1935. Första kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1935:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Första kammaren. Nr 3,

Torsdtigen den 17 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 11 och den 12 innevarande månad.

JFöredrogs ånyo Kungl. Maj :ts proposition nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1935/1936.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När jag inleder denna

remissdebatt med några ord i största allmänhet om vår försvarsfråga, sker
detta i den övertygelsen, att under det nuvarande läget i världen frågan örn
försvarsberedskapen är den viktigaste av alla, vi i riksdagen ha att avgöra.
Försvarsfrågan är helt enkelt en fråga om vårt lands vara eller icke vara som
ett självständigt rike, särskilt i beaktande av det nuvarande tidsläget, och den
borde icke vara politisk, allra minst partipolitisk. Det är med tillfredsställelse
man kan säga, att denna sanning, av åtskilliga uttalanden att döma, gått
upp pa hall, där man förut varit oförstående. Den närmaste framtiden kommer
att visa, huruvida och i vad mån dessa spridda stämmor komma att göra sig
gällande i praktiken.

i ^ fvarJe /aT ^an roan kanske hoppas, att vi skola för framtiden slippa höra
det förr sa gängse talet, att vi, som yrka på försvarets vidmakthållande och
förstärkande,^ intaga denna hållning av partipolitiska hänsyn. Det är omsorgen
örn vart lands fortbestånd som en självständig stat med en fri och
demokratisk författning, som förestavar de ståndpunkter jag företräder i fråga
örn f örsvaret,^ detta och ingenting annat.

i ''P? Pa £rund av det aktuella tidsläget betecknade försvarsfrågan som
den lör närvarande^ viktigaste av alla, som en existensfråga och en fråga om
liv eller död för vårt land, behöver jag icke ingå på en närmare motivering
för detta påstående. Jag skulle kunna nöja mig med att citera hans excellens
utrikesministerns för någon tid sedan hållna uttalanden örn läget ute i
världen. Ett citat torde emellertid vara överflödigt, ty det lider väl intet
tvivel, att när landets utrikesminister uttalar sig i fråga om de faror, som
lura även pa ett fredligt land som vårt, icke blott varje riksdagsman utan
varje för allmänna angelägenheter intresserad medborgare tagit del av vad den
regeringsledamot, som på grund av sin ställning och sitt ansvar måste vara
bast orienterad pa området, haft att förkunna.

Utrikesministerns uttalande synes mig visa, att han har fullt klart för sig,
att, sa länge förhållandena i världen äro sådana som de nuvarande, vane
nation som vill leva sitt självständiga liv, också måste vara beredd att förr
svara denna sin rätt. Jag vill ingalunda misstänkliggöra regeringens i dess
helhet försvarsvilja, men jag kan icke undertrycka den farhågan, att det
möjligen lörhaller sig så, att inom regeringen och regeringspartiet i fråga om
inställningen till riksförsyaret »den ena handen inte riktigt vet, vad den andra
Första kammarens protokoll 1935. Nr 3. -i

Statsverks propositionen.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

gör», och att man på den vänstra flygeln icke vill eller vagar taga konsekvenserna
av de insikter om försvarets betydelse, som förvärvats under trycket
av det ansvar, som påvilar utrikesministern, vårt lands representant i Genéve.

Jag tilltror mig ingalunda att förorda några omplaceringar inom regeringen,
men jag kan inte undertrycka en stilla undran, huruvida det icke skulle vara
till försvarets gagn, om utrikesministern och försvarsministern för en kort tid
bytte ämbetsuppgifter. En sejour i Genéve skulle kanske övertyga statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, att åtskilligt mera än han föreslagit borde
göras för att förekomma försvarsväsendets gradvisa, jag skall undvika
ordet förfall och säga, försämring och att nödvändiga åtgärder för försvarsberedskapens
vidmakthållande icke borde uppskjutas, tills försvarskornmissionens
förslag föreligger och kan läggas till grund för en ny försvarsreform.
Från regeringen närstående håll har påpekats i pressen, att. försvarskommissionens
arbete icke bör forceras, emedan tekniken befinner sig i sa raskt framåtskridande,
att vad som beslutas i dag kan vara föråldrat i morgon.^

Jag torde inte göra mig skyldig till någon överdrift, örn jag tillåter mig
säga, att örn någonsin uttrycket »de obotfärdigas förhinder» varit på sin plats,
så är det i fråga om dylika motiveringar av dröjsmål med nödvändiga^ försvarsåtgärders
genomförande. Det förefaller mig, när det resoneras pa, det
sättet, vara precis som örn en jordbrukare skulle framhärda i att söka hjälpa
sig fram med forna tiders primitiva redskap och uppskjuta att anskaffa nödiga
jordbruksmaskiner med den motiveringen, att örn några år uppfinnas
kanske bättre skörde- och slåttermaskiner än de som nu stå till bilds.

Jag vill uttala den bestämda meningen, att försvarsrevisionens tillvaro icke
får utgöra skäl för uppskjutande av de, som högst nödvändiga ansedda, förbättringar
i våra försvarsanstalter, liksom också den önskan att revisionens
betänkande så snart som möjligt måtte kunnat framläggas.^

Jag skall, herr talman, inte gå in på några detaljer i fråga_ om de försvarsåtgärder,
som, enligt min mening, bort vidtagas i avvaktan på försvarets fullständiga
omorganisation. Det allmänna intrycket bland vännerna av en tillfredsställande
försvarsberedskap är emellertid, att ofantligt mycket, som kunnat
och bort göras utan att gå omorganisationen i förväg, blivit eftersatt och
försummat och att regeringen därmed eftersatt sin och varje regerings främsta
plikt att se till att rikets säkerhet icke äventyras.

Sociala reformer och andra reformer kunna vara nog så viktiga och behövliga,
men, skulle man kunna fråga, vad gagnar det ett land, örn aldrig så
många sociala reformer genomföras, om landets självständighet icke kan försvaras?
Skulle det falla en stat in att under ett nytt stort krig i vår närhet
söka tvinga oss att deltaga eller att göra vårt land till en krigsskådeplats
utan vårt eget förvållande, då få vi säkerligen föga glädje av våra sociala
välfärdsinrättningar och vårt nationella välstånd, och icke heller lär den demokrati,
man på alla håll, utom det kommunistiska och nazistiska, säger sig vilja
omhulda och försvara, bli mycket värd. Under alla förhållanden borde det
sålunda, oavsett inställning i övrigt, framstå såsom en angelägenhet av yttersta
vikt att tillgodose försvaret av den neutralitet, som är skyddet för ett land,
som inte vill invecklas i konflikter. Den för neutralitetsbrott från främmande
krigförande makts sida mest utsatta delen av vårt land är naturligtvis Gotland.
Under sådana förhållanden och då neutralitetsskyddet, om det försummas,
kan draga vårt land in i ett krig mellan stormakter, är det i högsta grad
förvånande, att försvarsministern ansett sig kunna helt skjuta åsido de från
sakkunnigt håll enstämmiga kraven på ett bättre tillgodoseende av denna i
dubbel måtto viktiga landsdel försvar. Här lämpar det sig mindre än någon -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

siri att åberopa väntan på försvarskommissionens förslag till fullständigt ordnande
av försvarsväsendet, ty att Gotlands försvar måste tillgodoses på ett
helt annat och kraftigare sätt än hittills ligger i öppen dag. Det är ett fredsin
tresse av första ordningen, ty om en krigförande makt sätter sig fast på
Gotland, bleve der helt enkelt en omöjlighet för vårt land att bevara neutraliteten.
Det ar i fredens och inte i krigets intresse vi påyrka förstärkning av
försvarsväsendet på Gotland.

Vad i övrigt försvarshuvudtiteln beträffar, så måste jag, utan att av naturliga
skaf inga pa detaljer, konstatera, att försvarsministern till huvudsaklig
def visat sitt intresse för försvaret genom att på de flesta punkter nedpruta
vad myndigheterna ansett nödvändigt. I fråga örn den mest demokratiska försvarsgren,
som tänkas kan, skytterörelsen, har försvarsministern i år liksom
i fjol prutat av hela anslagssumman. Denna njugghet hos försvarets representant
vid radsbordet förefaller mig fast obegriplig._

Örn jag nu övergår till att yttra mig örn den på finansministerns föredragning
framlagda finansplanen, så konstateras ju i densamma att en allmän
konjunkturforbattring inträtt. När finansministern tecknat bilden av det internationella
ekonomiska läget, yttrar han några ord, som synas mig allvarliga
nog med hänsyn till den kommande utvecklingen. Finansministern yttrar:
»Några tendenser att övergå till ett friare eller livligare handelsutbyte
kunna knappast skönjas. Tvärtom har läget försämrats genom det stöd, strävandena
efter självförsörjning erhållit i de allmänna politiska orosmomenten
och 1 Tuktan lör krig.»

När sedan finansministern yttrar sig om konjunkturutsikterna inom vårt
eget land, formulerar han detta så, att det »synes anledning föreligga att vid
bedömandet av de allmänna förutsättningarna för statsregleringen 1935/1936
icke utan vidare räkna med en fortsatt förbättring av konjunkturläget. A
andra sidan» — säger han — »saknas för närvarande anledning att befara
en ny vändning till det sämre». Det är ett mycket oklart och ovisst uttalande.
Mot en sa osäker bakgrund av det ekonomiska läget synes det mig, att nian
med fog bör göra gällande, att all försiktighet iakttages såväl i fråga örn
statens finanser som i fråga om statens anspråk på landets skattebetalare.
Regeringen har tillfredsställelsen kunna meddela, att den kunnat undvika förslag
om ökad beskattning, vartill den inträdda konjunkturutvecklingen bidragit.
Emellertid hade regeringen, enkannerligen finansministern, säkerligen
kunnat gå ett steg längre och befria skattebetalarna från de även ur principiella
utgångspunkter synnerligen betänkliga utväxter på skattesystemet,
som 1932 års extra inkomst- och förmögenhetsskatt och fjolårets särskilda
förmögenhetsskatt representera; den förra nu upptagen till 8 miljoner kronor
och den senare till 11.7 miljoner kronor eller sålunda tillsammans i runt tal
20 miljoner kronor. Det har vid föregående tillfällen starkt understrukits
dessa ^skatteformers tillfälliga karaktär, och man kan, när man talar örn att
det i år jcke blir en ökad beskattning, påpeka, att utgörandet av exempelvis
skatter å förmögenhet eller kapital i hög grad försämrats, särskilt för innehavare
av s. k. löst kapital, genom den ekonomiska utveckling, som tagit sig
uttryck i ett fallande ränteläge med följande minskade inkomster. Jag tänker
därvid närmast på dem, som dragit sig tillbaka med ett sparat kapital, sorn
de tidigare trott vara tillräckligt för att de på avkastningen diirav skulle
njuta en någorlunda tryggad försörjning för ålderns dagar, men som nu ger
en betydligt lägre avkastning än tidigare. Att pålägga ytterligare skatter
än de nuvarande kan leda till ren kapitalkonfiskation. Jag har velat siiga
detta, då jag i finansplanen finner ett uttalande av finansministern, där han
vill göra gällande, att »den inverkan man tillskriver förändringar i skatte -

Nr 0.

Torsdagen den 17 januari £. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

satserna under en kris väl närmast är av psykologisk art. Det kan nämligen»
— säger finansministern — »knappast vara tal om den rent ekonomiska betydelsen
av en ökning eller minskning i enskilda sparmedel». För min del
finner jag den lyckligaste utvecklingen vara den, att de enskildas sparmedel
få i det allmännas intresse så långt möjligt kvarstanna hos dera, som lyckats
i sparandet, således en uppfattning rakt motsatt den som finansministern uttalat
sig för. ....

Granskar man den föreliggande budgeten närmare, linner man åtskilligt,
som tyder på att, om inte en sträng sparsamhet med det allmännas utgifter
genomföres, vi snart — kanske redan till ett kommande år — stå infor nya
svårigheter med budgetens balansering. Såsom finansministern själv bekraftar,
ha alla tillgängliga reservationer numera tagits i anspråk. Därutöver
ha ''i år för budgetens balansering tagits i anspråk 10.5 miljoner särskilda
vinstmedel från tobaksmonopolet, och vidare har genom förkortning av anståndstiden
för inlevererande av brännvinstillverkningsskatt uppstått under
första tillämpningsåret en tillfällig meruppbörd av 8 miljoner kronor. Det
pågår tydligen en bottenskrapning, inte bara på huvudtitlarnas resepationer,
utan även inom de af färsdrivande verken. Därjämte lia även tagits i anspråk
8 miljoner från statsverkets fond av rusdrycksmedel och några miljoner av

automobilskattemedlen. ,

Om i betraktande av årets ökade utgiftssida man till detta^ lagger utsikterna
för framtiden och då tar del av finansministerns uttalande pa sid. 28, darian
säger att »den närmaste tiden torde föra fram till aktualitet en ra,d frågor
av stor räckvidd och med långtgående verkningar även i statshnansiellt hänseende»,
då bör det inte vara underligt, att man med oro Dagar sig: Huru

Sk Att i budgeten alltjämt upptages anslag för arbetslöshetens ^motverkande,
var ju att vänta. Alla partier hava ju varit ense örn att hjälp at de verkligt
arbetslösa bör beredas. Vad som är tveksamt är dock den omfattning arbetslösheten
nu har. De anförda siffrorna anses icke vara fullt vagledande Jag
skall vid detta tillfälle inte närmare ingå därpa, da vi ju återkomma till ilen
frågan längre fram. Att anslagen under femte huvudtiteln pa åtskilliga
punkter blivit rundligt tilltagna torde vara otvivelaktigt Jag ifragasatter,
örn inte den fortsatta granskningen av socialministerns huvudtitel skall ge
vid handen, att man här kan finna de besparingar, som erfordras för avskaffande
av den av mig omnämnda, av alla som tillfälliga betecknade, extra in
komst och förmögenhetsskatten och den särskilda förmögenhetsskatten.
Särskild uppmärksamhet bör i det avseendet ägnas anslaget at ofientliga ar beRedan

av statsverkspropositionen framgår således, att regeringens tillgodoseende
av landets försvar — örn man i detta sammanhang kan tala örn ett
tillgodoseende — sannerligen inte inbjuder till skonmalningar, och fina s

^N^stailT ^^naturligtvis villigt medgivas, att den ljusning i konjunkturläget
som inträtt sedan förra riksdagen åtskildes, kan ge stod at en viss
optimism Jordbrukets ekonomiska läge har förbättrats, och industrien,
särskilt exportindustrien, har röet ett tydligt uppsving med påföljd att arbetslösheten
fintlig mån minskats. Men då regeringen >»skriver sin politik
den stursk kran af de förbättringar i läget, som kunnat iakttagas ar de ska
att frukta att regeringen förväxlar orsak och verkan. Jag skulle inte tille 11
mitr alt grumla regeringens tillfredsställelse med sig själv, örn det icke vore
Tå at dea Säkerligen omedvetet, felaktiga föreställningen, att det ar regeringspolitikens
förtjänst, att landets ekonomiska liv och lage forbattrats, kan -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ske är ägnad att uppmuntra till en fortsatt och allt hastigare vandring på de
i åtskilliga avseenden betänkliga vägar regeringen slagit in på.

Att jordbrukets läge förbättrats, kan regeringen icke rimligtvis enbart
skriva på sitt eget kreditkonto, eftersom det i riksdagen funnits borgerlig anslutning
för till och med längre gående stödåtgärder för jordbruket. Därmed vill
jag naturligen icke underkänna regeringens insatser på detta område.

Det föreligger det märkliga förhållandet, att vad som i hög grad bidragit
till jordbrukets förbättrade läge just är en omständighet, som, av åtskilliga
uttalanden att döma, berett regeringen och regeringspolitiken ett stort bekymmer,
nämligen de senaste årens osedvanligt goda skördar. Jag skulle knappast
tro, att regeringen har någon del i den saken! Om regeringen använt
det av riksdagen lämnade bemyndigandet att starkare än som skett begränsa
införseln av fodermedel, kunde jordbruket fått ett effektivt stöd, utan att överproduktionen
på råg och vete behövt taga sådana dimensioner som nu varit
förhållandet. Hade importen av fodermedel i tid tillräckligt starkt begränsats,
så hade heller icke överproduktionen på animalier behövt bli så pass
betungande för jordbrukets ekonomi, som den varit och är.

Jordbruksministern hade naturligtvis alldeles rätt, då han i sitt tal i Malmö
framhöll som ett viktigt riksintresse, att jordbruket inte får lämnas utan stöd
och att jordbrukarnas nu uppnådda standard inte får försämras. Jag inkasserar
tacksamt detta uttalande och avser inte att grumla enigheten angående
denna sak då jag erinrar om, att erkännandet från socialdemokratiskt håll
kommer bra sent, efter åratals för att inte säga årtiondens riksdagsstrider örn
jordbrukets ställning i samhället, men i stället vågar jag uttala den önskan
och den förhoppning, att denna riktiga uppfattning örn rättvisan i jordbrukets
krav inte må komma i skymundan i fortsättningen.

Att en ljusning för våra exportindustrier inträtt är så mycket mera glädjande,
som det just är exportindustrierna, som till stor del rekrytera arbetslöshetsarméerna,
men att denna ljusning skulle ha sin grund i regeringens ekonomiska
politik, måste bestridas.

Enstaka stämmor hava ute i bygderna hörts med på vissa håll fördomsfritt
gjorda påståenden örn att det ensamt är regeringspolitikens förtjänst att näringarnas
läge förbättrats. Jag tillåter mig ännu en gång erinra, att samtidigheten
mellan uppträdandet av två företeelser, i detta fall regeringspolitiken
och konjunkturförbättringen, ingalunda är ett bevis för att de stå i orsaksförhållande
till varandra. Jag påminner mig ur gamla riksdagsreferat, att
en riksdagstalare i något sammanhang fann sig föranlåten att erinra, att
det förhållandet, att tuppens första galande och solens uppgång ligga varandra
nära i tiden, ingalunda bevisar, att solen går upp för det att tuppen

gall _ o {

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att göra en liten erinran angående
det skäl, som under regeringens och regeringspartiets i avseende på jordbruket
obotfärdighetstillstånd anfördes för att mota jordbrukets krav på
skydd för sin produktion, nämligen detta, att jordbruksskyddet skulle skada
exportindustrierna. Ständigt och jämt möttes man, vid minsta försök att få
en jordbrukstull genomförd, med att genom en dylik tull skulle levnadsomkostnaderna
stegras för industriens arbetare, och därigenom skulle svårigheterna
för vår industri att konkurrera på exportmarknaden bli oöverkomliga. Det
nuvarande läget visar att så icke behöver vara fallet.

Tänk örn det mera allmänt insetts för ett antal år sedan, att arbetareklassens
ställning ingalunda behöver försämras, för det att jordbruket beredes möjligheter
att leva! Då hade jordbruket aldrig behövt komma så långt i utförsbacken,
som det kom under de oerhört svåra åren 1931 och 1932, och då hade

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

staten säkerligen icke behövt offra så oerhörda summor för att hjälpa och
stödja. Här som alltid gäller det att inte dröja för länge.

Regeringen har nu bebådat vissa förslag till omläggningar av spannmålsoch
mjölkregleringarna. Jag vill uttala den förhoppning att, därest man på
dessa områden kommit in i en återvändsgränd, som tvingar till omläggning,
denna bör gå i den riktningen att jordbruksstödet icke minskas i effektivitet
och att full planmässighet i största möjliga grad åstadkommes. Sådana förhållandena
nu äro, torde det vara ofrånkomligt att jordbrukshjälpen ordnas
på lång sikt — inte en hjälp blott för stunden utan en hjälu, som skänker tillförsikt
och säkerhet för framtiden.

Det är emellertid icke blott jordbruksnäringen, som behöver arbeta under så
stabiliserade förhållanden, att dess utövare kunna planera icke blott för det
löpande året utan för många år i följd. Detta gäller även övriga näringar, icke
minst industrien. En näring, som arbetar under ett visst öppet eller förstucket
socialiseringshot och under hot om ständiga skattehöjningar, som i vissa fall
måhända närma sig kapitalkonfiskation, kan inte utvidgas och utvecklas i
önskvärd riktning, så, att arbetslösheten kan motarbetas och avskaffas. Därtill
kräves obönhörligen dels att näringslivet får vara i fred för socialiseringsplaner
och dels att det icke betungas med alltför höga skatter. Från regeringshåll
talas i olika sammanhang om nödvändigheten av planhushållning.
Och planhushållning är för visso nödvändig både för enskilda, för företagare
och för staten. Men det vore bestämt lyckligast, örn uppgörande av planerna
för den enskilda hushållningen hädanefter som tillförene i stort sett överlämnades
åt företagarna själva. Om den planhushållning, vartill ritningarna uppgöras
i departementen eller av parlamentariska utredningskommissioner, kommer
säkerligen enligt mitt förmenande en gång att kunna sägas, att den varken
kännetecknades av någon plan, ej heller utgjorde någon hushållning. All
erfarenhet från de försök, som under tidernas lopp gjorts i skilda delar av
världen, talar emot statliga experiment på näringslivets område.

Under sådana förhållanden är och måste det vara med bekymmer och beklämning
vi på borgerligt håll — därom tror jag alla borgerliga grupper
kunna vara ense — under det sistförflutna året tyckt oss märka, att regeringen
målmedvetet strävar efter att. låt vara utan direkt angivande av syftet,
förverkliga det socialistiska programmet och genomföra socialiseringen.

Redan då regeringen igångsatte utredningen örn statsmonopol på handel med
kaffe och bensin, en utredning som sedermera följts av andra — nu senast förstatligandet
av rundradion — har man kunnat konstatera en tydlig strävan att
organisera vårt näringsliv efter socialistiska teorier.

En ny vink örn vad som är i görningen erhö^o vi cirka en vecka före riksdagens
början, i det att regeringen tillsatte varken mer eller mindre än en ny
socialiseringsnämnd. Regeringen vände så till vida på saken, som regeringen
tillsatte den nya först och tillslöt de trötta ögonen på den gamla några dagar
därefter.

Annars hade man rimligtvis haft skäl att vänta, att den gamla soeialiseringsnämndens
spår skulle förskräcka. Denna nämnd har arbetat under ett
årtionde, och det hela har utmynnat i en spänd väntans upplösning i — intet.
Ja. kanske inte precis i intet, men i intet annat än en massa pappersluntor, som
nu vila i dammina arkiv, knappast värda den milion, som de kostat staten.

Av hans excellens statsministerns yttrande till sta tarad snrotokollet, när regeringen
beslutade att uppdraga åt tre — för all del framstående — män att
underkasta närinnslivet en grundlig undersökning, framhår, att meningen
skulle vara att ställa diagnosen på alla möiliga förmenta eller verkliga kränipor
inom samhällskroppen och föreslå botemedel. Jag måste bekänna, att jag

Torsdagen den 17 januari {. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

inte varit i stånd att skönja, vari den nya socialiseringsnämndens uppgift skiljer
sig från den gamla nämndens.

Jag har också synnerligen svårt för att i den nya nämndens uppgifter finna
de riksdagens direktiv om de utredningar, som riksdagen anhållit att regeringen
skulle låta verkställa, nämligen om arbetsfred och arbetsrätt.

_ Regeringen torde vid tillsättande av den nya nämnden ha menat, att den
givit oss sju för tu, och att vi alltså blivit bönhörda över hövan. Det kan naturligtvis
icke från min sida sättas i fråga, att regeringen genom sitt handlingssätt
medvetet velat visa riksdagen missaktning, men det kan icke hjälpas,
att detta handlingssätt kan, för att inte säga måste, uppfattas som ett taktiskt
grepp att undvika vissa frågor.

Det är varken mer eller mindre än en jätteuppgift, som regeringen ställt de
tre utredningsmännen inför, detta även i betraktande av, att de tre enligt instruktionen
— om jag tolkar den rätt — komma »undan för undan», som det
heter, att inkalla ett helt litet kompani av utredningsmän. Månne man inte
kommer att få skäl att säga, som någon på sin tid sade örn socialiseringsnämnden:
»Den blir bra för utredningsmännen -—- örn inte för flera — och för
pappersfabrikanter och boktryckare!» Detta blir åtminstone ett sätt, varpå den
nya utredningsnämnden kan upphjälpa näringslivet!

Vad som är säkert, det är, att det dröjer åratal, för att Inte säga årtionden,
innan utredningsnämnden kommer till något gripbart resultat, och under tiden
kommer nämndens tillvaro att utgöra ett ständigt hot om nya statsingrepp i näringslivet
och ökat statsförmynderskap i andra hänseenden. Eller tror månne
någon, att de i utsikt ställda nya statsingreppen i den frihet, som är även näringslivets
livsluft, kan uppmuntra företagarne till ökad verksamhet? Jag är
för min del övertygad örn, att det blir en ny dämpare på lusten att ställa sig i
bräschen och utsätta sig för de risker, som monopoliseringssträvandena medföra.

Det uppsving i näringslivet, som regeringen berömmer sig av att dess politik
hittills medfört, hade, enligt min och mångas mening, blivit avsevärt större,
om icke regeringens politik i just av mig antydda hänseende lagt hinder i
vägen. Skall det bliva en regel, att staten skall släppa till pengar för att hjälpa
upp företag, som icke bära sig, då kommer ofelbart bakslaget förr än man
kan ana.

Ett näringsliv, som arbetar dels under ständigt hot örn nya statsingripanden
och ökat förmynderskap och dels under bördan av skatter, som sluka en oproportionerlig
andel av företagarevinsten och till och med av driftskapitalet, kan,
även under ljusnande konjunkturer, icke komma in i normala gängor, och arbetslösheten
kan svårligen komma att upphöra under sådana förhållanden.

När emellertid regeringen ansett sig böra anordna en jätteutredning angående
landets ekonomiska liv i dess helhet, framställer sig osökt den frågan: Varför
var det då så brådskande med monopolutredningarna? Hade det då Inte
varit rimligare att stoppa även kaffemonopolet och bensinmonopolet och andra
ifrågasatta stntsmonopol i samma säck som allt det andra?

Under den förflutna valkampanjen hörde man från regeringshåll inte ett ord
örn monopolplanerna. Det är dock en sak, som direkt berör en icke så ringa del
av väliarekåren, och att utsikterna till nya statsmonopol väckt oro på åtskilliga
håll. torde regeringen inte vara i okunnighet örn.

När utredningen angående kaffe- och bensinmonopol kunnat åstadkomma en
så pass kraftig verkan som redan skett, torde man lätt kunna föreställa sig vad
en utredning, som ställer i utsikt statsingripande på snart sagt vartenda område
av landets ekonomiska liv, kan verka i fråga örn att dämpa lusten till
startande av nya näringsföretag och utvidgande av gamla. Regeringen hand -

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

lar gentemot näringslivet som den läkare, som för att bota en sjuk aldrig låter
patienten få lugn och ro utan ständigt undersöker och ständigt föreslår nya
experiment.

Hans excellens statsministern ävensom vissa hans regeringskollegor ha vid
upprepade tillfällen talat om önskvärdheten av fred och samförstånd mellan
partierna. Jag är den första att instämma i ett dylikt önskemål. Men jag
måste säga, att regeringens inställning till den riksdagsmajoritet, som alltjämt
är borgerlig, t. ex. om man tänker på regeringens behandling av lagförslaget
örn tredje mans rätt, riksdagsskrivelsen om urtima riksdag o. s. v., i vissa fall
bestyrker den gamla sanningen, att teori och praktik inte alltid stå i överensstämmelse
med varandra. Det är inte utan, att man vid tanken därpå skulle
kunna säga örn regeringen något liknande som det brukar sägas om vägvisaren
vid vägskälet: den är till för att visa vägen för andra, men den går icke
själv.

Det samarbete, som regeringen inbjuder till, måste i anslutning till vad jag
i det föregående anfört karakteriseras som en samverkan till förverkligandet
av socialistiska teorier.

Det parti jag tillhör begär för visso intet bättre än att få medverka till
åstadkommande av försonlighet och samhällsfred, men vi kunna inte gå på
ackord med socialistiska grundsatser.

De grundvalar, varpå vårt samhälle sedan århundraden är byggt, uppgiva
vi icke, allra minst för något nytt, som man icke vet vad det är. Skulle regeringen
vilja leda fram till förverkligande av socialistiska teorier, är det att
hoppas, att de borgerliga grupperna skola kunna hålla samman örn det väsentliga,
ett vidsynt reformarbete på borgerlig grund.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman, mina herrar! Det budgetförslag, som
i och med den föreliggande statsverkspropositionen framlagts för riksdagen
till prövning, ådagalägger, att vi nu befinna oss på den ekonomiska vågdalens
andra sida. Konjunkturerna inom näringslivet lia i allmänhet förbättrats.
Avsättningen av varor såväl inom landet som genom export till utlandet har
stigit, och som en följd härav har produktionen ökat i omfattning, vilket i
sin tur medfört, att arbetslösheten minskats och statsinkomsterna flödat rikligare.
Kort sagt, alla de yttringar, som en förbättrad ekonomisk konjunktur
medför, ha givit sig till känna.

Statsverkspropositionen har sålunda kunnat utarbetas under ganska gynnsamma
förutsättningar. Finansministern har haft s. k. tur. Han har i år
kunnat uppgöra en budget utan att för löpande utgifter finansiera den med
lånemedel. Man skulle ej heller ha kunnat fortsätta därmed i längden. Häruti
skiljer sig den nu föreliggande budgeten ifrån de två närmast föregående
årens, att den blivit så att säga balanserad. Men i övrigt har den det gemensamt
med dessa, att den bär prägel av att i viss mån vara en krisbudget. Det
är den största skattebudget, som någonsin framlagts för den svenska riksdagen.
Den slutar i fråga örn skattebudgeten på 928.81 miljoner kronor och
överstiger därmed innevarande års budget med 104.58 miljoner, varav direkta
ökningar på respektive titlar utgöra 52.30 miljoner kronor. Den har ju kriskaraktär
även i så måtto, att finansministern funnit det nödvändigt att bibehålla
alla de skatter, som införts under de senare åren under beteckningen
tillfälliga, liksom även det grundtal, varefter inkomst- och förmögenhetsskatten
skall utgå och som höjdes förra året. Finansministern har även tagit i
anspråk 41 miljoner kronor av besparade och fonderade medel, 20 miljoner i
tilläggsstat för innevarande år och 21 miljoner för nästa budgetår. Även
om budgeten är balanserad, så måste man säga, att den är ansträngd. Den

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

anstränger vårt svenska folks skatteförmåga. Skattekällorna äro starkt tagna
i anspråk, och folket längtar efter lindring så snart som möjligt. I vad mån
besparingar på utgifterna kunna ske, låter sig för närvarande ej bedöma, men
nog synes det som örn vissa prutningar skulle kunna äga rum. Riksdagen
får ju senare tillfälle att fatta ståndpunkt till den saken. Storleken av vissa
anslag, inom vars ram utgifterna ej äro till beloppet fixerade, kommer i viss
utsträckning att bli beroende av det subjektiva omdömet. Ingen kan ju med
visshet förutsäga, huru stor arbetslösheten kommer att bli under ett kommande
år. Det bör vara statsmakterna angeläget, att så många som möjligt
av de arbetslösa sättas i arbete i den fria marknaden. Liksom antalet
arbetslösa kan ej heller beloppet till arbetslöshetens lindrande fastslås. För
allmänna arbeten finnes en hel del för innevarande år beviljade medel ännu
outnyttjade, och även för nästa år begäras ju betydande belopp till liknande
arbeten. Detta bör ju bidraga till att minska arbetslösheten, och med de förbättrade
konjunkturer, som inträtt, borde man kunna förvänta, att arbetslösheten
skall minskas. Bland de arbetslösa böra även frånräknas säsongarbetare
och sådana som i övrigt ej kunna eller ej äro benägna att taga arbete
i den fria marknaden.

Jag nämnde tidigare, att vi i vissa avseenden ej återkommit till normala
tider, om man nämligen med normala tider menar tiden före de senaste årens
statsingripanden för stöd och regleringar på skilda områden. Finansministern
söker ej heller göra gällande, om man skall mäta med sådana mått, att tiderna
blivit normala, utan fastmer att den förbättrade konjunktur, som inträtt, till
stor del är en följd av de åtgärder, som vidtagits till jordbrukets och vissa
andra näringars stöd, till lindrande av arbetslösheten och till stimulerande
av näringslivet i stort. Örn betydelsen av dessa åtgärder och deras verkningar
i på näringslivet stimulerande riktning framföras nu olika meningar icke
minst bland dem som vetenskapligt syssla med ekonomiska problem. Värdet
och betydelsen av dessa statsingripanden kunna emellertid icke fastslås genom
voteringar i riksdagen, och den enskildes omdöme blir lätt färgat av personlig
inställning. Men i den mån som dessa åtgärder haft till uppgift att
skydda oss mot dumping och import till för motsvarande näring hos oss ruinerande
priser, i samma mån måste de bidraga till att giva ökad sysselsättning
och ökad köpkraft bland vårt eget folk. Utan sådana åtgärder hade vi med
all sannolikhet fått större känning av krisens verkningar. En påtagbar förbättring
har ägt rum sedan hösten 1933, visserligen beroende på flera orsaker
men icke minst av det stöd, som riksdagen och statsmakterna här lämnat.

Vad jordbruket beträffar, har dess ställning ganska avsevärt förbättrats.
Men det skulle säkerligen utan det stöd som erhållits lia tryckts ned till ohjälplig
skada för hela vårt land. Vad som gjorts kan ju i första hand betecknas
som en försvarsåtgärd i förhållande till de åtgärder, som från andra staters
sida vidtagits. Till och med finansministern försvarar i propositionen
dylika åtgärder, jag förmodar från socialistisk synpunkt, med »att det enskilda
landet med stor arbetslöshet och outnyttjad produktionskapacitet kan finna
det mindre onda i att göra som andra». De stödjande och reglerande åtgärder,
som av statsmakterna vidtagits på jordbrukets område, lia ju främst
till syfte att bereda avsättning för de framställda produkterna och lämna
bistånd till att för desamma erhålla ett någorlunda skäligt pris. Dessa krav
stå fortfarande kvar. Utan statens stöd kan icke vårt lands jordbruk uppehållas
i sådan omfattning och bedrivas på sådant sätt som för närvarande
äger rum. Tager staten sin skyddande hand därifrån, skulle detta, förutom
andra verkningar, få till följd en ökning av arbetslösheten. Frågan bör därför
snarast vara icke om utan hur jordbrukshjälpen skall ordnas. Att de till

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

jordbrukets stöd vidtagna åtgärderna icke i allo blivit tillfredsställande, torde
till största delen bero på obenägenheten hos riksdagen att från början gripa
till ett planmässigt jordbruksskydd. Innan några åtgärder till stöd för den
animala produktionen och fodersädsodlingen vidtogos här i landet, bade vi
redan ett avsevärt brödsädsöverskott att dragas med, vilket sedan dess har
ökats. Jordbruksministern har nu utlovat att i här berörda avseenden för
riksdagen framlägga ett mera planmässigt och allsidigt utarbetat förslag.
Vad nian emellertid därvid förväntar, är att det skall bli av sådan innebörd,
att det ger tillräckligt skydd och stöd åt jordbruksnäringens olika grenar.
Därigenom skulle man undgå att uppmuntra till en ensidigt inriktad produktion.
Det låter sig naturligtvis inte göra att uttala några omdömen örn de
förebådade förslagen, förr än de ligga på kamrarnas bord; till dess får man
väl vänta och se. Vad som nu uppmärksammas vid ett genomläsande av
statsverkspropositionen, och jag fäster mig då särskilt vid den nionde huvudtiteln
angående anslagen till jordbruket och binäringar, är att Kungl. Majit
föreslagit vissa ändringar. Bland annat föreslås sänkning på en sådan punkt
som bidraget till gödselvårdsanläggningar, vilket anslag, sedan det vid 1932
års riksdag beslutades och infördes, tilldragit sig stort intresse och kommit
till flitig användning. Anslaget har under de två närmast föregående åren
utgått med 700,000 kronor för varje år, nu föreslås i propositionen nedsättning
till endast halva detta belopp. Lantbruksstyrelsen, som yttrat sig i
ärendet, har i skrivelse framhållit, att intresset för en ordnad gödselvård i
påtaglig grad stigit och att bidragsbehovet för budgetåret 1935—1936 är
minst lika stort som under innevarande år. Östergötlands läns hushållningssällskap
har, för övrigt med biträdande av en del andra hushållningssällskap,
hemställt att anslaget för nästa budgetår skulle höjas till 1.5 miljoner kronor.
Jag har kännedom örn att intresset för detta anslag är stort, och
det vore önskvärt om det kunde höjas.

Även om andra anslagsbelopp bör vid ett tillfälle som detta få sägas några
ord. Jag tänker närmast på anslaget till frivilliga skytteväsendet — det är
ju förresten intet anslag, ty det står upptaget såsom blankt i statsverkspropositionen.
Budgetåret 1931—1932 utgick det med 470,000 kronor, och skytteförbundens
överstyrelse har nu hemställt örn samma belopp för nästa budgetår.
För innevarande budgetår utgår anslaget med 96,625 kronor, men
inte ens ett så blygsamt belopp har regeringen velat äska. Man hade väntat
att det ansvar, varom hans excellens utrikesministern vid flera tillfällen
erinrat, bör åvila även den nuvarande generationen av svenska folket och icke
minst dem, som ha ansvaret för dess ledning, och att detta i avvaktan på försvarskommissionens
utredningar åtminstone skulle ha tagit sig uttryck i en
så pass försvarsvänlig handling, att man hade velat äska något belopp för
detta ändamål. Läget i världen är för övrigt sådant — varom här förut i
dag vittnats — att man ej kan låta våra försvarsanstalter förfalla. Den frivilliga
skytterörelsen är en sådan folklig rörelse, som pekar hän på att vårt
folk vill försvara sig.

Skall jag ytterligare säga något örn anslagen i budgeten, så har ju den
märkliga förändringen vidtagits i fråga örn automobilskattemedlen, att man
frångått en av riksdagen tidigare fastslagen princip att dessa medel, som redovisas
i en särskild specialbudget, uteslutande skola användas till vägväsendet.
Man föreslår nämligen nu, att 3.5 miljoner kronor skola tagas i anspråk
för andra ändamål. Har man en gång slagit in på den vägen är det
ej så lätt att vända. Ett försvar med att vägväsendet fått stora summor av
till arbetslöshetens bekämpande anvisade medel ändrar ej det betänkliga i det
faktum, att man låter automobilskattemedlen gå andra vägar än dem, var -

Torsdagen den 17 januari f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

till de från början varit avsedda. Man Ilar härmed brutit principen, och det
är sedan ingen lätt sak att återvända. Automobilskatten kan, liksom en del
andra medel, bli ett nytt skatteobjekt för budgeten som tages i anspråk då
finansministern har svårighet att skaffa pengar.

En annan fråga, som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid slutet av förra
riksdagen, var frågan örn lagstiftning för arbetsfred. Det är en rad spörsmål
som därmed hänga samman, bland annat lagstiftning rörande skydd för
tredje man eller som det lagtekniskt kallas: förbud mot stridsåtgärder riktade
mot tredje man eller förbud mot stridsåtgärder med speciellt syfte riktade
mot andra parten. Beträffande denna fråga, som var utformad av särskilda
sakkunniga och där det alltså förelåg lagförslag i ämnet, begärde riksdagen,
som ansåg frågan vara av stor samhällelig betydelse, att den så fort
som möjligt skulle komma på riksdagens bord och icke uppskjutas till deri
kommande lagtima riksdagen. Huru därmed har gått, det känna vi till. Beträffande
så en annan viktig fråga på samma område, som behandlades vid
samma riksdag, nämligen lagen om arbetsfred, hemställde riksdagen om utredning
för lagstiftning i ämnet, och förutsatte att denna utredning skulle bedrivas
med erforderlig skyndsamhet. I motiveringen för kravet på lagstiftning
tillät sig utskottet citera följande uttalande _av 1926 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t i samma sak, lydande: »Även om en viss hänsyn vid
lagstiftningens utformande synes böra tagas till åskådningarna inom de åsyftade
grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som äro att befara,
icke böra tillmätas sådan betydelse, att de föranleda, att tanken på ytterligare
lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma, att den
föreliggande lagstiftningsfrågan icke endast gäller reglerandet av förhållandet
mellan två stridande parter utan att den jämväl i sig innesluter ett
problem av stor samhällelig vikt.» Detta uttalande innehåller allt fortfarande
vad man skulle vilja säga i frågan.

Men man kan däremot ej säga att regeringen tillmötesgått riksdagens önskan
örn en snabb utredning i enlighet med riksdagens uttalande genom tillsättandet
av den kommitté, varmed vi begåvades sistlidna nyårsafton. Ej heller
kan man säga, att det uttalande till statsrådsprotokollet, som statsministern
därvid gjorde, överensstämmer med riksdagens skrivelse. Statsministerns diktamen
kastar en slagskugga över helt andra områden än de av riksdagen
berörda. Ser man detta uttalande i samband med de utredningar, som igångsatts
på åtskilliga andra av näringslivets områden, avseende statsmonopol
m. m., så ställes man ovillkorligen inför frågan: är det andra syften som härmed
föresväva regeringen? Det synes som örn tiderna åter blivit mera normala
och att man icke är så strängt upptagen av direkta åtgärder för avhjälpande
av den mest överhängande ekonomiska krisen och att därför frågor
tagas upp och utredningar företagas med mera vittgående syften. Rörande
sådana förslag måste de, som ha en annan uppfattning örn huru samhällets
livs- och näringsfrågor böra ordnas, säga sin mening och därvid förbehållande
sig prövning i varje sak för sig och övervägande i vad mån de gagna samhället
och dess sunda utveckling.

Herr Hamrin: Herr talman! Det är ganska naturligt, att under en debatt
sådan som denna, och jag vill tillägga under de nuvarande förhållandena,
samtliga de talare, som gå in på en kritisk granskning av statsverkspropositionen
och regeringens åtgöranden, i huvudsak komma att beröra samma frågor
och samma ämnen. Sålunda kommer jag, herr talman, att liksom den förste
ärade talaren i dag såsom inledning något beröra vår försvarsfråga och vad
därmed sammanhänger.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

»Sveriges förhållande till främmande makter är gott.» Så lyder den stereotypa
satsen i Kungl. Maj:ts tal på rikssalen vid riksdagens öppnande. Jag
tror också att man vågar tillägga, att intet land i vår världsdel torde ha större
anledning än vårt att avgiva denna deklaration i vad densamma avser vårt politiska
förhållande till andra länder. Oavsett de politiska förskjutningar inom
vårt land, som ägt rum tid efter annan, utan hänsyn till regeringarnas sammansättning
och partibundenhet, har vår hävdvunna neutralitetspolitik obrottsligen
följts under dessa orostider. Att denna vår inställning i en tid, då
allianser knytas och brytas, öppna och hemliga avtal ingås och uoolösas, tillvunnit
sig en allmän respekt torde erkännas av alla. Opartiskt och liksidig!
hävdar utrikesledningen våra intressen mot andra länder. Den framskjutna
ställning, som vår utrikesminister intog vid förra årets förbundsförsamlings
sammanträde, var en heder icke blott för honom utan för hela vårt land.

Tyvärr kan icke den av mig citerade satsen gälla beträffande det inbördes
förhållandet samtliga länder emellan, vare sig i Europa eller för andra delar
av världen. Förra året torde ha varit det mest kritiska i detta hänseende alltsedan
världskrigets dagar. Oroande rykten ha nått oss tid efter annan, och
t. o. m. inom Nationernas förbund har öppet talats om krig. Det är icke min
avsikt att närmare söka angiva orsakerna härtill. Jag blott konstaterar att
krutdurkarna ingalunda äro tömda eller att parollen »ned med vapnen» följts
av folken. En del av den nu pågående konjunkturförbättringen torde härleda
sig från detta förhållande, d. v. s. vissa industrier arbeta för fullt i samband
med rustningarna. Följderna av det oförnuftiga fredsslutet för snart tjugu
år sedan vila alltjämt som ett svart dok över mänskligheten. De politiska och
ekonomiska motsättningarna mellan folken äro ännu stora och inom länderna
pågår en jäsningsprocess, som under förra året sprängt höljet och skakat hela
världen. Man torde få gå mycket långt tillbaka i historien för att finna en
råd så hemska händelser som under året 1934. Jag erinrar blott örn de fruktansvärda
tilldragelserna i vårt södra grannland den 30 juni, våldsdådet i
Wien och morden i Marseille. Ekot av dessa händelser åstadkom rörelser, vilka
knappast kunna sägas ännu lia avstannat. Är det för mycket sagt att vi
leva i närheten av en vulkan eller vulkaner, från vilka mullrandet höres esomoftast
och varifrån vi när som helst kunna vänta eruptioner, varifrån lavaströmmar
även kunna nå oss?

Men efter denna mörka skildring, herr talman, erinrar jag också örn de ljuspunkter,
som blivit synliga, särskilt under den senaste tiden. Jag syftar härmed
i första rummet på Sovjetunionens inträde i Nationernas förbund, vissa
träffade överenskommelser, uttalanden gjorda av framstående statsmän i världen
och nu senast den lyckligt och lugnt genomförda Saaromröstningen.

Men i varje fall är det ganska naturligt och förklarligt, att många alltmer
kräva en svensk upprustning. Att vi böra vara på vår vakt torde knappast
någon numera vilja förneka, som känner ansvaret för vår demokratiska frihet
och självständighet. Men förutsättningen härför är alltjämt enligt min
övertygelse, som jag så många gånger hävdat, att vi sluta fred i försvarsfrågan
så långt detta är möjligt, d. v. s. söka finna varandra. Vi nalkas nu den tid,
då ett avgörande måste träffas. De nya klutarna på det gamla klädet räcka
icke för att klädnaden skall visa sig vara användbar vid behov. Det har varit
och är alltjämt vår olycka, att försvarsfrågan blivit ett av de förnämsta tvisteämnena
mellan partierna. Så kommer den också att förbliva i fortsättningen,
om icke en sinnesförändring äger rum på olika håll. Jag upprepar i detta
hänseende min varning till de speciella yrkesmannen. Hur skola vi lekmän
inom och utom försvarskommissionen kunna få den vägledning vi nödvändigt
måste ha för att bilda oss ett omdöme örn vad som kan och bör ske, om vi

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

alltjämt finna en djupgående klyfta mellan företrädarna av de olika vapenslagen?
Men när en fred slutits på det hållet, återstår för oss, som lia makten
och avgörandet i våra händer, att söka en lösning, som binder samman partierna
och folket. Jag vet icke om det är möjligt, men jag tror att det är nödvändigt.
Lika litet som detta kan ske genom att utnyttja försvarsfrågan som
politisk programpunkt och i agitation, lika litet är det möjligt att nå en varaktig
fred på området genom ensidiga krav och lappverk. Fraser och hejarop
gagna föga. De skärpa motsättningarna och hindra en saklig behandling.
Jag tillåter mig med anslutning härtill rikta en vädjan till regeringen att
sätta in samma kraft för befordrandet av en lösning i detta avseende som i så
många andra frågor.

Jag har redan antytt, att tidpunkten närmar sig, när ett avgörande i försvarskommissionen
måste ske. Utan att förgripa mig på nödig sekretess kan
jag redan nu säga, att förändringarna beträffande organisationen icke torde
bli så stora, att icke en överarbetning — om den visar sig nödvändig — skall
kunna medhinnas och vederbörliga yttranden från militära och civila myndigheter
kunna inhämtas över de förslag, som framkomma, att ej ett framläggande
av en regeringsproposition nästa års riksdag är möjlig. Jag fruktar
att det skulle lända försvaret till obotlig skada, om denna invecklade fråga
skall kastas ut i valstriden nästa år. Jag syftar härmed icke blott på den
eventualiteten, att en stämning för en betydande utvidgning av försvaret och
därmed förenad utgiftsökning kan åstadkommas, utan även och icke mindre
på den möjligheten, att en beskärning eller nedrustning blir valmanskårens
fingervisning. I båda fallen blir försvarsfrågan även under kommande år
stridsäpplet, vilket samtliga partier skola slåss om. Vilken riktning som än
vinner, förlorar försvaret.

Även örn försvarsfrågan till synes icke har något att göra med ett annat
stort problem i vårt land — befolkningsfrågan — kan jag icke underlåta att
i detta sammanhang beröra densamma. Redan ha flera motioner blivit väckta
i detta ärende, och flera torde komma.

Från högerns talarstolar, såväl som i partipressen framföres understundom
kravet på att vi skola uttaga folkets hela försvarskraft och ställa in vår organisation
med hänsyn härtill. Hur ställer det sig för oss med avseende på vår
manuella försvarskraft om ett par decennier? Svaret på den frågan kunna
vi få redan nu. Förra årets inställelseskyldiga värnpliktiga voro cirka 44,000
unga män. Sjutton år därefter har denna siffra sjunkit till 30,500 ynglingar
— en tredjedel är borta. De som tala örn stora organisationer med bl. a. många
arméfördelningar böra också taga dessa siffror med i beräkningen, när de
kalkylera. Och det är i jämförelse med andra länders försvarskraft en betydande
förändring till det sämre, som äger rum hos oss. Om^jag som jämförelse
tar ett annat land, som är ungefär jämställt med oss i fråga om invånarantal,
Holland, har detta land enligt samma beräkningsgrunder för närvarande
omkring 50,000 inställelseskyldiga värnpliktiga. Sjutton år härefter har antalet
stigit med mellan 1,000 och 2,000 ynglingar, under det att antalet värnpliktiga
i vårt land sjunkit med omkring 15,000!

Men, mina herrar, en mobilisering i våra dagar, och kanske ännu mera i
framtiden, kräver icke bara soldater, den kräver icke mindre arbetsföra människor
på alla områden av samhällslivet. Drag undan den manliga befolkningen
till och med det 42 :a året, och det skall förvisso visa sig vara omöjligt
att bemästra alla de problem, som sammanhänga nied folkets försörjning, trafikens
uppehållande och den civila administrationens fortgång.

Det är i och för sig ett beklagligt faktum, men det är icke desto mindre nödvändigt
att taga hänsyn till de självmordstendenser, som framträda mer och

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

mer bland vårt folk. Jag skall icke närmare gå in på frågan, men såväl förklaringarna
till det onda som också medlen mot detsamma finner jag i många
hänseenden minst sagt diskutabla. Hela världshistorien, icke minst i vår tid,
vittnar mot påståendet, att folkminskningen är oskiljaktligen förbunden med
de sociala förhållandena. I huvudstaden funnos 508 hem förra året, där fyra
barn under femton år funnos i hemmet. Ingen vill väl göra gällande, att en
så stor del av Stockholms befolkning lever under så dåliga sociala betingelser,
att det icke finns hem och bröd för barn. Utan att alldeles förringa skattebördans
betydelse vill jag dock påpeka, att de små inkomsttagarna med många
harn redan nu ha ganska ringa känning av de direkta skatterna, som det här
är fråga om. Utvidgas skattespörsmålet till att gälla även de indirekta skatterna,
ja, då blir förhållandet ett annat. Men vi ha år efter år ökat dessa indirekta
skatter eller örn man så vill belastningen för de många munnarnas hem.
Detta är bara ett litet exempel på, hur nödvändiga stödåtgärder på ett håll
träffa andra samhällsintressen mer eller mindre hårt.

Nej, mina herrar, låt oss först som sist säga varandra, att den tilltagande
njutningslystnaden, kravet på frihet utan ansvar, bekvämlighet och individens
frihetskrav äro de huvudsakligaste och allvarligaste orsakerna till förhållandena
på detta område.

I trontalet omnämnes att regeringen överväger framläggandet av en proposition
i folkpensioneringsfrågan. Jag föreställer mig att vi alla hysa sympati
för förslag i detta hänseende. Men även här möta vi samma spörsmål som jag
nu berört. Hur långt kunna vi gå och hur långt förmå vi komma? Det är
och förblir alltid de arbetsföra åldrarna, som skola bära ansvaret och kostnaden
för de arbetsoföras försörjning. Några siffror hämtade från utredningen
ha mycket att säga oss. För 50 år sedan fanns på varje åldring 10 i åldern
15 till 65 år, för närvarande finns det 7 arbetande — örn jag får använda det
uttrycket — på varje pensionär. Kurvan går hastigt ned, så att enligt beräkningarna
komma 35 år härefter 4 personer att få försörja en åldring. Det är
redan med nuvarande kostnader och pensioner nära en fördubbling mot vad vi
behöva räkna med. Detta är skrämmande siffror.

Deklarationen att Sveriges förhållande till främmande makter är gott gäller
icke i lika hög grad med avseende på det ekonomiska området som på det
rent politiska. Under rubriken »det ekonomiska läget» återkommer finansministern
upprepade gånger till de allvarliga ovisshetsmoment, som hänföra
sig till utvecklingen av handelspolitiken och läget på valutamarknaden. Det
finns anledning att upptaga denna fråga till någon ytterligare belysning.

Som också finansministern framhåller, sammanhänger ovissheten för framtiden
med valutan eller penningvärdet länderna emellan. Alla nationalekonomer
och andra, som syssla teoretiskt och praktiskt med frågor av ekonomisk
innebörd, torde väl vara ense därom, att så länge icke en stabilisering av valutan
ägt rum i världen ha vi att räkna med en obestämbar faktor, vilken dock
är avgörande i mycket stor utsträckning jämväl för framtiden i vårt land.
Jag erinrar om att vi för närvarande endast kunna räkna fyra länder med
guldvaluta i Europa, Frankrike, Holland, Belgien och Schweiz, åtminstone i
detta ords verkliga betydelse. En devalvering av valutan i dessa eller i en
del av dessa länder kan komma att inverka på våra möjligheter i olika hänseenden.
Den tvångskurs, som Tyskland uppehåller för sin valuta, utgör otvivelaktigt
en förmån för oss beträffande export från Sverige liksom också en
spärr mot importen från nämnda land. Jag kan i det hänseendet icke underlåta
att framhålla, att någon del åtminstone av vår s. k. hemmamarknads
uppsving sammanhänger just med detta sistnämnda förhållande. Visserligen
glömmer jag icke, att den officiella markkursen ej följes vid större inköp,

Torsdagen den 17 januari i. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

men det oaktat torde den nuvarande situationen härutinnan vara ett plus för
oss, hur länge det nu räcker. Vårt ekonomiska förhållande till nyssnämnda
land kännetecknas för övrigt ingalunda av något större förtroende från vår
sida. Vi ha grundade skäl till missbelåtenhet. En gäldenär, som är skyldig
oss bortåt en miljard kronor och som gör allt för att komma ifrån sina förpliktelser,
kan ej mötas med oreserverat förtroende. Jag skall icke i vidare
mån beröra vårt clearingavtal än att framhålla, att till och med de s. k. rikslånen
äro nödlidande. En totalt utebliven räntebetalning medför en minskad
inkomst för vårt land av mellan 40 och 50 miljoner kronor årligen. Det är
gott och väl att exporten till Tyskland av vissa artiklar ökat i omfattning.
Men sker detta i form av lagring i Tyskland kan den dag komma, då vi få
surt betala denna ökning. Det är skäl i att icke glömma denna möjlighet, då
vi kalkylera för framtiden.

Hur ovisst allting är på det ekonomiska området framgår också av ett studium
av riksbanksrapporterna. Riksbanken ligger för närvarande inne med
guld till ett belopp, som överstiger 000 miljoner kronor efter dagskurs, och
en behållning av valutor enligt samma beräkning på ungefär samma summa
eller något därunder. Den övervägande största delen av dessa valutor utgöres
av pund sterling. Man gör sig den frågan: vad är anledningen till att beloppen
så avvägas? Svaret kan näppeligen vara mer än ett: risken fördelas med
hänsyn till den ovissa framtiden, eller rättare med tanke på att båda dessa
ofantliga tillgångar äro svårbedömliga med avseende på sitt framtida värde.

I dessa mina erinringar beträffande riksbankens penningpolitik ligger självfallet
ingen anmärkning. Jag tror tvärtom, att riksbanksfullmäktige på ett
efter förhållandena i världen klokt sätt sköta vår penningpolitik och vår valuta.
Ledningen av riksbanken följer stadigt pundet, och så länge detta i
förhållande till dollarn eller dollarpundet är något så när stabilt, torde detta
vara den enda vägen för oss att vandra. Men jag upprepar, att en förändring
av penningpolitiken ute i världen på grund av förhållanden, som vi icke
kunna inverka på, kan kasta omkull alla våra ekonomiska beräkningar. Och
någon stabilisering av världens valutor kan man för närvarande inte skönja
början till. Tvärtom avvisar man på ledande håll talet därom.

Det är, herr talman, emot denna bakgrund jag ser den finansplan, som överlämnats
till riksdagen och den statsverksproposition, som den avser att finansiera.
Finansministern måste helt enkelt räkna med att icke några större
förändringar kunna komma att inträda i de ekonomiska förhållandena länderna
emellan, förändringar vilka, som jag redan har antytt, kunna medföra
betydande följder för oss, även örn den inträdda konjunkturförbättringen stabiliseras.
Visserligen kan häremot invändas, att förändringar till det bättre
också äro tänkbara. För en sådan förhoppning lämnar finansministern icke
något stöd. Tvärtom förklarar han, att tendenser i denna riktning knappast
kunna skönjas. Han fortsätter, att läget har försämrats genom det stöd strävandena
efter självförsörjning erhållit i de allmänna politiska orosmomenten
och fruktan för krig. Dessa och andra lika mörka tavlor möta vi på några
sidor i statsverkspropositionen. Men tavlorna byta snart färgton. Genom
användandet av alla resurser vi kunna uppbringa skola vi »uppehålla köpkraften»,
och finansministern skildrar i livliga drag, hur bra det gått för oss
tack vare upplåning och skatteökningar. Det är icke min avsikt att kritisera
vad som varit, ehuru åtskilligt finnes, som från min sida kunde giva anledning
till erinringar. Bara ett påstående vill jag något beröra.

På sidan 16 i kapitlet örn inkomsterna talar finansministern örn den förra
regeringens finanspolitik, som han i detta avsnitt ställer sig solidarisk med.
Men han fortsätter och säger: »Kritiken mot denna politik kom egentligen

Nr 8.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

från det håll, där man önskade en mera målmedveten utvidgning av de statliga
åtgärderna för beredande av arbete och ökning av köpkraften.» Det
»hål!», som härmed avses, torde väl icke vara något annat än det socialdemokratiska
partiet och dess stora motion vid 1922 års riksdag. Jag är då nödsakad
att erinra örn att ifrågavarande vidlyftiga förslag utgick principiellt
från behovsprincipen och med tillämpning av sträng individuell prövning.
Detta gällde särskilt jordbrukshjälpen, där hjälpverksamheten skulle »följa
principen för det allmännas hjälpverksamhet i övrigt». Det stora programmet
har i ringa omfattning följts — dess bättre! De stora grundläggande
åtgärderna genomfördes mot det socialdemokratiska partiets motstånd och
icke i samverkan med detsamma.

Hela den teoretiska utläggningen av de gångna årens politik skall jag i övrigt
gå förbi. Det finns ingen anledning att närmare fördjupa sig i densamma.
Vad den s. k. köpkraften angår och de vidtagna åtgärdernas inflytande
på densamma, vill jag ingalunda bestrida att dessa åtgärder haft sina verkningar.
men verkningarna härleda sig också från andra, vitt skilda håll. Åtskilligt
av den stegrade köpkraften sättes in på områden, som ingalunda skapa
ökad produktion och försörjningsmöjligheter för vårt folk. De stigande
inkomsterna av nöjesskatten t. ex. varsla örn att de ökade inkomsterna för
folk icke gå till kläder, mat och andra oumbärliga förnödenheter utan till
teatrar, biografer och dansbanor. Visserligen blir det ökad rörelse, åtminstone
på de sistnämnda, men knappast av det slag vi behöva.

I övrigt är jag redo att giva erkännande åt åtskilligt, som förekommer under
de olika huvudtitlarna, kanske dock mest åt vad som icke finnes där.
Det är glädjande, att den våldsamma upplåningen stoppats eller åtminstone
minskats väsentligt. Likaså noteras med tillfredsställelse, att inga nya skatter
krävas. Härutinnan kan det dock icke undgås, att man blir något betänksam,
när man mellan raderna läser, att detta anses vara en synnerligen
stor förtjänst i finansplanen. Ytterligare ökningar hägra inom den närmaste
framtiden. På annat sätt kan icke omnämnandet av förestående utgiftsökningar
tolkas. Man frågar sig, örn det icke alls ingår i regeringens planer
att söka mildra skattetrycket, örn förbättringen på det ekonomiska området
blir beståndande. Det borde enligt min uppfattning åtminstone i någon mån
ha kunnat ske redan nu.

Vissa poster på utgiftssidan ha försvunnit, sedan den föregående statsverkspropositionen
framlades, och andra ha minskats avsevärt. Jag syftar då först
och främst i sistnämnda hänseende på anslaget för stöd åt enskild verksamhet.
Mina starka invändningar mot detta anslag vid förra årets riksdag har
jag fått belägg på i mycket hög grad sedan dess. Jag måste också giva min
anslutning till förslaget om en avsevärd nedskärning av anslaget till stödlåneverksamheten
och den nu föreslagna användningen av de belopp, som begäras.
Fördelningen av detta anslag såväl som det nyssnämnda kan inte ske
efter enhetliga grunder, det ligger i sakens natur. Verksamheten har utan
tvivel skapat glädje och tacksamhet hos dem, som fått del av håvorna, men
också avund och bitterhet hos andra, som icke gynnats av lyckan vid lottdragningen,
eller hos dem, som icke deltagit i kapplöpningen efter pengarna. Jag
har inom ett visst antal kommuner undersökt förhållandena härutinnan. Det
visar sig, att i genuina småbrukarbygder äro olikheterna rent häpnadsväckande.
Det finns socknar, där ända upp till 40 procent av brukningsdelarnas antal
fått lån, under det att i andra socknar till och med ingen fått eller begärt
hjälp och i andra stannar antalet vid 3 ä 4 procent i jämförelse med brukningsdelarnas
antal. Detta kan icke förklaras på annat sätt än att människorna
ha så olika mentalitet, d. v. s. en del gripas av den allmänna psyko -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

sen och ropa på hjälp från staten, under det att andra i precis samma belägenhet
bita ihop tänderna och säga: »Bra karl reder sig själv.»

I motsats till många andra ger jag i viss utsträckning mitt erkännande åt
försvarsministern. Hans förslag att genomföra 1925 års beslut angående
flygvapnet är en av anledningarna härtill. Uppriktigt sagt hade jag knappast
väntat mig detta. Yi stå, som jag tidigare omnämnt, snart inför ett avgörande
i försvarskommissionen. Visserligen intaga vi ännu vitt skilda ståndpunkter
i stora frågor, men knappast i fråga om flygvapnet. Det är icke
något föregripande av utredningarna, när detta vapenslag tillgodoses bättre
än förut. När vi nu fått bättre råd bör denna del av försvarsväsendet ha företräde
framför andra. Samma uppfattning har jag också beträffande luftvärnet.

Även i andra hänseenden har försvarsministern gått något längre än man
haft anledning förmoda. Yi få ju komma ihåg, att den nuvarande chefen för
försvarsdepartementet heter Ivar Vennerström. Det finns emellertid ett område,
som han dock enligt min mening alltför mycket förbisett. Under de sista
åren har underhållet av våra kaserner tillbakasatts på grund av nödvändiga
besparingsåtgärder. Jag har själv haft tillfälle att konstatera, att uraktlåtenheten
att underhålla och reparera dessa statsbyggnader nu gått alldeles
för långt. I fråga örn allmänna arbeten föreligger här en möjlighet till utvidgning,
som är både ekonomisk och lämplig, ja, nödvändig. Om de militära
myndigheterna äskat tillräckliga medel, har jag ej haft tid att närmare undersöka,
men då regeringen förra året tog initiativ till ökningar av anslag utöver
vad vederbörande myndigheter begärt, hade det ju varit berättigat att
i detta fall följa de eljest mycket omdiskutabla metoderna.

Skulle icke försvarsministern också ha kunnat visa sig litet mera modig
och passat in ett litet anslag till det frivilliga skytteväsendet i sin huvudtitel?
Jag tar nog icke miste, om jag säger, att viljan finns men modet saknas.
Det lärer finnas något, som heter »kongressbeslut», och denna grundlag
synes vara betydligt mera oföränderlig än Sveriges grundlagar. Vi ha i årets
statsverksproposition flera anslagsposter, vilka tillkommit under årens lopp
mot socialdemokratiska partiets röster, men regeringar, utgångna från nyssnämnda
parti, ha respekterat riksdagens vilja och majoritetens beslut. De ha
uppförts på nytt. Det nu omnämnda har fått en särskild prägel. Därom skall
alltid stå strid, men år efter år med samma resultat. Riksdagen segrar och
regeringen förlorar. För mig är det ganska likgiltigt, varifrån penningarna
tagas. Vår nyaste inkomstkälla, den herr Åkerberg har hand om, kan kanske
ställa penningarna till förfogande, och det kan ju vara lika gott. Vad som
för övrigt bör göras på fjärde huvudtitelns område, skall jag icke nu yttra
mig örn. En prövning av de många krav, som motionsledes framföras, bölske
i detta fall som i alla andra med hänsyn till tillgångar och oundvikliga
behov, men också med beaktande av att vi ha att vänta försvarskommissionens
utredning och därtill knutna förslag inom den närmaste framtiden.

Jag förbigår en rad detaljer, vilka skulle kunna giva anledning till reflexioner.
Jag får konstatera beträffande utgiftssidorna, att genom upplösningen
av organisationsnämnden det enda besparingsinstrumentet har brutits sönder.
Jag beklagar detta. Det återstår ännu mycket att reformera inom statsförvaltningen
i syfte att anpassa organisationen efter nutida förhållanden. I
den sista skrivelse jag som finansminister emottog från ordföranden i organisationsnämnden,
sedermera statsrådet Nothin, hette det bland annat följande:
»Organisationsnämnden anser sig böra fästa uppmärksamheten därvid att,
även frånsett den nu rådande depressionen, statens utgifter synas hava nått

Första kammarens protokoll 1085.. Nr 8. 2

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

en höjd, som knappast torde stå i riktig proportion till landets ekonomiska
bärkraft.»

Vi leva, herr talman, i ett demokratiskt samhälle, vi tala därom, vi skryta
därmed och vi hjälpas åt att fylla tidningarna med betraktelser över detta
ämne. Statsministern och jag — om jag nu vågar ställa mig bredvid honom
— ha kanske bland riksdagens ledamöter varit de mest högljudda, ehuru vi
åtminstone i någon mån lia olika meningar örn vad som ytterst är demokrati
i tillämpningen. En av de frågor, som statsministern särskilt lägger tonvikten
på, är samarbetet med riksdagen. Härutinnan är han uppenbarligen icke
ensam i kretsen av regeringschefer. Villigheten härtill, huvudsakligen dikterad
av nödvändigheten, har dokumenterats av till och med långt avancerade
högermän, som beklätt samma ämbete. De lia misslyckats, när de icke striktföljt
riksdagens bestämda anvisningar. I år föreligger en klar motsättning
mellan riksdagsmajoriteten och regeringen i en mycket viktig fråga. Riksdagen
skrev förra året, såsom här redan i dag erinrats av de båda föregående
talarna, och anhöll, att »Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens
områden, som kunna vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden, samt
utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda». Beslutet dikterades av de borgerliga ledamöterna i vederbörande
utskott och i riksdagen. Sin anslutning till en sådan allsidig och förutsättningslös
utredning av detta komplex av arbetsrättsliga och föreningsrättsliga
problem gav även en av denna kammares mest intresserade och kunniga krafter
på området, vilken tillhör det socialdemokratiska partiet. Det kan icke
föreligga någon som helst tvekan örn utredningens begränsade omfattning,
dess igångsättande eller riksdagens krav angående resultatets framläggande
utan tidsutdräkt.

Vad svarar då regeringen på denna hemställan? Innan jag övergår till min
kritiska inställning till behandlingssättet, vill jag förutskicka några randanmärkningar.
Genom, regeringsformens bestämmelse och tillämpad praxis har
regeringen alldeles obestridligt rätt att både taga initiativ till vilka utredningar
som helst och likaså att negligera riksdagens i skrivelser uttryckta önskningar.
Men när en regering gör detta sistnämnda, överskrider den på ett
uppseendeväckande sätt den utstakade vägen för samarbete. Ty vad är det
man gjort eller ämnar göra? Regeringen förbereder — det har redan understrukits
av de föregående talarna — en den mest vidlyftiga utredning, som
någonsin förekommit i vårt land. Alla tänkbara problem på det ekonomiska
området skola bliva föremål för undersökning, och därmed anses riksdagens
nyss omnämnda hemställan vara besvarad. I direktiven för den nya utredningen
angives ändamålet vara bland annat att undersöka icke blott förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare utan jämväl i fråga om arbetsvillkor, äganderätten
och ägarnas förfoganderätt över sin egendom, frågor i samband med
igångsättande av nya företag, bankernas inflytande m. m. Jag skall icke
polemisera mot dessa utredningskrav i deras helhet. Åtskilligt torde^ tillhöra
de uppslag, som anmäla sig i den utvecklingsprocess, som nu pagår.
Men tyvärr är det så, att den igångsatta utredningen kommer att förhindra
förnuftiga reformer på det ekonomiska området, som kunde vara önskvärda
inom den närmaste framtiden.

Det finns också anledning att göra vissa allmänna invändningar mot hela
uppläggningen. Statsministern, som här fört pennan, utgår ifrån som ett
axiom, att förhållandena nu äro sådana, att ingen hänsyn tages till det enskilda
och allmänna intresset på det ekonomiska området. Är detta verk -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

“gen en riktig utgångspunkt? Jag tror det icke. Jag tror, att erfarenheten
jävar sådana uttalanden. Lat mig först taga den sist omnämnda punkten i
utredningsdirektiven, bankernas inflytande och maktställning. Att denna
makt har varit oerhört stor, veta och erkänna vi alla, men den har tid efter
annan inskränkts genom lagstiftning såsom en följd av tidens krav och utvecklingen
Jag erinrar örn att vi ha en nyligen genomförd reformerad banklagstiftning.
Vi lia vidare allmänna ombud i varje bank och dessutom en särskild
bankinspektion. Jag vågar också göra gällande, att många banker gått
längre än de bort göra för att uppehålla enskilda företag. De ha gjort detta
i viss mån åtminstone med hänsyn till arbetsförhållandena och arbetslösheten.
J ag känner icke något fall fran min fernanda tid som regeringsledamot, då
icke bankerna inom rimliga gränser frivilligt åtogo sig förpliktelser, som
statsmakterna begärde i det allmännas eller statens intresse. Härmed har jag
icke velat säga, att allt är bra, som det är, på detta område, men mera preciserade
krav borde utformas för att bedöma den saken. Detsamma är förhållandet
i fråga örn många stora företag. De ha hållits i gång utan att lämna
ett enda öre i utdelning som ränta på det nedlagda kapitalet. Hänvändelser
fran regeringar av olika färg ha i stor utsträckning beaktats, när detta legat
inom möjligheternas område. Det har också förekommit, att både banker och
enskilda tillsammans med staten tillskjutit nytt kapital för att hålla verksamheten
i gang. Avser man nu, att staten skall föreskriva villkoren för den
fortsatta driften, även sedan alla ekonomiska förutsättningar saknas, får väl
också staten ensam rida för rusthållet. Samma torde väl förhållandet bli i
fråga örn anställningsvillkor och avlöningsbestämmelser, örn dessa skola föreskrivas
i lag eller bestämmas av statsmakterna.

Jag erinrar också i detta sammanhang om att vi ha en trustlag, som gör
riu”11 • undersöka och kontrollera monopolistiska företag. Så blottställda
pa försvarsberedskap i dessa hänseenden, som utredningsdirektiven
vilja göra gällande, äro vi icke. Andra motiv kunna spåras bakom de många
orden.

Därmed^ är jag också inne pa själva kärnan i den igångsatta utredningen.
Den är, säsong herr Johansson i Fredrikslund också framhöll, helt enkelt en
gengångare från 1920. Detta framgar icke blott av de nu givna direktiven
utan lika mycket av de olika och spridda uttalanden, som förekomma i statsverkspropositionen.
I statsrådsprotokollet av den 22 juni 1920, då socialisermgsnämnden
tillsattes, läses redan i början, att det framstår som en brist i
det nuvarande samhällets organisation, att den produktion, som bär uppe hela
samhället, är i så stor utsträckning undandragen inflytande från det allmännas
sida. Över de privata företagen bestämma enväldigt de personer, som äga
desamma, och ingen hänsyn tages till samhällsintressena. Kraven på en djupgående
ekonomisk rekonstruktion ha blivit starkare än någonsin, heter det i
fortsättningen, och man gör gällande, att dessa strävanden numera omfattas
även av kretsar, som tidigare stått främmande för socialistiska idéer. Gemensamt
för alla dessa strävanden är, framhalles det, att man önskar kringskära
de enskilda ägarnas fria förfoganderätt över naturtillgångar och produktionsmedel
för att mera direkt ställa dessa nationens rikedomar i det helas tjänst.
Vidare lfrågasättes en koncessionslagstiftning rörande vattenfall, gruvor, skogar
och andra naturtillgångar. Det diskuteras örn inrättande av en statens
affarsbank, socialisering av alla järnvägar etc. Man var till och med så säker
pa att denna utredning skulle leda till resultat, att i statsrådsprotokollet upptogs
frågan örn huruvida det skulle uppdragas åt socialiseringsnämnden att
medverka vid verkställandet av en av statsmakterna beslutad socialiseringsatgärd.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

När jag läser detta aktstycke, mina herrar, och lägger det nu förevarande
bredvid, kan jag icke undgå att göra den reflexionen, att jag föredrar den
öppna, rättframma motiveringen i det förstnämnda protokollet framför direktiven
av den 31 december förra året. Att båda syfta åt samma håll torde väl
ingen vilja förneka. Härmed har jag icke velat i ringaste mån bestrida regeringens
rätt att söka framföra rent socialistiska krav. och tankar. Den
hrantingska regeringen av år 1920 sade redan i ingressen ifrån, att regeringen
företrädde en socialistisk samhällsåskådning och ville förverkliga densamma.

Under valstriden förra hösten tillät jag mig fråga, örn icke den nuvarande
regeringens ledamöter voro socialister. Jag fick icke något svar i annan man
än att statsministern i den kända radiodiskussionen förklarade, att han vöre
lika mycket socialist nu som tillförene. Jag tolkade detta svar så, att »lika
mycket» kunde betyda »lika litet». Hen jag misstog mig. Efter valet förklarades
det runt om i regeringspressen, att socialdemokratien nu skulle flytta
fram sina positioner. Så har också skett och sker. Det är partiets rätt, ja,
jag skulle vilja säga dess plikt att hävda samma uppfattning och samhällsåskådning
inom regeringen som utom densamma, d. v. s. att förbereda samhällets
socialistiska organisation, i den mån partiet och regeringen kan det,
liksom det är högerns rätt och plikt att söka konservera eller lat mig säga
vidmakthålla samhället i stort sett sådant det är i överensstämmelse med dess
uppfattning och bondeförbundets skyldighet att först och sist tillgodose jordbrukarnas
intressen i överensstämmelse med sitt valprogram. För folkpartiets
del vill jag också deklarera, att vi vilja förbehålla oss. rätten att halla bromsarna
i ordning när vi befara, att vagnen, pa vilken vi alla aka, skall fara i
diket, liksom också att trycka på gaspedalen, då vi tro, att det hela botar att
stanna. Eller med andra ord: vi böra lämna okränkt rätten att försöka övertyga
varandra, att gemensamma intressen bäst tillgodoses på det sätt och
genom de medel varje parti tror sig finna vara de mest ändamålsenliga. Detta
utesluter ingalunda ett förord för gemensamma strävanden på de punkter,
där meningarna kunna kopplas samman.

Men jag återgår, herr talman, till de båda utredningsuppdragen, det av ar
1920 och det från sista dagen av förra året. Det förstnämnda^ledde praktiskt
taget till ingenting. Den meningsriktning jag tillhör kan åtminstone ^icke
klandras för att ha snörpt utredningen. Vi avvisade högerns krav på en
tidigare upplösning av socialiseringsnämnden. Det av högerregeringen 1929
gjorda föreläggandet ändrades tvenne gånger av den förra regeringen, och
nämnden fick ytterligare någon tid på sig. Detta oaktat blev resultatet det
nyssnämnda. De nitton volymer, som utkommit i tryck, synas icke ha haft
något större inflytande vid behandlingen av frågor, som varit föremål för
utredningar, att döma av det ringa omnämnandet i riksdagen och tidningspressen.
. .....

»I den kapitalistiskt ordnade produktionen har samhället sökt drivtjadern
till en allt större avkastning av arbetet i det enskilda vinstintresset», skriver
Hjalmar Branting i det meromnämnda protokollet. Och han fortsätter: »Det
vore att göra sig blind för uppenbara fakta, örn man ville förneka betydelsen
av denna sporre till produktion.» Jag tror, att den satsen alltjämt gäller och
har visat sin bärkraft icke minst, när det gällt att övervinna de sista årens
depression.

Under gångna tider har från det socialdemokratiska partiets sida med skärpa
framhållits, att många nyttiga och nödvändiga reformer stoppats i de stora
utredningarnas papperskorgar. Där hamnar nu av allt att döma riksdagens
framställning från förra året angående reformer på arbetslagstiftnmgens
område. Finansministern tillbakavisar talet örn att de åtgärder regeringen

Torsdagen den 17 januari f. ra.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

föreslår eller förbereder skola åstadkomma några störningar på produktionens
område. När det återigen gäller att kontrollera och reglera — liksidigt åt
båda hållen — på arbetsmarknaden, är ett ingripande synnerligen riskabelt.
Denna olika inställning till spörsmålen är i längden ohållbar.

Jag önskar slutligen, herr talman, säga några få ord i allmänhet om våra utredningar,
särskilt sådana som beröra det ekonomiska livet och dess förhållanden.
Det vore säkerligen en välbetänkt åtgärd om man, innan utredningar
sättas i gång, ofta tidskrävande och dyrbara, ordnade en fri och öppen överläggning
mellan representanter för alla intressegrupperna. Jag vet ju att
detta sker ibland, men i sådana fall rör det sig, mest åtminstone, örn lagstiftningsåtgärder.
överläggningar i ekonomiska frågor skulle förvisso leda
till, antingen att utredningsprojekt inhiberades eller också att mera planmässiga
och användbara metoder bomme till användning. De mig såsom utredningsman
i en av dessa utredningar ovetande uppgjorda frågeformulären •—
icke inom finansdepartementet -—■ i samband med planerna på ett kaffemonopol
äro så verklighetsfrämmande, att jag häpnade när jag fick del av desamma.
Jag förmodar att de äro betydligt reformerade, sedan jag erfarit att
verkligt sakkunniga fått taga del av förslagen. Men örn denna överläggning
ägt rum tidigare, hade kanske finansministern inställt hela utredningen. Det
är ju gott och väl att en utredning är förutsättningslös, men kan det på ett tidigt
skede klargöras, att fördelarna icke svara mot nackdelarna, och att kostnaderna
sedda i hela sitt sammanhang överstiga inkomsterna, bleve det en ren
besparing att stoppa planerna i papperskorgen.

Vår högt aktade talman yttrade i sitt välkomsttal till kammaren bland annat
följande, icke blott vackra utan även innehållsrika ord: »Vi sträva mot
samma mål på skilda vägar.» Jag tillägger: Så böra vi också se vårt arbete
i riksdagen. Vi ha skyldighet att försöka förstå varandra, men då ansvarskänslan
kräver det, ha vi också skyldighet, varje grupp och individ, att hävda
vad vi anse vara rätt och gagneligt för vårt land och folk. Det förefaller
understundom, som om med den ökade makten på den socialdemokratiska sidan
följt anspråk på, att alla uppslag skola betraktas som fullkomliga och de
för varje särskilt fall de enda riktiga, de må nu vara positiva eller negativa.
Vi kunna för vår del icke godtaga sådana anspråk. Plikten att främja vad
vi anse bäst gagna vårt folk, den åligger var och en av oss, oavsett vilket parti
han tillhör. Ingen hänsyn får vara större än den att följa sin övertygelse, inga
förpliktelser gå före vad vi anse vara rätt mot landet och dess framtid och
ingens samhällsställning befria någon av oss från skyldigheten att känna ansvaret
som folkets representant.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har ingen anledning att ingå på de

budgetspekulationer, som här lia framförts, och inte heller på de funderingar
rörande försvaret som en del talare ha inlåtit sig på. Jag vill dock med anledning
av herr Johanssons i Fredrikslund yttrande, då han ifrågasatte örn inte
herrar Sandler och Vennerström kunde byta plats, säga, att regeringen utan
tvivel såväl i fråga örn försvaret som på andra områden betraktar sig som en
enhetlig förslagsställare. Även örn utrikesministern och försvarsministern
skulle tillfälligt byta plats, så skulle vi ha samma ekonomiska konjunktur, vi
skulle lia samma statsfinansiella kategoriska imperativ, ja, vi skulle till och
med ha samma finansminister. Vi skulle också lia samma skäl till en viss
tillfällig återhållsamhet i den omständigheten, att den nuvarande försvarskommissionen
ännu inte har framlagt sitt betänkande men väntas komma att göra
det inom en in1e alltför avlägsen framtid. Man bör kunna ge sig till tåls. Jag
är av den uppfattningen, att en panikartad oell slumpmässig utökning av våra

Nr 8.

Torsdagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspr opositionen. (Forts.)

försvarsanstalter i den nuvarande situationen inte heller av de verkliga försvarsvännerna
skulle betraktas som önskvärd.

Herr Hamrin framhöll önskvärdheten av att försvarskommissionens betänkande
kunde framläggas för nästa års riksdag. Han sade vidare att det
skulle vara en olycka för försvaret, om denna fråga skulle dragas in i nästa
valrörelse. Jag vill inte föregripa regeringens ställningstagande i denna sak,
men jag skulle vilja säga, att det skulle vara en lika stor olycka, om avgörandet
forcerades på ett sådant sätt, att valmännen, vilkas medverkan man väl
dock i främsta rummet avser att tillförsäkra sig, skulle få den uppfattningen,
att forceringen skett för att göra det omöjligt för valmännen att fälla ett verkligt
utslag i målet.

Herr Johansson i Fredrikslund framhöll strax därefter nödvändigheten av
att den yttersta sparsamhet iakttogs. Det är ganska underligt, att detta tal
örn sparsamhet så lätt rinner i munnen på en högerman, men att det också alltid
förstummas på en viss punkt. Jag tyckte, det var ett märkligt erkännande,
som herr Johansson i Fredrikslund gav, då han sade, att nog behöva vi planhushållning
både i staten och i den enskilda hushållningen. Men han tog tillbaka
sitt erkännande, när han sade, att staten skulle låta den enskilde göra sin
egen planhushållning. Jag vill då fråga: vad är staten för någonting, örn inte
sammanfattningen av de enskildas intressen? Och det var ganska egendomligt
att höra herr Johansson i Fredrikslund strax därefter ingå på en mycket energisk
advokatyr för den nuvarande jordbruksregleringens bibehållande. Jag
vill fråga om inte denna reglering är en art av samhälleligt ingripande i näringslivet,
alltså en art av planhushållning.

Herr Johansson hade i likhet med herr Hamrin åtskilligt att säga örn monopolutredningarna.
Jag förmodar att vederbörande statsråd även på denna
punkt kommer att ingå i ett bemötande. Jag vill bara säga ett par ord med
anledning av att herr Johansson pekade på den nyss avslutade radioutredningen
som ett sådant monopolsträvande och som ett försök att förverkliga socialismens
idéer. Jag vill erinra om att denna utredning beslöts av riksdagen och
att även denna kammare fattade ett sådant beslut. Jag vill till och med erinra
örn, att jag, ehuru socialdemokrat, bekämpade detta beslut, under det att
åtskilliga av herr Johanssons egna partivänner röstade för en sådan utredning.
Herr Johansson kan ju fråga herr Pettersson i Bjälbo, örn han med sitt votum
såväl i utskottet som i denna kammare avsåg att förverkliga socialismens
idéer.

Vad nu monopolen beträffar, kan man ju erinra örn, att vi redan ha en del
sådana, och att de slagit väl ut, till och med mycket väl ut. Under alla förhållanden
tänker jag, att varken tobaken eller spriten någonsin skulle ha givit
de inkomster för staten som de nu göra, örn man hade lagt skatteintäkten på
annat sätt än genom monopol. I de pågående utredningarna delta ju för övrigt
åtskilliga borgerliga ledamöter, och om jag inte minns fel har åtminstone någon
av dessa kommittéer till och med borgerlig majoritet. Jag tror inte att dessa
män anse, att de äro inbegripna i något socialistiskt samhällsbyggande genom
att de ägna sig åt detta arbete. Däremot skulle jag villigt vilja erkänna, att
hela vårt samhälle är inbegripet i en socialistisk utveckling, som har börjat
långt innan den nuvarande regeringen trädde till. Den nuvarande högern har
deltagit i många beslut, som ha befrämjat en sådan utveckling. Det nuvarande
samhället är mera socialistiskt än samhället var för femtio år sen, och det
samhälle som finns örn femtio år kommer säkert, vår bön förutan, att vara
långt mera socialistiskt än det nuvarande.

Vad jordbruksskyddet beträffar, instämmer jag såväl med herr Johansson
som med herr Nilsson i Gränebo, att åtgärderna på detta område böra fullföl -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

jas. Men jag tror att det i denna stund med anledning av dessa anföranden
bör framhållas och understrykas, att dessa stödåtgärder i framtiden i likhet
med vad fallet varit under de senaste två åren böra inpassas i sitt sammanhang
med övriga statliga stödåtgärder, en anordning, som ju har kommit till stånd
under den nuvarande regeringens tid.

Herr Hamrin menade att man redan i år skulle ha kunnat anvisa vägar för
en mildring och en lindring i skattetrycket. Jag måste konstatera att ingen
av de hittillsvarande talarna, ehuru de alla ha talat för denna sak, har kunnat
påvisa ett enda medel för att förverkliga detta önskemål. Däremot ha åtminstone
två av dem givit anvisning på möjligheter att ytterligare väsentligt höja
statens utgifter. Och om man ser på de motioner som redan äro framlagda
här i riksdagen eller dem som hålla på att skrivas i kamrarna runt omkring,
så måste man finna, att det även i riksdagen råder en ganska allmän mening,
att regeringen har gått till gränsen av det möjliga beträffande nedpressning
av utgifterna och enligt mångens uppfattning till och med vida över denna
gräns.

Vad nu den så kallade planhushållningen och de ekonomiska ingripandena
i näringslivet beträffar, är det nog så, att vi alla äro vänner av sådana ingripanden,
när de passa oss. Den nuvarande högern har ju för sin del alltid ropat
på sådana ingripanden fastän av ett alldeles särskilt slag. Är det inte högern
som sedan gammalt har varit bärare av den protektionistiska agitationen?
Vad äro tullar annat än ett sådant ekonomiskt ingripande i näringslivets sunda
och naturliga utveckling? Allt det ekonomiska kvacksalveri som frodas
runt om i länderna kan ställas fram som en spegelbild av den gamla högerns
ekonomiska program. Man kan ju säga, att även den nuvarande regeringen
har inlåtit sig på sådant. Det finns dock den skillnaden, att när den nuvarande
regeringen har medverkat till sådana åtgärder, har det varit ett försvarsmedel
som har tillgripits i den yttersta nöd, under det att det för högern
är en krigsrustning som sitter på i tid och otid, en Nessusmantel som
vuxit samman med hela högerns väsen.

I likhet med herr Hamrin skulle jag vilja säga några ord örn befolkningsfrågan.
Jag kan då lämpligen anknyta till det anförande som vår ålderspresident
höll vid riksdagens början, eftersom detta anförande väl får betraktas
som den egentliga upptakten till dagens remissdebatt och eftersom det
också, belyser detta tal om de ekonomiska ingripandena och deras lämplighet
eller icke lämplighet i vissa situationer. Herr Trygger yttrade i detta sitt
tal : »I.siälva verket ha vi kommit därhän, att vårt storvulna folk sjunkit ner
i likgiltighet för sin egen fysiska tillvaro. Huru tror man sig kunna undanröja
denna likgiltighet? Enligt modernt recept väntar mången sig mycket av
ett ekonomiskt ingripande från samhällets sida. Men familjelivet är ett område,
där ekonomiska hjälpmedel i stort sett komma till korta. Det fordras
något helt annat. Ansvarskänslans återuppväckande, familjernas stärkande
genom återgång till gammal god sed och genom iakttagande av självklara inbördes
plikter. Ett folk som vandrar självspillingens väg förlorar så småningom
drivfjädern till stora gärningar.» Jag kan i åtskilliga saker instämma
i detta tal. Dock inte i talet örn ansvarskänslans återuppväckande, örn meningen
med det talet är, att befolkningens tillbakagång eller befolkningstillväxtens
tillbakagång skulle bero på en stigande ansvarslöshet hos
människorna. Det kan ifrågasättas, huruvida inte sammanhanget är det
alldeles motsatta. Det är väl till följd av en förstärkt ansvarskänsla
inför barnen, inför den kommande generationen, som alltför mångå i
vår tid inte anse sig kunna sätta barn till världen. Det är ju betecknande,
att det är det franska folket, som är det mest familjekära, det

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (F orts.)

mest omtänksamma örn de blivande generationerna, som har gått i spetsen
för denna folkminskning, överhuvud taget är det väl kulturfolken som ha
visat vägen. Herr Trygger menar väl inte, att kineser och ryssar skulle vara
mera ansvarsbärande folk än svenskar och fransmän. Inom kulturfolken är
det ju överklassen, de mera förmögna som ha börjat, och redan sedan lång tid
tillbaka ha genomfört en målmedveten barnbegränsning. Detta skulle då också
bottna i ansvarslöshet. Jag tror man måste erkänna, att det har bottnat i
en alldeles motsatt känsla eller uppfattning hos denna överklass. Inom denna
klass och även inom bondeklassen ha just familjebanden varit så starka, planerandet
för avkomman har varit ett så centralt intresse, att en medveten
barnbegränsning har blivit följden. Inom arbetarklassen har det ju många
gånger inte funnits någonting att dela eller någonting att planera för, och
det har också varit så, att inom de fattigaste befolkningslagren har det funnits
ett ansvarslöst lättsinne, som gjort att alla slussar på detta område ha stått
öppna. Det är just inom dessa skikt, som en sinnesändring har kommit till
stånd. Man kan inte kalla det annat än en ökad ansvarskänsla inför avkomman,
och det är detta som är anledningen till att befolkningsstagnationen tar
sådana oroväckande proportioner nu i vårt land.

Däremot är jag enig med herr Trygger i den skepsis han uttrycker mot de
ekonomiska åtgärder som påkallas, det vill säga att det skulle finnas något
direkt eller naturligt sammanhang mellan dessa ekonomiska åtgärder och befolkningstillväxten.
Nativitetsproblemet är överhuvud taget ett mysterium.
Det är ingen som kan förklara varför det franska folket i hemlandet visar
den allra klenaste barnalstringen — möjligtvis med undantag av närkingarna
— medan fransmännen i Kanada visa en fullkomligt rekordartad nativitet.
Ingen kan heller förklara, varför två svenska städer av ungefär samma storlek
som Borås och Örebro uppvisa ett nativitetsöverskott, som i ena fallet är
dubbelt så stort ungefär som i det andra. Man kan inte heller förstå, varför
just Norrbotten och Västerbotten, där förutsättningarna för familjebildning
och ekonomiska framkomstmöjligheter borde vara de allra minsta, äro de
landsändar i vårt land. som ha att uppvisa den största och av inga konjunkturer
påverkade folkökningen. Man kan inte svara något annat än att det
är så; man kan inte ge någon förklaring.

Herr Trygger menade att de ekonomiska ingripandena på detta område vörö
värdelösa. Jag kan inte se annat än att den högermotion som har väckts i
denna fråga innebär en klar desavuering av den ståndpunkten. I denna motion
ges inte anvisning på det där om ansvarets återuppväckande, familjebandens
återknytande ete. på det sätt som herr Trygger tänkt sig. Däremot ges anvisning
på åtskilliga ekonomiska åtgärder som staten kan vidta för att^stimulera
nativiteten. I och för sig utgör ju en ohämmad nativitet inte något
gott. Jag tror att Sverige skulle klara sig ganska bra med den folkökning
vi redan ha. Även med denna blygsamma tillväxt skulle jorden inom några
århundraden vara så tätt befolkad, att det skulle uppstå otrevnad. Men givetvis
är det ett allvarligt problem, att kulturfolken, de kulturbärande nationerna,
stagnera, medan mera barbariska folk föröka sig och uppfylla jorden. Den
enda rationella lösningen skulle självfallet vara, om man kunde förmå även
dessa primitiva folk att inskränka sin folkökning. Då skulle en välbehövlig
jämvikt uppstå.

Huruvida det finns någon praktisk möjlighet att vare sig på det ena eller
det andra sättet få ett folk, som redan har beträtt den medvetna barnbegränsningens
väg, att göra helomvändning, det vågar jag verkligen inte uttala mig
örn. I så fall skulle det kanske vara, örn man kunde få fram en annan uppfattning
av de ogifta mödrarnas och deras barns ställning. Dessa ogifta mödrar

Torsdagen, den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

och deras barn representera redan nu hela den folkökning, som vi ha här i
Sverige, och som finns i de flesta andra kulturstater. Man tycker därför att
de borde vara särskilt omhuldade, dessa människor, framför allt dessa barn,
av våra befolkningsentusiaster. I stort sett är det ju fortfarande så, att den
gamla barbariska uppfattningen lever kvar, att den sortens mödrar och den
sortens barn äro sämre mödrar och sämre barn än andra medborgare i samhället,
att de äro ett slags parias. Kunde man kämpa sig fram till en mänskligare
uppfattning just på detta område, så tror jag det skulle vara möjligt
att bringa en ljusning till stånd i detta problem. Men jag tror som sagt inte,
att ett konsekvent uppbyggt socialt reformsystem i och för sig är ägnat att
avplana dessa bekymmer, åtminstone inte bekymret för vår ras’ stagnation.
Däremot tror jag att detta arbete i sig självt är ett nationellt ^byggnadsarbete
av lika stor betydelse som det rent kvantitativa att skaffa staten flera
armar som arbeta och flera soldater som marschera.

Jag vet att det på denna punkt finns andra meningar, i denna kammare särskilt.
Det finns de som mena, att en förbättring av villkoren för de många
människorna utöver en viss gräns skulle vara en fara för samhället, ja, till
och med för friheten, som ålderspresidenten i detta sitt samma tal uttryckte
det. Han sökte deklassera den nuvarande statsministerns svärmeri för demokratien
genom att säga, att han strävade efter en demokrati, där inte frihetens
ljusa klangbotten bildade bakgrunden, utan en sådan som uppstår i en enfärgat
klassbetonad socialdemokrati, och han tilläde att vägen från en sådan demokrati
och till diktaturen kanske var kortare än mellan de olika våningarna i
kanslihuset. Örn detta är något annat än en retorisk figur, måste det bygga
på ett missförstånd beträffande demokratiens natur. Det måste innebära en
beskyllning, att den nuvarande statsministern och det parti han representerar
bara formellt erkänna demokratien men partipolitiskt sträva efter ett tillstånd,
där en viss klass tack vare sin majoritet i samhället skulle bli i tillfälle att
utöva diktatur över de andra klasserna. I och för sig är det ju inte odemokratiskt
att en klass får majoritet i en stat eller i ett samhälle. Det beror väl i
så fall på att den klassen har den storlek och den betydelse i samhället, att
en sådan ställning faller den till. Men det är ett missförstånd att tro, att en
sådan klass och ett sådant parti, därför att de få majoritet, skulle i kraft av
denna kunna utöva en diktatur i samhället. Ja, den skulle kunna utöva en
diktatur, örn den avskaffade demokratien, och jag förmodar det var på detta
herr Trygger syftade, när han talade örn att vägen till diktatur är kortare
än trappstegen mellan rummen i kanslihuset. Men det är just där som hans
stora felläsning beträffande såväl den nuvarande statsministerns som socialdemokratiens
ställning till demokratien ligger. Den svenska socialdemokratien
betraktar — jag anser att det bör sägas med anledning av dessa ord — demokratien
som något primärt. Den ställer sig på samma ståndpunkt som den
engelska högerns utrikesminister, som i underhuset i anslutning till en debatt
rörande den nuvarande regimen i Tyskland på tal om demokratien sade, att
den var något, utan vilket en engelsman inte ansåg livet vara värt att leva.
Jag tror jag Iean siiga, att detsamma även gäller örn en svensk, åtminstone
om så många svenskar, att det kan sägas vara en regel, att utan friheten, den
verkliga friheten, den verkliga demokratien är livet inte vilrt att leva. Utan
rätten att tala fritt, att skriva fritt och att diskutera fritt — givetvis under
ansvar — blir ett samhälle i längden obeboeligt. Även i ett svenskt samhälle
med socialdemokratisk majoritet komma de andra partierna att bibehålla sin
chans att återvinna sitt välde, örn förutsättningarna därtill finnas i övrigt.
Och vad mer är: det är inte heller likgiltigt vilken politik en majoritet för,
vare sig den består av ett enda parti eller flera partier. En klass är ju aldrig

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

S tatsverJcspropositionen. (F orts.)

så enhetlig att elen kan sätta sig över rättens och förnuftets och klokhetens
bud. Om en socialdemokratisk majoritet skulle kränka dessa bud och det
helas väl, skulle den säkert rätt snart bli spolierad. Dessa synpunkter har den
nuvarande statsministern så många gånger givit uttryck åt, att jag tycker det
är underligt att vår nuvarande ålderspresident, som dock så många gånger
har varit i tillfälle att höra honom utlägga den texten, inte skall vara medveten
därom. Däremot förbehåller sig givetvis en socialdemokratisk majoritet
och även en socialdemokratisk regering i minoritet rätten att med friskt mod
och utan räddhåga angripa tidens och demokratiens kardinalproblem. Åren
efter världskriget ha givit så många belägg på faran av att föra en politik
som ger människorna intryck av stillastående, att det för alla borde stå klart,
att just demokratien står och faller med att det förs en framstegspolitik som
inte gör halt inför de stora samhällskonstruktiva problemen.

Vad beträffar samarbetet med riksdagen, som herr Hamrin vidrörde, vill
jag gentemot honom hävda, att regeringen även på den punkten har visat den
allra bästa vilja. Men det finns ju även där en gräns, nämligen den som betingas
av tvånget att föra en konsekvent och positiv politik. Och det bör också
understrykas, att det är inte bara regeringen som har plikt att samarbeta med
riksdagen, utan riksdagen har också plikt att samarbeta med regeringen, under
fasthållande av att det i detta samarbete är regeringen som skall vara
den ledande och att den inte skall vara svansen.

Herr Trygger ville söka räddningen undan folkstagnationen i en upplysningsverksamhet
som tog sikte, enligt vad jag kunde fatta, på ansvarskänslans
återuppväckande, familjens stärkande och åtskilliga sådana saker. Jag vet
inte om man når det resultatet på de vägar som jag nyss berörde, men skall en
sådan propaganda ha några förutsättningar till framgång, så måste den anknyta
just till de framstegskrafter, som i den nuvarande regeringen ha fått
en kanhända tillfällig vapendragare.

Herr Nerman: Herr talman, mina herrar! Man kan här i landet i dag,

örn man är en god och from medborgare, se det nationella och det internationella
läget med trontalets blåögda — ariskt blåögda -— optimism och säga
sig: Sveriges förhållande till främmande makter är gott. Man kan fortsätta:
förhållandet mellan kapital och arbete inom landet är gott. Inga större konflikter
hota produktionen 1935. Förhållandet i finanserna är gott. Den socialdemokratiska
regeringen har till och med kunnat föreslå löneförhöjningar åt
rikets tjänstemän, tills vidare bara på första huvudtiteln, men allt måste väl
gå i en viss ordning. Förhållandet mellan svenska folket och regeringen är
gott — krisuppgörelsen har onekligen godkänts av svenska folket i val. Förhållandet
mellan den socialdemokratiska regeringen och bondeförbundet är kanske
litet löst och litet nervöst men i det hela gott. Och man kan, om man alltjämt
är god och from, dra en suck av lättnad över att vi här i landet, i en
värld av diktaturer, kunna fortfarande glädja oss åt demokrati, och hoppas,
att den nuvarande regimen må länge leva.

Jag tror, att ungefär så tänker och tror i dag det goda, fromma, svenska
folkets goda, fromma, lojala majoritet. Och det är kanske litet hjärtlöst att
vilja angripa en så vacker barnatro. Men örn man inte nöjer sig med den
lojala optimismen utan frågar sig också något om framtiden, om man tar litet
allvarligare på situationen nu och i fortsättningen, blir kanske bilden en annan,
inte fullt så ljus. Det är sant, att konjunkturen i produktionen har ljusnat.
Det djupaste djupet är passerat och sedan ett år rör det sig uppåt igen.
Men -— jag hänvisar till ett uttalande nyligen av den folkfrisinnade professorn
Bertil Ohlin — den nya så kallade högkonjunkturen är ingen högkon -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

junktur, stegringen är mindre än elen för 1920-talet normala. Vidare: kurvan
uppåt har redan mattats av och ingen vet, örn vi inte redan äro på väg mot en
ny kris. Och vidare: vad bygger denna tillfälliga ljusning i produktionen på?
Till väsentlig del bygger den på att massornas levnadsstandard har sänkts.
Arbetarnas löner ha sjunkit sedan ett par år med, jag vet inte hur mycket,
men kanske 10—15 procent. Och beträffande lantbefolkningen ha åtminstone
de fattigaste lantmännens — statarnas — löner sjunkit med ett par öre i timmen,
om jag inte är fel underrättad. Alltjämt råder en oerhörd arbetslöshet.
Många tiotusentals människor här i landet och tiotals miljoner här i världen
äro och förbli utkastade från möjligheten att försörja sig, äro överflödiga så
länge det nuvarande systemet råder.

Och därtill: konjunkturljusningen bygger till mycket stor del på krigsrustningar,
på det osäkerhetstillstånd, som råder i världen, och som hotar att när
som helst och nära nog var som helst bryta ut i ett nytt krig. Det finns en
industrigren, som aldrig har lågkonjunktur men som nu har bättre konjunktur
än någonsin. Det är rustningsindustrien. Även här i landet finns det en
betydande rustningsproduktion. Bofors bidrar till att betona och understryka
det fredsälskande neutrala Sveriges insats för världsfreden genom att
leverera vapen till all världens imperialiststater. Man har där så brått med
produktionen, att man, örn jag inte är felaktigt upplyst, till och med vid något
tillfälle lär ha begärt regeringens tillstånd ■— jag begär ju inte upplysning
om detta, ty det är givetvis en sekret sak —- att få vänta med leveransen av
några kanoner till det svenska försvaret för att inte gå miste om leveranser
till utlandet. Regeringen bebådar i trontalet »lagstiftning om tillsyn och kontroll
över tillverkningen av krigsmaterial». Uppslaget är mycket vackert
tänkt, men Nationernas förbund har tänkt lika vackert i 16 år. Kan något
vinnas med, den propositionen, är det bra. Men rustningskapitalet låter inte
kontrollera sig hur som helst. Och den grenen av kapitalismen, den, jag
vågar använda uttrycket, ruskigaste och brottsligaste, den internationella
vapenhandeln, bygger sin makt tyvärr på folkens nationella lidelser, dessa
lidelser, som hålla på att föra oss till ett nytt världskrig, och som hålla på
att förinta snart sagt all kultur. En holländsk skämttidning hade för någon
tid sedan en teckning, föreställande en vapenfabrikant, som står och svänger
ett gevär och ropar: »Länge leve fosterlandet! Länge leve alla fosterland!»
Den visar, hur patriotismen har sitt samband med rustningarna, inte bara
nationalismen, och hur denna nationalistiska våg, som för närvarande går över
världen i den gamla hushållningens upplösning, kulturellt håller på att föra
oss tillbaka till barbariet, kanske till stenåldern rent av, det ha vi kusliga
erfarenheter av de sista åren.

Men visst har konjunkturen i produktionen lättat, det skall inte förnekas,
ur finanskapitalets synpunkt. Kapitalismens affärer ha åter räddats på de
stora massornas bekostnad. Bankerna dela åter ut 10—15 procent. Och
världsbilden ser ut så här: aktierna stiga, massornas levnadsstandard sjunker,
rustningarna öka våldsamt, kriget rycker allt närmare — med andra ord: det
ljusnar, vi börja komma in i normala kapitalistiska tider igen!

Och på det mellanstatliga området politiskt? En stor villervalla. Diplomaterna
åka ivrigare än någonsin omkring och knyta allianser för kommande
krig, och deras mer eller mindre direkt lejda drängar utföra det ena attentatet
efter det andra.

Det har kommit till något nytt i den internationella politiken sedan förra
riksdagen. Sovjetunionen, det nya Ryssland, har gått in i Nationernas förbund.
En revolutionär socialist, som alltjämt söker att se socialistiskt på
Nationernas förbund och som får tänka själv, har visserligen skyldighet att

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

historiskt söka förstå den ryska politiken. Av sitt svåra läge mellan fientliga
stormakter har Sovjet tvingats till. allians med Frankrike och därmed
tvingats av Frankrike att gå in i Nationernas förbund till Frankrikes hjälp.
Men ingen revolutionär socialist eller kommunist, vad vi än kalla oss, kan vara
glad åt dessa svaghetstecken hos en arbetarstat, åt denna utveckling, som
visar, att socialismen inte kan byggas färdig i ett enda land. Örn också
alliansen mellan Sovjetunionen och Frankrike för ögonblicket, såsom maktkombinationer
ju förmå, örn de äro starka nog, kan hejda ett krigsutbrott, så
befäster Sovjets inträde i Nationernas förbund, i det imperialistiska stormaktsförbundet,
arbetarmassornas illusioner om att freden vore möjlig under kapitalismen.
Socialdemokratien med utrikesministern i spetsen har uttalat sin
glädje över Sovjetunionens inträde i Nationernas förbund. Man är belåten
och glad att få umgås med ryska revolutionen i salongerna i Genéve. Men
freden är inte säker under kapitalismen, det enda säkra där är kriget. Freden
får man först i kamp, i revolutionärt myteri av den typ, som utrikesministern
och hans kolleger och vi litet var då världskriget pågick lärde oss mer eller
mindre av Liebknecht och Lenin.

I det läge, som nu föreligger ekonomiskt, socialt och politiskt finns, såvitt
jag förstår svenska folkets behov, en enda väg att gå, och det är att samla
och organisera de produktiva elementen i folket till allvarlig kamp för vad
som även herr Åkerberg var inne på nyss och som det överallt talas om i
vår tid: en planhushållnnig, en ordnad socialistisk behovshushållning med
internationella perspektiv. Enligt läpparnas bekännelse till socialismen borde
detta ju vara den svenska socialdemokratiens väg. Tyvärr kan jag inte se,
att den svenska socialdemokratien i regeringsställning går den vägen. Visserligen
skrämmer den borgerliga pressen med att regeringen håller på att
införa socialiststaten, men herrarna se inte så förfärade ut. Och visserligen
uttala statsråden, till och med statsministern, ordet socialism i valtalen, visserligen
försäkrar herr Åkerberg i sin tidning Örebro-Kuriren i polemik mot
herr Lindman — och han var inne på något liknande nyss — att den socialistiska
regeringen »i verkligheten har bedrivit socialistisk politik hela tiden»,
och att herr Åkerberg och hans kamrater »har svängt med murslevarna på
byggnadsställningen i många år redan. Amiralen», säger han, »står med ena
benet i det socialistiska samhället.» Men jag tror inte, att herr Lindman
känner oro i någotdera benet.

Nej, den sittande regeringen driver ingen socialistisk politik. Det är överhuvud
frågan vad det egentligen är som skiljer denna regering från en vanlig
frisinnad, eller folkfrisinnad, regering. Vad som utvecklas här är inte socialism
utan en statskapitalism med monopol på att börja med diverse laster
och dårskaper, sprit, tobak och spelvanvett, och kanske är man snart nog
mogen för andra monopol, med kaffet, bensinen, medicinen och radion och allt
vad det blir. Det förefaller, som om vi här i landet med socialdemokratiens
benägna tillstånd äro tämligen raskt på väg in i en statskapitalistisk ordning
av monopol och regleringar under finanskapitalets ledning. Det är ju också
tidens lösen: en statskapitalism av det slag, som förekommer i krig eller i
tider, då man rustar för kriget. Men med strävan till den av finanskapitalet
behärskade, så långt som möjligt självförsörjande staten, går hand i hand en
strävan — vi märka den allt tydligare — att bryta ned allt motstånd mot
denna likriktning. Därför skall fackföreningsrörelsen, arbetarnas klass- och
klasskampsorganisation, inlemmas i staten och i författningen. Därför skola
arbetarna bindas vid staten med sina intressen. Därför skall varje rörelse,
som vägrar anpassa sig, förbjudas. Vi ha redan på väg illegalisering av
revolutionära partier.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 8.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

På samma sätt utåt, internationellt. Det svenska finanskapitalets stat driver
fortfarande allianspolitik i den hemliga diplomatiens tecken, bara med
den skillnaden nu mot före 1914, att nu har man också socialdemokraterna med
i de allra hemligaste cirklarna. Sverige har under sista åren haft äran att
få en hel del mystiska visiter av ministrar, militärattachéer och andra attachéer
och diplomater från England, Tyskland, Polen, Finland och Gud vet vilka
länder. Det kanske är förmätet att fråga: vad försiggår? Var står det officiella
Sverige i det nät av intriger och krigsförberedelser, som nu spinnes i
världen? Ingen lär inbilla oss, att de ärade gästerna komma hit bara för att
äta middag och se det vackra Stockholm och tala och höra vackra tal i utrikesministerhotellet.
Tidigare regeringar lia någon gång låtit riksdagen på
ett slutet sammanträde få en liten orientering i svenska folkets speciella umgänge
med andra folk och därav följande konsekvenser på slagfältet. Är det
obilligt begärt, att en regering ur arbetarrörelsen också så småningom skulle
vilja ge oss en smula besked?

Socialismen är aktuell i dagens debatt även därigenom att den socialdemokratiska
regeringen i årets budget har utsatt definitiv avrättningsdag för
den så kallade socialiseringsnämnden. Socialiseringsnämnden föddes 1920 i
en revolutionär tid som en gest åt de oroliga arbetarmassorna. Den skulle
visa vägen, socialdemokratiens väg, till socialismens införande på fredlig och
laglig väg. Ja, nu har socialdemokratien prövat och visat sin väg till socialismen,
och Sveriges arbetare kunna se resultatet. Socialiseringsnämnden är
död eller döende, men socialiseringstanken och socialiseringsbehovet lever alltjämt
och växer. Socialismen är och förblir en nödvändighet, om vi inte skola
fortsätta att handlöst alltjämt åka med på den kapitalistiska blinda, brutala
utvecklingen genom kriser och krig till ständigt nya kriser och krig.

Det har i höstas kommit ut en märklig bok, som heter: »Kris i befolkningsfrågan».
Jag tillåter mig ägna ett par minuter åt det problemet, eftersom
det bragts på tal förut under debatten. Boken har väckt våldsamt uppseende
i landet, och har till och med föranlett stora gruppmotioner vid innevarande
riksdag. Den är skriven av två ansvarsmedvetna ekonomiska forskare, professor
och fru Myrdal, vilka inte ha den sterilitet, som herr Trygger i sitt älskvärda
hälsningsanförande som ålderspresident ville tillvita sina motståndare.
De hävda, att livets mening är barn, att varje sund människa vill lia barn
— och där ber jag, herr talman, få på det livligaste instämma ■— men de
hävda också och med än större rätt, att skall det födas Jarn, då skall samhället
vara sådant, att barnen få vara med i samhället också, att de kunna leva och
utvecklas. Till själva befolkningsfrågan återkomma vi ju senare, men redan
här må sägas i samband med denna debatt och betonas vad som slås Jast av
makarna Myrdal, att om svenska folket vill leva och inte dö ut, _ då måste
folket inrätta sin hushållning på nytt sätt, icke som en statskapitalistisk profitregim
utan som en planmässig socialistisk behovshushållning. Var vänliga
och läs boken, inte bara klagoropen att folket dör ut, men också vägen att
skapa bättre förhållanden.

Till sist! Det är kanske inte passande för mig att uppkalla minnet av
»ädla skuggor, vördade fäder», men här har i dessa dagar inletts ett jubileum
med så mycket hugstora ord, att jag tillåter mig att dra ett litet strå till
stacken och till det i år firade 499-årsminnet av den första kända svenska
riksdagen knyta en reflexion, som nära berör, vad jag förut har antytt örn
folkets möjligheter att skapa sig en framtid.

Jubileets centralfigur var en upprorsman. Intressena bakom hans uppror
må ha varit vilka de vörö — det nationella i det upproret iir tydligen inte värt
många Örtugar — men Engelbrekt, det svenska bondefolkets hjälte, var en

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

revolutionär. Endast nied förvanskning av den historiska sanningen kan det
officiella Sverige fira hans minne. Men det har onekligen sin ofrivilliga
humor, att man officiellt hyllar en man, som handgripligt hotade att kasta ut
landets lagliga myndighet till den uppretade massan. Det var vid uppgörelsen
med rikets råd i Vadstena i augusti 1434. Jag fattar det som en akt av historisk
finkänslighet, att man inte på något vis började fira det stora minnet
i augusti 1934.

En av de historiker, som ägnat jubileet en bok, intendenten Bertil Waldén i
örebro, visar, hur Engelbrekts kupp utnyttjade vad man i våra dagar kallar
»gatans parlament» och hade varit jämbördigt med majestätsförbrytelse, örn
det hade misslyckats. Men man må föreställa sig en liknande kupp utförd
här i dag på altanen här ute mot herrar excellenser, biskopar, generaldirektörer
och andra rikets dignitärer.

Jag har med detta bara velat erinra om, att den makt ett folk tar sig med
maktspråk är den enda säkra grunden för ett folks välstånd och frihet. Det
är, så vitt jag förstår, den viktigaste behållning, som svenska folket får av
det stora jubileumsuppbådet, att svenska folket för sin räddning ur den gamla
hushållningens kris är hänvisat endast till egen kraft och egen, av lag och
maktägandes vilja oberoende, gärning den dag, trycket mognar fram en sådan
gärning.

Förutsättningar saknas tyvärr, herr talman, för att jag därvidlag ännu
skulle kunna ha något direkt yrkande.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Bagge: Herr talman! Det har ju nu som vanligt och naturligt är i
denna debatt talats om mångahanda ting, som äro av stort intresse, vikt och
betydelse. För min del skall jag begränsa mig till ett par huvudpunkter i
finansplanen, som ju egentligen är det, som här föreligger. Jag möter då
först här givetvis finansministerns motivering för finansplanen i år. Jag vill
uppriktigt erkänna, att jag alltid haft ganska svårt att följa finansministerns
konstrikt slingrande arabesker, men i år tycker jag verkligen, att detta är
besvärligare än någonsin, det får jag säga. Och när jag läste hans motivering,
folio mig i minnet skaldens ord: »Så jag målar, donna Bianca, ty det

roar mig att måla så.» Det är emellertid två huvudmotiv, såvitt jag kan se,
som gå igenom det här måleriet. Det ena är, att konjunkturförbättringen i
vårt land väsentligen berott på regeringens så kallade konjunkturpolitik, och
det andra, att arbetslöshetens nuvarande omfattning skulle visa, att vi »inte
befinna oss i en konjunktur, som är tillfredsställande», samt att man därför
bör fortsätta med denna konjunkturpolitik och med de offentliga arbetena ungefär
i samma utsträckning som förut.

Jag kan nu inte dela finansministerns uppfattning i fråga örn värdet och
inflytandet av regeringens så kallade konjunkturpolitik på konjunkturförbättringen.
Jag vill med flit begränsa det till regeringens konjunkturpolitik, ty
jag tycker inte, att det är riktigt när finansministern däri inlägger en rad av
åtgärder, varom vi alla varit ense, sålunda i fråga örn jordbruksstödet, handelspolitiken,
penningpolitiken och allt vad det nu kan vara, utan man får väl
begränsa sig till vad saken gäller, nämligen skillnaden mellan den socialdemokratiska
regeringens politik och den, som oppositionen har velat föra. Därvidlag
kan man ju konstatera, att den väsentliga skillnaden varit inställningen
till de offentliga arbetena och deras omfattning samt till finanspolitiken. Frå -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

gan gäller sålunda huruvida den delen av konjunkturpolitiken, den socialdemokratiska,
om jag får kalla den så, har haft någonting med vår konjunkturförbättring
att. göra. Nu skall jag inte besvära kammaren med att gå in på
några detaljer i fråga om de olika sidorna av konjunkturutvecklingen, och jag
gör detta desto mindre som finansministern meddelar, att det pågår en undersökning
angående de olika sidorna av konjunkturförloppet. Det gläder mig
mycket, ty jag tror, att det är synnerligen fruktbärande för framtiden, örn
man verkligen kan få reda på, hur härmed förhåller sig. Jag tillåter mig
emellertid uttala den förhoppningen, att denna undersökning blir fullt objektiv,
och vidare, att den inte får dela öde med en del andra, hemligstämplade
utredningar, som aldrig.ha offentliggjorts och som sålunda inte kunna bli underkastade
en välbehövlig offentlig kritik.

Jag skall sålunda inte uppehålla mig vid den enligt min mening mycket tvivelaktiga
tolkning av händelseförloppet, som finansministern med stor bestämdhet
nu framför, utan att avvakta resultatet av undersökningen. Det
må vara därmed hur som helst. En sak kunna vi dock otvivelaktig konstatera,
nämligen, att regeringen icke har lyckats genomföra det program för sin konjunkturpolitik,
som den har uppställt. Ty vad innebar detta program för
någonting? Jo, det gällde att »bryta krisen», som det så vackert hette. Det
gällde således att åstadkomma en förbättring i den då rådande depressionen,
när den första socialistiska budgetplanen uppgjordes, och det gällde sannerligen
inte att åstadkomma, att en massa anslag för offentliga arbeten skulle komma
till användning ett par år efteråt och under helt andra konjunkturer, under
konjunkturer, som inte alls hade den karaktär, som var förutsättningen för
regeringens plan. Det ä,r mycket lätt att med klara siffror ådagalägga, att
vad jag nu sagt är riktigt. Det är ganska egendomligt, att herr Wigforss,
som är så intresserad, av siffror och som är så lovvärt riklig i sina statistiska
uppgifter, är synnerligen knapphändig, när det gäller frågan örn när dessa
anslag verkligen ha utbetalats. Det är ju det, som är det viktiga. De kunna
inte ha påverkat konjunkturen, förrän de utbetalats. Detta skulle vara någon
sorts trolleri, som väl knappast, kan förutsättas. På grund av att dessa uppgifter
inte ha framlagts, har jag varit nödsakad att söka skaffa mig dem
själv. Jag har ifrån riksgäldskontoret erhållit en uppgift örn när de olika
anslagen, som skulle bryta krisen, i själva verket ha utbetalats. Dessa siffror
äro verkligen ytterligt intressanta.

De visa nämligen, att av anslagen för allmänna arbeten under fonden för
förlag till statsverket, som de båda senaste åren uppgick till sammanlagt 297.5
miljoner, hade ännu så sent som vid utgången av sistlidne november, således
för ungefär en och en halv månad sedan, icke utbetalats mer än sammanlagt
160.81 miljoner. .Alltså står inte långt ifrån hälften av anslaget ännu icke
utbetalad. Om vi lägga till siffrorna för december, blir det förmodligen ytterligare
ett tiotal miljoner. Detta visar, att endast 57 procent av dessa pengar
lia utbetalats. Kvar stå således 43 procent, som ännu i denna dag förmodligen
inte äro utbetalade. Att dessa belopp, som inte utbetalats ens nu, inte
på något sätt kunna ha påverkat konjunkturen, så mycket kunna vi väl i alla
fall vara ense örn, förefaller det mig.

Draga vi sa ifrån reservarbetena och stanna vid beredskapsarbetena etc.,
varom striden har stått, blir resultatet ännu mer påfallande. Av det totala
beloppet för dessa arbeten, nämligen 191 miljoner kronor, hade nämligen den
sista november förra året endast 69.77 miljoner, d. v. s. 36 procent av summan,
utbetalats. Således återstå ännu 64 procent av summan att betala ut.

Låt oss sedan granska det senare halvåret av 1933, när anslagen ju skulle
ha hjälpt till att »bryta konjunkturen», för att tala med statsministern. Då

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

utbetalades till dessa offentliga arbeten i den öppna marknaden 6.86 miljoner kronor.
Det förefaller onekligen vara något magert som bidrag till den då inträffade
konjunkturomsvängningen och bra litet, när man tänker på den ståtliga plan,
som har legat bakom.

När finansministern anger som kritikens utgångspunkt, att de stora beloppen
av lånemedel för offentliga arbeten först under hösten 1933 och till en början
endast långsamt kommo ut i rörelsen, så förefaller det, som örn han i varje
fall inte har överdrivit en fingerad kritiks sakliga position. Det kan man
lugnt säga.

Örn man så ser på de olika tidpunkter, under vilka beloppen ha utbetalats,
så skall det till en särdeles frodig och konstruktiv fantasi för att finna något
som helst påtagligt sammanhang mellan konjunkturutvecklingen och utbetalningen
av dessa belopp. Jag hoppas nu, att siffrorna på något sätt skola befordras
till trycket, sedan jag påvisat källan.

Om vi så lämna regeringens förolyckade konjunkturpolitik åt dess öde, återstår
den allvarliga frågan, om vi skola fortsätta med dessa beredskapsarbeten
och dessa offentliga arbeten, fortsätta med ansvällningen av de vanliga offentliga
arbetena i öppna marknaden, sedan konjunkturen i alla fall har
svängt, att döma av de siffror, som meddelats. Man kan ha vilken tro man
vill om hur detta skall ställa sig för framtiden, men det är uppenbart, att för
närvarande visa alla siffror på en verklig uppgångsperiod för den svenska
industrien. För den, som har följt de senaste årens diskussion och inte minst
finansministerns försvar för regeringspolitiken, förefaller det, som om man här
endast kunde få ett svar. Hans försvar har hela tiden gått ut på lämpligheten
av att utvidga de offentliga arbetena under depressionen för att sedan
minska dem igen under bättre tider. Då vi ha anmärkt på svårigheten att
genomföra den där minskningen under bättre tider, så har man — jag tror
det var finansministern; i varje fall skedde det från regeringshåll — anklagat
oss för otillbörlig svartmålning. Men hur förhåller det sig nu? Jo, de^föreslagna
anslagen för dessa ändamål äro minst lika omfattande som föregående
år. Skillnaden är, att en del i år föreslås att finansieras med skatter i stället
för med lån, varjämte man dessutom tar i anspråk en del engångsinkomster,
som inte mera återkomma. Finansministern motiverar sin finansplan precis
på det sätt, som har förutsagts från vårt håll, nämligen att det alltjämt
råder svår arbetslöshet och att man därför inte kan tala örn en tillfredsställande
konjunktur.

Nu får man väl ändå säga, att arbetslöshet kan bero på annat än konjunkturen.
Man kan inte mäta konjunkturen med arbetslöshetens omfattning. Arbetslösheten
kan bero på understödsverksamhetens anordnande, den kan bero
på rationalisering, den kan bero på den omständigheten, att pa vissa områden
folk icke någonsin kunna få arbete, därför att förhållandena lia blivit definitivt
förändrade, men vederbörande icke kunna eller vilja ge sig därifrån.
Den kan bero på att man inte kan anställa alla, oberoende av duglighet o. s. v.,
till de löner, som äro fastställda. Den kan med ett ord bero på alla de orsaker,
som föranleda vad man brukar kalla för en permanent ökning av arbetslösheten,
oberoende av konjunkturläget.

Såvitt jag förstår, kan konjunkturen icke vara anledningen till den nuvarande
omfattningen av arbetslösheten, och det just på dessa grunder. Konjunkturen
må som sagt bli hur som helst i framtiden. För närvarande är den
väl så god som vi överhuvud taget kunna hoppas på. Att det tyvärr ändå
finns arbetslöshet, beror på andra orsaker, svåra att utreda och svåra att
komma på det klara med. Man kan inte hjälpa den sortens arbetslöshet genom
att fortsätta en konjunkturpolitik av det slag, som det är tal örn här.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

Arbetslöshetsutredningen har i sitt betänkande, som nu äntligen är under
tryckning, gått in på dessa saker. De äro svåra och besvärliga, och jag skall
inte vidare trötta kammaren med dem, men så mycket kan man väl i alla fall
säga, att inte botas en sådan arbetslöshet som den nuvarande med ytterligare
offentlig verksamhet i förevarande läge.

Man skulle gärna vilja veta, vad regeringen vill göra åt de verkliga orsakerna
till den nuvarande arbetslösheten. Inte kan man hjälpa t. ex. stenindustriens
befolkning genom att öka husbyggnadsverksamheten eller något dylikt.
Man får väl ha någon plan för hur man skall förfara här. I den mån
man inte kan tänka sig att få fler arbetstillfällen där nere i de hemsökta bygderna,
blir det väl alldeles tvunget att på något sätt försöka åstadkomma en
förflyttning av de människor, som bo där, hur svårt det än må vara, ty det
kan väl inte i det oändliga få fortsätta på detta sätt. Likadant förhåller det
sig med en hel del andra saker och ting.

I nuvarande läge, när produktionsapparaten — örn jag ser bort ifrån sådana
där speciella, sjuka punkter — är fullt använd, gäller den gamla satsen, att
örn jag ökar arbetstillfällena på ett håll, så minskar jag dem på ett annat.
Man brukar •— kanske en smula förenklat — uttrycka saken så, att örn statens
köpkraft ökas, så minskas -—• i nuvarande konjunkturläge — de enskilda företagens.
Jag ökar inte det totala belopp, som efterfrågar arbetskraft, genom
att taga penningar från den ena fickan och stoppa dem i den andra. Men det
är tydligen just den proceduren, som regeringen eftersträvar. Den vill föra
mer av näringsliv och inkomster in under offentlig kontroll, d. v. s. åstadkomma
vad vi bruka kalla en ökad socialisering, och det är ju inte alls besjmnerligt,
när det gäller en socialistisk regering. Finansministern uttalar också
detta uttryckligt i sin motivering. Ja, han är så ivrig i sitt försvar för socialiseringen,
att han går så långt, att han påstår, att »endast genom en sådan
reglering synes det möjligt att få till stånd den nödvändiga rörlighet och anpassning
mellan de produktiva element, som är förutsättningen för att produktionen
skall hållas i gång».

Ja, så skall det låta! Bristen på rörlighet och anpassning hos näringslivet
-—- att sådana ting skulle kunna behövas också på arbetsmarknaden nämnes
det inte ett ord örn — skall sålunda botas genom att man lägger näringslivet
under ytterligare politiskt inflytande och offentlig administration.

Ja, nog får man lia en kolartro på sina teorier, örn man skall kunna tänka
sig något dylikt.

Vad som däremot är klart är, att den framlagda finansplanen inte bara direkt
utan också indirekt innebär förberedelser för ökad socialisering. Den tar
tillsammans med utgifterna för amorteringen av redan ådragna skulder i så
hög grad skattekrafter i anspråk, att vid de ytterligare utgiftskrav för
ofrånkomliga ändamål — det må gälla försvaret eller sociala ändamål — som
säkerligen komma, blir det lätt att peka på konfiskatoriska åtgärder eller på
de redan förberedda monopolen som räddningen ur skattenöden. Det skulle
ha varit av största intresse att av finansministern få veta litet örn hur han
tänkt sig huvuddragen av de närmaste årens finansplaner. Då hade vi haft
litet mera att gå efter.

En annan förberedelse för socialiseringssträvandena har redan påpekats här
åtskilliga gånger i dag. Det är efterträdaren till den nu en smula snöpligt
avlivade socialiseringsnämnden, d. v. s. den utredning, varmed regeringen till
sist har besvarat riksdagens skrivelse om utredning av arbetsfredens och föreningslagstiftningens
problem. Den närmaste anledningen till detta inte så
särdeles hövliga och mycket besynnerliga svar på riksdagsskrivelsen är ganska
tydlig. Det är inte första gången, som en regering försöker att reda sig

Värsta kammarens protokoll 1985. Nr 3. 3

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

i en brydsam situation genom att bädda in ett brännbart politiskt ämne i en
utredning av så allmän karaktär, att man kan vara säker på att slippa handskas
med det inom en överskådlig framtid. Det är ett ganska vanligt handgrepp.
Sådana där allmänna ämnen för utredningar förefalla understundom
för regeringarna här i landet ha spelat samma roll som de allmänna ämnena i
det skriftliga modersmålsprovet i studentexamen, nämligen att vara en räddningsplanka
undan förestående kuggning. Det är väl närmast förklaringen.

Men det finns en allvarlig sida i detta, som jag inte kan gå förbi, och det
är, att sådana där allmänna ämnen framkalla de värsta svagheterna hos det
svenska kommittéväsendet. Det har ju redan talats om socialiseringsnämnden
som ett lysande exempel härpå. Vi ha åtskilliga andra.

Själv har jag varit offer för en sådan där utredning med ett utomordentligt
allmänt ämne, nämligen frågan örn arbetslöshetens orsaker och medlen för dess
bekämpande. Arbetslöshetsutredningen tillsattes i mars 1927. I statsrådsprotokollet
förutsattes, att utredningen skulle vara slutförd innan årets slut,
således innan 1927 års slut. Det är först nu, åtta år efteråt, som denna utredning
äntligen är färdig och föreligger för tryckning, och den har hittills
kostat 335,000 kronor. Om dess praktiska omedelbara nytta tror jag ingen av
dess deltagare gör sig några särskilda illusioner, och den nytta, som problemens
klarläggande innebär, hade säkerligen kunnat vinnas på ett sätt, som
hade kostat mindre både pengar och arbete, bekymmer och tid.

Nu kan man ju säga: det är väl herrarnas eget fel, som varit så söliga och
inte blivit färdiga med utredningen. Men fastän jag talar i egen sak, kan jag
nog vittna örn att arbetstakten varit kraftig. Där har lämnats en oändlig
massa gratisarbete, och det är en massa semestrar, som förstörts. Men vad
är anledningen till att vi inte blivit färdiga förr? Jo, det beror därpå, att
ämnet var så allmänt, att det inte passade för en kommittéutredning. Därför
har arbetet blivit utdraget på det sätt som skett.

Den nya nu föreslagna utredningen har ett ännu mera vittutseende och
osammanhängande program — jag undrar för resten, vad man skall kunna
kalla den för, eftersom den avser alla möjliga saker och ting. Den kommer
inte bara att kosta pengar i onödan — jag förmodar, att regeringen ändå tycker,
att den har kommit billigt undan från denna affär, vad den än må kosta
— utan vad som är mycket värre: den kommer att effektivt hindra behandlingen
av dessa viktiga frågor, som pocka på sin snara och omedelbara lösning
och som riksdagsmajoriteten bestämt har förklarat sig önska få behandlade
med det snaraste.

Det enda möjliga är i själva verket, örn man skall använda vårt kommittéväsen,
att så mycket som möjligt begränsa de ämnen, som kommittéerna skola
utreda, till speciella praktiska frågor. Det är också fallet i fråga örn den utredning,
som riksdagen har begärt beträffande arbetsfreden — det är rent
praktiska frågor örn förlikningsförfarande, reglering av organisationsväsendet
o. s. v. Jag har svårt att inse, varför man har kopplat in alla dessa andra
saker. Varför skall man koppla in bankväsendet i detta? Det kan ju hända,
att detta behöver underkastas någon undersökning, det vet jag inte, men varför
skall det ske just i detta sammanhang? Örn man skulle invända: detta
ha vi gjort, därför att — som det står i statsministerns yttrande — vi inte
vilja vara ensidiga, så att inte endera parten skall känna sig särskilt prickad
på något sätt — då får jag säga, att skulle vi få in organisationerna under
sådan reglering och inspektion, som bankerna för närvarande äro underkastade
på grund av banklagen och dess bestämmelser om bankinspektion, så
tror jag nästan, att vi skulle säga, att vi blivit bönhörda över hövan. Någon
ensidighet kan icke gärna föreligga där.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

..... . Statsverkspropositionen. (Forts.)

Vi äro givetvis villiga att hjälpa till med åtgärder, som kunna vara nyttiga
och nödvändiga för att stärka näringslivet och hålla uppe inkomst- och levnadsstandarden.
Finansministern slår in öppna dörrar, när han så ivrigt framhåller
nödvändigheten av en förståndig penningpolitik, av det stöd åt jordbruks»
som tidsförhållandena ha gjort ofrånkomligt, av en aktiv handelspolitik
och allt dylikt. Det har, tror jag, fastän i en smula ovänliga ord redan påpekats
av herr Akerberg, att detta är något, som högern alltid har varit sär•
V11®! ^r" s^a®s liberala ekonomi, som finansministern här målar

Pa fri hand, har för övrigt ingenting alls med verkligheten att skaffa.

Att i tryggandet av vart folks levnadsstandard och trivsel också ingår en
omfattande sociallagstiftning, är för oss likaledes en självklar sak, och vi
hälsa med glädje varje genomförbart uppslag i det avseendet. Inte minst gäller
detta i fråga örn bostadsfrågan, där regeringen har bebådat förslag, som
skola komma. Men vi vilja inte, att vare sig bostadsfrågan eller annat skall

som det har skett med arbetslöshetsproblemet och finanspolitiken o. s. v. —
utnyttjas i socialiseringssyfte.

Man tvistar nu så mycket om lämpligheten av att gå så långt i fråga örn
offentlig kontroll, som socialiseringen skulle innebära o. s. v. Jag undrar,
örn vi inte därvidlag skulle kunna tänka på vad erfarenheten säger oss. Om
man Beriden sociala utvecklingen i vårt land ifrån 1800-talet och till våra
dagar, sa far man förvisso klart för sig, hur nödvändig den sociallagstiftning
har varit, som har genomförts i vårt land. Man får också klart för sig, att
organisationsväsendet och dess utveckling lia varit nödvändiga och i många
avseenden nyttiga. Men det är uppenbart, att det förtryck, som kan lia förekommit
tidigare, när inte arbetarna hade sina organisationer, inte nu får vändas
i ettjiytt förtryck, utan organisationsväsendet måste regleras så, att var
och en får sin rätt. Likaså är det alldeles uppenbart, att sociallagstiftning
och organisationer i och för sig kunnat göra bra litet till för den enastående
höjning av de breda lagrens levnadsstandard, som verkligen dess bättre har
inträffat i vart land, örn inte sociallagstiftningen och organisationsväsendet
hade vilat på ett i stort sett fritt näringsliv, som nått sin utveckling tack vare
enskildas handlingskraft, vilken fått göra sig gällande utan politiskt tvång
och utan administrativ stelhet. Det är ju emedan vi eftersträva bättre levnadsförhållanden
för hela vart folk, som vi motsätta oss alla de här spekulationerna
i stora allena saliggörande system, varav socialiseringen är det för närvarande
farligaste.^ Men vi göra det också framför allt på grund av vår övertygelse,
att en sådan socialisering är oförenlig med vårt fria statsskick. Vi
se redan skuggan av vad som kan komma att hända uti den sammanblandning
av ekonomi och politik, det faktiska ministerstyre och den minskade offentlighet
i fråga örn förberedande utredningar m. m., som känneteckna den
nuvarande regimen.

Vi tro visst på ärligheten uti de utsagor, som komma från regerings- och
annat socialisthåll, när man säger: »Vi vilja inte på något sätt komma åt demokratien;
den är ett dyrbart värde för oss.» Vad vi betvivla är som sagt
inte alls ärligheten i de utsagorna, men vi betvivla, att dessa utsagor äro fotade
på vad erfarenhet och eftertanke visa. Det förefaller oss, att ju större
delar av vart näringsliv, som föras in under statens och kommunernas kontroll,
desto mindre blir utrymmet för ett fritt demokratiskt statsskick och för personlig
frihet. Det ligger i sakens natur.

Det är ur sådana synpunkter, som den framlagda finansplanen och framför
allt finansministerns därtill knutna programmatiska uttalanden förefalla
särskilt betänkliga. Att en socialdemokratisk regering söker främja sin och
sina anhängares åskådning, därom finnes det, som det har sagts förut här i

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Jag, givetvis ingenting alls att säga. Detta är fullt naturligt, men den polltiska
atmosfären i vårt land blir fördärvad och förskämd så länge som en socialdemokratisk
regering får vidtaga allehanda förberedelser för ytterligare
socialisering, under det att riksdagen har en borgerlig majoritet, som har en
principiellt motsatt åskådning.

Herr von Heland: Herr talman! Jag är av den uppfattningen, att frågan
örn landets försörjningsmöjligheter alltjämt är statsmakternas viktigaste fråga,
och jag hyser samma åsikt som statsrådet Wigforss, när han i finansplanen
anför, att »frågan örn arbetslösheten och skapandet av nya arbetsmöjligheter
kommer att bil den dominerande för en ekonomisk politik pa längre^ sikt, även
under förutsättning av en hastig konjunkturförbättring». Sista tillgängliga
uppgift visar, att arbetstillgången i regel uppfattats såsom väsentligt mer än
medelgod, men trots detta rapporterade statens arbetslöshetskommission, att
antalet hjälpsökande under sistförflutna sommar uppgick till c :a 80,000.

Professor Gustav Åkerman anförde i ett föredrag den 17 april __ 1934 vid
Sveriges industriförbunds årsmöte, att, enligt hans beräkningar angående^ den
produktiva folkökningen, utbudet av nya yrkesutövare översteg efterfrågan
med en summa, som antagligen åtskilligt överskrider 50,000. »Denna siffra
skulle alltså representera den arbetslöshet, som uppkommit mellan 1920 och
1929 och det är en arbetslöshet, som inte torde komma att försvinna med en
förbättrad konjunktur, eftersom 1929 var ett toppår. Denna arbetslöshet uppkommen
på 1920-talet på över 50,000 personer, måste man alltså anse utgöra

en permanent arbetslöshet.» _ tua

Örn dessa beräkningar äro riktiga, skulle statsmakterna mot ^denria arbetslöshet
behöva vidtaga permanenta sociala åtgärder, till dess de årgångar, som
varit utsatta för nativitetsminskning, komma ut i förvärvslivet och sålunda

påverka de produktiva åldrarna. .

Regeringen synes för sin del vara av den uppfattningen, att det alltjamt
är nödvändigt med särskilda överväganden och särskilda åtgärder för att öka
efterfrågan på arbetskraft, och hänvisar till arbetslöshetskommissionens äskande
för nästa budgetår, där man preliminärt beräknat ett behov av 50 miljoner

Mig synes dock, som örn man alltjämt alltför litet beaktade sambandet emellan
arbetslöshetsfrågan och jordbruksfrågan. Jag framhåller detta därför,
att jag å ena sidan är överens med finansministern därom, att det inte borde
vara omöjligt att vinna enighet örn, på vilka områden nya arbetstillfällen
äro att söka, men å andra sidan inte kan ansluta mig till finansministerns asikt
vid bedömandet av arbetsmöjligheterna vid jordbruket.

Jag kan sålunda inte biträda finansministerns uppfattning, att jordbrukspolitiken
uppenbarligen främst är inriktad på att skaffa människor en bättre
levnadsstandard och att det säkerligen inte är inom dess gränser, man har att
söka någon avsevärd del av nya arbetstillfällen.

Jag vågar nämligen påstå, att jordbrukets ekonomiska läge samt den s>h)ra
löneklyftan mellan industri och handel å ena sidan och jordbruk å andra sidan
är av avgörande betydelse för igångsättande av arbetsobjekt inom jordbruket
och arbetsmöjligheterna överhuvud taget. När jag hä,r talar örn jordbruket
räknar jag givetvis dit skogsbruket, fisket och övriga jordbrukets binäringar.

Vad lönerna beträffar, önskar jag framhålla, att det visserligen alltid har
betalats högre löner inom industri och handel än inom jordbruket, aven örn man
korrigerar med hänsyn till levnadskostnaderna. Denna skillnad har varit en
anledning till att folk förr i tiden drogs över från jordbruk till industri och
handel Denna löneklyfta har dock enligt mitt förmenande alltför starkt okats

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

i synnerhet om man tar hänsyn till begränsningen av arbetstillfällen inom
industrien.

Man kan direkt jämföra årslönerna inom industri och handel på de dyrortsplatser,
som ha de lägsta levnadskostnaderna, med jordbrukets årliga
arbetslöner för olika arbetarkategorier. Man finner då, att dessa industriens
och handelns löner i genomsnitt med över 80 procent överstiga jordbrukets.
Än större blir överskottet, örn man jämför timlönerna. I vissa
fall kan man få ganska drastiska exempel på detta förhållande. Så t. ex.
vid sockerbruken, där arbetarna, som köra fram betorna enligt jordbruksavtal,
ha ungefär hälften av vad de arbetare ha, som ta emot betorna
och utföra ungefär samma grovarbete, men som arbeta enligt industriavtal,
och samma förhållande råder vid arbetet på landets vägar. Enligt gjorda
beräkningar skulle vidare en mindre jordbrukares timlön knappast nå upp
till avtalsenlig lön för en jordbruksarbetare.

Nu borde ju en sådan där starkt ökad löneklyfta egentligen lia lett till att
överströmningen av folk från jordbruk till industri och handel ökats, och det
ganska kraftigt. Men i själva verket har motsatsen inträffat, överströmningen
har betydligt minskats. Det är en ganska paradoxal situation, som hänger
ihop med utvecklingen av den permanenta arbetslösheten inom industri och
handel.

Det är tydligen så, att de unga, som skulle vilja gå över från jordbruk till
industri och handel och i viss utsträckning också gjort det, visserligen ha kunnat
räkna med högre löner, örn de finge plats, men också haft att räkna med,
att arbetslöshetsrisken för dem inom industri och handel numera blivit betydligt
större än förut. Det är denna arbetslöshetsrisk, som har avhållit dem från
en dylik ökad överströmning och som tvärtom förorsakat, att överströmningen
har minskats. Därigenom har även arbetslönen inom jordbruket hållits nere.

Härtill kommer, att industrien och handeln kunnat klara sig bra, trots att
lönerna stigit avsevärt mer än produktpriserna i jämförelse med 1913, därför
att andra faktorer ställt sig fördelaktiga, varvid bland annat kunna nämnas
låga priser på råvaror från jord- och skogsbruk och ett gott tullskydd för
hemmaindustrien.

Å andra sidan bevisas jordbruksnäringens prekära ställning därav, att man
trots de låga lönerna vid jordbruksarbete ej sätter i gång de massor av arbetsobjekt,
som finnas på varje gård. Ett bärkraftigt jordbruk skulle genom behövlig
nyanskaffning av material, redskap o. s. v. skapa åtgång på industriprodukter
och sålunda skapa arbetsmöjligheter inom industrien. Förbättrade
inkomster för jordbrukaren och hans lönearbetare skulle dessutom automatiskt
åstadkomma en återföring av arbetare till jordbruket. De arbetslösas antal blir
permanent, om man skall förlita sig på handel och industri, men om statsmakterna
vilja skapa arbetsmöjligheter, kan det ske genom åtgärder, som
göra jordbruket bärkraftigt.

Enligt nionde huvudtiteln föreslår jordbruksministern alltjämt stora uppoffringar
från statens sida för att främja en ökad jordbruksproduktion, men
givetvis går det inte att enbart härigenom skapa nya arbetsmöjligheter inom
jordbruket. Förutsättningen härför är, att jordbruket kan lämna skäliga försörjningsmöjligheter.
Jag går så långt, att jag säger, att det är orätt av
staten att biträda vid skapandet av nya jordbruk, örn statsmakterna ej samtidigt
besluta åtgärder, som kunna göra jordbruket lönande.

Skapa vi nya jordbruk, så länge vi lia stora bekymmer för att till skäliga
priser kunna finna avsättning för jordbrukets produkter, försätta vi icke
blott nya jordbrukare i svårigheter, utan vi förvärra siven förhållandena för
de nuvarande jordbrukarna genom ökad produktion.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

^ Enligt mitt förmenande är det sålunda av synnerligen stor betydelse för hela
vårt land, att man skapar ett bärkraftigt jordbruk, även örn en industri, t. ex.
margarinindustrien, som skapar relativt få arbetstillfällen och i stor omfattning
baseras på internationellt kapital, skulle behöva bli lidande. När man i
finansplanen framhåller, att, med undantag för de länder, som genom deprecierad
valuta något kunnat förbättra sin export, i motsats till vad som tidigare
varit vanligt, uppsvinget icke bar främjats genom någon allmän utvidgning
av världshandeln utan koncentrerats till respektive hemmamarknader,
synes det mig som örn regeringen underströke jordbrukets stora betydelse vid
konjunkturuppsvinget i vårt land, men det är också därför som jag allvarligt
vill beklaga ett par saker, som denna höst inträffat med regeringens goda
minne.

Jag vill sålunda beklaga, att herr statsrådet Skölds uttalande här i kammaren
förra året den 14 mars, att genom tre av honom föreslagna åtgärder tillgången
på matpotatis skulle regleras på nödigt sätt, och att det skulle bli
möjligt att tillförsäkra handlarna ett bättre pris på matpotatis, icke slagit in,
och ännu mer beklagligt är, att icke herr statsrådet vidtagit andra åtgärder
för att nå det syfte, som herr statsrådet enligt sitt uttalande önskade nå. I
debatten den 14 mars ställde jag mig tvekande inför möjligheten att kunna nå
en prisstabilisering med tillhjälp endast av de av herr statsrådet föreslagna
åtgärderna och förordade som komplettering beslut, som skulle reglera importen,
och då närmast det av utskottet föreslagna tullskyddet. Tyvärr biföll
icke riksdagen utskottets förslag, vilket otvivelaktigt menligt inverkat på höstförsäljningen
av den inhemska potatisen.

Det skulle förvåna mig, örn jordbruksministern känt sig nöjd med prisutvecklingen
i höstas för matpotatis. Statsrådets proposition nr 257 föregående år
pekar dock på önskvärdheten av ett annat förhållande än det, som nu råder.
Det framhålles däri bland annat av jordbruksministern, att »det gäller med
andra ord att söka skapa jämvikt mellan jordbruksnäringens olika avdelningar.
Såsom utgångspunkt vid berörda jämviktssträvanden synas priserna på brödsäd
och smör skäligen kunna tjäna.» Hur detta jämviktsläge gestaltar sig,
framgår bland annat av lantbruksstyrelsens yttrande, som man återfinner i bevillningsutskottets
betänkande nr 8 1934, där det bland annat framhålles:
»Medelpriset för matpotatis i parti i Stockholm var för tidsperioden 1925—1929
10 kronor 10 öre per 100 kilogram och för 1933 6 kronor 3 öre per 100 kilogram.
Det senare priset utgjorde således endast 60 procent av det förra. Potatispriset
läge således förhållandevis mycket lågt i jämförelse med priset å
brödsäd och mejeriprodukter, vilka båda varit föremål för det allmännas särskilda
åtgärder.»

Vid jämförelse mellan förra årets och detta års prisläge ställer sig jämviktsläget
ännu ofördelaktigare, ty stockholmspriset å svensk potatis under november
månad var c:a 5 kronor 50 öre per 100 kilogram. Såväl lantbrukssällskapet
som Riksförbundet landsbygdens folk har tillställt regeringen skrivelser
i ärendet, vari man påtalar förhållandet, hur den estländska potatisen,
som under november månad såldes för 4 kronor 50 öre per 100 kg., haft pristryckande
verkan, och man har hemställt, att Kungl. Majit med det snaraste
måtte vidtaga åtgärder till förebyggande av pristryckande försäljning av utländsk
potatis å den svenska marknaden. Man hade följaktligen hoppats, att
regeringen skulle vidtagit från jordbrukarhåll önskade åtgärder.

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 1934, som
blev riksdagens beslut, framhöll härom: »Därest de nu förordade åtgärderna

till animalieproduktionens stödjande medföra åsyftat resultat, borde enligt
departementschefens mening tillfredsställande priser även kunna uppnås å

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

matpotatis utan att ytterligare särskilda anordningar behövde vidtagas. Därest
emellertid en höjning av priset å matpotatis å hemmamarknaden skall
kunna ernås, kan behov uppkomma av en reglering av importen av potatis.
Utskottet förutsätter därför, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga samt i mån av behov vidtager åtgärder till förebyggande av
att importerad potatis tillhandahålles till priser, som lägga hinder i vägen för
en erforderlig höjning av priset å inhemsk matpotatis.»

Men regeringen tycks inte en gång vilja följa riksdagens beslut. Jag tycker
dock, att regeringen åtminstone kunde ha tillmötesgått jordbrukarönskemålet
om en utredning i frågan. I skrivelse nr 216 vid 1932 års riksdag anhöll riksdagen
dels, att frågan om beredande av tullskydd åt potatisodlingen inom
riket måtte göras till föremål för närmare utredning vid tidpunkt, som därför
kunde befinnas lämplig, och frågans handelspolitiska sida därvid jämväl tagas
under övervägande, dels ock, att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna riksdagens skrivelse örn utredning har ännu ej hörsammats från
regeringshåll, men det vore önskvärt, att åtminstone utredningskravet kunde
tillmötesgås, särskilt då man vet, att riksdagens sammansättning är sådan,
att man i det längsta undanskjuter jordbrukets intressen till förmån för de
många industriintressena.

Det är även när det gäller slaktdjurshandeln, som vi jordbrukare med beklämning
på senhösten fått erfara, hur statsrådet Sköld, som med den högra
handen medverkar till åtgärder för jordbrukets stödjande, låter den vänstra
handen till icke ringa del motverka de tidigare besluten.

Den svenska slaktdjursmarknaden lider som bekant av exportsvårigheterna
och därmed sammanhörande överproduktion. Genom statens försorg ha åtgärder
vidtagits i syfte att reglera dessa abnorma förhållanden, och jordbrukarna
själva söka genom sina organisationer hjälpa till att bringa ordning i
det hela. Statens slakterinämnd har till och med fått medgivande av regeringen
att ur slaktdjursfonden få disponera 600.000 kronor för att bland
annat genom destruering av kött få bort ett pristryckande överskott. Samtidigt
medger regeringen, att vissa kvantiteter finländskt och estländskt kött
skola få importeras samt stämplas och saluföras som svenskt kött, alltså utan
att enligt gällande bestämmelser åsättas stämpeln om utländsk vara. Märkligt
synes det mig också, att regeringen på så sätt gjort undantagsbestämmelser
för kungligt brev av den 19 oktober 1934 angående importreglering, samt
att utrikesministern kan ha varit med på ett sådant även andra stater berörande
beslut.

Importen har också redan visat sin pristryckande verkan på den inhemska
slaktdjursproduktionen, och regeringen må icke förundra sig över, att man
på jordbrukarhåll är bekymrad över, att jordbrukarna, som så ofta tidigare,
skola återigen vid handelspolitiska förhandlingar få bli lidande part till industriens
fördel.

Örn industrien, som enligt samstämmig utsago arbetar under högkonjunktur.
hade fått bekosta denna industrihjälp genom destruering av denna överflödiga
köttimport, hade ingen gensaga mött beslutet, men som det nu blir,
då alltså jordbrukarnas slakterifond skall användas för att destruera svenskt
kött för att bereda plats för det utländska, måste det framkalla en allvarlig
protest.

Enligt mitt förmenande måste årets riksdag vidtaga sådana åtgärder, att
jordbrukarnas organisationer kunna stabilisera slaktdjursprisen. Som stöd
för denna min uppfattning kan jag meddela, att slakteriorganisationerna exempelvis
under november och december månader 1934 fingo sälja c:a 25,000 kg.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

hästkött i Stockholm för 22 öre per kg. brutto samt c:a 137,000 kg. nötkött
för 37 öre per kg. brutto i medeltal. Ifrån dessa kostnader avgå, utom siaktnings-,
besiktnings- och kylningskostnader, transportkostnader till och i Stockholm
jämte försäljningskostnader i parti, uppgående till i medeltal 6.5 öre
per kg. Yar och en förstår nog, att de nettopriser, som slakteriföreningarna
kunde avräkna sina medlemmar efter dessa kostnader, voro fullständigt ruinerande.
Dessa för de sämre kvaliteterna erhållna ruinerande priserna ha pressats
ned av importen österifrån, och då det ofta är de mindre och fattigare
jordbrukarna, som äro leverantörer av djur av sämre kvalitet, får regeringens
importmedgivande tråkiga följder.

Efter de båda senaste årens samförståndspolitik hade man kunnat hoppas
på bättre förståelse för jordbrukarnas önskemål än som nu visats beträffande
potatis- och köttfrågorna. Årets riksdag kommer åter att sätta samförståndsviljan
på hårt prov, icke minst när det gäller modernäringens intressen.
Kanske viktigast blir härvid att kunna lösa fettförsörjningsfrågan på ett sådant
sätt, att ingen av de stora parterna kommer att känna sig tillbakasatt i
alltför stor utsträckning. Margarinindustrien kallar jag för en obetydlig part
ur svensk synpunkt även örn en mäktig svensk bank och ett stort antal spekulativa
privatpersoner finna det förenligt med sitt privatintresse att föra en
omfattande agitation för margarinet. Det var med tanke på samförstånd som
smör- och margarinkommitténs medlemmar strävade efter och lyckades att
komma fram med ett enigt förslag. Givetvis var det icke lätt, särskilt för
de medlemmar, som representerade de två stora parterna, jordbrukarproducenterna
och de fattiga konsumenterna, att ena sig i denna svårlösta
fråga.

Man må hoppas, att denna riksdag skall visa förståelse för behovet av samförstånd,
när det kommer att gälla jordbruksfrågorna. Jag säger detta därför.
att det har synts mig som örn det just varit dessa frågor, som det varit
svårast att uppnå enighet i. Jag har förvånat mig över, att man ej en gång i
dessa frågor kunnat vara enig inom högern och folkpartiet. Denna oenighet
har fört med sig, att vi tyvärr hittills saknat borgerlig majoritet i de viktigaste
jordbruksfrågorna. Enligt mitt förmenande har denna brist på samarbete
i landets viktigaste näringsfrågor inom de borgerliga partierna varit en
av huvudorsakerna till den borgerliga majoritetens ihopkrympning inom väljarkåren.
Vill man stärka borgerligheten inom landet tror jag, att de borgerliga
i riksdagen måste visa, att de äro mäktiga att föra ett positivt jordbruksprogram.

Det var därför med tillfredsställelse jag i dag lyssnade till herr Johanssons
i Fredrikslund uttalande, att han önskade, att rättvisan i jordbrukets krav
icke må komma i skymundan i fortsättningen. Man kanske får taga detta uttalande
som ett löfte, att högern hädanefter skall visa sig enig i jordbruksfrågan.
Det hade varit angenämt örn ett liknande uttalande även hade gjorts
av herr Hamrin.

Herr talman, jag har upnehållit mig vid dessa allmänna betraktelser under
denna remissdebatt för att betona, att jordbruksfrågorna alltjämt äro av synnerligen
allvarlig betydelse för hela landet, och att dessa frågor intimt höra
ihop med arbetslöshetsfrågan.

I finansplanen framhålles, att »med den förbättrade konjunkturen följer
helt naturligt ett övervägande av frågan, när extraordinära åtgärder skola
anses ha fyllt sin uppgift och i vilken takt eller på vad sätt de kunna avvecklas».
Jag hoppas för landets bästa och för att ett gott samförstånd skall kunna
råda mellan landets största samhällsgrupper, att regeringen inte låter förleda
sig till att rubba statsmakternas skydd för jordbruksnäringen. Skola

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

några förändringar göras i gällande statsregleringar, måste dessa gå ut på
att förbättra statens stödåtgärder för jordbruket.

Genomgripande statsregleringar betingas icke enbart av de inhemska förhållandena
utan även och framför allt av de internationella, ty — som det
framhålles i finansplanen — man kan knappast skönja några tendenser till, en
övergång till ett friare eller livligare handelsutbyte mellan nationerna. Tvärtom
ha de allmänna och politiska orosmomenten och fruktan för krig ökat de
olika ländernas strävan efter självförsörjning.

Slutligen vill jag konstatera, att höstens valresultat visat, att majoriteten
inom väljarkåren ansett den förda samförståndspolitiken i jordbruksfrågorna
vara till gagn för vårt land.

Herr statsrådet Wigforss: Såvitt jag förstår rör sig denna remissdebatt

örn väsentligen fyra eller fem olika ting. För det första gör man, som naturligt
är, själva finansplanen, d. v. s. den nu framlagda regleringen för nästa
budgetår, till föremål för kritik eller reflexioner. För det andra frågar man
sig, med utgångspunkt från den budget, som nu är framlagd, hur framtiden
skall gestalta sig. För det tredje -—• och då har man kommit in på det allmänna
ekonomiska läget — har diskussionen kommit att röra sig örn vad det är
för faktorer, som ha åstadkommit den konjunkturförbättring, som vi alla nu
iakttaga. Och den frågan, örn den annars inte skulle ha haft så stor betydelse,
eftersom det gäller delvis det förgångna, får ny vikt med tanke på vilka slutsatser
för framtiden man skall våga draga av det förflutna. Därmed kommer
man — det har varit fallet med alla de föregående talarna — in på den meningsskiljaktighet
i de allmänna utgångspunkterna, som förefinnes eller tyckes
förefinnas mellan de olika partierna i riksdagen.

Jag skulle med några mycket korta ord kunna förbigå frågan om den konjunkturförbättring,
som har inträtt, örn jag inte till min förvåning hade märkt
på flera talare, att mina försök i finansplanen att på ett försiktigt sätt avväga
olika faktorers betydelse hade gått förbi mera spårlöst, än jag hade
väntat mig.

Det har ju under diskussionen tidigare inte varit ovanligt, att man spetsat till
motsättningarna, så att den ene har sagt: »Hela denna konjunkturförbättring,
som vi ha upplevat, är en följd av vad som har skett ute i världen. Den beror
helt enkelt på att våra exportindustrier fått det bättre. Vad statens åtgärder
beträffar, ha de i grund och botten utgjort ett hinder. Förbättringen skulle
utan dem ha varit ännu större än den nu är.» — Åt en dylik uppfattning gav
herr Johan Bernhard Johansson i dag på förmiddagen uttryck.

Å andra sidan finnes det — åtminstone påstås det så — människor här i
landet, som säga, att konjunkturförbättringen är ett resultat, inte bara av
statsmakternas åtgöranden, utan t. o. m. av statsmakternas åtgöranden, sedan
den nya socialdemokratiska regeringen kom till. Jag har inte haft nöjet eller
ledsnaden att träffa samman med sådana personer, annars tror jag att jag på
en ganska kort stund skulle kunnat ta dem ur den villfarelsen. Men just på
grund av att dessa extrema uppfattningar stått mot varandra, har jag ansett
det vara angeläget att på ett annars kanske alltför utförligt sätt gå in på de
faktorer, som medverkat till konjunkturförbättringen. Och jag kan säga, att
jag försökt göra det på sådant sätt, att det inte en gång skulle vara möjligt
att, såsom herr Bagge gjorde i dag, säga, att regeringen anser, att
konjunkturförbättringen väsentligen är en följd av regeringens åtgärder. Jag
har i stället försökt spåra denna förbättring i konjunkturen eller det läge, som
har rått i vårt land, till en rad olika faktorer, och jag har därvid gått åtskilligt
tillbaka i tiden före den socialdemokratiska regeringens tillkomst. När

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

därför herr Hamrin gör en invändning mot att här i denna finansplan säges
några vackra ord om hans egen finanspolitik och anser, att jag egentligen
bara borde tala om det, som kommit efteråt, så har han missupnfattat själva
förutsättningen för denna diskussion. Just därför, att den inte går ut från
en önskan att tvista örn den snö, som föll i fjol, utan endast att taga upp denna
fråga örn vad som varit, med hänsyn till den betydelse saken kan ha för framtiden,
har det varit ännu mera nödvändigt att se statens allmänna politik i ett
sammanhang, alldeles oberoende av vilken regering, som tillfälligtvis framlagt
förslagen. Och vill man se på den ekonomiska utveckling, som vårt land genomlöpt,
kan man inte komma förbi, att det är en hel rad olika faktorer, som
spelat in.

Valutapolitiken var kanske den faktor, som först hejdade krisens skärpning
i vårt land, liksom den tycks ha gjort det på vissa andra håll. Jag fortsätter
med att nämna den finanspolitik, som riksdagsmajoriteten fört — jag vill inte
upprepa, att den gjorde det omedvetet, men det är ett faktum, att riksdagsmajoriteten
redan före 1933 års riksdag under uttalande av en mycket ivrig
läpparnas bekännelse till nedskärningspolitik och sparsamhet förde en finanspolitik,
som ganska litet stod i överensstämmelse med denna sparsamhetsförkunnelse.
Som jag skrivit i finansplanen, har man i stället för att skära ned
utgifterna i överensstämmelse med de sjunkande inkomsterna hämtat pengar
ur de tillgängliga fonderna, och detta har utan allt tvivel varit till stort gagn
för det ekonomiska livet i vårt land. Jag fortsätter med att erinra örn den
jordbrukspolitik, som förts. Jag har ingen anledning att här vare sig göra en
syndabekännelse eller något annat från socialdemokraternas sida. Jag vill
endast konstatera det faktum, att genom den spannmålsreglering, som tidigt
genomfördes, kom det ut i rörelsen mycket betydande belopp av ny köpkraft,
som inte hämtades direkt från andra samhällsgrupper, utan helt enkelt tillskapades
genom kredit. På denna grundval, som redan tidigare hade lagts,
kom sedan det mera målmedvetna arbete på att sätta i gång verksamhet med
hjälp av lånemedel, som är den socialdemokratiska regeringens insats.

Jag har anfört detta och sagt: dessa faktorer skall man sedan jämföra med
frågan örn vad exportökningen har inneburit. Och jag tror, att jag uttrycker
mig så försiktigt rörande år 1933, att sedan jag konstaterat, att förbättringen,
närmast ela på arbetsmarknaden, under 1933 icke var mycket framträdande
inom exportindustrierna — i alla händelser inte mer framträdande, än den var
på hemmamarknaden — så säger jag, att man får vänta, tills grundligare undersökningar
blivit gjorda innan man vågar göra en avvägning mellan dessa
olika faktorer, som gjorde sig gällande under 1933. Jag tillfogar endast, att
de, som med en gest sopa undan de 165 miljoner i statsutgifter, som äro tagna
ur fonder under 1931/32, de, som eventuellt sopa undan de 50 miljoner, som
spannmålsregleringen lagt i medborgarnas fickor, med förmenande att dessa
summor skulle vara av underordnad betydelse, måste fråga sig, om den ökning
av vårt lands exportinkomster med 130 miljoner, som ägde rum under 1933 och
av vilka kanske den största delen hamnade hos bankerna såsom avbetalning på
skuld och icke vidare kom ut i rörelsen, kan ha spelat en dominerande roll i
jämförelse med de andra faktorerna.

Sedan fortsätter jag och säger, att under 1934 visade det sig, att förbättringen
på hemmamarknaden varit starkare än för exporten, som faktiskt stagnerade
efter första kvartalet, liksom man kan säga, att konjunkturförbättringen
ute i världen i stort sett stagnerade efter första kvartalet, och det är därför
ett anmärkningsvärt faktum, att vi i vårt land under den återstående delen
av 1934 ha haft en fortsatt förbättring, vilken, såsom jag uttrycker mig, det
är naturligt att sätta i samband med våra egna åtgärder.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Jag tror, att detta är ett försök till att verkligen ge åt olika faktorer deras
särskilda vikt, som är mera verklighetstroget än detta, jag vill inte säga demagogiskt
verksamma, ty jag tror inte att det verkar på svenska folket, tal
örn att denna krispolitik, som herr Johan Bernhard Johansson uttryckte saken,
snarare har hämmat än förbättrat konjunkturen. Det skulle vara mycket
intressant att veta, hur många människor i vårt land som tro, att vi skulle haft
ännu bättre konjunkturer i det ekonomiska livet, örn alla dessa statsåtgärder
hade uteblivit.

Men det är klart, att när denna förbättring väl har inträtt, så kommer man
fram till den fråga, som herr Bagge ställde: örn dessa åtgärder skola vara
till för att förbättra konjunkturen, kan man då, sedan konjunkturen blivit så
god som vi lia anledning förvänta att den kan bli, fortsätta med statliga åtgärder,
med att sätta i gång offentliga arbeten och söka öka köpkraften på
statlig väg? Jag skall komma tillbaka till den frågan, när jag går över till den
allmänna politiken, sedan jag först ägnat en stund åt frågan örn den nu framlagda
budgeten, dess sparsamhet eller slöseri, och om utsikterna för framtiden.

Regeringen bar den uppfattningen, att arbetslösheten fortfarande är betydande.
Jag behöver bara erinra om vad jag skrivit i finansplanen — tyvärr
kan jag inte låta bli att upprepa det — att det före sista krisen, under den
tid, som vi kallat en god konjunktur, inom vårt land rådde en allmän oro över
arbetslöshetens omfattning. Herr Bagge har erinrat örn tillsättandet av den
s. k. arbetslöshetsutredningen på våren 1927. Då hade vi ändå en arbetslöshet,
som låg långt under den vi för närvarande ha att räkna med. Är det då
rimligt att nu komma och säga till svenska folket, att vi egentligen inte kunna
göra något åt den arbetslöshet, som för närvarande finnes, att vi i alla händelser
inte kunna påverka den från det allmännas sida, utan vi få låta livet ha
sin gång? Jag tror, att de flesta säga, att den sortens politik kunna vi inte
finna oss i.

Nu kan man invända: är det någon som sagt, att vi inte skola göra något åt
arbetslösheten? Ja, jag drog den slutsatsen av ett yttrande, som herr Johan
Bernhard Johansson fällde. Han kritiserade, att i denna finansplan finnas
upptagna tillfälliga inkomster på över 20 miljoner. Han kritiserade, att man
bibehållit de s. k. krisskatterna — den extra inkomstskatten och den särskilda
förmögenhetsskatten -— och när han kom in på frågan örn utgifterna, sade
han, örn jag inte missuppfattade honom — jag ber om ursäkt, ifall jag gjort
det; jag får bekänna, att uttalandet föreföll mig så förvånande, att jag själv
inte skulle bli förvånad, om jag missuppfattat honom — att vi skulle på femte
huvudtiteln genom att minska på anslaget till igångsättandet av arbeten kunna
spara in så mycket, att man skulle både komma ifrån dessa tillfälliga inkomster
på över 20 miljoner och de särskilda krisskatterna på 20 miljoner, d. v. s.
man skulle spara in över 40 miljoner. — Herr Johan Bernhard Johansson skakar
nu på huvudet, och det gläder mig, ty det vore mycket ledsamt, om våra
ståndpunkter skulle ligga så långt ifrån varandra.

Men även om jag här fattat hans ord oriktigt, är det tydligt, att herr Johan
Bernhard Johansson anser, att man skulle kunna komma ifrån krisskatterna
redan vid detta års riksdag. Jag vill då påpeka, att så länge en budget måste
laborera med tillfälliga inkomster, strider det tydligt mot sunda budgetprinciper
att annat än i vissa undantagsfall finansiera budgeten med att sänka
skatterna men bibehålla de tillfälliga inkomsterna. Jag säger »i vissa undantagsfall»,
ty det är klart, att om vi här kunde vara överens örn att vi gå till
mötes en stigande konjunktur med mycket starkt ökade statsinkomster, skulle
det naturligtvis inte vara omöjligt att säga: vi föregripa de där stigande skatterna
och klara oss tills vidare med de tillfälliga inkomsterna.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

När dessa frågor om krisskatterna voro före, nämnde herr Johan Bernhard
Johansson något örn att man måste se dem särskilt i ljuset av det fallande
ränteläget. Det är alldeles klart, att med sjunkande ränteläge får folk, som
sitter med inkomst uteslutande av kapital, minskade inkomster, men örn vi
erinra oss, att den extra inkomstskatten inte träffar annat än folk med över
8,000 kronor i inkomst och att den särskilda förmögenhetsskatten inte utgår,
förrän man har 50,000 kronors förmögenhet — och då endast, om denna ger
normal avkastning; annars kan man få skatten reducerad ända till hälften -—
förefaller det mig, som örn den synpunkten inte skulle vara så bärande. Och
då herr andre vice talmannen, herr Nilsson i Gränebo, yttrade, att folket längtar
efter skattesänkning, skulle jag verkligen vilja fråga, vilket folk herr Nilsson
i Gränebo anser sig representera, då han talar örn att »folket» längtar
efter skattesänkning just med tanke på denna extra inkomstskatt och särskilda
förmögenhetsskatt? Det är inte det folk, som jag tror, att han och hans
partivänner närmast äro talesmän för, ty det är en mycket försvinnande del
av den svenska bondeklassen, som här är intresserad.

Men, som sagt, jag har inte anfört detta för att på något sätt. förneka, att
skattebördan för närvarande är hög. Jag tror emellertid, att det är skäl, när
man ser på den nuvarande budgeten, att litet grand jämföra med vad som har
varit. Det är lätt att säga, att vi nu ha en skattebudget, som uppgår till 928
miljoner, medan den för, låt mig säga, tio år sedan inte var uppe i 700 miljoner.
Man talar örn att vi ha skatter, som gå upp till 709 miljoner, under det
att skatterna för tio, elva år sidan inte gingo upp till, skulle jag tro, mer än
något på 500 miljoner. Det är en ganska missvisande bild man på detta sätt
får av utvecklingsläget, och framför allt är bilden missvisande, örn man låter
den föreställningen kvarstå, att när man talar om skatteökning, gäller det en
ökning av de skatter, som utgå på inkomst och förmögenhet. Det är kanske
inte alla, som gjort sig mödan att räkna efter, hur mycket skatterna på inkomst
och förmögenhet ha stigit under dessa tio, tolv år. Om man går tillbaka
till den budget, som år 1924 lades fram av dåvarande finansministern Beskow,
så finner man av redovisningen över hur den hade utfallit, att av inkomst och
förmögenhet uttogos 195 miljoner i skatt. Sedan steg denna siffra för beskattningen
av inkomst och förmögenhet så sakta till 200 miljoner och nådde sitt
maximum 1930/31 med 221 miljoner. Sedan sjönk den till 209 miljoner och till
196 miljoner. I den första budgeten, som den socialdemokratiska regeringen
lade fram, var denna skatt på inkomst och förmögenhet 189 miljoner, alltså
lägre än den var 1924/25. Den steg för budgetåret 1934/35 till 204 miljoner
och är för nästa budgetår beräknad till 217 miljoner. Det föreligger alltså en
marginal på ungefär 20 miljoner. Man skulle, örn man så vill, kunna säga, att
där ha vi de 20 miljoner, som kommit till genom den extra inkomstskatten och
särskilda förmögenhetsskatten.

Som vi se, äro budgetväxlingarna inte stora, och själva summan är, skulle
jag tro, förvånande liten i jämförelse med hela det belopp,_ med vilket skattebudgeten
rör sig. Och varpå beror det? Ja, jag säger det inte som något försvar
utan tvärtom, men örn det inte varit så, att vissa konsumtionsskatter intaga
en särställning genom att de drabba sådana ting, beträffande vilka man
inte har något emot att det sker en inskränkning i konsumtionen, så skulle jag
som representant för de breda folklager, som skola betala dessa skatter, säga,
att de senare årens skatteutveckling varit i högsta grad ogynnsam för dessa
breda folklager. Det som väsentligen förklarar den starka höj/ningen av skatterna
är den stora stegringen av spritskatten, och så naturligtvis en skatt, som
ligger vid sidan av de andra och som jag förmodar alla äro ense om att skjuta
åt sidan som en särskild anordning, nämligen bilskatten. Det är klart, att bil -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

skatten i samband med vägväsendets utveckling varit ett led i den allmänna
samhällsutvecklingen, som ökat skatteinkomsterna, men jag förmodar, att vi
litet var äro villiga att säga, att den kan sättas vid sidan av de andra. Dessa
rusdrycksmedel ha faktiskt stigit från 86 miljoner 1924/25 till 159 miljoner i
år, d. v. s. inte mindre än 73 miljoner. Man kan säga, att bilskattemedlen stigit
med 85 miljoner, eftersom de inte voro medtagna i budgeten 1924/25 — de
kommo in först 1925 och ha sedan dess stigit med 65 miljoner. Sedan ha vi
under de två sista åren fått en särskild skatt, som inte tillkommit för att täcka
statens vanliga utgifter, utan som är ett led i jordbrukspolitiken: det är den
s. k. margarinaccisen, som i år beräknats till inte mindre än 16 miljoner. Och
så lia vi en annan skatt, som jag skulle föredraga att ställa vid sidan, därför
att den inte innebär en ökning av det allmänna skattetrycket, utan helt enkelt
är en överflyttning på staten av det kommunala skattetrycket, nämligen utjämningsskatten.
Om jag får lov att nämna några siffror efter en sådan rensning
av skattebudgeten — när jag tagit bort bilskatten, sprit- och ölskatten,
margarinaccisen och utjämningsskatten — så visar det sig, att medan man
1924/25 hade en samlad skatteinkomst av 417 miljoner, har man för nästa år,
1935/36, en samlad skatteinkomst, som beräknas till 433 miljoner, d. v. s. en
ökning med 16 miljoner.

Jag har inte anfört dessa siffror för att påvisa, att vi inte ha fått ökade
skatter, utan för att komma över till vad jag härnäst vill tala örn, nämligen
framtiden. Man kan nämligen inte bedöma framtiden utan att ta hänsyn till
vad som varit. När man ser skattebudgetens ökning, är det alldeles naturligt,
att man frågar sig: hur länge skall detta kunna fortfara? De besparingar,
som de sista årens arbete blivit resultatet av organisationsnämndens verksamhet,
äro icke betydande. Jag förstår mycket väl de där orden, som organisationsnämndens
ordförande, dåvarande generaldirektör Nothin, skrev^ och som
herr Hamrin i dag citerade. När man ställes inför detta yttrande, frågar man
sig: varpå har denna utökning berott? Och den nästa frågan är: har denna
ökning genomdrivits av någon grupp i riksdagen mot andras opposition, eller
är det möjligen så, att det varit den svenska riksdagens gemensamma uppfattning,
att så och så böra statsfinanserna skötas? Det skulle ju nämligen kunna
hända, att om det är på det viset, att denna ökning av utgifter och inkomster
skett, därför att vi alla ha ansett det vara ofrånkomligt, ställas vi också inför
frågan, örn inte en ökning, som i framtiden kan uppkomma på samma sätt, av
oss alla kommer att uppfattas som nödvändig. Och är det på det viset, då
borde vi verkligen försöka komma bort från käbblet om hur mycket den ene
eller andre vill belasta svenska folket, för att i stället allvarligt dryfta, pa vilka
vägar dessa nya behov kunna tillfredsställas, och naturligtvis också, örn
man inför de nya krav, som då måste ställas, skall säga: hellre avsta vi från
denna ökning, vare sig det gäller folkpensionering eller försvarsväsen. Låt
oss åter se på utgifterna, låt oss se på skattebudgetens utveckling, med bortseende
från vissa ting! Jag skall återigen bortse från anslagen till vägväsendet
genom bilskattcmcdlen, jag skall ta bort de sista årens avgifter för prisreglering
på jordbrukets område, i år upptagna till 35 miljoner, jag tar bort
utjämningsskatten, som jag nyss talat örn, jag tar bort den formella ökning,
som tillkommit genom omläggandet av riksstaten och överförandet av vissa
inkomster på dess inkomstsida, jag tar vidare bort — därför att jag tror, att
det är en utgift, som ingen velat komma ifrån — stegringen av statens kostnader
för pensionstillägg, och dessutom tar jag bort, jag vill inte säga arbetslöshetsutgifterna,
därför att om dem har man mycket tvistat, men en post
bland dessa, som man inte har tvistat örn, utan även på de håll, där man vill
vara sparsam, utan tvekan gått med på, nämligen anslaget till arbetslöshets -

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (Forts.)

kommissionen. Om jag tar bort dessa anslag, om vilka ingen oenighet rått,
kommer jag till, att vi 1929/30 hade en utgiftsstat på 650 miljoner, och vi ha
för nästa budgetår en utgiftsstat på 671 miljoner. Jag har inte haft möjlighet
att gå tillbaka längre i tiden, därför att bilskattemedlen under de föregående
åren blivit så bokförda, att jämförelser äro svåra att göra. Det anförda vittnar
sålunda örn att den väsentliga delen av utgiftsökningen dels avser sådant,
som jag nu nämnde — bilskatt o. d. — och dels är av den natur, att intet parti
i riksdagen ställer sig avvisande däremot. Är det inte möjligt, att vi även för
framtiden kunna befinna oss i samma läge: att de stora och väsentliga utgiftsökningarna
äro sådana, örn vilka faktiskt enighet kan skapas? Är det
då inte rimligt, att vi, i stället för att, som jag nämnde, tvista örn huruvida
den ene eller den andre vill belasta svenska folket, skulle kunna gemensamt
överväga, om det finnes möjlighet att bereda medel till dessa nödvändiga utgifter? Såsom

jag redan tillåtit mig påpeka i finansplanen, är det klart, att det
finnes inte bara den vägen, att öka inkomsterna genom att på olika sätt taga
ut mer pengar av medborgarna, utan det finnes naturligtvis också en möjlighet
att minska på de utgifter, som man skulle kunna tänka sig inte äro
alldeles nödvändiga, och då är jag framme just vid utgifterna för vad jag
kallat arbetslöshetens bekämpande. Den politik, som regeringen fört under
dessa år — det ha vi ju upprepat så många gånger, att det förefaller överflödigt
att göra det ännu en gång, men det är nödvändigt ■— den politiken
har varit dikterad av föreställningen, att vi levde i ett extraordinärt krisläge
och att vi därför måste tillgripa vissa extraordinära åtgärder. Att
dessa åtgärder skulle avvecklas, i den mån det bleve bättre konjunkturer, ha
vi aldrig dolt, men vi ha heller inte dolt, att vi se på det ekonomiska livet på
det viset, att vi inte tro, att därför att konjunkturerna blivit något bättre,
samhällets åtgärder äro överflödiga.

Det är naturligtvis på den punkten som striden kommer att stå. Det är
kanske mera en strid örn ord, då herr Bagge säger, att när konjukturen
blivit så förbättrad, att vi egentligen kunna tala örn en normal eller god
konjunktur, då äro åtgärder i konjunkturstimulerande syfte inte längre på
sin plats, och då bortfaller ju i grund och botten den motivering, som regeringen
givit för sina tidigare åtgärder.

Jag tror icke, att man på regeringsbänken varit så teoretiskt skarp, att
man gjort en sträng skillnad mellan en förbättring, som kan sägas ingå i en
konjunkturförbättring, och en sådan, som kan sägas vara av något mera permanent
karaktär. I vilket fall som helst: skulle det vara på det viset, att
herr Bagge har rätt i, att vi för närvarande befinna oss i så god konjunktur,
som vi överhuvud under nuvarande förhållanden kunna tänka, och att vi ha
ingenting annat att göra än att sitta och vänta på att det möjligen skulle kunna
bli ändå bättre, på grund av att enskild företagsamhet sätter i gång mera
arbeten, eller också sitta och vänta på att det inom kort inträffar en ny kris,
om herr Bagge har rätt i den uppfattningen, att det är den ena sidans ståndpunkt,
tror jag ändå, att den stora massan människor hellre vill försöka,
om det icke är möjligt att göra något för att förbättra arbetsmöjligheterna och
försörjningen, även om det skall ske under inskränkning av, som det heter,
det fria näringslivet, icke för att hämma företagsamheten utan, det vill jag
upprepa, för att främja den. Låt mig säga ett par ord just örn den diskussion
på den punkten, som blivit förd.

Det är ju så, att när man från socialdemokratisk sida talar örn statsingripande,
så är det ganska lätt kanske för sådana, som äro misstänksamma mot
den allmänna ekonomiska uppfattning, som genomgår det socialdemokratiska

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 8.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

programmet, att se allting som ett utslag av denna allmänna uppfattning och
icke se det såsom praktiska försök att komma tillrätta med aktuella svårigheter.
Jag har ett lysande exempel i det fallet i fråga örn de monopolutredningar,
som äro igångsatta, åtminstone när det gäller en av dem, nämligen
frågan örn ett kaffemonopol. Det skulle säkerligen icke fallit någon socialist
in, att när han ville börja omvända svenska folket till kärlek till den socialistiska
uppfattningen, han då skulle tillgripa förslag örn att genomföra en
monopolisering av kaffehandeln. Jag tror, att våra ärade motståndare böra
tilltro oss så mycket kännedom örn folks allmänna uppfattning, att vi icke resonera
på det viset, utan det är på samma sätt ett led i försöken att skaffa
svenska staten ökade inkomster som, låt mig säga, då för tjugu år sedan den
regering, som då representerades på finansministerposten av vår ärade talman,
lade fram förslag örn tobaksmonopol för att öka statens inkomster, som
man ansåg icke kunde ökas på något mera praktiskt sätt. Det kan hända, att
denna fråga örn monopolisering kommer upp till ytterligare diskussion, och
till dess kan jag vänta med att anföra en del ord, som uttalades för tjugu år
sedan av en svensk konservativ regering och ett väsentligen konservativt bevillningsutskott
rörande dessa ting.

När man kommer till en sådan sak som frågan om bensinmonopol, är det
klart, att där föreligger det icke bara, örn jag så får säga, något som kan motiveras
med statsfinansiella skäl — örn det nu överhuvud är möjligt, vilket
endast en utredning kan visa — utan där föreligger också utan tvivel ett rent
organisationsproblem. Och om herrarna i första kammaren tillåta mig gå
utanför vad som sagts här i dag i riksdagen — ty man har icke sagt något
direkt örn det -—- så vågar jag peka på den egendomliga motsättning, som råder
i fråga om kritiken av detta samhällsingripande eller denna socialisering
mellan de olika sätt, på vilka man försöker bemöta det. Ifrån mycket framstående
ekonomiskt sakkunnigt håll säges det, att hela denna tendens till statsingripande,
till överförande i samhällets ägo eller under dess kontroll av vissa
delar av näringslivet kommer att vara så skadlig, därför att all erfarenhet
visat, att staten icke är böjd för att följa med de tekniska förbättringarna, icke
kommer att följa med i den nödvändiga rationaliseringsprocessen, och att den
drivkraft, som i det enskilda näringslivet finnes till ständigt förbättrad organisation
för att göra produktion och distribution billigare, den drivkraften
saknas, när ett företag går över i det allmännas ägo. Det är den ena stora och
liksom principiella linjen, då man vill kritisera socialiseringssträvandena. Men
rätt vad det är faller man tillbaka på en helt annan och säger: »Skola vi verkligen
gå med på ett utsträckande av det allmännas verksamhet, som kommer
att leda till en så radikal rationalisering, att tusentals människor bli arbetslösa?»
Jag hemställer till dem, som vilja kritisera denna politik, att en gång
för alla välja, från vilken av dessa positioner man vill beskjuta socialiseringen,
ty annars kan det ju hända, att kulorna träffa vänner och icke fiender. Men,
som sagt, jag kommer in på detta endast i förbigående, därför att denna fråga
örn monopolisering har spelat så stor roll i den allmänna debatten.

Jag skall säga några ord örn vad som kallats för »(ivriga partiers inställning
till detta statsingripande». Man har i dag kommit in på frågan örn befolkningens
utveckling, och jag vill uttrycka min tillfredsställelse med att
man från det håll, som brukar kallas konservativt, icke varit ovillig att taga
denna fråga örn befolkningens utveckling på allvar. Men jag tror jag vågar
säga, att vill man taga den saken på allvar, vill man icke nöja sig endast med
moraliska deklamationer och åtgärder till en bättre moralisk fostran av folket,
så komma åtgärderna att kräva statsutgifter, och att i det läget, då man vill
gå till cn grundlig utredning av vad som kan göras och då man förutsätter,

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

att detta kommer att kräva socialpolitiska åtgärder, som säkerligen kosta penningar,
att i det läget säga, att man ser möjligheter till en mycket stark sänkning
av beskattningen, tror jag är att undvika att se verkligheten i ögonem

Nu vet jag, att herr Hamrin förklarar, att han ej tror, att ekonomiska åtgärder
här betyda något vidare. Herr Hamrin uttryckte sig på det viset, att
det var lättsinne och njutningslystnad, som låg bakom denna barnbegränsning,
som vi kunna iakttaga. Men örn herr Hamrin ser efter, inom^ vilka
kretsar denna barnbegränsning äger rum, och örn han ser, icke bara på vårt
land utan över hela världen, hurusom denna begränsning av barnantalet äger
ram, då undrar jag, örn icke det blir svårt till och med för herr Hamrin att
säga, att alla dessa människor, dessa stora befolkningslager, lia varit drivna
av lättsinne och njutningslystnad. . . .

Jag tror, att herr Hamrin tillfogade, i viss mån till min överraskning, att
det var individens frihetskrav, som varit den tredje faktorn, som lett till denna
begränsning av familjerna. Ja, jag trodde, att individens frihetskrav var
något, som herr Hamrin gärna skulle vilja slå vakt örn, och det skulle jag
också gärna vilja göra. _ ...

Det, som är riktigt, är naturligtvis det —- och det tror jag ingen vettig
människa förnekar — att erfarenheten omkring oss säger, att därför att folk
får bättre inkomster och större välmåga, öka de icke sitt barnantal. Där finnas
psykologiska faktorer av den allra största betydelse, men vad man kan
säga är, att det finnes tillräckligt många människor, som just av hänsyn till
sin egen och barnens framtid — sålunda av de mest lovvärda motiv - låta
bli att utöka familjerna. Dessa människor äro tillräckligt manga för att, örn
denna hämning undanröjdes, det antagligen icke skulle vara så svårt att få
till stånd en så pass stor folkökning, som vi alla kunna anse önskvärd,,
det är ju uppenbart, att en obegränsad ökning av barnantalet är lika litet
önskvärd för framtiden som den varit i det förflutna.

Jag återvänder till sist med några ord till den allmänna politik, som man
icke bara är rädd för att regeringen vill föra, utan som man tycker, att .regeringen
håller på att förbereda. Det man då hänvisar till är, att regeringen
satt i gång en stor utredning örn arbetsfreden, som emellertid icke blivit en
utredning örn arbetsfreden utan i stället, som man säger, utgör en ny stor
socialiseringsutredning. Och man frågar: Vad i all världen ha dessa ting med
varandra att göra? Herr Bagge frågade särskilt, vad det vore för mening
i att draga fram frågan örn bankerna och deras politik, när man tager upp
frågan om arbetsfreden.

Ja, det är ju ändå på det viset, att när man vill motivera ingripanden pa
arbetsmarknaden, när man anser, att arbetsfreden skall skyddas, sa är det
val ändå väsentligen därför, att man därigenom vill förebygga de bortfall av
produktion, som konflikterna medföra. Men örn detta är huvudsynpunkten,
att man vill se till, att så mycket arbete utföres i samhället, som kan utföras,
och man därför vill förebygga det man kallar för samhällsfarliga^ strejker
o. dyl., är det då så orimligt, att man också ställer till sig den frågan, örn
icke den produktionsfaktor, som heter kapital, också under vissa förhallanden
kan synas vara lockad till en strejk, som kan kallas samhällsf ärlig? Det är
ju alldeles uppenbart, att utan användning av detta ännu icke i investeringar
fastlåsta kapital, som i sådan riklighet finnes under en kris, kan icke en ökad
produktion komma till stånd. Jag tror därför, att kravet på att man skall
så vitt möjligt hindra arbetskonflikters utbrytande bär ett mycket naturligt
sammanhang med frågan örn hur även andra produktionsfaktorer skola kunna
tagas i bruk. Jag tror för min del icke det är riktigt, som herr Bagge säger,
att vi ha alla våra produktionsfaktorer i bruk. Örn det vore på det viset, att

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

vi hade alla produktionsfaktorer i bruk, skulle jag vilja ställa den frågan
direkt till herr Bagge: Anser han, att vi under den framtid, vi nu kunna överskåda,
skola finna oss i att ha så litet arbetstillfällen, som vi ha, eller rättare
sagt, att vi skola ha så stor arbetslöshet, som vi ha? Jag vill fråga, örn han
tror, att denna arbetslöshet kan minskas genom privat företagsamhet? Varifrån
menar han då, att medlen till denna privata företagsamhet skola tagas,
örn de ej finnas förut? Om han menar, att de kunna skapas genom kredit,
ja, då äro vi på samma linje, ty det betyder, att kunna enskilda skapa arbetstillfällen
genom kredit, kan även det allmänna göra det.

Herr Bagge bär också förvånat sig över att jag till och med vågade säga,
att detta ingripande från det allmännas sida skall vara till för att åstadkomma
en större rörlighet och anpassning i näringslivet. Ja, örn herr Bagge
finner den tankegången förvånande, skulle jag vilja säga, att det är ingen
tankegång, som är egendomlig för mig och mina arabesker i finansplanen. Jag
får säga, att jag stöter på den överallt runt örn i den ekonomiska litteraturen
i världen och vid resonemang med praktiskt folk. Man har klart för sig, att
vi kommit in i en period, då det ekonomiska livet har stelnat genom de stora
organisationerna, genom monopolprisbildning på olika områden, genom att prisernas
anpassning icke sker så hastigt efter det ekonomiska livets förändringar,
som vore önskvärt, att räntorna icke anpassa sig så hastigt och framför allt
skulderna icke anpassa sig så hastigt.

Det är lätt sagt, att för att man skall få större rörlighet skola utgifterna,
priserna, räntorna och skulderna ned. Är det någon, som tror, att vi för närvarande
ha en sådan rörlighet i samhället? Nej, svara alla. En sådan rörlighet
finnes icke. Då ställer jag upp de bägge alternativen, icke som en
särmening hos mig — det vore ju högst meningslöst — utan som en uppfattning,
som går igenom hela den stora diskussionen överallt i världen i detta
ögonblick: Kan man tro, att man kan vända tillbaka till den gamla, fria prisbildningen
fullt och helt, med fria marknader, fria priser, där löner och räntor
äro alldeles rörliga, och där arbetskraft och kapital hur som helst kunna
flyttas? Kan man tro, att man kan vända tillbaka dit? Ja, herr Bagge
har sagt, att denna gamla liberalism tror ingen människa längre på, och jag
är ense med. honom i det, men då sitta vi fast i detta i vissa avseenden förstelnade
^näringsliv. Och man frågar sig: Hur skola vi kunna komma ut ur
det? Då stiger denna tanke upp som den enda möjliga, att det kan endast
ske genom att samhället söker kontrollera alla dessa olika moment i produktionsmekanismen,
ser till, att de justeras efter varandra på ett så snabbt sätt,
som omständigheterna medgiva utan alltför stora olägenheter för de olika människorna.

Jag skall taga ett litet exempel. Här i vårt land ha vi under långa tider
resonerat om att arbetslönerna icke äro tillräckligt rörliga, och det, som ständigt
kommer fram, är att man skall se till, att arbetslönerna hastigt skola
kunna sänkas, när det behöves. Det är ett ganska anmärkningsvärt faktum,
att när samma problem diskuteras av mycket vederhäftiga och ekonomiskt
sakkunniga, t. ex. i Förenta staterna f. n., frågar man sig: Hur skall man
kunna åstadkomma, att lönerna under en uppåtgående konjunktur tillräckligt
hastigt anpassa sig efter den ökade produktionsförmågan för att därigenom
förebygga de° olycksaliga verkningarna av alltför orimliga spekulationsvinster?
Jag menar sålunda, att den tankegången ligger i tiden, vilket man finner, örn
man ser sig runt örn i världen, och jag är övertygad, att här finnes tillräckligt
mycket folk i denna kammare långt utanför socialdemokraternas leder, som
i grund och botten, då det gäller en ekonomisk diskussion, äro fullt eniga med
oss om att vägen framåt ligger icke i ett återvändande till detta gamla s. k.

Första kammarens protokoll 1035. Nr 3. 4

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

helt fria näringsliv, utan den ligger i riktning mot ökad organisation, driven
fram av enskilda eller driven fram av det allmänna, men där man är på det
klara med att det allmännas åtgärder äro oundvikliga. Jag behöver ej visa
på vad som för ögonblicket tilldrager sig i Förenta staterna. Jag behöver
icke hänvisa till att den s. k. liberale franske premiärministern i detta ögonblick
går in på vägar, som heta näringslivets organisering under statens ledning
för att, som det heter, förebygga överproduktion. Det är, som jag sagt
i finansplanen, en olycklig väg, att man skall, så fort det gäller samhällets
ingripande, säga, att det skall ske för att inskränka produktionen. Vår uppfattning
är tvärtom, när vi vilja samhällets ingripande, att detta skall ske
för att öka produktionen, icke för att binda de produktiva krafterna, icke för
att binda företagsamheten och initiativet, utan för att skapa sådana förhållanden,
att denna företagsamhet och detta initiativ skola komma till sin rätt.
Vår svenska höger får komma ihåg, att i det stora föregångslandet England,
som i flera år varit mönstret för krispolitiken, har missnöjet med den passivitet,
som den nationella regeringen intagit, blivit starkare för varje dag. Det
var icke så många dagar sedan den stora tidningen Times, som icke^ representerar
några vänstersinnade socialister, icke några arbetare, icke någon liberalism,
utan endast representerar den upplysta opinionen hos den stora engelska
överklassen, så tydligt, som det överhuvud är möjligt, gav sitt missnöje
tillkänna med den uppfattning, som regeringen gett uttryck åt, när den skickade
sin rapport örn de offentliga arbetena till Genéve, och förklarade med
ganska tydliga ord, att på den vägen ligger olyckan och väntar, icke bara
för regeringen utan för landet. Man är sålunda där likaväl som på andra håll,
trots herr Bagges invändningar, på det klara med att, även örn man fått en
konjunkturförbättring, är tiden icke förbi för samhällets ingripande, och. det
är ingenting annat, som regeringen gett uttryck åt i de ord, som äro skrivna
i finansplanen.

När man hänvisar till att detta leder till skadliga monopol o. s. v., skall, jag
till sist bara säga ett ord om den utveckling, som annars väntar oss, om icke
det allmänna ingriper. Där väntar oss icke frihet, där väntar oss monopol, men
där väntar privat monopol. När herr Nilsson i Gränebo uttalade sin förkastelsedom,
över monopolen, skulle jag vilja ställa den frågan till honom lika
väl som till hans partivänner, örn de därmed åsyfta det svenska smörexportmonopolet,
som jordbrukarna skapat, smörexportmonopolet. som för närvarande
från dem, som skulle vilja vara deras bundsförvanter eller som herr Nilsson
i Gränebo tydligen skulle önska att lia till sina bundsförvanter, målas ut
som ett sådant uttryck för det mest hänsynslösa monopolväsen, så att man
från det hållet anropar statsmakterna örn hjälp för att stävja framfarten hos
detta enskilda monopol. Ja, däremellan ligger valet. Den gamla fria konkurrensen
komma vi ej tillbaka till. Man strävar efter organisation, man ser,
att endast på organisationens väg kunna vi skapa bättre villkor, och vad vi
stå inför är valet om dessa monopol skola ligga i enskilda händer eller kontrolleras
av det allmänna till det allmännas bästa.

Herr Westman: Örn man jämför den remissdebatt, som nu pågår, med de
överläggningar, som förut hållits i liknande ämnen, kan man nog icke undgå
att märka en olikhet. En hel del av de bekymmer, som förut kommit till uttryck
över den ekonomiska politik, som regeringen driver med riksdagens fullmakt,
ha i dag icke framförts i den skarpa form, som de förut erhållit. Det
måste kännas som en mycket stor lättnad för många av kammarens ledamöter
att ha blivit befriade från en hel del av de oroskomplex för Sveriges ekonomiska
situation, som förut har besvärat dem.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Visserligen kvarstå ej blott enligt deras utan också enligt min mening alltjämt
många viktiga bekymmer för våra statsfinanser. Budgeten är onekligen
hårt spänd. Största delen av statens besparingar ha tagits i anspråk vid dess
uppgörande. Skatterna äro tryckande. Den ekonomiska konjunkturen såväl
i vårt land som i utlandet är osäker. Men för tillfället kan man likväl draga
andan.

Statskrediten har ej blivit undergrävd genom en »lättsinnig lånepolitik».
Arbetslöshetspolitiken har icke lett till den ruin för statsfinanserna, som blivit
förespådd. Det har lyckats finansministern att nedskära utgifterna för
arbetslöshetens bekämpande, så att han kunnat balansera budgeten utan att,
som förut varit fallet, späda pa den genom lån till improduktiva ändamål.

Trots alla förutsägelser har arbetslöshetspolitiken icke låst fast de arbetslösas
antal på det sätt, som angivits, utan detta antal har nedgått. Den 31
oktober 1934, den sista dag, för vilken det föreligger en siffra, var de hjälpsökande
arbetslösas antal 84,000 gentemot dubbelt så många, eller 165,000,
samma dag 1933 och samma dag 124,000 1932. Det är en kraftig nedgång,
som måste, glädja alla dem, som betänka, vilket stort antal svenska
hem som räddats ifrån nöd oell bekymmer genom denna nedgång i de arbetslösas
antal. Andra siffror bestyrka, att en förbättring inträtt på arbetsmarknaden,
även örn man, såsom redan de siffror jag anfört ge vid handen, måste
erkänna, att allt långt ifrån ännu är bra, och att ännu icke allt statsingripande
på detta område kan anses överflödigt.

. Man hade vidare förespått, att de nya lönedirektiv, som 1933 beslötos av
riksdagen, skulle medföra en rent oskälig lönestegring vid reservarbetena.
Denna har emellertid uteblivit. Medellönen steg visserligen under hösten 1933
till 4.98 kronor i september och 4.95 kronor i oktober, medan siffrorna för 1932
voro för de bada månaderna 4.30 och 4.33. Men 1934 visade motsvarande månader
en nedgång. Siffrorna ha gått ned till 4.75 i september och 4.67 i oktober.
Anledningen till nedgången har varit dels de nya direktiven, som medförde
en lönerevision, vilken trädde i kraft den 1 maj, och dels har anledningen
också varit att söka i att de nya reservarbetsplatserna ha förlagts till
sådana kommuner, där arbetslönerna varit mycket låga.

De,.som ha anfallit riksdagens beslut örn lönedirektiven, för att dessa skulle
leda till alldeles orimliga belopp, ha tydligen överdrivit. De hade gjort klokt
i att lyssna till de röster, som manade dem till lugn och besinningsfulla omdömen.
Av många tecken att döma är emellertid söndringens tid i det här fallet
förbi. Örn en och annan styvfingrad trumslagare här och där ännu slår en
virvel efter de gamla noterna, får man nog räkna med att han kommer att
bli avknackad och nedtystad av kapellmästaren, som leder orkestern i dess
helhet från sin upphöjda plats på podiet. I själva verket är det också utan
tvivel mest fruktbärande, örn alla goda krafter samverka till att åstadkomma,
att det nu° bestående arbetslöshetshjälpsystemet utformas på ett sådant sätt,
att de erhålla hjälp, som verkligen förtjäna hjälp, och erhålla hjälp på det
rätta sättet, medan man förebygger missbruk, såvitt detta kan vara möjligt.

. En god grundval för ett dylikt arbete erbjuder det utredningsyrkande, som
riksdagen 1933 beslöt på särskilda utskottets enhälliga förslag och som framfördes
till Kungl. Majit i det årets stora skrivelse rörande arbetslöshetens bekämpande.
Där begärdes utredning örn reglering av förhållandet mellan den
egentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former samt den allmänna fattigvården.
Där förklarade riksdagen, att förhållandena i avseende på den kommunala,
icke statsunderstödda arbetslöshetshjälpen i många avseenden vore
otillfredsställande. Detta gällde särskilt frånvaron av enhetlig reglering och
kontroll. Riksdagen begärde ett klarläggande av kommunernas lagliga rätt

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårdskaraktär. Riksdagen begärde
vidare bland annat utredning rörande en rationell planläggning av kommunala
arbeten, därvid man jämväl skulle taga upp spörsmålet^ örn den kommunala
fondbildningen. I sin arbetslöshetsproposition till 1934 års riksdag meddelade
socialministern, att man på ett par punkter hade satt i gång utredningar
inom departementet med anledning, av riksdagens skrivelse. Sedermera har
ju här i kammaren kravet på att riksdagens yrkanden skola föranleda^ praktiska
resultat framförts. Man har emellertid ej ännu fått se några sådana,
men man vågar väl hoppas, att när vi fa de propositioner, som vi ha att vänta
från socialministern, han då skall ha visat sig beakta riksdagens önskemal, sa
att dessa propositioner åtföljas av förslag, som äro ägnade att pa det mest
effektiva sätt utforma detaljerna i programmet för arbetslöshetens bekäm Mycket

pengar har emellertid utan tvivel runnit bort som vatten förbi kvarnen,
medan mjölnaren bär funderat. Men vi äro ju här i riksdagen vana vid
våra regeringars — det gäller regeringar av olika färg långsamma utredningslunk,
vilken gör ett pittoreskt intryck i motorismens tidevarv.

I anslutning till vad som här under debatten förekommit, skall, jag tillåta
mig att säga några ord örn den hållning, som en svensk^ regering i allmänhet
och den nu sittande i synnerhet anser vara tilläten i ^fraga örn de skrivelser,
vari riksdagen för regeringen framlägger sina önskemål. .

Ser man på justitieombudsmannens förteckning över oavgjorda riksdagsskrivelser,
finner man, att åtskilliga av dem fått sova under något departements
vård i någon av dess skrivbordslådor så länge, att de uppnått myndighetsåldern,
några t. o. m. så länge, att de hunnit till motboksaldern. Ibland
intränger av någon nyck en äventyrslysten departementschef och väcker en
sådan sovande ur dess Törnrosasömn, förser den med utredningsskrud och
presenterar den för riksdagen. Men mångå avlida under den långa sömnen i
departementen, och riksdagen får aldrig se någon verkan av sina framställningar.
I många fall avvaktar riksdagen med ett oändligt tålamod utgången
av de skrivelseförsök, som den givit sig in pa. Understundom händer det, att
eu motionär uppträder och vill ge regeringen en påstötning för att väcka dess
handlingskraft till liv. Alla ledamöter, som sitta i utskott, veta, att det da i
utskottet uppstår en mycket finkänslig diskussion, under vilken man överväger,
huruvida det kan vara passande att efter så kort. tid som tre eller fyra
år ge regeringen en påstötning, eller örn man inte skäligen bör vänta sju eller
åtta år eller ännu längre, innan riksdagen på nytt skriver till Kungl. Majit i
samma ärende.

För min del har jag ibland undrat, örn det inte skulle vara lämpligt, att man
återvände till den praxis, som förekom, under ständernas tid, nämligen att regeringen
meddelade resolution för varje riksdag pa samtliga de besvär, som
den riksdagen hade framfört till regeringen.

Emellertid är det inte min mening att nu diskutera, huruvida det finns några
konstitutionella invändningar att göra mot det sätt, på vilket Kungl.. Maj :t
velat enligt gammal praxis behandla riksdagens framställningar i administrativa
frågor utan politisk räckvidd. Men däremot måste jag säga några ord
om den ytterst viktiga frågan örn det sätt, varpå regeringen har att behandla
riksdagens framförda önskemål av politisk betydelse.

Svaret på den frågan blir naturligtvis alldeles olika, ifall man bekänner sig
till parlamentarismens lära eller till någon annan mer eller mindre modern
statsrättslig teori. Statsministern har ju mer än en gång bekant sig till parlamentarismen.
Jag utgår därför ifrån, att. statsministern^ önskar, att man
skall diskutera denna fråga med parlamentarismen som utgångspunkt.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

Till en början skall jag något beröra regeringens hållning till den önskan,
för vilken riksdagen i fjol gav uttryck, nämligen att riksdagen måtte beredas
tillfälle att redan under år 1934 få taga ståndpunkt till ett av regeringen
framlagt förslag rörande tredje mans rätt. Vid debatten i riksdagen i våras
hemställde, som bekant, statsministern, att riksdagen icke måtte uttrycka en
önskan örn urtima riksdag. Statsministern led, såsom vi veta, på denna punkt
ett nederlag. Det blev emellertid i verkligheten, såsom vi veta, icke någon
urtima riksdag. För min del hade jag i riksdagsdebatten framhållit, att riksdagens
beslut på intet sätt var imperativt för regeringen. Vid bedömandet av
regeringens underlåtenhet att sammankalla urtima riksdag måste man naturligtvis
taga hänsyn till de skäl, som anfördes för regeringens ståndpunkt.
Dessa skäl ha vid olika tillfällen varit olika.

I den officiella kommuniké, som statsministern den 29 september 1934 utfärdade
och vari det för första gången officiellt gavs till känna, att det icke
skulle bli någon urtima riksdag, meddelade han, att sedan yttranden från
organisationer och myndigheter slutligen inkommit, hade man vid en beräkning
av den tid, som återstod för regeringen och lagrådet, funnit denna vara
för kort för att urtima riksdag skulle kunna medhinnas.

Till en sådan förklaring kan man icke knyta några principiella betraktelser.
Ur administrativ och praktisk-politisk synpunkt skulle man visserligen kunna
framhålla, såsom jag också i god tid gjorde, att om regeringen förkortat den
onödigt långa remisstiden, kunde en urtimasession ha medhunnits. Men vad
skulle det nu tjäna till att försöka övertyga regeringen örn att den kunde hava
haft en handlingskraft, som den själv inte ansåg sig äga!

En mycket stor principiell betydelse måste man däremot tillmäta den tankegång,
som fick ett uttryck i statsministerns tal den 14 augusti, ett tal som
statsministern höll under valrörelsen. Detta tal har så mycket större betydelse,
som jag hyser en viss fruktan för att en likartad tankegång ligger bakom
statsministerns yttrande i konseljen den 31 december 1934, då den stora
ekonomiska arbetsfredsutredningen tillsattes, varom så mycket har talats. Till
den saken skall jag återkomma senare.

Jag har mycket svårt att förstå, att statsministerns tal den 14 augusti gav
uttryck åt parlamentariska grundsatser. Statsministern hade, såsom vi veta,
avrått riksdagen från att uttala ett önskemål om sammankallande av en urtima
riksdag. Under sådana förhållanden skulle väl vid en sträng tillämpning
av den parlamentariska principen uti anda och sanning statsministern hava
sökt att på allt sätt visa en önskan att tillmötesgå riksdagen; men i stället
gjorde statsministern ett uttalande av det innehåll, att han till en början konstaterade,
att frågan om urtima riksdag spelade en mycket ringa roll i valrörelsen.
»Detta förslag» — fortsatte han — »har aldrig varit populärt ute
bland folket och för övrigt inte ens bland dem, som medverkade till riksdagens
uttalande. Det var rent taktiska, för att inte säga valtaktiska synpunkter,
som i riksdagen gåvo en för övrigt tvivelaktig majoritet åt urtimatanken. Detta
ger icke något starkt underlag för dem, som vilja göra det nära nog till en parlamentarisk
förpliktelse för regeringen att sammankalla riksdagen i höst.»

Rent principiellt sett är det väl högst egendomligt, att statsministern gör
giltigheten av riksdagsbeslutet beroende av dylika synpunkter. Örn riksdagen
har fattat ett beslut, och detta sedan spelar en ringa roll i valrörelsen,
kan det väl icke förringa beslutets auktoritet. Lika litet kan man väl använda
metoden att gå omkring bland folket och fråga, om ett riksdagsbeslut är populärt.
Örn man då kommer till det resultatet, att beslutet inte är populärt,
kan man väl ändå inte -— åtminstone när man är svensk statsminister -— förklara,
att eftersom beslutet inte är populärt, behöver regeringen inte fästa

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

mycket avseende vid det. Vidare kan man väl ändå inte göra ett riksdagsbesluts
giltighet beroende av de skäl av mindre aktningsvärd natur, som man
antar hava förelegat hos beslutets förespråkare. Slutligen kan man väl inte
taga sig för att räkna örn riksdagsmajoriteten och säga, att denna majoritet
för det och det beslutet varit tvivelaktig, och att beslutet därför icke tillmätes
det värde, som det har ur formell synpunkt.

Tillämpar man denna taktik i större utsträckning, kommer detta naturligtvis
att ur parlamentarisk synpunkt leda till högst betänkliga konsekvenser.
Den rättsliga synpunkten måste alltid vara den, att ett riksdagsbeslut gäller
som ett uttryck för det svenska folkets vilja, till dess att detta beslut av riksdagen
i författningsenlig ordning blir ändrat.

Man talar så mycket ■— såsom herr Hamrin erinrade om — i våra tidningar
och i diskussioner örn demokratien. Men man talar ofantligt litet örn vårt
statsskicks utformning efter demokratiens allmänna grundsatser. Man diskuterar
ytterst litet, vilka regler som böra anses gälla i vårt statsliv såsom återgivande
den svenska parlamentarismens grundsatser. Det är inte utan, att
detta har sina faror. Det kan hända, att författningen kan komma in på vägar,
som icke äro önskvärda, om man inte i tid gör klart för sig, hur vår författning
bör utformas för att på det mest effektiva sätt fastlägga en demokratisk
styrelse för vårt folk. Det skulle därför vara synnerligen tacknämligt,
om hans excellens herr statsministern ville klargöra, hur han uppfattar förhållandet
mellan regeringen och riksdagen enligt parlamentarismens lära, och
då även ange det värde, som regeringen bör tillmäta ett av riksdagen fattat
beslut.

Jag tror, att ett sådant uttalande från statsministerns sida skulle få större
praktisk betydelse och större intresse, örn hans excellens herr statsministern
vid sitt uttalande ville beakta inte bara detta fall örn urtima riksdag, som numera
saknar praktisk betydelse — förlorad tid kan man inte återvinna — utan
även ett par mer aktuella fall, som jag skall tillåta mig i det följande beröra.

Ett av dessa fall är det, som redan tagits upp i diskussionen genom flera
föregående talares anföranden, nämligen det beslut, som regeringen fattade
den 31 december 1934 med anledning av riksdagens skrivelse rörande en utredning
beträffande arbetsfreden. I denna riksdagens utredningsskrivelse angavs
ju ett klart uppdraget och begränsat lagstiftningsprogram, som riksdagen
ville ha utredningsvis belyst. Regeringen har mött detta krav med en utredning
från en allmän, principiell synpunkt. Här föreligger en tydlig motsättning.
Riksdagen har utgått från den grundsatsen, att människornas sammanlevnad
i detta land skall vara fri och att man skall göra inskränkningar i denna
frihet endast i den mån, som det visar sig vara nödvändigt för det allmänna
bästa.

I det sammanhanget kan jag svara herr statsrådet Wigforss på den fråga,
som han riktade till dem, som tillhöra bondeförbundet, om den uppfattning
de hade rörande det berättigade i mjölkmonopolet. Jag vill då säga, att jag är
övertygad om, att inte bara jag utan även åtskilliga andra inom den riksdagsgrupp,
som jag tillhör, betrakta detta som en inskränkning i den medborgerliga
friheten, vilken har blivit nödvändig på grund av tidens exceptionella förhållanden
och att vi med tillfredsställelse motse den dag, då en sådan inskränkning
icke är behövlig.

Ur borgerlig synpunkt ligger saken till på det sättet, att de inskränkningar
i den medborgerliga friheten, som vi gå med på, betrakta vi såsom uttryck för
en stalf jäder spolitik, vilket innebär, att så fort det tryck lättas, som har framkallat
inskränkningarna, skola de i samma mån gå tillbaka. Men från regeringens
synpunkt ter sig saken, som man kan se av detta utredningsbeslut, på

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ett annat sätt. Regeringen utgår ifrån, att man skall göra en allmän, allt omfattande
planritning, som skall fastställa såsom det primära det allmännas
reglering av livet på det ekonomiska området, och sedan skall man i det sålunda
inrutade systemet passa in de enskildas verksamhet, sedan man tillskurit
denna verksamhet på ett sådant sätt, att den passar in i systemets rutor.
Här förefinnes naturligtvis en dissonans emellan riksdagsmajoriteten och regeringen.
Men jag tillägger, att det ännu så länge är en dissonans av teoretisk
natur i vad beträffar detta utredningsbeslut. Det finns i vår författning icke
något medel för riksdagen att med politisk verkan konstatera en dylik teoretisk
dissonans mellan regeringen och riksdagen. Vi ha här i vår riksdag för
vana att blott fästa avseende vid riksdagens förhållande till regeringen ur
praktisk-politisk synpunkt. Regeringens förhållande till de politiska utredningar,
som riksdagen har begärt, blir alltså en brännande fråga, först när
regeringen i handling korsar riksdagens planer. I fråga örn arbetsfreden blir
detta fallet, så snart regeringens stora allmänna utredningsplan leder till att
riksdagens krav på utredning utan dröjsmål rörande arbetsfreden inte går i
uppfyllelse. Detta kan ske på två sätt, nämligen dels så att utredningen av
det område, som intresserar riksdagen, onödigtvis förhalas så att kravet, att
den skall ske utan dröjsmål, inte uppfylles, dels också på det sättet, att den
sakliga utredning, som riksdagen önskar få till stånd för att få en grundval
för sitt handlingssätt, icke verkställes.

Nu säger någon: Har inte regeringen fullmakt att fritt sköta alla administrativa
ärenden? Enligt parlamentarismen har regeringen principiellt sett
fått en sådan fullmakt genom att regeringen har accepterats av riksdagen.
Men det är tydligt, att fullmaktsgivaren inte kan utan vidare lämnas ur sikte,
utan regeringen måste naturligtvis söka bevara möjligheten till samarbete. Vidare
måste väl regeringen finna sig i de önskemål om sättet för användningen
av fullmakten, som fullmaktsgivaren kan anse sig hava anledning att uttala.
Naturligtvis kan det här uppstå konflikter av praktisk betydelse. Då regeringens
och riksdagens majoritet ha olika samhällsåskådning, fordras det givetvis
mycken takt och vilja till samarbete, för att statsarbetet skall gå utan slitningar
dem emellan på parlamentarismens grund.

Det föreligger också ur en annan synpunkt en svårighet för mig att förstå,
att regeringen riktigt tillämpat parlamentarismens princip. Jag syftar då på
det sätt, på vilket regeringen år efter år behandlar frågan om skytteanslaget.
År efter år har riksdagen beslutat, att ett skytteanslag skall utgå. År efter
år utelämnar regeringen detta anslag ur budgeten. Är detta verkligen parlamentariskt
riktigt? Det skall jag be att få fråga. Örn man kan förutsätta, att
den parlamentariska församlingen har en konstant viljeriktning i en viss fråga
och denna församling har visat regeringen denna viljeriktning genom att mot
regeringens åsikt hävda sin egen, är det inte då i överensstämmelse med parlamentarismens
grundsatser, att den regering, som sitter, handlar i enlighet med
riksdagens uttryckliga önskan och sålunda vid uppgörandet av statsbudgeten
utgår ifrån, att i densamma skall ingå den post. för vilken riksdagen så tydligt
och enträget har uttalat sig? Här föreligger tydligen en motsats mellan
mig och regeringen i fråga örn parlamentarismens innebörd. Skälen för min
ståndpunkt äro klara och påtagliga och kunna återfinnas i alla framställningar
av parlamentarismens innebörd. Därför skulle det vara av så mycket större
intresse att höra de skäl, som föranlett regeringen att handla på det sätt den
gjort.

En av de mest betydelsefulla frågor, som skola behandlas vid denna riksdag,
en fråga, som kommer att ställa, regeringens och riksdagens vilja lill
samarbete på eif allvarligt prov. är lagstiftningen rörande tredje mans rätt.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

En av riksdagens viktigaste uppgifter — kanske dess allra viktigaste ur inrikespolitisk
synpunkt — är att den skall söka utjämna de motsatser och de
strider, som naturligtvis alltid måste uppstå i ett folk mellan olika kategorier
av medborgare, vilka på grund av skilda levnadsförhållanden ha olika intressen
att tillvarataga. Det kommer nu att bli en verklig prövosten för vårt parlamentariska
styrelsesätts effektivitet, örn det skall lyckas riksdagen att fylla
denna sin uppgift under samarbete med regeringen, om vi alltså vid denna
riksdag kunna få till stånd en lagstiftning rörande tredje mans rätt, som blir
så uppgjord, att den icke ensidigt tager hänsyn till den ena eller andra klassens
intressen, utan får det innehåll, att den inte bara åsyftar utan även innebär
en sådan reglering av människornas sammanlevnad i vårt land på detta
område, som är rättvis och gagnande för vårt folk i dess helhet.

Vi ha i dag lyssnat till allvarsord i försvarsfrågan. Ingen torde kunna bestrida
sanningen i den skildring av världens oro, som här har lämnats av flera
talare, bland andra av ledamoten av försvarskommissionen herr Hamrin. Helt
säkert ha också de maningar, som av flera talare riktats till oss att lyfta försvarsfrågan
över partistriderna, här i kammaren vunnit stark genklang. De
flesta av oss vänta helt säkert med växande otålighet på försvarskommissionens
arbetsresultat, som redan dröjt allt för länge. Försvarsfrågan hade dock
varit föremål för studier, innan försvarskommissionen trädde i verksamhet.
Jag instämmer på det livligaste i de önskningar, som av flera talare framförts
därom, att försvarsfrågan måtte bli så beredd, att den kan föreläggas nästa
års riksdag. Jag ber också att få rikta den vädjan till regeringen, att den besinnar,
att när det gäller rikets försvar, har regeringen det stora ansvaret och
plikten att ställa det krav på uppoffringar av folket, som rikets säkerhet
kräver.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina herrar!

Efter finansministerns yttrande nyss saknar jag anledning att deltaga i diskussionen
örn vissa ekonomiska frågor, örn budgeten och den ekonomiska politiken
överhuvud taget. Jag kan därför omedelbart tillmötesgå den önskan,
som den siste ärade talaren uttalade, att jag här skulle ange min uppfattning
om parlamentarismen, d. v. s. örn förhållandet närmast mellan regering och
riksdag. Den ärade talaren glömde emellertid alldeles bort, att det också finns
en tredje part, nämligen det väljande folket.

När det gäller allmänna parlamentariska principer, skulle jag inte tro, att
någon verklig skillnad föreligger mellan min uppfattning och den, som kom
till synes i herr Westmans anförande. Under en parlamentarisk ordning kan
en regering icke sitta utan stöd i riksdagen. Under de senare åren ha vi haft
minoritetsregeringar, men något fast block har icke kunnat bildas för stödjande
av regeringen. Dessa minoritetsregeringar hava självfallet för sin existens
varit beroende av sin förmåga att i särskilda fall från riksdagens sida
vinna stöd när det gällt frågor av större betydelse; där regeringen icke kunnat
uppbringa ett sådant stöd, har den fått taga konsekvenserna och lämna plats
för en annan regering.

När den nu sittande regeringen vid 1933 års riksdag för första gången stod
inför folkrepresentationen, gav jag tydligt uttryck åt regeringens avsikt att
ordna sitt arbete så, att detta kunde ske under samarbete med så stora delar
av riksdagen som möjligt. Jag tror mig berättigad att konstatera, att regeringen
väl har infriat de utfästelser, som från början gåvos. Jag tror mig
också våga konstatera, att ingen regering under de senaste femton åren för det
väsentliga i sin politik haft en så stark och fast anslutning hos riksdagen som
den sittande. Detta har gjort, att frågan örn förhållandet mellan regering och

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

riksdag icke har behövt under dessa år ventileras. Skulle denna regering i sin
politik komma i konflikt med riksdagens majoritet, har den att överväga de två
utvägar, som modern parlamentarism anvisar för sådana situationer: den ena
är att lämna plats för en regering, som bättre kan samarbeta med riksdagsmajoriteten,
den andra är att •— örn situationen därtill skulle föranleda — ge
tillfälle för folket i val att ge uttryck åt sin mening rörande den politik, som
skall föras. Jag antar, att herr Westman är tillfreds med dessa principiella
deklarationer rörande parlamentarismen.

Man kommer sedan in på frågan, hur en regering från sådana utgångspunkter
har att ställa sig till de önskemål av olika art, som kunna från riksdagens
sida uttalas. Herr Westman har själv erinrat därom, att under alla regeringar
ha inkommit skrivelser från riksdagen, som antingen icke föranlett någon åtgärd
från regeringens sida eller också fått vila en avsevärd tid. Det är uppenbart,
att regeringen icke kan avsäga sig sin prövningsrätt. I varje statsskick
finnas två statsmakter, regering och riksdag, med sina befogenheter angivna i
grundlagen. Jag tror, att örn man vill en utveckling av den demokratiska parlamentarismen,
skall man vara ganska aktsam, då det gäller förhållandet mellan
dessa båda statsmakter. Lika litet som vi böra önska oss en regering, som
handlar i trots mot riksdagen, lika litet skola vi önska oss en regerande riksdag,
som förvandlar regeringen allenast till en expeditör för allt vad riksdagen
kan uttala. Gå vi den senare vägen, rubba vi betänkligt de grundsatser, på
vilka hela vår konstitution är uppbyggd. När det gäller framställningar av
allvarligare betydelse, är det uppenbart, att regeringen har att tillmötesgå
riksdagsmajoriteten. Örn den icke anser sig kunna göra detta i frågor av avgörande
vikt för rikspolitiken, har regeringen att taga konsekvenserna.

Örn jag efter dessa allmänna deklarationer går över till de speciella fall, som
herr Westman har berört, vill jag först uppehålla mig vid frågan om urtiman.
Örn den frågan någonsin har haft aktualitet, saknar den i detta ögonblick
alldeles en sådan. Men den kan vara av intresse just ur de synpunkter, som
herr Westman här har lagt på den. När förslag framställdes från andra lagutskottet
örn ett uttalande av önskemålet att riksdagen skulle sättas i tillfälle
att redan under förra året taga ställning till ett förslag till lagstiftning örn skydd
för tredje mans rätt, deklarerade jag inför riksdagen regeringens uppfattning,
att det ej förelåg tillräckligt saklig grund för en sådan forcering av ärendet.
Men jag tillkännagav samtidigt, att jag naturligtvis måste betrakta riksdagens
uttalande i en sådan fråga såsom ett mycket betydelsefullt faktum. I
enlighet med vår grundlags föreskrift förbehöll jag emellertid åt Kungl. Maj:t
den fullt fria prövningsrätten, när det gällde att träffa det slutliga avgörandet.

Det har icke framförts någon anmärkning mot att regeringen icke inkallade
en urtima riksdag. Anmärkning har framställts mot den motivering, som herr
Westman trodde ha varit regeringens. Han åberopade därvid det uttalande,
som jag gjorde under ett föredrag i Sundbyberg den 14 augusti i fjol. Jag
har däri tillåtit mig konstatera det faktum, att urtima riksdagen spelade en
mycket ringa roll i valrörelsen. Jag har tillåtit mig konstatera såsom ett
andra faktum, att tanken aldrig varit populär ute bland folket och icke ens
i riksdagen. Jag har vidare tillåtit mig konstatera, att ståndpunktstagandet
i riksdagen säkerligen berodde på taktiska hänsyn och i många fall valtaktiska.
Nu citerade herr Westman detta, och sade i fortsättningen av sitt citat,
att statsministern därefter uttalade, att allt detta icke var något starkt underlag
för dem, vilka efteråt ville göra det nära nog till en demokratisk och parlamentarisk
förpliktelse för regeringen att i höstas sammankalla en urtima
riksdag. Det skulle ha sett trevligare ut i protokollet., örn jag inte hade be -

Nr 8.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

hövt fästa herr Westmans uppmärksamhet på att han gjorde sig skyldig till
en ganska överraskande strykning i det citat, som han anförde. Den sats,
som jag sist har åberopat, lyder nämligen så, att jag efter mina konstateranden
säger: »Detta ändrar ingenting i det faktum, att riksdagen gjort ett uttalande.»
Längre ned understryker jag ytterligare betydelsen utav att riksdagen har
gjort detta uttalande. Om herr Westman hade velat uppmärksamma detta,
skulle han av vad jag sagt ha dragit den slutsatsen, att trots min personliga
uppfattning örn urtiman och motivet för framställandet av riksdagens önskemål,
anser jag, att regeringen har skyldighet att taga all hänsyn till den omständigheten,
att riksdagen har uttalat detta önskemål. Vid avgörandet i regeringen
har också denna hänsyn tagits, men bestämmande för regeringens
ståndpunktstagande har varit de omständigheter, som man kunde förutse redan
vid den förra riksdagen, nämligen att det icke skulle bli praktiskt möjligt
att bereda riksdagen tillfälle att taga ståndpunkt till frågan örn skyddet
för tredje mans rätt redan vid en urtima riksdag.

Herr Westman har här anfört, att örn det funnits verkligt intresse för saken,
kunde regeringen ha begränsat remisstiden. Redan innan riksdagen fattade
sitt beslut, lät jag riksdagen veta, att regeringen icke hade för avsikt
att på det sättet påskynda de myndigheter och organisationer, som skulle höras.
Jag vet inte, om detta sades i första kammaren, men jag är viss om att
det sades i andra kammaren.

Det har också visat sig, att regeringen bedömde läget rätt; detta problem är
av så komplicerad natur, att det inte tillät en brådstörtad behandling. Fastän
remisstiden var så lång som den var, inkommo flera myndigheter och organisationer
med sina uttalanden efter den fastställda tidpunkten. Det var inte
endast Landsorganisationen, som inkom med sitt utlåtande senare än den utsatta
remissdagen. Lantarbetsgivarna kommo den 3 september, Svenska redareföreningen
kom den 6 september, Svenska fastighetsägarnas förbund den 13
september, länsstyrelsen i Västerbottens län den 7 september, Hyresgästernas
riksförbund den 13 september, socialstyrelsen den 7 september, kommerskollegium
den 3 september, länsstyrelsen i Uppsala den 5 september o. s. v. Det
visade sig alltså, att örn man hade gjort en betydande begränsning av remisstiden,
så skulle man ställt myndigheter och organisationer i ett sådant läge,
att de icke hade haft tillräcklig tid för den sakliga prövningen av det ärende,
varom regeringen begärde deras yttrande.

Denna försening ledde till att en samling av remissyttrandena i tryckt form
kunde föreligga tidigast den 25 september. Regeringen hade redan dessförinnan
börjat sina diskussioner örn förslagets utformning, men det visade sig härunder,
att ytterligare ett par frågor, som hade kommit upp under tiden, behövde
gå på remiss till vissa myndigheter. Dessa remisser skedde den 26
september med föreläggande för vederbörande att inkomma med svar den 10
oktober. Under oktober månad utarbetade regeringen det förslag, som sedan
den 2 november remitterades till lagrådet. I den tidtabell, som vi sökte uppgöra
för att bedöma möjligheten att sammankalla en urtima, hade remissen
till lagrådet satts till den 1 november. Den verkställdes en dag senare. Vi
hade räknat med att lagrådet skulle behöva tre veckor, allra högst en månad,
för att avge sitt yttrande över det remitterade förslaget. I så fall skulle lagrådets
yttrande ha förelegat i slutet av november eller början av december,
och vi satte då en så kort tid för slutjusteringen av regeringsförslaget, att
urtiman skulle kunna sammanträda den 5 december. Jag förmodar, att ni äro
med mig ganska ense därom, att det hade varit, för att använda ett milt uttryck,
meningslöst att vid den tidpunkten inkalla en riksdag. Det visade sig
emellertid ånyo, att problemet var så komplicerat, att de tider, som man kal -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

S tatsverkspropositionen. (F orts.)

kylerat med, fortfarande inte kunde hållas. Lagrådet kom icke in med sitt
yttrande vare sig efter tre veckor eller en månad, utan först ett gott stycke
in i januari. Jag har svårt att tänka mig, hur man skulle ha klarat den
komplikation, som skulle lia uppstått, därest regeringen hade sammankallat
urtiman i början av december och lagrådet hade nödgats förklara, att det icke
hade fått tillräcklig tid på sig för att granska ett så viktigt förslag.

Jag kan alltså med full rätt göra gällande, att praktiska hinder omöjliggjorde
ett tillmötesgående av riksdagens önskan, och jag upprepar att — trots
min personliga mening — någonting annat icke har varit avgörande vid regeringens
ställningstagande.

När det gäller frågan om den stora utredningen rörande arbetsfreden, framgick
det inte fullt klart, huruvida herr Westman hade den uppfattningen, att
regeringen i det stycket hade satt åsido riksdagens önskan. I andra kammaren
har man emellertid uttalat, både att regeringen på ett upprörande sätt
åsidosatt riksdagens önskan och att regeringen har nonchalerat den. Av en
anteckning från herr Johanssons i Fredrikslund tal har jag inhämtat, att han
uttalade den åsikten, att man i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 31
december icke kan återfinna någonting örn arbetsfreden. I det senare fallet
kan jag inte finna någon annan förklaring än att herr Johansson icke har läst
mitt yttrande. Detta inledes nämligen med en mycket lång redogörelse för
den behandling, som ägnats arbetsfredsfrågorna hittills, en klar sammanfattning
av de önskemål, som riksdagen har framställt, och senare i yttrandet
förekommer en hänvisning till dessa frågor såsom ingående i den samling av
spörsmål, som man här vill ställa under omprövning på en gång.

När regeringen haft att taga ställning till denna riksdagens framställning,
har den inte kunnat underlåta att beakta, vilka svårigheter som ha mött vid
försöken att lagstifta på detta område, och vilka stridigheter som städse lia
uppkommit kring dessa problem. Det förhåller sig ju inte på det sättet, att
dessa problem äro av ett sent datum. Utredningar och diskussioner lia pågått
under årtionden, och det har suttit regeringar av olika färg, som icke ha kunnat
komma tillrätta med problemet. När man klandrade regeringen särskilt
hårt från högerns sida i andra kammaren, tillät jag mig där att erinra om att
vi från 1928 fram till mitten av 1930 hade en högerregering med amiral Lindman
i spetsen. Hos denna regering liksom hos alla regeringar under senare
år lågo framställningar från riksdagen örn lagstiftning på detta område. Den
lindmanska regeringen tog icke något initiativ till lagstiftning. Den gick en,
enligt mitt förmenande, mycket klokare väg. Den sammankallade den bekanta
arbetsfredskonferensen, och där gåvo statsministern och socialministern
starka uttryck för den meningen, att den lyckligaste utvecklingen på detta
område skulle följa, om parterna i samverkan kunde åstadkomma en sådan
avspänning och en sådan reglering, att de irriterande momenten på arbetsmarknaden
försvunno.

Ingen kan undgå att se, att lagstiftningsförsöken lia väckt en stark misstro,
särskilt inom arbetarvärlden och numera också inom vissa grupper av bondebefolkningen.
Ingen har kunnat undgå att märka, att inom arbetarvärlden
den uppfattningen har uppstått, att försök här göras att ensidigt binda de
organisationer, som lia till uppgift att tillvarataga arbetarnas intressen mot
andra, i många fall övermäktiga ekonomiska intressen.

Nu kan man säga, att denna uppfattning är oriktig, att den bygger på missförstånd.
Men den finns där ändå, och det betyder, att örn man i den stämningen
skall gå till ensidiga avgöranden beträffande arbetsfredsfrågorna, kunna
dessa avgöranden icke träffas, utan att stora delar av folket resa sig däremot
och känna vad som göres såsom ett övergrepp från en kanske ganska ringa

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

majoritet inom folkrepresentationen. I samförståndets tider kan det icke vara
klokt att driva fram lagstiftningsåtgärder under sådana förhållanden. Vilja
vi bevara vår demokrati och en naturlig möjlighet till samarbete inom denna,
få vi utan någon eftergift med avseende på samhällsintressets överhöghet
verkligen bemöda oss att under hänsynstagande till olika samhällsgrupper
sammanjämka de särskilda gruppintressena med samhällsintresset. Det hör
inte till en god demokratisk ordning att utnyttja en majoritet mot en mycket
stark minoritet och försätta den senare i den ställningen, att den måste känna
sig vara på ett orättfärdigt sätt behandlad.

Under de överväganden, som från sådana utgångspunkter kommit till stånd,
sade vi oss i regeringen, att om man överhuvud taget skall få någon möjlighet
till en samförståndsbehandling av dessa problem, måste man se till, att
uppläggningen blir sådan, att alla klart se, att det här icke är fråga örn någonting
annat än en opartisk undersökning av vilka kontrollåtgärder och
andra ingripanden från det allmännas sida, som äro nödvändiga för tillgodoseendet
av ett av alla erkänt samhällsintresse. Det var då ganska naturligt
att sammanställa arbetsfredsfrågorna med hela det stora problemet örn samhällsfreden,
så att undersökningen fick avse, inte blott hur man skulle kunna
binda vissa ekonomiska krafter vid en rörelsefrihet, som icke gick samhällsintressena
för nära, utan också hur man skulle kunna åt dessa grupper, i den
mån man minskade deras möjligheter att genom organisation bevara sina intressen,
giva tryggheten till arbete, tryggheten till utkomst, tryggheten till
existens. Är det inte en ganska rimlig tanke, denna?

Man kan då invända, att ingenting hindrar, att man jämsides tar upp dessa
problem, att en sammankoppling inte är nödvändig. Man kan hänvisa till att
samhället på många områden ingripit reglerande, i många fall till arbetarklassens
bästa, genom skyddslagstiftning, lagstiftning om arbetstid o. s. v. Man
kan hänvisa till att vissa ekonomiska krafter, som inte representeras av arbetarna,
redan ha fått känna på statens reglerande hand. Örn man gör detta,
skulle jag endast vilja, att man fortsatte tankegången. Om man en gång har
erkänt, att det är nödvändigt, att staten ingriper reglerande, bör man ju inte
bli så förskräckt, om det finns kvar människor, som mena, att det är nödvändigt
med mera ingripanden och mer kontroll. I det fallet äro vi socialdemokrater
inte ensamma. Jag hänvisade i andra kammaren till att folkpartiet i
sitt valmanifest 1934 förklarade sig vilja verka för att truster och andra
monopolbildningar verksamt kontrolleras samt att bestämmelserna örn granskning
av industriella och andra ekonomiska sammanslutningars förvaltning
bliva effektiva. Och i en valskrift, som sammanfattade folkpartiets krav under
den sista valrörelsen, hette det bland annat: »Verksam kontroll över banker,
truster eller andra monopolbildningar.» Bondeförbundets valprogram 1934
innehåller bland annat följande: »Storfinansens övermakt, som visat sig äventyrlig
och ödesdiger för vårt näringsliv, måste i folkets intresse brytas.» Det
förhåller sig alltså uppenbarligen så, att stora folkgrupper även utanför vad
vi kalla den socialistiska världen, äro medvetna om att det alltjämt råder
förhållanden på det ekonomiska området, som motivera ingripanden från det
allmännas sida,

Man har svarat i andra kammaren med en hänvisning till att det redan skett
en del ingripanden, men jag förmodar, att när folkpartiet och bondeförbundet
i 1934 års valprogram ta upp dessa saker, är det därför, att de anse frågorna
alltjämt aktuella och nya ingripanden nödvändiga.

Det är från den utgångspunkten vi ha tagit upp problemen. Vi ha sagt
oss: vi finna det naturligt, att en ekonomisk makt sådan som fackföreningsrörelsen
underkastas samhällets kontroll och ingripanden, där det är nöd -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

vändigt, men vi finna det lika naturligt, att man undersöker vad som i det
avseendet behöver göras även i fråga om andra ekonomiska krafter. Och vi
ansågo det vara en klok ordning att ställa dessa frågor i ett sammanhang
för att därmed göra klart, att vad man här vill är en opartisk och oväldig
samhällspolitik gentemot de ekonomiska krafterna.

Att fackföreningsrörelsen skulle ha givit anledning till alldeles speciella
ingripanden, kan jag för min del icke medge. Fackföreningsrörelsen har varit
av stor samhällelig betydelse. Den har inte bara lyft upp arbetarklassen
till en bättre ekonomisk och social ställning. Den har även varit en av de
starkaste krafterna vid framarbetandet av den demokratiska, samhällsordning
vi äga. Fackföreningsrörelsen företräder i detta ögonblick ingen annan
strävan än den gjort under tidigare år. Den respekterar^ också på ett
särskilt sätt nödvändigheten av lugn inom produktionen och på arbetsmarknaden.
Jag skall inte uppehålla mig därvid längre, men jag ^ vill nämna
några siffror, som jag tycker kunde vara tankeställare även för åtskilliga av
fackföreningsrörelsens belackare.

Jag lät taga reda på vilka avtal som hade utlöpningstid under slutet av
förra året, och hur de till Landsorganisationen anslutna fackföreningarna
därvidlag hade förfarit. Det var av så mycket större intresse, som denna
period var en tid av uppåtgående konjunkturer, då man kanske skulle finna
det naturligt, att fackföreningsrörelsen utnyttjade möjligheterna, att .förbättra
ställningen för sina medlemmar. Det resultat, som jag kom till, visar, att
3,094 avtal, omfattande 287,707 arbetare, som utlöpte under månaderna september
och december, prolongerades automatiskt utan uppsägning. 98 avtal,
omfattande 68,438 arbetare, blevo visserligen uppsagda men ersattes av
nya utan konflikt. 137 avtal, omfattande 20,446 arbetare, lia uppsagts och
icke ersatts med nya avtal, men ha ännu icke föranlett konflikter. Till dessa
hör avtalet inom träindustrien, i fråga om vilket det väl är berättigat att
hoppas, att arbetsfred kommer att råda. Uppsagda avtal, som ersatts med
nya efter konflikt, är ett avtal, omfattande en arbetsgivare och två arbetare.

Jag anför dessa siffror endast för att fastslå, att vi icke lia att göra med
en fackföreningsrörelse utan ansvar för de samhälleliga intressena. Vi ha
att göra med en fackföreningsrörelse, som väl känner sitt ansvar även inför
det allmänna, och vi ha all anledning att beakta detta, när vi gå att behandla
för denna rörelse ömtåliga frågor.

Det är en annan sak, i vilken mån genom den uppläggning, som regeringen
givit utredningen, riksdagens önskemål örn en skyndsam behandling av
frågan om arbetsfreden kan bliva tillgodosett. Det har icke varit regeringens
avsikt med dess uppläggning av saken att undanskjuta de aktuella, frågorna.
Vi ha därför gått den vägen, att vi till en början tillsatt en mindre
kommitté för att kartlägga området och på kort tid inkomma med principyttrande,
varpå man kan basera beslut om fortsatt utredningsarbete. Jag
kan därvid mycket väl tänka mig, att vissa utredningsmän ägna speciell
uppmärksamhet åt vad vi i allmänhet kalla arbetsfredsfragorna, att andra
utredningsmän behandla kontrollproblem av annan art och att man alitsa
genom en sådan fördelning av arbetsuppgifterna kan vinna den hastigare
takten, samtidigt som man genom en sammanhållande delegation upprätthåller
utredningens syfte att lämna möjligheter till opartiskhet vid ingripanden
på de områden, där sådana äro befogade. Även örn regeringen i sin
utredning gått längre än riksdagen har uttalat önskemål om, har regeringen
tagit upp riksdagens önskemål. Men regeringen är icke förhindrad att taga
egna initiativ, att samtidigt också låta sin egen uppfattning örn det för samhället
lyckligaste komma till uttryck.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Det har ofta talats om samförstånd. Regeringen har försökt avvärja och
kommer att försöka avvärja en utveckling, som skulle klyva nationen i tvenne
halvor. Den risken finns, örn man går ovarsamt fram. Den risken måste
snart sagt till varje pris avvärjas. Det har också sagts, att det där samförståndstalet
många gånger endast är ett tal, och herr Trygger hade ju så
bråttom att ge den meningen tillkänna, att han måste utnyttja sin ställning
som ålderspresident för att uttolka vad jag sagt i mitt anförande till statsrådsprotokollet
på det sättet, att jag visserligen talat demokrati och samförstånd
men att det till sist inte blir någonting annat än en ensidig och enögd
socialdemokrati, en klar och skär klasspolitik. Det är inte bara herr Trygger,
som har givit uttryck åt sådana meningar, och det kan ju vara anledning
att ett ögonblick dröja vid dessa uppfattningar.

Jag skall då anknyta till en ganska, jag höll på att säga sällsam företeelse.
Landshövding Hamrin fyllde sextio år häromdagen, och hans tidning,
Svenska Morgonbladet, hade uppvaktat honom för en intervju, som publicerades.
I denna intervju fann jag följande karakteristik av herr Hamrin:
»någon utpräglad klassnolitiker är landshövding Hamrin inte». Jag vet inte,
örn uttrycket »utpräglad» har slunkit med av misstag, men det står där som
en liten erinran örn att vi kanske skola vara litet varsamma vid bedömningen
av varandra. Det är kanske så, att intervjuaren från Svenska Morgonbladet
rent av inte tycker, att herr Hamrin är tillräckligt ren från klasspolitik.
Det fel, som oftast begås, är nog, att både herr Hamrin och kanske ofta även
vi andra tycka, att vi själva äro alldeles för rena. Vi äro så övertygade örn
vår egen förträfflighet, att vi, när händelsevis någon annan ser på ett annat
sätt på problemen, ha alltför lätt att misstänka, att den mannen inte är tillräckligt
ren, att han inte har tillräckligt redliga avsikter eller menar riktigt
vad han säger. Skulle vi inte kunna sluta upp med den trafiken?

Om jag talar samförstånd, gör jag det av en djup övertygelse, att en demokratisk
ordning icke kan bestå utan samverkan mellan olika krafter inom
samhället. Jag tror också, att jag är berättigad att säga, att jag inte har
endast talat. Jag har också handlat, och jag tycker det är ganska mycket
vunnet, då jag lyckats övertyga praktiskt taget hela mitt parti om att samförståndets
politik är den riktiga. I regeringens arbete har också samförståndsviljan
varit den dominerande, och den har också möjliggjort ett samarbete
av mycket omfattande art med majoriteten i riksdagen.

Jag vet inte, örn vi skola tala örn de för övrigt obefintliga rullgardiner i
kanslihuset, som herr Hamrin under valrörelsen hade funnit neddragna, varmed
han ville antyda, att regeringen förde en politik, som brast i öppenhet.
Regeringen har uppehållit sitt samarbete på ett sätt, som icke kan ge anledningar
till anmärkning. Regeringen har trätt i förbindelse med representanterna
för de partier, som ha visat intresse för en samarbetspolitik. Jag
förmodar, att herrarna från högern inte begära, att ni, sedan ni gått ut i kampen
för ett systemskifte och fått folkets svar på er ställda fråga, omedelbart
därefter skulle ha inviterats till en överläggning örn deltagande i regeringen.
Jag ansåg det naturligt, att dessa överläggningar skedde med de grupper,
som hade samarbetat i riksdagen och burit uppe den välfärdspolitik, som har
förts. Redan någon gång under sommaren hade herr Hamrin och jag ett litet
friluftsmöte på en och en halv timma nere i Borgholm, där vi genomdiskuterade
frågornas läge. Efter valet har jag sökt kontakt med ledarna för folkpartiet
och bondeförbundet, med dem genomdiskuterat de problem, som anmälde
sig till den stundande riksdagen och till och med bestått en promemoria
i saken till dessa partiers ledning.

På ett bättre sätt kan man val inte visa, att man önskar samarbete och

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

samförstånd, och skulle något ytterligare behöva upplysas, kan det gärna
vara riksdagen och det svenska folket bekant, att ehuru valutslaget inte givit
någon anledning att taga upp frågan om regeringens sammansättning, så
ställdes uppriktigt till de nämnda partierna även frågan örn huruvida man
ansåg, att genom förändringar i regeringen en fastare och varaktigare grundval
skulle kunna skapas för den politik, om vars huvudlinjer vi voro ense.
Det är en i praktisk gärning ådagalagd vilja till samverkan.

Denna samverkan måste emellertid taga hänsyn till olika grupper. Socialdemokratiska
partiet har skyldighet att taga hänsyn till andras önskemål,
de andra grupperna ha skyldighet att taga hänsyn till vad som rör sig i de
stora folklager, som socialdemokratien representerar. Örn man inte vill visa
en sådan hänsyn, blir samarbetstalet och samförståndstalet meningslöst. Vi
ha visat oss mäktiga den hänsynen. Andra grupper ha svarat med att visa
sig mäktiga samma hänsyn. Resultatet har blivit ett omfattande och för
vårt folk lyckligt samarbete, som jag hoppas att riksdagen det år, då den
firar sitt femhundraårsminne, ytterligare skall befästa, till gagn för en fredlig
utveckling och till gagn för den svenska demokrati, som är oss alla så
dyrbar.

Herr Westman erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Statsministern
gjorde ett uttalande med anledning av ett citat, som jag anförde ur hans
anförande den 14 augusti. Jag är så mycket vetenskapsman, att jag avskyr
vilseledande citat, och jag ber därför att få för kammaren klarlägga, hur det
förhåller sig med citatet i fråga.

Jag citerade alldeles fullständigt utan att utelämna någon som helst punkt
det stycke, vari hans excellens anförde åtskilliga grunder, vilka kunde förminska
betydelsen av riksdagens beslut, och därav drog den slutsats, som jag
angav i mitt anförande, att beslutet utgjorde en svag grund för dem, som ville
göra det till och med till en parlamentarisk förpliktelse för regeringen att
sammankalla en urtima riksdag. Där stannade jag och citerade inte det följande
stycket av det skälet, att i den knapphändiga avfattning, vari statsministerns
anförande förelåg i telegrambyråns referat, var det omöjligt att
förstå, att tankegången i detta stycke var den, som hans excellens nu utförligt
utvecklade i sitt anförande här i kammaren.

Att jag inte citerade hans excellens in extenso, kan från hans sida kanske
så mycket mindre göras till föremål för en anmärkning, som han själv, när
han citerade Svenska Morgonbladets uttalande örn herr Hamrin, inte återgav
Svenska Morgonbladet in extenso utan endast en punkt därur.

Jag ber vidare att få säga, att jag inte har någon som helst konstitutionell
anmärkning att göra mot hans excellens’ uttalanden vare sig i debatten i kammaren
i våras eller i den officiella kommunikén av den 29 september och ej
heller mot vad statsministern har sagt här i dag. Mina anmärkningar voro
uteslutande riktade gentemot formuleringen i talet den 14 augusti, vilket jag
i den punkten har fullständigt återgivit.

Jag vill slutligen påpeka, att min anhållan örn närmare upplysningar örn
excellensens parlamentariska åskådning inte var knuten närmast till frågan
om regeringens hållning med avseende på urtimans sammankallande, utan den
knöts, vilket jag särskilt framhöll, till tvenne aktuella politiska problem.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande ärende.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Herr statsrådet Vennerström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 23, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord;

nr 24, angående förstärkning av femte huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 25, angående förstärkning av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; samt

nr 26, angående försäljning av ett kronan tillhörigt markområde i Åkers
socken av Södermanlands län.

Dessa kungl, propositioner föredrogos var för sig och blevo därvid på begäran
bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 28, av herrar Hammarskjöld och Petrén, örn anslag till en personlig professur
åt docenten A. H. Olivecrona;

nr 29, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, örn ökat anslag till svenska
brandkårernas riksförbund;

nr 30, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad m. fl., örn ökat anslag till kulturhistoriska
museet i Lund;

nr 31, av herr Lindley, angående den civila personalens vid »Underrättelser
för sjöfarande» tjänsteställning m. m.;

nr 32, av herr Bergström, angående pensioner eller understöd åt vissa f. d.
båtsmän;

nr 33, av herr Hammarskjöld, örn tilläggspension åt f. d. länsveterinären
G. H. Bergengren; och

nr 34, av herr Lindley, örn åtgärder till ernående av ökad säkerhet till sjöss.

Kammaren åtskildes kl. 5.25 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen rörande Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angå- Statsverksende
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1935/1936. propositionen.

(Forts.)

Herr Gustavson, Jolin: Herr talman! Denna remissdebatt har, kan man
säga, präglats av de inträdda förbättrade konjunkturerna på olika områden.

Det har ju blivit en betydande lättnad i arbetslösheten och i avsättningsmöjligheterna
beträffande jordbrukets olika produkter och olika slag av industriprodukter.
Jag skall här dock något erinra om en befolkningsgrupp, som
inte kan finna att tillståndet för den har förbättrats. Det är den icke obetydliga
grupp av näringsutövare, som utgöres av fiskarbefolkningen i detta land.

Vi lia en fiskarbefolkning här i landet på i runt tal 70,000 människor. Av
dessa 70,000 äro 50,000 rena yrkesfiskare och de övriga 20,000 s. k. binäringsfiskare.
I Bohuslän, den trakt jag närmast känner till, lia vi något över 7,000
fiskare, varav 6,000 rena yrkesfiskare. Örn man räknar med att var och en
av dessa i medeltal har fyra personer i sitt hushåll att försörja, så förstå vi,
att det blir en ingalunda liten grupp människor, som skall leva på detta yrke.

På grund av den isoleringspolitik och den mur av skyddsåtgärder, som olika
länder rest upp under de senare åren, befinna sig emellertid dessa människor,
i synnerhet västkustfiskarna, vilkas inkomster äro baserade till huvudsaklig
del på export av fisk, i ett svårt läge. Medan andra länder sätta ganska höga
skyddstullar på fisk, vilket i hög grad försvårar importen därav, får utlandet
hit exportera fisk i oerhörda kvantiteter. Sålunda infördes det under år 1933
till Sverige 44 miljoner kg. fisk, medan det endast exporterades 18 miljoner kg.

Det uppstår ju då ett importöverskott på 26 miljoner kg. Vad beträffar enbart
Bohusläns fiskarbefolkning uppgår värdet av dess båtar och fiskredskap
till bortåt 5 miljoner kronor. Dessa redskap och båtar skola underhållas, vilket
drar avsevärda kostnader.

När det vid fjolårets riksdag föreslogs en tull på hummer och skaldjur, avslogs
denna framställning av riksdagen med, bland annat, den motiveringen,
att det i jordbruksdepartementet pågick arbete med utarbetande av förslag till
åtgärder, som på annat sätt skulle bringa stöd och hjälp åt fiskarbefolkningen.

Ja, det har gått ett år sedan dess, och riksdagen har återigen samlats. Men
vi äro fortfarande i okunnighet örn vartill detta förberedande arbete har lett.

Vi veta lika litet nu som vi visste för ett år sedan örn vad som komma skall
ifrån jordbruksdepartementet och som i någon mån skulle kunna bringa stöd
och hjälp för dessa fiskare. Jag beklagar, att det skall möta så stora svårigheter,
när det är fråga örn skydd och hjälp åt denna näring. Det handelspolitiska
skäl, som åberopas, då det gäller att vidtaga åtgärder, som skulle
kunna bringa någon hjälp, är egentligen endast att någon tull icke kan påsättas
på grund av handelspolitiska förhållanden — en sådan kunde medföra
repressalier ifrån andra länder och skada någon annan export från Sverige.

Ja, man får så ofta höra dessa skäl åberopas. Litet längre fram i fjolårets
riksdag anslogs det 750,000 kronor att delas ut i form av kontantunderstöd

Första kammarens protokoll 1935. Nr 3. 5

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

till fiskare. Det må ju vara gott och väl med dessa kontantunderstöd, men
det gäller nog för fiskarna som för andra, som komma i den situationen att
de behöva kontantunderstöd, att dessa äro de mest osympatiska av alia slags
hjälpåtgärder. Fiskarbefolkningen kräver ingenting annat än att den skall
kunna få möjlighet att bedriva sin näring och få avsättning för sina produkter
till sådana priser, att de få så pass betalt för sitt mödosamma, strävsamma
och riskfyllda arbete att de kunna försörja sig och de sina eller, med andra
ord, kunna göra var man rätt. Vi förstå ju, att kontantunderstöd är en mycket
tillfällig hjälp, som naturligtvis inte går att använda i längden. För övrigt
få vi enligt den föreliggande statsverkspropositionen inte veta någonting örn
huruvida det även i år kommer att bli något kontantunderstöd; ett sådant är
ju alltid bättre än intet. Ett flertal kommuner ha för övrigt också gjort ansökan
örn kontantunderstöd, och jag kan nämna, att det t. ex. från en kommun
i Bohuslän ligger en ansökan inne hos regeringen örn icke mindre än 26,000
kronor till understöd åt fiskare inom den lilla kommunen. De 750,000 kronor,
som föregående års riksdag anslog, torde icke på långt när förslå.

Det har från fiskarnas organisationer kommit upprepade framställningar
till statsmakterna med anhållan om stöd och bidrag i deras strävanden för att
kunna draga sig fram på sin näring. Fiskarna hälsa med tillfredsställelse
det förslag, som nu ligger på riksdagens bord, i fråga örn försäkring av fiskredskap.
Även örn fiskarna lia väntat under fem år på detta förslag — det
var nämligen 1930 års riksdag, som enhälligt begärde en utredning i detta
avseende — äro vi, som jag nämnde, tacksamma för att detta förslag nu har
förelagts riksdagen. Det har också i dagarna i en skrivelse begärts, att en
fiskeristyrelse skulle tillsättas, som skulle ersätta den för närvarande under
lantbruksstyrelsen sorterande fiskeribyrån, och jag skulle verkligen vilja rikta
en särskild hälsning och en särskild vädjan till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, att detta krav verkligen beaktas och att i denna styrelse,
som fiskarbefolkningen livligt hoppas kommer att tillsättas, yrkesfiskare
ifrån olika grupper, västkustfiske, östersjöfiske och insjöfiske bliva representerade,
så att de olika, i många fall skilda intressen, som dessa representera,
bliva i tillbörlig grad tillgodosedda genom detta statliga organ. Jag skulle
också vilja förutskicka att det vore önskligt, att det vid innevarande års riksdag
framkomme sådana förslag ifrån jordbruksdepartementet, som i någon
mån bringade stöd och hjälp åt denna näring, som, örn den icke erhåller något
som helst stöd, i en mycket snar framtid kommer att befinna sig i rent
nödtillstånd.

Jag skall bara anföra ett exempel ifrån en liten kommun på västkusten. Det
finns där 150 fiskare, och ingen av dessa kommer över en årlig inkomst av
1,100 kronor; ett mycket stort antal av dem hade förlidet år en årsinkomst av
350 å 400 kronor. Vi kunna ju lätt räkna ut, att om det inte finnes något
sparat kapital att tära på, finnes det ingen annan utväg för dessa människor
att dra sig fram än att anlita krediten. Så länge de få lov att låna och skuldsätta
sig, svälta de inte ihjäl, men då kreditvägen är stängd, måste samhället,
i första hand det kommunala samhället, fattigvårdsstyrelsen, taga hand örn
dem.

Jag har vid detta tillfälle velat bringa dessa förhållanden till statsmakternas,
till regeringens och riksdagens kännedom, och jag skulle vilja sluta med
en varm vädjan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att
verkligen behjärta fiskarbefolkningens krav. Den kräver ingenting annat än
att få utöva sitt yrke, att få utföra sitt arbete för en sådan betalning, att den
kan försörja sig och de sina och göra rätt för sig, och detta måste väl anses
som ett mycket billigt och rättvist krav.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Då jag hörde hans excellens
statsministerns tal före middagspansen, kunde jag icke undgå att göra följande
reflexion: hur skulle man ha reagerat, om rollerna hade varit ombytta,
d. v. s. örn en regering av annat parti hade suttit, och örn den på sätt som nu
skett i någon fråga av så eminent betydelse som de båda av herr Westman
berörda skulle ha uraktlåtit att tillmötesgå riksdagens begäran, i det ena fallet
helt och hållet uraktlåtit, i det andra begravt frågan i en evighetskommitté
av så stor omfattning, att man icke vet när utredningen kan bli färdig?
Är det sannolikt, att socialdemokratiens målsmän i riksdagen då skulle underlåtit
att giva sitt missnöje till känna under åberopande av parlamentarismens
krav? Och när man bland skälen till den passiva hållningen nu anför, att
den förstnämnda frågan knappast spelat någon roll i valrörelsen, vem är det
då, som anlägger valtaktiska synpunkter? Jag yttrar mig här icke om de
sakliga skäl, som hans excellens anfört, men jag föreställer mig, att riksdagsmajoriteten,
när den begärde den urtima riksdagen, utgick från den förutsättningen,
att regeringen med god vilja ej saknade förutsättningar för ett
påskyndande av förberedelserna, utan att sakens reella beredning behövde
äventyrats.

Det var emellertid icke detta, som föranledde mig att begära ordet; jag hade
begärt det långt innan hans excellens hade sitt anförande. Det stora tal pro
aris et focis, som finansministern förut höll, föranleder till eftertanke över
skiljelinjerna mellan nutida svensk socialdemokrati och vad socialdemokraterna
bruka kalla borgerlig vänster. Åtskillnaden framträder ganska påtagligt,
när man i statsverkspropositionen eller i andra skrifter eller här i kammaren
iakttager vad nuvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet säger
— eller underlåter att säga — örn statsekonomiska principer.

Både statsministern och finansministern ha i varma och bevekande toner
gjort gällande önskvärdheten av endräktig samverkan i avseende å de stora
folkvälfärdsfrågorna, och i denna önskan instämmer jag för min del synnerligen
livligt, men man kan givetvis icke samverka längre än dit, där de nyssnämnda
skiljelinjerna gå. Vi tro oss nämligen kunna lika effektivt och i
själva verket ännu effektivare åstadkomma den folkvälfärd, som vi å båda
sidor eftersträva, på andra vägar än genom den socialisering, som regeringen
ytterst syftar till. Båda vänstergrupperna — så vill jag åtminstone se saken
— äro eniga om samhällets plikt att i möjligaste mån göra hela vårt folk
delaktigt av kulturens andliga förmåner och livets materiella goda. Med andra
ord: vi vilja bereda bildning åt alla och välstånd åt alla. Vi vilja avskaffa
klasskillnaderna på dessa båda vägar. Målet kan naturligtvis på grund av
ofrånkomliga hinder icke uppnås i sin fullkomlighet, men jag föreställer mig,
att vi äro ense örn att undanröja alla hinder, som äro möjliga att undanröja
utan att skada andra vitala intressen för samhället och dess medborgare, och
särskilt att undanröja alla hinder, som äro, så att säga, av privilegienatur, sådant
som skiljer människorna i klasser, av vilka den ena är privilegierad, den
andra icke. Jag menar, att var och en, han må vara född i koja eller palats,
skall få tillfälle att i mån av sin flit och sin begåvning skaffa sig bildning,
och var och en skall få fri väg att genom eget arbete bereda sig bärgning och
välstånd; var och en skall kunna gå i bägge dessa avseenden så långt han kan,
utan att samhället lägger några andra hinder i vägen för honom än de som
vållas av andras lika goda rätt.

Men örn vägarna till det allmänna folkvälståndet, som bägge vänstergrupperna
eftersträva, äro vi inte ense. Där går den stora skiljelinjen. Socialismen
vill kollektivisera, socialisora produktionen och egendomen. Vi däremot
vilja bevara den enskilda fria äganderätten och det självständiga initiativet.

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Demokratien, till vilken vi båda bekänna oss, avser att skapa välstånd för
alla, och vi tro på samma sätt som Englands liberaler, att detta bäst sker på
det sättet, att kretsen av självägare, av dem som äga någonting eget, blir mer
och mer utvidgad, d. v. s. att vägen går genom arbete och sparsamhet. Vi
vilja icke, att samhället skall kollektivt övrtaga egendomen och göra oss alla
så att säga till sina livegna. Vi vilja bevara den betydelsefulla sporre till
arbetsamhet och välstånd, som ligger i utsikten att få något eget och att förkovra
sin ekonomiska ställning. Och allt sådant, som motverkar sparsamheten,
bör avlägsnas, ty ju allmännare sparsamheten blir, desto större blir
folkets välstånd i det hela.

Vår tid har många lyten, men den har också åtskilliga förtjänster i jämförelse
med förgångna tider. Till dessa hör den mer och mer utvecklade
känslan av plikt att taga sig an dem som på grund av ålderdom, sjukdom, arbetslöshet
eller fattigdom icke kunna reda sig själva. Forna tider försummade
i hög grad dessa plikter eller anvisade dem åt den enskilda välgörenheten.
Vår tids väg är i detta fall den rätta vägen, och vi böra fortsätta på
den, ty mycket återstår givetvis ännu, innan vi i dessa avseenden fått samhället
sådant det bör vara. Men under vandringen på den vägen möta vi svåra
hinder. De resurser, som samhället har till sitt förfogande, räcka ej till. Vi
måste således antingen skaffa oss rikare och fullt tillräckliga samhällsinkomster,
eller också måste vi inskränka samhällets hjälpverksamhet. Kan det
sistnämnda överhuvud ske, utan att samhället sviker sina plikter mot nödställda
medborgare? Det tror jag knappast vara möjligt. Men det finns
en möjlighet att på praktiskt och hederligt vis minska samhällets utgifter till
vissa av dessa viktiga sociala ändamål, såsom fattigvård, arbetslöshetshjälp,
sjukvård o. s. v.

Denna möjlighet ligger däri, att samhället ordnas så, att behovet av dylik
hjälp minskas. Detta, att skapa sådana samhällsförhållanden, att det ofrånkomliga
behovet av hjälp minskas, det är uppgiften för en verklig statskonst.
Den uppgiften är svår, men den måste lösas, annars kommer samhället
till sist, och kanske snart nog, att digna under bördor, som bil det övermäktiga.
Samhällets stora uppgifter äro sålunda bl. a. att i möjligaste man avskaffa
fattigdom, arbetslöshet, sjukdom och brottslighet och annat sådant.
Fattigdomen bör avskaffas genom skapande av arbetstillfällen, helst i den
normala produktionen, genom ständiga och i möjligaste mån konfliktfria arbetsmöjligheter
för alla, genom sådana åtgärder, som främja den enskildes
sparsamhet, företagsamhet och välstånd. Sjukvårdskostnaderna böra minskas
genom oavlåtliga, klokt och systematiskt planlagda åtgärder för främjande
av folkhälsan och avlägsnandet av sjukdomsalstrande faktorer. I detta avseende
har det väckt beklagande hos dem som i många år verkat i denna riktning,
att man finner så litet intresse både på ena och andra ytterkanten, både
inom socialdemokratien och inom högern, för en sådan systematisk strävan
till folkhälsa, som t. ex. den folkliga nykterhetsrörelsen innebär. De understöd,
samhället ger till detta verk, i den mån detta kan praktiskt medföra resultat,
äro, kan man säga, ett slags utgifter för samhällets kapitalökning, örn
man ser saken i stort.

■ Emellertid måste vi ju utgå ifrån, att dessa åtgärder för att sålunda minska
behovet av en sådan hjälp, som jag talat örn, innebära en verksamhet på lång
sikt. Man kan icke nöja sig enbart med ett sådant recept, utan man måste
givetvis också tillgodose de för dagen föreliggande behoven. De nämnda åtgärderna
på längre sikt bära icke omedelbart frukt, och även när de visa sina
verkningar, kunna de säkerligen icke restlöst avskaffa fattigdom, sjukdom
eller alla dessa andra företeelser; som framkalla sociala hjälpbehov. Det gäl -

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 0.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ler därför även att öka samhällets hjälpmöjlighet genom att öka dess inkomster.
Men hur skall nu detta ske? Ja, där har socialdemokratien en anvisning,
som vi ej kunna gå in på. Den hänvisar till att i stor utsträckning konfiskera
enskilda medborgares sparade kapital och att genom ökande av statens och
kommunernas skulder övervältra allt tyngre bördor på kommande släkten. Nu
säger man visserligen, att för närvarande, för kommande budgetår, har man ej
behövt tillgripa vare sig ökade skatter eller lån till improduktiva ändamål.
Nej, man har ej behövt göra det formellt, men man har dock, som av andra
talare redan påpekats, gjort det i realiteten, på det sättet, att man tagit befintliga
besparingar, som samhället haft i en gång uttagna skattemedel, och
man tömmer den ena kassan efter den andra, därmed banande väg för nya lånebehov
i en näraliggande framtid.

Man vänder sig ju, liksom i fjol, i mycket stor utsträckning även till det
enskilda sparade kapitalet, vilket naturligtvis kan tåla vid och bör tåla vid
åtskilligt. Men man får därvidlag ändå icke gå så långt, att man inbjuder
till kapitalflykt, minskar statens kreditvärdighet och skapar ett hot mot vår
valuta som alltjämt sjunker. I den mån en demokratisk majoritet slår in på
sådana vägar, gör den ju sig skyldig till ett maktmissbruk, som ställer den
demokratiska styrelsen i fara, ifall man under normala tider fortsätter på den
vägen.

Nu var det särskilt en sak i vad som anfördes av herr finansministern, som
jag ville uppehålla mig litet närmare vid. Han talade örn direkta och indirekta
skatter, och det ser ut som örn han skulle vilja göra gällande — liksom
det också ser ut så i hans skriftliga framställningar — att det är en förtjänst,
att man inte ökat skatterna, framför allt icke de indirekta skatterna. Men
man förbiser nu i år, som man gjort förut, den särdeles viktiga och betydande
skillnad, som finnes mellan olika slag ov indirekta skatter. Det finns indirekta
skatter på nödvändighetsvaror, som naturligtvis böra i största möjliga
mån undvikas. Indirekta skatter däremot på onyttiga och skadliga varor äro
icke blott socialt oantastliga, utan de äro också, särskilt när det gäller för
folkhälsan skadliga varor, t. o. m. önskvärda och verka folkuppfostrande. Örn
man ökar skatterna på sådana varor, som icke äro nödvändiga utan tvärtom
skadliga, avhåller ju en sådan skatt först och främst många från att bruka
dessa onödiga och skadliga varor eller inskränker åtminstone deras förbrukning
av dem, och det är ju bara en fördel, och för det andra skaffar en sådan
skatt ändå staten ökade inkomster. Det visar sig påtagligt i andra länder,
där man försökt detta system. Det är särskilt i England och Danmark, som
man gjort sådana försök i stor skala, och där ha de medfört båda effekterna,
både en väldig ökning av statens inkomster och samtidigt en stor sänkning av
den skadliga konsumtionen och därigenom medfört en förbättring av folkhälsan
och arbetsförmågan. Kan man för resten tänka sig ett bättre skattesystem
än när endast den som själv vill får betala skatten? Det är ju fallet med sådana
här skatter, t. ex. på sprit och tobak. De som inte vilja betala de skatterna,
de som inte konsumera de varorna, och det kan ju vem som helst låta bli, behöva
ju ej betala dessa skatter. De slippa först och främst undan denna utgift
•— det befordrar deras välstånd — och de gagna för det andra sin egen
hälsa och arbetskraft. Det uppmuntrar till det arbete som befordrar både
hälsa och välstånd, såsom det stod i den gamla katekesen, som förmodligen nu
många lia glömt men som innehöll många gyllene ord.

Man invänder kanske, att om man lägger ökade skatter på sådant som här
åsyftas, minskas konsumtionen därav så mycket, att staten får minskade inkomster.
Detta dementeras fullkomligt av erfarenheterna från andra länder
och även av erfarenheten från vårt eget land. Omsättningsskatten och ut -

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

skänkningsskatten t. ex. inbragte under budgetåret 1930—1931 c:a 40 miljoner
kronor, 1931—1932 nära 45 miljoner — då hade man ökat skattesatsen
litet — 1932—1933 67 miljoner, 1933—1934, då en liten ytterligare ökning
tillkom, 78 miljoner, och för innevarande budgetår beräknas den till 82 miljoner.
Och det är ändå mycket lindriga ökningar, vi infört varje gång, men vi
se, hur ofantligt mycket penningar, de dock inbringat. Samtidigt sjunker konsumtionen
från mellan 4 och 5 till mellan 3 och 4 liter per individ, men icke
desto mindre får man dessa stora tillskott i statsinkomster. Jag förstår icke,
varför man är så likgiltig för en försiktigt fullföljd fortsättning av ett skattesystem,
som har så uppfostrande karaktär, som befordrar både välstånd och
folkhälsa? Jag rekommenderar det till herrar statsfinansiärer ännu en gång,
som jag gjort förut.

Jag har en särskild anledning att göra dessa erinringar nu, då finansministern
den här gången fortsätter på samma konfiskeringsväg, som han började
för ett par år sedan, då han tog fyra femtedelar av den s. k. rusdrycksmedelsfonden,
som innehöll mera än 100 miljoner kronor. Det var ju en statens sparade
fond, som då fanns som tillgång för staten och som var mycket värdefull
att ha dels för det ändamål, som var avsett, dels i allmänhet som en tillgång
för staten. Den spolierade man 1933 till fyra femtedelar, så att det blev allenast
20 miljoner kvar. Nu föreslår finansministern, att man ytterligare skall
beröva den 8 miljoner kronor, så att det skall bli endast 12 miljoner kvar.
Meningen är väl, förmodar jag, att man till slut skall ta den helt och hållet.
För att kompensera denna åtgärd har man föreslagit en i och för sig mycket
förnuftig bestämmelse, nämligen en förändring i stadgarna för fondens användning.
Där står i 1 § enligt det nya förslaget: »Statsverkets fond av

msdrycksmedel är avsedd att, på sätt nedan sägs, bereda medel till åtgärder,
ägnade att främja nykterheten genom understödjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet och genom undervisnings- och upplysningsverksamhet.» Ja,
detta är mycket bra. Förut har det varit så, att denna fond har varit avsedd
att användas inte bara till dessa saker utan också till två andra viktiga ändamål,
nämligen uppdagande av olovlig tillverkning eller införsel av spritdr5rcker
m. m. och i detta mångtydiga »m. m.» har man inlagt bl. a. alkoholistanstalternas
driftkostnader. Dessa uppgifter ha krävt så mycket penningar, att
anslagen för innevarande budgetår äro upptagna till 665,000 kronor. Då kan
man förstå, att det inte blir mycket över till själva det positiva nykterhetsarbetet.
Det är sålunda en stor fördel, om man får den ändring i stadgan till
stånd, som finansministern här föreslår. Finansministern räknar emellertid
med att fonden efter en sådan ändring ej behöver vara så stor som 20 miljoner
utan att nian kan minska den till 12, och den skulle då räcka till för de i den
nya stadgan angivna ändamålen. Nej, det gör den säkert icke. Den gör det
visserligen för nästa år, men det är väl meningen, när man ändrar stadgan,
att den skall gälla för framtiden. Här har ju nyss en stor kommitté avlämnat
ett vidlyftigt utlåtande — det var ingalunda dikterat av förbudsvännerna,
utan den stora kommittén var praktiskt taget enhällig i denna punkt — som
går ut på att i mycket väsentlig grad omlägga nykterhetsnämndernas verksamhet,
så att den kommer att få en vida större social innebörd än hittills.
Denna omläggning kommer att kosta så mycket, att redan när den skall sättas
i verket torde man till en början ha omkring 250,000 kronors utgifter att
räkna med. mot de nuvarande 90,000. Saken kommer väl före nästa år, antager
jag. Örn man nu bestämmer, att fonden i dess tilltänkta, starkt beskurna
skick skall användas även till nykterhetsnämndsverksamheten, som redan den
kommer att kräva flera hundra tusen kronor, uppstå uppenbarligen samma svårigheter
som förut, nämligen att det icke blir mycket över för den undervis -

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

nings- och upplysningsverksamhet, som ju enligt riksdagsmajoritetens mening
bör vara huvudsaken i nykterhetsarbetet.

Nej, skall även nykterhetsnämndernas vittomfattande verksamhet inryckas
bland de uppgifter, till vilka fondens avkastning skall användas, då går det
ej an att spoliera den på hela 8 miljoner.

Men då sagar man: Var skola vi taga dessa 8 miljoner, som behöva avsättas
för förlusterna på Kreditkassan av 1922? Vi lia ingenstans att ta dem.
Jo, det var utvägar därtill, som jag anvisade nyss. Det går an att företaga
en även av andra skäl önskvärd höjning av spirituc^askatten, och vi lia för
resten också möjlighet att öka maltskatten. De små höjningarna av den, som
i Sverige försökts ha varit mycket lindriga, mycket, mycket lindrigare än t. ex.
i England, där maltskatten fyrdubblats på några få år. Den har visserligen
där nyligen satts ned något, men den är i alla fall mångdubblad i jämförelse
med utgångsläget. Här i Sverige inbringade den skatten 1932—1933 c:a 20
miljoner, 1933—34 23 miljoner, och nu beräknas den till 26 å 27 miljoner innevarande
år. Den har visat en stadig ökning, och det är på samma sätt, blott
i ännu högre grad, med spritskatten. Dessa skatter kunna ju icke jämföras
med de oerhört höga skatter, man infört i vårt grannland Danmark och i England.
Men någon lindrigare höjning ytterligare här i Sverige skulle räcka
gott till att ge dessa 8 miljoner, och de räcka nog ett stycke till också, om det
skulle erfordras. Jag föreslår därför, att man avslår det föreslagna borttagandet
av 8 miljoner av rusdrycksmedelsfonden, men däremot accepterar finansministerns
av angivna skäl välbetänkta ändring i avseende å paragrafen
för användningen. Det blir då ungefär lagom medel i fonden att ge en avkastning
att använda till de uppgifter, han i detta ändringsförslag angiver.

Jag skall ej längre uppehålla mig vid denna sak. Det var också mycket annat,
som finansministern i sitt anförande var inne på. Han talade bl. a. om de
påtänkta nya monopolen. Vi veta, vilken oppositionsstorm som för närvarande
blåst upp mot dessa förslag. Nu kan man ju säga, att vi varit med örn monopol
förut — spritmonopolet och tobaksmonopolet. Det är riktigt, men de
monopol, som nu föreslås, äro i allmänhet av en helt annan typ än de förutvarande.
De förutvarande gällde vissa varor, som i och för sig äro obehövliga
eller t. o. m. skadliga, och där det ingalunda är av någon vikt att de bli så billiga,
utan där det tvärtom ligger i statens intresse att få ett bekvämt skatteinstrument
för att taga ut skatter, som staten ansett behövliga och kanska även
ur folkuppfostringssynpunkt nyttiga. Men de nya monopol, som nu planeras,
göra uppriktigt sagt intryck av att vara inkörsport till den allmänna socialisering,
som regeringspartiet ytterst åsyftar. Där är man på god väg över den
skiljelinje, som skiljer den s. k. borgerliga vänstern från socialdemokratien,
och man får därför inte undra på om vi opponnera oss. Man har motiverat dessa
monopol med att varorna skulle bli billigare. Men, tillåt mig fråga, har
man någonsin gjort den erfarenheten, att införande av monopol gjort varorna
billigare? Man blir ju då fullkomligt beroende av staten. Det finns ingen
konkurrens. Staten kan utnyttja monopolet så långt den vill. Behöver staten
pengar, tar man ut dem genom höjning av priset på monopolvarorna. Det är
ett praktiskt sätt, när det gäller varor som böra göras svåråtkomliga. Men
skall man nu få sådana monopol på nödvändighetsvaror, så blir det nog ett
bekvämt sätt att skaffa penningar, men vem betalar dessa penningar? Den
stora allmänheten. Här har man i dag med en viss stolthet påvisat, att man
icke velat höja skatterna, och samtidigt planerar man den i verkligt stor stil
gående höjning av skatterna, som ligger i en beskattning av hela folket genom
det ena monopolet på nödvändighetsvaror efter det andra. Det blir en folkbeskattning,
måhända större och mera omfattande än någon föregående. Man

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

får sannerligen icke undra på att vi opponera oss emot ett sådant allt annat
än demokratiskt system.

Men nu kan det vara på tiden att lämna finansministern. Jag skall nu
gå över till ecklesiastikdepartementet. Då får jag säga, att medan det förra
året var åtskilligt att anmärka på departementschefens åtgöranden i avseende
på åttonde huvudtiteln har man däremot nu anledning att i det stora hela vara
relativt belåten med honom. Detta beror väl delvis på att tiderna äro något
gynnsammare nu och att ecklesiastikministern därför ansett sig kunna föreslå
något större belopp till vissa viktiga ändamål, anslag som han förra året icke
blott bibehöll vid depressionstidens status utan t. o. m. drog in ännu mer
på ett sätt, som riksdagen även i dåvarande tryckta ekonomiska läge fann
orimligt och korrigerade. Denna gång har ecklesiastikministern icke blott accepterat
riksdagens mening från i fjol utan t. o. m. i flera fall visat längre gående
välvilja, för vilken man bör uttrycka sin erkänsla. Detta innebär visserligen
icke att man ej på en och annan punkt kan finna giltig anledning till
kritik. Jag vill särskilt peka på en viss njugghet beträffande sjömansvården,
men jag skall nu icke uppehålla mig vid några särskilda detaljer i detta avseende.

Det är angenämare att kunna ge erkännaden för vissa värdefulla initiativ.
Vi veta, att en ganska ingripande omläggning av läroverksväsendet genomfördes
år 1927. Man förklarade då, att detta skulle bland annat medföra
avskaffande av extraläraresystemet, som ju redan då tagit stor omfattning,
men det blev tvärtom. Resultatet blev i själva verket, att vi aldrig haft en
sådan uppsjö på extralärare som efter 1927. Så hög som extralärarsiffran är
nu _ har den aldrig varit förr. Och medelåldern för befordran till ordinarie
adjunkter överstiger nu 40 år. Det är glädjande, att ecklesiastikministern nu
efter en utredning av denna fråga föreslagit en avveckling i ganska stor utsträckning
av extralärareprovisoriet och därigenom tagit konsekvenserna av
1927 års beslut. Den riksdagsmajoritet som genomdrev detta beslut hade icke
beräknat, att dess konsekvenser skulle bli så kostsamma, ehuru vi redan då
påpekade faran, vi som inte tyckte, att beslutet i alla avseenden var så välbetänkt.
Att det blev så stort behov av nya extraordinarie lärarkrafter berodde
ju i huvudsak på tillströmningen av den ofantliga massan av flickor,
som numera trängas i samma läroverk som gossarna. Vi ville naturligtvis, att
flickorna skulle få lika god och gedigen undervisning som gossarna, vi också,
men vi tyckte det skulle ha varit bättre och klokare att i huvudsak bibehålla
de förutvarande flickskolorna och ge dem större understöd än att pressa in
flickorna i de allmänna läroverken med dessas för pojkarnas utbildning, anpassade
struktur och traditioner. Men det är en sak, som man nu icke kan
göra någonting åt, åtminstone icke omedelbart; man får se på verkningarna
av det nya systemet och så småningom justera vad som kan visa sig olämpligt.
Själva huvudprincipen kan nu icke ändras. Emellertid, det är detta stora tilllopp
av flickor i läroverken som blivit huvudorsaken till det ofantligt stora
behovet av nya lärare, vilka av brist på tillgängliga medel måst tillsättas som
extra. Nu har ju, som sagt, ecklesiastikministern framlagt förslag om ett
stort antal nya ordinarie lärostolar och det är ju ingenting annat än gott att
säga därom, därest nu riksdagen, som jag hoppas, vill taga den ekonomiska
konsekvensen. Kostnaden blir icke så avskräckande, som man kanske tror,
enär extralärarne i viss utsträckning hittills ju fått en viss kompensation för
sin långa väntan på befordran, en höjning av sitt arvode, vilken höjning nu
i sammanhang med inskränkningen av extralärarnas antal skulle bortfalla, då
utsikterna till snabbare befordran till ordinarie plats ökas. Jag tror därför
knappast, att riksdagen behöver tveka att gå in på detta förslag.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

En annan åtgärd, som givetvis måste tilltala mig och som överhuvud taget
mottagits med erkännande, är den förbättrade ställning, som förberedes för
den klassiska bildningen genom införande av fyra s. k. klassiska linjer, där
man får studera de antika språken grundligare än man här i Sverige fått göra
under de senaste tiderna. Därigenom fylles en länge kännbar lucka i den högre
bildningen i vårt land.

Överhuvud taget vill jag således, som sagt, konstatera, att de kraftiga admonitioner,
som både riksdagen i sin helhet och enskilda representanter ägnade
ecklesiastikministern förra året, tydligen ha haft verkan, på samma gång
som han haft turen att kunna röra sig med något större resurser; det bör erkännas,
att ecklesiastikhuvudtiteln i årets upplaga, liksom den är mycket
mera kvantitativt omfattande än fjolårets, också är betydligt bättre än då,
kvalitativt sett.

Med dess ord, som således vad denna huvudtitel angår närmast utgöra en
komplimang till regeringen, skulle jag kunna sluta detta anförande, men jag
mäste dock tillägga en anmärkning av större räckvidd. Det finns en punkt
på åttonde huvudtiteln, där en förbättring är i hög grad påkallad. Vi veta,
att för några år sedan från frisinnat håll genomdrevs ett bidrag till kommunerna
på ej mindre än över 8 miljoner kronor till utjämning av folkskoleväsendets
omkostnader. Detta bidrag har på initiativ av den sittande regeringen
högst väsentligt minskats; endast något över fem och en halv miljon föreslogs
och beviljades förra året, och i år föreslås samma starkt reducerade belopp
oförändrat. När det nu snart •— av alla tecken att döma — skall bli en
fullständig omläggning av folkskoleväsendets finansiering, som skall gå ut
på att staten övertager en väsentligt större del av den, verkar det ganska
otidsenligt att inför en sådan omläggning år efter år minska det efter nuvarande
grunder utgående provisoriska bidiaget. Det är säkerligen en allmän
önskan i kommunerna i landet, att man måtte åter få denna post ungefär i
dess förutvarande storlek. Nu torde man väl invända, att detta kostar ju mellan
två och tre miljoner, och var skall man taga dem? .Tåg har förut i detta
anförande anvisat utvägar i detta avseende. De källor, jag anvisat, ha hittills
icke visat någon benägenhet att sina och det har sin nytta i alla avseenden att
använda dem. Jag rekommenderar statsutskottet att taga i övervägande, örn
man icke kan tillmötesgå önskningarna inom de hårt beträngda kommunerna
på ett något effektivare sätt. Att detta icke påtänkts av regeringen är den väsentligaste
anmärkning, jag har att framställa mot åttonde huvudtiteln, som
den nu föreligger. För övrigt vill jag upprepa min erkänsla i huvudsak till
ecklesiastikministern för vad han presterat i år.

Herr Hamrin: Det ligger i ett avseende en obestridlig fördel i att ha en

socialdemokratisk ministär — den reflexionen har jag gjort under dagens lopp
— ty remissdebatterna äga då rum i det goda gemytets tecken, och lugnet
bevaras på ett helt annat sätt, än då vi ha en borgerlig ministär. Jag vill
visst inte bestrida att förtiänsten härav i dag i mycket stor utsträckning ligger
på deras sida, som ifrån regén''ngsbänken ha yttrat sig. men jag gör dock
gällande, att man, när rollerna äro ombytta, i varje fall inte kan påräkna
samma lugn och sans över remissdebatterna som under nuvarande förhållanden.
Dock föreställer jag mig att detta nu kommer att tagas till intäkt för
ett lovprisande av regeringen i regeringspressen, och det iir inte något att säga
därom heller. Oppositionen kommer naturligtvis att i den pressen betraktas
såsom fullkomligt lamslagen, under det att regeringen och dess parti har vunnit
en lysande seger.

Ja, herr talman, det där påminner mig bara örn vad jag läste en gång örn att

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

det i det gamla Aten fanns en hel del människor, vilkas enda uppgift var att
prisa idrottsmännen och dem, som gingo i spetsen under tävlingarna där. På
samma sätt finns det också i vårt land en grupp människor, som fattat sin
uppgift så, att de skola prisa allt vad som kommer ifrån en regering och kritisera
den opposition, som uppträder.

Statsministern har nu i dag före middagen på ett rent mästerligt sätt försökt
övertyga kammaren örn sin villighet till samarbete. Det är just denna
fråga jag skulle vilja upptaga till litet mera ingående behandling och belysning.
Samarbete kan ju inte åstadkommas utan att det blir en anpassning
och eftergifter ifrån båda hållen, när det finns tvenne parter, som äro av olika
mening om en sak. Men hur förhåller det sig i själva verket på den punkten?
Har man ifrån regeringens sida gjort några som helst eftergifter beträffande
oppositionens krav? Jag vågar göra gällande, att ingen kail påstå, att några
sådana eftergifter gjorts, och hava de gjorts — jag återkommer till den saken
— innebär det, att man inte talar rent språk och säger vart man syftar. Jag
vågar karakterisera denna vilja till samarbete från regeringens sida genom
att åberopa det gamla ordstävet: »Giv mig det jag skall lia och väl det, och

så giv grannen det han skall ha och knappt det, så är jag belåten.» Nej, som
jag sade, kan jag inte finna att regeringen på en enda punkt sökt göra gällande,
att den frångått sina egna synpunkter i samarbetets tecken uch det är
också på den punkten som det skär sig. Detta gör det framför allt då det
gäller frågan om arbetsfreden och de krav, som riksdagen därvidlag framställt.
Vad hade varit naturligare än att regeringen just i samarbetets tecken
sagt, att den visserligen inte är glad åt en sådan framställning men att
den tror på möjligheten och — för att gå ett stycke längre — på riktigheten
av att en sådan lagstiftning kommer till stånd. Men icke ens så långt går
man, att man gör det medgivandet, att man i samarbetets tecken säger: »Vi

skola sätta i gång denna utredning, vi skola ställa oss till efterrättelse riksdagens
krav, just för att visa vår vilja till samarbete.»

Jag kan inte tänka mig att hans excellens herr statsministern menar, då
han talar om samarbete, att några eftergifter gjorts på andra punkter. Det
kan väl aldrig vara fråga om jordbrukshjälpen? Jag föreställer mig, att den
kommit till stånd alldeles oavsett örn man ifrån socialdemokratisk sida fått
något som vedergällning för andra intressen eller ej; jag föreställer mig, att
jordbrukshjälpen skulle ha framlagts ändå örn icke i samma utsträckning så
i varje fall så, att man hade beaktat jordbrukarnas svåra och tryckta läge.
Jag skall inte, herr talman, draga fram socialdemokratiens ställning till jordbrukshjälpen
år 1932. Jag tager ad notam herr statsministerns ofta upprepade
förklaring, att den utdragna krisen och det försvårade läget flir jordbrukarna
gjorde, att man ändrade mening och satte in en kraftig aktion för att
stödja och rycka upp jordbruket. Men jag fortsätter då och säger, att icke
kan det vara någon eftergift på den punkten ifrån regeringens sida, som
åsyftas, då regeringen talar om samarbete, utan allt som regeringen framlägger,
föreställer jag mig att regeringen gör gällande har framlagts därför att
regeringen ansett förslagen i och för sig vara nödvändiga, behövliga och gagneliga
för land och folk. Och vad går herr statsministerns anförande ut på
annat än det, att bara de, som tillhöra oppositionen, äro snälla, skall man samarbeta.

Nu vill jag erinra herrarna på regeringsbänken och socialdemokratiska partiet
om att vi ifrån det läger, som jag här representerar, alltid ha varit redo
till samarbete — jag höll på att säga framför allt med socialdemokraterna.
Jag samarbetade som ung man, första årep jag var röstberättigad, intimt med
socialdemokraterna i min hemstad både i kommunalpolitik och i rikspolitik

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

för vissa gemensamma mål: för genomförande av rösträttsreform, demokrati,
en rättvisare och rättfärdigare fördelning av skattebördorna och på en mängd
olika områden. Vi hade gemensamma mål, gemensamma intressen, vi voro
besjälade av samma strävan efter rättfärdighet emot de stora folkgrupperna
i landet, och detta förenade oss. Men nu göres det gällande, att man befinner
sig på högerf^geln eller att man ändrat ståndpunkt, därför att man inte i
andra frågor vill samarbeta under de förutsättningar och betingelser, som
statsministern här synes utgå ifrån.

o Jag tillåter mig säga ännu ett ord om jordbrukshjälpen. Skulle det vara
så -— vilket jag inte alls vill påstå — att den hjälpen skulle vara en nödtvungen
åtgärd ifrån regeringens sida, vill jag bara fråga: hur skulle det då
gå för landets jordbrukare, om den dagen inträffade, då socialdemokraterna
här i riksdagen äro bestämmande, utan något sådant samarbete, som man
här talar om?

Herr finansministern har också talat om samarbete i vissa ekonomiska
hänseenden i övrigt, d. v. s. han har erinrat örn de monopol som vi ha, och
han undrade, varför inte vi, då vi redan varit med örn dessa monopol, skulle
kunna samarbeta jämväl i fortsättningen för utvidgande av monopolsträvandena?
Jag tillåter mig då att inom parentes säga, att när herr finansministern
sätter likhetstecken mellan tobaksmonopolet och de monopol, som nu
äro uppe, är detta fullkomligt missvisande, ty tobaksmonopolet var en ren
skattehistoria. Det var då icke fråga om annat än att lägga utgifter på konsumenterna
— det var ju förutsättningen och det har man gjort i betydligt
högre grad än vad man ursprungligen avsåg — men här är det fråga om åtgärder,
som skola, menar man, icke drabba konsumenterna utan som innebära
att man skall taga ifrån massor av folk de utkomstmöjligheter som de nu
fia för att tillföra staten inkomster.

Hans excellens herr statsministern talade också örn program och valmanifest
och tog detta som utgångspunkt för att vädja till oss örn samarbete. Han
läste upp en passus även ur det sista valmanifestet från folkpartiets sida.
Jag skriver naturligtvis under vad som där står, och jag skulle vilja tillägga,
att jag är mycket tacksam var gång som några politiska motståndare
— om man nu tar detta ord i sin vanliga bemärkelse och inte skärper uttrycket
— läsa upp något ur vårt program; det har naturligtvis den allra största
betydelse, då hans excellens herr statsministern citerar något därur. Men
då kanske statsministern tillåter mig att också citera program och utfästelser.
Jag har särskild anledning att göra det efter det anförande, som har
hållits av honom i dag. Jag har här i min hand ett program, som herrarna
väl känna till, förmodar jag. Här kommer jag tillbaka till vad jag förut sade,
att åtskilligt av det som förekommer i de direktiv, som statsministern dikterat
till statsrådsprotokollet och som avse den påbörjade utredningen, återfinnes
i detta program, och det klandrar jag icke. Jag skall senare behandla
detta ifrån den utgångspunkten. Det socialdemokratiska partiet syftar till
bland annat att i samhällets ägo överföra »naturrikedomar, industriföretag,
kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder» och kräver »samhällelig
kontroll över företag, som kvarstå i enskild ägo». Här ha vi en
punkt, som står i tydlig och klar förbindelse med det utredningskrav, som
satts i gång. Och för att taga ännu ett programkrav, heter det vidare: »Större
jordbruksegendomer överföras i samhällets ägo.» Det där är ju de s. k.
grundsatserna för det socialdemokratiska partiet, och jag har inte hört talas
örn att de blivit upphävda. Skulle så emellertid ha skett eller skulle socialdemokratien
lia ändrat sin inställning till hela samhällskonstruktionen och
ändrat kurs så att säga med avseende på framtiden och dess utveckling, ja,

Nr 8.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

då skulle jag vilja rikta en vördsam vädjan till statsministern att ge oss en
sådan deklaration, ty då skulle många av de farhågor, som jag och mina meningsfränder
hysa, vila på losan sand. Vi skulle då komma varandra närmare
och skulle mera ingående kunna diskutera även de ekonomiska problemen.

Jag skall nu inte tala om andra programpunkter, som ligga mer i periferien:
konfessionslös religionsundervisning, statskyrkans avskaffande, republikens
införande och allt detta. Det är inga aktuella saker och ännu har man
inte sett några som helst ansatser från regeringens sida att förverkliga dem
— åtminstone inte från ecklesiastikministern, som nog är den siste att vidtaga
några åtgärder för att realisera dessa socialdemokratiska grundsatser.

Men när det gäller det ekonomiska området måste jag göra gällande, att regeringen
slagit in på de vägar vi här talat om för att realisera sina programpunkter.
Jag stryker ännu en gång under, herr talman, att detta är ingen
anmärkning från min sida. Det är fullkomligt riktigt att den gör så. Men
vi skola vara öppna och ärliga mot varandra, det framför allt skapar förutsättningar
för ett gott samarbete. För tre eller fyra år sedan — jag vill
minnas att det var från regeringsbänken i andra kammaren — erbjöd jag
mig att diskutera socialismens införande och vad den egentligen syftar till.
Jag tror det var den nuvarande finansministern som replikerade och förklarade,
att man inte begärde att vi då skulle resonera om socialismens införande
och det socialistiska samhällsskicket utan att vi kunde hålla oss
inom trängre gränser. Men det har fallit mycken snö sedan dess, och nu stå
vi vid den punkt, där vi inbjudas att beträda en väg, som är örn icke kungsvägen
så dock en ganska rak väg fram emot ett mål, som vi icke vilja komma
till och som vi därför måste opponera oss emot att man slår in på.

Det är naturligtvis så att man blir misstänksam i många avseenden när
man ser en utveckling, som pekar hän mot ett mål, till vilket man icke vill
komma. Jag vågar, herr talman, göra ett mycket djärvt tankeexperiment
och säga, att örn vi här i landet i stället för den socialdemokratiska regeringen
hade en nationalsocialistisk regering, som befunne sig i samma predikament
och alltså vore en minoritetsregering, så föreställer jag mig att statsministern
och jag och våra respektive meningsfränder och grupper i kamrarna
skulle ha mycket lätt för att samarbeta i syfte att hålla ett mycket, mycket
vaksamt öga på de personer, som innehade regeringsmakten. Jag föreställer
mig vidare att åtskilliga förslag skulle komma även från en sådan regering,
som vi skulle kunna vara med om att bifalla. Jag finner till min
ganska stora överraskning att finansministern i sin uppläggning åberopar
förhållandena i det nationalsocialistiska Tyskland och talar örn vissa saker,
som där gått utmärkt bra. De äro inte så oförståndiga, de heller, utan de slå
in på samma vägar som finansministern gör, och det ger han sitt erkännande.
Jag förmenar, för att återkomma till mitt tankeexperiment, att så skulle
vi i vissa fall handla. Men så snart en sådan regering ville försöka leda oss
in på vägar, som skulle förkväva vår personliga frihet och skada medborgarrätten
och den medborgerliga yttranderätten, då skulle vi tillsammans slå
alarm och vägra vårt stöd åt varje åtgärd, som pekade i en sådan riktning,
även örn det i och för sig från början skulle vara fråga örn ganska obetydliga
ansatser.

Det är detta som är utgångspunkterna för mig, när jag så starkt vänder
mig mot de ansatser, som här göras. Och jag upprepar ännu en gång, att är
det så, att man lämnat vad jag betraktar som fantasierna örn ett socialistiskt
system, så komma vi genast varandra mycket närmare och kunna resonera
på ett helt annat sätt än vi nu kunna göra. Det finns inte något område, där
förhållandena äro sådana, att de icke under vissa betingelser kunna rubbas.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Det ligger i varje fall i demokratiens väsende, och det ligger framför allt
inom ramen för ett framstegspartis politik att medverka till gagneliga reformer,
till framsteg på det andliga, kulturella och ekonomiska området.

Statsministern talade för någon tid sedan, jag tror det var dagarna efter
valet, om solidaritet, och han gjorde gällande att samhället måste vila på solidaritetens
grund. Ja visst, det är riktigt. Men, ers excellens, det beror
också på hur man skapar den solidariteten. Jag vågar ta några drastiska
exempel: det var i solidaritetens namn som Stefanus stenades, Huss brändes
och tyskarna föras till koncentrationsläger. Nu vet jag mycket väl, att i den
svenska socialdemokratiens väsen- icke finns några tankar eller planer, som
peka i en sådan riktning. Men det behövs inte bara fysiskt våld för att skapa
en sådan solidaritet, utan det kan också finnas andra åtgärder, som man tror
sig böra använda för att skapa solidaritet. Vi reagera mot varje sådan åtgärd,
som tar sig uttryck i att skapa solidaritet med tvång och våld.

En annan talare — och därmed slutar jag, herr talman — har också berört
frågan om samarbete de borgerliga emellan. Jag vill säga, att för mig är
sådant samarbete icke det primära. Ha vi samma synpunkter när det gäller
de stora ekonomiska problemen i framtiden, då blir det samarbete utan några
som helst deklarationer och proklamationer. Och i ett sådant samarbete vill
jag inrymma hela det svenska folket, även det socialdemokratiska partiet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall inte
ta upp någon diskussion om hur herr Hamrin, jag och andra skulle göra under
en regim, där de svenska nationalsocialisterna sutte vid makten. Jag misstänker,
att vi inte skulle ha möjlighet att göra någonting alls i den situationen.
Men däremot kunna vi diskutera, hur det bör gå till under en demokratisk
ordning, där ännu friheten finns kvar och där människor kunna få säga
sin mening och handla efter sin övertygelse.

Jag undrar, örn inte herr Hamrin i någon mån har missuppfattat frågan om
samarbete. Han talade om eftergifter på sådant sätt, som örn samarbete vore
bytesaffär. Man skulle gå till varandra och säga: får jag det, så får du det.
Och detta exemplifierades ytterligare med den gamla historien, att »bara jag
får mitt och litet till och grannen sitt och knappt det, så är det bra». Jag
har aldrig uppfattat samarbetet på detta sätt. Jag har nämligen trott, att
vi hade vissa gemensamma intressen av att skapa goda förhållanden i landet,
och att dessa gemensamma intressen framför allt skulle leda oss till insatser
för att förbättra ställningen för dem. som ha det svårast. Örn någon säger till
mig, att här är en som visserligen har det svårt och som behöver hjälp, men
om du avstår från att hjälpa honom så skall du få en kompensation på annat
håll, måste jag naturligtvis förklara, att jag måste försöka hjälpa honom, helt
enkelt därför att det är rättfärdigt att hjälpa honom. Jag kan inte för någon
betalning låta bli att göra det som jag anser vara riktigt.

Örn man håller sig till det samarbete, som har förts, så vet jag ju visserligen
att man från vissa håll, även från herr Hamrins sida, har betecknat samarbetet
mellan socialdemokrater och bondeförbundare och större delen av folkpartiet
som en kohandel, och man har på många håll till och med sagt, att det
var en omoralisk bytesaffär. För min del har jag alltid opponerat mot den
karakteristiken. Örn vi ha ändrat ståndpunkt i jordbruksfrågorna, sammanhänger
det helt enkelt med utvecklingens krav. Herr Hamrin har i så måtto
rätt, att vår uppfattning örn vad som var för jordbruket nödvändigt icke
skulle ha influerats av det förhållandet, att vi hade eller icke hade ett visst
samarbete. Men det fanns en princip i detta samarbete, den nämligen, att när
samhället skall ingripa hjälpande så skall samhället komma ihåg, att det har

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

samma ansvar och samma skyldigheter inför alla. Det är ganska begripligt,,
att ett socialdemokratiskt parti icke kan vara med örn en ensidig hjälp åt en
viss samhällsklass, örn denna hjälp betyder uppoffringar för andra behövande
samhällsklasser, som i sin tur lämnas ohjälpta. Det är en ganska rimlig konsekvens
av hela vårt betraktelsesätt, att vi, när vi förklara oss beredda att
samverka för att hjälpa bondeklassen i dess nöd, också kräva beaktande för
de andra samhällsgrupper, som befinna sig i ett lika svårt eller kanske ännu
sämre läge. Vi kunna inte finna oss i en sådan ensidighet från samhällets
sida, att man tar ut och favoriserar en viss klass. Vi kunna inte ens medverka
till åtgärder, som i och för sig äro befogade, örn dessa åtgärder betyda, att
man försvårar läget för en grupp, som redan har det tillräckligt svårt.

Vad som möjliggjorde uppgörelsen, var att man förstod detta både på bondeförbundshåll
och arbetarhåll, att det var självklart för bönderna, att i det
ögonblick man anlitade samhället för en omfattande hjälp åt bondebefolkningen,
måste man också se till, att de stora lager, som härjades av arbetslösheten,
blevo vederbörligen tillgodosedda. Det var inte ett byte av fördel
mot fördel, det var inte att låta en eftergift svara mot en eftergift, utan det
var helt enkelt en gemensam ansträngning att under en mycket svår och prövande
tid mobilisera samhällets resurser för att så långt som möjligt var hjälpa
alla efter en rättvis måttstock.

Detta är ett samarbete av helt annat slag än en bytesaffär, där man gör
något för att få en fördel eller avstår från något, för att andra skall avstå
från något annat. Nu medger jag, att den synpunkten fullkomligt riktigt kan
komma in utan att däri finns någonting från moralisk synpunkt att invända.
Det kan nämligen förhålla sig så, att det finns möjligheter att samarbeta i
de frågor, som i ett visst läge betyda det mesta för folket, men att detta
samarbete kan äventyras genom att i förgrunden skjuta frågor av mindre
betydelse för folket. Jag tycker, att det är en ganska rimlig ordning för den,
som har att representera folkets intressen, att han överväger vad som är det
väsentliga och det mindre väsentliga och att han undanskjuter sådant som
splittrar, just därför att sammanhållning och samarbete i det läget är det bästa
sättet att fylla representationens förpliktelser mot folket.

Det är ett sådant samarbete, som jag åsyftar. Då kommer man in på frågan:
kan en borgerlig samarbeta med en socialdemokrat utan att socialdemokraten
först avsvärjer sig sin tro och sin lära? Frågan har ju fått ett praktiskt
svar för herr Hamrins del i det meddelande han gav örn sina insatser i
den gemensamma kampen för allmän rösträtt, rättvisare beskattning etc. Då
samarbetade herr Hamrin med precis samma socialistiska parti, som företrädes
här i dag bland annat av mig, ett parti, som på den tiden t. o. m. kanske
var aggressivare i sina krav än vad det nuvarande partiet är. Herr Hamrin
borde redan då ha vetat, att om han förhjälpte de socialistiska arbetarna
till rösträtt, så löpte han därmed risken, att folk med socialistisk övertygelse
skulle få ett helt annat inflytande i samhället än de förut hade. Han drevs
emellertid av sitt rättfärdighetskrav och fäste då inte avgörande vikt vid, att
dessa socialister i fråga om den ekonomiska organisationen ville någonting
annat än han själv. Han var demokrat, han ville ge alla rättmätigt inflytande,
och han förlitade sig uppenbarligen på att den borgerliga åskådningen i
konkurrens med den socialistiska skulle vara så stark, att inga verkliga risker
skulle uppkomma. Tiden gick, socialdemokratien växte i inflytande, blev den
starkaste fraktionen i andra kammaren, och de frisinnade, eller, som det då
hette, liberalerna, hade ingenting att invända mot en samregering med samma
socialistiska parti. De togo oss med och gjorde oss »regeringsfähiga», de
gjorde oss ännu mera förföriska inför det folk, som skulle räddas från socia -

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

lismeri! Och detta fortsatte de med på det viset, att de gärna togo vårt stöd,
då de behövde det, och de underhandlade så sent som år 1929 med oss örn att
bilda regering, en samregering av liberalerna och samma socialistiska parti,
som nu plötsligt blivit en sådan förskräckelse för herr Hamrin.

Var stå vi i dag och vad gäller samarbetet? Herr Hamrin förklarade, att
när han läser mitt uttalande till statsrådsprotokollet rörande utredningen örn
samhällsfreden, så finner han där alla de farliga ansatser, som mera uttryckligt
komma fram i det^socialistiska programmet. Jag vill inte försöka att på
något sätt bemantla våra strävanden. Jag har aldrig gjort det. Vi äro socialister.
Men jag måste ju ändå, när jag hör herr Hamrins uttolkning som
socialist reagera mot uppfattningen att denna utredning skulle vara socialism.

Vad är det vi begära? Vi gå riksdagens önskan till mötes att utreda de
speciella arbetsfredsfrågorna. Det förhåller sig inte så, att dessa äro undanskjutna
från utredningen, de finnas där uttryckligen allesammans och till och
med i viss mån i längre gående form än riksdagens skrivelse har angivit. Vi
ha sammanställt dem med vissa andra frågor utifrån synpunkten, att när samhället
begränsar rätten för en organisation att agera, skall samhället också
se till, att de folkgruppers intressen, vilkas skyddande man på det sättet beskär,
icke bli prisgivna åt andra kanske övermäktiga intressen. Vad ha vi
då tagit upp? Vi lia tagit upp frågan örn samhällelig medverkan vid bestämmandet
av vissa löner — det har redan sedan många år pågått en utredning
örn minimilöner inom hemmaindustrien. Vi ha tagit upp frågan om industriell
demokrati, frågan om tryggare anställningsförhållanden för arbetare och andra
anställda, frågan örn de sociala vådorna av rationaliseringen, där hela samhällen
plötsligt finna sig utlämnade utan möjlighet att försörja sitt folk, frågan
om kontroll över bankerna och även frågan, örn man icke bör vid igångsättande
av nya företag och utvidgning av andra skänka beaktande åt de sociala
synpunkterna, så att man inte plötsligt drar samman massor av arbetare till
en plats och på grund av felkalkyler lika plötsligt ställer arbetarna och det
samhälle,^ till vilket man dragit dem, i de allra största svårigheter.

Jag frågar verkligen: är detta någonting avskräckande för en borgerlig politik^
som dessutom kallar sig framstegsvänlig? Vore jag borgerlig och skulle
ge någon anvisning om kampen mot socialismen, skulle jag naturligtvis vara
alldeles särskilt intresserad av att samhället gjorde sin skyldighet på sådana
områden, där det är ett uppenbart kränkande av samhällsintresset, att de enskilda
få gå fram så, att de gång efter annan lasta över bördor på samhället
och försätta stora massor av enskilda i svårigheter.

Det är ungefärligen dessa problem, som vi tagit upp vid sidan av det samhällsproblem,
som i allmänhet kallas arbetsfredsproblemet. Genom denna utredning
tro vi oss icke komma fram till en socialistisk ordning. Överhuvud
taget tro vi inte. att man kan »utreda» sig fram till en socialistisk ordning.
Vi tro, att samhället under sin utveckling kommer att antaga andra former
än det nu har, liksom dagens samhälle ser mycket annorlunda ut än tidigare
samhällen. Och förhåller det sig inte i själva verket så, att mitt under det
att de borgerliga anklaga oss för dogmatism äro de själva så fångna i dogmer
örn det nuvarandes förträfflighet, att de inte orka tänka tanken, att det
kan vara nödvändigt att för samhällsintressets fortsatta tryggande och för
folkets försörjning och existens anlita andra former för ägande och produktion
än dem som för närvarande anlitas? Detta blir ju så mycket märkvärdigare,
niir man själv varit med örn en hel del inom samhället, som just innebär
ett ökat samhällsinflytande. När herr Hamrin är särskilt överraskad över
kontrollen över företag och kontrollen över banker men samtidigt är tacksam
för att jag har läst upp folkpartiets program, så måste det ju bero på an -

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

tingen att herr Hamrin inte riktigt har tänkt igenom sitt eget partis program
eller på att jag inte har förmåga att fatta vad som är skrivet. Ty i detta program,
utfärdat år 1934, säger man ju uttryckligen, att man anser det nödvändigt
med en kontroll över bankerna och även över den industriella företagsamheten.
En annan sak är att avväga, hur stark den kontrollen behöver
vara eller hur ringa den behöver vara. Men det är ju ett likadant avvägande
som bör ske i fråga om kontrollen över fackföreningarna. Hur kan man på
ett område vara så absolut säker på vad som är det riktiga, under det att man
på ett annat område knappast vågar tala örn saken?

Nu förhåller det sig på det sättet, och jag återkommer därmed till samarbetet,
att vad vi lia att taga hänsyn till är inte bara vad herr Hamrin och jag
under samtal på den ena eller andra orten kunna överenskomma, eller vad det
socialdemokratiska förtroenderådet och bondeförbundets förtroenderåd eller
partierna sinsemellan kunna överenskomma. Det som är det grundläggande
är folkets och folkgruppernas ställning. Det är inte det viktigaste, örn bondeförbundet
och det socialdemokratiska partiet kunna komma överens eller örn
folkpartiet och det socialdemokratiska partiet kunna komma överens. Det
viktigaste är örn de olika samhällsgrupper, som dessa partier representera,
kunna förena sina krafter till gemensamma insatser. Det är att överdriva
partiernas betydelse, örn man talar örn eftergifter mellan partierna. Partierna
äro instrument för folkgrupper, för delar av folket, var och en med uppgift
att söka finna de bästa utvägarna.

Även när det gäller arbetsfreden har man skyldighet att söka den bästa utvägen.
Det är ett faktum, att man inom arbetarvärlden har en stark känsla
av att det drives en ensidig politik i arbetsfredsfrågorna mot fackföreningsrörelsen,
och detta skapar gång efter annan irritation. Jag vill erinra örn de
allvarliga striderna efter storstrejken, då det liberala partiet stod på det socialdemokratiska
partiets sida för att förhindra främjandet av ensidiga arbetsgivarintressen,
företrädda av högerregeringen, genom en lagstiftning på arbetsmarknaden.
Då voro striderna skarpa. Striderna lia sedan varit lika
skarpa. Ha vi verkligen något som helst intresse i en demokratisk ordning att
driva det därhän, att_ dessa frågor nödvändigtvis skola ställa stora folkgrupper
mot varandra? Är det inte en rimligare ordning, att man försöker finna
en gemensam plattform och från denna söker komma till de för folket bästa
resultaten?

Detta är min synpunkt på samarbetet. Jag känner mig icke här såsom någon
enskild, som kan gå till vare sig den ene eller den andre och ge erbjudanden
och föreslå eftergifter. Jag känner mig här såsom representant för stora
delar av svenska folket. Jag talar till andra representanter för detta svenska
folk, och jag säger till dessa representanter: låt oss förena våra krafter i det
som nu är nödvändigt och gott!

Herr Hamrin tycks inte ha så mycket att invända mot detta. Men när han
då märker, att man kanske kan komma någon vart på den punkten, så läser
han det socialdemokratiska programmet och blir förskräckt och tänker: men
de vilja ju också allt detta! Ja, men herr Hamrin har ju tillfälle att när
helst detta andra kommer på tal göra sin opposition. Vad jag talar om är vad
vi gemensamt kunna göra nu. Och det kan kanske komma en dag, om herr
Hamrin lever tillräckligt länge, då också hans intresse för samhället och hans
känsla för rättfärdigheten säger honom, att han inte längre kan vara med
örn att lämna vissa krafter ett sådant fritt spel, utan finner att samhällsintresset
bjuder att vi gripa in. Det är kanske onödigt att erinra örn Nreugeraffären.
men i ett land, där vi lia ett sådant exempel på huru otyglad och
okontrollerad enskild företagsamhet kan leda samhällen och hela landet i fara,

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

där tycker jag inte, att man skall vara alltför buskarädd, örn det finns någon
som säger, att samhällsintresset bjuder, att samhället också övar kontroll över
dessa krafter. Den omständigheten, att det är upptaget i ett liberalt partis
program, att kontroll skall kunna ske, måste väl betyda, att den kontrollen
kan anordnas med tillbörlig frihet för det enskilda initiativet, denna enligt mitt
förmenande ovärderliga kraft i allt samhällsarbete.

Herr talmannen anförde: Innan jag lämnar ordet till näste talare, ber

jag med anledning av att vi nu komma till användandet av de där korta genmälena
eller den s. k. replikrätten att få läsa upp andra momentet i § 12 i
ordningsstadgan för riksdagens första kammare på det att vi nu må inleda en
praxis, som kan bli beståndande i fråga örn denna rätt.

Sedan man i första momentet av denna paragraf har talat örn, hur ordet
skall begäras etc., säger andra momentet: »Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas,
må ledamot, som under överläggningen i en fråga redan yttrat sig, kunna
efter talmannens beprövande för kort genmäle, innefattande upplysning eller
rättelse, i anledning av en efterföljande talares anförande erhålla ordet under
högst två minuter omedelbart efter sådan talare.»

Herr Hamrin erhöll härefter ordet för kort genmäle och yttrade: Herr

talman! Hans excellens herr statsministern har här åberopat det samarbete,
som har ägt rum tidigare mellan socialdemokratien i landet och den meningsriktning,
jag företräder.

Jag vill bara påpeka, att när det gäller rättfärdighetskrav, då dagtingar
man inte alls med sina egna fördelar, alldeles oavsett hur det går eller vad
konsekvensen blir av ens ståndpunktstagande. Det var med fullt medvetande
örn att vi beträffande den politiska makten skulle skjutas tillbaka, som vi
dock kämpade för en utvidgad medborgarrätt och övriga reformer i samband
därmed, och jag är glad över att den kampen åtminstone var avslutad i vårt
land, när de stora krisåren bråtö in.

Skiljegränsen mellan den borgerliga vänstern och socialdemokratien lia vi
alltid angivit och sagt, att vi överskrida inte densamma. Jag menar att vi stå
på var sin sida örn denna skiljegräns trots allt vad hans excellens statsministern
här vill göra gällande. Socialismen representerar såsom den själv deklarerar
en annan ekonomisk princip än andra partier. Är det inte så? Jag
tror inte på bärigheten av dessa principer, och därför vill jag försöka förhindra
genomförandet av desamma.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag begärde ordet endast för rättande
av ett par missförstånd, som ha kommit till uttryck i några från statsrådsbänken
hållna anföranden.

Hans excellens yttrade nyss, att jag skulle hava sagt i mitt första anförande,
att jag inte hade kunnat hitta frågan örn arbetsfreden i statsministerns uttalande
till statsrådsprotokollet i den stora utredning, som sattes i gång den 31
december 1934. Vad jag yttrade, det var, att jag hade synnerligen svårt att i
den nya nämndens uppgifter finna riksdagens direktiv örn de utredningar, som
riksdagen anhållit, att regeringen skulle låta verkställa, nämligen örn arbetsfred.
och arbetsrätt. Det var det, jag yttrade mig örn, och det var inte tal örn,
att jag icke hade hittat själva saken. Det var regeringens direktiv, som jag
ansåg inte stodo i överensstämmelse med riksdagens begäran om skyndsamhet,
eller att varje i fråga örn arbetsfreden upptagen fråga måtte snarast möjligt
bringas till utredning och framläggande för riksdagen. Det är för övrigt en
sak, som ju flera talare sedermera mera utförligt uppehållit sig vid. Örn stats Forsta

kammarens protokoll 1985. Nr S. 5

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

ministern således inte har fattat innebörden av mitt uttalande, så måste det
bero därpå, att hans excellens inte hörde mitt anförande.

Sedan har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet tillskrivit mig
några uttalanden, som jag måste bestrida. Herr statsrådet yttrade, att jag
skulle hava sagt, att de statliga åtgärderna snarare skulle hava hämmat än
främjat konjunkturutvecklingen. Vad jag emellertid har sagt, det är: att
jordbrukets läge förbättrats, kan regeringen icke rimligtvis skriva på sitt eget
kreditkonto, eftersom det i riksdagen funnits borgerlig anslutning för till och
med längre gående stödåtgärder för jordbruket; men jag tilläde: »Därmed vill
jag naturligen icke underkänna regeringens insatser på detta område.» Örn
nu finansministern skulle syfta på en annan passus i mitt yttrande, där jag
säger, att det uppsving i näringslivet, som regeringen berömmer sig av att dess
politik hittills medfört, hade enligt min och mångas mening blivit avsevärt
större, örn icke regeringens politik i just av mig antydda hänseenden lagt hinder
i vägen, så är det yttrandet inpassat i den del av mitt anförande, där jag
kritiserade regeringens monopolplaner och socialiseringssträvanden. Jag håller
nämligen alltjämt före, att dessa utredningar örn statsmonopol och denna
stora utredning örn socialisering, sådan den är upplagd i excellensens stora
utredningsprogram, utgöra ett hot mot näringslivet, som ovillkorligen mäste
utöva ett hämmande inflytande på näringslivets utveckling. Det kam inte
hjälpas, att man har den uppfattningen, att näringslivet störes av dylika utredningar;
låt vara att det endast ännu så länge är utredningar, men det är
dock ett visst hot, som ligger bakom dessa utredningar, och därför utgöra de
också en viss hämsko för den fortsatta konjunkturutvecklingen. Jag tror,
att jag dess bättre inte är ensam örn min uppfattning på den punkten att döma
av uttalanden, som andra talare sedermera gjort.

Sedan påbördade herr statsrådet mig i sitt anförande en sak, som jag måste
på det allra bestämdaste bestrida. Visserligen medgav herr finansministern,
att det möjligen kunde bero på ett missförstånd, och jag kan förstå, att ett sådant
missförstånd kan uppstå, ty det är ju svårt att under ett anförande göra anteckningar,
om man inte samtidigt kan passa in dem i sitt rätta sammanhang.
Herr statsrådet gjorde emellertid gällande, att jag hade yttrat någonting i den
stilen, att åt den arbetslöshet, som nu finns, inte skall göras någonting. Det
är ju fullkomligt oriktigt. Tvärtom yttrade jag: »Att i budgeten alltjämt
upptages anslag för arbetslöshetens motverkande var ju att vänta», och jag
tilläde, att alla partier hava ju varit ense om att hjälp åt de verkligt arbetslösa
bör beredas. Jag har ju själv liksom det parti, jag företräder, tidigare
röstat för mycket betydande anslag för arbetslöshetens bekämpande, och det
skulle för mig personligen vara mycket smärtsamt, om finansministerns uttalande
på den punkten skulle få stå oemotsagt, i synnerhet som jag också i min
hembygd lagt ner mycken energi för att få till stånd åtgärder mot där rådande
arbetslöshet. Emellertid beror väl förmodligen detta finansministerns uttalande
på ett missförstånd.

Sedan upplyser herr statsrådet och chefen för finansdepartementet med anledning
av vad jag yttrade örn den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
och den särskilda förmögenhetsskatten, att den förstnämnda drabbar endast
sådana, som ha inkomst över 8,000 kronor, och den senare ju endast sådana,
som ha en förmögenhet över 50,000 kronor. Därför menar väl herr finansministern,
att det inte är så mycket att fästa sig vid. Det är ju folk, som ha
råd att betala, menar herr finansministern, och därför kan man ju taga ut
dessa skatter.

Jag hänvisade i mitt anförande till den försämring i inkomstläget, som har
drabbat särskilt innehavare av s. k. löst kapital på grund av det fallande

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

S tat sverk spropositionen. (F orts.)

ränteläget. Jag skall här ytterligare be att få påpeka, att den 1/60 av förmögenheten,
som ingår i inkomst- och förmögenhetsskatten, genom detta lägre
ränteläge verkar på ett helt annat sätt än förut. Den verkar inte som 1/00 utan
som ett helt annat tal. Jag tilltror mig inte att kunna riktigt exakt beräkna
det, men örn jag vågar gissa — naturligtvis utan någon förpliktelse — skulle
jag gissa på 1jZo eller någonting ditåt, som denna a/6o, som nu ingår i förmögenhetsskatten,
i verkligheten skulle motsvara. Redan det innebär en skärpning
av denna skatt liksom det naturligtvis också innebär en skärpning i fråga örn
den allmänna inkomst- och förmögenhetsskatten.

När herr finansministern talar örn förmögenheter på 50,000 kronor och därutöver
med den underförstådda meningen, att de lia lättare att betala denna
skatt, så skola vi komma ihåg, att det låga ränteläget liksom andra under krisåren
uppkomna faktorer har medverkat till att det nu finns förmögenheter, som
till och med inte ge någon avkastning alls, som få betala denna särskilda förmögenhetsskatt.
Det är dessa faktorer, som nu tränga sig fram och som måste
beaktas, när man bedömer dessa skatteformer, och jag understryker, vad jag
sade i mitt första anförande, att de ha av riksdagen hela tiden betraktats såsom
en extra, en provisorisk anordning, en utväxt på vårt skattesystem, som
man så snart som möjligt måtte få komma ifrån.

Jag fann mig också föranlåten att taga upp frågan örn dessa skattesatser
—- det erinrade jag också om i mitt första anförande — när jag i finansplanen
läste herr statsrådets och chefens för finansdepartementet principiella resonemang
örn skatterna. Han säger där, »att den inverkan man tillskriver förändringar
i skattesatserna under en kris väl närmast är av psykologisk art.
Det kan nämligen» — säger finansministern — »knappast vara tal örn den
rent ekonomiska betydelsen av en ökning eller minskning i enskilda sparmedel.
» Jag måste säga, att denna uppfattning kan jag inte dela, det är en
uppfattning, som är rakt motsatt min egen. Det betyder dock något för landets
ekonomiska liv, om de enskildas sparmedel få i det allmännas intresse
så långt möjligt kvarstanna hos dem, som lyckats i sparandet. Det är dock
ytterst på den enskildes arbete och på den enskildes sparsamhet, som den ekonomiska
grundvalen för vårt nuvarande samhälle har uppbyggts, och det är
denna grundval, som man inte vill vara med örn att rasera för någonting nytt
och oprövat, som man inte känner till.

Herr finansministern nämnde, att jag skulle hava yttrat någonting örn 40
miljoner kronor. Det har jag aldrig gjort. Jag yttrade mig bara om dessa
två skattesatser, som tillsammans representera ett belopp på omkring 20 miljoner
kronor. Jag förmodar, att det också där är ett hörfel. De 20 miljoner
kronor, som tagas ur kassafonden till arbetslösheten, har jag inte alls yttrat
mig örn, och när jag yttrade mig örn dessa medel till arbetslöshet, framhöll
jag, att jag just nu inte vill ingå på någon närmare granskning av de möjligheter,
som finns till besparingar på socialministerns huvudtitel, även om jag
ifrågasatte, om man inte där skulle kunna hitta åtskilligt. Jag är inte beredd
just nu gå^in därpå, ty vi återkomma ju litet längre fram till dessa saker,
nämligen då de bebådade propositionerna ha kommit. Därmed har jag således
inte, som herr finansministern förmodade, tagit någon bestämd position
på den punkten.

I slutet av sitt anförande gick finansministern mycket bestämt till försvar
för socialiseringen och de monopolsträvanden, som regeringen genom sina utredningar
har ådagalagt, och han yttrade, att det enskilda näringslivet har
stelnat i sina nuvarande former och att vägen framåt ligger i att samhället
erhåller ett ökat inflytande och en större kontroll över näringslivets förhållanden.
Jag upprepar, vad jag sade nyss, att jag inte kan tro annat än, att

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. ra.

Statsverkspropositionen. (F orts.)

dessa utredningar komma att verka störande och oroande, och jag^ vill ännu
en gång upprepa, att erfarenheterna från andra länder, som gått långt, mycket
långt i statliga organisationer, statligt ingripande och statens förmyndarskap
över landets näringsliv, lia visat, att den vägen inte är lämplig att beträda.

Herr statsrådet Wigforss: Jag begärde ordet för att på en punkt bekräfta,
att herr J. B. Johansson har rätt i sin mening, att det har förelegat ett missförstånd
från min sida örn vad han har sagt; men jag vill också begagna tillfället
att påpeka, att från hans sida förelåg ett missförstånd rörande mitt
yttrande om de enskilda besparingarna.

Jag har skrivit i finansplanen, att det kan inte vara tal örn att dessa 20
miljoner kronor betyda något rent ekonomiskt för omfattningen av det svenska
sparkapitalet under en kris, och jag har sagt, att även örn borttagandet av
dessa skatter skulle medföra, att sparkapitalet på ett år ökades med 20 miljoner
kronor, vilket ju är mycket högt räknat, skulle i ett krisläge, där vi ha
hundratals miljoner, som inte kunna komma till användning, dessa ytterligare
20 miljoner kronor ur ekonomisk synpunkt inte spela någon nämnvärd roll.
Jag har emellertid därjämte sagt, att den psykologiska effekten däremot av
högre eller lägre skatt kan lia betydelse, men att denna naturligtvis är långt
svårare att bedöma.

Mitt missförstånd rörande herr J. B. Johanssons yttrande om arbetslöshetsanslagen
hänger samman med en missuppfattning, ett hörfel, som tydligen har
förelegat med avseende å hans yttrande angående de där krisskatterna och
dessa tillfälliga inkomster. Jag tyckte mig höra, att herr Johansson nämnde,
att örn man vill spara tillräckligt mycket på femte huvudtiteln, skulle det vara
möjligt att komma bort både från de tillfälliga inkomsterna och dessa extra
skatter, och eftersom de tillfälliga inkomsterna och de extra skatterna gå upp
till ungefär hela den summa, som under femte huvudtiteln finns upptagen för
arbetslöshetens bekämpande, drog jag den slutsatsen, att då skulle alla åtgärder
för arbetslöshetens bekämpande försvinna från skattebudgeten. Om det nu
förhåller sig på det viset, att herr Johansson inte har nämnt de tillfälliga
inkomsterna, utan endast har framställt till övervägande möjligheten att komma
bort från de där extra skatterna på 20 miljoner kronor, är läget tydligen
ett annat än jag förutsatt, och det är jag mycket glad över att här lia konstaterat.
£1.''

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har nödgats begära ordet för att erinra
om åtskilliga problem, som inte ha blivit berörda i trontalet och inte heller,
försåvitt jag har förnummit, i dagens debatt i kammaren. Jag medger ju,
att det är tillräckligt mycket för en riksdag att syssla med de frågor, som
här varit föremål för diskussion, men min uppgift är på grund av det riksdagsmannaskap
jag har särskilt för en viss landsdel att påminna något också
örn mina valmäns och min egen mening i några andra frågor.

Jag börjar då med militärfrågan. Totalutgifterna för militärväsendet äro
lil miljoner kronor. År 1934 ökades de emellertid till 125 miljoner kronor
genom extra anslag för arbetslöshet m. m., och nu år 1935 skall det ytterligare
tilläggas 3*/2 miljoner kronor för att man skall kunna fortsätta de där extra
arbetena. Därjämte föreslås ökade anslag till spaningsflygvapnet, till bombplan
och plan med torpeder. Jag vill då fråga mig: Varför göra vi dessa rustningar?
Jag menar, att vi skola väl åtminstone någon gång kunna uppbringa
en önskan att komma ifrån dessa rustningar i tidernas längd och inte, som för

Torsdagen den 17 januari e. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

närvarande sker, att de år ut och år in betraktas som ett oundvikligt öde, om
vilket vi inte vidare behöva resonera.

Vi hade ju en utgångspunkt förut i Tysklands och tre andra staters avrustning
genom fredstraktaterna, och till dem anknöto sig också en del svenska
och skandinaviska pacifister, som förmenade, att om man anslöt sig till den
avrustningen, skulle man därigenom göra ett värdigt inslag i världens vidare
avrustning. Nu har emellertid Tyskland upprustat, och de små staterna, som
enligt min mening borde hålla sig fjärran från denna sak, ha i utrikeskonferenser
— även Sverige — såvitt jag förnummit, förordat en tysk upprustning.
Vad är det för politik från svensk sida? Man kan åtminstone vara
tyst och inte inlåta sig på en sådan olycka! Jag skulle då vilja säga, att när
en sådan där upprustningsfeber förefinnes i världen och stödes av alla stormakterna,
som inte kunna komma överens, och man frånrycker oss den väsentligt
stora frukten av världskriget genom att säga, »ja, mycket gärna, stora
och mäktiga granne, ni får upprusta igen», skulle man ju kunna uppställa det
problemet, att örn ni uppför er på det sättet, då avrusta vi ensamma. Det
är nämligen ett problem, örn vi inte genom det exemplet skulle ha gjort vår
största insats i den nutida historien.

Nu medger jag ju, att tyskarna på grund av sin aggressiva inställning och
sin arronderingspolitik hota småstaterna vid Östersjön —■ jag syftar nu närmast
på Sönder-Jylland i Danmark och Memelområdet i Litauen. Jag förstår
därför mycket väl, att det kan vara ganska randiga skäl för att för tillfället
se upp på olika håll för en sådan krigsgirig makt. Det är väl också förklaringen
till den lilla ökningen i försvarsbudgeten. Jag gör inget angrepp på den i
och för sig, men jag har velat förklara, att den stora frågan är, örn vi skola
svara så där matt och tillstyrka en vidare upprustning av stormakter i stället
för att säga, att då avrusta vi ensamma för att verkligen göra ett bestående
inslag i fredsfrågan.

Jag kommer då till vad jag skulle vilja kalla den europeiska pacifismens
synvilla hos regeringar, parlament och de pacifistiska organisationerna. Det
är ett anspråksfullt påstående, men jag har erfarenhet på det här området och
måste uttala mig örn saken.

Varför inlåter sig den europeiska pacifismen i alla dessa instanser sällan
eller aldrig på orsaken till rustningarna? örn man berör dem på vederbörande
ställen, uppstår ofta hetsig stämning. Ja, man uppger till och med alla parlamentariska
principer. Vi lia fått motionsrätt i de pacifistiska organisationerna,
i interparlamentariska unionen och fredsbyrån i Bern o. s. v., men örn
det motioneras örn de djupgående orsakerna, låtsas man inte om motionsrätten.
Det förs aldrig upp på programmen, och det behandlas som luft. Det bevisar
ju, att den europeiska pacifismen ledes av en synvilla, som till och med vill
avskaffa parlamentarismen för att slippa komma in på de verkliga realiteterna.
Jag upplevde senast ett exempel därpå från mötet i Helsingfors med
det nordiska interparlamentariska förbundet, som alltid varit mest inställt på
att vägra fri yttranderätt och fri motionsrätt i frågor som icke tilltala presidierna.
Det är bara som ett exempel bland många. Vad syssla vi i stället
med? Jo, vi syssla med det eviga problemet om minskning i rustningarna. Det
kan ju också vara en bra sak, om det lyckas. Men som ni vet allesammans,
kan man föra stora krig även med mindre rustningar; och det engelska förslaget
innebar ju i första början, att man skulle gå ned till den rustning, som
förelåg vid världskrigets utbrott. -— Man kunde ju i alla fall föra ett världskrig
med den utrustningen, och var är det då egentligen för betydelse att
nedrusta på detta obetydliga sätt?

Vad är nu anledningen till att man vill hålla kvar militärväsendet? I ett

Xr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

föredrag i somras i Säffle om Nordens kallelse, genomgick jag världsordningens
fyra grundvalar, individen, hemmet, landet och mänskligheten. När jag
undanstökat de tre första punkterna, sade jag till publiken, som bestod av folk
från skilda klasser: Ni tycker väl, att mänskligheten ligger så långt ifrån
Säffle, att det inte lönar sig att syssla med den saken på denna plats. Då
log församlingen välvilligt. Talaren svarade: Jag skall tala örn för Er med
ett exempel huru nära Edra intressen ligga mänsklighetens problem. Varför,
sade talaren gå Edra ynglingar och exercera på någon plats här i närheten,
och varför betalar ni dryga skatter även till militärväsendet? Jo, därför att
stormakterna rusta. Detta kan bli farligt. Därför måste vi också göra det.
Men varför rusta då stormakterna? Jo, till stor del och ytterst därför, att de
vilja behålla sina herravälden över Asien och Afrika. Alltså måste vi rusta så
länge stormakterna måste göra det för att kunna behålla sitt herravälde över
Asien och Afrika, eller som det också kan uttryckas: här skall vår manliga
ungdom gå på övningsplatserna och exercera, och vi skola betala våra skatter
för militära ändamål ända tills Asiens och Afrikas folk äro befriade. Det är
den europeiska synvillan på de här sakerna som gör, att man inte vill diskutera
hithörande frågor. Jag såg på publiken, att den ögonblickligen förstod
sammanhanget mellan våra rustningar och frigörelsen av Asiens folk från de
europeiska stormakterna, en åtgärd, varigenom även både Säffle, Sverige och
Europa kunna bli lyckligare.

Så vill den europeiska pacifismen för att komma ifrån det väsentliga
även ha kontroll på vapentillverkningen, men visserligen icke avskaffa den.
Ja, Herre Gud, mycket gärna för mig, men så länge de olika staterna måste
bedriva rustningar och måste följa med sin tid på området och skaffa sig de
förnämsta förstörelseverktygen, så skaffa de sig dessa vapen, vare sig de tillverkats
av enskilda eller av staterna själva, och staterna komma alldeles givet
att exportera sådan material till de stater, som stå deras uppfattning om makten
närmast, och göra detta hur mycket de vilja. Man kan gärna införa någon
kontroll på tillverkningen, men det är väl icke meningen, att vi skola spela till
den grad fromma, att vi säga: här skall inte någon svensk arbetare anlitas
för att syssla med de där arbetena, och vi skola nedlägga den där tillverkningen
för att köpa krigsmaterielen utifrån av stormakterna och alltså betala
löner åt dessa stormakters arbetare! Det är en falsk patriotism, ett fromleri,
så det förslår. Då kunna vi lika gärna betala våra egna arbetare. Det
skall i alla fall bli intressant att se vari den i trontalet bebådade kontrollen
skall bestå. Antagligen blir det någonting oförargligt, som inte med en enda
centimeter förlänger möjligheterna för fredstillståndet i världen.

På detta sätt syssla vi nu uteslutande med att förekomma krigsutbrott för
stunden, och det är verkligen en viktig uppgift för folkförbundet. I denna
uppgift hjälpa även stormakterna till. De äro naturligtvis rädda för ett nytt
krig efter de sorgliga erfarenheter som de gjort och vilja ogärna ha ett sådant
på nytt, komma in i ett sådant inferno igen. Men fredsarbetet i Europa bedrivs
företrädesvis för stunden, och bakom lurar den stora faran, då vi ständigt
dock faktiskt slå vakt örn rustningarnas orsaker.

Så ha vi domstolen i Haag. Den är en internationell domstol, som skall avgöra
tvister ehuru inte tvister örn vitala frågor. Den kan således inte upphäva
anledningarna till krigen, men där staterna ingått vissa avtal örn skiljedom i
detaljfrågor, är domstolen bra att ha för att juridiskt lösa dessa tvister, som
uppstå på grund av de skrivna avtalen. Men inte löser den på något sätt
världsfredens problem i sin nuvarande begränsade befogenhet. Vidare ha vi
stormakternas herravälde och de små staternas beroende av det och gående i
deras ledband — ty det göra de verkligen. Bland annat göra vi det själva,

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

när vi uttala oss för Tysklands upprustning, vilket jag sora sagt tycker är
betänkligt. Stormakterna ha ju för mycken makt, och därför är det som de
ställa till så krigiska förvecklingar. I Europa härskar fortfarande annexionspolitiken,
d. v. s. att särskilda stormakter lagt under sitt herravälde territorier,
bebodda av andra folkslag. Därvid har man ju för vissa sådana minoritetsfolk
genom Versaillesfreden infört bestämmelser örn att kontroll skall
utövas, att de tillgodonjuta minoritetsskydd, fastän dessa bestämmelser upprätthållas
ganska dåligt och för övrigt inte kunna upprätthållas bra. Andra
sådana minoriteter ha inte ens en sådan kontroll att åberopa, och därför kunna
de bli föremål för ännu större hänsynslöshet från de härskande nationernas
sida.

Det är ju för resten givet, att när ett majoritetsfolk får sig gränser tillagda
och får bestämmande herravälde över andra nationaliteter, blir det principalernas
livsintresse att försöka nationalisera dem. Och örn det lyckas genom
att de få tillåtelse härtill, så kan det ju örn några hundra år eller kanske tidigare
uppstå en nation, därför att de där minoritetsfolken tillägnat sig majoritetsfolkets
språk, ty därpå hänger det. Språkfrågan är liktydig med nationalitetsfrågan
och den upprör fortfarande Europa.

Jag var med själv i Washington 1925 på den interparlamentriska unionens
kongress, då stormakterna ställde till ett spektakel i den vägen och de andra
följde med. Förut hade i denna organisation alltid talats örn »nationaliteternas
rätt», men det drevs igenom, att man hädanefter skulle tala om att det
gällde »staternas rätt», naturligtvis för att många stater skulle få behålla även
obehöriga gränser obeskurna! Nu är det ju omöjligt att fa under folkförbundets
avgörande hänskjuta ett annat folkslags rätt till självbestämning,
allra minst en sådan rätt i Asien och Afrika, ty en sådan fråga kallas för
»inre angelägenhet» hos den härskande staten och utgör då ett spörsmål, med
vilket folkförbundet intet har att skaffa. Därför (ingo inte heller riffkabylerna
något som helst svar från folkförbundet pa sm hemställan örn medling
från dess sida i deras frihetsstrid med spanjorer och fransmän.

För att nu återgå till nationalitetsfrågan och språkfrågan, som sammanhänger
därmed, ber jag er betänka vilket tillstånd, som råder i Balticum. i alla
de länder, som där finnas, och som frigjorde sig genom världskriget. Finland,
Estland, Lettland, Litauen och Polen. Där talas sex olika riksspråk, vilkas
representanter inte förstå varandra. När jag i somras besökte de där länderna
och gjorde bekantskap med deras hittills alltför litet kända ofantliga tillit till
skandinaverna och deras önskan örn samarbete med dem, säde lettiska republikens
president i ett samtal med mig av sig själv: »Vi måste också ha ett gemensamt
språk.»

När skall här en regering sysselsätta sig med denna livsfråga för folkenå
När skall överhuvud ett parlament tillåta att den diskuteras med intresse? Det
har dock en gång skett i detta parlament, i denna sal av flera talare. Och
beslut härom fattades med avsevärd majoritet för första gången i ett parlament.
Men så kom frågan till andra kammaren, och. ehuru i ramställningen
enhälligt tillstyrktes av vederbörande utskott, slogo sig herrar Engberg och
Hederstierna ihop och åstadkommo att det hos den folkliga representationen
blev majoritet mot beslutet. Tänk vilket oerhört viktigt inlägg i världsutvecklingen
som detta innefattar!

Sedan har det gått utför, och i fortsättningen fick ett nytt förslag bara en
rösts majoritet här i kammaren, och nu finns det ingen möjlighet att här. få
något intresse för saken. Sålunda se vi i alla fall, hur det ställer sig i världen
med språkstriderna, som sammanfalla med nationalitetsstriderna. Och
hur skola vi kunna till sist rida ut den finska språkstriden, en fråga, som så

Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

nära berör oss? Jag hoppas, att vi inte behöva hålla någon militär för eventuella
komplikationer på det området och att vi skola kunna lösa dessa på annat
sätt än turkarna gjorde, då de kastade den grekiska kustbefolkningen i
havet.

. Efter besöket i Balticum kom jag mitt in i den stora esperantokongressen, som
hölls här i Stockholm och som residerade i riksdagshuset i första och andra
kammaren och deras lokaler. Det var en ganska egendomlig upplevelse. Och
här fick jag tillfälle att hålla ett föredrag. Jag höll det i denna sal på esperanto,
som jag lärde mig för tillfället. Då var den alldeles fullsatt med folk
både i salen och på läktaren, och jag har aldrig upplevat en sådan hänförelse,
som den, åhörarna lade i dagen för denna stora sak. Det var obeskrivligt, och
hit hade kommit 2,200 representanter från olika delar av världen. Men i riksdagen
finns det inte någon möjlighet att uppdriva något intresse för saken,
utan här diskutera partiledarna vilka av dem som ha den bästa åsikten i dagslägena,
och sedan får det gå den övriga världen hur det vill.

Således är samförståndet mellan småstaterna en av hävstängerna, varigenom
man kan börja upphäva krigstillståndet genom att erkänna nationaliteternas
självbestämningsrätt i alla världsdelar, inte blott i Europa, där dessa nationaliteter
kallas minoriteter, utan även i Asien, där de kallas majoriteter. Här i
Europa ha vi för oss att det inte finns någon annan fråga än en fråga örn europeiska
minoriteter, och då jag en gång i ett stenografiskt refererat anförande
hade talat örn asiatiska majoriteter som voro förtryckta och en annan gång
skrivit detsamma i en motion, så ändrades det i korrekturet, ty man trodde, att
jag hade skrivit fel, och man förvandlade asiatiska »majoriteter» till asiatiska
»minoriteter».

Efter denna skumplöjning i en av de största frågorna vill jag nämna, att det
finns andra samhällsklasser än de, som std bakom bonde förbundet och socialdemokraterna,
som äro ohörda för närvarande i svensk politik, därför att de
inte ha någon och än mindre någon mäktig representation i den svenska riksdagen.
Den ena är småbönderna med otillräcklig jord. Den stora frågan örn
att utvidga deras ägovälde genom att tillägga dem odlingsmark och husbehovsskog,
som var en stor fråga förr i världen och som då även i jordkommissionerna
omfattades av både höger, liberaler och socialdemokrater, är nu avförd
från dagordningen. Här konfiskerar man det lösa kapitalet genom beskattning
och inkomst genom beskattning. Men man motsätter sig att i överensstämmelse
med detta av alla partier på den tiden omfattade program — åtminstone
i kommittéutredningarna — tillåta att vederbörande genom expropriation,
således mot ersättning åt ägaren, kunna få fyllnadsjord, örn detta inte
godvilligt medgives vilket nästan alltid kommer att ske, om man har en
expropriationslagstiftning, och låta denna fyllnad utgå av det lilla tillskott,
som ligger i oodlad jord och husbehovsskog. Detta anses nu av alla partier
vara en fråga, som inte hör till dagordningen. Och det värsta är ju, att bondeförbundet
inte intresserar sig ett spår för dessa småbönder, ty bondeförbundsrepresentanterna
äro de främsta att sätta upp motstånd mot en sådan expropriationslagstiftning.
Socialdemokraterna ha ju numera såsom förut sagt,
att det är nödvändigt att anlita den, men det göres ej en stor sak av frågan,
da inte partierna, kunna ena sig ens örn en sådan sak. Men däremot är man
ense örn att konfiskera löst kapital och inkomster hur mycket som behövs och
utan ersättning.

En annan sådan bortglömd jordägarklass är arrendator sklassen. Den är ju
beroende av enskilda jordägare och det har ju varit en uppgift för denna klass
att söka skapa möjligheter till större oberoende. En programpunkt har varit
att bereda dem rätt att genom tvångsavlösning förvärva sig jord med full

Torsdagen deli 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (F orts.)

äganderätt, således genom statens bistånd när de önskat det. Men all sådan
lagstiftning är nu avförd från förhandlingarna utom mina. Även arrendatorernas
krav på att få en vidgad lagstiftning till skydd för sin besittning och
för att kunna få sina arrenden bestämda och jämkade efter konjunkturerna avvisades
av kammaren i fjol, fastän jag hade bakom mig dessa arrendatorer.
Motionären stod fullkomligt ensam i denna fråga, som dock varit en huvudfråga
för alla partier förut. Vad är det för ödestimma som nu vilar över parlamentarismen
?

Det finns många och andra frågor än de två nu sist omnämnda som beröra
tredje mans rätt, som böra komma upp vid riksdagen. Ingen skall tro, att det
bara gäller den tredje mans rätt, som det nu tvistas örn, fastän jag medger att
den är särskilt aktuell och därför måste tilldra sig en större uppmärksamhet.
Men de andra tredje männen måste också observeras.

Jag har här redan talat om samhällsklasser och länder och världsdelar, som
ha rättighet att bli kallade tredje man och som man måste ta hänsyn till. Jag
skall ta upp en annan sak. Här är det mycket diskussion i pressen örn ändringarna
i tryckfrihetsförordningen. Första kammaren beslöt på en motion av
mig år 1933 att åtminstone ta itu med det nuvarande processförfarandet, som
förut alla ansett vara oefterrättligt. Den socialdemokratiska regeringen har
tillsatt en kommitté, som avgivit ett förslag, och nu gå diskussionens vågor
höga, örn det inte vore bättre att ha kvar den gamla lagstiftningen. Ja, gärna
för mig, såvida man vill ha kvar den i de stora tvisterna mellan pressen och
den officiella statsmakten både inom och utom landet. Men det finns en annan
part, och den har också kommittén tänkt på, nämligen den stora allmänheten.
Vi alla som arbeta med god vilja för realiteterna få vårt arbete ofta saboterat
och förlöjligat genom missbruken av tryckfriheten för pressen. Redan 1910
framhölls det i en motion av mig, att tryckfriheten numera är monopoliserad
för tidningsredaktörer och bokförläggare. Den kommitté som då satt för att
revidera tryckfrihetsförordningen sade i sitt betänkande 1912, att det låg nog
åtskilligt under detta. Jag har hemma hos mig en massa av så kallade urklippsböcker,
som jag i familjekretsen kallar för mina utskällningsböcker. Där
förekomma alla möjliga illvilliga och falska framställningar till allmänhetens
vilseledande. Och på så sätt går det alltid, när en viss maktfaktor erhåller ett
monopol att okunnigt utnyttja tryckfriheten.

Nu menar jag: här är det väl bäst att begära revision av tryckfrihetsförordningen
även på den punkten. För mig är idealet, att sådana tvister avgöras
genom en förtroendenämnd, som är lagfäst, där regeringen utser en ordförande,
och pressen gärna själv får sörja för den övriga rekryteringen. Och denna
nämnd skall vara väsentligen kostnadsfri. Redan nu finns en liten ansats till
en sådan förtroendenämnd. Den är inrättad av pressen, tillträdet kostar
tjugu kronor, men den är inte officiell och kan inte vinna någon tillit och inte
heller verka med någon kraft. Detta lovvärda uppslag från pressens sida bör
emellertid som sagt utvecklas.

Och slutligen är det ett problem som ligger på botten av alla andra frågor.
Liberalismen kämpade ju för den politiska friheten, och socialismen kämpade
och kämpar fortfarande för den ekonomiska friheten. Men friheten liksom
alla gudomligheter är treenig, och det tredje slaget är den andliga friheten
eller människornas herravälde över sig själva. Den kommer alltid igen, folket
kommer igen till densamma. Jag har föreställt mig, att man skulle kunna undervisa
ämbetsmännen och även i skolorna ge vägledning i social etik och individuell
levnadskonst, som de gamle i Orienten och i Medelhavets klassiska
värld uppförde på sitt program. Jag interpellerade verkligen ecklesiastikministern
därom förra året, men häri svarade inte. Hur är det med demokra -

90 Nr 3. Torsdagen dea 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

tien, när inte ens interpellationsrätten upprätthålles, och nian inte får svar på
sina frågor? Utrikesministern svarade inte på 18 frågor, och justitieministern
inte heller, så det var tre statsråd, som underläto att svara på interpellationer
i viktiga dagspolitiska ämnen, ty några andra kommer jag inte fram med.
Jag menar således, att från liberalismen genom socialismen och till humanismen
är den politiska utvecklingslinjen, och jag, herr talman, vill från denna
plats — och det har varit mitt huvudsyfte i dag -—- fästa uppmärksamheten
på denna framgångslinje, som jag anser det vara småstaternas och i all synnerhet
de baltiska småstaternas kallelse att främja. Må de i Genéve och annorstädes
gå in för humanismens tillblivelse i världen.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig,
varvid ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice
talmannen. ,, *

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i ali korthet
säga ytterligare något rörande arbetsfredsfrågorna. Det är den skildring
av läget, som hans excellens statsministern för en stund sedan lämnade, som
har föranlett mig att söka ge en i viss mån annan belysning åt dessa problem.

Hans excellens skildrade förhållandena så, att man kunde få det intrycket,
att riksdagsmajoriteten, som förra året begärde en utredning om vissa särskilt
angivna frågor rörande fackföreningsrörelsen och arbetsmarknaden, skulle
med denna sin framställning lia avsett att förinta eller lamslå fackföreningsrörelsen.
Då jag för min del bidrog till det beslut som förra året fattades,
vill jag bestämt säga, att någon sådan avsikt förvisso inte låg bakom detta
beslut. Jag kan för min del nästan ord för ord instämma i de uttalanden örn
fackföreningsrörelsens betydelse, som hans excellens statsministern här gjorde.
Jag har för min egen del den bestämda meningen, att fackföreningsrörelsen
inte blott har varit av utomordentligt stor betydelse för arbetarklassens höjande
ekonomiskt och socialt, utan också att den haft en mycket stor betydelse
även ur samhällets synpunkt. Det är nämligen för samhället självfallet till
fördel, att den stora arbetarklassen står på högsta möjliga nivå ekonomiskt
och socialt. Men även i övrigt menar jag, att man genom fackföreningsrörelsen
har bringat ordning och reda på många områden, där förut kaos och oreda
rådde, och att denna rörelse på många andra sätt har utfört en samhällsgagnande
gärning. Men detta får givetvis inte hindra att man — hur samhällsnyttig
denna rörelse än kan vara — förbehåller sig rätt att rikta kritik mot förefintliga
brister och fästa uppmärksamheten på missgrepp och övergrepp, som
även en aldrig så nyttig rörelse kan göra sig skyldig till.

När statsministern skildrade läget på arbetsmarknaden, kunde man nästan
av hans ordalag få det intrycket, att det rådde fullkomligt paradisiska förhållanden
i vårt land, praktiskt taget utan några egentliga slitningar och
tvister eller åtminstone konflikter. Vi hörde alla herr statsministern berätta
örn de utlöpta arbetsavtalen, hur de för så och så många hundra tusen arbetare
inte hade uppsagts, för så och så många andra hundra tusen arbetare hade
uppsagts och förnyats utan konflikt, och så kom till sist den verkliga klimaxen:
beträffande en enda arbetsgivare med två arbetare hade konflikt uppstått. —
Nu är det väl ändå så, herr talman, att man inte behöver gå längre än till redogörelsen
för de arbetsinställelser som ha förekommit i vårt land under de
senare åren för att få en helt annan bild av hur läget är. Jag behöver bara
erinra om vad kammarens ledamöter säkert känna till, nämligen att under åren
närmast före den nuvarande krisen var det så gott som varje år mellan tvåoch
trehundra arbetskonflikter, ett år berörande upp till 70,000 arbetare.. Och
ser man på de förlorade arbetsdagarna, så kommer man för ett år som ligger

Torsdagen deli 17 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

oss så nära som 1928 fram till inte långt ifrån fem miljoner förlorade arbetsdagar.
Låt oss säga att man räknar med — jag tar siffran fullkomligt genomsnittligt
och godtyckligt, och jag vet inte om den är för hög eller för låg
— en krona i timmen för industriens arbetare, så representerar bara detta
enda år en förlust för de svenska arbetarna av nära fyrtio miljoner kronor på
förlorade arbetsdagar. Man får således, menar jag, för att få en riktig bild
av läget, inte bortse ifrån, att här har förekommit och förekommer alltjämt
en sådan myckenhet av stridigheter, att det ur samhällets synpunkt måste
sägas vara angeläget och viktigt att vidta åtgärder, som kunna vara ägnade
att minska dessa stridigheter och i större utsträckning åstadkomma verkligt
lugn på arbetsmarknaden.

Nu förefaller det som örn regeringen inte skulle önska vara med örn några
åtgärder för främjande av arbetsfreden, örn de inte ställas in i ett stort sammanhang
och bli utredda tillsammans med en mängd i och för sig viktiga och
betydelsefulla ekonomiska problem. Det förefaller som om man önskade lägga
alltsammans i en enda stor utredningskvarn. Det förhåller sig måhända så,
att alla dessa frågor förtjäna utredning. Många av dem, som äro omnämnda
i statsministerns diktamen till statsrådsprotokollet på nyårsafton förra året,
äro av den stora vikt och betydelse, att de äro särskilt väl ägnade att göras
till föremål för en noggrann undersökning. Men detta borde enligt mitt förmenande
icke hindra, att en del av de frågor, som riksdagen förra året förde
fram såsom särskilt väl ägnade att medföra lugnare och bättre förhållanden
på detta område utan att, såvitt jag förstår, behöva medföra någon utpräglad
irritation på arbetarsidan, skulle kunna lösbrytas ur den stora utredningshärvan
och enligt riksdagens önskan snabbare göras till föremål för lagstiftning.
Jag förbiser inte alls det önskvärda i att en lagstiftning på ett så ömtåligt
område som detta så långt sig göra låter genomföres i samförstånd med och
under medverkan av dem, som lagstiftningen närmast skall gälla. Jag har
tvärtom den mycket bestämda övertygelsen, att det är i samhällets intresse,
att man så långt sig göra låter söker uppnå ett sådant samförstånd. Men jag
måste säga mig, att detta argument har förlorat åtskilligt av sin betydelse,
när man tänker på det intensiva motstånd, som mötte 1928 års lagstiftning på
ett liknande område, nämligen avtalslagstiftningen och lagen örn arbetsdomstol.
Det torde väl knappast finnas exempel på ett mera intensivt uppdrivet
motstånd än det som då fördes fram gentemot det förslaget att genomföra en
arbetsfredslagstiftning. Jag kan å andra sidan inte dölja för mig, att det
inte dröjde så värst länge, innan man på alla håll insåg, att den lagstiftningen
var till nytta för arbetsfreden i vårt land.

Jag har, herr talman, den säkra förvissningen, att man står på fast grund
och med gott samvete kan gå till lagstiftningsåtgärder även på så ömtåliga
områden som detta, örn man nämligen upprätthåller den bestämda förutsättningen,
dels att åtgärderna skola vara påkallade av ett verkligt samhällsintresse,
och dels att de bli utformade på ett så allsidigt och rättvist sätt, att
de tillgodose de önskemål man vill tillgodose. Till någon annan lagstiftning
än en sådan som uppfyller dessa krav vill jag för min del inte medverka.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till statsutskottet, varjämte densamma remitterades, i vad den angick
pensionsväsendet samt riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader
för riksdagens hus och riksdagens verk. till bankoutskottet, samt, såvitt propositionen
rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Nr 8.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 14, av herr Petrén, om reglering av lönerna för sysslomannen och de underordnade
läkarna vid Serafimerlasarettet;

nr 15, av herr Petrén m. fl., örn rätt för hantverkaren vid Restads sjukhus
A. Thedin att för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 16, av herr Thelin, örn anordnande av en manlig studentklass vid folkskoleseminariet
i Växjö m. m.; samt

nr 17, av herr Holstenson m. fl., örn skyldighet att inmontera vedeldningspannor
i landstings- och kommunala byggnader, som uppföras med bidrag av
statsmedel.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda av herr Karlsson,
Oscar Gottfrid, väckta motioner:

nr 18, örn pension åt f. d. furiren P. G. Lundberg;

nr 19, örn understöd åt förre grenadjären C. J. Kraft; samt

nr 20, örn understöd åt förre grenadjären F. O. Hertz.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Lindhagens
motion, nr 21, om återställande av vägfreden i landet genom tillrättaläggande
medelst lag och samhällelig kultur av motorfordonens privilegier och
fotgängarnas rättslösheter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Lindhagens motion, nr 22,
örn Svinesunds trafikfrågor — landskommunikationer och världsförbindelser.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Ehrnbergs motion,
nr 23, örn lagstiftning angående kringföringshandeln.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 24, av herr Pettersson, Anton, m. fl., om lagstiftning rörande fiskets
skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen; och

nr 25, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., örn anslag till fyllnadslån
till egnahemslån åt härför kvalificerade sökande med stor familj.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Andersson,
Werner, väckta motionen, nr 26, örn inskränkning i rätten att använda rabarber
vid vintillverkning.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Sjödahl
m. fl. väckta motionen, nr 27, om beredande av möjlighet att i byggnadsordning
för stad införa bestämmelser örn obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns
m. m.

Föredrogs och godkändes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Fredagen den 18 januari.

Nr 3.

Herr Sandén väckte en motion, nr 35, om ökat anslag för kapitalökning av
studielånefonden.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 18 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 23, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord;

nr 24, angående förstärkning av femte huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; samt

nr 25, angående förstärkning av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 26, angående försäljning av ett kronan tillhörigt markområde i Åkers socken
av Södermanlands län.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 28, av herrar Hammarskjöld och Petrén, örn anslag till en personlig
professur åt docenten A. H. Olivecrona;

nr 29, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, örn ökat anslag till svenska
brandkårernas riksförbund;

nr 30, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad m. fl., om ökat anslag till
kulturhistoriska museet i Lund; och

nr 31, av herr Lindley, angående den civila personalens vid »Underrättelser
för sjöfarande» tjänsteställning m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 32, av herr Bergström, angående pensioner eller understöd åt vissa f. d.
båtsmän; och

nr 33, av herr Hammarskjöld, om tilläggspension åt f. d. länsveterinären
G. H. Bergengren.

Nr 3.

Lördagen den 19 januari.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Lindleys motion,
nr 34, om åtgärder till ernående av ökad säkerhet till sjöss.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Sundéns motion, nr 35, örn
ökat anslag för kapitalökning av studielånefonden.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 36, av herr Trygger, örn förstärkning av arbetskrafterna å överståthållarämbetets
kansli;

nr 37, av herr Andersson, Anders, örn statsbidrag till avlönande av vissa
befattningshavare vid ålderdomshem, sinnessjukanstalter och hem för kroniskt
sjuka;

nr 38, av herrar Bergqvist och Carlström, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande folkundervisningen i rikets nordligaste
gränsorter; samt

nr 39, av herr Andersson, Per, angående ändrad ordning för inhämtande av
vissa uppgifter enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.05 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Herr statsrådet Undén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 27, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 28, angående anslag ur kyrkofonden under budgetåret 1935/1936 för
biträde vid handläggning av ecklesiastika boställsärenden och vad därmed
äger samband; samt

nr 29, angående ytterligare medel för budgetåret 1934/1935 till statliga och
statskommunala reservarbeten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 36, av herr Trygger, örn förstärkning av arbetskrafterna å överståthållarämbetets
kansli;

nr 37, av herr Andersson, Anders, örn statsbidrag till avlönande av vissa
befattningshavare vid ålderdomshem, sinnessjukanstalter och hem för kroniskt
sjuka; samt

nr 38, av herrar Bergqvist och Carlström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande folkundervisningen i rikets nordligaste
gränsorter.

Lördagen den 19 januari.

Nr 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Andersson,
Per, väckta motionen, nr 39, angående ändrad ordning för inhämtande av
vissa uppgifter enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 27—29.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 40, av herr Åkerman m. fl., örn ökat anslag till svenska skyddsförbundet;
nr 41, av herr von Geijer m. fl., örn anslag till utredigering och tryckning
av framlidne revisionssekreteraren Nils Anderssons samlingar av äldre svensk
folkmusik;

nr 42, av herr Westman och herr Karlsson, Oscar Gottfrid, örn ökat anslag
till landsarkivet i Vadstena;

nr 43, av herr Rahmn, angående tillämpandet av gällande bestämmelser för
undervisning å det differentierade gymnasiet;

nr 44, av herr Norman, om befrielse från erläggande av lagfartsstämpel för
vissa fastigheter, som överförts från församling till kommun;

nr 45, av herr Nilsson, Bernhard, örn befrielse från viss skattskyldighet för
Davidssonska donationen för jordbrukets främjande i Västbo härad;

nr 46, av herr Johanson, Karl August, örn årligt understöd åt Selma Kristina
Appelfeldt;

nr 47, av herr Johanson, Karl August, örn höjd pension åt förre lokomotiveldaren
J. E. Berg;

nr 48, av herr Norman, örn pension åt f. d. soldaten J. A. Bergman;
nr 49, av herr Heuman, örn pension åt f. d. soldaten A. E. Ödén;
nr 50, av herr Heuman, om anslag till lindring i vissa N. V. Andersson och
I. W. Kahm åliggande befordringsavgifter;

nr 51, av herr Wohlin m. fl., örn uppställande av legala kompetensvillkor
för rätten att idka hantverk m. m.;

nr 52, av herr Wohlin m. fl., örn ökade anslag till statens veterinärbakteriologiska
anstalt;

nr 53, av herr Löfvander m. fl., angående transporten av vissa jordbruksprodukter
till förädlingsstället eller konsumtionsorten;

nr 54, av herr Svensson, Martin, och herr Nilsson, Bernhard, örn ökade anslag
till mejerikonsulenter;

nr 55, av herr Sköldén m. fl., örn anslag till biskötselns befrämjande;
nr 56, av herr Holstenson m. fl., örn ökat anslag till kurser i trädgårdsskötsel; nr

57, av herr Frändén och herr Andersson, Nils, örn statsbidrag till Jämtlands
läns elektricitetsförening u. p. a.;

nr 58, av herr Arvedson m. fl., angående jaktvårdens ordnande;
nr 59, av herr von Heland m. fl., örn vissa åtgärder till förhindrande av
tjuvsky tte;

nr 60, av herr von Heland m. fl., örn vissa åtgärder till förhindrande av
tjuvfiske ;

nr 61, av herr Gabrielsson, angående utvidgad rätt till ersättning för skada
av björn m. m.;

nr 62, av herr Johanson, Karl Emil, angående en rättvisare beräkning av
mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten; samt

nr 63, av herr von Heland, örn viss ändring i den s. k. upphandlingsförordningen.

Nr 3.

Lördagen den 19 januari.

Herr talmannen anförde: Jag ber att för kammaren få tillkännagiva, att
plena för mottagande av motioner komma att hållas nästkommande tisdag
kl. 2 e. m. samt nästkommande onsdag, alltså sista motionsdagen, kl. 2 och
kl. 8 e. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Frändén för tiden från
och med den 22 till och med den 31 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350374