något defensivt och någonting
på kort sikt. Man får nog göra något annat i längden, nämligen skapa ett
positivt program, som tager vinden ur seglen för dessa partier. Ur den synpunkten
är det naturligt, att kartellfrågan ter sig annorlunda för oss än för
herr Björck med hans negativa inställning till frågorna.

Ja, herrar Björck och Lindskog och alla Karl Staaffs lärjungar, ni få draga
ut dessa konsekvenser för mig ännu längre, örn ni önska det, och går det att
få ett bättre resultat av valmetoderna genom ytterligare ändringar, skall jag
visst vara med örn den saken. Jag har inte alls ansett, att folkpartiets här
föreliggande motion är det sista ordet, men den innebär en klar och bestämd
förbättring av det nuvarande systemet. Det är därför jag lägger min röst på
det hållet.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Denna debatts nivå har inte stigit, så
att den oemotståndligt lockar till fortsättning, men jag kan inte underlåta att
säga ett par ord med anledning av min högt ärade vän herr Björcks gripande
rörelse. Den skulle ha varit berättigad, om den framställning, herr Björck
gav av min argumentation, varit riktig. Protokollet skall visa, att så inte var
fallet, utan att herr Björck roade sig med att tillskriva mig en motivering, som
jag inte förebragt. Jag har inte lågt huvudvikten på rättvisesynpunkterna.
Jag har förklarat, att det väsentliga och alltjämt aktuella för oss var vår
önskan att komma ifrån tvånget till karteller.

Från sin olympiska höjd kastade herr Björck blicken tillbaka. Han påminde
om att det gamla frisinnade partiet framför andra bekämpade proportionalismens
införande i vårt land. Det är riktigt, men herr Björck glömde en
icke oväsentlig historisk komplettering, nämligen att det var en ledande man
inom detta parti, som möjliggjorde det proportionella valsystemets genomförande
i Sverige. När det nu är så, när vi fått detta system och när majoritetsvalsystemet
inte längre är aktuellt, varför i all rimlighets namn skulle vi
då vara förhindrade att resa krav på förbättring av ett system, som erfarenheten
visat vara i hög grad bristfälligt? Herr Björck erinrade örn att Karl
Staaff betecknade såsom huvudsyftet för det parlamentariska systemet att skapa
förutsättningar för bildandet av en stark regeringsmakt. Det är riktigt,
att detta var Karl Staaffs ståndpunkt. Men jag skulle vilja rikta den frågan
till herr Björck, om han ansluter sig till denna ståndpunkt? Hur är det med
vårt nuvarande valsystem och dess förhållande till möjligheten att förverkliga
Karl Staaffs grundsats? Kan man inte sträcka sig ända därhän, att man säger,
att vårt nuvarande valsystem nästan visat sig utgöra ett hinder för skapande
av en stark regeringsmakt i vårt land? Och örn det förhåller sig så, borde
inte rent av liven detta, herr Björck, utgöra ett skäl för att biträda kravet på
förändring och förbättring av systemet?

Herr Fast: Herr talman! Då man suttit och lyssnat på de anföranden, som
hållits, får man det intrycket, att det är åtskilligt spegelfäkteri i den något

112

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
ivriga debatt, som pågått mellan högern och folkpartiet. Jag erinrar mig, hurusom
sist vi behandlade detta ärende folkpartiets nuvarande ledare i en replik
till mig förklarade, att örn högern inte snart ville vara med örn detta, skulle
man säga upp bekantskapen i fråga örn samverkan i fortsättningen. I dag förklarade
herr Lindskog, på ett alldeles riktigt sätt enligt min mening: mina
herrar, skall det vara samverkan, skall den ha ett sakligt underlag för drivandet
av en politik, som åtminstone i sina huvuddrag är överensstämmande och
gemensam för oss. Detta var så bra, herr talman, att det var nära att jag
för första gången ställt mig i min bänk och instämt med herr Lindskog.

Sedermera kom herr Andersson i Rasjön och sade, att det är ytterst otrevligt
att gå tillsammans med högern i val, men att det är möjligt att man kunde
göra. det sedermera i riksdagen. Ni förstå, att det ordnar sig, så herrarna
behöva inte vara så ivriga.

Emellertid har det blivit en annan ton numera än det varit tidigare angående
valallianser, sedan man nämligen nu fått igenom det förslag, som framlades
av regeringen i fjol, angående skydd för partibeteckningar. Nu vet man
socialdemokraternas ståndpunkt, och ha vi sagt en sak, låta vi helt enkelt
inte rubba oss ifrån den med hänsyn till några spekulationer, huruvida man
vinner fem eller sex mandat. Det är en princip att stå på, men det tycks
herrarna i detta fall inte ha.

Jag begärde emellertid inte ordet för att säga detta, herr talman, utan för
att citera ett gammalt ordspråk: Örn man ger hin ett finger, tar han hela handen.
Jag var ytterst ovillig den gången, då riksdagen behandlade t. ex. de
förstorade valkretsarna. Jag sade ingenting i kammaren, men jag kände det
hela ganska obehagligt. Jag kände, att man kommit ut på ett sluttande plan.
Sedermera har jag under den tid, jag suttit i konstitutionsutskottet och så
långt mina krafter räckt, försökt motverka den tendensen, att man gått och
hängt på den ena grannlåten efter den andra på det proportionella valsystemet,
så att det blivit så invecklat och så tråkigt, att till och med så gamla
vänner till proportionalismen som jag började svikta och fråga sig: kan man
inte leta upp något annat, som är roligare och trevligare? Men man har ju
inte ett valsystem för att det skall vara roligt och trevligt, och jag går så
långt att jag säger, att man inte ens skapat den allmänna rösträtten för rösträttens
egen skull utan därför att den skall fylla ett förnuftigt ändamål, nämligen
att tjäna folket och landet genom att skapa en handlingskraftig riksdag,
ur vilken också en handlingskraftig regering kan utgå.

Är nu det system, som här föreslås, ägnat att lösa detta problem? Det har
av så många framhållits, att så icke är förhållandet, att jag inte behöver uppehålla
mig därvid. Men jag har velat understryka just denna synpunkt, att
inte ens den allmänna rösträtten i och för sig är och bör vara något självändamål
utan tjäna förnuftiga ändamål.

Man har här undan för undan byggt på det proportionella valsystemet på
ett sådant sätt, att helt säkert ingen tänkte sig en sådan utveckling den gången,
då man genomförde det. Men då, mina herrar, talade man icke om orättvisa,
men sedan man gått till mötes punkt efter punkt började man tala örn
orättvisa. Hade det inte varit rimligt, att man redan på den tiden, då det
proportionella valsystemet genomfördes, berört denna sak?

Så glömmer man ännu en sak i detta sammanhang, och det är, som herr
Björck mycket riktigt påtalade — och jag delar den uppfattningen — att
man inte kan genomföra tilläggsmandat utan att man också är villig att
genomföra officiella valförberedelser. Det har jag i det längsta gått emot,
och det vet herr Björck mycket väl, men det är omöjligt att säga nej, om
man antar detta förslag, därför att det tekniskt inte låter sig i längden ordna.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

113

Ang. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)

Jag vill bara framhålla en synpunkt till och det är, att i hela detta resonemang,
som föres om tilläggsmandaten, glömmer man ju bort valkretsarna och
den roll, som de varit avsedda att spela. Det är ju mandaten inom valkretsarna,
som här äro avgörande. Har det inte längre någon betydelse detta, att
riksdagsmännen äro bundna till valkretsarna och till de väljare, som finnas
i dessa? Är man beredd att utan vidare släppa detta, skall man i första hand
åtminstone motionera örn att göra valbarheten fullständigt oberoende av valkretsarna.
Jag, som ofta blivit beskylld för att vara konservativ, har också
varit så konservativ på den punkten, att jag varit betänksam mot detta, så
länge vi lia det nuvarande valsystemet. Men herrarna, som inte ett ögonblick
velat reflektera på detta, se val ändå, vart det tar vägen! Inte är det möjligt
att bibehålla bundenheten till valkretsarna med riksmandat. Det är otänkbart.
Inte kan man väl bara i riksvalkretsarna lossa på bostadsbandet, när ni
så fullständigt rivit ned grunden ifråga örn förbindelsen mellan väljarna och
den valde i valkretsen! Örn jag tidigare haft betänkligheter, så måste jag
nu, sedan jag sett utvecklingen i Tyskland och iakttagit, vad det betydde, att
det fanns ett ordentligt samband mellan den valde och hans egna väljare och
den intima kontakt, som ofta uppstår, säga, att jag är i dag ännu bestämdare
moståndare mot att riva upp en av grundvalarna för vårt nuvarande valsystem,
nämligen sambandet med valkretsen.

Jag har, herr talman, till den i övrigt allt för långa debatten velat framhålla
just dessa synpunkter, därför att de enligt min mening icke tidigare ha
blivit framhållna.

Jag skall gärna erkänna, att herr Andersson i Rasjön kan ha rätt i, att
naturligtvis kunde utskottet ha skrivit en med hänsyn till den föreliggande
motionen betydligt starkare motivering. Men när man kommer igen undan
för undan på sätt som skett och ingenting nytt har inträffat, får man ursäkta
även utskottet och kansliet, då man är överhopad med arbete, örn man tar en
motivering, som har räckt tidigare och som i sak ändå kan anses tillfredsställande.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Endast en kort replik till herr
Olsson i Mora. Herr Olsson i Mora frågar, örn det inte visat sig, att herr Staaff
hade rätt, då han sade, att proportionsval skulle försvåra ett regelrätt tillämpande
av det parlamentariska systemet. Det har visat sig, att det har funnits
svårigheter. Men det är ju ganska egendomligt, att i Frankrike, där man har
majoritetsval med omval, för närvarande pågår en hård strid för införande av
proportionella val för att få en bättre ordning i det parlamentariska systemet.
Så underligt kan det ställa sig. Och komma vi till botten av detta problem
visar det sig, att det ytterst beror på partierna, om parlamentarismen skall kunna
fungera tillfredsställande. Partierna kunna ge ett förnuftigt innehåll åt det
demokratiska systemet. Partierna böra inte vara så självhärliga, att de ovillkorligen
skola gå för sig själva, utan söka uträtta något positivt även tillsammans
med andra, och få vi den andan in i partierna, är jag säker på, att vi skola
kunna lösa det parlamentariska problemet inom det nuvarande systemets ram.

Jag måste också ge en replik till herr Meyerhöffer. Jag gör det ogärna,
därför att han svarar alltid och förlänger debatten, men jag måste ändå ge honom
en liten replik. Jag kan göra det så mycket hellre som, för att använda
hans eget språk, det mellan oss varken existerar någon resonemangsförbindelse
eller någon annan förbindelse numera.

Det förefaller, som örn herr Meyerhöffer trodde, att jag vill ha honom över

Andra kammarens protokoll 1936. Nr M. g

114

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Äng. s. k. tillägg smandat vid andrakammarval m. m. (Forts.)
till någon negativ kartellinje. Jag Ilar inte sagt ett ord om detta. Jag anser
mig inte skyldig att lia någon omsorg örn herr Meyerhöffer. Herr Meyerhöffer
må gå positiva eller negativa linjer allt efter behag, men jag måste opponera
mig emot att herr Meyerhöffer kallar den linje, som jag står på, för negativ.
Det är ju mycket mänskligt, örn herr Meyerhöffer har en mycket dunkel aning
örn det parti, jag tillhör, därför att det var så länge sedan han själv tillhörde
det. Men jag vill upplysa herr Meyerhöffer örn, att jag står på en positiv linje.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr andre vice
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Andersson i Rasjön begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda utlåtande fogade reservationen.

§ 4-

Äng. mandat- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört konstitutionsutskotjördelningen
tets utlåtande, nr 15, i anledning av väckt motion angående mandatfördeltingJmatna-
nin2en vid landstingsmannaval.

val. j en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo tion,

nr 73, hade herr Spångberg m. fl. föreslagit, »att riksdagen ville i skrivelse
till regeringen anhålla örn utredning och förslag till sådana ändringar
i författningen angående landstingsmannaval, att de olika partierna tillförsäkras
mandat i förhållande till sina inom landstingsområdet sammanlagda
rösttal».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av berörda hemställan, anförde:

Herr Spångberg; Herr talman! Denna fråga kan ju anses vara avgjord
i och med voteringen i den föregående frågan. Vi ha emellertid i vår motion
föreslagit sådana ändringar beträffande landstingsmannavalen, att de olika
partierna skulle tillförsäkras mandat i förhållande till deras inom landstingsområdet
avgivna röstetal.

Lättaste sättet för genomförande av denna idé anse vi för vår del vara, att
landstingsområde gjordes till en enda valkrets. Där kan det ju inte bli tal örn

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

115

Ang. mandatfördelningen vid landstingsmannaval. (Forts.)
några tilläggsmandat. Området för landsting är också så litet, att några ortsintressen
egentligen inte kunna göra sig gällande.

Då vi emellertid lia stannat för en utredning lia vi gjort detta därför, att örn
några andra vägar av någon annan grupp kunna anvisas, ha vi ingenting emot
detta. Skälen för att en sådan ordning bör genomföras för landstingsmannaval
äro givetvis desamma som därvidlag kunna anföras beträffande riksdagsmannaval.
Jag vill emellertid påpeka en särskild uppgift, som landstingen ha,
nämligen att välja ledamöter till riksdagens första kammare. En liten förskjutning
i landstingets sammansättning kan ju komma att medföra en förskjutning
i riksdagens första kammare. Om t. ex. ett parti genom det nuvarande
systemet har blivit överrepresenterat i landstinget i förhållande till ett
annat och det hänger på en eller två röster eller, som ibland brukar vara fallet,
på röst, vem som skall få ett förstakammarmandat, så kan ju detta komma
att tillfalla en grupp, som enligt valmännens antal inte är berättigad till detsamma.

Nu förhåller det sig på det sättet, örn man tittar på statistiken på detta område,
att högern i landstingen ha 16 mandat mera än deras röstetal berättiga
dem till. Att socialdemokraterna inte vilja vara med på någon ändring härvidlag
beror kanske på, att även de ha 16 mandat mera än vad röstetalen egentligen
berättiga dem till. Örn man nu gör en jämförelse mellan de borgerliga
partierna å ena och arbetarpartierna å andra sidan skall man finna, att arbetarpartierna
skulle ha 12 mandat mera än vad de nu ha i landstingen, under det att
de borgerliga skulle erhålla sammanlagt 12 mandat mindre än vad de nu ha
vid tillämpning av ett förslag i enlighet med den motion, som vi här ha väckt.
Det kan ju då vara egendomligt, att inte socialdemokraterna vilja vara med på
en sådan förändring. Jag kan inte beteckna det som någonting annat än att
man av rent partiegoistiska skäl låter arbetarklassens intressen sättas på spel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av oss väckta motionen.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Med hänvisning till utskottets

motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Spångberg, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

116

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare e. m.

§ 5.

Äng. mandat- Härpå upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i
fördelningen anledning av väckt motion angående mandatfördelningen vid val enligt komkommunala
munallagarna samt lagen örn församlingsstyrelse.

val m. m. j en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 74, hade herr Spångberg m. fl. hemställt, »att riksdagen hos regeringen
anhåller örn, att regeringen måtte låta utreda och för riksdagen framlägga
förslag åsyftande rättvis mandatfördelning i enlighet med vad vi i motionen
anfört beträffande val enligt

1) lagen örn kommunalstyrelse i stad,

2) lagen örn kommunalstyrelse på landet, samt

3) lagen örn församlingsstyrelse».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Spångberg: Herr talman! I den motion, som här föreligger, ha vi
föreslagit en rättvis mandatfördelning vid val enligt lagen örn kommunalstyrelse
i stad, lagen örn kommunalstyrelse på landet samt lagen örn församlingsstyrelse.
Vi ha pekat på, att bestämmelserna örn att ett valområde skall uppdelas
så snart invånareantalet överstiger 10,000 personer, är en ren konstruktion
och visat upp, att det i praktiken icke kan hållas. Det ligger väl något
befängt i denna bestämmelse att ett valområde skall delas upp, örn invånarantalet
exempelvis uppgår till 11,000, då man vet, att det inom stora valområden
finns många valkretsar, sedan uppdelningen är skedd, på 100,000 och över

100,000 invånare.

I detta konstitutionsutskottsutlåtande finner jag en olikhet jämfört med de
två föregående utlåtandena rörande rättvis mandatfördelning så till vida, att
utskottet här erkänner, att skäl kunna anföras för upphävande av valkretsindelning
i här avsedda fall. Man drar sig bara för att taga konsekvenserna av
detta, därför att man i de två föregående utskottsutlåtandena har gått på avslag.
Jag finner emellertid inte, att detta i och för sig kan vara något skäl.
Anser man, att det är riktigt att upphäva valkretsindelningen i förevarande
fall, så bör man kunna göra det, även örn man har en annan uppfattning, när
det gäller landstingsval eller riksdagsval.

När jag vidare ser på utskottsutlåtandet finner jag, att den där välviljan
stegras något i en reservation, anförd av herr Olsson i Mora och herr Nordström
i Torsby, som tydligen trots försöket till välvilja ändå inte lia — jag
får väl tolka reservationen så -— kunnat vinnas för den kompromiss, som ändå
ingenting annat går ut på än ett avslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som vi här ha
väckt.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr andre
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

117

Ang. mandatfördelningen vid vissa kommunala val m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Till avgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anled- Äng. lag örn
ning av Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till lag örn ändring i vissa . ändring i
delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m. m\^!nmunaXa

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de valla9en m-mtill
utskottets handläggning hänvisade propositionerna nr 12 och 13.

I propositionen nr 12 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunala
vallagen den 6 juni 1930 och till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 15 juni 1935 örn kommunalstyrelse i Stockholm.

I propositionen nr 13 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga därvid
fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft dels den i anledning
av propositionen nr 12 väckta motionen nr 289 i andra kammaren av herr
Ossbahr m. fl., dels ock den i anledning av propositionen nr 13 väckta motionen
nr 290 i andra kammaren av herrar Ossbahr och Hassler.

I motionen lii 289 hade hemställts, att riksdagen måtte dels avslå Kungl.

Majits proposition nr 12 i vad den avsåge förslag till lag örn ändring i vissa
delar av lagen den 15 juni 1935 örn kommunalstyrelse i Stockholm, dels ock för
sin del besluta, att 13 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 måtte erhålla
i motionen angiven lydelse.

I motionen lii 290 hade föreslagits, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits
ovannämnda proposition nr 13.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Majits
förevarande propositioner samt att de i ämnet väckta motionerna måtte anses
därigenom besvarade.

Häremot hade reserverat sig, utom andra, herr Ossbahr, som yrkat bifall
till motionen lii 289 och avslag å propositionen nr 13.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde i

Herr Ossbahr: Eftersom jag är ensam reservant i konstitutionsutskottet

beträffande valdagen i Stockholm, skall jag icke taga kammarens uppmärksamhet
någon längre tid i anspråk utan fatta mig mycket kort.

Utskottets förslag innebär för Stockholms stads vidkommande, att valda -

118

Nr 14.

Onsdagen den 4 mara e. m.

Äng. lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
gen skulle flyttas från mars månad till tredje söndagen i september ävensom
att tjänstgöringsåret för Stockholms stadsfullmäktige skulle börja löpa den 1
oktober i stället för den 1 april. För mitt vidkommande kan jag icke annat
än finna, att den nu gällande ordningen i Stockholm innebär avsevärda fördelar
framför den av utskottet i anslutning till den kungl, propositionen föreslagna.
Detta gäller icke minst med hänsyn till indelningen av det kommunala arbetsåret,
vilken indelning varit gällande allt sedan kommunalförordningens tillkomst.
Enligt denna indelning är budgetarbetet inom nämnderna och styrelserna
avslutat i september månad, under det att stadskollegiets motsvarande
verksamhet begynner i oktober. Detta innebär, att under ett valår de kommunala
förvaltningsmyndigheternas statbehandling skulle försiggå under en annan
sammansättning av stadsfullmäktige än motsvarande budgetarbete i stadskollegiet.
Detta kan, åtminstone för det fall att en avsevärd förskjutning beträffande
stadsfullmäktiges sammansättning skett, innebära ganska stora olägenheter,
och det kommer mycket lätt att ytterligare försvåra stadsfullmäktiges
budgetarbete, vilket arbete redan nu med hänsyn till sin natur för kollegiet
innebär avsevärda svårigheter och är av mycket tyngande natur.

Därtill kommer ytterligare en omständighet, som visserligen icke är av mera
väsentlig betydelse men dock icke saknar sin vikt. Skulle valdagen flyttas
på sätt här föreslagits, innebär detta, att själva valarbetet och valkampanjen
kommer att bedrivas just vid den tidpunkt, då nämndernas och styrelsernas
budgetarbete är som intensivast, och detta måste leda till vissa nackdelar för
budgetarbetet.

Det är visserligen sant, att majoriteten av Stockholms stadsfullmäktige uttalat
sig till förmån för den föreslagna ändringen, men jag vill dock påpeka,
att denna majoritet var i det knappaste laget. Den bestod endast av fyra
röster. Majoriteten utgjordes av de socialistiska partierna, under det att samtliga
de borgerliga partiernas ledamöter tillhörde minoriteten. Då majoriteten
bestod av 41 mot 37, kan jag icke anse, att stadsfullmäktiges tillstyrkan är
att tillmäta alltför stor vikt och betydelse.

Utskottet medger också på sätt och vis, att den nuvarande ordningen innebär
vissa fördelar för Stockholm. Men utskottet har det oaktat icke velat
taga hänsyn därtill. Då jag icke kan finna, att några olägenheter skulle vara
förknippade med ett bibehållande för Stockholms stad av nu gällande särbestämmelser,
kan jag icke ansluta mig till utskottets uppfattning. Min ståndpunkt
beträffande propositionen nr 13 är en konsekvens av min hållning rörande
frågan om valdag i Stockholm, och jag får alltså i anslutning till det
anförda yrka bifall till min reservation, d. v. s. till mina motioner.

Med herr Ossbahr förenade sig herr Hassler.

Herr Fast: Herr talman! Då jag försport, att de s. k. skrivelsereservanterna
avstå från att framställa yrkande örn bifall till sin reservation, kunde
jag strängt taget inskränka mig till att yrka bifall till utskottets utlåtande,
men jag vill dock fästa uppmärksamheten på en sak. Det är nämligen så,
att det är riksdagen själv, som i en skrivelse till Kungl. Majit i fjol hemställde
om framläggande av detta lagförslag. Vidare vill jag erinra om att
Stockholms stadsfullmäktige för sitt vidkommande godtagit just detta förslag.
De synpunkter, som herr Ossbahr framfört, har utskottet liksom förut
stadsfullmäktige prövat och underkänt. Herr talman! Då jag icke tror, att
herr Ossbahr på rena allvaret ämnar slåss för ett genomförande av sin reservation,
tycker jag det är tillräckligt med det sagda och hemställer örn bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

119

Ang. lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen m. m. (Forts.)
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den av herr Ossbahr avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 7.

Härefter föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för kaptenen
i Karlsborgs artilleriregemente, löjtnanten vid regementet B. E. G.
Rudling att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i löneklass m. m.;

nr 34, i anledning av väckt motion örn tillgodoräknande av viss tjänstetid
i lönehänseende för fanjunkaren C. J. Lindholm; och

nr 35, i anledning av väckt motion örn rätt för eldaren av andra klass vid
Norrbottens regemente E. Planting att i löneavseende tillgodoräkna viss tid;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn
förhöjt anslag för bokinköp och bokbindning;

nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn årligt
uppfostringsbidrag till sedeltryckaren K. G. Heimsoths dotter;

nr 6, i anledning av väckt motion örn årligt understöd åt avlidne e. o.
eldaren vid riksdagshuset K. Carlssons moder;

nr 8, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
användande under budgetåret 1936/1937 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Vidare föredrogs punktvis bankoutskottets utlåtande, nr 11, angående regleringen
för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslaget
till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handligarna.

§ 9.

Härpå föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckta
motioner örn anvisande av medel för gäldande i viss utsträckning av maski -

120

Nr 14.

Onsdagen den 4 mare e. m.

nisten N. V. Andersson och eldaren I. V. Rahm åliggande befordringsavgifter
till civilstatens änke- och pupillkassa; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 10.

Örn utredning Slutligen upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
äng. rationa- utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion örn utredning angående rationaliseringens
verkningar m. m.

m. m. j en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 9, hade herr Ström m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte i
skrivelse till regeringen hemställa om utredning angående rationaliseringens
verkningar och omfattningen av dessa, i fråga om rovdrift och förstörandet av
folkmaterialet, samt för riksdagen framlägga de förslag till åtgärder häremot
som utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Ström: Herr talman! Den motion, som här behandlas, är ju anknuten
till den utveckling, som har skett inom industrien under de senaste två, tre
decennierna, en utveckling, som ju har gått med stormsteg. Inom den genomrationaliserade
industrien kan man konstatera, att det arbete, som tidigare utfördes
av 25—30 man, nu utföres av 1—2 arbetare. Anledningen till detta
är ju, att man dels har anskaffat nya och sinnrikare maskiner och dels att
man har ändrat dithän, att en och samma arbetare eller arbeterska kan sköta
många maskiner. Men i och med detta har det blivit en ökad hets i arbetet,
icke minst på de ställen och i de industrier, där man infört s. k. löpande band,
där varje arbetare har skyldighet att utföra ett handgrepp, som måste göras
för att inte det hela skall stoppa. En uppskruvning av tillverkningen genom
detta löpande band medför så tillvida viss risk för arbetaren, att det kan inträffa,
att han icke orkar med arbetstakten. Örn han icke gör det, riskerar
han att bli förflyttad, kanske avskedad och att få gå till sämre betalt arbete.

Det är ett faktum, att denna utveckling gått med stor hastighet under de
sista tio åren. Jag skall inte här anföra några exempel. Jag kan hänvisa
till det exempel, som anfördes för några dagar sedan här i kammaren från
Svenska kullagerfabriken. Det konstaterades, att man där hade under angiven
tid femdubblat produktionen. Man kunde vidare taga textilindustrien,
där det visar sig, att de unga arbeterskorna skola nu ha 4—5, kanske 10—
12 maskiner att sköta i vissa fall, när de tidigare hade 1 eller 2. Det är klart,
att detta också visat sig ha menligt inverkat på arbetarnas hälsotillstånd.
Samma sak ha vi konstaterat genom att taga några siffror rörande nervsjukdomarnas
utbredning vid Svenska kullagerfabriken. Det finnes nu inte något
tillgängligt material för att bevisa dessa förhållanden, men att det ändå finns
tendenser i denna riktning, är säkert. Överallt, där man frågar arbetarna i
dessa genomrationaliserade industrier, kan konstateras en mycket stor utbredning
av nervsjukdomarna. Nu säger utskottet i motiveringen till sitt avslagsyrkande,
att även ute på landsbygden kan konstateras sådan ökning av nervsjukdomarna.
Må så vara, att man kan göra det. Det är klart, att de helt
ändrade förhållandena även därute på landsbygden ha medfört någon sådan
utökning, men den utökningen står inte i rimligt förhållande till den, som kan
konstateras inom dessa industrier, och som måste bero på den ökade hetsen

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

121

Om utredning äng. rationaliseringens verkningar m. m. (Forts.)
i arbetstekniken. Överallt konstaterar man detta. Och för att få belägg på
det, vore det önskvärt, innan man kommit för långt i fråga örn rovdrift och
förstöring av folkmaterialet, att man här företog en undersökning. Nu säges
i motiveringen för avslag, att det har inte anförts något som ger anledning
till antagandet att rationaliseringen skulle vara den huvudsakliga omständighet,
som förorsakat den ogynnsamma utvecklingen på detta område. »Utskottet
kan därför — heter det — icke förorda en utredning rörande eventuella
åtgärder emot nervsjukdomarnas utbredning med de utgångspunkter
o. s. v.» Det har icke påyrkats i motionen, att utskottet skulle förorda åtgärder
mot nervsjukdomarnas utbredning. Utskottet borde väl ändå lia läst
motionen så mycket, att det inte kommit med ett sådant påstående. Här yrkas
på, att man skall företaga en ingående undersökning angående rationaliseringens
verkningar i detta fall för att få fram ett sådant material, som kan
spänna över hela fältet och göra det möjligt att få en överblick över denna
sak. Det är klart, att det måste bli en allmänt hållen utredning. Det vänder
sig utskottet mot. Men då just det material saknas, som behöves, borde man
väl kunnat tillstyrka motionen. Jag vill fråga utskottets talesmän, om de
kunna ge anvisning på ett sådant tillfredsställande material. Det vore anledning
att komma med ett sådant krav och få till stånd en undersökning
i god tid, när staten har möjlighet och råd att göra en folkräkning och företaga
en vidlyftig undersökning beträffande saker, som inte alls äro betydelsefulla,
knappast ha något egentligt värde. Jag Ilar här en instruktion för den
folkräkning, som nu skall ske, och detta material är mycket omfattande. Där
skall man gå ut och fråga folk angående kyrkobokföringsort för personer,
vilka för tillfället bo i huset, vistelseort för personer, som tillhöra huset men
äro frånvarande vid tillfället o. s. v. Vad skall det tjäna till? Men där kan
man företaga en utredning och inhämta uppgifter av olika slag. Jag skall
taga ett exempel ur instruktionen för dessa folkräknare. Det står: »I kolumn
10 införes en ''etta’, örn äktenskapet är det första i ordningen, en ''tvåa’, om
det är det andra o. s. v.» Vad skall det tjäna till? Där skall man undersöka
och där skall man sätta dit ettor, tvåor, treor och fyror och femmor.
Sedan står det i fortsättningen: »Örn i kol. 11 uppgift finnes örn år för äktenskapets
upplösning, bör vigselår, -månad och -dag efterfrågas och införas
i kol. 9, örn uppgift icke redan finnes där införd. Ofta torde nämligen för
upplösta äktenskap uppgift saknas i kol. 9 o. s. v.» För detta skall nu staten
engagera en massa folkräknare och för att inhämta de värdefulla uppgifterna
om vilken dag år 1914 ett äktenskap är upplöst eller ej. Det kanske man
inte själv kommer ihåg. Det är så viktigt, att man skall ha särskilda räknare,
som inhämta dessa uppgifter. Men när det gäller en sådan viktig sak
sorn arbetarnas fysiska välbefinnande och verkningarna av den tekniska revolution,
som skett inom fabriksväsendet, anser man sig inte behöva göra någon
sådan utredning. Redan de siffror beträffande nervsjukdomarnas utbredning,
som anföras i motionen, peka ju i en bestämd riktning. Går man ut och inhämtar
uppgifter bland arbetarna, får man samstämmiga uppgifter från alla
håll. Men det finnes ingen statistik, det finnes inga uppgifter inregistrerade,
som kunna tjäna till underlag för eventuella åtgärder mot denna rovdrift med
människor, med arbetarnas väl och ve och detta förstörande av folkmaterialet.
Det är detta soln vi önska, och det är en sadan undersökning som måste företagas
förr eller senare för att man skall kunna överblicka dessa saker.

Även örn utskottet i dag anser, att det kan yrka avslag, kan man vara säker
på att ärendet återkommer. Denna sak är nämligen långt viktigare än de
Myrdalska undersökningar, som man nu håller på med. Det kan inte vara
någon mening i att samhället skall driva på barnalstringen, fostra bar Andra

kammarens protokoll 1986. Nr lh. o

122

Nr 14.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Örn utredning ang. rationaliseringens verkningar m. m. (Forts.)
nen och utbilda dem för att sedan utlämna dem till sådan rovdrift i fabrikerna,
som bryter ner deras fysik på två eller tre år inom vissa av de mest
genomrationaliserade industrierna. Här är det samhällets skyldighet att företaga
en sådan undersökning, och det är med hänsyn därtill, herr talman, som
jag skall be att få yrka bifall till den i ärendet väckta motionen.

Herr von Seth: Herr talman! Med hänvisning till utskottets utlåtande tilllåter
jag mig att inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 52, angående dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring åt biskopen i Härnösands stift Torsten
Bohlin ;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 58 angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 67, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med förslag till
lag om skuldebrev m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt föreningen
till^ minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina för verksamheten
vid åkerbrukskolonien Hall; och

nr 37, i anledning ^av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalning av
preskriberade skadestånd till viss personal vid statens järnvägar;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion angående viss utvidgning av lagstiftningen
om förlagsinteckning ;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Schweiz den 15 januari 1936 avslutad konvention örn
erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar, m. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion angående ändring av lagen örn tillsyn
över stiftelser;

nr 18, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn straff för försök
att anstifta mened; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående lämpligheten av att riksdagens ledamöter innehava avlönade
uppdrag inom nuvarande eller blivande hel- eller halvstatliga monopol.

Onsdagen den 4 mars e. m.

Nr 14.

123

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

fru Eklund	under	2	dagar	fr. o. m.	den	5	mars,
herr Westin	»	6			}>	5
» Blomquist	>	3		>		5	>
» Nilsson i Karlstad	2>	4	>	>		7
» Pehrsson i Göteborg	>	6		2>		5	»
» Karlsson i Grängesberg		5		>	J>	5
» Leffler	I	3		>	2>	7
» Johansson i Hälleforsnäs	»	4		3-	»	6	>
» Sandström	2>	3	>		)	5	» .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter	kl.	10.38 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.