1935. Första kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1935:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Första kammaren. Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Leo avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 238, med förslag
till förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående nedskrivning av
statslån till anläggning av Skövde—Axvalls järnväg m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militärt
tjänstepensionsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1935/1936 till det militära pensionsväsendet m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätten
för professorn E. H. O. Stensiö; samt

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr
21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 38—40 samt bankoutskottets memorial nr 52 oell
53.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr 54, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss del av bankoutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m.

Föredrogos bankoutskottets memorial:

nr 55, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
31 av bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning av framställningar angående
pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m.; och

nr 56, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punk Första

kammarens protokoll 1935. Nr 30. 1

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

ten 60 av bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning av framställningar angående
pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 70—77 och första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6.

Äng. om- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
organisation proposition angående omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. jäm avlänsarhi-

te • ämnet väckta motioner.
tektsimtitu ilonen

m. m■ J en till riksdagen avlåten, den 8 mars 1935 dagtecknad proposition, nr 190,

hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
att, utom annat,

dels medgiva, att länsarkitektsinstitutionen finge från och med den 1 juli
1935 organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivits,

dels medgiva, att till statsverket finge för av tjänstemän vid länsarkitektkontor
utförd granskning av ärenden rörande byggnads- och stadsplaner m. m.,
vilka vöre beroende på länsstyrelses prövning, utgå granskningsavgift enligt
av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna grunder,
dels godkänna i propositionen införd personalförteckning för länsarkitektsorganisationen; dels

godkänna i propositionen införd avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1935/1936;

dels besluta, att, utöver vad i 3 § i avlöningsreglementet stadgades, skulle i
fråga örn uppdrag utom tjänsten gälla de särskilda bestämmelser, som av departementschefen
förordats;

dels till Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1935/1936
anvisa ett förslagsanslag av 394,000 kronor;

dels till Länsarkitektsorganisationen: Omkostnader för budgetåret 1935/1936
anvisa ett förslagsanslag av 58,200 kronor;

dels till Kontorsinventarier m. m. för länsarkitektskontoren för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 35,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr C. Forssell väckt motion, nr 300, däri
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 190;

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 301, inom första kammaren
av herrar G. W. Kållman och A. W. Rydberg och den andra, nr 519.
inom andra kammaren av herrar M. Andersson i Igelboda och R. Lundqvist
i Rotebro, i vilka hemställts, att riksdagen, under förutsättning att förevarande
omorganisationsförslag i princip bifölles, behagade besluta, dels att å
länsarkitektkontoret i Stockholms län utöver i propositionen föreslagen personal
skulle anställas en biträdande länsarkitekt å extra stat i lönegrad B 24,
dels ock att vid fastställande av länsarkitekternas avlöning skälig hänsyn skulle
tagas till dyrortsförhållandena i länsarkitektens stationsort;

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)

dels en inom första kammaren av herrar J. M. Bäckström och J. Larsson
väckt motion, nr 302, däri hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 190;

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 303, inom första kammaren
av herr F. Gustafson och den andra, nr 529, inom andra kammaren av
herr G. Liedberg m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen, för den händelse
förslaget örn omorganisation av länsarkitektsinstitutionen komme att helt
eller delvis vinna riksdagens bifall, ville besluta, att till länsarkitektsinstitutionen
knuten befattningshavare endast med Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd
finge åtaga sig uppdrag, hänförliga till institutionens verksamhetsområde;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena, nr 304, inom första
kammaren av herrar A. Thelin och A. Nylander och den andra, nr 530, inom
andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg m. fl., i vilka hemställts, att
riksdagen ville avslå det i kungl, propositionen nr 190 framlagda förslaget
örn granskningsavgifter till finansierandet av en utbyggnad av länsarkitektsinstitutionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, utom annat,

a) med avslag å motionerna I: 300 och 302 medgiva, att länsarkitektsinstitutionen
finge från och med den 1 juli 1935 organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som av departementschefen angivits;

b) med avslag å motionerna I: 304 och II: 530 medgiva, att till statsverket
finge för av tjänstemän vid länsarkitektkontor utförd granskning av ärenden
rörande byggnads- och stadsplaner m. m., vilka vore beroende på länsstyrelses
prövning, utgå granskningsavgift enligt de av departementschefen angivna
grunderna;

c) med avslag å det i motionerna 1:301 och 11:519 gjorda yrkandet om
ytterligare en biträdande länsarkitekt, avsedd för Stockholms län, godkänna
i utlåtandet införd personalförteckning för länsarkitektsorganisationen;

d) med avslag å det i motionerna 1:301 och 11:519 gjorda yrkandet om
hänsyntagande till dyrortsförhållandena vid avvägningen av länsarkitekternas
arvoden godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1935/1936;

e) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:303 och 11:529
besluta, att utöver vad i 3 § i avlöningsreglementet stadgades skulle i fråga
om uppdrag utom tjänsten gälla de särskilda bestämmelser, som av utskottet
förordats;

f) till Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1935/1936
anvisa ett förslagsanslag av 394,000 kronor;

g) till Länsarkitektsorganisationen: Omkostnader för budgetåret 1935/1936
anvisa ett förslagsanslag av 58,200 kronor;

h) till Kontorsinventarier m. m. för länsarkitektskontoren för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 35,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Bergqvist,
Holmgren och Persson i Fritorp, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen med bifall till motionerna I: 300 och 302 måtte avslå Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 190 framlagda förslag;

II) att riksdagen måtte anvisa

a) till Länsarkitekter: Avlöningar för budgetåret 1935/1936 ett förslagsanslag
av 83,000 kronor;

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)

b) till Länsarkitekter: Omkostnader för budgetåret 1935/1936 ett förslagsanslag
av 23,000 kronor;

III) att motionerna 1:301 och 11:519, 1:303 och 11:529 samt 1:304
oell 11:530 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa förnyad utredning av frågan om länsarkitekternas
ställning ni. m. enligt de riktlinjer, som i det av reservanterna föreslagna yttrandet
angivits.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Under den granskning,
som ägnats detta ärende inom statsutskottet och på dess fjärde avdelning, har
jag inte kunnat övertygas om att det vore lämpligt att nu antaga föreliggande
förslag beträffande länsarkitektsinstitutionen. Jag anser, att detta förslag
innebär en överorganisation och att genom en begränsning av länsarkitektens
arbetsuppgifter också en beskärning av organisationen skulle kunna ske.
Vidare anser jag inte, att den sammanblandning, som i förslaget skett mellan
länsarkitektens statliga gransknings- och kontrolluppgifter samt de enskilda
arkitektuppdrag, som han även enligt den nya organisationen skulle få åtaga
sig, är lämplig. Jag anser slutligen inte heller lämpligt, att en fördelning av
de stora kostnaderna sker på sätt, som utskottet föreslår, nämligen genom att
man överflyttar en del av dessa kostnader på kommunerna och andra intressenter.
Men örn jag således inte kan biträda föreliggande förslag, innebär
detta inte, att jag anser, att det är bra som det är, utan den reservation, som
jag jämte andra ledamöter av utskottet avlämnat, går ut på att frågan måtte
ånyo utredas och ett nytt förslag framläggas för riksdagen ett kommande år.

Mot den nuvarande organisationen ha många anmärkningar riktats. Det
Ilar bland annat mot densamma riktats den anmärkningen, att det dröjer så
länge, innan man får ett inlämnat förslag till stadsplaneindelning granskat
av länsarkitekten, och det har även med mycken skärpa riktats kritik mot
den sammanblandning, som nu äger rum mellan länsarkitektens statliga verksamhet
och hans enskilda arkitektverksamhet. Det är ju klart, att de anmärkningar,
som förekommit beträffande förseningen av granskningsarbetet, måste
anses beröra ett förhållande, som ofelbart blir följden, när organisationen är
ordnad på sätt som nu sker, där den privata verksamheten är huvudsak och
den jämförelsevis lågt avlönade granskningsverksamheten därför kommer att
betraktas mera som en bisyssla. Det är också av denna anledning, som Kungl.
Maj :t uppdrog åt byggnadsstyrelsen att uppgöra nytt förslag till organisation,
och detta uppdrag utfördes av byggnadsstyrelsen förstärkt med tre personer,
nämligen herrar Nylander i Borås, Nilsson i Hörby och länsarkitekten Friberger.
Det är detta förslag, som i huvudsak ligger till grund för den kungl,
propositionen.

Den nya stadsplanelagstiftningen, som antogs för något år sedan, har ju
medfört vissa betydande uppgifter på detta område för länsarkitekterna, och
det är naturligt, att på denna grund deras arbetsbörda har ökats. Jag vill dock
tillägga, att det förefaller mig, som örn det skulle vara högkonjunktur på detta
område just nu, föranledd av den, såsom jag nämnde, för inte så länge sedan
ikraftträdda stadsplanelagstiftningen och att det kanske även ur den synpunkten
inte är fullt lämpligt att för närvarande binda sig för en så stor organisation.
Visserligen kommer det nog att påpekas, att vad som här föreslås
är ett provisorium på tre år, men ingen kan få mig att tro, att örn man nu!
går in för detta provisorium, man sedan kan få det avskaffat, ty den stora
organisationen hänger kvar och kan inte ersättas annat än genom särskilt ingripande
av en organisationsnämnd eller på dylikt sätt.

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)

Det förslag, som nu här föreligger, innebär, att i stället för den nuvarande
länsarkitektsinstitutionen, som består av 12 med endast begränsat arvode statsavlönade
arkitekter, skall träda en ny organisation, bestående av 14 länsarkitekter,
10 biträdande länsarkitekter i sekreterargrad, 14 assistenter i notariegrad
samt 27 fast anställda rit- och skrivbiträden. Den sistnämnda gruppen,
27 rit- och skrivbiträden, kan naturligtvis komma att ökas högst betydligt,
beroende på omfattningen av de uppdrag, som avse arkitektverksamhet.

Det är således en mycket betydande organisation, som här föreslås. Kostnaderna,
som vi i vår reservation, vilken bygger på ett bibehållande provisoriskt
på ett år av den nuvarande organisationen, beräknat till 106,000 kronor,
skulle enligt det föreliggande kungl, förslaget med en gång springa upp till
507,700 kronor, således en femdubbling av kostnaderna. När jag granskat
kostnadskalkylerna, måste jag ändock ställa mig tvivlande till dessa kostnadsberäkningar,
av vilka likväl klart framgår, att kostnaderna skulle femdubbla^.
Där har upptagits ersättning för hyror till visst belopp, men enligt föreliggande
förslag skulle staten tillhandahålla lokaler för länsarkitekterna och
deras rit- och skrivbiträden, således fullständiga lokaler för deras verksamhet,
och det säges i förslaget, att de helst böra inordnas i länsstyrelsernas lokaler.
Yi veta alla, som varit med de sista åren och särskilt vi, som suttit i statsutskottet,
att när vägingenjörsorganisationen tillkom, sades det också, att
dessa tjänstemäns lokaler skulle inordnas i länsstyrelsernas^ byggnader, och
vi ha ju haft framför oss det ena förslaget efter det andra till omändring av
och tiilbyggnader inom länsstyrelsers hus för att bereda plats åt vägingenjörerna,
men dessa förslag ha icke inrymt, att länsarkitektsinstitutionen skulle
inordnas i länsstyrelserna. Jag har vid granskning av kostnadskalkylerna
funnit, att här dölja sig framtida utgifter, som inte nu kunna beräknas men
som måste antagas bli betydande och som inte ingå i den kostnadskalkyl, som
förelagts, vilken, efter vad jag erinrade, utgör fem gånger den nuvarande
kostnaden.

Sedan kommer jag till en annan anmärkning.. Hur vill man finansiera
denna betydande kostnad? Jo, man gör det på det sätt, att man föreslår åläggande
för kommunerna och vederbörande sökande att betala avgifter _ för
granskningsuppdragen, och så medger man arkitekterna rätt att utföra privat
arkitektverksamhet och att för denna redovisa inkomsterna till statsverket. På
det sättet får man då ned kostnaderna. Ja, här föreligger precis samma tillvägagångssätt
som man tidigare iakttagit och som är ett utmärkande drag,
när det gäller att skapa till en stor organisation. När statsverket då inte vågar
självt stå för kostnaderna, hittar man på att flytta över dem på kommunerna,
och sedan säger man: »Det blir i alla fall inte så dyrbart för staten.»

I här föreliggande fall har man till och med gått så långt, att man berömmer
sig av att man genom detta system skaffar staten inkomster —. en mycket
egendomlig argumentering. Man menar naturligtvis, att man skaffar inkomster
till att täcka kostnaderna för denna stora och dyrbara organisation.

Sedan kommer frågan, i vad mån länsarkitekten och dennes assistent samt
biträdande länsarkitekten skola få åtaga sig arkitektuppdrag. Det förefaller
mig, som örn i en sådan anordning ligger ett visst förstatligande av arkitektverksamheten.
Jag kan inte komma ifrån, att örn länsarkitekterna ha ensamrätten
att granska, kontrollera och till- eller avstyrka de uppgjorda planerna,
kommer den enskilda arkitektverksamheten att få sitta emellan, ty de
privata arkitekternas förslag skola alltid ingivas till den statligt granskande
länsarkitekten, och då denne också har till uppgift att utöva arkitektverksamhet,
förefaller det mig, som örn här komme att inträffa både ett ingrepp i och
en konflikt med den fria företagsamheten på området. Därför menar jag

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)

.jämte övriga reservanter, att det vore lämpligt att begränsa länsarkitekternas
arbetsuppgifter och att tyngdpunkten lades på deras granskande och på deras
å statens vägnar kontrollerande verksamhet på detta område. Därigenom behövde
inte organisationen göras så stor, och länsarkitekterna skulle ändå kunna
medhinna granskningsarbetet. Det är klart, att lönerna finge utmätas med
hänsyn till uppdragen, men den uppgiften kan då utövas av ett mindre antal,
under det att granskningsarbetet överallt kunde fortgå i snabbare takt. Enligt
min och reservanternas mening bör därför ett nytt förslag utarbetas på
den linjen, så att man får se vad detta förslag skulle innebära och örn det inte
ger ^möjlighet till en något förenklad lösning av problemet.

Nu kommer det väl i debatten att invändas, att ett sådant förslag redan har
varit under övervägande, och det kommer kanske rent av att påstås, att ett
sådant förslag är uppgjort, men i propositionen finns inget sådant detaljerat
förslag beskrivet så att man kan med ledning därav utforma ett yrkande omedelbart.
^ Det uttalas vissa principiella synpunkter, men örn detta uttalande
syftar på den enbart granskande delen av länsarkitektens arbete, måste jag
lämna därhän. I varje fall mena reservanterna, att ett sådant förslag bör
utarbetas och på ^vanligt sätt utremitteras och sedan komma till riksdagens
kännedom, som får pröva förslaget och jämföra detsamma med det nu föreliggande.
Jag tycker för min del det vore en billig begäran, om en sådan hemställan
bifölles, och det är detta, reservationen avser. ,

Innan jag slutar, skall jag be att få citera ett par av de över förslaget avgivna
yttrandena. Statskontoret yttrar örn det föreliggande förslaget: »Dubbelställningen
skulle alltså bestå. Vidare skulle skapas en ganska stor kår av
statsavlönade tjänstemän, vilka icke skulle hava att fullgöra arbete uteslutande^
för statens eget behov utan skulle vara hänvisade till att mottaga uppdrag
i främsta rummet av kommuner och andra samfälligheter för att därigenom
erhålla full sysselsättning. Det vore icke lämpligt, säger statskontoret,
att i statens tjänst anställa personer, vilkas huvudsakliga sysselsättning, åtminstone
av de ekonomiska beräkningarna att döma, skulle falla utom det statliga
verksamhetsfältet.»

Organisationsnämnden yttrar: »Förslaget innefattade till och med möjlig het

för länsarkitekterna m. fl. att få åtaga sig enskilda uppdrag, som befunnits
inverka ^underligt för vederbörandes tjänstgöring.» — Detta har i propositionen
modifierats något, så att de nu skola redovisa ersättningen till statsverket.
— »Länsstyrelserna skulle enligt förslaget åläggas att verka för
att kontoren tillfördes uppdrag i sådan omfattning, att ersättningarna härför
såvitt möjligt icke understege statsverkets omkostnader för kontoren och deras
personal.. Länsarkitekternas dubbelställning skulle sålunda icke undanröjas
utan i något ändrad form alltjämt bibehållas; även länsstyrelserna skulle indragas
i denna vanskliga, dubbelställning. Önskemålet att dubbelställningen
skulle avskaffas eller åtminstone begränsas hade således icke i någon mån blivit
tillgodosett genom förslaget.» Nu har detta ändrats i så måtto, att tillstånd
till länsarkitekternas uppdrag föreslås skola meddelas av Kungl. Maj:t.

Slutligen har, för att endast citera ett par ord ur ett annat sJtrande, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd yttrat: »Förslaget kunde med hänsyn

till de högst avsevärda kostnaderna för avlöningar och till osäkerheten i fråga
örn inkomsterna för statsverket medföra större kostnadsökning än vad som
skulle bliva fallet, därest en länsarkitekt enligt den nuvarande organisationen
anställdes i varje län.»

Herr talman!- Då jag således med dessa ord sökt klargöra, att jag finner
den föreslagna organisationen för stor, att jag vidare finner den olämplig med
hänsyn till länsarkitekternas arbetsuppgifter, och att jag slutligen finner kost -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
naderna för stora och orättvist fördelade, är det på dessa grunder som jag
jämte övriga reservanter begär, att ett nytt förslag måtte upprättas. Det är
därför, herr talman, jag anhåller att fa yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till den av undertecknad med flera avgivna reservationen.

Häri instämde herr Bergqvist.

Herr statsrådet Leo: Herr talman! Reservanterna inom utskottet tyckas
vara överens med Kungl. Haj :t och utskottets majoritet därom, att den nuvarande
organisationen av länsarkitektväsendet inte är lämplig och att en
omorganisation är behövlig. Under sådana förhallanden behöver man. kanske
inte mycket uppehålla sig vid bristerna i den nuvarande organisationen.
Var och en som sökt sätta sig in i dessa frågor, är nog bekant med att den
nuvarande organisationen hotas att bli söndersprängd genom den enormt ökade
anhopningen av nya ärenden. Jag kan nämna, att fran 1929 till 1934, alltså
på fem år, har antalet ärenden, som handlagts av länsarkitekterna, ökats fran
5,578 till 12,000, av vilken ökning inte mindre än 2,000 ärenden komma enbart
på år 1934.’ Det är framför allt tillkomsten av den nya stadsplanelagstiftningen
med allt vad därtill hör, som gjort, att ärendenas antal ökats så
betydligt, samtidigt som de ökas i vikt och betydelse för allmänheten och
blivit mera arbetskrävande för länsarkitekterna.

Emellertid äro, som sagt, även reservanterna på det klara med att en omorganisation
behöves, och vad man nu tvistar örn är endast hur denna omorganisation
skall ske. Kungl. Maj :t har föreslagit och utskottet har anslutit
sig till detta förslag — att den nuvarande länsarkitektsinstitutionen, som är
byggd på att länsarkitekterna, till ett antal av 12 stycken, skola vara halvavlönade
och för övrigt hänvisade till privat verksamhet för att söka sill utkomst,
skall förvandlas till en organisation, där länsarkitekternas antal ökas
till 14 med erforderligt antal biträden och biträdande arkitekter, vilka alla
lili helt avlönade av statsmedel. Kostnaderna för detta nya system . stiger
siffermässigt ifrån nuvarande belopp, omkring 100,000 kronor, upp till omkring
500,000 kronor. Det är således riktigt som den ärade representanten för
utskottsreservanterna sade, att man här har att röra sig med, siffermässigt
sett, ungefär en femdubbling av kostnaderna. Denna kostnad fann nu herr
Johansson i Fredrikslund vara för stor. Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten
på att reservanterna begära för sin del en ny utredning och ange som
riktlinjer för denna, att man bör skapa en organisation, enligt vilken^ länsarkitekterna
inte bara skulle bli helt avlönade av statsmedel, utan också förhindras
att genom utövande arkitektverksamhet bidraga till täckande av kostnaderna
för sin avlöning. I Kungl. Maj :ts förslag är däremot räknat med
att länsarkitekterna skola bli i tillfälle att utöva arkitektverksamhet, som
skulle inbringa till staten ungefär 210,000 kronor örn året, och detta belopp
skulle således komma att utgöra ett bidrag till kostnaden för organisationen.
Aven örn således kostnaderna för den nya organisationen siffermässigt uppgå
lill ungefär 500,000 kronor — närmare angivet 507,000 kronor — betyder
detta inte, att statsbudgeten belastas med motsvarande ökning. På statsbudgeten
kommer i fortsättningen endast att upptagas ungefär samma utgiftsbelopp
som för den nuvarande organisationen och finansieringen av kostnaderna
i övrigt ske dels, som jag nämnde, med hjälp av inflytande medel från länsarkitekternas
arkitektverksamhet och dels med hjälp av inflytande granskningsavgifter
från kommunerna och allmänheten. Även om herr Johansson i
Fredrikslund såsom för hög kritiserar denna summa av 507,000 kronor, vågar
jag dra i tvivelsmål, huruvida en organisation, tänkt efter de linjer, som

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
reservanterna ha utvecklat, skulle komina att bli mycket billigare. Jag är
tvärtom nära nog övertygad om, att en organisation enligt reservanternas förslag
skulle komma att kosta minst lika mycket som en organisation enligt
Kungl. Maj :ts förslag. Anledningen därtill är, att man inte, som reservanterna
tyckas trockan förbilliga en organisation med helt avlönade länsarkitekter
genom att fran länsarkitektsinstitutionen avskilja en hel rad av arbetsuppgifter
och lägga dem pa andra institutioner och ämbetsverk. De sakkunniga,
som nu i ett par års tid varit sysselsatta nied att utreda denna fråga, ha
undersökt även denna utväg, men det har befunnits omöjligt att åstadkomma
några nämnvärda besparingar genom en överflyttning av arbetsbördan från
länsarkitektsinstitutionen till exempelvis lantmäteriinstitutionen.

Herr Johansson i Fredrikslund vände sig även mot de föreslagna åtgärderna
tor finansiering av den nya organisationen. Han var inte tillfredsställd
med törslaget om att man skulle ta upp granskningsavgifter för de ärenden
hänskjuta till länsarkitektsinstitutionen för granskning och bedömande.
.Nej, det är klart, att örn man kunde undvika detta, skulle vi väl allesammans
giä.rfa.göja Menyi ha behov av en omorganisation, och av statsfinansiella
skal är det inte möjligt att genomföra den på sådant sätt, att kostnaderna
helt och hållet stanna hos statsverket. Man har därför måst se sig om efter
andra utvägar, och jag vill nämna, att flertalet myndigheter som yttrat sig
över törslaget till granskningsavgifter tillstyrkt detsamma. Riksräkenskapsverket
till exempel finner systemet med granskningsavgifter »principiellt riktigt»
och förordar detsamma. Även byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
ha, anslutit sig till förslaget, och lantmäteristyrelsen har därvid bland annat
Iramhallit, att granskningsavgifter kunna vara motiverade också av de fördelar
för allmänheten och enskilda, som ligga däri, att förslagen ofta, då de
skickas in till granskning av länsarkitekten, bli förbättrade.

Vidare vände sig herr Johansson i Fredrikslund mot även den delen av finansieringsplanen
som gar ut på, att länsarkitekterna skola ha möjlighet
att utöva viss arkitektverksamhet, för vilken inkomsterna skola inflyta till
staten och utgöra ett bidrag till täckande av kostnaderna för organisationen.
Jag förvanar mig över att herr Johansson i Fredrikslund finner detta förslag
sa oriktigt och olämpligt, ty här föreslår man ju ingenting annat än
vad som sedan några år tillbaka gäller inom vägingenjörsinstitutionen och
sorn där, skulle jag tro, har väckt allmän tillfredsställelse. Vägingenjörerna
ha nämligen rättighet och möjlighet att utföra vissa arbeten för vägdistriktens
räkning, men arvodena för dessa arbeten tillfalla statskassan och utgöra
ett bidrag till täckande av organisationens kostnader. Jag känner inte
till, att tillämpandet av detta system skulle ha väckt missnöje eiler åstadkommit
oreda och trassel på något sätt. Jag tror tvärtom, att både vägdistrikten
och vagingenjörerna äro överens om, att detta är ett lämpligt, smidigt och praktiskt
system. Jag tror, att man skulle fa samma erfarenheter av detta system,
om det tillämpades inom länsarkitektsinstitutionen, och att det skulle bil föremal
för samma omdöme.

Det är också - det vill jag särskilt här betona — alldeles oriktigt att tala
örn att detta förslag skulle utgöra något slags förstatligande av arkitektverksamheten
eller att det skulle innebära ett oberättigat intrång på den enskilda^
arkitektverksamheten. Förslaget innebär tvärtom ett minskande av
det intrång, om man så vill kalla det, på den privata arkitektverksamheten,
som länsarkitektsinstitutionen för närvarande utövar. Genom att länsarkitekerna
nu endast få en del av. sina inkomster från staten måste de, som jag
ledan nämnt, i stor utsträckning bedriva enskild arkitektverksamhet, och de
lia fullt fria händer att göra detta i hur stor utsträckning som helst. I det

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitekt sinstitutionen m. m. (Forts.)
föreliggande förslaget föreslås, att denna gren av deras verksamhet, den privata
arkitektpraktiken, skall begränsas högst väsentligt, och den kommer, om
förslaget, som jag hoppas, går igenom, inte att bli mer än en fjärdedel, allra
högst en tredjedel, av den privata verksamhet de för närvarande utöva. Man
räknar med att de skola få in ungefär 210,000 kronor genom denna privata arkitektverksamhet.
Men 210,000 kronor är, har man sagt mig från sakkunnigt
håll, inte mer än vad många av våra mera kända arkitekter var för sig ta
in på sina arkitektkontor och utgör, som sagt, bara en liten del av de inkomster
som länsarkitekterna för närvarande ha av privat arkitektverksamhet.

Ja, herr talman, vi äro alla överens om att det föreligger ett mycket stort
behov av en omorganisation av länsarkitektsinstitutionen, och jag tror att det
förslag, som här föreligger, är en god utväg till lösning av de nuvarande svårigheterna.
Jag tror också, att de farhågor, som man har uttalat mot denna
lösning, äro oberättigade eller i varje fall högst överdrivna.

Herr Nylander: Herr talman! Då denna angelägenhet för två år sen behandlades
här i kammaren, gav jag från denna plats uttryck för en hel del
kritik mot den nuvarande länsarkitektsinstitutionen och riktade mig särskilt
mot den försening och långa omgång, med vilken ärendenas prövning hos länsarkitekterna
och länsstyrelserna för närvarande är förenad, men dessutom och
framförallt mot den enskilda arkitektverksamhet, som länsarkitekterna i så
stor utsträckning utöva. Det kanske var på grund av denna kritik, vilken jag
här offentligt framförde, som jag senare samma år blev anmodad att delta i en
utredning inom kungl, byggnadsstyrelsen angående en omorganisation av länsarkitektsinstitutionen.
Jag har velat nämna detta för att göra klart för var
och en, att jag gick till detta arbete med en så kritisk inställning som det gärna
är möjligt att hysa gentemot ett visst föreliggande problem. Det är ingalunda
så, att jag har ansett en dylik institution obehövlig. Tvärtom har jag ansett,
att den nuvarande organisationen behöver utbyggas och göras mera tjänlig för
det ändamål den skall fylla.

Det har, som herr statsrådet redan har omnämnt, visat sig, att de arbetsuppgifter,
som numera åligga länsarkitekterna, ha svällt till en sådan omfattning,
att det är risk för att hela den nuvarande organisationen springer sönder. Det
är just detta som har varit det bärande och övervägande motivet till förslaget
örn en omorganisation. Man kan inte längre på ett så viktigt område som
detta vara betjänt med att en person som en relativt liten bisyssla har det viktiga
uppdraget att fungera som länsarkitekt.

Nu har herr J. B. Johansson mot det föreliggande förslaget riktat en hel
del anmärkningar, och jag vill något uppehålla mig vid dessa. Herr J. B.
Johansson talade i första hand örn att det skulle vara en ofantlig överorganisation,
och han ville motivera detta med att de arbetsuppgifter, som läggas på
länsarkitekterna, i viss mån äro av övergående natur. Det skulle vara den
nya stadsplanelagstiftningen, som givit dem så mycket att göra, och herr J. B.
Johansson menade, att örn några år är allt stadsplanearbete här i landet avslutat,
och då slå vi ihop detta paket och säga att nu är den saken ordnad.
Men det är inte så, herr J. B. Johansson. Stadsplanearbetet kommer att fortgå
under alla förhållanden, man kan nog säga att en stadsplan överhuvud taget
aldrig blir färdig, så att på detta område kommer det alltid att finnas en stor
arbetsbörda, så mycket mer som ett stadsplaneförslag nu för tiden fordrar
betydligt mer omfattande beskrivningar och beräkningar i olika avseenden än
vad förut varit fallet. Skulle vi däremot, som herr J. B. Johansson ansåg
önskvärt, söka uppnå en begränsning av länsarkitekternas arbetsuppgifter,

Nr 30.

Lördagea den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
vilket var en av huvudsynpunkterna i hans anförande, ja då, herr J. B. Johansson,
måste vi gå en helt annan väg: då måste vi börja med att göra örn den
nyss antagna stadsplanelagen och byggnadsstadgan och avskaffa den provning
inför länsstyrelser och länsarkitekter som där på olika punkter föreskrives.
Men jag tror inte att ens herr J. B. Johansson i sitt sparsamhetsnit skulle vilja
gå med på att från sådan granskning utesluta ärenden, som vi så sent som år
1931 funno vara i behov därav. Det är ju för övrigt märkvärdigt, att herr
J. B. Johansson inte den gången anmälde en skarp kritik utan gick med på
att lägga så mycket arbete på länsarkitekterna.

Vidare riktade sig herr J. B. Johansson mot den sammanblandning, som
äger rum mellan granskningsuppgifterna och länsarkitekternas arkitektverksamhet.
Ja, det är ganska märkvärdigt att höra herr J. B. Johansson rikta en
principiell kritik mot detta, eftersom hela organisationen är uppbyggd enligt
modell av vägingenjörsorganisationen. Jag vill erinra om att det numera av
vägingenjörerna fordras, inte bara att de skola granska de förslag, som av
andra fackmän på området uppgöras, utan också, i den mån som arbetsbördan
det medger, själva utföra vägstakningar och vägförslag, varvid ersättningen
därför inlevereras till statsverket. Skulle nu detta vara något fel, så får jag
säga att det är ganska märkvärdigt, att den regering som herr J. B. Johansson
tillhörde just var den som framlade förslag om denna organisation. Det skedde
1929 med komplettering 1930. Varför sade inte herr J. B. Johansson ifrån
vid detta tillfälle, att här ägde rum en sammanblandning som inte fick ske?
Men nu, när det är fråga örn att bygga upp en annan gren av granskningsverksanihet
efter samma modell, som riksdagen utan invändning har godkänt för
vägingenjörernas del, så skulle det vara fel. Jag förstår inte, att en sådan inställning
kan anses vara konsekvent.

Så talade herr J. B. Johansson örn det förstatligande, som det föreliggande
förslaget skulle innebära. Herr kommunikationsministern har redan bemött
detta, men jag skulle även här vilja göra en jämförelse med vägingenjörerna.
Där är det val i så fall ett mycket längre drivet förstatligande, ty där äro
endast vissa ingenjörer godkända att vid sidan av vägingenjörerna uppgöra
förslag. _Men då det gäller länsarkitektsinstitutionen äro inga sådana kompetensfordringar
uppställda på de arkitekter och ingenjörer, som skola arbeta på
stadsplaneväsendets och byggnadsväsendets område.

Vidare nämnde herr J. B. Johansson, att kalkylerna skulle vara tvivelaktiga.
Han uppehöll sig vid hyreskostnaderna och sade att man inte alls tänkt
på, att här skulle behövas utvidgningar, eventuellt tillbyggnader av länsresidensen
för detta ändamål. Ja, jag har åtminstone vid ett tillfälle sett denna
synpunkt beaktad, och jag vet, att herr J. B. Johansson själv i år varit med
att tillstyrka en mindre omändring av länsresidenset i Halmstad bland annat
med den motiveringen, att där skulle inredas lokaler för länsarkitekt. Jag
tycker alltså, att herr J. B. Johansson inte kan ställa sig så ovetande inför
dessa spörsmål.

o Beträffande kalkylernas tvivelaktighet i övrigt har ju även herr statsrådet
varit inne på detta. Det är ju en mycket liten del av de belopp
som länsarkitekterna nu privat kunna ta in i bruttoinkomst, som man tänker
sig att de senare såsom statliga tjänstemän skulle ta in. Det har under
utredningsarbetet framkommit uppgifter, att enbart tre av de nu arbetande
länsarkitekterna genom enskild praktik kunnat ta in mellan 50 och 60 tusen
kronor per år. Skulle det då vara så märkvärdigt att förutsätta, att hela länsarkitektkåren
skulle kunna bidra med en bruttoinkomst på 210,000 kronor?
Aven bär kan man göra en jämförelse med vad vägingenjörerna kunna ta in.
Örn jag inte missminner mig, är det i år omkring 250,000 kronor, som, enligt

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen ni. m. (Forts.)
beräkningar på sjätte huvudtiteln, vägingenjörerna skulle tillföra staten.
Denna jämförelse pekar väl i sådan riktning, att man utan tvivel kan anse sig
vara på den säkra sidan.

I ett avseende vill jag emellertid på det allra livligaste instämma i den kritik
som herr J. B. Johansson framförde, och det är ifråga örn granskningsavgiften.
Oavsett vad herr statsrådet anförde om att vissa statliga myndigheter
och andra institutioner inte haft något att erinra mot denna, mäste jag
ge uttryck åt min bestämda uppfattning örn det felaktiga i att, samtidigt som
staten beslutar vissa kontrollåtgärder över kommunernas stadsplane- och
byggnadsverksamhet, den också inför bestämmelser som medföra att kommunerna
få betala en stor del av kostnaderna för denna kontroll. Man kan inte
gärna göra en jämförelse med förhållandena inom vissa byggnadsnämnder.
Ett fåtal dylika debitera ju ett visst arvode för den granskning av byggnadsritningar,
som sker genom stadsarkitekternas försorg, men detta ligger på ett
helt annat plan. Här är det däremot frågan om att varje ärende som passerar
länsarkitekten, bortsett från överklaganden, som undantag^, skall beläggas
med avgift. Rent principiellt måste jag ställa mig avvisande mot detta,
särskilt med tanke på vilka konsekvenser det kan medföra för framtiden och
vilka möjligheter det finns att utvidga detta till det ena området efter det
andra och belägga alla kommunala ärenden, som skola gå till en högre myndighet,
med en viss avgift. Tanken är ju skrämmande, men vi få göra klart
för oss, att det i ett svårt statsfinansiellt läge kan vara frestande för en finansminister
att på det sättet plocka avgifter av kommunerna för att därigenom
finansiera olika organisationer.

Då jag emellertid trots dessa betänkligheter beträffande granskningsavgiften
har kunnat ansluta mig till den föreliggande kungl, propositionen, har det
varit med tanke på att det här gäller en försöksorganisation, såsom i propositionen
och även i utskottsbetänkande! särskilt är angivet, en försöksorganisation
som i första hand. endast skall omfatta tre år. I förhoppning, att man
inom denna tid skall kunna tillgodogöra sig de erfarenheter, som kunna vinnas,
har jag velat vara med örn denna sak.

Slutligen vill jag emellertid beröra ytterligare en sak, som herr J. B. Johansson
gav en mycket stor plats i sitt anförande, nämligen den s. k. begränsade
organisationen, det vill säga förslaget att länsarkitekternas arbete uteslutande
skulle omfatta granskning av inkommande förslag._ Jag vill inte
uppehålla mig vid frågan, örn landet är betjänt med länsarkitekter, som endast
sitta på sitt ämbetsrum och ta emot och expediera ärenden. Tvärtom
torde vi vara mera betjänta nied en länsarkitekt, som med liv och lust följer
med pågående nybyggnader och ombyggnader på olika områden inom sitt distrikt
och även är i tillfälle att genom assistenter och ingenjör sbiträden ge de
sökande skisser och förslag eller hjälpa upp undermåliga förslag, som komma
lill granskning. Ingen kan viii begära, att länsarkitekten själv skall sätta
sig ned med ritstiftet i sin hand och göra allt detta, det vore ett förfärligt
missbruk av en högt kvalificerad arbetskraft. Hur skulle då detta alternativa
förslag se ut? Ja, jag har tidigare under hand nämnt för herr J. B. Johansson,
att detta förslag finns i detalj utarbetat och föreligger i en P. M. som har
stått till herr J. B. Johanssons och utskottets förfogande hela tiden och siven
varit med i remissen till de olika länsstyrelser och iivriga myndigheter som
blivit hörda. Att det sedan inte är någon, som så att säga givit sin anslutning
till detta förslag, skall väl inte herr J. B. Johansson göra någon anmärkning
på gentemot dem, som skrivit propositionen eller gentemot deni som nu stå för
utskottsmajoritetens förslag. Det yrkande, som är herr J. B. Johanssons slutyrkande
— örn en förnyad prövning och ett uppgörande av ett begränsat orga -

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkiteJctsinstitutionen m. m. (Forts.)
nisationsförslag — är således, vill jag säga, ett slag i luften, då detta förslag
finnes detaljerat utarbetat med redovisningar för hur det skulle kunna inverka
på personalorganisationen och dess lokalbehov, dess expenser o. s. v.
Hela vägen igenom är detta helt genomräknat. Det slutar på 419,000 kr., och
därvid har man då att göra jämförelser med det här föreliggande förslaget,
som slutar på 507,000 kr. Yi få ju säga, att skillnaden är högst obetydlig,
men detta beror ju på att det är vissa fasta kostnader, som under alla omständigheter
måste finnas vid ett länsarkitektkontor, och att man, såsom jag
nyss anförde, inte kan sätta en länsarkitekt ensam vid ett skrivbord i ett rum
och tro, att lian kan göra någon nytta för den nyskapande bebyggelsen i länet,
utan han måste till sin hjälp vid sin sida ha en erforderlig samling av
kompetenta arkitekter och naturligtvis även rit- och skrivbiträden för allt det,
som skall från hans kontor expedieras.

Jag vill med detta lia sagt, att jag inte kan finna, att det yrkande, som
framföres i reservationen örn förnyad utredning, har sådan styrka, att man
behöver taga fasta på det, då utredningen, som jag nämnt, redan är gjord
och även har stått till utskottets förfogande, och jag kan därför, herr talman,
i känslan av vikten av detta ärende, som härmed skulle få sin lösning åtminstone
för tre år framåt, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Källman: Det förslag, som nu föreligger från Kungl. Maj:t, är påkallat
av ett mycket stort allmänt behov. Jag skall emellertid inte yttra mig
örn det i stort, då det är andra, som sysslat med den saken, utan endast uppehålla
mig vid några detaljer med anledning av den av mig och herr Rydberg
väckta motionen. Det yrkas där dels, att å länsarkitektkontoret i Stockholm
skall anställas en biträdande länsarkitekt, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
samt dels, att vid fastställande av avlöning skälig hänsyn måtte tagas
till dyrortsförhållandena å vederbörande stationsort.

Statsutskottet underskattar icke de skäl, som av motionärerna anförts, men
har ej ansett sig böra i dessa hänseenden föreslå ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet har alltså i verkligheten funnit motionens förslag riktiga,
och då borde utskottet med större fog ha förordat bifall till motionerna. Vacl
angår den biträdande länsarkitekten, finnes denne enligt riksdagsbeslut 1925
redan i Stockholms län, och hans indragande betyder en försämring i fråga om
krafter för självständigt arbete på arkitektkontoret.

Den oerhört stegrade förortsutvecklingen i Stockholmstrakten, framhölls det
1925, är en företeelse utan motsvarighet i vårt land. och länsarkitektkontoret
bär i följd därav en avsevärd arbetsbörda. Att denna utveckling ej stått
stilla de senaste 10 åren, torde vara för riksdagens ledamöter väl känt. Den
avsevärda folkökningen i förortssocknarna och upptagandet av flera nya områden
för bebyggelse å stadsplanelagd mark ger vittnesbörd örn arbetet på
länsarkitektkontoret. Statsrådet har nyss anfört, att den här ifrågavarande
organisationen håller på att gå sönder till följd av ökat arbete. Detta gäller
då självfallet främst Stockholms län.

Regionsplanens utförande har i huvudsak bekostats av länets landsting och
ett antal förortskommuner, men dess genomförande, i den mån det blir möjligt,
hör samman med framtida bebyggelse och tillhör därför stadsplanearbetet
i allmänhet. Detta utskottets skäl för avslag å förevarande motioner kan
därför icke tillmätas betydelse.

Att icke utskottet velat utmäta arvoden och löner i detta fall enligt eljest
gällande dyrortsgruppering är ägnat att framkalla förvåning. Ty det viktigaste
för en befattningshavare är icke vilket belopp han uppbär i lön,
utan vad den i realiteten är värd.

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)

Den orättvisa, som i detta fall begås mot befattningshavare å dyrorter, kommer
utan tvivel att stimulera vederbörande att söka utverka tillstånd för privat
arkitektverksamhet i större utsträckning än eljest. Och detta är till skada
för det allmänna och i stor utsträckning också för enskilda, av arkitektkontoret
beroende.

I det läge frågan har kan jag inte göra något yrkande örn bifall till vad
vi föreslagit i vår motion, utan i den tvist, som föreligger mellan å ena sidan
utskottet, som tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag, och å andra sidan reservationen,
får jag förorda bifall till utskottets hemställan.

Herr Forssell: Herr talman! De synpunkter, som man vill lägga på detta
förslag, bero väsentligen på örn man önskar en talrik kår av ämbetsmän eller
inte. Vill man skapa en så liten kår av ämbetsmän, att den kan fullgöra det
nödvändiga arbetet, då vore det ju tänkbart, att man en dag också skulle kunna
komma därhän, att man kunde betala statens tjänstemän så pass höga löner,
att man kunde begära, att de helt ägnade sig åt statens tjänst. Det synes mig
vara av högsta vikt, att man vid varje nyorganisation av ämbetsverk försöker
att anlägga denna synpunkt, att man med ett minimum av tjänstemän söker
nå sitt syftemål, just med tanke på detta, att man skall kunna komma till rationella
förhållanden vid ämbetsmännens arbete till statens bästa.

Som var och en vet, är det för närvarande så, att i många fall kunna ämbetsmännen
inte existera utan privat verksamhet, utan privat förtjänst. _ Detta
är i alla avseenden felaktigt. Var och en, som har haft tillfälle att följa människors
verksamhet, vet, att örn man skall klyva sin verksamhet på det sättet,
kommer intresset att vila på den privata verksamheten. När ämbetsverken
stängas, syssla tankarna med vad som ligger därutanför, och effektiviteten
kommer den privata verksamheten och icke staten tillgodo. Önskemålet att
kunna så höja ämbetsmännens löner, att man kan ålägga dem att helt syssla
med statens tjänst, är ett vitalt intresse för ett gott ordnande av statens
verksamhet. i

örn jag försöker att i förevarande fall anlägga denna synpunkt, så är det
alldeles uppenbart, att så, som det arbete är ordnat, som skall utföras av dessa
länsarkitekter — det är fråga örn granskning av de inkommande förslagen —•
har man anledning att inrikta sig på att inte göra organisationen större än
att just detta medhinnes. Man bör inte från början göra organisationen avsiktligt
så stor, att den dessutom kan utföra vissa arbeten, som i detta sammanhang
äro fullständigt onödiga. Ingen torde väl förneka, att i detta sammanhang,
där det gäller ärendenas granskning, är den av staten bedrivna arkitektverksamhet,
som ingår i detta förslag, fullständigt onödig.

Nu svaras det här, att den saken är redan genomförd parallellt i vägdistrikten.
Där lia vägingenjörerna den ställningen, att de få utföra uppdrag, för
vilka arvodet går till staten. Men man glömmer därvidlag, att vägingenjörernas
ställning är en helt annan. Vägingenjörerna ha uteslutande att syssla
med statsunderstödda arbeten, där staten betalar 70, 80, 90 procent av kostnaderna.
Det är således praktiskt taget statens arbeten, som vägingenjörerna
lia att göra med, och ingenting annat. Dessa länsarkitekter däremot skola
sitta som domare och granska allmänhetens arbeten, sådana arbeten, till vilka
staten många gånger inte lämnar ett öres understöd. Dessa länsarkitekter
skulle alltså få en principiellt alldeles olika ställning jämfört med vägingenjörerna.
Länsarkitekterna äro domare i tekniska mål, men det äro inte vägingenjörerna.
>

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet förklarade vidare,
att den metod, som man har använt vid vägingenjörernas arbete, inte har

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
vållat missnöje på något håll. Ja, jag skall bara för att illustrera, att det
dock finns vissa anledningar till missnöje, påpeka några förhållanden, som
knappast kunna vara lämpliga i statens verksamhet. Dessa vägingenjörer få
i uppgift att utarbeta förslag, som falla inom områden, där vägingenjörernas
kompetens knappast är prövad vid befattningarnas tillsättande. Det förekommer
t. ex., att vägingenjörerna få sig ålagt att utföra utredningar för större
broföretag. Jag vet, att det därvid åtskilliga gånger har förekommit, att vederbörande
vägingenjör under hand kommit överens med en entreprenör, att
denne ställer personal till förfogande inte bara för att utföra undersökningarna
med avseende å markens och brolägets beskaffenhet utan även för att
utarbeta, vederbörande förslag. Sedan går detta av entreprenören utarbetade
förslag in såsom vägingenjörens förslag, kommer tillbaka och lämnas ut på
entreprenad. Därpå får praktiskt taget alltid den entreprenör, som från början
engagerats under hand, och utan att detta varit officiellt bekant, utföra
entreprenaden. Varav detta kommer sig vet jag inte, men det är ju mycket
möjligt, att de andra entreprenörerna anse sig av inbördes lojalitet vara förhindrade
att på allvar konkurrera med denne man. Det kan finnas andra
möjliga orsaker som jag inte känner. Men så ligger situationen till,

och det är knappast lämpligt, att sådana förhållanden skola kunna förekomma
vid statens arbeten.

Det är dessutom att märka i fråga örn dessa vägingenjörers arbete, att
åtminstone såvitt jag vet lades organisationen med vägingenjörer och deras
biträden vid vägväsendet upp så, att man från början inte engagerade mera
folk än man var absolut tvungen till för att få organisationen i gång. Så sades,
att denna organisation, även tilltagen med minimidimensioner, dock komme
att bli för stor. Dessa vägingenjörer komme att få ledig tid. Låt

oss då, sade man, använda deras lediga tid till att låta dem utarbeta
förslag. Men organisationen togs inte från början till med

avsikt att de skulle få så mycken tid över, att de skulle kunna utföra dessa
förslag efter taxa. Så vitt jag vet, har det i mycket stor utsträckning visat
sig, att i den mån deras verksamhet har kommit i gång, ha de inte heller fått
tid därtill. Åtminstone ha de på många håll inte fått tid att utarbeta några
sådana här förslag efter taxa. Där gick det således icke till på det sättet, att
man från början lade upp en för stor organisation, för att staten skulle bedriva
ingenjörsverksamhet efter taxa, utan synpunkten var en helt annan.
Men i detta fall lägger man upp organisationen för stor från början för att
kunna bedriva en statens praktiserande arkitektverksamhet. Det är detta,
som är den principiella skillnaden. Det arrangemanget har ingen av förslagets
talesmän ens försökt att försvara här. Skola vi knäsätta en sådan princip,
är gärdet fullständet upprivet för socialisering praktiskt taget av alla
former av mänsklig verksamhet här i landet, ty det finns ämbetsverk, som äro
sakkunniga på nästan alla områden, och vad skulle det möta för hinder, att
man bara ökar ut organisationen en smula och sedan sväljer både det ena och
det andra?

Det går således icke alls att här försöka att åberopa vägorganisationen som
någon sorts prejudikat för detta förslag, ty här ha lagts principiellt alldeles
olika synpunkter till grund för förslagets utarbetande.

Sedan kommer man till en annan synpunkt. Vilken kompetens skall ligga
till grund vid tillsättande av länsarkitekter? Ty märk väl, mina herrar, arkitekt
är inte någonting, som är fullständigt standardiserat och enhetligt, så
att den ene och den andre arkitekten äro ungefär som stöpta i samma form.
Den ene arkitekten är en skicklig projektor, han besitter alla de talanger, som
fordras för att göra en stadsplan eller rita ett hus. Många arkitekter sakna

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinslitutionen m. m. (Forts.)
t. ex. den konstnärliga talang, som behöves för att göra upp ett mänskligt förslag
i den vägen. En arkitekt, som saknar denna talang, kan vara en utomordentligt
skicklig granskare. Han kan således passa alldeles förträffligt
till den ämbetsuppgift, som är det väsentliga i det föreliggande problemet,
men kan vara praktiskt oduglig i den andra delen av uppgiften, den att vara
projektor. Vem skall man då taga? Staten säger: »Vi skola ha en inkomst
här av så och så många tusen kronor örn året, oell då måste vi taga en, som
kan utföra sådant arbete.» Då får man kanske en karl, som inte alls passar
för att sitta och verkställa granskningar, vilket är ett helt annat arbete. Att
sätta en konstnär att granska och se efter, att de och de förordningarna tilllämpas
här, de och de förordningarna där, det är orimligt. Det är mycket
sannolikt, att en konstnär, som sättes till sådant arbete, inte utför det med det
intresse och den energi, som behöva presteras, för att granskningen skall bli
genomförd på det sätt, som är i uppgiftens intresse. Det blir således en olöslig
konflikt redan från början, när man skall tillsätta befattningarna, rörande
vilka synpunkter som skola läggas på innehavarnas kompetens.

Det finns också en annan synpunkt, som delvis har framförts i handlingarna,
nämligen örn inte en sådan här granskare lämpligen borde ha hjälp av de
andra fackmännen. Den synpunkten har visserligen avvisats här, och man
har sagt, att den prövats och att det inte går. Jag undrar likväl, om inte vid
en sådan granskning man skulle lia stor hjälp dels frun lantmätarna, dels
från vägingenjörerna, ty det finns så många trafikfrågor i dessa problem örn
planläggning av städer och förstäder och samhällen, där det förekommer järnvägslinjer,
förortsbanor och landsvägar, som skola granskas från rent kommunikationsteknisk
synpunkt. Där lia de arkitekter, som vi lia att räkna med,
åtminstone för närvarande inte någon utbildning alls.

Man skulle då kunna säga, att det går bra ändå. Men, mina herrar, det
går inte bra. Jag skall bara be att få citera ett enda fall. På den tiden, när
jag arbetade i Stockholm med diverse kommittéer o. s. v., var jag med och
hörde på vad som hände och skedde. Ett stort möte hade sammankallats för
att erhålla redogörelse för Stockholms stads förortskommunikationsförhållanden.
Där stod vederbörande länsarkitekt upp och berättade örn det arbete han
utfört i länet för att främja de planerade förortskommunikationerna. Han lade
upp ett fullständigt spindelnät av förortsbanor och meddelade, att han i länet
satt i gång arbete för att bereda plats för alla de förortsbanor, som vederbörande
kommunikationskommitté hade förklarat vara önskvärda. Det var, som
sagt, ett fullständigt spindelnät. Han skildrade bland annat, hur han hade
tvingat en herre, som hade en genomförd tomtindelning på sitt område, att
göra örn alltsamman. Trots att denne hade lagt ned cirka 50,000 kronor på
tomtindelningen, hade han tvingats att göra örn allting, bara för att man
skulle bereda plats för förortsbana genom området. När hela denna föredragning
var slut, uppträdde Stockholms stads trafikexpert, ingenjör Lundborg,
och sade, att han ville påpeka, att av de förortsbanor, som voro demonstrerade
och som vederbörande meddelade, att han höll på att bereda plats för,
voro de allra flesta alternativa förslag. Det var överhuvudtaget inte tänkbart
att genomföra mer än en ringa bråkdel, därför att den ena linjen uteslöt
den andra. Det hade icke vederbörande fattat, utan han hade hållit på att
bereda plats för dem allihop. Det är ju här fråga örn åtgärder, som kunna
kosta stora summor och ruinera människor.

Jag menar, att ett samarbete mellan en länsarkitekt, som har att granska
sådana saker, och vederbörande experter, som redan finnas på samma länsstyrelse,
borde vara någonting naturligt. Örn det kommer en organisationskommitté
och säger, att ett sådant samarbete inte kan organiseras, då säger

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitekt sinstitutionen m. m. (Forts.)
jag: låt oss ela ta och pensionera den kommittén på statens bekostnad, så att
den inte vidare sysslar med dylika frågor utan ägnar sig åt någon annan
verksamhet!

Det är således mycket möjligt, att en hel del av det arbete, som är planerat
här för länsarkitekterna, mycket väl skulle kunna flyttas över på de andra,
och det inte bara mycket väl, utan rentav med mycket stor fördel för det allmänna.

Sedan hareman här sagt, att inkomsten av den arkitektverksamhet, som man
vill lägga på länsarkitekterna till statens förmån, rör sig örn ungefär 8,500
kronor per län. Ja, man behöver inte ha haft mycket att göra med arkitektkontor
eller ingenjörskontor för att förstå, att ett sådant kontor, som skall
arbeta med en omsättning — inte med en vinst, utan med en omsättning — på
8,500 kronor örn året, är en orimlighet. Det blir bara några få förslag örn
året att utföra. Arkitekterna få inte någon träning. En arkitekt- eller ingenjörsverksamhet
av motsvarande slag måste bestå av ett ideligt arbete, för
att vederbörande ständigt skall kunna hålla sig i täten. Här skall han på
lediga stunder, då han är fri från granskningsarbetet, sätta sig ned och göra
några förslag, den ena gången gäller det en stadsplan, den andra gången någon
byggnad o. s. v. Var och en kan förstå, att det blir rent oformligt. Hur skall
en sådan man kunna konkurrera med de privata arkitekterna, som för jämnan
syssla med dylika saker och som många gånger ha större talanger än den
man, som är länsarkitekt? Hur skall det kunna vara en fördel för staten att
engagera en sådan person med halvtidstjänstgöring på arkitektområdet i stället
för att taga en annan, vars hela existens beror på att han är mycket skicklig
på detta område? Det blir alldeles säkert en förlust för staten att engagera
arkitekter på det sättet med halv sysselsättning inom projekteringsområdet.

Vad skall man vidare tillämpa för taxor? Skola dessa herrar, som äro
mindre skickliga, få sitt arbete betalat av uppdragsgivarna efter den officiella
arkitekttaxan, eller skall man anmoda andra, som äro mycket skickliga
° och arbeta något under den taxan — ty sådant förekommer också? Det
är således mycket möjligt, att man rentav skulle kunna förtjäna pengar på
att inte. anlita dessa herrar länsarkitekter, utan taga de verkliga specialisterna
för varje särskilt fall.

Här talades örn att det finns arkitektkontor med en omsättning lika stor
som hela detta förslags slutsumma, 210,000 kronor örn året. Det tror jag visst,
men .det är väl ingen av dessa arkitekter, som vill dela upp sin verksamhet med
ett litet kontor i vart och ett av 24 län och nöja sig med en årsomsättning på

210.000 kronor för hela denna kolossala apparat. Det har vidare sagts, att
de gamla länsarkitekterna hade en omsättning på 50,000—60,000 kronor på
sin privata verksamhet. Nej, de hade en sådan vinst, och ingen skall tro, att
en vinst är lika med en omsättning. De deklarerade en vinst på 50,000—60,000
kronor, och det betyder, att omsättningen kanske lag två eller tre gånger så
högt. Var och en av dem har haft en omsättning av lågt räknat låt oss säga

100.000 kronor, sannolikt 150,000. Detta gäller alltså omsättningen i varje
län. Bara den jämförelsen ger ganska tydligt besked om vad det är för ett
oformligt förslag, som föreligger här, när man tror, att staten skall kunna
halla på att peta med en statlig arkitektverksamhet med en inkomst per kontor
av 8,500 kronor. Detta är ett förslag, som i och för sig är orimligt, och
det har ingen förnuftig uppgift, örn det inte skall vara kärnan i och inledningen
till en fortsatt .socialisering av statens arkitektverksamhet.

Sedan kommer jag till en fråga, som man i handlingarna glider ganska lätt
och lekande förbi, och det är fragan örn vederbörandes privata verksamhet. Jag

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarliitekt sinstitutionen m. m. (Forts.)
Ilar i en motion påpekat, att när en herre sitter och skall vara domare^ över
allmänhetens stora ekonomiska intressen, så bör det inte finnas några på förhand
iordninggjorda korruptionskanaler till en sådan man. Men se, det är
vad man öppet tolererar här. Man tolererar, att samme man, som ^ skall sitta
som teknisk domare i dessa mycket betydelsefulla ekonomiska frågor, skall
ha rättighet att hava privatverksamhet vid sidan av tjänsten. Det står inte
uttryckligt, att han har rättighet därtill, utan det står tvärtom en massa fraser
örn, att han skall ha fulltidstjänst o. s. v. Men så mycket står det i alla
fall, att han skall ha rättighet att med Kungl. Maj:ts tillstånd mottaga privata
uppdrag inom sitt eget granskningsområde. Det vöre väl då märkvärdigt,
örn han inte skulle ha rättighet att utan vidare taga privata uppdrag, som
icke falla inom hans egen granskning. Såvitt jag förstår, är denna bestämmelse,
att han har rättighet att taga privata uppdrag, som falla under hans
egen granskning, örn Kungl. Maj:t så tillåter, samtidigt ett meddelande, att
dessutom ina lian taga vilka privata uppdrag som helst av arkitektverksamhet,
som icke faller inom hans egen granskning. Dä.r ha vi således
direkt och tydligt sagt ifrån, att nu tolererar staten, ja, nu skapa
vi en ny organisation, där vi direkt acceptera det förhållandet, att en
teknisk domare, som handhar för allmänheten väsentliga, ekonomiskt betydelsfulla
saker, kan få taga uppdrag av samma allmänhet vid sidan av tjänsten
och efter taxor, som han eventuellt själv kan få välja i de enskilda fallen.
Man öppnar således direkt en korruptionskanal i en teknisk domares verksamhet.
Detta borde icke kunna förekomma.

Man skulle kunna säga, att detta är alldeles betydelselöst, därför att korruption
naturligtvis inte kan förekomma. Mina herrar! Gå i så fall fram
på riksdagsplanen och betrakta vår egen riksdagshusfasad. Betrakta de pelare
med av statens kontrollanter godkänd beskaffenhet, som finnas där Gör
detta var gång ni börja fundera på örn det överhuvud taget, kan finnas någon
korruption i statens verksamhet! Nöja ni er inte med det, så läs protokollen
från processerna rörande riksdagshusets byggande! Och nöja ni er inte med
dem, så erinra er följande lilla detalj, som är alldeles utomordentligt upplysande:
När man i sista stund skulle granska beskaffenheten av grundläggningen
under denna byggnad, sattes till en kommission, som fick till sig en omgång
ritningar över grundläggningen under riksdagshuset. Man gjorde ett
preliminärt uttalande, och det skulle göras vissa undersökningar angående sättningarna,
och så skulle kommissionen börja sitt arbete igen. När den kom
tillbaka till sin sammanträdeslokal efter något halvår eller år. fanns icke en
kvadratcentimeter av alla de ritningar till grunden för riksdagshuset, som den
förut haft framför sig för sitt yttrande och som, eget nog. vörö de enda existerande
exemplaren. De kunde aldrig aterskaffas. Detta är fullt typiskt för
hur utomordentligt elegant vissa besvärliga saker skötas inom branschen. Oell
liknande kan inträffa i andra situationer.

Det är inte värdigt att lägga upp en organisation av den art, som det här är
fråga om, och direkt öppna vägarna för att på ett fullt lagenligt sätt genomföra
liknande operationer, när det gäller dessa för hela vår byggnadsverksamhet
så utomordentligt viktiga frågor. Hur skola statsrevisorerna och riksdagen
i fortsättningen kunna göra anmärkning på det ena eller andra av statens
ämbetsverk, t. ex. byggnadsstyrelsen, och säga, att det är på tok,, att dess
tjänstemän taga privata uppdrag? Hur. skola ni kunna det, när ni nu här
lägger upp en organisation, där det tydligt och klart säges ifrån, att vederbörande
gärna må ha privata uppdrag? Det ^förefaller mig, sorn örn åtminstone
statsrevisorerna för framtiden borde avsta från anmärkning mot statens

Förslå kammarens protokoll 1985. Nr 80. 2

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
ämbetsmän på grund av deras privata verksamhet, om man nu godtar det
föreliggande förslaget.

Här säges, att vi skaffa oss vissa inkomster genom att sätta dessa tekniska
domare till att göra arbeten för statens räkning. Somliga säga, att det kan
vara uppfriskande och uppiggande och riktigt trevligt för dem att på det sättet
få bedriva arkitektverksamhet vid sidan av sitt granskningsarbete, och det
kan inte vara något fel med den saken, menar man. Nå, varför inte fortsätta
det resonemanget även beträffande våra juridiska domare? Det säges många
gånger, att det är högst olämpligt, att juridiska domare, t. ex. ledamöterna
av högsta domstolen, skola få nöja sig med att granska handlingar o. s. v. De
behöva komma ut, komma i kontakt med det friska livet o. s. v. Bland annat
har detta anförts såsom argument för deras rättighet att sitta i skiljedomstolar.
Men den saken har strängt förbjudits, därför att man har kommit till den uppfattningen,
att för rättsvården är det mycket viktigare, att dessa personer
isoleras från de möjligheter, som där öppna sig, till vissa privata inkomster,
som kunna lia ett visst sidoinflytande. Där lia vi således tagit direkt position:
de, som ägna sig åt domareverksamhet, skola ägna sig åt den och icke
åt något annat. Vi kunde låta rådmännen här i Stockholm bedriva privat
affärsjuristverksamhet för att hålla dem friska och krya och i kontakt med
den juridiska verksamheten o. s. v. De behövde ju inte vara affärsjurister
just på sin egen rotel vid rådhusrätten. De kunde vara affärsjurister på de
andra rotlarna, som inte falla under deras granskning. Vägen till statens
verksamhet med inflytande medel till bidrag till ämbetsmännens avlöning blir
ju storartad efter de principer, som äro införda här — nya principer, märk
väl, ty vägingenjörerna äro icke några domare, de ha bara att se till statsunderstödda
arbeten.

Jag menar, att det inte är värdigt svenska staten att på detta sätt försöka
avlöna sina tekniska domare genom att arrangera någon sorts privata kontor,
där de taga emot uppdrag, och samtidigt direkt tillåta dem att bedriva egen
verksamhet och på det sättet öppna alla slussar.

Jag är för min del övertygad örn att reservanterna här, såsom det sagts av
herr J. B. Johansson, ha fullkomligt rätt, när de säga, att vi icke skola godtaga
denna organisation med alla dess brister, utan vi skola nöja oss med att
skapa en organisation, som icke omfattar mer än vad som är oundgängligen nödvändigt
för dessa länsarkitekters tekniska domareverksamhet. De, som ägna
sig åt att bli länsarkitekter, få då också nöja sig med att bli tekniska domare
och därmed jämnt. Jag finner för min del, att samtidigt borde dessa män
betalas mycket väl och förbjudas all privatverksamhet.

Herr statsrådet Leo: Ja, herr talman, herr Forssell hade visserligen många
starka ord i sitt långa anförande, men de föranleda mig endast till ett par
korta påpekanden.

Herr Forssell började sitt anförande med en ganska drastisk och enligt min
mening nära nog skrämmande skildring av hur det kan gå, då statens ämbetseller
tjänstemän tillåtas att vid sidan av sin tjänst'' taga privata uppdrag för
egen räkning . Jag hoppas, eller vill i varje fall gärna hoppas, att herr Forssells
erfarenheter i den vägen inte härleda sig från att exempelvis vissa av
våra professorer vid de tekniska högskolorna vid sidan örn sin tjänst hava
privata uppdrag, ty det skulle verkligen vara att beklaga, örn detta framkallade
sådana förhållanden, som herr Forssells skildring gav en antydan om.
Emellertid, även örn jag nu inte tror, att det är så farligt, som herr Forssell
skildrar det. så är jag överens med honom därom, att det inte är lämpligt, att
statens ämbets- och tjänstemän tillåtas att vid sidan av sin tjänst driva en -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitekt shistitutionen m. m. (Forts.)
skild verksamhet, särskilt om denna på något som helst sätt kan komma i
kollision med deras tjänsteutövning, och denna min mening gäller, herr Forssell,
inte endast halvavlönade statstjänstemän och ämbetsmän, utan även helavlönade,
och jag får säga, att herr Forssells anförande här har styrkt mig i
den uppfattning jag haft sedan länge, att det finnes skäl se efter, örn nian inte
bör utvidga det förbud, som för närvarande gäller för statstjänare och ämbetsmän
att innehava vissa avlönade privatuppdrag. Ty det är naturligtvis
så, som herr Forssell sade, att örn dessa privata uppdrag växa ut alltför mycket,
kunna statens ämbeten och tjänster komma att bli lidande på det. Emellertid
förefaller det mig även, som örn herr Forssell, med den uppfattning han
har i denna sak, borde i likhet med Kungl. Majit och utskottet medverka till
att den nuvarande dubbelställningen för länsarkitekterna upphör. Av hans
anförande fick man inte riktigt klart för sig, hur han i detta fall ser saken.
Så vitt jag förstår, riktade han inte någon egentlig kritik mot den nuvarande
organisationen, som dock just leder till en dubbelställning för länsarkitekterna,
mot vilken inte minst allmänheten sedan länge med skärpa har vänt sig. Måhända
avsåg herr Forssell, att man visserligen borde helt statsavlöna länsarkitekterna,
men förbjuda dem att ha något annat arbete ens för statens
räkning än den rena granskande verksamheten. Det förefaller, som örn han
hade samma farhåga, som herr J. B. Johansson i Fredrikslund nyss i sitt anförande
gav uttryck åt, nämligen farhågan för att elen utövande arkitektverksamhet,
som länsarkitekterna enligt förslaget skulle få utföra, dock inte
längre för egen räkning utan för statens räkning, skulle utgöra en inkörsport
till förstatligandet av arkitektverksamheten. Jag har redan påpekat,
hur överdriven, för att inte säga hur helt oberättigad, denna farhåga är. Jag
skall ytterligare be att få påvisa det genom en hänvisning till vad båda de
parter, som man väl närmast har anledning att taga hänsyn till, i detta fall
lia att säga i frågan, nämligen arkitekterna själva och allmänheten, som skall
betjänas såväl av länsarkitekterna som av de privata arkitekterna. Allmänheten
representeras väl i detta fall bäst av Svenska stadsförbundet, eftersom
städerna och övriga samhällen komma att bli de så att säga största kunderna
hos länsarkitekterna. Svenska stadsförbundet har i sitt utlåtande över förslaget
sagt, att det delar den principiella uppfattningen, att länsarkitekterna
alltjämt måste bibehålla arkitektpraktik för att hålla sig i nivå med utvecklingen
på stadsplane- och byggnadsväsendets område. »En granskande
verksamhet», säger stadsförbundets styrelse vidare, »utan denna kontakt med
det levande livet vore särskilt ödesdiger, när det gäller ett verksamhetsområde,
där förhållandena så snabbt och radikalt ändra sig som just inom stadsplanekonsten.
» Och den tillägger på ett annat ställe i ett av sina utlåtanden,
att vad kommunerna angår så »måste det för dem vara tilltalande, att möjlighet
beredes dem att få vissa arbeten utförda genom länsarkitektkontoren».
Allmänheten — representerad genom Svenska stadsförbundets styrelse — har
vidare förordat, att länsarkitekterna skola få utföra sitt uppdrag för statens
räkning, d. v. s. låta inkomsterna tillfalla staten.

Svenska arkitektföreningen, vars medlemmar väl vore do som skulle känna
sig hotade av det påstådda förstatligandet av arkitektverksamheten, har i
sitt yttrande likaledes tillstyrkt förslaget örn att länsarkitekterna böra ha
möjlighet att driva arkitektverksamhet. Föreningen har till och med framhållit
nödvändigheten av att länsarkitekterna beredas möjlighet att i viss utsträckning
även syssla med praktiskt arkitektarbete, då de annars lätt kunde
stelna i byråkratiska former, och då det i övrigt torde visa sig omöjligt att
uppehålla en önskvärd hög fackmannastandard hos dessa tjänstemän. Och
i sitt utlåtande över den senaste utredningen, som resulterade i att man räk -

Nr 80.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
nade med, att den enskilda arkitektverksamheten inte skulle tillföra länsarkitektinstitutionen
mer än omkring ett par 100,000 kronor per år, förklarade sig
arkitektföreningen vara nöjd med detta förslag. Herr Forssell är således på
detta område mera konungslig än konungen själv, och jag tror, att då kammaren
skall fatta ståndpunkt, har den all anledning att hålla sig till vad
arkitektföreningen i detta avseende uttalat och inte tänka på de farhågor herr
Forssell uttalat.

Herr Forssell slutade sitt anförande med att påpeka, att enligt förslaget
skulle länsarkitekterna till och med få rätt att efter Kungl. Maj:ts medgivande
driva arkitektverksamhet för sin privata räkning, och det var några
alldeles förskräckliga konsekvenser, som herr Forssell såg av denna möjlighet.
Jag får säga, att jag känner mig på det högsta förvånad över, att han
funnit lämpligt att ägna så mycken tid och patos åt denna lilla detalj i förslaget.
Yad man här har föreslagit är inte annat än vad som gäller för de
flesta svenska ämbetsmän. De ha rätt att gå in till Kungl. Maj:t och begära
tillstånd att få åtaga sig vissa uppdrag utom tjänsten, och det tillkommer
Kungl. Majit att avslå eller bevilja en sådan framställning. Jag förstår inte,
varför det skulle vara någon som helst anledning att i detta fall förfara annorlunda
med länsarkitekterna än med de flesta andra ämbets- och tjänstemän.
Vi få väl lita på, att Kungl. Majit skall med tillräcklig urskilning
kunna bedöma en framställning från en länsarkitekt att få åtaga sig ett arkitektarbete
för egen räkning. Jag tror inte, att man behöver befara, att Kungl. Maj :t
skall slösa med sina tillstånd, så att det skulle kunna leda till några oefterrättliga
förhållanden.

Jag skall, herr talman, vid sidan örn denna fråga, som vi debattera, be att
få säga ett ord örn en sak, som herr Forssell, likaledes vid sidan av ämnet,
tog upp. Han talade örn hur det går till inom vägväsendet i vissa fall, då man
bygger broar och utlyser arbetet på entreprenad. Han skildrade, hur han
hade sig bekant, att en vägingenjör hade anlitat en entreprenör på förhand och
skickade in ett av denne uppgjort förslag såsom sitt eget, och så sade herr
Forssell, »att det vore helt naturligt om sålunda anlitade entreprenörer kunde
känna sig säkra på att få arbetet, då det utlystes på entreprenad, och de
fick det i de flesta fall också». Ja, jag vet inte, varifrån herr Forssell hämtat.
denna sin skildring. Det är väl ändå inte honom obekant, att i värjo fall
alla större broföretag utlysas på entreprenad och att man är skyldig från
myndigheternas sida att godtaga den lägsta entreprenadsumman, för så vitt i
övrigt det avgivna entreprenadanbudet kan anses likvärdigt med övriga anbud.
Jag vill inte tro, att herr Forssell med sitt yttrande ville insinuera, att
det sker något ohederligt eller oärligt inom vägingenjörskåren i detta avseende.
Örn så mot förmodan skulle vara fallet, vore jag tacksam, örn han ville
meddela mig de bevis han förfogar över.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Forssell har framställt

en hel del anmärkningar mot det föreliggande förslaget till länsarkitektorganisation.
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har ju
bemött de flesta av de anmärkningar, som herr Forssell här framställde, men
jag vill likväl något uppehålla mig vid några av desamma.

Herr Forssell betonade med skärpa, att denna organisation skulle få formen
av tekniska domstolar, som med domstols karaktär skulle pröva inkomna ansökningsärenden.
Vi ha inom utskottet inte sett på frågan på alldeles samma
sätt som herr Forssell. Vi ville inte, att denna institution skall få karaktären
av en domstol, där parterna söka och få sina rättsanspråk prövade och avgjorda,
utan vi ha ansett att den här organisationen i minst lika hög grad bör

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
bliva av konsulterande och rådgivande karaktär för dem som ha behov av
och måste anlita densamma. Länsarkitekt skall icke blott se till att gällande
lagar och bestämmelser efterlevas, och fastställa och pröva de ärenden, som på
grund därav bli hänvisade till honom, utan han skall dessutom inom sitt verksamhetsområde
främja bebyggelsen och samhällsbildningen på ett ändamålsenligt
sätt.

Det väsentliga, som herr Forssell riktade sig emot, var, att denna organisation
blir för stor. Den borde vara mindre, man skulle ha ett minimum av
tjänstemän, och de skulle vara högt avlönade, säde herr Forssell. Men den
institution, som vi för närvarande ha, har ju visat sig otillräcklig. Det är
därför, som det nuvarande förslaget framlagts. Dessa ärenden lia så hopats på
länsstyrelsernas bord, och från flera länsstyrelser begäres_ hjälp av på området
tekniskt utbildade biträden för dessa ärendens handläggning. Det antal länsarkitekter,
som vi hittills haft, har inte varit tillräckligt. Och jag är även förvissad
örn att varje länsstyrelse skulle vilja ha en länsarkitekt inom sitt län,
och det är givet, att anordningen med en länsarkitekt för^två län, som här är
föreslagen, icke i allo blir tillfredsställande. Här föreslås inrättandet av 14
länsarkitektbefattningar, och tillsättande av 10 biträdande länsarkitekter. De
länsstyrelser, som inte få någon länsarkitekt, komma säkerligen inte att bli belåtna;
hälftenbruket länen emellan i fråga örn befattningshavare har aldrig visat
sig tillfredsställande på vilka områden man än försökt detsamma. Men nu
lia i varje fall de sakkunniga, som utrett frågan inom departementet, och utskottet
stannat vid det här föreliggande förslaget, framför allt av kostnadsskäl;
och man vill pröva sig fram. Därför föreslås denna organisation endast ^för
tre år framåt. Skulle sedan någon väsentligare ändring behöva göras i fråga
örn organisationen, så kan ju då finnas tillfälle. Jag har emellertid nu ansett
mig böra biträda förslaget icke minst med hänsyn till den mängd ärenden inom
detta område, som nu kräver sin lösning. Inom vissa län hava under de
sista två åren ärendenas antal ökats med upp till 60 procent; något måste sålunda
göras åt saken. Det kanske för övrigt icke ens herr Forssell vill bestrida,
men herr Forssell vill endast ha få tjänstemän och att man skall avskilja
all praktiserande arkitektverksamhet från länsarkitekterna. Det finnes
emellertid andra sakkunniga, som ha en annan mening än herr Forssell. Jag
tillåter mig i det avseendet citera vad Svenska arkitektföreningen yttrar i
saken. Herr statsrådet uppläste för en stund sedan något ur detsamma. Jag
var emellertid ej i tillfälle att höra detsamma eller vad det innehöll och jag
tillåter mig därför att ur dess yttrande återge en del. Den understryker nödvändigheten
av att länsarkitekterna beredas möjlighet att i viss utsträckning
även syssla med praktiskt arkitektarbete då de annars lätt kunde stelna i byråkratiska
former och det i övrigt torde visa sig omöjligt att uppehålla en önskvärd
hög fackmannastandard hos dessa tjänstemän, örn de alltså inte få utöva
någon praktisk verksamhet. Man måste ju dock taga någon hänsyn^ till vad
dessa fackmän säga. Svenska stadsförbundets styrelse uttalar sig pa samma
sätt, och går jag sedan till lantmäteristyrelsens yttrande så säger den visst inte,
att man kan begränsa detta arbete och låta lantmätarna få en del av dessa
uppgifter, utan tvärtom säger styrelsen, att den »skulle med hänsyn till den
befattning styrelsen har med jorddelnings- och fastighetsbildningsväsendet finna
det beklagligt, därest länsarkitekternas^ tjänstearbete skulle behöva i mera
avsevärd mån inskränkas på grund av svårighet att erhålla erforderliga^ medel
för detta arbetes behöriga bedrivande». Alltså har även lantmäteristyrelsen
yttrat sig om denna sak och finner inte, att denna verksamhet kommer
att onödigt ingripa på dess område, utan anser tvärtom att samarbetet bör bli
lill gagn och bli tillfredsställande. Jag kan alltså inte se, att de anmärknin -

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
gar mot förslaget, som framställts av herr Forssell, äro tillräckligt bärande.

Man har här sökt gå en medelväg beträffande det privata arbete länsarkitekterna
skulle få bedriva i så måtto, att de inte själva skulle ha någon
vinst därav. Detta därför att de inte skulle i icke önskvärd utsträckning ägna
sig åt denna verksamhet och även därför, att en länsarkitekt inte gärna kan
vara utan expeditionslokal och kontor, där det finnes någon person, som svarar
i telefon under länsarkitektens frånvaro, och där han har skrivbiträden, som
kunna utföra sådant arbete, som inte fordrar fackkunskaper, utan som kan utföras
av biträden. _ Härav följer ju, att länsarkitekterna skulle få en expedition,
oavsett örn de inte utöva någon privat arkitektverksamhet, men därigenom,
att de hava denna, böra ju inte kostnaderna för det ändamålet särskilt höjas.
Nu få de ju inte heller åtaga sig något uppdrag, som senare skulle kunna
komma att hänskjutas till deras eget avgörande och prövande å ämbetets vägnar,
och till den kategorien komma väl de flesta byggnadsföretag och planförslag
inom deras eget verksamhetsområde att kunna praktiskt taget hänföras.
Därför torde de inte kunna få åtaga sig annat än mycket små uppdrag, som
falla utanför denna verksamhet.

Jag kan därför icke se, att häruti skulle ligga någon särskild fara att nu
godkänna förslaget. Det är ju så avvägt, att kanske inte lönerna för arkitekterna
bli så stora, som herr Forssell skulle önska, men så pass höga bli de i
varje fall, att man bör kunna få tillfredsställande tjänstemän med tillräckliga
fackkunskaper för att kunna utföra det arbete som kommer att krävas av dem.

Det nu föreliggande förslaget är en konsekvens av det beslut, som riksdagen
fattade, ^då.den för några år sedan antog den nya stadsplanelagen. När riksdagen
då gick in härför, kommer riksdagen nu inte ifrån att ställa sakkunnig
hjälp till länsstyrelsernas förfogande för att pröva hithörande ärenden. I
fråga örn kostnaderna uppgår den direkta ökningen för staten enligt utskottets
förslag endast till 1,700 kronor utöver statens nuvarande kostnader för länsarkitekterna,
ity att man räknar med att få in dels arkitektarvoden och dels
granskningsavgifter, som skulle bestrida det mesta av kostnaderna för denna
organisation.

Herr talman! Såsom förslaget nu föreligger, finner jag de anmärkningar,
som riktats mot detsamma, inte vara av den betydelse, att man icke nu bör
bifalla det, och jag ber alltså att få yrka bifall till detsamma.

I detta anförande instämde herr Walles.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag är fullt övertygad om att på grund
av den nya stadsbyggnadslagstiftningen läggas på länsstyrelserna och därigenom
även på länsarkitekterna avsevärt ökade arbetsbördor, varför en viss
utökning av länsarkitekter kan vara av behovet påkallat, ehuru dock i detta
sammanhang bör ihågkommas, att en stor del av länsarkitekternas arbetstid
för närvarande åtgår för fullgörande av allehanda privata uppdrag.

Utskottets föreliggande förslag om en organisation, som i realiteten innebär
inrättande av en statlig arkitektbyrå med ritkontor i varje länsarkitektdistrikt,
måste ändå väcka starka betänkligheter, ty det kommer att medföra
ingrepp på de privata arkitekternas naturliga verksamhetsområden, då länsarkitekterna
enligt det föreliggande organisationsförslaget icke enbart skola
utföra det granskande och kontrollerande tjänstearbetet, utan jämväl anlitas
för uppgörande av ritningar till statliga, kommunala och med allmänna medel
understödda byggnadsföretag, dit även komme att hänföras alla skolhusbyggnader,
om den kungl, propositionen, som ligger på riksdagens bord angående
statens övertagande av vissa kostnader för skolväsendet m. m., vinner riksdagens
bifall.

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen ni. m. (Forts.)

Såväl i utredningen som i den kungl, propositionen söker man visserligen
göra gällande, att de statliga arkitektkontorens konkurrens med de privata
arkitekterna oell ingenjörerna skulle bli mycket ofarlig, eftersom det förutsatts,
att inkomsterna av denna statliga arkitektverksamhet endast skulle uppgå
till 210,000 kronor per år eller i genomsnitt 8,750 kronor per län. Dessa
siffror synas emellertid vara mycket litet vägledande. Det avgörande är Ilar
icke den beräknade inkomstsummans storlek i oell för sig, utan det förhållandet,
att staten på detta område konkurrerar med enskilda företagare, och att
de statliga arkitektkontoren härvid kunna tänkas få en i flera hänseenden
gynnad ställning.

Uppdragsgivarna kunna sålunda lätt få den uppfattningen, att en hänvändelse
till de statliga arkitektkontoren kunde vara förmånlig, enär de där upprättade
förslagen snabbare och lättare än annorledes uppgjorda förslag kunde
släppas igenom myndigheternas granskning och godkännande. Men detta är
just en av de olägenheter, som nu är rådande, och sorn den nya organisationen
borde lia till uppgift att eliminera.

Det är sålunda tydligt, att ett godtagande av principen, att de statliga länsarkitektkontoren
skola tillåtas utföra allehanda arkitektuppdrag, kan komma
till att leda till högst allvarliga konsekvenser för den enskilda företagsamheten.
Till sina yttersta verkningar skulle detta kunna få karaktären av ett
mer eller mindre utbrett statligt arkitektmonopol.

Ett sådant kan emellertid även med hänsyn till själva byggnadskulturen
inom respektive län komma att medföra skadliga verkningar. De enskilda
arkitekterna och konsulterande ingenjörernas inbördes konkurres har hittills
varit den bästa garantien för framskapande av goda förslag. Det är en stor
risk, att statsanställda arkitekter med mer eller mindre monopolartad ställning
och befriade från den sporre till framsteg, som konkurrensen ger, kunna
förfalla till schablonmässighet och i varje fall icke besitta den skapande framåtanda,
som hos fria utövare tvingar sig fram.

Jag tror för min del, att det vore synnerligen oklokt, att riksdagen nu går
in för genomförande av denna storartade organisation med inrättande av ritkontor
och anställande av ritbiträden och övrig personal i och för utförande
av byggnadsritningar m. m., utan länsarkitekternas åliggande bör i huvudsak
omfatta endast gransknings- och kontrollerande tjänstearbete. En sådan
betydligt mindre organisation bör kunna finansieras antingen enbart genom
höjning av de nu utgående anslagen i budgeten eller genom vissa budgetanslag,
kompletterade med lämpligt avvägda avgifter för granskningsarbete.

Jag förmodar, att det i denna kammare finnes en hel del ledamöter, som
statt i kontakt med de nuvarande länsarkitekterna och känna till hur förhållandena
för närvarande äro. Man kan gott säga, att det inte är bra som det
är. Jag förstår därför mycket väl, att kammarens ledamöter gärna vilja komma
till en lösning, sådan situationen nu är. Men är det inte ändå fara värt,
örn man antager statsutskottets förslag, att pendeln kommer att slå över åt
andra sidan och att det, som reservanten herr Johansson i Fredrikslund yttrade
i sitt anförande, kommer att bli en överorganisation? I ingressen till
utskottsutlåtandet återges ett yttrande av departementschefen, vari denne
framhåller, att man hade att röra sig med åtskilliga ganska svårförutsebara
faktorer, varför hans förslag i viss mån måste få prägeln av ett prövande
fram mot den lämpligaste organisationsformen. Med hänsyn härtill borde nu
inga sådana åtgärder vidtagas, som definitivt låste fast den föreslagna organisationen
och förhindrade eller försvårade de förändringar i densamma,
som kunde påkallas av utvecklingen eller gjorda erfarenheter.

Det framgår ju, att varken departementschefen eller statsutskottet kunnat

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
bli övertygade om nödvändigheten att omedelbart genomföra denna organisation
över hela landet utan anse, att man bör så att säga försöka praktisera
sig fram till den lämpligaste organisationen. Men hur kan det vara så, när
man nu i detta utskottsbetänkande framlagt ett statförslag? Örn utskottets
förslag bifalles av kamrarna, har man ju reellt sett genomfört denna organisation,
ty det torde väl ändå vara svårt att tänka sig, att man sedan skulle
göra inskränkningar. Vore det inte lämpligare att skjuta på frågan ett år,
såsom reservanterna här föreslå, för att ytterligare utreda den och undersöka,
örn man inte kunde starta denna organisation med något mindre personal -—
d. v._s. länsarkitekter anser man att man måste ha, och de böra ju tillsättas,
men jag tror inte, att det skulle vara så lyckat att inrätta dessa stora ritkontor
nu med en gång.

I instruktionen för de stadsarkitekter, som äro anställda, åtminstone i en
del städer, finnes en bestämmelse örn att de icke få åtaga sig arkitektuppdrag
mom staden i fråga. Det innebär ju, att man också där vill söka undvika
illojal konkurrens. Det torde icke råda något tvivel örn, att dessa länsarkitekter
få en mjmket stark ställning enligt statsutskottets förslag.

Herr andre vice talmannen yttrade, att länsarkitekterna i huvudsak skola
vara konsulterande och rådgivande. Ja, även i den vid utlåtandet fogade reservationen
åsyftas, att detta skulle vara länsarkitekternas huvudsakliga uppgift.
.Det synes mig därför som örn det vore en klok åtgärd, örn man bifölle
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet antydde i
sitt yttrande, att länsarkitektinstitutionen skulle vara något i stil med vägingenjörsorganisationen,
men de äro måhända icke fullt jämförbara, vilket
också framhållits av herr Forssell, ty vägingenjörernas arbete bekostas ju
mera av statsmedel. Under den korta tid som denna organisation varit i verksamhet
har det dock förekommit, att vägingenjörernas arbete blivit så betungande,
att personalen måst utökas, och jag föreställer mig, att utvecklingen
kommer att gå i samma riktning för länsarkitekternas vidkommande,
om nu denna organisation genomföres. Jag kan ej bli övertygad örn, att
man skulle vidtaga en indragning eller minskning, sedan organisationen en
gång beslutats. Däremot är det stora utsikter till en fortsatt utbyggnad av
densamma, vilket enligt min mening vore till skada för den privata arkitektverksamheten.

Ja, herr talman, detta är några synpunkter, som jag velat framhålla. Jag
tror att det vöre klokt, örn kammaren ginge med på bifall till reservationen,
vilken enligt mitt förmenande anvisar den bästa vägen för att kunna komma
till en lycklig lösning av denna fråga. Jag anser, att den av utskottet föreslagna
organisationen från början är för stort anlagd, och jag skulle helst
önska, att frågan löstes på det sätt, som reservanterna föreslagit. Varför
jag, herr talman, ber att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Efter att ha åhört det
sista, av en på området mycket sakkunnig person hållna anförandet, finnes det
för mig, med den ståndpunkt jag har, icke mycket att tillägga. Jag anhåller
dock vördsamt att få ge ett par repliker.

Såväl herr statsrådet som herr Nylander upptogo en ingalunda obetydlig
del av sina respektive anföranden med att kritisera den nuvarande organisationen.
Även jag började mitt anförande med en mycket bestämd kritik av
det nuvarande tillståndet, och det gjorde jag just därför att jag ville visa, att
reservanterna på den punkten äro ense med utskottet. Det är alltså icke för

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
ett försvar för det nuvarande tillståndet med de privata uppdrag, varom särskilt
herr Nylander talade, som vi reservanter gå in, utan vi gå ju in
för att ännu strängare avkoppla de privata uppdragen än vad utskottet
gör.

Herr Nylander framställde mitt yttrande som om jag med hänsyftning på
den nya stadsplanelagstiftningen skulle ha sagt ungefär det, att nu påginge
arbetet för fullt, och sedan det är färdigt kan man slå ihop paketet, ty då blir
det icke något arbete vidare. Det har jag aldrig sagt Liksom herr Nylander
vet jag mycket väl, att jämkningar behöva vidtagas i en stadsplan undan för
undan, men det är klart, att stadsplanelagens ikraftträdande har medfört en
alldeles särskild hausse på området med nybildning just nu. Vi befinna oss
på höjdpunkten, vilket också den av herr statsrådet anförda statistiken gav
åtskilliga vittnesbörd om.

Sedan har man varit angelägen om att jämföra den nya organisationen med
länsvägingenjörsorganisationen. Jämförelsen är oriktig — det har jag redan
tidigare inom utskottet framhållit — ty länsvägingenjörernas arbetsuppgift
omfattar också kontroll och granskning av den stora medelsförvaltningen, användningen
av statens väganslag och bilskattemedlen. För detta ändamål
lia vägingenjörerna att granska vägstyrelsernas räkenskaper och att avge berättelser
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därjämte skola de avsyna
väg- och brobyggnadsföretag, vaka över skötseln av vägunderhållet m. m„ således
arbetsuppgifter, som i vissa avseenden ligga på ett annat plan. Att vägingenjörerna
icke i så stor utsträckning, som man hade trott, anlitas för att
uppgöra planer och förslag, sammanhänger dels med den omfattande verksamhet
de ha just med de av mig nyss angivna uppgifterna och dels med den
omständigheten, att vägstyrelserna i allmänhet ingiva förslag om vilken de
önska som förrättningsman; och ofta föreslå privata ingenjörer. I det avseendet
arbeta länsstyrelserna och vägstyrelserna i samförstånd, och i regel få
vägstyrelserna den de vilja ha.

Det förefaller som örn herr Nylander, vilken alldeles bestämt riktade sig
mot de nya granskningsavgifterna, med hänsyn till denna kritik borde liksom
reservanterna kunna vara med örn ett ars uppskov. Jag mäste ogilla det sätt,
varpå herr Nylander refererade mitt anförande, när jag påpekade reservanternas
önskan örn ett nytt förslag. Herr Nylander ville därvid göra gällande,
att ett sådant förslag föreligger. Det föreligger icke ett i detalj utarbetat förslag,
sådant att riksdagsmännen överhuvud taget kunna taga ståndpunkt till
detsamma. Om herr Nylander på statsutskottets fjärde avdelning fått taga
del av något maskinskrivet förslag, utarbetat inom byggnadsstyrelsen, så är
det en sak, som riksdagsmännen överhuvud taget icke ha möjlighet att pröva.
Jag menar, att genom att bifalla reservationen anmoda vi Kungl. Majit att
för riksdagen framlägga ett alternativt förslag med begränsade uppgifter.
Och när herr Nylander var vänlig att upplysa kammaren örn att detta förslag
i alla fall innebar omkring 100.000 kronor mindre i kostnad, så tyder ju bara
detta på, att där möjligen kan vara åtskilligt att inhämta, örn man granskar
det närmare.

Herr Nylander går med liv och lust in för sitt eget förslag. Jag måste för
min del alltjämt uttala betänkligheter, och jag tror att det kail vara klokt
att gå försiktigt fram i början, ty det kan hända, att när det gatt ett par ar,
de uttalade betänkligheterna visa sig vara ganska välgrundade.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Nylander: Herr talman! Det var herr Forssell, som uppkallade mig.
då han med ett mycket livligt anförande gick till anfall mot det föreliggande

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitekt sinstitutionen m. rn. (Forts.)
majoritetsförslaget. Jag kan inte ta upp alla de punkter, som lian berörde,
men jag skulle vilja göra ett par repliker.

Han talade örn kompetensfordringarna och hur svårt det skulle vara att få
en länsarkitekt att särskilt behärska de olika uppdrag, som skulle falla under
hans tjänst. Ja, jag vet mycket val, att så är förhållandet. Därför har
jag för min del varit med på att han skulle sättas i en högre löneställning med
14.000 kronor i stället för nu föreslagna 12,000 kronor. Men då jag förstått,
att det inte fanns någon möjlighet att vinna gehör för denna mening, har jag
på den punkten inte avgivit någon egen reservation. Jag har dock klart för
mig och delar fullständigt herr Forssells mening, att man på dessa länsarkitekter
måste ställa de allra högsta krav och verkligen söka med omdöme och omtanke
för att få fram de lämpliga personerna. Men även örn deras uppgifter
äro så pass varierande som att ena gången sitta och granska ett förslag, som
en annan uppgjort, och vid ett annat tillfälle själva uppgöra förslag, tror jag
väl ändå inte, herr Forssell, att man kan påstå, att den skillnaden i uppgifter
skulle vara så stor, att de inte kunde förenas hos en och samma person. Ty
då kan man lika väl säga örn en viss ingenjör eller, för all del, en viss professor,
att han är utomordentligt duktig i ett avseende, men i ett annat avseende,
som också faller inom hans verksamhetsområde, är han oduglig.

Sedan har herr Forssell vänt sig mot talet örn att det skulle intjänas 8,500
kronor på varje länsarkitektkontor; det är, säger han, en sådan bagatell, att
det beloppet tjänar man in på några få uppdrag. Ja, det är ganska lustigt
att höra detta. Medan herr Johansson i Fredrikslund ifrågasätter riktigheten
av beräkningarna och är rädd för att det inte skall gå i läs, är herr
Forssell av den meningen, att det är alldeles för litet. Jag tror, att örn herrarna
jämka ihop sina uppgifter, kanske man kommer fram till att det som
majoriteten givit uttryck för måhända inte är så farligt att bygga på.

Men det viktigaste av vad herr Forssell gav sig in på var enligt min mening
den privata arkitektverksamheten, och jag får säga, att han lade mycket stor
vikt på denna, men, herr Forssell, med så felaktiga utgångspunkter, att det
är fruktansvärt. Här har så tydligt och klart sagts ifrån, att endast med
Kungl. Maj :ts tillstånd — således, som herr statsrådet redan sagt, om man
får tillstånd av den myndighet, till vilken varje svensk man har rätt att
vända sig för att utverka undantag i sin ställning — endast med Kungl. Maj :ts
tillstånd har en länsarkitekt rättighet att åtaga sig ett uppdrag, som faller
under länsarkitekts prövning. Herr Forssell talar här hela tiden örn att det
skulle falla under hans egen granskning. Så är visst inte fallet, herr Forssell.
Det är inte hans egen, utan varje länsarkitekts granskning, det framgår tydligt
av trycket. Således, vad är det då, herr Forssell, som en länsarkitekt
skulle kunna få göra privat? Ja, enligt vad jag kan förstå inskränker det sig
till sådana bagatellartade undantagsfall, att det rakt inte är något att tala
om, ty under länsarkitektens prövning, vare sig i det ena eller andra länet,
kunna ju falla alla ärenden, som hänföra sig till områden, där något som
helst bestämmelseinstitut är upprättat, det må vara stadsplan, byggnadsplan,
stomplan, utomplanebestämmelser eller dylikt. Det blir således alla de områden,
där överhuvud taget någon byggnadsverksamhet av betydelse förekommer
och där det är fråga örn att upprätta nya planer. Vad kan då återstå
för en länsarkitekt, som han utan vidare får göra —• denna förfärliga
privatverksamhet, som herr Forssell talar örn? Jo, den inskränker sig därtill,
att han kan få rita en villa på rena landsbygden, där inga som helst
bestämmelser finnas, eller han kan möjligen få komma till herr Forssell eller
mig och ge råd, när det gäller att välja färg på tapeter eller mattor, som passa
i våra rum. Det är vad länsarkitekten kan få göra i egen privat verksamhet,

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. omorganisation av länsarkitekt sinstitutionen m. m. (Forts.)
och detta anser herr Forssell från sina felaktiga utgångspunkter vara så fruktansvärt.
Jag kan för min del inte tillmäta den kritik, som herr Forsell framställt
här, sådant värde, att den ändrar vare sig min egen eller, som jag förmodar,
någon annans uppfattning i denna fråga.

Till herr Johan Bernhard Johansson vill jag säga. att om nu också det s. k.
inskränkta förslag örn ytterligare utredning, som herr Johan Bernhard Johansson
vill förorda, ställer sig 100,000 kronor billigare, så är detta på utgiftssidan,
men på inkomstsidan har man för dessa sålunda begränsade länsarkitektkontor
borttagit möjligheten att genom statlig arkitektverksamhet tillföra statsverket
några inkomster, och det är därför som man inte vågat tänka sig att
genomföra en dylik organisation, även om den ur vissa synpunkter vore önskvärd.
Ty jag tror inte, att herr Johansson vill vara med örn att lägga ut hela
den stora skillnad, som därvidlag skulle uppkomma, d. v. s. så väsentligt öka
det anslag, som av riksdagen nu gives under sjätte huvudtiteln till länsarkitekter.
Vi få taga som utgångspunkt att hålla oss ungefär inom den kostnadsram,
som vi nu lia.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall
till utskottets hemställan.

Herr Forssell: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
gav mig vissa anvisningar örn att man skulle kunna göra
erinringar i här berörd riktning också mot professorer, som utöva konsulterande
verksamhet. Jag vill till att börja med påpeka, att vi, åtminstone mig veterligt,
icke ha någon motsvarande teknisk domareverksamhet, varigenom vi
skulle intaga en motsvarande dubbelställning. Vad vår konsulterande verksamhet
beträffar, är den, åtminstone i de tekniska ämnena, praktiskt taget
nödvändig för att hålla undervisningen uppe, och där ligger situationen således
på ett helt annat sätt. Jag skulle kunna göra en jämförelse, som inte
direkt berör mig, nämligen med vissa juristprofessorer, som ha ämnen, vilka
direkt avhandla den praktiska verksamheten på området, och som också konsultera
i sitt ämne just för att möjliggöra en levande undervisning. Det är
klart, att en sådan konsulterande verksamhet har sina sidor ur den synpunkten,
att den tar tid från undervisningen, men jag är för min del fullt på det
klara med, att den är till mera nytta än skada.

Här sade herr statsrådet vissa saker rörande de av mig påtalade förhållandena
vid utarbetandet av broförslag och följande entreprenader. Jag har ingen
anledning att ta tillbaka något av vad jag sade. Jag vill heller icke gå
in på de saker, som herr statsrådet tog upp till prövning beträffande motiv
eller annat, som kan ligga bakom ett sådant förfarande. Jag finner det ganska
onödigt i detta sammanhang att närmare penetrera den punkten. Däremot
vill jag i någon män undersöka, vad det kan ligga för bärkraft bakom de citat,
som herr statsrådet gjorde ur vissa korporationers yttranden i denna sak. Jag
var själv med, när svenska arkitektföreningen diskuterade denna fråga. Jag
vet således ganska väl, hur det ligger till med dess yttrande. Jag förmodar,
att jag icke avslöjar någon hemlighet, örn jag säger, att praktiskt taget varannan
eller kanske var tredje talare i svenska arkitektföreningen, när denna
sak behandlades, var ämbetsman i kungl, byggnadsstyrelsen, och att under
sådana omständigheter resultatet kom att gå i den riktning, som arkitektföreningens
uttalande gjorde, är ju ganska förklarligt. Ty vad försvarade dessa?
Jo, de försvarade sin egen privatverksamhet. Jag vill nu inte säga, att denna
alltid är klandervärd. Det kan hända att det finnes tjänstemän i kungl, byggnadsstyrelsen,
som icke utöva sådan teknisk domarverksamhet som länsarkitekterna
skola komma att utöva, och att deras privata verksamhet i sådant

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitntionen m. m. (Forts.)
fall kan försvaras med mycket större skäl än den privata verksamhet, som en
teknisk domare utövar, men att bakom detta svenska arkitektföreningens utlåtande
icke ligger en fullständigt objektiv prövning av denna sak är alldeles
påtagligt. Jag är för min del fullt förvissad om, att skulle tjänstemän eller
anställda i kungl, byggnadsstyrelsen icke deltagit i behandlingen av detta ärende
i svenska arkitektföreningen, så skulle resultatet med ali sannolikhet ha
blivit det motsatta.

Jag vill såväl beträffande detta uttalande som örn uttalandet från svenska
stadsförbundet säga, att man skulle kunna citera en gammal regel från den
politiska verksamheten, nämligen att en spontan folkrörelse måste vara väl
organiserad för att komma till den sanna effekten. Ty det kan man säga
örn dessa uttalanden från alla håll och kanter, och känner man litet till, hur
det tillgår vid sådana tillfällen, förstår man, att organisationen bakom uttalandena
är ganska skicklig och ganska energisk.

Här försökte herr Nylander ta upp till s. k. bemötande vissa av mina påpekanden.
Jag har påpekat, att när en teknisk domare har tillfälle att ta privatuppdrag
— låt vara ett privat uppdrag att rita en villa på landet — vid
sidan av den tekniska domareverksamhet, som han utövar mot allmänheten, så
ligger det nära till hands at den herrn, som skall bygga villan på landet,
betalar mycket, mycket bra för det uppdraget, samtidigt som arkitekten har
en granskning av ett för beställaren ekonomiskt betydelsefullt ärende. Det är
således icke den privata verksamheten i och för sig, som här skulle vara av
olika slag eller mera klandervärd än vad den är för andra statens ämbetsmän,
utan det är det, att den sker samtidigt med en teknisk domaregärning och
att den öppnar möjlighet till biinflytelser, som är i alla avseenden förkastligt.
Men varken herr Nylander eller någon av de andra opponenterna behagade
ta upp, att det är våra rättsprinciper som ställas vid sidan och skjutas
bort, när denna organisation lägges upp och när dessa principer godtagas.
Det är således icke bara en diskussion om lämpligheten eller olämpligheten av
att tjänstemännen lia privata uppdrag, utan man kommer in på frågan, örn
domare skola ha privata uppdrag. Vi komma också i detta sammanhang in
på frågan, örn staten bör organisera privat verksamhet med hjälp av sina
tjänstemän och med hjälp av sina tekniska domare. Låt oss tänka oss i stället,
att förslaget hade låtit så, att för att minska våra kostnader för de vanliga
domstolarna skola vi ålägga domarna att taga emot juridiska uppdrag. Det
kan anföras precis samma argument där som det kan göras i fråga om länsarkitekterna.
Det kan också sägas, att domarna skola hålla sig mera i kontakt
med vissa saker genom att gå, in som advokater med taxor, som gå till
staten. Att överhuvud försvara detta förslag är att sätta viktiga rättsprinciper
i hela vårt samhälle i fara.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Forssell hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m. (Forts.)
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckt motion örn påskyndat avskrivande av prästerskapets
till statsverket indragna tionde m. m.; och

nr 44, i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn skydd tor
vissa mönster och modeller.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls. >

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, Om folkskoli
anledning av väckt motion angående obligatorisk undervisning i folk- och
småskolor i hälsovård och regler för ett hygieniskt levnadssätt. hygieniskt

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 80, hade herr Norman m. fl. hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj :t göra framställning örn sådana åtgärder, att
undervisning i hälsovård och regler för ett hygieniskt levnadssätt infördes
som obligatoriskt undervisningsämne i folk- och småskolans samtliga klasser
upptaget i timplanen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att första kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta en handledning
för lärare vid undervisningen i hälsolära vid rikets folkskolor ävensom,
i anslutning till vad av motionärerna och utskottet i övrigt anförts, vidtaga
de åtgärder, som kunde befinnas pakallade för främjandet av barnens
fostran till ett hygieniskt levnadssätt.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har ej begärt ordet för att yrka avslag
på utskottets hemställan, för vilken jag också vill avge min röst. Det har begärts
för att få tillfälle att för min egen räkning åtminstone påkalla ett tilllägg
till utskottets motivering.

Jag har också velat framhålla, att det föreligger en riksdagsskrivelse redan
från 1929 på Kungl. Maj:ts bord, som bör lämpligen övervägas i samband med
den, som kammarens beslut i dag antagligen kommer att föranleda. Det
gäller nämligen en skrivelse på motion av mig örn åtgärder för en vidgad
upplysning- och undervisningsverksamhet i syfte att förhindra kaffe- och
tobaksmissbruk. Båda skrivelserna ha ett nära sammanhang, och utredningen
kommer tydligen att bli ungefär densamma från ämbetsverkens sida. 1929
års skrivelse ligger hos socialdepartementet och den, som riksdagen i dag beslutar,
kommer sannolikt till ecklesiastikdepartementet. Jag önskar nu en

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om folkskolbarnens fostrande till ett hygieniskt levnadssätt m. m. (Forts.)
samverkan mellan de bägge departementen, vilket jag ber för säkerhets skull
att fa antecknat till protokollet.

Mitt tillämnade tillägg till motiveringen utgår från den uppfattningen, att
skapandet för individen av andlig och fysisk hälsa, förvärvad genom sunda
folkseder, är nästan det viktigaste av allting. I insikt härom har jag ansett,
att ett värdigt föremål för en samhällets partilösa realpolitik vore just att
även intressera sig för och taga initiativ, jämväl från riksdagens sida, i en sådan
angelägenhet. Därför har av mig under min riksdagsverksamhet under
skilda perioder väckts ^en följd av motioner i sådant syfte. Man har visserligen
givit erkännande åt dem i motiveringarna, men avslagit yrkandena, därör
att det redan gjorts så mycket, har det sagts, och sannolikt mera kommer
a 1 F , antaff från dessa förevändningar skedde emellertid åren 1912

°nh .929, då kamrarna på enhällig tillstyrkan av sina utskott och genom enhälliga
beslut biföllo motioner örn ökad upplysningsverksamhet för att förekomma
missbruket av kaffe och tobak.

... ^träffande regeringsskrivelsen av 1912 sörjde ämbetsverken för att den
iorsjonk i glömska under longörer, och den Ilar trots mycket arbete icke lett
till något annat än möjligtvis några små uttalanden i ett eller annat betänkande
och möjligen också i formuleringen av några undervisningsplaner. Under
intrycket av detta så att säga misslyckande, som dock har sina naturliga
orsaker, pa grund av att man här rör vid en ömtålig sak, nämligen den
stora allmänhetens vanor, förnyades förslaget 1929. Märkvärdigt nog beslöto
kamrarna då med samma enhällighet att förnya sin begäran om vidgad
upplysnings- och undervisningsverksamhet i syfte att förhindra kaffeoch
tobaksmissbruk.

Regeringen remitterade saken i juni 1929 till medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen
att däröver avgiva ett gemensamt yttrande jämte förslag. Fem
ar efteråt kommo de in med sitt yttrande och sitt förslag, vilket ju icke visar
något överdrivet intresse i varje händelse för själva saken, men ett svar kom
i alla fall. De två ämbetsverken hade remitterat saken till två konsulenter för
nykterhetsundervismng — märk väl för »nykterhetsundervisning», då det bär
var fråga om tobak och kaffe. Det var filosofie doktor Thorild Dahlgren
och licentiaten Ivan Bolin. Dahlgren förklarade i sitt utlåtande, att man
g,lort vad man kunnat i skolorna och likaledes genom kursplaner m. m. sådant
och även med läroböcker, och menade, att det vore skäligen tillräckligt,
flan hänvisade till att nykterhetsorganisationernas centralstyrelse skulle kunna
laga hand örn denna sak, i fall det var något, som felade. Men flotta omhändertagande
hade hämtats från gamla tider, och hade efter 1912 varit ytterst
obetydligt. Dahlgren är nog oförsiktig att i förbigående omtala, att under det
sista året, som centralstyrelsen för nykterhetsverksamheten hade utövat sin
verksamhet, hade det hållits 5,588 föreläsningar, av vilka 25 rörde tobak
och kaffe, varom just upplysningen skulle uppmuntras genom dessa föreläsningar,
och 7 föreläsare hade anlitats för ändamålet. Nu sade Dahlgren, att
man i alla fall kunde tänka sig någon ytterligare propaganda örn än mycket
anspråkslös och det skulle centralstyrelsen för nykterhetsrörelsen igen'' taga
hand örn. Vidare förordade han radioföredrag, med andra ord ökad föreläsnmgsverksamhet,
och uppsatser i almanackan, allt detta också ombestyrt av
centralstyrelsen för nykterhetsrörelsen.

Det allra viktigaste för sådana hygieniska frågors behandling vore väl, att
i ragan örn tobaken och kaffet omsider utbrötes totalt ur nykterhetsverksaynhetens
regi. Den kan icke intressera sig för dem. Vi ha önskat, att den skulle
utsträcka sin verksamhet till något sådant, som utskottet syftar till, nämligen
lolkhälsan i allmänhet. Det har svarats, att det kanske är något att tänka på,

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om folkskolbarnens fostrande till ett hygieniskt levnadssätt m. m. (Forts.)
men det har aldrig blivit något av och kommer med säkerhet heller aldrig att
bli något av. Alltså måste vi lia en frigörelse från denna förkvävande verksamhet
på andra områden, som nykterhetsverksamheten icke sysselsätter sig
med.

Emellertid instämde Bolin med Dahlgren, och sedan skulle de båda ämbetsverken,
medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen yttra sig. Det blev efter fem
år, och då sade de ungefär detsamma som Dahlgren, ty det är den vanliga tågordningen.
Experterna tala, myndigheternas plenarstyrelser instämma, och så
kommer saken äntligen i ett sålunda berett skick till Kungl. Maj :t.

Men då remitterade Kungl. Maj :t frågan till vetenskapsakademien för att
få yttranden av ytterligare experter. Vetenskapsakademien hörde naturligtvis
också sina experter, professorerna Santesson och Jacobdus. Dessa avgåvo
ett utlåtande och kommo till ungefär samma resultat som Dahlgren. De
skilde dock klart på att det här gällde skolungdomens undervisning, lärarnas
undervisning och föräldrarnas undervisning. Det sista var ju ett framsteg,
att de betonade detta, som dock är det viktigaste, såvitt jag förstår. Men då
sade professorerna Santesson och Jacobaeus, nog med visst fog, att det är svårare
att röra vid kaffet och tobaken än alkoholen ty de ingå mera i medborgarnas
dagliga vanor, och även tobaken och kaffet skiljas åt, i övervägandet, därför
att kaffet också ingår i de dagliga måltidsvanorna.

Där ha vi äntligen klart fått uttalat, att vad som gäller hygienen är icke
bara de s. k. njutningsmedlen, d. v. s. tobak, brännvin och kaffe, utan också
den dagliga dieten. Därom vet man icke statistiskt, hur det förhåller sig,
men jag tror, att åtminstone i Stockholm äter mera folk ihjäl sig än de röka
och dricka ihjäl sig. Det är således ett nytt framsteg, att man fått fram även
denna dietfråga. Att jag mår bra och är frisk vid min ålder, beror på att jag
även använt den som en oundgänglig faktor för mitt välbefinnande hela
mitt liv.

Så slutar uttalandet med en klimax. »Nu gällande ordning för undervisningen
angående de skadliga verkningarna av tobak och kaffe kan, vad ungdomen
beträffar, örn den rätt tillämpas, anses vara väsentligen tillfredsställande.
De för lärarna tillgängliga hjälpmedlen och handledningarna vid denna
undervisning torde måhända behöva moderniseras. Strävandena att med undervisningen
på ifrågavarande områden på ett praktiskt sätt nå även den
vuxna generationen böra i möjligaste mån befordras.»

Äntligen ha vi fått fram de vuxna personerna, som man bör börja med. Nu
skicka vi här i riksdagen karaktärsfrågorna till skolorna för att själva slippa
behandla dem. Sålunda äro vi med örn, att skolungdomen förmanas i skolorna
till att undvika missbruk av tobak och kaffe. Men när de komma hem, går
pappan kanske hela dagen bolmande på sin cigarr, och mamman håller oavlåtliga
kaffejuntor för familjen eller sina bekanta. Det är riksdagspolitiken i
de här frågorna. Det är ju bra att sålunda komma undan en ömtålig sak. Det
försöker jag ibland också fast inte just så ofta.

Akademien biträdde naturligtvis sina sakkunnigas yttrande. Det är även
här som mångenstädes den vanliga ordningen —• envåldshärskarna bakom demokratien
i akademien!

Nu ligger ärendet på Kungl. Maj:ts bord. Det är ännu ej avgjort. Därför
har jag begagnat detta tillfälle att få omnämna det.

Jag skall säga något utanför ämnet och ber er ej bli ledsna för att jag upptager
tiden. Men jag fick en påminnelse örn matordningens betydelse i går,
då jag gick upp i socialdepartementet för att forska efter dessa handlingar.
Där stötte jag på svårigheter på grund av den s. k. lunchpausen. I socialdepartementet,
dit jag kom klockan halv två, stod det på dörren, att mellan

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Orri folkskolbarnens fostrande till ett hygieniskt levnadssätt m. m. (Forts.)
klockan ett och två är i registratorskontoret mottagning för allmänheten
inställd. Det kunna inte vi, som bo på bondlandet veta. Då gick jag en
trappa ned till justitiedepartementet, nyfiken att få veta, hur det var där. Där
var det tomt i registratorskontoret på grund av lunch ifrån ett till halv två.
Därpå gick jag till registratorskontoret i ecklesiastikdepartementet, ännu en
trappa längre ned, och där sade man: »Här går det inte an, att man stänger

registratorskontoret för allmänheten, utan här måste någon alltid vara tillstädes.
» Där ser man inom det kanslihus, som behärskas av regeringen, ett
sådant oerhört samarbete, som är motsatsen till samarbete, även i matfrågan.

Nu har utskottsbetänkandet för första gången under min riksdagspraktik
— det är därför jag berömmer det och hoppas på dess framgång — särskilt
hemställt att riksdagen skall begära de åtgärder, som kunna vara påkallade
för främjandet av »ett hygieniskt levnadssätt» i allmänhet, matordning således
också och vad mera därtill hörer, och därefter följer all själens odling
också, föreställer jag mig. Det har trots många bemödanden ej lyckats mig.
Men motionären och även utskottet inskränka sina krav till barnens fostran,
och vidare till barnen i folkskolorna. I begränsningen röjer sig kanske mästaren!
Det är kanske bra att hålla sig till detta för att få något att gå igenom
i början. Men det generella begreppet »hygieniskt levnadssätt» är omsider knäsatt
även i riksdagens sköte, och jag får gratulera utskottet till detta värdefulla
bidrag till riksdagens historia.

Ja, nu menar jag emellertid att denna fråga har mycket vidare vyer. Och
örn jag nu biträder utskottets utlåtande såsom ett litet fjät framåt, kanske ett
steg framåt, bör det dock från min sida få ske en påminnelse örn att ämnet
är mycket mer omfattande. Det omfattar nämligen helt enkelt, såsom jag
sade, själens och kroppens hälsa för alla människor. Jag interpellerade med
kammarens tillstånd ecklesiastikministern år 1934 såsom representant för det
ämbetsverk, som jag trodde skulle få handha dessa saker, örn han icke ville
verka för att undervisningsväsendet i landet också måtte taga hänsyn till det
nya eller rättare sagt mycket gamla spörsmålet, som icke blivit tillgodosett
ens det allra minsta, att meddela någon vägledning för undervisningen i social
etik och individuell levnadskonst. Då frågade jag honom, när han skulle
svara, men han sade: Vad skall jag svara? Han skulle naturligtvis antingen
svara, att han tyckte, att det var riktigt, eller också att det var oriktigt
och att han ej brydde sig örn det. Men det blev intet svar alls på dea
interpellationen. Nu är utskottets uttryck, hygieniskt levnadssätt, ju en uppfordran
till att möjligen komma igen med en sådan interpellation, helst örn
utskottets inflytelserika krafter vilja understödja den hos höga vederbörande

Jag har också begärt ordet för att betona, att det här icke är läran, som
är det förnämsta, utan levernet. Örn det bara hålles föreläsningar för barnen
i saker, som de flesta kanske finna tråkiga, kan det icke slå i spann i lalla
händelser. Ett eller annat intellektuellt huvud fäster sig kanske vid det
och talar örn för föräldrarna, att de senare misstagit sig i fråga örn sitt barns
uppfostran. Men det blir nog icke så vanligt. Uppfostran måste bestå i praktik/
Barnen få hållas just till praktik, örn det skall bli något av, och det kail
väsentligen endast ske från hemmen.

Jag kommer därvid att tänka på världens förnämsta politiska program,
som skrevs för tretusen år sedan. Man måste gå tillbaka så långt i tiden för
att få ett så upphöjt program, ty sedan dess har det icke framkommit ett
sådant. Allmänt erkännes bland tänkande i världen, att det är det förnämligaste
politiska program i världshistorien. Det inledes med följande ord:
»De gamla började med att rätt styra staten, och för att rätt kunna styra
staten, lade de sig vinn örn att god ordning härskade i deras familjer.» Där

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Örn f olli skolbarnens fostrande till ett hygieniskt levnadssätt m. m. (Forts.)
ser man således vad det i alla tider betytt, vad som tilldrar sig i familjerna.

För att nu också uttala min allmänna syn på skolornas möjligheter, som
måste beröras av denna sak, skall jag uppläsa några rader ur ingressen till
»Skolan, sedd med föräldraögon», av professor Hubendick, som införts i Pedagogiska
Spörsmål. Det överensstämmer med min erfarenhet. Han säger:

»Två gånger har jag levat under förhållanden, som närmat sig ett inferno.
Första gången var när jag gick i skolan. Andra gången var när mina barn
gingo i skolan. Skall jag våga hoppas att ej behöva uppleva dessa svåra
lidanden en tredje gång; när mina barnbarn komma i skolan?

Varför är skolan så ofta ett sådant gissel för både barn och föräldrar?
Ja, även för lärarna? Varför skall skolan behöva suga ut barnens fysiska
krafter till det yttersta? Varför skall skolan krossa barnens självförtroende
och förstöra deras frimodighet? Varför gör skolan så mången ung människa
till andlig krympling? Varför får detta ske opåtalat?»

Jag yrkar, herr talman, att vid bifall till utskottets hemställan det måtte
till motiveringen, där utskottets motivering slutar, tillfogas ett uttalande av
följande lydelse: »Vid bedömandet av det nu framförda ärendet bör detta
dock sättas i något sammanhang med det livsproblem, varav det utgör en
detalj, nämligen släktats andliga och fysiska hälsa överhuvud taget. Spridande
av skolkunskap är av betydelse ej blott för folkskolan utan även för
övriga undervisningsanstalter ända upp till universiteten. Denna undervisning
blir vidare till föga, örn den ej stödes av lärarnas levande intresse för
saken, vilket kan förutsättas endast i den mån de själva föra ett hygieniskt
levnadssätt. Viktigare än läran är dock levernet. Dettas praktik vilar främst
på hemmet, dess organisation och möjligheter. Först när den mognare ungdomen
och de vuxna av egen självbevarelse taga ledning av hälsovårdens naturliga
krav och ernå möjligheter därtill, skapas även för det uppväxande
släktet kärlek till arbetet och sunda folkseder i övrigt i livsföringen.»

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr talmannen uppstod därefter och avlägsnade sig, varvid ledningen av
kammarens förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag är mycket tacksam för herr Lindhagens
vänliga erkännande av såväl motionens syftemål som utskottets behandling av
motionen. Med anledning av det tillägg till utskottets motivering, som herr
Lindhagen föreslog, skulle jag dock vilja framföra vissa erinringar. Motionen
var begränsad till folkskolan och undervisningen i hygien, och den kunde
därför icke gärna av utskottet sträckas ut till andra undervisningsanstalter.
Jag erkänner, att det mycket väl kunde vara behövligt med en sådan utvidgning,
men den komme att falla utom motionens ram. Vidare var det vissa
yttranden i herr Lindhagens tillägg till motiveringen angående den uppfostrande
lärargruppens iakttagande eller icke iakttagande av hygieniska levnadsvanor,
som måhända skulle kunna av denna kår missförstås, ifall kammaren
anslöte sig på den punkten till herr Lindhagens förslag. Jag tror
nog, att det har funnits och kanske finnes åtskilliga uppfostrare, för att erinra
örn en viss del av herr Lindhagens yttrande, som ätit ihjäl sig, vilket
knappt är alltför berömvärt. Men att generalisera något sådant skulle jag
för min del vilja avråda ifrån. Vad beträffar det som herr Lindhagen sedan

Första hammarens protokoll 1935. Nr 30. 3

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om inrättande
av en hovrätt
för Örne Norrland.

Örn folkskolbarnens fostrande till ett hygieniskt levnadssätt m. m. (Forts.)
yttrade om hemmens betydelse och att föräldrarna borde uppfostras o. s. v.,
så har man ju i motiveringen till utskottets kläm med kraft understrukit just
denna synpunkt, åt vilket herr Lindhagen också gav ett visst erkännande.

Då det mesta av vad herr Lindhagen i sitt värdefulla anförande här hade
att framföra, redan mer eller mindre berörts av utskottet i dess utlåtande, och
då å andra sidan andra kammaren redan bifallit ett fullständigt likadant utlåtande
oförändrat, som där förelåg, ber jag för min del, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan och dess motivering oförändrade.

Herr Lindhagen: Förr i världen — åtminstone var det så i lagutskottet —
voro vi särskilt angelägna — även örn utskottet inte ansåg sig behörigt att i
sina yrkanden gå utanför en motions ram, men höll före att synpunkterna borde
vidgas — att anföra det senare i motiveringen. Det går nog för sig även
i vår tid, föreställer jag mig. Skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut i frågor
som behandlats även av tillfälliga utskott pläga också sammanjämkas.

Vad angår den andra erinran, som gjordes på samma gång som mitt tilllägg
berömdes, förstod jag den inte riktigt. Jag vill bara säga, att ifall utskottet
är motståndare till vad som står i detta tillägg till motiveringen, vilket
inte är mitt påfund utan uttryck för en allmän uppfattning, blir det inte
mycket bevänt med utskottets utlåtande.

Jag skall inte begära votering, men jag har i alla fall fått in dessa synpunkter
i protokollet, såsom jag önskat.

Herr Norman: Ur den synpunkten att det är ett mycket intressant ämne,
som här föreligger, skulle mycket kunna sägas, men i sak finner jag, att det
inte nu behöver ytterligare ordas i denna fråga. Jag finner, att det syfte, som
vi motionärer avsett att främja med vår motion, mycket väl kan uppnås genom
det förslag, som utskottet här förelagt, och jag ber att få ge tillkänna min anslutning
till detsamma.

Herr Lindhagen: Dock inte till vad jag har föreslagit!

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med det tillägg till motiveringen, som under
överläggningen påyrkats av herr Lindhagen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande
ärende genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse
av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m.

Genom en den 8 mars 1935 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 158, vilken behandlats av sammansatt stats- och första lagutskott, hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till .

1) Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge,
Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten för Övre Norrland: Västerbottens
och Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Västerbottens eller Norrbottens län
och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,
skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för övre Norrland.
De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga, meddelas
av Konungen.

2) Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under

, konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av Stockholms
rådstuvurätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger inom domsagor
under Svea hovrätt eller hovrätten för Övre Norrland, av rådstuvurätten
i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom domsagor under
Göta hovrätt, och av rådstuvurätten i Kristianstad, då järnvägen till större
delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan — — — lagfarten skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.*

Reservation hade anmälts av herr Svensson i Kompersmåla, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Med avseende på denna kungl,
proposition med förslag till inrättande av en hovrätt för övre Norrland, till
vilken skulle höra Västerbottens och Norrbottens län, ber jag att få yttra några
ord. Jag skall först lämna en mycket kortfattad redogörelse för vad som
har förekommit vid denna frågas behandling under loppet av en tretton år.
Ty jag är övertygad örn att kammarens ledamöter icke haft tid att läsa den
redogörelse, som lämnas i den kungl, propositionen. Den behöver nog för övrigt
i någon ^ån kompletteras med en eller annan uppgift. Efter denna fram -

Nr 30.

Lördagen, den 11 maj.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
ställning skall jag framlägga de skäl, som enligt min mening tala för att den
kungl, propositionen bör förkastas. Jag får till ursäkt för att jag besvärar
herrarna med att åhöra mitt uttalande, som kanske icke får något som helst
inflytande på sakens utgång, anföra, att jag av helt naturliga skäl är ganska
intresserad av vad som hör till processrätten, eftersom jag under en lång
följd av år representerat den i Uppsala alltifrån hösten 1886 till dess jag lämnade
universitetet och blev justitieråd 1905.

Då jag nu i korthet skall redogöra för vad som har förekommit i detta ärende
örn inrättande av en hovrätt för Norrland, vill jag först stanna vid år 1922,
då det framlades en proposition örn förläggande av en hovrätt med två divisioner
i Härnösand för de fyra norrländska länen. Motivet för detta förslag
var, att Svea hovrätt hade vuxit ut till ett verk av sådan omfattning, att det
icke kunde på ett fullt tillfredsställande sätt administreras. Det var det
första argumentet. Det andra var en allmän önskan i Norrland örn en dit förlagd
hovrätt, och det tredje, att det vore önskvärt, att Norrlandsmål dömdes
av hovrättsledamöter, som bodde i Norrland och behärskade speciellt norrländska
förhållanden. När Svea hovrätt yttrade sig om detta förslag, erkände
hovrätten i viss mån befogenheten av dessa motiv; särskilt beaktades norrlänningarnas
önskan att få en hovrätt i Norrland. Men i denna punkt gjorde hovrätten
en mycket viktig erinran, och den gällde den redan 1909 inrättade s. k.
Norrlandsavdelningen inom Svea hovrätt. Det är nämligen så, att mål ifrån
Norrland behandlas uteslutande på tre divisioner, som äro bestämda på förhand.
De kunna också ha andra mål att handlägga, men de norrländska målen
gå endast dit. Dessa divisioner sysselsätta sig även med alla personalfrågor,
som angå rättsskipningen i Norrland. Riksdagen antog icke den kungl,
propositionen, utan begärde ny utredning.

År 1923 kom en ny proposition av samma innehåll som den jag nu redogjort
för. Första kammaren avslog propositionen på grund av att man i kammaren
icke kunde enas örn var hovrätten skulle förläggas. Vid båda dessa
tillfällen, som jag nu talat örn, var det fråga örn endast en hovrätt i Norrland.

Sedermera började man överväga, huruvida hovrätten skulle bestå av en
eller flera divisioner. 1926 framlades ett förslag av särskilda s. k. hovrättssakkunniga,
som förordade icke en hovrätt för Norrland utan en hovrätt på en
division för Västerbotten och Norrbotten. De påpekade, att det visserligen
var principiellt mindre tilltalande att inrätta en hovrätt med endast en division,
men de ansågo detta ofrånkomligt, då man icke kunde finna en förläggningsort,
som lämpade sig för hela Norrland. Jag undrar, örn inte det
verkliga skäl, som låg bakom — jag vill visst icke påstå det, men för mig
framstår det såsom troligt — var, att man tvivlade på möjligheten att åvägabringa
någon enighet angående förläggningen av en hovrätt för hela Norrland.

Sedan komma vi till processkommissionens stora förslag till rättegångsväsendets
ombildning. Med hänsyn till det i vidsträckt mening muntliga hovrättsförfarande,
som kommissionen ifrågasätter, föreslog den, att man skulle
uppdela hovrätterna så, att man fick till stånd högst nio och minst sju, därav
en för övre Norrland, förlagd i Umeå eller Luleå. Samtidigt framhöllos dock
farorna av en så stark uppdelning av rikets hovrätter. Svea hovrätt framhöll
i sitt yttrande över processkommissionens betänkande, att den starka uppdelningen
av hovrätterna pakallades av det rent muntliga hovrättsförfarande, som
processkommissionen förordat och enligt vilket parter och vittnen skulle höras
på nytt i hovrätten. Men örn man icke ginge så långt i muntlighetens genomförande
— det var för övrigt hovrättens önskan — utan protökollering av

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
vittnesmål och uttalanden i underrätten bibehölles, erfordrades enligt bovrättens
mening icke en så vittgående klyvning. Hovrätten fäster uppmärksamheten
vid, att med en dylik inskränkning av den muntliga proceduren vore
det icke att ställa några alltför stora anspråk på parter och vittnen, örn man
högst väsentligt minskade det föreslagna antalet hovrätter även efter den nya
rättegångsordningens genomförande. I grövre brottmål, framhölls det, borde
hållas s. k. hovrättsting av två hovrättsledamöter och en häradshövding, vid
vilka muntligheten skulle tillämpas i stor utsträckning. Från dessa utgångspunkter
förordades en hovrätt för de fyra norrländska länen. Man hade således
kommit tillbaka till den utgångspunkt, från vilken man utgått.

Göta hovrätt uttalade sig i samma riktning och förordade en hovrätt för
Norrland. Advokatsamfundet gjorde också ett uttalande, som gick ut härpå.
Och när lagrådet yttrade sig över processkommissionens förslag, uttalade
lagrådet, att på mindre än två divisioner borde ingen hovrätt arbeta.

År 1931 framlades för riksdagen en proposition angående principerna för
en rättegångsreform. Där påpekades, att det var viktigt, att så snart grunderna
för reformen godkänts, åtgärder vidtogos, som kunde förmedla övergången
till det nya förfarandet. Därför skulle man i god tid sätta i gång
med den uppdelning av hovrätterna, som kunde anses lämplig, och med avseende
på Norrland uttalades, att där skulle finnas åtminstone en hovrätt. Härtill
anslöt sig riksdagen i sitt beslut. 1932 yttrade sig den nya processlagberedningen
i anledning av en kungl, remiss om en norrländsk hovrätt. Processlagberedningen
påpekade, att en hovrätt bör bestå av minst två divisioner,
och nämnde, att beredningen i det förslag, som den höll på att utarbeta, förmodligen
skulle komma till det resultatet, att det borde inrättas en hovrätt för
de fyra norrländska länen. I det förslag, som departementschefen remitterade
till lagrådet, förklarade denne, att det borde, vara en hovrätt för hela Norrland
och att det var angeläget, att minst två divisioner funnes vid denna
hovrätt. Sedermera kom emellertid ärendet tillbaka till processlagberedningen,
som modifierade sin ståndpunkt så till vida, att den förklarade, att man
hade att välja mellan två alternativ: en hovrätt i Norrland, som nödvändiggjorde
ett stort antal dyrbara och besvärliga hovrättsting, eller också två hovrätter
med ett mindre antal hovrättsting. Det senare alternativet ansågs vara
det bättre. Visserligen ansågs rekryteringsfrågan viktig, men beredningen
ansåg för sin del, att ingenting finge stå i vägen för en hovrätt med en division
i övre Norrland. Det komme sedermera an på statsmakterna att vidtaga
betryggande åtgärder för att åstadkomma den rekrytering, som vöre erforderlig.
En ledamot var emellertid av annan mening. Jag skall icke nu
närmare gå in på hans uttalande. Han fasthöll emellertid vid ståndpunkten,
att en hovrätt på en division icke kunde ur rättsskipningens synpunkt anses
tillfredsställande.

När Svea hovrätt yttrade sig över processlagberedningens förslag, avstyrkte
hovrätten bestämt, att man skulle inrätta en hovrätt i Norrland med endast
en division. Hovrätten erinrade därvid örn vad den år 1927 hade yttrat örn
det överdrivna betonandet av olägenheterna av inställelse vid huvudförhandling
inför hovrätten — helt ny muntlig förhandling skulle nämligen icke bli
regel. I vissa grövre brottmål behövdes onekligen hovrättsting, låt vara icke
i så stor omfattning som processlagberedningen antagit, men hur skall man,
säger hovrätten, ställa med hovrättsting i en hovrätt på endast en division?
Hur skall man, örn divisionen är borta på hovrättsting, behandla brådskande
frågor — inhibition, häktning, omedelbart vikariatsförordnande eller dylikt?
Under sommarsemester skulle enligt processlagberedningens förslag ledamöter
från Svea hovrätt inträda i den nya hovrätten. Men detta skulle enligt hov -

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
rättens mening medföra betydande olägenheter och kostnader. Rekryteringsproblemet
bleve svårlöst. _ Tillfälle till urval bleve obetydligt. Dugliga aspiranter
komme att söka sig till en större hovrätt. Ur rekrytermgssynpunkt
bleve det nödvändigt att öppna vidsträcktare möjligheter till transport. Härigenom
bleve emellertid följden, att all den lokala sakkunskap, som man genom
denna ^speciella hovrätt velat tillförsäkra sig, undan för undan försvunne,
i den nian transporter söderut förekomme.

Detta är vad som föregått det nu föreliggande förslaget. Departementschefen
har i sin proposition sagt, att Svea hovrätt har för stor personal och
för stort område. Detta har hovrätten själv, som jag nämnt, vitsordat redan
1921 och 1922. Direkt kännedom om underrättsdomare och kontroll över dem
eller förhållandena i underrätterna är svår att erhålla, säger departementschefen.
De särskilda norrländska förhållandena beaktas bäst av dem, som vistas
och verka på orten. Muntliga förhör i hovrätt hållas för närvarande mindre
ofta i Norrlandsmål än i mål från andra landsdelar. Det är omöjligt att finna
någon plats, säger han vidare, dit man kan förlägga en hovrätt för hela
Norrland. Han anser, att det efter processreformen behövs två norrländska
hovrätter. Och han är för sin del övertygad örn att en Norrlandshovrätt kommer
att draga till sig norrländska jurister par force des choses. En hovrättsorganisation
sådan som han föreslagit — med en president och fem ledamöter
— erbjuder ali den garanti, som behövs, för att man skall vara säker på
att en hovrätt på en division för övre Norrland verkligen skulle vara tillfredsställande
från rättsskipningens synpunkt.

Lagrådet avstyrker emellertid det här ifrågavarande förslaget. Vad som i
lagrådets yttrande, såvitt jag förstår, har särskilt stor betydelse, är, att lagrådet
alldeles bestämt påpekar, att örn vi skilja mellan de nuvarande förhållandena
och de förhallanden, som inträda sedan processreformen genomförts, är
det icke möjligt för någon, som vill vara opartisk, att säga annat än att förslaget
med den nuvarande processordningen innebär en försämring, under det
att man, sedan den nya processordningen slutligen genomförts, med avseende
på denna sak, står inför ett frågetecken.

Som min egen mening vill jag säga, att örn vi se frågan sådan den ligger till,
innan den nya processreformen är genomförd, finns det icke något behov av
en delning av Svea hovrätt. Med nuvarande skriftliga förfarande erbjuder
Stockholm för de flesta norrlänningar minst lika stora fördelar som en norrländsk
stad. De år 1901 tillkomna bestämmelserna örn muntligt förhör inför
hovrätt ha i stort sett stannat på papperet och ha över allt haft mycket liten
betydelse. Statistiken visar därvidlag -—- örn jag bortser från Stockholm och
Stockholms län — att det är en bagatell, som i det avseendet skiljer Norrland
från Svea hovrätts övriga domsområde. Tar man hänsyn till befolkningens
antal, kan man säga, att det kan vara hugget som stucket, överhuvud taget
har anordningen med muntliga förhör vid hovrätten icke fått någon betydelse
utan för Svea hovrätts närmaste krets. Stockholm och Stockholms län.

Vad beträffar påståendet, att Svea hovrätt har en alltför stor personal och
alltför vidsträckt domkrets, har hovrätten, som jag nyss sade, vitsordat det i
sitt yttrande 1922. Och man får ju medgiva, att vidsträcktheten av hovrättens
område gör det svårt för varje ledamot att lära känna aspiranterna och även
förhållandena vid de särskilda underrätterna. Därför kunde man ju 1922
erkänna dessa olägenheter. Men man har inte nu beaktat vad som inträffat
sedermera. Aspirantproblemet har kommit i ett helt förändrat läge, sedan
man år 1929 uppdrog åt en viss division i hovrätten att i första hand pröva
och gallra aspiranterna. Även spörsmålet örn hovrättens kännedom örn de å
landet tjänstgörande domarvikarierna ligger helt annorlunda till, sedan nu -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
mera, såsom herrarna ha sig bekant, alla, som söka sin framtid pa lantdomarbanan,
någon längre tid måste tjänstgöra i hovrätten. Med de ordinarie häradshövdingarna
och med domsagornas lokala förhållanden har, efter vad jag
fått höra, presidenten i Svea hovrätt genom företagna rundresor, varvid han
besökt häradshövdingarna och besett deras kanslier, hållit god kontakt och
därigenom ytterligare stärkt hovrättens kännedom örn den personal, som finnes
vid de domstolar, som lyda under Svea hovrätt. Och vad särskilt Norrland
beträffar, har jag ju redan i det föregående omtalat de tre divisioner, till
vilka Norrlandsmål alltid gå och vilka uteslutande syssla med norrländska personalförhållanden
och som följaktligen hava en mycket omfattande och grundlig
kännedom örn de behov, som kunna göra sig gällande i Norrland. Örn vi
sålunda se på de nuvarande förhållandena, föreligger intet tvingande skäl för
en uppdelning av Svea hovrätt. En annan sak är naturligtvis,, att man av
hänsyn till Norrlandsbefolkningens ställning kan finna det lämpligt att redan
nu inrätta en norrländsk hovrätt.

Tänka vi oss emellertid in i förhållandena, när processreformen är genomförd,
så är en uppdelning av Svea hovrätt då oundgänglig. Visserligen kommer
enligt processlagberedningens skisserade program en muntlig huvudförhandling
att höra till undantagen, såvitt fråga är örn tvistemål och ringare
brottmål; men för de fall, där i Norrlandsmål förhandling med vittnesförhör
eller personlig partsmställelse skulle äga rum, är Stockholm .tydligen ^icke en
lämplig förläggningsort. Däremot kan man med skäl, såvitt jag förstår, göra
gällande, att även med en ny rättegångsordning en hovrätt för de fyra norrländska
länen kan vara tillfyllest. I sitt år 1927 avgivna utlåtande över processkommissionens
förslag har ju Svea hovrätt framhållit, hurusom såsom
jag nyss sade — även under den nya regimen svårigheterna för parterna att
komma in till hovrätten äro väsentligt mindre i våra dagar, än som varit fallet
tidigare. Och detta är ju till stöd för den åsikten, att man inte skall inrätta
två små hovrätter i Norrland, utan att man mycket väl kan inrätta en

hovrätt för hela Norrland. „ . .nan

Processkommissionen, Svea hovrätt, Kungl. Maj :t ar 1922 och 19^3, processlagberedningen
av år 1932, nuvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
samma år och nu senast lagrådet hava framfört betänkligheter, mot
den typ av hovrätt, som består av en enda division, och huvudanmärkningen
mot en dylik endivisionshovrätt kan sammanfattas i ett yttrande, sorn. e.n av
myndigheterna gjort, nämligen att det skulle föreligga den fara för ensidighet
och begränsning av synvidden, som följer av tvånget att under små förhallanden
ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger.. Därtill komma de
rekryteringssvårigheter som möta, i händelse av att en dylik hovrätt förläggas
t. ex. till Umeå. En sådan hovrätt blir underlägsen de övriga. Den får inte
något anseende. Nu uttalar visserligen justitieministern, att det blir statsmakternas
sak att träffa anstalter för vidtagande av önskvärda rekryteringsåtgärder.
Men jag frågar: Hur skall det ske? Man har i Svea hovrätt töreslagit
att genom en förhöjd avlöning till ordföranden och vice ordföranden i
den nya hovrättsdivisionen söka draga folk dit och få dem kvar; men hovrättens
förslag har inte av Kungl. Majit kunnat antagas. Kungl. Majit har
prutat; och när vi läsa utskottets betänkande, hyser utskottet tvivel, örn det
över huvud skall behövas något tillägg utöver det, som gäller för hovrätter i
allmänhet, för ordförande å division 1,500 kronor och för vice ordförande dåra
500 kronor. Då vet jag sannerligen icke, hur man skall kunna få denna rekrytering
tillfredsställande ordnad. Man vill inte ge dem några mera fördelaktiga
löneförmåner, fastän man med avseende på rekryteringen har att räkna
med det naturliga motståndet från personer i andra delar av landet att ge sig

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
lipp dit och den benägenhet, som de lin, att sa snart som möjligt begagna sig
av rättigheten, ifall sådan medgives, att komma tillbaka till de södra delarna
av landet. Under sådana förhallanden kan det bli en svag rekrytering, förefaller
det mig, till en sådan endiyisionshovrätt, och det blir inte heller någon
fasthet i hovrättens sammansättning, ty var och en, som åtminstone kommer
söderifrån, kommer att så snart som möjligt göra allt för att komma bort därifrån.
De skulle sitta där, sex personer, och sakna de möjligheter, som man
har i en hovrätt, bestående av flera medlemmar, till uppslag, diskussioner och
överväganden i juridiska frågor. Det är ju klart, att en sådan situation vill
man komma ifrån så snart som möjligt, och då begagnar man sig av rätten
att resa^ tillbaka söderut. Sa blir det slutligen bara några få, kanske rekryterade
från Norrland, som stadigt sitta där uppe, och hovrätten kommer inte
att kunna upprätthålla den ställning, som en överdomstol verkligen skall intaga.
Detta kommer att vara till skada, när det sedermera gäller att genomföra
en ny rättegångsordning, som ställer ännu större anspråk på hovrättens
kvalifikationer än den nuvarande.

Det är icke först i dag, som jag för min del varit djupt intresserad av att
vara domare hava de kvalifikationer, den skicklighet och den erfarenhet, som
är nödvändig för rättsskipningen, det är inte först i dag, som jag har ägnat
uppmärksamhet åt den frågan, utan det är en principiell ståndpunkt, som jag
har och som jag har givit uttryck åt, redan när processkommissionens förslag
förelåg här i kammaren. Jag har nämligen den uppfattningen, att det allra
viktigaste särskilt när processordningen är vad man kallar modern och man
sålunda tillämpar de nya grundsatserna — låt vara i större eller mindre utsträckning:
muntlighet, omedelbarhet etc. — är och förblir ändå alltid domstolen.
En processordning kan få lov att vara rätt ofullständig, ifall endast
domstolen är skicklig och erfaren och har förmåga att bedöma det material,
som verkligen föreligger. Även de mest mönstergilla processuella bestämmelser
äro av rakt intet värde, ifall de skola tillämpas av en domstol, som
saknar de erforderliga kvalifikationerna, och ju bättre domstolar man har i
ett land, ju mer kvalificerade domare där äro, desto mer kan man spara på
processuella bestämmelser. Ty hur fullkomliga dessa än må vara, var och en
för sig, är deras verkan i det hela uppenbarligen långt viktigare än varje särskild
bestämmelses betydelse och verkan i och för sig själv. Deras verkan i
det hela beror på domstolens förmåga. Att inrätta en hovrätt med en division
för Norrland, är sålunda att göra norrlänningarna en dålig tjänst. De få sina
mål avgjorda av personer med mindre kvalifikationer än vad som står till buds
för rikets övriga inbyggare, och det kan, såvitt jag förstår, icke bli annat resultat,
än att de tro sig böra gå till den högsta instansen för att kunna få rättvisä
jag tror visst inte, att domstolen inte skulle vilja ge dem all rätt, men
detta är icke tillräckligt för att den objektiva rätt, som kan tillkomma dem,
verkligen må bliva erkänd i de domslut, som bliva fällda.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets förslag.

I herr Tryggers yttrande instämde herrar Hovell, Björkman, Mellén och von
Geijer.

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman, mina herrar! Herr Trygger började
med en historik över frågans tidigare behandling, som klarlade det yttre
läget för kammaren på ett mycket förtjänstfullt sätt. Jag skall emellertid
be att på ett par punkter få komplettera denna historik.

Herr Trygger gick inte längre än 13 år tillbaka i tiden, om jag hörde rätt.
Jag skulle vilja ga tillbaka till den tid, då man här i landet började att tala

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
om behovet av de stora hovrätternas uppdelning; det var i början av 1800-talet. År 1820 lyckades det för första gången att bryta en bräsch i de då
bestående två stora hovrätterna, därigenom att Kungl. Maj:t mot en så gott
som enhällig mening bland de högre domstolsjuristerna genomförde utbrytandet
ifrån Göta hovrätt av en enda division, ungefär av samma storlek som den
som nu föreslås för Norrland, och förläde densamma till Skåne. Domstolsjuristerna
gjorde på den tiden lika energiska invändningar mot den då företagna
åtgärden, som de under de sista årtiondena ha gjort var gång det varit
fråga örn att utbryta någon del ifrån Svea hovrätt och förlägga den till Norrland.
Yar och en torde veta, att Kungl. Maj:ts egenmäktighet år 1820 har
slagit väl ut. Det torde inte finnas någon, som icke anser att det var ett lyckligt
grepp, att den skånska hovrätten bröts ut från Göta hovrätt.

På en annan punkt skulle jag vilja göra en liten sammanfattande komplettering
av herr Tryggers historik. Det har sagts, att Svea hovrätt nu i sitt
sista yttrande har anfört avgörande skäl emot att organisera en hovrätt om
bara en division. Jag vill då erinra örn att Svea hovrätt vid alla de tillfällen,
då fråga har varit uppe örn inrättande av en hovrätt för Norrland — 1905,
1922—1923, 1932 och 1935 — av olika skäl motsatt sig förverkligandet av
förslag härom, och detta alltså vare sig det har varit fråga om inrättandet av
en hovrätt på en eller på flera divisioner. Motståndet ifrån Svea hovrätt har
alltid varit lika energiskt.

I sin historik gick herr Trygger förklarligt nog — det gällde ju blott att få
en ram för den yttre gången av ärendets behandling — förbi de materiella skäl,
som anförts för de stora hovrätternas uppdelning redan under nu gällande
rättegångsordning, för att i stället lägga tyngdpunkten vid vad som i olika
yttranden anförts rörande lämpligheten av en hovrätt med så litet antal ledamöter,
att den blott utgjorde en division. Jag skall be att strax få nämna
några ord örn de materiella skälen för den norrländska hovrättens utbrytande
och skall beträffande historiken endast göra en enda ytterligare liten komplettering.
Herr Trygger sade, att jag vid en remiss till lagrådet av år 1932
också hade uttalat mig för att en hovrätt icke borde organiseras på mindre än
två divisioner. Det står i remissprotokollet -— vilket aldrig förelagts riksdagen
— att jag för min del ansett, »att en hovrätt åtminstone för närvarande
icke bör organiseras på mindre än två divisioner». När frågan om°en uppdelning
av Svea hovrätt förra gången var uppe, åren 1922 och 1923, då Kungl.
Maj:t med herr Åkerman såsom justitieminister framlade förslag örn inrättande
av en norrländsk hovrätt, var det också mycket naturligt att man då
sökte få utbrutet ur Svea hovrätts område så mycket, att det omfattade de fyra
nordligaste länen, vilka gåvo arbete lill två hela divisioner. Man hade då inte
rättegångsreformen så nära förestående, som man nu har anledning att hoppas
den vara. Men sedan förhållandena nu genom utredningen angående processreformen
fortskridit därhän, att man kan överblicka den blivande processen
i andra, instans, och då alla sakkunniga äro ense örn — även herr Trygger vitsordade
detta i sitt anförande — att det efter processreformens genomförande
måste finnas någon utbruten del av Svea hovrätt förlagd till Norrland, är det
tydligt, att man bör taga den största hänsyn till den organisation, som° man
är övertygad örn skall komma att genomföras om ett relativt litet antal år, sa
att man på detta stadium icke föreslår riksdagen att inrätta en ny hovrätt, vilken
inom någon tid åter måste komma att uppdelas.

Herr Trygger övergick efter historiken till frågan örn de skäl, som under
nuvarande processordning kunde anföras för eller emot inrättandet av en hovrätt
i Norrland. Han förklarade, att nu fanns det rakt icke något behov av
en delning av Svea hovrätt; med nuvarande skriftliga förfarande vore Stock -

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
holm lika lämpligt såsom säte för hovrätten som en norrländsk ort. Jag kommer
därmed in på frågan om de materiella grunder, som kunna åberopas för
en delning av en stor hovrätt redan under nu bestående rättegångsordning. Jag
anser i strid emot herr Trygger, att det redan nu föreligger trängande skäl
för en uppdelning av hovrätterna, och detta alldeles särskilt med hänsyn till
rättsskipningen i grova brottmål. Herrarna lia ibland sett i tidningarna, att
en underrätt, som har haft att döma över en tilltalad, funnit anledning icke
föreligga att döma till straff, utan den tilltalade har efter den muntliga handläggning
målet undergått i elen lägsta instansen blivit frikänd. Så fullföljes
målet till hovrätten. Här sitter man inom fyra väggar och läser protokollen
över vad som har förekommit i underrätten och gör på detta material en annan
bevisprövning än den som underdomstolen själv har gjort. På detta sätt kan
en person, som frikänts av underrätten på det bevismaterial den haft, dömas
av hovrätten till^ månaders eller års frihetsstraff på protokollen över samma
material. Var gång, jag har sett detta i tidningarna, har jag för min del funnit
det upprörande, att vi skola ha en sådan rättegångsordning, att en tilltalad
person inte skall ha rätt att bli ställd inför den domstol, som har hans öde i
sina händer, inte Ira. tillfälle att muntligen inför denna domstol få framställa
sin sak och göra de invändningar, vartill han kan finna sig befogad. Den anklagade
har nu såsom regel icke möjlighet att genom trovärdigheten i sina försäkringar
angående vad som har förelupit påverka den dömande domstolen till
sm förmån. Han har aldrig möjlighet att, när ett insinuant påstående av en
åklagare eller en eventuellt vilseledande uppgift av ett vittne från protokollet
uppläses för den dömande hovrättsdivisionen av en hovrättsfiskal, ingripa genom
en protest eller genom en korrigerande upplysning, som kunde sätta frågan
i en annan belysning. I sin cell i fängelset 50 eller 100 mil ifrån den domstol,
som har hans sak i sin hand, sitter fången och väntar på sin dom — vanligen
med det resultatet att det till sist kommer ett brev på posten med upplysning
att hovrätten, som en eller annan vecka tidigare fått målet för sig föredraget,
dömt till hans nackdel.

Jag nar flera gånger vid besök i fängelserna träffat häktade personer, vilkas
mål vilat i hovrätterna och som klagat över att de skola bli dömda utan
att få tillfälle att försvara sig inför den dömande domstolen. Jag betraktar
den nuvarande rättegångsordningen på denna punkt som ett barbari, som ej
borde få existera i våra dagars Sverige. Och ändå finns det jurister, som
anse, att allting är bra som det är eller att det icke brådskar med någon
ändring. Enligt min mening är denna rättegångsordning så upprörande, att
en ändring däri bör ske utan avvaktan på den allmänna processreformen.

Den ovillkorliga förutsättningen härför är emellertid, att de stora hovrättsområdena
uppdelas i mindre. Det finns ju icke någon möjlighet att låta varenda
häktad, vars mål prövas i hovrätten, på statens bekostnad transporteras
från ^Norrbotten eller Västerbotten ned till Stockholm, men det är överkomligt
att låta inställa honom i Luleå eller Umeå.

Bifalles nu. propositionen om en hovrätt för övre Norrland, bör det, enligt
min mening, inom den allra närmaste tiden genom ytterligare uppdelning av
Svea hovrätt åstadkommas även en hovrätt för nedre Norrland, d. v. s. Västernorrlands
och Jämtlands län, möjligen också Hälsingland. Genomföres en
dylik uppdelning av Svea hovrätt, blir det äntligen möjligt att även i de
nordligare delarna av Sverige tillämpa de bestämmelser i rättegångsbalken
om muntliga förhör, som beträffande denna landsända i huvudsak ha stannat
på papperet.

När herr Trygger beträffande de muntliga förhören använde just uttrycket
att bestämmelserna väsentligen hade stannat på papperet och framhöll, att de

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
hade mycket litell betydelse i praktiken, så förvånade det mig_ att han inte
härutav drog den konklusionen, att vi böra verkställa erforderliga ändringar
av den svenska hovrättsorganisationen, så att vad som är gällande lag icke
behöver stanna på papperet utan kan tillämpas. I stället åberopade herr
Trygger den omständigheten, att lagen icke kan tillämpas med hänsyn till
vår nuvarande hovrättsorganisation, såsom ett skäl till att icke göra ändring
i denna hovrättsorganisation för närvarande. När herr Trygger anförde, ^att
det inte var så stor skillnad mellan Norrland och det övriga Sverige i fråga
om hållandet av muntliga förhör, så tror jag emellertid icke, att detta är ett
riktigt bedömande av de faktiska förhållandena.

I utskottets betänkande omtalas ifrån propositionen, att medan i mål från
hela Norrland under en angiven femårsperiod muntligt förhör har förekommit
allenast i tre fall, så har i skånska hovrätten under samma tid muntligt
förhör förekommit i fjorton fall, i Göta hovrätt också i fjorton fall och i mal
ifrån Stockholms rådhusrätt i tjugotre fall. Nu kan muntligt förhör och
muntligt förhör vara mycket olika saker. I hovrätterna ha i alla tider
förekommit s. k. muntliga förhör för att skaffa in något felande
papper. Då går det muntliga förhöret till på det sättet, att ett ombud,
ofta ett illitterat biträde på ett advokatkontor, inställer sig i hovrätten
och avlämnar detta papper. Det är icke muntliga förhör av denna beskaffenhet,
som jag åsyftar, då jag talar örn fördelarna av en muntlig förhandling
i hovrätten. De fjorton fall av muntliga förhör, ofta i samband med vittnesförhör,
som förekommit i den skånska hovrätten under femårsperioden, ha
i regel varit verkliga förhör med vederbörande parter. Det har till och med
förekommit, att en häktad person i ett tvivelaktigt fall har inställts inför hovrätten
och att hans mål under en hel dag har blivit föremål för handläggning
ifrån hovrättens sida under förhör med gamla och nya vittnen på precis samma
sätt som vid en rannsakning i underrätten. Jag har flera gånger varit med
om _ vilket är möjligt i en hovrätt med ett så begränsat jurisdiktionsområde
som den skånska hovrättens — att man, för att vinna en säker uppfattning
angående sakläget i ett civilt mål, har beslutat ett muntligt förhör och anmodat
parterna att komma personligen tillstädes i hovrätten, och genom den
handläggning, som målet då funnit, erhållit en så klar uppfattning av läget,
att varje tvekan örn målets avdömande har försvunnit. Ja, det har förekommit,
att majoriteten på en hovrättsdivision efter föredragningen varit inställd
på att ändra underrättens utslag. Men så har man i sista stund beslutat sig
för att ställa till med muntligt förhör; parterna ha kommit tillstädes; man bär
fått tillfälle att fråga dem om alla osäkra punkter i målet och slutet har blivit,
att hovrätten enhälligt fastställt det överklagade utslaget.

Jag har den uppfattningen, att det i ett mycket stort antal av de mål, som
handläggas av hovrätten, är möjligt att genom dylika muntliga förhör, eventuellt
i samband med vittnesförhör, vinna en långt säkrare uppfattning av
sakläget och därmed av grunden för domen, än den som det är möjligt att
uppnå blott på grundvalen av de av en ledamot eller fiskal föredragna protokollen
i målet. Vad jag nu talar om är inte vad vi skola uppnå efter en
processreform utan vad som är möjligt enligt ännu gällande lag. Det är vad
som i åtskilliga fall har tillämpats i de mindre hovrätterna och även i Svea
hovrätt beträffande mål ifrån Stockholm eller trakten däromkring. Men, mina
herrar, det är alldeles uppenbart, att det är omöjligt att låta det avlägsna
Norrland tillgodonjuta denna förmån. Norrland blir därigenom i rättsligt avseende
satt uti en undantagsställning, det kan icke få komma i åtnjutande av
de fördelar, som sådana trakter av hovrättsområdet, vilka ligga närmare hovrättsstaden,
kunna få åtnjuta redan under nu bestående rättegångsordning. Når

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
jag därför sedan decennier har haft som mitt kanske allra varmaste önskemål
på processväsendets område,^ att de stora hovrätterna omedelbart skulle uppdelas,
sa har detta önskemal icke grundat sig, som man nu så gärna vill
framställa det, på hänsyn till den framtida processreformen. Det är klart, att
vi skola taga hänsyn till denna, men vi levande människor, som verka i domstolarna
i dessa dagar eller som ha mål att draga inför domstolarna, ha väl
lätt att se till, att domstolsorganisationen är sådan, att vi själva och våra
medmänniskor kunna få gott av rättsskipningen, och vi skola väl inte bara
tänka pa att ordna det pa ett rationellt sätt för våra barn en gång i framtiden.

Jag har alltså den mycket .livliga övertygelsen, att det är av den största
betydelse redan under nu bestående rättegångsordning, att de större hovrättsomradena
uppdelas i mindre, och detta icke bara ur den grundläggande synpunkt,
som jag nu har framställt för kammaren. Det är naturligtvis här som
kärnpunkten ligger vid ståndpunktstagandet till denna fråga: vad har den
föreslagna organisationen av hovrätterna för betydelse för rättsskipningen?
Vad har den för betydelse för domstolens förmåga att rättvist döma i målen?
Allt annat är ju i förhållande till detta relativt utanverk.

Men vid sidan örn detta finnas även andra synpunkter som förtjäna beaktande.
Herr Trygger åberopade i sitt anförande, att det hade anförts, att
Svea hovrätt var för stor, och han nämnde, att Svea hovrätt själv hade vitsordat,
att vissa svårigheter voro förbundna med hovrättens storlek. Men sedan
gjorde han gällande, att en del förändringar hade inträffat med hänsyn till
domaraspiranternas utbildning och deras tjänstgöring i hovrätten och med hänsyn
till olika möjligheter, som hovrätterna hade att följa med arbetet i underdomstolarna.
Jag tror icke -— trots de förbättringar, som under årens lopp
ha genomförts genom domsagostadgan och andra författningar i de antydda
avseendena — att det har skett så stora förändringar, att man har anledning
att jäva vad Svea hovrätt själv medgav i 1921 års utlåtande på tal om möjligheten
för hovrätten att hålla uppsikt över underdomstolarna. Verba förmana
voro följande: »Hovrätten vill ock framhålla, att hovrättens befattning
med underdomstolarna, på grund av det stora, alltfort ökade antalet dylika
domstolar, som sortera under Svea hovrätt, rent administrativt sett är så omfattande
att densamma blivit allt svårare att handhava.»

Jag skall bara nämna ett enda exempel på vad som tvärtom kommit till,
sedan detta yttrades, och som gör, att det för en stor hovrätt måste vara
svårt att tillfredsställande fullgöra uppsikten över underdomstolarna. Det
gäller uppläggandet av de nya fastighetsböckerna. Det är för det allmänna
av utomordentligt stor betydelse, att detta arbete sättes i gång och fullgöres
med ali energi. Det är en viktig uppgift för hovrätterna, närmast för deras
presidenter, att följa med arbetet i varenda domsaga, och se till hur det fullgöres
och att det blir gjort inom rimlig tid. Säkert är, att det förekommer
domsagor, där arbetet med fastighetsböckernas uppläggande icke hittills har
fullgjorts tillfredsställande. De stora hovrätterna ha icke möjlighet att se upp
härmed på ett effektivt sätt.

Utom de synpunkter, som jag nu har anfört och som göra, att det redan
under bestående rättegångsordning är av vikt, att hovrätterna slås ut så
att de kunna, sitta och döma i orterna, därifrån målen komma, vill jag åberopa
vad justitieministern anförde i 1931 års proposition, som på denna punkt
icke mötte någon, erinran ifrån riksdagens sida. Justitieministern tryckte
alldeles särskilt på vikten av att hovrättens ledamöter erhålla tillfälle att leva
och verka under de förhallanden, som i viss utsträckning sätta sin prägel på de
till hovrätten fullföljda målen. Jag ber herrarna ifrån de olika delarna av
landet tänka sig in i hur det skulle vara att ha den närmaste överdom stolen

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Orri inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
placerad på ett avstånd av hundratals mil ifrån sig. Vilja herrarna i Skåne
tänka sig, att ni ha en hovrätt, liggande uppe i Östersund, så få vi en motsvarighet
till när de norrländska länen hava sin överdomstol liggande på Riddarholmen
här bredvid gamla staden. Det förefaller mig, som om varje praktisk
människa, som rör sig ute i det levande rättslivet, måste inse, att den omständighet,
att man där ute på Riddarholmen delar av tre divisioner i Svea
hovrätt och ger dem i uppgift att döma i alla de mål, som komma uppifrån
de norrländska länen, icke kan förvandla ledamöterna pa dessa hovrättsdivisioner
så, att de därigenom komma att på något sätt bli jämförliga med domare,
som leva och verka ute i de trakter, varifrån målen komma.

Herr Trygger övergick härefter till frågan örn hur det skulle komma att te
sig efter processreformens genomförande och vitsordade, att det då bleve nödvändigt
att slå sönder Svea hovrätt och förlägga en hovrätt även upp till Norrland,
fastän han hade den uppfattningen, att den hovrätten borde göras så
stor att den omfattade de fyra nordligaste länen. Antagligen kommer också
herr Trygger att i sin replik — han har redan begärt ordet — säga, att han
i allt väsentligt eller i ett och annat instämmer med vad jag nyss sade örn
önskvärdheten av att det i grova brottmål skall bli ett muntligt förfarande.
Och antagligen kommer han att säga, att det just är det, som vi skola få i
framtiden, då processreformen blivit genomförd. För att icke behöva begära
ordet en gång till för att replikera herr Trygger erinrar jag redan nu örn
att jag gjort gällande, att denna goda ordning kan tillämpas redan med nu
bestående rättegångsordning, om blott hovrätterna ej äro för stora.

Herr Trygger redogjorde utförligt för alla de anmärkningar, som framställts
emot att inrätta så små hovrätter som på en division. Ja, jag är ense
med honom örn, att när det gäller att bygga upp en organisation av överdomstolarna
för hela vårt land, är det ett önskemal, vid vilket man bör färsta det
allra största avseende, att man gör hovrätterna så stora, att man kan tillgodose
de synpunkter av olika slag, som herr Trygger framförde och enligt vilka
det är bättre att ha en hovrätt på två, tre divisioner än en hovrätt på en
enda division. Men de skäl, som hava anförts härför, äro icke av den betydenhet
att de rimligtvis kunna uppväga de skäl, som grunda sig därpå, att förhållandena
i de allra nordligaste trakterna av vårt mycket vidsträckta land äro
annorlunda än i landet i övrigt. Med den glesa befolkningen och de oerhört
stora avstånd, som råda däruppe, är det väl ganska tänkbart, mina herrar,
att en organisation, som man finner önskvärd i de tätare bebyggda delarna,
icke här med fördel kan genomföras.

Det är naturligtvis i allra högsta grad önskvärt, att vi ha lasarett med flera
avdelningar och specialister i alla tänkbara detaljer på så många ställen ^som
möjligt i Sverige. Men ifall vi i det nordligaste Norrland icke kunna få så
stora sjukvårdsinrättningar utplacerade inom räckhåll, är det väl ändå, mina
herrar, bättre, att vi ha mindre sjukvårdsinrättningar, till vilka man kan komma
med vanliga fortskaffningsmedel och där ett mindre antal läkare kunna
taga hand om de sjuka, än inga alls. Jag menar därför, att när man icke i det
nordligaste Sverige kan få en sådan organisation, vare sig av rättsvården eller
av hälsovården, som framstår såsom den mest önskvärda i de tätare bebyggda
sydliga delarna av landet, så skall man väl icke säga, att vi därför inte^skola
lia någon sjukvårdsinrättning eller rättsvårdsinrättning alls förlagd så där
nordligt.

Herr Trygger talade örn rekryteringssvårigheterna och åtskilliga andra
detaljer, som jag icke, när jag talat så länge, vill trötta kammaren med att gå
in på, fastän jag själv är i allra högsta grad intresserad för dessa detaljer
och tror att det tillfredsställande sörjts för dem. Jag tror icke, att den norr -

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
ländska hovrätten, med en president och fem hovrättsråd och ett antal assessor6-^
iiskaler, notarier och andra tjänstemän, kommer att bli så litet lockande
tor de unga jurister, som vilja söka sig fram denna väg, att det verkligen finns
någon anledning till oro för rekryteringen. Man har ofta hört talas om oro
tor rekryteringen av Göta hovrätt, därför att den är förlagd till staden Jönköping,
som icke är lika lockande som Stockholm eller Malmö, och det är otvivelaktigt,
att det varit ett relativt mindre antal aspiranter som sökt sig till denna
hovrätt än till de bada andra. Men jag vill se den, som kan stiga upp och
säga, att resultatet^ blivit sämre. I går utnämnde Kungl. Majit fyra justitieråd,
av vilka två fått sin utbildning vid denna hovrätt. Jag håller för säkert
att även den norrländska hovrätten kommer att tillföra den svenska domstolsvärlden
utmärkta jurister.

Ja, herr talman, det kan vara pa tiden, att jag slutar med dessa erinringar
emot herr Tryggers synpunkter. På det förhållandet, att det sammansatta
stats- och lagutskottet enhälligt har tillstyrkt den kungl, propositionen stöder
jag en förhoppning, att även första kammaren skall bifalla densamma i likhet
med vad andra kammaren redan gjort, utan att ens något avslagsyrkande
dar framställts.

Herr Svensson, Martin: Herr talman! Eftersom jag har antecknat en reservation
utan att liava^angivit vare sig motivering eller yrkande, skall jag

i utskottet naSra 0rd ^ frambaba mina synpunkter vid frågans behandling

Jag har därvidlag utgått från, att riksdagen har uttalat sig för en delning
av Svea hovrätt och att man också avsett, att denna delning skulle komma
tili stand såsom en förberedande åtgärd för processreformen. Men därmed
bär riksdagen icke bundit sig för att taga det första förslag, som kan komma
iram, och icke bundit sig för att ta det här föreliggande förslaget.

Jag har tagit starkt intryck av vad Svea hovrätt och lagrådet ha sagt i sina
yttranden, vilka ju ga i bestämt avstyrkande riktning, när det gäller det bär
föreliggande förslaget örn en hovrätt för övre Norrland med endast en division.
idet bär också förefallit mig vara riktigare och naturligare, att man
:?h!er „den vanllg’a vägen för kulturströmningen, nämligen den som går söderllran
at norr, och icke den motsatta vägen, norrifrån mot söder, som Kungl.
Maj :t har föreslagit. Om man hade framlagt ett förslag om att få en hovrätt
tor de lyra nordligaste länen med exempelvis tre divisioner, föreställer jag
mig, att icke några sa starka sakliga motargument hade varit att anföra som
de, som nu ha framförts.

Emellertid har jag varit alltför svag i utskottet för att kunna våga mig på
något yrkande. Jag har ansett, att det vore alldeles utsiktslöst att där komma
med ett avslagsyrkande. Jag hade det intrycket, att norrlandsrepresentanterna,
aven örn de icke ansago denna gåva vara någon så tacknämlig gåva,
dock icke ville avvisa den, och att representanterna ifrån Norrland voro eniga
om att man borde taga emot den hovrätt, som erbjödes.

,..Men om jag således icke i utskottet har kommit med något yrkande så då
ianivo Under./®batten ^ daf har kommit ett avslagsyrkande, vill jag tillkän fcrlvskt

‘ t0”'',ner att S“,IaS "ndeT vo,eri"®> ™

Herr Trygger: Jag skall försöka fatta mig kort, herr talman.

linn sfi rr m oanlad.nin^ aJ mina erinringar hängde herr justitieministern
pp ug speciellt pa att jag hade yttrat, att det med den nuvarande rättegångsordningen
inte var sa pressande att få denna uppdelning, klyvning eller ut -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Orri inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
skiftning av Svea hovrätt, medan han å sin sida ville göra gällande, att det
var förfärligt pressande. Och ett yttrande, som herr justitieministern i det
sammanhanget hade, var, att man inte kan vara nöjd med att man far det bra
för sina barn, utan man vill väl ställa litet i ordning för sig själv också. Jag
måste säga, att jag förstår inte detta. Är det verkligen^ meningen att uppskjuta
den nya processordningens genomförande under en lång följd av år? Jag
anser, att vi så fort som möjligt skola söka komma in i den nya processordningen
och att man bör göra allt för att få den genomförd. Och när det nu är
så, efter justitieministerns eget yttrande att döma — processordningen är ju
principiellt beslutad ■— att man redan vet, hur man vill ha den, så är det väl
bra underligt, att man skall ordna domstolsväsendet med hänsyn till den nuvarande
rättegångsordningen och inte med hänsyn till den blivande.

Om man tänker sig, att en person ville restaurera och omändra en stor byggnad
och hade ett förslag därtill snart färdigt, skulle man väl ändå^tro, att
han inte vore åtminstone en klok affärsman, ifall han med avseende på ett nuvarande
tillfälligt behov ändrade någon del av byggnaden utan att alls veta,
huruvida denna ändring sedan skulle passa in i den restaurerade byggnaden.
Jag utgår ifrån att det gamla skall ersättas av det nya, som riksdagen har
beslutat, och när man får klart för sig, hur man skall ha det, skall man också
bestämma, hur man i sammanhang därmed skall ordna det med avseende på
överdomstolarna. Det är väl icke något behov av att för dessa år, innan den
nya rättegångsordningen kan bliva färdig, skynda på så mycket som det här
är fråga om.

Justitieministern klagade så mycket över att det inte kan hållas muntliga
förhör i Norrland. Det kan man naturligtvis inte för närvarande i alldeles
samma utsträckning som i det övriga landet, men man kan det inte heller,
ifall man får en hovrätt för hela Norrland. Man kan väl inte komma ifrån det
faktum, jag gjorde gällande, när jag talade örn, att trots att vi ha bestämmelser
örn muntliga förhör, så ha i de delar av Svealand, som lyda under Svea
hovrätt, örn man bortser ifrån Stockholm och Stockholms län, under åren 1930
—1934 endast förekommit fem fall av muntliga förhör, under det från Norrland
tre mål ifrågakommit. Däremot har man ju i Göta hovrätt och hovrätten
över Skåne och Blekinge haft åtskilliga sådana förhör. Jag vet inte, hur
många som kommit från den stad och närmaste trakt, där hovrätten är belägen,
men detta visar ju, att här ha vi ett medel. Varför använder man inte
detta medel, som även nuvarande rättegångsordning ställer till förfogande?
Jo, säger man, att man inte har muntliga förhör i rättegångarna från Norrland,
det är därför att de muntliga förhören skulle ske nere i Stockholm, och
det är så långt. Men inte kan man åberopa detta skäl, när faktiskt samma förhållande
äger rum med avseende å Södermanland, Närke o. s. v. Det där
hänger ju inte ihop.

Vidare sade justitieministern, att han 1932 hade yttrat, att »för närvarande»
var han av den meningen, att hovrätten skulle vara en för hela Norrland.
Men allt det. som skulle tala för att lia två hovrätter i Norrland, därest hovrätten
i Umeå eller Luleå nu beslutes, det måtte väl varit justitieministern bekant
1932? Det där för närvarande skulle väl vara en reservation, avseende
att det skulle kunna inträda några förhållanden, som inte förelågo 1932, men
som skulle kunna förmå justitieministern att kasta örn saken?

Men sedan kommer jag till det som jag aldrig fick något svar pa, och det
var: Hur skall denna hovrätt för övre Norrland med en division kunna fa

tillräcklig kompetens och, något som inte är mindre viktigt, hur skall den
kunna anses ha tillräcklig kompetens? Justitieministern fäste t. ex. uppmärksamheten
på åtskilliga andra anordningar, som måste i övre Norrland vara

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
mycket anspråkslösare än i det övriga Sverige. Jn längre man kommer upp
mot norr, desto mer far man nöja sig med palliativ, där vi i sydligare landsändar
lia bättre anordningar oell kunna lia bättre anordningar. Det är bär,
säde lian, en motsvarighet. Om man drar ut konsekvensen på samma sätt,
får man med avseende å domstolen nöja sig med ett palliativ för dem som bo
i övre Norrland, med denna hovrätt av en division, under det man visserligen
i det övriga Sverige anser, att två divisioner är det minsta som behövs för att
hovrätten skall få en sådan juridisk träning och sammansättning, att den verkligen
på bästa sätt kan tillfredsställa rättsskipningens krav. Men då frågar
jag verkligen: Är detta skälet? Är det skälet, att vi äro så fattiga, att vi
inte kunna ha råd att ge övre Norrland en hovrätt, som är lika erfaren, lika
skicklig och har samma anseende som i det övriga Sverige? Jag tror inte det.
I så fall få vi göra det offret, underkasta oss större kostnad, ty, mina herrar,
när det är fråga örn rättsskipningen, kan man inte tillämpa samma metod som
när det gäller att bota sjukdomar, utan när det gäller rättsskipningen, finns
det inte mer än en metod, och det är att rätten skall ovillkorligen kunna göra
sig gällande och att parternas rätt skall bedömas av tillräckligt kompetenta
personer, som staten ställer till förfogande. Jag kan inte ge den ena landsändan
en sämre rättsskipning än jag ger den andra, låt vara att det skulle
kosta mig mera, ifall jag verkligen genomförde likställighet. Jag menar, att
här är en oeftergivlig fordran, som åtminstone jag funnit, att man måste ställa
på rättsväsendet och rättsskipningen i Sverige, och den är, att de domstolar,
som vi bjuda allmänheten ■— det må vara underrätter eller överrätter — skola
innebära samma garantier för att träffa det rätta på alla håll och för alla, de
må bo i norra Sverige eller annorstädes.

Herr justitieministern fäste uppmärksamheten på hur hovrätten i Skåne
kom till genom ett kungligt beslut och hur lyckligt det gått. Ja, nu vill jag
inte tala örn alla skåningarnas förtjänster, men vi veta ju, att Skåne är ett
land, i alla avseenden gynnat av naturen, och jag vet ingen del av Sveriges
befolkning, som har en sådan förmåga att väl använda sina pund som folket
i Skåne. Jag tror visserligen, att vi andra äro lika begåvade, men vi ha inte
samma förmåga att använda vad Vår Herre lagt i vår hand till vårt bästa.

Men sedan vill jag säga en annan sak: Hovrätten i Kristianstad hade ju
ursprungligen bara en division, men man hade ett universitet i Lund med en
juridisk fakultet, och så har man alla dessa tätt befolkade häradshövdingedömen
etc. etc. Jag menar, att det förelåg alldeles exceptionella förhållanden,
men trots detta har ju hovrätten i alla fall kommit att utvidga sig. Den
har inte stannat vid en division, och sålunda tror jag icke, att hovrätten i
Kristianstad kan utgöra något stöd för den ståndpunkt, som justitieministern
här har gjort gällande.

Nu skall jag ej säga mer och inte plåga herrarna med mer juridik, men det
är icke så ofta jag tager ordet, att jag kanske kan ursäktas för att jag uppehållit
tiden längre än vanligt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag. Jag skall inte uppehålla herrarna länge, ty justitieministern
har ju så utförligt och ingående behandlat alla de punkter, som kunna vara av
intresse här, men jag vill bara helt kort nämna det, att då man tänker på reformarbetet
här i landet, de stora frågorna och nya lagarna, så kan man ju
bli litet vemodig över hur pass långsamt det går. Jag skall erinra örn den
stort anlagda strafflagsreformen. Man arbetade på den år efter år, jag vill
minnas sju eller åtta, och nu har arbetet stannat vid ett betänkande, som vis -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
serligen har mycket stort intresse, men företrädesvis teoretiskt, över vissa kapitel
av strafflagen i dess allmänna del. Detta betänkande Ilar måst läggas
åt sidan — det står nu på vederbörandes bokhyllor — och man har fått ge sig
in på de partiella reformernas väg, som jag hoppas skall visa sig betydligt
mera fruktbärande.

Vad angår processreformen vill jag ingalunda stå här och spå olycka för
den reformen. Tvärtom, jag tror man har anledning hoppas, att den ligger
väsentligt bättre till än den stora strafflagsreformen gjorde på sin tid. Då
nu herr Trygger säger, att vi böra göra allt som står i vår makt för att främja
denna reform, tycker jag verkligen, att man bör gripa detta tillfälle, som ju
i alla fall är en förberedelse till vad som komma skall. Det behövs ju inte
några djupare funderingar på vad processlagstiftningen kommer att innebära
beträffande överdomstolarna, ty det kan väl var och en förstå, att det kommer
att bli ett betydligt större antal överdomstolar, när denna reform kommer till
stånd, än det nu finns. Nu har justitieministern här bjudit oss en första hjälp
till att förverkliga vad som komma skall. Han har enligt mitt tycke gjort
ett mycket klokt drag, då han inskränkt sig till de två nordligaste länen denna
gång och föreslagit en hovrätt där.

Nu gjorde herr Trygger särskilt i sitt första anförande en svartmålning, som
föreföll att slå mycket an på en del av de närvarande. Jag får säga, att jag
är så långt ifrån att dela denna förtjusning, som en del herrar tycktes hysa
över herr Tryggers svartmålning i slutet av det anförandet, att jag måste säga
mig med all aktning för den ärade talaren, att jag kan inte förstå hans syn
därvidlag, då han talar örn att man vill bjuda Norrlands befolkning en rättvisa,
som är sämre än den rättvisa som bjudes det övriga landet, och han ville
motivera denna sin hårda dom med det påståendet, att en hovrätt, som består
av en president och fem ledamöter, skulle vara en sådan mindervärdig institution,
att man verkligen skulle kunna säga, att den landsända, som lydde
under en sådan hovrätt, fått en sämre sorts rättvisa än det övriga landet.

Yad är det, som ger en viss pondus åt de överdomstolar, som vi ha: hovrätterna
och högsta domstolen? Jo, det är det, att dessa domstolar äro kollegiala.
Det är ett antal jurister, som sitta tillsammans och vrida och vända på vad
som föreligger och försöka att finna det rätta. Ursprungligen skulle det vara
minst sju i högsta domstolen för att man skulle kunna säga, att de hade tillräcklig
pondus; i hovrätt har man nöjt sig med fem. Jag skall inte trötta med
att redogöra för modifikationerna. Men det vågar jag påstå, att en hovrätt,
som består av en president och fem ledamöter, har precis lika goda förutsättningar
som en annan hovrätt att skipa lag. Det är ju ändå inte meningen, att
det skall sitta mer än fem eller t. o. m. fyra, örn tre äro ense örn slutet. Vad
menar man då med att det inte skulle bli någon rättvis dom av dessa herrars
arbete? Jag förstår det inte. Menar man, att de genom den isolering, i vilken
de skulle leva, skulle bli på något sätt fördummade? Är det det, man menar?
Det kan jag väl aldrig tro! Jag bestrider för resten, att det skulle bli någon
isolering. Tänk på Umeå, ha de inte tillräckliga tillfällen att träffa intelligenta
människor där? Det är väl inte bara jurister, som äro intelligenta! Det
finns för resten två häradsrätter där också, och en vattendomstol, som de måste
lia stor nytta av, örn de vilja ha någon att konferera med. Sedan finns det cn
landshövding och åtskilliga andra intelligenta personer samlade där i staden.
Herr Trygger talade örn att beträffande hovrätten i Skåne har man universitetet
i Lund att konsultera, men då frågar jag: är det meningen, att man från
den hovrätten skall resa till Lund för att få råd av professorerna, om man får
ett .svårt mål? Det finns ju telefon, och då kan man ju ringa till någon profes Första

hammarens protokoll 1935. Nr 30. 4

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
sor och fråga vad han tycker. På samma sätt är det i Umeå eller någon annan
norrländsk stad. Där finns telefon, och då kan man ju telefonera, om man
är i nöd stadd. För övrigt skall hovrätten ha ett utmärkt bibliotek, som jag
hoppas man förstår att använda rätt, och ledamöterna skola ju ha kunskaper,
innan de komma till detta ämbetsverk. Jag kan inte förstå vad herr Trygger
menade med att det skulle bli sämre i Umeå än annorstädes.

Nu säger jag ännu en gång, att var och en kan väl förstå, att det blir flera
hovrätter i Norrland. Nu är en första början föreslagen, och det vore märkvärdigt,
örn riksdagen inte skulle ta detta förslag till att börja med. Det finns
ju inte något hinder för att sedan fortsätta reformen. Det blir bara bättre
genom att man antar detta förslag; det kan aldrig bli sämre.

Det har talats örn rekryteringen, och justitieministern vill säkert gärna komma
in på den saken, men det är väl alldeles tydligt, att även i denna landsända
växer det upp folk, som skickas till akademier och lär sig juridik och sedan
gärna vill tillbaka. Och varför skulle inte norrlänningarna vara lämpade för
den saken? Jag får säga, att så många gånger som denna fråga nu vänts ut
och in här i riksdagen — det är ju snart hundra år sedan det började glunkas
örn den — skulle det vara skada, örn vi inte nu äntligen skulle komma från tal
till verklighet.

Detta förslag innebär ingenting äventyrligt. Örn mot förmodan, vilket jag
inte tror, det skulle vara ringaste tvivel örn denna sak, kan ju ingenting annat
inträffa än att man får göra någon av de norrländska hovrätterna, som komma
att inrättas, större än en division. Det är väl ingen olycka ur herrarnas
synpunkt, som hålla före att man måste ha två divisioner för att det skall vara
riktigt.

Här kunde man säga mycket, mycket mer, men jag skall inte trötta herrarna.
Vi ha talat mycket örn detta mycket gamla och jag vågar säga nästan utslitna
tema.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Löfgren: Herr vice talman! Jag ber örn ursäkt för att jag kommer
så sent i debatten för att ytterligare söka belysa några synpunkter, som kunna
vara av värde för frågans bedömande. Som ledamot i det sammansatta statsoch
första lagutskottet har jag deltagit i ärendets behandling, och jag har kommit
till samma resultat som vi alla, som varit med i denna delegation, nämligen
att propositionen borde bifallas. Jag kan måhända också åberopa mig på en
viss — jag skall inte kalla det auktoritet, men erfarenhet örn överrättsprocessen.
Jag har inte samma erfarenhet att åberopa som den förste ärade
talaren, men däremot är min erfarenhet hämtad från ett annat område: från
advokatens som representant för den stora allmänheten, och även vad en sådan
erfarenhet kan ha lämnat för rön kan ju äga en viss betydelse.

Vad det nu gäller utbrytningen av ett visst område från Svea hovrätts
jurisdiktion, har ju skälet inte varit, att Svea hovrätt i och för sig skulle ha
varit mindre kompetent eller skulle lia visat någon brist på intresse för att i
möjligaste mån även administrativt övervaka det område, som den är satt att
sköta justitieförvaltningen i. Det skall också gärna medgivas, att de anordningar
inom Svea hovrätt, örn vilka herr Trygger talade, bidragit att minska
olägenheterna vid Norrlandsmålens behandling, men jag återkommer sedan till
frågan, örn detta kan vara tillräckligt, om därmed tillgodoses just det behov,
som är avsett att fyllas med inrättandet av en ny hovrätt. I varje fall har
ju inte heller från den förste ärade talarens sida annat än medgivits, att det
varit ett gammalt länge återkommet önskemål ifrån norrlänningarnas egen sida
att få en egen hovrätt, och man kan väl med rätt säga, att det uteslutande är

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Orri inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
stridiga lokala intressen örn var hovrätten skulle ligga, som gjort att frågan
örn hovrätten inte för länge sedan blivit löst.

Från behandlingen i det sammansatta stats- och lagutskottet kan jag konstatera,
att dessa skiljaktigheter i lokalfrågan inte ens i diskussionen lämnats
något större utrymme. Nu har man ju inte heller från andrakammardebatten
hört, att synpunkterna i lokalfrågan fått inverka på ståndpunktstagandet i
principfrågan, och man kan således konstatera med tillfredsställelse, att vi
äro färdiga denna gång att lösa principfrågan, örn det bör bli en hovrätt, fristående
ifrån lokalfrågan.

Vidare kan det konstateras, att utgångspunkten redan 1931 varit, att man
skulle inrätta en hovrätt genast, men att detta närmast måste betraktas som ett
led i ett större program, i vilket åtminstone två hovrätter ingå. Jag kan inte
finna annat än att även vid 1931 års behandling den saken var tämligen klar,
att en hovrätt inte kunde räcka. Jag betonar detta därför att därav framgår,
att det icke är meningen att i längden på något vis tillbakasätta det befolkningsrikare
södra Norrlands intressen, ehuru det ansetts lämpligt att taga
frågan i två etapper.

Örn man nu antar propositionen, så kan man sålunda konstatera, att man
gör allvar utav detta förslag till en ökning av hovrätternas antal, som den
ena processberedningen efter den andra ansett nödvändig, som vidare ingår
som ett led och som en föregående partiell reform vid antagandet av principbeslutet
1931 och som också uttryckligen förutsatts i det förslag till reform,
som 1931 års riksdag uttalat sig för, ty ingen förnekar väl, att vid ett genomförande
av den bebådade processreformen, vari muntlig förhandling å hovrättsting
ingår, kan man säga, som en kärna, icke åtminstone två hovrätter i
Norrland skulle vara erforderliga. Men, säger man —- och det har framgått
av de invändningar, som herr Trygger hade att göra — för den sakens skull
är det inte nödvändigt att gripa sig an med verket nu. Vi veta inte precis hur
den där processreformen kommer att se ut och inte heller hur de överrätter
skola vara beskaffade, som skola tillämpa den. Det har sagts, att det dröjes
ju åtskilliga år, innan processreformen kan bli färdig att antagas, och då kan
det också så mycket hellre dröja med genomförandet av detta förslag om en
utbrytning från Svea hovrätt. Mot detta resonemang vill jag invända, precis
som det antytts av justitieministern, ehuru jag vill uttrycka det en smula skarpare,
att ju längre det dröjer med en allmän processreform, desto mera brådskar
det enligt min mening med att flytta överrättsförfarandet närmare de
rättssökande. Vad särskilt angår Norrland, är detta för att sammanfatta de
olika skälen, betingat redan av de stora avstånden, utav frågornas — inte bara
rättsfrågornas utan också de faktiska frågornas, befolkningsförhållandenas
— egen beskaffenhet samt möjligheten från hovrättens sida att på närmare
håll följa underdomstolarnas verksamhet.

Det har sagts, att den övervakningen, den tillsynen, äger rum redan nu.
Den förste iirade talaren berättade om en presidentens resa, under vilken han
besökt de olika underdomstolarna och därunder närmare betraktat och tagit
kännedom örn deras tillstånd. Det är gott och väl, men ingen kan väl ändå
vilja påstå, att en president, som har domsagorna inom ett tiotal län att övervaka,
skulle ha samma möjlighet att öva den administrativa tillsynen över ett
par läns domsagor som en president, vilken endast har dessa två län under sin
tillsyn. För mig lika väl som för justitieministern är emellertid detta så att
säga yttre ting, som icke äro väsentliga, och även jag anser, att den tilltänkta
hovrätten måste få sin särskilda betydelse just för att öka möjligheterna för
ett muntligt förfarande, såvitt ett sådant är tillåtet redan nu. Örn nämligen
kärnan i den tilltänka reformen av förfarandet i överrätt är den direkta kon -

Nr 00.

Lördagen den 11 maj.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
takt mellan parter och vittnen, som vinnes endast genom muntlighet och omedelbarhet,
så är det en angelägenhet av vikt, att den låt vara synnerligen begränsade
möjlighet till muntliga förhör, som finnes redan i nu gällande processordning,
på mera effektivt sätt tillgodogöres. För min del vill jag här
liksom jag gjort vid föregående tillfällen ge offentligt uttryck åt ett beklagande
av huru föga våra överrätter genomträngts av uppfattningen örn det
muntliga förhörets betydelse. Jag har nämligen därvid en alldeles motsatt
ståndpunkt och ser saken på rakt motsatt sätt mot vad den förste ärade talaren
gjorde. Herr Trygger använde det nuvarande tillståndet, därvid han påvisade,
hur få de muntliga förhören voro, för att visa hur omöjligt det var att
överhuvud ha muntliga förhör annat än i de orter, som voro närmast Stockholm
och Svea hovrätt, och han anförde detta som skäl emot det föreliggande
förslaget, men det är väl just detta förhållande, som enligt vår mening, som
stå på motsatt sida, är galet och måste ändras, och i mycket stor utsträckning
kan det, vad överrätterna beträffar, ändras redan nu. Men då är det givet,
att för att det skall kunna ske är en utbrytning sådan som den nu föreslagna
en viktig förutsättning.

Herr Trygger uttalade sig med synnerlig värme för genomförandet av den
stora processreformen. För den borde vi med alla medel arbeta. Jag tror
inte, örn jag minns rätt från frågans behandling 1931, att herr Trygger där
hade någon annan principiell uppfattning än riksdagens ledamöter i allmänhet,
nämligen att muntlighet och omedelbarhet i största utsträckning skulle
förekomma också i överrätterna. Men örn detta är fallet, får jag lov att säga,
att jag har svart att fatta talet örn den utomordentliga vikten av den förträfflige
domaren och hur relativt likgiltigt det vore vilken processordning man
hade, om man endast hade förträffliga domare — jag vill inte örn detta resonemang
anföra ett sådant uttryck som tomt, när det gäller den högt ärade talaren
på Stockholmsbänken, men jag måste säga att det förefaller mig svårt
att finna grunden för att just i detta sammanhang påpeka vikten av den förträfflige
domaren. Det är vi väl de första att erkänna allesammans, att det
viktigaste av allt är att få lämpliga personer till domare. Men vad skola
de ssa domare göra utan en verksam metod för att finna ut sanningen? Vad
skall den smed göra, som vill göra gnistor men inte har någon sten? Om vi
tänka på världens främsta domare — jag vill ju inte sätta några betyg, men
bland dem som anses som världens bästa domare äro ju de anglosachsiska,
inte minst dem man skulle kunna kalla underdomare, d. v. s. domare i första
instans. Men jag undrar vart i all världen de skulle komma utan den muntliga
metoden, utan att de hörde parter och vittnen och hämtade sanningen var
den stod att finna genom att jämföra olika bevisfakta med varandra för att
därigenom komma till ett så trovärdigt resultat som möjligt. Det är här en
växelverkan mellan den goda domaren och den metod han använder. En dålig
och otillfredsställande metod, bristen på muntligt förhör, bristen på personlig
kontakt mellan domstolen å ena sidan och parter och vittnen å den andra,
det försoffar så småningom det hela och försvårar även domarens möjlighet
att träffa sanningen, under det att givetvis en modern metod av den beskaffenhet,
som riksdagen varit med örn att förorda, visserligen sätter mycket
stora anspråk pa domaren, men därmed också, i det den kommer till användning,
fostrar honom till de utmärkta egenskaper han bör ha.

För min del hoppas jag givetvis, att den nya hovrätten icke skall bli någon
andra klassens hovrätt — jag kommer strax till detta — utan att den tvärtom
skall visa. sig ha förmågan att innesluta unga krafter, som ha en modernare
uppfattning örn processens mål och medel än en äldre generation.

Som vi veta har det föreliggande förslaget framför allt rönt motstånd från

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
den hovrätt, som det är meningen att stycka. Hovrätten har ju till förmån
för sin ståndpunkt anfört en hel del skäl, som av herr Trygger här omnämnts.
Säkerligen gör man den höga areopagen orätt, örn man tillskriver dess ledamöter
några personliga préjugéer, eller någon slags förkänning av den s. k.
»lappsjukan». Jag tror inte man får göra det. Däremot är det ju förklarligt
örn förslaget av ledamöterna i Svea hovrätt, åtminstone av somliga, har
uppfattats så som om man ville beröva dem en besittning i Svea rike. Det
är någonting av det där »Hur vi förlorade Norrland», som vi komma ihåg
från den gamla broschyren, samt kanske en smula förkänsla av, att detta betraktas
som en prestigeförlust, som åtminstone bidragit till att skapa ett visst
känsloläge emot en utbrytning. Huru som helst menar jag att sådana prestigesynpunkter,
ifall de finnas, icke böra inverka på riksdagens ställning.

Det får inte här stå oemotsagt, att den nya hovrätten i själva verket inte
skulle kunna undgå att rätteligen med något slags fog betraktas på ett sådant
sätt, som tog sig uttryck i liehr Tryggers ord, när han förklarade, att deli
»inte hade något anseende». Det är varken så, att den inte skulle kunna ha
något anseende alls, eller så att den skulle betraktas såsom mindervärdig, eller
en åtminstone icke fullvärdig sjukinrättning, som herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet talade örn. För min del tror jag inte, och jag skall
strax återkomma till den yttre organisationen, att man behöver befara att
domstolen endast på den grund, att man ger hovrätten den ena eller andra
sammansättningen, kommer att betraktas som en inrättning, som är till för
att ge sekunda rättvisa och stå lägre i det allmänna anseendet. Tvärtom, en
duktig hovrättspresident och duktiga hovrättsråd där uppe i Norrlandsstaden
skulle säkerligen bli alldeles otroligt framstående pampar i både rättsmedvetandet
och det allmänna medvetandet i övrigt.

Å andra sidan är jag den förste att medge, att det blir nödvändigt att gestalta
hovrätten så, att den inte blir för svag kvantitativt, och att även allt
göres för att underlätta rekryteringen, jag menar då icke endast rekryteringen
av alumner, utan även av äldre och mera erfarna hovrättsledamöter. Den enda
vägande invändningen, och den har också den förste ärade talaren särskilt
starkt understrukit, icke mot den nya hovrätten i och för sig utan emot dess
konstruktion, är otvivelaktigt att den består av endast en division. Å andra
sidan är det väl så, att detta är ett fel som så småningom kan avhjälpas, och
vidare har man tagit hänsyn till det praktiska förhållandet, att man inte ansett
att det finns fullt upp med arbete för två divisioner för närvarande. En
annan sak kan det ju bli, örn metoden med dessa förträffliga muntliga förhör,
som vi talat örn, utvecklas på det beståendes grund, och framför allt när vi
få en ny processordning. För närvarande har det emellertid ansetts, att organisationen
skulle bli för stor med två divisioner, men å andra sidan är den
division, som kommer till stånd, vilket förut påpekats från bl. a. lagutskottets
ordförandes sida, ganska stark. Och för min del ber jag att få understryka
önskvärdheten av att de arvoden, som talats örn i propositionen, skola
komma att utgå till såväl ordföranden i divisionen som också till vice ordföranden,
det kan alltid bidraga till att äldre och mera erfarna personer söka sig
till dessa platser, och vidare att dessa arvoden icke tagas till för snålt, utan
att de verkligen innebära en ordentlig löneförbättring.

Med understrykande av önskvärdheten härav ber jag, herr förste vice talman,
att få yrka bifall till propositionen.

Herr Velander: Herr förste vice talman! Det synes mig icke påkallat att
ytterligare förlänga denna debatt; de skäl, som från olika håll framförts, lämna
nämligen knappast utrymme för några nya. Vad jag sålunda kommer att

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
säga skall inskränka sig till vad jag närmast skulle vilja beteckna som en personlig
deklaration — den kan möjligen anses motiverad på grund av min
egenskap av ledamot av utskottet, men kanske även i någon mån på grund av
min egenskap av norrlänning.

Jag Ilar, när det gällt att taga ståndpunkt i denna fråga, icke kunnat förbise,
att örn den tillämnade hovrätten nog kan sägas, att dess organisation
måste framstå såsom i vissa hänseenden ganska svag. Jag har i det sammanhanget
icke heller kunnat komma till annat resultat än att vissa svårigheter
med avseende på dess rekrytering äro att räkna med. Den nya hovrätten
kommer icke att utgöra något starkt underlag för juristutbildningen och
därmed föreligger icke heller någon garanti för att det ständigt skall finnas
tillgång på kunniga och duktiga vikarier vid lands- och stadsdomstolarna inom
hovrättens domkrets. Jag har sålunda för min del icke varit benägen att
överskatta skälen för denna hovrätts inrättande, icke ens med den utomordentliga
utformning, som chefen för justitiedepartementet här givit dessa skäl.
Men jag är i alla fall av den meningen, att dessa skäl böra tillerkännas en betydande
vikt. Därtill kommer att det ju från alla håll erkännes, att dessa mera
lokala hovrätter äro absolut ofrånkomliga i och med den nya processreformen;
och denna processreform skall väl, även om den ännu dröjer några år, dock
inom överskådlig tid föras ut i det levande livet. Processlagberedningen har
ock efter sorgfälligt övervägande kommit till den bestämda slutsatsen, att med
processreformens genomförande behov säkerligen kommer att föreligga av
tvenne norrländska hovrätter, vars domkretsar då skulle fördelas på de fyra
nordligaste länen; och den rådgivande nämnden har enhälligt ställt sig på
samma ståndpunkt. Det förefaller mig var skäl, som man inte kan bortse från
i detta sammanhang. Riksdagen har vidare år 1931, såvitt jag kunnat finna
utan reservation, uttalat sig för den tanken, att hovrättsfrågan borde upptagas
eller befordras till lösning såsom en förberedelse till processreformen. Jag
kan icke finna, att det föreligger något nytt eller bärande skäl, varför man
icke skulle fullfölja den tankegång, som uppbar detta riksdagens uttalande.

Jag skall icke tillåta mig ett försök att argumentera mot herr Trygger.
Jag vill icke påstå, att han på någon punkt hade orätt; jag vill icke heller säga
motsatsen. Det var dock en del reflexioner, som jag fäste mig vid. Han
gjorde sålunda ett bestämt uttalande, att den blivande hovrätten för övre Norrland
icke skulle få något anseende. Ja, det skulle vara rätt underligt, örn
herr Trygger skulle bli sannspådd i det hänseendet. Örn det till Umeå kommer
sex utmärkta jurister, som slå sina kloka huvuden tillsammans för att
åstadkomma det bästa möjliga resultat i de mål och ärenden, som komma under
deras övervägande, kan man väl då gå ut ifrån, att resultatet av detta
övervägande kommer att bli sådant, att hovrätten skulle komma att sakna
anseende? Jag tänker mig, att det måhända icke var detta herr Trygger avsåg,
utan någonting annat. Han tänkte måhända därpå, att till denna ödsliga
landsända kunde icke verkligt kvalificerade jurister vilja bege sig, och
att det därför icke skulle vara möjligt att åstadkomma en hovrätt, ägnad att
uppbära eller tillvinna sig något anseende. Den tankegången inrymmer väl
ett visst medlidande med oss norrlänningar, som man kanske borde vara tacksam
för, men jag tror dock icke att det är så särskilt motiverat. När herr
Trygger talade örn huru förnämliga skåningarna ju i allmänhet äro och vilka
förutsättningar de lia att göra sig gällande i alla möjliga sammanhang, vill
jag erinra örn att det redan finns många skåningar uppe i Norrland. Även
örn de i allmänhet intaga ledande ställningar, såsom de själva tro och som nog
också i många fall kan anses vara förhållandet, ha de dock i allmänhet trivts
så utmärkt väl där uppe, att bland dem, som jag känner och av vilka åtskil -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
liga höra till mitt umgänge, åtminstone icke jag fått den uppfattningen att
de skulle vilja överge detta ödsliga land!

Detta var nu endast en reflexion vid sidan örn själva saken.

Jag vill, herr förste vice talman, sluta med att säga, att när jag med stöd
av mitt visserligen ringa omdöme sökt bilda mig en uppfattning i denna fråga,
har jag, trots att det finns betänkligheter med avseende på den tillämnade
hovrättens organisation och kanske i något annat hänseende också, dock
funnit starka skäl tala för att den norrländska hovrättsfrågan i den omfattning
och det skick, som den nu genom den kungl, propositionen presenterats
riksdagen, är mogen för sm lösning. Jag är salunda beredd att skänka det
föreliggande utskottsförslaget mitt stöd, och vagar jag förbinda detta mitt
blivande votum med den förhoppningen, att den tillämnade hovrätten för övre
Norrland skall komma att visa sig i olika hänseenden väl fylla den uppgift,
som är densamma tillämnad. .

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr Mellén: Herr talman! I slutet av sitt anförande yttrade herr Löfgren,
att den enda vägande invändningen mot den här föreslagna hovrätten
är att den består av blott en division. Tack så mycket för det! Det är just
vårt skäl, när vi icke vilja ha den.

En annan ledamot av det sammansatta utskottet, herr Velander, som nyss
talade, förklarade även, såsom jag antecknade saken, att han ansåg den föreslagna
hovrätten såsom organisation ganska svag och icke lämplig för juristutbildning,
och han befarade att det vid hovrätten icke skulle finnas någon
tillgång till kunniga vikarier vid landsbygdens domstolar. Det är också ett
av våra skäl, när vi icke gilla det förslag till hovrätt, som nu framlagts av

justitieministern. .

När justitieministern själv talade, antecknade jag en sak, som jag skall be
att få taga upp. Han sade att det föreligger mycket trängande materiella
skäl för att hovrätterna slås ut redan under den bestående rättegångsordningen,
och såsom skäl därför nämnde han, bl. a., att han manga gånger vid besök i
fängelserna fått ett beklämmande intryck av åtalade och häktade personer, som
suttit i sina celler och väntat på hovrättens utslag, och vilka örn några veckor
eller så, i varje fall efter lång väntan, fått meddelande att domen icke ändrats
eller att straffet höjts med veckor, månader eller år. De hade beklagat, att de
icke haft tillfälle att personligen försvara sig eller framlägga sina synpunkter
på saken inför överrätten.

Ja, detta är ju mycket sant, och gör sig så bra i ett anförande, men det passade
icke justitieministern att samtidigt omtala, huru ofta det händer, att det
kommer telegram att den häktade skall släppas det kan komma mycket
kort tid efter det besvär ingivits till hovrätten — eller underrättelse, att han
frikänts eller straffet nedsatts trots han icke personligen fått framlägga sina
synpunkter. En häktads straff nedsättes ofta av hovrätten. Det kanske också
hade varit skäl att omtala, att den häktade, som sitter i cellen, sedan länge har
tillgång till juridiskt skolat biträde, som ingalunda försummar att skriftligen
framhålla lians sak inför hovrätten, för att försöka få honom fri, även om han

Så "nämnde också herr justitieministern lämpligheten av att muntligt förhör
med parter och vittnen skulle förekomma inför hovrätten även under nuvarande
förhållanden. Han förklarade i detta sammanhang, att det är otänkbart och
att det icke kan ifrågakomma, att norrlänningar skulle resa ned till Stockholm
och personligen inställa sig för att muntligen föra sin talan, eller att vittnen

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
skulle inkallas. Varför inte etet? Med våra briljanta kommunikationer nu förtiden!
Vilka avstånd var det inte förr i världen, då man inte hade snabbare
kommunikationer än hästskjutsar. Nu kail man på en natt resa ned från Norrland
till Stockholm, vill jag tro.

Nu ställer man sig ganska tveksam, när man skall avgöra frågan örn utbrytning
ur Svea hovrätt av den här föreslagna divisionen, och man kan ställa
sig tveksam av många anledningar. Man blir emellertid styrkt i sin uppfattnin£
att den föreslagna hovrätten icke är lämplig, då man ser att ett enhälligt
lagrad avstyrkt den nu föreliggande propositionen därom. Frågan örn uppdelning
av hovrätterna måste naturligtvis ses och bedömas med hänsyn till
hovrättsförfarandet i den nya rättegångsordningen. Huru detta kommer att
:o sig vet man för närvarande egentligen icke mer örn än vad man visste
<tr 1931, nämligen att det skall förekomma sa mycket muntligt förfarande som
möjligt. Det var visst någon gång föreslaget, att det skulle vara obligatoriskt,
oell att parter och vittnen skulle vara tvungna att personligen inställa sig för
1 or hör. Nu ser jag, såvitt jag har fattat rätt, att det muntliga förfarandet
icke längre skall vara obligatoriskt, utan att det i en viss och betydande omfattning
skall kunna ersättas av skriftväxling utan att parterna personligen
inställa sig. Min tro är att det i praktiken, när den nya rättegångsordningen
en sång^ kommer att tillämpas, endast blir i undantagsfall, i mycket stora mål,
och i mål angående häktade, sorn det muntliga förfarandet med den personliga
inställelsen och vittnesförhören kommer att äga rum. Rättegångskostnaderna
bil alltför stora. Parterna ha, som jag sade redan 1931 och sagt många gånger
senare, inte råd att företaga dessa dyra resor, det blir helt enkelt för dyrt och
det kommer i varje händelse att bli endast i undantagsfall. Och blir det så
blir hovrätternas göromål betydligt mindre än man beräknat. Skola alla parter
och alla vittnen höras personligen, betyder detta ett oerhört arbete. Men det
vet jag ju, att i en del mal komma alltid parterna att företaga resor tillsammans
med sma^ombud och vittnen och inställa sig personligen inför hovrätten, nämligen
i mal angående häktad och i vilka part har fri rättegång. X dessa kommer
det nog inte att saknas personlig inställelse och ej heller muntliga förhör, men
då är det staten som betalar!

Den nya hovrätten har nu föreslagits skola bestå av en president och fem
ledamöter. Det är sålunda endast en division, och det är mot denna av såväl
herr Löfgren som herr Velander erkända brist i förslaget, som vi opponera
oss. Vi ha stöd för vår uppfattning däri, att processlagberedningen i denna
punkt icke^ enhälligt intar samma ståndpunkt. En ledamot förklarar, att det
uppstår svårigheter att med endast en division »ordna arbetet på lämpligt sätt
och framför allt att inom densamma upprätthålla en domarkår med de höga
kvalifikationer, som böra finnas i en överrätt. Svårigheter möta att inom
hovrätten erhålla önskvärd domarerfarenhet och personlig duglighet. Fara
föreligger för ensidighet och slappnande intresse. Med de ogynnsamma arbetsoch
befordringsförhållandena följer svårighet att erhålla aspiranter till det
antal, som erfordras för möjliggörande av ett lämpligt urval. Särskilt om
en hovrätt med denna svaga organisation förlägges i övre Norrland, där även
av andra skäl vanskligheter möta att ernå tillfredsställande rekrytering, föreligger
fara att hovrätten icke kommer att motsvara de krav, som ställas på en
överdomstol.»

Det är sålunda ungefär samma åsikt som herr Trygger uttalade, då lian
sade att denna hovrätt kommer att anses underlägsen de andra.

Lagrådet, vilket ju som sagt är enhälligt, förklarar att det är angeläget »att
undvika sådana förberedelser till reformens genomförande som tills vidare
kunna utan större olägenhet anstå och vilka under nuvarande rättegångsord -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
ning kunna vara till sitt värde tvivelaktiga eller till och med anses mindre
önskvärda».

Lagrådet anför vidare som skäl för sitt avslagsyrkande, att hovrätten endast
kommer att bestå av en division och att det icke bör upprättas någon hovrätt
med mindre än två divisioner, samt att det icke är tillförlitligt utrett, örn en,
två eller flera divisioner skola utbrytas ur Svea hovrätt.

Lagrådet slutar med att anföra, att »ett inpassande i den bestående ordningen
av den föreslagna hovrätten skulle medföra olägenheter vilka väga tyngre än
de fördelar som kunna vinnas genom en uppdelning av Svea hovrätt på det
sätt förslaget innefattar; och vad den förestående rättegångsreformen beträffar
har man icke erforderlig säkerhet för att den föreslagna hovrätten blir av
bestående nytta efter reformens genomförande. Lagrådet finner sig därför
icke kunna tillstyrka ett antagande av de framlagda lagförslagen».

Även vi som äro motståndare till de nu framlagda förslagen inse, att vi
äro bundna av riksdagens beslut 1931. Men vi äro, såsom en talare redan
påpekat, därför icke tvungna att godtaga detta första förslag.

Jag anhåller, herr talman, att få biträda avslagsyrkandet.

Herr Trygger: Herr talman! Jag skall endast be att få nämna, att jag för
min del icke har satt mig emot en hovrätt för Norrland, utan jag har satt mig
emot den nu föreslagna hovrätten med en division. Jag har icke heller satt
mig emot att man skulle tillämpa den nuvarande lagen om muntligt förhör i
så stor utsträckning som möjligt. Tvärtom beklagar jag att man icke tillämpat
lagen sådan den är och icke realiserat den avsikt med lagen, som man ville
vinna. Det skulle vara mycket nyttigt, örn man oftare ville tillämpa dessa
bestämmelser. Långt ifrån att ställa mig osympatisk emot detta, så sympatiserar
jag sålunda med att det sker i så stor utsträckning som möjligt. Men
vad jag å andra sidan håller på, det är att det icke ligger någon avsevärd fara
i att dessa bestämmelser under den korta tid, som ännu behöver åtgå innan
rättegångsreformen föres ut i praktiken, icke tillämpas.

Nu sade herr Velander, att jag hade både rätt och orätt. Det är ju mycket
intressant att höra. Den som har både rätt och orätt, det är väl en sådan som
säger en nullitet, förmodar jag! Jag kan icke tolka saken på annat sätt. Emellertid
vill jag nämna att jag ingalunda sagt — man måtte höra dåligt där uppe
på Norrlandsbänken — att de personer, som voro medlemmar av hovrätten,
skulle få minskat anseende, utan jag har endast sagt att själva domstolen kanske
och med en viss sannolikhet icke skulle kunna få den kvalitet, att den bleve
jämbördig med de övriga. Och jag sade, att även örn den hade samma kvalitet,
kanske man skulle komma att tvivla på detta i landet, vilket vore nära nog
lika skadligt för rättskipningen som det förra.

Vidare sade jag inte heller, att norrlänningarna icke skulle vilja sitta i denna
domstol utan söka sig till södra Sverige, utan jag sade, att de, som komma
från det övriga Sverige dit upp, möjligen icke i en sådan liten överdomstol
skulle kunna finna den trevnad och den möjlighet till utveckling och tillgodoseende
av sina intressen, som de kunde ha anspråk på, och därför skulle de
söka sig tillbaka till det övriga Sverige, varifrån de kommit. Vad norrlänningarna
beträffar vet jag inte örn de räcka till. Där finns ju ett flertal advokater,
som troligtvis lia en mycket bättre ställning ekonomiskt sett uppe i
Norrland med dess stora företag, än de skulle ha såsom ledamöter av en hovrätt.
Och för övrigt lia vi ju så många viktiga och för landet betydelsefulla
uppgifter för dem, som ha en särskild erfarenhet av förhållandena i Norrland,
att det kanske skulle bli svårt att fylla dessa speciella uppgifter, ifall vederbörande
skulle ägna sig åt juridiken.

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad. <

Herr Svensson, Martin, hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och första lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 239, med
förslag till viss ändring i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tilllägg
till gällande tulltaxa. .

Äng. förlägg- Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
nhovrätten för 1 ^käfling av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för inrättande
övre Norr av en hovrätt för övre Norrland ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1935 dagteclcnad, till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 159, vilken behandlats av sammansatt stats- och första lagutskott,
hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden, föreslagit riksdagen att medgiva
Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande under
budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för övre Norrland i Umeå.

I två med anledning av propositionen väckta motioner, nr 307 i första kammaren
av herr Sandström m. fl. och nr 527 i andra kammaren av herr Nilsson
i Antnäs m. fl., hade yrkats, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte
medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande under
budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för övre Norrland i Luleå.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med avslag å de i ämnet väckta motionerna, måtte bifalla förevarande
proposition.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Asplund och Nilsson
i Antnäs ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen i anledning
av Kungl. Majlis proposition nr 159 och de i ämnet väckta mo -

Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. förlag g ning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
Sönerna (I: 307 och II: 527) måtte medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga
åtgärder för upprättande under budgetaret 1936/1937 av en hovrätt
för Övre Norrland i Luleå.

Herr Sandström: Herr talman, mina herrar! Uti sitt avgivna utlåtande har
sammansatta stats- och första lagutskottets majoritet förklarat sig dela departementschefens
uppfattning, att övervägande skäl tala för atthen hovrätt,
omfattande Norrbottens och Västerbottens län, förlägges till Umeå, och förty
tillstyrkt, att den nya hovrätten för övre Norrland skall få sitt säte i denna
stad. Någon annan motivering till stöd för sitt förordande av Umeå. såsom
säte för den nya hovrätten har utskottet icke presterat, varför jag, åtminstone
på detta stadium av debatten, utgår ifrån, att inga andra huvudskäl än de
av departementschefen angivna varit vägledande för utskottets ståndpunktstagande.
. ,

Härefter kommer jag så in på den motivering herr statsrådet och cheten tor
justitiedepartementet åberopat som grund för sin uppfattning, att av de två
föreslagna städerna Umeå äger företräde framför Luleå.

Vid sitt ställningstagande har departementschefen uttalat, att man i första
hand bör taga hänsyn till önskvärdheten av att hovrätten blir förlagd till en
ort, varest den, efter införande av muntligt överrättsförfarande, kan beräknas
bli lättast tillgänglig för det övervägande antalet av den rättssökande allmänheten
och att det därvid icke bör vara avgörande, vilken stad som geografiskt
är att betrakta som hovrättsområdets centralpunkt. Av vikt är det däremot.,
enligt departementschefens uppfattning, att hovrätten blir lätt tillgänglig i
första hand för de rättssökande inom den del av hovrättsområdet, där det industriella
och kommersiella livet pulserar starkast och som harndén största måltätheten,
d. v. s. största antalet vid underrätterna avgjorda mål. I sistnämnda
avseende går, detta fortfarande enligt departementschefens uttalande, Västerbottens
län betydligt före Norrbottens län. Vidare har departementschefen
gjort gällande, att Umeå genom sitt sydligare läge i fråga om rekrytering av
den nya hovrätten äger företräde framför sin medtävlare i norr.

Genom den första delen av detta uttalande har departementschefen, örn ej
direkt så i allt fall indirekt, själv vitsordat, att Luleå från geografisk synpunkt
är att betrakta som det nya jurisdiktionsområdets centralpunkt. Att så
är fallet, framgår också redan vid en ytlig blick på kartan, som finnes uppsatt
på väggen här bredvid och där områdets gränser äro utmärkta. Men då
faller även i ögonen, hurusom Umeå i själva verket har det mest ocentrala läge
man gärna kan tänka sig, beläget som det är tätt intill sydgränsen av det
nya jurisdiktionsområdet, som har en areal av icke mindre än 164,669 kvadratkilometer,
därav 105,520’ kvadratkilometer inom ^Norrbottens län och 50,148
kvadratkilometer inom Västerbottens län, samt salunda i sin helhet omfattar
betydligt mer än en tredjedel av Sveriges hela ytvidd, 448,961 kvadratkilometer,
under det att de båda länens utsträckning från gränsen i norr till gränsen
i söder utgör omkring 700 kilometer. Att det med dessa stora avstand är
av vikt att icke, såsom skett i den föreliggande kungl, propositionen och i utskottsmajoritetens
utlåtande, helt och hållet bortse fran den bärande synpunkt,
som kommit till uttryck i den gamla satsen att kyrkan bör ligga mitt i byn,
synes åtminstone för mig vara ovedersägligt.

Härtill kommer nu en annan omständighet, nämligen att Umeå aldrig varit
och, efter allt att döma, än mindre i framtiden kommer att bli en centralpunkt
ens''för Västerbottens län. Anledningen härtill har väl förr i tiden varit den,
att Umeå befinner sig på ett relativt stort avstånd från huvudorten i deni
folkrika norra delen av Västerbottens län, Skellefteå. Att Skellefteåbygden

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. förläggning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
genom upptäckten av där förekommande värdefulla malmfyndigheter samt i
anledning därav igångsatt gruvdrift och förädlingsindustri under de senare
åren högst väsentligt ökat i vikt och betydelse, så att den därutinnan kunnat
med framgång upptaga tävlan med och kanske till och med redan fått försteg
framför Umeåbygden, torde vara väl känt för alla dem, som känna till förhållandena
inom de olika delarna av Västerbottens län. Att jag själv i min
ringa person icke uti nu berörda avseende är en analfabet, torde framgå enbart
därav, att jag är född i Skellefteå stad och vistats där under nära hälften
av mitt liv, ävensom att jag under uppväxten tillbragt en längre tid uti residensstaden
i Västerbottens län.

I detta sammanhang ina än en gang framhållas vad som förut kommit till
uttryck uti det utlåtande i ärendet, som avgivits av länsstyrelsen i NorrbotQ1iI1Sii
f1’ ävensom i de av andra personer jämte mig däri väckta motioner, att
Skellefteabygden eller Skelleftearäjongen med en folkmängd av omkring 65,000
personer är belägen ungefär mitt emellan Luleå och Umeå och därför har ungefär
lika goda kommunikationer med båda dessa städer, samt att det förty
ej neijer är berättigat att åberopa folktätheten och målfrekvensen inom Skeilefteabygden
till grund för att åt Umeå giva ett företräde, när det gäller
att välja mellan Luleå och Umeå som förläggningsort för den nya hovrätten.
Örn man, såsom rättvisan kräver, gar ut ifrån att Skellefteåräjongen, då det
kommer an på att med hänsyn till folkmängd och målstäthet träffa ett avgörande
örn den nya hovrättens förläggning, icke bör tagas med i beräkningen
annat än som ett neutralt beläget område, för vars befolkning den norrländska
överrättens förläggning antingen till Luleå eller till Umeå i verkligheten
icke spelar någon större roll, även örn järnvägsförbindelserna för
närvarande äro något bättre med Umeå än Luleå, blir åter resultatet, att
Luleå med avseende på såväl folkmängd som målfrekvens går före Umeå. Jag
hänvisar i detta hänseende till härutinnan förebragt utredning i den norrbottniänsstyrelsens
förut berörda utlåtande och i frågan framburna motioner.

. -förut ansett mig böra framhålla, att Umeå aldrig varit och ej heller

i framtiden någonsin kommer att bliva en centralpunkt för hela Västerbottens
län, ma det tillåtas mig att omförmäla, hurusom Luleå inom Norrbottens län
intager ^en helt annan ställning och utan självöverskattning kan säga
sig i många hänseenden utgöra ett centrum för hela länet. Härtill torde i
främsta rummet lia medverkat dess centrala läge i förhållande till kustlandet
i söder och norr, dess sedan länge goda järnvägsförbindelser med de två stora
gruvsamhällena i Gällivare och Kiruna, för vilka Luleå utgör den naturliga
utfartsorten, den betydande utskeppningen av järnmalm från stadens djuphamn,
tillgänglig även för de stora fartyg, som trafikera Atlanten, och slutligen
det förhållandet att Lulea, bland annat såsom stiftsstad, är den främsta
utposten i norr och öster för den svenska andliga odlingen i alla dess skiftande
faser.

Av vad jag nu. anfört torde framgå, att Luleå beträffande kravet på att
vara lätt tillgängligt för den rättssökande allmänheten inom det blivande nya
jurisdiktionsområdet i dess helhet har bestämt företräde framför Umeå, under
det att för befolkningen inom hela Norrbottens län förläggningen till Umeå
skulle, innebära en mycket allvarlig olägenhet, särskilt efter införandet av det
muntliga överrättsförfarandet med personliga inställelser för parter och vittnen
i hovrätusmal, vartill riksdagen redan för fyra år sedan så gott som reservationslöst
givit sin anslutning.

Återstår då att något granska det ytterligare motiv, och det är väl i själva
verket det förnämsta och utslagsgivande, som departementschefen anfört till
grund för sitt förord för Umea som säte för den nya hovrätten, nämligen

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. förläggning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
den omständigheten att denna stad såsom sydligare belägen skulle från rekryteringssynpunkt
äga företräde framför Luleå. Är den av departementschefen
angivna synpunkten riktig, skulle väl detta också innebära, att rekryteringen
av domarkåren inom Norrbottens län enligt erfarenhetens rön skulle vara
sämre än inom grannlänet och det övriga Sverige. Något sådant har dock
dess bättre icke kommit till synes. Från det mest auktoritativa och sakkunniga
håll har tvärtom för mig uppgivits, att domhavandena i det nordligaste
länets domsagor på ett synnerligen nitiskt och skickligt sätt fullgöra sina
åligganden. Från befolkningens sida har ej heller försports, att någonting
brustit i fråga om rättskipningens rätta handhavande inom domsagorna i
Norrbottens län. Att rekryteringen vid den blivande hovrätten för övre Norrland
skulle enbart därför, att Umeå är 30 mil sydligare beläget än Luleå, bliva
avsevärt bättre i den förra än den senare staden är i varje fall blott ett antagande,
som icke är grundat på något verkligt erfarenhetsrön. Men även
örn så verkligen skulle vara förhållandet — för min del kan jag icke godtaga
någonting sådant -— kan man väl starkt ifrågasätta, huruvida en möjligen
förefintlig obenägenhet eller rättare sagt fördom från hovrättsaspiranternas
sida att taga anställning vid en hovrätt med något nordligare förläggning
bör tillerkännas det värde och den betydelse, att statsmakterna därefter
skola rätta sina anordningar. Man frestas lätt att i detta avseende fråga sig,
huruvida det i själva verket är meningen, att den nya hovrätten skall tillkomma
för dess bisittares skull i stället för att befattningshavarna i densamma
skola vara till för den nyinrättade hovrätten. För min del hyser jag den
uppfattningen, att ämbets- och tjänstemännen i den blivande hovrätten för
övre Norrland skola komma att finna sig väl med sina uppgifter och även
finna god trevnad, vare sig förläggningsorten blir den ena eller den andra av
de nu med varandra konkurrerande två städerna.

Herr talman! Vad jag nu i korthet yttrat skulle väl böra utmynna i ett
yrkande örn bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade avslagsreservationen.
Emellertid har under debatten i andra kammaren, där frågan redan avgjorts,
framkommit ett yrkande att riksdagen, utan att själv taga ställning till frågan
örn den nya hovrättens förläggning, måtte giva Kungl. Majit i uppdrag
att därutinnan fatta beslut. Då jag föreställer mig, att flertalet kammarledamöter
har ett minimalt intresse att taga ställning till spörsmålet örn den
nya hovrättens placering, tillåter jag mig att yrka bifall till berörda, förut
i andra kammaren framställda yrkande, vari hemställes, att riksdagen måtte
medgiva Kungl. Maj :t, under iakttagande av de i Kungl. Maj :ts proposition
nr 159 angivna grunder, vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande under
budgetåret 1936—1937 av en hovrätt för Övre Norrland i den av städerna
Luleå eller Umeå, som Kungl. Majit efter förnyat övervägande av ärendet
finner sig böra bestämma såsom förläggningsort för nämnda hovrätt.

Herr Jonsson: Kammarens talman sade vid ett tillfälle för ett par år sedan:
»Då ni norrlänningar håller ihop, så vinner ni här i kammaren.» Det är
riktigt, att vi norrlänningar genom sammanhållning vunnit åtskilliga fördelar
åt Övre Norrland. I dag äro vi också eniga i huvudsaken. Alla äro vi
tacksamma för att en hovrätt förlägges till Norrland. Men det är i alla fall
litet oroligt i det här hörnet just nu därför att mina vänner från Norrbotten
äro missbelåtna över att förläggningsorten föreslagits till Umeå och icke till
deras residensstad Luleå. För min del undrar jag icke på det. Ett annat
förhållande skulle icke varit normalt.

Var och en vet ju, att så snart det skall byggas en kyrka i en församling,
ett ålderdomshem i en socken eller en sjukvårdsinrättning i ett län, då blir

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. förläggning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
det i regel tvist om platsen för anläggningen. Sammalunda är förhållandet
vid uppförande av statliga byggnader. Det skulle också enligt min mening
ha varit en onaturlig självövervinnelse, om norrbottensrepresentanterna .stillatigande
funnit sig i förslaget om förläggningsorten för den nya hovrätten.
Därför skulle jag helst icke vilja tvista med grannarna härom och detta i
synnerhet som jag anser, att debatten skulle vinna mest på att företrädarna
för de båda lokalintressena höllö sig mera i bakgrunden. Med anledning
emellertid av en del uppgifter, som de ärade reservanterna i det sammansatta
utskottet lämnat i sin reservation om de väldiga avstånden från Norrbottens
läns utkanter till Umeå m. m., tvingas jag upp för att med några få ord
erinra örn bland annat att det finns mil även i Västerbottens län.

Jag representerar här i kammaren närmast Västerbottens läns lappmark.
Detta område förtjänar härvidlag en smula uppmärksamhet. På denna lappmark,
som bildar Västerbottens västra domsaga, faller icke mindre än i det
närmaste en tredjedel av samtliga vid domstolarna i Västerbottens län handlagda
mål. Målantalet i denna domsaga är det största i någon domsaga i de
båda nordligaste länen. Detta är ingenting i och för sig att skryta över, men
det är i alla fall ett faktum, som måste tagas med i detta sammanhang.

Under sådana förhållanden är det klart, att då man talar örn avstånden till
den blivande hovrätten, bör man undersöka inte bara hur långt de rättssökande,
som bo i domkretsens utkanter, ha till Umeå, utan även avstånden för
de längst bort boende till en hovrätt i Luleå. I reservationen angives avståndet
från de längst bort belägna trakterna i Norrbotten till Umeå vara
620 km. Men hur lång blir en resa från vissa orter i Västerbottens lappmark
till Luleå med anlitande av de naturliga och billigaste kommunikationsförbindelserna?
Jo, från övre Dorotea socken blir avståndet över 70
mil. Från Tärna sockens övre del blir det omkring 65 mil och från övre
Vilhelmina socken mellan 50 ä 60 mil. Jag medger givetvis, att det blir
långa resor från Norrbottens avlägsnaste delar till en hovrätt i Umeå, men
det gäller även, om hovrätten skulle förläggas till Luleå.

o Man säger, att Luleå geografiskt sett är bättre beläget lin Umeå, men är
då den geografiska mittpunkten också den ur andra synpunkter centrala?
Man får ett svar på denna fråga, om man ser efter, hur befolkningsfördelningen
ligger till. Av befolkningen inom de båda nordligaste länen är ungefär
en tredjedel bosatt norr örn Luleå. I samma proportion ungefär fördela
sig målen vid domstolarna. Dessa siffror ange, att den centrala orten måste
ligga söder örn Luleå.

Ingen av de båda residensstäderna är med hänsyn till måltätheten den idealiska
förläggningsorten, men då departementschefen, Svea hovrätt och advokatsamfundet
förordat Umeå, ha de säkerligen haft goda skäl därtill. Då
vidare det sammansatta utskottet, som haft tillfälle att grundligt pröva de
olika skälen, med stor majoritet föreslagit förläggningsorten Umeå och då de
ledamöter, som utgöra utskottsmajoriteten, måste anses både ojäviga och
opartiska, lär det väl bli svårt att besluta någon annan plats.

Ur rekryteringssynpunkt erbjuder ju Umeå också de ojämförligt större fördelarna
genom bland annat sitt sydligare läge.

Ännu en betydelsefull synpunkt. Örn hovrätten förlägges till Umeå, kan
den, herr talman, flytta in i ett statens eget hus, som utan kostnad för staten
iordningställes av Umeå stad. Lokalutrymmena äro så stora, örn jag är
riktigt underrättad, att de mer än väl räcka till för två divisioner, örn hovrätten
i en framtid kommer att utvidgas, vilket man naturligtvis måste räkna
med.

I Lulea skulle hovrätten tillsvidare beredas rum på stadens bekostnad

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. förlag g ning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
i dess hamnförvaltningsbyggnad. En liovrättsförläggning till Luleå kommer
därför sannolikt att ganska snart ställa statsmakterna inför nödvändigheten
att uppföra en särskild hovrättsbyggnad — en betydande ekonomisk affär
naturligtvis. I Umeå däremot har man en godkänd hovrättsbyggnad redan
från första stund.

Jag anser således, att örn riksdagen följer Kungl. Majit och utskottet, har
därigenom träffats det för lagstiftningen och de rättssökande lyckligaste valet.
Andra kammaren har redan bifallit utskottets hemställan, sedan yrkandet
örn Luleå som förläggningsort återtagits, och därför kommer man val icke
heller i denna kammare att vidhålla yrkandet örn Luleå som förläggningsort
för hovrätten.

Herr Asplund: Herr talman! Jag vill börja med att bemöta den passus,
som den föregående ärade talaren slutade sitt anförande med. När han talade
örn fördelarna för staten, att i Umeå hovrätten skulle förläggas till ett
statens eget hus, så nämnde han inte, att det medförde en direkt hyresförlust
för staten. Staten har nämligen i hyra för detta hus 2,500 kronor örn året.
Vidare får staten, när det gäller Umeå, för framtiden själv bekosta nödiga
reparationer och även betala kostnaderna för värme m. m. I Luleå däremot
erbjuder Luleå stad en modern byggnad, som är 30 år yngre än byggnaden
i Umeå och som från början varit byggd för värmeledning. Den iordningställes
helt och hållet av Luleå stad och därjämte får staten densamma hyresfritt.
Det är inte tu tal örn att icke hovrättens lokalfråga på ett mycket
bättre sätt blir löst i Luleå än i Umeå.

Den föregående talaren strök under, att det sammansatta utskottet sa gott
som enhälligt har tillstyrkt Kungl. Majlis förslag. Jag måste säga, att från
början förelåg i det sammansatta utskottet ett annat förslag till annat yttrande,
innefattande för övrigt uppgifter, vilka icke gingo på långt när så
långt på sidan örn det verkliga läget, som herr Jonssons uppgifter gjorde.
Emellertid var i alla fall majoriteten i utskottet av den uppfattningen, att
detta första utkast till yttrande inte kunde vidhållas, och det sammansatta
utskottets tillstyrkande av Umeå blev därför precis lika lamt som departementschefens.

Då man velat göra gällande att befolkningstätheten skulle vara störst kring
Umeå har jag tillåtit mig att med söd av siffror ur Årsbok för Sveriges kommuner
för 1934 göra en jämförelse mellan Umeå med närliggande kommuner
å ena sidan och Luleå med ungefär motsvarande omnejd å andra sidan. Jag
har då tagit ett område kring Umeå, innefattande, utom staden själv, Nordmalings
och Bjurholms tingslag, Umeå tingslag och Degerfors tingslag samt
Bygdeå socken med en sammanlagd areal av 8,974 km2, och för Luleå har jag
tagit Piteå och Älvsby tingslag med undantag av Älvsby socken, som^ ligger
på längre avstånd från Luleå, samt Nederluleå kommun och Överluleå kommun,
Råneå och Nederkalix tingslager jämte de tre städer, Luleå, Piteå och
Boden, som ligga inom detta område. Jag kommer då till det resultatet att
medan Umeåområdet på 8,794 km2 rymmer 77,577 invånare den 1 januari
1934 har Luleåområdet på 9,186 km2 94,589 invånare, alltså mera invånare
än Umeå på sitt större område. Det gör en folktäthet av 8.6 invånare per km2
på Umeå med omnejd, men 10.3 invånare per km2 för Luleåområdet.

I det yttrande, som är intaget i reservationen till det sammansatta utskottets
utlåtande, har det påvisats, hur det ligger till med måltätheten i de delar
av domsområdet, som vi kalla Luleåräjongen, d. v. s. det område, som ligger
närmare Luleå än Umeå, oell Umeåräjongen, d. v. s. det område, som ligger
närmare Umeå än Luleå. Då vi måste hålla oss till domsagoindclningen för

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. förlägg liing sorten för hovrätten för Övre Norrland m. ni. (Forts.)
att kunna använda de statistiska uppgifterna, lia vi vid denna jämförelse tagit
undan Västerbottens norra^ domsaga och Skellefteå stad, som ligga på samma
genomsnittliga avstand fran Umea som fran Luleå. Då, lia vi, örn vi sätta
jämförelsesiffrorna för Umeåräjongen, som omfattar liela det övriga Västerbottens
län, lika med 100, för Luleåräjongen, som motsvarar liela Norrbottens
långörn vi då först tänka på landarealen, fått fram siffran 207.
d. v. s. Luleåräjongen representerar något mer än dubbla arealen. Vad sedan
folkmängden för åren 1929—1934 beträffar, så erhålla vi, örn jämförelsesiffrorna
för Umeåräjongen sättas lika med 100, följande siffror för Luleå jongén:

lo8, 139, 140, 141, 140 och 140, och jag vill i detta sammanhang också
påpeka, att dessa siffror bevisa, att det är inte riktigt, att befolkningstillväxten
är lägre inom Luleåräjongen än inom Umeåräjongen-, Det blir något
lägre siffror, än örn jag skulle räkna med Skellefteå norra domsaga vid jämförelsen,
därför att folkökningen där på grund av gruv- och malmförädlingsindustrien
varit betydligt större än i Västerbotten i övrigt. Vad nu måltätheten
beträffar så lia, såsom även synes av reservationen, under åren 1929—
1332 inom Umeåräjongen förekommit tillsammans 5,977 civila mål med 422
anmälda vad samt 8,783 kriminella mål medan samtidigt inom Luleåräjongen
förekommit 8,176 civila mål med 410 anmälda vad och 8,679 kriminella mål
eller resp. 137, 97 och 99 % av motsvarande siffror för Umeåräjongen, alltså
för den förra en bestämd övervikt på det civila området medan kriminaliteten
är något högre inom Umeåräjongen. Såväl i fråga örn måltäthet som vad
beträffar trakterna närmast omkring de två ifrågavarande städerna, i fråga
örn folktäthet, äro siffrorna således till förmån för Luleå. Det är inte riktigt,
att folktätheten är störst i Umeatrakten. Skellefteå stad och tingslag med
4,459 km och 54,001 invånare eller 12.1 invånare per km2, ligger för övrigt
avsevärt före både Umeå- och Luleåtrakten.

Jag har det största förtroende för herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att han, örn han får tillfälle att taga frågan örn hovrättens förläggning
under förnyad omprövning, skall finna en rättvis lösning av förläggningsfrågan,
och jag har därför för min del inte något annat yrkande än örn
bifall till det yrkande, som här framställts av herr Sandström, och som i andra
kammaren samlade en minoritet av 73 röster mot 86 för Umeå som förläggningsort.
Detta yrkande innefattar endast en möjlighet till närmare omprövning
och det bör därför icke kunna anses vara annat än fullt lojalt, örn de,
som förfäkta Luleåintressena, begära, att Kungl. Maj:t får tillfälle att titta
på siffrorna litet noggrannare, innan beslutet fattas, och det behöver inte
fördröja inrättandet av en hovrätt i Övre Norrland, örn Kungl. Maj.-t får
befogenhet att själv avgöra saken efter ny omprövning.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag saknar kurage att liksom de föregående
talarna uppehålla en uttröttad och uthungrad kammare med siffror beträffande
människor, malantal och till och med våglängder. Ni behöva inte vara
rädda, att jag skall komma in på det. Jag vill bara yrka bifall till utskottets
förslag och förorda Umeå som förläggningsort.

\i lia visserligen i utskottet, som en föregående talare här har sagt, uttalat
oss med stor försiktighet, men det ligger ju så till, att det är ganska naturligt,
att man inte tar alltför stora ord i munnen beträffande en sådan här sak, som
ju alltid kan vara föremål för delade meningar. Jag vill emellertid i alla
fall erinra herrarna örn vad de under utredningen hörda myndigheterna ha
sagt. Jag räknar emellertid därvidlag bort länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län, ty det är ju naturligt, att Konungens befallningshavande
i Västerbottens län förordar Umeå och att befallningshavanden i Norrbotten
tycker, att Lulea är bäst. Hur förhåller det sig nu med dessa yttranden?

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Äng. förläggning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)

Jo, processlagberedningen har med tvekan lämnat sitt förord^ till Luleå. En
ledamot av processlagberedningen har dock föreslagit Umeå. Svea hovrätt
föreslår Umeå och likaledes föreslår advokatsamfundet Umeå.

Efter de utredningar, som justitieministern har gjort, tycker jag, att det
vore rätt underligt, örn man skulle biträda det av herr Sandström framställda
yrkandet. Yad är nu detta för någonting? 1923 fick vederbörande justitieminister
fullmakt att nästa gång själv få välja plats. Det är visserligen rätt
länge sedan dess. Han kommer emellertid nu med en fullständig utredning
med siffror och allt detta, som jag inte skall trötta herrarna med, och nyed
utlåtanden från myndigheter o. s. v. När han nu som sagt kommer med denna
utredning och är nog beskedlig att lämna fram den för riksdagen, skulle vi
inte då kunna taga emot den i stället för att ge honom en ny fullmakt att
granska sig själv?

Jag tycker, att det skulle vara högst märkvärdigt, örn man inte kan godtaga
departementschefens hemställan, och jag för min del kan därför inte vara
med örn herr Sandströms 5rrkande. Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag.

Herr Bergqvist: Herr talman! Utskottet har varit mycket fåordigt i sitt utlåtande
i den här frågan. Man kan inte få några direktiv till frågans bedömande
i vad utskottet har sagt. Vill man ha det, får man gå tillbaka till vad
vederbörande remissinstanser ha sagt. Jag instämmer med utskottets ärade
ordförande i att länsstyrelserna kan nian lämna ur räkningen. De ha naturligtvis
var och en stått på sin kant. Då ha vi först processlagberedningen. Den
har givit företräde åt Luleå, om också med en viss tvekan, naturligtvis
därför att Umeå har också sina fördelar. Vad sedan Svea hovrätt beträffar,
måste nian ju ge vitsord åt dess omdöme i saken, men jag undrar, örn man
skall lägga lika stor vikt vid advokatsamfundets yttrande. Det är ju nämligen
självklart, att advokaterna vilja ha den kortast möjliga resa, när de skola
fara upp och föra en process, och det blir ju 30 mil kortare resa till Umeå
än till Luleå.

Departementschefen har diskuterat sakskälen för den ena och den andra
platsen, och därvidlag har han utgått inte så mycket från de båda städernas
belägenhet, ty det kunde inte vara något skäl till förmån för Umeå, eftersom
Umeå ligger alldeles i utkanten av det område, som hovrätten skall tjäna.
Luleå ligger däremot ungefär mitt i området eller åtminstone ganska centralt.
Det har emellertid varit en annan synpunkt, som för departementschefen varit
örn inte avgörande så dock av stor betydelse, och det har varit den, att de
avgjorda målen ifrån Västerbotten äro flera än de avgjorda målen ifrån Norrbotten.
Ja, jag kan kanske säga, att denna upplysning, att man i Norrbotten
har mindre ärenden till domstolarna än vad man har i Västerbotten, bör vara
en angenäm överraskning för Norrbottens län. För mig personligen var det
en överraskning, ty med kännedom om Västerbottens fridsamma och nobla
befolkning hade jag tänkt mig, att deri hade rätt så litet med den s. k. rättvisan
att göra. Nu ser jag emellertid här av tabellerna, att målen, såväl civila
som kriminella, lia varit övervägande från Västerbottens län. Men jag
undrar ändå, örn denna synpunkt bör anses så väsentlig. Det kan väl inte vara
meningen, att man genom underlättande av rättegångstillfällen skall uppmuntra
en förefintlig större frekvens vid domstolarna. Tvärtom borde hovrätten
komma som en belöning till det andra län, som har färre mål, för att
visa dess befolkning, att man senterar de fredliga inbördes förhållandena och
att man därför vill underlätta gången av de mål, som man där eventuellt har.

Sedan har det talats örn det muntliga förhöret. När man emellertid kom V

Örsta kammarens protokoll 1935. Nr 30. 5

Nr 30.

Lördagen den li maj.

Äng. förlägg ning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
mer till detta, tycker jag verkligen, att Luleå bör anses lia ett avgjort företräde
framför Umeå, därför att Norrbottens län hyser olika befolkningselement.
Jag menar i nationellt hänseende. Där finnas både finnar och lappar,
och det är klart, att om en finne till exempel ifrån Tornedalen har ett mål vid
hovrätten, det är lättare för honom att kunna avge sitt muntliga svaromål i en
hovrätt i Luleå, där han för det första känner sig mera hemmastadd och för
det andra har lättare att få råd och hjälp av finsktalande advokater än i
Umeå. Vi lia nämligen i Luleå finsktalande jurister, som kunna vara finsktalande
rättssökande till hjälp.

En annan synpunkt är vidare rekryteringen. Jag tror inte, att man får fästa
alltför stor vikt vid denna. Skillnaden i det avseendet mellan Umeå och Luleå
torde inte vara så stor, men när den i alla fall anföres såsom en nackdel för Luleå,
kan jag inte undgå att säga, att man därmed liksom knäsätter den meningen,
som har gjort sig så bred här i landet, att Norrbotten är en landsända,
där man egentligen inte kan få annat än andra klassens folk att taga
anställning. Ja, vi, som äro däruppe, måste känna detta litet nedsättande,
men det har dock varit rätt många dugande män, som ha ansett sig kunnat
lia en uppgift att fylla även i Norrbotten och inte bara för någon kortare tid
utan även för längre tider.

Det är ju en allmän åtrå för människorna att söka sig söderut, det vet jag,
och varje gång, det är fråga örn förläggning av någon institution resonerar
man som så: »Folk vill inte resa norrut. De vilja söderut, och därför skola

vi välja en så sydlig plats som möjligt.» Jag tror inte, att det är nyttigt ur
rikssynpunkt att resonera på det sättet eller att understödja en sådan tendens.
Jag tror, att det vore mycket klokare och bättre, att man understödde
en tendens att draga folk norrut, till denna landsända, som ändå har betraktats
såsom ett svenskt framtidsland.

Jag skulle kanske i detta sammanhang beröra en synpunkt, som inte just
varit något vidare berörd, men som jag tror ändå har en ganska stor betydelse.
Sverige har en provins här i yttersta norden, där folket har att kämpa med
ett hårt klimat, med den långa vintern, med en karg natur och med långa avstånd
ifrån landets centrum. Jag tror, att det skulle verka välgörande, örn
man ville, när tillfällen erbjuda sig, uppmuntra denna landsända med ett förläggande
av statliga institutioner av den ena eller andra arten även till denna
trakt. Jag tror, att det är av vikt, att man söker så mycket som möjligt sammanbinda
denna avlägsna provins med Sverige i övrigt, så att den inte i längden
behöver spela rollen av den fula ankungen utan kan komma att genomgå
en metamorfos så att den även passar i bättre sällskap.

Det antyddes i den proposition, som nyss avgjordes här, att det är meningen,
att det skall bli ytterligare en hovrätt i Norrland, nämligen en för södra
Norrland. Inrättar man sig så att man skall ha en hovrätt till i Norrland, då
förefaller det mig verkligen som örn Luleå skulle vara lämpligare än Umeå
såsom förläggningsort för den hovrätt, som nu skall inrättas. Då blir det ju
lämpligt avstånd mellan dessa båda hovrätter.

Jag skall inte ingå på de synpunkter, som förut äro framhållna eller ytterligare
understryka, att en stor del av Västerbottens län har lika goda förbindelser
med Luleå som med Umeå, men det var ett yttrande av herr Jonsson,
som jag kanske skulle något litet justera. Såvitt jag hörde rätt, ville herr
Jonsson göra gällande, att örn man förlägger hovrätten till Luleå, kommer
det att medföra merkostnader för staten, då det icke är till en av statens byggnader,
man kan förlägga hovrätten, utan till en staden tillhörig byggnad. I
detta avseende vill jag emellertid erinra om att här i utskottsutlåtandet tydligt
står, att Luleå stadsfullmäktige genom beslut av den 12 juli 1934 förklarat

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. förläggning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
sig villiga att, därest hovrätten inom fem år bleve förlagd till Luleå, hyresfritt
uti hamnförvaltningsbyggnaden tillhandahålla för hovrätten behövliga lokaler.
Stadsfullmäktige hava vidare den 31 januari 1935 förtydligat detta
så, att staden påtagit sig att kostnadsfritt iordningställa lokalerna för hovrättens
behov. Således tror jag inte, att staten behöver vidkännas några större
utgifter för hovrätten i Luleå än i Umeå.

Jag är ju ledsen att här behöva tala emot Umeå, ty Umeå hör ju också till
mitt distrikt, och jag anser Umeå vara en utmärkt stad med bra folk och trevlig
på allt sätt. När jag emellertid ser saken ur rent objektiv synpunkt, har
jag dock inte kunnat frigöra mig från, att Luleå i verkligheten har ett företräde.

Jag vill emellertid inte nu yrka bifall till reservationen, utan jag förenar
mig med herrar Sandström och Asplund i det yrkande, som av dem har gjorts.

Herr Hansén: Det är självklart, att jag inte i denna sena timme går in i en
detaljdiskussion i denna fråga. Det vore annars rätt lockande att gå in på
en del bemötanden av vad min ärade vän, herr Jonsson, på bänken framför
mig sade för en stund sedan. Jag vill dock, eftersom man i båda kamrarna
i viss mån, tycker jag, förhävt sig över den gamla seminariebyggnaden i Umeå,
säga, att det finns inte någon anledning att göra det, då denna gamla byggnad
inte kan taga upp någon som helst tävlan med den byggnad, som Norrbottens
län, i detta fall Luleå stad, ställer till hovrättens förfogande.

I övrigt vill jag i korthet säga, att det förslag, som Kungl. Majit i detta fall
förelagt riksdagen, har väckt en allmän förstämning i Norrbotten. Det är
utan tvivel så att befolkningen där ansåg sig lia välgrundade förhoppningar
pä att den hovrätt, som skall inrättas för de två nordligaste länen, komme att
förläggas till Luleå. Jag skall nu inte upprepa de olika skälen för och emot.
De finnas ju angivna i den kungl, propositionen och i utskottets betänkande
och de ha dessutom framförts här i debatten av tre talare före mig. Jag vill
nu endast sammanfatta läget inför avgörandet. Det synes mig inte vara anledning
att fortsätta diskussionen örn vilka skäl, som i det ena eller andra
fallet äro de mest vägande. Det är däremot viktigt att stryka under att starka
skäl ha anförts för en annan förläggning av hovrätten än vad Kungl. Majit
föreslagit. Då så är fallet och här framställts ett så anspråkslöst yrkande som
att uppskjuta avgörandet och överlämna det till Kungl. Majit efter förnyad
omprövning, vill jag rikta den vädjan till kammaren, om inte det yrkandet är
en så billig fordran, att det bör kunna vinna kammarens bifall. Skulle Kungl.
Majit efter en förnyad omprövning komma till samma resultat som nu, är
detta från min ståndpunkt sett endast att beklaga, men jag anser dock, att så
mycken betydelse bör kunna tillmätas den allmänna opinionen, som gjort sig
gällande i den här frågan, att riksdagens första kammare går med på yrkandet
och lämnar Kungl. Majit möjlighet till förnyad omprövning. Jag skulle också
våga tro, att herr statsrådet tager ett sådant beslut med stort jämnmod och
inte har så mycket att invända däremot.

Skälen äro enligt min mening inte blott av ortskaraktär. En av länets
ärade representanter, herr Bergqvist, vidrörde i sitt anförande nyss, att det
även finns andra faktorer att taga hänsyn till. Vi veta alla vilka strävanden,
som från statsmakternas sida gjorts för den svenska kulturens framträngande
i Norrbotten. Processlagberedningen har i sin utredning inte förbisett dessa
synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län svarar, att huru viktiga dessa
synpunkler än må vara, få de naturligtvis inte inkräkta pa det. sorn skall
vara det bärande, nämligen rättskipningssynpunkterna på den nu föreliggande
frågan. Enligt min uppfattning gå do två synpunkterna bra tillsammans,

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. förlag g ning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
såvitt nian erkänner, att en av de främsta värdemätarna på ett kultursamhälle
är°rättsskipningen, nämligen att arbeta för kulturellt framåtskridande i samma
mån som man arbetar för rättsskipningen. Jag tror, att det vore av stor betydelse
ur de synpunkterna, att hovrätten förlädes till Norrbottens län, och
jag är övertygad örn att dessa intressen, rätt bedömda, få andra och större dimensioner
än ortsintressenas. De bli i bästa mening riksintressen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få ansluta mig till det av herr Sandström
framställda yrkandet.

Herr Åkerman: Då jag hade ordet förra gången, glömde jag en sak, som jag
nu ber att få tillägga. Jag nämnde vilka röster, som tillfallit Umeå, men jag
glömde då bort en — ett lejon, andra kammaren. Andra kammaren har skänkt
sin röst åt Umeå, och jag vädjar vördsamt till denna kammare att göra detsamma
— alltså instämma i medkammarens beslut.

Herr Jonsson: Endast ett par ord. Herr Hansén sade i sitt anförande, att
lokalen i Umeå inte kunde tåla någon jämförelse med Luleå och att Luleålokalen
var bättre.

I det sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande står det emellertid
beträffande den här saken: »Processlagberedningen har vid besök å platsen»
— Umeå^ — »sistlidet år funnit synnerligen lämpliga lokaler.» Beträffande
Luleå säger processlagberedningen, som jämväl besökt ifrågavarande
plats, »att de erbjudna lokalerna torde vara lämpliga för ändamålet».

Herr Hansens påstående i det här fallet kan väl därför inte vara riktigt.

Herr Hansén: Ja, det är den stora skillnaden, att efter ombyggnad av det
gamla ^ seminariet i Umeå kan det naturligtvis bli förstklassiga lokaler, men
i Luleå erbjudas färdiga förstklassiga lokaler.

Herr Petersson, Knut: Jag vill inte kasta mig in i diskussionen, huru vida

hovrätten i övre Norrland skall förläggas till Umeå eller Luleå, men jag
kan inte underlåta att till det beslut, kammaren kommer att fatta, foga en
liten hälsning till Kungl. Maj:ts nådiga regering.

Vad jag vill säga, rör det förfarande, som har kommit att tillämpas för
att befria statsverket från en del av de kostnader, som följer med inrättandet
av en hovrätt i övre Norrland. Vi känna ju alla till den tävlan om skatteobjekten,
som råder mellan kommunerna. Alla kommuner äro hungriga efter
nya skattekällor. Det är ett sakförhållande, som staten har många möjligheter^
och mångå tillfällen att utnyttja för egen vinning. Att det förhåller
sig så, är dock inte detsamma som att staten bör begagna dessa tillfällen för
att göja sig egen vinning. Gäller det rättsväsendet, förefaller det mig, som
om många ^betänkligheter vore att anmäla mot förfarandet. Rättsväsendet
är väl ändå i eminent mening en statens angelägenhet, och kostnaderna för
rättsväsendet böra bäras av staten. Jag finner detta vara en av de allra viktigaste
^förutsättningarna för att dess krav skola behörigen kunna tillgodoses
utan någon ^inverkan från ovidkommande lokala synpunkter eller intressen.
Det är också därför, som jag finner det förfarande, som har kommit till användning
i detta fall, olämpligt.

Det är ju här fråga om att förlägga en hovrätt till Umeå. Vad gör då
statsverket? Jo, statsverket utverkar en förbindelse från staden Umeå att
med 175^,000 kronor bidraga till iordningställande av de nödvändiga lokalerna.
Detta påminner mig mycket olustigt om en, jag skulle vilja säga, snyltgästning
fran statens sida hos kanske redan förut mycket hårt betungade kommu -

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

Ang. förlag g ning sorten för hovrätten för Övre Norrland m. m. (Forts.)
nata skattedragare. Jag kail förstå dem, som lia den åsikten, att man bör
vältra över statens skyldighet att hålla överrätterna med lokaler på kommunerna,
men skall den åsikten gälla, bör den gälla överlag och skall staten
snyltgästa i Umeå, bör den även snyltgästa i Stockholm. Det ligger varken
rim eller reson, rättvisa eller billighet i att man kräver en tribut av Umeå,
som man inte sätter i fråga skall utgå i Stockholm eller någon annan ifrågakommande
kommun.

Nu talas det ibland i dessa frågor som om Kungl. Majit hade ett helt litet
lager av hovrätter till avsalu och som en sådan där inrättning stöde till köps,
bara man erbjuder ett passande vederlag.

Jag hemställer till kammaren, huruvida det inte vore på tiden, att man
avvecklar denna judiciella merkantilism eller vad man nu skall kalla det för.

Herr statsrådet Schlyter: Så tillvida är jag ense med den siste ärade talaren
som jag anser, att vid avgörande av frågan, örn exempelvis Umeå eller Luleå
är den lämpligaste förläggningsorten för en norrländsk hovrätt, de olika städernas
ekonomiska erbjudanden inte få vara en avgörande synpunkt. Så ha
de inte heller varit.

Däremot delar jag inte hans mening, att det är otillbörligt, att de lokala
kommunerna bidraga till rättsskipningen genom anskaffande av domstolslokaler.
Så är förhållandet redan beträffande underrätterna på landet, där det är
de tingshusbyggnadsskyldiga som tillhandahålla tingshusen, och i städerna
är det undantagslöst kommunerna som bekosta rådhusrätternas lokaler. Beträffande
hovrätterna anser jag det inte olämpligt, att de kommuner, dit hovrätterna
förläggas, få någon ekonomisk börda förbunden därmed. Förhållandet
är inte olika det, som redan äger rum på skolväsendets område. Undervisningen
är en statens uppgift, men örn jag inte är illa underrättad, är det de
städer, dit läroverken äro förlagda, som bekosta läroverkshusen. Detta finner
jag vara ganska naturligt, därför att dessa orter ju ha en helt annan och
större nytta av förläggningen än den kringliggande landsbygden.

I närvarande stund och med nuvarande rättegångsordning medger jag, att
betydelsen inte är lika stor för den stad, till vilken en hovrätt blir förlagd,
som det blir för framtiden att vara säte för en hovrätt, men alldeles otvivelaktigt
kommer efter en ny rättegångsordning exempelvis Göteborg, varifrån
den ärade talaren kommer, att ha ett väsentligt större intresse av att en hovrätt
förlägges just dit. Jag menar, att i rättsskipningsavseende kommer befolkningen
i staden i större utsträckning än befolkningen runt omkring att
kunna draga nytta av de muntliga förhandlingarna i hovrätten.

Jag är alltså av annan mening än talaren i denna fråga. Någon merkantilism
från Kungl. Maj:ts sida vill jag inte erkänna; här utbjudas inte några
hovrätter till hugade städer. Men så mycket kan jag säga den ärade talaren,
att örn han vill lia upolysning örn min ställning till frågan örn en hovrätt i
Göteborg, så kan jag för min del icke förorda en sådan, med mindre staden
Göteborg tillhandahåller erforderliga lokaler.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att dii,runder yrkats dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Sandström, att riksdagen
skulle medgiva Kungl. Majit, under iakttagande av de i Kungl. Majits proposition
nr 159 angivna grunder, vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
under budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för övre Norrland i den av
städerna Luleå eller Umeå, som Kungl. Maj :t efter förnyat övervägande av
ärendet funne sig biira bestämma sorn förläggningsort för nämnda hovrätt.

Nr 30.

Lördagen den 11 maj.

Äng. förläggning sorten för hovrätten för övre Norrland ni. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Asplund och Hansén begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad sammansatta stats- och första lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Sandström under överläggningen gjorda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspröpositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansén begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 30.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen hemställde nu, att behandlingen av återstående
ärenden på föredragningslistan måtte få uppskjutas till ett annat sammanträde
samt att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets fortsättande
på aftonen, måtte få nedtagas.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 238 och 239.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Vaxholms kustartilleriregementes manskapskassa från betalningsskyldighet för
vissa skulder m. m.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
vissa medel, som anvisats för säkerhetsanordningar å undervattensbåtar;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för tillsättande av beställningen såsom marinöverdirektör;

nr 212, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor;

Lördagen den 11 maj.

Nr 30.

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till
svensk luftfart m. nj. jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
ombyggnadsarbeten vid centralfängelset i Norrköping samt till nya arbetslokaler
m. m. vid centralfängelset i Växjö;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till ny ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar; samt

nr 216, i anledning av väckta motioner angående ordnande av hantverkets
högre undervisning.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för professorn
G. Rudberg att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för expeditionsvakten
E. O. Cederholm att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna viss
tjänstgöring;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Karin Gunnelius
överflyttning såsom ämneslärarinna vid samrealskolan i Sunne;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönetursberäkning
för vissa lärare jämte en i ämnet väckt motion;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående småskoleseminarie.
lärarinnan Sigrid Degermans avlöningsförmåner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag till Patent- och registreringsverket: Avlöningar
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr lil, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till avlönande av vissa
befattningshavare vid ålderdomshem, sinnessjukanstalter och hem för kroniskt
sjuka;

nr 112, i anledning av väckt motion örn anslag till kurser för utbildning av
vissa hushållerskor;

nr 113, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till förlossningsanstalter; nr

114, i anledning av väckta motioner örn viss retroaktiv tillämpning av
beslut rörande Linköpings stads placering i dyrortshänseende; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial nr 41, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets betänkande nr 37 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 148 med förslag till förordning om ändring i vissa delar
av taxeringsförordningen ävensom en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till tryggande i
vissa fall av gift kvinnas arbetsanställning;

nr 26, i anledning av väckta motioner rörande ändrade bestämmelser angeånde
moderskapsunderstöd med mera; och

nr 27, i anledning av väckt motion örn viss minimiersättning vid invaliditet
i följd av yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av stendamm; samt

Nr 80.

Lördagen den 11 maj.

jordbruksutskottets utlåtande nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven till
Bottniska viken.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.45 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
35i oso

Stockholm 1935.