1935. Första kammaren. Nr 40 (Riksdagens protokoll 1935:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Första kammaren. Nr 40.

Torsdagen den 6 juni,

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Upplästes följande inkomna skrivelse:

Til Sveriges riksdag.

I Stortingets möte den 3 juni overleverte den delegasjon fra Stortinget som
var den svenske riksdags gjester under dens 500 års jubileums festligheter til
Stortinget den gullmedalje som blev den overlevert i Riksdagen den 28 mai.

Stortinget bemyndiget presidenten til a overbringe den svenske riksdag
Stortingets takk for den smukke o g verdifulle gave som vil bli opbevart som
et bestående minne örn det betydningsfulle jubileum og de festligheter som på
den smukkeste mate gav uttrykk for den venne- og slektskapsfeleise som knytter
de to broderfolks nasjonalforsamlinger til hverandre.

Stortingets presidentskap den 4 juni 1935.

C. J. Hambrö,

president.

_ O. Joln. Vasbotten.

.Vidare upplästes två till kammaren ankomna protokoll, så lydande:

År 1935 den 6 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken ei
mindre för valperioden 1935—1938 efter herrar A. Amnér och J. E. Björnsvilka
voro i tur att avga, än även för återstående delen av valperioden
1934—1937 efter herr F T. Hamrin, vilken avsagt sig det honom meddelade
uppdrag att vara fullmäktig i riksbanken, dels ock suppleanter för riksdagens
tullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1935—1938:

herr Amnér, Axel, bankokommissarie,

» Björnsson, Johan Edvard, ledamot av riksdagens
första kammare,

för återstående delen av valperioden 1934—1937:

herr Nilsson, Carl Petrus Valdemar, i Gränebo, ledamot
av riksdagens första kammare,

swppleanter

för tiden fran valet till dess nytt val under år 1936 försiggått:
herr Wahlgren, Harald Robert, kamrerare,

» Jonsson, Per Conrad, i Eskilstuna, ledamot av
riksdagens andra kammare,

» Hansén, David, ledamot av riksdagens första kammare,

med 48 röster,

»	48	»
»	47	»
med 46	röster.
»	45	» ,
»	44	»

S. H. Kvarnzelius. J. B. Johansson.

Axel Pehrsson. Bernh. Eriksson.

Första kammarens protokoll 1935. Nr 1^0. 1

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

År 1935 den 6 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1935—1938 efter herrar G. H. Andersson och A. A. Lindqvist,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1935—1938:

herr Lindqvist, Axel Albert, i Halmstad, ledamot av
riksdagens andra kammare,

» Andersson, Gustaf Henning, i Rasjön, ledamot av
riksdagens andra kammaren,

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1936 försiggått:
herr Magnusson, Karl Hilding, i Skövde, ledamot av
riksdagens andra kammare,

» Eriksson, Ernst Gustaf Eugén, ledamot av riksdagens
andra kammare,

» Ryberg, Karl Arthur, ledamot av riksdagens andra
kammare,

S. H. Kvarnzelius. J• Johansson.

''Axel Pehrsson. Bernh. Eriksson.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

med 47 röster,
» 46 » ;

med 42 röster,
» 41 » ,

» 40 » .

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
279, till Konungen i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni
1934.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 med förslag till
vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa, i vad angår införande av

tull å manganjärn; .......

nr 282, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gallande kommunalskattelag
m. m.; ,

nr 283, i anledning av väckt motion om ändring eller förtydligande av bestämmelserna
om restitution av B-skatt; ,

nr 284, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgifter;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående handräckning i beskattningsärenden;
samt

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande arvsskatt, m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift,
m. m.;

nr 291, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till ernående av ökad
säkerhet till sjöss; samt

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ungdomsfängelse m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 156—164 och bevillningsutskottets betänkanden nr 62—66.

\ id föredragning av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial
nr 3, angående ersättning åt personal, anlitad av utskottet, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av väckta Äng. lagmotioner
angående lagstiftning till arbetsfredens främjande med mera. stiftning till

. Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom främjande
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i 171'' m%
första kammaren nr 179 av herr Jallansson, Johan Bernhard, m. fl. och nr 253
av herr Andersson, Elof, m. fl. samt motionen i andra kammaren nr 439" av
herr Andersson i Rasjön m. fl.

I motionen 1:179 hade hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
anhålla, att skyndsammast och för sig utredning måtte företagas och förslag
framläggas rörande frågan örn åtgärder till arbetsfredens främjande.

I motionerna 1:253 och 11:439, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen matte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
rörande dels vissa bestämmelser till arbetsfredens främjande och dels beredskapslagstiftning
till förhindrande av arbetskonflikter, varom närmare
uttalanden gjorts i motionerna, samt att riksdagen måtte hemställa, att förslag
i nämnda frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfort»I
anledning av vad statsministern framhållit i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 31 december 1934 vill utskottet icke bistrida, att det ur vissa
synpunkter kan anses lämpligt att undersöka, huruvida frågan örn arbetsfredenstryggaude
står i sådant samband med åtskilliga andra problem angående
ingripande fran samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet, att
T)»0 - helt kan lösas utan att nämnda samband blivit klarlagt.

Pa sätt framgår av statsministerns anförande har regeringen uppgjort ett
program för en mycket omfattande utredning i detta avseende. Regeringen
har därvid utgått ifrån att, därest en lagstiftning på arbetsfredens område
skall mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt
folk, det ar av vikt, att förberedandet och genomförandet sker under medverkan

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
av de närmast berörda parterna. Vidare måste, såsom statsministern framhållit,
redan planläggningen av åtgärderna framstå såsom fullkomligt opartisk
och syftande till en rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen.

Mot en förutsättningslös utredning, varigenom möjlighet skulle beredas att
överblicka det komplex av olika spörsmål, som statsministern berört i sitt anförande
och vilka stå i ett närmare eller mera avlägset sammanhang med varandra,
finner utskottet ej anledning att i och för sig göra någon invändning.
Utskottet vill emellertid härvid framhålla, att en dylik utredning givetvis bör
anordnas på ett sådant sätt, att därvid icke anses, att de särskilda spörsmålen
böra var för sig i detalj utredas för att deras inbördes sammanhang klart skall
komma till synes, samt att lösningen av särskilda mera trängande spörsmål
icke fördröjes.

Flera till arbetsfredsfrågan hörande problem hava, sedan riksdagen förra året
hos Kungl. Maj :t anhöll örn utredning i ämnet, blivit föremål för behandling,
som givit bland annat det resultatet, att i samband med lagstiftning örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder av regeringen för riksdagen framlagts förslag till
bestämmelser av betydelse för arbetsfredsfrågan, bland annat örn s. k. skyddsarbete,
om varseltid vid ingångsättandet av vissa stridsåtgärder ävensom därom,
att i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter
i andra ekonomiska förhållanden föreningsrätten å ömse sidor skall lämnas
okränkt. Det förslag till lagstiftning rörande^ regler örn behörighet för
vissa föreningar att vidtaga vissa kollektiva stridsåtgärder, som nu är under
riksdagens prövning, äger även betydelse för fragan örn arbetsfreden.

Utskottet förväntar emellertid, att jämväl övriga spörsmål rörande arbetsfredens
tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sadan ordning, att
förslag till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen,
i anledning av de förevarande motionerna I: 179, I: 253 och II: 439,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det pågående utredningsarbetet
beträffande arbetsfredsfrågan bedrives i sådan ordning, att förslag, angående
de spörsmål, örn vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte
kunna föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett
avvaktande av utredningens slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål
sammanförda frågor.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Österström, Bagge, Karl Bodin, Carlström, Holmström och
Sandström i Sollefteå, vilka biträtt utskottets hemställan niell ansett, att utskottet
därför bort anföra följande motivering:

»På sätt framgår av statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den
31 december 1934 har regeringen uppgjort ett program för en mycket omfattande
utredning, i vilken utredning innefattas jämväl det i förberörda motioner
avhandlade spörsmål. Om en .lagstiftning på arbetsfredens område skall
mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk,
är det otvivelaktigt av vikt att, såsom statsministern också framhållit i det
ovan omnämnda anförandet, förberedandet och genomförandet sker under .medverkan
av de närmast berörda parterna. Vidare måste redan planläggningen
av åtgärderna framstå såsom fullkomligt opartisk och syftande till en rättvis
avvägning mellan olika berättigade intressen.

Det sålunda igångsatta utredningsarbetet skall enligt statsministerns förklaring
emellertid omfatta ett stort antal synnerligen svårlösta, och djupt ingripande
spörsmål. Redan av denna anledning måste utredningen komma att

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
kräva en avsevärd tid, under vilken de speciella arbetsfredsfrågorna skulle få
vänta på sin lösning. Ett sådant dröjsmål är ägnat att ingiva allvarliga bekymmer.
Utskottet förväntar därför, att spörsmålen rörande arbetsfredens
tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att förslag
till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen.»

2) av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar,
Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr Westman: Herr talman! Sedan andra lagutskottet behandlade detta
ärende, har det kommit i ett annat läge än det som förelåg, när utskottet fattade
sitt beslut.^ Det nya läget är sådant, att det tydligen måste föranleda andra
uttalanden från riksdagens kamrar än de som föreslagits av utskottet. I första
rummet syftar jag härmed på den förändring i arbetsfredsproblemets omfattning,
som blivit en följd av att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts proposition
örn tredje mans rätt och andra lagutskottets förslag i det ämnet. I
Kungl. Maj :ts lagförslag förekommo nämligen viktiga bestämmelser, som tillhörde
arbetsfredslagstiftningens område. Så var förhållandet i fråga örn de
föreslagna stadgandena örn skyddsarbete, vilka ju i vissa fall delvis utgjorde
lösning av problemet örn samhällsfarliga strejker. Till arbetsfredslagstiftningens
område höra ju också propositionens förslag, att i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare så ock mellan parter i andra ekonomiska strider föreningsrätten
å ömse sidor skulle lämnas okränkt, jämte den utformning av
detta spörsmål, som lämnats uti propositionen. Hit hör också det förslag till
regler örn behörighet för vissa föreningar att företaga vissa slag av stridsåtgärder,
vilka behörighetsregler utskottet hade infört i sitt betänkande. Sedan
riksdagen genom sitt beslut i lördags nu har gjort rent bord i fråga örn tredje
mans rätt, lia dessa lagstiftningsfrågor fallit tillbaka och sjunkit ned i den
nothinska utredningens famn, där så många dunkla och omedvetna utredningsfrågor
föra en obestämd tillvaro. Var och en, som läser utskottets motivering,
kan ju genast se, att så som händelserna utvecklat sig, har nu utskottets
motivering blivit föråldrad. Men tilldragelserna i riksdagen förra lördagen
äro även ur en vidare synpunkt av betydelse för den, som vill bilda sig
en uppfattning örn de framtida utsikterna för arbetsfredslagstiftningen. Sedan
man nu kan överskåda dessa händelser, är det min plikt som en riksdagens
förtroendeman att yttra mig örn dem ur synpunkten av deras förenlighet med
ett önskvärt värdigt förhållande mellan regering och riksdag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, som föredrogs i lördags inför kammaren,
utgjorde ett förslag till riksdagens svar på Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag örn ekonomiska stridsåtgärder eller, som man ju populärt säger,
med förslag till skydd för tredje man. När Kungl. Majit för riksdagen
framlägger ett förslag, bör riksdagen kunna lita på att det förslaget är allvarligt
menat. Kiksdagens utskott ha, såvitt jag vet, hittills undantagslöst
utgått ifrån att så är förhållandet. Kungl. Maj :ts propositioner ha av
riksdagens utskott underkastats den allvarliga behandling, som anses tillbörlig,
_ när det gäller förslag från rikets regering, och riksdagens utskott ha,
som vi veta, på dessa förslag principiellt sett ansett sig böra nedlägga ett
mycket noggrant arbete. Enligt alla parlamentariska regler har det statsråd,
som genom kontrasignation åtagit sig ansvaret för de rådslag, som givits
Konungen och som innehållas i propositionen, liksom naturligtvis också i viktigare
fall hans ämbetsbröder, att inför riksdagen försvara nyttan och gagnet
för riket av sitt rådslag och den därpå fotade framställningen. Föredragande

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
departementschefen eller ministären i dess helhet har att möta striden i riksdagen,
och därest riksdagen skulle ändra eller underkänna deras förslag, så
ha de, Slom vi veta, att därutay drag den slutsats, som förhållandena föranleda.
Skulle föredragande departementschefen eller ministären i dess helhet
vägra att inför riksdagens kamrar påtaga sig ansvaret för sina rådslag,
måste detta ju teoretiskt sett anses innebära, att vederbörande, antingen icke
ha visat erforderligt sakligt eller politiskt omdöme eller också icke ådagalagt
den stadga och det allvar i sin ämbetsutövning, som aktningen för riksdagen
kräver. Ur riksdagens synpunkt skulle det givetvis vara synnerligen betänkligt,
örn den praxis skulle bli rotfast och vanlig, att propositioner förelädes
riksdagen av en ministär, som sedan propositionerna hade utskottsbehandlats
avrådde riksdagen från att godkänna dem och rent av själv röstade för deras
avslående. En sådan praxis skulle givetvis, örn den finge utbildas, inverka
ofördelaktigt på utskottsarbetets grundlighet. Man skulle för övrigt genom en
sådan praxis åstadkomma en parlamentarism av en säregen och icke alldeles
tilltalande typ.

När jag i lördags yttrade mig i denna kammare under överläggningen örn
utskottsutlåtandet angående tredje mans rätt, hade händelseförloppet i detta
avseende ännu icke utvecklat sig så långt, att man kunde överskåda det i
dess helhet. Till beslut hade föredragits utskottets förslag till 1 §, som var
lika lydande med 1 § i den kungl, propositionen, varjämte bestämts, att överläggningen
finge gälla lagförslaget i dess helhet. Sedan herr Bagge framfört
högerns avslagsyrkande, vilket gällde såväl propositionen som utskottets utlåtande,
höll föredragande departementschefen, statsrådet Möller, ett anförande,
vari han enligt referatet i Social-Demokraten yttrade: »I ett sådant läge
anser jag det vara bäst att striden får återföras till sina utgångspunkter, och
att vi icke göra de medgivanden vi varit benägna till. Det är bä.st att högern
får sin vilja fram i dag. Var ansvaret kommer att ligga skall icke bli svårt
att utröna. Det är alltså bäst att lagförslaget faller. Det är bättre än att
frågan i dag löses enligt utskottets förslag.»

När jag kort därefter fick ordet, tolkade jag detta uttalande så, att det innebar,
att regeringen övergivit sin proposition. Statsministern inlade häremot
en gensaga. Det visade sig emellertid under den fortsatta överläggningen,
att regeringen övergav sin proposition. Intet yrkande framställdes örn dess
antagande, och i voteringen röstade regeringens ledamöter tillsammans med
sina partikamrater för avslag på 1 § och därmed, som talmannen i. andra
kammaren sade, på lagförslaget i dess helhet. Mer än väl förstår jag de
praktiska skäl, som kunde föranleda regeringen att på detta sätt undvika de
svårigheter, en minoritetsregering på grund av partipolitiska kastvindar hade
råkat ut för. Ett parlamentariskt styrelsesätt kräver emellertid, om det skall
bestå och uppbäras av folkets förtroende, att vissa aktningsbjudande regler,
skrivna eller oskrivna, iakttagas, även örn detta kostar partipolitisk självövervinnelse.
Huruvida ministärens handlingssätt i detta fall överensstämmer med
god parlamentarisk regel och teori, det överlämnar jag åt kammarens ledamöter,
som nu ha hört mina teoretiska anmärkningar, att själva bedöma. Jag
är övertygad örn att kammarens ledamöter härvid skola söka att frigöra sig
från alla partipolitiska synpunkter och bedöma denna fråga som den bör bedömas,
nämligen ur riksdagens och parlamentarismens synpunkt.

När jag nu har framfört denna granskning av innebörden av en nyss timad
händelse, har jag härtill, som jag redan förut sagt, även haft en anledning i
denna tilldragelses sammanhang med frågan örn arbetsfredslagstiftningen.
Detta sammanhang är tvåfaldigt. Dels har, som jag redan antytt, härigenom
nytt material skjutits över till den utredning, som regeringen beslöt den 31

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
december 1934 och som uppdrogs åt herr Nothin, dels kan ju också efter beslutet
i lördags tydligen tvekan uppstå, vilka frågor regeringen i nuvarande
läge bör närmast upptaga för att på deni pröva sina krafter. Utan att jag på
minsta vis vill träda regeringens konstitutionella rätt att anordna sina utredningar
för nära, tillåter jag mig, herr talman, att yrka, att kammaren måtte
bifalla utskottets hemställan med utelämnande av dess motivering.

I herr Westmans yttrande instämde herrar von Heland, Holstenson, Oscar
Ericson, Per Gustafsson, Verner Andersson, Anton Pettersson, Johan Johanson,
John Gustavson, Sköldén, Löfvander, Ernst Svenson, Tjällgren och Per
Andersson.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina herrar!

Det finns två särskilda tillfällen, då riksdagen diskuterar det allmänna förhållandet
mellan regering och riksdag. Det är i första hand remissdebatten,
när man börjar samarbetet för en ny riksdag. Det är sedan dechargedebatten,
då granskningen av regeringens verksamhet äger rum. Vidare kan det naturligtvis
inträffa, att vid behandlingen av särskilda frågor också frågan om
hela regeringens ställning kan komma upp. Det förefaller som örn vi nu
skulle vara på väg till en ny praxis, innebärande att till de olika debatterna
under riksdagens lopp kommer en slutdebatt örn regeringens ställning till
riksdagen. Vi gjorde en liten början i fjol, då det förelåg ett utlåtande, också
örn arbetsfreden, där den springande punkten var anordnandet av en urtima
riksdag. Vi få en fortsättning nu, då den föreliggande frågan har givit anledning
till betraktelser över regeringens allmänna ställning till riksdagen.
För egen del har jag ingenting att invända mot att man vid olika tillfällen
företar granskningar av detta slag, men det är väl riktigt, att när en sådan
granskning skall göras, den inte anknyter sig enbart till en viss händelse.
För bedömande av regeringens ställning till riksdagen bör det vara av värde
att överblicka, hur samarbetet på det hela taget har varit under den gångna
riksdagen.

Om jag kastar en blick tillbaka, anser jag mig ha anledning att konstatera,
att förhållandet mellan regering och riksdag under detta år har varit det bästa.
Den grund, som lades för samarbetet 1933 vid den stora uppgörelsen, har visat
sig fortfarande bärig. I de frågor, som då spelade den huvudsakliga rollen,
ha även vid denna riksdag samma linjer kunnat fullföljas. Tar jag den
ena stora gruppen av frågorna, nämligen de som röra jordbruket, kan jag
t. o. m. konstatera, att denna riksdag har medfört en ännu större anslutning
kring den politik, som upplinjerades 1933. Man kan, örn man vill använda
det uttrycket, tala om en nationell samling i denna betydande fråga,
en nationell samling, som har knnnat ske i allt väsentligt kring regeringens
förslag. Tar jag den andra stora gruppen av frågorna —
de som gälla arbetslösheten — kan jag också inregistrera ett resultat, som
innebär ett fullföljande av de gamla linjerna. Jag har naturligtvis observerat
att oppositionen i fråga örn arbetslöshetspolitiken har blivit i någon mån ivrigare,
och jag nödgas kanske också konstatera, att vissa av riksdagens ledamöter,
sorn 1933 och 1934 på det hela taget voro ense med oss andra även
beträffande omfattningen av åtgärderna mot arbetslösheten, nu ha menat, att
man kunde gå till starkare begränsningar än som regeringen har ansett kloka.
Detta har emellertid icke betytt, att man inom riksdagen har haft en annan
mening än regeringens därom, att vår ekonomiska situation fortfarande är sådan
och arbetslösheten så stor, att ett fullföljande av den arbetslöshetspolitik,
som denna regering från början har representerat, alltjämt är nödvändig.

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)

Under gårdagen fattades ett betydelsefullt beslut i en stor fråga, där i
väsentliga punkter det också kunde bli en betydande samling kring förslag, som
regeringen hade framlagt. Visserligen rådde delade meningar örn viktiga delar
av detta förslag, men möjligheterna höllos dock öppna att återkomma till
dessa delar och söka fullborda det steg till en större rättvisa, som riksdagen
tog i går. Även i andra betydelsefulla frågor har jag den glädjen att konstatera,
att regeringen har fått i riksdagen den anslutning till sina förslag,
som har möjliggjort en fortsättning av regeringens arbete. Jag har ansett det
riktigt att göra dessa konstateranden, innan jag går in på frågan örn förhållandet
mellan regeringen och riksdagen i den särskilda fråga, som herr Westman
nu har berört.

Vad gäller utskottsutlåtandet och det förslag till skrivelse, vari det utmynnar,
har jag igen särskild anledning att göra invändningar. Jag fattar denna
skrivelse som ett naturligt uttryck för samma önskan, som vid olika tillfällen
kommit fram i riksdagen, att man icke skall onödigt fördröja behandlingen av
arbetsfredsfrågorna. Den utvidgade utredning, som regeringen i slutet av
förra året igångsatte, hade heller icke till syfte att vålla ett sådant fördröjande.
Den. tog emellertid sikte på nödvändigheten att innan man kunde skrida till
lösningar i de särskilda frågorna man borde vinna en bättre översikt över frågornas
sammanhang. Jag tillåter mig att erinra därom, att i det anförande
till statsrådsprotokollet, som jag hade vid tillsättningen av den nothinska
kommittén, påpekade jag, att undersökningen måste bli mycket omfattande,
men tilläde: »Det är emellertid önskvärt, att den kan genomföras med största
möjliga skyndsamhet, vilket icke torde vara möjligt annat än genom en fördelning
av arbetsuppgifterna på mindre grupper av sakkunniga, lämpligen
sammanhållna genom en gemensam ordförande eller en mindre delegation.»
När saken korn upp i årets remissdebatt, hade jag ett yttrande, vari jag ytterligare
preciserade, hur regeringen ser på denna utrednings gång. Jag tillåter
mig att här upprepa det. Jag yttrade då i första kammaren: »Det har icke
varit regeringens avsikt med dess uppläggning av saken att undanskjuta de
aktuella frågorna. Vi ha därför gått den vägen, att vi till en början tillsatt
en. mindre kommitté för att kartlägga området och på kort tid inkomma med
principyttrande, varpå man kan basera beslut örn fortsatt utredningsarbete.
Jag kan därvid mycket väl tänka mig, att vissa utredningsmän ägna speciell
uppmärksamhet åt vad vi i allmänhet kalla arbetsfredsfrågorna, att andra
utredningsmän behandla kontrollproblem av annan art och att man alltså
genom en sådan fördelning av arbetsuppgifterna kan vinna den hastigare
takten, samtidigt som man genom en sammanhållande delegation upprätthåller
utredningens syfte att lämna möjligheter till opartiskhet vid ingripanden
på de områden, där sådana äro befogade.»

Såvitt jag vet, arbetar den nothinska kommittén med all möjlig skyndsamhet,
och jag skulle förmoda, att regeringen antingen i slutet av detta år eller
i början av nästa år får en förberedande utredning sig förelagd, och sedan på
basis av denna ramutredning kan taga ståndpunkt till det fortsatta utredningsarbetets
bedrivande. Det faller av sig självt, att man icke får göra en sådan
sammankoppling av frågorna, att aktuella och trängande lösningar skulle skjutas
undan, därför att man inte är färdig med utredningen av andra spörsmål.
Liksom det här finnes ett intresse för att arbetsfredsfrågorna skola i viss mån
kunna behandlas mera frigjorda, så måste det ju hos vissa andra finnas ett
intresse att inte knyta andra spörsmål på det sättet till arbetsfrågorna att
möjligheten att taga upp. dem därmed skulle vara stängd, så länge icke
arbetsfredsfrågorna lia blivit lösta. Jag har alltså ingen annan uppfattning
än utskottet. Jag har den uppfattning, som har angivits vid flera tillfällen,

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
att arbetet skall bedrivas med all möjlig skyndsamhet och att den stora utredningen
skall ha till huvudändamål att skapa möjligheter till en större översikt
men icke få betyda ett lamläggande av arbetet på sådana områden, där
man kan anse en större skyndsamhet motiverad.

Örn jag så går över till frågan om tredje mans rätt och vad utgången av den
frågans behandling i lördags kan föranleda, måste jag konstatera, att herr
Westman i själva sina utgångspunkter icke hade rätt. Det förhåller sig icke
och förhöll sig icke på det sättet, att regeringen hade framlagt en proposition
utan allvarlig mening. Det förhåller sig heller icke på det sättet, att regeringen
vägrade att försvara nyttan och gagnet av sin proposition, och det förhöll
sig heller icke på det sättet, att regeringen vägrat att taga ansvaret för de råd,
som givits Konungen och som hade givit till resultat framläggandet av denna
proposition. Hade situationen i lördags varit den, att den kungl, propositionen
hade kunnat vinna bifall, skulle regeringen och hela dess parti utan ringaste
tvekan gått in för en positiv lösning. Vi veta alla, vad det var, som skapade
en ny situation,_ och herr Westman erkände ju här, att han mycket väl kunde
förstå de praktiska skäl, som hade föranlett ett slutligt övervägande inom regeringspartiet.

Utöver vad som har sagts redan vid behandlingen i lördags, finnes icke mycket
att tillägga, men då uppenbarligen denna sak kommer att livligt diskuteras
även sedan riksdagen har åtskilts, så ursäktar kanske kammaren, örn jag repeterar
vissa av de synpunkter, som redan i lördags blevo framförda. Jag tilllåter
mig då att i första hand erinra örn under vilka omständigheter
man slutligen kom fram till en regeringsproposition rörande skydd för tredje
man.

Jag har vid olika tillfällen här i riksdagen framhållit, att det inom arbetarvärlden
råder en stark misstro till opartiskheten i lagstiftningen på detta område.
De som hittills lia haft att framlägga förslag eller agitera för förslag
på detta område, lia i regel gjort det med en ensidig inställning, som har lett
till att man inom arbetarvärlden fått den uppfattningen, att det här icke gällde
att opartiskt reglera på ett ömtåligt område utan att utnyttja vissa gruppers
maktställning till att binda andra grupper. Det sätt, varpå man agiterat från
vissa håll i arbetsfredsfrågorna, har stärkt misstron inom arbetarvärlden till
opartiskheten i uppsåtet. När regeringen gick till behandlingen av detta problem,
hade den två uppgifter. Den ena var att övertyga arbetarvärlden örn
att även fackföreningsrörelsen, som har vuxit upp till en stor ekonomisk makt
inom samhället, måste vara beredd att underkasta sig en samhällelig kontroll.
Jag tror jag vågar säga, att det har lyckats oss att övertyga arbetarvärlden
om riktigheten i denna synpunkt. Man har från arbetarnas sida varit beredd
att underkasta sig den ökade samhällskontroll, som en fortsatt lagstiftning
på områden, där arbetarnas organisationer verka, kunde komma att medföra.
Den andra uppgift, som regeringen hade att söka lösa, var att övertyga riksdagen
örn att en lagstiftning på detta område måste få en sådan utformning
att därigenom arbetarvärlden från riksdagen själv fick besked örn att vad som
här åstundades ingenting annat är än en rättvist avvägd reglering och att
bakom icke ligga några avsikter att ensidigt binda rörelsefriheten för arbetarnas
organisationer.

Det förslag till en lagstiftning örn tredje mans skydd, som regeringen framlade,
skulle, örn det hade antagits, ha blivit ett sådant besked till arbetarvärlden.
Regeringen har under hela riksdagen arbetat på genomförandet av detta
förslag, regeringspartiets representanter i andra lagutskottet hade fullföljt regeringens
intentioner. Det råder intet tvivel därom, att hade man från två
av de borgerliga partierna visat samma vilja som arbetarvärlden har visat att

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
här komma till ett samförståndsresultat, så skulle i lördags ett positivt beslut
hava fattats. Då inträffar emellertid, att man från samma håll, där man
ivrigast har drivit fram denna lagstiftning, ställer sig på en rent negativ
ståndpunkt, under förklaring att, eftersom beslutet icke ens enligt utskottets
förslag skulle komma att innehålla vissa bestämmelser, man föredrager att
fortsätta striden ute bland folket. Den bestämmelse, som man särskilt tog
sikte på, var den örn skyddet för oorganiserade, skyddet för strejkbrytare, den
bestämmelse, örn vilken man visste inom de borgerliga partierna, att om en sådan
bestämmelse infördes i lagen, skulle man utmana rättskänslan hos hela
arbetarklassen. Det skulle inte bli en lag, där arbetarvärlden kände, att nu
har riksdagen vid sina regleringar på dessa ömtåliga områden accepterat opartiskhetens
viktiga princip, utan det skulle ytterligare ha stärkt den misstro,
som fanns inom arbetarvärlden. Trots att man visste detta på den borgerliga
sidan, drev nian energiskt just på den punkten.

Jag skall inte söka utröna, vilka politiska spekulationer som voro förenade
med den taktiken. Så mycket är emellertid säkert, att den borgerliga
världen visste, att i samma ögonblick som man forcerade på dessa punkter,
förstörde man någonting som var väsentligare än själva lagstiftningen, nämligen
känslan av möjlighet att i samförstånd reglera på detta område. Jag har
all anledning att vid detta tillfälle göra min honnör för bondeförbundet och
för andra lagutskottets ordförande. Det är ingen politisk honnör, det är en
honnör för en man, som känner mycket starkt, att om man överhuvud skall
kunna uppehålla och utveckla en demokratisk ordning, så måste de olika samhällsgrupperna
bemöda sig att förstå varandras synpunkter och ha viljan att
gå varandra till mötes. Jag känner mycket väl till, att man även inom bondeförbundets
kretsar har varit av den meningen, att från deras utgångspunkter
kunde en längre gående lagstiftning vara motiverad. Man har emellertid så
starkt tagit hänsyn till nödvändigheten att försöka få förståelse mellan de
stora folkgrupperna att man har velat förstå de synpunkter, som från arbetarvärlden
ha kommit fram. Det är möjligt, att detta har varit lättare, sedan man
även inom böndernas led har mött ungefär samma problem som arbetarna länge
hava haft att brottas med. Den ståndpunkt, som man utformat i utskottets
förslag, var på samma sätt sorn regeringens förslag ett försök att vinna ett
slutligt samförstånd.

Jag har under debatten i lördags förklarat, att det hade varit möjligt för
regeringen, örn under allmän anslutning en lagstiftning av denna art hade
kunnat komma till stånd, expediera riksdagens beslut även med de tillägg, som
hade gjorts inom andra lagutskottet. Själva den bärande grunden för detta
positiva beslut rycktes emellertid undan i samma ögonblick som man ställde
saken så, att arbetarpartiet och bondeförbundet skulle ensamma under trumeld
från de andra genomföra denna lagstiftning, och sedan den blivit genomförd,
skulle de andra partierna fortsätta sin taktik och sin trafik på samma sätt som
förut. Man ville icke ens från dessa partiers sida göra det offret åt samförståndet,
att nian inskränkte sig till att deklarera, att man icke hade kunnat
vara till freds med en så begränsad lagstiftning, men att, sedan den hade kommit
till stånd, man ville avvakta resultatet av denna lagstiftning. Tvärtom
lät man oss veta, att man skulle föra — jag tvekar icke att använda uttrycket
—■ samma hets som tidigare i dessa frågor Det bör vara begripligt, örn i det
läget man på arbetarhåll fann, att eftergifterna från arbetarsidan hade förlorat
sitt väsentliga värde. Den utsträckta handen hade, som herr Westman
själv konstaterade i lördags, avvisats, och den hade avvisats från högerns sida
och även från folkpartiets sida på ett ganska bryskt sätt.

Vi hade då att överväga, vad som för framtiden var det riktigaste och det

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
klokaste. Det kom därvid till en synpunkt, som för mig personligen spelade
en ganska stor roll. Jag kan icke vara med örn en ordning, där vissa partier
utan vidare skola lösgöra sig från sitt ansvar. Jag tror icke, att jag har orätt,
örn jag säger, att när högern bestämde sig för att gå på avslagslinjen, var det i
den fasta förvissningen och säkra förhoppningen, att lagen ändå skulle genomföras.
Ansvaret skulle tagas av andra. Man skulle ha det lätta spelet
att, medan andra gjorde arbetet, själv ha händerna fria, för att, utan hänsyn
till hur man såg och tänkte på andra håll, fullfölja sin politik, en politik som
endast kan vara ägnad att försvåra möjligheterna till ett ökat samförstånd
mellan folkgrupperna.

Jag skall uppriktigt bekänna: jag hade inte någon större lust att låta det
spelet drivas utan att de, som drevo det, fingo märka, att det fanns en risk.
Det kan nämligen också vara av betydelse för vår framtida parlamentariska
utveckling, att oppositionspartierna känna, att man icke kan förfara hur som
helst i förhoppning att andra skola bära ansvaret, att oppositionspartierna
känna att de även i minoritetsställning ha sitt bestämda ansvar. Det var också
ganska intressant att se verkan av den lektion, som gavs särskilt högern i lördags.
Under det att man hade börjat med väldiga stridssignaler, slutade man
med att förklara, att frågan örn skydd för tredje man icke längre har samma
aktualitet som tidigare, och att nu skola vi låta tredje man vila i frid en tid
framåt. Detta bestyrker bara min första uppfattning, att här trodde man sig
kunna driva en taktik i skyddet av det ansvar, som andra skulle taga.

Jag skulle lia varit betydligt nöjdare med denna riksdag än jag är, därest
ett positivt beslut hade fattats i lördags. Det är min personliga övertygelse,
att det hade varit till gagn för den fortsatta behandlingen av dessa spörsmål
och för hela samarbetet, örn ett sådant beslut hade kunnat komma till stånd
under den lojalitet från alla håll, som man kan lia rätt att fordra under en
demokratisk ordning. Den lojaliteten — det fingo vi på förhand reda på —
fanns icke, och det ledde till den utgång, som vi alla känna och som jag förmodar
att de flesta icke utan ett visst beklagande tänka på.

Herr Westman har nu framställt saken så som om regeringen icke skulle
lia menat allvar. Jag hoppas, att herr Westman tror mig på mitt ord, när jag
säger, att det var ett mycket djupt allvar bakom regeringens proposition. Den
innebar för mig ett medel att föra vidare de goda ansatser till ett allmännare
samförstånd, som hava gjorts under de senaste riksdagarna. Jag har också
i andra kammaren utvecklat, att detta lagförslag var framlagt i den övertygelsen,
att det var behövligt och nyttigt och att det, om det skulle komma
att genomföras, skulle vara effektivt. Regeringen står i dag vid samma mening,
som den har haft hela tiden, men jag upprepar också det, att denna
regering icke kommer att finna sig i vilket spel som helst från oppositionens
sida.

Herr Westman beklagade, örn vad som hänt skulle bliva praxis. Jag instämmer
fullt och helt med honom i denna punkt, och hoppas, att det skedda
skall bli, icke bara en ganska enastående utan också en ensamstående händelse.
Jag vågar hoppas detta icke minst därför, att lektionen i lördags säkerligen har
gjort gott på många håll.

Herr Hamrin: Herr talman! Då jag hyser samma uppfattning rörande

det föreliggande ämnet så väl som beträffande vad som timade i lördags, som
kom till uttryck i herr Westmans anförande, kan jag icke annat än instämma
i de allvarliga anmärkningar, som han tillät sig rikta emot regeringen.

Den fråga, som vi behandlade förra lördagen, sammanhängde ju intimt med
den, som vi i dag behandla, och det har också framgått av herr Westmans an -

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
förande, att man på det hållet måste ändra ståndpunkt med avseende på det
nu föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag hade förra lördagen icke någon anledning att uppträda i den debatten,
då jag tog för givet, att den ståndpunkt, som hade hävdats i propositionen
och sedan i andra lagutskottet, vidhölls även under kammarens behandling av
frågan, men jag, såväl som de flesta, förmodar jag, ledamöter i kammaren,
svävade i okunnighet örn vilken ställning som regeringen till slut måste komma
att intaga.

Det är alldeles riktigt vad hans excellens herr statsministern här har anfört,
att vi här befinna oss på ett mycket ömtåligt område, där man framför allt
bär anledning att undersöka, huruvida icke en bred och vid bas kan uppnås
för fattandet av beslut. Jag är övertygad örn att denna regering ingalunda
är ensam örn att söka finna anhängare och samförstånd jämväl inom andra
partier. Jag tillägger att varje regering, även en sådan som med rätt kan betecknas
såsom en majoritetsregering, har det sunda omdömet, att den söker
vinna samförstånd och anhängare så långt detta är möjligt. Men när hans
excellens herr statsministern sedan talar om att man måste ta hänsyn jämväl
till den parten, som särskilt berörs av frågor av den beskaffenhet, som vi i
dag diskutera, och likaså av frågor av så ömtålig beskaffenhet som förra lördagens,
så att man inte uppväcker alltför stark misstro från arbetarpartens
sida, skulle jag blott vilja göra den reflexionen, att det måste väl vara lika
angeläget att man handlar så i regeringsställning, att man inte hos de andra
grupperna ökar misstron mot regeringens opartiskhet och objektivitet. Och
det kan inte fördöljas, att misstron härvidlag har spritts inom vida grupper
av vårt lands befolkning. I valet mellan att söka samförstånd med å ena
sidan riksdagen och dess olika grupper och å andra sidan med den ena parten
föreställer jag mig att det är säkrare, lugnare och tryggare för en regering
att söka samförstånd med riksdagen.

Nu har hans excellens herr statsministern här anfört samma skäl och givit
uttryck åt samma uppfattning som förra lördagen till försvar för regeringens
och regeringspartiets ändrade ståndpunkt. Men, herr talman, jag kan inte
underlåta att påpeka, hur orimligt i själva verket ett sådant försvar är, då
veterligen regeringen aldrig på detta område sökt samförstånd utöver i stort
sett den krets, med vilken sådant har funnits. Yi ha från vår sida uppriktigt
och ärligt velat främja en arbetsfredslagstiftning både i det ena och andra
hänseendet, vi ha givit motiv för denna vår uppfattning, och vi ha givit bevis
gång på gång för vårt intresse för denna sak. Men vi tillåta inte att vår
vilja fullkomligt negligeras och att vår uppfattning inte respekteras såsom
ärlig och lojal, även örn den strider mot den uppfattning som kommit till uttryck
från regeringens sida.

Jag skall beträffande det nu föreliggande ärendet blott i korthet erinra
därom, att vi förra året gåvo uttryck åt samma uppfattning, som nu kommer
till synes i motionen och i reservationen. Vi påpekade detta i remissdebatten
i år, och vi ha vid varje tillfälle, då det varit oss möjligt, påtalat regeringen
sätt att effektuera riksdagens skrivelse av föregående år. Örn nu detta k; ;
betraktas såsom någon illojalitet, därom skall jag inte yttra mig. Men det
är vår uppriktiga mening, och det ligger allvar bakom de orden, när vi klandra
regeringen för dess sätt att handlägga denna fråga.

Herr statsministern talade i dag så väl som vid andra tillfällen dels om samförstånd,
och dels, för att använda hans eget uttryck, örn den »hets», som bedrives
emot regeringen. Men, herr talman, är det någon som kan bestrida det
omdömet, att det väl näppeligen under de sista decennierna funnits en regering
som blivit så moderat, hänsynsfullt och lojalt behandlad av en opposition

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
som den nuvarande? Jag skulle vilja göra gällande att det få vi söka efter,
framför allt när det har setat borgerliga regeringar med den nuvarande regeringschefen
som oppositionens ledare. Det är inte svårt att ta fram protokollen!
Även när det gällt frågor, där den sittande regeringen deklarerat sin
ståndpunkt precis på samma sätt som statsministern gjort i dag till den föreliggande
frågan, har oppositionens ledare, den nuvarande regeringschefen,
ibland tillsammans med det parti jag tillhör, i alla fall krävt att åtgärder vidtagas
i sådant syfte som oppositionen givit uttryck åt. Jag vill göra gällande
att vi ha en rad av sådana parallellfall från gången tid, då just den nuvarande
regeringschefen lett oppositionen, och det har sannerligen inte varit med
några silkesvantar pådragna.

Herr talman! Jag skall inte närmare ge mig in på den fråga, som här
föreligger, och än mindre draga över debatten till vad som hände förra lördagen.
Jag vill blott till slut ge uttryck för den allvarliga mening, som vi
lägga i det yrkande, kring vilket majoritet vunnits i andra lagutskottet, genom
att yrka bifall till reservationen, alltså utskottets kläm med den motivering,
som av reservanterna blivit anförd.

Herr Bagge: Herr talman! Jag skall för min del inte nu återupptaga debatten
örn lagen örn tredje man; det är ju något som inte alls hör till ämnet
för dagen. Hans excellens statsministern gjorde många häftiga och oöverlagda
uttalanden, särskilt i fråga örn den hållning, som vi intagit inom vårt
parti i denna sak. Jag tror att han vid litet lugnare övervägande skall finna,
att han gått till mycket betänkliga överdrifter i de beskyllningar, som han
riktat gent emot oss. Jag får ju också säga att det förefaller en smula egendomligt
att kräva så långt gående »samförstånd», att vi till och med skulle
släppa vad vi anse vara rätt och riktigt. Detta är särskilt egendomligt, skulle
jag vilja tillägga, när man från hans excellens statsministerns och regeringens
sida aldrig sökt något som helst samförstånd med vårt parti, säkerligen icke
i denna fråga och sannerligen icke heller i några andra.

Vad nu beträffar det spörsmål, som här föreligger, uttalade vi redan under
remissdebatten från vårt håll vår uppfattning rörande det sätt, på vilket regeringen
handlagt riksdagens skrivelse angående utredningen i arbetsfredsfrågorna.
Vi ha också motionerat i detta avseende vid årets riksdag, och det är
med anledning av bl. a. denna motion, som andra lagutskottet framlagt sitt här
förevarande förslag.

Jag vill å vårt partis vägnar uttala vårt ogillande av att regeringen icke
blott i det längsta undvikit att upptaga arbetsfredsproblemen, utan även, när
detta äntligen skett, gjort sin ståndpunkt beroende av en rad omfattande frågor,
som väsentligen falla utanför arbetsfredsproblemet och varigenom detta
skjutits undan. Nu få vi veta, att först i början av nästa år kan regeringen
taga ståndpunkt till hur arbetet överhuvud taget skall läggas i dessa ting.
Riktlinjerna för det igångsatta kommittéarbetet stå icke i någon som helst
rimlig överensstämmelse med vad riksdagen verkligen begärt.

Då vi äro av den åsikten, att regeringen icke bort på detta sätt åstadkomma
ett betänkligt uppskov med utredningen av dessa viktiga frågor, ber jag, herr
talman, att få förena mig i det yrkande som herr Hamrin framställde, nämligen
örn bifall till utskottets hemställan i fråga örn klämmen och till reservationen
i fråga örn motiveringen.

Herr Åkerberg: Herr talman! När jag begärde ordet fick jag en erinran
örn att den diskussion, som här tagits upp rörande regeringens ställning till
riksdagen, inte hör samman med den fråga vi nu behandla. Jag förstår detta

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
med hänsyn till de parlamentariska regler, som i allmänhet ha tillämpats inom
vår riksdag. Men å andra sidan kan man väl påstå, att den svenska riksdagen
alltför sällan för på tal frågorna om sina egna arbetsformer, framför allt
örn förhållandet mellan regering och riksdag. Det är ytterst sällan, som vi
trampa utanför den vanliga dagordningen. Med hänsyn till detta hemställer
jag, huruvida icke herr talmannen för denna enda gångs skull ville se genom
fingrarna när detta dock så betydelsefulla ämne föres på tal, kring vilket vi i
allmänhet gå som katten kring het gröt.

Herr Hamrin förklarade, att regeringen bör söka samförstånd med riksdagen.
Det är alldeles riktigt. Regeringen bör inte bara under sin livstid söka
samförstånd med riksdagen, den bör redan innan den kommer till stånd se till,
att den har kontakt med en majoritet inom riksdagen — helst givetvis med
hela riksdagen, örn en sådan utopi skulle vara möjlig att förverkliga. Men
detta kan inte innebära, att regeringen skall sudda ut sina ståndpunkter för
att bli alla möjliga riktningar inom riksdagen till lags, eller att den skall
lägga sina förslag så att de kunna accepteras av herr Hagberg i Luleå och herr
Bagge på Stockholmsbänken. En parlamentarisk regel, som jag för min del
inte kan komma ifrån, innebär att det är regeringen, som skall leda arbetet,
och riksdagen, som skall låta sig ledas. Örn riksdagen inte vill låta sig ledas
av en viss regering, skall riksdagen inte tillåta denna regering att sitta kvar.
Regeringen skall inte vara en exekutor av något obestämt och suddigt, som
heter den allmänna samlingen i riksdagen. Den skall ha sin egen politik. Om
denna inte är riksdagen till lags, då får regeringen packa in.

Herr Westman har fört på tal ett mycket betydelsefullt ämne i dag, som
rör just det parlamentariska samlivet. Det gäller alltså inte de direkta räknemässiga
förutsättningarna för en regerings vara eller icke vara, utan han har
fört på tal vissa andra faktorer, man skulle nästan kunna säga ovägbara faktorer:
frågan örn gentlemannamässigheten vid förhandlingsbordet, i det som vi
kalla korridorpolitiken.

Jag fruktar i alla fall att det inte finns någon möjlighet att i fråga örn detta
komma fram till några bestämda regler. Man kan ju mycket väl erkänna, att
behandlingen av tredjemanslagen fick ett egendomligt förlopp; det har ju
statsministern också i sitt långa och klargörande anförande här medgivit. Men
man får väl också säga, att frågans behandling ifrån det andra hållet har varit
ganska exceptionell. Jag vill erinra örn att vid slutet av fjolårets riksdag beslöt
en majoritet i riksdagen att uttala sig för att det skulle utlysas en urtima
riksdag för behandling av denna fråga, så viktigt ansågs det vara att
den bragtes till en lösning redan under loppet av det föregående året. När
detta inte blev fallet utan frågan sköts över till detta års riksdag, bevittnar
man det egendomliga skådespelet att samma riktningar och samma partier, som
voro så heta på gröten i fjol, lia dröjt ända till slutet av denna riksdag innan
de ansett att frågan borde föras fram på kamrarnas bord. Och ett av de partier,
som visserligen under gnissel från några håll i alla fall var med och enhälligt
voterade till förmån för inkallande av en urtima riksdag, har i år
tagit initiativet till att stjälpa hela frågan.

Ingen kan mera kraftigt än jag yrka på ordhållighet i politiken, framför
allt här i riksdagen. Men det bör ju inte tolkas på det sättet, att ett parti eller
en regering skulle frånsäga sig varje möjlighet att anpassa sin taktik efter
andra partiers uppträdande och att med samma mynt betala en rent politisk
manöver, som givetvis högerns uppträdande i fråga om tredjemanslagen
var.

Herr Westman säger, att det bör finnas vissa aktningsregler i förhållandet
mellan regering och riksdag. Jag kan inte tolka detta uttalande på annat sätt

Torsdagen den 6 juni.

NTr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
än att han menar, att regeringen brustit i sin aktning för riksdagen genom det
sätt, på vilket den uppträdde i frågan om tredje man. Jag har svårt att förstå
grunden för denna antydan eller detta påstående. Själva förutsättningen
för detta, örn det vore riktigt, skulle väl vara att regeringen med det parti,
herr Westman företräder, träffat något avtal, som den sedan inte hållit. Men
i den debatt, som fördes här i lördags angående tredje mans rätt, förekom icke
något sådant påstående vare sig från herr Westmans eller någon annan talares
sida. Herr Westman förklarade, att regeringen sprungit ifrån sin egen
proposition, men något avtal rörande denna proposition har ju veterligen inte
träffats mellan regeringen och något annat parti.

Att en regering lämnar sin proposition i sticket kan ju vara ganska anmärkningsvärt,
men det är dock ingenting exceptionellt. Det förekommer i alla parlament
och det har förekommit förut mer än en gång även i den svenska riksdagen.
Det har också försäkrats inom det parti jag tillhör, att något som helst
avtal icke träffats i den här berörda frågan, som kan tas till intäkt för att
vindicera fram något frångående av naturliga aktningsregler.

Det som är avgörande för en regerings existens är givetvis dess förhållande
till majoriteten inom riksdagen. Det är ju allmänt känt, att regeringens eget
parti inte har majoritet i någondera kammaren. Det är också känt att det
parti herr Westman tillhör genom att giva regeringen sitt stöd i vissa avgörande
frågor har bidragit till att skänka den en majoritet i riksdagens kamrar.
Örn herr Westmans uttalande här i dag skulle betyda, att grunden för denna
majoritet nu vacklar, så vore detta givetvis en mycket allvarlig sak. Men
örn detta vore meningen, tycker jag att det skulle ha sagts ut i klarare ordalag
än som skedde. Det finns ju ingen anledning för en regering att sticka huvudet
i busken och låtsas som örn ingenting hade hänt, därest anledning till
tvivel kan finnas om att den alltjämt åtnjuter riksdagsmajoritetens förtroende.
Men i så fall borde riksdagen ha möjlighet att uttrycka sitt misshag på ett klarare
sätt än som skedde i de sibyllinska ordalag, som vi hörde i det första anförandet
i denna debatt,

Herr Westman: Herr talman! Hans excellens herr statsministern och herr
Åkerberg ha använt den gamla välkända tekniska metoden — jag kanske
bör tillägga den i många fall psykologiskt förklarliga metoden — när man
plötsligt skall svara på vad en motståndare sagt, att utgå ifrån att denne
sagt något annat, och vanligen då något obehagligare och mindre tilltalande,
än vad han verkligen sagt.

Som kammarens ärade ledamöter hörde tog jag i mitt anförande inte upp
frågan om riksdagens och regeringens ställning till varandra i hela dess vidd.
Det var hans excellens herr statsministern, som tog upp den frågan. Vad jag
tog upp var en fråga, som måste ligga mig nära örn hjärtat i min egenskap
av ordförande i ett av riksdagens utskott, nämligen frågan huruvida den
tilldragelse, som utspelades här i lördags, och regeringens uppträdande vid
detta tillfälle, kunde anses överensstämma med god parlamentarisk praxis.
Vi behöva kanske inte vidare diskutera denna fråga, då hans excellens här
förklarat, att han är ense med mig därom, att vad som hände i lördags, när
regeringen övergav sin utskottsbehandlade proposition, icke får betraktas som
något prejudikat.

Emellertid skulle jag vilja något närmare precisera min invändning mot
regeringens handlingssätt ur den parlamentariska teknikens synpunkt med
anledning av vad som förekommit i denna debatt. Jag skall då utgå från
ett yttrande, som hans excellens herr statsministern hade vid överläggningen
i lördags. Hans excellens yttrade, sedan herr Bagge framställt sitt avslags -

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
yrkande, att regeringen och dess parti dragit den slutsatsen, att »det saknas
majoritet såväl för regeringens proposition som också för utskottsförslaget,
och i det läget blir den naturliga lösningen rent bord».

Jag opponerar mig emot att man går en sådan genväg. Huruvida det föreligger
majoritet eller icke för en regeringsproposition eller ett utskottsförslag,
det bör fastslås i de former, som grundlagen anvisat. Sedan föredragningsordningen
blivit bestämd, bör man följa denna föredragningsordning och
låta riksdagens mening komma till uttryck i den slutliga voteringen. Men
man bör icke, för att undvika denna votering, på förhand återtaga sin förut
angivna ståndpunkt.

Jag tror att det är av stor vikt att de regler, som äro skapade för oss här
i riksdagen när det gäller att tillkännagiva vår mening, bli iakttagna. Det
är mest överensstämmande med riksdagens värdighet att så sker. Denna synpunkt
har för mig haft den stora betydelse, att jag velat föra den på tal,
och jag har ansett att det funnits skäl att göra det i detta sammanhang.
Yi diskutera ju nu en fråga, arbetsfredsfrågan, som när den en gång kommer
till riksdagen kan ge anledning till minst lika svåra meningsmotsättningar som
de. vilka trätt i dagen vid behandlingen av lagstiftningsärendet rörande tredje
mans rätt.

Herr Forslund: Herr talman! Efter den rätt märkvärdiga diskussion, som
här förts i en och en halv timme, vill jag endast ge uttryck för den meningen,
att det ärende som här behandlas icke är av sådant slag, att man har
anledning att ånyo fatta ett riksdagsbeslut örn skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan örn särskilda åtgöranden, när riksdagen redan tidigare skrivit
i frågan. Jag anser detta så mycket mer opåkallat som man bakom all denna
diskussion kan spåra ett starkt intresse för sådant, som jag inte alls kan
ge min anslutning till. Dessutom har jag fullt förtroende för regeringen även
när det gäller handläggandet av detta mycket viktiga ärende.

Då jag tillhör dem, som vid detta utlåtande tecknat en blank reservation,
vill jag i all korthet yrka avslag på utskottets hemställan.

Häri instämde herr Lindley och herr Carlsson, Olof.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder förekommit följande yrkanden: 1 :o) att vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt skulle bifallas med utelämnande av motiveringen;
2:o) att utskottets hemställan skulle bifallas med godkännande av
den motivering, som förordats i den av herr Österström m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Herr talmannen anförde vidare, att med anledning av vad sålunda yrkats
propositioner komme att framställas särskilt angående utskottets hemställan
och särskilt beträffande motiveringen.

Därefter gjorde herr talmannen till en början enligt de i fråga örn utskottets
hemställan förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till berörda
hemställan samt vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Forslund och Lindley begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. (Forts.)
Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet med de yrkanden, som förekommit
beträffande utskottets motivering, propositioner, först därpå att motiveringen
skulle utelämnas samt vidare på godkännande av den motivering, som
förordats i den av herr Österström m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på motiveringens utelämnande, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bagge begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att motiveringen i andra lagutskottets utlåtande nr 36 skall
utelämnas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i den av herr Österström
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 59.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning örn yrkesföreningar.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 254 av herr Nylander m. fl. samt motionen i andra kammaren
nr 438 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen i huvudsaklig
överensstämmelse med av motionärerna utvecklade synpunkter måtte hos

Första kammarens protokoll 1985. Nr kO. 2

Äng. lagstiftning
om
yrkesföreningar.

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. lagstiftning om yrkesföreningar. (Forts.)

Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning och framläggande av förslag
angående lagstiftning örn yrkesföreningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, I: 254 och II: 438, måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning
och för riksdagen framlägga förslag angående lagstiftning örn ideella
föreningar, vid vilken utredning borde beaktas frågan, huruvida särskilda
regler i vissa avseenden borde meddelas för några slag av dylika föreningar,
sådana som yrkesföreningar och andra föreningar med särskilda syften.

Reservation hade anmälts av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Forslund,
Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,
vilka yrkat avslag å de föreliggande motionerna.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Till detta utlåtande ha jag och mina
partivänner i andra lagutskottet fogat en reservation, som jag ber att med
några ord få motivera.

I de motioner, som givit anledning till det föreliggande utskottsutlåtandet,
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
skyndsam utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning örn
yrkesföreningar. över motionerna lia inhämtats yttranden från olika håll,
och jag skall tillåta mig att åberopa ett par av dem, särskilt svenska arbetsgivareföreningens,
som jag förmodar betraktas såsom auktoritativ på det håll,
där man väckt motionerna.

I arbetsgivareföreningens yttrande påpekas först och främst, att man vid
granskning av motionerna haft svart att bilda sig en klar uppfattning örn
vad motionärerna i sak åsyfta med sitt utredningsförslag. I detta uttalande
måste jag till fullo instämma. Det tycks vara så, att man å ena sidan önskar
en lagstiftning, som i viss mån kan vara ägnad att begränsa redan befintliga
yrkesorganisationers inflytande — framför allt arbetarorganisationernas —
och å andra sidan eftersträvar att genom en del åtgärder, som äro ganska
oklart framställda, hjälpa fram en organisationsrörelse^ på områden, där en
sådan inte finnes. Arbetsgivareföreningen har framhållit, att en lagstiftning
av det slag, som här kräves, inte är behövlig. Arbetsgivareföreningen
säger sålunda: »Att tillgripa lagstiftning även för att reglera dessa sammanslutningars
inre förhållanden» — alltså närmast fackföreningarnas och arbetsgivareföreningarnas
— »är ingalunda pa samma sätt motiverat utan kan
tvärtom skapa ett obehörigt tvång på den fria utvecklingen.» Det heter
vidare: »Detsamma är förhållandet med försöket att på konstlad väg driva
fram sammanslutningar inom områden, där fria och naturliga krafter intet
åstadkommit. Det är svenska arbetsgivareföreningens åsikt, att även på
dessa avsnitt av det ekonomiska livet friheten är den bästa fostraren och att
statliga ingripanden icke böra vidtagas utan tvingande skäl. För arbetsmarknadens
förhållanden är det bestämt lyckligare, örn parterna, alltefter organisationernas
naturliga utveckling, få lära sig umgås med varandra på egna,
fria förutsättningar, än örn de skola tvingas samman under former, som icke
äro deras.»

Detta uttalande torde äga intresse även med tanke på den debatt, som nyss
förekom angående åtgärder till arbetsfredens bevarande.

Även kommerskollegium har ansett det vara onödigt med en särskild framställning
till regeringen i detta avseende. Kollegiet hänvisar ^till 1931 års
kommitté för utredning angående privatanställda, vilken har fått i uppdrag
att sysselsätta sig med dessa spörsmål. De anställdas centralorganisation —

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. lagstiftning om yrkesföreningar. (Forts.)
Daco — Ilar ävenledes hänvisat till denna utredningskommitté och anser sig
icke kunna tillstyrka motionärernas yrkande.

Socialstyrelsen har ställt sig skeptisk men har betonat önskvärdheten av
att få till stånd en lagstiftning angående ideella föreningar i allmänhet, och
det är på detta uttalande andra lagutskottet bär byggt sitt utlåtande.

Som herrarna torde ha observerat, innebär nämligen andra lagutskottets utlåtande
icke ett bifall till motionerna, utan utskottet hemställer i anledning
av motionerna, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
utredning angående lagstiftning örn ideella föreningar i allmänhet, varvid
skulle ägnas särskild uppmärksamhet åt de yrkesföreningar, varom här är
fråga. Jag ber då att få påpeka att från de ideella föreningarna i allmänhet
— jag tänker på nykterhetsföreningar, idrottsföreningar, missionssällskap
och sådana — har icke, såvitt jag vet, uttalats någon önskan örn en lagstiftning
i syfte att reglera deras verksamhet. Det är klart, att det kan anföras
skäl, som tala för en sådan lagstiftning, men jag skulle tro, att det
bland dessa föreningar komme att väcka förvåning, ja, kanske bekymmer, om
• statsmakterna plötsligt började syssla med lagstiftning rörande deras verksamhet.

Jag skall, herr talman, inte ge mig närmare in på detta ämne. Jag tillåter
mig endast att yrka avslag på det föreliggande utskottsutlåtandet. och de motioner,
som givit anledning till detsamma.

Herr Westman: Herr talman! Som den föregående ärade talaren mycket
riktigt påpekade har utskottet icke tillstyrkt de föreliggande motionerna,
utan utskottet har — jag erkänner, att det ligger till på det sättet -— gått utöver
motionernas ram och med användande av den initiativrätt, som, låt vara
att den är begränsad, tillkommer ett lagutskott, föreslagit en utredning med
vidare syftning, nämligen rörande en lagstiftning för ideella föreningar överhuvud
taget.

Det är en gammal lagstiftningsfråga, som på det viset får en stöt framåt
av utskottet. Behovet av en lagstiftning rörande ideella föreningar och stiftelser
är sedan länge erkänt. Man behöver endast läsa vad socialstyrelsen
har sagt därom för att se, hur trängande detta behov är. Socialstyrelsen påpekar
ju, att det icke finns några rättsliga regler, som bestämma, hur man
skall förfara i det fallet, att en förenings ledning icke i vanlig ordning erhåller
förnyat mandat men, i stället för att ställa sina platser till förfogande,
skaffar sig ett slags förnyat mandat genom anordnande av en i stadgarna ej
förutsedd allmän omröstning bland medlemmarna. Man kan också tänka sig
sådana fall, då genom en överrumpling föreningens tillgångar tagas örn hand
av en minoritet, som ämnar göra ett illojalt bruk av dem. Det kan även inträffa,
att en förening råkar i upplösningstillstånd. Yern skall då likvidera
föreningen? Vad finns det för garanti, att i ett sådant fall icke föreningens
tillgångar förskingras av egennyttiga personer?

En reglering av dessa förhållanden och många andra är ett behov, som
styrkts av det levande livet, och det är med hänsyn till sådana företeelser,
som utskottet har ansett, att det vore i synnerligen hög grad önskvärt, att
man nu toge upp problemet örn lagstiftning för ideella föreningar överhuvud
taget. Det må vara sant, att en hel del av de ideella föreningar, som nu finnas,
särskilt de stora, betydelsefulla och livskraftiga föreningarna, skaffat sig
sådana stadgar och bestå av medlemmar med så god föreningsanda, att några
missbruk där icke förekomma, men det är icke för dem man i detta fall
vill lagstifta, utan det är för de tvivelaktigare fallen.

Härtill kommer också en annan synpunkt, nämligen den, att till de ide -

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Lagförslag om
virkesmätning.

Äng. lagstiftning om yrkesföreningar. (Forts.)
ella föreningarna hör en mycket skiftande samling av organisationer, som avse
att tillgodose olika ändamål. Det kan mycket väl tänkas, att det är lämpligt,
att lagstiftaren hjälper dessa olika organisationer att utbilda en form,
som är avpassad för vars och ens särskilda syfte. Vi ha ju redan gjort en
första ansats till en differentiering i lagstiftningen på associationernas område.
Vi ha en lagstiftning för aktiebolag och en annan för ekonomiska föreningar
av olika slag med begränsad eller utan personlig ansvarighet o. s. v. Nu
är det fråga örn, att man skulle undersöka, huruvida det inte vore skäl att differentiera
fram särskilda former även för vissa slag av ideella föreningar, som
ha alldeles speciella syften.

De båda synpunkter, som utskottet anlagt, äro alltså, dels att man skall införa
rättslig säkerhet för att en förenings angelägenheter skötas på ett tillbörligt
sätt och att dess tillgångar icke förskingras, och dels att man bör,
därest det visar sig behövligt, utbilda differentierade former, som kunna vara
till gagn för olika slag av ideella föreningar.

Detta är de skäl, som föranlett utskottet att för riksdagen framlägga det
förslag, som nu föreligger till kammarens prövning, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bagge: När de av motionärerna, som deltagit i behandlingen i ut skottet,

ha kunnat vara med på utskottsförslaget, beror det därpå, att man
inom utskottet liksom i socialstyrelsens utlåtande har påpekat, att en lagstiftning
rörande yrkesföreningar lämpligen bör företagas mot bakgrunden av
en lagstiftning för ideella föreningar i allmänhet. Det förefaller, som örn en
sådan uppfattning vore berättigad, och vi ha därför, som sagt, kunnat gå med
på saken, i synnerhet som utskottet i sin motivering säger, att en lagstiftning
örn yrkesföreningar lämpligen hör ingå som ett led i en allmän lagstiftning
örn ideella föreningar. Utskottet menar, att vid denna utredning hör
upptagas till prövning, »huruvida speciella regler i vissa avseenden kunna
visa sig vara erforderliga för vissa ideella föreningar med särskilda syften,
t. ex. yrkesföreningar».

På det sättet ha vi nu lyckats få fram en fråga, som enligt vår mening är
av den allra största betydelse, och jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare pa
avslag å vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckta motioner angående obligatorisk pensionering av äldre anställda
inom näringslivet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
virkesmätning, dels ock i ämnet väckta motioner.

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Lagförslag om virkesmätning. (Forts.)

Genom en den 8 mars 1935 dagtecknad proposition, nr 140, vilken hänvisats
till andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag örn virkesmätning.

Med anledning av sagda proposition hade inom riksdagen väckts följande
motioner, som jämväl hänvisats till andra lagutskottet, nämligen inom första
kammaren nr 317 av herr Frändén m. fl. och nr 323 av herr Johan Larsson
samt inom andra kammaren nr 562 av herr Åqvist och herr Nilsson i Karlstad,
nr 563 av herr Näslund m. fl., nr 564 av herrar Andersson i Rasjön och Hilding,
nr 575 av herr Danielsson och nr 576 av herr Nordström.

I motionerna 1:317 av herr Frändén m. fl. och 11:563 av herr Näslund
m. fl., vilka motioner voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
med avslag å propositionen besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om framläggande till 1936 års riksdag av nytt förslag till lag örn virkesmätning
i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i motionerna angivna riktlinjer.

Enligt överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
hade omförmälda proposition och motioner hänskjutits till behandling i sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott, vilket utskott i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande, att förevarande proposition ej kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag örn virkesmätning;

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar von Stockenström, Frändén, Sandström
i Sollefteå, Gabrielsson, Gustafson i Kasenberg och Tersson i Grytterud, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort föreslå,

A) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 140;

B) att riksdagen med bifall till motionerna 1:317 och 11:563 måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn framläggande till nästa års
riksdag av förslag till lag örn virkesmätningsföreningar i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förut i utlåtandet anfört; och

C) att motionerna 1:323, 11:562, 11:564, 11:575 och 11:576 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag skall inte ingå på någon längre motivering
av min ståndpunkt, utan jag ber att få hänvisa till den reservation,
som fogats till utlåtandet av herr von Stockenström m. fl.

I denna reservation ha vi gjort gällande, att den föreslagna lagstiftningen
dels inte kan anses vara absolut nödvändig och dels skulle komma att fördyra
inmätningen vid skogsförsäljningar genom det s. k. virkesmätningsmonopol
med vidlyftiga anordningar som skulle upprättas. Jag hänvisar till
reservationen på sidan 49, där reservanterna framhålla: »att en lagstiftning
med så omständliga, statliga bestämmelser av tvingande natur angående inmätning
av köpvirke, som innefattas i den av Kungl. Maj:t nu föreslagna lagen
örn virkesmätning, säkerligen skulle vara ägnad att fördyra inmätningen
och såmedelst verka minskande på skogsägarnas behållning av skogsförsäljningarna».

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Lagförslag om virkesmätning. (Forts.)

Vi ha menat, att man skulle bibehålla på frivillighetens väg bildade tumningsföreningar
med medbestämmanderätt även för skogssäljarna, och att denna
anordning skulle ställa sig betydligt billigare. Vi ba ansett, att den här
föreslagna lagstiftningen skulle i så avsevärd grad öka skogssäljärnäs omkostnader,
att lagstiftningen egentligen snarare vore till skada än till gagn.
Vi ha därför i vår reservation hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning i frågan att framläggas till
nästa års riksdag.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag hade knappast trott, att det skulle bli

någon vidare debatt i denna fråga, men eftersom här framställts ett yrkande
örn bifall till reservationen, anser jag mig böra yttra några ord.

Jag vill först erinra örn att — såsom också framgår av utskottets utlåtande
— frågan örn en lagstiftning på förevarande område framkom redan år
1925. Mer än tio år lia alltså gått, sedan lagen först blev påtänkt. Det är
därför enligt min mening inte en dag för tidigt, örn en lagstiftning nu kommer
till stånd på detta område, utan snarare tvärtom, men man får kanske trösta
sig med att det är bättre sent än aldrig.

Örn jag alltså anser mig kunna uttala min tillfredsställelse över att Kungl.
Maj :t nu har framlagt det föreliggande lagförslaget, tror jag också, att jag
utan överdrift kan påstå, att denna min uppfattning delas av många tusenden
mindre skogsägare i detta land. Jag kan ju säga, att förhållandet mellan å .
ena sidan virkesmätningsföreningarna eller tumningsföreningarna, som de kallas,
och å andra sidan virkesförsäljarna nog icke är det allra bästa. Det erkänna
också reservanterna i sitt yttrande på sid. 49 i utlåtandet, vilket nyss
åberopades av den föregående ärade talaren. Det heter nämligen där: »Obestridligt
torde vara, att ett rätt allmänt missnöje bland de enskilda skogsägarna
i vissa skogsområden i vårt land, där hittills tumningsföreningar handhaft
inmätningen av s. k. köpvirke, är rådande» o. s. v. Detta uttalande tycker
jag snarast talar för att en lagstiftning bör komma till stånd.

Jag skall naturligtvis nu inte i detalj ingå på lagförslaget, men jag anser
mig i alla fall böra omnämna vissa punkter i detsamma. Innan jag goldet,
vill jag emellertid, herr talman, deklarera, att jag inte vill uttala mig så
skarpt mot de nuvarande tumningsföreningarna, som reservanterna i alla fall
lia gjort, men jag kan instämma med dem däri, att det är önskvärt, att en
lagstiftning kommer till stånd.

Örn jag således inte har något att invända emot en lagstiftning på detta
område, utan tvärtom anser den önskvärd, såsom jag redan nämnt, måste
jag likväl säga, att jag helst hade sett, att lagen fått en större omfattning än
den faktiskt givits i det föreliggande förslaget. Jag menar därmed, att lagen
skulle ha omfattat inte endast s. k. köpvirke utan allt virke, som är avsett
för industriellt ändamål, alltså även s. k. rotköpt virke. Det är möjligt, att
lagen, därigenom att detta virke undantagits, inte kommer att få den effekt,
åtminstone på vissa områden, som man skulle ha önskat. Det har också uttalats
farhågor för att kostnaderna för inmätningarna skulle bi alltför stora,
därest man nu ginge den här föreslagna vägen. Ty det är klart, att ju mera
virke, som inmätes genom virkesmätningsnämndernas — eller »monopolet»,
som det kallas — försorg, desto mindre bli kostnaderna per kubikmeter räknat.
Framför allt ur den synpunkten har jag ansett det önskligt, att lagen
även skulle omfattat det rotköpta virket, men på grund av det uttalande, som
statsrådet gjort i propositionen, har jag inte ansett mig höra i utskottet framställa
något yrkande därom. I varje fall förutsättes, såsom också utskottet

Torsdagen den G juni.

Nr 40.

Lagförslag örn virlcesmätning. (Forts.)
säger, att det skall ligga i virkesköparnas intresse att låta mätningsnämnderna
ombesörja inmätning även av sådant virke, som är undantaget enligt lagen.
Utskottet säger också, att om detta icke skulle visa sig bli fallet, får man
taga under övervägande, huruvida man icke borde ändra lagen i det avseendet.
Utskottet säger nämligen därom på sid. 15: »Utskottet förutsätter härvid, i likhet
med departementschefen, att mätning av s. k. eget och rotköpt virke i stor
utsträckning kommer att uppdragas åt virkesmätningsnämnderna. Skulle virkesmätningsnämnderna
likväl ej komma att anlitas för mätning av nyssangivet
virke i avsedd omfattning samt mätningskostnaderna till följd härav komma
att avsevärt stegras, torde, såsom departementschefen framhållit, detta kunna
utgöra anledning att till övervägande upptaga frågan örn utvidgning av virkesmätningsnämnds
befogenhet beträffande dylikt virke.» Jag vill särskilt
understryka detta uttalande, ty det kan, som sagt, bli nödvändigt att på det
sättet utvidga mätningsnämndernas befogenhet, örn det skulle visa sig, att
virkesköparna, så att säga, trotsade lagen.

Man har gjort den invändningen mot lagförslaget, att det inte finnes något
behov av lagen. Jag medger gärna, att så kan vara förhållandet på vissa
orter, men jag tror, att jag med fog kan påstå, att inom de delar av riket,
som jag bäst känner till, framför allt i mitt hemlän, ett verkligt behov föreligger
av denna lag. Jag vill också erinra örn att där behov av lagen icke
föreligger, behöver den inte heller tillämpas. Enligt 1 § i lagen stadgas bl. a.:
»Konungen äger, då skäl därtill äro, efter hörande av virkessäljare och virkesköpare
samt vederbörande hushållningssällskap och handelskammare, förordna
att» inom vissa län, som finnas i paragrafen uppräknade, »mätning

—---må---ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd varom i

denna lag förmäles.» Man får ju förutsätta, att det inte faller Kungl. Majit
in att föreskriva lagens tillämpning inom sådana områden, där^ ingen önskar,
att lagen skall gälla. Jag tror därför, som sagt, att den farhåga, som uttalats,
inte är befogad.

Även örn jag, såsom jag nyss nämnde, helt och hållet kan instämma med
reservanterna beträffande de nuvarande virkesmätningsnämnderna, måste man
i alla fall säga — och det ligger i sakens natur — att de på grund av sin tillkomst,
organisation och sammansättning inte kunna motsvara de anspråk, som
ur virkessäljarnas synpunkt rimligen kunna ställas på ett objektivt och neutralt
mätningsförfarande.

Här har avgivits en reservation med yrkande, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition. Jag måste säga, att det förefaller litet egendomligt,
att man kan framställa ett sådant yrkande, då man i början av motiveringen
för reservationen gör sådana uttalanden som dem jag nyss. citerade.
Vidare ifrågasattes under punkt B) att riksdagen skulle besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn framläggande till nästa års riksdag av förslag till
lag örn virkesmätningsföreningar i huvudsaklig överensstämmelse med vad
reservanterna anfört. Jag måste säga, att jag för min del inte förstår, varför
man först skulle begära, att riksdagen skall avslå lagen, men sedan hemställa
om framläggande till nästa års riksdag av en motsvarande lag. Det
anser jag vara fullkomligt onödigt, och jag vill uttala den förhoppningen, att
riksdagen inte bifaller reservationen. Jag vill också erinra örn att. i Norge,
där det finnes betydligt starkare virkessäljarorganisationer än här i Sverige,
har man redan genomfört ett sådant mätningsmonopol, som man nu föreslår
skall genomföras här. Denna anordning blir alitsa ingenting enastående för
vårt land utan är som sagt redan genomförd i ett, av våra grannländer.

Jag skall, herr talman, inte längre uppehålla tiden utan vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Lagförslag om virkesmätning. (Forts.)

Herr Tham, Vollrath: Det har redan framhållits en mångfald olägenheter,
som äro förknippade med det föreslagna tumningsmonopolet, såsom tidsutdräkt,
kostnader och minskat, rotvärde. Jag kommer därför att inskränka
mig till några allmänna reflexioner.

Man frågar sig, vad det är, som är anledningen till att denna tanke först
väckts av enskild, motionär och sedan upptagits av Kungl. Majit i föreliggande
förslag till lag örn virkesmätning? Huvudskälet torde vara av rent
psykologisk art. Det har nämligen väckt en del förargelse och misstämning,
att nu existerande virkesmätningsföreningar endast representerat köpareintresset.
Säljarna ha varit orepresenterade, och därför ha de känt sig tillbakasätta.
Jag för min del har aldrig varit någon vän av dessa föreningar,
dels därför att de varit alltför ensidigt betonade, dels därför att mätningskostnaderna
ställt sig högre genom dessa intumningsföreningar än genom den
gemensamma tumningen, där både köpare och säljare varit representerade
och hjälpts at vid arbetet, men framför allt därför, att virkesintumningen berör
en angelägenhet, som i lika grad gäller både säljare och köpare och bör
vara baserad på samförstånd och förtroende. Tack vare gott samförstånd
inom de vattendrag, där jag haft min verksamhet under 40 år, har virkesmätningen
där utförts utan hjälp av tumningsföreningar, men dock under fullt
effektiv kontroll.

Då jag sålunda, har en viss erfarenhet på detta område och alltid stått
utanför dessa omtvistade intumningsföreningar, torde mitt omdöme kunna tillmätas
en viss opartiskhet. Herr Tjällgren framhöll nyss, att det just inte
rådde något lyckligt förhållande mellan virkessäljarna och intumningsföreningarna.
Det har jag ju redan antytt, men jag vill vitsorda, att dessa
föreningar oavsett nyss anmärkta ensidighet lyckats skapa noggrannhet och
enhetlighet i arbetets utförande samt motverka användandet av osunda mätningsmetoder,
som tidigare praktiserats.

Då mätningsföreningarna sålunda befordrat både utveckling och kontroll
och inom sig representera en stor fond av sakkunskap och erfarenhet, borde
man, i stället för att slopa en beprövad organisation, i enlighet med reservanternas
förslag i önskvärda fall behålla desamma efter en ändamålsenlig
omläggning, som skapar det samförstånd mellan köpare och säljare, vilket
man innerst siktar till. Det ligger något nedsättande i att staten genom
ett virkesmätningsmonopol skall utöva tillsyn och kontroll över svensk industris
råvaruanskaffning. Då därtill kommer, att den föreslagna apparaten
är tungskött, otymplig och kostsam, kommer lagen, om den antages, att
bli till storskada och kommer nog i längden att mottagas med mycken misstro
och utan någon glädje. En ^vacker dag ingriper väl staten, får man förmoda,
på något annat håll, där mått, mål och vikt användas. Missnöjda människor
finns det alltid, men därför skall man inte sätta samhället under förmyndare.

Herr talman! Då den till utskottets betänkande av herr von Stockenström
med flera avgivna reservationen pekar på en lösning i samförståndets
tecken genom den föreslagna skrivelsen till Kungl. Majit, hoppas jag, att
vi skola kunna enås örn denna lösning genom att bifalla reservationen. I
annat fall befarar jag, att utskottets förslag, örn det bifalles, kommer att bli
en stridssignal.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr von Stockenströms med
flera reservation.

Herr Westman: Herr talman! Jag skall be att få yttra endast några få
ord med anledning av den siste ärade talarens anförande.

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Lagförslag om virkesmätning. (Forts.)

När han slutade med orden, att ett antagande av utskottets hemställan
skulle bli en stridssignal, så ger jag honom rätt däri, att det bör bli en stridssignal
emot sådana företeelser, som innebära ett oskäligt mätningsförfarande
utövat gentemot säljarna. Men det kan inte bli en stridssignal gentemot alla
Sveriges trävarubolag. Jag kan försäkra den ärade talaren, att jag har fått meddelande
därom, att man inom vissa landsändar även från trävarubolags sida
anser, att det vore lyckligt, örn denna lag gick igenom, därför att man på
dessa håll är besvärad av illojala mätningsmetoder, som nu förekomma vid
sidan av de lojala.

Vi lia inom utskottet noggrant övervägt, om det skulle vara nödvändigt
att med lagens hjälp genomföra en sådan organisation som den nu föreslagna.
Det har. visat sig, att man kunde inte undvika att göra det. Från
virkessäljarnas sida ha framförts så många klagomål, och det råder bland
dero. en misstro, sorn. är så utbredd, att staten inte kan undgå att på detta
område reglera mätningsförfarandet. Det är ju för övrigt inte något enastående,
det har ju skett även på andra områden, där det uppstått svårigheter
för ena eller andra parten att kontrollera riktigheten av en mätning.

Från en del håll har sagts, att man hade kunnat bygga på de nuvarande
tumningsföreningarna. Men jag får erinra örn, att i större delen av Sverige
äro dessa tumningsföreningar redan nu ganska bräckliga och sammanhållningen
inom dem lämnar mycket övrigt att önska, fastän de nu äro sammansatta,
av representanter endast för köparna. Skulle man nu på frivillighetens
väg i dessa föreningar insätta representanter även för säljarna, skulle naturligtvis
anledningarna till slitning inom föreningarna ökas. Man skulle då
riskera, att föreningarna sprängdes och att man åter kom tillbaka till det
oordnade. tillstånd, som rådde före tumningsföreningarnas inrättande. Då
förekom ju allmänt två metoder för illojal konkurrens, den ena, att man betalade
litet men tummade liberalt, och den andra, att man gick tillväga på motsatta
sättet, i båda fallen affärsmetoder, som i längden voro skadliga för båda
parterna .och som inte voro gagneliga för ett sunt näringsliv.

Det tvang, som här föreslås, är inte större än vad som är alldeles nödvändigt,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Arvedson: Herr talman! En ärad talare i folkpensioneringsfrågan i
gar framhöll, att örn statskassan skulle gå i land med alla de stora utgifter,
som nu föreslås, vöre det nödvändigt, att statsmakterna också tänkte på att
näringslivet, produktionen och det arbetande folket finge varken till övermått
betungas, med för högt skattetryck eller bindas i så stränga former, att de
förväntningar, som ställdes på dem, inte skulle kunna uppfyllas. Enligt min
mening är. det här föreliggande utskottsförslaget, om det upphöjes till lag,
just ett sådant hinder. Genom avsevärt ökade mätningskostnader kommer
skogsägarnas nu för tiden begränsade avkastning av skogskapitalet att minskas,
.och genom tunga byråkratiska former kommer en sådan lag att skaffa
den råvaruköpande industrien och dess utövare ökat arbete och ökade bekymmer.
Jag anser, att det på den kungl, propositionen grundade utskottsförslaget
kommer att till ingen nytta åstadkomma beklagliga ingrepp uti och
avsevärda onödiga kostnader för näringslivet. Det har här förut framhållits,
att denna fråga torde ha fått sin upprinnelse och sin politiska färg på grund
av vissa norrlandsbolags okloka vägran att låta virkesförsäljarna erhålla ett
berättigat inflytande i styrelserna för mätningsföreningarna. Jag kan i alla
fall icke förstå, att icke utskottet i anslutning till av i ärendet kunniga motionärer
framförda skäl velat lösa denna fråga på ett praktiskt sätt i ungefärlig
överensstämmelse med reservanternas förslag och utan nu föreslagna

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Lagförslag orri virkesmätning. (Forts.)
betungande ingrepp. Jag kan gärna understryka, att samtliga reservanter
här representera en utmärkt sakkunskap på området, en sakkunskap, som
mig veterligen icke är orienterad åt industriens håll, utan som i stället företräder
virkessäljarnas intressen, dessa virkessågare, som ytterst få betala det
föreslagna dyrbara kalaset.

Skulle nu lagen partout genomföras, så borde den hava begränsats till de
områden, där inmätningsföreningar hittills funnits, det vill säga till de stora
flottlederna. Men på grund av byråkraters och lagförslagsskrivares oemotståndliga
lust att uniformera, kommer den nu antagligen även att genomföras
för områden, där man icke har någon traktan efter den, utan i stället vill
slippa alla de olägenheter och kostnader, som den kommer att föra med sig.
Det är såsom skogsägare i Värmlands bergslag och såsom representant icke
endast för övriga enskilda skogsägare där, utan även antagligen för samtliga
andra virkesförsäljare, som hittills i regel icke haft med några inmätningsföreningar
att göra, som jag tagit mig friheten att föra talan i denna sak.
Jag vill då åberopa samtliga de skäl för avslag å den kungl, propositionen,
som av i ärendet i olika avseenden så sakkunniga personer som herrar Andersson
i Rasjön och Nordström i sina motioner framförts, skäl, som jag
emellertid inte vågar upptaga kammarens tid med att nu upprepa.

Herr Bagge sade i går i ett anförande här i kammaren, att det dummaste
man kan göra är att försöka spå, hur något kommer att gå i framtiden. Jag
tror nog, att den regeln nästan alltid är riktig, men skulle likväl i alla fall
våga att här framföra en spådom, och den går ut på, att om det nu framlagda
förslaget upphöjes till lag, det snart torde komma att utbreda sig ett allmänt
missnöje med dess tillkomst, örn denna lag ej av såväl Kungl. Maj :t som
av samtliga de korporationer och institutioner, som skulle få med den att göra,
smidigt tillämpas, med all hänsyn tagen till på olika orter rådande olika
förhållanden.

Herr talman, jag ber att få ansluta mig till reservanternas förslag!

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det har under debatten yttrats, att
denna lagstiftning skulle vara ett alltför långt gående ingrepp i näringslivets
frihet. Jag skall inte upptaga någon stor diskussion örn den saken, jag
vill endast påminna därom, att staten ju sedan mycket länge tillbaka ansett
det vara en uppgift att se till, att den, som säljer en vara, exempelvis också
skall använda mått och vikter, som äro av staten kontrollerade.. Det är i
grund och botten ingenting annat, när staten på detta område, där det gäller
mjmket speciella förhållanden, också ser till, att det mätes med rätta mått.

Jag kan mycket väl förstå, örn man på vissa håll säger: saken skulle
väl kunna genomföras på ett annat sätt. Jag förmenar emellertid, att hela
detta tal örn att den här lagen skulle komma att leda till ökade kostnader,
att den skall leda till byråkratiska former etc., representerar yttranden, som
mte äro styrkta, utan som i mycket hög grad äro påståenden ut i rymden.
När kommissionens förslag varit ute på remiss hos myndigheter och korporationer,
och deras yttranden kommit in, fanns också hela denna kritik upptagen
i dessa yttranden. För min del fann jag det vara. mycket angeläget
att bli övertygad örn, huruvida dessa påståenden stödde sig på verkligheten
eller blott voro uppkonstruerade, och jag måste för min del säga, att jag sällan
funnit så mycket uppkonstruerat, som jag fann i dessa påståenden. ° Jag
tror därför att man kan med ganska stort lugn låta denna lagstiftning gå till
tillämpning, och tror, att dessa överord även i fortsättningen komma att visa
sig vara överord. .

Då det dessutom säges, att det är något slags lagskrivarklåfingrighet som

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Lagförslag om virkesmätning. (Forts.)
gjort, att denna lagstiftning utsträckts till områden, där man för närvarande
inte Ilar några virkesmätningsföreningar, så vill jag fästa uppmärksamheten
på, att hela lagstiftningen är en ramlagstiftning. Den omfattar så stor del
av landet, där man rimligen kan tänka, att dessa problem behöva hyfsas, men
det finns ingenting i lagstiftningen, som säger, att det ifrågasatta förfaringssättet
skall tillämpas inom hela detta område. Det har fastmera på ett kraftigt
sätt understrukits, att hela lagstiftningen skall bringas i tillämpning inom
sådana områden, där från kontrahenternas sida visats intresse för och önskan
att få lagstiftningen tillämpad.

Jag skulle till sist vilja till vad som förutsagts örn reservationen tillägga,
att jag varit mycket intresserad för en linje, som liknade reservationens. Det
hade från många håll framställts förslag örn den saken, och jag fann angeläget
vara att tillse, örn det fanns möjlighet att komma fram på den linjen.
Jag kom emellertid till den uppfattningen, att vill man överhuvud lösa dessa
frågor på ett hyggligt sätt, kan man inte göra det enligt den utväg, som reservationen
erbjuder. Jag vill bara till vad jag förut har sagt lägga ett enda
exempel. Jag vill nämna, att många klagomål över mätningsförfarandet ha
kommit till mig från södra delen av Norrbottens län, och därifrån har det
framställts många kraftiga önskemål örn att åtgärder skulle vidtagas. Men
inom det området finns ingen mätningsförening. Någon förening existerar
icke, och då det inte finns någon förening, kan man inte genomföra saken på
reservanternas väg. Man kan ju inte komma med en lagstiftning, genom vilken
man tvingar folk att bilda föreningar, utan skall man komma fram till
något mått av tvång, så måste man gå den väg, som propositionen erbjuder.
Ty det kan vara så och är också så, att det inom vissa områden finns så stora
trävarubolag, att de äro alldeles tillräckligt utrustade för att upprätthålla sitt
eget mätningsväsen, och de orättvisor, som påtalats, alstrade av det psykologiska
tryck, säljarna känna, äro ju lika starkt förekommande inom sådana
områden som inom områden, där det finns mätningsföreningar. Det är ett av
de starka skäl, som tala för att det, örn man nu överhuvud skall gå till en
reglering av dessa frågor, inte finns någon annan utväg än den, propositionen
och utskottets förslag innebära, en utväg, som jag tror, att man inom kammaren
kan vara övertygad örn kommer att tillämpas med hela den försiktighet,
som naturligtvis ett statsingripande på detta invecklade område kan
böra medföra.

Herr Tjällgren: Jag begärde ordet med anledning av herr Thams anförande.
Herr Tham frågade vad som egentligen är anledningen till att detta
lagförslag lagts fram. Örn jag vågar svara på den frågan, skall jag be att än
en gång få citera vad reservanterna sagt överst på sid. 49 i utlåtandet. De yttra:
»Obestridligt torde vara, att ett rätt allmänt missnöje bland de enskilda skogsägarna
i vissa skogsområden i vårt land, där hittills tumningsföreningar handhaft
inmätningen av s. k. köpvirke, är rådande däröver, att virkessäljarna haft
ringa eller intet inflytande på dessa föreningars verksamhet.» Det är just anledningen
till förslaget. Jag tror mig därmed ha svarat på herr Thams fråga.
Det är ju så som reservanterna mycket riktigt säga, att dessa tumningsföreningar
tillsättas av virkesköparna. Virkesköparna tillsätta styrelse och tjänstemän,
de tillsätta också dem, som skola utföra mätningen. Det är klart, att
hela denna organisation eller institution måste bli ensidigt inställd och inriktad.
Det kan inte hjälpas, även om det är de allra yppersta och hederligaste
personer, som både sitta i styrelsen och som lia att utföra mätningen.
Jag riktade intet klander emot dessa personer, utan det är själva systemet, som
jag inte anser vara bra.

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Lagförslag örn virkesmätning. (Forts.)

Sedan yttrade herr Tham, att den här saken skulle gått att lösa efter samförståndslinjen,
och det hade ju i den delen uttalats eller ställts i utsikt, att
virkesförsäljarna skulle få medinflytande i de tumningsföreningar, som nu
finnas. Jag vill då bara framställa den frågan: Varför har man inte kommit
med det erbjudandet förut utan kommer med det just nu, då en proposition i
ämnet har förelagts riksdagen? Något sådant har man aldrig hört talas örn
förut, och jag skulle nästan våga säga, att hade man kommit med sådana anspråk
från säljarnas håll, så hade man blivit avvisad. Jag hade inte tänkt
anföra detta, men eftersom herr Tham bragte denna fråga på tal, har jag ansett
mig böra svara på den.

Så sade herr Tham vidare, att det är ju nedsättande för virkesköparna, att
staten skall lägga sig i dessa mätningar. Jag kan inte förstå, varför det skall
vara nedsättande. Staten ingriper ju även på en hel del andra områden, där
sådant kan vara mera anmärkningsvärt än vad här är fallet. Vidare är det
ju så, att staten har själv rätt stort intresse av att denna mätning försiggår
på ett riktigt och neutralt sätt. Staten är ju ganska stor virkesförsäljare också
den, så att jag tror, att det finns fog för denna anordning.

Herr Arvedson talade örn kostnaderna, och han fruktade för att dessa kostnader
skulle bli så stora, att industrien, såsom han uttryckte sig, inte skulle
orka med att bära dessa kostnader. Nu är det enligt min mening och så vitt
jag kan fatta den här saken så, att jag har verkligen litet svårt att förstå,
att kostnaderna med den här föreslagna anordningen skulle behöva bli större
än de för närvarande äro. Det blir bara den skillnaden, att virkesförsäljarna,
örn lagen kommer till stånd, komma att få rätt eller komma i tillfälle att öva
inflytande eller i någon mån få bestämmanderätten över dessa kostnader, något
som de nu inte ha. Och jag vill tillägga, att hur man än resonerar, är det
alltid virkessäljarna, som få betala kostnaderna här, antingen man inför monopol
eller har kvar en sådan organisation som den nuvarande. Det blir dessa,
som komma att betala dem, ehuru det i lagen införts bestämmelsen, att kostnaderna
för mätningen skola delas. Men det är klart, att då en köpare gör
upp sina kalkyler för att köpa in ett parti virke, drager han alltid ifrån dessa
kostnader.

Sedan nämndes också att de personer, som stå som reservanter, voro ju fullt
sakkunniga på området, och jag vill inte göra någon invändning mot det påståendet,
tvärtom. Men jag vill i anledning av detta herr Tharas yttrande
säga, att även vi, som stå för utskottets utlåtande, åtminstone i det här fallet,
göra anspråk på att lia en liten smula erfarenhet.

Herr Gabrielsson: Jag glömde, när jag förra gången hade ordet, att säga,
att jag inte skall begära votering i denna fråga, då saken redan kan betraktas
som avgjord med säker majoritet, och jag skall bara med några korta ord
yrka bifall till reservationen.

Herr Tjällgren gjorde nu en mycket vidlyftig utläggning, och det har han
naturligtvis rättighet till, och sade bland annat att det inte skulle bli någon
fördyring. Men i lagens 21 § stadgas att virkesmätningsnämnd skall bestå av
fem eller sju ledamöter, som förordnas av Konungen, och för dem nio, respektive
tretton, suppleanter. Det blir ett slags domstol, vars medlemmar skola
ha sina traktamenten, och det måste medföra en fördyring för virkesförsäljarna,
som i sista hand få betala. Det är detta vi reservanter ha tänkt på,
då vi gjort våra erinringar, inte mot lagen som sådan, utan mot att den är
för vidlyftig, för storartad.

Herr statsrådet invänder, att det inte finns några virkesföreningar i Norrbottens
kustland, och menar att det inte går att göra några. Jag hoppas

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Lagförslag om virlcesmätning. (Forts.)
att herr statsrådet inte kommer att förordna några virkesmätningsnämnder,
utan att det kommer ansökan därom och förslag i stadgad ordning avgivits
av hushållningssällskap. Det skulle vara olyckligt, örn statsrådet tvingade på
befolkningen virkesmätningsnämnder, utan att den ville ha dem. Jag förnekar
inte — och det är också uppfattningen inom det län jag företräder — att
lagen kan ha sin betydelse, och vi ha också erkänt att oegentligheter ha förekommit.
Men saken bör kunna ordnas genom en frivillig överenskommelse
mellan virkesköpare och säljare, som bada äro nöjda med, och det skulle vara
synnerligen olyckligt att tvinga dem genom en lag som de icke vilja ha. Man
skall inte införa statsmonopol, som för det första fördyrar, och för det andra
innebär ett tvång.

Jag skall som sagt inte begära votering, då jag anser saken avgjord i förväg.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de yrkanden som
därunder framkomma, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
oesvarau.

Vid förnyad föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta motioner angående beredande av
medinflytande åt skogsägare vid handhavandet av flottningsföreningarnas
angelägenheter, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter m. m.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Kades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 84 i anled"lng
^„IhungL1 MaJ;ts Proposition om inrättande av en virkesmätningslåneiona,
biiölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 5, Ann andrina
1 .anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändring i hälso i hälsot
vardsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 1 mars 1935 dagtecknad proposition, nr 213
hade Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över socialärenden för nämnda dag

dels anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat för i

ciri/ k«ngörelse om ändraJ lydelse av 3G § hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 5Gb),

Nr 40.

Torsdagen, den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
dels ock föreslagit riksdagen att

1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- ock dispensärvården,
som av departementschefen förordats,

2) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 41,000 kronor.

Propositionen nr 213 hade, i vad den avsåg förslaget till ändring i hälsovårdsstadgan,
hänvisats till andra lagutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Med anledning av sagda proposition hade inom riksdagen väckts följande
motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 305, av herr Thelin,

nr 310, av herr Werner Andersson och herr von Muhlenfels,
nr 311, av herr Anton Pettersson m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 515, av fru Nordgren och fru Gustafson,

nr 531, av herr Andersson i Rasjön och herr Nilsson i Steneberg,

nr 532, av herr förste vice talmannen Magnusson,

nr 536, av fröken Wellin och fru Eklund,

nr 537, av herr Andersson i Falkenberg,

nr 538, av herr Olsson i Närlinge och herr Westman samt

nr 539, av herr Pettersson i Dahl m. fl.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
omförmälda proposition och motioner hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt,

I:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att vid
granskning av det vid propositionen nr 213 fogade förslaget till kungörelse
örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) riksdagen
ej funnit skäl att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i
utlåtandet upptagit;

II :o) att riksdagen måtte .

a) med de erinringar, som utskottet därutinnan anfört, godkänna de i statsrådsprotokollet
över socialärenden den 1 mars 1935 omförmälda ändrade grunderna
för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården, samt

b) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för budgetaret
1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag av 41,000 kronor;

liim) att följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 305, av herr Thelin,

nr 310, av herr Werner Andersson och herr von Muhlenfels,
nr 311, av herr Anton Pettersson m. fl.; samt
inom andra kammaren:

nr 515, av fru Nordgren och fru Gustafson,

nr 531, av herr Andersson i Rasjön och herr Nilsson i Steneberg,

nr 532, av herr förste vice talmannen Magnusson,

nr 536, av fröken Wellin och fru Eklund,

nr 537, av herr Andersson i Falkenberg,

nr 538, av herr Olsson i Närlinge och herr Westman, samt

nr 539, av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)

i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer kade avgivits av, utom andra,

1) herrar Petrén, Norsell, Isacson och Olof Carlsson samt fru Nordgren,
vilka ansett,

dels att utskottets utlåtandet beträffande ändringen i hälsovårdsstadgan
bort hava den ändrade avfattning, reservationen visade,

dels ock att utskottet bort hemställa

I:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att vid
granskning av det vid propositionen nr 213 fogade förslaget till kungörelse
örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) riksdagen
ej funnit skäl till erinringar mot detsamma;

Illo) att riksdagen måtte

a) med de---dispensärvården, samt

b) till statens--- 41,000 kronor;

lilio) att följande---riksdagens åtgärd;

2) herr Strindlund och herr Johanson i Hallagården, vilka ansett, att utskottet
bort avgiva ett utlåtande av den lydelse, som i denna reservation angivits,
slutande med en hemställan,

Ilo) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
icke kunnat ansluta sig till det vid propositionen nr 213 fogade förslaget till
kungörelse örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr
566) j

Illo) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 310 och lii 539

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke kunnat godkänna
de i statsrådsprotokollet över socialärenden den 1 mars 1935 omförmälda ändrade
grunderna för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården, samt

b) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för budgetåret
1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag av 18,000 kronor;

lilio) att motionerna I: 305 och I: 311, samt lii 515, lii 531, lii 532, lii 536,
lii 537 och lii 538 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) herr Svensson i Kompersmåla, som ansett, att utskottet i fråga örn statsbidrag
till distriktssköterskas avlönande bort med bifall i denna del till de likalydande
motionerna I: 305 och lii 532 uttala, att statsbidrag skulle utgå med
1,200 kronor i stället för föreslagna 1,000 kronor.

Herr Petrén: Herr talman! I samband med det föreliggande förslaget om
distriktsvårdens omorganisation, syftande till att denna efter viss övergångstid
helt och hållet skulle handhavas av landstingen och inom densamma anställda
sköterskor i större utsträckning än hittills skulle ägna sig åt förebyggande
hälsovård, har Kungl. Majit föreslagit sådan ändring i 36 § hälsovårdsstadgan,
att särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde
med mera än 1,500 invånare, såframt icke medicinalstyrelsen på framställning
av kommunalfullmäktige medger undantag.

Under det att det utskott, som har behandlat denna proposition, i vilket
jag varit medlem, tillstyrkt förslaget om distriktsvårdens omorganisation, har
utskottet däremot uttalat sig för den ändrade lydelse av Kungl. Maj :ts förslag
beträffande hälsovårdsstadgans 36 §, att särskild hälsovårdsnämnd skall
tillsättas för hälsovårdsområde med mer än 3,000 invånare. Jämte några
andra medlemmar av utskottet i fråga har jag på denna punkt reserverat mig
mot utskottets hemställan, då goda skäl synas mig vara anförda för Kungl.
Majlis förslag att draga gränsen för skyldighet att utse hälsovårdsnämnd vid

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
invånarantalet 1,500, som ju också är den gräns som är satt för skyldighet
att välja kommunalfullmäktige. Med utskottets förslag att särskild hälsovårdsnämnd
skulle göras obligatorisk blott i kommuner med mer än 3,000 invånare
är att befara, att ej nödig effekt skall erhållas. Det finns nämligen
utan tvivel en stor mängd kommuner med invånarantal av mellan 1,500 och
3,000, som med hänsyn till tätare befolkade delar äro i behov av särskild
hälsovårdsnämnd, men någon garanti för att en sådan komme att bli utsedd
i dessa kommuner skulle man inte erhålla med utskottsförslaget. Å andra
sidan behöver man med Kungl. Maj:ts förslag icke befara, att en kommun
med invånarantal understigande 3,000, vilken med hänsyn till mindre folktäthet
icke har behov av särskild hälsovårdsnämnd, blir nödsakad att utse
sådan, då Kungl. Maj:ts förslag, som nämnts, ju innehåller rätt för medicinalstyrelsen
att i sådana fall lämna dispens från föreskriften om särskild
hälsovårdsnämnds utseende.

Då Kungl. Maj :ts förslag således synes mig väl avvägt, har jag ej kunnat
vara med örn utskottets hemställan på den första punkten, utan yrkar, herr
talman, bifall till Kungl. Maj:ts förslag örn ändring av hälsovårdsstadgans
36 §.

Herr Andersson, Wemer: Med den föreliggande propositionen ställes man
inför ett omfattande utbyggande av en social anordning — jag tänker då närmast
på den del av propositionen, som berör omorganisation av distriktsvården.
Helt utbyggd enligt medicinalstyrelsens förslag med i genomsnitt
en sköterska på 3,000 invånare, skulle denna vårdgren komma att kräva 1,400
distriktssköterskor, mot för närvarande 474 distriktssköterskor och 230 dispensärsköterskor.
Härav torde framgå vilken omfattning denna organisation
kommer att få. De uppgifter som komma att åvila dessa distriktssköterskor
kunna uppdelas på huvudsakligen två grenar, dels en rörande socialhygien,
dels en omfattande en mera sjukvårdande uppgift. I den förra uppgiften
skulle bland annat även ingå en bostadsövervakning, varvid sköterskan hade
att till hälsovårdsnämnden eller provinsialläkaren avge rapport örn bostadsförhållanden,
speciellt sådana som kunde tarva ett ingripande från myndigheternas
sida. Även örn det kan föreligga behov av en sådan bostadsövervakning,
vilket jag visst inte vill söka bestrida, vågar jag dock starkt ifrågasätta,
örn det är så lämpligt att lägga denna uppgift i händerna just på
distriktssköterskan. Det är en mycket grannlaga och ömtålig uppgift, och
den kan lätt leda till misstro mot distriktssköterskan, till skada för hennes
uppgift i övrigt. Vidare skall det åligga distriktssköterskan att utöva en
rådgivande och upplysande verksamhet i fråga om barnavård, och hon kommer
därvid att tangera uppgifter, som enligt mitt förmenande borde vara naturligare,
att barnmorskorna omhänderhade. Jag är förvissad örn att mödrarna
hellre vända sig till barnmorskorna i hithörande frågor för att få de
råd och upplysningar, som kunna vara erforderliga. Därtill må framhållas
att på grund av den sjunkande nativiteten barnmorskorna i många fall lia
mycket litet att syssla med och följaktligen mycket väl hinna med denna
uppgift. Distriktssköterskan skulle därjämte ägna sig åt direkt sjukvårdande
uppgifter, som i huvudsak skulle bestå i utförande av sjukvård i hemmen.
Medicinalstyrelsen har tydligen stora förväntningar på, att man med sådana
möjligheter att tillgå i större utsträckning skall låta vårda de sjuka i hemmen.
Jag ifrågasätter dock starkt, om denna förväntan kan komma att infrias.
Det synes mig, som örn erfarenheten ginge i den riktningen, att man
i allt större utsträckning i vår tid anlitar anstalter och lasarett vid sjukdomsfall,
vartill bidraga de möjligheter som nutida samfärdsmedel erbjuda

Torsdagen, den 6 juni.

Nr 40.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
för bekväma och snabba transporter av de sjuka. Som belysande för riktigheten
härav kan jag anföra ett exempel från min hemtrakt. Landstinget haldar
anställt en distrikts- och en dispensärsköterska för ett område, innefattande
cirka 15,000 invånare. Man skulle med hänsyn till distriktets storlek kunna
vänta, att. dessa sköterskor hade mycket att bestyra, men så har ej varit
fallet, åtminstone för distriktssköterskans del. Enligt meddelande från ortens
läkare har hon varit så litet sysselsatt, att nian ej har ansett sig behöva anskaffa
vikarie, då hon vid flera tillfällen varit sjuk. Enligt det föreliggande
förslaget skulle fem sköterskor vara anställda i ett område av denna
storlek. Hur man med dessa erfarenheter för ögonen skall kunna bereda
sysselsättning för deni förefaller mig märkvärdigt, i varje fall med de förhållanden
som råda i min hemtrakt.

\ ad slutligen gäller kostnaderna skulle dessa enligt propositionen uppgå
till^3,164,000 kronor, därav staten skulle bidra med 1,540,000 kronor. Däri
ingår emellertid ej kostnaden för resor för distriktssköterskorna, som säkerligen
i de^ glest befolkade landskommunerna komma att uppgå till avsevärda
belopp, da sköterskorna lia att bedriva en omfattande fältverksamhet, vilket
gör att de måste vara ute och röra på sig. Några anslag härtill eller anvisningar
örn vem som skall betala dessa resor är, såvitt jag kan se, inte alls
givna, och detta kanske kommer att leda därhän att distriktssköterskornas
verksamhet i huvudsak kommer att omfatta mottagning och rådgivning i
tjänstebostäderna. Man kan naturligtvis inte fordra att de själva skola bekosta
sina tjänsteresor.

För Hallands landstingsområde kommer denna reform, örn den skall genomföras
enligt föreliggande direktiv, att kräva, i stället för som nu åtta distriktsoch
fem dispensärsköterskor, 32 sköterskor med en avsevärt ökad årlig kostnad.
Jag tror icke att man inom detta landstingsområde kommer att hälsa
denna reform med någon högre grad av tillfredsställelse. Då härtill kommer
att inom medicinalstyrelsen pågår utarbetandet av förslag till omorganisation
av dispensärvarden, och fragorna rörande mödra- och barnavård även
inom en snar framtid komma att bli föremål för omprövning, då vi vidare
redan lia distriktsvården reglerad enligt en lag så sent som 1920,'' vilken
erbjuder såväl kommunerna som landstingen möjlighet att i den utsträckning
som visai sig erforderlig anordna dylik vård, så synes det mig som om man
skulle ha anledning att avvakta nämnda utrednings resultat. Jag ber därför,
herr talman, att. få yrka bifall till den av herrar Strindlund och Johansson
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Reuterskiöld.

Herr Svensson, Martin: Den förste ärade talaren, professor Petrén, var

inne på frågan örn vilka kommuner som skulle vara skyldiga att inrätta särskild
hälsovårdsnämnd. Utskottet har föreslagit att det skulle vara obligatoriskt
för kommuner med över 3,000 invånare, medan reservanterna ha biträtt
Kungl. Maj :ts förslag, att skyldighet skall inträda, då en kommun har 1,500
invånare. Utskottsmajoriteten kail stödja sig på vad bostadssociala utredningen
i det fallet har föreslagit; majoriteten inom denna utredning har nämligen
föreslagit att gränsen skall sättas vid ett invånarantal av 3.000. Den förste
ir?on . aren nämnde, att det kunde ges dispens för kommuner som ha över
1,.)00 invånare men inte anse behövligt att inrätta särskild hälsovårdsnämnd.
^et■ är dock förenat med ganska mycket besvär att få sådan dispens. Den
skall beslutas av medicinalstyrelsen, och innan medicinalstyrelsen fattar ståndpunkt.
skall länsstyrelsen höras. Jag tror att de kommuner det här gäller till
övervägande del liro sådana som inte lia behov av särskild hälsovårdsnämnd.

Första kammarens protokoll 1035. Nr Jt0. 3

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)

Förslaget örn ändring av hälsovårdsstadgan innebär ju, att inom kommunalnämnd
som också är hälsovårdsnämnd skall finnas en särskild föredragande
för hälsovårdsärenden, och därmed anser jag det vara tillräckligt sörjt för, att
dessa få det beaktande som de förtjäna.

Den föregående talaren var inne på frågorna örn bostadsinspektion, moderskapsvård
och dispensärvård, och jag skall inte vidlyftigt uppehålla mig vid
dessa, då jag förutsätter att den särskilt sakkunnige inom utskottet, professor
Petrén, kommer att bemöta vad som anförts till stöd för avslagsyrkandet. Jag
gick själv till behandlingen av detta ärende utan någon förutfattad mening,
men under överläggningarna inom utskottet kom jag till den uppfattningen,
att man utan någon större risk kan godtaga vad Kungl. Majit har föreslagit
beträffande ordnande av bostadsinspektionen och dispensärvården.

Emellertid är jag reservant på en annan punkt, nämligen rörande storleken
av statsbidraget till distriktsvården. Kungl. Maj :t har. föreslagit att staten
skall bidra med 1,000 kronor, medan landstinget skall bidra med BOO kronor.
Ålderstillägg skola betalas av staten, och naturaförmåner, vilka i propositionen
beräknas till 360 kronor per år, skola betalas av landstinget. I fråga örn
dessa kostnader har utskottet gjort några jämkningar i Kungl. Maj :ts förslag.
I stället för två ålderstillägg har utskottet föreslagit tre, i stället för att ålderstilläggen
skulle utgå efter 5 och 10 år har utskottet föreslagit att de skulle
utgå efter 3, 6 och 9 år, varvid förmånen av fri tvätt och köksutrustning skulle
kompenseras av det tredje ålderstillägget. Staten skulle härigenom få betala
ett tredje ålderstillägg och landstingen få någon lindring i fråga örn naturaförmånerna.
Jag har dock ansett, att staten här bör sträcka sig något längre
än vad Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten ha föreslagit. Som motiv för
denna min ståndpunkt ber jag att få framhålla, att då staten på sätt och vis
tvingar landstingen att gå in för denna distriktsvard, sa kan man rimligtvis
också begära, att staten bidrar kraftigare än vad som föreslagits. . Landstingen
få ju nämligen en del kostnader, som inte äro fixerade i propositionen men
som beröras i en motion av herr Thelin i första kammaren, nämligen vikariatsoch
semesterarvoden till distriktssköterskorna samt kostnader för resor och för
de ambulerande sköterskor, som herr Thelin i sin motion förutsätter i vissa fall
bli erforderliga. Jag tror därför att det föreslagna bidraget av 1,000 kronor
från staten är för litet. Man må ju också besinna, att åtskilliga landsting
äro mycket hårt betungade av skatter, och dessa komma mer och mer att ökas
genom de allt större krav som staten ställer på landstingen. Den skatteutjämning.
som skatteutjämningsberedningen förutsätter, tycks ju plockas sönder
i smådelar, och där få inte landstingen den ersättning som man hade väntat,
örn beredningens förslag hade genomförts i sin helhet.

Vad återigen angår distriktens storlek, så lia där både Kungl. Majit och utskottet
föreslagit en ganska stor frihet för landstingen, och jag vill uttala den
förhoppningen, att när medicinalstyrelsen går att pröva planer från landstingen,
den tar hänsyn till, att något visst invånarantal inte behöver fastställas.
Siffran 3.000 invånare har ju visserligen nämnts som ett normaltal, men särskilt
under första tiden, innan denna distriktsvård hinner tränga igenom, tror
jag man får gå ut ifrån att distrikten bli större än vad som har tänkts av
Kungl. Maj :t.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets utlåtande med den ändring att
första punkten överst på sid. 16 får följande lydelse: »Utskottet har även ansett
sig böra tillstyrka den i motionerna I: 305 oell lii 532 föreslagna höjningen
av statsbidraget från 1,000 till 1.200 kronor.»

I herr Martin Svenssons yttrande instämde herrar Thelin, von Geijer och
Anders Andersson.

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall inte besvära kammaren
med något egentligt inlägg i denna debatt, som förefaller mig rätt överflödig,
då ju utskottet och reservanterna praktiskt taget äro ense utom egentligen
på en punkt, nämligen frågan örn var man skall dra den undre gränsen beträffande
kommuner, som skulle ha skyldighet att tillsätta hälsovårdsnämnd. Jag
vill bara upplysa kammaren om, att även om man accepterar elen kungl, propositionens
förslag örn en gräns på 1,500 invånare för kommuner, som skola ha
skyldighet att tillsätta hälsovårdsnämnd, så komma två tredjedelar av landsbygdens
kommuner icke att drabbas av denna skyldighet, utan endast ungefär
en tredjedel eller 799 kommuner. Örn man väljer gränsen 3,000 invånare, så
blir det inte mer än en tiondel av samtliga kommuner, eller inalles 272, som
skulle bli skyldiga att tillsätta hälsovårdsnämnd. Om man nu skall göra en
ändring för att effektivisera hälsovården på landsbygden, så förefaller det att
finnas goda skäl att sträcka sig något längre än utskottet förordar, särskilt
örn man observerar, att därtill är fogad en bestämmelse, att medicinalstyrelsen
kan dispensera från skyldigheten att tillsätta hälsovårdsnämnd. Det är mycket
tacknämligt, att utskottet i det stora hela har tillstyrkt propositionens
linje, men jag måste säga, att det är svårt att på rimligt sätt motivera att
man sålunda försvagar effekten. Behovet av en mera effektiviserad hälsovårdseftersyn
torde i hög grad ha accentuerats genom den pågående bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Vi ha visserligen vetat, att bostäderna
på många håll i landet ha varit mycket bristfälliga, utan att vi
egentligen gjort något åt saken, och kanske heller inte kunnat göra något, då
de som ägt husen inte ha haft råd att på egen hand förbättra sina bostäder.
Men sedan statsbidrag ställts till förfogande för bostadsförbättringar, har det
visat sig så att säga vid en första genomgång, att över 50,000 bostäder anmälts
för erhållande av bostadsförbättringsbidrag, och örn egnahemsstyrelsens
anslagsanspråk blivit bifallna av riksdagen, så skulle vi i dag varit uppe
i en statsbidragssumma av cirka 41 miljoner kronor. Enligt det beslut som
fattades för två dagar sedan har summan vuxit till inte mindre än 33 miljoner
kronor, och det förefaller mig utgöra ett mycket starkt skäl att också vidtaga
den förbättring av hälsovårdsinspektionen, som skulle bli en följd av den nu
föreliggande kungl, propositionen.

Örn landsbygdens bostadsutredning på sin tid föreslog en gräns på 3,000 —
visserligen med en reservant för en gräns på 1,500 — så skall man observera, att
erfarenheterna beträffande antalet dåliga bostäder förelågo inte på det sättet
dokumenterade, när utredningen framlade sitt förslag, som de göra i dag, när
dessa kolossala anspråk på bostadsförbättringsbidrag ställas. Jag skulle våga
hemställa till kammaren att hellre taga en gräns på 1,500 än på 3,000. Det är
den gräns, som några reservanter förordat i överensstämmelse med den kungl,
propositionens förslag. Vad sedan beträffar omfånget för distriktssköterskornas
arbete o. s. v. anser jag mig inte vid det här laget lia någon anledning att
yttra mig.

Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Det är alldeles riktigt — och jag delar
därvidlag herr statsrådets och chefens för socialdepartementet uppfattning —
att denna fråga har intimt samband med de frågor, som blcvo behandlade här
i kammaren för ett par dagar sedan, nämligen bostadsfrågorna. Och jag vill
också uttala min tacksamhet över det förslag, som föreligger. Det är enligt
mitt förmenande smidigt anpassat, utan att på något sätt våldföra sig på något
av det bestående, utan det är byggt, kan man säga, på frivillighetens
grund. Vad angår kommunernas skyldighet att tillsätta hälsovårdsnämnder,
så tror jag, att man bör rätta sig efter vad de hörda mjmdigheterna lia yttrat,

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.) .

och jag har också den uppfattningen, att man bör ga försiktigt tram på
detta område. Det är riktigare, att vederbörande små kommuner själva få
se, örn de ha nytta av att inrätta en hälsovårdsnämnd, och det är mm uppfattning,
att erfarenheten av dessa anordningar, som här äro föreslagna, skola
komma att giva vid handen, att det är bade nyttigt och nödvändigt för. alla
kommuner att så småningom inrätta sig efter dessa regler, men detta vinnes
lättare, genom att anpassa sig efter förhållandena och sålunda inte med
några tvångsbestämmelser. Visserligen är det sagt, att det skulle finnas ett
visst dispensförfarande, men jag har den uppfattningen, att det är bättre, om
kommunerna frivilligt gå in för dessa anordningar. I de smärre kommunerna
är det många gånger så, att det är ont örn personer,, som lia tid och
kanske även fallenhet för att åtaga sig uppdrag, utan det blir i regel des.amma,
som sitta i alla styrelser och nämnder. Man får hoppas, att sa småningom
förhållandena här komma att ändra sig sa att^ den generation, som nu
växer upp, skall vara bättre rustad för att kunna påtaga sig de manga uppdrag,
som påvila kommunerna, än vad fallet är för närvarande på många

Vad* sedan beträffar de invändningar, sorn. lia gjorts från Hallandsbänken,
dessa tvivelsmål huruvida vederbörande distriktssköterskor skulle vara^lämpliga
att fylla alla uppgifter, som bli dem pålagda, så.får man utgå från, att
de ju inte ha någon fiskalisk uppgift såsom bostadsinspektörer, utan deras
åligganden bli att genom upplysning försöka få vederbörande att sköta örn
sina bostäder och vårda sina hem och pa alla sätt iakttaga all den hygien,
som är möjlig. Jag måste säga, att jag i allt delar den uppfattning örn distriktsvårdens
stora uppgift och betydelse som anförts i den föreliggande pro -

JJUÖl Lillien.

Vad angår det förslag, som har framförts av herr Svensson, örn att staten
skulle bidraga med ytterligare 200 kronor till distriktssköterskornas avlöning,
så kan ju sägas, att detta vore önskvärt, men jag tror, att man för närvarande
gör klokast i att stanna vid vad Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit, d. v. s.
att statsbidraget bestämmes till 1,000 kronor, och det är också sagt i utskottets
utlåtande, att lönen skall utgöra minst 1,800 kronor. Därtill kommer
ju. att utskottet i någon mån har förbättrat Kungl. Maj:ts förslag genom att
förorda tre ålderstillägg efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring.^ Jag
anser, att örn kammaren i dag bifaller det förslag, som nu föreligger, sa skall
det visa sig bliva till nytta för hela det svenska folket på det. område, det
här gäller, och jag betonar att detta står i samband med det intresse riksdagen
visat för beredande av bättre bostäder at landsbygdens folk. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Källman: Herr talman! I denna riksdagens sena timma skall jag

bara säga ett par ord i den föreliggande frågan, ehuru när man praktiskt
sysslar med dessa ting i sitt landsting, man kunde ha. åtskilligt att säga. Jag
skall bara göra ett par erinringar, som anknyta sig till vad vart landsting uttalade
i fjol och vad åtskilliga andra också ha uttalat.

Hos oss liro vi beredda att frivilligt ordna verksamheten enligt medicinalstyrelsens
förslag med avseende a distnktsvarden, ehuru det kostar , oss i
ökade utgifter drygt 100,000 kronor örn året, men vårt landsting önskar i samband
med, att man effektiviserar distriktsvården, också få dispensärvården ordnad,
så att nian således kunde få det hela klart i_ett sammanhang och inte
reformerar allt för mycket i etapper. "Vidare ansags det bade önskligt och
nödigt, att bostadsutredningens för landsbygden förslag med avseende å skärpt
bostadsvård kommit samtidigt med förslaget örn den obetydliga ändring i

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Ang. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
hälsovårdsstadgan, som regeringen nu föreslagit i sin proposition. Tillika
krävdes, att landstingen skulle få en större självstyrelse med avseende å ordnandet
av distriktsvården, än vad som är tillmätt enligt denna underliga § 3
i förslaget till kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård. Det förvånar
mig inte alls, att utskottet måste säga, att denna paragraf är omöjlig
att efterleva, men underligt nog anför utskottet, att icke förty ha vi inte velat
motsätta oss, att den får stå kvar!

Det var det. Sedan: eftersom nu förslaget i stort sett lämnats utan erinringar
annat än beträffande några punkter och man i varje fall kommer att
tvista örn en. sak, som är mycket viktig, nämligen den, som handlar örn
vilket antal invånare i en socken, som skall medföra obligatorisk särskild
hälsovårdsnämnd, så vill jag ansluta mig till herr Petréus m. fl. reservation i
denna punkt, och det gör jag därför, att både i vårt län och annorstädes ha vi
många° blandade lands- och industrikommuner, som inte skulle få obligatorisk
hälsovårdsnämnd, örn utskottets uttalande följes.

Herr Petrén: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av det anförande,
som hölls av en ärad representant på Hallandslänsbänken, och skall
nu be att på ett par punkter få bemöta vad han där yttrade.

Vad först beträffar hans erinran mot, att distriktssköterskorna skulle ha någonting
med bostadsvården att göra, har jag följande att anföra.

Då enligt detta förslag, som ju syftar till att arbeta för en förbättrad social
hygien — en för folkhälsa-ns synnerligen betydelsefull strävan — en av de viktigaste
uppgifterna för distriktssköterskorna skall vara att lia en upplysande
och rådgivande verksamhet och att på det sättet arbeta för den personliga
hälsovården, så är det otänkbart, att de kunna avkopplas från bostadsvården.
Det är givet, att i alla de fall, där man finner bostadsförhållandena innebära
en hälsofara eller medverkande orsak till sjukdom, det bör av dem beaktas, så
att de då lämna råd och upplysningar, men det kan väl inte vara nog med att
lämna råd och upplysningar, ty örn dessa icke följas, så böra de väl ändå få
göra en anmälan till hälsovårdsnämnden, vilken är den myndighet, som därvidlag
har att ingripa. Det är, som det framhålles i propositionen, av vikt att det
blir en kontinuerlig övervakning av bostadsförhållandena, och det sker på bästa
sätt och billigaste sätt genom att använda den organisation, som man redan
har, nämligen distriktssköterskeinstitutionen.

Som det också betonas av utskottet, så skall ju deras verksamhet inte vara
av direkt fiskalisk art, utan som sagt huvudsakligen upplysande och rådgivande,
och endast i nödfall skola de göra anmälan till vederbörande kommunala myndigheter.

Det var emellertid framför allt den ärade Hallandsbänksrepresentantens yttrande
i^ dispensärfragan, som uppkallade mig. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att Kungl. Maj:ts förslag inte innebär en obligatorisk sammanslagning
av distriktssköterskornas arbete och dispensärvården, utan det skall endast
ske i den mån, som det inte behöves särskilda dispensärsköterskor. Jag medgiver,
att den särskilt från tuberkulosläkarhåll framförda uppfattningen, att
denna proposition inte borde ha framlagts förr än det även blivit framlagt
en proposition angående dispensärvårdens omorganisation, icke alldeles sakna
fog. Emellertid har ju Kungl. Maj:t uti sin proposition kunnat upplysa om det
förslag till omorganisation av dispensärvården, som medicinalstyrelsen framlagt,
och vid sådant förhållande synes det mig, sorn örn det inte borde vara
något^hinder att nu besluta den viktiga omorganisation, som denna proposition
innehaller. Ty vi veta nu av medicinalstyrelsens därstädes refererade förslag,
att det är meningen, att dispensärsköterskorna skola vara kvar där det behöves.

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)

Vi veta vidare, att det föreligger det betydelsefulla förslaget, att det i varje
län skall finnas en särskild A-dispensär, utrustad nied röntgen, och att denna
skall ha en i tuberkulossjukvård fullt utbildad och kompetent läkare. Det har
ju en stor betydelse att få en sådan läkare för dispensärverksamheten i varje
län. Kungörelsen angående statsbidrag till distriktsvård innehåller nämligen
den bestämmelsen, att det i distriktsvårdsstyrelsen bör vara en läkare med särskild
utbildning i tuberkulossjukvård. Då är det ju helt naturligt, att läkaren
vid A-dispensären utses till ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Kungl. Maj :t
hade ju föreslagit, att medicinalstyrelsen skulle utse en ledamot i denna, och jag
får medgiva, att jag tycker, att denna ordning hade inneburit en synnerligen
stor fördel med hänsyn därtill, att man kunde vara övertygad örn, att medicinalstyrelsen
skulle bevakat detta intresse, att det även bleve en tuberkulosvårdsläkare
i distriktsvårdsstyrelsen. Emellertid kvarstår ju enligt utskottets förslag, i
vilket denna rätt för medicinalstyrelsen är utesluten, dock den bestämmelsen,
att det bör finnas en tuberkulosvårdsläkare i distriktsvårdsstyrelsen, och då
får man väl utgå från, att landstingen skola visa sig angelägna örn att även
insätta en sådan läkare i denna styrelse. Särskilt har detta betydelse för
ett sådant län som Hallands län med hänsyn till den organisation, som där är
införd, med länet indelat i ett antal mindre områden med var sin dispensärsköterska.

Den ärade representanten på Hallandslänsbänken klagade över, att förslaget
innebär, att denna organisation nu måste brytas. Så torde dock inte vara förhållandet,
ty det är i den ifrågavarande kungörelsens § 5 mom. 2 sista punkten
sagt, att distriktssköterskas tjänstgöring kan omfatta allenast viss eller vissa
grenar av sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen, och vidare heter det i § 4
sista punkten, att »På framställning av distriktsvårdsstyrelse må dock medicinalstyrelsen
förordna annan läkare att vara förman för distriktssköterska».
Tack vare dessa bestämmelser kan medicinalstyrelsen alltså medgiva, att man
i ett län med den organisation av dispensärvården, som Hallands län har, kan
fortsätta med särskilda dispensärsköterskor, som bli distriktssköterskor, och
som till förman kunna få en tuberkulossjukvårdsläkare. Givetvis blir det den
för dispensärverksamheten i Hallands län nu anställde läkaren som blir läkare
vid A-dispensären, och då är det väl helt naturligt, att han blir utsedd till förman
för dispensärsköterskorna. Jag har alltså härmed velat fästa uppmärksamheten
på, att medicinalstyrelsen kan med stöd av dessa paragrafer bifalla,
att Hallands län får bibehålla sin nuvarande organisation för dispensärvården,
vilken de — enligt vad jag har mig bekant — gärna önska att få fortsätta med,
eftersom den visat sig ha goda verkningar.

I anledning av den motion, som utskottets ärade vice ordförande yrkade
bifall till. vilken motion går ut på att staten skulle lämna större bidrag till distriktssköterskorna,
så att landstingets kostnader kunde bli mindre, må till sist
nämnas att i motionen gjorts en felaktig beräkning beträffande de utgifter, som
skulle komma på landstingen i anledning av Kungl. Maj ^förslag. Det säges
nämligen i denna motion, att med en kontant medellön på 1,900 kronor per
sköterska och år blir landstingets årliga utgift härför 98.800 kronor. Det är
emellertid inte riktigt, ty staten skall ju bidraga med 1,000 kronor jämte ålderstillägg.
Alltså blir beträffande själva lönen landstingets bidrag aldrig mer
än 800 kronor, och således skulle för det antal sköterskor av 52, som är beräknat
i propositionen för Kronobergs län. nied en sköterska per d.000 invånare,
landstingets årliga utgift för distriktssköterskornas löner ingalunda
bli 98,800 kronor utan 41,600. Jag för min del skulle naturligtvis gärna unna
landstinget det större statsbidraget, men helt naturligt drar man sig _för att
utan synnerligen starka skäl frångå vad Kungl. Maj :t föreslagit i fråga om

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
statsutgifter, och jag kail därför inte våga biträda den ifrågavarande reservationen,
utan får jag, herr talman, be att nied dessa ord få yrka bifall till andra
punkten i utskottets hemställan.

Herr Björck, Wilhelin: Herr talman! Endast några få ord till komplettering
av vad som anförts här från olika håll till stöd för den kungliga propositionen.

Då det från Hallandsbänken nyss yppades farhågor för att förslaget skulle
innebära en överorganisation, så är det skäl i att understryka, vad departementschefen
anfört örn siffran 3.000, nämligen att landstinget med utgångspunkt
från densamma har full frihet att vid uppgörande av plan för distriktsvårdens
utbyggande beakta geografiska och andra lokala förhållanden. Detta
har utskottet också understrukit, och jag vill särskilt betona, att det inte rör
sig om en platonisk deklaration från Kungl. Maj:ts sida. Det har verkligen
förelegat meningsskiljaktigheter mellan medicinalstyrelsen och landstingen på
det område, som motsvarar det nu ifrågavarande. Representanten för Gotland
kan vitsorda, att medan det från medicinalstyrelsens sida krävdes, att
distriktssköterskorna på Gotland skulle bli 11 eller 13, vilket det nu var, i
varje fall minst 11, så godkände Kungl. Majit landstingets uppfattning, att
man kunde nöja sig medlen organisation, som omfattade 5 distriktssköterskor,
och. erfarenheten skulle få ge vid handen, huruvida man behövde fler. Kungl.
Majit har alltså därmed markerat, att man skall gå empiriskt fram här och
inte schablonmässigt binda sig för en viss organisation med risk att vederbörande
sköterskor inte få tillräckligt att göra. När det från Hallands sida
påpekas, att man inte behöver sjukvikarier, beror det uppenbarligen på att
man från början har gjort organisationen alltför omfattande. Erfarenheten
ger vid handen, att efterhand som människorna lära känna fördelen av att
utnyttja distriktssköterskorna i sjukvården, så få dessa alltmer och mer att
göra, men det motiverar ju inte, att man från början kör i gång med en alltför
stor organisation. Den saken tror jag är av betydelse att hålla i minnet.

För resten skall jag, herr talman, med hänsyn till den sena timmen inte
yttra mig vidare, utan ber att fa instämma i det yrkande, som framställts av
herr Petrén.

Herr Bärg, Anders: Jag vet, herr talman, att man inte har rättighet att
spilla tul bär, men jag kan inte låta detta tillfälle gå förbi utan att uttala
mina synnerliga betänkligheter mot det föreliggande förslaget. Detta mitt
uttalande behöver ju inte tillmätas något värde, och man kan avfärda det
med att jag inte begriper dessa saker. Jag kan dock få lov att säga, att det
landsting, jag tillhör, var bland de första, som organiserade distriktsvården.
Jag vill minnas, att vi nu ha 35 anställda distriktssköterskor oell därutöver
3 dispensärsköterskor. Jag har varit i tillfälle att följa denna verksamhet
alltifrån dess planläggning, jag har följt organisationens genomförande och
alltjämt stått den så nära som en ledning kan och har skyldighet att följa
verksamheten.

Jag skall med hänsyn till den beklagligt knappa tiden inskränka mig till
att säga, att det är två ting, som jag här reagerar mot. Det ena är den
uppgift, man vill ge distriktssköterskorna som övervakare av bostadsförhållandena.
Jag Ilar alltjämt litet svart att fa något grepp på vilken uppgift
sköterskorna skola ha. Departementschefen säger en sak, medicinalstyrelsen
säger något annorlunda, herr Carlsson i Gävle har sagt ytterligare något annat
och det år att deras uppgift är att tillse, att bostäderna vårdas och barnen
skötas. Det är väl inte det, som man nu sorn nytt vill ålägga sköterskorna
och som man anmärker på; det är den vanliga hemvården, som dessa skö -

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
terskor alla tider ha haft om hand. Nej, det gäller övervakningen av bostadsförhållandena
i annan mån än vad de egentliga hälso- eller sjukvårdsomständigheterna
påkalla. Jag föreställer mig, att skola sjuksköterskorna fullgöra
någon funktion i det hänseendet, som det är någon mening med, måste de verkligen
uträtta något. Ingen har rättighet att betvivla, att jag har intresse
för bostadsinspektionen och dess uppgifter. I det landsting, jag tillhör, har
från den landstingsgrupp, jag också tillhör, på sin tid motionerats örn anställande
av bostadsinspektör. Vi ha låtit frågan vila i avvaktan på statens
ingripande för frågans rationella lösning, och jag har kanske också rättighet
att säga, att bostadsinspektionen väl framför allt är behövlig i sådana län,
där storgods och större egendomar finnas och där tillsynen över arbetarbostäderna,
statarbostäderna och allt detta kräver större effektivitet än i
ett rent, låt mig uttrycka det så, småbondelän, där i stor utsträckning var
och en har att bestämma över sina egna bostäder. Örn man tänker sig, att
en sköterska skall med någon effekt kunna påverka vederbörande godsägare,
så förefaller det mig, som om man hade för stora anspråk och för stora förhoppningar.
Vi skola inte glömma bort, att förhållandena annorstädes ha
utvecklat sig på annat sätt än i Halland, där jag nyss hört, att det finns en
distriktssköterska på 15,000 invånare. Det förvånar mig inte, att den människan
inte har något synligt arbete. Jag vill försäkra, att med den indelning,
vi ha i Södermanlands län, med i regel en sköterska på mellan 2,000
och 3,000 invånare, där äro sköterskorna sysselsatta. Människorna ha lärt
sig att vända sig till dem, de behöva dem, och sköterskan har tid och möjlighet
att göra sig oundgänglig. Sjuksköterskans arbete där är den hjälpande
systerns. Det är den uppgiften, hon fullgör, och den ställningen intar hon
i miljön och i samhällslivet. Det har förekommit, att mer än en distriktssköterska
— trots att hon inte har större område — blivit tröttkörd, så att
vi ha fått flytta henne över till en anstalt, för att hon skulle få en lugnare
tillvaro än den, hon har haft ute bland människorna, där alla velat ha hennes
råd och hjälp vid sjukdomar och dylikt.

Jag menar med detta, herr talman, att med den ställning, sköterskorna intaga,
äro de näppeligen skickade att gripa in på ett område som detta. Jag
föreställer mig, att det skall gå till ungefärligen på följande sätt, om hon
skall spela någon roll. När — jag tar det endast som exempel — på ett av
våra större gods i Södermanland låt oss säga statarna gång efter annan lia
gjort framställning hos vederbörande om bättre bostäder, vilket av olika skäl
har avvisats, så vända de sig till sköterskan, när hon nu pålägges skyldighet
att ingripa. Hon är väl då piskad att gå till vederbörande och göra
föreställningar örn att denne inte vårdar sig örn sitt folk^och dess bostäder
på sätt som är lämpligt. Är det sa, att hon, som det står i propositionen,
lyckas lägga detta till rätta, så är det ju bra. Lyckas hon inte — och jag
föreställer mig, att det kommer att uppstå rätt många sådana fall, ty det
är inte okunnighet om bostadsinnehavarnas önskan, som gör, att bostäderna
inte äro i lämpligt skick, utan det beror på andra skäl — så har sköterskan
intet annat att göra än att säga till vederbörande bostadsägare: Ja, då måste
jag vända mig till hälsovårdsnämnden. Det skulle inte förvåna mig, örn hon
då får det svaret: Välkommen, syster lilla, där sitter jag ordförande! Sköterskan
har vidare, då hälsovårdsnämnden lämnar anmälan utan avseende, inte
annat att göra än att rapportera till styrelsen och till läkaren, och skola de
ingripa för att råda bot.

Jag menar med detta, att själva metoden är sådan, att sköterskan kommer
mot sin vilja att tvingas in i sociala tvistigheter mellan olika intresseparter,
och det är inte lämpligt att draga in en tjänande sjuksyster däri. Nu är det

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
möjligt, att detta, som jag sade, kan låta sig göra i sådana län, där statarsystemet
knappast råder. Jag kan tyvärr icke tro, att det kommer att lända
till önskvärda resultat i det län, jag tillhör.

Jag ber utöver detta bara att få säga, att jag tycker, att det inte är klokt
att dela upp sjukvardsledningen pa sätt som här är föreslaget, när man förut
har sökt att sammanföra det i en hand för att få det hela lämpligt ordnat.
Detta finner jag synnerligen oklokt.

k,1 u förstår jag, herr talman, att den här saken är det för närvarande ingenting
att göra at. Jag sticker dock inte under stol med att jag tror, att det
hästa hade varit, örn förslaget icke hade kommit fram i den form, vari det
nu föreligger. Men jag skall dock under för handen varande omständigheter
icke göra något lönlöst yrkande, utan jag skall sluta med att önska,
att mina farhågor icke äro befogade. Bättre rekommendation kan jag icke
ge denna fråga vid dess start.

Häri instämde herr Åkerberg.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt angående
varje punkt av utskottets i det nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga örn punkten I, fortsatte herr talmannen, hade yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i motsvarande del av den av herr Petrén m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna det förslag som
innehölles i motsvarande del av herr Strindlunds och herr Johansons i Hallagården
vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2 :o) här ovan angivna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 5 punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Petrén m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för .japropositionen.

Beträffande punkten II, yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Svensson, Martin,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att
Första kammarens protokoll 1985. Nr åO. 4

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

Äng. ändring i hälsovårdsstadgan. (Forts.)
den mening, som å sid. 16 rad 2 uppifrån i det tryckta utlåtandet började med
orden »Utskottet bar sålunda», avfattades på följande sätt: »Utskottet bar
även ansett sig böra tillstyrka den i motionerna I: 305 och II: 532 föreslagna
höjningen av statsbidraget från 1,000 till 1,200 kronor».

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet i punkten III hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte en i ämnet väckt motion, allt i vad rör pensionsväsendet;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 74, i anledning av väckt motion örn provisoriskt dyrortstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst i Stockholm och vissa förorter till Stockholm, i
vad motionen rör till bankoutskottets handläggning hörande ärenden;

nr 75, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1935/1936 till
befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 76, i anledning av väckta motioner angående tillhandahållande av statsobligationer
för lösning av skogsägarnas kreditfråga;

nr 77, i anledning av väckt motion örn viss lönefyllnad till statstjänstemän i
Linköping i vad motionen rör till bankoutskottets handläggning hörande ärenden
;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 207, punkten 16, angående
pension åt verkställande ledamoten i djurgårdskommissionen, f. d. översten C.
S. I. Petersson;

nr 79, i anledning av väckta motioner angående trafikeringen av Amål—
Årjängs järnväg; „ n ,

nr 80, med förslag till ny instruktion för riksdagens revisorer vid riksbankens
avdelningskontor i orterna;

nr 81, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående omändrings-
och förbättringsarbeten inom riksbankens byggnad i Stockholm;

nr 82, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående vissa
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret; samt

nr 83, angående pension åt f. d. bankosekreteraren E. G. Langborg.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 84, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
huvudtiteln riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Torsdagen den 6 juni.

Nr 40.

Punkterna 11—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 17.

Lades till handlingarna.
Punkten 18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:
nr 85, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till vissa ändringar i staten för riksbanken; samt

nr 86, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av Kungl Maj:ts proposition med förslag till grunder för dyrtidstillägg
åt präster för tiden från och med den 1 maj 1935 till och med den 30 juni 1936,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av väckt motion örn provisoriskt dyrortstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst i Stockholm och vissa förorter till Stockholm, i vad
motionen rör jordbruksärenden; samt

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1935/1936 jämte en i ämnet väckt motion, allt i vad rör jordbruksärenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr Reuterskiöld erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Vid
behandlingen av stora lagförslag överhuvud taget och nu senast av lagförslaget
örn tredje man har det visat sig, att den praxis, som användes i kammaren,
i vissa avseenden är ganska bristfällig och inbjuder till olika — om jag
får använda uttrycket ■—- manipulationer. Förhållandet är ju det, att så som
man nu behandlar lagförslagen, paragrafvis, nödgas kammaren taga ståndpunkt
till frågan örn lagförslaget i dess helhet vid början av debatten, innan
man känner, vad kammaren kommer att besluta angående de särskilda paragraferna.
Detta är naturligtvis en olägenhet. Därmed följer, då man har denna
praxis, att när talmannen kommer till utskottets hemställan, brukar talmannen,
som kammaren erinrar sig, säga: Kammaren behagade finna, att denna
hemställan är besvarad genom de föregående besluten. Nu innebära emellertid
de föregående besluten allenast detaljbeslut, men inga beslut rörande
själva helheten som sådan. Det är mycket lätt att ändra denna praxis och tillgodose
behovet att, sedan man känner innehållet i lagen paragraf för paragraf,
rösta örn densamma som helhet, därest herr talmannen ville taga under
övervägande, huruvida det inte låter sig göra från herr talmannens synpunkt,
utan någon som helst ändring av lag eller författning, att, när utskottets hemställan
föredrages, inte betrakta den såsom besvarad genom de föregående besluten,
utan just där låta kammaren taga ståndpunkt till frågan: Skall lagen,
sådan den nu blivit fixerad, i sin helhet antagas eller förkastas. Det kan na -

Nr 40.

Torsdagen den 6 juni.

turligtvis inte ankomma på kammaren att nu fatta något beslut härom, men
jag har velat i all vördsamhet till herr talmannen hemställa att taga i övervägande,
örn inte en sådan anordning skulle vara ur alla synpunkter tillfredsställande.

I detta anförande instämde herrar Bagge, Hammarskjöld, Åkerberg, Sam
Larsson, Åkerman och Johan Bernhard Johansson.

Herr Westman: Herr talman! Det förslag, som herr Reuterskiöld underställt
herr talmannens prövning, innebär inte en nyhet, som är alldeles okänd
i den svenska riksdagens arbete. Jag ber sålunda att få nämna, att vid behandlingen
av det lagförslag, som herr Reuterskiöld nämnde, lagförslaget örn
tredje mans rätt, framställdes i utskottet proposition på avslagsyrkandet
vid föredragningen av utskottets hemställan under punkten A. Voteringen
ägde således rum på det sätt, som herr Reuterskiöld har velat hemställa skulle
bli övervägt till antagande i kammaren.

Jag förenar mig med de övriga ledamöter av kammaren, som tillåtit sig att
hemställa, att herr talmannen ville taga en sådan ny metod under övervägande.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 293, i anledning av väckt motion örn förbud mot hastighetstävlingar med
motorfordon å allmänna vägar; och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 171 med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr
285).

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 21, angående en i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 164, örn
ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige väckt
motion; och

nr 22, angående två i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 31, med
förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder väckta motioner;

statsutskottets memorial:

nr 165, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande Kungl.
Maj:ts proposition angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner; och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen bland Utgifter
för kapitalökning bebådade framställning angående anslag till bestridande av
kostnaderna för uppförande av anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse;
samt

bevillningsutskottets memorial nr 67, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitat biträde.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.50 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

352307