1935. Andra kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1935:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 25.

Fredagen den 5 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28, den 29 och den 30 nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottens utlåtanden nr 6 och 66—68,
första lagutskottets utlåtanden nr 37—39 samt andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr förste vice talmannen, som
yttrade^ Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta
att på föredragningslistan för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda
ärenden först uppföra statsutskottets utlåtande nr 6 samt därefter
statsutskottets utlåtande nr 66, statsutskottets utlåtande nr 67 och statsutskottets
utlåtande nr 68.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 3, angående vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda framställningar
i avseende a utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet, m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ökade lokaler för
länsstyrelsen i Hallands län;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
stationskarlen N. H. Pettersson och banarbetaren G. Persson från viss ersättningsskyldighet
gentemot statens järnvägar;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statlig
exportkreditgaranti;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rensningsarbeten
i Göta älv för huvudreglering av Vänern;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
förutvarande Kronprinsens husarregementes kasernetablissement i Malmö; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av tomt i Bollnäs m. m.;

Andra hammarens protokoll 19S5. Nr 25. 1

Nr 25.

Fredagen den 5 april.

från bevillningsutskottet:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till dels förordning
örn ändrad lydelse av 7 § tulltaxeförordningen, dels ock förordning örn
ändrad lydelse av 8 § 1 mom. samma förordning; och

nr 146, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva;

från andra lagutskottet:

nr 141, i anledning av väckta motioner angående beredande av skydd för
pensionsfonder inom enskilda företag m. m.;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 83 med anhållan örn
riksdagens yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser örn
arbetsförmedling m. m.; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 127, med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 151, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för förseelse
mot lagen örn hingstbesiktningstvång;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående rikets allmänna kartverk: avlöningar jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond; och

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser :

nr 148, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

nr 149, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; samt

nr 150, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av bibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckta motioner angående tullen å vissa glasvaror
m. m.;

nr 27, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för elektricitetsmätare;
nr 28, i anledning av väckt motion angående tullsatserna för färgband till
skriv- och räknemaskiner; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av dubbelbeskattning;
samt

andra lagutskottets memorial, nr 22, i anledning av remiss från andra kammaren
av motionen nr 73 angående viss ändring i lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Fredagen den 5 april.

Nr 25.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen

herr Hedlund i Östersund
» Vougt
> Christiernsson
» Westman

beviljades:

under 3 dagar fr. o. m. den 6 april,
» 3 » » » 6 »

» 5 » » » 9 »

» 3 » » » 6 > .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.8 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 6 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

fA^..r^s<^?®''sinan Laurén på grund av sjukdom (blodkärlssjukdom) är
oförmögen till arbete och i behov av vila linder minst tre veckor, intygas härmed.

Stockholm den 5 april 1935.

Ivar Ericson,

leg. läk.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 26—28
och 35.

§ 3.

Vidare föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 22, i anledning av remiss
tran andra kammaren av motionen nr 73 angående viss ändring i lagen örn allmän
pensionsförsäkring; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

. ^U1 avgörande ^företogs nu statsutskottets utlåtande, nr 6, angående regleringen
för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

. förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. korn. Vid först skedd föredragning av punkten 1, angående kommunikationsdepar munikations-

tementet: avlöningar, yttrade

departe merua.

Herr Gustafsson i Välsnäs: Herr talman! På denna punkt Ilar jag jämte
fyra andra kammarens ledamöter väckt en motion, däri vi yrka, att den nuvarande
extra byråchefsbefattningen för tekniska ärenden i kommunikationsdepartementet
uppföres å ordinarie stat. Ifrågavarande extra byråchefsbefattning
har funnits mycket länge. Vid 1926 års riksdag föreslog Kungl.
Majit, att den skulle överföras till ordinarie befattning. Det har synts oss,
att när befattningen icke kan inom överskådlig tid indragas, det vore lämpligt,
att den upptoges bland de ordinarie befattningarna inom departementet.
Såsom i motionen framhålles, tillkommer ytterligare en omständighet, som talar
härför, nämligen att den nuvarande innehavaren av byråchefsbefattningen
är ordinarie vägingenjör i Kalmar län. Därav följer, att icke heller denna
vägingenjörsbefattning kan besättas med ordinarie innehavare, så länge den
nuvarande ordningen består.

Nu har statsutskottet på sätt och vis gett sitt erkännande åt de skäl vi
anfört. Utskottet har framhållit, att det givetvis kan uppstå, vissa olägenheter
genom de nuvarande förhållandena. Man har visserligen icke ansett sig
kunna tillstyrka bifall till motionen, eftersom förslaget framkommit på detta
sätt i en enskild motion, men utskottet förutsätter, att frågan skall bli föremål
för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Detta är en ståndpunkt, som jag
måste respektera. Jag skall därför icke yrka bifall till motionen, men tilllåter
mig hemställa, att vid uppgörandet av nästkommande års statsverksproposition
departementschefen måtte beakta de skäl, som framförts i motionen
och understrukits av utskottet, och hoppas, att vi da kunna förvänta ett förslag
i enlighet med motionens syfte.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. väg- och Härefter föredrogs punkten 3, angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
vattenbygg- avlöningar; och anförde därvid

nadsstyrelsen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr^tal man!

Vid denna och ytterligare två punkter har utskottet föreslagit sådan
ändring beträffande det i propositionen föreslagna sättet för täckande av
kostnaderna, att sammanlagt omkring 242,000 kronor överflyttas från automobilskattemedel
till allmänna skattemedel. Jag vill icke neka till att det kan
finnas visst fog för en dylik överflyttning. Utskottet har nämligen följt den
hittills tillämpade metoden för finansiering av ifrågavarande anslag. Då jag
■emellertid för min del ansåg mig kunna förorda, att även dessa anslag överflyttades
till att bestridas av bilskattemedel, skedde det icke bara med hänsyn
till den allmänna skattebudgetens ansträngda läge utan också därför, att
enligt min mening ett sådant finansieringssätt stöde i full samklang med den
av alla erkända principen, att motorismen skall betala sin anpart av kostnaderna
för vägväsendet. Och i dessa kostnader ingå som bekant även utgifterna
för den centrala administrativa och tekniska förvaltningen, som till stor
del är förlagd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

!Åven örn jag förutser, att denna fråga kommer upp på nytt, har jag emellertid,
herr talman, intet yrkande att göra. Utskottet har nämligen på andra
punkter, där det rör sig örn mera betydande belopp än de som här äro i fråga,

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. väg- och. vattenbyggnadsstyrelsen. (Forts.)
följt regeringens förslag och lättat den allmänna skattebudgeten genom att
lägga anslagen på bilskattemedlen. Jag är övertygad örn att icke minst finansministern
är utskottet tacksam härför.

För egen del vill jag framföra mitt tack till utskottet för välvillig behandling
av sjätte huvudtiteln i dess helhet. På de punkter, där utskottet avvikit
ifrån propositionen, har jag ingen erinran att göra. Jag har med glädje sett,
att utskottet funnit det vara möjligt tack vare de rikliga bilskattemedlen att
höja anslagen till två så behjärtansvärda ändamål som byggande av ödebygdsvägar
och byggande av enskilda utfartsvägar. Beträffande sättet för finansiering
av stensättning av vägar har utskottet framlagt ett förslag, varigenom
kostnaderna skulle likvideras snabbare än jag hade vågat räkna med. Och
vad slutligen angår utskottets i princip ingalunda oviktiga förslag örn höjning
av underhållsbidraget från 75 till 80 %, anser jag visserligen, att det skulle
varit en fördel, örn man fått pröva och inordna denna fråga i ett större sammanhang,
men då jag liksom utskottet är övertygad örn att höjningen är i sak
befogad och riktig, och då jag vidare icke tror, att reformen kommer att föregripa
eventuella andra ytterligare reformer på detta område, har jag icke
heller på den punkten någon erinran att göra.

Jag har sålunda, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 8, angående bidrag till byggande av enkla bygdevägar.
Därvid yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Vid denna punkt har jag fogat en

blank reservation för att angiva, att jag i princip anser, att bilskattemedlen
böra förbehållas underhålls- och omläggningsarbeten, som äro förorsakade av
motortrafiken, vilket från början avsetts med denna trafikbeskattning.

Här har Kungl. Maj :t nu föreslagit, att anslag för bidrag till byggande
av enkla bygdevägar med 1,350,000 kronor, till byggande av ödebygdsvägar
med 1,200,000 kronor, till byggande av enskilda utfartsvägar med

600.000 kronor, till byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan med

500.000 konor och till anläggning av enkel bygdeväg mellan Saivomuotka och
Kuttainen i Norrbottens län med 100,000 kronor eller sammanlagt 3,750,000
kronor skola utgå av bilskattemedel. Anslagen i fråga ha tidigare år utgått
av vanliga skattemedel. Riksdagen har de båda senaste åren avvisat förslag
örn användande av bilskattemedel för de behov, varom här nu är fråga.

Utskottet har tillstyrkt departementschefens förslag örn ifrågavarande överflyttning,
ehuru, som vi kunna se av motiveringen på sidan 13 i utlåtandet,
med viss motsträvighet.

Jag har velat tillkännage min anslutning till den uppfattning, som utvecklats
i motionerna nr 134 i första kammaren av herr Nylander m. fl. och nr
271 i andra kammaren av herr Lindmark m. fl., att de behov, varom här är
fråga, böra tillgodoses med skattemedel i vanlig ordning. När emellertid regeringen
utarbetat och framlagt ett budgetförslag, äro möjligheterna ytterst
små att däri kunna göra några väsentliga förändringar eller omläggningar.
Inför omöjligheten att på annat sätt anvisa medel måste även jag hesitera
och får alltså avstå från att ställa något yrkande i enlighet med den principståndpunkt
jag företräder. Jag förutsätter emellertid, att den medelsdispo -

Ang.

byggande av
enida bygdevägar.

Nr 25.

Lördagen den 0 april f. m.

Äng. byggande av enkla bygdevägar. (Forts.)
sition, sora här föreslås, endast skall vara en tillfällig anordning, betingad av
det för närvarande pressade statsfinansiella läget.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall bara säga ett enda ord.

Det är ju klart för samtliga kammarens ledamöter, förmodar jag, att utskottets
formulering är grundad på en uppgörelse, som man har träffat för
att i möjligaste mån tillfredsställa olika meningsriktningar. Man har givetvis
därvidlag icke kunnat tillfredsställa precis var och en, utan man har fått
göra så gott man kunnat.

Vad beträffar herr Perssons i Falla yttrande angående vägarna, vill jag
icke ge mig in i polemik med honom om den saken i annan mån än att jag vill
konstatera, att det väl numera icke finnes något slag av vägar, som icke befaras
med bilar. Vägarna byggas så, att t. o. m. på ödebygdsvägarna kan
man komma fram med bil.

Jag har bara velat göra denna lilla anmärkning i kanten så att säga och ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindmark: Herr talman! Det är icke min mening att göra något yrkande
om bifall till vår motion i denna punkt — det finns ju icke några utsikter
att få igenom den för närvarande. Men jag kan icke underlåta att i
detta sammanhang uttala mitt bekymmer över den utveckling, som ägt rum
på ifrågavarande område. Utan att riksdagen ändrat författningens formulering
i avseende å användningen av automobilskattemedlen, vilka ju närmast
skola bestrida kostnaderna för förbättring och underhåll av för automobiltrafiken
viktiga gator och vägar i städerna resp. landsbygden, har riksdagen
undan för undan gått in för att använda bilskattemedlen för ändamål, som
icke voro ursprungligen avsedda. Statsutskottet har också tidigare gjort uttalanden,
som vittna om att man, när man tillrått riksdagen att fatta beslut
i det hänseendet, faktiskt haft ont samvete för vad som skett. Emellertid kan
man vänja sig vid att handla oriktigt, och det är tydligen detta statsutskottet
gjort, då det i år i formuleringen icke visar samma betänkligheter som framkommit
tidigare. Man konstaterar endast, att den ekonomiska situationen är
sådan, att man nu måste gå in för att använda bilskattemedel även för nyanläggning
av vägar.

Det kan ju icke förnekas, att det föreligger ett visst sammanhang mellan
bilskattemedlens användning och nyanläggning av vägar -— medlen användas
ju då i alla fall till vägar. Men det är att befara, att i en brydsam situation,
när det är svårt att få debet och kredit att gå ihop, en kommande regering kan
känna sig frestad att taga ett djupt grepp i bilskattemedlen för ändamål, som
äro det ursprungliga syftet ännu mera främmande. Jag vill redan på detta
stadium varna för en sådan utvecklingsgång. Ty tänker man på, hur bilskattemedlen
komma till, måste man konstatera, att de icke utgöra en rationell
beskattning för täckande av allmänna utgifter i budgeten utan böra vara begränsade
att avse ett speciellt ändamål.

Statsutskottet framhåller bl. a., att de rikt flödande automobilskattemedlen
motivera den åtgärd, som här föreslås. Jag förstår detta, men min uppfattning
är den, att när man kan konstatera, att dessa medel flöda i övermått,
gäller det icke att vidga grunderna för användningssättet, utan då är tiden
inne att sänka skattesatserna för automobilskatten. För några dagar sedan
behandlades här i kammaren den frågan, och jag var då i tillfälle påvisa det
riktiga i att särskilt fordonsskatten sänktes. Jag vill i detta sammanhang
endast påpeka, att snart nog får riksdagen vara beredd att reformera grun -

Lördalen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. byggande av enkla bygdevägar. (Forts.)
derna för bilbeskattningen och se till, att det icke tages ut mera i skatt än
som svarar mot det absoluta behovet. Då bör också särskilt avseende fästas
vid det förhållandet, att såsom skatten nu uttages, det i många fall är den
ekonomiskt minst bärkraftiga befolkningen i de avlägsna landsändarna, som
ytterst och sist fått bära automobilskatten, medan de rika stadsborna, som
måhända aldrig — det förekommer givetvis sådana fall — bli i tillfälle att
begagna sig av biltrafiken, icke erlägga ett öre i bilskatt. Det nu nämnda
förhållandet ger vid handen, hur orättvis denna skattegrund är, örn man använder
bilskattemedel för ändamål, som äro automobiltrafiken främmande.

Herr talman! Såsom saken nu ligger till, har jag givetvis intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 9, angående bidrag till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs
och Värmlands län.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt bidrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1935, under punkten 9 av sjätte huvudtiteln föreslagit
riksdagen att till bidrag till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs
och Värmlands län för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 1,200,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel.

I sammanhang med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet förehaft
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner väckta, den ena, nr 134, inom första kammaren
av herr Nylander m. fl. och den andra, nr 271, inom andra kammaren av
herr Lindmark m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen,
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag under sjätte huvudtiteln, måtte besluta
att anslaget för budgetåret 1935/1936 till bidrag till ödebygdsvägar å 1,200,000
kronor skulle utgå av vanliga statsmedel såsom extra reservationsanslag;

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 135, inom första kammaren
av herrar P. E. A. Jonsson och Bäckström och den andra, nr 268, inom
andra kammaren av herrar Näslund och Sandberg, i vilka föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att till bidrag till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av
Kopparbergs och Värmlands län för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag samt motionerna I: 135 och II: 268 ävensom med avslag å motionerna
I: 134 och II: 271, i vad de avsåge förevarande anslag, måtte till bidrag
till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, att
utgå av automobilskattemedel.

Vid denna punkt hade av herrar Holmgren och Persson i Falla anmälts reservation
utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Äng.

byggande av
ödebygdsvägar.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng.

byggande av
enskilda
uifartsvägar.

Äng. byggande av ödebygdsvägar. (Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Vid denna liksom vid närmast följande
punkt kar jag låtit anteckna en reservation. Jag har för min del icke kunnat
finna tillräckliga skäl förebragta för att frångå de anslagsbelopp Kungl.
Majk vid dessa punkter äskat. Den omständigheten, att automobilskattemedlen
nu flöda till statskassan ymnigare än man beräknat, kan icke för mig
utgöra något skäl för att vara med örn att ge ut dessa pengar omedelbart som
de influtit. Det kan komma tider, då vi ha behov av en behållning och äro
tacksamma för att vi lia den.

På grund av denna min uppfattning, herr talman, yrkar jag avslag på utskottets
hemställan på denna punkt och bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr tal man!

Jag har redan haft tillfälle att säga, att jag för min del med nöje ansluter
mig till utskottets förslag örn höjning av anslaget till ödebygdsvägar
från 1,200,000 till 1,400,000 kronor. Jag är övertygad örn, att såvida det
förelegat samma siffror rörande automobilskattemedlens storlek vid propositionens
uppgörande som dem utskottet haft att röra sig med vid uppgörandet
av sitt förslag, skulle jag nog kommit till samma slutsats som statsutskottet.
Jag har nämligen den uppfattningen, att det här gäller ett mycket behjärtansvärt
ändamål och ■—- jag vill tillägga, vad statsutskottets ordförande
redan sagt — ett ändamål, som kommer icke minst bilismen till godo. Ty det
är ingen som skall tro, att ödebygdsvägar trafikeras endast av det fåtal människor,
som bo i dessa avlägsna bygder, utan ödebygdsvägarna äro bland annat
av våra bilister mycket omtyckta turiststråk.

Jag vill naturligtvis inte förneka, att herr Holmgren har rätt i, att det alltid
är bra att samla i ladorna, när det är tillfälle att göra det, men tyvärr
vet jag ingen metod, varigenom vi skulle kunna göra det med bilskattemedlen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter herr statsrådets yttrande
är inte mycket att tillägga, men så pass mycket kanske jag ändå bör säga från
statsutskottets sida, att jag tror herrarna göra klokt i att noga läsa igenom
sidan 27 i betänkandet. Då skola ni finna, att det har ingalunda mattats av
beträffande tillskott av vanliga skattemedel till detta ändamål, utan det har
tvärtom utgått mycket betydande belopp ända sedan 1918 fastän i annan form.

Då jag inte vill upprepa, vad som är tillgängligt för en var att läsa, ber jag
endast att få hänvisa till detta och yrkar bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Vid nu skedd föredragning av punkten 10, angående bidrag till byggande
av enskilda utfartsvägar, yttrade

Herr Lindmark: Herr talman! På ifrågavarande punkt har jag nöjet anteckna,
att statsutskottet så till vida gått de många motionärerna till mötes,
att anslaget har blivit höjt från 600,000 till 800,000 kronor. Jag ber att få
tacka för denna gåva. Med hänsyn till det betydelsefulla ändamål, vartill
anslaget skall användas, är ju denna summa mycket välkommen, ehuru det
givetvis skulle varit väl motiverat, att ett högre belopp redan nu kunnat utgå.

I samband med en motion örn höjning av anslaget har jag jämte två medmo -

Lördaeen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. byggande av enskilda utfartsvägar. (Forts.)
tionärer yrkat på ändring av grunderna för bidrags utgående, innebärande att
bidraget skulle bli större än det hittills varit. Motiveringen för detta förslag
är givetvis, att den enskilde, som har att bygga sin utfartsväg, gör utomordentligt
stora uppoffringar för vägens tillkomst och borde vara värd en större
uppmuntran än vad som blir fallet med tillämpning av nuvarande grunder.
Enligt dessa skall nämligen statsbidrag utgå med */4 till 1/s av den beräknade
anläggningskostnaden och må ej för något fall bestämmas till högre belopp än
som motsvarar hälften av samma kostnad.

Örn man har tillfälle att följa ett vägarbete av här ifrågavarande slag, kan
man iakttaga, vilken iver, seghet, uthållighet och offervilja som kännetecknar
dem, som arbeta på dessa utfartsvägar. Då man har iakttagit detta och även
sett, vilket utomordentligt resultat som skapas genom den egna insatsen, är man
beredd och villig att träda in för att ge ett större bidrag, en större hjälp till
arbetets utförande. Vi kunna draga en parallell från ett annat område, nämligen
avdikningsanslagets användning. Där finna vi bestämmelser örn, att statsbidrag
kan utgå till hälften av den beräknade kostnaden. Det finns en viss
likhet mellan dem, som utföra avdikningar med bidrag från avdikningsanslaget,
och dem, som utföra dessa utfartsvägar, så till vida, att arbetet framför
allt tjänar den enskilde till hjälp. Men det finns dock en viktig skillnad, nämligen
att då det gäller utfartsvägar komma dessa i många fall att planeras och
utföras med en sådan sträckning, att man kan undgå att bygga allmän väg,
där man eljest förr eller senare blivit tvungen att utföra ett sådant vägbygge.
I ett dylikt fall hade det varit särskilt motiverat att kunna ge en ganska hög
bidragsprocent.

Ehuru jag närmast skulle varit villig att föreslå den ändringen, att i likhet
med vad som gäller beträffande avdikningsanslaget grunden skulle varit,
att statsbidrag skall utgå med halva beloppet, har jag dock biträtt den uppfattningen,
att man för närvarande, för att komma till ett resultat, borde stanna
för en lägre bidragsprocent och därför föreslagit den till 40, högst 50 procent
av den beräknade kostnaden. Ett bifall till detta förslag skulle givetvis
medföra högre anslagskrav, men med en enkel kalkylering finner man, att en
höjning av anslaget med hänsyn till detta skulle ha krävt endast 80- ä 90,000
kronor. Med utgångspunkt från en förhöjning av anslaget som utskottet nu
föreslår skulle således 100,000 kronor ha räckt för att kompensera det större
anspråket på anslag genom ändring av grunderna för statsbidrags beviljande.

Emellertid finner jag, att utskottet icke denna gång velat beakta framställningen.
Jag är likväl övertygad örn, att kravet på rättelse i detta avseende
är av sådan natur, att förslaget återkommer, och det lär väl bli svårt att i
längden kunna motstå bifall till en sådan framställning.

Jag har, herr talman, på grund av utsiktslösheten att nu kunna komma till
ett resultat, icke något yrkande. Jag vill endast ha uttalat, att vi återkomma
med förslaget.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 226, angående
lån till övre Norrlands erkända centralsjukkassa för beredande av rörelsekapital
åt kassan.

Denna proposition bordlädes.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng.

byggande

förbättring

broar.

§ 6.

Fortsattes handläggningen av statsutskottets utlåtande nr 6.

Punkten 12, angående bidrag till byggande och förbättring av broar.

ocA Kungl. Majit hade i punkten 12 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till bidrag till byggande och förbättring av broar för budgetåret
1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel.

I sammanhang med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, väckta den ena, nr 75, inom första kammaren
av herr Bergqvist m. fl. och den andra, nr 198, inom andra kammaren av herr
Hage m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta öka det av Kungl.
Maj :t föreslagna reservationsanslaget för bidrag till byggande och förbättring
av broar för budgetåret 1935/1936 från 2,000,000 kronor med 1,000,000 kronor
till 3,000,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel eller på sätt riksdagen
funne lämpligt.

I samband härmed hade utskottet likaledes behandlat en i första kammaren
av herr Lindhagen väckt motion, nr 22, vari föreslagits, att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte verka dels för byggande redan nu av en landsvägsbro
i stället för färj förbindelse över Svinesund, dels ock för denna bros
anläggning så, att den, när tiden vore inne, kunde sammanlänkas även till en
järnvägsbro för den sedan länge diskuterade kontinentalbanan med sammanknytning
omsider av de båda rikenas statsbanor, ävensom att Kungl. Majit
måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill dessa överväganden kunde
föranleda.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag å
motionerna I: 75 och lii 198, måtte till bidrag till byggande och förbättring av
broar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor,
att utgå av automobilskattemedel; samt

b) att motionen I: 22 måtte anses besvarad med vad utskottet i punkten
anfört.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herr Asplund, som ansett, att
utskottet bort i mom. a), hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl.
Majits förslag samt med bifall till motionerna 1:75 och 11:198, måtte till
bidrag till byggande och förbättring av broar för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel.

Utskottets hemställan föredrogs, och yttrade därvid:

Herr Hage: Herr talman! På denna punkt äro väckta motioner i bägge
kamrarna, underskrivna av representanter från Norrland av skilda partier. I
dessa motioner påyrkar man, att det anslag på 2 miljoner kronor, som föreslås
av regeringen, skall höjas med 1 miljon kronor till 3 miljoner. På grundval
av dessa motioner, som blivit avstyrkta av statsutskottet, har herr Asplund
avgivit en reservation, i vilken han tillstyrker det högre anslaget. Jag
skall tillåta mig att här säga några ord till förmån för reservationen, fast jag
måste ju säga, att det är väl bland det mest improduktiva man gärna kan
syssla med att yrka bifall till ett förslag, varigenom budgeten skulle höjas
med 1 miljon kronor, då det inte finns mer än en reservant i statsutskottet.

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. byggande och förbättring av broar. (Forts.)
Jag skall likväl göra det, ty jag vet, att bakom dessa motioner och bakom reservationen
finns en stark opinion i stora bygder av Norrland. Denna opinion
kan man bäst uttrycka så, att det finns ett djupt bekymmer för, huruvida det
skall bli möjligt att inom rimlig tid förse en del större älvar med broövergångar,
där nu färja användes.

Nu är att märka, att dessa älvövergångar ligga mitt i den stora genomgångstrafiken
från Stockholm och mellersta Sverige upp till övre Norrland.
Där har man under lång tid planerat byggandet av broar. Man har så småningom
funnit, att den gamla färjtrafiken kunde gå för sig under tidigare rådande
förhållanden, men med tillkomsten av en starkt ökad bil- och busstrafik
blir denna gamla färjtrafik allt mer otidsenlig. Den motsvarar icke tidens
krav. Den omständigheten, att på en i övrigt god trafikled en färjövergång
finnes inlagd, sänker hela standarden på denna trafikled. Körhastigheten
nedsättes väsentligt genom att trafikanterna få vänta på färjan. I vissa fall
är det så, att färjan endast går varje timme eller varje halvtimme. Härtill
kommer, att trafiken med bussar och bilar undan för undan ökats, så att det
ofta uppstår trafikstockningar vid färjlägena. Personer, som komma resande
i brådskande angelägenheter och därför vilja komma fort fram, kunna få vänta
vid en dylik övergång kanske i timtal, innan de komma över. Den, som varit
närvarande vid en sådan där kö, kan konstatera, att de, som bli stoppade vid
en sådan övergång, använda inte milda ord örn statsmakterna och dem, som
bära ansvaret för förhållandet. Jag tror, att en hel del svordomar, som användas
i detta land, ha kommit till just vid dessa övergångar.

Nu har man väntat på, att missförhållandena undan för undan skulle bli avhjälpta.
Man har framfört krav från en hel del håll, att det skulle byggas
broar vid de stora övergångarna över vissa älvar, och detta har ju också skett
i viss utsträckning. Jag måste erkänna, att vi äro tacksamma mot statsmakterna,
ty under årens lopp ha genom välvilliga anslag från riksdagen betydande
utvidgningar av denna byggnadsverksamhet åstadkommits. Stora broar,
som kostat staten betydliga summor, ha byggts, och detta måste med tacksamhet
erkännas. Men alltjämt existera vissa övergångar och tämligen stora sådana
i Norrland, där alltjämt de resande måste ty sig till färjtrafiken för att
komma över. Jag har i den motion, som jag varit med om att väcka, nämnt
särskilt övergången vid Luleälv och dessutom en större övergång inom Västernorrland.
Dessa båda äro, skulle jag tro, de största älvövergångarna, där det
skulle varit särskilt nödvändigt med broövergång.

Jag skulle alltså vilja säga, att det kanske, efter det myckna anslagsgivandet
på detta område, inte är så många ställen kvar, där man skulle behöva
broövergångar. På de återstående ställen, där det är fråga örn att anordna
broövergångar, komma dessa emellertid att bli synnerligen dyra. Detta beror
ju på naturförhållandena i Norrland. Våra illvar Sirö breda, och skall det
åstadkommas broövergångar i närheten av kusten, drar detta med sig synnerligen
dryga kostnader. Allt detta gör, att om man skall inskränka detta anslag
till 2 miljoner kronor per år, vilket regeringen föreslagit och statsutskottet
tillstyrkt, kan man våga det påståendet, att det kommer att dröja oerhört
hinge, innan man kan göra något av betydelse i detta avseende. De länsanslag,
som finnas, räcka knappast till något annat än till vissa mindre brobyggnader
och förbättringsarbeten, och ett årsanslag på endast 2 miljoner kronor
kommer absolut inte att räcka till dessa större brobyggnader.

Från denna utgångspunkt ha vi, som framfört motionen, påyrkat en utökning
av anslaget. Vi lia grundat detta yrkande på viig- och vattcnbyggnadsstyrelsens
förslag, vari också föreslås ett anslag av 3 miljoner kronor per år.
Vi lia utgått ifrån, att om man kunde få anslaget höjt till 3 miljoner kronor,

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

''Äng. byggande och förbättring av broar. (Forts.)
skulle man kunna använda ökningen särskilt för dessa stora broföretag, under
det alltså de 2 miljonerna, som föreslagits i statsverkspropositionen, skulle gå
till de vanliga broförbättringsanordningarna och till mindre broar. På detta
sätt kanske man skulle kunna realisera tanken, att även dessa stora broövergångar
kunde åstadkommas. Jag skall inskränka mig till detta.

Den opinion, som jag talat örn och som kräver broövergångar på de av mig
antydda platserna, borde det ligga i statsmakternas intresse att tillgodose, ty
här gäller det i stort sett stora trafikleder, som beröra hela Norrland. Förr
eller senare måste det åstadkommas åtgärder, varigenom de omoderna färjorna
komma bort och ersättas med broövergångar, såsom skett på en hel del andra
ställen.

Från denna utgångspunkt, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till
den reservation, som vid denna punkt har avgivits av herr Asplund.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tror, att det är skäl att här
också hänvisa till vad som finnes återgivet i utskottets utlåtande på sidan
18. I det andra stora stycket nedifrån kunna herrarna finna, att det inte är
så beskaffat, som herr Hage vill göra gällande. Yi ha meddelat där, att under
rubriken »Fonden för förlag till statsverket» ha stått till förfogande anslag
till broar och hamnar å respektive 6 och 6.5 miljoner kronor för budgetåren
1933—1935. Vidare ha vi meddelat, att vid den tid, då vi hörde oss
för örn saken, hade därav inte anvisats mer än 4.5 miljoner kronor. Det finnes
alltså litet kvar därav. I detta fall är det så, att dessa medel skola enbart användas
till större brobyggnader. Det andra går ju ut på »det vanliga lilla
sättet», som det heter i revyvisan. Och örn man då tänker, att Kungl. Maj :t
vill ge större bidrag till den bro, som det här i debatten är fråga örn, än
det normala, ha norrlänningarna — så mycket jag än behjärtar deras behov
av ifrågavarande brobyggnad — anledning att vara mycket nöjda med den
ståndpunkt, Kungl. Majit och även statsutskottet intagit i denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Det är inte med någon större entusiasm
och förtröstan, som jag har varit med örn att framställa ett sådant
krav, som i förevarande fall gjorts. Men det är ett ordspråk, som säger, att
nöden har ingen lag, och det är detta, som tvingat oss att försöka göra någonting
i denna sak. För egen del —• det måste jag säga — finner jag det i regel
motbjudande och olämpligt att ställa några avsevärt större anslagskrav än
den ansvariga myndigheten och regeringen lia framställt, men vi stå här inför
ett faktiskt nödläge, som blir värre för varje år som går. Yi behöva en
fast förbindelse över Lule älv invid Luleå stad. Trafikförhållandena börja
bli fullständigt olidliga både vinter och sommar, och det kan inte i längden
fortgå som hittills skett. Det är denna omständighet, som så att säga tvingat
oss att framföra det yrkande, vi i vår motion framställt.

För egen del var jag fullt på det klara med — och det tror jag, att även
de övriga motionärerna voro — att någon direkt hjälp eller i varje fall något
anslag för vårt syfte, i detta fall en bro över Lule älv invid Luleå, inte stod
att vinna, även örn statsutskottet tillstyrkt och riksdagen beviljat den begärda
förhöjningen av anslaget med 1 miljon till 3 miljoner kronor. Men man tänkte,
att om det beviljades ytterligare 1 miljon kronor för ändamålet, skulle därmed
kunnat avverkas en hel del av det, som eventuellt ligger före, och att vi på
det sättet fortare kommit i tur att få något av dessa pengar och sålunda få
våra trafikbehov bättre tillgodosedda. Det var vår tankegång och syftet med
vår motion.

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. byggande och förbättring av broar. (Forts.)

Som saken nu ligger till, torde det vara lönlöst att tänka sig att få någon
ändring eller att nu få något anslag särskilt för detta ändamål. Men, mina
herrar, jag vill i stället framställa en allvarlig vädjan till regeringen, till riksdagen
och alla de myndigheter, som ha avgörande inflytande i hithörande
angelägenheter, att söka förhjälpa oss till en förnuftig lösning av detta trafikspörsmål,
så snart möjligheter kunna anses föreligga. Vi äro naturligtvis beredda
att vänta ett eller annat år och söka hjälpa oss fram tillsvidare med en
eventuellt förbättrad färjeförbindelse. Men detta trafikspörsmål är inte slutgiltigt
löst, förrän det blir en fast förbindelse på det enda ställe, där trafiken
av naturliga och förklarliga anledningar hittills gått fram och av samma
anledningar alltfort kommer att söka sig fram. En fast förbindelse på annat
ställe är nära nog att förlikna vid bortkastade pengar.

Herr talman! Jag har velat framföra denna vädjan och denna lilla trevare
i detta sammanhang. Jag skall inte framställa något yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Endast en kort replik till herr Anderson i Råstock.

Såvitt jag fattade honom rätt, gjorde han gällande, att det anslag, som
finnes och som kommer att finnas, kommer att räcka någorlunda bra även
för det ändamål, som jag berörde. Men i det avseendet vill jag bestämt säga
till herr Anderson i Råstock, att det icke kan vara riktigt. Det har åtminstone
påståtts av personer, som känna till dessa saker i detalj. Alltså, blir det ej i
fortsättningen högre anslag, då torde möjligheten bli ringa att åstadkomma
dessa större brobyggen som jag talat örn. Dessa anslag komma antagligen
endast att räcka till för en del mindre och medelstora broar och broförbättringar,
men kunna inte möjliggöra att bygga dessa större överfarter.

Punkterna 13—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21, angående utredning rörande fiskefyrar m. m. Äng.

I en inom andra kammaren av herr Flyg m. fl., väckt motion, nr 466, hader^^ny2j*.
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att fyrar m. m.
på sätt regeringen funne lämpligt en undersökning måtte företagas rörande
1) behovet av fiskefyrar utefter kusten samt kostnaderna för dessa fyrars uppförande;
2) behovet av fiskarestugor samt kostnaderna i detta avseende; 3)
hamnfrågans lösande på sådant sätt att båtar och redskap bereddes tillfredsställande
skydd samt kostnaderna i även detta avseende, samt att Kungl.

Majit måtte förelägga riksdagen de förslag, vilka av denna undersökning ansetts
vara av behovet påkallade.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte av riksdagen bifallas.

Vid denna punkt hade av herr Törnkvist i Karlskrona avgivits reservation
utan angivet yrkande.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. utredning rörande fisket yrar m- m- (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Flyg: Herr talman! Vid denna punkt av utlåtandet har vår grupp
väckt en motion, som statsutskottet inte har varit med örn att biträda. I
punkten 2 av denna motion upptages återigen en fråga, vilken även var föremål
för behandling vid föregående års riksdag. Vi hade då föreslagit, att man
skulle ge ett anslag på 10,000 kronor, med vilka pengar man skulle inom den
yttre skärgården i Stockholms län bygga ett par fiskarstugor, i vilka fiskarna
skulle kunna övernatta under den svåra tiden av året. När den frågan föregående
år här förelåg till behandling efter utlåtande från jordbruksutskottet,
hemställdes även då, att motionen skulle till ingen åtgärd föranleda; och vid
det tillfället framfördes det, att frågan inte var nog utredd. Man hade inte
gått den rätta vägen o. s. v. Sedan dess ha vederbörande fiskare själva genom
sina organisationer och med de små resurser, de ha till sitt förfogande, sökt
lösa frågan. Man har genom mera tur kanske än något annat kommit över en
byggnad, som man förvärvat på mycket rimliga och billiga villkor. Den är
emellertid otillräcklig, och den är dessutom otillfredsställande med hänsyn till
det behov, som föreligger. Det är endast ett surrogat för att lösa problemet,
och vederbörande äro medvetna örn, att det är ett ofrånkomligt faktum, att så
är förhållandet, och att det är ett rimligt och behjärtansvärt ändamål som
föreligger. Detta omtalas i vår motion. Nu har man från ett annat utskotts,
det stora och mäktiga statsutskottets, sida ansett, att riksdagen inte heller i år
bör bifalla detta yrkande.

Örn jag ser på utskottets utförliga motivering för sitt avslagsyrkande ■—• jag
vet icke, huru många rader den omfattar — så finner jag, att ingenting säges
om den första punkten i vår motion. Det förefaller, som om utskottet alldeles
särskilt förbisett vårt önskemål i detta avseende. Jag menar, att örn utskottet
ansett, att man ingenting kunde göra i de två övriga avseendena, t. ex.
då det gäller fiskefyrar utefter kusten och i det tredje avseendet, nämligen
hamnfrågan i den mening denna berörts i vår motion, kan jag inte förstå, att
man så bär utan vidare även i år kunde låta detta mycket behjärtansvärda
önskemål avvisas, på sätt som skett. I det fallet kan jag inte på något sätt
finna, att utskottet handlat med hänsyn till frågans allvar och behjärtansvärda
innebörd.

Går jag sedan till problemet örn fiskefyrar, säger man i det avseendet, att
på sista tiden ha bidrag också börjat lämnas till anläggning och underhåll av
fiskefyrar. Jag vill erinra örn, att då vår motion framfördes vid årets början,
byggdes vår motivering i det avseende det här gäller i mycket stor utsträckning
på en mycket energiskt skriven artikel i tidskriften »Ostkusten», ett organ
för det folk, som har behov av fiskefyrar. Jag kan inte tänka mig, att
dessa människor i sitt eget fackorgan publicerat en skrift om en angelägenhet
för dem, vilken angelägenhet inte längre skulle bestå som ett önskemål utan
vara förverkligad eller på väg att förverkligas. Jag skulle i det fallet vilja
säga, att nog kunde utskottet i varje fall i sin motivering säga något närmare
örn, huruvida det önskemål, som framförts i vår motion med stöd av
en framställning i ostkustfiskarnas egen tidskrift, blivit tillgodosett genom de
åtgärder, som vidtagits. Jag vill inte uttala mig med bestämdhet örn vad man
menar med, att man börjat lämna bidrag till anläggning och underhåll av
fiskefyrar. Jag är inte övertygad örn, att man kan på detta område lösa problemet
så, att man lägger kostnaden på den befolkning det här gäller, vilken
redan nu är synnerligen betungad, trots att den har synnerligen små inkomster.
Det var vad jag ville säga örn det problemet.

Vad beträffar hamnfrågan hänvisar man till, att för närvarande äro arbeten

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. utredning rörande fiskefyrar m. m. (Forts.)
i gång å 40 olika fiskehamnsföretag, för vilka den statliga bidragskostnaden
beräknas uppgå till över 4 miljoner kronor och givetvis är det dessa hamnanläggningar,
som man i den offentliga debatten är mycket stolt över, som man
här avser och framhåller som ett bevis på vad som åtgjorts. Jag vill inte
förneka, att här ha vi en åtgärd av en närliggande karaktär, som även är genomförd
och delvis förverkligad. Men det förefaller, som örn utskottet även
i detta fall mycket litet tänkt igenom vad vår motion syftar till och rör sig
omkring. Det var inte det slag av hamnanläggningar, varom utskottet talar,
som där åsyftas, utan kanhända hamnanläggningar av vida mindre och beskedligare
format men ändå nied hänsyn till behovet av betydelsefull karaktär.
Jag vill inte, herr talman, därför att frågan är avrättad och fallen,
säga mycket härom. Men jag skulle kunna ge exempel från Stockholms skärgård,
hur fiskarna fått sina båtar och redskap förstörda genom stormar på
grund av att de inte haft möjlighet att skaffa sig båthus eller hamnanläggningar
i det beskedliga format, som här avsetts, vilka kunnat vara till skydd
för deras farkoster och redskap mot stormen. Jag kan anföra sådana exempel,
och det är detta vi pekat på. Men då har man ansett, att vi hålla på med
40 olika fiskehamnsföretag, och att de kosta 4 miljoner kronor, och att därmed
all rättfärdighet är uppfylld, och att alltså motionen är oberättigad. Den
rör sig emellertid på ett område, där man inte gjort vad göras kan. Jag
hävdar bestämt, herr talman, att så är förhållandet.

Det kan hända, att min uppfattning inte är riktig, men jag har en känsla
av, att när man på detta sätt avvisar vår motion, där vi endast begära att i
dessa 3 punkter få en utredning i gång för att undersöka, vilka behov som
existera — och för vilken utredning kostnaderna inte behöva bli stora och
inte en lång följd av år behöver tagas i anspråk, men som är en vital angelägenhet
för en viss befolkning i landet — gör man det kanske därför, att
vår grupp framfört detta yrkande, och att frågan måhända fått en annan behandling,
örn den kommit från annat håll. Om så är förhållandet — och jag
kan inte hjälpa, att jag har en sådan känsla, därför att allt tyder därpå — då
har man bortsett från den sak, det här gäller, och mera fäst sig vid ifrån vilken
sida motionen förts fram.

Då jag anser, att frågan ligger så till, och att det mäktiga statsutskottets
motivering inte täcker det önskemål, jag talat örn, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till vår motion.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill bara meddela ett par

fakta på detta område. Jag kanske kan börja med det, varmed herr Flyg
slutade, nämligen att vi i utskottet skulle taga särskild hänsyn till varifrån en
motion kommit. Det är fullständigt felaktigt. Vi behandla alla motioner från
saklig utgångspunkt, antingen det är herr Flyg eller herr Lindman som väckt
en motion. Det spelar ingen roll. Jag vill bestämt tillbakavisa den insinuationen,
att vi skulle behandla en motion olika allt efter arten av det parti som
motionerat. Men örn herr Flyg vill läsa motiveringen till en punkt, som vi
redan behandlat, skall han finna, att flera av hans önskemål äro tillgodosedda
eller på viig att tillgodoses. Trots att denna punkt redan är behandlad,
vill jag med talmannens tillstånd påpeka, att statsrådet gått fram med ett
äskande på 200,000 kronor utöver vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit.
Där säger utskottet, att detta anslag lärer också i stor utsträckning
komma yrkesfisket till godo.

Vad beträffar den andra saken, är det så, att vi ha förmånen att i fjärde
avdelningen i statsutskottet lia ordföranden i fiskeriutredningen med bland
oss, och den uppfattningen, vi fått av vad vi sett om den utredningens sätt att

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. utredning rörande fiskefyrar m. m. (Forts.)
arbeta, gör, att vi ansett, att man kan vänta förslag i de olika avseenden, som
kunna vara ägnade att hjälpa fiskarnas intressen.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden längre. Det förhåller sig så,
som jag sagt, och därför skall jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Flyg: Herr talman! Bara ett pär ord. Jag vill först tacka för den
lektion herr Anderson i Råstock givit kammaren, att när det gäller en punkt
i statsutskottets utlåtande, skall man för att få reda på motiveringen därtill
taga reda på en annan punkt i utlåtandet. Jag tycker, att man vid den föreliggande
punkten kunde ha satt in en hänvisning till denna punkt, så att man
kunde veta, var man skulle söka motiveringen. Vad beträffar herr Andersons
uttalande, att ordföranden i fiskeriutredningen befinner sig i de herrars krets,
som avfattat detta utlåtande, vill jag säga, att det gör mig mycket betänksam
och föranleder mig att tro, att det är ett annat argument, än det jag förut
nämnt, som är orsaken till denna korta formulering. Det ger mig, herr talman,
ytterligare anledning till att yrka bifall till motionen.

Herr Hällgren: Herr talman! Det är här fråga örn tre sätt, på vilka man
skulle kunna hjälpa fiskarbefolkningen, nämligen dels genom att lösa fiskehamnsfrågorna,
dels genom uppbyggandet av fiskarstugor i skärgården och
dels genom ytterligare ordnande av fiskefyrar. Beträffande fiskehamnsfrågornas
ordnande vill jag säga, att det synes näppeligen påkallat med en sådan
allmän utredning, som motionärerna ifrågasatt. Det vore i stil med fiskehamnssakkunniga,
som på sin tid reste omkring och sökte efter lämpliga platser,
där man kunde bygga fiskehamnar utan avvägning till det framtida behovet
med påföljd att man fick en hel del dyrbara anläggningar på sina håll.
Man brukar numera förfara så, att där behov av hamnskydd förefinnes intressenterna
taga initiativ, antingen själva eller genom någon organisation, och
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begära undersökning. Örn jag inte minnes
fel få intressenterna själva bidraga med 10 % av undersökningskostnaderna
plus hantlangning. Där behov av ekonomisk hjälp härvidlag föreligger, kan
man vända sig till fiskarorganisationen i länet, vilken får bidrag av bensinskattemedel
att använda för fiskets befrämjande. I Blekinge ha vi fått bidrag
till undersökningskostnader från dessa medel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är mycket tillmötesgående med att göra dessa undersökningar. När
man fått ritningar och kostnadsförslag, så finnes det möjlighet, örn icke Kungl.
Majit upptar frågan och lägger fram förslag till riksdagen, att man motionsvis
går fram och söker lösa saken. Man kan inte göra stora generella undersökningar
utan måste se till arten av behovet på varje plats. På senaste tid
har man, då Kungl. Maj :t haft arbetslöshetsmedel till förfogande, fått en god
lösning av en hel del fiskehamnsfrågor.

Beträffande fiskarstugorna vill jag säga, att det synes mera vara en lokal
fråga, exempelvis för Stockholms skärgård. Fiskarorganisationerna få, örn
icke de medel, som de ha till förfogande, räcka till, vidtaga undersökning och
därefter komma till statsmakterna med begäran örn anslag.

Den tredje frågan, den om fiskefyrar, hör icke till sjätte huvudtiteln utan
till tionde, och jag vill minnas, att riksdagen på sin tid har begärt en utredning
i ämnet. Denna utredning verkställdes genom lotsverket. Det var en
utredning örn behovet av fiskefyrar vid kusterna, och riksdagen lämnade medel
med resultat att åtskilliga fasta fyrar blevo byggda.

Varför jag begärde ordet var för att erinra om att vi icke ha något egentligt
statligt organ, som har hand om den del av skyddsverksamheten, som

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. utredning rörande fiskefyrar m. m. (Forts.)
skulle komma fiskerinäringen till godo, nämligen säkerhetsanstalter för fiskarna
i form av fyrar och mistsignaler m. m., ty lotsverkets uppgift är att tillgodose
den allmänna sjöfarten. Men inom lotsverket räknar man icke annan
sjöfart än handelssjöfarten såsom allmän sjöfart, och följaktligen kan man,
örn det gäller säkerhetsanstalter för fiskarnas behov, där visst lämna ett handtag,
men endast örn man är övertygad örn att dessa fiskefyrar ha betydelse
för den allmänna sjöfartens behov. Skall man lösa frågan örn säkerhetsanstalter
för fiskarnas behov, får det ibland ske genom lantbruksstyrelsen, som
skall lia hand om fiskerinäringen, då det är lotsverket, som egentligen har
hand örn fyrar och säkerhetsanstalter för den allmänna sjöfartens behov längs
de svenska kusterna.

Jag har endast velat avge den principdeklarationen, att i denna del av motionen
anser jag, att saken för närvarande icke är tillfredsställande ordnad.
Lotsverket har, såsom jag nämnde, i några fall gått med på att anordna fiskefyrar,
och riksdagen har under senare år beviljat medel, men fiskefyrarna
underhållas icke direkt av lotsverket utan av enskilda föreningar, visserligen
med bidrag av statsmedel. Men jag anser, att på många håll dessa fyrar äro
av så stor betydelse ur allmänna synpunkter sett, att de borde tagas örn hand
helt och hållet av lotsverket.

Jag har som sagt endast velat avgiva denna deklaration.

Herr Flyg: Herr talman! Om jag sammanfattar herr Hällgrens anförande,
mot vilket ingen invändning är att göra, blir slutsatsen den, att detta anförande
talar för behovet av att man tar upp frågan till utredning i det samm an -hang vi begärt.

Herr Hällgren sade, att fiskarstugorna äro ett lokalt behov för den djupa
Stockholmsskärgården. Jag tror det, men jag vill dock säga, att man inte kari
gå in för ett speciellt anslag för Stockholms skärgård, ty det föreligger behov
av liknande karaktär på andra kuststräckor. Med utgående härifrån tycker
jag, att en allmän prövning bör göras. Och örn man undersöker behovet, skall
man finna, att det icke kan komma att föranleda några stora engångskostnader
att förverkliga detta billiga önskemål. Och jag är övertygad örn att vederbörande
fiskareorganisationer, då stugorna äro byggda i utkanterna av
Stockholms skärgård, också få bära kostnaderna för deras underhåll, eller med
andra ord att frågan ligger till så, som herr Hällgren utvecklade i sitt anförande.
Detta talar för att man borde giva några mannar i uppdrag att
pröva dessa frågor och att undersöka saken med hjälp av de organisationer som
finnas och den sakkunskap som är erforderlig för att få fram konkreta förslag.
Jag är tacksam för herr Hällgrens inlägg, därför att det stöder mo tionen

och icke statsutskottet.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag har begärt ordet för att
lämna en liten upplysning, som måhända kan ha sitt värde vid bedömandet

av den angelägenhet, som nu behandlas. Jag skulle vilja nämna, att vi i

Stockholms skärgård ha en tämligen stark sammanslutning av fiskarbefolkningen.
Denna sammanslutning har måhända en speciell uppgift att fylla,
nämligen att organisera avsättningen av fiskarnas fångster, men föreningen
ägnar sig också åt frågor, som allmänt beröra fiskarnas intressen. De frågor,
som beröras i denna motion, hade redan innan motionären föregående
år väckte förslag örn fiskarstugor varit föremål för behandling inom denna
sammanslutning av den befolkning, som beröres av motionen, och jag tror
också, att denna organisation är den lämpligaste att handha den ytterligare
utredning, som kan erfordras.

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 25. 2

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. utredning rörande fiskefyrar m. m. (Forts.)

Det meddelande jag ville göra var just det, att frågan örn fiskarstugorna
redan hade behandlats av föreningen, då frågan föregående år på grund av
herr Flygs då väckta motion var föremål för överläggning i denna kammare.
Föreningen hade redan då erhållit bidrag från bensinskattemedlen för uppförande
av sådana stugor. Jag tror, att det måhända behövs utföras ytterligare
arbete på detta område, och jag är övertygad om att föreningen, då den be- *
gär bidrag för byggande av dessa stugor eller för andra åtgärder till hjälp åt
fiskarna, icke skall behöva vädja förgäves till statsmakterna utan erhålla
det understöd den otvivelaktigt är värd att få.

Det är ju nämligen så, att den bensinskatt, som betalas av fiskarna på
grund av åtgången av bensin för fiskebåtarna, endast i ringa utsträckning
kommer fiskarbefolkningen till godo. Man kan sålunda säga, att fiskarbefolkningen
har ett tillgodohavande av bensinskattemedlen. Jag tror emellertid
icke, att det behövs någon statlig utredning för att få fram det behov, som
kan finnas. I den mån sådana behov framträda, komma säkert fiskarna genom
sina sammanslutningar att framföra sina krav och de kunna säkert själva
göra de utredningar, som erfordras för att bedöma storleken av det understöd
som behöver lämnas.

Jag har endast, herr talman, velat säga detta och förutsätter, att statsmakterna
vid prövningen av framställningar från fiskarbefolkningen skola visa
allt tillmötesgående varav de kunna vara berättigade, och med hänsyn just
till att så stora summor betalas i bensinskattemedel från skärgårdsbefolkningen
bör det vara möjligt att giva fiskarna ett kraftigt handtag.

Herr Flyg: Herr talman! Med anledning av det meddelande, som herr
Andersson i Igelboda lämnade i sitt anförande, ber jag i min tur få lämna det
meddelandet, att sedan motionen föregående år framförts och behandlats, uppvaktades
jag av en delegation ur den förenings styrelse, som herr Andersson
talade örn, som framförde sitt tack för det initiativ jag tagit och som hoppades
på att ett nytt initiativ skulle tagas, samtidigt som det förklarades, att
föreningen själv skulle göra vad i dess förmåga stod för att lösa frågan.
Mitt handlande har alltså icke gått emot organisationen utan med organisationen,
och vad herr Anderssons sakkunskap, sådan den framfördes i anförandet,
anbelangar, så är den till en viss procent, till en sextio eller sjuttio procent, icke
riktigt i överensstämmelse med det verkliga sakförhållandet.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 22—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31 och 32.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Äng. ved eld- Härefter föredrogs punkten 33, angående bidrag till propagerande och konnivens
fränn- suderande verksamhet för vedeldningens främjande m. m.; och yttrade där jande

m. m. .

Lördagen den 0 april f. m.

Nr 25.

Ang. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Jag har jämte några andra av
kammarens ledamöter i denna fråga väckt en motion, vari vi hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit i de
trakter av landet, där tillgången på vedbränsle är god och arbetstillfällen behövas,
måtte såsom ett villkor för att statsmedel skola kunna erhållas för
uppförande av landstings- och kommunala byggnader ställa skyldighet för
respektive bidragstagare att inmontera specialbyggda vedeldningspannor i
byggnadernas värmecentraler. Det har under de senaste åren gjorts mycket
berömvärda och resultatrika ansträngningar för att bereda ökad avsättning
av inhemskt vedbränsle av sekunda beskaffenhet, men det förekommer på
vissa platser vid uppförandet av kommunala byggnader, även sådana som
uppförts med bidrag av arbetslöshetsmedel, att det har inmonterats kokspannor
i stället för vedpannor. Det tycks erfordras en kraftig bearbetning av
vissa maktägande för att förmå dem att tillmötesgå detta krav på ökad
avsättning av vedbränsle, varigenom man skulle skapa betydande arbetstillfällen.

I en av de senaste tidningarna har jag också sett, att det uppbyggts ett
tingshus i Värmland med bidrag av arbetslöshetsmedel, men där det inmonterats
kokspannor trots att det är beläget i Värmlands skogsrikaste bygder.
Da sådant förekommer, finnes för visso fog för kravet, att ett bidragsbeviljande
skulle vara förknippat med ovillkorlig skyldighet att inmontera vedpannor.

Statsutskottet har emellertid icke velat gå med på detta villkor. Utskottet
har dock välvilligt behandlat motionen, och det är på grund av denna välvilliga
motivering, som jag begärt ordet för att få in den i kammarens protokoll,
^ varigenom den kan komma till den större allmänhetens kännedom.
I fråga örn den inställning statsutskottet intagit heter det: »Möjligheterna
att befrämja avsättningen av det inhemska vedbränslet är ett spörsmål, som
i en alltjämt ökad grad förtjänar statsmakternas uppmärksamhet. Ett av
skogshushållningens viktigare problem är som bekant att kunna vinna en
nyttig användning för ungskogarnas gallringsvirke liksom ock för avfallsvirket
vid timmerdrivningarna. Det är dylikt mindervärdigt virke, som företrädesvis
bör komma till användning för eldningsändamål. Genom arbetet med
vedens utvinning, i all synnerhet gallringsarbetena, kunna vidsträckta arbetstillfällen
inom skogsbruket beredas, vartill kommer gallringarnas stora betydelse
för skogsvården. Att uppnå en vedens ökade användning som värmeledningsbränsle
är särskilt angeläget på grund av den efter hand skeende
övergången från äldre till mera moderna värmesystem.

Under nu angivna förhållanden måste utskottet finna välbefogat att jämväl
för nästkommande budgetar medel anvisas till upplysningsverksamhet
rörande möjligheterna till inhemskt vedbränsles ökade användning, och utskottet
tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag att för detta ändamål beviljas ett
anslag av 50,000 kronor.

Anslag till merkostnader, som kunna uppkomma genom inhemskt bränsles
användning vid statliga anläggningar, har riksdagen redan anvisat i annat
sammanhang (Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, punkt 100). I anslutning
till de båda i ämnet väckta motionerna vill utskottet framhålla vikten av
att jämväl landsting och kommuner uppmärksamma vedeldningsfrågan beträffande
dem tillhöriga eller under deras förvaltning stående byggnader. Enligt
vad som från sakkunnigt håll upplysts, synes en övergång till vedeldning
numera i stor utsträckning vara ekonomiskt möjlig. Detta gäller framför
allt, da uppvärmningen hittills skett medelst kokspannor. Att efter installering
av nya värmeanläggningar av tidsenlig typ själva eldningsarbetet ej
anses bliva mera betungande än vid kokseldning förtjänar upphärksammas.»

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)

Det är ju ett det kraftigaste understrykande av det berättigade i motionen, så
att jag för min del tycker, att utskottet nästan skulle på grund av denna
motivering kunnat anse det vara till fullo motiverat att anhålla hos Kungl.
Maj :t örn uppställande av det villkor, som motionen innehåller. Statsutskottet
slutar emellertid så: »Motionernas syfte, nämligen att i möjligaste mån befrämja
vedens användning som bränsle i statsunderstödda kommunala byggnader
av olika slag, torde emellertid kunna tillräckligt beaktas utan särskild
framställning i ämnet från riksdagen.» Ja, därom kan man vara tveksam,
ty det finnes, såsom talrika exempel visa, kommuner och andra samfälligheter,
som icke tillräckligt beakta denna fråga, och detta just i de mest skogrika
bygderna.

En hel del offentliga institutioner äro sysselsatta med att utreda vedeldningens
fördelar och ådagalägga, att det är ekonomiskt att övergå till vedeldning,
och praktiska resultat vid vissa byggnader ha visat detsamma. Jag
skall icke inlåta mig på några detaljer, men jag skall nämna något örn de
resultat man kommit till vid folkskoleseminariet i Karlstad. Det byggdes år
1923 och ända till och med 1932 eldades det där med koks, men från och med
1933 övergick man till vedeldning. Eldningskostnaden ställde sig i medeltal
för åren 1930—1932 till 5,508 kronor med kokseldning, men den var under
åren 1933—1934 i medeltal 5,187 kronor för vedeldning. Därvid har inberäknats
den extra arbetskraft, som behövts vid vedeldningen, men dock^har resultatet
varit bättre vid vedeldning. Det visar till fullo värdet i en sådan övergång.

Meri när vi skrevo motionen, ville vi, att man skulle taga, sikte pa endast de
riktigt skogrika bygderna, örn man skall på allvar gå in för vedeldning, något
som man bör göra därför att det där är mest ekonomiskt och därför att
man därigenom når de bästa resultaten. Därför anse vi, att det är önskvärt
med kraftiga bestämmelser, men det är att hoppas, att efter statsutskottets
klara uttalande örn värdet av ökad vedeldning vederbörande skola ställa sig
detsamma till efterrättelse, och därför har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag är synnerligen intresserad av att de
försök, som äro anordnade för utbyte av utländskt bränsle mot inhemskt, skola
lyckas. Jag är också tacksam för det intresse myndigheterna visat för denna
sak och för det anslag, som upptages för propagerande och konsulterande verksamhet.
Samtidigt är jag rädd för att försöket skall misslyckas. Därför vill
jag uttala, att då man bedriver denna propagandaverksamhet och möjligen också
får utbyte av kokspannor mot vedeldningspannor,. som man huvudsakligen
propagerar för att det skall ske vid de fasta anläggningarna, man jämväl bör
komma ihåg att undersöka, att det finnes en bränsletillgång, som svarar mot
det behov av bränsle, som uppstår genom utbyte av pannor. Känt är, att de
fasta anläggningarna ofta äro koncentrerade på någon viss ort, och jag är därför
rädd för att vi kunna komma därhän, att det icke finns vedbränsle inom
den närmaste räjongen, som givetvis icke får vara för stor, för att veden^ skall
kunna vara konkurrenskraftig. Vi skola komma ihåg, att veden icke tal någon
lång befraktning och framför allt icke sådan befraktning, där omlastning
förekommer. Vi lia nu en utredning,^ som pågår, för beräkning av råvarutillgången
av gagnvirke för förädlingsindustrien av trävaror. Jag menar, att
även örn man vid förbrukningen inriktar sig på att använda avfallsvirke, skall
man, innan man gör stora uppoffringar för anläggande av vedeldningspannor,
först undersöka, huruvida det finns tillgång på råvaror, så att man icke utfor
anläggningar av en sådan myckenhet, att vedtillgången inom några år blir

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. vedeldningens främjande m. m. (Forts.)
otillräcklig. Skulle så ske, tror jag, att idén kommer att få ett bakslag, som
för sakens egen skull kan vara föga fördelaktigt.

Herr talman! Jag Ilar intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Punkterna 35—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41 och 42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vidare föredrogs punkten 43, angående bidrag för turistreklam- och upplysningsverksamhet
i utlandet. Ordet lämnades därvid på begäran till

Herr Kilbom, som anförde: Herr talman! Det är med någon förvåning, som
man tar del av statsutskottets förslag i denna fråga, förvåning icke minst över
att statsutskottet icke tycks känna till eller taga någon hänsyn till de synpunkter,
som framförts dels i en speciell utredning och dels också av statsrevisorerna.
Såsom herrarna finna, är här förslag örn att lämna 180,000 kronor
i bidrag till turistreklamen. Beloppet skall handhavas av svenska trafikförbundet.
Nu är det emellertid så, att detta trafikförbund bildade för några år
sedan ett dotterbolag, turisttrafikförbundets restaurangaktiebolag, vilket bolag
bl. a. skulle vara ett stöd för trafikförbundets propaganda för turistverksamheten
i landet. Restaurangbolaget driver sin verksamhet i statens järnvägars
restaurangvagnar, vid vissa statens järnvägars stationer och driver desslikes
vissa järnvägshotell. Att döma av bolagets egen verksamhetsberättelse tycks
det vara en nog så lukrativ affär. Jag vet icke, om statens järnvägar få för
liten ersättning för att restaurangvagnarna få på detta sätt utnyttjas och verksamheten
i övrigt bedrivas, eller örn det är något annat skäl. Jag ber att få
hänvisa herrarna till restaurangbolagets verksamhetsberättelse, vilken jag antager,
att statsutskottet tittat på. Restaurangbolaget har ett aktiekapital på

375,000 kronor, därav 300,000 kronor i preferensaktier och 75,000 kronor i
stamaktier. De senare, som representera fyra röster vardera, ägas av trafikförbundet,
och de förra, som representera en röst var, ägas av privata personer.
Preferensaktieägarna hava — och det är verkligen rätt fördelaktigt —
fått intagen en bestämmelse därom, att de äga rätt till 10 % ackumulativ utdelning.
Denna bestämmelse om ackumulativ utdelning innebär, att, örn det är
så, att aktieägarna icke få 10 % utdelning det ena året, står denna tillgodo till
kommande år, men hittills har den stadgade utdelningen utgått. Här föreligga
även en del andra detaljbestämmelser, som äro rätt så intressanta. Jag kan
meddela herrarna, att preferensaktiekapitalet, på vilket det således utdelas
10 %, innehas av några hotell- och restaurangägare i Stockholm.

Nu gjordes för några år sedan en utredning angående denna sak. Den utredningen
— tillsatt av regeringen, ehuru icke den nuvarande, det skulle dock
vara roligt att veta, om den nuvarande regeringen har samma uppfattning —

Äng. turistreklam-
och
upplysningsverksamhet
i
utlandet.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet. (Forts.)
uttalade, att restaurangbolagets verksamhet bör bedrivas av statens järnvägar.
I årets statsutskottsuttalande finns icke ett ord örn den saken. Det har erinrats
om, att utskottet i fjol gjorde ett uttalande. Ja, men sedan i fjol är allt
vid det gamla — förlåt, icke allt, ty en av ledarna för företaget förolyckades
på grund av en historia, som Sveriges rikes strafflag har något att säga till
om. Den förseelse, som det här är fråga örn, begicks icke av honom utan av en
annan person. Har detta helt förbigått statsutskottet? Eller vad är anledningen
till att man icke säger något örn den saken?

Det synes mig minst sagt tvivelaktigt, huruvida det är lämpligt, att staten
lämnar ett anslag på 180,000 kronor till trafikförbundet, som ledes av en person,
vilken också varit en av ledarna i restaurangaktiebolaget, där han dock
uppenbarligen fattade sin uppgift så, att det kom för honom som en överraskning,
att en stor förskingring ägt rum i företaget. Anse utskottet och riksdagen,
att det under sådana förhållanden finns tillräckliga garantier för att överlämna
180,000 kronor i statsmedel till förvaltningen av en sådan ledning? Jag
måste meddela, att jag anser det icke, och veterligen är det många, för att icke
säga alla, som känna till saken, som ha samma uppfattning; och åt den har
man också givit uttryck i flera avseenden.

Förut nämnda utredning uttalade, att restaurangbolaget skall av sin vinst
såsom bidrag till turistpropagandan, vilken bolaget ju alldeles uppenbart i första
hand är mycket intresserad av, lämna 75,000 kronor örn året till svenska
trafikförbundet. Jag har tittat på bolagets styrelseberättelse för år 1934, som
herrarna för övrigt gärna kunna taga en titt på, icke minst kommunikationsministern,
och funnit, att restaurangbolaget icke lämnat mer än 60,000 kronor.
Det förklaras under hand, att man icke hade möjlighet att lämna 75,000 kronor,
vilket ju är egendomligt, när man har möjlighet att i dessa tider lämna
10 % åt preferensaktieägarna. Jag ansluter mig fullkomligt till de synpunkter,
som statsrevisorerna uttalat, och till de sjmpunkter, som den speciella utredningen
kommit med, och jag skulle bra gärna, om det låter sig göra, vilja ha
besked örn varför man trots allt detta låter historien fortsätta. Under hand har
meddelats, att restaurangbolagets kontrakt med statens järnvägar utlöper först
år 1938, och förrän den tiden inträffar, kan man väl följaktligen icke överföra
restaurangbolagets verksamhet till statens järnvägar. Jag tycker emellertid,
att, innan statsutskottet yrkar på att det anslås 180,000 kronor, borde utskottet
i varje fall se till, om det icke finns någon möjlighet att få resturangbolaget
att uppfylla överenskommelsen, nämligen att anslå 75,000 kronor till turistpropagandan.
Det skulle då behövas 15,000 kronor mindre av skattebetalarnas
pengar, och jag tycker, att det kunde vara värt icke minst med hänsyn till
de 10 %, som privatpersoner få i utdelning på grund av det synnerligen fördelaktiga
kontrakt -—- det är ett vänligt omdöme ■—- som statens järnvägar uppgjort
med detta bolag.

Jag har, herr talman, i denna situation intet yrkande. Jag vill blott understryka
nödvändigheten av att detta system icke kan få fortgå. Det har klagats
mycket över en skrift, som heter »Sunt Förnuft».. Ibland tycker man
dock det är bra att den tidskriften finns och håller ögonen på vissa manipulationer
både av det ena och det andra slaget. Det är för övrigt icke första
gången, som den sätter fingret på »nebengeschäften», som drivas i skydd av
statens järnvägar och till förlust för staten.

Härpå yttrade:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Egentligen
begärde jag visst ordet litet för tidigt under herr Kilboms anförande, ty han
slutade med att själv besvara den fråga han framställt. Han frågade nårn -

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet. (Forts.)
ligen, om icke vederbörande myndighet tänkte göra något åt kontraktet mellan
statens järnvägar och trafikförbundets restaurangbolag, med hänsyn till de
relativt stora förmåner bolagets preferensaktieägare äro tillförsäkrade. Han
upplyste emellertid själv örn att, även om man vill göra något åt förhållandet
mellan statens järnvägar och restaurangbolaget, så går det icke att göra detta
förrän efter den nuvarande kontraktstidens utgång. Och jag fick just nu en
upplysning, som verifierar, vad herr Kilbom själv nämnde, nämligen att kontraktet
utgår först med år 1938. Het blir således först vid den tidpunkten,
som man får tillfälle undersöka, huruvida de nuvarande bestämmelserna i
avtalet mellan statens järnvägar och turisttrafikförbundet äro sådana, att avtalet
bör i fortsättningen bibehållas eller ändras.

Herr Kilbom omnämnde vidare en gammal historia som torde varit känd
även i fjol, då riksdagen behandlade samma fråga örn anslag till trafikförbundet.
Det lär, enligt tidningspressen, för flera år sedan skett en förskingring
av en kvinnlig tjänsteman i restaurangbolaget, en förskingring, som av
ett eller annat skäl icke skulle lett till åtal. Historien är, som sagt, gammal,
och jag vet icke, om det är något att göra för att nu få den lagligen beivrad
— i varje fall tillkommer det icke vare sig regering eller riksdag att göra det.

Beträffande frågan örn trafikförbundets inkomst från restaurangbolaget,
vill jag blott fästa uppmärksamheten på att ett beviljande av det begärda anslaget
på 180,000 kronor, som innebär en fullföljd av beslutet från i fjol, icke
ändrar någonting i den medelstillgång, som trafikförbundet sedan flera år
haft att röra sig med för den utländska propagandan. Skillnaden mellan tiden
före 1934 och nu är blott den, att trafikförbundet tidigare fick täckt en
del av sina utgifter genom statens järnvägar, under det att man nu, för att få
reda och ordning i dessa förhållanden och för att kunna se, vad det kostar,
tager upp beloppet i riksstaten. Man kan icke minska detta belopp utan att
avsevärt försämra trafikförbundets möjligheter att driva propaganda i utlandet
för turistresor till Sverige. Och jag antar, att det icke är herr Kilboms
mening att vi skola lägga ned reklamverksamheten bland de utländska turisterna,
blott därför att det för några år sedan lärer ha förskingrats pengar i
restaurangbolaget, eller därför att preferensaktieägarna i detta restaurangbolag
lia en förmån, som kan tyckas flera än herr Kilbom vara något för stor. Vi
skola väl låta detta vara detta och sedan reda upp saken i den mån, vi få
tillfälle därtill. Jag kan icke tänka mig någon som helst anledning att nu
minska anslaget till denna turistpropaganda.

Herr Nylander: Herr talman! Den gamla, sorgliga historia, som herr Kilbom
ansett sig böra beröra, känner jag endast till genom pressen, men vad
jag däremot bättre känner till är trafikförbundets verksamhet. Jag kan icke
förstå, varför herr Kilbom i detta sammanhang angriper dess ellef. Jag vill
emellertid i anledning därav begagna tillfället att förklara, att vederbörande
person, chefen för svenska trafikförbundet, lett detta företag på ett mycket
målmedvetet och energiskt sätt och med resultat, som utan tvivel varit av betydelse
för vårt land i dessa tider, då alla nationer göra ansträngningar för
att genom turistpropaganda dra till sig resande.

Herr Holmgren: Herr talman! Statsrevisorerna ha icke riktat någon som
helst anmärkning mot svenska trafikförbundet och dess sätt att driva turistreklam-
och upplysningsverksamhet. Åtminstone mäste jag för min personliga
del säga, att förbundet tycks mig ha skött denna verksamhet på ett utomordentligt
förtjänstfullt sätt. Vad herr Kilbom här anfört, har således icke
med denna fråga alls att skaffa. Även örn statsrevisorerna haft erinringar att

Nr 25.

Lördagen, den 6 april f. m.

Äng. luristréklam- och upplysningsverksamhet i utlandet. (Forts.)
göra mot det sätt, på vilket ett dotterbolag till trafikförbundet handhaft vissa
förhållanden, kan man väl ändå icke därför säga, att turistreklamverksamheten
bör på något vis stäckas. Behovet av medel till upplysning örn vårt
land i främmande länder kvarstår fortfarande oförändrat, oavsett vad som
än hänt inom ett dotterbolag till svenska trafikförbundet.

Herr Kilbom: Fullt så renodlade från varandra äro dock icke dessa in tressen

ändå. Såvitt jag förstår, avser väl turistpropagandan att draga utländska
turister hit, och någon profit på dessa utlänningar har väl detta dotterbolag
till trafikförbundet. Det har man också fastställt, då man ansett,
att bolaget, detta dotterbolag till trafikförbundet, skall såsom bidrag till turistpropagandan
lämna 75,000 kronor örn året. Då det nu icke gjort så, men
alltjämt utdelar 10 % till preferensaktieägarna, förefaller det mig naturligt,
att, innan staten lämnar bidrag, bör väl ses till av statens verkställande organ,
att trafikförbundets dotterbolag lämnar angivna bidrag till turistpropagandan.
En vacker dag kan det ju hända att i stället för dessa 60,000 kronor från
restaurangbolaget till trafikförbundet blott lämnas 30,000 kronor örn året.
Berör icke detta trafikförbundets medelstillgång? Då kommer trafikförbundet
och säger: »Mina herrar, beklagligtvis kunna vi icke driva den omfattande
turistpropaganda, såsom vi gjort förut, ty vi få icke från vårt dotterbolag

60,000 kronor utan endast 30,000 kronor. Var därför så vänliga och höj statsanslaget
från 180,000 kronor till 210,000 kronor.» Jag är visst icke någon
motståndare till turistpropaganda, men jag skulle inom parentes vilja säga,
att jag icke tror, att turistväsendet är så allena saliggörande, som man på vissa
håll tror. Det har också en del negativa egenskaper i släptåg. Detta har emellertid
diskuterats så många gånger, att man nu icke behöver syssla därmed.
Jag är, som sagt, icke motståndare till turistpropagandan, men jag tycker,
att, när detta privata bolag på grund av en fördelaktig överenskommelse med
statens järnvägar och till följd av utlägg från statskassan för turistpropagandan
gör stora profiter, det då också skall fullgöra sina skyldigheter, nämligen
att lämna 75,000 kronor örn året såsom bidrag till turistpropagandan. Hade
detta skett, skulle jag icke på denna punkt framfört någon kritik. Förhållandet
kan formellt emellertid icke upphävas — därom äro ju alla ense med
statsrådet -—• förrän år 1938, då kontraktet utgår, men dessförinnan kan det
tillses, att överenskommelsen hålles; och därigenom skulle, såvitt jag förstår,
om trafikförbundets medelsbehov ligger till grund för detta förslag, statens
bidrag kunna minskas med 15,000 kronor. De pengarna kunde användas på
minst lika bra sätt på annat håll.

Vad därefter beträffar skötseln av svenska trafikförbundet, har jag för mitt
vidkommande icke yttrat mig örn densamma. Herr Nylander vittnade ju att
ledningen varit målmedveten och energisk, och jag kan då endast beklaga, att
denna målmedvetenhet och energi hos ledningen icke räckt till, när samma
person arbetat såsom styrelseledamot i restaurangaktiebolaget. Hade anförda
egenskaper då kommit till uttryck, tror jag nog, att vederbörande skulle haft
möjlighet att i förväg upptäcka vad som där försiggick, nämligen denna sorgliga
förskingringshistoria, som för övrigt icke är så gammal, som herrarna
säga. Det var ju i fjol, som den blev fullt offentlig.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr tal man!

Herr Kilbom begränsade nu det hela till att omfatta frågan örn en
sänkning av anslaget med 15,000 kronor. Detta skulle vara möjligt, sade han,
därför att det skulle föreligga en överenskommelse mellan ett statligt företag
och trafikförbundet om att restaurangaktiebolaget skulle vara skyldigt att år -

Lördagen den G april f. m.

Nr 25.

Ang. turistreklam- oell upplysningsverksamhet i utlandet. (Forts.)
ligen betala 75,000 kronor till trafikförbundet, vilket emellertid icke hade
skett, enär restaurangbolaget endast betalat 60,000 kronor. Jag vill för min
del endast säga, att någon sådan överenskommelse mellan trafikförbundet och
ett statligt företag känner jag icke till. Örn herr Kilbom kan uppvisa, att en
sådan överenskommelse existerar, skola vi emellertid se till, att den för såvitt
det är möjligt också blir uppfylld.

Herr Kilbom: Herr talman! Någon överenskommelse i meningen av en

skriftlig på papperet underskriven handling föreligger icke — det är riktigt
— men då den utredning, som, örn jag icke minns orätt, tillsattes av den förra
regeringen, efter noggrann kontroll av restaurangaktiebolagets verksamhet
konstaterat, att det fanns möjlighet att lämna 75,000 kronor och restaurangaktiebolaget
stillatigande funnit sig i detta, tycker jag verkligen, att här
de facto finns något, som kan kallas för en överenskommelse.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Den överenskommelse,
som herr Kilbom här upprepade gånger har åberopat, känner jag lika litet
till som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet. I sitt
sista anförande sade nu herr Kilbom, att det föreligger icke någon skriftlig
överenskommelse, men att en utredning, som igångsattes, jag tror det var år
1930, hade påvisat, att det skulle kunna ske en leverans av medel från restaurangaktiebolaget
till trafikförbundet. Den utredning, som herr Kilbom här
syftar på, framlade emellertid sitt betänkande för några år sedan, och den saken
var sålunda känd, när riksdagen i fjol godkände den av Kungl. Majit
framlagda planen för understöd av här ifrågavarande verksamhet. Kungl.

Maj :t lade nämligen i fjol fram en särskild proposition i detta ärende, och
denna proposition grundade sig på det förslag, som de sakkunniga tidigare
hade framlagt. I denna proposition föreslogs bland annat, att staten skulle
lämna ett årligt anslag av 180,000 kronor, för innevarande budgetår dock begränsat
till 110,000 kronor, därför att det skulle gälla enbart tiden 1 januari—

30 juni i år.

När således denna utredning förelåg redan i fjol och alltså även de omständigheter,
som herr Kilbom nu åberopar såsom skäl för en sänkning av anslaget,
då voro kända, och när riksdagen det oaktat godkände Kungl. Maj:ts proposition
och när statsutskottets förslag i år icke innebär något annat än ett
fullföljande av riksdagens beslut i fjol, så ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag på denna punkt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad; och blev utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 44 och 45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46, angående bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens Äng. bidrag
främjande. till national föreningen

för

Under punkten 48 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit trafiksäkerriksdagen,
att till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främ- tietens främjande
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 50,000 kronor, att utgå ■>an e''
av automobil skattemedel.

I en inom andra kammaren av herr Olsson i Mora m. fl. väckt motion, nr
274, hade yrkats, att riksdagen med avböjande av Kungl. Maj :ts förevarande

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

förslag måtte till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 10,000 kronor, att utgå
av automobilskattemedel.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motion, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Reservationer hade emellertid vid denna punkt avgivits

av herrar Holmgren, Persson i Falla och Andersson i Ovanmyra, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och den i ämnet väckta motionen måtte till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
anslag av 30,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel; samt

av herr Strindlund utan angivet yrkande.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Vid denna punkt har jag jämte
några medreservanter anmält en avvikande mening gentemot utskottsmajoriteten.
Frågan gäller här ett nytt anslag på icke mindre än 50,000 kronor
till en nybildad förening med det något långrandiga namnet nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande. Det är en ideell förening, vars syfte anges
i själva namnet, och mot detta syfte har jag naturligtvis ingenting att
invända. Föreningen anges skola särskilt inrikta sig på upplysningsverksamhet
i ena eller andra formen, och det må ju låta säga sig. Frågan blir sedan,
i vad mån denna upplysningsverksamhet organiseras på lämpligt sätt
och vad man överhuvud taget kan vinna med densamma.

Vad jag nu för min del här främst vill kritisera är, att så stort anslag skall
beviljas, medan denna ideella förening ännu befinner sig så att säga enbart
på pappersstadiet. Föreningen startades vid en så sen tidpunkt som den 15
november i fjol, och det säger sig självt, att någon budget för föreningen ännu
icke föreligger. Några fastare konturer för föreningens organisation i praktisk
gärning ha givetvis ej heller på denna korta tid kunnat utformas. Detta
oaktat har Kungl. Maj:t och departementschefen ansett sig föranlåtna att begära
detta relativt stora anslag på icke mindre än 50,000 kronor. Jag må säga,
att det torde vara ganska exceptionellt, att Kungl. Maj :t till en ideell förening
på ett dylikt begynnelsestadium begär ett anslag av denna dimension, och vad
som är ännu mera anmärkningsvärt är, att statsutskottet med sin högt värderade
ordförande i spetsen säger ja och amen till ett dylikt anslagskrav.

Har det ändå icke varit så, som ett antal motionärer med herr Olsson i Mora
i spetsen säga i sin motion, där de påyrka en nedprutning av anslaget till 10,000
kronor:

»Hittills ha enskilda organisationer med samhällsgagnande syfte erhållit understöd
av statsmedel endast i den mån de visat sig livsdugliga genom egna
insatser. Ett avsteg från denna grundsats kan lätt medföra betänkliga konsekvenser,
och för en propagandacentral, som är nästan helt beroende av statsmedel
och som med större eller mindre rätt kan betraktas som ett statsorgan,
föreligger alltjämt risken att det enskilda initiativet åtminstone delvis avkopplas
och att de frivilliga insatserna för föreningens syftemål anses vara av
mindre betydelse, sedan en hel- eller halvstatlig organisation bildats för ändamålet.
»

Jag instämmer för min del helt och fullt i detta resonemang. Vi få icke,

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

mina herrar, blunda för konsekvenserna av ett anslagsgivande på dylika grundvalar.
Vad hindrar, att hädanefter vilken nybildad förening som helst med
minst lika behjärtansvärt syfte som denna förening på samma tidiga stadium
kommer och begär ett avsevärt belopp för att sätta i gång med sin verksamhet?
Har man sagt A, får man också säga B. Jag bävar verkligen för de
konsekvenserna. Det har ju varit gängse kutym i riksdagen och icke minst
hos statsutskottet, att man är ganska betänksam, när det gäller anslagsgivande
av denna natur, särskilt i det tidsskede av en förenings verksamhet, som det
här gäller.

Den rätta gången är väl ändå, att en verksamhet, som anger sig skola arbeta
med frivilliga krafter, först visar något vad den duger till, innan man ger sig
in på att bevilja sådana belopp som nu föreslås. Den privata företagsamheten,
det enskilda initiativet och den egna offerviljan böra i all sund och effektiv
verksamhet först sätta manken till; sedan må staten träda till stödjande i mån
av behov. Det är väl i alla fall de klokaste principerna.

Det anförda må för mig utgöra skäl till den ståndpunkt, som jag här förfäktar.
Fastän motionärerna velat pruta ned detta anslag till 10,000 kronor,
så ha reservanterna i alla fall varit nog generösa att föreslå ett belopp av

30,000 kronor, och det tycker jag väl skulle kunna räcka till.

På anförda skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr
Holmgren m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag delar för min del den ärade föregående
talarens förvåning över den behandling, som denna fråga rönt i statsutskottet,
och jag är framför allt förvånad över den omsvängning, som lär ha
ägt rum på för allmänheten fullkomligt dolda motiv, men det är ju så även på
den stora världens hästmarknad, att det avgörande är icke alltid det, som syns,
utan det som sker bakom det, som syns. Jag skall emellertid efter vad som
här sagts icke gå närmare in på detta, då jag icke tillhör de invigda, som haft
förmånen att på nära håll följa spelet bakom statsutskottets kulisser.

För att icke debatten skall snedvridas redan från början är jag angelägen
örn att konstatera, att det icke förefinnes några som helst meningsskiljaktigheter
i fråga örn betydelsen av det syfte, som nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande arbetar för. Frågan gäller enbart storleken av det statsbidrag,
som föreningen rimligen efter mindre än ett halvt års verksamhet kan
göra anspråk på. För min del har jag motionsvis påyrkat en avsevärd nedprutning
av Kungl. Maj:ts förslag, därför att jag, med allt behjärtande av
föreningens syfte, icke kan se annat än att vad som här föreslås är, som den
föregående ärade talaren uttryckte sig, fullkomligt exceptionellt i riksdagens
och statsutskottets historia. Jag skall tillåta mig att anföra ett konkret exempel
på den saken.

Motorförarnas helnykterhetsförbund, som bildades 1926 för att främja trafiksäkerheten
här i landet, anhöll hos Kungl. Maj :t året efter sin tillkomst om
ett anslag av 5,000 kronor till förbundets upplysningsverksamhet. Kungl.
Maj :t föreslog 1928 års riksdag att bevilja det begärda anslaget, alltså ett anslag
på 5,000 kronor. Vad sade då statsutskottet, som nu är så rundhänt?
Jo, utskottet sade sig behjärta förbundets syfte, icke minst ur den allmänna
trafiksäkerhetens synpunkt, men med hänsyn till den försiktighet, som alltid
bör iakttagas, då fråga uppstår om nya statsbidrag till privata sammanslutningar
av olika slag, så ansåg utskottet, att det av Kungl. Majit äskade beloppet
borde begränsas till 3,000 kronor. Det fanns en reservation mot detta utskottets
förslag, vilken reservation var avgiven av statsutskottets nuvarande

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

ärade ordförande. Han ansåg, att utskottet bort hemställa örn anvisande av ett
anslag för ändamålet av 1,000 kronor. Då ärendet behandlades här i kammaren
framhölls det från regeringsbänken, att det var fråga örn ett trafiksäkerhetsintresse
och att förbundet i detta hänseende fyllde en så betydelsefull uppgift,
att detta borde kunna motivera ett anslag av 5,000 kronor. Yad svarades
det på detta? Jo, statsutskottets nuvarande ärade ordförande förklarade, att
anledningen till att han för sin del reagerat på denna punkt var, att han icke
lyckats upptäcka ett enda förbund med motsvarighet till detta, som på en
gång fått ett så stort anslag efter endast ett halvt års existens. Sådana förbund
ha först fått visa, sade herr Anderson i Råstock, vad de kunde göra, och
som klimax i sitt anförande yttrade han, att han i överensstämmelse med gammal
statsutskottspraxis yrkade på samma bidrag till denna organisation som
till järnvägsmännens helnykterhetsförbund eller 1,000 kronor.

I debatten uppträdde också en annan kännare av gammal statsutskottspraxis,
nämligen herr Värner Rydén. Han yttrade, att det fanns icke en enda förening
av jämförlig beskaffenhet, som fått ens 500 kronor utan att man hade
fått en utredning från dess sida, som visade, att den behövde pengarna och
hur den skulle använda dem. Rydén fortsatte med att säga, att här icke fanns
någon uppgift örn vilka inkomster förbundet hade och vilka omkostnader det
hade eller vad understödet komme att betyda för dess verksamhet.

Inför denna motivering för ett lägre anslag än 5,000 kronor har det sitt intresse
att fråga: finns det nu några uppgifter örn den nu ifrågavarande förningens
inkomster eller dess omkostnader? Jag har icke kunnat finna några
sådana. I propositionen meddelas, att någon budget för föreningens verksamhet
icke kunnat uppgöras, när föreningen i oktober begärde statshjälp, och det
sägs, att någon på närmare beräkningar grundad framställning icke kunnat
göras. Detta har icke hindrat, mina damer och herrar, att innan ännu ett
halvår förgått från denna förenings tillkomst och innan ännu riksdagen hunnit
att på något sätt taga ställning till den föreliggande propositionen, har
Kungl. Maj:t till denna förening beviljat två särskilda understöd, ett, örn jag
icke missminner mig, på 200 kronor och ett på 2,000 kronor, och nu anses det,
att ett statsbidrag, som är tio gånger större än det, som statsutskottets ordförande
år 1928 ansåg vara för högt, ett sådant till 30,000 kronor tiodubblat anslag
är för litet. För att icke göra mig skyldig till någon överdrift, kan jag
säga, som herr Rydén yttrade, när det år 1928 var fråga om Kungl. Maj:ts
begäran örn ett statsbidrag på 5,000 kronor, att örn man skulle bifalla Kungl.
Maj :ts förslag, skulle man handla på annat sätt än man handlat i alla andra
fall, då det gällt sådana anslagsfrågor.

Jag kan icke förstå annat än att det bör vara någon konsekvens i riksdagens
anslagsbeviljande, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade, av herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Persson i Trången, Aronson, Sandström,
Johansson i Krogstorp, Johanson i Huskvarna, Åqvist, Ljunggren, Björling,
Sandberg, Näslund och Hansson i Vännäsby.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr tal man!

De bägge föregående talarna började båda med att uttrycka sin förvåning
över denna frågas behandling från Kungl. Maj:ts och statsutskottets
sida. Jag skulle också kunna börja mitt anförande med att uttrycka min förvåning
över vad jag fick höra från de bägge talarnas sida. Jag vill uppriktigt
säga, att denna förvåning var störst och steg oavbrutet under det jag hörde
herr Olssons i Mora anförande. Faktiskt var det ju så, att herr Olsson i Mora

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

icke talade så mycket om anslaget till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande som fastmera örn anslaget till motorförarnas helnykterhetsförbund.
Oupphörligen återkom herr Olsson i Mora till frågan om anslaget till
detta förbund, talade om att förbundet från början fått nöja sig med ett blygsamt
anslag och menade, att det vore lika rätt och riktigt, att nationalföreningen,
örn den nu överhuvud taget skulle få något anslag, finge börja med ett
ungefär lika litet anslag som motorförarnas helnykterhetsförbund. Jag tror
mig, med rätt eller orätt ■—- det må jag nu lämna därhän — i detta herr
Olssons i Mora anförande spåra en oro för att den nybildade nationalföreningen
möjligen skulle komma att falla motorförarnas helnykterhetsförbund i ämbetet
och att på så vis det årliga anslag, som för närvarande utgår till detta
förbund med icke mindre än 18,000 kronor, skulle kunna befinnas i fortsättningen
råka i fara. Örn herr Olsson i Mora hyser denna oro, så vill jag för
min del säga, att jag kan icke förstå annat än att förhållandena på trafiksäkerhetens
område i vårt land äro så beklagliga och så allvarliga, att det
finns gott utrymme både för nationalföreningen och för motorförarnas helnykterhetsförbund
för fortsatt gemensamt arbete för en förbättrad trafiksäkerhet.

Jag tror således, att om motorförarnas helnykterhetsförbund fortsätter sitt
arbete som hittills och lojalt vill samarbeta med andra föreningar med liknande
syfte, man icke behöver befara någon svårare konkurrens örn anslagsmedlen.
Jag tillåter mig emellertid verkligen fråga herr Olsson i Mora, örn
han anser, att det är rättvist, rimligt och riktigt, att en specialförening som
motorförarnas helnykterhetsförbund, omfattande cirka 9,000 medlemmar, skall
ha 18,000 kronor om året i statsbidrag, medan nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, avsedd att omfatta hela landet och med sin verksamhet
inriktad på alla områden av trafiksäkerhetsproblemet, skall få nöja sig
med 10,000 kronor örn året, som herr Olsson i sin motion föreslagit. Vill man
leva, herr Olsson i Mora, så skall man även låta andra leva. Det tror jag
båda dessa sammanslutningar och de idéer och strävanden de representera må
bäst av i framtiden.

Herr Andersson i Ovanmyra sade, att det måste vara exceptionella förhållanden,
som föranlett Kungl. Majit att framlägga detta förslag och utskottet
att tillstyrka detsamma. Ja, det är verkligen exceptionella förhållanden, som
föranlett denna förenings bildande. Här dödas i vårt land på gator och landsvägar
årligen mellan 350 och 400 personer och skadas mer eller mindre svårt
mellan 12,000 och 15,000 människor. Det är siffror, som för mig te sig fullständigt
förfärande. Jag måste säga, att illa skulle den regering och illa
skulle den kommunikationsminister fatta sin uppgift, som satte sig med armarna
i kors och såg på, hur detta eländestillstånd fick fortsätta år efter år,
och illa skulle väl också den riksdag fatta sin uppgift och sitt ansvar, som
vägrade att vara med om att effektivt söka gripa in mot dessa ohyggliga
trafikolyckor.

Vad är det då man begär? Jo, det är 50,000 kronor örn året. Och varifrån
skola dessa medel tagas? De skola tagas ifrån bilskattemedlen. De grupper
i samhället, som i första hand betala dessa bilskattemedel, nämligen motorförarna,
voro de som främst och ivrigast begärde, att en sådan förening som
denna skulle komma till stånd och få tillräckliga medel för att redan från
början kunna göra sitt arbete effektivt. I föreningens styrelse och i dess råd
sitta som ledamöter eller suppleanter representanter för olika sammanslutningar
av motorfolk i vårt land. Föreningens stadgar och program äro utarbetade
i intim kontakt och under intim samverkan med olika sammanslutnin -

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

gar av motorfolk. Är det meningen, mina herrar, att vi skola förvägra dessa
människor att med sina egna medel — ty det är dock närmast från dem, som
dessa bilskattemedel komma — bidraga till nedbringandet av trafikolyckorna?
Vi ha en bilskattebudget på 88 miljoner kronor. Nog böra vi kunna offra

50,000 kronor av dessa 88 miljoner kronor för att örn möjligt söka få ned de
förfärande siffror, som olycksfallsstatistiken på detta område uppvisar.

Det har sagts, att denna förening är ideell och att den bör arbeta ideellt
utan att begära något större anslag, åtminstone till dess den hunnit visa, vad
den duger till. Ja, denna förening arbetar och har hittills verkligen arbetat
mycket ideellt. Dess verkställande ledamot är den i dessa ting mycket kände
och värderade kapten Killander. Han har i månader suttit och haft mycket
organisationsarbete för föreningen utan att därför uppbära någon lön.
Han har dessutom enligt den rapport, jag senast fick in ifrån föreningen —
den 2 februari i år — förskotterat av egna medel 500 kronor för att täcka föreningens
löpande utgifter. Mera idealitet kan man icke begära än att en
verkställande ledamot arbetar utan lön och dessutom förskotterar av egna medel.
Men vi kunna icke begära, att vare sig han eller någon annan skall i
fortsättningen följa detta system.

Det kan synas, att 50,000 kronor är mycket pengar, och det kan också för
all del tyckas, att föreningen icke hunnit visa, vad den duger till. Men jag
resonerar på detta sätt: låt oss ge föreningen en ordentlig start, en ordentlig
chans att visa, vad den duger till, och låt oss sedan efter ett år resonera om
vad den utträttat och bedöma dess verksamhet samt därefter rätta anslaget.
Örn föreningen då misslyckats, kan den icke komma och säga, att detta skett
därför, att den icke satts i tillfälle att utföra ett ordentligt arbete. Vi skola
också, då vi bedöma frågan örn anslagets storlek, komma ihåg, att verksamheten
gäller hela landet. Skall man exempelvis trycka en affisch och sätta
upp den vid örn så bara de större och medelstora bensinstationerna, måste den
ändå tryckas i en mycket stor upplaga, och det kostar pengar. Skall man
trycka anvisningar och råd åt skolungdomen, så rör det sig örn 100,000-tals
exemplar, och det blir dryga kostnader. Skall det göras en propagandafilm,
måste det tagas flera kopior, örn den skall gå över hela landet, och det medför
även stora utgifter. 50,000 kronor för arbete av detta slag under ett års
tid är sannerligen ingen stor summa.

Jag hoppas, att riksdagen skall liksom statsutskottet behjärta det ändamål,
som det här är fråga örn, och bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Efter det kraftiga

inlägg i debatten, som nyss gjordes av herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
kunde det kanske icke vara så alldeles behövligt,
att jag tog till orda, men då statsutskottets ärade ordförande icke är i tillfälle
att föra utskottets talan här i kammaren och att bemöta det angrepp, som
här gjorts mot honom från en föregående talare, anser jag mig vara pliktig
att säga ett par ord.

Som vi alla veta, har det försiggått en oerhörd utveckling av motortrafiken
här i landet. Denna snabba utveckling har fört med sig kanske framför allt
tvenne avigsidor, dels en ökning i mycket stor utsträckning av domstolarnas
arbete med trafikmål och dels en mycket stor ökning av trafikolyckor med
eller utan dödlig utgång. Som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
nyss nämnde, visar statistiken, att vi här i landet under
de sista åren haft nära 400 dödsolyckor årligen, förorsakade av motorfordonstrafiken.
Vi lia också haft 10,000 eller 11,000 olyckor, som nödvändiggjort

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

vård på sjukvårdsanstalter för dem, som råkat ut för ifrågavarande olyckor.
Det är sorgliga, ja, man kan säga hemska siffror, och man bör naturligtvis
göra, vad man kan, för att nedbringa desamma.

Jag vill emellertid icke neka till, att då jag här i början av riksdagen först
tog del av sjätte huvudtiteln och såg det relativt stora belopp, som Kungl.
Maj :t här äskat för en ny förening, även jag ansåg, att detta anslag var tilltaget
i överkant och borde kunna nedprutas. Men då jag närmare tänkt över
dessa frågor och icke minst med hänsyn till de omständigheter, som jag förut
påpekat, haft anledning att betrakta och begrunda de sorgliga siffror, som
motortrafiken visat upp i fråga örn olycksfrekvensen, har jag sagt mig, att
örn denna nationalförening för trafiksäkerhetens främjande skulle kunna örn
också endast i någon liten mån bidraga till en minskning av denna olycksfrekvens
och genom sitt arbete för en bättre trafikkultur medverka till att
vi finge ett mindre antal trafikolyckor, än vi skulle ha dess arbete förutan,
och därigenom bevara många friska och färdiga individer från att mer eller
mindre bli invalider, då vore dessa 50,000 kronor mycket väl använda pengar.

Den omständigheten, att föreningen är ny och ännu icke hunnit visa, vad
den kan uträtta, utgör för mig intet skäl att ställa mig avvisande till detta
anslag, liksom icke heller den omständigheten, att riksdagen tidigare beträffande
anslaget till motorförarnas helnykterhetsförbund iakttagit större återhållsamhet.
Jag tillhör annars icke dem, som anse, att man skall vara njugg
mot motorförarnas helnykterhetsförbund, utan jag anser tvärtom, att det är
värt allt stöd för sitt vällovliga syfte och i sitt samhällsgagnande arbete. Anslaget
till detta förbund har också stigit under årens lopp. Jag håller före,
att även örn man mot nämnda förbund ställt sig så pass reserverad, som man
gjort,_ utgör detta intet skäl för att vi nu också skola handla på samma sätt.
Men jag vill, herr talman, ytterligare säga, att när jag biträtt Kungl. Maj:ts
förslag i detta fall, har jag förutsatt, att anslaget till denna nationalförening
icke skall på något sätt beskära möjligheten för motorförarnas helnykterhetsförbund
att även i fortsättningen få behövliga anslag. Det är nämligen framför
allt tvenne orsaker, som vålla de flesta trafikolyckorna. Det är en alltför
hög fart, och det är onykterhet, den höga farten ofta föranledd av den senare,
nämligen av onykterheten. Därför har detta förbund, motorförarnas helnykterhetsförbund,
en speciell och mycket beaktansvärd uppgift att fylla. Jag
har som sagt utgått ifrån att dess arbetsmöjligheter icke på något som helst
sätt skulle beskäras på grund av denna nya förenings verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på
ifrågavarande punkt.

Häruti instämde herrar Olsson i Ramsta, Norling, Danielsson och Carleson.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Olsson i Mora yttrade i sitt
enligt min mening kanske något häftigt lagda anförande, att han för att icke
göra sig skyldig till någon överdrift ville citera ett uttalande av Värner Rydén,
när det gällde anslag till motorförarnas helnykterhetsförbund. Det förefaller,
som om man ville göra denna debatt till ett bravurnummer här i kammaren,
då man talar örn den stora världens hästmarknad. Jag måste dock
säga, att det föreföll, som örn herr Olsson i Mora själv var inne på hästbyte,
då han var så ivrig för anslag till motorförarnas helnykterhetsförbund och
syntes förmoda, att detta anslag till äventyrs skulle kunna i någon mån stå
hindrande i vägen för anslaget till nyssnämnda förbund.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

Jag ber emellertid få meddela, att när denna fråga först var före i statsutskottet
■— jag är så ny inom detta utskott, att jag icke bör misstänkas för
att alltför mycket Ira tillägnat mig några hästbytesfasoner ifrån utskottet -—,
då var jag i alla fall inne på just de vägar, som reservanterna här förorda,
nämligen att denna förening är så pass ny, att man kunde ifrågasätta ett mindre
anslag, och jag yrkade för den skull på ett anslag av 25,000 kronor. Emellertid
ändrade jag sedan uppfattning, icke beroende på något som helst hästbyte
eller dylikt utan beroende på att jag gav mig tid till litet eftertanke.
Jag skall nu tillåta mig här att redogöra för vad som härvidlag föranledde mig
att ändra uppfattning och gå med på kommunikationsministerns begäran.

När man ser den olycksfallsstatistik, som bl. a. finnes anförd i utskottsutlåtandet,
när man dagligen påminnes örn vilka olyckor som ske just på grund
av motortrafiken, när man vidare vet, att denna motortrafik lämnar i skattemedel,
som nyss nämndes, 88 miljoner kronor och då av dessa rikliga medel
det begäres 50,000 kronor till åtgärder för ett förebyggande av olyckor, då
har jag för mig ställt upp den frågan: örn jag nu går in för det mindre anslaget
och därefter får läsa örn den ena gruvliga olyckan efter den andra,
kan jag då undgå att göra den reflexionen, att någon av dessa olyckor kanhända
kunde ha förebyggts, örn jag gått med på det större anslaget och en
mera verksam propaganda för trafikkultur hade kunnat komma till stånd.
Jag medger, att detta är i viss mån ett tankeexperiment, men det ligger dock
ganska nära knutet till den fråga, som här föreligger, och i varje fall var
detta tankeexperiment avgörande för mig och föranledde, att jag så småningom
gick över på den linjen, att jag var med på anslaget och följaktligen nu
står ansvarig för utskottets hemställan. Jag tror också, att här föreligger ett
anslag, där man kan ha en viss anledning att oberoende av den gamla och, jag
kan också säga, i viss män goda statsutskottstraditionen örn återhållsamhet,
när det gäller anslag, likväl gå med på ett större sådant. Jag tror också, att
kammaren har anledning att reflektera på huruvida icke detta anslag är så
välbetänkt och så välbehövligt, att kammaren kan bifalla detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i föreliggande
punkt.

Med herr Magnusson i Skövde förenade sig herrar Persson i Fritorp, Lindmark,
Persson i Grytterud och Thorell.

Herr Holmgren: Herr talman! Liksom de två första talarna vill jag understryka
det behjärtansvärda i att den sammanslutning, örn vilken vi nu överlägga,
får bidrag av allmänna medel. Jag antar, att vi alla i denna kammare
äro besjälade av samma uppfattning, och under sådana förutsättningar kunna
vi ju också saklöst utelämna allt tal om önskvärdheten av att förminska antalet
bilolyckor o. s. v. Vi äro alla besjälade av en önskan att stödja och uppmuntra
denna förening. Ingen begär, att Kungl. Maj :t skall sitta med armarna
i kors, och ingen vill förvägra föreningen att utföra sitt människovänliga
arbete. Vi äro alla ense örn att vi vilja befordra denna förenings utveckling.
Men vi reservanter hålla före, att det är klokast att begränsa anslaget
till 30,000 kronor under det första verksamhetsåret. Jag anser, att vi ha ganska
starka skäl för en sådan uppfattning. Hur lätt är det icke att nästa år
höja anslaget till 50,000 kronor, örn det under det kommande året visar sig,
att föreningens utveckling är sund, och örn det visar sig, att föreningen har
behov av ökat anslag. Det är däremot icke lika lätt att nästa år sänka anslaget
från 50,000 till 30,000 kronor, därest föreningens verksamhet icke mot -

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

svarar de förhoppningar, som ställts på densamma. Det skulle betraktas som
en prickning, och man drar sig alltid i det längsta för att pricka en förening,
som har en utomordentligt människovänlig uppgift att fylla.

Herr talman! Jag yrkar för min del bifall till reservationen och avslag på
utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag har på denna punkt låtit anteckna

en blank reservation, och jag vill angiva, vad jag med denna åsyftar. Först
vill jag emellertid avgiva några repliker i anledning av vad som här sagts.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framhöll på
ett synnerligen drastiskt sätt mängden av olyckor, som motortrafiken fört med
sig, samtidigt som han var mån örn att stryka under den ideella karaktären hos
denna förening, till vilken nu begäres understöd. Han gjorde det på ett sådant
sätt, att jag i första hand frågade mig: Vad har detta anslag på sjätte huvudtiteln
att göra, skulle det icke rätteligen uppföras på den femte? Men jag tror,
att man nästan fick förklaringen härpå, då han i samma anförande påpekade,
att bilskattemedlen rörde sig örn icke mindre än 88 miljoner kronor per år.
Jag är för min del övertygad örn, att skulle detta anslag tagits på någon annan
huvudtitel, skulle det såväl av regeringen som av statsutskottets majoritet
kommit att prövas mera strängt, än vad som nu synes ha skett. Varför man
tagit denna vänliga inställning till detta anslag, synes mig i första hand bero
därpå, att det finns så gott örn pengar, som inflyta i form av bilskattemedel.
Jag kan emellertid icke tillägna mig en sådan uppfattning, att man icke bör
tillämpa samma sparsamhet med medel, även örn de inflyta i form av bilskattemedel.

Det är också i ett annat avseende jag anser att man bör tala rent ut, och det
är när det säges, att man bör giva föreningen en chans. Ja, vari skall den
chansen bestå? När man säger, att man, sedan föreningen fungerat ett år,
skall kunna rätta anslaget efter vad föreningen visat sig duga till, skulle jag
vilja fråga, hur man tänkt sig gå tillväga. Örn föreningen icke duger någonting
till, kommer man då att sänka anslaget?

Men då undrar jag, hur det går med syftet, som man ville nå. Var det
icke det, som var huvudsaken? Och örn föreningen kommer att växa, skall
den då komma att få mera?

Nu skulle jag vilja veta också, vilken chans det är, som man ger den. Det
är väl för det första ingen svår konst att göra av med litet pengar, till och med
med 50,000 kronor, även örn det är en ganska stor summa. Men vad man vill
veta, är väl i grund och botten hur många olyckor kunna förhindras genom
föreningens verksamhet? Jag förmodar, att örn det är olycksfallens antal man
vill undvika, blir man tvungen att öka anslaget, därest föreningens verksamhet
icke får den effekt, som åsyftats. Men det kan å andra sidan icke vara
någon nämnvärd sporre för vederbörande till sparsamhet, om de skulle veta,
att även örn de icke göra ansträngningar för att skaffa intresse och pengar
från annat håll, finnes det likväl hopp örn och förutsättningar för att få tillskott
av statsmedel.

Jag har med min reservation närmast syftat till att påpeka detta. Jag
delar den uppfattningen, att föreningen har en uppgift att fylla. Men skall
denna förening få någon verklig betydelse, måste den vara förankrad jämväl
i intresse från enskilt håll. Detta intresse borde man hava tillförsäkrat sig.
Jag tror nämligen, att om man tar detta utskottets förslag och icke uppställer
fordringar på tillskott av medel jämväl från annat håll, så har medgivits, att
detta blir ett instrument, som helt och hållet kommer att bekostas av stats Andra

kammarens protokoll 19S5. Nr %5. 3

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

medel. Jag vill också påpeka, att beträffande något så när jämförbara anslag,
t. ex. till föreningen för arbetarskydd, har man vid tillmätande av anslag från
staten förutsatt, att medel också skulle tillskjutas från andra båll. Örn man
icke ser bara ideellt på denna fråga utan jämväl materialistiskt, vågar jag bestämt
hävda, att örn föreningen får någon som helst betydelse borde i första
hand de bolag, som hava hand örn försäkringsverksamheten, vara de, som hava
direkt nytta av föreningens verksamhet. Då är väl icke för mycket begärt, örn
man här liksom på ett flertal andra punkter, där statsbidrag utgår till föreningar,
kräver bidrag jämväl från annat håll. Gör man icke det, riskerar man
— det är min bestämda övertygelse — att denna förening kommer att växa
ut och bliva helt beroende av staten. Till sist blir det kanske, ett statligt ämbetsverk.
Om man ställer det villkor, som jag för min del vill föreslå, nämligen
att tillskott även skall krävas från annat håll, så skulle örn man satte
hälften mot hälften och nöjde sig med det anslag, som reservanterna vilja giva
av statsbidrag, nämligen 30,000 kronor, nära nog tillförsäkra denna förening
ett högre belopp än vad majoriteten föreslagit. Då har man säkerligen också
på ett bättre sätt tryggat föreningens fortbestånd.

Det är detta, som är motivet till min blanka. reservation, vilken jag givetvis
icke hade tillfälle att skriftligen formulera i plenum i statsutskottet. Jag
tror, att örn kammaren går på reservationen och dessutom uttalar den förhoppningen,
att, om det finnes intresse för syftet med föreningen, medel skola
komma att tillskjutas jämväl från annat håll, gör man föreningen en lika stor
tjänst genom att bifalla reservanternas anslagskrav, som genom att följa
utskottsmajoritetens förslag. Jag kommer därför att rösta för reservationen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få konstatera, att det råder
ingen olikhet beträffande reservanternas och utskottsmajoritetens inställning
till det syfte, varom här är fråga, och viljan att stödja det, i den mån behov
förefinnes, lien däremot kan man ju vara i någon mån skeptisk gentemot
möjligheterna att på det här sättet verkligen komma till rätta med detta
ohyggliga, som statsrådet karakteriserade det, nämligen de många olyckor,
som förekomma på detta område.

Men naturligtvis vill man vara med örn att försök göres och bidraga .därtill.
Men man får se detta som en praktisk angelägenhet, som det i själva
verket är, och försöka lämna de idealitetens blå rymder, som man på sina håll
velat svinga sig upp till. Tror verkligen någon, att denna stora förening under
det närmaste året kan göra någonting väsentligt för att komma till rätta
med de missförhållanden, som den syftar att avhjälpa? Jag tror det icke.
Det är tydligt, att det första året kommer att bliva en förberedelsens, tid, varunder
man söker sig fram för att verkligen fa ett grepp på de uppgifter, som
man satt sig före. När man verkligen kan framlägga ett ordentligt arbetsprogram
och visa, att man behöver så och sa mycket, att det hela verkligen
tagit konkret gestalt, så att man har någonting att taga på,, då kan det måhända
finnas skäl att anslå större.belopp än vad det nu är fråga örn. För min
del skall jag då, örn frågan föreligger på det sättet, icke tveka att rösta för
de 50,000 kronorna eller ett eventuellt behövligt, större belopp. Men som frågan
föreligger i dag, då det hela är ytterligt diffust och man icke ser några
fasta konturer för detta arbete utan det egentligen endast är fråga örn en förberedande
undersökning, är jag för min del övertygad, att de 30,000 kronor,

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

som reservanterna föreslå, äro mer än tillräckliga. Det är på detta praktiska
sätt som jag ser denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det kan vara taktiskt klokt, men det
är ändå ingenting annat än att slå in öppna dörrar, när man här talar örn nationalföreningens
förträfflighet och den stora betydelsen av denna förenings
arbetsuppgift. På den punkten äro vi alla eniga. Jag kan icke finna, att det
är någon förnuftig mening att fortsätta debatten efter den linjen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställde till
mig den direkta frågan, örn jag verkligen ansåge, att ett statsbidrag av 18,000
kronor till motorförarnas helnykterhetsförbund kunde vara skäligt. Jag vill
öppet svara, att jag icke kan finna annat.

(Herr statsrådet Leo inföll: Det är fel.)

Jag ser statsrådet skaka på huvudet. Jag måtte på något sätt hava missförstått
honom. Jag kan icke förklara det på annat sätt än att missförståndet
matte ligga i att jag vid mitt återgivande av hans fråga icke tillräckligt markerat
hans understrykande av, att motorförarnas helnykterhetsförbund är en mera
speciell organisation, medan det här gäller en riksorganisation. Jag skall
gärna göra detta förtydligande, för undvikande av missförstånd, i referatet
av herr statsrådets fråga. Såsom jag uppfattade den, kan jag säga, att anslaget
icke är oskäligt. Motorförarnas helnykterhetsförbund har en sjuårig
omfattande och framgångsrik verksamhet bakom sig. Och jag vill gärna tilllägga,
att när denna nya nationalförening har bakom sig ett lika betydande
dagsverke som motorförarnas helnykterhetsförbund, så vill jag gärna vara
med örn att giva nationalföreningen icke bara vad som motsvarar motorförarnas
helnykterhetsförbunds anslag utan t. o. m. ett ännu mera rundhänt anslag.

Men, mina herrar, det är här icke fråga örn i första hand motorförarnas
helnykterhetsförbund och det anslag, som utgår till detta förbund.
Det är icke heller fråga örn vad några sökt göra gällande, att jag
skulle visat, särskild iver för motorförarnas helnykterhetsförbund. Det har
&& icke gjort. Jag har endast velat erinra örn, vad statsutskottet och
riksdagen sade, när det var fråga örn det första statsbidraget till detta förbund.
Det var för att giva ett exempel på, hur olika man behandlar dessa
iva organisationer med samma syften. .Jag kan icke komma ifrån, att dagens
huvudiraga är, huruvida det kan vara rimligt att åt en organisation, som ännu
icke har ett halvt år bakom sig, giva ett så betydande statsbidrag som 50,000
kronor utan någon utredning och med avvikelse från all tidigare praxis. Det
är också att marka, rörande det anslag, som gives till motorförarnas helnykterhetsförbund,
för att .hämta ett exempel därifrån ännu en gång, att när anslag
första gången gavs åt detta förbund, hade det ett medlemsantal av över 1,700.
Det vöre intressant att fa höra, hur manga medlemmar den nya nationalföreningen
har.

Hur som helst, jag är fullkomligt övertygad, att denna förening kan lika
val som alla andra motsvarande ideella enskilda föreningar i vårt land göra
en verkligt god start, örn den får en handräckning av staten på 30 000 kronor.

Av vad i denna debatt förekommit har jag icke funnit någon som helst
anledning att återtaga mitt yrkande.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Det finnes nog icke många
föreningar, som hava dels en så stor verksamhet framför sig och dels en så

Nr 25

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

betydelsefull uppgift för trafiksäkerheten som denna nationalförening för
trafiksäkerhetens främjande. Här har verkligen startats en organisation, som
har en synnerligen stor uppgift att fylla. Den, som lever ute i livet, färdas
på vägarna och är i beröring med trafiken i det ena eller andra avseendet, måste
säga, att det brister i åtskilliga stycken i fråga örn trafikkultur. Det är också
säkerligen därpå det beror, att en stor del av de olyckor inträffa, som förekomma
och som procentuellt i vårt land äro av stor omfattning. Det beror
därpå, att trafikkulturen har icke trängt in i det mänskliga medvetandet på
samma sätt här som i många andra stora och tätt befolkade länder med en
trafik, som är mycket intensivare än vår trafik, så intensiv, att man frågar
sig, hur det är möjligt att ordna detta utan flera trafikolyckor än det blir.

Då enligt statistiken i vårt land varje vecka 30—40 personer råka ut för
trafikolyckor, därav minst en med dödlig utgång, är det självfallet, att krafttag
måste tagas för att komma till rätta med dessa svåra förhållanden. Örn
man jämför statistiken från andra länder, rörande motorfordonssiffror, befolkningssiffror
o. d. i relation till antalet trafikolyckor med siffrorna för vårt
land, måste man säga sig, att det brister någonting här. Ty vår statistik på
olycksområdet är så betydligt mycket större, att det är något, som brister.
I många andra länder har man undervisning i skolorna örn trafikkultur och
dylikt. Man uppmärksammar bland annat att upprop oupphörligen spridas
genom tidningar, radio och dylikt, örn att man skall medverka till att undvika
trafikolyckor. Sådan propaganda ha vi ännu ej haft i vårt land.

När man diskuterat denna fråga, har man varit inne på spörsmålet, huruvida
det kunde vara befogat att lämna anslag till föreningen, därför att den är
så nystartad. Den startades i fjol höst. Men jag har icke funnit, att någon
av de talare, som haft erinringar mot att giva anslag första gången, ställt sig
principiellt på ståndpunkten att icke lämna något i år utan att vänta och se, i
vad mån föreningen skulle verkligen uträtta någonting.

Motionsvis har framförts begäran örn lägre anslag än som äskas av kommunikationsministern.
Och man kan säga som reservanterna, att till 30,000
kronor kunna vi sträcka oss men icke till 50,000 kronor, som begärts. Jag
föreställer mig, att innan detta anslag äskats av riksdagen — det framgick
också av statsverkspropositionen i den punkten — har man gjort klart för sig,
att för att denna förening skall kunna bedriva sin verksamhet som man tänkt
sig, fordras så och så mycket pengar. Med andra ord, den stat, som man
gjort upp för sin verksamhet, fordrar, att man får pengar dels från enskilda
så och så mycket och dels att man får i anslag från det allmänna så
och så mycket. Då, måste jag säga mig, är det också riktigt i en så viktig
sak som det här gäller, att man går in för att bidraga med statsmedel i den
mån man kan mildra olycksrisken.

Jag vill i det sammanhanget, herr talman, medan jag har ordet, uttala den
förhoppningen, att den upplysningsverksamhet, som säkerligen kommer till
stånd, därest anslaget beviljas, vare sig det blir det ena eller det andra beloppet,
måtte bliva av den art, att den når den bredare delen av Sveriges befolkning,
icke bara dem, som köra motorfordon, utan även dem, som gå efter
vägarna. Man bör redan från början, örn möjligt, undervisa barnen örn riskerna
att beträda hårt trafikerade vägar och örn att man skall se sig örn, gå pä
rätt sida av vägen o. s. v.

När vi se motorfordonens starka stegring i landet, är det av mycket stor
betydelse, att vi låta människorna bliva mera undervisade örn trafikkultur.
Skola vi taga ansvaret för denna prutning till 30,000 från 50.000 kronor, och
gå in för ett anslag, som icke ger möjligheter att tillmötesgå önskemålen från

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

denna förening, då måste jag säga mig, herr talman, att jag vill i likhet med
vad som yttrades av herr Magnusson i Skövde, icke vara med örn en indragning
just på detta område. När man just genom en kraftig propaganda —•
även om den kommit litet sent till, som den kanske gjort ■—- kan väcka ansvarskänslan
dels hos motorförarna och dels hos den allmänhet, som trafikerar vägarna
i övrigt, så borde man väl kunna eliminera olycksrisker, olycksfall och
dylikt.

Jag kan, herr talman, icke finna annat än att starka skäl tala för bifall till
utskottets hemställan på denna punkt.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Olssons i Mora anförande. Jag fick det bestämda intrycket, att
herr Olsson i Mora var långsint. Det ligger mycket nära till hands att göra
jämförelser med motorförarnas helnykterhetsförbund 1928. Men då skall man
också fortsätta jämförelsen icke bara fram till det läge, när det inträffade, att
herr Anderson i Råstock, därför att han kanske misstänkte, att det var ett nykterhetsanslag,
tyckte, att det kunde räcka med 1,000 kronor, utan man skall
fortsätta det dithän, då departementschefen föreslog anslag till motorförarnas
helnykterhetsförbund med 3,000 kronor mer än vad man begärt och fick riksdagen
med på det yrkandet. Jag tror sålunda icke, att man här skall skapa
fram ett motsatsförhållande mellan dessa anslag.

Klart är naturligtvis, och den meningen understryker jag lika bestämt, att
detta anslag, som det nu gäller, varken kan eller får verka på det sättet, att
det kommer att begränsa och förringa den verksamhet, som motorförarnas helnykterhetsförbund
bedrivit.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja säga ett ord örn en synpunkt, som
här framfördes av herr Strindlund. Jag vill säga det därför, att det är ett
annat anslag, som en gång var uppe till behandling här, där den dåvarande departementschefen
tagit bort det just ur den synpunkten, att man ansåg, att de,
som bedrevo verksamheten, skulle göra en motprestation liknande den staten i
detta, avseende hade att prestera. Det var anslaget för bekämpande av den
olagliga rusdryckshanteringen. Som kanske herrarna erinra sig, togs det ett
år bort ur statsverkspropositionen, och man menade, att de som bedrevo denna
verksamhet skulle göra en i ekonomiskt avseende större prestation än vad
de gjorde. Jag tillhörde dem, som vid det tillfället i riksdagen skarpt hävdade,
att av dem, som åtaga sig att bedriva ett renhållningsarbete, som egentligen
tillkommer staten, är det orimligt att kräva, att de först skola utföra detta
arbete och sedan skola de betala till för att de få lov att utföra det arbetet
åt statsverket. Jag tycker därför, att man skall icke resa ett sådant krav som
det herr Strindlund reste, att först skall man fylla en uppgift, som strängt
taget bör tillkomma staten, och sedan skall man kräva av dem, att de skola
betala för att de träda in och fylla den uppgiften. Jag är, mina herrar, övertygad
örn, att om staten själv skulle bedriva denna verksamhet, som på detta
sätt överflyttas till denna förening, skulle det bli väsentligt dyrare än de 50,000
kronor det är fråga om. Då jag har den bestämda uppfattningen, att denna
verksamhet, liksom den verksamhet som bedrives av motorförarnas helnykterhetsförbund,
är värd all den uppmuntran, som kan ges, ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets yrkande.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Endast några små repliker.
Jag ville först vända mig till herr statsrådet och chefen för kommunikations -

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

departementet, som visserligen för tillfället avlägsnat sig, men till vilken jag
ändock nödgas rikta några anmärkningar. När kerr statsrådet uttalade sin
förvåning över att opponenterna här komma med sin argumentation och, som
herr statsrådet sade, vilja förvägra någon att leva och låta leva, så tycker
jag, att han dock befinner sig åtskilligt på sidan örn vad vi här syssla med.
Meningen är väl i alla fall icke att förvägra någon, icke heller denna nya förening,
att leva, utan här är det väl endast fråga örn, i vilken mån vi skola taga
hand om denna nykomling. I denna nativitetsdiskussionernas tid förefaller
det nästan, som om regeringen med kommunikationsministern i spetsen här
tänkt taga det första stora krafttaget för att få en nykommen att hålla sig
uppe. Herr kommunikationsministern är ju själv pappa till telningen, och
vi skola väl icke förvägra honom att få litet hjälp för att kunna pyssla örn sitt
lindebarn.

Men frågan är väl i alla fall, i huru stor omfattning vi skola göra det. Jag
minns den gamle hedersmannen Månsson i Backa i denna kammare, huru han för
åtskilliga år sedan vid behandlingen av en fråga hl. a. kom med det drastiska
uttrycket, att när det gäller en ny telning, som icke visar sig ha någon vidare
livskraft, så får man lov att ge honom en ordentlig »dask» för att det skall
bli något av det lilla livet. I det här föreliggande fallet gäller det en »femtiotusenkronorsdask».
Jag tycker ändå, att detta är nästan väl mycket. Är det
icke förståndigare att låta detta lilla barn visa, vilken livskraft det verkligen
har, huruvida det verkligen är värt att ge det denna hjälp för att det skall bli
någonting utav det? Detta är en enkel, ren bondesynpunkt på denna sak.

När herr andre vice talmannen nämnde något örn nödvändigheten av detta
höga anslag för att minska den höga farten, så betvivlar jag storligen, att det
kan bli någon vidare effekt i detta hänseende genom att bevilja så mycket
pengar i första brådrasket. Jag skall nu icke breda ut mig vidlyftigare härom,
därför att herr andre vice talmannen för tillfället sitter i en stol, varifrån han
icke kan försvara sig. Emellertid kan jag icke annat än uttala min ganska
stora skepticism gent emot den effekt, som man nu förväntar av detta första
stora anslag, som här begäres. Sedan talade herr Magnusson i Skövde örn, att
han ursprungligen hade gått in för ett anslag på 25,000 kronor, men att han
sedan »vid närmare eftertanke» hade kommit på andra planer. Den där »eftertanken»,
vad sysslade den med? Jo, tanken på den stora omfattning, som
trafikolyckorna taga, och vilken var av den art, att den fuller väl kanske
kunde försvara ett större anslag till här ifrågavarande ändamål. Han sade,
att kanhända kunde några av de där olyckorna undvikas, örn man ökade detta
anslag till 50,000 kronor. Ja, för all del, ett människoliv är mycket värt,
men jag undrar i alla fall, om man icke följer en förståndigare väg, därest man
först undersöker, vad denna förening egentligen har för livskraft, huru den
artar sig, och vilket behov av medel den har under det första verksamhetsåret.
Jag tror, det kan vara riktigare att gå den försiktigare vägen genom att ge
det, som jag anser, i och för sig rätt betydande beloppet på 30,000 kronor nu,
så få vi sedan se — jag instämmer därutinnan med herr Persson i Falla —
örn vi icke kunna öka på det i den mån föreningen visar sin livskraft och sin
duglighet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Jag skall
be att få säga ett par ord med anledning av att det från ett par talares sida
antyddes, att nationalföreningen skulle sakna ett arbetsprogram, och att man
icke skulle veta, vad den egentligen hade för planer och kunde komma att
taga sig till. Jag vill i det fallet hänvisa till att det från föreningens sty -

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

reise Ilar framlagts en verksamhetsberättelse — jag förmodar, att den varit
tillgänglig även för statsutskottet —, i vilken styrelsen pekar på vissa åtgärder
av olika slag, som den har för avsikt att genomföra, så snart medel för ändamålet
ställts till förfogande. Och för att belysa kostnadsfrågan skall jag be
att få anföra ett par rader av denna skrivelse. Det säges där: »Givet är, att
samtliga ovannämnda åtgärder» — som föreningen tidigare förklarat sig ha
för avsikt att verkställa — »icke kunna på en gång utföras. En undersökning
har företagits rörande kostnaderna för utsändande av visst propagandamateriel
till samtliga Sveriges motorfordonsägare, varvid framgick, att denna enda åtgärd
skulle draga en kostnad av 16,000 kronor.» Detta bestyrker vad jag tidigare
sagt, att eftersom föreningens agitation och propaganda omfattar hela
landet, så måste det bli stora kostnader förenade med de åtgärder, som komma
att vidtagas.

Jag har vidare inhämtat, att föreningen bland sina propagandaåtgärder även
har upptagit idén med inspelning och förevisning av filmer lämpade för detta
ändamål. Vad detta kostar kan man få en uppfattning örn, då jag nämner, att
motorförarnas helnykterhetsförbund år 1933 förutom sitt ordinarie anslag på
18,000 kronor fick 15,000 kronor av lotterimedel för inspelning av en film.
Man ser sålunda, att så snart man skall göra någonting, som innebär verklig
effektivitet, rör det sig om rätt mycket pengar. Jag är därför fortfarande av
den uppfattningen, att 50,000 kronor är långt ifrån någon stor summa för detta
ändamål och i detta sammanhang.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag minns att jag år 1928 i statsutskottet
talade för Kungl. Maj :ts förslag örn ett anslag av 5,000 kr. och
även röstade för detta här i kammaren. Jag är också beredd att i dag rösta
för Kungl. Maj :ts föreliggande förslag örn ett anslag på 50,000 kronor. Och
jag ber att med några ord få ange skälen för denna min ståndpunkt.

Först skulle jag då vilja understryka vad herr statsrådet i sitt första anförande
sade, nämligen att det finns plats både för motorförarnas helnykterhetsförbund
och för nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Och
i den mån dessa sammanslutningar kunna verka för nedbringande av antalet
motorolyckor och antalet dödsfall i samband med dylika olyckor, så är detta
en välgärning och väl använda pengar, även örn vi kunna tycka, att 50,000
kronor är mycket.

Herr Persson i Falla och herr Olsson i Mora hava här sagt, att de äro eniga
med utskottet i dess strävan att stödja denna verksamhet. Herr Olsson i Mora
har ju också gått ifrån yrkandet i sin motion örn ett bidrag på endast 10,000
kronor och anslutit sig till förslaget om ett bidrag på 30,000 kronor. Örn det
hade dröjt med framläggandet av utskottets utlåtande ännu några veckor eller
månader, så hade han kanske varit med örn ett anslag på 50,000 kronor. Och
herr Persson i Falla säger, att han gärna skall vara med örn detta högre anslag,
sedan föreningen visat, att den kan göra någonting. Striden står alltså
här örn några tiotusental kronor. Jag kan förstå, att när det gäller anslag
till en verksamhet eller näring, om vilken man icke vet, huruvida den kan
göra landet någon nytta utan kanske snart faller samman, så bör man vara
försiktig, innan man ger så mycket pengar. Men här gäller det människoliv.
Man ser i utskottets utlåtande, att under år 1933 uppgick antalet olycksfall
på grund av trafikolyckor till 10,798, varav de allra flesta förosakats av
motorfordonstrafik. Vidare finner man, att antalet dödsolyckor på grund av
dylik trafik under samma år var icke mindre än 382. Jag undrar, om vi efter
dylika upplysningar skola behöva hålla på och diskutera här om några tio -

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

(Forts.)

tusental kronor. Riksdagen, som brukar vara så givmild vid en del andra tillfällen,
många gånger kanske till föga nytta, bör här förstå vad det gäller.
Jag anser, att det knappast är värdigt kammaren att ha delade meningar örn
denna sak. För övrigt vill jag icke taga på mitt ansvar att minska på detta
anslag för upplysningsverksamhet. Jag är visserligen medveten örn att kanske
icke så många människoliv därigenom kunna bliva räddade, men genom beviljandet
av ett dylikt anslag har riksdagen dock visat, att vi vilja upplysa
människor, både gående och motorförare, örn vikten av att taga sig till vara,
och därigenom möjligen minska olycks- och dödsfallens antal här i landet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den av herr Holmgren m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Holmgren med flera av kammarens ledamöter, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 46
av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Holmgren m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 47—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
66, i anledning av Kungl. Maj:ts dels under riksstatens åttonde huvudtitel,
punkterna 66—-106, dels ock i proposition, nr 142, gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1935/1936 till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren, att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25. 41

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3, angående Uppsala universitet: avlöningar. Äng. Uppsala

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1935, under punkten 68 av åttonde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning för vissa
tjänstemän vid Uppsala universitets samlingar och inrättningar m. m.;

dels fastställa av departementschefen förordad avlöningsstat för Uppsala
universitet att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1935/1936;

dels ock till Uppsala universitet: avlöningar för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett förslagsanslag av 1,509,400 kronor.

Vidare hade Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 22 februari 1935
dagtecknad proposition, nr 142, framlagt förslag angående viss förändring av
professuren i paleontologi och historisk geologi vid universitetet i Uppsala
m. m.

Utskottet, som tillstyrkte av Kungl. Majit i ärendet gjord framställning
örn anställande vid universiteten i Uppsala och Lund av lektorer i svenska
språket, hemställde i förevarande punkt, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Majits förslag,

a) godkänna i punkten intagen personalförteckning för vissa tjänstemän
vid Uppsala universitets samlingar och inrättningar m. m.;

b) bifalla Kungl. Majits förslag angående viss förändring av professuren
i paleontologi och historisk geologi vid universitetet i Uppsala;

c) fastställa i punkten intagen avlöningsstat för Uppsala universitet att
tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1935/1936, innehållande ifrågavarande
avlöningsstat under arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj it, en post å 39,600 kronor till arvoden till biträdande lärare m. fl.
vid filosofiska fakultetens humanistiska sektion jämte en därvid fogad anmärkning
av följande lydelse:

Anni.: Ur sistnämnda belopp å 39,600 kronor utgå dels 4 arvoden å 6,600
kronor till universitetslektorer i tyska, franska, engelska och danska språken,
dels ock ett till högst 11,200 kronor beräknat belopp, avseende ersättning åt
en universitetslektor i svenska språket i enlighet med de närmare grunder,

Kungl. Majit bestämmer; samt

d) till Uppsala universitet: avlöningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
förslagsanslag av 1,509,400 kronor.

Vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar förste vice talmannen
Olsson, andre vice talmannen Nilsson, Oscar Olsson, Per J. Gustafsson,
Strindlund, Svensson i Grönvik, Weijne och Danielsson, vilka ansett, att utskottet
bort, med avstyrkande av Kungl. Majits ovannämnda framställning
örn anställande vid universiteten i Uppsala och Lund av lektorer i svenska
språket, hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag,

a) godkänna i reservationen intagen personalförteckning för vissa tjänstemän
vid Uppsala universitets samlingar och inrättningar m. m.;

b) — utskottets förslag;

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

c) fastställa i reservationen intagen avlöningsstat för Uppsala universitet
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1935/1936, innehållande sagda
avlöningsstat under arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, en post å 28,400 kronor till arvoden till biträdande lärare m. fl. vid
filosofiska fakultetens humanistiska sektion jämte en därvid fogad, så lydande
anmärkning:

Anm.: Ur sistnämnda belopp å 28,400 kronor utgå 4 arvoden å 6,600 kronor
till universitetslektorer i tyska, franska, engelska och danska språken;
samt

d) till Uppsala universitet: avlöningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett
förslagsanslag av 1,498,200 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Weijne: Herr talman! Yid såväl denna punkt som den, som gäller
Lunds universitet, föreligger det reservationer av åtta av statsutskottets ledamöter.
Då reservationen är ganska lång och det, i hastigheten åtminstone, är
svårt att se, vad den innebär, tillåter jag mig i korthet erinra örn, att det gäller
anställande av en lektor i svenska språket vid vartdera av universiteten i Uppsala
och Lund. Då en sådan lektor drar en kostnad av 11,200 kronor, är
alltså skiljaktigheten mellan utskottets förslag och reservanternas en summa
av 22,400 kronor. Man kan därför säga, att det i förevarande fall gäller ungefär
samma skillnad, som det gjorde på den föregående punkten, där vi nyligen
voterade anslag till kommunikationsdepartementet. Jag tillhörde där
dem, som röstade för det högre anslaget. Och jag gjorde det därför att jag
är av den meningen, att det där gällde ändamål, där man icke vågade dröja,
utan där förhållandena voro sådana, att det omedelbart krävdes åtgärder av
genomgripande betydelse. Det gällde helt enkelt människoliv, och det gällde
människors väl eller ve.

På den punkt, som vi nu skola behandla, kan man icke säga detsamma. Här
är det en omdömesfråga, örn man skall införa denna förändrade undervisning
från nästa budgetår, eller örn man på grund av statsfinansiella skäl skall vänta
ytterligare, liksom det är en öppen fråga, örn man nödvändigtvis skall tillgodose
den förändrade undervisningen medelst anställande av nya befattningshavare.
Jag och mina medreservanter äro för vår del icke övertygade örn att
man med nödvändighet behöver anställa nya lärare vid universiteten för att
tillgodose det ändamål, som det här är fråga örn. Vi hysa den uppfattningen,
att örn man vill lägga örn undervisningen i ett ämne, så bör man att börja
med pröva, huruvida detta icke kan ske inom den förefintliga kostnads- och
organisationsramen. Och först sedan man har blivit övertygad örn omöjligheten
därav, kan man diskutera frågan örn anställande av nya befattningshavare.
Men än vidare: Även örn man kommer till det resultatet, att det
behöver anställas ett par lektorer, så måste det anföras synnerligen starka
skäl, örn man skall medge, att det ovillkorligen behöver ske från nästa budgetår.
Jag skulle med ett gammalt uttryckssätt vilja säga, att här är det knappast
någon ko på isen. Man kan onekligen fundera på saken ytterligare med
hänsyn till det budgetära läget.

Även utskottet är tveksamt här. Den tveksamheten tar sig uttryck i att
utskottet säger, att man vill pröva denna anordning under tre år, och därefter
skall för riksdagen framläggas en redogörelse för de erfarenheter man gjort,
varefter frågan skall upptagas till ny prövning. Jag hör, herr talman, till
de ledamöter av denna kammare, som gärna vilja ge Kungl. Majit möjlighet
att pröva sig fram på olika områden, och jag hör till de pedagoger, som äro

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

vänner av experimenterande på undervisningens område. Men jag skulle ändå
vilja göra den frågan: Är det någon ledamot av denna kammare, som tror, att
man efter de tre åren kommer att säga: De här lektorerna behövas icke; vi
kunna spara de 22,400 kronorna. Nej, antingen kommer man att förklara, att
man bör fortsätta som man börjat, eller också kommer man att föreslå en anordning
än mer omfattande och dyrbar än den, som här är ifrågasatt.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid en annan sak. Det
gäller här Lunds och Uppsala universitet. Men örn man skall anställa lektorer
där, så måste det även ske vid högskolorna i Stockholm och Göteborg, eftersom
det här är fråga örn obligatoriska kurser, som skulle ingå i filosofie magisterexamen.
Man kan säga, att det kommer icke oss vid, men såvitt jag förstår,
är det ändå en konsekvens, örn man förändrar examensfordringarna, en
konsekvens, som man bör ha klar för sig.

Men än vidare: Jag har från många akademiker hört med skärpa framhållas,
att det behövs lektorer icke bara i svenska språket, utan att man med
ungefär samma rätt har behov av lektorer i åtskilliga andra ämnen vid universiteten
för att få in litet av dels den pedagogiska erfarenheten och dels
det levande livet jämsides med vetenskapen. Man kan nog anse det ligga nära
till hands, att örn kammaren här i dag beviljar två lektorstjänster i svenska, så
kommer det så småningom att resas krav även på lektorer i, låt oss säga naturvetenskapliga
ämnen. Det är mycket möjligt, att detta icke kommer att ske,
så länge ecklasiastikdepartementets chef är den nuvarande. Men även örn jag
önskar honom ett långt liv, är det ju ändå så, att regeringar komma och gå,
och det är möjligt, att nästa chef för ecklesiastikdepartementet kommer att ha
sitt intresse i hög grad koncentrerat omkring de naturvetenskapliga ämnena och
önskar befrämja undervisningen i dem genom anställande av nya lärare.

Det kan synas, att det är en liten summa, det här gäller, dessa 22,400 kroner.
Men att den icke heller för regeringen är en liten summa kan man se av
det förhållandet, att regeringen på en annan punkt velat spara 13,000 kronor.
Det är när det gäller en personlig professur för en av Sverigs mest berömda
forskare på medicinens område, den framstående läkaren, docenten Olivecrona.
Där har statsrådet med allt behjärtande av dennes oerhört betydelsefulla insats
i statsverkspropositionen sagt, att de statsfinansiella förhållandena hava
hindrat honom från att begära de 13,000 kronor, som för nästa budgetår skulle
erfordras för en dylik personlig professur. Statsutskottet har på den punkten
haft avvikande mening och enhälligt tillstyrkt professuren. Men jag menar,
att när man kan anlägga statsfinansiella synpunkter på ett anslag på 13,000
kronor och säga, att de hindra även ett mycket behjärtansvärt ändamål, så kan
man i ännu högre grad göra det, när det gäller 22,400 kronor och saken icke är
av brådskande beskaffenhet.

Jag ber, herr talman, att på dessa skäl få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande på denna punkt fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Det förefaller mig finnas anledning att för kammaren en smula klargöra
vad denna fråga gäller. Dit hör, såvitt jag förstår, icke vad den föregående
ärade talaren väsentligen sysslade med, när han pekade på vissa konsekvenser,
sorn skulle följa av ett bifall till statsutskottets förslag. Allra minst
hör ju dit bekymmer för våra privata högskolor, alltså Stockholms och Göteborgs
högskolor, beträffande vilka den ärade talaren, örn jag fattade honom
rätt, sökte skrämma kammaren med, att vi stöde inför ekonomiska konsekvenser

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

även där. Jag hoppas det var en felsägning av den ärade talaren, ty han kan
icke sväva i okunnighet därom, att dessa högskolor icke äro statens och icke
åtnjuta statsunderstöd, utan alltså från början stå utanför dylika konsekvenser.
Jag räknar också dit vad han yttrade om konsekvensen beträffande andra
ämnen. Han ställde i utsikt, att exempelvis på det naturvetenskapliga området
man med samma fog som här skulle kunna komma och begära lektorer.
Jag måste säga, att jag förstår icke denna slutsats från hans sida, därest jag
icke förutsätter, att han utgår ifrån en alldeles oriktig uppfattning om vad
denna sak gäller. Och det är för att göra klart för kammaren vad det här
gäller, som jag med några ord skall be att få redogöra för sakfrågan och dess
bakgrund.

Det har sedan länge och med all rätt hävdats i vårt land, att skolans förnämsta
ämne är och måste vara modersmålet. Intet annat ämne ligger en
människa och medborgare så direkt nära som det språk, som dagligen skall gå
över hans eller hennes läppar. Vården av detta språk, tillsynen att det ryktas
och ansas, slikt är saker, som angår den enskilde i långt högre grad än vad han
eller hon gör sig reda för. Ty till ett folks allra förnämsta kulturskatter
hör just dess eget språk. Och vården och ansen av detta språk, det må vara
det skrivna språket eller det talade, är och förblir enligt min tanke en kulturangelägenhet
av allra första ordningen. Nu är det tyvärr så, herr talman, att
i våra läroverk har modersmålsundervisningen icke nått den höjd, icke nått den
standard, som vi alla skulle önska att den nådde. Kom in i en fransk skola
och hör vilket oerhört intresse, som där utvecklas för modersmålet. Konsten
att icke bara korrekt tala språket utan även att skriva det står kanske såsom
något mera levande och angeläget för fransmannen, än vad den gör för oss.
Vi möta förträffliga modersmålslärare med en grundlig och god vetenskaplig
filologisk och lingvistisk utrustning, som de fått vid universitetet, men som å
andra sidan sakna möjlighet att ge sina lärjungar en föreställning örn, huru
ärans och hjältarnas språk skall talas, när det talas väl, och huru det skall
skrivas, när det skrives väl. Jag kan ju nå rätt långt som musiker utan att
vara musikalisk. Det blir emellertid något ofullkomligt, men även hos en
omusikalisk kan en viss färdighet tränas fram. Är man icke begåvad med stilkänsla,
är jag den förste att medge, att man kan icke nå så långt som önskvärt
vore.

Men å andra sidan måste vi alla vara ense örn, att hava vi en grupp av modersmålslärare
vid våra läroverk och våra seminarier, då ligger det makt uppå,
att deras undervisning i modersmålet icke är så halvgången, att den från början
utesluter det ofantligt viktiga område, som består i behandling av det talade
och det skrivna språket. För närvarande är det så, herr talman, att vid våra
läroverk hava vederbörande lärare i regeln nästan undantagslöst genomgått
det s. k. provåret. Provåret erbjuder också beträffande modersmålets behandling
vissa möjligheter, men var och en vet, att dessa möjligheter äro av det
slag, som ligga alldeles på sidan örn vad som åsyftas med denna ifrågavarande
undervisning. Vad vi måste nå fram till är, att varje modersmålslärare
vid ett svenskt läroverk skall hava genomgått icke bara den nuvarande teoretiska
utbildningen i svenska språket och nordiska språk; han skall även hava
varit i tillfälle att öva sin färdighet, när det gäller att tala språket, och att få
sina skavanker och fel rättade i det avseendet under sakkunnig ledning. Det
finns hos varje människa ett anlag till talare, det gäller bara att anlagen fostras
och utvecklas. Vi skola icke inbilla oss, att det duger, när det gäller ett
så viktigt ämne som modersmålet, att vi utesluta denna fostraresynpunkt. Vi
hava många lärare vid våra läroverk, som äro förträffligt kunniga, förträffligt
intelligenta och förträffligt lärda, men som, när det gäller framställnings -

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

konsten, äro, som det heter, bakom flötet. De behärska icke modersmålet, när
det gäller att tala det, och därav lider också hela deras undervisning. Tag,
mina herrar, en historielärare med hans enastående intressanta ämne — kan han
icke för klassen levandegöra i en hygglig form, vad det är fråga örn, så är
det möjligt, att historieundervisningen under hans ledning sjunker ned till
något som icke är önskvärt ur skolans och undervisningens synpunkt. Jag tror
därför, att vi alla, om vi tänka efter, skola kunna säga oss, att lia vi nu utbildning
av modersmålslärare och är det ådagalagt, att utbildningen brister
på en mycket väsentlig punkt — den här av mig nämnda — så är det väl icke
något för mycket begärt, att man äskar att få anställa ett försök för att komma
ur det nuvarande tillståndet. Den föregående ärade talaren gav, och det
gläder mig, sitt erkännande åt experimentet, försöket. Såvitt jag förstår, är
en av svagheterna i svensk skolpolitik i allmänhet rädsla för att göra försök.
Intet område är nu till sin natur så mångskiftande, så präglat av livets egen
mångfald som just skolans område, och schematisering där har, som jag många
gånger utvecklat i denna kammares debatter, sina faror. Man handlar
därför klokt i att göra på vissa områden försök, innan man överväger en slutgiltigare
ordning på detta område. Försökens väg anser jag vara den riktiga,
ett försök med en lektor i Uppsala och en lektor i Lund i nysvensk stilistik.
Det är ett försök, vars resultat måste bli av utomordentligt stor betydelse för
bedömande av huruvida och på vilket sätt man skall gå längre i denna fråga.

Den föregående ärade talaren antydde, att detta behov kunde fyllas med
universitetets egna krafter. Det är ett misstag. Jag försäkrar herrarna, att
det är ett misstag. Ty för den uppgiften, som här föreligger, är universitetslärarkåren
i allmänhet icke rustad. Där hava professorer och docenter andra uppgifter
än dessa, som här skulle åvila dessa lektorer. Och går jag igenom förteckningarna
över lärarna vid våra universitet, måste jag säga mig, att det icke
är inför många namn man kan stanna och säga sig, att där har jag en, som
är lämplig just för denna uppgift. Ty vad vi framför allt behöva är en förbindelse
mellan å ena sidan personlig skicklighet och förmåga i modersmålets
handhavande och å andra sidan nödig och rik pedagogisk erfarenhet, det sista
icke det minst viktiga, ty det är på detta område som på alla andra så, att
lärarnas pedagogiska förmåga och förträfflighet bli ju i så hög grad utslagsfällande
för arten och halten av det resultat, som undervisningen kan ge. Jag
har därför tänkt mig saken så, i anslutning till vad som förordas av sakkunniga,
att här skulle väljas ut med den allra största omsorg två duktiga pedagoger
i lektorsställning ute vid våra läroverk och seminarier, och man skulle
anförtro denna uppgift åt dem. Och jag är övertygad örn att på det sättet få
vi möjlighet att få fram de rätta männen, och i tre års förordnande ligger ju
en garanti för att man har möjlighet att vidtaga rättelse, därest det visar sig,
att man icke fått den rätte mannen på posten. Jag kan mycket väl tänka mig
att man ibland tillkallar en framstående skådespelare, som gör klart för vederbörande,
huru en sak skall liisas, huru en sak skall talas. Vi skola aldrig
inbilla oss, att vi äro så fullfärdiga, när det gäller modersmålet, att vi icke
praktiskt taget dagligen hava välgrundad anledning att ge akt på oss själva,
på det sätt, varpå vi hantera detsamma. Det finns hos de flesta människor
en rad uttalsdefekter, en rad av dylika svagheter, som under en målmedveten
ledning och under observation kunna bortarbetas, och vad det betyder för den
blivande läraren i modersmålet, behöver här icke närmare utvecklas.

Jag menar alltså, mina herrar, att den utgångspunkt, som tagits av reservanterna,
och som nu närmare utvecklats av den föregående ärade talaren, är
sakligt oriktig. När svenska staten betalar ut så mycket som den gör för
modersmålsundervisningen vid våra läroverk, förefaller det mig, herr talman,

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. ra.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

som om svenska staten även borde sörja för den största möjliga effektivitet
av denna undervisning. -— Jag rekommenderar kammaren att taga statsutskottets
förslag. Det är ett förslag, bakom vilket står en samlad sakkunskap. Det
är tillstyrkt av svenska akademien, det är tillstyrkt av professorerna i svenska
språket, nordiska språk här i landet, det är tillstyrkt av universitetskanslern,
det är tillstyrkt av skolöverstyrelsen — med andra ord över hela linjen
tillstyrkt av myndigheterna, Det förefaller mig, som örn denna omständighet,
att alla här hava enats örn att ett sådant försök borde göras, borde vara en anledning
till att ställa sig sympatisk till förslaget, och jag hoppas för min del,
herr talman, att andra kammaren måtte fatta sitt beslut i överensstämmelse
med utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är med en viss tvekan jag

går att bemöta herr statsrådets anförande, därför att jag är övertygad örn att
en jämförelse mellan mina och hans möjligheter att tala ärans och hjältarnas
språk kommer att klart utvisa, att jag är honom underlägsen. Det är från
något olika synpunkter vi sett detta ärende, och vi hava därför icke underskattat
betydelsen av modersmålet i och för sig, när vi ställt oss litet tveksamma
på denna punkt.

Men jag ber, herr talman, att få påpeka, att icke heller utskottets majoritet
varit besjälad av någon större entusiasm inför förslaget, enär utskottet skrivit
som följer: »Utskottet har icke velat motsätta sig, att ett försök nu anordnas
enligt de av departementschefen uppdragna riktlinjerna, varigenom i vart
fall vissa erfarenheter torde stå att vinna.» Den som känner till vilka uttryckssätt,
statsutskottet brukar använda, måste ju finna, att detta icke är
något bevis för att utskottet skulle vara övertygat örn att det här är någonting
stort, som man nu utan vidare skulle gå in för. Utskottet har icke velat
motsätta sig etc. Man kan fråga sig, örn utskottet anser det vara klokt att
gå in för detta förslag.

Herr talman, det var ännu en tanke, som kom för mig, då statsrådet höll sitt
anförande. Jag kom att tänka på att herr statsrådets stridsämnen här i kammaren
under sista tiden uteslutande varit språkfrågor. Det var väl icke bara
en tillfällighet, att herr statsrådet, när han motiverade modersmålets utomordentliga
betydelse, tog exempel från franska skolan. Förra året rådde det
ju här en del meningsskiljaktigheter angående franskan. Det förefaller, som
örn franskan läge herr statsrådet närmare om hjärtat än modersmålet. Vi ha
tidigare i år behandlat latinet och grekiskan och först nu ha vi kommit fram
till modersmålet. I den ordningen ha ärendena blivit behandlade här i kammaren.

Men det var icke för att säga detta, herr talman, som jag begärde ordet, utan
det var för att understryka vad herr Weijne sagt tidigare. Vi reservanter ha
varit mera tveksamma än statsutskottets majoritet och ha ansett oss icke kunna
gå med på förslaget.

Är det så illa ställt med vår undervisning vid universiteten, att universitetslärarna
icke äro kompetenta att undervisa i detta ämne? Med beklämning
hörde jag statsrådets kraftiga erinran därom. Det är ju märkligt, att den
frågan icke blivit uppmärksammad tidigare! Från min enkla utgångspunkt
tycker jag, att det naturliga vore, att man började nedifrån och gick uppåt,
men här börjar man, för att tala bildligt, att bygga på taket. Man börjar
med universiteten. Jag kan ju till nöds även med mina begränsade möjligheter
att bedöma saken förstå, att det sker därför, att lärarna skola, utbildas
där för att undervisa i modersmålet. De, som framförde en petition i det här
ärendet, ville — åtminstone såvitt framgår av statsverkspropositionen — icke

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. Uppsala universitet. (Forts.)

gå med på att ett förslag skulle framläggas omedelbart. De säga: »Under erinran
att frågan örn provårets organisation lage under utredning, hemställa
petitionärerna slutligen, att Kungl. Maj :t vill före det slutliga avgörandet
beträffande provåret föranstalta örn en utredning rörande de anordningar, som
inom eller, örn detta visade sig ogörligt, utom provårsutbildningens ram skulle
kunna vidtagas i syfte att främja en mera allsidig och planmässig vård örn
modersmålet inom högre skolor och seminarier.»

Vi reservanter ha velat trycka på att enligt vår uppfattning den utredning,
det här gäller, icke blivit utförd. Det är därför, som vi icke äro alldeles övertygade
örn att det saknas varje möjlighet att inom den organisation, som nu
finnes, ordna dessa kurser.

Beträffande utvecklingsmöjligheterna sade herr statsrådet, att de utav herr
Weijne lämnade upplysningarna vore oriktiga, ty vid de två läroanstalter,
som herr Weijne åsyftade, hade man ingen som helst möjlighet att få lektorat.
Dessa läroanstalter stöde nämligen på ett annat plan.

Herr Weijne talade örn att det kunde finnas utsikter till att få lektorat även
i andra ämnen. Jag undrar, örn man icke måste dela hans farhågor. Överstyrelsen
säger: »överstyrelsen kan därför icke dela den uppfattning, som

i vissa av de gjorda uttalandena kommit till synes, att blivande lärare exempelvis
i matematisk-naturvetenskapliga ämnen icke skulle behöva underkasta
sig någon utbildning i modersmålets muntliga och skriftliga behandling.» Vi
se alltså, att man härvid har tänkt även på andra ämnen.

Jag underskattar icke fördelarna av den föreslagna anordningen, men jag
är icke övertygad om att vi komma att stanna med att tillskapa två lektorat.
Vi komma nog att tillskapa flera. Innan utredning blivit verkställd, huruvida
vi ha behov av sådana även i andra ämnen, tycker jag vi icke böra fatta
något beslut. Vi böra avvakta resultatet av utredningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Weijne: Herr talman! Jag skall icke förlänga diskussionen nied

många ord. Det är mycket onödigt att här diskutera vårt intresse för modersmålet.
Jag har här i kammaren vid två olika tillfällen motionerat om en förstärkning
av modersmålsundervisningen i folkskolorna. Jag har den uppfattningen,
att modersmålet bör omhuldas i alla skolformer mer än vad som för
närvarande sker. Jag hör också till dem, som livligt uppskatta den nuvarande
chefens för ecklesiastikdepartementet intresse för nämnda ämne. Trots att
jag gör detta, är jag icke vid varje tillfälle beredd att gå med på en ny statsutgift
för ändamålet. Det är vad det här gäller. Saken gäller örn man för att
få en förbättrad universitetsundervisning skall inrätta ett par nya lektorat.
Jag vill i det sammanhanget säga, att jag hoppas, att jag — när jag talade
om högskolorna i Stockholm och Göteborg — icke uttryckte mig så som örn
det skulle medföra några omedelbara konsekvenser för statsverket. Det var
i varje fall icke min mening. Jag vet mycket väl, att dessa högskolor äro
privata, men för att kunna meddela filosofie magisterexamen, skulle väl dessa
kurser bliva obligatoriska för denna examen.

Vad slutligen gäller frågan örn inrättande av lektorat i andra ämnen, medger
jag, att jag icke är sakkunnig på det området, men det har av människor,
vilkas trovärdighet jag icke kan ifrågasätta och vilkas erfarenhet jag icke
heller tvivlar på, sagts mig, att det är lika önskvärt, att man i andra ämnen
vid universiteten får lektorer, som ha pedagogisk erfarenhet och kunna fullgöra
viss undervisningsskyldighet av mer elementär beskaffenhet.

Slutligen sade herr statsrådet, att man för närvarande inte skulle kunna
handha dessa uppgifter vid universiteten. Han uttryckte sig senare på ett

Nr 25.

Lördagen den fi april f. m.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

något vagare sätt. Han sade, att man i allmänhet icke är rustad för det. Jag
tror icke det skadar, att man tager den här saken under förnyad omprövning.
I varje fall bör man dröja, till dess det statsfinansiella läget förbättrats. Den
åttonde huvudtitel, som statsrådet förelagt riksdagen, innehåller många nedprutningar.
Anslag, som utgått under många år, äro nedskurna. Jag är visserligen
icke så formalistiskt lagd, så att jag menar, att man icke förrän man
fått upp alla dessa anslag bör komma med någonting nytt, men å andra sidan
måste man väl erkänna, att man så länge man på områden, som äro mycket
betydelsefulla, har anslagen nedskurna långt under det normala, bör iakttaga
all möjlig försiktighet vid beviljande av nya anslag.

Det är därför, herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Det var en anmärkning av herr Svensson i Grönvik, som enligt min
mening icke bör få stå oemotsagd. Han uttalade sin förundran över att det
icke hos vederbörande universitetslärare finns förmåga i dessa stycken. Jag
skall draga upp en parallell som jag tror skall klargöra för honom, hur det
står till.

Vi ha vid universiteten professorer i tyska, franska och engelska språken.
Vi ha också lektorer, infödda tyskar, fransmän och engelsmän, som bestrida
en helt annan sida av undervisningen än professorerna. Som regel kunna vi
säga, att professorn är den obestridde fackmannen i allt, som tillhör språkets
vetenskapliga sida, under det att lektorn i regel i det stycket icke alls kan
nämnas på samma dag som professorn. Men medan professorn behärskar hela
den vetenskapliga sidan av saken, är det en sak, som han inte behärskar:
han kan icke, då han undervisar studenterna, behandla tyska, engelska eller
franska språket, som det brukar heta »idiomatiskt», så att studenterna få intrycket
av att de stå inför en infödd och höra språket, sådant det talas i vederbörande
land. Med sin utgångspunkt kanske herr Svensson i Grönvik nu
säger så här: Det är ju förskräckligt att professorerna i tyska, franska och
engelska icke tala som tyskar, fransmän eller engelsmän! Nej, det är icke
förskräckligt alls. Det är icke deras huvuduppgift vid universiteten att stå
som språkföredömen, utan deras uppgift är rent vetenskaplig, medan de infödda
lektorerna få ge studenterna den träning, som dessa behöva i språkets
praktiska behandling.

Vi kunna tillämpa detta på det nu ifrågavarande området. En professor
eller docent i nordiska språk har icke till uppgift och är icke utbildad för att
sköta den praktiska talträningen. För den uppgiften måste det särskilt folk
till. Jag tror, att örn min ärade vän herr Svensson i Grönvik tänker närmare
efter, skall han finna, att det är en ganska rimlig anordning, att uppgifterna
fördelas. Den vetenskapliga uppgiften skötes av universitetets vanliga lärare,
professorer och docenter, men för den specialuppgift, som det nu gäller, bör
tillsättas lämpliga lektorer. Det skulle vara intressant att veta, vilken auktoritet,
som står bakom den uttalade förmodan, att vi skola inrätta lektorat vid
våra universitet i andra ämnen, t. ex. i naturvetenskapliga ämnen. Skulle
det vara meningen, att vid universiteten inrätta lektorat i zoologi, botanik,
matematik o. s. v.? Jag trodde annars, att det är vederbörande professor och
docent, som sköta undervisningen i dessa ämnen. Den undervisningen är
icke jämförbar med de nu ifrågavarande. Här är fråga örn att rusta modersmålsläraren
för hans uppgift att behandla modersmålet. Det är icke sådana
uppgifter, som docenter och professorer ha sig anförtrodda. Jag kan aldrig
tänka mig, att statsmakterna — med bibehållande av nuvarande organisa -

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

tionsformer för universiteten — skulle gå in för något så vidunderligt som att
vid universiteten inrätta lektorat i andra ämnen än just det här ämnet. Det säger
sig nämligen självt, att på detta område behövs det en alldeles speciell
praktisk färdighet, medan på alla andra områden vid universitet det är fråga
av bibringande av vetenskapliga insikter.

Jag tror, att den siste ärade talarens synpunkter på budgeten knappast äro
befogade. Kegeringen tog upp detta anslag i sin budget efter övervägande
av den statsfinansiella situationen. Trots att jag passade på att uttala min
mycket stora glädje över att statsutskottet har skapat den personliga professur,
som även jag tyckte borde komma till, måste jag å andra sidan till
den siste ärade talaren säga, att, när vid budgetens uppgörande de olika posterna
prövas och vägas mot varandra, det är — som jag tillät mig uttrycka
det häromdagen i annat sammanhang i första kammaren —- som att spela på
ett stort instrument, låt mig säga en stor orgel med ett brett register. Det
gäller att koppla till än den ena stämman än den andra. Man kan icke utan
att det hela går sönder godtyckligt gripa in i registret och draga på vad man
för ögonblicket tycker låter bra. Man får överväga och avpassa.

Så som denna sak nu ligger till, herr talman, nödgas jag säga, att de skäl,
som hittills förts i fält av reservanterna, icke synts mig vara av den halt,
att de borde förmå kammaren att gå emot utskottet. Jag hoppas alltjämt
att kammarens ledamöter skola avge sina röster för utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har begärt ordet endast

för att ställa ett yrkande. Ledamöterna av statsutskottets andra avdelning
veta bättre än några andra, att jag är den förste att medgiva, att man i detta
fall kan hysa starka betänkligheter emot den föreslagna anordningen. Att
jag emellertid icke velat motsätta mig densamma har berott på den principiella
uppfattning, som jag har och som jag även tidigare flera gånger hävdat
här i kammaren, nämligen att en regering bör ha möjlighet att kunna pröva
sig fram, att den bör ha en ram att röra sig inom och där det är tillåtet och
möjligt för regeringen att göra experiment. Framför allt gäller detta på det
pedagogiska området.

Det finns för övrigt från min sida ingenting att tillägga utöver vad som
redan anförts av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Jag
nöjer mig därför, herr talman, med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den jämförelse, som statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet gjorde i sin polemik emot mig mellan
lektorerna i^ utländska språk och de här ifrågavarande, haltade väl ändå en
smula, ty såvitt jag kan begripa måste vi väl förutsätta, att studenterna vid
universiteten så behärska svenska språket, att de icke behöva ha en lektor
speciellt för att lära sig det.. Det finns ju många dialekter i svenska språket,
provinsdialekter och skulle vi gå in för att vederbörande skulle behöva lära sig
dem, skulle vi allt behöva ha många lektorer.

Det är ju ändå på det sättet, att dessa lektorer i utländska språk icke bara
lia till uppgift att lära vederbörande att uttrycka sig skriftligen och muntligen
utan även att lära dem ett uttal, som nära sammanfaller med språkets
uttal i det land, vari språket talas. Jag tror sålunda icke, att herr statsrådets
jämförelse mellan lektorerna i utländska språk och de här ifrågavarande är
alldeles riktig.

Herr talman! Jag begärde ordet för att göra även ett annat påpekande.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har ju i statsverkspropositionen
vid avlöningsstaten för professorer m. fl. fogat följande an Andra

kammarens protokoll 1935. Nr 85. 4

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

märkning: »Kungl. Majit äger att vidtaga de jämkningar i fråga örn professorsbefattningarnas
ämnesområden samt de ändringar i benämningen av lärostolarna.
som med hänsyn till förändrade förhållanden kunna finnas påkallade.
» Den fullmakt, som här begäres, har statsutskottet icke ansett sig böra
lämna utan i stället i det avseendet givit följande besked: »Den av departe mentschefen

ifrågasatta rätten för Kungl. Majit att göra de jämkningar i
fråga örn professurernas och andra lärarbefattningars ämnesområden och därav
föranledda ändringar i dessas benämning, som kunna finnas påkallade, finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka. Utskottet har givetvis intet att erinra
mot att jämkningar av här förevarande art vidtagas exempelvis på sätt under
punkt 75 i årets åttonde huvudtitel föreslagits beträffande en professur vid
Lunds universitet. Men utskottet kan icke finna, att det icke skall vara möjligt
att låta anstå med vidtagandet av dylika jämkningar i de av riksdagen
fastställda staterna för universiteten under den jämförelsevis korta tid, som
kan förflyta, innan uppkommande fråga av här förevarande art kan underställas
närmast sammanträdande riksdags prövning.» Den fullmakt, som inrymmes
i denna anmärkning och vilken till en början kan te sig rätt så anspråkslös
och ofarlig, har emellertid som sagt ett enhälligt statsutskott icke
ansett böra givas statsrådet. Det är klart, herr talman, att det är bra att äga
en stark regering, som består av viljekraftiga statsråd. Jag tror emellertid,
att riksdagen sloge in på en farlig väg, örn den kände sig så imponerad av ett
statsråd, att den för den skull, såsom här föreslås, frånfölle sina rättigheter.
Därför har jag också, herr talman, ansett mig böra göra detta påpekande.

Ja.g vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Holmdahl: Herr talman! Efter de båda anföranden, som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet här hållit, skulle man egentligen
inte behöva säga något ytterligare för att motivera utskottsmajoritetens ståndpunkt
i denna fråga.

Jag skall emellertid, herr talman, tillåta mig att säga några ord örn de synpunkter,
som reservanterna ha framfört, under förmälan, att de voro lika intresserade
som statsrådet och utskottsmajoriteten för själva sakfrågan, nämligen
en förbättrad och förstärkt undervisning i modersmålet. De synpunkter,
reservanterna såväl i den föreliggande tryckta reservationen som i de anföranden,
som här hållits av deras talesmän, framför allt framhäft, äro tvenne.
Till att börja med säga sig reservanterna icke kunna gå med på Kungl.
Maj:ts förslag därför att de anse, att en undersökning bör verkställas, huruvida
icke denna förbättrade och förstärkta undervisning i modersmålet för
våra lärare borde kunna förläggas till provåret. Den andra synpunkten,
som reservanterna särskilt understrukit, är den, att man bör undersöka, örn icke
denna undervisning kan ske genom en billigare anordning. Jag tillåter mig
då först beträffande frågan örn en dylik förbättrad utbildning i modersmålet
lämpligen skulle kunna förläggas till provåret erinra därom, att Kungl. Maj :ts
förslag ingalunda förbiser provårets betydelse i hithörande avseende. Tvärtom
har ju departementschefen betonat, att i provåret givetvis allt fortfarande
skall inrymmas den kurs, som sedan gammalt funnits där, nämligen kursen i
talteknik. Det är också alldeles uppenbart, att man vid den omorganisation
av provårsinstitutionen inför vilken vi nu stå även kommer att från alla sidor
undersöka frågan örn och i vad mån man icke även där skall kunna stärka utbildningen
i modersmålet. När det emellertid gäller den egentliga och väsentliga
nyheten här, nämligen att låta blivande lärare få genomgå kurser i nysvensk
stilistik — det är ju däri det nya ligger — måste jag säga, och detsamma
har ju departementschefen redan framhållit, att det från olika synpunkter

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

synes vara mest praktiskt och effektivt att förlägga dessa kurser till universiteten.
Detta är också, mina herrar, otvivelaktigt den billigaste anordningen.
Herr statsrådet har påpekat, att provårsläroverken, som ju äro flera, i allmänhet
icke ha resurser och möjligheter att anordna en dylik undervisning, vilken
ju som sagt är den väsentligaste delen av den ifrågasatta förstärkningen av
modersmålsundervisningen för de blivande lärarna. Herr statsrådet pekade
på, att man här behöver alldeles speciellt kvalificerade lärare, personer som
ha stor erfarenhet från undervisningen vid läroverken, men som samtidigt besitta
en vetenskaplig utbildning just på detta område. Det är alldeles självklart,
att man lättast löser detta problem genom att förlägga denna undervisning
till universiteten. Härtill kommer emellertid, att en dylik anordning utan
tvivel blir väsentligt billigare än den av reservanterna förordade. Ett förläggande
av denna undervisning till universiteten kommer också att medföra,
att de privata högskolorna också skaffa sig en liknande undervisning. Det
skulle bli väsentligt dyrare, örn man vid alla provårsläroverk skulle anordna,
kurser i nysvensk stilistik, i stället för att man förläde dem till universiteten.

Jag har tillåtit mig framföra dessa synpunkter, herr talman, icke därför
att jag har ansett mig behöva ytterligare understryka betydelsen av dessa åtgärder,
utan därför att jag ansett mig böra framhäva, att jag för min del tror,
att förslaget sådant det nu är utformat är både praktiskt och ekonomiskt.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa ord yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Weijne: Herr talman! Jag förstår inte herr Holmdahls anförande.
I vår reservation står uttryckligen: »Ytterligare synes det utskottet böra

tagas under omprövning, huruvida icke viss del av här förevarande utbildning,
exempelvis den ifrågasatta kursen i nysvensk stilistik, skulle kunna •— möjligen
i form av en särskild kurs -— omhändertagas av redan till universitetens
förfogande stående lärarkrafter.» Här säga ju reservanterna tydligt ifrån,
att de vilja ha denna kurs förlagd till universiteten, men också att de anse,
att de lärarkrafter, som redan finnas där, skola vara mäktiga att meddela
denna undervisning.

Vad slutligen angår kurserna i talteknik förefaller det åtminstone mig vara
bra mycket mera lämpligt, att man undervisar i talteknik vid provårsläroverken,
där man har de praktiska undervisningsövningarna. Jag är inte så
säker på, att lärare, som utbilda sig vid universiteten, äro så värst intresserade
av att ha någon uppvisning i vältalighet, även örn de nu skulle ha många
framstående skådespelare eller sköna skådespelerskor som undervisade sig.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag vill med anledning av den siste ärade
talarens anförande endast fästa uppmärksamheten på, att jag i mitt anförande
framhöll, ,att departementschefen i propositionen förutsatt, att kursen
i talteknik skulle vara förlagd till provåret. I fråga örn hans anmärkning
att även reservanterna tänkt sig en kurs i nysvensk stilistik förlagd till universiteten,
vill jag blott fästa uppmärksamheten vid vad reservanterna här säga
i utlåtandet, då de framhålla, att den ifrågasatta anknytningen till provårsinstitutionen
bör tas under förnyat övervägande. Det var i det sammanhanget
jag framhöll, att reservanterna torde göra sig för stora förväntningar
i fråga örn vad som kan åstadkommas vid provårsläroverken. Örn man vill
ha denna undervisning effektivt anordnad är det lämpligt och ekonomiskt att
redan från början förlägga den till universiteten, särskilt då dessa kurser i
nysvensk stilistik.

Nr 25.

Lördagen den 6 april £. m

Äng. Uppsala universitet. (Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Jag vill med anledning av herr Weijnes anförande endast säga, att han
tycks förutsättta, att universiteten ha egna krafter, som kunna ombesörja denna
pedagogiskt betonade undervisning i nysvensk stilistik. Hur förhåller det
sig nu i det avseendet vid våra universitet? De professorer och docenter som
där finnas äro nästan i regel under hela sin studietid uppfostrade vid universitetet
och ha icke varit ute vid något läroverk. Det finns ett och annat undantag,
men jag betonar, att dessa fall höra till undantagen^ Regeln är att den
unge doktoranden, sedan han gjort sin disputation och fått sin docentutnämning,
fortsätter för att speciminera för professur. Han har sålunda icke haft
att göra med en undervisning av det slag, som en läroverkslärare haft att ta
befattning med. Hela den pedagogiska erfarenhet, som läroverksläraren vinner,
är främmande för universitetsläraren. Det är detta som gör, att herr
Weijne fabulerar i viss mån här örn förefintligheten av krafter vid universiteten,
vilka i själva verket icke finnas och icke heller behöva finnas. Ty universitetets
uppgift är icke i första rummet att vara en pedagogisk anstalt utan
i första rummet och väsentligen att vara en forskningscentral här i landet.
Det är detta som gör att det, örn man inom universitetets ram vill ha en utbildning
för dessa praktiska uppgifter, icke finns någon annan väg att gå än
att bland läroverkens eller seminariernas erfarna lektorer söka få fram ett
par stycken, som äro uppgiften vuxna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Weijne begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 3
av utskottets förevarande utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Punkterna 4—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den C april f. m.

Nr 25.

Punkten 15.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 16—24.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25, angående universitetssjukhus: understöd och ersättningar till
serafimerlasarettet i Stockholm.

Kungl. Majit hade i punkten 90 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till universitetssjukhus: understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 661,000
kronor, innefattande, bland annat, en utgiftsökning å 36,000 kronor för lönereglering
för viss biträdes- och ekonomipersonal vid serafimerlasarettet.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 14, inom första kammaren
av herr Petrén och den andra, nr 42, inom andra kammaren av herr Bengtsson
i Korup och fröken Wellin, i vilka motioner hemställts, att riksdagen ville
bevilja en av direktionen för serafimerlasarettet begärd lönereglering för sysslomannen
och de underordnade läkarna vid detta sjukhus och för detta ändamål
höja det av Kungl. Majit för budgetåret 1935/1936 till understöd och ersättningar
till serafimerlasarettet begärda anslaget 661,000 kronor med 35,500
kronor till 696,500 kronor;

dels ock en inom första kammaren av herr Petrén väckt motion, nr 139,
vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att å serafimerlasarettets stat
finge upptagas en underläkarbefattning å nervkliniken, avlönad med 6,100
kronor.

Utskottet, som avstyrkte såväl Kungl. Maj :ts förslag angående lönereglering
för viss biträdes- och ekonomipersonal vid serafimerlasarettet som vad
i ovanberörda motioner föreslagits, hemställde, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förevarande framställning samt med avslag å de i ämnet
väckta motionerna, till universitetssjukhus: understöd och ersättningar
till serafimerlasarettet i Stockholm för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag
av 625,000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt anmälts av herrar Anderson i Råstock,
förste vice talmannen Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Walles,
Pauli, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Jonsson i Eskilstuna,
Norling och Weijne, vilka ansett, att utskottets hemställan bort innefatta, att
riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda motioner, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Innan jag går in på den skiljaktighet, som förefunnits
inom statsutskottet i detta ärende, ber jag med herr talmannens tilllåtelse
att få ägna några ord åt förvaltningen av serafimerlasarettet i allmänhet.

Som kammarens ledamöter behagade finna har direktionen för serafimerlasarettet
begärt en avsevärd höjning av det extra understöd, som av statsmedel
utgår till lasarettet, eller en höjning från 475,000 kronor till icke mindre
än 662,000 kronor. Dessutom har direktionen begärt anslag till ändring av
lokalerna för sjukgymnastik och för utrustning av dessa lokaler samt slutli -

Ang.

serafimer lasarettet.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. serafimerlasarettet. (Forts.)

gea ett anslag på 151,763 kronor för täckande av vissa budgetförskott, som
serafimerlasarettet så att säga under årens lopp samlat på sig. Det är ganska
anmärkningsvärt, att utgifterna vid serafimerlasarettet icke blott absolut utan
även relativt äro avsevärt större än vid övriga universitetssjukhus. Förhållandet
kan möjligen få sin fullkomligt naturliga förklaring, men det är alldeles
uppenbart, att en undersökning tarvas rörande förvaltningen vid lasarettet.
Därom har statsutskottet varit med statsrådet fullkomligt ense. Det
är vidare ganska anmärkningsvärt, att sjukhuset lever på förskott och sålunda
helt plötsligt ställer riksdagen inför tvånget att likvidera utgifter beträffande
-vilka riksdagen förut icke haft något att säga till örn. Jag fäster uti
detta sammanhang särskilt uppmärksamheten vid den utgiftsstegring, som
har blivit nödvändig för läkemedel vid lasarettet. Den saken borde enligt
min mening alldeles särskilt undersökas, ty det kan ju tänkas — jag utslungar
ingen beskyllning i detta fall, men det kan ju tänkas ■— att denna väsentliga
stegring i utgifterna för läkemedel skulle kunna bero på läkarnas oförmåga
att skriva ut billiga läkemedel, vilkas effekt är likvärdig med de dyrares.
Det saknas icke exempel på nutidens läkares oförmåga i det avseendet, och det
är ju möjligt —- jag betonar fortfarande, att det möjligen förhåller sig på det
sättet — att denna oförmåga i någon mån vidlådit även läkarna vid serafimerlasarettet.

I direktionens anslagskrav ingå löneökningar dels till underläkarna vid lasarettet
och dels till biträdes- och ekonomipersonalen. Dessa löneökningar
torde vara ofrånkomliga. Detta erkänner också, såvitt jag förstår, statsrådet
i sitt uttalande till statsrådsprotokollet. Det får anses vara ådagalagt, att
en hel del av underläkarna vid serafimerlasarettet äro underbetalda. Man kan
fälla det omdömet, att det är staten ovärdigt att exploatera en läkarpersonal
på det sätt som faktiskt sker vid serafimerlasarettet. Men det torde också
vara uppenbart, att det är nödvändigt att i en utredning pröva vilka läkare det
är som skola lia förhöjning och hur stor förhöjning de skola lia. Däremot
torde man få anse det ådagalagt, att beträffande ekonomipersonalens löneförhöjningskrav
ingen ytterligare utredning är av behovet påkallad. Majoriteten
i utskottet vill emellertid ha lönefrågan prövad i ett sammanhang. Den
vill icke, såsom herr statsrådet föreslår, nu vara nied om att höja ekonomipersonalen
i lönehänseende utan förmenar, att frågan örn biträdes- och ekonomipersonalens
löner skall behandlas i sammanhang med frågan örn lasarettets
förvaltning överhuvud taget och i sammanhang med frågan örn en förhöjning
av lönerna till underläkarna.

Man bör nu fästa kammarens uppmärksamhet på, att majoriteten i utskottet
liksom också reservanterna framhålla, att man bör undersöka vilka läkaretjänster
som äro behövliga för den egentliga sjukvården vid lasarettet och vilka
tjänster som äro att anse såsom tillkomna mera för läkarnas utbildning.
Utskottet är också fullkomligt ense därom, att frågan örn läkarnas löner icke
är klar, med andra ord att den icke är utredd. Den frågan ligger icke i det
skick att riksdagen nu kan fatta ett positivt beslut. Annat är förhållandet
med ekonomipersonalen. Den består icke av folk, som går vid lasarettet för
att främja sin utbildning. Det får anses ådagalagt, att den personalen behövs
för lasarettet i sin nuvarande utsträckning. Det är också ådagalagt till
full evidens att denna personal, vilket också är fallet med läkarna, är sämre
betald än motsvarande personal vid andra jämförliga sjukhus.

Nu skulle man till nöds kunna förstå majoritetens hållning, örn det vore så
att ett avslagsyrkande och eventuellt avslag i riksdagen å ekonomipersonalens
lönefråga skulle hjälpa läkarna, men de bli i alla fall icke hjälpta förrän till
nästa år. Jag hoppas innerligen att de ej skola behöva vänta längre.

Lördagen den 6 april £. m.

Nr 25.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

Såvitt jag kan förstå, finnes det bakom utskottsmajoritetens ståndpunkt icke
något annat skäl än det, att då man nu icke under några omständigheter kan
hjälpa läkarna, skall heller icke den andra gruppen av personalen få någon
hjälp. Det är ju för all del ett skäl, men jag kan icke inse, att det är något
särdeles starkt skäl. Jag vet icke vad man vinner med ett uppskov. Man
fruktar kanske för att om biträdena och ekonomipersonalen få sin lönefråga
löst, statsmakterna i fortsättningen skola vara mindre intresserade av läkarnas
lönefråga. Man vill sålunda, synes det, utnyttja ekonomipersonalens kraft,
örn jag så får uttrycka mig, till att höja upp på samma gång också läkarna
i detta hänseende, men örn denna kraft blir eliminerad finnes det ej längre,
tror man, förutsättningar för en förbättring av läkarnas löner. Jag har en
helt annan uppfattning. Örn man nu i år godtager statsrådets förslag örn
löneförbättring åt ekonomipersonalen, vars lönefråga är utredd ■—- det betonar
jag ännu en gång •— bör man, sedan utredningen blivit verkställd också
för läkarnas vidkommande, med synnerligen starka skäl nästa år kunna göra
gällande att nu måste också underläkarna vid serafimerlasarettet få hjälp.

Med stöd av det anförda tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den
vid denna punkt i utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna är
det här fråga örn två kategorier av befattningshavare. Den ena är underläkarna
vid serafimerlasarettet och den andra är ekonomipersonalen. Underläkarnas
lönefråga är av mycket gammalt datum. Det är fullkomligt ostridigt
och har icke från något håll förnekats, att de icke avlönas på ett sätt, som är
staten värdigt. De ha tunga arbetsuppgifter och som de få fullgöra för en
ersättning, som icke på något sätt motsvarar deras arbetsuppgifter. Staten
drar ekonomisk fördel av deras arbete men ger dem ej en anständig ersättning
därför. De ha ofta stora studieskulder och överhuvud taget en utomordentligt
svår ställning. Men denna kategori av befattningshavare, underläkarna, få
gå år efter år utan att deras anspråk bli beaktade.

Ekonomipersonalen vid serafimerlasarettet fick sin lönereglering senast år
1930. Genom den förskjutning i lönerna, som förekommit sedermera vid andra
sjukhus, har denna personal kommit i ett ogynnsamt läge jämfört med andra
befattningshavare av samma kategori. De ha bakom sig en stark organisation,
som pressat fram deras krav, och alltså bli dessa krav nu från departementschefens
sida beaktade. Här föreslås nu en lönereglering för dessa, under det
att underläkarnas lönefråga skjutes undan i avvaktan på den utredning, som
skall igångsättas och vars resultat skall föreläggas nästa års riksdag. Det
är denna olikhet i behandling, som statsutskottet finner varit olämplig. Statsutskottet
förmenar att örn det skäl, som statsrådet anfört i statsverkspropositionen,
är riktigt, att man icke skall göra en lönereglering för läkarna innan den
ekonomiska översyn som den ifrågasatta utredningen skall företaga under
året. blivit färdig, samma skäl gäller gentemot den övriga personalen, vars
löneförhållanden man nu vill reglera. Herr Jonsson i Eskilstuna säger nu,
att ingen utredning blivit gjord beträffande läkarnas löner. Deras förhållanden
vid lasarettet äro svävande och kunna icke nu överblickas. Man måste
därför avvakta en utredning. Beträffande ekonomipersonalen ligger allting
klart och färdigt. Jag tror däremot att denna utredning om de ekonomiska
förhållandena och organisationen i dess helhet vid serafimerlasarettet, efter
vad departementschefen antyder, måste komma att bli ganska omfattande
och av den art att den måste beröra båda kategorierna av befattningshavare.

Såsom ett ytterligare skäl att vänta med löneregleringen till dess den kan
genomföras på en gång för båda parterna kan också framhållas, att man där -

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. serafimerlasarettet. (Forts.)

igenom säkerligen skulle fortare hjälpa fram läkarna. Man brukar aldrig
förfara så som här föreslagits av Kungl. Maj :t, att, sedan man inlett en genomgripande
undersökning och utredning, vilken kommer att föreläggas en
kommande riksdag, bryta ut en del av befattningshavarna i och för en separat
lönereglering, oberoende av det resultat vartill utredningen kan komma. Därför
har statsutskottet icke kunnat gå med på den föreslagna löneregleringen
för ekonomipersonalen, vilken lönereglering vi eljest anse vara ganska välbefogad,
men som dock bör komma i sammanhang med den utredning som departementschefen
förutsätter skall föreläggas nästa års riksdag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Herr Jonsson i Eskilstuna har redan understrukit vad jag också mycket
kraftigt vill understryka, att det icke är staten värdigt att i längden låta underläkarna
vid serafimerlasarettet vara så dåligt betalda, som de nu äro. Det
hade varit min förhoppning att föra fram frågan örn deras löner samtidigt med
frågan örn den biträdande ekonomipersonalens löner. Det visade sig emellertid
då, att det är två saker, som så att säga vetta åt det organisationsmässiga hållet
i denna fråga. Den ena är problemet örn avvägningen av antalet underläkare
i förhållande till patienterna, den andra är avvägningen av förhållandena
vid serafimerlasarettet och förhållandena vid övriga undervisningssjukhus,
alltså de i Lund och Uppsala. Båda dessa problem voro alldeles oklara
och outredda, och det var ingenting annat att göra än att resignera på denna
punkt och låta saken utredas i samband med och inom ramen av den beslutade
utredningen rörande serafimerlasarettets läkare och ekonomipersonal. Det
kan nämligen icke bestridas, herr talman, att örn man går berörda spörsmål
in på livet, vidgas de organisatoriska frågorna av ekonomisk art; och i samma
ögonblick stå vi med båda fotterna inne i den utredning av serafimerlasarettets
ekonomi, som samtliga parter i statsutskottet varit ense med mig örn att den
är nödvändig. Jag vill därför på det bestämdaste lia sagt ifrån, att det här
icke föreligger någon bristande vilja att ila denna grupp till undsättning. Det
är alldeles tvärtom. Jag ber att få försäkra kammaren, att det var smärtsamt
att behöva skilja de båda frågorna åt. Men det är alldeles riktigt, vad
som här sagts av herr Jonsson i Eskilstuna, att saken låg alldeles klar vad
beträffar den biträdande personalens lönefråga. Redan år 1930 ställde riksdagen
till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp av 25,000 kronor att användas
till sådan lönereglering för denna personal, att den bringades i samma löneläge
som personalen vid jämförliga sjukhus. Genom 1930 års beslut skapades
jämvikt i detta hänseende, men häri uppstod sedermera en klyfta, en disproportion
i avseende å lönerna. Den saken ligger emellertid nu utredd och klar
genom lasarettsdirektionens framställning, och vi ha nu alla siffror, som vi behöva,
på bordet. Den saken griper icke på något sätt, såvitt jag förstår, in
i de spörsmål, som nu skola utredas i sammanhang med serafimerlasarettets
ekonomiska organisation. Det är detta skäl som vållat, att dessa frågor nu
skilts åt. Min tanke var, att det hade varit bäst att taga allt på en gång.
Men kan man icke taga det bästa, får man taga det näst bästa och taga saken
i två etapper. Man får ta den ena gruppen i år och den andra nästa år och
hoppas, att det icke skall finnas någon inom riksdagen, som vill förvägra underläkarna
vid serafimerlasarettet en rättvis lönereglering, när den frågan en
gång ligger utredd. Då uppstår den av herr Jonsson i Eskilstuna med allt
skäl uppställda frågan: skall man bara därför, att den ena gruppens löneförhållanden
ej äro utredda, låta det anstå med avgörandet, även när det gäller
den grupp för vilken saken ligger helt och hållet klar och utredd? Det före -

Lördagen den (i april f. m.

Nr 25.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

faller mig redan ur budgetsynpunkt vara en förnuftig anordning att ta en portion
i år och en nästa år i stället för att nu låta båda grupperna vänta.

Jag kan icke för min del, herr talman, finna annat än att den synpunkt,
som reservanterna företräda, är den riktiga och den som motsvarar verklighetens
krav. Jag ber därför, herr talman, för min del att få rekommendera
kammaren att taga reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då jag i denna fråga tillsammans
med fröken Wellin väckt en motion, skall jag be att få säga några ord. Min
ställning till motionen är naturligtvis densamma nu som när vi lade fram
den, men å andra sidan har behandlingen i utskottet medfört, att mina positioner
måste i någon mån ändras.

Den utredning, varom man här förut talat, är redan begärd, och att utredningen
är behövlig, därom äro alla parter överens. Utredningen skall helt naturligt
omfatta serafimerlasarettets utgifter, vilka, enligt vad herr Jonsson i
Eskilstuna nyss uttalat, stigit till högre belopp än motsvarande utgifter vid
andra sjukhus. Det är naturligtvis därför nödvändigt för staten att få klart
för sig vilka av sjukhusets utgifter som äro berättigade och vilka som ej äro
det.

Herr statsrådet yttrade, att utredningen icke har någonting med den lägre
personalens avlöning att göra, men då vill jag säga, att utredningen lika litet
har med läkarnas avlöningsfråga att göra, ty denna fråga ha de olika ecklesiastikministrarna
sysslat med alltsedan 1932, och de ha samtliga erkänt det
berättigade i att dessa underläkare böra få de löner, som lasarettsdirektionen
påyrkat och åt vilkas behövlighet här givits starka uttryck. Jag vill stryka
under vad herr Jonsson i Eskilstuna sade, att det är staten ovärdigt att avlöna
dessa underläkare på det sätt, som här sker. Det är sålunda ej örn den
saken striden står, utan här gäller det, örn vi vid denna riksdag skola bevilja
anslaget på 36,000 kronor till ekonomipersonalen och uppskjuta att fatta beslut
örn anslaget på 35,500 kronor till underläkarna. Yad jag måste reagera
emot är just, att läkarnas lönefråga skall uppskjutas, medan ekonomipersonalen
nu skulle få sin lönefråga avgjord. Redan år 1930 ställde ju, som herr
statsrådet nyss sade, riksdagen 25,500 kronor till förfogande för att höja denna
personals löner. Men underläkarna fingo då ingenting. Det har nu starkt
understrukits av både herr Jonsson i Eskilstuna och av herr statsrådet och
andra., som yttrat sig i denna fråga, att dessa läkare böra få ökad avlöning.
Jag vill i det sammanhanget citera vad Socialdemokraten skrev den 10 mars,
d. v. s. för knappt en månad sedan, i en ledande artikel under rubriken »Underläkarefrågan».
Det heter där: »iVäl finnas grupper som lia det mycket illa
ställt. Socialdemokraten har vid flera tillfällen pekat på en sådan grupp, som
har det mycket dåligt och som måste få snar rättvisa: assistent- och underläkarna
vid de kommunala och statliga sjukhusen. Yi ha sagt och vi vidhålla:
här föreligga oefterrättliga förhållanden.» Det är inga stora belopp, som det
gäller. Hade det varit fråga om miljoner eller hundratusentals kronor, hade
det varit en annan sak, men här gäller det för denna kår ett belopp av 35,500
kronor till höjning av deras löner. Jag tycker verkligen, att staten icke bör
föregå med dåligt exempel, då det gäller att sköta örn sitt folk. Befattningshavare
både i statstjänst och annan tjänst ha fått lönerna höjda då och då.
Här gäller det läkare med lång studietid, kanske bortåt 20 å 25 år — medelåldern
för dessa läkare vid serafimerlasarettet uppgår till c:a 42 år — och som
i flera fall tjänstgjort upp till fyra år vid lasarettet, sedan de blivit medicine
licentiater. Man undrar ej på att dessa läkare under sådana förhållanden äro
missbelåtna med löner som ligga mellan 2,500 och 5,000 kronor per år, då

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. serafimerlasarettet. (Forts.)

motsvarande underläkare i Lund och i Uppsala ha 2 å 3 tusen kronor högre
lön.

Med vad jag här har sagt, vill jag icke på något sätt förringa behovet av
hjälp även till sjuksköterskor och personal i löneavseende, tvärtom anser jag
att alla dessa grupper böra följas åt uppåt härutinnan. Det är min bestämda
mening, att lika stora skäl tala för att läkarna få hjälp som att personalen i
övrigt får hjälp. När vi bevilja miljontals kronor år efter år för att bygga undervisningssjukhus,
böra vi komma ihåg, att det räcker icke bara med att få
sjukhus, vi måste också se till att de levande människor, som skola verka inom
dessa väggar, också tillgodoses, så att de icke verka och arbeta med olust utan
med glädje. Många av dem, 25 stycken av underläkarna som för närvarande
äro anställda, äro gifta — giftermål bör helst ske före fyrtiotvå års ålder —-och de måste hyra bostäder i det dyra Stockholm och leva på den låga lön, som
staten betalar dem. Se på de löner som betalas av landstingen till lasarettsläkare
och de som betalas till såväl provinsialläkare som stadsläkare o. s. v.
Till detta kommer det ledsamma att av dessa underläkare, som hela utbildningstiden
möjligen ha studerat på skulder, en del åsamkat sig skulder på
30—40,000 kronor, i varje fall skulder på mellan 10 och 40,000 kronor. De
många, som på detta sätt ha satt sig i skuld och kanske icke kunna förränta
och amortera denna sin skuld måste skaffa borgensmän. Dessa med stora
skulder kunna icke antaga de platser, det här gäller, därför att de äro så lågt avlönade.
Följden blir, att de förmögnare licentiaterna få dessa platser och på
så sätt erhålla de meriter som denna utbildning lämnar och därigenom i fortsättningen
kunna söka sig ut till de olika iasaretten, därifrån utträngande
de mindre bemedlade. Det är ett förhållande man bör tänka på. Det
måste sägas ifrån att här sker en orättvisa emot dessa underläkare, som det
borde ifrån riksdagens sida kraftigt reageras emot i stället för att år efter år
gilla,.

Jag har gjort mig underrättad örn att några utav de läkare, som sökt komma
in vid serafimerlasarettet ha skulder, medan flertalet däremot äro förmögna
män, antingen söner till rika föräldrar eller på annat sätt blivit förmögna.
De ha i varje fall sluppit dragas med bekymmer över mycket skulder. Detta
måste väl anses vara ett missförhållande som snarast möjligt bör avhjälpas.
De platser som i en framtid förklaras lediga med givande löner äro alltså avstängda
för dessa fattiga studerande medicinare, därför att de icke haft möjlighet
att få den utbildning som är behövlig och som vinnes endast vid ett sådant
undervisningslasarett som serafimerlasarettet. Endast de som kunnat
skaffa sig dessa meriter äro i tillfälle söka ifrågavarande platser.

Det har både i utskottet och nyss av herr statsrådet uttalats, att utredningen
bör kunna vara färdig till 1936. Jag vill betona nödvändigheten av att
denna utredning påskyndas. Det enda rättvisa i detta fall är, att båda dessa
parter, såväl läkarna som personalen, örn det ej kan i dag beslutas om förhöjda
löner, de må slippa vänta längre än till 1936 att få sina lönefrågor ordnade
på ett värdigt sätt, och att de därmed befrias från en känsla av olust i arbetet
genom att tänka på sina skulder och utgifter, som de icke ha inkomster att
täcka.

Det vore givetvis meningslöst att nu yrka bifall till min motion. Såvitt jag
kan finna har utskottet tydligt fört fram den tanke som ligger i min motion
och det anslag jag däri begärt såsom en motivering till utredningen omfattande
både läkare och ekonomipersonal och att den bör vara färdig till 1936 års
riksdag.

Jag herr, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

§ 8.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 227, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område; och
nr 228, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 66, punkten 25;
och anförde därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Då vid detta utlåtande från statsutskottet
fogats en reservation som är mycket behjärtansvärd, vill jag anföra ett
par synpunkter, som jag tror icke ha framförts vare sig i reservationen eller i
de anföranden som här hållits, till förmån för ekonomipersonalens krav.

I statsutskottets utlåtande återgivas nettolönerna för de arbetarekategorier,
som här kunna komma i fråga och för vilka regeringen föreslår löneförhöjning.
Dessa nettolöner ge enligt min mening icke en riktig bild av förhållandena,
emedan de kunna inge var och en den uppfattningen, att hyresersättning liksom
kostersättning skulle vara så stora, att desamma skulle väsentligt förhöja
lönerna. Örn man därför ser på själva bruttolönerna finner man, att exempelvis
en eldare vid serafimerlasarettet i lägsta löneklassen har 187:20 i månaden
och i högsta löneklassen 222: 30. Själva hyresersättningen utgör därutav 21: 50
och kostersättningen 52:50. Örn det nu skulle vara på det sättet, att vederbörande
erhölle både bostad och kost ifrån serafimerlasarettet, skulle icke dessa
lönesatser framstå så uppseendeväckande små som de äro. Men nu är ju förhållandet
det, att en mycket stor del utav denna personal icke alls får bostad på
lasarettet, vadan dessa personer måste beräkna sina hyresutgifter efter de
hyrestaxor som gälla här i Stockholm. Det säger sig självt, att 21 kronor
i månaden i hyresersättning för en familjeförsörjare — vilket exempelvis eldarna
i allmänhet äro — ju är alldeles orimligt att kunna klara hyran på.
Örn man observerar detta och tänker på vilka hyror det är här i Stockholm och
örn man samtidigt betänker, att dessa arbetare icke få kost ifrån lasarettet utan
att de skola skaffa sig den på vanligt sätt, förstår man, vilken hårresande
liten summa som 187 kronor i månaden är. För hela den kategori, som det här
är fråga örn, gäller samma förhållande. Här har jag omnämnt summorna
ifråga örn eldare, som äro de mest betalda utav samtliga, och de äro väl i allmänhet
också familjeförsörjare. Det är en ren skandal att riksdagen skall
behandla folk på detta sätt, folk som ju dessutom sysselsattes i ganska svårt
arbete. Den personal, som det här är fråga om, måste dessutom vara ganska
indignerad, emedan den i jämförelse med personalen vid andra sjukhus här i
Stockholm är så ofördelaktigt ställd.

Jag ser här i utskottsutlåtandet en jämförelse mellan samma befattningshavare
vid serafimerlasarettet och Stockholms stads sjukhus. Därav finner
jag exempelvis att sjuksköterskebiträden, städerskor och andra med dem likställda
på serafimerlasarettet ha 54: 70 i begynnelselön i månaden, medan
samma befattningshavare vid Stockholms stads sjukhus ha 77:50 i månaden.
Eldarna, som jag tidigare omnämnt, ha vid serafimerlasarettet en begynnelselön
av netto kronor 110:20, medan de vid Stockholms stads sjukhem lia 169
kronor i månaden. Det är klart att sådana i ögonen fallande divergenser i fråga
om lönerna för likställda icke kunna vara ägnade att skapa någon vidare

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. serafimerlasarettet. (Forts.)

arbetslust och något intresse för de uppgifter, som statens arbetare och tjänstemän
i detta fall ha sig förelagda. Därtill kommer, att deras arbetstid ju icke
är så alldeles i enlighet med vad som i dessa dagar anses vara lämpligt och
tidsenligt. Jag kan nämna, att en del utav dessa kategorier har tio timmars
arbetsdag, andra nio, medan eldare och andra som ha skiftgång ha åtta timmars
arbetsdag.

Det har anförts som det väsentligaste skälet emot att man verkligen skulle
bringa några utav dessa orättvisor ur världen och åtminstone jämställa denna
personal med motsvarande personal vid Stockholms sjukhus, att serafimerlasarettets
drift icke är så ekonomiskt lagd, att den kan stå sig i konkurrensen
med andra sjukhus. De siffror, som i detta fall anföras, må vara riktiga, men
detta kan ju icke få vara ett skäl, för att personalen skall underbetalas på ett
sådant sätt, att den väl icke med bästa vilja i världen kan existera på sådana
löner utan att avstå från det allra nödvändigaste som de behöva för sitt uppehälle.

Med anledning härutav och då det i detta fall verkligen gäller en underbetald
personal och därtill en personal, som blivit orättvist behandlad, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! Här jag läste reservationen kunde jag icke
underlåta att fästa mig vid hurusom reservanterna framställa förslag örn att
höja lönerna för den vid serafimerlasarettet anställda personalen, men förbigå
de vid lasarettet anställda underläkarna och amanuenserna. Nu säges
här, att lönefrågan för den ena partens vidkommande är utredd, men för den
andra icke. Därför har Kungl. Maj :t upptagit löneförhöjning för personalen
men lämnat frågan örn sådana för underläkarna till den utredning, som herr
statsrådet säger att han har igångsatt.

Jag gjorde härtill den reflexionen: är det verkligen rättvist att förfara på
detta sätt? Varför har icke Kungl. Majit företagit en utredning beträffande
underläkarna, då nu herr statsrådet står här och talar så varmt för önskvärdheten
och nyttan av en lönereglering för deras vidkommande? Herr statsrådet
säger, att det icke är staten värdigt att betala dessa yngre läkare sådana
löner som förekomma vid serafimerlasarettet. Han säger, att en lönereglering
emellertid måste föregås utav en utredning. Men hade i så fall icke denna
utredning kunnat göras? Då nu utredningen —- vilket väl är meningen —
skall vara avslutad till nästa år, frågar jag mig: varför har den icke blivit
företagen i år?

Frågan örn underläkarna och dessa lägre befattningshavare i läkares ställning
vid serafimerlasarettet är icke en fråga av i dag. Den har varit före
under flera år; det se vi också av propositionen och utskottsutlåtandet. Jag
kan endast så starkt som möjligt understryka vad herr Jonsson i Eskilstuna
anfört beträffande dessa läkares ställning och örn nödvändigheten utav att
ge dem högre ersättning för deras arbete. Då herr statsrådet självt säger, att
dröjsmålet härmed icke beror på bristande vilja, måste jag fråga: varför har
man inte kunnat lösa frågan genom en fullständig utredning? Då herr statsrådet
säger, att denna fråga är komplicerad så till vida som antalet anställda
läkare skall stå i proportion till antalet patienter, då frågar jag återigen: varför
har icke vare sig Kungl. Maj :t eller utskottets reservanter kunnat finna på en
så utomordentligt enkel lösning som att anslå en summa för tillfälliga lönetillägg
åt dessa läkare? Därmed hade man ju icke bundit sig på något sätt
vid en blivande lönereglering.

Örn man ser på de siffror, som finnas angivna i här föreliggande motio -

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

ner av herrar Petrén och Bengtsson i Norup och fröken Wellin, finner man ■—
jag förmodar att siffrorna äro riktiga, eftersom de icke äro motsagda på något
sätt -— att begynnelselönen vid serafimerlasarettet utgör 1,800 kronor, vilken
sedan kan stiga till högst 4,200 kronor, vartill kommer något dyrtidstillägg.
Vid Sabbatsberg, vid universitetssjukhusen i Lund och Uppsala ha ju läkarna
mer än dubbel så mycket. Jag frågar: kan det överhuvud taget vara rimligt
att låta ytterligare ett år gå, utan att man försöker avhjälpa detta uppenbara
missförhållande i fråga örn denna anställda personal, som har en längre utbildningstid
än någon annan uti vårt land och som naturligtvis, som herr
Bengtsson i Norup säger, många gånger, i de flesta fall kanhända, ådragit
sig stora studieskulder? Såväl herr Jonsson i Eskilstuna, som statsutskottet
och herr statsrådet självt säger, att de vilja rätta till missförhållandena. Men
varför ha icke reservanterna velat föreslå ett tillfälligt lönetillägg? Detta
skulle icke ha bundit oss på något sätt i framtiden. Örn det nu är 16 yngre
läkare, vilkas antal kanske skall minskas till 12, varför icke ge var och en
utav dem ett extra, tillfälligt lönetillägg? Jag måste säga att detta tal örn
den utomordentligt goda vilja, som man varit besjälad utav, kan jag inte på
något sätt finna att man sökt omsätta i praktiken.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Jonsson i Eskilstuna, som yttrade: Herr talman! Jag har begärt

ordet med anledning av ett yttrande i herr Lindmans anförande. Han frågade
två gånger, varför icke reservanterna hade kunnat föreslå en viss summa att
utgå såsom ett tillfälligt lönetillägg åt läkarna.

Varför har icke utskottsmajoriteten föreslagit det?

Härpå anförde:

Fröken Wellin: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av ett
par uttalanden av herr Jonsson i Eskilstuna i hans första anförande.

Herr Jonsson talade om att det måste företagas en utredning angående
läkarnas ställning vid serafimerlasarettet, innan man kan gå med på en löneförhöjning
till dem. Det borde, sade han, klargöras, i vad mån dessa läkare
fyllde en uppgift gentemot sjukvården i första hand och i vad mån de arbetade
för sin egen utbildning. Jag måste säga herr Jonsson i Eskilstuna, att
en sådan uppdelning med avseende på läkarna redan finnes enligt en författning
sedan en tio, femton år tillbaka rörande anställandet av s. k. assistentläkare
vid våra offentliga sjukhus. I fråga om underläkare och amanuenser
vid sjukhusen måste jag bestämt hävda den uppfattningen, att de i lika hög
grad som ekonomipersonalen arbeta för lasarettet och fyllandet av dess uppgift.
Frågan örn deras egen utbildning kommer ej i första rummet. Men assistentläkarna
arbeta utan lön vid sjukhusen. De anställas för ett år i sänder
och få då tjäna för Rakel så att säga, de samla meriter och arbeta för sin utbildnings
skull utan någon lön. Man kan således icke i likhet med herr Jonsson
i Eskilstuna göra gällande, att ekonomipersonalens ställning är klar, denna
personal är nödvändig för verksamheten inom lasarettet, medan det däremot
icke skulle vara så absolut klart, hur det ställer sig i fråga örn läkarna. Därvidlag
skulle det personliga intresset av deras utbildning spela in. Detta
sammanfaller emellertid i fråga örn läkarna. De fylla en uppgift inom sjukvården,
som är absolut nödvändig, men samtidigt förvärva de erfarenhet och
samla meriter; man kan icke skilja häremellan.

I fråga örn sysslomannen kan, skulle jag vidare vilja säga, det resonemang,
som herr Jonsson fört i fråga örn läkarna, icke föras. Sysslomannen är i hög

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Äng. serafimerlasarettet. (Forts.)

grad likställd med ekonomipersonalen. Då måtte väl frågan örn hans lönereglering
vara lika klar som när det gäller ekonomipersonalens.

Till slut skall jag be att få instämma i de många olika uttalanden som gjorts
här om behovet av lönereglering för såväl den ena som den andra gruppen.
Med hänsyn till uttalanden som gjorts såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
och nu senast av herr Lindman, förefaller det mig nästan, med hänsyn
till vad man skulle kunna tänka sig för yrkande i detta fall, som örn det
läge närmast till hands att yrka återremiss till utskottet av denna punkt. Det
må vara djärvt av mig att göra det, och det är möjligt, att jag blir slagen, men
jag tillåter mig i alla fall fråga, huruvida icke kammaren skulle tycka, att
denna fråga kunde behöva tagas under något noggrannare skärskådande inom
utskottet. Med dessa ord, herr talman, ber jag därför att få yrka återremiss
av punkten.

I detta yttrande instämde herrar Arnemark, Severin, Bengtsson i Norup,
Anderson i Norrköping, Leffler, Petersson i Lerbäcksbyn, von Seth, Christiernsson,
Lithander, Pehrsson i Göteborg, Åqvist, Hilding och Lindskog.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag kan icke dela fröken Wellins
uppfattning riktigt, då hon gör gällande att icke utskottet skulle ha tagit
ärendet under noggrann omprövning. Örn detta är motiveringen till hennes
yrkande, vill jag säga, att statsutskottets andra avdelning jnycket noga debatterat
denna fråga. Vi ha nog försökt i mån av förmåga att sätta oss in
i ärendet, varför det icke finns någon anledning att av det skälet begära återremiss.

Vad själva sakfrågan angår, hade ju från utskottets sida olika meningar
gjort sig gällande, såsom kammarens ledamöter redan hört utav de anföranden
som hållits. Utskottsmajoriteten har icke ansett det vara anledning att i
år bryta ut någon del av de anställda i fråga örn denna lönereglering, att
alltså reglera lönerna för den ena gruppen och skjuta på saken beträffande
den andra. När det är fråga om en utredning, bör den väl ändå omfatta hela
problemet och icke endast en del eller vissa delar utav detsamma. Örn ledamöterna
av denna kammare hade närmare tagit del av utskottsutlåtandet och
statsverkspropositionen på denna punkt, skulle de ha funnit, att sjukhusdirektionen
icke ansett sig kunna bifalla den separata lönereglering som Kungl.
Majit föreslagit. Det är först efter upprepade framställningar från samorganisationen.
som frågan upptagits av direktionen. Denna, som val bör känna
till förhållandena bättre och har förmåga, antar jag, att bedöma frågan ur
saklig synpunkt på nära håll, har icke ansett, att det förelegat anledning från
direktionens sida att taga saken under övervägande utan har först skjutit fram
frågan örn lönereglering för läkarna.

Därmed är jag inne på den fråga, som ställdes av herr Lindman. Han sade:
Varför kunna vi icke föreslå ett särskilt belopp, efter vilket man kunde ge
en tillfällig löneökning, så att man icke behövde föregripa utredningen och
dess resultat? Jag får erkänna, att den sidan av saken icke varit föremål
för diskussion vare sig inom utskottet eller på andra avdelningen. Men det
gäller ju här frågor, som stå i nära samband med varandra. Det är inga tillfälliga
förhållanden, som nu råda; det är samma situation nu som tidigare,
och jag förstår icke, varför det nu plötsligt kommit fram ett så speciellt intresse
för frågans lösning.

Herr Bengtssons i Norup anförande gav mig anledning till åtskilliga reflexioner.
Det är klart, att det bör ske en ändring, och detta har ingen av de
talare, som uppträtt för statsutskottet, bestritt. Men man måste val ändå
säga, att dessa läkare äro där icke för tjänstens skull utan för sin utbildning,

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

efter vilken de erhålla större förmåner i avseende å tjänsteställning. De äro
där för att skaffa sig meriter, och man får därför icke se frågan enbart såsom
en lönefråga ur synpunkten av de uppgifter, som dessa underläkare utföra.
Därmed har jag ingalunda velat bestrida, att vi måste gå med på en ändring
i deras löneförhållanden. Men man får icke se det hela för ensidigt, vilket
jag tyckte att herr Bengtsson i Norup gjorde.

Herr talman! Som frågan ligger till och då Kungl. Majit att döma av departementschefens
yttrande avsett att företaga en utredning, som skall bli
klar till nästa års riksdag, tror jag icke saken är av så utomordentligt brådskande
natur, att man behöver fatta beslut vare sig beträffande den ena eller
den andra gruppen vid innevarande riksdag. Under sådana förhållanden, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på återremissyrkandet.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall tillåta mig att med några ord
motivera, varför jag stannat vid att biträda utskottets förslag.

Alltsedan jag började sätta mig in i denna löneregleringsfråga har jag varit
av den meningen, att båda ifrågavarande grupper befattningshavare äro
i behov av att få sin lönefråga ordnad på ett bättre sätt än tidigare. Det
har varit intressant att vid avlyssnande av debatten höra denna uppfattning
uttalas av praktiskt taget samtliga talare, vare sig de företrätt motionärerna,
reservanterna eller utskottsmajoriteten. Jag är övertygad örn att ifall Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen framlagt förslag örn reglering av båda gruppernas
löner, det knappast från något håll skulle ha rests hinder för bifall
till ett sådant Kungl. Maj :ts förslag. Men jag har å andra sidan icke kunnat
finna det vare sig nödvändigt eller rättvist, att man bryter ut den ena av
dessa löneregleringsfrågor och blott tager upp den andra, att man beträffande
läkarnas lönereglering menar, att man behöver en ny utredning, medan man
anser sig kunna avgöra den andra gruppens löneregleringsfråga omedelbart.
Jag har svårt att förstå vad en utredning om de ekonomiska förhållandena
och örn serafimerlasarettets skötsel och drift kan påverka denna gamla fråga
örn de där befintliga, aktiva läkarnas löneställning. Det torde knappast kunna
förutsättas, att en sådan utredning kommer att möjliggöra indragandet av
en enda )äkaretjänst. Det är ju så, att den moderna utvecklingen alldeles givet
går i den riktningen, att sjukhusen behöva fler läkare för att patienterna
skola kunna ägnas en mera speciell vård. Framför allt gäller detta de sjukhus,
som äro grundvalar för den medicinska utbildningen. Från dessa synpunkter
sett har jag haft mycket svårt att tro, att en förnyad utredning, som
i och för sig kan vara befogad då det gäller de ekonomiska förhållandena, i
själva verket står i ett så nödvändigt samband med läkarnas löneregleringsfråga,
att denna behöver anstå i avvaktan på utredningen.

Jag vill också understryka vad flera talare här framhållit, nämligen att
denna de underordnade läkarnas lönefråga är en mycket gammal fråga och
att den icke blivit på något sätt löst. De ha icke fått något bidrag till löneförbättring
under alla åren. Frågan låg fullkomligt klar i framställningen
från direktionen år 1931. Departementschefen erkände detta i propositionen
till 1932 års riksdag, men, som herrarna minnas, var det ju det året den ekonomiska
krisen som omöjliggjorde upptagandet av alla dylika frågor. Jag
mäste säga, att hur befogad jag än anser, att biträdes- och ekonomipersonalens
lönefråga är, har dock för denna grupp skett en löneförbättring 1930.
Frågan är således relativt ny, men har aktualiserats genom en framställning
av samorganisationen för Stockholms kommunalarbetare, som gjordes i fjol
sommar.

Nr 25.

Lördagen den 6 april f. m.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

Jag har alltså icke kunnat finna, att den äldre lönefrågan, som avser rättelse
av ännu större missförhållanden i lönehänseende än beträffande nyssnämnda
grupp, skall skjutas undan och upptagas först senare. Jag vill här,
herr talman, uttrycka min synnerliga tillfredsställelse över. att man från alla
håll i kammardebatten understrukit nödvändigheten av att båda dessa lönefrågor
lösas med det snaraste.

När emellertid jag jämte en annan suppleant i avdelningen talade för att
man skulle söka nå en positiv lösning, gjordes den invändningen — en invändning,
som man enligt min mening inte kan bagatellisera —- att statsutskottet
inte gärna kunde tillstyrka en lönereglering på grundval av en enskild
motion, och jag kunde då, herr talman, inte finna annat än att det var riktigast
och även med billigheten mera överensstämmande, att man uppsköt hela
detta löneregleringsproblem. Jag anser också, att man därmed skulle få större
garanti för att man till nästa års riksdag skall få en för alla parter rättvis
lönereglering.

Nu har emellertid, herr talman, under debatten framkommit ett återremissyrkande.
Jag kan endast tala å mina egna vägnar, och jag är ju endast
suppleant i statsutskottet, men jag måste säga, att jag med hänsyn till den
gemensamma syn på det föreliggande problemet, som framkommit under debatten,
finner återremissyrkandet synnerligen befogat. Jag vill för min del
uttala den förmodan, att statsutskottets ärade ledamöter i denna fråga icke
skola taga med något synnerligt missmod, ifall kammaren beslutar återremiss
av denna punkt.

Herr Kilbom, Herr talman! Det är ju en rätt intressant situation, som kammaren
befinner sig i. Som herr Holmdahl nyss erinrade örn, äro alla ense
örn, att här behövs en lönereglering för bägge omtalade parter. Men där slutar
det också med enigheten. En del säger, att vi vilja vara med örn att ge
personalen bättre löner, men att, då intet förslag föreligger beträffande underläkarna,
deras lönereglering måste uppskjutas. Andra återigen säga, att
då vi nu inte kunna besluta en lönereglering för underläkarna, kunna vi inte
heller gå med på någon förbättring för personalen.

Jag vill understryka det rättvisa i, att också läkare, som det här är fråga
örn, få en lönereglering. De löner, som nu utgå, äro absolut orimliga med
hänsyn till de kostnader vederbörande ha för sin utbildning och det arbete de
utföra, och det är sannerligen riksdagen ovärdigt att avlöna läkare i den ställning,
som underläkare på serafimerlasarettet äro, på sätt som nu sker. Bara
en jämförelse med vad kommunala läkare och landstingens läkare ha är ju
en upprörande anklagelse mot staten.

Med hänsyn till anförda förhållanden undrar jag, örn det inte i dag finns
endast en lösning, nämligen att återremittera ärendet. Herr Svensson i Grönvik
säger då, att utskottet mycket omsorgsfullt har prövat frågan. Detta bestrider
ingen, men utskottet befann sig ju i ett tvångsläge, herr Svensson,
det nämligen, att det behövdes lönereglering på två punkter, att emellertid
regeringen inte föreslagit lönereglering på mer än en punkt och att utskottet
till följd av detta inte ville frångå vedertagen praxis i fråga örn tillstyrkande
av lönereglering. Men då nu utskottet fått höra, att en såvitt man kan bedöma
så gott som enhällig kammare uttalat den meningen, att lönereglering
bör ske för bägge omtalade grupper, vädjar jag verkligen till herrar ledamöter
av utskottet, särskilt dess andra avdelning, örn det inte vore klokast av dem
att rent av gå i spetsen för kravet örn återremiss för att bli i tillfälle att taga
frågan under förnyad prövning och komma med förslag i enlighet med kammarens
uppfattning. Det synes mig, herr talman, inte vara något skäl att

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 25.

Ang. serafimerlasarettet. (Forts.)

skjuta på frågan till nästa år, såsom den nu ligger till. Man erkänner, att
såväl personalen som läkarna äro orättvist behandlade. Varför i rimlighetens
namn skall då riksdagen vara så formalistisk, att den bara på grund av den
omständighet, som herr Svensson i Grönvik anfört, låter denna orättvisa bestå
ytterligare ett år. Jag kan svårligen tänka mig, att ett dylikt handlingssätt är
ägnat att höja riksdagens anseende eller bidraga till att öka uppfattningen,
att riksdagen vill och kan skapa rättvisa, där den är övertygad örn, såsom
här erkänts, att de nuvarande förhållandena äro orättvisa.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till fröken Wallins förslag örn återremiss
och hoppas, att det återkommer ett förslag örn lönereglering för bägge
dessa kategorier. ^ j

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till det därunder framställda yrkandet örn punktens återförvisande
till utskottet för ny behandling, dels ock på avslag därå; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 26—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.31 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1035. Nr 25.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Ang. statsverkets
fond
av rusdrycksmedel
m. m.

Lördagen den 6 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§1.

Föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts dels under riksstatens åttonde huvudtitel, punkterna 26—30, dels ock
i proposition, nr 142, gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1935/1936 till naturhistoriska riksmuseet och statens etnografiska museum;
och biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 2.

Vidare förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 68, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
framställda förslag angående statsverkets fond av rusdrycksmedel m. m. jämte
två i ämnet väckta motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
1 av det vid propositionen under rubrik »Utgifter för kapitalökning. Bil.
4» fogade utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 januari
1935 föreslagit riksdagen

dels antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 21 april 1933 (nr 138)
angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 21 april 1933 angående statsverkets
fond av rusdrycksmedel skall hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Statsverkets fond av rusdrycksmedel är avsedd att, på sätt nedan sägs,
bereda medel till åtgärder, ägnade att främja nykterheten genom understödjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet samt genom undervisnings- och
upplysningsverksamhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

dels ock såsom kapitalökning för statsverkets fond av rusdrycksmedel för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 148,800 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i punkten 2 under ovannämnda rubrik av sagda
utdrag av statsrådsprotokollet föreslagit riksdagen att såsom kapitalökning för

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. statsverkets fond av rusdrycksmedel m. m. (Forts.)
fonden^ för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 8,000,000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena, nr 154, inom första kammaren av herrar Bergman och
Johan Larsson och den andra, nr 265, inom andra kammaren av herr Ljunggren
m. fl., i vilka föreslagits, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
att ur statsverkets fond av rusdrycksmedel taga i anspråk ett belopp av
8,000,000 kronor för avsättning till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) antaga ovan återgivna förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 21 april 1933 (nr 138) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel; b)

med avslag å de i ämnet väckta motionerna såsom kapitalökning för fonden
för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 8,000,000 kronor; samt

c) såsom kapitalökning för statsverkets fond av rusdrycksmedel för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 145,800 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

Herr Ljunggren: Herr talman! Då jag å riksdagens nykterhetsgrupps
vägnar undertecknat en av de motioner, som äro väckta i förevarande fråga
och som statsutskottet avstyrkt, tillkommer det kanske mig att innan frågan
avgöres säga ett par ord. Jag skall därvid särskilt rikta mig till finansministern
och statsutskottet.

Det har lyckats Kungl. Maj :ts regeringar och statsutskottet att så gott som
helt utplana den rusdrycksmedelsfond, som framgick av 1913 års riksdagsbeslut.
Denna fond, som varit uppe i över 100 miljoner kronor, har den nuvarande
finansministern lyckats pressa ned först till 20 och nu till 12 miljoner.
Lill framlagt förslag örn ytterligare sänkning från 20 miljoner till dessa 12 miljoner
kronor har statsutskottet nu förordat bifall. Jag skall inte, herr talman,
ingå på fondens ursprungliga syfte, nämligen att bidraga till att göra staten
oberoende av rusdrycksmedel, utan uteslutande hålla mig till fondens storlek
och ändamål, såsom det är formulerat i 1933 års förordning. Jag vill, liksom
det nu göres i den kungl, propositionen, erinra kammaren örn den kungl, propositionen
år 1933 och de motioner, som då i anledning av densamma väcktes,
vi minnas, att propositionen av år 1933 innebar, att rudrycksmedlen från budgetaret
1933 1934 oavkortade skulle tagas i anspråk för budgetära ändamål,

att av rusdrycksmedelsfondens cirka 103 miljoner 83 miljoner skulle användas
tor finansiering av tilläggsstaten för 1932/1933, vidare att återstoden, 20 miljoner,
skulle reserveras för vissa nykterhetsändamål: »undervisnings- och upplysningsverksamhet,
understödjande av nykterhetsnämnder, uppdagande av
olovlig tillverkning eller införsel av spritdrycker m. m.». Motioner hade väckts
av herrar Bärg och Olsson i Gävle m. fl. samt av herrar Johan Bergman och
Johanson i Huskvarna m. fl. I dea förra motionen yrkades, att fonden skulle
användas för »undervisnings- och upplysningsverksamhet samt understödjande
av nykterhetsnämndemas verksamhet». I den senare föreslogs, att fondkapitalet
i sin helhet skulle för i författningen angivet ändamål lämnas orört, men att i
händelse fonden i enlighet med propositionen sänktes till 20 miljoner kr. avkastningen
skulle användas sa, som i den förra motionen föreslagits, enbart för

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. statsverkets fond av rusdrycksmedel m. rrv. (Forts.)
undervisnings- och upplysningsverksamhet och nykterhetsnämndernas verksamhet.
Vi känna till, att riksdagens beslut blev ett godkännande av den kungl, propositionen,
alldeles som nu statsutskottet föreslår att godkänna årets proposition.
Men de farhågor, som av motionärerna uttalades år 1933, att en fond på
20 miljoner inte skulle räcka för de ändamål, som då föreslogos av finansministern,
lia visat sig befogade. Finansministern har också i årets proposition erkänt,
att utgifterna voro felberäknade. Avkastningen av de 20 miljonerna har
icke räckt för i bestämmelserna för fonden angivet ändamål, och därför har
Kungl. Maj :t nu nödgats föreslå ändring i dessa bestämmelser.

Under budgetåret 1934/1935 var avkastningen av de 20 miljonerna beräknad
till 900,000 kronor, men summan av de anslag, som skolat utgå ur fondens
avkastning, uppgick till 1,024,000 kronor. Kungl. Maj:t har sålunda för nästa
budgetår nödgats i riksstatförslaget upptaga bidrag till alkoholistanstalterna
på 530,000 kronor i stället för att låta detta anslag enligt fondbestämmelserna
utgå ur fonden, varifrån det eljest skulle utgå. Örn nu i fortsättningen så
fått ske, hade anslagen till nykterhetsundervisning och nykterhetsnämnderna
måst strypas. Finansministern, som givetvis inte velat gå den vägen, antagligen
beroende dels på egen personlig inställning och dels med hänsyn till
riksdagens och landets nykterhetsvänner, föreslår nu i propositionen en sådan
begränsning av de utgiftsändamål, som skola tillgodoses medelst fondens avkastning,
att till dylika utgifter skola hänföras, såsom motionärerna föreslogo
1933, allenast kostnader för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
och undervisnings- och upplysningsverksamheten. I det avseendet samstämmer,
som sagt, propositionen med motionerna av år 1933, varför jag härtill
intet har att anmärka annat än möjligen det, att Kungl. Maj :t då bort vara
minst lika förutseende som de då avvisade motionärerna. Nu framlägges
emellertid i propositionen förslag örn ytterligare sänkning av fondens storlek,
från 20 miljoner till 12 miljoner, varvid finansministern deklarerar, att. avkastningen
av dessa 12 miljoner synes skola vara en »skälig medelsanvisning»
för de angivna speciella nykterhetsändamålen. Han tillfogar, att ett bibehållande
av fonden vid dess nuvarande storlek, samtidigt som utgiftsändamålen
inskränktes, nämligen skulle innebära antingen att medelstilldelningen för
ifrågavarande ändamål högst väsentligt stegrades eller ock att icke obetydliga
belopp bomme att i fortsättningen fonderas, »vilket icke torde ha varit avsett
vid 1933 års omläggning». Finansministern anser med andra ord, att nu föreslagna
och av riksdagen för övrigt redan godkända anslag för nykterhetsändamål
utgöra, som han skriver och vari statsutskottet instämmer, »skälig» medelsanvisning
såväl för nästa som för följande budgetår, alltså 93,000 kronor till
nykterhetsnämnderna och 301,200 kronor för undervisnings- och upplysningsverksamhet.
Finansministern vill inte vara med örn en sådan storlek av fonden,
nu 20 miljoner, varigenom anslagen »väsentligt stegrades». Detta kan
man konstatera, när man läser propositionen. Denna deklaration är ju ock i
nära överensstämmelse med den tankegång, som han och regeringen de senare
åren följt, då anslagen till nykterhetsändamål avsevärt sänkts. Den sista lilla
höjningen i år kanske skvallrar en smula örn, att samvetet, eller vad det nu kan
vara, börjar vakna.

Men hur kan finansministern och statsutskottet påstå, att 394,000 kronor
är en »skälig anvisning» till de speciella nykterhetsändamålen, nykterhetsnämndernas
verksamhet och undervisnings- och upplysningsverksamheten?
Det är en fråga, som litet var kan ställa sig. Det är ju över 160 miljoner kronor,
som staten beräknas erhålla i rusdrycksmedel. Staten vill. att nykterhetstillståndet
skall förbättras i landet. Men staten vill icke bidraga härtill
med mer än 394,000 kronor. Och finansministern vill inte »stegra» detta be -

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. statsverkets fond av rusdryck smedel m. m. (Forts.)
lopp utan finner etet »skäligt»! En sådan ståndpunkt torde inte kunna anses
vara riktig. Staten bör väl ändå känna sig skyldig att för bekämpande av
dryckenskapen och befrämjande av nykterhetstillståndet i landet lämna tillräckliga
bidrag, då staten har så stora inkomster, som jag nämnde, av rusdryckshanteringen.
Jag måste säga, även örn det kan tyckas vara en ropandes
röst i öknen: Nykterhetsnämndernas arbete borde egentligen helt bekostas av
staten, då de ha en statlig uppgift, nämligen att jämte systembolagen övervaka,
att rusdryckshanteringen i enlighet med lagens ordalydelse gör så liten
skada som möjligt i samhället. Nu är det så, att de flesta nykterhetsnämnder
för närvarande icke ha ett öre till förfogande, vare sig från stat eller
kommun Statsbidrag erhålles heller inte av andra nämnder än sådana, som
få kommunalt bidrag. De flesta nämnder ha sålunda ingen inkomst alls. Ändå
begär man av nykterhetsnämnderna, att de skola väl fylla sin uppgift, vilket
är orimligt under nuvarande förhållanden. Jag har ansett mig böra peka på
detta, ty det är många, som inte tänka på, hur det förhåller sig med nykterhetsnämnderna
och svårigheterna för dem att finansiera sin verksamhet. Nu
skola dessa 93,000 kronor räcka till detta ändamål. Det är alldeles för litet.
Örn dessa medel jämnt fördelades till alla kommuner, bleve det för varje nämnd
endast en 40 kronor örn året. Nu veta vi, att inte alla kommuner ha nykterhetsnämnd.
För sådana fall säger ju lagen, att fattigvårdsstyrelsen skall utgöra
nykterhetsnämnd. Denna får då nykterhetsnämnds befogenheter och
skyldigheter. Menar finansministern, vill jag fråga, och menar statsutskottet,
att detta lilla anslag till alla våra nykterhetsnämnder skulle vara »skälig»
medelsanvisning från statens sida? Jag kan aldrig tänka mig, att man vill
göra ett sådant påstående, om man tränger in i frågan en smula.

Vad så anslaget till upplysningsverksamheten, 301,200 kronor, beträffar,
torde jag, fastän detsamma i år något höjts, böra påminna örn, att det förr
uppgick till mycket större belopp. Man torde kunna ha rätt förvänta, att
detta anslag för en så betydelsefull verksamhet så småningom borde minst
uppgå till, vad det var för några år sedan. Detta går inte enligt det förslag,
som nu föreligger från finansministern och som tillstyrkts av statsutskottet,
om man skär ner fonden från 20 till 12 miljoner. Jag vill fråga, örn finansministern
och statsutskottet anse, att nuvarande belopp är det enda »skäliga»
och en återgång till anslagens forna belopp sålunda oskälig. Är det verkligen
så, är det konsekvent av vederbörande att förhindra möjligheten till anslagsökning
genom att förminska fondens storlek från 20 till 12 miljoner kronor.
Jag tror, att en var, som sätter sig in i frågan, skall finna, att detta påstående
är riktigt. I stället borde, enligt min och mångas mening, staten lämna betydligt
större anslag till nykterhetspropagandan i landet än hittills, om man verkligen
vill ett förbättrat nykterhetstillstånd och inte nöjer sig med att endast
deklamera örn sin önskan i det hänseendet. Vore det orimligt att av de rikt
flödande rusdrycksmedlen låta, låt mig säga, 10 % eller, för att på en gång
pruta ordentligt, 1 % gå till nykterhetspropagandan i landet? Vid systembolagens
införande i landet underströks starkt, att inkomsterna av spritförsäljningen
borde uteslutande användas till botande av de skador, som rusdryckshanteringen
medförde. Var har man gjort av den tankegången? Hittills har
man låtit denna hantering bli en rikt flödande inkomstkälla för den allmänna
budgeten, och man nöjer sig med en liten slant i förbigående till nykterhetspropagandan.

Mot en sänkning av rusdrycksmcdclsfonden talar även, såsom jag vid ett
annat tillfälle här i kammaren uttalat, att kanske redan nästa år riksdagen kan
komma att besluta inrättandet av s. k. länsnykterhetsnämnder, vilkas finansiering
redan från början torde kräva omkring 250,000 kronor. Örn, som menin -

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. statsverkets fond av rusdrycksmedel m. m. (Forts.)
gen är, beslut om en sådan lag i enlighet med rusdrycksrevisionens förslag
skall fattas, och örn denna fond inte bara skall räcka till nästa år utan över
en följd av år, var skall då finansministern taga dessa 250,000 kronor? Om
man skär ned rusdrycksmedelsfonden till 12 miljoner, går det verkligen icke
att därifrån få medel för ändamålet. Den räcker redan nu knappast till för
de ändamål, som äro angivna. Ännu mindre kommer den att räcka till för
tillgodoseende av nya ändamål. Det torde sålunda kanske bli nödvändigt för
finansministern i framtiden att komma med en ny proposition med förslag om
erforderlig ändring av bestämmelserna för denna fond.

Endast genom ett bifall till herr Bergmans m. fl. motion är det möjligt eller,
rättare sagt, kan det »undvikas» — för att använda statsutskottets ord —
»att, såsom för innevarande budgetår är fallet, fondens avkastning endast delvis
räcker till täckning av de anslag, som skulle finansieras genom fonden».

Herr talman! Jag vet, att det icke lönar sig att tala i denna sak i dag, men
jag har ansett, att dessa synpunkter för dem, som velat höra på, kunna vara
värda att en smula tänka på. Man bör inte för lättvindigt kasta ifrån sig
möjligheten att uppehålla och utöka nykterhetspropagandan här i landet.

Til syvende og sidst kanske det i mycket hög grad kan bero på denna viktiga
verksamhet, hur både välståndet och tillståndet i landet kan komma att
arta sig. Det sades förut i dag, när det gällde anslag till propaganda för
motorförare, att det berodde mycket på denna, huruvida det skulle bli möjligt
att i framtiden förekomma det nu rådande beklagliga tillståndet på detta område,
då så många bli överkörda och därigenom fördärvade eller dödade. Jag
vill påstå — och ingen kan jäva mig —, att det beror kanske ännu mer på
den allmänna nykterhetspropagandan och huru anslagen till denna propaganda
i landet behandlas, såväl i fråga örn den direkta upplysningsverksamheten
och undervisningsverksamheten som även den mera indirekta nykterhetsverk -samheten genom nykterhetsnämnderna. Jag sitter själv i en nykterhetsnämnd
och vet, vad en nykterhetsnämnd kan åstadkomma, exempelvis när det gäller
beviljande av körkort till vederbörande, som önska sådant. Det är nödvändigt,
att nykterhetsnämnderna likaväl som de föreningar, vilka bedriva nykterhetspropaganda,
genom tillräckliga anslag av staten sättas i tillfälle att väl fylla
sitt värv.

Det är därför, herr talman, som jag inte kan be om ursäkt för, att jag tagit
kammarens tid en smula i anspråk för att påtala och understryka dessa förhållanden.
Jag tror, att riksdagen gör väl uti att taga litet mer allvarsamt på
dessa frågor, än jag tycker att finansministern och statsutskottet nu gjort.

För att, trots det utgången är given, ett yrkande dock skall föreligga, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till de i ärendet väckta motionerna.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Den fråga herr Ljunggren ställde till
statsutskottet angår inte mig, och jag skall inte heller giva något svar på den,
men då jag genom ett anförande i kammaren vid den debatt, som år 1933 förekom
i ämnet, tillhör dem, som inlett finansministern i den »frestelse», för vilken
han nu fått uppbära klander av herr Ljunggren, och då finansministern
icke är närvarande, skall jag tillåta mig att yttra ett par ord örn det föreliggande
förslaget.

Jag hade, såsom herr Ljunggren mycket riktigt påpekade, år 1933 väckt en
motion, som gick ut på en formulering av författningstexten, sådan den nu
återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition. Herr Ljunggren stod då på precis

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. statsverkets fond av rusdryck smedel m. m. (Forts.)
samma linje i fråga örn författningstexten, under det att i fråga örn beloppet
i motioner krävdes bibehållande av de 20 miljonerna. I det sammanhanget
överfördes 83 miljoner kronor dels till tilläggsstaten och dels till kassafonden.
Emellertid tillät jag mig vid det tillfället här i kammaren säga, att jag ansåg
det vara av sådan betydelse, att man fick denna snävare formulering av författningstexten,
att man kunde taga under övervägande, örn icke det vore klokt
att sänka fondens belopp, örn man därigenom kunde få den snävare formuleringen.
Jag tror, att ingenting bar inträffat sedan 1933, som bör föranleda
kammaren att intaga en annan ståndpunkt. Vad som gjorde, att icke det förslaget
redan genomfördes 1933 — det förelåg en manstark reservation vid det
tillfället, som yrkade ungefär vad som föreslås nu i Kungl. Maj :ts proposition
— var, att det på grund av något formellt fel i motionens kläm var omöjligt
för talmännen att ställa reservationen under proposition. Annars hade vad
som nu kommer att ske i år i enlighet med statsutskottets förslag varit genomfört
redan 1933.

Jag tror inte, att den fara, som herr Ljunggren här har målat, är så stor,
som han velat göra gällande. Det finnes ändå, även örn starka krav ytterligare
kunna resas på anslag dels till nykterhetsnämnderna och dels till upplysningspropaganda
-—- vilket jag icke förnekar, och jag är den förste, som skall vara villig
att stödja dessa krav — i ränteavkastningen ett belopp av 146,000 kronor,
som nu tillföres fonden såsom kapitalbehållning i år men tillhör avkastningen,
och som det således är möjligt att förbruka för det ändamål, som fonden numera
skall användas till, nämligen nykterhetsnämndernas arbete och upplysningspropaganda.
Man kan kanske säga, att i någon mån har läget förskjutits
sedan 1933 genom framläggandet av rusdrycksrevisionens betänkande i
oktober i fjol, varvid i förslaget till länsnykterhetsnämnder ingår en ökad utgift
av i runt tal 1ji miljon kronor. Skulle detta förslag genomföras, är det
givet, att vad som är kvar i ränteavkastningen blir otillräckligt. Jag tillhör
dem, som önska, att detta förslag örn länsnykterhetsnämnder skall genomföras,
men jag är också på det klara med att örn riksdagen genomför detta förslag,
som icke ännu på något sätt prövats och som nu är ute på remiss, så bör man
kunna också förvänta, att riksdagens båda kamrar äro beredda att anvisa de
medel av inflytande rusdryckpengar, som erfordras att sålunda i det praktiska
livet omsätta den mening, som riksdagen kan ge tillkänna genom att genomföra
detta lagförslag. Jag tror således icke, att ett eventuellt genomförande
av revisionens förslag skulle äventyras genom ett bifall till föreliggande proposition.

Herr Ljunggren sade i början av sitt anförande, att det hade lyckats den nuvarande
Kungl. Maj :t och den nuvarande finansministern att fullständigt utplåna
rusdrycksmedelsfonden. Ja, man skall inte ha mycken erfarenhet av
läget i vårt land under de senaste åren och av riksdagens brottning med olika
ekonomiska problem, för att man skall tvingas erkänna, att vilken Kungl.
Majit som hade suttit i detta land skulle den ha lyckats lika utomordentligt
som den nuvarande Kungl. Majit att utplåna den fond, som det nu är fråga
örn. Jag tror, att såsom läget föreligger och med hänsyn till allt som förekommit
i föreliggande ärende den väg, som nu anvisas i Kungl. Majits proposition,
gott kan godkännas av riksdagen. Den åtgärd varigenom så att säga
en snäv ring nu dragés omkring rusdrycksmedelsfonden är av den karaktär,
tycker jag, att den åtminstone på nykterhetshåll bör hälsas med tillfredsställelse,
även örn den betyder en nedsättning av det kapital, som kommer att ligga
kvar i rusdrycksmedelsfonden.

Med anförande av dessa synpunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till statsutskottets här föreliggande förslag.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. statsverkets fohid av nisdr ycksmedel m. ra. (Forts.)

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag har själv givit mitt erkännade åt den
form lagtexten fått, och jag har så mycket mer kunnat göra det som jag år
1933 i likhet med herr Olsson motionerat örn att den skulle få den formen, men
Kungl. Maj :t ville inte då ge den den formen, och statsutskottet följde då som
nu Kungl. Maj :t. Det har visat sig, att det icke var vi motionärer, som togo
fel, utan att det var Kungl. Maj:t. Det har framgått tydligt av årets proposition,
där man förklarat, att för alkoholistverksamheten erforderliga 500,000
kronor icke skola utgå av fondens avkastning utan måste tagas ur den allmänna
budgeten. I fråga örn lagtexten har herr Olsson ingenting att erinra
mig, utan jag intog då precis samma ståndpunkt som herr Olsson själv. Men
däremot yrkade jag och mina medmotionärer redan då, att man icke skulle
minska fonden. Då var den 103 miljoner kronor. Man skulle icke sänka den,
ifall lagtexten skulle bli den, som Kungl. Majit då angav. Men skulle man
sänka fonden, så fordrade vi motionärer, att det skulle bli den lagtext, som
av Kungl. Maj :t nu föreslagits. Det visar sig, att även när det gäller fondens
sänkning och förutsättningarna härför det var oriktigt att beräkna på sätt
som skedde.

Jag har den tron, att Kungl. Majit har räknat lika olyckligt nu när det
föreslagits sänkning från 20 till 12 miljoner kronor, örn nämligen lagtexten
skall ha sådan betydelse, att ur dessa medel det skall tagas alla anslag för nykterhetsnämndernas
verksamhet och för nykterhetsupplysningen. Det sade jag
också nyss uttryckligen, att det var under den förutsättningen. Nu säger herr
Olsson, att det är icke någon fara på färde; Kungl. Majit och riksdagens båda
kamrar veta nog, att örn de taga det förslag revisionen kommer med örn utökning
med V4 miljon kronor för länsnykterhetsnämnder och nykterhetens omvårdnad
i övrigt, riksdagen får anvisa medel. Det tror jag också, men nu är
det tydligt, att vi då få ännu en gång ändra bestämmelserna för rusdrycksmedelsfonden.
Jag är glad, örn riksdagen antager det förslag rusdryckslagstiftningsrevisionen
kommit med i fråga örn nykterhetsvården, och örn riksdagen
anvisar särskilda medel härför, men jag har här måst utgå ifrån vad
som står i Kungl. Maj :ts proposition om förutsättningarna för framtiden för
uttagande av medel ur denna fond.

Herr Olsson förmenade, att jag skulle ha sagt, att det är den nuvarande
Kungl. Maj :t, som åstadkommit, att rusdrycksmedelsfonden håller på att förintas,
och sålunda ensam är ansvarig för det. Det har jag icke sagt, jag har
sagt Kungl. Majits regeringar. Jag har i denna kammare vid åtminstone två
tillfällen, då det var en annan regering, som förordade liknande experiment
och t. o. m. gav Haven till förintandet -— det var en frisinnad regering —, anklagat
den regeringen för det sätt, på vilket den gått till väga i denna sak.
Ingen kan förebrå mig, att det kommit partipolitik i mina anföranden, avsikter
eller omdömen. Hur det varit med andra i det avseendet, tar jag mig friheten
att inte göra något omdöme örn. Men de, som känna till saken, veta, att
sådana eventuella beskyllningar mot mig äro alldeles felaktiga.

Herr talman! Jag har velat med dessa få ord bemöta vad som sagts. Jag
anser nämligen, att denna fråga är för framtiden av mycket stor vikt och betydelse.
Nu följer kammaren statsutskottets förslag, det är jag på det klara
med, men örn ur diskussionen i varje fall skulle framgått det, att frågan är
värd beaktande och att man måste söka få en sådan lösning av den, att nykterhetspropagandan
får ett betydligt större stöd av statsmakterna än den hittills
fått, så anser jag, att ärendets behandling i någon mån kan vara till nytta.
Jag uttrycker den förhoppningen, att den nuvarande finansministern, om han
i framtiden skall sköta affären, eller hans efterträdare, mera beaktar dessa
synpunkter.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. statsverkets fond av rusdrycksmedel m. m. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som innefattades i de i ämnet väckta motionerna; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§3.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört första lagutskottets Äng. vägfred
utlåtande, nr 36, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m. m■ m I

en inom första kammaren väckt motion, nr 21, hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville överväga och föreslå riksdagen ett återställande av vägfreden i
landet väsentligen på sätt i motionen närmare angivits.

_ I en senare motion, nr 275, hade herr Lindhagen yrkat, att riksdagen ville
vid bedömande av den förra motionen taga hänsyn till en i den senare motionen
omförmäld petition samt vad motionären i övrigt i denna motion
anfört.

Motionerna hade hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet.

I sitt förevarande, över dessa motioner avgivna utlåtande gjorde utskottet
vissa uttalanden under

punkten A angående stadsplane- och väglagstiftning;

punkten B angående lag örn trafiksäkerhet, straffbestämmelser m. m.;

punkten C angående skadeståndsregler och försäkringslagstiftning; samt

{

punkten D angående övriga i motionerna framförda önskemål.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa skyndsam utredning
i de av utskottet under punkterna A-—C närmare omförmälta hänseenden samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

2) att motionerna i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade av herr Velander fogats reservation utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade i

Herr Hagberg i Malmöl Herr talman! Beträffande, i varje fall en av anledningarna
till den ärade motionärens aktion för återställande av vägfreden
här i landet, behöver man näppeligen sväva i tvivelsmål. Själv har ju motionären
haft sina av alla kända upplevelser, och det är icke mera än mänskligt,
att man söker rättelse i de ting, som man finner vara oriktiga och oförnuftiga.

Skulle någon till äventyrs inte ha reda på vad som förevarit eller inte ha någon
kännedom om motionärens uppfattning i dessa ting, bör han ingående studera
motionärens framställning. Den är redan till sin volym ganska omfattande

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. vägfred m. m. (Forts.)

och räknar icke mindre än trettiofyra sidor i tryck. Detta är kanske bland
annat beroende på, att motionens författare har ansett sig behöva starta sin
framställning redan så pass långt tillbaka i tiden som under Birger Jarls minnesvärda
dagar.

Ett studium av motionen inger i varje fall mig den uppfattningen, att herr
Lindhagen ser en smula ensidigt på dessa spörsmål. Särskilt kapitlet »Fotgängarnes
rättslöshet» med underrubrik »Förklaring till Svea hovrätt», som
finnes intaget i motionen, är härvidlag ganska upplysande. Motionären anser
sig kunna konstatera, att svenska folket numera befinner sig i france under motorismens
bann. »Därmed har följt ett laglöst privilegium för motorfordonen
till vägar och gator med rätt att skövla undan andra trafikanter liksom snön
av en snöplog.» Och han utvecklar vidare sina erfarenheter sålunda — jag
kan inte underlåta att läsa upp ett litet stycke av hans framställning: »En dast

fotgängaren har skyldighet att ägna sig helt åt trafiken samt konststycket
till och med att ständigt på en gång se åt alla väderstreck, även då han;
står på språng för att nå en ''tillflykt’ (refuge). Ett motorfordon har ingen så
hänsynslös skyldighet. Föraren kan gott ägna sig även åt medföljande damer.
Enligt en tidningsnotis skulle en nordamerikansk undersökning kommit till
det resultat, att omkring 46 procent av bilolyckorna därstädes haft sin upprinnelse
i flört.» Huruvida utskottet även på denna punkt delar motionärens
allmänna inställning vet jag inte. Det framgår inte närmare av handlingarna.

Emellertid, förutom dessa anledningar till herr Lindhagens aktion föreligga
givetvis även andra omständigheter. Motionären kan lika litet som någon
annan här i riksdagen lia underlåtit att observera det motorismens offerväsen,
vilket nu tyvärr är ett så allbekant faktum, en så verkligt tragisk historia.
Vid motorfordonsolyckor här i Sverige omkommo 1921 92 personer. Senare
har denna siffra stigit år efter år, allteftersom antalet motorfordon ökats, ända
tills den 1930 uppgick till icke mindre än 397. Året därpå föll den till 349 för
att 1932 stiga till 382. Vid järnvägsolyckor omkommo lägst 59 personer,
1922, och högst 99 personer, år 1928. Detta är naturligtvis, det måste vi alla
medge, siffror som äro ägnade att stämma till allvarlig eftertanke. Dessa siffror,
dessa olyckor utgöra en dyster baksida av den trafikrevolution, som i stort
sett efter kriget ägt rum här i landet. Men det är ju en gång så här i livet,
att all utveckling har sitt offerväsen, varje framsteg måste köpas på ett eller
annat sätt. Nu vilja människorna krympa samman avstånden. De vilja spara
tid och då få de betala det pris som detta kostar. Dock kan man naturligtvis
spörja sig, örn det offer som nu kräves, örn det pris som nu får betalas verkligen
är rimligt. Man måste spörja sig, huruvida det icke kan nedbringas.

Många ha kommit med sina uppslag härvidlag. Motionären är en utav dem.
Herr Lindhagens vackert allmänmänskliga inställning känna vi alla, och den
skall man givetvis respektera. Men å andra sidan kan man fråga sig: är det
framkomliga vägar som motionären här anvisar? Kunna de av honom ifrågasatta
åtgärderna, med vilka ju utskottsmajoriteten sympatiserar, verkligen
hjälpa oss framåt ett stycke? Åro de riktigt avvägda? Kunna de skapa en
åtminstone relativ rättvisa mellan alla de intressen, som kollidera i dessa sammanhang?
Jag för min ringa del är inte så säker på att målet kan nås på den
vägen.

De viktigaste av de förslag, som utskottet, då det nu följer motionären, anser
böra övervägas, innebära, som kammaren väl känner till, en jämkning av
straffbestämmelserna för fotgängare, som visa ovarsamhet i trafiken, samt
en utsträckning av trafikförsäkringen till en verklig olycksfallsförsäkring.
Jag skall tillåta mig att något litet uppehålla mig vid i huvudsak den först -

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. väg fr ed m. m. (Forts.)

nämnda av dessa frågor, alltså de spörsmål som förekomma under punkt B i
utskottets utlåtande.

Utskottet anför under B), således frågan om »lag örn trafiksäkerhet, straffbestämmelser
m. m.», att utskottet särskilt uppmärksammat bestämmelserna i
vägtrafikstadgans 2 §, enligt vilken varje vägfarande »skall iakttaga all den
omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna».
Benna bestämmelse anser lagutskottet böra ändras därhän,
att straffpåföljden beträffande fotgängaren skall bortfalla och att vägtrafikstadgan
endast skall lämna råd och anvisningar i detta avseende. Utskottet
håller nämligen såsom naturligt, att det måste anses oegentligt att kriminalisera
ett åsidosättande av kravet på uppmärksamhet, om det är fråga om fotgängare.
Däremot anser utskottet, egendomligt nog, att bristande varsamhet
och aktsamhet alltjämt skall kriminaliseras, då det gäller förare av de livsfarliga
motorfordonen.

Mot denna utskottets uppfattning tillåter jag mig hysa en avvikande åsikt.
Man måste dock betänka, att en vårdslös och ovarsam fotgängare blott och
bart. genom sin oaktsamhet kan försätta en bilist i rent av fruktansvärda situationer;.
denne bilist må vara hur vaksam och aktsam som helst. Polisrapporterna
i trafikmål från våra större städer ha onekligen en hel del att berätta,
även om de fotgängare, som genom ovarsamt uppträdande tvingat bilförare
till mycket olycksdigra manövrer. Jag känner ifrån min egen hemstad
ett verkligt upprörande fall, där en fotgängare blev anledning till en allvarlig
bilolycka. Denne fotgängare blev sedermera i vederbörlig ordning dömd
för denna, sin ovarsamhet. En fotgängare som plötsligt stiger ut i körbanan,
kan, som jag för ett ögonblick sedan antydde, tvinga en bilist att vidtaga sådana
åtgärder med sitt fordon, att fotgängaren icke lider någon skada, medan
bilisten och^ hans passagerare och måhända även — det saknas icke exempel
också härpå.—. andra trafikanter härigenom åsamkas skada. Det är enligt
min åsikt orimligt och olämpligt att fritaga en fotgängare från ansvar i sådant
fall.

_När utskottet ifrågasätter huruvida icke, såsom utskottet skriver, »straffbudet
i vägtrafikstadgan för den, som icke iakttager all den omsorg och varsamhet
som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna,
bör jämkas beträffande fotgängarna», så anmärker utskottet i detta sammanhang,
»att den fara för vilken fotgängaren genom ovarsamhet utsätter sig
själv utgör den allra kraftigaste sporre att iakttaga all uppmärksamhet och
försiktighet».

Precis samma anledning, herr talman, föreligger naturligtvis också för bilförarna
att iakttaga aktsamhet, uppmärksamhet och försiktighet. Även för
bilföraren innebär givetvis en slappnad uppmärksamhet en avsevärd fara och
en stor risk. I sina omsorger örn fotgängarna gör sig utskottet, örn jag så får
säga, skyldigt till, för att använda ett ganska hyfsat uttryck, ganska sällsamma
uttalanden. »Erfarenheten lär för övrigt», säger detta riksdagens utskott
av år 1935, »att även den eljest mest uppmärksamme och försiktige fotgängare
lätt kan råka att för ett ögonblick försumma den erforderliga uppmärksamheten.
Redan den längre tid som hans färdsätt kräver bidrager härtill.
»

Ja, herr talman, jag ber det ärade utskottets ledamöter om ursäkt, men det
är mig ganska omöjligt att icke instämma med Dagens Nyheter, då denna
tidning i sin ledare i dag citerar denna passus i utskottsutlåtandet och förklarar
sig härvid kunna konstatera »den lätta doften av pekoral», som »skänker
några stilla stunder av glädje och njutning». För gångtrafikanterna böra
emellertid enligt utskottets mening föreskrifterna inskränkas till att enbart

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. väg fred m. m. (Forts.)

utgöra ett råd. Förare av motorfordon skola vid bristande varsamhet alltid
straffas, fotgängarna däremot endast då de visa uppenbar tredska. Jag vågar
mig verkligen på att vädja till kammarens ärade ledamöter: kan en dylik
uppfattning i vår tid vara riktig och rimlig? Kan den vara i överensstämmelse
med vad man kallar för svensk rättsuppfattning överhuvud taget? Skola
vi verkligen få något av riktig och äkta trafikkultur här i landet, kan det
väl i all rimlighets namn endast ske genom allas medverkan. Målet kan väl
icke, det få vi göra klart för oss, nås genom att en grupp behandlas på ett sätt
och en annan grupp behandlas på ett helt annat, avsevärt mycket strängare
sätt.

Utskottet anser även att det bör »ifrågasättas huruvida icke vissa andra
vägfarande, som icke använda ett för övriga trafikanter farligt färdsätt, böra
jämställas med fotgängare». Detta är en ganska märklig passus uti utlåtandet.
Utskottet säger icke vilka trafikanter som härmed avses, men nära till
hands ligger att antaga, att härmed avses till exempel cyklister. Det torde
väl inte råda något tvivel örn, vilken oreda som redan nu härskar beträffande
cykeltrafiken, och skulle nu för denna endast lämnas råd och anvisningar, på
samma sätt som man avser att lämna råd och anvisningar åt fotgängarna, och
straff endast kunna utdömas vid fall av tredska från cyklisternas sida, så
torde väl vägfreden snarare komma att äventyras, så vitt jag kan förstå, än
förbättras.

Den första vägtrafikstadgan utfärdades 1923 och redan i denna finnas samma
föreskrifter beträffande gåendes skyldigheter och kriminalisering av brott
mot stadgarna, som finnas i den vägtrafikstadga som nu gäller. I tolv år
har denna vägtrafikstadga ägt bestånd. Jag vet för min del inte huru stort
antal gående som bestraffats för ohörsamhet i ifrågavarande hänseende, men
jag har en allmän känsla utav att antalet sådana bestraffade fotgängare är
ganska ringa. Man kan alltså förutsätta, att åklagarmyndigheterna och domstolarna
icke utan tvingande nödvändighet tillgripa straffåtgärder för fotgängare.
I tolv år har man enligt vägtrafikstadgan sökt bibringa alla vägfarande
vissa regler. Jag tror man har anledning förmoda, att under dessa tolv
år i varje fall det uppväxande släktet fått ganska god inblick i vad som menas
med trafikkultur. Inte minst i skolorna bedriver man ju numera en omfattande
undervisning i dessa stycken, och kammaren har ju för ett par
timmar sedan i dag anslagit mycket betydande belopp, som skola tjäna liknande
syften.

Jag kanske även med något ord skulle understryka vilken jag tvekar inte
att säga oerhörd betydelse, som utskottets förslag skulle kunna komma att få
framför allt för motorförare i yrkesmässig trafik, för vilka indragning av
körkort är lika med förlust av deras arbetsförtjänst. Och man kan förstå,
att örn fotgängaren alltid skall vara felfri och bilisten alltid den skyldige,
så sväva naturligtvis körkorten ständigt i fara. Denna yrkesmässiga trafik
har helt andra dimensioner än man i allmänhet föreställer sig. Den är utav
oändligt mycket större betydelse. Jag har roat mig med att ta reda på några
alldeles färska siffror, nämligen de officiella siffrorna per den 31 december
1934, vilka icke förekomma i utskottsmaterialet. Denna dag hade vi här i
landet 3,625 bussar, 41,328 lastbilar och därmed jämförliga motorfordon, tankvagnar
etc., samt 102,145 personbilar, av vilka omkring 13,000 beräknas gå i
drosktrafik i städerna eller på landsbygden. Antalet rena yrkesbilar skulle
alltså bli ungefär 58,000—60,000. Denna dock tämligen omfattande hantering,
som sysselsätter en betydande befolkningsgrupp, har det redan nu i många
avseenden besvärligt. Den har över sig, som vi ju tidigare i dag ha hört
talas örn, en mycket kraftig specialbeskattning. Den är vidare underlagd en

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. vägfred m. m. (Forts.)

mängd ganska rigorösa bestämmelser av den mest skiftande beskaffenhet från
myndigheternas sida. Hur förhållandena i övrigt gestalta sig på lastbilstrafikens
område, fingo vi mycket intressanta upplysningar örn i den debatt,
som häromdagen i denna kammare följde på herr Nybloms bekanta interpellation.
De interiörer, som då lämnades rörande förhållandena inom lastbilstrafiken,
voro onekligen synnerligen talande. Dessa yrkesmän, hur skötsamma
och duktiga de än må vara, ha det säkerligen inte lätt, det tror jag vi
kunna vara ense örn. Skola nu ytterligare skärpta restriktioner införas, blir
förvisso deras lott allt annat än avundsvärd.

När jag nu företrädesvis sysslar med punkten B, kan jag icke underlåta att
även uttala någon förvåning över utskottsmajoritetens skäligen anmärkningsvärda
sätt att formulera så bestämda direktiv i en fråga, varom förutsättningslös
utredning dock redan pågår. I fjol tillsattes ju 1934 års vägtrafiksakkunniga,
som ha i uppdrag att utreda frågan örn behövligheten av en revision
beträffande såväl motorfordonsförordningen som vägtrafikstadgan.
Denna kommitté är nu i verksamhet och sysslar med de problem, för vilkas lösande
den blivit tillsatt. Att under sådana förhållanden gå med på en
utredning sådan som nu av utskottet föreslås är väl i varje fall ganska onödigt.

Jag har nu som sagt huvudsakligen berört punkten B. Även i fråga örn
punkterna A—€ vore åtskilligt att säga. Punkten A rör ju stadsplane- och
väglagstiftning och punkten C skadeståndsregler och försäkringslagstiftning.
Båda dessa punkter äro ägnade att ingiva betänkligheter, och jag för min del
är motståndare till det tillvägagångssätt, som utskottet här förordar.

Herr talman! Herr Lindhagen har ju, som väl alla kammarens ledamöter
komma ihåg, med åtskillig iver i denna fråga gång på gång talat örn det
»tigersprång», som han i en viss situation var tvungen att företaga. Jag vet
inte, herr talman, huruvida detta tigersprång ifrån herr Lindhagens sida så
starkt inverkat på första lagutskottet, att även detta gripits av någon slags
verksamhetslust och velat företa en dylik djärv åtgärd. I varje fall har första
lagutskottet företagit ett dristigt språng, men tyvärr, herr talman, ett
språng icke framåt utan ett språng tillbaka i utvecklingen, ett språng icke
mindre än tolv år tillbaka i tiden.

Så vitt jag begriper, kommer första lagutskottets förslag ingalunda att
gagna vad man nu med herr Lindhagens uttryck kallar för vägfreden. Jag
fruktar tvärtom, och jag tror jag kan göra det på ganska goda grunder, att
det fastmera kommer att bli till en fara för denna samma vägfred.

Med hänvisning till vad jag här yttrat, herr talman — mycket annat skulle
ju vara att säga, men då debatten förmodligen blir lång nog i alla fall, skall
jag sluta — tillåter jag mig hemställa örn avslag ej mindre på utskottets hemställan
än även på de i ämnet väckta motionerna.

I detta anförande instämde herrar Lovén, Johansson i Krogstorp, Westerdahl
och Bengtsson i Kullen.

Herr Wallerius: Herr talman! Gentemot den föregående ärade talaren

skulle jag först och främst vilja säga, att man ju ändå får se de direktiv, som
han nämnt att utskottet lämnar, i samband med utskottets kläm, som icke innehåller
något annat än endast en anhållan om utredning i de av utskottet under
ifrågavarande punkter närmare omförmälta hänseenden. Det är ju alldeles
klart, att om en sådan utredning kommer till stånd, så kunna ju icke de, som
verkställa densamma, vara bundna av utskottets här tillkännagivna tankar.

Under sådana förhållanden synes det mig, som om vi här stöde inför frågan,

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. vägfred m. m. (Forts.)

huruvida man erkänner att det finns några problem i de av utskottet berörda
hänseendena eller örn man anser, att allting egentligen är bra som det är.

Jag skulle till en början vilja uttala några mycket allmänna och enkla satser,
som man kanske kan tycka vara överflödiga, men jag vill därmed ha markerat
den väg, på vilken man kan ha kommit till ett instämmande i utskottets
utlåtande. Först skulle jag vilja säga, att vi här icke allenast eller framför
allt ha att göra med de större städernas trafikproblem, där en reglering av
trafiken i stor utsträckning redan är genomförd och där förhållandena i övrigt
äro helt annorlunda än ute på landsbygden. Vi ha också att göra med landsbygden
och kanske icke minst med förhållandena där.

Därefter skulle jag vilja påpeka, att beträffande rätten till vägen har fotgängaren
utvecklingshistoriskt sett en primär rätt. Man får icke resonera
så, att man säger, att han under alla omständigheter får ge upp sin rätt, därför
att motortrafiken har kommit i gång i så stor utsträckning. Han har sin rätt
att färdas på vägen.

Jag tror också man har skäl att påminna örn den oerhörda skillnaden mellan
fotgängaren och automobilen rent fysiskt sett i fråga örn förmågan att vålla
skada eller vålla döden. När man tänker härpå står det klart, att fotgängaren
löper en oerhört mycket större risk. Jag vill också påpeka, hur oerhört denna
risk har ökats. Departementschefen yttrade i prop. 1929, att användandet
av motorfordon uppenbarligen innebär fara för andra trafikanter, och utskottet
har också citerat ett uttalande av 1931 års väg- och brosakkunniga, som anfört,
att »de gående oroas av den hastiga motortrafiken och befinna sig i
ständig fara». Härtill kommer, att farten ju har blivit frigiven. Man kör
ofta i rasande fart, och det är naturligtvis en mycket riskabel sak, då vägarna
i stor utsträckning icke äro försedda med trottoarer och man på landsbygden icke
har någon sådan reglering av trafiken, som förekommer, såsom jag nyss nämnde,
i städerna.

Då säger man, att det finns ju en trafikförordning och regler och man skall
fara försiktigt fram. Ja, det låter mycket bra, men hur ställer det sig i verkligheten?
Hur är det med kontrollen, när det gäller t. ex. avlägset liggande
smala vägar med många kurvor? Den saknas kanske helt, åtminstone är
den i hög grad försvårad. Jag vill i detta sammanhang också erinra om dessa
nyanlagda pilraka vägar, som locka till en dylik hastig fart, och där en vandrare,
när två automobiler mötas i sådan fart, ofta nog icke har mod att stanna
på vägen utan för säkerhets skull försöker komma av den.

Härtill kommer, att fastän enorma belopp lia givits ut för kommunikationsmedlens
förbättring dödsolyckornas antal ökats i hög grad, som den föregående
ärade talaren också omnämnde. Han tycktes finna detta vara ett pris,
som vore att vänta med hänsyn till detta nya samfärdsmedels hastiga utveckling.
I enlighet med vad jag har anfört, kan jag dock icke utan vidare se
saken på detta sätt.

Den föregående talaren var också inne på vägtrafikstadgans bestämmelser
i 2 § där utskottet för sin del velat förorda en ändring i straffbestämmelserna
för den fotgängare, som kanske endast tillfälligtvis icke varit tillräckligt uppmärksam.
Det har väl hänt oss litet var, att vi rent oförvållat ha råkat i en
sådan situation både här i Stockholm och annorstädes. Lagutskottet har, som
sagh bär föreslagit, att en jämkning skulle ske, men även på den punkten
har ju utskottet endast hemställt örn en utredning. Något bestämt har icke
sagts med det yrkande, som utskottet har gjort. För min del anser jag det
kunna vara förtjänt av eftertanke, örn man icke här skulle kunna komma till
bestämmelser, som medgåve fotvandrare litet mera skydd än som nu är
fallet.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. vägfred m. m. (Forts.)

Jag tycker också det är berättigat, när utskottet talar om att man borde
sörja för att fotvandrarna skulle kunna få något område av vägen, örn också
icke precis en trottoar, så dock något område av vägen fredat åt sig, vilket
skulle kunna ordnas t. ex. i samband med permanentbeläggningen av vägarna.
Jag anser det också kunna vara värt närmare eftertanke.

Jag skulle kunna anföra mera örn detta, men jag bör kanske icke göra det
så som saken nu faktiskt ligger till.

Det sista förslaget, som utskottet gör, gäller ju trafikförsäkringen. Den
föregående talaren ordade icke mycket örn den punkten. Kanske kan det under
debattens gång bli anledning att hävda det önskemålet. Jag vill för tillfället
inskränka mig till att erinra därom, att riksdagen flera gånger förut har framställt
önskemål örn detta. Det är alltså i samklang med riksdagens förut gjorda
uttalanden, som utskottet nu anbefaller även den saken. Det var riksdagarna
åren 1928, 1929, 1932 och 1933, som påyrkat, att utredning måtte ske örn försäkring,
som skulle gälla även rena olycksfall.

Jag ber att få tillstyrka utskottets hemställan.

Med herr Wallerius förenade sig herrar Gardell i Stenstu, Osberg, Hansson
i Rubbestad och Johnsson i Kalmar.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Sedan första kammaren avslagit
utskottets hemställan, är ju den värsta olägenhet, som ett beslut här skulle
medföra, borteliminerad. Läser man motionen och utskottets hemställan, så
får man ju.det intrycket, att såväl motionären som utskottets ledamöter anse
en automobil vara en lyxartikel, att motortrafikens utveckling blivit en styggelse
för allmänheten och att fotgängarna äro fågelfria på våra trafikleder.
Utskottet och framför allt motionären ha fullständigt sett bort ifrån den nytta,
som motorfordonen och motortrafiken ha medfört. Man har uteslutande betraktat
frågan, ur sådana synpunkter, som örn hela vår motortrafik behärskades
av privata bilister, och man har icke lagt märke till, hurusom vi ha en stor
S^rkeskår på området och hurusom man på olika områden praktiskt utnyttjar
denna motortrafik.

I motionens slutkläm begäres ett »tillrättaläggande medelst lag och samhällelig
kultur av. motorfordonens privilegier och fotgängarnas rättslösheter».
Jag undrar för min del, om man icke redan nu skulle kunna tala örn ett rakt
motsatt förhållande. Fotgängarna äro nämligen redan nu i rätt väsentlig grad
skyddade i förhållande till dem, som utöva motortrafik. Jag skulle vilja
fråga utskottet, hur man skall kunna tänka sig att skydda fotgängarna för
exempelvis de motorfordon, som begagnas för brandkåren, sjuktransporter och
polispiketer och.vilka ju lia en hastighet, som i väsentlig grad överstiger den
vanliga. Jag vill alltså på den punkten framhålla, att man väl ensidigt har
sysslat med denna sak.

Det finns också ett motsatsförhållande på detta område. Jag tänker på
omnibustrafik och överhuvud taget sådan trafik, som avser att betjäna allmänheten
i dess strävan att komma fort fram. Här är det ju så, att allmänheten
önskar fa rätt hög fart för att slippa lägga ned så mycket tid på
resorna till arbetsplatsen, och många gånger animeras motorföraren av allmänheten
att köra fort, därför att man är sent ute. överhuvud taget går ju
all strävan i denna trafik för närvarande ut på att komma fram så fort som
möjligt, och den allmänhet, som anlitar våra trafikbolag, söker ju på allt sätt
påverka dem, det må vara omnibusföretag eller spårvägsföretag o. s. v., att
i största möjliga graj förkorta körtiden. Att man då samtidigt skall i alltför
pedantisk utsträckning pyssla örn de fotgängare, som många gånger av ren
vårdslöshet utsätta sig för risker, finner jag vara ett orimligt förhållande.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. väg fred m. m. (Forts.)

Vidare vill jag framhålla, att det är alldeles otänkbart att överföra utskottets
resonemang på vår storstadstrafik. Där är utskottets och motionärens
fotgängaridyll omöjlig att genomföra, försåvitt man vill tillvarataga de möjligheter,
som motortrafiken givit oss att betjäna allmänheten på det sätt, som
ger mest nytta.

Jag skulle som ett allmänt omdöme vilja säga, att motionären och även utskottets
ledamöter synas ha gått till verket i den föreställningen, att de hade
att ordna trafiken i Grönköping i stället för efter moderna förhållanden.

Jag ber, herr talman, att med det nu anförda få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr voll Seth: Herr talman! Under snart ett tjugotal år har man här i
landet arbetat på att söka inpränta vikten och nödvändigheten av försiktighet
hos alla trafikanter, således även hos dem, som motionären kallar för fotfolket,
och hos »sådana vägfarande, som icke använda ett för övriga trafikanter
farligt färdsätt». När motortrafiken började i vårt land, uppstod säkerligen
en mycket stor animositet mellan fotgängare och motorförare. Under de tider,
som gått, har den allmänna opinionen härvidlag slagit över till den ståndpunkten,
att alla måste iakttaga försiktighet. Från början lade man alltid
skulden på bilföraren. Enligt det allmänna medvetandet var det dennes skyldighet
att söka fria sig från ansvar, och fotgängaren stod alltid, vare sig
han felat eller ej, såsom den förfördelade. Herr Wallerius har nyss påpekat,
att fotgängaren skall ha sin rätt. Det skall han, och det är ingen, som menar,
att icke fotgängaren skall besitta denna sin rätt. Herr Wallerius betonade
också, att fotgängaren löper större risk, och det är riktigt, men man måste
från båda hållen, både från dem, som gå på marken, och från dem, som sitta
vid ratten, iakttaga sådan försiktighet, att man så mycket som möjligt borteliminerar
riskerna.

Enligt den nuvarande vägtrafikstadgan åligger det även fotfolket, för att
använda motionärens uttryck, att iakttaga sådan försiktighet, och skulle man
åsidosätta denna i så hög grad, att man trots »lufthopp och tigersprång» blir
dömd till böter, så få sådana enstaka inträffade händelser, där fotgängaren blivit
åtalad och dömd, ej leda till att man generellt befriar fotgängaren från allt
ansvar. Ty tager man bort detta, så kan det i stället bidraga till att öka det
stora antal olyckor, som utskottet konstaterat äga rum. Den förste ärade talaren
erinrade örn att antalet dödsolyckor i vårt land år 1932 uppgick till 382.
Det är ju en upprörande hög siffra. Det betyder, att varje dag under hela året
får en person med livet plikta för motorfordonens framfart.

Med vad jag nu har sagt har jag ingalunda velat taga motorförarna i försvar.
Tvärtom böra motorförarna iakttaga all den hänsyn och försiktighet
och framför allt det ansvar, som givetvis måste åligga envar, som sitter vid
ratten. Det torde vara lämpligt påpeka, att Kungl. Majit den 1 mars detta år
avgivit en proposition, nr 171, med förslag till förordning om ändring i vissa
delar av vägtrafikstadgan, och i 8 § i detta förslag står det bland annat klart
och tydligt, att det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon
för dragare, »att där körbanan är så hai, att fordonet lätteligen slirar, eller vid
vändning örn gatuhörn eller i samband med passerande av obevakat, särskilt
för gående avsett övergångsställe, eller av å hållplats stående spårvagn icke
använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas», och det
åligger vidare enligt andra momentet i samma paragraf cyklist, att »vid vändning
örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser, där stark trafik råder,
eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe
liksom eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten så kräver»,

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. vägfred m. m. (Forts.)

icke framföra velociped med högre hastighet än att velocipeden kan omedelbart
bringas att stanna.

Jag tar som sagt ingalunda till orda för att försvara motorförarna. Det
finns tyvärr alltför många ansvarslösa sådana, och dessa böra straffas enligt
lagens strängaste paragrafer, och det bör åligga alla och envar att skapa en
allmän opinion emot dessa ansvarslösa motorförare. Att emellertid, såsom utskottet
här förordar, koppla ifrån ansvaret för fotgängarna och endast ge dem
»råd» i ett eller annat fall kan åtminstone jag icke finna bidraga till att skapa
större trafiksäkerhet.

Den ärade motionären har tydligen genom sitt enstaka fall -—■ det är ju synnerligen^
fall, där hittills fotgängare blivit straffade — genom sitt skrivsätt
och sin idealitet intalat utskottet, att man bör gå in för en utredning. Motionären
går så långt, att han säger, att man bör taga hänsyn till hur mycket
arbete och hur stora kostnader som fotgängaren fått nedlägga för att fria
sig,o när ^han blir ställd till ansvar, men, herr talman, man får väl ändå icke
utgå ifrån, att det alltid är fotgängaren, som är sämre ekonomiskt ställd än
motorföraren. Man kan väl också tänka sig, att bilföraren är sämre ekonomiskt
ställd än den fotgängare, som av en eller annan anledning kommer till skada.
Motorförarna äro infamt påpassade, och det måste också vara så. Mångå av
dem föra dock sina egna bilar i lastbilstrafik eller för personbefordran, och
de äro hårt tyngda av skatter och omkostnader för bilen. De lia räntor och
amorteringar, och de skola ha sitt levebröd. Ett bifall till utskottets föreliggande
förslag innebär enligt mitt förmenande, att man ökar kostnaderna för
dessa motorförare genom att återgå till den föråldrade ståndpunkten, att det
a priori är motorföraren, som har skulden till en inträffad olyckshändelse.

Ehuru första lagutskottet naturligtvis har haft en vällovlig avsikt med sitt
tillstyrkande av motionen, så kan jag icke frigöra mig från den tanken, att de
ärade utskottsledamöterna säkerligen icke besuttit tillräcklig erfarenhet örn
förhållandet mellan motorförare och fotgängare. Det högvördiga statsutskottet
företog för en tid sedan en färd med flygplanet Lappland för att göra ledamöterna
förtrogna med de trafikförhållanden, som gälla i luften, och de tekniska
finesser, som där finnas. Jag skall icke på något vis göra mig skyldig
till någon sidvördnad mot lagutskottet, men man får en känsla av, när
man läser igenom utskottsbetänkandet, att utskottet säkerligen saknat en del
praktisk erfarenhet örn förhållandet mellan gångtrafikanterna och dem, som
föra bilar o. dyl. Ett bifall till denna motion skulle skapa fram starkare spänning
mellan fotgängarna och bilförarna och försämra den ekonomiska situationen
för alla, som hava till levebröd att framföra bilar i trafik. Det är min
bestämda uppfattning, att Sveriges motorfolk skulle stå högst undrande inför
andra kammarens handlingssätt, därest den skulle bifalla första lagutskottets
utlåtande.

Av den anledningen, herr talman, tillåter jag mig yrka avslag på punkterna
A och B men icke på punkten C.

Häruti instämde herrar Persson i Fritorp och Brännström i Skellefteå.

Herr Linnér: Herr talman! Utskottets ärade representant har förklarat,
att vad utskottet velat endast varit att åstadkomma en viss utredning. Men
det är väl så i alla fall, att örn riksdagen ställer sig bakom detta utredningskrav,
riksdagen därmed intager en ståndpunkt i de avseenden där utskottet
har intagit en ståndpunkt. Det är därför jag skulle be att få gå igenom de
olika punkterna och belysa, vad utskottets framställning i verkligheten
innebär.

Andra kammarens protokoll 1985. Nr S5.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. vägfred m. m. (Forts.)

Om jag då först håller mig till punkten A, förordar utskottet där en skyldighet
att anordna gång- och cykelbanor och säger bland annat, att det bör
särskilt vara lämpligt att göra detta i samband med en permanentbeläggning.
På grund av den erfarenhet jag har örn sådana cykel- och gångbanors anläggning
ber jag få nämna, att det icke alls är en så billig eller enkel sak som
första lagutskottet tror. Enligt den praktik vi hava i Uppsala län på viss
sträcka kan man säga, att genomsnittskostnaden för en cykelbana, uteslutande
en cykelbana, som ligger i terrängen och som har så enkel profil som möjligt,
går till omkring 10—15 kronor per längdmeter. På en annan sträcka går
den till omkring 8 kronor per längdmeter. Någon bestämd kostnad kan man
med den ringa erfarenhet, som finnes, icke angiva.

Jag nämner detta för att göra klart för kammaren, att det icke är någon så
billig sak ■—- som man tycks tro — att anlägga cykel- eller gångbanor utan
en ganska dyr historia.

Yad sedan angår utskottets framkastade projekt, att man skulle passa pa
att anordna gångbana när man gör permanentbeläggning, så är det icke alls
säkert, att detta är praktiskt. Det kan tänkas bliva en mycket dyr anordning.

Jag vill med detta komma fram till, att de praktiska förslag, som utskottet
fört fram, innebära, att man rycker ut ur själva trafiksäkerhetsproblemet själva
väganläggningarna, ett par enstaka poster och säger, att dessa skola vi
giva en privilegierad ställning. De skola anläggas framför andra. Men detta
är alldeles oriktigt. Allt det arbete för omkring 80 miljoner kronor, som vi
för närvarande lägga ned på vägbyggnader, gar ut pa att förbättra trafiksäkerheten.
Det är icke säkert, att det, som utskottet tagit upp, är det viktigaste
arbetet, och framför allt är det icke säkert, att de anvisningar utskottet lämnat
äro de riktiga.

Sålunda, utskottets utredningsprogram på denna punkt bör icke följas. Detta
är punkten A.

Vad sedan beträffar punkten B, förordar utskottet där en ändring av lagstiftningen.
Det är enligt min föreställning synnerligen betänkligt. Utskottet
vill här sänka ansvarigheten för en viss kategori av trafikanter. Nu är det,
som var och en, som haft att syssla med saväl den praktiska motortrafiken
sorn ock följderna av brott mot trafikreglerna, väl vet, pa det sättet, att det
händer, att fotgängarna kunna genom sin vårdslöshet tvinga bilföraren ut på
vägens mitt på den rayon, där han icke borde vara, och därigenom framkalla
trafikolyckor. Utskottet har, bland annat, det förslaget, att man skulle skapa
genom lagstiftning ett fixt avstånd från den ena vägkanten, där alltså motorföraren
icke skulle få hålla till utan där endast fottrafikanterna skulle få
vistas. Det skulle ju vara ytterst betänkligt, får jag verkligen säga. Herrarna
i första lagutskottet kunna ju beakta, att en mängd av våra trafikerade
vägar ha en vägbredd på, låt mig säga, 5 meter och därunder.

Vad innebär då den term, som utskottet använder, när det talar örn »ungefär
en trottoarbredd»? Det innebär efter vanliga mått minst 1.2 meter. Skulle
jag lägga ut det på båda sidor, skulle på en vägbredd av 5 meter trafikbredden
för motorfordon inskränkas till något under 3 meter. Det innebär, att
man skulle nödgas övergå till enkelriktad trafik på dessa vägar. Det är
ändå fullständigt orimligt, överhuvud taget måste man, när man vet, vilka
ytterst allvarliga risker, som fotgängarna genom sin ofta mycket grpva vårdslöshet
framkalla, säga, att en lättnad på den punkten kan man icke våga

S1^Utskottets program på denna punkt är alltså enligt min erfarenhet bestämt
oriktigt. Jag tillåter mig på det kraftigaste avstyrka, att man här följer utskottets
hemställan.

Lördagen den 6 april e. ra.

Nr 25.

Ang. väg fred m. m. (Forts.)

Jag kommer sedan till punkten C. Där är det, om jag fattat rätt, så, att
utskottet icke, som utskottets ärade representant uttalade, stannat vid den
ståndpunkt, riksdagen en gång intagit, då riksdagen ville, att försäkringen
skulle sträcka sig även till de rena olycksfallen, utan första lagutskottet har
här gatt ett mycket stort steg längre. Såvitt jag kan läsa första lagutskottets
mycket vidlyftiga och därför icke tillräckligt exakta uttalande, innehåller det,
att försäkringen skall omfatta alla de fall, där icke den skadade genom grov
vårdslöshet medverkat till skadan, d. v. s. icke endast olycksfallen utan även
fall av vållande, där icke vållandet går till grov vårdslöshet. Och detta skarpes,
låt mig säga, pa ett för lagutskottet synnerligen ovanligt sätt genom ett
uttalande av utskottet, som lyder så här: »Utskottet förutsätter, att dom stolarna

beträffande dem, som icke själva föra något farligt fordon, skola
fordra ett betydande matt av vallande innan det betecknas som grovt.» Det
vill säga, utskottet presumerar, att även en del av det vållande, som enligt
vanlig uppfattning skulle falla inom det grova vållandet, skulle här också
falla under försäkringen. Med detta senare har man gått vida utöver riksdagens
tidigare intagna ståndpunkt. Det innebär, att man i själva verket
icke pa något sätt vet, vilken fördyring av den obligatoriska försäkringen ett
sådant förslag skulle medföra.

Nu har utskottet naturligtvis icke kunnat gå förbi den effekten. Men utskottets
behandling av effekten är verkligen föga tillfredsställande. Utskottet
rör sig med de tva kategorierna: de motorförare, som idka förvärvsverksamhet,
och de motorförare, som icke idka förvärvsverksamhet. Beträffande
de första säger utskottet, att de kunna övervältra kostnaden pa andra. Örn jag
skulle tillåta mig göra en anmärkning här, skulle den vara, att utskottet måtte
sakna kännedom örn under vilka utomordentligt pressade förhållanden de flesta
lastbilsförare, som leva på sin lastbilstrafik, för närvarande existera. Det
är ju nästan tragiskt, att sa snart det uppstår de allra minsta trafikmöjligheter
för dessa yrkeschaufförer, kommer en stor skock och försöker få denna
trafikmöjlighet för att därmed bereda sig en mycket ringa inkomst. Är det
då möjligt, att dessa människor, som leva på en så knapp marginal som de
faktiskt göra, skulle kunna reda sig med en avsevärt förhöjd försäkringsavgift?
Det tror jag, att man får ställa sig ganska tvivlande till.

Sedan säger utskottet: »Beträffande de automobiler, som endast användas
för privatbruk, kommer däremot ägaren att få slutligen vidkännas kostnaden.
» Och utskottet fortsätter, att då privatbilarna icke äro till någon nytta
för den övriga allmänheten etc., behöver man icke fästa avseende vid dem.
Men är det verkligen obekant för utskottet, vad det finnes för kategorier bland
dessa privata bilägare? Här finnes, för att taga några exempel, en rad tjänstemän,
t. ex. ur montörklassen, förmansklassen, vägmästarklassen, skogvaktare,
länsskogvaktare, kronojägare, konsulenter, fjärdingsman o. s. v., vilka helt
och hållet inrikta sitt arbete så, att de därför äro beroende av motorfordon.
De tillhöra verkligen icke dem, för vilka det är betydelselöst, örn deras försäkringskostnader
ökas med -— jag törs icke säga hur många procent men
vågar taga till 25 procent såsom sannolikt. De tillhöra också dem, som hava
en ganska knapp marginal att röra sig inom.

Det är sålunda även på den punkten efter min föreställning ett mycket betänkligt
direktiv utskottet givit.

Jag tillåter mig därför att uttala den uppfattningen, att utskottets förslag
i dessa punkter, såväl punkterna A och B som punkten C, säkerligen skulle
medföra en icke av utskottet förutsedd och icke lycklig verkan. Jag ber
därför att få instämma i herr Hagbergs yrkande örn avslag på motionerna.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. vägfred m. m. (Forts.)

I detta yttrande instämde herrar förste vice talmannen Magnusson, Pehrsson
i Bramstorp, Olsson i Närlinge, Gardell i Gahns, Petersson i Gärestad, Gustafson
i Kasenberg, Eriksson i Toftered, Leffler, Persson i Grytterud, Nilsson
i Karlstad, Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström, Persson i Trången,
Lindmark, Brännström i Burträsk, Thorell, Skoglund, Carleson och Gustafsson
i Yälsnäs.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman: mina herrar! När man hört de Hacket
tvärsäkra omdömena örn utskottets bristande kapacitet, bland annat från
den föregående talaren, är det möjligt, att det ter sig en smula förmätet för
den, som icke är bilman, att uppträda i en sak som denna. Det har uppgivits
bland annat i medkammaren, att ett utskott, som behandlar sådana frågor som
denna och inom vilket det icke finnes bilman, icke har någon möjlighet att
bedöma denna sak. Jag är icke så alldeles säker örn, att det omdömet är riktigt,
örn man tar hänsyn till vad utskottet egentligen givit sig in på att bedöma.
Jag vill påpeka, att av det oerhörda konglomerat av yrkanden och
önskningar, som fanns i den lindhagenska motionen, en väsentlig del har passerat
genom utskottets såll. I sållet har stannat en del saker, som vi ansett
vara av betydelse och vilka vi önskat presentera kamrarna. De flesta av dessa
saker äro för resten icke nya. Det är sådana, som kamrarna tidigare haft
tillfälle att taga ställning till och som, i varje fall när det gäller andra kammaren,
tidigare beaktats. o

Jag börjar då med punkten A, gångbanorna, som av den föregående talaren
ansågs vara hart när ett ekonomiskt experiment. Där ligger det till pa det
sättet, att utskottet tycker, att det i trafiken på våra landsvägar, särskilt där
dessa löpa igenom tättbebyggda samhällen, i regel är en mycket stor olycksfallsrisk.
Oftast är det så, att bebyggelsen går tätt inpå vägen, och vägen är
smal. Det är mycket ofta trädgårdsplanteringar och dylikt omkring vägen,
som skymma utsikten. Örn man kan för rimliga kostnader på sådana ställen
åstadkomma en gångbana, kommer en betydande del av denna olycksfallsrisk
att avvärjas. Utskottet har sålunda för sin del sagt ifrån, att man, där det
är möjligt med hänsyn till de ekonomiska avvägandena, bör undersöka denna

Selk.

Jag kunde icke låta bli att draga på munnen, när den föregående talaren
sökte framlägga saken pa sitt sätt och talade örn att det skulle bil nödvändigt
att lägga ut gångbana på båda sidor om vägen och att denna då skulle bli farbär
endast för enkelriktad trafik. Naturligtvis har det icke varit meningen att
göra på det sättet. Jag vill understryka, vad utskottet säger: »Utskottet

vill med hänsyn till det anförda förorda, att frågan örn möjligheten att åtminstone
i viss utsträckning föreskriva skyldighet att anordna gång- och cykelbanor
å landsvägarna skyndsamt blir föremål för närmare prövning.»

Yi föreslå sålunda kamrarna icke ett ekonomiskt experiment. Vi toresia
endast att anläggande av gångbanor på markområden, där det av ekonomiska
skäl skulle vara genomförbart, skyndsamt blir föremål för prövning. Det synes
mig vara en betydande överdrift i den framställning, som den föregående talaren
gjorde på denna punkt. . ... , ,

I fråga örn punkten B, som gäller bestämmelserna i vagtraiikstadgan, ilar
det ifrån den mängd av enskilda bilägare, som finnes i riksdagen, rests ett
mycket starkt motstånd. Man har försökt att i utskottets utlåtande läsa ut
något som icke står där. Vi vilja alls ingen klappjakt på bilförarna! Vi hava
icke ett ögonblick tänkt anordna någon offensiv emot dessa. __ Vad utskottet
vill, det är endast, att i de fall. där fotgängare utan att visa vårdslöshet gjort
sig skyldiga till ovarsamhet, som är liksom ofrivillig, det skall bil en ändring

Lördagen den 6 april e. ni.

Nr 25.

Ang. vägfred m. m. (Forts.)

i gällande straffbud. Vi vilja icke, att dessa skola straffas efter de strängare
bestämmelser, som kommo till i och med den nya trafikstadgan 1923.

Det är nämligen på det sättet, att vi röra oss med massor av människor, som
icke besitta sådana fysiska elier psykiska kvalifikationer, att de behärska
varje situation i trafikvimlet. De äro på sitt sätt varsamma, men de äro icke
så fysiskt eller själsligt spänstiga, att de kunna vara tillräckligt varsamma.
Det är där vi vilja draga liksom en gräns. Vi vilja differentiera upp vårdslösheten
bland de gående trafikanterna. Vi hava icke någonsin tänkt hålla
de vårdslösa under armarna. Vi hava icke ett ögonblick syftat till något dylikt.
Men vi tycka, att det är oriktigt, att dessa, som på grund av fysiska
defekter, ålderdom eller andra skäl, icke äro tillräckligt uppmärksamma, icke
hava den fysiska spänstighet, som är nödvändig, skola straffas enligt de
stränga bestämmelser, som inträtt sedan den nya trafikstadgans tillkomst.

Jag vill för min del säga, när det gäller yrkeschaufförerna, att de icke utgöra
biltrafikens stora krux. Man torde tvärtom kunna säga, att yrkeschaufförerna
utöva sitt vanskliga yrke med mycken, mycken omsorg. Jag
vill för min del icke sticka under stol med, att jag bland denna yrkesgrupp
framför allt beundrar yrkeschaufförerna i Stockholm, som i vanskliga problem
hantera sina fordon på ett sätt, som inge mig betydande respekt.

Detta är alltså vad utskottet i stort sett velat uttala. Det är alltså icke
meningen att söka åstadkomma några svårigheter för dessa yrkesutövare att
utöva sitt yrke. Jag vill särskilt peka på detta, därför att det är en massa
opponenter, som läsa vad utskottet sagt på ett sätt som detta aldrig menat.

Alltså, som sammanfattning av utskottets utlåtande under punkten B vill
jag säga, att man vill försöka åstadkomma en differentiering, som ger möjlighet
att bedöma den ovarsamhet, som på grund av fysiska defekter och dylikt
är liksom ofrivillig, mildare än såsom vårdslöshet.

Örn jag så ägnar några ord åt kapitlet C, som gäller den utökade trafikförsäkringen,
så är det därför, att det i och med det föregående anförandet måhända
smög sig in ett missförstånd även på denna punkt.

Riksdagen har redan tidigare uttalat sig för en utsträckning av trafikförsäkringen
att gälla även de rena olycksfallen. Utskottet har visserligen i någon
mån vidgat detta, men i huvudsak gäller det ännu de rena olycksfallen.
Jag vill påvisa, att det är dessa rena olycksfall, som med nuvarande processuella
bestämmelser bereda den stora svårigheten även för våra bilförare. Det
är alldeles riktigt, att det här kan tänkas, att en bilförare, som på grund av
den omkastade bevisbördan, som vi känna till, icke kan lyckas förebringa bevisning
örn att han är oskyldig, kan riskera att bliva dömd för en handling,
som det är rätt tvivelaktigt, om han begått. Vi förstå, att det i många fall
är ganska svårt att åstadkomma en bevisning, att man i ett visst fall icke handlat
på ett sätt, som skulle gjort det möjligt, att man varit vållande. Genom
att vi låta även dessa olycksfall omfattas av trafikförsäkringen skydda vi de
olyckliga människor, som på grund av olycksfall icke ha möjlighet att utfå
någon ersättning. Men vi ge därigenom även bilförarna, och detta vill jag, att
herrarna skola uppmärksamma, ett betydande handtag. Utskottet säger nämligen,
att det anser, att örn vi utvidga försäkringen att omfatta även olycksfallen
det icke finns tillräckligt skäl för att fortfarande ha kvar den omkastade
bevisbördan. Detta innebär alltså, att örn vi utsträcka försäkringen att
omfatta även olycksfallsområdet, så få vi vanliga processuella regler i detta
fall. Var och en förstår vilken betydande lättnad detta skulle medföra för
de bilförare, som råka ut för en kollisionsolycka med ty åtföljande olycksfall.

Örn jag summerar ihop nackdelarna och fördelarna i utskottets förslag för
bilförarnas del, måste jag komma till den slutsatsen, att även för bilförarnas

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. väg fred ni. m. (Forts.)

vidkommande utskottets förslag innebär övervägande och icke obetydliga fördelar.
Jag är mycket förvånad över, att en del av opponenterna icke tycks
ha fattat detta. Man har här åberopat en artikel i en av dagens morgontidningar.
Jag får ju säga, att jag icke känner mig överdrivet imponerad av
denna tidningsartikel, detta kanske mest därför att till denna tidnings dygder
knappast hör vederhäftighet och gott omdöme. När jag nu hör en del kammarkamrater
upprepa vissa av de glåpord och tämligen platta kvickheter, som man
i denna artikel åstadkommit, måste jag säga, att sådant sätt att argumentera
imponerar ganska litet på mig. Herr Nilsson i Göteborg sade exempelvis, att
han hade en känsla av, att utskottet här höll på med att vilja ordna trafiken i
Grönköping. Ja, så kan man ju visserligen säga, men jag undrar då i min
tur, örn man inte också skulle kunna säga, att kritikerna, inklusive den som
skrivit den artikel, som jag nyss nämnde, ha vissa beröringspunkter med ordningsmaktens
representant herr polis Paulus Bergström i samma Grönköping.
De som här åberopat densamma äro väl också av hans läggning. Fältet är i
vart fall fritt för funderingar i det avseendet.

Här har vidare talats örn, att en utvidgning av denna försäkring skulle medföra
så stora kostnader, att våra bilägare överhuvud taget icke eller i vart fall
med mycket stora svårigheter skulle kunna bära dem. Den föregående ärade
talaren tog upp ett spörsmål, som vi alla känna till, nämligen lastbilsägaretragedien,
och han pekade på, att för lastbilsägarnas del det ekonomiska läget
är så spänt, att det kan ifrågasättas, om de äga förmåga att bära ökade försäkringskostnader.
Jag skall medgiva, att här är en punkt, där jag för min
del också är ganska känslig. Jag är övertygad örn, att det är riktigt, att det
för en hel del av yrkesutövarna i bilnäringen inte ter sig så synnerligen ljust.
Men jag är inte lika övertygad om, att denna utvidgning av försäkringen skulle
vara av ekonomisk nackdel för dem. Vi få komma ihåg, att den försäkring
vi nu ha är begränsad. Låt mig säga att en domstol utdömer ett skadeståndsbelopp,
som är större än det belopp som försäkringen gäller på. Inträffar det
icke då en betydande risk för den bilförare, som råkat föra det ifrågavarande
fordonet? Är det icke under sådana förhållanden säkrare att med den såsom
utskottet förmenar relativt obetydliga utökning av försäkringskostnaderna
skapa trygghet för fotgängarna i händelse av olycksfall och att skapa ökad
trygghet även för bilförarna? För min del hyser jag ingen tvekan om, att så
är fallet.

Det är en sak, som jag för min del är intresserad av, därest riksdagen nu
beslutar att gå in för den utredning, som utskottet här föreslagit. Jag skulle,
om riksdagen fattar detta beslut, önska att den stora grupp yrkesutövare, som
här har ett mycket stort intresse — jag tänker härvidlag närmast på dem,
som ha sin utkomst som bilförare — på något sätt skola få tillfälle att deltaga
i denna utredning. Jag tvivlar nämligen icke ett ögonblick på, att dessa
som yrkesmässigt sysselsättas vid biltrafiken, besitta, en mycket betydande
erfarenhet, vilken man vid en dylik utredning icke bör försumma att utnyttja,
samtidigt som man stillar en del av den oro, som — kanske mest på grund av
ovederhäftig kritik — åstadkommits inom bilförarelägret.

Det kunde ha varit av intresse att ta upp till bemötande ett par detaljer i
den där tidningsartikeln, som jag tidigare nämnde örn, men då jag nu så länge
frestat kammarens tålamod skall jag inte göra detta.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Severin: Herr talman! Jag skall inte upprepa den måhända befogade
kritik, som från många håll riktats mot det här föreliggande utskottsutlåtandet.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. vågfred m. m. (Forts.)

Under debattens gång hörde jag, att herr von Seth yrkade bifall till punkterna
A och B men ingenting beträffande punkten C. Det har ju vidare här
yrkats bifall till utskottets förslag i dess helhet. Måhända kunde det därför
vara onödigt att nu ställa ett yrkande om bifall till en särskild punkt, nämligen
punkten C. Herr von Seth säger mig just nu, att han yrkade avslag på
punkterna A och B men bifall på punkten C, och jag har sålunda missuppfattat
hans yrkande. Jag skulle under sådana förhållanden vilja instämma i
yrkandet örn bifall till punkten C.

Det är nu en gång så, att rena olyckshändelser kunna inträffa utan att någon
försäkring finnes, som täcker kostnaderna för olycksfallet, och där sålunda
den, som råkat ut för olyckshändelsen, själv får bära dessa. Örn detta
händer en person, som har förmåga att bära kostnaderna, spelar ju det hela
ingen roll, men är så icke fallet, måste man ju medgiva, att det skapades en
större samhällelig säkerhet, därest en försäkring kunde träda till. Jag läste
helt nyligen i tidningarna örn ett olycksfall. En chaufför hade blivit stämd
för att han kört in i ett staket, som Stockholms stad var ägare till. Han blev
emellertid frikänd, vilket var mycket berättigat, så vitt nu omständigheterna
vid olyckan voro sådana som de återgivits i tidningarna. Förhållandet var
att ett barn kommit springande ut på gatan och att chauffören endast hade
att välja mellan att antingen köra över barnet eller att köra in i staketet. Han
valde det senare alternativet. Han stämdes att utgiva ersättning för den skada
han vållat, men han frikändes som sagt. Det blir nu i stället Stockholms
skattebetalare, som få bära förlusten, och det ha de ju råd till, så den saken
spelar ingen roll. Men det kunde ha varit en fattig människa, som råkat ut
för att behöva betala skadan, och dessutom kunde ju betydligt större värden
än ett fördärvat staket ha stått på spel.

Nu kan man visserligen säga, att varje människa kan skydda sig mot dylika
risker genom att själv ta en försäkring. Man måste emellertid medgiva, att
de i vår tid betydligt ökade riskmomenten tillkommit just genom biltrafiken.
Jag tycker därför, att tanken att man i detta fall skall lägga bördorna på denna
trafik är så pass berättigad att man bör göra frågan till föremål för en utredning.
Jag skall villigt medgiva, att man kan ställa under diskussion den
invändning, örn herr Linnér här gjorde, nämligen att automobilförarna icke
alltid äro bättre ekonomiskt situerade än fotgängarna, och att det ur denna
•synpunkt mycket väl kunde vara befogat att låta fotgängarna bära bördan.

Om jag å ena sidan betraktar det som en samhällelig angelägenhet att komma
till rätta med de ökade risker, som blivit en oundviklig följd av motortrafiken,
men jag å andra sidan icke vill undvara denna motortrafik, synes det
mig vara lämpligt, att man skapar en fond varigenom förlusterna vid rena
olyckshändelser skulle kunna slås ut på flera än den enda, som drabbas av
olyckan.

Jag skall med dessa ord, herr talman, be att med instämmande i det framställda
avslagsyrkande! beträffande punkterna A och B få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkten C. Jag yrkar alltså att vad i utskottets
kläm föreslagits måtte bifallas med den ändring att i stället för A—C införes
C.

Herr Wallerius: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att göra
en invändning emot ett påstående, som fällts här under debatten, nämligen att
vi inom utskottet skulle sakna erfarenhet på detta område. Jag vill för min
del bara säga, att jag själv sedan många år är bilägare. Jag har rest åtskilliga
tusen mil på landets vägar, och jag har därvid lärt mig beakta fotgängarnas
mången gång vanskliga situation.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. väg fred m. m. (Forts.)

De två föregående talarna lia ju yttrat sig om önskvärdheten av att denna
kammare liksom första kammaren bifaller utskottets hemställan under punkten
C och alltså begär en utredning, som skulle syfta till att trafikförsäkringen
utsträcktes att omfatta även rena olycksfall. Jag vill i det avseendet endast
anföra, att det nu är så, att vid en och samma färd i bil de medföljande personerna
kunna beredas skydd enligt trafikförsäkringslagen den ena stunden,
då ägaren själv för bilen, men sakna detta skydd i nästa stund, då ägaren låtit
en annan person övertaga bilens förande.

Jag vågar vidhålla den uppfattningen, att utskottets kläm gäller utredning
även på ifrågavarande punkt.

Herr Osberg: Herr talman! Jag hade inte tänkt begöra ordet i denna

fråga, detta i all synnerhet som jag instämde i det måttfulla anförande, som
herr Wallerius här hållit. Representanter från våra tre största städer lia
varit uppe och yttrat sig i frågan, men det var närmast representanten för
Göteborg, som uppkallade mig i debatten. Jag beklagar, att han kunde fälla
ett sådant yttrande som han gjorde, ty det är ju ändå så, att Göteborg ligger
mig närmare örn hjärtat än både Stockholm och Malmö. Han förmenade, att
det ville synas som örn utskottsledamöterna rent av velat lagstifta för grönköpingsförhållanden.
Det ligger naturligtvis nära till hands för dessa herrar,
som bo i de större städerna, att se ned på oss, som komma från bondvischan,
och betrakta oss som grönköpingsbor. Jag förstår ju, att man så gör, när man
kan yttra sig på det sätt som herr Nilsson i Göteborg här gjorde.

Nu vill jag övergå till själva sakfrågan. När biltrafiken började här i landet,
fick man ofta höra uttryck sådana som dessa från bilisternas sida, nämligen
att körkarlen var räddare än hästen, att han var nervös o. s. v. Den
som emellertid känner till hur det är att köra en häst vet dock att det inte
alltid är lika lätt att kontrollera en häst som en bil.

Här har talats örn, att hundratals människor under årens lopp fått släppa
till livet på grund av bilisternas framfart, det är otroligt att alla dessa varit
självmordskandidater. Någon orsak måtte det väl ändå vara till att alla dessa
människor strukit med. Nu är det ju så, att den som vill köra bil måste undergå
kompetensprov. Så långt har man inte kommit beträffande fotgängarna.
Alla fotgängare veta därför inte, hur de skola bete sig, när det kommer en
bildrulle framrusande. Det är i alla fall för dessa bildrullar man velat lagstifta
och inte för ordentliga förare. Yrkeschaufförerna äro ju de som man
minst fruktar, men det finns en massa nöjesåkare, som äro en fara både för
dem som gå och för dem som cykla på våra vägar. Det är inte så värst trevligt,
när man kommer cyklande på en väg, där bilarna med sin oerhörda hastighet
drivit upp stora grushögar på sidorna av vägen. Det händer ofta, att
cykeln i gruset gör en hastig gir, och mången har på det sättet blivit dödad
utan eget förvållande. Den som sitter i en bil och ser ett hästfordon eller en
cykel framför sig tycker alltid, att det är märkvärdigt att den inte kan
komma ur vägen, så att man kan rusa fram som man vill. Jag tänker härvidlag
närmast på min hembygd, där man med häst kör stenlass på kanske ett
par tre ton. Det kommer ofta en sådan där nöjesåkare i sin lyxbil och skall
vägen fram till en badort. Han formligen flyger över vägarna och svär på
alla möjliga fasoner över den, som inte kan hålla sig ur vägen, så att han kan
komma fram så hastigt som han önskar. När vederbörande sedan kommer till
badorten, får bilen stå i både tre och fyra dagar. Jag tycker, att man inte
behöver ha så förfärligt bråttom, så att man för den skull inte skall kunna se
den som är på vägen, och än så länge åtminstone både fotgängare och cyklister
lia rättighet att begagna våra vägar. Det är nu så som herr Walle -

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. vågfred m. m. (Forts.)

rius sade, att man mången gång får lov att hoppa av vägen, särskilt i sådana
fall, där två framrusande bilar mötas, men det är inte alltid så trevligt att
hoppa ner i ett blött dike bara för att obalanserade personer rusa fram utan
hänsyn.

Det är ju inte behövligt att här försvara utskottets ståndpunkt, ty den saken
sköta utskottsledamöterna själva örn. Det har väl ändå varit deras mening
med detta förslag att komma andra till livs än dem som uppträda hyggligt
på vägarna.

Herr Linnér, som ju liksom alla våra landshövdingar är vägsakkunnig i en
alldeles oerhört hög grad, fick som vanligt är, när en landshövding yttrar sig,
en massa instämmanden. Man tycker, att det är så trevligt att instämma i
vad en landshövding haft att säga. Detta är ett svaghetstecken, men människorna
äro nu en gång sådana. Nu är ju herr Linnér en väldigt trevlig karl,
men mitt påstående är lika sant för det.

Jag tror för min del, att utskottet vid sin handläggning av detta ärende icke
alls hängivit sig åt några grönköpingsfasoner. Utskottsledamöterna ha säkerligen
tänkt på alla dem, som dukat under för bilismen. Det kan väl ändå inte
vara lämpligt, att man får köra på våra vägar hur som helst och att man får
köra över och döda hur många människor som helst. Det får väl vara litet
fason på detta också. Jag hoppas, att herrarna inte vidare skola försöka att
förlöjliga utskottsledamöterna, ty det ha ni inte rätt att göra, då de säkerligen
menat det bästa med sitt förslag. När folk nyktrat till, beträffande detta
spörsmål, skola de nog inse, att utskottsledamöterna inte tagit denna fråga
så lättvindigt, som man här vill göra gällande.

Herr von Seth: Herr talman! Jag anhåller att få taga tillbaka mitt förra
yrkande. Jag förenar mig i stället med herr Hagberg i Malmö och de herrar,
som yrkat helt avslag på utskottets förslag.

Med anledning av mitt oparlamentariska ingripande mot herr Severin ber
jag att få framföra min ursäkt, örn jag därigenom tilltrasslat hans yrkande.

Häruti instämde herrar Brännström i Skellefteå och Tersson i Fritorp.

Herr Linnér: Herr talman! I anledning av herr Severins yttrande ber jag
endast att få påpeka en omständighet, nämligen att riksdagen — såsom det
också står i utskottets utlåtande •— redan fyra gånger, 1928, 1929, 1932 och
1933, har uttalat sig för en ändring i den riktningen, att ersättning skulle komma
att utgå även vid de rena olycksfallen. Såvitt punkten C rör detta, behövs
alltså icke någon riksdagsskrivelse. Kungl. Majit har fullkomligt tillräcklig
anledning på grund av riksdagens föregående uttalanden att taga upp
frågan i samband med hela den trafiklagstiftning, som förestår inom den närmaste
tiden.

Men det är inte härom, som det nu är fråga, utan saken gäller ju, att utskottet
här tagit upp frågan om att utsträcka denna försäkring, och det är
detta, som har förefallit mig så synnerligen betänkligt, när utskottet har gått
in på det rena vållandet och, som jag sagt förut, på en del av den grova vårdslösheten.
Det är därför, som jag ansett mig vara nödsakad att yrka avslag
även på punkt C under förvissning om, att Kungl. Maj :t kommer att taga upp
frågan örn försäkring för olycksfallen oberoende av denna riksdagsskrivelse.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Första lagutskottet har fått
mycken kritik för detta betänkande, och det har från många håll framförts,
vilka orimligheter det skulle leda till, örn riksdagen beslöte i enlighet med
första lagutskottets förslag.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Avg. vägfred m. m. (Forts.)

Jag har emellertid begärt ordet för att säga några ord om detta, ty vi ha
nog den erfarenheten, att det inte är alls bra som det är. Jag råkar nämligen
att bo vid en allmän väg, där jag särskilt örn somrarna har min verksamhet.
Det är en av de mest trafikerade vägarna i denna del av landet och
sträcker sig mellan Jönköping och Gränna. Man gör då sina iakttagelser, i
all synnerhet på de dagar, då det är mycket livlig trafik. Min erfarenhet är
den, att även örn det kan sägas, att bilförare äro olika — en del äro mera försiktiga
under det andra fara mera häftigt fram — det nog är så, att vi, som
gå på vägen eller använda hästskjuts, få se oss örn både först och sist, och
bilisterna alltid fordra att få komma fram först. Skola vi rädda oss undan,
få vi se oss örn mycket väl. Det är min erfarenhet.

Då frågan är så pass allvarlig som den är och det här gäller inte bara ekonomiska
värden utan till och med människors liv, anser jag att det inte vore
ur vägen, att man ser på denna fråga litet närmare. De olägenheter, som här
förmodats skola uppstå genom ett antagande av utskottets förslag, skola väl
komma fram vid en blivande utredning, och då är man ju inte bunden att
följa sådana linjer, som skulle leda till rena orimligheter. Det förefaller emellertid
sannolikt, att man genom utredningen kan uppnå resultat, som äro till
ömsesidig båtnad för dem, som trafikera vägarna, både fotgängarna, hästskjutsarna
och motorfordonen.

Jag har velat begagna tillfället att säga detta och yrkar bifall till första
lagutskottets betänkande.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag har ingalunda för avsikt

att förlöjliga utskottet, som nämndes i ett visst sammanhang, utan det är så,
att man, med hänsyn till den brådska, som kännetecknar vår samfärdsel, osökt
kommer att tänka på, att utskottet tagit intryck av trafiken i den stad, som
jag nämnde. Det behöver man sannerligen inte läsa i någon morgontidning,
ty den uppfattningen kommer helt osökt fram.

Jag vill ur utskottets utlåtande citera ett par rader, som beröra detta. Utskottet
säger: »Erfarenheten lär för övrigt, att även den eljest mest uppmärksamme
och försiktige fotgängare lätt kan råka att för ett ögonblick försumma
den erforderliga uppmärksamheten. Redan den längre tid, som hans
färdsätt kräver, bidrager härtill.»

Tänk, örn man, när man tjänstgör i trafik såsom förare, finge komma med
ett sådant försvar, för den händelse man råkade ut för en olycka! Enbart
själva farten är väl i detta fall icke avgörande. En ångvält eller en traktor
har ju en hastighet, som inte nämnvärt överstiger en fotgängares, och skulle
hastigheten vara avgörande för de trafikolyckor, som även ett sådant fordon
kan åstadkomma, komme utskottets mening att stå sig ganska slätt.

Nu förklarar man från utskottets sida, att det inte är meningen att på något
sätt göra det besvärligt för yrkeschaufförerna. Men det är just vad man
gör. Jag har tjänstgjort i trafik ett 15-tal år och har erfarenhet av, vilka
svårigheter det medför, att man å ena sidan från den trafikerande allmänheten
kräver att på kortast möjliga tid komma fram till bestämmelseorten, medan
å andra sidan samma allmänhet kanske kräver, att bilförare skall taga
all möjlig hänsyn. Man har här talat örn bildrullar, men det finns också vad
jag skulle vilja kalla gåjeppar, som trafikera våra gator; även dessa tar naturligtvis
utskottet under sitt hägn. När man har att köra en omnibus eller
en spårvagn efter en tidtabell med ytterligt starkt begränsade körtider och
har att befordra i vissa fall upp till 2- ä 300 människor, som kräva att komma
hastigt fram, skall man då samtidigt taga hänsyn till en fotgängare, som
kanske av pur envishet — det är mycket svårt att avgöra — begränsa möjlig -

Lördagen den ö april e. m.

Nr 25.

Ang. vägfred m. m. (Forts.)

heten för föraren att följa tidtabellen? Det är just detta, som är så betecknande
för utskottets förslag, att man för dessa stora grupper av yrkeschaufförer
åstadkommer stora svårigheter, för den händelse förslaget skulle gå igenom.

Fru Östlund: Herr talman! Först skall jag bara med några ord under stryka,

vad tidigare sagts av representanter för utskottsmajoriteten till försvar
för utskottets ståndpunktstagande.

Jag har förvånat mig över den nästan hetsiga diskussion, som förekommit
i denna fråga. Den ena gruppen ställer sig såsom sakkunnig, då det gäller
bilismen, och den andra gruppen har egentligen inte haft några andra försvarare
än dem, som företrätt utskottet. Jag för min del har ingen annan sakkunskap
än som fotgängare och kommer troligen heller aldrig att få någon
annan i denna fråga. Jag undrar emellertid, örn vi inte allesammans ha erfarenhet
såsom fotgängare och örn inte denna erfarenhet är äldre än alla bilisternas
sakkunskap? Men nu är det så, att bilismen är det nya, som tränger
sig igenom och som skall fram trots allt.

Jag skall börja med herr Nilsson i Göteborg. Han säger, att en motorförare
skall passa tiden och ofta kan ha ett par hundra människor att befordra
o. s. v. Men kan det inte tänkas, herr Nilsson, att en fotgängare också kan
behöva passa tiden? Försök att komma fram under vissa tider vid en del
hållplatser — jag har prövat på det själv. Detta anmärktes också av flera
under diskussionen i utskottet, och det är väl ingen, som inte gjort samma erfarenhet.
Man skulle stå sig ganska slätt, örn det inte vore ordnat med trafikledare,
som hjälpte en över gatorna. På många ställen finns inte denna
hjälp, och där blir man stående, även med risk att tåget går ifrån en. Nu
kan man naturligtvis tänka sig, att i framtiden folk får låta bli att gå, men
så illa är det väl inte ännu.

Herr von Seth anmärkte i sitt första anförande, att det kunde ju hända,
att en fotgängare var bättre situerad för att bära ett skadestånd än en bilförare.
Ja, det kan ju hända, men vad i all världen veta vi örn det förrän
en utredning kommit till stånd i det särskilda fallet, och jag kan inte tänka
mig, att detta kan utgöra något skäl, varför utskottets utlåtande inte skulle
hålla streck. Det är en ganska halsbrytande motivering enligt mitt sätt
att se.

På samma sätt förhåller det sig med ett annat anförande, vari det talades
örn dessa gångbanor, som utskottet tänkt sig. Utskottet har begärt, att denna
fråga skall tagas under övervägande, och mötes nu av invändningen, att
det finns vägar, som inte äro mer än fem meter breda. Men det finns väl
också vägar, som är bredare!? Eller hur? Utskottet har inte särskilt tagit
sikte på de fem meter breda. Skall man kritisera, skall man vara rättvis.
Utskottet har väl, då det tagit upp denna fråga till behandling, funnit något
gott i motionen och att även fotgängarnas rätt bör tillvaratagas. Utskottet
har, anser jag, uttalat sig örn detta ärende endast i princip, ehuru det gjort
en uppdelning i olika avdelningar och lagt fram varje fråga för sig. Här ingår
man på en mängd detaljer men ingalunda på den stora principen, huruvida
man skall tillvarataga fotgängarnas rätt bättre än för närvarande. Utskottet
har visst inte velat avvältra allt ansvar från fotgängarna, utan säger
t. ex. sid. 12 — och det torde säga allt i denna fråga —- »Det må i detta sammanhang
anmärkas, att den fara, för vilken fotgängaren genom ovarsamhet
utsätter sig själv, utgör den allra kraftigaste sporre att iakttaga all uppmärksamhet
och försiktighet.» Utskottet framhåller alltså, att fotgängarna
under alla dessa år fått lära sig grundligt att tillvarataga sitt eget intresse

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. vägfred m. m. (Forts.)

genom varsamhet och försiktighet, och jag tror ingen kan förneka, att det i
stort sett varit så. Därmed har utskottet inte på något sätt avlyftat ansvaret
från fotgängarna.

När man nu här frånkänt utskottet erfarenhet och kanske även omdömesförmåga,
eftersom utskottet inte skulle vara sakkunnigt på detta område,
skall jag be att såsom ett litet stöd för att utskottet ändå inte varit ute på alldeles
vilsna vägar erinra örn, att när det på förmiddagen gällde att anslå, såsom
Kungl. Maj:t begärt, 50,000 kronor för att få till stånd ett ordentligt
upplysningsarbete, så motiverade statsutskottet detta förslag med att anföra:
»Att motortrafiken medför stora risker för trafiksäkerheten är allmänt bekant
och bestyrkes också av den allmänna olycksfallsstatistiken. Enligt medicinalstyrelsens
berättelse om allmän hälso- och sjukvård uppgick sammanlagda
antalet vid trafikolyckor skadade personer, som åtnjutit vård å lasarett
eller sjukstugor, ej intagna fall inräknade, under år 1932 till 10,186 och
under år 1933 till 10,798. Av dessa olyckor hava det övervägande antalet förorsakats
av motorfordonstrafik.» Det är väl dock siffror, som inte äro fullständigt
intetsägande. Aldrig har jag tänkt mig eller hört talas örn, att så och så
många olyckor ha förorsakats av fotgängare. Skulle man taga den kritik på
allvar, som riktats emot utskottet här i dag för dess ståndpunktstagande,
skulle man nästan kunna komma till den slutsatsen, att kritiken i kammaren
anser, att fotgängarna egentligen äro ett hinder, som motortrafiken har att
övervinna, att det är fotgängarna som framför allt äro orsaken till att motorfordonen
åstadkomma så många olyckar. Jag menar, att man får väl ändå
vara måttlig i sin kritik. Örn man ser frågan i stort och, som det förefaller
åtminstone mig att utskottet har gjort, försökt väga riskerna lika mot lika,
så tror jag ändå, man skall finna, att utskottet har försökt ställa kyrkan mitt
i byn.

Jag har icke blivit övertygad av den hetsiga kritik, som vill göra gällande,
att utskottet har orätt. Med den övertygelse jag har, instämmer jag i yrkandet
örn bifall till utskottets förslag.

Herr Severin: Herr talman! När herr von Seth tagit tillbaka sitt yrkande,
i vilket jag instämde, har jag bara att upprepa det och sålunda göra yrkandet
till mitt.

Emellertid vill jag på samma gång säga, att då jag ställde detta yrkande
örn bifall till punkten C i utskottets hemställan, avsåg jag därmed icke att
på något sätt taga fotgängarnas vårdslöshet i försvar. I den mån utskottets
yrkande alltså skulle kunna tolkas som en positiv sympatiyttring för fotgängarnas
vårdslöshet vill jag icke instämma däri. När nu herr Linnér påpekat,
att å sidan 32 i utlåtandet erinras örn att riksdagen 1928, 1929, 1932
och 1933 uttalat sig för en sådan utjämning av skadeståndsreglernas verkningar,
att ersättning på grund av trafikförsäkring skulle kunna utgå även
vid rena olycksfall, så kan man ju säga, att det på grund därav är onödigt
att göra något ytterligare understrykande. När emellertid, såvitt jag vet, intet
som helst initiativ är taget för en utredning av denna art, så skulle jag här
önska vidhålla mitt yrkande, och då med erinran örn den förklaring, jag här
givit, att jag därmed avser ingenting annat än försäkringens utsträckande
till att omfatta de rena olycksfallen, vilket sålunda icke befriar fotgängarna
från att själva iakttaga den försiktighet, som kräves för att trafiken skall
kunna gå så friktionsfritt som möjligt och med så få olycksrisker som möjligt.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Med anledning av den siste ärade
talarens anförande är det icke utan, att jag känner mig en smula förvånad

Lördagen den 6 april e. in.

Nr 25.

Ang. vägfred m. m. (Forts.)

över att en storstadsbo går på avslag på punkten A i förevarande utlåtande,
vilken punkt avser att, i den mån det av ekonomiska skäl är möjligt, ordna
förhållandena en smula i de tättbebyggda samhällen, som genomlöpas av stora
landsvägar. Det förefaller mig. att en storstadsbo knappast borde gå emot en
sanering av de riskfyllda trafikförhållanden, som jag nyss nämnde.

Vad beträffar herr Nilssons i Göteborg anförande, finner jag, att han trots
allt försöker framställa saken på det sättet, att utskottet vill taga vårdslösheten
under armarna. Jag har icke hört, att man på någon punkt kan åberopa
utskottets vare sig kläm eller motivering för en sådan mening. Och jag
har i mån av förmåga även sökt klargöra för kammaren att detta icke är utskottets
mening. Vad utskottet avser -— jag ber örn ursäkt, örn jag upprepar
det återigen, men det tycks vara nödvändigt -— är endast, att trafikstadgan
skall få en sådan avfattning, att den ofrivilliga ovarsamheten icke skall straffas
efter den strängare straffskalan, såsom nu sker. Jag vill erinra örn, att
det emellanåt inträffar rena tragedier på detta område och det är här utskottets
utvidgning är särskilt påkallad. Låt oss säga, att en person genom ett förvållande,
som gränsar till olycksfall, blir svårt skadad av en bil. Det föreligger
så pass mycken ovarsamhet, att han blir straffad för denna; han kan härför
bli ådömd några kronors böter för denna ovarsamhet. Detta är emellertid
tillräckligt för att han icke skall få någon som helst ersättning för att han
lemlästats genom denna händelse. Man får icke negligera denna omständighet.

Vad utskottet avsett är att söka se till, att de rena olycksfallen saneras
på ett bättre sätt än hittills. Och då man nämner något örn en vidare tolkning
— vilket även herr Linnér var inne på •—- av begreppet ovarsamhet, så
menar man sådana fall, som befinna sig på gränsen till olycksfall. På det
sättet skulle det bliva något så när sörjt för ersättning för olycksfall till dessa,
som möjligen kunna befinnas hava varit ovarsamma men som varit det ofrivilligt,
på grund av defekter eller av annan anledning.

Jag skulle också vilja säga ett ord till herr Linnér. Han sade, att man
behöver icke göra denna framställning, därför att riksdagen har redan tidigare
uttalat sig för en sådan anordning i fråga om försäkringen. Det ligger naturligtvis
en del sanning i detta. Men när nu detta utskottsförslag dock föreligger,
så undrar jag, huru det skulle tolkas, örn riksdagen nu skulle avslå
denna framställning. Ett avslag på utskottets hemställan kan icke gärna
tolkas som ett enkelt vidhållande av intagna ståndpunkter, utan man kommer
då att här ställa ett mycket stort frågetecken och undra, huruvida riksdagen
måhända intagit en ny ståndpunkt. Så tolkar jag ett eventuellt avslag av
kammaren i detta fall.

En av mina kamrater har tidigare nämnt, att första kammaren redan har
godkänt punkten C i utskottsutlåtandet, vilken rör försäkringen. Jag medger
öppet, att den frågan är den viktigaste av dessa spörsmål, och jag skulle finna
det synnerligen tragiskt, örn andra kammaren icke åtminstone på denna punkt
skulle följa första kammarens beslut.

Herr Johnsson i Kalmar: Herr talman! Jag har ju redan tidigare instämt
med utskottets förste talesman i denna fråga, och därför kunde jag kanske
tiga här. Men det har ju under denna debatt framkommit en hel del uttalanden,
av vilka det synes framgå, att utskottet icke skulle hava prövat denna
fråga ur sakliga synpunkter. Jag vill med anledning därav, och när det nu
speciellt gäller olycksfallen och därmed sammanhängande förfarande, framhålla,
att i utskottet sitter dock en av våra främsta domare, och att även han
underskrivit utskottets utlåtande, därför att han anser, att det icke alls är

Nr 25.

Lördagen den C april e. m.

Äng. vägfred m. m. (Forts.)

bra, som det är i detta avseende, utan att ändringar behöva vidtagas i nu gällande
bestämmelser.

När utskottet vidare har pekat på en del andra önskemål, exempelvis frågan
om gångbanors anordnande i tättbebyggda samhällen o. s. v., så understryker
utskottet därmed endast ett uttalande, som gjorts av 1931 års väg- och brosakkunniga,
där även dessa varit inne på samma tankegång och ansett denna
fråga böra bliva föremål för utredning.

°Vi ha icke här kommit med något nytt i stort sett, utan vi hava återfallit
på yttranden, som tidigare fällts. Utskottet har mycket sorgfälligt prövat
detta ärende under flera dagar, och utskottet är ju också, på en enda ledamot
när, fullständigt enigt i sitt utlåtande. Icke heller den reservant, som här finnes
antecknad, har gått in för helt avslag, utan även han har, när det gäller
exempelvis försäkringsfrågan och vad därmed sammanhänger, ansett, att den
saken bör bliva föremål för prövning. Jag vill också i likhet med föregående
ärade talare säga, att det skulle vara högst egendomligt, örn andra kammaren
skulle avslå denna punkt av utskottets utlåtande, som första kammaren enhälligt
och utan votering godkänt.

Jag anser i alla händelser för min del, att utskottets utlåtande även i övrigt
är så pass värdefullt, att jag vill hemställa örn bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet.

Fröken Wellin: Herr talman! Då mitt namn står under detta utskottutlåtande,
har jag icke velat fegt undandraga mig mitt ansvar för detsamma utan
är beredd träda upp i skottlinjen vid sidan av övriga utskottsledamöter.

Jag vill då först säga, att det är så långt ifrån att utskottet icke skulle
förstå att värdesätta bilismen och dess betydelse för samhället, att utskottet
i stället velat försöka att genom att undanröja de skador och olägenheter, som
medfölja bilismen, åt densamma trygga ett större förtroende bland allmänheten
än vad nu är fallet. Det är ju så, att vi få akta oss för att skärpa den
motsättning, som faktiskt finns inom samhället mellan bilister och fotgängare.
"Vad det för statsmakterna gäller att göra är i stället att söka åstadkomma
en avspänning, så att man kan komma till större förståelse mellan bilisterna
och fotgängarna. Här har sagts, att båda ha rätt till vägarna, och det är så
sant, som det är sagt. Men jag måste säga, att man kan icke annat än konstatera,
att den landsvägens renässans, som inträtt med bilismen, den håller
på att kosta mänskligheten litet för mycket. Den ökning av olycksfallen och
dödsfallen, som inträtt, måste ses såsom en socialhygienisk fråga, som samhället
icke bara får blunda för, utan som det måste taga hand om på samma
sätt som alla sådana frågor. — Det har sagts, att allmänheten vill komma
så fort fram. _ Ja, det är visst sant, att många rusa fram, och de komma fort,
men icke alltid till målet, som de åsyfta; de kunna även komma till andra
sidan av det mål, dit de ville, örn de icke fara fram med den varsamhet,
som är nödvändig.

Det gäller för fotgängarna att försöka komma i personlig kontakt med bilförarna.
Det kan man göra, örn man vill vara aktsam, och genom denna kontakt
kunna olyckorna förebyggas. Jag förstår, att man ser olika på hela
detta problem, beroende på örn man sitter vid ratten eller örn man går på
gatan eller landsvägen. Men vad det gäller är ju, att man på båda hållen visar
förståelse och hänsyn för varandra.

Jag vill sluta med att säga, att det är så långt ifrån att utskottet velat på
något som helst sätt förbehålla någon orättmätig särställning åt den ena eller
andra parten, att man inom utskottet har varit besjälad av en önskan att få
bort de nuvarande olägenheterna och få fram det bästa möjliga av samverkan

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

Ang. väg fred m. m. (Forts.)

mellan bilister och fotgängare. Jag skall be att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till punkten C, som bär antagits av första kammaren.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag å såväl berörda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna samt 3:o) bifall till det av herr
Severin under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den sistnämnda
propositionen. Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid votering, varför
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu förklarades
hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Olsson i Mellerud votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första lagutskottets
utlåtande nr 36 antager yrkandet örn avslag å såväl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 63 ja och 70 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit yrkandet
örn bifall till utskottets hemställan.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller det yrkande, som under överläggningen
örn första lagutskottets förevarande utlåtande nr 36 framställts av herr Severin,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit det av herr Severin under överläggningen
framställda yrkandet.

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Ang. förbud
mot nöjestillställningar

och idrottstävlingar
å
vissa högtidsdagar.

§ 4.

Härpå upptogs till behandling andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion, II: 476, angående förbud mot
offentliga nö.jestillställningar och idrottstävlingar å vissa högtidsdagar.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 476, hade herr Bech föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om förbud mot
offentliga nöjestillställningar och idrottstävlingar å juldagen, nyårsdagen,
långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt böndagarna.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation utan angivet yrkande anmälts av herr Nyblom.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Beck: Herr talman! Jag skall vid denna sena timme icke bereda

kammaren någon lång debatt. Men jag kan ändå icke underlåta att säga
några ord i denna fråga.

Om man läser utskottets utlåtande, finner man ju där angivet, att utskottet
behjärtar motionärens avsikt att vilja stävja oarter av ett förvärvsmässigt
utnyttjande av nöjeslystnaden under våra helgdagar, men att utskottet icke
funnit tillräckliga skäl föreligga för en anslutning till motionärens förslag.
Vidare framgår det ju av vissa av utskottet infordrade yttranden, att gällande
bestämmelser på förevarande områden icke äro ur alla synpunkter tillfredsställande,
särskilt med hänsyn därtill, att överträdelser av nu gällande förbud
icke äro straffbelagda.

Utskottet har motiverat sitt avslagsyrkande därmed, att en utsträckning av
nu gällande förbud på detta område »icke skulle finna stöd i en tillräckligt
stark folkmening, och att ett upprätthållande av den ifrågasatta restriktionen
säkerligen skulle stöta på stora svårigheter». Men orsaken till att denna motion
har blivit väckt är just den, att det verkligen finns en stark folkmening ute
i bygderna, som börjar reagera emot de allt oftare återkommande offentliga
tillställningarna av olika slag på de i motionen angivna helgdagarna. Jag vill
emellertid samtidigt deklarera, att motionen icke har kommit till som något
hugg mot idrottsrörelsen, ty jag är själv mycket intresserad av idrott och
vet att värdesätta dess betydelse för ungdomen. Men jag vill icke frångå min
uppfattning, att våra största kyrkliga högtidsdagar och de av Kungl. Majit
påbjudna böndagarna skola hållas i helgd.

I anslutning därtill vill jag, herr talman, be att få yrka bifall till motionen.

Herr Malmqvist: Herr talman! Då jag icke hade tillfälle närvara vid utskottets
behandling av frågan förrän vid justeringssammanträdet, ber jag få
begagna detta tillfälle att framföra några synpunkter på frågan.

Anordnande av nöjestillställningar har numera i stor utsträckning blivit en
fullständig industri, ett näringsfång, av ej föraktliga mått. Det kan ju vara
skäl att giva akt på, att denna industri endast skiljer sig från annan industri
så tillvida, att den får förlägga arbetet till andra tider. Redan ur den synpunkten
kan man säga, att man borde tänka på en arbetstidsbegränsning även
för nöjesindustrien. Nu är det ju inte alls från den synpunkten, som motionären
tagit upp frågan, utan han har, efter vad det synes mig, behandlat den
ur religiös synpunkt eller med hänsyn till vad som tillhör god sed och god ton.

Lördagen den G april e. m.

Nr 25.

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrott stävlin g ar å vissa högtids .

. dagar. (Forts.)

1 motionen heter det: »Enligt min mening borde vare sig nöjestillställning
av detta slag eller idrottstävlmgar o. dyl. få anordnas på juldagen, nyårsdagen,
långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt böndagarna.» Jag är av
samma mening som motionären. I nuvarande lagstiftning ha vi förbud mot
sådana tillställningar på juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen.

Motionären har, som sagt, föreslagit förbud mot nöjestillställningar även på
böndagarna. Detta gav mig anledning att litet närmare studera just frågan
om böndagarna och ge akt på bönedagsplakaten, icke bara från vår tid utan
från gangna. tider. I ett sadant plakat fran början av 1700-talet finner man
samma maning till Sveriges folk, som de moderna bönedagsplakaten innehålla.
Bönedagsplakadet innehåller bl. a. en maning till alla, som i Sveriges
rike bygga, bo och vistas, att på de dagarna »sätta alla världsliga sysslor
åsido för att tidigt och enhälligt träda upp i Herrens hus och därstädes endräktigt
betrakta hans heliga^ ord i de därtill förordnade texterna under böner och
lovsånger.» Det är alltså en mycket allvarlig maning, undertecknad av Hans
Majestät Konungen och kontrasignerad av vederbörande departementschef.
Jag skulle dock tro, att deri maningen ganska litet uppmärksammas. Det intresserade
_mig att ge akt pa de gamla bönedagsplakaten från början av 1700-talet. De innehöllo straffbestämmelser, enligt vilka t. ex. bedrivande av kramhandel
kunde rendera vederbörande ett straff på upp till 14 dagars fängelse
vid vatten och bröd. Efter några decennier sänktes straffet, så att maximum
blev 4 dagars fängelse vid vatten och bröd. I ett plakat för hundra år sedan
finnér jag emellertid, att straffbestämmelsen helt och hållet bortfallit. Jag
frågar mig då: Vilken ^inverkan kunde de där relativt stora straffen egentligen
ha innerst inne på den tidens människor? Jag tänker, att resultatet
blev väl närmast det, som man kan uttrycka med de bekanta orden: Stränga
lagar och hårda sinnen. Jag har en annan syn på den här saken. Jag vet, att
det har funnits perioder i vårt lands historia, då man bland stora skaror av
vår folk följt bönedagsplakatens örn icke ordalydelse så dock andemening. Då
var det emellertid andra faktorer än straffbestämmelser, som voro avgörande.

Det är en sak, som för mig är av principiell betydelse, och det är vilodagens
helgd. I det avseendet synes det mig brista ofantligt mycket hos vårt folk.
Jag tror, att människorna i vår jäktade tid skulle ha gott utav, örn de litet
mer toge vilodagarna som en hemmets och familjens dag och en dag för andlig
rekreation. Den inskränkta arbetstiden har givit Oss mer tillfälle till förströelse
och nöjen under veckodagarna än vad folk hade förr, men kravet på nöjestillställningar,
kravet pa skadespel, har intensifierats t. o. m. mer än kravet
på bröd.

Utskottet bär nu yttrat följande: »Vad beträffar motionärens förslag till
gällande förbuds utsträckande att avse även nyårsdagen och böndagarna, är
utskottet av den uppfattningen, att ett sådant stadgande icke skulle finna stöd
i en tillräckligt stark folkmening och att ett upprätthållande av den ifrågasatta
restriktionen säkerligen skulle stöta på stora svårigheter.» Jag tror det
är så. Läget är sådant. Jag måste erkänna, att jag har en mycket stor
respekt för att skapa lagar, som icke möta sådan förståelse hos de breda lagren,
att man kan vänta, att lagarna skola respekteras.

Två över motionen avgivna ^yttranden lia emellertid givit mig förhoppning
om att motionens syfte skall nås åtminstone hos vissa grupper. Svenska gymnastik-
och idrottsföreningarnas riksförbund skriver sålunda: »Särskilt skall
inskärpas nödvändigheten av att offentliga tävlingar icke hållas under pågående
gudstjänst och helst icke före kl. 13.» — Skyt.teförbundens överstyrelse
gör det uttalandet, att övningar eller tävlingar i målskjutning ingenstädes före Andra

hammarens protokoll 19S5. Nr Z5. 7

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. förbud mot nöje still st till n ing a r och idrottstävlingor a vissa högtidsdagar.
(Forts.)

komma på de här ifrågavarande stora högtidsdagarna samt att skjutning bör
undvikas under gudstjänsttid. Detta ger mig som sagt anledning att tänka,
att motionens syfte och mening skall kunna i någon man bättre än hittills hilva
iakttagen, åtminstone på vissa håll, även örn riksdagen icke nu skulle vara
redo vare sig att utsträcka tillämpningsområdet för dessa förordningar eller
förse hittills gällande lag med straffsanktion.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag har velat ange mili
uppfattning i denna fråga.

Med herr Malmqvist förenade sig herrar Johanson i Huskvarna, Åqvist och
Sandberg.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Jag har begärt ordet för att
i allra största korthet tillkännage min anslutning till syftet med den föreliggande
motionen, vilken jag betraktar som ett led i strävandena att begränsa
det offentliga nöjeslivet.

Jag tror, att dessa strävanden uppbäras av en betydligt allmännare opinion
ute bland folket än som kan utläsas ur de i utskottets utlåtande refererade
yttrandena. Som exempel tillåter jag mig anföra, att i ett västsvenskt län
mer än två tredjedelar av samtliga barnavårdsnämnder nyligen ingått till Konungens
befallningshavande med begäran örn att det skulle vidtagas åtgärder
för att åstadkomma en för hela länet enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser
i syfte att minska antalet danstillfällen. Därvid har man bl. a.
såsom ett viktigt önskemal uttalat, att dans icke matte tillatas pa de stora helgdagarna
eller på böndagarna. Det är alitsa samma önskan, som framförts i
den föreliggande motionen. Av vissa andra framställningar bl. a. en framställning
till Kungl. Majit från stiftsrådet i Växiö sluter jag, att enahanda
önskningar göra sig gällande även i andra delar av landet. o

Jag tror också, herr talman, att dessa strävanden kunna påräkna förståelse
och stöd i ganska stor utsträckning bland de unga själva. Jag avser då den
del av ungdomen, som företräder en mera allvarlig livssyn. Ibland denna
ungdom förmärkes nu för tiden en allt bestämdare inställning mot ett ytligt
och förflackande nöjesliv, efter sedliga ideal och för strängare livsföring. Det
synes mig angeläget, att man gar denna glädjande rörelse bland ungdomen till
mötes och tillgodogör sig den moraliska krafttillgång, som den representerar

i ungdomslivet. „ .

Med min allmänna syn på dessa ting och fran dessa utgångspunkter kommer
jag fram till att förorda ett bifall till motionen, som ju visserligen endast
berör en del, men en mycket betydelsefull del av det stora spörsmål, som jag
har tillåtit mig att litet mera allmänt beröra.

I detta yttrande instämde herr förste vice talmannen Magnusson, fröken
Wellin samt herrar Olsson i Blädinge, von Seth, Johansson i Krogstorp Pehnssou
i Göteborg, Ehwiau, Gustaf sou i Kasenberg, Haussou i Rubbestad, Latsson,
Bengtsson i Kullen, Persson i Grytterud, Aronson och Lindmark.

Herr W eline: Herr talman! Det låter alltid säga sig, att nian genom kraftåtgärder
från samhällets sida skulle kunna fa fram en bättre moral. Och jag
tror att det i den här kammaren näppeligen sitter någon enda ledamot som
icke’ skulle vilja vara med om saken, om han verkligen trodde på resultatet.
Men vad det här gäller är icke så enkelt, som det måhända ser ut. Lat mig till
att börja med säga, att den här motionen berör en fråga, där det gäller att taga
hänsyn till varandra och söka få till stånd en god sammanlevnad. Det ar icke

Lördagm den 6 april e. m.

Nr 25.

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrottstävlingar å vissa högtids!
dagar. (Forts.)

alls säkert, att den idrottsman, som under den enda dag i veckan, då han är
ledig, ger sig ut i Guds fria natur, i sina tankar och gärningar för ett syndigare
liv än den, som till äventyrs sitter i en gudstjänstlokal. Jag skulle genom
citat, icke minst från Luther, kunna visa, att han ingalunda var blind för att
man oavsett platsen, där man befann sig, oavsett sysselsättning, kunde i sitt
hjärta stå i god samklang med vad herrarna här vilja främja. Men örn det nu
är så delade meningar, örn vi människor ha olika inställning, örn den ena vill
använda sabbatsdagen på ett sätt, den andra på ett annat, då bör samhället
inskränka sig till så litet förbud som möjligt. Vi människor böra försöka att
visa varandra den största möjliga tolerans. Allra lyckligast är det, örn de
åtgärder, som behöva vidtagas, kunna genomföras på frivillighetens väg.

Herr Malmqvist läste upp ett par yttranden. Av dessa yttranden framgår,
att man både på idrottshåll och på skyttehåll vill på frivillighetens väg vidtaga
de åtgärder, som kunna anses erforderliga. Jag måste för min del säga,
att det är den rätta vägen.

Det är en synpunkt, som man icke bör förglömma: Om samhället i, låt vara
heligt men ovist nit, går för skarpt fram, vad vinner man med det? Jo, man
driver undan nöjeslivet från det synliga området till det fördolda. Vi ha allesammans
haft tillfälle att i tidningarna läsa örn den kamp, som man fört mot
nattklubbarna här i Stockholm. Nattklubbarna ha ständigt och jämt funnit
nya möjligheter att existera. Örn man skulle sträcka sig för långt med ett
förbud i fråga om nöjestillställningar på helgdagar, skulle resultatet bli, att
nöjeslivet sökte sig underjordiska former och toge en gestaltning, som sannerligen
icke skulle lyfta ungdomen.

Bland de yttranden som avgivits över denna motion är ett, som avlåtits av
Svenska landskommunernas förbund. Yttrandet går i avstyrkande riktning.
Det är undertecknat av herr Sven Bengtsson i Norup, som bekant Svenska missionsförbundets
ordförande. Ingen människa lär väl tro, att herr Bengtsson
icke skulle ha samma önskan att skapa sedliga värden som de som här ha
yttrat sig, men i förbundets utlåtande framhållas dock ungefär de synpunkter,
som jag här givit uttryck åt. Det hänvisas till den inbördes toleransen människorna
emellan och till svårigheten att övervaka förbudets genomförande.

Under åberopande av vad jag här i korthet anfört ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Den siste ärade talaren framhöll

med mycken skärpa, att man icke i denna sak skulle gå fram med för hårda
kraftåtgärder, ty då kunde man riskera att förlora vad man önskade vinna.
Jag ber att få påpeka, att här är dock icke fråga örn några särskilt stora
kraftåtgärder, ty vad som i motionen begäres är ganska blygsamt. Det inskränker
sig helt och hållet till några enstaka helgdagar.

Jag måste i denna sak, herr talman, gå in på en bredvidliggande fråga, som
har ett nödvändigt sammanhang med den sak, vilken beröres i motionen. Herr
Malmqvist var f. ö. inne på samma ämne. Jag syftar på vårt folks inställning
till söndagens helgd. Jag kan icke frigöra mig från att vårt folk här
är inne på en mycket farlig väg. Från religiös synpunkt anser jag, att söndagen
är en av människornas allra dyrbaraste gåvor. Den bör vara ägnad åt
betraktelse av de eviga värdena. Man bör den dagen samla sig om sitt eget
fattiga jag. Söndagen har emellertid glidit över till att bliva nästan ett kon -

100

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Ang. förbud mot nöjestillställningar och idrottstävling ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

central av nöjen och idrottstävlingar. Jag behöver icke verifiera detta mitt
påstående. Herr Petersson i Lerbäcksbyn anförde mycket starka skäl, som
bevisade riktigheten av vad jag nu sagt. Det förefaller mig som örn allting
skulle samlas till söndagarna. Som denna kammare mycket väl känner till,
bruka politiska möten ofta hållas på söndagarna. Detta är ingen partisak.
Alla partier hålla möten på söndagarna. Det förefaller rent av, som örn ett
stort antal söndagsmöten vore ett gott omen för framgång vid politiska val.
Att jag är motståndare till detta förfaringssätt vill jag gärna här säga ifrån.
Min uppfattning av söndagens helgd beror möjligen på att jag står mycket
nära en kyrklig riktning, som är ytterst litet angelägen att efter senaste modejournaler
ställa sig världen till freds. Vad vårt folk i närvarande tid behöver
är, tror jag, ett ökat hemliv. Örn man gåve söndagen större helgd, tror jag,
att hemlivet skulle främjas.

Ur rent materialistisk synpunkt undrar jag, örn människorna skulle taga
fysisk skada av örn de holle söndagen mer i helgd. Nu för tiden befinna sig
människorna under veckodagarna i ett jäktande arbete. Att då, ofta varje söndag,
deltaga i jäktande nöjesliv eller upphetsande idrottstävlingar kan knappast
vara nyttigt. Åtminstone borde större helgdagar vara fria från nöjestillställningar
och idrottstävlingar.

När det gäller denna sak riktar jag mig icke mot någon särskild samhällsklass.
Detta missbruk av helgdagen och denna brist på hemliv skär igenom
alla samhällsklasser.

Nu gäller dock, herr talman, denna motion icke ett fridlysande av alla söndagar,
utan motionären har, såsom jag sade i början av mitt anförande, mycket
blygsamt stannat vid att föreslå, att de bestämmelser, vi redan ha, skulle utsträckas
att omfatta jämväl nyårsdagen och böndagarna. Örn vi tänka exempelvis
på nyårsdagen, den första dagen på året, då man står frågande inför
det nya året och vad det bär i sitt sköte, så skulle det väl inte vara så orimligt,
örn man mer än nu gjorde den dagen till en verklig helgdag och fridlyste
den från dessa tillställningar. Beträffande första böndagen, som ju är uttryckligen
av Kungl. Majit påbjuden som en botdag, tycker jag, att det skulle
ligga i sakens natur och te sig som en naturlig konsekvens, att man fridlyste
densamma från just dessa idrottstävlingar och nöjestillställningar.

Jag beklagar, att utskottet med frångående av de kyrkliga myndigheternas
uttalanden tagit så starkt intryck i denna sak av det uttalande, som gjorts av
Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, som ju dock i själva
verket endast yttrat sig i frågan så vitt angår idrottstävlingarna och icke,
såvitt jag kan förstå, berört nöjestillställningarna.

När utskottet här mycket starkt stöder sig på folkmeningen, tror jag mig
kunna försäkra utskottet, att det också finns en folkmening, som får ett mycket
starkt parti för motionären i denna sak.

Jag ber, herr förste vice talman, att helt få ansluta mig till det yrkande,
som här i debattens början framställdes av herr Beck.

Herr Hansson i Hönö instämde häruti.

Herr Nyblom: Herr talman! Då jag reserverade mig emot utskottets rent
negativa ståndpunkt skedde det närmast därför att jag ansåg, att man i vart
fall bort kunna gå med på en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning
rörande denna fråga.

Jag har för min del icke kunnat acceptera motionärens uppfattning rörande
idrottstävlingarna, åtminstone inte den stora mängden av idrottstävlingar. Jag

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

101

Äng. förbud mot nöje still ställning ar och idrott stävlin g ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

tror nämligen, att idrottsförbundet är angeläget om att så tillrättalägga tävlingarna,
att dessa icke komma i kollision med den allmänna gudstjänsten och
likaså att man undviker anordnandet av dylika tävlingar på de högtidsdagar,
som äro våra största.

Däremot är det alldeles uppenbart, att nöjestillställningarna tagit en alldeles
för stor omfattning på de stora helgdagarna öch att ett ingripande ifrån
det allmännas sida skulle vara i hög grad motiverat. Det är ju icke för mycket
begärt, att vi få ha ett antal stora helgdagar fria från bullersamma nöjen.
På vissa håll ute i landet anordnas danstillställningar både mitt i veckan och
på lördagar och söndagar, och på vissa håll anordnas dylika tillställningar
varje dag. Man tycker, att detta skulle kunna räcka och att man skulle kunna
tillfredsställa det religiösa folkets krav att åtminstone ett fåtal dagar skulle
göras fullständigt fria från ett bullersamt nöjesliv, så att man verkligen
kunde känna, att dessa dagar hölles i helgd.

Under alla förhållanden är det uppenbart, att de bestämmelser, som finnas i
1895 års kungörelse, icke äro tillfyllest. Denna kungörelse förbjuder anordnandet
av vissa offentliga nöjestillställningar på juldagen, långfredagen, påskdagen
och pingstdagen. Det visar sig emellertid i praktiken, att man mycket
ofta överträder detta förbud, och man kan överträda det utan risk för straffpåföljd,
ty kungörelsen innehåller ingen som helst bestämmelse om sådan påföljd.
Det har visat sig, att många nöjesarrangörer fullständigt sätta sig över
förbudsbestämmelserna och med begärlighet både på juldagen och t. o. m. på
långfredagen anordna stora och bullersamma nöjestillställningar av olika slag
såsom dragspelstävlingar och tvivelaktiga varietétillställningar av neddragande
karaktär, därvid man icke tar den minsta hänsyn till den stora helgdagens betydelse.

Jag tror, att man borde tillmötesgå de myndigheter, som ha klagat över, att
ingen straffpåföljd nu finnes, och som begärt, att en sådan skulle införas.
Jag vill erinra örn, att i det yttrande av länsstyrelsen i Malmö, som finns refererat
i utskottsutlåtandet, man särskilt poängterat olägenheten av att straffpåföljd
icke finnes. Polismästaren i Stockholm har också framhållit samma
sak, och jag vill minnas, att också länsstyrelsen i Gävleborgs län anslutit
sig till detta krav. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ju för övrigt mycket
starkt understött motionärens framställning rörande just förbud mot nöjestillställningar
på de stora helgdagarna ävensom på böndagarna. Jag har för
min del ansett, att man från utskottets sida bort kunna sträcka sig så långt,
att man begärt en utredning. Jag tycker, att det icke varit skäl att inta en
så starkt negativ ståndpunkt, som man här gjort.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag har, herr talman, egentligen inte

mycket att tillägga i denna fråga utöver vad utskottets ordförande redan
anfört.

Jag har emellertid personligen för ganska kort tid sedan haft anledning att
ta ställning till föreliggande spörsmål såvitt angår tredje böndagen. Tredje
böndagen förra året anordnades nämligen av Norrbottens moderata valmansförbund
och ungsvenska distrikt i residensstaden Luleå under flygande fanor
och klingande spel en större demonstration mot kommunismen och fackföreningstvånget.
Jag var själv ordförande i en annan politisk organisation,
som också anmodades deltaga i demonstrationen. Men jag vägrade mycket

102

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrottstävling ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

bestämt, och liela min organisation, nationella ungdomsförbundet, vägrade
också mycket bestämt att deltaga i denna demonstration på tredje böndagen.
Icke desto mindre har jag nu icke ansett mig kunna gå med på de krav, som
i denna motion framställts. Detta har skett just med den motivering, som
återfinnes i utskottsutlåtandets slutord, där det talas örn de olika uppfattningar,
som finnas i fråga om dessa ting.

Då jag kan konstatera, att stiftschefen i Luleå, ordföranden i moderata valmansförbundet,
vilken varit representant vid åtskilliga kyrkomöten, och flera
riksdagsledamöter, allesammans personer som alldeles säkert ha en klart positiv
inställning, när det gäller att lösa spörsmål av här föreliggande art, efter
långvariga överläggningar kunnat tillstyrka deltagandet i en på en böndag
anordnad demonstration, ja, då tillmäter jag icke mitt eget omdöme någon avgörande
betydelse, utan då går jag den väg, som skytteförbundet här anvisar.
Jag säger alltså, att vissa religiösa meningsriktningars åskådning vill jag
respektera på så sätt att jag, om det är mig möjligt, frivilligt avstår från ett
dylikt deltagande. Men jag söker icke att här gå tvångets väg. Detta har
varit min inställning, när det gällt att ta ståndpunkt till denna fråga, och
jag tror, att man på den vägen säkrast arbetar sig fram emot det mål, som
utskottet behjärtar lika mycket som motionären och reservanten.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Herr Meyerhöffer relaterade en händelse,
som inträffade i residensstaden Luleå tredje böndagen i fjol, då där
hölls ett poltiskt demonstrationsmöte i vilket han vägrade deltaga, och jag kan
för min del försäkra honom, att jag har samma uppfattning, när det gällt att
motverka dylika möten, och gjort vad jag kunnat i det stycket.

Jag vill sluta med att säga, att jag skulle lia önskat, att herr Meyerhöffer
fortsatt med sitt arbete i den stilen när det gällt denna sak i utskottet, ty då
hade vi kanske kunnat få fram ett beslut eller fått se ett ställningstagande
från hans sida i enlighet med den önskan, som här framförts, nämligen att
man skall fridlysa böndagarna från nöjestillställningar och idrottstävlingar.

Herr Wei.jne: Herr talman! En av de talare, som uppträtt här i debatten
och talat för motionen, har menat, att man härvidlag skulle följa de kyrkliga
myndigheterna. Jag vill då fästa uppmärksamheten vid, att det icke finns
någon kyrklig myndighet, som understött motionen helt och fullt, örn vi nu
icke till de kyrkliga myndigheterna skola räkna Allmänna svenska prästföreningen,
som ju är en sammanslutning av präster. Det är två domkapitel, som
utskottet berett tillfälle att yttra sig, nämligen domkapitlen i Lund och Uppsala.
Domkapitlet i Lund vill göra skillnad mellan nöjestillställningar och
idrottstävlingar och vill icke lia förbud för idrottstävlingar. Gå vi till domkapitlet
i Uppsala, så vill detta domkapitel endast vara med örn förbud beträffande
en av böndagarna, nämligen den första. Följaktligen har motionären
gått längre än de kyrkliga myndigheterna.

Jag tyckte emellertid, att herr Olsson i Staxäng antydde vissa konsekvenser,
vilka verkligen borde ge kammarens ledamöter en allvarlig tankeställare.
Han talade örn politiska möten på helgdagarna. Hail talade inte precis örn
förbud mot anordnandet av dylika möten, men han ansåg dem icke riktigt
lämpliga. Beträffande många politiska meningsriktningar är det dock så,
att helgdagarna äro nästan de enda tillfällen, då man kan nå vissa medborgargrupper,
för vilka man vill anordna dylika politiska möten. Jag tänker
härvidlag exempelvis på sådana industriorter, där man arbetar i skift, och
jag tänker även på vissa andra hithörande förhållanden.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

103

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrottstävlingar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

Jag vet, att man på en del håll ansett, att ungdomens fjällfärder under
helgdagarna äro någonting, som inte är riktigt förenligt med kristlig anda.
Även i det avseendet kan det bli fråga örn konsekvenser, örn man drar sig allt
för långt ut på förbudsvägen. Jag skulle emellertid tro, att det icke finns så
värst många av denna kammarens ledamöter, som skulle vilja förbjuda ungdomen
att fara till fjälls även om det sker under vissa helgdagar. Det kan
hända, att örn man ifrån kyrkligt håll driver sin mening alltför långt, man
vinner motsatsen till vad man vill vinna. Det kan uppstå stämningar emot
kyrkan, och det kan hända att man skadar mer än man gagnar.

Till sist vill jag till herr Olsson i Staxäng ställa frågan: Är herr Olsson
säker på, att, örn man i allt större utsträckning förbjuder nöjeslivet, ungdomen
därför sitter hemma? Är herr Olsson säker på, att ungdomen därför går i
kyrkan? Kan det icke tänkas, att ungdomen drar sig undan och vänder sig
till nöjestillställningar av icke offentlig karaktär och i former, som äro mycket
svårare, och att man på det sättet i stället för att åstadkomma något nyttigt
åstadkommer en ganska uppenbar skada? Jag misstänker i varje fall, att så
blir förhållandet.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Då jag ber att i korthet få säga några
ord till herr Olsson i Staxäng sker det för att betona, att jag icke alls företräder
samma syn på dessa ting som herr Olsson. För min personliga del ser
jag icke något oriktigt uti, att man anordnar möten av olika slag på en söndag,
vilket jag för egen del i många fall och ur många synpunkter funnit
vara den enda framkomliga vägen.

Jag har icke på något vis velat göra partipolitik i denna fråga. Jag har
uttryckligen betonat, att det finns personer, som härvidlag ha en väsentligt
strängare livssyn än jag, men som i praktiken visat, att de gå efter mindre
rigorösa linjer än dem, som herr Olsson i Staxäng vill förorda. För egen del
kan jag icke gå längre i tolerans emot i denna fråga religiöst sett mycket allvarligt
kännande personer, vilkas syn på tingen icke är min, men vilkas åsikter
jag respekterar, än att icke personligen eller genom de organisationer jag
tillhör deltaga i demonstrationer av angivet slag. I den andan vill jag försöka
verka även i fortsättningen.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag blev i viss mån direkt uppkallad
genom herr Weijnes sista anförande. Jag har nämligen varit med örn
att underteckna det yttrande, som av Allmänna svenska prästföreningen avgivits
till utskottet i denna fråga. Bakom detta yttrande ligger en enquéte från
prästernas förtroendemän i hela riket, och den uppfattning av läget, som i
detta yttrande kommer till uttryck, torde därför kunna tillmätas en viss betydelse.

Jag skall med anledning av herr Weijnes anförande be att få peka på ett
och annat i denna skrivelse. Först och främst vill jag då säga herr Weijne,
att herr Weijnes argumentering slog mig med en viss häpnad. Herr Weijne
argumenterade emot, att man skulle vilja hindra de unga från att komma ut
i Guds fria natur, och han talade i sitt anförande också d&rom, att man
skulle vilja hindra ungdomens fjällfärder. Härom har ingenting talats i detta
yttrande, utan man har — och detta framför allt — talat örn vad man med en
viss rätt kan kalla dansraseriet. Jag erinrar herr Weijne om, hurusom riksdagen
år 1932, om jag icke missminner mig, på grund av en motion tog upp
frågan om dansbaneeländet, och hurusom riksdagen roed instämmande i de synpunkter,
som i motionen framhållits, framför allt hävdade, att ungdomen

104

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrott stävlin g ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

skulle skyddas emot det geschäft, som i det avseendet bedrives, detta hejdlöst
hänsynslösa utnyttjande av ungdomen i vinningsyfte från allehanda ^föreningar
och enskilda. Riksdagen lade sitt ord ganska tungt just vid det ifrågavarande
tillfället. Det är således den saken frågan närmast gäller och icke
idrottstävlingarna. Jag har själv varit närvarande vid. de underhandlingar,
som förts mellan kyrkans och idrottens representanter i detta avseende, och
jag vill begagna tillfället att här uttala ett varmt erkännande åt ledningen för
vår idrottsrörelse. Den har visat den allra största förståelse för de synpunkter,
som vi kyrkomän därvidlag framförde. Detta har också avspeglat sig i
de åtgärder, som omnämnts i utskottsutlåtandet och vilka även berörts av en
hel del talare här i debatten.

Jag skall däremot ge ett par exempel på vad som kan förekomma och har
förekommit. När man samlas i närheten av en kyrka — exemplet är ej fingerat
— på långfredagen eller påskdagen till en fotbollsmatch med allt dess
hejande och oväsende, då kallar jag icke detta, herr Weijne, för att vara ute
i den fria naturen. Det var i en storstad detta skedde, och det år efter år. Det
väckte en oerhörd förargelse. Man kunde dock icke komma ifrån missförhållandet,
förrän idrottsförbundet ingrep och efter upprepade påpekanden fick
det avstyrt.

Jag kan nämna andra exempel. Till långfredag annonserades maskeradbal
i en stad, på en annan ort cirkuspremiär. Detta annonserande väckte en så
stark opinion emot, att premiären inställdes och cirkusens innehavare förklarade,
att efter detta starka motstånd kunde det icke falla honom in att
hålla föreställningen.

Det var ett par exempel. Vilja herrarna ha ett exempel till och få etti
begrepp om huru förordningen efterleves här i Stockholms stad, kunna ni gå
ut och titta på de meterhöga affischer, som just nu äro uppslagna på planket
vid kanslihuset, som nu håller på att ombyggas. Där står med stora bokstäver:
Långfredagen, Påskdagen: Kl. V2 8. Jätteevenemang. Det är något,
som vi förr i världen kallade varieté med Europamästare i dragspel, schlagersångerska,
revyskådespelare m. m. Det synes mig icke kunna vara fråga
örn, att icke detta strider mot den bestämmelse i kungl, kungörelsen den 4 okt.
1895, som vi sedan gammalt ha till skydd för våra stora högtidsdagar, där
det talas örn »skådespel, lindansning, maskerad, bal, lekstuga, s. k. varietétillställning
eller andra sådana nöjen».

Det vore högst önskligt, örn den opinion som finns bland icke bara kristligt
folk i mera inskränkt mening utan bland allvarliga människor i allmänhet,
finge tränga fram till dem, som ha lagens övervakande örn hand. Redan därmed
skulle ganska mycket vara vunnet.

Det är dock icke så illa ställt, som det kanske kan förefalla av ett och annat
måhända något ensidigt yttrande. Från stora delar av vårt land intygas,
att de fyra stora helgdagarna njuta den helgd och stillhet, som dem bör tillkomma.
Det är endast i en del landsändar och framför allt större städer, som
man framställt berättigade anmärkningar i fråga örn jul, påsk och pingst.

Uti motionen säger motionären, därmed berörande nöjesfrågan i sin vidare
omfattning, att man icke kunnat förmärka några större verkningar av kungörelsen
den 10 juni 1932. Det bestyrkes nog så gott som överallt. Vad. riksdagen
uttalade så sent som år 1932 har sålunda icke haft den effektivitet,
som man då väntade och hoppades. Det har påpekats, att orsaken till att
det avsedda goda resultatet icke skulle uppnåtts, skulle vara det sätt, varpå
riksdagens intentioner genomförts. Som de av kammarens ledamöter, vilka
voro närvarande år 1932, kanske erinra sig, togs övervakningen och rätten

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

105

Ang. förbud mot nöjestillställningar och idrott stävlin g ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

att lämna medgivanden ifrån kommunalnämnden och uppdrogs åt landsfiskalen.
Vissa länsstyrelser, t. ex. länsstyrelserna i Örebro och Skaraborgs län,
ha utfärdat direktiv för respektive läns landsfiskaler. Detta har medfört enhetlighet
vid författningens tillämpning och givit landsfiskalerna ökad auktoritet,
och enligt vad som sagts har man härigenom kunnat på ett ganska
lyckligt sätt fullfölja den tanke, som låg bakom riksdagens beslut av år 1932.
Från ett annat håll återigen har det kommit en rent motsatt uppgift, som
skulle kunna motivera påståendet, att tillämpningen av de nya bestämmelserna
rentav vållat skada. I det länet, som denna uppgift avser, har man
knappast kunnat få någon ordentlig kontroll över dessa danstillställningar,
ett missförhållande, som ju även berörts i motionen. Före kungörelsens ikraftträdande,
då kommunalnämnden ägde bevilja tillstånd till ifrågavarande nöjestillställningar
enligt ordningsstadga, som fanns i ett flertal socknar, kunde en
ansökan avslås. Nu avslås, säges det från vissa trakter, sällan eller aldrig
en ansökan. När landsfiskalernas beslut någon gång överklagats under förmenande
att olämpliga medgivanden lämnats, har i regel länsstyrelsen likväl
beviljat de gjorda ansökningarna emot landsfiskalernas avstyrkande. Det är
alldeles givet, att det skulle vara synnerligen lyckligt, örn våra länsstyrelser
allmänt utfärdade direktiv för landsfiskalerna. Dessa skulle därmed få mera
auktoritet, och det skulle bliva mera enhetlighet i fråga örn kontrollen över
anordnande av offentliga nöjestillställningar.

Jag vill livligt instämma i ett par yttranden av herrar Weijne och Meyerhöffer.
Även jag anser, att det vore av synnerligen stort värde, om man på
frivillighetens väg och stödd på den opinion, som finns på oändligt mångahåll
i vårt land, sökte uppnå den här åsyftade större helgden för våra storahögtidsdagar.

Jag har nämnt, hur ungdomens önskan örn nöjen utnyttjas i förvärvssjHte
på ett hänsynslöst sätt. Mot detta exploaterande av ungdomen har växt upp
en folkopinion, som alltmer tilltagit i styrka. Denna opinion förefinnes, som
herr Petersson i Lerbäcksbyn sade, icke minst bland en stor del av de unga.
I den allvarliga tid och det svåra läge, som mångå av dem befinna sig, sträva
de efter en allvarligare livsföring och sedliga ideal.

Måtte de föreningar och andra sammanslutningar av skilda slag, de må
vara av politisk eller annan art, som anordna alla dessa danstillställningar
och äro ägare av dansbanorna, i en allvarlig tid besinna sitt ansvar mot det
uppväxande släktet och göra sitt till för att syftet med riksdagens beslut skall
förverkligas även örn det medför en inskränkning av inkomsten. Jag är övertygad
om, att därmed skulle kunna åstadkommas mycket.

Här har talats örn böndagarna. En av de första talarna i debatten nämnde
den första böndagen. Den har fått en alldeles särskilt allvarlig karaktär.
Jag skulle önska, att kammarens ledamöter haft tillfälle — jag hade det för
några få månader sedan — att övervara en sådan böndag i ett annat land,
påbjuden liksom det sker hos oss av landets regering, och se den stillhet, det
lugn och den helgd, som då låg över den storstad, där jag vistades. Det var
dock en dag mitt i veckan, en onsdag, som man tagit undan till detta ändamål.
Man är mångenstädes icke främmande för en sådan helgd. Kommer man
till England, får man ett starkt intryck av vad det engelska folket menar örn
betydelsen för folkets liv av vilodagens stillhet.

Särskilt tycker jag att man borde hålla den första böndagen i helgd. Det
var allvarliga ord därom, som sades av en av de första talarna i debatten. —
År 1934 hade man på första böndagen det s. k. Bodcnloppet. Starten ägde
rum mitt under gudstjänsttid, under tillopp av ett par tusen människor, på

106

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrottstävlingar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

Kungl. Norrbottens regementes kaserngård. Detta väckte stor förargelse och
föranledde en allvarlig och uppseendeväckande protest. Det hade varit önskvärt.
om herr Meyerhöffer, som ju hör hemma i de trakterna, gjort något för
att förhindra denna sak.

Till sist vill jag säga, herr talman, att den helgd, som de kyrkliga högtidsdagarna
skänka åt livet i denna tid, som är så präglad av brådska och jäkt,
hör till de värden, som vårt folk icke har råd att tillspillogiva.

Herr Nyblom: Herr talman! Jag tycker utskottets ärade ordförande gick
till någon överdrift i sin argumentering gentemot motionären, då han förmenade,
att man t. o. m. ville förbjuda ungdomens fjällfärder. Det har säkerligen
icke någon gång föresvävat motionären, att ett förbud skulle kunna sträcka
sig så långt. Såvitt jag förstod, avsåg motionären att komma åt bullrande
nöjestillställningar, sådana tillställningar som ha den karaktären, att de störa
den helgd, som bör vila över de stora högtidsdagarna.

Är det riktigt rätt, att privata schackrare, trots gällande förbud, skola få
utnyttja de stora helgdagarna för sina tillställningar, vilka icke kommit till
i annat syfte än att utnyttja ungdomen och komma åt ungdomens ofta surt förvärvade
slantar?

Medan jag satt här och funderade över debattens gång, erinrade jag mig en
annons, som stod i en norrlandstidning för ett par år sedan. Där reklamerades
för en stor baltillställning på själva juldagens kväll. Det hette i den där
annonsen ungefär så här: Stor julbaluns anordnas på juldagens kväll där och
där! Observera! Skymningsbal och »byta dam» i mörkret! Sådana tillställningar
äro ju visserligen förbjudna, men då det icke finns minsta straffpåföljd
stadgad, är det alldeles givet, att de herrar, som hålla på med dessa lukrativa
affärer på de stora helgdagarna, icke alls ämna sluta med dem.

Det kunde kanske vara skäl att vara överens örn att åtminstone gå så långt,
att man skärper gällande bestämmelser genom införande av straffpåföljd.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Direkt apostroferad av kyrkoherde Pehrsson
örn det ryktbara Bodenloppet på böndagen, till vilket starten ägde rum
på Norrbottens regementes kaserngård, vill jag säga, att jag anser det vara
ett bevis för hur olika syn ansvarskännande människor kunna ha i en fråga
av denna art. Ledaren för Bodenloppet var ordförande i Föreningen för skidlöpningens
främjande i Sverige, överste Holmquist, som tillika varit ordförande
i den internationella skidlöparunionen. Bland de människor som jag haft tillfälle
lära känna på nära håll har jag icke, det vågar jag säga, träffat någon,
som mera än överste Holmquist vinnlagt sig om att föra fram ungdomen till
sundare och bättre villkor, överste Holmquist liksom den yrkesgrupp, som
han representerar, har ju i stor utsträckning den uppfattningen att ungdomen
bör under härdande och fostrande förhållanden föras ut i skog och mark, och
det var också detta som här ägde rum. örn arrangörerna reflekterat på, att
tävlingsdagen var en böndag, vilket de icke gjorde, då tävlingen bestämdes, så
är det möjligt, ja alldeles säkert, att arrangörerna respekterat de intressen som
höra samman med en sådan dag. Att arrangörerna icke stodo likgiltiga för de
religiösa värdena, visar ju redan den omständigheten, att idrottsdagen började
med en stor idrottsgudstjänst i Norrbottens regementes exercishus tidigt på morgonen
just för att alla deltagande verkligen skulle få del av de religiösa värden,
som avses med gudstjänsten.

Det är ganska förmätet av herr Pehrsson att härvidlag rikta en anmärkning
mot mig, som sitter här nere i riksdagen, för att jag bort ingripa. Jag

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

107

Ang. förbud mot nöjestillställningar och idrott stävlin g ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

visste ej heller i förväg, att det var på en böndag tävlingen skulle äga rum,
och det är naturligtvis enligt herr Pehrssons och mångas uppfattning ett fel.
Jag är också den förste att erkänna detta. Men då såvitt jag har mig bekant
icke de kyrkliga myndigheterna, som finnas på platsen, kommo med sina anmärkningar
förrän i efterhand, tycker jag, att de av prästföreningen fram-1
förda anmärkningarna även kunde ha riktats mot annat håll, än som nu skedde.
Vad jag nu anfört i anledning av de anmärkningar, som gjorts, har icke
tillkommit för att på något sätt försvara vad som skett. Arrangörerna ha varit
utsatta för ett missöde och de vilja säkerligen likaväl som jag söka se till,
att man i framtiden förebygger ett upprepande av dylika händelser. Så låg
det till med det ryktbara Bodenloppet.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag har icke anledning att här

vidare polemisera mot herr Meyerhöffer. Han uttalade så tydligt i sitt anförande
att han och jag i denna sak ha fullständigt olika åsikter och det förklarar
också för mig tillräckligt, varför han i denna sak följt utskottet. Detta
har han också tydligen gjort, som han sade, i toleransens namn.

På herr Weijnes fråga vill jag svara, att jag icke delar hans farhågor för att
ungdomen, örn den ej får tillfälle till nöjen och idrottstävlingar på de dagar
som här ifrågasatts, skulle kringgå bestämmelserna. Jag har en annan uppfattning
örn ungdomen. Jag tror att den är bättre. Örn det skulle bli några
flera helgdagar än vi nu ha, under vilka vårt nuvarande industrialiserade nöjesliv
måste hålla tillbaka sina sugarmar, tror jag, att många ungdomar helt
säkert skulle stanna i hemmets hägn. Exemplets makt bör man också icke
minst här taga hänsyn till.

Herr Wallerius: Herr talman! Innan debatten slutar, skall jag be att få
säga några ord om en speciell sida av denna fråga, som varit på tal redan i
det första anförandet, nämligen örn de motiv, som man kan ha för införandet
av lagbestämmelser härvidlag.

För endast ett fåtal år sedan hade vi här i riksdagen till behandling en
skyddslagstiftning, där det också var fråga örn söndagsvilan. Jag hade då
för min ringa del tillfälle att beröra den frågan ur både religiösa och sociala
synpunkter ävensom ur synpunkten av hemmets behov. Detta har ock kommit
fram här under debatten. Angelägenheten av söndagsvilan överhuvud har
förut berörts här. Även denna fråga, som motionen gäller, får ses i samma
belysning. Det är angeläget, att söndagens värde må upptäckas och tillgodogöras.
Jag ser ju saken närmast ur den religiösa, ur gudsumgängets synpunkt,
ur synpunkten av människans behov av stillhet och samling.

Jag kommer då till frågan, hur man skall befrämja detta på bästa sätt.
Detta är en allvarlig och angelägen sak i en tid, som denna, då så mycket av
det allra högsta och dyrbaraste rives ned och förstöres, och då synen på de
oförgängliga värdena behöver hållas uppe gentemot en materialistisk tidstendens.
Jag tycker mig märka, att den saken tränger sig fram i bredare
lager på annat sätt än förr. I varje fall behöver den kraftigt understödjas.
— Jag kommer i detta sammanhang att tänka på vad en nobelpristagare för i
fjol yttrade. Det var en man, som omgestaltat naturvetenskapen genom sina
upptäckter på sådant sätt, att man därav väntar djupgående förändringar i
vår naturåskådning. Bland de ord han yttrade, då han vid ett tillfälle blev
föremål för hyllning, var, att han under sina forskningar oell upptäckter
aldrig glömt, vad hans mor hade lärt honom, nämligen att människan lever ej
endast av bröd utan av varje ord som går ur Guds mun. Den världsberömdo

108

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

Äng. förbud mot nöjestillställningar och idrott stävlin g ar å vissa högtidsdagar.
(Forts.)

vetenskapsmannen och den i världen okände och förgätne dagakarlen äro lika
nära till dessa oförgängliga värden, och jag tror att man i lagstiftningen härvidlag
syftat icke minst på den senare. Jag skulle också kunna draga fram
exempel på hur man vid vissa överväganden särskilt tänkt på honom.

Men nu till frågan, varför vi behöva lagbestämmelser. Jag vill livligt instämma
med utskottets ordförande, som underströk värdet av frivillighet i
detta avseende. Jag anser dock att man ej därför får åsidosätta betydelsen
av att man i föreskrifter markerar denna helgd, men örn det skall få verkan,
måste man se till, att bestämmelserna efterlevas. I ett av yttrandena här i
utlåtandet har också särskilt framhållits behovet av att dylika bestämmelser
bli efterlevda.

Jag vill i likhet med doktor Pehrsson understryka de ord i utskottets uttalande,
som handla örn profiterandet av ungdomens nöjeslystnad, och jag vill
utsträcka detta till oss själva, så att vi icke begagna söndagarna och helgdagarna
till politisk profit.

Herr Weijne: Herr talman! Endast ett par ord.

Här har talats örn ungdomens fjällfärder. Jag har ingalunda påstått att
motionären vill förbjuda dessa fjällfärder under helgen, men jag vill påstå,
att det finnes människor, som gått så långt i intolerans, att de icke kunna
tolerera att ungdomen far till fjällen under helgerna.

Till den siste ärade talaren vill jag säga att utskottet också vill markera
helgen. Ingen i utskottet har sålunda ansett, att man kan avskaffa den kungörelse
som gäller och som avser de fyra stora helgdagarna. _ Här är det fråga
örn hur långt man skall gå och därvidlag anser utskottet, i likhet med Sven
Bengtsson i Norup och Svenska landskommunernas förbund samt åtskilliga
andra, att man kommit så långt ifråga örn- lagstiftning, som kan vara lämpligt
och rimligt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan, dels ock att kammaren
måtte, med avslag å berörda hemställan, för sin del bifalla den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
jag besvarad. Votering begärdes likväl av herr Beck, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, för
sin del bifallit den i ämnet väckta motionen.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 25.

109

§ 5.

Slutligen föredrogos vart efter annat
första lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
vä,ckt motion angående en mera rättvis beräkning av mindre jordbrukares premier
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner örn gemensam valdag för landstingsmannaval
och val till riksdagens andra kammare;

nr 8, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av 15 § i kommunala vallagen;
och

nr 9, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet att anordna
kyrkofullmäktigeval samtidigt med val av kommunal- eller stadsfullmäktige;
statsutskottets utlåtanden:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;

nr 69, i anledning av väckt motion örn initativ till internationella överväganden
i fredsfrågan;

nr 70, i anledning av väckt motion örn planmässiga provisoriska åtgärder till
försvarets stärkande;

nr 71, i anledning av väckta motioner angående undersökning av vårt lands
befolkningsfråga m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels understöd
åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat
sin anställning, dels ock understöd åt förra lärarinnan Helga Vilhelmina Andersson
m. m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av
kronans rätt till danaarf efter Erik Johan Jonsson från örebro;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
vid navigationsskolan i Göteborg A. Skoglund att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna viss tjänstgöring;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av staden Grännas förpliktelser beträffande en icke lagfaren rådman,
vilkens tjänst vid rådhusrättens i staden upphörande kommer att indragas; -

Ilo

Nr 25.

Lördagen den 6 april e. m.

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyldighet för
tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning m. m.; och

nr 77, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till stödjande av den svenska
sjöfartsnäringen;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt visst f. d. indelt manskap;

nr 37, i anledning av väckt motion angående utredning rörande ändrade grunder
för rätt till pension från flottans pensionskassa åt f. d. båtsmän;

nr 38, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och
nr 39, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut inträffande viss del
av bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förslag till omorganisation av riksgäldskontoret;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående statens skogsodlingsanslag jämte i ämnet väckt motion;

nr 58, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande älgskadefonden
m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
vissa områden till statens centrala frökontrollanstalt; ^

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av viss
fastighet till Dorotea kommun i Västerbottens län;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kronojägaren J. P.
Turtolas befriande från viss ersättningsskyldighet till domänverket; och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion angående användande av träkols drivna motorlokomotiv vid statens
järnvägar.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olsson i Blädinge
» Holmström

> andre vice talmannen Jeppsson

> Hallén

> Karlsson i Munkedal
» Andersson i Grimbo

under 4 dagar fr. o. m. den 10 april,

» 5 » » » 7 >

> 2 » » > 8 »

> 2 1 » > 7 *

april,

» 2 » » » 7 » och

» 2 » » » 9 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,21 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351516