1935. Andra kammaren. Nr 33 (Riksdagens protokoll 1935:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 14 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 7 och den 8 innevarande maj.

§ 2.

_ Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde den
17 dennes jämnade besvara herr Magnussons i Skövde till honom framställda
spörsmål angående revision av vissa vid statens järnvägar gällande taxebestämmelser.

§ 3.

Föredrogos var för sig samt hänvisades till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 238, med förslag till förordning angående skattefrihet för viss förmån
av hyresavdrag; och

nr 239, med förslag till viss ändring i förordningen den 31 januari 1932
(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 105—
115, bevillningsutskottets memorial nr 41, andra lagutskottets utlåtanden nr
25—27 och jordbruksutskottets utlåtande nr 78.

§ 5.

Herr Osbergs vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa spörsmål angående utfraktandet av staten tillhörig
gatsten, som nu föredrogs, bifölls av kammaren.

§ 6.

På^ förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att lördagen den
18 innevarande månad företaga val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende
av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter
för dessa valmän.

Andra hammarens protokoll 1935. Nr 33.

Nr 33.

Tisdagen den 14 maj.

§ 7.

Slutligen föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 405, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion angående
obligatorisk undervisning i folk- och småskolor i hälsovård och regler för ett
hygieniskt levnadssätt.

Enär andra kammaren den 11 innevarande maj vid behandling av sitt första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av en i samma ämne väckt motion,
nr 245, fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren delgivet,
beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda någon kammarens
åtgärd.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Vaxholms kustartilleriregementes manskapskassa från betalningsskyldighet för
vissa skulder m. m.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
vissa medel, som anvisats för säkerhetsanordningar å undervattensbåtar;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för tillsättande av beställningen såsom marinöverdirektör;

nr 212, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till
svensk luftfart m. m. jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
ombyggnadsarbeten vid centralfängelset i Norrköping samt till nya arbetslokaler
m. m. vid centralfängelset i Växjö;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till ny ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar;
och

nr 216, i anledning av väckta motioner angående ordnande av hantverkets
högre undervisning; samt

från bankoutskottet, nr 218, i anledning av Kungl. Majt:s proposition med
förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa

m. m.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225 med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande hemberedning
av vin och maltdrycker;

nr 44, i anledning av väckta motioner örn inskränkning i rätten att använda
rabarber vid vintillverkning;

nr 45, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i arvsbeskattningen;
och

Tisdagen den 14 maj.

Nr 33.

_ nr 46, i anledning av Kungl. Maurts proposition nied förslag till lag med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin
till svenskt territorialvatten;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckt motion örn upphävande av 14 kap. 26 och 27 §§
strafflagen;

nr 46, i anledning av väckt motion örn upphävande av lagen örn vissa tvångsmedel
i brottmål;

nr 47, i anledning av väckt motion örn upphävande av gällande vapenkungörelse
;

nr 48, i anledning av väckt motion örn upphävande av lagen örn förbud mot
vissa sammanslutningar; och

nr 49, i anledning av väckt motion örn förbud mot vissa exekutiva auktioner
och utmätningar; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående den allmänna försäkringsrörelsens organisation och
driftsmetoder.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lindberg i Umeå	under	6	dagar	fr. o. m.	den	15	maj,
» Petersson i Lerbäcksbyn		4		2>		14
» Johansson i Sollefteå		4		»		14	>
» Holmgren	>	3		2>	»	18	2>
> Johansson i Tväråselet	2>	6				15	»
> Ahl	2>	8	2>			17	2>
» Jonsson i Mörbylånga	?	6	T>	»		15	» och
> Eriksson i Toftered	2>	3	»		2>	15
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter	kl.	4.12 e.	m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 42—46,
första lagutskottets utlåtanden 45—49 och andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 240, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 241, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall
inställa tillämpningen av 13 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den
30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av
väckta motioner örn höjning av tullsatserna å vissa för lacker avsedda lösningsmedel
m. m.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4.

Äng■ ökat tullskydd
för
vissa trädgårdsprodukter

m• m -

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr 39, i anledning
av väckta motioner örn ökat tullskydd för vissa trädgardsprodukter samt
örn reglering av införseln utav matlök.

I en inom andra kammaren av herr Wallén m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 421, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
örn följande tilläggstullar att utgå utöver de nu gällande under nedan
angivna tider (säsongtullar):

lök (mat) .................................. 20 kr.

rädisor, spenat...........................

sallad, dill .............................

andra grönsaker .........................

plommon, persikor.......................

körsbär.................................... 35

per 100 kg.	tiden
20 kr.	Ve—S1/i2
75 »	V 3 80/«
75 »	V.-80/.
30 »	V3-3%
35 »	Vs—1‘Vid
35 ^	15/e—31/7.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 245 i första
kammaren av herrar John A. Gustavson och P. Werner Andersson samt
nr 112 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., hade yrkats, att
tullen å matlök åter måtte höjas eller sådan reglering av införseln vidtagas,
att ett partipris av minst 35 öre per kilogram uppnåddes vid försäljning fran
producent.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. ökat tullskydd för vissa trädgårdsprodukter m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade, att ovanberörda motioner, som av utskottet
upptagits till behandling i ett sammanhang, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet var fogad reservation av herrar Löfvander och Heiding,
vilka ansett, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen, i anledning
av de i ämnet väckta motionerna, måtte såsom tillägg till gällande tulltaxa
besluta, att vid införsel från utlandet av vara av nedannämnda slag skulle
från och med dag Kungl. Majit bestämde utöver tull, som stadgades i tulltaxan,
utgå tilläggstull på sätt nedan sägs:

Tulltaxe-

Statistiskt

Y arnslag

Tilläggstull
för 100 kg
kronor

109

Köksväxter, ej särskilt nämnda:
färska eller enbart kokade:

lök, inkommande under tiden 1 juni—
31 december ....................T

10: —

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! På grund av att jag väckt en motion
skall jag be att i all korthet få anföra några synpunkter.

Utskottet säger här med stöd av ett utlåtande från kommerskollegium, att
det på grund av handelspolitiska olägenheter icke kan bifalla detta förslag
örn skydd åt lökodlingen. Jag tror, att det vore skäl i att i detta fall något
litet beröra principerna i fråga örn lämnande av stöd.

Vi veta mycket vål, att statsmakterna lia mycket att göra, när det gäller
att vidtaga sådana åtgärder, att jordbruket kan få ett berättigat skydd. Vidare
veta vi, att på många områden inom lanthushållningen råder en viss överproduktion.
I vissa delar av lanthushållningen råder däremot ingen överproduktion,
utan där importeras rätt så stora kvantiteter, och det som importeras,
kunde lika bra odlas inom landet. Det gäller alltså att undersöka, huruvida
den odling, som därvidlag förekommer, skulle kunna förbehållas åt svenska
arbetare därigenom, att odlingen erhölle ett stöd, så att man inom landet kunde
odla de produkter, som nu importeras från andra länder.

Den, som haft litet med lökodling att göra, vet mycket väl, att det är ingen
stor konst att odla lök. Huvudsaken är, att det blir sådant pris på produkten,
att det täcker produktionskostnaderna. Utskottet har också gjort en utredning
och framlagt kalkyler angående priset på den importerade löken, och utskottet
har då kommit till det resultatet, att för den år 1934 importerade löken gällde
ett medelpris av 15 öre per kilogram och att priset med gällande tullsats blev
20 öre. Vidare har utskottet kommit till den slutsatsen, att detta pris ligger
6 öre under det pris, som tidigare varit rådande. Den motion, som jag tillåtit
mig väcka, går ut på att det skulle vara berättigat att åsätta ett pris på svensk
lök av 35 öre per kilogram. Vid utskottsbetänkandet är fogad en reservation,
vari yrkas på att tullen skulle höjas, så att den bleve lika hög, som den var,
innan den sänktes, d. v. s. 10 öre per kilogram. Då skulle lökodlarna enligt det
pris, som förra året betalades för importerad vara, kunna betinga sig ett pris
av 25 öre. Man kan tycka, att detta icke skulle vara orimligt utan att riksdagen
skulle kunna bifalla en sådan billig begäran.

.Tåg kan för min del icke finna det skäl vara bärande, som utskottet ansett
sig böra anföra, när det avstyrkt denna motion, eller att vissa handelspolitiska

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj i. m.

Äng. ökat tullskydd för vissa trädgårdsprodukter m. m. (Forts.)
olägenheter därigenom skulle kunna uppstå. Det förefaller, som örn utskottet
vore tämligen osäkert på huruvida det skulle uppstå olägenheter eller icke.
Kommerskollegium säger, att det måste anses vara av största intresse, att
denna begäran icke bifalles, men kommerskollegium är också tämligen osäkert,
anser jag, i sina påståenden. Därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den reservation, som fogats till detta utskottsbetänkande.

Herr Lövgren: Herr talman! Om det hade funnits någon möjlighet att

tillmötesgå motionärernas önskan, tror jag, att bevillningsutskottet skulle sökt
göra det. Kommerskollegium säger emellertid: »Vad först beträffar artikeln
lök härrör importen till stor del från länder, gentemot vilka Sverige har en
positiv handelsbalans och där det måste anses vara av största intresse att de
ömsesidiga handelsförbindelserna vidmakthållas. Med hänsyn härtill avstyrker
kollegium bestämt den föreslagna tilläggstullen, vars vidtagande under
nuvarande förhållanden kunde befaras allvarligt äventyra svenska exportintressen.
» Den föregående talaren trodde icke, att det var så farligt med detta,
men var och en, som vet, med vilken kraft de länder, som det här gäller, tillvarataga
sin handelspolitiska intressen gentemot vårt land, förstår, att mot
kollegiets bestämda avstyrkan kan man icke vara med örn att bifalla motionen.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Härpå föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av väckt motion angående
tullen å balk-, vinkel- och annat varm valsat prof Hjärn; samt

bankoutskottets memorial:

nr 52, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Luleå; och

nr 53, angående befrielse för E. Johannesson från viss betalningsskyldighet
till riksbanken.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 6.

Äng. under- Vid härefter skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 70,
stöd åi hm- i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt kontrollför^mrksomha
eningsverksamhet jämte i ämnet väckta motionér erhölls på begäran ordet av

Herr Westerdahl, som yttrade: Herr talman, mina damer och herrar! Den
kontrollform inom kontrollföreningsverksamheten, som Kungl. Maj :t här vill
införa och för vilken Kungl. Maj :t i propositionen nr 203 begärt anslag, innebär
enligt mitt och mångas sätt att se ingen ny kontroll. Den inrymmes eller
borde inrymmas, såsom bland annat också Kopparbergs läns hushållningssällskap
i sitt yttrande anför, under den s. k. B-kontrollen.

Skillnaden mellan B-kontrollen och den föreslagna s. k. C-kontrollen ligger
egentligen endast i anslagsformen. Under B-kontrollen utgår anslag till be -

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. understöd åt kontrollförening sverksamhet. (Forts.)
sättningar om 6 till 10 kor med 7 kronor per besättning och till en besättning
om mindre än 6 kor med 10 kronor, varförutom kommer ett organisationsanslag
till kontrollförening, som nybildas, på 400 kronor. I C-kontrollen återigen
utgår anslaget enligt föreliggande förslag med 25 öre per ko jämte organisationsanslag
med 3 kronor per medlem. Förutom det anslag, som utgår i statsbidrag
enligt B-kontrollen, skall i enlighet med bestämmelserna ett ortsbidrag
utgå med samma belopp. För min del har jag ingenting att anmärka mot att
den s. k. C-kontrollen anordnas, men den kan som sagt anordnas inom den nuvarande
ramen.

Det enda län, som möjligen skulle kunna få någon nytta av denna C-kontroll,
jag menar vad anslaget beträffar, är Malmöhus län. I Malmöhus län utgår
nämligen intet som helst ortsbidrag till kontrollföreningarna, och därför kunna
icke heller inbyggarna i Malmöhus län få något statsbidrag. Jag anser däremot
att bestämmelserna borde avfattas så, att det bleve bättre för Norrland.
Det är nämligen så, att enligt sista årets räkenskaper för kontrollföreningarna
utvinnes för närvarande i Norrland en produktion på 80 å 90 kilogram smörfett
per ko, medan i Malmöhus län utvinnes 156 kg per ko. När vi alltså ha
överproduktion i södra Sverige men däremot för låg produktion i Norrland,
borde vi söka med all makt åvägabringa ett annat sakernas tillstånd. Riksmedeltalet
är 131 kg.

Redan nu offrar staten cirka 100,000 kronor på kontroll, och det allmänna
offrar minst lika mycket. Därtill kommer, vad vi enskilda djurägare själva
offra. Det är 300,000 kor inregistrerade i kontrollföreningarna, och då medeltalet
för de enskilda medlemmarnas utgifter uppgå till ungefär kronor 2: 50
per ko, komma vi upp till en summa av 750,000 kronor. Med de 200,000 kronor,
som utgå i bidrag från staten och det allmänna, jämte naturaprestationer
komma vi sålunda upp till 1 miljon kronor. I författningen angående statsbidrag
till främjande av kontrollföreningsverksamheten finns det stadgat, att
det hushållningssällskap, som erhåller statsbidrag, skall ha skyldighet att
övervaka kontrollverksamheten. Men vi alla, som bygga och bo ute på landsbygden,
vi veta, att denna övervakning är mycket svag — och då har jag ändå
använt ett milt ord örn dess utförande. Skälet härtill behöver jag icke här
närmare angiva. Men det kan jag säga, att staten icke hjälpt till med att göra
förhållandena i detta avseende bättre. Staten har under de senaste åren fråntagit
hushållningssällskapen en del av deras allmänna anslag, och hushållningssällskapen
ha därigenom berövats möjligheterna att genomföra en effektiv
kontroll. Alltnog är övervakningen icke sådan, som den borde vara, och
detta får aveln i första hand lida av. Kontrollböcker, förda i enlighet med
författningen och under på sätt och vis statens kontroll, äro ibland missvisande.

På detta ha vi motionärer sökt genom denna motion råda bot. De flesta av
herrarna ha sig bekant, att det existerar en kontroll över kontrollföreningarna.
Det är den s. k. överkontrollen eller skärpta kontrollen, som den även kallas.
Men denna kontroll är frivillig. Den avser en övervakning av assistenten, och
den har slagit synnerligen väl ut. Många missförhållanden lia genom denna
kontroll kunnat påvisas och bättras. Vi skulle vilja se denna kontrollform
obligatoriskt genomförd. Herr statsrådet ställer sig icke heller avvisande
härtill, men säger sig ej nu vara beredd att föreslå åtgärder samt skyller på
budgetära skäl. Jag vill hoppas, herr statsråd, att ni till ett annat år välvilligt
sätter eder in i vad vi motionärer här önska. Det sammanfaller också
med vad lantbruksstyrelsen och 1933 års mjölk- och mejeriberedning föreslagit
ävensom med vad avelsföreningarna och de flesta hushållningssällskapen i yttrande
över 1933 års mjölk- och mejeriutrednings förslag förordat.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering
av jordbrukets
skuldförhållanden.

Äng. understöd åt kontrollförening sverksamhet. (Forts.)

Herr statsråd! Jag är förvissad, att om ni vill tillmötesgå våra önskningar,
kommer ni att till nästa års riksdag framlägga en kungl, proposition, som går
ut på att tillfredsställa dessa önskningar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget jordbruksutskottets utlåtande,
nr 71, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa åtgärder till
reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 8 mars 1935 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 187, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

l:o) dels besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd statens
sekundärlånefond för jordbrukare,

dels medgiva, att lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare finge
utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser, vilka funnes
intagna i ett vid statsrådsprotokollet fogat förslag till kungörelse i ämnet,
dels ock såsom kapital för statens sekundärlånefond för jordbrukare anvisa
för budgetåret 1935/1936 under Utgifter för kapitalökning, Statens utlåningsfonder,
ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

^ 2:o) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m. anvisa för budgetåret 1935/1936 under nionde
huvudtiteln ett förslagsanslag av 50,000 kronor;

3:o) till Lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m.: Ackordslån
åt jordbrukare m. m. anvisa för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln
ett reservationsanslag av 1,900,000 kronor; samt

4:o) till Lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m.: Centralnämnden
och lånenämnderna för ackordslåneärenden m. m. anvisa för budgetåret
1935/1936 under nionde huvudtiteln ett förslagsanslag av 100,000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet jämväl till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) motionen 11:139 av herr Herou m. fl., vilken motion väckts före avlåtande
av propositionen och vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta att för utlämnande av ackords- och stödlån åt
jordbrukare samt för bestridande av med låneverksamheten förenade kostnader
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett extra reservationsanslag av 20,000,000
kronor; samt att för låneverksamheten skulle gälla de bestämmelser, som antagits
av riksdagen 1934, dock med den ändring:

att maximibeloppet för stödlån höjdes till 1,000 kronor,

att stödlån finge tilldelas utan hinder av att dylikt lån tidigare erhållits,

att stödlån tilldelades räntefritt,

att stödlån finge utgå för förbättringsarbete, oavsett örn lån användes för
betalning av gäld, och

att låntagaren så långt möjligt bereddes möjlighet att erhålla stödlån utan
återbetalningsskyldighet i samband med åtagande av förbättringsarbete;

2) de likalydande motionerna 1:294 av herr andre vice talmannen Nilsson
m. fl. och 11:522 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., varit hemställts, att

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag till kungörelse
angående statens sekundärlån för jordbrukare, att i belåningsvärdet å
jordegendom även finge inräknas värdet å växande skog;

3) motionen 1:308 av herrar John T. Björck och Löfvander, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag till
kungörelse angående statens sekundärlån för jordbrukare, att fastighet, å vilken
enbart trädgårdsodling bedreves, i förevarande hänseende betraktades som
jordegendom; samt

4) motionen II: 534 av herrar Andersson i Tungelsta och Wallén, vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i Kungl. Maj:ts förslag
till kungörelse angående statens sekundärlånefond för jordbrukare, att fastighet,
varå enbart trädgårdsodling bedreves, i förevarande avseende betraktades
såsom jordegendom.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning ävensom motionerna I: 308 och II: 534 samt med avslag
å motionerna II: 139, I: 294 och II: 522

1 :o) dels besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd statens
sekundärlånefond för jordbrukare,

dels medgiva, att lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare finge —
med beaktande av vad utskottet i utlåtandet anfört — utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de bestämmelser, vilka funnes intagna i det vid
statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse i ämnet,

dels ock såsom kapital för statens sekundärlånefond för jordbrukare anvisa
för budgetåret 1935/1936 under Utgifter för kapitalökning, Statens utlåningsfonder,
ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

2:o) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m. anvisa för budgetåret 1935/1936 under nionde
huvudtiteln ett förslagsanslag av 50,000 kronor;

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Tjällgren och Pettersson
i Rosta förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning
ävensom motionerna I: 308 och I: 534 samt med avslag å motionen II: 139

l:o) dels — -— -—- 100,000 kronor;

II) att riksdagen i anledning av motionerna I: 294 och II: 522 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville till nästkommande års
riksdag framlägga förslag örn sådana ändrade bestämmelser, som möjliggjorde
utlämnande av lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare mot inteckningssäkerhet
i växande skog.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Vid detta utlåtande har jag jämte
en kamrat avgivit en reservation som avser skogsbelåning.

Enligt utskottets förslag får man icke inräkna värdet å växande skog i
egendomens belåningsvärde. Nu är det ju så, att i stora delar av vårt land

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
är skogen förhärskande. Det är en stor mängd hemmansdelar, som bestå
av stora skogsmarker men kanske blott ha några få tunnland åker. Dessas
ägare, som även ha behov av lån, komma naturligtvis på så sätt att helt och
hållet bli utestängda från möjligheten att erhålla dessa lån. För vår del
anse vi, att med nuvarande lagar skulle det mycket väl ha kunnat gå för
sig att även få in den växande skogen under denna belåningsform och därigenom
bereda en större del av landets jordbrukare hjälp från denna fond.

Nu har jordbruksministern i propositionen framhållit, att han med stor
tvekan släppt denna fråga. Det gäller här egentligen en ändring av lagstiftningen.
Den ändringen kanske icke kan hinnas med vid årets riksdag, och
därför ha vi föreslagit, att utskottet skulle förorda, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit skulle begära framläggande av förslag i ämnet till nästa
riksdag, så att på så sätt även dessa skogsägare skulle bli hjälpta. Nu har
som sagt utskottet icke velat vara med örn det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Tjällgren i första kammaren och av mig i denna kammare.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Vid behandlingen inom ut skottet

av den kungl, propositionen har det icke rått delade meningar annat
än i fråga örn belåningen av skog. Motionen går ut på att i belåningsvärdet
å jordegendom även må inräknas värdet å växande skog. Det visade sig, att
detta icke var möjligt, därför att det behövdes en komplettering av den lag,
som antogs 1930 och som gäller inskränkning i rätten att avverka intecknad
skog. Det var då man utsträckte rätten för hypoteksföreningarna att upp till
60 procent av värdet även belåna intecknad skog. Det har visat sig, att det
icke fört med sig något större resultat. Enligt de uppgifter, som lämnats
till utskottet, fanns det inom Mälardalens hypoteksförening summa en enda
jordbrukare, som hade belånat sin skog. I det län jag representerar finnes
det ingen. Det vet jag därför att jag själv tillhör vederbörande institution.
Skogsbelåningen är någonting mycket tveeggat eller mycket svårbedömligt.
Jag är övertygad, att det kommer att medföra för jordbrukare, som använda
sig av denna form, att de få en dylik kontroll från skogsvårdsstyrelsens sida,
vilken den måste utöva. Man säger t. ex. i herr Svenssons i Grönvik reservation,
att vi hava ju skogsvårdsstyrelser, som kunna kontrollera detta. Ja,
men det fordrar en särskild lagstiftning. Ty skogsvårdsstyrelsens uppgift
är icke att förhindra, att skogsvärdet sjunker. Är det grov, avverkningsbar
skog, kan ingen skogsvårdsstyrelse hindra den. Den kan föreskriva vissa åtgärder,
ifall vid avverkning skogens återväxt äventyras. Den kan föreskriva,
att den får disponera ett visst belopp till säkerhet för att man fullgör de åtgärder,
som skogsvårdsstyrelsen ålägger, men den kan icke förhindra avverkningen.

Nu hava även reservanterna ansett, att man icke kan komma längre än de
gjort i sin reservation, nämligen att begära skrivelse till Kungl. Majit. Utskottet
har ansett, att Kungl. Maj :t, ifall Kungl. Maj :t så vill, har möjlighet
att taga upp denna fråga. För min personliga del är jag, som sagt, mycket
tveksam örn nyttan av att nian går in på skogsbelåningen, dels på grund av
rotvärdets hastiga växlingar och dels på grund av det förmynderskap och den
kontroll, som vilken skogsägare, som belånar sin skog, blir utsatt för. Skogsvärdet
får icke minskas. Man måste först och främst hava reda på, hur stor
den årliga tillväxten är i kubikmeter. Detta blir det, som han får avverka.
Örn det blir konjunkturer till bättre förhållanden för avsättningen, ja då är
han bunden. Jag tror, att örn man har skog, som är sådan att den kan av -

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. reglering av iordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
verkas utan att träda skogsvårdslagarna för nära, är det bättre att sälja
skogen än att belåna den. Det är min syn på saken. Jag var mycket tveksam,
när man gick in för hypoteksbankerna. Men det är att märka, att där
gällde det 60 procent. Här skall nian först få belåna på jordbruksvärdet
och markvärdet och därefter upp till 75 procent på skogen. Jag tror, att man
får vara försiktig på denna punkt.

Utskottet har icke kunnat biträda motionen och har icke heller ansett, att
man skulle gå till skrivelse till Kungl. Majit. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Herou: Herr talman! Yi hava i samband med denna fråga fastän

före propositionens avlämnande väckt en motion, i vilken vi kräva stödlåneverksamhetens
ytterligare utbyggande och större anslag till densamma. Vårt
förslag innebär, att behövande jordbrukare skola få möjligheter att erhålla
statsbidrag upp till 1,000 kronor per år för utförande av förbättringsarbete
vid deras jordbruk. D. v. s. de skola erhålla lånen men behöva icke betala
dessa låjn, örn de utföra arbeten på sina gårdar,, vilka arbeten äro av den
karaktär, att deras jordbruk sedermera lämna större möjligheter till utkomst.

Sådana arbeten äro enligt vårt förslag dränering eller annan dikning, nyodling,
röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, anläggning för gödselvård
eller för ensilering, stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller
liknande.

Vi hava yrkat, att för ändamålet skulle anslås för budgetåret 1935/1936
ett extra reservationsanslag av 20 miljoner kronor. Jag föreställer sig, att
det finnes de, som anse det beloppet något högt tilltaget. Men örn anslagsbehovet
hava vi kanske ingen anledning att diskutera. Det är måhända svårt
att yttra sig örn det belopp, som skulle kunna behövas, därest man vidtoge
de förändringar i stödlåneverksamheten, som vi här föreslagit. Men även örn
hela detta belopp skulle åtgå för detta ändamål, måste jag säga, att det är
väl använda pengar. Otaliga jordbrukare hava ju kommit i alltjämt stegrade
svårigheter genom de krisförhållanden, som råda. Statsmakternas jordbrukshjälp
giver ingen som helst lättnad för massor av fattiga jordbrukare. För
många av dem medföra också de åtgärder, som genomförts, ökade bördor.
Vissa grupper av småbönder, torpare och arrendatorer komma i ett alltjämt
stegrat förhållande av elände. Möjligheterna för dem att klara skatter och
skuldräntor bliva mindre. Den enda form av hjälpåtgärder för hundra tusen
jordbrukare här i landet, som varit i behov av den största hjälp, är just dessa
stödlån. För dem har från riksdagens sida icke gjorts annat än att man givit
de stödlån, som hittills hava kunnat utgå. Dessa stödlån givas med sikte
på förbättringsarbeten, och de behöva icke återbetalas. Där blir det icke bara
en provisorisk lättnad. Det blir en varaktig hjälp för de mest behövande
jordbrukarna.

Jag måste verkligen för en gångs skull instämma med dem, som på sin tid
framhöllo, att denna grupp av jordbrukare kan icke hjälpas på annat sätt
än genom en eller annan form av direkt anslag, ur krisens svårigheter.

Man kan ju därvidlag gå olika vägar. Man skulle hava kunnat gå den
vägen, som socialdemokraterna anvisat i 1932 års krismotion, ett förslag,
som de den gången skröto så omättligt över. De förklarade, att de borgerliga
borde betänka sig flera gånger, innan de avsloge ett så pass klokt förslag.

Det är klart, att man kunde gå den vägen. Men då behövde man vidtaga
den åtgärden att inrätta en helt ny organisation. Nu hava vi redan en organisation,
där denna hjälpmetod kan komma småbrukarna till del, örn man
bara vill giva däremot svarande anslag. Det är därför vi hava samman -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
kopplat vårt krav om hjälp åt småbönderna med den nuvarande stödlånef
ormen.

När jag ser på utvecklingen här i riksdagen i denna fråga, är det så att
man från håll, där man ändock tidigare varit på det klara med, att endast
genom ett dylikt anslag kan man hjälpa denna grupp av jordbrukare, nu
går in nästan uteslutande endast för prisregleringar. Då må jag säga, att
det ser ut som örn socialdemokraterna vore angelägna örn att avlägsna sig
från allt riktigt, som de förut med värme kämpat för, och närma sig allt
dåligt, som de förut med kraft hava bekämpat.

Nåja, det är de, som tycka, att 20 miljoner kronor är en stor summa för
ändamålet. Det göra väl de, som nöja sig med utskottets förslag örn 1,900,000
kronor till ackordslån. De böra väl i alla fall erinra sig, att den summa, som
vi i år föreslå, har ansetts som ett minimum av ett stort flertal av ledamöter
i riksdagen. 1932 beviljade riksdagen, vill jag minnas, 15 miljoner kronor.
Samtliga representanter för vårt parti och jag tror samtliga socialdemokratiska
ledamöter röstade då för 21 miljoner kronor. De senare ledamöterna
voro mycket angelägna örn ute i landet att anklaga de borgerliga för alltför
rundliga anslag till militarism och dylikt, som gjorde, att stödlåneverksamheten
icke kunde få de anslag, som man ansåg nödvändiga. Jag undrar, om
det icke är samma situation nu, även om det är flera,, som slutit upp på den
där linjen att slösa , på andra punkter och spara på detta viktiga anslagskrav.

1933 beviljades 10 miljoner kronor och 1934 8 miljoner kronor, vilken senare
summa man ju dock ansåg otillräcklig för ändamålet. Men man undskylde sig
med statsfinansiella svårigheter.

Jag vill i det sammanhanget också säga ut klart och tydligt, att de politiker,
som äro ansvariga här i landet för rikligt flödande hjälp åt spannmålsodlarna
eller ■— skola vi säga — spannmålsspekulanterna, böra icke bråka
så mycket örn detta anslagsbelopps storlek. De kunna hålla sig tysta nå den
punkten. Denna godsägarehjälp har ju medfört en situation, där vi bara för
lagringskostnaden för den spannmål, som man knappast vet, var man skall
göra av, betala visst 19 miljoner kronor om året, ungefär 52,000 kronor örn
dagen. Det är bra nära samma belopp, som vi vilja skola »slösas bort», om
jag så får säga, på stödlån. Jag måste säga, att har man råd till en politik,
som medför sådana resultat, borde man hava plikt och skyldighet också
att offra några miljoner kronor för en hjälpform, som — det har erkänts
från olika håll tidigare — är den enda, som kan bringa vissa grupper
av småbrukare hjälp, nämligen dem, som icke hjälpas genom prisregleringarna.

Jämfört med den ensidiga prisregleringspolitiken och med tanke på att 19
miljoner kronor utbetalas bara i lagringskostnad för överbliven spannmål, tycker
jag, att vårt anslagskrav vittnar örn förebildlig, god, jordbruksfrämjande
och samhällelig sparsamhet.

Utskottet har refererat ett yttrande örn vår motion på sidan 16. Vid omnämnandet
av motionen meddelas det ett referat, där det uttalas: »De svårigheter
på grund av brist på kontanta medel, som utgjort ett skäl för anordnandet
av ifrågavarande utlåning, hade genom de senaste årens förbättring i jordbrukskonjunkturen
otvivelaktigt minskats. Där en jordbrukares ekonomiska
ställning varit så undergrävd, att den inträdda konjunkturuppgången icke kunnat
för honom medföra någon nämnvärd lättnad, torde förhållandena ofta vara
sådana, att icke heller en hjälp av den begränsade natur, som stödlånen utgjorde,
kunde antagas vara tillräcklig för att mera varaktigt bringa honom i
ett gynnsammare läge.» Jo, det kan det visst. Men jag måste därvidlag be -

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
tona, att denna invändning är fullständigt felaktig. Den går vid sidan av
detta problem, enär det ju oemotsägligt är på det viset, som vi framhållit,
att det är stora massor av jordbrukare här, som icke få hjälp eller icke tillräcklig
hjälp enbart genom prisregleringar. Tag t. ex. mjölkregleringen. En
småbrukare, som säljer 3,000 kilo mjölk med en förbättring i prisläget på 2
öre, förtjänar 60 kronor. Storagraren, som säljer 300,000 kilo mjölk, förtjänar
6,000 kronor. Det är precis på pricken vad man sade från ett stort
parti i riksdagen för några år sedan, att det är en hjälpform, som icke hjälper
efter behovet och som gynnar dem, som kanske äro i sådan förmögenhetsställning,
att samhällets hittillsvarande principer för hjälp och understöd borde
förbjuda, att de överhuvud taget finge någon hjälp. Det är ett resonemang,
där man fullt riktigt kommer till den slutsatsen, att nya principer måste
komma till användning, och där man i detta sammanhang framhållit just den
linje, som jag åsyftade, när jag i början omnämnde det förslag, som förelåg i
den socialdemokratiska krismotionen vid 1932 års riksdag.

Örn jag närmare granskar jordbruksutskottets yttrande, kan jag där finna
ett referat av ett uttalande av statsrådet Sköld, i vilket han gav löften örn att
man skulle gå längre, än vad man kunnat göra med vad som nu föreslås.
Detta skulle ske genom ytterligare utredning angående ett fullföljande av en
mera allmän hjälp till högt skuldsatta jordbrukare. Och det utsäges, att på
statsrådets hemställan »beslöt Kungl. Majit uppdraga åt jordbrukskreditutredningen
att utföra en dylik undersökning samt att till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag, som därav föranleddes». »Frågan örn reglering av jordbrukets
skuldsättning kan sålunda icke anses slutbehandlad med de förslag, som
jag på grund av nu föreliggande betänkanden anser mig böra underställa
Kungl. Majlis prövning», säger statsrådet. — Jag måste uppriktigt erkänna,
att det är med stor tillfredsställelse, som jag dels i regeringens trontal och dels
i statsrådet Skölds här åberopade yttrande, liksom i ett yttrande av honom
vid fjolårets riksdag, återfinner detta tal örn att regeringen igångsatt förarbeten
till åtgärder i syfte att på ett mera radikalt sätt komma till rätta med
jordbrukets skuldbörda. Det har varit med synnerligen stor tillfredsställelse,
som vi mottagit dessa meddelanden, och vi ha i viss utsträckning avhållit oss
från att motionera i avvaktan på vad som skulle kunna bli resultatet av detta.
Skulle det nu stanna endast vid sekundärlån och denna fond, som det här är
fråga örn, då må jag säga, att berget födde en råtta. Men jag finner också,
att de utan tvivel kloka män, som regeringen kallat för att utreda denna fråga
om jordbrukets skuldbörda, hava anmält, att de icke tro sig vara i stånd att
fullgöra det särskilda uppdraget att utreda frågan örn åtgärder till framtida
förhindrande av överdriven skuldsättning vid jordbruket. De hesitera, sorn''
de säga, inför att en lösning av vissa av dessa problem icke kan undgå att
medföra djupt ingripande förändringar av social art och en vittgående ändring
i nu bestående rättsregler. Trots allt framhålla de dock, att detta icke utesluter,
att man vid en undersökning skulle kunna finna framkomliga vägar
till lösning av ifrågavarande problem, varigenom, som de säga, utan förminskning
av jordbrukets initiativkraft åtgärder likväl kunde vidtagas i syfte att
för vårt land säkerställa ett på sunda ekonomiska grundvalar uppbyggt livskraftigt
jordbruk.

Det skulle ju vara ledsamt, örn utredningsarbetet nu skulle stoppas genom
att denna kommitté har sagt, att den ingenting kan göra åt frågan. Jag vill
hoppas, att statsrådet Sköld kommer att tillkalla de särskilda sakkunniga, som
denna kommitté ansett nödvändigt att kalla för att ytterligare utreda denna
fråga, och att vi från statsrådsbänken i dag få ett löfte örn att det varma intresse,
för vidare utredning av denna fråga, som statsrådet ändå en eller annan

Xr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
gång har givit uttryck åt, verkligen skall komma till uttryck däruti, att denna
utredning skall komma att påskyndas.

Vi lia ju tidigare väckt motioner, i vilka vi framställt konkreta förslag till
åtgärder. Vi ha exempelvis såsom en väg anvisat, att man skulle genomföra
en lagstiftning, som möjliggjorde för sådana bönder, som genom sin skuldsättning
komme i ett hopplöst läge, att gå till statsmakterna och säga: Nu får
staten taga hand örn detta; vi nöja oss med besittningsrätt eller åborätt. Jag
tror, att det vore många av dem, som komme i ett hopplöst läge, som skulle använda
sig av en sådan metod. Vi hava anvisat andra praktiska möjligheter
till genomgripande förändringar, i vad det gäller denna fråga. Det är att
hoppas, att också utredningen skall kunna framlägga sådana förslag, som vi
ju ändå här äro ense om vara nödvändiga.

Vad slutligen beträffar det material, som utredningen här har lämnat oss
för bedömande av jordbrukets skuldfråga, må det sägas, att bearbetningen av
detta material av uppgifter angående skulderna, inlämnade av jordbrukare i
samband med 1934 års taxering, borde kunna gå något fortare. Det synes, som
örn bearbetningen av det statistiska materialet ginge skandalöst långsamt i
Sverige i jämförelse med vad som är förhållandet i andra länder. Det är svårt
att draga någon bestämd slutsats av det material, som tills vidare föreligger.
Man har ju emellertid lovat, att vi skola få mera material under 1935. En slutsats
har i alla fall formulerats av jordbrukskreditsakkunniga, då de säga, att
en jämförelse mellan de olika storleksgrupperna av jordbruk givit vid handen,
att det högsta såväl absoluta som relativa antalet skuldsatta jordbrukare återfinnes
bland dem, som äga eller bruka egendomar med ett taxeringsvärde ej
överstigande 10,000 kronor. Det är nära nog så. att vad som nu av utskottet
föreslås i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn sekundärlånefonden och
den statliga verksamhet, som är förknippad därmed, det kommer med ganska
stor säkerhet icke särskilt dem till godo, som hava egendomar med ett taxeringsvärde
under 10.000 kronor, och vilka äro de, som vi i främsta rummet
åsyfta. De fattiga jordbrukarna kunna möjligtvis genom denna åtgärd komma
i den situationen, att de få begrunda salig Dumboms sats. att »ju mer man
lånar, ju mer man sätter sig i skuld». Denna grupp, som icke har arbetstillfällen,
dessa jordbrukare, som icke kunna hänvisas till Samhällets beredskapsarbeten,
så länge de över huvud sitta kvar på jordlappen, denna grupp, som
behöver kontant tillskott till sina ofullständiga jordbruk, framför allt i tider
som dessa, de behöva i första hand de åtgärder, som vi här föreslagit. Låt
vara, att man kan kalla dessa åtgärder provisoriska, men intill dess man genomfört
de mera radikala åtgärder för sanering av jordbrukets skuldbörda,
som utlovats, är det väl bara i sin ordning, att man fortsätter med dessa provisoriska
åtgärder.

Utredningsmaterialet ger också några exempel på konkurser, som gjorts av
jordbrukare, och som under åren 1929—1933 uppgått till respektive 435, 402,
656, 846 och 574. Antalet exekutiva auktioner på jordbruksfastigheter hava
under samma tid varit respektive 617, 604, 723, 1,018 och 1,002 med taxeringsvärden
i absoluta tal för de exekutivt försålda fastigheterna på respektive
8.7, 10.6. 14.1, 23.4 och 20.3 miljoner kronor. Jag känner mig manad att här
göra en jämförelse. Vi hava under de sista 20 åren exempelvis genom egnahemsverksamheten
åstadkommit, jag tror i det närmaste omkring 2,000 jordbruksegnahem
per år, och vi ha till denna verksamhet vissa år anslagit ungefär
14 miljoner kronor. Här se vi. att situationen är sådan, att omkring 1,000
jordbruksfastigheter årligen försäljas exekutivt, och vi äro medvetna örn att
vid sidan örn dessa jordbruk, som försäljas exekutivt, lämna i stor utsträckning
jordbrukare i svår ställning efter hand jordbruket även utan exekutivt

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
förfarande. Det är ingen överdrift att säga, att de jordbrukare, som på grund
av skuldförhållanden kastas från sina jordbruk, i antal närma sig dem, som
vi varje år nyanskaffa genom egnahemsverksamhet. Är det då orimligare
att offra 14 eller 20 miljoner kronor örn året för att hjälpa dem, som sitta på
jordbruksfastigheter och behöva denna hjälp, än att årligen offra sådana belopp
på anskaffande av nya jordbruk åt egnahemslånetagare?

Herr talman! Jag anser mig med det anförda hava förebragt goda skäl för
att nu yrka bifall till vår motion.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det är ju med en viss tillfredsställelse jag nu fått uppleva, att min gamle
antagonist herr Herou på nytt fått mål i munnen. Han har ju, som kammarens
ledamöter känna till, på senare tiden varit ganska tystlåten i jordbrukspolitiska
frågor. Jag kan därför icke neka mig nöjet att här ha ett litet
meningsutbyte med honom.

Jag skulle då först vilja anföra, att oavsett vilken synpunkt man har på
viktiga samhällsprinciper, så är man väl ändå ganska enig därom, att försörjning
från statens sida av medborgare genom kontanta understöd är någonting,
som måste betraktas såsom tillfällighetsåtgärder under exceptionella förhållanden.
Det kan icke få bli en normal företeelse, att stat och kommun
försörja människor, som gå i sin dagliga gärning. Det måste ordnas så, att
människor kunna få uppehället genom inkomster av sitt arbete. Det är också
självklart, att man icke kan tillgripa ett system med kontantbidrag utan motprestation
annat än i sådana fall, då det är absolut nödvändigt.

När vi från det socialdemokratiska partiet förde fram frågan örn bidrag åt
jordbrukare på den kontanta understödsvägen, befunno vi oss här i landet i en
mycket allvarlig och tillspetsad kris. För det första låg vår trävaruindustri
lamslagen, det rådde en oerhörd arbetslöshet i skogarna, avverkningen var
av mycket liten omfattning, och skogsbönderna voro därför i mycket stor
utsträckning arbetslösa och saknade det tillskott till sin försörjning, som är
nödvändigt för att de skola kunna livnära sig. För det andra började ju vid
samma tid det stora prisfallet på de animaliska produkterna, vilket hårt drabbade
den andra delen, så att säga, av landets^iindre jordbrukare. Det var
ganska naturligt, att man i det läget såsom en övergående åtgärd i sin strävan
att hålla dessa stora och betydelsefulla folkgrupper ovan vattnet framkom med
förslag örn en sådan där hjälpverksamhet, som vi hittills tillämpat i form av utlämnande
av stödlån. Men vi kunna väl å andra sidan icke förneka, att läget
ter sig på helt annat sätt i dag än vid 1932 års riksdag och de närmaste
åren därefter. Jag skall icke här ingå i någon debatt om jordbrukspolitikens
läggning ach dess konsekvenser. Herr Herou och jag få kanske tillfälle att
ingående syssla därmed örn ett par veckor, och då skall det bli mig ett kärt
nöje att få gå in på dessa problem.

I dag skulle jag endast vilja säga det, att det väl ändå är obestridligt, att
i landets södra och mellersta delar lever även den mindre jordbrukaren på
jordbruket, vilket innebär, att den kontanta inkomst, han skall få, måste han
skaffa sig genom försäljning av sina produkter. Hans arbetslön bestämmes
av det pris, som han får för dessa produkter. Det lär väl ändå icke vara
möjligt påstå, att det icke under de sista åren har inträtt en ganska avsevärd
förbättring för dessa jordbrukare. Naturligtvis är denna förbättring visst
icke sådan, att jordbrukarna återföras till sin gamla levnadsstandard. Men
det har inträtt en förbättring och en viss stabilisering, som kan utgöra ett
skäl för att man nu avvecklar någonting så exceptionellt som kontantunderstöden.
Det kan väl heller icke förnekas, att skogsavverkningen under de

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
senaste vintrarna haft en ganska betydande omfattning, och att arbetstillfällena
i skogarna i mycket hög grad hava ökats, även om jag också därvidlag
erkänner, att de ersättningar, som skogsarbetarna få för sitt arbete, långt
ifrån äro tillfredsställande. Jag vill bara här hava klargjort att det akuta
och tillspetsade, farliga krisläge, som existerade 1932—1933, har för dessa
befolkningsgruppers del i ganska stor utsträckning övervunnits. Det bör därför
vara ganska naturligt, att vi nu övergå till en mera normal ordning,
d. v. s. att vi avstå från att på samma sätt som förut utlämna dessa kontantbidrag,
som stödlånen faktiskt utgjorde.

Jag vill ingalunda påstå, att vi befinna oss i det läget, att vi icke skulle
behöva vidtaga åtgärder för att klara jordbrukets skuldförhållanden, men
det är väl ändå ingen, som påstår, att man klarade jordbrukets skuldförhållanden
med stödlånen. Dessa hade närmast till syfte att ersätta bristen på
löpande inkomster. Ty det är sannerligen icke många jordbrukare, som vunnit
någon förbättring i sina skuldförhållanden genom stödlånen. För realiserandet
av detta önskemål måste man säkert tillgripa andra och längre gående
åtgärder.

Nu säger herr Herou, att i avvaktan på dessa längre gående åtgärder borde
man ha stödlånen kvar. Men stödlånen lia, som jag nyss anfört, icke varit
något led i regleringen av skuldfrågan. Såsom övergångsform hava vi ackordslåneverksamheten,
som gör det möjligt för den jordbrukare, som har mera
skulder än tillgångar, att få sin ställning sanerad. Vi skapa en sekundärlånefond,
som gör det möjligt för jordbrukarna att på fördelaktigt sätt omplacera
vissa skulder, som de förut haft ogynnsamt placerade. Jag vill visst
icke påstå, att man härigenom nått det mest tillfredsställande, men jag skulle
vilja säga, att det vidtages dock här ett par åtgärder, som göra det möjligt
för jordbrukarna att få en viss hjälp att reda sig, till dess man kommer litet
längre fram.

På den fråga, herr Herou framställde, vill jag för min del svara, att det
ligger i sakens natur, att den omständigheten, att kommittén förklarat sig icke
kunna fortsätta med en viss utredning, icke kommer att ha något inflytande
på utredningens fortgång. Denna utredning kommer inom den allra närmaste
tiden att sättas i gång på nystt i andra och kanske i viss mån mera effektiva
former.

Detta är vad jag skulle vilja anföra i sakfrågan. Men jag kan icke uraktlåta
att här, såsom jag gjort en gång tidigare, påpeka det märkvärdiga i att det
revolutionära socialistiska partiet aldrig på allvar för fram några egna förslag
till lösning av samhällsspörsmålen. Partiet har en benägenhet att göra
liksom vissa djurarter: det sätter sig i besittning av andra arters övergivna boplatser.
Och sedan stannar det kvar i dessa boplatser en tid framåt, tills det
blir några andra boplatser lediga, som äro mera moderna, och som det kan
flytta över till. Vi hörde aldrig det dåvarande kommunistiska partiet tala
örn detta kontantunderstöd förrän det socialdemokratiska partiet hade fört
fram saken. Men sedan har partiet med stor envishet hållit fast vid denna
linje. Jag förutsätter, att nu kommer det socialistiska partiet att bo kvar i
stödlånehålet ett par år framt. Det är ganska betecknande, att herr Herou
förklarar, att hans parti hade, på grund av den utredning av mera vidsträckt
natur som regeringen satt i gång, avstått från att motionera i denna riktning.
Vidare sade han, att partiet har fört fram vissa praktiska förslag, vilka andra
ansett för opraktiska och som därför råkat i glömska, men att partiet som
sagt avstått från att komma med några förslag till vårt begrundande, utan
avvaktar utredningen. Och det är ju icke alls omöjligt, att örn man nu genom
utredningen får fram några bra förslag, kommer det socialistiska partiet att

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
flytta över sina penater från stödlånens lilla byggnad till en annan byggnad,
där man kommer att hålla sig kvar några år efter det andra människor, som
försöka följa med utvecklingen, kommit till insikt örn att andra åtgärder
böra tillgripas. Det torde vara ganska otacksamt för herr Herou att här framställa
sig som representant för det parti, som försöker leda utvecklingen. Jag
tycker, att det socialistiska partiet faktiskt håller sig i trossen, gläfser och säger
fula ord och nafsar andra i hasorna, men något som kan beteckna, att
partiet är en fanbärare för den nya tiden, har jag icke kunnat upptäcka.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag skall icke alls gå in på den senare

delen av statsrådet Skölds anförande, däri han yttrade sig örn övergivna boplatser
och örn andras försök att nafsa honom i hasorna. Jag har tänkt att
helt sakligt med några korta ord belysa den fråga det här gäller, som är så
pass allvarlig, att man bör kunna diskutera den med allvar.

Vår motion om stödlån rör främst de många småbrukare, som sitta trångt,
på grund av att skulderna börjat tendera att gå över gränsen av de tillgångar,
som de hava i egendom och i övriga värden. Jag har också flera gånger varit
i tillfälle att överklaga vissa fall, då ansökningar örn dylika lån avslagits av
nämnderna, och jag har lyckats att tillsammans med de sökande bringa det
dithän, att de erhållit lån. Jag har därvid blivit i tillfälle att konstatera den
glädje och den tillfredsställelse, dessa känt, då de med ett tillskott av kanske
bara några hundra kronor ha kunnat få möjlighet att sitta kvar i sina hem
och landsfiskalen icke behövt hålla den exekutiva auktion, till vars verkställande
han förut vidtagit utmätning. Så ligger det till alltjämt.

När herr statsrådet Sköld säger, att det endast är under särskilt exceptionella
förhållanden som man kan gå in för att ge jordbrukarna kontantunderstöd,
så kan jag ansluta mig till den åsikten. Men många av dessa jordbrukare
befinna sig alltjämt i dessa exceptionella förhållanden. Statsrådet Sköld
har naturligtvis rätt, då han säger, att åt många jordbrukare givits möjlighet
till arbete genom att det blivit bättre omsättning, bättre fart i skogsavverkningen
o. d. A andra sidan finns det de som icke hava möjlighet att i tillräcklig utsträckning
deltaga i en skogsavverkning, eller kanske vissa år icke hava någon
skog att avverka och icke få något arbete hos andra närboende jordbrukare. De
befinna sig då i precis samma svårigheter som de gjorde förut, när flera jordbrukare
befunno sig i denna belägenhet. Många jordbrukare, som sitta på sina
egendomar, hava ju bara en del av sin utkomst på denna egendom, även om det
till egendomen hör en del skog, som de under vissa år kunna avverka. Under
senare årens kris hava de råkat i stora skulder och därigenom i ett svårare
läge än förut. Innan biltransporterna börjat användas i den utsträckning, som
nu sker, och rationaliseringen på många områden genomförts i den utsträckning,
som nu är fallet, hade de möjlighet till flera arbetstillfällen, vilket gav
dem ett kraftigt stöd. Det hava de icke för närvarande, och därigenom hava
de kommit i ett kroniskt exceptionellt läge, som gör, att man måste, om man
vill bevara deras egendom och deras utkomstmöjligheter, även i fortsättningen
vidtaga åtgärder av annat slag än vad regeringen och riksdagen har gått in
för beträffande prisregleringar och vad därtill hör.

Herr Sköld säger, att vi icke förut hava kommit med några förslag till lösning
av jordbrukskrisen för dem, som befinna sig i svårigheter. Vi hava ändock
under den tid, vi varit i riksdagen, ända från början under dessa, jag tror
fjorton år, vid åtskilliga tillfällen väckt motioner i jordfrågan om skuldavskrivning
oell andra åtgärder för att bringa ned skulderna, om åtgärder för
att möjliggöra en bättre utkomst genom jordtilldelning, skogstilldelning och
dyl. Genom att hänvisa till dessa motioner kan jag tillbakavisa statsrådets på Andra

kammarens protokoll 1935. Nr 33. 2

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
stående att vi ingenting gjort. Om sedan statsrådet Sköld eller någon annan
framlägger ett förslag, som vi anse vara riktigt, så ha vi ingenting emot, oavsett
vilket parti det än kommer ifrån, att understödja detsamma. Det bästa som
i detta avseende förekommit, och jag skulle tro det enda, som egentligen kunde
bringa hjälp åt de fattigaste jordbrukarna, är just dessa stödlån. Statsrådet
Sköld säger, att här gäller det att gå in för en liten kort övergångsperiod med
ackordslån. Ja. ackordslånen komma icke att hjälpa de fattiga jordbrukare,
som vi här åsyfta skola hjälpas, herr Sköld! Dessa ackordslån givas under
sådana villkor, att många av dessa jordbrukare överhuvud icke kunna reflektera
på dem. Jag har haft besök av många småbrukare, som hava befunnit
sig i den svåra belägenhet, att de behövt få ett lån på ett eller annat sätt, men
sedan jag tagit del av deras ekonomiska ställning, har jag aldrig kunnat rekommendera
dem att söka ett ackordslån, därför att det skulle bara lett till
att tiden gått men att de intet lån fått. Sådan har deras ekonomi varit, och
någon förändring har icke inträtt med det förslag, som här föreligger. Jag
kan därför i de jordbrukares namn, det här gäller,^ icke annat än på etet allvarligaste
beklaga, att regeringen, som tydligen får riksdagen med sig, har
frånträtt den väg, som 1932 års riksdag gick in för. Från Värmland föreligger
det på många platser behov hos jordbrukarna av lån just i form av stödlån,
som de kunna få betala med förbättringsarbeten på sin egen jord. Dessa
jordbrukare hava icke fått någon hjälp av prisregleringen eller den jordbrukshjälp
i övrigt, som givits. Kraftfodret har fördyrats. Många av dessa jordbrukare
äro, trots denna fördyring av kraftfodret, beroende av att alltjämt
köpa sådant eller också måste de avyttra något, av sina kreatur. .Denna kraftfoderfördyring
har blivit en särskild börda just för de små jordbrukarna.
Mjölkskatten har blivit precis samma extra pålaga, som ökat ^skuldkontot för
mångå. En del av dessa skuldsatta hava hittills kunnat erhålla stödlån och
härigenom blivit hjälpta. De ha räddats till sina egendomar, kanske för många
år framåt, kanske för alltid. Men vad skola dessa jordbrukare, hava för nytta
av de sekundärlån, som man här i stället gått in för? De få inga sådana sekundärlån.
Deras egendomar ligga förut intecknade under villkor att det blir
svårt att frigöra dem. Och kammarens ledamöter, som hava utskottets utlåtande
framför sig, veta ju att för att erhålla sekundärlån finns bestämmelsen
i par. 18 på sid. 25. att »lån må meddelas till högst 75 % av det av vederbörande
låneförmedlare fastställda belåningsvärdet å den jordegendom, varom
fråga är». Och sedan i fortsättningen föreskrives det, att. ett belåningsvärde
»ej må bestämmas högre än som motsvarar egendomens vid senaste. taxering
åsätta jordbruksvärde». Och häri får icke värdet av växande skog inräknas.
Jag undrar, huru dessa jordbrukare skola kunna fa någon hjälp på det sätt
som här föreslagits; det skall bli intressant att se. Jag kan ej lova att icke
besvära herr statsrådet Sköld rent praktiskt, när jordbrukarna i detta avseende
komma med sina bekymmer. De skulle kunna hava räddats, i händelse
den gamla formen av stödlån funnits kvar. Det år möjligt, att jag icke iattat
innebörden av den nya hjälpen, och det må då vara förlåtligt, men tiden iar
väl utvisa huruvida jag tiar fattat den riktigt eller icke. Jag vågar mycket
bestämt framhålla, att det är en synnerligen billig form för hjälp att lämna en
skuldsatt jordbrukare, som är färdig att gå ifrån alltsammans, ett Ian pa 700
eller 750 eller 1.000 kronor, då detta lån räddar åt honom hans egendom och
hans hem. Örn en exekutiv auktion skall företagas, känna väl alla kammarens
ledamöter till, att man icke erhåller de riktiga värdena vid en sådan auktion.
Man erhåller för korna ofta icke mer än slaktvärdet, och för egendomen erhailes
faktiskt kanske icke mer än, ja knappast byggnadsvärdet. En jordbrukare
blir ruinerad på detta sätt, man tar ifrån honom vad han realiter förut hade,

0n6dagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
därför^ att detta lag bundet i fast kapital, som lian vid en exekutiv auktion
icke får kontanta pengar för i den utsträckning, som motsvarar det verkliga
värdet. Har man på nära håll bevittnat dessa saker, då kanske man kan förstå,
att vi äro varma anhängare av den stödlåneform, som man hittills har
kunnat använda. Det har varit det enda sätt, varpå dessa fattiga blivit hjälpta,
och jag ber därför, herr talman, att på det allra varmaste få yrka bifall till
den av oss väckta motionen.

Hrr Johansson i JJppmälby: Herr talman, mina herrar! När denna stödlåneverksamhet
kom till, skedde det som en tillfällighetsåtgärd för att försöka
kvarhålla de jordbrukare, som på grund av löpande skulder voro i fara att
få lämna sina egendomar. En motion väcktes först 1932, och man begärde
då ett anslag på 24 miljoner kronor. Det var då en förutsättning, att det
skulle vara en effektiv hjälp, som man skulle ge. Sedan tog Kungl. Majit
upp frågan genom jordbruksutredningen och framlade ett förslag örn anslag
på 15 miljoner kronor. Sedermera befanns det, att dessa 15 miljoner kronor
icke voro tillräckliga, dels på grund av de många ansökningarna första året
och dels på grund av att de svåra tiderna fortsatte, varför anslag härför utgått
ytterligare under åren 1933 och 1934. Men riksdagen har särskilt 1934
understrukit, att detta system borde upphöra så fort som det allmänna konjunkturläget
något förbättrades. Och vi måste väl säga oss, att en förbättring
har inträffat både med avseende på försäljning av jordbruksprodukter
och för dem, som hava mycket små jordbruk, vilka vid sidan av detta måste
hava annat arbete. Att även för dem en förbättring inträffat, kunna vi väl
icke förneka.

Nu äro motionärerna icke nöjda enbart med att bibehålla detta anslag och
begränsa det till vad som utgick 1934, utan man kräver här ett anslag på
20 miljoner kronor, och i stället för att man det sista året har satt det högsta
beloppet, varmed hjälp skulle kunna lämnas, till 750 kronor, kräver man
att detta belopp skall höjas till 1,000 kronor. Vidare yrkar man, att stödlån
skola kunna tilldelas utan hinder av att man förut fått stödlån, d. v. s.
den som redan fått 1,500 kronor, vilket var det högsta man kunde få 1933,
skulle nu kunna få ytterligare 1,000 kronor, och herr Herou tycker, att detta
skulle få fortgå, varför jag antar, att även örn man finge ge honom 1,000
kronor örn året, han kanske icke klarade sig ändå. Jag har ju haft litet att
göra med dessa stödlån, då jag tillhört utlåningsnämnden hemma, och jag
vill säga, att de hava varit till stor nytta och välsignelse för många, men
jag måste å andra sidan säga, att nog lia vi betalt ut stödlån i onödan. De
sökandes läge har varit sådant, att de varit i stort behov därav, men efteråt
har man sett, att det varit felaktigt att ge dessa personer stödlån, då deras
ställning icke förbättrats utan snarare försämrats därigenom. Olika människor
kunna hushålla och klara sina affärer olika, men på det stora hela
taget måste man säga, att dessa lån hava varit till en stor nytta under den
svåra tid, som^vi haft. Men vi kunna icke fortsätta i framtiden med att dela
ut dessa stödlån. Alla kunna icke få sådana. Även om vi bevilja dessa 20
miljoner, som herr Herou motionerat örn, kunna icke alla få del av dem. Det
blir en del som icke får det, och de bli missnöjda, och ifall man tilldelar sådana
lån i stor utsträckning, kommer det att bli nödvändigt att fortsätta ytterligare
ett år, ty det har varit så många, man icke kunnat hjälpa.

Herr Herou pekade på vad utskottet sagt på sid. 16. Det var väl ett misstag.
Där anföres icke något yttrande av utskottet, utan ett yttrande av jordbrukskreditutredningen,
och den säger, att man hjälper icke i längden genom
stödlån upp dessa personers ekonomiska förhållanden, utan här måste

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
vidtagas andra åtgärder. Departementschefen har understrukit, vad jordbruksutskottet
yttrade vid fjolårets riksdag, vilket godkändes av riksdagen,
därvid utskottet sade, att denna hjälpverksamhet bör fortast möjligt avvecklas
och upphöra, och departementschefen har därför icke gjort något förslag.
Han har tills vidare bibehållit ackordslåneverksamheten.

Jag erkänner, att det är mycket svårt att kunna genomföra denna anordning,
detta till mycket stor del beroende på, örn fordringsägarna äro villiga
att gå med på ackordsverksamheten. Men även denna verksamhet har varit
till nytta för mången, som kanske fått sina skulder avskrivna med 20, ja,
kanske 25 procent och däröver.

Herr talman! Jag skall inte vidare förlänga debatten. Jag ber att med
dessa ord få yrka avslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag skall till en början be att få yttra

några ord angående en detalj i detta förslag, nämligen bestämmelsen om, att
i belåningsvärdet ej må inräknas värdet av växande skog, en bestämmelse
som jordbruksutskottet finner motiverad med hänsyn till att belåningen av
växande skog är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter framför allt med
tanke på de starka växlingarna i rotpriset å skog. Jag vill bär inom parentes
säga, att för mig synes största risken med avseende å belåningen av den
växande skogen närmast ligga i brandfaran, ty en skogsbrand kan ju, åtminstone
i viss utsträckning, skövla den säkerhet varom fråga är. Den saken
torde emellertid kunna ordnas försäkringsvägen. o

Jag ber nu att få ta upp denna detaljfråga till närmare skärskådande. Det
är märkligt att man på senare tid fått en, jag vill nästan säga panisk förskräckelse
för varje som helst belåning av växande skog. Örn vi gå något
tillbaka i tiden eller till tiden före införandet av det nuvarande taxeringsförfarandet,
så skilde man ej jordbruksvärde och skogsvärde åt i taxeringshänseende.
Gå vi ännu längre tillbaka eller till den tid då bankerna hade en egen
sedelutgivningsrätt, så kunde bankerna i sina grundfonder inräkna värdet av
intecknade jordbruksfastigheter, och man avräknade därvid icke värdet av
den växande skogen. Jag ber också att få påpeka, att även våra sparbanker
få ha sina grundfonder och till och med sina kassafonder till viss del placerade
i fastighetsinteckningar intill en viss procent av taxeringsvärdet, utan
att man därvid frånräknar värdet av den växande skogen. Vid nya sparbankslagens
antagande år 1923 föreslogs, att värdet av växande skog skulle
vara frånräkna! de inteckningar, som inlades i fonderna. Detta förslag blev
emellertid av riksdagen ändrat därhän, att man fick medräkna värdet av den
växande skogen i samma utsträckning som värdet å egendomen i övrigt, nämligen
upp till 50 procent därest egendomen var bebyggd för jordbruksändamål.
I fråga örn våra fastigheters kreditvärde måste väl medgivas, att en
fastighet, som har skog, har större kreditvärde än en fastighet som saknar
sådan, en uppfattning som emellertid icke delas av alla. Jag ber också att
i detta sammanhang få påpeka, att taxeringsvärdet å skog är lägre än saluvärdet.
Medan man vid taxering av skog räknar med en viss avkastning, lägger
man till grund för taxeringen av jordbruksfastighet i övrigt dennas saluvärde.

Jag har fäst mig vid, att utskottet på ett ställe i sitt utlåtande säger, att
»därest fördelarna med sekundärbelåning av växande skog skulle befinnas
överväga de ovan antydda olägenheterna, står ju möjligheten öppen för Kungl.
Maj :t att en kommande riksdag framlägga förslag i ämnet». Ja, detta kan ju
vara riktigt, men bör inte både utskott och riksdag kunna ha en ejgen mening
uti dessa frågor? Jag kan för min del icke vara med örn att på detta sätt

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
skära bort en betydelsefull del av fastigheternas kreditvärde. Om man anser
vissa garantier ur kreditsäkerhetens synpunkt erforderliga, borde det ha funnits
möjligheter att ordna den saken därest viljan funnits.

I fråga örn de ojämna rotvärdena vill jag påpeka, att jag för min del knappast
tror på möjligheten att åstadkomma en ändring i de kastningar, som
härvidlag förekomma, annat än genom beredande av möjligheter till belåning
av växande skog. Utredningar visa, att utbuden av bondvirke, som vi bruka
uttrycka oss, tilltager då priserna börja dala, medan förhållandet är nästan
det motsatta, när konjunkturerna förbättras. Bolagen finna då förmånligare
att göra uttag ur de egna skogarna och minska därför inköpen. Härigenom
komma olägenheterna av svängningarna i trävaruprisen att hårdast drabba
bondeskogsbruken. Eftersom växlingen i skogspriset i viss utsträckning är
beroende på världsmarknadsläget, och vidare, såsom vi alla veta, de jordbrukare,
som ha egen skog, i stor utsträckning äro beroende av kontinuerliga inkomster
från denna, måste bönderna vara utsatta för dessa prisväxlingar, så
framt ej jordbrukarna genom möjlighet till belåning av skogen i någon mån
kunna välja tillfället för att med bästa fördel sälja sitt virke. Jag kan inte
förstå annat än att det även nationalekonomiskt skulle vara lämpligt att i
detta fall, när det ändå gäller en fråga örn export, ordna så, att vi utnyttja
de goda konjunkturerna för att då låta försäljningarna svälla ut. Även ur
den synpunkten anser jag fördelaktigt att ordna det så, att i belåningsvärdet
inräknas värdet av*den växande skogen.

Då det i frågans nuvarande läge ej finns möjlighet att få ett förslag i här
antydd riktning omedelbart genomfört, men jag anser, att riksdagen bör ge
till känna en uppfattning i enlighet med den av mig nu uttalade åsikten, finner
jag, herr talman, att jag endast har att yrka bifall till reservationen.

Herr Herou: Herr talman! Jag är ganska tillfredsställd med herr stats rådets

inlägg i de delar, där hans oration i sak hade något sammanhang med
min kritik. Det finns ännu så länge så pass mycket kvar av den gamla människan
hos statsrådet Sköld, att vi fortfarande kunna ha en del gemensamma
synpunkter i en eller annan fråga, och jag kan väl inte behöva få bannor av
honom, örn jag tilläventyrs skulle vara i den belägenheten, att jag ännu på
någon punkt skulle stödja herr statsrådet Sköld. Jag lade märke till uttrycket
antagonist — det brukar ju heta trätobroder på ett hyggligare språk —
men av sista delen av statsrådets anförande, däri han talade om boplatserna,
fick jag förklaringen till, att denna lilla skärpning i uttryckssättet var ett uttryck
för hans sinnesstämning, då han sökte bortförklara mina anmärkningar.
Jag vågar nästan tolka herr statsrådets uttalande i denna del med tanke på
vad herr statsrådet sade därom, att han med tillfredsställelse skulle diskutera
jordbrukspolitik i fortsättningen och till och med att han haft vänligheten observera,
att jag i år varit tyst i dylika frågor, som ett tecken på nervositet. I
detta sammanhang får jag kanske säga, att min tystlåtenhet i jordbrukspolitiska
frågor kanske berott därpå, att dylika frågor icke förts fram i riksdagen
i år. Jag tror också, att jag får tolka herr statsrådets inlägg såsom tecken på
onda aningar om, att ju flera segrar statsrådet Sköld hemför här i riksdagen,
ju mera kommer vårt parti att segra ute i landet.

Örn jag så skulle säga något litet örn det lilla sakliga sammanhang, som
fanns mellan å ena sidan vad herr statsrådet yttrade i sin polemik emot mig
och å andra sidan vad jag själv sagt, så tar jag först upp hans påstående, att
den hjälpverksamhet, som vi här krävt, måste vara tillfällig. Ja, detta är ju
ingenting nytt. Detsamma sade jag också. Jag sade nämligen, att låt vara,
att detta är en provisorisk åtgärd, men den måste finnas så länge bevisligen

Xr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
andra hjälpåtgärder, som vidtagits utav riksdagen, icke ha lett till annat resultat
än att tiotusentals fattiga småbrukare icke fått någon som helst hjälp.
Så länge det är ett faktum, vilket herr statsrådet själv för några år sedan
kraftigt bevisat, nämligen att det finns en grupp småbrukare, vars enda möjlighet
till hjälp äro de anslag, som man givit dem, måste detta provisorium
enligt vår åsikt finnas, intill dess andra åtgärder blivit vidtagna. Det är klart,
att jag inte vill försöka påtvinga statsrådet min uppfattning, men jag begär
att få ha min uppfattning för mig och att få propagera den. Det finns, så vitt
jag vet, intet förbud i grundlagen för den saken. Människorna måste få försörjning
genom arbete, säger statsrådet vidare. Ja, visst är det så. Detta är
också vår linje, men det finns i det avseendet ingenting bättre att tillgå än
dessa stödlån, vilka utdelas till förbättringsarbeten och varigenom småbrukare,
som sakna arbetstillfällen, genom statens åtgöranden kunna företaga dikningsoch
dräneringsarbeten, nyodling, stenbrytning o. dyl. förbättringsarbeten å
sina ofullständiga jordbruk i den mån dylika anslag utgå, och därigenom komma
allt närmare den tidpunkt, då de kunna få försörjning genom dagligt arbete,
då det verkligen kan bli tal örn en sådan situation för dem att det går an
att dra in detta anslag.

Arbetstillfällena i skogarna ha ökats, och det mest krisartade i situationen
har övervunnits säger man vidare. Ja, jag går också med på, att det råder
bättre förhållanden på denna arbetsmarknad just nu. Detta skulle ju möjligtvis
kunna anföras som motiv för att ett belopp på 20 miljoner kronor vore högt
tilltaget, men det räcker absolut inte såsom skäl för att hädanefter intet som
helst anslag för här ifrågavarande ändamål skall utgå. Enligt vårt betraktelsesätt
är nämligen stödlåneverksamheten den enda form tack vare vilken
samhället hittills kunnat komma dessa fattiga jordbrukare till hjälp. Denna
hjälpform är ju enligt herrarnas egen krismotion den enda utväg, som står i
överensstämmelse med samhällets hjälpåtgärder på andra områden.

Örn jag sedan skulle lägga någon som helst betydelse i herr statsrådets tal
örn, att vi bara övertaga socialdemokraternas övergivna boplatser, så vill jag
i det avseendet säga, att detta hans tal kan vara en oratorisk triumf för det
ögonblick det säges, men sannerligen att jag tror, att några segrar för framtiden
kunna byggas på den argumentationen. Skola vi tala örn övergivna boplatser
och exploaterandet av andras boplatser, lär väl en jämförelse i det avseendet
inte bli smickrande för det parti, som statsrådet tillhör. Socialdemokraterna
ha ju ändå övertagit andra boplatser ■— t. o. m. innan dessa voro
övergivna och tomma — örn vilka ni sagt, att de voro av den art, att ni aldrig
skulle inhysa er i dem. Ni ha använt det allra starkaste språk för att övertyga
allmänheten örn att ni aldrig skulle kunna företaga en sådan omflyttning
till reaktionens boplatser, men ni lia dock intagit bondeförbundets och herrar
von Stockenströms och Ekmans boplatser och till och med i någon mån utvidgat
dem.

Jag tycker, att, när så är förhållandet, man inte skall anmärka på oss, som
i detta sammanhang ingenting annat gjort eller göra än att vi allt fortfarande
slåss för sådana delar av ett socialdemokratiskt program, emot vilka vi för vår
del aldrig vid något tillfälle haft någonting att invända. Ni som tillhöra det
socialistiska partiet komma bara och släpa på våra gamla programpunkter,
ni lia aldrig några egna förslag att framföra, säger man på socialdemokratiskt
håll. Jo, det ha vi sannerligen, och den som följer med här i kammaren och
ser, hur det här går till, skall bli på det klara med, att det är socialdemokraterna,
som ibland bli de som traska efter. Det var vi som först framförde förslaget
örn exportkredit till sovjetregeringen. Förslaget avslogs av riksdagen,
men så kommo ni i regeringsställning och lade fram det förslag, som ni förut

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
bekämpat. Yi voro de första som begärde utdelning av överflödigt mjöl till
de fattiga. Ni avslogo förslaget här i riksdagen, men sedan utdelade en socialdemokratisk
regering vissa mjölkvantiteter. Yi voro de första som föreslogo,
att margarinaccismedel skulle användas för att de fattiga här i Sverige
i stället för utlänningar skulle få billigare mjölk. Jag tror, att ni örn något
år komma att traska efter på den punkten också, bara vi hinna agitera upp
stämningen tillräckligt ute i landet, så att herrarna förstå, att det inte går
att kämpa emot längre. Yi voro de första som här i riksdagen förde fram
frågan örn en utredning av jordbrukets skuldförhållanden. Ni sade, att vårt
förslag var bara fantasier, och avslogo det, men så blev situationen ändå den,
att ni själva komma fram med samma förslag. Vi voro inte så småsinta, att
vi påminde er örn den saken, utan vi voro de första att berömma er för att ni
togo detta steg. Det enda som intresserade oss på den punkten var att se,
vad ni i fortsättningen skulle göra. Vi lia nu fått besked av herr statsrådet,
och han säger, att utredningsarbetet skall fortsättas, och han Ilar i dag givit
ett löfte, att arbetet skall bedrivas med kraft. Detta är alltså en väsentlig
behållning av denna överläggning.

Jag har på grund av förhållandena sådana de äro och från de synpunkter,
som vi anlägga på denna fråga, ingen anledning att ta tillbaka mitt förslag,
som jag yrkat bifall till. Tycka herrarna, att beloppet är för stort för att gå
åt, inträffar ju ingenting värre än att det uppstår en besparing. När jag
hörde herr Johansson i Uppmälby, vilken enligt vad han själv påstod mycket
sysslat med frågan örn stödlånen, till mig rikta frågan, örn man skall ge tusen
kronor örn året till var och en, och örn detta var innebörden av vår motion,
måste jag verkligen ställa mig tvivlande inför uppgiften, att han är insatt i
motionens syfte och vet, vad den innebär. Den som sysslat med frågan borde
väl veta, att när riksdagen fastställde ett maximibelopp av 750 kronor, var
genomsnittliga storleken å de lån, som utgingo, efter vad jag vill minnas 340
kronor. Det kan tänkas, att örn man sätter maximibeloppet till 1,000 kronor
genomsnittliga värdet på lånen blir 500 kronor. Det är ju för övrigt inte vi
som pröva lånebehoven. Vi ha nu emellertid av herr Johansson, en man, som
är väl insatt i jordbruksfrågor och som därför får anses vederhäftig, fått bekräftelse
på, att det behövs anslag för detta ändamål, ty han har ju förklarat,
att 1,000 kronor inte alls är för mycket, och att 20 miljoner kronor inte alls
skulle räcka till för här ifrågavarande ändamål.

Herr Brädefors: Herr talman! När på folkmöten ute i landet påpekats, att
den av regering och riksdag förda jordbrukspolitiken med spannmålsreglering,
mjölkreglering o. dyl. huvudsakligen tjänat att hjälpa storbönder och storgodsägare,
har man på socialdemokratiskt håll alltid varit angelägen att framhålla
stödlåneverksamheten såsom något, vilket vore speciellt ägnat att gagna
de fattiga skuldsatta småbönderna.

Nu är man emellertid på socialdemokratiskt håll färdig att slopa just denna
hjälp, som man skrutit så mycket av. Man äskar inga som helst medel till
stödlåneverksamheten men väl ett par miljoner kronor till ackordslåneverksamheten,
som emellertid icke alls har samma karaktär som den förstnämnda.
Man skall nu ersätta stödlåneverksamheten med något annat, som socialdemokratiska
talare på möten med småbönder under en lång följd av år framåt
komma att framhålla såsom någonting extra prima och såsom något betydligt
bättre än dessa stödlån.

Om vi emellertid syna, vad man här vill sätta i stället för stödlånefonden,
nämligen sekundärlånefonden, närmare i sömmarna, finna vi, att denna i ännu
mindre grad än den förra är ägnad att tjäna just småböndernas speciella hjälp -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
behov. Visserligen var stödlåneverksamheten, såsom vi mycket riktigt tidigare
karakteriserat den här i riksdagen, med hänsyn till de villkor, som gällde
för lån från fonden i fråga, ingenting annat än en galgenfrist till morgondagen
för den dödsdömde, men den var dock avsedd som hjälp för de fattiga småbönderna.
Kunde dessa bara fullgöra de med lånen förenade mycket svåra
villkoren, hade de dock fått en liten hjälp tack vare de pengar, som de sålunda
erhållit. Nu är faktiskt förhållandet det, att det i landet finns sådana, som
erhållit stödlån på dessa svåra villkor och som icke kunnat fullgöra sina förpliktelser
och som på grund därutav äro ställda inför stora svårigheter. Varken
den nu föreslagna sekundära låneverksamheten för jordbrukare eller några
andra liknande låneformer, exempelvis direkt låneverksamhet överflyttad ifrån
privatbanker till en statlig institution, utgöra emellertid någon verklig hjälpåtgärd
för de fattigaste småbönderna, något som ju redan påpekats av herr
Herou. Verkliga hjälpåtgärder måste vidtagas på ett sätt som gör, att låntagaren
icke blott för den dag han får lånet känner sig en smula hjälpt. Ty
man måste ju säga, att med ett lån följer också vissa förpliktelser, som efteråt
bli kännbara för låntagaren.

Angående denna stödlåneverksamhet ha vi tidigare föreslagit förbättrade
villkor, som alltså skulle bli lättare för dessa fattiga jordbrukare att fullgöra
och varigenom de således skulle kunna bli hjälpta. Vi föreslogo förbättrade
villkor för erhållande av dessa lån, och samtidigt föreslogo vi också en större
och mera tillräcklig anslagssumma för ändamålet, nämligen 50 miljoner kronor.
Detta anslag byggde vi på. Enligt de uppgifter som lämnades angående
det belopp, till vilket låneansökningarna uppgått, utgjorde de för det första
halvåret av föregående år, året före avlämnandet av vår motion sålunda, 25
miljoner kronor. Vi beräknade då, att örn det blir bättre villkor beträffande
denna låneverksamhet, räcker inte ens denna summa som hjälp åt alla sökande,
men den skulle åtminstone i ganska stor utsträckning förslå till hjälp åt
de allra fattigaste.

Vi ha även föreslagit andra dylika åtgärder avsedda att hjälpa de fattigaste
och mest skuldsatta jordbrukarna, vilket också här påpekats av föregående talare.
Vi ha föreslagit direkta anslag för att därmed hjälpa dem ifrån de
värsta svårigheterna, liksom även en del andra åtgärder. Men den socialdemokratiska
riksdagsgruppen har aldrig lyssnat till dessa framställningar.
Socialdemokraterna ha vid folkmöten börjat tala örn denna låneverksamhet.
och främst framhållit just denna stödlåneverksamhet. Jag undrar, vad herrarna
nu skola komma med till småbönderna, när ni slopa denna verksamhet,
som varit käpphästen i er agitation ute i landet.

Till herr statsrådet Sköld vill jag säga några ord med anledning av att han
polemiserade med en viss ironi mot herr Herou och därvid sade, att det socialistiska
partiet tillgodogör sig socialdemokraternas tidigare innehavda men
numera övergivna positioner — örn detta icke är precis ordagrant återgivet,
täcker det i varje fall innehållet i hans yttrande. Vad är det för positioner,
som socialdemokraterna nu enligt herr statsrådets självdeklaration övergivit
såsom varande oanvändbara i den socialistiska kampen? Ni kallade er ju för
socialister och förde alltså en kamp för socialismen. Ha ni nu lämnat denna
position åt sitt öde? Och varför? Är det emedan ni nu ha åstadkommit det
socialistiska samhället i Sverige, är det därför som ni lämnat dessa positioner?
Nej, man kan ge en annan förklaring till detta. Man kan ge den förklaringen,
att ni icke endast ha övergivit de sista resterna ni hade av socialismen för
några år sedan, utan ni ha också övergivit allt intresse för den fattigare befolkningen
i landet, såväl arbetare som jordbrukare. Detta bevisar också er
politik i fråga örn dessa båda kategorier, den visar att ni utföra de borgerliga,

Onsdagen den 1£ maj f. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
kapitalistiska intressena förmedelst bondeförbundet här i riksdagen, ni genomföra
den politik, som bondeförbundet verkligen åsyftat.

Detta är att övergiva sina positioner och att sedan klandra andra, som komma
och påminna örn, vad ni sagt tidigare. Man behöver inte gå längre tillbaka
än till den senaste valrörelsen, till ert eget valprogram och dess löften. Och
då måste man säga, att statsrådet Sköld avgivit en ypperlig självdeklaration
i detta fall.

Herr Hilding: Herr talman! Jag ber endast att få uttala min sympati för
den reservation, som åtföljer detta utlåtande.

Jag representerar ett län, där drygt hälften av taxeringsvärdet på jordbruksfastigheter
påvilar den växande skogen. Under sådana omständigheter kan
jag icke finna annat än att ifrågavarande jordbrukare bli betydligt handikappade,
när det gäller att utnyttja dessa lånemöjligheter. Jag tycker därför att
den utredning, som reservanterna påyrkat och det förslag de i. övrigt framlagt,
äro väl befogade. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Hilding förenade sig herr Brännström i Burträsk.

Herr Kilbom: Herr talman! Efter de anföranden, som hållits av mina

partivänner Herou och Spångberg, finnes ingen anledning för mig att gå in
på frågan örn stödlån eller låneverksamheten överhuvud taget.

Det förekom dock i herr statsrådets anförande ett yttrande, som uppkallade
mig. Såvitt jag fattade honom rätt, utlovade han, att utredningen angående
åtgärder för att förhindra kommande skuldsättning skulle fortsätta sitt arbete.
Det är ju den delen av pågående skuldsättningsutredning, som de sakkunniga
förklarat att de icke, på grund av att de sakna nödig tillgång till juridisk sakkunskap,
voro kapabla att fullgöra. Beträffande den andra delen av utredningen,
angående åtgärder mot de hittillsvarande skulderna, förhöll det sig ju
så, vilket kanske statsrådet Sköld kommer ihåg, att han i radiodebatten före
landstingsvalen tillkännagav — efter att ha förklarat att skuldproblemet var
mycket svårt — att han hoppades att utredningen skulle bli färdig i så god
tid, att proposition till årets riksdag kunde framläggas. Någon dylik proposition
har emellertid icke framlagts.

Jordbrukets skuldbörda är i stort sett förvisso alltjämt lika tryckande. Problemet
är örn icke lika brännande som för ett år sedan dock alltjämt mycket aktuellt.
De tillgängliga siffrorna visa, att i Östergötlands och Malmöhus läns
slättbygder en skuldsättning råder på över 50 procent. Nära 14 procent av de
undersökta områdena ha en skuldprocent på mellan 75 och 100 procent, och
91/, procent av detta område är mera än 100-procentigt skuldsatt. Detta tillstånd
framkallar, vilket också framgår av siffrorna, en mängd konkurser och
exekutiva åtgärder. Från 1929 till 1932 steg antalet exekutiva auktioner
från omkring 600 till omkring 1,000 per år. Under år 1933, tillägges det, lia
de sjunkit något i antal, och det är väl troligt, att denna tendens i stegrad
omfattning för närvarande gör sig gällande, men läget är alltjämt synnerligen
kritiskt. Och för den händelse vi snart, vilket mångå räkna med, få en ny
ekonomisk kris, både mera djupgående och mera långvarig än den vi för närvarande
känna lättnad i, hur blir det då? örn det då, något som också uttalats,
skulle bli slut med den hittills bedrivna stödpolitiken för jordbruket, som
lägger jordbrukets sorger på konsumenterna — hur blir det då, herr statsråd?
Skall man vänta med åtgärder för genomförande av skuldavskrivning och
skuldnedskrivning, tills vi stå på huvudet i nästa kris?

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)

Jag kan verkligen icke förstå annat än att det borde lia varit möjligt för
regeringen att efter alla de löften som avgivits i denna fråga, inte minst med
tanke på det primärmaterial som insamlades redan för ett år sedan, i samband
med avlämnandet av taxeringsuppgifterna, framlägga ett förslag för riksdagen
örn åtgärder till skuldavskrivning och skuldnedskrivning. Den politik
som hittills förts består uti — det bevisade herr Sköld av årgång 1932 —
att giva jordbrukarna ökade möjligheter genom prisstegring, varigenom de
visserligen få något ökade möjligheter att betala räntor på skulderna, men
ingalunda förbättrar deras ställning. Det är storfinansen, som i sista hand
drar nytta av den hittills förda politiken, och det är konsumenterna, de sämst
ställda konsumenterna främst, som få betala.

Jag skall i detta sammanhang icke säga något örn huruvida det kanske varit
nödvändigt — låt oss för övrigt utgå ifrån, att det varit nödvändigt — att under
en övergångsperiod vidtaga dylika åtgärder. Men dessa kunna väl icke
för en socialdemokratisk regering vara sista ordet i frågan, alltså detta sätt att
lasta bördorna för jordbrukskrisens lättande på konsumenterna, vilkas ekonomiska
läge är nog så tryckande ändå. Det borde väl vara en självklar sak, att
en socialdemokratisk regering tar erforderliga medel från dem som sitta inne
nied och förvalta de stora kapitalen.

Jag talade senast i går morse med en av ledarna för jordbrukskreditkassorna
i något av våra län, en utav de bäst skötta, har det försäkrats mig. Jag
frågade honom, i vilken utsträckning det nu är möjligt för dessa kassor att
lämna jordbrukarna lån till lägre ränta. Han svarade, att detta var ett mycket
svårt kapitel. Ty dessa jordbrukskreditkassor få alltjämt betala en ränta
på 4.75 procent. Då de härtill måste beräkna något för vad de låna ut liksom
också för förvaltningskostnaderna, förstår man, att jordbrukarna trots det
nuvarande ränteläget, då ju riksgäldskontoret på 3 månaders skattkammarväxlar
kan erhålla en ränta på icke 1 procent, i stor utsträckning få betala
räntor på 5 procent och däröver. Även örn det finns undantag, och det gör det
otvivelaktigt i de fall, där jordbrukskasseledningarna varit djärva och mycket
påpassliga, tror jag icke man får förbise denna omständighet. Jag omnämner
densamma så mycket hellre, som jag i denna kammare ser i ekonomiska frågor
säkerligen mycket skickliga ledare för jordbrukskreditkassorna. Det
skulle vara mycket intressant, om de toge till orda i detta sammanhang och
lämnade upplysning örn hur långt de strävanden fortskridit, som gå ut på
att pressa ned räntorna för jordbrukarna. Dessa räntor befinna sig nämligen
alltjämt på en nivå, som är orimlig.

Jag berör detta kapitel också av en annan anledning. I början av förra året
begärdes av E. L. F. — herrar bondeförbundare, exempelvis herr Olsson i
Närlinge, ha kanske hört talas örn den organisationen — snabba och bestämda
åtgärder för skuldreglering och räntenedsättning. Är det månne en tillfällighet,
att herrarna från bondeförbundet praktiskt taget tiga i den frågan i dag?
Är man icke ense med E. L. F., eller bär månne E. L. F. uppgivit sin hittillsvarande
ståndpunkt?

Jag kan, herr talman, icke underlåta att beröra detta, emedan jag för icke
så länge sedan var i tillfälle att på ett möte höra det vittnas stort och brett
från bondeförbundets representant på platsen i fråga, örn vilka kraftiga åtgärder
man från det hållet vidtagit att genomdriva skuldreglering för jordbruket.
Kanske man från bondeförbundshåll skulle kunna få några uppgifter
-—■ sådana ha nämligen alldeles undgått mig — om vari dessa storslagna åtgärder
bestå.

Skämt åsido, vi skola inte vara elaka, herr talman. Sanningen är ju den,
att bondeförbundet i denna fråga för närvarande driver en politik sådan som

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
storfinansen vill ha den. Bondeförbundet Ilar icke lagt två strån i kors för
åstadkommande av skuldreglering. Riksförbundet landsbygdens folks krav
i denna fråga ha bland deras egna representanter förklingat fullkomligt utan
reaktion. Och jag förstår ju medlemmarna av bondeförbundet. Ack, så länge
en socialdemokratisk jordbruksminister är beredd att fortsätta exempelvis en
politik, som till augusti månad kostar skattebetalarna 82 miljoner kronor i
hjälp åt spannmålsodlarna, så länge en socialdemokratisk jordbruksminister
understöder storagrarernas krav på att allmänheten även i annat avseende
skall betala kostnaderna för jordbrukskrisen, varför skulle då storagrarerna,
vilkas önskemål är utslagsgivande för bondeförbundets politik, gå in för att
lägga bördorna på sina kusiner, höll jag på att säga — jag hoppas vederbörande
förlåta mig — i storbanker och andra penninginstitut? Det är mycket
behagligare att konsumenterna fortsätta med att betala.

Emellertid, herr talman, var det herr statsrådets löfte under radiodebatten,
då han sade, att han hoppades, att frågan örn skuldreglering skulle hinna bli
så utredd, att han kunde lägga fram proposition i ärendet till årets riksdag,
som jag ville bringa i erinran. Det är ju mänskligt att glömma bort vissa saker,
men örn detta nu kommer i riksdagsprotokollet, kanske herr jordbruksministern
kommer ihåg det till nästa år.

Herr talman! Då jag ser, att herr statsrådet nu begärde ordet, finner jag
för den skull anledning att tills vidare sätta punkt här.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag har icke begärt ordet för att diskutera med herr Kilbom utan för att yttra
mig i skogsbelåningsfrågan, innan denna debatt tagit slut.

Herr Kilbom frågade emellertid, om den utredning som jag talat örn och
som han här velat göra till någon slags löftespolitik från min sida endast omfattade
försök till att förhindra kommande skuldsättning. Jag har icke yttrat
mig örn den saken. Utredningen avser ju, som herr Kilbom borde veta,
åstadkommande av möjligheter till skuldregleringsåtgärder, som syfta till att
förhindra en fortsatt skuldsättning i framtiden. Därvidlag tror jag nog icke,
att herr Kilbom missuppfattat mig, men genom denna lilla »missuppfattning»
fick herr Kilbom tillfälle att hålla denna pompösa utläggning angående den
högre finansen —- pompös, men i sak intetsägande. Och varför skulle jag på
något sätt stå i vägen för herr Kilbom att på detta sätt briljera med en del;
halvsanningar, som jag icke vill gå in på här.

Jag begärde som sagt icke ordet för att yttra mig härom, utan för att med
anledning av de anföranden, som höllos av herrar Strindlund och Hilding och
med instämmande av herr Brännström, få något beröra frågan örn skogsbelåningen.

Jag ber då först att få säga några ord till herr Strindlund, som påpekade,
att man förr i tiden icke skilde ut skogsvärdet ifrån taxeringsvärdet på jordbruksfastigheter
vid belåning. Nej, det är så sant så. Men herr Strindlund
vet nog lika väl som jag, att det före år 1920 hörde till sällsyntheterna, att
värdet på växande skog ingick i taxeringsvärdet. De utredningar som företogos
i kommunalskattefrågan före 1920 visade också till full evidens, att den
växande skogens värde på den tiden icke medräknades vid taxeringen, och
följaktligen fanns det heller ingenting att skilja ut. Men man får väl säga, att
läget i någon mån förändrats sedan 1920. Genom kommunalskattereformen
åsättes numera den växande skogen ett särskilt taxeringsvärde.

Det förhåller sig dock på det sättet — kanske vi skola säga tyvärr — att
skogsvård slagstiftningen icke förhindrar en skogsägare att avverka mogen
skog. Han har full rätt att slakta ned hela den växande skogen, om den är

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)
mogen; han kan visserligen åläggas skyldighet att sedan plantera nytt i stället.
Var och en förstår att genom sådana avverkningar —- och sådana förekomma
ju ständigt — taxeringsvärdet på den växande skogen med en gång
förminskas och i avsevärd omfattning. Det ligger i sakens natur att den kreditgivning,
som bygger på säkerhet i fastigheternas värde, måste vara garderad
emot så kraftiga sänkningar av belåningsvärdet, som härigenom kunna
uppkomma. Detta tror jag, att man väl ändå måste vara överens örn, hur man
än ser på själva frågan örn skogsbelåningen. För min del har jag icke något
emot att skogsvärdet får ingå i belåningsvärdet, även i sekundärlån. Detta
kan dock icke ske på annat villkor än att man vidtager åtgärder för att säkerställa
kreditgivaren för den minskning i pantvärdet, som skulle kunna uppkomma
genom; en för stark avverkning.

Som kammarens ledamöter väl känna till, förhöll det sig så att det i den reform,
som för några år sedan genomfördes i fråga örn hypoteksbelåning av
jordbruksfastigheter, bestämdes, att skogsvärdet fick ingå i belåningssumman.
Samtidigt stiftades emellertid en civillag, som gav kreditgivaren rätt att hos
skogsvårdsstyrelsen påfordra, att ifrågavarande fastigheter skulle stå under
skogsvårdsstyrelsens kontroll och att avverkning icke finge ske annat än efter
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Örn man i fråga örn sekundärlånen skall
tillåta att skogsvärdet går in i belåningsvärdet, föreställer jag mig, att man
får vidtaga liknande åtgärder och det kan man naturligtvis göra, ehuru det
blir mycket mera invecklat än vid hypoteksbelåning. Ty när det gäller sekundärlån
blir det så många låneförmedlare att det därför blir svårt att få
någon ordentlig form på lagen. Men visst kan det ske. Att jag för min del ej
brytt mig om att föreslå något sådant, har helt enkelt berott därpå, att det
har visat sig att den där rätten att ta med skogsvärdet i hypoteksbelåningen
praktiskt taget ej har utnyttjats. Det är ingen som vill ha det så. Jordbrukarna
vilja ej ha detta tvång över sig att skogen skall stå under skogsvårdsstyrelsens
överinseende, även när det gäller den mogna skogen. Jag menar
därför, att det kanske vore skäl att vänta något så att man får se, örn det blir
något intresse för denna sak. Örn så blir fallet, vill jag icke stå hindrande i
vägen för att skogsvärdet i så fall får räknas in i belåningsvärdet vid sekundärlån.
Jag undrar ändå, örn det ej vore klokt att nu avvakta utvecklingen.
Ty det kan ej vara stor mening i att sätta i gång den relativt stora apparat,
som det innebär att genomföra en sådan lagstiftning, örn det, som jag påpekat,
skulle visa sig att det i det praktiska livet förefinnes litet intresse för att utnyttja
den möjlighet, som därigenom skapas.

Herr Strindlund: Jag begärde ordet för att understryka, att man i reser vationen

hemställer om förslag till ändrade bestämmelser som möjliggöra utlämnande
av lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare mot inteckningssäkerhet
jämväl i växande skog. I sammanhang med den ifrågasatta utredningen
kunna ju de betänkligheter, som av statsrådet nu framförts, komma
under omprövning.

Jag vill också nu passa på tillfället att litet grand belysa herr statsrådets
exempel. Det var så pass djärvt, att det kanske gav det intrycket, att det i
allmänhet föreligger våldsamma risker med skogsbelåning, därför att örn mogen
skog finnes i större utsträckning på en egendom, denna skulle utan vidare
kunna avverkas. Jag tror att sådana exempel lia mycket litet praktiskt värde.
En innehavare av en fastighet med stor tillgång till mogen skog behöver icke
låna pengar. Då det är fråga örn ungskog kan man ju icke avverka som man
vill, däri måste herr statsrådet giva mig rätt.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)

Herr statsrådet yttrade att man ej velat lia en hypoteksbelåning, som även
omfattar skogsbelåning. Jag är icke säker på örn jag rätt fattat yttrandet,
men jag vill dock fråga: bar man undersökt örn det är hypoteksföreningarna
eller jordbrukarna som icke velat begagna sig av denna möjlighet?

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Jag skulle för

min del vilja säga herr Strindlund, att man nog icke kan säga, att en person,
som har mogen skog på sin egendom, icke har behov av att låna pengar. Det
kan ju vara så att en fastighet, som är belastad med sekundärlån, säljes och
alltså kommer i händerna på en ny ägare. Då finnes alltså sekundärbelåningen
redan och den nye ägaren har kanske intresse av att avverka skog. Men
man kan väl även säga, att den gamla ägaren av fastigheten kan komma i en
sådan situation, att han har behov av att avverka skog. Nu skall herr Strindlund
komma ihåg, att det finnes skog även i andra delar av landet än i Norrland,
framförallt söderut, där plantskog ej är ovanlig. Dylik skog mognar
ofta på en gång på stora områden. Det är på sådana områden som fara föreligger
för att avverkning kan ske i stor utsträckning. Det finns oändligt
många exempel på hurusom stora områden blivit kalawerkade. Det kan ej
heller vara så lätt för låneförmedlarna, att vid alla tillfällen hålla reda på att
icke skogen avverkas.

Herr Kilbom: Jag har ju icke tänkt utbyta artigheter med herr statsrådet,
men då han betecknade mitt anförande som pompöst, skulle jag örn hans anförande
kunna säga, att det var raka motsatsen dock utan att innehålla ens
halvsanningar.

Herr statsrådet ville naturligtvis värja sig för att vi skulle ta fasta på hans
löfte örn utredningens fortsättande. Det löftet ta vi i alla fall fasta på, men
det behöver naturligtvis ej innebära att det kommer en proposition, ehuru det
är önskvärt att det kommer en sådan.

Jag har visst icke missuppfattat frågan angående den pågående utredningens
innebörd. Utredningen skulle ju omfatta för det första den nuvarande
skuldsättningen och åtgärder däremot, och för det andra vad som till äventyrs
kunde göras för att förhindra skuldsättning i framtiden. I fråga örn denna
senare del av utredningen förklarade de sakkunniga, som jag tidigare framhöll,
att de icke ägde nödig juridisk sakkunskap för att verkställa denna del
av utredningen. Då frågan intresserade mig ställde jag till ett par ledamöter
av utredningskommittén den frågan: Ha ni avhöjt att verkställa utredning
både beträffande den nuvarande skuldsättningen och beträffande åtgärderna
för att förhindra kommande skuldsättning eller ha ni avböjt endast den sistnämnda
delen av utredningen? De svarade båda, att de med sitt uttalande avsågo
endast den sistnämnda delen av utredningen. Är det nu så, att deras avböjande
gällde utredningen i båda avseenden är deras yttrande till regeringen
oklart. Jag har dock noggrant läst igenom yttrandet, som praktiskt taget
ordagrant utsändes av T. T. Jag tror ej att T. T. på den punkten gjort sig
skyldig till någon förvanskning. Nu få vi emellertid se vad utredningen kommer
att giva för resultat. Då herr statsrådet nu säger, att han icke vill giva
några löften, kanske man kan säga att det är ett ord i ett förändrat läge. Beror
månne den försiktigheten i dag på att detta säges inför riksdagens andra
kammare, medan herr statsrådet, då det längre gående löftet gavs i radiodebatten,
då förhoppningar uttalades örn att till denna riksdag framlägga proposition,
talade till valmännen? Då sade nämligen herr statsrådet, att han hoppades
att utredningen skulle bli färdig i så god tid att proposition kunde hinna
föreläggas den nuvarande riksdagen.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. reglering av jordbrukets skuldförhållanden. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det är ju ganska meningslöst att taga till orda för att tillrättaföra herr Kilbom,
ty han är ju en sådan utsvävande ande, att det icke finnes några gränser
för hans möjligheter. När han nu så ordentligt har genomläst det yttrande,
som utredningskommittén avgav, varför har icke då herr Kilbom lika
noggrant observerat, att Kungl. Maj :t på min föredragning beslutat, att jordbrukskreditutredningens
uppdrag skall upphöra i och med avgivandet av betänkandet
rörande jordbrukskasserörelsen, som utredningskommittén håller på
med.

Herr Strindlund: Jag ber att få påpeka, att vi icke avse att det skall bli
någon skyldighet för vederbörande kreditinstitut att utlämna dessa lån, men
vi vilja att möjlighet därtill skall beredas.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen först angående
mom. 1 och 2 givna särskilda propositioner biföll kammaren vad utskottet i
dessa moment hemställt.

Vidare framställde herr talmannen i fråga örn mom. 3 propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på bifall till den
av herr Herou m. fl. väckta motionen II: 139; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i mom.
3) av utskottets förevarande utlåtande nr 71, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
II: 139.

Nej;

den

av herr Herou

m. fl. väckta motionen

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
moment.

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets i mom.
4 gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen framställde herr talmannen vidkommande det förslag, som innefattades
i mom. II av den vid utlåtandet fogade reservationen, propositioner,
nämligen dels på avslag å sagda förslag, dels ock på bifall därtill; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Pettersson i Rosta, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, sorn vill, att kammaren avslår det förslag, som innefattas i mom. II
av den vid jordbruksutskottets förevarande utlåtande nr 71 fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda förslag.

Onsdagen den 15 maj £. m.

Nr 33.

Äng. reglering av jordbruketä skuldförhållanden. (Forts.)

§ 8.

Härpå förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 72, i an- Äng. främledning
av väckta motioner om åtgärder till främjande av det svenska fisket.

Punkten 1.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 112, inom första kammaren
av herr Sanne och den andra, nr 244, inom andra kammaren av herr Hansson
i Hönö ni. fl., hade föreslagits, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj :t
anhålla örn utredning och förslag till åtgärder i syfte att säkerställa svenska
fiskares fångster av islandssill.

Utskottet hemställde i förevarande punkt, att ovanberörda motioner icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vidkommande denna punkt hade reservationer avgivits:

av herr Karlsson i Munkedal, vars under punkten 4 nedan närmare omförmälda
reservation avsåg utlåtandet i dess helhet; samt

av herr Sanne utan angivet yrkande.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Hansson i Hönö: Herr talman! Det var många fiskare, vilkas inkomster
under förra året icke uppgingo till 1,000 kronor. Tänker man på den
långa tid -—- ända upp till 18—20 timmar på dygnet — som de under vissa
tider på året måste arbeta, blir deras timpenning icke stor. När det gäller ett
så strävsamt arbete som fiskare ha, tycker man att förtjänsten borde vara
högre. Men det är icke bara själva fisket som bereder oss bekymmer, ty lika
svårt, ja, kanske värre, är det att kunna sälja fisken. Bland andra ha de
svenska islandsfiskarna under en del år lidit av dessa svårigheter. Ja, det
gick så långt att — år 1932 — en av de kuttrar, som varit ute på islandsfiske
måste säljas, därför att skepparen icke kunde avyttra den sill som han fiskat.
Fordringsägarna krävde betalning för den utrustning, som hade lämnats, och
då fanns det ingenting annat att göra för skepparen än att gå i konkurs. Det
blev alltså konkursauktion för att skulden skulle kunna klaras. Sedan dess
ha många fiskare, som tänkt sig ut på islandsfiske, tvungits till den försiktighetsåtgärden
att genom kontrakt säkerställa fångstens försäljning redan innan
de begivit sig till Island. Enligt dylika kontrakt förbinda sig fabrikerna
att till ett bestämt och överenskommet pris köpa all den sill, som fångas under
säsongen. Fiskarna skulle eljest lätt kunna riskera, att de, om sillfångsten
skulle bli mycket stor, icke skulle kunna sälja fångsten eller att de måste sälja
den till underpris. Därigenom att det står öppet för andra länder att till vårt
land exportera en stor del av sina sillfångster, minskas ju möjligheten till
avsättning för den svenska islandssillen. Av denna möjlighet att hit exportera
sill begagna sig de utländska exportörerna i ganska stor utsträckning,
vilket statistiken visar, då omkring 250,000 tunnor islandssill importeras
årligen till Sverige.

Av utskottets yttrande framgår, att 1933 års fiskeriutredning i sitt yttrande
anfört att då den våren 1933 började sitt utredningsarbete till övervägande

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
upptogos olika möjligheter för att stödja det svenska islandsfisket. Det stöd,
som utredningen föreslagit och som nu tillämpas är ett premiesystem. Utan
denna hjälp från statens sida ■— som vi häröver känna oss tacksamma för -—
skulle de fiskare, som det här gäller, haft mycket större svårigheter än nu
varit fallet. Förhoppningarna att genom dessa premier kunna erhålla bättre
kontrakt ha dock tyvärr icke slagit in. Särskilt gäller detta förra året, enligt
vad jag i särskilt yttrande i kommittén uttalat. Sålunda måste på en deputations
hemställan herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet vidtaga
extra åtgärder för att helt eller delvis säkerställa avsättningen för 6 båtar.

När vi nu ha en så stor import, som jag förut nämnt, tycker man att svårigheterna
icke borde vara så stora, att fiskarna i Bohuslän behövde resa till
Stockholm för att be statsrådet örn hjälp för att kunna säkerställa avsättningen
av sin fisk. Man måste beklaga att detta fiske skall behöva gå tillbaka
så som det har gjort. Sålunda idkade år 1930 11 kuttrar sillfiske med drivgarn
vid Island. År 1931 var motsvarande siffra 17, år 1932 26, år 1933 19
och år 1934 17. Från år 1932 har antalet minskats, beroende, som jag förut
sagt, på svårigheterna för fiskarna att få kontrakt. Emellertid tror jag, att
man genom en utredning skulle kunna komma till sådana åtgärder, som åvägabragte
bättre avsättningsmöjligheter för de svenska fiskarnas fångster, särskilt
av islandssillen.

Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta motionen.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Olsson i Staxäng.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Vi ha en hel rad motioner här,
som röra fisket och särskilt fisket i Bohuslän. I den punkt, som nu föredragits,
gäller det islandsfisket. Härvidlag ha motionärerna gått ut ifrån, att
man skulle kunna vidtaga åtgärder för att säkerställa priset på sill, som fångas
av svenska fiskare vid Island. Man vill att det skall upprättas s. k. förhandskontrakt,
vilka man också redan vid flera tillfällen ingått med privata
personer, som uppköpt fångsterna, ehuru det i allmänhet visat sig svårt för
fiskarna att få dylika förhandskontrakt uppgjorda.

Vad skall nu staten i detta fall kunna göra? Man pekar i motionerna på
vad staten gjort till exempel för sockerbetsodlingen och vad staten gjort genom
spannmålsregleringen. Men de avsedda åtgärderna kan nog staten icke
vidtaga i detta fall av den orsaken, att det utav sillfångsterna endast är en
ringa del, som fångas av svenska fiskare. Huvudmotionären har också nyss
med siffror belyst, att ifrågavarande behov till stor del tillgodoses utifrån.
Statsmakterna ha dock under tidernas lopp vidtagit åtgärder för underlättande
av detta fiske, och även för detta år, för 1935, ehuru visserligen icke i samma
utsträckning som under vissa andra år. Kungl. Maj :t har som bekant ställt
till förfogande ett belopp av 75,000 kronor att användas till premier för de
fångster, som sillfiskarna föra med sig hem ifrån Island.

Jag tror knappast man kan komma längre med en utredning. Jag är övertygad
om — därom vittna de åtgärder Kungl. Maj :t i detta fall vidtagit, nämligen
exempelvis att bistå vederbörande med uppgörandet av förhandskontrakt
-—• att det verkligen finnes ett intresse hos Kungl. Maj:t för denna sak. I
denna liksom i många andra frågor, som motionsledes förekomma i detta utskottsutlåtande,
får väl Kungl. Maj :t vid behov av biträde från dess sida,
ifall den nu pågående utredningen skall upphöra, tillkalla sakkunniga. För
övrigt har man organisationer där nere på västkusten, vilka äro så gott som
statligt officiella, kan man säga. Man har särskilda föreningar för olika gre -

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
nar av fisket, och dessa komma nog att låta höra av sig och framställa sina
önskemål för Kungl. Maj :t.

Utskottets uppfattning är den att örn det behövs ytterligare åtgärder i detta
avseende, skall Kungl. Majit säkerligen icke slå dövörat till för de framställningar,
som härutinnan komma att göras från fiskare i Bohuslän. Därför har
utskottet ansett, att en särskild skrivelse i detta fall icke kan vara av behovet
påkallad. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
d. v. s. avslag på förevarande motion.

Herr Wallerius: Herr talman! Det är med erkännande man måste konstatera
vad jordbruksutskottets ärade ordförande uttalat angående utskottets
syn på denna angelägenhet. Utskottets inställning är uppenbarligen den, att
det som kan göras ifrån Kungl. Maj :ts sida i denna fråga icke heller skall försummas.
I sammanhang därmed ville jag för min del gärna ha uttalat ett erkännande
också för de åtgärder, som 1933 års fiskeriutredning åstadkommit.
Den av utredningen inslagna vägen tyckes vara lämplig även i framtiden, örn
någon liknande åtgärd skulle påtänkas.

Emellertid anser jag, att utskottet skulle lia kunnat gå ett steg längre. Det
bär av denna fiskeriutredning framhållits, hurusom under den tid av nära 30
år, som Sverige med vissa avbrott deltagit i sillfisket vid Island, erfarenheten
hade lärt,^ att svenska fiskare uppenbarligen haft mycket svårt att med verklig
framgång kunna bedriva detta fiske. Och det har som bekant visat sig, att
det varit behövligt med statshjälp i olika former så gott som hela tiden. När
fiskeriutredningen sedermera uttalat, att »man borde giva svenska fiskare ett
verkligen starkt handtag för att om möjligt få utrönt, huruvida det överhuvud
taget funnes förutsättningar för ett svenskt sillfiske vid Island», är därmed
formulerat ett problem, på vilket man måste finna ett ganska glädjande förslag
till lösning, eller i varje fall ett beaktande, i utskottets uttalande, att »utskottet
kan . . . vitsorda önskvärdheten av att det svenska sillfisket vid Island
ej blott vidmakthålles utan även utvecklas, detta framför allt ur den synpunkten,
att de svenska fiskarena kunna beredas ökade arbetstillfällen och avsättningsmöjligheter
genom att en del av dem övergå till islandsfiske från andra
fisken».

o Jag menar för min del, att, när utskottet gör detta erkännande och när det,
såsom den föregående ärade talaren på Bohusbänken framhållit, visat sig behövligt
just i nuvarande läge, en utredning, sådan motionerna påyrkat, bör
företagas, och ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som av herr
Hansson i Hönö framställdes.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag instämde visserligen för en

stund sedan i det anförande, som hölls av herr Hansson i Hönö, men efter det
anförande, som utskottets ärade ordförande nyss höll, tvingas jag att ytterligare
något beröra ärendet.

Först kan jag emellertid icke underlåta att peka på särskilt det faktum, att
jordbruksutskottet beträffande samtliga motioner i denna sak synes liksom ha
gjort rent bord. I det läge, vari fisket för närvarande befinner sig, tror jag
att detta kommer att åstadkomma en ganska stor besvikelse hos fiskerinäringens
utövare, i synnerhet som ju denna näringsgren för närvarande befinner
sig i ett mycket kritiskt läge. För ett par dagar sedan gick genom pressen
ett meddelande, som nog är tämligen bekant, att fiskarna på en plats i Bohuslän
måst besluta att upphöra med makrillfisket på grund av att de saknade
avsättning för sina fångster. Av meddelandet framgick även, att det fanns
fiskare, som sysselsatt sig med ett särskilt fiske, vilka fått nöja sig med en

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 83. 3

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
inkomst från årets början på 300 kronor. Under sådana förhållanden måste
man med mycket stor besvikelse se, att utskottet vid behandlingen av dessa
motioner, som väckts ifrån olika politiska riktningar på Bohusbänken, gjort
rent bord, som jag sade för en stund sedan.

Herr talman! Jag kan icke underlåta att peka på vissa likheter mellan
fiskerinäringen och jordbruket i denna sak. När jordbruket genomgick sin
svåraste kris, var ju orsaken därtill en mycket hård konkurrens med importen
med dess tryckande prisläge. Samma förhållande är nu rådande för den svenska
fiskerinäringen och har förorsakat den depression, som där gör sig gällande.
Vi veta, att jordbruksnäringen fick stöd till exempel för brödsädesodlingen
i form av en säkrad avsättning och i form av en stabilisering av prisläget.
Men därtill kom en mycket viktig sak, nämligen att jordbruket hade ganska
stor frihet när det gällde själva produktionen och dess ansvällning. Jag kan
icke underlåta att betona denna senare omständighet. När det gäller att på
frivillighetens väg reglera produktionen, så att säga, har fiskerinäringen uträttat
ett stort arbete, gått in för en frivillig ransonering, alltså stipulerat det
maximiantal lådor, som få införas i landet till försäljning. Dessa prestationer
ha sålunda åstadkommits på frivillighetens väg, något som vi jordbrukare
sluppit ifrån. Inför detta tycker jag att fiskarnas krav bli ännu mera befogade,
och när de trots dessa frivilliga anordningar nödgas begära hjälp på
annat sätt, måste vi ställa oss välvilliga därtill.

Det förefinnes ytterligare en likhet mellan dessa två näringsgrenar och .en
glädjande sådan. När vi diskutera jordbruksfrågorna är det med en viss tillfredsställelse
vi bruka peka på den stora hemmamarknad, som vi ha med avseende
på vår smörproduktion. Vi bruka med tillfredsställelse peka på det
faktum, att om en kritisk situation skulle inträffa för vårt land, örn exporten
skulle bli avstängd, ha vi dock en hemmamarknad för vårt smör, där vi i stor
utsträckning ha utrymme för vår egen produktion. Samma förhållande existerar
för fiskerinäringens vidkommande: i fråga örn .vårt islandsfiske, som
beröres i den motion, som förekommer under punkt 1 i utskottets kläm. Den
förste talaren i denna fråga, herr Hansson i Hönö, framhöll ju också, att importen
av islandssill uppgår till omkring 250,000 tunnor och att man endast
till en bråkdel kunnat fylla behovet med svenskfångad islandssill. Under sådana
förhållanden, när det ena. fisket efter det andra, ställes inför oanade svårigheter,
ha vi en mycket lycklig omständighet däruti, att just fran detta fiske
kan mottagas betydligt större svenska fångster än av andra slags fisken.

Med detta inför ögonen ha vi ansett det nödvändigt att den i ifrågavarande
motion begärda utredningen igångsättes. Vi ha så mycket större .fog därför
som genom de åtgärder, vilka föreslagits ifrån fiskeriutredningens sida och som
nu tillämpas, en del omständigheter kommit fram, som tyda på att dessa åtgärder
ej bli tillfyllest, varför ytterligare sådana äro av nöden. Det ar dä,rför,
herr talman, vi ansett oss tvungna att väcka denna motion, som för fisket i
dess helhet är av stor betydelse.

Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande, som framställts av
herr Hansson i Hönö.

Herr Osberg: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet i denna
fråga är att jag deltagit i behandlingen av ärendet i jordbruksutskottet, men
dock icke återfinnes bland reservanterna pa denna punkt. Jag hoppars att herrarna
av denna omständighet icke skola föranledas tro, att jag har något emot
islandsfisket. Att så icke är förhållandet har jag val bäst bevisat genom att
jag på sin tid väckte förslag örn premielån åt de fiskare, sorn, bedriva sina
fångster på avlägsna fiskevatten, vilket riksdagen beaktat och gått med pa.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

„ Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

.. Att jag icke star som reservant i denna punkt beror därpå, att utskottet enhgt
mitt förmenande vid behandlingen av frågan visat välvilja, som det heter
i ordets egentliga mening. En annan sak är också att det vid tiden för motionens
väckande pågick en utredning liksom även när frågan realbehandlades
i utskottet. Jag hade icke då den uppfattningen, att Kungl. Majit ämnade
låta avsluta arbetet inom denna kommitté utan trodde att densamma fortfarande
skulle fungera. Jag tror att detta hade varit välbetänkt, ty spörsmål
uppkomma undan för undan, som kunna behöva en tämligen snabb behandling.

Medan jag nu har ordet vill jag säga, att vi äro tvungna att här rikta vår
i am.. ^ de avlägsna fiskevattnen. De närliggande fiskevattnen
förslå icke när det gäller var stora fiskarbefolkning, som skall ha sin utkomst
av denna näring. De måste därför i fortsättningen kanhända mycket mer än
hittills söka sig ut till avlägsna fiskeplatser, såväl vid Island, Doggers bankar
och Rockallsbankarna i nordöstra Atlanten, etc. Jag hoppas därför att
herr statsrådet med all möjlig uppmärksamhet följer utvecklingen på detta
område och gör vad göras kan för denna frågas lösning.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till motionen II: 244; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 2 och 3.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

^ooo andra kammaren av herr Karlsson i Munkedal m. fl. väckt motion,
H,, 1 bade föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte an halia

om skyndsam utredning, på vad sätt och i vilken utsträckning ekonomiskt
stod framdeles kunde beredas det svenska västkustfisket i syfte att
skapa större trygghet för fiskarena, samt huru detta fiske på ett mera effek°C1
Planmässigt sätt borde inordnas i det svenska folkhushållet, ävensom
att denna utredning matte till undersökning upptaga de detaljfrågor som i
motionen berörts jamte andra spörsmål, som sammanhängde med de olika fiskenas
inbördes förhållande och hela västkustfiskets rationella utnyttjande för
länets och landets försörjning.

... Utskottet hemställde i förevarande punkt, att ovannämnda motion icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Karlsson i Munkedal hade i sin förberörda, vid utlåtandet fogade reservation
förklarat sig anse, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen
i anledning av, bland andra, motionen lii 382 måtte i skrivelse till
wn'' • aj aolaa ?m skyndsam utredning angående frågorna örn fiskarebefolkningens
pa västkusten ekonomiska ställning, fiskavsättningens fördelning
över landet och försäljningens organisation samt örn vidtagande av de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Som kammarens ärade leda möter

finna, har jag till det föreliggande utskottsutlåtandet fogat en reservation,
som omfattar samtliga de fem punkter, som utskottets kläm består utav.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Att jag icke förr här begärt ordet beror egentligen därpå, att huvudpunkten
i min reservation just berör denna 4:e punkt i utskottets utlåtande. Jag kan
emellertid i allt väsentligt instämma uti vad mina kamrater på bohusbänken
anfort om islandssillfiskets betydelse.

Anledningen till att jag i utskottet ansett mig böra gå fram med en särskild
reservation är den att jag, ehuru utskottets utlåtande är mycket, välvilligt
hållet även beträffande den motion som jag och mina partivänner i denna
kammare från Bohuslän väckt rörande utredning örn västkustfisket och dess
möjligheter till försörjning för dess utövare och även örn eventuell utveckling
av detsamma för att därmed öka försörjningsmöjligheterna beträffande vårt
hårt utsatta län, ändå icke kunde finna mig i att se alla de förslag, som väckts
ifrån länet örn olika åtgärder, i utskottets kläm avstyrkas. Jag anser nämligen,
att en skrivelse till Kungl. Maj :t härvidlag är befogad, och befogad alldeles
särskilt därför, att den motivering som utskottet anför som skäl emot
en skrivelse i åtminstone ett hänseende numera icke har fog för sig. Utskottet
säger nämligen, att 1933 års fiskeriutredning sysslar med dessa problem
och att Kungl. Maj:t säkerligen kommer att taga hänsyn till de rådande förhållandena
och vidtaga erforderliga åtgärder. .

Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att 1933 ars fiskeriutredning i
en skrivelse till Konungen av den 7 maj förklarat, att utredningen anser sig
ha slutfört sitt uppdrag utan att likväl på allvar ha tagit upp dessa utomordentligt
viktiga problem örn fiskavsättningens fördelning över landet, örn försäljningens
organisation och örn fiskarbefolkningens pa västkusten ekonomiska
ställning. Det är dessa punkter jag koncentrerat mig på och som jag ansett
skulle behöva i första hand utredas. Det är således enligt min uppfattning
nödvändigt, att riksdagen gör Kungl. Maj:t uppmärksam på dessa förhållanden.
, .

Utskottet har vidare anfört, att det i Bohuslän finnes en särskild koninntte,
som efter bemyndigande av Kungl. Majit utsetts av chefen för handels deps. rtementet
och att denna kommitté också har till uppgift att undersöka fiskets
frågor. Den skall nämligen undersöka möjligheterna för Bohusläns försörjning
för framtiden och har enligt direktiven då också att taga hänsyn till förhållandena
inom fiskerinäringen. Jag vill emellertid erinra örn, att i denna
kommitté sitter icke en enda fiskare. Vi anse det nödvändigt, att da nian
skall utreda problem, som beröra fiskerinäringen, också representanter. för
denna näring deltaga i utredningsarbetet för att kunna ge det en så praktiskt
och lämplig utformning som möjligt. Även denna omständighet talar salunda
för att riksdagen skriver till Kungl. Maj :t med begäran om utredning.

Mot behovet av en utredning i och för sig har jordbruksutskottet icke något
att erinra. Jordbruksutskottet säger självt i sitt utlåtande, att det kan vara
önskvärt att få de ekonomiska förhållandena inom denna näring utredda och
få möjligheterna att på ett effektivare sätt än hittills ordna försäljningsorganisationen
klarlagda. Detta har utskottet .sålunda ingenting emot. Utskottet
avstyrker emellertid förslaget örn en skrivelse av det skälet, att, enligt vad
utskottet anser, de organ redan finnas, som skulle kunna göra denna utredning.
,

Jag har förut nämnt, att det i ett fall finns ett sådant organ. Det har emellertid
numera slutfört sin uppgift och lämnat meddelande härom. Det andra
organet, den kommitté, som tillsatts i Bohuslän, .bestående av tre ledamöter
med vår landshövding som ordförande, bör, anse vi, kompletteras med fiskare,
för att kommittén överhuvud taget skall vara lämplig att utföra denna utredning.
Utredningen örn Bohusläns försörjningsmöjligheter var ju avsedd att
bli en snabbinventering av dessa möjligheter. Men utredningen örn fisket torde

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
taga längre tid än som ansetts med nämnda utredning örn försörjningsmöjligheterna.
Dessutom föreligger en annan omständighet.

Vi ha i vår motion — och jag har också antytt det i reservationen — inte
strikt talat om Bohuslän utan om västkusten. Det är nämligen så, att en del
fiskelägen på Hallandskusten äro ungefär av samma natur som de bohuslänska.
Även dessas förhållanden böra enligt vår mening komma med i en utredning.
Det finns således mycket starka skäl för att denna utredning bör
komma till stånd, och det finns också, såsom jag här sökt påvisa, starka skäl
för att riksdagen skriver till Kungl. Maj :t.

Det må icke förtänkas oss representanter för Bohuslän, örn vi hysa oro inför
den situation, som nu råder där nere. Vi ha ännu mellan 5- och 6,000 stenhuggare,
som gå arbetslösa, och dessa ha icke några särskilt stora utsikter att
åter få arbete i sitt förutvarande yrke. Oerhörda svårigheter upptorna sig för
fiskerinäringen. Spärrarna i de utländska hamnarna bli allt starkare. Jag
behöver bara erinra örn kontingenteringen i England och örn — vilket herr
Olsson i Staxäng även nämnde — den situation, som uppkommit för makrillfiskarna.
Dessa fiskare, som sedan i höstas fått draga sig fram på en inkomst
av mellan 3- och 400 kronor och nu ställt sitt hopp till inkomst på
makrillfiske, ha fått sina förhoppningar grusade genom att Tyskland nu endast
kan taga emot en bråkdel av den makrill, som förut exporterats dit, och
genom att Holland beskärt importen av makrill med 75 procent. Inför dessa
förhållanden har i Bohuslän uppstått mera än oro —- det har växt upp en
ångest hos befolkningen för hur den skall kunna draga sig fram. Vi ha därför
hemställt, att riksdagen och regeringen skulle upptaga till mera djupgående
prövning och granskning problemet om på vilket sätt man skulle kunna
underlätta fångsternas avsättning i det egna landet. Det är uppenbart, att
åtskilligt brister härvidlag. Jag vill gärna instämma i det erkännande, som
givits från Bohusbänken åt fiskeriutredningens arbete, men det må kanske
tillåtas mig att säga, att utredningens arbete icke blivit så grundligt som man
hade önskat. Här kommer jag in på en punkt, herr talman, som egentligen
berör frågan örn frakterna, men då mitt utredningsyrkande omfattar jämväl
problemet örn billigare frakter, anhåller jag att få säga ett par ord örn den
saken.

I motion av herr Osberg m. fl. har ställts yrkande örn ett anslag på 650,000
kronor till fraktlindring för svenskfångad färsk fisk, som fraktas å svenska
järnvägarna. Jag har under behandlingen av denna fråga i utskottet fått
klart för mig, att det icke är möjligt att få riksdagen med på att så att säga
skaka fram dessa tusenlappar ur rockärmen. Det är jag fullt på det klara
med._ Men man skulle vinna något, örn man ginge med på denna utredning,
som jag finner vara nödvändig även ur rent saklig synpunkt. I utskottets utlåtande
antydes emellertid, att fraktsatserna äro höga. Det kanske därför
vore möjligt att sänka frakttaxorna, men det kan också tänkas, att man kunde
behöva ett särskilt anslag för att ytterligare förbilliga frakten av färsk fisk.
Även med utgångspunkt från herr Osbergs m. fl. motion kan det således finnas
skäl att närmare granska detta problem. Kombinerad med en förbättrad
distribution av den svenskfångade fisken, skulle billiga frakter vara av stor
betydelse för fiskarna.

Det är således, herr talman, många skäl, som tala för att riksdagen, i varje
fall denna kammare, borde bifalla den av mig avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, till vilken jag 5''rkar bifall.

Häruti instämde herrar Mårtensson, Lind, Hansson i Trollhättan och Andersson
i Falkenberg.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Herr Henrikson: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med att i korthet
be att få yrka bifall till det av herr Karlsson i Munkedal ställda yrkandet.
När jag emellertid nu vill säga några ord är det därför att jag anser, att det
kan vara av vikt att det kommer ett vittnesmål örn fiskarnas nödläge även
från ett annat håll än själva Bohuslän.

Jag är övertygad om, att örn hela denna församling, däri inbegripen även
den del av kammaren, som uppehåller sig i korridorerna, i kaféet och i restaurangen^
i ett slag kunde förpassas till en fiskarkoja i Bohuslän och där finge
åhöra ett samtal mellan fiskaren och hans gumma örn deras bekymmer, skulle
riksdagen fatta beslut om skyndsamma hjälpåtgärder eller åtminstone besluta
en utredning, hur man skall gå till väga för att hjälpa denna del av befolkningen.

Det råder i Bohuslän för närvarande en skrämmande nöd. Det har tidigare
vittnats örn de dåliga förtjänsterna för fiskarna, och jag skall anföra ett enda
litet exempel till dem, som förut anförts från Bohuslänsbänken, för att ytterligare
påvisa den oerhörda nöd, som dessa människor måste leva under. Jag
vet ett par stora kraftiga fiskarpojkar i norra Bohuslän, som för två år sedan
köpte en båt, köpte den för lånade pengar och betalte 6,000 kronor för den.
1933 förtjänade de på denna båt brutto cirka 2,200 kronor, och då arbetade de
i genomsnitt 12 ä 14 timmar örn dygnet. Av bruttoförtjänsten gick under året
300 kronor åt till olja, 200 till bensin och 400 till underhåll av båten och redskapen.
Det återstod således till amortering och räntor, mat, kläder och husrum
650 kronor per man. Var och en förstår, att på en sådan inkomst kunna
människor i längden svårligen leva. Jag är övertygad örn, att örn inte ansträngningar
från statsmakternas sida göras för att lätta läget för dem, kommer
själva uppehållandet av livet att så småningom bli ett mycket komplicerat
problem för Bohusläns fiskarbefolkning liksom det nu är det för stenhuggarbefolkningen.
Nöden bland fiskarna sammanhänger självfallet med nöden och
svårigheterna inom stenindustrien. Tidigare kunde åtminstone fiskarna i norra
Bohusläns fiskarsamhälle göra sig en kontant inkomst genom stenindustrien
på mellan 400 och 500 kronor örn året genom att hjälpa till med fästningsarbete
och även genom att arbeta litet i berget, som man säger där nere. Nu är emellertid
denna inkomstkälla slut, och de äro hänvisade till att leva enbart på
fisket. Herr Karlsson i Munkedal har i sin reservation på denna punkt tryckt
på en sak, som jag anser att man inte nog kraftigt kan understryka. Han
säger: »Sålunda synes det önskvärt att t. ex. undersökning företages örn möj ligheten

av att anordna fiskauktioner eller dylikt i städer och större samhällen
samt om vilka åtgärder som kunna vidtagas för att minska skillnaden i det
pris, som fiskarna erhålla, och det pris, som konsumenterna få betala för färsk
fisk.»

Jag har stått på fiskarbryggor i norra Bohuslän och sett, hur uppköpare
betalat 20 öre tjoget för makrillen, alltså 1 öre stycket. Samtidigt ha i Göteborg
konsumenterna fått betala 60 öre per kilogram, och när det går omkring
3 makriller på varje kilogram blir differensen avsevärd mellan det pris, som
fiskarna få, och det pris, som konsumenterna få betala för samma fisk. 1 öre
stycket fingo fiskarna i norra Bohuslän under sådana dagar, under det att
konsumenterna i Göteborg fingo betala 20 öre stycket. Där finns ju mycket
att ta in, och det är väl främst en organisationsfråga, hur fiskarna skola kunna
få ut mera av sitt arbete än de för närvarande få.

Det är emellertid ännu cn sak i herr Karlssons anförande, som jag vill kraftigt
understryka, nämligen värdet av att det i en eventuell kommitté insattes
fiskarfolk. Den kommitté, angående vars tillsättande riksdagen har möjlighet
att ge direktiv, borde självfallet bestå av fiskare, experter på näringsfrågor

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
samt enligt min mening även av någon representant för fackföreningsrörelsen
och någon representant för kooperationen. Det är främst ett organisationsspörsmåb
det här gäller, och det är nödvändigt att från statsmakternas sida
främst påpeka, att fiskarna måste organisera sig och se till att distributionen
ordnas på ett bättre sätt än för närvarande är fallet. Det borde ju denna eventuella
kommitté hjälpa dem med.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Karlsson
i Munkedal avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. Samtidigt uttalar
jag den förhoppningen, att andra kammaren skall bifalla reservationen och
att regeringen, då den eventuellt går att tillsätta denna kommitté, tillser att
kommittén får den sammansättning, som är nödvändig för att den skall kunna
nå bästa möjliga resultat.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Det är inte något nöje att stå
upp och försvara jordbruksutskottet, när utskottet avslagit fem olika motioner,
som kommit från Bohuslän.

Jag förstår, och det känna nog alla kammarens ledamöter, att det råder stora
svårigheter för fiskarbefolkningen, inte bara vid västkusten utan över allt i
vårt land, att avsätta sina produkter och uppnå nöjaktigt pris. Men jag tvivlar
på, att innan fiskarna själva tagit upp dessa frågor i sina organisationer
och försöka att få ut så mycket som möjligt av det pris, som konsumenterna
få betala, en kungl, kommitté kommer så värst långt med dessa saker.

Den motion, som är väckt av herr Karlsson i Munkedal och till vilken han
yrkat bifall, har varit remitterad till lantbruksstyrelsen, till fiskerisakkunniga,
till handelskammare och till länsstyrelse samt till en fiskeförening. Samtliga ha
avstyrkt motionärernas framställning med undantag av Göteborgs och Bohus
läns havsfiskeförening, som sagt, att därest inte alla spörsmål, som behandlas
i motionen, redan äro föremål för behandling, kan det vara lämpligt att det
bleve en ny utredning.

Nu upplyste herr Karlsson om, att 1933 års fiskerisakkunniga upphört den
7 maj. Detta hade vi icke reda på, ty det var den dag,, då vi undertecknade
utlåtandet och då var beslutet redan fattat. Kommittén existerade således,
när vi behandlade frågan, men även örn deli nu slutfört sitt arbete, är det möjligt
att utan skrivelse till Kungl. Majit få de av motionären berörda frågorna
inför Kungl. Majit och riksdagen. Det finns ju ganska starka organisationer
bland fiskarna på västkusten. Fiskeriutredningen pekar särskilt på detta och
omnämner Svenska västkustfiskarnas centralförbund och vissa andra organisationer,
bland dem. Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, som kan sägas
intaga en halvofficiell ställning.

Såsom jag uttalade beträffande en föregående motion har jag även i fråga
örn detta ärende den uppfattningen, att åtgärder behöva vidtagas men att förhållandena
växla. Skall man tillsätta en stor kungl, kommitté med den sammansättning,
som herr Ström talade för, blir det en kommitté, som kommer att
hålla på i åratal, innan dess arbete är färdigt och man kan vidtaga några åtgärder.
Vi lia kungl, lantbruksstyrelsen, som har att bevaka även fiskerinäringens
intressen och som har en särskild avdelning för fisket. Havsfisket
är inom lantbruksstyrelsen i den lyckliga ställningen, har man påstått, att det
har en byråchef som chef för sin avdelning, under det att sötvattensfisket får
reda sig med endast en byrådirektör. Nog finns det möjlighet för organisationerna
att via lantbruksstyrelsen och via Kungl. Maj :t få fram sina önskemål,
och är det något speciellt önskemål, som mycket snabbt måste förverkligas, har
Kungl. Maj :t möjlighet att tillkalla särskilda sakkunniga för att biträda med
frågornas behandling inom departementet, på samma sätt som 1933 års fiskeri -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
sakkunniga gjort. De ha icke avgivit något betänkande i den vanliga formen,
utan de ha haft att stå i förbindelse med Kungl. Majit och avlämna promemorior
i varje sak för sig, som de upptagit till behandling. Detta för att ärendena
så fort som möjligt skulle kunna komma inför riksdagen. Vill man begrava
frågan för en lång tid framåt och göra det omöjligt för Kungl. Majit att
åstadkomma något, skall man naturligtvis gå in för en stor, parlamentarisk
kommitté. Jag har den uppfattningen, att därmed vinner man icke sitt syfte,
nämligen att hjälpa fiskarna ur det nödläge, vari de befinna sig.

Som sagt, även fiskerisakkunniga avstyrkte förslaget, och under sådana förhållanden
ansåg sig utskottet icke heller kunna tillstyrka det. Vi erkänna
emellertid, att svårigheter föreligga, och vi uttala den förhoppningen, att
Kungl. Majit skall vaka över att allt blir gjort, som göras kan, vare sig genom
lantbruksstyrelsen eller genom särskilda sakkunniga, och att, när frågan kommer
upp, den skall komma till ett snabbt avgörande.

Vidare nämnde herr Karlsson i Munkedal, att i den kommitté, som senast
tillsatts och som skall utreda försörjningsförhållandena inom Bohuslän, icke
sitter någon fiskare. Men det finns intet hinder för Kungl. Majit att utöka
kommittén, och det finns intet hinder för kommittén att, örn man kommer att
beröra frågan örn fiskarnas ställning, inkalla sakkunniga. Så har man gjort
i många kommittéer. Örn vederbörande få ett uppdrag, som de själva icke
behärska, försöka de få sakkunnig hjälp. Den saken kan alltså ordnas. Men
vi ha ansett, att då det i alla fall, medan vid behandlade frågan, fanns en sakkunnigutredning
och en kommitté, som höllö på att utreda saken, det var nästan
för tidigt att skriva till Kungl. Maj :t och begära, att det skulle tillsättas
en tredje kommitté för att behandla samma spörsmål. Detta var orsaken till
att vi icke kunde tillstyrka motionen.

Jag tror, att man i detta fall liksom då det gällde islandsfisket måste handla
snabbt allt efter de situationer, som uppkomma, och att man bör låta kommittén
med det vidgade programmet att utreda frågan örn försörjningsmöjligheterna
i Bohuslän arbeta i lugn och ro. Det resultat den kommer till blir väl vad man
får bygga på, och när det gäller att hjälpa fiskerinäringen, får man handla
från fall till fall. Jag vill än en gång säga, att örn fiskarna skola få bättre
pris för sin fångst, måste de genom sina organisationer försöka nå fram till
detta. Det finns mellanhandsvinster att skära av på, och varan behöver därför
icke bli dyrare för konsumenterna.

Herr talman! Jag skall icke ytterligare förlänga debatten. Jag ber att
nied dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Utskottets ärade ordförande

har här försvarat utskottets ståndpunkt. Han får verkligen ursäkta mig, att
jag tycker, att försvaret i stället blev en motivering för min reservation. De
organisationer, som herr Johansson i Uppmälby säger skola taga initiativet
till en utredning i detta ämne, lia nied ali kraft understrukit behovet av en
dylik. Sålunda säger länets havsfiskeförening, att det är önskvärt med en utredning
ungefärligen liknande den, som på sin tid företogs beträffande jordbrukets
ekonomiska förhållanden. I detta yttrande har länsstyrelsen instämt,
och länsstyrelsen Ilar framhållit, att därest icke de organ, som nu finnas, göra
denna utredning, det bör tillsättas ett särskilt organ. Jag har här förut påpekat,
att 1933 års fiskeriutredning ansett sig ha slutfört sitt uppdrag och
att enligt min mening det andra organet, kommittén för utredning av försörjningsmöjligheterna
inom Bohuslän, bör förstärkas. Det är detta vi ha ansett
oss vilja påpeka för Kungl. Maj :t.

Vidare säger herr Johansson i Uppmälby, att det skulle vara att begrava

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
frågan att nu tillsätta en ny kommitté. Jag har tillåtit mig i reservationen
antyda, att det bör ankomma på Kungl. Maj.-t att avgöra, hur utredningen bör
verkställas. Det är klart, att man bör gå till väga på ett smidigt, sätt, °så att
man kommer till snabbast möjliga resultat. Vi ha icke i vår motion påyrkat
— och det har jag heller icke gjort i min reservation — en stor, parlamentarisk
kommitté. Det är alldeles likgiltigt örn lantbruksstyrelsen eller särskilda
sakkunniga eller Bohuslänskommittén kommer att utföra utredningen,
bara den sker och bara fiskarna själva få tillfälle att vara med örn
den. Detta senare tror jag är nödvändigt, ty annars kan man nog icke få fram
några praktiskt genomförbara förslag. Alla skäl tala sålunda fortfarande
för att kammaren beslutar i enlighet med den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Jag skulle ytterligare vilja säga ett par ord gentemot herr Johanssons i
Uppmälby tal örn att detta är en sak, som fiskarna i stor utsträckning kunna
klara upp själva genom sina organisationer. Detta torde icke kunna ske. Det
är säkerligen en uppgift, som är alltför stor och tung för dem. Frågan ligger
enligt min mening fullständigt i linje med de spörsmål, som utreddes t. ex.
av jordbruksutredningen. Det är nödvändigt, att man får statsmakternas stöd
för en kartläggning, örn jag så får säga, av fiskarbefolkningens ekonomiska
ställning. Dylikt kan knappast göras av något annat organ än ett som har
fått fullmakt från statsmakterna. Likaså anser jag det nödvändigt, att statsmakterna
ge dessa organisationer sitt stöd i deras strävan att lösa frågan örn
en förbättrad försäljningsorganisation, som skulle eliminera de mellanhandsvinster,
varom föregående talaren antydde. Ingenting av det som hittills anförts
motsäger behovet av en utredning, och därför vidhåller jag, herr talman,
mitt yrkande örn bifall till min reservation.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Att det är bekymmersamt
för fiskarbefolkningen är något, som ingen vill förneka. Det har nästan
alltid varit så, att fiskaryrket icke hört till de mest tryggade eller mera ekonomiskt
lönande yrkena. Även under senare år har det för många varit ganska
besvärligt att draga sig fram på den inkomst detta yrke gett dem. Men jag
vill, herr talman, framhålla, att den omständigheten, som här framhållits av
såväl motionärerna som en del andra talare i debatten, att betalningsinställelser
förekommit bland yrkesfiskarna, väl egentligen icke utgör något bevis för
att dessa skulle stå inför en ekonomisk katastrof. Betalningsinställelser förekomma
inom alla yrken och klasser, och jag skulle tro, att de bland fiskarna
förekommit i mindre utsträckning än hos många andra yrkesgrupper, detta
icke minst beroende på det sparsamma liv dessa -i regel föra och den omtanke
de ha, när det gäller fullgörandet av deras ekonomiska förbindelser.

Då den siste ärade talaren såväl i sin motion, som här under debatten påyrkat
skrivelse till Kungl. Majit angående igångsättande av en särskild utredning,
vill jag bara med några ord, herr talman, förklara, varför 1933 års
fiskeriutredning, vilken nu, såsom herr Karlsson i Munkedal och även andra
upplyst örn, avslutat sitt arbete, icke kunde tillstyrka en sådan utredning.
Vi ha ansett, att de åtgärder, som av statsmakerna på senaste tiden vidtagits
för avhjälpande av en del av fiskarnas ekonomiska svårigheter, först borde
få verka i någon utsträckning, innan man skrev till Kungl. Majit och begärde
ny utredning. Därtill kommer — och det var det avgörande skälet för^ att
fiskeriutredningen icke ansåg sig böra tillstyrka motionerna — att statsrådet
och chefen för handelsdepartementet efter Kungl. Maj :ts bemyndigande. så
sent som den 15 februari i år tillkallade särskilda sakkunniga för utredning
rörande Bohuslänsbefolkningens försörjningsmöjligheter. Fisket har så stor be -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
tydelse för Bohuslän, att denna kommitté säkerligen icke kommer att förbigå
frågan om Bohusfiskets inverkan på befolkningens försörjningsmöjligheter.

Nu säger den ärade talare, som sist hade ordet, herr Karlsson i Munkedal,
att det icke är någon fiskare med i kommittén, och att det är anledning att skriva
till Kungl. Majit och påpeka detta. Jag tror emellertid icke, att Kungl. Majit
är döv för vad som sägs i det hänseendet, så att man behöver skriva och särskilt
påpeka, att i den bohuslänska välfärdskommittén — eller vad man vill
kalla den — icke sitter någon yrkesfiskare och att den därför icke kan mera
ingående behandla dessa frågor. Jag skulle tro, att det icke finns något hinder
för denna kommitté, örn den är intresserad av spörsmålet — och med kännedom
om såväl kommitténs ordförande, landshövdingen i Göteborgs och Bohus
län, som ledamöterna i övrigt inom kommittén hyser jag intet tvivel om den
saken — att med sig på ett eller annat sätt adjungera yrkesfiskare eller andra,
som man kan behöva rådgöra med i detta fall. Jag är också alldeles övertygad
örn att för den händelse det göres framställning till Kungl. Maj :t örn
tillkallande av särskilda sakkunniga, den omedelbart blir bifallen. Örn det
sålunda icke skulle vara något annat skäl för den siste ärade talarens framställning
än att kommittén behöver kompletteras, så föreligger det sannerligen
icke, herr talman, någon anledning att skriva till Kungl. Maj :t.

Jag höll på att glömma en sak. Den siste ärade talaren påpekade, att motionärerna
icke begränsat sig till att tala örn det bohuslänska fisket utan
talat örn västkustfisket överhuvud taget, och den ärade talaren menade, att
det under sådana förhållanden icke var tillräckligt med en kommitté, som hade
hand örn utredningen beträffande den bohuslänska befolkningens försörjningsmöjligheter.
Men, herr talman, det är ju så — det framgår av motionerna —-att det bohuslänska fisket intager en så dominerande ställning icke bara i förhållande
till hela vårt lands fiske utan framför allt i förhållande till västkustfisket,
att om åtgärder, som man hoppas, vidtagas, vilka medföra vissa förbättringar
för bohusfisket, det icke kan undgås, att de också återverka på den
övriga, relativt lilla del av västkustfisket, som icke bedrives inom Bohuslän.

Jag tycker alltså, herr talman, att det nästan är för mycket begärt, att när
Kungl. Majit så sent som den 15 februari tillsatt en särskild kommitté för
utredning av försörjningsmöjligheterna inom Bohuslän, riksdagen nu skall
skriva och påkalla ytterligare utredning.

Jag vill dessutom, medan jag har ordet, tillägga ett par saker. Den ärade
huvudmotionären —- jag får väl beteckna herr Karlsson i Munkedal så — har
i sin motion framför allt pekat på storsjöfiskets stora svårigheter. Det är
ingen, som vill bestrida, att svårigheter föreligga för storsjöfisket, men jag
vill i detta sammanhang erinra örn att statsmakterna gjort mera för storsjöfisket
än för någon annan gren av fisket här i landet. År 1932 — tror jag
det var -— beslöts en tull på spillånga av 75 öre per kg. 1933 års fiskeriutredning
kom emellertid underfund med att denna tullåtgärd icke var tillräckligt
effektiv, därför att tullen kunde på visst sätt kringgås, och man föreslog
då importreglering å färsk långa, avsedd för spillångeberedning, en importreglering,
som man, trots att betänkligheter restes i handelspolitiskt hänseende,
lyckades genomföra. Kungl. Majit förordnade sålunda örn en dylik importreglering.
Vidare har det från statsmakternas sida anvisats direkta penningbidrag
att utgå när det gäller s. k. saltlånga, och jag tror, att örn jordbruksministern,
som är närvarande här i kammaren, ville taga ordet och meddela,
vad stödet åt storsjöfisket förra året kostade, skulle herrarna bli ganska förvånade.
Det har också visat sig, att de åtgärder, som från statens sida vidtagits
för att öka de ekonomiska möjligheterna för storsjöfisket, också medfört,
att såväl fångstmängd som fångstvärde under de senare åren avsevärt

Onsdagen den 15 maj £. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
stigit. Medan år 1931 fångstvärdet på långfisket var 492,000 kronor, var det
under förra året uppe i 700,000 kronor. Till islandsfisket, som nyss berördes
här, har staten också bidragit i ekonomiskt hänseende ganska avsevärt, framför
allt genom premier, som utgått med 2, i vissa fall 3 kronor per tunna ilandförd
svenskfångad islandssill. Dessutom har hjälp beretts genom lån till redskap,
lån som vederbörande, sedan de bedrivit fiske i minst fyra år, icke behöva
återbetala. Slutligen lia lån på mycket fördelaktiga villkor givits för
tvenne sillfiskeexpeditioner till Island med 125,000 kronor till vardera.

Vi lia i fiskeriutredningen icke ifrågasatt, att utredningsarbetet i vad det
gäller stödjande av det svenska fisket, skulle vara slutfört i och med vårt arbete.
Tvärtom ha vi sagt, att utredningarna böra på ett eller annat sätt fortsättas.
Men man bör naturligtvis avvakta verkningarna av de åtgärder, som
vidtagas, och därav draga sina slutsatser. Framför allt ha vi också, som jag
tidigare påpekat, framhållit, att när man har en särskild kommitté för utredning
av försörjningsförhållandena inom Bohuslän, man icke bör skriva till
Kungl. Maj :t och begära en ny utredning i detta fall.

Det var någon talare här •— herr Henrikson, tror jag det var — som talade
örn skillnaden i det pris producenten, i detta fall fiskaren, får och det pris
konsumenterna få ge. Ja, det är riktigt, att det är en stor marginal många
gånger. Men å andra sidan får man komma ihåg, att mellanhänderna, fiskhandlandena,
handla med en vara, som är mycket ohållbar och utsatt för förstörelse
i stor utsträckning, så att de under vissa förhållanden måste gardera
sig för de förluster de kunna råka ut för genom förskämning av varan. Jag
anför icke detta såsom något försvar för sådana priser som herr Henrikson
åsyftade. Emellertid vill jag, herr talman, i det fallet erinra örn att genom
statsmakternas försorg möjligheter beretts fiskarna att i stor utsträckning
själva taga hand örn fiskförsäljningen och fiskberedningen. Fjolårets riksdag
beviljade 700,000 kronor till en lånefond för främjande av beredning och avsättning
av fisk i enlighet med vissa angivna grunder. Lånefonden avser att
underlätta för fiskare, som sammansluta sig i föreningar, att själva taga hand
örn försäljningen av sin fisk och att förädla och bereda densamma. Genom
mycket fördelaktiga lånevillkor få de möjligheter att skaffa sig rörelsekapital,
och det har visat sig, att de i ganska stor utsträckning begagnat sig av denna
hjälp.

Det talas i motionen om, att man skulle genom att anordna fiskauktioner
i de större städerna underlätta avsättningen av fisk. Ja, i Göteborg hållas ju
fiskauktioner, och de ha visat sig medföra ett mycket gott resultat. Jag kan
påpeka, att det från fiskeriutredningens sida gjorts framställningar till åtskilliga
städer, att där skulle anordnas fiskauktioner, men det är något som
ligger i städernas och samhällenas skön att ordna med.

Jag skall inte upptaga tiden längre, herr talman, utan ansluta mig till utskottets
uttalande på denna punkt. När jag gör det, är det av de skäl jag
påpekat och framför allt av den anledningen, att det redan finnes en kommitté
i Bohuslän, som bör få hand örn dessa frågor och bör kunna få all den
sakkunskap, som erfordras från yrkesfiskarnas sida och från annat håll för
att kunna så gott som det överhuvud taget är möjligt utreda dessa spörsmål.

Herr Ström: Herr talman! Den siste ärade talaren påpekade, att det finnes
en kommitté, som har under behandling försörjningsfrågorna i Bohuslän, och
att det följaktligen vore onödigt med någon ytterligare kommitté för att syssla
med västkustfisket. Eftersom jag representerar ett fiskeläge, som ligger
utanför Bohuslän, skulle jag emellertid med några ord vilja vidröra den föreliggande
saken. Jag måste då konstatera, att frågan om understöd och hjälp

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
till fiskerinäringen är inte uteslutande någon fråga för Bohuslän, och den
kommitté det här rör sig om kan då under inga förhållanden tänkas utreda
mera än vad som rör själva Bohuslän. Jag har inte sett något av detta utredningsarbete,
men jag har hört talas örn och i tidningspressen sett en och annan
blänkare, där det säges, att man rekommenderar Bohusläns befolkning att slå
sig på kaninavel och litet av varje. Och sådan denna kommittés uppgift är,
antar jag, att den inte är lämpad att taga frågan örn västkustfiskets utredning
på något allvar. Herr Johansson i Uppmälby fruktade, att den stora
parlamentariska kommitté, som jag önskade få tillsatt för denna frågas behandling,
inte skulle göra något annat än begrava frågan. För det första har
jag åtminstone inte velat uttala mina önskemål på den punkten, och för det
andra är det väl ändå så, att det finnes andra möjligheter, även när det gäller
en sådan utredning som denna, än att taga en sådan kommitté, som skulle
tjänstgöra som begravningsplats för dessa frågor. Det finnes ju andra möjligheter.
För någon tid sedan behandlades här i kammaren och beslutades enhälligt,
såvitt jag vet, åtminstone i fråga örn klämmen, en utredning angående
nativitetens höjande här i landet. Jag förmodar, att när kammaren enhälligt
kan besluta om den saken och ordna en sådan historia genom en kommitté,
finnes det väl även någon form av kommitté, som skulle kunna taga upp denna
fråga, utan att det skulle behöva bli, som herr Johansson i Uppmälby uttryckte
sig, en begravningsplats för densamma. För övrigt finner jag för
min del, att det uttalande herr Johansson i Uppmälby gjorde styrker oss i den
uppfattningen, att det behöver tillsättas en sådan kommitté. Han talade om,
att när utskottet fattade sitt beslut det hade åtminstone den uppfattningen,
att det fanns tre kommittéer, som sysslade med denna fråga. Men när det nu
inte finns någon, borde väl det föranleda herr Johansson i Uppmälby att ändra
uppfattning, när detta enligt hans eget uttalande var orsaken till, att utskottet
avstyrkte förslaget. Örn det avstyrkte därför, att det fanns tre kommittéer
vid den tidpunkten, eller därför att man trodde, att det fanns tre sådana,
och när man nu har klart för sig, att ingen finnes, som sysslar med frågan,
har frågan kommit i så förändrat läge även för utskottets ledamöter, att de
borde kunna intaga en annan ställning. Det centrala, enligt min mening åtminstone,
när det gäller fiskhandeln, är förhållandet mellan det pris fiskarna
få och det, som. konsumenterna få betala. Jag har varit med och sett, hur
man i Göteborgs fiskhamn sålt en hel låda fisk för 1 krona, och hur man sedan
en 6—700 meter därifrån i arbetarbostäder i Göteborg fått betala 50 öre
kilot för den fisken. Det finnes överhuvud ingen möjlighet att få fisk billigare
än till 50 öre kilot, hur dåligt varan än betalas i fiskhamnen några hundra meter
därifrån. Det är ett sådant problem, som inte hjälpes, även örn fiskarna
vore hundraprocentigt organiserade. Om de hade så stark organisation som
tänkas kan, måste de sälja sin fisk på fiskauktionerna för det pris som ges.
Men disproportionen mellan vad konsumenterna betala och vad fiskarna få
kunna de inte komma tillrätta med, om de inte ha hela fiskförsäljningen örn
hand. Det är en viktig fråga, som borde utredas, och man borde se till att få
alla hjälpmedel för att de, som verkligen fånga fisken, skola få största möjliga
procent av vad konsumenterna få betala. Men då är det också angeläget för
statsmakterna att medverka till en utredning på denna punkt.

Nu sade herr Jeppsson, att de, som handla med fisk, måste gardera sig för
den värdeminskning, som uppstår därigenom att den uppköpta fisken i stor
omfattning fördärvas. Det är inte nödvändigt, om den behandlas redan från
början, isas,och fryses på sådant sätt som är önskvärt. Då behöver man inte
kasta bort stora delar av ett fiskparti. Men det är också en organisationsfråga,
som inte fiskarnas organisationer kunna rå på, men där det vore angeläget

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
för statsmakterna att åstadkomma hjälp. När det gällt jordbrukets område,
har man motionerat örn och beslutat utreda frågor örn kylrum och exportanordningar
av alla slag. Det är gott och väl och är enligt min mening alldeles
riktigt, att statsmakterna intressera sig för detta, men då vöre det också angeläget
att intressera sig för en annan grupp, även örn denna inte är så stor, att
man kan kohandla med den. Det vore ändock anledning att intressera sig för
de problem, som denna grupp brottas med. Och dessa problem äro inte minst
viktiga, som de gälla det arbetande folket i landet. Det finns en massa fiskare
nied inkomster på 5—6—7 hundra kronor örn året. Det är visserligen något
att leva på, men hur torftigt de än äro vana att leva, kan det inte bli en tillfredsställande
inkomst för dem. Det är därför angeläget, att statsmakterna
verkligen gå in för att göra något i denna sak. Herr Johansson i Uppmälby
rekommenderade, att man skulle låta lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj :t ordna
denna fråga. Men föreligger ett sådant faktiskt behov, som verkligen gör sig
gällande från hela denna landsända, där man väl ändå bör ha kännedom örn
dessa förhållanden, då är det riksdagens sak att göra ett uttalande och begära
en sådan utredning. Det brukar man i liknande fall göra i andra frågor.
Det borde vara lika angeläget här, när det gäller en livsfråga för tusentals
arbetare, som lia sin utkomst av denna näring..

På av mig nu anförda skäl måste jag för min del tillstyrka, att dessa, problem
fortast möjligt tagas upp till behandling och att en utredning angående
dessa kommer till stånd, en utredning, som kan ge resultat och lösa det centräla
i frågan, nämligen förhållandet mellan det pris, som konsumenterna betala,
och det pris, som producenterna få.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Karlsson i Munkedal.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det är icke vanligt, att man från regeringshåll yttrar sig över förslag i avseende
å utredningar, men den debatt som här förts synes mig ha fatt en sådan
riktning, att det kanske ändå kan vara skäl, att jag säger några ord. .

För det första vill jag säga, att det är allmänt bekant, vilka svårigheter
fiskarna kämpa emot. Det förefaller emellertid av herr Ströms anförande,
som örn han icke visste och det salunda icke vöre lika allmänt bekant, att det
har från statsmakternas sida vidtagits åtgärder i mycket stor omfattning för
att hjälpa fiskerinäringen. Jag skulle för min del vilja fälla det påståendet,
att inte ens för jordbrukets vidkommande vidtagits .åtgärder av så drastisk
och långtgående natur, som förekommit i fråga örn fisket. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att det skulle ha blivit en verklig^oro i vårt.land, örn
staten hade försökt på andra näringsområden göra. så våldsamma ingrepp..!
bestående förhållanden, som vad staten faktiskt gjort beträffande fiskerinäringen.
Nu är det en annan sak, nämligen att även örn man gör mycket långt
gående ting, när det gäller fiskarbefolkningen, når man inte så tillfredsställande
resultat som man önskar, därför att fiskerinäringen är av mycket speciell
karaktär som näring betraktad. Nu föreslås här, att man skall göra en
utredning, som skall syfta till att klarlägga fiskerinäringens ställning i det
svenska folkhushållet. Jag vill för min del påstå, att en sådan utredning är
omöjlig, helt enkelt därför, att fisket företer så skiftande aspekter, är så växlande
till sin natur, beror på så oförmodade omständigheter, vilket gör, att en
planläggning av fiskerinäringen är ytterligt svår. Jjåt oss taga ett exempel.
Här kan man sitta och utreda saken, och en värker dag kontingerar England
fiskimporten, och hela läget för Hohusläns fiske år da omkastat. Jag kan. taga
ett annat exempel. Nyligen lia makrill-garnfiskarna måst lägga ner fisket.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Varför? Jo, därför att produktionen av fisket skall säljas till Tyskland,
och Tyskland ger inte valuta för en sådan import. Då inträder ett nytt
läge,° som kullkastar alla beräkningar. En del fiskekuttrar ha år efter år hållit
på med fiske av skarpsill. Så kommer ett år, då de inte få en fena i näten.
Det inträffar sådana omständigheter, att läget på detta område blir fullständigt
annorlunda mot förut. Jag menar, att det går helt enkelt inte att utreda
några, mera långtgående planer. Det veta vi av erfarenhet. Vi tillsatte den
fiskeriutredning, vars ordförande här talat, och ursprungligen var det meningen,
att den utredningen skulle försöka göra en sådan där utredning i stort,
som man så gärna vill ha. Det visade sig emellertid, att för att den utredningen
skulle kunna göra nytta, den måste lösa det ena detaljspörsmålet efter det
andra, från dag till dag nya problem. Så ha vi under de sista två åren måst
ingripa än här och än där, och att på alla ställen följa en viss linje har varit
omöjligt.

Vad finnes vidare i förslaget om utredning? Jo, frågan om ordnandet av
avsättningen. Visst kan det vara ett problem och ett mycket vittutseende problem
detta. Det är inte småsaker, örn staten skulle taga itu med att organisera
hela fiskförsäljningen i landet från det att fisken försäljes på Göteborgs
fiskauktioner och till dess den kommer i konsumenternas händer överallt i landet.
Visst kan detta utredas, men det tar många år att göra det. Och när den
utredningen är slut, blir det kanske intet resultat i alla fall. Då kan mari
ställa den frågan: Skulle under tiden, medan denna kommitté sitter och försöker
göra något, alla de spörsmål, som ständigt uppkomma för fiskerinäring
gens^vidkommande, ligga i lägervall? Finnes då inte risk för, att det skulle
bil så, som utskottets ärade ordförande, herr Johansson i Uppmälby, påpekat,
att det kunde hända, att en sadan kommitté komme att bil en begravningsplats?

Nu är det inte så, som herr Ström säger, att staten inte vidtagit åtgärder
för att hjälpa fiskarna för att få skäligt betalt för sina produkter. Jag tror
inte.^ herr. Ström, att vid Göteborgs fiskauktioner någon kan komma och köpa
en lada fisk till 1 krona. Genom statens bidrag och genom fiskarnas organisation
har det genomförts ett system med minimipriser. Det är alltså en organisation
vid . fiskauktionerna i Göteborg, som strävar till att tillförsäkra
fiskarna ett visst minimipris. På samma sätt är strömmingshandeln för Östsverige
organiserad. Det är icke alls så, att alla dessa problem ligga obeaktade,
utan det är tvärtom så, att statsmakterna tvingas, för att hjälpa fiskarbefolkningen
i dess betrykta läge, att fran dag till dag kasta sig över jämt och
ständigt nya uppgifter. Därför vill jag för min del göra gällande, att örn
man. vill den svenska fiskarbefolkningens bästa i dessa kristider, vinner man
det inte genom att begrava dessa frågor i en stor, planmässig utredning, som
det sa vackert heter, utan därigenom att statsmyndigheterna stå parata att
dag för dag lösa de problem, som uppställa sig.

Fran regeringens sida äro vi beredda att agna all uppmärksamhet åt dessa
frågor. Men erfarenheten från de gångna åren har sagt mig, att Kungl. Majit
kommer att lättare nå ett resultat, örn Kungl. Majit får möjlighet att från fall
till fall begagna de lämpligaste utredningsorganen. Jag tror inte, att det är
möjligt att vinna något resultat genom att överlämna allt till en fast organiserad
utredning, som skall sitta och köra efter sina linjer. Det blir inte tillräckligt
smidigt. Man kan då. inte ingripa tillräckligt raskt. Jag skulle därför
vilja.säga, att det är inte sa, som kanske någon vill göra gällande, att den som
här i denna kammare röstar för utskottet är ovänligt stämd mot fiskarna,
medan den, som röstar för reservationen, skulle vara fiskarnas vän.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ant7. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Jag vill först säga ett pär ord
med anledning av herr Jeppssons yttrande. Jag förstår väl, att han i egenskap
av ordförande i denna utredning, som varit, inte kan förorda en ny utredning.
Det säger jag ingenting om. Jag begärde ordet närmast för att ge
en upplysning om de inkomster som erhållas vid storsjöfisket. Man fick onekligen
den uppfattningen av herr Jeppssons anförande, att här har staten gjort
så betydande insatser för fiskarna, att deras inkomster avsevärt ökats. För
vad som gjorts äro de tacksamma, men det ger dem inte tillräcklig försörjning.
Jag skall bara taga ett enda exempel beträffande storsjöfisket och hålla mig
till de inkomster, som erhöllos förra året. Varje man i laget erhöll sin lika
lott. Den uppgick då till 660 kronor. Det var alltså den inkomst, var och en
av dessa erhöll på storsjöfisket. Men utgifterna för fiskredskap gå för varje
man till en viss summa, som han skall skjuta till. I utrustningen för varje
man ingår också oljekläder. Det blir en utgift på 200 kronor. Då har således
denne man 460 kronor att leva på under året av sitt arbete ute på sjön. Sådan
var den inkomst, som erhölls i storsjöfisket år 1934, trots statens stöd till fisket.

Jag upprepar ännu en gång, att fiskarna äro tacksamma för den hjälp och
det stöd som givits dem. Men jag vill säga, att det är nödvändigt, att vi gripa
oss an med detta stora problem, som avser avsättningen inom landet och
fiskarfolkets ekonomiska ställning samt vad som kan göras för att förbättra
den. Fiskarna inse fuller väl, att svårigheterna äro stora, men vi komma
inte förbi dem genom att tro, att det är omöjligt att lösa dem. Man måste
ovillkorligen taga upp denna fråga till närmare granskning.

Så sade herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att här ha nu
jag och mina partivänner på Bohuslänsbänken väckt en motion, i vilken vi
yrkat, att västkustfisket skulle inordnas i det svenska folkhushållet. Det är
riktigt, det står i motionens kläm, men vid behandlingen i utskottet kom jag
till insikt om att detta för närvarande var för vittfamnande. Jag skalade därför
bort litet av motionen och begränsade i utskottet mitt yrkande med tanke
på att få bohuslänningarna med på en enhällig reservation, men det lyckades
inte. Nu går yrkandet i reservationen endast ut på en skyndsam utredning
angående frågorna om fiskarbefolkningens på västkusten ekonomiska ställning,
fiskavsättningens fördelning över landet och försäljningens organisation
samt vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kan föranleda. Jag ber
att få fästa uppmärksamheten på att styrelsen för Göteborgs och Bohus läns
havsfiskeförening och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrkt utredningen,
och örn också jag i min ringhet har oförmåga att se sammanhanget,
hoppas jag kammaren tager hänsyn till vad bl. a. länsstyrelsen och havsfiskeföreningen,
som alla tillstyrkt utredningen, anfört. Så alldeles galet måtte detta
krav således icke vara. Jag ber att få vidhålla mitt yrkande om bifall till
reservationen.

Herr Ström: Herr talman! Herr jordbruksministern tycktes vilja låta påskina,
att vi inte skulle veta, vilka åtgärder som ha vidtagits beträffande
fisket. Det veta vi mycket väl. dels därför att vi varit med i kammaren, då
man beslutat dessa åtgärder, och dels därför att det finnes något, som heter
tidningar, som tala om vad för åtgärder regeringen beslutar. Vi äro icke alldeles
okunniga om dessa åtgärder, även örn vi icke stå så nära händelsernas
brännpunkt, som herr jordbruksministern i detta fall gör. Vad är det då för
åtgärder som man gått in för? Jo, tullar och liknande åtgärder och lån till
fiskarna. Dessa lån ha de varit tacksamma för, lika tacksamma som det skönhetsinstitut
som fått lån, och jag för min del får nu säga, att jag anser lånen
vara betydligt värdefullare, när de placeras på sådant sätt. Nog veta vi, att

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
man vidtagit åtgärder, men örn dessa åtgärder icke räcka till, så finnes det
väl anledning att undersöka, örn det icke finnes några ännu mera långt gående
åtgärder som kunna vidtagas? När man konstaterar, att trots dessa åtgärder
fiskaren har blott 460 kronor att leva på under ett helt år, finnes det icke då
anledning att taga under omprövning, örn icke de hittills vidtagna åtgärderna
ha varit otillräckliga och att därför nya erfordras? Åtminstone kan jag för
min del icke få fram annat av de fakta i saken, som man talat om, än att så
bör göras.

Sedan sade herr Sköld, att det väckts förslag örn att man skulle utreda, örn
icke staten skulle övertaga hela fiskhandeln, men att en sådan utredning skulle
taga många år i anspråk. Jag har nu för min del icke tänkt mig, att denna
utredningskommitté skulle bli en socialiseringsnämnd nr 2, utan jag hade tänkt
mig, att det skulle vara betydligt blygsammare proportioner än så, när det gäller
att utreda frågan örn statens övertagande av hela fiskhandeln i landet.
Men det finnes mellan detta och det tillstånd, som nu råder, så många möjligheter
att välja på exempelvis för att organisera försäljningen av fisk här i landet,
att man icke behöver beröra de yttersta punkterna, som det här skulle röra
sig örn, utan kan stanna vid något alternativ däremellan.

Vidare sade herr jordbruksministern, att man nu inte längre kunde köpa en
låda fisk för en krona. Jo, det kan man mycket väl göra, och priset är i det
läge jag nyss talade örn. Men även örn man inte skulle kunna köpa en låda
fisk för en krona utan får betala låt oss säga tre kronor, så måste man dock
säga, att örn man sedan kan sälja fisken för 50 eller 75 öre kilot några hundra
meter därifrån, så är det verkligen ändå en disproportion mellan den andel
fiskarna få och det pris konsumenterna få betala. Där är enligt mitt förmenande
den springande punkten, ett förhållande, som man med alla till buds stående
möjligheter bör söka få en ändring i. Samtidigt kan man, örn man får
en ändring, sprida fisken över hela landet på annat sätt än som nu sker på detta
område, med de ofullkomliga handelsmetoder man nu har för att distribuera
fisken ut över landet. När sådant som jag nämnde kan inträffa i Sveriges
största fiskläge, vad skall då icke kunna inträffa i en landsända trettio eller
fyrtio mil därifrån? Där skulle man utan större svårighet, om det hela vore
organiserat, kunna finna avsättning för fisken och få den såld för rimligt pris.

Det är de skäl, som tala för att man bör gå in för en ny utredning på
dessa punkter, och jag tror, att de sakkunniga på området, som uttalat sig härför,
icke äro så alldeles bakom, när de gäller att bedöma frågan, utan de förstå
nog betydelsen av en sådan utredning, och de vänta sig säkert helt andra
resultat än dem, herr jordbruksministern sökte förutsäga, när han instämde
med herr Johansson i Uppmälby i dennes uttalande, att utredningen skulle bli
en begravningsplats för frågan. Det är icke en sådan kommitté, som de, vilka
äro intresserade av frågans utveckling, önska sig. De önska^ något diametralt
motsatt, nämligen en kommitté, som verkligen för fram frågan, på kort
tid utreder den och framlägger förslag.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Jag föranleddes begära
ordet av herr Karlssons i Munkedal anförande, vari. herr .Karlsson talade örn
inkomsterna för fiskarna. Jag får erinra örn att i mitt tidigare anförande, där
jag nämnde vissa inkomstsiffor för storsjöfiskarna,, nämnde jag icke med ett
ord vad de betyda för varje i fisket deltagande fiskare. Men jag åberopade
officiella och tillförlitliga siffror, som visa, att dc av staten, vidtagna åtgärderna
ha medfört en avsevärd höjning av inkomsterna av.storsjöfisket i sin helhet.
Jag vill också säga i anledning av herr Karlssons i Munkedal anförande,
örn icke kammarens ledamöter ha reda på det, att storsjöfisket är icke ett fiske,

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
som bedrives året om, utan det egentliga storsjöfisket är begränsat till omkring
fem månader örn året.

Det skulle vara anledning att säga mycket mera, men efter herr statsrådets
och chefen för jordbruksdepartementet anförande kan det vara onödigt. Herr
statsrådet sade fullständigt riktigt, att den utredning, som begäres av motionärerna
eller reservanten, är faktiskt omöjlig att göra. Och till herr Karlsson
i Munkedal vill jag säga, att när herr Karlsson upprepade gånger säger, att
det utredningsyrkande, som frambäres i motionen och reservationen, tillstyrkts
av styrelsen för Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening och av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, så är det icke alldeles riktigt, ty de ha sagt,
att de finna en utredning önskvärd, därest de redan tillsatta utredningskommittéerna
ej komma att, eller jämlikt dem meddelat uppdrag ej kunna, till fullständig
utredning upptaga dessa frågor. Här har icke på något håll visats,
att den i Göteborg under landshövding Jacobssons ordförandeskap arbetande
kommittén icke kan upptaga dessa frågor. Men säkerligen kommer det att vara
mycket svårt att, som motionärerna påyrka, utreda »huru detta fiske på ett
mera effektivt och planmässigt sätt bör inordnas i det svenska folkhushållet».

Herr talman! Jag skulle vilja säga, att efter det denna utredningskommitté
har tillsatts under landshövding Jacobssons ordförandeskap, det icke är praktiskt
att yrka bifall till motionen eller reservationen. Det är icke något praktiskt
yrkande utan en demonstration.

Herr Henrikson: Herr talman! Det synes inom vissa kretsar råda en mycket
stor skepsis mot kungl, kommittéer, och det är kanske icke så underligt.
Jag förstår dock inte, varför det måste bli så som herr jordbruksministern här
säger och som också ordföranden i jordbruksutskottet har sagt, att en sådan
kommitté, som här ifrågasatts, skulle bli en begravningsplats för hela denna
fråga. Det är ju icke nödvändigt, att alla kommittéer bli lika den s. k. so^
cialiseringsnämnden, utan det skulle ju kunna tänkas, att en kommitté finge
en sådan sammansättning, att den gagnade en frågas lösning i stället för att
den förhindrade och förhalade den. Det skulle enligt mitt sätt att se kunna
ske genom att kommittén finge en sådan sammansättning som jag tidigare förordat,
genom att fiskets män finge inträde i kommittén. Fiskarna skulle tillförsäkras
plats där, såväl en representant för storsjöfisket som en representant
för småfiskarna i norra Bohuslän. Finge dessa hjälp av ett par experter på
näringsfrågor jämte en representant för fackföreningen och en representant
för kooperationen, så är jag övertygad örn att denna kommitté skulle gagna
frågans lösning. I en sådan kommitté ligger garanti därför. Fiskarna skulle
självfallet vara måna örn att få frågan grundligt utredd och att kommittén
fortast möjligt skulle komma till ett resultat.

Varför bör det tillsättas en kommitté nu? Jo, enligt mitt sätt att se därför
att en sådan kommitté skulle försöka att bringa någon reda i den förvirring,
som nu råder när det gäller hjälp till fiskarna. Jag skall be att få ge ett
exempel. Det har i många år föreslagits olika protektionistiska åtgärder, och
jag skall anföra, hur sådana skulle kunna verka i Bohuslän. År 1932 ringde
ordföranden i en socialdemokratisk ungdomsklubb hem till mig och sade: »Du
måste hjälpa oss att reda ut en fråga, liberalerna hålla på att slå sönder
klubben.» Jag frågade vad det gällde, och han sade, att liberalerna påstodo
sig i riksdagen lia föreslagit en tull på hummer. Socialdemokraterna skulle
lia gått emot motionen, och därför höll man på att slå sönder ungdomsklubben
i fiskläget i Bohuslän. Den gången kunde man reda ut den frågan därför

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 33. 4

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
att jag fick min uppmärksamhet fästad på densamma, och då jag var en flitig
elev till nuvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, hade jag
klart för mig frihandlarnas inställning och kunde argumentera för en sådan
inställning och kunde lära dem att argumentera för sin sak. Mig veterligt
är den klubben nu starkare än tidigare. Den har klarat liberalernas hummertullar
och litet av varje. Detta exempel visar, att det råder förvirring på
det hållet. Man vet, att det behövs ingrepp från statsmakternas sida, men
man vet inte, hur ingreppet bör ske.

Jag är ense med ordföranden i jordbruksutskottet, att det måste komma
att hänga på fiskeriorganisationernas strävanden och hur de förmå lösa dessa
frågor, men då borde de kunna få ett handtag från statsmakternas sida. Det
handtaget kunna de få genom en utredning, som får den rätta sammansättningen.
Jag ser, att jordbruksministern ler. Han är tydligen av den uppfattningen,
att intet gott kan komma från kungl, kommittéer. Ja, det skulle
ankomma på honom och regeringen i övrigt, örn det kunde komma något gott
från en kungl, kommitté, ty det är ju regeringen, som skulle ge kommittén
direktiv att arbeta efter. Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till herr Karlssons
i Munkedal reservation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag log icke alls åt de kungl, kommittéerna. Jag kunde inte låta bli att le,
då jag hörde herr Henriksons barnatro, att en kommitté av fiskare från västkusten
kunde bringa reda i de protektionistiska tänkesätten. Jag är övertygad
örn att örn man sätter till en kommitté med representanter för hela den
svenska västkusten, blir resultatet, att fiskarna från Bohuslän säga: Ni skola
stänga all import av fisk från Norge —• under det att representanten från
• Skåne säger: Ni skola stänga all import av fisk från Danmark — vartill

bohuslänsfiskarna då komma att säga: Nej, må Herren bevara oss från en
sådan åtgärd, då komma vi att svälta ihjäl.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den av herr Karlsson i Munkedal avgivna vid utlåtandet fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 5.

Uti tvenne likalydande motioner, väckta, den ena, nr lil inom första kammaren
av herr J. A. Theodor Nilsson m. fl. och den andra, nr 236, inom andra
kammaren av herr Osberg m. fl., hade föreslagit, att riksdagen måtte till
fraktlindring för svenskfångad färsk fisk (inklusive sill), som fraktades å
svenska järnvägarna, bevilja ett förslagsanslag av 650,000 kronor, att utgå enligt
de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela.

Utskottet hemställde i förevarande punkt, att ovanberörda motioner icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande denna punkt hade reservation avgivits av herr Osberg, som,
med instämmande av herr Sanne, yrkat, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte till fraktlindring för färsk fisk (inklusive sill och skaldjur) för
budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
650,000 kronor att användas till nedsättning av frakterna å statens och enskilda
järnvägar för färsk fisk med 30 procent, dock ej för sändning, vars innehåll
uppenbarligen vore av utländskt ursprung.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Osberg: Herr talman! Jag må erkänna, att det är icke vidare hugnesamt
att gå upp efter denna långa debatt, och det blir väl samma resultat
med punkt 5) som med punkterna 1), 2), 3) och 4). Men jag ber att få
betona en sak, att här är det en specialitet, en sak som man kan direkt peka
på. Jag har icke vågat omfamna så mycket som, en del gjort, men det är
ett spörsmål, som fiskarna ha sin uppmärksamhet fästad på, och det är de
höga fraktsatserna, som äro gällande här.

Jag har i den reservation, som jag tillåtit mig avge på grund av utskottets
hemställan, låtit trycka några tabeller, som jag fått från järnvägsstyrelsen.
De voro där välvilliga nog att låta mig få dem. Till jämförelse har jag även
låtit trycka en tablå, som visar de fraktsatser, som gälla i vårt grannland
Norge.

I början av riksdagen utarbetade jag en motion och hemställde till kamraterna
på Bohuslänsbänken att gå med på motionen. Efter vissa överläggningar
blevo samtliga ledamöterna ense örn att teckna sina namn under den;
det var bara en som saknades, men han var icke närvarande, vilket är orsaken
till att hans namn saknas. Denna framställning ha vi gjort på det
sättet, att vi tänkt oss, att det skulle vara utsikt till att så snabbt som möjligt
åstadkomma något. Den del av herr Karlssons i Munkedal reservation, som
innebar en skrivelse örn detta problem, skulle icke ha varit något att säga örn,
ifall man vetat, att det kunnat leda till något resultat. Men detta gäller hela
vårt järnvägsnät, och det är icke möjligt att kommendera de enskilda järnvägarna.
Örn man kunnat få en utredning till stånd, hade den dragit ut på
tiden. Det är vidare icke säkert, att det varit nog med att statsmakterna utrett
den saken, som de ju haft i sin hand att bestämma örn, utan frågan hade
måst hänskjutas till de enskilda järnvägarna, och det hade blivit en vidlyftig
härva av det hela.

Jag har icke vid utarbetandet av motionen vågat ge mig in på den tariff,
som tillämpas av järnvägsstyrelsen, och icke heller på den, som tillämpas av
de enskilda järnvägarna, utan jag har begärt en viss sänkning över lag. Man
har inom utskottet vänt sig emot den jämförelse, som jag gjort med kalkfrakterna.
Man har sagt, att den icke är hållbar till följd av de särskilda bestämmelser,
som gälla för fraktnedsättningen å kalk. Ja, det är klart, att
det icke är precis enahanda sak, men genom fraktnedsättningen å kalk vill
man ju bereda kalken en större användning än som skulle bli fallet, örn man
icke åtnjöte denna förmån, och det är också vad man i detta fall vill sträva
efter. Vill man få till stånd en vidsträcktare distribution av fisk, skall man
också vidtaga positiva åtgärder, som äro ägnade att i någon mån åstadkomma
detta resultat.

Min motion är också den enda, som blivit tillstyrkt av 1933 års fiskeriutredning.
Det har åberopats, att det vid åtskilliga tillfällen har gjorts framställningar
örn taxesänkningar men att de icke hörsammats. Man har tidigare
också hänvisat till den omläggning av styckegodstarifferna, som förbereddes,
men när denna trädde i kraft i början av år 1934 visade det sig, att det i stället
lör en sänkning i realiteten inträdde en höjning av fiskfrakterna.

Nu har jag för min del tillåtit mig göra vissa uträkningar för att visa, hur
våra fraktsatser i verkligheten ställa sig jämfört med de norska. Jag skall
därur endast i korthet omnämna, att styckegodsfrakten hos oss belöper sig
till 11 ä 12 öre per kilogram för en vägsträcka av 60 mil, medan motsvarande
frakt i Norge går till endast 3 ä 4 öre per kilogram. Herr Ström i Göteborg,
som jag dock icke fäster mig så mycket vid, talade om att man kan köpa

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
en låda i Göteborg för en krona o. s. v. Ja, men när nu bara frakten går till
11 å 12 öre per kilo, blir det i alla fall svårt att skicka i väg en låda, även örn
inköpspriset är så lågt.

Jag har gärna velat säga detta nu, eftersom herr statsrådet är närvarande,
vilket jag är mycket tillfredsställd över. Örn vi nu icke kunna få riksdagen
att gå med på den framställning, som är gjord, hoppas jag, att regeringen
åtminstone till nästa år vill tänka på saken. Örn Kungl. Majit icke vidtager
någon åtgärd, förmodar jag det bliver fruktlöst, i synnerhet som jordbruksutskottets
ärade ordförande håller mycket strängt på att Kungl. Majit skall
framlägga förslagen. Man borde dock lyssna till de praktiska framställningar,
som göras utifrån bygderna, och i detta fall äro vi bohuslänningar ju
alla ense. Det är ju bara en representant, som icke skrivit under motionen,
men hade han varit här, skulle han också ha skrivit på. Det är ju ett talande
bevis för att det icke är bra som det är, och jag tror icke heller, att regeringen
kan finna nuvarande förhållanden vara lämpliga.

I detta sammanhang skulle jag också vilja nämna, att det köres stora mängder
fiskvaror från Gravarne i Bohuslän upp till Stockholm med lastbilar.
Vi ha dock väl rustade elektrifierade järnvägar, och vi ha också en utmärkt
biltrafik, som skötes av staten från Gravarne till närmaste järnvägsstation,
i Dingle. Man måste ju tycka det är konstigt, att med den elektriska kraft
och den rullande materiel, som vi ha, skola vi ändå nödgas bränna utländskt
bränsle och slita utländskt material för att transportera våra fiskvaror med
bil till Stockholm. Det kan omöjligt vara lämpligt att ha en sådan järnvägstaxa
som den nuvarande. Jag och mina medmotionärer ha här endast
ifrågasatt en lämplighetsåtgärd, och vi tänkte, att vi skulle kunna få riksdagen
att anslå detta belopp, som vi äskat.

Nu säger emellertid jordbruksutskottet, att det är en alltför stor summa.
Ja, frågan kan dock ses från olika synpunkter. Örn man tänker på alla de
hundra tusentals kronor, som lämnas till hjälp åt nödlidande trakter, borde
man väl också kunna tänka sig att kunna använda pengarna för att hjälpa en
yrkeskår, som är mycket illa ställd, framför allt när det gäller avsättningsmöjligheterna.
Att behöva betala 11 och 12 öre per kilo i frakt är ju alldeles
abnormt. Många gånger får man ju icke ens så mycket för fisken, när den
säljs, och då skola frakterna gå till lika mycket, och därtill komma ju också
de oskäliga mellanhandsvinster, som man med ali rätt talat örn. Man kan
icke bortresonera, att detta måste vara galet.

Nu är det på det sättet, att örn det funnes möjlighet att åstadkomma billigare
frakter, skulle också exempelvis makrillfisket kunna upphjälpas. Den
frågan var ju framförd tidigare, när man tänkte sig att få en standardfrakt
på makrill. Det nu föreliggande förslaget inbegriper nu fisk och sill samt
även skaldjur.

Eftersom ett par av regeringens ledamöter äro här vill jag nämna, att den
mycket omtalade välfärdskommittén i Göteborg också hade uppe denna, fråga
örn sänkning av frakterna. Innan man hunnit slutbehandla den frågan,
fick man emellertid se, att saken förts fram här i riksdagen, och då blev det
ingenting av från kommitténs sida utan man tyckte, att i sa fall fick riksdagen
avgöra den saken. Den, som talade om detta för mig, var en av våra före
detta kamrater, nämligen herr Brännberg. Vi motionärer äro alltså icke de
enda upp slagsgivarna i detta fall, utan man har även tänkt på samma sak
i den så kallade välfärdskommittén.

Jag tror det vore välbetänkt att bifalla reservationen. Jag vet ju icke,
hur det kan gå i medkammaren, där motionen icke har någon direkt förespråkare.
Även om denna kammare bifaller reservationen, blir det därför

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
kanske svårt att få majoritet för samma yrkande där också. Jag vill emellertid
verkligen vädja till denna kammare att försöka gå med på den föreliggande
framställningen. Det skulle ju också kunna bli en anledning för
regeringen, örn den vill, att komma fram med ett förslag till nästa, år. Det
är visserligen ett långt dröjsmål, men Rom byggdes ju icke på en dag, och
det blir väl så även med detta. Statsrådet Sköld har ju också framhållit den
sanningen, att man måste taga dessa frågor från fall till fall och söka göra
det bästa av situationen. Det är icke gott att komma fram med alltsammans
på en gång.

När nu, jag vill återupprepa, 1933 års fiskeriutredning enhälligt har
tillstyrkt den föreliggande framställningen och när det undan för undan har
gjorts framställningar i samma syfte, så tycker jag verkligen, att icke heller
regeringen skulle kunna ha något emot detta. Jag är också säker på regeringens
förmåga att skaffa fram de pengar, som behövas. De komma icke
att slösas bort till utlandet, utan vartenda öre, kan man säga, kommer att
hamna inom landet. Det vore ju en välsignad sak, örn detta kunde hjälpa till
att skapa bättre avsättningsmöjligheter.

Det har här talats så mycket om dessa utredningar. Jag vill dock framhålla,
att den utredningskommitté, som arbetat, har ■— det vill jag öppet
säga •— åstadkommit rätt många förslag, som Kungl. Majt kunnat acceptera
och som lia blivit till kolossalt stort gagn för våra fiskare. Vi skola vara
rättvisa. I denna utredning ha också suttit män, som varit kapabla att bedöma
dessa frågor. Vi ha haft byråchefen Andersson, som är fiskerinäringens
främste chef, vidare fiskeriintendenten i Göteborgs och Bohus län och
en fiskare i denna kammare, nämligen herr Hansson i Hönö, som jag tror
ingen jävar. Jag tror, att han känner till fiskeförhållandena och har gjort
en god insats inom kommittén. Jag har med detta velat ha sagt, att man
icke skall kasta någon skugga över den kommitté, som arbetat, ty jag tror,
att den gjort det bästa under förhandenvarande förhållanden för främjande
av fiskerinäringen.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta längre. Jag har framlagt saken
som jag ser den. Herrarna ha ju dessa tabeller över fraktkostnaderna framför
sig, och jag behöver därför icke uppehålla mig vid jämförelser mellan de
norska och svenska fraktsatserna. De svenska frakterna äro ju fullkomligt
orimliga. Jag förstår icke, varför icke vi med de i stort sett elektrifierade
järnvägarna, i synnerhet i södra delen av landet, skola kunna åstadkomma,
den fraktlindring, som vi ha begärt.

Jag vill framhålla ännu en sak, nämligen att vi väl också böra unna de
människor, som bo i den stora bergslagsbygden, vilken ju i huvudsak trafikeras
av Bergslagsbanan, att få något så när billig västkustfisk. Vi böra också
söka se till att västkustborna skola få möjlighet att skicka fisk dit för att på
det sättet så småningom kunna arbeta sig in på olika marknader och finna
avsättning för sin fisk. Detta är ett mycket bättre sätt att åstadkomma ett
sådant resultat än örn staten skulle försöka taga hand örn saken, ty det tror jag
vore nära nog omöjligt med de konstiga förhållanden, som dock råda på
fiskets område, och med den ömtålighet, som fisken har. Det är icke lika
enkelt som att lagra några säckar vete eller socker och dylikt. Fisken måste
skötas mycket noggrant och måste komma till konsumenterna så fort som
möjligt, om den skall vara ätbar. Därför är också denna fråga mycket
mera invecklad än vad man vill göra gällande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är
framförd av mig jämte herr Sanne.

Herr Wallerius instämde häruti.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall icke förlänga de batten.

Jag antar, att kammaren icke är beredd att utan vidare bifalla en
höjning av huvudtitelns slutsumma med 650,000 kronor. Jag har i utskottet
icke kunnat tillstyrka detta, därför att jag är övertygad örn att dessa 650,000
kronor komma icke fiskarna och icke heller konsumenterna till godo utan komma
att helt och hållet stanna hos mellanhänderna. I de flesta fall är det ju
så, att det är den, som rekvirerar fisken, som får betala frakten, och då motionären
utgår ifrån att det skall vara 30 procent fraktnedsättning beträffande
all fisk, som är svenskfångad, alltså även insjöfisk, oberoende av avståndet,
och sålunda fraktlindringen utgör blott 1j2 eller Vio öre, är jag icke
övertygad om att vare sig fiskarna eller konsumenterna förtjäna ett enda öre.

Nu har man här i motionen gjort en jämförelse med kalkfrakten. Jämförbarhet
föreligger här blott så tillvida, att man vid fraktlindring tar ut av
skattemedel och lämnar järnvägsstyrelsen ersättning för fraktnedsättningen.
Så har skett i fråga om kalkfraktema. Den saken har vållat oss Hacket bryderi
under de gångna åren. Man har därvidlag funderat över huruvida fraktlindringen
kommer jordbrukarna eller ägarna av kalkbruken eller vederbörande
järnväg tillgodo. Emellertid vill jag säga, att jämförelse med kalken
är haltande. Ty örn det skulle bli samma fraktnedsättning för fisk som för
kalk, blir det meningslöst. För kalk utgår nämligen icke fraktlindringen,
förrän man kommer fram till ett avstånd av 125 km. och icke för mindre partier
än 5,000 kg. Vid 125 km. avstånd utgör fraktlindringen 1 öre per 100 kg.
Här skulle man gå in för en fraktlindring på 30 procent.

Herr Osberg har i sin reservation återgivit de nu gällande frakttaxorna.
Jag har den uppfattningen, att dessa taxor, som nyligen reviderats, böra revideras
omigen, så att det åtminstone icke blir högre frakter än tidigare.

Nu har utskottet i sitt förslag anhållit, att Kungl. Maj :t måtte ägna denna
fråga sin uppmärksamhet och förhandla med järnvägsstyrelsen för att få ned
dessa frakttaxor. Det är att märka, att i Norge gäller fraktlindringen för
fisk allenast statsbanorna, men här skulle den gälla även enskilda banor. De
enskilda banorna ha i allmänhet mycket högre fraktsatser än statens järnvägar,
men motionären vill även här ha samma fraktlindring på 30 procent.
Om jag vore övertygad örn att denna fraktlindring verkligen komme fiskarna
och konsumenterna till godo, så skulle jag kunna reflektera därpå, men jag
tycker, att det är orimligt att använda skattemedel för att bevilja ett så stort
belopp, när man icke vet, var pengarna komma att hamna, och vidare icke
vet, om de komma att räcka till. Man har därför begärt ett förslagsanslag,
och ett sådant går ju att överskrida. Nu har man på grund av fiskeriutredningens
uttalande i ärendet måst utgå ifrån, att fraktlindringen skall gälla
även den fisk, som icke är svenskfångad, därför att våra grannländer äga
rätt att till vissa svenska hamnar inkomma med laster av fisk, som där sedan
blandas tillsammans med den svenskfångade fisken.

Vidare har motionären utsträckt denna fraktlindring att gälla även skaldjur.
Här tillkomma alltså ytterligare 30 procent nedsättning av frakten på
hummer, räkor och andra skaldjur. Dessa 650,000 kronor kunna därför omöjligt
räcka. Det bekymrar emellertid icke motionären. Han säger blott, att
det skall vara 30 procent nedsättning, sedan får det kosta vad det vill.

Herr talman, vi ha mycket diskuterat denna sak i jordbruksutskottet, och
vi ha alla med undantag av motionären varit eniga örn att här icke visas någon
framkomlig väg. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hallsson i Hönö: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
med anledning av denna punkt, som berör sänkta järnvägsfrakttaxor för fisk.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
Denna motion har, som utskottets utlåtande visar, fiskeriutredningen enhälligt
tillstyrkt. Som jag förut nämnt, utgör avsättningen av våra fångster
ett ständigt tryckande bekymmer. På en del fisken har man måst minska
på antal nät för att slippa få mer fisk än vad man tror sig kunna bli av med.
På andra fisken har man måst gå in för ransonering på annat sätt. Så t. ex.
har man enat sig örn att en fiskebåt icke får föra i land mer än ett visst antal
lådor fisk. Allt detta beror på att man icke kan få avsättning för mera
till ett, som man önskar, skäligt pris. Även har genom propaganda försök
gjorts att inom landet åstadkomma ökad avsättning för fisk, vilken åtgärd
vi fiskare äro tacksamma för. Denna propaganda skulle säkerligen ge bättre
resultat, örn samtidigt järnvägsfrakterna kunde sänkas, såsom i motionen föreslagits.
När man jämför de svenska och de norska fraktsatserna för fisk,
finner man de svenska vara Hacket högre än de norska. Man kan här se,
hur de norska myndigheterna, även då det gäller avsättning inom det egna
landet, tillmötesgå sina fiskares önskan örn stöd och hjälp. Skola vi svenska
fiskare möjligen kunna hysa samma hopp på förståelse och välvilja från våra
myndigheters sida? Ja, det visar sig i dag, då denna fråga skall avgöras.
Här blir ett tillfälle för dem, som ha känsla för och vilja hjälpa oss fiskare,
att visa detta. Jag vill också framhålla, att denna motion gäller inte hjälp
bara för Bohuslän utan för alla landets fiskare. De finnas kanske i denna
kammare, som tänka, att en sänkning av järnvägsfrakterna för fisk bara blir
en hjälp åt fiskhandlarna men icke åt fiskarna. För min del ser jag denna
hjälp så, att vi fiskare indirekt få hjälp, ty det är väl så, att ju mindre omkostnader
en affärsman har, dess bättre kan han betala för varan.

Det har även sagts från fiskhandlarhåll, att örn det blir lägre järnvägsfrakter
för fisk, kommer avsättningen att ökas. Detta är ganska troligt. Genom
avsättningens underlättande blir det större efterfrågan och som följd därav
bättre pris. En ökad avsättning skulle ju även medföra en ökning av
järnvägarnas befraktning. Den summan, som i motionen begäres, blir därigenom
icke helt en utgift, utan mycket härav återkommer i form av ökad inkomst
för staten.

Utskottet visar på 1933 års utskottsutlåtande, där det säges, att järnvägsfrakterna
för fisk liksom en hel del andra födoämnen syntes i förhållande till
varans värde vid inlastningen ligga på en hög nivå. Man hade därför väntat,
att frakten skulle bliva sänkt. Fiskeriutredningen säger i sitt yttrande: »Sålunda
hade den nya taxan för de vanligaste styckegodssändningarna av 40
respektive 70 kilogram ej kommit att innebära någon minskning av fraktkostnaderna
på kortare avstånd utan i vissa fall en höjning.» Man måste
alltså beklaga, att järnvägsstyrelsen 1934 höjde frakttaxan i stället för att
sänka den. Det tycks, örn jag fattat utlåtandet rätt, som örn ett skäl för avslag
skulle vara, att vi i utredningen icke bestämt kunnat säga, att 650,000
kronor är tillräckligt för den ifrågasatta fraktlindringen. Det var för oss
omöjligt, beroende på att man inte vet, hur fisket blir. Liksom bonden, när
han sår, icke vet vad han får skörda, veta vi fiskare inte, örn året blir mer
eller mindre rikt på fisk. Alltså beror det på tillförseln av fisk, örn 650,000
kronor räcka eller inte. Naturligtvis skulle jag helst vilja, att de inte räckte,
ty det skulle innebära, enligt mitt sätt att se, en större inkomst för både oss
fiskare och järnvägen, men denna summa är beräknad att räcka under normala
förhållanden.

Herr talman, det är kanske inte stora utsikter till att jag för min ringa del
skulle med de ord, jag nu sagt, få kammaren att bifalla motionen. Jag vill
dock framhålla för kammaren de ord, statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
yttrade, då han i Göteborg den 27 april öppnade fiskpropagan -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)
dans utställning: »Det ligger i sakens natur, att vi andra medborgare icke
kunna ställa oss ointresserade till fiskarbefolkningens svårigheter. En god
samhällssolidaritet kräver, att vi försöka hjälpa varandra i nödens stund. Det
är också rimligt, att staten såsom alla medborgares gemensamma organ söker
stödja och lägga till rätta, så långt det går.» Jag vill på det varmaste instämma
i detta. Jag vill även vädja till kammaren att bifalla den av herrar
Osberg och Sanne avgivna reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herr Olsson i Staxäng.

Herr Osberg: Herr talman! Om jag icke hörde orätt, sade jordbruks utskottets

värderade ordförande, att de norska fraktnedsättningarna icke gällde
för privatbanor. Jag vill då endast läsa upp titeln på den tablå, som jag
låtit avtrycka i min reservation. Där står: »Nedanstående billige faste fiskefrakter
gjelder över Statsbanene, privatbanene o g en rekke bilruter i samtrafikk
med Statsbanene.» Fraktsatserna gälla således hela järnvägsnätet och
man har även gått längre, så att även de trafikbilar, som köra fisk, tillämpa
samma frakter.

Min gode vän, herr Johansson i Uppmälby, återkom ideligen till att vår
jämförelse med kalkfrakterna var haltande. Jag har dock uttryckligen sagt
ifrån i utskottet, och jag vill göra det här också, att det förhåller sig på det
sättet, att de kortväga transporterna av fisk komma aldrig egentligen att
omhänderhas av järnvägarna, utan där ha biltransporterna sin givna fördel
och komma också att användas. Man kommer upp till åtskilliga mil, innan
man skickar fisken på järnväg.

Herr ordföranden tvivlade också på att den summa, som vi ha begärt, skall
räcka till. De järnvägsmän, som ha varit välvilliga nog att lämna mig dessa
tablåer, ha dock sagt, att de skulle lämna en uppgift örn kostnaderna, som
skulle hålla med hänsyn till omfattningen av de frakter, som man vid järnvägen
haft under senare tid. De upplyste även örn att när det gäller styckegodstrafiken,
kunna de icke med bestämdhet säga, hur mycket som kommer
på fisk och sill och skaldjur resp. på andra varuslag, men de ha likväl ett
hum örn att det är så och så mycket och ha kunnat räkna med en viss relation.
Man sade emellertid, att nian skulle räkna så, att det höll. Man kom
då fram till att kostnaden för hela riket, både enskilda och statens järnvägar,
skulle gå till 750,000 kronor, men eftersom fraktlindringen enligt motionen
skall gälla i huvudsak svenskfångad fisk, kan man säkert räkna av 100,000
kronor, och det är därför, som vi lia begärt dessa 650,000 kronor. Det är alltså
ingen lös siffra utan den härstammar från järnvägsstyrelsens eget folk.
Hade utlåtande begärts av järnvägsstyrelsen, som jag hade trott skulle ske,
skulle den ha lämnat samma uppgift som vi. Vederbörande ha visserligen
icke utfört beräkningen på järnvägsstyrelsens vägnar, men jag förmodar, att
det är så pålitligt folk i järnvägsstyrelsen, att man kan lita på dem. Det är
också just de personer, som ha med dessa frakter att göra, som ha lämnat
uppgiften.

Vidare framhöll utskottets ordförande, att han var rädd för att detta icke
skulle komma konsumenterna till godo. Ja, i så fall skulle man ju kunna
resonera på det sättet, att det spelar ingen roll hurudana fraktsatserna äro.
Jag skulle vilja vädja till jordbrukarna här i kammaren. Jag undrar vad ni
skulle säga, örn ni för att skicka 100 kilo havre den 60 mil långa vägen från
Strömstad till Stockholm skulle få betala 11 kronor i frakt? Jag tror, att det
i så fall skulle bli en opinion mot ett sådant taxesystem, som icke skulle lägga
sig, förrän det blev en ändring på den punkten.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Jag har såväl i min motion som i reservationen åberopat, att det är ett
särskilt förhållande med fisken, därför att man behöver ha ett så tungt emballage,
nämligen en tung trälåda och något, som är ännu tyngre, nämligen
is. Man får nog räkna med att icke mer än två tredjedelar av vikten och
knappt det är fisk, medan fullt en tredjedel och kanske ändå mera är emballage.
Herrarna förstå ju, om ni vilja förstå, att det här gäller en svårhanterlig
sak, när man måste emballera på det sättet. Andra varuslag behöva
vanligen bara ett lätt emballage, och behövs det en mera vidlyftig emballering,
brukar det vara en så förädlad vara, att emballaget icke spelar någon
roll. Här gäller det däremot en mycket billig vara, som skall transporteras.

Vi kunna ju också få mycket mera av denna vara än nu — vi ha ju hela
världshavet att taga ur -— och vi ha en stor marknad att räkna med, eftersom
vi ju ha en stor import av fisk. Det är således verkligen lönt att göra
något på detta område, och det är därför, som jag och mina medmotio.närer
vågat komma in med en begäran, att riksdagen skall göra detta experiment
genom att anslå dessa pengar. Pengarna bli dock icke bortkastade. Jag ger
herr Hansson i Hönö alldeles rätt uti, att man på detta sätt skulle kunna få
till stånd en större omsättning, och då blir det hela ju ännu mera värdefullt
både för järnvägarna och för konsumenterna.

Det är ju många, som ropa på utredning av distributionsfrågan, men vi
skola väl ändå vara så ärliga att vi säga, att fiskarna skola också göra något
själva för att få sin fisk distribuerad. Få de bara billiga frakter, kunna
de skicka upp några fisklådor till bekanta för att på det sättet skaffa sig
förbindelser, örn de icke kunna sälja till grosshandlarna. På det sättet få de
möjlighet att komma ut på marknaden, och då får fraktlindringen också den
åsyftade verkan.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman, och hoppas, att andra kammaren
skall gå med på det här begärda beloppet.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen
av detta ärende inom utskottet, skall jag be att få säga några ord. Jag blev
också uppkallad av herr Hansson i Hönö, av vars anförande man möjligen
kunde få den uppfattningen, att om man icke är benägen att votera för dessa
650,000 kronor, är man en fiende till fiskarna. Det är väl i alla fall förklarligt,
varför jag för min del icke kunde ansluta mig till den reservation,
som förordar bifall till motionen. Jag har hävdat den meningen, — och jag
har givit uttryck däråt i en reservation, som tyvärr är avslagen — att billiga
frakter äro en nödvändig förutsättning för en förbättrad distribution av
den svenskfångade fisken. Men jag har icke ansett det vara klart utrett, huruvida
icke de nu gällande taxorna skulle i någon mån kunna sänkas. Jag har
emellertid förordat en utredning, däri man skulle undersöka, på vilket sätt
och med vilket belopp man skulle direkt genom anslag kunna åstadkomma
billigare frakter. Detta är, herr talman, orsaken till att jag icke direkt kunnat
ansluta mig till den reservation, som yrkar, att man på ett bräde skall
anvisa 650,000 kronor. Jag är icke tillnärmelsevis så gammal i gården som
herr Osberg, men min lilla erfarenhet av riksdagsarbetet säger mig, att det
är ingen lätt sak att kunna få igenom ett yrkande om ett anslag på 650,000
kronor — och detta därtill på grund av enskild motion. Erfarenheten säger
mig vidare, att det skulle vara möjligt att vinna något, örn man kunde samlas
örn en begäran örn utredning i anslutning till herr Osbergs motion, men detta
ha de övriga reservanterna till detta utlåtande inte velat lyssna till. Därför
har jag för närvarande icke något yrkande.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall icke förlänga de batten.

Vi ha diskuterat om fisk alltför mycket i dag, och det tycks aldrig
vilja taga slut. Jag vill blott säga, att det är mycket sällsynt, att riksdagen
på en enskild motionärs framställning går att bevilja 650,000 kronor, i all
synnerhet då man icke vet, om dessa 650,000 kronor skola räcka eller icke.
Herr Osberg har varit uppe i järnvägsstyrelsen och där fått en utredning, och
han förklarar, att beloppet skulle räcka. Men jag är icke övertygad örn att
det räcker, allra minst om man nu går utöver motionens ram och låter denna
fraktlindring omfatta även dels skaldjur och dels icke svenskfångad fisk.
Fiskeriutredningen säger, att den icke haft möjlighet att närmare utreda och
beräkna, huruvida det föreslagna beloppet av 650,000 kronor vore tillräckligt
för den av motionären ifrågasatta fraktlindringen, men den förordar ett mycket
enkelt sätt att komma ifrån saken, nämligen detta anslags beviljande såsom
förslagsanslag. Hå får detta kosta vad det vill. Jag är övertygad, att
örn riksdagen beviljar dessa 650,000 kronor och nästa år får veta, vad saken
verkligen kostat, samt huru mycket som man fått taga ur kassafonden, riksdagen
icke skall bli vidare belåten.

Vad sedan beträffar frågan örn vem som får draga nytta av denna fraktlindring,
säger fiskeriutredningen: »Det synes fiskeriutredningen mycket

svårt att på förhand bedöma verkan av en fraktlindring.» På så lösa boliner
kräva nu motionären och de med honom instämmande, att det skall beviljas
650,000 kronor. Det tycker jag vara något för lättsinnigt, förlåt uttrycket!
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Osberg: Herr talman! Jag brukar aldrig gräla med mina länskamrater,
men när herr Karlsson i Munkedal icke anser det vara lönt att verka
för fraktlindringen, borde han ha tänkt på det något tidigare, nämligen innan
han skrev under motionen. Jag har icke ändrat en bokstav i densamma, sedan
han skrev på den. När han nu fått sitt förslag örn en utredning avslaget,
tycker jag, att, vare sig han är en ung eller gammal riksdagsman, det är en
smula märkvärdigt att han nu skall gå emot den sak, som han för några månader
sedan skrev på. Det tycker jag icke stärker hans ställning eller bidrager
till främjandet av det bohuslänska fisket.

När herr Johansson i Uppmälby säger, att vårt yrkande är en smula lättsinnigt,
därför att fiskeriutredningen icke har kunnat säga, att kostnaden skall
stanna vid det beräknade beloppet, så vill jag säga herr Johansson en gång
för alla, att skulle man icke gå på lättsinnigare saker här i riksdagen, då
kunde svenska folket vara belåtet med sina representanter.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Jag föranleddes att

begära ordet av utskottsordförandens senaste yttrande, där han citerade 1933
års fiskeriutredning och sade, att denna utredning uttalat, att det var svårt
för utredningen att på förhand bedöma verkan av denna fraktlindring. Ja,
det är alldeles riktigt, att man icke kan avge något bindande uttalande, men
utredningen har dock sagt: »Man torde dock i första hand hava att räkna

med att genom fraktlindringen detaljhandlare sporrades till ökade inköp och
att på så sätt avsättningen ökades, och varje ökning i avsättningen komine
givetvis alltid fiskare till godo.» Likaledes har också herr Johansson i Uppmälby
citerat utredningens yttrande, att det icke var möjligt att närmare beräkna,
huruvida det föreslagna beloppet var tillräckligt eller icke. Ja, det
var omöjligt att kunna göra det på den korta tid, som stod till buds för utredningen
för att avge sitt yttrande, och man hade under denna korta tid icke
kunnat göra någon tillförlitlig och ingående undersökning.

Onsdagen den 15 maj £. m.

Nr 33.

Ang. främjande av det svenska fisket. (Forts.)

Jag vill säga, att inom utredningen fanns icke mer än en mening därom, att
en sänkning av fraktsatserna genom direkta fraktlindringsbidrag eller på annat
sätt skulle verka till fördel för fiskets utövare. Då det nu förelåg en motion,
däri det hemställdes örn anslag till dylika fraktlindringsbidrag, så var det
alldeles i överensstämmelse med utredningens egen tankegång. Ett bifall till
denna motion skulle innebära en verklig fördel för fiskarna, och därför har
också utredningen tillstyrkt densamma. Jag bar heller icke något att invända
mot ett bifall till motionen i fråga, utan skulle ifrån fiskets synpunkt gärna
se att motionen bifölles.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den beträffande denna punkt av herr Osberg avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Osberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
5) av utskottets förevarande utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den beträffande denna punkt av herr Osberg avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående försäljning av en kronan tillhörig tomt i Landskrona
jämte i ämnet väckt motion; och biföll kammaren utskottets däri gjorda
hemställan.

§ 10.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 74, i an- Äng. märkledning
av väckt motion örn viss märkning å förpackningen av salubjudna ning av korn
konserverade fiskvaror lämnades på begäran ordet till motionären

Herr Osberg, som yttrade: Herr talman! Endast ett par ord. Det kan

kanske förefalla svårt för den, som icke är inne i förhållandena, att veta vad
man här åsyftar. Jordbruksutskottet har erkänt, att det kan finnas visst fog
för den i motionen föreslagna åtgärden, men har närmast av kostnadsskäl ansett
sig böra avstyrka förslaget.

Det förhåller sig så, att den skarpsill, som fångas under månaderna september,
oktober och november, är fet och bra och av förnäm kvalitet. Det är
den största läckerhet, som man kan lägga in som ansjovis. Det fuskas emellertid
här som på andra områden av sådana, som vilja utnyttja saken. Fram

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. ersättning
för skada
av björn m■ m -

Äng. märkning av konserverade fiskvaror. (Forts.)
på vintern blandar man nämligen in sämre vara i denna sill, påstås det på
fiskarhåll, för att på det sättet få en större mängd. Fiskarna anse emellertid,
att de förlora på detta, och att det skulle kunna förhindras, örn man fick ett
kvalitetsmärke på förpackningen.

Vad kostnadsfrågan beträffar, kan jag icke finna den vara avgörande, ty
dessa inläggare ha 50 öre per kilo i skyddstull å den vara, som de lägga in,
och fabrikationen sker i stor skala.

Nu är det ju ingen nytta med att yrka bifall till motionen, utan jag har
endast velat ha sagt detta i anledning av den oriktiga uppgift, som utskottet
har använt i sin motivering.

Vidare anförde

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Eftersom motionären icke framställde
något yrkande, skall jag för min del blott med ett par ord fästa kammarens
uppmärksamhet på att det här gäller förslag örn kontroll av innehållet
och märkning å förpackningen av salubjudna konserverade fiskvaror. Motionen
härom har varit ute på remiss till olika myndigheter. Samtliga dessa
hava avstyrkt densamma. Jordbruksutskottet har också enhälligt stannat vid
ett avstyrkande. Vi hava kommit till den uppfattningen, att det icke är förenligt
med praktiska möjligheter att genomföra en dylik med kontroll förenad
märkning av de burkar eller förpackningar, i vilka konserverna inläggas.

Herr talman! Med dessa ord tillåter jag mig hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

'' § 11.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 75, i anledning av väckt
motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m.; och
anförde därvid

Herr Hage: Herr talman! Det nu föreliggande utlåtandet berör en fråga,
som förut vid flera tillfällen behandlats här i kammaren. För min del skall
jag icke nu göra något yrkande med anledning av utlåtandet. Men jag skulle
vilja likväl säga några få ord för att giva uttryck åt en besvikelse och otålighet
över att det synes dröja så länge, innan detta spörsmål kan lösas på sådant
sätt, att det blir tillfredsställande bestämmelser på detta område.

Nu föreslår ju också utskottet, att det skall igångsättas en ny utredning och
att denna utredning skall taga upp frågan, örn man skall kunna giva tillåtelse
åt befolkningen i Ovre Norrland -— särskilt lapparna — att utan särskilt tillstånd
skjuta björn. Därutöver skall till behandling upptagas det spörsmålet,
örn viss ersättning skall få utgå, utöver vad nu sker, till personer, som lida
skada genom åverkan av björn.

Jag vill då påminna örn att åtminstone vissa delar av dessa spörsmål varit
föremål för behandling i riksdagen ända sedan 1928. Jag väckte då tillsammans
med min länskamrat herr Grapenson en motion örn detta. Nu sju år efteråt
är dock denna fråga ännu icke avgjord. Jag vet visserligen, att en del
folk anser, att denna sak icke är av så stor betydelse. Det är icke på det sättet
— påstår man — att det rovdjur, som det här är fråga örn, gör så stor
skada. Det är icke så farligt för befolkningen i dessa trakter, örn det får existera
ett visst antal björnar och örn man till och med ger dessa »ståtliga och
vackra» djur ett visst skydd.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

Ang. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)

Men i det fallet vill jag säga, att jag konstaterat någonting helt annat, då
jag var nied statsrevisorerna uppe i Sorsele. Vi kommo till en by, där det inträffat,
att för ganska kort tid sedan en björn hade rivit ihjäl en häst för en
liten jordbrukare. Dessutom hade en björn illa tilltygat en häst för en stackars
nybyggare där uppe. Vi statsrevisorer tyckte, att det var ett uppdrag för oss
att revidera denna sak också. Vi besökte det ställe, där detta hade skett, och
konstaterade faktum. Där uppe i bygderna har man av helt naturliga skäl
en helt annan uppfattning i den här frågan än exempelvis professor Lönnberg,
som ju är särskilt intresserad av att åstadkomma ett visst naturskydd på
detta område.

Jag vill alltså mot en talare förra året, som yttrade, att dessa björnar, som
vi hava i Övre Norrland, icke äro farligare än »mors lilla Olles björn», som omtalas
i sagorna, säga, att det är icke så. Åtminstone var det icke så vid nämnda
tillfälle. Där i bygderna lever synbarligen en björn av en helt annan beskaffenhet
än björnen i sagan. Det var synbarligen en ganska ettrig björn,
vars skadegörelse vi statsrevisorer bevittnade. Han hade åstadkommit mycken
förödelse. Det är också ett faktum, som herrarna kunna se på sidan 4 i
utlåtandet, att björnar kunna ställa till ganska mycket tråkigheter för befolkningen
där uppe. Där är en tabell, som visar, att 92 får blivit rivna, 3 getter,
6 renar och en häst under en ganska kort period.

Jag menar därför, att det är ett verkligt intresse, att fortast möjligt det blir
något gjort, så att det blir en tillfredsställande lagstiftning på området.

Nu vet jag, att det existerar ett moment, som verkar saboterande i detta avseende.
Det är naturskyddsintresset. Jordbruksutskottet har också tagit fasta
på detta och säger så här: »Enligt utskottets förmenande är björnens skyddande
mot utrotning ett naturskyddsintresse, som bör ägnas, erforderligt beaktande.
» Ja, den saken kan man verkligen diskutera. Åtminstone kan man
våga det påståendet, att det intresset är icke så legitimt som intresset att skydda
befolkningen till liv och egendom.

För övrigt vill jag säga, att nog kan man verkligen diskutera, örn det överhuvud
taget är ett intresse för ett land att bibehålla en viss vilddjursstam, örn
vilken man vet, att den icke gör den ringaste nytta. Yi veta alla, att. ur vårt
lands fauna försvunnit en hel massa djur. En.hel del rovdjur av olika slag
finnas icke längre, som funnos långt tillbaka i tiden. Jag vet icke, vad det. är
för intresse att överhuvud åstadkomma, att björnen finnes kvar. För övrigt,
örn vi ha kvar några exemplar på Skansen, så tycker jag, att det räcker för
vårt behov.

Detta är synpunkter, som jag tyckt borde få komma in i denna nya utredning.
Jag vill alltså passa på att uttrycka den förhoppningen, att denna nya
utredning, som också utskottet tänkt sig, skall bliva färdig till 1936 års riksdag.
Men jag skall också be att få uttala den förhoppningen och förmodan,
att vid utredningen naturskyddsintresset får så litet spelrum som möjligt men
intresset att skydda människors liv och egendom så stort utrymme som möjligt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 76, i anledning av
väckt motion om inköp och bibehållande såsom naturskyddspark av ett skogsområde
i Örkeneds socken av Kristianstads län; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

Nr 83.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Äng. en fast
försöksgård
för fåravel.

§ 13.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 77, i
anledning av väckt motion angående upprättande av en fast försöksgård för
fåravel erhölls ordet på begäran av motionären

Herr Osberg, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Den kläm, som

nyss upplästes, är egentligen missvisande. Jag vill säga, att det är icke ofta,
som det inträffar, att när en motionär i början av riksdagen gör en hemställan
örn skrivelse till Kungl. Majit, den utredning, som han begär, redan är
igångsatt, innan ärendet har behandlats. Det är ett bevis på vilken lycka man
kan ha ibland. Nu har motionen blivit avstyrkt, men detta avstyrkande borde
icke ha fått den ordalydelse, det har. Jag tror ordföranden i jordbruksutskottet
ger mig rätt i att det hade sett litet bättre ut, örn det stått, att motionen
kan anses besvarad med vad ovan anförts, enär den utredning som begäres,
redan är igångsatt.

Nu ha vi här i riket en statskonsulent för får- och getskötsel. Han inlämnade
en generalplan till lantbruksstyrelsen den 23 februari i år, vari han
framhåller hur den svenska fåraveln bör organiseras, och lantbruksstyrelsen
säger, att det vore lämpligt att i samband med en utredning rörande den svenska
fåravelns stödjande i allmänhet även taga upp det förslag, som herr Osberg
framfört i sin motion. Statskonsulenten säger i sin skrivelse, att han
förväntar, att Kungl. Majit skall framlägga förslag till nästa års riksdag,
han förmodaT alltså, att lantbruksstyrelsen skall avlämna förslag i sina petita
före detta års utgång. Det förefaller mig emellertid egendomligt, att icke
statskonsulenten redan tidigare kommit fram med en sådan generalplan under
de brydsamma tider, som vi genomlevat. Det måste vara honom lika väl som
mig bekant, att vi importera för 70 miljoner kronor ull och yllevaror örn året.
Men nu är jag verkligen glad över, att vederbörande tagit upp saken, antingen
jag är orsaken härtill eller det skett på eget initiativ. Jag är emellertid^ som
sagt, glad åt att saken kommit i gång, och jag hoppas, att det blir någonting
av.

Jag hoppas nu, att det blir, som herr Insulander uttalat sig, att detta spörsmål
kommer fram i petita från lantbruksstyrelsen till nästa års riksdag och
att Kungl. Maj :t är välvillig att taga upp denna fråga, så _att det verkligen
kan bli något gjort. Jag tycker, att när vi, såsom det påvisats så mångå
gånger, ha ett så stort överskott av vete och mjölk, det kunde vara rimligt, att
man sökte åstadkomma en ökad produktion på andra områden och en minskning
av produktionen inom de grenar av jordbruket, där man har överflöd. Jag
önskar allt stöd åt den utredning, som är igångsatt, och att den måtte leda till
resultat samt att den måtte läggas så praktiskt, att den icke faller på dogmer,
utan att det blir ett framgångsrikt arbete.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för professorn
G. Rudberg att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring; . . . . ^ ... ,.

nr 106, i anledning av Kungl. Marits proposition angående ratt tor expeditionsvakten
E. O. Cederholm att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

Onsdagen den 15 maj f. m.

Nr 33.

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Karin Gunnelius’
överflyttning såsom ämneslärarinna vid samrealskolan i Sunne;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för vissa lärare jämte en i ämnet väckt motion;

nr 109, i anledning av Kungl. Marits proposition angående småskoleseminarielärarinnan
Sigrid Degermans avlöningsförmåner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag till Patent- och registreringsverket: Avlöningar
m. m. jämte en i ämnet väckt motion; och

nr lil, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till avlönande av
vissa befattningshavare vid ålderdomshem, sinnessjukanstalter och hem för
kroniskt sjuka.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av väckt Äng■ kurser
motion örn anslag till kurser för utbildning av vissa hushållerskor. Därvid för utbildning
anförde av hus''

nåtlerskor.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna,
förekom det spörsmål, som det nu är fråga örn, till behandling redan vid 1929
års riksdag i anledning av en då väckt motion. Denna motion remitterades
till fjärde tillfälliga utskottet, och utskottet ställde sig mycket sympatiskt till
de synpunkter, som anförts i motionen. Utskottet beslöt också att i sitt utlåtande
hemställa örn en skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan. Detta förslag
bifölls av riksdagen.

Bland de åtgärder, som utskottet rekommenderade, var också anordnandet
av sådana utbildningskurser, till vilka motionärerna vid innevarande års riksdag
hemställa örn anslag. Emellertid ha nu icke mindre än sex år förflutit,
sedan riksdagen beslöt skriva i denna fråga, och såvitt jag kan finna, örn jag
därvid undantager en viss upplysningsverksamhet, som här utövats under
några år, hava icke från det ämbetsverks sida, åt vilket utredningen anförtrotts,
några ansatser gjorts att vidtaga positiva åtgärder till lösning av frågan.
Åtminstone hava inga förslag kommit hit till riksdagen. Då är det icke
att undra på örn såväl jag som också en del andra ledamöter av denna kammare
anse, att det ligger till eller åtminstone förefaller att ligga till på det
sättet, att denna riksdagsskrivelse lagts åt sidan, lagts till handlingarna eller
rent av blivit makulerad. Därför har jag för min del ansett det vara nödvändigt
att ånyo upptaga denna fråga här i riksdagen, och jag har därvid också
föreslagit positiva åtgärder till lösning av förevarande spörsmål.

Nu har emellertid utskottet yttrat sig ganska välvilligt i anledning av den
väckta motionen. Utskottet säger bl. a., att intet tvivel torde råda därom, att
frågan om skogsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden är
värd allt beaktande, och utskottet förmenar också, att jämväl möjligheten att,
på sätt motionärerna föreslagit, anordna kursverksamhet för utbildning av
hushållerskor kommer att av Kungl. Majit vederbörligen beaktas. Med hänsyn
alltså till det läge, vari frågan nu befinner sig, och när utskottet uttalar
sig så välvilligt för frågans lösning, som det ändå gör, samt när således på
grund därav det icke finns någon möjlighet att vinna bifall till motionen, har
jag för min del intet annat att göra än att förena mig med utskottet. Jag får
alltså uttala den förhoppningen, att det åtminstone till nästa års riksdag skall
komma fram ett förslag till åtgärders vidtagande i den riktning, som motionärerna
ha föreslagit. Men jag vill för min del också redan nu lova att, örn

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj f. m.

Interpellation -

Äng. kurser för utbildning av vissa hushållerskor. (Forts.)
så skulle visa sig icke bli förhållandet, jag vid nästa års riksdag skall återkomma.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde den 18 dennes
ämnade besvara herr Olssons i Staxäng till honom framställda spörsmål angående
förbättring av landskommunernas räkenskap sväsen.

§ 17.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Olsson i Stockholm, som anförde:
Herr talman! Enligt meddelande har arbetslöshetskommissionen nu beslutat
att avstänga alla arbetslösa jordbruksarbetare från arbetslöshetshjälp och att
på kommissionens bekostnad hemsända alla lantarbetare, som ha reservarbete.

Detta beslut av arbetslöshetskommissionen står efter allt att döma i fullständig
strid med de uppgifter, som lämnats i riksdagen beträffande arbetsmarknadens
läge inom jordbrukets område. När Kungl. Maj:ts propositioner
örn anslag till fortsatt understödsverksamhet avlämnades till riksdagen, förklarades
från olika håll, att någon brist på yrkeskunnigt folk vid jordbruket
icke förelåg. Herr Pehrsson i Bramstorp förklarade, att talet örn denna brist
på arbetskraft var oriktigt. Statsrådet Sköld framhöll, att det huvudsakligen
var yngre arbetskraft, som efterfrågades, och att detta icke hade någonting
med lantarbetarnas förhållanden till arbetslöshetskommissionen att göra. Från
en mängd andra håll ha liknande uttalanden gjorts, vilket visar att de arbetslösa
lant- och jordbruksarbetarna icke kunna erhålla arbete i den öppna arbetsmarknaden
därför, att de nu blivit avstängda från den statliga arbetslöshetshjälpen.
Efter det nu av kommissionen fattade beslutet torde det bli kommunernas
fattigvårdssamhällen, som få bära hela bördan av arbetslöshetshjälpen.

Då det måste anses i allra högsta grad oriktigt att på ett dylikt sätt avstänga
en mycket stor arbetslös kår från statligt understöd, så måste åtgärder
vidtagas för beslutets upphävande. Arbetslöshetskommissionen har åberopat
Kungl. Marits kungörelse av den 30 juni 1934, vars fjortonde paragraf stipulerar,
att det ankommer på arbetslöshetskommissionen att pröva, huruvida
arbetslöshetshjälp skall utgå till vissa yrkesgrupper av arbetare. Sedan denna
kungörelse utfärdades, ha emellertid lantarbetarna och med dem jämställda
avförts från de avstängdas grupp. Arbetslöshetskommissionen har dock, trots
detta, tolkat den fjortonde paragrafen på så sätt, att avstängning kan ske. Om
det juridiskt riktiga i detta förfaringssätt vill jag inte uttala mig i detta sammanhang,
ty det förbättrar inte själva sakfrågan, huruvida kommissionens beslut
är juridiskt berättigat eller ej-.

För lantarbetarnas vidkommande betyder det av kommissionen fattade beslutet
en situation, som kommer att medföra synnerligen allvarliga konsekvenser.
Genom att denna arbetargrupp sedan 1932 kunnat erhålla reservarbete
har den haft möjlighet att någorlunda kunna dra sig fram. De arbetslösa lantarbetarna
ha haft arbete, en icke oväsentlig sak, som blivit uppskattad, även
örn missnöje med de låga lönerna vid skilda tillfällen gjort sig gällande. Nu
ställes denna arbetargrupp utanför alla arbetsmöjligheter och kastas på kommunernas
fattigvårdssamhällen. I de enstaka fall, då arbete vid jordbruket
kan beredas, så följer med detta i mycket stor utsträckning en förflyttning

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Interpellation.

från hemorten och detta för endast några månaders arbete med synnerligen små
inkomster. På detta sätt göres den gamla lantarbetarkåren hemlös och rotlös,
vilket medför ett kringflackande liv från kommun till kommun utan ro och
existensmöjligheter. Arbetslöshetskommissionens beslut är därför asocialt till
sina verkningar och har ingenting med social vidsynthet och förståelse att
göra. Att några enstaka jordbrukare här och var i landet icke kunna erhålla
ungdomlig och billig arbetskraft, kan inte få vara ett skäl för att avstänga en
hel kår av arbetslösa.

Med stöd av vad som ovan anförts hemställer jag att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få rikta följande fråga:

Ämnar statsrådet vidtaga någon åtgärd för ovan berörda A. K.-besluts upphävande? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.44 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Vid först skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 113, i anledning
av väckta motioner om statsbidrag till förlossningsanstalter yttrade:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det är icke min avsikt att här
riva upp någon längre diskussion, men jag har icke kunnat underlåta begära
ordet för att säga några ord i anledning av det sätt, på vilket utskottet motiverat
sitt avslagsyrkande.

De föreliggande motionerna innefatta ju yrkanden örn dels driftsbidrag av
statsmedel till förlossningsanstalter, som redan äro i gång, och dels byggnadsbidrag
för anläggande av nya förlossningsanstalter eller anskaffande av platser
för sådana anstalter. Nu har statsutskottet i vad det rör driftsbidragen
riktigt hänvisat till, att frågan varit föremål för utredning inom statens sjukvårdskommitté,
och förutsatt, att Kungl. Maj :t i sinom tid skall taga upp saken
till behandling i samband med realiserandet av sjukvårdskommitténs förslag.
Däremot har jag icke så mycket att invända; jag vill bara i detta sammanhang uttala
en förhoppning, att det icke måtte dröja alltför länge, innan Kungl. Maj :t
tar upp sjukvårdskommitténs förslag både i detta och i andra hänseenden.

Men i den senare delen av sitt utlåtande hänvisar statsutskottet, i fråga örn
byggnadsbidragen till anordnande av platser för nya förlossningshem, till
den av riksdagen beslutade utredningen i befolkningsfrågan. Var och en, som

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 83. 5

Ang. statsbidrag
till förlossningsanstalter.

Nr 38.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. statsbidrag till förlossning sanstalter. (Forts.)
vet, vad saken gäller, och särskilt den som sysslar med landstingssjukvårdsärenden,
förstår, att dessa båda saker, driftsbidrag och byggnadsbidrag till
förlossningsanstalter, icke kunna skiljas åt. De kunna icke göras till föremål
för behandling i olika ordning, utan de höra helt naturligt ihop. Därför vill
jag opponera mig emot utskottets skrivsätt, i vad det rör motiveringen för avstyrkandet
av byggnadsbidragen. Även den saken måste upp och behandlas
i samband med sjukvårdskommitténs förslag rörande statsbidrag till barnbördsverksamhet
överhuvud, så mycket hellre, som i åtskilliga av de yttranden,
som avgivits över statens sjukvårdskommittés betänkande rörande barnbördsvården,
krav hava rests på att statsbidragen borde omfatta icke allenast driftsbidrag
utan jämväl byggnadsbidrag.

Jag borde följaktligen, herr talman, hava yrkat, att utskottsmotiveringen
skulle strykas. Men jag har den tilltron till Kungl. Maj :t och de myndigheter,
som komma att behandla denna fråga i fortsättningen, att de icke skola taga
alltför stor hänsyn till vad utskottet här skrivit. Ty i sak skulle jag finna det
mycket olyckligt, örn dessa båda spörsmål, frågorna örn driftsbidrag och byggnadsbidrag,
skulle komma att behandlas i olika ordning på olika tider.

Herr Jansson: Herr talman! Jag har ingenting att erinra emot vad min

länskamrat här sagt. Jag vill bara som förklaring till utskottets formulering
säga, att den här anförda kritiken visar, vad ordets makt över tanken kan
åstadkomma. Yi trodde inom utskottet, att förlossningar och folkökning hörde
ihop; det må väl ursäktas oss.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Äng. Lin- Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 114, i anledning av
köpings stads väckta motioner örn viss retroaktiv tillämpning av beslut rörande Linköpings
dyrortsiuin- stads placering i dyrortshänseende.
seende- J två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 126, inom första kammaren
av herr Oscar Gottfrid Karlsson och friherre Lagerfelt och den andra,
nr 306, inom andra kammaren av herr Jacobsson m. fl. hade föreslagits, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att till de statstjänstemän, som
under tiden 1 april 1931—30 juni 1933 varit placerade i Linköpings stad och
på vilka socialstyrelsens dyrortsgruppering vore tillämplig, utbetala skillnaden
i lön och dyrtidstillägg mellan D- och E-ort.

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar förste vice talmannen Olsson, Walles, P. A. Bergström, Pauli,
Anderson i Råstock, Magnusson i Skövde, Eriksson i Stockholm och Skoglund,
vilka ansett, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen måtte bifalla
de i ämnet väckta motionerna; samt

av herr andre vice talmannen Jeppsson utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter erinra

sig måhända, att frågan örn löneställningen för vissa statens tjänstemän i
Linköping varit föremål för behandling på grund av motioner även vid fjolårets

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
riksdag. Statsutskottet, som även då behandlade frågan, hemställde, att enär
detta spörsmål icke hade behandlats av Kungl. Maj :t i administrativ ordning,
motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagens
beslut blev också i överensstämmelse med utskottets hemställan. Nu har frågan
kommit upp igen på grund av motioner i båda kamrarna, och eftersom
den reservation, som är bifogad utskottets utlåtande och vilken reservation jag
biträder, är ganska kortfattad, skall jag taga mig friheten att med några ord
förklara innebörden av denna fråga.

Kammarens ledamöter erinra sig ju också, att avlöningarna till statens tjänstemän
fotas på en ortsgruppering. Denna ortsgruppering fastställes av Kungl.
Majit, i allmänhet för perioden om fem år. När senaste gången denna ortsgruppering
fastställdes av Kungl. Maj :t — det var fr. o. m. den 1 april 1931 —
var Linköpings stad placerad som E-ort. Grupperingen medförde emellertid
som resultat, att Linköping flyttades ned från E-ort till D-ort. Det betydde
sålunda, att befattningshavarna i Linköping fingo en lägre avlöning än som
tidigare hade varit fallet. Anledningen till denna nedflyttning var den utredning
som hade vidtagits av socialstyrelsen beträffande såväl Linköping
som andra orter, och där hyresmaterialet, för Linköpings vidkommande, d. v. s.
de på orten utgående hyrorna, tydligen varit föremål för någon felbedömning.
Det uppges, att anledningen härtill var den, att i den för Linköping uppgjorda
hyreskalkylen hade inräknats utom den egentliga staden även en del till staden
hörande förortssamhällen, vilkas lägre hyror givetvis hade påverkat genomsnittspriset
för hyrorna i staden. Men även beträffande hyresbeloppet inom
staden hade förekommit en felaktighet, ity att nämligen vissa belopp för vatten,
sotning o. dyl., som fastighetsägarna uttaga av hyresgästerna, icke hade inräknats
i de hyresuppgifter, som lagts till grund för orternas bedömning i dyrhetshänseende.

Omedelbart efter det Kungl. Maj :ts beslut förelåg, vilket innebar, som jag
förut anfört, en nedflyttning från E-ort till D-ort, gjordes från statstjänstemännens
sida framställning örn en omprövning rörande det primärmaterial, på
vilket ortsgrupperingen hade fastställts. Vid denna omprövning visade det
sig, att de uppgifter som jag nyss antytt voro riktiga, och som en följd av
detta fattade Kungl. Maj :t beslut att från den 1 juli 1933 åter flytta upp Linköping
från D-ort till E-ort.

Den fråga, som sålunda nu föreligger till behandling, är huruvida denna
uppenbara felplacering, som drabbat Linköping under tiden den 1 april 1931
till den sista juni 1933, alltså något över två år, skulle bäras av tjänstemännen,
eller örn den skulle bäras av staten, som ju också rimligen borde ske,
eftersom det primärmaterial, som legat till grund för statens beslut rörande
ortsgrupperingen, varit felaktigt. Motionerna åsyfta sålunda, att Kungl. Majit
skulle bemyndigas att för den tid av omkring två år, varom här är fråga,
till statstjänstemannen där utbetala skillnaden i avlöning mellan D-ort och
E-ort.

Då vi hava behandlat frågan i statsutskottet, Ilar, som herrarna finna, jag
för min del tillsammans med ett antal andra reservanter, ansett, att man icke
kan. ställa sig pa den standpunkten att avstyrka de föreliggande motionerna,
då ju detta medför en uppenbar orättvisa emot tjänstemännen. Det är ett par
andra fall av liknande beskaffenhet, som varit föremål för statsmakternas behandling
under senaste tid, fall, som också tala för ett bifall till motionerna.
Det ena gällde stationen Åmotfors i Värmland, som också under löpande dyrortsgrupperingsperiod
uppflyttades från en lägre grupp till en högre, men där
Kungl. Majit i administrativ ordning beslöt, att denna uppflyttning skulle
gälla från tidpunkten för den senaste ortsgrupperingens ikraftträdande. Det

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. Linköpingd stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
andra fallet var Malmslätt, en ort alldeles intill Linköping, där frågan löstes
på samma sätt, dock efter beslut av riksdagen.

Det är ju ganska självfallet, att tjänstemännen i Linköping anse, att de,
därest de nu föreliggande motionerna icke skulle bifallas, bliva behandlade på
ett helt annat sätt än andra tjänstemän i fullständigt likvärdig situation. Det
är säkerligen fullständigt omöjligt att övertyga dessa tjänstemän om att statsmakternas
beslut i denna fråga, därest det icke går ut på bifall till motionerna,
innebär en saklig behandling av frågan, utan mera är ett utslag av någonting
annat.

Vid behandlingen inom utskottet har man särskilt framhållit, att denna sak
skulle få betänkliga konsekvenser, örn riksdagen bifölle det i motionerna gjorda
yrkandet. Jag måste säga, att jag icke alls kan förstå, att denna fråga kan
få några konsekvenser i andra fall än sådana, som likna detta, nämligen där
det primärmaterial, som lagts till grund för en dyrortsgruppering, har visat
sig felaktigt. Är det på det sättet, att en ort, efter det primärmaterialet har
inskaffats och alltså efter det dyrortsgrupperingen har fastställts, har visat
sig hava stigit i dyrhetshänseende i sådan grad, att man för den skull anser
skäligt göra en uppflyttning, så är det klart, att det fallet icke kan hava något
sammanhang med lösningen av den här föreliggande frågan. Här är ju saken
den, som jag förut påpekat, att det material, som medförde att Linköping från
och med den 1 juli 1933 flyttades upp till E-ort, var detsamma som förelåg vid
ortsgrupperingens fastställande 1931, sedan detta material hade korrigerats
med avseende på faktiskt föreliggande förhållanden.

Jag tror, att jag med detta har klargjort innebörden av frågan. Den som
tager del av de i ämnet väckta motionerna, finner ju också, att de ämbetsverk
som haft att yttra sig i den föreliggande frågan, socialstyrelsen och statskontoret,
för sin del också ansett sig kunna gå med på ett bifall till den föreliggande
framställningen.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservation, som
är bifogad utskottets utlåtande.

Häruti instämde herrar Lithander, ''Arnemark, Ossbahr och Anderson i Råstock.

Herr Jansson: Herr talman! Jag skall endast be örn att få yrka bifall

till utskottets förslag. Jag ber att få hänvisa till vad utskottet skrev förra
året, då frågan behandlades, nämligen att frågan borde i vanlig ordning prövas
av Kungl. Maj:t. Nu har frågan blivit prövad av Kungl. Majit, och
Kungl. Majit har icke funnit skäl att göra ändring i sitt tidigare fattade
beslut. Det är på denna grund som vi ansett oss icke kunna tillstyrka bifall
till den föreliggande motionen, varför jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Den omständigheten, att Kungl.
Majit nu har prövat frågan och ansett sig icke kunna retroaktivt betala ut
de ifrågavarande lönebeloppen, bör knappast utgöra ett hinder för riksdagen
att i detta fall skipa rättvisa. Jag betraktar nämligen detta fall som en
rättsfråga, och då förefaller det mig, att man knappast har möjlighet att
gå emot den här föreliggande framställningen.

Det är ju genom den högsta prövande myndigheten, Kungl. Majit, fastslaget,
att ett misstag har skett i fråga örn dyrortsberäkningen. En annan
sak är ju, att Kungl. Maj :t sedan icke har ansett sig äga befogenhet att

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
efter det denna felaktighet blivit rättad, betala ut den löneandel, som belöper
sig på den tid av något över två år, varom fråga är. Såvitt jag kan förstå
rör det sig här icke örn något fall, som är i egentlig mening processbart, och
det kan sålunda sannolikt icke bli fråga örn att i rättegångväg få beloppen
utdömda. Men jag skulle tro, att örn det varit en fråga som varit i vanlig
mening processbar, skulle en domstol icke ha tvekat att utdöma beloppen,
därest saken blivit vid domstol anhängiggjord. Under sådana förhållanden
och då man har i erinran de företrädesrättigheter som äro förbundna med
arbetslöner och med tjänstemännens löner och dylikt, så innebär ett bifall
till denna framställning allenast ett tillgodoseende av ett tjänstemännens
fullständigt rättvisa krav, och därför anser jag icke, att man kan avvisa framställningen.

Jag ber bara att få erinra därom, att örn exempelvis någon annan person
i tjänstemanna- eller arbetarställning hade på grund av felräkning från enskild
arbetsgivares sida fått uppbära för liten avlöning och detta sedan hade
konstaterats, så skulle det väl icke hava varit något som helst tvivel örn, att
vad personen i fråga uppburit för litet, hade fått utbekommas retroaktivt.
Jag tror, att ett sådant fall är tämligen parallellt med det föreliggande, och
under sådana omständigheter vågar jag verkligen hoppas, att kammaren bifaller
reservationen.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag vill med anledning av den förelig gande

frågan anföra ett par synpunkter.

Man gör gällande, att det skulle vara en rättvisesynpunkt, som skulle motivera,
att man bifölle motionerna. Men jag vill bestämt påstå, att detta
ingalunda är bevisat. Vad har man anfört till stöd för det krav man kommit
med? Kan man verkligen stödja sig på, som den siste ärade talaren anförde,
de hörda myndigheterna? De hörda myndigheterna ha väl icke sagt
annat än att det har icke inträffat någon ändring i levnadskostnaderna från
det dyrortsgrupperingen fastställdes 1931 och tills den blev ändrad av Kungl.
Maj:t. De hava icke erkänt, att något som helst misstag förelegat från deras
sida, och vi ha ännu icke kommit underfund med vad som varit orsaken till
att Kungl. Maj :t ändrade myndigheternas beslut. Jag tror att såsom motiv
för Kungl. Maj :ts beslut i förevarande fråga legat, såsom också utskottet
har sagt, en viss skälighetsprövning. Jag förstår även, att man kan anlägga
vissa skälighetssynpunkter på en sådan fråga som denna utan att rättvisan
därför måste kräva, att man tillämpar ett retroaktivt utbetalande av
skillnaden mellan lönerna i de olika dyrortsgrupperna.

Och varför kan jag anse något dylikt? Jo, vi veta väl litet var, att socialstyrelsen
med ledning av de uppgjorda levnadskostnadsundersökningarna uppgör
ett riksmedelindex, varefter de olika dyrortsgrupperna inrättas med vissa
intervaller. Det är alldeles givet, att en ort kan komma så nära en sådan
gränslinje mellan två olika intervaller, att det kan vara diskutabelt, örn
orten bör tillhöra en högre eller en lägre grupp. Örn då Kungl. Maj :t ■— och
jag misstänker att detta är förhållandet i detta fall — funnit skäl att flytta
upp en ort, som låg i närheten av en sådan gräns, i en högre grupp sedan
några år av perioden förflutit, är därmed icke sagt, att vare sig rättvisan eller
skäligheten fordrar att den uppflyttningen skall göras retroaktiv.

Jag tror, som nämnts, att en sådan skälighetsprövning i detta fall förelegat,
och då Kungl. Maj :t vare sig lämnat bifall till framställningen örn
retroaktiv utbetalning eller, därest så skulle ha behövts, ansett sig böra hänvända
sig till riksdagen kunna vi säkerligen tryggt ställa oss på den stånd -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. Linköpings stads placering i dyrortsliänseende. (Forts.)
punkt, som Kungl. Majit intagit och som utskottet också har varit ense med
Kungl. Majit om.

Jag vill därtill foga, att jag skulle vilja varna kammaren för att lägga
sig i dyrortsgrupperingen. Den är krånglig och besvärlig och föremål för
talrika överklaganden. Riksdagen skulle bli överhopad av motioner om
ändring av Kungl. Majits och myndigheternas beslut. Jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan, och påstår, att rättvisan härigenom icke trädes
för nära.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag tror, att örn man, som herr
Strindlund, skall varna riksdagen för att lägga sig i sådana frågor och
rätta till vad som myndigheterna icke hava ansett sig ha befogenhet till,
så kommer den varningen litet sent. Ty ingen riksdag har väl förgått, utan
att i många fall ett fleral beslut fattats, som just inneburit att man ansett
sig böra rätta till vad vederbörande myndigheter, kanske av vissa formella
eller andra grunder, icke ansett sig kunna ordna. Jag tror icke att det är
svårt att hitta på en mångfald belägg för den meningen.

Nu säger den siste ärade talaren, att Kungl. Majit hade här vidtagit en
skälighetsprövning. Ja, det är väl dock icke så alldeles säkert, utan det är
väl så, att Kungl. Maj :t på grundval av vissa nytillkomna uppgifter kommit
till den uppfattningen, att den förut verkställda dyrortsplaceringen var
felaktig, och därför förordnade örn en ändring från, jag vill minnas, den 1
juli 1933. Här har sålunda den högsta prövande myndigheten kommit till
det resultatet att grupperingen var oriktig icke på grund av nyinträdda faktorer
utan av bristande aktgivande på förutvarande och under sådana förhållanden
är det enligt min mening blott en logisk och riktig konsekvens, att
man nu låter vederbörande tjänstemän få vad som rätteligen skulle hava tillkommit
dem. Jag kan icke komma ifrån att det här närmast gäller en rättsfråga,
där riksdagen kommit i den ställningen att den har möjlighet att fullgöra
vad rättvisan i det fallet kräver, och jag tror att man inför dessa konsekvenser
varken kan eller bör tveka.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag måste i alla fall peka på vad vederbörande
myndigheter, som haft att yttra sig över detta, anfört. Här säger
ju statskontoret, att denna uppflyttning »icke motiverats med några efter
1931 inträdda förändringar i fråga örn levnadskostnaderna». Socialstyrelsen
säger likaså, att uppfljdtningen »icke motiveras med några efter 1931 inträdda
förändringar i fråga örn levnadskostnaderna». Det exempel, som den
föregående ärade talaren erinrade örn, fanns redan, när framställning gjordes
örn denna ändring. Ändringen, som vidtagits i det av talaren åberopade
fallet, var, såvitt jag vet, motiverad av att någonting inträffat under tiden
eller att något misstag blivit begånget. Men så är icke fallet här.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag nödgades begära ordet för
att uttala min förvåning över den siste ärade talarens sätt att citera. Det
står nämligen i statskontorets utlåtande, att Linköpings stads uppflyttning
från ortsgrupp D till grupp E »icke motiverats med några efter 1931 inträdda
förändringar i fråga örn levnadskostnaderna inom staden, utan grundats på
hänsynstagande till vissa omständigheter, vilka torde hava gjort sig gällande
redan vid tidpunkten för fastställandet av den nuvarande dyrortsgrupperingen».
Allt det där, som står i slutet av meningen, behagade den ärade
talaren icke alls citera, utan han anförde bara, att det icke hade inträffat
någon ändring i Linköpings dyrhetsförhållanden.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)

Det är ju klart, att det icke inträtt några nya förhållanden, eftersom Kungl.
Maj:ts beslut grundar sig på de redan 1931 gällande förhållandena som motiverade
att Linköping skulle få kvarstå såsom E-ort, sedan primärmaterialet
beträffande hyrorna vederbörligen korrigerats. Jag måste säga som herr
Magnusson i Skövde, att det här är en rättfärdighetsfråga, och att jag tycker,
att det skulle vara ganska beklagligt, örn icke riksdagen funne anledning att
rätta till den.

Medan jag har ordet, herr talman, vill jag fästa uppmärksamheten på att
det finns två reservationer vid utskottets utlåtande. Den ena är avgiven av
den nu fungerande talmannen. Då han ju på grund av sin tjänst är förhindrad
att komma till orda i frågan, anser jag mig böra meddela, att även
denna reservation innebär ett tillstyrkande av de i ämnet väckta motionerna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag är fullständigt förekommen
av herr Eriksson i Stockholm, men jag vill med anledning av herr Strindlunds
anförande erinra örn det kända talsättet örn en viss potentats sätt att läsa
bibeln.

Herr Jansson: Om herr Anderson i Råstock ville läsa detta papper, så

kanske han kommer underfund med att herr Strindlund citerade ganska riktigt.
Jag tycker, att det går väl långt, när man kommer och anför, att det
skulle vara rättsstridigt att icke bifalla denna framställning.

Huru ligga dessa frågor till i och för sig? Jo, de ligga så till, att det är
Kungl. Maj :t, som prövar dem och fastställer ortsgrupperingen efter de förslag,
som socialstyrelsen avger. Riksdagen har egentligen aldrig lagt sig.i
den saken. Här har uppstått en tvist örn, huruvida en viss ort har kommit
att bli för lågt placerad eller icke. Den ena parten säger, att orten är för
lågt placerad, och den andra, att den är riktigt placerad. Då säger Kungl.
Maj :t, att eftersom frågan är tveksam, flyttas orten upp från och med nu.
Men Kungl. Maj :t säger icke samtidigt, att detta beslut skall hava retroaktiv
verkan. Det är detta saken gäller.

Gå vi in för att tillämpa sådana här saker retroaktivt, vill jag gratulera
riksdagen, som då säkert får rätt många sådana här ärenden att behandla. Vi
hava ny dyrortsgruppering i år. Örn riksdagen nu går in för motionärernas
yrkande, tro herrarna då, att tjänstemännen på en ort, som blir nedflyttad
på grund av att index för orten sjunkit, skulle låta sig nöja med detta? Nej,
de komme att klaga och anse, att riksdagen borde rätta till saken. Eftersom
det i dylika fall kan skilja på endast en eller två eller tre enheter, är det
begripligt, att det många gånger kan vara tveksamt, huru man i dessa fall
skall förfara. Jag menar, att riksdagen kan omöjligen ge sig in på denna
fråga, utan detta måste vara en sak, som Kungl. Maj :t får ordna och icke
riksdagen.

Jag finner, att inga skäl ha kunnat åberopas för att man här skulle behandlat
dessa människor orättfärdigt. De hava i stället blivit föremål för
tillmötesgående från Kungl. Maj :ts sida. När jag åhörde dechargedebatten,
där socialministern och regeringen kritiserades alldeles förskräckligt för vissa
saker, tänkte jag i mitt stilla sinne, att det var rent märkvärdigt, att Kungl.
Maj :t gick skottfri från erinran av konstitutionsutskottet det år, när man
beslöt att höja Linköpings ortsgruppering. Men så kan det gå till. Det kan
vara beroende på att konstitutionsutskottet har förbisett denna sak, och det
må vara hänt. Men jag har för min del ingen anledning att kritisera vad som
här gjorts. Jag menar, att detta Kungl. Maj:ts beslut är en sak; huruvida
det skall hava retroaktiv verkan är en annan sak. Jag tror för min del icke,

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. Linköpings! stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
att man genom ett bifall till utskottets förslag här begår någon orättfärdig
gärning. Linköpingsborna hava blivit mycket mera välvilligt behandlade än
tjänstemännen på många andra orter, där de fått låta sig nöja med att bliva
kvar i den ortsgrupp, där de blivit placerade vid föregående reglering.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr Janssons varning till riksdagen att icke
lägga sig i dyrortsgrupperingen vore fullt befogad vid ett annat tillfälle, när
det verkligen föreligger fråga örn att så göra. Men det är nu icke alls den
saken det gäller. Den är redan avgjord av Kungl. Maj:t, och vi utgå här
endast från ett förefintligt och avgjort faktum. Vi skola sålunda icke blanda
bort saken och säga, att här vill riksdagen lägga sig i en dyrortsgruppering.
Det ha vi icke att taga befattning med, det tillkommer Kungl. Maj:t. Det
är endast den konsekvens, som rättvisligen bör följa av den fastställda dyrortsgrupperingen,
som vi nu skola taga ställning till, och det är en helt annan
sak.

Herr Jansson: Jag ber bara få erinra herr Magnusson om att det här

gäller en ändring av den föregående regeringens placering av Linköping i
ortsgruppshänseende. Det är beträffande den saken, som riksdagen här skulle
säga, att däri göra vi en ändring. Det är hela saken.

Herr Anderson i Råstock: Jag undrar, om den slutledning, som herr Jansson
här kom med, är alldeles riktig. Det är väl så, att den ändring, som här
ifrågasättes, gjordes 1933. Men misstaget konstaterades hava ägt rum redan
1931. Att sedan skipa trekvarts eller blott halv rättvisa kan icke vara lämpligt;
det är bättre att ge en hel.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr andre vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herr förste vice talmannen Olsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 114, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 63 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

§ 3.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr Äng- andrake
115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för
anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige jämte i ämnet väckta motio- av rundradio lier.

verksamheten

I en till riksdagen avlåten, den 8 mars 1935 dagtecknad proposition, nr 164, Sven9
hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag föreslagit riksdagen
dels till förvärvande av aktierna i aktiebolaget Radiotjänst under Utgifter
för kapitalökning och rubrik Fonden för statens aktier för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av 180,000
kronor, dels ock höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1935/1936 under
rubriken F. Lånemedel upptagna inkomsttiteln övriga lånemedel med
motsvarande belopp.

I anledning av Kungl. Majits förevarande proposition hade avgivits följande
till statsutskottet hänvisade motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 313, inom första kammaren
av herr G. Tamm, m. fl. och den andra, nr 547, inom andra kammaren av
herr Carleson m. fl., i vilka yrkats avslag på Kungl. Maj :ts förevarande proposition
;

dels en inom andra kammaren av herr Lithander väckt motion, nr 512, däri
hemställts, att riksdagen i händelse av bifall helt eller delvis till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition ville besluta, att avlönade uppdrag inom radiomonopolet
ej finge innehavas av riksdagens ledamöter;

dels ock en inom andra kammaren av herr Meyerhöffer m. fl. väckt motion,
nr 528, däri hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits förevarande
proposition.

I förevarande sammanhang hade utskottet jämväl behandlat en inom andra
kammaren av herr Kilbom m. fl. väckt motion, nr 184, däri föreslagits, att
riksdagen måtte för budgetåret 1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 50,000
kronor att ställas till telegrafverkets förfogande för efterskänkande av radioavgifter
till personer, som genom företeende av intyg från vederbörande kommunala
myndigheter kunde visa sig på grund av arbetslöshet sakna möjlighet
att betala radiolicens.

Utskottet hemställde,

a) 1) att, i anslutning till motionerna I: 313 samt 11:528 och 547, Kungl.
Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört i anledning av Kungl. Majits förevarande proposition; b)

att motionen lii 184 ej måtte av riksdagen bifallas; samt

c) att motionen lii 512 måtte anses besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar förste vice talmannen Olsson,
Johan Nilsson i Malmö, Walles, P. A. Bergström, Pauli, Anderson i Råstock,
Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol,
Norsell och Norling, vilka ansett att utskottet, med förklarande, att yttrande
framdeles komme att avgivas beträffande Kungl. Majits förslag örn höjning
av inkomsttiteln övriga lånemedel, bort hemställa,

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:313 samt 11:528 och 547, måtte till aktieteckning i aktiebolaget
Radiotjänst eller förvärvande av aktierna i bolaget under utgifter för kapitalökning
och rubrik Fonden för statens aktier för budgetåret 1935/1936
anvisa ett reservationsanslag av 180,000 kronor, att utgå av lånemedel;

b) att motionen II: 184 måtte anses besvarad med vad i reservationen anförts;
samt

c) att motionen II: 512 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan mom. a) 1) föredragits, lämnades på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo, som yttrade:
_ Herr andre vice talman! Det kan måhända vara lämpligt att som
inledning till den kommande debatten i denna fråga med några ord erinra örn,
huru rundradioväsendet för närvarande är organiserat i vårt land. Rundradion
är, kan man säga, organiserad på två avdelningar, en teknisk, som
omhänderhaves av telegrafstyrelsen, och en för själva programverksamheten,
vilken utövas av ett enskilt bolag, Aktiebolaget Radiotjänst. Rundradion är
således vad den tekniska delen beträffar ett statligt monopol, och vad programavdelningen
beträffar ett enskilt monopol, vilket senare emellertid utövas
med statens koncession, eftersom det är telegrafstyrelsen, som genom avtal
upplåtit åt Aktiebolaget Radiotjänst att taga hand örn programverksamheten.
I Aktiebolaget Radiotjänst sitta som ägare tvenne grupper, nämligen dels tillverkare
och försäljare av radiomateriel, vilka besitta en tredjedel av aktiekapitalet,
och dels enskilda tidningsföretag eller sammanslutningar inom tidningspressen,
som besitta två tredjedelar av aktiekapitalet.

Då riksdagen år 1933 skrev till Kungl. Majit och begärde utredning rörande
frågan örn radioväsendet med särskild hänsyftning på möjligheten att
bereda staten ett ökat inflytande över programverksamheten, så förmodar jag,
att den omständigheten, att det enbart sitter enskilda ägare i aktiebolaget
Radiotjänst, bidrog till att påverka riksdagen i dess ståndpunktstagande. Nå
val, i anledning av riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t kom en utredning
till stånd, och resultatet av denna utredning förelåg ungefär vid senaste årsskiftet
i form av ett betänkande, vilket innebar, att majoriteten av utredningsmännen
hade förenat sig örn ett förslag, som gick ut på statens fullständiga
övertagande av programverksamheten, medan minoriteten av utredningsmännen
föreslog, att programverksamheten i fortsättningen skulle skötas av ett
blandat företag, ett bolag, i vilket staten ingick såsom delägare med två tredjedelar
av aktierna och enskilda med en tredjedel av aktiekapitalet, samtidigt
som staten skulle tillsätta två tredjedelar av antalet styrelseledamöter och de
enskilda aktieägarna en tredjedel. Jag har för min del anslutit mig till majoritetens
inom utredningsmännen förslag och framlagt ett förslag till organisation,
som går ut på statens fullständiga övertagande av programverksamheten.

Nu har emellertid detta förslag till ändring av organisationen inom rundradion
råkat ut för den oturen att utan egen förskyllan eller värdighet
slungas in i de politiska monopolvirvlar, som sedan någon tid uppstått i tidningspressen.
Jag säger »utan egen förskyllan eller värdighet» därför att
det finns ingenting i denna fråga i och för sig, som nödvändigtvis behöver
göra den till en politisk stridsfråga. Man skall också förgäves både i utredningsmännens
betänkande och i propositionen söka efter något försök eller
någon önskan att annat än rent sakligt behandla detta organisationsspörsmål.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

Men redan innan utredningen var slutförd, märkte man en tydlig strävan
hos särskilt ett par tidningsorgan i huvudstaden att få politik med i spelet
i detta ärende. Och sedan propositionen väl framlagts, bröstade man öppet
av sina batterier och började en beskjutning mot förslaget örn ökat statligt
inflytande över rundradion, ett förslag, som förklarade man, var ingenting
mindre än ett led i regeringens förskräckliga monopol- och socialiseringssträvanden.

Jag vill nu icke tro annat än att motståndarna till förslaget i den hittills
förda tidnings debatten letts av fullt sakliga motiv, även örn jag tillåter mig
anteckna, att i spetsen för attacken stått två av de tidningar, som tillhöra de
största aktieägarna i Aktiebolaget Radiotjänst, vilket bolag, som jag nyss sade,
är det som handhar utsändningen av radioprogrammen. Även örn emellertid
avsikten med den gjorda attacken varit aldrig så god, är det tyvärr min bestämda
uppfattning, att den berett hela programverksamheten verklig skada genom
att frågan örn dess organisation på detta sätt gjorts till en politisk och
principiell tvistefråga.

Motståndarna till regeringsförslaget ha förstås å sin sida velat göra gällande,
att det är regeringen, och då förstås närmast undertecknad, som med
förslaget avsett att göra en politisk framstöt. Jag vet icke i vad mån detta
påstående inverkat på utskottet — jag erkänner gärna, att jag icke funnit
någonting av det i utskottets utlåtande — och jag vet icke heller i vad man
det inverkat på kammarens ledamöter i övrigt. I varje fall förefaller det mig
vara mycket lätt att tillbakavisa nämnda påstående. Det behövs väl knappast
mer än en hänvisning till att rundradiorörelsens utveckling i vårt land
liksom i nära nog hela världen logiskt pekar hän mot att staten beredes ett
dominerande inflytande över denna verksamhet, vilket för övrigt också redan
skett i ett flertal andra länder i Europa. Redan då rundradioverksamheten
efter några första trevande försök gavs sin första fasta form här i landet i
och med att det nuvarande bolaget Radiotjänst bildades och telegrafstyrelsen
år 1924 ingick avtal med bolaget örn att bolaget skulle från och med år 1925
sköta programtjänsten, uttalade telegrafstyrelsen som sin uppfattning, att en
upplåtelse till privata företagsamheten visserligen kunde vara den lämpligaste
under första åren, då verksamheten så gott som uteslutande antoges komma
att innebära underhållning av förströelsekaraktär, men då det vore att motse
att det nya kommunikationsmedlets utveckling skulle gå mot en användning i
undervisningens och folkupplysningens tjänst, vore det klokt att staten redan
från början gåves en sådan ställning till verksamheten, att en övergång till
rundradions användning för sådana ändamål underlättades.

Redan då förutsågs alltså från detta statliga verks sida, att utvecklingen
förr eller senare skulle komma att peka hän mot statens övertagande av programverksamheten.
Situationen har tett sig precis likadan i ett mångtal andra
länder. Nära nog undantagslöst var det till en början enskilda bolag eller
sammanslutningar, som handhade radiotjänsten, men sedan har i ett stort antal
fall denna under olika former övergått till att bedrivas av staten eller under
statens dominerande kontroll. I Tyskland och Italien är rundradion statlig.
I Danmark, Norge och Finland likaså. Den är det också i Tjeckoslovakiet, i
Belgien, i Frankrike, i England m. fl. länder. Det är väl ändå ingen, som
tror, att det är någon slags socialiseringslusta, som föranlett regeringar och
parlament i alla dessa länder att lägga rundradion under statens fulla kontroll.
Utan detta har naturligtvis skett därför, att rundradions utveckling från
övervägande nöjes- och förströelsemedel till ett utomordentligt viktigt redskap
för den allmänna folkbildningen motiverat åtgärden att ställa radion liksom

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

övriga stora folkbildningsmedel under statens effektiva kontroll. Samma skäl,
som föranlett denna omläggning i andra länder, gälla även för vårt land.
Rundradion har numera även hos oss nått den vikt och betydelse, att staten
och icke enskilda böra äga den avgörande bestämmanderätten över den. På
annat sätt kan man väl knappast heller tolka meningen med riksdagens beslut
om utredning i ärendet.

Majoriteten av utredningsmännen i rundradioutredningen föreslogo, som jag
redan sagt, att staten skulle helt övertaga den med rundradion förenade programverksamheten
och att det nuvarande enskilda bolaget Radiotjänst skulle
upphöra. Minoriteten åter föreslog, att det nuvarande bolaget skulle bestå,
men att staten skulle gå in med 2/3 av dess aktiekapital och äga rätt att sätta
till sex av de nio ledamöter, som bolagsstyrelsen enligt minoritetens förslag
skulle bestå av. Jag erkänner gärna, att jag för min del stod något tveksam,
då det gällde att välja mellan de bägge förslagen i utredningsmännens betänkande.
Det finns goda skäl å ömse sidor. För minoritetens förslag talar den
omständigheten, att programverksamheten under de gångna tio åren skötts i
stort sett anmärkningsfritt, och att det således ur den synpunkten icke finnes
någon anledning att frånkoppla de enskilda aktieägarna. Å andra sidan var
det mycket, som tycktes mig tala för att man nu på en gång skulle taga steget
fullt ut och här liksom i andra länder lägga verksamheten direkt under statens
kontroll. Arten, av denna folkbildande och folkupplysande verksamhet är
sådan, att den sistnämnda lösningen framstår som den mest naturliga. Jag
föreslog därför,, att staten skulle övertaga aktierna i Aktiebolaget Radiotjänst
eller, örn detta icke läte sig göra, att staten skulle driva verksamheten genom
en av staten utsedd styrelse.

Emot ^förslaget örn helt förstatligande av radioverksamheten har man uttalat
farhågan att en statlig radio skulle komma att medföra förvecklingar av
både inrikespolitisk och utrikespolitisk natur. En helt förstatligad radio skulle
bli ofri vid valet av program. Man kunde, har det sagts, befara, att regeringen
när som helst skulle, slå ned på rundradion och använda den för sina politiska
syften. Jag vet icke, varifrån man har fått dessa farhågor. Örn jag
undantar de länder, som styras diktatoriskt och där rundradion helt naturligt
även gjorts till ett agitationsinstrument för de härskande i staten, vet jag intet
land, där rundradion är förstatligad, i vilket man klagat över att regeringen eller
parlamentet ingripit för att förvandla radion till ett redskap för sina politiska
syften. Jag tror, att de farhågor, som man i detta avseende hyser, äro fullständigt
ogrundade. Örn man gör sig mödan att titta på det förslag till organisation,
som innefattas i den kungliga propositionen, så skall man finna, att
jag varit mycket angelägen örn att hålla även en statskontrollerad rundradio
skild från den egentliga statsförvaltningen. Jag har uttryckligen betonat, att
den styrelse, som skulle komma att omhänderha den blivande statliga radion,
borde ha full frihet, vid sina programval och borde på allt sätt skyddas mot att
komma under politiskt inflytande från regeringens sida eller från annat håll.
Jag tror också, att den organisation, som föreslagits, skulle skapa tillräckliga
garantier mot varje slag av obehörigt politiskt inflytande.

Nu skall jag emellertid icke uppehålla mig länge vid förslaget örn att staten
skulle helt övertaga rundradion, ty detta förslag har icke fått någon plats
i utskottets utlåtande. I utskottets utlåtande finnas två förslag. Det ena är
utskottsmajoritetens förslag, vilket praktiskt taget icke innebär någon förändring
i den nuvarande organisationen. Man vill. att även telegrafstyrelsen
skall få sätta till en representant i Aktiebolaget Radiotjänsts styrelse. Det
är allt. .Vidare finns det ett förslag av ett antal reservanter i utskottet, som

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

följt det av reservanterna bland utredningsmännen framlagda förslaget om ett
blandat statligt och enskilt bolag för bedrivande av programverksamheten.
Jag har anledning tro, att detta av reservanterna inom utskottet framlagda
förslag förts fram i syfte att försöka åstadkomma enighet i frågan. Jag kan
med tanke därpå för min del ansluta mig till detsamma, i all synnerhet som
jag, vilket jag nyss nämnde, redan från början funnit goda skäl tala även
för detta förslag. Emellertid förefaller det tyvärr, som örn det skulle vara
svårt att vinna någon enighet ens kring det av reservanterna framlagda förslaget.
Jag har förvånat mig så mycket mera däröver som, såvitt jag kunnat
finna, i debatten i denna fråga utanför riksdagen, knappast från något håll
riktats några allvarligare anmärkningar mot detta förslag till lösning — åtminstone
icke innan det förelåg i form av ett förslag i statsutskottet.

Vad statsutskottets majoritet beträffar har den i sitt avstyrkande utlåtande
övervägande polemiserat emot förslaget i den kungliga propositionen örn en
helstatlig rundradio. Majoriteten har däremot icke anfört några skäl mot det
av utskottsreservanterna framförda sammanjämkningsförslaget. Jag har
mycket undrat, varför icke utskottsmajoriteten i sitt utlåtande diskuterat även
detta förslag, som ju dock synes mig ligga så nära till för en sammanjämkning.
Jag vet heller icke vilka skäl utskottsmajoriteten haft att anföra emot
den kompromiss, som reservanternas förslag innebär.

Jag undrar för övrigt hur utskottsmajoriteten själv vill ha tolkat sitt förslag.
Det finns, synes det mig, ett par oklara punkter där, som det skulle
vara intressant att få upplysning örn.

Utskottsmajoriteten vill icke, att staten skall gå in för att teckna några aktier
i det bolag, som handhar programverksamheten. Enligt utskottsmajoritetens
förslag skall staten icke på något sätt ekonomiskt binda sig för verksamheten,
men ändå menar utskottsmajoriteten, att staten bör lia ett något stärkt
inflytande i styrelsen. Styrelsen består för närvarande av sju medlemmar,
av vilka staten utser två och Aktiebolaget Radiotjänst fem, utsedda av bolagsstämman.
Utskottet menar nu, att statens inflytande i styrelsen skulle stärkas
på det viset, att till de två ledamöter, som Kungl. Maj :t för närvarande
bär rätt att utse, skulle läggas en, som telegrafstyrelsen skulle utse och att
de av bolagsstämman utsedda skulle minskas till fyra. I övrigt har utskottsmajoriteten
beträffande styrelsen en hel del önskemål, som utskottsmajoriteten
vill ha förverkligade. Utskottsmajoriteten säger sålunda bland annat, att
i fråga örn styrelsens sammansättning även bör beaktas landsortens berättigade
krav på representation inom styrelsen. »Lämpligen», heter det i utskottets
utlåtande, »bör minst en av de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna
företräda landsorten.» Minst en av två! Det förefaller mig litet egendomligt
uttryckt, såvida icke utskottet menar, att även telegrafstyrelsens representant
bör räknas med bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Det
kan väl icke gärna vara statsutskottets mening, att man bör taga båda de av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna ifrån landsorten. Vidare uttalar utskottsmajoriteten
det önskemålet, att styrelsen skall stå i mycket intimare kontakt
än för närvarande sker, med en hel råd av kulturella institutioner och myndigheter.
Den rätta slutsatsen av dessa från utskottets sida uttalade önskemål,
i vilka jag instämmer, hade emellertid varit, att ge Kungl. Maj :t möjlighet
att utse ett så stort antal ledamöter i styrelsen, att de olika kulturella
myndigheterna oell institutionerna där kunde bli representerade. _

Utskottet uttalar vidare i sitt utlåtande, att »därest här angivna önskemål
i fråga om styrelsens sammansättning kunna förverkligas, synes från riksdagens
sida ej böra resas invändningar mot att Kungl. Majit träffar överens -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverk samhet en i Sverige.

(Forts.)

kommelse med Aktiebolaget Radiotjänst om rundradioverksamhetens fortsatta
utövning». Om detta uttalande från utskottets sida är till en början att säga,
att utskottet här torde givit sig in på ett område, där det tillkommer Kungl.
Majit att handla. Men när nu utskottet en gång givit sig in på detta område
och talat örn för Kungl. Majit, hur Kungl. Majit bör förhandla med
Aktiebolaget Radiotjänst, hade det ju varit mycket intressant, örn utskottet
också talat örn, hur det skulle förfaras, ifall man icke kunde uppnå överenskommelse
med Aktiebolaget Radiotjänst på de villkor, som utskottet satt upp
för att ingen invändning skall resas från riksdagens sida örn fortsatt upplåtelse
av rundradioverksamheten till nämnda bolag. Jag förmodar emellertid,
att man icke får taga detta uttalande från utskottet alltför bokstavligt. I
annat fall skulle följden faktiskt kunna bli, att man kunde få lov att lägga
ned radioverksamheten i väntan på att nästa riksdag skulle sammanträda, så
att man finge tillfälle höra vad riksdagen då ville ha uppsatt som villkor för
att Aktiebolaget Radiotjänst skulle få lov att fortfarande utöva rörelsen.

Det förefaller mig, som örn det uti den situation, vilken för närvarande
föreligger, ur alla synpunkter skulle vara lämpligast, örn andra kammaren
anslöte sig till reservanternas förslag. Det har sagts ifrån olika håll under
debatten i första kammaren, och det kommer kanske att sägas också i denna
kammare, att eftersom det hittills har gått bra med radioverksamheten och
eftersom hittills inga anmärkningar utav allvarligare natur riktats mot densamma,
utan handhavandet av denna verksamhet fått goda vitsord från alla
håll, även från min sida, så förefinnes det ingen anledning att göra någon
som helst förändring i den nuvarande organisationen. Ja, jag har vid ett par
tillfällen givit uttryck åt den uppfattningen att verksamheten hittills i stort
sett skötts på ett förtjänsfullt sätt. Men vad har man för garantier för att
så kommer att ske också i fortsättningen? Yad har man för garantier mot
att här icke kommer att ske obehöriga inblandningar, som komma att förrycka
verksamheten? Då man talar om de faror, som skulle ligga uti, att
staten beredes ett ökat inflytande över rundradioverksamheten, skall man
icke glömma de faror, som ligga däri, att staten icke har ett avgörande inflytande
över denna verksamhet.

Rundradions programverksamhet ligger nu helt och hållet i händerna på enskilda.
Örn man tittar på registret över aktieägarna i Aktiebolaget Radiotjänst,
så finner man, som jag redan sagt, att 1/3 av aktierna ägas av våra
radiofabrikanter och 2/s av tidningspressen eller sammanslutningar inom tidningspressen.
Bland de större aktieägarna inom tidningspressen finner man
Tidningsutgivareföreningen med aktier för 15,000 kronor, Tidningarnas telegrambyrå
med aktier för likaledes 15,000 kronor, Svenska Dagbladet med
10,000 kronor, Dagens Nyheter med 6,000 kronor o. s. v. Jag tror icke för
min del. att det är risk, att tidningsvärlden är representerad i Aktiebolaget
Radiotjänst genom aktieinnehav, så länge tidningsvärlden består av fria och
självständiga tidningsorgan. Men vi ha på sista tiden fått se exempel på
bland till och med de största av våra dagliga tidningar här i Sverige, huru de
kunna invecklas i affärer av högst tvivelaktig art, i affärer, som ingalunda
äro ägnade att tjäna tidningarnas frihet och självständighet. Vi ha också
av ingen mindre än vår ledamot här i andra kammaren. Publicistklubbens ordförande,
redaktör Björck, för några dagar sedan fått höra, att »giriga händer
sträckas ut efter den svenska tidningspressen», händer, som säkerligen ingalunda
ha för avsikt att medverka till att stärka och bevara den svenska pressens
självständighet. Det kan vara fara för — så länge Aktiebolaget Radiotjänst
tillhör enskilda —- att krafter, som äro ute på dunkla stigar och i dunk -

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

la syften, på omvägar kunna bereda sig oberättigat inflytande över bolagets
verksamhet, som dock har ett så ideellt och högt syfte som att utöka och fördjupa
den svenska folkbildningen. Jag tror, att här kunna lura faror av
helt annan och verkligare art än dem man försöker framkonstruera emot förslaget
örn ett ökat statligt inflytande över rundradion, och jag tror, att riksdagen
handlar försiktigt och klokt, örn riksdagen — även örn det icke nu är
någon fara å färde — i tid vidtager åtgärder, som omöjliggöra varje tanke
på att låta obehöriga inflytanden tränga sig fram.

Jag ber alltså, herr talman, att för min del få rekommendera reservanternas
förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Vidare anförde:

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Då herr statsrådet

och chefen för kommunikationsdepartementet säger, att detta förslag från utredningsmännens
och regeringens sida angående rundradioverksamhetens förstatligande
helt utan egen förskyllan eller värdighet kommit att kastas in i
de politiska striderna, ehuru det från såväl utredningsmännens som i vart fall
från regeringens sida icke förelegat annan önskan eller avsikt, än att frågan
skulle bedömas rent sakligt, vill jag säga, att från utskottsmajoritetens sida,
enligt vad jag tror och i vart fall icke i vad på mig ankommer, förelegat annan
önskan, än att man skall se på denna fråga ur rent sakliga synpunkter.

Örn jag nu, vare sig i det privata livet eller i det offentliga, skall vara med
örn att göra en ändring i något bestående, brukar jag fråga mig, vad det är
för fel med det rådande tillståndet, och vad man kan vinna genom att ändra
på detta i ena eller andra avseendet. Jag har vid genomläsandet av handlingarna
i detta ärende och vid åhörandet av debattinläggen i frågan -— jag åsyftar
därvidlag icke minst det anförande, som herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet nyss höll — trots all uppmärksamhet icke kunnat
finna, att man vare sig från utredningsmännens sida eller från Kungl.
Maj:ts sida eller nu senast uti herr statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementets
anförande här, har påvisat några brister, i vart fall inga
större sådana, i den nuvarande tingens ordning. Jag förbigår då de spöken,
som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet i slutet av
sitt anförande sökte mana fram för kammaren. Det blir kanske anledning att
dra ifrån den där spökridån senare, och då kanske det visar sig, att det inte
är så farligt därvidlag, som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
här ville göra gällande.

Man har sålunda, som jag redan nämnt, icke på något sätt kunnat påvisa,
att det brustit i fråga om skötseln av Aktiebolaget Radiotjänst, sådant detta
bolag för närvarande är organiserat. Man har åberopat den omständigheten,
att utvecklingen ute i världen gått i den riktningen, att man förstatligat radioverksamheten,
men man har inte kunnat påvisa, att detta överförande av radioverksamheten
ifrån privat till statligt innehav, i de länder där så skett, medfört
en utveckling av radioverksamheten till något bättre eller något mera allmännyttigt,
än vad fallet visat sig vara här i Sverige. Jag stöder detta mitt
uttalande bland annat på den omständigheten, att liccnsinnchavet uti de länder,
där man har en statlig rundradioverksamhet, icke i något avseende är större
än licensinnehavet här i Sverige utan tvärtom. De länder, som det ligger när -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

mast till hands att göra en jämförelse med härvidlag, ha vi ett oerhört övertag
över i fråga örn licensinnehavet. Om man tittar på de siffror, som finnas i
utskottsutlåtandet och även annorstädes, finner man, att år 1925 hade vi här
i landet endast 100,000 licenser. 1929 hade antalet ökats till 400,000, och nu
ha vi ungefär 775,000 radiolicenser. Trots att vårt land är glest befolkat har
det en licenstäthet av 115 radiolicenser per ettusen invånare. Går man till
våra grannländer finner man, att Norge endast har 53 licenser per ettusen
invånare, Danmark 152 och Finland 33. Vidare har Schweiz en licenstäthet
av 81, Nederländerna 104, Tyskland 85, Storbritannien 140 och Frankrike 38.
Vi ligga sålunda över flertalet av nu uppräknade länder i fråga örn licenstäthet,
och gå vi till de länder, som det väl ligger närmast till hands att jämföra
vårt land med, såväl med hänsyn till grannskapet som med hänsyn till befolkningstätheten,
nämligen Norge och Finland, finna vi, att vårt land ligger
oerhört mycket över dessa länder. Vi ha mer än dubbelt så stor licenstäthet
som Norge, och i fråga örn Finland ha vi mer än tre gånger så många licenser
per ettusen invånare. Det tycks sålunda vara så, att i vart fall radiolyssnarna
ej haft större aversion mot att höra radioprogrammen förmedlade genom Aktiebolaget
Radiotjänst, än att de i mycket stor utsträckning skaffat sig radioapparater
och tillgodogjort sig möjligheterna att få höra programmen genom
detta bolag.

Vad angår det ekonomiska utbytet har ju staten här icke samma möjligheter,
som man i fråga örn andra monopol försöker göra gällande, att tjäna mera
pengar än för närvarande. Rundradioverksamheten är ju, som den nu är organiserad,
för statens vidkommande en mycket lukrativ affär. Den ger, örn jag
icke missminner mig, för närvarande en avkastning per år på det av staten
investerade kapitalet av 130—135 %, vilket torde få betecknas såsom mycket
vackert. Man kan således icke gärna ta ut mera rent ekonomiskt sett utav
denna rörelse, såvitt man nu inte vill höja licensavgifterna. Men det kan man
ju göra även örn man bibehåller det privata företaget Aktiebolaget Radiotjänst.
Man behöver sålunda inte tillgripa ett förstatligande för att höja licensavgifterna
och därmed också statens inkomster.

Vad sedan angår frågan örn garantierna för ett rätt handhavande av radioverksamheten
så säger herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att man från deras sida, som äro motståndare till radions förstatligande,
framför allt anför, att man genom ett förstatligande skulle få garantierna
för att icke radion komme att tagas i bruk för vissa statliga ändamål
förminskade. Jag måste ju säga, att för min del har den synpunkten icke
spelat någon nämnvärd roll, men naturligtvis finns det sådana, som tagit hänsyn
även därtill. När herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
vidare säger, att han icke känner till något fall med undantag för de
diktaturstyrda länderna, där radion använts i den politiska propagandans
tjänst, så vill jag bara erinra därom, att den ojämförligt största delen av Europas
länder för närvarande äro diktaturstyrda.

Om jag sålunda utav det av herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
här hållna anförande icke kunnat finna, att några större och påtagligare
brister finnas i det nuvarande systemet på detta område, så skulle jag
också gärna velat höra något påpekande örn, vad man kunde vinna genom ett
förstatligande av radioverksamheten. Men det har jag icke heller fått höra
något onp utan herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
sade nu sist allenast, att »rundradioverksamheten har fått den betydelse, att
staten bör helt övertaga ledningen av denna verksamhet». Ja, detta kan man
naturligtvis säga, men då skall man också åberopa några skäl, varför man

Onsdagen den lo maj e. m.

Nr 83.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradior erks ömhet en i Sverige.

(Forts.)

skall göra detta. Vad är det nu för olägenheter, som man skulle kunna avskaffa,
och vad är det för faror och olägenheter, som man vill förebygga genom
ett förstatligande? Dessa frågor stå fortfarande obesvarade. Under
sådana omständigheter har mitt praktiska förstånd sagt mig, att det icke är
anledning att gå in för Kungl. Majrts förslag. Jag är nämligen av den uppfattningen,
att staten har tillräckligt av stora och viktiga uppgifter att fylla
och stora saker att ta hand om, icke minst just nu, utan att staten behöver lägga
sig i och ta hand örn sådana saker, som skötas bra med nuvarande systemet
och som man mänskligt att döma icke har anledning tro, att de skola missbrukas,
åtminstone inte under nuvarande förhållanden.

Vidare gick herr statsrådet in på en liten polemik emot utskottets utlåtande.
Han sade bland annat, att det fanns några dunkla punkter uti utskottsmajoritetens
uttalande här. Bland annat skulle utskottet ha uttalat sig dunkelt,
då utskottet förordat en ökad statlig representation i detta företag. Uti
denna representation skulle enligt utskottets förslag en styrelseledamot utses
av-telegrafstyrelsen. Ja, i detta avseende följa vi ju herr statsrådets och chefens
för kommunikationsdepartementet eget förslag, nämligen att även uti den
statsstyrda radion en av telegrafstyrelsen utsedd ledamot skulle ha säte och
stämma i styrelsen. Jag tror nu icke, att det var herr statsrådets och chefens
för kommunikationsdepartementet avsikt att så särskilt starkt vända sig emot
just detta, men så sade han vidare, att det i utskottsutlåtandet heter, att utav
de två av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna skulle minst en vara från
landsorten. Detta skulle enligt herr statsrådets mening vara något dunkelt
uttryckt och litet svårbegripligt. Nej, herr statsråd, detta är icke så dunkelt
uttryckt och icke så svårbegripligt heller, utan det är bara att läsa precis
som det står, nämligen att utav de två styrelseledamöter, som Kungl. Majit
har att utse, ''skall en vara från landsorten och Kungl. Maj :t kan mycket väl
ta en från Stockholm också. Det må emellertid ursäktas oss från landsorten,
örn vi vilja ge uttryck åt den uppfattningen, att ej heller i fråga örn radion
Stockholmsintresset bör vara det enda avgörande, även örn det nu härvidlag
gäller ett enskilt bolag, utan att man även bör få med någon representant från
landsorten.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet uttryckte också
sin undran över, att icke utskottsmajoriteten i sitt utlåtande diskuterat reservanternas
inom utredningen förslag. Detta förslag sammanfaller ju med
reservanternas inom utskottet förslag. Vi hade ju inom utskottet ingen anledning
att diskutera reservanternas inom utredningen förslag, då detsamma
inte ens framförts i någon motion. Det var Kungl. Maj :ts förslag, som vi
gjorde den äran, och som vi pliktskyldigast måste göra till den huvudsakliga
grunden för diskussionen inom utskottet. Det lia vi samvetsgrant också
gjort. Att sedan vissa reservanter inom utskottet gått på den linje, som
reservanterna inom utredningen förordat, har icke kunnat giva utskottsmajoriteten
någon anledning att ta upp en diskussion om det förslaget. Det är
ju nämligen icke brukligt att utskottsmajoriteten tar upp i sitt utlåtande en
diskussion örn ett förslag, som vissa reservanter foga vid utskottsutlåtandet.

Jag vill såsom jag tidigare sagt framhålla, att jag icke funnit att några
verkliga skäl anförts för att man nu skulle gå med på denna ändring. Jag
hörde i slutet av herr statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet
anförande, att han däri körde fram med något, som förut icke varit så allmänt
synligt i den allmänna diskussionen, nämligen den fara som skulle hota

Andra kammarens protokoll 1035. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. lii.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

i och med att pressen i allt större utsträckning råkade i händerna på andra än
de nuvarande innehavarna. Så länge pressen har den frihet, som den hittills
haft och för närvarande har, trodde icke herr statsrådet och chefen för kom*
munikationsdepartementet, att det skulle föreligga någon större fara härvidlag.
I det avseendet kunde emellertid enligt herr statsrådets och chefens för
kommunikationsdepartementet mening snart nog ske en ändring. Jag skall
icke yttra mig örn den saken, men det torde vara allmänt känt, att under den
tid Aktiebolaget Radiotjänst utövat sin verksamhet här i landet, har det funnits
en period, då pressen i större utsträckning än vad nu är fallet varit i
händerna på sådana intressen, som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
åsyftade. Just för närvarande torde det väl inte vara så
farligt i det avseendet, även örn man under de senaste dagarna sett en del
saker, som icke varit så trevliga. Jag tror, att denna fara nu är mindre än
förut. Man har sålunda under den tid som varit och den nuvarande ordningen
tillämpats, icke kunnat påvisa några större olägenheter.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet säger nu, att
han anser det lämpligt, att andra kammaren bifaller reservationen. Ja, kammaren
får ursäkta mig, att jag i det fallet har en från herr statsrådet avvikande
mening. Jag anser det tvärtom vara ur alla synpunkter lämpligast, att
andra kammaren biträder utskottets förslag, detta icke minst örn det nu skulle
vara så, som det lär lia påståtts i första kammaren, efter vad jag sett i kvällstidningarna
— örn nu detta påstående är riktigt eller ej, vet jag icke — att frågan
skulle, för den händelse kamrarna stannade vid olika beslut, icke kunna
bli föremål för gemensam votering. Jag säger icke, att detta är riktigt. Jag
säger bara att örn det är så, det även från herr statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet
egen synpunkt skulle vara lämpligast att kamrarna
i dag fattade samstämmiga beslut och att andra kammaren alltså bifölle
utskottsmjoritetens förslag, vilket första kammaren redan har tagit. Därför
skall jag icke heller i detta sammanhang ta upp den fråga, som herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet förde på tal här, nämligen
frågan örn hur utskottsmajoriteten menar att det skall förfaras för den händelse
frågan faller. Jag vill bara säga herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
då herr statsrådet frågar, vad som skall ske, om nu
riksdagen beslutar i enlighet med utskottsmajoritetens förslag, men Kungl.
Majit icke kan träffa avtal med Aktiebolaget Radiotjänst angående villkoren,
att jag har den tilltro till den nuvarande regeringen och icke minst dess kommunikationsminister,
att ett sådant läge icke skall behöva inträffa, utan att
det skall finnas möjligheter för herr statsrådet att ordna den saken. Jag
tror för min del, att det hela kommer att ordna sig, utan att man skall behöva
riskera att komma i ett sådant läge, och jag tycker därför, att den delen av
diskussionen kunna vi för närvarande helt lämna.

Herr talman! Med dessa ord skall jag sluta detta mitt anförande det
är ju möjligt, att jag får anledning återkomma — och då jag fortfarande inte
fått svar på frågorna: Vad är det för brister med nu rådande ordning i avseende
å rundradioverksamheten? Vad är det för olägenheter med (let nuvarande
systemet? Och vilka fördelar kunna vinnas genom ett förstatligande av
radioverksamheten? ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Mora, Andersson i Rasjön, Björling,
Hilding, Brännström i Burträsk, Sandberg, Danielsson, Ekman, Nilsson
i Steneberg, Carlström, Petersson i Gärestad, Olsson i Ramsta, Olsson i Rimforsa
och Carleson.

Onsdagen deli 15 maj e. m.

Xr 33.

Äng. undrade grunder för anordnandet av rundradio-verksamheten i Sverige.

(Forts.)

Herr Nyblom: Herr talman! Hå jag deltagit i rundradioutredningen, vars
resultat varit grundläggande för Kungl. Maj:ts förslag i förevarande fråga,
anser jag mig i någon mån böra motivera mitt ståndpunktstagande. Jag vill
då redan från början ange, att jag givetvis helt ansluter mig till reservationen.

Såsom herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet helt
nyss erinrade örn, består den svenska radioverksamheten utav tre grenar, nämligen
den tekniska apparaten, licens- eller medelsförvaltningen och programorganisationen.
De två förstnämnda grenarna lia hittills varit telegrafstyrelsen
anförtrodda, och styrelsen bygger ju och underhåller radiostationerna
samt ställer vederbörliga telefonledningar till förfogande. Det är också telegrafstyrelsen,
som inkasserar de av Kungl. Majit fastställda licensavgifterna
och förvaltar dessa. Ingen har ifrågasatt någon som helst förändring i detta
förhållande. Ur flera synpunkter har det emellertid ansetts angeläget, att
staten genom telegrafstyrelsen förfogar över samtliga radiostationer i riket.
Telegrafstyrelsen har också gått in för att successivt överföra i styrelsens ägo
de smärre privata stationer, vilka redan nu fullständigt underhållas av telegrafstyrelsen.
Genom att samliga radiostationer inlemmas i telegrafstyrelsens
nät, lägger man grunden till ett enhetligt system och skapar möjlighet till en
effektiv kontroll. Icke minst ur militärstrategiska synpunkter är det givetvis
av vikt att telegrafstyrelsen i varje läge förfogar över radiostationerna.

Dagens fråga gäller emellertid uteslutande programverksamheten, hur den
lämpligen skall organiseras. Sedan 1925, eller fr. o. m. det år då radioverksamheten
framträdde i mer ordnad gestalt i vårt land, har programarbetet varit
överlämnat åt ett enskilt bolag. I detta bolag äger, såsom redan är angivet,
ett antal tidningar 2/3 av aktierna; den återstående tredjedelen ligger i händerna
på företag inom radioindustriens och radiohandelns område. Aktiekapitalet
utgör 180,000 kronor, men detta kapital har, inom parentes sagt, icke
spelat någon som helst roll för rörelsen såsom sadan, vilken helt finansieras
m0ecl licensmedel. Aktiekapitalet har, såsom utredningsmännen också framhållit,
i stort sett varit innestående i bank och där givit en viss avkastning
meia har icke använts för den löpande verksamheten. På detta kapital lia
aktieägarna varit tillförsäkrade en utdelning av 7 procent. Bolaget har en styrelse
på 7 ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t utser 2. Av dessa är den ene
representant _för telegrafstyrelsen. Vidare tillsätter Kungl. Maj:t en utav
företagets två revisorer.

Rundradioutredningens majoritet ansåg, att den i hög grad betydelsefulla
programverksamheten ur rent principiella synpunkter icke borde ligga i ett
enskilt bolags händer. Det finnes nu cirka 750,000 licensbetalare i vårt land.
Men örn man räknar med att det vid varje mottagare finnes 3—4 lyssnare, betyder
detta, nied angivna licenstal, att radioprogrammen för närvarande nå ut
till ungefär ett par miljoner utav landets invånare. Klart är, att radion härigenom
blivit en samhällsinstitution av allra största betydelse. Den är i nuvarande
stund ett folkupplysningsinstrument av enastående räckvidd, en kulturfaktor
av allra högsta rang.

Radion saknar varje drag av egentlig affärsverksamhet. Den har inga
handelsvaror att sälja. Den är ett viktigt och mäktigt medel i folkupplysningens
och folkbildningens tjänst.

Det kan vidare sägas, att radion blivit en medborgarnas gemensamma angelägenhet.
Dess plats och betydelse i samhällslivet ger den samma karaktär
som undervisningsväsendet, som försvaret, som den allmänna sjukvården och
liknande gemensamma samhälleliga institutioner. Ingen har väl en tanke på

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

att överlämna vårt undervisningsväsen till ett enskilt bolag, låt oss säga »Aktiebolaget
Skoltjänst», eller försvaret till »Aktiebolaget Försvarstjänst». Det
förefaller oss alldeles naturligt, att dessa institutioner omhänderhavas av det
allmänna. Lika naturligt och självklart synes det mig vara, att radioverksamheten
betraktas och behandlas som en med dessa likvärdig samhällsangelägenhet.

Man har talat örn statsmonopolism. Förslaget att det allmänna självt helt
och hållet skulle ta hand om radioverksamheten har av pressen — huvudsakligen
de tidningar i Stockholm och landsorten, som äro aktieägare i aktiebolaget
Radiotjänst — betecknats som ett farligt steg på statsmonopolismens väg,
en inkörsport för regeringens monopolprojekt på näringslivets områden. Man
glömmer emellertid, eller rättare sagt man förtiger, att radiorörelsen till hela
sin natur är ett monopol.

Jag frågar: Kan programverksamheten överlämnas eller utlämnas åt fri
företagsamhet och öppen konkurrens? Nej! Icke om man vill bevara radions
betydelse som ett kulturinstrument. I Amerikas förenta stater har man praktiserat
den fria radio verksamheten. Erfarenheterna därifrån mana sannerligen
icke till någon efterföljelse. Radiobolagen växa där upp som svampar ur jorden,
och programmen finansieras av de stora affärsföretagen, som i gengäld
få utnyttja sändarstationerna för reklam och annonsering. Ett sådant system
betacka vi oss för. Vill man hålla programverksamheten på ett tryggare och
värdigare plan, måste denna anförtros åt ett enda företag. Så har skett i
vårt land. Det går alltså icke att hos oss bilda hur många programbolag som
helst och att för dessa söka koncession hos regeringen. Aktiebolaget Radiotjänst
har redan från början givits monopolkaraktär, och därom är enligt min
mening intet annat än gott att säga.

Men i och med att man konstaterar detta, kan hela radiofrågan lämpligen
flyttas ut ur monopoldiskussionen. Frågeställningen gäller icke här: fri företagsamhet
eller statsmonopol, utan frågan gäller helt enkelt: skall programverksamheten
anförtros ett enskilt monopol eller ett allmänt?

Inom parentes sagt har dot bedrivits mycken vulgär demagogi i denna organisationsfråga.
För någon tid sedan exempelvis hölls här i Stockholm ett offentligt
större protestmöte mot monopolism. Man protesterade där mot de
projekterade kaffe- och bensinmonopolen och det hotande apoteksmonopolet.
Därom säger jag ingenting i detta sammanhang. Men en protest ägnades även
»monopoliseringen» av radion, vilket i någon mån förvånade mig, eftersom den
föredragshållare, som gav uttryck åt denna protest, själv genom sitt tidningsföretag
är en utav de större aktieägarna i aktiebolaget Radiotjänst och sålunda
en renodlad monopolist. Man hojtar örn racliomonopolism men aktar sig för
att upplysa folk örn att man själv sitter i åtnjutande av radiomonopol.

Som sagt, vi kunna fastslå att radions programverksamhet redan är anförtrodd
ett företag av absolut monopolkaraktär. Frågan blir då: För vilken
sort av monopol äro i detta fall skälen starkast, för ett enskilt eller för ett
allmänt monopol? För min del kan jag icke finna några som helst bärande
skäl för ett enskilt monopol. Från privatmonopolisternas egen sida har det
egentligen endast framförts ett enda skäl — samma skäl som nyss upprepades
av herr andre vice talmannen — och det är, att det enskilda monopolföretaget
skulle lia skött verksamheten så klanderfri^ att det kunde göra anspråk på
att få fortsätta sin verksamhet — i evighet, förmodar jag. Ett sådant skäl
kan emellertid icke tillmätas någon avgörande betydelse. Det är i själva verket
icke något skäl alls, ty det hör givetvis till ifrågavarande företags ofrånkomliga
skyldighet att någorlunda anmärkningsfritt sköta sitt åtagande. I

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

diskussionen om ett allmänt eller enskilt monopol kan ett sådant skäl icke få
spela någon som helst avgörande roll.

För ett utav det allmänna ägt och drivet programföretag tala däremot flera
tungt vägande skäl, men främst följande:

1) verksamhetens stora kulturella och folkbildande betydelse, och

2) vikten utav att garantier skapas för att programverksamheten hålles
utanför privata eller eljest obehöriga inflytelser.

Det vare mig fjärran att beträffande den nuvarande organisationen vilja
insinuera något örn obehöriga intressen. Jag håller mig alltjämt till ett allmänt
resonemang, men det synes mig uppenbart, att ett statligt programföretag
nied dess av regering och riksdag strängt kontrollerade verksamhet i längden
ger de bästa garantierna för att privata intressen och eljest obehöriga inflytelser
hållas borta.

Många lia frågat sig: Varför är pressen så oerhört intresserad av att bevara
sin makt över radioinstrumentet? Jag skall icke försöka att besvara denna
fråga. Jag nöjer mig med att här återge den. Nog var det förståeligt atti
pressen vid rundradions start här i landet för tio år sedan gärna ville lia ett
ord, och ett avgörande ord, med i laget. Den fruktade förvisso i rundradion
en allvarlig och farlig konkurrent. Erfarenheterna torde emellertid ha visat,
att pressen har föga att frukta av radion. Tidningarna ha sin uppgift, radion
har sin, och dessa båda folkupplysningsinstitutioner torde i längden må bäst
utav att var för sig sköta sina angelägenheter utan att den ena skall råda
över den andra. Tidningarna böra stå fria gent emot en verksamhet av denna
art och, för att citera Svenska Morgonbladet, de böra, när de yttra sig, göra
detta i kraft allena av sin auktoritet, den auktoritet de kunna förfoga över
genom den grad av vederhäftighet och trovärdighet de kunna besitta. Tidningarna
behöva ingen yttre maktställning över ett företag som detta; det är
nog med den maktställning de äga genom sin oinskränkta kritikrätt.

Det är verkligen svårt att finna något vägande skäl, varför just ett antal av
våra största tidningar jämte några radiobolag skulle för all framtid utöva
bestämmanderätten över radioprogrammen i vårt land. Det finns så många
andra yrkesgrupper, som gärna skulle vilja vara med i radioverksamheten och
vilka med lika god rätt som dessa tidningar och radiobolag kunna resa ett
sådant anspråk.

Vilka äro för övrigt de nuvarande aktieägarna och de största intressenterna?
Det har i någon mån erinrats därom redan. Jag skall tillåta mig att gå något
utförligare in på denna sak.

309 aktier innehas av de två centrala tidningsorganisationerna, Svenska tidningsutgivareföreningen,
som har 150 aktier, och Tidningarnas telegrambyrå,
som har 159 aktier. Av Stockholmspressen förfogar Aftonbladet över 50,
Dagens Nyheter över 60, Nya Dagligt Allehanda över 51, Stockholms-Tidningen
över 60 och Svenska Dagbladet över 100. Vidare ägas av Förlagsaktiebolaget
i Malmö, d. v. s. Sydsvenska Dagbladet, 100 aktier, och Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning har lika många. Vidare inneha ett trettiotal
landsortstidningar aktier i smärre poster från 1—30 stycken, eller inalles 361.
600 aktier ägas av Asea och Telefon A.-B L. M. Ericsson, d. v. s. av Wallenbergska
banken, samt dotterföretaget Svenska Radioaktiebolaget, vidare utav
Aga-Baltic Radio A.-B., Forssners A.-B. i Stockholm, Nordiska Kompaniet,
Svenska A.-B. Gasaccumulator och Åhlén & Holm A.-B. Aktieägare äro jämväl
det franska bolaget Compagnie Générale de Télégraphie sans Fil, Paris, och
det svenska dotterföretaget till det tyska Allgemeine Elektrische Gesellschaft.

Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Stockholms-Tidningen, Aftonbla -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

det och Svenska Dagbladet saint Sydsvenska Dagbladet och Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning bilda tillsamman med Tidningsutgivareföreningen och
Tidningarnas telegrambyrå de större aktieägarnas majoritetsblock med 831
aktier. Då det torde vara storstadstidningarna, som bestämma över de stora
aktieposterna i T.T. och som även torde äga det största inflytandet i Tidningsutgivareföreningen,
innebär detta helt enkelt, att det är den stora pressen, som
har den dominerande ställningen inom radions programföretag.

Här uppställer sig emellertid nu en mycket viktig fråga, och den lyder: vem
äger eller vem står bakom den stora pressen? Det är icke att frammana
spöken, herr Jeppsson, att tala örn detta. Vilka äro de intressen, som ytterst
bestämma över de stora aktieposterna i aktiebolaget Radiotjänst? En viss
aktuell tidningsprocess här i Stockholm har givit allmänheten en inblick i
spelet bakom de större tidningsföretagens kulisser. Vi lia fått veta, hurusom
den verklige ägaren till en av landets största borgerliga tidningar var en
bekant storfinansiär men att detta förhållande doldes för allmänheten bakom
ett dimbälte av stiftelser och holdingbolag.

Är det för övrigt icke så, att de stora tidningsföretagen mer och mer blivit
spekulationsobjekt, efter vilka giriga händer sträcka sig. Publicistklubbens
ordförande, redaktör Björck, hade nyligen vid klubbens årsmöte några allvarliga
ord att yttra om detta förhållande. Pressmännen själva •— de ansvarskännande,
fria pressmännen -— beklaga de förhållanden, som uppkommit.
Örn ett år, skriver sålunda Göteborgs-Posten, kunna Stockholms-Tidningen,
Aftonbladet och Svenska Dagbladet vara i händerna på Torsten
Kreuger. Att de svenska pressmännen finna denna framtidsutsikt dyster,
torde icke överraska, tillägger den citerade tidningen. — I ett sådant läge
borde det icke förvåna någon, örn man menar, att den stora pressen icke är
den lämpligaste vårdaren av vårt lands radioväsen. Det skulle aldrig falla
mig in — jag upprepar det än en gång -— att insinuera något örn otillbörliga
inflytelser, men radion är ett ömtåligt instrument. Den får icke ens kunna
ådraga sig skymten av en misstanke om att gå privata intressens ärenden på
ett eller annat sätt. I varje fall ha de svenska radiolyssnarna, de 750,000
licensbetalarna, rätt att med visshet få veta, vilka de män i själva verket äro,
som från tid till annan stå bakom de större aktieposterna.

Jag tror för övrigt det vore i pressens eget intresse att icke behöva bära
ansvaret för radioverksamheten. Under alla förhållanden kan det väl anses
olämpligt, att T. T., som i aktiebolaget Radiotjänst har sin största kund, en
kund som årligen tillför Telegrambyrån en inkomst på cirka 100,000 kronor,
är en av de största aktieägarna i Radiotjänst. Att de båda bolagen lia gemensam
verkställande direktör har ju även utskottsmajoriteten ansett mindre
lämpligt.

Vad radioindustriens aktieinnehav angår, förmodar jag att dessa bolag
icke känna något större behov utav att behålla sin ställning inom programföretaget.
Det hör ju icke till industriens uppgift att vara kulturvårdare.
Industribolagen ha en kommersiell uppgift; de lia att tillfredsställa allmänhetens
behov av billiga och goda radioapparater. Under alla förhållanden
finner jag emellertid olämpligt •— för att nu använda ett mycket milt uttryck
•— att utländska intressen äro representerade i det svenska programbolaget,
de utländska intressen nämligen, som äro företrädda av Compagnie
Générale de Télégraphie sans Fil och det svenska dotterbolaget till A. E. G.

Statsutskottets majoritet anför som motiv för sitt ståndpunktstagande farhågor
för att ett förstatligande skulle fresta statsmakterna till propaganda i
partipolitisk riktning, en synpunkt som också flitigt framförts i pressen. Den -

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Äng. ändrade grander för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

na ståndpunkt innebär såvitt jag kan förstå ett större förtroende för ett
relativt brokigt sammansatt privatbolag än för staten •— ett från borgerlig
synvinkel mycket egendomligt underkännande av statsmaktens auktoritet.
Emellertid torde man bär göra sig skyldig till allehanda överdrivna farhågor.
En av landets ledande borgerliga partitidningar, Svenska Morgonbladet,
gjorde i går följande reflexioner över statsutskottsmajoritetens något
egendomliga resonemang, reflexioner som jag icke kan låta bli att här återge,
i det att jag vänligen ber herr Jeppsson lyssna till vad hans eget partiorgan
i detta fall har att säga: »Det är klart», skriver Svenska Morgon bladet,

»att rundradion öppnar utomordentliga möjligheter för politisk agitation,
och diktaturerna i Ryssland, Tyskland och Italien ha vetat utnyttja
detta medel på ett utomordentligt effektivt sätt. En närmare undersökning
ger dock vid handen, att förstatligandet ej i regel lett till missbruk och maktövergrepp
av detta slag. I våra grannländer Norge, Danmark och Finland
är radion förstatligad, men de olika regeringarna ha aldrig förgripit sig på
neutralitetsprincipen, och de bestämmelser som garantera denna princip ha
fungerat fullt effektivt. I England dirigeras radioverksamheten sedan år
1927 av en av regeringen tillsatt styrelse på fem personer, som står i spetsen
för en organisation, British Broadcasting Corporation, vilken är beroende av
regeringens koncession men som under koncessionstiden tillförsäkrats höggradig
självständighet. Detta system -— som i vissa avseenden påminner om
det av den svenske kommunikationsministern föreslagna -— har i England
fungerat till synnerlig belåtenhet. Några som helst försök till politiska’
maktmissbruk synas ej ha gjorts eller kunnat göras från statsmakternas sida.
Saken är tydligen den att när radion utnyttjats på ett otillbörligt sätt, har
det skett i sådana länder, som lämnat demokratien, medan de parlamentariskt
och demokratiskt styrda länderna förstått att respektera principen örn
radions neutralitet. Rättvisan fordrar sålunda att det erkännes, att det av
svenska regeringen ifrågasatta systemet ej behöver leda till de politiska konsekvenser,
som i dessa dagar utmålas i nattsvarta färger i olika svenska pressorgan.
Det är möjligt att skapa ett system, som gör staten i sista hand
ansvarig för programverksamheten men ändå innehåller fullt betryggande
garantier mot maktövergrepp från statsmaktens sida.»

Så långt Svenska Morgonbladet. Tidningen har enligt min mening fullständigt
rätt. Ett närmare studium av radio-institutionerna i andra med oss jämförliga
länder ger vid handen, att man där tydligen ansett den politiska neutraliteten
—• och neutraliteten överhuvud taget -—- bättre tryggad i ett statligt
eller statskontrollerat företag än i ett enskilt. Betecknande är också, att
utvecklingen överallt gått i den riktningen att låta det allmänna taga hand
örn och bära ansvaret för radioverksamheten.

Man kan för övrigt på goda grunder ifrågasätta pressens och särskilt storpressens
lämplighet som högste vårdare framför staten av radioobjektiviteten.
På tal härom skrev en aktad tidning här i Stockholm redan vid den tidpunkt
år 1933, då utredningen skulle beslutas, bl. a. följande: »Man har brukat påstå,
att pressintressenternas innehav av radion skulle garantera radions självständighet
gentemot obehöriga politiska inflytanden, vilken skulle äventyras
därmed att staten övertoge den. Man synes sålunda vilja göra gällande, att
den privata kontrollen över cn stor kulturverksamhet skulle i och för sig
utgöra en garanti mot obehöriga politiska inflytanden, som staten ej kan
ställa. ''Är ej detta ändå att driva hyckleriet väl långt? Att pressen framför
staten och andra rikets samhällsgrupper skulle värna örn yttrandefrihet, rättvisa
och objektivitet är en hypokrisi, inför vilken ärliga pressman böra rea -

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

gera nied vedervilja. Det finnes mycken självständighet i den svenska pressen,
men den är vederbörande pressmäns egen moraliska insats, utövad under
känslan av ekonomisk osäkerhet.» Så långt den citerade tidningen. Det torde
ligga åtskillig sanning i detta beska uttalande, och man kan mycket väl er*
inra om det i dessa dagar, då man vill utmåla den stora pressen såsom den
bästa och säkraste vårdaren av radions politiska objektivitet.

I ett flertal andra länder har det allmänna tagit hand örn radion, utan att
därför radions politiska objektivitet eller dess neutralitet överhuvud taget
råkat i fara. I Danmark sköttes till en början programverksamheten av tvenne
privata företag. Redan år 1926 antogs emellertid en lag, vari föreskrevs,
att rundradion i Danmark helt skulle vara en statsangelägenhet och icke genom
koncession överlämnas till privata företag. Rundradion sorterar där under
ministern för offentliga arbeten.

Annu i fjol arbetade i Finland ett privat rundradiobolag, men detta är nu
genom ett riksdagsbeslut förvandlat till ett statligt företag, vari det allmänna
äger c:a 90 ^ av samtliga aktier. Staten utser 8 av 12 ledamöter i förvaltningsrådet.

År 1933 antogs av det norska stortinget en radiolag, enligt vilken den norska
rundradion organiserades som ren statsdrift. Intressant i detta sammanhang
är, att stortinget år 1930 avvisade ett då av handelsdepartementet framlagt
förslag, som gick ut på att — förmodligen efter svenskt mönster — överlämna
programverksamheten till ett privat monopolföretag, upprättat av ett
presskonsortium. Norges riksdag vilade på frågan i 3 år och tog sedan steget
direkt till statsföretaget.

Till medio av 1930 omhänderhades radion i Belgien av privatbolag, men
nämnda år antogs en lag, varigenom rundradioverksambeten underställdes en
statsunderstödd och statskontrollerad centralorganisation. Förvaltningsrådet
består av kommunikationsministern eller dennes ständige ställföreträdare,
d. v. s. ordföranden och 9 medlemmar, av vilka ■—- nu skall jag lämna en uppgift,
som säkerligen kommer att i hög grad skrämma herr Lithander — tre utses
av Kungl. Majit, tre av senaten, och tre av deputeradekammaren. Ministern
kan motsätta sig varje beslut av rådet, som han anser strida mot gällande
lagar eller mot det allmännas intressen.

Under de första fyra åren sköttes den brittiska rundradion av ett privat bolag,
vars aktier ägdes av radioindustrien. Från och med 1927 ställdes den
under det allmänna. Den nuvarande organisationen, British Broadcasting Corporation,
ledes av en av regeringen tillsatt styrelse på fem personer. Korporationen
sorterar under Postmaster General, men har under koncessionstiden tillförsäkrats
högsta grad av autonomi gentemot statsmakterna — precis som
Kungl. Majit avsett här med sitt förslag.

I Frankrike tog staten år 1933 på allvar hand om rundradion och fastställde
ett enhetligt system för densamma. Yarje radiostation har ett förvaltningsråd,
som utses av ministern för post- & telegrafväsendet; vidare utser ministern
ett centralt programråd på 30 personer; ministern ger också rådet direktiv.

Den italienska rundradiorörelsen ombesörjes av ett koncessionsbolag, vilket
emellertid står under statens fullständiga överinseende.

I Polen skötes radion av ett bolag, vari staten äger aktiemajoriteten.

I Tjeckoslovakien bedrives rundradion av ett bolag, »Radio Journal», vari
staten äger 51 % av aktierna. Detta bolag var till juli 1925 helt och hållet privat.
Bolagets förvaltning handhaves av tvenne råd, och i båda dessa råd äro
statens representanter i majoritet.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamketen i Sverige.

(Forts.)

I Ungern har genom särskilda omständigheter, som jag här icke skall gå
in på, ett privat företag lyckats få koncession till 1948, men att märka är, att
regeringen tillsätter ett programråd, som tar del av programmen före deras
utsändande — icke, som det sker här i Sverige, först efteråt. Detta programråd
består av representanter för konseljen, undervisningsministern, inrikesministern
och jordbruksministern.

Rundradion i Österrike bedrives av ett aktiebolag, vari större delen av aktierna
innehas av offentliga korporationer eller av företag, som stå under offentlig
kontroll. Staten innehar direkt 2/5 av bolagets aktier._ Fristående från
bolaget finnes ett självständigt radioråd, som utses av ministern för handel
och kommunikationer. Detta råd kontrollerar noggrant programmen.

Slutligen kan nämnas, att rundradion i Japan handhaves av en nationell
organisation, som kontrolleras av staten och vars verksamhet regleras i en särskild
lag.

I rundradioutredningen voro vi principiellt eniga om, att det allmänna bör
äga det avgörande inflytandet över radions programverksamhet. Visserligen
kunde det nuvarande bolagets verkställande direktör och telegrafstyrelsens
representant i bolagets styrelse, vilka båda tillhörde utredningen, icke acceptera
det renodlade statsföretag, som utredningens majoritet gick in för, men
de föreslogo reservationsvis en ombildning av aktiebolaget Radiotjänst på
det sättet, att staten skulle få aktiemajoriteten, under det att minoriteten lädes
i de nuvarande aktieägarnas händer. Enligt reservanterna skulle Kungl.
Majit utse 6 av bolagets 9 styrelseledamöter. I båda fallen — antingen man
nu följde utredningsmajoriteten eller de båda reservanterna inom utredningen
— bleve programföretaget ett statligt företag. Statsutskottets majoritet har
för sin del ställt sig alldeles avvisande till tanken att ge staten det avgörande
inflytandet, men föreslår dock en viss förstärkning av statsrepresentationen i
bolagets styrelse. Såvitt man kan förstå, betyder detta, att majoriteten i statsutskottet
anser, att det privata bolaget får taga emot och rätta sig efter vad
det allmännas representanter föreslå. Men drar man ut konsekvenserna av
denna tankegång, måste de ovillkorligen leda fram till det så förfärligt ivrigt bekämpade
utredningsresultatet och det därpå byggda regeringsförslaget, vars
huvudprincip är, att det allmänna måste ha det avgörande inflytandet över
programarbetet, eftersom detta utgör en kulturell verksamhet av den allra
största och mest genomgripande samhälleliga betydelse.

Beklagligt nog har hela denna organisationsfråga kommit fram i ett mycket
olyckligt ögonblick. Örn den fått bedömas under lugnare och mindre upprörda
politiska förhållanden, skulle den, förmodar jag, ha rönt en annan behandling.
Faller den emellertid nu, kan detta endast betyda att lösningen
skjutes framåt i tiden. En nationalisering av radion blir, enligt min bestämda
övertygelse, förr eller senare nödvändig, och det är min förhoppning att en
gång — därest en lösning icke kan vinnas i dag — inom en icke allt för avlägsen
framtid det skall kunna etableras en nationell samling kring det definitiva
ordnandet av denna verkligt stora nationella samhällsfråga.

I detta anförande, under vilket herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Wallén, Andersson i Dunker och
Olsson i Närlinge.

Herr andre vice talmannen Jeppsson, som nu för kort genmäle erhöll ordet,
yttrade: Herr talman! Jag föranleddes begära ordet för replik, då herr Nyblom
särskilt vände sig till mig med en uppmaning att lyssna till det långa

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

citat, han lämnade från Svenska Morgonbladet för, jag tror det var i går.
Jag hade dock haft anledning vänta, att herr Nyblom, som icke sparade på
citatets längd i övrigt och som icke tycktes lida av någon obenägenhet att läsa
citat, hade läst något mera av citatet.

Jag kunde åtminstone icke uppfatta, att herr Nyblom läste den del av
Svenska Morgonbladets ifrågavarande ledare, där det heter: »Ärendet är icke
av någon brådskande natur och någon skada sker icke, om riksdagen nu stannar
vid status quo.» Denna passus i Svenska Morgonbladets ledare ställer
dess resonemang i övrigt i något annan belysning än den, herr Nyblom gav
detsamma.

Herr talmannen gav härefter, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr Nyblom, som anförde: Herr talman! Jag har icke haft någon an ledning

att dölja vad Svenska Morgonbladet skrivit i detta fall, men det framgår
klart och tydligt av dess gåråagsledare, att tidningen helt och hållet ansluter
sig till tanken på ett statligt radioföretag för att sköta programverksamheten.
Det var den saken jag ville påvisa genom att citera den del, som
ingick i mitt anförande.

Härpå yttrade:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag kanske får börja med att
replikera herr Nyblom genom att säga att med den rundliga tid, han tog i
anspråk, borde han kunnat läsa upp även den slutsats, vartill artikelförfattaren
i Svenska Morgonbladet kommit.

För övrigt nråste jag säga, att jag något överraskats av herr Nybloms uttalande
särskilt i slutet av anförandet. Han beklagade, att denna fråga kommit
fram i ett olyckligt ögonblick. Han säde, att, örn den hade kommit fram
under lugna och mindre upprörda politiska tider, så skulle man kommit till
ett annat resultat. Jag vet icke vilka föreställningar, herr Nyblom har örn
lugna eller örn upprörda politiska tider, men nog var det för oss litet var en
överraskning, att det för närvarande skulle råda särskilt upprörda politiska
tider och förhållanden här i vårt land. Jag tror tvärtom man kan påstå, att
tiderna äro relativt lugna. Jag förstår emellertid, att herr Nyblom oroats
a v den rörelse emot monopolisering — nationalisering, som herr Nyblom försiktigtvis
uttryckte sig -— i vilken herr Nyblom såg ett tecken till särskilt
oroliga politiska tider. Gentemot herr Nyblom måste jag säga, att örn denna
rörelse är ett tecken på särskilt oroliga politiska tider, då innebär varje opinionsyttring
av något större omfattning, även örn den sker under så lugna
former som antimonopolrörelsen, enligt herr Nybloms sätt att se saken, ett
tecken på oroliga politiska tider och bristande förmåga att sakligt och objektivt
bedöma ett föreliggande spörsmål.

Emellertid kan jag gratulera regeringen och särskilt herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet till den hjälp, han fått vid försvaret
av sin proposition. Örn man granskar propositionen och det försvar, som här
i riksdagen av herr statsrådet lämnats, så kan man icke komma ifrån den uppfattningen,
att det lämnats en ganska mager motivering för det här föreliggande
förslaget om socialisering av radion.

Det är också intressant att iakttaga, hurusom diskussionen numera löpt in
på helt andra banor än den ursprungligen förts. I början och före utredningen
rörde sig diskussionen förnämligast örn förmenta missförhållanden i
fråga örn radioverksamhetens skötsel. Man förmenade, att aktiebolaget Radio -

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av mndradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

tjänsts handhavande av verksamheten icke varit tillfredsställande. Man förmenade,
att förhållandet till Tidningarnas Telegrambyrå icke heller varit tillfredsställande,
och man kritiserade dessutom både den betalning, som lämnades
till denna och den betalning, som lämnades till de hos aktiebolaget
Radiotjänst anställda personerna. Under denna debatt, som jag ganska väl
följt med, har jag icke hört ett enda ord sägas i detta hänseende utan nu har
man gått in för att måla skrämmande bilder av det inflytande, som vissa
aktieägare skulle ha över aktiebolaget Radiotjänst. Herr Nyblom talade örn
den vulgäragitation, som bedrivits i denna fråga. Jag kan dock icke underlåta
att framhålla, att herr Nyblom i någon mån — trots att hans anförande
i det stora hela var skickligt lagt •— gjorde sig skyldig till dylikt, då han
emot varandra utan någon som helst förmedling ställde å ena sidan statens
handhavande av radioverksamheten, statsmonopolet, och å andra sidan ett enskilt
monopol. Den som något litet granskat förhållandena vet att talet örn
ett enskilt monopol är en sanning med mycket stor modifikation, eftersom
det enskilda monopol, som innefattas i aktiebolaget Radiotjänst, är på ett
mycket betydande och, jag vågar också säga, mycket effektivt sätt kontrollerat
både av statsmakterna och allmänheten. Möjligheten att på ett icke tillfredsställande
sätt utnyttja detta monopol är således mycket kringskuren och
påverkas dessutom av den omständigheten, att det ju här gäller en koncessionerad
verksamhet. Följaktligen lia statsmakterna möjlighet att, därest verksamheten
icke tillfredsställande skötes, genom ett indragande av koncessionen
göra sitt inflytande gällande och åstadkomma andra och bättre förhållanden.

Herr statsrådet påstod i början av sitt anförande, att det hade kommit politik
i denna rörelse. Han förklarade också, att förslaget utan all förskyllan
eller värdighet hade slungats in i monopoldiskussionen. Jag tror emellertid,
att någon förskyllan måste herr statsrådet taga i detta fall, ty det kan ju inte
undgås, att när, inte minst genom åtskilliga åtgärder från regeringens sida,
denna monopoldiskussion har väckts till liv, man också samtidigt bedömer det
mest näraliggande förslaget i fråga om monopol, nämligen radiomonopolet, och
att sålunda regeringen själv måste taga sitt ansvar för att denna diskussion
har blivit väckt.

''Emellertid har i motiveringen för detta förstatligande av radioverksamheten
egentligen icke något annat skäl blivit framfört än det rent principiella,
som herr statsrådet också underströk, nämligen att det vore principiellt riktigt
att radioverksamheten utövades av statsverket. För att denna principiella
inställning skulle vara riktig och för att den nu skulle behöva leda till något
riksdagens beslut, borde väl bakom denna stå några vägande anmärkningar
emot förutvarande skötseln av radioverksamheten. Det har dock från alla
håll — inte blott från herr statsrådets sida utan även från andra — betygats,
att några befogade anmärkningar icke kunna riktas mot den nuvarande skötseln
av radioverksamheten. Det är också ganska förklarligt, att denna verksamhet
bär kommit att från början utövas av tidningarna å ena sidan och —
som herr Nyblom icke försummade att omtala — av vissa industrier å andra
sidan, industrier, vilka äro i särskild mån sysselsatta med radion berörande
tillverkningar, och sålunda från början varit intresserade för dess utveckling.

Under utskottsbehandlingen av detta ärende omvittnades det från sakkunnigt
håll, att radioverksamheten i vårt land har —• jag citerar ordagrant —
haft en otrolig nytta av detta samarbete med pressen. Härigenom har det
vunnits många och beaktansvärda fördelar, främst kanske den. att radion
har kommit, som uttrycket föll, att behandlas med förståelse från pressens

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

sida, och man har undvikit att allt för mycket få den behandlad, som det också
uttrycktes, i slaskspalten, vilket ju skulle för radioverksamheten näppeligen
varit lyckligt.

Det har vidare omvittnats, att det knappast är tänkbart att kunna tillföra
radioverksamheten särskild nyhetsförmedling utan att ett samarbete måste
ske med Tidningarnas Telegrambyrå. Det är väl knappast troligt, att örn
ett dylikt samarbete skulle ske från statens sida, det komme att medföra något
förbilligande utan snarare kanske ett fördyrande av verksamheten, och i
varje fall lär det av flera skäl, vilka jag icke skall trötta kammaren med att
upprepa, vara otänkbart att staten skulle kunna ordna sin egen nyhetsförmedling
och på så sätt göra sig oberoende av TT.

Herr statsrådet lämnade i sitt anförande därhän, örn fullt sakliga motiv
hade varit avgörande för utskottets ståndpunkt. Ett sådant yttrande förefaller
mig innebära icke så litet av överdrift. Det har icke varit möjligt vare
sig för herr statsrådet eller någon annan att på sakliga grunder gendriva de
skäl, som utskottsmajoriteten anfört. De äro tvärt om hållbara och äro i denna
stund ingalunda sönderskjutna. Under sådana förhållanden vågar jag bestämt
hävda, att fullt sakliga motiv varit vägledande för utskottsmajoriteten
vid dess ståndpunktstagande.

Vidare uttalade herr statsrådet ett beklagande av, att verklig skada hade
tillfogats radiotjänst genom den diskussion och det ståndpunktstagande, som
i denna sak ägt rum. Jag måste säga, att grunden till denna skada ju måste
i första hand tillskrivas regeringen, som bär ansvaret för att överhuvud taget
denna diskussion har nödvändiggjorts. Det är icke vi, som börjat med denna
sak. Vi ha därtill blivit nödsakade på grund av en framställning från regeringen,
och det är därför icke befogat att mot oss frambära något klander
därför att en diskussion örn denna fråga kommit till stånd. Örn från vissa
håll överdrifter kommit till synes, kan detta i varje fall icke förebrås utskottsmajoriteten
utan helt andra.

Vidare riktade herr statsrådet den invändningen emot utskottsmajoriteten,
att vi hade tillåtit oss att frambära vissa önskemål beträffande radioverksamhetens
framtida ordnande, och han sade, att detta är förhållanden, vilka det
tillkommer Kungl. Majit att avgöra. Det var därför i någon mån egendomligt,
att herr statsrådet i nästan samma andedrag betonade, att utskottet försummat
att giva några instruktioner eller råd, hur regeringen skall förfara,
för den händelse att icke någon överenskommelse kunde träffas med aktiebolaget
Radiotjänst på de angivna villkoren. Den förebråelse, som han nyss
förut riktade emot utskottsmajoriteten, skulle äga ännu starkare valör, om vi
hade gå1t längre och velat meddela några föreskrifter i detta avseende. Jag
vågar härvidlag hänvisa till, vad herr andre vice talmannen i sitt anförande
meddelade, nämligen att han hade den tilltron till regeringen, att det fanns
möjlighet att träffa en överenskommelse med Radiotjänst. Det lärer icke
finnas något tvivel därom, att regeringen i detta fall har tillräckliga maktmedel.

Sedan har man här talat örn förhållandena sådana de äro ordnade i andra
länder. Man har icke försummat att omnämna, att radiotjänsten i så gott
som alla övriga länder är statligt ordnad, vilket ju skulle vara ett verkligt
skäl för en sådan anordning hos oss, därest det hade kunnat påvisas, att de
nu rådande förhållandena i fråga örn radiotjänsten i vårt land äro otillfredsställande.
Så är icke fallet, jag upprepar det ännu en gång, och då man gör
gällande, att man ser spöken mitt på ljusa dagen, när man varnar för de politiska
möjligheter, som ett förstatligande av radioverksamheten kan innebära,

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rru lid råd lo v erk sa nike ten i Sverige.

(Forts.)

ber jag för min del få uttala att jag har den uppfattningen, att farhågor på
denna punkt icke äro obefogade. Visst är det sant, att så länge en verkligt
parlamentarisk regim är rådande, ingen direkt fara förefinns för ett politiserande
av rundradioverksamheten, men lika säkert är, att i den mån som dylika
bättre förhållanden tilläventyrs icke längre äro tillfinnandes, ligger faran
för en politisering av rundradion snubblande nära. Det är ju uppenbart,
att när radioverksamheten handhas utav ett enskilt bolag, vilket är i hög grad
beroende av, å ena sidan statsmakternas inflytande, å andra sidan den allmänna
opinionens inställning, ligger det ju i detta företags stora intresse både
att handha radioverksamheten på ett möjligast tillfredsställande sätt och att
sorgfälligt akta sig för allt politiskt ståndpunktstagande eller för gynnande
av vissa politiska riktningar. Ty detta skulle omedelbart medföra, dels en
hård och befogad kritik från allmänheten, till vilken man måste taga hänsyn,
dels givetvis också ett åläggande från statsmakternas sida. Jag tror, att i
dessa båda omständigheter ligger en garanti emot politisering, som icke under
andra förhållanden kan ernås. Jag vågar också tro, att, när man beaktar
rundradions stora kulturella och folkuppfostrande betydelse, detta kan tillgodoses
under de nuvarande formerna och att man också har tillgodosett den
på ett fullt tillfredsställande sätt. Under sådana förhållanden kan jag icke
finna, att det föreligger några bärande skäl för en, låt mig citera, »nationalisering»
av radioverksamheten, och jag ber därför för min del, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr laiman! Jag skall inte ge mig in på

några längre utläggningar i detta ämne. Det är alldeles obehövligt efter de
klarläggande anföranden, som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
och en av de i sakkunnigutredningen deltagande, herr Nyblom,
hållit. Jag tror det är alldeles tillräckligt för att man skall kunna veta, vad
frågan gäller. Jag skall därför be att få så att säga hålla mig inom andra
kammarens ram.

Herr Magnusson i Skövde gjorde i sitt nyss hållna anförande gällande, att
det är regeringens skuld, att man kommit att debattera denna fråga. Ånej,
det är inte riktigt på det sättet, herr Magnusson. Det var i stället så, att
andra kammaren med stor majoritet beslöt en utredning i ämnet. Jag kanske
kan få göra vad man kallar för en skön själs bekännelse och omtala, att
jag icke röstade för denna utredning och icke heller några andra, som jag
bestämt har reda på, av det politiska parti, jag har äran tillhöra. Utredningen
beslöts det oaktat med stor majoritet. Vad angår mina motiv för att icke rösta
för utredning vid detta tillfälle, inskränkte de sig till att jag tyckte, att man
kunde se tiden an något ytterligare, men också att det hade visat sig genom
frågans föregående handläggning hos Kungl. Maj :t, att riksdagen icke behövde
befatta sig med denna fråga. Det ligger otvivelaktigt så till ännu i dag, och
hade inte riksdagen kommit med detta utredningskrav, hade det nog gått an
att få ganska bra fason på detta ärende. Statsrådet Leo hade bara behövt
följa statsrådet Liibecks och andras exempel, och riksdagen hade stått inför
ett fullbordat faktum, och man hade inte haft så mycket att gräla örn varken
i kväll eller förut i tidningspressen. Nu blev det emellertid på det sättet, att
första kammaren med knapp majoritet och andra kammaren med stor majoritet
beslöt utredningen, och då hade eldigt vårt parlamentariska livs sedvänjor
Kungl. Maj :t näppeligen något annat att göra än att sätta i gång en utredning.
Detta är anledningen till, herr Magnusson i Skövde, att vi ha detta ärende före
nu i kväll.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av mndradioverksaniheten i Sverige.

(Forts.)

Jag har redan konstaterat, att riksdagen som helhet var ense om, att eli
utredning borde verkställas. Jag konstaterar nu, att hela utredningen, både
majoriteten och reservanterna, varit enig örn att det bör vidtagas ändringar i
de nuvarande metoderna för skötseln av den svenska rundradion. Jag konstaterar
även — och det hoppas jag att herr Magnusson i Skövde särskilt lägger
märke till — att av de ämbetsverk, som yttrat sig, lia både telegrafstyrelsen
och statskontoret uttalat sig för en ändring. De ha visserligen pekat på utredningsreservanternas
förslag men i varje fall uttalat sig för en ändring. Och
— vad som är ur herr Magnussons synpunkt ännu värre — örn herrarna slå upp
sidan 16 i Kungl. Maj:ts proposition, skola ni finna, att själva programrådet
inte har dragit sig för att ansluta sig till, att det borde vidtagas vissa förändringar.
Programrådet yttrar sig nämligen enligt referat i propositionen på
följande sätt: »Programrådet uttalar, att den sunda, naturliga utveckling,
som rundradion uppvisat i Sverige, icke bör äventyras genom den av utredningsmännens
flertal föreslagna, radikala omorganisationen, vars behövlighet
eller nyttighet icke på något sätt påvisats men örn vars lämplighet för tillgodoseendet
av det allmännas och de enskildas samfällda intressen i detta fall starka
tvivel kunna finnas.» Men så heter det vidare: »Däremot torde nu tiden vara
inne att skaffa en bredare bas för det centrala programorganet. Detta synes
lämpligast kunna ske genom att enligt reservanternas förslag utvidga styrelsen
till nio personer, därav sex skulle tillsättas av Kungl. Maj :t. Genom en sådan
påbyggnad vunnes dels att den så viktiga kontinuiteten med den hittills samlade
erfarenheten bibehölles, dels att Kungl. Maj :t bleve i tillfälle att åt verksamhetens
ledning tillförsäkra en utan tvivel välbehövlig större allsidighet i
dess sammansättning.»

Jag skall inte trötta med att läsa vidare. Det står var och en fritt att göra
det. Jag har endast velat anföra detta såsom ett bevis på, att de verkligt sakkunniga
på området ha uttalat sig för vissa ändringar, herr Magnusson i Skövde.
Såsom lekman skall jag inte tillåta mig att gå in på detta gebit, utan jag får
göra som jag gjort så många gånger förr, jag får försöka bilda mig en uppfattning
på grundval av det föreliggande utredningsresultatet plus myndigheternas
yttrande över detsamma. Örn jag gör det, herr Magnusson i Skövde,
kommer jag till det resultatet, att den lämpligaste framkomstvägen är att ansluta
sig till reservanternas i kommittén och reservanternas i statsutskottet
förslag.

Här har nu lämnats åtskilliga interiörer från hur det är ställt med delägarskapet
beträffande pressen. Jag skall inte göra mera än fullständiga dessa
uppgifter så till vida, att jag skall framhålla, att det finns en stor tidning,
som inte varit nämnd. Det kan ju inte skada att erinra örn det. Vem som är
huvuddelägare där, känner hela kammaren, och jag behöver därför inte här
nämna namnet. Jag vill bara för att göra samlingen fullständig framhålla,
att de storfinansiella intressena nog ha ett visst tag där också.

_ Här vill man nu ha det på det sättet från utskottsmajoritetens sida, att man
vill försöka inbilla den svenska riksdagen, att genom att man lämnar plats
för en till ifrån statens sida i styrelsen för bolaget i fråga, skall allan rättfärdighet
vara uppnådd. Ja, tro det den som kan. Jag tog mig friheten att
i statsutskottet erinra örn, att det finns en § 59 i aktiebolagslagen, som ger en
aktiemajoritet obestridlig rätt att ge direktiv åt en syrelse. Det svarades då,
och jag är säker på att det även nu häremot kommer att framhållas, att detta
betyder ingenting, ty Kungl Majit har i alla fall hand om koncessionen och
kan motverka sådana tendenser från en aktieägaremajoritets sida. Ja, det
tvivlar jag inte på, men nog är det väl ett underligt förhållande, när man vill

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

ge sig sken av att vilja ge staten ett ökat inflytande, att man samtidigt skall
ordna det på det sättet, att man behöver skriva bort berörda lagparagraf i aktiebolagslagen
för att kunna nå det syfte nian vill. Herrarna få ursäkta, örn
det är litet svårt för menige man att förstå ett sådant resonemang.

Angående förhållandena, när denna fråga först fördes på tal, gjorde herr
Magnusson i Skövde här ett uttalande. Får jag vara så elak, att jag påminner
om, hur det gick, när radioutredningen först kom att nämnas i pressen?
Jag skall då be att få säga, att det som då ansågs vara särskilt förkastligt
å ena sidan var utredningsmajoritetens förslag, men det som å andra sidan
ansågs vara det bästa resultatet man kunde nå, det var reservanternas i utredningen
förslag. Jag tror jag kan våga mig på att konstatera — jag harju
inte som på de stora tidningarnas redaktioner tillfälle att läsa så gott som
alla tidningar, men jag säger så här pass försiktigt — att den tongivande pressen
överhuvud var ense örn att det borde göras en förändring, men den skulle
inskränka sig till att ta reservanternas i utredningskommittén förslag. Så gick
det till, herr Magnusson i Skövde, när denna fråga, kanske inte först, fördes
på tal, ty det var ju i riksdagen, när det begärdes en utredning, men när utredningsmännens
förslag kom fram och det då fördes på tal. Då sjöngs den
visan ganska samfällt över Sveriges land, att det är reservanternas i kommittén
förslag, som vi ska ha, men däremot inte den farliga majoritetsriktningens
radikala förslag, som man då uttryckte sig.

Jag för min del tror, att ett sakligt bedömande — som herr Magnusson i
Skövde påstod ha varit ledstjärnan för honom och vilket jag inte tvivlar på —-från pressens sida, som gjordes vid den tid, då utredningsresultatet kom fram,
verkligen skulle vara så pass sakligt, att det skulle stå sig den 15 maj 193ö!
Ty så orimligt lång tid är det inte, som har förflutit, sedan utredningsförslaget
lämnades till Kungl. Maj:t, och så litet har det faktiskt hänt på detta
område, att jag tycker det borde vara befogat att dra vissa växlar från den
ståndpunkt, som då intogs, inte bara av ledande tidningsorgan utan långt in i
herr Magnussons i Skövde eget läger.

Jag tycker nu för min del, att det tillgripits litet — hur skall jag våga mig
på att uttrycka det? — svaga skäl, det kanske är det lindrigaste jag kan säga,
när man här stöder sig på ett uttalande, som lär ha fällts i första kammaren’
örn risken för andra kammaren att bifalla reservationen, därför att det inte
kan bli gemensam votering. Jag får väl inte anses som någon expert, men
om jag erinrar om, att det till och med i gemensam voteringspraxis, som jag
kanner till — och örn jag minns rätt — har ägt rum voteringar, som lett till
sist till organiserandet av ett helt ämbetsverk, och örn jag vidare säger, att
d.e mycket förkättrade arbetslöshetsdirektiven på sin tid ansågos kunna göras
till föremål för gemensam votering, så tror jag att jag har antytt, att det nog
skall bli möjligt att ifrån gemensamvoteringsinstitutet, särskilt vad det gäller
statsutskottet, uppvisa prejudikat, som äro av den art, att man icke kan bortse
från dem, därest man inte vill bryta sönder hela den samlade praxis, som tidigare
tillämpats. Här är det nog så beträffande reservanternas förslag, att där
är det fråga direkt örn pengar, och det står också i klämmen, vilket jag särskilt
vill understryka, vad pengarna skola användas till, så att det behöver
inte föranleda några misstolkningar i detta fall.

Det starkaste skäl herr Magnusson i Skövde — eller kanske det var herr
andre vice talmannen —- anförde var, att ingen skada sker, örn man låter bli
att göra mer än vad majoriteten här föreslagit. Men är det skälet ändå inte
egentligen bra litet vägande, när man dock är överens örn att ur kulturell synpunkt
det är nödvändigt, att statsmakterna få sin hand med i spelet på ett

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

annat sätt än tidigare? Ty herrarna låtsas ju vilja vara med om en ändring i
det hänseendet.

Nu skall jag, herr talman, icke förlänga debatten ytterligare. Jag skall
bara tillåta mig att ställa en liten fråga. Det är ju så, som här har upplysts
om både från statsrådets och herr Nybloms sida, att staten har sändarstationerna,
staten sörjer för det väsentliga och sörjer för inkasseringen. Hur skulle
det vara, örn ett enskilt bolag rådde örn dessa sändarstationer och staten sedan
komme och sade till bolaget: Ja, detta är alldeles utmärkt och i sin ordning —
ni sköter det tekniska, ni sköter inkasseringen, nu vill staten taga hand örn
programmet. Det är det omvända förhållandet, som nu råder. Därför kan jag
icke finna annat än att reservanterna stå på en mycket sakligare och riktigare
grund än majoriteten, och jag tillåter mig, herr talman, att beträffande det nu
föredragna momentet yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Björek i Kristianstad: Herr talman! Jag skall genast fritt och oförbehållsamt
avge en bekännelse: Jag tillhör styrelsen för Aktiebolaget Radiotjänst.
Jag skulle sålunda kanske betraktas som part i saken och knappast
ha rätt att uppträda här och yttra mig, men efter de vackra vitsord, som statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet — och för övrigt också
sakkunnigutredningen gett åt Radiotjänsts verksamhet, vågar jag hoppas, att
herrarna icke placera mig på de anklagades bänk. Jag skulle kanske kunna
tänka mig, att det var vissa detaljer i statsrådets och herr Nybloms yttranden,
som avsågo att sätta mig där, men jag kan icke erkänna herrarnas rättighet
att vara åklagare i det hänseendet. Till den delen av herrarnas anföranden
skall jag senare återkomma.

Jag skall också avge en annan bekännelse. Jag erkänner, att den fråga vi
behandla är av stor allmän vikt och betydelse. Radioverksamheten har för
vårt folk så stort värde, att man icke skall förvåna sig över att riksdagsmännen
och medborgarna intressera sig för den i hög grad och vilja eftersträva
att få den ordnad på bästa möjliga sätt. Det är sålunda ganska naturligt,
att det blir livliga debatter därom. Men jag tycker, att man borde kunna
hålla sig på ett något så när sakligt plan. Jag lyssnade till debatten i dag
i första kammaren med stort intresse. Det var på det hela taget en mycket
saklig debatt, där representanterna för olika ståndpunkter förfäktade sin
uppfattning med sakliga skäl. Här i denna kammare har det däremot kommit
inslag i debatten, som jag finner mindre tilltalande. Jag kan icke säga, att
det deklamatoriska anförande, som herr Nyblom höll, kan ge något som helst
sakligt bidrag till ett bedömande av frågan. Jag skall något senare syssla
med hans anförande, men vill redan nu säga, att liksom det finns en del människor,
som lära vara mera konungsliga än Konungen själv, så var herr Nyblom
mera socialistisk än socialisterna själva. Ty ett sådant lovtal över statsverksamheten
vet jag mig icke lia hört förut. Jag har också sagt till herr
Kilbom och herr Ström, att nu voro de slagna och nu kunde de icke sticka över.

Jag skall be att få sysselsätta mig litet med kommunikationsministerns anförande.
Först vill jag då framhålla skiljaktigheterna i de olika ståndpunkterna.
Därvidlag har man kommit med åtskilliga överdrifter. Herr statsrådet.
var mycket angelägen att framhålla, att Radiotjänst är ett enskilt monopol,
och herr Nyblom, som plöjde i samma fåra, upprepade — så vitt jag förstod
honom rätt — samma uppfattning. Men, herr statsrådet, det är icke något
enskilt monopol. Det är ju härvidlag staten, som beviljar koncession åt ett
enskilt företag. Det är ett statligt monopol, och det kan icke betecknas som
ett enskilt monopol.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

När maa vidare från statsrådsbänken betonar, att radioverksamheten skall
stå under en effektiv kontroll, bör väl ändå upplysas om att det sitter representanter
även för staten i styrelsen. Kungl. Majit utser ordförande, och den
nuvarande vice ordföranden är också utsedd av Kungl. Majit. Vidare äger
Kungl. Majit utse en suppleant i styrelsen samt en revisor och en revisorssuppleant.
Avståndet mellan Kungl. Maj :t och radiobolaget har icke varit så
stort, att icke Kungl. Majit kunnat söka sig dit antingen genom de statliga
ombuden eller genom direkt hänvändelse till Radiotjänst. Det vitsordades av
en föregående finansminister i första kammaren i dag, att han upprepade gånger
vänt sig till Radiotjänst och alltid blivit behandlad på ett tillmötesgående
sätt — en sak som ju är helt naturlig.

Den ena ståndpunkten är den, att Kungl. Majit skall bevilja koncession till
en sammanslutning av enskilda att driva denna verksamhet. Den andra ståndpunkten
är den, att verksamheten skall göras helt statlig. Det är sålunda icke
frågan örn att välja mellan ett enskilt monopol och ett statligt, utan det är
endast frågan örn hur kontrollen över verksamheten skall genomföras.

Nu är det pa det sattet, att denna verlrsamhet x atis k xlii c a. hanseenden ar av
ganska ömtålig beskaffenhet. Man har genom densamma fått ett medel att
sprida upplysning bland folk ute i bygderna och att bereda dem förströelse och
nöje, ett medel av det allra största värde. Detta gör, att det hela måste ske på
ett visst fritt och otvunget sätt. Man kan icke inordna verksamheten under
de stränga, högtidliga statsreglerna. Det är en viss fördel förenad med att
den bedrives av ett enskilt företag, såsom nu är fallet. Det är en fördel även
för regeringen, eftersom den på så sätt ställes vid sidan av verksamheten och
icke behöver bära direkt ansvar för den. I åtskilliga hänseenden har detta
sitt värde. Det förekommer t. ex. krönikor örn utrikespolitik i radio, och man
har exempel på hur det uppstått trassel och otrevnad för regeringen i det hänseendet
i länder, där radion varit förstatligad. Här placeras alltså Kungl.
Maj :t vid sidan örn det hela, och det är företaget, som bär ansvaret.

Det har kraftigt betonats i debatten i dag av herr statsrådet och även av
herr Nyblom — så vitt jag fattade honom rätt — att där ett förstatligande är
genomfört, har detta, så vitt man vet, icke medfört några olägenheter. Det
skulle icke ha inträffat, örn vi undantaga diktaturländerna, att regeringarna
obehörigen ingripit, och det hela skulle överhuvud taget ha fungerat ganska
bra. Jag skulle vilja framhålla, att vi här ha att göra med en verksamhet,
stadd i utveckling. Man kan göra den anmärkningen mot utredningen, att
den praktiskt taget kommit för tidigt. Man har icke ännu kommit ifrån experimentstadiet,
och det är därför olämpligt att fälla sådana tvärsäkra omdömen,
som herr Nyblom gjorde. Det gör man icke, om man känner till förhållandena.
I andra länder har emellertid på senare tid framkommit skarp kritik
mot den statliga verksamheten. Så är förhållandet i England, så är det i
Danmark och så är det i Norge. Jag var i Norge för icke länge sedan, och
jag konstaterade, att där rådde fullständig krigsstämning mellan pressen och
radion, något som naturligtvis icke kan vara till gagn för radioverksamheten.
Alltså är det icke riktigt, när det heter, att man är så utomordentligt belåten
i andra länder, där denna verksamhet blivit förstatligad, utan det verkliga förhållandet
är. att det där framkommit kritik och missnöje mot den förstatligade
radioverksamheten. Att det icke framkommer kritik och missnöje i diktaturländerna
behöver jag ju icke påpeka särskilt, ty där tillåtes icke kritik och missnöje.
Där är den statliga radion en naturlig detalj i bela likriktningssystemet.

Jag skall så taga upp några uttalanden av herr statsrådet.

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

Statsrådet förklarade, att det var naturligt, att ett förstatligande borde genomföras,
därför att telegrafstyrelsen hade i ett yttrande, innan man börjat
med verksamheten, framhållit, att enskild verksamhet var naturlig i början
men att sedan man övergått från förströelseprogram till upplysningsprogram
man borde låta verksamheten övergå till staten. Där ser man, sade statsrådet,
hur naturligt det är att påkalla ett förstatligande. Jag blev verkligen förvånad,
när jag hörde statsrådet fälla detta yttrande. Statsrådet kan icke vara främmande
för att det föreligger ett yttrande från skolöverstyrelsen, däri det uttryckligen
säges ifrån, att någon organisationsförändring av radion med hänsyn
till upplysningsverksamheten icke är behövlig. Herr statsrådet sysselsätter
sig ju exempelvis med bilismen. Örn statsrådet nu skall medverka till att vidtaga
åtgärder på det området, icke går väl statsrådet och tittar på vad bilmännen
sade, innan bilismen kommit igång? Man får väl ändå taga hänsyn
till de erfarenheter man gjort på de olika områdena. Skolöverstyrelsen har tagit
hänsyn till den praktiska erfarenheten, vilket telegrafstyrelsen icke kunde
göra, när den avgav sitt nyss nämnda yttrande.

Herr statsrådet sade, att han ville, att verksamheten skulle skyddas för att
komma under obehörigt politiskt inflytande. Jag vill på det allra bestämdaste
bestrida, att det förekommit något obehörigt inflytande. Detta har icke utredningen
kunnat påstå, och så vitt jag vet ingen annan heller gentemot den
nuvarande verksamheten. Jag vill emellertid med anledning av detta statsrådets
yttrande övergå till statsrådets egen skiss till nyordning. Vare sig jag
tager det ena alternativet eller det andra, måste jag fråga: var har statsrådet
garantier mot obehörigt inflytande? Statsrådet skisserade mycket löst, hur
den blivande styrelsen skulle tillsättas. Det skulle lämpligast kunna ske, säger
statsrådet, genom att man läte vissa korporationer föreslå ledamöter i styrelsen.
Man skulle t. ex. kunna tänka sig förslag från musikaliska akademien
''och teaterrådet. Jag märkte icke i denna skiss något, som kunde skapa garanti
mot obehörigt politiskt inflytande. Det är dock en ganska viktig punkt.
Jag vill betona, att i den skrivelse riksdagen avlät år 1933 betonades detta såsom
särskilt betydelsefullt. Den detaljen tycks man nu lia helt och hållet
tappat bort.

Vad beträffar den allmänna programverksamheten vill jag säga, att jag finner
den detalj i förslaget, som går ut på att man skulle låta teaterintresserade
och musikintresserade föreslå ledamöter i styrelsen, i högsta grad betänklig,
därför att dessa grupper lia intresse av att förtjäna på radion. Släpper man
in dem i styrelsen, skall man få se. att de icke sluta förrän de få så mycket
som möjligt av de medel, som äro tillgängliga, och det blir sannerligen icke i
lyssnarnas intresse och till verksamhetens gagn. Det har varit en styrka för
den nuvarande verksamheten, att alla sådana intressen kunnat hållas tillbaka
och att man kunnat skapa en god och förnuftig uppdelning, när det gäller de
olika programavdelningarna.

Herr statsrådet nämnde, att det icke egentligen riktats någon skarpare kritik
mot reservanternas i kommittén uttalande. Jag ber att få fästa statsrådets
uppmärksamhet på några rader i reservanternas uttalande, som han tyckes
ha gått förbi: »Rundradioutredningen, som haft tillfälle att taga del av

hur Radiotjänsts verksamhet under de gångna tio åren utvecklats, har, så vitt
vi kunnat finna, icke påvisat vare sig att ett ökat statsinflytande över programledningen
vore nödvändigt för ernåendet av ett gott arbetsresultat eller
att en statlig organisation skulle garantera ett bättre sådant. Ur denna synpunkt
är sålunda en ändring av organisationen — fortfarande enligt vår åsikt
— icke påkallad.» Jag skall icke fortsätta vidare. Reservanternas motive -

Onelia seri den 15 maj e. ni.

Nr 33.

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

ring för att de gått med på förslag om en omorganisation är korteligen den,
att de befara, att man icke kan stå emot utvecklingen utan måste böja sig,
och de anse det därför lika gott att göra vissa medgivanden för att få fred.
Det är väl ganska klart att, örn man icke gillar denna taktiska eftergiftspolitik
utan vill hävda en fast, sakligt grundad uppfattning, man icke skall följa
reservanterna i det förslag de framställt. Jag vet icke, om statsrådet gillar
den lilla ingress jag läste upp, men jag hoppas, att han ändå erkänner, att
dessa herrar haft sakliga skäl för sin uppfattning, och då förfaller ju en del
av hans kritik mot oss, som också anse, att det icke finns anledning till några
förändringar och som också anse oss ha sakliga skäl för vår uppfattning.

Jag blev ganska häpen, när statsrådet sade, att om man gick på den linje,
som är framlagd i utskottsmajoritetens förslag, riskerade man, att rörelsen
måste läggas ned, ty det kunde tänkas, att Aktiebolaget Radiotjänst icke gin ge
med på de villkor, som där uppställts. Jag måste förutsätta, att statsrådet
läst det yttrande, som avgivits av styrelsen för Aktiebolaget Radiotjänst. Då
måste han ha funnit, att styrelsen är beredd till tillmötesgående och förhandlingar,
så vitt jag kan erinra mig på alla de punkter, på vilka reservanterna
framställt några önskemål. Jag tror mig som ledamot i styrelsen kunna försäkra,
att tillmötesgående på alla dessa punkter kan påräknas. Sålunda kunna
vi utan vidare, herr statsråd, avskriva det hotet.

Herr statsrådet framhöll vidare, att det skulle vara en stor fara för staten,
örn avgörandet läge i händerna på enskilda, Jag har redan betonat, att staten
alltjämt har i sin hand att fastställa villkor, när koncession beviljas, och att
sålunda de enskildas självbestämmanderätt icke är så stor. Vederbörande
måste följa de allmänna riktlinjerna. Göra de icke detta, fullgöra de icke koncessionens
villkor och bestämmelser och få icke heller behålla koncessionen.

Jag skall icke ge mig in i någon längre diskussion med statsrådet beträffande
hans påståenden örn tidningsväsendet. Jag blev ganska förvånad över
vad han yttrade ■— jag hade icke väntat mig ett sådant uttalande örn den svenska
pressen från statsrådsbänken. Jag tror, att han skall ge mig rätt i att örn
vi bortse från det agitationsämne, som vi nu ha framför oss, den svenska pressen
på det hela taget är sund. Örn det förekommit och förekommer osunda
företeelser, äro dessa undantag, som bekräfta regeln. Statsrådet citerade mitt
uttalande vid Publicistklubbens årsfest, och det tackar jag honom för. Jag
vill tillägga, att jag för det uttalandet fått allmänt instämmande från mina
kolleger inom pressen, och det är tydligt, att det finns en skarp reaktion inom
pressen mot de osunda företeelser, vilka både statsrådet och jag vända oss
emot. Under sådana omständigheter är det icke skäl i att uttala så skarpa omdömen
om pressen i allmänhet, som herr statsrådet och även herr Nyblom gjorde.
Jag vill inlägga en bestämd gensaga mot dylikt. Den svenska pressen
förtjänar icke de hårda domar, som här i dag uttalats mot den.

Vad beträffar pressens medverkan i denna sak vill jag betona, att det råder
visst icke en samstämmig uppfattning i pressen. Det framgick för övrigt
av herr Nybloms anförande, att olika meningar gjort sig gällande. En del
tidningsägare ha sagt: Pressen borde icke ge sig in i denna affär, ty radion
konkurrerar med pressen. Jag tror, att det icke alls skulle bli någon sorg pa
en hel del håll, örn pressen avkopplades. Men att pressen överhuvudtaget
kom med berodde, så vitt jag vet, på att den uppmanades att gå med, då man
ansåg, att det var en lämplig anordning. Man gick ut ifrån att verksamheten
skulle bedrivas på det sättet, att man skulle göra framställningarna i radion
aktuella för att den stora allmänheten skulle bli intresserad, och för det ändamålet
ansåg man tidningarna skickade att medverka. Vidare lade man stor

100

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

vikt vid att det skulle bli opartiskhet, och denna ansåg nian sig kunna ernå
genom att olika partier voro representerade inom Radiotjänsts styrelse. Jag
kan vitsorda, att denna anordning varit synnerligen gagnande.

Vad vidare apparattillverkarna beträffar ha de herrar, som representerat
dem i styrelsen, varit mycket skickliga och insiktsfulla män och lia tillfört
styrelsen praktisk sakkunskap av utomordentligt stort värde. Jag tror
inte, att det kan finnas fog för att rikta ett sådant klander mot delägarna
som här uttalats. De ha inte utövat obehörigt inflytande. Det kan inte påstås.
När man säger något sådant, säger man vad som inte kan bevisas. Jag
bestrider i varje fall dessa påståenden på det bestämdaste.

Medan jag är inne på tidningarna, herr talman, vill jag till komplettering
av de uppgifter som lämnats upplysa om, att 310 aktier finnas hos pressens
centrala organ. Herr Nyblom påstår, att Svenska Tidningsutgivareföreningen
behärskas av de stora tidningarna. Det är inte riktigt. Det förhåller sig
inte så. Det är antalet som dominerar och inte tidningarnas storleksordning.
Stockholmstidningarna ha 341 och landsortstidningarna 549 aktier. Dessa
senare aktier äro fördelade på tidningar av myeket skiftande storleksordning
och tidningar, tillhörande alla de större partierna.

Så, herr talman, vill jag säga några ord om licensmedlens användning. Det
finns olika linjer i detta avseende. Kommittén är inne på en linje. Kommittén
förfäktar den meningen, att inkomsterna skola användas för verksamheten.
Alltså, när en person löser sin licens, skall avgiften användas så, att han får
valuta för sina pengar. Nu har den ordningen tillämpats de senare åren, att
det överskott som uppstått gått in till statskassan, och det har varit en ganska
betydande summa. Kommittén har kommit fram med förslag om fondering.
Det har inte upptagits av kommunikationsministern, utan han har
velat, att nuvarande ordning skall tillämpas, och så vitt jag förstår, innebär
hans uttalande, vartill även reservanterna i statsutskottet anslutit sig, att
man skall använda denna verksamhet som skattekälla. Jag tror inte, att denna
uppfattning är riktig. Jag tror, att den riktiga uppfattningen är, att dessa
pengar skola användas för radioverksamheten. Genom att rösta med reservanterna
ansluter man sig alltså till det principuttalande, som statsrådet gjort,
och jag tror inte, att det vore lyckligt för radioverksamheten i fortsättningen.
Jag tror, att det riktiga på denna punkt är, att medlen reserveras för verksamheten
och att man sålunda inte gör denna verksamhet till en skattekälla.
Detta bör inte göras utan ett riksdagsbeslut i annan ordning än den, i vilken
dagens beslut kan komma att fattas.

Herr talman! Jag skall inte nu syssla utförligt med herr Nyblom och inte
taga upp hans skarpa ord mot delägarna i bolaget. Jag skall endast uttala
min förvåning över, att en man, som deltagit i en lång utredning, inte framfört
något av denna kritik i utredningen utan först här i kammaren träder
fram och håller ett mycket demagogiskt anförande. Örn de förhållanden, mot
vilka herr Nyblom vänt sig, ha inverkan på radioverksamheten, borde de ha
framhållits i det utlåtande, som herr Nyblom varit med örn. Jag måste säga,
att detta sätt att använda sin sakkunskap är ganska underligt. Jag har inte
funnit någonting alls av denna kritik i de sakkunnigas utlåtande.

Slutligen ett par ord i anslutning till vad statsutskottets ärade ordförande
sade örn gemensam votering, ifall kamrarna skulle stanna i olika beslut. Det
förhåller sig så, att det anslag, som begäres, anknyter till kommunikationsministerns
och reservanternas förslag antingen örn bibehållande av det gamla
bolaget eller att staten skall köpa aktierna i det gamla bolaget. Intetdera av
dessa alternativ kan genomföras utan bolagets medverkan. Örn bolaget säger

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

101

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

nej, kan intet av dessa förslag genomföras, och då blir det ingen användning
för pengarna. Då frågar jag: Är det verkligen så, att det är anslaget, som
är det väsentliga? Är det inte organisationen som är det väsentliga? Förhåller
det sig så, kan inte, såvitt jag förstår, gemensam omröstning äga
rum.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr tal man!

Jag är angelägen att genast rätta en missuppfattning, som herr Björck
gjorde sig skyldig till. Han protesterade i sitt anförande mot den hårda
dom, som också jag skulle ha fällt över den svenska pressen. Han sade, att
det finnes inga skäl för de stränga omdömen om den svenska pressen, som
statsrådet fällt. Den svenska pressen är, sade han, med några undantag
bra och självständig. Jag delar fullständigt herr Björcks uppfattning i denna
del och har själv sagt detsamma som herr Björck sagt nu. Det är en
fullständig missuppfattning, örn han ur mitt förra anförande läste ut någon
förkastelsedom över den svenska pressen. Jag sade tvärtom, att så länge den
svenska pressen har den fria och självständiga ställning den för närvarande
i stort sett har, hyser jag för min del inga större farhågor för att låta den
behålla medinflytande i rundradions programverksamhet. Men jag beklagade
att det finns undantag, vilket också herr Björck medgivit finnas, undantag
som ha inflytande för närvarande i den svenska radioverksamheten.

Jag skall för övrigt ge mitt fulla erkännande åt den verkligt lugna och
sakliga ton, som präglade herr Björcks hela anförande. Han försökte med
verkligt allvar att göra frågan till vad den är, en praktisk organisationsfråga,
som i och för sig inte behöver ha minsta bismak av politik eller
politiska principer. Jag beklagar endast, att inte denna uppfattning från
herr Björcks sida tidigare kommit till uttryck i den offentliga debatt,
som under en lång tid förts utanför riksdagen. Det skulle ha verkat
som en välbehövlig kalldusch på alla dem, som sökt göra en stor politisk
affär av denna fråga. Det hade sålunda varit både bra och lustigt
med den upplysningen, som herr Björck här lämnade, att frågan enligt
hans mening inte rörde sig örn enskilt monopol utan örn statligt monopol.
I motsats till den uppfattning jag har, nämligen att radioverksamhetens
programavdelning för närvarande skötes av ett enskilt monopolbolag,
menade herr Björck, tydligen på fullt allvar att det är ett statligt monopol.
Vi ha redan statsmonopol, säger herr Björck, i fråga örn programverksamheten.
Men varför inte upplysa den övriga delen av tidningspressen
örn detta, den delen som nu i flera månader med all makt bekämpat det statsmonopol,
som enligt herr Björcks uppfattning redan finnes och som utövas
delvis av den tidningspress själv, som gått till storms mot sitt eget statsmonopol?
Jag skall inte tvista örn ord, men nog förefaller det mig vara ett ganska
egendomligt statsmonopol, som består däri, att det är överlämnat att handhavas
av till väsentlig del tre •—• vad skall jag säga ■— grupper eller firmor:
huset Wallenberg, huset Bonnier och Torsten Kreuger. Jag är övertygad
om, att örn staten hade litet större möjlighet än den för närvarande har att
utöva inflytande på förvaltningen av detta statsmonopol, är det inte säkert,
att det bleve samma resultat ifråga om de ytterst bestämmande.

Som ett genomgående drag hos motståndarna till det framlagda förslaget
har framhållits, att det finnes ingen anledning att verkställa en omorganisation.
Det är bra som det är. Det har ingenting inträffat, och följaktligen

102

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

föreligger ingen anledning att handla. Jag erkänner för det första gärna,
och jag har gjort det många gånger förut, att det finnes ingen större anledning
till anmärkning mot det sätt, varpå programverksamheten handlagts hittills.
Och jag erkänner gärna, att den allmänna regeln bör vara, att man inte
skall handla i onödan, att man inte skall vidtaga förändringar, förrän sådana
visat sig av behovet påkallade. Men det finnes också, mina herrar, vissa tillfällen
i livet, då man måste så att säga handla i förtid, i förebyggande riktning
för att undvika att råka i svårigheter, som det är för sent att undgå, när
de inställa sig. Här är ett sådant tillfälle. Man brukar ofta använda den
bilden, att man väntar inte med att försäkra sitt hus, tills det brinner i knutarna.
Jag säger detta naturligtvis utan att på något som helst sätt ens
ifrågasätta, att vi skulle befinna oss i den sistnämnda situationen i detta fall.
Men vi lia här ett fall, där man, hur bra det än gått hittills, har anledning att
gardera sig mot obehagliga överraskningar. Och jag vet intet bättre
sätt att göra det än att följa exemplet från så många andra länder och ge
staten ökat inflytande över den stora folkbildningsverksamhet det här
gäller.

Herr Björck upprepade farhågorna för obehörigt politiskt inflytande vid
ett förstatligande av radion. Han vände sig också mot något påstående, som
skulle ha fällts, att det även under nuvarande ordning skulle ha förekommit
obehörigt politiskt inflytande. I varje fall har jag inte fällt ett sådant yttrande.
Jag har ingen anledning att säga sådant. Men då herr Björck frågar:
På vad sätt vill kommunikationsministern garantera, att det inte även
med hans förslag smyger sig in något obehörigt politiskt inflytande, vill jag
hänvisa till detaljerna i förslaget i propositionen. För att skilja radioverksamheten
från den egentliga statsförvaltningen har det i propositionen föreslagits
en rad av åtgärder som tillsammantagna utan minsta tvivel skulle komma
att bereda den blivande ledningen en fullt fri och självständig ställning
gent emot regeringen. Det är för det första föreslaget, att styrelseledamöterna
skola väljas för en tid av 3 år. Det skall alltså inte ske någon successiv
förnyelse; samtliga väljas på en gång för en tid av 3 år. Sedan de äro valda,
sitta de där och kunna inte utan särskilda skäl avlägsnas, de ha att sköta
sitt uppdrag efter vad deras egen uppfattning och deras samvete bjuder.
Det är vidare föreslaget, att styrelseledamöterna, åtminstone till viss del,
skulle utes på förslag av olika kulturella och allmänna institutioner och
myndigheter, varigenom man skulle vinna garanti för, att olika åsikter, uppfattningar
och meningsriktningar skulle komma att få säte och stämma i styrelsen.
Det är vidare föreslaget, att styrelsen själv och sålunda inte Kungl.
Majit skulle utse verkställande direktör i företaget. Det är dessutom föreslaget,
att Kungl. Majit inte skulle uppdraga de närmare detaljerna för ledningen
av arbetet, utan endast med några korta ord, i huvudsak angivande
rundradions allmänna mål och syfte, helt överlämna åt styrelsen att fritt utöva
sin verksamhet. Slutligen är det föreslaget, att besvärsmål i rundradiofrågor
inte skulle få dragas under Kungl. Majits prövning. Jag tror, att örn
man bygger upp en organisation på det viset, får man all den frihet och självständighet
för radioledningen, som rimligtvis kan begäras. Och det blir helt
enkelt icke tillfälle för Kungl. Majit att i onödan lägga sig i handhavandet
av radioverksamheten.

Jag har, herr talman, inte mycket att tillägga beträffande min uppfattning
om vilket beslut från andra kammarens sida, som skulle vara riktigast i
förevarande situation. Jag vidhåller den uppfattningen, att ett bifall till
reservanternas förslag skulle vara det, som bäst gagnar hela saken.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

103

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

Härefter gav herr talmannen för kort genmäle ordet till

Herr Björck i Kristianstad, som anförde: Herr talman! Jag måste uttala
min stora förvåning över det uttalande som gjorts från statsrådsbänken, när
det säges, att det är ett monopol, som handhaves av husen Wallenberg, Bonnier
och Torsten Kreuger. Jag tror, att jag hört talas örn att sådant står i
nazistpressen och förekommer i nazistföredrag, men att dessa uttalanden i
agitatoriskt syfte skulle återges från statsrådsbänken, det hade jag aldrig
kunnat drömma örn. Kommunikationsministern vet mycket väl, att husen
Wallenberg, Bonnier och Torsten Kreuger inte handha radiotjänst. Det är
inte sant. Jag bestrider det på det allra bestämdaste. Kommunikationsministern
kan inte göra ett sådant påstående. Vem företräder dem? Är det
herr Åkerberg eller jag eller vem är det? Vidare är det upplyst, att Kungl.
Maj :t utser ombud i styrelsen, och att med dessa av Kungl. Maj :t utsedda
ombud har varit det bästa samarbete. Är det de herrarna, som skulle företräda
husen Wallenberg, Bonnier och Torsten Kreuger? Vi måste ha klart
besked på denna punkt. Jag tar denna beskyllning ganska allvarligt. Jag
tar inte order från sådant håll, och jag vet, att ingen annan av styrelseledamöterna
heller gör det. Det är Kungl. Maj :t som utser ombud, och jag upprepar,
att samarbetet med Kungl. Maj :ts ombud varit sådant, att besluten
fattats enhälligt i allmänhet. Det har tagits den största hänsyn till de uttalanden,
som från det hållet gjorts.

Vidare yttrade

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr tal man!

Herr Björck tyckes fortfarande ha benägenhet att missuppfatta mina
yttranden, eller också har jag uttryckt mig oklart, och jag skall därför med
nöje upprepa dem och söka göra dem örn möjligt tydligare. Vad jag säde,
eller ville ha sagt, i mitt anförande — och det var sagt i anslutning till de
uppgifter, som lämnats i herr Nybloms anförande, uppgifter, som av ingen
i debatten blivit vederlagda — var ingenting annat än att som aktieägare, delvis
stora aktieägare, i Radiotjänst sitta ytterst husen Wallenberg, Bonnier
och Torsten Kreuger. Jag vet inte, örn herr Björck vill bestrida detta. Men
det är upplyst, att Stockholmstidningen, Dagens Nyheter och Aftonbladet tillsammans
representera en stor aktiepost i Aktiebolaget Radiotjänst, och att
vissa radiofabrikanter också göra det.

Herr Björck måste naturligtvis skilja på styrelse och bolagsstämma i Aktiebolaget
Radiotjänst. Jag har inte sagt, att nämnda personer sitta som representanter
i styrelsen eller att de utövat påtryckning på denna. Jag säde, att
de sutto som aktieägare i Aktiebolaget Radiotjänst. Och som delägare i ett
företag, ett aktiebolag, har man möjlighet att utöva inflytande, örn man vill
göra det, även på bolagets ledning. Vilket dock i detta fall ingen pastatt har
blivit gjort.

Herr Björck i Kristianstad, som nu ånyo för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Så vitt jag förstått, sade statsrådet, att det var ett monopol.
som innehades av husen Wallenberg, Bonnier och Torsten Kreuger. Men
här är det dock styrelsen, som har ansvaret, och därför måste jag säga, att
det inte kan vara lämpligt att göra ett sådant uttalande, som statsrådet gjorde
här.

104

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradion erli sandiden i Sverige.

(Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Meyerhöffer: Herr talman! När jag hörde statsrådet i sitt inled ningsanförande

rannsaka hjärtan och njurar och klarlägga de motiv, som föranlett
motionerna, måste jag säga, att han något förenklade frågan. Det
är val ändå inte så, att det först genom tidningarnas ingripande kommit politik
i denna sak. Här nämndes vissa namn, men är det icke fantastiskt att
tro, att vad tidningarna Dagens Nyheter och Handelstidningen skriva skulle
inspirerat mig att motionera i samma riktning som deras uttalanden. Åtminstone
ha aldrig i politiskt avseende några beskyllningar i den vägen riktats
mot mig och den meningsriktning jag företräder — däremot alldeles motsatta
uttalanden, rent diametralt motsatta t. o. m. Nej, herr statsrådet får nog
taga detta som uttryck för att personer, som hysa de mest olika politiska
uppfattningar i nuvarande situation inför det monopolhot, som råder och som
alla frukta, komma att få ett ställningstagande, som är fullkomligt motsatt
det statsrådet företräder. Det är ur dessa synpunkter jag skall tillåta mig
att göra några randanmärkningar till vad som här framhållits.

När man talat örn förhållandena i utlandet, synes det mig, som örn frågeställningen
bär knappast varit riktig. Örn vi skola jämföra Sverige med
utlandet, måste vi fråga oss: Äro utlandets förhållanden tillämpliga hos oss?
Vad är det för förtjänst i utlandets organisation, som vi kunna draga nytta
av och efterbilda, eller vad är det för skrämmande fel i utlandet, som vi för
vår del måste förebygga? Några som helst förtjänster hos utlandets organisation
ha mig veterligen icke framhållits under debatten, vare sig från statsrådets
eller herr Nybloms sida. Däremot har man anfört ganska skrämmande
exempel. Man har talat om det vildsnår, som man finner där det
härskar ett fullständigt fritt system, nämligen i Amerika — ett fall som för
oss icke har något aktualitetsintresse. Man har vidare påvisat avskräckande
exempel från länder, där det är monopol. Visserligen säger man, att dylikt
endast kan förekomma i diktaturländerna. Ja, även örn det kanske icke är
det mest .hotande för oss, är det väl ändå ett fall, som man icke alldeles får
lämna åsido. Däremot, menar man, har i vårt land allt hittills fungerat tillfredsställande
i stort sett. Herr statsrådet har framhållit detta i sina två
anföranden. Då måste man verkligen fråga: Varför skola dessa förändringar
komma till stånd, örn det hela fungerat i stort sett tillfredsställande? Vi
ha naturligtvis inga som helst garantier för att radioverksamheten allt framgent
skall skötas bra, men en viss sannolikhet förefinnes väl för att en organisation,
som hittills kunnat bemästra svårigheterna, skall vara mäktig den
saken även i fortsättningen. I alla händelser ha vi — det vågar jag säga
även efter statsrådets senaste anförande — intet skäl att antaga, att en statlig
organisation bättre skulle fylla villkoren i detta avseende.

Jag har, herr talman, ingen anledning att lägga mig i hur det förhåller
sig med pressen. Antingen den är fri eller ofri, brukar jag bli ganska omilt
behandlad i den. Minst av allt tänker jag draga någon lans för den ena eller
andra tidningen, den må vara större eller mindre. Jag måste i alla fall
konstatera,, att vad här har anförts örn pressen bl. a. från statsrådets sida —
och jag vill i förbigående säga, att jag gjorde mig skyldig till samma missuppfattning
som herr Björck, så att det kan ju tyda på en viss otydlighet
i statsrådets första anförande — ingenting har att skaffa med den förevarande
diskussionen. Råder det osunda förhållanden inom pressen, så rikta gärna
uppmärksamheten på dem och reformera och gör slut på missförhållandena!

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

105

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

Men, herr talman, det var en bemärkt man från min födelsestad, P. P. Waldenström,
som en gång sade: Örn hin själv säger, att 2 gånger 2 är 4, tror
jag honom. Här skall man väl bedöma, örn pressens inflytande på radioverksamheten
varit av destruktiv natur. Ingen har framkastat detta, och därför
måste jag säga, att vad statsrådet och herr Nyblom därvidlag anförde är
denna fråga ovidkommande — det må vara hur riktigt i övrigt som helst.

Jag skall också taga upp några frågor, som herr Nyblom berörde, då han
gjorde en enligt min mening mycket haltande jämförelse mellan Aktiebolaget
Radiotjänst och »aktiebolaget Försvarstjänst». Det är väl i alla fall så, att
det i alla tider varit fullkomligt självklart, att försvaret är en primär statsuppgift.
Något tydligare bevis på samhälleligt förfall kan väl näppeligen
tänkas än örn enskilda grupper skulle övertaga detta samhällets självklara
åliggande. Men det har icke från någons sida kunnat ledas i bevis — allra
minst kunde herr Nyblom det i sitt anförande — att ett monopol är nödvändigt
för radiotjänstens bedrivande och att denna verksamhet är någon statlig
uppgift av första ordningen. Jag vet, att när jag fortsätter, kan jag
icke få samma betyg för välförhållande, som herr Björck i Kristianstad fick
av statsrådet. Jag får bekänna, att jag aldrig ägt någon enda aktie i ett
företag eller varit med i styrelsen för något bolag. Det kan därför icke här
vara fråga örn något personligt intresse från min sida. Men jag har gjort
mig skyldig till samma försyndelse, som här påtalats, då jag i samband med
övriga monopol, kaffemonopol, bensinmonopol o. s. v., regelbundet nämnt det
enligt min mening hotande radiomonopolet. Det går heller icke att med det
hot för näringslivet och för hela samhällslivets omdaning, som monopolen
innebära, isolera den här föreliggande frågan från de andra monopolfrågorna.
Detta har på ett avgörande sätt bestämt mitt ställningstagande till spörsmålet.

Är det någon som vill göra gällande, att de bägge första statsmakterna
icke skulle kunna komma till rätta med den splittrade tredje statsmakten?
Något farligt hot från dess sida kan således icke anses föreligga.

Jag har också ett annat skäl att tro, att det är olämpligt med statsmonopol,
och det är, att själva driftsformen icke lämpar sig för ett sådant monopol. En
radiotjänst, organiserad i stort sett enligt nuvarande grunder, måste väl vara
väsentligt mycket mera lyhörd för önskemål och kritik från olika håll och
riktningar och sträva efter att organisera sin programverksamhet därefter.
Ett statsägt företag kan däremot göra sig synnerligen okänsligt för än så legitima
önskemål, som framföras från minoritetsgrupper.

Herr Nyblom sade, att det gällde, som han avslutningsvis uttryckte sig,
att »skapa nationell samling i denna fråga». Ja, visst tillgriper man en och
annan gång så där avslutningsvis dylika retoriskt verkningsfulla uttryck, men
tittar man litet närmare på innehållet, kan det sakliga bevisvärdet vara ganska
ringa. Så är förhållandet här. Jag ivrar lika mycket för nationell samling
som herr Nyblom, föreställer jag mig, men det är väl icke likgiltigt vad
vi samlas örn. Ingen vill nog göra gällande, att Radiotjänst, på det sätt den
fungerat, är något slags hämmande boja på den svenska nationen, och att det
gäller, att vi resa oss såsom en man för att skaka av oss densamma.

Jag skall icke alls försöka sia örn vad framtiden bär i sitt sköte eller om
hurudan utvecklingen kan bli, men jag vill säga, att under nu föreliggande
omständigheter vore ett bifall till regeringens förslag och till reservationen
enligt min mening olyckligt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

106

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

Herr Lithander: Herr talman! När utredningsfrågan var före, gav jag

uttryck åt den uppfattningen, att den nuvarande formen för radioverksamhetens
bedrivande för den svenska allmänheten innebär större fördelar än ett
statligt monopol kunde ge. Man kan göra det tankeexperimentet, att man
skulle vilja rikta anmärkningar mot det statliga monopolet — det skulle väl
då ske till någon kontrollstyrelse eller dylikt. Hur små utsikter skulle den
svenska allmänheten då icke ha att få rättelse! Det är tydligt och klart —
den siste ärade talaren nämnde några ord om den saken, och även jag berörde
den vid det förra tillfället — att örn några önskemål eller några anmärkningar
framställas, är ett bolag, som är beroende av Kungl. Maj:t för fortsatt
koncession och i vilket Kungl. Maj:t har så stort inflytande, som här är fallet
— och jag för min del har ingenting emot att detta inflytande ökas, exempelvis
genom att telegrafstyrelsen får sätta in en ledamot i styrelsen — mera
känsligt för kritik och erinringar än ett statligt monopolföretag.

När man nu gått till angrepp mot aktiebolaget Radiotjänst, har man anmärkningsvärt
litet kritik att komma med, och man kan egentligen icke påvisa
något, som icke är skött på det sätt det bör skötas. Nej, i det avseendet
har man ingenting att vinna men alldeles säkert mycket att förlora.

Herr Nyblom sade på tal örn England, att den statliga driften där varit till
synnerlig belåtenhet. Herr Nyblom torde icke ha fullt rätt uppfattat förhållandena.
Den statliga radioverksamhet, som där bedrivits sedan 1927, har
i stället gett upphov till mycket starka uttryck av klander. Oppositionen har
stegrats undan för undan, och icke minst var detta fallet under åren 1933
och 1934. För en vecka sedan utlöstes kritiken i att en parlamentarisk kommitté
tillsattes för att undersöka och taga del av det klander, som kommit
fram. Det har särskilt visat sig, att på det utrikespolitiska området har just
den omständigheten, att verksamheten bedrivits i form av ett statligt monopol,
vållat vederbörande besvärligheter. Vad som sägs uppfattas lätt såsom inspirerat
av regeringen, under det att om ett misstag sker hos oss, med den form
vi ha, regeringen icke behöver kläda skott för det. Den person, som i England
haft att sköta den utrikespolitiska radioavdelningen, har nyligen fått
lämna sin befattning just därför att han ställt regeringen i kinkiga situationer.
Även den synnerligen skicklige debattören Postmaster General har fått
besvärliga frågor på grund av de förhållanden, som rått. Dylikt är sannerligen
ingenting för oss att stå efter, och vi böra icke eftersträva något som
man i andra länder med fog klandrar. Icke heller i våra grannländer har systemet
varit utan anmärkningar.

Emellertid begärde jag ordet, herr talman, egentligen för att fästa uppmärksamheten
på några ord i reservationen med anledning av den motion jag
väckt i anslutning till den kungl, propositionen. Det står i reservationen på
sidan 10: »Herr Lithanders motion örn att avlönat uppdrag inom radiomonopolet
ej må innehavas av riksdagsman avstyrkes likaledes av utskottet; att
för dylika uppdrag lämpliga personer ej böra göras obehöriga på grund av
riksdagsmannaskap är en uppfattning, som tidigare av riksdagen hävdats.»
Jag vill framhålla, att utskottet icke fattat ståndpunkt till denna fråga. På
sidan 7 heter det nämligen först: »På sätt utskottet härovan utvecklat böra
alla berättigade önskemål örn ökat statsinflytande över radioverksamheten
kunna tillgodoses utan att verksamheten förstatligas», varefter utskottet tilllägger:
»Herr Lithanders motion 11:512 örn att avlönat uppdrag inom det av
Kungl. Maj :t föreslagna nya radiomonopolet ej må innehavas av riksdagsman
påkallar vid sådant förhållande intet utskottets yttrande.» Och på sidan 6
framhåller utskottet, att »även i övrigt har Kungl. Maj :t vid koncessionens

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

107

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

förnyande möjligheter att bevaka statens intressen». Jag har härmed velat
understryka, att utskottet icke tagit ståndpunkt för, men heller icke avstånd
från mitt yrkande. Jag känner också väl till riksdagens ställning i den frågan.
Jag för min del har en annan uppfattning, och jag är övertygad örn att
förr eller senare kommer en annan mening att hävdas från allmänhetens sida
än den som hittills gjort sig gällande i riksdagen.

Såsom frågan nu ligger till, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, ha många talare
yttrat sig, och det bar sålunda uttalats mycket av vad jag annars skulle ha velat
sagt. Jag skall därför försöka, så vitt möjligt, inskränka mig till sådana synpunkter,
som skulle kunna vara av något nytt värde.

Emellertid kan jag icke underlåta att säga vad jag sagt många gånger förut
från denna plats, nämligen att när man nu för tiden talar från statsrådsbänken,
är det nästan en nödvändighet för vederbörande statsråd att börja med att
försäkra, att det gått politik i frågan. Jag undrar, örn icke det vapnet börjar
bli ganska slött snart. Hur många frågor bar regeringen icke varit med
om att göra politik av? Det är en sak, som förekommer ganska ofta. Föreliggande
fråga upptogs ju på det sättet, att man begärde från riksdagens sida
en förutsättningslös utredning, huruvida och på vad sätt en omändring skulle
kunna göras. Att sedan, när utredningen kommit fram med sitt resultat, säga
att tidningspressen kommer och lägger sig i saken och gör politik av den, är
väl bra orimligt. Jag lämnar allt detta fullkomligt åt dess värde. Det har
intet värde som bevismedel.

Däremot skulle man kunna fästa något avseende vid de exempel statsrådet
tog upp från utlandet. Utskottet å sin sida säger, att det kan vara en
viktig sak att tänka på, örn ett förstatligande av radioverksamheten ger en starkare
garanti mot politiskt inflytande på själva utövandet av verksamheten.
Statsrådet talade om utlandet -— såsom man alltid bockar sig för utlandet och
tycker, att allt vad utlandet gör är utmärkt och något som vi skola göra efter
— och örn hur radioverksamheten utövades i sådana länder som särskilt Tyskland
och Italien. Jag undrar, om man icke, när man ser dessa exempel och
kanske också andra, har anledning att tänka sig för, innan man anordnar ett
starkare statligt inflytande. Detta kan under vissa omständigheter leda till
att vi få en inblandning i politiskt hänseende på ett kraftigare sätt än vi
önska.

Dessutom vill jag med en föregående talare fråga: äro icke vederbörande
med den nuvarande anordningen mycket mera känsliga för intryck, om det är
något att anmärka på verksamheten? Jag tror, att så är fallet.

För att nu försöka hålla det löfte jag gav i början av mitt anförande ■—
att tala om något som egentligen icke vidrörts av tidigare talare ■— vill jag
säga några ord med anledning av herr Nybloms yttrande. Han framhöll, att
radioverksamheten är ett utomordentligt mäktigt medel i folkupplysningens
tjänst, och han påpekade här — liksom han gjort såsom ledamot av radioutredningen
— vilken kulturell och folkuppfostrande betydelse radioverksamheten
har. Han ställde den i jämförelse med försvarsväsendet, sjukvården,
folkundervisningen o. s. v. Jag frågar då: hur är det med folkundervisningen?
Ha vi icke en del folkundervisning, som är privat? Och huru är det med sjukvården?
Ha vi inte på sina håll privata sjukhus; åtminstone finns det ju här
i Stockholm alldeles utmärkta privata sjukhus. Beträffande försvarsväsendet
faller ju hela hans anmärkning på sin egen orimlighet. När herr Nyblom

108

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

här talade om aktiebolag för försvarsväsende och sjukvård, är detta en sådan
överdrift, som man egentligen inte skulle behöva bemöta.

Sedan framhöll herr Nyblom, vilken stor kulturell uppgift rundradioverksamheten
har och hur viktigt det därför är, att den lägges under statens direkta
kontroll. På den punkten vill jag fråga honom: hur är det med den verksamhet,
som han själv utövar, tidningsverksamheten? Är inte tidningsverksamheten
av en oerhört stor kulturell betydelse i vårt land. Finns det överhuvud
taget något som inverkar så kraftigt på människornas tankar, sinnen
peli, uppfattningar som just tidningarna. Vi lia 115 radiolicenser på 1,000
invånare, men varenda invånare i vårt land har väl en tidning. Örn man drar
ut konsekvensen av det som herr Nyblom här uttalade örn radioverksamhetens
kulturella betydelse och nödvändigheten att därför lägga den under en skarpare
statlig kontroll, kommer man alldeles självfallet till den slutsatsen, att
man också skall lägga tidningarna under en sådan statlig kontroll. Örn det
emellertid är fråga örn att röra det allra minsta vid tryckfriheten, reser sig
hela tidningspressen och säger, att det får man inte göra. Det finns också
mångå andra, som betrakta tryckfriheten som en ögonsten.

Tidningarna äro emellertid av många olika slag, och det finns ju tidningar
som sprida en upplysning, som är av den beskaffenheten, att det verkligen
vöre önskvärt med en förnuftig statlig kontroll, som kunde säga, att en sådan
tidning icke får fortsätta sin verksamhet. Jag erinrar örn att det rent av finns
någonting som vi kalla för smutspressen, som dock får sälja sina alster till vem
som helst som kan köpa dem, både gamla och unga. Jag menar alltså, att
man i den delen inte kan tala örn någon konsekvens i herr Nybloms anförande.
Dessutom skulle jag vilja säga, att de som sköta Radiotjänst kunna naturligtvis
förändras. De kunna bli sämre och de kunna bli bättre i sitt handhavande av
verksamheten. Detta gäller också för en tidning. En tidning kan vara god,
men så kommer den i en ny redaktörs eller ny ägares hand, och då kan den
bli en dålig tidning.

Så vitt jag uppfattade herr Nyblom rätt, menade han, att allt detta som bär
en kulturell uppgift skulle läggas under statens makt och inflytande. Men
vart ta vi då vägen? För att lämna tidningarna, frågar jag: hur är det med
teaterverksamheten i vårt land? Vi lia ju en fri teaterverksamhet. Jag vet
visserligen, att det finns en riksteater, som herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet väl har litet bekymmer för, emedan den kanske inte
på alla punkter blivit så utomordentligt väl skött, men frånsett denna organisation
ha vi ju i stor utsträckning en fri teaterverksamhet här i landet. Både
gamla och unga människor gå på teatern, så nog har teatern en kulturell uppgift
att fylla, för att inte tala örn filmverksamheten, som ju kulturellt sett
är av ungefär samma beskaffenhet. Vad är det egentligen för skillnad på
radion och filmen? I varje större samhälle och till och med ute på själva landsbygden
finns det numera platser, där man kan förevisa film. Radion tränger i
samma utsträckning ut till folket. Det ena verkar på samma sätt som det andra.
De kunna verka i god riktning, men de kunna också verka skadligt och förskämmande.
Örn man vill vara konsekvent, bör man också tänka på de kulturspridande
verksamheter, som jag här talat örn. Det går alltså inte att bara
säga, att radioverksamheten är en kulturspridare, som staten måste ta hand
örn, och örn bara staten får tillsätta samtliga ledamöter i Radiotjänsts styrelse,
vilket ju syftet är med det föreliggande förslaget, då blir allting alldeles utmärkt
bra.

Kan för övrigt någon människa säga mig, vad det finns för anledning till
att nu företa en omorganisation av rundradioverksamheten? Så vitt jag har

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

109

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

kunnat läsa ut, säger ju varenda en som haft med denna sak att göra, att Radiotjänst
skött sig bra. Jag skall inte upprepa de växlande uttryck, som man
använt, men jag skall tillåta mig att anföra ett uttryck som herr Nyblom fällt
som medlem av radioutredningen. Han säger, att verksamheten på ett berömvärt
sätt omhänderhafts av bolaget. Det är ett mycket superlativt uttryck,
och det brukar vara ett mycket högt betyg, när man säger, att något är berömligt.
På samma sätt låter det hela vägen: bolaget har skött verksamheten bra,
det har varit berömligt, utan någon anmärkning o. s. v. Garantier för att det
även i fortsättningen skall bli på det sättet har man väl till mycket stor del i
det kontrakt, som är uppgjort med Radiotjänst. Hela denna överenskommelse
mellan telegrafstyrelsen och Radiotjänst har alltid gjorts upp genom förhandlingar
mellan de båda parterna. På samma sätt tillkommer kontraktet mellan
T. T. och Radiotjänst. När kontraktet utarbetats, fastställes och godkännes det
av Kungl. Maj :t, och man kan naturligtvis inte bryta det sedermera. Kan
någon säga mig, att det man här fäktar så ivrigt för skulle ge oss några garantier
för att det blir bättre? Det finns inte någon, varken herr statsrådet,
herr Nyblom eller någon annan som uppträtt och talat för en omorganisation,
som förnekar, att det nuvarande bolaget skött sig bra. Det finns ingen som
kunnat påstå, att radioverksamheten skulle bli bättre skött, om det bleve endast
statligt anställd personal. Jag vågar säga, att man inte kan bevisa, att
verksamheten skulle bli bättre skött, men att det mycket väl kunde hända,
att den icke bleve bättre skött.

Som slutord vill jag säga, att när man, som herr Nyblom här gjorde, talar
örn att ett avslag på den föreliggande framställningen örn omorganisation av
rundradioverksamheten skulle betyda, att man för all framtid lämnar denna
verksamhet åt ett enskilt företag, så är ju detta ingalunda riktigt. Det är
inte fråga örn all framtid. Bolagets rättighet att utöva denna radioverksamhet
kan tagas tillbaka, örn det inte sköter sig bra. Så länge det nuvarande
bolaget sköter sig bra, finns det väl emellertid ingen rimlig anledning att göra
en ändring.

Herr Kilbom: Herr talman! Innan jag går in på den huvudfråga, som

här föreligger till behandling, och i samband därmed något uppehåller mig vid
radioprogrammet, som enligt mitt förmenande alldeles oberättigat ställts vid
sidan örn denna debatt, skall jag be att få säga några ord örn min motion.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att en utsträckning av frilicensgivningen
till vissa andra invaliditetskategorier än de blinda är under övervägande. Det
är klart, att man måste hälsa detta med tillfredsställelse. Utskottet är emellertid
mycket knapphändigt i fortsättningen, det yrkar kort och gott avslag
på vår motion om att 50,000 kronor skulle anslås för att bereda fria licenser
åt arbetslösa. Man säger endast, att man inte kan tillstyrka vårt förslag.
Varför det? Man borde åtminstone kunna begära, att utskottet skulle ange
något skäl. Det är nu andra året motionen föres fram, och sedan i fjol har
det från de mest skilda håll, märk väl, inte representerande arbetarna och de
arbetslösa, framförts så tungt vägande skäl för frilicensgivning åt de arbetslösa,
när de kommunala myndigheterna tillstyrka det, att man här trots upprepade
försök inte har kunnat anföra några argument däremot. Det senaste
vittnesbördet örn nödvändigheten av en utsträckt frilicensgivning har t. ex. kommit
från en känd kronofogde i en del av landet, där vi ha en massa arbetslösa.
Han säger, att dessa arbetslösa, som inte kunna lösa sina radiolicenser, inte
lia möjlighet att upprätthålla någon kontakt med yttervärlden. De ha inte
möjlighet att taga del av de visserligen mycket sparsamma nyheter, som ut -

Ilo

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

sändas av T. T. via radion. På grund av den fattigdom, som deras arbetslöshet
bragt dem i, sättas de på andlig svältkost på ett helt annat sätt, än
vad som skulle varit fallet, för den händelse de finge möjlighet att åtminstone
hålla sig med radio. Yilket är då — jag måste väl i det jag ännu en
gång framställer frågan vända mig till herr Anderson i Råstock — utskottets
skäl för denna ståndpunkt? I fjol fingo vi inte veta något skäl, och i år få
vi inte heller något skäl. Man kan inte komma och säga, att det här föreligger
risk för missbruk. Denna frilicensgivning skulle ju endast komma i
fråga i de fall vederbörande kommunala myndigheter tillstyrka den.

Herr Björck sade, att han under hand — och det är nog riktigt — sagt till
mig och herr Ström att vi vore distanserade av herr Nyblom. Herr Nyblom
hade nämligen gått så långt i denna fråga, att han var en riktig socialist.
Nå, herr Björck, det är nog skäl att studera vad socialism innebär ett tåg
till, ty en omorganisation av radioverksamheten på sätt reservanterna föreslagit
har inte ett spår med socialism att göra. Det är endast ett ändamålsenligare
sätt att handha en för allmänheten synnerligen viktig verksamhet.

De, som gå emot en omorganisation av radioverksamheten, ha, åtminstone
i sista delen av debatten, i någon mån motiverat sitt motstånd med rädslan
för statsmonopol. Jag skulle vilja fråga dessa herrar: Varför anse ni inte
också, att t. ex. telegrafen skall skötas av ett enskilt bolag, exempelvis att
staten skall bygga telegrafstationerna och underhålla linjerna, men att ett enskilt
bolag skall sköta rörelsen i övrigt? Minns jag inte alldeles fel, så var
herr Lindman på sin tid med och ordnade det så, att staten övertog allmänna
telefonbolaget här i Stockholm. Varför gjorde han det? Det var väl därför,
att lian ansåg det vara en fullkomligt naturlig och självklar sak att staten
skulle ha hand örn en verksamhet som omslöt så oerhört många, för att inte
säga hela befolkningen. För att ta ett annat exempel, varför komma inte
herrarna och kräva, att ett enskilt bolag skall få överta driften vid posten?
Varför kräva ni inte, att staten skall bygga poststationerna, ha hand örn frakterna
o. s. v., men att ett enskilt bolag skall sköta rörelsen i övrigt. Liknelsen
är ingalunda så orimlig som man till äventyrs kan komma att säga.

Herr Lindmans argumentation om att det inte har kunnat bevisas, att radion
skulle bli bättre skött, örn den helt förstatligas, och att vi därför skola
behålla radioverksamheten på det sätt, som den nu är ordnad, är ju egentligen
ingen argumentation alls. Det finns ju många andra skäl för att rundradioverksamheten
skall omhänderhas av samhället, framför allt därför att
den är en allmän angelägenhet. Örn herrarna äro konsekventa, böra ni väl
säga: staten bör överlämna driften vid postverket, telegrafen och telefon åt
ett enskilt bolag. Men det är ingen som hävdar en dylik uppfattning.

För resten en annan sak. När herr Lindman tog initiativet till att statens
intressen i Norrbottens malmfält bättre skulle tillgodoses, varför gjorde han
det? Vad var det för tungt vägande skäl ur privat eller statlig synpunkt som
talade för den ståndpunkten? Malmförekomsterna var hela folkets. Radion
återigen är en hela folkets angelägenhet. Herrarnas inställning i den fråga,
som vi nu debattera, är ju ingenting annat än ett försök att låta enskilda bestämma
över en för allmänheten synnerligen viktig institution. Vill man att
ett enskilt bolag skall ha hand örn programverksamheten, varför skola inte
också enskilda ha hand örn stationerna och den tekniska skötseln? Tycka
herrarna ändå inte, att det är litet underligt, att staten skall bygga stationerna
och bekosta de tekniska anordningarna för rundradioverksamheten men sedan
överlämna programtjänsten åt ett enskilt bolag?

Jag måste, herr talman, som jag inledningsvis nämnde, säga några ord örn

Onedagen dan 15 maj e. m.

Nr 33.

lil

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

skötseln av programtjänsten. Jag förstår ärligt talat inte, om det är av
taktiska eller andra skäl som man varit så rädd för att ta upp programtjänsten
till diskussion. Jag måste konstatera, att det hos Radiotjänst har funnits
och fortfarande finns — kanske mindre på sista tiden — vissa tendenser
till att söka undertrycka olika meningar. Jag vet inte, örn program tjänsten
är ansvarig härför eller om ansvaret är att söka i kanslihuset, men faktum
är, att en sådan tendens varit till finnandes, som sagt tidigare mycket kraftigare
än för närvarande.

På tal örn programtjänsten skall jag tillåta mig att här peka på ett par fall,
som jag tycker äro rätt så märkliga. En pappersarbetare, som sedan sin tidigaste
ungdom arbetat vid ett av våra pappersbruk, skrev för något år sedan
ett föredrag om framställning av papper och pappersmassa. Jag vill förutskicka
den upplysningen, att han behandlar svenska språket fullt perfekt. Han
överlämnade sitt föredrag till en fackman, en ingenjör vid ett av våra pappersbruk,
och denne sade, att det var en utomordentlig, populär, sakkunnig och för
allmänheten begriplig skildring av hur det gick till vid framställningen av
pappersmassa och papper. »Anmäl dig ögonblickligen till Radiotjänst för att
få hålla detta föredrag.» Arbetaren skickade in sitt föredrag till Radiotjänst,
men Radiotjänst godtog det inte. Inte långt därefter får man emellertid i
radio höra ett föredrag av en ingenjör om framställningen av pappersmassa,
sannolikt tekniskt utan invändningar men på ett språk som allmänheten i stor
utsträckning inte begrep. Till den tidning, där jag är redaktör, kom det klagomål
från arbetare som hade stor praktisk erfarenhet örn dessa saker. De klagade
över att man inte hade förstått föredraget och frågade: Örn man nu skall
ha ett föredrag om yrket -—• det tillhörde en dylik serie — bör man väl ta en
föredragshållare som talar ett sådant språk som det stora antalet radiolyssnare
begripa?

Jag skall tillåta mig att ta ett andra exempel på skötseln av programtjänsten.
För inte så länge sedan upptäckte vi litet var i pressen stora annonser
från ett visst bokförlag här i staden, som förkunnade: Vi sälja av Radiotjänst
auktoriserade böcker. Örn inte orden voro precis dessa, så var i alla fall innebörden
densamma. Dessa annonser väckte mycket stor uppmärksamhet och
naturligtvis även fullt berättigad förbittring hos de andra bokförlagen. Hos
folkbildningens organisationer sade man: Vad är det här för metoder, att man
från Radiotjänsts sida tillåter detta utnyttjande av en halvstatlig institution.
Jag vet, att det hölls ett sammanträde mellan en del för vårt folkbildningsarbete
intresserade personer, som sade: Vi komma att vidta åtgärder för att
stoppa försäljningen av detta bokförlags alster. Jag vill med denna min erinran
inte påstå, att Radiotjänst var direkt medansvarig för det inträffade men
jag ifrågasätter, huruvida inte det nuvarande tillståndet lockar till användandet
av dylika metoder.

Jag skall anföra ett tredje exempel. En i Stockholm ingalunda okänd präst
håller föredrag i radio. Han kan därvid inte underlåta att gång på gång
propagera för en lära, som söder örn Östersjön anses vara det högsta goda här
i världen. Samtidigt tillåter han sig —- jag vet inte, örn man kan använda det
ordet -— att starkt skälla ut en annan lära öster om Östersjön. Det är klart,
att denna präst har rätt att hysa vilken mening han vill. Vill han emellertid
bevisa, att hans kristendom är sådan, att han nöjer sig med förhållandena söder
örn Östersjön, så måste det vara hans sak, men nog tycker man, att Radiotjänst
inte skulle tolerera en sådan sak mer än en gång.

Ett fjärde exempel: En lektor, ingalunda okänd, handlar på precis samma
sätt som prästen, d. v. s. driver agitation för nazismen. Jag vet — åtminstone

112

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

har det uppgivits så i brev till min tidning och skrivits också i tidningen därom
— att man har protesterat hos Radiotjänst över sådana metoder.

Det är både mänskligt och rimligt, örn sådana misstag ske en gång, men de
borde icke få upprepas. I andra avseenden är verkligen kontrollen, som naturligt
är, så pass stor över föreläsarna, att det finns anledning tro, att den
nog också borde ha varit tillräcklig här, för såvitt man kanske icke — jag vill
icke säga det bestämt — avsiktligt såg genom fingrarna.

I går kväll fick jag i min hand ett program från Radiotjänst för den 24 maj.
Jag fick det för övrigt uppe på Stadion. Det kom fram en person till mig
och sade: Jag tycker mycket bra örn karnevaler och festtillställningar, men
går ändå icke detta bra långt, och så sträckte han fram detta program. Där
står: Kl. 11:20 utsändning från Storkyrkan av vigselakten mellan Deras

Kungl. Högheter o. s. v., kl. 12: 30 de nyförmälda hyllas på slottets borggård,
kl. 14: 15 de nyförmälda mottaga en hyllning vid Lejonbacken, kl. 15 bröllopskortegen
genom Stockholm beger sig från slottets västra valv, kl. 17 de nyförmälda
avresa, kl. 20 o. s. v., o. s. v. Det är mycket tacknämligt med noggranna
uppgifter, men skulle man då icke också ha tagit med vad de omtalade
personerna göra mellan anförda tidpunkter? Det kan, herr talman, bli litet
för mycket av det goda. Jag har ingenting emot, att det göres reklam för
dem. som äro reklamhungriga, ty det finns ju sådant folk, uppenbarligen också
mycket högt upp i samhället, jag har heller ingenting emot att unga människor
bli lyckliga, men jag undrar, om det icke kunde räcka med litet mindre
än det man här tänker bjuda. Jag tror nog, att svenska folket skulle kunna
klara sig med en aning mindre av denna härlighet. Är detta emellertid bevis
på den höga kulturella nivå, på vilken Radiotjänst står?

Då vi, herr talman, be att få yrka bifall till reservanternas förslag, så göra
vi det således av det skälet, att detta är en verksamhet, som på ett eminent
sätt rör hela den svenska allmänheten. Det förefaller oss fullkomligt orimligt,
att icke staten skall ha hand örn denna sak. Herr Lindman sade, att det finns
ju fria sjukhus och fria skolor. Ja, herr Lindman, det gör det, så att den formella
likheten finns, men staten bygger inga sjukhus, och icke heller göra
kommunerna det, för att sedan överlämna skötseln åt enskilda personer. Staten
eller kommunerna bygga icke heller några skolor och läroverk och överlämna
skötseln åt privata sällskap. Dessutom skall icke herr Lindman glömma
bort, ty det vet han ju mycket väl, att vi på sista tiden här i riksdagen ha
just beträffande skolväsendet utsträckt statens hand mycket längre än tidigare.

Då vi emellertid som sagt yrka bifall till reservanternas förslag, så vilja vi
däri lägga in ett bestämt uttalande, att för den händelse den linje, som vi finna
naturlig och riktig, går igenom, detta icke skall medföra att byråkratiska eller
diktaturfingrar läggas i eller på rundradioverksamhetens handhavande. Verksamheten
får icke präglas av det regerande partiets tillräcklighet, icke av
självgodhet och av någon uppfattning att endast vissa partier företräda den
riktiga politiska uppfattningen. Skulle så bli fallet, då är det icke den ringaste
tvekan örn att icke de skulle få vatten på sin kvarn, som säga, att det var bättre
förut. Det skall iakttas den striktaste opartiskhet.
o Vi yrka som sagt bifall till reservationen, därför att denna verksamhet bör
såsom ett allmänhetens intresse tillhöra staten, därför att de vinstmedel, som
härvidlag flyta in, böra gå direkt till samhället och icke till enskilda, samt
därför att vi tro, att det kan bli bättre ur alla synpunkter än vad för närvarande
är fallet. Om vi, herr talman, jämföra radions skötsel exempelvis i Norge,
i Tjeckoslovakien och i England med radions skötsel i Sverige, då vet jag, att
det står hundratusen och åter hundratusen bakom det uttalandet av mig,’ att

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

113

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

de svenska programmen innehålla ofantligt mycket larv jämfört med programmen
i de länder, som jag här har nämnt och där statens intresse mera direkt
kommer till sin rätt än här i landet.

o Jag vill tillägga, herr talman, att med detta yrkande lia vi icke heller givit
något på hand för eller mot statsmonopol. Vi få bedöma den saken i varje
särskilt fall och ur synpunkten av om det blir bättre för allmänheten, för
konsumenterna och arbetarna eller icke.

Herr Carlström: Herr talman! Hå man hör herr Kilboms uppläggning av
hur radion bör^ skötas, när den kommer helt i statens hand, och hur litet byråkratiskt
den då skall handhas, får man nästan den uppfattningen, att det vore
bäst, örn man uppdroge åt herr Kilbom att sköta örn det hela, ty förr kommer
det säkerligen icke att passa honom i varje fall.

Jag har emellertid icke begärt ordet för att tala örn specialönskningar i
fråga örn radions skötsel i detta sammanhang. Jag begärde närmast ordet i
anledning av herr Nybloms anförande, som ju innebar, att det i reservationen
egentligen icke var fråga örn något vidlyftigare ingrepp från statens sida,
som på något sätt skulle kunna sägas luta åt socialisering. Även herr Kilbom
sade, att det var fåkunnigt att tänka något sådant.

När frågan om utredning var uppe år 1933 här i kamrarna, var det nog
sa, att man pa vissa hall menade, att örn man ginge med på en utredning i
i ragan, sa vöre det fara vårt, att resultatet skalle bli, som man då uttryckte
det, en socialisering. Motionären i första kammaren, herr ^Vagnsson, gick ju
rakt på sak och begärde en utredning om huruvida icke radion borde förstatligas,
medan herr Nyblom här i kammaren var en smula försiktigare. Het
fanns egentligen ingenting i hans motion, som tydde på att han ville, att
radion skulle helt förstatligas. Hå herr Nyblom nu här har anfört en hel del
citat från skilda tidningar och av vad andra ha sagt, skall jag för min del
be att få anföra vad herr Nyblom själv sade år 1933, då en del ledamöter här
i kammaren just funderade på örn man skulle vara med på en helt statlig
radioverksamhet. Herr Nyblom sade då på följande sätt:

»Ja, förstatligande, mina herrar, är det verkligen meningen att förstatliga
radioverksamheten i vårt land? Tidningarna, speciellt här i Stockholm, lia påstått
detta. Man har velat göra gällande, att det här är fråga örn en socialisering,
att man skall, förstatliga radioverksamheten, och man vill genom detta
skrämma folk att inte vara med om utredningen. Antingen är det härvid
fråga örn en missuppfattning eller också en uppenbar vantolkning, ty det är
inte tal örn något förstatligande här.»

^ar nlltsa herr Nybloms uppfattning år 1933, men olyckan var ju, att
da. riksdagen gick med på en utredning, så kom också herr Nyblom med i kommittén.
Jag vill ju inte alls säga, att han kom i dåligt sällskap, men i varje
tall influerade sällskapet på det sättet, att när herr Nyblom slutade sitt kommittéarbete,
sa var han också inne pa den linjen, att staten skulle helt tåen
hand om radion.

•Tåg vill också erinra därom, att under debatten örn denna sak i kammaren
var det åtskilja talare även på den socialdemokratiska sidan, bland annat
herr Jonsson i Eskilstuna, som ansågo, att detta var en struntsak, som man
icke behövde diskutera så länge. Herr Jonsson hade också den uppfattningen,
att Radiotjänst skötte sig alldeles utmärkt, och herr Vougt var inne på nästan
samma tankegång. Herr Nyblom försummade emellertid icke att peka på den
ekonomiska sidan av saken. Man vet ju, att det alltid iir tacksamt här i kam Andra

kammarens protokoll 1035. Nr SS.

114

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

maren att framföra det skälet, att här skulle det bli något förståten att tjäna
på, om den finge taga hand örn saken. Detta gjorde nog också, att mångå av
oss andra tyckte, att det var bäst att gå med på utredningen, så att vi finge
se, om staten kunde tjäna något mera genom att själv taga hand örn verksamheten.
. i

När jag sedan fick läsa det betänkande, som kommittén avgav, var jag också
mycket intresserad av att få reda på de förtjänster, som staten skulle håva
in genom att övertaga det hela. Ledsamt nog kunde emellertid icke ens herr
Nyblom få fram några ytterligare förtjänster för staten. Det sågs. i betänkandet,
såsom redan förut har påpekats av många talare, att Radiotjänst har
skött verksamheten alldeles utmärkt, och några egentliga ekonomiska besparingar
kan det icke bli fråga örn. Tydligen kommer radioverksamheten i
stället att behöva mera pengar, och man vågar därför icke säga, att man skall
få in mera pengar i statskassan genom ett förstatligande.

Vad återstår emellertid, örn man icke kan tänka sig att få radioverksamheten
bättre skött, eftersom Radiotjänst fått de ampla vitsord, som flera här
ha strukit under, och då man icke heller kan tjäna mera pengar på denna verksamhet?
Jo, då återstår bara en sak, och det är principen. Det är klart, att
har man »principiellt» den uppfattningen, att staten skall övertaga vissa verksamhetgrenar,
så måste man också komma till den uppfattning, sorn herr Nyblom
under sitt kommittéarbete kom fram till. Det är bara tråkigt, att denna
tillägnelse från herr Nybloms sida icke kom tidigare, när han kom fram med
förslaget örn denna utredning.

Eftersom herr statsrådet här har använt herr Nyblom.som källa, när han
pekade på vilka »hus» som Ira hand om Radiotjänst, så vill jag säga, att när
man följer en sådan ledare som herr Nyblom i detta fall, skall man icke vara
alltför säker på att han i det långa loppet kommer att gå samma väg. Det
kan ju hända, att örn det skulle bli en ny utredning, skulle han vända igen
och återgå till att rekommendera privat ledning av Radiotjänst.

Detta är ju icke alls någon stor fråga —- det går jag också med på — och
jag har icke heller utnyttjat denna sak så, att jag sagt, att det här gäller en
verksamhet, som det ur ekonomiska synpunkter betyder så särdeles mycket
för den enskilda verksamheten att förlora. Jag tror för visso icke heller, att
de stora tidningarna äro så snåla efter dessa 7 procent i förtjänst, att de fördenskull
intresserat sig för saken och bitit sig fast vid att få ha kvar största
andelen av ledningen för Radiotjänst. Det är uppenbarligen icke heller skräcken
för att förlora ett ekonomiskt inflytande, som har gjort, att man från
den sidan har gått emot ett förstatligamde, utan det har uppenbarligen skett
därför, att man icke har varit så glad åt principen.

När herr Nyblom nu vädjar till oss att taga hänsyn till vad en viss tidning
har uttalat i denna fråga, så vet jag icke om det finns någon tidning, som herr
Nyblom rådfrågar inom sitt parti, innan han tar ställning, men jag är icke
övertygad örn att alla på det hållet heller äro så särdeles förtjusta i den ställning,
som herr Nyblom intagit i denna sak.

Jag menar, att hela denna utredning har som många andra varit en okynneshistoria.
Det är några motionärer, som gärna vilja vara med och visa, att
de äro »vakna», och som därför kasta fram en motion i kamrarna, och genom
att sedan peka på att här finns pengar att förtjäna för staten får man kamrarna
att gå med på en utredning. Det har icke kunnat påvisas genom denna
utredning, att någon bättring i fråga örn radioverksambeten är att förvänta
genom ett förstatligande. Man har icke heller kunnat visa, att den nuvarande
ledningen har missbrukat sitt inflytande. Jag menar därför, att det före -

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

115

Ang. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

finnes ganska liten anledning att nu gå in för att vidtaga en sådan förändring
i avseende å denna verksamhet som reservanterna föreslå, när man icke egentligen
har några andra skäl härför än principen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyblom: Herr talman! Jag önskar icke förlänga debatten, men jag
måste dock replikera på ett par punkter.

Herr Björck menade, att jag hade blivit en förfärlig socialist, eftersom jag
ville vara med om att lägga programverksamheten helt under det allmänna.
Jag är säker pa, herr Björck, att om det icke finns någon farligare socialist
än jag, kan herr Björck gå hem och lägga sig i kväll med stort lugn; och
jag är övertygad örn, att ifall herr Björck någon gång skulle bli i tillfälle att
bilda en regering, behöver han inte på minsta sätt vara ängslig, om jag till
äventyrs skulle ingå i det parlamentariska underlag, som skulle stödja denna
regering. Nej, herr Björck, det är icke lämpligt att komma med så billiga
kvickheter i en så pass allvarlig debatt, som detta ändå är.

Jag antecknar emellertid med glädje, att herr Björck nu äntligen erkänner,
att detta radioföretag har monopols karaktär. Jag vill instämma med herr
statsrådet, då han uppmanade herr Björck att meddela detta till de okunniga
tidningar, som icke veta örn detta, så att de i sin tur kunna upplysa allmänheten
om att det här icke är fråga om en sak, som hör till monopoldiskussionen,
utan att man hellre bör avföra saken därifrån, och att man icke längre behöver
diskutera, huruvida det skall vara fri företagsamhet eller monopol, ty frågan
gäller ju helt enkelt, om det skall vara ett enskilt eller ett allmänt monopolföretag.

Herr Björck sade vidare, att i utlandet har det förekommit en viss kritik
av de statliga företagen. Han nämnde England och Norge. Jag är övertygad
örn att även i dessa länder kan förekomma en kritik av samma karaktär,
som är synlig i alla svenska tidningar, där man kritiserar det eller det programmet
och uppehåller sig vid den eller den detaljen. En sådan kritik kan
man naturligtvis aldrig komma undan, när det gäller en sådan verksamhet som
rundradion. Om man emellertid i Norge i tidningarna skulle vara särskilt
ledsen över, att man fått ett statligt företag, så är ju detta fullt naturligt,
herr Björck, därför att det var ju ett presskonsortium i Oslo, som år 1930 spekulerade
på att komma i precis samma ställning som det svenska presskonsortiet,
och när detta icke lyckades, utan norska stortinget avvisade denna plan,
är det klart, att de norska tidningar, som där voro representerade, också kände
sig mycket besvikna.

Herr Björck ville inlägga en bestämd gensaga mot de nedsättande uttalanden,
som här hade gjorts örn den svenska pressen. Herr Björck! Jag har för
min del icke sagt något nedsättande örn de svenska tidningarna såsom fria
och oberoende företag, men jag har beklagat och med skärpa beklagat de tendenser,
som förekommit att lägga stora delar av vår press under intressen, som
faktiskt icke ha med det fria ordet att göra. På den punkten har ju herr
Björck själv protesterat på ett mycket övertygande sätt vid publicistklubbens
årsmöte. Enligt det referat, som var synligt i Dagens Nyheter, yttrade sig
herr Björck på följande sätt:

»Det är därför vi med grämelse bevittna då krafter som intet ha gemensamt
med det fria ordets ansvar eller dess samhälleliga uppgifter sträcka ut giriga
händer för att tillskansa sig vad man med cynisk öppenhet anser vara bestämmanderätten
över pressen.»

I det fallet befinner jag mig på precis samma linje som herr Björck.

lie

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

Yad sedan beträffar herr Björcks anmärkningar om att jag i mitt anförande
här i dag skulle ha sagt en hel del saker, som icke hade kommit till uttryck
i rundradioutredningens betänkande, så vill jag meddela herr Björck, att vi i
betänkandet uttryckte oss mycket försynt och mycket snällt. Vi uppehöllo
oss överhuvud taget, när det gällde den nya organisationen, endast vid ett rent
principiellt resonemang. Den hårda kritik, som sedermera har kommit oss
till cici, som stå för majoritetens uppfattning i rundradioutredningen, har emellertid
åstadkommit, att vi helt enkelt, för att försvara vårt ställningstagande,
måste tala örn vilka motiv som ytterst legat bakom detsamma.

Så ett par repliker till herr Lindman. Jag är verkligen förvånad över att
en stor politiker och statsman kan använda sig av en argumenteringsmetod
av den beskaffenhet, som herr Lindman här tillät sig använda. Han frågade:
Örn vi nu skola lägga den kulturella verksamheten under statens kontroll,
varför skola vi då inte också ta med tidningarna? _ Detta vöre konsekvent,
menade herr Lindman. Han frågade vidare, örn vi inte också skulle ta med
teatrarna. Det är en väsentlig skillnad, herr Lindman, mellan å ena sidan
teatrar och tidningar och å andra sidan rundradion. Tidningarna skötas i det
fria företagets form. Vem som helst kan köpa ett tryckeri och starta en
tidning, sedan han väl fått sitt hinderslöshetsbevis, men det finns ingen som
kan bilda ett radioprogrambolag och sedan gå till regeringn och få koncession
för att utöva programverksamhet genom rundradio. Det är härvidlag
icke fråga örn någon fri företagsamhet. Det finns här ett enda företag, ett
monopol, och detta kail icke bedömas på samma sätt, som när det gäller ett
verkligt fritt företag. Detsamma gäller teatrarna. Om vi tänka på exempelvis
Operan och Dramatiska teatern, så äro ju dessa statsunderstödda och
ställda un eler en rätt sträng kontroll från statens sida; Därför att det härvidlag
gäller ett stort allmänt intresse har staten också skaffat sig ett visst
inflytande över dessa institutioner.

Herr Carlström riktade ett angrepp emot mig, därför att jag i debatten 193?)
skulle ha fällt ett yttrande, vilket kunde innebära, att jag växlat ståndpunkt.
Ja. herr Carlström, vid den tid, då utredningen beslöts här i kammaren, kände
jag mig icke riktigt övertygad örn, att ett förstatligande skulle vara nödvändigt
för att råda bot på de olägenheter, som kunde vara förenade med den
nuvarande organisationen. Jag trodde, att man skulle kunna nöja° sig med
att dra upp vissa riktlinjer. Emellertid sade jag klart ifrån redan da, att det
nuvarande företaget icke var ur alla synpunkter lämpligt. Ordagrant sade
jag följande: »Man kan fråga sig, örn det verkligen är riktigt försvarligt ur
samhällelig synpunkt att lägga denna väldiga opinionsbildare och kulturfaktor.
som radion är i dag, i händerna på ett enskilt bolag, d. v. s. i händerna på
don stora presson.» Jag har icke avvikit fran denna unn ståndpunkt. Jag
ansåg då, att det var olämpligt att lägga verksamheten i pressens händer, och
detsamma anser jag ännu. Jag har den uppfattningen, att örn man överhuvud
taget skall handla rationellt i denna fråga, sa får man följa den linje som det
klassiska föregångslandet, nämligen England, gjort, vilket land redan 1927
gick in för att utlösa de privata intressena. Man har där icke heller sport någon
olägenhet av, att man tog denna reform. Det kanske intresserar herr
Carlström att höra, att denna reform icke genomfördes av några socialister,
utan att de borgerliga stodo bakom reformens genomförande. o .

Vidare vill jag säga, att det för mig icke varit någon större svårighet eller
något större bekymmer att kunna gå in för den linjen, att man lägger programverksamheten
under det allmännas kontroll och ledning. Jag är emellertid
ganska förvånad över de starka toner, som nu höjdes emot, att detta företag

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

117

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

skulle bli en allmän angelägenhet i verklig mening. När man för en vecka
sedan i denna kammare utan den ringaste protest ens från herr Carlströms
eller herr Björcks i Kristianstad sida kunde vara med örn att förstatliga Aktiebolaget
Aerotransport för att lägga detta trafikflyg under statens överhöghet,
sade jag mig — jag hade kanske haft något att invända, eftersom
det därvidlag gällde ett affärsföretag, som ligger på ett helt annat plan än
det vi nu diskuterat, men jag gjorde det inte — att det måste ligga mycket
goda skäl bakom det enhälliga utskottsutlåtande, som den gången presenterades
här i kammaren. Jag är övertygad, att om herr Carlström ville se på denna
radiofråga med samma lugna blick, som han såg på frågan om Aktiebolaget
Aerötransports förstatligande, skulle han icke ha anledning att ta så starka
ord i sin mun, som han nu gör. För övrigt skall herr Carlström icke rikta
några förebråelser i någon skarpare ton emot kammarkamrater för att de ändrat
uppfattning. Jag såg häromdagen i tidningen Socialdemokraten en redogörelse
för herr Carlströms egen förmåga att ändra uppfattning i olika frågor.
Den ena stunden kan han resonera örn folkpensionering på ett sätt, den
andra stunden har han en annan uppfattning. Herr Carlström bör i detta
fall icke ta munnen för full, ty han har här många gånger uppträtt på ett sådant
sätt, att han nu icke har anledning att så göra.

Jag vill till sist säga, att det vore beklagligt, örn frågan nu icke skulle kunna
lösas efter någorlunda förnuftiga linjer. Följer nu andra kammaren utskottsreservanterna,
har jag den förhoppningen, att man i vart fall på något
sätt skall kunna nå ett resultat, som ger oss något tryggare och bättre former
för denna verksamhet än vi för närvarande ha.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag vill icke, att det skall föreligga
något som helst missförstånd mellan herr Nyblom och mig. Jag avsåg
ingalunda att hänföra herr Nyblom till de farliga socialisterna. När jag jämförde
honom med herr Kilbom och herr Ström, trodde jag, att han själv utan
vidare skulle kunna dra den rätta slutsatsen.

Herr Carlström: Herr talman! Det är ingen anledning för mig att säga

många ord, men herr Nyblom hade ju sin lilla betraktelse örn omsvängningar.
Han har själv tydligen inte så svårt för att göra sådana. Jag konstaterar
emellertid, att det fanns samma känslighet i rösten, när han 1933 erkände sin
avoghet emot ett förstatligande av denna verksamhet, som nu här i kväll. Han
har sålunda en viss förmåga att tillägna sig en ny övertygelse, ty hans åsikter
här gå på vitt skilda linjer från 1933.

När herr Nyblom åberopade Socialdemokratens artikel om min »omsvängning»
i fråga om folkpensioneringen, borde herr Nyblom ha gett sig litet mera
tid att studera saken. Jag hör, herr Nyblom, inte till den sortens människor
som svänger så där. Den mening jag företrätt uti den motion som i tidningen
åberopades var nämligen den, att om det svenska folket vill ta en folkpensionering
med öppna ögon utan att dra sig för kostnaderna, så vill jag för min del
gå med på en sådan, men jag vill inte ha en sådan folkpensionering, örn vilken
man säger, att den ingenting kostar.

Man bör visserligen kunna göra en omsvängning i frågor, där situationen
förändrats och man verkligen har en mening. Detta gäller även, herr Nyblom,
men herr Nyblom har kanske svårt för att tillägna sig en egen mening.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i mom. a) 1), dels och på av -

118

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige.

(Forts.)

slag därå samt bifall i stället till det förslag, som innefattades i mom. a) av
den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Nyblom, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i morn. a) 1)
av utskottets förevarande utlåtande nr 115, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det förslag, som innefattas i mom. a) av den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Herr Magnusson i Skövde begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 64 ja
och 82 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan i förevarande moment
bifallit det förslag, som innefattades i mom. a) av den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Härefter föredrogs mom. a) 2); och anförde därvid

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Med hänsyn till det nyss fattade
beslutet tillåter jag mig yrka avslag å utskottets hemställan i denna punkt.

Vidare yttrades ej. På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren
det av herr Anderson i Råstock framställda yrkandet.

Vid nu skedd föredragning av mom. b) yttrade

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall tili

reservationens motsvarande punkt, nämligen mom. b).

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det av herr Anderson i Råstock gjorda
yrkandet.

Slutligen föredrogs morn. c). Därvid yttrade

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till
reservationens mom. c).

Vidare anfördes ej. Det av herr Anderson i Råstock framställda yrkandet
blev av kammaren bifallet.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

119

§ 4.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 41, med föranledande av Äng. ändring
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets betänkande nr 37 i anled- * vissa delar
ning av Kungl. Maj :ts proposition nr 148 med förslag till förordning örn aud- r''v taxerfnw
ring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom en i ämnet väckt motion; °ror nivgen''
och yttrade därvid

Herr Johansson i Krogstorp: Herr talman! Då jag tillsammans med herrar
Velander och Brännström icke kunnat biträda utskottsmajoritetens förslag
till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa ändringar
i taxeringsförordningen, så innebär detta, att vi ansett att sammanjämkningsförslaget
borde ha innefattat, att andra kammaren frånträdde sitt beslut
i fråga örn 32 § 3 morn., men att i frågan om ansvarsbestämmelserna i 143 §
andra kammarens mening skulle bliva gällande. Härigenom skulle enligt vårt
förmenande det nya och största irritationsmomentet i lagförslaget bortfalla och
större förtroende kunna skapas för de i lagen beslutade ändringarna.

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Då vi tidigare genomdiskuterat

dessa punkter, är det nu fullkomligt onödigt att taga upp någon debatt örn desamma.
Jag ber emellertid att med dessa ord få yrka bifall till det sammanjämkningsförslag,
som här föreligger från utskottets sida.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning
av väckt motion angående lagstiftning till tryggande i vissa fall av
gift kvinnas arbetsanställning blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 6.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lagutskottets Äng. ändrade
utlåtande, nr 26, i anledning av väckta motioner rörande ändrade bestämmel- bestämmelser
ser angående moderskapsunderstod med mera. derskapsun Andra

lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom dcrstöd ’«■ flundra
kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
nr 131 av herr Spångberg m. fl. och nr 196 av fru Nordgren m. fl.

I motionen II: 131 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen
anhålla om skyndsam utredning och förslag till lag om moderskapshjä.
lp enligt vissa, i motionen angivna huvudlinjer.

I motionen II: 196 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning angående förbättring
av det statliga moderskapsunderstödet, varvid vissa, i motionen framförda synpunkter
borde komma under övervägande, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av motionen II: 196, måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit skyndsamt ville låta verkställa en allsidig
utredning rörande ett förbättrat moderskapsskydd, vid vilken utredning
de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen, borde tagas under omprövning,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
samt

120

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande moderskapsunderstöd m. m. (Forts.)

B. att motionen II: 131, i den mån densamma icke blivit besvarad genom
vad som under A. hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar V. Sandström, Petersscm i
Lerbäcksbyn och Holmström förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att
de i ämnet väckta motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmström: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en
reservation. I denna ha reservanterna icke tagit ståndpunkt i själva sakfrågan.
Vi anse det vara självfallet, att frågan örn förbättrad moderskapshjälp
kommer att upptagas till behandling av den utredning i befolkningsfrågan,
som riksdagen i år har begärt. Av den anledningen ha vi ansett det olämpligt,
att riksdagen nu skulle fatta ett särskilt beslut i denna detaljfråga.

Alldeles nyss beslutade kammaren att avslå en motion av herr Jacobsson,
uti vilken yrkats, att gift arbetsanställd kvinna vid inträffat havandeskap
skulle tryggas i sin arbetsanställning. Denna motion hade enhälligt avstyrkts
av andra lagutskottet just med hänvisning till den begärda utredningen i befolkningsfrågan.
Vi reservanter anse, att det är inkonsekvent av utskottet att
avstyrka den föregående motionen och tillstyrka den nu till behandling föreliggande.
Vi ha ansett att detta är så mycket mera inkonsekvent, som frågan
om förbättrad moderskapshjälp säkerligen i mycket högre grad än den föregående
frågan måste anses falla under den utredning, varom jag här talat,

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Österström: Herr talman! Det är ju otvivelaktigt så som herr Holmström
sade, nämligen att det är möjligt att sammankoppla den fråga, som det
här gäller, med den stora befolkningsutredning, som väl alldeles säkert kommer
till stånd. Men det är å andra sidan ett misstag av honom, när han gör
gällande, att detta ärende nödvändigtvis måste höra samman med och nödvändigtvis
måste sammanbindas med denna befolkningsutredning. Utskottet Ilar
emellertid i sitt yrkande icke velat omöjliggöra en sådan sammankoppling,
därest Kungl. Maj :t skulle finna, att man på lämpligt sätt skulle kunna samordna
dessa spörsmål.

Vad utskottet däremot velat bestämt understryka är den omständigheten, att
det ansett, att oavsett den ståndpunkt, som man kommer att intaga i befolkningsutredningen,
och oavsett vad man där vill eller icke vill, så är det ärende,
som det här gäller, och som vi nu behandla, något som enligt utskottets mening
ovillkorligt bör bli föremål för en skyndsam utredning. Oavsett vad man
gör eller icke gör i det stora befolkningsärendet är den sak, som det nu gäller
att besluta om, något som bör lösas alldeles oberoende av vad man eljest ämnar
företaga sig. Det är ingalunda någon inkonsekvens, när utskottet bär
gått på den linje som det i detta fall gjort.

Jag skall med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
framställning.

Fru Nordgren: Herr talman! Då vi tidigare under denna riksdag beslöto
en utredning av befolkningsfrågan, uttalade jag den förhoppningen, att genom
det ifrågavarande beslutet icke skulle tillskapas en avstjälpningsplats, eller
rättare sagt en gravplats, där man skulle begrava alla möjliga frågor under
en enkel hänvisning till den utredning, som sålunda skulle äga rum.

De av kammarens ledamöter, som tagit del av den motion jag och tre av

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

121

Äng. ändrade bestämmelser rörande moderskapsunderstöd m. rn. (Forts.)
mina kvinnliga kamrater väckt, finna, att densamma syftar till en utredning
icke allenast av frågan om hur man skall kunna bereda bättre vård åt barnaföderskor
utan också av problemet örn, hur man samtidigt därmed skall kunna
ordna frågan om en omläggning av vårt barnmorskeväsende m. m. I motionen
anföres också, att det här gäller frågor, som böra lösas skyndsamt, detta
icke minst med hänsyn till vissa olägenheter, som nu förefinnas i fråga örn
såväl moderskapshjälpen genom försäkring i kassorna, som det statliga moderskapsunderstödet.

Jag skall icke här vid denna sena timma uppehålla tiden med något längre
anförande, utan nöja mig med att vädja till kammaren, att, örn det ligger någon
allvarlig mening bakom de krav på en förbättrad moderskapsvård, som
framförts i de olika motionerna i befolkningsfrågan, man icke förhalar denna
fråga utan ser till, att den skyndsammast möjligt löses. Detta gör man bäst,
om man här ansluter sig till utskottets hemställan, vari påyrkas en skyndsam
utredning av frågan.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med fru Nordgren förenade sig fru Östlund och fru Gustafson.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag skulle nästan känna mig frestad att
i detta ärende, då det nu kommit upp, notera en viss seger för de synpunkter,
som vi från vår grupp i kamrarna framförde vid 1931 års riksdag, när den
nya sjukkasselagen tillsammans med moderskapshjälpen beslöts i riksdagen.
Icke ur den synpunkten, att vi hava fått våra krav tillgodosedda i det nu föreliggande
utskottsutlåtandet, utan ur den synpunkten, att vi då framförde
motion om bättre hjälp än vad riksdagen den gången beslöt och vi då samtidigt
uttalade den meningen, att det som då beslöts var så dåligt i alla avseenden,
att frågan snart nog skulle komma upp på nytt på riksdagens bord.

Nu är det väl icke något tvivel om att vad utskottet föreslagit kommer att
bifallas. Vi stå då inför en ny utredning så kort tid efter det riksdagen har
beslutat i denna fråga.

Det må tillåtas mig att säga, att nog hade det väl varit klokt den gången att
gå litet längre än vad riksdagen gjorde och titta litet grand på storleken av de
belopp en barnaföderska skulle kunna få i hjälp. Ty dessa äro ju ändå det
avgörande. Det är väl icke svårt att räkna ut, hur mycket som egentligen kan
behövas för att ekonomiskt hjälpa barnaföderskor och barn och man har väl
inte för den sakens skull behövt stanna inför sådana små belopp, som riksdagen
den gången beslöt, men som praktiskt taget ingenting betyda.

Jag skulle emellertid hoppas, att det denna gång blir en så skyndsam utredning
som möjligt och att sådan lärdom dragés av bristerna i 1931 års riksdagsbeslut,
att utredningen får en så pass vid ram, att den icke på nytt ger
bara halvheter.

Med denna syn på frågan skulle jag vilja rekommendera även en liten smula
hänsynstagande till just de synpunkter, som vi framfört i vår motion. Vi
hava i vår motion fört fram förslag örn, att moderskapshjälpen skulle lämnas
efter två olika linjer. Vi ha föreslagit dels fri barnmorske- och läkarvård, dels
ekonomisk hjälp till de fattigaste mödrarna. Den fria läkar- och barnmorskevården
skulle komma alla barnaföderskor till del. Den skulle vara obligatorisk.
Den ekonomiska hjälpen skulle lämnas i sådan utsträckning, att den
verkligen beredde möjlighet till god vård och nödvändig vila även för fattiga
och mindre bemedlade mödrar.

Vi hava då utgått från, att denna vårdhjälp skulle lämnas i så stor omfatt -

122

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande moder stea p s u n ders t ö d m. m. (Forts.)
ilin, att elen skulle tillkomma inkomsttagare, för vilka vid senaste taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp uppgående till minst 1,650 kronor. För att uppnå det resultat vi
åsyfta, hava vi yrkat på, att hjälpen skulle utgå dels med ett grundbelopp av
100 kronor i det fall, där det beskattningsbara beloppet icke uppgått till minst
1,650 kronor, dels med en daghjälp, som är angiven på sidan 1 i utskottsutlåtandet
och som skulle utgå under en tid av minst sex veckor efter nedkomsten
med ett belopp av 7 kronor, örn den beskattningsbara inkomsten icke uppgår
till 150 kronor per år, och sedan successive minskat ned till 70 öre för dem,
som taxeras till mellan 1,350 och 1,500 kronor i beskattningsbar årsinkomst.

_ Vi hava vidare yrkat på, att kvinna i förvärvsarbete skulle hava rätt till
viss ledighet per dag för ammande av sitt barn och under den tiden för var
dag ha hjälp med en summa, som motsvarar en timmes arbetsförtjänst.

Skulle man kunna uppnå denna hjälp på annat sätt, något som barnmorskeförbundet
framhållit i sitt yttrande i anledning av motionerna, genom andra
bidrag, så hava vi givetvis ingenting emot den saken, och icke heller, örn man
kan se till, att det blir ett övervakande, så att i de fall där tvivel skulle föreligga
hjälpen verkligen komme moder och barn till del.

Nu har utskottet bara tillmötesgått vårt krav på utredning med den begränsning,
som föreslagits i fru Nordgrens motion. Det kan icke hjälpas, att
man får den uppfattningen, när man läser utskottets utlåtande, att man icke
har ordentligt sett efter ens vad vi motionerat örn. Man har endast stannat
inför de belopp, som det är fråga om som daghjälp. Men det är icke bara
det som det är fråga om.

Jag anser nu verkligen, att när en utredning skall verkställas, den borde
kunna få en så pass vid omfattning som den vi föreslagit i vår motion.

Jag vill då speciellt peka på sådana saker som dels den fria barnmorskeoch
läkarvården, alldeles oavsett frågan om omorganiserandet av barnmorskeväsendet,
dels ledigheten för ammande av barnet. Jag kan trots den sena timmen
icke underlåta att något motivera mitt ståndpunktstagande härvidlag.

Jag skulle vilja säga till de yrvakna merbarnsexperterna, som klaga över,
att det blir så litet barn, att man borde på det hållet framför allt vara med
örn att ordna så, att de barn, som födas, verkligen få behålla livet, att det blir
bättre spädbarnsvård. Det torde icke vara merbarnsexperterna obekant, att
många barn dö just på grund av att de sakna möjligheter till god vård. Det
borde vara samhällets plikt, om samhället nu kräver flera barn, att lämna
möjligheter till försörjning och god vård åt de barn, som födas.

Socialstyrelsens betygsättning av det understöd, som för närvarande utgår,
anser jag vara alltför hög. Jag har iakttagit samma höga betygsättning i
fru Nordgrens m. fl. kvinnors motion.

Det säges i denna motion, att det statliga moderskapsunderstödet — märk
väl, att bär är fråga örn moderskapsunderstödet, dessa 28 kronor, som utgå
till, fattiga mödrar ■— »är till stort gagn för de mindre bemedlade mödrarna
i vårt land, och att det av dessa högt uppskattas tydligt framgår av den stora
omfattning, det fått redan från början».

Jag måste säga: Den omständigheten att denna form av understöd redan
från början fått en så stor anslutning, d. v. s. att så många sökt understöd, är
bara ett bevis på den stora fattigdomen, på det stora behov, som verkligen
här föreligger. 28 kronor är ett löjligt litet belopp att taga mot en ny
världsmedborgare med. När man ser, vad exempelvis socialdemokratiska
ministrar anse, att man bör kosta på, när det födes barn bland spetsarna i
samhället, då måste jag anse dessa 28 kronor åt de fattiga vara ett hån.
Det skulle vara intressant att få ett svar på vad herrarna själva anse, att ni

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 03.

123

Äng. ändrade bestämmelser rörande mod er skap sunder stöd m. m. (Forts.)
som minimum skulle vilja kosta på edra egna barn. Jag skulle väl tro, att
den summan skulle bli något högre än 28 kronor.

Av de sakkunnigutlåtanden, som här finnas, skulle jag som stöd för vårt
krav på en bättre hjälp än den, som begäres i fru Nordgrens m. fl. motion,
hänvisa till barnmorskestyrelsens utlåtande som visar, att denna verkligen vill
gå längre än vad fru Nordgren krävt och vad riksdagen, örn den beslutar i
enlighet med utskottets förslag, ger direktiv för. Styrelsen säger för det första,
när det gäller den fria barnavårds- och barnmorskehjälpen, att den »är
benägen förorda, att möjlighet till både kostnadsfri förvård och kostnadsfri
eftervård beredes samtliga barnaföderskor». Medicinalstyrelsen och barnmorskeförbundet
understryka också kravet på en bättre ekonomisk hjälp än den
som för närvarande utgår.

Jag skulle kunna gå tillbaka till riksdagens beslut och dess skrivelse redan
1908, då riksdagen säger, »att det vore av stor betydelse och ur flera synpunkter
av synnerligen stor vikt för staten, att den kvinna, som väntade sin
nedkomst, kunde någon tid före förlossningen liksom någon tid efter densamma
ostörd av näringsbekymmer och skadliga element skaffa sig den vila och
vård, som väl behövas för att fylla moderskapets förpliktelser». Men örn man
hyser den uppfattningen och man allvarligt vill föra fram den meningen, att
denna hjälp skall givas från samhällets sida, då undrar jag, om man kan stanna
inför det belopp av eventuellt 50 kronor, som utskottet har stannat inför i
överensstämmelse med den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen.

Det är rätt intressant att taga reda på de utredningar, som finnas på detta
område, och de undersökningar, som hava företagits. Det kanske icke är obekant
för herrarna och damerna, att svenska barnaföderskor här i landet kunna
grupperas upp efter sociala förhållanden. Det kanske är riktigt i ett land, där
människovärdet taxeras efter förmögenhetskalendern, även när det gäller spädbarn.
Men vi kunna icke se saken ur den synpunkten. Jag vill än en gång
understryka, att kräver samhället barn, då skall samhället se till, att dessa
barn få leva. Det har gjorts en undersökning här i Stockholm rörande spädbarnsdödligheten,
som omfattar en tid av fem år. Därav framgår, att i den
kategori barn, där faderns inkomst var under 4,000 kronor örn året, var spädbarnsdödligheten
i första månaden dubbelt så stol'' och under de sista 11 månaderna
av det första året åtta gånger så stor som dödssiffrorna i den kategori,
där faderns inkomst översteg 10,000 kronor. En undersökning i Norrland
visade, att spädbarnsdödligheten i vissa trakter i Norrland är tre gånger
så stor som den i det övriga landet. En beräkning ger vid handen, att om spädbarnsdödligheten
i landet vore lika låg som spädbarnsdödligheten i överklassfamiljerna
i Stockholm, så skulle av de spädbarn, som nu dii, omkring 4,000
per år få behålla livet. Dessa utredningar visa väl, vad en hjälp av just den
storlek, som vi hava krävt, betyder.

För betydelsen av den i vår motion påyrkade ledighet, som kvinnor i förvärvsarbete
skulle erhålla för barnets ammande, kan jag söka stöd hos ett uttalande,
gjort av en av Stockholms mest kända och skickliga barnläkare. Han
visar, att barndödligheten bland s. k. flaskbarn är fem gånger så stor som
bland bröstbarn. En annan utredning från utlandet, som vi hava medtagit i
motionen, visar, att av de nyfödda barn, som undersökningen omfattar, doge
under etet första levnadsåret 18 procent av flaskbarnen och 3.4 procent av de
barn, som erhöllo modersmjölk. Samma utredning visar vidare, att dödligheten
bland flaskbarn, som de första två veckorna fått modersmjölk, nedgår till
7 procent. För dem, som de fyra första veckorna fått modersmjölk, går dödligheten
ned till 5 procent. För dem, som erhållit modersmjölk under åtta veckor,
sjunker dödligheten till 3.5 procent. Jag tycker, att dessa siffror på allra

124

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande moderskapsunderstöd m. m. (Forts.)
starkaste sätt motivera just den utvidgning av ramen för en undersökning på
detta område, som vi hava föreslagit.

Jag måste säga, att när man går in nu för en ny utredning så borde man
väl taga till vara vad redan verkställda undersökningar och utredningar giva
i siffror och uttalanden från läkare på detta område. Man kommer då till det
resultatet att man tycker, att man verkligen borde ha kunnat finna något
större förståelse för denna sak.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, herr talman. Jag har velat framföra
dessa synpunkter och dessa fakta för att motivera en hemställan örn bifall till
den av oss väckta motionen. Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
angående mom. A), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i berörda moment, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Vidare gav herr talmannen beträffande mom. B) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i sagda moment, dels ock på bifall till motionen
II: 131; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Slutligen föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckt motion örn viss
minimiersättning vid invaliditet i följd av yrkessjukdom, framkallad genom
inverkan av stendamm; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven till
Bottniska viken.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 226, gjorda framställning angående anslag till bidrag
till föreningar, som anordna god orkestermusik för allmänheten, m. m.; och

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av länsarkitektinstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

från riksdagens kansli:

nr 219, angående ändrad ordning för tillsättande av ständig adjunktsbefattning;
och

nr 220, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor i hälsovård
med mera.

§ ll Till

bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion angående upphävande av kommunallagarnas
föreskrifter örn två tredjedels majoritet såsom förutsättning för beslut
i vissa frågor;

Onsdagen den 15 maj e. m.

Nr 33.

125

nr 17, i anledning av väckt motion angående kvalificerade kommunala revisorer; nr

18, i anledning av väckta motioner örn skärpning av det kommunala utskyldsstrecket
såsom rösträtts villkor; och

nr 19, angående Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunalstyrelse
i Stockholm ävensom i anledning av propositionen väckta motioner
;

statsutskottets utlåtanden :

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beräknande av inkomsttiteln »Inkomst av vadhållning
vid idrottstävlingar» m. m.; och

nr 117, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande av kostnaderna
för vården av hereditärsyfilitiska barn;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 47, i anledning av väckt motion angående beskattningen av resekostnadsersättning
vid enskild järnväg;

nr 48, i anledning av väckt motion angående särskild beskattning av deflations-
och börsvinster samt därmed jämställda inkomster; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i 8 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 57, i anledning av väckta motioner angående beredande av familjepension
åt vissa grupper av statsanställda;

nr 58, i anledning av väckta motioner angående återbäring i vissa fall av
familjepensionsavgifter, erlagda av förutvarande kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst;

nr 59, i anledning av väckta motioner angående beräknandet av pension åt
efterlevande barn till vissa kvinnliga befattningshavare i statens tjänst;

nr 60, i anledning av väckta motioner angående förbättring av pensionsunderlagen
för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare
i statens tjänst;

nr 61, angående ändrade bestämmelser rörande förfarandet i disciplinära
mål mot tjänstemän i riksbanken och i riksgäldskontoret; och

nr 62, angående bestridande av vissa kostnader för det historiska och statsvetenskapliga
arbetet örn den svenska riksdagen; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Paulsen
» Westman
» Lindqvist
» Bengtsson i Norup
> Borg
» Uddenberg

beviljades:

under 3 dagar fr. o. m. den 16 maj,

> 4 » » » 17 »

> 2 » » » 17 »

» 2 » » » 16 »

» 2 s » > 16 »

» 3 » » » 18 »

126

Nr 33.

Onsdagen den 15 maj e. m.

herr Brännström i Skellefteå	under	4 dagar fr.	o. m.	den	16	maj
» Laurén	>	2	»		2>	16
» Meyerhöffer		5		$		17
* Gardell i dahns	T)	3		»		17
> Norling	>	4	*	T>		16	»
» Wallerius	>	6	2>	2>		16	>
> Hagberg i Malmö		2	»		»	16	>
* Jonsson i Haverö	»	4	3>	*		18
» Norén	>	4	>	»	>	17	>
> Johnsson i Norrshammar	>	3	»		>	17	*
* Persson i Grytterud		3	»		>	17	»
» Johansson i Krogstorp	>	3	>	>	>	17
» Andersson i Rasjön		3		2>	>	18	V
> Pettersson i Hällbacken	>	4	S-		>	18	>
» Gustafsson i Yälsnäs	>	2	»		2>	16	>
» Svensson i Landskrona	>	6				16	)
» Persson i Undersvik	3>	4		2>		18
» Fast		2		»	»	16
> Elmroth > 2 Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl.	2> 12.26 på	» > nättén.	16

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

352048