1935. Andra kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1935:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 35.

Tisdagen den 21 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 och den 15 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 242, med förslag till lag angående
uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 243, rörande godkännande av ett avtal
mellan Sverige och Tyska riket angående handräckning i beskattningsärenden; till

statsutskottet propositionen, nr 244, angående anslag till kostnader i
anledning av avtal med främmande stat örn handräckning i beskattningsärenden;
samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 245, angående godkännande av ett
avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande arvsskatt, m. m.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 118—125, bankoutskottets utlåtanden nr 11 och 63 samt andra kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5 och 6.

§ 4.

Slutligen föredrogs herr Magnussons i Skövde vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa spörsmål angående förbättrat
skydd för vårt lands fasta fornminnen; och blev ifrågavarande anhållan
av kammaren bifallen.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från .statsutskottet, nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

Andra hammarens protokoll 1935. Nr 35.

Nr 35.

Tisdagen den 21 maj.

från bevillningsutskottet:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225 med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.; oell

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
tillägg till gällande bestämmelser röraiide införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten; samt

från första lagutskottet:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. in.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för inrättande
av en hovrätt för övre Norrland.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfogdebefattningarna ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten m. m.;

bevillningsutskottets betänkande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 224 med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa
jämte i ämnet väckta motioner;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.,
dels ock i dessa och andra närstående ämnen väckta motioner; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg
till gällande tulltaxa; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18
juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från riksdägsgöromålen beviljades

herr Fält
> Larsson

under 3 dagar fr. o. m. den 22 maj och
> den 21 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.

In fidem
Per Gronvall.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, bevillningsutskottets betänkande nr 49, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och 2 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 28.

§ 2.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr IG, i anledning
av väckt motion angående upphävande av kommunallagarnas föreskrifter örn
två tredjedels majoritet såsom förutsättning för beslut i vissa frågor.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 252, hade herr Henrikson m. fl. föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla »örn förslag till nästa års riksdag örn sådan
ändring av kommunallagarna att bestämmelserna örn två tredjedels majoritet
för beslut i vissa frågor borttagas».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson,
Sandegård, Källman, O. Fredrik Ström, Fast, Vougt, Wiklund och Svensson
i Landskrona, vilka givit uttryck åt en särskild mening men förklarat sig
avsta fran att ställa något yrkande i anledning av den i ämnet väckta motionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ström: Herr talman! Den motivering för avslag på motionen, som
konstitutionsutskottet här har förebragt, torde tillhöra de allra enklaste av
motiveringar, som kunde ha anförts för avslag på motionen. Här påpekar man,
att yrkandet i motionen bygger på det, att man allena har anfört, att kommunerna,
delvis hindrades att lösa bostadsfrågan på grund av bestämmelsen
örn kvalificerad majoritet »vid beslut i lane-, nya anslags- m. fl. frågor». Det
är^klart, att när man anknyter en sadan motion till en annan motion, i bostadsfrågan,
som framförts av oss här i kammaren, så trycker man ju starkast på
den fråga, som föranlett de mesta striderna i kommunerna och som visar, att
denna bestämmelse är till mycket stor nackdel för kommunerna, när det gäller
att ordna deras egna angelägenheter. Annars är det ju så, att det inte allenast
är bostadsfrågans lösning, som denna bestämmelse förhindrar, utan den
förhindrar lösningen av en massa andra frågor. Jag behöver bara erinra örn sådana
frågor som trafikfrågorna i städerna, och hur en tredskande minoritet
där kan förhindra en effektiv lösning eller också tvinga kommunerna att med

Äng. upphävande
av
kommunallagarnas
föreskrifter
örn
två tredjedels
majoritet för
beslut i vissa
frågor.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. upphävande av kommunallagarnas föreskrifter om två tredjedels

majoritet för beslut i vissa frågor. (Forts.)
skattemedel ordna dessa angelägenheter. När det gäller sådana anläggningar
som bostäder, trafikanläggningar oell dylika, då vore det angeläget, att man
sage till, att kommunerna kunde lösa dessa frågor efter rent affärsmässiga
grunder, så att förräntningarna och amorteringarna av kostnaderna för företagen
kunde utsträckas över en sådan tidrymd, under vilken kommunerna ha
nytta av dessa anläggningar. Men det förhindras genom denna bestämmelse
i kommunallagarna. Som det torde vara bekant, gäller ju denna bestämmelse
inte allenast beträffande bostadsfrågan, utan det är en massa andra frågor,
vilkas lösning den också förhindrar. Det finnes inte mindre än 8 liknande
bestämmelser i kommunallagarna, där det erfordras kvalificerad majoritet. Det
är i fråga örn avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller
inköp av fastighet, där inte avhändandet eller inköpet avser genomförande
av fastställd stadsplan eller tomtindelning. Det är i fråga om beviljande av
anslag till nytt ändamål eller behov. Det är i fråga örn beviljande av anslag
till ändamål eller behov, som icke är nytt, men för vilket under året näst före
det, som anslaget avser, anslag icke utgått, i kommun, där högsta uttaxeringen
av allmän kommunalskatt stigit till visst belopp för skattekrona. Det är i fråga
örn höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående
anslag, då höjningen skulle utgöra viss procent av förutvarande anslaget, beroende
på storleken av uttaxeringen. Det är i fråga örn beviljande av anslag,
vartill medel skola anskaffas genom upplåning. Det är i fråga örn upptagande
eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, eller förlängning
av tiden för erhållet låns återbetalande. Det är i fråga om efterskänkande
av oguldna kommunalutskylder, där fråga inte är örn antagande av
ackord. Det är slutligen i fråga om införande av viss ordning i medelsförvaltningen.
Örn man undantar den sista bestämmelsen, ha de tidigare tillkommit
åren 1909 och 1918, vid de stora förändringar, som då skedde i den kommunala
rösträtten. Den sista bestämmelsen infördes som bekant år 1930. Och
då måste man konstatera, att de bestämmelser, som nu gälla, äro sämre än de,
som gällde före 1909. Före 1909 erfordrades kvalificerad majoritet endast vid
beslut i ekonomiska angelägenheter beträffande upptagande av lån med längre
återbetalningstid än 2 år. Nu däremot gäller det för alla dessa frågor, som
jag nyss har berört. Det är klart, att med dessa invecklade bestämmelser och
svårigheten att tolka dessa, t. ex. när man skall anse det vara ett nytt anslag
eller icke. och de tvister, som varit och komma att uppstå, när det gäller att
avgöra detta, är det en svårighet för kommunerna och t. o. m. för en mycket
stor majoritet i dessa kommuner att förhindra, att en tredskande minoritet anvisar
olämpliga vägar för att få medel till lösande av dessa frågor. Vid tidigare
diskussioner här i kammaren har man ansett, att lösandet av bostadsfrågan
borde vara en kommunernas angelägenhet, men likaväl samtidigt uppställt
bestämmelser, som göra, att kommunerna inte kunna lösa denna fråga till
följd av de hinder, som en minoritet kan uppställa, och en minoritet, som kanske
är intresserad av, att det inte blir någon snabb eller tillfredsställande lösning
av en sådan fråga. Detsamma gäller, när det är fråga örn lösandet av
kommunernas trafikfrågor och dylikt.

Mot bakgrunden av detta är det, som vi ansett, att det är nödvändigt med en
förändring beträffande dessa bestämmelser. Redan tidigare ha vi framfört
sådana yrkanden, och även från socialdemokratiskt håll har det tidigare framförts
sådana. Och nog vore det på tiden, att man såge till att lämna kommunerna
full bestämmanderätt härvidlag. Den prövningsrätt, som kan behövas,
kunna de instanser, vilka skola pröva besluten, utöva, och det göra de också.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. upphävande av kommunallagarnas föreskrifter om två tredjedels
majoritet för beslut i vissa frågor. (Forts.)

Följaktligen kan man inte tala om, att det skulle bli ett styre hur som helst,
om man slopade denna säkerhetsventil.

Med den motivering, som nu anförts, anse vi, att det är nödvändigt för kommunerna
att få bort denna bestämmelse, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den föreliggande motionen.

Herr Ossbahr: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Från det socialdemokratiska partiet ha vi i
denna fråga om kvalificerad majoritet vid upprepade tillfällen såväl i utskott
som i kamrarna varit anhängare av ett slopande av dessa bestämmelser eller,
såsom skedde vid 1934 års riksdag, föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t om
utredning, huruvida och under vilka förutsättningar man skulle kunna ersätta
bestämmelserna om kvalificerad majoritet för vissa beslut med andra betryggande
garantier eller bestämmelser.

Emellertid har, som kammarens ledamöter känna till, utskottsmajoriteten så
långt ifrån behjärtat sådana synpunkter, att den i stället har i det förslag, som
vi snart skola behandla, nämligen kommunallagförslaget för Stockholm, infört
de bestämmelser, som finnas i de allmänna kommunallagarna angående den
kvalificerade majoriteten. Och då ha vi bara här att konstatera dessa motsatser,
som för närvarande se oöverkomliga ut. Någon anledning för oss att
i anknytning till den föreliggande motionen upprepa vårt förslag om bestämmelserna
rörande den kvalificerade majoriteten ha vi inte ansett föreligga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Ström begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Vidare föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av
väckt motion angående kvalificerade kommunala revisorer; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Xr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Ang. skärpning
av det
kommunala
utskyldsstrecket
såsom
rösträttsvillkor.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns liärefter upptaget konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 18, i anledning av väckta motioner örn skärpning av det kommunala
utskyldsstrecket såsom rösträttsvillkor.

Konstitutionsutskottet hade till behandling förehaft de inom riksdagen väckta,
likalydande motionerna nr 225 i första kammaren av herr N. J. Martin
Svensson m. fl. och nr 898 i andra kammaren av herr Persson i Falla m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen för sin del måtte besluta,

»1) att § 11 mom. d) av lag örn kommunalstyrelse på landet av den 6 juni
1930 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sådan rättighet må dock ej utövas av den, som:

d) i avseende å honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till
betalning under de fyra sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för
flera än ett av dessa år; eller

2) att motsvarande ändringar skola vidtagas:

dels i § 11 mom. d) av lag örn kommunalstyrelse i stad av den 0 juni 1930,

dels ock i förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm § 7 mom. d).»

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade emellertid anmälts:

av herr Reuterskiöld beträffande motiveringen:

av herr Eriksson i Toftered utan angivet yrkande; samt

av herrar Björkman, Stendahl, Rahmn, Lindmark, Ossbahr och Lundell,
vilka yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lundell: Herr talman! Utskottets högerledamöter lia reserverat sig
för bifall till de väckta motionerna om ett skärpt utskyldsstreck för kommunal
rösträtt.

Utskottets majoritet har i sitt utlåtande påpekat, att förslag örn skärpning
av detta utskyldsstreck flera gånger varit före men inte föranlett någon åtgärd
från riksdagens sida. Och majoriteten anser, att det inte har tillkommit något
nytt, som kunde föranleda ett ändrat ståndpunkttagande från utskottets
eller riksdagsmajoritetens sida. Vi mena på högerhåll, att den uppfattning,
som utskottets majoritet här givit tillkänna, inte är alldeles överensstämmande
med de verkliga förhållandena.

En förändring, som har kommit till synes, sedan detta svaga utskyldsstreck
infördes — jag vill minnas, att det var vid urtima riksdagen år 1918 —- en
förändring, som man märker sedan den tiden, är den starka stegringen av den
kommunala utdebiteringen, och den står otvivelaktigt i ett visst orsakssammanhang
med detta ändrade utskjddsstreck. Man finner sålunda, örn man ser på
utdebiteringen i landskommunerna, att denna i medeltal för åren 1921—1925
var kronor 6.95. År 1933 hade den stigit till 9.59, alltså en stegring med 38 %.
I städerna är motsvarande stegring 27 %, och för landstingen, som också beröras
av samma försvagade skattestreck, är stegringen 40 % i utdebiteringen.
Denna starka stegring tyder enligt mitt förmenande alldeles ovedersägligen på,
att vid beslut å kommunalstämmor samt vid val av ledamöter i kommunalfull -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 85.

Ang. skärpning av det kommunala utskyldsstrecket såsom rösträttsvillkor.

(Forts.)

mäktige och stadsfullmäktige finnes en stor del bland väljarna, som inte ha
samma intresse som andra att hålla utdebiteringen nere, antingen därför att de
lia så få skattekronor eller därför att de inte räkna med att vara absolut
tvungna att betala in de utdebiterade beloppen. I stället lia dessa personer ett
ganska starkt intresse av den andra sidan av saken, alltså av de ändamål, till
vilka ökningen i utdebiteringen skall användas, särskilt till sociala hjälpåtgärder.

Det finnes tyvärr ingen statistik över hur stor del av de personer, som kommit
över 23 års ålder, som under olika år antingen lia haft ett mycket lågt
påfört skattekrontal — alltså låt oss säga högst 2 skattekronor på landet eller
3 i stad — eller direkt häfta för obetalda kommunalutskylder för mer än ett
år. Det skulle nog kunna tänkas, örn man gjorde en sådan statistisk undersökning,
att man komme fram till förvånande höga siffror. Man skulle kanske
finna, att 20—30 % av de kommunalt röstberättigade äro i sådant läge, att de
inte ha särskild olägenhet av utdebiteringens höjd, alltså inte ha något intresse
av att hålla utdebiteringen nere. Och örn läget i väljarkåren är sådant, då kan
man inte förvåna sig över, att i besvärliga situationer den utvägen väljes, som
erbjudeT det minsta motståndet, nämligen en höjning av skattesatsen. Detta
är sålunda en konsekvens av detta lindrade utskyldsstreck, som man tydligt
kan märka sedan den tid, då detta utskyldsstreck infördes.

Men det är ytterligare en sak som jag vill framhålla, nämligen att det
skärpta utskyldsstreck, som föreslås i högermotionerna till denna riksdag, ju
inte innebär fullgjord skattebetalning under 3 år av 3 och alltså inte fullständigt
fullgjord skattebetalning, utan att man nöjt sig med att föreslå 3 års fullgjord
skattebetalning av 4. Detta är enligt min mening en nedsättning av
fordringarna, som är högst väsentlig. Det brukar ju gentemot en skärpning
av utskyldsstrecket alltid av socialdemokraterna framhållas, att en person på
grund av arbetslöshet, oförvållad arbetslöshet, mycket lätt kommer i sådan
situation, att han med bästa vilja i världen inte kan betala sina utskylder. Om
man nu ser efter, hur detta skulle .ställa sig med denna lindrigare skärpning,
blir det ju på det sättet, att en person kan visserligen ett år lia haft god arbetsförtjänst
på grund av full sysselsättning men under ett följande år bli arbetslös.
Då har han rätt höga skatter för det tidigare året att betala, men för
detta andra år, då han alltså är arbetslös, kan lian ju inte bli påförd några
nämnvärda skatter, som det kan vara någon svårighet för honom att erlägga,
och han kan inte bli påförd nya skatter av någon tyngd, förrän han åter fått
arbete. Och har hail åter fått arbete, kan han igen betala de skatter, som komma
att påföras honom på grund av den arbetsinkomst, han då får. Är det
fråga örn en person, som vill göra rätt för sig, kan han också efter denna lindrigare
skärpning av utskyldsstrecket göra rätt för sig. Det motargument, som
man tidigare anfört från socialdemokratiskt håll, menar jag har i hög grad
förlorat sill betydelse, örn man går in för den skärpning, sorn föreslagits i årets
högermotioner.

I fråga örn den föreslagna skärpningen vill jag också erinra örn att i den i
fjol antagna nya lagen örn vägdistrikt infördes ett utskyldsstreck, som gick
ut på tre års betalda vägskatter för att ha rösträtt vid val av vägombud, och
det är alltså redan i det avseendet kraftigare än det utskyldsstreck, som här
begäres. Men dessutom ingick i de fordringar, som där fastställdes för rösträtt.
att vederbörande skulle lia antingen blivit påförd fastighetsskatt eller
också blivit påförd minst tre skattekronor för kommunal inkomstskatt. Det
är ju ett villkor, som går vida längre än det här varit fråga örn.

Nu minnes säkerligen kammaren, att detta nya utskyldsstreck i fråga om

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. skärpning av det kommunala utskyldsstrecket såsom rösträttsvillkor.

(Forts.)

vägskatten motiverades därmed, att vägstämmorna så uteslutande sysslade med
ekonomiska och tekniska avgöranden och att det därför vore berättigat att lämna
dem, som i det avseendet måste känna den ekonomiska tyngden, en större
andel av avgöranderätten. Man bör emellertid icke blunda för att det är
ytterst tyngande ekonomiska frågor, som vila också på kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige; och jämför man de utdebiterade beloppen, så finner man
t. ex., att under åren 1930—1932 utdebiterade vägstämmorna i medeltal sammanlagt
30.5 miljoner kronor, under det att kommunalstämmor och -fullmäktige
under samma tid utdebiterade i medeltal 130.3 miljoner kronor. Det är
endast från landskommunerna jag tagit siffrorna, men jag har tagit dem så för
att få en jämförelse med vägdistriktens utdebitering, och denna jämförelse visar,
att det som uttages i kommunalskatt på landsbygden är tydligen mera än
fyra gånger det belopp, som uttages i vägskatt. Och av den jämförelsen framgår
ju, att den skärpning av det kommunala utskyldsstrecket, som begäres i
motionerna och i reservationen till utskottets utlåtande, ingalunda är omotiverad.

Den reservation, som understöder högermotionerna, är biträdd endast av utskottets
högerledamöter, men de ärade kammarledamöterna behagade finna,
att utskottets ärade ordförande, herr Reuterskiöld, har bifogat en särskild reservation,
och den går i själva verket, om man vill se på den, längre än högerreservationen.
Det är alltså tämligen klart, att bakom detta krav på skärpt
utskyldsstreck stå såväl riksdagens bondeförbundare som riksdagens högerledamöter.
I fråga om folkpartiet var det ju så, att folkpartiet biträdde fjolårets
riksdagsbeslut i fråga om det utskyldsstreck, som då infördes för rösträtt
vid val av vägombud, under det att man nu icke biträder denna fordran
på skärpt utskyldsstreck för kommunal rösträtt. Det förefaller mig, som örn
det skulle ligga en icke så liten inkonsekvens i denna inställning från folkpartiets
sida. Men det kan ju hända, att meningarna bland folkpartiets ledamöter
äro delade; på den punkten får man väl klarhet vid den votering, som
eventuellt kommer till stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de i ärendet väckta högermotionerna.

Herr Persson i Grytterud instämde häruti.

Herr Fast: Herr talman! Jag tror icke, att det finnes någon anledning att
nu taga upp de gamla rösträttsstriderna. Jag vill i detta sammanhang endast
erinra örn den uppgörelse, som träffades 1918, och örn de skäl, som då förelågo
för de ändringar, som den gången vidtogos. Sedan dess har detta ärende
varit föremål vid upprepade tillfällen för riksdagens behandling, och man har
städse kommit till den uppfattningen, att skäl till de ändringar, som motionärerna
föreslagit, icke äro till finnandes. Jag måste säga, att några nya skäl
icke ha anförts av motionärerna. Här har av en av reservanterna i dag framförts
något, som skulle utgöra ett skäl, men jag måste säga, att på mig verkade
det helt annat. Här fick denna kammare till sin stora häpnad höra, att
sannolikt beror den stegrade utdebiteringen i kommunerna på att vi icke haft
något kommunalt utskyldsstreck vid rösträtten. Jag måste säga, att jag är
oerhört häpen, därför att detta yttrande är egentligen mera originellt än det
har saklig tyngd över sig. Skulle det innebära en deklaration från högerns
sida, att man menar, att man skulle, örn man haft större inflytande på den
kommunala förvaltningen, sett bort från de svårigheter, som under de sista
åren kommunerna haft att kämpa med i form av ökad arbetslöshet och fattig -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. skärpning av det kommunala utskyldsstrecket såsom rösträttsvillkor.

(Forts.)

vård, så mäste jag säga, att det skälet utgör snarare ett avskräckande exempel
än ett skäl för att införa det föreslagna skattestrecket. Jag tror, herr talman,
att det i verkligheten icke haft ett spår att göra med den fråga vi nu diskutera.
De kommunalt intresserade veta väl, att kommunernas utgiftsökningar
berott av helt andra faktorer än de förhållanden vi i detta sammanhang disku tera.

För resten ber jag att få erinra om att motionärerna själva tyckas sväva pa
målet, då det gäller att draga konsekvenserna av den fullgjorda skatteplikten
såsom rösträttsgrund. Man har endast velat taga bort rösträtten för den, som
häftar för utskylder för flera än ett av de fyra sistförflutna åren. Vad innebär
detta annat än ett erkännande av att förslaget måste leda till orimliga
konsekvenser. I en tid, då tusenden och åter tusenden människor äro arbetslösa
och då man vet, att kommunalskatten kommer två år efter det att inkomsten
varit intjänad, måste jag säga, att örn man till alla de lidanden, som
dessa människor fått vara med örn, också skulle lägga detta förnedrande att
taga ifrån dem rösträtten, icke därför att de äro sämre medborgare än andra
utan därför att de på grund av fattigdom och svårigheter icke kunnat betala
sina skatter, så vore det grymt. Det duger icke bara med en hänvisning till
att det är fullgjord skatteplikt under tre år av fyra man_ kräver, ty, som jag
nämnde, är det så, att det är två år efter inkomstens intjänande som skatten
utkräves. _ . ..

Ett annat skäl som anföres är, att man i fråga om väglagen i fjol vidtog en
skärpning av utskyldsstrecket, och nu kräver man, att de, som varit med örn
att införa denna anordning, i konsekvensens namn skola vara med även örn
motsvarande skärpning i skatteplikten, när det gäller den kommunala rösträtten.
Det är icke min sak att svara på detta, utan det får man göra från andra
grupper, som medverkat därtill. Men å andra sidan kan jag icke underlåta
att erinra örn att vägbeskattningen har sedan gammalt varit en intressebeskattning,
som vi ännu icke äro fria från, och som kammarledamöterna väl veta,
utgår denna skatt efter andra grunder än den kommunala inkomstskatten. Jag
tror därför, att det skälet icke är bärande.

I övrigt vill jag säga, att örn man skulle följa motionärerna, så leder det
obönhörligen till att man får genomföra skattestreck även i fråga örn den politiska
rösträtten; och då komma vi till det förhållandet, att statens inkomst av
inkomst- och förmögenhetsskatten utgör en mindre del än statens inkomst
av de indirekta skatterna. Inkomsten på sprit och tobak är t. ex. större än
inkomstskatten. Det kan leda till ganska lovande perspektiv, nämligen att
man ställer det kravet, att man skall ha fullgjort även sina indirekta skatteförpliktelser,
och för mig ställer sig detta perspektiv ganska förskräckande,
då jag icke är någon vidare konsument av någondera varan. Även då det
gäller kommunernas inkomster, är det så, att de icke bara åro beroende av
den kommunala inkomstskatten. Kommunerna och särskilt städerna taga en
betydande del av sina inkomster från de affärsdrivande verken såsom gasoch
elektricitetsverken och andra anordningar, som kommunerna i af färssyfte
anordnat och där man fastställt taxorna väsentligt högre än självkostnadspriset
motiverar.

Jag menar således, att även i det avseendet leder motionärernas yrkande till
orimliga konsekvenser. Dessutom kvarstår, att fordringen på fullgjord skattebetalning
såsom ett moraliskt streck är ohållbar, så länge man icke kan skilja
ut de försumliga skattebetalarna från dem, som utan egen förskyllan äro oförmögna
att betala skatt. Motionärerna ha också tvingats att giva upp denna
gamla tanke, därför att det icke är möjligt att åstadkomma det. I det läget

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Ane/, skärpning av det kommunala utskyldsstrecket såsom rösträtt svillkor.

(Forts.)

förefaller det. som om. det vöre ganska orimligt att kräva, att denna kammare
i varje fall skulle gå in för den skärpning, som här ifrågasatts.

Jag tror, herr talman, att tillräckligt med skäl har anförts för att man bör
bifalla utskottets hemställan, och jag ber därför att få yrka bifall till densamma.

Herr Eriksson i Toftered: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande avgivit
en blank reservation och känner mig därför skyldig att säga några ord.

Jag är i princip ense med herr Reuterskiöld, då han i sin reservation kräver
skärpt utskyldsstreck i form av tre års skattebetalning, men jag har det oaktat
i utskottet biträtt högerreservanterna och röstat för bifall till motionerna,
därför att jag är av den åsikten, att en person, som kan betala sin skatt, skall
göra det. Och jag är absolut övertygad örn att samma hänsynsfullhet, som de
kommunala myndigheterna visa, då det gäller att medgiva avkortning av debiterade
utskylder för personer, som på grund av sjukdom eller annan giltig
orsak öro urståndsätta att fullgöra skattebetalningen, kommer att iakttagas,
även då det gäller att pröva, örn det föreligger oförvållad anledning att icke
betala skatten, när rösträtten skall fastställas. Jag har som sagt biträtt högerreservanterna
i utskottet, därför att jag anser, att ett bifall till motionerna
dock skulle innebära ett steg i rätt riktning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionerna.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det kommunala utskyldsstrecket har
diskuterats så många gånger i kammaren, att det icke gärna är möjligt att säga
något nytt i denna fråga. Jag kan i varje fall icke göra det. Men jag kan
icke heller se. att vare sig den förste ärade talaren eller den senaste förebragt
någon övertygande motivering för sill ståndpunkt. Efter vad herr Fast redan
anfört, kan jag utan att nu närmare ingå på principfrågan helt kort säga. att
jag icke kan finna, att det av motionärerna framlagda förslaget utgör någon
tillfredsställande lösning av det problem, som består i att så konstruera ett
skattebetalningsstreck, att det icke från rösträtt orättfärdigt utesluter dom, som
oförvållat häfta för ogulden skatt.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! När det talas örn deni, som på grund av
oförmåga icke kunna betala sin skatt, bör man undersöka vad orsaken är. Det
är nu så, att den nuvarande lagen redan medger, att man av dem, som ha utmätningsbara
tillgångar, kan uttaga den resterande skatten. Jag har senast vid lördagens
plenum påvisat ett exempel på vilket sätt man utmäter hos bönderna deras
enda inkomstkälla, deras ko, för att därmed få skatten betald. För de arbetare,
som ha inkomst, finns det också en lag, som medger, att skatten kan uttagas
ur deras lön. Men beträffande dem, som icke betalat sin skatt och äro
så fattiga, att de varken ha några tillgångar eller någon inkomst, där kan man
med dessa lagar icke utmäta skatten. Att uttaga skatten av dem är omöjligt,
även örn det stiftas vilka lagar som helst, Här blir endast resultatet, att man
utestänger dessa människor, som icke med bästa vilja i världen kunna betala
sin skatt, från de s. k. demokratiska rättigheter, som man säger, att den allmänna
och lika rösträtten utgör en del av.

Det är litet märkvärdigt, att dessa herrar, som lia motionerat örn detta, vid
andra tillfällen förklarat sig vara anhängare av demokratien, men en demokrati
för dem, som alitsa tillhöra överklassen, medan för den klass däremot, som står
under dem och undertryckes av dem, icke denna demokrati gäller. Detta visas

Onsdagen den 22 maj.

Nr 85.

Äng. skärpning av det kommunala utskyldsstrecket såsom rösträtt svillkor.

(Forts.)

tydligt just av denna motion om skärpning av^ skattestrecket. ^ Den är ingenting
annat än det vanliga försöket från hägerhäll att uppresa sådana skrankor
och bestämmelser för arbetare och fattiga bönder, att de under sådana förhallanden
mista även det lilla av rättigheter, som de förut tillkämpat sig, och som
de hittills utnyttjat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Lundell, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit de i ämnet väckta motionerna.

§ 5.

Härpå förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, an- Äng. lag om
gående Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn kommunalstyrelse i
Stockholm ävensom i anledning av propositionen väckta motioner. stockholm

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av Kungl. Maj :t m'' ™"
till riksdagen avlåten proposition, nr 184, däri Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om kommunalstyrelse
i Stockholm.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner:

inom första kammaren:

nr 314 av herr Bagge m. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 514 av herr Nyblom;

nr 523 av herr Carleson m. fl.;

nr 550 av herr Lindman m. fl.; och

nr 566 av herr Ossbahr.

I de likalydande motionerna I: 314 och II: 550 hade hemställts, att riksdagen
ville i förslaget till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm vidtaga vissa
närmare angivna ändringar i fråga örn stadgandena rörande kvalificerad majoritet
vid visst skattetryck, i fråga om val av kommunala revisorer, i fråga örn
fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och i fråga örn obehörig -

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
het för elen att vara ledamot av nämnd eller styrelse, som innehade avlönad
anställning inom nämndens eller styrelsens arbetsområde.

I motionen II: 514 hade föreslagits, att riksdagen ville för sin del besluta,
att i 11 § i den föreslagna lagen fullgjord skattebetalning skulle införas såsom
ytterligare behörighetsvillkor för stadsfullmäktige samt att 44 § i lagen skulle
så avfattas, att därav klart framginge, att de för stadsfullmäktige gällande behörighetsvillkoren
även skulle gälla för valda ledamöter av stadskollegiet och
alla stadens nämnder, oavsett örn de i sagda lag i övrigt omförmäldes eller
icke.

I motionen II: 523 hade yrkats, att riksdagen vid behandling av det i propositionen
framlagda lagförslaget måtte dels besluta att bland behörighetsvillkoren
i 11 § införa ett stadgande av innebörd, att den ej kunde vara stadsfullmäktig,
som häftade för honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit
till betalning under något av de tre sistförflutna kalenderåren, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag till nästkommande års riksdag avseende
motsvarande ändringar i andra kommunalförfattningar.

o Slutligen hade i motionen II: 566 föreslagits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av det i propositionen framlagda lagförslaget, att den i gällande
förordning örn kommunalstyrelse i Stockholm stadgade allmänna underställningsplikten
bibehölles, att 28 § 1 mom. i lagförslaget erhölle viss föreslagen
lydelse samt att ny paragrafering verkställdes under varje kapitel.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte i anledning av propositionen
samt motionerna I: 314 samt II: 514, 523 och 550 för sin del antaga i punkten
intagna förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm samt till lag örn
ändrad lydelse av 3 § lagen örn folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903
(nr 58);

2) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
måtte föranstalta örn särskild utredning av frågan örn stadsfullmäktigevalens
i Stockholm förläggande till september månad samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen gå ve anledning;

3) att riksdagen ville med anledning av motionerna II: 514 och 523 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t i anslutning till riksdagens i
skrivelser arén 1930 (nr 330) och 1934 (nr 292) gjorda uttalanden efter verkställd
allsidig utredning av frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor
för valbarhet och behörighet till kommunala förtroendeuppdrag måtte för
1936 års riksdag framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet; samt

4) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga under särskilda punkter antecknade
reservationer.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hallén, som anförde: Herr talman! I avseende på föredragningen av
detta konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 tillåter jag mig hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis och punkten 1) på det sätt, att först
föredragas vart för sig de av utskottet framlagda lagförslagen, förslaget till

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
lag om kommunalstyrelse i Stockholm paragrafvis och, där så erfordras, momentvis
samt promulgationsbestämmelserna och rubriken, att därefter utskottets
hemställan föredrages, och vidare, att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta ärendet i dess helhet,
samt att lagtext icke må behöva uppläsas i vidare mån än då det av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

I enlighet med kammarens beslut angående föredragningssättet upptogs
först till behandling utskottets förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Efter föredragning av 1 § yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Mina damer och herrar! Det föreliggande förslaget
till revision av kommunalförordningen i Stockholm bör ses i samband
med den stora revision av våra kommunallagar, som genomfördes vid 1930
års riksdag. I huvudsak torde det väl vara så, att såväl konstitutionsutskottet
som även riksdagen gilla det kungl, förslaget. Det finns^ emellertid vissa
punkter, där avvikelser ägt rum såväl ifrån förslaget som också ifråga örn uppfattningen
utskottets ledamöter emellan. Jag skall tillåta mig att i anslutning
till den nyss godkända föredragningsordningen, herr talman, redan nu anknyta
några reflexioner särskilt till den paragraf i lagförslaget, nämligen 11 §, i
vilken utskottsma jonte ten har infört den bestämmelsen angående valbarhetsvillkoren
för kommunala uppdrag, att man icke skall häfta för oguldna utskylder
till staden.

Det skulle kanske icke behövas att upptaga en så värst stor debatt örn den
frågan. Vid föregående tillfällen, särskilt vid 1930 års riksdag, ha vi grundligt
debatterat denna sak och något även vid 1934 års riksdag. Vi ha därvid
deklarerat från socialdemokratiskt håll, att vi äro eniga örn själva principen,
att den, som är med örn att bestämma örn andra medborgares skattskyldighet,
bör själv också ha fullgjort sina prestanda i det hänseendet. Örn den
principen råder fullständig enighet. Det kan icke starkt nog betonas. Men vi
anse, att ett inryckande i lagen av en sådan föreskrift kommer att rent praktiskt
leda till en hel del orimliga konsekvenser.

Jag vädjar till kammaren att, örn den icke förut gjort det, taga del av vad
Kungl. Maj:ts proposition refererat av de yttranden, som på grund av gjorda
remisser ut till kommunala myndigheter inkommit i detta ärende. Man finner
exempelvis på sidan 63 i Kungl. Maj:ts proposition, huru en del myndigheter
uttala allvarliga betänkligheter mot att inrycka dessa nya valbarhetsbestämmelser.
Så t. ex. framhålla kommunalfullmäktige i en norrlandskommun,
Hässjö att om man skulle införa dessa bestämmelser, skulle det uppstå allvarliga
svårigheter för kommunalstyrelsen särskilt i en tid, som den dåvarande —
det gällde hösten 1933 — då mer än 2/3 av de skattskyldiga häftade för oguldna
utskylder och alltså en stor del av kommunalfullmäktige skulle blivit
tvungna att avgå. Det är ganska typiskt, att särskilt norrlandskommunerna
uttala sin oro för varthän det skall leda med en sadan skärpning. Det uttalas
exempelvis av kommunalfullmäktige i Bureå — det är också en kommun uppe
i Norrland — att kravet på fullgjord skattebetalning icke skulle gälla, skolstyrelse.
Det låter ganska egenartat, men det visar blott kommunalmännens
oro för att de skola gå miste örn en del kvalificerade krafter i sitt kommunala
arbete. Denna lilla kommun däruppe har särskilt skolväsendet i tankarna och

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag oni kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
misstänker, att nu kanske komma flera av våra mera meriterade och kunniga
män inom skolstyrelsen att falla för detta, och det kommer folkbildningen och
skolarbetet i våra bygder att fara illa av.

Jag vill vidare påpeka, att stadsfullmäktige i Uddevalla också uttalat sin
oro för en sådan bestämmelse och mena, att skall den införas, borde den gälla
endast valbarheten men icke behörigheten. Kammaren erinrar sig säkert skillnaden
på detta. Valbarhetsvillkoret gäller alltså endast vid själva valtillfället,
under det att behörigheten innebär, att man under hela valperioden, i regel
fyra år, skall vara kvalificerad, d. v. s. man får icke under denna tid häfta
för oguldna utskylder. Stadsfullmäktige i Uddevalla lia mycket val förstått,
att denna bestämmelse kan få en synnerligen odiös och förhatlig karaktär, och
vill därför, att man skall begränsa den blott till frågan örn valbarheten. Jag
återkommer örn ett litet ögonblick till varthän det eljest kan leda.

Sedan tillåter jag mig att erinra örn svenska landstingsförbundet, som ingalunda
är någon samling rabulister och radikaler, där en, örn jag minns rätt,
betydande borgerlig majoritet uttalat sig mot att dessa kvalifikationsgrunder
skulle komma i tillämpning för landstingen, och förbundet får man val anse
sakkunnigt på detta område. Nu har emellertid utskottet, såsom vi se litet
längre fram, i anslutning till de bestämmelser för Stockholm, som här införts,
hemställt^ att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville begära utredning
örn att få bestämmelserna örn detta utskyldsstreck genomförda för övriga
kommunala förtroendeuppdrag, och dit räknas ju, såsom vi veta, landstingsmannauppdraget.

Jag vill också fästa kammarens uppmärksamhet på att länsstyrelsen i Skaraborgs
län särskilt sagt ifrån att det bleve nödvändigt att införa skyldighet
att insända och registrera uppgifter örn förhållanden, som inverkade på behörigheten,
då prövningen av uppkommande behörighetsfrågor därigenom skulle
underlättas. Har någon tänkt på vilka underliga perspektiv som böra öppna
sig? Jo, det betyder, att så fort man i en valkommitté eller eljest skall söka,
ut sina representanter i varjehanda styrelser och nämnder, kommer det att
bli ett oerhört besvärligt arbete att taga reda på, om till äventyrs vederbörande
kandidat blivit på efterkälken med sina kommunalutskylder på sista uppbördsstämman
i december, om han figurerar i restlängden vid årets slut eller
icke. Vem skall taga reda på allt detta? Jo, då säger länsstyrelsen i Skaraborgs
län mycket uppriktigt, att det vore nästan bäst att genom administrativa
bestämmelser reglera denna rapportskyldighet, då ju icke kommunalnämnder
eller drätselkammare känna till den saken. Styrelsen för svenska
stadsförbundet har heller icke varit blind för vilka besvärligheter som kunna
uppstå. Den säger nämligen, att »någon registrering icke vore erforderlig enligt
den sakkunniges förslag, men att, om obehörigheten utsträcktes till andra
kommunala uppdrag, arbetet inom valkommittéerna i åtminstone de största
städerna skulle bliva ytterligt besvärligt», och ifrågasätter därför en föreskrift
örn uppgiftsskyldighet från uppbördsmyndigheternas sida, vilket skulle
underlätta prövningen. Alltså skola dessa uppbördsmyndigheter vid varje
årsskifte hålla de kommunala myndigheterna å jour med huru de olika kandidaterna
fullgjort sina skyldigheter. Men även detta är nästan orimligt. Icke
kan, låt mig säga, en uppbördsmyndighet i Göteborg ha en aning örn på vilken
göteborgare t. ex. den och den valkommittéen behagar låta sina blickar
falla för att få honom att taga emot det eller det uppdraget. Det blir en trasslig
och krånglig historia.

Stadsförbundet säger också, att ett officiellt fastslående av behörigheten
skulle också utesluta trakasserier från partiledningars sida. Ja, där ha vi,
mina damer och herrar, verkligen den riktigt ömma punkten. Tänk efter,

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunal st g reise i Stockholm m. m. (Forts.)
huru Jet skulle kunna gå! Jag tar följande exempel: En. affärsman i en
storstad, Stockholm, Göteborg eller någon sådan stad, har på grund av taiitiemer
och annat kanske en synnerligen hög lön, låt oss säga, år 1935. Av någon
anledning blir det ändringar i företaget, och han mister hela sin inkomst —
han kanske icke går i konkurs — men han mister sin inkomst, och under nästa
år har denne man kanske blott 4- ä 5,000 kronor i årsinkomst. Härmed måste
i varje fall skatten för denna höga inkomst betalas, men först år 1937 skall
han erlägga kommunalutskylder för denna inkomst. Denne man klarar kanske
första uppbördsstämman i februari eller mars. Han kanske klarar även
andra uppbördsstämman. Men han stupar på den tredje uppbördsstämman.
Den mannen är kanske en duglig kommunalman, som suttit med i viktiga förvaltningsgrenar.
Vad skall då inträffa? Jo, han skall förklaras inkompetent,
han duger icke längre, även örn han oförskyllt och ofrivilligt blivit på
efterkälken med sina utskylder, och han avföres från det kommunala arbetet
inom staden. Är det någon människa, som rimligtvis kan försvara en sådan
anordning? Det är faktiskt, såsom styrelsen för svenska stadsförbundet säger,
att man kan befara ganska odiösa och förhatliga intriger, om man icke
går in för principen örn hela. denna apparat med rapporteringsskyldighet örn
huruvida den och den betalt sina utskylder. Skulle det ordnas på annat sätt,
skulle det. mycket väl kunna tänkas, att partiledning inom stadsfullmäktige
ville liksom slå ned på den mannen. Man har hört glunkas örn att lian
icke klarat sina utskylder och så fram i januari påpekar man blott detta, ifall
han icke själv tar konsekvenserna och avgår, och så blir man av med en politisk
motståndare. Det är klart, att det kan leda till obehagliga och ledsamma
konsekvenser.

Sedan skulle jag vilja säga något till dem av kammarens borgerliga representanter,
som för en liten stund sedan voro med örn att avvisa högerns kommunala
rösträttsmotion. Det är, såsom herr socialministern riktigt anmärker,
ganska inkonsekvent, att man först, när det gäller den.allmänna rösträtten, erkänner,
att det är omöjligt att genomföra denna skillnad mellan, vad vi i
rösträttsstriden kallade får och getter, d. v. s. mellan medvetna skatteskolkare
och dem* som utan eget förvållande äro ur stånd att betala sina skatter vi
veta, att den alexanderssonska utredningen på sin tid visade, att det var. faktiskt
ogörligt att åstadkomma någon boskillnad mellan deni, som kommit pa
efterkälken med sina utskylder — men sa hux flux, sa fort det gäller dem,
som ha förtroendeuppdrag, är det, som örn alla dessa moraliska betänkligheter
plötsligt voro försvunna. Jag vädjar icke minst till de kommunalmän på
den borgerliga sidan, som nyss avvisade högermotionen, att i konsekvensens
namn här intaga den rätta ståndpunkten.

Sedan vill jag också, herr talman, erinra om att, när nu konstitutionsutskottet
gett sig in på att skriva en ny lagtext, tycker, jag, att det minst sagt brister
åtskilligt i förmågan hos majoriteten. Här ligga en hel del inkonsekvenser
och blottor i öppen dag. Man inför dessa valbarhetsbestämmelser i § 11
och konsekvensbestämmelserna i § 44, och sedan inför man dem. aven för
Stockholms folkskolestyrelse. Jag kan förstå, att det är ganska rimligt, att
skall en person, som sitter i drätselnämnden eller annan nämnd eller har någon
kommunal befattning här i staden, vara underkastad dessa besvärliga valbarhetsbestämmelser,
är (let icke mer än rätt, att en ledamot av folkskoledirektionen
också är det. Då kan man emellertid Håga sig: Varför bär utskottsmajoriteten
alldeles hoppat förbi lagen örn församlingsstyrelse i Stockholm? Tycker
man, att det icke är så kinkigt, örn en ledamot av kyrkofullmäktige i Oscars,
Matteus, Maria, Katarina eller vilken annan huvudstadsförsamling det än gäller,
fullgjort sina skyldigheter eller icke, eller är det sa, att nian menar,

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
att den saken kan få anstå, tills vi fått dessa bestämmelser genomförda över
hela riket? Det är ganska egendomligt, när det gäller dessa, som skola vara
ledamöter i kyrkoråden i de stora stadsförsamlingarna, som lia om hand ganska
stora ekonomiska angelägenheter. Tänk blott på dessa väldiga donationer,
vilkas räntor och avkastning skola fördelas bland de behövande inom olika
kategorier genom kyrkorådens försorg eller tänk på dessa i Stockholm kvarvarande
skolråd, som lia att ombesörja skollovskoloniverksamheten och som ha
stora anslag och donationer till sitt förfogande! Den saken, menar man,
kari man skjuta på. Den kan komma med i den allmänna utredningen. Nog måste
man säga sig, att det är bra underligt, att utskottsmajoriteten, när den vill
ta itu med Stockholms stad, skall lämna detta stora komplex alldeles utanför.

Utskottsmajoriteten gör emellertid mera än så, herr talman! Den har också
skrivit ett övergångsstadgande, som jag tycker är ganska underligt oell
märkligt. Kammaren återfinner det i utskottsutlåtandet på sid. 32. Det sägs
där, att »denna lag äger tillämpning i avseende å val av stadsfullmäktige samt
ledamöter och suppleanter i stadens nämnder för tid, som helt och hållet infaller
efter den 31 december 1935, men föranleder ej rubbning i beståndet
av sådana val som eljest företagits före samma dag». Vad betyder egentligen
denna övergångsbestämmelse? Jo, den betyder, att dessa valbarhetsbestämmelser
skola under de närmaste åren tillämpas för somliga förtroendeuppdrag
i Stockholms kommunalförvaltning men icke för andra. Först och främst
gälla de icke på något sätt retroaktivt under fyraårsperioden för de redan valda
stadsfullmäktigeledamöterna. Däremot träda de i kraft, antar jag, därest
exempelvis örn tre år skulle behövas ett fyllnadsval och det då skall utses en
ny representant. Det märkliga är emellertid, att för en hel mängd kommunala
nämnder och styrelser kommer detta icke att tillämpas förrän efter den
1 januari 1937, d. v. s. för en hel del folk kommer det att gälla med sina svåra
konsekvenser, för andra däremot icke ett dugg.

Jag tillåter mig, innan jag slutar, herr talman, att erinra om en liten underlig
inkonsekvens, som också visar, hur man har förhastat sig med denna bestämmelse.
Det heter nämligen i § 11, att den skall vara utesluten, som häftar
för honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till betalning under något
av de tre sistförflutna kalenderåren. Kommunalutskylder till staden, hur
kommer det att verka? Jo, vi kunna tänka oss följande historia. En person
flyttar från Sundbyberg. Saltsjöbaden, Djursholm eller något annat näraliggande
samhälle in till Stockholm någon gång i oktober. Sedan han blivit
kyrkoskriven i Stockholm, kommer han in i mantalslängden, som gäller från
nyåret, och mannen i fråga blir så införd i den röstlängd, som upprättas i
juli månad. Örn han nu i december hemma i Sundbyberg, Djursholm etc. eller
vad det är för samhälle häftar för kommunalutskylder. så är han faktiskt
en sådan, som enligt utskottsmajoritetens förslag icke är värdig att inneha kommunala
förtroendeuppdrag, men vad händer? Han häftar icke för några utskylder
till Stockholms stad utan till Sundbyberg, Djursholm eller vad det
är. Det blir en helt ovidkommande sak. Det är i alla fall, enligt utskottet, en
utmärkt karl och han kan. så fort han kommit in i röstlängden, väljas till vad
som helst. Nog måste väl kammaren erkänna, att så där i en hast och på en
sinkadus bör man icke ge sig in på en lagskrivning.

Det ena med det andra gör, att jag och mina medreservanter hysa den fasta
övertygelsen, att man här har förhastat sig, då man har velat få in denna bestämmelse
för Stockholms kommunalförvaltning. Vi komma också på den
punkten att vädja till kammaren och yrka avslag. Jag påpekar, att denna bestämmelse
gäller icke blott Stockholms stad, utan betänkandet innehåller också
ett skrivelseförslag, där man vill utvidga detta förfarande till hela den kom -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
munala förvaltningen i vårt land, både landstingen och de borgerliga och kyrkliga
kommunerna över hela riket. Varthän detta skulle kunna leda, icke minst
i många små fattiga och betryckta landskommuner, ligger i öppen dag.

Vi skola icke slå oss till ro med den tanken, att dessa svårigheter voro värst
under arbetslöshets- och krisåren. Ingen människa vet, när åter vårt land kan
skakas i sina grundvalar av en ny depressionstid. Då kunna kanske hela representationer
eller stora grupper av kyrko- och kommunalfullmäktige och
stadsfullmäktige, örn det än gäller aldrig så duktigt folk, diskvalificeras, och
i stället skola kanske på bekostnad av kvaliteten varjehanda suppleanter rycka
in, och att förändringen ej alltid komme att innebära en kvalitativ förstärkning
av det kommunala arbetet i Sveriges församlingar och kommuner är uppenbart,
och därför vilja vi yrka avslag på det föreliggande förslaget i den
delen.

Herr Ossbahr: Av såväl herr Hallens anförande här i dag, som av den debatt,
som tidigare förts i konstitutionsutskottet, synes mig framgå, att även
de socialdemokratiska ledamöterna i princip äro ense med oss örn riktigheten av
en skärpning av valbarhetsvillkoren. Jag vill också erinra därom, att en på
sin tid mycket framstående socialdemokratisk ledamot av utskottet, nämligen
nuvarande statsrådet Engberg, förklarade, att det vore en oskriven lag, att
man tillämpade denna princip. Har man på socialdemokratiskt håll verkligen
denna uppfattning, borde man således icke ha något emot att också denna
uppfattning tager sig uttryck i själva lagstiftningen. Det måste dock under
alla omständigheter vara en riktig synpunkt, att man fordrar, att de personer,
som sitta i en beslutande församling och där avgöra den skattebörda, som
skall drabba de olika skattebetalarna, själva också drabbas av en sådan börda
och själva ha fullgjort sina skyldigheter till kommunen. Det kan naturligtvis
tänkas vissa fall, då beklagliga omständigheter göra, att en person under sådana
omständigheter icke längre kan deltaga i detta kommunala arbete, men
med hänsyn till principens riktighet och styrka förefaller det mig, som örn
man icke på grund av ett eller annat i realiteten ganska enstaka undantagsfall
borde underlåta att vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som måste betraktas såsom
överensstämmande med ett verkligt renlighetskrav.

Herr Hallén ville här göra gällande, att utskottet skulle hava förhastat sig
på denna punkt. Gentemot detta vill jag endast hänvisa till den omständigheten,
att riksdagen vid tvenne tidigare tillfällen, nämligen åren 1930 och 1934,
tagit principiell ställning till dessa frågor, då riksdagen begärt en utredning
örn och framläggande av skärpta villkor i detta hänseende. Skulle riksdagen nu
icke vilja följa utskottet på denna punkt, skulle detta i realiteten innebära, att,
då riksdagen har ett tillfälle att tillämpa sin egen princip, den icke skulle
begagna detta tillfälle.

Man kan naturligtvis diskutera, huruvida icke lagstiftningen, som herr Hallén
påpekade, borde omfatta även lagen örn församlingsstyrelse. Utskottet har
emellertid här begränsat sig till den borgerliga kommunen, och därför har
utskottet också vidtagit ändring i lagen örn folkskoleväsendet men icke givit
sig in på frågan om den lagstiftning, som berör den kyrkliga kommunen.

Eftersom debatt har uppstått, skall jag be att med några ord få beröra även
cn del av de synpunkter, som framförts från högerhåll i reservationerna. Jag
inser mycket väl, att, framför allt med hänsyn till första kammarens ställningstagande
i lördags, det icke tjänar mycket till att nu riva upp någon större
strid, och detta är icke heller min avsikt. Jag skall därför fatta mig synnerligen
kort.

Andra kammarens protokoll 19SB. Nr 35.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)

Jag skulle till en början, herr talman, endast vilja med några ord beröra
den paragrafering av lagen, som blivit verkställd. Den sakkunnige föreslog
för sin del ny paragrafering under varje kapitel, men den kungl, propositionen
med biträde av utskottet föreslår löpande paragrafering genom hela lagen. Det
måste dock medföra vissa olägenheter, när man på detta sätt genomför en
löpande paragrafering, ty vid ändring av lagen av något vidlyftigare beskaffenhet
måste man antingen ändra hela paragrafföljden eller också på ett
onaturligt sätt sammanföra olika bestämmelser i en och samma paragraf. Ingen
lag är ju beståndande under så särdeles lång tid, och det hade varit ganska
viktigt att man gjort en ram, som varit så smidig som möjlig, även med
hänsyn till de omorganisationsplaner, som för närvarande föreligga beträffande
den kommunala förvaltningen i Stockholm. Det hade under sådana omständigheter
varit särskilt av behovet påkallat, att man erhållit en mera praktisk
ram, inom vilken erforderliga jämkningar så småningom hade kunna verkställas
utan någon rubbning av lagens paragrafering i dess helhet. Det är icke
heller något enastående, att man paragraferar under varje kapitel. Jag vill
hänvisa till jorddelningslagen av år 1926 och till lagen 1917 örn fastighetsbildning
i stad. Jag kan också hänvisa till ett helt komplex av civillagar och
även till strafflagen. Med hänsyn till frågans utgång i första kammaren skall
jag emellertid, herr talman, icke på denna punkt framställa något yrkande.

Av samma orsak skall jag icke heller närmare ge mig in på tvenne andra
frågor, som berörts i reservationer från högerhåll, nämligen frågorna angående
ersättning för representationsutgifter till presidiet i stadsfullmäktige och underställning
av stadsfullmäktiges beslut i fråga om såväl laglighet som lämplighet
under Överståthållarämbetet. Jag inskränker mig till att endast hänvisa
till reservationerna och min motion i berörda spörsmål.

Däremot skall jag be att med några ord få beröra en annan reservation,
nämligen den, som avser frågan örn en skrivelse angående valbarhet till ledamotskap
av nämnder och styrelser av sådana personer, som inneha en avlönad
anställning inom nämndens eller styrelsens arbetsområde. Det måste under
alla omständigheter vara olämpligt och principiellt oriktigt, att en person, som
innehar en avlönad ställning under en viss nämnd eller styrelse, insättes såsom
ledamot av denna nämnd eller stj^relse. Därigenom kommer han med nödvändighet
att under utövandet av detta sitt ledamotskap i viss utsträckning representera
intressen, som äro motsatta kommunens. Han kommer också att
genom sitt ledamotskap kunna inverka på beslut, som beröra just hans egna
intressen och de intressen, som representeras av den kår, han själv tillhör. Han
måste på detta sätt med nödvändighet komma att intaga en ganska skev ställning.
Därtill kommer den mycket betydelsefulla omständigheten, att han genom
sitt ledamotskap i nämnden eller styrelsen kommer att i viss mån utöva
ett kontrollantskap över sina egna förmän. Han blir, i viss utsträckning åtminstone,
sin egen chefs överordnade, och denna omständighet framträder såsom
mycket allvarlig och betänklig, särskilt då det gäller utnämningsfrågor
och liknande spörsmål. Den situationen kan mycket väl inträda, att just en
sådan ledamot kan hava avgörandet i sin hand i en dylik utnämnings- eller
befordringsfråga. Det kan sålunda icke vara riktigt och rimligt, att en sådan
befattningshavare under en nämnd eller styrelse på detta sätt i viss utsträckning
utövar ett slags chefskap över sin egen chef och sina egna förmän.

Denna fråga är också ganska aktuell för Stockholms stads vidkommande
med hänsyn till den stora utsträckning, vari den nuvarande majoriteten i
Stockholms stadsfullmäktige insatt dylika befattningshavare såsom ledamöter
av nämnder och styrelser. Man har till stöd för detta sitt handlingssätt åberopat
den omständigheten, att dessa befattningshavare skulle representera ett

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
visst mått av sakkunskap, men gentemot detta vill jag dock erinra, att denna
sakkunskap endast är jämförelsevis begränsad och att den vidare avser förhållanden,
som icke äro nämnd- eller styrelsefrågor.

Jag vill i detta sammanhang också erinra därom, att man inom lagstiftningen
på andra håll sökt råda bot för dylika missförhållanden. Jag pekar
exempelvis på 23 § i lagen örn ekonomiska föreningar, och jag hänvisar också
till 62 § i aktiebolagslagen, där man intagit stadgande av ett ganska likartat
innehåll.

Såvitt jag kan förstå, är utskottet egentligen i princip ense med reservanterna
på denna punkt, men utskottet drar det oaktat icke konsekvensen av
denna sin principiella inställning. Utskottet erkänner, att skäl kunna anföras
till stöd för våra krav och synpunkter, och utskottet anför även, att för ett
slutligt bedömande av spörsmålet kräves en mera ingående utredning än den,
som utskottet kunnat verkställa. Under sådana omständigheter kan jag icke
finna annat än att en logisk följd av denna utskottets uppfattning hade varit
en anslutning till reservationens krav på en förutsättningslös utredning i detta
hänseende.

Jag skall emellertid, herr talman, icke längre upptaga tiden, åtminstone icke
för närvarande, och beträffande den punkt, det nu närmast gäller, nämligen
§ 1, har jag intet yrkande.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall lika litet som i första kammaren, då detta ärende behandlades där, göra
detta spörsmål örn utskottets förslag eller den kungl, propositionen till någon
stridsfråga av större betydelse, men jag anser mig skyldig att med några ord
motivera den ståndpunkt, som den kungl, propositionen har intagit alldeles
särskilt i fråga örn spörsmålet om fullgjord skatteplikt såsom valbarhetsvillkor
för stadsfullmäktigeledamotskap eller för andra kommunala förtroendesysslor
i Stockholm. Jag kan nämligen icke erkänna, att utskottet i detta
avseende har de bättre skälen på sin sida, och jag skall belysa detta med
endast ett pär exempel.

Vi ha nyligen genomlevat och ännu icke lyckats fullständigt komma ur en
kris av mycket djupgående beskaffenhet. Under denna kris har det hänt i
ett mycket stort antal kommuner i detta land, att praktiskt taget all industriell
verksamhet har varit nedlagd under längre tid. Det har hänt ett stort antal
kommuner, att industrier, av vilka praktiskt taget hela befolkningens inkomster
varit beroende, ha blivit nedlagda utan att återigen upptagas. Det har
betytt, att inkomstlöshet i vederbörande orter har drabbat praktiskt taget alla
människor.

Jag skulle alldeles särskilt vilja rikta mig till representanterna på Bohuslänsbänken
och Västernorrlandsbänken, om de icke äro villiga att vitsorda —
ja, de kunna ju icke göra det, eftersom de icke höra på — att det finns kommuner
alldeles särskilt kanske i Bohuslän, där praktiskt taget varje vuxen
person har varit arbetslös under minst ett år i sträck.

Man har visserligen icke på denna punkt verkställt någon grundlig utredning,
men det är mycket sannolikt, att örn man haft en lagstiftning av det
slag, som utskottet önskar genomförd för Stockholms stad, skulle det lia medfört,
att man icke alls kunnat besätta det bestämda antalet kommunalfullmäktigposter
i vissa delar av landet. Förhållandena hava visserligen nu förbättrats,
men under de perioder, som vi genomlevat, måste dock envar ha fått
klart för sig, att vi åter en gång kunna råka in i precis lika svåra kriser och
att vi en vacker dag kunna befinna oss i en situation likadan som den, som
inträffade på hösten 1932 och föråret 1933. Jag för min del är övertygad

Xr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
örn att det kan bli sådana konsekvenser av en lagstiftning, visserligen icke
för Stockholms stad, men utskottets mening kan väl icke vara att göra en undantagslagstiftning
för Stockholms stad, utan går man in för principen, måste
den överhuvud taget gälla för alla kommunalförfattningar i landet.

Det är den enda synpunkten, som jag hoppas att man här i kammaren vill
ägna tillbörlig uppmärksamhet. Jag återupprepar min vädjan till herrar representanter
på Västernorrlandsbänken och Bohuslänsbänken, att de skulle vara
villiga att vitsorda, att sådana konsekvenser skulle kunna uppkomma, utan att
någon människa, som där drabbats av arbetslöshet, skulle kunna göras ansvarig
för de förhållanden, som uppstått.

Jag finner det rätt besynnerligt, att riksdagen skrivit mitt under en sådan
kris och nu med en sådan kris så nära inpå sig fortfarande vidhåller detta
krav, att det ovillkorligen skall fordras fullgjord skattskyldighet för valbarhet
och behörighet i här berörda fall. Jag medger gärna, att det ligger något
moraliskt tilltalande i detta krav, som utskottet här framfört, men vad som
gör, att detta krav från moralisk synpunkt kan bli föremål för diskussion, är
den omständigheten, att det finns vissa medborgare i landet, som moraliskt
stå på de notoriska skatteskolkarnas nivå, det är de s. k. falskdeklaranterna.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att, när det i Stockholm och, jag vill minnas,
i Norrköping gjordes litet grundligare undersökningar beträffande enskilda
personers deklarationer, man då upptäckte, att det icke är en så ovanlig
företeelse, att människor söka undanhålla från skattskyldighet en del av
sina inkomster. En person, som handlar på det sättet, blir icke diskvalificerad
som representant för ett parti, vilket naturligtvis av misstag kan ha valt honom.
Han är i alla fall vald, och han kommer icke att drabbas av ett streck
av den beskaffenhet, utskottet föreslår.

Jag skall i detta sammanhang be att få föredraga ett kort stycke ur ett
gammalt betänkande, som visserligen icke gäller valbarhetsvillkoren utan rösträttsvillkoren,
men vad där uttalas, kan ju uppenbarligen lika väl även gälla
skattestrecket som valbarhetsvillkor. Detta betänkande, som avgavs år 1918,
avsåg förslag till revision av fattigvårds- och utskyldsstrecken. I spetsen för
den kommitté, som avgav betänkandet, satt nuvarande justitierådet och dåvarande
ledamoten av första kammaren Nils Alexanderson. Där göres följande
påpekande: »överhuvud torde det få betecknas som en svag ståndpunkt
att upprätthålla ett utskyldsstreck av den art, att det i praktiken spelar en
ringa roll. Måhända vill man härtill svara, att det ändock är viktigt ''för själva
principens skull’. I så fall lärer man dock göra sig skyldig till ett förbiseende.
Den principiella grundvalen för ett utskyldsstreck av typen ’ordentlighetsstreck’
är ingalunda så stark, att den ej behöver till stöd påvisandet av
streckets starka praktiska effektivitet. Denna principiella grund är nämligen
ytterst kravet på social pliktuppfyllelse som förutsättning för rösträtt. Men
då man erinrar sig, att lösdriveri, bettleri och all den brottslighet, som sonas
med lägre straff än sex månaders straffarbete, i många fall jämväl grövre
brottslighet, likvisst icke diskvalificera för rösträtt och i vårt land liksom i
många andra knappt ens på allvar ifrågasatts böra tilläggas dylik verkan —
att sålunda bland mycket annat falsk deklaration för skattetaxering samt varjehanda
annan oredlighet i skatteväg icke bereder den skyldige rösträttens förlust
— så torde det vara obestridligt, att ett strängt rättsteoretiskt försvar för
föreskriften, att uraktlåtenhet att erlägga vissa utskylder, d. v. s. att gälda en
civil penningskuld till det allmänna, däremot drabbas av denna påföljd, svårligen
kan presteras.»

Jag måste säga, att det omdömet gäller lika fullt och helt i dag.

Det är klart, att man kan svara, att man icke sätter in lösdrivare, bettlare

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag örn kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
och dylika personer som representanter i stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att det icke finnes lagligt
hinder för att sådana personer väljas till stadsfullmäktige även med det förslag,
som utskottet framlägger, och att de sannolikt aldrig kunna komma att
falla för det utskyldsstreck, som där föreslås, av det enkla skälet, att de icke
tillhöra de skattskyldigas kategori. Den icke skattskyldige är alltjämt valbar
till dessa församlingar.

Jag anser sålunda, att den argumentation, som presterats för utskottets ståndpunkt,
icke är så stark. Det är icke fråga örn vare sig verkliga rättsgrunder
eller någon verklig argumentation, utan det är endast så, att det finns starka
grupper inom riksdagen, som vilja ha detta streck. Det behövs egentligen ingen
särskild motivering för att införa det. Det är en gammal dogmatisk ståndpunkt,
örn vilken jag för övrigt icke skall säga något.

Jag får uppriktigt bekänna, att örn vi hade ett samhälle, där man verkligen
kunde garantera medborgarna arbete och där oförvållad arbetslöshet praktiskt
taget icke kunde uppkomma utan endast självförvållad, då skulle jag anse,
att ett sådant streck verkligen vore diskutabelt, och då kunde man reflektera
på det. Men nu ha vi icke ett samhälle, där man kan garantera medborgarna
arbete, icke ens dem som äro förtroendemän i olika församlingar. Utan sådana
garantier förefaller det, som örn denna diskvalifikation av medborgarna vore
ett slags extra straff, som man pålägger dem utöver det straff, som det för
de flesta innebär att bliva arbetslösa eller kanske i några fall sjuka. Det
var, vad jag ville säga örn denna sak.

Beträffande det tillägg, som utskottet gjort till bestämmelserna örn fordran
på två tredjedels majoritet för beslut, behöver jag knappast yttra mig. Såvitt
jag kan förstå, får det tillägget i denna lag icke någon praktisk betydelse.
Det är ett uttryck för en uniformitetssträvan, som må ha skäl för sig,
örn man så tycker. Jag har utgått ifrån, att man skall lagstifta för de behov,
som föreligga, men knappast lagstifta, när behov icke föreligger. Man torde
i detta fall kunna säga, att det icke föreligger något behov av denna lagstiftning.
''

Jag kan måhända slippa att yttra mig ännu en gång i denna debatt, örn jag
nu begagnar detta tillfälle att uttala min tillfredsställelse med att utskottet önskar,
att riksdagen skall skriva örn valdagen. Det är enligt min uppfattning
en nödvändig rationalisering av våra bestämmelser angående val, att man söker
åstadkomma en praktisk koncentration för övrigt efter min mening icke
endast till en bestämd månad utan till en bestämd dag för samtliga dessa val.
Det är klart, att skall det komma ett lagförslag i detta ämne, kan det icke
omfatta endast Stockholm utan måste även omfatta stadsfullmäktigeval i andra
städer.

Därmed har jag yttrat min uppfattning örn det förslag, som bär föreligger.
Som sagt har jag den meningen, att utskottets valbarhetsvillkor kunna
vålla otrevligheter på sina håll men att de icke ha så stor betydelse. Man
skall därför enligt min uppfattning icke göra dem till en större stridsfråga, än
vad de förtjäna.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det är en gammal iakttagelse, att var
och en tycker bäst örn sina egna barn, och det är nog lika litet efter som före
herr statsrådets yttrande möjligt, att härvidlag komma överens örn vem som
presterat de bästa skälen.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)

Vad speciellt beträffar det i § 11 innefattade kravet på fullgjord skattskyldighet
som valbarhetsgrund, är detta trots allt icke orimligare, än att det både
i dag och tidigare, även från socialdemokratiskt håll uttryckligen förklarats,
att man ingenting har att erinra mot den principen, att den som skall väljas
till kommunala förtroendeuppdrag, bör ha fullgjort sin skattskyldighet. Man
ställer alltså därvidlag kraven en smula strängare, än vad man gör i avseende
å rösträtten. Man har emellertid tidigare framhållit, att det redan skulle
existera en tyst överenskommelse härom, en oskriven lag och att en lagstiftning
därför borde vara överflödig. För min del vill jag icke bestrida, att
en sådan överenskommelse kan existera, men jag har själv kunnat konstatera,
att den icke överallt iakttages. Jag har tvärtom funnit, att den på en del
håll åsidosättes, även utan att sakliga skäl föreligga. Jag har personligen
kännedom örn fall, där skatteskolkare i förtroendeställning äro de allra mest
frikostiga, när det gäller att förorda anslag till nya ändamål och behov.

För min del har jag den bestämda uppfattningen, att detta icke kan vara
till gagn för demokratien, och det är väsentligen därför, som jag har ansett
mig böra biträda utskottets förslag på denna punkt. Jag har ansett mig så
mycket hellre kunna göra detta, som det ju icke innebär någon principiell nyhet
att i gällande lag inskriva en kvalifikationsgrund motsvarande den som
av utskottet föreslagits. Det har icke hörts av, att man haft någon olägenhet
av bestämmelsen, att den, som skall deltaga i taxeringsarbete, skall själv ha
betalt sina utskylder.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets
förslag, vilket i fråga örn detta nya valbarhetsstreck fullständigt sammanfaller
med en av folkpartiet väckt motion.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har inga invändningar att göra mot ett
par av utskottets förslag till bestämmelser, nämligen för det första att tidpunkten
för val av kommunala revisorer skall ändras. Jag har själv varit
kommunal revisor i Stockholm och på grund av praktisk erfarenhet yrkat på
en dylik ändring. Det var emellertid omöjligt att få igenom förslaget på
grund av stadsfullmäktigemajoritetens ståndpunkt. På den punkten, som
uteslutande är av praktisk betydelse, måste jag sålunda hälsa utskottets förslag
med tillfredsställelse.

Beträffande statsuppsikten över kommunalstyrelsen i Stockholm, innebär
utskottets förslag också ett visst framsteg. Det är emellertid nog så betecknande
för utskottet, att man gått med på denna förbättring därför, att man
vill ha uniformitet, och icke på grund av att det föreligger någon orättvisa i
de hittillsvarande metoderna, att Stockholms stadsfullmäktige skola stå mera
under förmynderskap av Konungens troman, än vad fallet är med stadsfullmäktige
i andra städer. Jag måste emellertid tillägga, att det nu framlagda
förslaget endast innebär ett litet framsteg. Det ger icke Stockholms stad full
rätt. Stockholms stadsfullmäktige äro icke, i vart fall icke i väsentliga hänseenden,
att jämföra med stadsfullmäktige i någon stad i landsorten. Stockholms
stadsfullmäktige äro på grund av kommunalförfattning, praxis och
andra omständigheter, som icke behöva påpekas, mera att jämställa med ett
landsting. Jag kan för den skull icke förstå, varför icke konstitutionsutskottet
velat gå så långt, som saken i sig själv motiverar, nämligen att helt avskaffa
det förmynderskap, som Överståthållarämbetet alltjämt blir i tillfälle
att utöva över stadsfullmäktige. På den punkten måste man alltså förbehålla
sig rätten att fortsätta aktionen.

Men örn jag således är nöjd i den första av de anförda punkterna och relativt
nöjd i fråga örn den andra punkten, måste jag konstatera, att så fort man

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
kommer över till de rent politiska bestämmelserna i den nya kommunalförfattningen
för Stockholm, då visar det sig, att den medgörlighet, som utskottsmajoriteten
förut visat, icke är till finnandes.

Låt oss till en början, herr talman, se på vad som föreslagits i fråga örn bestämmelserna
angående skärpt utskyldsstreck som villkor för valbarhet till
kommunala förtroendeuppdrag. Är det någon av herrarna i utskottet, _ som
kan tala örn för oss, vilka olägenheter som det hittills tillämpade förfaringssättet
medfört? Kan herr Ossbahr ge oss ett enda exempel från Stockholms
stads kommunalförvaltning, vari han deltagit i många år, på att de hittills
gällande mjukare bestämmelserna medfört svårigheter? Finns det under den
tid, herr Ossbahr varit med i stadsfullmäktige, ett enda exempel på att i stadsfullmäktige
blivit invald en person, som icke fullgjort sin skattskyldighet?
Eller kan herr Ossbahr anföra ett exempel på att i någon för staden viktig
nämnd och styrelse blivit invalda personer, som icke fullgjort sin skatteplikt?
Örn herr Ossbahr emellertid kan det, räcker det icke. Han måste också kunna
bevisa, att vederbörande person underlåtit att fullgöra sin skatteplikt på
grund av bristande vilja. Örn herr Ossbahr icke kan det, måste jag hävda,
att hans ståndpunkt är fientlig mot arbetarna, han vill klämma efter dem,
som på grund av arbetslöshet eller sjukdom äro förhindrade att fullgöra sin
skattskyldighet. Det skola vi icke sticka under stol med här, att den bestämmelse
som utskottet föreslår kommer att i Stockholm gå ut över arbetarklassen,
arbetarpartierna.

Jag satt senast i måndags kväll i stadsfullmäktige och reflekterade över,
hur vist det var sörjt inom exempelvis folkpartiet för deras kommunala^ förtroendemän.
Förutsättningen för att därvidlag skulle förekomma underlåtenhet
att betala skatt på grund av arbetslöshet förefinnes i praktiken icke. De
äro kommunala tjänstemän och i övrigt välhavande personer. För arbetarklassen
är det däremot på det sättet, att de flesta representanterna eller en
stor del av dem äro sådana, som i sitt dagliga arbete drabbas av kriser, alltså
löpa risken att bli arbetslösa och på den grund under vissa perioder icke. med
bästa vilja i världen kunna fullgöra sin skattskyldighet. Innebörden i det
förslag, som herrarna härvidlag gå in för, är, som sagt, ingen annan, än att
de skola straffas för att de blivit arbetslösa.

Sedan behöver jag efter det anförande, som min partikamrat herr Ström höll
på en tidigare punkt på föredragningslistan, icke yttra mig så mycket angående
den kvalificerade majoriteten. Det kan erkännas riktigheten av vad statsrådet
nyss förklarade, att i praktiken kommer icke bestämmelsen kanske att spela
så stor roll. Men vem garanterar, att icke detta är första steget till vad herrarna
syfta till med sina inlägg? Åtminstone herr Ossbahrs parti har klart
och tydligt deklarerat, att det vill gå åtskilligt mycket längre. Örn herrarna
så ytterligt slå vakt örn moralen och alla andra vackra synpunkter i nu förevarande
avseende, höll jag på att säga, att herr Ossbahr alldeles saknar moral,
då det gäller hans eget folk därvidlag. Ty hur är det nu? Det inträffade
för något år sedan i Norrköping, att en partivän till mig, som var uppbördsman
för gasverket och som valts till stadsfullmäktig, pa grund av utslag i regeringsrätten
efter överklagande av en högerman i Norrköping petades ur stadsfullmäktige.
Men högermannen har varit fullkomligt blind, då det gällt hans
egna partivänner, som stått närmare ansvarighetsplikt och redovisningsplikt
än vad uppbördsmannen i gasverket gjorde. Då har ingen ingripit. Da föreligger
intet utslag från regeringsrätten.

Då herr Ossbahr talar så vackert, att här i Stockholm ■— han syftade självklart
på kommunalarbetarna — bitr en kommunalarbetare icke få sitta i en
nämnd, som han är underordnad, sa tycker jag, att herr Ossbahr borde hava

Nr 85.

Onsdagen den 22 maj.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
tagit ett annat exempel, som ligger honom mycket närmare till hands. Är det
riktigt, att en ingenjör i Stockholms stads tjänst, lydande under en av stadens
nämnder, sitter som ledamot icke bara av en nämnd, med vilken han som ingenjör
har synnerligen mycket att göra, utan till på köpet som ledamot av
Stockholms stadsfullmäktige och i kraft av denna sin ställning kan utöva inflytande
på tillsättande av — skola vi säga —■ gatudirektör? Kunna vi få
svar, öppet och bestämt, från högern, huruvida den finner det förkastligt, att
en kommunalarbetare, som man här syftar på, sitter i en nämnd eller styrelse
som är vederbörandes överordnade eller stadsfullmäktige, men alldeles riktigt,
att en högerman, som är ingenjör i stadens tjänst, sitter i en nämnd eller styrelse
eller stadsfullmäktige, vilka han direkt eller indirekt är underordnad och
med vilkas ärenden han har mycket att göra och på vilkas avgöranden han kan
öva ett mycket stort inflytande?

Det ena med det andra, herr talman, synes mig så uppenbart bevisa, att det
härvidlag är fråga örn ett politiskt ställningstagande, att vidare argumentation
på den punkten är överflödig. Det är nog ingen tillfällighet, att vi i dag
haft tre stycken frågor, i vilka samtliga högern undan för undan sedan en
följd av år försökt flytta fram positionen och taga ifrån de arbetande klasserna
de medborgerliga rättigheter, som vunnits under trycket av händelserna för
ett femtontal år sedan ute i världen.

Jag måste säga, att örn man från socialdemokratiskt håll vill understryka
aldrig så mycket, att i princip bör gälla, att folk skall hava betalt sin skatt,
finner jag ingen anledning att i detta sammanhang göra ett dylikt markerande.
Skärpta bestämmelser för valbarhet drabbar nämligen arbetarklassen så uppenbart,
att genomförandet och understrykandet av en sådan princip blir en
klasståndpunkt till fördel för de nu besittande.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag skall endast säga några ord med anledning
av det tillägg, som är gjort vid 11 § i föreliggande lagförslag.

Vad som här föreslås är endast ett fullföljande av vad riksdagen tidigare
begärt, nämligen vid 1930 och 1934 års riksdagar. Det är icke något principiellt
nytt, som här föreslås. Herr Olsson i Mora har redan påpekat, att i
taxeringsförordningen finner man en motsvarande bestämmelse, ett motsvarande
villkor för att kunna bliva ledamot av taxeringsnämnd. Jag skall be
att få komplettera hans uttalande på den punkten med att uppläsa just vad
taxeringsförordningen säger i detta avseende. Det heter nämligen i 12 § av
taxeringsförordningen, att i beskattningsnämnd »må ej annan väljas än den,
sorn tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän kommunalskatt
till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och jämväl,
i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna, erlagt desamma».

Nu är det visserligen så, att taxeringsförordningen icke är av kommunallags
natur. Men det är dock en lag, som riksdagen har antagit. Rent principiellt
måste man medgiva, att har det befunnits vara riktigt att införa denna bestämmelse
i taxeringsförordningen, tala ju starka skäl för att bestämmelsen
också får gälla, när det gäller val av de personer och nämnder, som skola
hava att besluta om utgifternas storlek. Taxeringsnämnderna skola bestämma
och fastslå, vilka som skola betala skatt och grunderna för skattens uttagande.
De kommunala myndigheterna, stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige,
i föreliggande fall stadsfullmäktige i Stockholm, skola bestämma utgifternas
storlek. Här ligga principiellt sett båda dessa författningar i samma
linje. Vad som här föreslås är endast ett fullföljande av vad som finnes infört
i skatteförordningarna.

Herr Kilbom pekade på, att det är politiska synpunkter, som fått vara be -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
stämmande vid utskottets ställningstagande i denna fråga. Jandet må vara
hänt, att det är så. Det synes mig. att det icke behöver vara något underbetyg
för frågans behandling, att politiska synpunkter fått göra sig gällande.
Ty icke innebär det i och för sig. att en synpunkt behöver vara oriktig eller
undermålig, om den också skulle hava fått sin bestämning av politiska förhållanden.

Herr Kilbom frågade, örn vi hade haft några olägenheter av förhållandena,
sådana de för närvarande äro och hittills varit. Vederbörande hava ju i stort
sett betalat skatten. Och i den av socialdemokraterna vid utskottets utlåtande
fogade reservationen göres också det uttalandet, att vederbörande komma i
allt större utsträckning att se till, att de som skola inväljas i förtroendenämnder
också skola hava betalat sin skatt. Men om detta är riktigt, att man redan
nu försöker fullfölja denna i och för sig själv riktiga princip, torde det knappast
vara någon risk att lagstifta på området. Örn man endast i lag fastslår
en sak, som redan blivit i praktiken tillämpad, är det en gammal känd regel,
att den lagen har de största utsikter att också bliva efterlevd. Den strider sålunda
icke mot den allmänna folkmeningen eller folkuppfattningen. Vad som
här föreslås är endast ett renlighetskrav i högre och viktigare grad än när det
gäller att utöva sin allmänna rösträtt, att den, som fatt förtroendet att bestämma
örn skattens storlek, han skall också själv hava känt förpliktelsen att
betala skatt på ett sådant sätt, att han har fullgjort sin skattskyldighet.

Det är icke riktigt, som herr Kilbom säger, att denna bestämmelse endast
kommer att träffa arbetarna. Den kommer att träffa vem ^som helst, vilken
medborgare som helst, som har gjort sig skyldig till underlåtenhet att betala
skatt. Den kan träffa tjänstemän och näringsidkare och i övrigt, som sagt,
vem som helst.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag
på ifrågavarande punkt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Höglund: Herr andre vice talman! Jag skall be att fa yttra några
få ord om ett par punkter i föreliggande förslag. _

Jag vill börja med att understryka riktigheten i vad de socialdemokratiska
reservanterna anfört beträffande kravet pa skärpt utskyldsstreck som villkor
för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag, när i deras reservation säges:
»I likhet med vad som reservationsledes uttalades år 1930, känner sig utskottet
övertygat därom, att utvecklingen går i den riktningen, att såväl de valda förtroendemännen
som de politiska partierna skola bemöda sig örn att utan lagstiftningens
ingripande ytterligare nedbringa antalet av här patalade undantagsfall.
»

Jag kan naturligtvis icke svara för, hur de.t är ställt inom de borgerliga partierna
i huvudstaden i detta hänseende, och i vad mån de uttalanden, som här
äro gjorda från reservanternas sida, kunna gälla dessa partier. Det får herr
Ossbahr åtaga sig att göra. Men såsom tillhörande ledningen av den socialdemokratiska
partiorganisationen i Stockholm måste jag betyga, att denna organisation
är utomordentligt angelägen att se till och efterhöra beträffande de kandidater,
som framföras från socialdemokratiskt håll till kommunala förtroendeuppdrag,
att de fullgjort sin skattskyldighet till både stat och kommun.
Ur den synpunkten tror jag, att det är fullkomligt överflödigt, att man skulle
skapa ett sådant här särskilt streck för huvudstadens vidkommande.

Den siste ärade talaren framhöll dels med hänvisning till taxeringsförfattningens
bestämmelser och dels med hänvisning till denna redan antydda praxis,
att det vore fullkomligt logiskt att i anslutning härtill antaga en dylik bestäm -

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
ruelse. Det kail ju förefalla, rent formellt betraktat, vara så. Men det har
redan sagts och visats, att det förekommer och kan förekomma åtskilliga undantag,
då en person med levande kommunalt intresse och med gott anseende
kan komma i en sådan situation, att han tillfälligt icke kunnat fullgöra sin
skattskyldighet, och då det i alla fall kan vara ett intresse från det allmännas
synpunkt att bevara hans kraft i det kommunala arbetet. Just för dessa
undantags skull hava vi hävdat, att det är onödigt att genomföra en lagstiftning,
som skulle omöjliggöra, att sådana personer användas i det kommunala
arbetet.

Jag tror icke, att detta är någon stor sak. Men å andra sidan menar jag,
att det finnes ingen anledning att forcera fram bestämmelser, som lägga hinder
i vägen för ett förnuftigt utnyttjande av de personer man har i det kommunala
arbetet, när de händelsevis i ett eller annat undantagsfall skulle tänkas
falla för en sådan här bestämmelse.

Jag begärde emellertid närmast ordet i anledning av herr Ossbahrs anförande
i fråga örn huruvida en person, som innehar en avlönad befattning under
en viss nämnd eller styrelse, skall kunna tillhöra denna nämnd eller styrelse.
Då vill jag redan här passa på att flika in, att herr Kilbom gjorde sig skyldig
till ett missförstånd, när han trodde, att herr Ossbahr endast ville utestänga
kroppsarbetare från sådan valbarhet. Det gäller även tjänstemännen. Det
står uttryckligen talat om »den, som innehar avlönad anställning». Herr
Ossbahr och hans parti, som företräda detta krav, hava väl i detta krav innefattat
både kroppsarbetare och tjänstemän. Herr Ossbahr säger, att det är
både olämpligt och principiellt oriktigt, att en anställd skall hava dylika
poster i sådana nämnder eller styrelser.

Jag skall icke tvista så mycket örn själva principen. Den kan man hava
olika meningar örn, ehuru jag för min del icke erkänner, att den princip, som
herr Ossbahr företräder, är riktig. Men örn det vore så, som han gör gällande
och utgår ifrån, att i dessa nämnder och styrelser i huvudstaden avgöras de
anställdas intressefrågor, deras löner och anställningsförhållanden i övrigt,
skulle jag erkänna, att det funnes mycket, som talade för den principen, även
örn det finnes åtskilligt, som i alla fall talar för, att de anställda skulle hava
viss representation i sådana nämnder. Men detta är, som herr Ossbahr väl vet,
icke alls förhållandet i huvudstaden. Örn vi taga arbetarna under gatunämnden
eller industriverksstyrelsen, slakthus- och saluhallsstyrelsen eller andra
nämnder och styrelser, så äro dessa arbetare kollektivanställda. Deras avtal
regleras icke av de nämnder, under vilka de arbeta. Örn en kommunalarbetare
är insatt i gatunämnden, så är det icke gatunämnden, som avgör frågan örn
hans anställningsförhållanden. Det går genom en särskild nämnd, löneavtalsnämnden,
och blir föremål för särskilda kollektivavtal mellan staden och
den arbetargrupp, det gäller, d. v. s. dess organisation.

Det kan överhuvud taget icke förekomma sådana intressefrågor till avgörande
i dessa nämnder, som gälla de anställda, utan det blir frågor av rent
allmän natur, som föreligga till beslut inom dessa nämnder. Om en anställd
där kan med skäl och rätt få framföra sina meningar, är det ofta till gagn för
avgörandet, att den sakkunskap, som de anställda själva hava, där får komma
till uttryck.

Vi hava i Stockholms stad — det är riktigt som herr Ossbahr säger — i stor
utsträckning tillämpat detta system såsom en form av ekonomisk demokrati,
sedan vi funnit genom exempel från Göteborg och möjligen något annat håll,
att det icke gick att genomföra en sådan demokrati i form av exempelvis bildandet
av driftsråd, en tanke, man stundom varit inne på. Detta har icke låtit
sig göra. Det är författningsstridigt. Då hava vi för vår del ansett det rim -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
ligt, berättigat och gagneligt även ur det allmännas synpunkt, att de anställda
skulle kunna få någon invald i sådana nämnder och styrelser. Detta gäller icke
bara kroppsarbetarna utan även tjänstemännen, som även i vissa nämnder äro
representerade.

Även när det gäller tjänstemännen och deras intressen i dessa nämnder och styrelser,
så avgöras deras löne- och arbetsförhållanden icke i den nämnd, där de
kunna sitta som ledamöter, utan i en speciell nämnd, tjänstenämnden. Jag tror
att ingen motsatt sig, att tjänstemännen och deras organisation äro företrädda
med en speciell representant för att kunna tillhandagå med sakkunskap och
med att framföra de synpunkter, som de anställda kunna hava på deras speciella
intressefrågor. Men det ligger vid sidan örn det slags representation,
som det här är fråga örn.

Herr Ossbahr anförde, att det icke bara vore principiellt oriktigt utan också
olämpligt.

Ja, jag skulle kunna inskjuta här —• jag ser herr Olsson i Mora där borta —
att jag glömde säga något beträffande det skärpta utskyldsstrecket, som han
talade så varmt för, då han anförde, att han kände fall, då notoriska skatteskolkare
skulle hava varit med örn och varit de ivrigaste för att ^bevilja medel
till stora utgifter. Då vill jag fråga, örn denna erfarenhet var från Stockholm.
Nej, det var den icke, hör jag. Det skulle hava varit intressant att få veta
det fallet. Jag skulle för min del gärna hava varit med örn att beivra detsamma.

På samma sätt, när herr Ossbahr talade örn olämpligheten av detta system,
hava vi sagt många gånger, då vi diskuterat detta i Stockholms stadsfullmäktige,
och jag upprepar det: Om ni kan påvisa ett enda fall, där en dylik representation
visat sig olämplig, örn ni kan säga, att det var olämpligt att välja in en
kommunalarbetare i gatunämnden eller en industriverksarbetare i industriverksstyrelsen
etc., skola vi vara med örn att korrigera detta. Kunna ni påvisa, att
det lett till en enda nackdel för Stockholms stad, skola vi vara med örn att frivilligt,
utan lagstiftning, taga bort denna representant ur nämnden. Jag påstår
här, att det icke har kunnat påvisas ett enda sådant exempel i Stockholms
stads hela förvaltning, och därför är detta krav fullständigt uppkonstruerat
och har ingen som helst reell grundval. Det är en princip, som man pastar
vara riktig, men man kan icke anföra något konkret material fran huvudstadens
förvaltning såsom stöd för riktigheten i denna princip. I själva verket
är det snarare så, att denna representation nog mycket överskattats till sin betydelse,
och detta icke endast på borgerligt håll. där man är motståndare till
elen, utan även på arbetarhåll, där man är anhängare till densamma, men där
man nog funnit, att den icke alls har den stora effekt för de anställda, som
man måhända tidigare föreställt sig. Ur den synpunkten skulle nog arbetarna
själva kunna med en viss resignation betrakta ett beslut, som ginge i den
riktning, som herr Ossbahr önskar. Men då det icke finns något bärande skäl
för det, och då jag för min del tror, att det i alla fall är av ett visst gagn för
det allmänna att knyta de anställda närmare till staden och den kommunala
förvaltningen, kan man icke utan vidare falla till föga endast därför att det
från visst håll drives en mycket livlig agitation i denna fråga.

Jag har alltså velat säga det, herr talman, att frågan visst icke har den aktualitet,
som herr Ossbahr gjort gällande; den är i verkligheten icke alls aktuell
längre för huvudstadens vidkommande. I varje fall bör man avvakta en
närmare utredning av hela detta spörsmål, vilket även förutsätta i utskottets
utlåtande, innan man skrider till någon som helst opinionsyttring för vidtagande
av sådana restriktioner i fråga örn de anställdas rätt till representation
i stadens nämnder och styrelser.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag orri kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Jag ämnar icke, herr talman, gå in på någon utförlig
granskning av föreliggande förslag ur principiella synpunkter. Jag
skall begränsa mig till att beröra den ändring, som utskottet tillstyrkt i det av
regeringen framlagda förslaget, en ändring, som ju jämväl innebär ett frångående
av de direktiv, som riksdagen i denna fråga gav 1930. Jag avser då
den ändring, som främst kommit till uttryck i utskottets förslag till § 11, och
som gäller frågan örn valbarhet.

Jag förstår för min del mycket väl högerns ståndpunkt i denna sak. Den
har alltid velat, att den egentliga medborgarrätten i det här landet skall mätas
med pengar. Det är dock litet svårare att förstå, att det svenska frisinnade
folkpartiet även numera har accepterat samma lösen, att medborgarrätten heter
pengar. Under den gamla rösträttsstridens dagar sjöng folket en visa om en
bonde, som blev vald till riksdagsman på grund av att han hade en massa svin.
Så drabbades svinen av svinpesten, som ödeläde hela svinhjorden, och resultatet
därav blev, att riksdagsmannen blev utslagen ur riksdagen. Detta föranledde
många att fråga sig, örn det var mannens kvalifikationer, som meriterade
honom för uppdraget som riksdagsman, eller om det var de svin han hade,
som fastställde, vilka kvalifikationer vederbörande ägde. Denna dråpliga liknelse
illustrerar utmärkt, tycker jag, högerns uppfattning örn vilka som skola
ha medborgarrätt här i landet. Det är de, som äga många svin och ha gott
örn pengar. De som dåligt valt sina föräldrar, de som fötts på andra sidan egendomsgränsen
i samhället, de skola, menar högern, ställas utan varje inflytande
på de politiska och ekonomiska frågornas avgörande i samhället.

Det förekom härom dagen en diskussion i en fråga, som hade en viss släktskap
med denna. Det anfördes därvid, att bl. a. kommunisternas ställningstagande
till skatten gjorde, att man var tvungen gå in för en skärpning av såväl
valbarhets- som rösträttsmöjligheterna. Yår inställning till beskattningen
tål mycket val en jämförelse med högerns egen inställning sådan den kommer
till uttryck i praktiken. Vi vända oss icke emot att man tar ut skatter till
nödvändiga ändamål, till folkundervisningen och sociala ändamål, för att bygga
gator, landsvägar, vattenledningar o. s. v. Vi förstå mycket väl, att det
är nödvändigt att uttaga sådana skatter. Vi vända oss emot, att man utager
skatter för ändamål, som vi anse vara folkfientliga, för sådana ändamål, som
den stora massan av Sveriges folk icke kan ha något intresse av. Och framför
allt vända vi oss emot att man uttar skatter på det sätt, som man för närvarande
gör i vårt land. Vi ha ju en riksbudget, där 70 % av samtliga skatteinkomster
tagas ut på indirekt väg. Alla de skatteskolkare bland arbetarna,
som vederbörande möjligen kunna leta upp, komma i varje fall icke ifrån att
betala dessa skatter, som måste betalas, då de köpa sitt kaffe eller andra livsförnödenheter.
AU ha vidare en direkt beskattningsform. som gynnar de
stora inkomsttagarna och lägger orimliga bördor på de små i samhället. Jag
såg härom dagen en utredning, som visade, att exempelvis en familj med 2,000
kronors årsinkomst måste betala 46 % av denna inkomst enbart för sin mat.
Det är ju självklart, att för en sådan familj blir också inkomstskatten oerhört
mycket drygare relativt taget, då så stor del av inkomsten måste användas för
anskaffande av de nödvändiga livsförnödenheterna. När riksdagen har godkänt
en av regeringen uppgjord stat, som innebär, att ägarna av landets naturrikedomar,
av dess fabriker och verkstäder, nämligen bolagen och bankerna,
skola betala icke fullt 4 % av samtliga direkta skatteinkomster till staten, så
anser jag detta vara tillräckligt för att visa, huru orättfärdigt de nuvarande
skatterna verka, och huru motiverat det är att bekämpa just denna form av
beskattning.

Samma regel gäller inom de borgerliga kommunerna. Även där uttager

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
man en allt större del av skatterna på indirekt väg genom att hålla höga taxor
för elektrisk ström, gas, transportmedel o. d. Detta betyder alltså redan nu,
att ingen av samhällsmedborgarna, han må vara huru fattig och eländig som
helst, undgår att betala åtminstone den indirekta skatten. Och vad beträffar
den direkta skatten har man ju ordnat det så illfundig^ att. arbetaren i allmänhet
icke har någon möjlighet att undkomma beskattningen. Det .nuvarande
indrivningsförfarandet tvingar ju arbetsköparna —- naturligtvis icke
emot deras vilja; de äro givetvis fullt med om det — att göra avdrag på arbetarnas
avlöningar för skatten. Arbetarna kunna därför icke, även örn de
skulle ha vilja därtill, komma ifrån att betala skatten. Det finns i verkligheten
ingen i det här landet, som så samvetsgrant får fullgöra skattebetalningen,
som just de arbetare, som äro anställda i produktionen. De kunna
endast under en betingelse bliva efter med sin skatt. Den betingelsen är,, att
de bli arbetslösa eller drabbas av sjukdom eller någon olycka, som omöjliggör
för skattemasen att taga in skatten från vederbörande. Det är den enda
förutsättning, under vilken det stora flertalet av Sveriges arbetare kan undkomma
att betala skatt. Därför bli högerns lamentationer på denna punkt
egentligen bara ett tomt gyckelspel. De ta nämligen icke hänsyn till de verkliga
förhållandena i samhället.

Låt oss å andra sidan betrakta en del av just de väljarlager, på vilka de
borgerliga partierna stödja sig. Örn man ser på de fall av falskdeklarationer,
som varje år förekomma i detta land, skall man finna, att det i huvudsak är
bland s. k. bättre situerade och sålunda även i allmänhet högerns eller de borgerligas
väljare, som det förekommer verkligt systematiska falskdeklarationer,
försök att undandraga kommun och stat vissa skatteinkomster. För arbetarnas
del är en sådan falskdeklaration praktiskt taget alldeles utesluten. De
kunna det icke, även örn de skulle ha lust att praktisera metoden. Det är
de faktiska förhållanden, som råda i detta land. Och jag vill understryka,
att de fall av falskdeklaration, som komma till allmänhetens kännedom, säkert
blott utgöra ett mindre antal. Den nuvarande skattelagstiftningen ger de rika
stora möjligheter att undkomma beskattningen. Dessa fall av falskdeklaration
tyckas emellertid icke påverka högern i den meningen, att den skulle
anse det i och för sig vara någonting oförsvarligt eller orätt. Jag kan nämna
exempel — jag behöver icke nämna några namn, fastän jag även kunde ange
sådana — som visa, hur borgerliga, kommunalt ansvariga män gladeligen
ställa sig bakom höga kommunala funktionärer, som blivit dömda för falskdeklaration.
Vi ha bl. a. ett ganska färskt exempel i den vägen från norra
Sverige, där en landstingsdirektör blev dömd för falskdeklaration, alltså försök
att bedraga stat och kommun och landsting på inkomster. Men det hindrar
icke, att man sedan i moralens namn talar örn att var och en skall fullgöra
sin skattskyldighet. Det hindrar icke alls de borgerliga från att slå vakt örn
vederbörande. Den här omnämnde mannen sitter fortfarande i samma position.
Örn man vill kan man anföra många sådana exempel, som visa, att när högern
här försöker spela moraliskt indignerad över folk, som icke fullgör sina förpliktelser
mot stat och kommun, så är det i verkligheten blott spel.

Det föreligger alltså det förhållandet, att det förslag till skärpning av°§ 11,
som utskottet här avgivit, i realiteten riktar sig mot arbetarna och mot sådana
arbetare, som drabbas av en olycka, sjukdom eller olyckshändelse, eller som
bliva arbetslösa. Jag kan också nämna det, att såsom förhållandena ännu i
dag äro på grund av § 23 i avtalen, det ofta är så, att de mest medvetna och
mest klartänkta arbetarna, sådana arbetare, som deras kamrater helst se såsom
sina representanter i kommunala institutioner, bli först utkastade i arbetslöshet.
Dessa drabbas följaktligen också först av en sådan restriktiv bestäm -

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
melse, som man här föreslagit. Därför är ju hela denna bestämmelse ingenting
annat än en typisk klassbestämmelse riktad emot arbetarklassen, från de
privilegierade i samhället riktad mot de fattigaste i samhället.

Det har sagts här från socialdemokratiskt håll, att man skulle kunnat förstå
detta, om det hade varit så, att man kunnat garantera varje svensk medborgare
arbete. Jag kan hålla med örn detta. Men jag vill säga, att den utgångspunkt
för sin polemik mot detta förslag, som socialdemokraterna ha
valt, betyder, att man egentligen understöder den princip, som högern här
slagit in på, nämligen att medborgarrätt skall vara liktydig med pengar. Det
är egentligen en teknisk ståndpunkt man ställer sig på, när man vänder sig
emot detta förslag, därför att det skulle beröva kommunerna vissa kvalificerade
arbetskrafter, som på grund av arbetslöshet icke lia förmått att fullgöra
sin skatteplikt. Det är icke på grund av dessa formella omständigheter utan
på grund av det reella politiska innehållet, därför att förslaget riktar sig emot
de arbetande, som jag, herr talman, ansett mig böra ta ordet i denna principdebatt
och säga min mening.

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Ossbahr framhöll i det anförande,
han här hade, att det bör vara en självklar sak, att en person, som sitter i
en kommunal förvaltning och bl. a. beslutar örn kommunala utgifter och örn
skattefrågor, själv bör bära dessa skattebördor. Man skulle av detta kunna
få den uppfattningen, att de personer, som icke vid en bestämd tidpunkt
kunna fullgöra sina skattebördor, skulle helt och hållet slippa ifrån dessa.
Men så ligger ju ändå icke saken till, utan de personer, som av en eller annan
anledning vid en viss tidpunkt icke kunna betala sina skatter, slippa ingalunda
ifrån dessa, utan de få erlägga dem vid en senare tidpunkt och t. o. m.
betala en straffränta därför att de varit så fattiga, att de icke kunnat fullgöra
sin skattskyldighet vid den bestämda tidpunkten. Det förhåller sig icke så,
som herr Eriksson i Toftered i en tidigare debatt här i dag gjorde gällande,
att kommunerna i regel avskriva skatten för dem, som äro arbetslösa. Kommunerna
hava icke infört någon sådan regel att avskriva skatten för arbetslösa,
och jag tror, att det skulle vara ganska farligt att införa en sådan.

Vidare nämnde herr Ossbahr, att det kunde ju tänkas undantagsfall där en
bestämmelse om fullgjord skatteplikt som villkor för att få vara representant
i en kommunal församling kunde förorsaka vissa svårigheter. Ja, det är alldeles
riktigt. Men det är icke endast undantagsfall detta. Det är inga enstaka
företeelser, utan det har förekommit i mycket stor utsträckning under
de senare åren, att arbetslösheten inom kommunerna har varit av sådan omfattning,
att så gott som alla arbetare inom respektive kommuner gått utan
arbete. Jag skulle kunna peka på en del samhällen i det län, som jag representerar,
där de flesta arbetarna ha gått utan arbete icke ett utan flera år.
Jag skulle även kunna hänvisa till kommuner inom detta län, där de arbetslösas
antal har uppgått till cirka 30 % av kommunens hela invånarantal. Och
dessa svårigheter äro ännu icke övervunna, utan det finns fortfarande kommuner
i detta län, där mer än 15 % av hela invånarantalet saknar arbete och
utkomstmöjligheter. Man gör sig då den frågan, hur det skall vara möjligt
att inom dessa kommuner tillsätta kommunalfullmäktige, skolstyrelse och
andra kommunala befattningshavare, när så gott som alla arbetsföra och skattepliktiga
varit utan arbete och utkomstmöjligheter, under så lång tid. Det
finns knappast någon möjlighet därtill inom dessa kommuner.

Jag vill även påpeka att i ett flertal av dessa kommuner, där arbetarna
till stor del under åratal måst leva på mycket knappa kontantunderstöd, de
ändå tagit en del av detta knappa understöd till att göra avbetalningar på

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
sina resterande skatter. För min del anser jag detta vittna om en så god samhällsanda,
en så stor och stark samhällssolidaritet, att dessa fattiga människor
ha gjort sig förtjänta av en uppmuntran i stället för den ovärdigstämpel, som
de borgerliga nu vilja påsätta dem.

När sådana fall förekomma, tror jag, att det skulle vara ganska farligt att
genomföra en sådan lagbestämmelse, som skulle göra det omöjligt för en hel
del kommuner att välja representanter inom olika kommunala styrelser. Jag
kommer därför, herr talman, att ansluta mig till den av herr Hallén m. fl.
avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Karlsson i Munkedal, Berg, Norén och Jonsson i Haverö.

Herr Hallén: Herr talman! Först vill jag bara uttrycka min glädje över
att man i den rösträttsdebatt, som vi i dag här haft, även från det s. k. antidemokratiska
hållet, från våra kommunisters sida, mer eller mindre har lagt
hela den revolutionära attiraljen på hyllan och gjort sig till talesmän för demokratiska
synpunkter. Det tycker jag är ett värdigt sätt att fira det förestående
femhundraårsjubileet.

Jag skulle också vilja gratulera herr Ossbahr till det försynta sätt, varpå
han uppträdde och vek undan för kritiken från vårt håll, då vi särskilt vänt
oss emot § 11 i fråga örn valbarhetsbestämmelserna. Herr Ossbahr vill ju
heller icke ens taga på sig att försöka försvara utskottets underliga försummelse
att icke begära samma lagändring beträffande församlingsstyrelselagen
i Stockholm. Det är ju bra besynnerligt, att man här begär ändring i lagen
örn folkskoleväsendet i Stockholm, medan man beträffande kyrkofullmäktige,
kyrkorådsledamöter och skolstyrelseledamöter i Stockholms territoriella församlingar
lägger alltsammans på hyllan och menar, att det där kan ordnas
i framtiden. Konsekvens och logik finns det icke i detta. Jag vill ytterligare
en gång betona, att riksdagen kommer säkerligen att få uppleva den dagen,
då man kommer att bittert ångra detta beslut. Ty detta kommer att draga
med sig konsekvenser, som vi i dag icke kunna överblicka. Jag tillåter mig än
en gång framhålla svårigheten för en valkommitté i en stadsfullmäktigeförsamling,
vilken stad det vara må, att veta örn den eller den personen är valbar
eller ej vid årsskiftet? Här finnas länsstyrelser, som ifrågasatt ett slags
registreringsskyldighet, men även den linjen kan man icke gå in på, ty man
vet icke vilka personer en valkommitté vill utse i den ena eller andra institutionen
eller nämnden.

Herr Olsson i Mora nämnde i sitt försvar för denna paragraf, vilket ju icke
var så särdeles ivrigt eller entusiastiskt, att han i alla fall ville gå med på
den, dels därför att riksdagen hade uttalat sig två gånger för denna sak, och
dels därför att han ansåg densamma vara till gagn för demokratien. Det tilllåter
jag mig sätta ett väldigt stort frågetecken för. Jag skall anföra ett
exempel från en dalslandskommun, som jag känner väl till. Kommunalskatten
är där 12 kronor per bevillningskrona. Det finns en hel del arrendatorer
i denna socken, och jag känner en arrendator som är vice ordförande i barnavårdsnämnden,
en på detta verksamhetsområde särdeles välförfaren person.
Han betalar så gott han förmår sina skatter, men det händer mycket ofta att
han blir på efterkälken, så att han fram i januari eller februari påföljande
år står på rest. Där springer fjärdingsmannen och tar ut och han får betala
av. Vad blir följden av den ifrågasatta lagstiftningen även för en sådan
lantbrukare? Jo, den mannen kommer att förklaras diskvalificerad att göra
församlingen sina tjänster med den erfarenhet och expertis i barnavårdsfrågor

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
han tilläventyrs besitter. Herr statsrådet talade om huru det går i alla dessa
kommuner, där en massa människor på grund av att industrien lägges ned
icke bli valbara. Men tänk på alla dessa lantbrukare i hundratals kommuner,
icke bara arrendatorer utan hemmansägare, där skatterna ha gått i höjden till
10, 12, 15 kronor, och där det varit ytterst vanligt att de icke hunnit att innan
årets slut klara sina utskylder. En hel massa av dessa komma att bli inkompetenta
att sitta i en kommunalnämnd, ett kyrkoråd, en skolstyrelse, en fattigvårdsstyrelse
och dylikt, även örn de äro kommunens duktigaste folk på detta
arbetsområde — det betyder ingenting. Jag menar särskilt, att vi böra tänka
på konsekvensen av denna paragraf 11 i det föreliggande skrivelseförslaget,
som när det skall effektueras kommer att drabba alla Sveriges kommuner
och församlingar. Gör man det, bör man verkligen bli betänksam.

Herr Ossbahr: Eftersom herr Hallén ånyo frågade, varför utskottet icke
berört den kyrkliga styrelsen i Stockholm utan här endast rört vid själva kommunalförordningen
ävensom lagen örn folkskoleväsendet, ber jag att ännu en
gång få framhålla, att utskottet för sin del i detta sammanhang endast ingått
på den borgerliga kommunens förhållanden. Under sådana omständigheter
har utskottet ansett, att någon fråga örn församlingsstyrelsen icke borde upptagas
i detta sammanhang utan först i samband med den övriga lagstiftningen
på det kommunala området.

Herr Kilbom riktade den frågan till mig, huruvida jag kunde angiva ett
enda exempel på, att den hittills gällande mjukare bestämmelsen i fråga örn
valbarhet skulle på något sätt ha visat sig vara till nackdel eller olägenhet ur
Stockholms stads synpunkt. Herr Kilbom menade uppenbarligen med denna
fråga, att jag icke skulle kunna anföra ett enda exempel på att någon person
valts exempelvis till ledamot av Stockholms stadsfullmäktige under sådana
omständigheter, att han, därest en skärpning av lagen i enlighet med våra krav
genomfördes, skulle falla för detta nya utskyldsstreck. Örn så är fallet, och
jag tror att herr Kilbom möjligen har rätt, kan jag icke riktigt förstå herr
Kilboms ogillande av vårt yrkande att lagfästa en princip, som hittills tyckes
hava obrottsligt upprätthållits. Jag förstår icke heller huru herr Kilbom kan
göra gällande, att detta vårt krav skulle innebära ett våldsamt angrepp på
vare sig den ena eller den andra klassen och allra minst på arbetarklassen,
eftersom icke någon, enligt herr Kilboms eget uttalande, skulle drabbas av en
sådan lagstiftning. Jag skulle också gent emot herr Kilboms påstående, att
det endast vore arbetarklassen som eventuellt skulle få lida av en dylik lagstiftning,
vilja hänvisa till ett uttalande, som gjordes i första kammaren i lördags
av en ledamot av det socialdemokratiska partiet, däri han från sin kommun
lämnade en liten skildring, av vilken framgick, att kanske i minst lika
hög grad ledamöter av högerpartiet där skulle drabbas av en sådan lagstiftning.
När vi sålunda framföra detta krav från vårt håll, är det ingalunda riktat
emot någon viss klass eller mot arbetarpartiet, som herr Kilbom ville göra
gällande. Det är för oss en principiell fråga, som kan äga sin betydelse, och
det är, som det framhållits vid upprepade tillfällen, ett renlighetskrav. När
det icke finns någon som skulle drabbas härav i Stockholms stadsfullmäktige,
kan jag icke heller förstå herr Kilboms angrepp emot våra yrkanden, och jag
skulle också, vilja erinra herr Kilbom därom, att då det verkställdes en utrensning
i taxeringsnämnderna i Stockholm för några år sedan, var det ingalunda
i främsta rummet arbetarrepresentanter, som folio för denna tillämpning av
par. 12 i taxeringsförordningen.

Herr Kilbom trodde vidare, att han hade lyckats framleta åtminstone ett
enda exempel på att högern i Stockholms stadsfullmäktige icke skulle tilläm -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
pat de principer, varåt vi givit uttryck i vår reservation, då vi fordrat en utredning
angående lämpligheten av ledamotskap i nämnder och styrelser för
sådana personer, som intaga en underordnad ställning till vederbörande nämnd
eller styrelse. Jag förstår också mycket väl vilken ingenjör i gatukontoret
som herr Kilbom åsyftade, men jag vill erinra herr Kilbom örn att denne ingenjör
icke sitter som ledamot i gatunämnden utan i en helt annan nämnd. Att
han sitter som ledamot i Stockholms stadsfullmäktige torde i detta sammanhang
icke spela någon som helst roll, ty herr Kilbom vill väl dock icke påstå,
att det är Stockholms stadsfullmäktige, som välja gatudirektör här i staden,
eftersom det var denna utnämning, som herr Kilbom åsyftade.

Herr Höglund ville i sitt anförande göra gällande, att denna av mig nu berörda
fråga skulle sakna all aktualitet. Man kunde icke visa exempel på att
just det skulle hava lett till något olämpligt beslut, att en befattningshavare
under en nämnd suttit som ledamot i denna nämnd. Det är möjligt att man
ännu så länge icke direkt kunnat påvisa något dylikt, men jag vill dock erinra
herr Höglund om, att en sådan ledamot mycket lätt kan komma i den
situationen, att det blir på hans röst, som ett avgörande kommer att fattas i
den ena eller andra riktningen, framför allt vid en utnämningsfråga. Det är
icke bara lönefrågorna, som spela en roll för de underordnade befattningshavarna,
utan också tjänstefrågor av olika art och beskaffenhet. Under sådana
omständigheter måste väl dock herr Höglund medge, att det i många situationer
är synnerligen olämpligt, att en befattningshavare under en nämnd, vare
sig han är arbetare eller tjänsteman, såsom ledamot i denna nämnd är medbeslutande
vid tillsättande av sin egen chef. Även örn ännu så länge icke
något sådant direkt exempel på oläglighet kunnat påvisas, och även örn frågan
ur den synpunkten icke skulle äga en allt för stor aktualitet, vill jag dock
säga, icke minst med hänsyn till herr Höglunds eget anförande, att det förefaller
mig, som om frågan skulle under den närmaste framtiden kunna i hög
grad bli aktuell. Herr Höglund ville nämligen göra gällande, att. befattningshavarna
i allmänhet icke vore nöjda med det sätt varpå deras kamrater i nämnder
och styrelser så att säga tillvaratagit deras intressen. Örn så skulle vara fallet,
måste detta ju leda till att dessa befattningshavare komma att utöva en
allt starkare påtryckning på sina representanter i nämnder och styrelser för
att i ännu högre grad än hittills tillvarataga dessa intressen och synpunkter.
Under sådana omständigheter måste jag säga, att frågan kan komma att tillspetsas
ganska lätt inom en snar framtid, och därigenom har också behovet av
en lagstiftning i detta hänseende blivit ännu större och med skärpa aktualiserat.

Jag vill gentemot herr Mårtensson endast erinra därom, att det icke är, såsom
han tyckes tro, enligt vårt förslag så, att den person som icke på dagen
kan erlägga sin skatt därigenom diskvalificeras. Han har hela det löpande
året på sig att fullgöra denna sin skatteplikt, och fullgör han denna bara den
sista dagen på året, faller han icke heller för de diskvalifikationsgrunder, som
vi kräva.

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber kammaren örn ursäkt för att jag
tar till orda så pass sent i debatten. Jag ville egentligen endast göra ett. uttalande
i den allra största‘allmänhet i denna fråga. Jag har trott mig finna,
att man från många håll, där man är motståndare till en ändring i gällande
bestämmelser, ändock har erkänt, att det i och för sig ligger något riktigt i, att
man bör ha fullgjort sina prestanda för att kunna vara valbar. Det har erkänts
från åtskilliga håll, men sedan har man framkommit med en hel mängd

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 35. 3

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
invändningar däremot, bl. a. den att det med tillämpning av denna princip
skulle bli en klasslagstiftning.

Det sades av en talare på Norrbottensbänken, att högern spelar moraliskt indignerad.
Jag vet icke, varför just högern skulle vara moraliskt indignerad,
det kan ju sägas även om de andra borgerliga partierna, som ha samma uppfattning
i detta fall. Och när man säger, att det är en lagstiftning mot arbetarklassen,
så förstår jag ju att avsikten är att spela på känslosträngarna, såsom
när man säger, att det blir särskilt de som oförvållat ha blivit utan arbetsförtjänst,
genom arbetslöshet o. dyl., som skulle falla för denna bestämmelse. Men
gentemot detta vill jag för det första framhålla, att lagen ju skall gälla för
alla. Att människor kunna bli ur stånd att fullgöra sin skattskyldighet inträffar
ju icke bara inom arbetarklassen. Var övertygade örn, mina herrar, ni som
tala på detta sätt, att det kan gälla ofantligt många andra människor också,
även människor i andra samhällsklasser komma i olyckor och svårigheter. Jag
tager som exempel dem som bli försatta i konkurstillstånd, något som ju sker
i icke så liten utsträckning. Även dessa bli diskvalificerade för valbarhet, och
det är icke bara människor tillhörande arbetarklassen, som dylikt kan drabba,
utan det drabbar väl i större utsträckning människor i annan samhällsställning.
Det är oriktigt, menar jag, att säga, att detta är en klasslagstiftning. Som
den föregående talaren sade, rör det sig örn en rent principiell fråga, då man
kräver, att den som skall sitta och bestämma örn andras skatter, örn utgifterna
för kommunen, själv skall ha fullgjort sina prestanda.

Jag vill vidare framhålla, och ytterligare understryka, att man ju, i varje
fall i Stockholm, allmänt är av den uppfattningen, att utvecklingen har gått i
den riktningen, att den ordning iakttages, som man nu vill lagfästa. Det är
alltså närmast fråga örn att konfirmera en ordning, som både väljare och valda
erkänna vara riktig. Riksdagen har ju också vid två tillfällen, både 1930 och
1934, uttalat sig för en lagstiftning på detta sätt. När därför herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet uppträdde och gjorde jämförelser mellan,
som jag tror han gjorde, skatteskolkare och lösdrivare, så tycker jag han liksom
försvarade att dessa personer, som icke ha fullgjort sin skattskyldighet,
böra få vara berättigade att väljas. Då talar ju herr statsrådet emot den utveckling,
som har kommit till synes här i Stockholm, och menar att det är icke
något oberättigat i att sådana personer få vara valbara och behålla sina mandat.
Ett sådant uttalande anser jag är olämpligt så till vida, att herr statsrådet
oberoende av lagstiftningen väl ändock kunde medge, att denna utveckling
icke bör avbrytas, utan att det är bra, om den fortgår, så att människorna
själva komma till insikt örn att denna kvalifikation bör uppställas och gälla
icke bara i Stockholm utan även på andra ställen.

Men jag kommer till slut till denna fråga: vad har riksdagen sagt? Riksdagens
majoritet har vid dessa två tillfällen uttalat sig för att det skall vara
på detta sätt; riksdagen har sagt, att det vore en rimlig fordran att ställa på
dem som skulle sitta och besluta över och förvalta kommunens och skattebetalarnas
medel, att de hade »det samhällsintresse och det ekonomiska oberoende,
att de för egen del både ville och kunde fullgöra de åligganden till kommunen,
som de ålade och utkrävde av andra». Denna princip är enligt min uppfattning
så viktig, att den ovillkorligen bör komma till uttryck i själva författningen,
i full överensstämmelse med vad riksdagen -själv har sagt två gånger.
Herr statsrådet har icke brytt sig örn att fästa något avseende vid vad riksdagen
sagt här. Herr statsrådet talar tvärtom nästan emot. Men det kravet
bör man väl ändock få ställa på en regering och på ett statsråd, när riksdagen
har uttalat sig i en viss riktning, att hänsyn tages till vad riksdagen i det fal -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
let har velat uttala. Det är rätt underligt att höra, att det statsråd som skulle
hava med denna sak att göra alldeles negligerar vad riksdagen uttalat.

Här gjordes nu i ett inlägg från kommunisterna en jämförelse med falskdeklaranterna.
Ja, örn falskdeklaranterna kan jag ju säga, att de äro ju
brottslingar, i samma ställning som en hel mängd andra brottslingar, och det är
ju i lagen bestämt, vilka brott som skola medföra förlust av rätten att utöva
allmänna förtroendeuppdrag. Falskdeklaranterna äro, tycker jag, mycket dåliga
människor, som man icke alls skall försvara. De stå i samma kategori som
andra människor, som begå brott. När det gäller dem, blir det i detta sammanhang
en helt annan fråga än beträffande skatteskolkarna. Det finns ju
många falskdeklaranter utom dem som upptäckas; bland valda kunna sitta
många falskdeklaranter, utan att man har en aning örn att de äro sådana.
Skatteskolkarna däremot har man ju alltid reda på. Vad dessa beträffar, måste
principen vara den, att de som skola bestämma örn en kommuns och en
stads utgifter och angelägenheter, själva skola ha fullgjort sin skatteplikt.
Det synes mig, att man icke får göra sådana jämförelser. Gör man det, sker
det i syfte att i debatten införa något annat än det saken i själva verket gäller.

Jag har sålunda, herr talman, endast velat uttala som min uppfattning vad
riksdagens borgerliga majoritet redan två gånger uttalat, och jag hoppas, att
riksdagsmajoriteten fortfarande förblir därvid.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
föreligger ett missförstånd från herr Lindmans sida beträffande innehållet i
mitt förra anförande. Det förvånar mig, ty jag tror icke, att jag uttryckte
mig otydligt.

Jag har icke gjort någon jämförelse mellan rätten att välja lösdrivare, bettlare
och brottslingar till stadsfullmäktigeförsamlingar med bevarad behörighet.
Den jämförelse jag uppdrog är gjord utav en kommitté år 1918 med nuvarande
justitierådet Alexanderson i spetsen, som uttalade, att med hänsyn
till att de nämnda förhållandena existerade det icke funnes någon verklig
rättsgrund för det framförda anspråket. Visserligen syftade man därvid närmast
på rösträtten, men ur principiell synpunkt är det, så långt__detta_ resonemang
är giltigt, precis samma sak när det gäller valbarheten. Även i citatet
förekom en speciell hänvisning till personer, som deklarera falskt. Jag medger,
att jag själv närmare tog upp den synpunkten till belysning, och det gjorde
jag för att framhålla, att en person, som deklarerat falskt, även örn han
blir straffad, icke straffas efter någon paragraf, som diskvalificerar honom
för ett offentligt förtroendeuppdrag. Örn han sitter i stadsfullmäktige eller i
några nämnder, kan han åtminstone ur laglig synpunkt sitta kvar i alla fall.
Och varför tog jag nu upp detta och fäste mig särskilt vid att falskdeklaranterna
behandlades på ett sådant sätt? Jo, därför att falskdeklaranterna äro
en sorts skatteskolkare. Falskdeklaranter och skatteskolkare äro för mig precis
samma sak. Falskdeklaranterna kunna visserligen icke skolka från hela
sin skatt, bl. a. därför att de ofta nog ha så stora inkomster, att de äro tvungna
betala skatt, men de skolka så mycket de kunna genom att icke uppgiva,
vilka inkomster de ha. Det var därför jag ansåg, att jämförelsen var befogad.
Jag har icke sagt något annat örn detta än att jag tycker, att ståndpunkten
icke är stark och att de mest vägande skälen äro på den andra sidan.
Jag kan icke se, att herr Lindmans anförande på den punkten rubbat någonting.
Det är ju dock rätt konstigt, att en särskild sorts människor, om vilka
man vet på förhand, att de kunna drabbas av olyckor, som de äro fullkomligt
oansvariga för, skola genom de konsekvenser, som dessa olyckor leda till,
göras till ett slags andra klassens medborgare, under det att andra, som helt

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
enkelt bryta mot lagen, ändå få lia sin ställning kvar enligt den lag som nu
föreslås.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Lindman, som anförde: Herr talman! dag har icke på något sätt missförstått
statsrådet. Jag hörde ju, att statsrådet talade örn det betänkande,
som var avgivet av 1918 års kommitté, där nuvarande justitierådet Alexanderson
var ordförande. Men då statsrådet läser upp en del av betänkandet
och anför vad kommittén uttalat beträffande lösdrivare, falskdeklaranter etc.,
kan jag icke tolka detta på annat sätt, än att statsrådet själv menar, att kommitténs
uttalande i det avseendet är någonting, som man bör taga hänsyn till,
Med andra ord: statsrådet menar, att man bör vara överseende och försiktig
när det gäller sådana, som icke betala sin skatt, och åberopar justitierådet
Alexandersons kommitté till stöd för sin uppfattning. Annars förstår jag
icke meningen med att läsa upp vad justititerådet Alexanderson uttalat.

Vad falskdeklaranterna beträffar, få vi icke glömma bort, säger statsrådet,
att de undandraga sig sin skyldighet och åstadkomma, att andra människor
få betala mera därför att de icke fullgöra sin skyldighet. Nej, så är det icke.
Bli falskdeklaranterna upptäckta, få de betala sin skatt och dessutom böter,
som äro fyra ä fem gånger så stora som skatten. De undkomma icke; lagens
arm når dem, och de måste betala.

Vidare yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman! Jag blev icke övertygad av vare sig herr Ossbahn
eller herr Lindmans förklaring, att det för deras vidkommande bara är
en princip det här gäller. Även örn det naturligtvis kan inträffa, att en man
representerande högern i Stockholms stadsfullmäktige drabbas av konkurs och
fördenskull blir urståndsatt att betala sin skatt, så är detta dock något som
sker kanske vart tionde, vart femtonde eller vart tjugonde år. Och att på grund
av den stora kris, som nyss inträffat, en mängd personer i taxeringsnämnderna
i Stockholm blivit ur stånd att betala sin skatt, är ju en sak som händer så
sällan, att den hör till undantagen. Däremot drabbas arbetarna regelbundet
av arbetslöshet. Byggnadsarbetarna och arbetarna inom en del andra fack
äro säsongarbetare och bli under långa perioder kontinuerligt arbetslösa. Under
en kris äro f. ö. andra grupper utsatta för samma fördömelse. Örn man
inför den föreslagna bestämmelsen, skulle dessa hindras icke bara från att
kandidera utan också från att, örn de en gång kommit in, fortsätta att utöva
sitt mandat därför att de icke kunna betala sin skatt. Jag undrar, örn man
icke i rättvisans namn måste erkänna, att detta blir en klassbestämmelse, som
drabbar arbetarna och inga andra.

Nu säger herr Ossbahr — och det vill jag särskilt taga fasta på — att det
icke inträffat i Stockholms stadsfullmäktige, att någon av fullmäktige underlåtit
att betala sin skatt. Det visar, att man beträffande de partikandidater,
som främst komma i fråga, så strängt ser efter, att man icke utsättes för
onödiga risker, att lagen är fullständigt överflödig. Men, säger herr Ossbahr,
om ingen drabbats, behöver man ju icke vara rädd för att stifta en sådan lag.
Vad är det för ett underligt talesätt? Stiftar herr Ossbahr som jurist lagar
för lagarnas egen skull? Har icke, enligt herr Ossbahrs mening, lagen till
uppgift att reglera ett missförhållande? Herr Ossbahrs uttalande på denna
punkt står i krassaste motsats till den ständigt återkommande kritiken i högerpressen
över att det stiftas lagar i onödan. Här visar det sig däremot, att
bögern går i spetsen för en enligt dess eget medgivande fullständigt onödig
lag.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)

Visavi förslaget om utredning, huruvida en person, som arbetar under en
nämnd, skall kunna sitta i nämnden eller ej, så anförde jag ett gränsfall.
Herr Ossbahr svarade, att den person, det därvidlag gällde, en ingenjör i gatukontoret,
icke sitter i g ^nämnden. Jag har icke sagt det heller, herr Ossbahr,
men han sitter i en stadsplanenämnd, vars arbete i tusen och ett avseenden
korsar gatunämndens arbete och är beroende av detsamma.

Örn man sålunda vill lia en utredning på den ena punkten, varför då icke
vilja ha den på den andra? Jag vet väl, att man härvidlag säger, att den
eventuella bestämmelsen också skulle drabba tjänstemän. Men hela högerns
argumentation siktar icke på löntagarna och tjänstemännen utan på arbetarna.
Detta visar så klart som något vart man syftar. För övrigt skola, vi icke
glömma bort det andra fallet jag anförde, den i Norrköpings stads tjänst anställde
arbetaren — en inkasserare vid gasverket -— som på överklagande från
högerhåll fockades ur stadsfullmäktige. Samtidigt har högern icke någonting
att säga örn att i Stockholms stads och i andra städers tjänst anställda personer,
som, även örn de icke äro formellt eller direkt redovisningsskyldiga till
något av vederbörande kommuns verk, dock äro mycket implicerade i stadens
förvaltning, alltjämt utöva sitt stadsfullmäktigeskap. Dylikt finner högern
icke på något sätt anmärkningsvärt. Vid sidan av det andra exemplet visar
detta, att högern härvidlag, som jag redan sagt, företräder klassintressen.

Herr Höglund: Herr talman! Jag tillät mig i mitt förra anförande fråga
herr Ossbahr, om han kunde påvisa ett enda fall från Stockholms stads förvaltning,
där en under viss nämnd eller styrelse arbetande person, som insatts
i en sådan nämnd eller styrelse, hade på något sätt gjort sig saker till berättigade
anmärkningar av det slag, som skulle motivera en lagstiftning sådan som den
föreslagna. Herr Ossbahr svarade i sin replik, att det var »möjligt», att så
icke var förhållandet »ännu så länge» —■ som frasen löd — men att han befarade,
att det i framtiden skulle kunna inträffa, att personer komme att missbruka
sin ställning på det sätt han här avsåg. Ja, herr Ossbahr, det vore väl
lämpligt att återkomma i framtiden, sedan man åtminstone hade fått ett enda
konkret fall att stödja sig på. Det kanske icke vore tillräckligt för en lagstiftning,
men dock tillräckligt för att ligga till grund för ett yrkande av herr
Ossbahr, vilket man icke begär en så förkrossande argumentation för som när
det gäller en lagstiftning. Herr Ossbahr talade örn, att »ännu så länge» hade
det icke inträffat något dylikt. Jag vill då erinra om att systemet med arbetarnas
och de anställdas representation i nämnder och styrelser tillämpas åtminstone
i åtta års tid här i huvudstaden. Om man efter åtta år, när man nu
för fram saken i riksdagen, icke kan påvisa ett enda fall som underlag för
sitt förslag, måste det väl sägas, att detta har sin grund i tomma intet. Det
vilar icke på någon som helst erfarenhet utan uteslutande på det allmänna
abstrakta resonemanget, att systemet icke är lämpligt och riktigt.

Jag vill vidare fråga herr Ossbahr, om han med sitt förslag åsyftat att
omöjliggöra den specialrepresentation, som redan nu finns i vår lagstiftning
enligt vissa författningar, såsom t. ex. när det gäller folkskolestyrelserna, där
det ingalunda är förbjudet utan tvärtom påbjudet, att folkskollärarna skola
äga representation, eller en hälsovårdsnämnd eller en sjukhusstyrelse, där en
läkare skall sitta som självskriven. Även andra liknande exempel skulle kunna
dragas fram. Är det mera berättigat, att en folkskollärare skall sitta i en folkskolestyrelse
än att en kommunalarbetare skall sitta i gatunämnden eller en
elektricitetsarbetare i industriverksstyrelsen i Stockholms stad.

Jag vill erinra herr Ossbahr örn att han och hans parti ingalunda motsatt sig
en sådan representation när det gällt andra än arbetare. Det, har varit på det

Nr 33.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
sättet icke bara i det exempel herr Kilbom pekade på utan också i åtskilliga
andra fall. Jag erinrar mig ett flagrant exempel från Stockholms stad. De
borgerliga partierna önskade i byggnadsnämnden sätta in en byggmästare och
stadsfullmäktig, vars intressen i många fall säkerligen kunde komma i kollision
med de allmänna intressen han skulle företräda i byggnadsnämnden. På andra
liknande punkter, där det varit dylika tvistigheter, har man sagt, att den tjänsteman,
som sitter i styrelsen eller nämnden, kan gå ifrån sammanträdet, örn
någon fråga skulle uppkomma, som berör hans privata eller hans kårs intressen.
Resonerar man så i det fallet, kan man göra det även beträffande representation
för de anställda i övrigt.

Ville man sträcka sig därhän, kunde man möjligen säga, att örn det föreligger
en fråga, i vars avgörande vederbörande själv eller eventuellt hans kår har ett
direkt intresse, han skall ha skyldighet att icke deltaga i beslutet. Men jag
finner, att herr Ossbahrs förslag, sådant det här är utformat, är föga genomtänkt
och föga konsekvent, och det har icke heller någon grund av erfarenhet
att bygga på. Därför bör det också lämnas helt utan avseende.

Herr Lundqvist: Herr talman! Såvitt jag förstår, avser det utredningsyrkande,
vilket finnes omnämnt i reservationen under punkten 2) c), som ju
gäller frågan örn en i en kommuns tjänst anställd person skall kunna få sitta
i den styrelse, under vilken han sorterar, icke blott Stockholm utan hela landet.

Nu har från två talares sida efterlysts ett exempel, som skulle visa, att den
nuvarande ordningen är olämplig. Jag kan kanske då få dra ett litet strå
till stacken. Jag tar exemplet från min egen hemkommun. Där ha vi en folkskolestyrelse.
Det finns också en Överlärare, en chef alltså för hela folkskoleväsendet.
Till ordförande i folkskolestyrelsen har valts en uti ordinarie tjänst
varande folkskollärare. Som sekreterare i folkskolestyrelsen tjänstgör enligt
instruktionen dennes chef, överläraren.

Det är ju alldeles klart, icke bara att inom skolstyrelsen överläraren blir underställd
sin chef utan att såväl där som även inom den praktiska verksamheten
inom skolan kommer att uppstå ett ganska invecklat subordinationsförhållande.
Man kan nog med skäl fråga sig, vem som där är vems chef.

Redan det anförda synes vara tillräckligt belysande för att det icke är lämpligt
med den ordning, som för närvarande är tillåten. Vill vidare t. ex. en mor
eller far till ett barn anföra klagomål gentemot en lärare — befogat eller icke
lämnar jag därhän — vem skall då dessa klagomål framföras till? Ja, naturligtvis
i detta fall antingen till överläraren eller till den lärare, som är folkskolestyrelsens
ordförande, alltså i bägge fallen en person, som knappast kan
anses fullt opartisk. Jag kan icke finna annat än, att detta är en oriktig ordning.

Det har sagts, att det skulle vara värdefullt att lia tillgång till den sakkunskap,
som dessa befattningshavare onekligen måste besitta, och att man för
den skull borde ha dem med i vederbörande styrelse. Herr Höglund pekade
också på det förhållandet. Den saken är emellertid reglerad genom den särskilda
bestämmelse, enligt vilken lärarpersonalen har sin egen representant i
folkskolestyrelsen med yttranderätt men utan rösträtt. En dylik anordning tror
jag icke, att någon vill göra någon som helst erinran emot.

Herr Kilbom sökte göra gällande, att vi hämtat hela vår argumentation från
de kommunalanställda arbetarna. Jag hoppas åtminstone, att det exempel,
jag här anfört, icke kan rubriceras på det sättet, ty här rör det sig ju om en
helt annan kategori, nämligen tjänstemannaklassen. Icke desto mindre anser
jag, att exemplet mycket starkt talar för, att denna fråga bör ägnas särskild
uppmärksamhet.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)

Yrkandet går ju endast ut på en förutsättningslös utredning. Det förefaller
mig, som örn det vore av behovet starkt påkallat, att man tittade litet närmare
på denna sak, och att man undersökte, örn icke åtminstone på någon punkt
en ändring borde göras, så att icke allt för starkt framträdande missförhållanden
kunna få göra sig gällande.

Jag har velat säga detta dels för att ge ett exempel på, att det verkligen
finnes fog för en ändring härvidlag, och dels för att visa, att det utredningsyrkande,
som framställts i frågan, är ganska välgrundat.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Av herr Lindmans anförande fick

man den uppfattningen, att han försvarade falskdeklaranternas sak framför
skatteskolkarnas. Han jämställde dessa båda kategorier; att jämställa falskdeklaranter
med skatteskolkare är i realiteten att försvara de förstnämnda.
Och varför? Jo, därför att skatteskolkarna i allmänhet äro sådana personer,
som på grund av nödläge icke kunnat klara sina skatter. Jag har redan anfört,
hur det förhåller sig med arbetarna inora industrien. Det göres avdrag
på deras löner. Vare sig de vilja betala eller icke, mäste de betala sina skatter,
och de kunna endast då få restera för skatten, när de drabbats av olyckshändelse
eller blivit sjuka eller arbetslösa. Detta är ju det faktiska läget,
och därför är det rena orimligheten att jämföra dessa skatteskolkare med människor,
som genom falskdeklaration försöka sno sig undan sina skatter.

Herr Lindman hävdar också, att det här icke är fråga örn en klasslagstiftning,
utan att det gäller ett krav av principiell innebörd, nämligen att den
som skall vara kommunal förtroendeman också skall ha betalt sina skatter.
Det kan hända, att herr Lindman icke vill erkänna, att detta är en klasslagstiftning.
Men örn det nu förhåller sig på det sättet, att en dylik bestämmelse
i realiteten bara drabbar de egendomslösa, blir den därmed en klasslagstiftning.
Herr Lindman anför, att denna bestämmelse även kan drabba folk
ur andra kategorier än arbetarnas, och han nämnde i detta sammanhang personer,
som råkat i konkurs. Ja, men dessa personer ha ju i ekonomiskt hänseende
faktiskt flyttats ned till de egendomslösas kategori. De äro i ekonomiskt
hänseende i viss utsträckning jämställda med arbetarna. Bestämmelsen
kommer därför i realiteten att drabba just de fattiga i samhället, arbetaren,
som råkar i arbetslöshet, eller den, som pa ett eller annat sätt icke kan
fullgöra sina plikter med avseende å skatterna. Detta är en bestämmelse som
är så mycket mera orättfärdig som det ju icke ifrågasättes, att vederbörande
i framtiden skall slippa från att betala sin skatt.

Det bör nu framhållas, att vederbörande kan bli skyldig för sista uppbörden,
och att han därför blir berövad eventuellt redan innehavda uppdrag^ eller
att han utestänges från valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag. Sådana
fall inträffa, och framför allt har det inträffat nu under krisen, att massor
av folk blivit ställda utan möjlighet att kunna klara skatterna. Jag kan ta
ett exempel från malmfälten. Där låg det så till för två år sedan, att kommunen
måste gå med på, att de arbetare, som hade arbete tre dagar i veckan,
fingo uppskov med inbetalningen av skatten. Örn vid denna tid det förslag,
som här föreligger, utvidgats att gälla även kommunerna där uppe, skulle det
ha betytt, att de flesta innehavarna av kommunala förtroendeuppdrag i malmfältssamhällena
blivit diskvalificerade. Därför är det icke någon överdrift,
när man säger, att detta är en klasslagstiftning.

Till herr Hallén ett par ord. Jag kan mycket väl förstå, att det. i prästerliga
kretsar kan uppstå vissa uppfattningar om förhållanden, som icke alltid
ha med verkligheten att skaffa, och jag kan förstå, örn cn hel massa präster
i detta land nu ha den uppfattningen, att vi kommunister skulle vara mot -

Nr 35.

Onsdagea den 22 maj.

Äng lag orri kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
ståndare till de demokratiska fri- och rättigheter, som finnas i detta land och
därför icke vilja försvara dem. Detta kan jag som sagt förstå, men när det
nu blir klart, att motsatsen gäller, när det nu blir klart exempelvis för herr
Hallén, att vi icke alls vilja avstå från de demokratiska fri- och rättigheter,
som finnas i detta land, då tycker jag, att det borde ha funnits så pass självbevarelsedrift
att herr Hallén avstått från att inför kammaren deklarera sill
okunnighet i frågan.

Herr Höglund: Herr talman! Jag kan icke tro, att herr Lundqvist med det
exempel, som haia här drog, övertygat kammaren örn nödvändigheten av den
utredning, som vissa högermän här föreslagit.

Örn en skollärare blivit ordförande i en lokal skolstyrelse, och under denna
skolstyrelse sorterar en Överlärare, kan jag ju förstå, att överläraren, örn han
nu är mycket känslig, möjligen kan känna sig i viss mån pinsamt berörd av
situationen. Men så länge som det icke visat sig, att en dylik anordning
medfört några olägenheter för skolans eller det allmännas vidkommande, finns
fortfarande intet argument för denna lagstiftning i ämnet.

Herr Lundqvist brast därför i sin bevisning, då han ej visade, att det påtalade
förhållandet verkligen medfört några påtagliga olägenheter för skolan
eller det allmänna. Jag tillät mig privat råda herr Lundqvist att söka rätta
till detta förhållande, örn därutav uppkommit någon förargelse i hans hembygd,
genom att använda exemplet som argument i valrörelsen och agitera
mot systemet som sådant. Han vinner kanske därigenom något mandat, och
då korrigerar ju saken sig själv. Men att anföra exemplet som påtaglig
grund för ett utredningsyrkande av den storleksordning, som här ifrågasatts
— därför är anledningen, tror jag, tämligen minimal.

Jag vill alltså konstatera, att varken från representanternas från huvudstaden
eller från representanternas från landsorten sida anförts något som
helst övertygande argument för denna ändring. Det hela visar att utredningen
är fullständigt onödig.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag förstår icke, att man på denna fråga

ovillkorligen måste anlägga valtaktiska synpunkter. Åtminstone någon fråga
bör väl kunna få behandlas ur rent sakliga synpunkter, och jag kan icke alls
förstå, att denna sak har med politik och val att göra.

Herr Höglund säger, att jag icke kunnat påvisa, att några olägenheter varit
förenade med det av mig påtalade förhållandet. Det är väl emellertid icke
nödvändigt eller lämpligt, att i denna debatt, som omspinner så mycket annat,
uppehålla sig ytterligare vid sådana detaljer från en enstaka kommun. Jag
tycker, att det borde vara självfallet för envar, att det icke kan vara rik^
tigt, att en överläraren underställd person är den förres chef. Om herr Höglund
emellertid vill ha närmare visshet om, att det bland föräldrar, även tillhörande
herr Höglunds parti, råder stor misstämning över att det icke finns
en opartisk person att vända sig till, när det gäller förhållandet mellan barn
och lärare, går det mycket lätt att själv övertyga sig örn den saken.

Herr Hallén: Herr talman! Endast en replik till herr Hagberg i Luleå.
Han .ifrågasatte, om det icke var okunnighet från min sida, då jag uttalade
min förvåning och glädje över, att kommunisterna nu vilja träda upp för den
allmänna rösträtten. Nej, herr Hagberg, det är nog icke på det sättet. Jag
skulle vilja rekommendera herr Hagberg i Luleå att studera lärofadern Lenins
skrifter. Där står det, att den allmänna rösträtten är en antikverad inrättning,
som bör allvarligt bekämpas. Örn nu herr Hagberg i Luleå i anslutning
till Engelbrektsminnet och den svenska demokratiens jubileum vill slå vakt

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. lag om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. (Forts.)
om demokratien och den obeskurna rösträtten så är det i alla fall, vad han
än må säga, en källa till glädje för oss. Och ännu större skulle^ den bli, örn
han ville kämpa för, att samma demokratiska rättigheter kunde få ersätta den
blodiga terrorn i det land, som är hans stora ideal!

Innan debatten slutar vill jag, herr talman, säga att det är synd, att icke
herr Lindman är närvarande i kammaren för tillfället, så att man kunde få
presentera honom en tankenöt. Jag tycker emellertid, att kammaren kunde
lägga på minnet, hur den lagtext, som majoriteten fått igenom här i § 11 är
skriven. Faktiskt föreligger följande möjlighet. En person har utav de tre
sista årens utskylder försummat att betala skatten för två år. Låt oss^ vidare
säga, att han är notorisk skatteskolkare, som med full avsikt smitit från sina
medborgerliga skyldigheter. Han har varit bosatt i Sundbyberg, Södertälje
eller någon annan ort, och han har nu flyttat till Stockholm. Han blir nästa
år uppförd i röstlängden här. Han kan inväljas i vilkén styrelse eller nämnd
som helst. Han häftar visserligen för utskylder men icke »till staden». ^ Man
har skrivit lagtexten så illa, att den i verkligheten icke har avseende å den
ort, där vederbörande försummat att betala sin skatt, utan den kommun, där
han för tillfället är skriven. Kan verkligen kammaren vilja vara med örn att
gå med på en sådan lagtext? Man har då ingenting emot, att denne person
slinker in i en styrelse eller nämnd.

Jag upprepar ännu en gång: En lantbrukare eller en bonde eller vad vederbörande
nu må vara, har i alla herrans år betalt sina utskylder ordentligt, men
så en höst kan han, på grund av våldsamt stegrade skatter för året eller svåra
förluster eller kanske på grund av hustruns sjukdom eller död, som fört med
sig en massa utgifter, icke betala sina utskylder. Denne person, som anlitats
i kommunala uppdrag under åratal, blir från nyårsdagen diskvalificerad
och får lämna den barnavårdsnämnd eller den fattigvårdsstyrelse eller vad
det nu kan vara, som han förut tillhört. Kan kammaren verkligen vilja gå
med på ett skrivelseförslag, som syftar till att få igenom något dylikt? Det
vore ett tecken på reaktionärt tänkesätt, det vore att vrida tillbaka utvecklingen,
men det är tiden icke lämplig för.

Herr Höglund: Herr talman! Jag vill endast rikta mig mot den begrepps förvirring

eller tendentiösa snedvridning av begreppen, som herr Lundqvist
och herr Ossbahr gjorde sig skyldiga till, när de hävdade, att en underordnad,
som lagen nu är, kan bli chef över sin chef — som slagordet löd. Det blir han
naturligtvis ingalunda, ty varken gatuarbetaren, som inväljes i gatunämnden,
eller skolläraren, som inväljes i en skolstyrelse, blir därigenom chef över sin
chef, utan det är ju kollektivet gatunämnden respektive kollektivet skolstyrelsen,
som är chef över dessa chefer. Detta är dock en helt annan sak.

Efter härmed slutad överläggning blev förevarande paragraf av kammaren
godkänd.

2—10 §§.

Godkändes.

11 § lydde i nedanintagna delar:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

11 §•

Stadsfullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom staden
och uppnått tjugufem års ålder.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Stadsfullmäktige kan ej den vara,
som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen
för varaktig försörjning;

(i utskottets förslag:)

Stadsfullmäktige kan ej den vara,
som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen
för varaktig försörjning;

d) häftar för honom påförda utskulder
till staden, vilka förfallit till
betalning under något av de tre sistförflutna
kalenderåren;

e) på grund av honom ådömd
straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, som ännu
icke vunnit laga kraft, är dömd till
påföljd, som nu är sagd; eller

f) är förklarad ovärdig att inför
rätta föra andras talan.

I avgiven reservation hade herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård,
Källman, O. Fredrik Ström, Fast, Vougt, Wiklund och Svensson i
Landskrona förklarat sig anse, att utskottet bort, med avstyrkande av motionerna
I: 314 och II: 550 i här berörda delar samt II: 514 och 523, tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag rörande 11 §.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

d) på grund av honom ådömd
straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, som ännu
icke vunnit laga kraft, är dömd till
påföljd, som nu är sagd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför
rätta föra andras talan.

Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att i anslutning till den förda diskussionen
i fråga örn den nu föredragna paragrafen få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Ossbahr: Jag ber, herr talman, att beträffande denna punkt få yrka
bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av 11 § i utskottets förevarande lagförslag, dels ock på godkännande
av berörda paragraf i dess av Kungl. Majit föreslagna lydelse; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Hallén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 11 § i konstitutionsutskottets förevarande
förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i dess av Kungl.
Maj :t föreslagna lydelse.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 88 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf i utskottets lagförslag.

12—25 §§.

Godkändes.

26 § lydde i nedanintagna delar:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

2 mom. För beslut erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fastighet eller
därifrån härflytande rättighet eller inköp
av fastighet, där ej avhändandet
eller inköpet avser genomförande av
fastställd stadsplan, tomtindelning eller
stomplan;

b) beviljande av anslag till nytt
ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel
skola anskaffas genom upplåning;

d) upptagande eller förnyande av
lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för
erhållet låns återbetalande; eller

(i utskottets förslag:)

2 mom. För beslut erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser:

b) beviljande av anslag till nytt
ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål
eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som
anslaget avser, anslag ej utgått, därest
högsta uttaxeringen av allmän
kommunalskatt överstiger tio kronor
för skattekrona;

d) höjande av visst under året närmast
före det, som höjningen avser, utgående
anslag, då höjningen skulle utgöra: 1)

mera än tjugufem procent av förutvarande
anslaget, därest högsta uttaxeringen
av allmän kommunalskatt
överstiger tio kronor för skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande
anslaget, därest högsta uttaxeringen
av allmän kommunalskatt
överstiger tretton kronor för skattekrona; 3)

mera än tio procent av förutvarande
anslaget därest högsta uttaxeringen
av allmän kommunalskatt överstiger
sexton kronor för skattekrona;

e) beviljande av anslag, vartill medel
skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av
lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för
erhållet låns återbetalande; eller

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

(i utskottets förslag:)

g) efterskänkande av oguldna stadsutskylder,
där fråga ej är om antagande
av ackord.

Med allmän kommunalskatt förstås
i c) och d) sådan skatt, evad den heslutits
av stadsfullmäktige eller av
kyrkofullmäktige eller f ör samling sdelegerade.

Herr Hallén och hans här ovan vid 11 § antecknade medreservanter hade jämväl
beträffande 26 § anmält avvikande mening samt förklarat sig anse, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag rörande 2 mom.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Den debatt som här förts har delvis även berört
§ 26. Utöver vad sålunda redan anförts ber jag att för egen del få säga endast
ett par ord örn den nu föredragna paragrafen.

Några andra skäl för den ändring, som här företagits i Kungl. Maj:ts förslag,
än rena uniformitetssträvanden ha icke kunnat anföras. Emellertid är
denna strävan efter uniformitet såvitt angår våra kommunallagar ur saklig
synpunkt felaktig, och den har icke heller på alla punkter kunnat vidhållas.
Stockholms förvaltning är av det säregna slag, att en uniformitet helt enkelt
icke är möjlig. I detta fall har emellertid hänsyn ej heller tagits till de förhållanden,
som röra speciellt våra större städer, nämligen att dessa även fylla
uppgifter, som annars åvila landstingen. Även ur den synpunkten är enligt
min mening utskottets förslag sakligt felaktigt.

__ Jag ber alltså, herr talman, att i fråga örn denna paragraf få yrka avslag
på utskottets förslag och bifall till propositionen.

Herr Ossbahr: Det förefaller mig en smula egendomligt, att, då man i alla
möjliga andra hänseenden velat genomföra uniformitet mellan kommunallagen
för Stockholm och kommunallagstiftningen för övriga städer, man just i detta
hänseende velat göra ett undantag, allra helst som man icke kunnat förebringa
något skäl till stöd för den undantagsbestämmelse, som här påyrkats.

Herr statsrådet framhöll själv under en debatt tidigare i dag, att en bestämmelse
av den art, som utskottet här föreslår, icke skulle bli av någon praktisk
betydelse. Under sådana omständigheter kan jag icke förstå, att man från
de socialdemokratiska ledamöternas sida kan ha något att erinra emot en tilllämpning
av uniformitetsprincipen, som man dock annars i stor utsträckning
anslutit sig till. Jag vill erinra örn, att man just under åberopande av denna
uniformitetsprincip, förutom andra åtgärder som i det avseendet vidtagits,
avskaffat skyldigheten för Stockholms stadsfullmäktige att underställa lämpligheten
av fattade beslut överståthållarämbetets prövning.

Vid sådant förhållande ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av 26 § i utskottets förevarande lagförslag, dels ock på godkännande av berörda
paragraf i dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

e) efterskänkande av oguldna stadsutskylder,
där fråga ej är örn antagande
av ackord.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Härefter föredrogs utskottets förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen
om folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903 (nr 58); och anförde därvid: Herr

Hallén: Herr talman! Jag ber att i korthet få yrka avslag på det
föreliggande utskottsförslaget.

Herr Ossbahr: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av utskottets förevarande lagförslag,
dels ock på avslag därå; och blev förslaget av kammaren godkänt.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens beslut
i fråga örn lagförslagen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr Hallén och hans här ovan antecknade medreservanter hade i avgiven
reservation hemställt örn avslag å utskottets i förevarande punkt gjorda framställning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall icke giva anledning till ett återupprepande
av den redan förda diskussionen örn det föreliggande utskottsutlåtandet,
men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att man genom den
skrivelse till Kungl. Majit som här föreslås, avser att för landets kommuner
i övrigt ge samma effekt åt bestämmelsen örn fullgjord skattebetalning som
valbarhetsgrund vid val av kommunala förtroendemän, som innefattas i den
nyss för Stockholms vidkommande antagna lagen örn kommunalstyrelse. Jag
har tidigare pekat på de allvarliga betänkligheter, som vi hysa i detta avseende,
och jag hemställer därför, att kammaren måtte avslå den föreliggande
punkten.

Herr Ossbahr: Jag hänvisar till den tidigare förda debatten i denna fråga.
Jag vill nu bara ännu en gång understryka, att utskottets hemställan på här
ifrågavarande punkt står i full överensstämmelse med riksdagens beslut åren
1930 och 1934. Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Hallén, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3 av utskottets förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Hallén begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 98 ja och 90 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 4.

Herrar Stendahl, Hagström, Ossbahr och Lundell, hade i avgiven reservation
förklarat sig anse, att utskottet bort i anledning av motionerna I: 314 och
11:550 föreslå riksdagen att avlåta skrivelse till Konungen med anhållan örn
förutsättningslös utredning angående frågan, huruvida den borde få vara ledamot
av nämnd eller styrelse, som innehade avlönad anställning inom nämndens
eller styrelsens arbetsområde.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Ossbahr: Under hänvisning till av mig förut anförda synpunkter

ber jag att fa yrka bifall till den av herr Stendahl m. fl. avgivna, under
punkten 2) c) antecknade reservationen med begäran örn skrivelse till Kungl.
Maj:t örn utredning rörande behörighetsfrågan såvitt angår ledamotskap i
nämnd eller styrelse.

Herr Hallén: Herr talman! Jag anhåller att få yrka avslag på det utav
herr Ossbahr nu framställda yrkandet och bifall till vad utskottet i denna
punkt föreslagit.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav först propositioner angående det av
herr Ossbahr under överläggningen framställda yrkandet, nämligen dels på bixall
till berörda yrkande, dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Ossbahr, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår det förslag, som innefattas i den av herr
Stendahl m. fl. avgivna, under punkten 2 c) antecknade reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda förslag.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren avslagit ifrågavarande förslag.

På av herr talmannen vidare därå framställd proposition blev utskottets i
förevarande punkt i övrigt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 116, i anledning av Kungl.

Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående beräknande av ^on^^av
inkomsttiteln »Inkomst av vadhållning vid idrottstävlingar» m. m. Därvid hållning vid
erhölls på begäran ordet av idrottstävlin gar*

m. ra.

Herr Magnusson i Skövde, som yttrade: Herr talman! Med anledning därav
att i denna fråga föreligger en interpellation till hans excellens statsministern
har jag i dag ingen anledning att upptaga någon debatt angående detta
utskottsutlåtande, och jag skall därför icke heller göra något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 117, i anledning
av väckta motioner örn statens övertagande av kostnaderna för vården av hereditärsyfilitiska
barn blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 47, i anledning av Äng. beskattväckt
motion angående beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild “VV

järnväg; och anförde därvid Zn%T%l

enskild järn Herr

Severin: Herr talman! Då jag icke ämnat framställa något yrkande väg.
i denna sak, hade det kanske varit onödigt, att jag här begärt ordet. Jag
vill, som frågan nu ligger till, endast understryka, vad utskottet sagt i sin
motivering till det föreliggande betänkandet.

Förhållandet är nämligen, att ehuru utskottet funnit sig böra avstyrka motionen,
utskottet i sin motivering erkänner det berättigade i de tankar och förslag,
som i motionen framförts. Beskattningen av resekostnadsersättningar
är nämligen icke tillfredsställande ordnad, i det att man tillämpar olika metoder,
olika system i olika kommuner. I somliga kommuner medgives, i likhet
med vad fallet är beträffande beskattningen av utav staten utbetalda
resekostnadsersättningar, full befrielse från beskattning. Ibland åter medgiver
man avdrag för hälften av denna resekostnadsersättning. Det finns
visst till och med kommuner, där intet som helst avdrag medgives. Ibland
kan det inträffa att befattningshavare i samma företag, vilka arbeta under
precis samma lönevillkor och som ha precis samma resekostnader, på grund
därav att de äro bosatta i olika kommuner, få sina inkomster taxerade efter
helt olika grunder.

Nu anser utskottet, att taxeringsnämnderna skola bifalla de yrkanden örn
avdrag för resekostnadsersättning, som den skattskyldige gör. Utskottet har
emellertid funnit svårigheter möta att i lagen göra ett klart stadgande härom.

Det är emellertid denna oklarhet i lagstiftningen som gör, att taxeringsnämn -

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild järnväg. (Forts.)
derna- icke följa lagstiftarens mening i detta fall. Riksdagen har en gång
tidigare gjort ett uttalande, som egentligen innebär ett motiv för taxeringsnämnderna
att medgiva avdrag för dessa resekostnadsersättningar. Då nu
samma mening ånyo understrukits av utskottet, och, som jag förmodar, genom
kammarens bifall till utskottets hemställan kommer att ytterligare understrykas,
skall jag nu endast uttala den förhoppningen, att vederbörande taxeringsmyndigheter
i framtiden verkligen komma att uppfylla de förhoppningar,
som utskottet självt i sin motivering givit uttryck åt, och att de sålunda
medgiva de avdrag, som utskottet anser motiverade, och vilket påtagligen också
varit avsett med bestämmelserna i här ifrågavarande hänseende.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

"Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

Äng. särskild Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 48, i anledning av
demuio^1 och väckt motion angående särskild beskattning av deflations- och börsvinster samt
börsvinsur därmed jämställda inkomster. Ordet lämnades därvid på begäran till

m. m.

Herr Wallén, som yttrade: Herr talman! Frågan om beskattningen av

börs- och deflationsvinster är synnerligen viktig. Det är här fråga örn inkomster,
^som i mycket större omfattning än de flesta ha klart för sig, undandragas
såväl den kommunala som statliga beskattningen.

Jag erinrar i detta sammanhang endast om ett enda sådant fall. Jag påpekar
_ sålunda örn den bekanta försäljningen av en aktiepost, varigenom en
bankdirektör här i Stockholm förtjänade något över 2 miljoner kronor och som
genom att placera vinsten i ett familjebolag i ett land, där dylika vinster
praktiskt taget icke beskattas, undgick t. o. m. skatt på denna lättfångna
vinst. Här i Sverige lyckades man, tack vare våra nuvarande skattelagar, icke
beskatta denna vinst vare sig kommunalt eller statligt! Det måste ju kännas
ganska egendomligt för såväl tjänstemän som arbetare, vilkas inkomster
genom överordnades försorg till vartenda öre skola uppgivas för vederbörande
taxeringsnämnd, att miljonföretag, vars aktier man spekulerar och spelar med
på börsen^ genom transaktioner på utländska börser eller genom utländska
bulvaners åtgöranden skola undgå varje som helst beskattning.

Det är ett rättfärdighetskrav av första ordningen, att det blir rättvisa och
ordning i dessa förhållanden, och det är för övriga lojala skattebetalare av
utomordentlig vikt, att dessa miljonvinster, ja mångmiljonvinster, vilka nu
årligen undgå varje som helst beskattning, i fortsättningen komma att beskattas
åtminstone efter de grunder, som för närvarande finnas stadgade.

Utskottet säger, »att riksdagen innevarande år i huvudsak antagit Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändring i vissa delar av taxeringsförordningen,
ett förslag, som jämväl åsyftar att i fråga örn realisationsvinster åvägabringa
en förbättrad skattekontroll. Med hänsyn härtill har utskottet funnit
sig böra yrka avslag å motionen». Jag är mycket tacksam för denna motivering,
men jag vill också hoppas, att denna motivering icke skall vara sista
ordet i denna sak, utan att Kungl. Maj :t inom en någorlunda snar framtid
låter sätta igång med en allsidig utredning av vår skattefråga i syfte att lägga
bärkraften till grund för beskattningen, och att man därvid icke glömmer
bort realisations- samt börs- och deflationsvinster.

Det finns väl ändå ingen, som kan vilja förneka, att otroligt stora belopp
för närvarande icke redovisas i deklarationsblanketterna. Man behöver bara
gå till ett enda bankinstitut, vars aktier för något år sedan stodo i cirka 70

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. särskild beskattning av deflation- och börsvinster m. m. (Forts.)
kronor, och jämföra omsättningen på bolagets aktier samt deklarationsuppgifterna
vid följande årsslut, då aktierna stodo i mer än dubbla värdet, för
att få ett begrepp örn frågan. Det behöver härvidlag icke vara fråga örn
falskdeklaration. I allmänhet och speciellt i ett fall, där stora poster omsattes,
tog man aktierna över utlandet. Jag menar alltså: man måste ta litet
djupare på denna fråga. Jag ifrågasätter, huruvida icke vid aktieförsäljning
även »lagfart» eller åtkomstbevis borde förekomma. Med lagfart menar
jag i detta fall att aktie skall registreras, innan den byter ägare, eller att det
i en eller annan form skall uppvisas köpebrev, vari man alltså fastslår den
eventuella kursvinst, som uppkommit. För närvarande tillgår det ju så, som
herrarna veta, att örn jag bar exempelvis hundra grängesbergsaktier, så äro
dessa i vanliga fall blankogirerade. Jag säljer dem och tjänar en femma per
styck, köparen säljer dem och tjänar likaså en femma per aktie, och den tredje
säljer dem i sin tur — alltjämt med samma girering. Denne kanske förlorar
en tia, det är ju möjligt, men herrarna kunna vara säkra på att i de
fall, där förtjänst förekommit, har denna mycket sällan uppgivits på deklarationsblanketten.
Hade man kontroll, i den mening jag här åsyftar och som i
viss mån redan utövas i några länder, vore det omöjligt, att de stora förtjänsterna
skulle kunna undgå den beskattning, som borde äga rum. Detta gäller
alltså börsvinster.

Gå vi till deflationsvinsterna är det inte bättre ställt därvidlag. Jag erinrar,
herr talman, örn åren 1921 och 1922, då i Sverige en vanlig papperskrona
med ett värde av cirka 35 öre i guld, förvandlades till 1 krona i guld. De
personer, som hade förmögenheter i välplacerade inteckningar, tredubblade ofta
denna förmögenhet, under det att de skuldsatta fingo en tre gånger så hög
skuldbelastning. Men den person, som genom denna deflationspolitik tjänade
det tredubbla beloppet, behövde icke skatta för förtjänsten, ty krona blev krona.
Ett bekant hus här i Sverige förtjänade vid detta tillfälle över 10 miljoner
kronor utan att behöva skatta för ett enda öre av förtjänsten. Jag nämner
detta som ett exempel. Jag vill också erinra örn att det finns andra härmed
likställda vinster, uppkomna genom vissa oförtjänta värdestegringar och
som roed frätta böra beskattas, allra helst i tider, då andra inkomsttagare tryckas
så hårt med skatter.

Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten, men jag har icke kunnat
underlåta att peka på dessa fall, som beröra hela svenska folket och uppröra
alla dem, som känna till förhållandena. Jag ber att få uttala den bestämda
1 ornoppmngen, att vi snart få en allmän skatteutredning, som skaffar rättvisa
och åstadkommer en rättelse av såväl nu omnämnda som andra hithörande
lornailanden och samtidigt lägger skattetungan där den verkliga bärkraften

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare anförde

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i anledning
av herr Walléns anförande lämna ett par upplysningar.

Såsom ju framgår av herr Walléns yttrande, berör hans motion i mycket
hög grad vad man skulle kunna kalla skattekontrollen. Det är utskottets bestämda
uppfattning, att den reform, som för någon vecka sedan genomfördes
av riksdagen på taxeringsområdet, i väsentlig mån skall bidraga till att bringa
det av den senaste talaren berörda oefterrättlighetstillståndet ur världen.

Andra hammarens protokoll 1935. Nr 35.

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Ang. återbäring
av
vissa familjen
pensionsavgifter.

Äng. särskild beskattning av deflations- och börsvinster m. m. (Forts.)

De synpunkter, herr Wallén därutöver framhållit, torde komma att granskas
av den utredning, som bevillningsutskottet torde komma att föreslå i anledning
av en annan motion av herr Wallén, berörande det beskattningsbara
underlaget, som tillsammans med våra kommunalskattefrågor överhuvud taget
bör underkastas en förnyad omprövning. Det är detta som har gjort, att utskottet
i här berörda avseende icke gått närmare in på dessa synpunkter.

_ Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 10.

Föredrogos vart för sig

_ bevillningsutskottets betänkande, nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring i 3 § förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften; och

bankoutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av väckta motioner angående
beredande av familjepension åt vissa grupper av statsanställda.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 11.

Vid nu skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande, nr 58, i anledning
av väckta motioner angående återbäring i vissa fall av familjepensionsavgifter,
erlagda av förutvarande kvinnliga befattningshavare i statens tjänst, yttrade Fröken

Wellin: Herr andre vice talman! Motionerna I: 170 och II: 126
avse att få till stånd en ändring av bestämmelserna angående pensionering av
efterlevande barn till kvinnlig befattningshavare i statens tjänst, så att rätt
beredes kvinnlig tjänsteman, som före pensionsåldern lämnar statens tjänst,
att tillgodonjuta så mycket av erlagda familjepensionsavgifter, som enligt av
Kungl. Maj :t fastställda försäkringstekniska grunder då utgör deras värde.

Enligt bestämmelse av 1925 är varje ordinarie kvinnlig befattningshavare i
statens tjänst skyldig att erlägga avgift för beredande av pension åt efterlevande
barn. För manliga befattningshavare finnes i en del fall, t. ex. i
fråga örn civilstatens änke- och pupillkassa, möjlighet att vid förtidsavgång
utbekomma så mycket av erlagda avgifter som enligt de för kassan fastställda
försäkringstekniska grunder utgör deras värde.

Avsikten med motionerna har nu varit att åt de kvinnliga befattningshavarna
förvärva en liknande möjlighet att erhålla restitution av inbetalda avgifter,
som föreligger för manliga befattningshavare i fråga örn deras avgifter
till civilstatens änke- och pupillkassa. Glädjande hade givetvis varit, örn
bankoutskottet ansett sig kunna hemställa örn bifall till motionerna, men då
så ej varit fallet, får man söka vara nöjd med den välvilliga och örn förståelse
vittnande motiveringen, som i utlåtandet föregår avstyrkandet. I princip synes
utskottet vara ense med motionärerna och förordar enhetliga bestämmelser i
familjepensionsavseende för samtliga i statens tjänst anställda befattningshavare.
Emellertid avstyrker utskottet, under hänvisning till att sakkunnigbetänkandet
av den 20 juli 1934 är föremål för Kungl. Maj :ts övervägande, det
i motionerna framförda skrivelseförslaget.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. återbäring av vissa familjepensionsavgifter. (Forts.)

I anslutning till i motionerna framställda synpunkter och under hänvisning
till motiveringen till bankoutskottets utlåtande, nr 58, vågar jag uttala den förhoppningen,
att Kungl. Majit vid den fortsatta behandlingen av nyssnämnda
sakkunnigbetänkande välvilligt måtte beakta de i motionerna påtalade förhållandena.
Därigenom skulle en mera rimlig och rättvis behandling komma
nuvarande och f. d. kvinnliga befattningshavare till del.

Herr andre vice talman! Jag har intet yrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Härpå föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 59, i anledning av väckta motioner angående beräknandet av pension åt
efterlevande barn till vissa kvinnliga befattningshavare i statens tjänst;

nr 60, i anledning av väckta motioner angående förbättring av pensionsunderlagen
för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare
i statens tjänst;

nr 61, angående ändrade bestämmelser rörande förfarandet i disciplinära mål
mot tjänstemän i riksbanken och i riksgäldskontoret; samt

nr 62, angående bestridande av vissa kostnader för det historiska och statsvetenskapliga
arbetet örn den svenska riksdagen.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13.

Härefter föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i anledning av väckt motion angående fribrevsrä.tt för rikets sjömanshus.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 14.

Föredrogos vart för sig

_ bevillningsutskottets betänkande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till viss ändring i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15)
med tillägg till gällande tulltaxa; och

statsutskottets utlåtande, nr 118, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående befrielse för vissa officerare vid flottan från dem ådömd betalningsskyldighet
till kronan.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 15.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 119, i anled- Äng. utvidgning
av väckt motion angående utvidgning av Skillingaryds skjutfält yttrade: nin0 av Skil''

lingaryds

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! I det nu föredragna utlåtan- akjuifäU.
det, nr 119, har statsutskottet behandlat den av mig och en medmotionär väckta
motion, däri vi föreslagit, att riksdagen måtte medgiva, att av fonden för en
minstation till skyddande av inloppet till Gävle ett belopp av högst 100,000

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Anti. utvidgning av Skillingaryds skjutfält. (Forts.)
kronor finge av Kungl. Majit tagas i anspråk för förvärv av mark för utvidgning
av Skillingaryds skjutfält eller eventuellt att samma belopp finge
försträckas ur fonden för att framdeles ersättas, därest medlen skulle komma
att behövas för det med fonden ursprungligen avsedda ändamålet.

Denna motion har statsutskottet avfärdat på ett sätt, som jag vågar beteckna
som en smula lättvindigt. Utskottet säger nämligen ordagrant följande: »Då
det sålunda ifrågasatta dispositionsförfarandet beträffande förevarande fondmedel
icke står i överensstämmelse med donationens syfte, finner sig utskottet
böra avstyrka motionen».

Utskottet utgår alltså här ifrån, att det skulle föreligga en donation, en utgångspunkt,
som förefaller mycket egendomlig. Med donation torde väl i allmänt
språkbruk avses gåvomedel, som skänkts för ett visst ändamål att användas
i enlighet med av donator meddelade närmare föreskrifter. Men i detta
fall föreligger ingen sådan donation. Det är här icke fråga örn några gåvomedel,
som skänkts till staten, utan det gäller en mellangift, som på sin tid
erlagts till staten vid ett byte av två fastigheter för att fylla ut olikheten i
värde dessa fastigheter emellan. Att kalla en sådan mellangift för en donation
är väl ändå bra oriktigt för att ej säga orimligt.

Förhållandet är nämligen det, att jämlikt ett beslut av riksdagen 1892 den
s. k. Fredriksskansholmen vid Gävle försåldes till Gävle stad, som i utbyte
lämnade dels en mindre fastighet utanför staden och dels ett kontant belopp av
20,000 kronor såsom bidrag till kostnaderna för ett minförsvar till skyddande
av det yttre inloppet till staden. Av dessa 20,000 kronor bildades enligt beslut
av Kungl. Majit 1892 en fond, som kallas fonden för en minstation till skyddande
av inloppet till Gävle. Denna fond, som hittills icke synes hava tagits
i bruk för något som helst ändamål, har genom ränta på ränta nu stigit till
över 105,000 kronor.

Det kunde ju synas litet långsökt att taga dessa medel i anspråk för ett
sådant ändamål som vi föreslagit, eller till att utvidga Skillingaryds skjutfält,
men en sådan användning anse vi motionärer fullt motiverad därav, att något
bruk av fonden för det ursprungliga ändamålet icke torde vara vare sig behövligt
eller möjligt. Med andra ord, det ursprungliga ändamålet är, som vi i
motionen uttryckt det, antikverat. Då kan det väl icke vara någon mening i
att låta fonden stå orörd och växa och växa med ränta på ränta i all oändlighet,
vilket ju blir fallet, om man icke tar den i anspråk för något annat ändamål än
det ursprungliga.

Den användning, som vi föreslagit för fonden, nämligen utvidgning av Skillingaryds
skjutfält, avser ett med det ursprungliga likartat försvarsändamål,
som i alla fall måste tillgodoses under de närmaste åren. Utvidgningen av skjutfältet
är i stora delar verkställd och måste givetvis slutföras inom en snar
framtid, för att man verkligen skall kunna utnyttja resultatet av de uppoffringar,
som hittills gjorts. Genom att taga fonden i anspråk för detta ändamål
sparas motsvarande belopp på riksstaten, samtidigt som ett ur såväl försvarssynpunkt
som ortsbefolkningens intressen trängande behov kan tillgodoses
snabbare än vad eljest torde kunna bli förhållandet.

Samtidigt med att vi i motionen lämnat en redogörelse för fondens uppkomst,
varav bort för utskottet framgå, att det ej här är fråga örn någon donation,
hava vi dock försiktigtvis framhållit, att bestämmelserna i 1893 års köpeavtal
med Gävle stad möjligen kunde anses utgöra hinder att taga hela fonden
i anspråk för annat ändamål än det ursprungliga, vilket hinder dock ej gärna
kunde föreligga i fråga örn mer än det belopp, vartill ovannämnda mellangift
uppgått, eller 20,000 kronor, och således näppeligen omfatta den genom räntor
uppkomna ökningen av fonden. Emellertid hava vi tillika såsom vår egen

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Äng. utvidgning av Skilling ar yds skjutfält. (Forts.)
uppfattning uttalat, att då dessa 20,000 kronor utgjort en mellangift vid ett
markbytesavtal, hinder ej borde föreligga för Kungl. Majit och riksdagen att
därmed förfara efter gottfinnande. Skulle det visa sig, att fonden i sin helhet
ej kunde juridiskt tagas i anspråk för markinköp vid Skillingaryd, hava vi
föreslagit, att för sådant fall medel ur fonden skulle för detta ändamål allenast
förskotteras för att ersättas i framtiden, örn och i den mån medlen -—^mot all
förmodan — skulle komma att behövas för sitt ursprungliga ändamål.

iVi hade verkligen trott, att statsutskottet skulle intressera sig för att närmare
utreda möjligheterna att, när nu denna fond på över 100,000 kronor är
för sitt egentliga ändamål obehövlig, utnyttja fonden på annat sätt. I stället
avfärdar utskottet detta helt kort med, att här skulle föreligga en donation,
som lade hinder i vägen. Jag har redan påvisat, att det icke finnes någon
donation. Jag vill påpeka, att även örn det oaktat det skulle anses, att Kungl.
Majit och riksdagen icke kunna efter gottfinnande förfoga över medlen, möjlighet
föreligger att erhålla fri dispositionsrätt därtill genom en överenskommelse
med Gävle stad. Örn utskottet icke velat på stående fot tillstyrka motionen,
tycker jag, att utskottet åtminstone bort föreslå en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran örn utredning rörande ändrad disposition av fonden.

Rätteligen borde jag yrka återremiss av ärendet till statsutskottet. Vid
detta stadium av riksdagen är det väl dock knappast lämpligt att betunga utskottet
med att ånyo behandla ärendet. Det kan ju få komma åter en annan
riksdag. Jag skall därför inskränka mig till att, under åberopande av vad
jag anfört, yrka avslag å utskottets motivering.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den annars blide motionären
har funnit anledning att här ifrån talarstolen beteckna statsutskottets behandling
av denna fråga såsom lättvindig. Jag tror inte, att vid ett närmare studium
av till ärendet hörande akter detta uttalande kan anses befogat. Man
kan förvisso däremot med fog säga till motionärerna, att de handlat en smula
lättvindigt vid sitt försök att för inköp av mark för Skillingaryds skjutfält
disponera pengar, som äro avsedda för försvaret av inloppet till Gävle stads
hamn.

Jag tror, herr talman, att man mycket väl kan tvista örn, huruvida man skall
beteckna det belopp, som det här är fråga örn, såsom en donationsfond eller
allenast såsom en fond. Vi ha funnit ett stöd för den av utskottet använda
beteckningen donationsfond just i den omständigheten, att de 20,000 kronorna
synas ha erlagts av Gävle stad utan någon motprestation från statens sida.
Talet örn markbyte i detta sammanhang är ju att tänja ingredienserna i den
operation, som verkställdes under år 1892, på ett sätt, som synts mig och ledamöterna
i statsutskottet icke vara fullt i överensstämmelse med sakens innehåll.
Förhållandet var ju det, att Gävle stad behövde anlägga en ny hamn.
Den plats, som med hänsyn till stadens merkantila utveckling och sjöförbindelsernas
upprätthållande var mest lämpad härför, var emellertid den kronan
tillhöriga Skansholmen. Med det betraktelsesätt, som vi i vara dagar anlägga
på städernas rätt att få utveckla sig i hithörande avseenden, är det utan tvivel
klart, att kronan måst upplåta denna holme, därest det befanns vara nödvändigt
med hänsyn till stadens utveckling att förlägga hamnen^ dit. Man kan
så mycket mera anse detta ha varit en tvingande skyldighet från kronans sida
som de militära myndigheterna då förklarade, att holmen saknade varje betydelse
ur försvarssynpunkt.

Alla skäl talade sålunda för att kronan skulle avstå holmen till staden. Den
kompensation, som lämnades, bestod huvudsakligen däri, att kronan av staden
skulle erhålla ett område, som staden då icke ägde men som staden tillförband

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. utvidgning av Skillingaryds skjutfält. (Forts.)
sig att inköpa och överlämna till kronan. Området ansågs nämligen av de
militära myndigheterna ha strategisk betydelse. För att detta skulle kunna
genomföras köpte staden området och överlämnade det till kronan. Det förelåg
sålunda icke något markbyte vid själva penningtransaktionens genomförande.
Jag skulle tro, att regeringen passade på tillfället och tänkte, att
de militära anslagen äro begränsade och att vi kanske i framtiden kunde behöva
ett belopp extra för t. ex. skyddandet av Gävle hamn. Det är som
bekant icke en stadens angelägenhet utan statens, och därför begärdes att för
att överhuvud taget denna holme skulle upplåtas, staden skulle anslå ett belopp
av 20,000 kronor till en fond för ett framtida uppbyggande av en minstation.
Det ingick således i avtalet, att pengarna skulle användas just för
detta ändamål.

Man kan som sagt tvista örn, huruvida man skall kalla fonden för en donationsfond
eller icke. Detta är emellertid av underordnad betydelse. Det centrala
är ju, till vilket ändamål fonden är avsedd att användas. Motionärerna
tycka, att när det nu finns pengar, som äro avsedda för att skydda inloppet
till Gävle hamn, och dessa pengar icke använts efter något över 40 år, kan det
passa bra att söka få dessa medel så dirigerade, att de skulle kunna användas
till utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Jag tror, att detta vittnar örn en
speciell småländsk omsorg, som i och för sig är vällovlig och som man också
kan skatta högt. Denna omsorg lia vi fått göra bekantskap med tidigare vid
flera tillfällen. Det är många år sedan man började föreslå medel för inköp
av mark för utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Jag vill rikta kammarens
uppmärksamhet på, att riksdagens hållning till frågan örn Skillingaryds
skjutfält ingalunda är sådan, som motionärerna söka göra gällande i sin motion.
Jag tror inte, att det någon gång förelegat någon speciellt uttalad villighet
från riksdagens sida att bevilja medel till utvidgning av Skillingaryds
skjutfält. Jag tror till och med, att man från lokalt håll där nere har varnat
riksdagen för att överhuvud taget taga initiativ i detta spörsmål. Riksdagen
skulle nämligen med hänsyn till markägarnas naturliga fallenhet för att utnyttja
konjunkturerna antagligen riskera, att skjutfältet bleve oerhört dyrt,
örn riksdagen utan vidare förklarade, att den ansloge så och så mycket för
markinköp. Prisläget skulle uppenbarligen i ett sådant fall bli ett annat än
om man låter Kungl. Majit först underhandla med markägarna och sedan i
efterhand, när man bundit de faktorer, som måste bindas vid sådana operationer,
komme till riksdagen och begärde att få köpa vad Kungl. Maj :t på förhand
på lämpligt sätt förvissat sig om. Jag tror, att detta är den ståndpunkt,
som riksdagen intagit till frågan örn Skillingaryds skjutfält.

Jag kan försäkra kammaren, att vi inom utskottet funnit motionen vara av
den beskaffenhet, att vi voro beredda att överhuvud taget icke säga något i
kamrarna örn denna sak. Vi ansågo nämligen, att motionen var långsökt och
i sin grunduppbyggnad orimlig. Men när motionärerna icke nöjt sig med att
påminnas om att man dock icke bör gå vilka vägar som helst, när det gäller
att tillgodose framförda önskemål, utan i stället säga, att statsutskottet lättvindigt
behandlat frågan, har jag måst, herr talman, taga dessa minuter i anspråk
för att klarlägga vår ståndpunkt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare, anfördes ej. Herr andre vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall.till utskottets hemställan med godkännande av dess motivering,
dels ock på bifall till berörda hemställan med ogillande av motiveringen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

§ 16.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets ulla- Äng. vissa
tande, nr 120, i anledning av väckt motion angående vissa underofficerares vid
flottan och kustartilleriet befordran till högre beställning på övergångsstat.

res vid flottan

1*1/ •//il''*

tilleriet befor Uti

en inom andra kammaren av herr Laurén väckt motion, nr 278, hade dron på överföreslagits,
»att riksdagen ville besluta örn skrivelse till Kungl. Maj :t att de gångsstat.
underofficerare av 2. och 8. graden vid flottan och kustartilleriet, som före
överföringen innehade en tjänstålder av 19 respektive 14 ar såsom underofficer,
underofficerskorpral och korpral, må befordras till högre beställning ,på
övergångsstat, därest de äro härtill förtjänta och lämpliga, utan att de upprätthållit
befattning, som är avsedd att bestridas av pensionerad personal eller
eljest tagits i anspråk för ständig tjänstgöring och utan före överföringen vunnen
befordran till högre grad i flottan (kustartilleriet)».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation utan angivet yrkande av herr Törnkvist
I Karlskrona.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Laurén: Herr talman! Då denna motion väcktes, var det med tanke
på att det förslag, som innefattades i chefens för marinstaben skrivelse den
12 juni 1933 örn åtgärder i motionens syfte, skulle kunna av riksdagen bifallas.
Nu har emellertid försvarsverkens lönenämnd haft vissa erinringar
emot förslaget, och utskottet som dock inte vill bestrida, att vissa billighetsskäl
ligga till grund för motionen, har gått över på lönenämndens förslag, innebärande
att Kungl. Maj :t skulle göra framställning till riksdagen i varje särskilt
fall. .

Jag anser för min del, att denna omgång knappast är lämplig, och da enligt
min mening jämlikhet bör råda mellan marinens och arméns underofficerare,
har jag tagit mig friheten att väcka denna motion och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till densamma.

Herr Holmgren: Herr talman! När statsutskottet behandlade denna fråga,
fann utskottet, såsom också framhölls av den föregående talaren, vissa väsentliga
skäl tala för bifall till den av honom väckta motionen, men med hänsyn
till den ståndpunkt, som lönenämnden intagit i denna fråga, ansåg sig statsutskottet
icke kunna taga på sitt ansvar att tillstyrka motionen. Såsom också
framhölls av den föregående talaren har lönenämnden funnit en annan utväg
att lösa frågan. Lönenämnden har framhållit, att skäl tala för att i särskilda
fall, där långvarig eller ofta återkommande inkallelse till militär tjänstgöring
ägt rum och vederbörande på grund därav haft svårt att förvärva civil anställning
eller där eljest synnerliga skäl föreligga, framställning göres till
riksdagen om utverkande av förhöjning av den pensionsförmån, som eljest
skulle tillkomma vederbörande. Detta sätt att lösa frågan är like- gott. Det
innebär visserligen, som den föregående talaren framhöll, en omgång, men jag
vill icke kalla det för en onödig omgång. Det är en omgång, som ger garanti
för att man får en ännu bättre kontroll. Kungl. Maj :t får i varje särskilt
fall göra hänvändelse till riksdagen.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 85.

Onsdagen den 22 maj.

Äng. vissa underofficerares vid flottan och kustartilleriet befordran på
övergångsstat. (Forts.)

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogalen blank reservation och därmed har jag i verkligheten åsyftat att ge
stöd åt motionen. De däri framhållna synpunkterna äro i mycket hög grad
berättigade.

Det är emellertid mycket svårt för riksdagen att taga ett initiativ i detta
spörsmål. Det är svårt för riksdagen att göra annat än ett uttalande. Man kan
ju säga, att riksdagen bort göra ett uttalande, däri Kungl. Majit uppmanats
att närmare granska, huruvida icke närmare överensstämmelse skulle kunna
ernås mellan de två ifrågavarande vapnen. Jag vill, herr talman, till den
kraft och verkan det hava kan, kort och gott uttrycka den förhoppningen, att
Kungl. Majit, som åtminstone en gång förut haft tillfälle taga ståndpunkt
till spörsmålet, örn detta spörsmål åter skulle komma upp, undersöker, örn
det är möjligt att få till stånd en lösning i överensstämmelse med den tankegång,
som motionären och marinstabschefen ha utvecklat.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§17.

Föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande, nr 121, i anledning av vissa
av Kungl. Maj :t gjorda framställningar örn anslag till byggnadsarbeten, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; och biföll kammaren vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 18.

Äng. Sera- Härefter föredrogs statsutskottets memorial, nr 122, i anledning av kamrarfimerlasa-
nas återremiss av punkten 25 :o) i statsutskottets utlåtande nr 66 i fråga örn
rettet. Kungl. Maj its i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkten 90,
gjorda framställning angående anslag till Universitetssjukhus: Understöd och
ersättningar till Serafimerlasarettet i Stockholm jämte i ämnet väckta motioner.
Därvid anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Riksdagens beslut att till statsutskottet
återremittera ärendet örn serafimerlasarettet innebar, att riksdagen
ville ha ett förslag ifrån utskottet om reglering av underläkarnas löner. Beslutet
innebar en tydlig anvisning till statsutskottet att försöka åstadkomma
en kompromiss och att ge åtminstone läkarna en provisorisk lönereglering. En
sadan kompromiss har också träffats utav utskottet, och vad själva summp
beträffar så står statsutskottet fullkomligt enigt. Kompromissen torde emellertid
betyda, att icke heller ekonomipersonalen kan få den definitiva lönereglering,
som en minoritet i statsutskottet i överensstämmelse med departementschefens
mening ansett vara möjlig att åstadkomma.

Uti motiveringen till statsutskottets föreliggande memorial finns det ett par
meningar, som jag för min del icke kunnat underskriva. Det är de meningar,
som börja i slutet av sid. 4 med orden: »Utskottet kan emellertid» och sluta
med orden: »utredningen kan komma.» i första stycket på sid. 5.

Jag har den uppfattningen, att man kunnat fatta ett beslut, som möjliggjort
en definitiv lönereglering för ekonomipersonalen. Jag har nämligen
den bestämda åsikten, att ett sådant beslut icke på något sätt kunnat före -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. Serafimerlasarettet. (Forts.)

gripa den ifrågasatta utredningen. Då jag sålunda icke kunnat biträda den
uppfattning, som i dessa båda meningar framkommit såsom statsutskottets,
har jag velat vid utskottets memorial foga en reservation. Jag har ingen anledning
att framställa något yrkande. Det vore naturligtvis lönlöst. Saken
är icke heller värd någon strid i kammaren. Jag har velat för kammaren tillkännage,
att jag är av en avvikande mening. Dessutom kan jag upplysa örn
att jag icke var så ensam örn min mening i statsutskottet, som memorialet kan
föranleda kammarens ledamöter att tro. Det var flera, som hade samma mening,
men som avstodo från att reservera sig, förmodligen därför att de väl
i likhet med mig ansågo det lönlöst att åstadkomma ändring i utskottets förslag.

Jag har sålunda intet yrkande, herr talman.

I detta yttrande instämde herr Jansson.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! När den föregående talaren icke
framställt något yrkande, hade det kanske icke varit behövligt att yttra något
vidare i denna fråga. Då detta ärende återremitterades hade de, som i denna
kammare yrkade på återremiss, ingenting emot utskottsmajoritetens hemställan
örn att definitiv lönereglering för ekonomipersonalen icke skulle genomföras,
men man ville ge statsutskottet möjlighet att komma med ett förslag
örn löneförhöjning för läkarna. Det var utskottsmajoritetens uppfattning, att
man icke borde genomföra lönereglering varken för den ena eller andra gruppen,
och den uppfattningen har ju också kommit fram i det memorial, som vi
nu behandla. Jag hade i andra avdelningen av statsutskottet framlagt ett
förslag örn att man skulle göra ett uttalande örn fördelningen av det belopp,
det här gäller. De 60,000 kronorna skulle något så när jämnt uppdelas mellan
underläkarna och ekonomipersonalen, men för att vinna största möjliga enighet
tog jag tillbaka detta förslag. Jag har ansett mig böra göra detta påpekande
i anledning av herr Jonssons anförande.

Jag har nu, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Med herr Svensson i Grönvik förenade sig herr Bengtsson i Norup.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 19.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av kammarens förhandlingar,
föredrogos vidare vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 124, i anledning av väckt motion angående ersättning av statsmedel för
skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan
m. m.; och

nr 125, i anledning av väckta motioner om tillgodoräkning av tjänstgöring
såsom vaktmästare hos riksdagen vid placering i löneklass hos verk och inrättningar,
som tillhöra statsförvaltningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 85.

Onsdagen den 22 maj.

Ang. pensionering
av
civila tjänstinnehavare.

Ang. obligatorisk
gemensam
brandmur
i tomtgräns
m. m.

§ 20.

Till avgörande förelåg nu bankoutskottets utlåtande, nr 11, angående regleringen
för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten.

Vid först skedd föredragning av punkten 1, angående pensionering av civila
tjänstinnehavare, lämnades på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med anledning av att utskottet i motiveringen till denna punkt
yttrat, att utskottet anser det önskvärt, att en viss utredning blir verkställd
så snabbt, att resultatet — rörande principfrågan örn fondering för pension —
kan framläggas för 1936 års riksdag, har jag icke velat underlåta att omtala,
att den frågan är så pass djupgående och antagligen kräver så mycket arbete,
att jag icke vågar förutsätta, att man kan hinna bli färdig med den till nästa
års riksdag. Det, som kan göras för att detta skall ske, skall göras, men jag
har anledning antaga, att det icke kommer att bli möjligt att till nästa års
riksdag knäcka hela principfrågan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Kades till handlingarna.

§ 21.

Föredrogos vart för sig

bankoutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om användande under budgetåret 1935/1936 av vissa till
fonden för pensionering av civila tjänstinnehavare inflytande medel; och

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion örn anställande av kommissionärer vid rikets rådhusrätter och
överdomstolar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 22.

Härpå föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr
6, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet att i byggnadsordning
för stad införa bestämmelser om obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns
m. m.; och yttrade därvid:

Herr Mårtensson: Herr talman! Utskottet har tillstyrkt bifall till här förevarande
motion. Det förhåller sig emellertid på det sättet, att samma motion
väckts även i första kammaren. Första kammarens vederbörande utskott,
som behandlat motionen, har föreslagit en något annorlunda kläm än vad andra
kammarens femte tillfälliga utskott gjort. Örn nu kamrarna skulle fatta
olika beslut i denna fråga, så skulle detta innebära, att ärendet måste åter -

Onsdagen den 22 maj.

Nr 35.

Ang. obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns m. m. (Forts.)
remitteras till utskottet. För att undvika detta vill jag, herr talman, föreslå,
att andra kammaren fattar samma beslut i denna fråga, som första kammarens
tillfälliga utskott föreslagit. Det är bara att stryka fyra eber fem ord
i klämmen till detta utskottsutlåtande, nämligen följande ord på åttonde sidan:
»efter frivillig överenskommelse mellan tomtgrannar». Ett sådant beslut
skulle stå i överensstämmelse med den kläm, som första kammarens tillfälliga
utskott föreslagit.

Herr Lithander instämde häruti.

Herr Wallén: Herr talman! Andra kammarens femte tillfälliga utskott
har ju i sin kläm, som herrarna se, principiellt varit emot att gemensam brandmur
skulle få anordnas tvångsvis. Då emellertid ett medgivande i den riktning,
som den siste ärade talaren föreslagit, ingalunda skulle betyda, att andra
kammarens femte tillfälliga utskott ändrat ståndpunkt utan endast möjliggöra
en utredning med något vidare ram, bar jag för min del ingenting att
erinra mot att den föreslagna strykningen äger rum.

Vidare anfördes ej. På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren
det av herr Mårtensson under överläggningen framställda yrkandet, vilket
beslut skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 23.

Slutligen föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 441, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion angående fribrevsrätt
för rikets sjömanshus.

Enär andra kammaren denna dag vid behandling av sitt tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning av en i samma ämne väckt motion, nr 320,
fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren delgivet, beslöt kammaren,
att delgivningen icke skulle föranleda någon kammarens åtgärd.

§ 24.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
användande under budgetåret 1935/1936 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel; och

nr 11, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.

§ 25.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 126, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934;

Nr 35.

Onsdagen den 22 maj.

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till pressattachéer; nr

128, i anledning av väckta motioner örn anslag till svensk-internationella
pressbyrån;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till avlöningar vid häradsrätterna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder för sättande
av markegång;

nr 131, ^anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt dyrortstillägg
at vissa befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1935/1936 jämte en i ämnet väckt motion;

nr 133, i anledning av väckta motioner örn ytterligare anslag till en andra
avloppstunnel vid Porjus kraftverk; och

nr 134, i anledning av väckt motion rörande dispositionen av behållningen i
patent- och registreringsverkets fond;

bevillningsutskottets betänkande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
ävensom i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion, 1:220, örn underlättande av förevisningen av icke eldfarliga
biograffilmer.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

§ 27.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Till riksdagens andra kammare.

Att riksdagsman Karl August Borg sedan 18 maj vårdas härstädes för
akut buksjukdom samt att han fortfarande är i behov av sjukhusvård och
sålunda tills vidare oförmögen deltaga i riksdagens arbete intygas.

Stockholm den 21 maj 1935.

S. O. Jonsson,

leg. läk.

§ 28.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Erlander	under	4	dagar	fr. o. m. den	22	maj,
» Vougt		3			22	2>
» Sandberg	2>	3		» >	22	>
Hansson i Hönö	$	2	>	2>	22
» Björklund		2	»	» 3>	23
3 Hagman		2	»		23	>

Torsdagen den 23 maj.

Nr 35.

herr Lundstedt under 2 dagar fr. o. m. den 23 maj,

» Bergström > 2 » » » 23 »

» Sjögren * 2 * * * 23 .» och

» Nilsson i Karlstad » 3 » » »1 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 23 maj.

Kl. 1 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 17 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 246, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 247, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
17 juni 1932 angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 126—134, bevillningsutskottets
betänkande nr 52 och andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av
väckt motion angående frivillig förtidspensionering av småskollärarinnor m. m.

§ 5.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr förste vice talmannen, som
anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta
att på föredragningslistan för nästa plenum bland två gånger bordlagda
ärenden uppföras sist statsutskottets utlåtanden, nr 127 och 128, samt vidare
statsutskottets utlåtanden, nr 131, 132, 133 och 134.

Denna hemställan bifölls.

Nr 35.

Torsdagen den 23 maj.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Gustavson i Västerås under 3 dagar fr. o. m. den 23 maj och

» Holmström * 3 » > » 23 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

352147