1935. Andra kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1935:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 18.

Måndagen den 11 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande mars.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Engberg propositionerna:

nr 142, angående förändring av professuren i paleontologi och historisk geologi
vid universitetet i Uppsala m. m.;

nr 174, angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m.;

nr 175, angående understöd åt förra lärarinnan Helga Vilhelmina Andersson; nr

163, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.;

nr 183, med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel för skada
vid biträde åt ordningsmakten m. m.;

nr 184, med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm;
nr 185, angående omorganisation av landsfogdebefattningarna;
nr 191, angående viss ändring i grunderna för statsbidrag till erkända sjukkassor; nr

209, angående lönetursberäkning och lönetillägg för vissa lärare inom
f olkskoleväsendet;

nr 211, angående förlagskapital för upprättande vid institutet och förskolan
för blinda å Tomteboda av en materialdepå för blinda kvinnor;
nr 176, angående inköp av två fartyg för minsvepningsändamål;
nr 202, angående ändrade grunder för tillsättande av beställningen såsom
marinöverdirektör; och

nr 210, angående disposition av vissa medel, som anvisats för säkerhetsanordningar
å undervattensbåtar; samt

av herr statsrådet Lee propositionerna:

nr 162, angående understöd till svensk luftfart m. m.;

nr 164, angående -ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten
i Sverige;

nr 165, angående befrielse för stationskarlen N. H. Pettersson och banarbetaren
G. Persson från viss ersättningsskyldighet gentemot statens järnvägar;

nr 170, angående anslag för budgetåret 1935/1936 till viss icke-ordinarie personal
i byggnadsstyrelsen;

nr 171, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan
den 20 juni 1930 (nr 285);

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 18.

Nr 18.

Måndagen den 11 mars.

nr 178, angående rensningsarbeten i Göta älv för huvudreglering av Vänern;
nr 186, angående försäljning av förutvarande Kronprinsens husarregementes
kasernetablissement i Malmö;

nr 198, angående inköp för telegrafverkets räkning av tomt i Bollnäs m. m.;
nr 190, angående omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m.;
nr 148, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen; nr

149, angående anslag till kostnader för årlig taxering;
nr 153, angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning, m. m.;

nr 154, angående delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt för vissa övningslärarinnor
vid kommunala flickskolor;

nr 155, angående pension åt f. d. landshövdingen i Göteborgs och Bohus län,
riksmarskalken O. F. von Sydow;

nr 160, angående årligt understöd åt förra lärarinnan vid S:t Katarina svenska
församlings kyrkoskola i Leningrad Elin Maria Wilhelmina Öström;

nr 161, angående pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren vid statens
järnvägar F. A. Svensson;

nr 172, angående godkännande av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad
konvention för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm,
m. m.;

nr 173, med förslag till förordning örn ändring i 3 § förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften;

nr 140, med förslag till lag örn virkesmätning;
nr 169, angående fortsatt statlig exportkreditgaranti;

nr 138, angående anslag till vissa ombyggnadsarbeten vid centralfängelset
i Norrköping samt till nya arbetslokaler m. m. vid centralfängelset i Växjö;

nr 156, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den
29 maj 1931 (nr 142); och

nr 157, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13
april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 145, angående ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands län; och

nr 146, angående rätt för adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg A.
Skoglund att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 143, med förslag till förordning
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 147, med förslag till förordning
örn utsträckt tillämpning av de i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1
sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106) meddelade bestämmelser
angående ersättning av statsmedel för gulden frälseränta;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 151, med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av
vissa kronoskogar; och

nr 152, angående kronojägaren J. P. Turtolas befriande från viss ersättningsskyldighet
till domänverket; samt

Måndagen den 11 mars.

Nr 18.

till statsutskottet propositionerna:

nr 144, angående befrielse för Vaxholms kustartilleriregementes manskapskassa
från betalningsskyldighet för vissa skulder m. m.; och

nr 150, angående ändrad löneklassplacering för vissa beställningshavare vid
artilleriets fabriker och tyganstalter.

§ 4.

Vidare föredrogs samt remitterades till statsutskottet fröken Wellins på bordet
liggande motion nr 509.

§ 5.

Härpå föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial,
nr 34, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1934 försålda eller bortbytta tomter.

§ 6.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden nr
35—39.

§ 7.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr lil,
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk m. m., nämligen:

nr 510, a,v herr Anderson i Norrköping m. fl.; samt

nr 511, av herr Magnusson i Skövde.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 72, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar örn anslag
till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
*

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till studielånefonden; och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till en
fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken;

från första lagutskottet:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
tillfällig ökning av justitierådens antal;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 11 kap. 28 § giftermålsbalken; och

Nr 18.

Måndagen den 11 mars.

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående domstols behörighet
i fråga örn upptagande av vissa brottmål;

från andra lagutskottet:

nr 70, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i motorfordonsförordningen;
och

nr 71, i anledning av väckt motion örn ändrad lagstiftning angående rätt att
draga vissa ledningar över annans mark; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
allmänna arvsfonden tillfallna tomterna nr 2 och 3 i kvarteret Linden i Motala;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa kronoegendomar; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution i
vissa fall av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 37, angående vissa avlönings- och omkostnadsanslag under fjärde huvudtiteln;
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
chauffören O. R. Jansson m. fl. från skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner, angående rätt till utskänkning av
rusdrycker å första allmänna svenska distriktslantbruksmötet på Axvall 1935;

nr 16, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående rätt
till ränta vid restitution av utskylder m. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion örn införande av förmögenhetsskatt å
konst- och bok- samt därmed jämförliga samlingar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207)
angående tillverkning och beskattning av brännvin;

nr 19, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tullar
eller tilläggstullar m. m.; och

nr 20, i anledning av väckta motioner örn rätt för Kungl. Maj :t att förordna
örn införselmonopol å kasern;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1934 fattade beslut;

nr 14, i anledning av väckta motioner rörande minderårigas användning i
industriellt arbete; och

nr 15, i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen
m. m.;

Måndagen den 11 mars.

Nr 18.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av dels Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
samt till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m., dels ock väckta
motioner örn åtgärder för beredande åv ökad avsättning av svenskfångaa
långa;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt fiskare
vid förlust av eller skada å fiskredskap jämte i ämnet väckt motion;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag);

nr 43, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet åt jordbrukare
att medelst förbättringsarbete återbetala erhållna stödlån; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss markupplåtelse
för utvidgning av universitetets i Uppsala idrottsplats; samt

• andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående fartygstelegrafisternas utbildnings- och anställningsförhållanden.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Anton Eklund är på grund av sviter efter influensa, med
dubbelsidig lunginflammation, fortfarande oförmögen att deltaga i riksdagens
arbete till den 15 april 1935, intygas.

Stockholm den 8 mars 1935.

Olle Ottander,

leg. läkare.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lundhom	under	4 dagar	fr. o. m.	den	11	mars,
» Näslund		5			>	9	>
» Skoglund	>	3		2>	>	9
» Frankenberg		4	T>	)		11	:»
fru Eklund	7>	4	»	»	»	9	»
herr Olsson i Staxäng	»	3	T>	>		n	2*
» Bengtsson i Kullen	»	5	>		»	12	»
» Svedman		2	>	>	7>	11	2>
> Berg	>	5		»		12	j
> Hedlund i Häste	>	5	T>			11	»
» Nilsson i Steneberg		4	2>			12	2>
> Ljunggren	)	4	2>	>	>	13	2>
» Olofsson i Digernäs		4	7>		>	13	>
> Olsson i Mellerud	>	2	>	2>	>	11	1
» Svedberg	>	3	>	»	>	11	> och
» Olsson i Rödningsberg	>	4	7>		S>	11	>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.18 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 18.

Tisdagen den 12 mars.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 6 innevarande mars förda
protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 139, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen, m. m.;

nr 158, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken,
m. m.;

nr 159, angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland;
nr 199, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr 200, med förslag till lag örn ungdomsfängelse, m. m.;
nr 201, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen;
nr 166, med förslag till frihamnsförordning m. m.;
nr 167, angående pensionsrätten för professorn E. H. O. Stensiö;
nr 168, angående förhöjd förtidspension åt förre extra jägmästaren G. K.
V. Fridner;

nr 177, med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.;

nr 179, angående tilläggspension åt adjunkten L. C. H. E. Sjögren och f. d.
ämneslärarinnan Tyra Olga Thérése Lundbladh;

nr 189, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter Erik
Johan Jonsson från örebro;

nr 192, med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente m. m.;
nr 193, angående vissa anslag för budgetåret 1935/1936 till det militära
pensionsväsendet m. m.;

nr 194, angående anslag till statskontoret för budgetåret 1935/1936 m. m.;
nr 195, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 11
oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 196, med förslag örn ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) ;

nr 197, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316);

nr 205, angående tilläggspension åt t. f. generalkrigskommissarien C. O.
H. Humbles änka;

nr 206, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 207, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
nr 208, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 212, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 7 § tulltaxeförordningen; -

Tisdagen den 12 mars.

Nr 18.

nr 213, med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation
av distriktsvården m. m.;

nr 214, angående statsbidrag till vissa landsting för av dem disponerade
vårdplatser å folksanatorierna;

nr 180, angående ytterligare statsunderstöd till Lyngsjöns vattenavledningsföretag
i Östergötlands län;

nr 181, örn inrättande av en virkesmätningslånefond;

nr 182, angående avlöningsförmåner åt kassören vid domänverket Einar
Ringdahl;

nr 187, angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden
;

nr 188, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 203, angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet; samt

nr 204, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 12 andra stycket
förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3-

Eöredrogos var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 142, angående förändring av professuren i paleontologi och historisk geologi
vid universitetet i Uppsala m. m.;

nr 174, angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m.;

nr 175, angående understöd åt förra lärarinnan Helga Vilhelmina Andersson;
nr 163, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.; och

nr 183, med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel för skada
vid biträde åt ordningsmakten m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 184, med förslag till lag örn kommunalstyrelse
i Stockholm;

till statsutskottet propositionerna:

nr 185, angående omorganisation av landsfogdebefattningarna;
nr 191, angående viss ändring i grunderna för statsbidrag till erkända sjukkassor; nr

209, angående lönetursberäkning och lönetillägg för vissa lärare inom
folkskoleväsendet;

nr 210, angående disposition av vissa medel, som anvisats för säkerhetsanordningar
å undervattensbåtar;

nr 162, angående understöd till svensk luftfart m. m.;
nr 164, angående ändrade grunder för anordnandet av rundradioverksamheten
i Sverige;

nr 165, angående befrielse för stationskarlen N. H. Pettersson och banarbe -

Nr 18.

Tisdagen den 12 mars.

tarén G. Persson från viss ersättningsskyldighet gentemot statens järnvägar;
och

nr 170, angående anslag för budgetåret 1935/1936 till viss icke-ordinarie
personal i byggnadsstyrelsen;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 171, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285);

till statsutskottet propositionerna:

nr 178, angående rensningsarbeten i Göta älv för huvudreglering av Vänern; nr

186, angående försäljning av förutvarande Kronprinsens husarregementes
kasernetablissement i Malmö;

nr 198, angående inköp för telegrafverkets räkning av tomt i Bollnäs m. m.;
och

nr 190, angående omorganisation av länsarkitektsinstitutionen m. m.;
till bevillningsutskottet propositionen, nr 148, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen;
till statsutskottet propositionerna:

nr 149, angående anslag till kostnader för årlig taxering; och
nr 153, angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning, m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 154, angående delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt för vissa övningslärarinnor
vid kommunala flickskolor;

nr 155, angående pension åt f. d. landshövdingen i Göteborgs och Bohus län,
riksmarskalken O. F. von Sydow;

nr 160, angående årligt understöd åt förra lärarinnan vid S:t Katarina
svenska församlings kyrkoskola i Leningrad Elin Maria Wilhelmina Öström;
och

nr 161, angående pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren vid statens
järnvägar E. A. Svensson;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 172, angående godkännande av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad
konvention för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm,
m. m.; och

nr 173, med förslag till förordning örn ändring i 3 § förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 140, med förslag till lag örn
virkesmätning;

till statsutskottet propositionerna:

nr 169, angående fortsatt statlig exportkreditgaranti; och
nr 138, angående anslag till vissa ombyggnadsarbeten vid centralfängelset
i Norrköping samt till nya arbetslokaler m. m. vid centralfängelset i Växjö;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 156, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den
29 maj 1931 (nr 142); och

nr 157, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13
april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Tisdagen den 12 mars.

Nr 18.

§4.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 510 av herr Anderson i Norrköping m. fl.; och

nr 511 av herr Magnusson i Skövde.

§ 5.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 37 och
38, bevillningsutskottets betänkanden nr 15—20, andra lagutskottets utlåtanden
nr 13—15, jordbruksutskottets utlåtanden nr 40—44 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Anderson i Norrköping, som
anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta
en till tjugu dagar utsträckt motionstid för Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 140, med förslag till lag örn virkesmätning, nr 148, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, nr 149, angående anslag
till kostnader för årlig taxering, nr 164, angående ändrade grunder för
anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige, nr 174, angående statens
övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet, och nr 184, med förslag
till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Ifrågavarande framställning bifölls av kammaren.

§ 7.

Herr talmannen gav vidare på begäran ordet till herr andre vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att statsutskottets utlåtanden
nr 37 och 38 uppföras såsom första och andra ärenden bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr 21, i anledning
av väckt motion örn befrielse från viss skattskyldighet för Davidssonska
donationen för jordbrukets främjande i Västbo härad.

§9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Herr Österström beviljades ledighet från riksdagsgöromålen under tiden
t. o. m. den 7 nästkommande april på grund av ingivet sjukbetyg, så lydande:

Riksdagsman Ivar Österström är på grund av benbrott i vänster fot samt
skada å knäskålen oförmögen deltaga i riksdagsarbetet tiden 8 mars 1935—7
april 1935, intygas.

Härnösand den 9 mars 1935.

Bruno Fernström,
lasarettsläkare.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare:

herr Ericsson i Sörsjön
» Gustafsson i Lekåsa
» Nyblom
■» Wihlund

> Karlsson i Munkedal

under

5 dagar fr. o. m. den 14 mars,

6 » » » 14 »

2 » » » 14 x

4 » » » 13 »

6 » » » 12 > .

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.19 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Einar Jonsson lider av akut tarmkatarr med feber, vilken
sjukdom förhindrar honom att närvara vid sammankomster i riksdagen under de
närmaste dagarna; intygas på heder och samvete.

Stockholm den 12 mars 1935.

W. Stridsberg,

med. dr.

§ 2.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valet
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 20
innevarande mars företaga val av sex revisorer för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning jämte
sex suppleanter för dessa revisorer.

§ 3-

Herr talmannen meddelade, att efter överläggning inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före och efter påsk överenskommits,
att sista arbetsplenum före påsk komme att hållas lördagen den 13
nästkommande april, varvid dock kvällsplenum ej skulle förekomma, att första
arbetsplenum efter påsk skulle äga rum torsdagen den 25 i nämnda månad
kl. 2 e. m., därvid gemensamma omröstningar skulle företagas över då föreliggande
godkända voteringspropositioner, samt att under den mellanliggande
tiden inga andra ärenden komme att upptagas till avgörande än sådana, som
rörde godkännande av voteringspropositioner, skrivelseförslag och dylikt.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 139, nied förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 158, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 159, angående åtgärder för inrättande
av en hovrätt för övre Norrland;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 199, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr 200, med förslag till lag örn ungdomsfängelse, m. m.; och
nr 201, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 166, med förslag till frihamnsförordning
m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 167, angående pensionsrätten för professorn E. H. O. Stensiö;
nr 168, angående förhöjd förtidspension åt förre extra jägmästaren G. K. Y.
Fridner;

nr 177, med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; och

nr 179, angående tilläggspension åt adjunkten L. C. H. E. Sjögren och f. d.
ämneslärarinnan Tyra Olga Thérése Lundbladh;

till statsutskottet propositionen, nr 189, angående efterskänkande av kronans
rätt till danaarv efter Erik Johan Jonsson från örebro;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 192, med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente m. m.; och
nr 193, angående vissa anslag för budgetåret 1935/1936 till det militära
pensionsväsendet m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 194, angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1935/1936 m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 195, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension; och
nr 196, med förslag örn ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442);

till bevillningsutskottet propositionen, nr 197, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316);

till bankoutskottet propositionen, nr 205, angående tilläggspension åt t. f.
generalkrigskommissarien C. O. H. Humbles änka;

till statsutskottet propositionen, nr 206, angående avstående i vissa fall av
allmänna arvsfondens rätt till arv;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 207, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer; och
nr 208, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 212, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § tulltaxeförordningen.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 213, nied
förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården
m. m. hänvisades densamma såvitt anginge förslaget till ändring i hälsovårdsstadgan
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 214, angående statsbidrag till vissa landsting
för av dem disponerade vårdplatser å folksanatorierna;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 180, angående ytterligare statsunderstöd till Lyngsjöns vattenavledningsföretag
i Östergötlands län;

nr 181, örn inrättande av en virkesmätningslånefond ;

nr 182, angående avlöningsförmåner åt kassören vid domänverket Einar
Ringdahl;

nr 187, angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden; nr

188, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.; och

nr 203, angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 204, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

§ 5.

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, som nu föredrogs, bordlädes åter.

§ 6.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 37, angående vissa avlönings-
och omkostnadsanslag under fjärde huvudtiteln.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. avlöning Punkten 4, angående avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl.
till personal

vid staber och Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t, under åbetrU
m ^and ropande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1935, under punkten 5 av fjärde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att

dels förklara, att de av riksdagen för budgetåret 1934/1935 godkända staterna
för generalitetet, vissa staber, skolor och truppförband m. fl. skulle i
oförändrat skick gälla under budgetåret 1935/1936;

dels ock fatta vissa därmed sammanhängande beslut.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 5, inom första kammaren av
herrar Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra, nr 17, inom andra kammaren
av herr Lindman m. fl. hade, bland annat, hemställts, att anslaget till
avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. måtte ökas med 83,676
kronor.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 65, inom första
kammaren av herr K. G. Westman m. fl. och den andra, nr 202, inom andra

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
kammaren av herr Österström, m. fl., bland annat, hemställts, att av anslaget
till avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. samt av vederbörliga
underhållsanslag måtte bestridas kostnaderna för i motionen angiven personal
vid Gotlands artillerikår.

Därjämte hade uti en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion,
nr 191, föreslagits, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring av Kungl.
Maj :ts förslag angående tillfällig löneförbättring åt vissa militära befattningshavare,
att flygvapnets personal på stat, i fråga om åtnjutande av löneförbättringen,
måtte jämställas med personalen på aktiv stat vid de övriga försvarsgrenarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å såväl motionerna
I: 5 och II: 17, i vad de avsåge ökning av kadrarna vid Gotlands infanterikår
och vid Gotlands artillerikår, som motionerna 1:65 och 11:202, i vad dessa
motioner avsåge ökning av kadern vid Gotlands artillerikår,

dels förklara, att de av riksdagen för budgetåret 1934/1935 godkända staterna
för generalitetet, arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner,
kommendantskapet i Boden, rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare
vid fältläkarkåren, krigsskolan, ridskolan, truppförband av infanteriet,
utom Svea livgarde och Göta livgarde, truppförband av kavalleriet och artilleriet,
överstelöjtnanter och majorer vid kavalleriregementena, artilleriets fabriker
och tyganstalter, ingenjörkårerna och fälttelegrafkåren, officerare och underofficerare
med vederlikar m. fl. vid trängen, trängkårerna, garnisonssjukhusen
å Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår samt polispersonalen
i Boden och å Karlsborg skulle i oförändrat skick gälla under budgetåret
1935/1936,

dels ock godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 4
januari 1935 fogade förslag till stater för generalstaben, artilleristaben, krigshögskolan,
artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet,
artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola, Svea livgarde, Göta
livgarde, officerare ^och underofficerare med vederlikar m. fl. vid fortifikationen,
intendenturkåren samt garnisonssjukhuset i Stockholm, att gälla under
budgetåret 1935/1936;

b) godkänna de i en vid förenämnda statsrådsprotokoll fogad »Förteckning
över vissa i stat icke uppförda löner och arvoden m. fl. ersättningar» under
rubriken »A. Arvoden till ordinarie befattningshavare med avlöning från anslag
under fjärde huvudtiteln, lantförsvaret m. fl.» upptagna arvoden, att utgå
under budgetåret 1935/1936;

c) till avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. för budgetåret
1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 25,800,000 kronor;

d) med avslag å motionen II: 191 medgiva, att, i överensstämmelse med av
föredragande departementschefen i åberopade statsrådsprotokollet förordade
huvudgrunder, under budgetåret 1935/1936 finge utgå tillfällig löneförbättring
åt löjtnanter, sergeanter samt furirer av första klassen (likställda);

e) bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1935/1936, i enlighet med
av Kungl. Majit meddelade närmare bestämmelser, bereda avskedad beställmngshavare
av manskapet vid armén med en tjänstetid av minst sex år möjlighet
att kvarstå viss tid över stat vid vederbörligt truppförband (kår);

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

f) medgiva, ej mindre att vid truppförband av infanteriet, kavalleriet eller
artilleriet ledigbliven lön, vilken icke enligt eljest gällande bestämmelser toges
i anspråk för beredande av lön åt vid truppförbandet anställd surnumerär fänrik
(underlöjtnant), finge under budgetåret 1935/1936 disponeras för beredande
åt vid annat truppförband inom truppslaget anställd surnumerär fänrik
(underlöjtnant) av lön enligt de grunder, som jämlikt i vederbörliga stater
intagna bestämmelser örn vissa lönedispositioner gällde beträffande i samma
bestämmelser avsedd surnumerär fänrik (underlöjtnant), med rätt för sådan
officer att därutöver åtnjuta de övriga förmåner, som tillkomme motsvarande
ordinarie beställningshavare, än även att, i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade
närmare bestämmelser, under budgetåret 1935/1936 finge till surnumerär
fänrik (underlöjtnant) vid armén utgå särskild kontant ersättning för dag
med belopp motsvarande sammanlagda värdet av värnpliktig, likaledes för dag,
tillkommande förmåner av penningbidrag, portion och ersättning för begagnande
av egna persedlar.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

l:o) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bergqvist, N. J. Martin Svensson,
Borell, Magnusson i Skövde och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till såväl motionerna I: 5 och II: 17, i vad de avsåge ökning
av kadrarna vid Gotlands infanterikår och vid Gotlands artillerikår, som motionerna
I: 65 och II: 202, såvitt däri avsåges ökning av kadern vid Gotlands
artillerikår,

dels förklara, att de av riksdagen för budgetåret 1934/1935 godkända staterna
för generalitet, arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner, kommendantskapet
i Boden, rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare
vid fältläkarkåren, krigsskolan, ridskolan, truppförband av infanteriet utom
Svea livgarde, Göta livgarde och Gotlands infanterikår, truppförband av kavalleriet
och artilleriet utom Gotlands artillerikår, överstelöjtnanter och majorer
vid kavalleriregementena, artilleriets fabriker och tyganstalter, ingen jörkårerna
och fälttelegrafkåren, officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid
trängen, trängkårerna, garnisonssjukhusen å Karlsborg och i Boden, arméns
sjuksköterskekår samt polispersonalen i Boden och å Karlsborg skulle i oförändrat
skick gälla under budgetåret 1935/1936,

dels ock godkänna såväl de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den
4 januari 1935 fogade förslag till stater för generalstaben, artilleristaben,
krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet
och kavalleriet, artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola, Svea livgarde,
Göta livgarde, officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid
fortifikationen, intendenturkåren samt garnisonssjukhuset i Stockholm som ock
vid utlåtandet fogade, såsom bilagorna A och B betecknade förslagsstater för
Gotlands infanterikår och Gotlands artillerikår, samtliga att gälla under budgetåret
1935/1936;

b) godkänna de---= utskottet---budgetåret 1935/1936;

c) till avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. för budgetåret
1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 25,900,000 kronor;

d) med avslag å---= utskottet----klassen (likställda);

e) bemyndiga---- = utskottet---truppförband (kår);

f) medgiva---— utskottet----egna persedlar;

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

2:o) av herrar Carl A. Carlsson, andre vice talmannen Nilsson, Per J.
Gustafsson, Strindlund, andre vice talmannen Jeppsson och Svensson i Grönvik,
vilka förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till såväl motionerna I: 5 och II: 17 som motionerna I: 65
och II: 202, samtliga motioner såvitt däri avsåges ökning av kadern vid Gotlands
artillerikår, samt med avslag å motionerna I: 5 och II: 17, i vad desamma
avsåge ökning av kadern vid Gotlands infanterikår,

dels förklara, att de av riksdagen för budgetåret 1934/1935 godkända staterna
för generalitet, arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner,
kommendantskapet i Boden, rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare
vid fältläkarkåren, krigsskolan, ridskolan, truppförband av infanteriet,
utom Svea livgarde och Göta livgarde, truppförband av kavalleriet och artilleriet
utom Gotlands artillerikår, överstelöjtnanter och majorer vid kavalleriregementena,
artilleriets fabriker och tyganstalter, ingenjörkårerna och fälttelegrafkåren,
officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid trängen,
trängkårerna, garnisonssjukhusen å Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår
samt polispersonalen i Boden och å Karlsborg skulle i oförändrat
skick gälla under budgetåret 1935/1936,

dels ock godkänna såväl de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden
den 4 januari 1935 fogade förslag till stater för generalstaben, artilleristaben,
krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet
och kavalleriet, artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola, Svea livgarde,
Göta livgarde, officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid
fortifikationen, intendenturkåren samt garnisonssjukhuset i Stockholm, som
ock vid utlåtandet fogad, såsom bilaga B betecknad förslagsstat för Gotlands
artillerikår, samtliga att gälla under budgetåret 1935/1936;

b) godkänna---= utskottet---budgetåret 1935/1936;

c) till avlöning-----= utskottet--- 25,800,000 kronor;

d) med avslag----= utskottet---klassen (likställda) ;

e) bemyndiga---= utskottet---truppförband (kår) ;

f) medgiva---= utskottet---egna persedlar; samt

3:o) av herr Holmgren, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) med bifall---= reservationen l:o)---gälla under budget året

1935/1936;

b) godkänna de ----= utskottet--— budgetåret 1935/1936;

c) till---= reservationen 1 :o) --- 25,900,000 kronor;

d) med bifall till motionen II: 191 medgiva, att, i överensstämmelse med
av föredragande departementschefen i åberopade statsrådsprotokollet förordade
huvudgrunder, under budgetåret 1935/1936 finge utgå tillfällig löneförbättring
ej mindre åt i berörda statsrådsprotokoll avsedda löjtnanter, sergeanter
samt furirer av första klassen (likställda), än även åt de i motionen åsyftade
befattningshavarna vid flygvapnet;

e) bemyndiga--- —• = utskottet---— truppförband (kår) ;

f) medgiva — ---= utskottet —--egna persedlar.

Efter föredragning av utskottets i mom. a) gjorda hemställan anförde:

Herr Holmgren; Herr talman! Det är allt annat än uppbyggligt för en
utomstående vän av vårt lands försvar att få bevittna den dragkamp, som i

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
försvarskommissionens slutspurt äger rum mellan olika grenar av vårt försvar,
och dock kan jag för min del väl förstå dessa unga, oansvariga krafter, som,
var och en i sitt verksamhetsområde, ser just det centrala inom försvaret.
Dessa oansvariga krafter befinna sig liksom i sjönöd. Här har statsmakten
kastat ut en livboj, försvarshuvudtiteln, som är för svag för att bära upp dem
allesammans, och då blir följden denna lösen: Hadde sig och sitt den, som det
kan. Men i hög grad beklaglig är denna taktik, som har en inverkan, diametralt
motsatt mot den, som man åsyftar, nämligen försvarets stärkande. Det
är emellertid endast de nedbrytande makterna, som lia någon fördel av denna
taktik. Jag har velat vid detta tillfälle säga ut dessa ord.

Emellertid finnes det dess bättre många, mångå områden, där full enighet
råder åtminstone bland de ansvariga. Främst däribland skulle jag vilja nämna
omsorgen örn Gotlands försvar. Enigheten inom detta område har vid årets
riksdag burit frukt i två motioner i vardera kammaren, en från högerhåll och
en från mellanpartierna. I högerns motion lia vi motionärer påyrkat en kaderökning
såväl vid Gotlands infanterikår som vid Gotlands artillerikår, och
vi motivera ökningen vid Gotlands infanterikår därmed, att den aktiva kadern
vid infanteriregementet är betydligt mindre än vid något infanteriregemente å
fastlandet, under det att antalet värnpliktiga, som skola utbildas på Gotland,
är ungefär lika stort som antalet värnpliktiga, vilka erhålla sin utbildning vid
ett fastlandsregemente av begränsad omfattning. När nu vi inom högern betrakta
Gotland såsom den del av vårt land, vilken vid krigsfara blir alldeles särskilt
utsatt, ha vi ansett oss icke kunna stå till svars med att låta försvarskrafterna
på Gotland vara svagare än de äro på någon annan punkt på fastlandet.
På grund därav ha vi framställt dessa yrkanden om en kaderökning,
som icke skulle medföra högre kostnad än 83,000 kronor. Då emellertid ett
yrkande örn bifall till högerns reservation icke synes ha någon möjlighet att
vinna kammarens bifall, och, såsom jag nyss framhöll, enighet är nödvändig,
när det gäller att få fram något här i världen, vill jag icke yrka bifall
till högerns reservation utan yrkar i stället bifall till den av herr Carlsson i
Gävle m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Ossbahr: För mig såsom motionär redan år 1934 i denna fråga är

det mycket glädjande att finna, hurusom ett ganska stort antal av ledamöterna
i statsutskottet i år äro beredda att positivt medverka till en förbättring av
Gotlands försvar. Denna omständighet är så mycket mera glädjande, som utskottet
föregående år enhälligt avvisade min motion med hemställan örn utredning
i denna fråga under hänvisning till den omständigheten, att Gotlands försvarsfråga
icke lämpligen borde utbrytas ur sitt organisatoriska sammanhang
med försvarsfrågan i övrigt. Örn det emellertid är glädjande, att en del av
ledamöterna av statsutskottet numera anse, att ett sådant utbrytande kan och
bör ske, är det beklagligt, att icke utskottet i sin helhet kunnat ansluta sig till
denna uppfattning. Utskottet såsom sådant står kvar på samma ståndpunkt,
som det gjorde föregående år, och utskottet har bland annat hänvisat till de
uttalanden, som departementschefen gjort på denna punkt i statsverkspropositionen.
Utskottet skyller således i viss mån på departementschefen, departementschefen
hänvisar i sitt uttalande i statsverkspropositionen till riksdagens
ställningstagande föregående år, och riksdagens ställningstagande föregående
år skedde i anslutning till statsutskottets hemställan på denna punkt. Härmed
återkomma vi till utgångspunkten, nämligen statsutskottets ställningstagande,
och hela denna cirkelgång påminner något örn den gamla leken: ett skepp
kommer lastat; dock med den skillnaden i detta fall, att skeppet icke kommer
lastat — åtminstone icke med trupper till Gotland.

Oasdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

Jag kan i viss mån förstå departementschefens ståndpunkt, då han hänvisar
till riksdagens hållning i detta hänseende, men jag kan det oaktat icke riktigt
försvara detta hans ställningstagande. Det förefaller mig, som örn krigsministern
borde ha kunnat på denna punkt utmärka sig för större djärvhet; han
borde ha erhållit något av den djärvhet, som utmärker exempelvis herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet. Jag vill därmed icke precis
ha sagt, att herrarna skulle byta plats, men krigsministern borde dock
kanske få något av den djärvhet, som kyrkoministern är i så stor besittning
av. För övrigt har herr kyrkoministern tidigare visat ett mycket påtagligt
intresse för Gotlandsfrågan, och det skulle kanske därför vara att vänta, att
herr statsrådet Engberg på denna punkt icke blott vidhållit sitt intresse utan
eventuellt, såsom så många gånger eljest, kunnat ändra uppfattning för att
numera intaga en mera positiv hållning. Kanhända herr statsrådet Engberg
vore mera beredd denna gång att vilja försvara Gotland eller — låt oss hellre
säga —- Visby stift.

Även örn man emellertid föregående år ansåg sig kunna avvisa de synpunkter^
åt vilka jag då gav uttryck i anslutning till de uttalanden, som gjorts av
militärbefälhavaren på Gotland i hans årsrapport i november 1933, är det än
mera betänkligt och beklagligt, att utskottet i år kunnat intaga samma avvisande
hållning mot bakgrunden av de mycket bestämda uttalanden, som på
denna punkt gjorts av, bland andra, generalstabschefen. I en skrivelse av
den 7 juli 1934 anslöt sig generalstabschefen till den uppfattningen, att Gotlands
försvarsproblem mycket väl både kunde och borde utbrytas ur det stora
sammanhanget med försvarsfrågans lösande i övrigt. Han uttalade i dennasin
skrivelse, bland annat, följande: »Slutligen må framhållas, att de sär egna

förhållanden, som gälla i fråga om Gotlands försvar, och den särställning,
som Gotland intager i fråga örn försvaret bland annat av vår neutralitet,
utgöra vägande motiv för en omedelbar behandling av denna del av landets
härordning, oberoende av landets försvarsproblem i övrigt.» Det förefaller
mig, som örn generalstabschefen borde vara mera kompetent än statsutskottet
att bedöma denna fråga, men då statsutskottet fortfarande intager en avvisande
hållning på denna punkt, borde utskottet åtminstone ha något motiv
för denna sin avvisande hållning.

Här har redan en av _ utskottets reservanter motiverat det ståndpunktstagande,
vartill han kommit, och jag skall därför icke ytterligare gå in på den
frågan. Det som emellertid förefaller mig ganska egendomligt är det ställningstagande,
som en viss annan del av utskottets reservanter gjort, då de icke
anslutit sig till de militära myndigheternas äskanden utan så att säga stannat
på halva vägen, ja icke ens på halva vägen, utan allenast velat gå
ett litet stycke, under utförande sålunda av ett slags avvägning av de
olika behoven. Denna reservation grundar sig på de motioner, som i
detta hänseende framförts av vissa ledamöter inom mellanpartierna, och i
dessa motioner har man gått in på en dylik avvägning mellan de båda kårerna
och de olika behoven. Detta förefaller mig så mycket mera egendomligt, som
herr Hamrin den 2 juni föregående år i första kammaren mycket skarpt uttalade
sig mot cn dylik avvägning från enskilda motionärers sida. Han förklarade,
att förslag i försvarsfrågan endast borde framläggas från regeringen och
icke från enskilda motionärer, och han framhöll vidare i sitt anförande, att det
icke dugde, att en enskild person kastade fram en motion, allenast därför att
han möjligen hört en grupp militärer eller några militära sakkunniga påyrka
nödvändigheten därav. Han reagerade i två anföranden överhuvud mot motioner
i försvarsfrågan, och under sådana förhållanden är det ganska egen Andra

hammarens protokoll 1935. Nr 18. 2

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
domligt att finna herr Hamrin såsom en av dem, vilka undertecknat en motion,
vilken just går ut på en dylik avvägning och ett framläggande av enskildas
förslag i försvarsfrågan. Någon som helst saklig motivering för en
sådan begränsning från dessa motionärers eller reservanters sida har icke heller
anförts vare sig i motionen eller reservationen.

Nu har emellertid herr Holmgren framhållit, att om vi å vår sida skulle
yrka bifall till den andra reservationen, nämligen den reservation, som avgivits
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl., skulle detta mycket lätt kunna leda
till att man icke erhölle någon som helst kaderökning, enär den risken förefinnes,
att ledamöter från mellanpartierna, hellre än att ge denna kaderökning
både åt Gotlands artillerikår och Gotlands infanterikår, skulle rösta för avslag
på båda dessa yrkanden. Under sådana förhållanden, herr talman, skall
jag för min del endast instämma i det yrkande, som framställts av herr Holmgren.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag förstår så väl herr Ossbahn
stämning mot bakgrunden av den behandling, han fick röna vid fjolårets
riksdag såsom motionär i fråga örn förbättrande av Gotlands försvar. Det är
mycket viktigt att uppmärksamma, såsom han påpekade, att statsutskottet då
icke hade något öra för hans framställning. Jag kan ju för min del bidraga
till att friska upp minnet med att läsa upp utskottets enhälliga utlåtande av
år 1934, däri det heter: »Utskottet inser tillfullo Gotlands betydelse ur militärpolitisk
och strategisk synpunkt och att ett tillgodoseende av öns försvarskrafter
är i hög grad påkallat. Då emellertid enligt utskottets mening spörsmålet
örn Gotlands försvarsbehov, som är föremål för försvarskommissionens
särskilda uppmärksamhet, är en fråga, vilken icke lämpligen bör utbrytas ur
sitt organisatoriska sammanhang med försvarsfrågan i övrigt utan bör vinna
sin lösning i sammanhang med denna, anser utskottet icke anledning föreligga,
att nu föreslå vidtagande av åtgärder i av motionärerna angiven riktning.»
Detta var utskottets enhälliga motivering. Det fanns icke en enda reservant i
fjol, och herr Ossbahr fick lida smäleken av ett nederlag — anledningen härtill
hör icke till dagens debatt. Emellertid kan han nu inregistrera, att samma
personer, som skrevo under detta uttalande i fjol, stå i dag och beklaga sig
över att Gotlands försvar icke är tillräckligt tillgodosett.

Jag kan för min del icke finna någon speciell anledning till att denna fråga
skulle vara mera trängande i år än i fjol. I fjol ansåg man, att man icke
skulle rycka ut denna fråga ur sitt sammanhang med försvarsfrågan i övrigt,
och i dag måste vi ju ändå säga, att det dröjer kortare tid, innan vi få försvarskommissionens
betänkande än vad det gjorde för ungefär ett år sedan.
Jag kan därför icke för min personliga del finna annat, herr talman, än att
man har velat skynda på denna fråga av anledningar, som egentligen ligga
utanför det rent sakliga bedömandet av ärendet. Ett rent sakligt bedömande
torde icke kunna motivera en sådan framstöt, som här blivit gjord, när man
icke handlade positivt år 1934, det hjälps icke. Sålunda ha vi icke nu att
göra med själva sakfrågan utan vi ha att göra med något helt annat, och mot
detta kämpa vi fullständigt förgäves, alldenstund det uppenbarligen i år kan
bildas en majoritet på den linje, som har utstakats av en bondeförbundsrepresentant
i statsutskottets första avdelning.

Det finns, herr talman, icke någon speciell anledning för mig att, utöver vad
jag redan anfört, i detta sammanhang taga upp frågan örn Gotlands försvar.
Jag tror för min del, att denna fråga ganska snart kommer att tas upp i sitt
sammanhang och få sin belysning inom det stora försvarsproblemet i sin hel -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
het. Jag vill för min del avvakta den tidpunkten och vill sålunda icke nu
medverka till att framkalla en debatt örn Gotlands försvar.

Jag vill sluta med att säga, att den ståndpunkt, som utskottet här har intagit,
är, såvitt man kan se, mycket starkt motiverad av riksdagens enhälliga
ståndpunktstagande i fjol och av den svaghet, som träder fram i minoritetens
motiveringar. Denna svaghet är i själva verket så påtaglig, att man icke bör
på allvar reflektera på att avslå utskottets förslag, till vilket jag ber att få
yrka bifall.

Herr Svedman: Herr talman! Såsom representant för den landsända, som
direkt beröres av detta utskottsutlåtande, skall jag be att få begagna tillfället
att utan lamentationer uttala ett beklagande utav det resultat, till vilket utskottsmajoriteten
kommit. De synpunkter, som majoriteten lägger på frågan,
äro onekligen lättfattliga, men örn de såsom argument därför äro uttömmande
och övertygande är en annan fråga. För min ringa del bestrider jag det. Man
säger, att man vill icke föregripa försvarskommissionens resultat och att man
vill lösa allt i ett sammanhang. Det var ju tyngdpunkten i herr Törnkvists
ståndpunkt. Jag undrar emellertid, hur den organisation skulle komma att se
ut, förutsatt att det vore någon mening med den, som icke skulle ta upp det
krav, som här föreligger. Det är — det erkänna alla •— här fråga örn att bota
en reva och fylla ut en lucka ur värnkraftens synpunkt i den svenska provins,
som vid krigsfara har det mest utsatta läget. Ett beslut i dag kan icke effektueras
genast. Det dröjer år, innan det blir verklighet, och tiden är dyrbar
för en angelägenhet som denna. Det är därför, som jag för min del icke kan
se någon fara för det logiska sammanhanget med den väntade försvarsreformen,
om man i detta fall toge ett som jag betraktar nödvändigt steg.

Här föreligga nu reservationsvis tvenne yrkanden. Det ena yrkandet är
byggt på högermotionen, och däri föreslås en kaderökning för bägge truppförbanden.
Att en ökning av infanterikårens trupuförband är minst lika behövlig
som av artillerikårens torde vara säkert. Såsom herr Holmgren nyss påpekade,
utbildas vid Gotlands infanterikår ungefär lika många värnpliktiga
som vid ett normalregemente på fastlandet, ehuru befälskadern på Gotland är
vida mindre och svagare. Jämför man antalet värnpliktiga, som utbildas vid
infanterikåren, med det antal, som utbildas vid artillerikåren, bofin nes det, att
vid infanterikåren utbildas det sex gånger så många värnpliktiga örn året som
vid artillerikåren. Den framställning, som föreligger i högerreservationen, är
sålunda väl motiverad.

Man kan ju förstå vad det vill säga, att befälskadrerna äro så fåtaliga, som
de äro, vid mobilisering av ett försvar, som i allra högsta grad är hänvisat att
reda sig självt. Man skulle också kunna säga, att här föreligger i viss mån
en arbetslöshetsfråga. Riksdagen har ju annars varit mycket känslig för att
söka bereda folk försörjning och få folk i anställning, men i detta fall synas
hjärtana vara kalla.

Jag har inte mycket mer att säga. Jag vill endast tillägga, att jag bär sällan
sett en historisk sats belysas så klart som den, vilken man lägger i munnen
på en stor politiker, som sade, att politiken är det möjligas konst. I detta fall
är verkligen den parlamentariska politiken konsten för det möjliga, icke för
det rimliga eller nyttiga och än mindre för det rätta, utan för just det, som är
möjligt, och möjlighetens rågångar utstakas av ett nät, spunnet av förutfattade
meningar, doktrinära ståndpunkter och partihilnsyn. Det är denna omständighet,
herr talman, som förhindrar mig att yrka bifall till vad jag helst
skulle önska. Jag ber därför att få förena mig i det yrkande, som framställdes
av herr Holmgren.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Vid studiet av statsutskottets be tänkande

har jag frapperats utav, att två medlemmar av försvarskornmissionen,
dess ordförande, herr Borell, och herr Magnusson i Skövde, ansett frågan
örn förstärkande av Gotlands försvar vara så viktig, att de tillsammans med
andra ledamöter av statsutskottet avgivit en reservation, som går ut på ett
underkännande av Kungl. Maj:ts ståndpunkt i frågan. Högerreservanterna
anföra, att på grund av den betydelsefulla ställning, Gotland intager för riksförsvaret,
böra omedelbara åtgärder vidtagas till stärkande av öns lokala försvar.
I den propaganda för förstärkta militära försvarsanstalter, som pågår
i landet, spelar ju sedan gammalt Gotland en mycket framträdande roll, och
det är ganska naturligt, att man även inom försvarskommissionen haft anledning
att syssla just med detta problem. Då nu herrar Borell och Magnusson
i Skövde ansett sig oförhindrade att gå försvarskommissionen i förväg och
påyrka omedelbara åtgärder för förstärkande av Gotlands försvar, så bör det
kanske vara tillåtet även för mig, ehuru medlem av försvarskommissionen, att
här ange den uppfattning, till vilken jag har kommit under studiet av denna
fråga.

Jag har för min del den meningen, att örn Sverige skulle komma i krig med
en makt öster om Östersjön, kan Gotlands försvar icke vara mera betydelsefullt
än försvaret av andra delar av vår ostkust eller försvaret av vår norra
landgräns. Från flygbaser i Finland når en eventuell fiende med sina flygstridskrafter
in över praktiskt taget hela vårt land och i varje fall över så
pass vitala delar, att det icke kommer att spela någon nämnvärd roll, om han
saknar möjlighet att från Gotland föra flygstridskrafter in över vissa delar av
fastlandet. Nu räknar man emellertid icke med i vårt land — i varje fall
icke utan mycket betydelsefulla förändringar av förhållandena i öster exempelvis
genom Finlands och de baltiska randstaternas erövring av den ryska
stormakten — att Sverige skall löpa risk att bli utsatt för ett angrepp, som
hotar dess självständighet eller territoriella integritet. Jag föreställer mig,
att i varje fall ingen medlem av försvarskommissionen vill jäva vad jag här
sagt. Den populära föreställningen är ju i stället, att risken ligger däri att
vårt land skulle kunna få sin neutralitet kränkt i händelse av en konflikt mellan
stater inom Östersjöns område, och man har gjort gällande, att i ett dylikt
krigsfall måste svenskt land bli begärligt för basering av främmande
stridskrafter, sjöstridskrafter eller flygstridskrafter, och särskilt har man
därvid pekat på Gotland såsom det område, som i första hand skulle komma
i fråga för en dylik basering.

Jag vill nu för min del säga, att även om en sådan åsikt förr kunde ha militärt
berättigande, så är detta knappast numera fallet. När jag fäller detta
omdöme, så sker det efter att jag i fyra år varit i tillfälle att pröva hållbarheten
av min ståndpunkt i diskussioner med den militära expertis, som verkställt
de strategiska undersökningarna för försvarskommissionen. Jag erinrar
örn att man på flygmilitärt håll, understödd av många lantmilitärer, förfäktar
den meningen, att en sjöflotta i ett kommande krig kommer att bli utsatt
för förödande angrepp av de moderna bombflygplanen. Överstelöjtnant
Kleen har i en broschyr helt och hållet utdömt vår flotta, och det är väl ingen
hemlighet, att han icke står ensam inom lantmilitärernas krets örn denna sin
åsikt. Han stöder sig i själva verket på utredningar och försök, som under
de senaste åren verkställts inom vårt eget flygvapen och för vilka redogörelser
tid efter annan lämnats både i den militära facklitteraturen och i dagspressen
i form av referat av föredrag inom militära facksammanslutningar. Men
örn vår flotta — enkannerligen våra pansarskepp — är mycket sårbar, örn
den utsattes för flyganfall, så måste man kanske i konsekvensens namn med -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
giva, att andra nationers sjöstridskrafter också äro känsliga för liknande anfall,
om de uppträda i ett innanhav som Östersjön med dess ringa omfattning.
Jag håller det för min del för fullkomligt uteslutet, att en västmakt över huvud
skulle våga släppa in sina krigsfartyg i Östersjön, om den har en stormakt
av Rysslands eller Tysklands militära kapacitet emot sig. Och lika uteslutet
är, att en östersjöstat i krig med en annan östersjöstat skulle välja en bas med
för flygangrepp så utsatt läge som Gotland har. Jag förmodar, att ingen
flygmilitär i det här landet skall kunna uppbringas till stöd för den meningen,
att Gotland nu är lika lämpligt för basering av sjöstridskrafter som för
bara ett tiotal år sedan.

Men om man således med ett rent militärt resonemang måste komma fram
till, att Gotlands läge ur sjöstrategisk synpunkt förändrats som en följd av
den militära tekniska utvecklingen, återstår i alla fall enligt den populära meningen
den risk, som består i att främmande flygstridskrafter kunna finna
Gotland användbart för angrepp mot öster eller mot söder. Jag har sysslat
mycket med att söka få fram det krigsfall, i vilket en sådan basering kunde
tjäna ett förnuftigt militärt ändamål, men jag måste bekänna, att ännu har
jag icke lyckats. I ett krigsfall mellan Tyskland och Polen eller mellan Polen
och Ryssland eller mellan Ryssland och Tyskland kan Gotland icke vara
en plats av den belägenheten, att det är någon mening att där förlägga flygstridskrafter.
Naturligtvis är detta ännu mindre fallet i ett krig mellan Frankrike
och Tyskland eller mellan England och Tyskland. Det återstår då endast
ytterligare ett krigsfall, nämligen mellan Ryssland och England. Men
i ett sådant krigsfall är det också otänkbart med en flygbasering på Gotland,
då dels avståndet till Ryssland är för långt och dels — örn avståndet framdeles
icke kommer att lägga hinder i vägen — det ryska flygvapnet ju kommer
att ha möjlighet att förstöra flygbaserna på Gotland. För övrigt skulle
den skada, som England genom flygangrepp kunde åstadkomma på de ryska
områdena vid exempelvis Finska viken, vara så minimala, att det är otänkbart,
att England skulle underkasta sig de uppoffringar, som skulle vara förenade
därmed.

Min slutsats blir alltså den, att genom den krigstekniska utvecklingen har
Gotland —■ och precis samma omdöme gäller för andra delar av vårt land -—
icke samma värde och kan icke hava samma värde för främmande krigförande
makt som tidigare kunde hava varit fallet, och det är följaktligen alldeles
omotiverat, såsom jag ser på saken, att på sätt, som sker, skjuta just Gotlands
militära försvar i förgrunden.

Jag tror, att kammaren med mycket gott samvete kan acceptera utskottets
synpunkter och att det icke finnes anledning att forcera denna fråga utan att
man bör avvakta försvarskommissionens utredning.

Herr Strindlund: Herr talman! I den allmänna försvarsdebatten har Gotlands
såväl utsatta läge som strategiska betydelse allt mera observerats och
uppmärksammats. Därvid har framhållits, att en nödvändig åtgärd vore att i
någon mån öka skyddet för denna provins. Olika förslag därtill föreligga
i det utlåtande, som vi nu hava att behandla. En sak, som jag tycker man
varit ganska enig örn och som icke bestritts av utskottets majoritet eller i propositionen,
då man avvisat det krav på en förstärkning av Gotlands försvar,
som lämnats, är att vi framför allt behövde ett förstärkt luftvärn. För att
åstadkomma det hava vi reservanter under förevarande punkt ansett, att man
omedelbart skulle besluta örn en förstärkning av respektive kadrer. Det är
därför vi, som stå antecknade under reservationen vid siffran 2 i detta betän -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
Ilande, inskränkt oss till att föreslå, att denna utvidgning av Gotlands försvar
nu skulle ske.

Den argumentering, som den siste sakkunnige, som här uppträdde, gav, har
icke, såvitt jag vet, fått understöd förut från något som helst håll. Man har
icke vågat åberopa sig på den inom utskottets majoritet, utan det är på grund
av andra skäl som man avvisat förslaget. Det har avvisats därför, att man vill
se försvarsutredningens förslag i sin helhet. Av uttalanden att döma tyckas
de flesta inom kommissionen blivit ense örn, att en förstärkning av Gotlands
försvar måste ske. För att få fram ett förslag, som vi anse hava möjlighet
att samla majoritet och örn vilket icke meningarna bryta sig i sak, hava vi
ansett klokt att framlägga det förslag, som är återgivet i den av herr Carlsson
i Gävle m. fl. avgivna reservationen. Jag skall icke förlänga debatten mera
utan yrkar bifall till denna reservation.

Herr Holmgren: Herr talman! Med hänsyn till andra viktiga försvars krav

fann den meningsriktning, jag har äran representera, i fjol ingen anledning
att då biträda den motion, som framkom rörande Gotlands försvar. Herr
Törnkvist framhöll i sitt anförande nyss, att vi nu stå ännu närmare kommissionens
avslutning än i fjol. Utskottet finner i den omständigheten en
anledning att ställa sig på ståndpunkten att ännu bestämdare avvisa kraven
på förbättring av Gotlands försvar. Jag tror det är anledning att se saken på
det sättet, att just den omständigheten, att vi stå inför kommissionens slut,
gör det möjligt att taga ställning till denna fråga utan att föregripa kommissionens
arbete. Det har nämligen hänt något sedan i fjol. Det är det, att
man numera har på känn, att inom kommissionen en bestämd majoritet förefinnes,
som är beredd att sörja för Gotlands försvar och att göra det så, att de
krav, vi här ställa, ingå inom den ram, de för sig utstakat.

Ponera, herr Törnkvist, att försvarskommissionen redan i höstas fattat
ståndpunkt till frågan örn Gotlands försvar och gjort det vid en tidpunkt, när
statsrådet förberedde propositionen. Är det då alldeles otänkbart, att de krav,
som vi här nu framlägga motionsledes, icke i stället hade kunnat stå i propositionen?
Jag menar, att man föregriper icke försvarskommissionens arbete,
örn man nu beslutar i en fråga, där kommissionen redan tagit ståndpunkt.

Fröken Wellin: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att deltaga i
den försvarspolitiska debatt, som här har förts, utan det är en detaljfråga,
som har uppkallat mig. I betänkandet göres under punkten 4:o) hemställan
om, att den godkända staten för 1934—1935 skall i oförändrat skick gälla
under budgetåret 1935—1936. Bland dem, det här gäller, återfinnas också
arméns sjuksköterskor. Nu är förhållandet det, att sedan 6—8 år tillbaka hava
dessa sjuksköterskor försökt få sina löneförhållanden reglerade i överensstämmelse
med vad som skett för övriga sjuksköterskor, som äro beroende av
statsmakternas beslut. Jag kan nämna, att såväl vid psykiatriska sjukhuset
som serafimerlasarettet hava under dessa år sjuksköterskornas löner reglerats
uppåt i överensstämmelse ungefär med vad Stockholms stad fastslagit för
sina anställda sjuksköterskor. Men alltjämt stå arméns sjuksköterskor —
jag kan särskilt nämna dem, som äro anställda vid garnisonssjukhuset, som
ligger mitt emellan psykiatriska sjukhuset och serafimerlasarettet — kvar på
den gamla lönestat, som gällde, innan löneregleringen företogs inom Stockholms
stad. Det må ju icke förtänkas dem, om de försöka att få en förbättring på
detta område. Och, som sagt, de hava sedan flera år tillbaka gjort försök i
den riktningen, och jag vet, att frågan ligger under utredning. Jag har själv
hört mig för örn det, särskilt förra året, men just på grund av att jag vet, att

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
statsmakterna arbeta med att utreda ärendet, har jag icke velat göra någon
hemställan eller något yrkande här i riksdagen. Jag vill naturligtvis icke
och kan icke i detta sammanhang göra något dylikt. Men jag har ansett det
som min skyldighet att begagna detta tillfälle att få göra en vördsam hemställan
först och främst till regeringen och vidare till riksdagen, att statsmakterna
benäget torde beakta frågan. Jag kan icke underlåta att säga, att det är en
orättvis ställning, som av förhållandenas makt dessa sjuksköterskor kommit
att få intaga.

Herr talman! Jag har som sagt intet yrkande att göra.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag tror, att det hade varit

lyckligt, örn man kunnat undgå någon mera omfattande strid på denna
punkt, och jag tror ävenledes, att det hade varit lyckligt, örn man icke genom
erinringar om vad som föregående år och tidigare förevarit åstadkommit irritation.

Det har i debattens början nämnts om dragkampen mellan försvarets målsmän
och talats örn de unga oansvariga krafter, vilka i särskild mån gjort
sig gällande i denna dragkamp. Jag tror, att örn man skall tala örn denna
dragkamp den nog sträcker sig åtskilligt högre upp utan att man därför
kanske har anledning att vara så mycket förvånad över densamma. Ty —
såsom jag tidigare vid ett tillfälle yttrat — den vittnar örn det mycket stora
och djupgående intresse, man ägnar åt det vapenslag, åt vilket man vigt sin
verksamhet, och om den verkliga kunnighet på området, som där på många
håll förefinnes, vilket ju icke hindrar, att när det sedan gäller det slutliga avgörandet
och ställningstagandet man bör på dessa håll så känna det verkligt
djupgående ansvaret, att man kan enas örn det gemensamma försvarets bästa.
Jag vill emellertid, då denna omständighet blivit bragt på tal, nämna att den
ingalunda är något, som är ensamt karakteristiskt för Sveriges försvarsväsens
personal, utan att fullständigt samma företeelse i minst lika hög grad förekommer
inom nästan alla länders försvarsväsen. Det kan vara skäl i att
erinra örn detta, så att man icke bland allmänheten blir färdig till någon förhastad
dom över vårt försvarsväsens personal på grund av den påpekade omständigheten.
Detta örn den saken.

Herr Lindberg började sitt anförande med att klandra undertecknad och
herr Borell därför att vi, fastän ledamöter av försvarskommissionen, hade
ansett oss oförhindrade att i en liten detaljfråga gå fram med en reservation.
Jag vill ifrågasätta, huruvida detta skulle vara en åtgärd, vilken kan betecknas
såsom mera olämplig än herr Lindbergs egen åtgärd att här draga upp
ett brett lagt anförande med hänvisning till vad som förekommit i försvarskommissionen
och med anförande av de slutsatser, vartill herr Lindberg från
sina förutfattade utgångspunkter kommit, men som icke äro försvarskommissionens,
så långt detta kan utläsas ur dess diskussioner och utan att några
definitiva beslut fattats.

Jag skall icke gå längre in på detta, därför att jag anser olämpligt att här
nu upptaga diskussion därom. Jag skall endast påpeka, att när exempelvis
herr Lindberg påstod, att det spelade icke någon nämnvärd roll, örn man från
Gotland kan överföra flyg till det övriga Sverige, d. v. s. om Gotland skulle
bliva flygbas för mot Sverige fientliga makter, och herr Lindberg anförde detta
såsom sammanfattandet av resultat, till vilka man kommit inom försvarskommissionen,
i varje fall såsom den uppfattning, till vilken han själv kommit,
så vågar jag säga, att om det finnes någon sak, varom den militära expertisen
är ense, så är det, att det skulle vara för Sverige i hög grad ödesdigert,

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
därest Gotland kunde förvandlas till främmande flygbas, för främmande makts
luftstridskrafter, som därifrån skulle sända flygeskadrar över till det övriga
landet. Därav följer, att man Ilar grundad anledning till den uppfattningen,
att Gotland i det framtida försvaret av Sverige kommer att intaga en minst
lika central plats som tidigare, samt också, att man ägnat ock bör ägna särskild
uppmärksamhet åt frågan örn Gotlands försvar.

Då frågan örn Gotlands försvar nu kommit under diskussion, ber jag få
säga, att man är fullständigt ense därom, att detta försvar måste byggas väsentligen
på de egna krafter, varöver Gotland självt kan förfoga, emedan händelserna
lätteligen kunna utveckla sig så hastigt, att det icke blir möjligt,
även om man hade resurser, att till Gotland överföra försvarskrafter från fastlandet.
När läget är detta och det, som här i dag ifrågakommer, endast är en
liten förberedande åtgärd för att förbättra den organisation, som bör komma
till stånd för Gotland, så innebär vad här reservationsvis föreslagits icke
något som helst föregripande av försvarskommissionens ståndpunktstagande.
Jag tror, att ingen ledamot av kommissionen mer än tilläventyrs herr Lindberg
skulle vilja våga ett sådant påstående. Då hava vi också ansett oss fullkomligt
oförhindrade att oavsett vår ställning i försvarskommissionen yrka på
en dylik förberedande åtgärd. Vi anse oss därmed väl försvarade.

Som frågan ligger till, ber jag för min del få förklara, att jag kommer att
rösta för det yrkande, som gjorts under debatten av herr Strindlund.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Det är icke anledning
att taga upp någon större försvarsdebatt i denna lilla fråga, men ett par talare
föranledde mig att begära ordet.

Jag vill inlägga en gensaga, en protest mot herr Ossbahrs anförande, då
han angrep herr Hamrin. Jag fann detta angrepp obefogat och olämpligt, framför
allt olämpligt ur den synpunkten, att vederbörande, som blivit angripen,
icke är i tillfälle att försvara sig. Man brukar icke vare sig här i kammaren
eller annorstädes anse det vara särskilt lämpligt att angripa personer, som
icke äro i tillfälle att försvara sig. Jag fann vidare detta angrepp obefogat
av skäl, som redan anförts av min ärade länskamrat herr Holmgren, då han
säger, att det har hänt något sedan i fjol. Det har nämligen hänt, att man
såväl inom försvarskommissionen som jämväl inom den allmänna opinionen
har kommit till insikt om behovet av att förstärka försvarskrafterna speciellt
på Gotland. Detta sista argument gäller även mot vad som anfördes av en annan
ärad länskamrat, herr Törnkvist, då han säger, att utskottets ståndpunkt
i år är starkt motiverad av utskottets ställningstagande i fjol.

Jag skall icke ingå i debatt med herr Lindberg, vilken, som den föregående
talaren sade, här lagt upp ett brett anförande. Vi känna alla sedan gammalt
till herr Lindbergs åsikter i denna fråga. Det är, skulle jag tro, hans övertygelse,
men å andra sidan äro vi många andra av en annan uppfattning i dessa
frågor. Jag skulle blott på en punkt vilja göra en liten erinran mot herr Lindberg,
och det är, då han säger, att Gotlands försvar icke är mera betydelsefullt
för riksförsvaret än försvaret av ostkusten eller vår norra gräns. Om jag
minnes rätt, folio orden så. Det är möjligt, att man kan säga på det sättet,
men å andra sidan kan man också med fullt fog säga, att vid ett krigstillfälle
är det svårare att försvara Gotland än en punkt på ostkusten eller vid norra
gränsen, örn man icke i tid vidtagit åtgärder för Gotlands försvar. Det är
detta, som är innebörden i reservanternas förslag, som äro mycket små och
blygsamma. Jag tillhör den grupp av reservanter, som yrka bifall till den
motion, som i föreliggande hänseende endast avser en förstärkning av Gotlands
artillerikårs kader. Denna förstärkning skulle enligt motionärernas me -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
ning kunna genomföras utan att man behövde något ökat anslag, såvitt angår
avlöningsanslag. Det blir naturligtvis en viss utgiftsökning på underhållsanslaget,
men den blir av relativt liten storlek.

I det läge, vari denna fråga för närvarande befinner sig, och, herr talman,
icke minst i det läge vari försvarsfrågan i sin helhet befinner sig, då man efter
en nära nog femårig utredning ännu icke fått något besked från försvarskommissionen,
hur man tänkt sig ordna Gotlands försvar eller rikets försvar
i övrigt, har jag, trots att jag i fjol biträdde ett enhälligt utskotts mening, ansett
mig i år vara mycket väl försvarad med att ge mitt bifall till den här
föreliggande motionen i den del, som det nu är fråga om. Jag tror, att den
ståndpunkten mycket väl låter försvara sig, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Carlsson i Gävle m. fl. vid förevarande punkt fogade
reservationen.

Häruti instämde herrar Gardell i Gahns, Olsson i Ramsta och Andersson
i Rasjön.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är klart, att det finns olika
uppfattningar i en fråga som denna, och jag skall icke, osakkunnig som jag är,
blanda mig i den debatt, som här förts mellan olika ledamöter av försvarskommissionen
och några andra, som äro yrkesmän på detta område. Jag skulle
i stället vilja taga upp en punkt, som både herr Hagnusson i Skövde och
herr andre vice talmannen berörde.

Herr Magnusson förmenade, att detta var en liten förberedande åtgärd, och
herr vice talmannen höll före, att det var en detaljfråga, örn jag uppfattade
honom rätt. Jag skall då be att för kammarens ledamöter få nämna, att i utskottet
upplystes det från första avdelningens sida, att denna lilla detaljfråga
i verkligheten betyder ett ökat anslag med mer än 1,100,000 kronor, som vi ha
att motse som ett brev på posten. Det är icke fråga om denna lilla undanskjutna
siffra i motiveringen, som herr andre vice talmannen åberopat sig på,
dessa 26,000 kronor, utan denna lilla förberedande åtgärd, som herr Magnusson
uttryckte sig, drar med sig mycket stora belopp. Jag anser det vara en
skyldighet för oss, som stå för utskottets förslag, att meddela kammaren, att
så är det verkliga förhållandet.

Därtill vill jag lägga, att jag i motsats till herr Holmgren och flera andra
talare icke kan finna, att den omständigheten, att försvarskommissionen kommit
närmare slutmålet för sitt arbete, kan utgöra något skäl för att frångå den
ståndpunkt, som utskottet i fjol intog. Den ståndpunkten, herr talman, är
hållbar och riktig. Det har aldrig varit så här i Sveriges riksdag, att man
velat lösa en stor fråga genom att plocka ut en detalj då och en detalj då, utan
man har velat ha tillfälle att överblicka frågan i dess helhet.

Örn jag sammanställer detta med att det, som här kallats en liten obetydlig
detalj, i själva verket rör sig örn ett belopp, som överstiger miljonen, förstå herrarna,
att jag endast fyller en enkel plikt mot kammaren, om jag säger, att det
är icke en så obetydlig fråga, som man gjort gällande.

Herr talman! Jag ber att få instämma med herr Törnkvist i hans yrkande.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av

herr Lindbergs anförande, när han framhöll, vilka grundliga studier han under
fyra år ägnat dessa frågor. Vi äro väl medvetna örn det mycket intresserade
arbete, herr Lindberg nedlagt i försvarskommissionen, men man måste beklaga,
att herr Lindberg icke har skridit till verket med den ödmjukhet i sinnelaget,
som överhuvud taget alltid är nödvändig, om man skall komma till något
resultat, vid studiet av en sakkunnig utredning. För herr Lindberg har

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
i stället läget varit det, att han en gång för alla fixerat sin ståndpunkt, och
från denna fixerade ståndpunkt har han praktiskt taget låtit vad som helst ytterligare
tjäna som bevisföring för hur rätt han från början haft. Jag skall
naturligtvis icke gå in på dessa stora spekulationer i olika krigsfall, som herr
Lindberg ägnade sig åt, och den världspolitiska utvecklingen, för vilken han
tecknade konturerna. ''Det är en siargåva, som väl egentligen tillhör profeter.
Jag tillåter mig i stället göra några mera blygsamma erinringar av teknisk
natur.

Med den utveckling, som flygvapnet nått, råder det ingen som helst tvekan
örn att Gotland i en motståndares hand är en synnerligen värdefull tillgång,
värdefull på grund av förminskat avstånd för fientliga flygare, samtidigt som
detta innebär en stor nackdel för oss såsom försvarare på grund av den bristande
tid, som står till vårt förfogande för motåtgärder. Det är en del av
det hela, som herr Lindberg tydligen alldeles förbisett. På samma sätt när
det gäller värnandet av neutraliteten, råder det icke någon som helst tvekan
örn att Gotlands värde betydligt stigit.

Jag skall icke uppehålla mig med att rikta påstående mot påstående visavi
herr Lindberg, utan jag skulle vilja tillspetsa frågan sålunda. Hur olika vi
se på hela denna fråga, det framgår, örn vi tänka oss, att det uppdrogs åt herr
Lindberg eller undertecknad att vid krigstillfälle söka militärt svara för rikets
säkerhet. Då intar herr Lindberg den ståndpunkten, att det göra vi bäst
genom att sitta med armarna i kors. Men örn en annan fick den mycket ansvarsfulla
uppgiften att svara för att vårt land skulle kunna gå igenom svårigheterna
med landet bevarat fritt och med oförminskat område, och fick frihet
att ordna försvaret med hänsyn härtill, då säger han utan tvekan: får jag utforma
försvaret, måste jag alltid tillmäta Gotland en mycket avgörande betydelse.
Det är därför, som man med tillfredsställelse måste hälsa det blygsamma
steg, som nu kan tagas för att utnyttja öns egna möjligheter att värna sig
själv i första hand. Det är därför, herr Anderson i Råstock, som det här icke
behöver bli fråga om att överblicka försvarsproblemet i dess helhet. Tänk på,
både herr Lindberg och herr Anderson i Råstock, att det kan slå slint, örn
man dröjer några år. Yi veta, att detta är en detalj, som dock ur försvarets
synpunkt är synnerligen trängande att lösa, och jag vill understryka, att den
alltid val är värd att få sin lösning genom ett bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I fröken Wellins uttalande

i arméns och marinens sjuksköterskors avlöningsfråga kan jag helt instämma.
Jag vill till den kraft och verkan det hava kan uttala den önskan, att detta
spörsmål måtte upptagas från sjuksköterskornas sida och konsekvent fullföljas.
Jag har förhoppning örn att, i händelse så sker, det icke skall behöva
bli alldeles resultatlöst.

Jag har, herr talman, i övrigt fått det intrycket, att man på förhand diskuterar
saker, som icke äro alldeles klara. De herrar i försvarskommissionen, som
sitta här i kammaren, veta väl, att i fråga örn Gotlands försvar något speciellt
av försvarskommissionen fattat beslut icke föreligger. Man följer sina egna
stämningar och söker ur vad man möjligen lyssnat sig till härleda ett resultat,
som kanske icke alldeles överensstämmer med verkligheten. Man får väl taga
hänsyn härtill, även örn man kan säga sig, att Gotlands försvarsfråga för
närvarande sannolikt ligger till på det sättet, att de artilleristiska intressena
både i fråga om luftmål och sjömål sannolikt komma att tillgodoses, och det
är möjligt att på gissningens väg sluta sig till vad som sannolikt kommer att
inträffa. Men att här inför kammaren och inför landet säga, att försvarskommissionen
är klar, och just på grund av denna klarhet inom kommissionen taga

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
initiativ här i riksdagen, det är att lägga fram frågan något litet oriktigt för
åhörarna. Denna framstöt har sålunda icke och kan icke ha något som helst
samband med den realitet, som åberopats, utan det är rätt och slätt en politisk
framstöt som här gjorts. Därom vill jag icke säga något ont, ty den ene som
den andre har rättighet att göra den framstöt, örn vilken han spekulerat ut,
att den sannolikt kan vara förmånlig för honom. Så ligger saken till. Men
även örn det vore så, som herrarna säga, är det uppenbarligen alldeles oriktigt
både för landets och riksdagens synpunkt att utan vidare draga godtyckliga
slutsatser i fråga örn en del av detta väntade betänkande och i förväg slita
lös en del av ett sammanhängande förslag, utan att riksdagens ledamöter, som
inbjudas att rösta därom, ha fullt klart för sig det sammanhang, i vilket
denna lösslitna del infogats. Det är en fullständigt oriktig arbetsmetod, det
måste jag med bestämdhet understryka.

Jag vill också bekräfta, vad herr Anderson i Råstock påpekade, att det
faktiskt blir en ökning av avlöningsanslaget med 26,000 kronor, örn herr
Carlssons reservation bifalles. Vi slippa icke ifrån dessa 26,000 kronor, utan
det blir helt enkelt så, att avlöningsanslaget kommer att belastas med denna
summa. Räcker detta anslag till, slipper kassafonden släppa till medel, men
räcker det icke, och sannolikt räcker det icke, får bristen täckas med statsmedel.
Det är ytterligare konsekvenser av det beslut, som eventuellt i detta
avseende kommer att fattas, och de konsekvenserna ligga förankrade i motionen
nr 65 i första kammaren. De konsekvenserna innebära med 1,150,000
kronor ökade materialanskaffningskostnader. Kammarens ledamöter böra lia
klart för sig, att saken ligger så till, och det kan framkalla sina betänkligheter
att utan vidare trampa i väg på detta sätt. Det var aktuellt i fjol, men man
får förgäves söka efter orsakerna till att det särskilt nu år 1935 skulle vara
ännu mera aktuellt för riksdagen, än det var år 1934. Den allmänna diskussionen
örn Gotlands försvarsproblem föres nu på samma sätt i år som i fjol. Det
har därvidlag icke skett någon särskild förändring.

Det kan som sagt, herr talman, icke vara en godtagbar arbetsmetod, som
herr Holmgren, min granne på Blekingebänken, här rekommenderat. Även
örn man hade den vetskap, man nu oriktigt säger sig ha, vilken man nu icke
har, vore det icke lämpligt att slita loss denna del av försvarsfrågan och
därom fatta beslut utan att veta, hur de olika delarna se ut och utan att lia
fogat in dem i varandra.

Det var detta, herr talman, jag ville säga i denna debatt, och jag vill sluta
med att ännu en gång förklara, att jag för min del anser, att det knappast
nu är tid att taga upp hela Gotlands försvarsproblem och diskutera det i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ossbahr: Herr andre vice talmannen riktade mot mig en protest, därför
att jag angripit en person, som icke varit i tillfälle att försvara sig. Jag
vill mot detta erinra, att vad jag gjort, endast är ett förebringande av ett
försvar mot ett angrepp, som denne person riktade mot mig i första kammaren
föregående år, då jag icke var i tillfälle att försvara mig. Han framhöll nämligen
i en debatt den 2 juni, att man icke finge komma fram med en motion
på det sätt, som jag gjort, och gav uttryck åt den uppfattningen, som jag nyss
återgivit. Då jag vid detta tillfälle icke kunde försvara min ståndpunkt och
mitt motionerande i försvarsfrågan, har jag ansett mig i detta sammanhang
vara berättigad att erinra om vad herr Hamrin då gav uttryck åt och som jag
vid nämnda tillfälle icke kundo bemöta.

Det har här från såväl ordförandens i statsutskottet som herr Törnkvists

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
sida anförts, att man icke bör bryta ut en detalj från det stora bela, för att så
småningom lösa den ena detaljfrågan efter den andra. Det vore icke kutym
att så förfara i riksdagen, utan man borde taga upp frågan i hela sitt sammanhang.
Jag skulle möjligen kunna ansluta mig till denna ståndpunkt, därest
Gotlands försvarsproblem allenast vore en dylik detalj i ett oupplösligt
helt, från vilket det icke kunde utbrytas. Som redan tidigare framhållits, kunna
dock alldeles särskilda omständigheter motivera, att en del av försvarsfrågan
tages för sig. Sådana synpunkter gälla just beträffande Gotland, som är så
att säga ett slutet helt och avskilt från rikets övriga delar. Att alldeles särskilda
omständigheter gälla för Gotland, har också kommit till uttryck i tidigare
organisationer av Gotlands försvar, och det har även tagit sig uttryck i
1925 års härordning, där dessa särskilda förhållanden gjort sig gällande. Man
har nämligen i 1925 års härordning gjort en bestämd skillnad mellan organisationen
av Gotlands försvar och organisationen av fastlandets försvar. Man
har exempelvis i princip erkänt nödvändigheten av att uttaga värnkraften
på Gotland i dess helhet, ehuru man icke i längden kan göra detta med hänsyn
till brist på befäl i fråga örn såväl infanterikårens som artillerikårens kadrer.
Det är icke här fråga örn att bryta ut en detalj, som är oupplösligt förenad
med det hela, utan det gäller, såsom generalstabschefen och andra militära
myndigheter framhållit, ett så att säga riksförsvar i miniatyr, som mycket
väl kan behandlas för sig.

Herr Törnkvist förklarade, att man i år icke borde ändra ståndpunkt, sedan
riksdagen föregående år enhälligt avvisat de då framförda kraven. Jag ber
då att få erinra herr Törnkvist därom, att jag i fjol utgjorde ett minimalt
undantag från denna enhällighet.

Herr Gardell i Stenstu: Herr talman! Jag ber till en början att få in lägga

en bestämd protest mot det påstående, som herr Törnkvist gjorde, då han
sade, att det var fråga örn en politisk framstöt. Detta är icke en politisk framstöt,
och om herr Törnkvist som jag vore gotlänning och kände till förhållandena
på Gotland, hade han icke fällt ett sådant omdöme. För oss är det ett
livsvillkor, att något åtgöres för att stärka Gotlands försvar, och därför lia
motionerna kommit fram.

Det finns säkerligen ingenting, för vilket vår svenska riksdag har en så
vördnadsfull respekt som för en pågående utredning. Kan man åberopa sig
på en sådan, är det vanligen en lätt sak att uppbringa majoritet för avslag. Så
tycks också vara förhållandet med det ärende, som vi nu behandla. Genom
1925 års härordning hava befälskadrerna vid Gotlands trupper blivit allt för
kraftigt nedskurna. Man torde därför numera allmänt vara på det klara med
att de måste ökas och att man alltså handlade obetänksamt år 1925. Statsutskottets
majoritet har avstyrkt de motioner, som väckts angående en ökning av
befälskadrerna såväl vid Gotlands infanterikår som vid Gotlands artillerikår.
Utskottsmajoriteten har egentligen intet annat motiv för sitt avstyrkande, än
att man bör avvakta den pågående försvarsutredningens resultat, innan man
gör någonting. I förevarande diskussion Ilar icke heller framförts något annat
verkligt motiv för avslag. Det är endast de obotfärdigas förhinder, när
man framhåller, att man bör vänta på försvarskommissionen. Alla torde vara
ense därom, att försvarskommissionen icke kan undgå att förorda en ökning
av befälskadrerna vid Gotlands trupper. Gotland har nämligen, såsom deklarerats
i föregående anföranden, kommit att intaga en central plats i fråga örn
hela landets försvar. Vill man därför öka vårt lands försvarsmöjligheter och
minska riskerna för att vår neutralitet blir störd, bör man i första hand göra
något för ökande av Gotlands försvarsbudget. Herr Anderson i Råstock för -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
sökte nyss skrämma upp kammaren med att tala om att det blir mycket dyrare
än vad som anförts i reservanternas förslag. Jag känner icke till den saken i
detalj, men jag skulle vilja påpeka, att det väl ändå icke är huvudsaken, huru
mycket det kommer att kosta, utan huvudsaken är val, örn vi anse det vara ett
nödvändigt behov för landet eller icke att saken genomföres. Befälskadrerna
vid Gotlands trupper äro för övrigt så fåtaliga, att de icke ens under fredstid
kunna fullgöra sin uppgift.

Herr talman! Det är ju givet, att jag som gotlänning helst sett, att högerreservationen
blivit bifallen, men då ingen möjlighet därtill nu förefinnes, vill
jag inskränka mig till att yrka bifall till den reservation, som är avgiven av
herr Carlsson i Gävle m. fl.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle vilja rikta en fråga
till statsutskottets ordförande, om han icke gjort sig skyldig till ett misstag när
han talat om följdkostnader till det här diskuterade anslaget av 1,150,000 kronor.
I verkligheten innebär det ej fullt hälften. Med sådana uppgifter som de
av ordföranden lämnade låter väl dock ej kammaren avskräcka sig.

När jag nu fått ordet, skall jag be att därjämte få beriktiga ett par missförstånd,
som framkommit och som herr Törnkvist i någon mån delade. Jag
tror, att herr Törnkvist och jag äro ense därom, att en åtgärd som den här föreslagna
icke är av det slaget, att den på något vis föregriper försvarskommissionens
ståndpunktstagande. Och jag tror, att vi kunna ge varandra det erkännandet,
att vi båda i det fallet hava varit ganska försiktiga. När det inom
försvarskommissionen varit uppe frågor av sådant slag, att vi ansett ett beslut
här kunna föregripa det slutliga ståndpunktstagandet, då ha vi båda ställt
oss ganska ovilliga att förorda sådant. Jag tror också, jag kan av herr Törnkvist
få det erkännandet, att det nu föreliggande spörsmålet icke är sådant,
att det i minsta mån kan föregripa det slutliga avgörandet.

Det har till äventyrs ävenledes uppstått ett missförstånd, när jag uttalade,
att om det är på någon punkt, som sakkunskapen inom försvarskommissionen
är enig och klar, så är det i fråga örn Gotlands betydelse för Sveriges försvar.
Detta innebär icke, att jag har gjort något påstående, att försvarskommissionen
skulle hava därom fattat beslut utan endast en uppfattning örn sakkunnigeopinionen.

Jag har velat uttala detta, liksom jag tror, att det härutinnan icke råder
någon meningsskiljaktighet åtminstone mellan herr Törnkvist och mig. När
man emellertid har en mycket livlig uppfattning av Gotlands betydelse i
svensk försvarso.rdning, när vidare vad som här föreligger icke innebär något
föregripande av försvarskommissionens ställningstagande eller riksdagens senare
ställningstagande därtill, och vidare det i allt fall har hänt detta att 1935
i motsats till 1934 ytterligare ett år gått utan att några positiva åtgärder vidtagits,
så finner jag det vara mycket befogat, att man nu vidtager den lilla åtgärd
till stärkande av Gotlands försvar, som innefattas i herr Carlssons m. fl.
reservation, till vilken det här under debatten yrkats bifall.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag hoppas, att ingen av kamma rens

ledamöter med fog kan beskylla mig för att jag i mitt förra anförande
icke skulle hava hållit mig strängt till saken, nämligen frågan, huruvida det
föreligger behov av en förstärkning av de militära försvarsanstalterna på Gotland.
Nu har herr andre vice talmannen och herr Meyerhöffer och, jag tror,
även herr Magnusson i Skövde här sysslat med min avrustningsståndpunkt och
försökt övertyga kammaren om, hur orimlig en sådan ståndpunkt är. Jag har
ju dock icke i detta sammanhang väckt något förslag om att vi skulle avrusta

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
försvarskrafterna på Gotland, utan jag har hållit mig till statsutskottets föreliggande
betänkande, däri man icke med ett ord nämnt frågan om avrustning.
Jag vill konstatera, att de herrar, som uppträtt och polemiserat emot mig, alla,
med undantag av herr Magnusson, mycket sorgfälligt undvikit att motivera,
varför det är så förskräckligt angeläget, att årets riksdag utan att avvakta
försvarskommissionens arbetsresultat och emot Kungl. Maj :t skulle gå in för
en förstärkning av Gotlands försvar. Det är min uppfattning — och jag har
försökt att föra ett militärt resonemang till stöd för densamma ■— att det icke
är större risk för att Gotland skall bli anfallet eller intaget, än vad det kan
vara för någon annan del av landet. Eller vill herr Meyerhöffer eller någon
annan stiga upp här i kammaren och söka göra gällande, att man till exempel
inom det närmaste året fram till nästa riksdag har att vänta krigiska förvecklingar
inom Östersjöområdet, varvid vårt land skulle kunna komma i fara? I
varje fall tror jag väl, att herr Magnusson och jag skulle kunna vara överens
örn att därest en sådan åsikt förefinnes, kan man nog hänföra den till vidskepelsens
område.

Herr Magnusson förklarade, att den militära expertisen var enig därom, att
därest en fientlig makt skulle från Gotland insätta ett flyganfall mot det övriga
Sverige, skulle detta vara synnerligen ödesdigert. Ja, naturligtvis. Men
nog kunna väl herr Magnusson och jag också enas därom, att örn en fientlig
stormakt skulle från baser i västra Finland föra fram sina flygstridskrafter
mot vårt land, spelar det ganska liten roll, örn denna fiende samtidigt har Gotland
eller icke. Han skulle i varje fall kunna utföra så oerhörda skador över
detta land, att det enligt min åsikt — och jag vet, att det finns högermän, som
dela den uppfattningen — över huvud icke skulle vara möjligt att prestera ett
tillfredsställande militärt försvar.

Det har här sagts, att anledningen till att det är så angeläget att genomföra
denna förstärkning av Gotlands försvar är den, att där kan man vänta angreppet
så hastigt, och därför måste man där vara alldeles särskilt förberedd.
Jag skall här icke närmare ingå på detta resonemang, men jag vill för herr
Magnusson framhålla, då han går i god för att denna sak icke föregriper försvarskommissionen
och dess utredningsarbete, att han väl är något för tidigt
ute, eftersom, såsom herr Törnkvist i Karlskrona mycket riktigt påpekade, försvarskommissionen
icke ännu tagit ställning till frågan örn, huru den militära
organisationen skall se ut på Gotland. Herr Magnusson borde ha nöjt sig med
att tala för sig själv i denna sak och icke för försvarskommissionen.

Herr Ekman: Herr talman! Efter den debatt, som här förts, varunder

föreliggande fråga örn Gotlands försvar har belysts från olika sidor, kan det
icke falla mig in att upptaga kammarens tid länge genom att närmare gå in
på frågan i dess helhet. Men när man får höra, att tvivel uttalas beträffande
den strategiska betydelsen av Gotland i händelse av krig i Östersjön, kommer
jag att erinra mig ett uttalande av världstidningen Times vid det tillfälle, då
krig mellan England och Ryssland var överhängande. Detta världsblad gjorde
då ett uttalande, som just rörde Gotland och överhuvud Sverige, med anledning
av den lilla trupp, som från fastlandet översändes till Gotland för att söka
upprätthålla Sveriges neutralitet. Världsbladet uttalade sig i synnerligen
skarpa ordalag gent emot Sverige och Sveriges folk, som icke hade tillräcklig
blick för vad man ägde i Gotland. Tidningen beklagade vidare, att Sverige
icke hade skaffat sig tillräckliga medel för att upprätthålla sin neutralitet, då
frestelsen från eventuellt stridande makter att annektera Gotland givetvis
därigenom blev större. Världsbladets artikel hade till rubrik: »Sverige rustar.
Det skickar 50 par byxor och 1 kanon för att försvara Gotland». Jag har

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
velat påpeka detta gent emot de herrar, som vilja försöka underskatta Gotlands
betydelse i detta avseende.

Det är för mig oförklarligt, huru man nu kan komma med det påstående, att
även örn Gotland eventuellt har haft strategisk betydelse för några tiotal år
sedan, så har det icke detta nu längre. Det synes, som örn även en lekman
med någorlunda sunt förnuft borde kunna lätt inse, vilken utomordentlig betydelse
Gotland har som flygbas vid ett krig. För övrigt har ju här en mycket
framstående militär sagt, att Gotland är en av hörnstenarna i rikets försvar,
och att genom att Gotland förses med möjligheter att så att säga taga
emot den första stöten kunna fientliga trupper förhindras taga denna ö till
en luftstridsbas, varigenom även kustförsvaret på fastlandet i någon mån
skulle kunna minskas.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre utan ber att få ansluta
mig till herr Carlssons i Gävle m. fl. reservation.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Visserligen sade min ärade

granne på västgötabänken, att utvecklingen går i motsatt riktning nu mot vad
den gjorde 1934. Men han ville själv dra den slutsatsen, att det var mycket
nödvändigare nu att komma till ett resultat. Här har jag icke stött mig på
något annat än just herr Magnussons ord, att detta var endast en förberedande
åtgärd beträffande Gotlands försvar. Beträffande den siffra jag nämnde, så
står den sig nog. Jag har nyss tittat i den motion, som herr Törnkvist har
med sig, men som jag tyvärr icke själv nu har tillgång till. Och sammanställer
jag det med vad som står i den föreliggande reservationen av herr Carlsson
i Gävle m. fl. å sidan 23 i utskottsutlåtandet, så tror jag nog, att herrarna
kunna ge mig rätt uti, att har man sagt a från riksdagens sida, lär man nog
få säga ett ganska kraftigt b också.

_ Här står nämligen följande — jag ber örn ursäkt, att jag måste taga upp
tiden med att läsa upp det: »Utskottet kan icke godtaga de skäl, som föredragande
departementschefen, enligt vad statsrådsprotokollet utvisar, åberopat
för ett ytterligare undanskjutande av frågan örn åtgärder för tillgodoseende av
Gotlands försvarsbehov. På grund av den betydelsefulla ställning Gotland
intager för riksförsvaret anser utskottet, att omedelbara åtgärder böra vidtagas
till stärkamde av öns lokala försvar genom förbättrande i någon mån
av vapenutrustningen» — observera fortsättningen: »m. m.». •—- Vad detta
»m. m.» betyder återfinnes i den motion i första kammaren, som herr Törnqvist

nyss angav numret på. Sedan fortsätta reservanterna: »--— samt genom

utökning av den fasta befälskadern vid Gotlands artillerikår». — Och så talar
man örn, att i det fall, som föreligger, det icke är fråga örn någonting annat,
än vad som framgår av motiveringen. — I fortsättningen heter det: »såvitt
sistnämnda fråga. angår, finner utskottet fullgoda skäl vara för handen att
tillstyrka den ökning av den aktiva kadern vid artillerikåren, som föreslagits ej
mindre i chefens för generalstaben förutnämnda skrivelse den 7 juli 1934 än
även i motionerna I: 5 och II: 17 samt I: 65 och II: 202.» Därefter talar man
om, att man gjort upp ett förslag till stat, som finnes bifogat, men att man
beträffande det övriga skall återkomma då den slutliga beräkningen skall uppgöras.

Utöver det som står i motiveringen är det nog ganska glart, att den, som vill
hava en utökning av befälskadern, vill också hava och är villig att gå in för
de kostnader, som det belöper sig på att ge dem nödiga verktyg, om jag får
begagna det uttrycket. Och den omständigheten, att högerreservationens män
här hava gått över på denna reservation, förringar icke på något sätt det uttalande,
jag tidigare gjort örn att det här icke betyder 26,000 kronor, utan att

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
det betyder ofantligt mycket mera. Ty utan nödiga verktyg lära vi icke ha
stor nytta av att öka ut en befälskader.

Med den motiveringen har jag ingen anledning, herr talman, att frångå vad
jag nyss sade utan vidhåller mitt yrkande.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Herr Lindberg var mycket kränkt över

att jag talade örn herr Lindbergs avrustningsståndpunkt i denna debatt. Han
bestred detta och sade, att i denna debatt hade han i stället varit saklig, och
motiverade detta med att han icke yrkat avslag utan hållit sig till status quo.
Nu trodde jag, att det var närmast av opportunitetsskäl, ungefär av samma
anledning som högern röstar för mellanpartiernas förslag, som herr Lindberg
intog den ståndpunkten. Men är den ett uttryck för en förbättring i herr
Lindbergs förutvarande sinnelag, vilken han bibringats genom sitt trägna arbete
i försvarskommissionen, så skall ingen med större tillfredsställelse hälsa
den utvecklingen än jag. Herr Lindberg gjorde några direkta frågor, som jag
skall besvara och då visa, varför det är särskilt angeläget att genomföra denna
försvar sförbättring nu. Jag säger det kort och gott, på grund av det utrikespolitiska
läget i världen. Herr Lindberg säger: det är bara vidskepelse. Det
är en mycket grav anmärkning mot den nu sittande regeringen, framför allt
mot utrikesministern, vilken vid upprepade tillfällen har framhållit, huru allvarligt
läget är i världen, och sagt, att det är så som örn man hanterade ett
laddat gevär. Det är sålunda icke jag utan en regeringsrepresentant, som
ute i landet spritt denna fruktansvärda vidskepelse. Men det får väl bli en
privat uppgörelse inom socialdemokratiska partiet.

Att förbättringen bör komma nu, beror även på den tid det tar att genomföra
försvarsförbättringar, och eftersom försvarskommissionens arbete har dragit
ut på tiden och kommit in i det ovissa, så är det många som med oro se
på utvecklingen, och för Gotlands del vilja de redan nu hava något gjort.

Herr Lindberg riktade också en samvetsfråga till mig, då han sporde örn
krigsförvecklingar kunde väntas inträda mycket snart. Jag beklagar, att jag
icke har någon klärvoajant läggning; jag kan överhuvud icke som herr Lindberg
uppträda som profet och draga upp linjer för, huru framtiden kommer att
te sig. Jag började som militär 1914, och då fanns det en man, som borde
haft mycket större möjlighet att kunna bedöma världssituationen än jag. Han
var ledare för det liberala partiet, och i juli 1914 var han om möjligt ännu
mera troskyldigt viss örn lägets lugn och allvar, än herr Lindberg är just nu.
Enär jag sett, huru mycket mera framskjutna män än jag kunna göra så oerhörda
felbedömanden, aktar jag mig för att överhuvud uttala mig örn utvecklingen
i framtiden. Det överlämnar jag åt herr Lindberg i fortsättningen.

Då jag kommit till den ståndpunkten att man bör rösta för bifall till denna
reservation, är det helt naturligt, att jag ser på frågan på det sättet, att även
en hel del andra också mycket trängande försvarsåtgärder borde bifallits redan
nu. Den riktiga tanken, att Gotlands ställning är förpostens, som i allvarets
stund skulle taga den första stöten, framkommer i reservationen, och därför
betecknar den ett klart steg framåt.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Debatten här tycker jag har fått

alldeles för stor omfattning med hänsyn till frågans betydelse. Men eftersom
det av herr Lindberg och herr Törnkvist i Karlskrona gjorts gällande,
att ett bifall till en av reservationerna skulle bli ett föregripande av försvarskommissionens
arbete, känner jag mig uppfordrad att inför kammaren deklarera
min uppfattning, att ett bifall till vilken som helst av de båda reservationerna
icke på något sätt kommer att föregripa försvarskommissionens re -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
sultat. Det är ju klart, att det i hög grad beror på den allmänna inställning,
man har till försvarsfrågan, och med försvarsfrågan sammanhänger ju Gotlands
försvar i allra högsta grad. Det kan ju hända, att herr Lindberg i
Umeå kan göra den deklarationen, att ett bifall här skulle föregripa slutresultatet,
örn man har den personliga inställningen, som han nu deklarerat.
Han kanske i slutspurten icke vill göra något åt Gotlands försvar. Då kan
han naturligtvis här i kammaren säga, att det blir ett föregripande. Och
herr Törnkvist måste för att komma till sitt resultat, utgå från samma utgångspunkt.
Herr Törnkvist sade, att det kunde bli en förtidsdiskontering
av försvarskommissionens kommande resultat. Ja, det kan det bli, men jag
tycker att en sådan förtidsdiskontering är bara lycklig. Örn vi nu kunna så
att säga markera vår försvarsvilja genom att i någon mån förbättra Gotlands
försvar utan att rubba budgeten, då kan jag icke förstå, varför vi icke skola
göra det i år lika väl som nästa år eller året därpå. Det kan bli så, att en
väntan kan komma att bli rätt dyrbar.

Jag har velat säga dessa ord i denna debatt, då jag tillhör försvarskommissionen
och jag upprepar mitt uttalande, att ett bifall till en av reservationerna
icke innebär något föregripande av försvarskommissionens resultat.
Jag slutar med att yrka bifall till den av herr Carlsson i Gävle m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill allenast uttala en

förvåning över att man kan göra ett så positivt uttalande, som den senaste
talaren gjorde, då inga beslut föreligga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels
ock på bifall till det förslag, som innefattades i mom. a) av den utav herr
Carl A. Carlsson m. fl. avgivna, vid förevarande punkt fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Magnusson i Skövde begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 4
mom. a) av utskottets förevarande utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i mom. a)
av den utav herr Carlsson i Gävle m. fl. avgivna, vid förevarande punkt fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 89 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

Moni. b) och c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs utskottets i morn. d) gjorda hemställan; och yttrade
därvid:

Herr Holmgren: Herr talman! Huvudförutsättningen för Kungl. Maj:ts

framställning örn tillfällig löneförbättring åt vissa officerare och underofficerare
vid armén och marinen var den, att den ifrågasatta löneförbättringen
icke skulle komma annan personal till godo än den som på grund av förhållanden,
betingade av genomförandet av 1925 års försvarsorganisation, hade
kommit i ett i avlöningshänseende särskilt bekymmersamt läge. Då ju emellertid
flygvapnet först organiserades genom 1925 års beslut, har dess personal
naturligtvis icke kunnat komma med i denna tillfälliga löneförbättring. Det
finns sålunda ur formell synpunkt intet att erinra emot den ståndpunkt, som
utskottet intagit i denna fråga. Men en princip är väl ändock en linje, som
man drar upp för sig, som skall tjäna till ledning för ett ståndpunktstagande,
när det gäller frågor inom ett visst område, och den linje, som dragés, skall
väl icke vara en lag, som binder mina händer och icke ger mig handlingsfrihet
vid tillfälle. Denna min uppfattning örn innebörden av en princip har
föranlett mig att på denna punkt avlämna en motion, en motion, som innebär
att även flygvapnets officerare skulle komma att få del av denna tillfälliga
löneförbättring. Det gäller nämligen endast två officerare, och det belopp
jag begär är 600 kronor. Om nu utskottets uppfattning segrar, så blir följden,
att två officerare inom den svenska krigsmakten icke få del av denna löneförbättring,
under det att alla deras jämnåriga inom andra vapen få det. Man
tycker, att när man sätter upp ett nytt flygvapen, kring vilket i stor utsträckning
våra förhoppningar knyta sig, vore det väl en lämplig uppmuntran
åt personalen att den icke får det sämre än sina jämnåriga inom andra vapen,
och på den grund tillåter jag mig, herr talman, att yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av mig vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det är ju så med detta ärende,
som gäller tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare, att
riksdagen egentligen har varit den drivande kraften för att få bort de missförhållanden,
som inom särskilt armén och marinen hava drabbat vissa beställningshavare.
Den första framstöten som gjordes var 1931, och nu har Kungl.
Maj :t 1935 framlagt ett förslag till avhjälpande av vad som kan sägas vara
de värsta missförhållandena. Nu har riksdagens resonemang hela tiden gällt
personalen inom armén och marinen, och till dessa båda försvarsgrenar har
riksdagen begränsat de åtgärder, som skulle komma att vidtagas, och den begränsningen
har, herr talman, skett därför, att anledningen till denna förbättring
skulle vara de ogynnsamma befordringsförhållanden, som hade inställt
sig på vissa poster inom armén och marinen med anledning av 1925
års försvarsbeslut. Man har icke vågat tänka sig, att flygvapnet, som tillkom
1925, skulle komma att utsättas för olägenheter av liknande beskaffenhet.
Nu påpekar den ärade motionären herr Holmgren, att det råder även
där sådana missförhållanden. De hava uppenbarligen icke samma karaktär
som de motsvarande inom armén och marinen, och jag håller för sannolikt,
att om utvecklingen inom flygvapnet inom hithörande område verkligen avslöjar
sådana svagheter som dem den ärade motionären har påpekat, vilket
jag icke har någon anledning att betvivla, så torde väl Kungl. Maj:t i annan

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
ordning hava möjlighet med hänsyn till flygvapnets ställning att reda ut befordringsförhållandena
inom flyget. Jag vill tillägga, att det är flera grupper
inom såväl armén som marinen, som gjort framställningar örn att komma
i åtnjutande av denna löneförbättring, som är mycket blygsam och mycket
begränsad. Men det har på grund av den ram, som begränsar denna fråga,
icke befunnits lämpligt att gå därutöver, en ram som bar utformats med hjälp
av även försvarsväsendets lönenämnd.

Detta ärende ^är ^ sålunda icke av den beskaffenhet, att utskottets förslag
skulle häntyda på någon oginhet mot flygvapnets personal. Vi tro, att frågan
skall kunna ordnas på annat sätt. Det är på grund av dessa skäl, herr talman,
som vi nödgats avvisa många framställningar, som framkommit, och
nödgats stanna vid vad Kungl. Maj :t har föreslagit, och varom 23/24 av utskottets
ledamöter äro eniga.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock på bifall till det förslag,
som innefattades i mom. d) av den av herr Holmgren avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Morn. e) och f).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Härefter föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande, nr 38, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för chauffören O. K. Jansson
m. fl. fran skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp; och biföll kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 8.

Sedan herr andre vice talmannen nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
förekom vidare till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående lämpligheten
av att riksdagens ledamöter innehava avlönade uppdrag inom nuvarande
eller blivande hel- eller halvstatliga monopol.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 479, hade herr Lithander föreslagit, att riksdagen ville be®,
.uta hos regeringen hemställa örn utredning huruvida riksdagens ledamöter
lämpligen borde innehava avlönade uppdrag inom nuvarande eller blivande
hel- eller halvstatliga monopol samt att regeringen under innevarande riksdagsperiod
ville inkomma med de förslag, vartill denna utredning gåve anledning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Äng. riksdagsledamöters
uppdrag
inom
statsmonopol.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr von Seth, som, ehuru med särskild motivering, instämt i utskottets
hemställan; samt

av herr Gustafsson i Välsnäs, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t
hemställa om utredning huruvida riksdagens ledamöter lämpligen borde innehava
avlönade uppdrag inom nuvarande eller blivande hel- eller halvstatliga
monopol samt att Kungl. Majit under innevarande riksdagsperiod ville inkomma
med de förslag, vartill denna utredning gåve anledning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Gustafsson i Välsnäs: Herr andre vice talman! Jag är väl med veten

örn, att frågan örn förbud för riksdagens ledamöter att innehava avlönade
uppdrag vid statliga monopolföretag är av en ganska ömtålig natur, och
att skäl kunna anföras både för och emot ett dylikt förbud. För min egen. del
anser jag dock, att de övervägande skälen tala för att riksdagsmännen icke
böra vara engagerade i monopolföretag som innehavare av avlönade uppdrag
inom desamma. Denna min uppfattning grundar sig främst ^därpå, att ett
dylikt engagemang svårligen kan undgå att menligt inverka på den fria och
obundna ställning, som riksdagen bör hävda gent emot monopolföretagen. Ett
monopols tillkomst, organisation och eventuella upphörande beror av riksdagens
beslut, och därav följer, att riksdagens ledamöter borde vara befriade
från den pliktkollision, som även den samvetsgrannaste riksdagsman skulle
kunna bli utsatt för, örn han på något sätt är direkt ekonomiskt beroende av
ett dylikt företags tillvaro. I annat fall ligger det nära till hands, att riksdagens
beslut i dessa ömtåliga frågor komma att med .misstro betraktas av invånarna
i landet, vilket icke kan undgå att få en skadlig inverkan bå,de för monopolföretagen
och riksdagens eget anseende. Jag kan för övrigt i detta avseende
instämma i ett uttalande, som vid behandlingen av en liknande monopolfråga
fälldes i denna kammare år 1930 av en nuvarande ledamot av regeringen,
nämligen nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet. Herr .Engberg
yttrade vid ifrågavarande tillfälle: »Jag anser, att de som skola sitta i

en halvstatlig monopolstyrelse skola icke utses ur riksdagsmännens krets.
Det är icke småaktighet att ställa sig på en dylik ståndpunkt, det är en akt
av renlighet. Jag tror, att det är riktigt och sunt, att det dragés en gräns
mellan politik och ekonomi, en gräns som svenska riksdagen under alla förhållanden
har gott av att den är dragen. Det kan enligt min mening endast lända
vårt politiska liv till styrka, örn den gränsen dragés upp klart och tydligt
i detta fall.» — Jag kan som som sagt för egen del helt instämma i vad statsrådet
Engberg vid detta tillfälle yttrade.

Det utskottsbetänkande, som vi nu hava att behandla, ger däremot uttryck
åt en helt annan tankegång, och jag har därför icke kunnat underlåta att
reservera mig mot detta utlåtande. Utskottet har först en utredning örn huru
många riksdagsmän som för närvarande innehava uppdrag som styrelseledamöter
och revisorer vid monopolföretagen, nämligen Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
och Aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Utav denna utredning
framgår, att sammanlagt tjugunio riksdagsmän inneha sådana uppdrag.
Jag vill till detta endast anmärka, att när man har den uppfattningen,, att
riksdagsmännen icke böra inneha dylika avlönade uppdrag, utgör detta , icke
på något sätt någon anmärkning emot de personer, som för närvarande inneha
dylika uppdrag — åtminstone icke från min sida, och jag förmodar, att

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)
icke heller motionären åsyftar något sådant. Det är själva principen och
ingenting annat som vi här velat hävda.

När man nu har klart för sig, att man principiellt ställer sig på den ståndpunkten,
att riksdagsmännen icke skola inneha avlönade uppdrag i monopolföretag,
kan man göra sig frågan, örn man icke genom ett sådant ståndpunktstagande
kommer att stöta på så stora praktiska svårigheter, att man bör göra
avsteg från principen. Jag tror icke, att så är fallet. Jag har visserligen
den allra största aktning och respekt för den duglighet och kunnighet, som
finnes samlad inom riksdagens kamrar, men jag tror dock att det vore att underskatta
den duglighet och kunnighet, som finnes inom den stora del av svenska
folket och som icke tillhör de 380 personer, vilka placerats inom riksdagen,
örn man komme med ett sådant påstående som att monopolföretagens skötsel
skulle bli lidande på att riksdagsmännen icke kunde erhålla placering inom
deras styrelser. Nu synes utskottet anse, att riksdagens ledamöter inom monopolstyrelserna
borde ha till särskild uppgift att tillvarataga det allmännas
intressen och att detta särskilt skulle motivera, att man icke utestängde riksdagsmännen
från monopolstyrelserna. Intet skäl torde dock kunna förebringas
för att icke även andra än riksdagsmän skulle kunna tillvarataga dessa
intressen. Enligt min åsikt utgör det i stället en stor fara, örn man går in
för den principen, att riksdagsmän framför andra böra utses för att tillvarataga
det allmännas intresse i detta fall. Som var och en vet råda inom riksdagens
olika partier ganska olika meningar örn, hur det allmännas intressen
på näringslivets olika områden böra tillgodoses. Följden skulle lätt kunna bli,
att varje parti gör anspråk på att bli mer eller mindre representerat i de olika
styrelserna, en utveckling som jag icke kan anse önskvärd. Jag tror sålunda,
att varken monopolföretagen såsom sådana eller det allmännas intresse i stort
sett skulle bli lidande på, att riksdagsmännen hålla sig borta från den direkta
skötseln av monopolen.

En annan invändning mot genomförandet av ett förbud av bär avsedd art är
den orättvisa, det skulle innebära, örn riksdagens ledamöter icke liksom andra
därtill lämpliga personer skulle kunna erhålla dylika uppdrag. Jag vill icke
förneka, att det synes mig som om i denna anmärkning läge ett visst fog, och
jag vet mer än väl, att ett riksdagsmannauppdrag i och för sig icke medför
någon vinst för sin innehavare eller någon trygghet för framtiden. I detta
fall liksom i andra måste dock det allmännas intresse gå framför det enskilda,
och jag anser, att det är ett allmänt intresse, att det här dragés en gränslinje
mellan politik och ekonomi. Då måste även riksdagsmännen underordna
sig detta intresse.

I detta sammanhang tillåter jag mig att yttra några ord även om den reservation,
som förutom min är fogad vid utskottets betänkande, och som avgivits
av herr von Seth. Herr von Seth säger bland annat, att syftet med motionen
är värt erkännande, men han anser, att ett bifall till dess utredningsyrkande
icke skulle åstadkomma ett klarläggande av frågan i hela dess vidd. Han
anser i stället, att frågan örn politik och förvaltning och örn det parlamentariska
inflytandet på den statliga affärsverksamheten bör upptagas i ett
större sammanhang, varvid även de i herr Lithanders motion framförda synpunkterna
böra beaktas. Jag ber att få säga, att jag ingenting bar att invända
emot att saken även tages upp i ett större sammanhang. Jag tror emellertid,
att just den sak, som tydligen herr von Seth liksom jag vill främja, är
bäst betjänt av att man först försöker nå ett resultat på det område, som nu
är i fråga, ett område där olägenheterna av ett ohämmat politiskt inflytande
iiro mest, uppenbara och påtagliga och som är så pass begränsat, att man där
kan reglera förhållandena utan att föregripa en kommande omprövning i ett

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)
större sammanhang. Jag har emellertid icke ansett mig böra yrka avslag på
en motion, vilken jag anser vara ett steg i rätt riktning.

Utskottsutlåtandet, sådant utskottets majoritet formulerat detsamma, innehåller
i sitt sista stycke ett uttalande, som på visst sätt strider emot dess föregående
delar. Efter att först ha försökt visa, att frågan örn riksdagsmännens
ställning till monopolen icke alls behöver prövas, utan att allt är bra som det
är, säger utskottet i alla fall till slut, att med anledning av vissa uttalanden
vid 1930 års riksdag kan man förvänta, att denna fråga upptages till prövning
i samband med den utredning rörande de statliga monopolens organisation,
sorn är avsedd att komma till stånd, innan de nu gällande avtalen upphöra
med utgången av år 1936. Det ena påståendet är lika oriktigt som det
andra. Utskottsutlåtandet är egentligen konsekvent endast i ett enda avseende,
nämligen därutinnan att dess första del liksom dess sista del är alldeles
felaktig. Ty vad var det, som riksdagen uttalade år 1930 i denna sak? Jo,
riksdagen uttalade uti sin skrivelse nr 258 i anledning av en motion av herr
Lithander, en motion med ungefär samma yrkande som herr Lithander har
kommit med i år, att något bärande skäl för detta hans yrkande icke anförts,
och att riksdagen icke kunde biträda herr Lithanders förslag. Det synes mig
ganska otänkbart, att ett dylikt uttalande skulle kunna utgöra grund för ett
initiativ i den riktning, som herr Lithander såväl 1930 som nu i år har ° påyrkat.
Det synes mig som örn riksdagen, därest den vill gå in för något
dylikt, får göra ett mera positivt uttalande. Jag har för min del icke velat
ge denna fråga större proportioner än den i verkligheten har, men jag anser
den dock vara av den vikt och betydelse, att det vore oklokt och ovärdigt
handlat av den svenska riksdagen örn den försökte skjuta frågan ifrån sig och
icke upptaga den till verklig prövning. Av den anledningen ber jag, herr
andre vice talman, att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Jacobsson och Meyerhöffer.

Herr von Seth: Herr talman! Det av motionären påtalade spörsmålet kan
givetvis ses ur flera synpunkter. Jag skulle för min del vilja skärskåda denna
fråga ur den synpunkten, att t. ex. herr Lithander eller någon annan kammarens
ledamot bleve placerad som styrelseledamot i ett av dessa monopolföretag.
Jag ser, att herr Lithander ruskar på huvudet, men örn vi nu göra
det antagandet, att herr Lithander bleve insatt på en dylik post, är det
min liksom hela svenska folkets övertygelse, att herr Lithander på bästa sätt
skulle tillvarataga det allmännas intresse. Jag kan därför icke omfatta den
tanken, som motionären åtminstone antytt, nämligen att riksdagsmannauppdraget
så att säga i sig självt skulle utgöra ett hinder att kunna åtaga sig ett
dylikt uppdrag. Jag har kanske varit med för kort tid i riksdagen, men jag
sätter dock riksdagsmannaskapet så högt, att jag icke kan dela några misstankar
i det avseendet.

Däremot delar jag till stor del den föregående talarens synpunkter på frågan.
När emellertid en fråga av denna art kommer till ett tillfälligt utskott,
har man inom utskottet icke någon möjlighet att gå utanför den ram, som
motionären med sin motion syftat till. Jag har därför i min reservation framhållit,
att jag anser, att en utredning bör omfatta icke blott det av motionären
angivna området utan jämväl andra hithörande områden. Av den anledningen
har jag icke kunnat yrka bifall till motionen. Jag har emellertid ansett
densamma värd allt erkännande, såsom också framgår av den reservation,
jag fogat vid utskottsbetänkandet.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till min reservation.

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Även örn herr Lithander med viss

rätt kan beklaga sig över, att hans motion fått en något snäv behandling i utskottet,
och även örn, såsom jag föreställer mig, hans motion kommer att bli
avslagen av kammaren, så kan han ju dock glädja sig åt att ha fått uppmuntran
i åtskilliga pressorgan, vilka gjort sitt bästa för att göra denna fråga
till en ganska betydelsefull sådan. Det är ju mycket vänligt av tidningspressen
att slå vakt om riksdagens anseende, och man vågar väl hoppas, att denna
nitälskan också är förestavad av redliga avsikter. Örn så är tycker jag emellertid,
att allmänheten bort erhålla riktigare informationer örn själva sakläget.
Helt säkert gå många människor omkring här i landet och bära på den föreställningen,
att riksdagsmännen slå under sig och sig emellan fördela en mängd
välavlönade uppdrag, och att de på så sätt gynnade personernas sakliga förutsättningar
för uppdraget i fråga i allmänhet icke äro de bästa. Nu har ju
riksdagen, som vi veta, icke några dylika lukrativa befattningar att fördela
vare sig bland sina egna ledamöter eller bland personer utanför riksdagen.
När man då begär, att riksdagen skall ingripa och förhindra, att riksdagsledamöterna
använda sin ställning till att skaffa sig ekonomiska fördelar i
form av styrelseuppdrag i monopolföretag eller på annat sätt, vill man, att
riksdagens ledamöter skola göra sig lika okunniga som sina vedersakare. Detta
är naturligtvis för mycket begärt. Däremot är ju, som vi veta, Kungl. Majit
utrustad med makt och befogenhet att bland annat utse ett visst antal styrelseledamöter
i våra monopolföretag. I den mån Kungl. Maj :t på ett oförståndigt
sätt använder sig av denna sin utnämnningsrätt är naturligtvis kritik
befogad, men denna kritik bör då givetvis riktas mot Kungl. Maj :t och icke
emot riksdagen. I själva verket är det väl ickså närmast Kungl. Majit, som
herr Lithander vill komma åt med sin motion.

Inom utskottet ha vi emellertid kommit till den åsikten, att motionären är
en reformator, som icke bör bli bönhörd. Den fråga, som herr Lithander här
för fram, är icke alls någon stor fråga, utan tvärt om en ganska liten sådan.
Ja, man skulle kunna kalla den en bagatell. Vi ha icke kunnat nöja oss med
att utan vidare acceptera motionärens framställning, enligt vilken man här
skulle lia att göra med en betydande angelägenhet, utan vi ha kostat på herr
Lithanders motion den utredning, som han begärt, att Kungl. Maj :t skulle
göra. Därvid lia vi funnit, att det icke alls är så farligt med riksdagsmännens
beblandelse med den snöda mammon, att man av den anledningen behöver
frukta, att de skola ta skada till sin själ. Av riksdagens 380 ledamöter
lia 5 äran att sitta med som ordinarie styrelseledamöter i de båda monopolföretagen
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen och Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
och av dessa 5 är en vald på bolagsstämma. 11 styrelseledamöter
befinna sig utanför riksdagen, vilket ju är en ganska aktningsvärd siffra,
om man jämför den med den föregående av mig nyss nämnda. Man kan
följaktligen icke säga, att ledamöterna av riksdagen på ett otillbörligt sätt
gynnats vid fördelningen av ifrågavarande förtroendeposter, och det hela är
faktiskt efter mili åsikt heller ingenting att göra någon affär av. Men herr
Lithander har nu en annan åsikt, och det är icke första gången han fört den
inför riksdagen. Riksdagen har emellertid tidigare ansett, att man icke bör
acceptera herr Lithanders ståndpunkt. Senast skedde detta år 1933. Herr
Lithander är emellertid outtröttlig och menar sig i år ha funnit ett alldeles
nytt skäl för att komma igen med frågan. Han tycker sig ha upptäckt ■—
och det finnes förresten flera, som gjort detsamma — att den sittande regeringen
umgås med planer på att inrätta nya monopol, och då känner herr Lithander
behov av att protestera. Detta har nu skett i form av ett angrepp på riksdagen.
Herr Lithander vill slå vakt örn det enskilda näringslivet och det en -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)
skilda näringslivets utövare. Något högre intresse än den enskilde näringsidkarens
existerar tydligen icke för herr Lithander. Nu tycker motionären •—
åtminstone spårar man den tanken bakom motionen •— att här gå riksdagsmännen,
utom herr Lithander, omkring med spekulationer på att komma med
som styrelseledamöter i de nya monopolföretag, som den sittande regeringen
anses planera. Herr Lithander menar med andra ord, att vi icke äro riktigt
att lita på. Men om riksdagens ledamöter skulle förbjudas att emottaga styrelseuppdrag
i monopolföretag, skulle vi allesammans — jag förmodar, att
detta är herr Lithanders mening — tillsammans med herr Lithander slå vakt
örn det enskilda näringslivet och komma regeringens fula planer på skam.
Jag tror nu, att herr Lithanders misstänksamhet går alldeles för långt. Nog
äro vi väl tillräckligt många här i riksdagen, som icke ha någon som helst
utsikt att komma med i några monopolstyrelser, att vi med gemensamma ansträngningar
skola lyckas slå tillbaka monopolplanerna, om vi anse dem ur
saklig synpunkt icke vara försvarliga. Jag menar sålunda, att vi icke behöva
ta herr Lithanders farhågor alltför seriöst.

Men den fråga, som vi här ha att göra med, är kanske trots allt en betydelsefull
principfråga. Herr Lithander — eller var det kanske någon annan
— har i sammanhang med denna motion erinrat örn, att Caesars hustru icke
ens får misstänkas. Riksdagen bör hålla sin oskuld obefläckad. Men detta
blir nog ganska svårt, örn riksdagens egna ledamöter bidraga till att undergräva
förtroendet för riksdagsmännens oväld. Historien känner icke till, att
Caesars hustru anspelade på, att hon skulle vara otillförlitlig. Herr Lithander
borde följa hennes exempel. Men skall man nu förebygga den misstanke,
som herr Lithander är rädd för, undrar jag, örn icke motionären angripit problemet
felaktigt. Det finns andra områden, där det skulle kunna ligga närmare
till hands att tala örn riksdagsledamöternas bundenhet vid egna ekonomiska
intressen, än våra monopolföretag. Jag ställer mig ett ögonblick på
herr Lithanders principståndpunkt och frågar: Kan det vara lämpligt, att en
varuimportör tillhör bevillningsutskottet, som har att behandla tullfrågor ? Kan
det vidare vara lämpligt, att man skickar jordbrukare till jordbruksutskottet,
där de ha möjlighet att bevaka icke bara sin närings intressen utan samtidigt
också sina egna ekonomiska intressen, och kan det vidare ■— för att nu
fortsätta exemplifieringen — vara rimligt och riktigt, att statstjänare sitta
i statsutskottet, som behandlar deras egna lönefrågor? Här finns verkligen
mycket att reformera, örn man nu skall välja till utgångspunkt, att riksdagsledamöterna
vid sitt ställningstagande låta sig ledas av personliga intressen
med bortseende från det allmännas bästa.

Jag har icke samma dåliga uppfattning örn Sveriges riksdag som mångå
andra, vilka gjort denna motion till en mycket betydelsefull sådan. Jag vägrar
tro, att den svenska riksdagen är korrumperad, och jag anser det beklagligt,
att ledamöter av riksdagen ge det demokratiska styrelseskickets fiender
vatten på kvarn genom fullständigt obefogade beskyllningar.

De båda monopolföretag, som vi nu ha ■— jag bortser härvid från de affärsdrivande
verken — ha till uppgift att tillföra statskassan inkomster i form
av indirekta skatter. Riksdagen är den skattepåläggande institutionen och
har allt intresse av att vara informerad om, hur monopolföretagen i fråga fylla
sin uppgift. Det är för mig omöjligt att inse, ett riksdagsmannaskap mäste
vara diskvalificerande för styrelseledamotskap i ett monopolföretag. Det förefaller
mig tvärtom, som örn en riksdagsman, vilken har de sakliga kvalifikationerna,
framför någon annan bör kunna komma i fråga till ett så,dant styrelseuppdrag.
Jag understryker vad utskottet säger i sin motivering, nämligen
att skälig hänsyn bör tagas till den omständigheten, »att de av Kungl.

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)
Maj:t utsedda styrelseledamöterna hava att inom bolagens styrelser tillvarataga
vissa allmänna intressen, vilket synes kunna motivera, att riksdagen därvid
blir representerad». Detta gäller alldeles särskilt beträffande revisionen
inom företagen, säger vidare utskottet.

Till sist endast ett par ord örn reservationerna. Herr von Seth framhåller,
att »frågan örn politik och förvaltning och örn det parlamentariska inflytandet
på den statliga affärsverksamheten bör upptagas i ett större sammanhang,
varvid de i motionen framförda synpunkterna självfallet böra bli föremål för
ingående prövning». Jag har ingen anledning att i annan mån sysselsätta mig
med vad herr von Seth yttrar i denna sin reservation än att jag påpekar, att utskottet
överhuvud taget icke tagit ställning till frågan örn politik och förvaltning
och örn det parlamentariska inflytandet på den statliga affärsverksamheten.
Utskottet har begränsat sig till att besvara den väckta motionen. Herr
von Seths synpunkter lia för mig och utskottets övriga ledamöter blivit kända
först efter det utskottsutlåtandet förelåg i tryck, och jag är givetvis under
sådana förhållanden förhindrad att som talesman för utskottet förorda antagandet
av herr von Seths reservation. Vad herr Gutafsson i Välsnäs reservation
angår ansluter sig ju den till motionen, och efter vad jag tidigare anfört
behöver jag icke särskilt uppehålla mig vid denna reservation.

Med utgången av år 1936 upphöra de nuvarande avtalen för statens två
monopolföretag, och riksdagen kommer följaktligen att nästa år ha att ta ställning
till propositioner örn nya avtal för samma företag. Utskottet har nu förutsatt,
på grund därav, att denna fråga givits ganska stora proportioner, att
även spörsmålet örn riksdagsmännens ställning till monopolföretagen kommer
att prövas i samband med uppgörandet av förslag till nya avtal. Det finns
under sådana förhållanden så mycket mindre anledning för riksdagen att nu
skriva till Kungl. Maj:t i frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Den förste ärade talaren började sitt an förande

med att säga, att denna fråga är av grannlaga natur. Så har jag,
herr talman, sett den hela tiden. I varje motion, som jag väckt i denna fråga,
har jag sorgfälligt undvikit varje som helst detaljkritik eller exemplifiering,
som skulle kunna träda grannlagenheten för nära. Jag har hela tiden sett
och ser fortfarande denna fråga rent principiellt.

Riksdagen sluter ju inom sig många förnämliga, på olika områden duktiga
krafter. Det skulle icke vara någon svårighet att där finna personer, soln
hade alla de kvalifikationer man kunde begära. Jag medger, att det mot min
ståndpunkt kan invändas: Skola vi icke taga den eller den därför, att han är
riksdagsman? Det blir svårigheter att träffa ett val, men det synes mig som
man får försöka att på något sätt övervinna en sådan olägenhet inför det, som
i denna fråga är det vitala och det centrala: att riksdagen för att tillföra riket
större inkomster — motiven må vara vilka som helst — så använder sin beslutanderätt,
att tusentals människor kastas ut i elände. Finansministern förklarade
häromdagen, att vi skola taga hand örn dem, som nu eventuellt genom
nya ingripanden skola bli utkastade. Många av de tidigare utkastade leva ännu
i nöd och misär. Det är då icke att förvåna sig över, om man ute i bygderna
har en annan syn på denna fråga, än vad man mahända har pa mångå hall i
riksdagen. När det under alla förhållanden utom riksdagen finns så mångå
dugande personer, som kunna sköta dessa befattningar, varför skola vi da
giva människor ute i bygderna möjlighet att säga: Här skapar riksdagen till
monopol för att kasta yrkesutövare ur sadeln och låter framstående politici
få väl avlönade platser. Det är mot sådant man skall skydda riksdagen. Sä -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom siatsmonopol. (Forts.)
kert är, att, om denna anledning till kritik bortfölle, man hos allmänheten skulle
få till stånd en helt annan inställning till riksdagen än som nu finnes. Jag
har en viss erfarenhet på detta område. Under tjugu år, herr talman, har
jag sökt att komma till rätta med dessa problem. Jag har gång på gång
befunnit mig i den situationen, att jag riskerat att med mina erinringar träffa
någon personligen högt aktad vän inom riksdagen. Är det icke bättre, att
riksdagen bibehåller sin handlingsfrihet genom att i möjligaste mån sätta till
personer utanför riksdagen. Det är, herr talman, min grundsyn på dessa
frågor.^ Jag vill försäkra, att det har varit med självövervinnelse, som jag
måst gå fram många gånger. Jag har icke velat träffa den eller den. Jag
har velat rent principiellt värna örn någonting, som jag har ansett i längden
vara av stor betydelse för den svenska riksdagen.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Gustafsson i Välsnäs.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag skall icke närmare ingå

på en principdiskussion i frågan, örn riksdagsman skall få vara ledamot i det
ena eller andra statliga eller halvstatliga monopolföretagets styrelse. Jag
har den uppfattningen, att den, som vid sidan av sitt riksdagsmannauppdrag
har mycket att göra på näringslivets olika områden, överhuvud taget icke har
tid att vara styrelseledamot i monopolbolag. Det talas och skrivs så mycket
örn riksdagens anseende, men ärade kammarledamöter: Hjälpa vi icke själva
till att draga ned riksdagens anseende, då vi diskutera dessa frågor på ett
sådant sätt som här sker? Det motioneras. Herr Lithander säger, att, örn vi
skulle fatta beslut i fråga örn ett halv- eller helstatligt monopol, vårt ståndpunktstagande
kunde påverkas av våra utsikter att komma med i styrelsen
eller revisionen för det blivande monopolet. Hur mycket är det icke, som vi
fatta beslut örn här, som är väsentligt mera ekonomiskt betydelsefullt för den
ene eller den andre? Personer, verksamma inom näringslivet, få deltaga i
beslut, som röra näringslivet. Personer, anställda i statsförvaltningen, få deltaga
i beslut, rörande administrationen och de ekonomiska betingelserna för sin
tjänst. Skulle vi låta oss i vårt avgörande ledas av så låga motiv, som här
insinuerats, kunde ju allmänheten tro, att vi ledas av sådana motiv, då det
gäller frågor av stor ekonomisk betydelse för den ena eller andra enskilda gruppen.

Vilken sak det än gäller, så bedömer man väl den ur hela folkets och hela
landets synpunkt och icke med hänsyn t. ex. till huruvida den ene eller den
andre kammarledamoten skall vara styrelseledamot i det eller det företaget.

Jag har den uppfattningen, att denna diskussion i anledning av herr Lithanders
motion icke kan bidraga till att höja riksdagens anseende.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att

diskutera med herr Lithander utan för att ställa en fråga till honom för att vi
skola få klarhet i vad herr Lithander menar.

Jag gör det närmast därför att den ärade talaren på Smålandsbänken i detta
sammanhang också talade litet örn riksdagens rätt att genom utseende av
revisorer granska dessa monopol. Jag vill erinra örn, att riksdagen en gång
skrev och begärde en utredning angående statsrevisorernas rätt att granska
monopolföretagen. Man kom till det resultatet, att den vägen icke var framkomlig.
Statsrevisorerna kunna icke träda till här. Den utredningskommitté,
den stora monopolkontrollutredningen, som arbetade i flera år och på
vilkens betänkande herr Lindmans regering år 1930 grundade sitt förslag till
det nya avtalet, föreslog en annan form för utövande av riksdagens gransk -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)
ningsrätt. Först stannade kamrarna i olika beslut, men vid sammanjämkning
överlämnade man till riksgäldsfullmäktige att bevaka statens intressen. I
samband med behandlingen i kamrarna av detta ärende förelåg det en reservation,
undertecknad av åtta av bevillningsutskottets tjugu ledamöter. I denna
reservation står det bl. a.: »I likhet med såväl utredningsmännen som föredragande
departementschefen har utskottet ansett riksdagen böra tillerkännas
medinflytande i fråga om granskningen av monopolföretagen. Säkerligen
skulle detta syftemål till stor del förfelas, därest icke riksdagen tillerkändes
en mera direkt medverkan i fråga örn revisorernas utseende.» På basis av denna
motivering föreslogo reservanterna, att i avtalet skulle införas följande bestämmelse:
»Riksdagens kamrar äga årligen var för sig utse två revisorer
och två suppleanter för tiden från den ordinarie bolagsstämman under löpande
kalenderår till och med nästa ordinarie bolagsstämma.» Dessa reservanter ville
således icke bara, att riksdagen skulle lia direkt inflytande på revisionen utan
att riksdagens kamrar skulle genom val utse revisorerna. Herr Lindman minns
nog, att vi hade en mycket animerad debatt år 1930 örn dessa saker. I spetsen
för dessa reservanter stodo de båda herrar, som nu äro motionärer, nämligen
herr Bergman i första kammaren och herr Lithander i andra kammaren. I
anledning av vad som här förekom år 1930 måste jag, särskilt med hänsyn
till herr Gustafssons i Välsnäs yttrande, att hans reservation skulle omfatta
även detta, till herr Lithander rikta den frågan: Står herr Lithander i fråga

örn revisionen kvar på 1930 års ståndpunkt, eller har herr Lithander ändrat
uppfattning ännu en gång?

Jag kan icke tänka mig, att herr Lithander ens i sina allra mörkaste ögonblick
inbillar sig, att de revisorer, som utsetts att granska å statens vägnar,
blivit korrumperade av de arvoden, som fastställts.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har redan i början på 1920-talet, vill
jag minnas —• på den tiden då det utsågs samma revisorer år efter år — givit
uttryck åt den uppfattningen (det står i kammarens protokoll) att jag anser,
att riksdagens revisorer böra ha rätt att, när de så önska, se in i de statliga
monopolens verksamhet. Jag vet, att jag hade gamle Olsson i Kullenbergstorp
med mig. Riksdagens egna revisorer ha icke rätt att granska dessa företags
handlingar, trots att företagen äro att betrakta såsom organ för beskattningen.
Jag ansåg, att granskningen borde handhavas av riksdagens revisorer därför,
att de växla år från år. Varje meningsriktning i riksdagen bär bland dem
sina representanter, som ha sin fria och öppna talan. Jag ansåg det vara den
bästa utvägen med en sådan revision. När det år 1930 gällde det yrkande, som
herr Bergman och jag varit med örn, var det min önskan att örn möjligt på
denna punkt få till stånd enighet. Vår ståndpunkt var, som herr Olsson i
Gävle sade, den, att riksdagen själv skulle välja revisorerna. Det skulle finnas
möjlighet för olika partier att få till stånd ombyte av revisorer. Jag har
nämligen gång på gång framhållit, att det behövs att få in nytt blod, nya
krafter. Jag har uttalat mig mot att revisorerna skola vara permanenta. De
verktyg, som användas ständigt, bliva alltid litet förslöade. Jag har aldrig
någonsin, herr Olsson i Gävle, i detta sammanhang talat örn korruption. Det
är herr Olssons egna ord, icke mina. Jag har endast givit uttryck åt den uppfattningen,
att man bör söka få till stånd växling såsom vid all annan revision.
Det är min ståndpunkt beträffande revisionen. Jag anser fortfarande
underligt, att riksdagen tolererar, att riksdagens egna årligen valda statsrevisorer
icke få lov att titta på dessa monopolföretag. Jag har ingenting emot,
att vilken annan revision som helst verkst,niles. Ju grundligare revisionen
blir desto bättre. Men jag anser det vara oriktigt, att riksdagens revisorer icke

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)
den dag som i dag är ha rätt att öva tillsyn över företag, som tillföra staten,
det ena bortåt 70 miljoner kronor och det andra vida över 100 miljoner kronor.
Det är, herr talman, min ståndpunkt beträffande revision.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Den nationella gruppen i dess helhet

har den syn på saken, som herr Gustafsson i Yälsnäs framhöll. Jag förstår,
att det skratt, som mötte mig, var mera ett uttryck för det kvantitativa som
ligger i detta, än för det kvalitativa.

Herr Lindberg framförde Caesars hustru. När jag åhörde debatten med anföranden
av herrar Lindberg, Pehrsson i Bramstorp och Olsson i Gävle, kom
jag att tänka på en annan historiskt mycket ryktbar dam, nämligen Potifars
hustru. En hel del riksdagsmän ha skildrat sig som Josef på flykt. Från
vår sida har aldrig framförts något tal örn korruption. Här gäller det en lämplighetsfråga.

För en tid sedan förekom i tidningen Dagens Nyheter en intervju med en
känd socialdemokratisk riksdagsman, där denne framhöll, på tal örn hur en
del frågor avgöras i utskotten, skillnaden mellan förr och nu. Vi kunna svara
herr Lindberg: Vid behandlingen av ett ärende, där det gäller en personlig fördel
för en varuimportör, bör en sådan icke sitta i bevillningsutskottet. Icke
heller bör en framskjuten jordbrukare sitta i jordbruksutskottet, då det gäller
frågor, som ekonomiskt beröra honom själv direkt. En grupp av statstjänare,
landshövdingarna, avhålla sig ju redan nu från att sitta i vissa utskott. Det
gäller här bara en lämplighetsfråga. Man kan ju ha olika uppfattning örn
var gränsen i sådana fall skall gå. Det är naturligt, att, då utvecklingen kan
befaras gå mot tillskapande av ytterligare monopol, denna fråga får betydligt
större räckvidd än tillförne.

Den där demokratien kommer fram i de mest underliga sammanhang. Ibland
är det lingonplockningen i skogsbackarna, som sätter demokratien i Sverige i
fara. Herr Pehrsson i Bramstorp tycks icke ha större tilltro till demokratien
än att han anser, att vi icke skulle kunna fritt dryfta en lämplighetsfråga sådan
som frågan örn en riksdagsman bör tillhöra en viss organisation eller icke.
Jag tror, att det finns mera hängivna dyrkare av demokratien här i kammaren
än jag, men jag måste verkligen säga, att jag tilltror demokratien så pass
stor motståndskraft och inneboende styrka, att den icke kan på något vis rubbas
av att sådana här spörsmål dryftas. Denna fråga kommer icke att inverka
avgörande på det sätt, som herrar Pehrsson i Bramstorp och Lindberg låtit
framskymta. Den är, som herr Gustafsson i Välsnäs sade, en fråga av begränsad
räckvidd, men, för att citera den nuvarande ecklesiastikministern, den
ter sig för många såsom en renlighetsfråga. Av den anledningen är det alldeles
påtagligt, att det finns bestämda skäl för att i dag intaga den ståndpunkt
vi ha omfattat.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag skulle lill den siste ärade
talaren vilja säga, att jag icke med anledning av denna diskussion sett och givit
uttryck för någon farhåga för demokratiens bestånd. Jag har blott ifrågasatt,
örn det bidrager att höja riksdagens anseende, ifall personer, som icke
sitta i ett monopolföretags styrelse, söka misstänkliggöra dem, som sitta där,
och insinuera, att de skulle låta sig ledas av otillbörliga motiv. Sådana motiv
finnas säkerligen icke hos riksdagskollegerna. Vad som i sådant avseende
framföres i resonemang och skrives i tidningarna är icke riktigt. Riksdagens
ledamöter själva böra väl avhålla sig från olämpliga uttalanden i denna fråga.

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. riksdag sledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

Herr Lindman: Herr talman! Endast några ord. Riksdagens anseende

tager icke skada av att en fråga som denna tages upp till diskussion. Ty örn
den debatteras här i riksdagen, får ju allmänheten reda på vad riksdagen själv
har för uppfattning i densamma. Med hänsyn till det myckna talet ute i landet
rörande denna fråga, synes det mig vara av ett visst värde att den blivit
behandlad i riksdagen och att den fått en saklig behandling. För min del anser
jag, att man bör ägna någon uppmärksamhet åt denna sak. Det är nämligen
icke bra örn riksdagens ledamöter i allt för stor utsträckning placeras på
poster inom förvaltningen. Det leder lätt till en sammanblandning mellan de
båda statsmakterna, Kungl. Maj :t och riksdagen, örn riksdagsmän i större och
större utsträckning insättas såsom fullmäktige o. s. v. i olika verk och styrelser.
Lika olämpligt är det örn riksdagsmän -—- för att tala örn vad som blivit
aktuellt genom motionen — vinna inträde i de olika monopolföretagen, ty monopolen
äro ju ändå icke någonting annat än en del av statsförvaltningen. Det
torde väl ändå vara angeläget att se till att icke genom Kungl. Maj:ts åtgöranden
riksdagsmän placeras i dylika organisationer till sådant antal, att man
kan tala örn ett otillbörligt inträngande i statsförvaltningen från riksdagens
sida.

Jag vill sluta med att säga, att denna debatt skulle vara av ett visst värde,
om den kunde leda till att såväl Kungl. Maj :t som enskilda riksdagsmän beaktade
denna sak och litet närmare tänkte på vad den har för innebörd och vad
det leder till, örn man utan vidare fortsätter på den väg, vi nu äro inne på.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att örn en

undersökning verkställdes, skulle vi finna att i denna kammare sitta styrelseledamöter
i enskilda företag, som kunna ha ofantlig nytta eller skada av de
beslut, som fattas i riksdagen. Ingen har ifrågasatt att sådana personer skulle
lämna sina styrelseuppdrag emedan de tillhöra riksdagen. Trots att de kunna ha
privata intressen, duga de som medlemmar av Sveriges riksdag, därför att man
litar på deras hederlighet. Nu menar man, att en ledamot av riksdagen däremot
inte skulle kunna vara styrelsemedlem i ett statens företag, emedan det
skulle kunna giva anledning till misstanke örn att en sådan person icke är en
hederlig karl. Mot ett sådant resonemang har jag på det kraftigaste velat
reagera.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den
av herr von Seth avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits av herr Gustafsson i Välsnäs; och fann
herr andre vice talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lithander, varför
herr andre vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka den under 3:o) angivna nu
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Gustafsson i Välsnäs avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade, att skriftlig begäran om voteringens
verkställande medelst omröstningsapparat framställts av herr Lithander jämte
29 av kammarens ledamöter, vadan sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser och voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, omröstning
medelst omröstningsapparat nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos
121 ja och 36 nej, varjämte 23 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Anteckning huru varje ledamot röstat gjordes å däröver upprättad lista, som
här skulle intagas, så lydande:

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen......
» Andre Vice Talmannen......
Stockholms stad.
Herr Lindman............		1
» Eriksson i Stockholm....... » Hansson i Stockholm....... » Nylander............	1		i
» Engberg............. » Johanson i Stockholm.......
Fru Östlund............. Frk. Wellin............. Herr Holmdahl............	1	1	i
» Höglund............	1
» Kilbom............. » Carleson.............	1
Fru Gustafson............ Herr Arnemark............	1	1
» Severin............. » Cruse .............. » Lindberg i Stockholm.......	1	1
» Ossbahr............. » Olsson i Stockholm........	1	1
Stockholms län.
Herr Andersson i Igelboda.......	1
» Leo............... » Andersson i Tungelsta......	1
» Ahl...............	1
» Lundqvist............ » Flyg..............	1	1
» Thorell............. » Wallén.............	1		i
» Eriksson i Sandby........	1
Fru Eklund .............	1

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Uppsala län.
Herr Borg..............	i
» Olsson i Närlinge.........	i
» Lundstedt............ » Linnér.............	i
» Elmroth.............	i
Södermanlands län.
Herr Johansson i Uppmälby......	i
» Olsson i Ramsta......... » Laurén............. » Jonsson i Eskilstuna.......	i
» Andersson i Dunker....... » Lundbom............	i
» Johansson i Hälleforsnäs.....	i
Östergötlands län.
Herr Sjögren.............	i
» Olsson i Rimforsa........	i
» Ericson i Boxholm........	i
» Westman............	i
» Ward..............	i
» Anderson i Norrköping...... » Skoglund............		1	i
» Hermansson...........	i
» Hagman ............	i
» Falk..............	i
Fru Gillner-Ringenson......... Herr Jacobsson............		1
Jönköpings län.
Herr Johanson i Huskvarna......		1
» Carlström............	i
» Fast.............. » Petersson i Broaryd.......	i		i
» Andersson i Löbbo........	i
» Johnsson i Norrahammar.....	i
» Andersson i Södergård......	i
» Malmqvist............ » von Seth............	i		i
Kronobergs län.
Herr Olsson i Blädinge........		1
» Blomquist............			i

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Svensson i Grönvik.......	1
» Mattsson............	1
» Gustafson i Dädesjö.......	1
Kalmar län.
Herr Magnusson i Kalmar.......
» Werner i Hultsfred........	1
» Gustafson i Vimmerby......	1
» Johansson i Krogstorp......	1
» Heiding............. » Johnsson i Kalmar........	1		i
» Jonsson i Mörbylånga...... » Lundell............. » Gustafsson i Välsnäs.......		1
Gotlands län.
Herr Gardell i Gahns.........			i
» Svedman............ » Gardell i Stenstu........		1	1
Blekinge län.
Herr Törnkvist i Karlskrona......
» Holmgren............ » Hällgren............	1		i
» Pettersson i Gärestad......			i
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........	1
» Persson i Fritorp......... » Björklund............	1	1
» Björk i Tryde..........	1
» Isacsson.............	1
» Hammarlund..........	1
» Björck i Kristianstad....... » De Geer............ » Andersson i Munkalj ungby . . . .	1	1	i
Malmö m. fl. städer.
Herr Lovén.............	1
» Lindskog............ » Bergström............	1	1
» Andersson i Malmö .......	1
» Vougt..............	1
» Svensson i Landskrona...... » Christiernsson..........	1
» Hagberg i Malmö........ » Erlander............	1	1

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. riksdag sledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Malmöhus län.
Herr Sköld..............			i
» Andersson i Höör........
» Törnkvist i Bjuv........ » Paulsen.............	1
» Nilsson i Hörby.........	1
» Pehrsson i Bramstorp......	1
Fru Nordgren............ Herr Liedberg............	1	1
» Landgren............ » Nilsson i Steneberg.......	1
» Persson i Hörby.........		1
Hallands län.
Herr Lindqvist............	1
» Andersson i Falkenberg......	1
» Eriksson i Toftered....... » Andersson i Lindome.......	1		i
» Pettersson i Dahl........ » Hingård.............	1	1
Göteborgs stad.
Herr Lithander............		1
» Pehrsson i Göteborg....... » Wigforss............ » Ström.............. » Ekman.............		1
» Nilsson i Göteborg........ » Frankenberg...........	1
» Henrikson............ » Sefve..............	1	1
Göteborgs och Bohus län.
Herr Andersson i Grimbo.......		1
» Osberg.............		1
» Wallerius............ » Mårtensson........... » Karlsson i Munkedal.......	1	1
» Hansson i Hönö......... » Olsson i Staxäng......... » Lind..............	1	1
Älvsborgs län.
Herr Danielsson............
» Gustafson i Kasenberg...... » Hansson i Trollhättan......	1	1
» Olsson i Mellerud........	1
» Hansson i Rubbestad......	1

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Niklasson............	1
»	Ryberg.............	1
»	Leffler.............			i
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....			i
»	Weijne.............	1
»	Larsson.............		1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........
»	Magnusson i Skövde.......			i
»	Bäcklund............	1
	Johanson i Hallagården.....	1
»	Lundén .............	1
»	Persson i Tidaholm.......
»	Gustafsson i Lekåsa.......
»	Beck..............	1
	Fält..............	1
	Värmlands län.
Herr	Hallén.............	1
	Andersson i Prästbol.......	1
»	Norling.............	1
»	Norsell.............	1
»	Spångberg ............	1
»	Björling.............	1
»	Nordström...........	1
»	Persson i Grytterud.......		1
»	Nilsson i Karlstad........		1
»	Werner i Höjen.........		1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg...........	1
»	Anderson i Råstock.......
»	Ljunggren............
»	Persson i Falla.........		1
»	Pettersson i Rosta........	1
»	Åqvist .............	1
»	Hansson i Örebro........	1
»	Johansson i Djursnäs.......	1
	Västmanlands län.
Herr	Eklund.............
»	Olovson i Västerås........	1
»	Johansson i Bro.........
	Westerdahl...........		1
»	Andersson i Surahammar.....	1
1 »	Gustavson i Västerås ......	1

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. riksdagsledamöters uppdrag inom statsmonopol. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Kopparbergs län.
Herr	Eriksson i Falun.........
»	Jansson..............	1
»	Olsson i Mora..........	1
»	Andersson i Rasjön.......	1
»	Pettersson i Hällbacken.....	1
»	Andersson i Ovanmyra......	1
»	Karlsson i Grängesberg......
»	Aronson .............			i
»	Ericsson i Sörsjön........	1
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson............
»	Olsson i Gävle..........	1
»	Holmström...........		1
»	Herou.............	1
»	Högström............	1
»	Svedberg ............
»	Hilding ............
»	Persson i Undersvik.......	1
»	Nyblom.............	1
	Västernorrlands län.
Herr	Jokansson i Sollefteå.......	1
»	Strindlund............	1
»	Österström...........
»	Molander............	1
»	Sandström............	1
»	Berg..............
»	Englund............	1
»	Jonsson i Haverö........	1
»	Norén..............
»	Westin.............
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........
»	Persson i Trången........	1
»	Olsson i Rödningsberg......
	Västerbottens län.
Herr	Brännström i Burträsk .....	1
»	Lindmark............	1
»	Brännström i Skellefteå.....			i
»	Lindberg i Umeå........	1
»	Sandberg ............	1
»	Näslund.............

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. understöd
ål äldre
lantarbetare.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)

Herr Wiklund.....

» Hansson i Vännäsby

Norrbottens län.

Herr Hage........

» Nilsson i Antnäs . . .

» Lövgren.......

» Johansson i Tväråselet

» Brädefors......

» Meyerhöffer.....

t> Hagberg i Luleå . . .

Summa 121

Nej

Av står -

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 9.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående understöd åt äldre lantarbetare.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 465, hade herr Beck föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag rörande understöd åt äldre
lantarbetare enligt i motionen angivna grunder.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Mattsson, Gustafsson i Välsnäs
och Andersson i Södergård, vilka hemställt, att andra kammaren för sin
del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Hajd anhålla örn
utredning och förslag rörande understöd åt äldre lantarbetare i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen angivna grunder.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Beck: Herr talman! Jag har väckt den av utskottet avstyrkta motion,
som nu är föremål för behandling. Jag kan emellertid icke frigöra mig
från den uppfattningen att någonting ändå borde göras för den grupp arbetare
och med dem jämställda, som det här gäller. Under de år, som dessa arbetargrupper
ha sin fulla arbetskraft i behåll, ha de minsann icke lindrigare arbete
än andra, ehuru de ha mindre betalt. Het är högst få av dessa arbetare, som
ha kunnat spara så mycket pengar, att de ha kunnat få ihop medel till ett eget
hem, som de kunna bo i på ålderdomen. När dessa jordbruksarbetare närma
sig 60-årsåldern, är det för många ganska svårt att erhålla fortsatt anställning
på samma villkor som förut. Man kan då icke förundra sig över om de
yngre arbetarna, inför ett sådant sakernas tillstånd, söka sig bort från jordbruket
och övergå till andra näringar, som giva dem en bättre utkomst och
skänker dem en tryggare ålderdom. Det är för att kunna i någon liten mån

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
råda bot för dessa missförhållanden som jag väckt denna motion, och det är
också av samma anledning, som jag ber att få yrka bifall till den av herr
Mattsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Landgren: Herr Beck har väckt en motion som går ut på tryggande
av lantarbetarnas ställning. Jag vill till fullo instämma med den ärade motionären
i hans syfte. Men när han i sin motion säger, att kollektivavtalen förhindra
lönenedpressningar, så vill jag meddela motionären och även kammaren,
att det i våra lönekollektivavtal står, att när arbetarna äro i åldern 16—18
år och över 60 år, i de åldrar, då de alltså ej kunna utföra ett fullgott arbete,
äger arbetsgivaren och arbetaren sinsemellan överenskomma örn den timpenning,
som skall utgå för arbetet.

Motionären anser vidare att lantarbetare, som arbetat i 30, 40 år och uppnått
60-årsåldern borde ha understöd på 100 kronor om året. Då vill jag fråga
motionären och reservanterna: kan man begära att en människa skall kunna
leva på 100 kronor örn året. Jag förstår naturligtvis mycket väl, att det icke
är deras mening, att de skola kunna leva därpå. Men hur skulle ett sådant
understöd komma att verka ute på landsbygden. Jo, arbetsgivarna, åtminstone
de, som tillhöra samma parti som herr Beck, skulle säkerligen komma
att ännu mer än förut taga i sin tjänst just de gamla arbetarna, ty örn staten
skulle komma att betala dem 100 kronor örn året i understöd, kunna ju arbetsgivarna
pressa ner deras löner ännu mera. Örn man verkligen vill hjälpa dessa
arbetare, bör man gå in för det förslag, som utskottet kommer med i sista
punkten av sitt utlåtande, ty det förslaget leder till mycket bättre resultat.
Det heter där: »En möjlighet att ernå en mera generell lösning av detsamma
vore givetvis, örn en allmän sänkning av pensionsåldern inom folkpensioneringen
kunde genomföras, en fråga som dock icke kan bedömas i nu förevarande
sammanhang. Att frågan icke kan på tillfredsställande sätt lösas enligt de
riktlinjer, som för en speciell yrkesgrupp angivits i den till behandling föreliggande
motionen, står emellertid för utskottet klart.» Jag vill med dessa
ord, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag skall be att få rikta en fråga till den
siste ärade talaren. Herr Landgren ville påskina att därest det i motioneD
framförda yrkandet komme att bifallas och den tanke, som där framförts
skulle realiseras, detta skulle leda till att det tillskott av 100 kronor, som vissa
lantarbetare skulle få på äldre dagar, skulle av de enskilda arbetsgivarna utnyttjas
till egen förmån i lönenedpressningssyfte. Jag vill fråga den ärade
talaren, örn han någonsin lagt märke till eller sett exempel på att det tillskott
till inkomsten, som arbetarna erhålla genom t. ex. folkpensionen, utnyttjas av
arbetsgivarna i lönenedpressningssyfte. Man har väl i dessa båda fall att göra
med något så när analoga förhållanden.

Herr Falk: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av den av herr

Strindlund framställda frågan örn det någonsin inträffat att en arbetsgivare
på något sätt direkt eller indirekt kommit i åtnjutande av de folkpensioner och
understöd, som av allmänna medel utgå till hans arbetare. Jag skall be att få
nämna en del faktiska exempel härpå ur min erfarenhet på detta område.
Innan jag besvarar den framställda frågan, skall jag emellertid syssla något
med själva motionen.

I motionens motivering heter det att det är ganska självklart, att när lönevillkoren
direkt eller indirekt regleras genom kollektivavtal, blir allt svårare
för de äldre arbetarna att vinna anställning. Yngre arbetare skulle således,

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
menar motionären, föredragas framför äldre. Det Ilar redan tidigare sagts att
denna uppgift är felaktig. Våra kollektivavtal bestämma, som bekant, endast
minimilönerna för fullgoda arbetare. Örn en arbetsgivare icke anser att en arbetare
kan utföra ett fullgott arbete, bar lian att med arbetaren överenskomma
örn den lön, som skäligen bör utgå. Detta bär till följd, att det i verkligheten
råder mycket stor efterfrågan på just sådan arbetskraft, som i någon
ringa mån ej kan anses fullgod. Bland våra arbetslösa medlemmar finna vi
just de yngre åldrarna och medelåldrarna, alltså åldrar i vilka nian i allmänhet
besitter fullgod arbetskraft, talrikast representerade. Arbetslösheten bland
60-åringarna är i jämförelse härmed mycket liten. Det är således ej riktigt att
säga, att kollektivavtalet skulle verka så, att 60-åringarna i första hand avskedas.
Det förhåller sig tvärtom så, att arbetsgivarna, på grund av bestämmelserna
i kollektivavtalen och på grund av att det är så gott som omöjligt att
bevisa i vilken grad arbetsförmågan är nedsatt vid 60-årsåldern, många gånger
just söka få äldre arbetskraft. Nu vill herr Beck att nian genom en statshjälp
på 100 kronor skall söka åstadkomma en lättnad för dessa arbetare, som
äro 60 år eller däröver. Herr Beck tänker sig dock icke några som helst kontrollåtgärder.
Vi ha i utskottet påpekat, att fördelarna med de av motionären
föreslagna anordningarna skulle bli ganska problematiska. I praktiken kommer
det givetvis att bli så, att när en arbetare står på gränsen till 60-årsåldern,
kommer hans arbetsgivare och säger: nu blir Andersson 60 år nästa år och då
betalar staten 100 kronor örn året till Andersson, om Andersson ej har fast
anställning. Nu har arbetsgivaren behov av Anderssons arbetskraft och då
ordnar man det så med arbetsanställningen, att Andersson får hyra en lägenhet
på gården och får arbete där i ungefär samma utsträckning som förut. Han
får dock ej någon fast anställning utan endast tillfällig sådan och sedan erhåller
han då sina 100 kronor av staten. Andersson går naturligtvis med på
saken, tacksam för att få fortsätta arbetet. Men sedan kommer naturligtvis
arbetsgivaren och säger: Nu uppbär Andersson 100 kronor örn året av staten.
Andersson är nu 60 år och bör själv kunna förstå att arbetsförmågan är nedsatt.
Jag kan därför icke betala Andersson mer än så och så mycket. Då den
erbjudna lönen tillsammans med dessa 100 kronor, som han uppbär av staten,
uppgår ungefär till samma belopp, som han förut erhållit i lön, går han givetvis
med på arrangemanget. Säkerligen skulle det komma att gå till på det
sättet, örn vi skulle bifalla herr Becks motion. Jag har nämligen erfarenhet
av och har många gånger kunnat konstatera hur det går till i den vägen, när
det gäller folkpensionen och fattigvårdsunderstöden. Jag skall dra ett exempel
från en enda gård, där det på sin tid fanns icke mindre än tre arbetare,
som hade fattigvårdsunderstöd och folkpension. Det går alltså till på det sättet,
att när de kommunala myndigheterna vänta en ansökan örn fattigvård, äro
de mycket intresserade av att hjälpa vederbörande. De ringa på till en doktor,
som de veta är snäll, och uppmana honom att örn möjligt giva ett sjukbetyg
åt vederbörande för erhållande av folkpension. Man säger att vederbörande
behöver den, då han är sjuklig och har dålig arbetsförmåga. Läkaren ger intyget
och vederbörande får sin folkpension i förtid. Men sedan inträffar det
i ofantligt många fall, att vederbörande tillfrisknar och blir bättre strax efter
det pensionen beviljats. Han är icke längre så sjuk, som han trott och han användes
då i arbete. Vid den gård, som jag här åsyftar, fanns det som sagt
icke mindre än tre personer, som hade full understödspension och de deltogo i
skördearbetet för en dagspenning av två kronor och de ha varenda dag varit
i arbete. Vid samma gård fanns det en arbetare, som hade varit anställd där
tills hösten förut. Han hade haft arbete hela året, men så blev han arbetslös.
Arbetsgivaren uppgjorde då ett kontrakt med kommunen örn leverans av

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
brännved. Arbetaren fick nu först gå till fattigvården och erhöll där understöd
för sig och sina barn. Sedan blev han skickad till arbetsgivaren att hugga
ved för 80 öre per kbm. I detta fall inträffade det emellertid att fattigvårdsunderstödet
togs tillbaka av en annan kommun. På sommaren fanns där också
en person, som varit arbetslös inom kommunen. Han tillhörde egentligen en
annan kommun. Han erhöll emellertid full fattigvård för sig och sina barn.
Han kom också till denna gård och fick arbete med att lasta skörd för endast
3 kronor per dag, trots att han ändock fick utföra det styvaste arbetet. Bevisa
icke dessa exempel att såväl folkpensionerna som fattigvårdsunderstöden
indirekt kunna komma arbetsgivarna till godo. Hade denna arbetsgivare betalt
gängse priser, nämligen 1.20 ä 1.30 för upphuggning av en kubikmeter
brännved och 4.40 per dag i skördearbetet, hade dessa personer icke behövt
anlita fattigvården och då hade de fått lön enligt kollektivavtalet eller efter 4
kronor 40 öre per dag. Då hade man, som sagt, ej behövt anlita fattigvården
och den fattigvård, som i dessa fall utbetalades gick, kan man säga,'' direkt till
arbetsgivaren. Jag skulle tro att även en anordning sådan som den, som här
föreslagits med utbetalande av lönefyllnad till de äldre arbetarna, skulle kunna
arrangeras så, att den i många fall skulle gå till arbetsgivarna.

Vi ha reagerat mot motionärens förslag att bereda en enda liten grupp av
arbetare dessa förmåner. Vi ha sagt oss, att det är många fler än lantarbetarna,
som ha det bekymmersamt och svårt i dessa dagar. Trots att jag tillhör
lantarbetarklassen, kan jag icke vara med örn en lagstiftning, som går ut
på att samhället skall hjälpa bara en arbetargrupp men icke andra grupper,
som ha lika svårt. Skall det bli fråga örn hjälpåtgärder, måste dessa beröra
alla de arbetargrupper som, på grund av förhållandena på arbetsmarknaden,
råkat i svårigheter och icke kunnat erhålla fast anställning. Örn det är meningen
att understöd skall utgå till personer, som på grund av nedsatt arbetsförmåga
icke kunna förtjäna sitt uppehälle, har man emellertid att göra med
en ren pensionsfråga. Men varken motionären eller reservanterna förutsätta
annat än att understöd skall utgå utan behovsprövning.

Herr talman! Med stöd av det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Vi äro nog alla överens örn att lantarbetarna
ha det sämst ställt här i landet. Men jag kan icke tänka mig, att man skall
kunna hjälpa dem på sätt som föreslagits i motionen. Vad skulle 100 kronor
örn året i understöd av staten bli för hjälp åt lantarbetare, som börja bli
gamla och utslitna, vad skulle det betyda för dem? Ja, det skulle helt enkelt
innebära endast att man från fattigvårdsmyndigheterna och från kommunen
avlastade dessa 100 kronor. Icke skulle detta understöd innebära någon hjälp
åt lantarbetarna. Jag förstår icke, att man kan ta sig för att motionera örn
sådant, som ej kan göra den ringaste nytta. Det enda som kan lämna lantarbetarna
hjälp är en förbättrad folkpensionering, som möjliggör pensioner
på vilka vederbörande verkligen kunna leva. I denna fråga föreligger det
förslag färdigt att framläggas för riksdagen. Jag tycker för min del, att
det är den riktiga vägen i detta avseende. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andorsson i Södergård: Herr talman! Att herr Beck väckt denna

motion är ju inte så svårt att förstå. Anledningen är den att han som lantarbetare
har både erfarenhet och vetskap i övrigt om svårigheterna för äldre
lantarbetare att erhålla såväl fast anställning som också tillfälligt arbete i

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
den utsträckning, att de kunna försörja sig därpå. Det är därför inte så
underligt att en motion väckts, som berör en speciell grupp av arbetare.

Det diskuterades åtskilligt i utskottet örn denna fråga, och man pekade
liksom här på det oriktiga i att man på detta sätt skulle försöka bringa
hjälp åt endast en viss grupp. Men gentemot detta kan det ju invändas, att
det väl knappast torde finnas någon arbetargrupp som har det så svårt ställt
i fråga örn försörjningsmöjligheter som äldre lantarbetare och med dem jämställda,
jag tänker givetvis närmast på skogsarbetarna. De tvingas i rätt
stor utsträckning att försörja sig på tillfälliga arbetsinkomster, men dessa
bli icke tillräckliga för dem att leva på. På grund av att de ha dessa småinkomster
möter det emellertid också svårigheter för dem att komma i åtnjutande
av erforderligt understöd från det allmännas sida. De stå alltså
i en viss särställning. Detta kan i någon mån motivera ett försök att verkligen
hjälpa dem på ett mera speciellt sätt.

När vi reservanter förordat en utredning örn detta spörsmål, ha vi ansett,
att denna icke enbart skulle gälla de egentliga lantarbetarna utan också dem
närstående grupper, speciellt då skogsarbetarna. Vi förutsatte givetvis att,
örn en sådan utredning komme till stånd, den också skulle komma att beröra
närstående arbetargrupper, ehuru vi på grund av motionens formulering icke
kunde i vårt yrkande peka på andra än just lantarbetarna. Utskottsmajoriteten,
som icke velat gå med på detta, har i stället ansett att det skulle vara
bättre att åstadkomma en hjälp genom utökning av pensionsmöjligheterna, en
sänkning av pensionsåldern och ett ökat pensionsbelopp. Men när man hör
de skrämmande verkningarna av denna pensionering och fattigvårdsunderstöden,
vilka, enligt vad herr Falk nyss sade, bara utnyttjas av arbetsgivarna
till en hård press på pensionärerna för att skaffa sig billig arbetskraft, och
samtidigt tänker på de stora kostnader en sänkning av pensionsåldern skulle
medföra, så tycks det verkligen som örn inte heller den vägen är vare sig
idealisk eller överhuvud taget framkomlig. Det upplystes nämligen i utskottet,
att en så pass stor sänkning av pensionsåldern för alla dessa arbetargrupper,
som skulle vara i behov av denna hjälp, som till exempelvis 60
år, skulle medföra så stora kostnader, att de helt enkelt vore oöverkomliga.
När här pekas på den omständigheten, att ett understöd på 100 kronor till
dessa, som icke genom tillfälligt arbete kunna få sin försörjning, skulle så
hänsynslöst utnyttjas av arbetsgivarna till en lönenedpressning i fråga örn
det tillfälliga arbete vederbörande kunna erhålla, får man givetvis räkna med
att också dylika pensioner på 300, 400 eller 500 kronor komme att i ännu
högre grad giva arbetsgivarna möjlighet att tilltvinga sig billig arbetskraft.
Jag tycker resonemanget örn den saken halfar betydligt. Det har ju påpekats,
att vi reservanter såväl som motionären intagit en något underlig ståndpunkt,
men jag vill då sannerligen bestämt påstå, att till exempel herr Falks resonemang
i detta fall också är bra underligt.

Frågan örn stöd och hjälp åt dessa verkligt hjälpbehövande visas dock en
tydlig förståelse från alla håll. Jag tycker därför, att den deklarerade välvilliga
inställningen till en hjälp åt dessa arbetargrupper bör vara anledning
till att en utredning igångsättes för att få klarlagt örn det på detta eller
annat liknande sätt finnes någon möjlighet att hjälpa dessa arbetargrupper;
det vore ju egendomligt örn denna deklarerade välvilja i stället skulle resultera
i att man går emot en dylik utredning. Jag för min del ledes åtminstone
av den bevekelsegrunden, att när jag behjärtar en angelägenhet, jag
också finner det nödvändigt att man försöker göra något åt densamma. Jag
kan inte finna det riktigt, om den deklarerade välviljan skulle resultera i att
man inte alls försöker göra något, utan intar en helt negativ hållning till

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
frågan. Just den från alla håll deklarerade välvilliga inställningen till och
förståelsen för dessa arbetargruppers svårigheter gav oss reservanter anledning
att yrka bifall till förslaget om en utredning, genom vilken man
kunde få klarlagt, örn det är möjligt att göra något för dessa fattiga, behövande
arbetargrupper. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag bar begärt ordet för att fästa
kammarens uppmärksamhet på den synpunkt, som varit avgörande, när utskottet
beslutat avstyrka motionen.

Motionären föreslår nämligen i själva verket, att staten skulle ge en viss
arbetargrupp, äldre lantarbetare, en lönefyllnad. Staten skulle på grund av
att dessa arbetare genom nedsatt arbetsförmåga, eller av andra skäl inte kunna
komma upp till en rimlig inkomst tillskjuta 100 kronor för att förbättra deras
levnadsstandard. Såvitt jag känner till har det icke någonsin tidigare förekommit
att statsmakterna gått in för att lämna lönefyllnad till i privat tjänst
anställda, vare sig arbetare eller andra. Skall man nu acceptera denna lönefyllnadsprincip,
är det naturligtvis fullkomligt uteslutet, att man i längden
skulle kunna begränsa lönefyllnaden att gälla endast lantarbetare. Man skulle
inte heller kunna begränsa den att gälla lantarbetare jämte skogsarbetare,
vilka senare reservanterna även inbegripit i sin omtanke. Varför inte gå in
för en lönefyllnad också åt många kvinnliga yrkesgrupper, åt gamla sömmerskor,
strykerskor, tvätterskor, åt restaurangpersonal och alla tusen och
tiotusen andra kvinnor och män som, på grund av att de uppnått en högre
ålder, måste nöja sig med ganska obetydliga inkomster och därför äro hänvisade
till fattigvården. Ja, varför inte utsträcka denna hjälpverksamhet
inte bara till lönearbetare, som ha för liten inkomst, utan överhuvud taget till
alla inom vårt folk, som vid högre ålder icke ha en enligt vår mening tillfredsställande
ekonomisk standard!

Nu ha vi som bilda utskottsmajoriteten menat, att örn statsmakterna skulle
ge sig in på detta, skulle man komma att få röra sig med belopp, mot vilka de
väldiga summorna till folkpensioneringen kanske skulle visa sig vara endast
en bagatell. Vi ha emellertid tyckt, att örn man överhuvud taget skall komma
fram till en rättvis lösning av ett problem som detta, kan det icke ske i form
av lönefyllnad, utan då måste det ske i form av en sänkning av pensionsåldern.
Nu skulle ju här kunna invändas, och det var också en talare som
gjorde det alldeles nyss, att då kommer man upp till så väldiga kostnader,
att staten icke skulle kunna bära dem. Men ponera, att man beslutar att
begränsa denna förtidspensionering just till sådana grupper, som på grund
av nedsatt arbetsförmåga icke ha möjlighet att skaffa sig en nödtorftig bärgning.
I så fall förefaller det mig som örn beloppen möjligen skulle kunna
bli överkomliga och i varje fall inte stiga till högre summor än det skulle bli
fråga örn, därest man accepterade den av motionären utvecklade principen.

Till sist ber jag få påpeka, att i pensionsförsäkringskommittén två reservanter
varit inne på tanken örn en tidigare pensionering av vissa grupper. Och
uti den proposition, som Kungl. Majit väl kommer att framlägga i denna
fråga, kommer det att sägas att frågan, huruvida pension kan beredas vid en
tidigare ålder åt vissa grupper av de till folkpensioneringen anslutna, enligt
statsrådets mening förtjänar att särskilt utredas. Man sysselsätter sig således
redan nu med tanken på en tidigare pensionering av vissa grupper inom
samhället.

På det sätt motionären och reservanterna tänkt sig går det icke att lösa
denna fråga. Ehuru vi i utskottet allmänt behjärtat det goda syftet med

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
denna motion, lia vi på grund av de skäl jag här anfört icke kunnat vara med
örn ett tillstyrkande av bifall till densamma. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag framställde nyss en fråga med an ledning

av att herr Landgren sade, att det föreslagna statliga understödet
skulle bli en lönefyllnad, som skulle kunna utnyttjas av arbetsgivarna. Jag
framställde den frågan, örn det inte förelåg analoga förhållanden beträffande
arbetare, som besitter någon arbetsförmåga men som får bidrag till exempel
från folkpensioneringen. Härpå bar av herr Falk svarats, att så vore förhållandet.
Då skulle jag vilja fråga, örn herrarna verkligen ansett det i utlåtandet
anförda argumentet mot motionen vara så synnerligen starkt. Utskottet
drar ju icke självt konsekvenserna därav. Detta är emellertid förklarligt, ty
konsekvensen skulle bli, örn den anmärkning som göres är riktig och man vore
konsekvent, att man även skulle gå emot folkpensioneringen. Detta argument
är således icke hållbart, örn man tänker noga efter.

För min del vill jag i sak erinra örn att en miljon kronor av margarinmedel
ställts till Kungl. Maj:ts förfogande för sociala ändamål. Pengarna ha använts
till betalning av spannmål och fläsk som utdelats till behövande. Det
är sålunda ingen ny princip, att margarinpengar användas för vissa sociala ändamål.
Då undrar jag inte alls på, att motionären påvisat ett ur hans synpunkt
näraliggande och verkligen behjärtansvärt socialt ändamål, vartill dessa
pengar, därest de fortfarande stå till förfogande, skulle kunna användas. Jag
förstår honom och ställer mig på hans ståndpunkt och ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Mattsson: Herr talman! Jag har i detta ärende tillsammans med

herrar Gustafsson i Yälsnäs och Andersson i Södergård avgivit en reservation
för bifall till en utredning i motionens syfte.

Det gäller ju här som sagt en utredning. Herrar Landgren och Falk ha
talat om olika möjligheter och uttryckt diverse farhågor beträffande den praktiska
tillämpningen av ett utdelande av det föreslagna understödet. Det vore
väl i alla fall bättre att avvakta, vilket förslag en utredning kan komma med
i avsikt att förhindra en dylik tillämpning, som enligt vad herrar Falk och
Landgren syntes vilja göra gällande redan förekommer. Jag ber för min del
att få säga, att det var med beklämning jag hörde, hur särskilt herr Falk tänkte
sig möjligheten av att ifrågavarande förmån skulle kunna hamna icke där den
borde, utan att en lantarbetsgivare skulle tillgodogöra sig understödet genom
att pressa ned avlöningen.

Utskottets ärade ordförande säger i sitt anförande, när han drar upp jämförelsen
med en del kvinnliga arbetare, att det också är synd om dem och att
det behövs liknande hjälp till kvinnliga arbetare inom olika fack, restaurangyrket
med flera. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på vad hela utskottet
varit enigt örn och vad jag funnit samtliga talare här vara eniga örn,
nämligen »att lantarbetarkåren såsom helhet betraktad tillsammans med den
egendomslösa skogsarbetarklassen sedan länge tillhört de i ekonomiskt avseende
sämst lottade i vårt land torde vara allmänt erkänt». Detta är väl således
allmänt erkänt. Vi kunna enligt mitt sätt att se icke i detta sammanhang dra
upp frågan örn stödåtgärder till hjälp för den kvinnliga arbetarkåren inom
olika yrken.

Jag är, herr talman, förekommen av herr Andersson i Södergård och kan i
stort sett instämma i de synpunkter han anlagt på frågan. Behovet utav att

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
här göra något synes mig vara självklart. När det talas om att vi skulle
kunna åstadkomma någon hjälp genom det nya pensionslagförslaget, tror jag
väl ändå att vi alla känna med oss, att så knappast kommer att bli fallet.
Varför kunna vi icke då gå in för en utredning på denna punkt? Varför kan
man då icke gå in för en utredning? Nu, då det ser ut som örn statsmakterna
i någon mån fått en bättre förståelse för jordbrukets betydelse och då det
t. o. m. heter »tillbaka till jorden», borde man väl försöka göra vad göras kan
i detta avseende. Jag ser i föreliggande motion om en utredning en liten
möjlighet att hjälpa dessa personer, som icke kunna på sin lilla avlöning avsätta
en skärv för framtiden och för ålderns dagar. Örn vi vilja arbeta för att
bereda arbetarna vid jordbruket utkomst, böra vi icke då, mina damer och
herrar, söka taga till vara de uppslag, som komma fram, och icke bara uttala
oss välvilligt örn det beaktansvärda i saken, på samma gång som vi försäkra,
att vi icke kunna komma någon vart?

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Då herr Näslund från vårt parti, som ju

är ledamot av utskottet, icke är här närvarande, och då han och jag en gång
resonerade örn denna sak, skall jag be att få yttra några ord.

Som så många här redan sagt, är det ju alldeles uppenbart, att ifrågavarande
arbetare vid 60 år eller kanske t. o. m. tidigare äro i en sådan ekonomisk
ställning, att de mycket väl kunna behöva en liten slant som hjälp till
sitt uppehälle. Och jag förstår, att herr Beck av intresse för saken och då
han själv närmare än vi andra känner till, hur svårt denna arbetargrupp har
det, velat väcka en motion som den förevarande. Däremot kan jag icke förstå,
att några äldre riksdagsmän och ledamöter i kammaren, som försökt att sätta
sig in i liknande problem och funderat över, hur det skulle te sig örn man toge
ut en särskild grupp av landets befolkning och ville ge dessa personer ett understöd
vid viss ålder, kunna vara med om en sak som denna. Det är naturligtvis
så som utskottets ärade ordförande här sagt, att örn vi ge understöd
åt ifrågavarande grupp, måste vi vara beredda att ge understöd även till andra,
som äro jämställda med denna grupp. Motionären nämnde ju själv förresten,
att dessa arbetare och med dem jämställda skulle behöva en extra hjälp. Ja,
de »jämställda» komma säkerligen att begära samma hjälp. Då få vi bara ett
nytt slags pensionsförsäkring, och det hela kommer icke att bli billigare än
örn man sänkte pensionsåldern till 60 år — en sak som jag gärna skulle ha
gått med på för den händelse jag icke suttit med i pensionsförsäkringskommittén
ett par tre år och fått veta, vilka summor, som i så fall skulle behövas.
Jag tror, att vid närmare eftertanke skall litet var förstå, att man icke kan
skjuta fram en viss grupp på detta sätt. Det går helt enkelt icke. Vi måste
räkna med folket som en helhet, ifall vi vilja försöka bereda några förmåner åt
de äldre arbetarna och dem som icke ha möjlighet att klara sig på vad de kunnat
spara ihop själva.

Den siste ärade talaren sade, att nu, då litet var dessbättre fått insikt örn
jordbrukets betydelse, borde man söka se till, att man hjälper jordbrukets folk
och dess arbetare. Ja, det är riktigt. Och det är väl, att man fått en annan
inställning till jordbruket. Men jag håller fortfarande på, att rätta sättet
är att söka laga så, att näringen såsom sådan kan ge möjlighet åt både brukaren
och arbetaren att få en dräglig försörjning, så länge de orka arbeta. Att
gå in för särskilda åtgärder och säga: här är en näring, som vi vilja stödja till
ett visst mått, men icke så att arbetarna skola få en betalning, som de kunna
leva på under den tid, då de ännu kunna arbeta, är att tillämpa en felaktig
metod och att slå in på en farlig väg.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Elmroth: Herr talman! Här jag fick se herr Becks motion, tänkte
jag omedelbart, att vi där hade fått fram något nytt, som särskilt tog sikte
på att hjälpa den grupp av arbetare i vårt land, som jag i viss utsträckning
företräder. Men när jag i detalj satte mig in i motionen, återfann jag ungefär
detsamma som motionären förliden riksdag föreslog, nämligen att man
skulle ur sitt sammanhang bryta ut en liten detalj och på visst sätt vilja tilllämpa,
örn jag så får uttrycka mig, någon sorts statlig filantropi gentemot
ifrågavarande befolkningsgrupp.

Det var emellertid egentligen en fråga av herr Strindlund, som uppkallade
mig till ett genmäle. Då herr Strindlund frågar, örn det förekommit, att lantarbetsgivare
pressat ned lönerna till sina arbetare på grund av utgående pension
m. m., kan jag svara ett obetingat ja. En dylik lönenedpressning förekommer
förresten icke bara, när det gäller pension, utan det händer i mycket
stor utsträckning också, att lönen sättes ned om vederbörande t. ex. får livränta,
som utgår på grund av skada genom olycksfall i arbete. Det förekommer
mycket ofta, att man rent av —• jag tvekar inte att använda det hårda
ordet — profiterar på den omständigheten, att en arbetare, som blivit skadad
i arbetet och av myndigheterna tillerkänts en viss livränta på grund av nedsatt
arbetsförmåga, genom att låta honom i fortsättningen mot förminskad
avlöning ändock utföra sitt vanliga arbete vid tiden före olycksfallet.

När herr Mattsson frågar, varför icke utskottsmajoriteten vill vara med örn
bara en utredning, kan ju en sådan fråga verka i mycket hög grad bestickande.
Det kan kanske tyckas, som örn utskottsmajoriteten med sin inställning icke
skulle vara besjälad av önskan att i praktisk tillämpning levandegöra de synpunkter
och principer, som tagit sig uttryck i motionen. Det förhåller sig
emellertid alldeles icke på det sättet. Orsaken till utskottets ståndpunkt är
den som av flera talare här berörts, nämligen att man ansett det omöjligt
att komma fram på den föreslagna vägen.

Emellertid skulle det vara mycket tillfredsställande, örn detta intresse för
lantarbetarna, som såväl motionären som en del andra talare i dag lagt i dagen,
kommer att bestå framdeles, då vi gå att skriva avtal för våra lantarbetare.
När det gäller den saken, är man i allmänhet icke inställd på samma
sätt utan ser frågan från en helt annan synpunkt. Har man som jag en mångårig
erfarenhet i det avseendet och vet, hur man från arbetsgivarhåll in i
minsta detalj motsätter sig varje liten förbättring i avtalshänseende -— och
att söka få fram rimliga avtal är dock enligt mitt förmenande det väsentliga
i arbetet på att förbättra lantarbetarnas ställning — ja, då må det ursäktas,
herr talman, örn man ställer sig litet skeptisk gentemot det tal, som förts här
av motionären och av en del andra kammarledamöter.

Jag kan sluta med att säga, att denna fråga icke är en social fråga, som''
kan ses för sig, utan den sammanhänger med spörsmålet örn de ekonomiska
förhållanden, under vilka lantarbetarkåren arbetar. Vill man på det håll,
där man nu talar för reservationen, vara med örn att göra tillvaron litet ljusare
och bättre för våra lantarbetare, komma vi säkerligen att mötas. Men
på den väg, som här är föreslagen, är det omöjligt att komma fram.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Jag ber att till den siste ärade
talaren få rikta ett par ord med anledning av vad han sade angående nya
avtal för lantarbetarnas del. Jag är icke lantarbetsgivare och talar icke å
deras vägnar, men jag vill framhålla, att när den dag kommer, då lantarbe -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. understöd åt äldre lantarbetare. (Forts.)
tarna gå in för att hjälpa till att förbättra lönsamheten för jordbruksnäringen,
den näring de lia sin utkomst av, så att det blir möjligt för jordbrukarna att
betala lantarbetarna en avlöning likvärdig med andras, då ökas möjligheterna
för lantarbetarna att erhålla högre löner. Men näringen är icke lönande.
Däri ligger nog orsaken till att lönerna äro så låga som de äro.

Herr Elmroth: Herr talman! Herr Åndersson i Södergård talar om att

lantarbetarna skola vara med och göra jordbruksnäringen lönande. Ja, det
talet känna vi till från våra avtalsunderhandlingar sedan många år tillbaka.
Men, herr Andersson, det var litet oförsiktigt att komma med den saken. Hur
är det, ha icke lantarbetarna genom sina representanter i riksdagen på olika
sätt varit med och försökt göra näringen lönande? Jag kan icke underlåta
att fästa kammarens uppmärksamhet på att, sedan så skett, man i mycket
stor utsträckning ute bland lantarbetsgivarna visserligen hållit avtalen i
helgd men på många sätt försökt kringgå långt tidigare såsom självklara
ansedda saker enligt avtalen och därigenom velat ytterligare beskära möjligheterna
för de hårt trängda lantarbetarna.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att
ge en replik till herr Strindlund. Örn jag förstod honom riktigt, ansåg han
för sitt vidkommande, att det kunde gå an att använda margarinaccismedlen
för det ändamål, varom nu är fråga. För min del hade jag icke alls tänkt
mig möjligheten av att man skulle kunna använda dessa prisutjämningsmedel
för jordbruksprodukter till lönefyllnad åt en arbetargrupp. Men skulle man
gå in för att acceptera herr Strindlunds uttalande på den punkten, skulle man
mycket väl kunna säga, att det vore lika motiverat, att man utökade sin välvilja
till att omfatta även skogsarbetar kåren och alltså använde dessa medel
till understöd även åt skogsarbetarna. Örn man emellertid skulle gå till väga
på det sättet, är det alldeles tydligt, att medlen icke på långt när skulle räcka
till för fyllande av det ändamål, vartill de äro avsedda. — Det var endast
detta jag ville säga.

Herr Beck: Herr talman! Jag skulle bara vilja rikta ett tack till herr

Paulsen för det yttrande han hade. Han nämnde, att lantarbetarna voro de
som hade det sämst ställt här i landet. Ja, det är en sak, som vi alla veta. Och
det är icke endast nu som de ha det dåligt ställt. Så har det varit hela tiden
alltifrån det de börjat arbeta. Den slutsatsen kan man draga, örn man reser
omkring ute i landet och ser i samhällena, hur egnahemmen vuxit upp. Jag
vill icke missunna någon det han kunnat kämpa sig fram till, men jag vill också
unna kamraterna inom jordbruket att få möjlighet att kommit dit andra
grupper nått.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag ber att i anledning av herr Ericssons
i Sörsjön anförande få säga, att mig veterligen får margarinaccismedel icke
användas till s. k. prisutjämning. Det är icke meningen, så vitt jag förstår
motionen, att taga av prisutjämningsmedlen till förbättrande av lantarbetarnas
ställning. Margarinaccisen skall enligt gällande bestämmelser användas
dels till stödjande av smörexporten, dels för sociala ändamål. Det var så-i
lunda en felaktig tolkning av förslaget, som herr Ericsson i Sörsjön gav, vilket
jag ansett mig böra påpeka.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. understöd
åt
fiskare.

§ 10.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckta
motioner om lagstiftning rörande fiskets skyddande mot förorening av vattnet
i vattendragen; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 11.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
utlåtande, nr 36, i anledning av väckta motioner angående ändring i villkoren
för erhållande av statsbidrag till understöd åt fiskare.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) motionen II: 226 av herr Karlsson i Munkedal m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta anhålla hos Kungl. Majit örn sådant tillägg till
kungörelsen nr 281/1934, att länsstyrelse måtte kunna ålägga kommun, då
länsstyrelse ansåge skäl därtill föreligga, att anvisa medel till understöd åt
fiskare enligt nämnda kungörelse; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 261 av herrar Jolin A. Gustavson och Sköldén
samt II: 467 av herr Andersson i Grimbo, vari föreslagits, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i villkoren för understöd åt fiskare, att vederbörande
kommuns bidrag finge utgöra högst 10 procent av det sökta anslagsbeloppet.

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 226 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionerna I: 261 och II: 467 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats reservation av herr Karlsson i Munkedal, som
yrkat bifall till motionen II: 226.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Mårtensson: Herr talman! Vi ha här väckt en motion, vari vi yrkat
på ett visst tillägg till Kungl. Maj:ts kungörelse nr 281/1934. Jag skall med
några ord be att få motivera det yrkande som framställes i denna motion.

När riksdagen förra året på förslag av Kungl. Majit anvisade ett reservationsanslag
på 750,000 kronor för beredande av understöd åt fiskare, mottogs
detta beslut med allmän tillfredsställelse av denna kår. Fiskarena uppskattade
till fullo den förståelse, som statsmakterna visade dem i det svåra läge, vari
de befunno sig vid detta tillfälle och även befinna sig nu. Men det har tyvärr
visat sig, att det finns en del kommuner, som inte visat samma förståelse, när
det gällt den praktiska handläggningen av denna hjälpverksamhet. Jag säger,
att det finns en del kommuner, ty det stora flertalet av kommunerna lia gjort
sitt bästa för att bringa hjälp åt den behövande fiskarbefolkningen.

I den kungl, kungörelse, som innefattar grunderna för denna understödsverksamhet,
heter det i § 4: »Kungl. Majit äger såsom villkor för statsanslags tillgodonjutande
föreskriva, att kommun skall med egna medel bidraga till under -stödsverksamheten med visst efter kommunens ekonomiska ställning avpassat
belopp, högst motsvarande 25 procent av det belopp, som i understöd enligt
denna kungörelse utlämnats åt fiskare inom kommunen. Då särskilda skäl
därtill föranleda, må kommun kunna befrias från bidragsskyldighet.»

Denna bestämmelse har tillämpats på sätt som framgår av utskottets utlå -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. understöd åt fiskare. (Forts.)

tande på sidan 9, där det bland annat heter: »En kommun med kommunal

utdebitering av 16 kronor 38 öre har nödgats bidraga med 20 procent, och i ett
fall, där utdebiteringen var 20 kronor, fick kommunen bidraga med 5 procent.
Endast en gång har Kungl. Majit helt befriat kommun från att själv lämna
bidrag. Utdebiteringen i sistnämnda kommun utgjorde 30 kronor 20 öre.

Nu finns det en del kommuner med relativt låg utdebitering, där fiskarena
endast utgöra en liten minoritet av befolkningen, som beslutat att bedriva
denna understödsverksamhet endast under förutsättning att kommunen själv
slipper att bidraga till hjälpen. Jag skall i detta sammanhang be att få
nämna några ord örn ett beslut, som fattats på ett kommunalfullmäktigesammanträde
inom en av dessa kommuner. Där heter det bland annat: »Uppskjutna
ärendet örn understöd åt behövande fiskare behandlades ånyo och beslutades
därvid, att där kommunalnämnden finner skäl föreligga ingå till myndigheterna
med ansökan om bidrag under förutsättning, att sådant bidrag
kan erhållas utan att kommunen behöver erlägga den härför stipulerade andelen.
»

Utdebiteringen inom denna kommun uppgår till cirka 11 kronor per skattekrona.
Man kan således inte säga, att denna kommun är så särdeles hårt
skattebelastad.

För att belysa, att hjälpbehovet bland fiskarena inom denna kommun är
ganska stort, skall jag göra några utdrag ur en ansökan, som en av fiskarena
inlämnat till kommunalfullmäktige. Där heter det bland annat: »Mina för mögenhetsförhållanden

och min försörjningsplikt framgå av följande redogörelse
:

Tillgångar:

Fastigheten l/21 mantal
Inventarier, värda cirka .

1I3 i en fiskebåt .......

Fiskredskap...........

Summa tillgångar kr. 6,900: —

kr. 3,000
» 500

» 3,000
» 400

Skulder:

Egnahemslån, återstod cirka ............................ kr. 2,800: —

*/3 i båtens skulder...................................... » 4,000: —

Övriga skulder ..................................... » 500: —

Summa skulder kr. 7,300:—»

Det uppstår således en brist på 400 kronor.

Han säger vidare: »Mina inkomster år 1934 ha utgjort omkring 800 kronor
på fisket. Dessutom ha vi haft en del inkomster in natura av min fastighet,
varå födes en ko. Mina utgifter ha bestått av förräntning och amortering
av skulderna, varjämte från inkomsten av fisket avgår utrustningskostnad
med i runt tal 200 kronor. Min familj består av mig, min hustru och tre
barn under 16 år, av vilka den äldste deltagit i 1934 års fiske med halv lott.
Hans inkomst skulle alltså vara 400 kronor.»

Det framgår ganska tydligt av de uppgifter, som lämnats i denna ansökan,
att behovet av hjälp bland fiskarbefolkningen inom den kommun, som
jag här nämnt, är ganska stort. För att dessa fattiga människor icke skola
behöva bli utan hjälp på grund av bristande förståelse från de kommunala
myndigheternas sida föreslås i motionen anhållan örn sådant tillägg i nu gällande
kungl, kungörelse, att länsstyrelse må kunna ålägga kommun, då länsstyrelsen
anser skäl därtill föreligga, att anvisa medel till understöd åt fiskare

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. understöd åt fiskare. (Forts.}

enligt i kungörelsen angivna grunder. Utskottet säger härom bland annat följande:
»I motionen II: 226 förordade bestämmelse att länsstyrelse, då den ansåge
skäl därtill föreligga, skulle kunna ålägga kommun att anvisa medel åt
fiskare enligt förevarande kungörelse, skulle innebära ett sådant ingrepp i den
kommunala självbestämmanderätten, som utskottet — särskilt med hänsyn till
den ringa erfarenhet, som av denna understödsverksamhet hittills föreligger
-—• icke kan finna lämpligt. Utskottet kan alltså icke biträda motionen men
förutsätter, att länsstyrelserna med intresse följa hithörande frågors behandling
inom olika kommuner.»

Det är otvivelaktigt riktigt, som utskottet här framhåller, att ett bifall
till motionen skulle vålla ett visst intrång på den kommunala självbestämmanderätten,
men när det finns kommunala myndigheter, som visat så liten social
förståelse, så litet intresse för nödlidande människor, har man rätt att tvivla
på att den kommunala självbestämmanderätten inom dylika kommuner utövas
på ett tillräckligt vidsynt sätt. Detta är enligt min mening icke fallet,
och därför fruktar jag inte att, trots det intrång, som det eventuellt skulle
innebära, om länsstyrelsen skulle kunna ålägga en kommun att igångsätta understödsverksamhet
i enlighet med den kungl, kungörelsen, yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Vi ha lagt på hjärtat, vad

motionären framhöll, nämligen att i vissa fall svårigheter uppstått för fiskare
att komma i åtnjutande av den hjälp, riksdagen beslutat, därför att de inte
kunnat göra sig hörda inom sina respektive kommuner. Men att gå så långt
att man säger, att man skall ålägga kommunerna, är väl i alla fall ett ingrepp
i den kommunala självbestämmanderätten, som man inte gärna vill tillgripa.
Då det nu gått så långt, att av detta anslag icke återstår mera än 150,000 kronor
och 600,000 kronor äro förbrukade, finns det ingen anledning att gå in för
någon ändring av den kungörelse, som utfärdats angående medlens beviljande.

Detta har varit anledningen till att utskottet icke kunnat tillstyrka motionen,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Hönö: Herr talman! Bland de stödåtgärder, varom 1933
års fiskeriutredning lämnat förslag, är understöd till fiskare, som på grund av
den rådande depressionen råkat i en sådan situation, att de äro i tvingande behov
av ekonomiskt bistånd, av mera direkt och omedelbar art. När vi inom
utredningen togo upp spörsmålet, voro vi inne på olika vägar, ty det var
många svårigheter man hade att räkna med. En av dem var, huruvida kommunerna
skulle bidraga eller icke, alltså en helt statlig eller en statsunderstödd
verksamhet. Att vi fiskare och de kommuner, som nu få erlägga en viss procent
av understödet, skulle varit mest belåtna, örn understödsverksamheten hade
kunnat läggas rent statligt, är lätt att förstå, men huruvida Kungl. Maj:t och
riksdagen hade gått med härpå, örn vi i fiskeriutredningen hade framlämnat
förslag örn helt statlig understödsverksamhet, kunde man betvivla. Försiktigheten
bjöd, att man om möjligt räknade med allt motstånd, som kunde uppstå.
Detta kunde bli av sådan art, att förslaget icke kunde genomföras, vilket
skulle få till följd att fiskare icke kunde få hjälp på detta sätt. För min del
ansåg jag behovet för fiskare att få hjälp vara så stort, att trots att jag önskade
en helt statlig understödsverksamhet eller att i varje fall kommunernas
bidrag skulle begränsas till tio eller femton procent, det för att få förslaget
bifallet vore säkrare att gå med på detsamma såsom det nu är, nämligen
att kommunerna i vissa fall få bidraga med 25 procent.

Av utskottets utlåtande finner man, att Kungl. Majit har tillstyrkt fram -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ani), understöd åt fiskare. (Forts.)

ställningar om understöd på det sättet, att en kommun med kommunal utdebitering
av 16 kronor 38 öre har bidragit med 20 procent, att i ett annat fall,
där utdebiteringen var 20 kronor, kommunen fick bidraga med 5 procent samt
att en tredje kommun helt befriats från att lämna bidrag. Utdebiteringen i
sistnämnda kommun utgjorde 30 kronor 20 öre.

Man kan fråga sig, örn inte Kungl. Maj :t skulle kunnat gå något längre och
bestämt kommunernas bidrag lägre än vad som gjorts. I ett sådant fall som
det förstnämnda, där utdebiteringen var 16 kronor 38 öre och kommunen fick
bidraga med 20 procent, skulle det varit önskvärt, örn denna kommun hade
sluppit med 10 procent; ja, man kan ifrågasätta, örn inte nämnda kommun bort
helt befriats. Att den andra kommunen, som hade en utdebitering av 20 kronor,
helt befriats från att lämna bidrag, hade enligt min mening varit rättvist.

Emellertid tror jag, att örn Kungl. Maj :t ville lämna understöd åt fiskare
på det sättet, att en kommun med en utdebitering av 15 kronor eller däröver
helt befriades från att själv lämna bidrag, skulle svårigheten för fiskarbefolkningen
att få kommunerna att begära understöd delvis minskas. Det finns
kommuner, där fiskarbefolkningen varit i minoritet, som icke själva velat bidraga
till understöd åt behövande fiskare och därför underlåtit att söka statsbidrag.
Att sådan svårighet för fiskare skulle föreligga att förmå kommun
att själv bidraga, räknade vi även med i fiskeriutredningen, men liksom utskottet
funno vi det möta vissa svårigheter att träffa en anordning, som helt
skulle utesluta dylika konsekvenser.

Herr talman! Jag har icke något yrkande. Jag vill endast vädja till herr
statsrådet, att största hänsyn måtte tagas till de skattetyngda kommunerna!

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Med anledning av den siste ärade talarens anförande tillåter jag mig framföra
några synpunkter på denna sak.

Jag tror, att var och en förstår, att det skulle vara mycket svårt för staten
att utan bistånd från kommunernas sida omhänderha denna understödsverksarnhet.
Det skulle medföra en mycket långt gående prövningsanordning från
statens sida, örn staten själv skulle ute i kommunerna pröva det verkliga behovet.
Det är därför enligt mitt sätt att se nödvändigt, att kommunerna inkopplas
i denna understödsverksamhet och på ett sådant sätt, att kommunerna ha
intresse av att göra prövningen omsorgsfull. Man skall emellertid icke blunda
för, att även kommunerna ha ganska betydande svårigheter beträffande denna
verksamhet. Många fiskare anse, att skall den personen ha understöd, skall
även jag ha det, och det är inte så roligt för folk att säga: du får, men du får
inte. Det går icke an att släppa tyglarna lösa, ty det ligger i sakens natur,
att kommunerna äro benägna att göra folk till viljes så långt som möjligt. Det
är därför, som man icke bör utan starka skäl giva kommunerna rätt att lämna
understöd utan eget bidrag.

När den siste ärade talaren säger, att om en kommun har över 15 kronor i
utdebitering borde kommunen vara fri från att bidraga, har den ärade talaren
icke på något sätt gjort klart för sig, att en utdebitering av 15 kronor kan ha
mycket litet att säga till örn ifråga örn kommunens möjlighet att bidraga. Det
namnes i utskottets yttrande en kommun med en utdebitering av mer än 16
kronor, som fick vara med om att bidraga med 20 procent. Jag kan inte garantera
men jag skulle tro, att det gäller Mjällby kommun i Blekinge, en kommun
med, såvitt jag vet, 5,000 invånare, men där kommunens andel i alla fall
blir under 1,000 kronor. Vi förstå, att ett belopp av 1,000 kronor kan inte vara
särskilt betungande för en så stor kommun. Örn jag inte missminner mig gällde
ett annat fall med ungefär samma skattetunga Ronneby landskommun. Beundra
kammarens protokoll 19S5. Nr 18. 5

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. utskänkning
av rusdrycker
å
distriktslantbruksmötet
pä
Axvall.

Äng. understöd åt fiskare. (Forts.)

träffande denna gick Kungl. Majit in för att kommunen skulle bidraga med
25 procent, ty Ronneby landskommun har nära 10,000 invånare och det anslag,
som sökts till fiskarena, var till sin storlek ganska obetydligt. Man får således
inte ta hänsyn till enbart skattetungan utan också till kommunens storlek
och det belopp, som kommunen får satsa. Det måste nämligen vara någon
press på kommunerna, ty örn kommunerna få en känsla av, att det är staten,
som betalar, kan denna understödsverksamhet urarta på ett sätt, som ingen
vill vara med örn. Därför menar jag, att vi måste fullfölja samma metod som
Kungl. Maj :t har gjort, så att örn det är stora kommuner med relativt små understödsbelopp,
kommunerna skola bidraga med större belopp även örn skattesatsen
är stor, under det att i små kommuner med många understödsbehövande
kommunens bidrag skall vara litet även örn skatten är något mindre.

Det är således mer än en synpunkt, som kan läggas på denna sak, och jag
vill understryka ännu en gång, att det är bäst att man går fram med varsamhet
på detta område och hjälper så långt det är möjligt men samtidigt inte blundar
för de nackdelar, som kunna följa med en sådan klar understödsverksamhet,
som ett dylikt utbetalande av pengar utan någon motprestation från vederbörandes
sida utgör.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande mom. 1, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i berörda
moment, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 226;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Vidare blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets i inom. 2
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Nedre Åråns regleringsföretag i Jönköpings län;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskapital åt
Svenska spannmålsföreningen u. p. a.; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
nionde huvudtitelns anslag till utredning angående jordbrukets skuldsättning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning
av väckta motioner angående rätt till utskänkning av rusdrycker å
första allmänna svenska distriktslantbruksmötet på Axvall 1935.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 158 i första
kammaren av herr J. Fritiof Gustafson m. fl. och nr 313 i andra kammaren
av herr Andersson i Grimbo m. fl., hade föreslagits, att riksdagen i enlighet
med i motionerna lämnad framställning måtte antingen besluta ett uttalande
till Kungl. Majit av innebörd, att riksdagen för sin del ansåge Kungl. Majit
oförhindrad att — enär i uti motionerna berörda fall ansökan ej kunnat i rätt
tid ingivas -— medgiva att en senare inkommen ansökan upptoges till prövning
och beslut, eller, örn en sådan utväg ej ansåges framkomlig eller lämplig, besluta
sådan ändring av 18 § av rusdrycksförsäljningsförordningen, som i motio -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. utskänkning av rusdrycker å distrikts!antbruksmötct på Axvall.

(Forts.)

nema förslagsvis formulerats, samt att vederbörande utskott måtte föranstalta
örn den noggrannare utformning av lagtexten, som efter prövning ansåges erforderlig.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Jönsson, P. Bernhard Nilsson,
Lithander, Olsson i Närlinge, Anderson i Norrköping, C. Bengtsson, Löfvander
och Nilsson i Karlstad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av förevarande motioner för sin del antaga i
reservationen intaget förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Det första allmänna svenska jordbruks mötets

bestyrelse har inte beaktat en paragraf, som föreskriver, att ansökan
örn rättighet till utskänkning skall inom viss — synnerligen rymlig — tid
vara inlämnad. Denna bestämmelse avser nu egentligen helt andra företag
än lantbruksmöten. Jag finner det vara förklarligt, att i detta fall styrelsen
icke beaktat denna föreskrift. Här gäller det ju emellertid inte alls någon
nykterhetsfråga, utan att se till, att detta lantbruksmöte skulle få det så
ordnat, som man överallt i liknande fall ansett vara lämpligt. Man har övervägt,
hur det skulle kunna gå till. Det har då visat sig, att det finns ingen
annan väg än att litet tidigare än eljest skulle ha skett foga en ny paragraf
till den gällande förordningen. Den bestämmelse vi ha begärt överensstämmer
nämligen med det förslag, vartill den nya utredningen har kommit och
ansett önskvärt. Då ha vi, som nu utgöra minoriteten i bevillningsutskottet,
ansett, att man bör göra detta, då man därigenom kan främja ett allmännyttigt
ändamål utan att därmed göra någon skada. Det gäller endast att göra det
hela litet anpassligt till förhållandena, vilket man skulle kunna åstadkomma
genom att tillmötesgå reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med hänvisning till den motivering,
som återfinnes i utskottets betänkande, och då första kammaren för sin del
redan avgjort saken, hemställer jag kort och gott örn bifall till utskottets hemställan.
Det måste ju bli i detta fall liksom i alla andra fall, där man glömt
sig, så, att man får finna sig i det läge, som därigenom skapats.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
vid betänkandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr IG, i anledning av
väckt motion om ändrade bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. förmogenhet
sskatt
å konstsamlingar m.

§ lö.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av
väckt motion om införande av- förmögenhetsskatt å konst- oell bok- samt därmed
jämförliga samlingar; och yttrade därvid:

Herr Heiding: Herr talman! Vid årets riksdag ha en del skattemotioner

förts fram, däri olika förslag väckts, varmed man avsett att få fram en del
nya skatteobjekt. Dessa motioner ligga för närvarande under behandling i bevillningsutskottet,
och efter vad jag kan förstå tyckes det luta ditåt, att man
möjligen kommer att begära en utredning örn dessa motionsvis framställda
förslag. Då nya skatteobjekt kunna behövas inom de närmaste åren för erhållande
av ökade inkomster, tog jag mig, då nämnda fråga förelåg till behandling
å bevillningsutskottets andra avdelning, friheten att framhålla det
önskvärda i, att även nu förevarande motion kunde upptagas till behandling
och komma med i den på grund av de nämnda andra motionerna ifrågasatta
utredningen.

Det är ju klart, att det kan vara delade meningar om, huruvida man skall
införa den skatt, som här åsyftas i motionen. För min del anser jag, att alla
skäl tala för, att man bör taga upp även denna fråga till beaktande. Nu har
utskottet, som välvilligt uttalat sig om motionens syfte, emellertid ansett, att
man borde upptaga frågan fristående och icke sammankoppla den med dessa
andra motioner. Det kan i alla fall inte leda till något resultat, åtminstone under
de närmaste åren.

Jag har inte tänkt, som frågan nu ligger till, att framställa något yrkande.
Men jag har med detta velat säga, att jag anser, att man borde i den utredning,
som kanske kommer att begäras på grund av de övriga motionerna, även
upptaga denna fråga till beaktande, så att man får se, om det finnes något
att göra på grund av det uppslag, som här givits. Det är i allt fall rätt stora
summor, det kan röra sig om, och jag är förvissad, att det på många håll anses
behövligt, att man vidtar åtgärder i ifrågavarande avseende.

Jag har således, herr talman, intet yrkande.

Herr Wallén: Herr talman! Herr Nybloms och min motion har ju behandlats
mycket välvilligt av utskottet. Utskottet har inte velat vara med örn bifall
till motionen utan har ansett, att saken bör tagas upp i annat sammanhang.
Med anledning därav vill jag inte göra något yrkande. Jag har emellertid
den bestämda förhoppningen, att vid den allmänna utredning, som kommer
att göras i syfte att åstadkomma en mera rättvis fördelning av skattebördan,
så att den lägges på de bärkraftiga i stället för på andra mindre bärkraftiga
skatteobjekt, man skall taga upp problemet i dess helhet och då även dessa
detaljer. Emellertid vill jag säga, att så länge som jordbrukarna skola betala
förmögenhetsskatt t. o. m. för sina hästar och vagnar och redskap, kommer
det för dem att kännas ganska egendomligt, när de se värdeföremål, som
äro försäkrade för ända upp till en halv miljon kronor, som fallet var för något
litet sedan här i Stockholm, undandragas varje förmögenhetsskatt. Det är
ju allmänt bekant, att det finnes inte bara lojala konstsamlare utan även sådana,
som i ganska stor utsträckning köpa utländska konstalster och sedan
sälja dem här och ändå klara sig från någon som helst skatt. De sälja dem
efter 5 år och ha inte då den minsta utgift i form av skatt på den vinst, de
göra. Sådant bör förekommas. Jag tror, att vi alla kunna vara överens om,
att skatt i sådant fall bör utgå. Emellertid säger utskottet, att det är svårt
att bedöma värdet, och att det skulle bli för mycket arbete därmed. Det är riktigt,
herr talman, att det i vissa fall är svårt att bedöma en samlings värde.

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. förmögenhetsskatt å konstsamlingar m. m. (Forts.)

Jag tror dock, att taxeringsmyndigheterna i allmänhet ha så mycket sunt förnuft,
att de, med ledning av brandförsäkringsvärden och stöldförsäkringsvärden
och med anlitande av sakkunskap i övrigt ha möjlighet till bedömande i
detta avseende liksom i så många andra. Jag medger gärna, att de konstverk,
som köpas inom landet, kunde man låta bli att beskatta. Man skall naturligtvis
inte motverka inköp av sådana konstverk, som tillverkas inom landet och
som ge arbete och bröd åt konstutövare. Men vi ha Tysklands exempel att
följa, där man gått en väg, som borde vara framkomlig även för oss.

Jag skall med dessa korta påpekanden, samtidigt som jag uttalar min tacksamhet
till utskottet för dess uttalande i motionens syfte, sluta utan att göra
något direkt yrkande. Men jag vill uttala den bestämda förhoppningen, att
det skall bli rättvisa även i detta avseende i samband med en ny skattelagstiftning.

Med herr Wallén förenade sig herr Nyblom.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 25 §

2 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning
av brännvin; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 17.

Härpå föredrogs momentvis bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning
av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tullar eller tilläggstullar
m. m.

Mom. 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Moni. 6, angående avskaffande av vissa tullar m. m. Äng. av I

en inom andra kammaren av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå väckt ^ifs^tullar
motion, nr 427, hade föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen m. m.
begära utredning och förslag om avskaffande av alla tullar, acciser och tvångsregleringar,
som fördyrade arbetarnas och småböndernas behovsartiklar.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan denna hemställan föredragits, anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Vi ha från kommunistiska partiets representation
föreslagit i vår motion i denna fråga, att riksdagen i skrivelse till
regeringen begär utredning och förslag örn avskaffande av alla tullar, acciser
och tvångsregleringar, som fördyra arbetarnas och småböndernas behovsartiklar.
Vi ha gjort det därför, att vi i årets statsverksproposition se, hur man
beräknat statsbudgeten för året. När vi där se, att över två tredjedelar av
skattebudgeten utgöras av indirekta skatter, förstå vi, att största delen av
skattebudgeten faller på småfolkets axlar. Vi ha i vår motion hänvisat till
den motion vi väckte vid fjolårets riksdag, och även utskottet har i sitt utlå -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar ra. ra. (Forts.)
tande hänvisat till densamma. Vi krävde, som utskottet säger, som det första
en del »närmaste önskemål»:

»1. Omedelbart avskrivande av alla små- och medelbönders, alls småarrendatorers,
alla egnahemsägares obetalda skatter.

2. Fullständig skattebefrielse för småbrukare och småarrendatorer. Skattelindring
för mellanbönderna.

3. Förbud mot alla exekutiva auktioner och utmätningar för ränte- och
hypoteksskulder för småbönder, egnahemsägare och hypoteks anstalter.

4. Avskaffandet av alla tullar, som fördyra de arbetande böndernas nödvändighetsartiklar.

5. Avskaffandet av inmalningstvång och mjölkskatt samt alla liknande bestämmelser,
som fördyra livsmedlen.

6. Omedelbart understöd i form av kontanthjälp åt småbönder, som vid
sidan av sitt jordbruk tvingats att arbeta hos bolag och andra företag för att
bärga sig men nu äro arbetslösa.

7. Upprättandet av en statsfond för medel åt småbönder och fattiga arrendatorer
till utsäde, kreatursfoder, konstgödsel, redskap o. s. v., utan återbetalningsskyldighet.

8. Statlig ålders-, olycksfalls- och invaliditetsförsäkring för alla småbönder
och arrendatorer.

9. Arrendeavgifternas strykande för småarrendatorer och torpare. Besittanderätt
utan ersättning garanteras.»

Vi ha alltså framställt dessa punkter under hänvisning till fjolårets motion.
Nu säger man från utskottets sida — och utskottet är inom parentes sagt enhälligt
för avslag på vår motion -— att nästa steg i utvecklingen skulle, som
man läser i fjolårets motion, vara konfiskering av storböndernas, godsägarnas,
bolagens och kyrkans skogar och jord. Detta skulle vara ett hinder för att gå
med på det förslag vi framlagt, vilket icke innebär en sådan radikal omändring
av hela samhällssystemet som utskottet talar örn. Vad vi föreslagit är sådant,
som mycket väl skulle inom det nuvarande samhället kunna genomföras, om
det funnes vilja därtill. Socialdemokraterna ha tidigare, åtminstone i valrörelsen
och på folkmöten ute i landet, pläderat för en sådan uppfattning och en
sådan lösning för småbrukares och fattiga jordbrukares försörjningsfråga, att
staten skulle inträda för att bringa dem någon hjälp. Men socialdemokrater
finnas även i detta utskott. De ha förenat sig med de borgerliga partiernas representanter
och säga nu, att de inte vilja vara med örn sådana åtgärder, inte
ens om att utreda dessa frågor. Det är litet märkvärdigt, när man vet, hur i ett
annat fall socialdemokraterna låta verkställa utredning, nämligen när det gäller
utredningen om lagar och förordningar, som avse att binda arbetarklassen
i dess kamp mot arbetsgivaredömet och kapitalismen som sådan. Då är man
på socialdemokratiskt håll mycket ivrig att gå in för att utreda frågor örn nya
klasslagar, men när man begär en sådan utredning, som skulle kunna hjälpa
i någon mån småbönder och fattiga jordbrukare, då vill man inte vara med.
Man säger från utskottets sida, att örn de närmaste önskemålen bleve uppfyllda,
det skulle leda till en hastig omändring, ett raserande av samhällsordningen.
Detta skulle vara ett hinder för att gå med på en utredning örn dessa
dagskrav, som här föreslagits. Naturligtvis skulle den nuvarande politiken,
det medger jag, ändras, örn man ginge in för sådana dagskrav, som vi framställt.
Då skulle naturligtvis den nuvarande politiken på det sättet åtminstone
ändras, att i någon mån eller i vissa fall storbönders, storgodsägares och andra
penningmatadorers intressen finge mindre omfång. Socialdemokraterna, som
i utskottet yrka avslag på vår motion, hålla sig väl fortfarande för småfolkets
och småböndernas representanter, och jag tycker för övrigt, att när här från

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. avskaffande av vissa tullar m. m. (Forts.)
bondeförbundets sida i dag förklarats, att man t. o. m. ömmar för lantarbetarnas
intressen, bondeförbundets representanter i utskottet åtminstone väl också
bort ömma för de fattiga jordbrukarnas intressen i detta fall och försökt genom
en utredning få fram, vad som därvid kan göras.

Vi ha tidigare mera utförligt motiverat detta vårt yrkande, nämligen redan
i fjolårets debatt örn saken, och därför behöver man inte nu komma med någon
utförlig motivering i frågan. Det är nog att hänvisa till, att man ute i landet
bland småbrukarna höjer kravet på dessa åtgärder, som vi föreslagit i vår motion,
allt tydligare och tydligare. Till statsmakterna riktar man kravet, att de
skola träda hjälpande emellan. Och jag vill beträffande punkten örn spannmålsregleringens
upphävande säga, att man har ä.ven från de borgerliga partiernas
talesmän i riksdagen också i år fått höra, att den inte varit så lycklig
för fattiga bönder, denna spannmålsreglering, som tidigare gjorts gällande från
borgerligt och även från socialdemokratiskt håll. Jag hänvisar bara till det
uttalande, som den norrländske andrakammarledamoten herr Olofsson i Digernäs
gjorde här i remissdebatten, där han fullständigt frånkände denna spannmålsrcglering
något som helst värde som hjälpåtgärd för småbönderna. Han
borde väl åtminstone vara sakkunnig, då det gäller att yttra sig örn sådana
saker, därför att han är bonde själv. Man kan inte heller beskylla honom för,
att han blivit besmittad av bolsjevismens baciller. Jag vet, att herr Olofsson
i Digernäs inte är den ende i kammaren, som inser, att dessa åtgärder, som
vidtagits under de senaste åren, spannmålsreglering, mjölkreglering och dylika,
inte äro till nytta för småbönderna. Men det är andra intressen, som
göra, att en del av dessa riksdagsmän rygga tillbaka för att gå fram så öppet,
som herr Olofsson i Digernäs gjorde i remissdebatten. Jag vet också, att den
uppfattningen delas av stora delar av landets fattiga jordbrukarbefolkning,
nämligen att dessa åtgärder inte äro annat än till skada för fattiga småbönder
och arbetare i allmänhet. När vi yrkat utredning om dessa frågor, ha vi därmed
inte sagt att denna utredning, örn den kommer till stånd, skulle vara av
den beskaffenheten, att vi på grundval av densamma skulle kunna genomföra
en socialistisk jordbrukspolitik. Det ha vi inte sagt. Vi ha endast ställt denna
fråga. När vi tidigare framställt direkt förslag om åtgärder, har man sagt,
att man inte kan fatta ett sådant beslut utan utredning. Nu lia vi ställt dem,
som tidigare krupit bakom utredningskravet, inför detta, att vi inte ha något
emot en utredning utan vilja försöka komma fram även på den vägen. Jag
vill säga, som min partikamrat, herr Hagberg, sade i en annan debatt: för de
lata svinen är marken alltid frusen. •—• Så verkar det i denna fråga, när utskottet
yrkat avslag på sådana grunder som det anfört.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till vår motion.

Herr Lövgx-en: Herr talman! Herrar Hagberg i Luleå och Brädefors lia

beställt en revolution av riksdagen, men det må förlåtas bevillningsutskottet,
om det icke kunnat effektuera beställningen. Jag frestas nästan att framställa
den frågan till herrarna, varför de begränsat sig på det sättet, varför de
inte beställt det tusenåriga riket på en gång. Det lär väl näppeligen ha legat
på riksdagens bord någon motion, som varit så främmande för fakta och verklighet
som den här föreliggande. Jag förstår ej heller, hur herrar Hagberg och
Brädefors sakligt kunnat komma fram med dessa yrkanden, ty detta är ju att
i den allra största utsträckning taga parti för kulakerna och mot den övriga
befolkningen. Begär man ett omedelbart avskrivande av alla av småbönder
och arrendatorer utbetalda skatter, så är det ett partitagande för kulakerna
därför att i Ryssland -—- det land från vilket herrarna hämta sina åsikter —
betraktar man varje människa, som har mera än cn ko som en kulak, och en -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar m. m. (Forts.)
ligt kamrat Hjulströms intervjuuttalande efter att lia varit nära två år där ute
uttagas 220 liter mjölk om året och 56 eller kanske det var 54 kilogram kött
per ko om året i skatt. Men här komma herrar Hagberg och Brädefors och
säga, att här skall det inte vara några skatter och avgifter, utan småbönder
och medelbönder skola ha det lika beviljat som jag läste örn en gång i en
travestering eller parodi på ett socialistiskt anförande i en svensk-finsk tidning.
Detta anförande utmynnade i följande slutkläm — jag referar ur minnet,
ty det är nog femton år sedan jag läste det: tag bort herrarna och sätt
arbetarna på herrarnas ställe, så blir det så bra, att man kan ligga på rygg
i sängen och röka femtipennicigarrer och spotta i taket och ha det bra alla
dagar. Örn vi kunna genomföra herrar Hagbergs och Brädefors’ förslag, så få
vi: »Omedelbart avskrivande av alla små- och medelbönders, alla småarrendatorers,
alla egnahemsägares obetalda skatter. Fullständig skattebefrielse för
småbrukare och småarrendatorer. Skattelindring för mellanbönderna. Förbud
mot alla exekutiva auktioner och utmätningar för ränte- och hypoteksskulder
för småbönder, egnahemsägare och hypoteksanstalter. Avskaffandet av alla
tullar, som fördyra de arbetande böndernas nödvändighetsartiklar. Avskaffandet
av inmalningstvång och mjölkskatt samt alla liknande bestämmelser,
som fördyra livsmedlen. Omedelbart understöd i form av kontanthjälp åt
småbönder, som vid sidan av sitt jordbruk tvingats att arbeta hos bolag och
andra företag för att bärga sig men nu äro arbetslösa. Upprättandet av statsfond
för medel åt småbönder och fattiga arrendatorer till utsäde, kreatursfoder,
konstgödsel, redskap o. s. v., utan återbetalningsskyldighet. Statlig ålders-,
olycksfalls- och invaliditetsförsäkring för alla småbönder och arrendatorer.
Arrendeavgifternas strykande för småarrendatorer och torpare. Besittanderätt
utan ersättning garanteras.» Sedan skall man åstadkomma allt detta genom
att nedsätta de högst betalda statliga tjänstemännens löner, indraga alla anslag
till militärväsendet, kyrkan, polisen och kungahuset. Jag är ense om att man
kan pruta på några av de utgifterna, men näppeligen tror jag, att beloppen
skulle vara så rikliga, att man därmed kunde finansiera alla dessa önskemål,
som framställts av herrar Hagberg och Brädefors. Och örn jag jämför den
framställningen med den rysansvärda verklighet, som heter Sovjetryssland,
så får jag säga, att herrarna äro verkligen ganska djärva, när de frambära en
sådan motion och plädera på sätt herr Brädefors gjort. Men jag skall inte
uppehålla kammarens tid med att gå in på en närmare karakteristik av dessa
yrkanden, utan jag har närmast lust att säga: Mina herrar, förlåt dem, ty de
veta icke vad de motionera örn.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall bara be att få ge en replik
till herr Lövgren. Jag skulle vilja ge herr Lövgren den uppmaningen att vara
litet försiktigare, när han skall spruta sitt hån över andra, därför att när herr
Lövgren, som i samband med omnämnde Hjulström och Badlund på allvar kunnat
skriva en artikel, som valsat runt i den socialdemokratiska pressen, enligt
vilken ett tjugutal man i månader levat i ett rum på 4 X 2 kvadratmeter,
söker skildra detta såsom ett normaltillstånd i Sovjetryssland, är han inte
rädd för att utmana löjet. Det finnes samma mod, när herr Lövgren söker argumentera
mot motionen genom att säga, att vi i den beställa en revolution.
Det ena är vad som yrkas i motionen, och det andra är vad som sägs i motiveringen,
vilken omfattar ett helt komplex av frågor. När fjolårets motion
skrevs, var det närmast i det avsnitt, som exempelvis herr Lövgren uppehöll sig
vid, en allmän deklaration örn vad vi anse skulle vara till verklig hjälp för
småbrukare i vårt land. Men själva yrkandet kunde icke omfatta alla dessa
punkter, utan av praktiska och även formella skäl voro vi nödsakade att be -

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. avskaffande av vissa tullar m. m. (Forts.)
gränsa yrkandet till en sak, och yrkandet är begränsat på samma sätt även i
årets motion. Den hemställan är, »att riksdagen i skrivelse till regeringen begär
utredning och förslag om avskaffande av alla tullar, acciser och tvångsregleringar,
som fördyrar arbetarnas och småböndernas behovsartiklar». Jag
tycker, att man bör anteckna till protokollet, att om man begär utredning och
förslag örn avskaffande av sådana tullar och sådana indirekta skatter, som fördyra
småfolkets behovsartiklar, så heter det, att man beställer en revolution
i vårt gamla s. k. demokratiska Sverige. Det är en mycket hård dom, om herr
Lövgren har rätt, över det system, som han säger sig försvara, men det är ändå
värre, att det blir en lika hård dom över socialdemokratiens hela program därför
att den ju ställer i förgrunden frågan att omändra beskattningen, så att
de indirekta skatterna slopas och det i stället blir en progressiv beskattning,
som lägger skatten på de stora inkomsttagarna och de stora förmögenheterna.
Jag tycker, att det från herr Lövgrens sida och från utskottets vore bäst, att
de sökte hålla isär frågorna och inte blandade ihop en allmän deklaration med
det konkreta yrkande, som vi framställt, och det konkreta yrkandet gäller alltså
den indirekta beskattning, som fördyrar småfolkets olika förnödenheter.

Herr Lövgren: Herr talman! Beträffande den intervju av Badlund och

även den av Hjulström, som cirkulerat i pressen, vill jag bara säga det, att,
såvitt jag kan förstå, äro de uppgifter sanningsenliga, som lämnats där. Jag
har haft tillfälle att läsa en korrespondens, som är förd mellan dessa män och
deras familjer under en lång tid, innan de kommo ut ur Ryssland efter många
vedervärdigheter. Vidare skall inte herr Hagberg läsa in i protokollet annat
än det som står i intervjun. Det står där, att under tre dagar voro de inrymda
tillsammans med tjugu andra personer i en cell, som hade en golvyta av
åtta kvadratmeter eller kanske något därutöver. I övrigt skall jag inte gå in
på det fallet, men när herr Hagberg så bestämt gör gällande, att det, som herrar
Hjulström och Badlund sagt, icke är sanningsenligt, skall jag rekommendera
både herr Hagberg och kammarens ledamöter i övrigt att örn någon vecka
eller kanske örn några dagar läsa en liten skildring i bokform, som kommer
och som handlar örn de nitton eller tjugu månader de två männen vistades i
Sovjetunionen. Där är ett material, som säkert håller för både herr Hagberg
och herr Brädefors att tugga på.

Vad sedan beträffar det yrkande, som framställts av motionärerna, så är det
faktiskt omöjligt att taga det yrkandet på allvar. Man kan omöjligt taga det
yrkandet på allvar, som här kommer och vill göra fullkomligt rent hus med
hela det nuvarande skattesystemet, ty något mindre är det icke. Vidare blanda
herrarna ihop begreppen, när de tala örn skatterna. Man säger här kategoriskt,
att man förkastar indirekta skatter. För min del skulle jag vilja säga,
att örn jag också inte är någon anhängare av indirekta skatter på livsmedel, så
är jag dock anhängare av indirekta skatter på lyxartiklar. 1 nuvarande stund
taga vi in en väldig massa till statskassan genom skatter på tobak, sprit, viner
och maltdrycker. Jag förmodar, att inte en gång herrar Brädefors och Hagberg
äro med örn att slopa dessa indirekta skatter; i varje fall kan jag inte
vara med örn det utan tvärtom.

Det är faktiskt inte värt att kosta på några ord på den här föreliggande motionen,
och jag skall inte heller taga tiden längre i anspråk, utan vidhåller
mitt yrkande.

Herr Brädefors: Herr talman! Herr Lövgren slutade sitt sista anförande
med att säga, att det var faktiskt inte värt att kosta på några ord i denna debatt,
men jag tycker, att han redan kostat på mera än han egentligen skulle

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. införselmonopol
å
kasern.

Äng. avskaffande av vissa tullar m. m. (Forts.)
lia kostat på. Han passade på att rekommendera en snart utkommen bok örn
de två Sovjet-resenärerna. Det är ju gott och väl, att kammaren får veta, att
lian skall ge ut en bok, men vad har den boken med denna motion att göra?
Även örn dessa sagoberättare ha sagt hundraprocentiga sanningar, vad har det
med denna motion att göra? Är det icke, herr Lövgren, ett fattigdomsbevis
i avseende å argumenten, när man drar fram sådant? Sovjetunionen har icke
någonting att göra med denna fråga, som vi väckt.

Sedan hade herr Lövgren ett uttalande örn att i Sovjet anses varje bonde
såsom kulak. Det är en liknande saga som den, för vilken han reklamerade
boken, men även örn det vore hundraprocentig sanning, vad har det med saken
att göra? Är det inte ett fattigdomsbevis och ett bevis för att det fattas
verkliga argument mot vår motion? Jag tror, att herr Lövgren varit så ivrigt
sysselsatt med sina tankar örn Hjulström och Badlund, att han icke hörde
mitt första anförande. Vidare talade han örn att vi hade beställt en revolution
av riksdagen. Jag sade — och jag hoppas, att det skall synas i protokollet
— att det förslag, vi framlagt, är visserligen icke av den art, att vi
genom det skulle kunna genomföra en socialistisk jordbrukspolitik i landet,
och den kan icke genomföras annat än genom en revolution. Det är alltså
tydligt och klart, att vi icke alls haft någon tanke på att beställa någon
revolution av riksdagen. Till och med herr Lövgren borde förstå det, även
örn han eljest icke är så djupsinnig.

_ överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 18.

_ Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr 20, i anledning
av väckta motioner örn rätt för Kungl. Maj :t att förordna örn införselmonopol
å kasein.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 244 i första
kammaren av herr David H. Pettersson m. fl. och nr 473 i andra kammaren
av herr Andersson i Dunker, hade föreslagits, att riksdagen ville besluta
att i förordningen angående bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter
bemyndiga Kungl. Maj :t att införa ett tillägg, åsyftande att även
kasein måtte hänföras till de varuslag, beträffande vilka Kungl. Maj :t skulle
på angivet sätt äga att bestämma örn införselmonopol.

_ Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet var fogad reservation av herrar Johan Nilsson i Kristianstad,
Jönsson, P. Bernhard Nilsson, friherre Lagerfelt, Löfvander, Johansson
i Krogstorp, Andersson i Dunker och Nilsson i Karlstad, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till de i ämnet väckta
motionerna, besluta, att 1 § i förordningen den 10 februari 1933 med bestämmelser
örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter skulle från och med
dag, som Kungl. Maj :t bestämde, hava i reservationen angiven lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan, yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Då jag är både motionär och

reservant i denna fråga, skall jag be att få säga några ord. När riksdagen

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. införselmonopol å kasern. (Forts.)
år 1933 gav Kungl. Majit rätt att införa införselmonopol på mjölk- och
mejeriproduker, förelåg även frågan, örn detta monopol skulle omfatta kasern.
Kasern är som känt en produkt tillverkad av skummjölk. De år 1933 väckta
motionerna avstyrktes av bevillningsutskottet, och utskottet anförde såsom
skäl för avstyrkande i huvudsak följande, »att det av kasern beredda och
inom landet tillverkade kaseinlimmet kommit till betydande användning inom
olika industrigrenar, särskilt plywoodindustrien, vilken till väsentlig grad
är en under svåra konkurrensförhållanden arbetande exportindustri. Av hänsyn
till sistnämnda omständighet och då frågan icke torde kunna helt överblickas
utan en närmare utredning» ansåg utskottet sig icke kunna tillstyrka
motionerna.

Då man läser bevillningsutskottets betänkande, där utskottet i år avstyrker
de nu föreliggande motionerna, kan man konstatera, att utskottets betänkande
år 1933 tydligen var grundat på felaktiga informationer. I sitt utlåtande i
år säger utskottet bl. a. följande: »Beträffande verkningarna av en importreglering
i fråga örn kasern skulle visserligen, såsom motionärerna anföra,
våra större plywoodfabriker icke beröras därav, enär de för sin tillverkning
använda sig av ett lim, vid vars tillverkning kasein icke kommer till användning.
» Därmed har ju utskottet självt erkänt, att dess skäl för avstyrkan år
1933 saknade fog. Vad har då utskottet för nya skäl att komma med i år?
Jo, utskottet säger: »Avsevärda kvantiteter kasein åtgå för framställning av
kallim till våra fabriker, som tillverka dörrar och andra trävaror för export.
Ett fördyrande av denna för deras fabrikation viktiga förbrukningsartikel
måste helt naturligt ingiva betänkligheter.» Hur är det nu med detta utskottets
skäl? Jo, det är lika obefintligt som det år 1933 anförda huvudskälet.
En importreglering av kasein skulle givetvis utnyttjas endast för att hålla
kaseinpriset på en sådan nivå, att tillverkningen här i landet kan göras lönande,
och det priset överstiger icke 1 krona per kilogram. Men ett pris, som
håller sig inom denna gräns, har hittills visat sig icke öva något inflytande
på den färdiga produkten kallimmets försäljningspris.

Under de sista fem åren har, såsom framgår av utskottsutlåtandet, importpriset
på kasein varierat mellan 81 och 30 öre per kilogram. Ja, det har
varit så lågt som 22 öre per kilogram, men dessa stora variationer ha icke
under denna tid, vilket jag gjort mig underrättad om, medfört någon förändring
i kallimmets pris. När inga förändringar ägt rum i kallimmets pris
under dessa år, då kaseinpriset varierat så avsevärt, då finns det ju intet
som helst skäl att antaga, att en importreglering av kasein skulle så fördyra
kallimmet, att detta hade någon betydelse för den trävaruexport, som utskottet
talar örn. Jag tror därför, att det inte är någon överdrift att säga, att
det av utskottet anförda skälet saknar varje bärande underlag.

Utskottet anför vidare angående betydelsen av en utvidgad kaseintillverkning
här i landet: »Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en ökad inhemsk
kaseintillverkning kan bliva av större betydelse för det svenska jordbruket.
I varje fall skulle tillverkningen bliva såväl överhuvud taget som i lokalt
avseende av tämligen begränsad omfattning.» Jag kan hålla med utskottet
därom att någon större betydelse för det svenska jordbruket
kan man knappast vänta att kaseintillverkningen skall få. Detta örn man
ställer vårt lands kaseinbehov i förhållande till hela mjölkproduktionen. Men
betydelsen är dock ingalunda så ringa, som utskottet vill göra gällande. Det
gäller, örn vi skola kunna för denna tillverkning använda 25 miljoner liter
inom landet producerad vara, eller om vi skola importera 25 miljoner liter
argentinsk mjölk i form av kasein.

Såsom vi i motionen ha framhållit ha ju under de senaste åren möjligheterna

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. införselmonopol å kasein. (Forts.)
att på främmande marknader finna avsättning för den svenska mejerihanteringens
produkter blivit avsevärt försvårade. Yi känna ju alla till vilka omfattande
åtgärder av olika slag som av statsmakterna måst vidtagas för att
bereda avsättning för överskottet av mjölkprodukter. Det kan då inte vara
utan betydelse, örn man ökar det överskott på mjölk och mjölkprodukter, som
vi^ redan ha här i landet, med en import av ytterligare 25 miljoner liter. Det
måste ju i sin mån öka trycket på den förut överfulla marknaden.

När nu kaseintillverkningen är en ganska enkel sak och lätt kan ordnas på
åtminstone de större mejerierna, bör den kunna få en ej oväsentlig betydelse
för vår mejerihantering, förutsatt att priset kan hållas på en skälig nivå. När
det icke heller kan visas, att det kaseinpris på uppemot 1 krona per kilogram,
som gör kaseintillverkningen lönande, medför några nackdelar för andra näringar
eller företag, kan jag för min del icke förstå, varför man inte skall
kunna gå med på vad vi i motionen föreslagit. Jag vill därför, herr talman,
med det anförda motivera, varför jag icke kan annat än yrka bifall till den
reservation, som är bifogad utskottets betänkande.

Herr Lövgren: Herr talman! Första kammaren har fattat beslut i denna
fråga och därvid bifallit utskottets hemställan, och jag skall därför fatta mig
ganska kort. Det förhåller sig så, som utskottet i sin motivering sagt, att plywoodfabrikerna
använde sig av ett kallim, framställt av andra ingredienser än
kasein. Om vi emellertid skulle fatta ett beslut i enlighet med motionerna,
skulle vi faktiskt icke veta, vad vi gjorde, eller vilka konsekvenser ett dylikt
beslut skulle kunna få, därför att vi icke ha klart för oss, vilka som äro förbrukare
av denna artikel i dess fulla utsträckning. Vidare vill jag påpeka,
att medelvärdet för importen av kasein, som år 1932 var 30 öre per kilogram,
steg år 1933 till 46 öre och år 1934 till 69 öre, allt per kilogram. Nu sägs det,
att tillverkningskostnaderna gå på 15 öre per kilogram. Å materialet, 33 liter
skummjölk per 1 kilogram kasein, skulle således det nuvarande importpriset ge
ett pris av 13/4 öre per liter mjölk. Under sådana förhållanden skulle kaseintillverkningen
vara lönande redan nu utan någon särskild åtgärd från statens
sida. Såvitt jag förstår, berodde de oerhört låga priserna under åren 1932 och
1933 på den omständigheten, att Amerikas Förenta Stater avstängt Argentina
ifrån den marknad, som detta land tidigare haft för export av kasein. Jag vet
icke, huru förhållandena sedan utvecklat sig mellan dessa länder, men efter allt
att döma har utvecklingen» gått i en för kaseintillverkningen fördelaktig riktning,
eftersom importpriset år 1934 stod i 69 öre per kilogram.

Till sist skulle jag vilja säga, att detta, såvitt jag förstår, är väl ingen jordbruksfråga
av den betydelsen, att man behöver väcka upp så stor strid och debatt
örn den i synnerhet som man icke vet, vilka svenska intressen som skadas
genom att slå in på den väg, som motionärerna anvisat. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Herr Lövgren sade, att om man
bifaller motionärernas förslag, vet man icke vad man gör. Motionärerna lia föreslagit,
att det skulle överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma örn importreglering
beträffande kasein, och jag tänker mig, att herr Lövgren väl litar så
pass mycket på vad Kungl. Maj :t gör, att han icke behöver säga, att man icke
vet vad man gör, ifall man överlämnar den saken åt Kungl. Maj :t.

Herr Lövgren sade också, att det nuvarande importpriset på kasein var så
högt, att priset skulle bli l3/4 öre per liter skummjölk. Ja, det är riktigt.
Kunde vi vara övertygade örn att få behålla ett pris på kaseinet ungefär som
det nuvarande, skulle några åtgärder icke vara behövliga. Vi ha emellertid

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. införselmonopol å /casein. (Forts.)
sett, huru priset för blott några år sedan var så lågt nere som t. ex. år 1930
22 öre per kilogram. Man kan icke veta, örn icke ett sådant prisläge på nytt
när som helst kan inträda. Det är för att skydda oss för en sådan situation
och för att möjliggöra uppehållandet av kaseintillverkningen här i landet kontinuerligt,
som det skulle vara rimligt med sådana åtgärder som här föreslås.

På sista tiden har också tillkommit en omständighet, som gör, att man blivit
särskilt orolig och det är, att Tyskland också stängt för importen av kasein,
vilket i sin tur naturligtvis medför, att de länder, som ha en öppen import, få
denna vara vräkt över sig. Jag menar, att då såsom jag sade i mitt förra anförande,
det icke visats, att det är till nackdel för andra svenska intressen, borde
denna lilla fråga kunna bifallas. Jag vidhåller mitt yrkande.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Andersson i Dunker begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Hösträkning begärdes emellertid av herr Andersson i Dunker,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 88
ja och 65 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan örn riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1934 fattade beslut; och blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget andra lagutskottets utlåtande, Äng. mindernr
14, i anledning av väckta motioner rörande minderårigas användning i in- angas. (industriellt
arbete. vändning i

industriellt

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom arbete.
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen de likalydande
motionerna I: 177 av herr J. A. Theodor Nilsson m. fl. och II: 342 av herr
Lind m. fl. samt motionen II: 334 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. minderårigas användning i industriellt arbete. (Forts.)

I den sistnämnda motionen hade föreslagits, att riksdagen måtte antaga följande
förändrade lydelse av 14 § i lagen örn arbetarskydd:

»Minderårig arbetskraft får icke användas mer än 8 timmar per dygn och
högst 48 timmar per vecka. Minderåriga skall ha en rasttid av minst en timma
under en arbetsdag och denna rasttid skall räknas som arbetstid. Arbetsgivaren
förpliktas att anskaffa lämpliga och sunda rastlokaler där måltiderna kunna
intagas.

Minderårig får icke användas i skiftarbete; arbetstiden förlägges mellan
klockan 7.30 f. m. och klockan 5.30 e. m.»

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 177 och II: 342 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, samt

2. att motionen II: 334 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det brukar icke vara någon meningsskiljaktighet
örn att den minderåriga arbetskraften bör skyddas, så att densamma
icke blir utsatt för men på grund av att den användes i produktionsprocessen.
Denna sociala grundinställning, som icke heller de borgerliga representanterna
vilja frånsvära sig, har emellertid genom olika omständigheter icke
motsvarats av den praktiska verksamheten och av vissa åtgärder, som även
riksdagen tidigare varit med örn att företaga. Framför allt syftar jag på det
förhållandet, att minderårig arbetskraft skall kunna användas på de mest olika
tidpunkter på dygnet, att minderårig arbetskraft skall kunna användas till
nattarbete, att den skall kunna kommenderas ut i arbete ända till sextio timmar
i veckan, att förhållandena på arbetsplatserna äro sådana, att de minderåriga
icke ens tillförsäkras möjlighet att få rast under ett åttatimmars skift, eller att,
därest de erhållit rast, de icke ens ha lämpliga lokaler, där maten kan intagas.
Dessa förhållanden ha föranlett oss att väcka en motion, däri vi hemställt örn
följande förändring i § 14 i arbetsskyddslagen: »Minderårig arbetskraft får
icke användas mer än 8 timmar per dygn och högst 48 timmar per vecka. Minderåriga
skall ha en rasttid av minst en timma under en arbetsdag och denna
rasttid skall räknas som arbetstid. Arbetsgivaren förpliktas att anskaffa
lämpliga och sunda rastlokaler, där måltiderna kunna intagas. Minderårig
får icke användas i skiftarbete; arbetstiden förlägges mellan klockan 7.30 f. m.
och klockan 5.30 e. m.».

I princip ha liknande synpunkter, ehuru man icke kräver ett omedelbart beslut,
framställts i motioner från socialdemokratiskt håll såväl i första kammaren
som i andra kammaren. Dessa motioner lia speciellt aktualiserats genom
den nu pågående rationaliseringen och på grund av de konsekvenser, som riksdagens
beslut år 1931 fick för minderårig arbetskraft i vårt land. Det påpekas
exempelvis i en utredning, som företagits av Svenska textilarbetareförbundet,
att detta riksdagens beslut av år 1931 lett till en väsentligen ökad användning
av den minderåriga arbetskraften inom industrien. Därtill har också påpekats,
att man vid användningen av denna minderåriga arbetskraft åsidosatt
all hänsyn till vad denna minderåriga arbetskraft kräver i fråga örn möjligheten
att få sova under den mörka delen av dygnet och i fråga om möjligheten att få
vila före och efter långa arbetsskift och få den rasttid, som möjliggör för dem
att i lugn och ro få intaga sin föda och icke behöva hetsas av maskinerna. Rationaliseringen,
som för den äldre arbetskraften också är mycket ödeläggande,
blir synnerligen ödesdiger just för den minderåriga arbetskraften, därför att

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. minderårigas användning i industriellt arbete. (Forts.)
denna självfallet icke har samma motståndskraft och samma förmåga, som den
äldre arbetskraften har, att kunna anpassa sig efter de på grund av rationaliseringen
skärpta förhållandena. Detta ha vi påpekat i vår motion. Vi ha
visat upp vilken försämring i socialt hänseende som 1931 års riksdagsbeslut
inneburit. Tidigare, enligt den lag, som riksdagen fastställde år 1912, bestämdes,
att minderårig arbetskraft icke skulle få användas i industriellt arbete före
klockan 6 på morgonen och icke längre än till klockan 7 eftermiddagen. Det
tilläts visserligen nattarbete men endast för ynglingar, som fyllt 16 år eller
voro äldre.

Den lag, som riksdagen antog år 1931, förlängde högst väsentligt den tid,
under vilken minderåriga få utnyttjas i industriellt arbete. Medan man förut
icke fick börja använda dem före kl. 6 på morgonen, blev det nu tillåtet Tedan
kl. 5. Medan man tidigare icke fick använda den minderåriga arbetskraften
längre än till kl. 7 e. m., får man numera använda den till kl. 10 e. m. Därtill
kommer, att arbetskraft över 16 år nu liksom tidigare får användas i nattarbete
i praktiskt taget obegränsad omfattning och så långt som det för företagarna
anses nyttigt att använda den. Det har alltså skett en förlängning
av den tid, under vilken den minderåriga arbetskraften får utnyttjas, från
13 timmar per dygn till 17 timmar per dygn.

Dessa förhållanden måste — det är min bestämda övertygelse — bliva ödeläggande
för de minderåriga. Det kan exempelvis i skiftarbete icke vara
nyttigt för en minderårig arbetare att redan kl. 4 på morgonen köras ut för
att börja sitt arbete kl. 5, och det kan å andra sidan icke heller vara nyttigt
för minderåriga att först kl. 10 — i verkligheten först kl. 11 e. m. bliva färdiga
med arbetet för dagen. På de arbetsplatser, där man infört tvåskiftsarbete,
som börjar kl. 6 på morgonen och slutar kl. 10 på kvällen, kan deri
minderåriga arbetskraften ej heller erhålla någon rast under den tid den sysselsättes
i produktionen. Man anser alltså, att minderåriga arbetare skola
kunna arbeta 8 timmar per dygn i industriellt arbete utan att få tillfälle till
rast!

Hur långt man har gått i dessa avseenden, när det gäller att utnyttja den
minderåriga arbetskraften, framgår av en utredning, som vi även citerat i vår
motion, och som företagits av textilarbetarförbundet. Denna utredning föranledde
ju också en hemställan till regeringen, som i sin ordning vidtog åtgärder
för att få ytterligare utredning av frågan. Textilarbetarförbundet företog
sin utredning i september månad i fjol, varvid sammanlagt 113 fabriker
blevo föremål för undersökning. Vid 66 av dessa förekom enbart tvåskiftsarbete,
vid 43 både två- och treskiftsarbete och endast vid 4 fabriker enbart
treskiftsarbete. Undersökningen visar vidare, att rasterna för de minderåriga
vid dessa fabriker utgjorde: Vid 1 fabrik 60 minuter, alltså en timme per skift,
vid 25 fabriker 30 minuter per skift, vid 23 fabriker 15 minuter per skift och
vid 3 fabriker 10 minuter. Vid 9 fabriker hade man inga raster alls, trots att
minderårig arbetskraft där sysselsattes i 8 timmars industriellt arbete. Antalet
minderåriga arbetare, som fingo en dräglig rast, alltså 60 minuter, utgjorde
summa summarum 6 av sammanlagt 1,165. 218 fingo en halv timmes

rast, medan alla övriga eller närmare 1,000 minderåriga arbetare blev utan•
eller fingo en rast, som uppgick till högst 15 minuter. Ungefär 300 av dessma
fingo ingen som helst rast enligt den gjorda utredningen.

Man påpekar även i denna utredning en annan sak, nämligen de förhållanden,
under vilka den ungdom, som erhöll rast, fick intaga sina måltider. Det
är anledning att påpeka just detta i anledning av socialstyrelsens anmärkning,
att redan nu gäller i lagstiftningen, att arbetsgivaren skall tillhandahålla
ordentliga lokaler, där den minderåriga arbetaren skall kunna få intaga

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Ang. minderårigas användning i industriellt arbete. (Forts.)
siri föda. Jag citerar här ur utredningen: »Vid 38 av de 61 fabriker dop

minderåriga hållas i tvåskiftsarbete finnas särskilt anordnade rastlokaler,
medan vid övriga 23 fabriker dylika lokaler helt och hållet saknas. Långt
ifrån alla av de 38 fabriker, som överhuvud taget ansett sig böra anordna
rastlokaler, ha emellertid funnit det nödvändigt att hålla dessa lokaler i ett
sådant skick, att de göra skäl för beteckningen tillfredsställande. Endast
vid 27 fabriker äro rastlokalerna i gott eller något så när gott skick. Vid
11 fabriker äro de däremot otillfredsställande eller fullständigt olämpliga för
det avsedda ändamålet. Vid de fabriker där rastlokalerna äro otillfredsställande
sysselsättas 255 minderåriga i tvåskiftsarbete.»

Denna utredning blottar ju förhållanden, som man trodde skulle vara otänkbara
i vårt land, som ju dock vill skryta med att ha en ganska långtgående
social lagstiftning. Det förhållandet, att minderårig arbetskraft på detta
sätt kan utnyttjas i produktionen utan att åtgärder vidtagits för att skydda
det uppväxande släktets hälsa, borde ju föranleda riksdagen att fatta ett
beslut, som sätter stopp för en sådan exploatering av de unga arbetarna, i
den motion, som väckts från socialdemokratiskt håll, omnämnas också förhållandena
i England, vilket just kan illustrera efterblivenheten i vårt land
i detta avseende. I England förutsätter man, att minderåriga arbetare under
16 år överhuvud taget icke skola kunna användas i industriellt arbete. För
att få använda minderårig arbetskraft över 16 år måste man skaffa sig särskilt
tillstånd från inrikesministern, och man kan då få använda sådan arbetskraft
mellan 6 f. m. och 10 e. m. i åttatimmarsarbete. Det påpekas vidare,
att det vidtagits en rad särskilda skyddsåtgärder med avseende å denna arbetskraft.
Man måste exempelvis inreda särskilda matsalar, och det åligger
arbetsgivaren att anskaffa transportmedel, som möjliggör för de minderåriga
att på kort tid komma till sin arbetsplats. Genom den lagstadgade arbetstiden
och rastbestämmelserna är också i verkligheten arbetstiden för den minderåriga
arbetskraften inskränkt till 4lV4 timmar per vecka. Dessutom förekommer
det överhuvud taget icke något nattarbete för den minderåriga arbetskraften
i England.

Redan dessa uppgifter jämförda med våra förhållanden, där den minderåriga
arbetskraften kan användas upp till 60 timmar i veckan och där det
faktiskt icke föreligger något tvång för arbetsgivaren att under den långa
arbetstiden bereda den minderåriga arbetaren tillfälle till rast, påkallar uppenbarligen
ett ingripande från riksdagens sida. Regeringen har, efter vad
som framgår, tagit itu med saken, i det att man vidtagit åtgärder för att
ytterligare utreda frågan. Enligt min mening är den utredning, som textilarbetarförbundet
redan företagit och som i verkligheten verifierats av socialstyrelsen
i dess yttrande, skäl nog för att riksdagen nu skall fatta beslut, som
omöjliggör ett fortsatt användande av den minderåriga arbetskraften på det
sätt, som här har blottats såväl i motionerna som genom den utredning, som
verkställts.

Jag ber, herr talman, att med det nu sagda få yrka bifall till den motion,
som herr Brädefors och jag väckt i denna fråga.

''Herr Hage: Herr talman! Jag vill endast framhålla, att alla dessa saker,
som herr Hagberg här dragit fram, äro ju kända och ha klarlagts dels genom
motioner, dels genom utlåtanden, dels slutligen genom utskottets betänkande.
På grundval av detta material har ju också utskottet för sin del understrukit
behövligheten av, att här kommer till stånd en lagstiftning, för vilket ändamål
Kungl. Majit också redan igångsatt en utredning. Jag tycker för min
del, att när saken ligger så till, är det endast missbrukad kraft att här hålla

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Äng. minderårigas användning i industriellt arbete. (Forts.)
på och plädera på det sätt, som den föregående talaren gjorde. Jag tror, att
man gagnar saken lika mycket i detta fall genom att understryka det i utskottsutlåtandet
betonade behovet av en utredning och en lagstiftning på detta
område, och från den utgångspunkten ber jag för min del att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag skulle endast vilja ställa den frågan
till herr Hage: Vad är det för något, som denna utredning skall utreda, örn
det verkligen förhåller sig så, som herr Hage säger, att alla dessa saker äro
så väl kända? Varför skall man utreda en känd sak? Jag tycker detta motsäger
vartannat, att å ena sidan saken skulle vara så väl känd och å andra
sidan att det behövs en utredning.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få meddela den föregående talaren,
att vi äro icke vana vid här i riksdagen att stifta lagar och skriva lagtext på
grundval av kommunistiska motioner. Vi fordra nog litet annat än sådana
lösa utkast, innan vi utforma vår lagstiftning även på detta område.

Herr Brädefors: Herr talman! Herr Hage förklarar här, att ursprungs beteckningen,

en kommunistisk motion, är orsaken till att icke en sådan lag nu
kan stiftas. Han säger, att vi alla känna dessa missförhållanden, men därför
att kommunisterna föreslagit en förbättring av förhållandena i detta fall, gå
vi icke med på förslaget. Det är socialdemokratisk politik år 1935!

Efter härmed slutad överläggning blev på herr talmannens först därå givna
proposition utskottets hemställan i mom. 1 av kammaren bifallen.

Därefter framställde herr talmannen i fråga örn mom. 2 propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen II: 334; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 21.

Äng.

ändringar i
arrendelagstiftningen m.

I motionen I: 257 hade hemställts, att riksdagen ville hos regeringen begära
skyndsamt förslag örn skapande av självförsörjande jordbruk genom lag örn
ofullständiga jordbruks fullkomnande med odlingsmark jämte husbehovsskog
samt nyskapning av självförsörjande jordbruk på oodlad jord med tillägg av
husbehovsskog.

I motionen I: 258 hade yrkats, att riksdagen ville hos regeringen begära
skyndsamt förslag rörande tillgodoseende genom lag av arrendatorsklassens
berättigade krav i vissa i motionen angivna avseenden, nämligen i fråga örn rätt
för arrendator a) att få lösa till sig jordbruket, b) att erhålla optionsrätt till
nytt arrende samt c) att kunna framtvinga reglering av arrende med mera.

I motionen II: 102 hade, med åberopande av vad i motionen anförts rörande
behovet av en utvidgad expropriationslagstiftning samt andra i den däri beundra
hammarens protoholl 19S5. Nr 18. 6

_ Till behandling företogs härpå andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning
av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 257 och nr 258, båda av herr Lindhag en, samt motionerna
i andra kammaren nr 102 av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth samt nr
343 av herr Falk.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen m. m. (Forts.)
rörda frågan väl kända omständigheter och förhållanden, hemställt, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och
förslag i sådant avseende, vartill framställningen i motionen kunde giva anledning.

I motionen II: 343 hade yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn förslag till ändring av gällande arrendelag i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen framförda synpunkter.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Norman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson i
Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,

1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 257, I: 258 och II: 102 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
i syfte att få klarlagt i vad mån frilösning av arrendejordbruk och utvidgning
av ofullständiga jordbruk skulle kunna underlättas genom expropriationsförfarande
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning;

2. att riksdagen i anledning av motionerna I: 258 och II: 343 måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
i syfte att få klarlagt i vad mån det kunde vara möjligt att genom ändringar
i gällande arrendelagstiftning tillförsäkra arrendatorerna en säkrare
ställning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning; samt

av herr Lindhagen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag har ju en mycket bestämd

känsla av att det nu föredragna ärendet redan bör kunna betraktas såsom avgjort,
men detta förhållande kan icke hindra och får icke hindra, att reservanterna
hävda sin mening och i varje fall ge till känna, att de finnas till.

För låt mig säga 30 år sedan skulle det väl knappast ha varit möjligt, att
representanter, som nu stå för utskottet, skulle ha intagit den ställning, som
de göra i dag. Ditintills, d. v. s. till för omkring 30 år sedan, låg det ju till
på det sättet, att i realiteten medgav staten rätt för bolagen att expropriera
böndernas jord. Jag säger i realiteten låg det till på det sättet, därför att
statsmakterna hade icke genom lagstiftning ännu förhindrat den framfart
över bondejorden, som bolagen gjorde sig skyldiga till och som förde i bolagens
händer betydande vidder av böndernas jord. Så kom Norrlandslagstiftningen,
varigenom den framfart, som dittills hade ägt rum, blev hindrad. Jag
föreställer mig ganska livligt, att örn man vid den tidpunkten hade fört fram
den tanken på allvar, att man genom expropriationsförfarande skulle skapa
en möjlighet att återföra i böndernas ägo den jord, som på olika, mer eller
mindre tilltalande sätt hade förts över till bolagen, så skulle man knappast
ha rest något nämnvärt motstånd, åtminstone icke från de jordbrukares sida,
som nu för tiden och icke minst i dag säga sig vilja föra de fattigas och egendomslösas
talan. Då skulle man antagligen Ira funnit det vara ganska rimligt,
om arrendatorerna fått rätt att expropriera tillbaka den jord, som hade
berövats dem tidigare. Nu vill man emellertid icke vara med om en sådan
möjlighet.

Onsdagen, den 13 mars.

Nr 18.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen m. m. (Forts.)

Vad som här nu begäres är ingenting annat än en utredning för att få utrönt,
huruvida frilösning av arrendejordbruk och utökning av ofullständiga
jordbruk skall kunna underlättas genom expropriationsförfarande, och vidare
att få en utredning för att få utrönt, huruvida det skall vara möjligt att genom
ändringar i gällande arrendelagstiftning tillförsäkra arrendatorerna en
mera tryggad ställning än vad de för närvarande lia. För min del har jag en
mycket bestämd mening örn att det föreligger behov av åtgärder i båda dessa
avseenden.

Utskottet stryker nu under vad andra ha sagt, nämligen att skogsbolagen
bjuda ut så mycket arrendegårdar till salu, att det icke föreligger något behov
av ett expropriationsförfarande. Reservanterna ha påpekat, att just vid försäljning
av ett arrendeställe kan ett sådant pris åsättas eller begäras, som
mer än väl motiverar ett expropriationsförfarande. Vi ha ju riklig erfarenhet
av hur det gått till, sedan den nya arrendelagstiftningen kommit till. Arrendatorerna
ha ställts i valet att köpa ställena till oskäligt högt pris, i varje fall
till ett pris, som, örn det godtagits, medfört nära nog dubbelt så hög avgäld,
som de hade att bära under arrendetiden. När man satt sådana pris, torde
man väl kunna säga, att detta varit oskäligt.

Behovet av en översyn av arrendelagstiftningen är starkt framträdande, örn
man går att se efter. Det har lappats undan för undan på arrendelagarna, men
tillståndet är långt ifrån tillfredsställande. En allmän översyn är enligt min
mening mer än välmotiverad. Nu talar man i utskottets utlåtande örn, att man
skall bida tiden, till dess att den nya jordabalken, som är under utarbetande,
framlägges. Det är i dag. Men när det var fråga örn bärplockningsrätten, då
ville man icke vänta på den nya jordabalken. Som motiv för att icke i år
skriva till Kungl. Maj :t och begära utredning om att konstituera en ny äganderätt,
äganderätten till de vilt växande bären, framfördes, att man kunde
vänta på den nya jordabalken, där den saken kunde beaktas. Men vad gjorde
man då? Jo, det var en talare — förlåt att jag säger det — på en av Norrlandsbänkarna,
som i full ilska ropade, att man har icke tid att vänta på en
ny jordabalk, ty det skulle dröja minst 20 år, innan den komme. En annan
talare satte sådan fart i sitt tal mot att dröja, att han höll på att aldrig kunna
stanna. Då ansåg man, att man kunde icke alls invänta den nya jordabalkens
framläggande. Var det ett skäl då, kan samma skäl föreligga även nu. Att
den gällande arrendelagstiftningen icke lämnar arrendatorerna skydd för missbruk
är utan vidare klart.

Jag blev häromdagen i tillfälle att taga del av ett arrendekontrakt. Det
gällde en enskild jordägare. Man blir faktiskt förbluffad, när man ser, vad
som kan förekomma i ett sådant i vår tid. Där stadgades, att i arrendeavgift
skulle arrendatorn — eller torparen, om man så vill — betala 200 kronor om
året under de åtta första åren. Under ett vart av de åtta åren hade han att
odla upp, d. v. s. nyodla och stenbryta, ett halvt tunnland jord örn året. När
dessa åtta år hade förflutit och han hade odlat upp de fyra tunnlanden, då
skulle arrendesumman sättas till 400 kronor.

Vid sekelskiftet var det en ung man, som skrev en novell, som han kallade
»Källtorps-Johan», däri han skildrade en torpare, som i unga år tog hand örn
ett torp och odlade upp detta. Men allteftersom torpet växte ut genom nyodlingar,
ökades arrendesumman, och det slutade med, att man såg honom sista
gången, när han satt på flyttlasset och flyttade till fattighuset. Det gick till
på det sättet den tiden.

Nu har man gått ännu längre. Nu tar man in i kontraktet, att det skall
gå till på det sättet. Och detta medger den nu gällande lagstiftningen. Vid
sådant förhållande är det icke alls märkvärdigt, örn här i kammaren fram -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen m. m. (Forts.)
föras motioner med begäran om utredning rörande förbättrad arrendelagstiftning
i syfte att få till stånd en ökad trygghet för arrendatorerna.

Jag för min del finner det vara för lång tid att vänta i 20 år, som det från
högerhåll har vittnats örn, att det skulle dröja, innan vi få en ny jordabalk. De
andra reservanterna äro av samma mening. Följaktligen hava vi hemställt örn
utredning i de två avseenden, som framgå av reservationen, utredning rörande
expropriationsförfarande i vissa fall och utredning rörande förändringar till
det bättre i arrendelagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som här avgivits
av herr Norman med flera.

Herr Pettersson i Hällbacken instämde häruti.

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Första kammaren Ilar med

stor majoritet bifallit utskottets hemställan och avslagit motionerna. Då så
är fallet, kanske jag icke har anledning att ingå i en längre debatt i föreliggande
fråga. Riksdagen har redan vidtagit omfattande åtgärder för att främja
bildandet av nya jordbruk och förbättra ofullständiga sådana, vilket för det
allmänna medför avsevärda kostnader. Förslag till ytterligare åtgärder härutinnan
föreligga till behandling i riksdagen.

Reservanterna vilja nu framhålla, att gällande arrendelagstiftning icke
skulle tillförsäkra arrendatorerna erforderligt skydd, och de anföra, att arrendatorerna
kunna komma i läget att antingen få betala oskäliga priser eller
lämna den arrendegård, som de under en följd av år brukat. Det är möjligt,
att sådana fall kunna anföras, men det är icke troligt, att de äro så många, att
de tala för en utvidgning av expropriationslagen.

Enligt utskottets mening har erfarenheten visat, att tillfredsställande resultat
beträffande förvärv av jord kunnat vinnas utan att expropriationsrätt behövt
anlitas. Jag tror därför för min del, att några egentliga skäl icke föreligga
att skärpa expropriationslagen i den omfattning reservanterna förutsätta.
Här har icke heller, som utskottet framhållit, i övrigt visats sådana omständigheter,
som giva riksdagen anledning att nu gå med på ett skrivelseförslag
härom. En allmän revision av jordabalken skall inom kort igångsättas. Inför
det spörsmålet torde man böra ställa sig avvaktande i fråga örn att gå in
för ändringar i arrendelagstiftningen. De frågor, varom motionärerna här
göra yrkanden, ligga sålunda under omprövning. Utskottet har därför avstyrkt
motionerna härom men samtidigt uttalat förhoppning om att utredningsarbetet
på förevarande område så bedrives, att ett slutligt resultat därav
kan vinnas inom skälig tid.

När man talar örn att skapa en lagstiftning, som skulle giva arrendatorerna
en tryggare ställning, är det icke säkert, att man når syftet genom att alltför
mycket skärpa arrendelagstiftningen mot jordägarna. Jag tror, att man får
vara mycket försiktig. Viktigast är att icke skapa en lagstiftning, som hindrar
möjligheterna att erhålla nya arrendegårdar.

Jag skall, herr talman, icke gå in på någon längre debatt utan, som saken
ligger till, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Johanson i Hallagården förenade sig herr Sandström.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! I den motion, som av undertecknad
framförts i denna kammare, och i vilken föreslås en väsentlig utökning
av arrendeegnahemsverksamheten, hava jag och min medmotionär anfört och
erinrat örn de särskilda svårigheter vilka äro tillfinnandes för de arbetare,

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. ändringar i arrendelag stiftning en m. m. (Forts.)
vilka lyckats att erhålla ett dylikt arrendeegnahem men på grund utav att
detsamma är beläget på annan plats måste flytta ganska långt bort från den
ort, där han är bosatt. Om det däremot i hemorten funnes enskild eller bolag
tillhörig jord, som i större utsträckning skulle kunna komma i fråga för utläggning
av arrendeegnahem, skulle en betydande svårighet vid realiserandet av
dessa åtgärder vara undanröjda. Det är nämligen så, att tillgången på lämplig
kronojord i vissa fall är ganska begränsad, under det att däremot kanske
finnes jord i enskild ägares eller bolags hand i stor utsträckning, vilken jord
ofta ligger under vanhävd och företer större och mindre grad vanskötsel. Riksdagen
har ju varit inne på samma linje som vi motionärer örn ett faktiskt föreliggande
behov, då man medgivit möjlighet för inköpande av enskild jord.
Det är dessa omständigheter, som jag här i korthet anfört, som motivera en utsträckning
av expropriationslagstiftningen i här antydd riktning. I många
fall kan ju den enskilda jorden och bolagsjorden förvärvas fullt på frivillighetens
väg. Men kan den överhuvud taget förvärvas och detta till ett rimligt
pris, då föreligger ju icke behov av att använda en eventuell expropriationslagstiftning,
utan man har ju då möjlighet att på vanligt sätt förskaffa sig
denna jord och jag kan icke då förstå, varför man reser så starkt motstånd
mot denna expropriationsrätt, ett motstånd alltid motiverat med att det icke
skulle föreligga något behov av rätt till tvångsköp utan att möjlighet alltid
finnes att ändå tillgodose dem, som behövde jord. Såvitt jag förstår, skulle
en dylik expropriationslagstiftning endast innebära en viss beredskapslagstiftning,
som gåve möjlighet att i vissa särskilda fall framtvinga upplåtandet av
jord till rimligt och antagbart pris.

Ur samhällets synpunkt förmodar jag att det borde föreligga intresse särskilt
beträffande uppdelning av vanskött jord. Jag menar, att har man möjlighet
att giva bärgning åt flera familjer, exempelvis på ett stort bolagsgods,
som under nuvarande förhållanden icke ger bärgning åt ett så stort antal, som
borde vara fallet, då bör detta vara ett samhällets eller statens intresse att sådan
uppdelning möjliggöres och underlättas. Jag är ju, herr talman, icke alls
övertygad om riktigheten av utskottsmajoritetens här intagna ståndpunkt, och
den anförda motiveringen att behov icke skulle föreligga av denna expropriationslagstiftning.
Beträffande arrendeegnahemsverksamheten ligger det ju till
så, att den är så ny, att man ännu icke gjort några som helst erfarenheter. Utskottet
har förmodligen icke heller avsett denna verksamhet med sitt utlåtande.
Men jag är också fullt på det klara med att i de övriga fall, där behov av
expropriationsrätt har förefunnits, det torde ligga till på det sättet, att utskottet
näppeligen har reda på dessa fall, där expropriation varit erforderlig och
kunnat haft en viss betydelse.

Jag är för mitt vidkommande fullständigt övertygad att örn statsmakterna,
som jag livligt hoppas, fortsätta på denna väg, som avser ett ytterligare utsträckande
av arrendeegnahemsverksamheten, då kommer man också säkerligen
att få tillfälle konstatera, att behovet av denna expropriationslagstiftning föreligger.
Utskottets ställningstagande vore ju förståeligt, örn det här gällde att
från enskilda eller bolag beslagtaga jord utan någon som helst eller i varje fall
utan rimlig ersättning. Men så är ju ingalunda förhållandet, utan här gäller
det endast att bereda möjlighet att till gängse pris under vissa förhållanden
förvärva den jord, som behövs för visst ändamål. På andra områden får ofta
den privata äganderätten vika för samhällets intressen, och det vore väl icke
orimligt, att så finge ske även här. Detta vore endast rätt och billigt. Jag
anser icke, att äganderätten till jorden bör vara tabu. I övrigt är det ju endast
en utredning, som här ifrågasättes, och jag förstår icke, varför man är så irriterad
av en dylik.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen m. in. (Forts.)

Till sist herr talman, endast ett par ord om de motioner, som avse ändring
i gällande arrendelag. Jag förstår ju, att när man pekar på denna allmänna
revision av jordabalken som inom kort kommer att äga rum, det icke finnes
någon utsikt att få till stånd en ändring i gällande arrendelag just nu. Det är
emellertid att hoppas, att denna revision sker så snabbt som möjligt, samt då
den blir färdig verkligen också kan medföra en behövlig förbättring för dessa
småtorpare och arrendatorer. Det försiggår, detta är icke för mycket sagt,
herr talman, en både skamlig och otillbörlig ekonomisk utpressning gentemot
den svenska arrendatorsklassen, särskilt mot dem som arrendera sin jord av
stora bolag och dylika. Man har i kontrakten infört en hel massa paragrafer,
vilka mycket väl kunna karakteriseras som juridiska spetsfundigheter, paragrafer
som göra arrendatorerna fullständigt rättslösa och som ofta äro av den
art, att en person, som saknar juridiska insikter, icke har möjlighet att tolka
desamma. Man utlämnar på så sätt arrendatorerna fullkomligt till jordägarens
godtycke. De påläggas vissa skatter och avgifter vilka rätteligen tillhöra
jordägaren att betala. Att under jordbrukets betryckta läge, genom godtyckliga
och orättvisa kontraktsbestämmelser ännu mer försvåra arrendatorernas
existens står icke i överensstämmelse med en demokratisk rättsuppfattning och
dylikt bör, herr talman, icke längre få försiggå. Då man nu försöker lagstifta
på praktiskt taget alla andra områden, så bör man, herr talman, i rättvisans
intresse genom lagstiftning få fastslagna rättsprinciperna även för dessa
betungade arrendatorer. Det är ett rättvist krav, som framställes, då det gäller
lagändring till skydd för den egendomslösa jordbrukarklassen.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som här avgivits av herr Norman m. fl.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den av herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Olovson i Västerås, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Norman m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 71 ja och 69 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

§ 22.

^ Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av dels Äng. befrämKungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag till lande av
befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen samt till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m., dels ock väckta motioner om åtgärder för be- nar>n3en•
redande av ökad avsättning av svenskfångad långa; och anförde därvid

Herr Hansson i Hönö: Herr talman! Såsom vi i motionen påvisat, har

det svenska storsjöfisket under de senaste åren lidit av stark begränsning av
avsättningsmöjligheterna för spillånga, och endast en ringa del av den torkade
fisk, som försäljes inom landet, härrör från detta fiske. Trots att storsjöfiskarna
under det ^ senaste året begränsade sitt fiske till 20 ton färsk och något
mera saltad långa per båtlag, kunde ändå icke den sammanlagda kvantiteten,
som uppgick till cirka 300 ton torkad fisk, förbrukas inom landet, utan cirka
50 ton blev osåld förra året.

Dessa storsjöfiskare ha för närvarande stora bekymmer för hur de skola
kunna lösa den ^ stora frågan att vinna ökad avsättning för sin fisk. Jag har
haft flera förfrågningar från dessa fiskare, örn det icke är möjligt att kunna få
importen av torkad fisk stoppad. Denna import är ju ganska stor. Den omfattar
omkring en miljon kilogram stockfisk och annan torkad fisk. Det
mesta kommer från Norge. Hade man kunnat tillmötesgå fiskarenas önskemål
pa det förut nämnda sättet, hade en god hjälp lämnats, men för närvarande
är det, som det visar sig här i riksdagen, nästan omöjligt att få till stånd åtgärder
som hindra importen av fisk från Norge.

Inom fiskeriutredningen ha vi vid olika tillfällen diskuterat spörsmålet om
stöd åt storsjöfisket och haft under övervägande, på vilket sätt man skulle
kunna finna vägar att skydda detsamma. En av de vägar, som vore att anbefalla,
är att försöka på något sätt öka avsättningen inom landet. Vi hemställde
därför att ett anslag matte beviljas till propaganda för svenskfångad långa.

Som utskottet omnämnt, beviljade Kungl. Maj :t förra året ett anslag på 5,000
kronor, som ställdes till Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförenings förfogande
för bedrivande i samråd med Bohusläns fiskberedares försäljningsförening
av^ propaganda för ökad^ avsättning av långa. Att denna propaganda, som
igångsattes förra året, matte fortsätta en tid framåt, är en allmän önskan hos
storsjöfiskarna. Därför ha vi väckt en motion med hemställan att till propagandaverksamhet
för ökad avsättning av svenskfångad långa måtte beviljas
ett anslag av 10,000 kronor. Utskottet har i stället för att tillstyrka motionen
pavisat, att, därest framställning örn ytterligare statsbidrag till denna propagandaverksamhet
göres under nästa budgetår och finnes värd beaktande möjlighet
föreligger för Kungl. Maj :t att ställa nödiga medel till förfogande.’ Jag
ber att fa tacka utskottets ledamöter för utskottets välvilliga utlåtande.

„ Herr talman! Jag har intet yrkande. Jag vill i stället vädja till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att, när från storsjöfiskarna kommer
en hemställan om anslag till fortsatt propagandaverksamhet, herr statsrådet
ville för sin del tillstyrka ett rimligt belopp.

Vidare yttrades. Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Damast i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets Äng. underutlåtande,
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd död åi fiskare
åt fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap jämte i ämnet väckt mo- vi,f för\uat, av

lion. etter skada å

fiskredskap.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

Äng. understöd åt fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap. (Forts.)

I en till riksdagen den 1 februari 1935 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 77, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att till avsättning till statens fiskredskapsfond för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 45,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av propositionen inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 506, av herr Hansson i Hönö m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn vidtagande av åtgärder för anordnande
genom befintliga försäkringsföreningar under en försökstid av 5 år
i Göteborgs och Bohus samt Hallands län av fiskredskapsförsäkring samt för
ändamålet anvisa ett anslag av 150,000 kronor, därav 30,000 kronor att utgå
under budgetåret 1935/1936.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, till avsättning
till statens fiskredskapsfond för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av
45,000 kronor; samt

2) att ovanberörda motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hansson i Hönö: Herr talman! Det har länge varit en önskan bland
oss fiskare att kunna få en redskapsförsäkring, så att vi själva sluppe
taga de förluster, som drabba oss genom förlorade redskap, vilka förluster
vid vissa tillfällen bli för oss mycket kännbara. Då arbetet ofta
måste utföras under svåra stormar, ökas riskmomentet. Våra verkliga tillgångar
bestå ofta av vad vi äga i båtar och redskap, och går denna egendom
förlorad, måste vi skaffa oss ny uppsättning, vilket medför stora kostnader.
Har man så lån på redskapen, som förhållandet ofta är, bli ju svårigheterna
ännu större för oss att åstadkomma en ny uppsättning. Särskilt svårt blir det,
örn större förlust drabbar oss året efter det vi fått lånet. För övrigt har det
alltid sina svårigheter att få lån, då man härför behöver en ganska stark borgen,
och en sådan är det svårt att uppbringa bland oss fiskare. Då vi under
en så lång tid haft små inkomster, ha vi måst hjälpa varandra med att få lån.

Jag har redan nämnt, att vi kunna göra stora förluster vid tillfällen, då
stormar rasa, men för oss på västkusten äro dessa icke de enda tillfällen, då
redskap kunna förloras. Fiskarena från mina trakter äro spridda på olika
fiskeplatser och äro alltså utsatta för olika risker att mista sina redskap.
Bland annat få vi ofta fiska tillsammans med utländska trålare, vilka emellanåt
tillfoga oss förluster. Som väl är, inträffar det icke ofta, att man på nämnda
sätt lider förluster, men då detta sker, beror det oftast genom vårdslöshet från
de utländska trålarnas sida, ty vi giva genom signaler tillkänna, vilken väg
de kunna gå för att undvika förstörelse å våra redskap. Det är i allmänhet
tyska och franska trålare, som vi fiska tillsammans med. När skadegörelse
skett bruka vi, såvitt möjligt är, köra ifatt dem och anteckna deras namn och
nummer för att sedan av deni söka gottgörelse för den skada, som de åstadkommit.
Vi ha genom utrikesdepartementet fått ersättning av en del utländska
rederier, men det finns mången gång sådana rederier, som icke äro villiga
att ersätta den skada de åstadkommit.

När riksdagen år 1931 beslöt en utredning för att undersöka möjligheterna
av en statlig redskapsförsäkring, så följdes denna utredning av oss fiskare
med stort intresse och med det hoppet, att man genom denna utredning skulle

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

Ang. understöd åt fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap. (Forts.)
kunna finna en väg att tillmötesgå vår önskan att få våra redskap försäkrade.
Tyvärr har man icke lyckats få fram ett sådant förslag till lösning av detta
för oss viktiga spörsmål. Särskilt vi på västkusten skulle känt oss tacksamma,
örn en statsunderstödd redskapsförsäkring kommit till stånd. Vi tro, att
de utländska trålrederierna, örn de fått reda på att vi i Sverige hade en sådan
försäkring, skulle varit mera försiktiga, än vad de hittills varit. Nog hade det
satt skräck i dem, örn de fått veta, att det kanske icke skulle gå så lätt att
komma ifrån att ersätta den skada, de åstadkommit, som det nu gör. Nu går
det nämligen till så, att, om ett rederi icke vill betala, fiskarena själva få taga
den förlust, som de lidit. Att processa har ingen fiskare råd till, åtminstone
icke med utländska trålrederier.

Från en del av de hörda myndigheterna liksom även från ostkustfiskarenas
och västkustfiskarenas centralförbund har uttalats en önskan örn en förnyad utredning.
Man kan förstå, hur tacksamma vi fiskare skulle varit, örn man genom
en sådan utredning hade lyckats få fram ett förslag att på angivet sätt
bringa oss stöd. Visserligen kan hjälp lämnas från statens fiskredskapsfond
at sådana fiskare, som rakat i nödställd belägenhet, men enligt min mening
är det något^sent att först då hjälpa. Emellertid hade det varit önskvärt, att
ett försök fått göras med^ en statsunderstödd försäkringsrörelse, innan man
helt släppt tanken pa en sadan, så att man hade fått se, örn man icke på den
vägen kunde komma fram till en för både staten och fiskarena godtagbar försäkringslinje.

^ Departementschefen tycks för sin del icke vara emot att ett försök göres,
då han i propositionen säger, att, örn fiskarena inom en viss trakt finna med sin
fördel förenligt att till skydd mot förlust av eller skada å fiskredskap organisera
en privat försäkringsrörelse och härför anse sig i behov av bistånd från
statens sida, framställning i ämnet torde göras hos Kungl. Majit. På den
korta tid av tio dagar, som vi haft till vårt förfogande för att skriva en motion,
har det icke varit möjligt att utarbeta ett reglemente för denna försäkringsrörelse.
Finge vi göra ett försök, varom vi i motionen uttalat en önskan,
skulle vi tillsammans med en del myndigheter och sakkunniga, som vi ha i länet,
söka att få fram bästa möjliga resultatet av detta försök.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av oss väckta motionen.

I detta anförande instämde herr Wallerius.

Vidare anfördes ej. På av herr talmannen först därå given proposition
blev utskottets i mom. 1 gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen beträffande mom. 2 propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 24.

Slutligen föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag);

nr 43, i anledning av väckta motiner örn beredande av möjlighet åt jordbrukare
att medelst förbättringsarbete återbetala erhållna stödlån; och
Andra kammarens protokoll 1935. Nr 18. n

Nr 18.

Onsdagen den 13 mars.

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss markupplåtelse
för utvidgning av universitetets i Uppsala idrottsplats; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående fartygstelegrafisternas utbildnings- oell anställningsförhållanden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Lundgvist, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 192 och
193 må utsträckas till 20 dagar.

Denna hemställan bifölls.

§ 26.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G.
S. Cassel m. fl. från viss betalningsskyldighet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett markbytesavtal mellan kronan och Jönköpings stad;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av utbildningskurser
i praktisk flygning för vissa studerande vid tekniska högskolan; nr

42, i anledning av väckt motion angående maskinisten vid Svea trängkår
A. W. Hults placering i löneklass;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utvidgning av samrealskolan
i Haparanda till ett högre allmänt läroverk jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemslån till
statens järnvägars personal i Ånge; och

nr 45, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande av Gävle—
Ockelbo järnväg m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation, m. m.; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn upptagande
av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 13 mars.

Nr 18.

§ 28.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lindberg i Umeå
» Hansson i örebro
» Hansson i Rubbestad
» Malmgvist
Henrikson
von Seth
Elmroth

Gustafson i Kasenberg
Johansson i Tväråselet
Gustafsson i Yälsnäs
Pehrsson i Göteborg
Björk i Tryde

» Andersson i Munkaljungby
» Lindmark

under 5 dagar fr. o. m. den 14 mars,

14
16
13

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.47 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.