1935. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1935:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 26.

Tisdagen den 9 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och den 3 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen Carl Oscar Johansson från Sollefteå
på grund av hlodtryckssjukdom med yrsel är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
omkring två veckor från datum.

Stockholm den 3 april 1935.

Ismael Holmgren,

med. professor, leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Pehrsson i Hörby under
7 dagar fr. o. m. den 7 april i enlighet med åberopat sjukbetyg, så lydande:

Härmed intygas att riksdagsman Magnus Pehrsson i Hörby på grund av
sjukdom är ur stånd att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag under tiden
fr. o. m. den 7 april t. o. m. den 13 april 1935.

Länslasarettet Hörby, den 8 april 1935.

E. Lindqvist,

med. dr.

§ 3-

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 226, angående lån till övre Norrlands
erkända centralsjukkassa för beredande av rörelsekapital åt kassan;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 227, angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 228, med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare tilllägg
till gällande tulltaxa.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr
7—9, statsutskottets utlåtanden nr 4 och 69—77 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 36—38.

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 86.

Nr 26.

Tisdagen den 9 april.

Interpellation.

§ 5.

Härefter föredrogs bankoutskottets memorial, nr 39, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss del av bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till omorganisation
av riksgäldskontoret; och blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 6.

Slutligen föredrogos, men blevo ånyo bordlagda jordbruksutskottets utlå"
tanden nr 57—62 och andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4.

§ 7.

Herr talmannen gav på begäran ordet till herr förste vice talmannen, som
anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta,
att motionstiden i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 227 och
228 måtte utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter 20 dagar
från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Efter att ånyo hava erhållit ordet yttrade herr förste vice talmannen: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att på morgondagens
föredragningslista främst bland två gånger bordlagda ärenden skall
uppföras statsutskottets utlåtande nr 69, därefter statsutskottets utlåtande nr 70
och statsutskottets utlåtande nr 4 samt övriga ärenden i den ordning, vari de
stå upptagna på dagens föredragningslista.

Ifrågavarande framställning bifölls av kammaren.

§ 9.

Herr Meyerhöffer, som nu på begäran erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Sedan lång tid tillbaka har från sovjetrysk radio pågått utsändningar på svenska
språket i förväg tillkännagivna i svensk kommunistisk press och företagna
på regelbundna tider och i tydligt propagandasyfte.

Det är icke min avsikt att här beröra en inre sovjetrysk angelägenhet, då
enligt min uppfattning varje land har rätt att ordna sina inre förhållanden
för sig. Med det förefaller mig, som örn dessa radioutsändningar icke vore en
inre sovjetrysk angelägenhet, då i desamma för svenskar göres propaganda
för ett främmande statsskick. Den indignation, som icke minst från den socialdemokratiska
partipressen i detta land mötte vissa radioutsändningar från ett
mellaneuropeiskt land i somras, avsedda för ett grannlands invånare, synes
mig med ännu större rätt vara befogad i detta fall, eftersom det här rör sig
örn utsändningar på ett annat lands språk, det svenska.

Numera sedan Sovjetryssland blivit medlem av Nationernas förbund föreligga
måhända ökade möjligheter för att förhandlingsvägen förhindra fortsatta
dylika utsändningar.

Herr talman, jag anhåller därför örn kammarens tillstånd att till hans excellens
utrikesministern få framställa följande frågor:

1. Har regeringen sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande radioutsändningar; -

Tisdagen den 9 april.

Nr 26.

Interpellation. (Forts.)

2. Om så är fallet, är någon åtgärd från regeringens sida att förvänta i
ärendet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
217, med förslag till lag örn folkpensionering m. m., nämligen:

nr 577, av herrar Olsson i Ramsta och Osberg; samt

nr 578, av herr Severin m. fl.

Vidare avlämnade herr Malmqvist en av honom och herr Åqvist undertecknad
motion, nr 579, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 221, angående
anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer.

De avlämnade motionerna bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 2, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; nr

8, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner m. m.;
och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till högsta domstolen
m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 158, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
förlagsinteckning.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion angående tredje mans rätt och en hedersdomstol i
tryckfrihetsmål.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson

> Paulsen

> Wallerius

> Nyblom
» Borg
»

Prästbol

under

3 dagar fr. o. m. den 11 april,

förste vice talmannen Magnusson >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.19 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 10 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogos

var för sig de å kammarens bord vilande motionerna; och hänvisades
därvid

till särskilda utskottet motionerna:

nr 577, av herrar Olsson i Ramsta och Osberg; och

nr 578, av herr Severin m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 579 av herrar Malmqvist och Åqvist.

§ 2.

Vidare föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

§ 3.

Härefter föredrogs herr Meyerhöffers vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få framställa spörsmål i anledning av vissa från
sovjetrysk radio pågående utsändningar på svenska språket; och blev ifrågavarande
anhållan av kammaren bifallen.

§ 4.

Äng. luter. Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av väckt
nationella motion örn initiativ till internationella överväganden i fredsfrågan.

överväganden i

fredsfrågan. uti en inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 227, hade
föreslagits, att riksdagen ville påkalla Kungl. Maj:ts initiativ till internationella
överväganden i fredsfrågan, som, med övergivande av den europeiska

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. internationella överväganden i fredsfrågan. (Forts.)
pacifismens synvillor, ginge till granden av tingen och således kunde för vårt
land omsider leda till en avskrivning av försvarsbudgetens utgifter.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av berörda hemställan yttrade:

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman, mina herrar! Det kan vara behövligt
i de här dagarna, då försvarsdiskussionen i vårt land börjar få ett visst släkttyckte
med Korpelaexcesserna, att en motion sådan som den här föreliggande
bestås några ord i riksdagens andra kammare, så att svenska folket icke bibringas
den meningen, att här icke föreligger någon annan uppfattning än den,
som går därpå ut, att man skall förstärka de militära försvarsanordningarna.

Mr Baldwin yttrade häromdagen uti ett föredrag i England, att hela Europa
är ett dårhus, och att en resa igenom Europa påminner om ett besök uti ett
hem för sinnessjuka. Man kan inte värja sig för det intrycket, att denna sjukdom
börjar på ett oroväckande sätt breda ut sig även uti vårt land. Man må
hoppas, att den endast är tillfällig, och att situationen kommer att radikalt
förändras, när Sveriges folk en dag får besked örn, att man inom landets försvarskommission
har en meningsriktning, som anser, att vårt lands läge och
risker icke äro så allvarliga, som man på sina håll föreställer sig.

»Der Angriff», organ för den tyske propagandaministern, skrev häromdagen,
att katastrofer inträffa alltid, när staterna icke ha kraft att tämja sina
arméer. Detta uttalande kommenterades av en stor Stockholmstidning, som
skrev bl. a. följande: »Uttalandets värde förringas inte av, att det kommer
från ett land, där man bättre än på de flesta andra håll har egen erfarenhet
av regeringsmaktens besvärligheter med att tämja en dådlysten armé. Själva
Bismarck hade ett drygt arbete med den saken, och hans efterträdare lyckades
aldrig riktigt. Världen vill varmt hoppas, att tidningens trosvissa försäkran
om att den tyska statsmaktens nuvarande bärare kunna konsten skall bekräftas
under de påfrestande tider som stunda.» Det är min och mångas förhoppning,
att den svenska statsmakten skall visa sig ha förmåga att tämja
de militära krafter, som nu söka taga ledningen i landets försvarsfråga. Att
så må ske har man anledning att önska även med hänsyn till den roll Sverige
har att fylla inom Nationernas förbund.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den föreliggande
motionen.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag tror, att jag mest motsvarar kammarens
önskningar, om jag i största korthet liksom den föregående ärade talaren
yttrar mig i ämnet. Jag hänvisar sålunda endast till utskottets motivering, när
jag nu yrkar bifall till dess hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr Äng. provim70,
i anledning av väckt motion örn planmässiga provisoriska åtgärder till för- n''.Ä*a åtgärder
svarets stärkande. Tfa?

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. provisoriska åtgärder till försvarets stärkande. (Forts.)

Uti en inom andra kammaren av herr Meyerhöffer m. fl. väckt motion, nr 16,
hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla att,
efter inhämtande av förslag av cheferna för general- och marinstaberna samt
flygvapnet i enlighet med vad i motionen anförts, redan vid innevarande års
riksdag måtte framläggas förslag till planmässiga provisoriska åtgärder till
försvarets stärkande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag tillåter mig att i anledning av den
väckta motionen anföra några ord av principiell innebörd.

Det torde numera på så gott som alla håll i vårt land råda en ganska
stor överensstämmelse örn vad försvaret skall tjäna för uppgift,
att det är en statsuppgift, bland andra, som har till mål fredens bevarande
och rikets oberoende. Det är klart, att varje härordning —
jag tar ordet i dess mest vidsträckta bemärkelse — med ren naturnödvändighet
måste karakteriseras av en viss stelhet, men det är å andra
sidan en önskan, att den elasticitet, den smidighet, som finnes, skall kunna
utnyttjas efter växlande lägen i världen. Vi Ira fått så många bevis i dagarna
från de mest ansvariga håll — det har bl. a. tagit sig uttryck i en uppmärksammad
interpellation i medkammaren -— på hur man i vida kretsar nu ser
på tidsförhållandena. Det är situationens krav, som vi anse böra beaktas, och
som vår motion velat ge uttryck åt, men jag skall icke nu förirra mig i någon
längre utredning örn vad som nu kräves för försvarets del i de brytningstider,
som äro för handen.

Det är riktigt, vad herr Lindberg och andra säga, att vi böra arbeta för
fredens bevarande. Ingen vill motsäga dem på den punkten. Men vi måste
också lia ett försvar, som innebär den möjligheten, om freden inte kan bevaras,
att det verkligen tryggar oss på ett effektivt sätt. Och den tekniska utvecklingen
har medfört, att den gräns, som förr alla velat draga, mellan stridande
och icke stridande, icke längre går att upprätthålla vid krigstillfälle. De synpunkterna
framträda ju liksom de fredsbevarande mycket starkt i det uttalande,
som de tre stabscheferna i går läte giva tillkänna. Det är en hel del
av våra medborgare, som förut varit förskonade för direkt krigsingripande,
som man nu på grund av den nya tekniska utvecklingen måste taga hänsyn
till vid kommande förvecklingar. Jag vill redan nu säga, att dess mer överraskande
blir regeringens sätt att handlägga frågan om bombflygplan. Dessa
äro de viktigaste medel vi ha för att trygga den civila befolkningen, att trygga
stora städer och industricentra, det avhänder man sig, och man avhänder
sig det till synes fullkomligt frivilligt.

I rådande situation ha vi resonerat så här: Försvaret kräver en betydande
del just nu. Vi hälsa med tillfredsställelse de motioner, som föreligga till
försvarets stärkande, och vi anse, att det är åtgärder i rätt riktning. Men
man har underlåtit att draga de fulla konsekvenserna av vad som skett. Regeringen,
med den syn jag har på tingen, borde i alla händelser vara den
främsta att intaga en ledande ställning och sätta sin prägel på förhållandena,
och det är därför som vi från dess sida tänkt oss omedelbara åtgärder vidtagna.
Statsutskottets enhälliga utlåtande är naturligtvis höjt över all kritik.
Det har också fördelen av alf vara utomordentligt enkelt. Tyvärr är det inte
lika lättfattligt, som det är enkelt formulerat. Men jag skall inte ge mig in
på någon polemik på den punkten, ty statsutskottets formuleringskonst har

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. provisoriska åtgärder till försvarets stärkande. (Forts.)
ju tagit så starkt intryck av försvarskommissionen. Jag har bl. a. velat säga
dessa ord av den anledningen, att ingen vet, när försvarskommissionens betänkande
kommer på bordet. Ingen vet heller, om vi kunna få en uppgörelse
till stånd, när förslaget kommer fram, och därför krävas innan dess påtagliga
förstärkningar.

Därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag tänker inte gå in i något
bemötande av de synpunkter, som den ärade motionären här nyss framfört.
Enligt min mening säger statsutskottets utlåtande allt vad som behöver sägas
i dagens situation i den föreliggande frågan. Jag ber sålunda kort och gott
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag skall inte heller gå in i någon långvarig
polemik. Men jag vill säga till herr Eriksson, att örn han anser, att
statsutskottet säger vad som behöver sägas, har han inte stora anspråk på
statsutskottet. Statsutskottet säger tvärtom inte och föreslår inte i handling
vad som behöver ske. Det för mig väsentliga är dock inte nu, vad som säges,
utan vad som beslutas. Och de nödvändiga konsekvenserna av läget i världen
har statsutskottet icke velat draga.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 6.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 229, med
förslag till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 4, angående regleringen
för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

I punkten 1, angående försvarsdepartementet: avlöningar, gjorde utskottet Äng. utgifteren
erinran. na under riks 8tatens

fjärde

Punkten föredrogs; och anförde därvid: huvudtitel.

Herr Lindman: Herr talman! Då fjärde huvudtiteln nu föreligger till behandling
i riksdagen, så har jag begärt ordet vid den första punkten, därför
att det är min avsikt att tala om försvaret i allmänhet och dess ställning i den
nuvarande bekymmersamma tiden. Var och en, som tilläventyrs icke tidigare
blivit övertygad därom, bör genom det, som förekommit under de senaste veckorna,
ha kommit till insikt om att utvecklingen i världen på det försvarspoli -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
tiska området under de sistförflutna åren verkligen påverkats av den alltmer
förtätade ovädersstämningen inom utrikespolitiken. Ty om man gör en återblick
på det utrikespolitiska läget efter antagandet av 1925 års härordning,
ger den oförtydbart vid handen, att utvecklingen sedan flera år tillbaka gått
i en riktning, vilken ger anledning till allt större och större oro. På den allra
sista tiden ha också, som jag nyss nämnde, händelser inträffat, vilka måste
anses markera en tillspetsning av situationen av så pass allvarlig art, att ett
flertal stater funnit sig nödsakade att vidtaga synnerligen allvarliga militära
åtgärder. Jag skall, herr talman, icke närmare ingå på vare sig arten eller omfattningen
av dessa åtgärder. Det har ju varit möjligt för var och en att följa
detta genom tidningarnas meddelanden. Det har under den sista tiden ofta
under väldiga rubriker kungjorts både i den svenska och i den utländska pressen.
Men jag vill, till ett vittnesbörd örn vad som ansetts behövligt, erinra om,
att vissa stater t. o. m. vidtagit partiell mobilisering. Även örn ledande statsmän
i Europa och även annorstädes sträva med alla krafter och alla medel att
söka få en avspänning till stånd, så lärer väl icke någon för närvarande våga
hoppas, att orosanledningarna skola definitivt avvecklas och en bestående ljusning
åstadkommas under närmaste tiden.

Jag är icke, herr talman, ensam örn den pessimism i bedömandet av läget,
som jag här framlagt. Den finnes överallt i världen och bestyrkes ovedersägligen
av den tendens till allmän upprustning, som för närvarande framträder i
de flesta länder. Så gott som alla stater, både i gamla och nya världen, anstränga
sig till det yttersta för att uppdriva sina militära maktmedel till största
möjliga omfattning och fulländning. Jag läste ett yttrande av mr Baldwin
för någon tid sedan örn det internationella läget. Han sade, att ingen
makt vill vara någon annan underlägsen i rustningar. Det är klart, att även
mindre stater funnit sig nödsakade att verkställa en anpassning uppåt av sina
militära anstalter, enär de befara att bliva utsatta för risken att vid en blivande
konflikt sakna tillräckliga medel för att värna sina intressen och skapa
respekt för sina krav.

Men hur ha vi i vårt land handlat? I trots av vad som tilldragit sig ute i
världen ha de svenska statsmakterna enständigt motsatt sig förslag till en efter
rådande förhållanden alldeles påtagligt betingad förstärkning av vårt lands
försvarsanstalter. Och icke nog med detta! De ha, till synes utan mera allvarliga
betänkligheter, medverkat till att kontinuerligt minska effekten av de
reducerade försvarsanstalter, som enligt 1925 års riksdagsbeslut skulle förefinnas.

Det skulle naturligtvis föra alltför långt ut i denna debatt, örn man nu skulle
ställa sig och redogöra för omfattningen och innebörden i detalj av allt det,
som underlåtits för att upprätthålla rikets försvarsberedskap åtminstone på
den nivå, som 1925 års beslut avsåg. Jag måste därför inskränka mig till att
tala endast örn några saker, som efter min mening äro talande nog.

Det är egentligen endast organisationens yttre ram, som bibehållits oförändrad.
Dess inre har — främst genom den begränsade medelsanskaffningen —
undergått en förvittringsprocess, som allvarligt försvagat den byggnad, som
man förmenade sig hava uppfört 1925. På hart när alla områden av militärväsendet
hava inskränkningar gjort sig gällande: i fråga örn den utbildade
kontingentens storlek, utbildningens omfattning såväl beträffande värnpliktiga
som fast anställda, övningarnas ändamålsenliga utförande, materielens underhåll
och nyanskaffning av erforderlig materiel av olika slag.

Vintern 1933—1934 inhiberades utbildningen av den värnpliktsgrupp, som
nämnda tid skulle hava undergått lagstadgad övning. Det är ett mycket påtalat
ärende, varigenom en stor del befriats från utbildning utan att någon er -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
sättning för denna befrielse sedermera kommit till stånd. Icke heller har man
vidtagit från ansvarigt håll påyrkade åtgärder för anordnande av extra repetitionsövning
för den årsklass, som då erhöll befrielse från den ordinarie repetitionsövningen.

Går man till övningsanslagen, så finner man, att de under en följd av år
avsevärt beskurits. Anslaget för fält- och fälttjänstövningar, i 1925 års beräkningar
upptaget till 700,000 kronor, har under de tvenne senaste budgetåren
helt uteslutits — i år begäres 600,000 kronor. Jag upprepar, att jag tar endast
några exempel. Vad de år 1925 beslutade engångskostnaderna angår, så
återstå för anskaffning av artillerimateriel icke mindre än nära 5 miljoner kronor
av det beräknade beloppet, 19 miljoner kronor. För nästa budgetår föreslås
dock endast 700,000 kronor för ändamålet. På samma sätt är det med
intendenturmateriel. Där återstår ännu ett belopp att bevilja, men härav föreslås
ej heller i år någon medelsanvisning. Genom minskade anslag har antalet
munderingspersedlar vid truppförbanden avsevärt nedgått, men dock föreslås
nu för munderingsutrustning i runt tal 750,000 kronor mindre än arméförvaltningen
äskat.

Vad marinen angår, har ett så viktigt anslag som det för flottans krigsberedskap
och övningar under en följd av år kraftigt beskurits. Likaså har anslaget
till underhåll av flottans fartyg och byggnader starkt begränsats under
flera år. För att fartygsbeståndet skall bringas upp till den nivå, som 1927
års flottplan avsåg, erfordras ett så väldigt belopp som 20.6 miljoner kronor.

För flygvapnets del skall jag endast erinra örn att tvenne för denna försvarsgrens
effekt så betydelsefulla anslag som för övningar och för materielanskaffning
beskurits i en rent av oroande grad. För till anskaffning av flygmateriel
avsedda anslag, reservationsanslaget och under rubriken »engångskostnader»,
uppgå reduktionerna under allenast de två sista budgetåren till
sammanlagt över 8 miljoner kronor under vad myndigheterna äskat. Nu föreslås
visserligen en mindre ökning utöver Kungl. Maj :ts förslag, men den är
ingalunda tillfredsställande efter min mening.

Utöver här berörda, redan i 1925 års försvarsbeslut direkt förutsatta medelsanvisningar
för övningar och materielanskaffningar m. m., vilka icke kommit
till stånd i avsedd utsträckning, må erinras om att för krigsmaktens modernisering
och effektivisering på sätt, som 1925 avsågs och ställdes i utsikt, genom
den allmänna utvecklingen på det militära området erfordras ytterligare anslag,
varom också framställningar upprepade gånger gjorts av de militära
myndigheterna. Det gäller anskaffning av gasmasker, infanterikanoner, luftvärnsartilleri
för såväl armén som marinen, luftvärnscentraler, rörliga kustbatterier,
utbyggande av kustförsvaret, anordnande av bombsäkra skyddsrum
och mycket annat.

Vissa av dessa förslag och äskanden, som sålunda framställts, hava vi nu
sökt att genom våra motioner förverkliga i den mån vi ansett detta möjligt
under hänsynstagande till det statsfinansiella läget. Det är icke så stora
belopp vi begärt; motionärer måste ju alltid iakttaga en stark återhållsamhet
med hänsyn till det budgetära läget. Vi hava dock påyrkat det, som man vid
den tiden ansåg mest angeläget. Men statsutskottet har ställt sig praktiskt
taget avvisande gent emot våra yrkanden. Detta synes just i dessa dagar
alldeles särskilt anmärkningsvärt, ty det gäller materiel, som vi sakna helt
eller delvis men som för den nutida striden är av synnerligen stor betydelse.

För endast några dagar sedan hava också cheferna för generalstaben och
marinstaben till Kungl. Majit framfört allvarliga betänkligheter med anled -

Nr 2(i.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
ning av att deras förslag till krigsberedskapens höjande lämnats obeaktade eller
endast i begränsad omfattning upptagits i statsverkspropositionen. Dessa
stabschefer påpeka därvid, att det militärpolitiska läget just nu håller på att
undergå en avsevärd förändring, som för vårt land kan innebära avsevärda
risker. Då alltså uteblivna åtgärder för krigsberedskapens höjande kunna
lända riket till men, hava nyss omnämnda stabschefer hemställt om förnyad
prövning från statsmakternas sida av vissa nödvändiga åtgärder till försvarets
stärkande. Jag skall icke redogöra för de krav, som sålunda framställts.
De torde vara bekanta för var och en, som har intresse för dessa saker, då
det stått att läsa örn dem i tidningarna. I huvudsak motsvara de också de förslag,
som i motioner från olika högerhåll framförts och som av mig antytts.
De förslag, som sålunda framförts, säger chefen för generalstaben, äro samtliga
i överensstämmelse med de grundläggande synpunkterna i den nuvarande
försvarsordningen. Denna utmättes under förutsättning, att vidtagna begränsningar
skulle återtagas och försvarsmedlen kompletteras i händelse av
försämring i det utrikespolitiska läget. Riktigheten av detta resonemang
torde icke kunna bestridas. Några åtgärder i anledning av stabschefernas
framställningar har Kungl. Maj :t emellertid icke vidtagit. De reservationer,
som av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivits, avse ju att förverkliga
åtskilliga av de av myndigheterna framförda önskemålen, och ett bifall till dem
måste under alla förhållanden anses i högsta grad betingat av det utrikespolitiska
lägets krav.

Men det bör icke få stanna härvid. Yad vi iakttaga runt omkring oss ute
i världen just nu minner i åtskilligt örn vad som skedde sommaren 1914. Utvecklingen
på krigsberedskapens område sker med en iver, som innebär strävanden
till en snabb och omedelbar militarisering av de europeiska staterna.
För vår del är det icke fråga örn att söka deltaga i den allmänna kapprustningen.
Men återigen örn freden hotas, så måste vi vara beredda att göra
vår insats för att trygga den, bevara vår neutralitet, förhindra vårt lands indragande
i kriget eller dess användning såsom krigsskådeplats. Därför står
i närvarande stund endast ett medel oss till buds, och det är att vidtaga de
åtgärder, som kunna i avvaktan på försvarsberedningens betänkande göras
och som måste anses vara av behovet omedelbart påkallade för att göra det
möjligt att fjella de uppgifter, som åligga försvaret.

Yad är då att göra i det läge, vari vi just nu befinna oss, vid behandlingen
av försvar shuvudtiteln? Man kan möjligen hoppas och förvänta, att man från
statsrådsbänken skall få något uttalande om att man vill komma med något
förslag. Det är den ena utvägen, vilken synes vara ytterligt väl motiverad
efter vad jag i dagens tidningar läst örn en framställning som gjorts av de
båda stabscheferna och chefen för flygvapnet, i vilken man gemensamt framhåller,
att tillgången på ett operativt flygvapen, inneslutande främst bombförband
av tillräcklig omfattning, är en oeftergivlig förutsättning för rikets försvar.
De tillägga, att det principbeslut Kungl. Maj :t i slutet av 1933 fattade
och varom upplystes av chefen för försvarsdepartementet i remissdebatten i
fjol, om anskaffning för då disponibla medel av tvenne bombflygplan för en
kostnad av 440.000 kronor, vilka avsågos skola tjäna som typ vid en kommande
inhemsk serietillverkning, innebar ett beaktande av ett utomordentligt viktigt
försvarsintresse. Men det meddelas i samma skrivelse, att flygstyrelsen i
juni 1934 anbefalldes enligt en från försvarsdepartementet utgiven kommuniké
»att fullfölja underhandlingarna örn anskaffandet av fjärrspanings-, torped-
och bombflygplan av viss engelsk typ». Avsikten var, fortsattes det,
otvivelaktigt att säkerställa en fullgod materielanskaffning. Med hänsyn till
den tid, som kräves för provs verkställande sedan dessa flygplan levererats

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
och för serietillverknings ordnande inom landet, kommer ett flertal år att förflyta
innan bombförband kunna disponeras. Under hela denna tid skulle riket
sålunda praktiskt taget vara i fullständig avsaknad av ett försvarsmedel, som
i ett kritiskt läge synes oundgängligt för neutralitetens tryggande och för att
underlätta förandet av en självständig svensk politik. Så långt detta uttalande
av de två stabscheferna och chefen för flygvapnet. Sammanställer man
detta uttalande med uttalandet av generalstabschefen häromdagen, så är det
mycket tungt vägande och visar, hur man försummat att företaga även den anskaffning
av sådan oomtvistlig materiel, som bombflygplan utgöra.

Det är sålunda, herr talman, den ena vägen man kan gå, att man från regeringsbänken
får ett uttalande örn att regeringen ämnar förelägga riksdagen
ytterligare förslag. En annan väg skulle kunna tänkas vara återremiss till
statsutskottet dels i anledning av vad som förekommit ute i världen, som jag
nyss talat örn, och dels på grund av att dessa militära yttranden framlagts.
Statsutskottet har ju tillgång till de motioner, som framförts från olika håll
inom högern, men statsutskottet har ju även motionsrätt, som det kan använda
sig av. Detta kan tänkas föranleda framställandet av ett yrkande örn
återremiss, men jag avvaktar för ögonblicket vad som kan komma att sägas
från statsrådsbänken beträffande frågan, om man ämnar göra något med anledning
av de av mig här omnämnda förhållandena.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag skall i likhet med den siste
ärade talaren med herr talmannens benägna medgivande beröra frågan i dess
helhet. Det är enligt min mening så, som den siste ärade talaren nämnde och
vilken uppfattning delas av flertalet, att det militärpolitiska läget i världen
icke är sådant, som man kanske för en del år sedan tänkte sig eller önskade,
att det skulle vara. Jag har den uppfattningen, att visserligen överdrivas proportionerna
i viss utsträckning, men erfarenheten visar dock, att det jäser och
att det är oro inom olika nationer och att man förbereder åtgärder, som jag
tycker alldeles rätt karakteriserades häromdagen av en statsman inom ett av
de större länderna, då han sade, att han tyckte sig befinna sig icke i en civiliserad
värld utan i ett dårhus. Det är ju på det sättet, att vi icke kunna flytta
oss längre från händelsernas medelpunkt än vårt läge medger, och av den anledningen
är det självklart, att även vårt svenska folk ger akt på vad som
händer och sker i världen.

Örn den fråga, som föreligger, råda väsentligt delade uppfattningar inom
vårt folk, och dessa uppfattningar grunda sig enligt min mening på att man
vill göra det bästa från olika håll. Åtminstone flertalet av alla ansvarskännande
vill från fosterlandets synpunkt göra det bästa för att stärka vår värnkraft.
Jag har tidigare framfört den uppfattningen, som jag fortfarande hyser,
att det vore på tiden, om vi, i likhet med vad vi tidigare gjort, då vårt
land lidit av ekonomiska inre svårigheter, försöka avpolitisera även denna fråga
och försöka lösa den efter de stora linjer, som överhuvud taget äro möjliga.
Den svenska landsbygdens befolkning tror jag, av våra samtliga befolkningsgrupper
vara den, som är varmast inställd, när det gäller att värna och förstärka
vårt försvar, men det är alldeles självklart, att vi icke, då det gäller
att taga ställning till denna fråga såväl som andra, få bortse från våra ekonomiska
möjligheter, och att vi givetvis även i detta fall måste räkna med vårt
lands ekonomiska möjligheter.

Det förslag, som här föreligger från statsutskottet, förefaller mig utgöra
den första linjen i ett gemensamt beslut i så stor utsträckning som möjligt.
Här har utskottet utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit på vissa punkter hemställt
om ökade anslag för att i viss utsträckning förstärka den ena eller andra

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
punkten. Det synes mig, att likasom vi tidigare kunnat enas örn stora och för
vårt land viktiga frågor, likaväl skulle riksdagens andra kammare nu kunna
enas och biträda, vad statsutskottet föreslagit. Här föreligga reservationer örn
lägre anslag än vad statsutskottet föreslår, och här föreligga reservationer om
högre anslag. Jag respekterar, såsom jag tidigare säde, de synpunkter, som
på olika punkter kunna göra sig gällande, men å andra sidan ifrågasätter jag,
örn det icke skulle både utåt och inåt verka väsentligt starkare för hela vår
försvarskraft, örn man finge se svenska folkets representanter i denna fråga
framträda så enhälligt som möjligt.

Den siste ärade talaren nämnde, att det var två vägar att gå fram på. Man
kunde antingen tänka sig en återremiss — det kan icke tillrådas — och man
kunde också tänka sig den andra vägen, att man fran regeringsbänken ^finge
ett uttalande örn de mått och steg, som man har att förvänta, därest förhållandena
skulle utveckla sig på ett mindre önskvärt sätt. Jag kan för min del
icke finna, att en återremiss, sedan statsutskottet för icke mer än några dagar
sedan fattat ståndpunkt till denna fråga och till det beslut, som här föreligger,
skulle tjäna till något annat än att irritera det svenska^ folket och kanske
föranleda till missuppfattningar även i andra länder. En återremiss kan enligt
mitt sätt att se icke föranleda någon ändrad ståndpunkt från statsutskottets
sida, vilket jag förmodar i denna liksom i andra frågor intagit en saklig
ståndpunkt med beaktande av såväl de militära kraven sorn de ekonomiska
förutsättningarna. Då jag nu ansluter mig till den uppfattningen, förväntar
jag, att med hänsyn till utvecklingen av det militärpolitiska läget i världen
och med beaktande icke minst av vad hans excellens utrikesministern i sina tal
många gånger framhållit »att Europa befinner sig i vissa stadier på en vulkan»,
man måste aktge på de förhållanden, som inträtt. Jag menar därför,
att jag förväntar, att regeringen, med beaktande av dessa synpunkter, följer
utvecklingen och står i intim kontakt med de olika politiska partierna^ och att,
örn förhållanden skulle inträffa, som nödvändiggöra extra ordinära åtgärder,
sådana åtgärder från regeringens sida föreläggas riksdagen. Örn man skulle
biträda återremissyrkandet som angivits såsom ena vägen skulle detta vara
något rätt sällsynt, och det skulle givetvis endast vara påkallat, örn händelserna
sedan utskottet avgivit betänkandet utvecklade sig på sådant sätt, som
jag nu antytt.

Beträffande den försvarsutredning, som nu pågår, är det därför att förvänta,
att arbetet kan forceras, så att man kan få dess resultat så snart som
möjligt. Så långt, som det överhuvud taget är möjligt, när det gäller att stärka
vårt försvar, skulle jag från denna plats vilja uttala den förhoppningen och
det önskemålet, att man från våra skickliga militära ledningar försökte komma
till en överenskommelse om vad det ena eller andra vapenslaget kräver för
att vi skola få ett effektivt försvar, så att svenska folket slipper att irriteras
av de olika önskemålen, då man säger: »Den grenen behöver ytterligare ett belopp
och den grenen behöver ytterligare ett belopp.» Jag tror, att det är på tiden,
att man på det hållet träffar en överenskommelse, som inger det förtroende
till försvaret i dess helhet, som är nödvändigt, om det skall uppbäras av en
gemensam och starkt utbredd folkmening.

Utvecklingen på området och även de sjmpunkter, som nu framförts, ge ytterligare
stöd för den uppfattningen, att försvarsutredningen bör försöka
åstadkomma ett slut på sitt arbete snarast möjligt och så fort åtminstone, att
den frågan kan föreläggas 1936 års riksdag. Jag tror, om man ser frågan ur
hela landets synpunkt såsom ett hela folkets gemensamma intresse, att det
skulle vara lyckligt, om vi, utgående ifrån alla såväl militära önskemål som
ekonomiska förutsättningar, kunde få frågan så långt avancerad, att vi, med

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
uteslutande hänsyn till vad landet kräver och landets ekonomi har möjlighet
till, kunde lösa frågan vid 1936 års riksdag.

Jag skall med dessa ord, herr talman, endast uttala den förhoppningen, att
andra kammaren måtte på de olika punkterna följa vad utskottet här hemställt.

Hans excellens, herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är tre huvudpunkter,
som blivit berörda i de anföranden, som hittills hållits i denna
sak. Den första gäller läget i allmänhet, den andra gäller behovet överhuvud
taget av en förstärkning av våra försvarsanstalter och den tredje, huruvida
några omedelbara extra åtgärder nu äro behövliga.

För min del anser jag, att man icke ännu har tillräckliga hållpunkter för att
kunna bedöma läget ute i världen och dess återverkan på vårt lands ställning.
Icke heller har man tillräckliga hållpunkter för att här i dag taga upp en allmän
debatt örn det politiska läget. Alla känna vi till, vilka händelser som
under den senaste tiden inträffat, och alla äro vi väl mer eller mindre berörda
av den oro, som dessa händelser framkallat. Vi veta emellertid, att i detta
ögonblick pågå stora ansträngningar för att nå fram till en avspännande uppgörelse,
och det finns enligt mitt förmenande ingen anledning att på förhand
gå ut ifrån att dessa ansträngningar skulle bli fruktlösa. Jag skulle också
vilja varna mot den mentalitet, som utgår ifrån såsom något ödesbestämt, att
världen på nytt skall indragas i fruktansvärda, krigiska förvecklingar. En
sådan mentalitet kan, örn den får breda ut sig, bli farlig för det, som vi i vårt
land i varje fall äro ense örn vara så eftersträvansvärt, nämligen att bevara
freden mellan folken. Jag kan i detta sammanhang meddela riksdagen, att
regeringen kommer att på fredagen inför utrikesnämnden lämna de upplysningar
rörande läget, som hittills stå till buds.

Herr Lindman gjorde det uttalandet, att även om ansträngningarna att åstadkomma
en avspänning skulle lyckas, är det väl ingen, som tror, att man skulle
lyckas så väl, att därigenom också alla anledningar till oro skulle vara hävda.
Örn man ger den formuleringen åt stämningen, förefaller det mig, att herr
Lindman i sitt anförande kunde ha visat en större behärskning, ty örn man
tror, såsom jag för min del gör, att det finns utsikter till avspänning, är det
ingen anledning att rekommendera den svenska riksdagen att vidtaga handlingar,
som utåt måste ge intrycket av att man här i Sverige är gripen av oro
för en snart förestående konflikt.

När jag härefter går över till frågan örn ett förstärkande av försvaret överhuvud
taget, måste jag reagera mot den teckning av utvecklingen sedan 1925,
som herr Lindman givit, överhuvud taget kan det icke vara till något gagn
för vårt land att utåt framställa våra försvarsanstalter såsom nästan obrukbara,
och man måste anse en sådan framställning ännu mindre lämplig, örn
den icke är med rätta förhållandet överensstämmande. Detta senare är enligt
mitt förmenande fallet. Det föreligger icke sådana omständigheter, som berättiga,
att man framställer Sveriges försvarsväsende såsom hart när odugligt
för de uppgifter, som kunna komma att ställas på detsamma. Alla känna till,
att utvecklingen sedan 1925 har tvingat oss att vid vissa tillfällen göra extra
ordinära ansträngningar att spara. På det hela taget har emellertid 1925 års
plan blivit genomförd. När herr Lindman skall gå i detalj med sin kritik, så
går han också plötsligt över från klagomål över, att vad som man år 1925 avsåg
icke blivit verkställt, till klagomål över att regeringen icke tillmötesgått
den höjning beträffande anslagen som från myndigheternas sida framställts.

Herr Lindman talar t. ex. om 1927 års ersättningsbyggnadsprogram. Här
förhåller det sig i själva verket på det sättet, att den svenska riksdagen aldrig

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
accepterat mera än den första etappen i detta ersättningsbyggnadsprogram.
Jag satt själv såsom ordförande i ersättningsbyggnadskommittén, och jag var
ense med de övriga ledamöterna örn att förorda en ersättningsplan, som för de
senare fem åren även innebar anslag till byggande av ett fjärde pansarskepp,
för att få denna formation enligt de militära myndigheternas önskan fulltalig.
Den svenska riksdagen har aldrig tagit ställning till frågan örn en nybyggnad
av detta fartyg, och jag är tämligen övertygad örn att, därest det framlagts
av vilken regering, som än suttit, ett förslag om byggnad av detta fjärde
pansarskepp, vilket skulle ha inneburit en principiell förklaring, att alltjämt
i vår flotta skulle ingå en sådan grupp pansarskepp, ett sådant förslag icke
skulle ha blivit av riksdagen bifallet. Under den senaste undersökningen i försvarsfrågan
har det mycket starkt framhållits från visst militärt håll, att de
medel, som kunde mobiliseras för försvarsändamål i vårt land, icke lämpligen
borde läggas på en nybyggnad av flottan. Riksdagen har varken genom
1925 års försvarsbeslut eller sedermera accepterat, att nybyggnadsprogrammet
omfattade även ett fjärde pansarskepp, 1927 års ersättningsbyggnadsprogram
har i övriga delar blivit genomfört. Vi vidtogo till och med under riksdagarna
1933 och 1934 särskilda åtgärder för att påskynda ersättningsbyggandet. Kritiken
på denna punkt är sålunda fullkomligt obefogad.

I nästa punkt klagade herr Lindman över att man icke tillräckligt tillgodosett
flyget. Var och en, som vet någonting örn vad 1925 års beslut innehöll,
och vilka summor man under en följd av år anslagit till vårt svenska flyg, känner
också till, att för varje år anslaget till flyget stegrats utöver vad 1925
års program innebar. Örn detta icke betyder, att man kunnat fullt ut beträffande
kvantiteten tillgodose det beräknade flygplansbeståndet, beror det på att
man i 1925 års organisation räknade med flygplan av helt annan typ, och att
sedan 1925 på detta område försiggått en väldig utveckling, som medfört fördyringar
vid anskaffande av varje enskilt plan, och som också medfört, att
anslaget till flygväsendet undan för undan ökats. Vi lia för närvarande ett
anslag till flygväsendet, som med ungefär 60 % överstiger det belopp, som beräknades
vid uppgörandet av 1925 års plan. Det är en annan sak, örn man
trots detta icke anser det nuvarande flyget tillräckligt tillgodosett, men man
skall icke framföra sin kritik så som örn vad som ställdes i utsikt år 1925 icke
blivit infriat. Utvecklingen på detta område har gjort anskaffningarna dyrbarare.
Riksdagen har i viss mån försökt att följa med i den utvecklingen och
jag tror mig därför berättigad säga, att riksdagen gjort för flyget snarare mer
än mindre än vad som ställdes i utsikt i 1925 års beslut.

Det har också i detta sammanhang framförts en kritik mot att man icke skaffat
tillräckligt med bombflygplan. Jag blev något förvånad, när herr Lindman
på den punkten gick fram, såsom han gjorde. Såsom ledamot av utrikesnämnden
är amiral Lindman fullkomligt informerad örn vad som förekommit
i den mycket omdebatterade frågan om bombflygplanen. Förhållandena göra
det icke lämpligt att upptaga en offentlig diskussion i den punkten. Jag kan
emellertid meddela, att det nu föreligger förslag till a.vtal i sådant skick, att
detta avtal när som helst kan av de svenska myndigheterna undertecknas.
Därmed erhållas de första plan, som skola ingå i en serie av sådana plan.
Enligt flygstyrelsens mening ha de tekniska svårigheter, som yppat sig efter
det att flygstyrelsen anbefallts att träda i aktion för anskaffning av dessa
flygplan, icke medfört, att de beräknade tiderna ytterligare skulle förskjutas
eller att anskaffningen av hela denna serie genom vad som har inträffat skulle
komma att försenas.

När det nu har gjorts framställningar från de olika stabscheferna rörande
omedelbara förstärkningar, så tillåter jag mig påpeka, såsom för övrigt redan

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
tidigare här blivit gjort, att dessa förslag från stabschefernas sida ingenting
annat äro än en upprepning av tidigare ingivna förslag, vilka i vederbörlig
ordning blivit prövade av Kungl. Maj :t och också de facto prövats av statsutskottet.
Frågan är, om sedan januari situationen så förändrats, att anledning
förefinnes att nu vidtaga extra åtgärder. Enligt mitt förmenande har det hittills
icke förelegat anledning för regeringen att inkomma till riksdagen med
framställningar om anslag utöver vad som äskades under fjärde huvudtiteln
vid framläggandet av statsverkspropositionen. Det säger sig självt, att regeringen
följer händelsernas utveckling med all möjlig uppmärksamhet, och det
säger sig också självt, att skulle regeringen finna läget kräva extra åtgärder,
så skall regeringen icke försumma att därom göra de nödiga framställningarna.

Till sist endast ytterligare ett par ord. Örn man granskar de förslag, som
här föreligga, finner man, att skillnaden mellan utskottsförslaget och regeringens
förslag representerar en summa på något över en miljon kronor, och att
skillnaden mellan utskottets förslag och högerreservanternas förslag representerar
en. summa av mellan sju och åtta miljoner. Det är alldeles klart, att
för varje miljon mera, som ställes till förfogande, kan det ske en ytterligare anskaffning,
men det är väl ingen, som vill göra gällande, att den ena miljonen
eller de sju miljonerna betyda en sådan förändring i vår beredskap, som innefattar
något mycket väsentligt. Förhåller det sig på det sättet, så förefaller
det mig, som örn man kunde överväga dessa ting lugnare. Alla äro lika intresserade
av att Sverige under ett farligt läge förfogar över tillräckliga möjligheter
att hålla sig utanför en konflikt. Det är den gemensamma utgångspunkten.
Sedan skilja sig omdömena örn hur mycket som kan krävas för detta
ändamål och i vilken takt kraven i olika avseenden skola tillgodoses. Sådant
läget är — jag upprepar det — anser regeringen intet skäl föreligga att göra
några extra framställningar. I så fall skulle de redan ha varit gjorda. Skulle
läget utvecklas i försämrande riktning, bör detta självklart ge anledning till
nya överväganden, och regeringen kommer i det fallet liksom i andra att låta
sig angeläget vara att befinna sig i den bästa kontakt med riksdagen.

Herr Kilbom: Herr talman! I denna debatt i förskott om militärfrågan

kan det måhända hysas delade meningar örn huruvida debatten bör läggas på
en ^bredare bog eller ej. Jag tror emellertid, att den fullkomligt måttlösa
agitation, som har förts från högerns sida för mycket kraftigt ökade militära
utgifter, kan ge anledning till ett något utförligare bemötande och belysande
av de synpunkter, som anförts.

Det borde icke behöva erinras örn den gamla sanningen, att orsaken till
krigsrustningarna är att söka i den kamp om marknader, som pågår mellan
olika kapitalistgrupper. Däremot bör framhållas i detta sammanhang, att
den rustningshets och propaganda för ökade rustningar, som nu pågår, alldeles
särskilt är ett resultat av de nationalistiska diktaturer, som råda i Tyskland,
i Japan och i Italien. På det håll, där man alldeles särskilt sneglar på
förhållandena söder om Östersjön såsom efterföljansvärda, bör man måhända
icke glömma bort, att till dessa förhållanden hör också denna hets för att
ställa folken emot varandra. Krigsfaran har skärpts, och det är alldeles särskilt
en följd av de nazistiska och fascistiska regimer, som råda i Tyskland
och i Italien.

Hitlerregimen vill spränga de nuvarande förhållandena i Europa och bryta
sönder den politiska jämvikt, som segrarna trodde sig skapa åren 1919 och
1920, och genomföra en ny landfördelning. Det är från det hållet, som man
med andra ord nu går till offensiv. Å andra sidan, segerstaternas sida, för -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
klarar man sig ju vara fredsvänner, en fredsvändighet, som emellertid icke
bottnar i någon annan önskan än att vidmakthålla det nuvarande systemet, i
ro få smälta det rov, som gjordes under det sista kriget. Dessa länders ståndpunkt
blir därför icke heller något annat än en förberedelse av det kommande
kriget.

Jämsides med kapprustningarna pågår ju den ena konferensen efter den
andra. Man vill vinna andrum. Det drives förhandlingar och göres ministerbesök.
Kanske skulle vi nu i förbigående sagt, då det har annonserats _ ett
sammanträde i frågan i övermorgon, kunna få besked örn i vad mån vissa
ministerbesök här i Stockholm ha haft för samband med dessa historier.

Talet örn samförstånd, örn likaberättigande, örn Hitlers ära och allt detta är
ingenting annat än camouflage för vem som i nästa krig skall stå på vems
sida eller vilken som nästa gång skall vara vilkens bundsförvant.

(Kanske jag kan lugna mig, herr talman, till dess de högljudda personer
i kammaren ha slutat, som finna det nödvändigt att deltaga i debatten på sitt

sätt?) . . . 0

I centrum för kampen för freden står alltjämt Sovjetunionen. Just fran
denna bänkrad, herr talman, krävdes för några år sedan av en av regeringens
nuvarande ledamöter, att Sverige skulle ingå en non-aggressionspakt med
Sovjetunionen. Det hade varit på sin plats, örn man hade meddelat oss, varför
det blev så tyst med det kravet, sedan regeringsbytet ägt rum. Sovjet
har ingen orsak att vilja krig, det vill i fred uppbygga socialismens system,
meri dess metoder att arbeta för krigets hindrande ha förändrats. Fran den
roll Sovjetunionen spelade för något år sedan, då den appellerade till alla
världens folk, till arbetarklassen i alla länder, örn avrustning, understödd för
övrigt i denna kammare av socialistiska partiet, här bekämpad av det nuvarande
regeringspartiet och ute i landet av kommunisterna, vänder sig sovjetregeringen
i dag till de olika imperialistiska regeringarna eller rättare sagt till
en del av dessa imperialistiska regeringar och till Nationernas förbund med
framställningar örn »samarbete». Det har sagts utan att möta motsägelse, att
dessa hänvändelser i visst fall lia fört till icke bara politiska allianser utan
till militärt bundsförvantskap. En sådan politik underlättar i det långa loppet
icke freden. Den skärper motsättningarna i Europa precis likadant som
skedde före 1914. Läget i dag påminner för övrigt icke blott i stort utan
i många detaljer örn läget före världskriget. Denna allianspolitik, som delar
upp Europa och världen i huvudsak i två med varandra rivaliserande grupper,
splittrar också arbetarmassorna och förlamar deras handlingskraft, icke
minst därför att det väcker illusioner om de — för att citera ett känt uttryck
— mot Sovjetunionen vänskapliga regeringarnas karaktär. Vi vilja visst icke
sätta likhetstecken mellan den tyska regeringens politik och regeringarnas på
andra sidan, men det vore ett stort misstag, örn arbetarmassorna ett ögonblick
skulle hänge sig åt illusionen, att segermakterna från 1918 nu representera
freden, att de icke företräda imperialistiska intressen. De arbetande massorna
är det enda effektiva stödet mot kriget. Den internationella socialismen måste
bringa sin paroll och sin politik i samklang med massorna fredsvilja — det
är för övrigt en glädje för oss att kunna konstatera, att denna fredsvilja
finnes långt utanför de arbetande klasserna. Det är en förbrytelse att pa
ena eller andra sättet, såsom nyss vittnats örn från regeringsbänken, söka° fa
massorna att understödja de grupper och strävanden, som i dag kräva måttlösa
rustningar och i nästa etapp föra till staternas krig mot varandra. Vem
är det, som skall arbeta för freden, för den händelse arbetarklassens fackliga
ekonomiska och politiska organisationer deltaga i och låta binda sig vid rustningspolitiken? -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgijierna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Här i Sverige kräver man nu ökade rustningar från herr Meyerhöffer och
till herr Österström — förlåt, herr Österström bör ju icke orättvist stå som flygelman
— och till den _ socialdemokratiska regeringen. Statsministern har ju
nyss vittnat örn, visserligen under motivering att kostnaderna lia stigit, hurusom
vart flygvapen har fått 70 procent utöver den kostnadsram, som tidigare
uppdragits. Är det emellertid icke anledning att vara rätt misstänksam mot
alla dessa strävanden redan av det skälet, att de äro så brokiga? En del förklara,
att det endast gäller skydd för landets neutralitet och demokrati, men
på andra håll låter det icke riktigt på samma sätt. Vem vill garantera
exempelvis för herr Meyerhöffers tvättäkta demokratiska sinnelag, han som
icke blott sneglar utan med hela ögonen tittar på förhållandena i Berlin såsom
mönstret för oss här hemma? Vem garanterar för att ett svenskt militärväsen,
mer eller mindre stort, i en eventuell konflikt icke kommer att användas
saväl inom som utom landets gränser? Den socialdemokratiska regeringen
Ilar ju beträtt vägen, den senare vägen, något som åtminstone socialdemokraterna
icke tidigare medverkade till. Under Memelkonflikten skickade
man icke svenska trupper utom landet.

Den militaristiska agitationen är så mycket mera misstänkt, som de flesta
av oss förvisso icke hava glömt aktivistrumlet före, under och efter 1914 och
händielserna i samband därmed. När man i de avslöjanden örn alla dessa
machinationer, som sedan dess lia gjorts i diverse memoarer, icke minst från de
finska aktivisternas sida, har fått svart på vitt på att svenska statstjänstemän,
regeringsledamöter och högt uppsatta personer spände sig för strävanden
för Sveriges indragande i kriget, då frågar jag: Är det icke anledning att
på nytt ställa frågan vad de herrar, som nu vilja sträcka ett finger åt det
ökade rustningskravet, ha för garantier för att det icke blir på samma sätt
i fortsättningen?

Men för övrigt, örn vi ett ögonblick göra det tankeexperimentet, att det nu
verkligen är fråga örn att bevara Sveriges neutralitet, eller med andra ord att
fullständig enighet råder därom, att svenskt militärväsen icke skall användas
för något annad än detta och för kamp mot ett eventuellt anfall från den
tyska nazismens sida, alltså för den borgerliga demokratien, så må ju herrarna
förlåta oss, örn vi vilja lia reda på vilket upprustningskrav, som är
det riktiga. Är det herr Österströms motion, som representerar den riktiga
ståndpunkten i det betänkande, som i dag föreligger, eller är det herr Westmans
ståndpunkt eller är det herr Johanssons i Fredrikslund och herr Lindmans?
Eller är det den ståndpunkt, som herr Wohlin i första kammaren nyss
har intagit genom, sin interpellation, herr Wohlin, som i höstas sattes in i den
kammaren på socialdemokratiska röster i örebro län? Men varför hålla oss
till lekmännen? Varför icke övergå till alla de sakkunniga, som Lloyd George
sa träffande karakteriserat i den del av sina krigsminnen, som är översatt
till svenska, herrar officerare och militärer, som han konstaterar aldrig äro
ense om något och aldrig ha en gemensam linje, och som i det stora kriget
enligt hans uppfattning skulle ha fört England till undergången, örn icke lekmännen
hade ingripit. Lloyd George^ krigsminnen utgöra en verkligt givande
lektyr för sakkunskapen. Vilken av de sakkunnigas ståndpunkter är det, som
är den riktiga? Är det arméns ståndpunkt eller är det flottans ståndpunkt?
Därom antar jag att vi kunna få besked från statsutskottet, som ju i någon mån
åtminstone representerar i varje fall marin sakkunskap. Eller är det flygvapnets
ståndpunkt? Tycka icke herrarna, att det är en liten smula förmätet att
komma till svenska folket och säga: »Var så god, nu skall ni bevilja så och
så många miljoner till», och att göra detta, innan herrar sakkunniga, vilkas
omdömen ju äro höjda över all debatt, själva ha kunnat enas inbördes om vad

Andra kammarens protokoll 19,35. Nr 2(>. 2

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
de finna vara riktigt och naturligt? Ålla de starka ord, som från detta håll
och från deras representanter här i kammaren talas örn orimligheten av kravet
på avrustning i nuvarande tider, borde vara tämligen överflödiga, örn
herrarna ville titta sig i spegeln och undersöka vad ni själva representera.

Från vår grupp har upprepade gånger under denna riksdag påtalats den
oklarhet, för att nu icke använda ett annat uttryck, som har omgivit regeringens
politik, då det har gällt vissa händelser ute i Europa. Jag hoppas, att
det blir tillfälle i övermorgon att komma till klarhet på den^ punkten. Men
redan här må kunna sägas ut, att varje som helst försök, från vilken grupp
det vara månde, att driva något annat än neutralitetspolitik i ordets bokstavligaste
och striktaste bemärkelse från svenska makthavandes sida måste resa
mot dessa makthavande förvisso en mycket, mycket övervägande del av landets
befolkning. En neutralitetspolitik emellertid, som icke löper i kölvattnet
efter vissa imperialistiska strävanden vare sig i Östersjön eller annorstädes,
en neutralitetspolitik, som — gärna det — går emot de strävanden,
vilka äro orsaken till den nuvarande kapprustningen, är vad man har att
föra.

Man har sagt till oss här, att det gäller att försvara demokratien i Sverige.
Javäl, vi vilja icke sticka under stol med, att vi finna det nuvarande tillståndet
i Sverige, det politiska och författningsenliga tillståndet — må vi understryka
det — bättre än tillståndet i Tyskland. Men vem är det, som vill
garantera för, att det nuvarande svenska militärväsendet är skyddet för denna
borgerliga demokrati? Det var icke så länge sedan man omvittnade, att
läget i den svenska officerskåren och delvis underofficerskåren bra mycket vittnade
örn andligt kusinskap med de makthavare, som regera söder om Östersjön.
Och det har icke givits något bevis för och lär heller icke kunna ges,
att det har blivit i stort sett annorlunda. Detta är ett ytterligare argument
för den gamla socialistiska ståndpunkten att bekämpa varje anslag till militärväsendet,
vädja till massorna själva såsom den enda garantien för freden,
en ståndpunkt, som det socialistiska partiet alltjämt intager.

Då nu frågan uppenbarligen kommer åter inom någon tid, sannolikt nästa
år, borde vi kanske också kunna begära att. få besked örn, huruvida icke avsikten
är att även på detta område driva likriktad politik, höll jag på att säga,
i de tre skandinaviska staterna. I en militärdebatt, som nyligen hölls i det
norska stortinget, yttrade den nye norske utrikesministern, att Norge och dess
regering ginge in för ett neutralitetsvärn. Och kort efter ägde en omröstning
rum, i vilken icke bara arbetarpartiets representanter utan också den norska
vänstern — herr Österströms meningsfränder, fast detta var på andra, sidan
Kölen, vilket kanske bör tilläggas — röstade mot varje förslag om ökning av
militärbördorna. Det är annorlunda än i Sverige, där med socialdemokraternas
medgivande två år å rad man har genomfört väsentliga, förhöjningar, av militärutgifterna,
för övrigt insmugglade under en huvudtitel, där de icke höra
hemma, och annorlunda än i det Sverige, där man nyss omvittnade, som j3agt,
hurusom flygvapnets utgifter höjts sedan 1925 med 70 procent över da angiven
ram, och där man från statsministerns sida förklarat, att man räknar
med en eventuell ytterligare utökning. I en tidigare debatt vid årets riksdag
har statsministern för övrigt förklarat att det kommer att. bliva, som han
kallade det, obehagliga fakta, det kommer att bliva ökade militärutgifter.

När man i Norge går in för bara ett neutralitetsvärn, som betingar, som
herrarna veta, många tiotal miljoner kronor mindre, långt under hälften av
de svenska kostnaderna, och när man i Danmark går in för militärutgifter,
som icke heller äro på långt när hälften så höga som de svenska, trots att åtminstone
Danmarks militärpolitiska läge är vida farligare än det svenska,

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts )
vad ar det då för principer, som ligga till grund för den svenska regeringens
och den svenska socialdemokratiens ståndpunkt i denna fråga?

„ j veta ju sedan två tidigare riksdagar, att försvarsministern icke svarar
pa, detta, dag vet icke av vad skäl. Då nu statsministern gått ut, lär det således
icke i dag finnas några utsikter att få något svar på denna fråga.

et är nödvändigt att söka på nytt mobilisera den svenska arbetarklassen
mot den politik, som propageras från yttersta högern och vinner visst stöd
Iran regeringen, mot det rustning sraseri, i vilket också Sverige håller på att
dragas m, och för den gamla socialistiska ståndpunkten, som innebär att
man icke vill bevilja några medel till ett militärsystem, som, när det kommer
tili kritan, kommer att användas mot arbetarklassen i eller utom landet. Detta
ma sagås utan att man därmed ansluter sig till några rent pacifistiska synpinuiter
och utan att man på något sätt bestrider positiv försvarsvilja, då "det
galler folkets och de breda lagrens intressen.

Jag kommer, herr talman, på den punkt där det är lämpligt att i princip
yrka avslag pa fjärde huvudtiteln.

Herr Ossbahr: I sitt anförande ville uppenbarligen hans excellens herr statsministern
göra gällande, att det icke vore så illa beställt med vårt försvarsvapen
som herr Lindman på högerpartiets vägnar framhållit. Hans excellens
herr statsministern ville, örn jag fattade honom rätt, också påstå, att 1925 års
orsvarsoretning i stort sett blivit intill denna dag upprätthållen och icke allvarligt
beskuren eller försvagad. Hans excellens anförde därvid några exempel
till stod tor detta sitt påstående, men jag skulle för min del vilja erinra
om några andra exempel, som tydligt och klart visa, vilken allvarlig beskärmng.
vart försvar undergått och att sålunda den en gång beslutade försvarsoranmgen
icke blivit upprätthållen eller ens fullt genomförd.

Jag vill därvid erinra om exempelvis de så kallade engångskostnaderna för
matenelanskaffmng, enligt 1925 års försvarsordning. Som åtminstone en del
av de närvarande torde erinra sig, ansågs vid antagandet av denna försvarsordning
en viss matenelanskaffning vara behövlig för att skänka hären den
utrustning och beväpning, som ansågs nödvändig. Man fastställde detta belopp
till omkring 22.63 miljoner kronor, varvid man dock pressat de militära
myndigheternas äskanden ned till det, som den nuvarande statsministern, dåvarande
chefen för försvarsdepartementet, år 1925 karakteriserade såsom
»oundgängligen nödvändigt». Med hänsyn emellertid till detta anslags stora
kostnadsram beslöts, att större delen av anslaget skulle fördelas på en period
ay 10 ar med en årskvot på i runt tal 2.1 miljoner kronor. Dessa årskvoter
utgingo också till en början, men redan 1932 beslöt man att vidtaga ganska
allvarliga beskärnmgar. Jag vill påpeka, att exempelvis årskvoten för artile™
™, ’ S°m S^Ör 1’918>800 k™nor, år 1932 beskars med ungefär
1,000,000 kronor hedermora har man för varje år fortsatt på den då inslagna
vägen. 1 stallet lör att i år, i stort sett åtminstone, den sista årskvoten för
! en„’].a matenelanskaffning borde av riksdagen hava utanordnats, återstår beträffande
artillerimatenel omkring 4,857,000 kronor. Därjämte återstå åtskilliga
hundra tusentals^ kronor beträffande ingenjörmateriel, intendenturmateriel
veterinär- och sjukyardsmateriel. I stället för att i år begära åtminstone årskvoterna
föreslår Kungl. Maj.-t allenast tillhopa 775,000 kronor. När man
ser en sadan sak och när man vidare finner, att materielanskaffningen egentligen
borde hava kommit till stånd samtidigt med försvarsordningens antagande
och endast uppsköts på sätt som skett med hänsyn till kostnadsramen måste
man tinna det vara utomordentligt allvarligt, att denna redan i och för sig
langa tid av 10 ar mäste än ytterligare utsträckas med kanske ett flertal år.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Ann. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Ser man detta, kan man icke annat än finna, att 1925 års för svar sordning
icke blivit upprätthållen på det sätt, som här gjorts gällande.

Jag skulle också kunna påpeka ett annat anslag, nämligen anslaget till t lottans
krigsberedskap och övningar. Detta anslag utgör i normala fall 1 runä
tal 4 5 miljoner kronor, men 1933 beskars anslaget avsevärt. Man tog bland
annat i anspråk 2,000,000 kronor, som av de militära myndigheterna avsetts
för att upplägga ett förråd av brännolja för flottans fartyg, eftersom dessa i
allt större utsträckning övergå till oljeeldning. Genom besparingar pa den sa
kallade bränsletiteln hade därvid en reservation till detta belopp uppkommit.
De marina myndigheterna avsågo att åstadkomma nämnda ur kngsberedskapssynpunkt
synnerligen värdefulla uppläggande av ett dylikt förråd, men detta
omöjliggjordes genom de åtgärder, som vidtogos, och man nedskar dessutom
beloppet än ytterligare, så att årsanslaget vid 1933 års riksdag de facto fastställdes
till ett belopp, som vida understeg 1,000,000 kronor i stället tor att
normalt uppgå till 4,510,000 kronor. För de följande budgetaren har man
även beskurit detta anslag med omkring 700,000 kronor per ar. Detta ar doct
ett anslag, som skall och bör tillgodose krigsberedskapssynpunkten, och nar
man beskär anslaget, har man icke heller på denna punkt vare sig upprätthållit
eller genomfört 1925 års försvarsordning.

Jag skulle också kunna påpeka frågan örn Gotlands infanterikars motonsering.
Detta infanteriförband är enligt 1925 års försvarsordning avsett att
motoriseras, men man har icke anskaffat sådan motormateriel, att denna motorisering
till någon avsevärd del blivit genomförd.

Granskar man fjärde huvudtiteln och försvarsordnmgen närmare, kommer
man nog till den uppfattningen, att man icke under de senare åren upprätthållit
1925 års försvarsordning. Man har ännu mindre givit kompensation_ tor
alla beskärningar, som vidtagits år efter år, och ännu mindre vill man i afkomma
med någon som helst förstärkning av denna försvarsordning. Detta
måste dock betraktas såsom ganska märkligt med hänsyn till den bakgrund,
varemot 1925 års försvarsordning antogs. Då framhölls uttryckligen, att denna
försvarsordning skulle vara av så elastisk beskaffenhet, att därest lorlmllandena
i världen bleve allvarligare, än vad de då voro, en anpassning uppåt
skulle kunna ske och en förstärkning av försvaret sålunda genomföras. lJ2o
års försvarsordning antogs under särskilt gynnsamma utrikespolitiska lorhaflanden,
men i den dag som i dag är befinna vi oss under trycket av helt andra
politiska förhållanden i världen. Det borde vara angeläget för den »ansvarskännande
demokratien», vars »egen försvarsordning» det galler, att upprätthålla
denna försvarsordning till och med under lika ljusa tider, som raade
vid dess antagande. Det borde vara så mycket mera angeläget tor denna
»ansvarskännande demokrati» att i allvarliga tider begagna oc, u
nyttja den möjlighet, som finnes till »anpassning uppåt» genom den sa kallade
elasticiteten hos denna försvarsordning. Allt detta har man emellertid
icke gjort, utan man försöker att bortse från de realiteter, varl vi för närvarande
befinna oss. Man borde dock icke kunna göra gällande och örn jag
fattade hans excellens herr statsministern rätt har han icke heller sa pastatt,
att man icke skall beakta allvaret ute i världen. Denna allvarliga situation
har ock vitsordats tillräckligt kraftigt även från ledamöter av regeringen och
de påminnelser, som man erhållit från de militära myndigheternas sida, borde
i varje fall hava tillräckligt tydligt och klart sagt ifrån, vilken situation som

för närvarande är rådande. n

Hans excellens herr statsministern menade emellertid, att det icke skulle vara
någonting väsentligt, som det här rörde sig om, utan att _ allt väsentligt redan
vore av Kungl. Magit iakttaget i Kungl. Maj:ts proposition. Vad darut -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
över äskades betydde enligt statsministerns uppfattning uppenbarligen icke så
särdeles mycket, och han framhöll, att det icke vore ur krigsberedskapssynpunkt
något betydelsefullt. Jag måste fråga mig, örn verkligen chefen för generalstaben,
chefen för marinstaben och chefen för flygvapnet skulle komma
med de allvarliga erinringar och framställningar, som gjorts, örn de icke ansåge,
att just dessa framställningar vore av en väsentlig betydelse för krigsberedskapen
och dess höjande.

Jag vill erinra därom, att riksdagen i den situation, vari den nu befinner sig,
icke kan undgå att taga sitt ansvar i denna fråga med en hänvisning till hans
excellens herr statsministerns deklaration, att han icke ämnar framlägga för
riksdagen någon ytterligare proposition angående försvarsanslagen. Riksdagen
har nämligen i stort sett möjlighet att taga ställning till de av de militära
myndigheterna framlagda förslagen, ty deras äskanden innehållas till en del
i högerpartiets motion från januari och praktiskt taget till den återstående delen
i den av mig jämte tvenne andra ledamöter av kammaren väckta motionen.
Man kan sålunda icke hänvisa till den omständigheten, att man icke beretts
möjlighet och tillfälle att taga dessa frågor under bedömande.

Det är beklagligt, att under tider som dessa och då andra länder vidtaga
extraordinära åtgärder för sitt försvars stärkande, vi här skola ställa oss praktiskt
taget indifferenta. Man hänvisar ständigt till den sittande och arbetande
försvarskommissionen, och varje försök till en förstärkning i avvaktan på denna
kommissions resultat avvisas hela tiden med talet örn att man icke bör skapa
vad man kallar för ett provisorium. Jag vill erinra om, att man för en hef
del år sedan i avvaktan på den då arbetande försvarsrevisionen ingalunda val
obenägen att skapa ett provisorium. Då ansåg man icke, att några formella
hinder stöde i vägen för upprättandet av ett dylikt. Men den gången gällde
det ett provisorium i försvagande riktning, och därför kunde man vara med om
saken. Nu gäller det en förstärkning av försvaret, man må kalla det provisorium
eller icke, och då anser man sig, trots situationen, förhindrad vidtaga
några åtgärder.

Det borde annars under förevarande förhållanden varit riksdagen så mycket
mera angeläget att verkligen fästa avseende vid de äskanden och framställningar,
som gjorts från de militära myndigheterna, som dessa militära
myndigheter nedpressat dessa sina äskanden till vad de ansett vara ett minimum
ur krigsberedskapssynpunkt. De hava gått ned så långt sig göra låter
och till och med fördelat en del av dessa krav på 2 å 3 budgetår. Under dessa
förhållanden borde icke riksdagen ställa sig så avvisande som här skett.

Genom såväl hans excellens herr statsministerns som herr Pehrsson.? i
Bramstorp anförande gick som en röd tråd den uppfattningen, att ännu har
icke något verkligt allvarligt inträffat. Skulle detta verkligen ske, vore det
naturligtvis i sin ordning, att riksdagen då toge ställning till problemet och
att riksdagen och Kungl. Maj :t då i förening vidtoge erforderliga åtgärder.
Jag vet icke, hur långt det skall behöva gå här i landet, för att det skall kunna
sägas, att något verkligen inträffat, som kan föranleda en förstärkning av
vårt försvar. Man gick ut ifrån år 1925, att därest förhållandena i världen
bleve allvarligare en »anpassning uppåt» skulle kunna ske. Förhållandena i
världen äro i dag helt annorlunda än för 10 år sedan, men det oaktat finner
man intet, som kan föranleda en förstärkning av vår försvarsordning. Kanhända
situationen skall bliva än allvarligare än år 1914, då man till och med
i juli månad, nämligen så sent som den 21, icke ansåg läget i världen vara av
den beskaffenhet, att man behövde hysa någon som helst oro. Jag hänvisar
till de uttalanden, som gjordes den 21 juli av en blivande statsminister, och
även till de motioner, som från socialdemokratiskt håll väcktes den 7 juni

Nr 26.

Onsdagen den 10 april i. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
nämnda år. Det kan hända, att det blir så dags, när man övergår till att besluta.
Vill man verkligen vidtaga effektiva åtgärder, som kunna utgöra ett
skydd i allvarliga situationer, böra dessa åtgärder vidtagas i tid och icke först
sedan något verkligen inträffat och hänt.

Hans excellens herr statsministern reagerade mot herr Lindmans svartmålning
av förhållandena inom försvarsväsendet och ansåg, att det vore en allvarlig
omständighet ur utrikespolitiska och allmänpolitiska synpunkter, att
man på detta sätt gjorde gällande, att vårt försvar icke vore så effektivt, som
det borde vara. Det kan emellertid hända, att det bleve en ännu allvarligare
situation för vårt land, örn man icke med iakttagande av föreliggande brister
inom försvaret verkligen sökte upphjälpa dem och höja försvarsberedskapen.
Jag måste finna det i dessa tider beklagligt, att man här i den svenska riksdagen
icke vill vidtaga de åtgärder, som av de militära myndigheterna föreslagits.
Annars brukar man icke spara, då det gäller beviljandet av anslag
både till det ena och andra ändamålet. Man har under de sista åren också haft
mycket rikliga tillfällen att tillgodose försvarskraven, därest man velat utnyttja
de möjligheter, som förefunnits, icke minst med hänsyn till de belopp,
som anslagits till arbetslöshetens bekämpande. Andra områden ha blivit rikligen
tillgodosedda, men försvarsväsendet har allenast försvagats.

Det förefaller mig, som om försvarsproblemet icke vore en realitet för vare
sig den svenska riksdagen eller för en stor del av det svenska folket. Man betraktar
denna fråga som någonting av mer eller mindre teoretisk natur. Man
betraktar det som ett spörsmål, som man kan diskutera men som icke kräver
och fordrar en verklig handling. Det är möjligen naturligt mot den bakgrunden,
att det svenska folket icke har fått pröva på, vad det verkligen vill säga
att förlora sin frihet. Men vi borde dock kunna taga någon lärdom av den
omständigheten, att andra folk och nationer, som förlorat sin frihet, icke skytt
att bringa de allra största offer för att återförvärva denna förlorade frihet.
Vi däremot äro ytterligt obenägna att bringa de allra minsta offer för att
söka bevara den frihet, som varit vår under århundraden. Man tager det liksom
icke riktigt på allvar, men det kan hända, att den dag kommer, då man,
vare sig man vill eller icke, verkligen måste taga hela denna fråga om vårt
försvar på allvar.

Hans excellens herr statsministern talade under årets remissdebatt om den
trygghetskänsla, som vore en nödvändig förutsättning för varje individs existens.
Han framhöll också, att hela folket går före den enskilde individen.
Om emellertid den enskilde individen fordrar trygghetskänsla, så fordrar också
hela landet och folket en sådan trygghetskänsla, men då man kommer till
den sidan av saken, är man icke lika benägen att bevilja de medel, som er-1
fordras.

Jag skulle till sist endast vilja beröra en fråga, som hans excellens herr
statsministern i sitt anförande något vidrörde. Han vände sig mot herr Lindmans
omnämnande av det läge, vari vår bombplansanskaffning kommit. Statsministern
förmenade, att ingenting allvarligt i detta hänseende inträffat. Han
förklarade, att avtal skulle kunna träffas, och han framhöll, att någon »ytterligare»
försening icke skulle behöva befaras. Jag måste fråga mig, örn läget
verkligen är så tillfredsställande i detta hänseende, som hans excellens herr
statsministern ville göra gällande. Det intrycket får man icke, när man läser
den framställning, som cheferna för marinstaben, generalstaben och flygvapnet
gjort den 9 april innevarande år, sålunda under gårdagen. Däri heter det,
att »med hänsyn till den tid, som kräves för provs verkställande, sedan dessa
flygplan levererats, och för serietillverknings ordnande inom landet, komma
ett flertal år att förflyta, innan bombförhand kunna disponeras. Under hela

Onsdagen den 10 april £. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
denna tid skulle riket sålunda praktiskt taget vara i fullständig avsaknad av
ett försvarsmedel, som i ett kritiskt läge synes oundgängligt för neutralitetens
tryggande och för att underlätta förandet av en självständig svensk politik».
I denna skrivelse erinras också om att verkställigheten av de beslut, varom
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet tidigare upplyst, fördröjts.
Det må vara sant, att ett avtal i detta hänseende måhända nu kan
komma att slutas, men genom att ett avtal ingås, äro icke flygplanen levererade.
Det kan, som framgår av denna skrivelse, dröja ännu en mycket avsevärd
tid. Vore läget i denna fråga så tillfredsställande, som hans excellens
herr statsministern ville göra gällande, torde dessa tre ansvariga militära myndigheter
säkerligen icke ha inkommit med sin framställning till Konungen
under gårdagen.

När man läser och tar del av alla de framställningar, som från de militära
myndigheternas sida gjorts, kan man sannerligen icke säga, att det här rör
sig örn några mer eller mindre bagatellartade frågor. Det är icke något oväsentligt,
örn de militära myndigheternas krav till större delen bli tillgodosedda
eller icke. Ty vore de så oväsentliga, som herr statsministern ville göra troligt,
skulle dessa militära myndigheter säkerligen icke ha vidtagit de extra
ordinära åtgärder, som nu skett.

Med hänsyn till det ställningstagande, som andra kammaren redan de facto
gjort genom de deklarationer, som avgivits från socialdemokratiskt håll och
från bondeförbundshåll, är det självfallet uteslutet, att kammaren skulle beakta
dessa de militära myndigheternas krav och påpekanden, och det är uteslutet,
att kammaren skulle komma att ansluta sig till de yrkanden, som framlagts
i högerpartiets motion och i den av mig väckta motionen, vilka, som jag
nämnde, tillsammans i stort sett tillgodose dessa myndigheters krav. Det
skulle under sådana förhållanden vara ganska meningslöst av mig att på den
ena punkten efter den andra uppträda och yrka bifall till dessa framställningar.
Jag får därför inskränka mig till att på en eller annan punkt beröra en
enstaka fråga, men jag kan i alla fall icke underlåta, herr talman, att under
denna debatt åtminstone i princip yrka bifall till de framställningar, som
gjorts i min motion.

Herr Andersson i Rasjön: Det är icke min avsikt, herr talman, att yttra

mig örn de olika anslagsbeloppen i den nu till behandling föreliggande huvudtiteln.
Utskottsutlåtandet visar ju att det funnits i hög grad delade meningar
inom utskottet. Det är tydligt, att dessa meningsskiljaktigheter också äro
för handen i riksdagen, och det är ju beklagligt, att desamma skola strikt
följa partilinjerna. Det bådar icke så särdeles gott för möjligheten att i fortsättningen,
som en talare här yttrat, avpolitisera försvarsdiskussionen. Jag vill
också säga som min uppfattning, att det sätt, på vilket den siste ärade talaren
här uppträtt, och så som man från hans partis sida försöker utnyttja de militära
myndigheternas aktion, bådar icke heller gott för möjligheten att i fortsättningen
få en uteslutande saklig behandling av försvarsspörsmålet.

Jag har begärt ordet i anledning av den principdiskussion, som upprullats
här genom herr Lindmans anförande och särskilt i anledning av hans framkastade
antydan att han framdeles under debatten skulle återkomma med ett
yrkande örn återremiss av hela fjärde huvudtiteln. Jag kan svårligen i likhet
med åtskilliga talare, som förut yttrat sig, se, vad en dylik återremiss skulle
tjäna till. Den siste ärade talaren medgav ju, att större delen av de krav, som
rests från den militära ledningens sida, redan varit föremål för statsutskottets
behandling, då samma synpunkter varit framförda i de motioner, som
från högerhåll väckts redan vid riksdagens början, och ingen lärer påstå, att

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
de yttre förhållandena, den utrikespolitiska situationen, så förändrats under
de sista dagarna, att det skulle motivera en så extra ordinär åtgärd som återremiss
till utskottet av en hel huvudtitel. Det finns väl ingen, som tror, att
resultatet av en ny utskottsbehandling av fjärde huvudtiteln skulle bli ett
annat om några dagar eller någon vecka, än vad det blivit i förra veckan och
som framgår av det utlåtande, som här föreligger. De sakliga förutsättningarna
för utskottets bedömande måste i allt väsentligt bli desamma. Det föreföll,
som örn herr Lindman räknade med att ett beslut om återremiss av
fjärde huvudtiteln skulle verka lugnande på de många i landet, som hysa oro
med hänsyn till omfattningen av våra militära försvarsanstalter. Jag anser,
att en sådan effekt är högst tvivelaktig. Sannolikt skulle man genom en sådan
åtgärd väcka oro på många håll, och jag tror icke, att man stillar några
farhågor genom att vidtaga en sådan åtgärd här i dag. Såvitt jag kan se,
finns det således ingen anledning att i det läge, vari frågan nu befinner sig,
uppskjuta avgörandet beträffande försvarsanslagen.

Vad så behandlingen av denna fråga i fortsättningen beträffar, vill jag meddela,
att jag kommer att rösta för utskottets förslag i alla punkter. Jag tror
icke, att det, såsom herr Lindberg och herr Kilbom här sökte göra gällande,
kan vara befogat att påstå, att man därigenom skulle inlåta sig på att deltaga
i någon kapprustning. Skillnaden mellan de belopp, som föreslås i utskottsmajoritetens
förslag, och de belopp, som regeringen äskat, är icke på
långt när så stor, att man därigenom markerar någon principiell ståndpunkt i
det ena eller andra hänseendet. Då är ju skillnaden större mellan utskottets
förslag och högerreservationens.

Herr Pehrsson i Bramstorp berörde i sitt anförande försvarsfrågan i dess
större sammanhang, och han uttalade därvid en förhoppning örn att arbetet
inom försvarskommissionen skulle bedrivas i sådan takt, och resultatet kunde
föreligga i så god tid, att försvarsfrågan skulle kunna föras fram vid 1936
års riksdag. Jag ber att i alla delar få instämma i vad han därvidlag yttrat.
Det borde väl ligga i alla partiers intresse att så fort som möjligt få denna
fråga upp till prövning i hela dess vidd. Det kan icke vara till gagn, att
såsom nu här sker i dag, skärmytslingar äga rum på punkt efter punkt beträffande
saker, där det måhända, sedan försvarskommissionens förslag framlagts,
kommer att råda enighet mellan olika huvudlinjer. Framför allt kan
det icke vara till gagn för vårt försvar, att detta interimistiska tillstånd skall
fortfara längre. Jag vill framhålla, att jag då ingalunda ser detta spörsmål
ur partipolitisk synpunkt. Det är uppenbarligen omöjligt att i närvarande
stund göra några kalkyler angående vilket parti som skulle profitera av
att valrörelsen år 1936 baserades på försvarsfrågan. Därom vet ingen något
i denna stund, och det är också att hoppas, att några spekulationer icke finnas
i den vägen på någon sida. Jag räknar med, att man ser spörsmålet sakligt
på alla håll, och gör man det, borde man vara ense örn att göra allt. vad
göras kan, för att få försvarskommissionens betänkande fram på riksdagens
bord 1936. Jag hoppas, att debatten här i dag åtminstone skall giva det
resultatet, att det står klart för såväl försvarskommissionen som för regeringen,
att det är en allmän önskan, att försvarsfrågan kan lösas vid nästa riksdag.

Häruti instämde herrar Carleson, Johanson i Huskvarna, Nilsson i Steneberg,
Malmqvist och Olsson i Rimforsa.

Herr Holmgren: Herr talman! När vi i riksdagens högerparti i vintras utarbetade
vår försvarsmotion, utgingo vi från den förutsättningen, att vi icke
skulle sönderbryta regeringens finansplan. Den undersökning, som vi före -

Onsdagen den 10 april f. ni.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
togo, utvisade, att vi för försvarsändamål kunde avse ett belopp på omkring
10 miljoner kronor utöver det belopp, som av regeringen föreslagits. Bland
alla de krav, som av de militära myndigheterna hade framlagts, utvalde vi
de krav, som vi ansågo vara mest trängande. Yi tro oss sålunda i vår försvarsmotion
stå på en synnerligen fast grund.

Som kammaren behagade observera och som vi nyss hörde, har herr Ossbahr
på åtskilliga punkter kommit med krav utöver dem, som vi i motionen
framfört. De krav, som herr Ossbahr framlagt, synas mig vara i hög grad
nödvändiga, och det är endast den omständigheten, att vi icke kunnat se, hur
vi skulle kunna finansiera de av honom ifrågasatta åtgärderna, som har
förhindrat oss från att helt och hållet ansluta oss till herr Ossbahr. I den
situation, som i dagarna inträtt, anser jag mig emellertid för min del icke kunna
motsätta mig de av herr Ossbahr resta kraven. Även örn en avspänning
av oron i världen i enlighet med den uppfattning, åt vilken hans excellens herr
statsministern gav uttryck, är möjlig, kvarstår i alla fall behovet av en förstärkning
av vårt försvar. Icke kan en sådan förstärkning av vårt försvar,
som här ifrågasättes, ge anledning till någon oro i världen. Fastmera kommer
en åtgärd i sådan riktning att utåt giva bilden av ett frihetsälskande folk, som
icke tål någon inblandning i sina inre angelägenheter. Sådant skapar respekt
men hotar ingen.

Att regeringen kommer att följa denna liksom andra frågor med uppmärksamhet,
är jag fullkomligt övertygad örn, men enligt min uppfattning är situationen
redan nu sådan, att regeringen bör lämna sitt uppmärksamma iakttagande
och övergå till handling. Enligt min mening är det regeringens plikt
att snarast för riksdagen framlägga en proposition i ungefärlig överensstämmelse
med de krav, som av de militära myndigheterna i deras skrivelser i dessa
dagar blivit resta.

Herr Ström: Herr talman! När den man, av vilken jag under min värnpliktstid
inhämtat kunskaper i de militära mysterierna, nu deklarerat, att det
icke skulle giva anledning till oro, om riksdagen ginge med på de krav, som
ställts av de militära myndigheterna, utan att det endast skulle skapa respekt
ute i världen, frågar man sig: tala icke alla militärer i alla länder på samma
sätt? Man har anledning fråga herr Holmgren — jag känner igen talet från
tidigare år — örn icke alla militärer tala på precis samma sätt i alla tider.
Och vad har det lett till? Jo, det har lett till, att framstående statsmän nu —
det är icke mindre än tre eller fyra talare, som under debatten varit inne därpå
—• ha betecknat Europa som ett dårhus. Varför ha de betecknat Europa
som ett dårhus? Är det därför, att man där avstått från alla rustningar efter
världskriget. Nej, det är just därför, att man där fullföljt rustningarna i en
sådan utsträckning, som aldrig tidigare. Just därför har Eurolia fått den beteckningen.
Men ändå talar man om att det icke är någon anledning till oro,
örn anslagen till de militära rustningarna höjas med 10, 20, 100 eller 200 miljoner
kronor. Det är just dessa omständigheter, som göra, att man måste fråga
sig: vad är det för linje den nuvarande regeringen följer i denna) fråga?
Med bästa vilja i världen kan man icke utläsa någon linje ur det förslag, som
här föreligger. Det har tidigare påpekats, att vi i det här landet ha en försvarsminister,
som numera har tagit till sin förnämsta uppgift att tiga, och
det är kanske klokt av honom att göra på det sättet, ty den ställning, somhan
nu intar, rimmar kanske illa med den ställning, som han intog, då han tidigare
deklarerade: icke en man, icke ett öre till militarismen. Men det vore
ändå anledning för regeringen, att för oss män i ledet tala örn regeringens''
ställning till hela detta stora problem. Ty icke kan det väl vara meningen, att

Nr 26.

Oasdagen dea 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
deri stora skiljelinjen skall vara den miljon, som skiljer regeringens förslag
från statsutskottets förslag eller de 7—8 miljoner kronor, som skiljer regeringen
från högerns önskemål. Det är väl icke detta det gällt, när man ute på
folkmöten talat örn att socialdemokratien är avrustningsvänlig, medan högern
däremot bestode av militärvurmare. Är det den där lilla skillnaden på 7—8
miljoner, som gör det ena partiet till militärvurmare och det andra till ett så
utpräglat avrustningsvänligt parti? Jag kan icke föreställa mig, att det är
så. Det vore anledning få reda på vad det egentligen är, som gör denna skillnad
så stor.

Vi ha tidigare i dag behandlat ett annat statsutskottsutlåtande, nr 69, där
statsutskottet konstaterade, att den politik, som man tidigare fullföljt här i
landet, bomme man konsekvent att fullfölja även i fortsättningen, så att det
icke vore behövligt med något svenskt initiativ i den riktning, som är angiven
av motionären. Det hade vidare alltid varit ett svenskt önskemål, »att det
arbete för universell och effektiv begränsning av de nationella rustningarna,
som i förbundsaktens artikel 8 utlovas, utan dröjsmål igångsattes och med
verklig kraft bedrives». Och sedan konstaterade utskottet, »att Sverige i överenstämmelse
med dessa riktlinjer alltsedan oavbrutet arbetat för den allmänna
nedrustningen såväl inom nedrustningskonferensen som vid förbundsförsamlingens
möten och därvid sökt biträda varje praktisk och genomförbar åtgärd,
som kunnat bidraga till ett mellanfolkligt samförstånd i denna fråga».

Huru är det egentligen med den saken? Antingen måste man taga bra liten
hänsyn till de svenska önskemålen, eller också förefaller det, som örn de, sorn
hava att framföra dessa önskemål, vore så blygsamma, att de åtminstone icke
på något sätt, som stör, framföra dessa önskemål inom vare sig Nationernas
förbund eller avrustningskonferensen. Och resultatet av dessa ständiga strävanden
till minskning av de militära rustningarna, vad har det blivit? Ja, det
har blivit, att det för närvarande är en kapprustning som aldrig förr ute i
världen. Man kan icke riktigt på allvar tro på att herrarna, som göra dessa
deklarationer, äro så intresserade av denna nedrustning, när man ser herrarnas
egna gärningar. Det går icke att gå ut och inbilla andra folk, att man
är så intresserad av nedrustning, när den nuvarande socialdemokratiska regeringen
på två åT har höjt de militära utgifterna här i landet med ungefär 18
miljoner kronor. Vid 1933 års riksdag beslutade man en militärbudget, som
slutade på 101.6 miljoner kronor. 1935 framlägger man en militärbudget, som
slutar på 119.5 miljoner kronor. Det är alltså en ökning på två år med 18
miljoner kronor. Vad är det för linje, som man i detta fall fullföljer? Ja, icke
är det den linje, som partikongressen anvisat, icke är det den linje herrarna
fullfölja, som ni gingo ut i valrörelsen och lovade svenska folket att fullfölja,
och icke heller den linje, som arbetarna här i landet önska, att ni skola fullfölja.
Det går ganska dåligt med avrustningen enligt de förslag, som komma
från den nuvarande regeringen. Och man tycker, att t. o. m. herr Meyerhöffer
skulle vara belåten med utvecklingen, sådan den är. ty det är ju ett ofantligt
krafttag att under knappa två år öka dessa utgifter med det belopp, jag nyss
nämnde. Det är dessa omständigheter, som göra, att man icke kan taga deklarationen
om den ärliga nedrustningsviljan och arbetet därför på fullt allvar.
Men just den omständigheten, att de. som skulle arbeta för nedrustningen i alla
länder, nu i stället arbeta på detta sätt, det gör, att man icke tror så mycket
på de socialdemokratiska deklarationerna.

För övrigt kan man ju konstatera, att detta utskottsbetänkande örn försvaret
luktar kohandel lång väg. Det förekommer icke någon reell ståndpunkt
på ett enda ställe i detsamma, utan det är ett vacklande hit och ett vacklande
dit i alla de olika frågorna. Och var äro de stora linjer, efter vilka herr Pehrs -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
son i Bramstorp ansåg, att denna fråga skulle lösas? Man har all anledning
fråga, vilka stora linjer är det som åsyftas? Är det de efter vilka man löste
frågorna på våren 1933, kan jag för min del icke finna, att det var vare sig
någon storhet eller någon reda i de linjer, man då tillämpade.

Nu har här statsministern deklarerat, att skillnaden mellan högerns förslag,
statsutskottets förslag och regeringens förslag är synnerligen liten. Det gäller
ju dessa miljoner, som jag tidigare talat om. Ja, är det på det sättet, så
vore det angeläget att från socialdemokratiskt håll få besked örn, vad det är,
som skiljer de fyra stora partierna åt. Nu har man ju utlovat en lösning av
denna fråga till 1936 års riksdag. Man vill tydligen icke, att folket i val
skall få tillfälle att uttala sig angående dessa saker. Man vill göra upp saken
dessförinnan. Sedan tycker man, att det är betydligt tryggare att gå ut
till folket och vädja till dess stöd. Men det är ju icke så omöjligt, att folk
kommer ihåg vad socialdemokraterna lovade 1932. Jag var med på en socialdemokratisk
partikongress på våren 1932, och där voro alla eniga örn att man
skulle nedrusta. Det var bara fråga örn, i vilket tempo nedrustningen skulle
gå. Nu har man fullföljt detta på det sättet, att man hela tiden sedan dess
upprustat. Var det på det sättet man skulle realisera den enhetliga mening,
som då framfördes?

Då man ser de namn, som stå under detta statsutskottets utlåtande, har man
även anledning framföra en annan synpunkt. Det är ju på det sättet, att man
vid ett tidigare tillfälle här i riksdagen har diskuterat utländskt inflytande
över rustningsindustrien här i landet. Och det förefaller åtminstone mig, som
örn det skulle vara t. o. m. rätt goda förbindelser mellan dessa företag, som vi
då diskuterade örn, och statsutskottet. Jag skulle vilja fråga den socialdemokratiska
partiledningen, örn det kan vara riktigt och rimligt, att man uppehåller
sådana förbindelser mellan den avdelning i statsutskottet, som handlägger
frågor örn anslag till militära ändamål, och industriföretag, som man
på detta sätt tidigare kritiserat, och örn vilka det med rätta påstods, att synnerligen
starkt utländskt inflytande gör sig gällande inom desamma. Det
vore anledning få svar på den frågan, varför det skall finnas sådana förbindelser,
oell om det kan anses vara riktigt, att man även i fortsättningen tillåter
dylika intima förbindelser med dessa företag.

Detta var några reflexioner, som jag här velat ge uttryck åt. Dessa reflexioner
måste obetingat göras, när man läser det föreliggande utskottsbetänkandet.
Vad man framför allt kräver att få veta är regeringens verkliga ståndpunkt
i denna fråga. Och när man icke kan få något svar på den frågan, så
verkar det, som örn regeringen icke skulle vilja lämna något svar på en fråga,
som folket här i landet allmänt ställer. Under sådana förhållanden finns det
ju ingen anledning att gå in för något annat yrkande än det, som tidigare här
framförts örn avslag på hela denna huvudtitel.

Herr Lindman: Herr talman! När jag åhörde statsministerns anförande

i debatten, vilket ju formade sig som en replik emot mitt första yttrande, så
måste jag säga, att hela hans anförande föreföll ganska matt. Det föreföll
också, som örn intresset för de frågor, vi här hava att behandla, var mycket
ringa.

Statsministern ansåg att börja med, att det icke var lämpligt att nu upptaga
en allmän debatt i denna fråga. Ja, varför skulle man icke upptaga en allmän
debatt i denna fråga, när man Ilar klart flir sig. att förhållandena ute i
världen äro sådana, att man på alla håll och kanter vidtager särskilda åtgärder
i detta avseende. Då är det väl icke underligt, örn man upptar en debatt örn
dessa saker även i vår riksdag. Men statsministern gjorde ett uttalande, som

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
i alla fall är förtjänt av att nian tager fasta på det, då lian sade, att vi väl
ändå alla äro berörda av denna oro, d. v. s. den oro, åt vilken jag givit uttryck.
Mot detta bör nian se vad som sedermera yttrades örn att ingenting bör åtgöras.
Statsministern varnade, herr talman, för en mentalitet, som utgår ifrån, att
världen skulle gå mycket hårda öden till mötes. Detta är ju en subjektiv uppfattning.
Men nog skulle det enligt min mening varit mera lugnande, örn statsministern
hade kunnat stödja sig på någonting mera än blotta förhoppningen
örn att det rådslag, som under de närmaste dagarna skall hållas nationerna
emellan, icke skall komma att leda till några för freden ödesdigra beslut.

Vidare menade statsministern, att denna fråga skulle upptagas i utrikesnämnden
örn ett par dagar. Då jag hörde detta, gjorde jag genast den reflexionen,
att örn man anser frågan vara av den beskaffenhet, att den bör upptagas i
utrikesnämnden, varför har man då icke givit utrikesnämnden meddelande i
saken, innan denna debatt går av stapeln? Och kan man överhuvud säga, att
de som äro oroliga bliva lugnade av att man tar upp frågan inom en församling,
vars förhandlingar äro hemliga och varifrån ingenting kan sippra ut? Örn
regeringen verkligen har den uppfattningen, att detta är en allvarlig fråga, så
skulle det väl hava varit lika lämpligt att låta riksdagen få ett meddelande i
saken. Vi hava ju en form för lämnande av dylika meddelanden i hemliga
riksdagssammanträden, vilket förfaringssätt man i detta fall kunnat använda
sig av.

För min del tror jag, att vi kunna tala örn denna fråga ganska öppet. Det
finns väl icke något parlamentariskt styrt land i världen, som icke för närvarande
i sitt parlament behandlar försvarsfrågan. Den behandlas fullkomligt
öppet både i England och Frankrike och i andra parlamentariskt styrda
länder. Och de åtgöranden, som vidtagas i diktaturstyrda länder, komma ju
också helt och fullt till vår kännedom. Vi känna till frågan örn Tysklands
upprustning, vi känna till frågan örn den mobilisering, som är vidtagen i Italien,
vi känna till de åtgärder, som äro vidtagna i Frankrike. Man torde väl
därför kunna säga, att icke är det någon fara med att öppet tala örn den fråga,
som vi här i dag diskutera.

Statsministern anmärkte på ett yttrande, som jag fällde, vilket jag formulerade
ungefär så här: Det är väl ingen, som tror, att man skall ljmkas så väl
med de blivande förhandlingarna, att alla anledningar till oro därigenom undanröjas.
Statsministern anmärkte på detta och menade, att man hade väl ingen
anledning tro, att icke allt vore gott och väl. Jag skulle bra gärna vilja fråga
hans excellens herr utrikesministern, örn han delar denna uppfattning, örn han
verkligen tror, att vad som kommer att förehavas i Stresa kommer att leda till
att all oro i världen kommer att undanröjas. För min del skulle jag icke tro,
att så är fallet.

Så kom nu detta, som alltid kommer i dylika fall. Örn Sverige nu genast
skulle vidtaga några åtgärder, så skulle detta väcka oro. Herr förste vice talman
och kammarens ärade ledamöter! Är det någon enda av er, som tror, att
därest vi i dag eventuellt skulle besluta t. ex. att godkänna de av högern framförda
reservationerna, något enda land i Europa skulle gripas av oro över detta?
Det skulle gå dem så kallt förbi, att det knappast skulle återgivas i de stora
ländernas press; de skulle icke alls tala örn det. Men det är alltid så, när
man talar örn någonting, som regeringen inte önskar, att man skall tala örn;
då framställes det på det sättet, att man därmed skapar oro. Det skulle ute i
världen, sade statsministern, ge ett intryck av att vi vore gripna av panik.
Icke äro vi väl gripna av någon panik därför att vi begära något förhöjda anslag
på en eller annan punkt i försvarsbudgeten. Det är en så oerhörd överskattning
av vårt lands världspolitiska roll, som endast den kan göra sig skyl -

Onsdagen den 10 april i. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
dig till, vilken icke inser, att de bestämmande i fråga örn vad som nu rör sig i
världen icke äro de små nationerna, sådana som de skandinaviska länderna, utan
de stora länderna. Vad vi i det fallet göra betyder ingenting. Det är en orimlig
tanke, att det skulle minska oron i världen, örn vi skulle avhålla oss från
att vidtaga dessa åtgärder, som jag här har rekommenderat.

Sedan fick jag en förebråelse av statsministern, därför att jag i mitt anförande
skulle hava framställt saken så, som örn våra försvarsanstalter vore
obrukbara. Förlåt mig, herr talman, men jag har icke yttrat mig på det sättet.
Jag har kritiserat, att våra försvarsanstalter icke äro sådana, som de borde
vara. Men att de skulle vara obrukbara har jag aldrig sagt. Jag vill erinra
mig, att mina ord folio så, att vi hava kvar den yttre ramen, organisationen,
men att den icke blivit fullföljd beträffande övningar, materiel och utbildning
av manskap och att detta allvarligt försvagat själva byggnaden. Det var så
jag framställde saken.

När man talar örn detta, som skulle skapa oro, och förebrår en riksdagsman,
att han ställer till med en sådan oro och samtidigt liksom förringar betydelsen
av våra försvarskrafter, så frågar jag: tro icke kammarens ärade ledamöter,
att de, som i främmande länder äro intresserade av vad vi göra på detta
område, också känna till detta? De känna till punkt och pricka vad det här
rör sig örn. De kunna ju läsa statsverkspropositionen. På varenda främmande
legation i Stockholm, där man är intresserad av denna fråga, läser man den
naturligtvis och skickar lämpliga utdrag därur till sina respektive regeringar.
Vi hava ju där uttalanden örn vad de ansvariga militära myndigheterna begärt
och vad regeringen föreslagit med anledning därav, uppgifter sålunda örn de
väsentliga nedsättningarna. Skulle man icke få kritisera detta, då skulle väl
herr försvarsministern, som jag ser sitta här, också ge generalstabschefen, marinstabschefen
och chefen för flygvapnet en förebråelse för att de vågat komma
med en framställning, i vilken de under ämbetsmannaansvar framlägga vad
de anse vara behövligt. Deras förfaringssätt skulle då också kritiseras.^ När
de inneha förtroendeposter, som de erhållit av regeringen, skulle de då icke
med det ansvar, de känna såsom innehavare av dylika förtroendeposter, kunna
och böra få framlägga för regeringen, huru de se på saken, och vad de anse,
att läget för närvarande kräver? Allt detta tal örn att man inte bör kritisera
är nästan litet löjligt. . .

Sedan upptog statsministern i sin kritik mot mig ett par punkter, däri jag
framhållit, att man varit försumlig. Han tog fram två punkter, men han
hoppade över alla de övriga. Nu vill jag att börja med säga, att vad jag talade
örn var för det första, huruvida vi hade fullföljt 1925 års härordning eller
icke och, för det andra, vad som från stabscheferna nu framlagts under dessa
senaste dagar. Beträffande ersättningsbyggnaden sade statsministern, att den
var fullföljd beträffande den första perioden. Och detta vet jag lika bra som
han. Men den är icke fullföljd inom den tid som den skulle varit färdigställd.
Och för övrigt, när man talar örn en första period, som statsministern gjorde, så
ligger väl däruti underförstått, att det också skall givas en andra period. Och
äro i det avseendet de åtgärder vidtagna, som kunna anses erforderliga?

Naturligtvis kan man försvara sig med att säga, att riksdagen icke har
beslutat om någon andra period, och att alltså allting, som skulle komma under
den andra perioden, vilken redan bort taga sin början, är beroende på
vad man beslutar från fall till fall. Jag kritiserade för min del, att man icke
vidtar de åtgärder, som nu borde vidtagas under den andra perioden, eller
från regeringens sida lägg''er fram åtminstone vad som i detta fall föreslagits
från marinstabschefens sida.

Den andra fråga, som framdrogs ur mitt anförande, gällde flyget. Vi veta

jNr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
ju alla, att flyget har kommit att kosta ofantligt mycket mera än som ursprungligen
beräknades, på grund av de ökade anspråken på materiel, på olika
slag av flygmaskiner och deras fördyring. Som ett faktum kvarstår, att trots
merkostnaden vi dock i denna stund icke hava på långa vägar den materiel,
som var förutsatt 1925.

Så fick jag höra, herr talman, att denna fråga örn bombflygplan, örn vilken
jag just i dag på morgonen läste i tidningarna, varit före i utrikesnämnden.
Herr statsministern talade icke örn vad som förekom i utrikesnämnden, och
jag skall naturligtvis icke med ett ord vidröra det, men kan verkligen
herr statsministern mena, att den omständigheten, att frågan varit omnämnd
i utrikesnämnden i den form, vari det skedde, skulle föranleda till,
att jag icke här i dag skulle kunna taga upp vad de ansvariga cheferna anfört
och som står omnämnt i en tidning i dag? Det har ju icke med vartannat
att göra.

Så har jag från olika håll fått höra, att statsutskottet fattat sitt beslut
och att statsutskottet kände till vad som varit före. Jag undrar örn icke saken
låg till på det sättet, att stabschefernas framställning kom samma dag statsutskottet
fattade sitt beslut — jag är icke alldeles säker på det, men jag
tror att det var i samma veva. Detta skulle ju kunna föranleda en återremiss,
som jag talade örn.

Vidare ha vi naturligtvis fått höra, som i alla dylika fall, att regeringen
med uppmärksamhet följer vad som händer och sker ute i världen, och att
regeringen naturligtvis alltid står beredd att, örn det kräves något på grund
av ett förändrat läge, göra framställning till riksdagen. Hava vi icke i vårt
försvarsväsens historia kunnat lära oss, att det som skall göras, det som beslutas,
icke är färdigt samma dag det beslutas, utan att det tar tid att framskaffa
den materiel, som man beslutar, och att man följaktligen, om man
har en grad av förutseende, bör fatta sitt beslut i god tid för att kunna vara
färdig, när behovet gör sig gällande? Det är gott och väl, att man sitter och
vakar över vad som händer och sker, men beslutet skall fattas i så god tid,
att åtgärderna skola kunna vara vidtagna vid den tid då de behövas. Herr
statsministern nämnde, att en miljon mer eller mindre icke spelar någon roll
för en omedelbar förstärkning. Nej, det är väl ingen som är så naiv, att han
tror, att därav åstadkommes en omedelbar förstärkning. Örn riksdagen i dag
beviljar ett högre anslag, blir det icke heller en omedelbar förstärkning, men
örn ingenting göres, örn man icke vidtar några åtgärder, så hjälper det icke
saken, örn regeringen, som jag nyss sade, följer förhållandena aldrig så uppmärksamt.

Till sist fick jag höra, att regeringen icke ämnar göra någon framställning
nu, och bondeförbundets ordförande och folkpartiets ordförande uttalade, att
de icke äro beredda att stödja ett återremissyrkande. Därmed är det ju alldeles
klart, att jag saknar anledning att göra något återremissyrkande. Det
är naturligtvis fåfängt under sådana förhållanden. Men det vill jag till sist
säga, att så lättvindigt som hans excellens herr statsministern i dag försökte
att sopa bort de ansvariga militära chefernas framställningar, lärer det väl
ändock icke gå. Hela hans anförande vittnar örn, att riksledningen vid bedömandet
av dessa frågor ledes av en sorglös optimism.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Österström: Herr förste vice talman! Jag skulle gärna vilja tacka

statsutskottets majoritet för den välvilliga behandling, som ägnats den mo -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
tion jag och åtskilliga av kammarens ledamöter väckt i denna fråga. Det
är ju obestridligt, att denna framstöt varken är märkvärdig eller betydande.
Jag har icke någon som helst lust att polemisera med de talare, som tidigare
konstaterat detta förhållande, och ändock kan jag icke hjälpa, att jag måste
säga, att så alldeles betydelselös är den nog ändock icke. I varje detalj, där vi
framfört yrkande örn någon förstärkning av anslagen i förhållande till Kungl.
Maj:ts äskande, äro våra krav och följaktligen statsutskottets förslag synnerligen
väl motiverade, och jag tror icke, att man från regeringsbänken vill förneka
detta förhållande. Det är alltså ett besked både utåt och inåt i vår motion
och i statsutskottets förslag. Det är ett besked, när det t. ex. gäller Gotland,
att man i svenska riksdagen är på det klara med, att man önskar en
förstärkning av försvaret av denna utsatta punkt i vårt försvarssystem. Det
är även ett besked inåt, till regeringen, icke ett kränkande och icke ett bryskt
besked, men ett besked till regeringen, att riksdagen önskar ett fastare och, låt
mig säga det, ett mera intresserat grepp på denna fråga. Jag hoppas också,
att regeringen skall uppfatta vad som förekommit på det sättet, alltså som
ett vänskapsfullt men likvisst allvarligt meddelande i denna riktning. Det
enformiga vinkande med kalla handen, som på punkt efter punkt förekommit
i årets statsverksproposition, när det gällt denna huvudtitel, är icke något
inspirerande skådespel.

Kanske jag får fortsätta och med anledning av herr statsministerns anförande
säga ett ord till. Herr statsministern sade, att det icke är till gagn
för fäderneslandet, i fall man gör gällande, att vårt land är försvarslöst i närvarande
stund, detta så mycket mindre, som han ju mycket starkt underströk,
att detta påstående icke är riktigt. Ja, men hur skall man, herr statsminister,
egentligen förfara, örn man anser, att en utveckling är på visst sätt olycklig,
att den dessutom kanske är ytterst farlig? Vad har riksdagen för möjlighet
att opinionsledes göra detta gällande emot en regering, örn man icke får framföra
sina bekymmer offentligen? Strax efter denna regerings tillträde på
hösten 1932 hade jag anledning att i ett visst sammanhang skriva något i
min tidning, som, örn jag icke minns fel, uppkallade herr statsministern till
en gensaga. Jag sade nämligen, att vad det nu gäller är att se till, att försvaret
icke får strypas i mörkret. Jag skall icke utveckla närmare vid detta
tillfälle vad jag menade, därför att det är skäligen klart för vem som helst.
Men jag skulle vilja vädja i detta ögonblick till herr statsministern att förfara
på sådant sätt, att det icke blir anledning till den misstanken hos många,
som icke kunna veta något örn regeringens intentioner annat än med ledning
av regeringens offentliga framträdande — jag säger, att det är anledning att
vädja till herr statsministern att han handlar så, att den misstanken icke vinner
insteg och icke har något som helst berättigande, att det är meningen att
strypa försvaret i mörkret. Jag är den förste att medge, att man här naturligtvis
rör sig på ett ytterligt ömtåligt område, och jag vill på intet sätt bereda
några svårigheter för regeringen med hänsyn till vad det nu gäller, och
följaktligen skall jag låta mitt resonemang stanna härvid. Men denna vädjan
hoppas jag verkligen herr statsministern förstår icke är tillkommen av någon
ond avsikt, utan helt enkelt därför att många av oss verkligen liro bekymrade
i detta läge för utvecklingen. Som nu t. ex. detta, som jag måste säga smärtade
mig ganska betydligt: här gör herr statsministern gällande, att 1925
års försvarsbeslut beträffande flyget icke bara uppfyllts, utan att det dessutom
lagts till åtskilligt, som gör, att det icke finns någon anledning till kritik
på den punkten emot fullföljandet av 1925 års försvarsbeslut. Ja, vem
som helst i kammaren måste observera, att herr statsministern kan säga detta,
därför att han utgår från penningbeloppet, medan man ändock nödgas säga,

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
att en rent saklig uppläggning av denna fråga måste ingå på en prövning av
vad man kvalitativt och kvantitativt anskaffat för pengarna. Om förhållandena
i dag äro väsentligt annorlunda med hänsyn till kostnaderna, med hänsyn
till typer o. s. v. beträffande flyget, måste jag säga, att det icke kan
vara herr statsministerns mening att göra gällande, att regeringen har rätt
att slå sig till ro med det förhållandet, att detta försvar har kostat så och
så mycket pengar och bortse alldeles från vad utvecklingen i detta avseende
fört med sig. Ty det väsentliga är ju icke, att jag ger ut 10 eller 12 miljoner
kronor, utan det väsentliga är vad jag får för dessa 10 ä 12 miljoner
kronor.

Jag tvivlar icke på, att regeringen följer allt detta med intresse. Det skulle
ju vara onaturligt och onormalt eljest, så att man kan ju icke för ett ögonblick
förutsätta något annat. Men så mycket måste jag säga, liksom andra talare, som
fäst uppmärksamheten därpå, att herr statsministerns intresse för detta dock
icke är större än att han säger, att med ledning av vad som hittills förekommit
kan det icke bli tal örn att regeringen skall komma med nya framställningar.
Men vad som kanske är ännu mera oroande ur min synpunkt är, att
när herr statsministern tog till orda efter herr Pehrsson i Bramstorp, som
riktade en vädjan till herr statsministern och till regeringen att försöka få
fram försvarskommissionens förslag till 1936 års riksdag, så sade herr statsministern
örn denna vädjan icke en stavelse.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Endast några

ord med anledning av det sista mycket energiskt framförda påståendet. Om
jag icke missminner mig, uttalade jag mig örn denna sak redan vid årets remissdebatt,
när man diskuterade möjligheten att få fram ett förslag från försvarskommissionen
till sådan tid, att proposition kunde framläggas till 1936
års riksdag. Jaå vill minnas, att jag framhöll, att det kunde se egendomligt
ut, örn den svenska riksdagen i en så viktig fråga ginge att fatta beslut några
månader före ett allmänt val, men jag tilläde samtidigt, att denna regering
kommer icke att försumma något för att ärendet skall befinnas i ett sådant
läge, att förslag kan föreläggas och avgörande träffas vid 1936 års riksdag.
De representanter för partierna, med vilka jag talat örn denna sak, kunna verifiera,
att jag upprepade gånger har framhållit samma synpunkt. Vid tidpunkten
för remissdebatten var det ännu icke klart, när man kunde förvänta
försvarskommissionens utlåtande. Skulle detta ha kommit någon gång i oktober
eller november, inser nog var och en, att örn man skulle ge de militära
myndigheterna tillräckligt rådrum att diskutera dessa många nya ting, som
komma upp genom försvarskommissionens förslag, så skulle det bli fysiskt
omöjligt att framlägga ärendet till 1936 års riksdag. Nu vet jag, att man
inom försvarskommissionen har förhoppningar att kunna komma in med sitt
förslag i skiftet mellan juli och augusti eller i varje fall under augusti månad.
Kan förslaget föreligga hos regeringen så tidigt, anser jag det också
möjligt att inhämta vederbörande myndigheters utlåtande i sådan tid, att
ärendet kan föreläggas 1936 års riksdag. Och jag upprepar vad jag sade under
remissdebatten, att regeringen kommer att göra vad på den ankommer för
att ärendet skall befinna sig i sådant skick, att ett avgörande kan träffas vid
1936 års riksdag. — Hade herr Österström haft någon erinring örn vad som
förekom under remissdebatten, hade en av hans anledningar till att vara upprörd
varit borta, och det var på denna punkt han var mest upprörd.

Beträffande vad herr Österström i övrigt yttrade, skola vi icke fördölja för
oss, att vi av gammalt hava haft olika meningar örn vad som är nödvändigt.
Vår utgångspunkt har alltid varit gemensam: Sveriges frihet, neutralitet,

Onsdagen dea 10 april f. ra.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
oberoende, skola tryggas, och våra diskussioner hava rört sig uteslutande om
vad som i givna situationer kan vara nödvändigt. Jag skall ingalunda åberopa
vad tidigare regeringar här gjort. Det skulle ju kunna vara anledning i
denna partikonkurrensens tid att göra det. Jag har intet intresse av det.
Denna regering har ansvaret för vad den gör, och det ansvaret blir varken
större eller mindre i jämförelse med hur andra förfarit. Regeringen har, när
den har gått att framlägga sina förslag för riksdagen i år, haft att taga hänsyn
till något som heter de statsfinansiella förhållandena. Jag skulle hålla
för mycket troligt, att örn det statsfinansiella läget hade varit bättre, låt oss
säga gott, sh skulle regeringen hava övervägt att föreslå riksdagen realiserande
av åtskilliga av de önskemål, som myndigheterna framställt, om de
kunnat realiseras utan att bryta ramen för 1925 års försvarsorganisation.
När vi nödgats stanna vid vad vi nu föreslagit riksdagen, har det berott därpå,
att vi måst avväga efter tillgångarna, och icke därpå, att vi skulle ansett
att den ena eller andra åtgärden icke i och för sig må vara motiverad.

Samma skäl föreligga nu. Vi hava icke någon förbättrad statsfinansiell
situation, och det har enligt mitt förmenande icke efter framläggandet av
statsverkspropositionen uppkommit anledningar till att framkomma med nya
äskanden. Alldeles oavsett vad som hänt under den allra senaste tiden, skulle
läget vid fjärde huvudtitelns behandling i dag varit alldeles detsamma som
det nu är. Vi skola icke leva i den föreställningen, att örn mellanpartierna,
om jag får använda det uttrycket, nu gå på något högre anslag, detta beror
på vad^ som hänt under den allra senaste tiden. Icke heller högerns yrkanden
bero på det. Alla yrkanden voro framlagda i motioner, innan nu åberopade
händelser inträffade. Läget hade alltså, oavsett den senaste utvecklingen,
varit detsamma i dag som det nu är. När jag påpekar detta, är det bara för
att göra klart, att det här icke är fråga örn annat än något divergerande omdömen
om vad som är i allmänhet nödvändigt. Vill man diskutera från den
utgångspunkten, så blir diskussionen mycket lugnare och lättare att föra.
Jag kan gärna tillägga, när jag är inne *på detta kapitel, att jag icke anser
det ensamt avgörande för vad jag skall kunna medverka till, vad jag med
mitt omdöme anser nödvändigt och tillräckligt. Hela min demokratiska åskådning
bjuder mig att lyssna till andra och att gå dem till mötes, och jag har
upprepade gånger sagt, att även om det fanns en majoritet för min ståndpunkt,
skulle jag anse det mycket oklokt att lämna obeaktade förslag från en
betydande minoritet, som med oro ser, att icke mera kan göras. På den punkten
är min ståndpunkt fullkomligt öppen och klar. Men det kan ju icke förändra
någonting i fråga om de ekonomiska möjligheterna att åstadkomma
det ena eller det andra.

Man kan sedan invända, att en miljon mer eller mindre till försvarsändamål
icke omstörtar budgeten. Det gör det visst inte. Men ingen kan påstå att
det är just denna miljon mer som behövs för försvaret. Om regeringen föreslagit
en miljon mera, hade herr Österström säkerligen kommit att föreslå en
miljon till, även örn man med regeringsförslaget fått precis lika mycket, som
herr Österström nu föreslår. Jag gör detta påpekande därför, att man icke
skall försöka att blåsa upp till något extra högtidligt vad som är mycket alldagligt
och nästan trivialt.

Till herr Lindman skall jag endast säga, att jag icke ett ögonblick velat
bestrida herr Lindmans rätt att omnämna sina bekymmer beträffande bombflygplanen.
Jag har icke haft annan möjlighet att replikera herr Lindman
än genom att påpeka, att detta ärende i alla sina delar förelagts utrikesnämnden
och att herr Lindman icke svävar i okunnighet om vad som förekommit.
Vill herr Lindman ändå giva uttryck för sina bekymmer, skall jag icke på nå Andra

kammarens protokoll 1985. Nr 20. 3

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
got sätt lägga några hinder i vägen för det. När jag i min replik till herr
Lindman avböjde en allmän utrikespolitisk debatt, hade jag icke ett ögonblick
tänkt mig, att detta skulle uppfattas, som örn jag avböjde att överhuvud
taget diskutera, hur våra försvarsanstalter se ut och vad vi kunna behöva av
sådant. Det är en inrikespolitisk debatt, som naturligtvis bör vara fullkomligt
fri.

Herr Lindman slutade med att säga, att regeringen sitter trygg i en sorglös
optimism. Vad skall sådant tjäna till? Tror verkligen herr Lindman, att
jag mindre allvarligt än herr Lindman tänker på vårt lands förhållanden?
Tror herr Lindman, att jag bekymrar mig mindre örn vårt land än herr Lindman?
Örn jag har en annan uppfattning örn vad som är nödvändigt, berättigar
det icke herr Lindman till omdömen, som skulle innebära, att regeringen
icke fullt beaktade sina förpliktelser mot landet.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill först uttala en protest mot
de deklarationer, som här avgivits från såväl regeringspartiets som andra borgerliga
partiers sida, att man skulle genomföra de förslag, som försvarskommissionen
kommer att framlägga, redan under nästa års riksdag. Jag har
så mycket större anledning härtill, som det redan av vad som sagts om denna
kommissions arbete framstår såsom klart, att samtliga där representerade partier
företräda en upprustningsståndpunkt.

Det är anledning att protestera också därför, att det nuvarande regeringspartiet
lovat någonting helt annat än en militär upprustning, när partiet år
1932 vädjade till väljarna. Jag erinrar om det socialdemokratiska valmanifestet,
där det stod, att socialdemokratien fullföljer sina krav på en minskning
av vårt lands militära anstalter fram mot avrustning. Det sades år 1932,
och regeringspartiet fick tillsammans med socialisterna och kommunisterna
majoritet bland väljarna. Örn man är så demokratisk, att man till och med
som statsministern vill taga hänsyn till minoritetens och således även högeroppositionens
krav i dessa frågor,1''borde ju ett demokratiskt sinnelag förplikta
en, att innan man företar ett så pass viktigt avgörande i militärfrågan,
som här planeras, tillfråga folket i val örn dess mening.

Det är en ganska egendomlig utveckling, som har ägt rum i vårt land
under de senaste åren. Aldrig har, såvitt jag kunnat finna vid en granskning
av den svenska riksdagens historia, den relativa skillnaden mellan den s. k.
försvarsvänliga majoriteten och minoriteten varit så liten, som den är i dag,
när socialdemokraterna äro regeringsparti. Som redan påpekats, är skillnaden
mellan det längst gående högeryrkandet och regeringens ståndpunkt ungefär
8 procent. Därmed är tillräckligt klarlagt, hur nära ståndpunkterna kommit
varandra och vilken skenfäktning man i verkligheten uppför här i riksdagen
och inför det svenska folket, när man å ena sidan söker att framställa sig som
de, som vilja göra allt för att stärka det svenska militärväsendet, och å andra
sidan anklagar dem, som egentligen vilja detsamma, för att de icke skulle
fullgöra sin plikt. Det är ingenting annat än en skenfäktning detta. Sanningen
är den, att samtliga borgerliga partier och det socialdemokratiska partiet
oavbrutet utvecklat sig i militärvänlig riktning i en sådan grad, att det
svenska folket sannolikt icke för cirka tjugufem år sedan kunde föreställa
sig, att det skulle vara möjligt. År 1910 hölls det i den svenska riksdagen
en militärdebatt, i vilken en medlem av det nuvarande regeringspartiet, herr
Värner Rydén, gick till rätta med militarismen och med kravet på ökade militärbördor.
Han angav i denna debatt några siffror, som jag tror det är anledning
att i dag erinra örn och läsa upp till kammarens protokoll för att visa,
vilken utveckling vi lia genomgått i vårt land, när det gäller militärfrågor.

Onsdagen den 10 april f. in.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Herr Värner Rydén säger år 1910, att år 1870 hade vårt land en militärbudget
på 14,739,200 kronor, år 1880 — 10 år senare — är den uppe i
23,835,000 kronor, år 1890 i 30 miljoner, år 1901 i 59 miljoner. År 1910, alltså
vid den tidpunkt, när den svenska socialdemokratien genom Värner Rydén
ropade sitt anatema mot den svenska militarismen, var den uppe i 80 miljoner
kronor. — År 1925 genomdrev man under fullständig enighet mellan socialdemokraterna
och de borgerliga partierna en militärbudget på 107 miljoner
kronor. Under valrörelsen år 1932 föreslogo socialdemokraterna 103 miljoner
kronor. I regeringsställning begärde de 102.5 miljoner kronor, som ju sedan
genom kohandel höjdes med ett tiotal miljoner kronor. År 1934 hade de höjt
sitt bud till lil miljoner kronor, och i dag ha vi en militärbudget, som slutar
på ungefär 120 miljoner kronor. Därtill komma ju dyrtidstillägg och pensioner.
Jag förmodar, att vi i dag inklusive dyrtidstillägg och pensioner komma
att få en militärbudget, som belöper sig på ungefär 140 miljoner kronor.

Det är den utveckling, som ägt rum i vårt land under dessa år. Det är anledning
att i dag påminna örn Värner Rydéns konstaterande av att militarismen
får aldrig^ nog. Det ges icke någon gräns för dess anspråk. Man får
under alla förhållanden vara klar på att hur mycket än den svenska folkrepresentationen
höjer de militära anslagen, så komma alltid kraven från den militära
expertisen att vara ännu högre. Det är uppseendeväckande, att ett så
litet land som Sverige har en reell militärbörda av 140 miljoner kronor,
d. v. s. åtskilligt mer än 20 kronor på varje svensk medborgare. Det är lika
mycket som svenska staten täger in på den direkta inkomstskatten. Det är
uppseendeväckande mycket i och för sig och i jämförelse med vilket annat
land som helst för närvarande. Trots dessa höga militärbördor, trots detta
oerhörda slöseri med medel till militära ändamål diskuterar man i dag på
fullt allvar en ytterligare väsentlig ökning av de militära utgifterna. Man
säger sig göra detta därför, att man vill värna landets fred och vårt lands
neutralitet under ett kommande krig, Men erfarenheten har ju visat, att icke
är det genom ökade militärbördor, som ett lands fred och neutralitet kan upprätthallas.
Under världskriget kommo de länder, som råkade ligga i händelsernas
centrum, icke undan att dragas in i krigsdansen, även örn de voro relativt
små och även örn de hade nedlagt de allra största ansträngningar på att skapa
ett starkt militärväsen. Jag erinrar örn det lilla, Belgien, som före världskriget
följt parollen, att den som vill fred, rustar för krig, och som efter sina
förhållanden hade ett mycket starkt militärväsen. Det kunde, trots denna sin
beredskap, icke komma undan att dragas in i världskriget. Tvärtom medförde
kngsberedskapen för det lilla Belgien och för det belgiska folket mycket
större förödelse än det under andra förhållanden skulle blivit utsatt för.
Världskriget visade, att påståendet, att den, som vill fred, rustar för krig, var
en lögn. Världskriget visade till och med, att krigsrustningar i stället för att
befordra fredssträvandena befordrade krigssträvandena och påskyndade det
tempo, i vilket de olika staterna drogos in i världskrigets förödelse.

Vårt läge i dag är, örn man får tro regeringens förklaringar, icke detsamma,
som det var ar 1914. Då undkommo vi icke kriget på grund av att vi
hade ett starkt militärväsen utan på grund därav, att vi icke lågo så i händelsernas
centrum som åtminstone en del av de krigförande staterna. I dag deklarerar
däremot regeringen, när den någon gång gör ett uttalande i utrikespolitiska
frågor, att vårt läge Ilar helt förändrats. Herr Sandler förklarade
exempelvis i sitt tal i Uppsala i december månad i fjol, att man måste rycka
upp med rötterna den föreställningen, att svenska folket skulle stå utanför det
internationella händelseförloppet. Han tillspetsade sitt uttalande med att
säga, att till och med om det barkar ihop pål Stilla oceanens kuster, få vi icke

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under rilcsstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
vara säkra på att Sverige kan hålla sig utanför. Vi ha kommit in i ett nödläge,
om man får tro regeringen och örn man får tro alla de vittnesbörd, som
dagligen ges i tidningspressen örn storpolitikens strömningar och strävanden i
våra dagar. För närvarande betecknar man Östersjön som ett centrum, som
övertagit det gamla Balkancentrums utsatta läge i händelse av krigiska förvecklingar.
Jag tror det är anledning att utifrån sådana deklarationer granska
det förslag, som här framställts om förstärkning av det svenska militärväsendet.

Jag tar ställning till denna fråga huvudsakligen ur tre sjmpunkter.

Den första synpunkten är den, att det för ett land så litet som Sverige i
verkligheten är hopplöst att tänka sig, att det skulle kunna försvara sig. örn
det invecklas i konflikt med en stormakt. Finns det någon representant för
den militära expertisen, som på fullt allvar skulle våga säga det svenska folket,
att vi med våra 6 miljoner människor skulle kunna försvara oss, örn vi bleve
invecklade i krig mot en stormakt? Det kan ingen säga, ty var och en vet, att
ett sådant påstående bara skulle utmana löjet. Det är min uppfattning, och
den utveckling, som den militära beredskapen i alla länder genomgått, stärker
ju en sådan uppfattning. Samma åsikt förde socialdemokratien till torgs
år 1910, när den vände sig mot de allt större kraven på ökade militärrustningar.
Då påvisade man det hopplösa för ett land sådant som Sverige att kunna
hävda sig i konkurrens med stormakter.

Man invänder kanske, att Sverige har möjlighet att i förening med andra
småstater hävda sig mot en stormakt. Det har under den senaste tiden framkommit
strävanden i sådan riktning. Man har genom det nordiska samarbetet
försökt att skapa ett block av Sverige, Norge, Danmark och Finland och att
ytterligare utvidga detta block till att omfatta de baltiska staterna. Jag förmodar,
att när den svenska generalstabschefen under fjolåret besökte den finskryska
gränsen för att inspektera finnarnas försvarsanordningar, låg väl också
detta i linje med denna strävan att skapa ett block av vissa stater för att på
det sättet förstärka den militära beredskapen. Men just ett sådant block är
och måste för den svenska arbetarklassen — och jag tror också för vida skikt
utanför arbetarklassen — vara mycket förhatligt. Jag tror, att arbetarklassen
måste betrakta ett sådant block såsom liggande i linje med de allianssträvanden,
som ledde till världskrigets utbrott år 1914. Jag hävdar alltså, att
ett sådant land som Sverige icke kan försvara sig i ett krig mot ett land, som
är större.

Jag kommer nu till det andra skälet. Det är ekonomiskt orimligt, att man
på ett militärväsen, som icke kan fylla en sådan praktisk uppgift, som man
vill ge detsamma, kastar ut 100-tals miljoner kronor varje år utav medel, som
det svenska folket sannerligen har åtskilligt mycket bättre användning för.
Betrakta pensionsfrågan! Kravet på en reform av folkpensioneringen är ett
krav, som verkligen borde tillgodoses. Man har visserligen från regeringens
sida lagt fram ett förslag till ålderdomspensionering, ett förslag, där regeringen
har begärt, att en pensionär skall kunna leva på 390 kronor örn året å billigaste
ort. Men det förslaget kan jag för min del icke anse fyller de krav,
som man har rätt att ställa på en verklig folkpensionering, som skall bespara
de gamla smäleken att vända sig till fattigvården. Vi ha också en rad andra
reformfrågor, för vilkas lösning kräves medel. De ofruktbara anslagen till
militärväsendet skulle därvid kunna komma till god användning.

Det tredje skälet till att jag vänder mig mot anslagen till militärväsendet
är av principiell karaktär. Yi ha i vårt land haft en över 120-årig fred. Det
svenska militärväsendet har alltså, om jag undantar expeditionen till Saar i
fjol, icke haft någon som helst uppgift att fylla såsom militärväsende och med

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna wider riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
hänsyn till krigsberedskapen. När svenska militärmakten någon gång har
trätt i funktion, har det varit för att kommenderas ut emot stridande arbetare,
arbetare, som kanske gått i strejk för en femöring mer i lön per timme. Ali
erfarenhet har visat, att det svenska militärväsendet väsentligen är ett medel
för att försvara de besittandes privilegier mot de undertryckta klassernas sociala
krav. Samma synpunkter hävdades också i det anförande, som jag nyss
erinrade om, ett anförande av Rydén i andra kammaren 1910. Jag skall be att
få läsa upp ett par uttalanden, som Rydén gjorde under den debatten. Dessa
uttalanden anser jag mig kunna helt instämma i. Han säger följande: »Militarismen
har, var helst den framträder, utvecklat sig till den farligaste fienden
i hela kulturen. Jag behöver icke peka på de stora militärstaterna, där
snart sagt varje folklig frihetstanke kväves av militär, där ej ett möte kan hållas,
utan att poliser och gendarmer stå färdiga att upplösa detsamma; jag behöver
blott visa på vårt eget lilla land, där vi sett, hurusom militarismen slagit
yttrandefriheten i bojor, och hurusom militarismen står såsom en makt, som är
oförenlig med den folkliga friheten.»

»Jag ställer mig principiellt i opposition mot det nuvarande försvaret även
ur den synpunkten, att det är ett direkt kampmedel mot arbetareklassen. Jag
föreställer mig, att här blir det protester. Men herrarna kunna gärna protestera
mot detta påstående: jag vidhåller, att militarismen, försvaret, har utvecklat
sig så, att det fått till sin huvuduppgift icke att försvara landet mot
yttre fiender, utan att vara ett överklassens kampmedel mot arbetarna. Har
man förut tvivlat härpå, så böra de händelser, som stått i samband med sommarens
stora strid, hava visat, att militären i främsta rummet användes som
ett vapen-mot de så kallade inre fienderna.» Så yttrade sig en representant
för det nuvarande regeringspartiet år 1910. En sådan avgrund är i dag befäst
mellan detta partis ståndpunktstagande år 1910 och dess ståndpunktstagande
i dag, att skillnaden mellan yttersta högerns krav och regeringens förslag,
såsom herr statsministern uppvisat, utgör ungefär 8 procent.

Jag är helt ense med alla de talare, som här hävdat, att det för närvarande
är ett mycket tillspetsat och farligt utrikespolitiskt läge. Icke minst med hänsyn
till att vårt land nu hotas att dragas in i den nya världsslakt, som målmedvetet
förberedes av vissa länders regeringar, är det anledning att man använder
detta tillfälle för att protestera emot den politik, som vederbörande
föra i dessa frågor, och emot det svek, som man begått emot de löften, som givits
svenska folket, senast i valrörelsen 1932.

Herr talman! Jag kommer att i enlighet med den gamla principiella socialistiska
ståndpunkten yrka avslag på fjärde huvudtiteln.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Örn jag börjar mitt anförande med att
säga några ord till herr Kilbom, beror detta naturligtvis inte därpå, att jag
anser,. att herr Kilboms anförande skall ställas i förgrunden här i debatten,
utan jag gör det för att så där mera i förbigående med några ord kunna avfärda
herr Kilbom.

Herr Kilbom yttrade en del saker örn mig personligen, vilka jag lämnar
därhän. Han nöjde sig emellertid icke med detta, utan han yttrade sig också
och i icke alltför vackra ordalag örn hela den yrkesgrupp, jag tillhör. Det
märktes emellertid mycket tydligt, att herr Kilbom hade på känn, att hans
ord icke vörö auktoritativa nog, ty upprepade gånger åberopade han den engelske
premiärministern Lloyd George. Ja, jag får ju säga, att Lloyd George
och herr Kilbom erinra örn varandra, åtminstone i ett avseende, nämligen därutinnan
att de på ett tämligen magert och föga genomträngt material grunda
synnerligen tvärsäkra och långtgående omdömen. Men utöver detta bär Lloyd

Nr 26.

Onsdagen dea 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

George i sin praktiska politik visat verkliga prov på en förmåga, som med
rätta förskaffat honom hedersnamnet den walesiske trollkarlen, en förmåga,
som skänker en viss tyngd åt hans uttalanden. Herr Kilboms insatser åter
som trollkarl lia hittills uteslutande bestått i, att han vid en votering här i kammaren
tryckt på fel knapp. Därför kan man ju också lämna hans inlägg här
åt dess värde.

Jag lämnar nu herr Kilbom och övergår till dem som velat se på vårt fredsoch
försvarsproblem ur sakliga synpunkter. Det gick ju en ton av ekumenisk
samförståndsanda genom herr statsministerns, herr Pehrssons i Bramstorp och
herr Anderssons i Rasjön anföranden. Det är emellertid typiskt, att alla dessa
tre framhålla, att denna samförståndsanda består däri, att alla andra böra antaga
deras åsikt.

Det bör framhållas, att med avseende å den skillnad, som här förefinnes
emellan å ena sidan utskottets förslag och å andra sidan högerreservanternas
yrkanden, stå alla likväl på samma principiella ståndpunkt, och att skillnaden
endast är en fråga örn olika avvägning emellan de skilda anslagsposterna.
För egen del vill jag säga, att de spörsmål, som statsministern uppställde,
nämligen läget i allmänhet ute i världen samt behovet utav förstärkningsåtgärder
överhuvud taget och av omedelbara extra åtgärder, äro utav den art,
att de enligt min mening från statsmakternas sida borde föranleda väsentligt
längre gående beslut än som nu föreslagits, och som säkerligen i dag komma
att fattas. Jag får särskilt med avseende å vad herr Andersson i Rasjön här
nyss yttrade, att det ju dock är en ganska enastående åtgärd, som nu vidtagits
av cheferna för general- och marinstaberna samt chefen för flygvapnet.
Deras handlingssätt är så pass exceptionellt, att de uttalanden de gjort i sin
skrivelse icke borde kunna behandlas som luft. De äro ju dock inga pojkar,
som springa omkring för att demonstrera. Alla veta, att deras uttalanden äro
präglade utav en mycket allvarlig känsla för vad läget kräver. Då de nu utöver
sina förut gjorda äskanden sett sig tvungna att vidtaga en åtgärd av nu
ifrågavarande art, kari densamma icke få försvinna spårlöst förbi.

Även vi tillåta oss därför att i fråga örn den avvägning, varom man här talat,
få framföra våra synpunkter, och detta så mycket mera som det ju inte
längre är möjligt, att gå den väg. som jag föreslagit och som herr Holmgren
avsåg med sitt yttrande, att det vore regeringens plikt att framlägga en proposition
i frågan. Jag vill för min del deklarera., att jag i de omröstningar,
som här komma att äga rum, givetvis kommer att rösta för högerreservationerna
och andra motioner innebärande en förbättring av utskottets förslag.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har begärt ordet med an ledning

av ett uttalande från denna plats, däri man påtalat det sätt, varpå man
ifrån högerhåll utnyttjat de militära myndigheternas framställningar, och förmenat,
att detta icke skulle varsla gott örn ett framtida samarbete i försvarsfrågan.
Det förefaller mig, att det icke gives tillräcklig anledning för ett påstående,
att de uttalanden från högerhåll, som förekommit, åtminstone från ansvarigt
högerhåll, skulle vara ägnade att äventyra det framtida samarbetet för
frågans lösning. Jag förmodar, att den ärade talare, som fällde detta yttrande,
skall ge mig rätt uti, att lika litet som han vill ta ansvaret för varje uttalande
exempelvis i denna eller andra frågor, som fällts utav någon ledamot
av hans parti, lika litet kan högern såsom parti ansvara för varje uttalande,
som tilläventyrs kan fällas av någon enskild man i ledet. Jag vågar därför
också tro, att det, när vi — jag tar fasta på det uttalandet, som här gjorts
av herr statsministern — vid nästa riksdag komma att få pröva försvarsfrågan
i hela dess omfattning, skall finnas möjlighet till ett samarbete, vilket

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
skall bli till gagn för frågans lösning, och att de upprivande striderna i denna
fråga skola kunna avblåsas.

När man emellertid gjort gällande, att man ifrån högerhåll skulle visat en
onödig oro och nervositet, kan jag för min del icke underlåta att gentemot ett
sådant påstående rikta en blygsam gensaga. Redan den omständigheten att
man sagt, att vi ha utnyttjat de militära myndigheternas framställningar, innebär
ju, att våra framställningar icke äro utslag av någon nervositet från vår
sida, utan endast att de anknyta till vad de militära myndigheterna ansett
vara nödvändigt för försvarets beredskap. Man bör emellertid, då det gäller
denna fråga, observera, att man inte får låta lugnet gå dithän, att det övergår
till en likgiltighet, vilken äventyrar den nödvändiga försvarsberedskapen.
Man bör kunna förstå, örn vi inte kunna godtaga ett resonemang, vilket å ena
sidan innebär, att nu finns det ingen oro i världen, här har ingenting inträffat,
och följaktligen behöver ingenting göras ens på ganska lång sikt beträffande
försvarsförberedelserna, men som å andra sidan, när verkligen förhållanden
inträffat, vilka ovedersägligen äro av den innebörd, att de ge anledning
till oro, säger, att vi inte skola handla under känslan av psykos eller nervositet
utan avvakta utvecklingen och göra ingenting, och att det endast skulle
verka onödigt irriterande inåt och utåt örn man vidtoge vissa åtgärder. Det
är uppenbart att man inom de läger, där man hyser verkligt intresse för vår
försvarsberedskap, inte kan känna sig lugn inför ett dylikt betraktelsesätt, och
att man känner sig pliktig framlägga förslag till försvarets stärkande.

Nu har det sagts både enskilt och som jag tror även här under debatten, att
det inte inträffat någonting särskilt kritiskt, utan att man skall ställa sig avvaktande.
Jag tror att man kan konstatera, att läget nu är så pass kritiskt,
att nästa utvecklingsfas kan innebära förvecklingar utav det mest allvarliga
slag. Herr Österström yttrade, att varje framställning, som ifrån hans sida
gjorts till riksdagen och i vilken han kunde konstatera, att utskottet ställt sig
välvilligt, var i synnerligt hög grad välmotiverad. Dessa hans framställningar
grunda sig lika väl som högerframställningarna på förslag och äskanden,
som framlagts av de ansvariga myndigheterna. Jag tror, att de förslag, som
vi från vårt håll framburit, varit lika väl motiverade, även örn de icke fått
samma gynnsamma behandling från utskottets sida. Jag tror också, att det
skulle varit både klokt och välbefogat, om i nuvarande läge funnits gehör för
dessa framställningar. Som läget nu är, kan man givetvis icke hoppas på någonting
vare sig genom återremissyrkandet eller genom direkta yrkanden om
bifall till våra framställningar. Jag vill dock upprepa vad jag inledningsvis
framhöll, vilket också var orsaken till att jag nu begärde ordet, nämligen att
det intresse, som vi från vårt håll visat försvarets sak, icke varit av den art,
att det är befogat att uttala någon pessimistisk uppfattning örn möjligheterna
till samarbete. Enligt min mening bör ett sådant samarbete komma tili
stånd, och jag vill sluta med att uttala en förhoppning om, att så skall ske
inom en mycket nära framtid, och att det då skall bli ett verkligt fruktbärande
samarbete.

Herr Ossbahr: Jag hade hoppats, att herr statsministern under det anförande,
som han höll under senare delen av debatten, något skulle beröra en fråga,
som utav bl. a. herr Lindman här framhållits, nämligen frågan om anskaffningen
utav dc bombplan, som av de militära myndigheterna ansetts nödvändiga.
Med hänsyn till de framställningar, som gjorts av dessa militära myndigheter,
och framför allt med hänsyn till skrivelsen av gårdagen från cheferna
för general- och marinstaberna samt chefen för flygvapnet frågar sig mången
Ute i landet, huru den frågan i denna stund egentligen är beskaffad. Herr

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framhöll under remissdebatten
i januari 1934, att regeringen några månader tidigare beslutat byggandet
av tvenne bombflygplan för en kostnad av 440,000 kronor. Redan då, sålunda
för mer än ett år sedan, framhölls från ansvarigt regeringshåll, att denna
fråga vore på god väg att inom en mycket nära framtid lösas. Sedan dess
har dock en ganska lång tidrymd förflutit, och bl. a. utav den av mig nyss
åberopade skrivelsen framgår, att verkställigheten av detta Kungl. Maj:ts
beslut från slutet av år 1933 hittills blivit fördröjt. I denna skrivelse framhålles
vidare, att ytterligare ett flertal år kommer att förflyta, innan bombflygförband
kunna av våra myndigheter disponeras. Man måste fråga sig
vad som föranlett ett sådant allvarligt uppskov i denna synnerligen viktiga
och betydelsefulla fråga. Man måste också spörja, huruvida från Kungl,
Maj :ts sida alla de åtgärder vidtagits, som kunnat i denna sak vidtagas. Denna
fråga framställer sig själv med hänsyn till de uttalanden, som gjorts i skrivelsen
av gårdagen, däri man framhåller »nödvändigheten av att intet medel
lämnas oprövat, ägnat att påskynda anskaffandet av ändamålsenliga bombflygplan
i tillräcklig omfattning». Mången med mig kan i denna stund inte underlåta
att framställa den frågan till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
huruvida sålunda andra möjligheter förefunnits, vilka dessa i så
fall varit och varför de icke utav Kungl. Maj :t utnyttjats. Detta är en allvarlig
fråga, ty det har framhållits, att anskaffandet av sådana flygplansförband är
ett utav de allra viktigaste spörsmålen ur krigsberedskapssynpunkt. Det hade
varit önskvärt, att större klarhet i dessa spörsmål kunnat erhållas från regeringsbänken.

Här har framhållits nödvändigheten och vikten av att man avpolitiserade
försvarsfrågan. Men jag måste då fråga, varför denna avpolitisering måste
ske på försvarets bekostnad. Uti en replik till mig ville herr Andersson i
Rasjön göra gällande, att jag skulle ha sökt partipolitiskt utnyttja de militära
myndigheternas uttalanden i försvarsfrågan. Jag måste fråga herr Andersson
i Rasjön, örn det verkligen kan kallas för partipolitiskt utnyttjande av försvarsfrågan,
när man ställer sig på de ansvariga militära myndigheternas
ståndpunkt. Jag undrar, om man överhuvud taget kan ställa sig på en säkrare
och mera sakligt motiverad ståndpunkt, än när man ansluter sig till de krav,
som framföras av de för sina handlingar ansvariga myndigheterna.

Jag vill ännu en gång understryka, att riksdagen icke kan fritaga sig från
något ansvar i detta hänseende, eftersom de motioner, som framförts utav högerpartiet
och mig personligen, icke i någon mån gå utöver de militära myndigheternas
äskanden och sålunda inte i någon mån äro sakligt omotiverade,
utan tvärtom. Därtill kommer, att dessa motionsvis framförda yrkanden i
stort sett täcka dessa de militära myndigheternas krav.

Jag har, herr talman, naturligtvis inte något yrkande att framställa på
denna punkt. Jag har redan framställt ett principiellt jakande om bifall till
de motionsvis framförda äskandena, och jag har för närvarande därutöver intet
att anföra.

Herr Månsson: Herr talman! Jag skulle egentligen icke lia deltagit i denna
debatt, men då jag var med i försvarskommissionen 1914 och yttrade mig
mycket i frågor, som delvis sammanhänga med dessa saker, skall jag säga
några ord.

När herr Ossbahr ordar vitt och brett örn den militära sakkunskapen, märker
man, att han alldeles för nyligen blivit utsläppt ur skolan för att lia den nödvändiga
erfarenheten av dessa saker. Vi äldre här, som voro med i riksdagen
1912—1914. erinra oss väl, att stormen då kom precis efter samma metod som i

Onsdagen den 10 april f. lii.

Nr 26.

Äng. utgifterna wider riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
dag, alltså med debatter örn återremissyrkanden, med framstötar av militära
myndigheter, som av grötmyndighet över sin sakkunskap knappt kunde tala, i
varje fall icke så att folk från första början kunde förstå vad de menade.
Med alla de arrangemang, som vi se i dagarna, revo de upp en storm i landet
och förvredo huvudena på en mängd människor. Precis så gör man i dag.
Man spekulerar och gör oavlåtliga framstötar i och för nästa val, ty det är
detta och ingalunda något verkligt intresse för försvaret, som ligger bakom
dessa aktioner. Örn jag gick igenom riksdagsprotokollen för riksdagen 1913
och 1914 dag förslag, vecka för vecka, debatt efter debatt, skulle jag kunna
visa, huru man då anslog samma toner som man nu börjar anslå. Vad som
nu sker bär i riksdagen är bara ett uppkok på 1914. Uppläggningen av frågan
är likadan nu som då. Den militära sakkunskapen, som 1912—1914 skröt
med sitt''ansvar, sköter agitationen på samma sätt som då. Då yrkade man på
militära försvarsåtgärder, som delvis voro komplett likgiltiga för vårt försvar.
Man ville ha fartyg som voro lika värdelösa för vårt försvar som Gumlösa
kyrkas berömda bitar av Kristi tallrikar en gång voro för pestsjukdomarna.
Varför yrkar man även nu på militära åtgärder, vilka med hänsyn till
vårt försvarsläge måste för varje förnuftig människa framstå såsom komplett
värdelösa?

Jag återkommer till 1914. Det gällde då fråga om pansarbåtar av västficksformat,
vilka man till slut med stora omkostnader och under allmän hets
lyckades driva fram. Jag blev utskriken den gången och ansedd som en fantast,
som ej hade en smul reda på hithörande ting. Jag yrkade på att de
pengar, man då ville lägga ner på pansarbåtar, i stället borde läggas ned på
undervattensbåtar. Och vad inträffade? Jo, efter det undervattensbåtsbyggande,
som på allvar först började under världskriget, visade det sig, att världens
starkaste flottor, som hade de mest fullkomnade slagskeppstyper och
därtill väldiga slagkryssare, i praktiken voro nästan värdelösa. Visserligen
hade man tidigare börjat pröva undervattensbåtsvapnet under fredliga manövrar,
men de riktiga undervattensbåtarna, de som utan hjälp av s. k. moderfartyg
vörö sjögående och kunde gå i Atlanten, ja överallt, dem kände man
ej till då. Det fanns undervattensbåtar under världskriget som gingo genom
det på det ^smalaste stället endast föga över en kilometer breda och sjuttioen
kilometer långa Dardanellersundet, trots att det — jag har själv varit därnere
— må anses som ett av jordens värsta helveten, militärt. Och detta trots
att det smala sundet är späckat med, jag tror det är sju stora permanenta
fästningar och då ytterligare elva minfältsbatterier och fjorton rörliga haubitsbatterier
samt massor av strålkastarestationer. Sundet var på sitt smalaste
ställe späckat av tio minfält med trehundratrettiotre minor utom de sju
fält man i engelska flottan är övertygad örn att det ytterligare funnes till,
men hava förblivit okända. Dessutom var sedan 15 juli 1915 hela sundet avstängt
av ett sextioen meter djupt undervattensbåtnät, bundet av 7.6 centimeters ståltrådsrep
med tre och en halv meters stora maskör. Turkarnas och tyskarnas
flottor utsattes härigenom för den största fara.

Vad inträffade i Nordsjön, när det stora avgörandet skedde? Jo, att pansarflottorna
själva icke ansågo sig kunna fylla några avgörande uppgifter.
Både den tyska och engelska flottan ansågo sig vara till för att vara ett slags
bete, som skulle locka fienden in på de områden, som behärskades av deras
egna undervattensbåtar. Undervattensbåtarna utgjorde det stora huvudvapnet.
Det vapnet ville våra militära sakkunniga en gång icke veta av. Ledaren för
världens största flotta vågade icke i Jyllandsslaget, och detta med allt skäl,
föra sin flotta till närheten av de fientliga undervattensbåtarna. Det var, anser
jag, fullkomligt riktigt handlat, ty örn han skulle fått sin flotta spolierad,
skulle hans land blivit tillspillogivet. Jag skulle lia gjort som han och icke

Nr 26.

Oasdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna -under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
vågat mig längre fram med slagskeppen än att jag absolut vetat att flottan
icke förstördes. Den engelska ledaren var så försiktig — efter min mening var
detta riktigt — att lian på kvällen efter slaget icke förföljde den slagna fienden,
som inte begärde bättre än att de förföljande fartygen skulle komma i närheten
av undervattensbåtarna. Det var detta vapen, som våra sakkunniga
1914 ej ville veta av utan förklarade för odugligt. Nog böra väl herr Ossbahr
och herr Meyerhöffer veta vad den militära sakkunskapen gårför, den sakkunskapen
giver jag icke mycket för. Ställningen är i viss mån likadan nu
som den gången.

Här kommer man och yrkar på ett hastigt anskaffande av bombplan. Nu
är det så, herr talman, att jag icke varit med i den sista försvarsberedningen.
Jag har ej haft tillfälle att närmare studera förhållandena, men jag har icke
glömt bort att läsa tidskrifter, som avhandlar sådana saker, ehuru jag nu gör
det i mindre omfattning än åren 1912—1914. Jag vill därför ej påstå, att
det ligger alldeles lika till med bombplanen nu, som det gjorde med pansarbåtarna
1914. Beträffande Gotlands försvar är det klart, att bombplanen ha en
ingalunda liten uppgift, ehuru deras betydelse naturligtvis icke är hundradelen
så stor som undervattensbåtarnas. När det gäller det övriga Sverige däremot,
må man väl med skäl fråga, varför vi skola anskaffa bombplan. Är det
meningen att sända fullastade bombplan till Berlin eller Leningrad? Ja, till
Berlin kunna de väl nå, örn man startar från Skåne. Men våra bombplans
aktionsradie är inskränkt till Ålandsöarna, och örn man startar fran södra
Sverige, kunna de nå till Oslo eller Köpenhamn. Jag tror i alla fall icke, att
det skulle "Talla en enda svensk in att bombardera Åland, Oslo eller Köpenhamn.
Det skall möjligen vara den militära sakkunskapen, som har sådant i
huvudet. Nu som 1914 är det vissa kårers omorganisations- och befordringsintressen,
som så behärskar dessa människor, att de anse att dessa förslag böra
noga prövas. När man känner till detta närmare och är gammal i gården,
förstår man, att vi här icke lia att göra med någonting annat än ett upprepande
av vad som skedde 1914, med andra ord, en förberedelse till valstriden
nästa år. Bombplanen avse ej att bombardera Leningrad eller Berlin utan de
dumma i landet.

Herr Kilbom: Herr Meyerhöffer tycks lia fått för sig, att jag gjort någon
anmärkning mot honom personligen. Så är ej fallet. Vad jag har att göra
med är hans uppträdande som politiker och den ståndpunkt han som sådan
intar. Jag har inte heller sagt något förklenande örn den kår han tillhör,
men däremot tillåter jag mig tvivla på att dess sakkunskap är så djup och
objektiv, att alla andra skola böja sig för densamma. Jag tycker förresten,
att dagens nummer av Svenska Dagbladet utgör ett gott exempel på riktigheten
härav. Där publiceras nämligen en inlaga från de tre^stabscheferna,
varav bl. a. framgår att marinstabschefen fullkomligt frångått den ståndpunkt,
som han tidigare intagit. Gentemot en sådan sakkunskap äro vi vanliga
dödliga — det må herr Meyerhöffer förlåta mig — litet tveksamma.

Herr Meyerhöffer försökte göra sig löjlig över mitt åberopande av Lloyd
George, och han betvivlade dennes sakkunskap och kallade honom för en
trollkonstnär. Sedan sade han, att däremot består herr Kilboms trollkonster
däri, att han en gång tryckt på en fel knapp. Naturligtvis vet alldeles särskilt
herr Meyerhöffer, att det är ett fåtal förunnat att vara fullkomliga, inte
begå fel. Men för att nu tala om sådana, synes det mig att herr Meyerhöffers
politik i själva verket är ett enda stort fel.

Herr statsministern gav i sitt sista anförande en mycket värdefull upplys -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna linder riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
ning. Han sade, att om det varit ett gott statsfinasiellt läge, skulle regeringen
övervägt att realisera många av de önskemål, som framkommit. Det innebär
således, att regeringen icke har någonting emot vad stabscheferna begära
på alla punkter eller vad högern begär, kort och gott att regeringens
principiella ståndpunkt icke skiljer sig från nämnda ståndpunkter. Hur går
det då, ers excellens, med den politik, som ej skulle sky några ansträngningar
för att genomföra nedrustningen ända till avrustning för att tala med valprogrammet
1932? Jag kan ej underlåta, herr talman, att i protokollet understryka
denna förklaring från statsministern. Jag tror, att den kan vara
av mycket stort värde på det håll, där man försöker hävda — och det gör man
gentemot dem, mot vilka herr Månsson menar, att bombplanen skulle användas
— att socialdemokratien alltjämt är ett avrustningsparti.

En annan värdefull upplysning, som herr statsministern lämnade i sitt anförande,
var den, att regeringen drivit förhandlingarna i fråga om eventuell
fabrikation av bombplan så långt, att avtal låg färdigt för undertecknande,
och man skulle t. o. m., sade han, kunna sätta i gång med en serietillverkning
i detta avseende. Såvitt jag förstod herr statsministern rätt, är man nu således
beredd att gå in för anskaffande av bombplan. Det kunde då vara av
ett visst intresse att få reda på — den frågan har förut framställts här i kammaren
— hur denna ståndpunkt stämmer med den genom utrikesministern förfäktade
meningen nere i Genéve, att man borde söka förhindra tillkomsten av
bombflyg.

Genom ett hörfel fick jag för mig, att statsministern hade sagt, att man på
fredagen skulle meddela kammaren vad utrikesnämnden redan erfarit. Sedan
har det meddelats, att regeringschefen visst icke sträckt sig så långt i tillmötesgående
av kammarens önskan att få reda på dessa saker. Under sådana
förhållanden är jag ju angelägen att rätta till denna min missuppfattning.
Det är alltså alltjämt meningen, att endast utrikesnämnden skall få »upplysning»
i dessa saker. Man svarar då, att utrikesnämnden ju är tillsatt i
grundlagsenlig ordning och att de olika partierna äro representerade där. Det
må till en del vara hänt, men jag undrar, örn ej dylika sammanträden mellan
riksdagen och regeringen är någonting, som vilar på grundlagsenlig praxis
åtminstone. Varför vill då icke denna regering gå in för tillgripandet av en
sådan åtgärd? Under den föregående regeringens tid var det just den nuvarande
statsministern och ecklesiastikministern, som — och detta med all rätt
för övrigt — gingo hårdast fram mot den regeringens underlåtenhet att meddela
riksdagen vilka åtgärder som den genomfört. Om jag icke misstar mig så var
det sista sammanträdet av dylik art alldeles riktigt föranlett av den nuvarande
statsministern, och anledningen var de instruktioner, som regeringen Ekman
lämnat till den delegation, som då skickades till Genéve. Är det i den
situation, som nu föreligger, mindre viktigt, mindre betydelsefullt ur de herrars
synpunkt, som anse, att man skall skapa största möjliga majoritet omkring
exempelvis positiva försvarsbeslut — och det förklarade herr statsministern
sig vilja •— är det med hänsyn till nåendet av detta syfte mindre betydelsefullt
att nu sammankalla riksdagen för att giva den besked örn de förhandlingar,
som ägt rum, i den mån man vet detta, och örn det läge, som
råder? Jag förstår ärligt talat ej, hur den socialdemokratiska regeringen mot
den bakgrund, dess ledamöter ha såsom företrädande oppositionen i denna
kammare, kan tillåta sig denna underlåtenhet mot riksdagen, ja, vill utsätta
sig för sådana, jag kan gärna säga, onödiga hugg.

Vad innebär denna hänvisning till utrikesnämnden? Denna nämnd bär
ingen som helst beslutanderätt. Utrikesnämnden får endast meddelanden
från regeringen om vissa saker, och dessa meddelanden lära ej i vanlig me -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. in.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
liing få diskuteras. Det göres kanske invändningar mot desamma, men därefter
är det slut. Vidare äro utrikesnämndens ledamöter »edsvurna», få ingenting
yppa om vad som förekommit i nämnden. Vad tjänar det under sådana
förhållanaden till att åberopa utrikesnämnden i kammaren och använda
den som buffert mot kammarens önskan att få besked örn utrikespolitiken?
Dylikt uppträdande strider fullkomligt mot den ständigt omvittnade demokratiska
viljan.

Herr talman! Jag Ilar endast en sak att tillägga. Jag hade tänkt att, innan
herr Månsson fick ordet, erinra om hurusom den nuvarande situationen
i vissa detaljer fullkomligt stämmer med den situation, som seglade upp 1912.
I ett väsentligt avseende skiljer den sig dock, ty då var det en enhällig arbetarrörelse
i Sverige, som under socialdemokraternas ledning på tusentals möten
från längst upp i norr till längst ned i söder gick till kamp emot varje förslag
till upprustning, gick in för ned- och avrustning. År 1935 ha vi en socialdemokrati
under ledning av regeringen, som åtminstone att döma av statsministerns
och andra ledares uttalanden uppenbarligen har den meningen, att
man skall gå dem till mötes, som vilja upprustning.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tar inte i
onödan upp en diskussion med herr Kilbom i kammaren. En sådan brukar i
regel bli ganska litet givande. Men jag har efter hans senaste anförande det
intrycket, att det kan vara nyttigt att giva honom undervisning i vissa elementära
ting för att eventuellt bespara honom och kammaren alldeles onödiga
utläggningar, grundade på okunnighet.

Var och en som känner till våra stadganden örn behandlingen av utrikespolitiska
frågor vet, att utrikesnämnden intar den ställningen, att den i förhållande
till regeringen är rådgivande. Den är visserligen inte beslutande,
men den har att icke bara taga emot meddelanden från regeringens sida utan
också att delgiva regeringen sin mening i de ärenden, som föreligga. Jag
tror mig kunna säga, att regeringen så långt ifrån att söka förhindra eller
begränsa diskussionen är mycket angelägen örn, när den lägger fram ett ärende
inför utrikesnämnden, att så utförligt som möjligt få höra vad nämndens
olika ledamöter ha för uppfattning i ärendet. Det förekommer också i utrikesnämnden
i regel ganska långa diskussioner. Ett annat misstag beträffande
utrikesnämndens ställning, som herr Kilbom gjorde sig skyldig till, var
när han förklarade att dess ledamöter voro edsvurna och förhindrade att låta
något av vad vederbörande i nämnden fick veta gå vidare. För utrikesnämnden
gälla ej några bestämmelser om ovillkorlig tystnadsplikt, utan en
bestämmelse om att ledamöterna skola iakttaga varsamhet i fråga om de meddelanden,
som lämnas. , Endast när det anses i visst fall erforderligt, kungöres
det i utrikesnämnden, att man önskar att tystnadsplikt i det fallet skall
iakttagas. Ingenting förhindrar ledamöterna i nämnden att i allmänhet till
de olika grupperna eller förtroenderåden lämna meddelanden, som de anse böra
gå vidare till sina kommittenter. Strängare är inte sekretessen inom utrikesnämnden.

När förhållandet är sådant, har man också en möjlighet att via utrikesnämnden
få bringat till riksdagens ledamöters kännedom, vad som kan vara
nödvändigt för dem att veta om vissa ting. Vår grundlag förutsätter dessutom,
att det skall kunna hållas sammanträden inför slutna dörrar med kamrarna.
Det är klart, att örn regeringen finner situationen vara utav den natur,
att denna utväg är påkallad, kommer också regeringen att sammankalla riksdagen
för delgivande av upplysningar.

I det nuvarande läget tror jag icke det skulle vara till någon särskild för -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
del att hålla ett sådant sammanträde. Under de närmaste veckorna kan situationen
komma att utvecklas på ett sätt, som gör att det kan bli mycket mera
fruktbart att litet längre fram hålla ett sammanträde med kamrarna. Regeringen
har så långt ifrån någon motvilja mot sådana sammanträden, att den
med glädje skall utnyttja de tillfällen därtill, som kunna anses befogade.

Även herr Kilboms tal om bombflygplan förrådde, att herr Kilbom tydligen
icke följer nied vad som sker i den riksdag, han själv tillhör. Det förhåller
sig icke på det sättet, att regeringen, riksdagen ovetande, plötsligt har
inlett en anskaffning utav bombplan, utan i stället så, att riksdagen i fjol vid
behandlingen av frågan örn ett särskilt anslag för statsbeställningar uttalade
speciella önskningar, att det genom beviljande av detta anslag skulle bli möjligt
att företaga just en anskaffning av den art, som man nu håller på med.
Det var då känt för vederbörande utskott, att det icke var fråga örn endast
inköp av ett eller två plan, utan att detta inköp skulle följas av en serietillverkning
utav en viss omfattning här hemma. Detta borde herr Kilbom ha
vetat. Han tillhör riksdagen. Men han har kanske hastigt glömt bort, vad
han vetat, eller möjligen inte ens bekymrat sig örn att ta reda på det som han
talar om.

o I fråga _ örn den värdefulla upplysningen, som jag hade lämnat rörande
vårt ställningstagande till vissa anslagsäskanden, förstår jag att den av herr
Kilbom kan betraktas som värdefull ur agitationssynpunkt; jag brukar ju
inte vara rädd för att ge herr Kilbom små handtag i det avseendet. Men det
förhåller sig i själva verket så, att vi i dag icke stå här och principiellt diskutera,
örn vi skola uppehålla en försvarsorganisation eller ej —- den saken är
den mycket överväldigande majoriteten utav riksdagen fullkomligt på det
klara med. Läget är icke sådant, att Sverige kan vidtaga en isolerad avrustning,
ett program, som för övrigt aldrig har varit det socialdemokratiska
partiets och ännu mindre den socialdemokratiska regeringens. Vad vi diskutera
är omfånget utav de anskaffningar, som böra ske. Örn herr Kilbom hade
lyssnat ordentligt, skulle han också ha funnit, att jag förklarat, att mycket
utav det som nu begärts, krav som regeringen i första hand av statsfinansiella
skäl icke kunnat tillmötesgå, är sådant, som kan genomföras, utan att därmed
1925 års ram rubbas. 1925 tillkom ju försvarsbeslutet under en socialdemokratisk
regering, varför väl inte ens herr Kilbom borde kunna förvånas,
om nu en socialdemokratisk regering fullföljer vad en annan socialdemokratisk
regering har fått riksdagen att besluta.

När det slutligen av herr Kilbom talades örn upprustning, så har jag endast
att säga honom det, att så långt mitt inflytande räcker, kommer det att användas
för att förhindra, att Sverige ryckes med i den kapprustning, som pågår.
Jag vill samverka för att åt vårt land skaffa, så långt vi förmå, det betryggande
skydd vi behöva, men jag skulle anse det synnerligen olyckligt, örn
även det svenska folket skulle tappa sansen och låta sig ryckas med i den
allmänna virveln.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Man är ju alltid mycket tveksam, då

man skallsta upp och besvara ett anförande av herr Månsson. Hans talekonst
star en gang för alla i en särklass. Det är inte heller meningen att försöka
lämna någon refererande framställning av vad herr Månsson sagt, då ju den
säregna bosquet, som glittrar över den månsonsska talekonsten, måste gå förlorad
i varje referat. Herr Månsson använder dc för honom speciella uttryckssätten,
det är alltid andra, som tala av grötmyndighet, som förvrida huvudet,
och det är cn hel mängd uttryck i samma stil, som införas i debatten. I dag
har han icke som vid en föregående debatt i andra kammaren medfört Mid -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
gårdsormen, utan nu var det i stället Kristi tallrik. Jag får säga en gång för
alla, att jag inte förstår bevisvärdet i herr Månssons inlägg av denna arten, och
jag skall inte ge mig in på någon polemik därvidlag.

Herr Månsson yttrade sig om förhållandena 1914 och flottan. Herr Månsson
framhöll härvid själv, hur utomordentligt kunnig han är. Nu finns det
ett gammalt ordspråk som säger, att om inte gärningarna prisa mästaren, får
mästaren prisa gärningarna själv. Jag skulle vilja tillråda herr Månsson att
fullfölja sina studier på området med att till exempel läsa Nordisk familjeboks
tredje upplaga angående Amerikas deltagande i världskriget. I en artikel
där påpekas, att världshistoriens största personaltransport, överförandet
av den amerikanska miljonarmén till Europa, på de längsta och mest sårbara
förbindelselinjer, som i något krig förekommit, kunde den amerikanska marinen
verkställa utan att det lyckades tyskarna att sänka ett enda transportfartyg.
Så bra hade man kommit till rätta med u-båtsfaran. Nå, detta passar
nu inte för den månssonska bevisföringen, men det spelar inte någon
roll. Så mycket värre för verkligheten, om den inte stämmer med herr Månssons
uttalanden. Det förhöll sig 1914 icke heller på det sätt, som herr Månsson
säger, att man inte ville veta av u-båtarna. Man var i vida kretsar synnerligen
tacksam för u-båtar och är det fortfarande. Det gällde emellertid en
mycket komplicerad fackfråga, där på grund av begränsade anslag det ena
stridsmedlets värde skulle vägas mot det andras, och det var på den punkten
man hade olika åsikter.

Herr Månsson slutade med att säga, att bombflygplanens uppgift är att
bombardera de dumma i landet — detta var nu närmast riktat mot mig. Jag
tycker det är ganska oartigt mot regeringen, att strax efter det att hans excellens
herr statsministern deklarerat, att man har tecknat kontrakt angående
nya bombflygplan, regeringen skall få denna värdesättning av en av regeringspartiets
egna representanter i kammaren. Jag är således i gott sällskap me.d
hans excellens herr statsministern såsom tillhörande de dumma i landet, och
jag väntar snart den tredje i triumviratet. Det skulle icke nyttja mycket ur
saklig synpunkt att fortsätta att polemisera emot herr Månsson. Jag tycker
dock att man inom det parti, där man undervisar nykomlingar i god demokratisk
ton och fullkomning, skulle titta litet grand på sina äldsta representanter
och ta sig en funderare, huruvida det inte möjligen finns ett annat sätt
att verka på än bara genom beskyllningar mot andra, exempelvis det egna
personliga föredömets.

Gent emot herr Kilbom vill jag säga, att han i en hast har gripits av ett
märkvärdigt komplex av hämningar. Till sitt försvar, då han trycker på fel
knapp, anför han, att han inte är fullkomlig. Herr Kilboms uttalanden i allmänhet
— icke endast i försvarsfrågan utan i alla andra — ha då givit uttryck
åt medvetandet om den mest absoluta fullkomlighet, mot vilken inga
invändningar gå att rikta. Men örn herr Kilboms sinne nu går i en annan
riktning, så gärna för mig. Och jag säger än en gång, när vi äro inne på
frågan örn »fel knapp», i detta fall enligt herr Kilbom representerad av min
politik: fortsätt med den gamla vanån, herr Kilbom, och tryck på fel knapp.
Då gör herr Kilbom om än mot sin vilja en nyttig insats för Sveriges land!

Herr talman! Efter dessa något personligt färgade repliker tillåter jag mig
säga, att det vare mig fjärran, på tal om sakkunskap, att vilja påstå, att jag
är i besittning av någon absolut sakkunskap i den komplicerade försvarsfrågan
och att jag uppträder som någon auktoritet, vilken söker på något slags
militärt kommandovis påverka kammaren i dess ståndpunktstagande. Men
jag bedömer varje fråga, och således även denna, så: om jag i ansvarig ställning
i detta fall bleve satt att leda försvarsväsendet — hur skulle jag då vilja

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
lia det^ format, hur skulle jag då vilja göra? Den tekniska utvecklingen är tyvärr
så komplicerad, att icke någon kan uppträda och säga: här ligger den
absoluta sakkunskapen. På grund av att i praktiken en hel del stridsmedel
icke kunna prövas under fältmässiga förhållanden till följd av den förstörelseverkan
de ha och som man aldrig i fred vill åstadkomma, får man ibland
försöka dra sina slutsatser så objektivt som möjligt av teoretiska beräkningar.
Det är den sakkunskapens politik, som också de ansvariga myndigheterna
velat föra. Den behöver icke anses utgöra det sista ordet i något avseende,
. men den bör beträffande försvaret, lika väl som sakkunnigas uttalanden
i andra stora nationella frågor, tillmätas en stor betydelse.

Till slut, herr talman, skulle jag absolut icke vilja mot företrädare av andra
åsikter använda den argumenteringskonst som nyss användes och som säger, att
bär endast ligga egoistiska yrkesmotiv till grund för våra krav eller önskemål.
Jag förstår, att saväl statsutskottets förslag som reservationerna äro
uttryck för samma principiella inställning, för vilken också herr statsministern
nyss gjort sig till tolk, nämligen att gagna landet. Det är naturligt,
att jag från mina allmänna politiska synpunkter vid ett bedömande av
försvarsproblemet kommer till ett väsentligt dilta resultat, och det är endast
detta jag med mina ord velat framhålla.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag finner det ovärdigt att betygsätta
den militära sakkunskapen på sätt, som herr Månsson för en stund
sedan försökte.

Jag begärde ordet endast i anledning utav att herr Månsson erinrade
örn förhållandena 1914 och slutade sitt anförande med att påstå, att alldeles
samma historia upprepades nu som den som förekom 1914. Detta yttrande
föranleder mig att rikta den frågan till herr Fabian Månsson: vilka hade
mest rätt eller minst orätt 1914 ■—- de som hade en känsla utav att verklig
fara förelåg och handlade därefter eller de icke alltför fåtaliga, vilka tvärsäkert
påstodo, då som nu, att någon fara icke förelåg?

Herr Holmgren: Herr talman! När jag hörde herr Månssons anförande

nyss, kände jag livligt igen min temperamentsfulle motståndare för 25 år
sedan, då jag hade det stora nöjet att på Gävle teater slåss med herr Alånsson
i ungefärligen samma fråga, som han nu varit uppe och talat i.

På den tiden ansåg herr Månsson, liksom han tycks göra än i dag, att ubåten
skulle vara det allena saliggörande. Det är ju roligt, att herr Månsson
är konservativ, men på den punkten kan jag i alla fall inte dela hans uppfattning.
Jag har i regel funnit, att det ligger en liten grund av sanning i botten
av det resonemang, som Fabian Månsson för, men han har en osviklig benägenhet
att från riktiga premisser skena i väg och ofta nog åt galet håll. När herr
Månsson nu talar örn, att man under världskriget ansåg, att pansarskeppet
icke hade någon annan uppgift att fylla än att utgöra något slags lockbete
för u-båten, är detta naturligtvis rena fantasien; det förhöll sig inte alls på
det sättet. Men jag vill dock till en viss grad ge herr Månsson rätt.

Förhållandet är det, att u-båtarna faktiskt äro de stora pansrade artillerifartygens
värsta fiender. De äro för dem svårast att få bukt med. Men å
andra sidan äro också pansarskeppen de farligaste motståndarna för alla lätta
övervattensfartyg, vilka i sin ordning äro u-båtarnas farligaste motståndare.
Dessa tre fartygstyper bilda sålunda liksom en sluten ring. Bryter jag en
länk i ringen, håller det hela inte ihop. Därför är det nödvändigt för en modern
flotta att äga såväl pansrade övervattensfartyg som lätta övervattensfartyg
och u-båtar. Därtill kommer nu i senare tid ett stort behov av flygplan.

48 Nr 26. Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Jag har icke velat lämna herr Månssons anförande obemött, ehuru jag sålunda
nu nödgats tala om frågor, som äro detaljer och således icke borde höra
hemma i principdiskussionen.

Herr Månsson: Herr talman! Beträffande herr Meyerhöffer tror jag nog,
att han kan mäta sig med mig i fråga örn grötmyndighet. Och för min del är
det väl så, att också jag kan ta fel ibland, när jag blir upprörd.

Nu vill jag säga herr Meyerhöffer, att en diskussion oss emellan är ganska
ofruktbar. Han bygger sin kunskap på Nordisk Familjebok, och jag bygger
min på uttalanden av den engelske sjöministern under världskriget och på ett
otal memoarer av engelska militärledare och krigshistoriker, av vilka en del
instämt med den ledande engelske amiralen, andra häftigt angripit honom, medan
åter andra försökt medla mellan de stridiga uppfattningarna angående
förhållandet mellan u-bålar och slagskepp i Jyllandsslaget.

Jag skall emellertid be att få framställa ett par frågor till herr Meyerhöffer.
Den första är denna: Var funnos u-båtarnas motståndare med deras utmärkta
stridsmedel, när en och samma engelska u-båt E 14 sex gånger gick genom
Dard anell sundet in i Marmarasjön och härjade? Var funnos då u-båtarnas
fiender? Trots de nämnda försvarsåtgärderna i det 1.3 km. breda sundet
gingo tretton engelska och franska u-båtar in i Marmarasjön, så australiska
E 2, E 12, Hl. E 14 gick under nätet sex gånger, tre gånger fram och åter,
sänkte första gången 6,000 turkar och var inne 29 dagar under idelig förföljelse
av aeroplan och jagare, gick åter in och var där 23 dagar och sedan
ännu en gång. E 7 var också inne där. Så även H 1 och flera franska
u-båtar. Av 13 båtar passerades nätet 27 gånger. Av de 13 förstördes 8
stycken.

Jag har inte blott sett dessa stränder från fartygsdäcket, jag har sett dem
på den engelska krigshistoriens kartor. I denna krigshistorias grundhandlingar
är praktiskt taget vart enda viktigt skott, som avlossades i Dardanellerna,
bokfört med avseende på träffverkan, hur det observerades från flygmaskiner
och med avseende på vem som sköt, etc. Enligt vad dåvarande marinministern
Churchill upplyser.

Jag ber att få göra herr Meyerhöffer en annan fråga: Vad var anledningen
till att bombardemanget av Dardanellerna uppgavs just när man efter oerhörda
uppoffringar, icke under själva striden, men då man på återvägen hamnade på
minor, som man trodde vara borttagna, skulle gå ut ur Dardanellerna, men
faktiskt med risk att förlora ytterligare några fartyg? Varför avstod man
från att bombardera de kvarvarande forten, då tre fjärdedelar av genombrytningen
var klar? Jo, därför att ryktet spritt sig, att man kunde räkna med,
att tyska undervattensbåtar skulle befinna sig vid Levantens kust.

Jag efterlyser vidare, varför den överlägsne engelske befälhavaren i Jyllandsslaget
inte följde sin fiende mera mot sydväst, när man härigenom med säkerhet
för alltid hade avstängt honom från att återkomma till hemorten? Nu lät
han honom passera styrbord och västvart mellan sig och England och ta sig
hem förbi Horns Rev. Varför? Jo, därför att han visste, att tyskarna i
förväg räknat ut, att den engelska flottan skulle upptaga ett förföljande,
och den engelske amiralen ville med skäl inte riskera, att hans flotta hamnade
i de tyska u-båtarnas ställning, ty när engelska flottan var slut, var Englands
saga också slut.

Vad sedan beträffar transporten av Amerikas här över till Europa, är det
ju klart, att när å ena sidan den amerikanska storindustrien och å andra sidan
den engelska sakkunskapen sätta in allt för att i kampen mot u-båtarna
få en skyddsmur mellan fienden och transportflottan, måste det bli något re -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
sultat. Nästan ingenting är omöjligt, när två världsmakter som Amerika och
England slå sig ihop örn en sak, det kunna vi vara överens örn.

När vidare herr Magnusson i Skövde frågade, vem som hade rätt 1914, de
som spådde krig eller de som spådde fred, så får jag säga på grund att kyrkohistoriens
erfarenhet, att satan får alltid rätt.

Herr Flyg: Herr talman! Då det anförande, som nyligen hölls från statsministerns
plats, ej bör få stå obesvarat i kammaren, skall jag be att få säga
några ord.

Herr Hansson förklarade, att regeringen för sitt vidkommande inte skulle
ha något emot att i de fall, då den ansåg att förhållandena så krävde, informera
kammaren örn det utrikespolitiska läget under de former, som i detta avseende
stå till regeringens och riksdagens förfogande. Jag måste säga till herr
statsministern, att gärningar i detta fall hade varit bättre än ord. Här har
under denna riksdag dels i remissdebatten dels i samband med att frågan örn
medlemskap i Nationernas förbund behandlades, påtalats utrikespolitiska angelägenheter
av sådan karaktär, att det vore naturligt, att den för regeringens
politik i detta avseende ansvarige hade haft något att säga i kammaren. Vederbörande
ansvarige regeringsledamot, utrikesexcellensen, har tegat vid båda
dessa tillfällen. För några dagar sedan läste vi i pressen örn, att det i Köpenhamn
hölls en konferens mellan Sveriges, Danmarks och Norges utrikesministrar,
medan däremot utrikesledningen för Finland icke var representerad,
och denna konferens hölls för att överlägga örn den ståndpunkt, som skulle
intagas av den skandinaviska representanten i Nationernas förbunds råd, då
detta sammanträder om någon tid, just med hänsyn till det nuvarande utrikespolitiska
läget. Örn detta har riksdagen icke fått ett ord till information,
och sedan stiger regeringschefen upp och förklarar, att han är en varm anhängare
av att riksdagen i de fall, då regeringen ansåg det nödvändigt, informerades
örn dylika problem. Detta låter bra, herr Hansson, och det ser
kanske bra ut i protokollet, men jag vill ännu en gång säga, att gärningar
från regeringens sida vore bättre än aldrig så vackra skolmästarelektioner
från regeringsbänken.

Herr talman! Jag ber att få framhålla, att vad jag här säger har ett mycket
nära samband med den fråga, som kammaren nu bar diskuterat. Jag har
noga lyssnat till den debatt, som här förts. Här föreligger återigen ett förslag
till försvarsfrågans — som det så vackert heter — lösning för innevarande
år, ett förslag, som de försvarsvänliga partierna tillsammans icke äro
tillfredsställda med. Vad är det som gör, att man icke har blivit tillfredsställd?
Jag skulle tro, att en av förklaringarna är frågan, vad som i realiteten
här är »sakkunskap» från militärt håll. Var går gränsen mellan den
militära sakkunskap, örn vilken man talat här förut i dag, och de militära yrkes-
och specialintressena? Var finner man med andra ord det, som är den
reella sakkunskapen hos exempelvis herr Holmgren? Är det de synpunkter,
som han har beträffande flottan, som ligger honom speciellt örn hjärtat, eller
är det de synpunkter, som framföras av militärer av samma grad som han
fastän på ett annat område och beträffande helt andra vapengrenar? Jag
skulle tro, att det som förklarar, att herrarna här i kammaren från de försvarsvänliga
partiernas sida liksom i försvarskommissionen ha så svårt att i
realiteten komma fram med något som är hållbart, som ger intryck av stabilitet
och fasthet, är att man för det första ej kan komma till klarhet örn, vad
sakkunskapen i militärt avseende egentligen representerar, och för det andra
ej kan komma till klarhet örn vad som är mer eller mindre opportunt ur de
olika partiernas synpunkt att presentera i denna fråga.

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Jag vill lia sagt detta, ty det har ett visst sammanhang med partiernas
starka deklarationer, senast uttalade av herr Hansson för socialdemokraternas
vidkommande, örn deras stora förståelse för denna fråga och för de andra
partiernas stora försvarsintresse. Dessa deklarationer stå icke i något nämnvärt
sammanhang till vad jag här påtalat.

Härtill kommer, herr talman, och härmed är jag färdig, att vad vi här
diskutera, hänger samman just med det utrikespolitiska läget. Jag vet inte,
örn kammarens ledamöter uppmärksammade herr Hanssons korta replik beträffande
de här mycket diskuterade bombflygplanen och utrikesnämnden.
Av vilken anledning diskuteras dylika angelägenheter i utrikesnämnden, örn
dessa angelägenheter möjligen inte ha ett visst sammanhang med de frågor,
som behandlas av denna institution och vars ledamöter sedan, enligt herr
Hanssons upplysningar, ha rätt att till sina grupper och förtroenderåd vidare
meddela de märkliga upplysningar de erhålla.

Herr talman! Jag skulle tro, att vi ha anledning att just i sammanhang
med den fråga, som i dag står på dagordningen och som nu skall avgöras, be
att få någon gång såsom en stilla nåd från de mäktiga herrarna i kanslihuset
en information örn det läge, som råder, och den roll, som den svenska regeringen
eller skola vi säga den stat, som den svenska regeringen representerar,
spelar i detta internationella sammanhang. En sådan gärning vore värd mera
än aldrig så vackra deklarationer från statsministerplatsen i kammaren.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Det är inte alls för att förlänga debatten
utan för att söka ge ett koncentrerat svar på direkt fråga, som jag tar till
orda. Jag skulle knappast gjort det, örn det bara gällt herr Månssons fråga
i och för sig, men då jag har den uppfattningen, att den ger uttryck för en
mera allmän felsyn, icke enbart herr Månssons på viktiga spörsmål, har jag
tagit till orda, ehuru frågan kanske i första hand ligger vid sidan av den
principdebatt, som här skulle föras.

Den samvetsfråga, som herr Månsson ställde till mig, gällde Dardanellerna.
Saken förhåller sig på det sättet, herr Månsson, att många inlopp till
stora vatten utgöra förträngningar. Dessa har man satt sig i besittning av
— framför allt gäller detta England — och där gjort kraftiga förstärkningsanordningar.
De ha liknande betydelse på sjökrigets område som bergspass
med fästningsanordningar på landkrigets. Det finns ett klassiskt exempel
vid Termopyle, där en ringa styrka ansågs kunna stå emot mångfaldig övermakt
fastän deras pilar voro så många, att de förmörkade solen. Men ingen
har ännu dragit motsvarande vidunderliga slutsats på lantkrigföringens område
som herr Månsson på sjökrigets, nämligen att pilen och pilbågen äro förstörelsemedlens
tekniska fulländning.

Yad kampen örn Dardanellerna i övrigt beträffar, är det en till ytterlighet
komplicerad fråga. Eftersom herr Månsson åberopade engelska auktoriteter
kan även jag åberopa en sådan, nämligen Winston Churchill, vilken som sjöminister
föranstaltade denna insats och vilken i sina memoarer visat, att han
har en åsikt, som går stick i stäv med herr Månssons. Ubåtar förekommo för
visso i denna strid såsom en viktig integrerande del men vid sidan av många
andra viktiga stridsmedel och försvarsanordningar både till lands och sjöss.

Herr talman! Jag får be örn överseende för att jag tar till orda och förlänger
debatten nied frågor, som måste sägas ligga vid sidan av det hela, men det
rör ju åsikter, som jag märkt ha bidragit till att influera på ett ställningstagande
till liela vårt försvarsproblem. Då jag nu på några punkter har försökt
klarlägga denna fråga, är det — jag upprepar det ännu en gång — inte
för att på något vis försöka att på militärt sätt kommendera fram något ställ -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
ningstagande eller åstadkomma likriktning i åsikter, utan det är ett uttryck
för att även de uppfattningar, som inte alltid stämma med majoritetens, kunna
lia rättighet att framlägga frågan, såsom de ur saklig synpunkt se på den.

Herr Brädefors: Herr talman! Det är rätt så intressant att åhöra denna

s. k. försvarsdebatt. Man har ända från högern till socialdemokraterna en mycket
varm försvarskänsla och talar örn, på vilket sätt man bäst skall kunna
främja detta försvar och få försvaret för Sverige mycket starkt. Tro infe
herrarna, att andra länders parlament resonera precis på samma sätt? Inte
talar man om att anskaffa anfallsvapen för att anfalla det eller det landet. Nej,
man talar örn försvarsfrågan och vill endast förstärka sitt försvar, precis som
det svenska parlamentet gör här. Men är det inte så i verkligheten, att då
alla länders parlament endast tala örn försvar och försvar, finns ingen, som vi
här i Sverige eller något annat land behöver vara rädda för såsom anfallande
part.

Herr Lindman gjorde gällande i sitt första anförande, att vi nu befinna oss
i precis samma situation som 1914 under kapprustningarnas och krigsförberedelsernas
period. ^ Är detta riktigt, vilket jag inte alls betvivlar och vilket
jag inte tror att någon partigrupp i riksdagen vill förneka, måste det ovillkorligen
finnas något land, som försöker att rusta för anfall. När vi veta,
att alla länder säga ifrån, att det inte alls är fråga örn anfall utan örn försvar,
måste vi säga, att alla dessa länder, som vilja ha starkare och starkare
försvar, på samma gång också vilja ha starkare och starkare anfallsvapen
mot andra länder, och så till vida är också den svenska riksdagen inrangerad i
dessa anfallsplaner.

Men även om vi antaga, att det är fråga örn rena försvarsåtgärder, mot
vem är det, som de borgerliga och socialdemokraterna i Sveriges riksdag vilja
ha detta starka försvar? Vad vill man försvara egentligen? Det är ju naturligt,
att de borgerliga riksdagsmännen, som här representera kapitalismen
och dess system i Sverige, vilja försvara detta system, men den delen av
dessa försvarsvänner, som kallas för socialdemokrater och som ännu vid vissa
festliga tillfällen göra gällande, att de äro marxister, lia glömt den marxistiska
satsen, att arbetaren har inget fosterland i ett kapitalistiskt samhälle och alltså
ingenting att försvara i ett sådant samhälle. Detta ha dessa herrar glömt
bort, trots att de falskeligen utgiva sig för- att vara marxister och anamma
Marx’ läror i fortsättningen.

Det är helt naturligt, att när de borgerliga i samhället tala örn försvarsfrågan,
avse de frågan örn försvar av kapitalismen. När man i dag vet, att det
finns makter i Europa och även i andra delar av världen, som inte i detta nu
sticka under stol med, vad deras rustningsplaner syfta till, nämligen anfall på
den första socialistiska staten i världen, Sovjetunionen •— Tyskland och Japan
göra inte alls någon hemlighet av sina planer i detta avseende — och man
sedan från de s. k. demokratiska staternas sida deltar i denna kapprustning,
deltar man även som bundsförvanter till dem, som här förklarat sina avsikter
med sin upprustning. Nå, det vore icke så märkvärdigt, örn de herrar, som
representera kapitalismen^och vilja försvara densamma, skulle ha dylika planer,
men att de som pasta sig representera socialismen, vilket socialdemokraterna
ge sig ut för att göra, deltaga i något dylikt är onaturligt. Visserligen
har det i denna debatt varken fran högerns, de andra borgerliga partiernas
eller socialdemokraternas sida gjorts gällande, att vi ha vår huvudfiende i
Sovjetunionen. Herr Kilbom från det socialistiska partiet försökte däremot
passa pa tillfället att hetsa mot det socialistiska landet Sovjetunionen, detta

t. o. m. i en sadan situation, då. nian vill, att Sverige tillsammans med andra

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
kapitalistiska stater skall företaga krigsrustningar riktade mot Sovjetunio nen.

Jag skulle vidare vilja till den socialdemokratiska riksdagsgruppen ställa
samma fråga, som jag gjorde under fjolårets försvarsdebatt: Vad lovade ni i
valrörelsen 1932? Ni kommo så storslaget med parollen: militarismens miljoner
till de arbetslösa! Men för varje år som går öka ni i stället militarismens
miljoner och minska miljonerna till de arbetslösa. Detta är att uppfylla sina
vallöften!

När en av de socialdemokratiska pacifisterna, herr Lindberg i Umeå, hade
ordet i den fråga, som behandlades strax före denna och som berörde _ herr
Lindhagens motion, syftande till avskrivning av försvarsbudgetens utgifter,
och yrkade bifall till herr Lindhagens motion, tänkte jag, att det ändå fanns
några bland socialdemokraterna, som komme att yrka avslag på fjärde huvudtiteln.
Men jag är tämligen säker på, att herr Lindberg i Umeå gör i år,
som han gjorde i fjol, då vi debatterade 10 miljoners anslag till huvudsakligen
bombflygplan. Han yrkade då först avslag endast på motiveringen, och när
han sedan fick litet kritik från sina partivänner i högre ställning, tog han
tillbaka även detta yrkande. Jag konstaterar i år liksom i fjol, att herr
Lindberg användes i debatten såsom pacifismens företrädare, för att man på
arbetarmötena skall kunna påvisa vad han sagt i försvarsdebatten eller i omedelbart
sammanhang med densamma.

Vidare konstaterar jag, att från regeringens sida utlovats, att därest det
skulle visa sig behövligt för den svenska kapitalismen att få ytterligare förstärkning,
den socialdemokratiska regeringen, som också kallar sig för arbetarregering,
är villig att när som helst gå borgarklassens intressen och önskemål
till mötes, att alltså taga dessa under övervägande och tillfredsställa borgarklassens
önskningar.

Vi som tillhöra den kommunistiska riktningen och alltså icke, vilja vara
med om att försvara vare sig den svenska kapitalismen eller någon annan
kapitalism kunna naturligtvis icke gå in för att bevilja anslag till ett sådant
försvar som de kapitalistiska ländernas försvar. Först när arbetarklassen
tagit makten i sina egna händer såväl i Sverige som i andra länder och fått till
stånd ett arbetarnas och böndernas land, då först ha vi anledning att besluta
örn vår försvarsbudget, besluta örn försvarsåtgärder för det socialistiska landet.

Härmed var överläggningen slutad. Punkten lades till handlingarna.

Punkterna 2—5.

Lades till handlingarna.

Äng. avlöning Vid härpå skedd föredragning av punkten 6, angående avlöning till persotill
personal nal å övergångsstat vid armén, anförde:
å övergångsstat
vid armén. Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag för att

därmed markera det kommunistiska partiets principiella inställning till försvarsfrågan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner på de därunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 10 april f. m.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 26.

Härefter föredrogs punkten 8, angående rekryteringskostnader.
rade:

Därvid ytt- rekryteringskostnader.

Herr Kilbom: Herr talman! Då denna punkt, såsom framgår av betän kandet,

är den första som berör det bestående försvaret, ber jag att i anslutning
till de synpunkter vi i den förda debatten framfört få yrka avslag på
densamma.

Herr Holmgren:
hemställan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

Punkterna 9—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11, angående undervisnings- och gymnastikmateriel samt undervis- under ningsanstalter

och utbildningskurser. vinninge- och

gymnastik .

1= . . materiel m. m.

Uti innevarande ars statsverksproposition hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1935 i punkten 19 av fjärde huvudtiteln, föreslagit
riksdagen att till undervisnings- och gymnastikmateriel samt undervisningsanstalter
och utbildningskurser för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena, nr 5, inom första kammaren av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl., och den andra, nr 17, inom andra kammaren av herr
Lindman m. fl., i vilka motioner, såvitt nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
måtte besluta att öka anslaget till undervisnings- och gymnastikmateriel samt
undervisningsanstalter och utbildningskurser med 300,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner i här behandlade delar, bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Bergqvist, N. J. Martin Svensson, Borell, Magnusson i Skövde, Holmgren
och Aronson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till de i ämnet
väckta motionerna i här behandlade delar, till undervisnings- och gymnastikmateriel
samt undervisningsanstalter och utbildningskurser för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 1,100,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! I den motion riksdagshögern avgivit i försvarsfrågan
till innevarande års riksdag ha vi framhållit behovet av en god
utbildning för befälskadern. Ju svagare de värnpliktigas utbildning är, desto

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

rAng. undervisnings- och gymnastikmateriel m. m. (Forts.)
större vikt måste man naturligtvis lägga vid befälskaderns utbildning, ty det
är givetvis mycket svårare att handleda en trupp, som är svagt utbildad,^ än
en trupp, som fått en jämförelsevis god utbildning. Den handledande måste
sålunda besitta större färdigheter och ha en bättre utbildning, när han handleder
en svag trupp än när han handleder en god sådan.

Åtskilliga periodiskt återkommande kurser ha under de senaste åren varit
inställda eller betänkligt reducerade till sitt omfång. Det är för att råda bot
på detta förhållande, som vi i högermotionen begärt ett ytterligare anslag på

300,000 kronor till ifrågavarande ändamål. Detta krav av motionärerna ha
vi reservanter upptagit som vårt yrkande.

På denna grund yrkar jag avslag på utskottets hemställan på förevarande
punkt och bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag förmodar, att kammaren
håller mig räkning för att jag i de fall, då jag har att uppträda i olika punkter
av förevarande statsutskottsutlåtande, uraktlåter att anföra någon motivering.
Jag förutsätter nämligen, att kammarens ledamöter själva följa med
i utlåtandet och se, vad saken gäller vid de olika punkterna.

Jag vill bara på denna första punkt, där jag har anledning yttra mig, framhålla,
att de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet ha genomgående
följt Kungl. Maj :ts förslag med undantag av på en enda punkt. Motiven till
Kungl. Maj:ts förslag återfinnas ju i statsverkspropositionen.

På denna punkt har sålunda statsutskottets majoritet stannat för bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Holmgren begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 14
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

■Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Punkten 17, angående frivilliga skytteväsendets befrämjande.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 6, inom första kammaren av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra, nr 18, inom andra kammaren
av herr Lindman m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte till det
frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 280,875 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 122, inom första
kammaren av herr Elof B. Andersson m. fl. och den andra, nr 299, inom
andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl. föreslagits, att det för innevarande
budgetår utgående anslaget för det frivilliga skytteväsendets befrämjande,
95,625 kronor, för budgetåret 1935/1936 måtte utökas med 52,000 kronor,
avsedda till ammunitionsbidrag och andra omkostnader för verksamhetens
utövande, beräknat efter ett belopp av 1 krona för varje anslagsberättigad
skytt för ett antal av 52,000 anslagsberättigade skyttar, och att således för
det frivilliga skytteväsendets befrämjande under budgetåret 1935/1936 måtte
anvisas ett belopp av 147,625 kronor.

Slutligen hade uti en inom andra kammaren av herr Meyerhöffer m. fl.
väckt motion, nr 273, yrkats, att riksdagen måtte till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 470,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 222 och II: 299 samt i anledning av motionerna
1: 6, II: 18 och II: 273 till det frivilliga skytteväsendets befrämpande
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 147,625 kronor;
samt

b) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under budgetåret 1935/1936 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för
samma tid vore eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Reservation hade emellertid vid denna punkt anmälts av herrar Johan Nilsson
i Malmö, Asplund, Walles, Bergström, Sven B. Larsson, Anderson i Råstock,
Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol, Ward, Norsell och Högström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte avslå de
i ämnet väckta motionerna.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Thorell: Herr talman! Tidigare har från statsmakternas sida visats
mycket stor förståelse för skytterörelsen. Denna rörelse har fått vad den behövt
för att utvecklas, och vi veta, att den gått framåt undan för undan och
att den var synnerligen livskraftig för endast några år sedan. Under de senare
åren lia emellertid anslagen minskats betydligt. Dock hade vi för budgetåret
1931/1932 ett anslag av 470,000 kronor. För innevarande budgetår
däremot uppgår anslaget endast till något över 95,000 kronor, och detta anslag
förslår endast — med undantag av några tusen kronor, som utgå till
skjutbanorna — att uppehålla den övre organisationen. Skytteföreningarna
som sådana få icke något som helst bidrag av dessa medel.

I motioner från mellanpartierna har det i år föreslagits en ökning av det nu
utgående anslaget med 52,000 kronor, vilket belopp beräknats utgöra 1 krona

Äng. frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

Nr 26.

Oasdagen den 10 april f. m.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
per skytt och år. Då varje skott för närvarande kostar 6.3 öre, skulle nied
detta höjda anslag bestridas 16 skott per man. För att få deltaga exempelvis
i förbundsskjutningar o. dyl. fordras det emellertid 50 skott. Vi äro givetvis
tacksamma, herr talman, för den hjälp vi kunna få, men ökningen är alldeles
för liten för att överhuvud taget spela någon roll för skytteföreningarna. Även
mot detta förslag har emellertid det socialdemokratiska partiets medlemmar i
utskottet vänt sig, och de ha avgivit en reservation, vari det heter: »Då ut skottet

allt fortfarande icke är övertygat örn behövligheten av anslag å riksstaten
till befrämjande av den frivilliga skytterörelsen samt därtill kommer,
att den statsfinansiella situationen för närvarande påkallar iakttagande av
sträng återhållsamhet i fråga örn utgifterna, finner sig utskottet ej kunna tillstyrka
de i de föreliggande motionerna gjorda framställningarna örn anslag
för ifrågavarande ändamål.» Vi äro tacksamma mot herrar socialdemokrater
inom utskottet, att de äntligen funnit en del skäl, som de tidigare anfört mot
anslaget, ohållbara. Nu kvarstår endast, dels att anslaget skulle vara obehövligt,
dels att statsfinansiella skäl tala mot detsamma. Jag skall vända mig i
första hand mot det första påståendet. Jag antager, att herrar socialdemokrater
var och en i sin ort ha skytteföreningar, och jag är alldeles säker örn att i
dessa finnas medlemmar, som äro partikamrater med herrarna. Om ni gjorde
er besvär med att fråga dessa, huruvida rörelsen vore i behov av anslag eller
icke, skulle de säkert ha lämnat sådana upplysningar att en dylik uppgift örn
obehövligheten av anslaget icke skulle ha framkommit.

Rörelsen arbetar för närvarande under synnerligen hårt ekonomiskt betryck.
Ledningen för skytteföreningarna i de olika trakterna få försöka alla medel
att skaffa kapital för ett fortsatt bedrivande av verksamheten. De få t. ex.
anordna fester, varvid i vissa fall förekomma sådana anordningar som icke
alltid tilltalar en del av samhällets medlemmar utan gör, att rörelsen kommer
i misskredit.

Därtill kommer en annan sak. Kammarens ärade ledamöter torde lia observerat,
att det för några dagar sedan gått ut en generalorder örn att anslaget
till ammunition till armén skulle för olika truppslag sänkas med mellan 15
och 25 %. Det är alldeles klart, att detta kommer att inverka menligt på skjututbildningen
vid de olika truppslagen, och angelägenheten av att de värnpliktiga
redan ha en skjututbildning bakom sig är därför större än någonsin
förut. Det är sålunda så mycket större anledning med hänsyn till den korta
tid vederbörande äro i tjänstgöring och det lilla ammunitionsanslag, som hädanefter
skall utgå, att vi taga vara på den skjutskicklighet de värnpliktiga
kunna ha förskaffat sig i de frivilliga skytteföreningarna.

Vid förbundstävlingarna, som hållas inom de olika förbunden, ha ledningarna
icke ett enda öre av statsmedel att tillgå. Allt måste skaffas på frivillighetens
väg. I stor utsträckning få skyttarna själva bekosta sina pris.

Det är alldeles givet, att visa statsmakterna icke i längden större förståelse
för rörelsen, är det synnerligen stor risk för att den icke längre kan fortsätta
sin verksamhet. Reservanterna tala örn de statsfinansiella skälen. Jag skulle
vilja vända på saken och fråga: Ha vi i dessa allvarliga tider råd att ställa
denna, ur försvarssynpunkt oerhört viktiga och till sin läggning verkligt demokratiska
rörelse utan behövliga anslag och därigenom låta den gå sin undergång
till mötes?

Med det utskottsutlåtande, som här föreligger, finnes det ju ingen möjlighet
att göra något yrkande. Jag har endast med dessa korta ord velat inför kammaren
lägga fram de bekymmer vi skyttar hysa, och jag beklagar, att icke
större anslag kan utgå till denna rörelse, som jag vill påstå är den billigaste
grenen av vår försvarsorganisation.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag är övertygad örn att en lång
debatt i denna fråga icke skulle vare sig övertyga någon av kammarens ledamöter
att intaga en annan ståndpunkt än den han redan på förhand har eller
bringa i dagen några synpunkter, som icke förut äro kända. Frågan har diskuterats
under en följd av riksdagar, och ställningen har ju i många år varit
den, att andra kammaren avslagit yrkandet örn anslag till den frivilliga skytterörelsen
men att anslag sedan beviljats efter gemensam votering. Jag förmodar,
att saken kommer att ligga till på samma sätt i år, som den gjort under
andra år.

Kungl. Maj:t har icke upptagit något anslag för ändamålet. Tre motioner
föreligga, en örn ett anslag.av 147,625 kronor, en örn ett anslag av 280,875
kronor och slutligen en örn ett anslag av 470,000 kronor. Det har sålunda
varit auktion på anslagsbeloppen, kan man säga. Nu har emellertid majoriteten
av utskottet stannat vid det lägsta av de föreslagna beloppen, säkerligen
därtill nödd och tvungen med hänsyn till utsikterna att få igenom något anslag
alls. Vi socialdemokrater ha intagit samma ståndpunkt som den vi under
en lång följd av år haft, och jag tror icke, att man i det avseendet behöver
närmare diskutera våra motiv härför.

Om saken ligger så till, som den siste ärade talaren framhöll, kan jag för
min del icke finna, att det är något annat att göra än att medlemmarna av
ifrågavarande organisationer få liksom medlemmar av andra organisationer
och rörelser höja sina egna avgifter för att kunna bära de kostnader, som följa
med verksamheten. Jag kan icke finna, att saken ligger till på något annat
sätt här än i andra fall.

Jag ber sålunda, herr talman, att i enlighet med den reservation, av herr
Johan Nilsson i Malmö m. fl., som föreligger vid denna punkt av utlåtandet,
få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! De båda föregående talarna
kunde ju ha givit anledning för mig till längre uppläggning av denna
fråga. Men då denna fråga är många år gammal här och många gånger principdebatterats,
tror jag, att kammaren håller mig räkning, örn jag inte gör det.
Jag nöjer mig därför med att i korthet yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! I högermotionen ha vi påyrkat ett anslag
av icke mindre än 280,875 kronor till det frivilliga skytteväsendet. När emellertid
mellanpartierna icke velat gå med på så högt anslag, ha vi i statsutskottet
förenat oss med dem om det högsta belopp, till vilket de velat sträcka
sig. När vi så gjort, ha vi givetvis icke gått ifrån vår uppfattning örn vad
som bör anslås till det frivilliga skytteväsendet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell: Herr talman! Endast några ord till herr Eriksson i Stockholm.
Han sade, att i detta fall få medlemmarna i skytteföreningarna göra
som medlemmarna i andra föreningar, nämligen betala kostnaderna själva. Ja,
herr Eriksson, vi ha aldrig tänkt på att få medel till alla kostnader. Även
när vi få det högsta anslaget, betala skyttarna många gånger mera än vad som
statsmakterna bidraga med. Hur skulle konsekvenserna bli, örn vi överhuvud
taget resonerade så i kammaren, att örn det är en förening med enskilda medlemmar,
så få dessa betala kostnaderna själva. Hur skulle det då gå med an -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Ang. munderingsutrustning.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
slag-en till idrottsrörelsen och till alla möjliga andra håll? Jag kan inte
hjälpa, att jag anser detta såsom ett de obotfärdigas förhinder. Jag skall inte
förlänga debatten, men har velat göra dessa reflexioner till protokollet.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på avslag å såväl berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Eriksson i Stockholm,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
17 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 108 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit såväl utskottets hemställan i förevarande
punkt som de i ämnet väckta motionerna.

Punkterna 18—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24, angående munderingsutrustning.

Kungl. Majit hade under punkten 32 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen, att till munderingsutrustning för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 3,650,000 kronor.

I de förut omförmälda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. inom första
kammaren och av herr Lindman m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande
motionerna (I: 5 och II: 17) hade med avseende å förevarande anslag
hemställts, att detsamma måtte ökas med 400,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Samma reservanter som de under punkten 14 antecknade hade i en vid förevarande
punkt fogad reservation förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till de i ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, till munderingsutrustning
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 4,050,000
kronor.

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Äng. mundering sutrustning. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Munderingsbeståndet vid våra truppför band

bar under de senaste åren väsentligt nedgått på grund av otillräckliga
anslag. För att hålla persedelstocken uppe vid det behov en mobilisering kräver
måste en ökning av anslaget komma till stånd. Våra söner kunna ha rätt att
fordra att, när de skola gå ut vid mobilisering, ha ändamålsenlig beklädnad.
Uniform måste de ha, ty annars bli de betraktade som francstireurer, och bli
de tillfångatagna, bli de utan vidare nedskjutna.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på de därunder förekomna yrkandena; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 25—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31, angående truppförbandens övningar.

I punkten 40 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till truppförbandens övningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
reservationsanslag av 1,384,000 kronor.

Uti förut omförmälda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. inom första
kammaren och av herr Lindman m. fl. inom andra kammaren väckta motioner
(I: 5 och II: 17) hade med avseende å förevarande anslag yrkats, att riksdagen
måtte besluta att öka detsamma med 441,000 kronor, att fördelas med

70,000 kronor till hästlega, 181,000 kronor till vinterövningar, 100,000 kronor
till truppförbandens övriga övningar och 90,000 kronor till frivilliga övningar
med landstormen.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i de delar varom här vore fråga, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Reservation hade emellertid vid denna punkt anmälts av samma reservanter
som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till de i ämnet väckta motionerna, i de delar varom här vore fråga, till
truppförbandens övningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 1,825,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Under några år i följd ha av ekonomiska
skäl inskränkningar gjorts i medelsanvisningen till truppförbandens övningar.
I all synnerhet under nuvarande situation måste man betrakta detta såsom
mindre lyckligt. Man kan inte stå till svars med att underlåta att taga
igen det som gått förlorat. Med hånsson härtill och även till önskvärdheten att

Äng. truppförbandens

övningar.

Nr 26.

Onsdagen, den 10 april f. m.

Ang. trupp förbandens övningar. (Forts.)
landstormsbefälet får bättre utbildning än hittills ha vi högerreservanter i
utskottet hemställt örn ett anslag å 441,000 kronor utöver vad Kungl. Majit
begärt.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr Ossbahr: Jag har begärt ordet vid denna punkt för att beröra den
del av frågan, som avser utbildning av befäl inom landstormen. Jag är inte
övertygad örn, att man i riksdagskretsar har en fullständig uppfattning örn
denna utbildning och omfattningen av den organisation, det här gäller. Jag
vill understryka och särskilt framhålla, att det befäl, som erfordras inom landstormen,
till mycket stor del måste utbildas på frivillighetens väg. Denna utbildning
kan endast organiseras och ske genom de olika landstormsförbunden
och landstormsföreningarna. Ur den statistik, som förefinnes i centralförbundets
årsredogörelse, vill jag bara anföra, att antalet medlemmar i Sverige
uppgår till nära 39,000 och att antalet utbildade landstormsofficerare
över 35 år, vilka i händelse av mobilisering stå till förfogande, uppgår till
i, 227.

När man ser den omfattning, det här gäller, måste man fråga sig, örn verkligen
de anslag, statsmakterna beviljat, kunna vara ens tillnärmelsevis sådana
de borde vara. Endast en mycket ringa del av kostnaderna för denna utbildning
ersättes genom statsanslag, och jag vill såsom exempel påpeka, att beträffande
Stockholms landstormsförbund utgör statsanslaget endast en ringa bråkdel
av totalkostnaden. Detta landstormsförbunds kostnader uppgå allenast
för utbildningen till omkring 35,000 för år, och därtill komma kostnader för
hyror, administration och mycket annat, men statsanslaget håller sig mellan
4 och 5 tusen kronor.

Redan under föregående år har statsanslaget varit orimligt litet, men med
hänsyn till de nya krav, som genom generalorder av 1934 ställts på denna utbildning,
måste anslaget för kommande år än ytterligare väsentligt höjas. Det
är nödvändigt med hänsyn till den ökade omfattningen, och det är också nödvändigt
med hänsyn till dessa nya krav. Kursernas antal och längd har väsentligt
ökats. Den frivilliga landstormsrörelsen skall vidare utbilda befäl
för hemortens luftvärnsförsvar och även för signalorganen. Därtill kommer,
att arméns reservpersonal i stor utsträckning, sedan den uppnått 42 års ålder,
bör deltaga i de utbildningskur ser, som anordnas inom landstormen. När man
ser dessa ökade krav, måste man finna den hemställan, som är gjord från
högerhåll, väl motiverad. Det rör sig om en utbildning, som är helt och hållet
frivillig och som endast med största personliga uppoffringar från deltagarna
kan bedrivas. Det är icke fråga örn en utbildning under en jämförelsevis
kort tid eller ett jämförelsevis kort antal år, utan en utbildning, som måste
fullföljas under hela den tid, vederbörande befäl står till förfogande, d. v. s.
i regel till uppnådda 60 år, i vissa fall till ännu högre ålder.

Jag vill framhålla, att det är nödvändigt för landstormen i händelse av
mobilisering att erhålla tillgång till detta på frivillighetens väg utbildade befäl,
och när man vet, med vilka svårigheter verksamheten kämpar ur ekonomisk
synpunkt, borde det vara statsmakterna angeläget att på bättre sätt än
som skett och sker stöda denna utbildning. Alla känna vi de brister, som
vidlådde landstormsbefälet år 1914. Dessa hålla på att bli bortarbetade tack
vare den utbildning, som sker på frivillighetens väg och genom personliga uppoffringar.
Det borde då vara påkallat från statsmakternas sida att skänka
denna utbildning sitt verkliga stöd. Det är icke för sin egen skull, som den
sker, utan för statens skull, och den är nödvändig ur statsmakternas syn -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. truppförbandens övningar. (Forts.)
punkt. Då borde statsmakterna också skänka den sitt stöd på ett mera effektivt
sätt än som hittills skett.

Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande, som framställts av
■herr Holmgren.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill bara tillägga den

upplysningen, att här har Kungl. Maj:t föreslagit förhöjning av det tidigare
anslaget med 10,000 kronor eller med nära 20 %. För övrigt respekterar jag
i mycket hög grad vad herr Ossbahr påpekat.

Herr Ossbahr: Det är riktigt, att Kungl. Maj:t föreslår en höjning med
det »stora» beloppet av 10,000 kronor. Men jag vill påpeka, att ehuru höjningen
är motiverad av de ökade krav, som äro ställda i detta hänseende,
motsvarar den icke de ökade omkostnader, som landstormsrörelsen ådragit sig
tack vare dessa krav. Höjningen torde vara föranledd av luftvärnsutbildningen,
men denna drar enbart i Stockholm en kostnad av 12,000 kronor, alltså
överstigande det ökade belopp, som här föreslås. Därtill kommer utbildningen
för hela landet. Att detta belopp skulle kunna utgöra en kompensation för
vad som erfordras, är uppenbarligen orimligt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 32, angående fält- och fälttjänstövningar. Äng. fåll och

fälttjänst _

Kungl. Maj:t hade under punkten 41 av förevarande huvudtitel föreslagit övningar.
riksdagen att till fält- och fälttjänstövningar för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag av 600,000 kronor.

I förut omförmälda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. inom första
kammaren och herr Lindman m. fl. inom andra kammaren väckta motioner
(I: 5 och II: 17) hade med avseende å förevarande anslag hemställts, att riksdagen
måtte besluta att öka detsamma med 100,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, i de delar varom här vore fråga, bifalla Kungl. Maj :ts
förslag.

I en vid denna punkt fogad reservation hade samma reservanter som de
under punkten 14 antecknade förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
ovanberörda motioner i här behandlade delar, till fält- och fälttjänstövningar
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 700,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Kungl. Maj:t har visserligen behjärtat behovet
av ökade medel för fält- och fälttjänstövningar, då Kungl. Maj :t till innevarande
års riksdag kommit med förslag örn 600,000 kronor för detta ändamål.
Den sista stora fälttjänstövningen ägde rum år 1930. Med det före -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. fält- och fälttjänstövningar. (Forts.)
slagna beloppet kan nian icke hålla såväl större fälttjänstövningar som övriga
liknande övningar, som bli erforderliga. Därför ha vi reservanter hemställt
örn en ökning med 100,000 kronor, så att beloppet skulle uppgå till 700,000
kronor eller vad myndigheterna ansett erforderligt. Därvid ha vi särskilt
velat tillgodose behovet av vinterövningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 33—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. vapen Punkten 37, angående vapen och ammunition m. m.
och ammunition
m. m. Under punkten 47 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att till vapen och ammunition m. m. för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag av 4,200,000 kronor.

I omförmälda motioner av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. (I: 5) och
herr Lindman m. fl. (II: 17) hade, bland annat, hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att anslaget till vapen och ammunition m. m. måtte ökas med 300,000
kronor, närmast avsedda för anskaffning av övningsammunition.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner i här behandlade delar, bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av samma reservanter,
som de under punkten 14- antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt nied bifall
till de i ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, till vapen och
ammunition m. m. för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av

4,500,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Den höjning av anslaget till vapen och ammunition
m. m., som av oss reservanter här föreslagits, avser företrädesvis anskaffning
av ammunition för fredsövningar. Jag ber att få yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Punkten 38, angående engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel.

Kungl. Majit hade i punkten 48 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till bestridande av engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 700,000
kronor.

Uti en inom andra kammaren av herr Ossbahr m. fl. väckt motion, nr 178,
hade bland annat yrkats, att riksdagen måtte besluta att för budgetåret 1935/
1936 öka förevarande anslag med 1,218,800 kronor.

Utskottets, hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motion, såvitt densamma avsåge höjning av anslaget utöver det av
Kungl. Majit äskade beloppet, bifalla Kungl. Majits förslag.

Punkten föredrogs, och anförde därvid:

Herr Ossbahr: Såsom jag under principdebatten framhöll, är det själv fallet

.meningslöst att på de olika punkterna yrka bifall till de av mig motionsvis
framförda kraven. Men jag kan dock icke på denna punkt, herr förste
vice^ talman, underlåta att komma med ett yrkande.

„ Såsom redan tidigare under debatten framhållits, rör det sig här icke örn
något oväsentligt utan om ett ur krigsberedskapssynpunkt synnerligen viktigt
anslag. Jag bar förut även framhållit, att man i samband med 1925 års försyarsordnmgs
.antagande utgick ifrån att såsom nödvändiga anslag betrakta
vissa medel till materiel för arméns utrustning. Kostnaderna härför hava
dock fördelats pa en lång följd av år. De kostnader, som här i främsta rummet
komma i fråga, avse artillerimateriel, men jag vill påpeka, att däri ingalunda
ingar endast sådan materiel, som avses för artilleriet, utan i denna
rubrik ingar en mängd andra ändamål såsom kulsprutor, kulsprutegevär, gasskydd,
mobmseringsammunition, industriens krigsorganisation, meteorologiska
instrument, ballongmatenel och stridsvagnar m. m. Det är således en anslagspost,
vilken är av den allra största vikt och betydelse. Genom den långa tid,
pa vilken detta anslag blivit fördelat, har en avsevärd försening av anskaffningen
skett, och denna försening har ytterligare förlängts genom beskärningarna
under de senaste åren. Man bär nämligen på detta anslag gjort
beskarningar det ena året efter det andra med belopp, som äro av ganska stor
0.n//a1.trlln^- Jag framhöll tidigare, att under innevarande riksdag borde man
rätteligen ha beviljat sista årskvoten för denna materiel, men i stället för att be.
V1113,,, os.s J, denna situation äro vi nu i det läget, att på detta anslag
återstår i det narmaste 5 miljoner kronor. Det oaktat föreslår Kungl. Majit
endast en brakdel, en bråkdel, som icke ens tillnärmelsevis uppgår till års -

Jag har icke kunnat underlåta att påtala denna sak i min motion och framställa
yrkande i enlighet med de av de militära myndigheterna framställda
Kraven. Jim omständighet, som jag särskilt vill understryka, är den omständigheten,
att man redan från början begränsat detta anslag till vad som karakteriserades
såsom »oundgängligen nödvändigt». Man har vidare fördelat
beloppet pa en följd av år. Denna försening kommer att ytterligare förangas
genom den uraktlåtenhet, som blir följden av ett ståndpunktstagande i
anslutning till utskottets hemställan. Det rör sig här örn ett ur krigsberedskap
synnerligen viktigt spörsmål, och jag kan därför icke underlåta att på
denna punkt, herr förste vice talman, ställa ett yrkande, allra helst som anslaget
finnes omnämnt i generalstabschefens .skrivelse don 4 april innevarande

Äng. anskaffning
av
artillerimateriel.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Ang. anskaffning
av
ammunition
för granatkastare.

Äng. anskaffning av artillerimateriel. (Forts.)
år. Jag ber alltså att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta motionen,
i vad den avser denna punkt.

Herr Meyerhöffer instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Med hänsyn till vad som under de senaste
dagarna inträffat och i anslutning till vad jag förut i dag under överläggningen
anfört vill jag förklara, att jag icke har något att erinra emot ett bifall
till det av herr Ossbahr framställda yrkandet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta motionen, såvitt nu vore i fråga; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 39—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43, angående anskaffning av ammunition för granatkastare.

Uti punkten 53 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att för anskaffning av ammunition för granatkastare för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 100,000 kronor.

I förutnämnda av herr Johan Bernhard Johansson rrv. fl. och herr Lindman
m. fl. väckta motioner (I: 5 och II: 17) hade, bland annat, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att öka förevarande anslag med 400,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Samma reservanter som de under punkten 14 antecknade hade i en vid förevarande
punkt fogad reservation förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till ovanberörda motioner i här behandlade delar, till anskaffning av
ammunition för granatkastare för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! I vår motion lia vi hemställt om en ökning
med 400,000 kronor av det föreslagna anslaget till anskaffning av ammunition
för granatkastare. Vår uppfattning örn behovet av detta anslag har blivit
ytterligare stärkt, sedan vi tagit del av handlingarna i ärendet. På grund
härav ber jag att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner på de under
överläggningen framställda yrkandena; och blev utskottets i punkten gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Punkten 44, angående anskaffning av spränggranater.

Kungl. Majit hade under punkten 54 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att för anskaffning av spränggranater för budgetåret 1935/1936
anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

Herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och herr Lindman m. fl. hade uti
omförmälda motioner (I: 5 och II: 17), bland annat, hemställt, att riksdagen
måtte besluta att för anskaffning av 7 centimeters spränggranater öka detta
anslag med 850,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner i här behandlade delar, bifalla Kungl. Majits förslag.

Vid denna punkt hade reservation anmälts av samma reservanter som de
under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag samt med bifall till de
i ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, för anskaffning av spränggranater
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Behovet av anslag för ifrågavarande ändamål
är enligt arméförvaltningens beräkningar en miljon kronor, under det att
Kungl. Majit har föreslagit 150,000 kronor. Vi reservanter ha icke kunnat
känna oss till freds med detta ringa anslagsbelopp utan krävt 850,000 kronor
utöver vad Kungl. Majit begärt eller sålunda sammanlagt 1,000,000 kronor för
ändamålet. Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Herr andre vice talmannen övertog nu åter ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 45 och 46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47, angående försök med grovkalibriga luftvärnskulsprutor.

Utskottet hemställde i förevarande punkt, att riksdagen måtte avslå herr
Johan Bernhard Johanssons m. fl. inom första kammaren och herr Lindmans
m. fl. inom andra^kammaren väckta likalydande motioner (I: 5 och lii 17), i
ru • ^esanlma avsage, att riksdagen matte besluta att för försök med grovkalibnga
luftvärnskulsprutor anvisa ett reservationsanslag av 90,000 kronor.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av samma reservanter
som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottets hemställan
bort inne!atta, att riksdagen matte bifalla ovanberörda motioner i här behandlade
delar.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Andra kammarens protokoll 1935. Nr S6. 5

Äng. anskaffning
av
spränggranater.

Ang. försök
med grovkalibriga
luftvärnskulsprutor.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. försök med grovkalibriga luftvärnskulsprutor. (Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Frågan örn åtgärder för hemortens och

civilbefolkningens skydd mot luftanfall lär redan nu kunna anses vara ganska
aktuell, och i samband härmed synes det vara av största vikt, att de avbrutna
försöken med grovkalibriga luftvärnskulsprutor få återupptagas. Till detta
ändamål ha vi reservanter yrkat på ett anslag av 90,000 kronor. Jag ber att
få yrka bifall till reservationen.

Med herr Holmgren förenade sig herr Wallerius.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen framställde propositioner
på de under överläggningen gjorda yrkandena,* och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Äng. anskaffning
av
lyssnarapparater
för luft -värnsartilleriet.

Punkten 48, angående anskaffning av lyssnarapparater för luftvärnsartilleriet.

Utskottet hade till behandling förehaft

dels herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. och herr Lindmans m. fl. likalydande
motioner (1:5 och 11:17), såvitt desamma avsåge, att riksdagen
måtte besluta att för anskaffning av lyssnarapparater för luftvärnsartilleriet
anvisa ett reservationsanslag av 288,000 kronor;

dels ock de av herr Westman m. fl. inom första kammaren och herr Österström
m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande motionerna (I: 65 och
11:202), i vad dessa avsåge, att riksdagen måtte besluta att för enahanda ändamål,
som nyss sagts, anvisa ett reservationsanslag av 140,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 65
och 11:202, i vad de avsåge anslag för anskaffning av lyssnarapparater för
luftvärnsartilleriet, samt med avslag å motionerna 1:5 och 11:17, i vad de
avsåge anvisande av högre anslag för samma ändamål, för anskaffning av
lyssnarapparater för luftvärnsartilleriet för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
reservationsanslag av 140,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av samma reservanter som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 5 och
11:17 samt i anledning av motionerna 1:65 och IT: 202, samtliga motioner i
avseende å anskaffning av lyssnarapparater för luftvärnsartilleriet, till detta
ändamål för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 288,000
kronor; samt

av samma reservanter som de under punkten 17 antecknade, vilka förklarat
sig anse, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen måtte avslå
de i ämnet väckta motionerna, i vad de avsåge anslag för förevarande ändamål
.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Örn behovet av anslag till detta ändamål

tyckas vi vara ense på borgerligt håll. Det är bara i fråga örn medelsbehovet
som vi på den punkten skilja oss åt. Under det att mellanpartierna påyrkat
ett anslag av 140,000 kronor, ha vi ansett, att det behövs ett anslag av 288,000
kronor, vilket är i enlighet med vad den militära sakkunskapen ansett. På

Onsdagen den 10 april i. m.

Nr 26.

Ang. anskaffning av lyssnar aggar ater för luftvärnsartilleriet. (Forts.)
don grund ber jag att få yrka bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Herr Gardell i Gahns: Herr talman! Jag ber att å egna och övriga gotlänningars
vägnar få framföra ett tack till statsutskottet för den välvilliga
behandling utskottet ägnat motionerna nr 65 i första kammaren och nr 202 i
andra kammaren rörande vårt försvar, och jag hoppas, att kammaren bifaller
utskottets förslag. Jag skall, herr talman, icke ingå på någon vidare debatt,
utan ber endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
har utskottets förslag pa denna punkt tillkommit efter motioner. Kungl.

Maj:ts proposition upptog icke något anslag för detta ändamål. Vid punkten
är fogad en reservation av de socialdemokratiska ledamöterna i statsutskottet,
i vilken det hemställes örn avslag på såväl utskottets hemställan som ock på
de i ämnet väckta motionerna. Jag ber att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Bakom utskottets hemställan stå

sex av utskottets tjugufyra medlemmar. Hur det kommer sig skall jag icke
relatera. Ej heller skall jag motivera utskottets förslag, då jag tror, att kammarens
ledamöter satt sig in i detta. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner pa 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2 :o)
bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna vid punkten
fogade reservationen samt 3:o) bifall till den reservation, som vid punkten anmälts
av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Punkten 49.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 50, angående anskaffning av viss luftvärnsmateriel. Äng. anskajj Utskottet

hade till behandling förehaft

dels herr Johan Bernihard Johanssons m. fl. inom första kammaren och herr materiel.
Lindmans m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande motioner (I: 5 och
II: 17), såvitt däri hemställts, att riksdagen måtte besluta att för anskaffning
av viss luftvärnsmateriel anvisa ett reservationsanslag av 1,290,000 kronor;

dels ock herr Westmans m. fl. inom första kammaren och herr Österströms
m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande motioner (I: 65 och II: 202),
såvitt däri föreslagits, att riksdagen matte besluta att för anskaffning av materiel
till ett luftvärnsbatteri på Gotland anvisa ett reservationsanslag av

430,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1: 65 och
II: 202 samt i anledning av motionerna 1: 5 och II: 17, samtliga motioner i här
behandlade delar, för anskaffning av viss luftvärnsmateriel för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 430,000 kronor.

Reservationer hade emellertid vid denna punkt avgivits:

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

• «V •

Äng. mot ari»ering
av
Gotlands
infanterikår.

Äng. anskaffning av viss luftvärnsmateriel. (Forts.)

av samma reservanter som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 5
och II: 17 samt i anledning av motionerna I: 65 och II: 202, samtliga motioner
i här behandlade delar, för anskaffning av viss luftvärnsmateriel för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 1,290,000 kronor; samt

av samma reservanter som de under punkten 17 antecknade, vilka förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte avslå ovanberörda
motioner i vad de avsåge anslag för anskaffning av viss luftvärnsmateriel.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Vi reservanter ha den bestämda uppfatt ningen,

att åtgärder omedelbart böra vidtagas för att stärka vårt luftförsvar,
och därför ha vi icke ansett oss kunna gå med på ett lägre belopp än den sakkunniga
myndigheten eller arméförvaltningen ansett oundgängligen nödvändigt.
Jag ber alltså att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Beträffande denna punkt är

det på samma sätt som med den nyss behandlade punkten nr 48, att statsverkspropositionen
icke upptog något anslag för detta ändamål, och de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet ha i en särskild reservation yrkat avslag
på motionerna. Jag ber att få yrka bifall till den av herr Nilsson i Malmö
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Förhållandet är som sagt detsamma
som vid punkten nr 48, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr andre vice talmannen propositioner
på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 51.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 52, angående motorisering av Gotlands infanterikår.

I förenämnda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och herr Lindman
m. fl. väckta motioner (1:5 och II: 17) hade, bland annat, föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att för motorisering av Gotlands infanterikår anvisa ett
reservationsanslag av 60,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå förevarande motioner, i vad
de avsåge anslag för motorisering av Gotlands infanterikår.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av samma reservanter som de under
punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottets hemställan bort innefatta,
att riksdagen måtte bifalla förevarande motioner i här behandlade delar.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Med de 60,000 kronor vi här föreslagit avse
vi anskaffning av ett antal motorfordon för att fylla det mest trängande be -

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang. motorisering av Gotlands infanterikår. (Forts.)
hovet för fredsutbildningen vid infanterikåren på Gotland och för underhåll
av den nyanskaffade materielen. Jag ber att få yrka bifall till den vid punkten
avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 53—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62, angående materiel för vissa luftbevakningscentraler.

Kungl. Maj:t hade under punkten 67 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att för anskaffning av materiel för en luftbevakningscentral för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 35,000 kronor.

I förutnämnda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. inom första kammaren
och av herr Lindman m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande
motioner (I: 5 och II: 17) hade med avseende å förevarande anslag hemställts,
att riksdagen måtte besluta att öka desamma med 161,000 kronor.

Vidare hade uti de förut omförmälda av herr Westman m. fl. inom första
kammaren och herr Österström m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande
motionerna (I: 65 och II: 202) beträffande detta anslag yrkats, att riksdagen
måtte besluta att öka detsamma med 70,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 65 och II: 202 i här behandlade delar
samt med avslag å motionerna I: 5 och II: 17, de sistnämnda i vad de avsåge
beviljande av högre anslag för nu ifrågavarande ändamål, för anskaffning av
materiel för vissa luftbevakningscentraler för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
reservationsanslag av 105,000 kronor.

Reservationer hade vid denna punkt avgivits:

av samma reservanter som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 65 och II: 202 samt med bifall till motionerna I: 5 och
11:17, samtliga motioner i här behandlade delar, för anskaffning av materiel
för vissa luftbevakningscentraler för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 196,000 kronor; samt

av samma reservanter som de under punkten 17 antecknade, vilka förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Holmgren: Herr talman! Med hänsyn till vikten av att en tillfredsställande
luftbevakning snarast möjligt kommer till stånd ha vi reservanter
icke kunna stanna vid det blygsamma belopp av 35,000 kronor Kungl. Majit

Äng. materiel
för vissa lufibevakning»-cenlralet.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Äng. materiel för vissa luftbevakning scentraler. (Forts.)
föreslagit i propositionen, utan vi ha önskat få ytterligare 161,000 kronor eller
sålunda sammanlagt 196,000 kronor i syfte att materiel för organiserandet
av sju bevakningscentraler skulle kunna anskaffas. Med hänsyn härtill ber
jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den av herr Nilsson i Malmö m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen,
som innebär, att det skulle beviljas samma anslagsbelopp som Kungl. Majit
föreslagit. jjj ; ■

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på de därunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 63.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 64 och 65.

Lades till handlingarna.

Punkterna 66—75.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Äng. flottans
kngsberadslcap
och
övningar.

Punkten 76, angående flottans krigsberedskap och övningar.

Under punkten 94 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att till flottans krigsberedskap och övningar för budgetåret 1935/1936
anvisa ett reservationsanslag av 3,800,000 kronor.

Uti förutnämnda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. inom första kammaren
och herr Lindman m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande motioner
(I: 5 och II: 17) hade föreslagits, bland annat, att anslaget för flottans
krigsberedskap och övningar måtte ökas med 710,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i de delar varom här vore fråga, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Samma reservanter som de under punkten 14 antecknade hade i en vid förevarande
punkt fogad reservation förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till de i ämnet väckta motionerna, i de delar varom här vore fråga, till flottans
krigsberedskap och övningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 4,510,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Kungl. Majit har visserligen i sin proposition
ökat anslaget till flottans övningar med 90,000 kronor i år utöver vad

Onsdagen den 10 april f. m.

Nr 26.

Ang flottans krig sberedskap och övningar. (Forts.)
som i fjol äskades, men det synes dock reservanterna angeläget att öka detta
anslag till det enligt 1925 års beslut såsom normalt upptagna belopp, 4,510,000
kronor.

Jag yrkar därför, herr talman, avslag på utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner på de under
överläggningen förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 77.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 78, angående kustartilleriets krigsberedskap och övningar.

Kungl. Majit hade under punkten 96 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till kustartilleriets krigsberedskap och övningar för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 475,000 kronor.

Uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena inom första
kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. (nr 5) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindman m. fl. (nr 17), hade hemställts, bland
annat, att anslaget till kustartilleriets krigsberedskap och övningar måtte
ökas med 101,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, i de delar varom här vore fråga, bifalla Kungl.
Maj:ts förslag.

I en vid denna punkt anmäld reservation hade samma reservanter som de
under punkten 14 antecknade förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
ovanberörda motioner, i de delar varom här vore fråga, till kustartilleriets
krigsberedskap och övningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 576,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Reservanterna ha funnit det bekymmer samt,

att medelsknappheten icke medgivit kustartilleriet att få övningar i full
utsträckning. Yi ha därför hemställt örn en ökning av anslaget med 101,000
kronor, så att anslaget skulle komma att uppgå till 576,000 kronor. Denna
ökning avser till en del att bereda möjlighet för gifta underofficerare att få
kommenderingstillägg.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på de därunder framställda yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Äng. kustartilleriets

krigsberedskap
och

övningar.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april f. m.

Ang. ordnande
av kustartilleriförsvaret
på
Gotland.

Äng. underhåll
av flottans
fartyg och
byggnader
m. m.

Punkten 79.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 80, angående ordnande av kustartilleriförsvaret på Gotland.

Uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena inom första
kammaren av herr Westman m. fl. (nr 65) och den andra inom andra kammaren
av herr Österström m. fl. (nr 202), hade hemställts, bland annat, att riksdagen
måtte för anskaffning av materiel till rörligt kustartilleriförsvar på
Gotland anvisa ett reservationsanslag av 210,000 kronor.

Vidare hade uti förut nämnda inom andra kammaren av herr Ossbahr m. fl.
väckta motion (nr 178) yrkats, bland annat, att riksdagen måtte för ordnande
av kustartilleriförsvaret å Gotland bevilja ett extra reservationsanslag av

210,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med bifall till ovanberörda
motioner i de delar, varom här vore fråga, för ordnande av kustartilleriförsvaret
på Gotland för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 210,000 kronor.

Reservation hade emellertid avgivits av samma reservanter som de under
punkten 17 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att de i ämnet
väckta motionerna, i vad de avsåge anslag för ordnande av kustartilleriförsvaret
på Gotland, icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få
yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Nilsson i Malmö m. fl.
och vari yrkas avslag å utskottets hemställan. Detta innebär alltså ett ställningstagande
i anslutning till Kungl. Maj:ts ståndpunkt i ärendet.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 81.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 82, angående underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.

Under punkten 99 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 5,420,000 kronor.

Uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena inom första
kammaren av herr Johan Bernhard Johansson rn. fl. (nr 5) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindman m. fl. (nr 17) hade hemställts, bland
annat, att anslaget för underhåll av flottans fartyg och byggnader måtte
ökas med 1,080,000 kronor.

Onsdagen den 10 april £. m.

Nr 26.

Ang. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i de delar varom här vore fråga, bifalla Kungl. Majrts
förslag.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av samma reservanter
som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till de i ämnet väckta motionerna, i de delar varom här vore fråga, till
underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. för budgetåret 1935/1936
anvisa ett reservationsanslag av 6,500,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Underhållsanslaget har de senare åren varit
ganska starkt beskuret, och dessa beskärningar ha haft menliga följder för
materielens vård. Vi reservanter vilja med skärpa framhålla behovet av en
ökning av anslaget och vi fastslå det erforderliga beloppet till 1,080,000 kronor
mera än vad Kungl. Maj:t har begärt eller till 6,500,000 kronor, vilket
är samma belopp som de marina myndigheterna i sin häromdagen avgivna
skrivelse ha påyrkat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner på de
under överläggningen framställda yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr andre vice talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande
utlåtande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 8.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
217, med förslag till lag om folkpensionering m. m., nämligen:

nr 580, av herrar Bengtsson i Norup och Brännström i Skellefteå; samt

nr 581, av herr Osberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Ang. kustartilleriets

materiel m. m

Onsdagen den 10 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande, nr 4, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 83 och 84.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85, angående kustartilleriets materiel m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 102 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till kustartilleriets materiel m. m. för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag av 575,000 kronor.

Uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena, nr 5, inom
första kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra,
nr 17, inom andra kammaren av herr Lindman m. fl., hade yrkats, bland annat,
att anslaget till kustartilleriets materiel måtte ökas med 50,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i de delar, varom här vore fråga, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av samma reservanter som de
under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
de i ämnet väckta motionerna, i de delar varom här vore fråga, till kustartilleriets
materiel m. m. för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 625,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Anslaget till kustartilleriets materiel m. m.
måste ovillkorligen ökas, såvitt vi icke skola riskera, att denna dyrbara materiel
förstöres. Vi reservanter hava efter mycken tvekan stannat vid en så
låg höjning som endast 50,000 kronor utöver vad Kungl. Majit föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till herr Johanssons i Fredrikslund m. fl. vid denna punkt fogade reservation.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. kustartilleriets materiel m. m. (Forts.)

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 86—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89, angående brännoljecisterner för flottan.

Under punkten 107 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Haj:t föreslagit
riksdagen att för uppförande av brännoljecisterner för flottan för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 230,000 kronor.

Uti förutnämnda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. inom första kammaren
och herr Lindman m. fl. inom andra kammaren väckta likalydande motioner
(I: 5 och II: 17) hade hemställts, bland annat, att anslaget för uppförande
av brännoljecisterner för flottan måtte ökas med 220,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de
i ämnet väckta motionerna, i de delar, varom här vore fråga, bifalla Kungl.
Maj:ts förslag.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av samma reservanter
som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Haj:ts förslag samt med
bifall till ovanberörda motioner, i de delar varom här vore fråga, för uppförande
av brännoljecisterner för flottan för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
reservationsanslag av 450,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Frågan örn uppförande av brännoljecisterner
för flottan är av mycket stor betydelse. Sedan man numera i stor omfattning
övergått till oljeeldning, är det uppenbart, att man behöver betydande
kvantiteter olja i reserv. Vårt land producerar endast en obetydlighet
olja. Därav följer, att vi måste importera utifrån. Vi äro sålunda i behov
av en betydande reserv. Denna fråga kräver en mycket snar lösning. Vi
reservanter begära 220,000 kronor utöver vad Kungl. Maj:t begärt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen och avslag på utskottets
hemställan.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag är beredd att instämma i det
yrkande, som herr Eriksson i Stockholm gjorde. Jag vill blott påpeka, att
det är endast något år sedan riksdagen beslöt alldeles särskilda anordningar
för att tillgodose flottans behov av brännoljor. Jag hoppas, att den saken
icke fallit alldeles i glömska.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Äng. brännoljeeUterner

för flottan.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Punkterna 90—92.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. anslcaff- Punkten 93, angående anskaffning av luftvämsmateriel för kustfästninning
av luft- gärna.

vämsmateriel ... . . ... .

för kustfäst- IJti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta den ena, nr 5, inom
ningama. första kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra.

nr 17, inom andra kammaren av herr Lindman m. fl., hade föreslagits, bland
annat, att riksdagen måtte för anskaffning av viss luftvämsmateriel för kustfästningarna
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 400,000
kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, i vad de avsåge anslag för
anskaffning av luftvämsmateriel för kustfästningarna, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Samma reservanter som de under punkten 14 antecknade hade i en vid förevarande
punkt avgiven reservation förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla ovanherörda motioner, i de delar varom här
vore fråga.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Ett av de allra viktigaste kraven på medel
för krigsmateriel synes mig vara det som gäller anskaffning av luftvärnsmateriel
för kustfästningarna. Kungl. Maj :t har icke alls beaktat detta
krav. Vi reservanter kräva för ändamålet 400,000 kronor. Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till statsut skottets

förslag, som innebär avslag på de i ämnet väckta motionerna.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr andre vice talmannen
propositioner på de därunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 94.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. avlöning Vid härpå skedd föredragning av punkten 95, angående avlöning till per UU

personal sonai vid sjökarteverket, anförde:
md ejökarte Herr

Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet på denna
punkt för att få säga några ord med anledning av de yrkanden, som kommit
från sjökarteverkets chef örn uppdelning på skilda händer av två befattningar,
den ena avseende redaktörskapet för »Svensk Lots» och den andra
avseende föreståndarskapet för sjökarteverkets försäljningskontor. Jag observerade
denna punkt i statsverkspropositionen men ansåg icke nödvändigt
att väcka någon motion, därför att departementschefen hade sagt, att man
skulle lämna befattningen som redaktör för »Svensk Lots» antingen åt en
pensionerad officer eller annan för ändamålet lämplig person. Jag skulle
med detta yttrande vilja hemställa till departementschefen, att han, örn det
nu anses absolut nödvändigt att dela upp dessa två befattningar — vilket
jag icke för min del är alldeles övertygad örn — i alla fall ser till, att det

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Äng. avlöning till personal vid sjökarteverket. (Forts.)
blir en »annan lämplig person», som får redaktörsuppdraget. Jag har emellertid
den uppfattningen här, att det icke är alldeles nödvändigt att dela upp
dessa sysslor på två befattningar. De kunna mycket väl förenas hos en och
samma person. Därmed skulle ju vederbörande komma upp till en lön, som
han skulle helt kunna försörja sig på. Under nuvarande tider är det alltid
så, att man försöker i görligaste mån skaffa arbete åt så mycket folk som
möjligt. Då tycker jag, att det borde ligga i vars och ens intresse att se till,
att också på dessa poster komma personer, som icke hava annan inkomst från
annat håll. När det gäller dessa befattningar som redaktör och föreståndare
för försäljningskontoret, blir det merendels pensionerade officerare i högre
tjänsteställning, som komma i åtanke, sådana alltså, som hava ganska hög
pension, i varje fall sådan pension, att de kunna leva på den. De behöva
sålunda icke gå ut på den offentliga arbetsmarknaden och tränga undan andra
människor, som icke alls hava någon inkomst.

Jag tror, att officerarna också skola förstå dessa synpunkter, örn man vill
tala om för dem, att det finnes många människor, som behöva arbete, anställning
och utkomst, och att officerarna böra söka klara sig på den pension, som de
fått. Eller också få de väl söka sådana befattningar, som icke kunna giva
levebröd åt andra.

Med detta, herr talman, vill jag bara vädja till departementschefen att
när denna fråga slutligen avgöres i departementet, han ser till, att det blir
»annan lämplig person», som får befattningen och icke en pensionerad officer.
... h &

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då jag nu yrkar bifall till utskottets
hemställan, innebär detta icke något som helst avståndstagande från
den tankegång, som nyss utvecklades av den föregående ärade talaren. Jag
tror nog, att departementschefen har anledning att titta litet närmare på den
sak, som den föregående ärade talaren berörde. Jag tror också, att det bör
noga övervägas, vilken person, som i det avseendet kan vara den lämpligaste
för uppdraget. Jag skulle f. ö. tro, att dessa synpunkter gälla icke allenast
den nu föredragna punkten 95 :o) och den befattning, som där beröres, utan
även och kanske mera de förhållanden, som närmare beröras under punkten
97 :o) i utskottets utlåtande.

Jag ber sålunda att på den nu föredragna punkten, herr talman, få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 96.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs punkten 97, angående tidskriften »Underrättelser för
sjöfarande»; och yttrade därvid:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke draga upp någon
längre debatt på denna punkt utan bara be att få tacka statsutskottet för den
välvilliga behandling den motion fått, som jag väckt här i kammaren. Men
jag skall dock be att få uttala en önskan och göra en hemställan, riktad till
departementschefen också i detta fall, att snarast möjligt verkställa den omorganisation,
varom utskottet egentligen har uttalat sig, alltså en omorganisation
av sjökarteverket eller åtminstone den del av sjökarteverket, varunder

Äng. tidskriften

''• U nderrättelser
för sjöfarande.
-.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. flygvapnets

övningar.

Äng. tidskriften »Underrättelser för sjöfarande». (Forts.)
sorterar den publikation, som benämnes tidskriften »Underrättelser för sjöfarande».
Jag har på denna punkt samma motivering som på punkten 95 :o),
att här är det en anställning, som kan lämnas åt civil personal och som icke
behöver upptagas av pensionerade officerare. Det är också en sådan post, som
mycket väl kan försörja en annan medborgare.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Med hänvisning till vad jag

sade under den nyss föredragna punkten 95 :o) ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 98—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 101 och 102.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108, angående flygvapnets övningar.

Kungl. Majit hade under punkten 138 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till flygvapnets övningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 1,600,000 kronor.

Uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena inom första
kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. (nr 5) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindman m. fl. (nr 17), hade hemställts, bland
annat, att anslaget för flygvapnets övningar måtte ökas med 340,000 kronor.

Vidare hade uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den
ena inom första kammaren av herr Westman m. fl. (nr 65) och den andra
inom andra kammaren av herr Österström m. fl. (nr 202) hemställts, bland
annat, att anslaget till flygvapnets övningar måtte ökas med 100,000 kronor.

Slutligen hade uti en inom andra kammaren av herr Christiernsson väckt
motion (nr 293) föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att anslaget till flygvapnets
övningar måtte ökas till det av flygstyrelsen beräknade beloppet,

1,940.000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 65
och II: 202 i här behandlade delar samt med avslag å motionerna I: 5 och
II: 17 i fråga om anslaget till flygvapnets övningar ävensom å motionen
II: 293, sistnämnda tre motioner i vad de avsåge beviljande av högre anslag
för här ifrågavarande ändamål, till flygvapnets övningar för budgetåret 1935/
1936 anvisa ett reservationsanslag av 1,700,000 kronor.

Vid denna .punkt hade reservationer avgivits:

av samma reservanter som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till såväl motionerna
I: 5 och II: 17, i de delar varom här vore fråga, som motionen II: 293
samt i anledning av motionerna I: 65 och II: 202 i här behandlade delar, till

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. flygvapnets övningar. (Forts.)

flygvapnets övningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 1,940,000 kronor; samt

av samma reservanter som de under punkten 17 antecknade, vilka förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med avslag å de
i ämnet väckta motionerna, såvitt nu vore i fråga, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Ehuruväl det anslagsbelopp, som utskottet
föreslår, överstiger det av Kungl. Maj :t föreslagna med icke mindre än 100,000
kronor, hava vi högerreservanter likväl ansett oss icke kunna utan vidare gå
med på utskottets förslag. Yi hava ett nytt flygvapen, som mänskligt att
döma går en stark utveckling till mötes. Under sådana omständigheter är
det klart, att det är alldeles nödvändigt att hava en väl övad personal för
att hantera den materiel, som nu tillkommer. Under sådana omständigheter
hava vi velat yrka på högre belopp och därvid stannat vid det av myndigheterna
föreslagna, som är 340,000 kronor högre än det belopp Kungl. Majit
kommit med.

Med dessa ord ber jag få yrka avslag på utskottets hemställan på denna
punkt och bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Vid denna punkt har herr Johan
Nilsson i Malmö jämte övriga socialdemokratiska ledamöter av statsutskottet
fogat en reservation, i vilken man yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet, som avser en anslagssumma av 1,600,000 kronor. Jag ber att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Bakom utskottets utlåtande stå endast
sex av utskottets ledamöter. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, 2:o) bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen samt 3:o) bifall till den reservation,
som vid punkten avgivits av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förstnämnda propositionen. Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, varför herr andre vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka den
under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
108 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej Vill, röstar

Neji

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt av herr Nilsson i
Malmö m. fl. fogade reservationen.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. flygmateriel.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 87 ja och 81 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 109—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114, angående flygmateriel.

Under punkten 146 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till flygmateriel för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 2,450,000 kronor.

Uti förut nämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena inom första
kammaren av herr Johan Bernhard Jallansson m. fl. (nr 5) och den andra inom
andra kammaren av herr Lindman m. fl. (nr 17), hade hemställts, bland annat,
att anslaget för flygmateriel måtte ökas med 1,427,000 kronor.

Vidare hade i förenämnda tvenne likalydande motioner, väckta, den ena
inom första kammaren av herr Westman m. fl. (nr 65) och den andra inom
andra kammaren av herr Österström m. fl. (nr 202), föreslagits, bland annat,
att anslaget för flygmateriel måtte ökas med 200,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 65
och II: 202 i här behandlade delar samt med avslag å motionerna I: 5 och
II: 17, sistnämnda motioner i vad de avsåge beviljande av högre anslag för
här ifrågavarande ändamål, till flygmateriel för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag av 2,650,000 kronor.

Reservationer hade vid denna punkt anmälts:

av samma reservanter som de under punkten 14 antecknade, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 5 och II: 17 samt i anledning av motionerna I: 65 och II: 202, samtliga motioner
i här behandlade delar, till flygmateriel för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag av 3,877,000 kronor; samt

av samma reservanter som de under punkten 17 antecknade, vilka förklarat
sig anse, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen måtte, med
avslag å de i ämnet väckta motionerna i här behandlade delar, bifalla Kungl.
Maj:ts förslag.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Liksom vid många andra punkter här i

detta betänkande hava vi högerreservanter icke funnit det belopp, som statsutskottet
föreslagit, tillräckligt. Utöver vad Kungl. Majit föreslagit på denna
punkt, nämligen 2,450,000 kronor, anse vi, att 1,427,000 kronor ytterligare behövas.
Vi grunda oss därvid på de ansvariga myndigheternas beräkningar.
Inalles kräva vi sålunda på denna punkt 3,877,000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

TT _ . . Äng. fly g materiel. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den av herr Nilsson i Malmö m. fl. vid punkten fogade reservationen, som
innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag i ärendet eller ett anslag på 2,450,000
kronor.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 115—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 119 och 120.

Kades till handlingarna.

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123 och 124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Härefter föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckta motioner angående tullen å vissa glasvaror
m. m.;

nr 27, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för elektricitetsmätare; nr

28, i anledning av väckt motion angående tullsatserna för färgband till
skriv- och räknemaskiner; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av dubbelbeskattning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 3.

Vidare förelåg till avgörande konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anled- Äng jernenning
av väckta motioner om gemensam valdag för landstingsmannaval och val sam valdag
till riksdagens andra kammare. för landstings ,

_ mannaval och

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 222 andralcami
första kammaren av herr Elof B. Andersson m. fl. och nr 396 i andra kam- mnrmlmaren
av herr Andersson i Rasjön m. fl. hade föreslagits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning rörande sättet för en samman Andra

kammarens protokoll 1935. Nr 26. 6

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

föring av valen till riksdagens andra kammare och valen till landstingen till
gemensam valdag samt anhålla, att förslag i ämnet matte föreläggas 1936 ars
riksdag.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Bergman och Olsson i
Mora förklarat sig anse, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen
måtte bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag har tillåtit mig att till utskottsutlåtandet
foga en reservation, och jag ber att i anslutning till den få säga
några ord i ali korthet. Det har i en i båda kamrarna väckt motion föreslagits,
att riksdagen skulle anhålla örn utredning rörande sättet för ett sammanförande
av andrakammarvalen och landstingsmannavalen till gemensam valdag
och att riksdagen skulle anhålla, att förslag i ämnet måtte föreläggas nästa ars

nksdag^töd ^ jenna motion }lar det anförts, att väljarna numera tekniskt lärt
sig att samtidigt verkställa två val. Det har blivit allt vanligare, att landstingsmannavalen
och kommunalfullmäktige- respektive stadsfullmäktigevalen
förrättas samtidigt. Men örn detta kunnat ske utan några tekniska olägenheter,
så har anordningen ur andra synpunkter tett sig mindre tillfredsställande.
Landstingsmannavalen ha i hög grad politiserats, och genom deras sammanförande
med kommunalfullmäktige- respektive stadsfullmäktigevalen ha även
dessa påverkats rent politiskt. Åtskilliga betrakta detta som ett nödvändigt
ont, kanske rent av som en fördel, men objektivt sett kan det dock inte förnekas
att valen till de rent kommunala representationerna äro av annan natur
än de politiska. Lokala förhållanden, den egna kommunens önskningar och
behov spela in vid kommunalvalen, och där partipolitiken, trots allt, även här
fått göra sig bred, har det inte varit till gagn. För att motverka en utveckling
i denna riktning har man ansett, att det fakultativa sambandet mellan de
politiska och de kommunala valen borde upplösas och att dessa två olika grupper
av val borde var för sig renodlas. Enligt den motion, som konstitutionsutskottet
här behandlat, skulle andrakammarvalen och landstingsmannavalen,
som båda ha politisk innebörd, sammanföras till en gemensam valdag vart
fjärde år. De kommunala fullmäktigevalen skulle likaledes förrättas vart
fjärde år, men med en sådan periodindelning, att vart annat ar skulle bil valfritt
liksom nu. Härigenom skulle man motverka valtröttheten. Valet skulle,
när det kommer, framstå som en verkligt stor och viktig händelse, och man
skulle motverka den fara, som hotar demokratien genom att de alltför ofta återkommande
valen industrialiseras och amerikaniseras, så att. det som skulle
vara en idéernas kamp alltmera blir en ekonomisk kraftmätning.

Konstitutionsutskottet har icke velat vara med om något sammanförande av
de politiska valen. Den olikhet, som ännu anses bestå mellan andrakammarvalen
och landstingsmannavalen, skulle enligt utskottets mening försvinna genom
ett sådant arrangemang. En tillfällig folkstämning kunde komma att i
alltför hög grad göra sig gällande. Den politiska barometern skulle alltför
sällan kunna avläsas, och första kammarens konstitutionella ställning skulle
kunna undergrävas.

Det är svårt att förstå, att dessa utskottets skäl mot förslaget kunna vara av -

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. gemensam valdag för landsting smannaval och andrakam/marv al.

(Forts.)

görande. Olikheten mellan andrakammarvalen och landstingsmannavalen
är snarast en fiktion. Landstingsmannavalen tillmätas redan nu nära
nog lika stor politisk betydelse som andrakammarvalen. Artskillnaden mellan
dessa val är utplånad Tillfälliga folkstämningar göra sig alltid mer
eller mindre gällande vid allmänna val. Den politiska temperaturen
kan avläsas på många andra sätt än genom allmänna val med de många
olika uttrycksmedel, som folkopinionen numera förfogar över i ett demokratiskt
land. Och vad slutligen första kammarens konstitutionella ställning beträffar,
kan den anses hotad redan med nuvarande valordning. Vill man inte
godtaga principen om kammarens successiva förnyelse, så kan naturligtvis
varje landstingsmannaval som är framgångsrikt för den sittande regeringen innebära
en frestelse till en kammarupplösning.

Konstitutionsutskottet erkänner, att vissa av de synpunkter, som i motionerna
anförts till stöd för det föreliggande förslaget örn sammanförande av landstingsmannavalen
och elektorsvalen med de ordinarie andrakammarvalen till
en gemensam valförrättning, inte torde kunna frånkännas betydelse. För
mm del anser jag dessa synpunkter vara övervägande, och då jag inte kan
finna utskottets avslagsskäl avgörande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Kimforsa, Malmqvist, Björling
Carlström, Sandberg, Näslund, Åqvist. Bunden och Hilding.

Herr Fast: Herr talman! Jag befinner mig i en ganska besynnerlig situation
i avseende å detta ärende. _ Jag har. deltagit i utskottets förberedande behandling
av detsamma och därvid gjort vissa påpekanden om att det borde företagas
en mera omfattande undersökning rörande vårt valsätt och därmed sammanhängande
förhållanden, än vad i föreliggande motion framställts krav på.
Lmellertid hade jag icke tillfälle att närvara i utskottet, då ärendet slutligen
avgjordes där, och det gör, att jag nu befinner mig i den situationen, att jag
icke gärna kan vara med örn reservationen, därför att dess syfte är för begränsat,
men samtidigt omöjligen kan ansluta mig till vad utskottet i sin motivering
för avslag på föreliggande motion anfört. Jag skall med några ord
redogöra för hur jag sett denna fråga.

Den föreliggande motionen begränsar sig till en undersökning av huruvida
man skall sammanföra landstingsmannavalen och riksdagsmannavalen. I utlåtandet
över denna motion har man från utskottets sida anfört en motivering,
som jag i flera avseenden måste beteckna som ganska besynnerlig. De skäl’
som man anfört för avslag, kan jag icke i något avseende gilla. Dessa funderingar
örn en rubbning av första kammarens ställning och ett utjämnande av
vissa olikheter, som finnas mellan första och andra kammaren, samt de spekulationer,
man har i samband härmed, kan jag icke för mitt vidkommande
vara med örn att godkänna. Jag skulle tro, att man vid närmare eftersinnande
skall finna, att man icke gärna från andra kammarens sida kan godtaga en
motivering av detta slag. Jag hade för min del tänkt, att man — fastän jag

medgav, att det vid första påseendet syntes stöta på vissa svårigheter_ skulle

vidga utredningen till att omfatta en hel del andra saker, än som angivits i motionen.
Detta förutsatte givetvis, att utskottet självt skulle taga initiativ.

Det förhåller sig i verkligheten så, att när det gäller våra regler för val äro
dessa tillskapade och ha undergått ändringar vid åtskilliga olika tidpunkter
och för olika syften. Detta gör, att de nu icke sta i riktigt god överensstämmelse
med varandra. Hedan ur den synpunkten anser jag tiden snart inne att
göra en allmän översyn av dessa regler och se till, örn man icke behöver vid -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakamrnarval.

taga vissa jämkningar, för att de skola komma i en bättre överensstämmelse
med varandra. Men därjämte bär jag funnit, att även de proposer, som mait
gör i folkpartiets motion, icke utan vidare kunna avfärdas. De kostnader som
liro förenade med att hålla särskilda landstingsmannaval och riksdagsmannaval
äro av den beskaffenheten, att man icke utan vidare kan vara färdig att
avvisa ett förslag om ett sammanförande av dessa val. dag anser emellertid,
att man i samband därmed även bör undersöka, vilka nackdelar som aro förenade
därmed. Därvid har jag tänkt, att man borde låta ten sadan undersökning
ingå frågan örn löpande valperioder även i det fall, da andra kammaren
till följd av Kungl. Maj:ts beslut upplöses. I och med ett bifall till folkpartiets
motion är det självklart, att man får skrinlägga möjligheterna att förverkliga
ett sådant önskemål. För mitt vidkommande är jag icke färdig att
taga ställning till vare sig det ena eller det andra. Jag tror, att det är skal at
undersöka och väga fördelar och nackdelar mot varandra. Därför anser jag,
att utredningen borde omfatta även dessa spörsmål, som mången gang vant pa
tal i denna kammare, varvid vissa förslag framförts. . ... ,,

Vidare anser jag, att nu förutsättningar borde finnas icke minst tor att
även undersöka, huruvida icke tiden vore mogen för en gemensam rösträttsålder
vid kommunala och politiska val. I samband därmed vöre det också
ett önskemål att komma fram till gemensam röstlängd, avskaffande av elektorsförsamlingar
och att även få genomfört det gamla kravet pa gemensam
valdag vare sig det skall vara en söndag eller en helgdag utan kyrklig karaktär
eller hur det nu skall ordnas. Därvidlag borde en utredning kunna lämna
vissa hållpunkter. Så, herr talman, ser jag detta problem.

Nu är jag medveten om att den nu föreliggande fragan icke ensam kan bilda
underlaget för denna undersökning utan att härför kräves initiativ Dan utskottets
sida. Då utskottsmajoriteten icke varit beredd att taga ett sadant initiativ
har jag givetvis måst skrinlägga mina funderingar. Men da kommer jag
fram till den ståndpunkten, herr talman, att det i nuvarande läge säkert vöre
bäst att bifalla vad utskottet föreslagit i klämmen men att stryka hela motiveringen
ty örn man bibehåller den motivering, som utskottet anfört, sa omöjliggör
man ett förnyat initiativ på detta område, och det kan icke vara rimligt
eller riktigt. Dessutom vill jag för mitt vidkommande såga, att jag
omöjligen kan vara med om att underskriva de funderingar rörande forsta kammarens
ställning, som framkommit i utskottet vid behandlingen av lolkpar tieHerr°talman!

Detta är kort och gott den ståndpunkt, som jag intar till dessa
problem, och jag nödgas sålunda med åberopande av det anförda yrka bifall
till utskottets hemställan men avslag på motiveringen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att med några ord få yrka bifall till
utskottets hemställande i förevarande punkt.

Som kammaren nog finner, är det olika intressen och olika synpunkter,^ som
bär hava förenat sig i ett avslagsyrkande. Det kan visst anmärkas pa ett
eller annat uttryck i den förevarande motiveringen, men det har blivit sa,
därför att man har velat finna en något så när gemensam plattform tor att
avfärda de reformprojekt, varom här är fråga. Jag förmodar, att man icke
behöver förebringa mer än den i utskottets betänkande lämnade motiveringen
för att styrka det befogade i att vi vänt oss emot motionärernas framställning.
Jag vill påpeka, att det i synnerhet varit en synpunkt som tor oss
varit ganska avgörande, och det är den, som framhölls under debatten i u -skottet, nämligen att man skulle, genom att gå motionärerna till motes, kunna

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

(Forts.)

få en sådan anordning, att verkligt politiska valutslag av allmänna opinionen
icke skulle förekomma mer än vart fjärde år. Det finns visserligen de, som
kunna vara intresserade av detta, icke minst de valledningar, för vilka de
stora valrörelserna äro ekonomiskt och på annat sätt betungande och krävande.
Men å andra sidan framhölls med en viss styrka, att det icke är god demokrati
att undanhålla folket tillfälle till en klar och tydlig manifestation av dess
vilja, och att det parti, som på något sätt försvårar möjligheten av detta,
kommer i en ganska suspekt och misstänkt dager. Detta har särskilt för mig
varit det avgörande motivet till att jag kunnat ansluta mig till det avslagsyrkande,
som här föreligger. Jag menar, att även om det helt naturligt kan
finnas olika uppfattningar angående olika delar av den motivering, som är
förebragt. så borde kammaren dock kunna enas om det väsentliga, nämligen
att det icke föreligger något omedelbart behov att tillmötesgå motionärernas
önskemål.

Jag ber därför att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Rasjön: Den föregående ärade talaren förmodade, att

det icke var behövligt att förebringa någon ytterligare motivering utöver den,
som innehålles i utskottets betänkande. Han var förmodligen icke inne, då
herr Fast yrkade avslag på just den motivering, som herr Hallén anser vara
så utomordentlig, att det icke behövs någon ytterligare motivering.

Det är förnämligast två huvudskäl, som varit bestämmande för dem, som
fört fram denna tanke. Båda dessa skäl hava redan varit berörda i diskussionen,
men jag skall ändå be att ytterligare få anföra några synpunkter.

Det förnämsta skälet för oss har varit önskvärdheten av att i största möjliga
mån kunna frigöra de kommunala valen från partipolitiskt inflytande.
Det är visserligen icke troligt, att detta önskemål skulle kunna nås helt i alla
kommuner, även om de kommunala valen höllos för sig under ett år, då inga
politiska val ägde rum. Men i ett stort antal kommuner, framför allt landskommuner,
skulle det säkerligen gå ganska bra att på kommunalvalen få helt
andra synpunkter lagda än de politiska. Det är en sak, som jag tror, att alla
parter äro ense örn, nämligen att det är ganska olämpligt, att valen till cfe
kommunala församlingarna uteslutande äga rum efter partipolitiska linjer.
Den kommunala verksamheten är så artskild från den verksamhet, som avser
de politiska avgörandena i riksdagen, att det icke kan sägas vara många ställen,
där beröringspunkter finnas. Detta är alltså, kan jag säga, det förnämsta
skälet varför tanken kommit upp, att man skulle sammanföra riksdagsmannaval
och landstingsmannaval, d. v. s. de verkligt politiska valen, till en
gemensam tidpunkt under samma år men få de kommunala valen förlagda
lill ett annat år.

Det andra skälet, som särskilt har blivit uppmärksammat i utskottets utlåtande,
är önskvärdheten av att få längre intervaller mellan de politiska slagen,
än vad fallet nu är, då andrakammarvalen och landstingsmannavalen hållas
vartannat år. Var och en, som deltagit litet i valrörelser — och det hava väl
alla gjort, som äro^församlade i detta rum —- vet ju, att de båda valens politiska
karaktär är så gott som alldeles lika. Ingen skall kunna säga, att landstingsman
n avalen ha mindre rikspolitisk karaktär än andrakammarvalen. .Tåg
skulle vilja fråga utskottets ärade vice ordförande, örn han kan visa på något
annat parlamentariskt styrt land, som har politiska val så ofta som vartannat
år. I regeln är det betydligt längre intervaller, och i vissa parlamentariska
länder finnas inga intervaller alls, utan parlamenten sitta till dess de
upplösas genom regeringsdekret.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

(Forts.)

Här går nu konstitutionsutskottet med friskt mod in för att motivera kvarvaron
av dessa korta perioder, och man rekommenderar, att en möjlighet skall
bibehållas för väljarna att så ofta som vartannat år få göra ett uttalande i
politisk riktning. Jag kan absolut icke tillägna mig denna uppfattning, utan
jag anser snarare, att just dessa ofta återkommande politiska avgöranden hålla
på att trötta ut den allmänna opinionen. En god del av den parlamentsleda,
som man så ofta hör talas örn, vill jag just hänföra till den omständigheten*
att väljarna alltför ofta manas fram till valurnorna för rent politiska avgöranden.

Jag tror alltså, i motsats till utskottet, att en längre period mellan de politiska
valen skulle stimulera väljarnas intresse, ty då skulle varje politiskt
val te sig som ett verkligt stort avgörande. Med den korta periodicitet, som
nu är för handen, ter det sig icke på det sättet, utan den föreställningen kan
lätt nog vinna insteg bland allmänheten: vi hava alldeles nyligen varit och
röstat; varför skola vi nu fram och rösta igen?

Herr Fast beklagade, att motionen icke lagts vidare, än som var fallet, och
han medgav själv, att konstitutionsutskottet hade haft möjlighet att vidga ramen.
Jag kan icke förstå, att den omständigheten, att herr Fast önskar gå
längre, borde utgöra något hinder för ett bifall till motionen, sådan den föreligger.
Den siktar ju till en utredning, och det hade väl gått an att till det
utredningskrav, som framförts i motionen, knyta även andra. Jag kan heller
icke förstå, att ett bifall till vår motion skulle på något sätt hava hindrat en
utveckling i den riktning, som herr Fast önskar, nämligen så, att löpande valperioder
skulle infalla jämväl efter upplösning av riksdagens andra kammare.
Tvärtom anser jag, att det ligger i stil med tankegången i motionen, att örn
man inför så långa perioder mellan de politiska valen som fyra år, andrakammarupplösning
kan komma i fråga oftare än förut. Och då finge naturligtvis
frågan om löpande valperiod efter en sådan upplösning större betydelse, än
vad saken hittills kan sägas hava haft, då andrakammarupplösning ytterst sällan
förekommer.

Det finns naturligtvis inga förutsättningar att vinna kammarens gehör för
ett yrkande örn bifall till den vid utskottsutlåtande t fogade reservationen, men
jag måste givetvis i första hand yrka bifall till denna. Men därnäst kommer
jag att stödja herr Fasts yrkande, ty jag anser, i likhet med honom, att åtskilligt
av vad som sagts i utskottets motivering är av den art, att andra kammaren
icke bör göra dessa uttalanden till sina.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Bergman och Olsson
i Mora vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen uppkommit och
övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Anledningen till att jag icke kan ansluta mig

till detta begränsade utredningsförslag är den, att man vid ett bifall därtill
icke kan upptaga till utredning och bedömande andra frågor, som beröras och
äro beroende av utgången i det avseende, som man har motionerat om. Jag
anser det nämligen vara tekniskt outförbart att t. ex. införa en löpande valperiod
från den tidpunkt, då en riksdag blir upplöst, därest man bifaller
denna motion. Därför anser jag, att man bör undersöka såväl värdet av den
av mig framförda tanken, och ställa den i motsatsförhållande till det krav,
som göres i motionen, som ock de problem, jag i mitt förra anförande skisserat.
Om man nu i det läge, vari vi befinna oss, vill följa mitt yrkande och avslå

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Äng. gemensam valdag för landsting smannav al och andr ahammar v al.

(Forts.)

motionen men även utskottets motivering, så ger detta möjlighet för motionärerna
att komma igen. Det ger även möjlighet för mig och dem, som hysa
samma uppfattning som jag örn önskvärdheten av en vidare revidering i detta
sammanhang, att också komma igen. Örn riksdagen gör utskottets motivering
till sin, så har man — det måste man erkänna, därest man har litet sinne för
logik — stängt vägen för sig för framtiden. Och detta menar jag — det gemensamma
ha motionärerna och jag —• är någonting, som vi icke önska.

Det är ur dessa synpunkter, som jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag vill för min del gärna erkänna, att
jag i mångå stycken hyser mycket starka sympatier för det förslag, som är
framfört i den föreliggande motionen. Jag vill också gärna erkänna, att jag
i början var inställd på att för min del följa motionärerna i deras yrkande.
Det önskemål, som här understrukits, senast av herr Andersson i Rasjön, örn
att bl. a. söka avpolitisera de kommunala valen anser jag för min del vara ett
önskemål, som man icke bör på något sätt bagatellisera.

Det har från motsatt håll gjorts gällande, att landstingsmannavalen ännu
icke skulle vara i lika hög grad politiska som andrakammarvalen. Jag kan
för min del icke tillägna mig den uppfattningen. Även i det avseendet delar
jag alltså den uppfattning, som herr Andersson i Rasjön här gav uttryck åt.
Jag kan icke förstå annat, än att bägge dessa val äro precis lika mycket politiska
val; det hava vi sett icke minst under de allra senaste åren.

Då jag emellertid för min del icke kan gå med på reservationen utan måste
komma att ansluta mig till utskottets utlåtande, så är det närmast därför att,
såvitt jag förstår, det icke kan anses lämpligt att skapa intervaller på hela
fyra år, under vilka den allmänna opinionens röst icke skulle få tillfälle att på
något sätt göra sig hörd. Jag tror för min del icke, att vi i vårt land skulle
vara till freds med en sådan ordning. Och vi skulle därför, så vitt jag förstår,
därefter komma att få upplösningar av riksdagen, eller i varje fall av
andra kammaren, i betydligt större utsträckning, än vad som hittills varit fallet.
Och jag vet icke, om en sådan ordning kan anses vara riktigt lycklig.

Herr Andersson i Rasjön sade, att såvitt han visste, var det i andra länder
mycket sällan förekommande, att man hade val ens så ofta som vart fjärde år.
Jag skall icke på denna punkt upptaga någon diskussion med den ärade talaren.
Det är möjligt, att han har rätt. Men vi se ju också, herr Andersson i
Rasjön, huru det i dessa tider förhåller sig med demokratien ute i världen. Litet
var hava vi haft tillfälle att konstatera, att den allt mer och mer börjar vackla.
Och då vi här i vårt land, praktiskt taget, alla äro eniga örn att göra vad vi
kunna för att slå vakt om den ordning, vi hittills haft, tror jag, att det är ganska
angeläget att bibehålla den möjlighet, som vi för närvarande hava för den
allmänna folkmeningen i landet att göra sig hörd litet oftare än vart
fjärde år.

Jag har velat understryka, att när jag för min del går på utskottets förslag,
är det alltså praktiskt taget endast på grund av denna hänsyn. De övriga
skäl, som utskottet anfört, kan jag för min del icke finna vara av någon avgörande
betydelse. Med det nu sagda, ber jag, herr förste vice talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Lundqvist förenade sig herr Petersson i Broaryd.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på
ett uttryck av herr Fast, då han framhöll, att ifall kammaren godtog utskot -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. ra.

Äng. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

(Forts.)

tets utlåtande men strök dess motivering, skulle man bl. a. lämna större möjlighet
för motionärerna att återkomma. Jag tycker, att det perspektivet icke
alls är tilltalande, och ber med anledning därav få säga några ord.

Man bör i sammanhang med denna fråga se den fråga, som kommer till behandling
om en liten stund, då det gäller sammanförandet av kommunala och
politiska val. Bakom dessa motioner ligger det i sig självt mycket lovvärda
intresset att bespara valmännen de trefaldiga val, som exempelvis faktiskt ägde
rum sistlidna höst vid vissa av vårt lands kommuner, där man först hade
landstingsmannaval, sedan stadsfullmäktigeval och till slut kyrkofullmäktigeval.
Det är alldeles riktigt — och jag tror, att herr Andersson i flåsjön var
inne på detsamma — att det icke är många länder, där man har en sadan sa
att säga trefaldigt fungerande apparat, som besvärar valmännen. Men frågan
är, örn den så att säga naturliga lättnad, som här eftersträvas, skall betalas
med ett sådant pris. Det har redan framhållits av några talare, att det i ett
land, som bygger på demokratisk ordning, är ett ganska stort vågspel att beröva
valmännen möjlighet att oftare än vart fjärde ar ge sin mening till känna.
Redan detta gör, att man måste hysa stora betänkligheter emot själva huvudförslaget
här, nämligen att sammanföra landstings- och riksdagsmannavalen.
Och jag anser, att saken kan lösas på ett betydligt enklare sätt, och det
är, att vederbörande myndighet begagnar sig av sin rättighet att sammankoppla
och till samma dag förlägga såväl landstingsmannaval som kommunala val.
Då vet jag, att mot detta riktas den anmärkningen, att därigenom politiseras
dessa kommunala val. Men är icke detta egentligen en utopi, att man söker inbilla
sig, att dessa senare val icke äro politiska? Den som upplevde, åtminstone
som åskådare, det nyss utkämpade stadsfullmäktigevalet i Stockholm,
tvivlar väl icke en sekund på att dessa val äro politiska. De äro det — tyvärr,
kan man säga — om möjligt i ännu högre grad än de verkliga politiska valen.
Det kan visserligen hända, att i en del små kommuner (kanhända i herr
Olssons i Mora trakter) det kan finnas vid kommunalfullmäktigeval i en socken
på cirka 1,600—1,700 invånare en lovvärd tendens att icke anlägga direkt
politiska synpunkter på dessa val. Men jag frågar: Finns det en enda stad
bland våra hundra städer, där icke detta val är — jag säger^ gärna tyvärr
ett regelrätt politiskt val? Hela denna tankegång att man så att säga genom
att sammanföra landstings- och stadsfullmäktigeval skulle besmitta de senare
och ge dem en politisk karaktär, det är att skatta åt en chimär. Det är tyvärr
icke så och blir icke så, utan det är ett faktum, som vi hava att räkna med även
i fortsättningen, att vare sig man har dessa stadsfullmäktigeval isolerade eller
sammankopplade med andra val. så bliva de så klart politiska, som gärna är
tänkbart — tyvärr, det erkänner jag gärna.

Jag menar, att då skall man icke söka vinna denna lättnad till ett så pass
dyrt pris som genom sammanförande av riksdagsmannaval och landstingsmannaval
och därmed faktiskt göra de så att säga klart rikspolitiska valtillfällena
så pass sällsynta, som de äro. Detta har för oss varit en huvudanledning till
vårt ståndpunktstagande. Och då inom utskottet faktiskt alla, med undantag
av de två frisinnade representanterna, hava enat sig örn detta, tycker jag, att
även kammaren bör göra det. Till deni, som varit tveksamma örn motiveringen,
vill jag säga, att det är alldeles uppenbart, att när olika meningsgrupper
här hava enat sig örn det väsentliga, kan det även framskymta liksom olika
konturer av skiftande politiska uppfattningar, exempelvis örn första kammarens
ställning och örn annat sådant. Men jag anser, att det väsentliga icke år
detta, utan det väsentliga är den reaktion emot själva förfarandet, som vi framfört.
Och den anser jag, att kammaren bör göra till sin.

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. gemensam. valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

(Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att
erinra konstitutionsutskottets vice ordförande därom, att utskottet synes helt
hava förbisett de skäl, som på sin tid anfördes för sammanförande av landstingsmannavalen
med ett kommunalval. Jag erinrar om, att den debatt som
vi nu föra, förde vi också vid 1921, 1922 och 1924 års riksdagar. Jag var då
motionär. Man förklarade från första början, att det var omöjligt att lära
svenska folket så pass ordning, att man skulle kunna ha två val vid samma
tillfälle. Men efter många år segrade den tanken, och jag tror, att var och
en, som har en smula praktisk erfarenhet av valrörelserna i landet, måste säga,
att denna anordning, som nu varit tillämpad i de flesta kommuner vid de senaste
valen, uppskattas i mycket hög grad. Jag erinrar om att i mitt eget
län förrättade i cirka femtio kommuner alla utom två sitt kommunalval gemensamt
med landstingsmannavalet. Det huvudsakliga argumentet för detta
sammanförande var ju, att vi hade, sedan kommunalfullmäktigeinstitutionen
infördes, kommit i det läget, att vi vart annat år hade riksdagsmannaval -—
d. v. s. riksdagmannaval ägde rum vart fjärde år ■— och vart annat år hade
vi två val omedelbart efter varandra, med det resultatet att det val som kom
sist icke kunde samla något verkligt intresse från de röstberättigade medborgarnas
sida.

Vad är det nu som inträffat och som enligt min mening är det verkliga skälet
för att taga upp denna fråga till en mera ingående undersökning? _ Jo, det
är tillkomsten av en ny valförrättning, som vi icke kände till vid den tidpunkt,
när vi i lagen införde möjligheten att sammanföra ett kommunalval med landstingsmannavalet.
Det är tillkomsten av kyrkofullmäktigevalet. Var och en,
som har en smula erfarenhet örn hur det gick till i höstas, särskilt i de kommuner
där kyrkofullmäktigevalet kom efter landstingsmanna- och kommunalfullmäktigevalet,
måste omvittna, att förhållandena verkligen äro orimliga.
Det var ett så litet deltagande i detta val på de allra flesta ställena, att utgången
i många fall rent av berodde på en slump. Det kan icke vara rimligt,
att man träffar sådana anordningar, att man, när det gäller viktiga ståndpunktstaganden
— ty det är enligt min mening kyrkofullmäktigevalen^—,
ordnar det så, att de överhuvud taget icke komma att tilldraga sig något
som helst intresse från medborgarnas sida. Kan man nu, såsom tanken här
har varit, göra den omgrupperingen, att man kan förena landstingsmannavalen
med andrakammarvalen, skulle man å andra sidan kunna göra den omgrupperingen,
att man förenade kommunalvalen med kyrkofullmäktigevalen
och därigenom återvände till det som var syftet, när vi första gången började
att sammanföra de olika valen till ett enda valtillfälle vartannat år.

Det synes mig således, herr talman, som om verkliga skäl tala för den
ståndpunkt, som herr Fast här intagit, att man icke bör klippa av möjligheten
att få upp denna fråga till en allvarlig och ingående prövning, och därför
ber jag för min del att få förena mig med herr Fast i yrkandet örn bifall
till utskottets hemställan men med strykande av dess motivering.

Herr Eriksson i Falun instämde häruti.

Herr Fast: Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet

på de motsättningar, som råda inom utskottsmajoriteten. Här säger man å
ena sidan, att det icke är möjligt att ordna på det sättet, att man icke får tillfälle
att välja mer än vart fjärde år och säga sin mening örn den politiska
kursen. Å andra sidan betonar man, att de kommunala valen bli precis lika
mycket politiska som de övriga valen. Då måste antingen det ena påståendet
vara riktigt, eller också det andra, men båda kunna icke vara riktiga.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

(Forts.)

Sedan säger utskottets vice ordförande, att det huvudsakliga är att komma
överens örn att den föreliggande motionen nu icke bör bifallas. Ja, så långt
kan jag vara med, att jag icke heller önskat en dylik anordning, men utskottets
vice ordförande underlät att gå in i ett försvar för den motivering, som
utskottet anfört. Om kammaren gör denna till sin, måste jag säga, att det
blir ganska svårt, såvida man har sinne för logik och är beredd att taga hänsyn
till en ståndpunkt man tidigare intagit i denna fråga, att även ett annat
år gå in för en undersökning av litet vidare omfattning, än den som nu föreligger
i dessa motioner. Jag tror icke, att utskottets vice ordförande kan
skrämma denna kammare med den oerhörda fara, som skulle ligga i förenande
av t. ex. kommunalfullmäktige- eller stadsfullmäktigeval med kyrkofullmäktigeval.
Dessutom vill jag framhålla, att reformen icke nödvändigtvis
betingas av ett bifall till den första delen, nämligen sammanförande av landstingsmannaval
och riksdagsmannaval, utan att man mycket väl kan göra den
ena anordningen utan att denna ovillkorligen behöver vara betingad av den
andra anordningen. Det är omstädigheter i varje fall, som böra undersökas
vid en utredning, och i så fall en utredning som är lagd efter litet vidare linjer
än motionen föreslår.

Vill man följa vad utskottets vice ordförande förordat och samlas örn det
väsentliga, nämligen avslag på utskottets yrkande, men samtidigt bibehålla
rörelsefriheten för framtiden, då gör man verkligen klokt i att undanröja den
motivering, som utskottet låtit medfölja sitt avslagsyrkande.

Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att den ärade talaren på Gävleborgsbänken, herr Adolf Olsson, skisserade
den utvecklingen, att man alltså skulle få dessa politiska val och landstingsmannaval
för sig, om jag fattade honom rätt, och sedan skulle man sammankoppla
kommunalvalen och de nyligen tillkomna kyrkofullmäktigevalen.
Detta föregriper kanske en smula debatten örn den motion, som kommer före
örn en liten stund, men i anledning av herr Olssons yttrande vill jag dock framhålla,
att jag tycker, att detta är ett perspektiv, som icke på ringaste sätt tilltalar
mig. Det är visserligen sant, att då man förfar, som man i höstas gjort
i vissa kommuner, och först har ett landstingsmannaval, sedan stadsfullmäktige-
eller kommunalfullmäktigeval och sist kyrkofullmäktigeval, så bli valmännen
uttröttade. Kyrkofullmäktigevalen gåvo kanske icke helier ett exakt
utslag av folkmeningen i dessa spörsmål. Men för att komma ifrån detta
faktiska missförhållande, behöver man icke tillgripa de åtgärder som här
föreslagits, ty det är ingenting som hindrar vederbörande valmyndigheter att
sammanföra landstingsmannaval och stadsfullmäktigeval, som ju bägge hava
en ganska likartad politisk innebörd eller verkan, och sedan låta kyrkofullmäktigevalen
komma för sig senare på hösten, precis i anslutning till den
motivering, som förelåg, när vi antogo lagen om församlingsstyrelse. Jag
anser, att den anordningen är betydligt enklare och mera sympatisk än vad
som här föreslås.

Herr Fast nämnde något örn, att utskottsmajoriteten liksom söndrat sig inbördes
i sin motivering genom att å ena sidan framhålla, att de kommunala
valen icke gåvo samma uttryck för den politiska opinionen, som de politiska
valen, vilka i händelse man bifaller motionen bara skulle äga rum vart fjärde
år, men sedan apostroferade han mig med att jag framhållit, att både stadsfullmäktigevalet
i Stockholm och andra äro synnerligen politiska. Det är
mycket riktigt, herr Fast, men vi skola lägga märke till, att ett stadsfullmäktigeval
i Nässjö eller Arvika icke har den rikspolitiska innebörd i fråga om

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. gemensam valdag för landstingsmannaval och andrakammarval.

(Forts.)

vare sig regeringspolitiken eller annat, som ett landstingsmannaval har. Det
är därför en ganska stor skillnad i det avseendet.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Andersson i Rasjön: Herr förste vice talman! Herr Hallens senaste
motivering för sin ståndpunkt visar i alla fall, att det skulle komma att hållas
två val omedelbart efter varandra vart fjärde år, nämligen dessa sammankopplade
landstingsmanna- och kommunalfullmäktige- resp. stadsfullmäktigeval
och kyrkofullmäktigeval, ty någon möjlighet att sammanföra alla dessa
tre lärer väl icke finnas; någon sådan angavs åtminstone icke av herr Hallén.
Men det är just detta som vi velat komma ifrån. Vi hava velat göra det möjligt
att inskränka valförrättningarna de år, då sådana skola förekomma, till en
förrättning, och det når man genom att sammanföra landstingsmanna- och
riksdagsmannaval till ett valtillfälle och de kommunala valen av olika natur
till ett annat. Jag tror icke, att kyrkofullmäktigevalet omfattas med så särdeles
stort intresse, örn det kommer efter ett kombinerat landstingsmanna- och
kommunalfullmäktigeval. Det var i det läget de flesta kommuner befunno sig
i höstas, och det var väl endast i vissa städer, som det var tre valförrättningar.
Erfarenheten visar, att i landskommuner är det mer än tillräckligt med två
val; intresset räcker icke till för det sista. Men det kanske icke heller är något
önskemål för herr Hallén, att kyrkofullmäktigevalet omfattas med större intresse.
Det få vi kanske tillfälle att tala om vid nästa ärende på föredragningslistan.

Herr Lundqvist i Rotebro fäste huvudavseendet vid det förhållandet, att det
skulle bli för långt mellan tillfällena för väljarna att säga sin mening örn politiska
ting. Jag vill erinra herr Lundqvist om, vilket väl är onödigt, då han
sitter i konstitutionsutskottet, att det är bestämt i grundlagen på vilket sätt
väljarnas opinionsyttring vid landstingsmannavalen skall komma till inflytande
i rikspolitiken. Det sker därigenom, att landstingen äro elektorsförsamlingar
för utseende av första kammarens ledamöter, och det är så väl sörjt för
kontinuiteten därvidlag, att val endast sker vart åttonde år. Är det icke då
att stryka ett streck över grundtanken i vår konstitution att, som herr Lundqvist
nu presumerar, för varje gång det hålles ett landstingsmannaval, detta
val skall sätta en prägel på den rikspolitiska utvecklingen. Vad är det då för
mening med det bekymmer som konstitutionsutskottet uttalat, att ett bifall till
vår motion skulle rubba förhållandet mellan kamrarna? Det är ju snarare så,
att det resonemang, som herr Lundqvist för, rubbar första kammarens ställning,
örn det nämligen är något allvar med vad han sade.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag ber att först få till den siste ärade

talaren säga, att jag icke deltagit i behandlingen av detta ärende i konstitutionsutskottet.
Jag tillhör alltså icke vare sig majoriteten eller minoriteten;
jag har haft den mera blygsamma platsen vid väggen, men jag har ju ändock
lyssnat till vad som sagts. Vidare har jag nog, såsom herr Andersson i Rasjön
mycket vänligt ville förutsätta, ganska bra reda på huru landstingsmannavalen
inverka på första kammarens sammansättning. Jag vet alltså, att det
sker successivt i val efter åtta år, men, herr förste vice talman, jag skulle vilja
fråga herr Andersson i Rasjön, om han verkligen menar, att det landstingsmannaval,
som ägde rum i landet i höstas, och dess utfall icke hade någon
aktuell politisk betydelse? Jag tror i så fall åtminstone, att meningarna på
den punkten äro ganska delade. Jag läste t. ex. i regeringsorganet här i Stock -

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. gemensam valdag för landsting smannaval och and ra kamm arva 1.

(Forts.)

holm efter stockholmsvalet nu i mars, att det å sin sida icke hade någon politisk
betydelse, utan att det avgörande politiska ordet var sagt i höstas vid
landstingsmannavalen landet runt, då ju regeringen hade fått valmännens förtroende.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering, 2:o) bifall till berörda hemställan med ogillande av
motiveringen samt 3:o) bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Fast, varför herr
förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 7 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med ogillande
av dess motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan med ogillande
av dess motivering.

§ 4.

Härpå föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt
motion örn ändrad lydelse av 15 § i kommunala vallagen; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Äng. anord- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört konstitutionsutskot?ar£et''}!’
tets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
mäldigeval anordna kyrkofullmäktigeval samtidigt med val av kommunal- eller stadssamtidigt
med fullmäktige.

munal- eller Konstitutionsutskottet hade till behandling förehaft de inom riksdagen
siadsfull- väckta, likalydande motionerna nr 120 i första kammaren av herr Bjurström
mäktige. m och nr 251 i andra kammaren av herr Olsson i Mora m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Majit ville utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade
bestämmelser i kommunal vallag, att val av kyrkofullmäktige måtte, där så
befunnes lämpligt, kunna äga rum samtidigt med val av kommunal- respektive
stadsfullmäktige.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Äng. anordnande av kyrkofullmäktigeval samtidigt med val av kommunal eller

stadsfullmäktige. (Forts.)

.Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Sandegård och Nordström i fråga om viss del av utskottets
motivering; samt

av herrar Bergman och Olsson i Mora, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de i ämnet väckta motionerna, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser i kommunal
vallag, att val av kyrkofullmäktige måtte, där så befunnes lämpligt, kunna
äga rum samtidigt med val av kommunal- respektive stadsfullmäktige.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Mora: Herr förste vice talman! I en motion har jag tillåtit
mig påtala den olägenhet, som följer av att man med nuvarande valordning
måste under loppet av några veckor under ett och samma år förrätta både
landstingsmannaval, kommunalfullmäktigeval, stadsfullmäktigeval och kyrkofullmäktigeval
utan möjlighet att sammanföra andra val än landstingsmannaval
och kommunalfullmäktigeval, resp. stadsfullmäktigeval. Detta förhållande
har till följd, att antingen måste man sammanföra de val, som lagligen kunna
sammanföras, och då får man finna sig i, att fullmäktigevalet på ett icke
önskvärt sätt påverkas av den politisering, som i allt högre grad sätter sin
prägel på landstingsmannavalet, eller också nödgas man att under loppet av
några höstveckor förrätta tre särskilda val, vilket, som herr Olsson i Gävle
här alldeles nyss med synnerlig skärpa underströk, är alldeles för mycket av
det goda. Ett sådant förfaringssätt måste i längden framkalla valtrötthet,
och valtröttheten leder till ett minskat valdeltagande, som icke kan vara till
gagn för demokratien. Om riksdagen velat vara med örn att sammanföra de
politiska valen, skulle behovet av den mera begränsade reform, som det nu är
fråga om, hava blivit avsevärt mindre. Det skulle efter min mening hava varit
ett framsynt beslut, men då riksdagen ännu icke känt sig mogen för detta
steg, utan, låt vara med strykande av en motivering, lyssnat till de betänkligheter,
som här hava uttalats, kvarstår behovet av den reform, som påyrkats
i den nu ifrågavarande motionen, och därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att med några korta ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag ber att få göra kammaren uppmärksam på, att de ärade reservanterna
hava egentligen icke anfört någon motivering alls. Den begränsar sig till följande
fyra rader: »Då förslaget förordats redan av kyrkofullmäktigesakkunniga
i deras år 1922 avgivna betänkande och de skäl, som av departementschefen
på sin lid anförts mot reformen, upphört att existera, samt några vägande
invändningar i övrigt icke kunnat göras mot förslaget», ■— komma reservanterna
fram till sin ståndpunkt. Ett ofantligt enkelt och billigt sätt
att motivera ett yrkande! De säga, att det icke kunnat anföras några vägande
skäl mot förslaget. Det är just vad det har. Vi hava framhållit bl. a., att örn
man skulle sammankoppla dessa val med de kommunala, kan man i alla fall
riskera, att få tre val på en dag, därför att det är många församlingar, som
skola förrätta val i den kyrkliga samfälligheten och den kyrkliga kommunen.
Skulle man sammanslå dessa med kommunalfullmäktigevalen eller stadsfullmäktigevalen,
så hade man i alla fall tre val, oell det kan icke vara något
ideal för dem som icke vilja hopa val på detta sätt.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. anordnande av kyrkofullmäktigeval samtidigt med val av kommunaleller
stadsfullmäktige. (Forts.)

Dessutom finnas verkliga sakliga skäl, som man ingalunda bör försumma
att observera. Även örn kyrkofullmäktigevalen, särskilt i de större städerna,
drabbas av den politiska mekaniseringen med valapparat, valbyråer, ombudsmän
och hela agitationsapparaten, så måste man väl i rimlighetens namn erkänna,
att detta icke är någon önskvärd utveckling. Det finns faktiskt en del
kommuner eller korrekt talat församlingar, där man kan bevittna en ansats
till en verklig avpolitisering av dessa val, och detta icke bara så, att man lämnat
den politiska terminologien och börjat använda andra samlande beteckningar.
Jag vill icke överskatta dessa ansatsers betydelse, men det är dock
en tendens till att bryta denna politiska mekanisering. Det är ett faktum, att
det i den valmanskår, som där går fram, har ägt rum ett slags förskjutning,
en omgruppering. Jag anser, att det är en samhällstillgång, örn vi på någon
punkt kunna bryta den allmänna mekaniseringen och få fram de speciellt sakliga
synpunkterna, när det gäller en del avgöranden.

Jag vill icke överskatta betydelsen av detta. Det är mera en spirande men
löftesrik begynnelse, och den skall man icke slå ihjäl genom att göra det obligatoriskt,
att alla stadsfullmäktigeval och kyrkofullmäktigeval — annat är
det icke tal om, ty de flesta av rikets kommuner ha inga kyrkofullmäktige
■—- skola ske samtidigt. Det skulle absolut leda till, att man enade sig om gemensamma
politiska tankeyttringar. Så varken talade eller skrev riksdagen,
när riksdagen antog den nya församlingslagen. Det är örn denna synpunkt
vi velat slå vakt i utskottet.

Herr talman, jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det är ju ofta en smaksak, vilken motivering
man anser vara avgörande. Tycke och smak skall man ej disputera om.
Jag vill dock fästa herr vice ordförandens i konstitutionsutskottet uppmärksamhet
på, att den motivering, som vi reservanter anfört för vårt förslag, icke
inskränker sig till den punkt, som han citerade, utan också innefattar ett stycke
till, som är åtskilligt mera omfattande. Härtill kommer vad vi anfört i
motionen, vilket jag alltjämt åberopar och vidhåller.

Jag begärde icke ordet för att säga detta utan endast för att säga, att jag
vid framställande av mitt yrkande förbisåg, att det förelåg två reservationer
mot utskottets utlåtande. Den ena innebar endast ett avståndstagande från viss
del av utskottets motivering. Med mitt yrkande avsåg jag att hemställa om
bifall till den av mig och herr Bergman vid utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Herr Fast: Herr talman! Jag skulle vilja säga ett ord i fråga örn det här
föreliggande ärendet. Det får väl icke gärna betecknas som ett huvudärende,
och det kan väl inte bli fråga om att riksdagen skulle begära en skrivelse, sedan
man gjort rent bord i det första ärendet, som är huvudärendet. Jag har
en annan mening än utskottets ärade vice ordförande och vill icke lägga större
vikt vid de av honom anförda synpunkterna. Jag anser det skulle vara synnerligen
olämpligt, örn man beslutade en skrivelse i detta ärende, som ju är ett
följdärende i förhållande till det första. Då är det bättre att lämna fältet fritt
även på detta område.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner på de därunder gjorda yrkandena; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

§ 6.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 71, i anledning
av väckta motioner angående undersökning av vårt lands befolkningsfråga
m. m.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. (1:1) och den andra inom andra kammaren
av herr Lindman m. fl. (II: 1), hade hemställts,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att för undersökning
av vårt lands befolkningsfråga i avsikt att utröna förutsättningarna
för en positiv befolkningspolitik en särskild kommission med den sammansättning
och de uppgifter, som i motionerna angivits, måtte omedelbart tillsättas;
samt

2) att å riksstaten för budgetåret 1935/1936 för ändamålet måtte uppföras
ett reservationsanslag å 25,000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Jacobsson m. fl. väckt motion
(II: 3) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en allsidig utredning av vår befolkningsfråga.

Härjämte hade i en inom andra kammaren av herr Jacobsson m. fl. väckt
motion (11:4) yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag örn inrättande
av en statens bosättningslånefond för att genom utlämnande av bosättningslån
bereda ökade möjligheter till äktenskaps ingående mellan mindre bemedlade
svenska medborgare.

Slutligen hade i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Elof B. Andersson m. fl. (1:230) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Rasjön m. fl. (11:475), föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en allsidig utredning avvårt
lands befolkningsfråga, berörande

dels orsakerna till nedgången i nativiteten,

dels förutsättningarna för en befolkningspolitik, som avsåge att motverka
nuvarande tendenser till minskning av folkstocken, och

dels riktlinjerna för en på ekonomiska och sociala hänsyn grundad befolkningspolitik
på längre sikt; därvid av motionärerna anförda synpunkter särskilt
borde komma under övervägande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av ovannämnda motioner,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte, i anslutning
till vad i utlåtandet anförts, låta verkställa undersökning av vårt lands
befolkningsfråga och för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

Sedan denna hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Lindman, som anförde: Herr talman! Här föreligger ju ett enhälligt
utlåtande ifrån statsutskottet, och det kan därför synas obehövligt att hålla
något anförande. Jag har dock icke kunnat underlåta att säga några ord vid
behandlingen av detta ärende. Jag är nämligen en av de motionärer, som väckt
motion i denna fråga. Den motion, som jag jämte andra framlade vid riksdagens
början, bär nr 1 uti såväl första som andra kammaren. Jag skulle vilja
säga, att det ligger något symboliskt i detta i den meningen, att det här
handlar om en utomordentligt viktig fråga. Det har ställts fram ett problem,

Äng. undersökning
av
vårt lands
befolkningsfråga
m. m.

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
som, såvitt jag förstår, snart sagt överskuggar alla andra. Vi göra klokt uti
att se många dagsaktuella frågor emot den bakgrund, som det oroväckande
läget i befolkningsfrågan utgör.

För en tid sedan har i en kungl, proposition framlagts förslag till förbättring
av pensionsförsäkringen. Det är ju i och för sig en utomordentligt viktig
fråga. Det är ett mycket behjärtansvärt önskemål att höja pensionerna för
de ålderstigna. Örn den saken torde väl alla vara fullt ense. Meningarna gå
endast i sär, då det gäller att avgöra, hur mycket lia vi råd att ge ut för genomförandet
av det förslag, som Kungl. Majit i den stora propositionen framställt?
Liksom i så många andra politiska frågor resulterar det hela i en avvägning
emellan olika önskemål och intressen. Vi få icke tänka bara på vad
vi under nuvarande förhållanden kunna anse oss ha råd att offra på en social
reform, utan vi måste även, såsom det framgår av den motion, örn vilken jag
nu talar, tänka på framtiden. De utgifter, vi besluta här i riksdagen, komma
med all säkerhet att drabba efterföljande generationer långt hårdare än vad de
komma att drabba de nu levande. — Detta örn försörjningen av åldringarna,
utan tvivel en mycket viktig fråga.

I de motioner, som jag nu talar om, finner man rent av skrämmande siffror.
Statistiken ger anledning till mycket dystra betraktelser. Ännu mera skrämmande
ter sig framtiden, när man tar i betraktande nativitetsminskningens inverkan
på olika områden. Av motionen framgår, att årskullarna redan gått
ned från 135,000 före kriget till 84.000 vid nuvarande tidpunkt. Om dylika små
årskullar under ett par decennier följa på varandra, måste detta inverka menligt
i många hänseenden.

I det betänkande, som avgivits av 1928 års pensionsförsäkringskommitté,
har framhållits den förskjutning, som ägt rum mellan å ena sidan åldringarna,
d. v. s. personer över 67 år, samt å andra sidan folk i åldern mellan 17—67 år.
Vid sekelskiftet var proportionen 1: 8. Sedan kommer man undan för undan
till 1:7, 1:6, 1:5 och 1:4 för att år 1990 komma fram till proportionen 1: 3.
Örn man räknar allenast med personer över 1,7 år, så kommer följaktligen den
konsumerande delen av befolkningen att mer än fördubblas i förhållande till
den producerande delen av folket. Det är ju fullkomligt fruktansvärda siffror,
som man här ser framför sig.

Man finner sålunda, att det är ett utomordentligt viktigt spörsmål, som avhandlas
i detta statsutskottsbetänkande. Vi få icke, herr talman, glömma bort
barnen. I vår motion finns på sid. 9 ett uttalande, i vilket det framhålles,
att man i socialdepartementet är sysselsatt med en utredning örn frågan angående
beredande av effektivare hjälp åt personer, som äro urståndsätta att på
ett tillfredsställande sätt sörja för sina barns uppfostran, samt angående samhälleliga
åtgärder till förmån för föräldralösa barn. Det är en uppgift, som
utan tvivel förtjänar den allra största uppmärksamhet, och vi måste, när vi besluta
örn våra utgifter, se till att vi ha resurser att utöva en familjevårdande
politik, sådan som den, vilken skisserats i motionen nr 1 vid årets riksdag.

Herr talman, jag kan icke annat än uttrycka min glädje över att utskottet
beaktat de synpunkter, som framhållits i denna och övriga motioner. Utskottet
har hemställt örn en utredning. Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att den föreslagna vägen måtte komma att visa sig både framkomlig och praktisk.

Mycket beror på att den blivande kommissionen, örn vars tillsättande utskottet
hemställer, blir handlingsduglig och får en sådan sammansättning, att den
kan ge ett auktoritativt uttryck för vad man vill göra. Den bör vara sammansatt
av fackmän, som ha intresse och insikter på det förevarande området.

Vad som bör göras i denna fråga det bör göras snart. Det bör icke förhalas

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
och uppskjutas. Enbart med ekonomiska och sociala reformer löser man dock
icke detta viktiga problem. Djupast sett gäller den fråga, som behandlas i
kammaren, huruvida svenska folket äger den vilja och den livskraft, som fordras
för att övervinna den tvinsot, om vilken vi tala. Jag tror för mili del, att
så är fallet, och att vårt folk trots alla svaghetstecken skall gå mot en bättre
framtid. Jag tror på ungdomen, och jag misströstar icke om framgång för en
ärlig och målmedveten politik.

Herr talman, jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr von Seth.

Vidare yttrade:

Herr Ström: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att yrka avslag
pa utskottets hemställan utan för att föreslå en ändring av den motivering
som man anfört för denna utredning.

På sid. 10 i statsutskottets utlåtande heter det, att »i motionerna hava framförts
talrika synpunkter och uppslag, av vilka många enligt utskottets mening
äro synnerligen beaktansvärda och förtjänta av en ingående granskning».
— Nog finns det i dessa motioner talrika synpunkter framförda och även uppf
Att de äro förtjänta av en ingående granskning det må vi nog på alla
hall vara överens örn, men örn de framförda förslagen äro så synnerligen beaktansvärda
det blir man rätt tveksam örn, när man läser den axplockning
ur dessa motioner, som avtryckts i statsutskottets utlåtande. Det är för övrigt
rätt uppseendeväckande, att till och med den socialdemokratiska delen
av detta utskott gått med på en sådan motivering som den, vilken här anförts
med hänvisning till de synpunkter, som framförts i motionerna.

Jag skall här återgiva några av dessa synpunkter. På sid. 4 heter det:
»Itterst mäste dessa allvarliga spörsmål alltid bedömas från den kristligt
moraliska livsåskådning, i vilken svensk rättskultur och svenskt samhällsväsen
djupast bottna.» Är bristen pa en moralisk livsåskådning verkligen
grundorsaken till den folkminskning, som inträffat här i landet? Jag skulle
tro, att så ingalunda är förhållandet. Den minskning av nativiteten, som
man. här talar örn, beror nog pa helt andra reella faktorer, som icke omnämnts
i dessa motioner.

På sid. 5 återfinner man ungefär samma uttryck, som visar, att man gått
förbi alla de reella faktorerna och hållit sig uteslutande till saker, som enligt
mitt förmenande icke kunna vara avgörande.

»Känslan för familjeliv är i avtagande och de positiva andliga krafter,
som äro verksamma, kyrka, skola, folkbildningsrörelser och ideella ungdomsrörelser,
ha. svårt att bjuda tillräckligt motstånd. Emot dessa tidsföreteelser
kräves i första hand en moralisk renässans och en mobilisering av nationens
andliga livskraft.» Tror man icke på det håll, där man författat dessa
motioner, att det är något annat, som också erfordras — nämligen en mobilisering
av nationens ekonomiska livskraft — om nian skall kunna lösa den
fråga, som här föreligger?

Längre ned på samma sida återfinner man precis samma resonemang Det
talas om individens inställning till tidigare allmänt fasthållna moraliska och
religiösa värden. Det är väl knappast någon, kanske icke ens bland niotionärerna
själva, som inbillar sig, att nativitetsminskningen huvudsakligen beror
pa de omständigheter, som anföras i motionerna och som utskottet åberopat
till stöd för sin hemställan örn en utredning. De reella faktorerna finner

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 26. n

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
man, om man går till den fattigare delen av befolkningen här i landet. Gå
ut och fråga statare och torpare ute på landsbygden, varför till och med de
minskat sina barnaskaror! Tidigare gingo de ju i täten, när det gällde att
fostra stora barnaskaror, men i och med att upplysningen spritt sig även till
dessa kretsar har man inskränkt barnalstringen. Är det någon, som tror, att
det är moraliska och religiösa skäl, som spelat in därvidlag? Beror icke i
stället nativitetsminskningen på de dåliga ekonomiska förhållandena, varunder
dessa människor leva?

Kan det för övrigt — örn man ser frågan ur samhällets synpunkt ■— vara
något större värde med att de, som ha det så dåligt ställt i ekonomiskt avseende,
att de icke kunna draga försorg örn de.stora barnskaror de skaffa sig,
skola gå i spetsen i fråga örn barnalstring? Är det icke tvärtom lyckligt, att
utvecklingen gått därhän, att de fattiga insett nödvändigheten av att begränsa
sina stora barnaskaror?

Ser man denna fråga ur andra synpunkter än avels- och stuterisynpunkter
ungefär så som man betraktar spörsmålet i tredje riket, måste man säga
sig, att det är nyttigt för samhället att en inskränkning av barnalstringen i
dessa kretsar kommit till stånd, eller -— för att nu ta en bild ur livet — att
det inte kan vara av något värde att fattiga arbetare, som bo i de dåliga
bostäderna i städernas slumkvarter, skola sätta stora barnskaror till världen,
som inte få hälsans färg på sina kinder utan som i stället i dessa undermåliga
bostäder få dödens märke på sina pannor.

Även örn man ser frågan ur religiös och moralisk synpunkt har man anledning
fråga: Vem vill stiga fram och påstå, att det är lyckligt att man
i dessa dåliga bostäder har stora barnskaror, som ådraga sig sjukdomar för
livet? Dessa frågor äro de väsentliga och de reella faktorerna, som man i
detta sammanhang bör ta hänsyn till, en hänsyn, som man enligt mitt förmenande
icke ens i ringaste mån tagit uti utskottets motivering och ej heller i
de motioner, som här framförts. Vi tro inte, att denna fråga löses under nuvarande
samhällsförhållanden. Till och med professor Myrdal påpekar ju,
att det måste bli en förändring av samhället, innan man kan lösa denna fråga.
Vi kunna inte finna oss uti detta lättvindiga betraktelsesätt av hela
detta problem örn nativitetens sjunkande. Det går inte att bara säga, att
det är religiösa och moraliska hänsyn, som därvidlag spelat in, att de intressen,
som tidigare funnits i detta avseende, slappnat och att man till följd
härav slutat upp med att sätta barn till världen i samma utsträckning som
tidigare varit fallet. Detta är icke att betrakta frågan sådan den i verkligheten
ligger till, men det kan vara lämpligt för dem som försvara det nuvarande
ekonomiska tillståndet att betrakta frågan på detta sätt och så att
säga dra för gardinerna för att slippa se livet sådant det i verkligheten ter
sig. Men vill man göra detta, vill man gå till grunden med missförhållandena,
och vill man en verklig radikal förändring på dessa punkter, då skall
man inte komma med motioner, där man trycker på dessa saker, utan då går
man ut i det levande livet och söker lösa de ekonomiska missförhållandena,
bostadsfrågan och allt vad därmed hänger samman.

När man tidigare här i riksdagen framfört dessa frågor, har det i varje
fall icke funnits något intresse för att lösa dem från deras sida, som nu haft
så brått att väcka dessa motioner, att de fått nr 1 i motionsförteckningarna.
Då har man inte visat det ringaste intresse för att få bort slumkvarteren och
för att förbättra landsbygdsbefolkningens bostadsförhållanden. Alla, dessa
omständigheter göra, att man nog kan betrakta de föreliggande motionerna
som ett slag i luften. De avse icke att gå till botten med de förhållanden
varom här talas, och det hjälper inte, herr Lindman, vilka personer man sät -

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ang. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
ter in i den där kommittén. Örn också dessa personer äro aldrig så sakkunniga,
hjälper det inte, i fall man skall angripa problemet ifrån de synpunkter,
som herrarna på högersidan anfört i denna sin motion, utan då måste man
angripa det ifrån andra reella och ekonomiska utgångspunkter. Då måste
man se till att arbetarna komma i åtnjutande av en sådan levnadsstandard,
att de kunna fostra och utan allt för stora bekymmer skaffa sig de barn, som
de nu icke ha rad att skaffa sig, och som de icke längre obetänksamt sätta
till världen.

Jag erinrar i detta sammanhang också örn en annan fråga. När vi behandlade
ungdomsarbetslöshetsfrågan här i kammaren, vilket intresse visade herrarna
för den saken? Det går inte att klaga över den sjunkande nativiteten,
när man ^ständigt ser tusentals och åter tusentals unga friska pojkar och
flickor stå i stämplingsköerna utan att kunna få någon utkomst i samhället.
När ni löst den frågan, eller när ni allvarligt vilja medverka till att lösa den
frågan, då ha ni angripit problemet ifrån den rätta utgångspunkten, och då
har man anledning att betrakta det hela på ett annat sätt än man nu kan
göra.

Jag påpekade tidigare, att jag inte begärt ordet för att yrka avslag på denna
begäran om utredning. En utredning bör komma till stånd, men denna
utredning bör taga hänsyn till just de faktorer, som jag här åberopat. Jag
skall därför, herr talman, be att få yrka, att utskottets motivering ändras i
följande avseenden. Jag har ingenting att erinra mot ingressen på sidan 10
från och med orden »Ingen meningsskiljaktighet» till och med orden »utomordentlig
betydelse». Jag föreslår, att därefter inskjutes följande stycke:
»Utskottet linner emellertid de föreliggande motionerna oklara i sin principiella
syn på frågan och synnerligen ytliga i sina förslag till folkökningens
uppmuntrande samt anser den nu förekommande födelseminskningen vara
en naturlig reaktion mot osäkerheten i den kapitalistiska hushållningen med
dess ständiga risker av arbetslöshet, nöd och krig. Utskottet anser också den
borgerliga statens önskan örn ökad födelsefrekvens vara förestavad av militära
och expansionskrav. Utskottet finner det särskilt under nuvarande förhållanden
naturligt och lovvärt, vittnande örn ansvarskänsla, att den enskilde
reglerar sin nativitet. Utskottet uttalar sin varma uppskattning av det
arbete män som Knut Wicksell och Hinke Bergegren i olika folklager utfört
för en kultivering av barnalstringen. Utskottet tillstyrker, att befolkningsfrågan
allsidigt utredes, men finner det därvid självklart, att den insättes i
sitt sammanhang med samhällets möjlighet att ge sina medborgare försörjning,
i sitt sammanhang med kvinnans rätt att bli behandlad som fullgod
medborgare och i sitt sammanhang med barnens rätt att få växa upp till fysiskt
och psykiskt friska, lyckliga människor.» Sedan skulle den del av utskottsutlåtandet
strykas, som börjar med orden »Att situationen för närvarande»
på fjärde raden uppifrån pa sid. 10 och slutar med näst sista stycket å samma
sida, varefter fortsättningen skulle bli likalydande med utskottets förslag
från och med det stycke, som börjar med orden »I motionerna 1:1 och
II: 1 har hemställts».

Herr talman! Jag ber med anförande av dessa synpunkter få yrka bifall
till utskottets kläm och bifall till det förslag till ändrad motivering, som iag
här framställt.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har ju minst av allt någon
anledning att ilar uppträda till försvar för de borgerliga partierna i denna fråga
eller för motionärerna. Men rätt skall vara rätt, och man bör uppmärksamma,
att uti dessa motioner även pekats på vikten och nödvändigheten av

100

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m, (Forts.)
att man undersöker, huruvida icke socialpolitiska åtgärder av stor omfattning
äro nödvändiga för att lösa detta viktiga spörsmål.

Min blygsamma uppfattning örn detta problem är för närvarande, herr talman,
att det angelägnaste i befolkningsfrågan, för arbetarklassens del åtminstone,
gäller den sociala tryggheten. Det är möjligt att vi till slut komma
fram till att detta är den riktiga uppfattningen, och att det hela till slut blir
ett spörsmål örn hur pass långt vi i det avseendet kunna komma överens. Jag
medger dock, att det finns också andra problem uti det stora räknestycket.

För utskottet stod det ganska snart rätt klart, att det skulle vara meningslöst
att försöka ge några direktiv för denna utredning. Örn herr Ström tänker
efter, skall han förstå, att det åtminstone av taktiska skäl icke heller var
nödvändigt eller klokt att driva någon annan mening ifrån det håll, jag representerar.
Vilket resultat tror herr Ström att det skulle ha blivit, örn vi försökt
att i utskottet driva igenom en utpräglat socialistisk motivering, medan
man på den andra sidan försökt få till stånd en borgerlig motivering? Hur hade
då riksdagens direktiv till skrivelse kommit att se ut? Man blev i utskottet
ganska snart överens därom, att det här icke var lämpligt och icke nödvändigt,
ja, knappast heller möjligt att försöka sig på en klassificering av hela raden
av uppslag, och att det icke med någon utsikt att vinna enighet var möjligt
att åstadkomma en värdesättning av de olika förslagen. Den som åhörde debatten
i första kammaren, där de intellektuella framför allt lära vara församlade,
fick en ganska klar föreställning om, hur förvirrat ett utlåtande skulle
ha blivit, örn man skulle försökt få med alla möjliga synpunkter och på grundvalen
av dessa synpunkter försökt tota till några slags direktiv.

Det är ju nu så att man föreställer sig, att riksdagens ledamöter förstå allt,
och att de skola vara färdiga med fixa och klara meningar i allting. Jag föreställer
mig, att vi ibland även här i riksdagen kunna ställas inför situationer,
då det kari passa även för en riksdagsman att vara en smula ödmjuk inför problemen.
Det må ursäktas mig åtminstone, örn jag icke var parat att presentera
en oangriplig mening uti denna ömtåliga fråga. Så mycket kunna vi
emellertid komma överens örn, nämligen att det var ett problem som vi mötte
här, och detta tycks också vara en enhällig mening här i riksdagen. För övrigt
får väl undersökningen ge oss det material, som vi behöva för det politiska
bedömandet i framtiden av denna fråga. Vi lia nöjt oss med att ge tekniska
anvisningar örn hur utredningen möjligen skall kunna äga rum. När sedan utredningens
resultat i de olika delarna en gång kommer, få vi försöka att fälla
domen och värdesätta projekten samt utforma meningarna — så enhälligt som
möjligt vill jag hoppas — till positiva åtgärder.

Herr Jacobsson: Herr talman! Jag kan inte annat än på det livligaste

beklaga, att debatt överhuvud taget öppnats i denna fråga.

Vi ha förut i dag under mer än sex timmar debatterat försvarets huvudtitel.
Därvid upprullades hela detta gamla vanliga skådespel, som visar hur de stora
gemensamma nationella livsfrågorna slitas sönder, när partipolitiken siar sina
klor i dem.

Den fråga det här gäller, nämligen befolkningsfrågan, är också en försvarsfråga
och. ehuru väsensskild från det militära försvaret, minst lika viktig och
betydelsefull som detta. Det vöre i hög grad att beklaga, örn det nu skulle
komma att gå partipolitik även i denna fråga.

Den offentliga debatten örn detta problem har ju förts ganska länge, och
denna diskussion har enligt min och mångas mening tillfört frågan så mycket
av värde som på sakens nuvarande ståndpunkt överhuvud taget torde kunna
tillföras densamma. Många goda krafter ha därvid liksom på en tyst överens -

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

101

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
kommelse samverkat för att lyfta frågan över det partipolitiska planet, och
man har ju i det avseendet lyckats ganska bra. De röster, som i början av
detta år och särskilt vid tidpunkten för motionernas avgivande funnit tillfälle
till kvickheter och plumpheter på denna frågas bekostnad, ha i glädjande stor
utsträckning tystnat, med undantag möjligen för ett kort uppblomstrande under
valrörelsen här i Stockholm. Det allvarliga tonfallet i det nu föreliggande
statsutskottsutlåtandet bör kunna täppa till munnen även på de återstående
skrikhalsarna. Jag anser för min del, att denna kammare borde fullfölja renhållningen
och underlåta att ingå på någon vidare, helt och hållet onyttig debatt
i frågan.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag hade i likhet med den siste ärade talaren
inte tänkt mig, att man här skulle behöva ta upp någon debatt, särskilt
som det ju föreligger ett enhälligt förslag från utskottets sida.

Jag skall inte heller ingå på någon som helst kritik av det föreliggande
statsutskottsutlåtandet. Tvärtom vill jag begagna tillfället att uttrycka min
glädje över, och min tillfredsställelse med, att man nu äntligen från högerhåll
tagit upp en del av de problem och förslag till sociala åtgärder för att skydda
kvinnor och barn och hem som vi socialdemokrater kämpat för under årtionden.
Särskilt överraskande är det att man i en av högermotionerna i förevarande
fråga till och med gått så långt, att man uttalat sig för nödvändigheten av att
ungdomen i våra fortsättningsskolor och realskolor vid lämplig ålder bibringas
undervisning om en av livets största och viktigaste funktioner, en undervisning,
som bör meddelas från vederhäftigt håll och inte, som nu oftast sker,
från håll, som är mindre lämpligt. Det är inte många år sedan vi socialdemokratiska
kvinnor här i riksdagen hade en motion i detta syfte, just därför att
vi ansågo detta spörsmål vara ett allvarligt problem av sådan betydelse för
samhället att det måste lösas. Den gången lyckades det emellertid oss inte att
vinna kammarens förståelse för denna fråga.

Närmaste anledningen till att jag begärde ordet var emellertid att jag ville
uttrycka en förhoppning om, att vissa av de frågor, som finnas upptagna i motionerna,
särskilt vad det gäller förbättrad moderskapsvård samt för- och eftervård
för mödrar, skolläkarevårdens ordnande m. m., skola lösas så skyndsamt
som möjligt, och att man inte till intäkt för ett förhalande av dessa betydelsefulla
frågor skall taga den omständigheten, att en utredning ligger på bordet.
Jag vill med. andra ord uttala den förhoppningen, att man inte skall begrava
stora och viktiga frågor och fördröja deras lösning genom att hänvisa
till denna utredning, vilken ju kommer att omfatta en så betydande mängd av
problem, att man kan befara, att, örn intet av dem löses för sig, utan alla skola
lösas i ett sammanhang, det hela skall bli, som en tidning skrev i går, en evighetsutredning.

Herr talman! Det är i förhoppning om, att dessa viktiga problem tagas upp
snarast möjligt och få sin lösning, till skydd i främsta rummet för vårt nuvarande
folkmaterial, som jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Min bänkkamrat, herr Ström,

har frågat, örn det fanns någon i denna kammare som trodde, att de etiska
synpunkter emot vilka han vände sig i sitt anförande ägde någon betydelse i
denna fråga, och han sporde vidare, om det fanns någon, som ville stiga fram
och verkligen stå för en motsatt uppfattning.

Ja, herr Ström, här står han!

Jag vill, herr talman, icke inlåta mig på något vidlyftigt bemötande av hans
argumentation. Jag vill med avseende å hans ytligt materialistiska syn på

102

Nr 26.

Oasdagen den 10 april e. m.

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
tingen, ja, jag skulle kunna använda uttrycket mammonistiska syn på tillvaron,
där ingenting annat än ekonomiska förhållanden har någon som helst betydelse,
endast säga, att hela hans resonemang slås ikull enbart a,v det faktiska
förhållandet, att denna barnbegränsning börjat bland de ekonomiskt bäst situerade
klasserna i vårt land, och att den där har slagit sina rötter lika djupt för
att inte säga djupare än bland de befolkningslager, där fattigdom och svårigheter
av allehanda slag göra sig mest gällande. Det slår ihjäl hela detta hans
resonemang.

Han har gjort yrkande örn en annan motivering än utskottets. I denna motivering
tillåter sig herr Ström föreslå, att kammaren skall frambära sin hyllning
för den man, som mer än någon annan bär ansvaret för den ödesdigra nedgången
i nativiteten i vårt folks djupa leder! Det är denna mans och hans
eftersägares sådd nu under tjugofem år som har burit den fruktansvärda skörd,
örn vilken vi under dessa senaste månader hört så ytterligt allvarliga ord.
Detta herr Ströms förslag ger inför kammaren en belysning över hans yttrande,
som han själv kanske inte tänkt på!

Det finns eviga lagar i tillvaron, som man genom ovederhäftigt tal, genom
majoritetsbeslut eller på vad vägar man eljest vill försöka, icke kan rubba! En
av dessa lagar lyder så: Vad en människa sår, det skall hon ock skörda. Det
gäller också folken. Vad som sås i ett folk, går också upp i skörd. Och sådan
sådden var, sådan vart skörden!

Det är där vi nu stå. Den innersta orsaken till vårt folks dödsfara är det nedbrytande
av andliga, religiösa och sedliga värden, som i årtionden härjat i
vårt folk. Nu är skördens timma inne. Det är en förnyelse i vårt folk, som
vi djupast behöva, en andlig förnyelse med en återgång till livets ideella, religiösa
värden och därmed till en sedlig livsåskådning och livsföring. ^Det är
denna livsförnyelse vi hoppas på, och jag glader mig åt att över hela vårt land
allvarliga röster härför höjas, icke minst från de unga skaror, som kanske
kunna synas vara det sista uppbådet i gamla Sverige, vilka med brinnande
övertygelse gå fram för en allvarligare livsföring och för ideella och kristliga
livsmål.

Herr förste vice talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Rubbestad, Petersson i Lerbäcksbyn,
Olsson i Staxäng, Hansson i Hönö, Gustafson i Kasenberg och Magnusson
i Skövde.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr

Jacobsson yttrade, att han tyckte det vore underligt, örn det skulle behöva
rullas upp en debatt i denna fråga. Ja, vem är det som rullat upp denna debatt?
Det är väl motionärerna. Jag tycker att herr Lindman som gammal
riksdagsman skulle vara nöjd, då han fått sin motion igenom och att han^inte
skulle använda samma metod som nybakade riksdagsmän bruka göra, då de
hålla jungfrutal samtidigt som man avslår deras motion; de kunna nämligen
inte tiga, örn inte deras motion är bifallen.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemsl hilan. Jag
tror emellertid inte, att riksdagen skall ge sig in på någon realbehandling av
detta spörsmål, det blir nog mycket svårt, herr Lindman. -— Herr Lindman
sade, att vi måste tänka på framtiden och dem, som skola bära bördorna efter
oss. Ja, det är alldeles riktigt. Men jag vill säga, att den klass, som herr
Lindman och en del av hans partikamrater representera, har under sitt liv
tänkt på framtiden ekonomiskt. De lia inte velat skaffa så mycket barn till
världen, ty dels har förmögenheten splittrats och dels har det kostat pengar

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

103

Ang. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (Forts.)
att ge dem utbildning. Vi småbönder lia inte varit så där förståndiga, men
vi börja på att bli det. Ni ha lärt oss. Torpare och arbetare börja likaså på
att reflektera en smula ekonomiskt: ha vi råd att föda upp en stor barnskara?
Jag har gjort det, fast jag inte hade råd till det, men det var i mitt oförstånd.
Nu fråga vi oss: ha vi råd att dra försorg örn barnen i framtiden,
kunna de skaffa sig sin försörjning, när de bli arbetsdugliga och skola ut och
förtjäna sitt bröd själva?

Den som lever ibland folket på landsbygden ser hur det är. En fattig
torpare med 8—10 tunnland kanske i åratal har haft ett par söner, som gått
hemma arbetslösa. Han får föda dem och dra försorg örn dem. Då undrar
man inte på, örn folk börjar reflektera litet ekonomiskt.

Jag har ingenting emot en utredning men jag tror knappast, att man därmed
kan lösa problemet. Jag vill i alla fall uttala den förhoppningen, att vi skola
kunna uppnå en större befolkningssiffra i vårt land och att de medlemmar utav
samhället, som äga ekonomiska resurser, skola gå i täten beträffande barnalstringen.

Herr Ström: Herr talman! Min bänkkamrat sade, att man icke löser detta
problem genom ovederhäftigt prat. Det är så riktigt som det är sagt. Han
skulle emellertid något tidigare ha tänkt på den saken, så hade han inte ens
behövt begära ordet för att yttra sig.

Jag måste nämligen för min del konstatera, att just det han varnade för, har
presterats. Jag kan ju bara peka på hans påstående att vad som från socialistiskt
håll förkunnats var ytlig materialism, för att inte säga mammonism.
Ja, så kan man säga, då man talar örn exempelvis en sådan sak som lösningen
av arbetarklassens bostadsfråga, lösningen av dess försörjningsfråga och lösningen
av ungdomens arbets- och försörjningsfråga. Det går an att tala
så för den, som samhället består med 8—10 rum och kök. Men den som
får krypa in i ett spisrum eller ett rum och kök, där det fuktar och där förhållandena
i övrigt äro så bedrövliga, att ingen människa överhuvud taget
skulle vilja bo där, han ser livets realiteter från en annan sida än den som
talar om idealism men först och främst löser sina egna materiella förhållanden
på sätt jag nyss antytt. När man ger sig in på en sådan polemik, då är
det ovederhäftigt tal ifrån den kanten och ingenting annat.

De synpunkter jag framfört förändras inte det minsta av den omständigheten,
att det var de rika, som började inskränka på barnalstringen. Ja, det
var ju länge sedan dess, men inte blev det något problem i svenskt samhällsliv
så länge som det höll sig till den klassen i samhället. Men när de fattiga, när
de små i samhället lärde sig på samma sätt att inskränka barnalstringen, att
icke skaffa barn till världen, som de vare sig hade råd att försörja eller kunde
skaffa någon utkomst, det var då som detta stora problem uppstod, som man
talar om som en fara för nationen. Men då måste man också peka på vad som
ligger bakom det hela, nämligen den hårda nödvändigheten, som drivit den
fattigare befolkningen att handla på sätt den gjort för att icke gå under.
Jag vill fråga dem utav de borgerliga, som anse att detta aktstycke är vad
det borde vara när det gäller att lösa denna fråga: Vad skall det tjäna till att
sätta massor av barn till världen, som inte få tillräckligt med föda, med kläder,
med nödvändighetsvaror, barn, som inte få växa upp i sunda bostäder och
som på grund av bristfälliga förhållanden ådraga sig sjukdomar för livet?
När ni besvarat den frågan —- örn man kan få ett bestämt svar på densamma
—• då kunna vi diskutera vidare. Eller, för att ta ett annat exempel: Vad tjänar
det till att sätta barn till världen, som, när de komma upp i 15-, 16- och
17-årsåldern få ställa in sig i dessa stämplingsköer och få vänta kanske fem,

104

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Ang. stödjande
av den
svenska sjöfartsnäringen.

Äng. undersökning av vårt lands befolkningsfråga m. ni. (Forts.)
tio år, innan de komma in i det ekonomiska och industriella livet? När inte
samhället har bättre användning för de unga och inte kan bereda dem någon
sysselsättning, borde man först tänka på den frågan, innan man ropar på mera
barn i samhället. När man löst detta problem, då löser sig nog frågan örn
mera barn i samhället. Detta är det grundläggande och det som man först
måste ta itu med.

Det är ju riktigt som herr Johansson i Uppmälby säger, att det tidigare var
på det sättet, att de små i samhället inte räknade efter, när de satte barn till
världen, om de hade råd därtill eller inte. Därav blev också mycken oansvarighet
följden, och många missförhållanden uppstodo därigenom. Men när
de nu ha börjat inse vikten av att ordna dessa angelägenheter, finns det ingen
anledning för dem som vilja en sund och ordentlig utveckling i samhället att
vända sig emot denna företeelse. Lös frågorna, som ligga till grund för densamma,
lös bostadsfrågan, lös försörjningsfrågan, lös fördelningsproblemet,
lös ungdomens arbetslöshetsproblem! Då ni gjort det, kunna ni komma tillbaka
och ropa på mera barn. Detta är det grundläggande och det som kommittén
skall ta som utgångspunkt, när det gäller att realbehandla denna för
samhället så viktiga fråga. Den avspeglar sjukdomen i det kapitalistiska
samhället, och den sjukdomen avskaffa ni inte genom några utredningar.
Den sjukdomen måste botas genom reella och omfattande, viktiga ekonomiska
ingrepp i samhället. Gör man inte detta, blir allt man företar endast åtgärder
i fåvitsko och ingenting annat. Det är, herr Pehrsson i Göteborg, en evig lag,
som man inte kommer undan, och den eAuga lagen måste vi respektera.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan med gillande av dess motivering,
dels ock på bifall till det av herr Ström under överläggningen framställda
yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

§ 7.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner angående dels understöd
åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat
sin anställning, dels ock understöd åt förra lärarinnan Helga Vilhelmina
Andersson m. m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
kronans rätt till danaarv efter Erik Johan Jonsson från Örebro;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
vid navigationsskolan i Göteborg A. Skoglund att för erhållande av ålderstilllägg
tillgodoräkna viss tjänstgöring;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av staden Grännas förpliktelser beträffande en icke lagfaren rådman,
vilkens tjänst vid rådhusrättens i staden upphörande kommer att indragas; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående skyldighet för
tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 77, i anledning
av väckta motioner örn åtgärder till stödjande av den svenska sjöfartsnäringen
erhölls ordet av

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

105

Ang. stödjande av den svenska sjöfartsnäringen. (Forts.)

Herr Lindberg, som yttrade: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning
av den motivering, som statsutskottet lämnat i utlåtandet. I motionen
kräves, att det skall tillsättas en särskild kommission för att utreda frågan
och inkomma med förslag till lämpliga åtgärder till stödjande av sjöfartsnäringen.
Jag är visserligen icke motionär men jag tillhör dem som åtecknat
motionen instämmande i dess syfte. Jag gjorde detta för att det skulle bli
tillfälle för mig att yttra något utöver vad som innefattas i själva motionen.

När nu utskottet behandlat frågan och tillstyrkt motionen, ehuru med någon
ändring, måste jag med anledning därav säga, att jag för min del är
tvungen att göra en hemställan till regeringen att den, när detta ärende skall
överlämnas till utredning, i stället för att överlämna saken helt och hållet till
kungl, kommerskollegium måtte tillsätta en kommitté, som får i uppdrag att
utreda frågan. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att man inom sjöfartskretsar
sedan en längre tid, under en följd av år för övrigt, diskuterat
olika vägar för åstadkommande av åtgärder till stöd för sjöfartsnäringen, så
att den skulle kunna bättre bära sig. Man har därvid bland andra frågor
diskuterat, huruvida man icke internationellt skulle kunna gå in för en uppläggning
utav tonnage och på det sättet, på konstlad väg så att säga, framskapa
brist på tonnage och därmed få frakterna att gå i höjden. När denna
organiserade uppläggning skulle vidtagas, skulle man samtidigt inrätta en
fond, ur vilken de redare, som hade sina fartyg upplagda, kunde erhålla ersättning,
så att de inte skulle förlora så mycket på att fartygen läge stilla,
som de eljest skulle göra.

Det är ju klart, att örn man nu också funderar på sådana åtgärder eller någonting
i den vägen, så kommer detta att i ganska stor utsträckning drabba
yrkesutövarna, sjöfolket. Jag kan nämna, att sjöfolk redan nu gå arbetslösa
synnerligen långa tider. Skulle det bli fråga om tillgripande av sådana stödåtgärder,
att en del fartyg finge träda ur verksamhet, skulle ju arbetslöshetsperioderna
bli ännu längre för sjöfolket. Detta kan man givetvis på vårt håll
icke vara med örn.

När nu utskottet i sin motivering håller före, att kommerskollegium ensamt
bör kunna utreda frågan men med rättighet att tillkalla »för ändamålet erforderlig
arbetskraft», måste jag säga, att även örn kommerskollegium skulle
tillkalla folk ifrån de olika grupper, som ha intresse av denna fråga, blir det
ju ändå inte detsamma som om det tillsattes en kommission, vari representanter
för de olika intressenterna finge vara med och deltaga i utredningen. Även
örn kommerskollegium får tillkalla erforderlig arbetskraft — om de vilja kalla
vederbörande för experter eller något annat gör detsamma — är det klart, att
det ändå i sista hand blir kollegium, som sätter färg på det utredningsutlåtande,
som en gång kommer att avlämnas. När man vet, att kommerskollegium
strängt taget är tillsatt för att tillvarata näringarnas intressen och således
icke har med den sociala sidan av problemet att skaffa, är man givetvis
litet rädd för att icke de ombordanställdas berättigade anspråk härvidlag bli
beaktade.

Jag kommer icke att nu ställa något yrkande örn ändring av utskottets förslag
utan vill endast med denna korta motivering hemställa att regeringen,
när den överlämnar uppdraget, i stället för att helt överlämna frågan åt kommerskollegium,
beslutar tillsättandet av en kommitté, som får hand om utredningsfrågan.
Jag har nämligen för mig, att regeringen har möjlighet att göra
som den finner lämpligast på den punkten, detta i kraft av klämmen i utskottets
utlåtande. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

106

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

§ 9.

Till avgörande förelåg nu bankoutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av
väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt visst
f. d. indelt manskap.

Äng. understöd
från
Vadstena
krigsmanshuskassa
åt

visst f. d. in- Efter föredragning av punkten 1, angående underhåll åt förre grenadjären
delt manskap. v|(-j förutvarande Första livgrenadjär regementet Carl Johan Kraft, begärdes
ordet av

Herr Leffler, som anförde: Herr talman! Vid denna punkt har avgivits en
reservation av bland andra undertecknad. Jag hade ursprungligen tänkt att
närmare redogöra för motiveringen till vår reservation men kommer nu icke
att göra detta, delvis på den grund att första kammaren fattat beslut i förevarande
fråga. Jag utgår ifrån, att denna kammare säkerligen icke kommer
att ändra den ståndpunkt, som kammaren intog förra året, då den behandlade
tre motioner av liknande innehåll som den förevarande. Jag skall därför tilllåta
mig, herr talman, att med hänvisning till den motivering, som reservanterna
förebragt, yrka bifall till reservationen.

Härpå yttrade

Herr Bäcklund: Herr talman! När den ärade reservanten i denna kam mare

icke yttrat sig nämnvärt till förmån för sin reservation, finner jag inte
heller anledning att gå in på utskottets motivering för den ståndpunkt, som
utskottet intagit, utan skall endast be att få hemställa, att utskottets förslag i
punkt 1 måtte bifallas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 2—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23, angående underhåll åt förre soldaten vid Västgöta regemente
Klas Leander Grönkvist.

I en inom andra kammaren av herrar Bäcklund och Hansson i Trollhättan
väckt motion, nr 100, hade föreslagits, att riksdagen måtte medgiva att förre
soldaten vid Västgöta regemente Klas Leander Grönkvist måtte från och med
den 1 juli 1935 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas underhåll som örn
han tjänat för underhålls erhållande föreskriven tid.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Bäcklund, Paulsen och
Elmroth, vilka hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av ovanberörda motion,
medgiva, att förre soldaten vid förutvarande Västgöta regemente Klas
Leander Grönkvist måtte från och med den 1 juli 1935 från Vadstena krigsmanshuskassa
tilldelas underhåll enligt samma grunder som om han tjänat för
underhålls erhållande föreskriven tid.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

107

Ang. understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap.
(Forts.)

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag har tillsamman med herrar Paulsen och
Elmroth i denna kammare avgivit en reservation på denna punkt.

Motionen i fråga gäller en soldat, som har 15 år 11 månaders tjänstetid.
Alltså fyller han villkoren enligt den bestämmelse som säger, »att soldat som
skall åtnjuta underhåll av detta slag skall ha minst 15 års anställningstid».
Han har emellertid icke det antal tjänstgöringsdagar som fordras för att han
skall kunna bli berättigad till detta understöd, vare sig man utgår från av
utskottet tillämpade 400 dagar eller från författningen, som föreskriver minst
600 dagars tjänstgöring.

Saken är den, att ifrågavarande indelte soldat, Grönkvist, skadat sig så att
han blivit förklarad oduglig till krigstjänst. Han hade nämligen fått en skada
i ena handen, så att han icke längre kunde kvarstanna i krigstjänst. Vi ha
ansett, att örn så icke blivit förhållandet han säkerligen kunnat tjäna kvar
och därmed få det dagantal av minst 400, som utskottet har tillämpat vid de
tillfällen det föreslagit underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa. Detta
är alltså ett exceptionellt fall i fråga örn skadan. Denna hade visserligen icke
inträffat i tjänsten. Man borde väl emellertid taga hänsyn till att en indelt
soldat inte hade så värst många dagar att tjänstgöra utan största delen av året
var hemma och utförde arbete. Då denne man dock på nämnt sätt skadat
sig och blivit oduglig för krigstjänst och därför inte fått fortsätta, ha vi ansett
rimligt, att han tillerkännes ett underhåll.

Med denna motivering, herr talman, ber jag få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till punkt 23 i detta utlåtande.

Herr Elmroth instämde häruti.

Herr Leffler: Herr talman! Den under denna punkt upptagna frågan har
undersökts av arméförvaltningens civila departement, som kommit till en sådan
uppfattning, att man näppeligen kan gå med på reservationen.

Herr Bäcklund säger själv, att mannen icke tjänstgjort 400 dagar. Han
har tjänstgjort endast 353 dagar. När det gällde de tre motioner jag nyss
omnämnde, på grund av vilka riksdagen förra året beviljade underhåll, förhöll
det sig så, att vederbörande hade en tjänstgöringstid av minst 400 dagar.
Redan dessa beslut innebära ett mycket stort avsteg från tidigare fattade.
Man hade nämligen dittills hållit sig till kravet på 600 dagar. Nu föreslå
reservanterna, att man skall ta ett nytt kraftigt steg nedåt och minska tjänstgöringstiden
med ytterligare 50 dagar; det är ju här fråga örn 353 dagar.
Dessutom har den skada, soldaten i fråga ådragit sig, icke inträffat under
tjänstgöring vid regementet utan utom tjänsten. Man kan vara tämligen
säker på, att örn riksdagen nu skulle gå med på motionärernas förslag, detta
kommer att medföra ganska vittgående konsekvenser. Kammaren gör nog
klokast, om den i likhet med första kammaren biträder utskottets förslag, till
vilket jag härmed, herr talman, tillåter mig yrka bifall.

Herr Paulsen: Herr talman! När herr Leffler säger, att det kommer att
medföra en hel del konsekvenser, örn vi nu ge denne man det understöd som
är föreslaget, tror jag inte det kan bli så farligt med den saken.

Mannen har ådragit sig en skada, visserligen inte i tjänsten, men skadan
har varit sådan, att han till följd av densamma icke kunnat stå kvar i tjänsten.
Hade han icke åsamkat sig denna skada, hade han kunnat stå kvar
i flera år till och hade säkerligen gjort detta. I så fall hade han kommit
i åtnjutande av det understöd som alla erhålla, som tjänat samma tid. Jag

108

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. understöd från Vadstena k ri g smån s h u s kas s a åt visst f. d. indelt manskap.
(Forts.)

är övertygad att det icke kan bli fråga om många dylika fall. Gamla indelta
soldater äro numera på avskrivning. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är fogad till utskottets hemställan.

Herr Leffler: Herr talman! Jag skall bara be att till herr Paulsen få säga,
att jag med mitt yttrande örn konsekvenser icke endast avsåg att vederbörande
skadat sig utom tjänsten, utan jag syftade även därpå, att kammaren
genom ett bifall till reservationen skulle gå in för att bevilja understöd åt
soldater med en tjänstgöringstid av 353 dagar, alltså nära 50 dagar mindre
än den tid man hittills fordrat. Dessa konsekvenser måste man ändå vara
beredd på att ta, och de kunna, som sagt, bli ganska betänkliga.

Herr Bäcklund: Herr talman! Konsekvenserna kunna icke bli sådana som
utskottets ärade vice ordförande, herr Leffler, befarar.

Detta är ju, som jag nämnde förut, ett exceptionellt fall. Mannen har
därigenom att han skadat sin hand, blivit oduglig till krigstjänst, och han
har därför icke kunnat komma upp i den tjänstgöringstid av 400 dagar som
fordras utan kan uppvisa endast 353. Det kan i alla fall inte bli tal örn
många konsekvenser. Den enda man kan tänka sig är att någon annan i
militärtjänst under liknande omständigheter skadat sin hand, så att han blivit
oduglig till krigstjänst, eller att något sådant inträffar i framtiden. Hur
många sådana fall kan man tänka sig att det kan uppkomma, då skadan
varit orsaken till avgången ifrån tjänsten? Mannen är dessutom fattig och
sjuk och behöver dessa pengar, varför jag vädjar till kammaren att bifalla
reservationen. Konsekvenserna kunna inte alls hli farliga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Herr Bäcklund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten 23
av utskottets förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

PvMkterna 24—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

109

§ 10.

Härefter föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckt
motion angående utredning rörande ändrade grunder för rätt till pension från
flottans pensionskassa åt f. d. båtsmän; och biföll kammaren utskottets däri
gjorda hemställan.

§ 11.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget bankoutskottets utlåtande, nr
38, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. pensioner
eller
understöd åt
efterlevande
till vissa i
statens tjänst
anställda
personer m.fl.

Punkten 6, angående understöd åt löjtnanten i flottans reserv S. V. Langetz’
efterlevande.

I anledning av en av herr Holmgren inom andra kammaren väckt motion,
nr 123, hemställde utskottet i förevarande punkt, att riksdagen måtte medgiva,
att vartdera av avlidne löjtnanten i flottans reserv Sigfrid Valentin Langetz’
och hans efterlämnade änka Anna Margareta (Margret) Eleonora Langetz’,
född Seger, minderåriga barn Björn Olav Sigfrid och Sten Åke Valentin
finge från och med den 1 januari 1935 till och med utgången av det kalenderår,
varunder barnet uppnådde 18 års ålder, från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära ett årligt uppfostringsbidrag av 120
kronor.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av herr Paulsen, som
yrkat, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Paulsen: Herr talman! Under denna punkt är ifrågavarande änka
Langetz icke pensionsberättigad; givetvis äro icke heller hennes barn berättigade
till understöd. Henne själv har utskottet icke vågat ge pension, men
det har tillstyrkt understöd åt barnen. Frågan har varit underställd Kungl.
Maj:ts prövning, men Kungl. Majit har avslagit densamma.

Anledningen till att jag icke gått på utskottets linje har varit den, att
änkan är ung, endast 33 år gammal, samt fullt arbetsför. Jag kan för min
del icke se något skäl för att man skulle bevilja ifrågavarande understöd. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Leffler: Herr talman! Beträffande denna punkt är det riktigt som
herr Paulsen säger, att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka pension åt
änkan på grund av att hon är så ung som hon är, men utskottet har tagit
en viss hänsyn till den omständigheten, som omnämnes i motionen, att örn
mannen varit 1 år och 7 månader yngre, änkan varit berättigad att få pension
enligt den förordning, som utkom 1927. Under sådana förhållanden har utskottet
ansett, att man åtminstone i någon mån skulle söka tillmötesgå motionären
och hjälpa denna familj i den form, som utskottets förslag fått,
nämligen att det skall utgå ett årligt understöd till barnen intill 18 års ålder
med en summa av 120 kronor örn året.

Ilo

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Äng. pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl. (Forts;)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner på de under
överläggningen framställda yrkandena; och blev utskottets i punkten gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 7—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 15, angående uppfostringsbidrag åt förra riksteleförnsten
Olga Maria Johanssons dotter; och yttrade därvid

Herr Paulsen: Herr talman! Här föreligger ett fall, där en ogift moder
har betalat pensionsavgifter för familjepension. Modern avlider, och då uppstår
frågan, huruvida dottern skall ha pension. Nu föreslås icke den pension
för henne som hon skulle erhållit i anledning av de inbetalda pensionsavgifterna,
örn hon varit född inom äktenskapet, nämligen 756 kronor, utan
blott 600 kronor.

Jag finner för min del en sådan åtgärd icke vara riktig. Jag anser nämligen,
att barn böra åtnjuta samma rättigheter, vare sig de födas utom eller
inom äktenskapet. I detta fall kan jag icke göra något yrkande, men jag
ber att få påpeka för kammaren, att ytterligare sådana fall kunna uppstå,
och jag vill hoppas, att man för framtiden skall rätta till detta, så att barn
inom och barn utom äktenskapet skola komma i åtnjutande av samma rättigheter
i pensionshänseende.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19, angående pension åt förre reparatören vid statens järnvägar K.
J. Johanssons änka.

I en inom andra kammaren av herr Gustavson i Västerås väckt motion, nr
436, hade föreslagits, att riksdagen måtte bevilja ett årligt understöd av 384
kronor till förre reparatören vid statens järnvägar K. J. Johanssons änka, Ida
Johansson.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I en vid denna punkt fogad reservation hade herrar Åkerberg, Torsten E.
Ström, Bäcklund, Paulsen och Elmroth yrkat, att riksdagen, i anledning av
förevarande motion, måtte medgiva, att förre reparatören vid statens järnvägar
Karl Johan Johanssons änka Ida Johansson, född Johansson, finge från och
med den 1 januari 1935 under sin återstående livstid, så länge hon förbleve
änka, uppbära en årlig pension av 384 kronor, att utgå av trafikmedel.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Elmroth, som anförde: Herr talman! Jag tillhör de fem reservan ter,

varav tre från denna kammare, som icke kunnat dela utskottsmajoritetens
mening på denna punkt. Då motionären på grund av sjukdom icke är i till -

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

Ill

Äng. pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl. (Forts.)

fälle att vara närvarande, vill jag i lians ställe framföra de synpunkter, som
framkommit i motionen.

Utskottet har motiverat sitt avstyrkande med, att riksdagen under senare
år intagit ståndpunkten att icke medgiva pension i sådana fall, då det gäller
efterlevande efter befattningshavare, vilka ingått äktenskap efter avgång ur
statens järnvägars tjänst.

I förevarande fall föreligga mycket säregna omständigheter. Den person
det här är fråga örn har ingått äktenskap med sin numera avlidne man efter
det han avgått ur statens järnvägars tjänst, och följaktligen skulle hon icke
vara pensionsberättigad. Emellertid har hon dessförinnan i tre år vårdat
mannens sjuka hustru i hans tidigare äktenskap. Med hänsyn härtill ha vi
reservanter funnit omständigheterna så behjärtansvärda, att vi icke velat motsätta
oss den av motionären framställda begäran örn pension åt änkan.

Gentemot utskottsmajoritetens tal örn att konsekvenserna av ett bifall till
motionen skulle bli mindre önskvärda, måste jag säga, att det icke rimligtvis
^ kan bli så värst mångå konsekvenser. Men örn det skulle inträffa, att
i några få enstaka fall riksdagen skulle få ge pension i liknande situationer,
anse vi, att dessa konsekvenser icke äro allvarligare, än att man med gott
samvete kan taga dem.

o Med hänsyn härtill, herr talman, hemställer jag om bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Härpå yttrade:

Herr Leffler: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga i utskottet
har man sökt vara så rättvis som möjligt.

Såsom herr Elmroth papekade, ingick mannen i fråga äktenskap med den
person det här gäller sedan han väl blivit pensionerad och alltså lämnat sin
tjänst vid statens järnvägar. Hon hade tidigare varit anställd hos hans familj
dels under den tid hans första hustru levde och dels sedan han blivit änkeman
— tillsammans något över tre år. Jag utgår ifrån att hon under denna tid
även hade viss avlöning för sitt arbete. Hade det gällt en kvinna, som under
en lang följd av ar varit anställd i hemmet och uppoffrat sig för mannen och
hans första hustru, hade kanske situationen varit något annorlunda.

Man får väl emellertid tänka på de konsekvenser, som ett bifall till motionen
skulle medföra. Utskottet har icke vågat taga konsekvenserna. Herr Elmroth
lämnar nu viss garanti för att några konsekvenser icke skola inträda, av
ett beslut i enlighet med reservationen. Jag vet ju icke, vilka kvalifikationer
herr Elmroth har att ge ett sådant löfte. Utskottet har i varje fall icke kunnat
taga ett dylikt beslut på sitt ansvar.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Elmroth: Herr talman! Gentemot utskottets ärade vice ordförande

vill jag säga, att jag icke lämnat några sådana garantier, utan att jag har
framhållit, att konsekvenserna rimligtvis icke kunna bli så stora. Fallet är så
säreget, att även utskottets vice ordförande borde kunna ge mig rätt i att det
knappast kan inträffa ett fall på tusen som är likartat.

Ingenting tyder på att denna person skött den avlidna av andra än rent
mänskliga bevekelsegrunder. Hon har av allt att döma endast utfört en barmhärtighetsgärning,
och hon har blivit fäst vid familjen av olika orsaker. På
grund av de formella skäl, som bankoutskottets majoritet — med all rätt måhända
•—- tar så stor hänsyn till, mister hon en pension, som hon annars reellt
sett måste anses berättigad till.

Herr talman, jag har ingen anledning återtaga mitt yrkande.

112

Nr 26.

Onsdagen den 10 april e. m.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Elmroth,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
19 av utskottets förevarande utlåtande nr 38, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen.

Herr Elmroth begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 80 ja och 63 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 217,
med förslag till lag örn folkpensionering m. m.:
nr 582, av herr Danielsson m. fl.; och
nr 583, av herr Hage m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 1, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl, hov- och slottsstaterna; nr

156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för marindirektören
av första graden vid mariningenjörkåren i flottans reserv I. J.
Falkman från viss betalningsskyldighet; och

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader;

Onsdagen den 10 april e. m.

Nr 26.

113

från bevillningsutskottet:

nr 164, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av dubbelbeskattning;
samt

från riksdagens kansli, nr 155, angående utredning om inrättande av statslotteri.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets memorial, nr 40, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 35 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m.

	§ 15.
Justerades protokollsutdrag.
	§ 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lithander	under 11 dagar fr. o. m. den	14	april,
» Olsson i Mora		3 > > >	11
» von Seth		den 13 april,
> Nilsson i Steneberg		3 dagar fr. o. m. den	11	april,
» Malmqvist		3 » » »	11	>
> Jansson	>	3 » » »	12
» Ericsson i Sörsjön		2 » » »	12	»
» Törnkvist i Karlskrona	>	2 » » *	25
» Lundell		3 » 2> ■»	11	» 1
» Larsson	>	3 > » T>	11

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.30 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra hammarens protokoll 19S5. Nr 26.

114

Nr 26.

Fredagen den 12 april.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 5 och den 6 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Marits propositioner:

nr 230, angående inrättande av allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven
till Bottniska viken; samt

nr 233, med förslag till förordning örn accis å margarin och vissa andra fettvaror,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Marits å kammarens
bord vilande proposition, nr 229, med förslag till lag örn rätt i vissa fall
till jakt å vildkanin, m. m.

§ 4.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till särskilda utskottet de på
bordet liggande motionerna:

nr 580, av herrar Bengtsson i Norup och Brännström i Skellefteå;
nr 581, av herr Osberg m. fl.;
nr 582, av herr Danielsson m. fl.; samt
nr 583, av herr Hage m. fl.

§ 5.

Slutligen föredrogs, men bordlädes åter första lagutskottets memorial nr 40.

§ 6.

Interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till herr Magnusson i Skövde, som yttrade:
Herr talman! Genom beslut av dec. 1934 förordnade kungl, järnvägsstyrelsen,
att från och med den 1 jan. 1935 skulle tillämpas en ny tariff för
fraktstyckegodssändningar örn högst 50 kg:s vikt, för vilka frakten betalas å
avsändningsstationen. Samtidigt bestämdes att örn frakten för sådan mindre
sändning anvisas till betalning å mottagningsstationen, utgår den enligt gällande
tariff 1 för 60 kg.

Bestämmelsen motiveras av järnvägsstyrelsen med att järnvägens arbete med
expedierande och redovisning av försändelserna är oberoende av försändelsens
storlek och att kostnaden följaktligen utgör en mycket större del av den totala
transportkostnaden än då det är fråga örn större sändningar.

Fredagen den 12 april.

Nr 26.

115

Interpellation. (Forts.)

Det härigenom införda frankaturtvånget, ty som ett sådant måste åtgärden
uppfattas, emedan fraktens erläggande vid mottagningsstationen ofta blir
orimligt dyr, har emellertid medfört mycket stora olägenheter för den trafikerande
allmänheten, varom också en mängd klagomål både i pressen och annorstädes
burit vittne. — Visserligen kan det vara riktigt, att järnvägens expediering
och redovisning är oberoende av försändelsens storlek —- försändelsens
storlek och värde i förhållande till fraktomkostnaderna är däremot icke i lika
grad oberoende. För mindre värdefullt gods blir därför fraktkostnaden, örn
den erlägges vid framkomsten oproportionerligt hög i förhållande till varans
värde. Härtill lär väl järnvägsstyrelsen vilja invända, att vid sådant fall
skall och bör frakten betalas av avsändaren, varigenom också järnvägen slipper
arbetet med redovisningen. Förutom att förfaringssättet pålägger trafikanten
ett arbete med fraktuträkningen, som rimligen bör påvila den som ombesörjer
trafiken, medför systemet, att avsändaren ofta går miste örn likvid för såväl
vara som fraktkostnad, för den händelse mottagaren, såsom tyvärr ej allt för
sällan inträffar, underlåter att betala räkningen med pålagt fraktförskott.
Om avsändaren för undvikande av en sådan kalamitet anvisar frakten till
betalning vid mottagningsstationen, uppgår densamma i många fall till belopp
sorn är orimligt stort i förhållande till godsmängd och värde, varför mottagaren
stundom helt enkelt vägrar att utlösa godset.

Näringslivet är nödsakat att på allt sätt söka hålla sina omkostnader nere
vid en rimlig nivå. Härvid äro fraktkostnaderna en för många företag synnerligen
betydande faktor. Örn järnvägarna genom en olämplig taxepolitik ökar
såväl näringslivets omkostnader som dess arbete, har detta som omedelbar
följd, att man nödgas övergå i större utsträckning till andra transportmedel,
vartill möjligheter dessbättre icke saknas. Järnvägsstyrelsen säger sig visserligen
kunna glädjas åt en avgjord framgång för sitt berörda beslut om styckegodstaxan.
Glädjen kommer sannolikt att bli mycket kortvarig, ty den åberopade
framgången lär nog mera kunna tillskrivas nu rådande konjunkturuppsving
än några förtjänster hos styckegodstaxan. Näringslivet varken kan eller
vill ögonblickligen på så sätt reagera mot en oförnuftig taxepolitik från järnvägarna,
att reaktionen omedelbart utlöser sig i en flyttning av godset från
järnvägs- till biltransport, men en sådan omflyttning är ofrånkomlig, därest
järnvägstaxorna göras för näringslivet uppenbart oförmånliga.

Järnvägsstyrelsen synes närmast lia uppfattningen, att dess ekonomi .skulle
förmånligt påverkas genom en minskning av smågodset. Utan att för ögonblicket
ingå på frågan, huruvida icke för järnvägarna en viss förpliktelse kan
föreligga att tillgodose även transporten av sådant, kommer i detta fall knappast
någon verklig valfrihet för järnvägarna att föreligga. Örn företagen se
sig nödsakade att i större utsträckning överföra smågodset till biltransport,
så lära de finna det både förmånligt och nödvändigt att för utnyttjandet av
lastkapaciteten frakta även tyngre gods.

Från mina utgångspunkter är jag böjd att beklaga, örn genom en oklok taxepolitik
tävlan mellan järnvägarna och lastbilar kommer att ytterligare skärpas
till men för de förstnämnda. Så kommer dock tveklöst bli fallet örn ej förnuftiga
taxor tillämpas. T anledning härav anhåller jag vördsamt om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande spörsmål:

Kan det förväntas att herr statsrådet upptager här berörda spörsmål till
överläggning med järnvägsstyrelsen och att därefter en revision av berörda
taxebestämmelser vidtages?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

116

Nr 26.

Fredagen den 12 april.

§ 7.

Herr Sandström avlämnade en av honom och herr Thorell undertecknad motion,
nr 584, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 221, angående anslag
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 217, med förslag till lag om folkpensionering m. m., nämligen:

nr 585, av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;

nr 586, av herr Hansson i Vännäsby;

nr 587, av herrar Åqvist och Johanson i Huskvarna;

nr 588, av herr Olsson i Närlinge m. fl.;

nr 589, av herr Lindskog;

nr 590, av herr Gustafson i Kasenberg m. fl.;

nr 591, av herr Meyerhöffer m. fl.;

nr 592, av herr Magnusson i Skövde m. fl.;

nr 593, av herr Lundqvist m. fl.;

nr 594, av herr Näslund m. fl.;

nr 595, av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå;

nr 596, av herr Falk m. fl.;

nr 597, av herr Hage; samt

nr 598, av herr Eriksson i Falun och fru Nordgren.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 5, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts dels under riksstatens åttonde huvudtitel,
punkterna 66—106, dels ock i proposition, nr 142, gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1935/1936 till universiteten, den medicinska
undervisningen m. m. jämte en beträffande nämnda huvudtitel väckt
motion;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts dels under riksstatens åttonde huvudtitel,
punkterna 26—30, dels ock i proposition nr 142 gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1935/1936 till naturhistoriska riksmuseet
och statens etnografiska museum; och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning framställda förslag angående statsverkets fond av
rusdrycksmedel m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 171, i anledning av väckta motioner angående tullen å vissa glasvaror
m. m.;

nr 172, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för elektricitetsmätare;
och

nr 173, i anledning av väckt motion angående tullsatserna för färgband
till skriv- och räknemaskiner;

från bankoutskottet, nr 174, i anledning av vissa framställningar rörande
pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; samt

Fredagen den 12 april.

Nr 26.

117

från jordbruksutskottet:

nr 166, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter för
kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar jämte i
hithörande ämnen väckta motioner;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående kapitalökning till
statens avdikningslånefond m. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nedsättning
av räntan å lån från norrländska andelsmejerifonden;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Lyngsjöns vattenavledningsföretag i Ostergötlands län;
och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
åt kassören vid domänverket Einar Ringdahl.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 10, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;
och

nr 84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
det frivilliga skytteväsendets befrämjande;

bankoutskottets memorial, nr 40, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande punkten 23 av bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt visst f. d. indelt manskap;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av väckt motion örn upphävande av sekreterares hos
hushållningssällskap ställning såsom självskriven ledamot eller suppleant i
sällskapets förvaltningsutskott; och

nr 64, i anledning av väckt motion angående svenska fiskares befriande
från skyldighet att erlägga viss avgift vid salubjudandet av lax i hamn å
Bornholm; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående åtgärder för anläggning av
badinrättningar å landsbygden; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående införande av gemensamma måltidstimmar.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Herr Hansson i Trollhättan beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden fr. o. m. den 11 april t. o. m. den 1 maj på grund av åberopat
sjukbetyg, så lydande:

Riksdagsmannen herr Anders Hansson, Trollhättan, som lider av rhinophar.
-bronchitis subac. ex influensa, är arbetsoförmögen f. o. m. den 11 april
1935 under minst tre veckor, vilket härmed intygas.

Stockholm den 11 april 1935.

Agda Hofvendahl,
leg. läk.

118

Nr 26.

Lördagen den 13 april.

ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare herr Leffler under 11
dagar fr. o. m. den 14 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 13 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 231, angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten
m. m.;

nr 232, angående anslag till statens arhetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m.; samt
nr 234, med förslag till lag med tillägg till gällande bestämmelser rörande
införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 230, angående inrättande av allmän
flottled från Färnäsfjärden i Dalälven till Bottniska viken; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 233, med förslag till förordning
örn accis å margarin och vissa andra fettvaror m. m.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på bordet liggande motionerna; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen, nr 584, av herrar Sandström och Thorell; samt

till särskilda utskottet motionerna:

nr 585, av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;

nr 586, av herr Hansson i Vännäsby;

nr 587, av herrar Åqvist och Johanson i Huskvarna;

nr 588, av herr Olsson i Närlinge m. fl.;

nr 589, av herr Lindskog;

nr 590, av herr Gustafson i Kasenberg m. fl.;

nr 591, av herr Meyerhöffer m. fl.;

nr 592, av herr Magnusson i Skövde m. fl.;

nr 593, av herr Lundqvist m. fl.;

nr 594, av herr Näslund m. fl.;

Lördagen den 13 april.

Nr 26.

119

nr 595, av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå;
nr 596 av herr Falk m. fl.;
nr 597, av herr Hage; och

nr 598, av herr Eriksson i Falun och fru Nordgren.

§ 4.

Härefter föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 10.

§ 5.

Härpå föredrogos vart för sig

statsutskottets memorial, nr 84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande; och
bankoutskottets memorial, nr 40, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande punkten 23 av bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt visst f. d. indelt manskap.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna blevo av kammaren
godkända.

§ 6.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda jordbruksutskottets utlåtanden
nr 63 och 64 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 3 och 4.

§ 7.

Herr Magnussons i Skövde vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa spörsmål angående revision av vissa
vid statens järnvägar gällande taxebestämmelser, som nu föredrogs, bifölls av
kammaren.

§ 8.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Lindman, som yttrade: Herr
talman! Jag anhåller, att motionstiden i anledning av de båda propositionerna,
nr 231 och 232, som nu blivit avlämnade, må på grund av påskferierna utsträckas
till det plenum, som infaller näst efter 20 dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående statens skogsodlingsanslag jämte i ämnet väckt motion;

nr 58, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
älgskadefonden m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av vissa
områden till statens centrala frökontrollanstalt;

120

Nr 26.

Lördagen den 13 april.

Ang. kontroll
över tillverkningen
av
krigsmateriel
m. m.

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av viss
fastighet till Dorotea kommun i Västerbottens län;

nr 61, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående kronojägaren J. P.
Turtolas befriande från viss ersättningsskyldighet till domänverket; och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion angående användande av träkolsdrivna motorlokomotiv vid statens
järnvägar; samt

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion angående
tredje mans rätt och en hedersdomstol i tryckfrihetsmål.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Slutligen föredrogs första lagutskottets memorial, nr 40, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr
35 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m.; och anförde därvid

Herr Kilbom: Herr talman! I förevarande situation är väl det förslag,

som föreligger, det mesta, som kan utvinnas. Jag vill dock icke sticka under
stol med att, även örn vi ha den uppfattning, som i debatten tidigare deklarerades
av min partivän Flyg, vi dock hellre skulle ha sett, att regeringens förslag
hade bifallits. Detta skulle ju ha inneburit ett något klarare deklarerande
av riksdagens vilja att icke tolerera den inblandning av utländska intressen
via bulvaner i krigsmaterielindustrien, som regeringsförslaget avsåg att komma
till livs. När nu emellertid bägge kamrarna antaga det föreliggande sammanjämkningsförslaget,
så kan jag därav icke sluta mig till annat än att riksdagen
därmed så tydligt som gärna är möjligt också fördömer bulvansystemet.
Den uttalar med andra ord den uppfattningen, att allra minst några av riksdagens
ledamöter skola låna sig som mellanhänder eller hjälpare åt utländska
intressen av här ifrågavarande slag.

För några månader sedan pågick i pressen i samband med diskussion om
ett par av de i debatten för någon vecka sedan nämnda företagen anklagelser
mot en del svenskar. Vederbörande försökte emellertid, trots att det förelåg
mycket starka, i tryck återgivna bevis för deras deltagande i skyddet av utländskt
inflytande i dessa industrier, förneka riktigheten av anklagelserna.
Det må ju vara vederbörandes ensak, huruvida de tro sig ha skördat någon ära
av ett dylikt uppträdande. Sedan riksdagen emellertid behandlat regeringspropositionen,
ha på nytt gjorts försök att försvara det uppträdande, som tidigare
brännmärkts. Jag kan icke tänka mig, herr talman, att det var regeringens och
riksdagens mening att enbart påtala, att svenskar läto sig utnyttjas såsom
bulvaner, då det gällde att skydda utländska intressen i krigsmaterielföretag.
Jag utgår ifrån, att regeringen och riksdagen ville säga ifrån, att allra minst
politici i framskjuten ställning och allra minst statsutskottsledamöter i framskjuten
ställning skola kunna i någon form hjälpa till att skydda utländska
intressen av här ifrågavarande slag. Kammarens ledamöter förstå helt visst,
att jag främst syftar på en historia i samband med Fls^gindustri i Limhamn,
där en känd riksdagsledamot och politiker är revisor och även sökt mobilisera
en viss opinion för företaget och sitt eget handlingssätt. Om ett dylikt handlingssätt
kunde finna någon ursäkt före riksdagens behandling av frågan, sa
förefaller det mig fullkomligt uteslutet, att någon nu skulle vilja stiga upp

Lördagen den 13 april.

Nr 26.

121

Äng. kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. (Forts.)
och försvara detsamma. Jag tror, att jag gör mig till tolk för vad många i
kammaren tänka, och jag vet, att jag gör mig till tolk för vad många utom
kammaren tänka, icke minst i pressen, då jag säger, att vederbörande revisorskap
i Flygindustri bör upphöra. Allra minst tillkommer det, synes det mig,
en socialdemokrat att täcka ett tyskt krigsmaterielföretags manipulationer i
Sverige.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfall sverk m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan å lån ur vissa
statens utlåningsfonder m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda
järnvägar m. m.;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 82, i anledning av väckt motion örn Djurgårdskommissionens sammansättning;
och

nr 88, i anledning av väckt motion örn tillgodoseende av statens lokalbehov
genom förvärv av fastigheter i Stockholm;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen; och

nr 42, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till radiolyssnares
skyddande mot obehöriga störningar;

andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckt motion örn viss
ändring i fattigvårdslagen; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckt motion; och

nr 66, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman, områden och lägenheter.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.25 f. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1085. Nr £6.