1935. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1935:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr II.

Tisdagen den 12 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 5 och den 6 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 47, angående pension åt ryttmästaren i
förutvarande Skånska husarregementets reserv N. E. L. P:son Henning;

till statsutskottet propositionerna:

nr 61, angående befrielse för G. S. Cassel m. fl. från viss betalningsskyldighet;
och

nr 76, angående inredningsarbeten m. m. för universitetsbiblioteken i UppSelin
och. hiiindj

• ^1. jordbruksutskottet propositionen, nr 77, angående understöd åt fiskare
vid förlust av eller skada å fiskredskap;

till statsutskottet propositionen, nr 78, angående avsättning till en fond av
medel, som influtit vid försäljning av sparmärken;

i till bevillningsutskottet propositionen, nr 79, angående åtgärder till sockerbetsodlingens
uppehållande;

till statsutskottet propositionen, nr 80, angående godkännande av ett markbytesavtal
mellan kronan och Jönköpings stad;

till bankoutskottet propositionen, nr 81, angående förhöjd ersättning till M.
m. Johansson i anledning av skada, adragen under militärtjänstgöring;

till statsutskottet propositionen, nr 82, angående anordnande av utbildningskurser
i praktisk flygning för vissa studerande vid tekniska högskolan; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 83, med anhållan örn riksdagens
yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling
m. m.

§ 3.

Vidare föredrogs samt hänvisades till behandling av lagutskott herr Frankenbergs
m. fl. på bordet liggande motion nr 486.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 22 bevillningsutskottets
betänkande nr 2, första lagutskottets utlåtanden nr 7—9
andra lagutskottets utlåtanden nr 6—9 och jordbruksutskottets utlåtanden nr

I I u.

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 11.

Nr 11.

Tisdagen den 12 februari.

§ 5.

Slutligen, föredrogs herr Nybloms vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa spörsmål angående vissa lastbilägares
bibehållande vid dem förut tillkommande rätt att idka yrkesmässig
godstrafik; och blev ifrågavarande anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande
folkundervisningen i rikets nordligaste gränsorter; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1934/1935 till statliga och statskommunala reservarbeten.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare godsägaren E. Thorell, StolpEkeby,
Frösunda, på grund av kontusionsskada i vänster axel med utgjutning
i axelleden är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet från och med den 11
februari till och med den 18 februari 1935, intygas härmed på heder och samvete.

Stolp-Ekeby per Frösunda den 9 februari 1935.

Nils Magnuson,
prov.-läkare.

§ 9.

Ledighet från riks dagsgör omålen beviljades:
herr Kilbom under 8 dagar fr. o. m. den 12 fehr.,

» Frankenberg » 4 » 5 » 13 »

» Gustafson i Vimmerby > 5 » * > 12 » och

» Svedberg * 4 » » » 12 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förstärkning av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 19 november 1934
avslutad konvention örn arv, testamente och boutredning, m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472) om förbud mot politiska
uniformer; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
under budgetåret 1935/1936 för biträde vid handläggning av ecklesiastika
boställsärenden och vad därmed äger samband;

statsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under »Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor»
gjorda framställning angående avlöningsförhållandena för föredragande i regeringsrätten
;

bevillningsutskottets betänkande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående disposition av vinstmedel hos Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 10 kap. 1 § rättegångsbalken; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) örn anstånd i särskilt fall
med gälds betalning.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

§ 3.

Äng. viss Härefter företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anändring
i [ejn^ng av vackt motion angående ändring av 5 § m) i lagen örn arbetarskydd.

lagen örn °

arbetarskydd. J en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 338,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta vidtaga den ändringen i lagen
om arbetarskydd, att paragraf 5, punkt m), erhölle följande lydelse: Åt arbetare,
som från årets början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag,
skall å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september beredas
semesterledighet under minst 15 dagar.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Yi ha ett ordspråk som säger,
att »trägen vinner»-. För mitt vidkommande har jag alltid brukat ha detta
ordstäv i sikte, när jag arbetat för en sak, som jag anser riktig. Beträffande
den fråga, som här föreligger till behandling, mäste jag dock säga, att jag
verkligen höll på att förlora tron på att det hjälper med att vaja trägen. Jag
och mina partikamrater ha ju gång på gång fört fram kravet på fastställande i
lag av en längre semestertid för arbetarna. Våra förslag ha emellertid alltid
blivit synnerligen snävt avvisade och det har nästan sett ut, som örn det skulle
vara omöjligt att i minsta mån vinna gehör i riksdagen för detta rättmätiga
krav. Jag har emellertid ansett, att vi ändå icke borde ge tappt, och därför
fick riksdagen även i år den här frågan på sitt bord.

Det utskottsutlåtande, som med anledning av vår motion nu föreligger i denna
fråga, är ett märkligt dokument i det avseendet, att detsamma i sin motivering
icke länge är snävt avvisande såsom tidigare varit fallet. Yi kunna
i stället konstatera, att motiveringen i andra lagutskottets utlåtande i år för
första gången går i positiv riktning. Även med ett bifall till utskottets förslag
kommer sålunda riksdagens beslut här i dag att innebära, att semesterfrågan
föres så att säga ett steg framåt.

När semesterfrågan vid förra årets riksdag förelåg till behandling, anfördes
i det då avgivna utskottsutlåtandet, att utskottet icke ens ansåg sig böra upptaga
till prövning frågan, huruvida den minimitid för semester, som i lagen
angives såsom önskvärd, bör utsträckas. Det var, som sagt, ett synnerligen
snävt och avvisande besked, som vi då fingo i denna fråga. Ett besked som
faktiskt kunde tydas och utnyttjas såsom ett ställningstagande emot fanken
på en utsträckning av semestertiden för arbetarna. Vi ha därför också i vår
motion i år särskilt riktat oss mot detta utskottets ställningstagande vid förra
årets riksdag. Det väckte också då åtskillig uppmärksamhet bland arbetarna,
att även socialdemokraterna anslöto sig till detta reaktionära uttalande, till
denna i vart fall konservativa inställning, som utskottet då intog. I det nu
föreliggande utskottsutlåtandet kunna vi emellertid, som sagt, konstatera, att
utskottet i år intagit en ändrad ståndpunkt. Utskottet säger nämligen i sitt
utlåtande bl. a. följande: »Att semesterledighet under en icke alltför kort

tid beredes arbetare inom olika slag av rörelse finner utskottet vara ett samhällsintresse
av vikt. Inom många arbetsområden åtnjutes för närvarande semester
under längre tid än det antal dagar, som semesterledigheten enligt arbetarskyddslagen
icke bör underskrida. Dock finnes ännu ett stort antal industrier,
hos vilka arbetarnas semestertid icke överstiger fyra söckendagar.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. viss ändring i lagen örn arbetarskydd. (Forts.)
Utskottet finner det vara önskvärt, att arbetare, tillhörande sist omförmälda
grupp, i den mån det låter sig göra erhålla en utsträckt semestertid.» På arbetarhåll
skola vi taga fasta på detta uttalande, som väl riksdagen nu i dag
kommer att göra till sitt. Det är ju ingalunda något långt gående uttalande,
men örn det godkännes av riksdagen, innebär det dock en bestämd uttalad mening
från riksdagens sida i semesterfrågan. Det kan betecknas som ett framsteg,
örn riksdagen nu gör detta uttalande som komplement till den vaga bestämmelse,
som finnes i arbetarskyddslagen. Vid avtalsförhandlingar, som
olika arbetargrupper ha att föra med oresonliga arbetsköpare, kan det vara av
värde att ha denna av riksdagen uttalade mening såsom ett stöd.

Även örn vår motion icke nu leder till en direkt lagändring har den sålunda
dock gjort sin nytta. Säkerligen komma också arbetarna att mera allmänt och
bestämt inrikta sig på att driva igenom en nöjaktig lösning av denna fråga.
Det är verkligen upprörande orättfärdigt att kroppsarbetarna icke i allmänhet
ha en ordentlig semesterledighet fastställd. Vi veta, att grupper, som stå högre
på samhällsskalan, exempelvis högre tjänstemän och andra dylika grupper, ha
månadslång semester, ja i vissa fall ändå längre. Arbetarna däremot, som mot
en låg betalning få slita i tungt och hårt arbete, bli förvägrade denna rättmätiga
förmån. Jag anser, herr talman, att det är samhällets ofrånkomliga skyldighet
att ingripa och tillförsäkra arbetarna denna rätt. Det är nämligen
ingenting mer och ingenting mindre än ett rättskrav, som det för arbetarklassens
vidkommande här är fråga om. Den rationalisering, som på alla områden
genomförts, har medfört en stark ökning av produktionseffekten för anställda
arbetare. På arbetsplatserna hetsas arbetarna allt hårdare och arbetstakten
pressas i många fall upp till det rent orimliga. Olycksfallsfrekvensen har
också stegrats ohyggligt. Genomförandet av en längre semesterledighet för
arbetarna är därför en åtgärd, som nu är mera påkallad och mera nödvändig
än någonsin tidigare.

Vi ha i vår motion yrkat på att en semesterledighet av 15 dagar skall fastställas
Hagen. Det yrkandet är ingalunda något orimligt krav. Det är inte
heller något orealiserbart krav örn bara den goda viljan finnes. Någon lagändring
vill emellertid utskottet icke vara med örn. Utskottet vill i varje
fall icke »för närvarande», som utskottet säger, tillstyrka en lagändring. Med
hänsyn till de skäl, som jag här har anfört och som angivas i motionen, borde
ändå riksdagen känna sig skyldig att vidtaga bestämda åtgärder i den riktning,
som vi här påyrkat. När utskottet nu enhälligt intagit den ståndpunkten,
att riksdagen icke nu bör vidtaga någon lagändring, så förstår jag ju, att
det icke är någon utsikt att riksdagen går med på ett bifall till vår motion.
Vår bestämda mening är emellertid, att statsmakterna snarast möjligt måste
vidtaga åtgärder för genomförandet av en nöjaktigt ordnad semester för arbetarna.
Som ett understrykande av denna vår bestämda mening yrkar jag,
herr talman, bifall till motionen.

Herr Hage: Herr laiman! Med anledning av att motionärerna fastslagit,
att socialdemokraterna förra året anslutit sig till samma reaktionära uppfattning
som borgarna i denna fråga, vill jag erinra därom, att socialdemokraternas
ställningstagande till frågan vid förra riksdagen och även vid föregående
riksdagar varit dikterat därav, att det varit omöjligt att vinna gehör
för någon ändring på detta område. Vi ha emellertid varje gång denna fråga
varit före deklarerat, att det alltjämt är vår uppfattning, att den i lagen
inskrivna semestertiden för arbetarna bör utsträckas. Tack vare att det inom
vissa industrier skett viss uppryckning och förbättring i ekonomiskt hänseende
ha vi i år kommit så långt, att vi lyckats i utskottsutlåtandet inpressa

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. viss ändring i lagen örn arbetarskydd. (Forts.)
det uttalande, som motionären här nämnde och som i princip i viss mån är en
deklaration i överensstämmelse med vissa delar av motionärernas yrkande. Den
omständigheten att uttalandet i utskottets utlåtande kunnat göras av ett enhälligt
utskott — såvitt jag kommer ihåg var så fallet ■— är av så stort värde,
att vi på grund härav böra örn möjligt enhälligt sluta upp kring detta uttalande,
särskilt när vi i alla fall veta, att motionärernas övriga yrkanden
icke ha några utsikter att vinna riksdagens bifall. Från denna utgångspunkt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Med anledning av herr Hages
yttrande vill jag återigen erinra örn att det väckte stor uppmärksamhet, när
socialdemokraterna anslöto sig till det konservativa uttalande, som utskottet
gjorde i fjol, och man får icke förundra sig däröver. Det är ett något underligt
yttrande då herr Hage nu säger, att när socialdemokraterna i utskottet
och i riksdagen anslöto sig till detta konservativa uttalande emot semesterkravet,
var deras mening ändå den, att åtgärder borde vidtagas för att föra
denna fråga framåt. Härtill vill jag också säga, att örn herr Hage i denna
sak, som det synes, talar i den socialdemokratiska gruppens namn, bör herr
Hage och ledamöterna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen också söka se
till att det politiska arbetsutskott, som socialdemokraterna nu ha placerat i
samhällets spets, nämligen regeringen, gör någonting i den här frågan och ej
låter det hela vila utan att några som helst åtgärder vidtagas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4.

Äng. upphävande
av
lösdrivarlagen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Det kommunistiska partiet har föreslagit
vidtagandet av en del åtgärder ifråga örn såväl en hel del klasslagar, som redan
tidigare stiftats mot arbetarklassen, som även ifråga örn en del klasslagar,
som hålla på att stiftas mot densamma. Motionärerna ha under en gemensam
motivering föreslagit slopandet av en hel del av de tidigare genomförda
lagarna, däribland även den, som det här är fråga örn, nämligen lösdrivarlagen,
vilken vi fortfarande anse vara en typisk klasslag. Den uppfattningen ha
även socialdemokraterna tidigare haft, och de ha icke gjort någon som helst
hemlighet av sin uppfattning att lösdrivarlagen är en typisk klasslag, och de
ha också tidigare gått till kamp mot denna lag.

Ser man på det föreliggande utskottsutlåtandet, vari det enhälliga utskottet
yrkar avslag på motionen, får man den uppfattningen, att socialdemokraterna
måste ha reviderat sin uppfattning angående denna klasslag på samma sätt

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget andra lagutskottets utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion örn upphävande av lösdrivarlagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 446,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Hagberg i Luleå och
Brädefors föreslagit, att riksdagen måtte besluta att upphäva lösdrivarlagen.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Ang. upphävande av lösdrivarlagen. (Forts.)
som de ha reviderat sina uppfattningar i många andra frågor. Jag skulle
vilja framställa en fråga till de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet
och, varför icke, även till de övriga socialdemokratiska ledamöterna i denna
kammare. Vad är det som har inträffat i närvarande stund, som föranlett
socialdemokraterna att frångå sin tidigare uppfattning att lösdrivarlagen är
en klasslag? Jag kan icke anse annat, än att socialdemokraterna gått ifrån
sin tidigare uppfattning då de i utskottets utlåtande endast tala örn revidering
av lösdrivarlagen, beträffande vilken en utredning nu försiggår. Men
det har väl icke förut varit socialdemokraternas mening, att endast vissa delar
av denna lag skola revideras, utan att denna lag skall bort helt och hållet.

Hur ter sig och hur verkar denna lag i verkligheten? Finnes det någon,
som kan påvisa, att någon av överklassen eller medelklassen — vi kunna ju
ta den med också — kommer i konflikt med eller har någon känning av denna
lagstiftning? Nej, det är arbetarklassen och de fattigaste, de mest undertryckta
av arbetarklassen, som kommit i konflikt med denna lag. Jag tror,
att herrarna själva under nuvarande kristid sett bevis på, hur denna lagstiftning
använts godtyckligt av de olika myndigheterna. I ena fallet använder
man lösdrivarlagens paragrafer mot vissa nödställda arbetare, när man anser
det vara behövligt eller när man anser, att man därmed kan göra någonting
för den besuttna klassen. I andra fall underlåter man att använda denna lags
bestämmelser. Det är alltså en sådan lag, som man i allmänhet brukar kalla
för kautschukslag, som innehåller bestämmelser, som man kan tänja på och
tolka hur man vill, en lag, som kan användas av de olika myndigheterna godtyckligt
efter deras mer eller mindre reaktionära sinnelag. När man, när det
gäller denna klasslagstiftning liksom andra dylika lagar, talar örn revidering
endast i några vissa punkter och att man inväntar resultatet av en pågående
utredning, går man i själva verket in för att göra de mot arbetarklassen riktade
lagarna, som ju skydda de besuttna klasserna, så fasta, att arbetarna icke
genom sina gemensamma aktioner skola på något sätt kunna skada dem. När
man nu från riksdagens sida håller på att stifta nya klasslagar, ännu mera
reaktionära än tidigare lagar, ha vi ansett det vara nödvändigt att i en motion
påpeka, vilka klasslagar, som vi redan tidigare ha, som böra motarbetas
och som i likhet med den lag, det här nu är fråga örn, skadar arbetarklassens
intressen. Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Sandström: Herr talman! Det är ju så, att motionärerna föreslagit

avskaffande av lösdrivarlagen, men de ha inte föreslagit någon annan lagstiftning
i stället.

Det står för utskottet fullkomligt klart, att den nu gällande lösdrivarlagen
är behäftad med en del brister och att den sålunda icke är till alla delar tillfredsställande,
men utskottet kan naturligtvis inte gå med på att bifalla ett
sådant yrkande, som finnes i denna motion, vilket går ut på den nuvarande
lagens upphävande. Därför har utskottet för sin del beslutat hemställa, att
förevarande motion icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Jag anser icke, att jag behöver närmare ingå på något bemötande av den
föregående talarens anförande, som jag finner vara tillräckligt besvarat med
dessa få ord. Jag ber därför, herr talman, att härmed endast få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Brädefors: Endast ett par ord till herr Sandström med anledning

av hans yttrande, att vi motionerat om lagens upphävande men icke föreslagit
någon annan lag i stället.

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. upphävande av lösdrivarlagen. (Forts.)

Vad skulle vi, herr Sandström, ha föreslagit i stället? Skulle vi ha motionerat,
att arbetarklassen skulle lossa en smula på de bojor, det borgerliga
samhället bundit den med och av vilka lösdrivarlagen utgör en länk? Skulle
vi ha föreslagit — bildligt talat -—• några klenare länkar i stället för de nuvarande
grova? Det ha vi inte gjort och ha inte tänkt göra heller.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 5.

Äng. begränsning
av
arbetstiden för
i skeppstjänst
anställda.

Härpå förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion angående begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst
anställda.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 333,
vilken behandlas av andra lagutskottet, hade herrar Brädefors och Hagberg i
Luleå föreslagit, dels att riksdagen måtte besluta, att arbetstiden för i skeppstjänst
anställda med undantag för befälhavare ombord å fartyg med mer än
två mans besättning skulle begränsas till 48 timmar per vecka, dels ock att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn genomförande snarast
möjligt av sådana ändringar i nu gällande arbetstidslagstiftning, som motsvarade
nämnda beslut.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Hagman, Olof Carlsson, Forslund, Olovson i Västerås, Pettersson
i Hällbacken och Hansson i Trollhättan, vilka anfört följande: »Då motionärernas
yrkande går ut på att riksdagen först skall fastställa viss arbetstid
för i. skeppstjänst anställda och därefter hos regeringen begära förslag till
lagstiftning i ämnet, ha vi helt naturligt icke kunnat biträda detta yrkande.
Att i sådan ordning reglera arbetstiden till sjöss är ju nämligen omöjligt. Vi
finna det emellertid i hög grad önskvärt att frågan örn arbetstiden till sjöss
snarast bringas till en lösning och ha därför inom utskottet yrkat, att riksdagen
i anledning av förevarande motion ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag till ny sjöarbetstidslag
i huvudsaklig överensstämmelse med proposition nr 240 vid 1934
års riksdag»; samt

av herr Magnusson i Kalmar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Detta är en fråga, som arbetarna i gemen,
icke endast en kritisk riktning bland dem, som arbetarklassen i dess helhet
har ganska stort intresse av, nämligen frågan örn en reglering av arbetstiden
även för sjöfolket, varom vi motionerat.

Då lagen örn åtta timmars arbetsdag genomfördes, lämnades en hel del arbetargrupper
utanför denna lagstiftning, men arbetarnas representanters mening
i parlamentet var väl att så småningom försöka få även de arbetargrupper,
som då ställdes utanför lagen ifråga, inrangerade under dess bestäm -

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Ang. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
melser. Nu har utskottet påpekat, hurusom man tidigare föreslagit en revision
av sjöfolkets arbetstidsförhållanden, vilket förslag emellertid blivit avslaget.
Även nu yrkar utskottet, att förevarande motion icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd. Det finns visserligen en del socialdemokrater,
som reserverat sig mot utskottets hemställan, men egentligen säga de ingenting
därutöver. De klandra i stället i sin reservation motionärernas yrkanden örn
fyrtioåtta timmars arbetsvecka för här åsyftade arbetargrupp liksom också
deras förslag, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
genomförande snarast möjligt av sådana ändringar i nu gällande arbetstidslagstiftning,
som motsvara nämnda beslut», d. v. s. ett beslut örn nyssnämnda
arbetsvecka.

Är nu detta någonting att kritisera? Är det så, att riksdagen går med på
att redan nu provisoriskt fastställa en dylik arbetstid, tills regeringen har utrett
frågan och framlämnat förslag därom till riksdagen, är det väl ingenting
besynnerligt i vår anhållan. Har man inte rättighet att föreslå något sådant?
Det finns även socialdemokratiska reservanter, beträffande vilka man som
sagt inte vet, vad de ha reserverat sig emot. Kanske man ifrån övriga socialdemokraters
sida kan åstadkomma den rätta lösningen av denna fråga, ty de
socialdemokratiska reservanterna kritisera ju blott motionärernas framställning
utan att komma med något positivt förslag. Detta verkar på mig som ett
de obotfärdigas förhinder och som örn man ville försöka visa utåt, att visst
äro också vi anhängare av en sådan här lagstiftning, men motionärerna ha inte
tillräckligt formfulländat lagt fram sin motion, varför vi inte ens reservationsvis
kunna göra något åt saken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Herr Brädefors fann inte alls

något besynnerligt i det yrkande, som motionärerna framställt. Det må så
vara, att motionärerna tycka så, men för andra människor ter sig deras yrkande
synnerligen märkvärdigt.

Motionärerna föreslå nämligen, att riksdagen först skall fatta beslut örn att
arbetstiden för i skeppstjänst anställda skall vara fyrtioåtta timmar per vecka.
Därefter skall riksdagen hos Kungl. Majit begära lagstiftning i ämnet. Motionärerna
ha inte nöjt sig med att begära, att riksdagen skulle hemställa om
ett förslag, utan de yrka faktiskt på en anhållan hos Kungl. Majit örn ett
genomförande snarast möjligt. Först skall alltså riksdagen besluta, att arbetsveckan
skall vara fyrtioåtta timmar och sedan skall riksdagen hemställa hos
Kungl. Majit om genomförande av en lagstiftning. Man förbiser fullkomligt,
att lag i detta land stiftas av konung och riksdag gemensamt. Riksdagen kan
väl inte begära hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit skall genomföra en lag!

Men inte nog med detta. Motionärerna ha inte orkat yrka på, att den nu
gällande lagen skall upphävas, utan vid sidan av nu gällande sjöarbetstidslag
skall stå ett riksdagsbeslut, att arbetstiden skall vara fyrtioåtta timmar per
vecka. Jag vet inte, vad man skall kalla ett sådant yrkande; skall man säga,
att det är bolsjevikiskt? Och jag skulle bra gärna vilja få besked av herr
Brädefors, hur han egentligen menar, att gången av det hela skulle vara härvidlag
och hur ett dylikt riksdagsbeslut skulle tillämpas på sjön. Kanske
går det för sig på Hornavan och Torne träsk, men det går inte någon annan
stans. Motionen är faktiskt sådan, att den icke kan föranleda något beslut, och
då är det heller ingen mening med att diskutera den längre.

Herr Sandström: Herr talman! Den förevarande motionen går vida längre
än det förslag i ämnet, som föregående år låg på riksdagens'' bord. Då före -

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
slogs i en kungl, proposition, att den provisoriska sjöarbetstidslagen skulle bli
definitiv med en del föreslagna reduceringar av sjöfolkets lagstadgade arbetstid.

Vid detta tillfälle uttalade emellertid andra lagutskottet, att det icke för
närvarande kunde bifalla den kungl, propositionen, beroende på flera anförda
skäl. Det första av de två huvudskälen var, att en sådan lagstiftning måste
ske enligt internationella överenskommelser, så att icke vår egen sjöfart, vår
egen rederinäring bleve handikappad och dess konkurrenskraft försvagad. Det
var det ena argumentet. Det är ju känt, att ännu icke någon internationell
överenskommelse träffats i detta hänseende. Det andra skälet var, att vår
rederinäring kämpade med stora ekonomiska svårigheter och att därför tidpunkten,
föregående år således, icke var lämplig att vidtaga sådana åtgärder,
som kunde avsevärt fördyra rederinäringens omkostnader.

Båda dessa huvudskäl äga fortfarande i stort sett sin giltighet, ja, man kan
nästan säga, att dessa skäl äro ännu starkare i år än i fjol. Nu ha vi dessutom
fått kännedom om att det äntligen är meningen att försöka få en internationell
överenskommelse härom till stånd; åtminstone kommer försök i den
riktningen att göras. En sammankomst angående detta spörsmål lär redan
vara utsatt att äga rum i Genéve instundande höst. Det är således allt skäl
i världen att fortfarande avvakta, till vilket resultat man härvidlag kan komma
i Genéve.

Beträffande rederinäringens ekonomiska ställning veta vi ju, att densamma
i år inte alls är bättre än i fjol, utan att den snarare kan anses vara försämrad,
beroende därpå att vissa andra sjöfartsidkande nationer i stor utsträckning
börjat lämna sina rederinäringar subvention. Detta har medfört, att de svenska
redarna bli alltmera trängda och att särskilt den så kallade trampfarten är
ganska svårt hotad. Detta förhållande har även kommit till synes i en motion,
som är avgiven till årets riksdag och i vilken begäres statlig subvention även
till vår svenska sjöfartsnäring.

Yi kunna således icke anse, att det i år föreligger något skäl att bifalla
detta yrkande, som går längre än regeringens förslag i fjol, alldeles oavsett att
detta, yrkande —- vilket ju även är framhållet i en reservation — tillkommit
i bakvänd ordning, så att man först vill ha ett riksdagsbeslut men sedan ställer
lagstiftningen i ärendet på framtiden.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Jag vill blott säga ett par ord till herr Olovson i Västerås,
som skulle försöka att med billiga kvickheter i stället för sakliga argument
gå emot motionärernas mening i detta fall.

Herr Olovson frågade, hur man skulle kunna tillämpa den av motionärerna
föreslagna åtgärden i praktiken. Det skulle möjligtvis kunna gå för sig på
Torne träsk, sade han. Detta sade också hans före detta partikamrat herr
Ström för två år sedan, då vi diskuterade en sådan fråga. Herr Ström sade
visserligen inte Torne träsk utan Torne älv. Det kanske är bekant för herrar
Ström och Olovson i Västerås att var än båtar gå, gäller för dem samma sjöarbetstidslag,
vare sig de befinna sig på Torne träsk eller älv eller i herr Olovson
hemtrakt. Det är inte fråga om något sådant med denna motion att motionera
örn arbetstidslagens förbättring på sådana vattendrag, där det inte går
några båtar. Att man använder sådana kvickheter tycker jag vittnar örn mycket
stor fattigdom på sakliga argument. Men örn man undersöker, vad det är
som herr Olovson i Västerås menar med att vårt förslag är ogenomförbart, kan
det vara av intresse att läsa, vad utskottet skriver i slutet av sitt utlåtande.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
Där heter det: »Utskottet framhöll tillika angelägenheten av att under rådande,
för sjöfarten synnerligen besvärande förhållanden på den internationella
varuomsättningens område undvika åtgärder, som kunde vara ägnade att för
den svenska handelsflottan öka svårigheterna att hävda sin ställning i den internationella
konkurrensen.»

År det den, som herr Olovson slår vakt örn, den internationella konkurrensen,
som de svenska skeppsredarna själva slå vakt örn? Ja, örn man slår vakt
örn redarnas profit för att inte den skall bli kringskuren på något sätt, då går
naturligtvis inte vårt förslag att genomföra, det medger jag. Men jag tänkte
mig, att herr Olovson liksom jag representerade arbetarintresset i denna kammare,
och i så fall borde inte herr Olovson komma med en sådan motivering
som att det inte går att få 48 timmars arbetsvecka genomförd även i fråga
örn skeppstjänsten.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Ingen skulle vara mera till fredsställd

än jag, därest man kunde få genomförd en reviderad sjöarbetstidslag
med bättre arbetstidsförhållanden och även bättre förhållanden i övrigt
för sjöfolket, men jag förstår inte, hur detta skall kunna ske på det sätt, som
herr Hagberg i Luleå och herr Brädefors vilja göra det. Jag vill i detta sammanhang
fråga, varför man utvecklat sig bakåt i denna angelägenhet. Vid
1933 års riksdag väckte man en motion örn att arbetstiden ombord på alla fartyg
under gång skulle för manskap och officerare på däck utgöra åtta timmar
och indelas i tre vakter. Det föranledde mig den gången att fråga, örn man
skulle indela de åtta timmarna i tre vakter på sådant sätt, att det skulle bli
2V2 timme per man eller vad man hade för avsikt med det.

Vidare krävde man, att varje sön- och helgdag på sjön skulle kompenseras
nied motsvarande ledighet, då fartyget låg i hamn. Det tycks man också ha
glömt. Det har fullständigt försvunnit från själva motionen. Man har inte
ens talat örn det. Man yrkade då också på bättre bostadsförhållanden .på
fartyg. Jag undrar örn bostäderna nu blivit så mycket bättre, att de tillfredsställa
herr Hagberg i Luleå och herr Brädefors, eftersom man inte talar
örn dem denna gång. Vidare kan man fråga sig, varför man inte har gjort sig
besvär att tala örn, på vilket sätt arbetstiden skulle indelas för sjöfolket. Visserligen
har man sagt i motiveringen, att det skulle bli nödvändigt att vidtaga
en ökning av besättningarna, men hur skola de ökas, när man skall ha 48 timmar
i veckan? Det är ju ändå sju arbetsdagar i veckan på sjön? Jag har försökt
räkna ut något vaktsystem, som skulle kunna passa in på detta, men jag
har inte kunnat leta ut ett enda., som skulle kunna duga, utan att det blir
övertidsarbete vissa dagar. I motionen har man endast kort och gott yrkat på,
att arbetstiden skulle vara 48 timmar i veckan, och således skulle något övertidsarbete
inte tillåtas. Då vill jag fråga, hur de fartyg, som inte kunna öka
sina besättningar, de små fartygen således, skola kunna ordna arbetstiden till
sjöss, om det inte skall vara mer än tre vakter. Är det meningen, att de
skola lägga sig i drift på söndagarna och låta allting stanna av? Det kan
väl inte vara meningen. Eller är det meningen, att man skall inskränka på
bemanningen på varje vakt, så att det endast skall bli en man, som håller
vakt? Men hur går det då med sjösäkerheten, som man talade örn 1933.

Skall man reformera arbetstiden för sjöfolket, vilket är av behovet påkallat,
skall man göra det på ordentligt sätt och inte med demonstrationer, som inte
leda till något annat resultat än att folk skrattar åt det sjöfolk, som arbetar
och som är värt ett bättre bemötande än detta.

Det talades 1933 också örn sjövärdigheten, men det har man inte nämnt
denna gång. Sjövärdigheten är ett stående krav allt fortfarande, och det har

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

1 2

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
blivit ytterligare aktualiserat till detta år genom de stora förlisningar, som
skedde på hösten 1934. Det har man förbigått helt och hållet. En hel del
andra saker, som man yrkade på vid detta tillfälle, har man nu gått förbi,
exempelvis frågan örn lönekompensation. Man anser naturligtvis, att sjöfolket
är så väl avlönat, att någon kompensation inte behöver ifrågakomma. Mig
veterligt har emellertid sjöfolket sedan 1933 inte fått någon som helst löneförhöjning,
utan tvärt örn fingo de 1933 en liten lönereducering, som nu skulle
kunnat motivera ett krav på förhöjning av lönen.

Sedan heter det i motionärernas yrkande •— och det har för övrigt herr
Olovson i Västerås också varit inne på — att riksdagen hos regeringen måtte
hemställa att snarast sådan ändring i arbetstiden genomföres, som motsvarar
detta beslut. Jag vet inte, örn regeringen har någon möjlighet att ändra den
sjöarbetstidslag, som genomfördes föregående riksdag, som alltså den borgerliga
majoriteten genomförde. Har man klart för sig hos herr Hagberg och
herr Brädefors att regeringen har en sådan möjlighet, kan ju yrkandet vara
motiverat, men då är väl regeringens makt utvidgad på något sätt. Det kan
ju hända, att kominternpartiet givit tillåtelse, att de skola få handla och
vandla ungefär som de vilja, och följaktligen är det väl på beslut därifrån,
som man anser att det är lagom att införa detta yrkande i en motion. Man
har också, förmodar jag, tänkt sig, att ändringen skulle ske redan under innevarande
år. Ty örn så inte vore fallet är det ju ganska meningslöst att
framställa yrkande örn 48 timmars arbetsvecka nu, när man inte skulle ha
några andra bestämmelser att rätta sig efter än bara rätt och slätt 48 timmars
arbetsvecka och ingenting annat. Men örn regeringen inte har någon sådan
makt — vilket jag håller för troligt — att den kan göra örn den lag, som
antogs vid föregående riksdag, måste man väl ändå vara medveten om att det
inte förrän efter 1937 kan ske någon ändring i sjöarbetstidslagen. Följaktligen
skulle det taga mycket lång tid, innan de nya bestämmelserna skulle
kunna inarbetas i en eventuell ny lag.

Jag skall ännu en gång, herr talman, be att få deklarera min ståndpunkt.
Jag anser, att sjöfolket arbetar under sådana förhållanden, att det är väl
motiverat med en kortare arbetstid, och jag skall därför också be att få instämma
i det yrkande, som är gjort i reservationen, att man försöker få till
stånd en reviderad arbetstidslag för sjöfolket snarast möjligt.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Man brukar säga, att för lata svin
är marken alltid frusen, och när man hör de försök att argumentera mot den
motion, som här framförts, rinner detta ordspråk en alldeles osökt i minnet.
Framför allt tycker jag det är nästan fägnesamt att höra sjöfolkets specielle
representant i denna kammare, herr Lindberg i Stockholm, när han försöker
argumentera. För vad? Jo, för sin egen uraktlåtenhet att fullgöra en sådan
enkel skyldighet mot den kår, han företräder, som att bringa sjöfolkets arbetstidsfråga
inför riksdagen.

Herr Lindberg har ju visserligen såsom socialdemokrat möjligen den krypvägen
att han kan säga, att i fjol framlade regeringen ett förslag, som riksdagen
avslog, ehuru det var med endast några rösters flertal i andra kammaren.
Men jag trodde, att han borde i alla fall såsom sjöfolkets specielle
representant ha på känn, att även örn frågan faller ett år är man därmed
inte ursäktad örn man låter tiden gå utan att på nytt bringa den på tal inför
riksdagen. Denna enkla skyldighet har han uraktlåtit, men han försöker naturligtvis
att försvara denna sin uraktlåtenhet med att angripa vissa formella
brister, som enligt hans mening förefinnas i motionen.

Jag vill också säga, att herr Lindberg i sin argumentering inte bara vänder

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Ang. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
sig emot motionen, utan han vänder sig jämväl mot de socialdemokratiska reservanterna,
som reserverat sig för ett yrkande, som visserligen inte helt tillgodoser
motionens krav men dock motsvarar den proposition, som regeringen framlade
i fjol och som alldeles otvivelaktigt är att beteckna såsom ett betydande framsteg.
Herr Olovson i Västerås gör sig skyldig till ungefär samma överdrifter.
Det är ju i alla fall ganska sökt, herr Olovson, att ställa frågan: Varför ha
ni inte ställt ett jakande örn att den gamla arbetstidslagstiftningen skall reformeras,
när ni här framlägga ert förslag? Härpå vill jag emellertid svara,
att i själva yrkandet framhålles det, att man hos regeringen skall begära förslag
örn revidering jämväl av nu gällande arbetstidslagstiftning.

Till herr Sandström, som väl närmast rent personligt torde ha kontakt med
de, som måste betraktas såsom sjömännens motpol i detta fall, nämligen redarna,
vill jag säga, att i fjol, när frågan behandlades, anfördes det bland
annat, att det dåvarande svåra läget inte minst genom krisen, som då ännu
var ganska omfattande, förhindrade att man vidtoge några åtgärder i den av
oss antydda riktningen. I dag föreligger dock otvivelaktigt en förändring
i det avseendet, att såväl produktionsvolymen som skeppningen är betydligt
större än den var föregående år. I fjol var det alltså ett argument mot en
sådan lagstiftning, att sjöfarten inte var så värst stor, men i år, när sjöfarten
är större än den varit på mycket lång tid, utgör detta ett skäl för att man
skall avslå motionen! Herr Sandström, jag sade nyss, att för lata svin är
marken alltid frusen, och det svenska sjöfolket har år efter år fått känna på
sanningen i detta. Ty så många gånger som denna fråga har aktualiserats
har det dock alltid från dem, som varit motståndare till sjöfolkets krav, antingen
det varit högkonjunktur eller lågkonjunktur, framförts dessa ekonomiska
skäl, som skulle förhindra en sådan lagstiftning. Men mot sjöfolket
pågår det ju i dag ett faktiskt krig från redareintresset. Underbemanningen,
som ju alla känna till, gör ju, att den arbetstidslag, som för närvarande gäller,
kringgås och överskrides. Den rationalisering, som i dag äger rum inom
den svenska sjöfartsnäringen för att göra densamma mera räntabel, går ju
främst ut över sjöfolket. Kravet på åtta timmars arbetsdag inom detta yrke
är mycket väl motiverat, och det borde vara på tiden att den svenska regeringen
äntligen ger denna gärd av rättvisa åt den stora och betydelsefulla
arbetargrupp, som det här gäller. Under krigsåren, när det svenska sjöfolket
fick med sina liv plikta för sin verksamhet att skaffa förnödenheter åt svenska
medborgare, sparade man inte på lovsånger örn tapperheten hos denna betydelsefulla
arbetarkår. Men femton år efter det riksdagen genomfört en
arbetstidslag^ för övriga arbetargrupper eller i varje fall en stor del av dessa,
då har man återigen samma otaliga undanflykter som man tidigare haft.

I fjol framlades som sagt från regeringens sida ett förslag, som i någon
män skulle ge rättvisa åt sjöfolket. Detta förslag förbättrades enligt min
mening genom de motioner, som herr Lindberg i andra kammaren och herr
Lindley i första kammaren väckte. Inom parentes vill jag säga till herr Lindberg,
att det är klart att när det gäller den lagtekniska utformningen lia vi
inte samma möjlighet som herr Lindberg eller andra, som äro genom personlig
erfarenhet förtrogna med sjöfolkets arbetsförhållanden. Vi ha också i vår
motion påpekat såväl propositionen, som vi betecknat såsom ett framsteg, som
framför allt de förbättringar, vilka herr Lindberg och herr Lindley föreslagit.
Vi lia emellertid enligt vederbörandes mening begått det formella felet, att
vi ställt förslag omedelbart örn ett principiellt uttalande för 48 timmars arbetsvecka
och sedan föreslå, att regeringen skall få i uppdrag att närmare utforma
bestämmelserna i anslutning till detta beslut. När motionen utformades tänkte
jag på den formaliteten, men å andra sidan kunde jag inte bortse ifrån, att det

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
i fjol förelåg ett konkret utarbetat förslag i ärendet liksom de motioner, som
då framlades, och jag ansåg därför, att ett beslut i princip, när de faktiska
detaljerna äro utformade, skulle kunna vara tillräckligt.

Nu ha emellertid socialdemokraterna reserverat sig för en ståndpunkt, som
dock innebär ett framsteg, i det man hemställer till regeringen, att den skall
framlägga proposition i enlighet med sitt förslag i fjol, och med hänsyn till
läget för närvarande och med hänsyn till det förhållandet att detta regeringens
förslag i fjol var så nära att gå igenom, kommer jag, ehuru jag inte är tillfredsställd
med det i alla delar och inte sjöfolket heller, i alla fall, herr talman,
att när frågan avgöres begära votering till förmån för den av socialdemokraterna
framförda reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag måste uppriktigt bekänna,

att det bär mig emot att här i kammaren fortsätta diskussionen med de två
motionärerna. Motionen är faktiskt inte värd att spilla ord på. Men när de
båda motionärerna ta sig friheten att i sina anföranden säga ungefär vad som
helst, så är det kanske nödvändigt att rätta till vissa saker.

Först vill jag säga till herr Brädefors, att jag visst inte försöker att bemöta
sakliga argument med billiga kvickheter. Om mitt yttrande, som herr Brädefors
syftade på, skall betecknas som en billig kvickhet eller inte, ankommer
ju inte på mig att avgöra, men vad jag bestämt bestrider är påståendet, att
herrarna komma med sakliga argument, ty det finns det inte på någon punkt.

När jag talade örn omöjligheten att tillämpa den halva lagstiftning, som
skulle bli en följd av ett riksdagsbeslut örn 48 timmars arbetsvecka utan någon
lag, som reglerade den, tillät jag mig säga, att det kanske skulle gå på Hornavan
eller Torne träsk, och jag kan ju uppriktigt säga till herr Brädefors, att
då tänkte jag närmast på att de, som gå i trampfart där, äro ju inte något
skeppsfolk, ty där åker man ju på vintern med ackja och ren, och då gäller ju
inte sjöarbetstidslagen. Emellertid har jag aldrig ett ögonblick påstått, att
48 timmars arbetsvecka icke skulle kunna tillämpas ombord. Jag har icke
något som helst ansvar för utskottets utlåtande — det fritager jag mig helt
ifrån. Men det larsas icke herr Brädefors örn, utan han argumenterar mot
mig, sony örn jag menade, att 48 timmars arbetsvecka icke skulle kunna tilllämpas
på sjön. Det kan den naturligtvis göra.

Våy ståndpunkt kan utläsas ur den proposition i ärendet, som förelädes
förra årets riksdag. Och till denna ha vi hänvisat i vår reservation, eller rättare
sagt: vi lia i utskottet yrkat, att riksdagen skulle begära att få den på
bordet igen, ty den blev med förlov sagt slarvigt behandlad förra året. Det
går alltså att tillämpa 48 timmars arbetsvecka, men vad som icke går är att
lagstifta i den ordning, som motionärerna här förslagit. Det är detta saken
gäller. Och jag frågar mig, vad som skulle bli följden av ett bifall till motionärernas
yrkande. Herr Hagberg har erkänt, att det föreligger en del formella
brister. Ja, det är det minsta man kan säga. Motionen lider av formella
brister från början till slut, och jag måste säga, att det är ganska litet
att grunda ett yrkande på — en motion, som från den första bokstaven till den
sista är behäftad med formella brister.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Det var närmast ett yttrande
av herr Sandström, som uppkallade mig till en gensaga. Herr Sandström
förmenade, att denna fråga endast kunde lösas genom en internationell överenskojnmelse.
^ Ehuru jag delar herr Sandströms mening örn det önskvärda i
att få till stånd en internationell överenskommelse, är jag likväl icke övertygad
örn, att detta är den enda möjligheten att lösa frågan. Att få till stånd

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
en internationell överenskommelse försökte man första gången i Genéve 1920,
och sedan har man vid upprepade tillfällen sökt på internationell väg åstadkomma
en reglering av arbetstiden för sjöfolket. Men regeringarna ha vid
varje tillfälle satt sig på tvären och hittills lyckats förhindra träffandet av
en internationell överenskommelse. Nu skall man göra ytterligare ett försök
i Genéve innevarande år. Vad resultatet blir är svårt att yttra sig örn på
förhand, men man har anledning att tro, att regeringarna komma att fortsätta
med sitt sabotage.

Nu förvånar sig väl kanske ingen över att sjöfolket är mycket missnöjt med
att deras arbetstidsfråga förhalas år efter år. Den har varit föremål för behandling
vid olika tillfällen ända sedan 1920, alltså i 15 år, men något resultat
har icke vunnits. Emellertid är det ju icke nödvändigt att träffa en internationell
överenskommelse för att få frågan löst. Det har Frankrike visat.
Frankrike har sedan ett tiotal år tillbaka en lagstiftning örn 48 timmars arbetsvecka
för sjöfolk, och kommer det att visa sig omöjligt att få till stånd en
internationell överenskommelse, är det helt naturligt, att sjöfolket och de, som
sympatisera med och vilja stödja dess krav på en reglering av arbetstiden,
måste gå fram icke efter internationella utan efter nationella linjer. Och
blir det icke möjligt att vid den förestående konferensen i Genéve nå fram
till ett resultat, kunna herrarna vara övertygade örn att krav komma att framställas
i de olika parlamenten på att denna för sjöfolket så betydelsefulla
fråga må få en lösning nationellt, då det icke är möjligt att lösa den internationellt.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall bara be att få rätta
till det yrkande, som jag gjorde nyss. Jag ber att få hemställa, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan med godkännande av den motivering, som
innefattas i herr Hagmans m. fl. reservation.

Herr Sandström: Herr talman! Det är ju en principiell skillnad mellan

herr Johansons i Stockholm ståndpunkt och utskottsmajoritetens. Herr Johanson
vill, att frågan skall lösas efter nationella linjer, örn det icke kan bli
en internationell överenskommelse. Det var precis vad regeringen föreslog
vid fjolårets riksdag, då den ville ha den provisoriska sjöarbetstidslagen definitiv.
Då ville man också ha frågan löst efter nationella linjer och ville
icke avvakta en internationell överenskommelse.

Jag vill dock fråga: anser då herr Johanson, att vi helt enkelt skola försätta
vår rederinäring i de stora ekonomiska svårigheter, som skulle bli en
följd av ett sådant tillvägagångssätt? Vi kunna naturligtvis förebygga alltför
stora svårigheter genom att ge subvention till sjöfartsnäringen, men detta
kommer att kosta staten mycket dryga pengar. Det är väl bättre, att man
går den väg, som är den internationellt vedertagna, och därigenom uppehåller
sin konkurrenskraft.

Herr Johanson talade örn Frankrike. Ja, det är alldeles riktigt, att Frankrike
genomfört denna förkortade arbetstid för sjöfolket, men den franska staten
har också i många år betalt sin sjöfartsnäring mycket höga subventioner,
något som vi i vårt land icke ännu behövt göra.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag vill bara svara herr Sandström,
att skulle man taga hänsyn till arbetsgivarnas ekonomiska betänkligheter
mot varje social förändring, då vore det uppenbarligen omöjligt att
åstadkomma någon förbättring i sociallagstiftningen överhuvud taget. Ty
nämn mig ett tillfälle, då arbetsgivarna icke framfört ekonomiska betänklig -

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
heter gentemot en förändring till det bättre! Skulle man låta sådant vara
avgörande, ja, då kunde vi först som sist upphöra med varje försök att få till
stånd några sociala förbättringar i samhället.

Herr Brädefors: Herr talman! Endast ett par ord till herr Lindberg. Han
efterlyste vissa saker, som vi från den kommunistiska riksdagsgruppens sida
tidigare motionerat om, t. ex. sjöfolkets bostadsförhållanden, och frågade, örn
dessa frågor voro tillfredsställande lösta, eftersom de icke tagits upp i samband
med nu föreliggande fråga. Jag förstår icke, varför herr Lindberg
ställer den i samband med frågan örn arbetstiden för sjöfolket. De äro lika
olösta ännu, men vi ha icke nu dragit upp hela härvan av frågor, som skulle
behöva få sin lösning och som vi tidigare motionerat om. Det ändrar icke ett
dugg, att vi ha kommit med en detalj här och motionerat örn sjöfolkets likställighet
med den största delen av den svenska arbetarklassen i arbetstidshänseende.
Jag tror icke, herr Lindberg, att det är så som herr Lindberg säger,
att sjöfolket skrattar åt en sådan motion som denna. När icke socialdemokraterna
i utskottet skrattat åt den utan gjort ett reservationsyrkande, tror jag
icke, att sjöfolket tycker saken vara mera humoristisk.

Herr Olovson i Västerås försökte att bättra på sina billiga kvickheter, och
jag tyckte, att det verkade, som örn han kom med ännu klumpigare kvickheter,
som icke alls ha något med saken att göra. Vad man färdas med på Torne
träsk eller Hornavan har ingenting med sjöfolkets arbetstidslag att skaffa.
Men sådant får ju stå för herr Olovsons räkning. Han nämnde emellertid,
att man mycket väl kan genomföra 48 timmars arbetsvecka för sjöfolket. Ja,
det är ju just vad vi föreslagit, och det är, som herr Johanson i Stockholm
yttrade, vad andra länder, t. ex. Frankrike, redan genomfört. Varför skall
det vara så omöjligt då för Sverige att genomdriva en sådan lagstiftning,
när man kan peka på andra länder, som gjort det. Då är väl saken icke så
skrattretande, som herr Lindberg och även herr Olovson i Västerås vilja göra
gällande?

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har icke sagt, herr Brädefors,
att sjöfolket skrattar, utan att andra skratta åt sjöfolket i detta fall, därför
att man kommit med saken på det sätt som skett. Det var ju så vid 1933
års riksdag, att herr Hagberg i Luleå — vill jag minnas — framhöll, att sjöfolket
självt skrivit den motion, som då framlades. Det var varken herr Brädefors
eller herr Hagberg, som gjort det, utan sjöfolket, och detta tryckte man
starkt på den gången.

Anledningen till att jag frågade, hur arbetstiden skulle förläggas var den,
att jag ville veta, hur man skulle kompensera söndagsarbetet. Detta har man
icke nämnt något örn i motionen. Där det är genomfört 48 timmars arbetsvecka
gäller det arbetet i hamn, men på sjön är det 56 timmars arbetsvecka.
Sedan har man på vissa håll kompenserat söndagsarbetet, men icke i den
utsträckning, som man vid 1933 års riksdag väckte förslag örn från herrar
Hagbergs och Brädefors’ sida, nämligen att varje sön- och helgdag på sjön
skulle kompenseras med fridagar i hamn. Man frågar sig — och det gjorde
många sjömän då — hur det skall vara möjligt för sjömännen att få alla de
samlade fridagarna, när fartygen komma i hamn. Hela besättningen skall ju
då bli fri, och det kanske icke kan ordnas utan att fartyget får ligga över
längre än som avsetts.

Den motion, som nu väckts, är, som jag nämnde, egentligen ingenting annat
än en demonstration, och jag tror icke, att herrar Hagberg och Brädefors gjort
sjöfolket någon egentlig tjänst med densamma. — Vad sedan beträffar frå -

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)
gan, vem som arbetar mest och intensivast för att få arbetstidsförhållandena
förbättrade för sjöfolket, herr Hagberg eller jag, det överlämnar jag gärna
till sjöfolket självt att avgöra.

Herr Ström: Herr talman! Det förefaller, när man läser utskottsbetän kandet

och reservationen, som örn det ändå skulle finnas närmare vägar mellan
reservanterna och regeringen än den här angivna. Det är ju så, att under
de senare åren framförts en hel del krav på förbättring av sjöfolkets förhållanden,
och man har från olika håll betonat, att dessa äro mycket svåra. Det har
t. o. m. gått så långt, att riksdagen bifallit förslag örn utredningar beträffande
sådana saker. Jag vill erinra örn den motion jag väckte angående fria
resor eller nedsatta avgifter vid resor till hemorterna för sjömännen. Men det
har stannat vid utredningar, och man har icke kommit till något resultat.
Tänk, örn vi kunde förvänta så snabb behandling av dessa utredningar, förslag
och skrivelser, som när det gäller exempelvis lagstiftning mot fackföreningarna
och andra dylika lagstiftningsärenden! Nej, det förefaller, som örn man
icke vore så intresserad ens inom en socialdemokratisk regering för att leta
fram de tidigare skrivelserna från riksdagen eller för att undersöka, hur långt
utredningarna kommit, så att man skulle kunna framlägga de förslag, som
kunde vara önskvärda.

Det är klart och tydligt, att det förefinnes en del svårigheter vid en reglering
av arbetstiden för sjöfolket, men frågan har stått på dagordningen så
många år, att det ändå vore på tiden, att man lade fram ett förslag. Och nog
kunde väl landsorganisationen och sjöfolksförbundet, som ju ha goda förbindelser
med regeringen, viska i dess öra, att man borde komma nied ett förslag
redan till årets riksdag, så att det bleve tillfälle att pröva det. Eftersom så
emellertid tydligen icke skett, och då man nu i stället väljer denna kraftigare
väg att skriva till regeringen, får man väl vänta och se, om den leder till resultat.
Behandlingen av sjöfolksfrågorna förut visar, att man kanske icke
på de håll, som varit med tidigare örn att göra framställningar, kan hysa alltför
stora förhoppningar örn att det skall bli något resultat av framställningarna
eller skrivelserna -—- icke ens fastän det sitter en socialdemokratisk regering.

_ Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Bara ett par repliker. Jag vill säga
till herr Olovson i Västerås och herr Lindberg, att det vore bättre, örn de förvandlade
diskussionen från en diskussion örn juridiska spetsfundigheter till
en diskussion örn vad saken verkligen gäller, nämligen en politiskt mycket
viktig fråga. Här diskutera ni formuleringar och tala om att man ställt yrkandena
i oriktig ordning o. s. v. i stället för att se frågan som den ligger
till. Här stå två intressen mot varandra. Utskottsmajoriteten har slutit upp
bakom redarna mot sjöfolket med dess krav på bättre arbetstidsförhållanden,
ett krav som jämväl regeringen framförde i sin proposition föregående år.
Här borde, tycker jag, själva stridslinjen gå, och här borde socialdemokraterna
rikta in sin ammunition och försöka skjuta hål på den argumentation, som
med ekonomiska och andra skäl försöker försvara, att man icke tillgodoser
sjöfolkets intressen. Jag hävdar ännu en gång, att varje försök att förvandla
frågan till en juridisk diskussionsfråga, behöver man icke ägna stor uppmärksamhet
åt. Dylikt komma herrarna icke att ha mycket glädje av ute i landet.

Så nämnde herr Lindberg, att man icke gjorde sjömännen någon tjänst med
en sådan motion som denna, ty det vore en demonstrationsmotion. Ja, antag
nu, herr Lindberg, att riksdagen dock skulle godkänna reservanternas yrkande

Ändra kammarens protokoll 1985. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. begränsning av arbetstiden för i skeppstjänst anställda. (Forts.)

— det kommer i så fall att hänga bara på ett par röster. Nå, örn så skulle
bli fallet, skulle det betyda, att frågan kommer ännu en gång tillbaka i form
av en kungl, proposition. Jag frågar mig själv, och jag, frågar herr Lindberg:
gör man icke sjömännen en tjänst under sådana förhållanden? Herr Lindberg
menar då, att majoritetens uppfattning kom fram i fjol. Men jag håller
med herr Olovson i Mästerås örn att frågan blev slarvigt behandlad förra
året. Majoriteten kommer emellertid kanske att tippa även detta yrkande.
Ja, i så fall är ju även den socialdemokratiska reservationen en demonstration
och ingenting annat.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering,
2 :o) avslag å berörda hemställan samt bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med godkännande av den
motivering, som innefattades i den av herr Hagman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Hagberg i Luleå, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 3 :o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej. har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med godkännande
av den motivering, som innefattas i den av herr Hagman m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medels omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 83 ja och 85 nej, varjämte 1 ledamot av kammaren förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med godkännande av
den motivering, som innefattades i den av herr Hagman m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 6.

Äng. utred- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lagutskottets
ning rörande utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion örn utredning angående en moR\yresWg-
dern hyreslagstiftning.

stiftning. j en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr (2,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Ström m. fl. föreslagit^att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t matte
låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglerade

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av
år 1907 om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923
med vissa bestämmelser rörande hyra m. m. •—- måtte sammanföras i en modern
hyreslag, som utformades under hänsynstagande till nutida förhållanden
på detta område, i en social och humanitär anda efter de grundsatser, som i
motionen anförts.

_ Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan berörda hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Ström, som yiträde: Herr talman! När man läser detta utskotts utlåtande,

är det tre ting i utskottets motivering för avslag, som äro ägnade
att förvåna. Först är det det uttalandet, att tillräckliga skäl inte förebragts,
såsom det alltid heter, när det är fråga örn att avvisa ett förslag till reformer.
Den ställning, som utskottet intagit, är ägnad att väcka uppmärksamhet.
Tidigare, när man behandlat sådana frågor, har skiljelinjen i kammaren
gått mellan de borgerliga och arbetarrepresentanterna. Under remissdebatten
var det diskussion örn, huruvida den skiljelinjen är ganska skarpt markerad
eller örn man kan påstå, att den i åtskilliga frågor suddats ut ganska väsentligt.
Och nog kan man i dag konstatera, att utsuddningen varit fullständig
åtminstone i detta fall, ty nu återfinner man dem, som tidigare varit med örn
att tillstyrka en skrivelse med krav på hyreslagstiftning, på den sidan, som
yrkar avslag på denna motion. Det har talats örn, att vårt parti skulle utgöra
en politisk spökbrigad, men nog skall det åtminstone för herr Hage m. fl. vara
en politisk spökbrigad, när man ställer honom inför olika alternativ, då det
gäller att taga ställning till hans egna tidigare motioner. Det var så, att denna
motion väckts tidigare, och då utarbetades den gemensamt av mig och herr
Hage. Vid den tidpunkten kunde man också finna, att socialdemokraterna i
utskottet gingo med på det yrkande, som framställts. Men nu, när det åter
väckts en motion av samma innehåll som en gång tidigare, kan man konstatera,
att de sprungit ifrån sina ståndpunkter från år 1933 och intagit en helt annan
ståndpunkt. I utskottsutlåtandet av år 1933 hade reservation anförts av herr
Linder samt sex andra ledamöter av utskottet. En av reservanterna, herr
Hage, avgav ett yttrande, däri han hemställde, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla örn en allsidig utredning, huruvida och på vilket
sätt bestämmelserna i gällande hyreslag måtte kunna i större utsträckning
än nu är fallet erhålla en tvingande i stället för en dispositiv innebörd. Det är
alltså det yrkande, som framställdes för 2 år sedan. Jag förmodar, att man
i den fortsatta diskussionen bland annat från herr Hages sida kommer att säga,
att denna motion i år är bara en demonstrationsmotion och att det här är fråga
om demonstrationspolitik. Så fort växlar det. Det, som endast för ett par
tre år sedan var realpolitik, och vartill man då med bestämdhet yrkade bifall,
det är i dag en demonstrationspolitik, som man ej vill vara med om. Denna
ställning i utskottet är ägnad att förvåna. Mig veterligt förefinnas nog
inte dessa stämningar ute bland industriarbetarna, som utgöra åtminstone arbetarrepresentanternas
valmän i stor utsträckning. Och ändå kunna vi konstatera,
att herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan och
fru Nordgren från denna kammare stå på den sidan, som nu inte vill lia någon
skrivelse i motionens riktning. Det var på annat sätt tidigare, när frågan,
var föremål för behandling, som jag tidigare påpekat.

Det andra, som är ägnat att förvåna, är, att i motiveringen för avslag på
denna motion återfinnes det, att nu är bostadsbehovet så pass fyllt, att det ej

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
är nödvändigt med sådana åtgärder. I varje fall lia de inte den aktualitet som
tidigare. Det är en synnerligen egendomlig motivering. Ju flera hyreshus
man får, dess nödvändigare torde det väl ändå vara med en hyreslagstiftning.
Eller vilja herrarna vara med örn, att örn vi få dubbla mängden av^arrendejordbruk
i landet, behöves ingen arrendelag, därför att nu är det så många
arrendejordbruk? Jag förmodar, att ingen vill skriva under den satsen. Men
när det gäller hyreslagstiftningen, säger man, att nu är bostadsbehovet på
flertalet platser fyllt, och därför behöves ej någon sadan lagstiftning. Den
motiveringen Ira vi hört tidigare från de borgerliga. Men att man nu skulle
ange detta som skäl för avslag, att man nu lyckats i någon man dämpa bostadsbristen,
det hade man ej väntat, åtminstone ej från arbetarrepresentanterna.
_ f , ..

Den tredje punkten är den vanliga punkten, en kliché som man alltid klistrar
på sådana motioner som denna, nämligen att tillräckliga skäl inte förebragts.
Vilka skäl fordra då herrarna i utskottet? Kunna herrarna, inte ange,
vilka skäl som lämpligen skulle förebringas för en sadan lagstiftning. Man
har tidigare sagt, att man är anhängare av ett reglerande av förhallandena
på detta område. Och är man anhängare av en sadan reglering, bör man säga,
vilka skäl man vill ha för att biträda en sådan motion. Det gör man inte utan
klistrar dit denna kliché och säger, att tillräckliga skäl äro ej förebragta. Det
duger vid alla möjliga tillfällen, och den motiveringen har man också anfört
nu. Mig förefaller det som örn det funnes mycket starka skäl för en sadan
lagstiftning. Jag vill erinra om, att de nuvarande hyreskontrakten innehålla
egentligen ej annat än skyldigheter för hyresgästerna och inte några andra
rättigheter än möjligen den, att de få disponera lägenheten. .Men inte innehålla
de några bestämmelser örn underhåll av lägenheterna, inte innehålla de några
bestämmelser i övrigt till skydd för hemmen. Här har talats örn, att barnalstringsfrågan
är så aktuell, och den spelade en viss roll vid remissdebatten.
Men man får i så fall tänka på, att det är i första hand nödvändigt att skydda
hemmen, så att de ej spolieras hur som helst. Här råder den fullständiga rättslösheten.
Husägarna kunna lata bli att underhålla en lägenhet och ingenting
göra åt den, innan den är fullständigt förfallen. Det har papekats av mig tidigare
i en sådan debatt som denna, att de kunna lata vattenledningsrören rosta
igen, utan att det kan medföra några vådor för dem, som hyra ut lägenheten
i fråga. I varje fall kunna inte hälsovårdsmyndigheterna inskrida och utdöma
en sådan lägenhet. Och man kan vidtaga vilka som helsot trakasserier
mot hyresgästerna. En oförvitlig hyresgäst, som kanske bott 25 30 å.r 1 ett
hus, haft sitt hem där och skaffat sig vänner och bekanta där, kari, örn det blir
en ny ägare och denne har affär i samma hus och hyresgästen ej gar dit ecb
handlar i affären, sägas upp, som talrika exempel från min hemstad visa. Och
fastighetsägaren kan vara fräck nog att anföra som motivering, att han vili
ha hyresgäster som handla i hans affär. Eller det kan vara något annat.
Det kan uppstå ett gräl mellan ett par hyresgäster. Det blir ej utrett, vem
som har rätt och vem som inte har rätt. Den, som är misshaglig, skickas i vag
och får då söka sig någon hyreskasern, där han kan få bo. .

Redan sådana skäl göra, att behovet av en sådan lagstiftning är mycket
trängande. Ett annat exempel kan anföras beträffande affärslägenheter.
Här kan en hantverkare, en affärsman, lia arbetat upp en affär. Undan för
undan pressas hyrorna i höjden, och så kommer någon, som vill arlva honom
därifrån, och antingen köper han då huset eller träffar han uppgörelse, med
värden, så att hyresgästen drives därifrån. Denne har ingen som helst rättighet,
ingen optionsrätt, som skulle göra, att han ej^ vore fullständigt rättslös..
Meri det bryr man sig inte om utan säger, att en sadan lagstiftning kulina vi

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
inte reflektera på. Tidigare, när vi diskuterade denna fråga, var det någon
representant för fastighetsägarna, som sade i denna kammare, att örn jag
köper mig en bil, skall jag få disponera den hur som helst, och då ansåg han,
att det skulle vara på samma sätt med en fastighet. Men det är en väsentlig
skillnad. Att t. o. m. den föreställningen trängt in i socialdemokratiska kretsar,
fick jag erfarenhet av i en diskussion med en socialdemokratisk riksdagsman,
som sade ungefär detsamma. Då sade jag till honom: »Men då kunna
arbetsgivarna säga på samma sätt, att då de köpa en fabrik, skola de disponera
den utan inblandning från annat håll.» Det är ingen social syn på problemen
i sådana detaljer, och en social syn på sådana frågor måste givetvis läggas
till grund för all lagstiftning beträffande avgöranden, när det gäller
sådana saker.

Det, som mest förvånar mig i hela detta avstyrkande är emellertid, att man
bland dem, som varit med därom, återfinner styrelseledamoten i hyresgästernas
riksförbund herr Hage. Förbundet har tidigare gått in till regeringen med en
anhållan örn en sådan lagstiftning. Och i detta sammanhang kunde man kanske
få den värdefulla upplysningen, hur långt detta ärende har avancerat.
Framställningen lämnades in den 7 maj 1934. Det är alltså 8—9 månader
sedan, och då borde ju ett sådant ärende nu ha hunnit ganska långt. Nu anför
man även det som en motivering för det här avslagsyrkandet. Då vore
det kanske anledning att efterhöra detta. Jag förmodar, att herr Hage vet,
hur långt man hunnit med behandlingen av denna framställning, och när man
kan vänta sig något resultat.

I övrigt säger man här, att man har för avsikt att åstadkomma en allmän
revision av jordabalken, och att den skall påbörjas under innevarande år. Vid
detta arbete kommer givetvis hyreslagen att underkastas omprövning. Ja,
skall man vänta med hyreslagstiftningen, tills man gjort en allmän revision
av jordabalken, får man nog vänta. Och nog förefaller det mig egendomligt,
att herr Hage kan ha skrivit under något sådant, ty han vet själv, att en
sådan lagstiftning kommer nog inte till stånd under det närmaste decenniet,
örn man skall göra en omfattande revision om hela denna jordabalk. Det ha
vi kännedom örn sedan tidigare revisioner av omfattande lagstiftning i landet.
Och det kan inte bli på annat sätt nu. Jag vill erinra örn, att ute i landet
bland hyresgästerna är det en enhetlig och allmän mening örn nödvändigheten
av en sådan lagstiftning. Jag kan erinra örn, att hyresgästernas centralförsamlings
styrelse i Göteborg enhälligt, oberoende av partisynpunkter, har
uttalat sig till förmån för denna motion och t. o. m. ställt den uppmaningen
till herr Hage, att han skulle biträda det krav, som tidigare framförts genom
hyresgästernas riksförbund. Tyvärr har man haft så brått med sitt avslagsyrkande,
att inte hyresgästföreningarna i allmänhet ha fått uttala sig angående
frågan. Hade man ej haft så brått med detta, skulle säkert massor av
hyresgästföreningar ha genom uttalanden understrukit de synpunkter, som
framkommit i denna motion. Det är enligt mitt förmenande ingenting, som
talar för, att man nu skall intaga en annan ställning från socialdemokratiskt
håll än tidigare. Motionen innehåller ungefär detsamma som tidigare väckta
förslag i ämnet. Och då kan man inte förstå, vad som inträffat och som skulle
göra, att man nu befinner sig på den andra sidan örn den där skiljelinjen,
som visserligen är mycket suddig, men som inte borde vara så utsuddad, att
man åtminstone i sådana viktiga frågor inte kan hålla sig på den rätta sidan.

Med utgångspunkt från vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till denna motion, och jag hoppas, att de, som en gång varit mig behjälpliga
att utarbeta motionen, också nu skola taga hand om sin andes barn

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
och biträda det yrkande, som bär framställts. Jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till den förevarande motionen.

Vidare anförde:

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att först få säga till herr Ström, att

hans långa förmaningstal inverkar inte alls på mig. Och jag vill tillägga
i det sammanhanget, att man kan som jag mycket väl vara anhängare till en
social reform, utan att man därför skall vara tvungen att vid varje tillfälle,
då det väckts en demonstrationsmotion i frågan, yrka bifall därtill. Ty situationen
kan vara sådan, som den är f. n., när det gäller den här saken, att man
har anledning att tro, att man vinner eller nalkas bättre målet på andra vägar
än motionsvägen. Det är från den utgångspunkten jag intagit min ståndpunkt,
och det är från den utgångspunkten, som också styrelsen för det stora
riksförbundet för hyresgästerna intagit den ståndpunkten, då den ansett, att
det skulle vara en bättre väg att få fram dessa saker genom en framställning
till regeringen än genom att alltjämt fortsätta på motionsvägen, där det visat
sig vara omöjligt att komma framåt.

Dessutom vill jag säga, när herr Ström frågar, vad som har inträffat, vilket
kan föranleda mig och andra att intaga en annan ståndpunkt än den vi förut
intagit, att det har inträffat en hel del saker. Det har inträffat — och det
framgår mycket tydligt av utskottets motivering — att i fråga örn bostadsfrågan
och hyreslagstiftningen har framförts begäran örn utredningar, avseende
många förhållanden utöver vad som var fallet 1933 och 1934. Herr
Ström kan själv genom att läsa utskottets motivering konstatera, att ett flertal
av de saker, som beröras i hyreslagstiftningen, nu äro upptagna till utredning.
Det konstateras t. ex. i motiveringen, att frågan örn fardag, är upptagen
till utredning. Det konstateras vidare, att det pågår en utredning, som
skall syfta till tryggad besittningsrätt, när det gäller innehavare av lönebostäder.
Det är alltså ett avsnitt av frågan. Vidare konstateras, att det
pågår utredningar i kommittéer och sakkunniga örn bostadsinspektion för att
åstadkomma sunda bostäder o. s. v., något som beröres i herr Ströms motion.
Vidare pågår utredning och har framförts förslag, som gå ut på, att barnrika
familjer skola få minskad hyra, och att det skall bli anslag för billiga bostäder
för detta slag av hyresgäster. Det är också ett avsnitt av hela den stora
frågan.

Slutligen föreligger alltjämt till behandling hos justitiedepartementet en
framställning, som har insänts till Kungl. Majit från hyresgästernas riksförbund.
Den har, såvitt jag vet, nu skickats till den föredragande, som behandlar
frågan örn reformering av jordabalken. Nu är det ett bekant förhållande,
att hyreslagstiftningen ingår som en del av jordabalken, och utskottet
har tydligt och klart markerat, att denna fråga måste med nödvändighet
bli föremål för beaktande och övervägande, när frågan örn reformering
av jordabalken skall komma under omprövning under ett kommande år. Slutligen
ber jag att få konstatera det förhållandet, att hela frågan örn ökat
anslag för bostadsbyggande har upptagits på ett alldeles särskilt sätt. Man
kan visserligen ha den uppfattningen, som även jag ansluter mig till,, att, även
örn vi ha ett gott och stort bostadsbestånd, måste man ha en social hyreslagstiftning
lika väl. Men det är givet, att örn man skall väga behovet av
ett stort antal bostäder mot en social hyreslagstiftnings intresse, måste jag för
min del säga, att det första är det primära intresset. Det har jag alltid deklarerat
vid alla tillfällen, jag haft anledning göra det. Åstadkommer man
ett gott och stort bostadsbestånd —• något som man sysslar med för närvarande

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Ang. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
på olika vägar — så blir behovet av en social hyreslagstiftning icke så trängande
som under en situation, då man har ett litet bostadsbestånd.

Detta är min ståndpunkt i denna sak. Då jag har intagit den, har jag
vetat, att jag står i god överensstämmelse med uppfattningen inom den hyresgästorganisation,
som företräder hyresgästernas intressen. Den är säkerligen
icke så angelägen om de små demonstrationsmotioner, som väckas och avslås.
Herr Ström vet lika väl som jag, att det inte är möjligt att få majoritet för
motionen. Och när det nu konstateras, att man har större utsikter att komma
till något, som är till fördel för hyresgästerna, på andra vägar, så finnes det
icke någon anledning att demonstrationsvis gå fram nu på den motionsväg, herr
Ström föreslagit. Från den utgångspunkten och med uttalande av den förhoppningen,
att den reformering av hyreslagstiftningen, som även jag syftar
till, så fort som möjligt skall åstadkommas, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Hansson i Trollhättan.

Herr Christiernsson: Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande understrukit
upprepade gånger, att frågor, tillhörande den motion, som är under
behandling, och delvis föreliggande i andra motioner till detta års riksdag,
äro under utredning, och det är tydligt uttryckt en förhoppning örn att man
så snart som möjligt skall komma till något resultat. Jag är tyvärr inte så
insatt i frågorna, att jag vet, vilken av dessa utredande myndigheter som
kommer att behandla den fråga, som jag vill påpeka, men jag vill likväl begagna
tillfället att göra en erinran örn det tillstånd av rättslöshet, som uppenbarligen
finnes i landet och som måste rättas till. Det är, när det inträffar,
att en bostad icke befinner sig i det tillfredsställande skick, som man har rätt
att vänta, när man hyr. Det är, när en hyresgäst utan att ana något ont
eller varnas, finner, att den lägenhet, som han skall taga in i, icke befinner
sig i sådant tillstånd, att han kan flytta in i den. Detta kan, örn historien
inträffar under en stor flyttningsperiod, då rengöring tarvas på många håll,
vålla hyresgästen en mycket stor ekonomisk skada, och jag har icke sett någon
möjlighet för honom i denna stad åtminstone att få skälig ersättning för
detta.

Jag är också på det klara med att även fastighetsägarna ha intressen att
bevaka härvidlag. Det kan vara svårt för en fastighetsägare, särskilt en med
många hyreshus, att veta, i vilket tillstånd de olika lägenheterna befinna sig.
Det måste därför finnas en anmälningsskyldighet för den äldre hyresgästen i
fråga örn den försämring lägenheten under hans hyrestid kan påvisas ha undergått
genom, eller kanske, utan hans förhållande, så att lägenheten kan
hyras ut i fullgott skick. Jag ber att få påpeka, att denna undermålighet, som
siikerligen alla i kammaren lia sig bekant, icke försvinner genom ökad byggnadsverksamhet
utan tvärtom följer med denna, i det att denna farsot, som jag
syftar på och som jag icke behöver nämna vid namn, tycks särskilt trivas i
nybyggda lägenheter.

Jag har, herr talman, endast velat fästa uppmärksamheten på denna omständighet,
detta tillstånd av rättslöshet utan att därför intaga någon ståndpunkt
för övrigt till den föreliggande frågan.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Frågan om hyreslagstiftningen

bär i landet har varit uppe till behandling i riksdagen under de senaste åren
flera gånger. Tyvärr har det icke funnits någon majoritet för lösning av frågan
i den riktning, som motionärerna lia föreslagit. Det utesluter inte, att

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
särskilt i storstäderna bostadsproblemet är det allt överskyggande, att det i
storstäderna råder ett slumbostadstillstånd, ett förhållande som är odrägligt
för en massa av storstädernas inbyggare, och att det därför finnes stor anledning
och skyldighet för statsmakterna att se till att något göres för att
förbättra bostäderna.

Den föregående talaren erinrade om det rättslöshetstillstånd, som råder för
hyresgästerna. Det är så sant som det är sagt. Men jag vill säga till den
talaren, att det är tack vare hans partivänner, särskilt från den stad som jag
representerar, som läget på bostadsmarknaden är så dåligt som det är. De
krafter, som velat få fram ett bättre bostadstillstånd, äro socialdemokraterna,
under det att högern utgjort bromsen på vårt arbete. Men man måste ha
blicken öppen för att det i längden inte går att hålla igen på frågans lösning.

Men detta förhållande och det att ställa sig på den ståndpunkt som motionärerna
gjort äro två skilda ting. När jag därför konstaterar, att vi redan
vid 1933 års riksdag motionerade om denna lagstiftning och att vi inte fingo
motionen genomförd, anser jag för min del det meningslöst att komma igen
med motionen inför en riksdag, som har precis samma sammansättning som
1933, och ur den synpunkten tycker jag, att till och med kilbomskommunisterna
måste förstå, att högern ändrar icke åsikt från 1933 till 1935.

Jag vill för övrigt säga, att omtanken örn hyresgästerna är en allas fråga,
och bostadsfrågan såsom partipolitiskt deklarationsobjekt är därför illa vald
av herr Ström. När han säger, att socialdemokraterna i utskottet icke representera
stämningarna hos industriarbetarna, så vill jag säga, att motionären
herr Albin Ström har icke någon anledning att säga detta. Vi gingo till val i
Göteborg i slutet av förlidet år. Då hade motionären sitt bostadsprogram till
påseende bland väljarmassorna, och han förmådde samla 4,000 och några
hundra röster för detta bostadsprogram, medan socialdemokraterna samlade
fem ä sex gånger så många röster. Och jag förmodar, att det var inom industriarbetarklassen
vi fingo vårt väljarklientel. Det bevisar, att herr Ström icke
har någon anledning att stå upp såsom talesman för industriarbetarklassen.

Därför ber jag, herr talman, att få säga ifrån så långt det har någon verkan,
att bostadsfrågan, speciellt för storstäderna, är en fråga, som statsmakterna
icke i längden kunna förbise. Den höger, som så länge ridit spärr mot
folkets vitala angelägenheter, måste se till och överväga, örn den icke har anledning
att hjälpa till i saneringen på bostadsfrågans område. Därför ansluter
jag mig till utskottets utlåtande.

Herr Ström: Herr talman! Det är ju så, att när man inte vill diskutera
en fråga, så talar man örn något helt annat, och jag förstår, att det är mycket
obehagligt för herr Hage att diskutera och motivera ett avslag på den motion,
som han tidigare varit med örn att utarbeta. Jag förstod, att det skulle bli
litet besvärligt för honom, och det framgick klart och tydligt av hans anförande,
att så var fallet.

Han säger, att man inte skall väcka demonstrationsmotioner, då det finnes
andra utvägar. Nej, finnes det det, då må de icke behöva väckas. Men då
nu motionsvägen är den, som angives för framställningar till riksdagen, är det
naturligtvis icke någon väg, som är sämre än de andra. Men jag frågade herr
Hage, hur det gått med hyresgästernas riksförbunds framställning. Men på
den frågan fick jag inte ett ord till svar. Det lönar sig inte att fråga de
tomma regeringsbankarna. Regeringen tycks inte hysa något intresse för saken,
eftersom samtliga regeringsledamöter lysa med sin frånvaro. Jag måste
då fråga ställföreträdaren i utskottet herr Hage, örn jag kanske kan få någon

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Ang. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
upplysning om hur långt framställningen avancerat, så att jag kan bedöma,
örn det är en bättre väg att skriva till regeringen än att motionera. Framställningen
ingavs den 7 maj, och det har ännu inte blivit något resultat, och
då undrar jag vad det är för bättre väg herr Hage talar om.

Sedan påpekade herr Hage, att det var en del, som inträffat sedan han var
med örn dessa olyckliga förirringar till vänster. Det har inträffat en del. Det
är ju en socialdemokratisk regering, och det är huvudsaken, men de rent praktiska
saker som inträffat äro icke något, som motiverar en sådan ställning.
Frågan örn fardag är uppe till utredning, sade herr Hage, men den beröres icke
i motionen. Frågan örn bostadsinspektion är under behandling, sade herr
Hage. Ja, det är gott och väl i sig självt, men det måste införas vissa bestämmelser
i hälsovårdsstadgan, även örn man inspekterar aldrig så, för att det
skall bli något resultat. Man bygger bostäder för barnrika familjer, sade herr
Hage, eller det är i varje fall utredning örn det. Ja, det är en ny sak, men
det förhindrar icke en hyreslagstiftning eller gör den överflödig. Det är
tvärtom ett ytterligare motiv, ty ju flera bostäder man har, desto mera nödvändigt
med en reglerande lagstiftning är det. Det är klart och tydligt, att
det mesta bekymret i fråga örn behandlingen av hyresgästerna försvinner, örn
det finnes god tillgång på bostäder, men finnes icke den möjligheten, kunna
hyresvärdarna uppträda brutalare, och ingenting talar för att man icke skall
behöva åstadkomma en lagstiftning på detta område. Det är naturligtvis alldeles
riktigt som herr Hage säger, att tillgången på bostäder är det primära
och reglerandet av förhållandet mellan dem som bo där och fastighetsägaren
det sekundära. Det kan var och en räkna ut. Det är ingen svårighet att konstatera
den satsen, men även örn man har det primära, bostäderna, säger icke
detta, att det icke är nödvändigt med det sekundära, lagstiftningen, som reglerar
förhållandet mellan dessa båda parter.

Det finnes ingen möjlighet, säger herr Hage, att få majoritet för en sådan
motion. Ja, det kan ju tänkas, att det inte finnes, men skulle man inte väcka
flera motioner än dem. som det finnes någon möjlighet att få majoritet för, sä
tror jag, att den socialdemokratiska gruppens motioner under de första två decennierna
av detta århundrade varit mycket förgäves. Ty inte hade man någon
utsikt att få majoritet för alla de motioner, som återfinnas från den tiden.
Men varför gjorde man det? Jo, för att rikta uppmärksamheten på frågorna
och undersöka, örn det fanns något stöd för däri framlagda uppfattningar.
Och nu se vi, hur gränserna utsuddas, sedan en högerns valde ledamot har deklarerat,
att det är behövligt med en lagstiftning och att förhållandena äro
sådana, att de behöva regleras. Men samtidigt med att detta sker springa socialdemokraterna
ifrån kravet från föregående riksdagar. Hade de fasthållit
och understött det, så kunde man tänka sig en majoritet i andra kammaren,
som ligger snubblande nära efter det, som inträffat i dag, men de springa
ifrån det och tala om små demonstrationsmotioner. Ja, vi ha för avsikt att
demonstrera. Herrarna ha också demonstrerat från 1890 och till det att ni
kom i regeringsställning, fortsatt att demonstrera för vissa krav, och jag förstår
inte vad det är för fel i att demonstrera för de uppfattningar och åsikter
man hyser. Skulle tilläventyrs herr Hage ha den uppfattningen, måste jag
säga, att han får nu spotta hela sitt föregående grundligt i ansiktet, när vi
läsa alla de demonstrationsmotioner, som han avgivit och fått behandlade sakligt
såsom motioner böra behandlas. I stället behandlas våra motioner så, att
man säger, att det är bara en demonstrationsmotion och ingenting annat.

Till herr Nilsson i Göteborg, som talade om högern, som hindrat bostadsbyggandet,
vill jag säga, att jag instämmer med honom däri, även örn jag vill
tillägga, att det är även andra som gjort det. Men det är icke min avsikt att

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)
här taga upp en kommunalpolitisk diskussion, ty det kan man göra på annat
håll. Men när han sedan kom in på frågan om vem som har rätt att tala å
industriarbetarnas vägnar, kan jag hänvisa till att hyresgästernas centralförsamlings
styrelse i Göteborg har enhälligt understött motionen, och där sitta
även herr Nilssons partivänner i styrelsen. Han talade örn att vi hade framlagt
bostadsfrågan i en valrörelse förra hösten. Ja, det är då något nytt för
mig, att vi i en kommunal valrörelse skulle ha lagt fram en hyreslagstiftning.
Det har jag för min del icke kunnat upptäcka. Jag förmodar, att det vill till
särskilda upptäckaregenskaper för att kunna läsa ut ur vår valrörelse, att vi
hade behandlat frågan om hyreslagstiftning. Det är ju klart och tydligt, att
socialdemokraterna genom sin maktställning, ekonomisk och annan, ha ett
visst grepp över vissa arbetarmassor, även örn det håller på att slappna, men
jag undrar, örn icke vi, som ökade våra röster till det dubbla, äro minst lika
goda talesmän för arbetarklassen som socialdemokraterna, som förlorade 15,000
röster och fem mandat. Är det på det sättet, som man skall läsa ut inflytandet
och grunda rätten att uppträda som representant för arbetarklassen, så var
så god och fortsätt på den inslagna vägen! Vi gratulera till fortsättningen.
Jag skall icke vidare diskutera denna sak, ty den hör ju strängt taget icke hit.

Vad sedan beträffar karusellåkningen tycker jag det är egendomligt, att
man, när man ännu så sent som för två år sedan understödde denna motion,
fastän en hel del av de andra hade separerat, nu kommer och talar örn detta
samtidigt som man själv gått över till den andra sidan och röstar emot förslaget.
Men det är ju så typiskt, att man i vissa situationer brukar skrika
»tag fast tjuven», och det besannar sig nog också i detta fall, när man uppträder
på sådant sätt.

Jag måste konstatera, att ingenting har inträffat, som gör ställningen annorlunda
nu än tidigare, år 1931, när herr Hage väckte en sådan motion tillsammans
med oss, eller 1932 och 1933, när utskottets socialdemokrater reserverade
sig för bifall till motionen. Ingenting har inträffat, som motiverar ett
annat ställningstagande. Herr Hage kan icke visa upp för kammaren, att
den väg, som han har försökt vid sidan av riksdagen, har lett till andra eller
bättre resultat. När så är förhållandet, finns det ju ingen anledning att frångå
den uppfattning och den inställning, som vi tidigare intagit, att man i den
institution, där frågorna skola framföras, i vanlig ordning motionerar och
kräver detta ända till dess en sådan lagstiftning blir genomförd. Så har man
fått gå till väga i andra frågor, och så ha socialdemokraterna tidigare fått
föra en demonstrationspolitik för att kunna komma fram till ett resultat. Det
tänka också vi göra, även örn det finns aldrig så många fanflyktingar från
vad man tidigare ansett vara rätt och riktigt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ström begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Äng. utredning rörande en modern hyreslagstiftning. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Härpå föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av statens
spannmålslagerhus i Eskilstuna;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för arrendatorn
O. Karlssons stärbhusdelägare från skyldigheten att betala viss husröteersättning
m. m.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
Gustaf Cedergrens, Gärdslösa, skuld till kronan på grund av vissa virkesköp;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldigheten
för visst till ett torrläggningsföretag inom Svedja by i Åsele
socken av Västerbottens län utgivet statsbidrag m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark; •

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
kronan tillhörigt markområde i Åkers socken av Södermanlands län; och
nr 11, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående nedsättning av
räntan å köpeskilling för vissa från kronojord försålda lägenheter m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Vid slutligen skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 12,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
gjorda framställningar örn anslag till kapitalökning för arrendeegnahemsfonden
och arrendelånefonden m. m. jämte i ämnet väckta motioner
erhölls på begäran ordet av

Herr Osberg, som yttrade: Herr talman! Blott några ord örn denna fråga.
Såsom framgår av betänkandet har i denna fråga väckts två motioner, vari
man yrkat på ett väsentligt högre anslag för att få till stånd en större utvidgning
av arrendeegnahemsverksamheten än vad Kungl. Maj :t hade begärt. Vid
behandlingen av frågan i avdelningen togs egentligen ingen hänsyn till detta
yrkande. Man framhöll endast, att man borde gå försiktigt fram o. s. v. I plenum
framlades sedermera ett yrkande, att utskottet skulle säga ifrån i sin
motivering, att motionärerna voro inne på rätt väg och att deras förslag alltså
borde beaktas mera än vad avdelningen hade funnit för gott. Avdelningen
hade, som jag nämnde, endast sagt, att man av försiktighetsskäl icke borde
gå längre än man gjort. I anledning av det in pleno framförda yrkandet, som
enhälligt bifölls, infördes i utskottets motivering följande mening:

Ang. kapitalökning
för
arrendeegnahemsfonden

m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. kapitalökning för arrendeegnahemsfonden ni. m. (Forts.)

»Vad först angår motionerna II: 77 oell II: 104, vilka åsyfta en betydande
utvidgning av arrendeegnahemsverksamheten, anser utskottet, i likhet med
motionärerna, att denna verksamhet är ett betydelsefullt led i statsmakternas
strävan att skapa nya tillfällen till självförsörjning och att verksamheten sålunda
bör utökas, så snart detta lämpligen kan ske, därvid särskild hänsyn
bör tagas till de delar av landet, som äro utsatta för stor arbetslöshet av till
synes bestående art, därest förutsättningar i övrigt där finnas för denna verksamhet.
»

Detta sammanfaller i stort sett med vad motionärerna ha velat åstadkomma.
Eftersom avdelningens förslag redan var utskrivet, måste i anledning av denna
ändring i motiveringen helt naturligt ske en viss omredigering. Härvid hade
jag tänkt mig -— och jag får kanske skylla mig själv, eftersom jag icke framlade
ett yrkande härom •— att samma sak skulle ha antytts även i utskottets
kläm, men det blev icke fallet, utan utskottet säger, »att riksdagen må med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna II: 77 och
II: 104» o. s. v. För min del skulle jag ha önskat, att man hade sagt något
sådant som att de ifrågavarande motionerna måtte anses besvarade med vad utskottet
redan anfört. Kanhända är det icke nu längre så mycket att säga örn
denna sak. Eftersom emellertid utskottet erkänt det berättigade i vad motionärerna
velat ha fram, tycker man ju, att utskottet också borde ha kunnat
kosta på sig några ord därom i klämmen. Jag har med det nu sagda icke
velat göra något yrkande men hoppas, att vederbörande nästa år icke skola
kunna förbigå vad utskottet nu sagt i sin motivering.

Det är ytterligare en sak, herr talman, som jag skulle vilja tillägga, det
nämligen, att jag tycker, att statens jordnämnd håller sig inom alltför snäva
gränser. Man har lagt upp en slags schablon, som säger, att jordbruken måste
vara så och så stora, och det anser jag vara oriktigt. På många ställen är nämligen
jorden av sådan beskaffenhet, att vederbörande mycket väl kan reda sig
med 10, 12 eller 15 tunnland i stället för den nu praktiserade minsta storleken
av 25 tunnland. Är jorden sämre, kan man naturligtvis behöva mera.
Nämnden bör emellertid enligt min uppfattning lia friare händer, så att den
kan anpassa sig efter olika förhållanden. Det kommer då också att gå mycket
bättre med denna rörelse.

Jordnämnden har vidare sagt, att den jord, som anskaffas, skall vara av
prima beskaffenhet. Det är nog gott och väl, när man kan åstadkomma det,
men tyvärr är det icke alltför stor procent av vår jord, som förtjänar att karakteriseras
såsom prima. Jag tycker, att detta uttryck »prima jord» är alltför
strängt, och att man kunde säga »jord av god beskaffenhet». Ordet »prima»
säger rätt så mycket, och skulle man hålla sig till detta, komme man icke långt
med denna rörelse.

Jag vill också säga, att det krävs större kunnighet att taga hand örn god
jord beroende på denna jords högre värde än att taga hand örn billigare och
mera lättskött jord. Det beror många gånger på lokaliteterna. På godartad
sandjord kan ett jordbruk drivas mycket säkrare än t. ex. på styv lerjord.
Man bör alltså akta sig för ett sådant uttalande, ty allting måste ha en viss
rörlighet. Jag menar, att jordnämnden icke borde komma med ett sådant påstående,
som att det skall vara prima jord. Har Kungl. Maj :t givit den några
direktiv, måste den naturligtvis rätta sig därefter, men jag hoppas, att både
Kungl. Maj :t och jordnämnden skola i varje särskilt fall kunna avgöra vad
som är lämplig eller icke lämplig jord, ty jord, som icke är prima, får icke
därför kasseras, när det gäller denna verksamhet.

Det är detta, som jag velat påtala, och jag hoppas, att Kungl. Maj :t nästa år
skall beakta vad jag här anfört och det uttalande utskottet gjort.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

Ang. kapitalökning för arrendeegnahemsfonden m. m. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Då utskottet kostat på sig den

utsökta älskvärdheten att i likhet med undertecknad och övriga medmotionärer
anse, att denna verksamhet beträffande anläggandet av arrendejordbruk är ett
betydelsefullt led i statsmakternas strävan att skapa nya tillfällen till arbete
och att verksamheten sålunda bör utökas, så snart detta lämpligen kan ske,
kan det måhända anses otacksamt av mig såsom motionär att icke känna mig
fullt tillfredsställd med vad utskottet sagt. Är jag dock överhuvud taget tillfredsställd
med något, så är det med detta, att utskottet i likhet med oss anser,
att en utökning bör företagas, och att utskottet också gått fram på en sådan
linje, att det finns starka skäl antaga, att man vid en kommande riksdag kan
få besluta örn en väsentlig utökning av dessa arrendeegnahem. Vad jag emellertid
icke kan känna mig tillfredsställd med är den motivering, som utskottet
här givit för sitt utlåtande.

Vid fjolårets debatt i denna fråga tillät jag mig framhålla såsom min uppfattning,
att denna arrendeegnahemsverksamhet icke hade formen av något
som helst experiment, och jag hävdade även den synpunkten, att det för statskassan
icke kunde medföra några dryga konsekvenser i form av kapitalförluster
etc., örn man ginge in för den utökning, som föreslagits. Jag har ingen
anledning att i år ändra min uppfattning på denna punkt. Jag hyser fortfarande
samma mening som tidigare, att denna verksamhet icke har formen
av något som helst experiment, varför riksdagen mycket väl kunnat gå in för
den utökning, som vi föreslagit. Jag förstår emellertid, att mot ett enhälligt
utskott är det fullkomligt hopplöst att ställa något yrkande om bifall till
motionen, och jag skall därför icke heller göra det. Jag tillåter mig emellertid
i varje fall hysa den förhoppningen, att Kungl. Majit med hänsyn till vad
utskottet i år sagt skall giva nästkommande riksdag möjlighet till en betydande
utvidgning av denna utan tvivel mycket betydelsefulla och uppskattade
verksamhet.

Herr Johansson i Uppmälby: Ja, herr talman, då ingen gjort något yr kande,

kunde det kanske vara överflödigt att säga någonting, men jag har
begärt ordet, därför att jag trodde, att det skulle framkomma något yrkande.
Vad emellertid utskottet här skriver därom, att denna verksamhet bör utvidgas,
anser jag vara mycket betydelsefullt, särskilt som utskottet på den
punkten varit enhälligt. Eftersom första kammaren tagit utskottets hemställan,
blir vad utskottet skrivit riksdagens beslut, och det är att sätta värde
på. Jag måste emellertid säga, att jag i motsats mot herr Eriksson i Sandby
anser, att denna verksamhet fortfarande befinner sig på försöksstadiet. Jag
tror därför, att man gör saken den största tjänsten, örn man icke forcerar i
en sådan utsträckning, att det blir ett bakslag för denna enligt min uppfattning
viktiga verksamhet.

Herr Eriksson i Sandby sade också, att det icke medförde några ekonomiska
konsekvenser, om man bifölle hans motion. Jo visst skulle det det, och detta
därför att man icke kan räkna med att vad som inflyter i denna arrendeegnahemslånefond
täcker kostnaderna för upplåningen. Hedan nu utgår ett anslag
på en miljon kronor av lånemedel och 800,000 kronor av skattemedel för detta
ändamål, och därför har man också anledning att en liten smula taga hänsyn
till kostnaderna. Då jordnämnden icke föreslagit någon höjning av beloppet
och Kungl. Majit följt jordnämnden, lia vi på avdelningen haft den uppfattningen,
att det vore klokast att hålla sig till det förslag som jordnämnden själv
kommit med.

Nr 11.

Onsdagen den 13 februari.

Äng. kapitalökning för arrendeegnahemsfonden m. m. (Forts.)

Jag har, å ena sidan, i denna fråga den uppfattningen, att denna verksamhet
är av den betydelse, att den bör utvecklas, och att man allteftersom möjlighet
därtill finnes bör ge den ett större anslag än det, som för närvarande
utgår, men jag tror, å andra sidan, att det är klokast att i början icke alltför
skarpt forcera fram denna fråga, ty då kan det hända, att jordnämnden icke
blir mäktig att övervaka och överblicka det hela, utan att det kommer att
inträffa missgrepp, och då kommer hela rörelsen i ett läge, som väl ingen
önskar. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och, då såsom
jag sade förut första kammaren fattat samma beslut, kommer även utskottets
motivering att gå till Kungl. Majit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Olsson i Stockholm m. fl., nr 487, örn avslag å Kungl. Majits proposition,
nr 31, med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder; samt

herr Holmgren, nr 488, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 69,
angående pension åt föreståndaren och överläraren vid tekniska skolan i Stockholm,
rektorn T. Thorén.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 20
innevarande februari företaga följande val, nämligen:

dels av tjugufyra valmän att, gemensamt med ett lika antal valmän från
första kammaren, utse riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare
samt riksdagens militieombudsman och dennes efterträdare, dels ock av sex
suppleanter för de av kammaren utsedda valmännen; samt

dels av tjugufyra valmän att, jämte ett lika antal valmän från första kammaren,
utse revisorer och revisorssuppleanter vid riksbankens avdelningskontor
i orterna, dels ock av sex suppleanter för de av kammaren utsedda valmännen.

§ 11.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 21, till Konungen i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar örn anslag till
kapitalökning för arrendeegnahemsfonden och arrendelånefonden m. m.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Majits proposition
angående bestridande av kostnaderna för installation av ett ångturbinaggregat
i kraftcentralen å Kungsholms fort inom Karlskrona fästning; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 3 §
förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Onsdagen den 13 februari.

Nr 11.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Bräde fors
» Blomquist
» Jansson
» Landberg i Umeå
» Lindqvist
» Andersson i Löbbo
» Eriksson i Falun
» Törnkvist i Karlskrona
» Eriksson i Sandby
» Spångberg
» von Seth
» Åqvist

» Andersson i Rasjön
» Vougt
i Ström

» andre vice talmannen Jeppsson
» Nordström

under

dagar

fr. o. m.

den

14 fehr.,
16 »

14 »

16 »

16 >

18 »

15 »

15
17
15

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.45 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.